Sök i Ratio Lex

Angående reform av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt m. m

305 sidor, varav 296 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 296 av 305 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1965:60, Angående reform av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. iWaj:ts proposition nr 60 år 1965

1

Nr 60

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående reform av de

offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt m. m.; given

Stockholms slott den 12 mars 1965.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att,

under förutsättning av slutligt godkännande av det av 1964 års riksdag såsom

vilande antagna förslaget till ändrad lydelse av 35 och 36 §§ regeringsformen,

antaga härvid fogade förslag till

1) statstjänstemannalag,

2) lag om tjänstemän hos kommuner m. fl. (kommunaltiänstemanna
lag).

3) lag om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares

beslut,

4) lag angående ändring i lagen den 11 september 1936 (nr 506) om

förenings- och förhandlingsrätt,

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245)

om medling i arbetstvister,

6) lag angående upphävande av lagen den 17 maj 1940 (nr 331) om förhandlingsrätt

för kommunala tjänstemän,

7) lag om ändring i brottsbalken,

8) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol,

9) lag angående ändring i lagen den 20 maj 1955 (nr 261) om avstängning

av domare,

10) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449)

om disciplinstraff för krigsmän,

11) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114)

om semester.

GUSTAF ADOLF

Sigurd Lindholm

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att statens och kommunernas tjänstemän får

förhandlingsrätt enligt i princip samma regler som gäller för andra arbetstagare.

Lön och övriga ekonomiska villkor skall enligt förslaget kunna regleras

i kollektivavtal. Förslaget innebär vidare, att lockout och strejk erkännes

som tillåtna stridsmedel i intressetvist mellan stat eller kommun, å ena,

samt tjänstemannaorganisation, å andra sidan.

Förslag framlägges om en statstjänstemannalag innehållande grundläggande

bestämmelser om statstjänstemännens rättsställning samt om en

kommunaltjänstemannalag med vissa bestämmelser om kommunaltjänstemännens

ställning i arbetsrättsligt hänseende.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 60 ;

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

1) Förslag

till

Statstjänstemannalag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Denna lag äger tillämpning på anställning med staten såsom arbetsgivare

och tjänsteman såsom arbetstagare.

Lagen gäller icke statsrådets, högsta domstolens eller regeringsrättens ledamöter,

justitiekanslern eller riksdagens ombudsmän. Den är ej heller tilllämplig

på den som innehar eller uppehåller prästerlig tjänst.

Lagens bestämmelser om tjänst äga motsvarande tillämpning på vikariat,

om annat ej anges.

2 §•

I fråga om tjänsteman hos riksdagen eller dess verk skola de befogenheter

som enligt denna lag tillkomma Konungen utövas av riksdagen eller organ

som riksdagen utser.

3 §.

I anställningsförhållande varå denna lag är tillämplig gäller vad som är

bestämt i avtal.

Avtal må ej träffas om

a) inrättande eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens utformning

i övrigt;

b) myndighets arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen av arbete*

inom myndigheten, arbetstidens förläggning eller rätt till annan ledighet

än semester;

c) anställnings- eller arbetsvillkor som regleras i denna lag eller i författning

vartill lagen hänvisar eller enligt lagen tillhör Konungens, riksdagens

eller myndighets beslutanderätt.

Har avtal träffats i strid mot bestämmelserna i andra stycket, är avtalet i

denna del utan verkan.

4 §.

Om förtjänst och skicklighet som grund för tjänstetillsättning och om

svenskt medborgarskap som villkor för innehav eller utövande av tjänst

gäller vad som är föreskrivet i regeringsformen eller annan författning.

Villkor i fråga om ålder, hälsotillstånd, kunskaper eller utbildning samt

andra särskilda villkor för innehav eller utövande av tjänst fastställas, i

den mån de ej framgå av särskilda bestämmelser, av Konungen eller behörig

myndighet. Om pensionsålder må dock avtal träffas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965 3

Anställning av tjänsteman

5 §•

Om annat ej är särskilt föreskrivet, tillsättes tjänst av Konungen eller

myndighet som Konungen bestämmer.

G §.

Tjänst som myndighet tillsätter skall kungöras ledig till ansökan, om

Konungen ej bestämmer annat.

Kungjord tjänst som myndighet tillsätter må endast den erhålla som

sökt tjänsten inom föreskriven tid. Om särskilda skäl föreligga, må även

för sent inkommen ansökan prövas.

Om förfarandet i övrigt vid tjänstetillsättning meddelas föreskrifter av

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

7 §•

Ordinarie domartjänst tillsättes med fullmakt. Annan ordinarie tjänst

tillsättes med fullmakt eller konstitutorial eller, om särskilda skäl föreligga,

med förordnande. Övriga tjänster tillsättas med förordnande.

Förordnande meddelas för bestämd tid eller tills vidare. Förordnande tills

vidare må meddelas att gälla längst till viss tidpunkt.

8§.

Den anställde skall erhålla skriftligt bevis om anställningen. Av beviset

skall framgå att han är anställd som tjänsteman. Om förordnande avser anställning,

vars varaktighet beräknas ej överstiga tre månader (tillfällig anställning),

utfärdas anställningsbevis endast om den anställde begär det.

I beviset skall anställningsformen enligt 7 § anges. Om förordnande tills

vidare avser tillfällig anställning, skall det anmärkas i beviset.

9 §.

Vikariat skall kungöras ledigt till ansökan endast i de fall det föreskrives

av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Vikariat tillsättes med förordnande varvid bestämmelserna i 7 § andra

stycket äga tillämpning.

Tjänstemans åligganden

10 g.

Tjänsteman skall ställa sig till efterrättelse instruktion, arbetsordning

och andra allmänna bestämmelser om arbetet samt särskilda föreskrifter

rörande hans tjänsteutövning.

Oberoende av fastställd arbetsfördelning skall tjänsteman lämna det biträde

som förman bestämmer.

11 §•

Tjänsteman är skyldig alt utöva annan statlig tjänst enligt bestämmelser

som Konungen meddelar. Innehavare av ordinarie domartjänst är dock

skyldig att utöva endast jämställd eller högre domartjänst vid den domstol

han tillhör.

I den män Konungen föreskriver är tjänsteman bos central förvaltningsmyndighet

eller hos myndighet eller inrättning, vilken lyder under central

förvaltningsmyndighet, skyldig att utöva tjänst vid myndighet eller allmän

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

inrättning som icke är statlig men står under tillsyn av förvaltningsmyndigheten.

Sådan föreskrift må meddelas endast om särskilda skäl föreligga.

12 §.

Tjänsteman är skyldig att bo i anvisad bostad (tjänstebostad) eller att

bo på viss ort, om det föreskrives av Konungen eller myndighet som

Konungen bestämmer. Sådan skyldighet må föreskrivas endast om det är

av väsentlig betydelse för tjänsten.

13 §.

Tjänsteman må ej åtaga sig uppdrag eller utöva verksamhet som kan

rubba förtroendet till hans oväld i tjänsteutövningen. Närmare bestämmelser

härom meddelas för vissa fall i lag och i övrigt av Konungen.

14 §.

Tjänsteman må icke utan tillstånd av Konungen uppbära med tjänsten

förenade gåvo- eller donationsmedel eller därmed jämförlig förmån.

Arbetskonflikter

15 §.

Vid konflikt om sådant anställnings- eller arbetsvillkor för statstjänsteman

som må bestämmas genom avtal må lockout eller strejk vidtagas, om

annat ej följer av lag eller avtal. I övrigt är stridsåtgärd som berör bestående

anställningsförhållande icke tillåten.

Tjänsteman må deltaga i strejk endast efter beslut av arbetstagarförening

som han tillhör.

Arbetstagarförening må ej anordna eller eljest föranleda stridsåtgärd,

som enligt första stycket icke är tillåten, ej heller genom lämnande av understöd

eller på annat sätt medverka vid otillåten stridsåtgärd som medlem

i föreningen vidtagit. Arbetstagarförening är även skyldig att söka hindra

sina medlemmar att vidtaga otillåten stridsåtgärd eller att, om sådan redan

vidtagits, söka förmå dem att häva den.

Om skyldighet att lämna underrättelse angående arbetsinställelse gälla

särskilda bestämmelser.

16 §.

Om från statens sida förfaras i strid mot 15 § första stycket eller om arbetstagarförening

åsidosätter vad som åligger den enligt 15 § tredje stycket,

skall staten eller föreningen, även om förpliktelse till följd av kollektivavtal

ej åsidosatts, ersätta uppkommen skada enligt de grunder som anges i 8

och 9 §§ lagen om kollektivavtal. Detsamma gäller medlem i arbetstagarförening,

om medlemmen deltager i sådan av föreningen anordnad eller föranledd

stridsåtgärd som icke är tillåten enligt 15 § första stycket.

Mål om skadestånd enligt första stycket upptages och avgöres av arbetsdomstolen.

I fråga om anhängiggörande och utförande av talan gälla bestämmelserna

i 13 § lagen om arbetsdomstol, även om målet ej är sådant

som avses där.

17 §.

Tjänsteman är icke skyldig att utföra arbete som är föremål för lockout

eller för tillåten strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd eller för lovlig

blockad vid konflikt om anställnings- eller arbetsvillkor vilket må be
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

5

stämmas genom avtal. Den som står utanför arbetskonflikt skall dock fullgöra

sina vanliga tjänsteåligganden. Han är även skyldig att utföra skyddsarbete.

Till skyddsarbete hänföres arbete som fordras för avveckling av verksamheten

på ett tekniskt försvarligt sätt eller till förebyggande av fara för människor

eller skada på egendom. Lika med skyddsarbete anses arbete som någon

är skyldig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag.

Åtal och disciplinär bestraffning

18 §.

Brott i tjänsten av den som innehar eller uppehåller ordinarie domartjänst

eller tjänst som byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänst i

statsdepartement, central förvaltningsmyndighet eller länsstyrelse beivras

efter åtal.

Konungen äger föreskriva att bestämmelserna i första stycket skola gälla

även annan tjänsteman än som anges där.

19 §•

Åsidosätter tjänsteman på vilken bestämmelserna i 18 § icke äga tillämpning

av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad som åligger honom

enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens

beskaffenhet, må han dömas till disciplinstraff. Bestämmelserna i 20

kap. 4 § tredje stycket brottsbalken äga motsvarande tillämpning.

Disciplinstraff äro varning, löneavdrag under högst trettio dagar, suspension

i högst tre månader och, för tjänsteman som ej är anställd med fullmakt,

avsättning. Till avsättning må dömas endast om tjänstemannen gjort

sig skyldig till svårare fel eller icke låtit sig rätta av tidigare bestraffning.

Mer än ett disciplinstraff må ej samtidigt ådömas. Konungen äger meddela

bestämmelser om inskränkning i tillämpligheten av disciplinstraff.

Om storleken av löneavdrag enligt andra stycket förordnar Konungen.

20 §.

Tjänsteman som kan dömas till disciplinstraff enligt 19 § skall anmälas

till åtal, om han är skäligen misstänkt för

a) brott som avses i 20 kap. 1—3 §§ brottsbalken;

b) brott som avses i 20 kap. 4 § andra stycket brottsbalken, såvitt fråga

är om tjänsteman som är anställd med fullmakt;

c) annat brott i tjänsten, för vilket är stadgat fängelse;

d) brott i tjänsten i annat fall än som avses i a)—c) och det finnes anledning

antaga, att talan om enskilt anspråk kommer att föras, eller tjänstemannen

bestrider vad som läggcs honom till last och tillfredsställande utredning

icke kan åstadkommas hos myndigheten.

Konungen må befria från anmälningsskyldighet enligt c) i fråga om brott

som avses i 13 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

21 §.

Har åtal väckts mot tjänsteman, må disciplinärt förfarande rörande gärning

som omfattas av åtalet ej inledas eller fortsättas. Om verkan av att

åtal väckes innan beslut rörande disciplinär bestraffning helt eller delvis

verkställts föreskrives i 20 kap. 9 § brottsbalken.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

22 §.

Har tjänsteman, som innehar tjänstebostad eller fri bostad, efter åtal eller

disciplinärt förfarande dömts till suspension, äger han bo kvar i bostaden,

om icke särskilda skäl föranleda annat. Ålägges tjänstemannen att flytta,

skall han erhålla skälig tid därför.

23 §.

Om disciplinstraff enligt 19 §, åtalsanmälan enligt 20 § och flyttningsskyldighet

enligt 22 § beslutar den myndighet under vilken tjänstemannen

lyder, om Konungen ej bestämmer annat.

Deltaga flera i avgörande som avses i första stycket skola rättegångsbalkens

regler om omröstning i överrätt i fråga om ansvar äga motsvarande tilllämpning.

24 §.

Innan fråga om disciplinär bestraffning avgöres, skall tillfälle beredas

tjänstemannen att skriftligen eller, om han påfordrar det eller det eljest

finnes lämpligt, vid muntligt förhör uttala sig om vad som åberopas mot

honom. Därvid äger han för sitt försvar anlita biträde som med hänsyn till

redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finnes lämplig för uppdraget.

25 §.

Om åtal och disciplinär bestraffning av tjänsteman som är krigsman samt

om åtal för brott i tjänsten av vissa tjänstemän vid riksdagens verk gälla

särskilda bestämmelser.

Avstängning in. m.

26 §.

Vidtages åtgärd för att anställa åtal eller inledes disciplinärt förfarande

enligt denna lag mot tjänsteman, må han, om den gärning varom är fråga

kan antagas medföra avsättning eller om eljest särskilda skäl föreligga, avstängas

från utövning av tjänsten med omedelbar verkan, dock icke för

längre tid än till dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger. Finnas ej

längre skäl för avstängning, skall denna omedelbart hävas.

Beslut om avstängning meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas

till disciplinstraff, av Konungen och eljest av myndighet som Konungen

bestämmer. I ärende om avstängning skola bestämmelserna i 23 § andra

stycket och 24 § iakttagas.

Om avstängning av domare som misstänkes för brott och om skyldighet

för vissa tjänstemän vid riksdagens verk att frånträda utövningen av sin

tjänst, om de åtalas för brott i tjänsten, gälla särskilda bestämmelser.

27 §.

Tjänsteman som ej fullgör sin tjänst tillfredsställande må avstängas

från utövning av tjänsten med omedelbar verkan, om den bristande tjänstdugligheten

beror av sjukdom, vanförhet, lyte eller annat därmed jämförligt

förhållande eller om den sannolikt har sådan orsak och tjänstemannen

vägrar att låta sig undersökas av läkare som anvisas honom. Finnas ej

längre skäl för avstängning, skall denna omedelbart hävas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Knngl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Närmare bestämmelser om tillämpningen av första stycket och om läkarundersökning

som avses där meddelas av Konungen.

28 §.

Att tjänsteman som förklaras omyndig eller försättes i konkurstillstånd

kan vara skyldig att frånträda utövningen av tjänsten följer av särskilda i

lag eller annan författning meddelade bestämmelser.

Anställnings upphörande

29 §.

Tjänsteman må skiljas från tjänsten endast av allmän domstol efter åtal

eller av Konungen eller myndighet med stöd av bestämmelse i denna lag.

30 §.

Tjänsteman som är förordnad tills vidare må efter skriftlig uppsägning

skiljas från tjänsten. Den som är förordnad för tillfällig anställning må

dock med omedelbar verkan skiljas från tjänsten, om anställningen ej varat

mer än tre månader i följd.

Uppsägning må ske endast om tjänstemannen visat bristande lämplighet

för tjänsten eller det finnes anledning att draga in denna eller uppsägningen

av annat skäl är påkallad från allmän synpunkt.

Uppsäges tjänsteman och önskar arbetstagarförening som tjänstemannen

tillhör överläggning i saken, skall begäran därom framställas utan dröjsmål.

Sker detta, må tjänstemannen ej skiljas från tjänsten förrän överläggningen

ägt rum, även om uppsägningstiden gått ut.

31 §.

Tjänsteman är skyldig att avgå från tjänsten vid ålder som anges i avtal

om statlig pension.

32 §.

Tjänsteman är skyldig att avgå från tjänsten innan han uppnått den

ålder som avses i 31 §, om han

a) till följd av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan är för framtiden

oförmögen att fullgöra sin tjänst tillfredsställande;

b) till följd av nedsatt arbetsförmåga under två år i följd icke tjänstgjort

annat än försöksvis under kortare tid samt medicinalstyrelsen finner

det sannolikt att han icke kan återinträda i tjänst inom ytterligare ett år

och ovisst hur arbetsförmågan därefter kommer att utveckla sig;

c) genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till brott varå avsättning

kunnat följa men enligt .''18 kap. 2 § brottsbalken överlämnats till särskild

vård, dömts till böter eller skyddstillsyn eller förklarats fri från påföljd.

Tjänsteman som är anställd med fullmakt eller konstitutorial är skyldig

att avgå från tjänsten, om han är urståndsatt att fullgöra tjänsten tillfredsställande

och högst fem år återstå till dess han äger avgå med ålderspension.

Tjänsteman som har rätt till statlig pension men icke uppnått den ålder

då han äger avgå med ålderspension må icke åläggas att avgå från tjänsten

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

enligt första eller andra stycket, om han lämpligen kan förflyttas till eller

beredas annan anställning som är förenad med sådan pensionsrätt.

33 §.

Tjänsteman vid utrikesförvaltningen, krigsmakten eller polisväsendet är

skyldig att avgå från tjänsten, om det är påkallat med hänsyn till rikets

bästa.

Tjänsteman som entledigas enligt första stycket inträder i disponibilitet.

34 §.

Tjänsteman som är anställd med fullmakt eller konstitutorial må förflyttas

till annan statlig tjänst som tillsättes med samma anställningsform.

Inom krigsmakten må dessutom ordinarie tjänsteman som är krigsman och

är anställd med förordnande tills vidare förflyttas till annan ordinarie

tjänst som är avsedd för krigsman.

Förflyttning till tjänst hos myndighet inom annat verksamhetsområde

må ske endast om arbetsuppgifterna äro likartade eller tjänstemannen i

allt fall med hänsyn till sin utbildning är lämpad för tjänsten.

Om förflyttning av den som är utnämnd till domare föreskrives i regeringsformen.

35 §.

Tjänsteman som är anställd med fullmakt, konstitutorial eller förordnande

tills vidare äger lämna tjänsten efter skriftlig uppsägning. Den som

är förordnad för tillfällig anställning må dock lämna tjänsten omedelbart

efter anmälan, om anställningen ej varat mer än tre månader i följd.

36 §.

Tjänsteman som är förordnad för bestämd tid må på egen begäran beviljas

avsked före anställningstidens utgång, om särskilda skäl föreligga.

37 §.

Fråga om anställnings upphörande enligt 30 eller 31 §, 32 § första stycket

a) eller b), 35 eller 36 § prövas i fråga om tjänst, som Konungen tillsätter,

av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer och i annat

fall av den myndighet som tillsätter tjänsten. Fråga om anställnings upphörande

enligt 32 § första stycket c) eller andra stycket eller enligt 33 §

prövas av Konungen.

Fråga om förflyttning av tjänsteman enligt 34 § prövas av Konungen.

Fråga om författning till tjänst som tillsättes av samma myndighet som anställt

tjänstemannen prövas dock av myndigheten.

38 §.

Om anställnings upphörande utan iakttagande av eljest gällande bestämmelser

angående uppsägning för det fall att tjänsteman är eller blir innehavare

av annan allmän tjänst och om förening av tjänster meddelar

Konungen bestämmelser.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Talan mot myndighets beslut

39 §.

Rätten att föra talan mot myndighets beslut enligt denna lag eller enligt

bestämmelse som meddelats med stöd av lagen må ej inskränkas.

Om talan mot beslut av riksdagens organ meddelas bestämmelser av

riksdagen eller organ som riksdagen utser.

Särskilda bestämmelser

40 §.

Kommer riket i krig, må tjänsteman icke utan tillstånd lämna tjänsten.

När kriget upphört, skall Konungen, innan nästkommande riksdagssession

avslutas, förordna att bestämmelsen icke vidare skall tillämpas.

I den mån Konungen förordnar må tjänsteman, när riket är i krigsfara,

icke utan tillstånd lämna tjänsten. Sådant förordnande förfaller om det

icke underställes riksdagen inom en månad och godkännes av riksdagen

inom två månader efter underställningen. Upphör krigsfaran, skall

Konungen upphäva förordnandet innan nästkommande riksdagssession avslutas.

Särskilda bestämmelser äro meddelade om vissa andra anställnings- och

arbetsvillkor vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga, avkrig

föranledda förhållanden.

41 §.

Ytterligare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Om tjänsteman, som vid lagens ikraftträdande innehar eller uppehåller

tjänst med vilken äro förenade gåvo- eller donationsmedel eller därmed jämförlig

förmån, då äger uppbära förmånen utan avdrag på lönen, må han

utan hinder av bestämmelsen i 14 § alltjämt uppbära förmånen.

lf llihang till riksdagens protokoll 1065. 1 samt. Nr 60

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

2) Förslag

till

Lag

om tjänstemän hos kommuner m. fl. (kommunaltjänstemannalag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning på anställning med kommun såsom arbetsgivare

och tjänsteman såsom arbetstagare.

Med kommun likställas i denna lag landstingskommun, municipalsamhälle,

kommunalförbund, tingslag, församling, kyrklig samfällighet, skogsvårdsstyrelse,

hushållningssällskap, allmän försäkringskassa samt, enligt

Konungens bestämmande, annan allmän inrättning.

2 §•

I anställningsförhållande varå denna lag är tillämplig gäller vad som är

bestämt i avtal.

Avtal må ej träffas om

a) inrättande eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens utformning

i övrigt;

b) myndighets eller inrättnings arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen

av arbetet inom myndigheten eller inrättningen, arbetstidens förläggning

eller rätt till annan ledighet än semester;

c) anställningsvillkor som regleras i lag eller annan författning och angår

tjänstetillsättning, disciplinär bestraffning eller anställnings upphörande.

Har avtal träffats i strid mot bestämmelserna i andra stycket, är avtalet

i denna del utan verkan.

3 §.

Vid konflikt om sådant anställnings- eller arbetsvillkor för i denna lag

avsedd tjänsteman som må bestämmas genom avtal må lockout eller strejk

vidtagas, om annat ej följer av lag eller avtal. I övrigt är stridsåtgärd som

berör bestående anställningsförhållande icke tillåten.

Tjänsteman må deltaga i strejk endast efter beslut av arbetstagarförening

som han tillhör.

Arbetstagarförening må ej anordna eller eljest föranleda stridsåtgärd,

som enligt första stycket icke är tillåten, ej heller genom lämnande av understöd

eller på annat sätt medverka vid otillåten stridsåtgärd som medlem

i föreningen vidtagit. Arbetstagarförening är även skyldig att söka hindra

sina medlemmar att vidtaga otillåten stridsåtgärd eller att, om sådan redan

vidtagits, söka förmå dem att häva den.

Om skyldighet att lämna underrättelse angående arbetsinställelse gälla

särskilda bestämmelser.

4 §■

Om kommun förfar i strid mot 3 § första stycket eller om arbetstagarförening

åsidosätter vad som åligger den enligt 3 § tredje stycket, skall kom
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

munen eller föreningen, även om förpliktelse till följd av kollektivavtal ej

åsidosatts, ersätta uppkommen skada enligt de grunder som anges i 8 och

9 §§ lagen om kollektivavtal. Detsamma gäller medlem i arbetstagarförening,

om medlemmen deltager i sådan av föreningen anordnad eller föranledd

stridsåtgärd som icke är tillåten enligt 3 § första stycket.

Mål om skadestånd enligt första stycket upptages och avgöres av arbetsdomstolen.

I fråga om anhängiggörande och utförande av talan gälla bestämmelserna

i 13 § lagen om arbetsdomstol, även om målet ej är sådant

som avses där.

5 §•

Tjänsteman är icke skyldig att utföra arbete som är föremål för lockout

eller för tillåten strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd eller för lovlig

blockad vid konflikt om anställnings- eller arbetsvillkor vilket må bestämmas

genom avtal. Den som står utanför arbetskonflikt skall dock fullgöra

sina vanliga tjänsteåligganden. Han är även skyldig att utföra skyddsarbete.

Till skyddsarbete hänföres arbete som fordras för avveckling av verksamheten

på ett tekniskt försvarligt sätt eller till förebyggande av fara för människor

eller skada på egendom. Lika med skyddsarbete anses arbete som någon

är skyldig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag.

6 §•

Om tjänsteman, vilken icke är underkastad ämbetsansvar, bryter mot 3 §

andra stycket eller åsidosätter vad som åligger honom enligt 5 §, dömes till

dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition, nr 60 år 1965

3) Förslag

till

Lag

om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig

arbetsgivares beslut

Härigenom förordnas som följer.

Arbetstagare må ej föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut rörande

hans arbets- eller anställningsvillkor, om han eller arbetstagarförening som

han tillhör äger väcka talan i saken vid arbetsdomstolen eller i dess ställe

inför skiljemän.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Lagen äger icke tillämpning på beslut som meddelats före lagens ikraftträdande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

13

4) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 11 september 1936 (nr 506) om

förenings* och förhandlingsrätt

Härigenom förordnas, dels att 3 kap. samt 26—28 §§ lagen den 11 september

1936 om förenings- och förhandlingsrätt skola upphöra att gälla, dels att

1, 6, 20, 21 och 29 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Denna lag äger tillämpning å för- Denna lag äger tillämpning å förhållandet

mellan arbetsgivare och hållandet mellan arbetsgivare och

arbetstagare, dock icke beträffande arbetstagare.

sådana arbetstagare i statens eller

kommunernas tjänst, som äro underkastade

ämbetsmannaansvar.

Såsom arbetstagare-------enligt lagen.

6

Om befogenhet för part, som äger

förhandlingsrätt men å vilken bestämmelserna

i 3 kapitlet icke äga

tillämpning, att påkalla förlikningsmans

medverkan stadgas i lagen

om medling i arbetstvister.

20

Envar, som vidtagit åtgärd, vilken

enligt 3 § eller 16 § första stycket

ej må äga rum, vare skyldig ersätta

skada, som av förfarandet

kommit.

§•

Om befogenhet för part, som äger

förhandlingsrätt, att påkalla förlikningsmans

medverkan stadgas i lagen

om medling i arbetstvister.

§•

Envar, som vidtagit åtgärd, vilken

enligt 3 § ej må äga rum, vare

skyldig ersätta skada, som av förfarandet

kommit.

21 §.

Där de, som äga företräda förening,

varom i 2 § sägs, å föreningens

vägnar behörigen besluta åtgärd,

vilken enligt 3 § eller 16 § första

stycket ej må äga rum, vare föreningen

pliktig ersätta skada, som

kommit av åtgärden.

Där de, som äga företräda förening,

varom i 2 § sägs, å föreningens

vägnar behörigen besluta åtgärd,

vilken enligt 3 § ej må äga rum, vare

föreningen pliktig ersätta skada,

som kommit av åtgärden.

Senaste lydelse av 1 § se 1945:155 och av 29 § se 1940:332.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

(Nuvarande lydelse)

29

Mål, som avse tillämpningen av

denna lag, upptagas och avgöras av

arbetsdomstolen; dock att åtal för

förseelse mot bestämmelserna i 16 §

andra stycket anhängiggöres vid allmän

domstol och utföres av allmän

åklagare.

Förening, varom — — ------

(Föreslagen lydelse)

Mål, som avse tillämpningen av

denna lag, upptagas och avgöras av

arbetsdomstolen.

beträffande huvudorganisationen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Bestämmelserna i 3 kap. samt 6, 20, 21 och 26—29 §§ i deras hittillsvarande

lydelse äga alltjämt tillämpning på parter som vid utgången av år

1965 äro underkastade bestämmelserna. Har icke senast den 31 december

1970 någon av parterna enligt 10 § begärt opartisk ordförande, skall vederbörande

huvudorganisation av arbetstagare anses ha enligt 9 § återtagit

sin anmälan. Detsamma gäller, om part efter denna lags ikraftträdande

framställt sådan begäran och fem år därefter förflutit utan att någon av

parterna framställt ny sådan begäran. Organisation som anses ha återtagit

sin anmälan skall av socialstyrelsen underrättas härom.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

15

5) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj ^1920 (nr 245)

om medling i arbetstvister

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1

För vart och ett av de distrikt, i

vilka riket för sådant ändamål

av Konungen indelas, förordnar

Konungen en förlikningsman med

uppgift att, på sätt nedan sägs, medla

i tvister mellan arbetsgivare och

arbetare; dock att denna lag icke

gäller i fråga om arbetsgivare och

arbetare, å vilka bestämmelserna i

3 kapitlet lagen om förenings- och

förhandlingsrätt äga tillämpning.

Därest så--

Såsom arbetare

(Föreslagen lydelse)

För vart och ett av de distrikt, i

vilka riket för sådant ändamål

av Konungen indelas, förordnar

Konungen en förlikningsman med

uppgift att, på sätt nedan sägs, medla

i tvister mellan arbetsgivare och

arbetare.

särskild förlikningsman.

--enligt lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Äldre lydelsen av 1 § gäller även efter nämnda dag i den mån bestämmelserna

i 3 kapitlet lagen om förenings- och förhandlingsrätt alltjämt äro i

tillämpning.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1945:156.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

6) Förslag

till

Lag

angående upphävande av lagen den 17 maj 1940 (nr 331) om

förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän

Härigenom förordnas, att lagen den 17 maj 1940 om förhandlingsrätt för

kommunala tjänstemän skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

17

7) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 20 kap. 4 § och 21 kap 18

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

§ brottsbalken skola

(Nuvarande lydelse)

Åsidosätter ämbetsman--

År felet--------

(Föreslagen lydelse)

20 kap.

4 §•

-----eller suspension.

--ett år.

Som tjänstefel anses icke i något

fall, att ämbetsman efter beslut av

arbetstagarförening som han tillhör

deltager i strejk eller därmed jämförlig

stridsåtgärd.

21 kap.

18 8.

Åsidosätter krigsman, som ej är

underkastad ämbetsansvar, av försummelse,

oförstånd eller oskicklighet

vad honom åligger enligt reglementen,

instruktioner eller andra allmänna

bestämmelser, särskilda föreskrifter

eller tjänstens beskaffenhet,

dömes, om ej gärningen utgör tjänstemissbruk

eller eljest är särskilt belagd

med straff, för tjänstefel till

disciplinstraff.

År felet

Åsidosätter krigsman, som ej är

underkastad ämbetsansvar, av försummelse,

oförstånd eller oskicklighet

vad honom åligger enligt reglementen,

instruktioner eller andra allmänna

bestämmelser, särskilda föreskrifter

eller tjänstens beskaffenhet,

dömes, om ej gärningen utgör tjänstemissbruk

eller eljest är särskilt belagd

med straff, för tjänstefel till

disciplinstraff. Beträffande krigsman,

som är anställd vid krigsmakten,

äga bestämmelserna i 20 kap.

4 § tredje stycket motsvarande tilllämpnina.

ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år i965

8) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254)

om arbetsdomstol

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4 och 5 §§ lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

För upptagande----

Om skyldighet----

Såsom arbetare----

(Föreslagen lydelse)

1 §•

----i Stockholm.

--särskilt stadgat.

--enligt lagen.

Med offentlig arbetsgivare förstås

i denna lag staten och arbetsgivare

som avses i kommunalt jänstemannalagen.

2

Arbetsdomstolen skall bestå av

ordförande och sju ledamöter, av

dem en särskild ledamot för tjänstemannamål.

§•

Arbetsdomstolen skall bestå av

ordförande och åtta ledamöter. Av

ledamöterna skola två vara särskilda

ledamöter, en för mål där offentlig

arbetsgivare är part och en för

tjänstemannamål.

4 §•

Övriga ledamöter, vilka skola vara

i arbetsförhållanden erfarna och

kunniga, förordnas av Konungen för

två år i sänder, två ledamöter efter

förslag av de svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd, två ledamöter

efter förslag av landsorganisationen

i Sverige och den särskilde

ledamoten efter förslag av tjänstemännens

centralorganisation. Sistnämnde

ledamot skall inträda på arbetarsidan

i stället för en av de efter

landsorganisationens förslag utsedda

ledamöterna vid handläggning

av mål, däri tjänstemannaförening,

som icke är ansluten till landsorganisationen,

eller medlem i sådan för
-

Övriga ledamöter förordnas av

Konungen för två år i sänder. För

dessa ledamöter förordnar Konungen

för samma tid ersättare. Ledamöter

och ersättare skola vara i arbetsförhållanden

erfarna och kunniga.

Två ledamöter och sex ersättare

för dem förordnas efter förslag av

de svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd samt två ledamöter

och sex ersättare för dem efter

förslag av landsorganisationen i Sverige.

För den särskilde ledamoten för

mål där offentlig arbetsgivare är

part skola förordnas tre ersättare.

Vid förordnande av denne ledamot

och ersättarna för honom skall iakt
1947:90

samt av 5 § se 1947:637.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1945:159, av 2 och 4 §§ se

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

(Nuvarande lydelse)

ening är part å nämnda sida, såframt

icke jämväl till landsorganisationen

ansluten förening eller medlem

i sådan förening är part å arbetarsidan

och tvisten huvudsakligen

rör sistnämnda part.

För vardera sidan förordnas enligt

samma regler dubbelt så många

ersättare som antalet ledamöter.

(Föreslagen lydelse)

tagas, att minst två utses efter förslag

av kommunförbund. Även för

den särskilde ledamoten för tjänstemannamål

skola förordnas tre ersättare.

Denne ledamot och två ersättare

för honom skola utses efter förslag

av tjänstemännens centralorganisation.

Den återstående ersättaren

skall utses efter förslag av annan

huvudorganisation för tjänstemän,

som icke är ansluten till landsorganisationen.

avses.

Ledamot eller ersättare, som avses

i denna paragraf, skall vara svensk

medborgare och hava uppnått tjugofem

års ålder. Befattningen må ej

utövas av den som är omyndig eller

i konkurstillstånd.

Förslag å

------— här

5

Ledamot eller ersättare, som avses

i 5 §, skall vara svensk medborgare

och hava uppnått tjugufem års

ålder. Ej må befattningen utövas av

den, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

§•

Den särskilde ledamoten för mål

där offentlig arbetsgivare är part

skall vid handläggning av sådant

mål inträda på arbetsgivarsidan i

stället för en av de ledamöter som

förordnats efter förtroenderådets

förslag, om icke även annan arbetsgivare

är part på arbetsgivarsidan

och tvisten huvudsakligen rör denne.

Den särskilde ledamoten för

tjänstemannamål skall vid handläggning

av mål, där tjänstemannaförening

som icke är ansluten till

landsorganisationen eller medlem i

sådan förening är part på arbetarsidan,

inträda på arbetarsidan i stället

för en av de ledamöter som förordnats

efter landsorganisationens

förslag, om icke även till landsorganisationen

ansluten förening eller

medlem i sådan förening år part på

arbetarsidan och tvisten huvudsakligen

rör sistnämnda part.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Senast meddelade förordnanden för ledamoten för tjänstemannamål och

ersättarna för honom skola upphöra att gälla vid utgången av år 1965. För
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

slag till nya sådana förordnanden och till de övriga förordnanden, som påkallas

i samband med ikraftträdandet, skola avges under år 1965. Giltighetstiden

för dessa förordnanden skall begränsas så, att den utlöper samtidigt

med giltighetstiden för de vid ikraftträdandet gällande, enligt aldre

lydelsen av 4 § meddelade förordnandena.

Äldre bestämmelser om arbetsdomstolens sammansättning skola tillämpas

i mål där huvudförhandling påbörjats före lagens ikraftträdande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

21

9) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 maj 1955 (nr 261) om

avstängning av domare

Härigenom förordnas, att 8—11 §§ lagen den 20 maj 1955 om avstängning

av domare skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

8

Domare, som enligt denna lag är

avstängd från utövning av tjänsten,

skall vara skyldig att vidkännas det

löneavdrag som rätten må bestämma.

Dömes han ej till avsättning, äge

han uppbära den lön som avdragits.

Konungen äger meddela föreskrifter

om de olika slag av löneavdrag,

som vid tillämpningen av första stycket

må komma i fråga.

9

Beslut i fråga om avstängning och

löneavdrag skall genast gå i verkställighet.

10

Beträffande talan mot beslut i fråga

om avstängning och löneavdrag,

så ock beträffande rättegången i högre

rätt dit sådan fråga fullföljts,

skall vad i rättegångsbalken sägs

angående häktning äga motsvarande

tillämpning; dock skall ej gälla

vad i 54 kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken

stadgas om befrielse

från nedsättningsskyldighet för tilltalad,

som i målet hålles häktad.

11

Om avstängning och dess hävande

samt om beslut rörande löneavdrag

skall underrättelse genast lämnas

myndighet som äger bestämma om

(Föreslagen lydelse)

§•

Om domare, som enligt denna lag

varit avstängd från utövning av

tjänsten, ej dömes till avsättning,

äge han uppbära den lön som må

hava avdragits.

§•

Beslut i fråga om avstängning

skall genast gå i verkställighet.

§•

Beträffande talan mot beslut i fråga

om avstängning, så ock beträffande

rättegången i högre rätt dit

sådan fråga fullföljts, skall vad i

rättegångsbalken sägs angående

häktning äga motsvarande tillämpning;

dock skall ej gälla vad i 54

kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken

stadgas om befrielse från

nedsättningsskyldighet för tilltalad,

som i målet hålles häktad.

Om avstängning och dess hävande

skall underrättelse genast lämnas

myndighet som äger bestämma

om domarens tjänstgöring. Utbeta
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

domarens tjänstgöring. Utbetalas lö- las domarens lön av annan myndi

nen av annan myndighet, skall ock het, skall ock denna underrättas,

denna underrättas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

23

10) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om

disciplinstraff för krigsmän

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för

krigsmän1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

4 §•

(Föreslagen lydelse)

Den som---------i

Under strafftiden skall den som

åtnjuter avlöning från krigsmakten

vidkännas löneavdrag med belopp,

som år angivet i gällande avlöningsföreskrifter.

Vid beräkning — —------

tjänstgöring.

Under strafftiden skall den som

åtnjuter avlöning från krigsmakten

vidkännas löneavdrag med belopp

som Konungen bestämmer.

- tjugofyra timmar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1964:170.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Iiungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

11) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114)

om semester

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 17 maj 1963 om semester skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare

i allmän eller enskild

tjänst med undantag av sådana arbetstagare,

för vilka enligt statliga

föreskrifter gälla särskilda bestämmelser

rörande semester. Från lagens

tillämpning är ock undantagen

arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens

familj eller som avlönas

uteslutande genom andel i vinst.

(Föreslagen lydelse)

§•

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare

i allmän eller enskild

tjänst med undantag av arbetstagare,

som är medlem av arbetsgivarens

familj eller som avlönas uteslutande

genom andel i vinst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

25

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 november

1964.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund, Edenman,

Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för civildepartementet, statsrådet Lindholm, fråga om reform av de

offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt m. m. samt anför.

Frågan om en reform av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt

har länge stått på dagordningen. Ett första betänkande i ämnet framlades

1951 av 1948 års förhandlingsrättskommitté (SOU 1951: 54). Efter remissbehandlingen

av detta betänkande stod det klart, att detsamma icke utan

överarbetning kunde läggas till grund för ändrad lagstiftning. Det fortsatta

arbetet med förhandlingsrättsfrågan har bedrivits i etapper och inleddes

med att dåvarande landshövdingen i Jönköpings län O. Ekblom erliöll uppdrag

att under medverkan av experter och företrädare för personalens

huvudorganisationer verkställa fortsatt utredning rörande statstjänstemännens

förhandlingsrätt m. m. Den nya utredningen, som antog benämningen

1956 års förhandlingsrättsutredning, avlämnade sitt betänkande 1960 (SOU

1960: 10). I enlighet med direktiven var betänkandet utformat som ett

principbetänkande, där tyngdpunkten lagts på en undersökning av huruvida

den allmänna arbetsmarknadens förhandlings- och avtalsrätt kunde förenas

med gällande tjänstemannarätt på det statliga området, särskilt med

reglerna om oavsättlighet och ämbetsansvar. Även statsrättsliga problem i

samband med kollektivavtalssystem för statstjänstemän behandlades i betänkandet.

Detta utmynnade i principförslag om vidgad förhandlingsrätt

för statens tjänstemän och om rätt för dem att sluta kollektivavtal. I betänkandet

— som ej åtföljdes av förslag till författningsändringar — förutsattes

vidare utredningar rörande olika frågor. Kommunaltjänstemännens

förhandlingsrätt behandlades ej i betänkandet.

Efter remissbehandling blev förhandlingsrättsutredningens betänkande

föremål för fortsatt beredning inom civildepartementet, överläggningar hölls

med personalens huvudorganisationer och med företrädare för kommunförlninden

om riktlinjerna för det fortsatta arbetet. En särskild arbetsgrupp

inom departementet fick i uppdrag att utarbeta förslag till erforderliga

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

lagändringar. Till ledning för arbetsgruppens arbete angavs att statstjänstemännen

borde få samma rätt som arbetstagare i enskild tjänst att genom

sina organisationer förhandla såsom en med arbetsgivaren jämställd

part om lön och andra förmåner. Möjlighet borde finnas att låta förhandlingsuppgörelser

gälla som kollektivavtal mellan parterna. De kollektiva

stridsåtgärder vilka erkändes som tillåtna påtryckningsmedel på den privata

arbetsmarknaden syntes kunna accepteras även i förhållandet mellan staten

och dess tjänstemän. En förutsättning härför skulle dock vara, all man

kunde på frivillig väg åstadkomma anordningar till förebyggande av sainhällsfarliga

arbetskonflikter inom statstjänstemannaområdet. Grundläggande

skyldigheter och rättigheter för statstjänstemännen förutsattes skola

även framdeles regleras i offentligrättslig ordning och hithörande bestämmelser

borde sammanföras i en särskild lag om statens tjänstemän. Slutligen

framhölls, att kommunaltjänstemännens förhandlingsrätt måste omprövas

i samband med en reform av förhandlingsrätten för statens tjänstemän.

I en departementspromemoria, betitlad »De offentliga tjänstemännens

förhandlingsrätt» (SOU 1963: 51), framlade arbetsgruppen förslag i

ämnet. Vid promemorian finnes fogade förslag till lag om statens tjänstemän

och till lag om vissa kommunaltjänstemän och andra tjänstemän som

ej är o anställda hos staten. Lagförslagen torde som Bilaga B få fogas till

statsrådsprotokollet i ärendet.

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av

justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten över

Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen, överbefälhavaren

(efter hörande av försvarsgrenscheferna), försvarets civilförvaltning,

socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, riksförsäkringsverket, generalpoststyrelsen,

telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

sjöfartsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret,

kammarrätten, riksrevisionsverket, domkapitlet i Uppsala, skolöverstyrelsen,

kanslern för rikets universitet, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,

domänstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Örebro samt Gävleborgs län, arbetsmarknadsstyrelsen,

arbetsdomstolens ordförande, statens personalpensionsverk, statens lönenärnnd,

statens avtalsnämnd, besvärssakkunniga, polisväsendets organisationsnämnd,

förvaltningsdomstolskommittén, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige

i riksgäldskontoret, delegerade för riksdagens verk, justitieombudsmannen,

militieombudsmannen, Landsorganisationen, Statstjänarkartellen,

Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation,

Tjänstemännens centralorganisation, Svenska stadsförbundet,

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,

Hushållningssällskapens förbund samt Skogsvårdsstyrelsernas

förbund. Yttranden har därjämte inkommit från Försäkringskassornas

förhandlingsorganisation och Svenska barnmorskeförbundet.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965 27

Vid flera remissyttranden har fogats utlåtanden från underlydande organ

m. fl.

Den 3 september 1963 träffades mellan företrädare för civildepartementet,

å ena, samt Statstjänarkartellen, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges

akademikers centralorganisation och Tjänstemännens centralorganisations

statstjänstemannasektion, å andra sidan, ett huvudavtal innehållande bestämmelser

bl. a. om förhandlingsordning och åtgärder till förebyggande av

samhällsfarliga konflikter inom statstjänstemannaområdet.

Ett motsvarande huvudavtal för det kommunala området ingicks den 11

januari 1964 mellan, å ena sidan, Landstingens centrala lönenämnd, Svenska

kommunförbundet och Svenska stadsförbundet, samt, å andra sidan, Svenska

kommunalarbetareförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation

och Tjänstemännens centralorganisation jämte till nämnda arbetstagarorganisationer

anslutna riksorganisationer.

De båda huvudavtalen, som är avsedda att tillämpas från och med ikraftträdandet

av ny lagstiftning om de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt,

torde såsom Bilaga C få fogas till protokollet i ärendet.

Jag anhåller nu att få upptaga ifrågavarande spörsmål till behandling.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

ALLMÄN MOTIVERING

Gällande ordning

För arbetstagare i allmänhet regleras förhandlingsrätten genom lagen

den 11 september 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt. Denna

lag är icke tillämplig på sådana arbetstagare i statens eller kommunernas

tjänst, som är underkastade ämbetsansvar. För dessa tjänstemän gäller

i stället i förhandlingsrättshänseende särskilda bestämmelser, intagna för

statstjänstemännens del i kungörelsen den 4 juni 1937 (nr 292) angående

förhandlingsrätt för statens tjänstemän och för kommunaltjänstemännens

del i lagen den 17 maj 1940 (nr 331) om förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän; för vissa statligt och kommunalt anställda tjänstemän gäller

andra särskilda bestämmelser.

Vilka tjänstemän som är underkastade ämbetsansvar framgår av 20 kap.

12 § brottsbalken. Med ämbetsman förstås enligt detta lagrum domare,

annan statens befattningshavare som endast medelst dom kan avsättas

från sin tjänst samt den som har förtroendesyssla från vilken Kungl. Maj :t

må entlediga honom. Vad som sägs om ämbetsmän skall enligt lagrummet

även gälla om dem, som är satta att förvalta städers, menigheters eller allmänna

av Kungl. Maj :t stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars

eller stiftelsers angelägenheter, om tjänstemän som lyder under ämbetseller

förvaltningsmyndigheterna och om andra som förordnats att förrätta

ämbete eller tjänsteärende. I rättspraxis har ämbetsansvarets avgränsning

nedåt kommit att bestämmas av huvudsakligen två synpunkter. För det

första har ämbetsansvar icke ansetts föreligga då en tjänst uteslutande

innefattar osjälvständig verksamhet som arbetare eller biträde i arbete under

annans ledning eller biträde på expedition eller i liknande göromål

(NJA 1942 s. 356 civilarbetare vid flottan, NJA 1931 s. 377 sjuksköterskebiträde

och RÅ 1929 s. 93 vaktmästare vid folkskola). För det andra har

tjänst med osjälvständig verksamhet likväl ansetts grunda ämbetsansvar,

då verksamheten antingen innefattar någon offentlig maktutövning eller

inom kommunikationsverken angår förhållandet till allmänheten (NJA

1929 s. 584 exekutionsbiträde, NJA 1932 s. 361 polisman, NJA 1943 s. 26 brevbärarbiträde,

NJA 1918 s. 334 stationskarl vid statens järnvägar). Utan betydelse

för ämbetsansvaret är om tjänsten är ordinarie, extra ordinarie,

extra eller aspiranttjänst eller om tjänstemannen är anställd som arvodist

eller enligt personligt kontrakt, eller om tjänsten innehaves varaktigt eller

tillfälligt av vikarie.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

Mellan den förhandlingsrätt, varom stadgas i 1936 års lag, å ena, samt

förhandlingsrätten enligt 1937 års kungörelse och 1940 års lag, å andra

sidan, finns en djupgående skillnad av principiell natur. I förstnämnda

lag betraktas arbetstagarnas organisation såsom en med arbetsgivaren

jämställd part och förhandlingsrätten avser att ge arbetstagarna medbestämmanderätt

i fråga om anställningsvillkoren. Förhandlingar enligt 1936

års lag syftar också vanligen till att få till stånd kollektivavtal eller andra

rättsligt bindande överenskommelser mellan parterna. Bestämmelserna i

1937 års kungörelse och 1940 års lag avser däremot endast att bereda de

ämbetsansvariga tjänstemännen tillfälle alt genom sina organisationer

framföra synpunkter och önskemål, innan vederbörande myndighet fattar

beslut rörande deras anställningsförhållanden. Enligt båda författningarna

avser förhandlingsrätten anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor

samt tillämpningen av sådana villkor.

Enligt 1937 års kungörelse är myndighet skyldig att bereda tjänstemannaorganisation

tillfälle alt yttra sig och påkalla förhandling innan

myndigheten avger förslag till eller fastställer nya bestämmelser. Denna

s. k. delgivningsplikt föreligger dock endast, om frågan är av principiell

eller eljest allmän betydelse. Förhandlingsrätt tillkommer tjänstemannaförening,

som hos vederbörande myndighet gjort anmälan om att den

önskar utöva förhandlingsrätt gentemot myndigheten och som äger företräda

tjänstemännen i alla frågor som kan bli föremål för förhandling

enligt kungörelsen. Förhandlingen ledes av en av myndigheten utsedd ordförande

och kan av denne förklaras avslutad, när han så finner skäligt.

Fråga varom förhandling förts får som regel icke upptagas till avgörande

hos myndigheten förrän en vecka förflutit efter förhandlingens avslutande.

Kungörelsen avser främst förhandling med myndighet d. v. s.

verksmyndighet, därmed jämställd institution eller underlydande organ.

Någon rätt till förhandling med Kungl. Maj:t eller företrädare för visst

departement föreligger icke enligt kungörelsen. Denna förutsätter dock att

Kungl. Maj:t kan förordna särskilda ombud att förhandla med tjänstemannaorganisation

enligt den förhandlingsordning varom stadgas i kungörelsen.

Särskilda bestämmelser om förhandlingsrätt för militär och civilmilitär

personal samt vissa andra tjänstemän i försvaret är meddelade i

kungörelsen den 23 december 1937 (nr 1002) angående vissa inskränkningar

i förhandlingsrätten för militär personal och likställda. Enligt dessa

bestämmelser får förhandling icke äga rum i frågor, som är av speciell militärteknisk

natur eller beträffande vilka av militärdisciplinära skäl hinder

möter mot förhandling. Vidare får förhandling icke föras lokalt utan endast

mellan central myndighet vid försvarsväsendet och huvudorganisation

på arbetstagarsidan. Slutligen får förhandlingsrätt icke utövas under krig

eller under mobilisering. 1937 års kungörelse angående förhandlingsrätt

för statens tjänstemän gäller endast inom den Kungl. Maj:t underställda

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

statsförvaltningen. Särskilda bestämmelser är meddelade om förhandlingsrätt

för tjänstemän vid riksdagens verk och för riksdagens egna tjänstemän.

Icke heller denna förhandlingsrätt inskränker arbetsgivarens beslutanderätt.

Den förhandlingsrätt för ämbetsansvariga tjänstemän hos kommunerna

varom stadgas i 1940 års lag överensstämmer i huvudsak med förhandlingsrätten

enligt 1937 års kungörelse angående förhandlingsrätt för statens

tjänstemän. En skillnad är dock att förhandlingsrätt tillkommer endast organisation,

som efter ansökan tillerkänts sådan rätt av socialstyrelsen. På

arbetsgivarsidan föres förhandlingen av vederbörande kommunala myndighet.

Om statlig myndighet har att annorledes än efter underställning fastställa

kommunaltjänstemäns anställningsvillkor, må dock förhandlingsrätten

utövas mot den statliga myndigheten. Genom kommunala delegationslagen

den 27 mars 1954 (nr 130) har kommun medgivits rätt alt uppdraga

åt sammanslutning av kommuner att med bindande verkan för kommunen

genom kollektivavtal eller annorledes enhetligt reglera anställningsvillkoren

för sådana arbetstagare i kommunens tjänst, vilkas villkor det icke ankommer

på statlig myndighet att fastställa.

För folkskollärare och småskollärare har meddelats särskilda inskränkande

bestämmelser om förhandlingsrätt i kungörelsen den 20 december

1940 (nr 1031) angående vissa begränsningar i förhandlingsrätten för lärare

vid folk- och småskolor samt fortsättningsskolor. Dessa lärare har icke

rätt att förhandla om skoldistrikts reglementen för folk- och fortsättningsskolor

eller om förslag som skolstyrelse avgivit rörande lärjungarnas fördelning

för visst läsår på klasser och läraravdelningar.

Den speciella förhandlingsrätt som sålunda gäller för ämbetsansvariga

tjänstemän hos stat och kommun inkräktar som nämnts icke på statlig och

kommunal myndighets rätt att ensam avgöra fråga varom förhandling

förts. I överensstämmelse härmed har i rättspraxis den ståndpunkten intagits,

att kollektivavtal om dessa tjänstemäns anställningsförhållanden är

ogiltigt. Den straffsanktionerade tjänsteplikt tjänstemännen i fråga är underkastade

har vidare ansetts utesluta, att tjänstemännen deltager i strejk

eller annan arbetsinställelse i fackligt syfte. Likaledes har lockout från den

offentlige arbetsgivarens sida ansetts icke kunna komma i fråga.

Ehuru endast statens och kommunernas ämbetsansvariga tjänstemän

är genom uttrycklig bestämmelse undantagna från förhandlingsrätt enligt

1936 års lag, har i rättspraxis ansetts att även för andra ämbetsansvariga

tjänstemän föreligger hinder för reglering i kollektivavtal av i vart fall sådana

frågor som avser antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten.

Senast i dom den 28 maj 1963 nr 7 har arbetsdomstolen ogiltigförklarat

kollektivavtal i vad avser villkoren för tillsättning av tjänst vid allmän försäkringskassa.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

ljuder de senaste årtiondena har såväl det statliga som det kommunala

förhandlingsväsendet i praxis undergått en betydelsefull utveckling. Förändringen

kännetecknas främst därav, att det på den privata arbetsmarknaden

praktiserade förhandlings- och avtalsväsendet allt mera vunnit insteg

på den offentliga arbetsmarknadssektorn. De offentliga tjänstemännens

löneförmåner och åtskilliga andra anställningsvillkor avgöres i realiteten

i betydande utsträckning genom överenskommelser, som efter förhandling

tiäffats mellan offentlig arbetsgivare och de offentliga tjänstemännens

organisationer.

Förhandlingarna på den statliga tjänstemannasektorn domineras numera

av de centrala förhandlingar angående tjänstemännens löner och generella

anställningsvillkor i övrigt som under ledning av chefen för civildepartementet

regelmässigt äger rum mellan företrädare för departementet

samt tjänstemannaorganisationerna. Någon förhandlingsordning i egentlig

mening finnes icke som reglerar dessa förhandlingar, men under årens

lopp har vissa regler utbildats som blivit vägledande. Huvuddragen av denna

utveckling har efterhand redovisats i de propositioner varigenom löneöverenskommelser

underställts riksdagen för godkännande. Bland dessa

propositioner må här nämnas prop. 1951:52, däri anmäldes att storleken

av tilläggen på tjänstemännens löner vid förhandlingar mellan företrädare

för departementet och personalorganisationerna förutsatts skola bli föremål

för peiiodiskt återkommande förhandlingar eller överläggningar med

organisationerna i stället för att bindas vid fasta regler i avlöningsförfattning.

Riksdagen lämnade uttalandet utan erinran (rskr 50). I prop. 1956: 124

erhöll riksdagen en redovisning för en detaljerad procedurordning rörande

fortlöpande översyn av lönegradsplaceringen av statliga tjänster, vilken

procedurordning grundade sig på en mellan departementet och tjänstemännens

huvudorganisationer träffad överenskommelse. Enligt denna

procedurordning indelas frågor om ändrad lönegradsplacering i dels Afrågor,

d. v. s. frågor som avser ändrad lönegradsplacering på grund av organisationsändringar,

nytillkomna arbetsuppgifter eller dylikt, och dels

B-trågor, d. v. s. frågor som avser omprövning av gällande normer för lönegradsplacering

av vissa tjänster eller grupper av tjänster. B-frågorna skall

enligt procedurordningen alltid bli föremål för förhandlingar med organisationerna,

under det att vad beträffar A-frågorna organisationerna skal!

beredas tillfälle till överläggningar. Mot den redovisade procedurordningen

hade riksdagen ej något att erinra (rskr 210). Förhandlingar föres även om

traktamenten, reseersättningar, övertidsersättningar och pensionsförmåner

m. m.; i dessa fall talar man om C-frågor. I samband med tillkomsten

(prop. 1957: 173, SU 131, rskr 321) av statens löneförordning den 31 maj

1957 (nr 228) erkändes uttryckligen att tjänstemannaorganisationerna bär

ett reellt medinllytande rörande löner och pensioner. Enligt övergångsbestämmelserna

till denna förordning är visserligen tjänsteman underkastad

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

generell ändringsskyldighet i fråga om bestämmelser rörande avlönings- och

pensionsförmåner, men i 1957 års statsverksproposition (bil. 2 p. 4) uttalades,

att ändring icke utan förhandlingsöverenskommelse skulle göras i

bestämmelser beträffande vilka tjänstemännen tidigare icke varit underkastade

generell ändringsskyldighet. I sitt av riksdagen i denna del godkända

utlåtande (SU 14, rskr 14) uttalade statsutskottet, att förutsättningen

angående förhandlingsöverenskommelse kunde i vissa lägen bli svår

att förverkliga, eftersom personalorganisationerna delvis företrädde olika

intressen och det på grund härav inte kunde uteslutas, att organisationerna

kunde komma att ge uttryck åt olika uppfattningar, om fråga uppkomme

om ändring av bestämmelser beträffande vilka tjänstemännen dittills inte

varit underkastade ändringsskyldighet.

Vid sidan av de regelmässigt återkommande löneförhandlingarna äger

förhandlingar eller överläggningar rum i s. k. AB-frågor, d. v. s. lönegradsplacering

av tjänster i samband med omorganisation av viss myndighet.

Resultaten av förhandlingarna brukar redovisas i protokoll, som undertecknas

av parterna, överenskommelser om lönenivån avser i allmänhet

viss bestämd tid, vanligen ett eller två år. Efter mönster från kollektivavtalen

på den privata arbetsmarknaden har man på senare år brukat intaga

en s. k. fredsklausul som förbjuder stridsåtgärder under den tid överenskommelsen

avser. Förhandlingsöverenskommelserna träffas regelmässigt

under förbehåll av Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande. I flera propositioner,

exempelvis prop. 1952: 241, har framhållits, att ett förhandlingsresultat

måste betraktas som en helhet och därför icke kan ändras på

viss punkt utan att förutsättningarna för överenskommelsen brister och att

riksdagen vid sådant förhållande har att välja mellan att godkänna överenskommelsen

i oförändrat skick och att helt underkänna densamma, överenskommelserna

har hittills alltid godkänts av riksdagen.

Undantagsvis har det inträffat att förhandlingar mellan företrädare för

departementet och organisationerna förklarats avslutade utan att enighet

nåtts mellan parterna eller nåtts med allenast någon eller några av de deltagande

organisationerna. I sistnämnda fall har den överenskommelse, som

träffats med någon eller några av organisationerna, regelmässigt lagts till

grund för proposition i ämnet, medan fronderande organisations ståndpunkter

endast redovisats i propositionen. Då förhandlingar förklarats avslutade

utan att enighet uppnåtts mellan parterna, har de strandade förhandlingarna

i vissa fall icke föranlett några särskilda åtgärder från den eller de

organisationers sida med vilka enighet icke kunnat uppnås. I andra fall

har stridsåtgärder såsom anställningsblockader och uppsägningar såväl

varslats som vidtagits. I sådana fall har även förekommit motåtgärder från

statens sida. Sålunda föreslogs i prop. 1952: GO att de tillägg till statstjänstemännens

löner, varom vid förhandlingar enighet uppnåtts mellan departementet

och tre av huvudorganisationerna, icke skulle utgå till tjänstemän

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

anslutna till den fjärde organisationen, därest denna varslade eller vidtog

stridsåtgärd. Förfaringssättet motiverades med att samma regler borde

gälla som tillämpades på den privata arbetsmarknaden, där löneökning icke

kom i Iråga under pågående konflikt eller innan uppgörelse träffats. Åtgärden

godkändes av riksdagen (SU:49, rskr 69). Liknande förfarande

från statens sida kom 1954 till användning vid den s. k. poliskonfliklen.

Sedan riksdagen godkänt en förhandlingsöverenskommelse, utfärdar

Kungl. Maj :t de löneförfattningar, som myndigheterna har att tillämpa.

Uppkommer tvist om tjänstemans löneförmåner, kan tvisten prövas såväl

i administrativ ordning efter besvär som av allmän domstol.

Även på det kommunala tjänstemannaområdet träffas numera tidsbestämda

överenskommelser rörande löner och andra anställningsförhållanden

mellan kommunerna och tjänstemännens organisationer. De centrala

förhandlingarna föres på arbetsgivarsidan av stadsförbundet, kommunförbundet

och landstingsförbundet som regel vart inom sitt område. Överenskommelse

mellan kommunförbund och tjänstemannaorganisationerna har

i allmänhet icke bindande verkan för kommunerna, utan vederbörande förbund

förbinder sig endast att verka för att överenskommelsen antages av

de särskilda kommunerna. Den tidigare nämnda kommunala delegationslagen

av år 1954 har nämligen icke brukat tillämpas beträffande tjänstemän.

Överenskommelserna sättes i kraft genom reglementen som kommunerna

utfärdar. Kommunernas tjänste- och pensionsreglementen är i

allmänhet utformade i överensstämmelse med normaltjänstereglementen

varom avtal träffas mellan kommunförbunden och tjänstemännens organisationer.

Enligt dessa normaltjänstereglementen, som innehåller bestämmelser

om bl. a. tjänstemans allmänna förpliktelser, disciplinär bestraffning,

avlöningsförmåner, semester och tjänstledighet, är tjänsteman skyldig att

underkasta sig de ändringar av reglementet som kommunens fullmäktige

beslutar efter överenskommelse mellan vederbörande kommunala myndighet

och personalorganisation. Mellan stadsförbundet och kommunförbundet samt

tjänstemännens huvudorganisationer har överenskommelse träffats om förhandlingsordningar,

som innehåller förutom förhandlingsregler i såväl intresse-

som tolkningstvister bestämmelser om stridsåtgärder och om skyldighet

att fullgöra tjänst under arbetskonflikt in. in. Bestämmelserna om stridsåtgärder

innebär hl. a., att sådan åtgärd icke får vidtagas beträffande annan

tjänst än den som direkt beröres av tvisten och att stridsåtgärd i form av

arbetsinställelse tår vidtagas endast med iakttagande av en månads uppsägningstid.

Också på det kommunala området har det förekommit, att förhandlingarna

strandat och att stridsåtgärder vidtagits. Stridsåtgärderna har varit av

samma art som på det statliga tjänstemannaområdet d. v. s. från organisationernas

sida anställningsblockader och uppsägningar samt från kommunernas

sida vägran att utbetala lönetillägg till tjänstemän tillhörande orga2

Bihang till riksdagens protokoll It)t!5. t saml. Yr 00

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

nisaiion med vilken konflikt uppkommit. Vid några tillfällen har medling

skett enligt lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister.

Såväl de statliga som de kommunala förhandlingsöverenskommelserna

avser arbetstagare, som är uppförda på tjänsteförteckningar eller som eljest

innehar tjänstemannaställning i löneteknisk mening, oavsett om de

har ämbetsansvar eller icke. De omfattar sålunda även arbetstagare beträffande

vilka icke föreligger rättsligt binder att låta överenskommelserna

gälla som kollektivavtal. För arbetstagare hos stat och kommun utan

tjänstemannaställning regleras anställningsvillkoren i kollektivavtal på

samma sätt som för arbetstagare på den privata arbetsmarknaden. Det

förekommer, i varje fall på det kommunala området, att dessa kollektivavtal

omfattar även arbetstagare med ämbetsansvar. I praktisk förhandlingsverksamhet

har det nämligen visat sig icke möjligt att upprätthålla

den skillnad mellan arbetstagare med och utan ämbetsansvar varpå gällande

författningar i ämnet bygger. Ehuru de statliga och kommunala förhandlingsöverenskommelserna

rörande tjänstemännens löner och övriga

anställningsvillkor i praktiken medför i huvudsak samma rättsverkningar

som kollektivavtal, kan tvister rörande dessa förhandlingsöverenskommelsers

innehåll icke upptagas inför och avgöras av arbetsdomstolen. I rättspraxis

har nämligen den ståndpunkten vidmakthållits att kollektivavtal

rörande ämbetsansvariga tjänstemän är ogiltigt. Icke heller är överenskommelsernas

fredspliktsklausuler sanktionerade av skadeståndspåföljd

enligt lagen om kollektivavtal.

För att komplettera bilden av relationerna mellan de offentliga arbetsgivarna

och deras tjänstemän bör nämnas att inom såväl den statliga som

den kommunala sektorn inrättats s. k. företagsnämnder för samråd mellan

de anställda och myndigheterna. För statsförvaltningen är bestämmelser

meddelade i cirkuläret den 19 december 1958 (nr 662) angående företagsnämnder

m. in. inom statsförvaltningen. Enligt detta cirkulär skal!

företagsnämnd inrättas vid verk med i regel minst 50 anställda, om myndigheten

eller personalorganisation begär det. Nämnd kan inrättas även vid

mindre verk, om överenskommelse därom träffas. Företagsnämnd består

som regel av högst sju representanter för personalen samt högst lika många

representanter för myndigheten som antalet personalrepresentanter. Den

har till uppgift att upprätthålla fortlöpande samverkan mellan myndigheten

och personalen i syfte att åstadkomma bästa möjliga arbetsresultat och

att verka för goda drifts- och arbetsförhållanden vid verket. En väsentlig

uppgift är att informera de anställda om verkets tekniska och ekonomiska

förhållanden och därigenom skapa möjlighet för personalen att framkomma

med uppslag och synpunkter till gagn för verksamheten och till förbättring

av arbetsförhållandena. Företagsnämnderna har vidare till uppgift att tillgodose

de anställdas krav på ökad insyn i verksamheten. Genom information

i nämnderna skall verksledningen kunna tillgodose de anställdas anspråk

på att få tillgång till sådana upplysningar att de kan bilda sig en

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965 35

riktig föreställning om verksamheten och de ekonomiska förhållandena

inom verket samt ge tillkänna sin mening därom.

Inom företagsnämnd får icke behandlas fråga, som är reglerad i kollektivavtal,

avlönings- eller anställningsreglemente eller andra motsvarande

författningar eller föreskrifter. Utan hinder härav får dock nämnden som

regel upptaga fråga om lämplig förläggning av arbetstid och semester. Inom

töretagsnämnd kan också samråd ske rörande fråga om nedläggande, inställelse

eller väsentlig inskränkning av driften inom nämndens område.

De vanligast förekommande ärendena vid företagsnämnd avser organisationen

och arbetsförhållandena inom verket samt personalvård och personalutbildning.

De kommunala företags- eller samarbetsnämnderna har i huvudsak samma

uppgifter som de statliga företagsnämnderna.

Förhandlingarättsutredningens betänkande

Förhandlingsrättsutredningen framhåller, att en utvidgad förhandlingsrätt

för statstjänstemännen i princip ej behöver ge anledning till tveksamhet.

Behandlingen av statstjänstemännens löner sker numera, anmärker utredningen,

i former, som nära ansluter sig till vad som förekommer på den

privata arbetsmarknaden. Vid sidan av den författningsmässigt reglerade

förhandlingsordningen har man nått fram till en ordning, enligt vilken överenskommelser

träffas, vilka betraktas och respekteras som kollektivavtal,

ehuru de icke kan klädas i juridiskt bindande avtalsform. En bättre överensstämmelse

mellan teori och praktik är önskvärd och ägnad att främja rationella

ordningar för handläggning av staten-arbetsgivarens och tjänstemannaorganisationernas

inbördes mellanhavanden. Det nu tillämpade systemet

synes även ur en annan synpunkt få betraktas som mindre lyckat. Resultaten

av förda förhandlingar sättes i kraft genom författningsföreskrifter,

utfärdade på basis av vad som överenskommits. Uppstående tvister på

grund av dessa föreskrifter, vilka de facto tillkommit vid partsförhandlingar

av privaträttslig karaktär, blir handlagda av förvaltningsrättsliga instanser.

Bundenheten vid författningstexter torde i många fall omöjliggöra praktiska

lösningar av tolknings- och tillämpningsfrågor, som kan vara lättare att åvägabringa

gemensamt av i de föregående förhandlingarna engagerade partsrepresentanter.

Förhållandet accentueras av att författningsföreskrifterna

upptager få om ens några upplysningar om bakomliggande diskussioner och

motiv till de kompromissprodukter, som kan utgöra slutfasen av förhandlingsarbetet

och som sedermera fått rättskraft i de ensidigt utfärdade författningarna.

Den allmänna arbetsrättens regler för handläggning av tolknings-

och tillämpningstvister torde bättre motsvara kravet på en rationell

behandling av sådana frågor.

Vid prövning av förhandlingsrättsfrågan måste emellertid, fortsätter ut
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

redningen, beaktas icke enbart arbetsgivar- och arbetstagarsynpunkter utan

även andra viktiga intressen, som hänför sig till ansvaret för statsorganisationens

upprätthållande och tjänstemännens ställning som organ för staten.

Frågan om införandet av vidgad förhandlingsrätt aktualiserar därför svårlösta

problem, som betingas av att i vissa hänseenden motsättning råder

mellan arbetsrättsliga och offentligrättsliga intressen. Det är icke möjligt

att helt applicera den allmänna förhandlingsrätten på statstjänstemannaområdet.

För närvarande bör en reform av förhandlingsrättslagstiftningen

avse att precisera och kodifiera det redan praktiserade förhandlingsförfarandet

och härtill knyta regler, som möjliggör legalisering av eu vidgad förhandlingsrätt

och ett kollektivavtalssystem. Utredningen föreslår därför, att

1937 års kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän upphäves

och att 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt göres tillämplig

även inom statstjänstemannasektorn, varvid dock vissa inskränkande

särregler beträffande statstjänstemännen erfordras.

Utredningen behandlar frågan om ämbetsansvar utgör hinder mot kollektivavtal

och anför härom. Även för befattningshavare med ämbetsansvar bör

anställningsvillkoren kunna regleras genom kollektivavtal. Det föreligger

icke något nödvändigt eller naturligt samband mellan förefintligheten av

ämbetsansvar för vissa tjänstemän och möjligheterna i princip för dessa

tjänstemän att ingå kollektivavtal. Ämbetsansvaret och kollektivavtalet har

helt olika men i och för sig icke oförenliga syften. Med hänsyn till ståndpunkten

i rättspraxis till frågan om sambandet mellan ämbetsansvar och

möjligheten att ingå kollektivavtal föreslår utredningen, att en lagregel införes

enligt vilken ämbetsansvaret icke utgör hinder för reglering i kollektivavtal

av tjänstemans anställningsvillkor. Om rätt att ingå kollektivavtal

införes, kan författningsreglering av löne- och pensionsförmåner ej bibehållas

annat än beträffande sådana tjänstemän eller grupper av tjänstemän,

som av skilda orsaker ej vill eller kan få ingå under kollektivavtal.

Beträffande frågan om rätt till stridsåtgärder i fackligt syfte anför utredningen.

Ovisshet synes råda hur långt och under vilka former stridsåtgärder

för närvarande är tillåtna. Fn precisering av stridsmedlens användning är

därför påkallad till förekommande av en eljest icke förutsebar utveckling av

stridsmetoderna. Om kollektivavtalssystem införes på statstjänstemannaoinrådet,

bör ämbetsansvarets rättsverkningar begränsas på sådant sätt, att

det icke utgör hinder för vidtagande av strejk. Strafflagens ämbetsbrottskapitel

bör kompletteras med stadgande att kapitlet icke har avseende på

arbetsnedläggelse, som grundar sig på en av tjänstemannaorganisation i vederbörlig

ordning beslutad arbetsnedläggelse. Införandet av strejkrätt för

statstjänstemän förutsätter en däremot svarande rätt för staten att tillgripa

lockout. Ämbetsbrottskapitlet bör därför också innehålla ett stadgande om

att detsamma icke har avseende på avhållsamhet från arbete, som grundar

sig på en av staten beslutad lockout.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

Frågan huruvida strejk- och lockoulrätt kan förenas med oavsättlighet

besvarar utredningen nekande och anför härom följande. Endast fullmaktshavare

är i strikt mening oavsättliga, d. v. s. tillförsäkrade det i

§ 36 regeringsformen angivna skyddet. Med fullmaktshavarna bör emellertid

i förevarande avseende jämställas dels de tjänstemän som tillsatts med

konstitutorial, eftersom även dessa kan skiljas från tjänsten endast på

grund av fel eller försummelse i tjänsten, dels ock — med hänsyn till utvecklingen

i rättspraxis — de tjänstemän som erhållit förordnande å tjänst

för viss tid eller för begränsad anställningstid. De oavsättliga tjänstemännen

är tillförsäkrade ett löneskydd, som icke kan avliändas dem. Det med

oavsättligheten förenade löneskyddet utgör hinder för att staten vidtar lockout

mot dessa tjänstemän. Även om de under en arbetskonflikt avstängdes

från tjänsteutövning, skulle de nämligen vara berättigade till den med

tjänsten förenade lönen. Lockoutvapnet skulle därför bli verkningslöst i

fråga om de oavsättliga tjänstemännen. Tanken att oavsättlighetens rättsverkningar

skulle kunna temporärt hävas i samband med strejk och lockout

avvisar utredningen. En sådan suspension av oavsättligheten skulle

strida mot grundtanken i oavsättlighetsinstitutet, eftersom detta icke är av

avtalsmässig natur och därför icke bör kunna genombrytas av arbetsrättsliga

regler. Även av andra skäl är oavsättlighet oförenlig med tillgång till

öppna stridsåtgärder. Skulle reciprocitet införas mellan staten och de oavsättliga

tjänstemännen med avseende på rätten att vidtaga stridsåtgärder,

bleve denna i verkligheten skenbar. Tjänsteman, som gått i strejk, vore

nämligen berättigad att när som helst återinträda i tjänsten med därmed

förenade löneförmåner, oberoende av om tjänsten under strejken till äventyrs

blivit överflödig eller måst besättas med annan innehavare. Oavsättligheten

grundar sig, framhåller utredningen, på ett allmänt intresse av att

tjänstemännen på grund av sin trygghet i anställningsförhållandet arbetar

självständigt och på lång sikt. Denna princip innesluter en garanti för att

staten i alla lägen skall kunna påräkna fullgörandet av de funktioner som

är förenade med ifrågavarande tjänster. För dessa tjänstemän föreslår utredningen

en speciell kollektivavtalsrätt, innebärande att kollektivavtal och

förbud mot stridsåtgärder fungerar jämsides.

Utredningen har i sammanhanget upptagit frågan om tillämpningsområdet

för oavsättlighetsprincipen svarar mot vad som ur samhällelig synpunkt

är önskvärt och anser, att oavsättligheten bör bibehållas för tjänstemän

inom exempelvis departement och länsstyrelser, domstols- och åklagarväsendet

samt försvarets militära förband men kan undvaras inom de affärsdrivande

verken. En särskild undersökning bör företagas i syfte att skapa

enhetliga och rationella riktlinjer för användandet av anställningsformerna.

Om oavsättlighetsprincipen elimineras inom vissa verksamhetsområden,

skulle tillgång till stridsmedel stå öppen även på dessa områden.

Ett lagfästande av rätten att vidtaga stridsåtgärder inom slatstjänsle
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1065

mannaområdet aktualiserar, anmärker utredningen, frågan om s. k. allmänfarliga

konflikter. En konflikt inom ett statligt verksamhetsområde behöver

icke nödvändigtvis vara farlig för samhället. Är verksamheten till art och

ändamål likvärdig med vad som förekommer inom enskild företagsamhet,

bör konflikten uppenbarligen bedömas på samma sätt som om den inträffat

inom enskild verksamhet. Statsmakternas ingripande i arbetskonflikter bör

betingas av föreliggande förhållanden utan avseende på om konflikten berör

statlig eller enskild verksamhet. Statsmakternas möjlighet till ingripande i

konkreta fall mot allmänfarliga konflikter bör stå öppen på principiellt

samma grunder inom statstjänsten som inom andra områden. Bestämmelser

till förebyggande och begränsning av konflikter samt om proceduren för

behandling av tvister om kollektivavtal bör kunna bli föremål för avtal mellan

staten och tjänstemannaorganisationerna.

Om avtals- och förhandlingsämnen anför utredningen. Förhandlingsrätten

enligt 1936 års lag begränsas endast av tvingande lagregler. Räckvidden

av sådana inskränkande regler i förhandlingsrätten måste bli avsevärt större

inom statstjänstemannasektorn än inom privat företagsamhet. Vissa för

statstjänstemannaförhållandet karakteristiska moment bör undantagas från

privaträttslig reglering. Hit hör förvaltnings- och tjänsteorganisationens

uppbyggnad, antagnings- och befordringsgrunder samt allmänna behörighetsregler.

Vidare bör de ordinarie anställningsformerna med hänsyn till sina

rättsverkningar kvarstå som offentligrättsliga institut, medan utformningen

av övriga anställningsformer bör hänföras till avtalsområdet. Frågor

om tjänstemans antagande, befordran och avskedande samt åligganden i

tjänsten bör icke bli föremål för avtal, ej heller frågor om tjänstemans ställning

i disciplinärt hänseende. Till avtalsområdet bör hänföras det i egentlig

mening ekonomiska mellanhavandet mellan staten och tjänstemännen och

det bör alltså i stort sett motsvara de moment i tjänsteförhållandet, som

regleras i avd. 3 och 4 i statens allmänna avlöningsreglemente den 30 juni

1948, nr 436, (Saar). Även vissa andra ämnen bör hänföras till de ekonomiska,

exempelvis de som rör lönegradsplacering och principerna för

reglerad befordringsgång, förening av tjänster, regler om vikariatsförordnande,

skyldighet att uppehålla annan tjänst, förflyttnings- och avgångsskyldighet,

uppsägningsbestämmelser avseende icke ordinarie tjänstemän

samt tjänstgöringstidens längd.

Vad beträffar frågan vilka statsanställda, som skall vara underkastade

de av utredningen föreslagna inskränkningarna i förhandlingsrätten, har

utredningen övervägt olika förslag och anser, att tills vidare — i vart fall

intill dess en grundläggande utredning rörande anställningsformerna föreligger

— någon annan lösning av problemet icke finnes än att låta ämbetsansvaret

bestämma begreppet statstjänsteman inom förhandlingsrättslagstiftningen.

Utredningen behandlar ytterligare vissa föreningsrättsliga frågor. Be
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

stämmelsen i lagen om förenings- och förhandlingsrätt att arbetsledare må

genom föreskrift i avtal förbjudas tillhöra samma organisation som honom

underställd personal bör gälla även inom statstjänstemannaområdet. I den

mån sådana föreskrifter erfordras, bör de intagas i kollektivavtal. Omfattningen

av den krets av tjänstemän, som kan beröras av undantagsbestämmelser,

bör icke fastställas generellt för statsverksamheten i dess helhet.

Undantagen kan behöva bli av större eller mindre räckvidd beroende på

skilda förhållanden inom olika myndigheter. Praxis inom enskild verksamhet

torde härvid kunna ge vägledning. Denna praxis är i allmänhet tämligen

restriktiv och omfattar företagsledningen i snäv bemärkelse samt i viss utsträckning

personal, som fullgör för arbetsgivaren viktiga uppgifter av förtrolig

karaktär.

Det är, framhåller utredningen vidare, oundgängligt, att statens företrädare

i avtalssammanhang är oberoende av tjänstemannaorganisationerna. I

styrelsen för det statliga organ, vars uppgift skall vara att centralt oinhänderha

tjänstemannafrågorna, bör därför ingå, förutom chefspostens innehavare,

ett antal personer, som står oberoende till fackligt organisationsväsen.

På motsvarande sätt bör hos myndigheterna fixeras en ledande personkrets,

som obunden av de underlydande tjänstemännens organisationer

har att företräda statens intressen såsom arbetsgivare. Kravet att de personer,

vilka på statens vägnar för förhandlingar, icke får tillhöra facklig organisation

kan möjligen tangera föreningsrättsprincipen. Utredningen ifrågasätter

därför, om icke de grundläggande bestämmelserna om staten som

avtalspart bör fastläggas i särskild lag.

Utredningen ifrågasätter vidare om ej vissa krav på representativitet bör

ställas på de organisationer, som skall handha tjänstemännens förhandlingsverksamhet

och därvid äga besluta om strejk, men anser det dock knappast

vara påkallat att uppställa några särskilda representativitetsregler för förhandlingsberättigad

organisation. Erfarenheterna från den privata arbetsmarknadssektorn

visar att i ett läge, där oinskränkt förhandlings- och avtalsrätt

föreligger, de flesta små organisationer av ekonomiska och andra

skäl tvingas underordna sig mera representativa organisationer och att ev.

förefintliga »fria» småorganisationer saknar resurser att i nämnvärd grad

vidtaga säraktioner.

I övrigt framhåller utredningen att den allmänna arbetsfredslagstiftningen

— d. v. s. lagen om medling i arbetstvister, kollektivavtalslagen och lagen

om arbetsdomstol — bör få tillämpning inom statstjänstemannasektorn.

Vid handläggning av tvister på detla område bör arbetsdomstolen vara sammansatt

på sådant sätt, att sakkunskap i statstjänstemannaförhållanden blir

företrädd.

Förhandlingsrättsutredningens betänkande remitterades till ett stort antal

myndigheter, organisationer och andra inrättningar. En utförlig samman
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

ställning av de inkomna remissvaren har intagits i departementspromemorian

(SOU 1963: 51). Jag tillåter mig att hänvisa till denna sammanställning

och att här ge endast en kort sammanfattning av remissvaren.

Tämligen allmänt framhöll remissinstanserna att gällande författningar

rörande statstjänstemännens förhandlingsrätt är föråldrade och icke återspeglar

det numera tillämpade förfarandet samt att mer eller mindre långtgående

ändringar bör vidtagas. I allmänhet restes ej heller invändningar mot

förslaget om övergång till en i princip privaträttslig reglering av statstjänstemännens

anställningsvillkor. Flera remissinstanser ställde sig dock avvisande

till förslaget om kollektivavtal för tjänstemän, som ej får fri tillgång till

fackliga stridsmedel.

Utredningens uppfattning att av principiella skäl rätt till strejk och lockout

ej kunde förenas med oavsättlighet kritiserades särskilt från tjänstemannahåll.

Tjänstemännens organisationer motsatte sig också bestämt varje inskränkning

av tillämpningsområdet för oavsättlighet.

En rad verksmyndigheter hävdade, att deras ämbetsområden ej kunde

tillåtas att lamslås av arbetskonflikter, och vissa av dem förmenade att

öppna stridsåtgärder alltjämt borde vara förbjudna. Tanken att avtalsvägen

förebygga och begränsa samhällsfarliga konflikter erkändes dock

från flera håll som en lämplig och i princip riktig lösning.

Förslaget att begränsa avtals- och förhandlingsrätten till löner och andra

ekonomiska förmåner vann gehör hos flertalet remissinstanser. Från några

häll bl. a. från organisationernas sida anmärktes dock att alltför många

frågor förbehållits offentligrättslig reglering. Det gjordes vidare gällande att

eventuella undantag från förhandlingsrätten borde fastställas genom överenskommelse

mellan staten och de anställdas organisationer.

Förhandlingsrättsutredningens förslag om att med tillämpning av den s. k.

arbetsledarklausulen åstadkomma en frikrets av tjänstemän i ledande ställning

mötte i allmänhet ej invändning men avstyrktes bestämt av bl. a. Sveriges

akademikers centralorganisation. Från flera håll kritiserades förslaget

att lagstiftningsvägen förbjuda tjänsteman som i förhandlingar företräder

staten att tillhöra facklig organisation.

Slutligen må nämnas att flera remissinstanser, bland dem Svenska landstingsförbundet

och Svenska landskommunernas förbund (numera Svenska

kommunförbundet) samt Tjänstemännens centralorganisation, begärde utredning

av frågan om förhandlingsrätten på det kommunala området.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1065

41

Departementspromemorian

I promemorian behandlas inledningsvis vissa ändringar i rättsläget, som

inträder om de nuvarande löneöverenskommelserna inom det offentliga

tjänstemannaområdet ersättes av kollektivavtal. Härom anföres följande.

De löneöverenskommelser som sedan några år tillbaka brukar träffas mellan

stat eller kommun, å ena, samt de offentliga tjänstemännens organisationer,

å andra sidan, grundar ej några ömsesidiga privaträttsliga förpliktelser

mellan parterna, i vart fall ej såvitt gäller tjänstemän med ämbetsansvar.

Tvist om dessa överenskommelser lär ej kunna bli föremål för domstolsprövning.

Sin rättsverkan får överenskommelserna i och med att den offentlige

arbetsgivaren utfärdar ett reglemente eller annan författning, som den

enskilde tjänstemannen underkastar sig. Arbetsgivaren kan utan att utsättas

för påföljd med enskild tjänsteman avtala om andra villkor än dem

överenskommelsen innehåller. Tjänstemannen å sin sida, även medlem av

organisation som träffat överenskommelsen, är ej genom denna förpliktad

att underkasta sig de nya lönevillkoren. I alla dessa hänseenden ändras

rättsläget, om överenskommelserna får verkan av kollektivavtal. Staten och

kommunerna inträder då i ett civilrättsligt avtalsförhållande till tjänstemännens

organisationer och deras medlemmar. Tvist om innehållet i ingångna

kollektivavtal kan dragas under arbetsdomstolens prövning och vid

avtalsbrott kan part föra talan vid domstolen om skadestånd och om avtalets

hävande. Genom avtalet utfäster sig arbetsgivaren att tillämpa avtalet

såväl för redan anställda som för tjänstemän som anställes under avtalets

giltighetstid. Avtalet blir omedelbart bindande också för organisationernas

medlemmar, överenskommelse mellan den offentlige arbetsgivaren och dessa

medlemmar om villkor, som innebär avvikelse från kollektivavtalet, blir

ej gällande i vidare mån än avvikelsen må anses tillåten enligt avtalet, önskar

den offentlige arbetsgivaren friare händer att sluta enskilda avtal, får

förbehåll därom träffas i kollektivavtalet. Som regel medför kollektivavtalet

rättsverkningar även för arbetstagare som ej tillhör den organisation med

vilken avtalet slutits. Kollektivavtalets vanliga syfte är att åstadkomma en

enhetlig reglering av förhållandena på arbetsplatsen. Om ej särskilt förbehåll

för annat gjorts i avtalet, anses därför arbetsgivaren vara gentemot den

avtalsslutande organisationen skyldig att tillämpa avtalets villkor även i fråga

om oorganiserade arbetstagare. I promemorian förutsättes att denna

praxis upprätthålles även på det offentliga tjänstemannaområdet.

I kollektivavtalslagen stadgas förbud i vissa fall för arbetsgivare eller arbetstagare,

som är bundna av kollektivavtal, att under den tid avtalet gäller

vidtaga arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan

därmed jämförlig stridsåtgärd. Sålunda är stridsåtgärd förbjuden vid tvist

om avtalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller vid tvist huruvida

visst förfarande strider mot avtalet eller mot vad i kollektivavtalslagen

2f Bihang till riksdagens protokoll 1065. 1 samt. AV 60

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

stadgas. Stridsåtgärd får ej heller tillgripas för att åstadkomma ändring i

avtalet eller för att genomföra bestämmelse, som är avsedd att träda i tilliämpning

efter det avtalet utlupit. Vidare förbjudes stridsåtgärd för att bispringa

annan i fall, då denne icke själv äger vidtaga stridsåtgärd. Bestämmelserna

är tvingande. Har i kollektivavtal upptagits föreskrift om längre

gående förpliktelse att icke vidtaga stridsåtgärd, skall den lända till efterrättelse.

Om arbetsgivare, arbetstagare eller organisation åsidosätter förbudet

mot stridsåtgärder inträder — liksom vid brott mot kollektivavtalet —

skadeståndsskyldighet enligt särskilda bestämmelser i kollektivavtalslagen.

Ersättningsgill är i första hand den ekonomiska skada som åsidosättandet

medför, men dessutom kan s. k. allmänt skadestånd utdömas för skada av

ideell natur. För skadeståndsberäkningen gäller särskilda regler innebärande

att i vissa fall såsom vid ringa skuld eller andra i lagen särskilt angivna

omständigheter skadeståndsbeloppet kan nedsättas; även fullständig befrielse

från skadeståndsskyldighet må äga rum. För enskild arbetstagare är

skadeståndet maximerat till tvåhundra kronor. Även dessa skadeståndsregler,

vilka i rättstillämpningen ansetts som dispositiv rätt, förutsättes skola

vinna tillämpning på det offentliga tjänstemannaområdet.

Fråga uppkommer vilka sanktionsmedel i övrigt som bör stå till buds mot

tjänsteman, som åsidosätter sina avtalsenliga förpliktelser. Denna fråga har

sin särskilda betydelse beträffande tjänsteman, som kan skiljas från tjänsten

endast av allmän domstol efter åtal eller i disciplinär ordning. För tjänsteman

som ej är oavsättlig kan avtalsbrottet, vare sig fråga är om brott

mot kollektivavtal eller åsidosättande av enskilt avtal, utgöra grund för

skiljande från tjänsten efter uppsägning. Om oavsättlig tjänsteman åsidosätter

enskilt avtal, står icke annan sanktion för avtalsbrottet till buds

än skadeståndstalan vid allmän domstol enligt allmänna regler om skadestånd

på grund av avtalsbrott. Stadgandet i 20 kap. 4 § brottsbalken om

ansvar för tjänstefel torde nämligen liksom reglerna om disciplinstraff för

statstjänstemän icke avse försummelse av förpliktelse, som har sin grund i

avtal. Fråga om sådan ändring av dessa bestämmelser att straff kan inträda

vid avtalsbrott har ansetts icke böra upptagas i detta sammanhang.

1 promemorian tillägges, att myndighet ändock har möjlighet att ingripa mot

oavsättlig tjänsteman, som ej fullgör i enskilt avtal grundad förpliktelse. För

den händelse avtalsbrottet föranleder tillsägelse av överordnad om rättelse,

gör sig tjänsteman, som ej efterkommer tillsägelsen, skyldig till straffbart

förfarande visserligen ej genom avtalsbrott men genom att åsidosätta sin

lydnadsplikt.

Beträffande spörsmålet om lockout och strejk låter sig förena med nuvarande

statliga och kommunala anställningsformer anföres i promemorian.

Enligt rättspraxis gäller inom kollektivt reglerade arbetsområden som allmän

regel, att en enligt lagen om kollektivavtal lovlig arbetsinställelse

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

får vidtagas utan att för den enskilde arbetstagaren föreskriven uppsägningstid

behöver iakttagas. Regeln gäller emellertid icke utan undantag. Sålunda

har med hänvisning till sedvana på arbetsområdet och arbetets särskilda

art påmönstrat sjöbefäl ansetts böra iakttaga uppsägningstid vid

strejk, oaktat arbetsområdet sedan länge varit reglerat av kollektivavtal

(NJA 1959 s. 522). I vad mån regeln i fråga är tillämplig utanför kollektivavtalsreglerade

områden är omtvistat. Frågan huruvida parter, som ej tidigare

haft kollektivavtal, måste iakttaga uppsägningstid vid konflikt för att

få till stånd ett sådant avtal innefattar sålunda ett spörsmål för vars besvarande

rättspraxis ej lämnar säker ledning. Även i andra hänseenden synes

råda oklarhet om rätten att vidtaga arbetsinställelse under anställningstiden,

t. ex. i vilket syfte sådan stridsåtgärd får tillgripas, och om oorganiserad

arbetstagares ställning under konflikt. Utan klarläggande regler om rätt

till arbetsinställelse på det offentliga tjänstemannaområdet skulle i vart

fall under en övergångstid rättsläget vara ovisst. En närmare precisering i

lag av de offentliga tjänstemännens ställning vid arbetskonflikter är därför

erforderlig.

Arbetsinställelse som fackligt stridsmedel behöver i och för sig icke innebära

att anställningsförhållandet brytes. Inom kollektivt reglerade arbetsområden

brukar parterna sträva efter att vid biläggandet av en öppen konflikt

återställa förhållandena sådana de var före konfliktutbrottet. Denna

praxis har lett till den inom dessa områden allmänt utbredda uppfattningen

att arbetsinställelse — det må gälla lockout eller strejk — icke bryter anställningen

utan endast tillfälligt befriar arbetsgivaren från skyldighet att

utgiva lön och arbetstagaren från att fullgöra det arbete han åtagit sig.

Om den oavsättlige tjänstemannen tillförsäkras rätt att efter arbetsinställelse

återinträda i tjänsteutövningen, tillgodoses väsentligen de intressen oavsättlighetsinstitutet

tjänar. Visserligen innebär lockouträtt att tjänstemannen

icke kan under alla förhållanden påräkna lön och således ett eftergivande

av den lönegaranti som brukar anses förenad med oavsättlighet. Även

om denna lönegaranti enligt gällande rätt utgör hinder mot lockout av oavsättlig

tjänsteman, synes den ej vara nödvändigt förbunden med oavsättlighet.

Som förhandlingsrättsutredningen framhållit råder det oklarhet om

lönegarantiens innebörd. Värdet av denna garanti måste under alla förhållanden

te sig oviss i ett system, som innebär att lön och övriga ekonomiska

förmåner av tjänsten bestäms efter fria förhandlingar och regleras i avtal;

utredningens förslag inordnar även de oavsättliga tjänstemännen i detta

system. Det lär snarare kunna hävdas att en av staten ensidigt utfäst garanti

om skälig lön eller dylikt ej ger tjänstemännen större ekonomisk trygghet

än den de kan tillvinna sig genom kollektiva förhandlingar och kollektiva

påtryckningsmedel. Från principiella, rättsliga synpunkter synes sålunda

ej möta hinder att jämställa oavsättlig tjänsteman med arbetstagare

i enskild tjänst i fråga om tillgång till kollektiva stridsmedel.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

1 promemorian föreslås en uttrycklig bestämmelse att — om ej annat

följer av lag eller avtal — arbetsinställelse i form av lockout eller strejk får

vidtagas vid konflikt om tjänstemans anställnings- och arbetsvillkor, varom

avtal må träffas. Av det föreslagna stadgandet får, anföres i promemorian,

anses följa, att arbetsinställelse får vidtagas endast vid konflikt om tjänstemans

anställnings- och arbetsvillkor varom avtal må träffas. Statstjänstemän

får alltså icke deltaga i strejk, som syftar till eftergifter Irån statens

sida med avseende på tjänstevillkor förbehållna offentligrättslig reglering.

I begränsningen får vidare anses ligga att arbetsinställelse skall ha som

självständigt syfte att i en tvist mellan staten och tjänstemännen öva påtryckning

på motparten. Sympatiaktioner utanför tjänstemannaområdet är

sålunda ej tillåtna. Som villkor för strejkrätt under anställningstiden uppställes

dessutom, att strejken skall vara organisationsmässig, en förutsättning

som i lagförslaget utformats så att strejken skall vara beslutad av arbetstagarorganisation,

som tjänstemannen tillhör. Några särskilda krav i

fråga om den beslutande organisationens ställning och representativitet föreslås

ej i lag utan det överlämnas åt reglering i avtal huruvida t. ex. en

lokalavdelning skall äga utlysa strejk. Den rätt att vidtaga lockout som förslaget

innefattar avser däremot även oorganiserade tjänstemän samt tjänstemän

tillhörande annan organisation än den med vilken konflikt uppkommit.

Tillfälligheter av olika slag och individuella önskemål har ansetts böra underordnas

intresset att de rättsliga förutsättningarna för vidtagande av kollektiva

stridsåtgärder blir så klara och entydiga som möjligt.

Förslaget om rätt till arbetsinställelse innebär att den ståtlige arbetsgivaren

befrias från skyldighet att utgiva lön och övriga ekonomiska förmåner

och att tjänstemannen äger innehålla sin arbetsprestation. Däremot inträder

vid arbetsinställelse ingen ändring i de övriga skyldigheter och rättigheter

som följer av tjänsteförhållandet. Tjänsteman som deltager i arbetsinställelse

kan alltså ej skiljas från tjänsten eller själv lämna densamma utan iakttagande

av de villkor som gäller för anställningens upphörande. Även under

arbetsinställelse är han underkastad särskilda regler om skydd mot våld

och missfirmelse, ämbetsansvar och disciplinstraff m. in.

Beträffande spörsmålet om påföljd för tjänsteman, som deltager i olovlig

eller otillåten arbetsinställelse, anföres i promemorian. Skulle arbetsinställelse

stå i strid med kollektivavtalslagens förbud mot stridsåtgärder, lär enligt

nuvarande lydelse av 20 kap. 4 § och 21 kap. 18 § brottsbalken tjänsteman

med ämbetsansvar samt krigsman icke kunna undgå ansvar för tjänstefel;

för annan tjänsteman kan fråga uppkomma om disciplinär påföljd. Därjämte

inträder skadeståndsskyldighet enligt kollektivavtalslagen. Det förefaller

knappast vara motiverat att i detta fall utkräva såväl straffrättsligt

eller disciplinärt ansvar som skadeståndspåföljd. Därför föreslås ändring

av de nyssnämnda lagrummen i brottsbalken och av reglerna om disciplinstraff.

Enligt ändringen skall det icke anses som tjänstefel eller disciplin
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

brott att tjänsteman åsidosätter den fredsplikt som åligger lionom enligt

kollektivavtalslagen. Om statstjänsteman deltager i en arbetsinställelse, som

står i strid med särskild bestämmelse i tjänstemannalagen, t. ex. i en strejk

för att öva påtryckning rörande anställningsvillkor varom avtal ej må träffas

eller i en icke organisationsmässig strejk, bör strejkdeltagandet knnna

beivras som tjänstefel eller i disciplinär ordning. Tydligt är att en icke organisationsmässig

strejk också kan vara kollektivavtalsstridig och den bör då

kunna medföra jämväl skadestånd enligt lagen om kollektivavtal.

I promemorian föreslås särskilda regler om tjänstemans rätt till neutralitet

vid arbetskonflikt som berör hans tjänst. Såsom huvudregel bör enligt

promemorian gälla, att tjänsteman skall äga intaga en neutral hållning till

facklig aktion från andra arbetstagares sida, vare sig dessa är arbetare eller

tjänstemän. Neutralitetsskyddet har uttryckts på så sätt, att tjänsteman icke

skall vara skyldig att utföra arbete som är föremål för tillåten arbetsinställelse.

För att rätt till neutralitet skall föreligga fordras alltså, att arbetsinställelsen

är tillåten, d. v. s. lovlig enligt lagen om kollektivavtal, och — vad

angår tjänstemannastrejk — dessutom uppfyller villkoren i förslaget att

dels avse fråga varom avtal må träffas, dels vara beslutad av arbetstagarorganisation.

Strider arbetsinställelsen mot särskild lag om tjänsteplikt

eller mot föreskrift i avtal föreligger ej heller rätt till neutralitet. Med tilllåten

arbetsinställelse torde i detta sammanhang under enahanda förutsättningar

böra likställas lovlig blockad vid konflikt om tjänstemans anställnings-

och arbetsvillkor varom avtal må träffas. I övrigt har blockadvapnet

icke ansetts skola regleras i lagförslaget, eftersom stridsåtgärden icke berör

ett bestående anställningsförhållande.

Tjänstemannens rätt till neutralitet bör å andra sidan icke under arbetskonflikt

befria honom från någon av hans normala arbetsuppgifter. Därför

föreslås ett särskilt stadgande, att den som står utanför arbetskonflikt skall

vara skyldig att fullgöra sina vanliga tjänsteåligganden. Härmed avses

icke att begränsa myndighetens principiella frihet att även under arbetsinställelse

företaga omgruppering av tjänstemän. Myndigheten skall sålunda

vara oförhindrad att under konflikt öka tjänstgöringstiden utöver den normala

för utomstående tjänsteman på grund av annan omständighet än arbetsnedläggelse,

exempelvis sjukdomsfall eller tillfällig anhopning av göromål.

Däremot skall myndigheten icke få beordra tjänstemannen alt på

övertid fullgöra sådant arbete som förut utförts av strejkande.

Neutralitctsrätten föreslås vidare skola begränsas i så måtto som myndighet

skall vara oförhindrad att beordra utomstående tjänsteman att fullgöra

skyddsarbete. Skyddsarbetsbegreppet har utformats i huvudsak efter

mönster av hithörande bestämmelse i huvudavtalet mellan Svenska arbetsgivareföreningen

och Landsorganisationen. Begreppet är avsett att tolkas

restriktivt.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

I fråga om avtals- och förhandlingsämnen inom det statliga tjänstemannaområdet

ansluter sig promemorian i det stora hela till förhandlingsrättsutredningens

förslag. Det ekonomiska mellanhavandet mellan staten och

tjänstemännen föreslås sålunda skola kunna regleras genom avtal, under

det att frågor om antagande och entledigande av statstjänstemän samt om

dessa tjänstemäns åligganden i tjänsten även framgent skall vara förbehållna

offentligrättslig reglering. Undantagen från avtalsområdet anses betingade

av stats- och förvaltningsrättsliga grundsatser. Att tjänsteåligganden

regleras i offentligrättslig ordning synes, framhålles i promemorian, vara

en förutsättning för tillämpning av gällande regler om straff rättslig påföljd

för tjänstefel, eftersom stadgandet i 20 kap. 4 § brottsbalken ej lär avse försummelse

av förpliktelse, som har sin grund i avtal. I promemorian framhålles

vidare, att undantagen från förhandlingsrätt bör framgå av lag. Det

allmännas möjligheter att hävda offentligrättsliga intressen synes nämligen

ej böra bero av i vad mån statens förhandlingsorgan lyckas vid förhandlingsbordet

förbehålla sig bestämmanderätten i hithörande frågor. När det gällt

att lagstiftningsvägen begränsa statstjänstemännens förhandlingsrätt har i

promemorian valts utvägen att i en särskild lag om statens tjänstemän

sammanföra de offentligrättsliga delarna av tjänsteförhållandet och att i

lagen stadga förbud mot avtal om anställningsvillkor som regleras i lagen.

Förslaget till tjänstemannalag avser endast tjänstemän anställda hos

Kungl. Maj :t eller riksdagen eller organ som lyder under dem, de statliga

domstolarna inbegripna. Utanför lagförslaget faller i första hand de kommunalt

anställda tjänstemännen, inte endast tjänstemän inom kommunernas

egenförvaltning utan även tjänstemän hos kommunerna, vilka utför

statliga åligganden, såsom städernas domare och åklagare, befattningshavare

vid det kommunala polis-, utsöknings-, indrivnings-, uppbörds- eller

mantalsskrivningsväsendet, tjänstemän anställda inom statsunderstödd eller

eljest specialreglerad kommunal verksamhet för undervisning, sjuk- och

socialvård in. m. Lagförslaget avser ej heller präster, kyrkomusiker eller

tjänstemän vid skogsvårdsstyrelser, hushållningssällskap, allmänna försäkringskassor

eller andra allmänna stiftelser och inrättningar såsom folkhögskolor,

statsunderstödda privatskolor och erkända anstalter för alkoholmissbrukare.

Beträffande frågan om avtals- och förhandlingsämnen inom det kommunala

tjänstemannaområdet anföres i promemorian. För åtskilliga grupper

av hithörande tjänstemän såsom domare, åklagare, utmätningsmän,

poliser, lärare, präster, vissa läkare samt tjänstemän vid skogsvårdsstyrelser

och hushållningssällskap torde anställningsförhållandena alltjämt

böra vara underkastade viss offentligrättslig reglering. För andra tjänstemän

— såsom tjänstemän inom kommunernas egenförvaltning, den speciaireglerade

kommunala självförvaltningen, de allmänna försäkringskassorna

— är däremot anställningsvillkoren i allmänhet bestämda i reg
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

lementen utfärdade av arbetsgivaren. I viss utsträckning förekommer dock

såväl enskilda avtal som kollektivavtal inom dessa tjänstemannaområden.

I den mån tjänstemännen är underkastade ämbetsansvar föreligger enligt

gällande rätt hinder för avtalsmässig reglering av antagande, entledigande

och tjänsteåligganden. Med hänsyn till att nuvarande straffrättsliga regler

om tjänstefel ej avser åligganden enligt avtal synes det ofrånkomligt, att

ämbetsansvar et alltjämt tillägges arbetsrättslig betydelse i så måtto som

avtal ej kan få slutas om åligganden i tjänsten för tjänstemän med ämbetsansvar.

Däremot synes icke möta hinder att frågor om antagande och

entledigande av ämbetsansvarig tjänsteman regleras i avtal.

I en särskild lag bör anges för vilka icke-statliga tjänstemän hinder

möter mot reglering i avtal av andra anställningsvillkor än ekonomiska

och tillika den närmare innebörden av förhandlingsrättens begränsning

för dem. Förslag till bestämmelser härom har intagits i det vid promemorian

fogade förslaget till lag om vissa kommunaltjänstemän och andra

tjänstemän som ej äro anställda hos staten.

I promemorian förutsättes att personalorganisationerna liksom för närvarande

skall äga att framföra synpunkter och önskemål i frågor, som

uteslutes från förhandlings- och avtalsrätt. Särskilda bestämmelser om

denna rätt synes emellertid, framhålles det i promemorian, ej erforderliga,

sedan tjänstemännen fått förhandlingsrätt enligt 1936 års lag om sina

ekonomiska anställningsvillkor. Såväl Kungl. Maj :ts som myndigheternas

beslut i mera väsentliga frågor om den offentliga administrationens utformning

och verksamhet måste uppenbart föregås av överläggningar med

organisationerna om de personal- och lönefrågor som sammanhänger därmed.

Organisationerna blir därvid i tillfälle att framföra synpunkter även

på arbetsförhållanden, varom avtal ej må träffas. Har kollektivavtal om

löner och dylikt träffats under vissa förutsättningar beträffande organisation

och arbetsuppgifter, lär under avtalstiden ändring av vad sålunda är

förutsatt ej kunna genomföras utan att förhandlingar upptages med tjänstemännen

om de ändringar i löner och annat som de nya förhållandena

kan påkalla. Det förhållandet att avtal ej må slutas om vissa anställningsvillkor

utgör icke hinder mot överenskommelse mellan myndigheterna och

tjänstemännen om samråd och överläggning i dessa frågor genom företagsnämnder

eller i annan form. I promemorian föreslås därför, att de

nu gällande särskilda författningarna om rätt för offentliga tjänstemän

till överläggning och samråd upphäves utan att ersättas av andra författningsbestämmelser

härom.

Vissa speciella föreningsrättsliga frågor behandlas i promemorian. Med

anledning av förhandlingsrättsutredningens förslag att vissa tjänstemän

genom avtal bör kunna uteslutas från rätt att tillhöra samma förening

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

som underlydande personal och att i lag bör stadgas förbud för dem som

i ledande ställning förhandlar på statens vägnar att tillhöra tjänstemannaorganisation

anföres i promemorian.

I remissvaren har uppfattningarna i hithörande frågor varit delade. Från

vissa håll har behovet av ingrepp av något slag i statstjänstemännens föreningsrätt

bestritts eller ifrågasatts. Bland dem som härutinnan företräder

en annan mening har åsikterna brutit sig beträffande spörsmålet om begränsningen

i föreningsrätten bör genomföras lagstiftningsvägen eller genom

avtal. Slutligen har i sammanhanget framhållits den osäkerhet som råder

om räckvidden av den gällande arbetsledarklausulen i 1936 års lag. Utredningens

förslag varom här är fråga avser att förhindra att vissa tjänstemän

med uppgift att gentemot personalföreningarna tillvarataga det allmännas

intressen otillbörligt utnyttjar medlemskap i dessa föreningar

för vinnande av egen fördel eller genom sitt medlemskap kommer i beroendeställning,

som försvårar för dem att hävda offentliga arbetsgivareintressen.

När det gäller att från dessa synpunkter bedöma behovet av ingrepp

i de offentliga tjänstemännens föreningsrätt, bör beaktas att det för

närvarande ej torde finnas förbud stadgade för dessa tjänstemän att tillhöra

viss organisation eller att överhuvud vara organiserade. Övergången

på den offentliga sektorn till den enskilda arbetsmarknadens förhandlingsrätt

synes ej medföra ökat behov av sådana förbudsregler. Den av förhandlingsrättsutredningen

framförda tanken på förbud i lag för vissa tjänstemän

att tillhöra personalförening är, såsom flera remissorgan framhållit,

icke invändningsfri från allmänt föreningsrättsliga synpunkter. Den är

knappast heller förenlig med de av Sverige ratificerade konventionerna om

föreningsrätt och organisationsfrihet. Ej heller förslaget att i avtal begränsa

vissa tjänstemäns rätt att tillhöra samma organisation som övriga

anställda går fritt från principiella invändningar. Med hänsyn till den vertikala

uppbyggnaden av de offentliga tjänstemännens organisationer skulle

dylika avtal i verkligheten kunna bli liktydiga med utfästelse från tjänstemännens

sida att icke vara organiserade. Det synes icke tilltalande att

det allmänna ens i kollektivavtalets form söker påtvinga sina anställda

utfästelse att avstå från vad som allmänt uppfattas som en grundläggande

medborgerlig rättighet. Ett sådant tvång skulle ej heller nå sitt syfte, eftersom

tvånget som sådant knappast skulle komma den enskilde tjänstemannen

att ställa sig mindre solidarisk till den organisation han ej får tillhöra.

Syftet att förhindra missbruk av föreningsrätten torde kunna vinnas med

andra medel än förbud att tillhöra viss förening. Sålunda kan genom bestämmelser

i kollektivavtal tjänstemän, som förhandlar på det allmännas

vägnar eller som eljest i ledande ställning handlägger personalärenden,

undantagas från kollektivavtalet. Uppenbart är vidare, att tjänsteman, som

tillhör styrelsen för en förening eller innehar annat förtroendeuppdrag för

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

föreningen eller är funktionär inom densamma, bör avhålla sig från att i

tjänsten taga befattning med frågor, i vilka hans egen organisation står

som motpart. Åsidosättande härav torde kunna medföra ansvar för tjänstefel

enligt de allmänna jävsregler, som får anses gälla inom den offentliga

förvaltningen. Tillhör det tjänstemannens vanliga arbetsområde att i tjänsten

taga befattning med sådana frågor som här avses, bör han kunna åläggas

att avträda från förtroendeuppdraget eller befattningen inom organisationen.

Såsom bl. a. arbetsdomstolens ordförande framhållit i sitt yttrande över

förhandlingsrättsutredningens betänkande är det tveksamt, om arbetsledarklausulen

i 1936 års lag omfattar företagsledare, chef tjänstemän och andra

i liknande förtroendeställning och om lagen alltså medger avtal, varigenom

dessa tjänstemän förbinder sig att icke tillhöra dem underställd personals

föreningar. Osäkerheten om lagens innebörd torde böra föranleda återhållsamhet

vid klausulens tillämpning inom det offentliga tjänstemannaområdet.

I promemorian behandlas frågan om förhandlingsrätt gentemot stat

och kommun bör tillkomma varje arbelstagarförening eller endast förening

som erhållit auktorisation. Efter en erinran om att enligt 1940 års

lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän förhandlingsrätt tillkommer

endast förening, som socialstyrelsen tillerkänt sådan rätt, anföres

i promemorian.

Från socialstyrelsen har inhämtats, att efter ikraftträdandet av 1940 års

lag ansökan om förhandlingsrätt avslagits i endast 10 fall. Besluten om avslag

härrör företrädesvis från de första åren efter lagens tillkomst; under

de senaste tio åren har endast en ansökan avslagits. En prövning i överensstämmelse

med denna lag och den praxis som utbildats på detta område

synes knappast fullfölja lagstiftningens syfte. Att införa en effektiv auktorisation

utan att träda föreningsrättsliga grundsatser för nära är förenat

med betydande svårigheter. Om en förening har vägande särintressen att

bevaka, bör den ej vägras förhandlingsrätt. För en utomstående är det

vanskligt att bedöma om sådana intressen föreligger. Antalet föreningar för

offentliga tjänstemän synes visserligen stort. Med få undantag tillhör emellertid

dessa föreningar riksorganisationer (förbund), som sköter förhandlingarna

på de anslutna föreningarnas vägnar. Under de sista åren synes

antalet organisationer för offentliga tjänstemän ha snarare minskat än ökat.

Enligt huvudavtalet med statstjänstemännens fyra huvudorganisationer

stadfästes såvitt gäller statstjänstemannaområdel i huvudsak den praxis

för förhandlingsverksamheten som utbildats under senare år och som

innebär att förhandlingar i alla mera betydande frågor föres direkt med

dessa huvudorganisationer. Det bör vara möjligt alt överenskomma om liknande

anordningar på det kommunala förhandlingsområdet. På grund av

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

vad sålunda anförts har i förslaget icke upptagits några bestämmelser om

auktorisation som villkor för förhandlingsrätt gentemot stat eller kommun.

Vissa processuella problem uppkommer vid en övergång till avtalsmässig

reglering av de offentliga tjänstemännens löner. Härom anföres i

promemorian.

En övergång till en ordning, som ger fullständig förhandlingsrätt och

därmed möjlighet att sluta kollektivavtal om löneförmåner för offentliga

tjänstemän, synes kunna aktualisera ändring av nuvarande processuella

regler rörande lönetvister i väsentligen två hänseenden. Dels bör övervägas,

huruvida det administrativa förfarandet i ansöknings- och anmärkningsmål

bör bestå orubbat, dels bör göras en översyn av bestämmelserna om arbetsdomstolens

behörighet och sammansättning.

Vad först angår de administrativa besvärsmålen uppkommer fråga, huruvida

det även i fortsättningen bör stå öppet för enskild tjänsteman, vars

löneförmåner är reglerade i ett för honom bindande kollektivavtal, att anföra

administrativa besvär mot myndighets beslut i en avlöningsfråga. Vid

tolkningen av kollektivavtal brukar partsviljan, d. v. s. de avtalsslutande

organisationernas uttalade syfte med bestämmelserna, tillmätas särskilt

stor vikt, och sådana tolkningstvister kan därför sägas vara mindre väl

ägnade för prövning i administrativ ordning. Den omständigheten att dylik

prövning icke utgör hinder för behörig part att väcka talan i saken vid

arbetsdomstolen utgör visserligen en garanti mot rättsförluster, men det är

redan i och för sig en olägenhet, om det icke sällan skulle förekomma eller

till och med bli vanligt att arbetsdomstolen underkänner ett administrativt

beslut såsom oförenligt med kollektivavtalets rätta innebörd. En av kollektivavtal

bunden tjänsteman har också möjlighet att påkalla bistånd av sin

organisation för att vinna rättelse i ett oriktigt beslut av myndigheten. Det

förutsättes, att tjänstemännens huvudorganisationer efter mönster av vad

som härvidlag gäller på den privata arbetsmarknaden skall i huvudavtal

med de offentliga arbetsgivarna överenskomma om en förhandlingsordning,

enligt vilken lokal och central förhandling normalt måste äga rum,

innan tvistefrågan hänskjutes till arbetsdomstolen. Vid sådana förhållanden

synes det icke längre vare sig erforderligt eller lämpligt att en av kollektivavtal

bunden tjänsteman skall äga få sitt enskilda löneanspråk prövat

även i administrativ ordning. Därför föreslås en särskild lag, enligt vilken

besvär — även kommunalbesvär — ej får anföras mot förvaltande myndighets

beslut rörande arbetstagares arbets- och anställningsvillkor, om den

fråga beslutet avser är sådan att tvist därom hör till arbetsdomstolen. Det

föreslagna stadgandet är icke avsett att gälla oorganiserad tjänsteman eller

annan tjänsteman, vars avlöningsförhållanden icke regleras av kollektivavtal.

Sådana tjänstemän skall följaktligen bibehållas vid den nuvarande

dubbla möjligheten att få sina löneanspråk prövade i administrativ ord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

ning och vid allmän domstol. Eftersom det enskilda tjänsteavtalet även

i dessa fall ofta kommer att hämta sitt väsentliga innehåll från gällande

kollektivavtal, synes besvärsmyndigheten icke sällan komma att få indirekt

pröva sådana avtals närmare innebörd. Denna olägenhet synes man

emellertid få godtaga, så länge arbetsdomstolen icke är behörig att pröva

tvister även om enskilda tjänsteavtal. Från rättssäkerhetssynpunkt torde

man icke gärna kunna frånhända en enskild tjänsteman, som icke kan

falla tillbaka på en organisation, hans nuvarande möjlighet att i lönetvisler

få anlita i första hand det mindre kostnadskrävande administrativa besvär

sförfarandet.

Vad därefter angår arbetsdomstolens behörighet har, framhålles i promemorian,

tidigare från olika håll väckts tanken att omgestalta arbetsdomstolen

till en allmän tjänstedomstol, vilken skulle döma i alla mål rörande

tjänsteavtal, kollektiva såväl som enskilda. Med anledning av förhandlingsrättsutredningens

betänkande har från remisshåll föreslagits att behörigheten

vidgas åtminstone därhän, att alla tvister angående statstjänstemäns

anställningsvillkor prövas av arbetsdomstolen. Förstnämnda reform ligger

emellertid utom ramen för beredningen av frågan om statstjänstemännens

förhandlingsrätt. Båda förslagen skulle dessutom kräva utredningar,

som icke rimligen kan utföras i detta sammanhang. Exempelvis måste instansordningen,

det processuella förfarandet och de processekonomiska frågorna

undersökas närmare. Arbetsdomstolens huvudsakliga uppgift bör därför

även sedan de offentliga tjänstemännen tillerkänts rätt att sluta kollektivavtal

rörande sina löneförhållanden åtminstone tills vidare bli att döma

i mål om tvister rörande kollektivavtal och i föreningsrättsmål.

Vad därefter angår frågan om arbetsdomstolens sammansättning träder

i förgrunden att stora grupper av offentliga tjänstemän, statliga såväl som

kommunala, kan väntas få sina lönevillkor reglerade i kollektivavtal och

därmed kommer att falla under arbetsdomstolens domvärjo. De får anses

ha befogade anspråk på medinflytande i domstolen genom utvidgning av

förslagsrätten, liksom även staten och kommunerna såsom arbetsgivare på

ett betydligt utvidgat offentligt kollektivavtalsområde. Vid genomförandet

av en sådan förändring i sammansättningen måste emellertid samtidigt beaktas

önskemålet att inte i onödan utöka antalet dömande ledamöter och

att bevara kontinuiteten i domstolens dömande verksamhet.

För att bibehålla proportionen mellan ledamöter utsedda utan förslag

och ledamöter utsedda efter förslag föreslås icke ändring i antalet dömande

ledamöter. Dessa förutsättes sålunda skola vara högst sju även framdeles.

Därjämte torde man böra hålla fast vid det nuvarande systemet med en

särskild ledamot för tjänstemannamål. Från nu angivna utgångspunkter

synes en lämplig lösning vara, att staten och kommunerna får tillsätta en

särskild ledamot, som skall inträda i domstolen i offentliga mål i stället

för en av ledamöterna, utsedda efter förslag av arbetsgivareföreningarnas

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

förtroenderåd, och att förslagsrätten i fråga om den särskilde ledamoten

på tjänstemannasidan utvidgas till att gälla även annan huvudorganisation

av tjänstemän än Tjänstemännens centralorganisation. En lösning i denna

riktning skulle främjas, om antalet ersättare för de efter förslag utsedda

ledamöterna utökades med halva antalet. Enligt vad inhämtats lär det i

och för sig finnas behov av en sådan utökning. I överensstämmelse härmed

föreslås, att arbetsdomstolen skall bestå av ordförande och åtta ledamöter,

av vilka två skall vara särskilda ledamöter, en på arbetsgivarsidan

för offentliga mål, d. v. s. mål vari staten eller kommun är part på arbetsgivarsidan,

och en på arbetstagarsidan för tjänstemannamål, d. v. s. mål vari

tjänstemän, offentliga eller enskilda, är part på arbetstagarsidan. Två

ledamöter och sex ersättare skall förordnas efter förslag av arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd samt två ledamöter och sex ersättare efter förslag

av Landsorganisationen. Vid tillsättande av den särskilde ledamoten

för offentliga mål och de tre ersättarna för honom skall iakttagas, att minst

två av dessa fyra utses efter förslag av kommunförbund. Den särskilde ledamoten

för tjänstemannamål och två ersättare för honom skall utses efter

förslag av Tjänstemännens centralorganisation och den återstående ersättaren

efter förslag av annan huvudorganisation av tjänstemän, som

icke tillhör Landsorganisationen. Den särskilde ledamoten för offentliga

mål skall inträda på arbetsgivarsidan i stället för en av de efter förtroenderådets

förslag utsedda ledamöterna vid handläggning av mål, vari staten

eller kommun är part, såframt icke jämväl annan arbetsgivare är part på

nämnda sida och tvisten huvudsakligen rör sistnämnda part. Den särskilde

ledamoten för tjänstemannamål skall inträda på arbetstagarsidan i stället

för en av de efter Landsorganisationens förslag utsedda ledamöterna vid

handläggning av mål, vari tjänstemannaförening som icke är ansluten till

Landsorganisationen är part, såvida ej också till Landsorganisationen ansluten

förening är part på arbetstagarsidan och tvisten huvudsakligen rör

sistnämnda part.

I promemorian upptages vidare frågan om kompetensfördelningen mellan

Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten såvitt gäller prövningen

av besvär över beslut om avstängning och tvångsentledigande av tjänsteman.

Om statlig tjänsteman tvångsentledigas eller avstänges från tjänstgöring

genom beslut av myndighet, äger han enligt gällande rätt som

regel anföra besvär hos Kungl. Maj :t. Även kommunal tjänsteman äger i

allmänhet anföra besvär hos Kungl. Maj:t över beslut om tvångsentledigande

eller avstängning; i vissa fall kan dock beslutet angripas endast

genom s. k. kommunalbesvär. Vidare kan beslut om tvångsentledigande

eller avstängning av tjänsteman hos t. ex. skogsvårdsstyrelse eller hushållningssällskap

överklagas hos Kungl. Maj:t. Prövningen av besvären

sker i allmänhet hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Besvär över beslut om avsättning

i disciplinär ordning eller om avstängning i samband med åtal

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

eller disciplinärt förfarande prövas dock av regeringsrätten; regeringsrätten

prövar även mål angående avstängning från tjänstgöring och tvångsentledigande

av annan anledning än tjänstefel, då fråga är om klagan över

vissa kommunala myndigheters beslut. Utöver rätten att anföra besvär i

administrativ ordning har tjänstemannen rätt att föra talan om skadestånd

vid allmän domstol.

I promemorian framhålles, att prövningen av besvär över beslut om avstängning

och tvångsentledigande främst avser rättsliga frågor. Det synes

därför naturligt att prövningsrätten i sista hand tillkommer regeringsrätten

och icke Kungl. Maj :t i statsrådet. För tjänstemannaorganisationerna

är det enligt vad som inhämtats ett starkt önskemål att prövningsrätten

i dessa ärenden förlägges till regeringsrätten. Prövningsrätten synes böra

tillkomma regeringsrätten i alla de fall då talan kan föras hos Kungl.

Maj :t i här avsedda frågor oavsett om tjänstemannen är anställd hos

staten, kommun eller annan offentlig inrättning och oavsett om anställningsförhållandet

är av offentligrättslig natur eller grundar sig på ett rent

privaträttsligt avtal. På grund av det anförda föreslås, att regeringsrättslagen

ändras på det sätt, att regeringsrätten blir behörig att pröva mål

om tvångsentledigande även utan samband med disciplinär bestraffning

samt mål om avstängning från tjänstgöring även utan samband med åtal

eller disciplinärt förfarande.

Vissa spörsmål avseende den statliga revisionen av löneutbetalningar beröres

i promemorian.

Om en statlig myndighet felaktigt givit ut en löneförmån, kan för närvarande

rättelse ske anmärkningsvägen. Behovet av den kontroll av löneutbetalningar

som sker genom anmärkningsförfarandet torde icke bli väsentligen

mindre beträffande beslut i avlöningsfrågor därför att sådana frågor i

stor utsträckning kan väntas bli reglerade i kollektivavtal. För den skull

föreslås, att anmärkningsförfarandet skall bibehållas oförändrat även i sådana

fall som då anmärkningen avser en i kollektivavtal reglerad fråga. Olägenheten

med att kollektivavtal kan komma att tolkas även i administrativ

ordning är här betydligt mindre framträdande, eftersom prövningen ej direkt

avser att skilja mellan partsintressen. Anmärkningsmål i lönefrågor

torde för övrigt liksom hittills komma att bli fåtaliga.

Skulle ett centralt statligt ämbetsverk inrättas för handhavande av förhandlingsverksamheten,

talar, framhålles det i promemorian, vissa skäl för

att den statliga revisionsverksamheten beträffande löneutbetalningar överflyttas

från riksrevisionsverket till det nya ämbetsverket. Det kan förväntas,

att kommande kollektivavtal mellan staten och tjänstemännens huvudorganisationer

blir tillämpade på den statliga arbetsmarknadens tjänstemannasektor

i dess helhet och således även för oorganiserade tjänstemän. Det

ter sig då naturligt att åt det statliga centrala förhandlingsorganet anförtro

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

även den revisionsmässiga kontrollen av myndigheternas avtalstillämpning.

Förhandlingsorganet måste nämligen under alla förhållanden följa denna

tillämpning i vägledande och rådgivande syfte samt för att få på erfarenhet

grundat underlag för sina ställningstaganden vid kommande avtalsrörelser.

Därigenom blir organet bättre skickat än ett fristående revisionsverk

alt bedöma, huruvida en felaktig avtalstillämpning är av sådan art att revisionsanmärkning

bör göras. Förlägges revisionsverksamheten till förhandlingsorganet,

undvikes dessutom dubbelarbete, varjämte man vinner den

fördelen att organets rådgivande och vägledande verksamhet ökar i effektivitet.

Mot det här väckta förslaget skulle kunna anföras, att förhandlingsorganet

inte blir lika väl ägnat som ett fristående revisionsverk att verkställa

sifferrevision och granska bokföring in. in. Skulle invändningen anses vägande,

finns möjligheten att fördela revisionsuppgifterna mellan de två

myndigheterna efter deras sakliga kompetens. Anförtros revisionsverksamheten

i dess helhet åt en myndighet, bör det åligga denna att i erforderlig utsträckning

samråda med den andra.

Såsom tidigare nämnts framlägges i departementspromemorian förslag

till en ny lag om statens tjänstemän. I promemorian framhålles, att den ledande

principen vid utformningen av lagförslaget varit att icke föreslå andra

ändringar i gällande rätt än som måste anses följa av övergången till

privaträttslig reglering av tjänstemännens ekonomiska förmåner. Helt har

denna princip dock ej kunnat iakttagas. Vissa gällande bestämmelser om

statstjänstemännens skyldigheter och rättigheter är föråldrade eller ofullständiga.

En omprövning av dem har ansetts påkallad i detta sammanhang.

De med kodifieringen i en författning sammanhängande kraven på större

enhetlighet har föranlett, att vissa bestämmelser underkastats materiell ändring.

Vidare föreslår beredningen lagfästande av vissa rättsregler, som ej

framgår av författning men som är vedertagna i praxis.

Beträffande spörsmålet vilka anställda hos staten som bör vara underkastade

tjänstemannalagen och därmed de föreslagna begränsningarna i

förhandlingsrättsligt hänseende framhålles i promemorian att i gällande författningar

användes orden tjänst och tjänsteman i olika betydelser. 1 %ilken

bemärkelse beteckningen tjänsteman än användes, torde ett gemensamt

kännetecken dock vara att det skall föreligga en anställning som arbetstagare.

Uppdragstagare anses ej som tjänsteman. Förslaget till tjänstemannalag

bygger på denna distinktion, vars närmare innebörd i allmänhet låter

sig fastställa med ledning av allmänna avtals- och arbetsrättsliga regler. Till

arbetstagare i lagens mening räknas ej uppdragstagare. Inom den statliga

verksamheten lär ledamöter av styrelser, nämnder, kommissioner och kommittéer

i denna sin egenskap som regel vara att betrakta som uppdragstagare.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1065

För att tjänstemannaställning skall föreligga synes ej böra krävas, att

arbetstagaren innehar eller uppehåller en tjänst i teknisk mening, d. v. s.

en i förvaltningsorganisationen mera varaktigt infogad befattning. De lcrav

på förvaltningens rörlighet och smidighet som moderna förhållanden ställer

har lett till ökat ianspråktagande för statliga uppgifter av arbetstagare

med mindre fast anställning. Vid en reglering i lag av det statliga anställningsförhållandet

bör dessa arbetstagare ej lämnas utanför. Till tjänsteman

i lagens mening räknas därför även arbetstagare som ej upptagits på

tjänste- eller personalförteckning, t. ex. kommittésekreterare eller teknisk

eller ekonomisk expert, som anlitas för mera tillfälliga arbetsuppgifter

utan att dock vara uppdragstagare.

De straffrättsliga skälen för ämbetsansvarets utformning sammanfaller

ej med de stats- och förvaltningsrättsliga synpunkter som bör bestämma

tjänstemannabegreppet inom statsförvaltningen. Enligt gällande rätt kännetecknas

anställningsförhållandet även för åtskilliga icke ämbetsansvariga

arbetstagare hos staten av särskilda, ur offentligrättsliga grundsatser härledda

regler såsom bestämmelser om tillsättning efter förtjänst och skicklighet,

anställningstrygghet, tjänstepliktens innehåll och disciplinära påföljder

vid tjänstepliktens åsidosättande. De grundläggande bestämmelserna

härom har ansetts ha sådan allmän betydelse att de bör intagas i lag. Förslaget

till tjänstemannalag avser därför även andra arbetstagare än dem

som är underkastade ämbetsansvar.

Vissa skäl kan anföras, säges i promemorian, för alt lagen borde omfatta

alla arbetstagare hos staten. Utvecklingen har gått mot utjämning av anställnings-

och arbetsvillkoren mellan tjänstemän och kollektivavtalsanställda.

öppnas möjlighet att sluta kollektivavtal om tjänstemännens ekonomiska

förmåner, utjämnas skillnaderna mellan de båda arbetstagargrupperna

ytterligare. För närvarande gäller dock, förutom i förhandlingsrättsligt

avseende, olika regler i sådana väsentliga frågor som skydd mot entledigande,

skyldigheter i tjänsten och disciplinära åtgärder. Det har ej varit

möjligt att i detta sammanhang upptaga frågan om införande av gemensamma

sådana regler för alla statsanställda. Härtill kommer, att de offentligrättsliga

skälen för begränsning av förhandlingsrätten inom det statliga

området ej gör sig gällande med samma styrka inom de verksamhetsområden,

som för närvarande har kollektivavtal. Förslaget till tjänstemannalag

bygger därför på ett bibehållande av nuvarande ordning med två grupper

av arbetstagare, sådana med tjänstemannaställning och sådana utan anställning

som tjänsteman.

Arbetsuppgifternas art lär knappast kunna läggas till grund för denna

skillnad. Det synes ofrånkomligt, att gränsdragningen mellan de båda grupperna

av arbetstagare sker efter i huvudsak formella synpunkter. Väsentligt

är att den ej skapar ovisshet om lagens tillämpningsområde. Spörsmålet

om gränsdragningen hör icke till de frågor över vilka parterna äger dispo
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

nera genom avtal. Skiljelinjen kan därför ej dragas efter bestämmelser om

löneplan eller andra grunder för lönens bestämmande. I stället bör anställningsformen

vara avgörande för frågan om en arbetstagare är anställd som

tjänsteman. Frågor om tillsättning av tjänsteman hör icke till avtalsområdet.

Förslaget till tjänstemannalag reglerar vilka anställningsformer som

skall användas vid tillsättning av tjänsteman och enligt förslaget skall den

anställde tillställas skriftligt bevis att han är anställd som tjänsteman. Avgränsningen

nedåt av tjänstemannaområdet föreslås skola liksom för närvarande

bero av Kungl. Maj :ts och myndigheternas prövning. Avsikten är

dock att lagen skall vinna tillämpning på i huvudsak samma kategorier av

arbetstagare som för närvarande är anställda enligt löneplan eller som arvodister

eller enligt personliga kontrakt.

Från principiella synpunkter kan, framliålles i promemorian, erinringar

göras mot att tjänstemannalagens tillämpningsområde och frågan om utrymmet

för förhandlingar och avtal sålunda blir beroende av administrativt

träffade avgöranden. I allmänhet behöver dock tvekan icke uppkomma

om tjänstemannabegreppets innebörd inom statlig förvaltning. Sedan tjänstemän

och övriga arbetstagare förts närmare varandra med avseende på

förhandlingsrätt och tillgång till fackliga stridsmedel, får för övrigt gränsdragningen

ej samma betydelse som hitintills. Några svårigheter vid den

praktiska tillämpningen av lagen torde därför ej behöva uppkomma.

De föreslagna begränsningarna i kommunaltjänstemännens och vissa

andra icke statliga tjänstemäns förhandlingsrätt bör enligt promemorian

regleras i en särskild lag rörande dessa tjänstemän. Nära till hands ligger

att anknyta tillämpningsområdet för en sådan lag till verksamhetens art,

d. v. s. göra lagen tillämplig på alla tjänstemän inom kommunal och annan

offentlig icke-statlig verksamhet. Med en sådan lösning skulle man nå formell

överensstämmelse med statstjänstemannalagen. Att på så sätt låta

lagen omfatta även tjänstemän utanför de ämbetsansvarigas krets reser

emellertid flera problem. Härigenom aktualiseras nämligen frågan om

gränsdragningen mellan tjänstemän och arbetare och denna föranleder särskilda

svårigheter inom icke-statlig offentlig verksamhet. Här låter det sig

nämligen inte göra — bl. a. med hänsyn till den kommunala självstyrelsen

— att överlämna åt Kungl. Maj :t att genom valet av anställningsform bestämma

tillämpningsområdet för en sådan lag. Härtill kommer att föreskrifter

om disciplinärt ingripande mot tjänsteman, som saknar ämbetsansvar,

meddelats i offentligrättslig ordning endast inom den av staten dirigerade

verksamheten och det ej lär kunna ifrågakomma att inom exempelvis

kommunernas egenförvaltning ersätta nuvarande i kommunala reglementen

intagna disciplinbestämmelser med föreskrifter i allmän författning.

Även om nu angivna svårigheter skulle kunna övervinnas, möter emellertid

ytterligare den invändningen mot den här ifrågasatta lösningen, att

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1065

man därmed skulle införa en offentligrättslig reglering på ett område som

hittills lämnats fritt för kollektivavtal utan begränsning och där också åtskilliga

kollektivavtal träffats under i stort sett samma förutsättningar som

på arbetsmarknadens enskilda sektor. Det saknas, framhålles i promemorian,

bärande skäl att ändra bestående ordning för icke-statliga offentliga

tjänstemän i begränsande riktning, samtidigt som man ger statens tjänstemän

full förhandlingsrätt beträffande deras ekonomiska anställningsvillkor.

Om man sålunda begränsar lagens tillämpningsområde till ämbetsansvariga

tjänstemän, synes det inte erforderligt att efter mönster av statstjänstemannalagen

i själva lagen upptaga förhållandevis utförliga bestämmelser

om sådana arbets- och andra anställningsvillkor som bör vara underkastade

offentligrättslig reglering. I stället torde det vara lämpligt att härvidlag

återfalla på redan givna författningsbestämmelser och nöja sig med att

därutöver från statstjänstemannalagen hämta vissa stadganden, som har

principiell betydelse även för icke-statliga offentliga tjänstemän. Mot tanken

att för de tjänstemän, som här avses, införa gemensamma lagbestämmelser

motsvarande dem i lagen om statens tjänstemän talar att verksamhetsområdena

och förhållandena i övrigt i hög grad skiftar.

Beträffande övergången till den nya ordningen anföres i promemorian.

Lagen om statens tjänstemän avses skola gälla även beträffande tjänsteman,

som vid lagens ikraftträdande innebar tjänst som avses i lagen. Den

befogenhet för staten att vidtaga lockout som lagen inför synes dock ej

utan vidare böra avse sådan tjänsteman. Har tjänstemannen fullmakt på

tjänsten, anses han ha grundlagsenligt skydd för lönen eller i vart fall viss

del därav och detta skydd har ansetts kunna innefatta hinder för staten att

vidtaga lockout mot honom. Även beträffande övriga redan anställda

tjänstemän synes de rättsliga förutsättningarna för lockoutvapnets användande

vara ovissa. Därför bör öppnas möjlighet för redan anställd tjänsteman

att ställa sig utanför den nya ordningen med kollektivavtal och tillgång

till fackliga stridsmedel. Enligt förslag till övergångsstadgande äger

sådan tjänsteman inom tre månader efter lagens ikraftträdande hos den

avlöningsutbetalande myndigheten anmäla, att han önskar stå utanför

lockout. En dylik anmälan medför, att lockout ej kan vidtagas mot tjänstemannen

och att han själv under anställningstiden ej äger deltaga i strejk.

Anmälan medför vidare, att vid lagens ikraftträdande gällande löne- och

pensionsbestämmelser alltjämt skall äga tillämpning beträffande tjänstemannen,

även sedan dessa bestämmelser såvitt gäller övriga tjänstemän ersatts

av kollektivavtal. Detta innebär att tjänsteman, å vilken statens löneförordning

den 31 maj 1957 (nr 228) är tillämplig, även framdeles blir underkastad

de ändringar av löne- och pensionsförmåner som beslutas av

Kungl. Maj :t och riksdagen (löneförordningens övergångsbestämmelse

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

punkt 5). Har tjänstemannen lön enligt äldre bestämmelser kommer att

gälla vad för sådan tjänsteman är särskilt stadgat om skyldighet att underkasta

sig ändrade bestämmelser om lön och pension.

De statliga och kommunala huvudavtalen

Som tidigare nämnts träffades den 3 september 1963 ett huvudavtal

mellan företrädare för civildepartementet, å ena, samt statstjänstemännens

huvudorganisationer, å andra sidan, innehållande bestämmelser bl. a. om

förhandlingsordning och åtgärder till förebyggande av samhällsfarliga konflikter

inom det Kungl. Maj :t underställda statstjänstemannaområdet. Överenskommelsen

har enligt det vid avtalets undertecknande förda protokollet

av företrädaren för departementet träffats under förutsättning av Kungl.

Maj :ts bemyndigande. Avsikten är att överenskommelsen skall gälla som

kollektivavtal vid sidan av ny lagstiftning på området.

Genom huvudavtalet stadfästes i huvudsak den praxis för förhandlingsverksamheten

som utbildats under senare år och som innebär att förhandlingar

i alla mera betydande frågor föres direkt med tjänstemännens

fyra huvudorganisationer Statstjänarkartellen, Statstjänstemännens

riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation och Tjänstemännens

centralorganisations statstjänstemannasektion.

Under tid då kollektivavtal gäller skall i tvist mellan parterna förhandling

äga rum i den ordning avtalet stadgar. Sådan förhandling föres i första

hand lokalt mellan den myndighet och den organisation tvisten närmast

rör (lokal förhandling). Kan uppgörelse ej nås vid lokal förhandling, äger

part som vill fullfölja ärendet, hänskjuta frågan till central förhandling.

Då tvistens beskaffenhet eller andra omständigheter föranleder det, må

tvisten direkt upptagas till central förhandling. Den centrala förhandlingen

föres, om tvisten rör tolkning eller tillämpning av kollektivavtal, av de parter

som slutit avtalet och eljest av den myndighet och den organisation,

som äger förhandla om kollektivavtal i frågan. De närmare befogenheterna

för statliga myndigheter att föra lokal och central förhandling förutsättes

skola regleras av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

Förutom vissa föreskrifter om förfarandet vid förhandling innehåller

huvudavtalet regler om att part förlorar rätten att föra talan, om förhandling

ej påkallas eller om talan vid arbetsdomstolen ej väckes inom viss tid

efter förhandlings avslutande.

Huvudavtalets bestämmelser om begränsning i rätten att vidtaga stridsåtgärder

innehåller i huvudsak följande.

Arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd

får icke i något fall vidtagas förrän en vecka förflutit efter det

skriftligt meddelande (varsel) lämnats motparten om den tilltänkta stridsåtgärden.

Försummelse häremot kommer alltså att medföra, förutom i vissa

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

fall ansvar enligt 3 a § lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister,

jämväl skadestånd för kollektivavtalsbrott. För att stridsåtgärd på

arbetstagarsidan skall vara lovlig enligt huvudavtalet krävs vidare, att åtgärden

skall ha beslutats eller medgivits av vederbörande huvudorganisation.

Detta innebär sålunda en skärpning av den i promemorian föreslagna lagen

om statens tjänstemän, vilken som tidigare nämnts ej fordrar mer än att en

organisation, alltså även exempelvis en lokalförening, står bakom stridsåtgärden.

Vidare gäller enligt huvudavtalet, att under kollektivavtals giltighet

stridsåtgärd i anledning av viss tvist ej får vidtagas av part, som försuttit

sin rätt till förhandling eller som eljest icke fullgjort sin förhandlingsskyldighet

enligt huvudavtalets regler om förhandlingsordning. Ej heller får stridsåtgärd

vidtagas med mindre varsel lämnats inom tre månader efter förhandlingens

avslutande. De nu nämnda begränsningarna i rätten till stridsåtgärder

gäller generellt oavsett de större eller mindre skadeverkningar som kan

följa av stridsåtgärden.

Ytterligare begränsningar i stridsmedlens användande är stadgade i syfte

att förhindra s. k. samhällsfarliga konflikter. Enligt huvudavtalet skall

parterna tillsätta en gemensam nämnd, kallad statstjänstenämnden, med

uppgift att behandla sådana konflikter. Nämnden består av åtta ledamöter,

varav staten och huvudorganisationerna utser hälften var. Skulle vederbörande

förhandlingsparter ej kunna enas om åtgärder för att undvika, begränsa

eller häva en samhällsfarlig konflikt, äger ena parten hänskjuta till

nämnden att pröva, om konflikten är ägnad att otillbörligt störa viktiga

samhällsfunktioner. Ett sådant hänskjutande medför att varslad stridsåtgärd,

som ej redan påbörjats, måste uppskjutas i avvaktan på nämndens

utlåtande. Föreligger ej nämndens utlåtande inom två veckor från hänskjutandet,

är dock parten oförhindrad att påbörja stridsåtgärden, såframt ej

nämnden med hänsyn till behovet av rådrum förordnat om uppskov med

avgivande av utlåtandet. Har sådant förordnande meddelats, är parten ej

skyldig att uppskjuta stridsåtgärden längre än till dess tre veckor förflutit

från det frågan hänsköts till nämnden. Nämndens utlåtande är ej

bindande för parterna utan har betydelse blott som ett auktoritativt uttalande

om konfliktens samhällsvådlighet.

Det mellan kommunförbunden och kommunaltjänstemännens huvudorganisationer

den 11 januari 1964 träffade huvudavtalet överensstämmer

i det stora hela med det statliga huvudavtalet. En avvikelse är att på det

kommunala området även en till huvudorganisation ansluten riksorganisation

av tjänstemän äger påkalla förhandling om upprättande eller prolongering

av kollektivavtal. Bestämmelserna om behandling av samhällsfarliga

konflikter inom kommunal verksamhet överensstämmer helt med

motsvarande regler i huvudavtalet för det statliga tjänstemannaområdet.

Båda huvudavtalen, som träder i kraft å dag som parterna framdeles

bestämmer, gäller tills vidare med en uppsägningstid av sex månader.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Remissyttranden

Flertalet remissinstanser (ca 45) har ställt sig positiva till grunderna

för de i departementspromemorian framlagda förslagen.

Hit hör bl. a. Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, fångvårdsstyrelsen,

överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, socialstyrelsen,

generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

sjöf artsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret,

kammarrätten, Uppsala domkapitel, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

juridiska fakulteten i Lund, arbetsdomstolens ordförande, arbetsmarknadsstyrelsen

(majoriteten), statens avtalsnämnd, samtliga hörda länsstyrelser,

justitieombudsmannen, Landsorganisationen, tjänstemannaorganisationerna,

Svenska arbetsgivareföreningen, Skogsvårdsstyrelscrnas förbund, fullmäktige

i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret. Såsom framgår

av det följande förordar eller ifrågasätter dock några av dessa remissinstanser

vissa inskränkningar i rätten att vidtaga stridsåtgärder.

Till närmare belysning av hur de nu nämnda myndigheterna och organisationerna

mottagit förslagen må följande anföras ur remissvaren. Hovrätten

över Skåne och Blekinge erinrar om att hovrätten i sitt utlåtande

över förhandlingsrättsutredningens betänkande anslutit sig till uppfattningen

att några principiella hinder icke bör möta att inom stora delar

av statsförvaltningen införa en utvidgad förhandlingsrätt för statstjänstemännens

del efter mönster av den allmänna arbetsrätten. Hovrätten anser

ej heller några principiella invändningar kunna göras mot den lösning

som förordas i departementspromemorian. I jämförelse med förhandlingsrättsutredningens

förslag innebär sistnämnda lösning bestämda praktiska

företräden. Därigenom undvikes den ytterst svårlösta uppgiften att

i lag draga en gräns mellan anställda med rätt att använda stridsmedel

och sådana utan rätt därtill. Bestämmelserna i ämnet kan få en enhetlig

utformning och väl ansluta sig till rådande praxis i fråga om förhandlingar.

Socialstyrelsen finner det glädjande att man i den svåra och sedan

länge diskuterade frågan om förhandlingsrätt för de offentliga tjänstemännen

nu funnit en lösning som, såvitt styrelsen kan bedöma, tillgodoser

såväl rimliga önskemål från tjänstemännens sida som en acceptabel

säkerhet för ett kontinuerligt bedrivande av den allmänna verksamheten.

Liknande uttalanden gör generalpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, statens avtalsnämnd, justitieombudsmannen,

Svenska arbetsgivareföreningen och Skogsvårdsstyrelsernas förbund. Landsorganisationen

och Statstjänarkartellen hälsar med tillfredsställelse att

även ämbetsansvariga tjänstemän hos stat och kommun får förhandlingsrätt

enligt 1936 års lag men understryker vikten av att förhandlings- och

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr C>0 år 1965

avtalsrätten omfattar alla de ämnen, där icke ett starkt samhällsintresse

påkallar undantag. Landsorganisationen uttalar vidare sin tillfredsställelse

över den förhandlingsordning, varom överenskommelse träffats i huvudavtalet

mellan staten och de fyra huvudorganisationerna på statstjänstemannaområdet.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att de

grundläggande principiella frågeställningarna om statstjänstemännens förhandlingsrätt

med den föreslagna lösningen synes kunna föras utom diskussionen,

och noterar med tillfredsställelse att förslag framlagts om ny

reglering även av kommunal tjänstemännens förhandlingsrätt. Centralorganisationen

framhåller, att det från principiella synpunkter skulle varit

tillfredsställande om inskränkningar ej gjorts i den fria avtalsrätten, men

säger sig ha förståelse för att statsmakterna med hänsyn till de offentliga

tjänstemännens ämbetsansvar förbehållit sig rätten att ensidigt reglera

vissa av tjänstemans åligganden i tjänsten. Sveriges akademikers centralorganisation

konstaterar med tillfredsställelse, att den principiella uppbyggnaden

av förslaget i allt väsentligt tillgodoser de krav som centralorganisationen

har haft inför en ny förhandlingsrätt för de offentligt anställda

tjänstemännen. Centralorganisationen anför vidare, att det inneburit

vissa fördelar att förhandlingsrättsreformen icke tidigare förts fram

till lösning. Förutsättningarna för att införa en verklig avtalsrätt har nämligen

under intrycket av den faktiska utvecklingen på området undan för

undan förstärkts. En för tidig kodifiering skulle ha kunnat leda till en

otillfredsställande begränsning av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt.

Statstjänstemännens riksförbund anser, att förhandlingsrätten i

allt väsentligt bör utformas enligt förslagen i departementspromemorian.

Arbetsdomstolens ordförande framhåller, att de i promemorian framlagda

förslagen i viss mån synes vara att betrakta som ett resultat av förhandlingar

mellan företrädare för staten och berörda arbetstagargrupper

och att han vid sin granskning ansett sig böra taga hänsyn härtill. På

några punkter synes lämpligheten av den föreslagna regleringen tveksam

och vissa frågor torde kräva ytterligare bearbetning. De anmärkningar

som kan riktas mot förslagen är emellertid icke av sådan betydelse att förslagens

genomförande bör uppskjutas.

Några remissinstanser med en i övrigt positiv inställning till förslagen

beklagar, att icke vissa med förhandlingsrättsfrågan sammanhängande

spörsmål upptagits till prövning. Sålunda anmärker bl. a. Svea hovrätt och

arbetsdomstolens ordförande, att enligt de framlagda förslagen ämbetsansvaret

alltjämt får arbetsrättslig betydelse. Det hade varit önskvärt, framhålles

det, att i samband med den nu föreslagna lagstiftningen utredning

verkställts och förslag framlagts såväl om ämbetsansvarets innehåll som

om dess personella omfattning. Andra remissinstanser, bland dem besvärssakkunniga

och förvaltningsdomstolskommittén, anser, att frågan om

prövning av arbetsrättsliga tvister inom det offentliga tjänstemannaom
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Iiungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

rådet icke erhållit en i allo tillfredsställande lösning, och understryker det

angelägna i att det processuella utredningsarbetet på området fullföljes

utan dröjsmål. Statens lönenämnd, Landsorganisationen och Tjänstemännens

centralorganisation efterlyser en allmän översyn av det för statstjänstemännen

gällande disciplinära bestraffningssystemet.

ingen av de remissinstanser som ansett det i och för sig önskvärt, att

de nu aktuella reformerna fått en vidare omfattning, har emellertid yrkat

uppskov med genomförandet av de framlagda förslagen. Svea hovrätt understryker,

alt intresset av en reform av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt

väger tyngre än de olägenheter som är förknippade med att

vissa problem måste ställas på framtiden. Arbetsdomstolens ordförande gör

ett liknande uttalande.

Grunderna för den föreslagna lagstiftningen har tillstyrkts även av

kommunförbunden och Stockholms stad. Dessa remissinstanser har emellertid

som villkor för sitt tillstyrkande uppställt kravet att det kommunala

förhandlings- och avtalsområdet begränsas på samma sätt som i förslaget

skett med det statliga och att det klarlägges i vad mån kommunal tjänsteman

är av jäv förhindrad att i tjänsten handlägga anställningsfrågor, i vilka

som motpart står organisation där tjänstemannen tillhör styrelsen eller

innehar annat förtroendeuppdrag eller är funktionär.

Ett par remissinstanser har ansett, att de med hänsyn till det sätt varpå

ärendet beretts icke bör taga ställning till förslagets grunder. Sålunda anför

justitiekanslcrsämbetet, att ämbetet med hänsyn till att ärendet varit

föremål för beredning inom civildepartementet och för överläggningar med

tjänstemännens huvudorganisationer ansett sig böra icke närmare bedöma

principerna för den föreslagna lagstiftningen utan begränsa sin granskning

till speciella delar. Samma ståndpunkt intager riksåklagarämbetet och

hovrätten för Nedre Norrland.

En kritisk inställning till grunderna för den föreslagna lagstiftningen

präglar medicinalstyrelsens och militieombudsmannens yttranden. Militieombudsmannen

anser, att förslagen ger arbetstagarföreningarna alltför

stor makt, och yttrar härom.

Det kan väl invändas att föreningarna står under ansvarskännande ledning

som aldrig skall utnyttja stridsåtgärder till att skapa samhällsfarliga

situationer. Men icke desto mindre har föreningarna möjlighet därtill,

och man måste fråga sig varför det skall tillhandahållas dem maktresurser,

som förutsättes ej skola användas men likväl under speciella omständigheter

kan tänkas bli missbrukade. Oavsett hur föreningarna kommer att

använda sin maktställning har emellertid saken även en principiell sida

av konstitutionell natur. Enligt § 4 regeringsformen skall riket styras av

Konungen allena. I och med att statstjänstemännen får obegränsad strejkrätt

synes Kungl. Maj:t icke kunna fritt fullgöra denna uppgift, utan statsverksamhetens

upprätthållande blir ytterst beroende av statstjänstemännens

föreningar. Visserligen kan man få strejkande tjänstemän att återgå

till arbetet genom att medgiva de krav som strejken avsett att genom
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kiingl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

driva. Därigenom skulle emellertid riksdagens grundlagsstadgade rätt att

utöva beskattning och bestämma om användningen av statens medel kunna

lida intrång. Att arbetstagarföreningar genom strejkrätten erhåller möjlighet

att hindra statsverksamheten torde för övrigt icke stå i överensstämmelse

med demokratins och parlamentarismens principer. Riksdagen

väljes av medborgarna, och regeringen är i sin tur beroende av riksdagens

förtroende. Då sålunda, såsom det uttryckes i författningsutredningens

förslag till regeringsform, all statsmakt i Sveriges rike utgår från Sveriges

folk, synes det icke finnas utrymme för något slags medinflytande från

föreningar av allenast vissa kategorier medborgare.

Medicinalstyrelsen säger sig numera vara tveksam om det är förenligt

med det allmännas intresse att beträda den föreslagna vägen med kollektivavtal

med hänsyn till de konsekvenser för samhällets olika funktioner

som därav kan följa.

Vad angår den närmare utformningen av de i departementspromemorian

framlagda förslagen har bl. a. Svea hovrätt, hovrätten för

Nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, justitieombudsmannen

och Statstjänstcmännens riksförbund särskilt framhållit, att förslagen är

i huvudsak väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning.

I övrigt har — förutom de två remissinstanser som avböjt grunderna för

förslagen — endast universitetskanslersämbetet avstyrkt, att förslagen utan

väsentlig omarbetning förelägges riksdagen. Ämbetet åberopar för sin

ståndpunkt i denna del inhämtade yttranden från större akademiska konsistorierna

i Uppsala och Stockholm.

Förslaget om övergång till kollektivavtal som instrument att reglera

de offentliga tjänstemännens anställningsvillkor har remissinstanserna

med ett par undantag tillstyrkt eller lämnat utan erinran.

Tämligen allmänt återkommer i remissvaren uppfattningen att övergången

till ett kollektivavtalssystem får ses som en konsekvens av den utveckling

som faktiskt ägt rum och att det är önskvärt, att nuvarande löneöverenskommelser

tillägges det rättsliga innehåll som gäller för motsvarande

överenskommelser på arbetsmarknaden i övrigt. Bland remissinstanser

med denna inställning må nämnas Svea hovrätt, överståthållarämbctet,

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt statens avtalsnämnd.

I några yttranden framhålles att kollektivavtalsreglering är förenad med

särskilda fördelar. Sålunda anför järnvägsstyrelsen, att den erfarenhet styrelsen

hittills har av de avtalsuppgörelser och deras tillämpning som omfattar

kollektivavtalsanställd personal synes peka på att det därvid tillämpade

systemet fungerar tämligen smidigt. Detta kan däremot knappast sägas vara

fallet när det gäller att efter nuvarande grunder reglera tjänstemannapersonalens

villkor. Väg- och vattenbyggnadssiyrclsen hävdar, att det för de

statliga myndigheterna måste vara av väsentligt intresse att kunna på sam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

ma villkor och därigenom lika effektivt som de enskilda företagen konkurrera

om den bästa arbetskraften på arbetsmarknaden. För styrelsen ter sig

förfarandet att genom kollektivavtal bestämma löner och andra förmåner

på det statliga tjänstemannaområdet som en påtaglig möjlighet att på gynnsammare

villkor än hitintills konkurrera om arbetskraften inom den öppna

arbetsmarknaden. Med kollektivavtal även för statliga tjänstemän torde förutsättningarna

för en marknadslöneanpassning av de statliga lönerna vara

betydligt större än hitintills. Allmänna uttalanden om värdet av att kunna

träffa kollektivavtal göres av bl. a. Uppsala domkapitel, skolöverstyrelsen

och tjänstemannaorganisationerna.

Den i departementspromemorian intagna ståndpunkten att ämbetsansvaret

icke innefattar hinder mot reglering i avtal av andra anställningsvillkor

än sådana som avser åligganden i tjänsten har icke föranlett erinringar

under remissbehandlingen.

Att ämbetsansvaret enligt föreliggande förslag alltjämt får viss arbetsrättslig

betydelse framhålles dock av några remissinstanser som ett mindre

önskvärt resultat. Arbetsdomstolens ordförande anför härom följande. Tilllämpningsområdet

för den föreslagna lagen om kommunala m. fl. tjänstemän

anknyter direkt till ämbetsansvaret. Däremot är tillämpningsområdet

för lagen om statens tjänstemän avgränsat på annat sätt. Emellertid är ej

heller här ämbetsansvaret helt utan betydelse. Av uttalanden i promemorian

att döma skall nämligen samtliga statstjänstemän med ämbetsansvar

hänföras under lagen. Detta har ansetts nödvändigt, emedan ansvar för

tjänstefel enligt gällande straffrättsliga regler synes förutsätta, att arbetstagarens

tjänsteåligganden regleras i offentligrättslig ordning. Vidare är enligt

förslaget deltagande i strejk alltjämt i princip att betrakta som brott

mot tjänsteplikt, och för att en ämbetsansvarig tjänsteman skall äga tillgång

till ett dylikt stridsmedel erfordras att de i lagen om statens tjänstemän

intagna bestämmelserna härom är tillämpliga på honom. Av vad nu

anförts framgår att förslaget icke innebär, att ämbetsansvarets betydelse

på arbetsrättens område upplöses på ett sådant sätt som från såväl arbetsrättsliga

som straffrättsliga synpunkter varit önskvärt. Inom straffrätten

har en revidering av det ålderdomliga och svårtolkade stadgande som anger

de ämbetsansvarigas krets länge ansetts påkallad. Det samband mellan

ämbetsansvaret och arbetsrätten som bibehålies i förevarande förslag bör

icke få stå i vägen för en sådan revidering. Därvid torde få övervägas, huruvida

de nya reglerna för ämbetsansvarets personella omfattning kan tillåtas

återverka på det nu ifrågavarande området eller huruvida det återstående

sambandet mellan ämbetsansvaret och arbetsrätten måste avskäras. Spörsmålet

är uppenbarligen av betydelse främst för de arbetstagare som avses

skola omfattas av lagen om kommunala in. fl. tjänstemän. Svea hovrätt

anför liknande synpunkter.

Uttalandet i departementspromemorian att brottsbalkens regler om äm
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

betsansvar icke, lika litet som de för statstjänstemannen gällande disciplinära

straffreglerna, avser åsidosättande av förpliktelse enligt avtal har ej

mött gensaga. Några remissinstanser, bland dem Svea hovrätt, arbetsdomstolens

ordförande och besvärssakkunniga, förordar, att frågan om att låta

ämbetsansvaret sanktionera även avtalsförpliktelse senare blir föremål för

utredning. Svea hovrätt säger sig i och för sig dela den i promemorian uttalade

uppfattningen att tjänsteman, som begått avtalsbrott och på grund

därav erhållit tillsägelse av överordnad om rättelse, kan straffas för tjänstefel,

om han ej efterkommer tillsägelsen. För tjänstemannen synes det emellertid,

framhåller hovrätten, vara likgiltigt om straffansvaret föranleds av

avtalsbrottet såsom sådant eller av brottet mot lydnadsplikten.

I några yttranden kritiseras departementspromemorians inställning till

frågan om påföljd för avtalsbrott. Telestyrelsen anför, att något som i själva

verket är ett avtalsbrott med promemorians betraktelsesätt skulle kunna

förvandlas till tjänstefel. Det inger stark olust om myndigheterna skulle slå

in på en sådan väg för att utöva sanktioner mot avtalsbrott. Styrelsen framhåller

som väsentligt, att myndigheterna har samma möjlighet att ingripa

mot en tjänsteman —- oavsättlig eller icke — vare sig det gäller åsidosättande

av avtalsförpliktelse eller försummelse av offentligrättsligt reglerad

tjänsteplikt. Även besvärssakkunniga hävdar, att man synes ha att välja

mellan att bestraffa avtalsbrottet såsom sådant och att icke låta straff överhuvud

komma i fråga i sammanhanget. Militieombudsmannen förordar, att

frågan om sanktionering av avtalsförpliktelser utredes ytterligare. Militieombudsmannen

framhåller, att påföljderna för avtalsbrott enligt förslaget

kan bli olika beroende på om tjänstemannen är oavsättlig eller icke eller

om kollektivavtal eller enskilt avtal är tillämpligt på honom. Det kan icke

vara motiverat att så varierande sanktioner skall komma till användning.

Militieombudsmannen anser nödvändigt, att frågan om ämbetsansvaret upptages

till närmare övervägande. I samband därmed bör även prövas om

skadestånd enligt lagen om kollektivavtal lämpligen bör ifrågakomma i

förhållandet mellan staten och dess tjänstemän, eftersom ett skadestånd

som utgår oberoende av skada i realiteten inte är något annat än ett penningstraff.

En negativ inställning till kollektivavtalet som form för reglering av de

offentliga tjänstemännens löneförmåner kommer till uttryck i medicinalstyrelsens

yttrande. Enligt styrelsens erfarenhet från hittillsvarande löneförhandlingar

för vissa grupper inom hälso- och sjukvårdens område synes

kollektivavtalet icke utgöra någon lämplig och smidig form för det mångfacetterade

arbetstagarmönster, som finnes inom hälso- och sjukvårdens

verksamhetsfält. Alltför stora risker föreligger för att smärre men betydelsefulla

gruppers berättigade intressen får stå tillbaka för majoritetens

utan att vederbörande ansvariga myndigheter har möjlighet att med sakliga

synpunkter påverka utgången. Härigenom äventyras vårdens effektivitet på

3 Bihnng till riksdagens protokoll 1065. 1 samt. A’r 60

opaginerad Kontrollera mot PDF

gg Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

ett icke godtagbart sätt. Av liknande skäl ställer sig större akademiska konsistoriet

i Stockholm tveksamt till lämpligheten av kollektivavtal.

Flertalet remissinstanser har lämnat utan erinran den till grund för departementspromemorians

utarbetande angivna principen att de kollektiva

stridsåtgärder som erkännes som tillåtna på den privata arbetsmarknaden

bör kunna accepteras även på det offentliga tjänstemannaområdet.

Bland remissinstanser med denna inställning må nämnas Svea hovrätt,

fångvårdsstyrelsen, överbefälhavaren, socialstyrelsen, generalpoststyrelsen,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, statskontoret,

kammarrätten, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,

arbetsdomstolens ordförande, arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten),

statens avtalsnämnd, länsstyrelserna, polisväsendets organisationsnämnd,

fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska arbetsgivareföreningen och tjänstemannaorganisalionerna.

Åtskilliga av de nu nämnda remissinstanserna framhåller, att man ej behöver

befara missbruk av en rätt för offentliga tjänstemän att vidtaga

strejk. Kammarrätten anför sålunda att, med de inskränkningar i tillgripandet

av stridsåtgärder som parterna uppenbarligen är beredda att överenskomma

om, man ej torde behöva räkna med att användandet av kollektiva

stridsmedel i praktiken blir någon vanlig företeelse. Erfarenheterna

från den privata arbetsmarknaden talar härvidlag, konstaterar kammarrätten,

sitt tydliga språk. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser den

allmänna maktbalans och ömsesidiga ansvarskänsla, som härskar mellan

parterna, vara en garanti mot att de offentliga tjänstemännens organisationer

missbrukar en i lag obegränsad förhandlings- och avtalsfrihet. Liknande

uttalanden gör länsstyrelserna i Örebro och Gävleborgs län.

I några remissvar uttryckes emellertid farhågor för att införandet av rätt

till arbetsinställelse kommer att få olyckliga följder för samhället eller i

vart fall icke innebär en ändamålsenlig lösning. Sålunda anser kommunförbunden

— utan att dock avstyrka förslagen i denna del — att strejkrätt

kommer att förskjuta maktbalansen inom det offentliga tjänstemannaområdet

på ett för staten och kommunerna icke godtagbart sätt. Förbunden betecknar

som kärnfrågan i det invecklade problemkomplexet hur ett tillfredsställande

skydd mot samhällsfarliga konflikter skall åstadkommas och

anser, att de statliga och kommunala huvudavtalen icke ger ett tillräckligt

sådant skydd. Förbunden ifrågasätter om inom den offentliga sektorn garantier

mot samhällsfarliga konflikter kan vinnas genom bestämmelser, som

i sin helhet grundar sig på avtal och som arbetstagarparten därför kan

göra sig fri från genom uppsägning. Skälet för att de offentliga arbetsgivarna

inte i alla avseenden kan ta anordningarna på den privata arbetsmarknaden

till förebild är den bristande maktbalansen mellan avtalsparterna på

den offentliga sektorn. På grund av arten av den offentliga verksamheten

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

har staten och kommunerna ytterst begränsade möjligheter att tillgripa

motåtgärder, exempelvis i form av lockout, för att försvara sig i en konfliktsituation.

Då förutsättningarna sålunda i viktiga hänseenden är olika,

finns starka motiv för att staten för sin del måste överväga andra lösningar

än dem som framstått som acceptabla på den privata sektorn. En första förutsättning

för att statens intressen skulle ha kunnat anses skäligt tillgodosedda

genom huvudavtalet hade varit, att statstjänstenämnden fått sådan

sammansättning att nämnden i en konfliktsituation, då dess utlåtande begärs,

under alla förhållanden varit beslutför. En dylik avvikelse från Saltsjöbadsavtalet

borde ha framstått som rimlig också för tjänstemannaorganisationerna

med tanke på den utvidgning av statstjänstemännens rätt att

tillgripa stridsåtgärder som nu sker. Förbunden anser vidare, att kommunernas

ställning inför konflikthot är svårare än statens eftersom organisationerna

redan med konfliktåtgärder av begränsad omfattning kan nå resultat

genom att rikta sina angrepp mot enstaka kommuner. Det hot, som

en lag om tjänsteplikt kan innebära för personalorganisationerna, torde

framstå som ganska avlägset på det kommunala området, överståthållarämbetet

anför följande.

Uppenbart är att på flera områden av den offentliga sektorn verksamheten

är av sådan art, att arbetsinställelse av större omfattning icke ens kortvarigt

kan accepteras; av områden med anknytning till överståthållarämbetets

verksamhet må här blott nämnas polisen och exekutionsväsendet. Likaledes

är det tydligt alt på dessa områden balans saknas mellan arbetsgivaroch

arbetstagarparten i fråga om stridsmedlens användbarhet. Ämbetet kan

icke finna annat än att på extremt samhällsviktiga områden arbetsinställelse

från arbetsgivarsidan ter sig så osannolik respektive, om den sker från

arbetstagarsidan, medför sådant omedelbart behov av tjänstepliktslagstiftning,

att kollektiva stridsmedel av här avsett slag överhuvudtaget icke är

användbara. I detta sammanhang utgår ämbetet från att lagstiftning om

ett sådant ämne som stridsåtgärder icke lämpligen bör ta sikte blott på begränsade

aktioner. — Det sagda innebär enligt ämbetets uppfattning att i

fråga om reell tillgång till arbetsnedläggelse som påtryckningsmedel en likställighet

icke kan ernås mellan de utpräglat samhällsviktiga områdena

och de områden, där stridsåtgärder är tänkbara och därför framstår som

meningsfyllda. Då enbart formella likställighetsskäl knappast kan anses

tillräckliga för att utsträcka rätten till stridsåtgärder på sätt avsetts, måste

ifrågasättas om icke denna del av förslaget bör ytterligare övervägas.

Frågan huruvida oavsättlighet i och för sig utgör hinder mot arbetsinställelse

behandlas i flera yttranden. Flertalet remissinstanser, som berört

denna fråga, ansluter sig till den i departementspromemorian intagna ståndpunkten

att något principiellt hinder ej inötcr att förena oavsättlighet med

rätt att vidtaga arbetsinställelse.

Svea hovrätt säger sig dela den i promemorian uttalade åsikten att det

från principiella, rättsliga synpunkter icke synes föreligga hinder mot

lockout av oavsättlig tjänsteman liksom ej heller mot att sådan tjänsteman

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

får strejkrätt. Arbetsdomstolens ordförande framhåller, att det varken från

principiella eller praktiska synpunkter finnes anledning till erinran mot

promemorians innehåll i denna del. Även justitiekanslersämbetet och justitieombudsmannen

förklarar sig lämna utan erinran förslaget att arbetsinställelse

får vidtagas mot och av tjänsteman som är oavsättlig. Juridiska

fakulteten i Lund hälsar med tillfredsställelse, att man funnit en lösning

på problemet om arbetskonflikter utan att övergiva oavsättlighetsprincipen.

Kammarrätten anser, att ett omsättande i praktiken av ifrågavarande förslag

knappast kan sägas innebära ett så allvarligt inkräktande på oavsättlighetsprincipen

att ett avgörande motstånd behöver resas mot förslaget;

den enskilde tjänstemannens krav på anställningstrygghet skulle ju inte

trädas för när och inte heller skulle det mycket väsentliga intresset av en

självständig tjänstemannakår gå förlorat. Om arbetstagarorganisationerna

anser sig kunna acceptera en lösning sådan som den i promemorian föreslagna,

synes förslagets genomförande alltså inte behöva möta bestämda invändningar

trots den med dess genomförande förbundna konsekvensen i

fråga om innehållandet av lön under konflikttiden. Bland övriga remissinstanser

som uttryckligen godtager uppfattningen att lockout och strejk låter

sig förena med oavsättlighet må nämnas skolöverstyrelsen och lärarkollegiet

vid handelshögskolan i Göteborg.

Ett par remissinstanser tager emellertid avstånd från förslaget att tillåta

arbetsinställelse som stridsåtgärd mot och av oavsättliga tjänstemän. Sålunda

hävdar vattenfallsstyrelsen att oavsättlighet och rätt till arbetsinställelse

är i princip oförenliga och åberopar vad förhandlingsrättsutredningen anfört

i frågan. Enligt styrelsen hade den principiellt riktiga vägen varit att

undantaga de ordinarie tjänstemännen från rätten att tillgripa stridsåtgärder

men i stället verkställa en översyn av användningen av de anställningsformer,

som är förbundna med oavsättlighet, och begränsa deras användning

till sådana områden av statsförvaltningen som ursprungligen avsetts. Hushållningssällskapens

förbund säger sig icke kunna förorda, att kollektiva

stridsåtgärder som exempelvis strejk och lockout må utnyttjas som påtryckningsmedel

i förhållandet mellan staten och sådana statliga tjänstemän för

vilka oavsättlighetsprincipen gäller.

I ett par remissvar göres gällande, att vissa grupper av tjänstemän med

hänsyn till arbetsuppgifterna eller av andra skäl ej bör medgivas strejkrätt.

Sålunda anför riksåklagarämbetet allvarliga betänkligheter mot att

tjänstemän inom rättsvården tillerkännes rätt till stridsåtgärder. Enligt

Uppsala domkapitel torde präster med hänsyn till prästlöftet ej kunna

medges strejkrätt.

I ett stort antal yttranden — även från remissinstanser som i princip

godtager rätt för stat och kommun att vidtaga lockout och för de offentliga

tjänstemännen att gå i strejk — framhålles att i praktiken utrymmet

för sådana stridsåtgärder är begränsat. Sålunda understryker överbefäl
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

havaren att det måste vara helt uteslutet att tillåta en total om än temporär

arbetsnedläggelse av arbetet inom krigsmakten. Nedläggande av arbetet

även inom relativt små begränsade områden kan ha svåra följdverkningar.

Sådan arbetsnedläggelse kan därför icke tillåtas som kan ha någon

inverkan på beredskaps- och utbildningskraven. Fångvårdsstyrelsen framhåller,

att dess verksamhet under inga förhållanden får lamslås genom

arbetsnedläggelse. Det behöver ju endast pekas på vad det skulle innebära

om våra farligaste förbrytare måste släppas ut från fångvårdsanstalterna.

På detta liksom på vissa andra områden kan det därför visa sig ofrånkomligt

att tillgripa lagstiftning om tjänsteplikt för att säkra fortsatt verksamhet.

Medicinalstyrelsen anser, att hälso- och sjukvården i princip bör

hållas utanför en öppen konflikt. Generalpoststyrelsen anför, att det lagskyddade

monopol som postverket har på befordran av i stort sett alla

brev måste anses innebära en klar förpliktelse för verket att också under

praktiskt taget alla förhållanden utföra befordringen av dylika försändelser.

Styrelsen erinrar om att, enligt lagen om rätt att i mål och ärenden,

som tillhör stats- eller kommunalmyndighets handläggning, insända handlingar

med posten m. m., handling skall anses ingiven den dag, då handlingen

eller avi om försändelse i vilken handlingen finnes innesluten inkommer

till mottagaren. Likartad prestationsplikt torde med fog även

kunna anses föreligga beträffande flertalet av postverkets mera betydande

rörelsegrenar, och det synes ostridigt, att en prestationsskyldighet av sådant

slag i avsevärd mån måste komma att beskära statens möjligheter att vidtaga

stridsåtgärder i en konfliktsituation. Riksförsäkringsverket hävdar bestämt,

att anställningsförhållandena för de befattningshavare som handhar

socialförsäkringen måste vara så ordnade att garanti finnes att försäkringen

inte i mera betydande mån hindras att fungera genom arbetskonflikt.

Det bör sålunda inte få förekomma att försörjningen av folkpensionärerna

äventyras genom en sådan konflikt. Telestyrelsen framhåller, att ett sammanbrott

av telekommunikationerna skulle få katastrofala verkningar, eftersom

dessa kommunikationer har avgörande betydelse för försörjning och

näringsliv samt för möjligheterna att upprätthålla riksstyrelsen och rättsordningen.

För den enskilde medborgaren är det oundgängligen nödvändigt

att vid uppkommande behov kunna genom telefon komma i förbindelse

med samhällets olika hjälporgan. Enligt järnvägsstyrelsen kan det av statens

järnvägar bedrivna transportarbetet ej under allt för lång tid, helt

eller i begränsad omfattning, avvaras utan att för landet avsevärda olägenheter

uppstår. Kommunförbunden framhåller, att kommunerna i likhet med

staten bedriver verksamhet, som i stor utsträckning är att betrakta som

samhällsviktig. En betydande del härav åligger kommunerna enligt lag och

är av det slaget att dess eftersättande får allvarliga återverkningar för tredje

man och dessutom kan ådraga de ansvariga förtroendemännen ansvar för

tjänstefel. Kommunerna är därför inte bara sårbara vid konflikter utan

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

också i hög grad känsliga för konflikthot, eftersom det av hänsyn till allmänheten

i de flesta fall är uteslutet för kommunerna att låta en intressetvist

gå till öppen strid.

Den till grund för departementspromemorian liggande tanken att frågan

om skydd mot samhällsfarliga konflikter inom det offentliga tjänstemannaområdet

bör i första hand lösas genom avtal med tjänstemännens organisationer

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

I allmänhet har också de i huvudavtalet den 3 september 1963 mellan företrädare

för civildepartementet och personalorganisationerna överenskomna

anordningarna till förebyggande av samliällsfarliga konflikter mottagits

gynnsamt. Sålunda anser överbefälhavaren, att tillkomsten av statstjänstenämnden

något minskar tveksamheten mot att medgiva tjänstemän inom

den offentliga sektorn rätt att gå i öppen konflikt. Den ansvarskänsla, framhåller

överbefälhavaren, som för närvarande präglar arbetsmarknadens parter

talar för att sådana samhällsviktiga funktioner som krigsmakten och

andra delar av totalförsvaret icke kommer att drabbas av störningar, som

kan menligt inverka på strävan att i alla lägen hålla ett starkt försvar för

att bevara vårt oberoende. Enligt fångvårdsstyrelsen innefattar huvudavtalet

tämligen goda garantier för att samhällsfarliga konflikter skall kunna

undvikas. Domänstyrelsen anser huvudavtalet vara av stor betydelse för

reglering av statstjänstemännens förhandlingsrätt. Länsstyrelsen i Gävleborgs

län yttrar, att huvudavtalet får anses innebära ett gentemot huvudorganisationerna

visat förtroende, som ställer stora krav på organisationernas

ansvarskänsla och då särskilt vid konflikter berörande vitala samhällsfunktioner.

Arbetsmarknadens huvudorganisationer har emellertid hitintills

i konfliktsituationer agerat på ett sätt som motsvarat dessa krav, varför det

föreliggande förslagets genomförande icke borde te sig som en äventyrlighet

ur den offentliga verksamhetens synpunkt. Arbetsdomstolens ordförande

har intet att erinra mot den ordning som genom huvudavtalet tillskapats

till undvikande av samhällsfarliga konflikter på det statliga området. Fullmäktige

i riksbanken förutsätter, att ett huvudavtal liknande det som ingåtts

för den under Kungl. Maj:t lydande statsförvaltningen träffas även

för riksdagen och dess verk.

Några remissinstanser håller före, att departementspromemorians förslag

icke innefattar ett tillfredsställande skydd mot samhällsfarliga konflikter

inom det offentliga tjänstemannaområdet. Sålunda framhåller riksåklagarämbetet,

att varken huvudavtalet eller möjligheten att införa lagstiftning

om tjänsteplikt utgör tillräcklig garanti mot samhällsfarliga konflikter

på det utomordentligt ömtåliga område som rättsvården utgör. Att redan

stridsåtgärder av mindre omfattande karaktär än en allmän arbetsnedläggelse

kan medföra allvarliga skadeverkningar visar enligt ämbetet

den konflikt vid åklagarmyndigheten i Stockholm som utbröt 1948. Kon
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

flikten ledde till en katastrofal balans av brottmål med påföljd bl. a. att ett

mycket stort antal mål preskriberades. Telestyrelsen vill för ingen del förringa

betydelsen av den föreslagna statstjänstenämnden, vars inrättande styrelsen

tillstyrker. Ett utlåtande av en enhällig nämnd kommer utan tvekan

att av de tvistande parterna tillmätas stor betydelse. Vid lika röstetal inom

nämnden kan emellertid nämnden överhuvudtaget ej avgiva något utlåtande,

eftersom föreskrift om utslagsröst ej finnes i huvudavtalet. I en konflikt,

där intressemotsättningarna är avsevärda och omfattande, kan nämndledamöterna

komma i en så svår situation att nämnden icke kan fungera i huvudavtalets

anda. Nämnden utgör därför icke alltid en tillräcklig garanti för

att samhällsviktiga funktioner skall kunna upprätthållas i ett konfliktläge.

Liknande synpunkter framför medicinalstyrelsen och järnvägsstyrelsen.

Kommunförbunden framhåller likaledes som brister i det träffade avtalet

att det organ som skall pröva en konflikts samhällsfarlighet är paritetiskt

sammansatt och kan avge utlåtande endast om majoritet vinnes för viss mening.

Vidare påtalas den oklarhet som kan råda om vad som är att hänföra

till sådana »viktiga samhällsfunktioner» som bör vara fredade mot konflikt.

Försvarets civilförvaltning framhåller som en brist, att nämndens utlåtande

icke är bindande för parterna och att stridsåtgärder således kan tillgripas

oavsett nämndens utlåtande. Även justitieombudsmannen betecknar det som

otillfredsställande att nämndens utlåtande ej är bindande för parterna och

påpekar vidare, att organisationer utanför de avtalsslutande huvudorganisationerna

ej är underkastade de begränsningar i rätten att använda strejkvarsel

som avtalet stadgar. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att huvudavtalets

bestämmelser om skydd mot samhällsfarliga konflikter icke är helt

tillfredsställande och anför härom bl. a.

I första hand kan erinran göras mot avfattningen av den fråga som

statstjänstenämnden skall ha att besvara; denna är alltför vagt angiven och

ej helt adekvat. Den i avtalet använda formuleringen att konflikt är ägnad

att otillbörligt störa viktiga samhällsfunktioner synes icke tillräckligt klart

precisera vilka områden som måste betraktas som otillåtna för stridsåtgärder.

Vissa samhällsfunktioner, t. ex. transportväsendet, är, ehuru de måste

anses viktiga, icke i detta hänseende av annat slag än enskilt bedriven industriell

verksamhet; deras lamslående har främst en ekonomisk innebörd.

Annan statlig eller kommunal verksamhet kan, trots att den samhälleliga

funktionen icke är framträdande utan verksamheten snarare är servicebetonad,

vara sådan att arbetsinställelse ur humanitära synpunkter är helt

otänkbar; hit hör framför allt en rad medicinska vårdområden och grenar

av socialvården. Såsom slående exempel kan nämnas omhändertagande av

trafikskadade, förlossningsvård, mentalsjukvård och åldringsvård. Vissa

samhällsfunktioner, t. ex. brandberedskap och epidemisjukvård, är sådana

att arbetsinställelse kan leda till mycket betydande skador utöver den närmast

aktuella situationen.

Avslutningsvis framhåller hovrätten i denna del, att frågan om stridsåtgärds

samhällsfarlighet är av så stor betydelse, att de i huvudavtalet upp
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

tagna bestämmelserna om statstjänstenämnden i nu angivna hänseende

måste anses otillräckliga. Hovrätten föreslår, att huvudavtalet i dessa delar

icke godkännes och att det i stället genom lag uppdrages åt arbetsdomstolen

att på parts yrkande pröva om användande av stridsåtgärd måste anses

otillåtligt. Bestämmelser bör meddelas om att part, innan talan härom

väckes, har att påkalla särskild förhandling i frågan. Det bör vidare åligga

domstolen att bereda central förvaltningsmyndighet eller annat chefsorgan,

inom vars område konflikten faller, tillfälle att yttra sig innan beslut fattas.

Något hinder torde icke möta att, även med en sådan ordning som nu

angivits, låta fredsplikten vila på avtal.

Förslag att statsmakterna genom i förväg stiftad lag bereder skydd för vitala

samhällsfunktioner framföres av överbefälhavaren. Eftersom statstjänstenämnden

kan komma att misslyckas i sin uppgift att vara rådgivande organ

och vår beredskap ändock måste säkerställas, framstår det som nödvändigt,

uttalar överbefälhavaren, att statsmakterna ytterst har möjlighet att

ingripa så snabbt att någon arbetsnedläggelse icke inträffar. Under utredningsarbetet

har sådana lagar som tjänstepliktslag, värnpliktslag och civilförsvarslag

uppmärksammats. Ändringar i dessa lagar är emellertid enligt

överbefälhavarens mening nödvändiga samtidigt med att föreslagen lag om

statens tjänstemän träder i kraft.

Några remissinstanser berör frågan om tillgripande av lagstiftning om

tjänsteplikt in casu för att skydda livsviktiga samhällsintressen. Justitiekanslersämbetet

framhåller sålunda att det naturligen finnes vissa områden

av offentlig verksamhet, där total arbetsnedläggelse icke kan tillåtas och där

således i brist på frivilliga överenskommelser tjänstepliktslagstiftuing kan

bli oundviklig. Kommunförbunden anser, att statens skydd mot samhällsfarliga

konflikter i själva verket kommer att utgöras av personalorganisationernas

intresse av att iakttaga sådan moderation att tvångslagstiftning

undvikes. Liknande synpunkter anför justitieombudsmannen, som beklagar

att frågan om tjänstepliktslagstiftning in casu i promemorian behandlats

synnerligen knapphändigt. Otvivelaktigt har man, framhåller justitieombudsmannen,

härvid att göra med ett i förevarande sammanhang centralt

spörsmål. Förutom att det är av vikt att det klart fastslås, att vitala samhällsfunktioner

ovillkorligen måste upprätthållas oavsett eventuella arbetskonflikter,

bör jämväl, när grundlinjerna för de offentliga tjänstemännens

arbetsrättsliga förhållanden skall fastställas, otvetydigt utsägas att dessa arbetstagare

på åtskilliga områden faktiskt icke kan tillerkännas samma tillgång

till fackliga stridsmedel som arbetstagarna på den enskilda arbetsmarknaden.

Beträffande vissa tjänstemannakategorier — läkare, domare,

polismän m. fl. — torde i realiteten komma att gälla, att total arbetsnedläggelse

eller andra stridsåtgärder av verkligt effektiv art aldrig kommer att

kunna tillgripas.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

73

Under remissbehandlingen av förhandlingsrättsutredningens betänkande

ifrågasatte Landskommunernas förbund, om icke tvångsskiljedom borde införas

i intressetvister inom det offentliga tjänstemannaområdet. Justitieombudsmannen

upptager samma fråga i sitt yttrande över departementspromemorian

och anför härom. Om staten skall äga att genom tjänstepliktslagstiftning

genomdriva fullgörandet av tjänsteuppgifter, talar starka skäl för

att lönevillkoren fastställes genom obligatoriskt skilj enämndsförfarande. Ett

sådant förfarande bör ej begränsas till det fallet alt en tjänstepliktslagstiftning

verkligen kommer till stånd. Är avtalsparterna ense om att anordnande

av en viss stridsåtgärd skulle vara samhällsfarligt, bör obligatoriskt

skilj enämndsförfarande kunna tillgripas utan att tjänstepliktslagstiftning

först skall behöva genomföras. Justitieombudsmannen anför i detta sammanhang

ytterligare följande.

Med ett system av nu skisserad art torde beträffande sådana områden,

där konflikter ej kan godtagas, ändå kunna sägas föreligga något av den

balans mellan staten och dess tjänstemän som får anses utgöra förutsättning

för att ett kollektivavtalssystem skall vara motiverat och kunna fungera

på avsett sätt. — På de områden, där stridsåtgärder blir uteslutna, blir

det ändå viss jämbördighet, om frågan om anställningsvillkoren vid bristande

enighet vid avtalsförhandlingar måste hänskjutas till skiljenämnd.

Utan en dylik ordning torde statens övervikt i avseende å maktställning —

som ju då skulle avse även ekonomiska förhållanden som typiskt sett utgör

det centrala avtalsområdet — vara så accentuerad att man måste fråga sig

om kollektivavtalsreglering bör förekomma för tjänstemän på här berörda

områden. Under hänvisning till det anförda vill jag ifrågasätta om man icke

borde överväga att redan nu införa lagstiftning om obligatoriskt skiljenämndsförfarande

i fråga om sådana arbetskonflikter på den offentliga arbetsmarknaden

som skulle vara samhällsfarliga. Att i förväg genom lagstiftning

precisera vilka arbetskonflikter, som är att hänföra till de samhällsfarliga,

lär dock icke låta sig göra, varför på nyss antytt sätt en bedömning

från fall till fall torde bli erforderlig.

De i promemorian föreslagna villkoren för rätt att vidtaga arbetsinställelse

bär i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran.

Svea hovrätt anser de föreslagna inskränkningarna i rätten att vidtaga

arbetsinställelse i stort sett rimliga men ställer sig tveksam till förbudet att

med sympatiaktioner bispringa den som står utanför tjänstemannaområdet.

Medicinalstyrelsen åter betonar vikten av att stridsåtgärder icke får vidtagas

inom annat område än konflikten avser. Arbetsdomstolens ordförande anför,

att med ämbetsansvaret följer en straffsanktionerad tjänsteplikt och att eu

arbetsnedläggelse skulle kunna innebära åsidosättande av denna tjänsteplikt.

För att möjliggöra för tjänstemännen att tillgripa arbetsnedläggelse

som stridsåtgärd erfordras sålunda en positiv bestämmelse om tillåtligheten

av sådan åtgärd. De i promemorian föreslagna bestämmelserna reglerar endast

rätten alt vidtaga arbetsinställelse. Andra former av stridsåtgärder som

kan innefatta åsidosättande av tjänsteplikten, exempelvis partiell arbetsväg
3+

Ilihnng till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Xr BO

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

rån eller maskning, torde sålunda alltjämt icke vara tillåtna. Ej heller synes,

sedan tjänstemännen tillerkänts strejkrätt, nrassuppsägningar vara ett tillåtet

stridsmedel. Vidare torde arbetsgivarsidan vara förhindrad att såsom

stridsåtgärd innehålla del av den arbetstagaren tillkommande lönen. Det

framgår emellertid icke av motiven, om det är avsikten att bestämmelserna

skall ges denna tolkning, som synes vara närmast förenlig med den föreslagna

lagtexten och som har goda skäl för sig. Ett förtydligande uttalande på

denna punkt synes därför önskvärt.

Förslaget att lockout skall kunna riktas mot oorganiserade tjänstemän

men dessa själva sakna strejkrätt beröres i några utlåtanden. Arbetsdomstolens

ordförande anser, att den föreslagna åtgärden kan synas mindre tillfredsställande

från principiell synpunkt men att till förmån för densamma

talar starka praktiska skäl, varför den synes böra godtagas. Juridiska fakulteten

i Uppsala däremot kritiserar förslaget i denna del och hävdar att likställighet

bör råda, antingen så, att den som saknar rätt att deltaga i konflikt

också är skyddad mot arbetsgivarens stridsåtgärd, eller så, att den som

kan drabbas av sådan åtgärd från arbetsgivarens sida även åtnjuter rätt att

deltaga i en av organisation anordnad konflikt. Liknande anmärkningar

framställer större akademiska konsistoriet i Stockholm och justitieombudsmannen.

I ett par yttranden föreslås skärpning av de föreslagna villkoren för rätt

att deltaga i strejk. Sålunda anser överbefälhavaren och kammarrätten

(majoriteten) att i lag bör stadgas, att endast huvudorganisation av arbetstagare

äger besluta om strejk. Juridiska fakulteten i Uppsala och större akademiska

konsistoriet i Stockholm anser, att skyldighet att utföra skyddsarbete

bör i lag åläggas även tjänsteman som är inbegripen i konflikt.

Några remissinstanser behandlar frågan om rätt att vidtaga andra stridsåtgärder

än sådana som berör bestående anställningsförhållanden. Arbetsdomstolens

ordförande anmärker att några regler härom icke föreslagits i

promemorian och att alltså, åtminstone under tid då kollektivavtal ej gäller,

det står en personalorganisation fritt att anordna blockad vid konflikt i en

fråga, som är av beskaffenhet att ej kunna regleras genom avtal. Detta synes

mindre väl förenligt med grunderna för den föreslagna lagstiftningen.

Juridiska fakulteten i Uppsala och större akademiska konsistoriet i Stockholm

anser det oklart, om t. ex. blockad och bojkott får fritt företagas.

Departementspromemorians förslag om påföljd för tjänsteman

som deltager i olovlig eller eljest otillåten strejk behandlas

i flera yttranden.

Förslaget att tjänsteman, som bryter enbart mot den i lagen om kollektivavtal

stadgade fredsplikten, endast skall kunna drabbas av påföljd enligt

nämnda lag har i allmänhet ej mött invändningar.

Ifrågavarande förslag avstyrkes emellertid av riksåklagarämbetet, telestg
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

relsen och vattenfallsstyrelsen. Dessa myndigheter hävdar att tjänsteman,

som åsidosätter fredsplikt enligt lagen om kollektivavtal, bör kunna åtalas

för tjänstetel, om han bär ämbetsansvar, eller ådömas disciplinstraff, om

han är underkastad disciplinära bestraffningsregler. Telestyrelsen och vattenfallsstyrelsen

framhåller, att arbetsgivaren på den privata arbetsmarknaden

kan avskeda arbetstagare, som bryter mot fredsplikt enligt kollektivavtalslagen,

men att med den föreslagna ordningen offentlig arbetsgivare

i en motsvarande situation ej skulle kunna avskeda ordinarie tjänstemän.

Flertalet remissinstanser har likaledes lämnat utan erinran promemorians

förslag om straffpåföljd för tjänsteman som åsidosätter de föreslagna särskilda

villkoren för rätt att deltaga i strejk, d. v. s. att strejken skall avse

fråga varom avtal må träffas samt vara beslutad av tjänstemannens organisation.

På en punkt ställer sig emellertid arbetsdomstolens ordförande tveksam

till detta förslag. Han ifrågasätter om icke alla av arbetstagarförening

beslutade stridsåtgärder — vare sig strejk eller andra åtgärder — som är

eller påstås vara otillatna, lämpligen borde behandlas enligt samma regler

som när fråga är om åsidosättande av fredsplikt enligt lagen om kollektivavtal.

I samma ordning borde då, framhåller arbetsdomstolens ordförande,

upptagas och avgöras mål, vari tjänstemannaorganisation påstår, att visst

förfarande på arbetsgivarsidan innebär otillåten stridsåtgärd. Arbetsdomstolens

ordförande utvecklar skälen för sin mening enligt följande. En reform i

antydd riktning skulle vara förenad med åtskilliga fördelar. Sålunda skulle

frågan om tillåtligheten av en organisationsmässig strejk oberoende av det

bakomliggande syftet kunna prövas av arbetsdomstolen, och man skulle

undvika de svårigheter beträffande valet av forum, som eljest kunde uppkomma

vid en konflikt som delvis rörde sig inom och delvis utanför avtalsområdet

eller där det var oklart till vilket område konflikten hörde. Det torde

även så till vida vara lämpligt att hänföra mål av denna typ till arbetsdomstolen

som det i dessa mål är av största vikt att utan omgång få ett slutgiltigt

avgörande, huruvida strejken är otillåten eller ej, och i det förra fallet

åläggande för arbetstagarna att omedelbart återgå i arbete. Arbetsdomstolen,

vars domar icke kan överklagas, torde ha större möjligheter än de allmänna

domstolarna att tillgodose det behov av snabb rättskipning, som här

föreligger. Härtill kommer ytterligare en betydelsefull synpunkt. Förslagets

reglering torde innebära, att det icke åvilar vederbörande personalorganisation

något rättsligt ansvar, vare sig för dess egna eller för medlemmarnas

åtgärder, i samband med en strejk av här diskuterad art. Om en reglering i

överensstämmelse med 4 § lagen om kollektivavtal infördes beträffande dylika

strejker, skulle icke blott den fördelen uppnås, att en organisation som

beordrat arbetsnedläggelse i strid mot tjänstemannalagarna kunde åläggas

allmänt skadestånd härför, utan organisationen skulle även — under samma

förutsättningar som anges i nyssnämnda paragraf — bl. a. vara skyldig

att vid en icke organisationsmässig arbetsnedläggelse verka för åtgärdens

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

hävande. Det sålunda ifrågasatta systemet borde också innebära, att arbetstagare

som deltog i en av hans organisation utlyst strejk icke skulle kunna

drabbas av ansvar för tjänstefel på grund därav, oberoende av orsaken till

strejken. Detta synes också skäligt. I allmänhet torde det nämligen vara att

ställa alltför stora krav på den enskilde arbetstagaren, att han på egen hand

skall taga ställning till frågan, huruvida en av organisationen pålyst strejk

är tillåten, med risk att han vid felbedömning härulinnan gör sig skyldig till

tjänstefel.

I några remissvar upptages frågan om ändring av den s. k. 200-kronorsregeln

i 8 § lagen om kollektivavtal. Arbetsdomstolens ordförande framhåller,

att regeln om begränsning av skadeståndet för enskild arbetstagare till 200

kronor tillkom för snart 40 år sedan och därvid närmast tog sikte på industriarbetarnas

lönevillkor. Sedan dess har förhållandena förändrats avsevärt

på grund av penningvärdets fall och den allmänna standardhöjningen, varjämte

— särskilt sedan det föreliggande förslaget genomförts — stora tjänstemannagrupper

i delvis höga inkomstlägen tillförts kollektivavtalsomradet.

Det kan ifrågasättas, om icke tiden nu är inne att överväga ändring av ifrågavarande

regel. Även generalpoststyrelsen och statens avtalsnämnd ifrågasätter

höjning av beloppet. Avtalsnämnden framhåller, att på den allmänna

marknaden avskedande är en sanktion, som stundom anses nödvändig att

tillgripa t. ex. vid en s. k. vild strejk. Denna sanktionsmöjlighet torde icke

stå till buds ifråga om ordinarie tjänstemän, om förslaget genomföres. För

att i detta sammanhang ernå en sanktion, som kan sättas i någorlunda relation

till avtalsbrottets svårhetsgrad, erfordras det enligt avtalsnämndens mening

en väsentlig ökning av det maximala skadeståndsbeloppet om 200 kronor.

Endast ett fåtal remissvar behandlar den i departementspromemorian föreslagna

regleringen av neutralitetsrätten.

Arbetsdomstolens ordförande förklarar, att de föreslagna bestämmelserna

icke föranleder någon erinran från hans sida. Tjänstemännens centralorganisation

säger sig kunna tillstyrka de föreslagna reglerna om skyddsarbete,

eftersom det av motiveringen till bestämmelserna framgår att skyddsarbetsbegreppet

skall givas en restriktiv tolkning.

Enligt Stats tjänar kartellen och Sveriges akademikers centralorganisation

bör i tjänstemannalagarna stadgas, att den närmare innebörden av begreppet

skyddsarbete fastställes genom överenskommelse mellan vederbörande parter.

Statstjänarkartellen framhåller, att man genom ett sådant stadgande

skulle nå full överensstämmelse med vad som gäller på den privata arbetsmarknaden

enligt Saltsj öbadsavtalet och på den statliga kollektivav talssektorn

enligt överenskommelse mellan statens avtalsnämnd och Statst jänarkartellen.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

Beredningens förslag om begränsning av avtals- och förhandlingsområdet

har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av flertalet remissinstanser. Bland dem må här nämnas justitiekanslersämbetet,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland,

fångvårdsstyrelsen, överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, socialstyrelsen,

riksförsäkringsverket, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, arbetsdomstolens ordförande,

arbetsmarknadsstyrelsen, statens avtalsnämnd, länsstyrelserna i Malmöhus

och Gävleborgs län, Landsorganisationen, Statstjänarkartellen, Statstjänstemännens

riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation.

Som exempel på allmänna uttalanden av de tillstyrkande myndigheterna

må nämnas följande. Justitiekanslersämbetet finner det naturligt att tills

vidare i princip endast frågor angående avlöningsförmåner och därmed jämförliga

förmåner samt spörsmål som har omedelbart samband därmed blir

föremål för avtal, överbefälhavaren anser likaledes att den föreslagna gränsdragningen

mellan förhandlingsfrågor och övriga frågor är i princip riktig.

Statskontoret anser det vara av central betydelse att avtal ej får slutas om

tjänsteorganisationens utformning. Den föreslagna bestämmelsen om förbud

mot avtal överlämnar åt statsmakterna att ensamma utforma den organisation

där de tjänster ingår, om vilkas lönesättning förhandlingar skall

föras. Denna princip är synnerligen viktig och statskontoret finner det värdefullt

att den klart fastslagits i lagtexten. Arbetsdomstolens ordförande

säger sig icke kunna bedöma, om avgränsningen av förhandlingsområdet är

den mest ändamålsenliga både från saklig synpunkt och med hänsyn till

vikten av att ovisshet rörande gränsdragningen undvikes. Emellertid synes

det i princip vara en lämpligare ordning att efter hand som erfarenheter vinnes

av det nya systemet vidga det avtalsfria området än att från början ge

detta en omfattning som senare kan nödga till inskränkningar i avtalsfriheten.

Liknande synpunkter framföres av arbetsmarknadsstyrelsen. Landsorganisationen

och Tjänstemännens centralorganisation säger sig ha förståelse

för att de offentliga tjänstemännen med hänsyn till ämbetsansvaret icke kan

tillåtas att träffa avtal ifråga om tjänsteåligganden. Statstjänstemännens

riksförbund framhåller, att kravet på fasta linjer i statsförvaltningens organisation

och verksamhet knappast kan garanteras på annat sätt än genom

att grundläggande bestämmelser om förhållandet mellan staten och des!>

tjänstemän meddelas genom lagstiftning. Kommunförbunden delar den i

promemorian uttalade uppfattningen att det allmännas möjligheter att hävda

offentligrättsliga intressen ej bör bero av i vad mån ett offentligt förhandlingsorgan

lyckas vid förhandlingsbordet förbehålla sig bestämmanderätt i

hithörande frågor.

Statskontoret behandlar i sitt yttrande vissa praktiska problem som sammanhänger

med gränsdragningen mellan offentligrättslig och privaträttslig

reglering av anställningsförhållandena och anför härom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1065

Vid det slag av förhandlingar som föregår nu förekommande löneuppgörelser

mellan civildepartementet och statstjänstemannens huvudorganisationer

har i praxis organisationsfrågor och avlöningsfrågor upprepade gånger

varit nära sammankopplade. I vissa fall har uppgörelse skett under förutsättning

av en organisationsförändring som icke riksdagen och stundom icke

heller berörda myndigheter fått tillfälle att dessförinnan ta ställning till. Enligt

förslaget skall det förhållandet att avtal ej må slutas om vissa anställningsvillkor

icke utgöra hinder mot överenskommelser mellan myndigheterna

och tjänstemännen om samråd i dessa frågor. Statskontoret finner det

med hänsyn därtill angeläget att framhålla, att vid utformningen av praxis

för kollektivavtalsförhandlingarna med statstjänstemännens organisationer

uppmärksamheten från början måste inriktas på att sådant samråd i organisationsfrågor

etc. skall klart särhållas från de reguljära avtalsförhandlingarna.

Om så icke sker kan gränsdragningen mellan avtalsämnena och de

offentligrättsligt reglerade förhållandena, trots vad därom är föreskrivet,

komma att visa sig bli fiktiv. I detta sammanhang vill statskontoret påpeka,

att även sådana förändringar i tjänsters lönegradsplacering, som nu avgörs

såsom s. k. B-frågor, visat sig medföra organisatoriska konsekvenser, i det

att en lönegradsuppflyttning med den ändring av titulatur och tjänsteställning,

som den i praxis brukar medföra, ofta åstadkommer förskjutningar i

den inbördes relationen mellan olika tjänster. Den nyss berörda principen

kräver oavvisligen, att även förhandlingar av B-listeförhandlingarnas typ, i

den män sådana skulle komma att äga motsvarighet efter övergången till

kollektivavtalssystem, utformas så att de icke påverkar tjänsteorganisationen.

Frågan huruvida författningsmässiga inskränkningar i avtalsrätten överhuvudtaget

är behövliga beröres i ett par yttranden. Arbetsdomstolens ordförande

erinrar om att hans företrädare i sitt yttrande över förhandlingsrättsutredningens

betänkande varit inne på tanken att staten utan stöd av

lagstiftning skulle kunna förbehålla sig bestämmanderätten i önskade frågor

på principiellt samma sätt som arbetsgivarna på den privata marknaden. Innan

närmare erfarenheter vunnits av den praktiska tillämpningen av kollektivavtalssystem

för offentliga tjänstemän anser arbetsdomstolens ordförande

det dock tillrådligt att välja den lösning promemorian innehåller, varför förslaget

i denna del tillstyrkes. Behovet av författningsmässiga inskränkningar

i avtalsrätten ifrågasättes däremot av Svea hovrätt. Hovrätten kan sålunda

icke utan vidare ansluta sig till det i promemorian anförda motivet för

sådana inskränkningar och framhåller, att skäl för offentligrättslig reglering

kan antagas föreligga beträffande vissa tjänstemän men att det ingalunda är

säkert att samma ämnen bör undantagas från avtalsområdet beträffande övriga

tjänstemän. Inga rent rättsliga argument utan endast resultatet av en

intresseavvägning talar enligt hovrättens mening för inskränkningar i förhandlingsrätten.

Hovrätten pekar även på att praktiska svårigheter kan

komma att följa av begränsningen i avtalsfriheten, eftersom frågor som hör

till avtalsområdet och övriga frågor är invävda i varandra. Hovrätten anser

det därför nödvändigt, att dessa problem på längre sikt underkastas om
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

prövning. Kammarrätten har i och för sig intet att erinra mot den valda metodiken

att tjänstemännens ekonomiska mellanhavanden med staten regleras

i kollektivavtal medan i en särskild lag inrymmes föreskrifter om de offentligrättsliga

delarna av tjänsteförhållandet. Det synes emellertid, framhåller

kammarrätten, förenat med betydande svårigheter att avväga gränserna

mellan vad som bör regleras i avtal respektive i tjänstemannalag. Vad det

föreliggande lagförslaget beträffar, försvåras överblicken av detsamma genom

att åtskilliga hithörande frågor förutsättes bli närmare reglerade i till

lagen anslutande tillämpningsföreskrifter, till vilka emellertid förslag ännu

inte framlagts. Härtill kommer, att ett närmare ställningstagande till lagförslagets

olika detaljer strängt taget borde förutsätta kännedom åtminstone

om huvudlinjerna i de blivande kollektivavtalen.

Vad beträffar de föreslagna inskränkningarna i förhandlingsrätten för

kommunala m. fl. tjänstemän anför Sveriges akademikers centralorganisation,

att det icke föreligger några skäl att genom lagstiftning begränsa avtalsområdet

på det kommunala fältet mer än som är nödvändigt för att tilllämpa

reglerna om straffrättslig påföljd för tjänstefel. I alla övriga frågor

torde man, framhåller organisationen, genom förhandlingar kunna komma

fram till den lämpligaste avvägningen mellan vad som skall vara avtalsreglerat

och vad som skall vara föremål för arbetsgivarens ensidiga bestämmande.

Med hänvisning till det huvudavtal som slutits mellan de kommunala

arbetsmarknadsparterna framhåller centralorganisationen, att man torde

kunna hysa goda förhoppningar om att avtalsvägen komma fram till en

från samhällets synpunkt lämplig lösning även av dessa problem. Det torde

vidare ligga i linje med principen om den kommunala självbestämmanderätten

att här inte göra några inskränkningar genom lagstiftning. Liknande

synpunkter framföres av Svenska kommunalarbetareförbundet.

Kritik mot förslaget rörande avtalsområdets omfattning för kommunala

in. fl. tjänstemän har emellertid framförts av överståthållarämbetet, kommunförbunden

och Försäkringskassornas förhandlingsorganisation. Förslaget

att bestämma avtalsområdet för ifrågavarande tjänstemän på annat sätt

än för statstjänstemännen föranleder enligt överståitliållarämbetets mening

sådana praktiska svårigheter att det icke bör genomföras i befintligt skick.

Kommunförbunden och Stockholms stad yrkar, att, även såvitt gäller kommunernas

tjänstemän, samtliga anställningsförhållanden angående tjänstetillsättning,

disciplinär bestraffning, anställnings upphörande, tjänsteorganisationens

utformning, myndighets arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen

av arbetet inom myndigheten, arbetstidens förläggning och rätt till

annan ledighet än semester undantages från avtalsområdet vare sig de reglerats

i allmän författning eller ej. I andra hand yrkas att kommunaltjänstemännens

anställningsvillkor efter mönster av den föreslagna statstjänstemannalagen

regleras i allmän lag. Kommunförbunden framhåller, att nu

gällande anställningsvillkor för kommunernas tjänstemän regleras genom

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

bestämmelser som ensidigt utfärdas av kommunerna. Bifall till förbundens

yrkande i denna del skulle alltså icke innebära annat än en kodifiering av

redan praktiserat förhandlingsförfarande. De skäl som av beredningen åberopats

för begränsningen av statstjänstemännens förhandlingsrätt äger också

giltighet på det kommunala området. Försäkringskassornas förhandlingsorganisation

yrkar, såvitt gäller de försäkringskasseanställda, samma inskränkning

av avtalsområdet som kommunförbunden.

En processuell fråga som sammanhänger med den föreslagna begränsningen

av avtalsfriheten upptages av arbetsdomstolens ordförande som anför.

I min företrädares yttrande över förhandlingsrättsutredningens betänkande

framhölls, att arbetsdomstolen enligt gällande processuella regler torde

vara skyldig att ex officio pröva, huruvida en omtvistad kollektivavtalsbestämmelse

angick ett ämne varom kollektivavtal ej fick träffas och, om så

befanns vara fallet, avvisa målet. Min företrädare fann det mindre naturligt,

att domstolen på detta sätt skulle tvingas kontrollera att statens förhandlingsorgan

icke överskridit de gränser som i det allmännas intresse dragits

för förhandlingsrätten, och ifrågasatte, om icke domstolens prövningsskyldighet

i detta avseende kunde begränsas till fall där part gjorde gällande att

kollektivavtalet var ogiltigt av sådan orsak. Jag delar de betänkligheter, som

av min företrädare anförts mot en officialprövning av hithörande frågor, och

vill härvid ytterligare framhålla, att det kan framstå som stötande för parterna,

om en rättegång rörande tolkningen av ett avtal som de å ömse sidor

anser bindande utmynnar i en förklaring från domstolens sida, att avtalet i

viss del är ogiltigt. En sådan partiell ogiltighetsförklaring kan för övrigt ge

upphov till nya tvister mellan parterna, om från någondera sidan görcs gällande

att även avtalet i övrigt skall anses ogiltigt på grund av att en väsentlig

förutsättning för detsamma brustit. Jag håller emellertid för troligt, att

de uttalade betänkligheterna icke kommer att medföra några praktiska olägenheter

av större betydelse. Därvid utgår jag från att — om annat ej kommer

att framgå vid den fortsatta handläggningen av lagstiftningsärendet —

arbetsdomstolen visserligen i princip är skyldig att självmant pröva avtalets

giltighet i det nu aktuella avseendet. Denna skyldighet får emellertid anses

begränsad till de omtvistade delarna av avtalet. Och vidare torde i andra

fall än då part i målet påstår, att avtalet är ogiltigt, förklaring härom komma

i fråga endast i fall, då tvekan icke kan råda om att avtalsparterna gått

utanför det avtalsfria området.

Departementspromemorians förslag att nuvarande bestämmelser om

överläggningsrätt i fråga, varom avtal ej må träffas, skall upphävas

utan att ersättas av motsvarande regler behandlas i åtskilliga yttranden.

Vattenfallsstyrelsen hävdar, att de offentliga tjänstemännen, sedan de

fått förhandlingsrätt enligt 1936 års lag, icke bör intaga en särställning

framför övriga arbetstagare med avseende på rätten att överlägga med

arbetsgivaren.

I departementspromemorian anföres på tal om överläggningsrätten att

om kollektivavtal om löner o. d. träffats under vissa förutsättningar be
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

träffande organisation och arbetsuppgifter ändring av vad sålunda är förutsatt

ej lär kunna genomföras utan att förhandlingar upptages med tjänstemännen

om de jämkningar i löner och annat, som de nya förhållandena

påkallar. Arbetsdomstolens ordförande förutsätter, att detta uttalande tager

sikte endast på sådana mera väsentliga ändringar, som rubbar förutsättningarna

för det slutna kollektivavtalet. För att den föreslagna ordningen

skall fungera tillfredsställande synes det överhuvudtaget nödvändigt att

parterna på ömse sidor visar lojalitet mot varandra och att varken det allmänna

utövar sin rätt att bestämma om organisation och arbetsuppgifter

på ett sätt, som rycker undan grunden för träffade överenskommelser, eller

tjänstemännen begagnar sin medbestämmanderätt i fråga om de ekonomiska

villkoren för att tilltvinga sig inflytande på de frågor som ligger utanför

avtalsområdet.

I några yttranden framställes önskemål om bibehållande av bestämmelser

om lagfäst överläggningsrätt i frågor som är undantagna från förhandlingsrätt

enligt 1936 års lag. Sålunda yrkar hovrätten för Nedre Norrland,

Statstjänarkartellen, Statstjänstemannens riksförbund och Tjänstemännens

centralorganisation, att en generell överläggningsrätt beträffande

sådana frågor föreskrives i statstjänstemannalagen. Vad angår den närmare

utformningen av en regel om överläggningsrätt på det statliga området

förklarar Tjänstemännens centralorganisation, att ett effektivt utnyttjande

av denna rätt skulle förutsätta delgivningsplikt för myndigheterna.

Om delgivningsplikt stadgades, skulle organisationerna nämligen ha

möjlighet att påkalla överläggning innan myndigheten avgjort ärendet.

Med hänsyn till de i praktiken måhända oöverstigliga hinder, som delgivningsplikten

skulle medföra, vill centralorganisationen dock icke yrka att

en sådan plikt föreskrives. Däremot måste, framliålles det, nuvarande regler

bibehållas att myndighet, om överläggning påkallats av organisation,

icke äger fatta beslut innan överläggning ägt rum. Statst jänstemännens

riksförbund anser det nödvändigt, att bestämmelser meddelas om skyldighet

för såväl myndighet som statsdepartement att i god tid före genomförande

av viktigare förändring av organisatorisk eller annan art bereda

arbetstagarförening tillfälle att inom skälig tid påkalla överläggningar i

saken samt om rätt för organisation att med departement och myndigheter

få till stånd överläggning i varje fråga som rör förhållandet mellan statenarbetsgivaren

och tjänstemännen.

Vad beträffar det kommunala området erinrar Tjänstemännens centralorganisation

om den stora betydelse delgivningsförfarandet har på detta

område och förutsätter att ändringar i detta avseende ej företages.

Att tjänstemännen bör äga rätt till överläggningar i frågor som undantages

från avtalsområdet framhålles även av överbefälhavaren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

De i promemorian gjorda uttalandena rörande den s. k. frikretsfråg

a n har i allmänhet ej mött invändningar. I åtskilliga yttranden har frågan

ägnats särskild uppmärksamhet.

Svea hovrätt och försvarets civilförvaltning ansluter sig helt till den i

promemorian intagna ståndpunkten att det allmänna ej bör söka patvinga

vissa tjänstemän i ledande ställning att icke vara organiserade eller att

icke tillhöra viss förening samt att återhållsamhet bör iakttagas vid tilllämpning

inom det offentliga tjänstemannaområdet av den s. k. arbetsledarklausulen

i 1936 års lag. Arbetsdomstolens ordförande säger sig i

stort sett kunna ansluta sig till de synpunkter som framlägges i promemorian

på denna fråga. Såsom där uttalas torde syftet att förhindra missbruk

av föreningsrätten kunna vinnas med andra medel än förbud att

tillhöra viss förening. Sådana förbud framstår som särskilt olämpliga på

det här aktuella området med hänsyn till den vertikala uppbyggnaden av

tjänstemännens organisationer. Arbetsdomstolens ordförande framhåller

vidare, att räckvidden av arbetsledarklausulen är oviss och att ett förtydligande

av lagen på denna punkt med hänsyn härtill vore önskvärt. Emellertid

synes, fortsätter arbetsdomstolens ordförande, rådande oklarheter

numera icke förorsaka några olägenheter av större praktisk betydelse. Om,

såsom i promemorian förordas, frikretsbestämmelser i huvudsak undvikes

på det offentliga tjänstemannaområdet, behöver den föreslagna reformen

i och för sig ej medföra någon nämnvärd ökning av olägenheterna. Justitieombudsmannen

anför, att man här har att göra med spörsmål som

i dagens läge är svårbedömbara och beträffande vilka framtida erfarenheter

kan tänkas föranleda ändrade ställningstaganden. I nuvarande situation

synes man dock kunna taga fasta pa vad i promemorian förordats i

ifrågavarande hänseende. Av stor vikt är därvid att de tjänstemän som

företräder det allmänna i kollektivavtalsfrågor liksom vid överläggningar

rörande förhållanden som faller utanför avtalsområdet noga iakttager de

allmänna jävsreglerna. Enbart det förhållandet att det allmännas företrädare

tillhör eller tillhört den organisation som utgör förhandlingspart

synes därvid ej böra betraktas som jävsgrund. Men tillkommer andra faktorer,

såsom uppdrag inom organisationen eller ett eget ej oväsentligt intresse

i den förhandlingsfråga som är aktuell, torde jäv få anses föreligga.

Sveriges akademikers centralorganisation konstaterar, att förslaget innebär

en tillfredsställande lösning av frikretsproblemet. Därmed kan denna irriterande

fråga slutgiltigt avföras och det på ett sådant sätt att arbetsgivarnas

legitima krav på sina anställdas objektivitet i handläggningen av personalfrågor

tillgodoses utan att elementära medborgerliga rättigheter trädes

för när. Även Statstjänstemannens riksförbund uttalar sin tillfredsställelse

över promemorians ståndpunkt i frikretsfrågan. Förbundet uppehåller sig

vid spörsmålet om rätt för förtroendeman eller funktionär inom en orga
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965 83

nisation att företräda offentlig arbetsgivare i förhandlingar med organisationerna

och anför härom.

Av ålder bär gällt att riksförbundet samt föreningar och förbund inom

detsamma för att vinna mera allsidig bedömning av i organisationerna förekommande

frågor såsom styrelseledamöter och andra förtroendemän anhtar

representanter för olika skikt av skilda yrkeskårer. Exempelvis anlitas

bland assistentutbildad personal vid postverket såväl postkontrollörer

som postmästare. Det har därvid aldrig ifrågasatts att en postmästare eller

annan tjänsteman, som i egenskap av chef för lokal myndighet har att

enligt 1937 års kungörelse förhandla med företrädare för samma organisation

som han själv tillhör, därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel eller

torfarit otillbörligt i tjänsten. Såsom lokal chef åligger det honom givetvis

att i enlighet med sitt ämbetsansvar endast se till statens intresse. Lokal

chef, som tillika är styrelseledamot i ett förbund inom riksförbundet, har

enligt gällande ordning t. ex. att förhandla om arbetstidens förläggning

för underlydande personal tillhörande samma förbund som han själv.

Överläggningen gäller i sådant fall givetvis inte förläggningen av chefens

egen arbetstid. Ehuru kännedom om dylikt förhållande torde finnas i

respektive verksstyrelser, har detta aldrig påtalats. Riksförbundet förutsätter

att i nu avhandlade hänseende tjänsteman på chefspost, som i egenskap

av förtroendeman verkar för en facklig organisation, liksom hittills

skall äga utöva sin statliga tjänst även i sådana frågor där hans organisation

står som motpart. Givetvis gör riksförbundet inte därmed gällande,

att sådan chef under alla förhållanden bör äga förhandla eller överlägga i

tjänsten med sin egen organisation. I sådana frågor, där chefen själv är

direkt berörd, bör han givetvis frånträda utövningen av sin statliga befattning.

Därjämte anser riksförbundet det vara naturligt att tjänsteman,

som tillika är facklig förtroendeman och har att i sin tjänst taga avgörande

befattning med frågor i vilka hans organisation står som motpart, icke

deltager i beslut rörande sådana frågor inom organisationen.

Ett par remissinstanser hävdar att frikretsproblemet icke erhållit en

tillfredsställande lösning i promemorian. Justitiekanslersämbetet anser, att

det i och för sig torde föreligga behov av en ordning, där vissa tjänstemän

i ledande ställning undantages från möjlighet att tillhöra underordnade

befattningshavares organisationer. Emellertid är det tveksamt, framhåller

ämbetet, om arbetsledarklausulen i 1936 års lag omfattar sådana ledande

tjänstemän. Enligt ämbetets mening löser de allmänna jävsreglerna knappast

problemet för myndigheternas del att få tillgång till personal, som

obunden av organisationerna kan handlägga frågor vari organisationerna

står som motpart. Ämbetet förordar, att frågan om frikretsar inom den

offentliga förvaltningen och arbetsledarklausulens utformning i varje fall

på längre sikt underkastas förnyad utredning.

Uttalandet i departementspromemorian att inom det offentliga tjänstemannaområdet

missbruk av föreningsrätten kan förhindras med tillämpning

av allmänna jävsregler har, såvitt gäller det kommunala området, föranlett

följande uttalanden. Besvdrssakkunniga framhåller, att det s. k. ställ
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

företrädarjävet ej gäller inom kommunalförvaltningen. Kommunförbunden

anför att frågan om arbetsledarklausulens tillämpning på det kommunala

området under årens lopp varit föremål för ingående diskussioner mellan

de förhandlande parterna, hitintills dock utan resultat. Initiativet till dessa

förhandlingar har tagits från kommunförbundshåll, där man ansett att

till en frikrets borde hänföras vissa grupper av tjänstemän, som intager

en särskild förtroendeställning. Det synes ha rått viss oklarhet i kommunerna

om i vad mån jävsregler av den karaktär som åsyftas i departementspromemorian

är tillämpliga inom den kommunala verksamheten. Det

är därför av vikt att förekomsten av sådana jävsregler fastslås i samband

med att förslag till ändrad lagstiftning om förhandlingsrätt framlägges.

Härigenom blir klarlagt att exempelvis en kommunalkamrer, som är kommunens

chefstjänsteman och sekreterare i kommunens lönenämnd, kan

bli förhindrad att utöva viktiga göromål i sin tjänst, om han samtidigt är

ledamot av styrelse för vederbörande fackorganisations lokalavdelning.

Detta förhållande torde föra till att sådana tjänstemän — av hänsyn till

arbetsgivaren och i eget intresse — kommer att iakttaga aterhallsamhet

då det gäller att åtaga sig uppdrag i personalorganisationen. Något formellt

hinder häremot uppställes emellertid icke i departementets promemoria.

Kommunförbunden beklagar, att arbetsledarklausulen icke i detta

sammanhang omarbetas, så att den ger ett effektivare skydd mot vad som

kan betecknas som ett missbruk av föreningsrätten. Kommunförbunden

förmodar, att möjligheterna för förbunden att i framtiden nå överenskommelse

om en frikrets ytterligare försvåras, om promemorians förslag

följes. I andra remissvar, bl. a. i utlåtandena från Svea hovrätt, lantbruksstijrelsen

och Statstjänarkartellen, framföres önskemål om särskild utredning

rörande arbetsledarklausulen.

I några yttranden från statliga myndigheter understrykes behovet av

att inom statlig verksamhet kunna tillämpa arbetsledarklausulen i fråga

om personal med typiskt arbetsledande funktioner. Sålunda förutsätter

försvarets civilförvaltning, att det även på det statliga området skall vara

möjligt att träffa avtal om att exempelvis verkmästare och förmän icke må

tillhöra samma förening som underställd personal. Med den inriktning

den statliga verksamheten numera fått kan nämligen i vissa fall — likaväl

som inom enskilda företag — föreligga behov av att tillämpa arbetsledarklausulen

beträffande nu avsedda personalkategorier. En sådan tilllämpning

torde dock, framhåller ämbetsverket, för att icke medföra inskränkning

i föreningsrätten kunna komma i fråga endast i fall, där uppbyggnaden

av statstjänstemännens organisationer icke utgör hinder för

arbetsledare och underställd personal att vara fackligt organiserade i skilda

organisationer. Liknande uttalanden gör telestyrelsen.

Några remissinstanser uppehåller sig vid spörsmålet huruvida stat och

kommun, såsom i promemorian hävdas, kan utan att kränka förenings
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

rätten ålägga tjänsteman, som är satt att taga befattning med arbetstagarfrågor,

att avträda från uppdrag eller befattning inom organisation, som

är motpart i dylika frågor. Ett sådant åläggande kan, framhåller arbetsdomstolens

ordförande, i förstone synas strida mot föreningsrätten. Det

synes emellertid ligga i sakens natur, att tjänsteman, som har att företräda

staten gentemot en organisation, icke bör intaga någon framskjuten

ställning inom denna organisation och att staten måste ha möjlighet att

förhindra att en sådan situation uppkommer. Ett åläggande av åsyftad

art, vilket för övrigt knappast torde behöva tillgripas i praktiken, bör icke

betraktas som en föreningsrättskränkning utan som en åtgärd i syfte att

tillgodose det allmänna intresset av objektivitet och effektivitet i den statliga

förvaltningen. Justitiekansler sämbetet och Svea hovrätt ställer sig

emellertid tveksamma till en sådan tolkning och ifrågasätter om den är

förenlig med reglerna i 1936 års lag om föreningsrätt.

Att enligt förslaget inga bestämmelser skall gälla om auktorisation

som villkor för förhandlingsrätt gentemot stat eller kommun har

icke mött invändningar. Endast ett par remissinstanser har gjort uttalanden

i frågan. Kommunförbunden anför, att nuvarande splittring av

tjänstemännen på en mångfald skilda fackorganisationer medför olägenheter

och att risk föreligger för att splittringen även i framtiden blir betydande.

Det vore därför enligt förbundens mening önskvärt om dessa

organisationsproblem på något sätt kunde lösas. Då det icke synes möjligt

att åstadkomma en ordning, som medför en önskvärd begränsning av antalet

förhandlingsberättigade organisationer utan att träda de föreningsrättsliga

grundsatserna för nära, ansluter sig förbunden emellertid till

uppfattningen att hittillsvarande auktorisationstvång icke bör bibehållas.

Statstjänarkartellen framhåller, att det på det statliga området finns ett

stort antal fackliga organisationer. Även om auktorisationstvång icke anses

böra gälla, bör dock de stora och representativa huvudorganisationerna ha

ett avgörande inflytande vid slutande av kollektivavtal. Det vore orimligt,

framhålles det, om organisationer i minoritetsställning skulle få möjligheter

att träffa avtal som avvek från de av huvudorganisationerna träffade

avtalen.

Departementspromemorians förslag om förbud mot administrativa

besvär i tvist som kan prövas av arbetsdomstolen

har i allmänhet icke mött invändningar.

Flera remissinstanser, bland dem kammarrätten (majoriteten), statens

lönenämnd och tjänstemannaorganisationerna anser det välmotiverat

att de kollektivavtalsanställda tjänstemännens besvärsrätt i lönetvister

upphör, om tvisterna kan prövas vid arbetsdomstolen. Sålunda förklarar

t. ex. kammarrätten, att den är fullt införstådd med att, efter en övergång

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 19G5

till kollektivavtalssystem, tvister rörande förmåner enligt kollektivavtal

inte lämpar sig för handläggning i administrativ ordning. Den omständigheten

att stat och kommun är arbetsgivare bör självfallet inte föranleda

att uppkommande kollektivavtalstvister dragés inför annan domstol än

den som gäller för arbetsmarknadens övriga parter. Förvaltningsdomstolskommittén

(majoriteten) gör vissa reservationer mot beredningens motivering

i denna fråga. Kommittén ifrågasätter sålunda, om ej förvaltningsdomstol

är lika väl skickad som annan domstol att vid prövning av lönetvister

taga hänsyn till diskussion och motiv, som legat till grund för kollektivavtal

och utfärdade avlöningsbestämmelser. över huvud torde, framhålles

det, ofta bli fråga om att pröva tekniska detaljspörsmål — t. ex.

inom ramen för ett resereglemente — vilkas lösning knappast kan sökas

på grundval av någon partsvilja. Och att stöd eller ingripanden från vederbörande

organisationstjänsteman, som kanske har tusentals medlemmar

att biträda, skulle kunna väl ersätta den enkla besvärsvägen till kammarrätten,

anser kommittén ej sannolikt. Kommittén framhåller vidare, att

den överväldigande delen av de tvister som rör offentliga tjänstemäns anställningsförmåner

o. d. för närvarande endast anhängiggöres genom administrativa

besvär. Skälet härför är att handläggningen i kammarrätten

ansetts tillfyllest och dessutom innebär en enkel process, avsevärt billigare

än tvist inför allmän domstol eller arbetsdomstolen. Kommittén vill

emellertid icke förneka, att i ett spörsmål som det förevarande stor vikt

måste tillmätas den uppfattning som de rättssökande på området, representerade

av sina organisationer, visar sig hysa. Skulle dessa organisationer

förorda att man, i samband med övergång till kollektivavtalsreglering,

nöjer sig enbart med möjligheten till prövning i arbetsdomstolen, anser

kommittén att de invändningar den anfört ej bör åberopas mot lösningen.

Endast en remissinstans, juridiska fakulteten i Uppsala, ställer sig helt

avvisande till den föreslagna inskränkningen i besvärsrätten för organiserade

tjänstemän. Fakulteten anser det förenat med allvarliga olägenheter

att — i varje fall så länge arbetsdomstolen icke utvecklats till en domstol

för alla frågor om tjänsteavtal — beröva stora grupper av tjänstemän rätten

att utnyttja det billiga och ofta snabba besvärsförfarandet.

Besvärssakkunniga har förordat delvis andra lösningar i fråga om behandlingen

av ifrågavarande lönetvister. När det gäller det statliga tjänstemannaområdet

är det enligt de sakkunniga angeläget att förutsättningar

skapas för enhetlighet vid förvaltningsmyndigheternas tillämpning av avtalen.

Det kan tänkas, framhålles det, att en myndighet vägrar att frångå

sin tolkning av ett kollektivavtal, även om avtalsverket, sedan förhandlingar

med vederbörande organisation förts även hos detta verk, anser att

tjänstemannens anspråk är befogat. Tjänstemannen kan visserligen i ett

sådant fall väcka talan vid arbetsdomstolen och där utverka en även för

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

beslutsmyndigheten bindande dom. De sakkunniga anser det emellertid

icke tillfredsställande, att det icke skall vara möjligt för tjänstemannen att

komma till sin rätt på ett enklare sätt. Besvärsrätten till kammarrätten

bör dock inte bibehållas. Enligt de sakkunnigas mening bör det i stället

övervägas, antingen om icke avtalsverket bör tillerkännas rätt att icke

blott meddela allmänna anvisningar utan eventuellt även giva för enskilt

fall bindande besked om tolkningen av avtal eller ock om icke möjlighet

bör införas för tjänstemännen att anföra formliga besvär hos avtalsverket

över myndighets beslut rörande tolkning av avtal. Vad beträffar det kommunala

området avstyrker besvärssakkunniga förslaget om inskränkning

i besvärsrätten i vad det avser begränsning av rätten att anföra kommunalbesvär.

De sakkunniga framhåller, att klagan över kommunal myndighets

beslut i tjänstemannaärende, om annat ej stadgats, kan föras genom kommunalbesvär.

Den kommunala besvärsgrunden att enskild rätt kränkts

kommer huvudsakligen till användning i avtalsärenden, främst ärenden

angående tjänsteavtal, däribland även kollektivavtal. Att förbjuda kommunalbesvär

över beslut om tillämpning av tjänsteavtal skulle därför innebära

ett betydande ingrepp i detta besvärsinstitut. Det skulle enligt de sakkunnigas

mening också strida mot det kommunala besvärsinstitutets syfte

och natur att förbjuda kommunalbesvär på den grund att den fråga beslutet

angår kan bli föremål för bedömning i tvistemål hos domstol -—

arbetsdomstolen eller allmän domstol. Så länge besvärsinstitutet är uppbyggt

för att möjliggöra dubbel prövning, bör konstruktionen upprätthållas

konsekvent. De sakkunniga framhåller vidare, att förvaltningsbesvär

torde kunna anföras mot kommunal myndighets beslut endast i den mån

i ärenden hos myndigheten kan uppkomma fråga om tjänstevillkor vilka

bestämts av staten ensidigt eller vid förhandlingar med tjänstemännens

organisationer. I den mån det hos kommunal myndighet uppkommer fråga

om tillämpning av ett av avtalsverket ingånget kollektivavtal eller därmed

överensstämmande enskilt tjänsteavtal, bör enligt de sakkunnigas mening

samma besvärsmöjlighet stå till buds som då statsmyndighet tillämpar

sådant avtal. Stannar man t. ex. för den ordningen att besvär över statsmyndighets

beslut i ärende angående avtals tillämpning skall föras hos

avtalsverket, bör besvär kunna anföras direkt hos avtalsverket även över

den kommunala myndighetens beslut. Besvärssakkunniga granskar i sitt

yttrande även förslagets konsekvenser för behandlingen av mål angående

prästers och kyrkobetjäntes lönerättigheter. De sakkunniga framhåller, att

dessa mål för närvarande anhängiggöres genom ansökan hos länsstyrelse.

EU förbud mot administrativ klagan i enlighet med lagförslaget torde därför,

framhåller de sakkunniga, bliva verkningslöst gentemot sådan talan

men skulle däremot drabba talans fullföljd från länsstyrelsen till regeringsrätten.

En sådan ordning kan ej godtagas. Den speciella administrativa

tvist em ål sprocess det här är fråga om gällde tidigare även beträffande folk
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

skollärares och barnmorskors lönerättiglieter men har i dessa delar avskaffats.

Enligt de sakkunnigas mening är tiden inne att avveckla denna

sista reminiscens från 1700-talets kameralprocess även för prästers och

kyrkobetjäntes del. Arbetsdomstolen respektive allmän domstol bör övertaga

denna uppgift. De sakkunniga föreslår, att en sådan lösning upptages

till vidare undersökning och övervägande.

Förslaget om bibehållande av administrativ besvärsrätt vid sidan av rätt

till talan vid allmän domstol för tjänstemän, vilkas avlöningsförmåner icke

direkt regleras genom kollektivavtal, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av flertalet remissmyndigheter som berört denna fråga. Bland dem

må nämnas justitiekanslersämbetet, alla tillfrågade hovrätter, fångvårdsstgrelsen,

socialstyrelsen, arbetsdomstolens ordförande och kammarrätten

(majoriteten).

Arbetsdomstolens ordförande erinrar till en början att hans företrädare

i sitt yttrande över förhandlingsrättsutredningens betänkande framhållit

som angeläget att alla tvister angående anställningsvillkoren för statsanställda

— oavsett om villkoren är kollektivavtalsbestämda eller ej — hänföres

till arbetsdomstolen. Promemorian från civildepartementet tillmötesgår

__ framhåller arbetsdomstolens ordförande — icke detta önskemål. I stället

införes för de offentliga tjänstemännen en processuell dualism av samma

slag som för arbetstagare i privat tjänst. En sådan ordning är, framhalles

det, uppenbarligen icke helt tillfredsställande, eftersom man måste räkna

med att anställningsavtalen för sådana oorganiserade tjänstemän, som ej

jämlikt övergångsbestämmelserna till de föreslagna tjänstemannalagarna

blir underkastade de tidigare gällande avlönings- och pensionsbestämmelserna,

kommer att hämta sitt väsentliga innehåll från kollektivavtal. Den

prövning av frågor som enligt förslaget skall tillkomma administrativ besvärsmyndighet

och allmän domstol, torde salunda i realiteten ofta komma

att avse tolkning av kollektivavtal. Arbetsdomstolens ordförande anser

sig likväl inte böra motsätta sig det föreliggande förslaget. Den processuella

dualismen på den privata arbetsmarknaden har icke medfört några mer

påtagliga praktiska olägenheter. En allmän utvidgning av arbetsdomstolens

behörighet till tvister utanför kollektivavtaisreglerade förhållanden

bör, framhålles det, icke övervägas utan att konsekvenserna i olika hänseenden

av en sådan utvidgning blivit noggrant utredda. Kammarrätten

(majoriteten) finner det i någon mån tveksamt, om oorganiserade tjänstemän

eller andra tjänstemän, vilkas avlöningsförhållanden icke regleras

genom kollektivavtal, bör bibehållas vid nuvarande möjlighet att få sina

löneanspråk prövade både i administrativ ordning och vid allmän domstol.

Eftersom tjänsteavtalet även beträffande dessa tjänstemän kan komma

alt hämta sitt väsentliga innehåll från gällande kollektivavtal, borde

resultatet bli att talan i administrativ ordning inte borde få föras. Kammarrätten

anser emellertid, att man svårligen kan betaga dessa tjänstemän

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

den nuvarande möjligheten att få uppkommande rättsanspråk prövade

på ett för dem bekvämt och föga kostnadskrävande sätt, och konstaterar,

att man här alltså står inför en situation, där motstridiga synpunkter

och önskemål leder till skilda resultat. Svea hovrätt framhåller, att den

möjligheten måste beaktas att antalet oorganiserade tjänstemän icke blir

ringa. Detta kan i sin tur medföra, att samma kollektivavtal — med hänsyn

till nu gällande praxis rörande tolkning av oorganiserades tjänsteavtal

— icke alltför sällan kommer att prövas av såväl administrativ domstol

som allmän domstol och arbetsdomstolen. Hovrätten finner olägenheterna

härav böra leda till en undersökning av möjligheterna till ett mer

enhetligt domstolsförfarande.

Några remissinstanser anser, att arbetsdomstolen borde få behörighet att

handlägga även tvister om oorganiserade tjänstemäns lönevillkor. Besvärssakkunniga

anser det sålunda beklagligt, att det icke bedömts möjligt

att hänföra alla tvister angående avtalsbeslämda anställningsvillkor för

de statsanställda till arbetsdomstolen. Enligt de sakkunnigas mening skulle

en sådan lösning vara vida överlägsen alla andra, under förutsättning

att möjlighet öppnades till en förenklad skriftlig procedur för enklare

fall. Även justitieombudsmannen och länsstyrelsen i Örebro län har

ifrågasatt eller föreslagit en sådan utvidgning av arbetsdomstolens behörighet

att domstolen ensam skulle äga pröva även vissa tvister rörande oorganiserade

offentliga tjänstemäns anställningsvillkor. Justitieombudsmannen

framhåller sålunda, att innehållet i oorganiserade tjänstemäns enskilda avtal

torde komma att faktiskt bestämmas av gällande kollektivavtal eller

vid avtalslöst tillstånd det senast gällande kollektivavtalet. Uppenbara skäl

talar för att även i dessa fall prövningen av kollektivavtalets innebörd hänföres

till arbetsdomstolen. Även om spörsmålet om en allmän utvidgning

av arbetsdomstolens behörighet icke kunnat upptagas under beredningens

arbete, bör det dock övervägas om icke redan i detta sammanhang kunde

ske en sådan utvidgning att arbetsdomstolen finge behörighet att på den

offentliga sektorn av arbetsmarknaden pröva även tvist om oorganiserads

anställningsförhållanden i den mån dessa bestämts genom hänvisning till

eller eljest i överensstämmelse med kollektivavtal. Länsstyrelsen i Örebro

län anser, att arbetsdomstolens behörighet bör vidgas åtminstone därhän

att alla tvister angående statstjänstemäns anställningsvillkor prövas av

domstolen. Försvarets civilförvaltning och Statstjänarkartellen förordar,

att frågan om att ändra arbetsdomstolens behörighet till att avse allä mål

om anställningsavtal för offentliga tjänstemän senare blir föremål för en

särskild utredning.

Några remissinstanser, nämligen statens lönenämnd, Statstjänstemunnens

riksförbund, Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges akademikers

centralorganisation, hävdar, att rätten att anföra besvär till kammarrätten

bör upphöra även för tjänstemän, vilkas lönevillkor regleras

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

genom enskilt avtal, och att allmän domstol ensam bör äga pröva mål

om dessa tjänstemäns löner. Ett par av dessa remissinstanser framhåller,

att dessa tjänstemän bör vara underkastade samma regler rörande rätten

att få löneanspråk prövade som oorganiserade arbetstagare i enskild tjänst.

Om allmän domstol också i fortsättningen skall äga pröva tvister om oorganiserade

tjänstemäns lönevillkor bör enligt besvärssctkkunnigci dessa tjänstemäns

besvärsrätt till kammarrätten upphöra och ersättas av besvärsratt

till det statliga avtalsverket. Som skäl för sin ståndpunkt anför de sakkunniga

bl. a. följande.

Innehållet i det enskilda avtal, om vars tillämpning blir fråga, torde komma

att överensstämma med innehållet i det kollektivavtal, som gäller för

tjänstemannens organiserade kollegor. Några förarbeten e. d. till kollektivavtalen

lär icke komma att finnas tillgängliga. I stor utsträckning kommer

man i stället att bliva hänvisad till deras kunskaper om motiv och förutsättningar,

vilka aktivt deltagit i de förhandlingar, som mynnat ut i avtalet i

fråga. Kammarrätten skulle under sådana förhållanden i besvärsmål angående

tillämpning av ett tjänsteavtal icke utan omfattande utredning, vid vilken

yttranden inhämtas såväl från avtalsverket som från fackorganisationerna,

kunna erhålla tillräckligt underlag för sin bedömning. Processen i kammarrätten

skulle i vissa fall få utvecklas till muntlig förhandling med vittnesförhör

för att kammarrätten rätt skulle kunna fullgöra sin dömande uppgift.

Skillnaden mellan processen i kammarrätten i avlöningsmål och processen

hos allmän domstol i sådant mål skulle därmed utjämnas. Eftersom

icke gärna två domstolsvägar — en till kammarrätten och en till allmän

domstol — med i huvudsak samma process hör stå till förfogande vid sidan

av varandra, torde en av vägarna böra stängas. Redan den omständigheten

att kompetensen i tvistemål rörande tjänsteavtal är fördelad mellan arbetsdomstolen

och allmän domstol framstår som en olägenhet. Det bör därför

undvikas att ytterligare en domstol kan inkopplas på dylika mål. Följaktligen

torde vägen till kammarrätten böra stängas. Såsom ytterligare skäl härför

kan anföras, att det, då det i avlöningsmålen ej längre blir fråga om att

tillämpa statliga författningar, ej framstår som en naturlig uppgift för kammarrätten

att giva auktoritativa administrativa besked om den rätta tolkningen.

En sådan uppgift förefaller svår att förena med avtalsverkets allmänna

ledande uppgift. Härtill kommer att kammarrättens kompetens är

begränsad till lönefrågor, medan i avtalen torde komma att regleras även

andra ekonomiska villkor än lönevillkor samt andra än ekonomiska villkor.

1 mål, som ej omfattas av kammarrättens kompetens, går besvär, om annat

ej stadgas, till Kungl. Maj :t, företrädesvis i statsrådet. En sådan ordning

framstår som klart olämplig, därest icke Kungl. Maj :t utan avtalsverket blir

högsta administrativa instans i avtalsfrågor. — Avskaffas rätten till klagan

hos kammarrätten i avlöningsmål men fasthålles det att de oorganiserade

tjänstemännen icke skall mista möjligheten att klaga administrativt, finnes

knappast annat val än att giva tjänstemännen rätt att anföra besvär hos

avtalsverket. En sådan ordning synes i och för sig ändamålsenlig och är

en naturlig konsekvens av detta verks allmänna ställning såsom företrädare

för staten-arbetsgivaren. Sker så, kan ifrågasättas om tillräckliga skäl föreligger

att härvidlag göra skillnad mellan organiserade och oorganiserade

tjänstemän. Det skulle innebära en förenkling av systemet, om samma besvärsordning

bleve gällande för tjänstemännen utan avseende å om deras

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

anställningsvillkor bestämts i kollektivavtal eller i enskilt avtal. Ett genomlorande

av den skisserade ordningen förutsätter revision av 1924 års kungörelse

om talan hos kammarrätten i avlöningsmål m. m. Det bör tilläggas,

att avtalsverket bör vara administrativ slutinstans.

Frågan om införande av möjlighet till ett rent skriftligt förfarande vid

arbetsdomstolen upptages av arbetsdomstolens ordförande. Ett sådant förfarande

kan, tramhålies det, vara lämpligt i vissa speciella situationer, där

tvisten saknar större principiell eller ekonomisk betydelse och några bevislrågor

ej uppkommer. Sådana situationer torde efter genomförande av kollektivavtalssystem

för de offentliga tjänstemännen kunna bli betydligt talrikare

än nu. Arbetsdomstolens ordförande förordar därför, att i lagen om

arbetsdomstol införes en möjlighet för domstolen att, om särskilda skäl föreligger,

avgöra mål utan huvudförhandling. En sådan möjlighet bör, framhålles

det, utnyttjas restriktivt.

Mot de i promemorian föreslagna ändringarna av reglerna om arbetsdomstolens

sammansättning har anmärkning ej framställts.

Arbetsdomstolens ordförande anser det lämpligt att, såsom föreslås i promemorian,

å ena sidan de offentliga tjänstemännen och deras arbetsgivare erhåller

representation i domstolen och å andra sidan antalet dömande ledamöter

bibehålies oförändrat. Det föreslagna systemet med två extra ledamöter

förefaller därför vara en god lösning. Arbetsdomstolens ordförande vitsordar,

att en ökning av antalet ersättare i och för sig är erforderlig redan

under nuvarande förhållanden, och antager, att behovet av ersättare kommer

att öka med den ökning av målantalet, som kan väntas bli ett resultat

av den föreslagna reformen. Det är omöjligt att nu bedöma i vilken utsträckning

den av forslaget föranledda ökningen av arbetsdomstolens arbetsbörda

kommer att påverka domstolens organisation. Arbetsdomstolens ordförande

förutsätter emellertid, att erforderliga medel kommer att ställas till förfogande

för de förstärkningar av organisationen som kan visa sig nödvändiga.

Förslaget i promemorian att anmärkningsprocessen bibehålies

behandlas i några utlåtanden. Riksrevisionsverket anser sig i och för sig ej

ha något att erinra mot bibehållande av denna process men understryker

de svårigheter som kan uppkomma för såväl myndigheter som revisionsorgan,

om arbetsdomstolen och kammarrätten skulle komma till olika beslut

vid tolkningen av en och samma avlöningsbestämmelse. Några remissinstanser,

bland dcin besvärssakkunniga, länsstyrelsen i Örebro län och statens

lönenämnd, anser emellertid, att anmärkningsförfarandet beträffande löneutbetalningar

icke bör bibehållas i sin nuvarande form efter övergång till

kollekti vavtal ssystem. Besvärssakkunniga framhåller till en början, att anmärkningsprocessen

närmast framstår som en ordning för lösande av tvister

mellan revisor och räkenskapsförande myndighet. Efter eu övergång till

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

kollektivavtalssystem måste enligt de sakkunnigas mening ett intimt samarbete

etableras mellan revisionsmyndigheter och avtalsverket. Allmänna revisionsanvisningar

torde sålunda kunna utfärdas av avtalsverket. Vad beträffar

de fall då den räkenskapsförande myndigheten hävdar en annan mening

än avtalsverket är det, fortsätter de sakkunniga, icke lämpligt att revisionsmyndigheterna

eller kammarrätten lämnar bindande besked i sådana

fall. Vad som behövs är en möjlighet för avtalsverket att meddela beslutsmyndighet

bindande direktiv för enskilt fall. En sådan möjlighet kan åvägabringas

genom att avtalsverket får erforderlig befälsmakt eller genom att avtalsverket

tillägges uppgift att genom beslut i anmärkningsmål bestämma,

hur beslutsmyndigheten skall förfara. Anmärkning bör i så fall framställas

direkt hos avtalsverket av vederbörande revisor och avgöras av avtals\erket.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att det i ett anmärkningsmål kan vara

fråga om tolkning av kollektivavtal och att det då uppkommer två skilda

partsintressen, om den tjänsteman, som anmärkningen avser, bestrider riktigheten

av denna och tjänstemannen hos revisionsmyndigheten vidhaller

sin uppfattning. År den förstnämnde tjänstemannen organiserad, skulle enligt

länsstyrelsens mening kunna förfaras så, att revisionsmyndigheten ö\ erlämnade

handlingarna i ärendet till det statliga förhandlingsorganet. Om

detta verk fann anmärkningen obefogad, skulle anmärkningen få föi talla. I

annat fall skulle verket förhandla centralt med den förening, som den av

anmärkningen berörda tjänstemannen tillhör, varefter — om tvist alltjämt

föreligger efter förhandlingen — arbetsdomstolen skulle handlägga ärendet.

Statens lönenämnd hävdar, att kammarrättens befattning med anmärkningsmål

rörande lönefrågor bör upphöra och att den statliga revisionsverksamheten

bör överflyttas till det statliga förhandlingsorganet. Även kammarrätten

ifrågasätter, om anmärkningsprocessen bör bibehållas i oförändrat skick

efter en övergång till kollektivavtalssystem. Kammarrätten framhåller sålunda,

att det även vid prövning av anmärkningsmål ofta skulle bli fråga

om att skilja mellan partsintressen. Frånsett att anmärkningsmål i lönefrågor

liksom hittills kan väntas bli relativt fåtaliga och att det med hänsjn

härtill kan förefalla opåkallat att i fortsättningen belasta kammarrätten

med avgörandet i dessa specialbetonade mål, vill kammarrätten starkt ifrågasätta

om den nuvarande anmärkningsprocessen har något sakligt berättigande

efter övergång till kollektivavtal. Nära till hands synes ligga, fortsätter

kammarrätten, att överlämna av revisionsmyndigheten gjorda iakttagelser

till det statliga förhandlingsorganet för eventuell vidare åtgärd. Något

behov att låta den myndighet, mot vars utbetalningsåtgärder anmärkning

riktas, agera i en anmärkningsprocess synes knappast föreligga. Möjligheten

att domstolsvägen återvinna för mycket utgivna löneförmåner står ju

under alla förhållanden öppen för kronans vidkommande.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Vad beträffar den statliga revisionen av löneutbetalningar

uttalar sig statens lönenämnd, Statstjänstemannens riksförbund

och Tjänstemännens centralorganisation till förmån för det i promemorian

framförda uppslaget att överflytta denna verksamhet till det statliga förhandlingsorganet.

Flera remissmyndigheter, bland dem försvarets civilförvaltning, generalpoststyrelsen,

statskontoret, skogsstyrelsen, riksrevisionsverket och besvärssakkunniga,

hävdar emellertid, att den statliga revisionsverksamheten även

beträffande löneutbetalningar bör vara förlagd till nuvarande myndigheter.

Statskontoret avstyrker sålunda bestämt den ifrågasatta organisationsförändringen.

Den år 1961 genomförda organisatoriska reformen av

den statliga revisionsverksamheten avsåg, påpekar statskontoret, en centralisering

i effektivitetsbefrämjande syfte. Den kamerala revisionen har

i samband därmed omlagts till att väsentligen ske genom stickprovsmässig

kontroll i kombination med större systematiska undersökningar. Betydelsefullt

är vidare att ansvaret för sakrevision och för kameral revision förlagts

till samma myndighet. Även bortsett från att material rörande avlöningsutbetalningar

icke låter sig effektivt särskiljas från övrigt räkenskapsmaterial

skulle enligt statskontorets mening en förnyad uppdelning av

den statliga revisionen på flera myndigheter medföra en mängd administrativa

svårigheter och förhindra det rationella bedrivande av revisionsarbetet

som eftersträvades genom 1961 års reform. Givetvis är det önskvärt, framhåller

statskontoret, att de som verkställer revision av löneutbetalningar

äger god kännedom om 1''örhandlingsorganets intentioner och erfarenheter.

Detta kan dock åstadkommas på andra sätt än genom att överlämna revisionsuppgifter

åt förhandlingsorganet. Lämpligt torde exempelvis vara,

att expertis från förhandlingsorganet avdelas för att bistå riksrevisionsverket

vid planering av särskilda undersökningar rörande löneutbetalningar

etc. och för att konsulteras i sådana vid revisionen uppkommande

spörsmål som har anknytning till förhandlingsorganets verksamhet. Statskontoret

framhåller vidare, att inom ämbetsverket pågår en undersökning

rörande möjligheterna att i stor utsträckning överföra arbetet med avlöningsuträkning

etc. till automatisk databehandling. Genomförandet av

en dylik reform förutsätter att man i möjligaste mån söker undvika sådana

förändringar i avlöningsformer etc. som kan framtvinga en omläggning

och därmed omprogrammering av systemet för databehandlingen.

Under alla omständigheter måste tillräcklig tid stå till förfogande för den

omställningsprocess som förhandlingsresultatet kan framtvinga med avseende

på ADB-arbetet. Statskontoret vill således rekommendera, att under

den fortsatta utredningen rörande förhandlingsverksamheten hänsyn

tages också till ovannämnda inom statskontoret pågående undersökning.

Ej heller riksrevisionsverket anser det möjligt att ur räkenskaperna bryta

ut lönekostnaderna, helst som avlöningar bestrides icke blott från avlö
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

ningsanslag utan även från sakanslag, omkostnadsanslag och uppdragsmedel.

över huvud taget är med nuvarande budgetsystem redovisningen

av lönekostnaderna enligt verkets mening en så integrerande del av räkenskapsmaterialet,

att det torde vara svårt att fördela granskningen av en

viss myndighets räkenskaper mellan två helt skilda organ. Även med hänsyn

till kontrollen av och ansvaret för riktigheten av myndigheternas bokslut

torde en sådan tudelning vara olämplig. Vidare bör hänsjm tagas till

att riksrevisionsverket har att upprätta riksbokslut och för finansdepartementets

behov utarbeta viss på det totala räkenskapsmaterialet grundad

statistik. Även riksrevisionsverket fäster uppmärksamheten på den inom

statskontoret pågående undersökningen rörande löneuträkning med automatisk

databehandling. Enligt riksrevisionsverkets mening bör i vart fall

resultatet av nämnda undersökning avvaktas, innan beslut fattas om lönerevisionens

framtida organisation.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att den vägledning och den upplysningsverksamhet

som bedrives av bl. a. riksrevisionsverket är av stor

betydelse både för att begränsa tvister om avlöningsbestämmelsernas tolkning

mellan myndigheter och tjänstemän och för att hålla antalet anmärkningsmål

i lönefrågor nere vid nuvarande låga nivå. Om statstjänstemännens

löner framdeles kommer att regleras genom kollektivavtal, anser

länsstyrelsen det nödvändigt med en ingående undersökning rörande vilken

myndighet som skall handha den statliga revisionsverksamheten beträffande

löneutbetalningar. Syftet med denna utredning bör vara att tillse

att samma myndighet som har revisionsrätt även får befogenhet att bedriva

upplysningsverksamhet och därmed även formell möjlighet att ta

ansvar för lämnade uppgifter huru avtalens bestämmelser i konkreta fall

skall tillämpas.

Departementspromemorians förslag att besvär över beslut om

avstängning eller skiljande från tjänsten av offentlig

tjänsteman skall i sista instans prövas av regeringsrätten

i stället för av Kungl. Maj:t i statsrådet

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser som

berört denna fråga med undantag dock av riksförsäkringsverket.

Besvärssakkunniga framhåller, att det mot bakgrund av de i promemorian

föreslagna bestämmelserna om villkoren för uppsägning av statens tjänstemän

framstår som naturligt att besvär över myndighets beslut om uppsägning

prövas av regeringsrätten. Motsvarande gäller enligt de sakkunnigas

mening även andra beslut om tjänstemans avstängning eller skiljande

från allmän befattning eller därmed jämförligt uppdrag. Förslaget tillstyrkes

även av bl. a. justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt och Tjänstemännens

centralorganisation.

Förvaltningsdomstolskommittén erinrar i sitt yttrande till en början

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1065

om det förslag av samma innebörd som 1959 framlades i betänkandet angående

kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl.

Maj:t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959:4) samt anför.

I sitt yttrande över nämnda betänkande avstyrkte regeringsrättens flesta

ledamöter, om än med tvekan, den ifrågasatta utvidgningen av regeringsrättens

kompetens och pekade på några med projektet förknippade olägenheter.

Sålunda ansågs det otillfredsställande, att regeringsrätten skulle få

att behandla endast mål rörande tvångsentledigande av tjänstemän i de

lägre graderna och mellangraderna (Kungl. Maj :t i statsrådet skulle ju

alltjämt pröva sådana mål beträffande de högre tjänstemännen). Vidare

tillmättes riskerna för konflikter med kammarrätten och i synnerhet allmän

domstol stor betydelse. Man torde i ögonsikte ha haft sådana fall,

i vilka kammarrätten som sista instans avgör mål om tjänstemans rätt

till pension eller allmän domstol har att pröva en efter entledigande

väckt talan om skadeståndsskyldighet för kronan. — Av de övriga remissorgan,

som yttrade sig särskilt över den i nyssnämnda betänkande föreslagna

överflyttningen av mål om tvångsentledigande m. m„ tillstyrkte

några förslaget. Klart positiv ståndpunkt till prövning i regeringsrätten

intog Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation och arbetsmarknadsstyrelsen.

Kommittén framhåller för egen del, att speciella önskemål i stor utsträckning

bryter sig mot allmänna synpunkter, när det gäller att bedöma

vilket forum som lämpligen bör behandla hithörande frågor. Enligt kommitténs

mening är de skäl, som talar mot en överflyttning till regeringsrätten

av dessa fall, icke så tungt vägande, att man på grund härav bör avvisa

den ordning, som eftersträvats av de berörda parterna. Ökningen av

regeringsrättens arbetsbörda torde ej bli så stor att delta bör utgöra hinder

att förslaget genomföres. Kommittén tillägger, att muntlig förhandling

kan finnas erforderlig i ifrågavarande mål på grund av målens stundom

grannlaga art. I sådana fall kan och bör regeringsrätten enligt kommitténs

mening välja denna liandläggningsmetod.

Riksförsäkringsverket avstyrker, att mål om skiljande från allmän befattning

eller därmed jämförligt uppdrag hänföres till regeringsrättens

kompetensområde. Verket ifrågasätter, om besvärsrätt överhuvudtaget bör

finnas i ifrågavarande ärenden. Om en sådan rätt skall föreligga, bör

prövningsrätten i sista instans enligt verkets mening tillkomma Kungl.

Maj :t i statsrådet. Riksförsäkringsverket anför följande.

Om entledigandet skett på grund av personalindragningar, torde enligt

riksförsäkringsverkets mening regeringsrätten svårligen kunna fungera

såsom besvärsinstans. Att ett visst, givet antal befattningshavare i skilda

lönegrader i en sådan situation måste entledigas, torde regeringsrätten

icke kunna bortse ifrån. Att regeringsrätten skall kunna på rättslig grund

avgöra i dylikt sammanhang inkommande besvärsärenden synes ligga

utanför möjligheternas gränser. Det skulle visserligen kunna tänkas, att

regeringsrätten finge söka avgöra vem av två tjänstemän, som före den

andre skall vara skyldig att avgå. Härvid skulle regeringsrätten emellertid i

realiteten komma att få taga ställning till ärendet efter i princip samma

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

grunder som tillämpas vid tillsättningsförfarande, d. v. s. bedöma ärendet

efter tjänstemännens inbördes företräden i avseende å förtjänst och skicklighet.

Därmed vore regeringsrätten i själva verket inne på ett område, som

i annat sammanhang — nämligen vid tjänstetillsättningar • icke anses

höra till dess kompetens. Även i andra situationer torde, om förslaget godtages,

ett tillfredsställande underlag för en fullt rättslig bedömning komma

att saknas. Särskilt gäller detta vid entledigande av aspiranter och andra

tjänstemän, som intagits för provtjänstgöring och med vilka myndigheten

icke varit tillfredsställd. Skälen för entledigandet kan icke rimligen i dessa

fall begränsas till protokollförda fel och försummelser eller andra missförhållanden

från tjänstemannens sida utan allmänna omdömen om bristande

lämplighet för den ifrågavarande tjänstgöringen måste kunna vara tillräcklig

anledning till entledigande. — Avtalsfriheten för statstjänstemännens

del svnes syfta till att ur olika synpunkter jämställa dem nied privatanställda.

Dessa har vid uppsägning ingen besvärsrätt utan det får, om de

är kollektivavtalsanslutna, ankomma på deras organisation att föra talan om

uppsägningens överensstämmelse med god sed eller gällande avtal. Genom

stämning till allmän domstol kan också i vissa fall omständigheterna vid

en uppsägning — t. ex. uppsägningstidens längd bli föremål för rättslig

prövning. — Anledning synes saknas att tillämpa andra principer an

för de privatanställda gällande i fråga om statstjänstemän som omfattas

av kollektivavtal. Skall emellertid någon form av besvärsrätt förekomma,

bör den avse klagan hos Kungl. Maj :t i statsrådet. Härigenom skulle konsekvens

ernås i prövningen av anställnings- och entledigandeärenden. Likaså

skulle frågorna om medelsanvisningen och entledigandet av obehövliga

tjänstemän bli samordnade.

Förslaget att i en särskild lag samla grundläggande bestämmelser

om statstjänste männen har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av samtliga remissinstanser.

Flera remissinstanser har hälsat förslaget med tillfredsställelse. Svea

hovrätt anser sålunda förslaget ur alla synpunkter rationellt och justitieombudsmannen

finner likaledes den föreslagna ordningen tilltalande.

Även besvärssakkunniga uttalar sin tillfredsställelse över att förslag till

en lag om statens tjänstemän nu framlägges. Genom den föreslagna lagen

blir det, framhåller de sakkunniga, möjligt att bringa reda i den mångfald

olika bestämmelser som bildar underlag för tjänstemannarätten och

att få erforderliga grundläggande begrepp fastslagna för hela statstjänstemannaområdet.

Enligt lantbruksstyrelsen fyller lagen ett länge känt behov.

Spörsmålet vilka arbetstagare hos staten lagen bör omfatta behandlas

i några yttranden.

Den i promemorian framförda uppfattningen att vissa skäl talar för att

lagen borde omfatta alla statens arbetstagare beröres i ett par yttranden.

Landsorganisationen och Statstjänarkartellen delar denna uppfattning och

förordar att frågan blir föremål för särskild utredning. Statstjänarkartellen

framhåller sålunda, att utvecklingen mot en utjämning av anställningsoch

arbetsvillkoren mellan olika grupper av statsanställda motiverar att

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

en gemensam lagstiftning för alla anställda snarast kommer till stånd.

Som ett särskilt skäl för utredning av frågan framhåller Statstjänarkartellen

att någon klar gränsdragning mellan löneplansanställning och kollektivavtalsanställning

f. n. inte föreligger. Statstjänarkartellen anför härom

följande.

Statstjänarkartellen har i särskild skrivelse 1959 och vid överläggningar

med departementet framfört att yrkandet om överflyttning från kollektivavtal

till löneplan av vissa grupper anställda måste upptagas till allvarlig

prövning. Inom åtskilliga områden av statsförvaltningen arbetar löneplans-

och kollektivavtalsanställda sida vid sida och med samma arbetsuppgifter.

Detta är förhållandet vid t. ex. de många statliga förråden, vid

statliga verkstäder, vid tryckerier, inom underhålls- och reparationsområdet,

för chaufförspersonal inom ett flertal områden och inom

kommunikationsväsendet. I Statstjänarkartellens skrivelse 1959 lämnades

en redovisning för de grupper, vilka i första hand borde beaktas i detta

sammanhang. Från departementets sida har denna fråga ansetts böra upptagas

i samband med att förhandlingsrättsfrågan för de löneplansanställda

kom upp till slutlig behandling. Statstjänarkartellen vill emellertid starkt

understryka behovet av att en klar avgränsning mellan användandet av

olika anställningsformer kommer till stånd. Denna fråga är av den karaktären

att den måste få en lösning snarast och bör därför upptagas till

behandling redan nu. Om så sker finns större möjligheter att på ett tidigt

stadium fastställa rätten till neutralitet och sympatiåtgärder i konfliktsituationer,

att klarlägga vilka arbetsuppgifter som är de normala samt

fastställa de tjänsteåligganden som gäller för den som står utanför en

arbetskonflikt. Enligt uttalande i betänkandet skall myndigheterna när det

gäller tveksamma fall i dessa hänseenden visserligen iakttaga återhållsamhet,

men om inte en klar gränsdragning kommer till stånd torde de svåra

problem som redan nu finns genom blandade anställningsformer kvarstå

och accentueras efter det möjligheter ges även för de löneplansanställda att

tillgripa konfliktåtgärder i form av arbetsinställelse.

Förslaget i departementspromemorian att valet av anställningsform skall

vara avgörande för om en arbetstagare hos staten är tjänsteman och därmed

underkastad bestämmelserna i tjänstemannalagen har allmänt tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. I några yttranden behandlas vissa problem

som en dylik gränsdragning medför. Arbetsdomstolens ordförande

framhåller, att ett system, enligt vilket det skall bero av anställningsdokumenlet

till vilken kategori arbetstagaren är att hänföra, är så till vida fördelaktigt

som det i varje enskilt fall skapar klarhet härutinnan. Å andra

sidan innefattar det föreslagna systemet icke någon garanti för att gränsdragningen

sker efter enhetliga linjer inom olika grenar av den statliga förvaltningen.

Att i lagen lösa detta problem torde knappast vara möjligt. Det

synes emellertid angeläget, att myndigheterna på annat sätt, t. ex. genom

centralt fastställda tjänsteförteckningar, erhåller den ledning som kan vara

erforderlig i detta hänseende. Arbetsdomstolens ordförande påpekar, att anställningsformen

icke kan i tveksamma fall begagnas som kriterium beträffande

de arbetstagare, som är anställda i statens tjänst vid tidpunkten

4 llihang till riksdagens protokoll 1.965. 1 samt. Nr Öl)

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 60 dr 1965

för lagens ikraftträdande. Beträffande åtskilliga arbetstagare kommer det

därför att vara oklart om de omfattas av lagen eller ej. Några allvarligare

olägenheter härav torde dock knappast behöva befaras. Även i detta hänseende

synes för övrigt klarhet kunna skapas genom centralt företagna åtgärder.

Justitieombudsmannen ifrågasätter huruvida icke i lagen borde intagas

en definition av begreppet tjänsteman. Under en sådan definition skulle

då hänföras de som är underkastade ämbetsansvar, de som anställes som

tjänstemän samt därjämte de av nu verksamma befattningshavare som enligt

av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser skall anses som tjänstemän.

I sistnämnda hänseende borde i så fall givas bestämmelser, innefattande

en klar avgränsning av den av beredningen skisserade gruppen.

I ett par remissyttranden framhålles att enligt nuvarande ordning tvekan

kan uppkomma huruvida en anställd är att anse som tjänsteman och att

promemorian ej ger myndigheterna erforderlig ledning för prövning av

denna fråga. Generalpoststyrelsen anför, att i varje fall under ett övergångsskede

det i många fall torde komma att råda oklarhet om vilka anställningshavare

som skall omfattas av lagen. Inom postverket synes spörsmålet

främst kunna uppstå i fråga om sådana med personliga avtal knutna anställningshavare

som poststationsföreståndare, postombud, löspostutdelare,

postförare och posttransportörer, där anställningen ligger på gränsen mot

ett entreprenadåtagande. En mindre lycklig konsekvens av den givna definitionen

torde kunna bli, att anställningshavare med helt lika arbetsuppgifter

i vissa fall kommer att falla under tjänstemannalagens bestämmelser

och i andra fall utanför desamma. Försvarets civilförvaltning anser det

tveksamt om lagen avses skola omfatta arbetstagare, som ej är anställda

hos någon myndighet eller inrättning utan vid försvaret i allmänhet t. ex.

reservpersonal.

I några remissvar -— bl. a. i yttrandena från Svea hovrätt och arbetsdomstolens

ordförande — anmärkes, att, om lagens tillämpningsområde bestämmes

på sätt promemorian förutsätter, vissa tjänstemän som nu har obegränsad

förhandlingsrätt kommer att underkastas inskränkningar i förhandlingsrätten.

Förslaget att i en särskild lag angiva begränsningarna

i förhandlingsrätten på det kommunala området har i

flertalet yttranden lämnats utan erinran.

Emellertid har i flera yttranden riktats kritik mot att tillämpningsområdet

för lagen om vissa kommunaltjänstemän m. fl. direkt anknyter till ämbetsansvaret.

Sålunda framhåller de remissinstanser som framställt önskemål

om ett restlöst upplösande av sambandet mellan ämbetsansvar och förhandlingsrätt

att det innebär uppenbara olägenheter att inom det kommunala

området bibehålla ämbetsansvaret som skiljelinje mellan arbetstagare

med begränsad förhandlingsrätt och övriga arbetstagare. Resultatet blir,

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1065

framhåller Svea hovrätt, att varje ändring av ämbetsansvaret medför ändringar

i den krets av tjänstemän som skall vara underkastad begränsad förhandlingsrätt.

Liknande synpunkter framför justitiekanslersämbetet och

arbetsdomstolens ordförande.

I andra remissvar understrykes särskilt de praktiska svårigheter som

uppkommer, om ifrågavarande lag begränsas till ämbetsansvariga tjänstemän.

Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar, att samma tjänstemannabegrepp

kommer till användning i förevarande lag som i lagen om statens

tjänstemän. De skäl som talar för att icke ämbetsansvaret utan anställningen

skall vara avgörande för om statlig arbetstagare är att anse som

tjänsteman är enligt hovrättens mening tillämpliga också på kommunala

och andra likartade tjänster. Det är också praktiskt olägligt att i de i övrigt

parallella lagarna använda skilda tjänstemannabegrepp. Kommunförbunden

framhåller, att det för avtalsparterna på det kommunala området är föga

tillfredsställande att ämbetsansvaret även för framtiden skall tilläggas arbetsrättslig

betydelse. En gränsdragning efter ämbetsansvaret har hittills

icke kunnat göras i det praktiska förhandlingsarbetet beroende på svårigheterna

att renodla de arbetstagargrupper som kan ha sådant ansvar. Det

blir därför — oavsett vilken utformning lagen får — nödvändigt för kommunerna

att i förhandlingshänseende också i fortsättningen behandla kommunaltjänstemännen

som en enhetlig grupp och fastställa ensartade anställningsvillkor

för dem, vare sig ämbetsansvar föreligger eller ej. Frågan

om hur en avgränsning skall göras bör enligt förbundens mening bedömas

lrån samma utgångspunkter som beredningen haft när den framlagt förslag

till lag om statens tjänstemän. Kommunförbunden kan inte se något hinder

mot att kommunerna själva — på samma sätt som sker för närvarande —

skulle få avgöra, vilken personal som skall uppföras på tjänstestat eller ej

och alltså bestämma vilka arbetstagare som skulle omfattas av lagen. Vidare

framhåller kommunförbunden, att nu gällande anställningsvillkor för kommunernas

tjänstemän — oavsett om de har ämbetsansvar eller icke — regleras

genom bestämmelser som ensidigt utfärdas av kommunerna. Om lagen

finge generell giltighet skulle detta alltså icke innebära annat än en

kodifiering av redan praktiserat förhandlingsförfarande såvitt avser avtalsförbjudna

frågor, särskilt som man också för framtiden får tänka sig att

personalorganisationerna skall beredas tillfälle till överläggningar i dessa

frågor. Även överståthållarämbetet anser, att förslaget att begränsa lagens

tillämplighet till de ämbetsansvariga föranleder sådana praktiska svårigheter,

att ämbetet icke kan förorda dess genomförande i befintligt skick. Att i

praktiken kollektivavtal utan begränsningar slutits för icke ämbetsansvariga

kommunaltjänstemän synes — anför ämbetet — vid eu sådan radikal

omgestaltning av de offentliga anställningsförhållandena, som det här i övrigt

gäller, icke utesluta en enhetlig lagstiftning för de kommunala tjänstemännen.

Ej heller kan ämbetet finna det i princip oriktigt att kommuner
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

na, på samma sätt som staten, bestämmer tillämpningen av tjänstemannaanställning.

De föreslagna övergångsbestämmelserna om rätt för

tjänsteman att ställa sig utanför det föreslagna förhandlings-

och avtalssystemet har lämnats utan erinran av

flertalet remissmyndigheter.

Tjänstemännens centralorganisation hävdar emellertid att reservationsrätten,

om en sådan överhuvud skall finnas, bör avse endast ordinarie

tjänstemän. Centralorganisationen framhåller till en början, att förslaget

ur organisationsrättslig synpunkt öppnar perspektiv som inger betänkligheter.

Sålunda skulle även medlem i organisation, som sluter kollektivavtal

om sina medlemmars anställningsvillkor, äga ställa sig utanför de av organisationen

träffade avtalen. Samtidigt skulle den allmänna regeln gälla, att

arbetsgivaren icke äger tillämpa andra villkor än dem kollektivavtalet anger.

Enligt centralorganisationens mening föreligger en motsägelse mellan

förutnämnda regel och övergångsbestämmelserna. Enligt dessa skall nämligen,

framhålles det, tjänsteman, som gör anmälan om önskemål att stå

utanför lockout, fortfarande vara underkastad vid lagens ikraftträdande

gällande avlönings- och pensionsbestämmelser, även om tjänstemannen

även framdeles blir underkastad löneförordningens övergångsbestämmelse

punkt 5. Motivet för övergångsbestämmelserna synes i huvudsak vara att

tjänsteman, som vid lagstiftningens genomförande är ordinarie, icke haft

anledning att räkna med att bli utsatt för lockout eller att bli indragen i

strejk. Om det av denna anledning anses nödvändigt med övergångsbestämmelser,

bör dessa enligt centralorganisationens mening avse endast ordinarie

tjänstemän.

Såsom tidigare redovisats ifrågasätter justitieombudsmannen om icke generellt

— och ej endast övergångsvis — borde stadgas rätt för oorganiserad

tjänsteman att ställa sig utanför lockout.

Några remissmyndigheter anser det oklart vilka rättsverkningar en anmälan

enligt förslaget skulle få i vissa hänseenden. Sålunda frågar sig arbetsmarknadsstgrelsen

om statstjänsteman, som förklarat sig avstå från strejkrätten,

därmed också avstått från den löneutveckling som kan komma övriga

tjänstemän till del i form av generella löneförhöjningar. Styrelsen frågar

vidare, huruvida olika löner och pensionsvillkor kan gälla för tjänster i

samma lönegrad och löneklass beroende på vilken person som är tjänstens

innehavare. Det måste, understryker styrelsen, vara ett rimligt krav att

den tjänsteman, som vill begagna sig av reservationsrätten, också får full

klarhet om innebörden av denna för honom utomordentligt betydelsefulla

handling. Liknande synpunkter framför justitieombudsmannen. Det vore,

framhåller justitieombudsmannen vidare, av värde för den enskilde statstjänstemannen

att veta i vad mån strejk eller lockout kan inverka på en av

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

101

konflikten berörd tjänstemans eller hans efterlevandes rätt till förmåner

vid sjukdom, pensionsålderns inträde eller dödsfall som inträffar under

konflikten. Större akademiska konsistoriet i Stockholm konstaterar, att det

i lagen om statens tjänstemän stadgas vissa inskränkningar i avtalsrätten

för dessa tjänstemän, och ifrågasätter, om icke alla statstjänstemän som

faller utanför lagens tillämpningsområde, bl. a. de tjänstemän som gjort anmälan

enligt övergångsbestämmelserna, därigenom automatiskt uppnår avtalsfrihet

för egen del beträffande anställnings- och arbetsvillkor. Rättsläget

blir här, fortsätter konsistoriet, tydligen beroende av vilken avtalsfrihet som

skall tillkomma vederbörande myndighet. Eftersom denna fråga icke behandlas

i promemorian, kan förslagets konsekvenser enligt konsistoriets

mening icke överblickas.

Statens personalpensionsverk befarar, att övergångsbestämmelserna kan

medföra vissa administrativa komplikationer beträffande pensioneringen.

Om en tjänsteman gör anmälan enligt dessa bestämmelser kan nämligen,

påpekas det, olika bestämmelser bli tillämpliga i fråga om beviljande och

årlig förändring av pension, allt efter om tjänstemannen avgått före eller

efter lagens ikraftträdande och, för det senare fallet, allt efter om anmälan

göres eller icke. Då en sådan anmälan kan återkallas när som helst — till

synes sista tjänstgöringsdagen -— uppkommer frågan, vilken verkan en

återkallelse får i pensionshänseende, såvitt angår beaktandet vid pensionsbestämningen

av den tid, under vilken anmälan varit gällande. Med avseende

härå framhåller pensionsverket, att anordningar, som leder till administrativ

komplicering av pensioneringen, om möjligt bör undvikas.

Departementschefen

Rätten att kollektivt förhandla med arbetsgivaren tryggades för arbetstagare

i allmänhet genom 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt.

Denna lag gjordes emellertid icke tillämplig på sådana arbetstagare i statens

och kommunernas tjänst, som är underkastade ämbetsansvar. Dessa befattningshavare

tillerkändes i stället förhandlingsrätt enligt särskilda bestämmelser,

intagna för flertalet av statens tjänstemän i kungörelsen den 4 juni

1937 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän och för kommunaltjänstemännens

del i lagen den 17 maj 1940 om förhandlingsrätt för kommunala

tjänstemän. Den principiella grundvalen för dessa ännu gällande

författningar är att stat och kommun ensamma bestämmer om tjänstemännens

anställningsförhållanden. Förhandlingsrätten för de ämbetsansvariga

tjänstemännen inskränker sig till rätt att framföra synpunkter och

önskemål, innan vederbörande myndighet beslutar i ärendet.

Sedan tillkomsten av 1937 års kungörelse och 1940 års lag har de offentliga

tjänstemännens förhandlingsrätt i praxis utvecklats långt utöver den

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

principiella grundval på vilken dessa författningar vilar. Stats- och kommunaltjänstemännens

löner och övriga förmåner avgöres numera i realiteten

genom förhandlingar med tjänstemännens organisationer. De överenskommelser

som träffas vid förhandlingsbordet är i många hänseenden att jämställa

med kollektivavtal men de är rättsligt icke att betrakta som kollektivavtal

och medför således icke de särskilda verkningar som vår rättsordning

tillagt kollektivavtalet. Till följd härav framstår rättsförhållandet mellan

stat och kommun, å ena, samt tjänstemännen och deras organisationer, å

andra sidan, som i flera hänseenden oklart. Det är givetvis ur olika synpunkter

otillfredsställande att den författningsmässigt reglerade förhandlingsrätten

icke återspeglar den ordning som tillämpas i praktiken. Den nuvarande

ordningen karakteriseras av att det ej finnes någon klar åtskillnad mellan

offentligrättsliga och privaträttsliga moment och detta hindrar i vissa fall

lösningar som ur praktiska synpunkter är önskvärda. Vidare finns det otvivelaktigt

risk för att en fortsatt utveckling av förhandlingsrätten utan lagstiftningens

stöd kan medföra en allmän rättsosäkerhet inom detta betydelsefulla

samhällsområde. Jag anser att vi kommit till en punkt där det måste

ankomma på lagstiftningen att föra rättsutvecklingen vidare. Att en översyn

av gällande författningar om stats- och kommunaltjänstemännens förhandlingsrätt

är påkallad har vitsordats av praktiskt taget samtliga remissinstanser.

En reform av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt aktualiserar

åtskilliga spörsmål rörande dessa tjänstemäns rättsställning, spörsmål vilka,

ehuru de har nära samband med förhandlingsrättens utformning, likväl

främst avser andra rättsområden. Ett sådant spörsmål rör ämbetsansvaret.

Att i förhandlingsrättsligt hänseende skilja mellan tjänstemän med och utan

ämbetsansvar är av flera skäl icke en lämplig ordning och det har länge

ansetts angeläget, att sambandet mellan å ena sidan ämbetsansvaret och å

andra sidan förhandlingsrätten och rätten att sluta avtal upplöses. Vid reformer

som vidtagits under de senaste årtiondena på straffrättens område

har man låtit nuvarande ålderdomliga och svårtolkade bestämmelser om

vilka tjänstemän som är underkastade ämbetsansvar kvarstå oförändrade.

Man har därvid hänvisat till de arbetsrättsliga konsekvenser som en omarbetning

av dessa regler skulle medföra. Den meningen har uttalats att ämbetsansvarets

omfattning beror av den fortsatta behandlingen av problemet

om tjänstemännens förhandlingsrätt och därmed sammanhängande spörsmål

(prop. 1962: 10 s. B 291). Ett annat under senare år uppmärksammat

spörsmål avser arbetsdomstolens behörighet. Från olika håll har tanken

väckts att omgestalta arbetsdomstolen till en allmän tjänstedomstol,

vilken skulle döma i alla mål rörande tjänsteavtal, kollektiva såväl som

enskilda; 1960 års riksdag har i skrivelse (nr 221) anhållit att frågan om

enhetlig ordning vid behandling av tvister på arbetsrättens område göres till

föremål för utredning. Tydligt är att en utvidgning av arbetsdomstolens be
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

hörighet på sätt sålunda satts i fråga skulle innebära ändrade förutsättningar

vid de överväganden som nu måste göras om lämpligaste ordning för

handläggning och prövning av lönetvister m. m. inom det offentliga tjänstemannaområdet.

Även vissa andra spörsmål av betydelse för en omgestaltning

av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt har aktualiserats t. ex.

gränsdragningen mellan tjänstemän och övriga anställda samt införande av

enhetligare normer för användning av gällande anställningsformer. Någon

närmare utredning av de olika spörsmål som här nämnts har icke varit

möjlig ätt åstadkomma i detta sammanhang. I några remissyttranden har

framhållits att departementspromemorians förslag måste i vissa delar

uppfattas som provisoriska i avbidän på en lösning i annan ordning av

dessa spörsmål. Anmärkningarna träffar delvis även de förslag jag ämnar

lägga fram. Jag avser att i det följande mera utförligt uppehålla mig vid

de konsekvenser i skilda hänseenden som det innebär att dessa reformkrav

tills vidare lämnas obeaktade. Redan nu vill jag emellertid framhålla

att dessa konsekvenser ej synes bli särskilt besvärande; i vart fall får

intresset av en snar reform av förhandlingsrätten anses väga så tungt, att

uppskov i avvaktan på vidare utredningar ej bör komma i fråga. Denna bedömning

delas även av de remissinstanser, som framfört önskemål om att

den nu ifrågavarande reformen fått en vidare innebörd och att förslag i

detta sammanhang framlagts om lösning även av spörsmål som jag här berört.

Efter dessa inledande ord vill jag övergå till cn redogörelse för huvuddragen

av de förslag jag lägger fram.

Det torde råda praktiskt taget allmän enighet om att en ny författningsmässig

reglering av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt måste

ansluta sig till och i huvudsak befästa den utveckling som ägt rum under

de senaste decennierna. Det är för modern uppfattning främmande att stat

och kommun skall äga att, såsom nuvarande författningar i ämnet förutsätter,

ensidigt bestämma om tjänstemännens löner och övriga anställningsförmåner.

En övergång till en ordning, som innebär att de nuvarande förhandlingsöverenskommelserna

får rättsverkan som kollektivavtal, medför fördelar

i flera hänseenden. Särskilt vill jag framhålla de vinster som följer av att

parterna därmed blir rättsligt förpliktade att i tolkningstvister icke tillgripa

stridsåtgärder. En fördel är också att tolknings- och tillämpningstvister kan

hänskjutas till arbetsdomstolen, vars sammansättning och processordning

är speciellt lämpade för avgörande av sådana tvister. Genom avtalskonstruktionen

underlättas vidare att föra löneöverenskommelserna ut i det praktiska

livet. Det inom det statliga området för närvarande tillämpade förfarandet

enligt vilket förhandlingsuppgörelser översättes till författningstext

innebär olägenheter i flera hänseenden. Tolkningen av författningen, som

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1065

är den för tillämpningen normerande urkunden, kan ge resultat, som ej

överensstämmer med vad parterna överenskommit vid förhandlingsbordet.

Utarbetandet av författningstexter är därjämte tidsödande och omständligt.

Ett system, där avtalstexten omedelbart lägges till grund för den praktiska

tillämpningen, synes vara ur rättssäkerhetssynpunkt bättre och är därjämte

smidigare och enklare att tillämpa. Särskilt framträder dessa fördelar, om

anordningar träffas för att såsom på den privata arbetsmarknaden förhandlingsvägen

utfylla avtalstexter och slita tolkningstvister. De preliminära huvudavtal

som ingåtts med tjänstemännens huvudorganisationer innehåller

bestämmelser om förhandlingsordning avsedd för dessa uppgifter.

Något principiellt hinder att övergå till avtalsreglering av de offentliga

tjänstemännens ekonomiska förmåner torde ej finnas. Det har länge hävdats,

bl. a. av straffrättskommittén 1944 i samband med revisionen av 25

kap. strafflagen, att ämbetsansvaret visserligen hindrar reglering i kollektivavtal

av fråga om antagande, entledigande eller skyldigheter i tjänsten

men att det ej förbjuder ett till det ekonomiska mellanhavandet begränsat

kollektivavtal. I departementspromemorian anföres, att ämbetsansvaret

i dess nuvarande utformning visserligen måste tilläggas arbetsrättslig

betydelse i så måtto som avtal ej kan få slutas om åligganden i tjänsten för

tjänsteman med ämbetsansvar. Men ämbetsansvaret anses ej hindra, att

fråga om antagande eller entledigande regleras i avtal. I sammanhanget tilllägges

att sådant avtal uppenbarligen ej kan medföra intrång i allmän domstols

rätt att avsätta tjänsteman på grund av brott. Dessa uttalanden i departementspromemorian

har ej föranlett erinran under remissbehandlingen

och jag kan för min del ansluta mig till dem.

I militieombudsmannens remissvar har den meningen hävdats att det icke

låter sig förena med vår författning att statsmakterna genom att tillåta obegränsad

strejkrätt avhänder sig bestämmanderätten i fråga om statstjänstemännens

löner och övriga förmåner och blir beroende av vad tjänstemännen

och deras organisationer intager för ställning i dessa frågor.

Kungl. Maj :t skulle, anses det, icke kunna fritt fullgöra sin uppgift enligt

§ 4 regeringsformen att allena styra riket, och riksdagens grundlagsstadgade

rätt att utöva beskattning och bestämma om användningen av statens medel

skulle kunna lida intrång. Jag kan för min del ej finna, att de framlagda

förslagen på sätt sålunda gjorts gällande skulle vara författningsstridiga.

Jag erinrar om att 1964 års riksdag såsom vilande antagit förslag om

inrättande av en riksdagens lönedelegation med uppgift att i förhandlingsfrågor

rörande statsanställdas anställningsvillkor rådpläga med företrädare

för regeringen och med rätt att på riksdagens vägnar godkänna överenskommelse

i sådan fråga. Härigenom blir möjligt att avtala om de statsanställdas

löner och övriga förmåner utan att riksdagens finansmakt trädes

för nära. Att statstjänstemännens löneförmåner bestämmes genom kollek
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

tivavtal och tjänstemännen får rätt att strejka hindrar självfallet icke, att

statsmakterna i ett tvångsläge tillgriper tjänstepliktslagstiftning för att

trygga vitala samhällsintressen. Det är sålunda icke tal om att införa en ordning,

som skulle sätta statsmakterna ur stånd att fullgöra de konstitutionella

uppgifter som åsyftas i remissvaret.

Jag vill med hänsyn till det anförda förorda övergång till en i princip privaträttslig

reglering av de offentliga tjänstemännens anställningsvillkor och

till förhandlingsrätt enligt 1936 års lag även för tjänstemän underkastade

ämbetsansvar.

Vid en avtalsmässig reglering av de offentliga tjänstemännens anställningsvillkor

uppkommer frågan vilka sanktionsmedel som bör stå till buds

mot tjänsteman, som åsidosätter förpliktelse enligt avtal. Särskilt inom det

statliga tjänstemannaområdet — härunder i detta sammanhang inbegripna

även vissa statligt reglerade kommunala verksamhetsområden — vållar

denna fråga vissa problem.

I motsats till enskild tjänst, där avtalsbrott endast i undantagsfall medför

straff, är i statstjänst åligganden i allmänhet straffsanktionerade. Såvitt

gäller ämbetsansvarig tjänsteman framgår detta av den allmänna bestämmelsen

om tjänstefel i 20 kap. 4 § brottsbalken. Som tjänstefel betecknas

i detta lagrum att tjänstemannen åsidosätter vad honom åligger enligt

lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens

beskaffenhet. Den sålunda straffsanktionerade tjänsteplikten lär icke avse

förpliktelse enligt avtal. Normalstraffet för tjänstefel är böter eller suspension;

om felet är grovt skall dömas till suspension eller avsättning samt, om

särskilda skäl föreligger, därjämte till fängelse. Vid sidan av brottsbalkens

bestämmelser om tjänstefel gäller enligt allmänna verksstadgan och andra

författningar särskilda bestämmelser om disciplinär bestraffning av tjänsteman.

Med undantag av tjänstemän i högre ställning är statstjänstemän,

vare sig de har ämbetsansvar eller ej, i allmänhet underkastade dylika bestämmelser

om disciplinär bestraffning genom myndighet. De disciplinära

straffbestämmelserna avser i huvudsak samma gärningar som är straffbara

som tjänstefel enligt brottsbalken. Disciplinstraffen utgöres av varning, löneavdrag

och suspension samt, vid svårare fel eller återfall, avsättning. Sistnämnda

påföljd kan dock ej ådömas den som har fullmakt på tjänsten.

Av skäl som jag strax återkommer till föreslår jag förbud mot avtal om

bl. a. myndighets arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen av arbetet

inom myndigheten, arbetstidens förläggning och rätten till annan ledighet

än semester. Såsom i departementspromemorian föreslås bör emellertid avtal

få träffas om exempelvis längden av arbets- och uppsägningstid och om

begränsning av tjänstemans rätt att inneha vissa bisysslor. Vad angår frågan

om påföljd för avtalsbrott hänvisar promemorian till talan om skadestånd

antingen, om avtalsbrottet innefattar åsidosättande av kollektivavtal,

4f Ilihang till riksdagens protokoll #965. i samt. AV 60

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

enligt de särskilda reglerna i kollektivavtalslagen eller enligt allmänna regler

om skadestånd på grund av avtalsbrott. Därjämte framhålles i promemorian

möjligheten att på grund av avtalsbrott säga upp tjänsteman som ej

är oavsättlig. Förslaget innebär, att påföljderna för avtalsbrott blir olika

beroende på huruvida tjänstemannen är anställd enligt kollektivavtal eller

enskilt avtal och beroende på om tjänstemannen är oavsättlig eller icke;

oavsättlig tjänsteman skulle enligt förslaget icke kunna på grund av avtalsbrottet

såsom sådant skiljas från tjänsten.

Icke utan fog har det riktats kritik mot promemorians förslag i denna del.

Även enligt min mening hade det varit önskvärt med ett mera enhetligt

sanktionssystem och med möjlighet för myndigheterna att inskrida mot

smärre avtalsbrott med andra medel än talan vid domstol och uppsägning av

tjänsteman, som ej är oavsättlig. Dessa önskemål synes dock ej kunna tillgodoses

på annat sätt än att statstjänstemans straffsanktionerade tjänsteplikt

utsträckes att avse förpliktelse på grund av avtal. Frågan om en sådan

utsträckning synes emellertid böra utredas särskilt, lämpligen i samband

med en allmän översyn av reglerna om ämbetsansvar. Den i departementspromemorian

anvisade ordningen för inskridande mot avtalsbrott torde

knappast medföra några nämnvärda praktiska olägenheter. Genomföres

förbud mot avtal i den av mig föreslagna utsträckningen kommer huvuddelen

av statstjänstemans åligganden under alla förhållanden att vara straffsanktionerade.

I själva verket synes frågan om påföljd för avtalsbrott ha

praktisk betydelse endast i det fall att statstjänsteman innehar bisyssla i

strid mot utfästelse i avtal. Även om reglerna rörande straffsanktionering

av tjänsteplikten lämnas oförändrade, är det enligt min mening uppenbart,

att fråga om straffansvar kan uppkomma för det fall att en statstjänsteman

icke efterkommer en av behörig myndighet given uttrycklig tillsägelse att

upphöra med bisyssla, som tjänstemannen innehar i strid mot utfästelse i

avtal.

Beträffande de kommunalt anställda tjänstemän, vilkas anställningsförhållanden

ej är författningsmässigt reglerade, ligger frågan om sanktion av

avtalsförpliktelse annorlunda till. Inom det rent kommunala området förekommer

icke oavsättlighet i den meningen att tjänsteman kan på grund av

fel eller försummelse i tjänsten skiljas från denna endast av allmän domstol

efter åtal. Någon utvidgning av den straffsanktionerade tjänsteplikten

för här avsedda kommunala tjänstemän behöves därför icke för att möjliggöra

entledigande på grund av avtalsbrott. Disciplinbestämmelser för de

kommunala tjänstemännen är f. n. intagna i de på grundval av förhandlingar

med tjänstemännens organisationer utfärdade kommunala tjänstereglementena,

och avsikten är att sådana bestämmelser framdeles skall kunna

meddelas i kollektivavtal. Det får därvid ankomma på parterna själva

att träffa avtal om de sanktionsmedel som bör stå till buds vid avtalsbrott.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

Eu reform av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt, som innebär

att anställningsvillkor för dessa arbetstagare regleras i avtal, aktualiserar

frågan om rätt till fackliga stridsåtgärder i intressetvister inom det offentliga

tjänsteområdet. Fria kollektivavtal förutsätter tillgång till antingen

effektiva fackliga påtryckningsmedel eller någon form av skiljenämndsförfarande

i intressetvister. Det är förståeligt att på vissa håll tvekan yppats

inför det förstnämnda alternativet. I ett par yttranden över de utredningar

som skett i detta ärende har ifrågasatts om icke i stället ett obligatoriskt

skiljedomsförfarande i intressetvister borde övervägas. Med anledning härav

vill jag till en början framhålla, att en ordning med obligatorisk skiljedom

i intressetvister alltid är förenad med vissa olägenheter. En sådan

ordning är sålunda ägnad att försvaga den strävan att nå en uppgörelse vid

förhandlingsbordet som bör besjäla de förhandlande parterna. En part som

icke söker skiljedom kan nämligen i många fall ådraga sig kritik för att ej

ha uttömt möjligheterna att tillvarataga de intressen han företräder. Tanken

på tvångsskiljedom på förevarande område möter invändningar även från

andra synpunkter. Sålunda har denna tanke icke gehör hos de offentliga

tjänstemännens organisationer, varför en skiljenämnd knappast skulle komma

att omfattas av tjänstemännens förtroende. Vidare är ett allmänt skiljedomsförfarande

i intressetvister svårförenligt med en ordning, som förutsätter

att på det statliga tjänstemannaområdet uppgörelser om löner regelmässigt

skall för godkännande underställas riksdagen och som bygger på

parlamentariskt inflytande redan innan uppgörelse träffats. Jag har av dessa

skäl ej kunnat ansluta mig till tanken på tvångsskiljedom som normal

utväg att lösa intressetvister inom det offentliga tjänstemannaområdet. Med

denna inställning måste man å andra sidan godtaga rätt för part att i sådan

tvist vidtaga åtgärder för att öva påtryckning på motparten. Uppsägningsrätt

är mindre tjänlig som fackligt stridsmedel. Eftersom parterna i en arbetskonflikt

vanligen är å ömse sidor angelägna att icke bryta anställningsförhållandet,

når man med uppsägning icke det direkta syftet med stridsåtgärden;

tidigare försök att inom det offentliga tjänstemannaområdet konstruera

en uppsägningsrätt som ersättning för rätt till arbetsinställelse får

anses ha visat, att den vägen ej är framkomlig.

På den privata arbetsmarknaden erkännes lockout och strejk som legitima

medel att öva påtryckning i fackligt syfte. Även inom den offentliga sektorn

är arbetsinställelse tillåten som fackligt stridsmedel i intressetvist såvitt

gäller kollektivavtalsanställda arbetstagare. Som exempel på offentliga

arbetsområden med övervägande kollektivavtalsanställd personal må nämnas

försvarets och televerkets verkstäder samt kommunala gas- och elverk,

renhållningsverk och kommunikationsinrättningar. Det skall ej fördöljas

att det offentliga tjänstemannaområdet är speciellt ömtåligt för sådana

stridsåtgärder som lockout och strejk. Dels är den offentliga tjänsteverk
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

samheten till sin natur sådan att arbetskonflikter inom densamma i särskilt

hög grad drabbar utomstående. Dels kan fackliga aktioner riktade mot

ett fåtal nyckelposter inom den offentliga tjänsten mer eller mindre lamslå

hela verksamhetsfält; risken för sådana aktioner, vilka ej behöver medföra

stora ekonomiska påfrestningar för organisationerna, kan vara större än

risken för arbetsinställelse som omfattar ett stort antal arbetstagare. Frågan

vilka begränsningar i rätten att vidtaga stridsåtgärder som med hänsyn till

de nu anförda omständigheterna kan böra övervägas utgör en del av det

problemkomplex som brukar sammanfattas i spörsmålet om skydd mot s. k.

samhällsfarliga konflikter.

Statens och kommunernas verksamhet kan uppenbarligen ej tillåtas bli

försatt ur spel. Samhället måste äga medel att värja sig mot konflikter, som

skulle kunna äventyra rikets säkerhet eller medborgarnas trygghet till liv

och egendom, vården av sjuka, omhändertagna och andra behövande eller

medföra allvarliga rubbningar i samhällsekonomien eller folkförsörjningen.

Men konflikter med sådana verkningar kan förekomma även på den enskilda

arbetsmarknaden. I och för sig torde en strejk inom den av stat eller

kommun bedrivna verksamheten ej behöva medföra större faror för det allmänna

än en omfattande arbetskonflikt vid exempelvis enskilda företag för

produktion eller distribution av livsmedel, bränsle och andra livsförnödenheter

eller en arbetsinställelse av ett fåtal tjänstemän i nyckelpositioner vid

sådana företag. Skillnaden mellan offentlig och enskild verksamhet i fråga

om sårbarhet vid arbetskonflikter synes vara mera en gradskillnad än en

artskillnad. Vid en bedömning av spörsmålet med vilka medel samhället bör

skydda sig mot samhällsfarliga konflikter bör därför, såsom förhandlingsrättsutredningen

anmärkt, principiell skillnad ej göras mellan allmän och

enskild verksamhet.

Jag vill i detta sammanhang erinra om de försök som gjordes på 1930- talet att genom i förväg stiftad lag förhindra samhällsfarliga konflikter.

Som bekant skrinlädes dessa försök, sedan den privata arbetsmarknadens

huvudorganisationer — Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen

— genom det s. k. Saltsjöbadsavtalet 1938 överenskommit om åtgärder

till förebyggande av sådana konflikter. Till grund för detta avtal

låg en av arbetsgivare och arbetstagare gemensamt hävdad uppfattning att

____så länge deras organisationer var beredda att beakta jämväl de allmänt

samhälleliga intressen som var förknippade med deras verksamhet — de åtgärder,

som rimligen kunde påkallas av hänsyn till arbetsfreden, naturligast

och lämpligast borde vidtagas av organisationerna själva. Det gjordes

vidare gällande att behovet att undvika eller begränsa en viss konflikt

beror av omständigheterna i det särskilda fallet och att någon annan utväg

därför ej synes finnas än att låta avvägningen av de intressen som här

står mot varandra äga rum i varje konfliktsituation för sig. Från bl. a.

dessa utgångspunkter inrättades arbetsmarknadsnämnden såsom ett arbetsmarknadsparternas

eget organ för prövning från fall till fall av fråga om

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

undvikande, begränsande eller hävande av arbetskonflikt, som inverkar

störande på samhällsviktiga funktioner. Det lär väl numera allmänt anses,

att Saltsjöbadsavtalet innebar en även för samhället i vidaste mening tillfredsställande

lösning. Erfarenheterna från de arbetsområden där lockout

och strejk är tillåtna har givit belägg för den ansvarsmedvetenhet varmed de

stora organisationerna utnyttjar sina maktresurser. Det finnes ej anledning

antaga annat än att denna ansvarskänsla präglar även de offentliga

tjänstemännens organisationer. Härom vittnar för övrigt de preliminära

huvudavtal som staten och kommunförbunden — efter mönster av Saltsjöbadsavtalet

— träffat med dessa tjänstemäns huvudorganisationer och som

är avsedda att träda i kraft samtidigt med en ny förhandlingsrätt.

Enligt dessa avtal må icke i något fall arbetsinställelse, blockad, bojkott

eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd vidtagas på arbetstagarsidan utan

att åtgärden blivit beslutad eller medgiven av vederbörande huvudorganisation.

Om part förmenar, att en konflikt är ägnad att otillbörligt störa viktiga

samhällsfunktioner, äger han påkalla förhandling med motparten i syfte att

undvika, begränsa eller häva konflikten. Avsikten med sådan förhandling

är att parterna skall i första hand själva söka komma överens om vilka arbetsuppgifter

som med hänsyn till utomstående måste utföras och svara för

att sådant arbete blir utfört. Kan enighet ej uppnås, äger part hänskjuta till

en särskild nämnd — statstjänstenämnden på det statliga området och den

centrala nämnden på det kommunala — att pröva om konflikten är samhällsfarlig.

Finner nämnden detta vara fallet, skall den hemställa till parterna

att undvika, begränsa eller häva konflikten. Fredsplikt råder under två

veckor från det frågan hänskjutits till nämnden, och nämnden kan, om den

behöver rådrum, förordna om ytterligare en veckas uppskov. Visserligen

finns det inga formella garantier för att nämnden skall kunna fatta beslut;

den är nämligen paritetiskt sammansatt och varje ledamot har en röst. Ej

heller är parterna rättsligt förpliktade att följa nämndens rekommendationer.

Men enligt min mening innebär dessa avtal, som vilar på förtroende

för organisationernas vilja och förmåga att under ansvar utöva sin maktställning,

ändock avsevärda garantier mot samhällsfarliga konflikter inom

det offentliga tjänstemannaområdet. Särskilt vill jag framhålla betydelsen

av den utsträckta fredsplikt efter förhandlingssammanbrott, som parterna

underkastat sig och som möjliggör ingående överväganden om verkningarna

av en förestående konflikt. Det hade enligt min mening icke varit lämpligt

att låta nämnden med för parterna bindande verkan avgöra, huruvida

en konflikt med hänsyn till föreliggande samhällsintressen kan tillåtas

eller icke. Inom det offentliga tjänstemannaområdet bör det vara statsmakterna

förbehållet att bestämma därom. Ingen ifrågasätter Kungl. Maj:ts och

riksdagens rätt att tillgripa tvångslagstiftning till skydd för vitala samhällsintressen.

Under utredningsarbetet har gjorts gällande att i vart fall för oavsättliga

tjänstemän eller för vissa andra grupper av tjänstemän lockout och strejk

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

ej kan ifrågakomma. Sålunda har förhandlingsrättsutredningen hävdat att

arbetsinställelse är oförenlig med den ställning oavsättlig tjänsteman intager.

I denna fråga har departementspromemorian givit uttryck för en annan

uppfattning. Enligt vad som där anföres möter det från principiella, rättsliga

synpunkter ej hinder att jämställa oavsättlig tjänsteman med arbetstagare

i enskild tjänst i fråga om tillgång till kollektiva stridsåtgärder. Till denna

bedömning har remissinstanser, som särskilt företräder juridisk sakkunskap,

anslutit sig. Att sätta de oavsättliga tjänstemännen i en särställning

med avseende på tillgång till fackliga stridsmedel skulle skapa svårigheter i

flera hänseenden. Eftersom anställningsformerna fullmakt och konstitutorial

användes högst olika inom skilda förvaltningsområden och utan hänsyn

till områdets sårbarhet vid arbetskonflikter, skulle effekten av stridsåtgärder

drabba olika och slumpartat. I det vanligen förekommande fall att en ordinarie

tjänsteman vikarierar på en högre icke ordinarie tjänst skulle tvekan

uppkomma om hans skyldighet att utföra arbete vid konflikt. Jag anser sålunda

såväl principiella som praktiska skäl tala för att man ej gör skillnad

mellan oavsättliga tjänstemän och övriga arbetstagare såvitt gäller rätt till

lockout och strejk. Inte heller bör ifrågakomma att av andra skäl lagstiftningsvägen

sätta vissa tjänstemän i särställning i fackligt hänseende.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla att, om de offentliga tjänstemännen

tillerkännes förhandlingsrätt enligt 1936 års lag, man också bör i princip

godtaga lockout och strejk som lovliga stridsmedel inom detta arbetsområde.

För min del anser jag i likhet med flertalet remissinstanser, att ett sådant

steg kan tagas utan att fördenskull väsentliga samhällsintressen behöver

äventyras. Jag anser vidare, att rätten till arbetsinställelse i princip bör

gälla oavsett anställningsform och arbetsuppgifter.

På den privata arbetsmarknaden gäller icke andra i lag stadgade förbud

att med iakttagande av föreskriven varseltid vidtaga arbetsinställelse än kollektivavtalslagens

förbud mot stridsåtgärder i tolkningstvister m. m.; jag

bortser i detta sammanhang från förhållanden under krig och därmed likartade

tillstånd. I departementspromemorian föreslås att inom det offentliga

tjänstemannaområdet rätten att vidtaga lockout och strejk utöver vad som

följer av kollektivavtalslagen begränsas i tre hänseenden. Dels får sådan

arbetsinställelse vidtagas endast vid konflikt om anställnings- och arbetsvillkor,

varom avtal må träffas, dels begränsas i vissa hänseenden rätten till

sympatiåtgärder och dels skall som villkor för rätt att deltaga i strejk gälla

att beslut om strejken fattats av organisation som tjänstemannen tillhör.

Vad sålunda föreslagits har vunnit gillande hos flertalet remissinstanser

och även jag anser förslagen om dessa begränsningar i rätten till arbetsinställelse

vara på sin plats. Det finnes icke anledning att inom det offentliga

tjänstemannaområdet tillåta lockout och strejk annat än som påtryckningsmedel

i avtalsförhandlingar. Stridsmedlen bör alltså ej få användas för att

öva påtryckning i fråga, varom avtal ej må träffas. I princip bör det ej hel
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965 111

ler vara tillåtet att inställa arbetet för att bispringa den som befinner sig i

konflikt med en tredje part. Sålunda bör exempelvis statens tjänstemän ej

få vidtaga sympatistrejk för att stödja kommunalt eller privat anställda arbetstagare.

Däremot synes det ej böra resas förbud mot att en organisation

av statstjänstemän sympatistrejkar för att bistå en annan sådan organisation.

Kravet att strejk skall ha beslutats av tjänstemannens arbetstagarförening

motiveras av att det är föreningen, som i avtalsförhandlingarna företräder

tjänstemannen och som har att gentemot arbetsgivaren främst taga

ansvaret för arbetsfredens bevarande. Eftersom det står varje tjänsteman

fritt att ansluta sig till en arbetstagarförening, utgör villkoret i fråga ingen

begränsning i tjänstemans möjligheter att med fackliga medel tillvarataga

sina intressen. Medan sålunda strejk kan företagas endast av organiserade

tjänstemän, bör, såsom föreslås i promemorian, lockout kunna riktas även

mot den som är oorganiserad. Från principiell synpunkt kan måhända en

sådan ordning synas mindre tillfredsställande och från något håll har också

förslaget i denna del kritiserats. Såsom arbetsdomstolens ordförande framhållit

talar emellertid starka praktiska skäl för densamma, och förslaget synes

därför böra godtagas.

Till fackliga stridsmedel som är att jämföra med strejk hör bl. a. sådana

aktioner som partiell arbetsvägran, exempelvis vägran att utföra övertidsarbete,

samt nedsättning av arbetstakten, s. k. maskning. Även uppsägning i

fackligt syfte utgör en med strejk jämförlig stridsåtgärd. Enligt min mening

finnes det icke anledning att inom det offentliga tjänstemannaområdet

tillåta dylika stridsåtgärder vid sidan av strejk. Tjänstemännen bör vid konflikt

ha att välja mellan total arbetsinställelse i form av strejk och att fullgöra

sin tjänsteplikt fullt ut. Såsom arbetsdomstolens ordförande framhållit

bör det icke heller vara tillåtet för offentlig arbetsgivare att såsom stridsåtgärd

innehålla del av den tjänstemannen tillkommande lönen. Vilken lön

som skall anses tillkomma arbetstagare under s. k. avtalslöst tillstånd kan

emellertid vara föremål för tvekan. Tvist härom får i sista hand avgöras av

domstol.

Arbetsdomstolens ordförande har i sitt remissvar ifrågasatt om icke även

nyanställningsblockad bör vara förbjudet stridsmedel för att öva påtryckning

i fråga varom avtal icke må träffas. I anslutning härtill vill jag framhålla,

att uppsägning såsom stridsåtgärd enligt vad jag nyss anfört är förbjuden

på det offentliga tjänstemannaområdet och att nyanställningsblockad

därför kan gälla endast enstaka tjänster. Skulle en tjänstemannaorganisation

tillgripa sådan blockad såsom stridsmedel i fråga varom avtal ej

må träffas, äger — enligt vad jag strax ämnar förorda — tjänsteman icke

rätt till neutralitet, varför myndighet kan ålägga sina tjänstemän att utföra

det blockerade arbetet. Ett särskilt stadgande om förbud mot nyanställningsblockad

behövs därför knappast.

Det är uppenbart att en tjänsteman, som nedlägger arbetet vid en enligt

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

vad jag tidigare anfört tillåten strejk, ej bör kunna drabbas av ansvar för

tjänstefel. Om en strejk strider mot kollektivavtalslagen eller om den icke

är tillåten med hänsyn till dess syfte eller därför att den ej beslutats av vederbörande

organisation, uppkommer frågan vilka sanktioner som bör stå

till buds mot en sålunda olovlig eller eljest otillåten stridsåtgärd. Även

spörsmålet om medlen att ingripa mot partiell arbetsvägran och andra med

strejk jämförliga stridsmedel kräver beaktande. Uppenbarligen bör ansvaret

för och sanktionsmedlen mot olovliga eller eljest otillåtna stridsåtgärder

utformas på det sätt som är bäst ägnat att bevara arbetsfreden. Ur denna

synpunkt är det väsentligt att tjänstemännens organisationer så långt möjligt

hålles ansvariga för iakttagande av de regler, som uppställes i arbetsfredens

intresse, och att alltså påföljd för överträdelse av dessa regler kan

göras gällande ej endast mot den enskilde tjänstemannen utan även mot

den organisation som beslutat om stridsåtgärden eller aktivt stöder densamma

eller som underlåter att söka förmå sina medlemmar att följa dessa regler.

En annan viktig synpunkt är att man bör tillgodose det behov av snabb

rättskipning, som här föreligger. Det bör sålunda finnas möjlighet att utan

dröjsmål få prövat, huruvida en stridsåtgärd strider mot fredsplikten enligt

lagen om kollektivavtal eller enligt de särskilda bestämmelser som gäller

för offentliga tjänstemän, och att, om så skulle vara fallet, få en dom som

ålägger de felande att omedelbart häva stridsåtgärden. Vidare bör beaktas

intresset att så långt möjligt undvika att likartade frågor blir behandlade

och bedömda i skilda instanser.

Vad sålunda anförts kunde synas tala för att alla fall av strejk och därmed

jämförliga stridsåtgärder på det offentliga tjänstemannaområdet lämpligen

borde behandlas enligt samma regler som gäller för den privata arbetsmarknaden

vid brott mot fredsplikt enligt kollektivavtalslagen och att

straffrättslig påföljd i intet fall skulle drabba offentlig tjänsteman, som deltager

i stridsåtgärd i strid mot meddelade bestämmelser. Utan tvivel är arbetsdomstolen

speciellt lämpad att upptaga och pröva mål, vari göres gällande

att stridsåtgärd är kollektivavtalsstridig eller på annan grund otillåten.

Framför allt tänker jag härvidlag på det förhållandet att arbetsdomstolens

domar ej kan överklagas och att domstolen alltså har större möjlighet

än de allmänna domstolarna att tillgodose behovet av snabba ingripanden.

När det gäller valet av medel att inskrida mot olovliga eller eljest otillåtna

angrepp mot fredsplikten inom det offentliga tjänstemannaområdet torde

man emellertid, såsom skett i departementspromemorian, böra skilja mellan

olika fall.

Som jag nyss nämnt bör offentlig tjänsteman få deltaga i strejk endast

om den beslutats av den organisation han tillhör. Uppenbart är att påföljd

för åsidosättande av detta villkor i allmänhet ej kan utkrävas av någon organisation

och att man alltså här som regel ej kan få de garantier för arbetsfredens

bevarande som ligger i att en organisation kan hållas ansvarig. Det

synes ej tillfyllest att här lita enbart till skadeståndssanktion mot den en
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr (iO år 1965

skilde tjänstemannen. Härtill kommer att det i svåra fall bör finnas möjlighet

att från tjänsten skilja den som strejkar utan medverkan av organisation

och beträffande oavsättlig tjänsteman kan detta ske endast i straffrättslig

ordning. Gentemot departementspromemorians förslag att tjänsteman, som

strejkar utan stöd av organisation, skall kunna straffas för tjänstefel eller,

i förekommande fall, i disciplinär ordning har erinran ej framställts och

jag ansluter mig till detta förslag.

Vad härefter angår organisationsmässig strejk kan enligt de förslag för

vilka jag tidigare redogjort en sådan arbetsinställelse vara förbjuden antingen

därför att den strider mot den i kollektivavtalslagen påbjudna fredsplikten

eller därför att den har ett otillåtet syfte. Förbjudna är vidare sådana

stridsåtgärder som exempelvis partiell arbetsvägran och maskning.

Enligt departementspromemorian bör en organisationsmässig strejk, som

utgör brott enbart mot den på kollektivavtal grundade fredsplikten, icke

medföra annan påföljd än skadestånd enligt lagen om kollektivavtal; mål

om ansvar för sådan strejk bör enligt förslaget prövas uteslutande av arbetsdomstolen.

Denna ståndpunkt, som godtagits tämligen allmänt av remissinstanserna,

synes välgrundad. De sanktionsmedel i form av skadestånd

mot enskild tjänsteman och hans organisation som står arbetsdomstolen

till buds enligt lagen om kollektivavtal torde i fall varom här är fråga

vara tillräckliga. Det har visserligen ifrågasatts om ej tiden är inne att ändra

den s. k. 200-kronorsregeln i 8 § lagen om kollektivavtal, vilken regel

gällt oförändrad sedan 1929 och som vid sin tillkomst närmast tog sikte på

industriarbetarnas dåvarande löner. Med hänsyn till vad jag nyss anfört om

straffpåföljd för offentlig tjänsteman, som vidtager stridsåtgärd utan stöd

av sin organisation, synes denna fråga främst ha betydelse för den privata

arbetsmarknaden och bör därför ej upptagas i detta sammanhang. Jag vill

för övrigt erinra om att nämnda regel kan sättas ur spel genom överenskommelse

av de parter som sluter kollektivavtal.

Är strejken otillåten med hänsyn till dess syfte, ådrager sig enligt departementspromemorians

förslag tjänsteman, som deltager i strejken, straffpåföljd

även om hans organisation påbjudit strejken. Någon påföljd för organisationen

inträder däremot enligt förslaget icke annat än för det fall

att strejken tillika är kollektivavtalsstridig. Är detta fallet, kommer enligt

förslaget den enskilde tjänstemannen att drabbas av straffpåföljd varjämte

tjänstemannen och hans organisation blir skadeståndsskyldiga enligt lagen

om kollektivavtal. Arbetsdomstolens ordförande har såtillvida ställt sig

tveksam till den sålunda föreslagna regleringen, som han ifrågasatt om icke

alla av arbetstagarförening beslutade otillåtna stridsåtgärder — såväl strejk

som andra åtgärder — lämpligen bör behandlas enligt samma regler, som när

fråga är om brott mot fredsplikt enligt kollektivavtalslagen. Även om vissa

skäl kan anföras för att offentligrättsligt grundade förpliktelser för statens

och kommunernas tjänstemän alltid sanktioneras i straffrättslig ordning,

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

har jag funnit beaktansvärda skäl tala för den av arbetsdomstolens ordförande

anvisade lösningen. Av de offentliga tjänstemännens organisationer

bör kunna krävas såväl att de avhåller sig från att aktivt medverka i strejkaktioner

med otillåtet syfte eller i andra otillåtna stridsåtgärder som att de

är positivt verksamma för att förmå sina medlemmar att avstå från dylika

aktioner. Denna skyldighet bör åvila organisationerna även då kollektivavtal

ej gäller. Vad angår frågan om påföljd för enskild tjänsteman, som deltager

i en av hans organisation påbjuden strejk, ter det sig ej helt tilltalande

att han drabbas av straff ens i det fall att strejken har ett otillåtet syfte.

Såsom arbetsdomstolens ordförande framhållit kan det vara att ställa alltför

stora krav på tjänstemannen, att han skall vid straffrättsligt ansvar på

egen hand taga ställning till frågan huruvida den av hans organisation påbjudna

strejken är tillåten i det hänseende varom här är fråga. Skadeståndspåföljd

enligt kollektivavtalslagens bestämmelser bör anses som tillräcklig

sanktion. Om sålunda deltagande i organisationsmässig strejk icke

skall medföra straff, synes samma böra gälla om tjänsteman deltager i

sådana av hans organisation påbjudna, mindre långtgående stridsåtgärder

som partiell arbetsvägran och maskning eller om tjänstemannen på anmodan

av sin organisation säger upp sig i syfte att öva påtryckning.

På grund av det anförda förordar jag, att det icke skall anses som tjänstefel

eller disciplinbrott att tjänsteman deltager i strejk eller därmed jämförlig

stridsåtgärd, som beslutas av organisation som han tillhör. I stället bör i

fall som här avses skadestånd enligt lagen om kollektivavtal kunna ådömas

såväl tjänstemannen som hans organisation. Mot organisationen bör skadeståndspåföljd

enligt nämnda lag kunna göras gällande även om organisationen

endast understödjer eller förhåller sig overksam till en otillåten strejk

eller en därmed jämförlig stridsåtgärd. Uppenbarligen bör mål om skadeståndspåföljd

varom här är fråga prövas av arbetsdomstolen och det även

om stridsåtgärden ej innebär brott mot kollektivavtalsgrundad fredsplikt.

En väsentlig fördel med den sålunda förordade lösningen är att antalet mål,

som kan komma under bedömning vid såväl allmän domstol som arbetsdomstolen

begränsas.

Arbetsdomstolens ordförande har föreslagit särskilda regler om behandling

vid arbetsdomstolen av mål, vari tjänstemannaorganisation påstår, att

visst förfarande på arbetsgivarsidan innebär otillåten stridsåtgärd. Något behov

av andra bestämmelser härom än de nu gällande synes dock knappast

finnas.

För närvarande finns icke några författningsbestämmelser i fråga om offentlig

tjänstemans rätt till neutralitet vid arbetskonflikt. Denna fråga behandlas

i departementspromemorian. Där föreslås att tjänsteman skall äga

intaga en neutral hållning till facklig aktion från andra arbetstagares sida,

vare sig dessa är arbetare eller tjänstemän, och alltså icke vara skyldig att

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

utföra arbete, som är föremål för tillåten strejk eller för lovlig blockad

på det avtalsfria området. Neutralitet föreligger enligt förslaget även vid

lockout. Å andra sidan föreslås en begränsning av neutralitetsrätten i det

hänseendet att den som står utanför en konflikt skall — vare sig han

tillhör en stridande organisation eller icke — vara skyldig att utföra förutom

sina vanliga tjänsteåligganden jämväl skyddsarbete. De nu nämnda

förslagen har ej föranlett erinran från remissinstanserna och de bör även

enligt min mening läggas till grund för neutralitetsrättens utformning på

det offentliga tjänstemannaområdet. För att rätt till neutralitet skall föreligga

fordras alltså, att arbetsinställelsen är tillåten, d. v. s. lovlig enligt lagen

om kollektivavtal, och — vad angår tjänstemannastrejk — dessutom uppfyller

de särskilda villkor för rätt till arbetsinställelse för vilka jag förut redogjort.

Strider arbetsinställelsen mot särskild lag om tjänsteplikt eller mot

föreskrift i avtal, föreligger ej heller rätt till neutralitet. I de fall då tjänsteman

sålunda ej äger åberopa neutralitetsrätt är han skyldig att utföra även

arbete som eljest utföres av strejkande eller som är föremål för blockad. Såsom

framhålles i departementspromemorian avses icke att neutralitetsrätten

skall begränsa offentlig arbetsgivares principiella frihet att även under

konflikt företaga omgruppering av tjänstemän. Arbetsgivaren skall sålunda

vara oförhindrad att under konflikt öka tjänstgöringstiden utöver den

normala för utomstående tjänstemän på grund av annan omständighet än

konflikten, exempelvis sjukdomsfall eller tillfällig ökning av antalet inkommande

ärenden. Däremot skall myndigheten icke få beordra tjänstemännen

att på övertid fullgöra sådant arbete som förut utförts av strejkande.

Det ligger i sakens natur att myndighet i tveksamma fall bör iakttaga

återhållsamhet när det gäller att under konflikt utsträcka tjänstgöringsskyldigheten

för tjänsteman, som står utanför konflikten.

Vad angår neutral tjänstemans skyldighet att utföra skyddsarbete må

följande framhållas. Såsom föreslagits i departementspromemorian bör begreppet

skyddsarbete utformas i huvudsak efter mönster av hithörande bestämmelser

i det s. k. Saltsjöbadsavtalet mellan Svenska arbetsgivareföreningen

och Landsorganisationen. Det bör tillkomma den offentlige arbetsgivaren

att närmare bestämma vad slags arbete den neutrale tjänstemannen

skall utföra som skyddsarbete. Jag kan ej biträda det från remisshåll

framförda förslaget att det skulle bero av förhandlingsöverenskommelse

i vilken utsträckning offentlig arbetsgivare äger taga neutral tjänsteman

i anspråk för arbetsuppgifter varom här är fråga. Samtidigt är jag angelägen

understryka att begreppet skyddsarbete i förevarande sammanhang är

avsett att tolkas restriktivt och att hit kan räknas endast arbete som oundgängligen

måste utföras för att vid konflikt verksamheten skall kunna avvecklas

på ett tekniskt försvarligt sätt eller för att förebygga fara för människor

eller skada på egendom.

I ett par remissvar föreslås att skyldigheten att utföra skyddsarbete ut
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

sträckes att avse även tjänstemän som är inbegripna i konflikt. Frågan om

begränsning av dessa tjänstemäns strejkrätt sammanhänger med spörsmålet

om hur samhällsfarliga konflikter skall kunna undvikas inom den offentliga

förvaltningen. Dessa spörsmål bör i första hand lösas efter överenskommelse

med de offentliga tjänstemännens organisationer. I de huvudavtal

som staten och kommunförbunden träffat med tjänstemännens huvudorganisationer

liar också, som jag tidigare nämnt, överenskommits om

anordningar i angivet syfte. Med hänsyn härtill bör ej övervägas att lagstiftningsvägen

föreskriva skyldighet att utföra skyddsarbete för andra tjänstemän

än dem som önskar iakttaga neutralitet vid arbetskonflikt.

En väsentlig fråga under utredningsarbetet har varit huruvida och i vilken

utsträckning det bör stadgas begränsningar i rätten att förhandla och

träffa avtal om offentlig tjänstemans anställningsförhållanden. Som jag

tidigare nämnt bör 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt göras

tillämplig även på de tjänstemän hos stat och kommun, som är underkastade

ämbetsansvar. I denna lag förstås med förhandlingsrätt rätten att

påkalla förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom

rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Alla

frågor, som förhandlingsrätten sålunda rymmer, kan enligt 1 § lagen om

kollektivavtal regleras i sådant avtal och förhandling som öppnas enligt

1936 års lag avser också vanligen att få ett kollektivavtal till stånd. Visserligen

medför förhandlingsrätt för ena parten icke någon skyldighet för motparten

att sluta avtal. På den privata arbetsmarknaden har arbetsgivarna

i allmänhet förbehållit sig rätten att själva bestämma över sina företag. Om

ej annat följer av inskränkande bestämmelser i lag eller avtal, anses arbetsgivaren

äga själv leda och fördela arbetet, fritt antaga och avskeda arbetskraft

samt bestämma om den arbetsskyldigliet som åvilar den anställde inom

ramen för anställningsavtalet. Eftersom det råder avtalsfrihet i dessa

frågor, blir dock arbetsgivarens möjligheter att utöva sina ifrågavarande befogenheter

i praktiken beroende av huruvida de anställda och deras organisationer

påkallar medinflytande och med vilken kraft de är beredda att genomdriva

sina anspråk.

I departementspromemorian föreslås vissa begränsningar i rätten att

träffa avtal mellan stat och kommun, å ena, samt offentlig tjänsteman, å

andra sidan. Med avseende på förbudets räckvidd har de offentliga tjänstemännen

indelats i tre kategorier. Det längst gående förbudet föreslås skola

gälla statens tjänstemän och avser huvudsakligen frågor om tjänstetillsättning,

tjänstemans åligganden, disciplinär bestraffning, anställnings upphörande,

tjänsteorganisationens utformning, myndighets arbetsuppgifter samt

ledningen och fördelningen av arbetet inom myndighet. Den andra kategorien

omfattar sådana ämbetsansvariga tjänstemän hos kommun, församling,

skogsvårdsstyrelse, hushållningssällskap, allmän försäkringskassa eller an
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965 117

nan allmän inrättning vilkas anställningsförhållanden är helt eller delvis

reglerade i lag eller annan allmän författning. Beträffande dem föreslås förbudet

skola avse dels åligganden i tjänsten och dels sådana författningsmässigt

reglerade anställningsvillkor, som enligt vad nyss sagts är för statstjänstemännens

vidkommande undantagna från avtalsrätt. Med denna bestämning

kommer bl. a. kommunalt anställda lärare och läkare, församlingspräster

och kyrkomusiker samt lärare vid statsunderstödda privatskolor

att vara underkastade i huvudsak samma begränsningar i förhandlingsrättsligt

hänseende som statstjänstemännen. Den tredje kategorien slutligen

omfattar övriga hos kommun eller allmän inrättning anställda tjänstemän,

som har ämbetsansvar. Beträffande dem föreslås förbudet skola avse endast

åligganden i tjänsten. Övriga anställningsvillkor, således ej endast lön

och ekonomiska förmåner av annan art utan även exempelvis frågor om

antagande och entledigande samt disciplinär bestraffning, skall såvitt gäller

tjänsteman tillhörande denna tredje kategori kunna bli föremål för behandling

enligt 1936 års lag och reglering i kollektivavtal.

Även enligt min mening finns inom det offentliga tjänstemannaområdet

vissa frågor, som ej lämpligen bör regleras i kollektivavtal. Jag åsyftar härvid

i första hand sådana frågor av rent eller övervägande organisatorisk

art som vad slags verksamhet det allmänna skall bedriva och hur denna

verksamhet lämpligen bör handhavas. Det torde ej heller vara föremål för

delade meningar att det i princip hör ankomma på statsmakterna och, inom

det kommunala området, kommunernas beslutande organ att besluta i dylika

frågor oberoende av organisationer, som främst företräder de anställdas

intressen som löntagare. I och för sig torde väl stat och kommun utan

stöd av lagbestämmelser, som inskränker avtalsfriheten, kunna förbehålla

sig bestämmanderätten i dessa frågor på samma sätt som arbetsgivarna

i allmänhet kunnat det på den privata arbetsmarknaden. Såsom framhålles

i departementspromemorian bör emellertid det allmännas möjligheter att

hävda sin bestämmanderätt i hithörande frågor ej bero av i vad mån dess

förhandlingsorgan lyckas hålla frågorna utanför avtalsreglering. Jag anser

därför att i lag bör meddelas förbud mot avtal om den offentliga tjänsteorganisationens

utformning, offentlig myndighets arbetsuppgifter samt ledningen

och fördelningen av arbetet inom myndigheten. Det synes icke finnas

anledning att, såsom skett i departementspromemorian, undantaga den

icke reglerade kommunala förvaltningen från detta förbud.

Vid övervägande av frågan om ytterligare begränsningar i avtalsfriheten

är påkallade har man att beakta, att, såvitt gäller statens tjänstemän,

grundläggande bestämmelser om antagande och entledigande för närvarande

finnes i grundlag. Jag åsyftar regeringsformen § 28 om befordringsgrunder

vid statliga tjänstetillsättningar och § 36 om oavsättlighet. Riksdagen

har som vilande antagit förslag till sådan ändring av det sistnämnda

stadgandet att grundlagsenlig oavsättlighet tillkommer endast domare

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

(prop. 1964: 140, KU 19). Enligt förslaget skall emellertid grundläggande

bestämmelser i övrigt om statstjänstemännens rättsställning givas i lag. Vid

förslagets framläggande för riksdagen yttrade föredragande departementschefen,

att de samhällsintressen som är förenade med en självständig och

oväldig kår av förvaltningstjänstemän borde tillgodoses genom att i nämnda

lag meddelades utförliga och specificerade bestämmelser om skydd för statstjänsteman

mot godtyckligt eller eljest obehörigt avsked. Allmänna intressen

talar sålunda för att frågor om antagande och entledigande av statstjänsteman

liksom hitintills regleras i offentligrättslig ordning och således

utan rätt att träffa avtal därom; att förutsättningarna för entledigande bestämmes

i lag ligger även i de anställdas intresse. Om avtal ej bör få träffas

om statstjänstemans åligganden i tjänsten och villkoren för entledigande,

torde avtal ej heller böra tillåtas i frågor som avser disciplinär bestraffning

av statstjänsteman. Av det anförda framgår att jag i likhet med flertalet remissinstanser

i det stora hela ansluter mig till departementspromemorians

förslag om begränsning av rätten att förhandla om statstjänstemännens anställningsvillkor.

Med hänsyn till arten av de arbetsuppgifter som åvilar

tjänstemän tillhörande den andra av mig i det föregående omnämnda kategorien

bör även för dessa tjänstemän gälla i huvudsak samma begränsning

av förhandlingsrätten.

Vad härefter angår tjänstemän tillhörande den tredje tjänstemannakategorien,

d. v. s. i huvudsak tjänstemän inom den icke reglerade kommunala

förvaltningen, har kommunförbunden framställt invändningar mot vad i departementspromemorian

föreslagits om förhandlingsområdets utformning

såvitt gäller dessa tjänstemän samt yrkat förbud mot avtal om tjänstetillsättning,

disciplinära åtgärder och villkoren för anställnings upphörande.

Detta yrkande kan jag ej biträda. Rättsförhållandet mellan kommunerna

och deras tjänstemän har hitintills betraktats som i princip privaträttsligt

grundat. Visserligen är anställningsvillkoren i allmänhet bestämda i reglementen

antagna av kommunernas fullmäktige. Kommunernas normaltjänstereglementen

har dock tillkommit efter överenskommelser med personalorganisationerna.

Tjänstemans skyldighet att underkasta sig av fullmäktige

beslutade ändringar av anställnings- och avlöningsvillkor förutsätter att sådan

överenskommelse träffats. Reglementena är visserligen enligt gällande

rätt icke att anse som kollektivavtal, i vart fall icke såvitt angår tjänstemän

med ämbetsansvar, och lockout och strejk kan ej vidtagas mot eller av tjänstemännen.

De kommunala förhandlingsordningarna erkänner emellertid

uppsägning som stridsåtgärd och föreskriver vid sådan uppsägning i stället

för de i reglementena stadgade uppsägningstiderna en för alla tjänstemän

enhetlig ömsesidig uppsägningstid av en månad. Uppenbart är att de kommunala

tjänstereglementena och förhandlingsordningarna i realiteten ger

kommunaltjänstemännen och deras organisationer i allt väsentligt samma

inflytande över anställningsvillkoren som om dessa reglerats i kollektiv
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

avtal. Förbud mot avtal om tjänstetillsättning, disciplinära åtgärder och

villkor för anställnings upphörande skulle innebära att en offentligrättslig

reglering infördes på ett område som hitintills lämnats fritt för enskilda avtal

och som för närvarande regleras genom överenskommelser, vilka står

kollektivavtalet nära. Det saknas enligt min mening bärande skäl att företaga

en sådan ändring samtidigt som man ger statens tjänstemän full förhandlingsrätt

beträffande deras ekonomiska anställningsvillkor. I vart fall

kan ej ifragakomma att —- sasom kommunförbunden i första hand yrkar —

frågor om tjänstetillsättning, disciplinmedel och anställnings upphörande genom

tvingande lagregler föres utanför avtalsområdet och överlämnas till

kommunernas bestämmanderätt. Antingen bör frågorna regleras i lag eller

bör det finnas möjligheter för tjänstemännen och deras organisationer att

utöva det inflytande som förhandlingsrätt enligt 1936 års lag innebär. Ett

särskilt skäl att ej begränsa avtalsfriheten är att kommunernas tjänstemän

i motsats till statens i allmänhet — om man bortser från de fall där kommunal

besvärsnämnd finnes inrättad — ej äger anföra förvaltningsbesvär

över beslut om anställande och entledigande utan är — vid sidan av utvägen

att anhängiggöra talan vid de allmänna domstolarna — hänvisade till

de restriktivt utformade kommunalbesvären. Tillätes kollektivavtal i dessa

frågor, kan enskild tjänsteman få sin rätt prövad i arbetsdomstolen.

Som en lösning att komma under övervägande i sista hand föreslår kommunförbunden,

att den i departementspromemorian föreslagna lagen om

statens tjänstemän, vilken innehåller regler om sådana anställningsvillkor

varom avtal ej ma träffas, kompletteras med bestämmelser om kommunernas

tjänstemän. Ej heller detta förslag anser jag mig böra biträda. Det synes

icke föreligga förutsättningar för att i en gemensam lag sammanföra bestämmelser

om statens och kommunernas tjänstemän. Som jag förut nämnt

är de givna stats- och förvaltningsrättsliga utgångspunkterna för en reglering

av anställningsvillkoren icke desamma för statens tjänstemän som för

kommunernas. Härtill kommer att de kommunala verksamhetsområdena

i hög grad skiljer sig från det statliga och att de även sinsemellan företer

betydande olikheter. Slutligen skulle en reglering i lag av förhållandet mellan

kommuner na och deras anställda efter förebild av den statliga tjänstemannalagen

kunna anses inkräkta på den kommunala självstyrelsen.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla, att jag sålunda i det stora hela

ansluter mig till departementspromemorians av flertalet remissinstanser

tillstyrkta förslag om förhandlings- och avtalsområdets utformning, ehuru

med den jämkningen att avtalsförbudet såvitt gäller organisationsfrågor

utsträckes att avse hela det offentliga tjänsternannaområdet. Jag avser alt i

det följande upptaga frågan om den närmare bestämningen av tjänstemannabegreppet

inom offentlig förvaltning. Beträffande olika detaljfrågor om

vad som är att hänföra till det avtalsfria området har delade meningar yppats

och jag återkommer härtill vid behandlingen av de olika lagbestämmel
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

serna. I stort sett bör dock även i dessa frågor promemorian vara vägledande.

Såsom arbetsdomstolens ordförande framhållit synes det principiellt

riktigt att begränsa avtalsområdet så att man ej senare på grund av då vunna

erfarenheter nödgas ytterligare inskränka detsamma.

Skulle avtal komma att träffas i strid mot avtalsförbudet bör givetvis avtalet

i den delen vara utan verkan. Enligt gällande processuella regler

torde arbetsdomstolen vara skyldig att ex officio pröva, huruvida en omtvistad

kollektivavtalsbestämmelse angår ett ämne, varom avtal ej må träffas,

och, om så befinnes vara fallet, avvisa målet. Arbetsdomstolens ordförande

har — liksom hans företrädare i yttrande över förhandlingsrättsutredningens

betänkande — uttalat betänkligheter mot att domstolen skulle

på detta sätt tvingas kontrollera, att statens förhandlingsorgan icke överskrider

de gränser som i det allmännas intresse dragés för förhandlingsrätten.

Enligt min mening bör det emellertid ej möta något principiellt hinder

mot en dylik officialprövning från arbetsdomstolens sida. Redan enligt gällande

rätt åligger det domstolen en sådan prövningsskyldighet, t. ex. i fråga

om kollektivavtals ogiltighet av den anledningen att arbetstagare har ämbetsansvar,

och domstolen har också i sin praxis förklarat kollektivavtal vara

av nämnda anledning ogiltigt i omtvistat hänseende, oaktat part ej gjort

påstående därom. Sett ur praktisk synpunkt kan det uppenbarligen medföra

olägenheter, om en rättegång rörande tolkningen av ett avtal, som parterna

på ömse sidor anser bindande, leder till en förklaring från domstolens sida

att avtalet i viss del är ogiltigt. Särskilt är detta fallet om endera parten

gör gällande att avtalet under sådana omständigheter även i övrigt är ogiltigt

på grund av att en väsentlig förutsättning för detsamma brustit. Givetvis

ökar dessa olägenheter om parterna har svårt att på förhand avgöra om

ogiltighetsgrund föreligger och det skall ej förnekas, att den föreslagna

gränsdragningen mellan frågor varom avtal må trälfas och ö\riga frågor

stundom kan vålla tvekan vart ett visst ämne är att hänföra. Trots detta är

jag ej beredd att — såsom arbetsdomstolens förutvarande ordförande

ifrågasatt i sitt yttrande över förhandlingsrättsutredningens betänkande

_ föreslå en begränsning av arbetsdomstolens prövningsskyldighet i föro
varande

hänseende till fall där part gör gällande att kollektivavtalet är

ogiltigt därför att det avser fråga varom avtal ej må träffas. En sådan begränsning

skulle kunna medföra att de avtalsslutande parterna icke med

samma omsorg som eljest prövade om viss fråga hör till a\talsomradet eller

ej. Arbetsdomstolen bör därför i princip vara skyldig att självmant pröva

huruvida statliga och kommunala förhandlingsorgan överskridit gränserna

för sin befogenhet. Såsom arbetsdomstolens nuvarande ordförande förutsatt

bör dock hinder ej möta, att denna granskningsskyldighet begränsas

till de omtvistade delarna av avtalet.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

Fråga har uppkommit om tjänstemännen och deras organisationer bör

tillförsäkras rätt till överläggning med offentlig myndighet i frågor, som är

förbehållna arbetsgivarens bestämmanderätt. Departementspromemorians

förslag att gällande bestämmelser om rätt till sådan överläggning upphäves

utan att ersättas av motsvarande regler har mött gensagor dels från

vissa myndigheter, dels och i synnerhet från organisalionshåll. När det

gäller att taga ställning till denna fråga torde till en början böra beaktas att

gällande författningar om förhandlingsrätt med speciell innebörd för ämbetsansvariga

tjänstemän på sin tid tillkom som ersättning för att dessa

tjänstemän undantogs från den allmänna förhandlingsrätten enligt 1936

års lag. Genom att denna lag nu göres tillämplig på samtliga arbetstagare

i allmän tjänst, blir de ämbetsansvariga tjänstemännen i tillfälle att öva

samma inflytande som övriga arbetstagare över de från arbetstagarsynpunkt

mest väsentliga arbets- och anställningsvillkoren nämligen lön och

övriga med tjänsten förenade ekonomiska förmåner. Det är vid sådant förhallande

icke lika angeläget att beträffande övriga arbets- och anställningsvillkor

upprätthålla bestämmelser om rätt till överläggning.

Erfarenheten har visat att det bereder vissa svårigheter att skilja mellan

avtalsförhandlingar och överläggningar i syfte att framföra synpunkter och

önskemål. Dessa svårigheter framträder särskilt, om ena parten har rätt att

påkalla överläggning och motparten är underkastad en däremot svarande

skyldighet att ingå i svaromål. På det offentliga tjänstemannaområdet skulle

en dylik ordning lätt medföra risk för att avtal komme att träffas om frågor,

som ar förbehållna offentligrättslig reglering. De nuvarande bestämmelserna

om överläggningsrätt har visat sig svåra att tillämpa, särskilt i vad avser

skyldighet för statlig och kommunal myndighet att delgiva tjänstemännens

organisationer förslag och utkast till nya eller ändrade villkor.

Tjänstemännens centralorganisation har också i sitt remissvar hänvisat till

de s\årigheter som är förknippade med delgivningsplikt för myndighet och

förklarat sig icke påyrka att sådan plikt föreskrives. Av denna enligt min

mening välgrundade ståndpunkt synes följa, att det bör överlämnas åt myndigheterna

att själva avgöra i vilken utsträckning överläggning med organisationerna

är påkallad i frågor varom avtal ej må träffas. Det synes mig

icke vara en lämplig ordning att, såsom nyssnämnda organisation föreslår,

statliga och kommunala myndigheter ålägges att på framställning av organisation

upptaga överläggning med organisationen i varje fråga varom

avtal ej får träffas, innan myndigheten fattar beslut i ärendet. I mindre viktiga

ärenden måste det vara myndigheterna obetaget att fatta beslut utan

iakttagande a\ en förhållandevis omständlig överläggningsprocedur.

Uppenbailigen är det vanskligt att uppställa en regel för myndigheternas

handlande i förevarande hänseende. Varje sådan regel ger lätt upphov till

meningsskiljaktigheter om tillämpningen och vid en oriktig tillämpning

från myndighets sida kan dess beslut, även om del är i sak riktigt, komma

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

att efter besvär undanröjas såsom tillkommet i formellt oriktig ordning.

Trots dessa betänkligheter mot en lagfäst överläggningsrätt skulle jag måhända

vara beredd att föreslå ett dylikt institut, om det funnes anledning befara

att myndigheterna icke självmant kommer att upptaga överläggningar i

ärenden, där tjänstemännen och deras organisationer har grundade anspråk

på att få framföra sina synpunkter och önskemål. Det torde dock ej tinnas

skäl för dylika farhågor. Det måste ligga i de offentliga arbetsgivarnas eget

intresse att taga initiativ till överläggning i mera väsentliga frågor rörande

den offentliga administrationens utformning och verksamhet. Även

utan särskilda bestämmelser om överläggningsplikt för offentliga arbetsgivare

kommer organisationerna att indirekt åtnjuta visst rättsligt skydd

för sitt intresse av att få komma till tals med motparten i frågor utanför avtalsområdet.

Har kollektivavtal om löner o. d. träffats under vissa bestämda

förutsättningar med avseende på organisation och arbetsuppgifter, lär nämligen

under avtalstiden väsentlig ändring av vad sålunda är förutsatt ej

kunna genomföras utan att förhändlingar upptages med tjänstemännens organisationer

om de ändringar i löner och annat som de nya förhållandena

kan påkalla och organisationerna får därvid tillfälle att framföra synpunkter

även i frågor varom avtal ej må träffas. Jag förutsätter vidare att myndigheterna,

även om de ej har anledning att taga initiativ till överläggningar,

likväl kommer att vara lyhörda för önskemål från organisationernas sida

att få framföra synpunkter och önskemål innan ärenden avgöres.

I detta sammanhang bör erinras om den form för fortlöpande kontakter

mellan myndigheter och anställda som samarbetet inom företagsnämnder

utgör. Genom företagsnämnder har man velat tillgodose bl. a. de anställdas

krav på insyn i verksamheten och det är förutsatt att man i företagsnämnderna

samråder om för verket och dess personal väsentliga frågor. Utan

starka skäl bör de offentliga myndigheterna ej underkastas en ordning som

innebär — förutom skyldighet att förhandla enligt 1936 års lag om löner

o. d. och att hålla personalen genom företagsnämnder informerad om

verksamheten i övrigt — jämväl plikt att överlägga med organisationerna

beträffande anställningsförhållanden förbehållna offentligrättslig reglering.

Då jag ej blivit övertygad om behovet av en sådan överläggningsplikt,

ansluter jag mig till departementspromemorians förslag i denna del.

Däremot kan det vara lämpligt att ålägga myndighet överläggningsplikt vid

handläggningen av viss speciell fråga varom myndigheten äger besluta. Såsom

framgår av det följande föreslår jag skyldighet för företrädare föi

Kungl. Maj :t och för statlig myndighet att på begäran upptaga fråga om

uppsägning av tjänsteman till överläggning med tjänstemannens organisation.

Under utredningsarbetet har stor uppmärksamhet ägnats åt vad som brukar

kallas frikretsfrågan, d. v. s. spörsmålet om rätt för arbetsgivare att

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 196ö

påfordra, att vissa tjänstemän ej skall organisera sig eller i vart fall ej tillhöra

samma förening som den dem underställda personalen. Man har härvid

särskilt haft i tanke tjänstemän, som är satta att företräda det allmänna

i förhandlingar med personalorganisationerna eller som i ledande ställning

handlägger personalärenden. I departementspromemorian avvisas tanken på

ingrepp vare sig lagstiftningsvägen eller genom avtal i dessa tjänstemäns

föreningsrätt. Detta ställningstagande har vunnit tämligen allmänt gillande

ej endast bland organisationerna utan även hos myndigheterna. Jag kan för

min del i huvudsak ansluta mig till vad i denna fråga anförts i promemorian

och anser sålunda att det ej bör komma i fråga, att offentlig arbetsgivare

söker förmå de tjänstemän som här avses att icke vara organiserade eller

att icke tillhöra viss förening.

Med anledning av vad i några remissutlåtanden anförts i denna fråga vill

jag tillägga följande. Såsom justitieombudsmannen framhållit bör enbart det

förhållandet att det allmännas företrädare tillhör eller tillhört organisation,

som utgör förhandlingspart, ej anses ägnat att rubba förtroendet för hans

opartiskhet i tjänsteutövningen. Annorlunda förhåller det sig om vederbörande

tjänsteman tillhör organisations styrelse eller innehar annat förtroendeuppdrag

för organisation eller är funktionär inom densamma. En

dylik speciell anknytning till organisation måste vara ägnad att förringa tilltron

till tjänstemannens vilja och förmåga att vid handläggningen av ärende,

där hans egen organisation står som motpart, bortse från andra intressen

än dem han har att tillvarataga i tjänsten. Han bör därför avhålla sig

från att i tjänsten taga befattning med dylika ärenden och detta vare sig

ärendet avser ämne varom avtal må träffas eller annan fråga. Det är uppenbarligen

angeläget att tjänstemännen noga iakttager det jäv som här föreligger.

Jag kan således ej godtaga den av Statstjänstcmännens riksförbund

hävdade uppfattningen att exempelvis chef för lokal statlig myndighet bör

vara oförhindrad att i tjänsten förhandla med företrädare för organisation,

där han själv är förtroendeman. Inom den statliga förvaltningen får anses

gälla jävsregler, som vid straffansvar ålägger tjänstemännen att undvika

sådana intressekollisioner varom här är fråga. Inom det kommunala området

täcker de jävsregler, som gäller för fullmäktige och för ledamöter av

kommuns styrelse eller av kommunal nämnd, ej alla de fall där en fullmäktig

eller en ledamot kan tänkas sätta eget eller annans intresse framför

kommunens. Det kan dock förväntas att de av kommunernas valda förtroendemän

som har en speciell anknytning till arbetstagarorganisation hellre

frivilligt avstår från att vid utövandet av sitt kommunala förtroendeuppdrag

deltaga i handläggningen av ärende, där berörda omständighet kan

rubba förtroendet för deras opartiskhet, än att de utsätter sig för misstanke

att icke handla uteslutande i kommunens intresse. Vad angår kommunernas

tjänstemän lär hinder cj möta för vederbörande kommun att uppställa

formella jävsregler, som förbjuder exempelvis föredraganden eller sckrete
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

råren i kommunens lönenämnd, som tillika är ledamot av styrelsen föi vederbörande

fackorganisations lokalavdelning, att i tjänsten handlägga ärende,

där denna organisation har intressen att bevaka.

Det är tydligt att det jävsförhållande varom här är fråga bör få till resultat

att tjänsteman, i vars normala tjänsteutövning ingår att tillvarataga arbetsgivarens

intressen gentemot organisationerna, i sitt eget intresse avböjer

sådana uppdrag inom personalorganisation som kan grunda jäv. Skulle en

tjänsteman underlåta att göra vad på honom ankommer för att upplösa ett

dylikt permanent jävsförhållande, bör det stå stat och kommun fritt att vidtaga

åtgärder i angivet syfte, såsom att förflytta tjänstemannen till annan

tjänst, skilja honom från tjänsten eller ålägga honom att lämna sitt uppdrag

inom organisationen. Det får anses ligga i sakens natur att vidtagandet av

en dylik åtgärd, som avser att förhindra uppenbart missbruk av föreningsrätten,

icke är föreningsrättskränkande.

Enligt uttryckligt stadgande i 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt

möter icke hinder för avtal mellan arbetsgivare och arbetsledare

att den sistnämnde ej må vara medlem i förening, som avser tillvaratagande

av honom underställd personals intressen gentemot arbetsgivaren. Med arbetsledare

förstår lagen den som är anställd att såsom arbetsgivarens stallföreträdare

leda, fördela och kontrollera arbete vilket utföres av honom

underställd personal och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltager.

Såsom framhålles i departementspromemorian är denna s. k. arbetsledarklausuls

räckvidd såtillvida oklar som det råder viss osäkerhet om

vilka arbetstagare som är att anse som arbetsledare i lagens mening. Den

ovisshet om lagens innebörd som sålunda föreligger bör uppenbart föranleda

återhållsamhet från stats och kommuns sida, då fråga uppkommer

om klausulens tillämpning på andra arbetstagare än dem för vilka den

ostridigt gäller, d. v. s. verkmästare och förmän i industriell eller liknande

drift. I några remissvar begäres särskild utredning i syfte att förtydliga

arbetsledarklausulen. Såsom arbetsdomstolens ordförande framhållit synes

emellertid klausulen numera icke förorsaka några olägenheter av större

praktisk betydelse. Med hänsyn härtill och med den ställning jag tagit till

frågan om tillämpning av klausulen inom det offentliga tjänstemannaområdet

har jag inte anledning att framlägga förslag om ett förtydligande av

lagen i ifrågasatt hänseende.

Under utredningsarbetet har ifrågasatts om icke auktorisation i någon

form bör gälla som villkor för att tjänstemannaförening skall äga förhandlingsrätt

gentemot stat eller kommun. I departementspromemorian tas

avstånd från tanken. Där föreslås sålunda att man avskaffar det auktorisationstvång

som för närvarande gäller på det kommunala området. Mot departementspromemorians

förslag i denna del har invändningar ej framställts

under remissbehandlingen. Inte heller jag anser att det finns bäran
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1665

de skäl att inom det offentliga tjänstemannaområdet avvika från den på

den övriga arbetsmarknaden gällande ordningen, att arbetstagarna själva

bestämmer genom vilken arbetstagarförening de önskar förhandla med arbetsgivaren.

Inom det offentliga tjänstemannaområdet är förhållandena visserligen

såtillvida särpräglade som tjänstemannaföreningarna är jämförelsevis

många och på vissa områden uppträder som konkurrenter till varandra.

Förhandlingsarbetet inom det offentliga tjänstemannaområdet skulle

onekligen försvåras och olägenheter även i övrigt uppkomma, om ett

stort antal föreningar uppträdde som förhandlingsparter och om anställningsvillkoren

för likartade grupper av tjänstemän reglerades i skilda avtal.

Det är närmast farhågor för olägenheter av detta slag som tagits till

intäkt för de på sina håll framförda önskemålen om auktorisation som

ett medel att nedbringa antalet tjänstemannaföreningar eller åtminstone

förhindra uppkomsten av nya sådana föreningar. Dessa farhågor synes

emellertid överdrivna. Det torde ligga i de offentliga tjänstemännens eget

intresse att förhandlingarna på tjänstemannasidan skötes av stora och representativa

föreningar. Det förhållandet att tjänstemännen själva bestämmer

genom vilken förening de önskar utöva sin förhandlingsrätt hindrar självfallet

ej överenskommelser med arbetsgivaren att förhandlingsrätten på

arbetstagarsidan utövas av t. ex. en riksorganisation (förbund) eller en för

flera förbund gemensam central- eller huvudorganisation för medlemmarna

i samtliga underlydande föreningar. De av mig förut omnämnda huvudavtal

som staten och kommunförbunden ingått med tjänstemännens huvudorganisationer

innehåller sådana överenskommelser. Dessa överenskommelser

om centralisering av förhandlingarna på det offentliga tjänstemannaområdet

är ägnade att avsevärt motverka de olägenheter i förhandlingsarbetet

som organisationsstrukturen inom detta område eljest i och för sig kunde

medföra.

Övergången till en ordning, som innebär möjlighet att träffa kollektivavtal

om de offentliga tjänstemännens löneförmåner och att hänskjuta

tolknings- och tillämpningstvister till arbetsdomstolen, aktualiserar en

översyn i vissa hänseenden av gällande regler om handläggning och prövning

av lönctvister m. m. inom det offentliga tjänstemannaområdet.

Enligt gällande rätt tillkommer det arbetsdomstolen att upptaga och avgöra

mål rörande kollektivavtal; allmän domstol äger icke pröva sådana

mål. Mål om enskilda arbets- eller tjänsteavtal hör däremot under allmän

domstol och handlägges där som vanliga tvistemål. Till mål om kollektivavtal

räknas endast mål mellan arbetsgivare och arbetstagare, som båda är

bundna av kollektivavtal. Tvist om arbets- eller anställningsvillkor mellan

arbetsgivare och oorganiserade arbetstagare eller arbetstagare tillhörande

annan organisation än den som träffat kollektivavtalet upptages vid allmän

domstol, även om det mellan parterna föreliggande avtalet, vilket ofta är fal
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungi. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

let, helt eller delvis hämtar sitt innehåll från gällande kollektivavtal i branschen.

Resultatet härav blir alltså att även vid allmän domstol kan uppkomma

fråga om tolkning av kollektivavtal.

Inom det offentliga tjänstemannaområdet gäller för närvarande att

tvist om ämbetsansvarig tjänstemans löneförmåner ej kan prövas av arbetsdomstolen,

eftersom kollektivavtal om sådan tjänstemans anställningsvillkor

ej är tillåtet. Däremot anses allmän domstol behörig att upptaga

och pröva lönetvist mellan offentlig myndighet och tjänsteman hos

myndigheten. Beträffande präster och kyrkobetjänte gäller en särskild ordning.

Enligt 6 § punkten 8 länsstyrelseinstruktionen den 30 maj 1958 (nr

333) åligger det länsstyrelse att pröva och avgöra tvister om huru och till

vilket belopp prästerskapets och kyrkobetjäningens löningsrättigheter skall

utgöras. Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Ivungl. Maj :t, i vissa fall

med kammarkollegiet som mellaninstans. Hos Ivungl. Maj :t prövas besvären

av regeringsrätten. I den speciella administrativa tvistemålsprocess varom

här är fråga — en kvarleva från äldre tids kameralprocess — fungerar

länsstyrelse och högre instanser som specialdomstol. Det innebär, såvitt nu

är i fråga, att deras avgöranden vinner rättskraft och att allmän domstol

icke är behörig att upptaga tvist, som tillhör denna specialprocess. I den

mån prästers och kyrkobetjäntes anställningsförhållanden regleras i kollektivavtal

torde arbetsdomstolen och icke länsstyrelse vara att anse som

behörigt forum.

Jämte utvägen att anlita domstol i lönetvist kan offentlig tjänsteman

som regel söka rättelse av myndighets beslut i lönefrågor besvärsvägen

och detta även om beslutet innebär tolkning eller tillämpning av kollektivavtal

eller annat avtal. Besvär i lönemål prövas i allmänhet av förvaltningsdomstol.

Huvudregeln är att besvär i sådana mål — det må gälla

förvaltningsbesvär eller kommunalbesvär — i sista instans avgöres av regeringsrätten.

Från denna regel gäller emellertid det praktiskt betydelsefulla

undantaget att kammarrätten slutligt avgör besvärsmål om avlöningsförmån,

såvitt förmånen enligt fastställd stat eller annan gällande

föreskrift skall utgå under sådana förhållanden, att fråga, huruvida förmånen

rätteligen åtnjutits, författningsenligt kan såsom anmärkningsmål

komma under kammarrättens prövning. Anmärkningsvägen kan rättelse

ske, om en statlig myndighet felaktigt givit ut en löneförmån; vanligen är

här fråga om att en tjänsteman fått för mycket lön. I anmärkningsmål,

som anhängiggöres hos revisionsmyndighet genom revisionsanmärkning,

kan besvär som regel anföras över revisionsmyndighetens beslut och dylika

besvär prövas av kammarrätten. Genom sammankopplingen mellan besvärsordningen

i avlöningsmål och den statliga lönerevisionen blir kammarrätten

sista administrativa prövningsinstans i lönemål för flertalet statstjänstemän.

De administrativa domstolarnas, regeringsrättens och kammar
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

rättens, avgöranden i lönemål är icke slutliga i den meningen att avgörandena

utgör hinder för missnöjd part att få saken omprövad vid allmän

domstol eller, om tvisten hör under arbetsdomstolen, vid denna domstol.

Mot myndighets beslut om annan anställningsfråga än lön, t. ex. fråga om

avstängning eller entledigande från tjänsten eller disciplinär bestraffning,

kan likaledes i allmänhet anföras besvär. Besvären prövas i allmänhet av

Kungl. Maj :t i statsrådet. Regeringsrätten avgör dock mål om disciplinär

bestraffning av tjänsteman ävensom flertalet mål om avstängning eller

entledigande av tjänsteman med kommunal anställning. Utöver rätten att

anföra besvär i mål som här avses kan tjänstemannen föra talan om skadestånd

vid allmän domstol.

Till de processuella frågor som ett kollektivavtalssystem för de offentliga

tjänstemännen aktualiserar hör till en början vissa spörsmål rörande arbetsdomstolens

kompetens, sammansättning och arbetsformer. Om även ämbetsansvariga

tjänstemän får förhandlingsrätt och deras anställnings- och arbetsvillkor

blir reglerade i kollektivavtal, torde arbetsdomstolen komma att

i väsentligt ökad omfattning få pröva tvister inom det offentliga tjänstemannaområdet.

Bibehålies kompetensfördelningen mellan arbetsdomstolen och

de allmänna domstolarna oförändrad och lämnas nuvarande ordning med

besvärsrätt i lönemal och vissa andra mål till regeringsrätten och kammarrätten

orubbad, blir resultatet, att ett och samma kollektivavtal kan komma

att prövas av ett flertal domstolar. Uppenbarligen är detta inte en helt

tillfredsställande ordning, och under utredningsarbetet har olika förslag

framkommit, som syftar till större processuell enhetlighet på detta område.

Bl. a. har tanken väckts att ge arbetsdomstolen exklusiv behörighet i förhållande

till såväl allmän domstol som förvaltningsdomstol eller till åtminstone

endera av dessa domstolar att döma i alla mål om offentliga tjänsteavtal,

kollektiva såväl som enskilda. Jag anser dock icke lämpligt att i

detta sammanhang upptaga frågan om vidgad behörighet för arbetsdomstolen

utöver vad jag tidigare förordat beträffande prövningen av olaglig organisationsmässig

stridsåtgärd. Såsom arbetsdomstolens nuvarande ordtörande

framhållit bör en dylik reform icke övervägas utan att konsekvenserna

i olika hänseenden blivit noggrant utredda. Frågan om vidgning av

arbetsdomstolens behörighet har aktualiserats av riksdagen, som i skrivelse

1960:221 begärt utredning av frågan. Denna skrivelse har överlämnats

till domstolskommittén för att vara tillgänglig vid fullgörandet av kommitténs

utredningsuppdrag. Domstolskommitténs arbete pågår och dess

överväganden bör icke föregripas genom en reform, som innebär att på

det offentliga tjänstemannaområdet arbetsdomstolen tillägges behörighet att

pröva tvister, vilka på den privata arbetsmarknaden faller utanför domstolens

kompetens. Den processuella dualism som råder mellan arbetsdomstolen

och allmän domstol har, såsom arbetsdomstolens ordförande framhåller,

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kangl. Maj:ts proposition nr 60 dr 1965

knappast medfört några mera påtagliga olägenheter på den privata arbetsmarknaden

och det torde ej behöva befaras att det härutinnan skall komma

att gestalta sig annorlunda på det offentliga tjänstemannaområdet.

Såsom framhålles i departementspromemorian bör däremot nuvarande

regler om arbetsdomstolens sammansättning ändras i syfte att bereda representation

i domstolen åt stat och kommun som arbetsgivare i såväl

tjänstemannamål som andra mål samt åt de offentliga tjänstemännens organisationer.

Förslagen innebär enligt arbetsdomstolens ordförande en god

lösning och de har godtagits eller lämnats utan erinran även av övriga remissinstanser.

Jag biträder de i promemorian framlagda förslagen i denna

del.

Arbetsdomstolens ordförande har i sitt remissvar förordat, att även gällande

regler om det processuella förfarandet i arbetsdomstolen ändras och att

domstolen heredrs möjlighet att utan huvudförhandling avgöra mål, där tvisten

saknar större principiell eller ekonomisk betydelse och några bevisfrågor

ej förekommer. Som jag tidigare nämnt innehåller de statliga och kommunala

huvudavtalen regler om förhandlingsordning och dessa regler syftar

bl. a. till att mera bagatellartade tvister skall avgöras förhandlingsvägen och

sålunda icke behöva hänskjutas till arbetsdomstolen. Det är därtör icke säkert,

att införandet av kollektivavtalssystem för de offentliga tjänstemännen

kommer att nämnvärt öka antalet mål i arbetsdomstolen av sådan beskaffenhet

att de lämpar sig för avgörande på handlingarna. Vid sådant förhållande

synes det saknas anledning att i detta sammanhang upptaga frågan om införande

av skriftlig process i vissa mål. I vart fall bör med ett närmare

övervägande av frågan kunna anstå till dess erfarenheter vunnits av den

nya ordningen.

Jag övergår härefter till frågan om behovet och lämpligheten av att bibehålla

nuvarande besvärsrätt i arbetsrättsliga tvister på det offentliga

tjänstemannaområdet. Besvärsförfarandet i avlöningsmål har hittills fyllt

en betydelsefull funktion när det gällt att relativt snabbt och med ringa

kostnader för den enskilde tjänstemannen få prövat huruvida han utfått

den lön och de övriga förmåner som tillkommer honom enligt författningar

och andra föreskrifter. Besvärsinstansernas avgöranden har därjämte

fyllt uppgiften att ge myndigheterna vägledning vid tolkningen av

gällande bestämmelser och de har härigenom bidragit till enhetlighet i tiillämpningen.

I ett system, som bygger på kollektivavtal som metod att

reglera tjänstemännens anställningsvillkor, är behovet av ett administrativt

besvärsförfarande icke lika starkt. Till ett sådant system hör att uppkommande

tvist om kollektivavtalets tolkning eller tillämpning normalt

hänskjutes till förhandling mellan vederbörande myndighet, å ena, samt

tjänstemannen och hans organisation, å andra sidan. De statliga och

kommunala huvudavtalens bestämmelser om skyldighet för parterna att

hänskjuta tvister först till lokal förhandling och, om tvisten ej bilägges på

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1065

det lokala planet, till central förhandling mellan de avtalsslutande parterna

har sin förebild i överenskommelser om förhandlingsordning på den privata

arbetsmarknaden, där det långt övervägande antalet tvister rörande kollektivavtal

på detta sätt förhandlingsvägen bringas ur världen. Som jag nyss

nämnt torde det kunna förväntas att även på det offentliga tjänstemannaområdet

tvister mellan kollektivavtalsbundna parter som regel kommer att

lösas förhandlingsvägen och att för prövning av domstol kommer att återstå

i huvudsak endast sådana mål om kollektivavtal som parterna med hänsyn

till tvistefrågans vikt anser böra gå till arbetsdomstolen. Det synes vid

sådant förhållande icke finnas anledning att för den kollektivavtalsanställde

tjänstemannens vidkommande hålla besvärsvägen öppen. Samtliga

i ärendet hörda tjänstemannaorganisationer har också uttryckligen tillstyrkt

departementspromemorians förslag att besvärsvägen stänges för sådan

tjänsteman. Jag ansluter mig därför till promemorians förslag att besvär

ej får anföras över beslut om arbets- eller anställningsvillkor, om saken kan

prövas av arbetsdomstolen. Det synes icke finnas anledning att, såsom besvärssakkunniga

förordat, undantaga kommunalbesvär från besvärsförbudet.

Givetvis bör dock förbudet mot kommunalbesvär ej avse det fall att besvär

anföres av annan än den tvisten närmast rör, t. ex. annan kommunmedlem.

Frågan om behovet av ett besvärsförfarande ställer sig väsentligen annorlunda

för oorganiserad tjänsteman eller annan tjänsteman, vars anställningsförhållanden

ej direkt regleras av kollektivavtal. Det finnes

inga garantier för att tvister om dessa tjänstemäns anställningsvillkor kommer

att tagas upp till förhandling och även om så skulle ske saknar den

oorganiserade tjänstemannen det stöd en fackorganisation kan ge vid förhandling

med myndighet i fråga som rör tjänstemannens rätt. De tjänstemän

som ej är anställda enligt kollektivavtal skulle därför, om de frånhändes

rätten att anföra besvär, vara helt hänvisade till att söka sin rätt vid allmän

domstol. Med hänsyn till de kostnader och besvär, som är förenade

med rättegång vid allmän domstol, skulle den ifrågasatta ändringen innebära

en försämring av det rättsskydd dessa tjänstemän åtnjuter enligt gällande

rätt. Några bärande skäl för en reform med sådant resultat synes mig

icke ha blivit anförda, och jag ansluter mig därför till departementspromemorians

av flertalet remissinstanser, bland dem besvärssakkunniga, biträdda

förslag att tjänsteman, som ej är bunden av kollektivavtal, alltjämt bör

äga tillgång till en administrativ klagorätt. Nyssnämnda sakkunniga har

emellertid ifrågasatt, om icke inom statstjänstemannaområdet besvär över

myndighets beslut om löneutbetalning bör prövas av det centrala statliga

förbandlingsorganet i stället för som nu av kammarrätten. Med hänsyn till

den ställning statens centrala förhandlingsorgan torde komma att få anser

jag dock en sådan lösning mindre lämplig. Detta organs huvuduppgift avses

skola vara att i lönefrågor tillvarataga statens arbetsgivarintresse genom

5 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. A’r 60

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

förhandlingar och med denna uppgift synes icke böra förenas ställningen

som besvärsinstans i lönemål. Det förhållandet att kammarrattens

verksamhet främst är inriktad på tolkning och tillämpning av författningar

synes mig icke utgöra hinder mot att denna förvaltningsdomstol bibehalles

som besvärsinstans i lönemål och i denna egenskap får pröva innehållet i

enskilda tjänsteavtal. Visserligen torde dessa avtal ofta komma att låna

sitt innehåll från gällande kollektivavtal och de bör då tolkas och tillämpas

i överensstämmelse med de kollektivavtalsslutande parternas avsikt med bestämmelserna.

I sådana fall då texten i kollektivavtalet icke ger säker ledning

för att fastställa denna avsikt, torde kammarrätten genom att inhämta

yttranden från det centrala statliga förhandlingsorganet och från

vederbörande avtalsslutande organisation kunna erhålla erforderligt underlag

för prövningen av besvären. Jag förordar sålunda, att kammarrätten

bibehålies som besvärsinstans i lönemål för statstjänsteman, som ej äi

bunden av kollektivavtal.

Besvärssakkunniga har föreslagit att fråga om avveckling av den speciella

administrativa tvistemålsprocessen i mål om prästers och kyrkobetjäntes

lön upptages till vidare undersökning och övervägande. Som jag tidigare

nämnt lär denna specialprocess icke avse mål om kollektivavtal och således

icke inkräkta på arbetsdomstolens rätt att upptaga och pröva sådana

mål. Spörsmålet att till allmän domstol överföra tvister om prästers och

kyrkobetjäntes lön enligt enskilda avtal synes lämpligen böra prövas i

annat sammanhang.

I departementspromemorian riktas uppmärksamheten på vissa problem

som uppkommer rörande den statliga lönerevisionen, om förhandlingsierksamheten

anförtros ett centralt, statligt ämbetsverk; i promemorian framföres

tanken att åt förhandlingsorganet anförtro även den revisionsmassiga

kontrollen av myndigheternas avtalstillämpning. Jag är emellertid icke

nu beredd att föreslå en reform i denna riktning och får beträffande skalen

härför hänvisa till vad statskontoret och riksrevisionsverket anfört när

de avstyrkt den i promemorian ifrågasatta organisationsförändringen. Några

remissinstanser har föreslagit, att nuvarande bestämmelser om förfarandet

i anmärkningsmål ändras i vad avser revision av löneutbetalning

och att revisionsanmärkning mot löneutbetalande myndighet överlämnas

till förhandlingsorganet för de åtgärder detta organ anser böra

Inte heller frågan om en sådan reform bör enligt min mening upptagas i

detta sammanhang. Amnärkningsprocessen har relativt nyligen varit föremål

för översyn, och övergången till kollektivavtal för reglering av tjänstemännens

löner torde i och för sig icke föranleda behov av ändrade former

för utövandet av lönerevision. Givetvis är det angeläget, att de statliga revisionsmyndigheterna

vid övervägande av frågan huruvida myndighets utbetalning

av lön enligt kollektivavtal bör föranleda revisionsanmärkning håller

nära kontakt med förhandlingsorganet. Det torde emellertid ankomma

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

på Kungl. Maj:t att vidtaga de åtgärder som kan visa sig behövliga för

att trygga samverkan mellan revisionsmyndigheterna och förhandlingsorganet.

Som jag nämnt i det föregående ankommer det för närvarande som regel

på Kungl. Maj :t i statsrådet att i sista hand pröva besvär över statlig

myndighets beslut om tjänstemans avstängning av annan anledning än brott

och om tvångsentledigande av tjänsteman. Förslag att överflytta dessa ärenden

till regeringsrätten framlades 1959 av f. d. justitierådet Ekberg, vilken

som särskilt tillkallad sakkunnig hade att utreda frågan om kompetensfördelningen

i besvärsmål mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten

(SOU 1959: 4). Förslaget motiverades med att besvärsmål om avstängning

och tvångsentledigande huvudsakligen rörde rättsfrågor och att de därför

enligt de principer som ligger till grund för besvärsmålens fördelning i

högsta instans borde ankomma på regeringsrätten. En klart positiv ståndpunkt

till förslaget intogs av bl. a. Landsorganisationen och Tjänstemännens

centralorganisation. Däremot ställde sig regeringsrättens flesta ledamöter

— om än med tvekan — avvisande till förslaget. Åt den 1962 tillsatta

förvaltningsdomstolskommittén uppdrogs sedermera att i ett större sammanhang

utreda frågan om den administrativa jurisdiktionen och vilka

grupper av ärenden som borde hänföras till domstolsmässig kontroll.

Oaktat frågan om kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet

och regeringsrätten sålunda är under utredning, finnes det enligt min

mening anledning att redan nu upptaga spörsmålet om besvärsforuin i mål

om avstängning eller tvångsentledigande av statstjänsteman. I den av mig

i det följande föreslagna statstjänstemannalagen regleras förutsättningarna

för att myndighet skall äga besluta om avstängning och om tvångsentledigande.

I högre grad än hittills kommer dessa beslut att grundas på rättsliga

överväganden och det är vid sådant förhållande naturligt att kontrollen

över myndigheternas avgöranden anförtros domstol. Det förhållandet att

tjänstemannalagens bestämmelser om exempelvis uppsägning av tjänsteman

och skyldighet för tjänsteman att avgå på grund av sjukdom är förhållandevis

allmänt avfattade snarare ökar än minskar behovet av en domstolsmässig''

prövning i syfte att utbilda en fast praxis i dessa förvaltningsärenden.

Även handläggningstekniska skäl talar för en överflyttning av ifrågavarande

besvärsmål till regeringsrätten. Som förvaltningsdomstolskommittén

framhållit kan med hänsyn till målens grannlaga art muntlig förhandling

erfordras. En sådan handläggningsform kan regeringsrätten välja, medan

det däremot möter svårigheter att anordna muntligt förhör i mål, som

avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet. Det finns sålunda starka skäl som talar

för överflyttning till regeringsrätten av ifrågavarande mål. Från tjänstemannaorganisationerna

bär också ånyo framförts bestämda önskemål om

eu sådan reform. Jag ansluter mig därför i likhet med så gott som samtliga

remissinstanser, som berört denna fråga, bland dem förvaltningsdom
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

stolskommittén, till departementspromemorians förslag. Prövningsrätten

bör tillkomma regeringsrätten i alla de fall då talan kan föras hos Kungl.

Maj :t i här avsedda fråga, oavsett om tjänstemannen är anställd hos staten,

kommun eller annan offentlig inrättning och oberoende av om anställningsförhållandet

är av offentligrättslig natur eller grundar sig på ett rent

privaträttsligt förhållande. För att förebygga missförstånd vill jag tillägga,

att den sålunda föreslagna ändringen ej avser tvångsförflyttning av tjänsteman.

Jämlikt § 36 regeringsformen, sådant lagrummet lyder enligt ett av 1964

års riksdag såsom vilande antaget ändringsförslag, skall grundläggande

bestämmelser om statstjänstemannens rättsställning givas i lag, stiftad i

den ordning § 87 mom. 1 regeringsformen föreskriver, d. v. s. av Kungl.

Maj :t och riksdagen gemensamt efter lagrådets hörande.

Departementspromemorians förslag att i en särskild statstjänstemannalag

samla de viktigaste bestämmelserna om statens tjänstemän tillgodoser

behovet av större överskådlighet än för närvarande av detta rättsområde

och har hälsats med tillfredsställelse av remissinstanserna. I en sådan

lag bör, såsom föreslås i departementspromemorian, behandlas endast ämnen,

vilka är underkastade statsmakternas ensidiga bestämmanderätt. Vad

angår lagens utformning i övrigt ansluter jag mig till den tanke varpå

promemorian bygger och som innebär att man i detta sammanhang i princip

ej bör vidtaga andra ändringar i gällande rätt än som följer av övergången

till privaträttslig reglering av tjänstemännens ekonomiska förmåner.

Fråga om ändring av andra skäl i nuvarande bestämmelser upptages

därför i allmänhet icke. Den sålunda valda begränsningen av reformarbetet

föranledes redan därav att en allmän översyn av de offentligrättsliga

anställningsvillkoren kräver mera ingående utredningar än som kunnat

företagas utan att förhandlingsrättsfrågans lösning skulle förskjutas i tiden.

Helt har dock principen att till lagen överföra gällande bestämmelser

oförändrade ej kunnat iakttagas. Såsom framhålles i promemorian är vissa

bestämmelser om statstjänstemännens rättsställning föråldrade eller ofullständiga,

varför en omprövning av dem ansetts påkallad. De med kodifieringen

i en författning sammanhängande kraven på större enhetlighet bör

vidare föranleda, att vissa bestämmelser underkastas materiell ändring.

Slutligen bör i lagen upptagas vissa rättsregler, som för närvarande ej

framgår av författning men som är vedertagna i praxis. Åtskilliga till den

offentligrättsliga delen av anställningsförhållandet hörande frågor är ej av

så allmän eller principiell natur att de bör regleras i lag. I förhållandevis

stor omfattning måste därför i tjänstemannalagen hänvisning ske till särskilda

bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj :t. Avsikten är att så långt

möjligt sammanföra dessa bestämmelser, som för närvarande återfinnes i

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

allmänna verk sstadgan, avlöningsreglementen och olika specialförfattningar,

till en gemensam i administrativ ordning utfärdad författning.

Som jag tidigare nämnt bör såvitt gäller statens tjänstemän frågor om

anställning av tjänsteman, åligganden i tjänsten, åtal och disciplinär bestraffning

samt anställnings upphörande regleras i offentligrättslig ordning

och statstjänstemannalagen sålunda upptaga bestämmelser i hithörande

ämnen. Även de av mig förut berörda särskilda reglerna om rätt att vidtaga

arbetsinställelse och om statstjänstemans rätt till neutralitet vid arbetskonflikt

hör liksom bestämmelser om begränsning av avtalsområdet naturligen

hemma i denna lag.

Vad angår frågan vilka som bör vara underkastade lagens bestämmelser

är det till en början klart, att lagen bör avse endast arbetstagare och icke

uppdragstagare. Inom den statliga verksamheten lär ledamöter av styrelser,

nämnder, kommissioner och kommittéer i denna sin egenskap som regel icke

vara att betrakta som arbetstagare och sålunda ej omfattas av lagen. I

vissa fall kan det vara tveksamt huruvida arbetstagarställning föreligger.

Generalpoststyrelsen har fäst uppmärksamheten på sådana kategorier som

poststationsföreståndare och postombud, vilkas åligganden ligger på gränsen

mellan en arbetstagares och en självständig företagares åtaganden. Enligt

min mening bör det kunna överlämnas åt vederbörande myndighet att i

sådana fall avgöra åtagandets karaktär med ledning av allmänna avtalsoch

arbetsrättsliga regler. Fråga om lagens tillämplighet kan också komma

under domstols prövning exempelvis då besvär anföres över myndighets

beslut om disciplinär bestraffning eller uppsägning.

Vad härefter angår frågan vilka arbetstagare hos staten lagen bör omfatta

anmäler sig till en början spörsmålet huruvida icke efter införandet

av kollektivavtalssystem för statens tjänstemän lagen borde omfatta alla

arbetstagare hos staten och således även dem som enligt nuvarande ordning

är kollektivavtalsanställda. Såsom anföres i departementspromemorian

kan vissa skäl anföras för en sådan lösning och Statstjänarkartellen,

vars medlemmar i främsta rummet skulle beröras av en dylik reform, har

också i princip anslutit sig till tanken. För närvarande gäller dock, förutom

i förhandlingsrättsligt avseende, olika regler för tjänstemän och kollektivavtalsanställda

i sådana väsentliga frågor som anställningsform, skydd mot

entledigande, skyldigheter i tjänsten och disciplinära åtgärder. Utan särskild

utredning är jag icke beredd att upptaga frågan om införande av i

huvudsak gemensamma sådana regler för alla statsanställda. I likhet med

vad i departementspromemorian föreslås bygger därför det förslag till

tjänstemannalag som jag ämnar lägga fram på ett bibehållande av nuvarande

ordning med två grupper av statliga arbetstagare, sådana med tjänstemannaställning

och sådana utan ställning som tjänsteman.

I promemorian diskuteras olika lösningar av det gränsdragningsproblem

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungi. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

som här uppkommer och diskussionen utmynnar i förslag att såsom

tjänstemän enligt lagen bör anställas i huvudsak de kategorier av arbetstagare,

som för närvarande är anställda enligt löneplan eller som arvodister

eller enligt personliga kontrakt. Jag ansluter mig till detta förslag,

som innebär att gränsdragningen sker efter i huvudsak formella synpunkter.

Spörsmålet om gränsdragningen hör icke till de frågor över vilka parterna

äger disponera genom avtal. Skiljelinjen kan därför ej dragas efter

bestämmelser om löneplan eller andra grunder för lönens bestämmande.

Förslaget i departementspromemorian har icke heller en sådan innebörd.

Enligt detta förslag skall anställningsformen vara det formella kriteriet på

om en arbetstagare är att anse som tjänsteman och därmed underkastad lagens

bestämmelser. I promemorians förslag till tjänstemannalag regleras

vilka anställningsformer som skall användas vid anställning av tjänsteman

—- fullmakt, konstitutorial, förordnande för bestämd tid eller förordnande

tills vidare — och det förutsättes i promemorian att någon av dessa anställningsformer

skall tillämpas vid anställning av arbetstagare som enligt vad

nyss sagts bör intaga tjänstemannaställning. Vad sålunda föreslagits har

allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissorganen och även

jag anser mig kunna biträda förslaget.

Ett system enligt vilket det beror av anställningsformen till vilken kategori

arbetstagaren är att hänföra är, såsom arbetsdomstolens ordförande

understryker, såtillvida fördelaktigt som det i varje enskilt fall skapar klarhet

härutinnan. Behovet av enhetlig bedömning av frågan om en arbetstagare bör

anställas som tjänsteman kan väsentligen tillgodoses genom centralt utfärdade

tjänste- och personalförteckningar. Vad angår tjänstemän, som ej

innehar tjänst upptagen på sådan förteckning, kan det i många fall, t. ex.

beträffande kommittésekreterare eller tekniska eller ekonomiska experter,

ej råda tvekan om att de är att anse som tjänstemän i lagens mening. I

andra fall kan avgränsningen av tjänstemannaområdet stundom vålla tvekan

exempelvis i fråga om personal som tillfälligt anställes för mindre kvalificerade

arbetsuppgifter. Framförallt inom de affärsdrivande verken erbjuder

gränsdragningen nedåt vissa svårigheter. Jag anser det emellertid kunna

överlämnas åt myndigheterna att, såvitt gäller dylik personal, avgöra om

arbetstagaren skall anställas som tjänsteman. Man synes få godtaga att

därvidlag praxis kan komma att utbildas olika inom skilda verksamhetsområden.

Redan för närvarande förekommer det att arbetstagare med i

huvudsak samma arbetsuppgifter hos vissa myndigheter är anställda som

tjänstemän och underkastade offentligrättsliga bestämmelser under det att

de hos andra myndigheter är anställda enligt kollektivavtal. Sedan tjänstemän

och övriga arbetstagare förts närmare varandra med avseende på

förhandlingsrätt och tillgång till fackliga stridsmedel får gränsdragningen

mellan de båda grupperna ej samma betydelse som hittills. I några remisssvar

påtalas, att den föreslagna gränsdragningen medför att arbetstagare

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 196ö

som nu har oinskränkt förhandlingsrätt — exempelvis tjänstemän utan

ämbetsansvar — blir underkastade vissa begränsningar i utövandet av sin

fackliga verksamhet. Någon erinran häremot har emellertid icke framställts

från tjänstemännens organisationer, varför några betänkligheter icke

synes möta från den sålunda påtalade synpunkten.

Som jag nämnt i det föregående bör även andra offentliga tjänstemän

än statens vara i förhandlingsrättsligt hänseende underkastade vissa särskilda

bestämmelser. Sålunda bör inom det kommunala området samt

inom vissa med statlig och kommunal förvaltning närbesläktade verksamhetsområden

avtal ej få träffas om bl. a. organisationsfrågor, myndighets

arbetsuppgifter samt ledningen och fördelningen av arbetet inom myndigheten.

Har villkor för tjänstetillsättning, disciplinär bestraffning eller

anställnings upphörande reglerats i lag eller annan författning, bör även

sådana ämnen vara undantagna från avtal. Vidare bör även på det ickestatliga

offentliga tjänstemannaområdet tjänstemännens ställning vid arbetskonflikter

preciseras. De bestämmelser som erfordras i nu nämnda

hänseenden torde, såsom skett i departementspromemorian, böra sammanföras

i en särskild lag om tjänstemän hos kommuner m. fl. (kommunaltjänstemannalag).

En huvudfråga som härvid uppkommer är vilka arbetstagare hos kommun

eller annan icke-statlig offentlig arbetsgivare som en sådan lag bör

omfatta. Enligt departementspromemorians förslag avser lagen i fråga

endast tjänstemän underkastade ämbetsansvar. För en dylik begränsning

av lagens tillämpningsområde kan också vissa skäl anföras. Eftersom för

närvarande ämbetsansvaret är det kriterium som användes för att i förhandlingsrättsligt

hänseende skilja mellan olika arbetstagare skulle med

den föreslagna lösningen reformen av förhandlingsrätten kunna ske i nära

anslutning till bestående förhållanden utan att man fördenskull behövde

uppgiva det väsentliga syftet med reformen, nämligen att ge samtliga offentliga

tjänstemän med ämbetsansvar full förhandlingsrätt beträffande

lön och andra ekonomiska förmåner samt rätt att vidtaga arbetsinställelse

i intressetvister. Ämbetsansvaret som skiljelinje erbjuder också den

fördelen att genom lag och domstolspraxis kan fastställas vilka arbetstagare

som blir underkastade de begränsningar i förhandlingsrätten varom

här är fråga. Å andra sidan har det länge varit ett önskemål att sambandet

mellan ämbetsansvar och förhandlingsrätt upplöses så att frågan

om äinbetsansvarcts personella omfattning kan bestämmas utifrån enbart

kriminalpolitiska överväganden. Man har i detta sammanhang vidare att

beakta, att nuvarande ålderdomliga regler om vilka tjänstemän som är underkastade

ämbetsansvar ger myndigheterna endast knapphändig och osäker

ledning och att det därför, särskilt på det kommunala området, bereder

avsevärda svårigheter att i det praktiska förhandlingsarbetet skilja mel
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

lan tjänstemän med och tjänstemän utan ämbetsansvar. Det finnes sålunda

starka skäl som talar för en annan lösning av förevarande gränsdragningsproblem

än den som förordas i departementspromemorian. Något

annat val synes därvid knappast finnas än att överlämna åt kommunerna

och övriga offentliga arbetsgivare varom här är fråga att själva bestämma

vilka arbetstagare som skall intaga ställning som tjänstemän och därmed

vara underkastade begränsningar i förhandlingsrätten. Såsom hovrätten

över Skåne och Blekinge anmärkt vinnes därmed den fördelen att de i övrigt

parallella lagarna om statens tjänstemän och om kommunaltjänstemän m. fl.

icke statliga offentliga tjänstemän rör sig med ett tjänstemannabegrepp

bestämt enligt samma princip. På det kommunala området har bl. a. under

medverkan av de anställdas organisationer utbildats en viss praxis i

fråga om vilka arbetstagare som är att anse som tjänstemän och denna

praxis bör enligt min mening vara vägledande vid lagens tillämpning. Av

tjänsteförteckningar och anställningsformer framgår som regel vilka arbetstagare

som är tjänstemän, varför i allmänhet tvekan icke torde behöva

uppkomma vilka arbetstagare som skall vara underkastade de i lagen angivna

begränsningarna av förhandlingsrätten. Uppenbarligen måste denna

gränsdragningsfråga lösas i samförstånd mellan parterna och jag anser

mig kunna utgå från att en kommun icke begagnar sin formella rätt att

ge anställda ställning som tjänstemän enbart i syfte att beröva dem fackliga

rättigheter som eljest tillkommer dem. I likhet med vad flera remissinstanser

förordat föreslår jag därför, att den nya lagen blir tillämplig på

alla som är anställda såsom tjänstemän oavsett om de har ämbetsansvar

eller ej.

Lagen bör avse tjänstemän i nyss angiven mening anställda hos landstingskommuner

och hos borgerliga primärkommuner, d. v. s. städer, köpingar

och landskommuner, samt hos specialkommuner såsom municipalsamhällen,

kommunalförbund och tingslag ävensom hos församlingarna

och kyrkliga samfälligheter. Vidare bör lagen äga tillämpning på tjänstemän

anställda hos vissa inrättningar som står under offentlig kontroll och

insyn eller åtnjuter ekonomiskt stöd från det allmänna. Här avses tjänstemän

hos skogsvårdsstyrelse, hushållningssällskap eller allmän försäkringskassa

eller hos annan allmän inrättning som Kungl. Maj :t bestämmer.

Vid en omgestaltning av de offentliga tjänstemännens rättsställning i enlighet

med de av mig sålunda förordade riktlinjerna uppkommer vissa

övergångsproblem, av vilka jag här vill beröra ett av principiell innebörd.

I departementspromemorian föreslås att möjlighet öppnas för den, som vid

den nya lagstiftningens ikraftträdande redan innehar anställning som offentlig

tjänsteman, att ställa sig utanför den nya ordningen med kollektivavtal

och tillgång till fackliga stridsmedel. Enligt förslaget skall tjänsteman,

som begagnar sig av denna möjlighet, alltjämt vara underkastad gällande

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965 137

löne- och pensionsbestämmelser samt de ändringar i dessa bestämmelser

som beslutas i nuvarande ordning.

De förslag för vilka jag i det föregående redogjort innebär otvivelaktigt

en genomgripande förändring av de offentliga tjänstemännens rättsställning.

På ett helt annat sätt än f. n. blir den enskilde tjänstemannen beroende av

organisationernas göranden och låtanden och han kan, även om han är oorganiserad,

vid konflikt bli föremål för lockout. Bland de nuvarande tjänstemännen

finns det otvivelaktigt sådana för vilka den föreslagna ordningen

och i synnerhet tanken att kunna indragas i kollektiva stridsåtgärder teisig

främmande. Jag har förståelse för den speciella tjänstemannaetik som

dessa tjänstemän företräder i detta hänseende. Från denna synpunkt ter

sig den i promemorian anvisade lösningen med en övergångsbestämmelse,

som ger tjänstemännen rätt att ställa sig utanför arbetskonflikter, tilltalande.

Såsom framhålles i departementspromemorian bör en sådan lösning

också innebära, att dessa tjänstemäns löne- och pensionsvillkor även framdeles

regleras i offentligrättslig ordning. Emellertid måste också beaktas, att

den som inte är organiserad icke äger deltaga i strejk. I praktiken torde därför

den föreslagna övergångsbestämmelsen få betydelse i huvudsak endast

vid lockout. Härtill kommer de avsevärda praktiska svårigheter som följer

av att man under en övergångstid, som kan bli långvarig, måste ha ett system

med författningsmässigt reglerade löner och andra förmåner vid sidan av

systemet med kollektivavtal. Man måste upprätthålla en lagstiftningsapparat

för återkommande författningsändringar på löneområdet och jämsides

tillämpa två regelkomplex med de administrativa svårigheter som detta leder

till. Efter avvägning av skälen för och mot de båda lösningarna har jag,

ehuru icke utan tvekan, stannat för att icke framlägga förslag om övergångsbestämmelser

av det slag som förordas i promemorian.

I enlighet med det anförda har inom civildepartementet upprättats förslag

till statstjänstemannalag samt till lag om tjänstemän hos kommuner

m. fl. (kommunaltjänstemannalag) liksom förslag till lag om inskränkning

i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut. Förslagen

kräver vissa ändringar i lagarna om förenings- och förhandlingsrätt, om

medling i arbetstvister, om arbetsdomstol, om avstängning av domare, om

disciplinstraff för krigsmän och om semester samt i brottsbalken. Inom

departementet har även upprättats förslag till lagar om ändring i dessa

lagar samt förslag till lag om upphävande av lagen om förhandlingsrätt för

kommunala tjänstemän. De upprättade lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende som Bilaga A.

5f Dihany till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 60

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

SPECIALMOTIVERING

Statstjänstemannalagen

Allmänna bestämmelser

1 §•

Denna paragraf, som motsvarar 1 § i promemorieförslaget, anger lagens

tillämpningsområde.

Departementschefen. Såsom framgått av vad jag tidigare anfört, torde det

ej vara möjligt att genom en legaldefinition ange vilka anställningar hos

staten som är avsedda för tjänstemän. Det är emellertid avsett att lagen

skall avse i huvudsak de kategorier av arbetstagare, vilka f. n. är att anse

som tjänstemän, d. v. s. löneplansanställda, arvodister och kontraktsanställda.

Vid anställning av sådana arbetstagare skall någon av de i lagens 7 §

angivna anställningsformerna användas. Tydligt är att som tjänstemän i

lagens mening är att anse även arbetstagare som är anställda vid lagens

ikraftträdande och som tillhör nyssnämnda kategorier.

I promemorieförslaget har efter förebild av 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen

uppräknats de statliga verksamhetsområden, vilkas tjänstemän

lagen omfattar. Lagens tillämpningsområde torde framgå lika klart, om lagen

helt enkelt förklaras avse tjänstemän hos staten. Skulle tvekan i något

fall uppkomma huruvida en tjänsteman skall anses anställd hos staten eller

hos annan offentlig arbetsgivare, torde den samtidigt föreslagna kommunaltjänstemannalagen

ge ledning. Denna lag avser enligt sin 1 § tjänstemän

anställda hos landstingskommun, kommun, municipalsamhälle, kommunalförbund,

tingslag, församling, kyrklig samfällighet, skogsvårdsstyrelse, hushållningssällskap

eller allmän försäkringskassa eller hos annan allmän

inrättning, som Kungl. Maj :t bestämmer. Tydligt är vidare att statstjänstemannalagen

ej avser tjänstemän hos sådana organ som de statliga bolagen

eller enskilda anstalter och inrättningar, icke ens om dessa organ uppbär

statsunderstöd eller fyller liknande uppgift som statlig myndighet.

Grundläggande bestämmelser om dem som innehar den högsta styrande

eller dömande makten tillhör för närvarande grundlag och samma gäller

beträffande bestämmelser om justitieombudsmannen och militieombudsmannen.

Såsom föreslagits i promemorian bör genom ett särskilt stadgande

anges, att lagen ej avser statsrådets, högsta domstolens eller regeringsrättens

ledamöter, liksom ej heller riksdagens ombudsmän. I ett par

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

remissvar har gjorts gällande att undantagsbestämmelsen bör omfatta

även justitiekanslern. Eftersom regeringsformens bestämmelser om justitiekanslern

icke avser fråga, som regleras i lagen, anser jag skäl icke föreligga

för den ifrågasatta utvidgningen av undantagskretsen.

Vissa präster, t. ex. kyrkoherdar för döva samt innehavare av prästerlig

befattning inom fångvården eller försvaret, är att anse som statstjänstemän.

Till statstjänstemän räknas stundom även biskopar och stiftsadjunkter.

Promemorietörslaget undantager från lagen innehavare av prästerlig tjänst.

Även detta undantag är enligt min mening motiverat. För präster gäller andra

regler än de i statstjänstemannalagen föreslagna, bl. a. i fråga om tjänstetillsättning,

skyldighet att utöva annan tjänst, disciplinär bestraffning och

anställnings upphörande. Delvis tillhör dessa frågor området för kyrkolagstiftning

enligt § 87 mom. 2 regeringsformen och det bör undvikas att i

statstjänstemannalagen intaga bestämmelser av kyrkolags karaktär.

I några remissvar har yppats tvekan vilken ställning i arbetsrättsligt

hänseende de tjänstemän kommer att intaga, som sålunda ej omfattas av

lagen. Liksom andra tjänstemän med ämbetsansvar får de förhandlingsrätt

enligt 1936 års lag; förhandlingsområdet begränsas i den mån deras anställningsförhållanden

är reglerade i lag eller med stöd av lag utfärdad administrativ

författning samt genom ämbetsansvaret. Något lagligt hinder mot

reglering i kollektivavtal av löner och andra förhandlingsbara frågor föreligger

icke. Enligt den av mig föreslagna ändrade lydelsen av 20 kap. 4 §

brottsbalken anses icke som tjänstefel att tjänsteman deltager i strejk eller

därmed jämförlig stridsåtgärd beslutad av arbetstagarförening han tillhör.

Detta stadgande gäller samtliga tjänstemän underkastade ämbetsansvar.

Vad beträffar frågan om villkoren i övrigt för rätten till stridsåtgärder torde

denna fråga, såvitt gäller tjänstemän varom här är tal, ha övervägande teoretiskt

intresse. Skulle frågan uppkomma bör enligt min mening reglerna

i 15 § statstjänstemannalagen anses analogt tillämpliga.

Till undvikande av missförstånd vill jag nämna att även sådana tjänstemän

som icke ständigt tjänstgör, t. ex. personal i krigsmaktens reserver och

i väg- och vattenbyggnadskåren, i sin tjänst är underkastade lagens bestämmelser

i tillämpliga delar.

2 §•

Frånsett redaktionella ändringar överensstämmer denna paragraf med

2 § i promemorietörslaget mot vilken erinran ej framställts under remissbehandlingen.

3 §•

I denna paragraf stadgas begränsningar i rätten att träffa avtal om statstjänstemännens

anställningsförhållanden. Paragrafen motsvarar 3 § i promemorieförslaget.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140 Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1065

Departementspromemorian. Genom förevarande paragraf begränsas på

det statliga tjänstemannaområdet den rätt att påkalla förhandling och

träffa avtal som följer av 1936 års lag. Det i paragrafen stadgade förbudet

mot avtal avser först och främst anställnings- och arbetsvillkor, som regleras

i lagen eller som enligt lagen tillhör Kungl. Maj :ts, riksdagens eller

myndighets beslutanderätt. Förbudet mot avtal avser därjämte vissa anställningsförhållanden

av offentligrättslig natur, varom lagen ej innehåller bestämmelser

i övrigt. Frågor rörande förvaltnings- och tjänsteorganisationens

uppbyggnad samt överhuvud organisatoriska förändringar bör icke avgöras

genom förhandlingsöverenskommelser. Till det avtalsförbjudna området hör

vidare frågor om myndighets arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen

av arbetet, arbetstidens förläggning samt rätt till annan ledighet än semester.

På den privata arbetsmarknaden tillhör dessa frågor i allmänhet arbetsgivarens

bestämmanderätt. Vad särskilt beträffar arbetstidens förläggning

har det ansetts av vikt att Kungl. Maj :t och myndigheterna äger bestämma

därom utan att vara bundna av avtal och förhandlingsskyldighet gentemot

tjänstemännens organisationer.

Till förhandlings- och avtalsområdet hör enligt den valda metodiken alla

anställningsfrågor, som ej omfattas av förbudet mot avtal. Avsikten är att

avtal skall kunna slutas ej endast om lönebelopp och särskilda tillägg av

olika slag utan även om lönesystemets allmänna uppbyggnad genom löneplaner

eller på annan grund. Även fråga om inplacering i lönegrad avses

skola vara förhandlingsfråga, såväl lönegradsplacering av ny tjänst som

ändrad lönegradsplacering beroende på organisationsändring, nytillkomna

arbetsuppgifter eller dylikt (s. k. A-fråga) eller på omprövning av gällande

normer för lönegradsplacering (s. k. B-fråga). Vidare bör förhandling få

föras och avtal slutas om övriga med tjänsten förenade ekonomiska eller

därmed jämförliga förmåner såsom pension, sjuklön, semester, arbetstid,

övertidsersättning, obekvämhetstillägg samt resekostnadsersättning och

traktamente. Även fråga om avdrag på lönen vid t. ex. tjänstledighet för

offentligt uppdrag, militärtjänstgöring, studier, havandeskap eller barnsbörd

eller under avstängning från tjänstgöring, häktning eller avtjänande

av frihetsstraff är avtalsfråga. Till avtalsområdet hör vidare frågor om uppsägningstidens

längd och om tjänstemans rätt att inneha vissa bisysslor.

Yttrandena. Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan

erinran promemorians förslag om begränsning av avtals- och förhandlingsområdet.

I några remissvar hävdas emellertid, att de föreslagna begränsningarna

går för långt. Därvid har särskilt riktats kritik mot det föreslagna

förbudet mot avtal om arbetstidens förläggning och om rätt till

annan ledighet än semester.

Vad angår arbetstidens förläggning anser statens lönenämnd och arbetsdomstolens

ordförande att det bör övervägas, om icke vissa hithörande spörs
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 är 1065

mål kan tillåtas bli föremål för avtal. Statens löncnämnd finner det visserligen

naturligt och rimligt, att myndigheterna ensidigt äger besluta i frågor

om tider för öppethållande och överhuvud om verksamhetens fördelning och

omfattning i tidshänseende, men nämnden anser det icke utan vidare klart

att detsamma skall gälla beträffande frågor om den enskilde individens arbete

i tiden och erinrar om det ökade intresse som under senare år ägnats

fritidsfrågor. Arbetsdomstolens ordförande ifrågasätter, om avtal icke skulle

kunna träffas om t. ex. regler för skiftarbete. Föreningen Sveriges stadsfiskaler,

Statstjänarkartellen, Sveriges akademikers centralorganisation och

Tjänstemännens centralorganisation hävdar, att frågor om arbetstidens förläggning

i princip bör hänföras till avtalsområdet. Av dessa instanser framhåller

emellertid Statst jänarkartellen, att det inom sådana områden, där

tjänstgörings- och turlistor förekommer, kan vara nödvändigt för upprätthållandet

av driften att myndigheten har det slutliga avgörandet. Sveriges

akademikers centralorganisation förutsätter, att undervisningsskyldigheten

för lärarpersonal mätt i antal undervisningstimmar kan bli föremål för avtal.

Om så inte skulle bli fallet, skulle — framhålles det —- inga reella förhandlingar

kunna föras om arbetstidens längd för lärarna. Som exempel på

spörsmål vilka borde kunna regleras i avtal nämner Tjänstemännens centralorganisation

allmänna regler om arbetstidsförläggning, skiftestjänstgöring,

tjänstgöringslistor, förskjuten arbetstid, fria lördagar och liknande arbetstidsfrågor.

Däremot bör statsmakterna enligt organisationen äga bestämma

om bl. a. öppethållandetider och förskjutning av arbetstid vid särskilt

tillfälle eller i enskilt fall. Även länsstyrelsen ]i Örebro län anser, att allmänna

regler om arbetstidsförläggning, fria lördagar och liknande arbetstidsfrågor

bör kunna bli föremål för avtal.

Beträffande det föreslagna förbudet mot avtal om rätt till annan ledighet

än semester förutsätter statens lönenämnd, att härmed åsyftas endast frågor

om och i vilken omfattning sådan ledighet bör beviljas och inte frågor om

och i vilken omfattning lön eller annan avlöningsförmån bör utgå under

ledigheten. I begreppet ledighet innefattas enligt nämndens mening även det

frånträdande av tjänsteutövningen, som enligt Saar sker om tjänstemannen

innehar annan tjänst, som han äger rätt att förena med sin egen. Nämnden

förutsätter, att ledighet i denna bemärkelse skall inträda automatiskt i motsvarande

fall även i fortsättningen. Arbetsdomstolens ordförande anser, att

det bör ytterligare övervägas om man inte i vissa fall borde få träffa avtal

om rätt till annan ledighet än semester, t. ex. beträffande regler om ledighet

för havandeskap och barnsbörd eller för facklig verksamhet. Att frågor

om rätt till annan ledighet än semester bör helt hänföras till avtalsområdet

har hävdats av länsstyrelsen i Örebro län, föreningen Sveriges stadsfiskaler,

Statst jänarkartellen, Sveriges akademikers centralorganisation och Tjänstemännens

centralorganisation. Nämnda tjänstemannaorganisationer anser

sålunda, atl avtal hör få slutas om eu utvidgning av eller inskränkning i rät
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

ten till viss tjänstledighet eller om införande av en ny typ av tjänstledighet,

och understryker, att frågor om rätt till ledighet har nära samband med

spörsmålen om de ekonomiska villkoren vid olika slag av ledighet.

Sveriges akademikers centralorganisation yrkar, att avtalsområdet utvidgas

även i andra hänseenden än nu nämnts. Organisationen förklarar, att

frågor om tjänsters uppförande som ordinarie och icke-ordinarie hitintills

varit föremål för förhandlingar, och motsätter sig bestämt, att dessa frågor

undantages från avtalsområdet. Regler om kvoteringar av tjänster mellan

lönegrader bör också vara förhandlingsfråga. Vidare bör, anser organisationen,

fråga om skyldighet att bebo tjänstebostad höra till avtalsområdet.

Statskontoret anmärker att det av lagen ej klart framgår, om avtal får

träffas om skyldighet att bära tjänstedräkt. Det synes statskontoret rimligt

att fråga om sådan skyldighet regleras genom offentligrättsliga bestämmelser

och icke i avtal.

I några yttranden förordas ändringar av huvudsakligen redaktionell natur

i promemorieförslaget. Försvarets ciöilförvaltning ifrågasätter, om man icke

— för att förebygga tvister om vad som hör till det avtalsfria området —

bör angiva, att de anställningsvillkor som regleras i lagen är undantagna

från förhandlingsrätt icke blott i vad avser de särskilda förhållanden som

uttryckligen anges i lagen utan överhuvudtaget. Detta skulle enligt civilförvaltningen

lämpligen kunna ske genom att uttrycket i första stycket a) »som

regleras» ändras till »om vilka stadgas». Riksåklagarämbetet förordar, att

paragrafen inledes med ett stadgande om rätten att sluta kollektivavtal.

Riksförsäkringsverket och juridiska fakulteten i Lund anser, att paragrafen

bör innehålla en hänvisning till de allmänna bestämmelserna om förhandlingsrätt.

Riksåklagarämbetet slutligen ifrågasätter, om icke bestämmelserna

i 3 § har sin naturliga plats närmast före avsnittet om arbetskonflikter.

Departementschefen. I likhet med det övervägande antalet remissinstanser

godtager jag de i paragrafen avsedda begränsningarna i förhandlingsoch

avtalsrätten för statstjänstemännen. Utöver vad jag anfört i den allmänna

motiveringen vill jag framhålla följande.

Förbudet att träffa avtal om anställnings- eller arbetsvillkor som sägs under

a) avser bl. a. vilken av de i 7 § angivna anställningsformerna som skall

användas vid tillsättning av viss tjänst.

Under förbudet att avtala om inrättande av tjänst faller fråga huruvida

tjänsten skall vara ordinarie, extra ordinarie, extra o. s. v. samt om tjänsten

skall vara heltids- eller deltidstjänst. När i paragrafen talas om förbud mot

avtal om — förutom särskilt angivna organisationsfrågor — jämväl tjänsteorganisationens

utformning i övrigt avses härmed exempelvis frågor om den

organisatoriska uppbyggnaden av ett verk, myndighets stationeringsort och

geografiska verksamhetsområde samt inrättande av vikariat. Såsom en personalorganisation

framhållit bör hinder icke möta att träffa avtal om att vis
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

sa tjänster med väsentligen samma arbetsuppgifter i avlöningshänseende

fördelas enligt visst kvotsystem, dock utan att detta får inkräkta på arbetsgivarens

bestämmanderätt rörande tjänsters inrättande. Den föreslagna lagtexten

uppställer icke heller något sådant hinder.

Med anledning av yrkandet från bl. a. några personalorganisationer,

att avtal skall få träffas om arbetstidens förläggning, erinrar jag om att

på den privata arbetsmarknaden arbetsgivaren ej sällan förbehållit sig bestämmanderätten

i denna fråga. En personalorganisation har också framhållit,

att det inom sådana områden där tjänstgörings- och turlistor förekommer

kan vara nödvändigt för driftens upprätthållande att myndigheten

har det slutliga avgörandet när det gäller arbetstidens förläggning. För egen

del anser jag det icke kunna komma i fråga, att den offentlige arbetsgivaren

avhänder sig bestämmanderätten beträffande arbetstidens förläggning

på sådana områden som exempelvis försvaret, sjukvården, socialvården och

kommunikationsväsendet. Även om behovet av en ensidig reglering kan synas

vara mindre framträdande på andra områden, finner jag det likväl icke

vara möjligt att härvidlag göra skillnad mellan olika förvaltningsområden.

Uppenbart är emellertid, att arbetstidens förläggning är av väsentlig betydelse

för de anställda och att arbetsgivaren fördenskull liksom hittills vid behov

bör samråda med personalen -—• inom företagsnämnder eller på annat

sätt — innan större förändringar vidtages. I anslutning till ett uttalande

från en personalorganisation beträffande undervisningsväsendet vill jag uttala,

att frågan om lärarpersonalens undervisningsskyldighet mätt i antal

undervisningstimmar icke avser arbetstidens förläggning utan i stället arbetstidens

längd och att hinder således ej föreligger att träffa avtal härom.

Däremot avser fråga om skolårets och feriernas längd och förläggning ämne

varom avtal ej må träffas.

I fråga om förbudet mot avtal om rätt till annan ledighet än semester vill

jag understryka, att avtalsförbudet avser endast frågor huruvida och i vilken

omfattning ledighet bör beviljas men däremot ej frågan om lön eller

andra förmåner under beviljad ledighet.

Slutligen vill jag nämna, att frågor om skyldighet att bära tjänstedräkt

ej hör till avtalsområdet utan är avsedda att regleras genom föreskrifter

som avses i 10 § första stycket.

Anställning av tjänsteman

4 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § i promemorieförslaget och reglerar bl. a.

ordningen för fastställande av behörighetsregler.

Departementspromemorian. Av stadgandet jämfört med 3 § följer att villkor

för tjänstetillsättning samt för innehav eller utövande av tjänst ej må

regleras genom avtal, överenskommelse om organisationstillhörighet är sålunda

utan verkan. Vid kommunikationsverken förekommer för närvaran
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år W65

de överenskommelser mellan vederbörande verksledning och personalorganisationerna

om poängberäkningssystem för befordran och om inrättande

av förordsfullmäktige, vilkas uppfattning inhämtas i vissa befordringsärenden.

Lagen utgör ej hinder mot överläggning med personalorganisationerna

om frågor, som regleras i lagen, sålunda ej heller mot överläggning

om tillämpning av allmänna grunder för tjänstetillsättning och befordran.

Myndighet äger emellertid ej genom avtal avhända sig bestämmanderätten

i hithörande frågor.

Yttrandena. Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot det

föreslagna förbudet mot avtal om villkor för tjänstetillsättning in. in.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upptager frågan om friare bedömningsgrunder

vid tjänstetillsättning och befordran än enligt § 28 regeringsformen.

För en modernt arbetande statlig myndighet måste det, framhåller

styrelsen, vara av samma självfallna intresse som för varje enskilt, välutvecklat

företag att för arbetsuppgifterna erhålla härför kvalificerad arbetskraft

utan att vid bedömandet vara bunden av sökandens rent formella meriter.

Styrelsen ifrågasätter därför, om icke bestämmelsen bör omformuleras

så, att som grund för tjänstetillsättningen lägges allenast vederbörandes

skicklighet och lämplighet för befattningen.

Mot den redaktionella utformningen av förslaget anmärker justitiekanslersämbetet

och Svea hovrätt, att andra stycket i promemorieförslaget synes

innefatta en icke avsedd begränsning av den offentligrättsliga regleringen

till villkor som är likartade med de i lagrummet uppräknade. Statens lönenämnd

påpekar, att enligt paragrafens ordalydelse även avgångsålder skall

bestämmas ensidigt av staten men att detta med hänsyn till 25 § promemorieförslaget

(31 § departementsförslaget) ej är avsett.

Departementschefen. Förbud mot avtal om villkor för anställning i statens

tjänst synes vara en nödvändig konsekvens av regeringsformens stadgande

om förtjänst och skicklighet som enda tillåtna bedömningsgrunder

vid tjänstetillsättning och befordran. Förbudet avser bl. a. organisationsklausuler

av det slag som ej sällan förekommer i kollektivavtal på den privata

arbetsmarknaden. Principen om förbud mot avtal som här avses är så

viktig att den bör komma till uttryck genom ett särskilt stadgande som förbehåller

åt offentligrättslig reglering att uppställa villkor för tjänstetillsättning

och för innehav eller utövande av tjänst. Såsom framhålles i promemorian

innebär stadgandet ej hinder mot att myndighet överlägger med

tjänstemännen och deras organisationer om tillämpning exempelvis genom

poängsystem av allmänna grunder för tjänstetillsättning och befordran.

Tvärtom kan på många områden sådana överläggningar tillgodose behovet

av enhetlighet och stadga vid meritbedömningen.

Det föreslagna stadgandet avser icke att reglera myndighets kompetens

att uppställa särskilda villkor för tillträde till tjänst. Liksom för närvaran
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

de äger myndighet utan särskilt bemyndigande uppställa sådana villkor,

varvid myndigheten dock givetvis har att ställa sig till efterrättelse vad i

sådant hänseende är stadgat i lag eller annan författning. Exempel på sådana

författningsbestämmelser utgör 4 kap. 1 § rättegångsbalken samt 5 g

3 mom. Saar.

5 §‘

Frånsett en redaktionell ändring överensstämmer denna paragraf med

5 § i promemorieförslaget mot vilken erinran ej framställts under remissbehandlingen.

6 8.

Paragrafen innehåller grundläggande bestämmelser om förfarandet då

myndighet tillsätter tjänst. Paragrafen motsvarar 6 § i promemorieförslaget.

Gällande ordning. Om förfarandet då myndighet tillsätter tjänst finns

bestämmelser i ett flertal författningar, vilka i allmänhet utfärdats av

Kungl. Maj :t i administrativ ordning. För de centrala ämbetsverkens del

imns huvudbestämmelser i allmänna verksstadgan den 7 januari 1955 (nr

3) samt vissa specialbestämmelser i verksinstruktionerna. För övriga myndigheter

regleras tillsättningsförfarandet i allmänhet i de speciella stadgor

eller andra författningar som reglerar myndighetens organisation och verksamhet.

Enligt 16 § verksstadgan skall ordinarie tjänst, som tillsättes av Kungl.

Maj :t underlydande myndighet, kungöras till ansökan ledig i där föreskriven

ordning. Detsamma gäller beträffande extra ordinarie och extra tjänst

i lägst lönegrad 19 på löneplan A. Bestämmelserna avser dock ej tjänst i

leglerad befordringsgång. Enligt särskilda bestämmelser är även vissa andra

tjänster undantagna från stadgandet i 16 § (kungörelsen den 29 juni 1964,

nr 507, angående tillsättande av icke-ordinarie statlig tjänst i lönegrad A 19

eller 21 i vissa fall), börlarandet vid tillsättning av övriga tjänster inom

stadgans tillämpningsområde, d. v. s. lägre extra ordinarie och extra tjänster

ävensom arvodesbefattningar och kontraktsanställningar, är däremot i allmänhet

oieglerat. Piaxis beträffande ledigförklaring av sådana tjänster

varierar mellan olika myndigheter.

Tillsättningsförfarandet utanför stadgans tillämpningsområde är i allmänhet

reglerat i samma omfattning och efter samma grunder som i verksstadgan.

För vissa områden gäller dock speciella regler. Inom försvaret sker

sålunda befordran av militär och civilmilitär personal i allmänhet utan

ansökningsförfarande. Vad beträffar de affärsdrivande verken har dessa

större befogenheter att tillsätta tjänst utan ledigförklaring än de verk för

vilka verksstadgan gäller. Av de tjänster som förstnämnda verk tillsätter

är de skyldiga att ledigförklara i huvudsak endast ordinarie tjänst i lönegrad

13 eller högre å löneplan A samt extra ordinarie tjänst i lönegrad 20

eller högre. Dessa verk har dessutom tillagts generell befogenhet att icke

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

ledigförklara tjänst, som verket avser att tillsätta genom beslut om förflyttning.

Inom undervisningsväsendet slutligen kan vissa tjänster tillsättas

efter kallelse.

Departementspromemorian. Bestämmelserna i första och andra styckena

av förevarande paragraf avser endast tjänst som tillsattes av myndighet.

De gäller såväl det fall att tjänst skall besättas med ny innehavare som det

fall att tjänst skall uppehållas av vikarie. Enligt första stycket i paragrafen

gäller såsom huvudregel att tjänst, som skall besättas med ny innehavare

eller uppehållas med vikarie, skall ledigförklaras. Kungl. Maj :t ager dock

meddela undantag härifrån. Så kan ske generellt, t. ex. beträitande vissa

lägre icke-ordinarie tjänster eller förordnanden av vikarie för kortare tid.

Undantag kan också, liksom för närvarande, meddelas genom beslut i det

särskilda fallet, t. ex. då vissa tjänster uppflyttas i högre lönegrad. Stadgandet

i paragrafens andra stycke har ingen motsvarighet i gällande allmänna

bestämmelser om tjänstetillsättning. För närvarande torde dock

gälla att myndighet, som tillsätter tjänst, icke utan Kungl. Maj :ts tillstånd

äger heakta för sent inkommen ansökan till tjänst, om ansökningsförfarandet

är reglerat i författning. Det synes tveksamt huruvida myndighet utan

Kungl. Maj :ts medgivande äger ledigförklara tjänst på nytt, oaktat behörig

sökande finnes. Enligt förslaget får förnyad ledigförklaring i sådant fall

ske endast med Kungl. Maj :ts tillstånd. Sådant tillstånd kan lämnas generellt

eller i det särskilda fallet. Stadgandet äger tillämpning även för det

fall att myndigheten ledigförklarat tjänst, oaktat ledigförklaring icke varit

föreskriven i författning.

Yttrandena. Mot det föreslagna stadgandet i första stycket har erinran ej

framställts. Riksförsäkringsverket berör i sitt yttrande frågan om utrymmet

för undantag från huvudregeln om ledigförklaring och anför härom.

Allmänt gäller att vid obligatoriskt ledigförklarande risk föreligger för

att befattningshavare ej kan anställas eller inte kan anstallas vid den tidpunkt

då de erfordras. Att intagning av aspiranter av olika slag mte skall

behöva föregås av ledigförklarande synes uppenbart, särskilt om man beaktar

de utomordentliga svårigheter, som ändock föreligger för de statliga

myndigheterna att i nuvarande läge förvärva dugande tjänstemän. Att krav

på ledigförklarande även i fortsättningen inte bör ställas för tillsättande av

tjänst i reglerad befordringsgång eller annat typiskt rekryteringssystem

förefaller sålunda uppenbart. Riksförsäkringsverket anser emellertid att

undantagen från ledigförklarande bör gå betydligt längre; harfor talar såväl

vad här anförts om behovet att kunna anställa lämplig befattningshavare

vid rätt tidpunkt som de allmänna kraven på att tillsättningsförfarandena

_vilka ju ofta är förenade med kedjor av successionsförfaranden

inte blir orimligt långa, till förfång för både myndigheten och dess personal.

Beträffande det föreslagna stadgandet i andra stycket, att endast den,

som i vederbörlig ordning sökt ledigförklarad tjänst, må ifrågakomma till

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 60 år 1965 147

dess erhållande, anför besvärssakkunniga, att den grundtanke på vilken

bestämmelsen vilar, synes riktig. Ett krav på ansökan »i vederbörlig ordning»

innefattar emellertid, framhålles det, icke blott att ansökan skall ha

gjorts före ansökningsfristens utgång utan även att därvid iakttagits vad

som kan vara föreskrivet i fråga om ansökningens innehåll, bifogande av åldersbetyg,

meritförteckning m. m. Mot bakgrund av syftet med bestämmelsen

är det enligt de sakkunnigas mening tillräckligt att kräva, att vederbölande

sökt tjänsten inom föreskriven tid. Besvärssakkunniga föreslår därför,

att i stället för ansökan »i vederbörlig ordning» sättes ansökan »inom

föreskriven tid».

Beträffande det föreslagna stadgandet i andra stycket andra punkten

om förutsättningarna för förnyat ledigförklarande anför Tjänstemännens

centralorganisation, att förslaget innebär ett klarläggande i jämförelse med

nu lådande ganska oklara rättsläge. De anförda skälen för nytt ledigförklarande,

om behörig sökande anmält sig, anser organisationen emellertid

inte helt bärande. Den föreslagna ordningen kan ändock tillstyrkas, om

bestämmelsen om hänskjutande till Kungl. Maj:t av varje särskilt fall får

tolkas så, att tillstånd medges restriktivt och endast då särskilda skäl föreligger

därtill. Regeln måste, framhålles det, vara, att ledigförklarad tjänst

såväl ordinarie som icke-ordinarie — tillsättes i föreskriven ordning,

om behörig sökande finnes.

Den föreslagna regleringen av förutsättningarna för förnyad ledigförklaring

har emellertid mött invändningar från flera remissmyndigheter.

överbefälhavaren anser, att förnyad ledigförklaring i vissa fall bör kunna

ske utan tillstånd av Kungl. Maj :t, alternativt efter generellt medgivande,

eftersom det administrativa förfarandet eljest skulle onödigtvis betungas

och tjänstens tillsättning fördröjas. Försvarets civilförvaltning framhåller,

att myndighet, som funnit ingen av de sökande äga förutsättningar att

uppehålla tjänsten, för närvarande torde anse sig oförhindrad att ånyo

ledigförklara denna. Såvitt civilförvaltningen kunnat finna har detta förfaringssätt

fungerat tillfredsställande. Förslaget att förnyad ledigförklaring

får ske endast efter Kungl. Maj :ts tillstånd skulle medföra att tillsattnmgsproceduren

ytterligare fördröjdes och detta måste i sin tur befaras

vålla olägenheter för myndigheterna ur skilda synpunkter. Icke

minst torde detta bli förhållandet vid myndigheter med omfattande teknisk

Personal, t. ex. de centrala fackförvaltningarna inom försvaret. Civilförvaltningen

anser det vidare angeläget, att ett klarläggande uttalande göres om

innebörden av ordet »behörig» i den föreslagna lagtexten. Enligt en uppfattning

är, framhålles det, varje sökande behörig i fall, där särskild formell

kompetens ej fordras, enligt en annan uppfattning är sökande — även

om han uppfyller de formella kraven på kompetens — icke behörig med

mindre lians förmåga att sköta tjänsten och hans lämplighet därför är

styrkt. Riksförsäkringsverket hävdar, att myndighet utan särskilt tillstånd

s. 148 Kontrollera mot PDF

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1065

bör få ledigförklara tjänst på nytt om icke lämplig sökande anmält sig,

och anför.

Tillsättningsförfarandet måste utformas endast och allenast från den

utgångspunkten att detsamma skall användas som medel för att få fram

befattningshavare, som är lämpade för sina arbetsuppgifter. Detta viktiga

samhällsintresse, som inte kan påstås strida mot personalens och personalorganisationernas

intressen, är oförenligt med de föreslagna reglerna i andra

stycket andra punkten, främst beroende på att ordet »behörig» använts i

denna punkt. Behörighetsregler torde i mycket ringa omfattning finnas angivna

i myndigheternas instruktioner. Visserligen torde en myndighet vid

fedigförklarande av vilken tjänst som helst kunna angiva önskemål om viss

utbildning eller viss erfarenhet, men detta torde inte innebära att ett formellt

kompetenskrav anknutits till tjänsten. Följaktligen torde strängt taget

envar sökande vara formellt sett »behörig», da det gäller tjänster, för vilka

inte i laga ordning kompetenskrav fastställts. Effekten av den i andra

stycket föreslagna regeln skulle således bli, att myndigheten skulle vara skyldig

att tillsätta tjänsten med en av de »behöriga» sökandena utan avseende

på om sökanden är lämplig för densamma. Den situationen uppkommer

nämligen ej sällan, att alla sökande — i brist pa formella kompetenskrav

är »behöriga» men ingen klart lämplig. Detsamma kan givetvis gälla även

vid tillsättning av en tjänst, till vilken formellt kompetenskrav är knutet.

Det skulle från det allmännas synpunkt vara orimligt om en myndighet i

sådant fall inte skulle äga att genom förnyat ledigförklarande söka få en befattningshavare,

som fyller de krav som tjänsten uppställer. För att kunna

besätta tjänsterna på ett sätt som bäst stämmer med det ofrånkomliga

kravet på effektivitet i den allmänna förvaltningen bör vidare myndigheterna

själva få besluta om förnyat ledigförklarande, när de finner sådant påkallat.

Myndigheterna har nämligen icke endast intresse av att till en tjänst

få en för densamma lämplig sökande — i själva verket gäller det att få den

för tjänsten lämpligaste person, som kan stå till förfogande. Icke sällan förekommer

att en befattningshavare, som är avgjort lämpligast för en viss

tjänst och kanske t. o. in. genom vikariat meriterat sig för densamma, pa

grund av sjukdom eller annan omständighet inte hinner söka inom ansökningstiden.

I sådant fall skulle en formell linje såsom den förordade leda till

att en annan befattningshavare, som ovedersägligt är mindre användbar för

tjänsten än den först avsedda, erhöll tjänsten med förbigående av den som

efter vanliga befordringsgrunder borde ha erhållit den. Även praktiska

förhållanden talar enligt verkets mening mot en bestämmelse av denna

art. Hos en mvndighet av riksförsäkringsverkets storlek sker ledigförklaranden

i mycket stor omfattning. För att inte tillsättningarna skall draga

ut på tiden i orimlig grad — ju högre på löneskalan en ledig tjänst eller

ett ledigt förordnande ligger desto fler successionsförordnanden uppkommer

i anslutning till tjänstetillsättningen — sker ledigförklarande så snart

ske kan. Emellertid förekommer gång efter annan att verket under eller

efter ansökningstiden finner att den uppkomna luckan i personalkadern

bäst kan fyllas genom omflyttning av en befattningshavare som redan befinner

sig''i den ledigförklarade lönegraden men på annat arbetsställe inom

verket. I så fall måste det inledda tillsättningsförfarandet inhiberas,

enär förutsättningarna för tillsättningen förfallit; i stället blir det aktuellt

att tillsätta en tjänst eller ett förordnande i samma lönegrad på annat ställe

inom verket. Skulle så icke kunna ske utan att Kungl. Maj :t lämnar sitt

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 196ö

tillstånd därtill, skulle den av forinalia redan nu hårt tyngda tillsättningsapparaten

bli än hårdare belastad och långvariga fördröjningar med successionstjänsternas

tillsättande uppkomma. Även i andra fall kan tillsättningsförfarandet

behöva inhiberas, exempelvis om det sedan ledigförklaiing

skett visar sig att tjänsten på grund av organisationsförändringar inte

längre är behövlig. Enligt riksförsäkringsverkets mening måste invändningar

resas även mot den i specialmotiveringen framförda tanken att bestämmelserna

i andra stycket andra punkten bör äga tillämpning »även för

det fall att myndigheten ledigförklarat tjänst, oaktat ledigförklaring icke

varit föreskriven i författning». Praktiska skäl föranleder redan enligt nuvarande

ordning att förordnanden, som icke är bundna vid formellt krav på

ledigförklarande, ledigförklaras genom anslag inom verkets lokaler och

framläggande av listor bland personalen. Det är nämligen nödvändigt och,

gentemot personalen, rimligt att verket i någon form skaffar sig kännedom

om vilka befattningshavare, som är beredda att ta emot ett förordnande med

\issa

accepteras, skulle myndigheterna med säkerhet tvingas att frångå dessa av

praktiska skäl förestavade anordningar. Till belysning av problemets storleksordning

må nämnas att riksförsäkringsverket, som förfogar över ca 120

kanslibiträdestjänster i Ao, Ae eller Ag 7 fördelade på nio byråer, sedan under

år 1963 meddelat vikariatsförordnanden å dylika tjänster i omkring 35

tall, därvid antalet befattningshavare, som antecknat sig på utlagda listor, i

allmänhet varierat mellan ett 20-tal och ett 40-tal för varje tillsättninsstillfälle.

°

Även statens lönenämnd anser, att skyldigheten att söka Kungl. Maj:ts

tillstånd till förnyad ledigförklaring skulle medföra ett mer tungrott förtärande

än som för närvarande tillämpas vid vissa myndigheter.

Juridiska fakulteten i Uppsala anser däremot, att den föreslagna regeln,

att tillsättningsförfarande skall kunna avbrytas även om behörig

sökande finnes, utgör en nyhet, och ifrågasätter om regeln är motiverad.

Regeln innebär enligt fakultetens mening ett övergivande av tidigare tämligen

konsekvent iakttagna principer; i varje fall såvitt angår mera kvalificerade

tillsättningsförfaranden har ett avbrott hittills ansetts uteslutet, så

länge tjänsten bestått och behörig sökande funnits.

Av stadgandet i andra stycket torde följa, anför riksåklagarämbetet, att

för sent inkommen ansökan icke kan beaktas ens med Kungl. Maj:ts tillstånd.

Arbetsdomstolens ordförande ifrågasätter, om icke möjlighet borde

beredas Kungl. Maj :t att genom dispens från ifrågavarande regel tillåta

myndighet att vid tillsättning av tjänst beakta en för sent inkommen ansökan.

Även juridiska fakulteten i Uppsala anser, att en sådan dispensregel

bör meddelas.

Departementschefen. Såsom föreslagits i promemorian bör lagen innehålla

grundläggande bestämmelser om förfarandet då myndighet har att tillsätta

tjänst. De frågor som härvid träder i förgrunden är i vilka fall tjänst

skall kungöras ledig till ansökan samt ansökningsförfarandets rättsverkningar.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1065

Den i promemorian föreslagna regeln att tjänst, som tillsättes av myndighet,

skall ledigförklaras, om ej Kungl. Maj :t annat bestämmer, har lämnats

utan erinran under remissbehandlingen och även jag biträder detta

förslag. Det torde ej vara möjligt att i lagen närmare angiva i vilka fall

undantag från huvudregeln bör förekomma. Kungl. Maj :ts bemyndigande

att tillsätta tjänst utan ledigförklaring bör kunna meddelas såväl generellt

som för visst fall. Generellt bemyndigande bör kunna ifrågakomma exempelvis

vid antagning av aspiranter, vid tillsättning av tjänst i reglerad befordringsgång

samt vid förordnande på lägre icke-ordinarie tjänst och på

arvodesbefattning. Nuvarande förfarande vid tillsättning av militär och civilmilitär

personal bör också kunna bibehållas. Liksom för närvarande bör

det vidare vid vissa verk finnas möjlighet att tillsätta tjänst genom beslut

om förflyttning. Befogenheten för Kungl. Maj :t att i det särskilda fallet besluta

om avsteg från huvudregeln om ledigförklaring avser särskilt sådana

fall som då en tjänst eller en grupp av tjänster uppflyttas i högre lönegrad.

Då en tjänst som myndighet tillsätter kungjorts ledig, bör av praktiska

skäl och ordningsskäl i princip gälla att endast den som sökt tjänsten inom

föreskriven tid må erhålla densamma. Vad nu sagts innebär dock icke att

ledigförklaring medför rätt för någon sökande att få tjänsten. Det måste

stå myndigheten fritt att icke tillsätta tjänsten med någon av de sökande.

Härav följer enligt min mening, att myndigheten, sedan dess beslut att icke

tillsätta tjänsten vunnit laga kraft, bör äga ledigförklara tjänsten på nytt.

Har myndigheten denna befogenhet, bör myndigheten också äga rätt att

beakta för sent inkommen ansökan. Detta bör dock få ske endast om särskilda

skäl föreligger. Vad sålunda anförts om ansökningsförfarandets rättsverkningar

bör gälla så snart myndighet ledigförklarat tjänst, som den

äger tillsätta, och således även i det fall att myndigheten tillgripit ledigförklaring

oaktat skyldighet därtill ej förelegat. Bestämmelserna i paragrafens

andra stycke om ansökningsförfarandets rättsverkningar har utformats

i enlighet med det anförda; uttrycklig bestämmelse om myndighets rätt att

ledigförklara tjänst på nytt torde icke erfordras.

Som sökande bör anses envar som sökt tjänsten inom föreskriven tid,

även om han icke vid ansökningstidens utgång fullgjort allt som sökande

har att iakttaga, exempelvis om han underlåtit att inkomma med meritförteckning,

åldersbetyg e. d. Om en tjänst ledigförklaras på nytt, bör den

som sökt tjänsten vid första ledigförklarandet och inte återkallat sin ansökan

anses kvarstå som sökande.

Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser om förfarandet

i övrigt vid tjänstetillsättning, bl. a. bestämmelser som tillgodoser

sökandes intresse av att kunna få kännedom om myndighets beslut i tillsättningsärende.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

7 §■

Denna paragraf motsvarar 7 § i promemorieförslaget och innehåller bestämmelser

om användningen av olika anställningsformer.

Gällande ordning. Av bilaga A till statens löneförordning den 31 maj

1957 (nr 228) framgår vilka anställningsformer som användes vid tillsättning

av lönegradsplacerade tjänster. Anställningsformen angives i lönegradsbeteckningen

genom bokstavsbeteckning. Ordinarie tjänst tillsättes

med fullmakt eller konstitutorial (o), förordnande för viss tid (p),

förordnande för begränsad anställningstid (q) eller förordnande tills vidare

(r). Icke ordinarie tjänst tillsättes med förordnande såsom extra ordinarie,

förordnande såsom aspirant eller förordnande såsom extra eller

med kontrakt för viss tid. Det finnes inga allmänna regler för valet av anställningsform

vid tillsättning av ordinarie tjänst. Emellertid inrättas ordinarie

tjänster vanligen av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut

(4 § 1 mom. Saar) och riksdagsbeslutet föreligger som regel i form av en

av riksdagen godkänd personalförteckning, som utvisar dels tjänstens

lönegrad och dels medelst bokstavsbeteckning den anställningsform som

skall gälla. Av personalförteckningen framgår emellertid icke huruvida

en ordinarie tjänst med bokstavsbeteckningen o skall tillsättas med fullmakt

eller konstitutorial. Såvitt gäller tjänst med lönegradsbeteckningen

Ao eller i lönegraden Bo 1 avgör Kungl. Maj :t denna fråga och svaret framgår

i allmänhet av den för myndigheten utfärdade instruktionen. Annan

ordinarie tjänst med lönegradsbeteckningen Bo tillsättes med fullmakt (5 §

1 mom. Saar).

Anställningsformens främsta betydelse ligger däri att den angiver förutsättningarna

för entledigande av tjänstemannen. Stadgandet i g 36 regeringsformen

i dess hitintills gällande lydelse har ansetts avse endast tjänstemän

med fullmakt; enligt detta stadgande kan sådana tjänstemän, försåvitt de

icke hör till de i § 35 uppräknade förtroendeämbetsmännen, »icke, utan

medelst rannsakning och dom, ifrån sina innehavande sysslor av Konungen

avsättas, ej heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras

eller flyttas». Sedan regeringsformens tillkomst har fullmaktshavarnas

ställning genom bestämmelser i andra författningar än grundlag

undergått förändring i olika hänseenden. Från mitten av 1800-talet har i

avlöningsförfattningar införts alltmer skärpta bestämmelser om förflyttningsskyldighet.

Enligt 13 § Saar är innehavare av ordinarie tjänst, vilken

tillsatts medelst fullmakt, pliktig att låta förflytta sig till annan stationeringsort

eller annan ordinarie tjänst vid det verk han tillhör liksom ock,

där Kungl. Maj :t så prövar lämpligt, till ordinarie tjänst vid annat verk, på

vilken reglementel är tillämpligt. För domare med undantag av vattenrättsingenjör

gäller särskilda bestämmelser om förflyttningsskyldighet. Domare

är sålunda förflyttningsskyldig endast till annan ordinarie domartjänst

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

inom den lönegrad han tillhör och allenast under förutsättning att Kungl.

Maj :t finner organisatoriska skäl påkalla förflyttningen. Även ordinarie beställningshavare

vid krigsmakten är underkastade särskilda regler om förflyttningsskyldighet.

Beträffande högre militära och civilmilitära beställningshavare

ävensom vissa befattningshavare vid polis- och åklagar\äsendet

gäller därjämte, att de är pliktiga att avgå från tjänsten, om så befinnes

påkallat med hänsyn till statens intressen. Även pensionsförfattmngarnas

föreskrifter om skyldighet för befattningshavare att vid viss ålder eller

under vissa andra omständigheter frånträda tjänsten, ehuru med ratt till

pension, har givit ett annat innehåll åt oavsättlighetsprincipen sådan den

kommit till uttryck i regeringsformen. 1964 års riksdag har som vilande

antagit förslag till sådan ändring av §§ 35 och 36 regeringsformen att

grundläggande bestämmelser om statstjänstemännens rättsställning såval

förtroendeämbetsmäns som fullmaktshavares överföres från regeringsformen

till särskild lag, stiftad av Kungl. Maj :t och riksdag gemensamt efter

lagrådets hörande. Dock bibehålies enligt delta förslag domare vid grundlagsskydd

mot entledigande i administrativ ordning och mot förflyttningtill

annan tjänst än ordinarie domartjänst. I den nya lydelsen stadgar §

36, att den som utnämnts till domare må skiljas från tjänsten endast av

domstol efter åtal eller genom beslut om entledigande i samband med pensionering;

dock må han, om det finnes erforderligt av organisatoriska skäl,

förflyttas till annan jämställd domartjänst. —- Anställningsformen konstitutorial

innebär enligt 5 § 1 mom. andra stycket Saar att tjänstemannen

kan i administrativ väg avsättas från sin tjänst på grund av fel eller försummelse

i tjänsten. Beträffande förflyttningsskyldighet gäller samma

regler för konstituerade som för fullmaktsinnehavare (13 § Saar). Som

nämnts i det föregående beror valet mellan fullmakt och konstitutorial a^

Kungl. Maj :ts prövning såvitt gäller tjänster i Bo 1 och lägre. Hos vissa

myndigheter exempelvis riksförsäkringsverket användes fullmakt ned till

och med Ao 19 under det att inom de affärsdrivande verken konstitutorial

användes för alla Ao-tjänster och vissa Bo 1-tjänster.

Förutsättningarna för entledigande av tjänsteman med förordnande för

viss tid, förordnande för begränsad anställningstid eller förordnande tills vidare

är för närvarande ej författningsmässigt reglerade. Förordnande för

viss tid, som i huvudsak användes vid anställning av vissa verkschefer och

andra högre tjänstemän inom förvaltningen, torde under den tid förordnandet

avser i realiteten tillförsäkra tjänstemannen samma skydd mot entledigande

som det fullmaktsinnehavare åtnjuter. I motsats till fullmaktsinnehavaren

är tjänstemannen icke förflyttningsskyldig med mindre särskilda bestämmelser

föreskriver det såsom är fallet inom försvaret. Anställningsformen

förordnande för begränsad anställningstid torde vara förenad med samma

rättsverkningar som förordnande för viss tid men skiljer sig från den senare

anställningsformen därutinnan att förordnandet ej får förnyas vid

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Mnj:ts proposition nr 60 år 1965

anställningstidens utgång eller förnyas allenast för begränsad tid. Den användes

vid tillsättning av tjänster beträffande vilka av principiella skäl anses

önskvärt att de efter viss tid får nya innehavare, t. ex. professorstjänster

Aid konsthögskolan och musikhögskolan. Förordnande tills vidare på ordinarie

tjänst slutligen anses innebära, att anställningen omedelbart kan

bringas att upphöra. Denna anställningsform användes vid tillsättning av

bl. a. statssekreterare expeditionschefs-, avdelningschefs- och byråchefstjänster

i Kungl. Maj :ts kansli.

Om entledigande av icke-ordinarie tjänsteman stadgas i 15 § Saar. Enligt

dessa bestämmelser skall entledigande av extra ordinarie tjänsteman eller

aspirant föregås av skriftlig uppsägning, varvid skall iakttagas i paragrafen

stadgade uppsägningstider; dessa är olika beroende på om tjänstemannen

ar extra ordinarie eller aspirant och vad beträffar extra ordinarie jämväl beroende

på om uppsägningen sker från myndighetens sida eller från tjänstemannens.

I fråga om extra tjänsteman må myndigheten besluta, att entledigande

skall föregås av skriftlig uppsägning. De nu nämnda bestämmelserna

om uppsägning kan efter överenskommelse ersättas av andra regler. Särskilda

bestämmelser om uppsägning gäller vid övergång i vissa fall till annan

statlig tjänst eller icke statlig tjänst med avlöning enligt av Kungl.

Maj:t meddelade bestämmelser. Bestämmelserna i Saar om uppsägning gäller

icke då anställningen är tidsbegränsad och ej heller då fråga är om entledigande

på grund av tjänstefel eller i samband med pensionering.

För riksdagens verk är bestämmelser om inrättande av tjänst och om

entledigande av tjänsteman meddelade i avlöningsreglementet för riksdagens

verk den 20 juli 1948. Ordinarie tjänst vid riksdagens verk inrättas

i allmänhet av riksdagen och tillsättes med konstitutorial, förordnande för

viss tid eller förordnande tills vidare (2 §). Om entledigande av tjänsteman

gäller (5 § 1 mom. och 15 §) i huvudsak samma regler som enligt

Saar.

För tjänstemän som är anställda utom löneplan, såsom arvodister och

tjänsteman vilka i samband med vakantsättning av tjänst anställes med

personliga kontrakt (jfr prop. 1962:169 s. 27), saknas bestämmelser om

anställningsform. Uppkommer fråga om entledigande av sådan tjänsteman

på annan grund än fel eller försummelse i tjänsten torde frågan få avgöras

med ledning av vad myndigheten och tjänstemannen överenskommit eller

får anses ha förutsatt beträffande villkoren för entledigande.

Departementspromemorian. Enligt lagförslaget är anställningsformen avgörande

for frågan om arbetstagare är anställd som tjänsteman och har även

i övrigt betydelse i det att skilda regler för anställningens upphörande gällei

beroende på vilken anställningsform som användes. Med hänsyn härtill

bör i lagen meddelas allmänna regler om anställningsformernas användning,

bor valet av anställningsform är enligt förslaget liksom för närvarande i

s. 154 Kontrollera mot PDF

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

törsta hand avgörande om tjänsten är ordinarie. Enligt första stycket skall

innehavare av ordinarie domartjänst alltid anstallas med tullmakt Innehavare

av annan ordinarie tjänst än domartjänst skall anstallas med tullmakt

eller konstitutorial; dock må anställning ske med förordnande, om särskilda

skäl är därtill. Förslaget förutsätter, att även framdeles valet mellan

fullmakt och konstitutorial får i huvudsak bero av föreskrifter i instiuk um.

Enligt andra stycket skall annan tjänsteman än innehavare av ordinarie

tjänst anställas med förordnande. Förordnande är avsett att anvandas vi

tillsättning av extra ordinarie tjänst, aspiranttjänst, extra tjänst och arvodesbefattning

samt vid olika slags kontraktsanstallning.

Förordnande skall enligt tredje stycket meddelas tor bestämd tid eller til

vidare Den nuvarande anställningsformen förordnande för begransad anställningstid

försvinner alltså som särskild anställningsform. Frågan om förordnande

för bestämd tid skall kunna förnyas har ansetts innefatta ett

spörsmål som ej bör regleras i lagen.

Förslaget till tjänstemannalag innehåller ej heller något stadgande mo - svarande § 35 regeringsformen, som ger Kungl. Maj :t rätt att, nar rikets

tjänst fordrar det, entlediga vissa i paragrafen uppräknade tjänstemän, som

innehar förtroendesyssla. De syften detta stadgande fullföljer torde kunna

tillgodoses genom att tjänsteman i förtroendeställning — såsom redan i viss

utsträckning förekommer - tillsättes med förordnande tills vidare.

Yttrandena. Paragrafen har godtagits eller lämnats utan erinran av pra - tiskt taget samtliga remissinstanser.

I några remissvar görs allmänna uttalanden om anställningsformernas

användning. Sålunda anser telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen

och statens avtalsnämnd, att oavsättlighetsprincipen fått en alltför

vidsträckt användning inom statstjänsten och att frågan om tillämpningen

av denna princip bör utredas. Telestyrelsen yttrar sålunda, att det torde vara

ostridigt, att oavsättlighetsprincipens tillämpningsområde under tidernas

lopp kommit att utsträckas långt utöver vad som kan vara motiverat

med hänsyn till huvudsyftet med denna princip. En översyn av oavsattlighetsinstitutet

är enligt styrelsens mening högeligen påkallad, aven om frågan

icke sammankopplas med införande av förhandlingsrätt for statstjanstemännen.

Ett avskaffande av den lagfästa oavsättligheten för huvudparten

av dessa tjänstemän behövde enligt styrelsens mening icke innebara att

tjänstemännen ställdes utan anställningsskydd, eftersom avtalsparterna i

kollektivavtal kunde träffa överenskommelse om trygghet i anställningen.

Statens avtalsnämnd gör ett uttalande i samma riktning.

I andra yttranden understrykes oavsättlighetens betydelse. Justitieombudsmannen

framhåller sålunda oavsättlighetsprincipens värde för att

tjänstemän i ledande ställning skall kunna intaga en även i förhållande till

regeringen självständig ställning. Riksåklagarämbetet anser, att ordinarie

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965 155

åklagartjänster bör liksom ordinarie domartjänster enligt lag tillsättas med

fullmakt. Tjänstemännens centralorganisation förklarar sig fästa utomordentlig

vikt vid anställningstrygghetens bevarande. Enligt centralorganisationens

mening är det principiellt otillfredsställande att ordinarie tjänsteman

skall kunna uppsägas.

Kommentarer av mera begränsad räckvidd göres i ett par uttalanden. Statens

lönenåmnd anser att paragrafen skulle vinna i klarhet och nå bättre

överensstämmelse med förslaget i övrigt genom en omformulering som anger

hur de olika slagen av tjänster skall tillsättas i stället för hur tjänstemännen

skall anställas. Försvarets civilförvaltning och statens lönenämnd

förutsätter, att tredje stycket i paragrafen ej utgör hinder mot att förordnande

meddelas tills vidare till och med viss angiven dag. Civilförvaltningen

framhåller, att sådan anställning på grund av anslagsbegränsning eller

rationalisering ofta måste användas inom försvaret och att den måste kunna

bibehållas.

Departementschefen. Av skäl som angivits i promemorian anser jag lagen

böra innehålla grundläggande bestämmelser om de anställningsformer

som skall komma till användning vid anställning av tjänstemän. Jag skall

senare beröra rättsverkningarna av de föreslagna anställningsformerna men

vill redan nu anmäla, att dessa anställningsformer ger de anställda i huvudsak

samma skydd som de har enligt gällande rätt. I den mån förändringar

i anställningsskyddet föreslagits innebär de snarast ökad trygghet för

den enskilde tjänstemannen.

Det ar icke möjligt att annat än i grova drag i lagen angiva anställningsformernas

användning. Liksom för närvarande bör härvidlag skillnad göras

i första hand mellan ordinarie tjänster och övriga tjänster härunder inbegripen

även anställning som icke utgör tjänst i nuvarande löneteknisk

mening utan avser befattning som exempelvis arvodist eller kontraktsanställd.

Det förutsättes att flertalet ordinarie tjänster liksom hitintills uppföres

på personalförteckningar fastställda av Kungl. Maj :t med stöd av

liksdagens beslut och att därvid angives de anställningsformer som skall

användas. Med hänsyn till att enligt § 36 regeringsformen, sådant lagrummet

lyder enligt av riksdagen såsom vilande antaget förslag, utnämnd domare

åtnjuter samma skydd mot entledigande som enligt statstjänstemannalagen

i allmänhet tillkommer innehavare av fullmakt synes emellertid i

lagen böra slås fast att ordinarie domartjänst skall tillsättas med detta anställmngsdokument.

I övrigt bör såsom i promemorian föreslås lagen såvitt

gäller ordinarie tjänst innehålla en huvudregel enligt vilken sådan

tjänst tillsättes med fullmakt eller konstitutorial. Valet mellan dessa anställningsformer

har betydelse huvudsakligen för frågan om tjänstemannen

bör kunna avsättas i administrativ ordning för fel eller försummelse

i tjänsten. Denna fråga bör liksom för närvarande är fallet i huvudsak

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

kunna överlämnas åt Kungl. Maj :ts reglering i administrativ väg. Av 18 §

får emellertid anses följa, att de där uppräknade tjänstemännen ej bör anställas

med konstitutorial. Huvudregeln om tillsättning av ordinarie

tjänst med fullmakt eller konstitutorial bör kompletteras med ett stadgande,

som möjliggör att tjänstemän i förtroendeställning samt eljest tjänstemän

som ej bör vara tillförsäkrade anställning till pensionsåldern anställes

med förordnande. Jag finner nämligen icke tillräckliga skäl föreligga

att vid sidan av anställningsformen förordnande tills vidare bibehålla institutet

med förtroendeämbetsmän. För att markera det här aktuella stadgandets

karaktär av undantag bör i lagen emellertid uppställas krav på

särskilda skäl för dess tillämpning.

Såsom föreslagits i promemorian bör alla icke-ordinarie tjänster tillsättas

med förordnande. Det saknas anledning att härvidlag göra skillnad mel

lan extra ordinarie tjänster, aspiranttjänster, extra tjänster, arvodesbefattningar

och olika slag av kontraktsanställning.

Förordnande såväl på ordinarie tjänst som på icke-ordinarie tjänst bör

meddelas för bestämd tid eller tills vidare. Förordnande tills vidare bor

kunna meddelas att gälla längst till viss tidpunkt. Det torde ej finnas anledning

att vid sidan av anställningsformen förordnande för bestämd tid

såsom särskild anställningsform bibehålla förordnande för begränsad anställningstid.

Om riksdagen önskar, att tidsbestämt förordnande på viss

tjänst ej skall förnyas, bör detta kunna ges tillkänna i annan form, exempelvis

genom ett uttalande i samband med att riksdagen beviljar medel till

tjänsten.

8 §•

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om anställningsbevis, motsvarar

8 § i promemorieförslaget.

Gällande ordning. Enligt 5 § 2 mom. Saar skall antagningsbevis eller annan

skriftlig tillsättningshandling utfärdas för den som förordnas att inneha

anställning som extra ordinarie tjänsteman, aspirant eller extra tjänsteman.

Avser anställningen avkortad tjänstgöringstid, skall detta angivas i tillsättningshandlingen.

I övrigt torde det icke finnas allmänna bestämmelser

om skyldighet att utfärda anställningsbevis. Med undantag för anställning

av tillfällig natur torde dock sådant bevis regelmässigt tillställas den anställde.

Vid tillfälliga anställningar synes praxis växla inom skilda förvaltningsområden.

Departementspromemorian. Med hänsyn till de särskilda rättsverkningar

i olika hänseenden som enligt lagförslaget följer av anställning som tjänsteman

är det av vikt, att det redan vid anställningen blir fastslaget om den anställde

skall vara underkastad lagen eller ej. Den anställde bör därför tillställas

skriftligt bevis att han anställts som tjänsteman. Då tillsättning sker

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

med fullmakt eller konstitutorial, är det uppenbart att tjänstemannaanställning

föreligger och att detta ej behöver särskilt anmärkas i anställningsbeviset.

Även då förordnande användes framgår i många fall utan vidare att fråga

är om sådan anställning. Kan tvekan härom uppkomma, bör i anställningsbeviset

uttryckligt anges att den anställde är tjänsteman. Bevis om anställningen

bör utan framställning utfärdas vid varje anställning utom då

tjänstemannen anställes tillfälligt. I sistnämnda fall synes bevis behöva tillställas

den anställde endast om han begär det; av beviset skall framgå att

förordnandet avser tillfällig anställning. Enligt de föreslagna bestämmelserna

om entledigande må den som anställts tillfälligt och vars anställning ej

varat mer än två månader skiljas från tjänsten omedelbart efter tillsägelse.

Förordnande för tillfällig anställning bör därför användas endast då fråga

är om anställning, som icke beräknas vara längre tid än nu sagts.

1 ttrandena. Betydelsen av alt anställningsbevis utfärdas och tillställes

den anställde understrykes i flera yttranden. Sålunda framhåller statens

personalpensionsverk att, enär det icke är möjligt att genom materiella bestämmelser

angiva i vilka fall en arbetstagare är tjänsteman, det är av vikt

att genom ett beslut vid anställningen klargöres att tjänstemannaställning

föreligger. Även om anställningsbevis utfärdas endast i den utsträckning

som är praktiskt lämplig, bör således undantagslöst gälla att viss anställning

skall anses vara tjänstemannaanställning endast om beslut i en eller

annan form fattats härom. Det är vidare enligt pensionsverkets mening av

vikt, att sådant beslut — och i förekommande fall vilket kollektivavtal som

är tillämpligt — antecknas i tjänstematrikel, så att denna alltid innehåller

uppgift om vederbörandes status. Ett klarläggande härav är av betydelse

även i pensionshänseende. Det framhålles, att även tillfälliga anställningar

kan vara relevanta ur pensionssynpunkt. Kammarrätten hävdar, att den enskilde

anställningshavarens intresse motiverar, att anställningsbevis undantagslöst

utfärdas även vid tillfälliga förordnanden tills vidare. Samma ståndpunkt

intager försvarets civilförvaltning.

Däremot anser generalpoststyrelsen, att det för postverkets vidkommande

ej är möjligt att utfärda anställningsbevis ens för alla dem vilkas anställning

beräknas vara längre tid än två månader. Innan en anställning betraktas

som icke tillfällig, måste det enligt styrelsens mening kunna bedömas alt

den kommer att vara under betydligt längre tid. Genoin anställningsbeviset

torde eljest den för ett tillfälligt uppdrag med oviss varaktighet anställde —

exempelvis en vikarie för sjukledig tjänsteman — komma att bibringas den

uppfattningen, att anställningen är mera varaktig än den i själva verket är.

Styrelsen framhåller, att eu stor del av de enbart för semestervikariat under

sommarmånaderna anställda — huvudsakligen skolungdom — anlitas

under längre tid än två månader. För denna kategori torde anställningen

under alla omständigheter vara att betrakta som tillfällig.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

Departementschefen. Det föreslagna stadgandet har godtagits eller lämnats

utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser och jag för min del

förordar att förslaget godtages med en viss jämkning.

För att icke i onödan betunga myndigheter, som i betydande omfattning

måste anlita tillfällig arbetskraft, bör skyldigheten att utfärda anställningsbevis

begränsas i så måtto att vid anställning, som beräknas ej ^ara mer

än tre månader (tillfällig anställning), bevis utfärdas endast om den anställde

begär det.

Paragrafen synes tarva kommentar i vissa hänseenden. Sasom framhållits

i promemorian ger anställningsformerna fullmakt och konstitutorial ot\etydigt

vid handen att anställning som tjänsteman föreligger och givetvis behöver

i sådana fall i anställningsbeviset icke särskilt utsättas att arbetstagaren

anställts som tjänsteman. Kan däremot tvekan uppkomma om tjänstemannaanställning

föreligger, är det av vikt att anställningsbeviset lämnai

besked huruvida arbetstagaren är anställd som tjänsteman eller icke. Sådan

tvekan kan uppkomma särskilt då arbetstagare antages att tills vidare utföra

förhållandevis mindre kvalificerade arbetsuppgifter. Även om anställningsbevis

ej utfärdas, kan en arbetstagare vara att anse som tjänsteman,

t. ex. om myndighet råkat förbise att tjänsten är uppförd på en av Kungl.

Maj :t fastställd personalförteckning.

Det förhållandet att myndighet vid tillfällig anställning ej är skyldig att

utfärda anställningsbevis befriar givetvis icke myndigheten från att fatta

beslut i frågan om den anställde är tjänsteman. Det är lämpligt att sådant

beslut antecknas i tjänstematrikel eller annorstädes på sådant sätt att det

kan tjäna som bevis om anställningens karaktär. Självfallet står det myndighet

fritt att utfärda anställningsbevis, även om skyldighet därtill enligt

paragrafen ej föreligger.

9 §.

1 förevarande paragraf, som saknar direkt motsvarighet i promemorieförslaget,

behandlas vissa frågor om tillsättning av vikariat. Dessa frågor

regleras i promemorieförslaget genom 4—8 §§.

Gällande ordning. Huvudbestämmelser om förordnande av vikarie återfinnes

för närvarande i 8 § 1 mom. Saar. Förordnande av vikarie meddelas

antingen såsom vikariatsförordnande eller såsom vikariatslöneförordnande.

Vikariatsförordnande meddelas på ordinarie, extra ordinarie eller extra

tjänst och avser full eller partiell tjänstgöring. Allmänna bestämmelser om

villkor för erhållande av sådant förordnande eller om ledigförklaring har

icke meddelats. Vikariatsförordnande avser i allmänhet kortare tid. Om det

förutses att ordinarie eller extra ordinarie tjänst kommer att uppehållas på

förordnande med full tjänstgöring under minst sex månader i följd skall i

stället i allmänhet vikariatslöneförordnande meddelas å tjänsten. Sådant

förordnande meddelas i den ordning, i förekommande fall efter ansökning,

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1065

som är stadgad för tillsättning av tjänsten, om ej annat följer av beslut

eller bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts

bemyndigande, av vederbörande myndighet. Vikariatslöneförordnande må

icke meddelas annan än den som äger behörighet för tjänst av det slag förordnandet

avser och i övrigt är fullt lämplig för förordnandet.

Yttrandena. Förslaget i promemorian att de i 4— 8 §§ meddelade bestämmelserna

om tjänstetillsättning skall avse även anställning av vikarie har

lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser utom försvarets divilförvaltning

och statens lönenämnd. Dessa båda remissinstanser anser, att bestämmelserna

i 6 § om ledigförklaring m. m. ej bör avse vikariatsförordnanden.

Enligt försvarets civilförvaltning synes det i och för sig icke vara något

att invända mot att nyssnämnda bestämmelser får avse sådana vikariat

som motsvarar nuvarande vikariatslöneförordnanden. Däremot blir det praktiskt

olämpligt att tillämpa det avsedda tillsättningsförfarandet i fråga om

korta vikariat. Det bör överlämnas åt Kungl. Maj :t att meddela erforderliga

bestämmelser om förfarandet vid tillsättning av vikariat.

Departementschefen. Såsom föreslagits i promemorian bör bestämmelserna

om anställning av tjänsteman tillämpas även vid anställning av

vikarie. Lagtekniskt tillgodoses detta lämpligen genom att man i en särskild

paragraf, som avser vikariat, hänvisar till paragraferna om tjänstetillsättning

och därutöver meddelar de särskilda bestämmelser som bör gälla

vid anställning av vikarie. Den i 6 § första stycket föreslagna regeln att

tjänst, som tillsättes av myndighet, skall kungöras till ansökan ledig, om ej

Kungl. Maj :t bestämmer annat, bör såvitt gäller vikariat ersättas av en

regel innebärande att ledigförklaring skall ske, endast om Kungl. Maj:t förordnar

därom.

När i lagen talas om tjänst avses varje annan anställning än vikariat. De

i följande avsnitt av lagen meddelade bestämmelserna, exempelvis stadgandena

om skyldighet att utöva annan tjänst samt om avstängning och

entledigande från tjänst, bör emellertid, när annat ej angives, äga motsvarande

tillämpning i fråga om vikariat. Detta bör lämpligen komma till uttryck

genom ett särskilt stadgande i förevarande paragraf.

Tjänstcmans åligganden

10 §.

Denna paragraf motsvarar 9 § i promemoriaförslaget och innehåller allmänna

bestämmelser om tjänstemans åligganden.

Gällande ordning. Allmänna bestämmelser om tjänstgöringsskyldigheten

är meddelade i 10 § 1 mom. Saar, som stadgar att tjänsteman är underkastad

de tjänstgöringsföreskrifter som meddelas i instruktion, arbetsord
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

ning eller annan författning eller som eljest må gälla. Enligt samma stadgande

är tjänsteman, där särskilt tjänstgöringsområde är bestämt för hans

tjänst, pliktig att underkasta sig omreglering av nämnda område. Särskilda

bestämmelser är meddelade för försvaret (10 § B Saar). Sålunda är militär

eller civilmilitär beställningshavare pliktig underkasta sig den vidsträcktare

eller ändrade tjänstgöring, som kan varda stadgad vid förändrad

försvarsorganisation eller eljest. Särskilda bestämmelser finns därjämte

meddelade i de för myndigheterna gällande stadgorna och instruktionerna.

I 8 § verksstadgan föreskrives sålunda att tjänsteman är skyldig

att ställa sig till efterrättelse de allmänna bestämmelser om arbetet inom

myndigheten som meddelats i instruktion och arbetsordning samt de särskilda

föreskrifter för personalen som meddelats. Utan avseende på stadgad

arbetsfördelning har tjänstemannen att lämna det biträde som påkallas

av vederbörande förman. Beträffande myndigheter, för vilka verksstadgan

ej gäller, finnes i allmänhet motsvarande bestämmelser intagna i

instruktionen för myndigheten, så exempelvis i instruktionerna för de affärsdrivande

verken och i länsstyrelseinstruktionen.

Departementspromemorian. Bestämmelsen har 8 § verksstadgan till förebild.

Avvikelserna från förebilden är huvudsakligen av redaktionell natur.

Yttrandena. Under den allmänna motiveringen har redovisats den kritik

som vissa remissinstanser riktat mot promemorian i vad avser sanktion av

statstjänstemans förpliktelse på grund av avtal. I övrigt har ifrågavarande

paragraf föranlett endast följande yttranden.

Telestyrelsen och järnvägsstyrelsen anser, att stadgandet ej klart och

fullständigt angiver tjänsteplikten. Telestyrelsen framhåller sålunda, att det

på arbetsplatserna ofta förekommer ordningsföreskrifter av olika slag. Ehuru

föreskrifterna har samband med verksamheten, är de ej alltid direkt

knutna till någon arbetsprocess eller tjänsteutövning. Det kan t. ex. gälla

en föreskrift om att vissa lokaler skall vara låsta eller att rökning är förbjuden

på vissa tjänsteställen. Den föreslagna lagtexten ger enligt styrelsens mening

icke klart uttryck för att det ingår i tjänstemans åligganden att rätta

sig efter sådana föreskrifter. Styrelsen anser det vidare önskvärt, att det i

paragrafen tydligare angives att tjänsteman även har att iakttaga de föreskrifter

och anvisningar, muntliga eller skriftliga, som arbetsbefälet meddelar

i det dagliga arbetet. Enligt vid kommunikationsverken gällande kollektivavtal

är »arbetare skyldig att i arbetet ställa sig till efterrättelse ordningsföreskrifter

samt av arbetsbefälet lämnade anvisningar rörande arbetet».

En på motsvarande sätt formulerad förpliktelse för tjänstemän bör enligt

styrelsens mening införas i paragrafen. Även järnvägsstyrelsen anser det

önskvärt att det i paragrafen mera preciserat utsäges att tjänsteman även

har att rätta sig efter de muntliga eller skriftliga föreskrifter som arbetsbefälet

meddelar i det dagliga arbetet.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Justitieombudsmannen berör frågan om myndighets rätt att ålägga tjänsteman

ändrade arbetsförhållanden och anför härom.

Lagrummet - som är ett uttryck för statens i och för sig berättigade

krav på att i egenskap av arbetsgivare få disponera sin arbetskraft på lämpligaste

sätt - innehåller icke några inskränkningar i myndighets befogenheter

att bestämma rörande arbetsfördelningen. Omdispositioner som icke

ar sakligt motiverade får emellertid självfallet icke förekomma. Men även

om omdisposition är motiverad från myndighetens synpunkt kan sådan

vara stötande med hänsyn till de konsekvenser den får för enskild tjänsteman,

som berores av densamma. En avvägning mellan myndighets- och

personalintressena bör därför göras, särskilt när det är fråga om mera ingripande

åtgärder. Detta gäller i all synnerhet vid omstationering av personal

inom sadana tjänsteområden där upprepade förflyttningar ej följer av

tjänstens natur (såsom exempelvis är fallet inom försvaret). Såsom framhalles

i betankandet får i tjänstemans skyldighet att ställa sig till efterrättelse

allmänna bestämmelser om arbetet inom myndigheten och särskild

föreskrift rörande tjänsteutövningen anses ligga plikt att underkasta sig

andrade bestämmelser om stationeringsort för tjänsten. Med hänsyn till de

väsentliga nackdelar en ändring av stationeringsorten kan medföra för

tjänstemännen — såsom svårigheter att skaffa lämplig bostad, ändrade utbi

dnmgsmojligheter for barnen och personliga svårigheter att anpassa sig

till en andrad miljö — synes en tjänstemän på tjänsteområden av nyss berörd

art b°ra ha rätt att, nar fråga om en opåräknad omstationering uppkommit,

erhålla underrättelse om skälen därför och rätt att muntligen

eller sknft.llgen y«ra sig, innan ärendet avgöres. Vad nu sagts bör äga motsvarande

tillämpning, därest fråga uppkommer om förflyttning av tjänsteman

till annan tjänst enligt 28 § i förslaget. Bestämmelser i detta avseende

torde kunna meddelas i de planerade tillämpningsföreskrifterna till statstjanstemannalagen.

Departementschefen. Med anledning av de anmärkningar mot förslaget

som ett par remissmyndigheter framfört vill jag uttala, att det enligt min

mening ar uppenbart att stadgandet i den föreslagna lydelsen ålägger tjänsteman

att efterkomma av myndigheten utfärdade allmänna ordningsföreskrifter

för arbetsplatsen exempelvis rökförbud ävensom överordnads tillsägelser

om arbetsuppgifternas utförande. Att tjänsteman är skyldig att

underkasta sig andrade bestämmelser om tjänstgöringsområde och stationeringsort

samt sådan vidsträcktare eller ändrad tjänstgöring hos myndigheten,

som icke i grund ändrar tjänstens beskaffenhet, får anses följa

av den allmänna skyldigheten att iakttaga i behörig ordning meddelade

föreskrifter om arbetet; något särskilt stadgande härom synes därför ej

erforderligt. Tjänstemännens här avsedda åligganden avser även sådana

fall som skyldighet för utrikesförvaltningens personal att låta omstationera

sig inom hela detta förvaltningsområde. Det ligger uppenbarligen i myndigheternas

eget intresse att iakttaga varsamhet när det gäller att mera

väsentligt ändra de anställdas tjänstgöringsförhållanden och att i god tid

bereda personalen och dess organisationer tillfälle att i företagsnämnder

eller annan form överlägga om sådana förändringar.

6 B i haag till riksdagens protokoll 106 5. 1 samt. AV so

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Knngl. Mnj:ts proposition nr 60 år 1965

11 §•

I denna paragraf meddelas bestämmelser om skyldighet för tjänsteman

att utöva annan tjänst än den egna. Den av mig föreslagna paragrafen

motsvarar 10 § i promemorieförslaget.

Gällande ordning. Enligt 11 § Saar är tjänsteman pliktig att under sammanlagt

högst tre månader av ett och samma kalenderår uppehålla högre

tjänst vid det verk han tillhör, dock utan att därmed inskränkes den vidsträcktare

skyldighet i detta hänseende som må ha föreskrivits av Ivungl.

Maj :t eller eljest må gälla. Föreskrift om skyldighet att bestrida högre

tjänst under längre tid än tre månader har meddelats för bland andra assessor

och fiskal i hovrätt (63 § arbetsordningen den 19 december 1947,

nr 960, för rikets hovrätter). Ehuru allmänna bestämmelser därom saknas,

anses statstjänsteman i princip vara skyldig att vid det egna verket

uppehålla tjänst, som är lika hög som hans egen tjänst eller lagre an

denna.

För vissa statliga befattningshavare gäller dessutom, att de är skyldiga

att uppehålla andra allmänna tjänster än statliga. Föreskrifter härom har

meddelats för vissa rektorer och lärare samt distriktsveterinär ävensom

provinsialläkare, som kvarstår i statlig tjänst.

Vad angår tjänstemän vid riksdagens verk regleras deras skyldighet att

uppehålla annan tjänst i 11 § avlöningsreglementet för riksdagens verk.

Där stadgas att sådan tjänsteman är skyldig att under högst tre månader

av ett och samma kalenderår uppehålla högre tjänst vid det verk han tillhör.

Departementspromemorian. Genom det föreslagna stadgandet ges Kungl.

Maj :t generellt bemyndigande att meddela föreskrifter om skyldighet för

statstjänsteman att uppehålla annan allmän tjänst. Med allmän tjänst avses

såväl statlig som kommunal eller annan icke-statlig offentlig tjänst. For att

markera att tjänstemannens tjänsteställning lämnas orubbad genom fullgörande

av den föreskrivna skyldigheten har uttrycket utöva valts framför

uppehålla. I vad mån löneförmånerna kommer att påverkas av sådan förändring

i tjänsteutövningen som här avses blir beroende av vad som harvidlag

föreskrives i avtal. Med det föreslagna stadgandet avses icke att lägga hinder

i vägen för myndighet att förändra tjänstemans tjänstgöringsskyldighet

inom ramen för hans tjänst. Stadgandet lämnar sålunda orubbad bestämmelsen

i 123 § läroverksstadgan, att ordinarie lärare i läroämne vid statlig realskola

under däri angiven förutsättning skall vara skyldig att enligt skolöverstyrelsens

bestämmande fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet helt eller delvis

på högstadiet vid grundskola i den kommun där realskolan är belägen.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr t>0 år 11)65

Yttrandena. Den föreslagna bestämmelsen om principiell skyldighet för

statstjänsteman att utöva annan allmän tjänst hälsas med tillfredsställelse

av riksförsäkringsverket. En sådan bestämmelse är enligt verkets mening

synnerligen önskvärd. Verket ifrågasätter, om bestämmelsen icke bör erhålla

en sådan lydelse att den omfattar jämväl tjänst hos statliga bolag och andra

statskontrollerade juridiska personer. En ombildning av statliga institutioner

till annan företagsform skulle därigenom underlättas.

I allmänhet har emellertid de remissinstanser, som direkt uttalat sig om

paragrafen, ställt sig kritiska till förslaget och framhållit att det ger alltför

vidsträckta möjligheter att utnyttja tjänstemännen för andra arbetsuppgifter

än dem tjänstemännen åtagit sig. Överbefälhavaren anser, att bestämmelsen

bör tillämpas endast i undantagsfall. Normalt bör hithörande problem

behandlas som förhandlingsfråga, där personalorganisationerna äger

bevaka tjänstemännens intressen. Statens lönenämnd utgår från att skyldigheten

att utöva annan allmän tjänst än statlig utnyttjas endast då så erfordras

med hänsyn till organisatoriska förhållanden. Nämnden tänker härvid

särskilt på rådande förhållanden inom skolväsendet, där de statliga och ickestatliga

delarna av verksamheten i stor utsträckning är invävda i varandra.

Statstjänarkartellen förutsätter, att de i lagrummet avsedda tillämpningsföreskrifterna

icke kommer att föreskriva vidsträcktare sådan skyldighet än

som gäller enligt nuvarande bestämmelser. Statstjänstemännens riksförbund

säger sig kunna godtaga den föreslagna utformningen av paragrafen endast

under förutsättning att tillämpningsföreskrifterna blir restriktivt utformade.

Skyldigheten att utöva annan allmän tjänst bör endast avse mera tillfälligt

utövande. Är det inte fråga om ett mera tillfälligt arrangemang, bör det

undersökas om förutsättningar för förflyttning föreligger. Justitiekanslersämbetet,

hovrätten för Nedre Norrland, arbetsdomstolens ordförande m. fl.

anser, att den föreslagna formuleringen är alltför vidsträckt och förordar en

sådan begränsning av utrymmet för tillämpningsföreskrifter att tjänstemännens

ställning i det hänseende varom är fråga ej försämras.

Vad beträffar stadgandet om domares skyldighet att utöva annan tjänst

törklarar justitiekanslersämbetet, att det förflyttningsskydd, som enligt förslaget

till ny lydelse av § 36 regeringsformen tillerkännes ordinarie domare,

skulle te sig illusoriskt, om dessa domare kunde åläggas att, utan begränsningar

i tid eller pa annat dylikt sätt, utöva domartjänst. Ämbetet anser sig

därför icke kunna tillstyrka promemorieförslaget i vad avser domare, om

ej skyldigheten begränsas och preciseras. Även Svea hovrätt anser, att bestämmelsen

skulle kunna öppna möjlighet till ett kringgående av det för

domare stadgade förflyttningsskyddet. Enligt hovrättens mening bör i princip

ordinarie domare icke kunna åläggas alt utöva annan tjänst utanför

den domstol där han är anställd. Om det av praktiska skäl anses erforderligt

att i lag stadga sådan skyldighet varom nu är fråga, bör den kunna

åläggas endast i begränsad omfattning.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Departementschefen. Liksom för närvarande bör statstjänsteman vara

skyldig att i viss utsträckning utöva annan statlig tjänst, såväl högre som

lägre. Det torde ej vara möjligt att i lagen närmare angiva skyldighetens

omfattning vare sig till tiden eller verksamhetsområdet. Det bör därför ankomma

på Kungl. Maj :t att i dessa hänseenden meddela närmare bestämmelser

och det kan härvid visa sig nödvändigt att sådana bestämmelser liksom

nu är fallet utformas olika för olika förvaltningsområden. Det bör

dock icke ifrågakomma att generellt utvidga nuvarande skyldighet att utöva

annan statlig tjänst.

Med hänsyn till bestämmelsen om domares förflyttningsskyldighet i förslaget

till ny lydelse av § 36 regeringsformen anser jag, att ordinarie domares

skyldighet att utöva annan tjänst bör avse endast jämställd eller högre

domartjänst vid den domstol han tillhör.

Mot promemorieförslaget att statstjänsteman skall vara skyldig att utöva

även icke statlig allmän tjänst har flera remissinstanser framställt anmärkning.

I likhet med dem anser jag, att man icke bör stadga generell skyldighet

för statstjänsteman att mottaga förordnande hos annan arbetsgivare än

staten. I det fall då ett statligt ämbetsverk är central förvaltningsmyndighet

för eller har inseende eller tillsyn över en av kommun eller annan offentlig

inrättning bedriven verksamhet bör det emellertid finnas möjlighet att taga

tjänsteman hos ämbetsverket eller hos myndighet som lyder under ämbetsverket

i anspråk för tjänstgöring hos kommunen eller inrättningen. Jag

åsyftar härvidlag framförallt tjänstemän inom undervisningsväsendet, hälso-,

sjuk- och socialvården, socialförsäkringsområdet samt skogsstaten. Icke

heller en på angivet sätt begränsad skyldighet att utöva icke-statlig tjänst

bör emellertid gälla generellt. Dels bör det ankomma på Kungl. Maj:t att

inom nyssnämnda ram föreskriva vilka tjänstemän som skall vara underkastade

ifrågavarande skyldighet och dels bör — för iakttagande av önskvärd

begränsning — i lagen stadgas, att sådana föreskrifter får meddelas

endast om särskilda skäl föreligger. Uppkommer behov av att föreskriva

sådan skyldighet till följd av organisatoriska förändringar, såsom avveckling

av eller minskning av viss verksamhet eller byte av huvudmannaskap,

bör skyldigheten kunna åläggas utan tidsbegränsning. I detta sammanhang

vill jag erinra om att det i den nyligen framlagda propositionen (1964: 171)

angående reformering av de gymnasiala skolorna m. m. förutsatts, att

tjänsteman som efter reformen kvarstår i statlig tjänst skall vara skyldig

att fullgöra sin tjänstgöring vid kommunal skola.

12 §.

Paragrafen, som motsvarar 11 § i promemorieförslaget, behandlar tjänstemans

skyldighet att bebo tjänstebostad m. m.

Gällande ordning. Bestämmelser om skyldighet för tjänsteman att bebo

tjänstebostad och därmed sammanhängande frågor finnes för närvarande i

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

165

16 § Saar. Enligt 1 mom. av detta stadgande är tjänsteman, om ej Kungl.

Maj:t annat medgiver, skyldig bebo anvisad bostad under innehav eller

uppehållande med vikariatslöneförordnande av befattning, beträffande vilken

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande

myndighet provar sådan skyldighet vara av väsentlig betydelse från tjänstesynpunkt.

För sådan bostad (tjänstebostad) skall som regel erläggas tjänstebostadshyra.

I 2 mom. stadgas att det för handläggning av ärenden angående

tjänstebostadshyra skall finnas en nämnd, kallad statens tjänstebostadsnamnd,

bestående av en opartisk ordförande samt representanter för

förvaltnings- och personalintressena, samtliga förordnade av Kungl. Maj :t.

I brev den 20 oktober 1961 har Kungl. Maj :t fastställt förteckning över

befattningar förenade med skyldighet att bebo anvisad tjänstebostad ävensom

meddelat tillämpningsföreskrifter till förteckningen. Enligt dessa föreskrifter

ankommer det på den myndighet under vilken befattningshavaren

lyder att anvisa tjänstebostad. Anvisande skall ej ske, om detta med

hansyn till föreliggande omständigheter kan underlåtas från tjänstesynpunkt.

Ansökan om befrielse från skyldighet att bebo anvisad tjänstebostad

skall enligt föreskrifterna ingivas till Kungl. Maj:t i vederbörande statsdepartement.

Närmare bestämmelser om fastställande av tjänstebostadshyra har meddelats

i kungörelsen den 26 maj 1961 (nr 333) angående tjänstebostadshyra

m. m. Hyran skall i regel fastställas av den myndighet, under vars

förvaltning tjanstebostaden står, samt motsvara vad en likvärdig bostad

betingar i orten. Om bostaden i fråga om storlek och beskaffenhet avviker

från vad som i orten är normalt för personer i tjänstemannens löneläge, må

hyran jämkas. Hyran erlägges månadsvis i efterskott genom avdrag på tjänstemannens

avlöning. Innan vederbörande myndighet fastställer hyran, skall

samråd aga rum med statens personalbostadsdelegation och tjänstemannen

beredas tillfälle att yttra sig. Personalbostadsdelegationen har enligt sin instruktion

att lämna de myndigheter, som fastställer tjänstebostadshyra, råd

och upplysningar i hyresfrågor samt att verka för att hyressättningen fortlöpande

anpassas efter hyrorna på den allmänna hyresmarknaden. Delegationen

består av fem av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter representerande

olika statliga myndigheter. Om vederbörande tjänsteman icke åtnöjes med

myndighets beslut om tjänstebostadshyran, skall frågan avgöras av statens

tjanstebostadsnämnd. över nämndens beslut om tjänstebostadshyra får talan

icke föras.

I bostadsordning för vissa tjänstebostäder in. in. den 26 maj 1961 (nr

335) meddelas bestämmelser om bostadsinnehavares skyldigheter beträffande

vård av bostaden, skyldighet att upplåta utrymme åt vikarie, frånträdande

av bostaden m. m.

Vissa tjänstemän är, utan att vara skyldiga att bebo tjänstebostad, underkastade

skyldighet att vara bosatta på den ort där de tjänstgör (statione
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 00 år 1905

ringsorten). Sålunda skall enligt 44 § domsagostadgan den 11 juni 1943 (nr

290) häradshövding, om ej Kungl. Maj :t på grund av särskilda förhållanden

medgiver annat, vara bosatt på domsagans kansliort. Distriktsveterinär

är enligt 16 § allmänna veterinärinstruktionen den 17 november 1933 (nr

616) skyldig att ha sin bostad på den av Kungl. Maj :t bestämda stationeringsorten.

Motsvarande gäller enligt 21 § 4 mom. allmänna läkarinstruktionen

den 19 december 1930 (nr 442) för sådan provinsialläkare som

kvarstår i statlig tjänst. Vidare skall tjänsteman vid postverket i allmänhet

vara bosatt på stationeringsorten; efter särskild framställning kan dock generalpoststyrelsen

eller underlydande myndighet medgiva undantag fiån

denna skyldighet. Bestämmelser härom finnes i 18 § allmänna tjänsteordningen

för tjänstemännen vid postverket.

Departementspromemorian. Den föreslagna bestämmelsen innefattar ingen

annan ändring av nuvarande reglering än att föreskrifterna om tjänstebostadshyra

och tjänstebostadsnämnd såsom tillhörande avtalsområdet fått

utgå.

Yttrandena. Promemorieförslaget har kritiserats endast av Sveriges akademikers

centralorganisation, som anser att frågan om tjänstemans skyldighet

att bebo tjänstebostad bör höra till förhandlings- och avtalsområdet.

En sådan skyldighet är, anför organisationen, av genomgripande betydelse

för den enskilde och en offentligrättslig reglering av frågan ter sig därför

mindre tilltalande.

Departementschefen. Såsom föreslagits i promemorian bör skyldigheten

att bebo tjänstebostad regleras i offentligrättslig ordning. Det i promemorian

föreslagna stadgandet om sådan skyldighet har lämnats utan erinran

av samtliga remissinstanser utom en och kan enligt min mening bibehållas

i sak oförändrat. Förutsättningen för åläggande av tjänstebostadsskyldighet

synes dock — utan saklig ändring — kunna anges vara att skyldigheten

är av väsentlig betydelse för tjänsten.

Under avtalsförbudel faller även frågor rörande tjänstemannens dispositionsrätt

över bostaden och plikt att vårda bostaden. Däremot får avtal

träffas om hyra för bostaden. Paragrafen utsäger icke på vem det ankommer

att anvisa tjänstebostad. Bestämmelser härom torde få utfärdas a\

Kungl. Maj :t. Det synes vid sådant förhållande icke påkallat att i lagen intaga

förbehåll om rätt för Kungl. Maj :t att medgiva tjänsteman befrielse

från skyldighet att bebo anvisad bostad.

Bestämmelser om skyldighet för tjänsteman att vara bosatt på viss ort

torde få meddelas i administrativ ordning.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965 167

13 §.

Paragrafen, som motsvarar 14 § i promemorieförslaget, innehåller bestämmelser

om regleringen — i offentligrättslig ordning eller genom avtal

— av tjänstemans rätt till bisysslor.

Gällande ordning. Frågan om statstjänstemäns rätt att vid sidan av tjänsten

inneha annan anställning eller bedriva annan verksamhet är för närvarande

reglerad dels i Saar och dels i instruktioner och vissa andra författningar.

Det är ur två skilda synpunkter som en reglering av denna fråga

ansetts påkallad. Å ena sidan har det gällt alt tillvarataga statens intresse

av att tjänstemannen i behörig utsträckning ägnar sin arbetskraft åt den

uppgift för vilken han erhåller lön och att hans möjligheter härvidlag icke

obehörigen inkräktas genom att han åtager sig andra uppgifter. Å andra

sidan har en reglering av frågan befunnits ur allmän synpunkt nödvändig

med hänsyn till rättsordningens krav på att privata intressen icke obehörigen

inverkar vid tjänstens utövande eller att eljest allmänhetens förtroende

för myndigheterna icke rubbas. Från först angivna synpunkt har frågan,

såvitt angår det övervägande antalet statstjänstemän, reglerats genom

generella bestämmelser i 7 § 1 mom. Saar. Enligt detta stadgande föreligger

principiell skyldighet för ordinarie och extra ordinarie tjänsteman att inhämta

tillstånd att med tjänsten förena dels tjänstebefattning eller därmed

jämförligt uppdrag i andra fall än då fråga är om förening av lönegradsplacerade

tjänster och dels uppdrag som ordförande eller ledamot i styrelse

för verk, bolag, förening eller inrättning, som har till ändamål att driva

rörelse inom industri, handel, transport-, bank- eller försäkringsväsen eller

annan näringsgren eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt

syfte. Tillstånd — som beträffande tjänsteman under 24 lönegraden

beviljas av vederbörande myndighet och eljest av Kungl. Maj:t eller myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer — må beviljas endast om befattningen

eller uppdraget prövas icke inverka hindrande vid utövandet av tjänsten. De

inskränkningar i rätten till bisysslor, som ansetts påkallade för att förhindra

att privata intressen obehörigen inverkar på tjänsteutövningen, framgår i

allmänhet av särskilda bestämmelser i de för myndigheterna utfärdade instruktionerna

och stadgorna. Bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda

sådana bestämmelser har lämnats i 7 § 3 mom. Saar. Dessa bestämmelser

avser närmast inskränkningar, mer eller mindre långtgående, i tjänstemans

rätt att åtaga sig privata uppdrag inom området för hans tjänsteuppgifter,

särskilt uppdrag rörande fråga som kan komma att för prövning hänskjutas

till den myndighet där tjänstemannen är anställd. Beträffande vissa

tjänstemän finnes bestämmelser som här avses meddelade i lag, exempelvis

stadgandet i 12 kap. 3 g rättegångsbalken om förbud för bl. a. lagfaren domare,

allmän åklagare och utmätningsman att utan tillstånd av Kungl.

Maj :t vara rättegångsombud.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Departementspromemorian. Vid övervägande av spörsmålet om regleringen

framdeles av tjänstemännens rätt till bisysslor har det ansetts som en

fråga närmast av lönereglerings natur om och i vilken utsträckning tjänsteman

bör få inneha sådan bisyssla, som med hänsyn till sysslans omfattning

kan inverka på tjänsteutövningen men som inte med hänsyn till sysslans

art är i och för sig oförenlig med tjänsten. Med denna bedömning föreslås

i promemorian endast en allmän bestämmelse om förbud för tjänsteman att

åtaga sig uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för

hans oväld i tjänsten. Det skall såsom för närvarande ankomma på Kungl.

Maj:t att utöver vad som särskilt stadgats för vissa tjänstemän meddela

närmare bestämmelser om vilka bisysslor som tjänsteman enligt vad nu

sagts ej må inneha. Däremot har frågan, huruvida tjänsteman bör vara

skyldig att även i övrigt avhålla sig från bisysslor, överlämnats för reglering

i avtal. Inverkar bisyssla på grund av sin omfattning eller natur menligt på

tjänstens fullgörande, kan naturligen fråga uppkomma om disciplinär åtgärd

mot tjänstemannen eller hans uppsägande från tjänsten, även om bisysslan

inte skulle ha blivit förbjuden i avtal.

Det har icke ansetts motiverat att i föreningsrättslagen eller annorstädes

upptaga frikretsregler för tjänstemän, som är satta att förhandla på statens

vägnar med personalorganisationerna eller som eljest intager särskild förtroendeställning.

De allmänna jävsregler som får anses gälla inom förvaltningen

torde utgöra tillräcklig garanti mot missbruk av föreningsrätten. Av

dessa följer, att en tjänsteman som tillhör styrelsen för en förening, innehar

annat förtroendeuppdrag för denna eller är dess funktionär bör avhålla sig

från att i tjänsten taga befattning med frågor i vilka hans egen organisation

står som motpart. Tillhör det hans vanliga arbetsområde att i tjänsten taga

befattning med sådana frågor, kan han med stöd av förevarande paragraf

åläggas att avträda från förtroendeuppdraget eller befattningen inom organisationen.

Yttrandena. I några yttranden har erinran framställts mot förslaget att

fråga om tjänstemans rätt att inneha vissa bisysslor regleras i avtal.

Justitieombudsmannen framhåller sålunda, att det synes böra vara en

självklar grundsats inom den offentliga tjänstemannarätten att en tjänsteman

icke i något fall bör tilläggas befogenhet att som bisyssla åtaga sig

uppdrag eller utöva verksamhet, som kan rubba förtroendet till hans oväld

i tjänsteutövningen. Denna grundsats får anses följa redan av den offentliga

tjänstens heskaffenhet. Redan gällande stadgande om ansvar för tjänstefel

torde innefatta ett principiellt förbud mot bisysslor av berörd art. Dock

torde det vara av visst värde att en sådan grundsats kommer till uttryck i

tjänstemannalagstiftningen. Justitieombudsmannen anför därefter.

Motsvarande synpunkter anser jag gälla i fråga om bisyssla, som på

grund av sin omfattning är ägnad att inverka menligt på tjänstens fullgö
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

169

rande. Det är enligt min mening fullkomligt otänkbart att — såsom promemorian

synes göra — förutsätta att genom kollektivavtal tjänstemän skulle

kunna tilläggas avtalsenlig rätt att inneha bisyssla av sådan omfattning, som

kan inverka menligt på tjänsteutövningen; vad som anföres rörande möjligheten

av uppsägning och disciplinär åtgärd kan ju ej rimligen gälla om

kollektivavtalet stadgar att bisyssla i ifrågakommen omfattning är tillåten.

Bedömningen vad tjänstens behöriga fullgörande kräver måste ovillkorligen

tillkomma arbetsgivaren ensam. — Fastställandet i praktiken av gränsen

för förbudsområdet är en offentligrättslig angelägenhet och något utrymme

för kollektivavtalsreglering därvidlag bör ej förekomma. Däremot bör självfallet

intet hinder föreligga för en organisation att framföra önskemål om

vad som kan eller bör bli föremål för generell reglering eller att biträda

tjänstemän vid besvärstalan mot myndighets beslut angående förbud mot

viss bisyssla.

Även kammarrätten anmäler betänkligheter mot att prövningen av fråga

om tjänstemännens rätt till bisysslor skulle tillkomma de avtalsslutande

parterna. Kammarrätten förordar, att rätten till bisysslor regleras i tjänstemannalagen

och att dit överflyttas de därom gällande föreskrifterna i avlöningsförfattningarna.

Statskontoret anser det knappast tillrådligt, att staten

såsom arbetsgivare helt avstår från att utöva viss kontroll över tjänstemans

bisysslor även i fall där dessa ej är ägnade att rubba förtroendet till

tjänstemannens oväld.

I övrigt har det föreslagna stadgandet ej föranlett andra yttranden än

att jnstitiekanslersämbetet understrukit det allmännas intresse av att tjänsteman

i tillbörlig utsträckning ägnar sin arbetskraft åt tjänsten utan att

möjligheten därtill obehörigen påverkas av andra uppdrag.

Härjämte har, som tidigare nämnts, några remissinstanser ifrågasatt

huruvida stadgandet, om detsamma är avsett att möjliggöra åläggande

för tjänsteman att avträda från förtroendeuppdrag eller befattning inom

arbetstagarorganisation, är förenligt med bestämmelserna i 1936 års lag om

föreningsrätt.

Departementschefen. Det i promemorian föreslagna stadgandet har lämnats

utan erinran av flertalet remissinstanser och biträdes med viss omformulering

även av mig. Med stadgandet i sista punkten av paragrafen åsyftas

sådana i lag stadgade förbud mot bisysslor som jag nämnt i det föregående.

Med anledning av den kritik som några remissmyndigheter riktat mot

förslaget vill jag — utöver vad jag tidigare anfört om förhållandet mellan

detta stadgande och de allmänna reglerna om föreningsrätt — tillägga följande.

Det kan uppenbarligen ej tillåtas att en statstjänsteman vid sidan av sin

tjänst driver förvärvsarbete eller innehar privata uppdrag av sådan omfattning

att det inverkar menligt på hans möjligheter att sköta tjänsten. Missköter

tjänstemannen sin tjänst, kan naturligtvis fråga uppkomma om ansvar

för fel eller försummelse i tjänsten, oavsett om misskötseln beror av att

6f Iiihang till riksdagens protokoll 1965. 1 saml. Xr 60

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

han i alltför stor omfattning ägnat sig åt bisysslor. Detta gäller även om

frågan om rätt att ha bisysslor icke regleras i lagen eller på annat sätt. Med

hänsyn till svårigheten att påvisa samband mellan brister i tjänsteutövningen

och förekomsten av bisysslor, torde man emellertid inte kunna undvara

vissa regler om tjänstemans rätt att inneha bisysslor. Genom dylika regler

möjliggöres ingripande mot tjänstemannen, oavsett om det kan visas att

han missköter tjänsten. På den privata arbetsmarknaden förekommer dylika

regler i kollektivavtal och jag ser ej något skäl varför icke även inom det

statliga tjänstemannaområdet en avtalsreglering av denna fråga skulle kunna

ske på ett sätt som tillgodoser arbetsgivarintresset.

14 §.

Denna paragraf, som motsvarar 15 § i promemorieförslaget, avser tjänstemans

rätt att uppbära vissa gåvo- och donationsmedel m. m.

Gällande ordning. För närvarande saknas generella bestämmelser om förbud

för tjänsteman att uppbära med tjänsten förenade gåvo- eller donationsmedel.

I 19 § B Saar meddelas särskilda bestämmelser i ämnet för vissa

tjänstemän inom undervisningsväsendet. Enligt dessa bestämmelser skall

innehavare av ordinarie tjänst vid universitet och vissa högskolor, med

vilken rätt till särskilda förmåner är förenad, vidkännas avdrag på lönen

med belopp motsvarande de särskilda förmånernas värde; vad som genom

donation av enskild tillförsäkrats innehavare av sådan tjänst i syfte att bereda

denne särskild förmån utöver honom eljest tillkommande avlöningsförmåner

skall likväl icke föranleda sådant avdrag. Motsvarande gäller för

innehavare av sådan rektors- eller lärartjänst vid statlig realskola, fackskola,

statligt eller kommunalt allmänt gymnasium, privatskola eller handel

sgymnasium. I 19 § B Saar meddelas också bestämmelser i ämnet för

tjänstemän vid lots- och fyrstaten. Vidare må nämnas att 15 § 1 mom.

andra stycket prästlönereglementet den 29 juni 1951 (nr 577) stadgar förbud

för präst att på grund av sin tjänst eller för utförande av honom åliggande

förrättning uppbära arvode, donations- eller gåvomedel eller annan

förmån.

Departementspromemorian. Ehuru tjänstemans löneförmåner överlämnats

för reglering i avtal, bör frågan om rätt för tjänsteman att uppbära

med tjänsten förenade gåvo- eller donationsmedel regleras i tjänstemannalagen.

Det har ansetts påkallat att stadga generellt förbud för tjänsteman

att uppbära ifrågavarande förmåner, om icke Kungl. Maj:t meddelar tillstånd

därtill.

Yttrandena. Att tjänsteman i princip icke bör på grund av sin tjänst uppbära

gåvo- eller donationsmedel eller därmed jämförlig förmån är enligt

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

justitiekanslersämbetets mening riktigt. De förmåner, varom nu är fråga,

är, framhåller ämbetet, i många fall av ringa eller intet värde för vederbörande

tjänsteman på grund av de ändrade samhällsekonomiska förhållandena

och med hänsyn till den på vissa områden gällande skyldigheten för

tjänstemannen att under vissa förutsättningar vidkännas avdrag på lönen

motsvarande värdet av förmånen. I de fall då förmånen verkligen är av

ekonomisk betydelse kan billigheten tala för att nuvarande tjänsteinnehavare

får uppbära förmånen, så länge han innehar tjänsten i fråga, och

stadgandet i den föreslagna paragrafen lämnar också möjlighet att träffa en

sådan övergångsanordning.

Den som vid lagens ikraftträdande innehar tjänst, med vilken är förenad

förmån utöver lön, bör enligt kammarkollegiets mening ej fråntagas denna

förmån under sin återstående tjänstetid. Antingen bör lagen innehålla en

övergångsbestämmelse härom eller också bör i motiven till lagen klart utsägas

att det förutsättes att Kungl. Maj :t för dylika fall kommer att lämna

sådant tillstånd som avses i paragrafen.

Det föreslagna stadgandet kritiseras av juridiska fakulteten i Uppsala

som anser, att ämnet icke bör upptagas i detta sammanhang. Förslaget är

ägnat att försämra tjänstemännens nuvarande position samtidigt som det

kan ifrågasättas om det alls är ett statsintresse att reglera frågan på det

sätt som föreslås. Enligt fakultetens mening måste det tvärtom ofta nog

vara ett allmänt intresse att genom sådana förmåner kunna erbjuda bättre

villkor än normalt, så att de berörda tjänsterna blir mera konkurrenskraftiga

i jämförelse med konkurrerande tjänster inom den enskilda sektorn.

I varje fall synes sådana frågor icke böra regleras i en tjänstemannalag

utan snarare vara ett förhandlingsämne eller böra regleras genom en specialbestämmelse

för vissa förvaltningsgrenar.

Spörsmålet om tjänstemans rätt att vid sidan av avlöningsförmånerna

mottaga särskilda förmåner av annan art beröres av justitieombudsmannen,

som anför. Vissa tjänstemän, särskilt inom kommunikationsverken, åtnjuter

på grund av sin tjänst förmåner i form av fria resor. I viss utsträckning

torde dessa förmåner ha tillkommit allenast som ett medel att underlätta

tjänsteutövningen, varvid tjänstemannen och statsverket besparas visst besvär

med reseräkningar, men de torde även i åtskilliga fall vara att betrakta

helt eller delvis som en sorts löneförmåner. Nämnda förmåner bör konuna i

beaktande i förevarande sammanhang, eftersom de berör såväl de offentligrättsliga

momenten som de löneregleringsmässiga frågorna.

Departementschefen. Flertalet remissinstanser har lämnat proinemorieförslaget

i denna del utan erinran. Även jag anser, att staten bör förbehålla

sig rätten att utöva kontroll av systemet med gåvo- eller donationsmedel

eller andra jämförliga förmåner anslagna till viss tjänst. Såsom föreslagits

i promemorian bör denna kontroll utövas i den formen att tjäns
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

temännen förbjudes mottaga sådana medel och förmåner med mindre Kungl.

Maj :t ger tillstånd därtill. Endast förmåner förenade med tjänsten avses och

häri får anses ligga att det skall vara fråga om förmåner som utgår oberoende

av vem som innehar tjänsten. Paragrafen avser sålunda icke att reglera

frågan om tjänstemans rätt att mottaga förmåner överhuvud från utomstående.

När i paragrafen talas om förmåner jämförliga med gåvo- eller

donationsmedel avses att förmånen skall ha en klart benefik karaktär.

Förbudet avser sålunda icke sådana förmåner i form av fria resor eller fri

bostadstelefon, som vissa myndigheter tillhandahåller sina tjänstemän. Ej

heller avses sådana fall som då enskild ställer medel till förfogande för

forskningsändamål.

Såsom några remissinstanser anmärkt bör den som vid lagens ikraftträdande

äger uppbära viss förmån utöver lön icke kunna fråntagas den rätten.

För att tillgodose detta föreslår jag ett särskilt övergångsstadgande.

A rbetskonflikter

15 §.

I denna paragraf anges under vilka förutsättningar arbetsinställelse må

vidtagas. Paragrafen motsvarar 33 § i promemorieförslaget. Beträffande

grunderna för det föreslagna stadgandet hänvisas till den allmänna motiveringen.

Yttrandena. Utöver de principiella synpunkter som remissinstanserna

framfört i ämnet har ett antal remissmyndigheter riktat uppmärksamheten

på några speciella problem, som lämpligen behandlas först i detta sammanhang.

Arbetsdomstolens ordförande anser det icke klart framgå av promemorian,

i vilken utsträckning de offentliga tjänstemännen inbördes kan

stödja varandra genom sympatiaktioner. För statstjänstemännens del måste

—- fortsätter domstolens ordförande — rätten till arbetsinställelse, även då

fråga är om sympatiåtgärd, grundas på den lagregel som anger under vilka

förutsättningar arbetsinställelse må vidtagas. Enligt den föreslagna paragrafen

är arbetsinställelse tillåten vid konflikt om tjänstemans anställningsoch

arbetsvillkor, varom avtal må träffas. Under begreppet tjänsteman i

lagen torde icke kunna hänföras andra kategorier arbetstagare än dem som

omfattas av lagen. Slutsatsen anser arbetsdomstolens ordförande sålunda

bli, att statstjänstemännen kan inbördes stödja varandra med sympatiåtgärder

men icke tillgripa sådan åtgärd till stöd för annan arbetstagargrupp,

exempelvis kommunaltjänstemän. Rätten att besluta om lockout anser hovrätten

över Skåne och Blekinge böra tillkomma Kungl. Maj :t. Hovrätten,

som föreslår att särskild bestämmelse härom intages i paragrafen, befarar,

att ett centralt statligt förhandlingsorgan icke får tillräcklig överblick över

hela förvaltningen och att organet kan komma att tillmäta förhandlings
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1065

situationen för stor betydelse. Om förhandlingsorganet föreslår beslut om

lockout, förutsätter hovrätten vidare, att Kungl. Maj :t inhämtar yttranden

över förslaget från de myndigheter som har det huvudsakliga ansvaret för

den berörda verksamheten. Generalpoststyrelsen, som erinrar om att väljare

enligt lagen om val till riksdagen och kommunala vallagen äger rätt att i

vissa fall lämna valsedel på postanstalt och att röstmottagare därvid är den

postfunktionär som utses till uppdraget enligt föreskrifter som meddelas

av styrelsen, anser paragrafen ge utrymme för tvekan, huruvida röstmottagning

på postanstalt kan omfattas av arbetsinställelse. I ett par remissvar

beröres frågan om utgivande av sociala förmåner under arbetskonflikt.

Justitieombudsmannen anser att det skulle vara värdefullt med ett klarläggande

uttalande rörande frågan i vad mån strejk eller lockout kan inverka

på en av konflikten berörd tjänstemans eller hans efterlevandes rätt till

förmåner vid sjukdom, pensionsålders inträde eller dödsfall som inträffar

under konflikten. Sveriges akademikers centralorganisation uttalar önskemål

om att i lagtexten utsäges, att pensionsfall som inträffar under arbetskonflikt

skall regleras omedelbart.

Departementschefen. När det gällt att reglera rätten att vidtaga stridsåtgärder

har valts metoden att i lagen positivt ange vilka stridsåtgärder

berörande ett bestående anställningsförhållande som är tillåtna. Av stadgandet

i förevarande paragraf, att lockout och strejk må vidtagas under

de i paragrafen angivna förutsättningarna, får motsättningsvis anses följa

att andra stridsåtgärder, som berör ett bestående anställningsförhållande, än

lockout och strejk är förbjudna.

Förbehållet i paragrafen för vad i lag är stadgat avser icke endast kollektivavtalslagens

bestämmelser om förbud mot stridsåtgärder utan även

särskilda bestämmelser i lag om tjänsteplikt; för närvarande torde ej finnas

andra sådana bestämmelser av betydelse i detta sammanhang än de som

avser förhållanden under krig och andra krislägen såsom t. ex. allmänna

tjänstepliktslagen den 17 april 1959 (nr 83) och krigssjukvårdslagen den

27 november 1953 (nr 688). Uppenbarligen avser förbehållet däremot icke

lagbestämmelser om domstolarnas och förvaltningsmyndigheternas allmänna

ämbetsbefattning. I vad mån utfästelse i enskilt avtal att icke vidtaga

lockout eller deltaga i strejk låter sig förena med ett system med kollektivavtal

får bedömas enligt allmänna arbetsrättsliga regler.

Av stadgandet, jämfört med 20 kap. 4 § brottsbalken i den av mig föreslagna

lydelsen och med 19 § förevarande lagförslag, följer att ansvar för

tjänstefel eller disciplinärt ansvar alltid inträder vid strejk eller annan

stridsåtgärd, som icke beslutats av tjänstemannens organisation. Stadgandet

torde ge vid handen att sådant ansvar även inträder, om en tjänsteman efter

en organisationsmässig strejk fortsätter att strejka, sedan organisationen

beslutat att strejken skall upphöra.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

Såsom arbetsdomstolens ordförande yttrat ger stadgandet vidare vid

handen, att statstjänstemännen kan stödja allenast varandra men icke

utomstående arbetstagargrupper med sympatiåtgärder.

Den av en hovrätt berörda frågan vem som skall äga besluta om lockout

torde få lösas vid behandlingen i annat sammanhang av spörsmålet vem

som i olika hänseenden skall äga företräda det allmänna som arbetsgivare.

Vad angår frågan om utgivande under arbetskonflikt av sådana sociala

förmåner, som icke är lagfästa, bör denna fråga till avtalsområdet och

faller sålunda utanför statstjänstemannalagens reglering av arbetsvillkor;

på den privata arbetsmarknaden brukar tvister om arbetsgivarens ifrågavarande

skyldigheter regleras i anslutning till uppgörelsen om villkoren för

återgång i arbete efter konflikt.

Hänvisningen i paragrafens andra stycke åsyftar 3 a § lagen den 28 maj

1920 (nr 245) om medling i arbetstvister.

16 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om skadeståndspåföljd för vissa

stridsåtgärder som är otillåtna enligt statstjänstemannalagen samt om

behandlingen av mål härom. Paragrafen är ny och saknar således motsvarighet

i promemorieförslaget. För motiven till bestämmelserna har redogjorts

i den allmänna motiveringen.

17 §.

Paragrafen behandlar frågan om statstjänstemännens rätt till neutralitet

vid arbetskonflikt och motsvarar 34 § i promemorieförslaget. Beträffande

grunderna för det föreslagna stadgandet hänvisas till den allmänna motiveringen.

Yttrandena. Från remissinstansernas sida har paragrafen utöver vad som

framgår av den allmänna motiveringen berörts endast i följande hänseenden.

Riksåklagarämbetet, som anser lagförslaget i dess helhet icke ge tillräcklig

garanti mot samhällsfarliga konflikter på rättsvårdens utomordentligt

ömtåliga område, framhåller att arbete till uppehållande av nödvändig

verksamhet inom rättsvården icke torde vara att hänföra till skyddsarbete.

Generalpoststgrelsen anser, att befattningshavare som förordnats att vara

röstmottagare vid röstning på postanstalt vid förordnandets utövande utför

göromål som torde vara att likställa med skyddsarbete. Telestyrelsen finner

det vara oklart, vilken innebörd som skall ges stadgandet »lika med

skyddsarbete anses arbete, som någon är pliktig att utföra på grund av särskild

föreskrift i lag». Enligt styrelsens mening är det tveksamt, om i stadgandet

åsyftas enbart allmän lag eller lagstiftning över huvud taget och om

det avser alla fall där innehavare av viss tjänst på grund av lagstadgande

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

har bestämda åligganden. Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter ett förtydligande

av tredje stycket, så att därav direkt framgår att med skyddsarbete

avses även arbete till förebyggande av skada på husdjur och lättförstörbart

varulager.

Departementschefen. Remissinstanserna har i allmänhet lämnat utan erinran

promemorieförslagets stadgande om statstjänstemans rätt till neutralitet

vid arbetskonflikt, och jag har för egen del icke funnit skäl att annat

än i formellt hänseende avvika från förslaget. Beträffande den föreslagna

bestämmelsen om skyddsarbete vill jag erinra om att begreppet utformats

i huvudsak efter mönster av hithörande bestämmelse i Saltsjöbadsavtalet.

Uppenbarligen är det en fördel om man härvidlag kan röra sig med i stort

sett samma definition. I anslutning till vad en länsstyrelse uttalat vill jag

framhålla, att förebyggande av skada på husdjur och lättförstörbart varulager

faller under skyddsarbete, sådant begreppet utformats i förslaget.

Däremot avses med uttrycket »arbete som någon är pliktig att utföra på

grund av särskild föreskrift i lag» icke allt arbete som enligt lag åvilar en

befattningshavare utan allenast sådant arbete som omfattas av en särskilt

föreskriven tjänsteplikt, exempelvis arbetsskyldighet enligt allmänna tjänstepliktslagen

i ett läge då denna satts i kraft.

Åtal och disciplinär bestraffning

Gällande författningar. För närvarande finnes bestämmelser om disciplinär

bestraffning av civila statstjänstemän intagna i instruktioner, stadgor

och andra författningar avseende statsmyndigheternas organisation och

verksamhet. En central ställning bland dessa författningar intager allmänna

verksstadgan den 7 januari 1955 (nr 3). Stadgan har avseende på myndigheter,

beträffande vilka Kungl. Maj :t meddelat föreskrift om stadgans tillämpning

helt eller med viss begränsning. Vid den sedan stadgans tillkomst pågående

omarbetningen av verksmyndigheternas instruktioner har stadgans bestämmelser

om diciplinär bestraffning gjorts tillämpliga inom flertalet verks

förvaltningsområden genom att föreskrift härom intagits i utfärdade instruktioner.

I fråga om vissa affärsdrivande verk har stadgans bestämmelser

ej gjorts direkt tillämpliga. I stället har i de för dessa verk utfärdade

instruktionerna o. d. intagits regler om disciplinär bestraffning, vilka, bortsett

från vissa särbestämmelser, som betingas av de särskilda förhållandena

vid verken, överensstämmer med stadgans. Verksstadgans bestämmelser

bär även kommit att tjäna som förebild vid utformandet av disciplinbestäinmelser

för andra statliga verksamhetsområden än de centrala ämbetsverkens.

Vid omarbetning av äldre stadgor och instruktioner och vid utfärdande

av nya sådana har sålunda i stor utsträckning äldre disciplinbestämmelser

ersatts med bestämmelser som nära ansluter sig till stadgans. Så

s. 176 Kontrollera mot PDF

176 Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

har skett med disciplinbestämmelserna för t. ex. tjänstemän vid de statliga

allmänna domstolarna (domsagostadgan samt arbetsordningarna för rikets

hovrätter och för nedre justitierevisionen), vissa tjänstemän i landsstaten

(länsstyrelseinstruktionen och häradsskrivarinstruktionen), civila tjänstemän

vid krigsmakten (kungörelsen den 16 maj 1958, nr 274, om tillämpning

i vissa delar av allmänna verksstadgan på civila tjänstemän vid krigsmakten)

samt vissa tjänstemän inom undervisningsväsendet (universitetsstadgan

och skolstadgan). Numera äger sålunda verksstadgans bestämmelser

om disciplinär bestraffning eller bestämmelser som nära ansluter sig

till dessa tillämpning på de flesta civila statstjänstemän.

Fortfarande gäller dock vissa äldre instruktioner och andra författningar,

vilkas bestämmelser om disciplinär bestraffning i olika hänseenden avviker

från verksstadgan.

Här må nämnas instruktionerna den 31 december 1921 (nr 744) för befattningshavarna

i statsdepartement, den 14 juni 1928 (nr 199) för utrikesdepartementet,

den 30 december 1947 (nr 1014) för justitiekanslersämbetet,

den 30 december 1947 (nr 1015) för riksåklagarämbetet och den

26 november 1948 (nr 735) för civilförsvarsstyrelsen samt arbetsordningen

den 21 mars 1947 (nr 114) för försäkringsrådet.

Flertalet tjänstemän vid riksdagens verk är underkastade bestämmelser

om disciplinär bestraffning, exempelvis tjänstemän hos riksbanken enligt

reglementet den 15 december 1943 för riksbankens styrelse och förvaltning

(bankoreglementet), tjänstemän hos riksgäldskontoret enligt reglementet

den 31 juli 1958 för riksgäldskontoret, tjänstemän hos riksdagsbiblioteket

enligt 1957 års reglemente för riksdagsbiblioteket samt tjänstemän

hos justitieombudsmannen och militieombudsmannen enligt instruktionen

den 24 maj 1957 (nr 165) för riksdagens ombudsmän.

För tjänstemän, som i sin tjänst är underkastade ansvar som krigsmän,

meddelas bestämmelser om disciplinär bestraffning i lagen den 30 juni

1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän m. fl. författningar.

Departementspromemorian. Bestämmelser om disciplinär bestraffning av

civila statstjänstemän har ansetts böra inarbetas i tjänstemannalagen. Strävan

har varit att få till stånd en mera enhetlig reglering än för närvarande

av detta ämnesområde. Detta synes böra ske genom att allmänna verksstadgans

bestämmelser om åtal och disciplinär bestraffning utslräckes att gälla

hela statstjänstemannaområdet. En dylik vidgning av tillämpningsområdet

för dessa bestämmelser föranleder vissa ändringar av dem. Frågan om ifrån

andra synpunkter verksstadgans ifrågavarande bestämmelser är i behov avöversyn

upptages icke.

Yttrandena. De i promemorian angivna riktlinjerna för reglering av den

disciplinära bestraffningsrätten har godtagits eller lämnats utan erinran av

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr tiO år 1965 177

så gott som samtliga remissinstanser som yttrat sig därom. I några remisssvar,

bl. a. från socialstyrelsen, framhålles behovet av en mera enhetlig reglering

av detta ämnesområde än den nuvarande.

Som framgår av den allmänna motiveringen har statens lönenämnd,

Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation efterlyst en

allmän översyn av det disciplinära bestraffningssystemet.

Departementschefen. Det från ett par remissinstanser framställda önskemålet

om en allmän översyn av disciplinstraffrätten har jag ej kunnat

beakta. Med hänsyn till det nära sambandet mellan brottsbalkens regler

om ämbetsansvar och de disciplinära bestraffningsreglerna bör frågan om

en allmän revision av de senare icke upptagas isolerat. Av samma skäl bör

återhållsamhet iakttagas vid övervägande av mera begränsade reformer inom

disciplinstraffrätten. Jag delar emellertid uppfattningen att man bör eftersträva

en mera enhetlig reglering än för närvarande av den för civila

statstjänstemän gällande disciplinstraffrätten och att allmänna verksstadgans

bestämmelser därvid bör tagas till förebild.

18 §.

Denna paragraf, som motsvarar 16 § i promemorieförslaget, undantager

vissa högre tjänstemän från disciplinär bestraffning.

Gällande ordning. Enligt 22 § verksstadgan sker åtal vid hovrätt, om chef

för myndighet eller ledamot av myndigheten eller byråchef eller därmed

jämställd eller högre tjänsteman bcträdes med ämbetsbrott, som i 20 kap.

1—4 §§ brottsbalken omförmäles. Av stadgandet jämfört med 23 § följer, att

sådan tjänsteman ej är underkastad disciplinärt ansvar för fel eller försummelse

i tjänsten. Vad angår tjänstemän utanför verksstadgans tillämpningsområde

kan nämnas att domare, med undantag av hovrättsfiskal och

tingsnotarie, ej kan straffas i disciplinär ordning. Samma är förhållandet

med statssekreterare, expeditionschef, avdelnings- och byråchef i statsdeparteinenten

samt kansliråd. Vid länsstyrelserna är förutom landshövdingen

avdelningschef, sektionschef och länsassessor undantagna från bestämmelserna

om disciplinstraff.

Departementspromemorian. Det föreslagna stadgandet ersätter 22 § verksstadgan

i vad avser ordningen för beivran av tjänstefel; huruvida åtal skall

väckas vid hovrätt eller i annan instans synes ej böra regleras i tjänslcmannalagen.

Kretsen av tjänstemän som är undantagna från disciplinär bestraffning

har utsträckts som följd av att lagen i motsats till verksstadgan avser

bl. a. även domstolarna, statsdepartementen och länsstyrelserna. Befogenheten

för Kungl. Maj:t alt från disciplinär bestraffning undantaga annan

ämbetsansvarig tjänsteman än de i paragrafen uppräknade motiveras av afl

s. 178 Kontrollera mot PDF

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

vissa sådana tjänstemän, t. ex. hovrättsassessor, länsassessor, professor, alltjämt

torde böra vara undantagna från disciplinär bestraffning.

Yttrandena. Den i paragrafen angivna kretsen av tjänstemän undantagna

från bestämmelserna om disciplinstraff beröres i några yttranden, överbefälhavaren

framhåller sålunda, att man vid bedömande av frågan huruvida

en tjänsteman bör anses jämställd med eller högre än byråchef bör beakta

endast organisatoriska men icke lönemässiga förhållanden och att denna

princip bör komma till uttryck i paragrafen. Generalpoststyrelsen anser del

tveksamt vilken ställning förslaget avser att ge distriktschefer under generalpoststyrelsen

samt postbankens avdelningschefer.

Militieombudsmannen m. fl. anmärker, att även andra självständiga ämbetsbrott

än tjänstefel bör, om de begås av högre tjänsteman, kunna beivras

endast efter åtal. Det föreslagna stadgandet bör därför ändras att avse ämbetsbrott

enligt 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken.

Den redaktionella utformningen kritiseras av större akademiska konsistoriet

i Stockholm, som anför att första stycket första punkten icke har någon

självständig betydelse utan endast är att fatta som en erinran till vederbörande

arbetsgivarmyndighet att disciplinärt förfarande ej får förekomma.

Punkten kan därför utgå och uppräkningen av högre tjänstemän inflyta på

vederbörlig plats i nästföljande paragraf. Försvarets civilförvaltning förordar,

att andra stycket i promemorieförslaget om krigsmän utbrytes till en

självständig paragraf med placering sist under kapitelrubriken och med

angivande av vilka av de närmast föregående stadgandena som skall äga

tillämpning jämväl på krigsman.

Fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller,

att ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr 324) för nämnda fullmäktige

m. fl. omfattar riksbankstjänsteman, som är ledamot av bankens direktion,

samt riksgäldsdirektören och chefen för riksgäldskontoret. Fullmäktige anser

lämpligt att paragrafen förses med en hänvisning till nyssnämnda lag.

Departementschefen. Den nya lagen bör, såsom föreslås i promemorian,

upptaga ett särskilt stadgande varav framgår icke endast att vissa högre

tjänstemän är undantagna från lagens bestämmelser om disciplinstraff utan

även att ämbetsbrott av sådan tjänsteman överhuvud ej må beivras annat

än vid allmän domstol; såsom anmärkts i ett par yttranden bör detta gälla

beivran ej endast av tjänstefel utan även av övriga självständiga ämbetsbrott.

Den krets av tjänstemän som genom föreskrift i lagen skall vara undantagen

från disciplinär bestraffning synes mig lämpligen kunna bestämmas

i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. När i paragrafen talas

om jämställd eller högre tjänsteman avses icke en tjänsteman med lika

hög eller högre lön utan en tjänsteman med ställning som sido- eller överordnad.

Stadgandet bör gälla även vikarie för annan i paragrafen angiven

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965 179

tjänsteman än domare. Det synes då icke erforderligt att — såsom skett

i promemorieförslaget särskilt ange, att tjänsteman som är ledamot av

central förvaltningsmyndighet är undantagen från disciplinär bestraffning.

Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att förordna om tillämpning av stadgandet

beträffande andra tjänstemän, som anses böra vara undantagna

från disciplinär bestraffning. Det får således bero av Kungl. Maj :ts prövning

huruvida de av generalpoststyrelsen åsyftade tjänstemännen skall

kunna straffas disciplinärt.

Jag har ansett mig böra tillmötesgå de i ett par yttranden framställda

önskemålen att i en särskild paragraf anmärka vilka stadganden som icke

skall gälla för krigsman samt att i förevarande stadgande intaga erinran

om ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr 324) för fullmäktige i riksbanken

och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.

19 §.

Paragrafen, som motsvarar 17 § i promemorieförslaget, angiver vilka

gärningar som kan bestraffas i disciplinär ordning samt disciplinstraffen.

Gällande ordning. Huvudbestämmelsen om disciplinär bestraffning av

statstjänsteman är för närvarande 23 § allmänna verksstadgan. I nämnda

paragraf angives gärningsbeskrivningen så att tjänsteman av försummelse,

oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger enligt lag, verksstadgan,

instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens

beskaffenhet eller visar klandervärt uppförande i tjänsten eller vanvordnad

mot förman. Har tjänsteman låtit dylikt förfarande komma sig till

last, må den myndighet under vilken han lyder efter omständigheterna döma

honom till varning eller till löneavdrag under högst 30 dagar eller till suspension

i högst tre månader från tjänst och lön. Om tjänstemannen gjort

sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet eller icke låtit sig rätta av tidigare

bestraffning, må han, där han ej innehar tjänsten på grund av fullmakt,

dömas till avsättning. Löneavdrag skall enligt paragrafen bestämmas

till ett belopp motsvarande dubbelt A-avdrag enligt statens löneförordning

och i anslutning därtill meddelade föreskrifter.

De disciplinära bestraffningsregler, som gäller för myndigheter utanför

\erksstadgans

påföljd i allmänhet nära överensstämmande med 23 § verksstadgan. Vissa av

dessa regler straffbelägger uttryckligen även förfaranden som ej direkt avser

tjänsteuppgifternas ombesörjande. Sålunda kan befattningshavare vid

postverket enligt 42 § instruktionen den 30 juni 1960 (nr 519) för generalpoststyrelsen

med underlydande förvaltningsorgan döinas till disciplinstraff,

om han gör sig skyldig till klandervärt uppförande, då han är iförd

tjänstedräkt eller här tjänstetecken. Motsvarande gäller beträffande befattningshavare

vid t. ex. statens järnvägar, televerket, statens vattenfallsverk

opaginerad Kontrollera mot PDF

ISO Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

och tullverket. Vidare kan polisman, som i sin enskilda vandel förhåller sig

på sådant sätt att aktningen för polistjänsten sättes i fara, dömas till disciplinstraff

härför enligt 38 § polisreglementet den 24 november 1961 (nr 571).

Departementspromemorian. Första stycket av den föreslagna paragralen

motsvarar 23 § första stycket verksstadgan. För att bibehålla nuvarande

möjlighet att ådöma disciplinstraff för klandervärt uppförande även utom

tjänsten har i andra stycket föreslagits en bestämmelse enligt vilken Kungl.

Maj :t, om särskilda krav ställes på tjänstemans förhållande utom tjänsten,

må förordna, att tjänstemannen skall vara underkastad disciplinär bestraffning

för klandervärt uppförande utom tjänsten. Stadgandet i tredje stycket

avser att utesluta disciplinstraff mot tjänsteman som deltager i strejk i strid

mot den fredsplikt som åligger honom enligt lagen om kollektivavtal. Genom

stadgandet i fjärde stycket öppnas möjlighet att bibehålla nuvarande bestämmelser

om begränsning av vissa myndigheters befogenhet att ådöma

disciplinstraff.

Yttrandena. I några yttranden kritiseras paragrafens gärningsbeskrivning.

Socialstyrelsen och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hemställer, att

uttrycket vanvördnad mot förman utgår ur lagtexten. Socialstyrelsen framhåller,

att de beteenden som kan hänföras under uttrycket måste anses innefatta

klandervärt uppförande i tjänsten och att de därför ändock är belagda

med disciplinstraff. Justitieombudsmannen vänder sig mot stadgandet i andra

stycket om bestraffning i vissa fall av klandervärt uppförande utom tjänsten

och anför därom. Första ledet av paragrafens första stycke överensstämmer

till ordalydelsen med gärningsbeskrivningen för tjänstefel enligt 20 kap.

4 § brottsbalken; uppenbarligen bör tolkningen av stadgandena öveiensstämma.

Föreskriften i andra stycket är ägnad att inbjuda till motsatsslutet

att första stycket skulle avse endast förseelse »i tjänstens''. Härvid bor dock

erinras om att tjänstefel kan föreligga även när fråga är om sådant uppträdande

»utom tjänsten» som innefattar åsidosättande av tjänsteplikt. Det toide

därför kunna ifrågasättas om icke stadgandets andra stycke bör utgå såsom

överflödigt och möjligen till och med ägnat att föranleda missförstånd

om första styckets räckvidd. På liknande sätt uttalar sig riksåklagarämbetet

som framhåller, att, även om föreskrift enligt andra stycket icke givits, en

tjänsteman kan göra sig skyldig till klandervärt uppförande utom tjänsten,

som icke innefattar allmänt brott.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge är tredje stycket i piomemorieförslaget

obehövligt, eftersom kollektivavtalslagen exklusivt reglerar påföljd

för förfarande som strider mot lagen.

Generalpoststyrelsen erinrar om att styrelsen har disciplinär bestraffningsrätt

över bl. a. poststationsföreståndare och postombud,

befattningshavare kan tänkas falla utanför lagen och det synes icke vara

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 är W65

möjligt att i administrativ väg vidga kretsen av dem som är underkastade

disciplinär bestraffning.

I ett par yttranden framställes önskemål om mera långtgående reformer

av den disciplinära bestraffningen. Polismästaren i Stockholm hävdar, att

endast domstol bör få döma till avsättning, och skolöverstyrelsen efterlyser

regler som möjliggör sinnesundersökning av den som ifrågakommer att

straffas disciplinärt.

Departementschefen. Beskrivningen i promemorieförslagets första stycke

av de förfaranden som kan medföra disciplinstraff överensstämmer liksom

motsvarande beskrivning i 23 § verksstadgan i huvudsak med rekvisiten för

tjänstefel enligt 20 kap. 4 § brottsbalken. Skillnaden är att i de båda förstnämnda

stadgandena omnämnes även klandervärt uppförande i tjänsten

samt vanvördnad mot förman. I realiteten torde emellertid detta knappast

innebära, att den disciplinära bestraffningsrätten enligt gällande rätt avser

förfaranden, vilka, om de begås av tjänsteman med ämbetsansvar, icke kan

bestraffas som tjänstefel eller som annat självständigt ämbetsbrott. I varje

fall synes det icke finnas skäl att upprätthålla en sådan skillnad; jag bortser

i detta sammanhang från att i disciplinär ordning bör kunna bestraffas

även allmänt brott som innefattar åsidosättande av tjänsteplikt. Det föreliggande

förslaget angiver därför i första stycket tjänsteplikten helt i överensstämmelse

med 20 kap. 4 § brottsbalken och innehåller icke någon motsvarighet

till andra stycket i promemorieförslaget. Det bör understrykas,

att den i statstjänstemannalagen sålunda straffsanktionerade tjänsteplikten

avser, förutom åligganden enligt författning eller särskild föreskrift,

även skyldighet att avhålla sig från sådana i mera allmän bemärkelse klandervärda

beteenden som exempelvis att lämna medvetet oriktiga uppgifter

i tjänsteutövningen eller att uppträda ohyfsat på arbetsplatsen. Även ett

olämpligt uppträdande utom tjänsten kan ifrågakomma att bestraffas i

disciplinär ordning. Av betydelse härvidlag är vilka krav i fråga om allmän

livsföring som bör ställas på tjänstemän inom skilda verksamhetsområden

och i olika tjänsteställning. Tydligt är att det medför särskilda förpliktelser

för tjänstemännen, om instruktionen för verket eller annan författning uttryckligen

ålägger dem att utom tjänsten generellt eller vid visst tillfälle

såsom t. ex. vid bärande av uniform uppträda så att de icke skadar tjänstens

anseende. Såsom framhållits i ett par remissvar torde emellertid även utan

dylika föreskrifter kunna ifrågakomma att disciplinärt bestraffa klandervärt

uppförande utom tjänsten. Slutligen bör framhållas att brottsbalkens

och statstjänstemannalagens straffbestämmelser i princip är tillämpliga

oberoende av varandra och att sålunda de senare icke utesluter domstols

behörighet att döma tjänsteman för ämbetsbrott.

Suspension enligt detta lagrum har samma innebörd som enligt 82 kap.

1 § brottsbalken d. v. s. innebär mistning av befattningen för bestämd tid

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

och medför under den tid den dömde på grund av beslutet är skild från

befattningens utövning förlust av de rättigheter och förmåner som åtföljer

befattningen, såframt ej annat är särskilt stadgat i fråga om viss rättighet

eller förmån. Detta förhållande synes icke behöva omnämnas i paragrafen.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen har jag stannat för den

lösningen, att på det offentliga tjänstemannaområdet varje av arbetstagarförening

i strid mot 15 § statstjänstemannalagen beslutad strejk eller därmed

jämförlig stridsåtgärd skall behandlas enligt samma regler som när

fråga är om brott mot fredsplikt enligt kollektivavtalslagen. I enlighet härmed

har jag vidtagit den ändringen av departementspromemorians förslag,

att det över huvud taget icke skall ifrågakomma disciplinstraff, om tjänsteman

deltager i strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd beslutad av den

organisation han tillhör.

F. n. bestämmes storleken av löneavdrag såsom disciplinstraff för civila

statstjänstemän av Kungl. Maj :t under det att disciplinbot enligt lagen

den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän utgår med belopp

för dag, som är angivet i gällande avlöningsföreskrifter; dessa föreskrifter

har tillkommit under riksdagens medverkan. Skäl kan anföras för

att storleken av löneavdrag som disciplinstraff och disciplinbotsbeloppets

storlek för dag bestämmes i samma ordning. Frågan om ordningen för

fastställande av disciplinbotsbeloppet utredes f. n. av militärstraffsakkunniga.

I prop. 1964:98 med förslag om ändring av löneavdraget vid arrest

och av disciplinbotens belopp uttalade föredragande departementschefen,

att den nuvarande ordningen enligt vilken löneavdragens storlek vid arrest

och disciplinbot bestämmes genom föreskrifter i administrativa avlöningsbestämmelser

icke är särskilt lämplig och att man därför borde skapa en

annan ordning för att bestämma löneavdragets storlek. En mera definitiv

lösning av denna fråga borde emellertid enligt föredragandens mening anstå

till dess militärstraffsakkunniga avlämnat sitt förslag. Dessa uttalanden

lämnades utan erinran av riksdagen (LdU 1964: 22, rskr 168). I detta

läge anser jag mig icke böra föreslå någon ändring i nuvarande ordning

enligt vilken Kungl. Maj :t bestämmer storleken av löneavdrag såsom disciplinstraff

för civila statstjänstemän. Emellertid synes det lämpligt att

Kungl. Maj :t hör riksdagen i ärendet.

I övrigt har, bortsett från viss omarbetning i formellt hänseende, icke vidtagits

annan ändring i promemorieförslaget än att till en särskild paragraf

utbrutits bestämmelsen om vilken myndighet som äger besluta om disciplinär

bestraffning.

Med anledning av vad generalpoststyrelsen anfört vill jag framhålla att

hinder ej synes möta att, om behov därav föreligger, disciplinbestämmelser

meddelas — i förekommande fall i avtal — för sådana befattningshavare

som styrelsen åsyftar.

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

20 §.

I aragrafen, som motsvarar 19 § i promemorieförslaget, angiver i vilka

fall tjänsteman skall anmälas till åtal i stället för att bestraffas i disciplinär

ordning.

Promemorieförslaget överensstämmer i huvudsak med 25 § verksstadgan.

Enligt förslaget skall tjänsteman som är underkastad lagens disciplinbestämmelser

anmälas till åtal, om han är skäligen misstänkt a) för

brott som avses i 20 kap. 1—3 §§ brottsbalken, b) för brott som avses i

20 kap. 4 § andra stycket brottsbalken och innehar tjänsten på grund av

fullmakt, c) för annat brott i tjänsten varå enligt lag kan följa fängelse,

med undantag dock för brott varå fängelse kan följa allenast med tillämpning

av 20 kap. 5 § brottsbalken eller d) för brott i tjänsten i annat fall

an som sägs i a)—c) och anledning finnes att talan om enskilt anspråk

kommer att föras eller tjänstemannen bestrider vad som lägges honom till

last och tillfredsställande utredning icke kan åstadkommas hos den bestraffningsberättigade.

Paragrafen innehåller därjämte ett stadgande enligt

vilket Kungl. Maj :t må befria myndighet från att till åtal anmäla allmänfarlig

vårdslöshet enligt 13 kap. 6 § första stycket brottsbalken. Skyldighet

att anmäla sådant brott till åtal föreligger för närvarande ej för

bestraffningsberättigad myndighet vid statens järnvägar.

Yttrandena. Promemorieförslaget har föranlett yttranden endast i följande

hänseenden. Riksåklagarämbetet anser det uppenbart, att det i princip

måste föreligga skyldighet för verksledning att till åtal anmäla alla

brott i tjänsten, vilka icke enligt bestämmelserna i lagen får beivras i disciplinär

väg, och att således brott i tjänsten av befattningshavare, som avses

i 16 § (18 § departementsförslaget), alltid skall anmälas till åtal. Ämbetet

ifrågasätter, om icke en uttrycklig reglering av verkslednings skyldighet i

detta hänseende borde ske i lagen. Möjligen har förutsatts, att bestämmelser

härom skall meddelas i administrativ ordning. Enligt ämbetets mening är

det dock inte tillräckligt motiverat att i detta hänseende göra åtskillnad

mellan högre och lägre tjänstemän. Även justitiekanslersämbetet anser det

böra ytterligare övervägas om icke stadgande bör meddelas om skyldighet

för vederbörande myndighet att till åtal anmäla även högre tjänstemän.

Generalpoststyrelsen anser det vara en olägenhet att verksmyndighet skall

vara skyldig att till åtal anmäla fall som avses under c), även då verksmyndigheten

anser det uppenbart att brottet icke förskyller svårare straff

än böter. Styrelsen har sedan 1960 nödgats till åtal anmäla ett 10-tal fall,

som enligt styrelsens förmenande bort kunna direkt avgöras i disciplinär

väg. Enligt styrelsens förmenande bör åtalsskyldighet för verksmyndighet

vid »annat brott i tjänsten» föreligga endast vid sådant brott, som uppenbarligen

förskyller strängare straff än böter.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184 Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Departementschefen. Den i paragrafen föreskrivna anmälningsskyldigheten

avser, att de uppräknade fallen i första hand skall prövas av åklagare

och att disciplinärt förfarande icke får tillgripas så länge ärendet är föremål

för åklagarens prövning. Sker icke åtal och beror detta på att åklagaren

icke funnit tillräcklig bevisning föreligga för åtal, bör myndigheten

givetvis icke ådöma disciplinstraff för den gärning åklagaren prövat. Av

stadgandet följer icke, att anmälningsskyldighet icke föreligger då tjänsteman,

som ej är underkastad disciplinär bestraffning, misstänkes för brott.

Omfattningen av denna senare anmälningsskyldighet är icke för närvarande

författningsmässigt reglerad utan överlämnad åt myndigheternas

egen prövning. Några olägenheter synes knappast ha uppkommit härav och

jag anser mig därför ej ha anledning att framlägga förslag om en sådan

reglering.

Anmälningsskyldighet i det fall som avses i punkten c) torde böra föreligga

oavsett om straffbestämmelsen är meddelad i lag eller i annan författning.

Vidare bör — utan att det medför någon saklig ändring (jfr prop.

1964:10 s. 323 ff och 346) — uttrycket »annat brott i tjänsten varå

___kan följa fängelse, med undantag dock för brott varå fängelse

kan följa allenast med tillämpning av 20 kap. 5 § brottsbalken» kunna

utbytas mot uttrycket »annat brott i tjänsten, för vilket är stadgat fängelse».

Den föreslagna lydelsen omfattar således även brott, vilkas straffskala

förutom fängelse innehåller annan straffart, t. ex. böter.

I övrigt synes ej finnas skäl att frångå promemorieförslaget.

21 §.

Paragrafen, som motsvarar 18 § andra stycket i promemorieförslaget, innehåller

bestämmelser till förebyggande av dubbelbestraffning.

Stadgandet överensstämmer i sak med 23 § fjärde stycket verksstadgan.

Yttrandena. Förslaget har direkt berörts endast av socialstyrelsen som

framhåller, att styrelsen i ett aktuellt ärende rörande ifrågasatt brottsligt

förfarande av en tjänsteman, som icke är underkastad ämbetsansvar, uppmärksammat

vissa svårigheter vid tillämpningen av ifrågavarande stadgande.

Detta synes omöjliggöra att, sedan åtal väckts, avsättning eller suspension

i något fall ådömes tjänsteman, som ej är underkastad ämbetsansvar.

Det bör enligt styrelsens mening övervägas om icke en sådan tjänsteman

bör kunna skiljas från tjänsten i disciplinär ordning även sedan åtal

väckts.

Departementschefen. Jag är icke beredd att upptaga den av socialstyrelsen

väckta frågan om vidgade möjligheter att i disciplinär ordning avsätta

eller suspendera tjänsteman som begått brott. Frågan synes ha praktisk

betydelse huvudsakligen för det fall att en icke ämbeisansvarig, med kon
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

stitutorial tillsatt tjänsteman i tjänsten gjort sig skyldig till brott, som det

åligger myndigheten att anmäla till åtal. Bortsett från att fallet torde vara

relativt sällsynt må framhållas, att myndigheten, om brottet skulle ha

ådagalagt olämplighet för en viss tjänst, har andra medel att tillgripa t. ex.

förflyttning av tjänstemannen eller, i vissa fall, förtidspensionering.

22 §.

I denna paragraf har sammanförts bestämmelser om vilken myndighet

som beslutar om disciplinstraff och om anmälan till åtal. Motsvarande bestämmelser

återfinnes i 17 och 19 §§ i promemorieförslaget.

Liksom f. n. (23 § verksstadgan) bör huvudregeln vara att bestraffningsrätt

utövas av den myndighet under vilken tjänstemannen lyder. Kungl.

Maj :t bör dock äga föreskriva, att annan myndighet skall ha denna befogenhet.

I sådana fall då tvekan kan uppkomma under vilken myndighet en

tjänsteman lyder får det likaledes ankomma på reglering i administrativ

ordning vilken myndighet som utövar bestraffningsrätten.

Stadgandet i andra stycket avser sådana i administrativ ordning utfärdade

bestämmelser som 3 § kungörelsen den 16 maj 1958 (nr 274) om tilllämpning

i vissa delar av allmänna verksstadgan på civila tjänstemän vid

krigsmakten. Enligt nämnda paragraf må endast vissa av de myndigheter

som har bestraffningsrätt enligt kungörelsen döma till avsättning. Det föreslagna

stadgandet möjliggör även, att Kungl. Maj :t beträffande vissa tjänstemän

begränsar möjligheterna över huvud taget att ådöma svårare disciplinstraff.

Som exempel på gällande disciplinbestämmelser, vilka upptager

lindrigare straff än verksstadgan, må nämnas stadgandet i 38 § polisreglementet

den 24 november 1961 (nr 571) enligt vilket polisman i disciplinär

ordning må dömas endast till varning, löneavdrag under högst femton dagar

eller suspension under högst samma tid. Om Kungl. Maj :t förordnar om

dylik begränsning, kan bestämmelser behöva meddelas om vidsträcktare

skyldighet att anmäla tjänsteman till åtal än som föreslås i 20 §.

23 §.

Paragrafen, som motsvarar 18 § första stycket och 22 § i promemorieförslaget,

reglerar förfarandet i disciplinmål och överensstämmer i huvudsak

med 23 § tredje stycket och 27 § verksstadgan.

Yttrandena. Förslaget har direkt berörts endast i ett remissvar. Justitieombudsmannen

ifrågasätter, om icke i stadgandet bör intagas en motsvarighet

till bestämmelsen i 23 kap. 18 § rättegångsbalken att om den misstänkte

begär, att förhör skall hållas med någon eller att annan utredning

skall förebringas, hans begäran skall efterkommas, om det kan antagas, att

åtgärden skulle äga betydelse för undersökningen.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

Departementschefen. I sitt nyligen avgivna betänkande med förslag till

lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964:27) har besvärssakkunniga

framlagt förslag till utförliga bestämmelser om förvaltningsärendes utredning.

Innan ställning hunnit tagas till dessa förslag, är jag icke beredd att

upptaga frågan om ändrade regler rörande utredningen i disciplinmål.

Vad angår rätten att välja försvarare i disciplinmål föreslår jag att i mål

som rör förhållande, vars uppenbarande kan medföra fara för rikets säkerhet,

som försvarare må anlitas endast advokat eller annan lämplig person.

Detta gäller f. n. enligt 5 § kungörelsen den 16 maj 1958 (nr 274) om

tillämpning i vissa delar av allmänna verksstadgan på civila tjänstemän

vid krigsmakten såvitt angår disciplinmål mot sådan tjänsteman.

I den mån bestämmelser om förfarandet i disciplinmål erfordras utöver

de i paragrafen föreslagna torde dessa jämlikt 41 § i lagförslaget få utfärdas

av Kungl. Maj :t. Som exempel på nu gällande stadganden, som här åsyftas,

må nämnas bestämmelserna i 4 § sistnämnda kungörelse, enligt vilka auditör

skall medverka i disciplinmål mot civil tjänsteman vid krigsmakten,

samt detaljbestämmelserna om handläggningen av disciplinmål vid statens

järnvägar i bestraffningsordningen den 4 mars 1960 (nr 49) för järnvägsstyrelsen

med underlydande förvaltningsorgan.

24 §.

Paragrafen, som motsvarar 21 § i promemorieförslaget, avser tjänstemans

rätt att under suspension behålla tjänstebostad eller fri bostad.

Gällande ordning. Enligt 24 § verksstadgan äger tjänsteman, som åtnjuter

tjänstebostad, under suspension behålla bostaden, om icke särskilda förhållanden

föranleder annat. Ålägges han avflytta, skall han erhålla skälig

tid härför. Motsvarande gäller enligt de efter stadgans tillkomst utfärdade

författningar som innehåller bestämmelser om disciplinär bestraffning.

Departementspromemorian. Till skillnad från 24 § verksstadgan avser det

föreslagna stadgandet även innehavare av fri bostad. Det får bero av överenskommelse

huruvida sådan tjänsteman skall under suspension betala

hyra för bostad, som han får behålla.

Yttrandena. Det föreslagna stadgandet har kommenterats endast av statens

lönenämnd, som anser det icke vara rimligt att suspenderad tjänsteman

kan åläggas avflytta från tjänstebostad eller fri bostad. Härjämte anmärker

nämnden, att tjänsteman med fri bostad icke f. n. får under suspensionen

behålla den förmån hyresfriheten innebär.

Departementschefen. En bestämmelse, som möjliggör att under suspension

av tjänsteman, som har tjänstebostad eller fri bostad, disponera över

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1905

bostaden för annan tjänstemans räkning, synes icke kunna undvaras. Den

som har fri bostad och under suspensionen får behålla bostaden bör som regel

vara skyldig att erlägga hyra. Någon särskild bestämmelse härom fordras

icke, eftersom enligt 32 kap. 1 § brottsbalken suspension medför förlust

av de rättigheter och förmåner som åtföljer befattningen, såframt ej annat

är särskilt stadgat i fråga om viss rättighet eller förmån.

25 §.

Flertalet av tjänstemannalagens bestämmelser om åtal och disciplinär

bestraffning bör liksom motsvarande regler i verksstadgan ej avse den som

i sin tjänst är underkastad ansvar såsom krigsman. Lämpligen bör detta

komma till uttryck genom att det i en särskild paragraf med placering sist

i förevarande avsnitt av lagen angives vilka av de föregående paragraferna

som ej äger tillämpning på krigsman.

Avstängning m. in.

26 §.

Paragrafen, som motsvarar 20 § i promemorieförslaget, avser avstängning

från tjänsten på grund av brott eller fel i tjänsten.

Gällande ordning. För närvarande gäller i huvudsak följande om avstängning

från tjänsteutövning av tjänsteman, som misstänkes för brott eller

för fel eller försummelse i tjänsten. Huvudstadgandet är 26 § verksstadgan.

Enligt detta stadgande kan avstängning ifrågakomma dels då åtgärd

vidtages för att anställa åtal mot tjänsteman och dels då disciplinärt förfarande

inledes mot honom. Beslut om avstängning får meddelas endast om

särskilda skäl därtill finnes. Avstängningsbeslut går omedelbart i verkställighet

och gäller längst till dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger.

Prövningen av fråga om avstängning ankommer på den myndighet under

vilken tjänstemannen lyder. Beträffande domare gäller särskilda regler, intagna

i lagen den 20 maj 1955 (nr 261) om avstängning av domare. Enligt

denna lag kan avstängning ske, om domare är på sannolika skäl misstänkt

för brott, som kan antagas medföra avsättning. Beslut om avstängning av

domare meddelas av rätten och upptages på yrkande av åklagare eller, om

åtal väckts, av rätten självmant. Även i fråga om tjänsteman underkastad

ansvar som krigsman gäller särskilda regler om avstängning vid misstanke

om brott. I huvudsak överensstämmer dessa regler med 26 § verksstadgan.

I 20 kap. 2. tjänsteregleinentet för krigsmakten stadgas sålunda, att,

om åtgärd vidtages för att anställa åtal mot krigsman, äger chef med lägst

regementsofficers tjänstegrad, som har bestraffningsrätt över tjänstemannen,

besluta om avstängning, om särskilda skäl föreligger. Auditörens yttrande

skall inhämtas. Slutligen må nämnas att vissa tjänstemän vid riksban
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

ken och riksgäldskontoret enligt 2 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr

324) för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.

är skyldiga att, om de åtalas för ämbetsbrott, avhålla sig från utövning av

tjänsten till dess lagakraftägande dom föreligger.

Departementspromemorian. En viss tvekan synes råda om innebörden i

bestämmelsen om avstängning i 26 § verksstadgan. Ehuru stadgandet efter

sin ordalydelse är tillämpligt vid åtal för brott överhuvudtaget, har det hävdats

(MO:s ämbetsberättelse 1956 s. 176) att stadgandet äger tillämpning

endast då åtgärd vidtages för att anställa åtal för fel eller försummelse i

tjänsten, härunder inbegripet allmänt brott varigenom tjänsteman åsidosatt

sin tjänsteplikt. Det synes vidare kunna vara föremål för tvekan, huruvida

26 § verksstadgan ger myndighet befogenhet att avstänga tjänsteman,

som ej är underkastad disciplinär bestraffning. Med hänsyn till den

ovisshet som sålunda råder om stadgandets innebörd har det omarbetats

i samband med överflyttningen till promemorians förslag till tjänstemannalag.

Utgångspunkten har varit att det bör finnas möjlighet att på ett förhållandevis

tidigt stadium avstänga tjänsteman, som kan antagas bli dömd

till avsättning antingen av domstol efter åtal eller av myndighet i disciplinär

ordning. Ett sådant ingripande bör kunna ske ej endast vid brott i tjänsten

utan även i det fall att avsättning kan ifrågakomma med tillämpning

av 20 kap. 8 § brottsbalken. Även högre tjänsteman bör kunna avstängas

i avvaktan på domstols dom om avsättning. För att tillgodose rättssäkerhetskravet

bör emellertid efter förebild av lagen om avstängning av domare

gälla dels att det skall föreligga sannolika skäl för misstanke om brott eller

fel och dels att brottet eller felet kan antagas medföra avsättning. Det

synes kunna överlämnas åt myndighet, som äger bestraffningsrätt, att pröva

om dessa förutsättningar för avstängning är för handen. Fråga om avstängning

av tjänsteman, som ej är underkastad disciplinär bestraffning,

bör lämpligen ankomma på Kungl. Maj :t.

Med hänsyn till domares särskilda ställning har det ansetts motiverat att

bibehålla särskilda regler om avstängning genom domstols beslut av domare,

som misstänkes för brott.

Fråga om tjänstemans lön och ekonomiska förmåner i övrigt under avstängning

av anledning som här avses förutsättes skola regleras i avtal.

Stadgandet i förevarande paragraf av promemorieförslaget avser även

tjänsteman med ansvar som krigsman.

Yttrandena. Att avstängning enligt förslaget skall kunna ske endast då felet

eller brottet kan antagas medföra avsättning anser järnvägsstyrelsen

vara otillfredsställande. Detta skulle innebära, anför styrelsen, att det inte

vore möjligt att avstänga en lokförare, som gjort sig skyldig till onykterhet,

eller en stationstjänsteman som gjort sig skyldig till eu icke alltför

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

grov förskingring. Enligt styrelsens mening bör därför i första stycket mellan

orden »avsättning» och »må» inskjutas antingen orden »eller för att

undvika fara eller för att upprätthålla ordning i tjänsten» eller orden »eller

då eljest särskilda skäl därtill äro». Även skolöverstyrelsen ifrågasätter,

om det är lämpligt att inskränka myndighets nuvarande befogenhet alt besluta

om avstängning av tjänsteman. Överstyrelsen framhåller, att inom

skolväsendet avstängning ansetts påkallad i flera fall där avsättning ej förutsetts

böra ådömas. Generalpoststyrelsen framhåller, att tjänsteman vid

postverket enligt 48 § instruktionen för verket är berättigad att, då det erfordras

för att undvika fara eller för att upprätthålla ordning i tjänsten,

försätta den som lyder under honom ur tjänstgöring. Styrelsen, som anser

bestämmelsen mycket välmotiverad, ifrågasätter om den blir förenlig med

lagen. Om så icke blir fallet föreslår styrelsen att lagen ändras så att bestämmelsen

kan bibehållas.

En föreskrift om inom vilken lid efter avstängningen åtal skall väckas

eller beslut om disciplinär åtgärd skall fattas bör enligt justitieombudsmannens

mening intagas i lagrummet. Kungl. Maj :t bör äga befogenhet att, om

den i lagen angivna tiden är otillräcklig, medgiva förlängning av denna.

Om åtal ej väckts eller disciplinär åtgärd ej beslutas inom föreskriven tid,

bör det enligt justitieombudsmannens mening åligga den som beslutat om

avstängningen att omedelbart häva densamma. Även arbetsdomstolens ordförande

anser, att det erfordras en regel om avstängningens upphörande för

det fall att varken åtal anställes eller disciplinärt förfarande inledes.

Att avstängningsrätten bör få utnyttjas först sedan åtgärd vidtagits för

att anställa åtal eller disciplinärt förfarande inletts förordas av Svea hovrätt,

större akademiska konsistoriet i Stockholm och föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Även justitiekanslersämbetet uttalar sig i denna riktning. Ämbetet

ifrågasätter sålunda, om man inte, för att undvika att avstängning tillgripes

utan tillräckliga skäl, bör överväga ett stadgande av innehåll, förslagsvis

att avstängning icke får ske förrän påföljdsförfarande inletts mot

tjänstemannen i fråga. Större akademiska konsistoriet i Stockholm framhåller,

att det ankommer på olika myndigheter att besluta om avstängning och

om åtal, och att myndigheterna lätt kan stanna i olika bedömning av huruvida

sannolika skäl för misstanke föreligger. Att rekvisitet för avstängning

och för åtal utformats lika är sålunda, framhåller konsistoriet, i och för

sig icke någon garanti för att avstängningen efterprövas genom att åtal

kommer till stånd.

Riksåklagarämbetet ifrågasätter, om icke avstängningsrätten bör tillkomma

domstol, och anför härom.

Begreppet »på sannolika skäl misstänkt» är uppenbarligen hämtat från

rättegångsbalken och torde vara att tolka på samma sätt som motsvarande

begrepp i nämnda balk. För åtskilliga myndigheter — framförallt sådana

utan juridisk representation i verksledningen — torde emellertid avgörandet

av frågan, om på sannolika skäl grundad misstanke i visst fall förelig
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

ger, kunna bereda svårigheter. Det är ju här fråga om en bedömning, som

i vanliga fall göres av åklagarmyndighet eller domstol. Framhållas må vidare,

att, med den i paragrafen föreslagna bestämmelsen, avstängning som

regel icke torde kunna ske, förrän utredningen fortskridit så långt, att åtal

kan väckas eller beslut om disciplinär bestraffning meddelas. Ämbetet vill

därför ifrågasätta, om icke befogenhet att avstänga tjänsteman borde uteslutande

tillkomma domstol i likhet med vad som redan gäller ifråga om

domare. Ur rättssäkerhetssynpunkt synes en sådan ordning vara att före

draga. Vad angår de fall som avgöres i disciplinär väg synes knappast föreligga

behov av att avstänga tjänsteman; när ärendet kommit så långt att

på sannolika skäl grundad misstanke kan anses föreligga torde ärendet i

regel vara moget för omedelbart avgörande av frågan om disciplinär bestraffning.

Jämväl beträffande förfarandet i ärenden rörande avstängning

synes reglerna om avstängning av domare lämpligen kunna givas motsvarande

tillämpning.

Departementschefen. Liksom för närvarande bör det finnas möjlighet att

på grund av brott eller fel i tjänsten i administrativ ordning avstänga

tjänsteman redan innan den slutliga påföljden för brottet eller felet kan

bestämmas. Syftet härmed är att skydda tjänsten från befattningshavare,

som genom vad de låtit komma sig till last, är olämpliga för den tjänst

de innehar eller utövar. Härav följer enligt mitt förmenande att avstängning

på grund av brott eller fel icke bör ifrågakomma i andra fall än då

tjänstemannen kan antagas bli definitivt skild från tjänsten antingen av

domstol efter åtal eller i disciplinär ordning. En annan sak är att det

måste stå myndighet fritt att tillfälligt förhindra en tjänsteman att fullgöra

sina åligganden, om detta kräves för att undvika fara eller för att

upprätthålla ordning i tjänsten. Ett dylikt ingripande kan och bör ske i

annan ordning än genom beslut om avstängning från tjänsten. För att

markera syftet med den avstängning varom är fråga i denna paragraf

bör, såsom skett i promemorieförslaget, uppställas krav på att brottet eller

felet kan antagas medföra avsättning. I promemorieförslaget har som

villkor för avstängning därjämte uppställts, att sådan utredning i ärendet

föreligger att tjänstemannen är på sannolika skäl misstänkt för brottet

eller felet. Mot förslaget i denna del har vissa remissinstanser gjort invändningar

som jag ansett mig böra beakta. För åtskilliga myndigheter,

särskilt sådana utan juridisk representation i verksledningen, torde det kunna

bereda svårigheter att avgöra, huruvida det i visst fall föreligger på sannolika

skäl grundad misstanke. Det är här fråga om en bedömning, som i

vanliga fall göres av åklagarmyndighet eller domstol. Ur rättssäkerhetssynpunkt

synes det vara att föredraga, att lagen liksom motsvarande paragraf

i verksstadgan som förutsättning för avstängning stadgar att åtgärd

vidtages för att anställa åtal eller att disciplinärt förfarande inledes. Visserligen

är dessa bestämningar icke entydiga, men de torde dock erbjuda

större garantier än promemorieförslaget för att myndighet tillgriper avstängning

endast då utredningen motiverar det. Tydligt är att avstängning

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1065

kan ifrågakomma innan åtal väckes och sålunda i förekommande fall redan

i samband med att myndigheten beslutar att överlämna frågan om bestraffning

till vederbörande åklagare. I paragrafen synes böra uttryckligen

stadgas att avstängning skall hävas, om skäl för avstängning ej längre förekommer.

Som ett sådant skäl måste som regel anses att förundersökning

rörande brottet lägges ned eller att undersökningsledaren beslutar att åtal

ej skall väckas eller väckas endast för brott, som ej kan medföra avsättning.

Däremot finner jag icke skäl att föreslå regler av innehåll att avstängningsbeslutet

automatiskt förfaller, om ej åtal väckes eller disciplinstraff ådömes

inom viss tid.

Såsom framhållits i promemorian bör avstängning av tjänsteman som

har ämbetsansvar kunna ske ej endast vid brott som innefattar åsidosättande

av tjänsteplikt utan även i det fall att avsättning kan antagas bli

ådömd med tillämpning av 20 kap. 8 § brottsbalken.

Såsom föreslås i departementspromemorian bör det ankomma på Kungl.

Maj :t att pröva fråga om avstängning av tjänsteman, som ej är underkastad

disciplinär bestraffning. Vad angår övriga tjänstemän föreslås i promemorian,

att prövningen skall tillkomma den myndighet som äger besluta om

disciplinär bestraffning av tjänstemannen. Som regel torde väl detta vara en

lämplig ordning. Men om bestraffningsrätten, såsom f. n. är fallet i fråga

om exempelvis civila tjänstemän vid krigsmakten och tjänstemän vid statens

järnvägar, är fördelad på olika myndigheter, kan särskilda bestämmelser

behöva meddelas. Det bör enligt min mening kunna överlämnas åt Kungl.

Maj :t att i administrativ ordning reglera vilken myndighet som äger besluta

om avstängning av tjänsteman underkastad disciplinär bestraffning.

Om löneförmåner under avstängningstiden må avtal träffas.

27 §.

Paragrafen, som motsvarar 12 § i promemorieförslaget, reglerar villkoren

för avstängning på grund av sjukdom in. m.

Gällande ordning. I 12 § Saar föreskrives, att tjänsteman är skyldig att

underkasta sig läkarundersökning enligt vad därom särskilt stadgas. Närmare

bestämmelser om läkarundersökning tvångsvis av tjänstemän som här

är i fråga meddelas i tre kungörelser, nämligen den 22 februari 1935 (nr 52)

angående skyldighet för lärare att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning,

den 18 juli 1935 (nr 459) angående skyldighet för tjänsteman, tillhörande

den civila statsförvaltningen, att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning

in. in. och den 21 juni 1946 (nr 353) angående läkarundersökning

av viss militär och civilmilitär personal in. m. Av dessa kungörelser

har den för tjänstemän inom den civila statsförvaltningen störst räckvidd.

Denna kungörelse innehåller i huvudsak följande. Om myndighet finner, alt

hos myndigheten anställd eller under myndigheten lydande tjänsteman icke

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

på tillfredsställande sätt sköter sin tjänst, och det synes sannolikt, att anledningen

härtill är sjukdom, vanförhet, lyte eller nedsatt arbetsförmåga, äger

myndigheten föreskriva, att tjänstemannen skall underkasta sig undersökning

av läkare. I avvaktan på utgången av undersökningen må myndigheten,

då så befinnes erforderligt, meddela tjänstemannen ledighet såsom på grund

av sjukdom. Sedan läkarintyg och i förekommande fall medicinalstyrelsens

utlåtande inhämtats, skall myndigheten, om anledning därtill gives, vidtaga

eller föreslå erforderlig åtgärd för meddelande av ledighet eller avsked. Vägrar

tjänstemannen att underkasta sig läkarundersökningen, äger myndigheten

tills vidare avstänga honom från utövande av befattningen. Om tjänsteman

avstänges, kan han förpliktas att helt eller delvis avstå från sina avlöningsförmåner.

Beslut som meddelas enligt bestämmelserna i kungörelsen

går i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Bestämmelserna i motsvarande

kungörelse för lärare överensstämmer i huvudsak med vad som

föreskrives i den nu återgivna kungörelsen. Kungörelsen för viss militär och

civilmilitär personal företer i förhållande till nämnda kungörelser följande

skiljaktigheter av betydelse i detta sammanhang. Såsom anledning till den

bristande tjänstdugligheten nämner kungörelsen — förutom sjukdom, vanförhet,

lyte och nedsatt arbetsförmåga — jämväl abnormitet. Vidare har

med hänsyn till den militära lydnadsplikten i kungörelsen inte intagits bestämmelser

om påföljder vid vägran att undergå läkarundersökning.

Tidigare förslag. En inom civildepartementet tillkallad sakkunnig har den

7 februari 1961 avgivit betänkande med förslag till kungörelse angående

skyldighet för statstjänstemän m fl. att i vissa fall underkasta sig tjänstledighet

och läkarundersökning. Enligt förslaget skall tjänsteman, som befinnes

icke på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, vara skyldig att underkasta

sig tjänstledighet för sjukdom, om det föreligger ett av myndigheten

godkänt läkarintyg som utvisar att anledningen till bristerna i skötseln av

tjänsten är förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan. Om läkarintyg

icke föreligger men det synes sannolikt att anledningen till bristerna är förlust

av eller nedsättning i arbetsförmågan, är tjänstemannen enligt förslaget

skyldig att underkasta sig läkarundersökning. Förslaget, som även innehåller

bestämmelser om prövningen av läkarundersökningsärende m. in.,

bearbetas för närvarande inom departementet.

Departementspromemorian. Det förslagna stadgandet överensstämmer i

huvudsak med de principer som nu gäller beträffande skyldighet för tjänsteman

att taga tjänstledighet och underkasta sig läkarundersökning.

Yttrandena över promemorian. Förutsättningarna för skyldighet att frånträda

tjänsteutövningen har enligt statens lönenämnd fått en klarare och

mer tillfredsställande utformning i läkarundersökningsutredningens betänkande

än i föreliggande förslag, eftersom man i betänkandet renodlat dessa

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kiingl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

förutsättningar till sådana faktorer, som kan medicinskt bedömas. Nämnden

framhåller vidare, att den i promemorian föreslagna bestämmelsen i motsats

till den av läkarundersökningsutredningen använda formuleringen icke

ansluter sig till förutsättningarna för sjukpension i statens pensionsreglemente.

Det skulle enligt nämndens mening vara av värde, om man i nu

förevarande sammanhang tog ställning till det av läkarundersökningsutredningen

framlagda betänkandet.

Svea hovrätt framhåller, att lagrummet enligt sin ordalydelse behandlar

endast frågan om skyldighet att frånträda utövning av tjänst men att de

närmare bestämmelser om tillämpning av paragrafen, som enligt andra

stycket kan meddelas av Kungl. Maj :t, enligt specialmotiveringen även skall

omfatta bestämmelser om skyldighet för tjänsteman att underkasta sig läkarundersökning.

Andra stycket i lagrummet bör därför enligt hovrättens

mening kompletteras på det sätt, alt Kungl. Maj :t äger meddela bestämmelser

såväl om paragrafens tillämpning som om läkarundersökning. Även

justitiekanslersämbetet anser, att Kungl. Maj:ts befogenheter att meddela

bestämmelser om läkarundersökning bör komma till tydligare uttryck i

lagtexten.

I ett par remissvar förordas att ytterligare bestämmelser i ämnet intages

i lagen. Besvärssakkunniga anför, att frågan om avstängning av tjänsteman

från utövning av tjänsten på grund av misstanke om sjukdom är så

ömtålig och i enskilt fall för tjänstemannen så betydelsefull, att en utförligare

reglering i tjänstemannalagen synes påkallad. Justitieombudsmannen

förutsätter att, sedan beredningsarbetet med läkarundersökningsutredningens

betänkande slutförts, bestämmelser om tjänstemans skyldighet att

underkasta sig läkarundersökning kommer att införas i lagen.

Den reella innebörden av bestämmelserna i förevarande paragraf är, framhåller

besvärssakkunniga, att myndighet får befogenhet att från tjänstgöring

avstänga en tjänsteman, som på goda grunder misstänkes vara sjuk och

som vägrar låta läkarundersöka sig. Enligt de sakkunnigas mening bör bestämmelserna

därför konstrueras med sikte direkt på myndighetens befogenheter

och ej som en plikt för tjänstemannen. Även stadgandets placering

i lagen bör enligt de sakkunniga ånyo övervägas.

Departementschefen. Som nyss nämnts föreligger ett av särskilt tillkallad

sakkunnig avgivet betänkande med förslag till bestämmelser om skyldighet

för statstjänstemän m. fl. att i vissa fall underkasta sig tjänstledighet och

läkarundersökning. Förslaget har remissbehandlats. Den vidare behandlingen

av detta förslag har emellertid fått stå tillbaka för andra arbetsuppgifter

och jag är icke heller nu beredd att upptaga frågan om ny reglering

av samtliga hithörande spörsmål. Emellertid bör i statstjänstemannalagen

intagas bestämmelser om rätt att från tjänsten avstänga statstjänsteman,

som på grund av sjukdom eller annan därmed jämförlig anledning ej till7

liihany till riksdagens protokoll 1065. 1 samt. Nr 60

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

fredsställande sköter sin tjänst. De förslag till bestämmelser härom som

framlagts i promemorian har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser,

däribland samtliga tjänstemannaorganisationer, och de biträdes

ehuru med vissa jämkningar även av mig.

Paragrafen uppställer till en början som en ovillkorlig förutsättning för

avstängning att tjänstemannen ej tillfredsställande sköter sin tjänst. Bedömningen

av frågan huruvida denna förutsättning föreligger får ske med

beaktande av de krav som tjänsten ställer på tjänstemannen. Om tjänsteutövningen

kan medföra risker för allmänheten eller eljest är förenad med

särskilt ansvar, måste kraven på tjänstens behöriga fullgörande ställas högre

än om så icke är fallet. Som ett andra villkor för tillämpning av stadgandet

gäller, att den bristande tjänstdugligheten skall vara medicinskt betingad.

Det ligger i sakens natur att ett sådant samband som regel kan

konstateras endast på grundval av läkarutlåtande. Om tjänstemannen vägrar

att låta sig undersökas av läkare som myndigheten bestämmer, bör emellertid

avstängning kunna komma i fråga, ändock att det ej kan bevisas att

den bristande tjänstdugligheten är medicinskt betingad. Det bör dock krävas

sannolika skäl att sådant orsaksförhållande föreligger.

Beskrivningen i lagrummet av orsakerna till den bristande tjänstdugligheten

avser ej att innebära någon saklig ändring av vad som nu gäller i

detta hänseende. Inom uttrycket därmed jämförligt förhållande faller exempelvis

ett för tjänstens behöriga skötsel menligt alkoholmissbruk, som

icke kan karakteriseras som sjukdom.

Beslut om avstängning bör kunna verkställas utan hinder av anförda besvär.

Tillämpningsföreskrifter om vilken myndighet som äger besluta om avstängning

samt om läkarundersökning m. m. bör kunna meddelas i administrativ

väg.

Om löneförmåner under avstängningstiden må avtal träffas.

28 §.

Paragrafen motsvarar 13 § i promemorieförslaget och innefattar en erinran

om särskilda bestämmelser i lag rörande skyldighet för tjänsteman

att frånträda utövningen av tjänsten.

Departementspromemorian. Med paragrafen avses bl. a. bestämmelsen

i 4 kap. 1 § rättegångsbalken, att domarämbete inte får utövas av den som

är omyndig eller i konkurstillstånd, och föreskriften i 199 § konkurslagen

om skyldighet för ämbets- eller tjänsteman som blivit försatt i konkurs

att frånträda utövningen av tjänsten. Nämnas må även § 28 regeringsformen

om krav på svenskt medborgarskap jämte i förekommande fall

på evangelisk eller kristen trosbekännelse för utnämning till vissa statsämbeten.

Ehuru detta icke uttryckligen utsagts, lär vid förlust av svenskt

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 00 år 1965 195

medborgarskap eller övergång till annan bekännelse innehavaren av sådant

ämbete som här avses vara pliktig att frånträda utövningen av detta.

Yttrandena. Paragrafen har direkt berörts endast av justitieombudsmannen,

som anser att den i 199 § konkurslagen intagna bestämmelsen rörande

skyldighet för tjänsteman, som blivit försatt i konkurs, att frånträda

utövningen av tjänsten är av rent tjänstemannarättslig karaktär och numera

ej kan anses höra hemma i konkurslagen. Reglering i detta avseende bör

enligt justitieombudsmannens mening ske i nu förevarande lagstiftning.

Departementschefen. Med anledning av yttrandet från justitieombudsmannen

vill jag framhålla att lagberedningen, enligt vad jag inhämtat, ämnar

föreslå att bestämmelser motsvarande 199 § konkurslagen alltjämt bibehålies

i denna lag. Vid sådant förhållande synes ej finnas anledning att

nu överväga frågan om överflyttning av hithörande regler till statstjänstemannalagen.

Ej heller i annat hänseende har jag funnit skäl att i sak frångå

promemorieförslaget.

Avtal får träffas om löneförmåner under den tid tjänstemannen icke

utövar tjänsten.

Anställnings upphörande

29 §.

Paragrafen innehåller huvudstadgandet om förutsättningarna för att

tjänsteman skall kunna skiljas från tjänsten mot sin vilja och motsvarar

23 § i promemorieförslaget. I anslutning till 7 § har närmare redogjorts för

gällande rätt med avseende på anställningsformernas betydelse för entledigande

av tjänsteman.

Departementspromemorian. Lagen avser att uttömmande ange de fall

då tvångsentledigande får tillgripas. Förutsättningarna för sådant entledigande,

vilka i lagen regleras i huvudsaklig överensstämmelse med gällande

rätt, framgår — förutom av denna paragraf — av bestämmelserna

i förslaget om avsättning som disciplinstraff, om uppsägning av den som

förordnats tills vidare, om skyldighet att avgå med pension och om försättande

i disponibilitet av vissa tjänstemän.

Såvitt avser annan tjänsteman med fullmakt än domare ersätter förevarande

stadgande g 36 regeringsformen. Fullmaktsinnehavare kan enligt

förslaget till tjänstemannalag skiljas från tjänsten endast genom domstols

dom om avsättning eller med tillämpning av bestämmelserna om pensionering

eller försättande i disponibilitet. Tjänsteman, som erhållit konstitutorial

eller som förordnats för bestämd tid, kan därutöver, om han är underkastad

disciplinär bestraffning, skiljas från tjänsten genom myndighets

beslut om avsättning.

För närvarande gäller enligt särskilda bestämmelser att vissa tjänst
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1%

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

män, som omyndigförklaras eller försättes i konkurs, är skyldiga att avgå

från tjänsten. Sålunda skall enligt reglementet för riksbankens styrelse

och förvaltning tjänsteman vid banken, även om han har konstitutorial

på tjänsten, skiljas från densamma, om han varit omyndigförklarad under

två år eller om han, efter att ha blivit försatt i konkurs, icke inom viss tid

styrker sig vara befriad från borgenärernas krav; beträffande omyndigförklarad

äger dock bankens fullmäktige, om omyndighetstillståndet föranletts

av sjukdom, förfara efter omständigheterna. Promemorieförslaget

innehåller inga motsvarande bestämmelser. Det har ansetts att bestämmelserna

om avstängning av tjänsteman, som är omyndig eller i konkurs,

innefattar tillräckligt skydd för tjänsten och att man i övrigt bör kunna

komma till rätta med fall som här avses medelst tillämpning av de föreslagna

reglerna om förtidspensionering och tvångsförflyttning.

Ej heller har det ansetts föreligga något praktiskt behov att införa bestämmelser

om skyldighet för tjänsteman, som eljest ej uppfyller stadgat

behörighetskrav, t. ex. svenskt medborgarskap, att avgå från tjänsten.

Departementschefen. Såsom föreslås i promemorian bör i lagen anges

i vilka fall tjänsteman får skiljas från tjänsten. Förutom genom avsättning

ådömd av domstol kan tvångsentledigande komma i fråga antingen genom

avsättning i disciplinär ordning (19 §) eller enligt bestämmelserna om uppsägning

(30 §), om skyldighet att avgå vid pensionsålder (31 §), om skyldighet

att avgå vid sjukdom m. m. (32 §) och om försättande i disponibilitet

(33 §). Om förflyttning stadgas i 34 §.

Förslaget att upphäva nuvarande bestämmelser om avgångsskyldighet för

vissa tjänstemän, som blivit omyndigförklarade eller försatts i konkurs, har

lämnats utan erinran under remissbehandlingen, och jag har heller intet att

invända häremot. Jag delar även den i promemorian uttalade uppfattningen

att det knappast föreligger något praktiskt behov att införa bestämmelser

om skyldighet för tjänsteman, som eljest ej uppfyller stadgat behörighetskrav,

att avgå från tjänsten.

30 §.

Denna paragraf, som motsvarar 24 § i promemorieförslaget, innehåller

bestämmelser om uppsägning av tjänsteman.

Gällande ordning. Huvudbestämmelserna om uppsägning av tjänsteman

med förordnande tills vidare finns intagna i 15 § Saar. För den närmare

innebörden av bestämmelserna har jag tidigare redogjort. Av redogörelsen

framgår, att i nämnda paragraf inga grunder finns angivna som begränsar

myndighets rätt att uppsäga tjänsteman. Ej heller eljest torde bestämmelser

finnas härom. I praxis har dock ansetts, att i vart fall extra ordinarie

tjänsteman ej kan av myndighet skiljas från tjänsten med mindre objektivt

godtagbart skäl föreligger för åtgärden.

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Knngl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

Departementspromemorian. Huvudregeln bör vara att skriftlig uppsägning

skall ske och att tjänsteman äger åtnjuta uppsägningstid. Denna regel

bör gälla utan undantag i de fall då tjänsteman tillsatts med förordnande

tills vidare utan att vid tillsättningen angivits, alt förordnandet avser tillfällig

anställning. Ej heller tillfälligt anställd, vars anställning varat viss

längre tid, bör kunna entledigas utan uppsägningsförfarande. Denna tid

synes lämpligen kunna bestämmas till två månader. Däremot bör det finnas

möjlighet att omedelbart efter tillsägelse skilja den från tjänsten som

anställts tillfälligt och vars anställningstid icke uppgår till tid som nyss

sagts.

Tjänstemannalagen reglerar ej uppsägningstidens längd. Det innebär att

avtal om uppsägningstid får träffas. Kommer avtal ej till stånd, får uppsägningstiden

bestämmas efter vad som anses skäligt. Tvist härom och om

påföljd för avtalsbrott genom att uppsägningstid icke iakttages får avgöras

av allmän domstol, i förekommande fall av arbetsdomstolen.

Grundsatsen att uppsägning ej kan ske med mindre ett objektivt godtagbart

skäl därtill föreligger har ansetts böra lagfästas med giltighet för samtliga

fall då Kungl. Maj:t eller myndighet önskar entlediga tjänsteman med

rätt til] uppsägning. Enligt förslaget får uppsägning ske endast om tjänstemannen

visat bristande lämplighet för tjänsten eller anledning förekommer

att indraga tjänsten eller uppsägningen eljest är påkallad från allmän synpunkt.

Med den sist angivna grunden för uppsägning avses sådana fall som

då förutsättningar för samarbete ej föreligger utan att detta behöver läggas

viss tjänsteman till last som bristande lämplighet. Hit hör även sådana fall

som då vid omplacering av arbetskraft kan ifrågakomma att uppsäga tjänsteman

för att bereda anställning åt annan tjänsteman med längre anställningstid.

Sin huvudsakliga betydelse har förevarande uppsägningsgrund

däri, att den tvingar myndigheten att närmare redovisa skälen för uppsägningen.

Det åligger myndigheten att styrka, att det finns fog för uppsägningen.

Uppenbart är dock att bedömningen huruvida bristande lämplighet

eller ett allmänt intresse utgör skäl för uppsägning ställer sig väsentligen

olika beroende på den ställning tjänstemannen har. Med högre tjänsteställning

och större ansvar måste följa ökad frihet för Kungl. Maj:t och

myndigheterna att begagna sin uppsägningsrätt.

Myndighets beslut om uppsägning kan överklagas enligt allmänna regler

om förvaltningsbesvär. Såsom nämnts i den allmänna motiveringen föreslår

beredningen, att besvären skall hos Kungl. Maj :t prövas av regeringsrätten

i stället för som för närvarande av Kungl. Maj:t i statsrådet.

I syfte att skapa tillförlitligt underlag för uppsägningsfallens bedömning

föreslås rätt för tjänstemannaorganisation att få till stånd överläggning om

uppsägning. Särskilt vid uppsägning i samband med omorganisation eller

omplacering synes sådana överläggningar vara av värde även för myndigheterna.

överläggning som här avses syftar dock endast till att tjänsteman
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

nen skall genom sin organisation få tillfälle att framlägga sina synpunkter.

Beslutanderätten tillkommer myndigheten och denna äger ej genom

avtal binda sin handlingsfrihet. Har överläggning begärts, bör tjänstemannen,

även om uppsägningstiden utgått, ej kunna skiljas från tjänsten, förrän

överläggning ägt rum. Det innebär dock ej att tjänstemannen har anspråk

på att få fullgöra sina tjänsteåligganden, endast att han ej kan berövas

de med tjänsten förenade ekonomiska förmånerna.

Bestämmelsen äger tillämpning även vid uppsägning av vikarie med förordnande

tills vidare. Om vikarien innehar annan statlig tjänst, bör dock

finnas möjligheter att utan uppsägning skilja honom från vikariatet i samband

med att han återgår till den andra tjänsten. Bestämmelser härom

äger Kungl. Maj :t meddela med stöd av 31 § i promemorieförslaget.

Yttrandena. Några remissinstanser understryker värdet av att anställningstryggheten

stärkes. Sveriges akademikers centralorganisation uttalar

sålunda sin tillfredsställelse med att den praxis som nu gäller vid uppsägning

av extra ordinarie tjänsteman även kommer till uttryck i författningstext.

Socialstyrelsen riktar uppmärksamheten på möjligheten att stärka anställningstryggheten

genom att i lagen införa vissa, eventuellt dispositiva,

minimibestämmelser om uppsägningstidens längd, graderade efter anställningstidens

varaktighet, för det fall att anledning förekommer att indraga

tjänsten eller uppsägningen eljest är påkallad från allmän synpunkt. I viss

motsättning till socialstyrelsen står statens lönenämnd då lönenämnden

framhåller, att till avtalsområdet bör hänföras inte endast uppsägningstidens

längd utan även fråga, huruvida uppsägningstid över huvud taget

skall förekomma.

Lönenämnden föreslår vidare, att ur lagen utmönstras bestämmelsen om

att tillfällig anställning skall kunna upphöra efter tillsägelse. Häri instämmer

försvarets civilförvaltning och anför som skäl, att det inte finns anledning

göra ifrågavarande undantag från regeln om avtalsfrihet då det gäller

uppsägningstid.

Flera remissinstanser riktar kritik mot den föreslagna tidsfristen om två

månader vid uppsägning av tillfälligt anställd efter tillsägelse. Generalpoststyrelsen

hävdar med eftertryck, att skriftlig uppsägning och uppsägningstid

vid entledigande av tillfälligt anställd inte bör stadgas för andra fall än

då den anställde kan uppvisa en sammanlagd anställningstid om lägst tre

månader. Styrelsen erinrar härvid särskilt om det avsevärda antal korttidsvikarier,

som främst sommartid anlitas inom verket. Riksförsäkringsverket

ger uttryck åt samma tankegång, då verket befarar att den korta tidsfristen

kommer att förhindra smidig avveckling av överskottspersonal.

Statens lönenämnd anser det icke vara nödvändigt att i lagen föreskrives,

att uppsägning skall vara skriftlig.

De föreslagna uppsägningsgrunderna hälsas med tillfredsställelse av väg
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1065

och vattenbyggnadsstyrelsen. Riksförsäkringsverket finner det däremot vara

förenat med stora svårigheter att i lagen tillräckligt tydligt ange uppsägningsgrunderna

och ifrågasätter därför stadgandets bibehållande. Varje

tjänsteåtgärd som en myndighet företager måste, framhåller styrelsen, bygga

på godtagbara skäl, vilka kan prövas besvärsvägen. Kammarkollegiet

anser risk föreligga för att verksledningen blir alltför hårt bunden av stadgade

uppsägningsgrunder beträffande extra tjänstemän, aspiranter och tillfälligt

anställda. Enligt kollegiets mening bör antingen särbestämmelse meddelas

för entledigande av angiven personal eller i motiven klargöras att

stadgandet i dessa fall ger utrymme för en relativt fri lämplighetsprövning.

Den föreslagna grunden för uppsägning att åtgärden eljest är påkallad

från allmän synpunkt finner statens lönenämnd vara ägnad att inge betänkligheter

mot bakgrunden av de i departementspromemorian lämnade

exemplen. Enligt nämndens mening bör innebörden av uppsägningsanledningen

anges närmare. Nämnden, som erinrar om att uttrycket »rikets bästa»

använts i 27 § (33 § departementsförslaget), utgår dock från att avsikten

endast är att lagfästa nuvarande praxis och att även i här aktuella

fall påtagliga och objektiva skäl skall föreligga för uppsägning. Även Sveriges

akademikers centralorganisation uttrycker farhågor för att paragrafen

med dess vida formulering ger myndigheterna alltför fria händer. Vad

särskilt angår uttalandet, att bristande samarbete kan vara uppsägningsskäl

utan att detta kan läggas tjänstemannen till last, vill organisationen erinra

om att arbetsgivaren i ett sådant fall i första hand bör pröva möjligheten till

omplacering. Tjänstemännens centralorganisation uttrycker tillfredsställelse

med att uppsägningsgrundens huvudsakliga betydelse angivits ligga däri,

att den tvingar myndigheten att närmare redovisa skälen för uppsägningen.

Organisationen kan dock inte godtaga, att uppsägning skall kunna ske i fall,

då förutsättningar för samarbete saknas. Med anledning av uttalandet, att

vid omplacering av arbetskraft kan ifrågakomma att uppsäga tjänsteman

för att bereda anställning åt annan med längre anställningstid, understryker

Tjänstemännens centralorganisation vikten av att åtgärder vidtages för att

skapa anställningstrygghet då omorganisation blir aktuell på grund av rationalisering.

För övrigt bär, fortsätter organisationen, en god sedvänja utvecklats

mellan staten och personalorganisationerna när det gäller att angripa

hithörande problem, och man understryker vikten av att denna sedvänja

inte brytes.

Med anledning av det vilande grundlagsförslaget om avskaffande av den i

§ 35 regeringsformen upptagna anställningsformen förtroendetjänst anser

jnstitiekanslersämbetet det böra övervägas att i den här aktuella paragrafen

införa en mot nämnda stadgande i regeringsformen svarande möjlighet

till entledigande av vissa förtroendeämbetsmän.

■Justitieombudsmannen finner det vara otillfredsställande från rättsskyddssynpunkt,

om en tjänsteman inte skulle ha samma möjlighet i ett

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

uppsägningsärende som i ett disciplinärende att före beslutet få del av utredningen

i saken och beredas tillfälle att yttra sig. Sådan rätt bör enligt

justitieombudsmannen tillförsäkras tjänstemannen genom stadgande i lagen.

Flera remissinstanser uppehåller sig vid den i tredje stycket stadgade

rätten för tjänstemannaorganisationen till överläggning. Skolöverstyrelsen

och statens lönenämnd finner skäl tala för att rätten till överläggning bör

inträda redan före beslutet om entledigande. Tjänstemännens centralorganisation

ger uttryck åt samma mening, då organisationen föreslår att stadgandet

omformuleras på sådant sätt, att det klart framgår att tjänstemannaorganisation

skall varslas om ifrågasatt uppsägning i skälig tid. Generalpoststyrelsen

kritiserar förslaget att tjänsteman som regel inte skall kunna

skiljas från tjänsten förrän överläggning ägt rum och kan inte finna

det riktigt att en tjänsteman tillförsäkras förmåner för tid efter uppsägningstidens

utgång även i ett sådant fall som då överläggningen inte leder

till ändring i uppsägningsbeslutet.

Riksförsäkringsverket anser en reglering nödvändig av frågan, huruvida

uppsägning skall vinna tillämpning oberoende av anförda besvär. Om regeringsrätten

■— såsom föreslås i annat sammanhang — i sista instans skall

pröva mål om entledigande, befarar verket att prövningen av uppsägningsfrågor

kommer att ta avsevärd tid.

Statens lönenämnd påpekar till sist med instämmande från riksförsäkringsverket,

att paragrafens lydelse inte överensstämmer med uttalandet i

departementspromemorian, att paragrafen äger tillämpning även på tills

vidare förordnad vikarie.

Departementschefen. Såsom föreslagits i promemorian bör tjänsteman

anställd med förordnande tills vidare kunna skiljas från tjänsten efter uppsägning.

Uppsägningen bör vara skriftlig. Kravet på skriftlig form har betydelse

för att förebygga tvist huruvida uppsägning skett. Om uppsägningstidens

längd bör avtal få träffas. Kommer avtal inte till stånd, får uppsägningstiden

bestämmas efter vad som kan anses skäligt med hänsyn till anställningens

natur, anställningstidens längd och övriga omständigheter. Jag

finner inte nödvändigt att i lagen stadga minimifrister för uppsägningstid i

olika fall, vilka frister för att tjäna sitt syfte i så fall borde vara tvingande.

Avtalsfriheten om uppsägningstidens längd innefattar naturligen rätt att

avtala om att ingen uppsägningstid alls skall gälla. Detta kan bli aktuellt

exempelvis då det ligger i båda parters intresse att helt ersätta uppsägningstiden

med någon form av avgångsvederlag. Möjligheten kan anlitas i sådana

fall som då staten anser sig behöva omedelbart från tjänsten skilja tjänsteman,

som intager utpräglad förtroendeställning. Någon särskilt i lag

stadgad möjlighet vid sidan härav att med omedelbar verkan från tjäns
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965 201

ten entlediga ämbetsman som avses i § 35 regeringsformen anser jag icke

erforderlig.

För att ge stadga åt anställningstryggheten för tjänstemän med förordnande

tills vidare finner jag däremot lämpligt att såsom föreslagits i promemorian

låta även tillfälligt anställd åtnjuta avtalad eller eljest skälig

uppsägningstid, om anställningen varat inte alltför kort tid. Med anledning

av vad som härvidlag anförts från några remissmyndigheter anser jag emellertid,

att rätt till uppsägningstid bör tillkomma endast tillfälligt anställd,

som haft fortlöpande anställning hos statlig myndighet under längre tid än

tre månader.

Förslaget att objektivt godtagbart skäl skall föreligga för uppsägning av

statstjänsteman bär nästan undantagslöst lämnats utan erinran av remissinstanserna,

och jag finner för egen del det vara riktigt att anställningstryggheten

stärkes på sätt som föreslagits i promemorian. Mot den föreslagna

utformningen av bestämmelsen har emellertid under remissbehandlingen

framkommit viss kritik, och jag vill därför något utförligare uppehålla

mig vid bestämmelsens innebörd.

Såsom föreslås i promemorian bör uppsägning kunna ske om tjänsteman

visat bristande lämplighet för tjänsten. Uppsägning måste vidare kunna

äga rum då tjänst skall indragas. Eftersom det inte låter sig göra att i lagtext

uttömmande ange de fall då uppsägning måste anses vara objektivt motiverad,

finner jag det vidare erforderligt med en mera allmänt hållen föreskrift,

att uppsägning får ske även då den av annat skäl är påkallad från

allmän synpunkt. Denna uppsägningsgrund möjliggör bl. a. en relativt fri

prövning av extra tjänstemans och aspirants kvalifikationer för fortsatt

tjänstgöring. Uppenbarligen får hinder inte möta mot att anställa fler extra

tjänstemän och aspiranter än som kan komma i fråga för fortsatt anställning.

Härav följer att det kan vara ett fullt godtagbart skäl att säga upp sådan

tjänsteman, om han utan att vara olämplig visat sig mindre lämplig än

eu konkurrent. Vidare måste uppsägning kunna äga rum icke endast då

tjänst skall indragas utan även då den måste vakantsättas på grund av arbetsbrist,

rationalisering eller annat sådant förhållande. I anledning av den

från några remissinstanser framförda kritiken mot de föreslagna uppsägningsgrunderna

vill jag understryka, att avsikten från min sida inte är att

vidga möjligheten att entlediga tjänstemän utan endast att lagfästa ett nödvändigt

utrymme för staten att befria sig från övertalig eller eljest inte användbar

personal. Finner sig myndighet kunna omplacera tjänstemannen,

bör givetvis den möjligheten utnyttjas.

Inte minst för att få garantier för en allsidig prövning av uppsägningsfallen

har jag funnit det lämpligt att den personalorganisation som tjänstemannen

tillhör beredes tillfälle till överläggning i ärendet. Vid en sådan

överläggning äger organisationen naturligtvis rätt att framföra sina syn
7f

Mhang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 60

s. 202 Kontrollera mot PDF

202 Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

punkter på frågan, huruvida objektivt skäl för uppsägningen över huvud

taget förelegat. Såsom framhålles i departementspromemorian är därvid av

betydelse, att de föreslagna uppsägningsgrunderna tvingar myndigheten att

närmare redovisa skälen för uppsägningen. Enligt min mening måste överläggningsrätten

i förening med att besvär över verkställd uppsägning i fortsättningen

skall prövas av regeringsrätten innefatta erforderlig trygghet för

att uppsägning av tjänsteman föregås av både allsidig och objektiv prövning.

På grund av den föreslagna överläggningsrätten torde det inte vara

nödvändigt att tillförsäkra tjänstemannen formell rätt att yttra sig i ärendet

redan före den påtänkta uppsägningen. Uppenbarligen kan det i vissa

fall, exempelvis inför uppsägning som förestavas av omorganisation, vara

lämpligt att överläggning upptages med arbetstagareförening redan innan

uppsägningen sker.

Liksom f. n. bör beslut om uppsägning ej få verkställas förrän beslutet

vunnit laga kraft. Det är uppenbarligen av vikt för både myndigheten och

tjänstemannen, att besvärsmål rörande uppsägning prövas skyndsamt.

För att tydligare angiva, att stadgandet avser även vikarie, har detsamma

omformulerats. Om vikarien innehar annan allmän tjänst, gäller dock om

entledigande från vikariatet vad Kungl. Maj :t föreskrivit med stöd av 37 §.

Förordnande, som meddelats att gälla tills vidare till viss tidpunkt, har

samma rättsverkan som övriga tillsvidareförordnanden men upphör utan

uppsägning vid den angivna tidpunkten.

31 §•

Förevarande paragraf motsvarar 25 § i promemorieförslaget och gäller

frågan om skyldighet att avgå vid uppnådd pensionsålder.

Gällande ordning. Vid vilken ålder skyldighet föreligger att avgå från

tjänsten regleras för det övervägande flertalet statstjänstemän för närvarande

i statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SPR) den 28 maj

1959 (nr 287) och vissa i anslutning därtill meddelade bestämmelser. SPR

har utfärdats av Kungl. Maj :t med riksdagen på grundval av förhandlingsöverenskommelse

med personalorganisationerna.

För flertalet tjänstemän, som omfattas av SPR, gäller bestämmelser om

pensioneringsperioder. Pensioneringsperioderna är tre, nämligen 60—63

år, 63—65 år och 65—66 år. Periodernas gränser infaller i regel vid utgången

av den månad varunder tjänstemannen uppnår den föreskrivna

levnadsåldern (4 § 3 mom. SPR). Tjänsteman har rätt att avgå från tjänsten

vid periodens nedre gräns och är skyldig att avgå vid den övre gränsen.

Om det ur tjänstesynpunkt anses lämpligt att tjänstemannen efter att ha

uppnått övre gränsen tages i anspråk för fullgörande av arbetsuppgifter

som ålegat honom i hans senaste anställning, kan tjänstemannen få kvarstå

i anställningen så länge han är fullt tjänstduglig. Å andra sidan kan

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

tjänsteman, som icke utför sitt arbete tillfredsställande eller vars bibehållande

i anställningen med hänsyn till arbetets särskilda art innebär

risk för hans egen eller andras säkerhet, förklaras skyldig att avgå redan

vid den nedre gränsen. Detsamma gäller om tjänstemannens avgång är önskvärd

i samband med omorganisation eller rationalisering, som berör hans

tjänsteställe (4 § 1 mom. SPR).

För militära och civilmilitära beställningshavare gäller fasta pensions-,

åldrar.

I brev den 9 november 1962 har Kungl. Maj :t meddelat föreskrifter om inplacering

av tjänster i pensioneringsperiod samt om pensionsåldrar för

militära och civilmilitära beställningar.

I SPR regleras även tjänstemännens bruttopensionsförmåner, d. v. s.

i princip det före samordning med folkpension, tilläggspension och andra

socialförsäkringsförmåner utgående beloppet av egenpension och familjepension.

Detta belopp skall enligt 15 § SPR förändras i den mån Kungl.

Maj :t och riksdagen beslutar härom.

Departementspromemorian. Lagförslaget innebär att avtal får träffas

både om pensionsålder och om pensionsförmåner utöver vad som följer

av obligatorisk pensionsförsäkring. Med hänsyn till att staten är arbetsgivare

torde tjänstemännen äga skydd för avtalade pensioner även utan

anlitande av försäkringsvägen eller avsättande av särskilda pensionsmedel.

Pensionsförmånernas värdebeständighet bör kunna tryggas antingen genom

överenskommelse om indexreglerade pensioner eller genom att som nu

sker utgående pensionsbelopp regleras i samband med löneförhandlingarna

mellan staten och personalorganisationerna.

Yttrandena. Enligt överbefälhavaren måste det i första hand ankomma

på staten såsom arbetsgivare att bestämma vilka pensionsåldrar som bör

gälla inom krigsmakten. Med hänsyn till krigs- och fredsorganisationen

måste speciella krav ställas på såväl fysisk som psykisk spänst hos personalen.

Varje förändring i pensionsålderssystemet medför, framhålles det,

organisatoriska konsekvenser av betydelse för krigsmaktens effektivitet.

Försvarets civilförvaltning, statens personalpensionsverk och statens

lönenåmnd framhåller, att i paragrafen icke bör förutsättas att ålderspension

utgår vid avgången från tjänsten. Pensionsverket, som anser att det

ej heller i nästföljande paragraf bör stadgas att pension utgår vid avgången,

anför rörande bestämmelserna om pension i dessa paragrafer följande.

I lagförslaget synes för avgångsskyldighet på grund av uppnådd ålder

respektive sjukdom förutsättas, att pensionsrätt föreligger. Alla tjänstemän

har emellertid inte pensionsrätt enligt nuvarande pensionsbeslämmelser.

Bortsett från att härför fordras att anställningen skall avse minst

halvtidstjänstgöring förekommer en rad av fall, i vilka pensionsrätt saknas.

Anställningshavaren kan ha varit överårig vid den tidpunkt, då han

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1065

eljest skolat erhålla pensionsrätt. Innehar han annan anställning än ordinarie

eller extra ordinarie, kan det tänkas att han ej uppfyller kvalifikationsvillkoret

för pensionsrätt. Fråga kan vidare vara om sådan partiellt

arbetsför, som är undantagen från s. k. riskpensionsrätt. Pensionsverket

ifrågasätter, huruvida frågan om rätt att erhålla pension i samband med avgång

från anställning över huvud bör behandlas i tjänstemannalagen. Enligt

ämbetsverkets uppfattning har pensionsfrågorna sin plats i kollektivavtal.

Justitieombudsmannen finner det vara värdefullt med ett uttalande, huruvida

den som pensioneras i enlighet med en av staten i kollektivavtal

given pensionsutfästelse — för vars uppfyllande staten själv avses skola

svara — därmed anses ha erhållit en personlig pensionsrätt som är oåterkallelig

och bestående oavsett om kollektivavtalet senare upphör att gälla,

måhända utan att ersättas av nytt avtal.

Departementschefen. Såsom föreslås i promemorian bör avtal få träffas

såväl om pensionsålder som om pensionsförmåner. Jag finner inte så

speciella förhållanden föreligga inom krigsmakten, att staten inte där liksom

på övriga områden skulle kunna under avtalsförhandlingar tillvarataga

det allmännas intresse vid avvägningen av pensionsåldrarnas inträde.

Såsom några remissmyndigheter anmärkt bör emellertid i stadgandet

icke förutsättas att pension utgår efter anställningens upphörande. Stadgandet

har omformulerats i enlighet härmed.

Förslaget hindrar ej att avtal träffas om ett pensionssystem, som inrymmer

pensioneringsperioder med skyldighet i vissa fall för tjänsteman

att avgå vid nedre gränsen, i den mån tjänstemannen icke härigenom ålägges

vidsträcktare avgångsskyldighet än som stadgas i 32 §.

Med anledning av justitieombudsmannens fråga om innebörden i visst

hänseende av en av staten i kollektivavtal given pensionsutfästelse får jag

erinra om, att enligt allmänna civilrättsliga regler utfästelse om tjänstepension

icke lär kunna ensidigt återkallas och att, om annat ej överenskommes,

pensionsrätt enligt utfästelsen består, även om det kollektivavtal, vari utfästelsen

gjorts, senare upphör att gälla.

32 §.

Förevarande paragraf, som motsvarar 26 § i promemorieförslaget, reglerar

frågan om skyldighet för tjänsteman att i vissa fall avgå från tjänsten

före uppnådd pensionsålder.

Departementspromemorian. Bestämmelserna i 26 § i promemorieförslaget

överensstämmer i huvudsak med 5 § SPR. Förutom vissa ändringar av formell

natur har de ändringar vidtagits i gällande bestämmelser som föranleds

av de nya reglerna i brottsbalken om påföljd för brott, som någon be
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 ur 1065 205

gått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig

abnormitet.

I 5 § sista stycket SPR stadgas, att avgångsskyldighet enligt stadgandet

icke föreligger före pensioneringsperiodens nedre gräns, med mindre anställningshavaren

prövas icke kunna överföras till annan med statlig pensionsrätt

förenad anställning. Stadgandet, som ej torde innebära annat än

eu erinran till myndigheterna att i första hand undersöka möjligheterna

til] omplacering av tjänstemannen, har ansetts icke böra ha sin plats i tjänstemannalagen.

Yttrandena. Såsom anförts under 31 § anser statens personalpensionsverk,

att det inte heller i förevarande paragraf bör stadgas, att pension utgår vid

avgången. Statens lönenämnd finner däremot avgångsskyldighetens anknytning

till pensionsrätt vara på sin plats i förevarande paragraf, eftersom det

här är fråga om en speciell med sjukpensionsrätt förenad avgångsskyldighet.

Statens lönenämnd, Statstjänarkartellen och Tjänstemännens centralorganisation

förordar, att förtidspension utbytes mot sjukpension.

Arbetsdomstolens ordförande framhåller, att skyldighet att avgå med förtidspension

synes böra föreligga även då en icke ämbetsansvarig tjänsteman

befunnits skyldig till förfarande som kunnat medföra avsättning enligt 17 §

<19 § departementsförslaget) men tjänstemannen inte ansetts kunna drabbas

av disciplinär bestraffning på grund av sin sinnesbeskaffenhet.

Om möjligheten att anlita omplacering framför förtidspensionering framhåller

statens personalpensionsverk, att stadgandet i 5 § sista stycket SPR

innebär ett med övriga bestämmelser i paragrafen likställt villkor för

skyldighet att avgå från anställning inom det statliga pensionsområdet,

samtidigt som en förutsättning för rätt till sjukpension enligt SPR är att förflyttningsfrågan

prövats och därvid befunnits att förflyttning ej kan eller

lämpligen bör ske. Prövningen i fråga om förflyttning till annan tjänst bör

enligt pensionsverkets mening under alla omständigheter bibehållas. Bestämmelse

härom bör enligt pensionsverkets mening kunna intagas antingen

i tjänstemannalagen eller möjligen, om alla pensionsfrågor regleras i kollektivavtal,

i detta. Statens lönenämnd instämmer då lönenämnden finner stadgandet

i 5 § sista stycket SPR böra överflyttas till lagen, eftersom stadgandet

är av väsentlig betydelse framför allt vid bedömande av frågor om sjukpension

för partiellt arbetsföra.

Departementschefen. I fråga om förutsättningarna för sådan avgångsskyldighet

varom här är fråga ansluter jag mig till departementspromemorian

utom i två hänseenden.

Enligt 5 § c) SPR är tjänsteman skyldig att avgå, om han genom lagakraftägande

dom befunnits skyldig till förfarande, varå avsättning kunnat

följa, men jämlikt 5 kap. 5 eller 6 § strafflagen förklarats fri från ansvar

s. 206 Kontrollera mot PDF

206 Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

eller ådömts nedsatt straff. Dessa paragrafer i strafflagen motsvaras i

brottsbalken av 33 kap. 2 § och 4 § första stycket andra punkten. Enligt

det sistnämnda stadgandet, vilket ersätter 5 kap. 6 § strafflagen, må, om

särskilda skäl är därtill, lindrigare straff bestämmas för brott som någon

begått under inflytande av själslig abnormitet. I fall, då detta stadgande

ifrågakommer att tillämpas på tjänsteman med ämbetsansvar, har domstolen

att vid straffmätningen taga hänsyn till alla de faktorer som inverkar

på frågan huruvida tjänstemannen bör på grund av brottet bibehållas vid

tjänsten eller lämna densamma. Sedan denna fråga avgjorts av allmän

domstol, synes det icke böra finnas möjlighet att i administrativ väg ålägga

tjänstemannen att avgå på grund av brottet. Jag föreslår därför, att avgångsskyldighet

enligt förevarande paragraf icke skall föreligga i fall som

avses i 33 kap. 4 § första stycket andra punkten brottsbalken.

Jag anser mig vidare böra förorda, att man lagfäster skyldigheten att

pröva frågan om omplacering innan beslut fattas om avgång före den tidpunkt

då tjänstemannen äger avgå med ålderspension.

Slutligen vill jag, med anledning av vad arbetsdomstolens ordförande

anfört, framhålla, att det enligt min mening icke synes finnas tillräckliga

skäl att ålägga icke ämbetsansvariga tjänstemän en mot paragrafens första

stycke c) svarande avgångsskyldighet.

33 §.

Paragrafen motsvarar 27 § i promemorieförslaget och föreskriver skyldighet

för vissa tjänstemän att träda i disponibilitet efter beslut av Kungl.

Maj :t.

Gällande ordning. Enligt gällande rätt är vissa tjänstemän inom utrikesförvaltningen,

försvaret samt åklagar- och polisväsendet underkastade en

mera vidsträckt avgångsskyldighet än som gäller för tjänstemän i allmänhet.

En del av dessa tjänstemän har förtroendesyssla enligt § 35 regeringsformen

och kan entledigas enligt detta lagrum, vilket emellertid enligt ett

antaget men för närvarande vilande grundlagsförslag avses att upphävas i

denna del. Vidare stadgas i 14 § B Saar, att innehavare av militär eller

civilmilitär beställning tillhörande någon av lönegraderna Ao 23—27 eller

Bo 1—8 är skyldig att avgå, där så finnes påkallat med hänsyn till statens

intressen. Beslut härom meddelas av Kungl. Maj :t. Tjänsteman som är avgångsskyldig

i enlighet med vad här ovan sagts må komma i åtnjutande av

arvode (expektans- eller disponibilitetsarvode) enligt särskilda bestämmelser.

Militär eller civilmilitär beställningshavare, som ej innehar förtroendesyssla

och vars avgångsskyldighet alltså grundar sig på 14 § B Saar, har

dock rätt till sådant arvode. I fråga om vissa åklagare och polismän gäller

enligt kungörelsen den 20 december 1946 (nr 798) om avgångsstat för befattningshavare

vid polis- och åklagarväsendet att de är skyldiga att med

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

207

från trädande av tjänsteutövningen övergå på avgångsstat, där så finnes påkallat

med hänsyn till statens intressen. Beslut om avgång fattas av Kungl.

Maj :t. Den som föres på avgångsstat åtnjuter i stället för på tjänsten eljest

utgående löneförmåner avlöning enligt grunder, som angives i kungörelsen

eller i särskild ordning bestämmes av Kungl. Maj:t.

Departementspromemorian. De ifrågavarande bestämmelserna avser framförallt

att skydda ur säkerhetssynpunkt särskilt ömtåliga förvaltningsområden

för opålitliga eller eljest olämpliga tjänstemän. Sådana bestämmelser

torde alltjämt behövas. Även om anställningsformen förordnande tills vidare

vinner ökad utbredning vid tillsättning av tjänstemän i förtroendeställning,

torde man alltjämt ha att räkna med fullmakt och konstitutorial som vanlig

anställningsform inom utrikesförvaltningen, försvaret och den civila ordningsmakten.

För övrigt torde de i promemorian föreslagna reglerna om

tvångsentledigande av tjänsteman med förordnande tills vidare inte erbjuda

tillräckliga möjligheter att från tjänsten skilja tjänsteman, vars pålitlighet

kan ifrågasättas. Enligt dessa regler skall det nämligen vara styrkt att grund

för uppsägning föreligger. Det bör emellertid finnas möjlighet att redan vid

misstanke om opålitlighet från tjänsten skilja den som innehar en från säkerhetssynpunkt

viktig befattning. Med hänsyn härtill bör ifrågavarande bestämmelser

om avgångsskyldighet ej begränsas att avse oavsättlig tjänsteman

utan kunna tillämpas även gentemot tjänsteman med förordnande.

Enligt förslaget skall tjänsteman, som entledigas enligt förevarande paragraf,

inträda i disponibilitet. Om löneförmåner för tjänsteman i disponibilitet

får avtal träffas.

Yttrandena. Riksåklagarämbetet befarar, att paragrafen ger utrymme för

en alltför vid tillämpning. Det synes ämbetet stå i bättre överensstämmelse

med motiven att orden »rikets bästa» ersättes med »rikets säkerhet».

Statens lönenämnd ifrågasätter, om tillräckliga motiv finns för att låta

stadgandet i första stycket gälla tjänstemän, som kan skiljas från tjänsten

genom uppsägning.

Försvarets civilförvaltning anser, att uttrycket »försvaret» icke är entydigt.

Avses annan personal än krigsmaktens, sådant detta begrepp definieras

i kungörelsen den 19 november 1948 (nr 693) om innebörden i rättsligt

hänseende av begreppen krigsmakten och krigsman, bör stadgandet enligt

civilförvaltningens mening förtydligas. Även statens lönenämnd finner begreppet

»försvaret» böra preciseras. Nämnden framhåller, att försvaret kommit

att användas i många och skiftande sammanhang, t. ex. i uttrycken totalförsvaret,

civilförsvaret och det militära försvaret.

Departementschefen. Jag anser att liksom hittills behov föreligger av

vidsträcktare avgångsskyldighet för tjänstemän inom utrikesförvaltningen,

krigsmakten och polisväsendet än som gäller för övriga statstjänstemän.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

Sedan åklagare upphört att vara polischefer, synes knappast påkallat att

för dessa tjänstemän bibehålla motsvarande avgångsskyldighet. Mot förslaget

i promemorian att även civila tjänstemän vid krigsmakten bör vara

underkastade sådan skyldighet har erinran ej framställts och jag biträder

detta förslag. Enligt min mening föreligger icke tillräckliga skäl att från

paragrafens tillämpning undantaga tjänstemän, som kan uppsägas med

stöd av 30 §. För övrigt torde det som regel vara för tjänstemannen förmånligare

att bli försatt i disponibilitet än att bli uppsagd. I redaktionellt hänseende

har jag funnit anledning att ersätta ordet försvaret med krigsmakten.

Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma huruvida och i vilken

utsträckning tjänstgöringsskyldighet skall åligga tjänsteman, som försättes

i disponibilitet.

Såsom föreslås i departementspromemorian bör avtal få träffas om löneförmåner

för tjänsteman i disponibilitet. Till avtalsområdet hör sålunda

jämväl frågan i vad mån disponibilitetslön skall utgå vid sidan av lön för

annan tjänst, som tjänstemannen kan erhålla.

Paragrafen avser icke det fall att tjänsteman frivilligt övergår i disponibilitet.

Den nya lagen hindrar icke, att disponibilitetsinstitutet, såsom f. n.

förekommer inom utrikesförvaltningen, användes beträffande tjänstemän,

för vilka Kungl. Maj :ts förtroende är orubbat.

34 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § i promemorieförslaget och avser tvångsförflyttning

av tjänsteman.

Gällande ordning. Enligt § 36 regeringsformen kan ämbets- och tjänstemän,

som ej innehar förtroendesyssla, icke utan efter egna ansökningar befordras

eller flyttas till andra tjänster; stadgandet anses avse endast fullmaktsinnehavare.

I praxis har samtycke ansetts föreligga, om tjänsteman

mottager en tjänst, vars innehavare enligt generella föreskrifter är förflyttningsskyldig,

eller om tjänsteman i samband med lönereglering underkastar

sig sådana föreskrifter. För närvarande är sådana föreskrifter meddelade i

13 § Saar. Enligt detta stadgande är innehavare av ordinarie tjänst, vilken

tillsatts medelst fullmakt eller konstitutorial, pliktig att låta förflytta sig till

annan stationeringsort eller annan ordinarie tjänst vid det verk han tillhör

och, där Kungl. Maj :t så prövar lämpligt, till ordinarie tjänst vid annat

verk, på vilket Saar är tillämpligt. Enligt förarbetena till Saar har förutsatts,

att tjänsteman icke skall behöva övergå till annat verk i annat fall än då

med den nya tjänsten är förenade arbetsuppgifter av liknande art som dem

han haft att utföra i den tidigare tjänsten eller i varje fall arbetsuppgifter,

för vilka tjänstemannen genom sin utbildning är skickad (prop. 1948:225 s.

73). För annan domare än vattenrättsingenjör gäller en mera begränsad

förflyttningsskyldighet. Sådan domare är sålunda förflyttningsskyldig en
-

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 är 1965

dast till annan ordinarie domartjänst inom den lönegrad han tillhör och allenast

under törutsättning att Kungl. Maj:t finner organisatoriska skäl påkalla

förflyttningen, överståthållaren och landshövding är helt undantagna

från förflyttningsskyldighet. För ordinarie beställningshavare vid försvaret

gäller särskilda regler om förflyttningsskyldighet. Sådan tjänsteman -—

ä\en den som anställts med förordnande — är sålunda skyldig att underkasta

sig den förflyttning till annan stationeringsort eller till annan ordinarie

beställning eller befattning vid försvaret, vilken må beslutas antingen av

Kungl. Maj :t eller, efter bemyndigande, av vederbörande myndighet. Särskilda

bestämmelser gäller dessutom för ordinarie lärare vid Alnarpsinstitutet,

trädgårdsskolan i Norrköping, statens skogsmästarskola och skogsskolorna.

Sådan lärare är förflvttningsskyldig icke endast till annan stationeringsort

eller annan ordinarie tjänst vid det verk han tillhör utan även

till vissa icke-statliga tjänster. Om vederbörande verksmvndighet så prövar

lämpligt kan sålunda tjänstemannen förflyttas till tjänst vid annan skola

under lantbruks-, skogs- eller domänstyrelsens överinseende eller vid grundskolan

eller till annan tjänst med avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade

bestämmelser. Som förutsättning för sådan förflyttning gäller att arbetsuPP§ifterna

i den nya tjänsten huvudsakligen tillhör lärarens ämnesområde.

Om ordinarie övningslärares förflyttningsskyldighet gäller också särskilda

bestämmelser. Sådan tjänsteman är enligt 67 § övningslärarstadgan

den 3 juni 1960 (nr 507) skyldig att låta förflytta sig till vissa andra i

stadgan avsedda statliga tjänster, om så erfordras vid omorganisation av

den skolform läraren tillhör, vid indragning av övertalig lärartjänst eller då

eljest synnerliga skäl är därtill.

Innehavare av sådan ordinarie tjänst vid riksdagens verk, som tillsatts

med konstitutorial, är förflyttningsskyldig inom riksdagens förvaltningsområde

enligt i huvudsak samma regler, som gäller för tjänsteman inom

den Kungl. Maj.t underställda förvaltningen. Sådan tjänsteman är emellertid

dessutom skyldig att, om det finnes påkallat av organisatoriska skäl,

underkasta sig förflyttning till civil tjänst inom statsförvaltningen i övrigt

ävensom till tjänstgöring hos bankaktiebolag, i vilket staten innehar mer än

halva aktiekapitalet.

Såsom framhållits i allmänna motiveringen har vid 1964 års riksdag såsom

vilande antagits förslag till ny lydelse av § 36 regeringsformen. Enligt

torslaget skall bestämmelser om förflyttningsskydd finnas i grundlag endast

beträffande den som utnämnts till domare. Sådan tjänsteman kan enligt

förslaget förflyttas endast till annan jämställd domartjänst och allenast

under förutsättning att Kungl. Maj:t finner organisatoriska skäl påkalla

förflyttningen.

Departementspromemorian. Förevarande paragraf i promemorieförslaget

stadgar liksom 13 § Saar skyldighet för fullmaktsinnehavare och konsti
-

s. 210 Kontrollera mot PDF

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

tuerade att underkasta sig förflyttning. Beträffande tjänstemän anställda

med förordnande synes det ej finnas behov av bestämmelser om förflyttningsskyldighet.

I nära anslutning till gällande rätt kan enligt förslaget fullmaktsinnehavare

eller konstituerad förflyttas endast till tjänst, som tillsättes

med samma anställningsform som den tjänst han innehar. Grunden

härtill är att tjänstemannens anställningstrygghet ej bör kunna för samras

genom tvångsförflyttning. Av grunden för stadgandet följer, att hinder ej

möter att förflytta tjänsteman från tjänst med konstitutorial till fullmaktstjänst.

Bestämmelsen om oförändrad anställningsform är tvingande. Om

tjänsteman som här avses själv önskar övergå till tjänst med annan anställningsform,

utgör bestämmelsen givetvis ej hinder mot tjänsteutbytet. Men

tjänsteman må icke före tillträdet av tjänst avkrävas samtycke att underkasta

sig en mera vidsträckt förflyttningsskyldighet än enligt lagen. Ej heller

får ändrade lönevillkor göras beroende av sådant samtycke. Enligt förslaget

skall förflyttning kunna ske ej endast till statlig tjänst utan även

till annan allmän tjänst. Förflyttningsskyldighet till icke statlig tjänst ar

för närvarande föreskriven endast för vissa tjänstemän. Behov har ansetts

föreligga av generell föreskrift härom. Kravet på oförändrad anställningsform

torde i praktiken betyda, att förflyttning dock kan ske endast till

tjänst, som tillsättes av Kungl. Maj :t eller av myndighet enligt av Kungl.

Maj:t meddelade föreskrifter.

För att bereda statstjänsteman, som förflyttas till icke statlig tjänst, oförändrat

skydd i lag för anställningstryggheten föreslås att för sådan tjänsteman

skall vad i tjänstemannalagen sägs om anställnings upphörande i tilllämpliga

delar gälla.

Fråga om förflyttningsskyldighet för domare med fullmakt har i enlighet

med författningsutredningens förslag ansetts böra regleras i giundlag.

Yttrandena. Ett par remissmyndigheter understryker särskilt behovet av

möjlighet att förflytta statstjänsteman till annan allmän tjänst, således

även kommunal tjänst. Riksförsäkringsverket finner synnerligen lämpligt,

att tjänsteman kan förflyttas från statlig till annan allmän tjänst, särskilt

med hänsyn till att verket därigenom skulle kunna — vid personalavveckling

eller eljest — överföra personal till de allmänna försäkringskassorna.

Även skolöverstyrelsen vitsordar behovet av generell föreskrift om skyldighet

för tjänsteman att låta förflytta sig till ej endast statlig utan även

annan allmän tjänst.

Ett flertal remissinstanser avstyrker emellertid den föreslagna förflyttningsskyldigheten.

Juridiska fakulteten i Uppsala anför, att denna går långt

utöver vad som tidigare med största tvekan godtagits i praxis. Att vid förflyttning

hänsyn icke skall tagas till lönesättningen innebär vidare enligt

fakultetens mening en anmärkningsvärd skillnad mot den sedan sekler bestående

rätt, enligt vilken oavsättligheten i varje fall utgjort ett skydd för

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

tjänstemans lön. Förflyttning skulle även kunna ske till tjänst med alldeles

avvikande innehåll, något som det övervägande antalet tjänstemän torde

finna olyckligt. Även inom den enskilda arbetsrätten har betänkligheter ansetts

möta mot en så vid möjlighet att förändra en anställds arbetsuppgifter.

Fn sådan utformning av tjänstemannarätten, som åtminstone i huvudsak

garanterar en oavsättlig tjänstemans rätt till likartade arbetsuppgifter och i

varje fall garanterar hans rätt till bibehållna förmåner, är enligt fakultetens

mening så mycket mer behövlig inom den offentliga sektorn, jämfört med

den enskilda, som ju staten förfogar över utomordentligt många tjänster

av högst olika slag och med stort antal stationeringsorter. En förflyttningsskyldighet

av föreslagen art skulle därför kunna få mycket vittgående konsekvenser.

Fakulteten framför som sin uppfattning, att förflyttningsskyldigheten

bör begränsas till de fall, då verkligt viktiga statsintressen så kräver,

att i övrigt någon ändring av större räckvidd icke utan tjänstemans

medgivande bör kunna göras i hans arbetsuppgifter och att en försämring

av de ekonomiska villkoren alltjämt icke bör ifrågakomma. På liknande

sätt uttalar sig större akademiska konsistoriet i Stockholm. Konsistoriet

framhåller även, att reglerna i 18 § 4 mom. Saar om bibehållen lön vid förflyttning

upphör att gälla. Sveriges akademikers centralorganisation förklarar,

att förslaget innebär en väsentligt utvidgad förflyttningsskyldighet för

ordinarie statstjänstemän i jämförelse med vad som f. n. gäller. Centralorganisationen

kan inte finna det motiverat att på detta sätt försvaga statstjänstemännens

ställning. I promemorian har heller inte, framhålles det,

angivits någon grund för att skyldigheten till förflyttning generellt skall

utvidgas även till icke-statlig tjänst. Centralorganisationen avstyrker bestämt

denna försämring i de ordinarie statstjänstemännens anställningsvillkor.

Vidare bör i vart fall en oavsättlig tjänsteman vid förflyttning garanteras

likartade arbetsuppgifter. Tjänstemännens centralorganisation anser,

att tjänsteman som erhållit ordinarie tjänst vid förvaltning på viss ort

endast i trängande fall bör mot sin vilja kunna förflyttas till annan stationeringsort.

Centralorganisationen kan inte heller acceptera, att ordinarie

tjänsteman skall kunna förflyttas till annan »allmän» tjänst i den betydelse

beredningen avser. Centralorganisationen vill inte medverka till en vidgning

av tjänstemans förflyttningsskyldighet och föreslår därför sådan ändring

av förslaget, att de regler som gäller enligt 13 § första stycket Saar bibehålies.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler avstyrker bestämt, att förflyttningsskyldigheten

utsträckes till att omfatta icke-statlig allmän tjänst.

Föreningen framhåller vidare, att en oavsättlig tjänsteman i vart fall bör

vara garanterad likartade arbetsuppgifter, om han förflyttas.

Arbetsdomstolens ordförande anser, att förflyttningsskyldigheten erhållit

väl vidsträckt utformning. Kammarkollegiet uttrycker saken så, att generell

skyldighet att underkasta sig föreslagen förflyttning synes vara främmande

för statstjänstemannabegreppet.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212 Kungl. Maj.ts proposition nr (>0 år 1965

Några remissinstanser vill, att förutsättningarna för förflyttning nännare

preciseras i lagen eller i tillämpningsförfattning. Juridiska fakulteten i

Lund framhåller, att huvudregeln måste vara, att förflyttning ej får ske

utan tjänstemannens eget samtycke, eftersom inträdet i statstjänst ar frivilligt

och alltid gäller en bestämd tjänst. Endast starka organisatoriska

skäl eller ådagalagd inkompetens hos tjänstemannen bör få föranleda avsteg

från denna huvudregel, överbefälhavaren utgår från att befogenheten

att förflytta tjänsteman skall komma till användning endast i undantagsfall.

Ett förtydligande av stadgandet synes erforderligt för att eliminera

den rättsosäkerhet, som annars torde uppkomma med nuvarande utformning

av7 bestämmelserna. Statstjänstemannens riksförbund framhåller, att

det i motiven inte finns något uttalande om att den föreslagna långtgående

allmänna förflyttningsskyldigheten skall utnyttjas med försiktighet. Riksförbundet

erinrar om vad förarbetena till Saar innehåller i detta hänseende.

Riksförbundet hävdar vidare, att en fullmaktshavare eller konstituerad enligt

förslaget har sämre skydd för sin anställning än en icke oidinarie

tjänsteman i en situation då förflyttning är aktuell, och anför härom.

Fråga om förflyttning kan exempelvis uppkomma då en tjänst i ett verks

regionala förvaltning varit svår att besätta och en lämplig icke-ordinarie

tjänsteman finnes i verkets centrala förvaltning med åligganden som i allt

väsentligt motsvarar de med den regionala tjänsten förenade arbetsuppgifterna.

Med det föreslagna innehållet i 24 § (30 § departementsförslaget)

statstjänstemannalagen torde — såvida inte andra särskilda omständigheter

föreligga — en icke-ordinarie tjänsteman inte kunna i dylikt fall förflyttas

mot sin vilja, d. v. s. formellt uppsägas från sin icke-ordinarie tjänst

och samtidigt återanställas på annan tjänst, med mindre den innehavda

tjänsten genom rationalisering eller av annat skäl skall indragas. Motsvarande

skydd i en förflyttningssituation garanteras icke en ordinarie statstjänsteman

med fullmakt eller konstitutorial på sin tjänst genom förslagen

i departementspromemorian. Detta kan icke godtagas.

Riksförbundet understryker nödvändigheten av att förflyttning av tjänsteman

mot hans vilja, liksom då fråga är om uppsägning, endast får ske

om objektivt godtagbara skäl föreligger. Riksförbundet anser det erforderligt

att i statstjänstemannalagen intages en bestämmelse därom med ett

innehåll som i tillämpliga delar motsvarar 24 § (30 § departementsförsla
get).

Statens lönenämnd förutsätter, att förflyttning till annan tjänst an statlig

skall få förekomma endast då så påkallas av organisatoriska skäl.

Om förflyttningsskyldigheten generellt — med undantag endast för domare

—- utvidgas att gälla förflyttning ej blott till statlig tjänst utan också

till annan allmän tjänst med samma anställningsform, bör enligt hovrätten

för Nedre Norrland en förutsättning härför vara att den nya tjänsten är i

fråga om arbetsuppgifter jämställd eller i vart fall likartad med den tidi
-

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Statens personalpensionsverk anser det böra övervägas att stadga förflyttningsskyldighet

i vissa fall även för vissa andra grupper än fullmaktshavare

och konstituerade. Pensionsverket anför härom.

Ämbetsverket ifrågasätter, om icke i detta sammanhang borde ytterligare

övervägas vilken omfattning — åtminstone när det gäller förutsättningar

för rätt till förtidspension (sjukpension i SPR:s nuvarande lydelse) -—- förllyttningsskyldigheten

skall ha och vilka konsekvenser den skall medföra

ur löne- och pensionssynpunkt. I gällande bestämmelser i 13 § Saar stadgas

viss förflyttningsskyldighet för fullmaktshavare eller konstituerade.

Motsvarande bestämmelser saknas beträffande andra tjänstemän, varför beträffande

dessa endast kunnat ifrågakomma överföring till annan anställning

via uppsägning, i vilket fall bestämmelse saknas om rätt att bibehålla

tidigare ställning i löne- och pensionshänseende. Även för nyssnämnda ordinarie

tjänstemän gäller emellertid inom olika grenar av förvaltningen,

bland annat inom försvaret, bestämmelser som inskränker förflyttningsskyldigheten.

Detta har vid sjukpensionsprövningen medfört vissa olägenheter,

som på sin tid påtalats av statskontoret och statens pensionsanstalt.

I förslaget till tjänstemannalag har i huvudsak nuvarande regler om förflyttningsskyldighet

överflyttats till lagen. Pensionsverket kan emellertid

icke reservationslöst dela uppfattningen, att dessa bestämmelser är tillfyllest.

Där formlig förflyttningsskyldighet ej är föreskriven, synes det tveksamt,

huruvida innehavare av pensionsberättigande anställning må på

grund av sjukdom skiljas från anställningen utan att erhålla pension, även

om vederbörande samtidigt erbjudes annan med statlig pensionsrätt förenad

anställning. I den mån som uppsägningsförfarande anses kunna ifrågakomma

för dylika fall, kvarstår vidare frågan, huruvida tillsättning av den

tjänst, till vilken överföring i och för sig anses lämplig, i sådant fall skulle

kunna ske utan iakttagande av eljest föreskrivet ledigförklarande. I själva

verket synes de nuvarande bestämmelserna i praktiken kunna medföra, att

i fall av sjuklighet en tjänsteman tillsatt enbart med förordnande tills

vidare får en fastare anställning än fullmaktshavare eller konstituerad. Enligt

pensionsverkets mening bör övervägas att utsträcka förflyttningsskyldigheten

i sjukdomsfall att omfatta i princip alla icke tillfälligt anställda

tjänstemän och att avse förflyttning till annan allmän tjänst. Härvid bör

naturligen skapas garantier för att vederbörande efter förflyttning får bibehålla

sådana löne- och pensionsförmåner, som ifrågakommit i den tjänst

vilken innehafts före förflyttningen.

Riksförsäkringsverket är inne på samma linje, då verket ifrågasätter rikligheten

av det i promemorian gjorda uttalandet, att något behov av bestämmelser

om förflyttningsskyldighet för tjänstemän tillsatta med förordnande

icke synes föreligga. Det är möjligt, framhålles det, att uttalandet

tygger på tanken att den icke-ordinarie — eventuellt efter viss uppsägningstid

— kan skiljas från tjänsten och att man därför ansett det naturligt att,

om förflyttning bör ske, använda entledigandet som påtryckningsform.

Med bestämmelsernas utformning skulle emellertid den icke-ordinarie tjänstemannen

komma i privilegierad ställning jämfört med den ordinarie, som

kan förflyttas med tillämpning direkt av 28 § (34 § departementsförslaget).

Man måste nämligen förutsätta, att den icke-ordinarie tjänstemannen _

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

om han inte önskar medverka i förflyttningen — anför besvär i uppsägningsfrågan.

Bedömningen i detta besvärsärende måste då ske uteslutande

på grundval av uppsägningsrekvisiten i 24 § andra stycket (30 § andra

stycket departementsförslaget) och — efter vad verket kan förstå utan

hänsynstagande till förflyttningsbehovet. Enligt verkets mening är det här

sålunda två formellt sett från varandra skilda förvaltningsakter. Statens

lönenämnd framhåller, att en icke-ordinarie statstjänsteman f. n. icke är

förflyttningsskyldig. Det har nämligen ansetts att förflyttningsskyldighet

inte bör föreligga för tjänsteman, som kan sägas upp. Det kan emellertid

enligt nämndens mening göras gällande, att det i vissa fall, t. ex. vid större

omorganisationer, skulle vara smidigare och mer ändamålsenligt från såväl

arbetsgivarens som den anställdes synpunkt att kunna förflytta en sådan

tjänsteman än att begagna den omständligare vägen att säga upp honom

och förordna honom till innehavare av en annan tjänst med i förekommande

fall särskilt medgivande att frångå kungörelseförfarande vid tillsättande

av den nya tjänsten. Är vederbörande inte nöjd med förflyttningen,

kan han säga upp sig från den nya anställningen och lär i en sådan situation

inte komma i ett sämre läge än om han sagts upp och blivit erbjuden

den nya tjänsten men tackat nej till den. Förflyttningsskyldighet för ifrågavarande

tjänstemän kan enligt nämndens mening även medföra fördelai

vid omplacering av partiellt arbetsföra enligt vad som i annat sammanhang

framhållits av nämnden för partiellt arbetsföra i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.

I sistnämnda fall kompliceras det nu gällande systemet genom

att tjänsteman inte kan sägas upp på grund av att han är sjuk, om

inte en från löne- och pensionssynpunkt likvärdig anställning kan beredas

honom. Vid det nu förda resonemanget får, anför nämnden, förutsättas, att

tjänstemannen vid en förflyttning inte skall vidkännas försämring i löneoch

pensionshänseende. Nämnden framhåller emellertid att nämnden inte

tillräckligt penetrerat spörsmålet om förflyttningsskyldighet för tjänstemän

med förordnande för att nu kunna taga någon ställning i frågan. Nämnden

förutsätter, att frågan upptages till övervägande i lämpligt sammanhang.

Statstjänstemännens riksförbund anser, att det i lagen bör stadgas att i

ärende om förflyttning utan tjänstemannens samtycke överläggning med

arbetstagarförening skall komma till stånd, om sådan förening begär detta.

Även överbefälhavaren och juridiska fakulteten i Lund finner, att sadan

överläggning bör ske.

Enligt Statstjänstemännens riksförbund bör regeringsrättslagen ändras,

så att regeringsrätten som sista instans skall ha att pröva besvär över beslut

om förflyttning.

Departementschefen. Förslaget att innehavare av tjänst tillsatt med fullmakt

eller konstitutorial skall vara skyldig att låta förflytta sig till annan

allmän och således även kommunal tjänst, om anställningsformen därmed

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

inle ändras, har starkt kritiserats av flera remissinstanser. Ehuru det kan

vara ett statligt intresse att ha möjlighet att förflytta statstjänsteman till

kommunal eller liknande allmän tjänst, nämligen inom områden där liknande

arbetsuppgifter fullgöres av både staten och kommunerna under liknande

organisationsmässiga former, anser jag likväl det icke påkallat att

nu införa en så långtgående förflyttningsskyldighet som till att avse även

annan allmän tjänst än statlig. Både inom sjukvården och undervisningsväsendet,

där den angivna gemenskapen mellan staten och kommunerna

varit särskilt framträdande, har utvecklingen gått i den riktningen, att arbetsuppgifterna

förskjutits alltmera till den kommunala sektorn, vilket i

vart fall på längre sikt måste minska förflyttningsbehovet på dessa områden.

För övrigt vill jag erinra om att Kungl. Maj :t i vissa fall enligt 11 §

äger föreskriva skyldighet för tjänsteman att utöva annan allmän tjänst än

statlig. Ej heller finner jag tillräckliga skäl föreligga för att bibehålla nu

gällande förflyttningsskyldighet till icke statlig tjänst för lärare vid vissa

lantbruks-, trädgårds- och skogsskolor.

Inom krigsmakten är ordinarie beställningshavare skyldig att låta förflytta

sig till annan för krigsman avsedd ordinarie tjänst. Bestämmelsen

som finns intagen i 13 § B Saar avser även innehavare av beställning som

tillsatts med förordnande. Erinran har icke riktats mot förslaget att samma

regler om förflyttningsskyldighet skall gälla för krigsman tillsatt med

fullmakt eller konstitutorial som för övriga sådana tjänstemän och jag

ansluter mig till detta förslag. Dessutom torde den förflyttningsskyldighet

som nu gäller för ordinarie beställningshavare tillsatt med förordnande

böra bibehållas. Däremot är jag ej beredd att i detta sammanhang föreslå

förflyttningsskyldighet även för övriga statstjänstemän som anställs med

förordnande.

När det gäller förflyttning av tjänsteman till annat verk än det han tillhör

— varom allenast Kungl. Maj :t bör äga fatta beslut — bör liksom hittills

en naturlig förutsättning härför vara, att arbetsuppgifterna i de båda tjänsterna

är av liknande art eller att tjänstemannen med hänsyn till sin utbildning

är skickad för de nya arbetsuppgifterna. Bestämmelse härom bör intagas

i lagen. Den kan lämpligen anges gälla förflyttning till tjänst hos myndighet

inom annat verksamhetsområde. Den stadgade begränsningen kommer

då att avse exempelvis förflyttning mellan olika centrala ämbetsverk

men inte förflyttning inom exempelvis statens järnvägar eller tullverket.

Ehuru ett beslut om förflyttning liksom varje annan förvaltningsåtgärd

måste grunda sig på objektivt godtagbara skäl är dock ett sådant beslut

i första hand ett lämplighetsavgörande. Det synes därför icke möjligt att i

lagtexten precisera i vilka fall förflyttning skall få ske. Av samma skäl synes

prövningen av besvär över myndighets beslut om förflyttning liksom nu

böra ankomma på Kungl. Maj :t i statsrådet. Enligt min mening är det ej

heller lämpligt att stadga rätt för tjänstemannaorganisation att få till stånd

s. 216 Kontrollera mot PDF

216 Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

överläggning i anledning av ifrågasatt eller beslutad förflyttning. 1 vissa

fall_särskilt då omorganisation föranleder förflyttning av tjänstemän

torde dock myndigheterna ha ett eget intresse av att upptaga förfly ttningsfrågor

till överläggning med vederbörande organisation eller till behandling

i företagsnämnd.

Såsom framhållits i promemorian får icke såsom villkor för anställning

eller förbättrade lönevillkor uppställas vidsträcktare förflyttningsskyldighet

än lagen medger.

När det gäller tjänstemans skyldighet att låta sig förflyttas till annan stationeringsort

får jag hänvisa till vad jag anfört härom i anslutning till 10 s
-

35 §.

Denna paragraf motsvarar 29 § i promemorieförslaget och reglerar

frågan om rätt för vissa statstjänstemän att lämna sin anställning efter

uppsägning eller anmälan.

Gällande ordning och departementspromemorian. Enligt gällande rätt

torde ordinarie tjänsteman kunna vägras entledigande eller åtminstone

ej kunna påräkna entledigande förrän vid tidpunkt som vederbörande

myndighet bestämmer. I praktiken torde det dock framhålles i promemorian

— knappast förekomma att tjänsteman, som önskar lämna statstjänsten,

av myndighet kvarhålles mot sin vilja utöver fastställd eller skälig

uppsägningstid. Skyldighet för tjänsteman att avvakta myndighets beslut

om entledigande synes enligt promemorian mindre väl förenlig med ett

system, som förutsätter avtalsfrihet om lönen och rätt att vid lönekonflikt

nedlägga arbetet. Sålunda bör myndighet ej kunna vägra tjänsteman, som

vid konflikt önskar övergå till annan verksamhet, att göra detta efter uppsägningstidens

utgång. Införandet av uppsägningsrätt för tjänsteman med

fullmakt eller konstitutorial innebär visserligen, att tjänstemannen men

icke staten ensidigt kan bryta anställningsförhållandet. Hansyn till oavsättlighetsinstitutets

grunder — det allmännas intresse av en självständig tjänstemannakår

och tjänstemännens behov av anställningstrygghet — kräver,

att staten ej tillerkännes rätt till uppsägning. Men det kan icke anses stnda

mot dessa grunder, att oavsättlig tjänsteman får uppsägningsrätt. Genom

allmänna tjänstepliktslagen har staten medel, som förebygger att vid krig

eller krigsfara uppsägningsrätten utnyttjas till skada för statsverksamheten.

På grund av det anförda föreslås i promemorian, att innehavare av

tjänst tillsatt med fullmakt, konstitutorial eller förordnande tills vidare

skall äga efter skriftlig uppsägning lämna tjänsten vid uppsägningstidens

utgång. Den som förordnats för tillfällig anställning må dock, om anställningen

ej varat mer än två månader, lämna tjänsten utan uppsägning.

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 196J

Denna bestämmelse överensstämmer med vad som i promemorian stadgas

om tvångsentledigande av tillfälligt anställd med kort anställningstid.

Yttrandena. Den bristande jämställdhet som enligt förslaget skall råda

mellan staten och ordinarie tjänstemän i det avseendet att sådana tjänstemän

äger efter uppsägning lämna tjänsten vid uppsägningstidens utgång

utan att staten har en däremot svarande rätt att bryta anställningsförhållandet

kan enligt riksåklagarämbetets mening medföra allvarligt avbräck

för statsverksamheten i konfliktlägen. Att, såsom i motiven antydes, staten

vid krig eller krigsfara skall vara hänvisad att lita till den allmänna tjänstepliktslagen

för att förebygga att uppsägningsrätten utnyttjas till skada

för statsverksamheten är enligt ämbetets mening knappast tillfredsställande.

Underlåtenhet att vidtaga skriftlig uppsägning från den anställdes sida

torde, framhåller generalpoststyrelsen, bli att betrakta såsom tjänstefel,

medan åsidosättande av den avtalade uppsägningstiden torde anses såsom

avtalsbrott. Myndighetens reella möjligheter att beivra underlåtelse torde

emellertid i båda fallen vara ringa, och styrelsen finner därför angeläget,

att i en eller annan form regler skapas, varigenom dylik uraktlåtenhet kan

beläggas med omedelbar påföljd.

Syftet med sista punkten i lagrummet torde, framhåller Svea hovrätt,

vara att där avsedd tjänsteman varken behöver uppsäga sig skriftligen eller

iakttaga någon uppsägningstid. Då det i bestämmelsen använda uttrycket,

att sådan tjänsteman må lämna tjänsten utan uppsägning, icke torde motsvara

detta syfte, bör bestämmelsen enligt hovrättens mening omredigeras.

Justitiekansler sämbetet och arbetsdomstolens ordförande ger uttrvck åt

samma mening.

Departementschefen. Det föreslagna stadgandet har i princip godtagits

eller lämnats ulan erinran av nästan alla remissinstanser. Jag kan ansluta

mig till huvudlinjerna i förslaget. I anslutning till vad riksåklagarämbetet

anfört vill jag framhålla, att uppsägning såsom stridsåtgärd är oförenlig

med lagens bestämmelser om arbetskonflikter. Beträffande den av riksåklagaren

jämväl berörda frågan om den fria uppsägningsrättens konsekvenser

lör statsverksamheten under krig och krigsfara får jag hänvisa

till vad jag i det följande under 40 § föreslår om statstjänstemännens anställningsvillkor

under sådana krisförhållanden.

Stadgandet bör gälla även den som förordnats tills vidare som vikarie.

Är sådan tjänsteman innehavare av statlig tjänst samt jämlikt 11 § och med

stöd därav utfärdade föreskrifter skyldig att uppehålla vikariatet, äger han

dock ej lämna detta annat än om han också avgår från den tjänst han innehar.

Detta får anses följa av grunderna för 11 §.

Den i förslaget angivna tidsfristen har ändrats till tre månader i överensstämmelse

med motsvarande ändring av JO §.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

Om tjänsteman lämnar tjänsten utan att iakttaga avtalad uppsägningstid,

kan han — eftersom han härigenom åsidosätter vad som åligger honom

enligt förevarande stadgande — fällas till ansvar enligt 20 kap. 4 §

brottsbalken, om han är underkastad ämbetsansvar. Om uppsägningstiden

är reglerad i ett för tjänstemannen gällande kollektivavtal kan han därjämte

dömas till skadestånd enligt kollektivavtalslagens bestämmelser.

Som jag framhållit vid 30 § har förordnande, som meddelats att gälla

tills vidare till viss tidpunkt, samma rättsverkan som övriga tillsvidareförordnanden

men upphör utan uppsägning vid den angivna tidpunkten.

36 §.

Förevarande paragraf motsvarar 30 § i promemorieförslaget och reglerai

frågan om rätt för den som förordnats för viss tid att lämna tjänsten.

Departementspromemorian. För tjänsteman förordnad för bestämd tid

föreslås ej rätt till uppsägning. Denna anställningsform får nämligen anses

innebära, att tjänstemannen bundits vid anställningen till utgången

av den fastställda tiden. Enligt förevarande paragraf må tjänstemannen

dessförinnan erhålla entledigande endast om särskilda skäl är därtill. Det

ankommer på vederbörande myndighet att pröva, om sådana skäl föreligger,

och att bestämma tidpunkten för avgången. Hinder möter ej att

Kungl. Maj :t meddelar allmänna bestämmelser om förutsättningar för

beviljande av avsked före anställningstidens utgång. Sadana bestämmelser

finnes för närvarande i fråga om kontraktsanställd personal inom försvaret

i kungörelsen den 1 juni 1956 (nr 378) angående rekrytering av underbefäl

på aktiv stat vid försvaret m. m.

Yttrandena. Generalpoststyrelsen anmärker, att en förutsättning för tilllämpning

av ett stadgande med den föreslagna innebörden torde böra vara,

att tjänsteinnehavaren i samband med tillsättningen uttryckligen förklarat

sig villig mottaga förordnandet.

Departementschefen. Mot grunderna för förslaget, som lämnats utan erinran

av remissinstanserna, har jag ingen erinran. Stadgandet bör äga

tillämpning även på vikarie som anställts med förordnande för bestämd

tid. För att detta klart skall framgå av lagtexten har stadgandet omformulerats.

Det ligger i sakens natur att — såsom generalpoststyrelsen anmärkt

— en tjänsteman icke förordnas att för bestämd tid inneha eller utöva tjänst

med mindre tjänstemannen samtyckt därtill.

37 §.

Denna paragraf motsvarar 31 § i promemorieförslaget.

Gällande ordning och departementspromemorian. Entledigande av extra

ordinarie tjänsteman och aspirant skall enligt 15 § 1 mom. Saar föregås

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

av skriftlig uppsägning, och därvid skall iakttagas uppsägningstider enligt

i paragrafen givna bestämmelser. Motsvarande gäller beträffande extra

tjänsteman om myndigheten så bestämt. I 15 § 4 mom. meddelas vissa

undantag från bestämmelserna i 1 mom. Sålunda skall anställningen upphöra

utan iakttagande av eljest gällande bestämmelser om uppsägning i

vissa i momentet angivna fall då tjänstemannen övergår till annan statlig

tjänst eller icke-statlig tjänst med avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade

bestämmelser.

I 6 § Saar meddelas bestämmelser om i vilka fall tjänsteman må samtidigt

inneha mer än en tjänst (förening av tjänster).

Enligt 31 § i promemorieförslaget äger Kungl. Maj :t meddela bestämmelser

om anställnings upphörande utan uppsägning i samband med

övergång till annan allmän tjänst och om förening av tjänster.

1 ttrandena. Både justitiekanslersämbetet och Svea hovrätt anser, att

lagrummets räckvidd är oklar. Om anställning såsom exempelvis vikarie

skall kunna bringas att upphöra, av tjänstemannen med iakttagande av

vad som sägs i 29 § (35 departementsförslaget) men av arbetsgivaren utan

iakttagande av bestämmelserna i 24 § (30 departementsförslaget) om uppsägningstid

och villkor för uppsägning, bör denna avsikt enligt hovrättens

mening ges klarare uttryck.

Departementschefen. Enligt förevarande bestämmelse bemyndigas Kungl.

Maj :t att, med avseende på alla i lagförslaget avsedda tjänster, meddela

föreskrifter rörande frågor som avses i 6 § och 15 § 4 mom. Saar. Som jag

tramhållit vid 30 § äger med stöd av förevarande paragraf Kungl. Maj :t vidare

meddela föreskrifter om entledigande utan uppsägning av vikarie, som

innehar annan allmän tjänst.

38 §.

Denna paragraf, som motsvarar 32 § i promemorieförslaget, reglerar vem

som prövar fråga om anställnings upphörande i andra fall än då det gäller

förflyttning eller försättande i disponibilitet.

För närvarande upptages fråga om entledigande i de fall, som avses i paragrafen,

åtminstone i allmänhet av Kungl. Maj:t såvitt gäller tjänst som

Kungl. Maj :t tillsätter och eljest av den myndighet som tillsätter tjänsten.

Beslut om entledigande enligt 5 § första stycket c) och d) SPR (32 § första

stycket c) och andra stycket i lagförslaget) meddelas dock alltid av Kungl.

Maj:t (3 § 3 mom. tilläggsbestämmelserna till SPR).

Departementsförslaget är utformat i enlighet med vad sålunda i allmänhet

för närvarande gäller; förslaget bereder dock möjlighet för Kungl. Maj:t

att till myndighet delegera befogenhet att entlediga innehavare av tjänst,

som Kungl. Maj:t tillsätter.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

Talan mot myndighets beslut

39 §.

Paragrafen, som motsvarar 35 § i promemorieförslaget, innehåller besvärsbestämmelser.

F. n. anses gälla att talan mot Kungl. Maj :t underställd myndighets beslut

må föras hos Kungl. Maj :t, om ej annat är föreskrivet i lag eller författning.

Det bör ej finnas möjlighet att i administrativ ordning begränsa

denna rätt såvitt gäller beslut enligt statstjänstemannalagen eller bestämmelse

som meddelats med stöd av lagen. F. n. gäller vidare att talan mot

vissa myndigheters beslut i frågor som avses i lagen icke föres omedelbart

hos Kungl. Maj :t utan med myndighet som mellaninstans. Jag föreslår

ingen ändring härutinnan. Departementsförslaget har utformats i enlighet

med vad jag sålunda anfört.

Bestämmelser om talan mot beslut rörande tjänstemän hos riksdagen och

dess verk synes icke böra meddelas i lagen. Det bör ankomma på riksdagen

eller organ som riksdagen utser att förordna härom. Sådana bestämmelser

är f. n. intagna i av riksdagen eller av riksdagsutskott fastställda reglementen

och instruktioner t. ex. 41 § bankoreglementet den 15 december 1943,

19 § reglementet den 31 juli 1958 för riksgäldskontoret, 27 § 1957 års reglemente

för riksdagsbiblioteket och 33 § instruktionen den 24 maj 1957 (nr

165) för riksdagens ombudsmän.

Särskilda bestämmelser

40 §.

Paragrafen motsvarar 36 § i promemorieförslaget och innehåller vissa

bestämmelser om tjänstemännens anställningsvillkor vid krig m. in.

Gällande ordning. För såväl den privata som den offentliga arbetsmarknaden

gäller särskilda bestämmelser med syfte att tillgodose det allmännas

behov av arbetskraft under i första hand krig eller krigsfara. De viktigaste

bestämmelserna är meddelade i allmänna tjänstepliktslagen den 17 april

1959 (nr 83). Denna lag är utformad som en fullmaktslag, som anger en

ram beträffande arten av och innehållet i de förordnanden Kungl. Maj :t får

meddela med stöd av lagen. Bland sådana förordnanden märks främst förordnande

om tjänsteplikt, d. v. s. skyldighet att utföra ålagt arbete, dock ej

vapentjänst vid krigsmakten. Tjänsteplikt kan åläggas i två former, nämligen

som tjänsteförlängning, varmed förstås skyldighet att utföra arbete i

den anställning man innehar, och som allmän tjänsteplikt, d. v. s. skyldighet

att antaga och utföra ålagt arbete. Förordnande om tjänsteplikt, som

meddelas under krigsfara, skall inom en månad underställas riksdagen;

förordnandet förfaller dessutom om det ej gillas av riksdagen inom två månader

efter underställningen. Tillämpningen av lagen ankommer under

Kungl. Maj :t på arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna. Den

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

som är anställd hos staten må dock endast i den omfattning Kungl. Maj :t

löreskri\er åläggas allmän tjänsteplikt. Detta undantag har motiverats av

angelägenheten att Kungl. Maj :t och icke en tillämpningsmyndighet avgör

i vilken utsträckning de statsanställda skall kunna tagas i anspråk för annat

arbete (prop. 1959:38 s. 72). Arbetsvillkoren vid fullgörande av tjänsteplikt

skall i princip bestämmas på samma sätt som gäller för frivilligt

åtaget arbete; om parterna ej enas om villkoren, skall emellertid dessa i

allmänhet bestämmas av särskild lönenämnd för tjänsteplikt. Från denna

ordning gäller undantag såvitt gäller arbete av beskaffenhet att villkoren

därför regelmässigt bestämmes i ett av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens

beslut utfärdat reglemente. Beträffande villkoren för sådant arbete skall,

om villkoren ej reglerats på angivet sätt, gälla vad Kungl. Maj :t därom

förordnar; kravet på riksdagens medverkan är alltså i detta fall uppgivet.

För personal inom hälso- och sjukvård gäller särskilda bestämmelser om

tjänsteplikt intagna i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälso- och

sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen).

Enligt denna lag inträder vid krig automatiskt plikt för medicinalpersonal

att fullgöra arbete inom hälso- och sjukvården. Efter förordnande

av Kungl. Maj :t inträder sådan tjänsteplikt även vid krigsfara eller om det

påkallas av andra utomordentliga förhållanden; sådant förordnande skall

underställas riksdagens prövning enligt samma regler som jämlikt allmänna

tjänstepliktslagen gäller för förordnande om tjänsteplikt vid krigsfara.

Ersättning åt den som fullgör tjänsteplikt enligt krigssjukvårdslagen utgår

enligt av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter.

Flertalet statstjänstemän kan under krig, krigsfara eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden åläggas vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet

än eljest. Bestämmelser härom är meddelade i 2 § sista

st}eket lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående

stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller

krigsfara m. m. Enligt detta stadgande må sålunda Kungl. Maj :t i den

man det finnes påkallat på grund av sadant förhållande som nyss nämnts

bestämma, att sådan befattningshavare i statens tjänst som avses i lagen

skall tjänstgöra i annan statlig befattning än den han innehar eller i kommunal

befattning. Bestämmelserna i fråga träder automatiskt i tillämpning

vid krig. \ id krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga

av krig föranledda förhållanden äger Kungl. Maj:t förordna att bestämmelserna

skall tillämpas. Även sådant förordnande skall vid äventvr

att det eljest förfaller underställas riksdagens prövning. Med stöd av bemyndigande

i ifrågavarande lag har Kungl. Maj:t utfärdat bl. a. krigsinstruktion

för länsstyrelserna den 12 januari 1962 (nr 4). Enligt denna instruktion

är länsstyrelsernas befattningshavare skyldiga att vid krig eller

krigsfara tjänstgöra hos kommunal myndighet.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

Departementspromemorian hänvisar beträffande statstjänstemans anställnings-

och arbetsvillkor vid krig, krigsfara eller eljest under utomordentliga

av krig föranledda förhållanden till vad därom är särskilt stadgat.

Några särskilda bestämmelser i statstjänstemannalagen om tjänstemännens

ställning vid krig eller andra krisförhållanden har alltså ej förutsatts i promemorian.

Yttrandena. Mot promemorians förslag i denna del har erinran ej framställts.

Departementschefen. Såsom jag närmare berört under 35 § förordar jag,

att tjänstemän som anställts med fullmakt, konstitutorial eller förordnande

tills vidare skall äga efter uppsägning lämna tjänsten. Under krig eller krigsfara

kan det emellertid för upprätthållande av statsverksamheten vara nödvändigt

att begränsa denna rätt. Det kan också finnas behov av att i dylika

krislägen kunna förlänga anställningstiden för tjänstemän anställda för bestämd

tid eller tills vidare till viss tidpunkt. Vad nu sagts gäller särskilt sådana

tjänstemän, vilkas tjänster ingår i totalförsvarsorganisationen. Allmänna

tjänstepliktslagens bestämmelser om tjänsteförlängning genom arbetsmarknadsmyndighets

beslut passar mindre väl att tillämpas inom den

statliga förvaltningen. Vad angår krigsmaktens militära personal är vidare

att beakta, att allmänna tjänstepliktslagen ej medger tjänsteförlängning för

fullgörande av vapentjänst vid krigsmakten. De bestämmelser som erfordras

i nu nämnda hänseenden synes mig lämpligen böra få sin plats i före\ arande

lag.

På grund av det anförda föreslår jag, att i lagen intages bestämmelse om

att tjänsteman, när riket är i krig, icke utan tillstånd må lämna tjänsten,

och att samma skall gälla vid krigsfara i den mån Kungl. Maj:t så förordnar.

Sådant förordnande bör dock inom viss tid underställas riksdagens

prövning. Bestämmelserna torde kunna utformas efter förebild av motsvarande

bestämmelser i allmänna tjänstepliktslagen.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter

till dessa bestämmelser, bl. a. föreskrifter om vilken myndighet

som skall äga ge tillstånd att lämna tjänsten. Hinder bör ej möta att

Kungl. Maj :t redan i fredstid utfärdar bestämmelser om vilka tjänstemän

som, då riket är i krigsfara och Kungl. Maj :t förordnar om bestämmelsernas

tillämpning, icke utan tillstånd skall äga lämna tjänsten.

I övrigt finner jag ej skäl att föreslå särskilda bestämmelser om statstjänstemans

rättigheter och skyldigheter under krig eller andra utomordentliga

förhållanden. Såsom föreslås i departementspromemorian bör

emellertid i lagen intagas en erinran om att vissa särskilda bestämmelser

härom är meddelade i andra författningar.

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

41 §.

Det bör ankomma på Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer

att utfärda de bestämmelser som erfordras för lagens tillämpning.

I förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, föreslås

ett stadgande som innefattar ett sådant bemyndigande.

Beträffande övergångsstadgandet, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget,

får jag hänvisa till vad jag anfört under 14 §.

Kommunaltjänstemannalagen

1 §.

Paragrafen motsvarar 1 § i promemorieförslaget.

Departementspromemorian. Genom att lagen begränsats till tjänstemän

med ämbetsansvar saknar gränsdragningen mellan tjänstemän och arbetare

betydelse. Den valda bestämningen av lagens tillämpningsområde gör det

inte erforderligt att ange vilka kommunala och andra icke statliga verksamhetsgrenar

som lagen omfattar. Den gjorda uppräkningen av kommuner

och andra offentliga organ har till huvudsakligt syfte att ge en allmän anvisning

om lagens tillämpningsområde.

Yttrandena. Innehavare av prästerlig tjänst bör enligt kammarkollegiets

mening icke hänföras under lagen. De skäl som i promemorian anförts för

att icke hänföra präster under lagen om statens tjänstemän talar enligt kollegiets

mening även för att präster undantages från ifrågavarande lags tilllämpningsområde.

Ett ytterligare skäl för att präster bör undantagas är att

beträffande präster strejk torde strida mot vissa bestämmelser i kyrkolagen.

Enligt Uppsala domkapitel torde präster med hänsyn till prästlöftet ej

kunna medges strejkrätt.

Skogsstyrelsen och Skogsvårdsstyrelsernas förbund anmäler önskemålet

att rättsställningen för tjänstemän anställda hos skogsvårdsstyrelserna regleras

så att den i möjligaste mån överensstämmer med vad som gäller för

skogsstyrelsens tjänstemän.

I uppräkningen av de offentliga rättssubjekt som lagen omfattar bör enligt

kammarkollegiets mening även nämnas kommunalförbund och kyrklig

samfällighet.

Departementschef en. Som jag anfört under den allmänna motiveringen

bör lagen ej begränsas att avse tjänstemän med ämbetsansvar utan äga

tillämpning beträffande alla hos kommun eller annan icke-statlig allmän

inrättning anställda arbetstagare med ställning som tjänsteman.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224 Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Jag finner icke skäl att undantaga församlingsprästerna från lagen. Med

anledning av kammarkollegiets yttrande att strejkrätt för präst ej torde

stå i överensstämmelse med vissa bestämmelser i 1686 års kyrkolag får jag

framhålla, att det enligt min mening är uppenbart att nämnda bestämmelser

ej kan avse prästs rätt att deltaga i arbetsinställelse med fackligt syfte.

Ej heller torde prästlöftet — såsom Uppsala domkapitel hävdar — utgöra

något rättsligt hinder mot att präst tillerkännes strejkrätt.

Spörsmålet i vad mån bestämmelser motsvarande dem i statstjänstemannalagen

om tjänstetillsättning, anställnings upphörande in. m„ bör gälla

för tjänstemän inom specialreglerade, icke-statliga verksamhetsområden

torde få ankomma på Kungl. Maj :ts prövning i administrativ ordning.

Uppräkningen i promemorieförslaget av de offentliga arbetsgivare, vilkas

tjänstemän lagen skall avse, bör kompletteras och omfatta även municipalsamhälle,

kommunalförbund, tingslag och kyrklig samfällighet. F. n. finnes

författningsbestämmelser om anställningsvillkor även lör tjänstemän hos

andra allmänna inrättningar än de i paragrafen uppräknade, t. ex. lärare

vid statsunderstödda folkhögskolor och privatskolor samt tjänstemän vid

Nordiska museet. Om det tinnes behov av att tillämpa lagen på tjänstemän

hos andra allmänna inrättningar än de i paragrafen uppräknade, bör det

ankomma på Kungl. Maj:t att förordna därom.

2 §•

Stadgandet, som motsvarar 2 § i promemorieförslaget, innebär i jämförelse

med detta förslag en utvidgning av det avtalsförbjudna området. För motiven

till den av mig föreslagna paragrafen har jag redogjort i den allmänna

motiveringen. Beträffande den närmare innebörden av punkterna b) och c)

får jag hänvisa till vad jag anfört under 3 § statstjänstemannalagen och

får därjämte tillägga följande.

Förbudet under c) mot avtal om myndighets arbetsuppgifter samt om

ledningen och fördelningen av arbetet inom myndighet syftar till att förbehålla

den offentlige arbetsgivaren rätten att, utan att vara bunden av förhandlingsskyldighet

med tjänstemännens organisationer, inom ramen för

anställningsavtalet bestämma om tjänslemannens arbetsuppgifter och vad

tjänstemannen i övrigt har att iakttaga i sin tjänsteutövning d. v. s. tjänstemans

åligganden i tjänsten. Jag är medveten om att det kan uppkomma

tvekan om i vilken utsträckning arbetsgivaren äger med stöd av detta stadgande

vägra att inlåta sig på förhandling. I händelse tvist uppkommer härom,

kan efter anmälan av förlikningsman frågan komma att prövas avarbetsdomstolen

enligt 6 § andra stycket lagen den 28 maj 1920 (nr 24o)

om medling i arbetstvister. När det gäller förhållandena på den privata

arbetsmarknaden har arbetsdomstolen i en rad mål om tolkning och tilllämpning

av kollektivavtal haft att taga ställning till frågan vilka befogenheter

som tillkommer arbetsgivare vid utövandet av företagsledning och

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965 225

arbetsledning. Arbetsdomstolens praxis bör kunna ge ledning vid tillämpningen

av ifrågavarande förbudsbestämmelse.

3 §.

Paragrafen överensstämmer, frånsett en redaktionell ändring, med 4 § i

promemorieförslaget. Vad angår frågan om utrymmet för sympatistrejk

synes man böra betrakta det av lagen reglerade tjänstemannaområdet som

en enhet och tillåta tjänstemän anställda hos en arbetsgivare, som avses

i lagen, att gå i strejk för att bispringa tjänstemän, som är i konflikt med

annan sådan arbetsgivare. För att detta skall klarare framgå av lagtexten

har denna omredigerats. Om innebörden av stadgandet i övrigt får jag

hänvisa till — förutom vad jag anfört i den allmänna motiveringen —- mina uttalanden i anslutning till 15 § förslaget till statstjänstemannalag.

4 §■

Paragrafen saknar motsvarighet i promemorieförslaget. Om motiven till

och innebörden av stadgandet får jag hänvisa till vad jag anfört i den allmänna

motiveringen.

5 §•

Paragrafen motsvarar 5 § i promemorieförslaget och är likalydande med

17 § förslaget till statstjänstemannalag. Beträffande den föreslagna regleringen

får jag hänvisa till den allmänna motiveringen och till sistnämnda

paragraf.

6 §.

Paragrafen har ingen motsvarighet i promemorieförslaget. Som en följd

av att lagen utsträckts att avse även tjänstemän utan ämbetsansvar synes

böra stadgas särskilt straff för tjänsteman utan sådant ansvar, vilken överträder

förbudet mot icke organisationsmässig strejk eller som vägrar att

utföra skyddsarbete enligt vad i 5 § stadgas. Det synes mig icke finnas anledning

att särskilt straffbelägga deltagande i andra icke organisationsmässiga

stridsåtgärder än strejk.

I 3 § av promemorieförslaget har föreslagits vissa bestämmelser om

oavsättlighet och skydd mot förflyttning för sådana icke-statliga tjänstemän

som har kunglig fullmakt. Jag anser dock att det icke finns skäl att i

denna lag upptaga några bestämmelser bärom. I den mån sådana bestämmelser

erfordras, torde de få meddelas i särskilda författningar.

8 llihang till riksdagens protokoll t!)65. 1 samt. Nr 00

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares

beslut

Såsom tidigare nämnts föreslås i departementspromemorian en särskild

lag, enligt vilken besvär ej må anföras mot förvaltande myndighets beslut

rörande arbetstagares arbets- och anställningsvillkor, om den fråga beslutet

avser är sådan att tvist därom hör till arbetsdomstolen. I motiven uttalas

att det föreslagna förbudet avser även kommunalbesvär.

Yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner den föreslagna lagen

vara mer omfattande än som förestavas av det angivna syftet med lagen.

Sålunda har i promemorian inte något skäl anförts för att helt avskära

varje form av klagan över här aktuella administrativa beslut. Hovrätten

erinrar om att rätt att anföra kommunalbesvär tillkommer varje medlem

av kommunen.

Ett par remissinstanser kritiserar uttrycket »förvaltande myndighet». Förvaltningsdomstolskommittén

finner det vara oklart, om man med detta uttryck

fångar in alla de myndigheter och organ som åsyftas. Även om man

fattar beskrivningen »förvaltande» i vidsträckt mening, synes termen »myndighet»

sätta en snävare gräns för stadgandets tillämpningsområde än som

avsetts. Kommunalfullmäktige exempelvis är inte att betrakta såsom myndighet.

Enligt besvärssakkunniga förstås med »förvaltande myndighet» såväl

stats- och kommunalmyndigheter som organ, vilka är myndigheter utan att

tillhöra vare sig statlig eller kommunal förvaltning. Såsom exempel på myndighet

av sist angiven art nämnes skogsvårdsstyrelserna. Uttrycket innefattar

enligt de sakkunnigas mening däremot knappast sådana allmänna inrättningar

som hushållningssällskapen. De sakkunniga framhåller också,

att, om förbudet att föra talan skall avse även kommunalbesvär, såsom gemensamt

ord bör användas beteckningen klagan.

Departementschefen. För syftet med lagförslaget har jag lämnat en redogörelse

i den allmänna motiveringen. Med anledning av de redovisade remissyttrandena

har förslaget omarbetats så att de avsedda inskränkningarna

i besvärsrätten skall framgå klarare. Med offentlig arbetsgivare avses i

lagen varje arbetsgivare, vars beslut kan överklagas genom administrativa

besvär eller kommunalbesvär. Det i lagen använda uttrycket »föra talan»

avser sålunda även klagan enligt kommunallagarna. Lagen avser också

besvär av annan arbetstagare än tjänsteman.

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

227

Ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt

I 3 kap. lagen den 11 september 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt

stadgas om särskild förhandlingsordning för arbetstagare,

som inte önskar annat än som yttersta medel tillgripa fackliga stridsåtgärder.

Endast huvudorganisation av arbetstagare äger påkalla tillämpning

av kapitlet. Detta sker genom anmälan till socialstyrelsen. Arbetsgivare, som

tår kännedom om att sådan anmälan gjorts, blir i förhållande till föreningen

och dess medlemmar bunden av bestämmelserna. Om parterna ej

blir ense i en törhandlingsfråga, äger socialstyrelsen på begäran utse opartisk

ordförande eller i vissa fall kommission att leda förhandlingen. Leder

ej detta till resultat, kan frågan hänskjutas till konsultativt skiljedomsför1

arande. Fredsplikt gäller så länge förliknings- och skiljedomsförfarande

pågår och även viss tid därefter. 1920 års lag om medling i arbetstvister

äger ej tillämpning på parter underkastade bestämmelserna i 3 kap. av

1936 års lag.

Departementspromemorian. Bestämmelserna i 3 kap. kan inte utan omfattande

ändringar tillämpas på statstjänstemän. De offentliga tjänstemännens

organisationer synes sakna intresse för förhandlingsrätt enligt de

grunder varpå kapitlet bygger. Tanken att införa tvångsbestämmelser om

förliknings- och skiljedomsförfarande samt fredsplikt i intressetvister faller

utanför de riktlinjer som angivits för lösning av de offentliga tjänstemännens

förhandlingsrätt. I detta läge står valet mellan att undantaga de

offentliga tjänstemännen från bestämmelserna i 3 kap. och att helt upphäva

bestämmelserna.

Från socialstyrelsen har inhämtats, att sedan tillkomsten av 1936 års lag

38 organisationer hos styrelsen anmält, att de påkallar tillämpning av 3

kap. Efter 1948 har dock sådan anmälan icke gjorts. Av organisationerna

i fråga har alla utom sex sedermera återtagit sin anmälan med verkan att

parterna ej längre är underkastade bestämmelserna i kapitlet. Av de återstående

sex organisationerna är det endast två, som under de senaste sex åren

anlitat opartisk ordförande. Någon kommission har under denna tid icke

utsetts, och ej heller har skiljedomsförfarande förekommit.

Av det anförda framgår, att 3 kap. numera knappast tillämpas på avsett

sätt och att dess praktiska betydelse är ringa. Arbetstagarorganisationerna

föredrager att genom avtal om förhandlingsordning och förlikningsförfarande

undvika eller begränsa användningen av fackliga stridsmedel. Socialstyrelsen

har i särskilt inhämtat yttrande uttalat, att kapitlet kan upphävas.

Förslag härom framlägges.

För parter, som vid lagens ikraftträdande är underkastade bestämmelserna

i 3 kap. och som alltjämt anser sig ha behov av den där stadgade

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

förhandlingsordningen, bör dock bestämmelserna fortfarande gälla. Därför

föreslås i övergångsbestämmelse, att 3 kap. alltjämt skall tillämpas på parter,

som vid lagens ikraftträdande är underkastade dessa bestämmelser. Om

efter ikraftträdandet en tidsperiod av fem år förflutit utan att någondera

parten begärt opartisk ordförande, skall dock vederbörande huvudorganisation

anses ha återtagit sin anmälan om kapitlets tillämpning.

Yttrandena. Socialstyrelsen anser en övergångstid på två år tillräcklig för

att bereda organisation tillfälle att genom begäran om opartisk ordförande

visa sitt intresse av att vara underkastad kapitlet även i fortsättningen.

Departementschefen. I den allmänna motiveringen har jag utförligt uppehållit

mig vid förslaget från min sida att låta 1936 års lag bli tillämplig

även på statens och kommunernas tjänstemän med ämbetsansvar. I detta

sammanhang återstår att beröra förslaget i departementspromemorian om

upphävande av lagens tredje kapitel. Ingen remissinstans har motsatt sig

förslagets genomförande, och jag finner på de i promemorian anförda skälen

lämpligt, att detta numera sällan tillämpade kapitel upphäves. Såsom

föreslås i promemorian bör en övergångsbestämmelse med där angiven innebörd

meddelas; försiktigheten synes alltså bjuda att övergångsfristen bestämmes

till fem år. Om begäran om opartisk ordförande framställes inom

fem år från lagens ikraftträdande, bör ny övergångsfrist om fem år börja

löpa. För att förebygga tvekan om innebörden i detta hänseende av förslaget

har detsamma omarbetats.

Upphävandet av 3 kap. påkallar upphävande jämväl av 26—28 §§ i lagen

samt ändring av 6, 20, 21 och 29 §§ i lagen.

Ändring i lagen om medling i arbetstvister

Upphävandet av 3 kap. lagen den 11 september 1936 (nr 506) om förenings-

och förhandlingsrätt bör medföra ändring även av 1 § lagen den

28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister.

Upphävande av lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän

För motiven till upphävande av lagen den 17 maj 1940 (nr 331) om förhandlingsrätt

för kommunala tjänstemän har jag redogjort i den allmänna

motiveringen.

Ändring i brottsbalken

I departementspromemorian föreslås tillägg till vardera 20 kap. 4 § och

21 kap. 18 § brottsbalken av innehåll att som tjänstefel ej skall anses att

ämbetsman respektive krigsman åsidosätter vad honom åligger enligt 4 §

lagen om kollektivavtal.

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj. ts proposition nr (>0 dr i 96 5

Såsom framgår av den allmänna motiveringen har jag stannat för den

lösningen, att på det offentliga tjänstemannaområdet varje av arbetstagarförening

i strid mot tjänstemannalagarna beslutad strejk eller därmed jämförlig

stridsåtgärd skall behandlas enligt samma regler som när fråga är

om brott mot fredsplikt enligt kollektivavtalslagen. I enlighet härmed har

vidtagits den ändringen av departementspromemorians förslag i denna

del, att det över huvud taget icke skall anses som tjänstefel att tjänsteman

deltager i strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd, om stridsåtgärden är

beslutad av den organisation han tillhör.

Ändring i lagen om arbetsdomstol

För grunderna till de föreslagna ändringarna i lagen den 22 juni 1928

(nr 254) om arbetsdomstol har jag redogjort i den allmänna motiveringen.

Som jag nämnt ansluter sig ändringarna i huvudsak till vad i departementspromemorian

föreslås. Med anledning av ett påpekande från arbetsdomstolens

ordförande att den i promemorian föreslagna lagtexten kan vålla

tvekan om i vilka mål den särskilde ledamoten på arbetsgivarsidan skall

inträda har förslaget till ny lydelse av 2 § omarbetats.

Som jag förordar i det följande bör den nya lagstiftningen om förhandlingsrätt

för offentliga tjänstemän träda i kraft den 1 januari 1966. Med

hänsyn till den föreslagna tidpunkten bör en särskild övergångsbestämmelse

fogas till förslaget angående ändring i lagen om arbetsdomstol. Enligt

gällande bestämmelser förordnas arbetsdomstolens ordförande och två

ledamöter av domstolen för viss tid, medan övriga ledamöter, vilka utses

efter förslag, förordnas för två år i sänder. Motsvarande bestämmelser gäller

för ersättare. Jag föreslår ingen ändring i dessa bestämmelser. Förordnandet

för den nuvarande ordföranden utlöper den 31 december 1966, medan

förordnandena för nuvarande ledamöter och deras ersättare utlöper

den 31 december 1964. För de efter förslag utsedda ledamöterna och deras

ersättare utgår alltså nästa förordnandeperiod den 31 december 1966. Då

domstolens sammansättning nu föreslås ändrad genom utökning av såväl

antalet ledamöter som antalet ersättare, synes samtliga förordnanden för

ledamöter och ersättare böra omprövas i samband med den nya lagstiftningens

ikraftträdande. Förslag på sådana ledamöter och ersättare som

skall utses för åren 1966 och 1967 bör avgivas under år 1965, så att arbetsdomstolen

kan fungera i sin nya sammansättning redan från lagens ikraftträdande.

Givetvis bör de av mig föreslagna nya reglerna om arbetsdomstolens

sammansättning ej tillämpas i mål vari huvudförhandling påbörjats före

den 1 januari 1966.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Ändring i lagen om avstängning av domare

Enligt lagen den 20 maj 1955 (nr 261) om avstängning av domare mä

rätten avstänga domare från utövning av tjänsten, om domaren är på sannolika

skäl misstänkt för brott som kan antagas medföra avsättning. I 8 §

första stycket stadgas, att domaren under avstängningstiden skall vara

skyldig att vidkännas det löneavdrag som rätten må bestämma samt att

han, om han ej dömes till avsättning, äger uppbära den lön som avdragits.

1 8 § andra stycket stadgas, att Konungen äger meddela föreskrifter om de

olika slag av löneavdrag, som vid tillämpning av första stycket må komma

i fråga. Enligt en med stöd av 8 § utfärdad kungörelse den 20 maj 1955

(nr 262) angående löneavdrag som må komma i fråga vid tillämpning av

denna paragraf skall, då statens allmänna avlöningsreglemente är tillämpligt

på tjänsten, löneavdraget bestämmas till A-, B- eller C-avdrag.

Departementspromemorian. Såsom framgår av motiveringen till 3 §

statstjänstemannalagen har frågan om avlöningsförmånerna för tjänsteman,

som avstängts från tjänstgöring på grund av misstanke om brott,

ansetts böra liksom övriga lönefrågor höra till förhandlings- och avtalsområdet.

Motsvarande synes böra gälla beträffande löneförmånerna för

domare, som avstängts från tjänsteutövningen jämlikt lagen om avstängning

av domare. Domares rätt att, om han ej dömes till avsättning, uppbära

den lön som avdragits synes dock alltjämt böra vara lagfäst. I enlighet

härmed har föreslagits ändring av 8 § i lagen samt därav betingade

ändringar i 9, 10 och 11 §§.

Departementschefen. De föreslagna ändringarna har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser, och jag biträder ändringsförslagen

i oförändrat skick.

Ändring i lagen om disciplinstraff för krigsmän

Enligt 4 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän

skall arrestant, som åtnjuter avlöning från krigsmakten, vidkännas

löneavdrag under strafftiden med belopp som är angivet i gällande avlöningsföreskrifter.

I 6 § av lagen stadgas att disciplinbot utgöres av löneavdrag

vilket bestämmes för dag till belopp som anges i 4 §.

I departementspromemorian har icke upptagits någon motsvarighet till

förevarande förslag. Under remissbehandlingen har militieombudsmannen

påpekat att införandet av rätt för offentliga tjänstemän att träffa avtal

om sina lönevillkor torde påkalla vissa ändringar i lagen. Då frågan om

avdrag på lönen vid avtjänande av frihetsstraff enligt förslaget är en avtalsfråga,

är det enligt militieombudsmannens mening nödvändigt att

ändra 6 § i förevarande lag så att anknytningen till lönebestämmelserna

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

upphäves. Det är uppenbarligen icke lämpligt att en strafform blir föremål

för avtal. Men ej heller kan det anses tillfredsställande att en så viktig

del av disciplinbotsstraffet som dess belopp för dag överlämnas till Kungl.

Maj:ts bestämmande. I en ny lydelse av paragrafen bör därför enligt militieombudsmannens

mening fastställas vad löneavdraget utgör för olika

kategorier, exempelvis genom angivande att avdraget för värnpliktiga motsvarar

penningbidraget och för fast anställda viss andel av avlöningen för

dag. Vid tillkomsten av lagen om disciplinstraff för krigsmän förklarade

emellertid föredragande departementschefen sig anse att det skulle medföra

betydande praktiska olägenheter att såsom disciplinbotens belopp för

dag uppställa särskilda från löneavdragen vid arrest avvikande belopp.

På grund härav anser militieombudsmannen att det bör övervägas om ej

den nuvarande överensstämmelsen mellan disciplinbotens belopp för dag

och avdragspåföljden vid avtjänande av arrest bör upprätthållas och sålunda

jämväl sistnämnda påföljd givas en från löneavtal fristående reglering.

Departementschefen. Enligt min mening bör, av skäl som militieombudsmannen

anfört, inte endast disciplinbotsbeloppet utan även storleken av

löneavdrag för arrestant fastställas i offentligrättslig ordning. Som jag

framhållit vid 19 § förslaget till statstjänstemannalag är ordningen för

fastställande av disciplinbotsbeloppet under utredning. I avvaktan på resultatet

av denna utredning bör det ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma

storleken av löneavdrag vid arrest och av disciplinbot. Riksdagen bör dock

höras i ärendet.

Ändring i semesterlagen

Departementspromemorian. Enligt 1 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om

semester är från lagens bestämmelser undantagna bl. a. sådana arbetstagare,

för vilka enligt statliga föreskrifter gäller särskilda bestämmelser rörande

semester. På grund av denna bestämmelse är från lagens tillämpningsområde

undantagna förutom statstjänstemän vissa kommunala tjänstemän

såsom lärare, präster samt vissa andra icke statsanställda befattningshavare

i allmän tjänst, t. ex. tjänstemän vid skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskap.

Då enligt statstjänstemannalagen och kommunal tjänstemannalagen

avtal skall kunna träffas om semestervillkoren för samtliga här aktuella

tjänstemän, bör undantagsbestämmelsen upphävas.

Departementschefen. I likhet med remissinstanserna, vilka samtliga tillstyrkt

förslaget eller lämnat detta utan erinran, ansluter jag mig till den

föreslagna ändringen.

Som jag nämnt i det föregående föreslår jag, att besvär över myndighets

beslut om avstängning och om tvångsentledigande av offentlig tjänsteman

skall prövas av regeringsrätten i stället för som nu, i regel, av Kungl. Maj :t

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

i statsrådet. Detta förslag föranleder ändring av lagen den 26 maj 1909 (nr

38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt. Förslag till sistnämnda ändring

torde chefen för justitiedepartementet komma att anmäla i annat sammanhang.

F. n. finns vissa bestämmelser i lag — exempelvis 2 § lagen den 27 juni

1947 (nr 275) om kyrkomusiker och 18 kap. 13 g lagen den 25 maj 1962

(nr 381) om allmän försäkring —- angående ordningen för fastställande

av avlöningsvillkor m. m. för vissa offentliga tjänstemän. I den mån ändring

av sådana bestämmelser påkallas av den av mig föreslagna nya lagstiftningen,

torde förslag därom få framläggas senare.

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 januari 1966.

Hemställan

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamålet genom utdrag av protokollet inhämtas

över förslagen1 till

1) statstjånstemannalag,

2) lag om tjänstemän hos kommuner m. fl. (kommunaltjånstemanna
lag),

3) lag om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares

beslut,

4) lag angående ändring i lagen den 11 september 1936 (nr 506) om förenings-

och förhandlingsrätt,

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245)

om medling i arbetstvister,

6) lag angående upphävande av lagen den 17 maj 1940 (nr 331) om förhandlingsrätt

för kommunala tjänstemän,

7) lag om ändring i brottsbalken,

8) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol,

9) lag angående ändring i lagen den 20 maj 1955 (nr 261) om avstängning

av domare,

10) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449)

om disciplinstraff för krigsmän,

11) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114)

om semester.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Martin Algård

1 Förslagen under 3)-—6) samt 9)—11), som frånsett smärre formella justeringar överensstämmer

med de vid propositionen fogade förslagen, har här uteslutits.

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

233

Bilaga A

LAGTEXT

Förslag

till

Statstj äns temannalag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Denna lag äger tillämpning på den som är anställd hos staten såsom tjänsteman.

Lagen gäller icke statsrådets, högsta domstolens eller regeringsrättens

ledamöter, ej heller riksdagens ombudsmän.

Lagen är ej heller tillämplig på innehavare av prästerlig tjänst.

2 §•

I fråga om tjänsteman hos riksdagen eller dess verk skola de befogenheter

som enligt denna lag tillkomma Konungen utövas av riksdagen eller organ

som riksdagen utser.

3 §•

Avtal må ej träffas om

a) anställnings- eller arbetsvillkor som regleras i denna lag eller enligt

lagen tillhör Konungens, riksdagens eller myndighets beslutanderätt;

b) inrättande eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens utformning

i övrigt;

c) myndighets arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen av arbetet

inom myndigheten, arbetstidens förläggning eller rätt till annan ledighet än

semester.

Träffas avtal i strid mot bestämmelserna i första stycket, är avtalet i denna

del utan verkan.

Anställning av tjänsteman

4 §•

Om förtjänst och skicklighet som grund för tjänstetillsättning och om

svenskt medborgarskap som villkor för innehav eller utövande av tjänst gälla

särskilda bestämmelser.

Fordringar i fråga om ålder, hälsotillstånd, kunskaper eller utbildning och

andra särskilda villkor för innehav eller utövande av tjänst fastställas av

Konungen eller vederbörande myndighet i den mån de ej framgå av särskilda

bestämmelser.

Bestämmelserna i andra stycket om fastställande av åldersvillkor avse ej

pensionsålder.

8t Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr CO

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

5 §■

Om annat ej föreskrives särskilt, tillsättes tjänst av Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer.

6 §•

Tjänst som myndighet tillsätter skall kungöras ledig till ansökan, om

Konungen ej bestämmer annat.

Kungjord tjänst som myndighet tillsätter må endast den erhålla som sökt

tjänsten inom föreskriven tid. Om särskilda skäl föreligga, må även för sent

inkommen ansökan prövas.

Om förfarandet i övrigt vid tjänstetillsättning meddelar Konungen bestämmelser.

7 §•

Ordinarie domartjänst tillsättes med fullmakt. Annan ordinarie tjänst

tillsättes med fullmakt eller konstitutorial eller, om särskilda skäl föreligga,

med förordnande.

Övriga tjänster tillsättas med förordnande.

Förordnande meddelas för bestämd tid eller tills vidare. Förordnande

tills vidare må meddelas att gälla längst till viss tidpunkt.

8 §.

Den anställde skall tillställas skriftligt bevis, varav framgår att han är anställd

som tjänsteman. Om förordnande avser anställning, som beräknas ej

vara mer än tre månader (tillfällig anställning), utfärdas sådant bevis dock

endast om den anställde begär det.

I beviset skall anställningsformen enligt 7 § anges. Om förordnande tills

vidare avser tillfällig anställning, skall det anges i beviset.

9 §.

Bestämmelserna i 4—6 och 8 §§ äga motsvarande tillämpning vid anlitande

av vikarie. Vikariat skall dock kungöras ledigt till ansökan endast i de

fall Konungen bestämmer.

Vikariat tillsättes med förordnande som anges i 7 § tredje stycket.

Bestämmelserna nedan om tjänst avse även vikariat, om annat ej anges.

Tjänstemans åligganden

10 §.

Tjänsteman skall ställa sig till efterrättelse instruktion, arbetsordning

och andra allmänna bestämmelser om arbetet samt särskilda föreskrifter

rörande hans tjänsteutövning.

Oberoende av fastställd arbetsfördelning skall tjänsteman lämna det biträde

som förman bestämmer.

11 §•

Tjänsteman är skyldig att utöva annan statlig tjänst enligt bestämmelser

som Konungen meddelar. Innehavare av ordinarie domartjänst är dock skyldig

att utöva endast jämställd eller högre domartjänst vid den domstol han

tillhör.

1 den mån Konungen föreskriver är tjänsteman hos central förvaltningsmyndighet

eller hos myndighet eller inrättning, som lyder under sådan för
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

valtningsmyndighet, skyldig att utöva tjänst vid allmän myndighet eller

inrättning, som icke är statlig men står under tillsyn av förvaltningsmyndigheten.

Sådan föreskrift må meddelas endast om särskilda skäl föreligga.

12 §.

Tjänsteman är skyldig att bo i anvisad bostad (tjänstebostad) eller att

bo på viss ort, om Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer föreskriver

det. Skyldighet att bo i tjänstebostad må föreskrivas endast om

det är av väsentlig betydelse för tjänsten.

13 §.

Tjänsteman må ej åtaga sig uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba

förtroendet till hans oväld i tjänsteutövningen. Närmare bestämmelser

härom meddelas av Konungen. Vad som föreskrives särskilt om förbud för

vissa tjänstemän att åtaga sig uppdrag eller utöva verksamhet skall dock

gälla.

14 §.

Tjänsteman må icke utan tillstånd av Konungen uppbära med tjänsten

förenade gåvo- eller donationsmedel eller därmed jämförlig förmån.

Arbetskonflikter

15 §.

Om annat ej följer av lag eller avtal, må lockout eller strejk vidtagas vid

konflikt om sådant anställnings- eller arbetsvillkor för statstjänsteman som

må bestämmas genom avtal. Tjänsteman må dock ej deltaga i annan strejk

än sådan som beslutats av arbetstagarförening vilken han tillhör.

Om skyldighet att lämna underrättelse angående arbetsinställelse gälla

särskilda bestämmelser.

16 §.

Anordnar eller föranleder arbetstagarförening strejk som icke är tilllåten

enligt 15 § första stycket eller med strejk jämförlig stridsåtgärd, skola

föreningen och medlem av denna, som deltager i stridsåtgärden, utge skadestånd

enligt 8 och 9 §§ lagen om kollektivavtal, även om stridsåtgärden ej

strider mot nämnda lag. Detsamma gäller förening som medverkar vid sådan

stridsåtgärd genom understöd eller på annat sätt eller underlåter att

söka hindra sina medlemmar att vidtaga stridsåtgärden eller, om denna redan

vidtagits, underlåter att söka förmå dem att häva den.

Mål om tillämpning av första stycket upptages och avgöres av arbetsdomstolen.

I fråga om anhängiggörande och utförande av talan gälla bestämmelserna

i 13 § lagen om arbetsdomstol, även om målet ej är sådant

som avses där.

17 §.

Tjänsteman är icke skyldig att utföra arbete som är föremål för tillåten

arbetsinställelse eller för lovlig blockad vid konflikt om anställnings- eller

arbetsvillkor vilket må bestämmas genom avtal. Den som står utanför ar
-

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

betskonflikt skall dock fullgöra sina vanliga tjänsteåligganden. Han är även

skyldig att utföra skyddsarbete.

Till skyddsarbete hänföres arbete som fordras för avveckling av verksamheten

på ett tekniskt försvarligt sätt eller till förebyggande av fara för

människor eller skada på egendom. Lika med skyddsarbete anses arbete

som någon är pliktig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag.

Åtal och disciplinär bestraffning

18 §.

Begår innehavare av ordinarie domartjänst eller byråchef eller med byråchef

jämställd eller högre tjänsteman i statsdepartement eller central förvaltningsmyndighet

eller landshövding eller avdelningschef i länsstyrelse

ämbetsbrott som avses i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken, må det beivras endast

efter åtal. Detsamma gäller vikarie för annan sådan tjänsteman än

domare.

Konungen äger föreskriva, att bestämmelserna i första stycket skola

gälla även annan tjänsteman än som anges där.

Om åtal mot vissa tjänstemän vid riksdagens verk för brott i tjänsten

gälla särskilda bestämmelser.

19 §.

Åsidosätter annan tjänsteman än som avses i 18 § av försummelse, oförstånd

eller oskicklighet vad som åligger honom enligt lag, instruktion eller

annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, må

tjänstemannen meddelas varning eller dömas till löneavdrag under högst

trettio dagar eller suspension i högst tre månader. Har tjänstemannen gjort

sig skyldig till svårare fel eller icke låtit sig rätta av tidigare bestraffning,

må han dömas till avsättning, om han icke är anställd med fullmakt.

Tjänsteman må ej dömas till disciplinstraff för deltagande i strejk eller

därmed jämförlig stridsåtgärd, om stridsåtgärden beslutats av arbetstagarförening

som han tillhör.

Om storleken av löneavdrag enligt första stycket förordnar Konungen.

20 §.

Tjänsteman som kan dömas till disciplinstraff enligt denna lag skall anmälas

till åtal, om tjänstemannen är skäligen misstänkt för

a) brott som avses i 20 kap. 1—3 §§ brottsbalken;

b) brott som avses i 20 kap. 4 § andra stycket brottsbalken och tjänstemannen

är anställd med fullmakt;

c) annat brott i tjänsten, för vilket är stadgat fängelse;

d) brott i tjänsten i annat fall än som avses i a)—c) och det finnes anledning

antaga att talan om enskilt anspråk kommer att föras eller tjänstemannen

bestrider vad som lägges honom till last och tillfredsställande utredning

icke kan åstadkommas hos myndigheten.

Konungen må befria från anmälningsskyldighet enligt c)_ i fråga om brott

som avses i 13 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

21 §.

Har åtal väckts mot tjänsteman, må disciplinärt förfarande rörande gärning

som omfattas av åtalet ej inledas eller fortsättas. Om verkan av att

åtal väckes innan beslut rörande disciplinär bestraffning helt verkställts

föreskrives i 20 kap. 9 § brottsbalken.

22 §.

Om disciplinstraff enligt 19 § och anmälan enligt 20 § beslutar den myndighet

under vilken tjänstemannen lyder, om Konungen ej bestämmer annat.

Konungen må förordna om begränsning av myndighets befogenhet att

ådöma disciplinstraff.

23 §.

Innan fråga om disciplinär bestraffning avgöres, skall tjänstemannen

beredas tillfälle att skriftligen eller, om det påfordras av honom eller finnes

lämpligt, vid muntligt förhör uttala sig om vad som åberopas mot honom.

Därvid må han anlita biträde av försvarare. I fråga som rör förhållande,

vars uppenbarande kan medföra fara för rikets säkerhet, må som

försvarare anlitas endast advokat eller annan lämplig person.

Deltaga flera i avgörande av fråga som avses i 19 eller 20 § eller i första

stycket, äger envar en röst. I övrigt äga rättegångsbalkens bestämmelser om

omröstning i brottmål i överrätt motsvarande tillämpning.

24 §.

Innehar tjänsteman som suspenderats tjänstebostad eller fri bostad, äger

han bo kvar i bostaden, om icke särskilda skäl föreligga. Ålägges tjänstemannen

avflytta, skall han erhålla skälig tid för avflyttningen. Vid avgörande

av fråga som avses i denna paragraf äga bestämmelserna i 23 § andra

stycket motsvarande tillämpning.

25 §.

Bestämmelserna i 19—24 §§ gälla icke den som i sin tjänst är underkastad

ansvar såsom krigsman.

Avstängning m. m.

26 §.

Vidtages åtgärd för att anställa åtal eller inledes disciplinärt förfarande

mot tjänsteman för brott eller för fel som avses i 19 § och kan brottet eller

felet antagas medföra avsättning, må tjänstemannen avstängas från tjänsten

med omedelbar verkan, dock icke för längre tid än till dess lagakraftägande

dom eller beslut föreligger. Föreligga ej längre skäl för avstängning,

skall denna omedelbart hävas.

Beslut om avstängning meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan

dömas till disciplinstraff, av Konungen och eljest av myndighet som

Konungen bestämmer. I ärende om avstängning skola bestämmelserna i

23 § iakttagas.

Om avstängning av domare som misstänlces för brott och om skyldighet

för vissa tjänstemän vid riksdagens verk att frånträda utövningen av sin

tjänst, om de åtalas för brott i tjänsten, gälla särskilda bestämmelser.

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

27 §.

Tjänsteman som ej fullgör sin tjänst tillfredsställande må avstängas från

tjänsten med omedelbar verkan, om den bristande tjänstdugligheten beror

av sjukdom, vanförhet, lyte eller annat därmed jämförligt förhållande eller

om den sannolikt har sådan orsak och tjänstemannen vägrar att låta sig

undersökas av läkare som anvisas honom. Föreligga ej längre skäl för

avstängning, skall denna omedelbart hävas.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av första stycket och om läkarundersökning

som avses där meddelas av Konungen.

28 §.

Om skyldighet för tjänsteman, som förlorat svenskt medborgarskap, blivit

omyndig, försatts i konkurstillstånd eller eljest förlorat sin tjänstebehörighet,

att frånträda utövningen av tjänsten gälla särskilda bestämmelser.

Anställnings upphörande

29 §.

Tjänsteman må skiljas från tjänsten endast av allmän domstol efter

åtal eller av Konungen eller myndighet med stöd av bestämmelse i denna

lag.

30 §.

Tjänsteman som är förordnad tills vidare må efter skriftlig uppsägning

skiljas från tjänsten. Den som är förordnad för tillfällig anställning må dock

med omedelbar verkan skiljas från tjänsten, om anställningen ej varat mer

än tre månader i följd.

Uppsägning må ske endast om tjänstemannen visat bristande lämplighet

för tjänsten eller det finnes anledning att draga in denna eller uppsägningen

av annat skäl är påkallad från allmän synpunkt.

Uppsäges tjänsteman och önskar arbetstagarförening som tjänstemannen

tillhör överläggning i saken, skall begäran därom framställas utan

dröjsmål. Sker detta, må tjänstemannen ej skiljas från tjänsten förrän

överläggningen ägt rum, även om uppsägningstiden gått ut.

31 §.

Tjänsteman är skyldig att avgå från tjänsten vid den ålder som anges i

pensionsavtal.

32 §.

Tjänsteman är skyldig att avgå från tjänsten innan han uppnått den

ålder som avses i 31 §, om han

a) till följd av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan är för framtiden

oförmögen att fullgöra sin tjänst tillfredsställande;

b) till följd av nedsatt arbetsförmåga under två år i följd icke tjänstgjort

annat än försöksvis under kortare tid samt medicinalstyrelsen finner

det sannolikt att han icke kan återinträda i tjänst inom ytterligare ett år

och ovisst hur arbetsförmågan därefter kommer att utveckla sig;

c) genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till brott varå avsättning

kunnat följa men enligt 33 kap. 2 § brottsbalken överlämnats till särskild

vård, dömts till böter eller skyddstillsyn eller förklarats fri från påföljd.

Annan med fullmakt anställd tjänsteman än domare är dessutom skyldig

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

att avgå från tjänsten, om han icke kan fullgöra denna tillfredsställande

och högst fem år återstå till dess han äger avgå med ålderspension. Detsamma

gäller i fråga om tjänsteman som är anställd med konstitutorial.

Tjänsteman som har rätt till statlig pension men icke uppnått den ålder

då han äger avgå med ålderspension må icke åläggas att avgå från tjänsten

enligt första eller andra stycket, om han lämpligen kan förflyttas till eller

beredas annan anställning som är förenad med sådan pensionsrätt.

33 §.

Tjänsteman vid utrikesförvaltningen, krigsmakten eller polisväsendet är

skyldig att avgå från tjänsten, om Konungen finner det påkallat med hänsyn

till rikets bästa.

Tjänsteman som entledigas enligt första stycket inträder i disponibilitet.

34 §.

Tjänsteman som är anställd med fullmakt eller konstitutorial må förflyttas

till annan statlig tjänst som tillsättes med samma anställningsform.

Inom krigsmakten må dessutom ordinarie tjänsteman som är krigsman och

är anställd med förordnande tills vidare förflyttas till annan ordinarie tjänst

som är avsedd för krigsman.

Förflyttning till tjänst hos myndighet inom annat verksamhetsområde

må ske endast om arbetsuppgifterna äro likartade eller om tjänstemannen

är lämpad för tjänsten med hänsyn till sin utbildning.

Fråga om förflyttning av tjänsteman prövas av Konungen. Myndighet

äger dock pröva frågan, om tjänstemannen anställts av myndigheten och

flyttas till tjänst som tillsättes av samma myndighet.

Om förflyttning av den som är utnämnd till domare gälla särskilda bestämmelser.

35 §.

Tjänsteman som är anställd med fullmakt, konstitutorial eller förordnande

tills vidare äger lämna tjänsten efter skriftlig uppsägning. Den som

är förordnad för tillfällig anställning må dock lämna tjänsten omedelbart

efter anmälan, om anställningen ej varat mer än tre månader i följd.

36 §.

Tjänsteman som är förordnad för bestämd tid må på egen begäran beviljas

avsked före anställningstidens utgång, om särskilda skäl föreligga.

37 §.

Om anställnings upphörande utan iakttagande av eljest gällande bestämmelser

angående uppsägning, när tjänsteman övergår till annan allmän

tjänst, och om förening av tjänster meddelar Konungen bestämmelser.

38 §.

Fråga om anställnings upphörande enligt 30 eller 31 §, 32 § första stycket

a) eller b), 35 eller 36 § prövas i fråga om tjänst, som Konungen tillsätter,

av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer och i annat

fall av den myndighet som tillsätter tjänsten. Fråga om anställnings upphörande

enligt 32 § första stycket c) eller andra stycket prövas av Konungen.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Talan mot myndighets beslut

39 §.

Rätten att hos Konungen föra talan mot myndighets beslut enligt denna

lag eller bestämmelse som meddelas med stöd av lagen må ej inskränkas.

Konungen äger förordna att talan först skall föras hos Konungen underställd

myndighet.

Om talan mot beslut av riksdagens organ meddelas bestämmelser av riksdagen

eller organ som riksdagen utser.

Särskilda bestämmelser

40 §.

Om riket är i krig, må tjänsteman icke utan tillstånd lämna tjänsten. När

kriget upphört, skall Konungen, innan nästa riksdagssession avslutas, förordna

att bestämmelsen icke vidare skall tillämpas.

I den mån Konungen förordnar må tjänsteman, när riket är i krigsfara, icke

utan tillstånd lämna tjänsten. Sådant förordnande förfaller om det icke

underställes riksdagen inom en månad och godkännes av riksdagen inom

två månader efter underställningen. Upphör krigsfaran, skall Konungen

upphäva förordnandet innan nästa riksdagssession avslutas.

Särskilda bestämmelser äro meddelade om vissa andra anställnings- och

arbetsvillkor vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga, av

krig föranledda förhållanden.

41 §.

De närmare föreskrifter som fordras för tillämpningen av denna lag meddelas

av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Om tjänsteman, som vid lagens ikraftträdande innehar eller uppehåller

tjänst med vilken äro förenade gåvo- eller donationsmedel eller därmed

jämförlig förmån, då äger uppbära förmånen utan avdrag på lönen, må han

utan hinder av bestämmelsen i 14 § alltjämt uppbära förmånen.

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

241

Förslag

till

Lag

om tjänstemän hos kommuner m. fl. (kommunaltjänstemannalag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning på den som är anställd såsom tjänsteman

hos landstingskommun, kommun, municipalsamhälle, kommunalförbund,

tingslag, församling, kyrklig samfällighet, skogsvårdsstyrelse, hushållningssällskap

eller allmän försäkringskassa eller hos annan allmän inrättning

som Konungen bestämmer.

2 §.

Avtal må ej träffas om

a) anställningsvillkor som regleras i lag eller annan författning och angar

tjänstetillsättning, disciplinär bestraffning eller anställnings upphörande;
b)

inrättande eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens utformning

i övrigt;

c) myndighets arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen av arbetet

mom myndigheten, arbetstidens förläggning eller rätt till annan ledighet

än semester.

Träffas avtal i strid mot bestämmelserna i första stycket, är avtalet i

denna del utan verkan.

3 §•

Om annat ej följer av lag eller avtal, må lockout eller strejk vidtagas

vid konflikt om sådant anställnings- eller arbetsvillkor för i denna lag avsedd

tjänsteman som må bestämmas genom avtal. Tjänsteman må dock ej

deltaga i annan strejk än sådan som beslutats av arbetstagarförening vilken

han tillhör. °

Om skyldighet att lämna underrättelse angående arbetsinställelse gälla

särskilda bestämmelser.

4 §.

Anordnar eller föranleder arbetstagarförening strejk som icke är tillåten

enligt 3 § första stycket eller med strejk jämförlig stridsåtgärd, skola föreningen

och medlem av denna, som deltager i stridsåtgärden, utge skadestånd

enligt 8 och 9 §§ lagen om kollektivavtal, även om stridsåtgärden ej

strider mot nämnda lag. Detsamma gäller förening som medverkar vid sådan

stridsåtgärd genom understöd eller på annat sätt eller underlåter att

soka hindra sina medlemmar att vidtaga stridsåtgärden eller, om denna redan

vidtagits, underlåter att söka förmå dem att häva den.

Mål om tillämpning av första stycket upptages och avgöres av arbetsdomstolen.

I fråga om anhängiggörande och utförande av talan gälla be
-

s. 242 Kontrollera mot PDF

242 Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

stämmelserna i 13 § lagen om arbetsdomstol, även om målet ej ar sådant

som avses där.

5 §•

Tjänsteman är icke skyldig att utföra arbete som är föremål för tillåten

arbetsinställelse eller för lovlig blockad vid konflikt om anställnings- eller

arbetsvillkor vilket må bestämmas genom avtal. Den som står utanför arbetskonflikt

skall dock fullgöra sina vanliga tjänsteåligganden. Han ar

även skyldig att utföra skyddsarbete.

Till skyddsarbete hänföres arbete som fordras för avveckling av verksamheten

på ett tekniskt försvarligt sätt eller till förebyggande av fara för

människor eller skada på egendom. Lika med skyddsarbete anses arbete

som någon är pliktig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag.

6 §•

Åsidosätter tjänsteman, vilken icke är underkastad ämbetsansvar, vad

som åligger honom enligt 3 § första stycket andra punkten eller 5 §, dömes

till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

.t*

u. tl tv ,

r r i

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

243

Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 20 kap. 4 § och 21 kap. 18 § brottsbalken skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 KAP.

4 §•

Åsidosätter ämbetsman------eller suspension.

År felet--------— — -—- ett år.

Som tjänstefel anses icke att ämbetsman

deltager i strejk eller därmed

jämförlig stridsåtgärd, om

stridsåtgärden beslutats av arbetstagarförening

som han tillhör.

21 KAP.

18 §.

---till disciplinstraff.

--ett år.

Som tjänstefel anses icke att krigsman

deltager i strejk eller därmed

jämförlig stridsåtgärd, om stridsåtgärden

beslutats av arbetstagarförening

som han tillhör.

Åsidosätter krigsman,

År felet-----

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol

Härigenom förordnas, dels att 2 och 4 §§ lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i

lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 4 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

2

Arbetsdomstolen skall bestå av

ordförande och sju ledamöter, av

dem en särskild ledamot för tjänstemannamål.

4

Övriga ledamöter, vilka skola vara

i arbetsförhållanden erfarna och

kunniga, förordnas av Konungen för

två år i sänder, två ledamöter efter

förslag av de svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd, två ledamöter

efter förslag av landsorganisationen

i Sverige och den särskilde

ledamoten efter förslag av tjänstemännens

centralorganisation. Sistnämnde

ledamot skall inträda på arbetarsidan

i stället för en av de efter

landsorganisationens förslag utsedda

ledamöterna vid handläggning av

mål, däri tjänstemannaförening, som

icke är ansluten till landsorganisationen,

eller medlem i sådan förening

är part å nämnda sida, såframt

icke jämväl till landsorganisationen

ansluten förening eller

medlem i sådan förening är part å

1 Senaste lydelse av 2 och 4 §§ se 1947: 90.

(Föreslagen lydelse)

§•

Arbetsdomstolen skall bestå av

ordförande och åtta ledamöter.

Av ledamöterna skola två vara särskilda

ledamöter, en för mål där offentlig

arbetsgivare är part och en

för tjänstemannamål.

Med offentlig arbetsgivare förstås

i denna lag staten och arbetsgivare

som avses i 1 § kommunaltjänstemannalagen.

§•

Övriga ledamöter, vilka skola vara

i arbetsförhållanden erfarna och

kunniga, förordnas av Konungen för

två år i sänder. För dessa ledamöter

förordnar Konungen för samma tid

ersättare, som uppfylla behörighetsvillkoren

för ledamot.

Två ledamöter och sex ersättare

för dem förordnas efter förslag av

de svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd samt två ledamöter

och sex ersättare för dem efter

förslag av landsorganisationen i Sverige.

För den särskilde ledamoten för

mål där offentlig arbetsgivare är

part skola förordnas tre ersättare.

Vid förordnande av denne ledamot

och ersättarna för honom skall iakttagas,

att minst två utses efter förslag

av kommunförbund. Även för

den särskilde ledamoten för tjänste
-

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

(Nuvarande lydelse)

arbetarsidan och tvisten huvudsakligen

rör sistnämnda part.

För vardera sidan förordnas enligt

samma regler dubbelt så många

ersättare som antalet ledamöter.

Förslag å

(Föreslagen lydelse)

mannamål skola förordnas tre ersättare.

Denne ledamot och två ersättare

för honom skola utses efter förslag

av tjänstemännens centralorganisation.

Den återstående ersättaren

skall utses efter förslag av annan

huvudorganisation för tjänstemän,

som icke är ansluten till landsorganisationen.

här avses.

4 a §.

Den särskilde ledamoten för mål

där offentlig arbetsgivare är part

skall vid handläggning av sådant

mål inträda på arbetsgivarsidan i

stället för en av de ledamöter som

förordnats efter förtroenderådets

förslag, om icke även annan arbetsgivare

är part på arbetsgivarsidan

och tvisten huvudsakligen rör denne.

Den särskilde ledamoten för tjänstemannamål

skall vid handläggning

av mål, där tjänstemannaförening

som icke är ansluten till landsorganisationen

eller medlem i sådan förening

är part på arbetarsidan, inträda

på arbetarsidan i stället för en av

de ledamöter som förordnats efter

landsorganisationens förslag, om icke

åven till landsorganisationen ansluten

förening eller medlem i sådan

förening är part på arbetarsidan och

tvisten huvudsakligen rör sistnämnda

part.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Tidigare meddelade förordnanden för ledamöter och ersättare skola upphöra

att gälla vid utgången av år 1965. Förslag på ledamöter och ersättare,

vilka skola utses för tiden närmast därefter, skola avgivas under år 1965.

Äldre bestämmelser om arbetsdomstolens sammansättning skola tillämpas

i mål, där huvudförhandling påbörjats före lagens ikraftträdande.

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Bilaga B

DEPARTEMENTSPROMEMORIANS LAGFÖRSLAG

Förslag

till

Lag

om statens tjänstemän

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Denna lag är tillämplig på tjänstemän i statsdepartementen, riksdagen

och dess verk, statens domstolar och ämbetsverk samt övriga till statens

förvaltning hörande myndigheter och inrättningar, nämnder, kommissioner

och kommittéer.

Lagen avser icke statsrådets, högsta domstolens eller regeringsrättens ledamöter,

ej heller riksdagens ombudsmän.

Lagen äger ej tillämpning på innehavare av prästerlig tjänst.

2 §•

Såvitt gäller riksdagen och dess verk skola de befogenheter, som enligt

denna lag tillkomma Konungen, i stället utövas av riksdagen eller det organ

som riksdagen utser.

3 §.

Avtal må ej träffas om

a) anställnings- eller arbetsvillkor, som regleras i denna lag eller som enligt

lagen tillhör Konungens, riksdagens eller myndighets beslutanderätt;
b)

tjänsters inrättande och uppförande på ordinarie och icke-ordinarie stat,

indragning och förändring av tjänster eller tjänsteorganisationens utformning

i övrigt;

c) myndighets arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen av arbetet inom

myndigheten, arbetstidens förläggning eller rätt till annan ledighet än

semester.

Har avtal träffats i strid mot vad i denna paragraf stadgas, är avtalet i

sådan del utan verkan.

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1 i)65

Tjänstetillsättning

4 §.

Om förtjänst och skicklighet som grund för tjänstetillsättning och om

svenskt medborgarskap som villkor för innehav eller utövande av tjänst

är särskilt stadgat.

Fordringar med avseende å ålder, hälsotillstånd, kunskaper och utbildning

samt andra dylika villkor för innehav eller utövande av tjänst skola, i

den mån de ej framgå av lag, fastställas av Konungen eller vederbörande

myndighet.

5§.

Om ej annat är särskilt stadgat, tillsättes tjänst av Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer.

6§.

Tjänst, som tillsättes av myndighet, skall ledigförklaras, om ej Konungen

annat bestämmer.

Endast den som i vederbörlig ordning sökt ledigförklarad tjänst må ifrågakomma

till dess erhållande. Med Konungens tillstånd må myndigheten

förklara tjänsten ledig på nytt, även om behörig sökande finnes.

Om förfarandet i övrigt vid tjänstetillsättning meddelar Konungen bestämmelser.

7 §•

Innehavare av ordinarie domartjänst anställes med fullmakt. Innehavare

av annan ordinarie tjänst anställes med fullmakt eller konstitutorial; dock

må anställning ske med förordnande, om särskilda skäl äro därtill.

Övriga tjänstemän anställas med förordnande.

Förordnande meddelas att gälla för bestämd tid eller tills vidare.

8§.

Den anställde skall tillställas skriftligt bevis att han är anställd som

tjänsteman. Avser förordnande tills vidare tillfällig anställning, utfärdas

anställningsbevis dock endast om den anställde begär det.

I anställningsbeviset skall angivas anställningsformen enligt 7 §. Avser

förordnande tills vidare tillfällig anställning, skall det angivas i anställningsbeviset.

Tjänstemäns åligganden

9§-

Tjänsteman har att ställa sig till efterrättelse instruktion, arbetsordning

och andra allmänna bestämmelser om arbetet inom myndigheten så ock

särskild föreskrift rörande hans tjänsteutövning.

Utan avseende å stadgad arbetsfördelning skall tjänsteman lämna det biträde,

som påkallas av vederbörande förman.

10 §.

Tjänsteman är skyldig att enligt bestämmelser, som meddelas av Konungen,

utöva annan allmän tjänst. Innehavare av ordinarie domartjänst är

dock skyldig att utöva endast jämställd eller högre domartjänst.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

11 §•

Tjänsteman är skyldig att bebo anvisad bostad (tjänstebostad). Bostadsband

som nu sagts må åläggas endast när det är av väsentlig betydelse från

tj änstesynpunkt.

Närmare bestämmelser om skyldighet att bebo tjänstebostad meddelas av

Konungen.

12 §.

Tjänsteman, som ej tillfredsställande fullgör sin tjänst, är skyldig att

frånträda utövningen av tjänsten, om den bristande tjänstdugligheten beror

av sjukdom, vanförhet, lyte eller annat därmed jämförligt förhållande eller

om den sannolikt har sådan orsak och tjänstemannen vägrar att låta sig

läkarundersökas.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna paragraf meddelas av

Konungen.

13 §.

Om skyldighet för tjänsteman, som förlorat svenskt medborgarskap, blivit

omyndig, försatts i konkurstillstånd eller eljest förlorat sin tjänstebehörighet,

att frånträda utövningen av tjänsten är särskilt stadgat.

14 §.

Om förbud för tjänsteman att åtaga sig uppdrag eller utöva verksamhet,

som kan rubba förtroendet till hans oväld i tjänsteutövningen, meddelar

Konungen bestämmelser; dock skall gälla vad för vissa tjänstemän är särskilt

stadgat om sådant förbud.

15 §.

Tjänsteman må icke uppbära med tjänsten förenade gåvo- eller donationsmedel

eller därmed jämförlig förmån, med mindre Konungen lämnar

tillstånd därtill.

Åtal och disciplinär bestraffning

16 §.

Beträdes ordinarie domare eller byråchef, kansliråd eller därmed jämställd

eller högre tjänsteman i statsdepartement eller chef för eller ledamot

av central förvaltningsmyndighet, byråchef eller därmed jämställd eller

högre tjänsteman hos myndigheten eller landshövding eller avdelningschef

i länsstyrelse med tjänstefel, må det beivras endast efter åtal vid allmän

domstol. Konungen äger bestämma, att vad nu sagts skall gälla även annan

tjänsteman underkastad ämbetsansvar.

Om åtal och disciplinär bestraffning av krigsman är särskilt stadgat.

17 §.

Åsidosätter annan tjänsteman än som avses i 16 § av försummelse, oförstånd

eller oskicklighet vad honom åligger enligt lag, instruktion eller annan

författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet eller visar

han klandervärt uppförande i tjänsten eller van vördnad mot förman, må

Konungen eller myndighet som Konungen bestämt efter omständigheterna

döma honom till varning eller till löneavdrag under högst trettio dagar eller

till suspension i högst tre månader från tjänst och lön. Har tjänstemannen

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

gjort sig skyldig till svårare fel eller har han icke låtit sig rätta av tidigare

ådömd bestraffning, må han, om han icke innehar tjänsten på grund av

fullmakt, dömas till avsättning.

Om särskilda krav ställas på tjänstemannens förhållande utom tjänsten,

må Konungen förordna, att tjänstemannen skall vara underkastad disciplinär

bestraffning enligt första stycket jämväl för klandervärt uppförande

utom tjänsten.

Har tjänstemannen åsidosatt vad honom åligger enligt 4 § lagen den 22

juni 1928 om kollektivavtal, må han ej därför dömas till disciplinstraff.

Konungen må förordna om begränsning av myndighets befogenhet att

ådöma disciplinstraff.

Om storleken av löneavdrag, som avses i första stycket, meddelar Konungen

bestämmelser.

18 §.

Innan fråga om disciplinär bestraffning av tjänsteman prövas, skall denne

beredas tillfälle att antingen skriftligen eller, om han påfordrar det eller så

prövas lämpligt, vid muntligt förhör uttala sig om vad som åberopas mot

honom. Han må därvid anlita biträde av försvarare.

Har åtal väckts, må disciplinärt förfarande rörande gärning som omfattas

av åtalet ej inledas eller fortsättas. Om giltighet av beslut rörande disciplinär

bestraffning, vilket föreligger då åtal väckes, stadgas i 20 kap. 9 §

brottsbalken.

19 §.

Tjänsteman, som är underkastad disciplinär bestraffning enligt denna

lag, skall av den som äger bestraffningsrätt anmälas till åtal, om tjänstemannen

är skäligen misstänkt

a) för brott som avses i 20 kap. 1—3 §§ brottsbalken;

b) för brott som avses i 20 kap. 4 § andra stycket brottsbalken och innehar

tjänsten på grund av fullmakt;

c) för annat brott i tjänsten varå enligt lag kan följa fängelse, med undantag

dock för brott varå fängelse kan följa allenast med tillämpning av

20 kap. 5 § brottsbalken;

d) för brott i tjänsten i annat fall än i a)—c) sägs och anledning finnes

att talan om enskilt anspråk kommer att föras eller tjänstemannen bestrider

vad som lägges honom till last och tillfredsställande utredning

icke kan åstadkommas hos den bestraffningsberättigade.

Konungen må befria myndighet från anmälningsskyldighet enligt c), såvitt

gäller brott som avses i 13 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

20 §.

Är tjänsteman på sannolika skäl misstänkt för brott eller för fel som avses

i 17 § och kan brottet eller felet antagas medföra avsättning, må han

med omedelbar verkan avstängas från utövning av tjänsten, dock icke längre

än till dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger.

Beslut om avstängning enligt denna paragraf meddelas av Konungen, såvitt

gäller tjänsteman som avses i 10 § första stycket, och eljest av den myndighet

som äger besluta om disciplinär bestraffning av tjänstemannen. Innan

fråga om avstängning prövas, skall tjänstemannen på sätt i 18 § stadgas

beredas tillfälle att yttra sig; han må därvid anlita biträde av försvarare.

Om avstängning av domare, som misstänkes för brott, är särskilt stadgat.

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

21 §.

Innehar tjänsteman som suspenderats tjänstebostad eller fri bostad, äger

han behålla bostaden, om icke särskilda förhållanden föranleda annat. Alägges

han avflytta, skall han erhålla skälig tid härför.

22 §.

Deltaga flera i avgörande av fråga, som avses i 17—21 §§, äger envar en

röst. I övrigt skola rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i brottmål

i överrätt äga motsvarande tillämpning.

Anställnings upphörande

23 §.

Tjänsteman må skiljas från tjänsten endast av allmän domstol efter åtal

eller av Konungen eller myndighet med stöd av bestämmelserna i denna lag.

24 §.

Innehavare av tjänst tillsatt med förordnande tills vidare må efter skriftlig

uppsägning skiljas från tjänsten vid uppsägningstidens utgång. Har förordnandet

meddelats för tillfällig anställning och har anställningen ej varat

mer än två månader, upphör anställningen dock efter tillsägelse.

Uppsägning må ske endast om tjänstemannen visat bristande lämplighet

för tjänsten eller anledning förekommer att indraga tjänsten eller uppsägningen

eljest är påkallad från allmän synpunkt.

Uppsäges tjänsteman och önskar arbetstagarförening, som tjänstemannen

tillhör, överläggning i ärendet, skall begäran därom framställas utan dröjsmål.

Har så skett må, ändå att uppsägningstiden gått ut, tjänstemannen

ej skiljas från tjänsten, förrän överläggning ägt rum.

25 §.

Tjänsteman är skyldig att avgå från tjänsten med ålderspension under

förutsättningar som angivas i gällande avtal.

26 §.

Tjänsteman är skyldig att avgå från tjänsten med förtidspension, om han

a) befinnes till följd av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan vara

för framtiden oförmögen att tillfredsställande fullgöra sin tjänst;

b) till följd av nedsatt arbetsförmåga under två år i följd icke tjänstgjort

mer än försöksvis kortare tid och det tillika enligt medicinalstyrelsens

bedömande är såväl sannolikt, att han icke kan återinträda i tjänst inom

ytterligare ett år, som ovisst hur arbetsförmågan därefter kommer att

utveckla sig;

c) genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till brott, varå avsättning

kunnat följa, men jämlikt 33 kap. 2 § brottsbalken överlämnats till särskild

vård, ådömts böter eller skyddstillsyn eller förklarats fri från påföljd

eller jämlikt 33 kap. 4 § första stycket andra punkten samma balk

ådömts lindrigare straff än som stadgats för brottet.

Innehavare av annan tjänst tillsatt med fullmakt eller konstitutorial än

domartjänst är därjämte skyldig att avgå med förtidspension, om han befinnes

icke kunna tillfredsställande fullgöra sin tjänst och högst fem år

återstå till den tidpunkt då tjänstemannen tidigast äger avgå med ålderspension.

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1065

27 §•

Tjänstemän vid utrikesförvaltningen, försvaret eller polisväsendet är skyldig

att avgå från tjänsten, om Konungen med hänsyn till rikets bästa så

beslutar.

Tjänsteman, som entledigas enligt första stycket, inträder i disponibilitet.

28 §•

Innehavare av tjänst tillsatt med fullmakt eller konstitutorial må förflyttas

till allmän tjänst, som tillsättes med samma anställningsform som

den tjänst han innehar. Beslut om förflyttning till annan myndighet meddelas

av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

...,Föy tjänsteman, som enligt första stycket förflyttats till annan än statlig

tjänst, skall vad i denna lag stadgas om anställnings upphörande i tillämpliga

delar gälla. *

Om förflyttningsskyldighet för den som utnämnts till domare är särskilt

stadgat.

29 §.

Innehavare av tjänst tillsatt med fullmakt, konstitutorial eller förordnande

tills vidare äger efter skriftlig uppsägning lämna tjänsten vid uppsägningstidens

utgång. Den som förordnats för tillfällig anställning må dock

om anställningen ej varat mer än två månader, lämna tjänsten utan uppsägning.

3° §.

^Innehavare av tjänst tillsatt med förordnande för bestämd tid må, om

särskilda skäl äro därtill, på egen begäran beviljas avsked före anställningstidens

utgång. °

31 §-

Om anställnings upphörande utan uppsägning i samband med övergång

till annan allmän tjänst och om förening av tjänster meddelar Konungen

bestämmelser. °

32 §.

Fråga om anställnings upphörande enligt 24, 25, 26, 29 eller 30 § upptages

av Konungen såvitt gäller tjänst som Konungen tillsätter och eljest av

den myndighet som tillsätter tjänsten.

A rbe tskonflikter

33 §.

Om ej.annat följer av lag eller avtal, må arbetsinställelse (lockout eller

strejk) vidtagas vid konflikt om tjänstemans anställnings- och arbetsvillkor,

varom avtal må träffas. Dock må tjänsteman ej deltaga i strejk med mindre

den beslutats av arbetstagarförening som han tillhör.

Om skyldighet att lämna underrättelse om arbetsinställelse är särskilt

stadgat.

34 §.

Tjänsteman är icke skyldig att utföra arbete, som är föremål för tillåten

arbetsinställelse. Den som står utanför arbetskonflikt har dock att fullgöra

sina vanliga tjänsteåligganden. Han är därjämte pliktig att utföra skyddsarbete.

J

s. 252 Kontrollera mot PDF

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

Med arbetsinställelse likställes vid tillämpningen av första stycket lo\lig

blockad vid konflikt om tjänstemans anställnings- och arbetsvillkor, varom

avtal må träffas.

Till skyddsarbete hänföres arbete, som erfordras för avveckling av verksamheten

på ett tekniskt försvarligt sätt eller till förebyggande av fara för

människor eller skada å egendom. Lika med skyddsarbete anses arbete,

som någon är pliktig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag.

Talan mot myndighets beslut m. m.

35 §.

Den som ej åtnöjes med Konungen underställd myndighets beslut enligt

denna lag äger, om ej annorlunda är stadgat, hos Konungen söka ändring

genom besvär, vilka skola ingivas till det statsdepartement till vilket ärendet

hör. _ ,

Om rätt att föra talan mot beslut av riksdagens organ ar särskilt stadgat.

36 §.

Om tjänstemans anställnings- och arbetsvillkor vid krig» krigsfara eller

eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden är särskilt

stadgat.

Denna lag träder i kraft den

Arbetsinställelse må ej vidtagas mot eller av tjänsteman, som vid denna

lags ikraftträdande innehar i lagen avsedd tjänst och som inom tre månader

efter ikraftträdandet hos vederbörande avlöningsutbetalande myndighet

skriftligen anmäler, att han önskar stå utanför lockout. Sådan tjänsteman

är underkastad de för honom närmast före lagens ikraftträdande gällande

avlönings- och pensionsbestämmelserna. önskar han återkalla sin anmälan,

skall det ske skriftligen hos myndigheten.

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

253

Förslag

till

Lag

om vissa kommunaltjänstemän och andra tjänstemän som ej

äro anställda hos staten

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning på sådan i 20 kap. 12 § första stycket brottsbalken

omförmäld tjänsteman, som är anställd hos landstingskommun,

kommun, församling, skogsvårdsstyrelse, hushållningssällskap, allmän försäkringskassa

eller annan allmän inrättning.

2§.

Avtal må ej träffas om tjänstemans åligganden i tjänsten.

Avtal må ej heller träffas om sådana i lag eller annan allmän författning

reglerade anställningsförhållanden, som angå

a) tjänstetillsättning, disciplinär bestraffning eller anställnings upphörande;
b)

tjänsters inrättande och uppförande på ordinarie och icke-ordinarie

stat, indragning och förändring av tjänster eller tjänsteorganisationens

utformning i övrigt;

c) myndighets arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen av arbetet inom

myndigheten, arbetstidens förläggning eller rätt till annan ledighet än

semester.

Har avtal träffats i strid mot vad i denna paragraf stadgas, är avtalet i

sådan del utan verkan.

3 §.

Tjänsteman, som har av Konungen utfärdad fullmakt på tjänsten, må

skiljas från tjänsten endast av allmän domstol efter åtal eller genom beslut

om entledigande i samband med pensionering; dock må han förflyttas till

allmän tjänst, som tillsättes av Konungen med fullmakt.

År tjänstemannen anställd inom polisväsendet, är han skyldig att avgå

från tjänsten, om Konungen med hänsyn till rikets bästa så beslutar. Tjänsteman,

som entledigas enligt detta stycke, inträder i disponibilitet.

Om skiljande från tjänsten av präst, som övergiver kyrkans lära, är särskilt

stadgat, så ock om förflyttning av den som utnämnts till domare.

4§.

Om ej annat följer av lag eller avtal, må arbetsinställelse (lockout eller

strejk) vidtagas vid konflikt om tjänstemans anställnings- och arbetsvill
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

kor, varom avtal må träffas. Dock må tjänsteman ej deltaga i strejk med

mindre den beslutats av arbetstagarförening som han tillhör.

Om skyldighet att lämna underrättelse om arbetsinställelse är särskilt

stadgat.

5§.

Tjänsteman är icke skyldig att utföra arbete, som är föremål för tilllåten

arbetsinställelse. Den som står utanför arbetskonflikt har dock att fullgöra

sina vanliga tjänsteåligganden. Han är därjämte pliktig att utföra

skyddsarbete.

Med arbetsinställelse likställes vid tillämpningen av första stycket lovlig

blockad vid konflikt om tjänstemans anställnings- och arbetsvillkor, varom

avtal må träffas.

Till skyddsarbete hänföres arbete, som erfordras för avveckling av verksamheten

på ett tekniskt försvarligt sätt eller till förebyggande av fara för

människor eller skada å egendom. Lika med skyddsarbete anses arbete, som

någon är pliktig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag.

Denna lag träder i kraft den

Arbetsinställelse må ej vidtagas mot eller av tjänsteman, som vid denna

lags ikraftträdande innehar i lagen avsedd tjänst och som inom tre månader

efter ikraftträdandet hos vederbörande avlöningsutbetalande myndighet

skriftligen anmäler, att han önskar stå utanför lockout. Sådan tjänsteman

är underkastad de för honom närmast före lagens ikraftträdande gällande

avlönings- och pensionsbestämmelserna. önskar han återkalla sin

anmälan, skall det ske skriftligen hos myndigheten.

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

255

HUVUDAVTALEN

Bilaga C

Huvudavtal

mellan Staten, å ena, samt Statstjänarkartellen, Statstjänstemannens rikslorbund,

Sveriges akademikers centralorganisation och Tjänstemännens

centralorganisations statstjänstemannasektion, nedan kallade huvudorganisationer,

å andra sidan

Statst junstenämnden

1 §•

I syfte att förhindra samhällsfarliga arbetskonflikter inom statlig verksamhet

skola parterna tillsätta en gemensam nämnd, statstjänstenämnden

med uppgifter som i 15—17 §§ sägs.

2 §.

Statstjänstenämnden består av åtta ledamöter. Av dessa utser staten fyra

samt varje huvudorganisation en. För envar ledamot utses enligt samma

grunder två ersättare.

Ledamot och ersättare utses för en tid av två år.

Nämnden utser ordförande och vice ordförande bland sina ledamöter.

Förhandlingsordning m. m.

3 §.

Förhandling om slutande av kollektivavtal skall på arbetstagarsidan föras

av vederbörande huvudorganisation, om ej arbetsgivaren och huvudorganisationen

överenskomma om annat.

Protokollsanteckning: Genom denna paragraf avses ej att göra avsteg från

den praxis som hitintills tillämpats med avseende å förhandling med visst

förbund i fråga, som uteslutande berör detta förbund.

4 §.

Under tid då kollektivavtal gäller skall i tvist mellan de av avtalet bundna

parterna förhandling äga rum i den ordning som föreskrives i 5—10 §§.

Ändock att avtalet upphört att gälla skall enahanda förhandlingsordning

iakttagas i tvist om avtalets tolkning eller tillämpning.

Protokollsanteckning: Genom vad i denna paragraf stadgas avses icke att

begränsa användningen av direkt överläggning mellan vederbörande arbetsgivare

och arbetstagare för utjämnande av meningsmotsättningar.

5 §.

Förhandling som avses i 4 § föres i första hand lokalt mellan den myndighet

och den arbetstagarorganisation som tvisten närmast rör (lokal förhandling).

s. 256 Kontrollera mot PDF

256 Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

Då tvistens beskaffenhet eller andra omständigheter föranleda det, må

tvisten hänskjutas direkt till central förhandling.

6§-

Lokal förhandling skall påbörjas senast två veckor efter det den påkallats,

såframt parterna ej enas om uppskov.

7 §•

Kan uppgörelse ej nås vid lokal förhandling, äger part, som "vill fullfölja

ärendet, hänskjuta frågan till central förhandling.

Central förhandling föres, om tvisten rör tolkning eller tillämpning av

kollektivavtal, av de parter som slutit avtalet och eljest av den myndighet

och den arbetstagarorganisation, som äga förhandla om kollektiv a\ tal i

frågan.

8§.

Central förhandling skall påbörjas senast tre veckor efter det den påkallats,

såframt parterna ej enas om uppskov.

9§.

Vid förhandling skall föras protokoll, som justeras av parterna.

10 §.

Förhandling skall anses avslutad den dag, då parterna enats om att förklara

den slutförd, eller då part givit motparten besked om att han anser

förhandlingen slutförd.

I protokollet skall antecknas när förhandlingen avslutats.

11 §•

Råder tvist om skyldighet att fullgöra något och har det förhållande vartill

tvisten hänför sig varit känt för vederbörande förhandlingspart i sex

månader utan att förhandling begärts, har parten förlorat rätten att påkalla

förhandling rörande anspråket. Rätten att påkalla förhandling är i

allt fall försutten, om förhållandet ligger mer än två år tillbaka i tiden.

12 §.

Vill part väcka talan vid arbetsdomstolen rörande anspråk, som avses i

It §, skall detta ske inom tre månader från den centrala förhandlingens

avslutande. Försummar han det, är han förlustig rätten till talan.

13 §.

Arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd

må icke i något fall vidtagas

förrän en vecka förflutit efter det skriftligt meddelande lämnats motparten

om den tilltänkta stridsåtgärden;

av part på arbetstagarsidan utan att åtgärden blivit beslutad eller medgiven

av vederbörande huvudorganisation.

Stridsåtgärd i anledning av viss tvist må därutöver icke vidtagas av part,

som försuttit sin rätt till förhandling i frågan eller icke fullgjort sin förhandlingsskyldighet

eller efter förhandling icke lämnat motparten skriftligt

meddelande om stridsåtgärden inom tre månader efter förhandlingens

avslutande.

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

14 §.

Ändock att förhandling icke kommit till stånd skall part anses ha fullgjort

sin förhandlingsskyldighet, då för förhandling mött hinder, som icke

berott på honom, eller då motparten utan iakttagande av sin förhandlingsskyldighet

vidtagit stridsåtgärd för tvistens lösande.

Samhällsfarliga konflikter

15 §.

Förmenar part, att konflikt är ägnad att otillbörligt störa viktiga samhällsfunktioner,

skall på hans begäran förhandling äga rum mellan parterna

i syfte att undvika, begränsa eller häva konflikten. Vägrar part att

ingå i förhandling eller kan enighet ej uppnås vid förhandling, äger part

hänskjuta till statstjänstenämnden att pröva om konflikten är av beskaffenhet

som här ovan sägs.

16 §.

Har fråga om konflikts samhällsfarlighet enligt vad i 15 § sägs hänskjutits

till statstjänstenämnden, skall varslad stridsåtgärd, som ej redan påbörjats,

uppskjutas i avvaktan på nämndens utlåtande.

Föreligger ej nämndens utlåtande inom två veckor från det frågan hänskjutits

till nämnden, är part dock oförhindrad att påbörja stridsåtgärden,

såframt icke nämnden med hänsyn till behovet av rådrum förordnat om

uppskov med avgivande av utlåtandet. Har sådant förordnande meddelats,

är parten ej skyldig att uppskjuta stridsåtgärden längre än till dess tre

veckor förflutit från det frågan hänsköts till nämnden.

17 §.

Nämnden är beslutför endast om den är fulltalig. Som nämndens beslut

gäller den mening varom flertalet förenar sig.

Nämndens utlåtande skall genom ordförandens försorg tillställas parterna.

Har nämnden funnit konflikten vara av beskaffenhet som i 15 § sägs,

skall nämnden i sitt utlåtande hemställa till vederbörande att undvika,

begränsa eller häva konflikten.

Detta avtal träder i kraft å dag, som parterna framdeles bestämma, och

gäller tills vidare med en uppsägningstid av sex månader. Uppsäges avtalet

av en part, gäller uppsägningen för samtliga parter. Ändock att sex månader

förflutit efter uppsägningen skola 3—14 §§ i detta avtal gälla för parter,

som äro bundna av annat kollektivavtal.

Stockholm den 3 september 1963.

För Civildepartementet

Bertil Löfberg

För Statstjänarkartellen

Gustaf Kolare

För Sveriges akademikers centralorganisation

J. C. Almquist

9 liihang till riksdagens protokoll 0)65.

För Statstjänstemannens riksförbund
Georg

Nyqvist

För Tjänstemännens centralorganisations

statstjänstemannasektion

Åke Hedlund

samt. Nr 60

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

Huvudavtal

r

mellan, å ena sidan, Landstingens centrala lönenämnd, Svenska kommunförbundet

och Svenska stadsförbundet, samt, å andra sidan, Svenska kommunalarbetareförbundet,

Sveriges akademikers centralorganisation och

Tjänstemännens centralorganisation jämte till nämnda arbetstagarorganisationer

anslutna riksorganisationer

Kap. 1. Definitioner

§1.

I detta avtal avses med: .<•,

kommunförbund Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet

(Landstingens centrala lönenämnd) och Svenska stadsförbundet;

huvudorganisation Svenska kommunalarbetareförbundet, Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO) och Tjänstemännens centralorganisation

(TCO);

arbetstagarorganisation huvudorganisation, till huvudorganisation ansluten

riksorganisation och till sådana organisationer ansluten lokal organisation

;

central part kommunförbund samt på arbetstagarsidan huvudorganisation

eller till huvudorganisation ansluten riksorganisation;

central förhandling förhandling mellan centrala parter; samt

lokal förhandling förhandling mellan kommun och arbetstagarorganisation.

Kap. II. Förhandling sregler vid upprättande av kollektivavtal

§2.

Förhandling om upprättande eller prolongering av kollektivavtal skall

föras som central förhandling, om central part gör framställning härom.

§ 3.

Har central förhandling enligt § 2 begärts, må beträffande därav berörd

fråga lokal förhandling icke påkallas eller föras, innan den centrala förhandlingen

är avslutad.

§4.

Mellan kommun och arbetstagarorganisation får icke avtalas om villkor,

som innebär avvikelse från central överenskommelse, i vidare mån än avvikelsen

är tillåten enligt den centrala överenskommelsen.

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kangl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

§ 5.

Parterna är å ömse sidor pliktiga att verka för att träffad överenskommelse

snarast genomföres samt att, då överenskommelsen avser kollektivavtal,

sådant avtal snarast upprättas.

Kap. 111. Regler för handläggning av tvister

§ 6.

Under tid, då kollektivavtal gäller, skall i tvist mellan de av avtalet bundna

parterna förhandling äga rum i den ordning, som föreskrives i detta kapitel.

Ändock att avtalet upphört att gälla, skall enahanda förhandlingsordning

iakttagas i tvist om avtalets tolkning eller tillämpning.

§ 7.

Förhandling, som avses i § 6, föres i första hand som lokal förhandling

med den arbetstagarorganisation som tvisten närmast rör.

Protokollsanteckning till §§ 6 och 7

Här avses icke att begränsa användningen av direkt överläggning mellan

arbetsledning och arbetstagare för utjämnande av meningsmotsättningar.

§ 8.

Lokal förhandling skall påbörjas snarast, dock senast tre veckor efter det

den påkallats, såframt ej parterna enas om uppskov.

§ 9.

Kan uppkommen tvist ej lösas vid lokal förhandling, ankommer det på

part, som vill fullfölja ärendet, att hänskjuta frågan till central förhandling.

Framställning om sådan förhandling skall av vederbörande centrala

part göras hos motparten senast två månader från den dag, den lokala

förhandlingen enligt § 16 skall anses avslutad.

§ 10.

Då tvistens beskaffenhet eller andra omständigheter föranleder det, må

tvisten upptagas direkt till central förhandling därest de centrala parterna

är ense därom.

§ 11.

Central förhandling skall påbörjas snarast, dock senast tre veckor efter

det den påkallats, såframt parterna ej enas om uppskov.

§ 12.

Råder tvist om anspråk på grund av kollektivavtal och har det förhållande,

vartill anspråket hänför sig, varit känt å arbetsgivarsidan för vederbörande

förvaltningsmyndighet respektive å arbetstagarsidan för vederbörande

riksorganisation eller lokal organisation i fyra månader utan att förhandling

begärts, har rätten att påkalla förhandling rörande anspråket för9f

Bihang till riksdagens protokoll 1905. 1 samt. Nr 60

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

lorats. Oberoende av sådan kännedom om förhållandet är rätten att påkalla

förhandling i allt fall försutten om och i den mån förhållandet ligger

mer än två år tillbaka i tiden.

Protokollsanteckning till § 12

Utan hinder av vad här sägs må anspråk, som grundas på gällande pensionsbestämmelser,

upptagas till förhandling.

§ 13.

Talan vid arbetsdomstolen må ej väckas av part, med mindre han fullgjort

sin förhandlingsskyldighet enligt detta kapitel. Talan skall väckas

inom tre månader räknat från den dag den centrala förhandlingen enligt

§ 16 skall anses avslutad. Försummar part detta, är han förlustig rätten till

talan.

Vad nu sagts om förlust av talerätt gäller även part, som enligt vad i § 12

är föreskrivet försuttit sin rätt till förhandling i frågan.

§ 14.

Ändock att förhandling icke kommit till stånd, skall part anses ha fullgjort

sin förhandlingsskyldighet, då för förhandling mött hinder, som icke

berott på honom, eller då motparten utan iakttagande av sin förhandlingsskyldighet

vidtagit stridsåtgärd för tvistens lösande.

Kap. IV. Protokoll m. m.

§ 15.

Vid förhandling skall föras protokoll, som justeras av parterna.

§ 16.

Förhandling skall anses avslutad den dag, då parterna, enligt vad som

framgår av anteckning i förhandlingsprotokoll eller av andra omständigheter,

enats om att förklara förhandlingen slutförd eller, vid bristande enighet

därom, då part givit motparten skriftligt besked om att han anser förhandlingen

slutförd.

Kap. V. Stridsåtgärder

§ 17.

Arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed

jämförlig stridsåtgärd må icke i något fall vidtagas.

a) förrän sju dagar förflutit efter det skriftligt meddelande lämnats motparten

om den tilltänkta stridsåtgärden;

b) utan att åtgärden blivit beslutad eller medgiven av vederbörande kommunförbund

respektive huvudorganisation.

§ 18.

Stridsåtgärd i anledning av viss tvist må därutöver icke vidtagas av part,

som försuttit sin rätt till förhandling i frågan eller icke fullgjort sin förhandlingsskyldighet

jämlikt kapitel III eller efter förhandling icke lämnat

motparten skriftligt meddelande om stridsåtgärden inom tre månader från

den dag förhandlingen enligt § 16 skall anses avslutad.

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 ur 1965

Kap. VI. Samhällsfarliga konflikter in. m.

§ 19.

I syfte att förhindra samhällsfarliga konflikter inom kommunal verksamhet

skall finnas en av parterna gemensamt tillsatt central nämnd med uppgifter

som nedan sägs.

§ 20.

Den centrala nämnden består av sex ledamöter. Av dessa utser Landstingens

centrala lönenämnd, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet,

Svenska kommunalarbetareförbundet, TCO och SACO vardera en

ledamot. För envar ledamot utses enligt samma grunder två ersättare.

Ledamot och ersättare utses för en tid av två år.

Nämnden utser ordförande och vice ordförande bland sina ledamöter.

§ 21.

Förmenar part, att konflikt är ägnad att otillbörligt störa viktiga samhällsfunktioner,

skall på hans begäran förhandling äga rum mellan parterna

i syfte att undvika, begränsa eller häva konflikten. Vägrar part att ingå

i förhandling eller kan enighet ej uppnås vid förhandling, äger part hänskjuta

till centrala nämnden att pröva om konflikten är av beskaffenhet

som här ovan sägs.

§ 22.

Har frågan om konflikts samhällsfarlighet enligt vad i § 21 sägs hänskjutits

till centrala nämnden, skall varslad stridsåtgärd, som ej redan påbörjats,

uppskjutas i avvaktan på nämndens utlåtande.

Föreligger ej nämndens utlåtande inom två veckor från det frågan hänskjutits

till nämnden, är part dock oförhindrad att påbörja stridsåtgärden,

såframt icke nämnden med hänsyn till behovet av rådrum förordnat om

uppskov med avgivande av utlåtandet. Har sådant förordnande meddelats,

är parten ej skyldig att uppskjuta stridsåtgärd längre än till dess tre veckor

förflutit från det frågan hänsköts till nämnden.

§ 23.

Nämnden är beslutför endast om den är fulltalig. Som nämndens beslut

gäller den mening, varom flertalet förenar sig.

Nämndens utlåtande skall genom ordförandens försorg tillställas parterna.

Har nämnden funnit konflikten vara av beskaffenhet som i § 21 sägs,

skall nämnden i sitt utlåtande hemställa till vederbörande alt undvika, begränsa

eller häva konflikten.

Parterna förbinder sig att verka för att detta avtal blir genom fri överenskommelse

antaget att gälla såsom kollektivavtal jämväl mellan, å ena

sidan, till kommunförbunden anslutna kommuner samt, å andra sidan, undertecknade

huvudorganisationer och till dem anslulna riksorganisationer.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Detta avtal träder i kraft å dag, som kommunförbunden och huvudorganisationerna

framdeles bestämmer, och gäller tills vidare med en uppsägningstid

av sex månader. Uppsäges avtalet av kommunförbund eller huvudorganisation,

gäller uppsägningen för samtliga av avtalet bundna parter. Uppsägning

skall för att vara giltig ske skriftligen och vara åtföljd av förslag

till ny överenskommelse. Ändock att sex månader förflutit efter uppsägning

skall §§ 1—18 gälla för parter, som är bundna av annat kollektivavtal.

Stockholm den 11 januari 1964.

Landstingens centrala lönenämnd Svenska kommunförbundet

Arvid Eskel John Ljungqvist

/ S. Rogen / Hans Forselius

Svenska stadsförbundet Svenska kommunalarbetare
förbundet
Arne

Lundberg Gunnar Hallström

/ Eugen Björkman / K. Erik Lindvall

För SACO och till SACO anslutna För TCO och till TCO anslutna

riksorganisationer riksorganisationer

Harald Håkansson Sven Ahlgren

/ Åke Hedlund

f

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

263

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 10 mars

1965.

Närvarande:

justitierådet Hagbergh,

regeringsrådet Wilkens,

justitieråden Riben,

Bergsten.

Enligt lagrådet den 10 december 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll

över civilärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 27 november 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till 1) statstjänstemannalag, 2) lag om tjänstemän

hos kommuner m. fl. (kommunaltjänstemannalag), 3) lag om inskränkning

i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut, 4) lag angående

ändring i lagen den 11 september 1936 (nr 506) om förenings- och

förhandlingsrätt, 5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj

1920 (nr 245) om medling i arbetstvister, 6) lag angående upphävande av

lagen den 17 maj 1940 (nr 331) om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän,

7) lag om ändring i brottsbalken, 8) lag angående ändring i lagen

den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol, 9) lag angående ändring i

lagen den 20 maj 1955 (nr 261) om avstängning av domare, 10) lag angående

ändrad lydelse av i § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff

för krigsmän, 11) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17

maj 1963 (nr 114) om semester.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Ingmar Lidbeck och hovrättsassessorn Georg Normark.

Lagförslagen föranledde följande yttranden.

Den föreslagna lagstiftningen i allmänhet

Regeringsrådet Wilkens samt justitieråden Riben och Bergsten:

Vid granskningen av den föreslagna lagstiftningen rörande de offentliga

tjänstemännens förhandlingsrätt m. m. har lagrådet att utgå från det

av 1964 års riksdag såsom vilande antagna förslaget till ändring av regeringsformens

regler om statstjänstemännen ävensom det likaledes såsom

vilande antagna förslaget om inrättande av en riksdagens lönedelegation.

s. 264 Kontrollera mot PDF

264 Kungl. Maj:Is proposition nr 60 år 1965

Förstnämnda ändring i regeringsformen innebär att grundläggande bestämmelser

om statstjänstemännens rättsställning, utom såvitt angår domares

oavsättlighet, överföras från regeringsformen till särskild lag, stiftad av

Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt efter lagrådets hörande. Den lönedelegation

som avses skola inrättas skall ha till uppgift att i förhandlingsfrågor

rådgöra med statsrådsledamot, som Kungl. Maj :t därtill förordnat,

samt att å riksdagens vägnar godkänna förhandlingsöverenskommelse som

träffas i sådan fråga.

Utvecklingen under de senaste decennierna har lett till att stats- och

kommunal tjänstemännens löner och övriga förmåner i realiteten avgöras

genom förhandlingar med tjänstemännens organisationer. Såsom departementschefen

framhållit torde praktiskt taget allmän enighet råda om att

eu ny författningsmässig reglering av tjänstemännens förhandlingsrätt

måste ansluta sig till och i huvudsak befästa den utveckling som sålunda

ägt rum. Vad departementschefen i detta sammanhang anfört om fördelarna

av att förhandlingsöverenskommelserna få rättsverkan såsom kollektivavtal

torde vara oemotsägligt.

Övergång till avtalsmässig reglering av de offentliga tjänstemännens anställningsvillkor

medför som en naturlig konsekvens, att oenighet om villkoren

kan utlösa användning av fackliga stridsmedel, i kollektivavtalsförhållanden

främst strejk och lockout. Denna konsekvens kräver uppmärksamhet

dels med hänsyn till att vitala samhällsfunktioner under alla omständigheter

måste upprätthållas och dels från synpunkten av stridsåtgärdernas

förenlighet med den hävdvunna grundsatsen om oavsättlighet för

vissa grupper av tjänstemän. Diskussionen om tjänstemännens förhandlingsrätt,

såväl i det föreliggande lagstiftningsärendet som tidigare, har till

stor del rört sig om dessa frågor.

Vad först angår s. k. samhällsfarliga konflikter har departementschefen

uttalat, att samhället måste äga medel att värja sig mot konflikter som

skulle kunna äventyra rikets säkerhet, medborgarnas trygghet till liv och

egendom eller vården av sjuka, omhändertagna och andra behövande eller

medföra allvarliga rubbningar i samhällsekonomin eller folkförsörjningen.

Konflikter med sådana verkningar kunde emellertid förekomma även på

den enskilda arbetsmarknaden. Skillnaden mellan offentlig och enskild verksamhet

i fråga om sårbarhet vid arbetskonflikter syntes vara mera en gradskillnad

än en artskillnad. Vid en bedömning av spörsmålet med vilka medel

samhället borde skydda sig mot samhällsfarliga konflikter borde därför

principiell skillnad ej göras mellan allmän och enskild verksamhet.

Efter erinran om innehållet i de preliminära avtal som staten och kommunförbunden

träffat med tjänstemännens huvudorganisationer framhåller

departementschefen särskilt betydelsen av den utsträckta fredsplikt

efter förhandlingssammanbrott, som parterna underkastat sig och som möjliggjorde

ingående överväganden om verkningarna av en förestående kon
-

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

flikt. Det hade enligt departementschefens mening icke varit lämpligt att

låta de i avtalen omförmälda nämnderna med för parterna bindande verkan

avgöra, huruvida en konflikt med hänsyn till föreliggande samhällsintressen

kunde tillåtas eller icke. Inom det offentliga tjänstemannaområdet

borde det vara statsmakterna förbehållet att bestämma härom. Ingen

ifrågasatte Kungl. Maj :ts och riksdagens rätt att tillgripa tvångslagstiftning

till skydd för vitala samhällsintressen.

Utan tvivel är den statliga och kommunala verksamheten till stora delar

av sådan art, att det i fråga om arbetskonflikters samhällsfarlighet icke

föreligger någon principiell skillnad i förhållande till åtskilliga områden

av enskild verksamhet. Särskilt gäller detta helt naturligt statens och kommunernas

affärsdrivande verksamhet. Redan här blir dock frågan tveksam

i den mån verksamheten utövas med stöd av en faktisk eller rättslig monopolställning.

Beträffande verksamhetsområden som exempelvis sjukvård

och undervisning kan det knappast bestridas, att arbetsinställelser på sådana

områden drabba samhälleliga intressen på ett mera direkt sätt än konflikter

på den enskilda arbetsmarknaden, även om dylika konflikter kunna

medföra mycket kännbara verkningar på statliga och kommunala verksamhetsområden

liksom för samhället i dess helhet. Och vad angår sådan

offentlig verksamhet som är oskiljaktig från själva statsbegreppet — det

militära försvaret, rätts- och polisväsen m. m. —■ är det tämligen meningslöst

att anställa någon jämförelse med enskild verksamhet i fråga om arbetskonflikters

samhällsfarlighet.

Att i lag avgränsa de offentliga verksamhetsområden, där med hänsyn

till samhälleliga intressen arbetsinställelse icke kan tolereras, torde möta

närmast oöverstigliga svårigheter. För ändamålet skulle erfordras ingående

undersökningar av förhållandena inom olika offentliga verksamhetsgrenar

och överväganden rörande varjehanda tänkbara konfliktfall. Värdet

av gränsdragningen skulle med hänsyn till omöjligheten att förutse

utvecklingen ändock bli tvivelaktigt. Vid övergång till en avtalsmässig

reglering av tjänstemännens anställningsförhållanden torde det därför vara

nödvändigt eller i varje fall lämpligt att, såsom i förslaget skett, behandla

frågan om användning av fackliga stridsmedel enhetligt för alla

grenar av offentlig verksamhet. Detta innebär att man måste lita till någon

form av tjänstepliktslagstiftning — vartill även lagstiftning om obligatorisk

skiljedom i intressetvister kan hänföras — såsom yttersta garanti mot

samhällsfarliga konflikter. De remitterade lagförslagen innehålla i sådant

hänseende ingenting utöver bestämmelserna i 40 § statstjänstemannalagen,

vilka endast avse förhållandena vid krig och krigsfara och kunna betraktas

såsom ett komplement för statstjänstemännens del till den allmänna

tjänstepliktslagen den 17 april 1959, vars räckvidd är på samma sätt begränsad.

Detta måste betecknas som eu brist. Det må vara riktigt att stats
-

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 ur 1965

makternas rätt att tillgripa tjänstepliktslagstiftning till skydd för vitala samhällsintressen

är obestridd och att i de preliminära huvudavtalen med

tjänstemännens organisationer upptagna bestämmelser om utsträckt fredsplikt

vid samhällsfarliga konflikter ge visst rådrum för genomförande av

sådan lagstiftning. Kvar står dock att det ovillkorliga anspråk på tjänsteuppgifternas

fullgörande, som hittills kunnat riktas i varje fall mot statens

ordinarie tjänstemän, med den nya lagstiftningen uppges. Detta gäller även

de med själva statsbegreppet oskiljaktigt sammanhörande offentliga funktionerna.

Även om man har anledning att hysa tilltro till tjänstemannaorganisationernas

ansvarskänsla och vilja att undvika konflikter som skulle

kunna lamslå myndigheternas verksamhet, är det principiellt otillfredsställande

att, om en sådan konflikt likväl inträffar, skydd för vitala samhällsfunktioner

skall behöva skapas genom en mer eller mindre improviserad

lagstiftning. Det hade därför varit önskvärt att de föreslagna tjänstemannalagarna

kompletterats med en beredskapslag, angivande formerna och de

allmänna principerna för sådana tvångsingripanden på det offentliga tjänstemannaområdet

som i undantagsfall kunna bli nödvändiga.

Emellertid torde lagförslagen till väsentlig del avspegla resultatet av förhandlingar

med tjänstemannaorganisationerna. Lagrådet saknar helt naturligt

möjlighet att bedöma, vilka förutsättningar som kunna ha funnits

att uppnå samförstånd med organisationerna om en beredskapslag av nyssnämnda

karaktär. Med hänsyn härtill och då ett eventuellt behov av tvångsingripanden

utan tvivel kan tillgodoses genom tjänstepliktslagstiftning in

casu vilja vi icke på grund av de anförda principiella betänkligheterna avstyrka,

att den föreslagna regleringen av de offentliga tjänstemännens ställning

nu genomföres.

Beträffande frågan, huruvida den i § 36 regeringsformen fastslagna onvsättlighetsprincipen

utgör hinder för strejk- och lockouträtt, fann 1956 års

förhandlingsrättsutredning det icke möjligt att förena stridsåtgärder av sådant

slag med oavsättligheten. I departementspromemorian, till vilken det

remitterade förslaget ansluter sig, hävdas en annan uppfattning. Man har

där funnit, att det icke bör möta hinder från principiella, rättsliga synpunkter

mot att jämställa oavsättlig tjänsteman med arbetstagare i enskild tjänst

i fråga om tillgång till kollektiva stridsmedel.

Till en början må anmärkas, att enligt den såsom vilande antagna ändringen

av § 36 regeringsformen* varigenom grundlagsskyddet för oavsättligheten

inskränkts att gälla domare, ordet »avsättas» utbytts mot uttrycket

»skiljas från tjänsten». Samma uttryck användes i förslaget till statstjänstemannalag

29 §, som innehåller den nya allmänna bestämmelsen om anställningsskydd.

För spörsmålet huruvida oavsättligheten skall anses hindra

strejk och lockout torde emellertid denna ändring i uttryckssätt i och för

sig sakna betydelse.

Avgörande för frågan är tydligen vad man vill inlägga i oavsättlighetsbe
-

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

greppet. Att fixera de garantier som principen numera skall anses innefatta

är vanskligt. Klart är dock, att § 36 regeringsformen tillförsäkrat de av lagrummet

omfattade tjänstemännen skydd för tjänsteinnehavet så till vida att

de — bortsett från avsked i samband med pensionering eller förlorad tjänstebehörighet

samt vissa specialfall — icke kunnat entledigas annat än genom

dom på avsättning. Härutöver har enligt hittills vedertagen uppfattning

skyddet för tjänsteinnehavet ansetts innefatta en garanti för tjänstemannen

att uppbära den med tjänsten förenade lönen.

I nu angivna hänseenden har, enligt den i departementspromemorian företrädda

uppfattningen, lagförslaget icke ansetts träda oavsättligheten för

nära. Skyddet för tjänsteinnehavet anses bevarat genom att anställningsförhållandet

icke brytes av strejk eller lockout. Beträffande lönegarantin

uttalas att den, även om den enligt gällande rätt utgör hinder mot lockout,

ej synes vara nödvändigt förbunden med oavsättlighet. Det framhålles härvid,

att lönegarantin är oklar till sin innebörd. Vad som åsyftas synes vara

det förhållandet, att löneskyddet med hänsyn till övergångsbestämmelserna

till 1957 års löneförordning icke innefattar någon garanti beträffande löneförmånens

storlek för tjänstemän, på vilka löneförordningen vunnit tilllämpning.

I ett system, där lönerna bestämmas efter fria förhandlingar och

regleras i avtal, skulle under alla förhållanden, framhålles det i promemorian,

värdet av en dylik lönegaranti te sig ovisst.

Det skall icke bestridas att det salunda förda resonemanget grundar sig

på realiteter. Dock torde kunna sägas att det betecknar en förskjutning i

tänkesätt. Pa liknande vis har tidigare, med av tidsförhållandena betingade

ändringar i betraktelsesättet, åt stadgandet i § 36 regeringsformen givits en

alltmera uttunnad innebörd. Redan förpliktelsen för tjänstemannen att avgå

vid viss ålder eller dessförinnan vid långvarig tjänsteoduglighet har utgjort

en avvikelse från bestämmelsernas ursprungliga ståndpunkt. Nyss har

nämnts det ändrade innehall, som lönegarantin fått genom övergångsbestämmelserna

till 1957 års löneförordning. Erinras kan även om hur det

med oavsättligheten förenade förflyttningsskyddet inskränkts genom föreskrifter

i avlöningsreglementen.

Det lär icke kunna förnekas, att den förändring i tjänstemännens ställning,

som inträder i följd av det nu föreliggande förslaget, innebär en ytterligare

glidning i uppfattningen om oavsättlighetens innehåll. Rätten till

strejk och lockout kan icke undgå att återverka i sådant avseende. Icke

minst framträder detta beträffande oorganiserade tjänstemän, vilka vid

lockout skulle genom lönebortfallet reellt försättas i eu situation som om de

suspenderats för den tid lockouten varar.

Nu påtalade verkningar torde dock icke behöva utgöra något avgörande

hinder mot förslagets genomförande. Visserligen bär det hittills varit för

den allmänna rättsuppfattningen främmande att sådana stridsåtgärder som

strejk och lockout skulle kunna vidtagas av eller mot oavsättlig tjänsteman.

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Något hinder mot att i detta avseende genom lag ge oavsättligheten ett modifierat

innehåll kan dock svårligen anses föreligga. Att praktiska skäl tala

för att i fråga om tillgången till stridsåtgärder icke göra skillnad mellan

oavsättliga och andra tjänstemän synes oomtvistligt.

Ej heller med hänsyn till oavsättlighetsprincipen finna vi således hinder

möta mot den föreslagna regleringen av de offentliga tjänstemännens ställning.

De remitterade lagförslagen innefatta en tämligen fullständig reglering av

de offentliga tjänstemännens anställningsförhållanden. Till stora delar innebära

dock förslagen endast en kodifiering av gällande rätt, sådan den

kommit till uttryck i skilda författningar och i praxis. Bortsett från förhandlingsrätten

och därmed sammanhängande spörsmål ha några mera ingående

utredningar rörande tjänstemännens ställning ej verkställts i detta

sammanhang. Frågan om en reformering av ämbetsansvaret har sålunda

uppskjutits, ehuru tidigare förutsatts att denna fråga skulle lösas i samband

med tjänstemännens förhandlingsrätt. En närmare översyn av tjänstemannarätten

är behövlig även i vissa andra hänseenden. Det är under sådana

förhållanden ofrånkomligt, att vissa brister ha kommit att vidlada

förslagen. Vi ha emellertid vid granskningen funnit förslagen, bedömda med

denna utgångspunkt, vara i sina huvuddrag förtjänstfullt utformade.

Justitierådet Hagbergh:

Den föreslagna lagstiftningen bär i hög grad prägeln av att utgöra en lagstiftning

för tjänstemän anslutna till arbetstagarorganisationerna. Detta är

helt naturligt med hänsyn till syftet att nå fram till en utvidgad förhandlingsrätt.

Man kommer emellertid icke ifrån det faktum att en stor del av

tjänstemännen icke äro organiserade, vilket förhallande sannolikt kommer

att bestå i vart fall under avsevärd tid. Lagstiftningen bör självfallet ej ens i

detaljer ges en sådan utformning att den kan utnyttjas som ett instrument

för att framtvinga organisationstillhörighet.

De problem som här möta äro emellertid, såsom de verkställda utredningarna

ge vid handen, svårbemästrade. Förhandlingsrätten och spörsmålet om

arbetskonflikter ha närmast anknytning till de organiserade tjänstemännen.

Vad dessa lyckas förhandlingsvägen uppnå beträffande anställningsvillkor

kan sägas icke böra utan vidare komma oorganiserade tjänstemän till godo.

Tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare rörande tjänsteförhållanden

borde helst lösas enhetligt för samtliga parter. Måhända kommer framdeles

att visa sig att den bästa lösningen är den som bygger på att en allmän tjänstedomstol

tillskapas eller att arbetsdomstolen omgestaltas till en sådan domstol,

vilken skulle ha att döma i alla mål rörande tjänsteavtal, kollektiva såväl

som enskilda (jfr riksdagens skrivelse 1960 nr 221).

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 är 1065

Genom 1966 års lag om förenings- och förhandlingsrätt tryggades för arbetstagare

i allmänhet rätten att kollektivt förhandla med arbetsgivaren. Lagen

är emellertid icke tillämplig på sådana arbetstagare i statens och kommunernas

tjänst, vilka äro underkastade ämbetsansvar. En viss begränsad

förhandlingsrätt för dessa befattningshavare finnes dock enligt särskilda

författningar. På sätt föredragande departementschefen uttalar i remissprotokollet,

har de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt i praxis utvecklats

långt härutöver, och rättsförhållandet mellan stat och kommun, å

ena, samt tjänstemännen och deras organisationer, å andra sidan, framstår

som i flera hänseenden oklart.

Redan av det sagda framgår att det är angeläget att få till stånd en lagstiftning

på förevarande område. I likhet med lagrådets övriga ledamöter

finner jag att en övergång till avtalsmässig reglering av de offentliga tjänstemännens

anställningsvillkor bör godtagas. En annan sak är, huruvida en sådan

ståndpunkt bör medföra att oenighet om anställningsvillkor skall kunna

utlösa användning av fackliga stridsmedel. Inom den privata arbetsmarknaden

torde en dylik konsekvens i allmänhet anses naturlig. När det gäller

tjänstemän hos stat och kommun måste emellertid uppmärksammas att stora

delar av den offentliga verksamheten ingå som nödvändiga led i den statliga

och kommunala förvaltningen samt att fullgörandet av vitala samhällsfunktioner

icke får lamslås eller allvarligt försvåras. Jag kan i stort sett instämma

i de uttalanden som i dessa hänseenden gjorts av lagrådets övriga

ledamöter men anser mig icke kunna stanna därvid.

Ju mera vidsträckt den sektor av det offentliga verksamhetsområdet är,

som kan tänkas bli föremål för en lagstiftning om tjänsteplikt, dess mera

skenbar blir den rätt att tillgripa stridsåtgärder som medges enligt den nu

föreslagna lagstiftningen. Man frågar sig också om icke de ifrågasatta reglerna

härom i dagens läge framstå som övervägande teoretiska. Hela lagförslaget

uppbäres för övrigt av tilltron till arbetstagarorganisationernas framsynthet

och deras lojalitet mot samhället — detta säkerligen med rätta. Eu

lagstiftning av den utomordentliga betydelse varom här är fråga bör emellertid

ulformas så att den framstår som en ur samhällelig synpunkt tillfredsställande

lösning av föreliggande problem på lång sikt. Med en sådan

uppfattning spelar det mindre roll att uppgörelser om anställningsvillkor

kunna förväntas utan större svårigheter komma till stånd mellan stat och

kommun, å ena sidan, samt förefintliga arbetstagarorganisationer, å andra

sidan. Däremot blir det av avgörande betydelse, huru organisationerna i

framtiden komma att bedriva sin verksamhet. Man vet föga härom.

Vad angår de verksamhetsområden, där med tämligen stor säkerhet kan

antagas att vid fall av behov en tjänstepliktslagstiftning skulle genomföras,

lärer rätten att använda fackliga stridsmedel bli tämligen, om ej helt, utan

reellt innehåll. Man kan ställa frågan, om ej beträffande nu avsedda grenar

av den statliga och kommunala verksamheten — sannolikt äro de av bety
-

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

dande omfattning — det för arbetstagarna själva vore till större gagn att någon

form av obligatoriskt skiljedomsförfarande komine till stånd än att de

finge lita till arbetsgivarens objektivitet och förståelse för rimliga löneanspråk

eller andra önskemål från tjänstemännens sida.

Vid remissbehandlingen har från vissa håll uttryckts farhågor för att införandet

av rätt till arbetsinställelse komme att få olyckliga följder för samhället

eller i vart fall icke innebure en ändamålsenlig lösning. Jag delar

dessa farhågor och kan icke finna att bestämmelserna i de statliga och kommunala

huvudavtalen ge tillfredsställande skydd mot samhällsfarliga konflikter.

Att på detta område uppnå likställighet med den enskilda arbetsmarknaden

förefaller vara av underordnad betydelse bl. a. med hänsyn till

de betydande olikheter som äro till finnandes mellan den privata och den

offentliga sektorn. Det anförda ger mig anledning uttala den slutsatsen, att

en rätt till stridsåtgärder i enlighet med den föreslagna lagstiftningen icke

bör accepteras. Reglerna om arbetskonflikter böra sålunda enligt min mening

utgå. I vilken mån detta skulle påverka andra bestämmelser i de remitterade

förslagen eller göra kompletteringar erforderliga torde icke kunna

avgöras utan närmare undersökning. Sannolikt skulle slopande av nämnda

regler medföra behov av ett i jämförelse med de remitterade lagförslagen

utvidgat förbud mot vidtagande av stridsåtgärder, kombinerat med någon

form av obligatoriskt skiljedomsförfarande. Under åberopande av det sagda

finner jag mig icke kunna tillstyrka lagförslagen i föreliggande skick.

För den händelse genomförandet av en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse

med de remitterade förslagen icke anses möta hinder av nu angivna

skäl, vill jag — utöver vad som framgår av nedan intagna yttranden

angående lagförslagen — anföra följande. Beträffande frågan huruvida med

hänsyn till oavsättlighetsprincipen hinder kan anses möta mot den ifrågasatta

regleringen av de offentliga tjänstemännens ställning instämmer jag

med lagrådets övriga ledamöter. I anslutning till dessa ledamöters uttalanden

vill jag vidare understryka angelägenheten av att en reformering sker

av ämbetsansvaret liksom en närmare översyn av tjänstemannarätten även

i vissa andra hänseenden. — I ett avseende, vilket av mig närmare behandlas

under förslaget till ändringar i brottsbalken, anser jag att mot förslaget

kan riktas en allvarlig erinran av principiell natur, nämligen i vad

angår skillnaden i påföljd för organiserade resp. oorganiserade tjänstemän

som deltaga i strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd (jfr 15 och 16 §§

förslaget till statstjänstemannalag samt 3 och 4 §§ förslaget till kommunaltjänstemannalag).

Justitierådet Riben:

Den föreslagna regleringen av oorganiserade tjänstemäns rättsställning i

fråga om arbetskonflikter är enligt min mening mindre tillfredsställande.

Jag återkommer härtill vid 15 § statstjänstemannalagen.

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

Justitierådet Hagbergh, regeringsrådet Wilkens och justitierådet Riben:

För genomförande av en principiellt så betydelsefull förändring i de offentliga

tjänstemännens ställning som lagfästande av strejk- och lockouträtt

innebär måste enligt vår mening ställas det villkoret, att redan anställda

tjänstemän få möjlighet att i någon form taga ställning till huruvida de

vilja inordna sig under lockouträtten eller icke. Liknande möjlighet har i

tidigare sammanhang, när fråga varit om regleringar som kunnat inkräkta

på principen om oavsättlighet, beretts i den formen, att i övergångsbestämmelser

till den nya författningen intagits föreskrift om att tjänsteman, som

icke ville bli underkastad författningens bestämmelser, hade att inom viss

tid göra anmälan därom. En övergångsbestämmelse av nu åsyftat slag upptogs

i departementspromemorian men har i det remitterade förslaget uteslutits

med hänsyn främst till praktiska svårigheter. Enligt vår mening

kunna dock övergångsbestämmelser av detta slag icke undvaras. Vi återkomma

till denna fråga vid behandlingen av övergångsbestämmelser till lagförslagen.

De särskilda lagförslagen

Förslaget till statstjänstemannalag

1 §•

Lagrådet:

I första slycket av förevarande paragraf i förslaget stadgas, att lagen äger

tillämpning på den som är anställd hos staten såsom tjänsteman. Bestämmelsen

synes något för snävt ange det rättsområde som lagen reglerar. Lagrådet

förordar den avfattningen av bestämmelsen, att lagen äger tillämpning

i fråga om anställning med staten såsom arbetsgivare och tjänsteman

såsom arbetstagare.

Genom stadgande i andra stycket ha statsrådets, högsta domstolens och

regeringsrättens ledamöter samt riksdagens ombudsmän undantagits från

lagens tillämpningsområde. I detta sammanhang har departementschefen

berört juslitiekanslerns ställning. Härom har anförts, att regeringsformens

bestämmelser om justitiekanslern icke avse fråga, som regleras i den föreslagna

lagen, och att det därför ej finns skäl att undantaga honom. Emellertid

intar justitiekanslern en speciell, regeringen närstående ställning,

vartill kommer att hans ämbetsåligganden till väsentlig del äro tämligen

likartade med riksdagens ombudsmäns. Lagrådet hemställer, att justitiekanslern

hänföres till kretsen av dem som skola vara undantagna från lagens

bestämmelser.

Departementschefen har i remissprotokollet gjort vissa uttalanden i frågan,

vilken ställning i arbetsrättsligt hänseende de tjänstemän komma att

s. 272 Kontrollera mot PDF

272 Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

intaga som ej omfattas av statstjänstemannalagen. Härom har framhållits,

att de liksom andra tjänstemän med ämbetsansvar få förhandlingsrätt enligt

1936 års lag och att lagligt hinder mot reglering i kollektivavtal av löner

och andra förhandlingsbara frågor icke föreligger. Vidare har erinrats

om att det föreslagna tillägget till 20 kap. 4 § brottsbalken — innebärande

att tjänstemans deltagande i organisationsmässig strejk eller därmed jämförlig

stridsåtgärd ej betraktas som tjänstefel — blir tillämpligt på samtliga

tjänstemän med ämbetsansvar. Beträffande villkoren i övrigt för rätten till

stridsåtgärder anser departementschefen reglerna i 15 § statstjänstemannalagen

analogt tillämpliga. Lagrådet vill uttala tvekan rörande en sådan analogi,

när det gäller befattningshavare som genom uttryckligt stadgande

undantagits från lagens tillämpningsområde. Beträffande exempelvis justitieråd

och regeringsråd bör beaktas den särskilda ställning de intaga såsom

ledamöter av rikets högsta dömande organ. Bedömningen av frågan

om rätten till stridsåtgärder, såvitt angår de från statstjänstemannalagen

undantagna kategorierna av tjänstemän — vilken fråga såsom departementschefen

framhåller har övervägande teoretiskt intresse — kan salunda

enligt lagrådets mening icke ske enbart med ledning av regleringen i statstjänstemannalagen

utan bör grundas även på andra överväganden.

Förevarande paragraf kan lämpligen upptaga stadgande därom att bestämmelserna

om tjänst äga motsvarande tillämpning på vikariat, om ej

annat anges. Föreskrifterna om vikariat i 9 § kunna då förenklas.

Lagrådet förordar, att 1 § får innehålla, i ett första stycke att lagen äger

tillämpning i fråga om anställning med staten såsom arbetsgivare och tjänsteman

såsom arbetstagare, i ett andra stycke att lagen icke gäller statsrådets,

högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter, justitiekansler!!

samt riksdagens ombudsmän ävensom att lagen ej heller är tillämplig beträffande

prästerlig tjänst, och i ett tredje stycke att lagens bestämmelser

om tjänst äga motsvarande tillämpning på vikariat, om ej annat anges.

3 §,

Lagrådet:

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om de begränsningar som

skola gälla i fråga om rätten att träffa avtal om statstjänstemännens anställningsförhållanden.

Alla anställningsfrågor, som ej omfattas av det föreslagna

förbudet mot avtal, skola enligt vad som tramhålles i remissprotokollet

höra till förhandlings- och avtalsområdet. Denna betydelsefulla och

för hela lagförslaget grundläggande ståndpunkt synes böra komma till positivt

uttryck i lagtexten. Lagrådet förordar fördenskull att i paragrafen

upptages, såsom ett första stycke, stadgande av innehåll att i anställningsförhållande

varå lagen är tillämplig gäller vad som är bestämt i avtal.

Frågan om avgränsningen av det avtalsfria området är självfallet icke

s. 273 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 60 ur 1065 273

lättlöst. Det må anmärkas, att frågor avseende exempelvis tjänsteorganisationens

utformning och arbetstidens förläggning icke torde kunna hållas

utanför förhandlingar rörande tjänstemännens löner, oavsett att avtal angående

sådana frågor ej lår träffas. De föreslagna bestämmelserna i ämnet

föranleda emellertid ej i sak erinran från lagrådets sida.

Vad beträffar den redaktionella utformningen av de avtalsbegränsande

bestämmelserna synes det lagrådet mest följdriktigt, att vad som upptagits

under punkten a) placeras sist i uppräkningen. Nämnda punkt omfattar

bl. a. anställnings- eller arbetsvillkor som »regleras i denna lag». Härmed

torde åsyftas även sådana ämnen som i statstjänstemannalagen regleras enbart

genom hänvisning till annan författning. Till förtydligande av bestämmelsen

böra de citerade orden utbytas mot »regleras i denna lag eller i

författning vartill lagen hänvisar».

Det kan förtjäna påpekas, att i 1948 års förhandlingsrättskommittés betänkande

angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt (SOU

1951: 54) upptogs en uttrycklig föreskrift därom att avtal finge slutas rörande

offentlig tjänstemans rätt till uppfinning, dock med reservation för

stadgande i lagen den 18 juni 1949 om rätten till arbetstagares uppfinningar.

Med den utformning förevarande paragraf erhållit utgår lagrådet från att nu

föreliggande lagförslag i detta hänseende har samma innebörd som nyssnämnda

betänkande. I sammanhanget kan nämnas, att det förslag till ny

lag om rätten till arbetstagares uppfinningar, som av särskild utredning

nyligen framlagts (SOU 1964:49), icke innefattar något ändrat ståndpunktstagande

till frågan om arbetstagares principen rätt till sina uppfinningar

(förslaget 2 och 3 §§). Utredningen framhåller, att den med sin inställning

i lagfrågan ansett sig kunna lämna spörsmålet om avtalsmöjligheterna

för statsmyndigheter åsido (bet. s. 34; jfr s. 72 ff).

Justitierådet Riben:

För det stora flertalet stats- och kommunaltjänstemän är regleringen av

de ekonomiska villkoren avsedd att ske genom kollektivavtal. Ett sådant är

enligt 2 § kollektivavtalslagen i princip bindande för medlem av den organisation

som på arbetstagarsidan är part i avtalet men icke för arbetstagare

som står utanför organisationen. Förslaget torde utgå från den uppfattningen

att, där kollektivavtal träffats med en tjänstemannaorganisation,

detta inom sitt tillämpningsområde blir bestämmande även för icke

organisationsansluten tjänstemans anställningsvillkor. En dylik normaliserande

effekt ligger i kollektivavtalets natur och inträder regelmässigt där

denna avtalsform begagnas. Stundom innehålla de oorganiserades anställningsavtal

en bestämmelse om tillämpning av villkoren i kollektivavtal. 1

allmänhet torde dock uttrycklig överenskommelse härom icke träffas. Till

väsentlig del är tillämpningen av kollektivavtalet endast en följd av att ar
-

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

betsgivaren i förhållande till den avtalsslutande arbetarorganisationen är

förpliktad — enligt allmänt vedertagen uppfattning även utan föreskrift

härom i kollektivavtalet — att icke tillämpa sämre villkor för arbetare som

står utanför organisationen. Frågan om den utanförstående arbetarens bundenhet

vid kollektivavtalets villkor ställdes på sin spets i rättsfallet NJA

1948 s. 1. Sådan bundenhet ansågs föreligga, men avgörandet motiverades

av hovrätten (dispensansökan avslagen) med att det på grund av vissa närmare

angivna omständigheter måste anses, att enighet rått mellan arbetsgivaren

och arbetaren om att den senares anställningsvillkor skulle vara

reglerade i överensstämmelse med kollektivavtalet. Rättsfallet kan således

icke anföras såsom belägg för att praxis generellt godtagit principen att arbetstagare

på ett kollektivavtalsreglerat område oavsett organisationstillhörighet

är bunden av kollektivavtalets villkor så snart ej annat avtalats. Det

kan knappast finnas bärande skäl för att —- utan direkt lagstöd — just för

de offentliga tjänstemännen likväl upprätthålla en sådan regel. Att fastställa

vad som för oorganiserade tjänstemän skall anses vara bestämt i avtal

torde därför stundom kunna bereda svårigheter. Härmed följer också

en risk för skiftande bedömanden på ett område, där enhetlighet — f. n.

garanterad genom den offentlige arbetsgivarens ensidiga fastställande av

tjänstemännens anställningsvillkor — är av stor betydelse.

Med hänsyn till det anförda kunde det ifrågasättas att i tjänstemannalagarna

-—- såväl den statliga som den kommunala —- upptaga ett uttryckligt

stadgande av innebörd, att även för sådan innehavare av kollektivavtalsreglerad

tjänst, för vilken kollektivavtalet ej enligt kollektivavtalslagen

är bindande, anställnings- och arbetsvillkor skola anses bestämda i

enlighet med kollektivavtalet, om ej annat är överenskommet. Härigenom

skulle en önskvärd klarhet skapas rörande de oorganiserades ställning. Att

införa en dylik regel enbart på det offentliga tjänstemannaområdet torde

dock knappast vara lämpligt. Det finns anledning förmoda, att i praktiken

tillämpning av kollektivavtalens villkor även på oorganiserade tjänstemän i

stor utsträckning kommer att te sig självklar, oberoende av vad som i detta

hänseende kan — med vanliga tolkningsmetoder — inläggas i de enskilda

anställningsavtalen.

Det torde vara avsett att vissa, företrädesvis högre, tjänstemän skola vara

undantagna från kollektivavtal och att beträffande dem skola gälla bestämmelser

om avlöning in. m., fastställda av staten och genom individuella

överenskommelser accepterade av tjänstemännen. I vilken mån avtalskonstruktionen

här kommer att ha täckning i verkligheten är svårt att bedöma.

Sannolikt kommer även beträffande dessa tjänstemäns anställningsvillkor,

till den del de falla inom avtalsområdet, det reella avgörandet i stor utsträckning

att träffas vid förhandlingar med tjänstemannaorganisationerna.

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungh Maj:ts proposition nr 60 år 1965

4 §..

275

Lagrådet:

Av innehållet i denna paragraf är det endast hänvisningen till vad som

särskilt är stadgat om förtjänst och skicklighet som grund för tjänstetillsättning,

som helt låter inordna sig under rubriken »Anställning av tjänsteman».

Gällande bestämmelser om villkor i olika avseenden för innehav och

utövande av tjänst äro visserligen av grundläggande betydelse i anställningsärenden,

men deras funktion är icke begränsad härtill. En klarare

disposition erhålles enligt lagrådets mening, om avsnittet »Anställning av

tjänsteman» får omfatta endast de i 5—9 §§ upptagna bestämmelserna om

anställningslörfarande och anställningsformer samt 4 § överföres till det

inledande allmänna avsnittet.

Hänvisningen i första stycket till särskilda bestämmelser om förtjänst och

skicklighet som grund för tjänstetillsättning och om svenskt medborgarskap

som villkor för innehav eller utövande av tjänst torde böra preciseras till

att avse regeringsformen och annan författning.

Undantagsregeln i paragrafens tredje stycke kan lämpligen utgå och ersättas

med ett tillägg till andra stycket, innehållande att pensionsålder bestämmes

i avtal.

6 §•

Lagrådet:

Enligt paragrafens sista stycke skall Kungl. Maj :t meddela bestämmelser

om förfarandet då myndighet tillsätter tjänst. Då det stundom lärer vara

påkallat att Kungl. Maj:t delegerar ifrågavarande befogenhet, hemställes

att stadgandet får innehålla, att föreskrifter i detta hänseende meddelas

av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

7 §•

Lagrådet:

Första och andra styckena kunna lämpligen sammanföras till ett stycke.

9 §.

Lagrådet:

Under förutsättning att i 1 §, på sätt lagrådet förordat, upptages ett allmänt

stadgande angående tillämpning av lagens bestämmelser på vikariat,

torde det vara tillfyllest att föreyarande paragraf får innehålla, i första

stycket att vikariat skall kungöras ledigt till ansökan endast i de fall

Konungen bestämmer samt i andra stycket alt vikariat tillsättes med förordnande,

varvid bestämmelserna i 7 § andra stycket (tredje stycket i det

remitterade förslaget) skola äga tillämpning.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276 Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

12 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf må föreskrift om skyldighet för tjänsteman att bo

i tjänstebostad meddelas endast om det är av väsentlig betydelse för tjänsten,

medan åläggande att bo på viss ort icke gjorts beroende av sådant villkor.

Denna skillnad synes ej motiverad. Enligt lagrådets mening bör även

för åläggande att bo på viss ort gälla villkoret, att det är av väsentlig betydelse

för tjänsten.

15 §.

Justitierådet Hagbcrgh, regeringsrådet Wilkens och justitierådet Bergsten:

1 denna paragraf ha upptagits bestämmelser om tillåtligheten av fackliga

stridsåtgärder. Det stadgas härom i första punkten av första stycket

att, om annat ej följer av lag eller avtal, lockout eller strejk må vidtagas vid

konflikt om sådant anställnings- eller arbetsvillkor för statstjänsteman som

må bestämmas genom avtal. Lockout och strejk äro stridsåtgärder som beröra

bestående anställningsförhållanden. Departementschefen framhåller,

att av stadgandet får motsättningsvis anses följa att andra stridsåtgärder

som beröra ett bestående anställningsförhållande än lockout och strejk äro

förbjudna. För att den avsedda innebörden skall komma till klarare uttryck

i lagtexten synes böra tillfogas, att i övrigt stridsåtgärd som berör bestående

anställningsförhållande ej är tillåten.

Av förslaget följer, att avtal kan träffas om begränsningar i rätten att

vidtaga stridsåtgärder. Så har redan skett genom det år 1963 träffade huvudavtalet.

Däremot torde ej vara avsett, att i kollektivavtal skall kunna

intagas bestämmelse som vidgar rätten till stridsåtgärder i förhållande till

vad i lagen är stadgat, t. ex. så att partiell arbetsvägran blir tillåten såsom

stridsmedel.

Endast organisationsmässig strejk skall enligt förslaget tillåtas. Detta

bar kommit till uttryck genom bestämmelse i andra punkten av första

stycket, att tjänsteman ej må deltaga i annan strejk än sådan som beslutats

av arbetstagarförening vilken han tillhör. Det är uppenbarligen avsett,

alt deltagandet skall vara tillåtligt endast under förutsättning att tjänstemannen

i fråga omfattas av strcjkbeslutet. Lydelsen av lagtexten torde

böra något jämkas, så att tvekan i detta avseende ej kan uppkomma. Bestämmelsen

bör lämpligen upptagas som ett andra stycke av paragrafen.

Det remitterade förslaget innebär, att arbetstagarförening icke får anordna

eller föranleda eller eljest medverka till otillåten stridsåtgärd och

att föreningen skall vara verksam för att hindra sina medlemmar från att

vidtaga sådan åtgärd. Denna grundsats har i lagtexten ej kommit till uttryck

genom direkt föreskrift utan framgår genom angivandet i 16 § av de

förutsättningar under vilka skadeståndsskyldighet för arbetstagarförening

skall inträda. Lagtexten skulle emellertid vinna i överskådlighet, om del i

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

stället uttryckligen anges vad som åligger arbetstagarförening i dessa avseenden

(jfr 4 § kollektivavtalslagen). Bestämmelse med sådant innehåll

synes böra ingå som ett tredje stycke i förevarande paragraf.

Enligt det nu anförda vilja vi förorda, att 15 § får innehålla fyra stycken.

I första stycket bör ingå vad som upptagits i första stycket första punkten

i det remitterade förslaget med det tillägg som förut angivits. I andra stycket

bör stadgas, att tjänsteman må deltaga i strejk endast efter beslut av

arbetstagarförening som han tillhör. Tredje stycket bör med 4 § kollektivavtalslagen

såsom förebild ange vad arbetstagarförening har att iakttaga i

fråga om stridsåtgärder. Fjärde stycket kommer att motsvara andra stycket

i det remitterade förslaget.

Justitierådet Riben:

Enligt förslaget skola endast organiserade tjänstemän äga deltaga i strejk,

medan däremot lockout skall kunna riktas även mot oorganiserade. Principiella

invändningar mot denna olikhet i fråga om tillgången till fackliga

stridsmedel — som förelåg även enligt departementspromemorian — ha

framställts av vissa remissinstanser. Departementschefen har emellertid

funnit så starka praktiska skäl tala för den angivna ordningen att denna

borde godtagas.

De praktiska skälen för att i fråga om möjligheten till lockout likställa

organiserade och oorganiserade tjänstemän torde få tilläggas avgörande

vikt. Att de oorganiserade helt måste uteslutas från strejkrätt är enligt min

mening icke lika klart. Någon som helst anledning att tillåta s. k. vilda

strejker föreligger visserligen icke. Vid en organisationsmässig strejk kan

det däremot vara förståeligt om en tjänsteman, som av någon anledning

stannat utanför organisationen, deltager i arbetsinställelsen, ehuru han

givetvis icke kan påräkna strejkunderstöd. Oavsett om hans handlingssätt

dikteras av solidaritet eller endast av önskan att undgå en besvärande uppmärksamhet

ter det sig mindre tilltalande, att han skall drabbas av straff

för sitt deltagande i strejken, om denna i och för sig är lovlig och alltså för

de organiserade icke medför någon påföljd. Staten såsom arbetsgivare torde

i allmänhet icke ha något större intresse av att under en strejk, vilken

i enlighet med huvudavtalet beslutats av huvudorganisation på arbetstagarsidan,

tillgodogöra sig arbetsprestationer av de — som man får förutsätta

— relativt fåtaliga oorganiserade tjänstemännen inom det område

konflikten omfattar. Något annorlunda kan saken ställa sig, om strejk

skulle beslutas av en organisation, vilken är fristående från de huvudorganisationer

som ingått huvudavtalet och alltså icke är bunden av detta. Genom

deltagande av ett i förhållande till organisationens egna av strejkbeslutet

omfattade medlemmar icke helt obetydligt antal oorganiserade tjänstemän

kan möjligen en sådan strejk få mera kännbara verkningar än den

eljest skulle ha fått. Uteslutet är ej heller —- om kravet på medlemskap i

10 IUhang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr G0

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

den beslutande arbetstagarorganisationen efterges — att medlemmar i ett

förbund, anslutet till någon av huvudorganisationerna, skulle kunna förmås

att deltaga i en dylik strejk. Farhågor i dessa hänseenden synas mig

dock icke utgöra tillräcklig anledning alt, när man nu accepterar arbetsinställelse

som lovligt stridsmedel på det offentliga tjänstemannaområdet,

avstå från att så långt möjligt åstadkomma balans i fråga om tillgången

till stridsmedel även i förhållandet mellan staten och de oorganiserade

tjänstemännen.

På grund av det anförda vill jag förorda, att i förevarande paragraf —

beträffande vars utformning jag eljest är ense med övriga ledamöter — andra

stycket får det innehållet, att tjänsteman må deltaga i strejk endast om

den beslutats av arbetstagarförening. Det skall alltså icke fordras att han

tillhör föreningen. I kravet på beslut av arbetstagarförening såsom förutsättning

för tjänstemans rätt att strejka ligger däremot självfallet att hans

befattning såsom sådan, d. v. s. oavsett organisationstillhörigheten, skall

omfattas av strejkbeslutet.

Den av mig förordade lydelsen av andra stycket bör föranleda, att tjänstemans

deltagande i en organisationsmässigt beslutad och även i övrigt lovlig

strejk icke i något fall blir straffbart som tjänstefel. Deltagande i en av arbetstagarförening

beslutad strejk, som strider mot lag — kollektivavtalslagen

eller första stycket i förevarande paragraf — eller mot särskild fredsplikt

enligt avtal, ådrager medlem i föreningen skadeståndsskyldighet enligt

kollektivavtalslagens bestämmelser (jfr nästföljande paragraf). För oorganiserad

tjänsteman som deltager i strejken är sådan påföljd utesluten. För

att jämvikt i sanktionssystemet skall upprätthållas bör i detta fall ansvar

för tjänstefel kunna utkrävas. Det nu anförda får betydelse för de föreslagna

tilläggen till brottsbalken.

16 §.

Lagrådet:

Skadeståndsreglerna i denna paragraf avse endast arbetstagarförening

och tjänsteman. Särskilda bestämmelser rörande skadeståndsskyldighet lör

staten i fall av otillåten stridsåtgärd från dess sida föreslås alltså ej. Vid

remissbehandlingen av departementspromemorian har arbetsdomstolens

ordförande föreslagit särskilda regler om behandling vid arbetsdomstolen

av mål, vari tjänstemannaorganisation påstår att visst förfarande på arbetsgivarsidan

innebär otillåten stridsåtgärd. Departementschefen har uttalat,

att behov av andra bestämmelser härom än de nu gällande knappast

synes finnas. Det måste emellertid, oavsett vilket praktiskt behov som föreligger,

anses principiellt mindre tilltalande att låta den särskilda legleringen

av skadeståndsfrågan omfatta endast arbetstagarsidan. Lagrådet

hemställer därför, att bestämmelserna i förevarande paragraf måtte vidgas

till att avse även det fallet, att från statens sida förfares i strid mot 15 §

första stycket.

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

Vid beaktande av vad lagrådet anfört vid 15 § kan såsom förutsättning för

att arbetstagarförening blir skadeståndsskyldig anges, att föreningen åsidosätter

vad som åligger den enligt 15 § tredje stycket. I fråga om medlem i

arbetstagarförening kan stadgas, att skadeståndsskyldighet inträder, om

medlemmen deltager i sådan av föreningen anordnad eller föranledd stridsåtgärd

som icke är tillåten enligt 15 § första stycket. Med medlem i förening

åsyftas ej blott enskild medlem i föreningen utan även ansluten förening

och medlem däri (jfr 1 § fjärde stycket kollektivavtalslagen).

Justitierådet Hagbergh:

Beträffande skadeståndspåföljden för vissa icke tillåtna stridsåtgärder

hänvisas i förevarande paragraf till 8 och 9 §§ lagen om kollektivavtal.

För enskild arbetstagare, men icke för annat fall, innehåller nämnda lag

en regel om maximering av det skadestånd som må utdömas, nämligen till

ett högsta belopp om 200 kronor. Av några remissinstanser har hemställts

om en höjning av detta belopp. Det har påpekats att regeln tillkom för snart

40 år sedan och att därefter på grund av penningvärdets fall och den allmänna

standardhöjningen förhållandena avsevärt förändrats. Statens avtalsnämnd

har påyrkat en väsentlig ökning av maximibeloppet.

Departementschefen har uttalat, att förevarande fråga främst har betydelse

för den privata arbetsmarknaden och därför ej borde upptagas nu,

samt vidare erinrat om att regeln kan sättas ur spel genom överenskommelse

av parter som sluta kollektivavtal. Häremot kan till en början anföras

att, när det nu gäller att åstadkomma en utförlig reglering av statstjänstemännens

ställning, man självfallet ej bör känna sig alltför bunden

att efterlikna en ordning som införts på ett annat ej helt jämförbart område

och i synnerhet icke enstaka föråldrade bestämmelser. En höjning

av ifrågavarande maximibelopp med hänsyn till det avsevärt försämrade

penningvärdet och den starkt ökade lönenivån innebär ej annat än att man

söker återge regeln något av dess ursprungliga reella innebörd. Det synes

svårt att inse att någon befogad invändning kunde resas mot att, även för

den privata arbetsmarknaden, lagfästa ett högre maximibelopp exempelvis

500 kronor.

Den omständigheten att 200-kronors-regeln är dispositiv — och i synnerhet

det förhållandet alt kollektivavtalslagen själv innehåller bestämmelser

angående möjlighet till nedsättning av eller fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet

— måste sägas utgöra ett starkt skäl för att man icke

låter i lagstiftningen kvarstå eller till ett nytt fält vidgar tillämpningen av

en regel som i dagens läge ter sig verklighetsfrämmande. Utöver det sagda

kan mot den gällande regeln invändas att den ger föga utrymme för en nyansering

vid skadestånds utdömande, vilken synpunkt sannolikt har än

större vikt på det mycket omfattande och differentierade tjänstemannaområdet.

Anmärkas må även, att någon motsvarande begränsningsregel

icke finnes i 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

För den händelse det anses önskvärt att i nu förevarande sammanhang

undvika varje ändring i kollektivavtalslagen, förordar jag att till sista

punkten av första stycket i förevarande paragraf fogas en självständig

skadeståndsbestämmelse, av innehåll att enskild tjänsteman må ådömas

skadestånd till ett högsta belopp av femhundra kronor. De jämkningsmöjligheter

som kollektivavtalslagen medger skulle kvarstå.

17 §.

Lagrådet:

Med uttrycket »arbetsinställelse» torde i allmänhet åsyttas endast lockout

eller strejk. Förevarande stadgande skall emellertid enligt vad som framliålles

i motiven inbegripa även fackliga aktioner av andra arbetstagare än

tjänstemän. Härvid kan ifrågakomma även annan stridsåtgärd än strejk,

t. ex. partiell arbetsvägran. I fråga om lockout bör neutralitetsrätten gälla

oberoende av om stridsåtgärden är tillåten eller ej. Uttrycket »för tillåten arbetsinställelse»

torde därför böra ersättas med »för lockout eller för tillåten

strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd».

18 §.

Lagrådet:

Denna paragraf inleder den avdelning i förslaget som innehåller bestämmelser

om åtal och disciplinär bestraffning. För närvarande finnas föreskrifter

härom i olika instruktioner och arbetsordningar. Genom att bestämmelserna

i ämnet i 1955 års allmänna verksstadga äro tillämpliga på ett stort

antal myndigheter samt i åtskilliga fall även fått tjäna såsom mönster för

de bestämmelser som upptagits i instruktioner och arbetsordningar har

dock en någorlunda enhetlig reglering kommit till stånd. Regleringen av

hithörande frågor i allmänna verksstadgan föregicks ej av någon mera ingående

utredning. Ej heller i nu förevarande sammanhang har närmare utredning

av frågan ägt rum. Det remitterade förslaget innebär, att allmänna

verksstadgans bestämmelser i huvudsakligen oförändrat skick skola upptagas

i lagen och i princip bli gällande för hela det civila statstjänstemannaområdet.

Enligt lagrådets mening hade en allmän översyn av frågan om disciplinär

bestraffning varit önskvärd såsom grundval för den reglering av

frågan i lag som nu är aktuell. I avbidan på en sådan översyn — som kan

förutsättas komma till stånd i anslutning till blivande utredning rörande

ämbetsansvaret — torde dock förslaget i huvudsakliga delar få godtagas.

Förevarande paragraf upptager bestämmelser om ordningen för beivrandet

av ämbetsbrott av vissa högre tjänstemän. Syftet med bestämmelserna,

som delvis ersätta 22 § allmänna verksstadgan, är enligt departementschefen

att ange icke endast att dessa tjänstemän äro undantagna från lagens

bestämmelser om disciplinstraff utan även att ämbetsbrott av dem över hu
-

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj:is proposition nr 60 år 1065

vild ej må beivras annat än vid allmän domstol. Detta innebär bl. a., att bestämmelser

om disciplinär bestraffning av tjänstemän som tillhöra ifrågavarande

kategori icke få meddelas i administrativ ordning.

Paragrafen avser enligt det remitterade förslaget endast de s. k. självständiga

ämbetsbrotten. Grundsatsen att ämbetsbrott av ifrågavarande tjänstemän

beivras etter åtal bör emellertid gälla även osjälvständiga ämbetsbrott.

Det bör alltså utan begränsning anges, att brott i tjänsten av tjänstemän

varom nu är fråga beivras efter åtal.

Enligt det remitterade förslaget skall regeln om beivran av ämbetsbrott

endast efter åtal gälla innehavare av ordinarie domartjänst samt byråchef

och med byråchef jämställd eller högre tjänsteman i statsdepartement eller

central förvaltningsmyndighet ävensom landshövding och avdelningschef i

länsstyrelse. Regeln skall även gälla vikarie för sådan tjänsteman med undantag

av domare. Kungl. Maj :t skall äga föreskriva, att samma regel skall

gälla annan tjänsteman än de särskilt uppräknade.

Uppräkningen av andra tjänstemän än domare torde kunna sammandragas

till att omfatta byråchef och med byråchef jämställd eller högre tjänsteman

i statsdepartement, central förvaltningsmyndighet eller länsstyrelse.

Landshövding och avdelningschef i länsstyrelse inbegripas då utan att de

behöva särskilt omnämnas.

I fråga om domare innebära de föreslagna bestämmelserna — frånsett

möjligheten till utsträckt tillämpning enligt särskild föreskrift av Kungl.

Maj :t — en begränsning av paragrafens tillämpningsområde dels så till vida

att endast ordinarie domartjänst omfattas av bestämmelserna och dels genom

att vikarie för domare undantagits. Den förra begränsningen torde

sammanhänga med att såsom domartjänst anses varje tjänst för vars utövning

fordras avlagd domared, vilket innebär att begreppet omfattar även

vissa lägre tjänster inom domstolsväsendet. Det lärer vara avsett, att innehavare

av högre icke-ordinarie domartjänster genom särskilda föreskrifter

skola undantagas från disciplinär bestraffning. Att bestämmelserna föreslagits

icke skola omfatta vikarie för domare torde ha föranletts av att enligt

50 § domsagostadgan i dess lydelse vid tiden för lagrådsremissen disciplinärt

ansvar för tingsnotarier m. fl. kunde utkrävas även vid tjänstgöring

såsom vikarie för annan befattningshavare i domsagan. Sedan denna föreskrift

utgått genom den lydelse 50 § domsagostadgan erhållit enligt kungörelse

den 4 december 1964 (nr 858), synes det ej finnas anledning att i

detta sammanhang undantaga vikarie å domar tjänst.

Om sålunda beträffande samtliga med paragrafen avsedda tjänster vikarie

ä tjänst skall jämställas med innehavare av densamma, kan den särskilda

iöreskritten om vikarie lämpligen utgå och paragrafens bestämmelser i stället

utan inskränkning göras tillämpliga på den som »innehar eller uppehåller»

avsedd tjänst.

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Vad som upptagits i 18 § tredje stycket i det remitterade förslaget torde

kunna inarbetas i 25 §.

Justitierådct Hagbergh, regeringsrådet Wilkens och justitierådet Bergsten:

1 förslaget upptagas bestämmelser om åtalsanmälan endast såvitt angår

de tjänstemän som kunna underkastas disciplinär bestraffning. Departementschefen

hänvisar till att omfattningen av anmälningsskyldigheten i

fråga om övriga tjänstemän icke för närvarande är författningsmässigt reglerad

utan överlämnad åt myndigheternas egen prövning. Denna ofullständighet

i det remitterade förslagets bestämmelser om anmälningsskyldighet

måste emellertid anses otillfredsställande. Visserligen ha en del av de tjänstemän

varom nu är fråga sådan ställning, att de ej kunna sägas lyda under

viss myndighet, varför anmälningsskyldighet för deras del icke lämpligen

kan föreskrivas. Av lagen bör dock framgå, i vilken omfattning anmälningsskyldighet

i princip föreligger, medan frågan vilka tjänstemän som

av nämnda anledning böra undantagas torde få regleras av Kungl. Maj :t. 1

förevarande paragraf bör därför enligt vår mening upptagas bestämmelser

om åtalsanmälan för fel i tjänsten av de tjänstemän som avses i paragrafen.

Härvid bör i princip gälla, att brott av allvarligare beskaffenhet skola anmälas,

medan det i fråga om lindrigare förseelser överlämnas till myndighetens

fria prövning huruvida åtalsanmälan skall ske. I vissa fall kan åtalsanmälan

framstå såsom onödig, t. ex. efter förklaring från tjänstemannens

sida att felet ej skall upprepas. Avgränsningen kan lämpligen ske så, att

anmälningsskyldighet föreskrives beträffande brott, som avses i 20 kap.

1—3 §§ och 4 § andra stycket brottsbalken, samt annat brott i tjänsten för

vilket är stadgat fängelse. Erforderliga undantag kunna föreskrivas av

Kungl. Maj :t med stöd av den regel som förordas vid 22 §.

19 §.

Regeringsrådet Wilkens samt justitieråden Riben och Bergsten:

Beskrivningen av de förfaranden som skola kunna föranleda disciplinstraff

har i det remitterade förslaget, med viss avvikelse från 23 § allmänna

verksstadgan, utformats i nära överensstämmelse med beskrivningen avtjänstefel

i 20 kap. 4 § brottsbalken. Härmed har enligt vad departementschefen

anför avsetts att markera, att i disciplinär ordning icke skola kunna

beivras andra förfaranden än sådana som, när fråga är om tjänsteman med

ämbetsansvar, kunna åtalas såsom ämbetsbrott. Detta synes välgrundat.

Beträffande innebörden av den föreslagna gärningsbeskrivningen må anmärkas,

att den i likhet med motsvarande beskrivning i 20 kap. 4 § brottsbalken

får anses inrymma även uppsåtliga fall (jfr prop. 1962: 10 B s. 468).

Bestämmelserna i paragrafen föranleda ej heller eljest erinran i sak, men

vissa ändringar i formellt avseende torde böra vidtagas.

Innehållet i första stycket av paragrafen bör i huvudsak begränsas till

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

själva gärningsbeskrivningen. Det bör sålunda stadgas, att tjänsteman, på

vilken bestämmelserna i 18 § icke äga tillämpning, må dömas till disciplinstraff,

om han av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad

som åligger honom enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild

föreskrift eller tjänstens beskaffenhet.

Det remitterade förslaget upptager i andra stycket bestämmelse, att tjänsteman

ej må dömas till disciplinstraff för deltagande i strejk eller därmed

jämförlig stridsåtgärd, om stridsåtgärden beslutats av arbetstagarförening

som han tillhör. Denna bestämmelse anknyter till de föreslagna ändringarna

i brottsbalken. Bestämmelsen torde lämpligen kunna ersättas med föreskrift,

upptagen såsom andra punkt av första stycket, att vad i 20 kap. 4 §

tredje stycket brottsbalken är stadgat skall äga motsvarande tillämpning.

1 andra stycket av paragrafen böra upptagas de närmare bestämmelserna

om olika arter av disciplinstraff. Stycket bör sålunda innehålla, att disciplinstraff

äro varning, löneavdrag under högst trettio dagar, suspension i

högst tre månader och, för tjänsteman som ej är anställd med fullmakt, avsättning,

ävensom att till avsättning må dömas endast om tjänstemannen

gjort sig skyldig till svårare fel eller icke låtit sig rätta av tidigare bestraffning.

Därjämte bör stadgas, att samtidigt ej må dömas till mer än ett disciplinstraff

(jfr 1 kap. 5 och 6 §§ brottsbalken).

Såsom tredje stycke bör upptagas tredje stycket i det remitterade förslaget

med erforderlig formell jämkning.

Justitierådet Hagbergh:

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke, att disciplinstraff ej må ådömas

för deltagande i strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd, om stridsåtgärden

beslutats av arbetstagarförening som tjänstemannen tillhör, bör av

skäl, som närmare utvecklas vid förslaget till ändringar i brottsbalken, enligt

min mening utgå. I övrigt är jag beträffande förevarande paragraf ense

med övriga ledamöter.

20 §.

Lagrådet:

Denna paragraf behandlar de fall, då tjänsteman som kan underkastas

disciplinär bestraffning skall anmälas till åtal. Innehållet i paragrafen torde

böra begränsas till vad i det remitterade förslaget upptages i första stycket.

Bestämmelsen i andra stycket om befogenhet för Kungl. Maj :t att befria

från anmälningsskyldighet i fråga om brott som avses i 13 kap. 6 §

första stycket brottsbalken blir nämligen onödig om, såsom lagrådet förordar

vid 22 §, Kungl. Maj:t får ett allmänt bemyndigande att medge begränsning

av anmälningsskyldigheten.

Förslaget innehåller ej närmare anvisningar om hur myndighet skall för
-

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Mcij.ts proposition nr 60 år 1965

fara, då ämbetsansvarig tjänsteman, som ej faller under 18 §, begått fel i

tjänsten, vilket myndigheten ej är skyldig att anmäla till åtal. Det torde

vara förutsatt, att sådant fel normalt skall bestraffas i disciplinär ordning.

I särskilda fall kan dock anledning förekomma att genom åtalsanmälan hänskjuta

saken till prövning av domstol. Myndigheten kan emellertid ej anses

skyldig att genom åtalsanmälan eller disciplinär bestraffning beivra

alla fel, även av lindrig art, som i och för sig äro av beskaffenhet att föranleda

sådan åtgärd. I detta avseende måste myndigheten antagas äga viss

diskretionär prövningsrätt.

21 §.

Lagrådet:

Enligt detta stadgande må disciplinärt förfarande rörande viss gärning

ej inledas eller fortsättas, om åtal väckts för gärningen. Förslaget reglerar

däremot ej frågan hur myndighet har att förfara, då åtalsanmälan skett

men ej föranlett åklagaren att anställa åtal. Departementschefen berör i

motiven det fallet, att åklagaren underlåtit att åtala på grund av att han

icke funnit tillräcklig bevisning föreligga, och uttalar att myndigheten i

sådant fall icke bör ådöma disciplinstraff. I detta sammanhang bör även

uppmärksammas, alt riksåklagaren enligt 3 § åklagarinstruktionen den 29

oktober 1964 (nr 739) äger befogenhet att, när fråga är om brott enligt

20 kap. 1—4 §§ brottsbalken som är av ringare beskaffenhet, i stället för

att väcka åtal låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller

vad som eljest förekommit (jfr 3 § tredje stycket instruktionen för justitiekanslersämbetet

den 30 december 1947, nr 1014, och 4 § instruktionen för

riksdagens ombudsmän den 24 maj 1957, nr 165). Om åtal underlåtits med

tillämpning härav, torde i regel ej heller disciplinär bestraffning böra ifrågakomma.

I brist på uttryckliga föreskrifter i ämnet får emellertid myndigheten

anses i princip äga befogenhet att ådöma disciplinstraff i sådana fall

då åtalsanmälan ej leder till åtal, oavsett anledningen till att åtal ej väckes.

Det fallet att åtal väckts men sedermera återkallas bör bedömas såsom om

åtal ej väckts.

22 §.

Lagrådet:

Den bestämmelse som i det remitterade förslaget ingår i första stycket av

denna paragraf torde böra flyttas till 24 §.

Det remitterade förslaget innehåller i 20 § andra stycket bestämmelse om

befogenhet för Kungl. Maj :t att befria från skyldighet att göra åtalsanmälan

i fråga om brott som avses i 13 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

Lagrådet finner lämpligt, att denna befogenhet vidgas till ett allmänt bemyndigande

för Kungl. Maj :t att stadga begränsning av anmälningsskyldigheten.

Härigenom blir det möjligt att undgå vissa olägenheter som kunna uppkomma

genom den med nödvändighet schablonmässiga regleringen i lagen.

s. 285 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965 285

Bl. a. må i detta sammanhang erinras om del i ett remissyttrande påtalade

förhållandet, att myndighet enligt 20 § blir skyldig att anmäla till åtal fall

som avses under c) även då myndigheten anser det uppenbart att brottet

icke förskyller svårare straff än böter. Bestämmelse om bemyndigande för

Kungl. Maj:t i nu angivet hänseende bör upptagas i förevarande paragraf.

Paragrafen bör även innehålla bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna

om inskränkning i tillämpligheten av disciplinstraff, motsvarande vad

som i det remitterade förslaget upptagits i paragrafens andra stycke. Det

må i detta sammanhang anmärkas, att bestämmelser motsvarande de i remissprotokollet

omförmälda föreskrifterna i 38 § i 1961 års polisreglemente

numera, sedan detta reglemente upphävts och ersatts av polisinstruktionen

den 13 november 1964 (nr 764), återfinnas i 102 § i nämnda instruktion.

Justitierådet Hagbergh, regeringsrådet Wilkens och justitierådet Bergsten:

Om i 18 §, på sätt vi hemställt, upptages bestämmelse om åtalsanmälan

beträffande där avsedda tjänstemän, bör bemyndigandet för Kungl. Maj:t

att föreskriva begränsning av anmälningsskyldighet gälla ej blott 20 § utan

även 18 g.

23 §.

Lagrådet:

De bestämmelser som i det remitterade förslaget upptagits i denna paragraf

synas böra flyttas till 24 §. I förevarande paragraf böra i stället ingå

de föreskrifter om rätt att vid suspension kvarbo i tjänstebostad eller fri

bostad som i det remitterade förslaget återfinnas i 24 § första och andra

punkterna.

Det torde vara avsett, att regleringen av frågan om kvarboenderätt vid

suspension skall omfatta icke endast sådana fall då suspension ådömts i

disciplinär ordning utan även fall då tjänsteman dömts till suspension av

domstol. Lagtexten bör förtydligas, så att dess innebörd i detta avseende

kommer till klart uttryck.

24 §.

Lagrådet:

Bestämmelserna i denna paragraf, avseende rätt för tjänsteman som suspenderats

att kvarbo i tjänstebostad eller fri bostad, komma vid beaktande

av vad lagrådet förut anfört att upptagas i 23 §, frånsett tredje punkten

som avser omröstning.

I förevarande paragraf bör till en början, såsom första stycke, intagas

bestämmelse om vilken myndighet som beslutar om åtalsanmälan, disciplinär

bestraffning och flyttningsskyldighet. Härom bör stadgas, att beslutanderätten

tillkommer den myndighet under vilken tjänstemannen lyder,

om ej Konungen bestämmer annat (jfr 22 § första stycket i det remitterade

förslaget).

iot Bihang till riksdagens protokoll 19G5. 1 samt. Nr 60

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Vidare bör i paragrafen, såsom andra stycke, upptagas en för alla hithörande

fall gemensam omröstningsregel (jfr 23 § andra stycket och 24 §

tredje punkten i det remitterade förslaget). Det torde vara avsett, att vid

lika röstetal den för tjänstemannen gynnsammaste meningen skall bli gällande

ej blott då omröstningen gäller åtal eller disciplinär bestraffning utan

även då fråga är om flyttningsskyldighet. För att detta skall framgå klart

bör hänvisning ske till rättegångsbalkens regler om omröstning i överrätt

i fråga om ansvar. Att individuell rösträtt föreligger behöver ej särskilt

nämnas.

Såsom tredje stycke kunna lämpligen i paragrafen ingå processuella bestämmelser

motsvarande vad som upptagits i 23 § första stycket i det remitterade

förslaget. Beträffande försvarare innehåller det remitterade förslaget

dels en allmän föreskrift om att tjänstemannen må anlita biträde av

försvarare och dels en föreskrift, innehållande att i fråga, som rör förhållande

vars uppenbarande kan medföra fara för rikets säkerhet, endast advokat

eller annan lämplig person må anlitas som försvarare. Det synes

mindre följdriktigt att meddela föreskrift med krav på kvalifikationer hos

biträde endast för ett speciellt fall. Lagrådet vill förorda, att en sådan föreskrift

upptages att gälla för alla fall då försvarare anlitas. Föreskriften kan

lämpligen utformas efter mönster av 12 kap. 2 § rättegångsbalken och alltså

innehålla, att biträdet med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare

verksamhet skall finnas lämplig för uppdraget. Om en dylik regel upptages,

torde någon särskild bestämmelse rörande fall då rikets säkerhet är i

fråga ej vara behövlig.

25 §.

Lagrådet:

Denna paragraf bör innehålla hänvisning till vad som är särskilt stadgat

om åtal och disciplinär bestraffning av tjänsteman som är krigsman. Därjämte

bör upptagas sådan hänvisning beträffande åtal för brott i tjänsten

av vissa tjänstemän vid riksdagens verk (jfr 18 § tredje stycket i det remitterade

förslaget).

26 §.

Lagrådet:

Om avstängning i samband med åtal eller disciplinärt förfarande mot

tjänsteman kan enligt den gällande bestämmelsen i 26 § allmänna verksstadgan

myndighet besluta, »om särskilda skäl därtill äro». I förslaget har

såsom förutsättning för avstängning i stället angivits att brottet eller felet

skall kunna antagas medföra avsättning. Departementspromemorian upptog

härutöver såsom villkor för avstängning, att tjänstemannen var på sannolika

skäl misstänkt för brottet eller felet. Med hänsyn till att det för åtskilliga

myndigheter kunde bereda svårigheter att avgöra, huruvida det i

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj. ts proposition nr 00 år 1005

visst fall förelåge på sannolika skäl grundad misstanke, har emellertid departementschefen

funnit ett sådant villkor mindre lämpligt; i förslaget har

det utbytts mot den i verksstadgan uppställda förutsättningen, att åtgärd

vidtagits för att anställa åtal eller att disciplinärt förfarande inletts. Även

mot villkoret, att brottet eller felet kan antagas medföra avsättning, kan

dock anmärkas, att det ställer myndigheterna inför vanskliga bedömanden.

Det kan vara fråga om fall, där myndigheten finner sig knappast kunna stå

till svars med att låta tjänstemannen fortsätta att utöva tjänsten och samtidigt

finner det ovisst om ett åtal verkligen kommer att leda till avsättning.

I motiven framhålles att med villkoret i fråga — vilket hämtats från lagen

om avstängning av domare — avsetts att tillgodose rättssäkerhetskravet.

Hittillsvarande erfarenheter av avstängningsinstitutet torde emellertid

knappast ha visat något behov av att skärpa bestämmelserna med hänsyn

till rättssäkerheten. För att markera avstängningsinstitutets extraordinära

karaktär kan det likväl vara önskvärt, att det nu ifrågavarande villkoret intages

i lagtexten. Till undvikande av att myndigheterna bli alltför hårt

bundna vill dock lagrådet förorda, att villkoret att gärningen kan antagas

medföra avsättning kompletteras med tillägget »eller om eljest särskilda

skäl äro därtill».

I den föreslagna lagtexten användes uttrycket »för brott eller för fel som

avses i 19 §». Lagrådet finner uttrycket böra utgå ur lagtexten. Orden »brottet

eller felet» kunna då ersättas med »den gärning varom fråga är». Någon

tvekan om att stadgandet om avstängning i enlighet med sin ordalydelse är

tillämpligt vid åtal ej endast för brott i tjänsten utan för brott över huvud

taget torde icke behöva föreligga.

28 §.

Lagrådet:

I 4 § första stycket hänvisas till vad som gäller om svenskt medborgarskap

som villkor för innehav eller utövande av tjänst. I 4 § andra stycket

erinras om att andra särskilda villkor för sådant innehav eller utövande

kunna vara föreskrivna. Däri får anses ligga — något som underslrykes

om 4 §, såsom lagrådet förordat, flyttas till avsnittet »Allmänna bestämmelser»

— att den som icke uppfyller dylika behörighetsvillkor är skyldig

att frånträda tjänsten. Förevarande paragraf synes lämpligen kunna inskränkas

till en erinran därom att av särskilda i lag eller författning meddelade

bestämmelser följer, att tjänsteman, som förklaras omyndig eller

försättes i konkurstillstånd, kan vara skyldig att frånträda utövningen avtjänsten.

30 §.

Lagrådet:

Enligt bestämmelserna i paragrafens andra stycke skall uppsägning få

ske endast på vissa särskilt angivna grunder. Härigenom avses att skapa

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

en viss anställningstrygghet för tjänstemän med förordnande tills vidare.

Myndigheten skall för uppsägningen kunna redovisa objektivt godtagbara

skäl enligt någon av de angivna grunderna. Detta krav får emellertid

icke drivas så långt, att myndigheten blir alltför bunden i sitt handlande

och hindrad att göra sig av med övertalig eller eljest icke användbar personal.

Vid tillämpning av bestämmelserna måste därför ske en viss avvägning

mellan olika intressen. Kraven på motivering kunna därvid komma

att variera rätt mycket beroende på omständigheterna.

Vid uppsägning på grund av bristande lämplighet för tjänsten torde få

förutsättas en icke alltför snäv prövningsrätt för myndigheten. Särskilt när

det gäller aspiranter och annan personal med ganska kort anställningstid

torde i regel, om besvär anföras, ett av myndigheten avgivet omdöme, vari

anges i vilket eller vilka hänseenden tjänstemannen visat sig olämplig, få

godtagas. Det kan i sådana fall icke gärna fordras, att myndigheterna skola

på ett detaljerat sätt redovisa sina anmärkningar, vilket skulle förutsätta

ett för båda parter besvärande system med noggranna anteckningar.

Lagrådet vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid den olägenhet,

som kan tänkas uppkomma genom att beslut om uppsägning icke

skall gå i verkställighet, förrän det vunnit laga kraft. Olägenheten sammanhänger

i viss mån med frågan om regeringsrätten skall vara besvärsforum,

en fråga vartill lagrådet återkommer i det följande. Handläggning

av besvären i domstolsmässig form kan komma att taga en icke oväsentlig

tid i anspråk. Även om besvären skulle handläggas av Kungl. Maj :t i statsrådet

kvarstår problemet, ehuru sannolikt i mindre omfattning. Det hör icke

förbises, att ifrågavarande förhållande kan komma att utnyttjas i syfte att

vinna förlängning av uppsägningstiden. Skulle missbruk av sådant slag förekomma

i större skala, exempelvis vid en omorganisation, kan detta för

myndigheten medföra praktiska svårigheter. Problemet är visserligen icke

nytt, eftersom redan för närvarande gäller att ett uppsägningsbeslut icke

får verkställas förrän det vunnit laga kraft. Med det lagfästa uppsägningsskydd

som nu skulle tillkomma kan dock besvärsfrekvensen tänkas öka och

frågan därigenom få större betydelse. Möjligen kunde därför förtjäna övervägas

att på denna punkt komplettera förslaget med en bestämmelse, varigenom

myndigheten, när den för visst fall funne det av särskilda skäl påkallat,

ägde förordna, att beslut om uppsägning skulle gå i verkställighet

utan hinder av förd klagan (jfr SOU 1964:27 s. 472—476). En sådan bestämmelse

är dock ur andra synpunkter förenad med vanskligheter och

komplikationer. Lagrådet har därför funnit sig endast böra anmärka problemet.

32 §.

Lagrådet:

I paragrafens andra stycke upptages bestämmelse om alt tjänsteman under

vissa förutsättningar är skyldig att avgå från tjänsten, om han icke

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

kan fullgöra denna tillfredsställande. Bestämmelsen har sin motsvarighet

i 5 § första stycket d) statens allmänna tjänstepensionsreglemente. Den

föreslagna bestämmelsen avser — i likhet med den nu gällande — endast

tjänstemän, anställda med fullmakt eller konstitutorial, domare likväl undantagna.

Med den avfattning § 36 regeringsformen erhållit i det vilande

grundlagsförslaget synes numera icke finnas tillräcklig anledning att i detta

sammanhang göra undantag för domare. Lagrådet förordar därför att

undantaget utgår.

33—38 §§.

Lagrådet:

I remissprotokollet anmärkes, att Kungl. Maj :t med stöd av 37 § skall

äga meddela föreskrifter om entledigande utan uppsägning även av vikarie,

som innehar annan allmän tjänst. Detta förhållande bör komma till tydligare

uttryck i lagtexten, lämpligen genom att stadgandet får avse — förutom

förening av tjänster — det fall att tjänsteman är eller blir innehavare

av annan allmän tjänst.

38 § i det remitterade förslaget innehåller bestämmelser om vem som

har att pröva frågor om anställnings upphörande i olika fall. Det synes

lämpligt att till paragrafen överflyttas även de i 33 § första stycket och 34 §

tredje stycket angivna kompetensreglerna för prövning av avgångsskyldighet

och förflyttning. Härvid torde andra punkten av paragrafen böra ges

det innehållet, att fråga om anställnings upphörande enligt 32 § första

stycket c) eller andra stycket eller 33 § prövas av Konungen, samt i ett

andra stycke böra intagas bestämmelser, i en första punkt att fråga om förflyttning

av tjänsteman enligt 34 § prövas av Konungen och i en andra

punkt att, om fråga är om förflyttning till tjänst som tillsättes av samma

myndighet som anställt tjänstemannen, saken dock prövas av myndigheten.

De bestämmelser som ingå i 37 § av det remitterade förslaget synas lämpligen

böra intagas sist i den avdelning som handlar om anställnings upphörande.

Detta skulle innebära att 37 och 38 §§ få byta plats.

39 §.

Lagrådet:

För att uttrycka vad som åsyftas med första stycket synes det vara tillräckligt

att föreskriva, att rätten att föra talan mot myndighets beslut enligt

lagen eller enligt bestämmelse som meddelats med stöd av lagen ej

må inskränkas. Om exempelvis besvär över en lokal myndighets beslut i

tjänstemannaärende skola anföras hos ett centralt ämbetsverk, måste ett

stadgande av angiven lydelse innebära, att icke heller rätten att hos Kungl.

Maj :t överklaga det centrala verkets beslut får begränsas i administrativ

ordning.

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Knngl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

I detta sammanhang må beröras den i remissprotokollet förordade utvidgningen

av regeringsrättens kompetens, innebärande att till regeringsrätten

skulle överflyttas den prövning av besvär över myndighets beslut om

avstängning eller tvångsentledigande av tjänstemän, som för närvarande

ankommer på Kungl. Maj :t i statsrådet. Hittills har regeringsrättens befattning

med mål av förevarande slag varit begränsad till sådana, som haft

samband med åtal eller disciplinärt förfarande. Vad som genom överflyttningen

skulle tillkomma är i huvudsak tre grupper av mål, nämligen dels

mål om avstängning vid sjukdom o. d. (jfr 27 § i det remitterade förslaget),

dels mål om uppsägning av tjänsteman (30 §) och dels mål om skyldighet

för tjänsteman att i vissa fall avgå från tjänsten före uppnådd pensionsålder

(32 § första stycket a/ och b/).

Såsom framgår av remissprotokollet har tvekan yppats huruvida en sådan

överflyttning bör ske. För bedömande härav är i första hand av betydelse,

om målen äro av rättslig beskaffenhet eller om de innefatta lämplighetsavgöranden.

Vad först angår mål om avstängning från tjänstgöring på grund av sjukdom

— och framför allt på grund av vägran att undergå läkarundersökning

— kunde en domstolsmässig prövning i och för sig vara önskvärd med hänsyn

till de rättssäkerhetsgarantier en sådan bör innebära. Det ligger onekligen

nära till hands att mål härom avgöras i samma ordning som gäller

för mål om avstängning i samband med åtal eller disciplinärt förfarande.

Beträffande uppsägning av tjänsteman kan visserligen sägas, att frågor

huruvida uppsägning skett i laga ordning och med iakttagande av uppsägningstid

äro av rättslig natur. Då emellertid uppsägningstidens längd

icke skall regleras i författning utan avses skola bestämmas i avtal, torde

tvister härom i allmänhet komma att tillhöra arbetsdomstolen. Såsom

grund för uppsägning skall kunna åberopas något av de i lagförslaget (30 §

andra stycket) angivna skälen. Att dessa skäl äro tämligen allmänt avfattade

kan, såsom departementschefen anfört, snarast tala för en domstolsmässig

prövning, varigenom en fast praxis skulle kunna utbildas. Ser man

emellertid till de praktiska fall, som det främst torde bli fråga om, lär prövningen

bli i så hög grad beroende av lämplighetssynpunkter, att något utrymme

för ett mera utpräglat rättsligt bedömande knappast finnes. Såväl

vid personalindragning i följd av omorganisation som vid uppsägning

av tjänstemän, vilka anställts för provtjänstgöring, torde en rättslig prövning

av myndighetens dispositioner och överväganden knappast kunna

åstadkommas. Vad riksförsäkringsverket anfört härom i sitt remissyttrande

är enligt lagrådets mening välgrundat.

Vad slutligen angår mål om tjänstemans skyldighet att avgå från tjänsten

vid förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan kunna otvivelaktigt skäl

anföras för en domstolsmässig prövning. Emellertid äro dessa avgöranden

nära förbundna med möjligheten att förflytta tjänstemän. I lagförslaget

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1065

(32 § tredje stycket) har också upptagits en bestämmelse om att tjänsteman,

som har rätt till statlig pension, i nu avhandlade fall icke må åläggas

att avgå från tjänsten, om han lämpligen kan förflyttas till eller beredas

annan med sådan pensionsrätt förenad anställning. Frågor om förflyttning

av tjänstemän skola emellertid enligt förslaget alltjämt i sista hand avgöras

av Kungl. Maj :t i statsrådet. Det måste anses olämpligt att regeringsrätten

skall ha att avgöra frågor, vilka äro direkt beroende av överväganden som

tillkomma Kungl. Maj :t i statsrådet. I sammanhanget bör även beaktas att

lagförslaget åt Kungl. Maj :t i statsrådet alltjämt förbehåller prövningen av

tvångsentledigande i det fall, då en tjänsteman befinnes ur stånd att fullgöra

sin tjänst tillfredsställande och högst fem år återstå till dess han äger

avgå med ålderspension (32 § andra stycket).

Över huvud taget torde gälla, att mål om tvångsentledigande, vare sig

fråga är om uppsägning eller förtidspensionering, äro så nära förbundna

med mål om förflyttning, att de båda kategorierna av mål böra sammanhållas

och icke fördelas på olika slutliga instanser. Om förflyttning av tjänsteman

har i remissprotokollet uttalats att, ehuru ett beslut härom liksom

varje annan förvaltningsåtgärd måste grunda sig på objektivt godtagbara

skäl, ett sådant beslut i första hand är ett lämplighetsavgörande. Lagrådet

finner sig kunna instämma i detta uttalande och vill ej ifrågasätta annat

än att mål om förflyttning av tjänstemän alltjämt skola prövas av Kungl.

Maj :t i statsrådet. Emellertid finner lagrådet nyssnämnda uttalande kunna

i väsentlig mån tillämpas även på tvångsentlediganden.

Som en olägenhet måste betecknas att regeringsrätten skulle få att behandla

endast en begränsad del av frågorna om tvångsentledigande av

tjänstemän, nämligen de som röra tjänstemän i lägre grader och mellangrader,

medan motsvarande frågor rörande av Kungl. Maj :t tillsatta tjänstemän

alltjämt skulle prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Detta förhållande

— som på sin tid föranledde regeringsrättens majoritet att, om än med tvekan,

avstyrka förslag om överflyttning av ifrågavarande mål — kvarstår i

remissförslaget och torde utgöra en oundviklig inadvertens. Av mindre betydelse

torde däremot vara de konflikter, som uppkomma genom att frågorna

i undantagsfall kunna komma under allmän domstols prövning.

Av vikt för bedömandet av förevarande spörsmål är vidare den tid, som

ett besvärsmål rörande uppsägning kan komma att taga i anspråk. Regelmässigt

måste i dylika mål myndigheten höras, varefter klaganden i allmänhet

torde få tillfälle att yttra sig. Denna skriftväxling — som eventuellt

kan ha föregåtts av förhandling med arbetstagarförening — kan komma

att draga ut på tiden. Olägenheterna härav ha visst sammanhang med

det av lagrådet förut under 30 § berörda förhållandet, att en uppsägning

icke skall kunna gå i verkställighet, förrän beslutet därom vunnit laga

kraft. Det kan invändas, att olägenhet i form av tidsutdräkt icke är ett

problem, som enbart hör samman med målens förläggning till regerings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

rätten. Även om målen skulle prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet måste

ett avgörande kräva viss tid. Det får dock antagas, att problemet blir mera

besvärande, om prövningen skall ske hos regeringsrätten.

Antalet mål, varom här är fråga, torde icke bli särskilt stort. Det kan

antagas att möjligheten till överläggning med arbetstagarförening kommer

att bidraga till att hålla antalet nere. Vidare komma, vid ett genomförande

av remissförslaget, vissa av regeringsrätten nu handlagda mål att bortfalla.

Likväl torde den ifrågasatta överflyttningen av mål medföra någon ökning

av domstolens arbetsbörda, särskilt om muntlig förhandling skall erfordras.

Även om en sådan ökning icke kan sägas utgöra hinder för förslaget, bör

den med hänsyn till den stora målbalansen hos regeringsrätten — vari regelmässigt

ingår ett icke ringa antal förtursmål — ej lämnas obeaktad.

Vad som enligt lagrådets mening främst talar emot förslaget är det starka

inslaget av lämplighetssynpunkter, som gör sig gällande i de praktiskt betydelsefulla

målen rörande uppsägning. Såväl i dessa mål som i andra mål

om tvångsentledigande finnas vid en handläggning hos Kungl. Maj :t i

statsrådet möjligheter att lägga till rätta spörsmålen genom initiativ, som

icke stå en domstol till buds. Det nära sambandet mellan entledigande och

förflyttning faller härvid i ögonen. I belysning av det nu anförda finner

lagrådet övervägande skäl tala mot en överflyttning av ifrågavarande mål

till regeringsrätten. Det torde då ej heller finnas tillräcklig anledning att i

detta avseende göra skillnad mellan de i det föregående nämnda tre grupperna

av mål. Även om, såsom förut sagts, vissa skäl tala för att till regeringsrättens

prövning hänföra mål om avstängning vid sjukdom o. d., hör

denna målgrupp dock så nära samman med de övriga, att en överföring

enbart av den knappast synes påkallad.

övergångsbestämmelser.

Justitierådet Hagbergh, regeringsrådet Wilkens och justitierådet Riben:

Såsom vi förut anfört finna vi det erforderligt att övergångsbestämmelser

införas, varigenom möjlighet öppnas för redan anställd tjänsteman att ställa

sig utanför lockout. Härutinnan ansluta vi oss till vad som uttalats i

departementspromemorian. Möjligheten bör således stå öppen icke blott

för tjänstemän med fullmakt utan även för övriga redan anställda tjänstemän.

Stadgandet synes böra avfattas i enlighet med förslaget i departementspromemorian.

Beträffande tjänsteman, som efter lagens ikraftträdande

befordras till högre tjänst, bör stadgandet anses innebära, att han

blir underkastad de avlönings- och pensionsbestämmelser som vid ikraftträdandet

gällde för tjänsten.

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965 293

Förslaget till kommunaltjänstcmannalag

1 §.

Lagrådet:

I överensstämmelse med vad lagrådet förordat beträffande 1 § första stycket

i förslaget till statstjänstemannalag bör i denna paragraf stadgas, att

lagen äger tillämpning i fråga om anställning med kommun såsom arbetsgivare

och tjänstemän såsom arbetstagare. Såsom ett andra stycke kan upptagas

föreskrift, att med kommun i lagen likställas landstingskommun,

municipalsamhälle, kommunalförbund, tingslag, församling, kyrklig samfällighet,

skogsvårdsstyrelse, hushållningssällskap, allmän försäkringskassa

samt, enligt Konungens bestämmande, annan allmän inrättning.

2 §•

Lagrådet:

Med hänvisning till vad lagrådet anfört vid 3 § förslaget till statstjänstemannalag

hemställes, att paragråfen inledes med ett stadgande, upptaget

såsom första stycke, att i anställningsförhållande varå lagen är tillämplig

gäller vad som är bestämt i avtal samt att punkten a) sättes sist i uppräkningen

av vad som hör till det avtalsförbjudna området.

Justitierådet Riben:

Beträffande frågan vad som skall anses bestämt i avtal vill jag hänvisa till

vad jag anfört vid 3 § förslaget till statstjänstemannalag.

3 §•

Justitierådet Hagbergh, regeringsrådet Wilkens och justitierådet Bergsten:

Denna paragraf torde böra omarbetas i överensstämmelse med vad vi förordat

beträffande 15 § förslaget till statstjänstemannalag.

Justitierådet Riben:

Vad jag vid 15 § statstjänstemannalagen anfört om strejkrätt för oorganiserade

tjänstemän m. m. är i huvudsak tillämpligt även beträffande det

kommunala området. I enlighet härmed förordar jag, att andra stycket i fölevarande

paragraf får det innehållet, att tjänsteman må deltaga i strejk

endast om den beslutats av arbetstagarförening.

4 §.

Lagrådet:

Den särskilda regleringen av skadeståndsfrågan vid åsidosättande av bestämmelserna

om arbetskonflikter bör, i likhet med vad lagrådet förordat

beträffande statstjänstemännen, avse såväl arbetsgivar- som arbetstagarsidan

och alltså gälla även kommun som förfar i strid mot vad i lagen är

stadgat. Forevarande paragraf bör jämväl i övrigt omarbetas i anslutning

till vad lagrådet anfört vid 16 § förslaget till statstjänstemannalag.

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Justitierådet Hagbergh:

Vad jag anfört vid 16 § förslaget till statstjänstemannalag äger sin motsvarande

tillämpning i fråga om förevarande paragraf.

5 §•

Lagrådet:

Lydelsen av paragrafen torde böra ändras på sätt lagrådet hemställt i

fråga om 17 § förslaget till statstjänstemannalag.

Övergångsbestämmelser.

Justitierådet Hagbergh, regeringsrådet Wilkens och justitierådet Ribcn:

Under hänvisning till vad vi förut anfört hemställa vi, att lagen förses

med övergångsbestämmelser av samma innehåll som vi förordat vid statstj

änstemannalagen.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Regeringsrådet Wilkens och justitierådet Bergsten:

Det föreslagna tillägget till 20 kap. 4 § brottsbalken torde i anslutning

till vad vi anfört under 15 § förslaget till statstjänstemannalag böra avfattas

så, att som tjänstefel icke i något fall anses, att ämbetsman efter beslut

av arbetstagarförening som han tillhör deltager i strejk eller därmed

jämförlig stridsåtgärd.

Tillägget till 21 kap. 18 § brottsbalken bör begränsas till krigsman som

är anställd vid krigsmakten. Tillägget kan lämpligast få formen av en hänvisning

till det nya tredje stycket i 20 kap. 4 §.

Justitierådet Riben:

Under hänvisning till vad jag anfört vid 15 § statstjänstemannalagen vill

jag förorda, att tillägget till 20 kap. 4 § far det innehållet, att ämbetsmans

deltagande i strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd, som beslutats av

arbetstagarförening, anses som tjänstefel endast om ämbetsmannen ej tillhör

föreningen samt åtgärden enligt lag eller avtal är otillåten. I fråga om

redigeringen av tillägget till 21 kap. 18 § instämmer jag med regeringsrådet

Wilkens och justitierådet Bergsten.

Justitierådet Hagbergh:

Av det remitterade förslaget följer att ansvar för tjänstefel — eller disciplinärt

ansvar — inträder vid deltagande i strejk eller därmed jämförlig

stridsåtgärd som icke beslutats av tjänstemannens organisation,

liksom för det fall att en tjänsteman efter en organisationsmässig strejk

fortsätter att strejka sedan organisationen beslutat att strejken skall upp
-

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

höra. Däremot skall icke ifrågakomma ans var spåföljd, om tjänstemannen

deltager i strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd beslutad av den organisation

han tillhör. Tjänsteman som icke tillhör arbetstagarorganisation

men deltager i stridsåtgärd skall alltså enligt förslaget alltid anses ha gjort

sig skyldig till tjänstefel.

Den olikhet som förslaget sålunda lagfäster vid behandlingen av organiserade

och oorganiserade tjänstemän anser jag vara i hög grad stötande och

icke utgöra eu nödvändig konsekvens av organisationstillhörigheten. Väl är

det sant att organiserade tjänstemän vid deltagande i olovlig stridsåtgärd

kunna drabbas av skadeståndspåföljd men eftersträvansvärt måste under

alla förhållanden vara att likartade gärningar straffrättsligt behandlas lika.

Mest tilltalande vore att helt kunna undvara straffsanktion i förevarande

sammanhang. Det skulle emellertid förutsätta dels införande av nya skadeståndsbestämmelser,

gällande alla tjänstemän — oavsett organisationstillhörighet

— dels tillskapande av en allmän tjänstedomstol som skulle ha att

döma i mål rörande såväl kollektiva som enskilda tjänsteavtal. En sådan

utväg står för närvarande ej till buds.

Man torde därför vara nödsakad att låta ansvarspåföljd (eller disciplinär

bestraffning) alltjämt kunna inträda vid deltagande i olovliga stridsåtgärder.

Enligt de remitterade förslagen blir emellertid för gärningens straffbarhet

avgörande, huruvida beslut om stridsåtgärden fattats av den arbetstagarförening

vederbörande tjänsteman tillhör. En tjänsteman som deltager

i en klart otillåten men av hans organisation beslutad strejk skulle undgå

ansvarspåföljd — möjligen med undantag för uppenbara fall av kringgående.

Däremot skulle en oorganiserad tjänsteman som deltager i en av

en arbetstagarförening beslutad, enligt lagstiftningen lovlig strejk inom

hans tjänsteområde drabbas av straffansvar. Att på detta sätt knyta den

straffrättsliga behandlingen av här ifrågavarande gärningar till beslut av en

sammanslutning för vilken icke fordras någon statlig auktorisation eller

över huvud uppställas några krav å sammanslutningens uppbyggnad, dess

representativitet, sättet för fattande av beslut e. d. kan ej anses förenligt

med vedertagna straffrättsliga principer.

Den lösningen synes mig ligga närmast till hands, att straffsanktion för

deltagande i strejk och jämförlig stridsåtgärd får gälla över hela linjen,

d. v. s. även för organiserade tjänstemän som deltaga i olovlig stridsåtgärd.

Att detta skulle leda till några stötande konsekvenser kan knappast antagas

i betraktande av bl. a. nu föreliggande möjligheter för åklagare att ej tala å

brott (jfr rättegångsbalken 20 kap. 7 §). Vidare må anmärkas att ansvarsfrihet

av subjektiva skäl kan tänkas inträda i situationer, då beslut om

stridsåtgärd fattats av arbetstagarförening som vederbörande tillhör.

Med en sådan lösning skulle man undvika den otillfredsställande ståndpunkt

förslaget intager till det nu behandlade problemet. Under åberopande

av det anförda avstyrker jag de ifrågasatta ändringarna i brottsbalken.

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

Regeringsrådet Wilkens och justitierådet Riben:

Om statstj änstemannalagen och kommunal tjänstemannalagen förses med

övergångsbestämmelse av det innehåll som vi tidigare förordat, kan konsekvensen

synas fordra att tjänstemän, som begagnat sig av möjligheten att

göra anmälan enligt sådan bestämmelse, undantagas från de föreslagna tillläggen

till brottsbalken. Då det emellertid bör kunna förutsättas, att sådana

tjänstemän icke komma att tillhöra någon arbetstagarorganisation, synes

något praktiskt behov av ett dylikt undanlagsstadgande icke föreligga.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om arbetsdomstol

Lagrådet:

Stadgandet i 2 § sista stycket i det remitterade förslaget, angående innebörden

av begreppet offentlig arbetsgivare, synes lämpligen kunna införas

såsom ett sista stycke av lagens 1 §.

För undvikande av a-paragraf i lagen hemställer lagrådet att den föreslagna

4 a § betecknas 5 § och att bestämmelserna i nuvarande 5 § upptagas såsom

sista stycke i 4 §.

Enligt andra stycket av slutbestämmelserna skola tidigare meddelade förordnanden

för ledamöter och ersättare upphöra att gälla vid utgången av år

1965, d. v. s. vid den tidpunkt då de föreslagna lagändringarna avses skola

träda i kraft. Förslag på ledamöter och ersättare för tiden därefter föreslås

vidare skola avgivas under år 1965.

Att förkorta de redan meddelade förordnandena bör så långt möjligt undvikas.

Anledning torde saknas att vidtaga sådan åtgärd beträffande annan

än ledamoten för tjänstemannamål jämte ersättarna för honom. Lagrådet

förordar att ifrågavarande bestämmelse ges det innehåll, att senast meddelade

förordnanden för ledamoten för tjänstemannamål och ersättarna för

honom skola upphöra att gälla vid utgången av år 1965, att förslag till nya

sådana förordnanden och till de övriga förordnanden, som påkallas i samband

med ikraftträdandet, skola avgivas under år 1965 samt att giltighetstiden

för dessa förordnanden skall begränsas så, att den utgår samtidigt med

giltighetstiden för de vid ikraftträdandet gällande, enligt äldre lydelsen av

4 § meddelade förordnandena.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 297 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

297

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12

mars 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för civildepartementet, statsrådet Lindholm, lagrådets den 10 mars

1965 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 27 november 1964 remitterade

förslagen till

1) statstjänstemannalag,

2) lag om tjänstemän hos kommuner m. fl. (kommunalt jänstemanna
lag),

3) lag om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares

beslut,

4) lag angående ändring i lagen den 11 september 1936 (nr 506) om

förenings- och förhandlingsrätt,

5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245)

om medling i arbetstvister,

6) lag angående upphävande av lagen den 17 maj 1940 (nr 331) om förhandlingsrätt

för kommunala tjänstemän,

7) , lag om ändring i brottsbalken,

8) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol,

9) lag angående ändring i lagen den 20 maj 1955 (nr 261) om avstängning

av domare,

10) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449)

om disciplinstraff för krigsmän,

11) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114)

om semester.

Föredraganden anför följande.

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

Den föreslagna lagstiftningen i allmänhet

Lagrådets majoritet har i väsentliga delar anslutit sig till grunderna för

den föreslagna reformen. Tre av lagrådets ledamöter delar sålunda uppfattningen

att en ny författningsmässig reglering av tjänstemännens förhandlingsrätt

måste ansluta sig till och i huvudsak befästa utvecklingen under

de senaste decennierna på detta område. Vad jag i remissprotokollet anfört

om fördelarna av att förhandlingsöverenskommelserna får rättsverkan

såsom kollektivavtal finner dessa ledamöter vara oemotsägligt, övergång till

avtalsmässig reglering av de offentliga tjänstemännens anställningsvillkor

medför, framliålles det, som en naturlig konsekvens, att oenighet om villkoren

kan utlösa användning av fackliga stridsmedel, i kollektivavtalsförhållanden

främst strejk och lockout. Det anses vidare vara nödvändigt

eller i varje fall lämpligt att, såsom skett i det remitterade förslaget, behandla

frågan om användning av fackliga stridsmedel enhetligt för alla

grenar av offentlig verksamhet. Ej heller med hänsyn till oavsättlighetsprincipen

anses hinder möta mot införande av strejk- och lockouträtt. Beträffande

avgränsningen av det avtalsfria området, rätten till neutralitet

vid arbetskonflikter, frikretsfrågan samt ordningen för handläggning och

prövning av lönetvister har de ifrågavarande ledamöterna ej funnit anledning

till erinringar mot de principiella lösningar jag förordat. Det förhållandet

att vissa frågor, bl. a. ämbetsansvaret, icke lösts i samband med förhandlingsrätten

har, konstaterar dessa ledamöter, gjort det ofrånkomligt,

att vissa brister har kommit att vidlåda förslagen. De har emellertid funnit

förslagen, bedömda med denna utgångspunkt, vara i sina huvuddrag

förtjänstfullt utformade.

Som en brist betecknar lagrådets majoritet att förutsättningarna för tillgripande

av tjänstepliktslagstiftning icke blivit närmare reglerade. En beredskapslag,

angivande formerna och de allmänna principerna för sådana

tvångsingripanden på det offentliga tjänstemannaområdet som i undantagsfall

kan bli nödvändiga, skulle, anses det, ha utgjort ett värdefullt komplement

till de föreslagna tjänstemannalagarna. Vid remissen till lagrådet uttalade

jag, att man vid en bedömning av spörsmålet med vilka medel samhället

bör skydda sig mot samhällsfarliga konflikter ej bör göra principiell

skillnad mellan allmän och enskild verksamhet. Efter att ha erinrat om de

preliminära huvudavtal som — efter mönster av Saltsjöbadsavtalet — träffats

mellan staten och kommunförbunden samt de offentliga tjänstemännens

huvudorganisationer framhöll jag som min mening, att dessa huvudavtal

innebär avsevärda garantier mot samhällsfarliga konflikter inom det

offentliga tjänstemannaområdet. Uppenbarligen hade det icke förelegat samma

förutsättningar att i hithörande frågor uppnå samförstånd med organisationerna,

om förslag framlagts om en beredskapslag av det slag lagrådets

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

majoritet efterlyst. I själva verket kunde en sådan lag försvaga organisationernas

vilja och förmåga att vid utnyttjandet av sina maktresurser taga

hänsyn till andra intressen än medlemmarnas och den kunde därigenom

komma att motverka sitt syfte. Med hänsyn härtill anser jag mig icke böra

frångå mitt tidigare ställningstagande.

Som jag framhöll vid remissen till lagrådet upptogs i departementspromemorian

(SOU 1963: 51) förslag till övergångsbestämmelser av innebörd att

tjänsteman, som vid den nya lagstiftningens ikraftträdande redan innehar

anställning som ottentlig tjänsteman, beredes möjlighet att ställa sig utanlör

den nya ordningen med kollektivavtal och tillgång till fackliga stridsmedel.

Efter avvägning av skälen för och mot sådana övergångsbestämmelser

stannade jag, ehuru icke utan tvekan, för att icke framlägga förslag om sådana

bestämmelser. Tre ledamöter av lagrådet förordar en återgång i denna

del till departementspromemorian. Vad dessa ledamöter anfört har dock

icke övertygat mig om lämpligheten av att ändra det remitterade förslaget

i förevarande avseende.

1 övrigt må med anledning av lagrådets utlåtande anföras följande.

De särskilda lagförslagen

Förslaget till statstjänstemannalag

Lagrådets hemställan att justitiekanslern hänföres till kretsen av dem

som i 1 § undantages från lagen vill jag icke motsätta mig. Det föreslagna

tillägget till 1 § att lagens bestämmelser om tjänst äger motsvarande tilllämpning

på vikariat om ej annat anges har jag intet att invända mot. Såsom

lagrådet anmärkt föranleder förslaget att föreskrifterna i 9 § rörande

vikariat kan förenklas. Vad lagrådet i övrigt anfört under 1 § ger ej anledning

till erinran från min sida.

Såsom lagrådet förordat kan det vara lämpligt att inleda 3 § med ett stadgande,

som ger positivt uttryck åt den för lagförslaget grundläggande ståndpunkten

att anställningsförhållandet mellan staten såsom arbetsgivare och

tjänsteman såsom arbetstagare principiellt bestämmes genom avtal. Mot den

av lagrådet föreslagna formuleringen av ett sådant stadgande har jag intet

att erinra. Det är självfallet alt tvingande bestämmelser i andra lagar än

statstjänstemannalagen, t. ex. semesterlagen, ej sättes ur kraft genom stadgandet.

Vad lagrådet i övrigt hemställt rörande den redaktionella utformningen

av paragrafen biträder jag. Lagrådet har berört frågan om rätt att

inom det statliga tjänstemannaområdet avtala om rätten till arbetstagares

uppfinning. Om innebörden av gällande rätt i detta hänseende synes råda

viss tvekan (jfr JO:s ämbetsberättelse 1959 s. 421 ff). Uppenbarligen medför

övergången till en i princip privaträttslig reglering av statstjänstemännens

anställningsförhållanden att avtal kan träffas mellan statsmyndighet

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

och tjänsteman om rätt till uppfinning i samma utsträckning som på den

privata arbetsmarknaden. Såsom lagrådet anmärkt får detta anses framgå

av förevarande paragraf.

Lagrådets förslag att 4 § placeras under rubriken »Allmänna bestämmelser»

synes innebära en förbättring. De ändringar i övrigt som lagrådet

föreslagit beträffande 4 § torde likaledes böra genomföras. Dock bör det

föreslagna tillägget om pensionsålder något jämkas.

Lagrådets förslag till ändring av 6, 7 och 9 §§ bör beaktas. Första stycket

av 9 § bör dock avfattas så att icke endast Kungl. Maj :t utan även

myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer skall äga meddela föreskrifter

om i vilka fall vikariat skall kungöras ledigt till ansökan.

Det remitterade förslaget till 12 § återger gällande rätt, som föreskriver

skyldighet att bo i tjänstebostad endast om det är av väsentlig betydelse för

tjänsten men däremot icke uppställer sådant villkor för åläggande att bo på

viss ort. Jag delar lagrådets uppfattning att samma villkor som gäller för

skyldighet att bo i tjänstebostad bör gälla för åläggande att bo på viss ort.

Förslaget till 15 § bör, på sätt tre av lagrådets ledamöter förordat, i vissa

hänseenden omarbetas i syfte att skapa ökad klarhet om stadgandets innebörd

och bättre överskådlighet. Självfallet får de i paragrafen uppställda

begränsningarna av rätten till stridsåtgärder ej frångås genom avtal.

Lagrådet har hemställt om viss saklig ändring av 16 §. Ändringen innebär,

att även staten blir skadeståndsskyldig enligt paragrafens bestämmelser

vid tillgripande av stridsåtgärd som statstjänstemannalagen förbjuder.

Såsom jag framhöll vid remissen till lagrådet torde särskilda bestämmelser

om skadeståndsskyldighet för staten i fall som här avses knappast

behövas. Om man såsom lagrådet ser spörsmålet som en principiell

fråga om likställighet mellan arbetsgivar- och arbetstagarsidan med avseende

på sanktionssystemets utformning, kan emellertid annat ställningstagande

vara motiverat. Jag vill därför icke motsätta mig lagrådets ändringsförslag.

I övrigt har paragrafen underkastats viss redaktionell jämkning

närmast som en följd av omarbetningen av 15 §. Såsom lagrådet anmärkt

åsyftas med uttrycket medlem i förening ej endast enskild medlem utan

även ansluten förening och enskild medlem i denna.

Lagrådets förslag till ändrad lydelse av 17 § torde böra beaktas.

Uppräkningen i 18 § av tjänstemän som icke skall vara underkastade

disciplinär bestraffning synes kunna sammandragas på sätt lagrådet föreslagit.

Jag delar också lagrådets mening att paragrafen bör avse även osjälvständiga

ämbetsbrott. Såsom lagrådet vidare anmärkt bör även vikarie

på domartjänst omfattas av paragrafen och denna följaktligen avfattas så

att den utan inskränkning blir tillämplig på den som »innehar eller uppehåller»

i paragrafen avsedd tjänst. Den av lagrådet föreslagna överflyttningen

av 18 § tredje stycket i det remitterade förslaget till 25 § innebär

jämväl en förbättring. Lagrådets majoritet har ansett, att de föreslagna

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1063

reglerna i 20 § första stycket om skyldighet att anmäla tjänsteman till

åtal för vissa brott i tjänsten bör avse icke endast, såsom enligt det remitterade

förslaget, tjänsteman som kan dömas till disciplinstraff utan i princip

alla tjänstemän. Syftet med föreskrifterna om anmälningsskyldighet

är emellertid främst att vissa allvarligare eller svårutredda brott skall

prövas av domstol i stället för i den mindre säkra disciplinära straffprocessen.

Anmälningsskyldigheten utgör alltså ett skydd för de tjänstemän

som är underkastade disciplinär bestraffning. Uppenbarligen kan detta

skäl för anmälningsskyldighet ej åberopas beträffande tjänstemän, som ej

är underkastade sådan bestraffning. Till stöd för den föreslagna utvidgningen

av regeln om anmälningsskyldighet skulle kunna anföras, att den

av principiella skäl bör gälla samtliga tjänstemän. Av praktiska skäl och

lämplighetsskäl torde emellertid regeln icke böra göras undantagslös och

lagrådets majoritet har ej heller avsett att så skall ske. Jag anser mig

på grund av det anförda icke ha anledning att frångå mitt tidigare ställningstagande

i denna fråga.

Lagrådets hemställan om vissa formella ändringar i 19 § torde böra biträdas.

1 20 § andra stycket i det remitterade förslaget bar intagits en bestämmelse

om befogenhet för Kungl. Maj :t att befria från skyldighet att göra åtalsanmälan

i fråga om brott som avses i 13 kap. 6 § första stycket brottsbalken

(allmänfarlig vårdslöshet). Lagrådet har hemställt, att denna befogenhet

vidgas till ett allmänt bemyndigande för Kungl. Maj :t att begränsa anmälningsskyldigheten.

I sammanhanget erinras om det i ett remissyttrande påtalade

förhållandet, att myndighet blir skyldig att till åtal anmäla fall som

avses under första stycket c) även då myndigheten anser det uppenbart att

brottet icke förskyller svårare straff än böter. Jag är icke beredd att biträda

lagrådets förslag. Detta skulle nämligen kunna medföra oenhetlig

behandling hos myndigheterna av sådana i tjänsten begångna brott, som

typiskt sett bör prövas av de rättsvårdande organen.

Bestämmelsen i 22 § av det remitterade förslaget att Kungl. Maj :t må förordna

om begränsning av myndighets befogenhet att ådöma disciplinstraff

synes lämpligen kunna inarbetas i andra stycket av 19 § och utformas på

sätt lagrådet förordat.

Lagrådet har hemställt om några andra ändringar av mindre räckvidd

samt viss omdisposition och formella jämkningar i övrigt av reglerna om

åtal och disciplinär bestraffning. Vad sålunda förordats torde i det stora hela

böra beaktas. Jag har intet att erinra mot vad lagrådet uttalat om paragrafernas

närmare innebörd i vissa hänseenden.

I 26 § meddelas bestämmelser om avstängning av tjänsteman, som är misstänkt

för brott eller för fel som kan beivras i disciplinär ordning. Det till lagrådet

remitterade förslaget uppställer som villkor för avstängning att brottet

eller felet kan antagas medföra avsättning. Lagrådet har föreslagit att

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1965

villkoret uppmjukas genom att i lagtexten intages orden »eller om eljest särskilda

skäl äro därtill». Jag vill icke motsätta mig denna ändring men anser

mig böra understryka, att avstängning enligt det föreslagna tillägget ej bör

ifrågakomma annat än i undantagsfall. Lagrådets hemställan om viss redaktionell

ändring i lagtexten bör beaktas.

Lagrådets förslag om ändrad lydelse av 28 § bör följas.

Vid granskningen av 30 § har lagrådet — utan att påyrka ändring av bestämmelsen

— anmärkt ett problem som kan tänkas uppkomma genom att

beslut om uppsägning icke kan verkställas förrän beslutet vunnit laga kraft;

cn tjänsteman kunde tänkas utnyttja besvärsvägen i syfte att vinna förlängning

av uppsägningstiden. Såsom lagrådet framhållit är detta problem icke

nytt utan finnes redan för närvarande. Lagrådet befarar, att med det föreslagna

lagfästa uppsägningsskyddet besvärsfrekvensen kan komma att öka

och att frågan därigenom kan få större betydelse än nu. Jag vill i detta sammanhang

erinra om den i paragrafen föreslagna överläggningsrätten. Normalt

torde överläggning komma att äga rum med arbetstagarorganisation i

de fall då riktigheten av myndighets beslut om uppsägning ifrågasättes. Jag

har intet att erinra mot lagrådets uttalanden om innebörden i vissa hänseenden

av ifrågavarande paragraf.

Lagrådets förslag att även domare hänföres under bestämmelsen i 32 §

andra stycket vill jag icke motsätta mig.

Beträffande 33—38 §§ har lagrådet föreslagit vissa redaktionella ändringar.

Dessa bör genomföras.

1 39 § meddelas bestämmelser om talan mot myndighets beslut i tjänstemannafrågor.

Vid remissen till lagrådet uttalade jag, att besvär över myndighets

beslut om avstängning på grund av sjukdom och om tvångsentledigande

bör prövas av regeringsrätten i stället för som nu, i regel, av Kungl.

Maj :t i statsrådet. Lagrådet har vid behandlingen av 39 § upptagit frågan

om den föreslagna utvidgningen av regeringsrättens kompetens och funnit

övervägande skäl tala mot förslaget. Det skall ej bestridas, att det

finns visst fog för den av lagrådet intagna ståndpunkten. Jag tänker särskilt

på att Kungl. Maj :t vid prövning i statsrådet av dessa besvärsmål kan

besluta om förflyttning av vederbörande tjänsteman eller eljest taga initiativ,

som icke står regeringsrätten till buds, och härigenom på ett smidigt

sätt tillrättalägga intressemotsättningar. Emellertid finns det, såsom jag närmare

utvecklade vid remissen till lagrådet, också skäl som talar för en

domstolsmässig behandling av förevarande mål. Delvis erkänner lagrådet

detta. Vid avvägning av skälen för och emot torde stort avseende böra fästas

vid personalorganisationernas önskemål. Dessa organisationer har vid olika

tillfällen påyrkat den föreslagna reformen. Av de remissinstanser som

yttrat sig över departementspromemorian har endast en motsatt sig ändringen.

Jag anser därför att förslaget bör vidhållas. Lagrådets hemställan

om viss redaktionell ändring av 39 § bör följas.

s. 303 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 dr 1965

303

Övriga lagförslag

1—5 §§ förslaget till kommunaltjänstemannalag bör ändras i överensstämmelse

med vad lagrådets majoritet förordat beträffande motsvarande

paragrafer (1, 3 samt 15—17 §§) i förslaget till statstjänstemannalag.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken torde böra avfattas i överensstämmelse

med vad regeringsrådet Wilkens och jnstitierådet Bergsten förordat.

Lagrådet har förordat en omarbetning i redaktionellt hänseende av förslaget

till lag angående ändring i lagen om arbetsdomstol samt viss ändring

av övergångsbestämmelserna till lagförslaget. Även i dessa delar torde

lagrådets förslag böra följas.

Övriga lagförslag har lagrådet lämnat utan erinran.

Utöver vad som töljer av det anförda torde i lagtexten få vidtagas vissa

mindre, redaktionella jämkningar.

I del remitterade förslaget har, i anslutning till en redogörelse för gällande

rätt i vissa processuella frågor, anmärkts att länsstyrelse enligt 6 § punkten

8 länsstyrelseinstruktionen den 30 maj 1958 (nr 333) har att pröva

och avgöra tvister om huru och till vilket belopp prästerskapets och kyrkobetjäningens

löningsrättigheter skall utgöras. Efter ändring av länsstyrelseinstruktionen

den 13 november 1964 (nr 765) är nämnda stadgande numera

intaget i 6 § punkten 6.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t måtte jämlikt 87 § regeringsformen

genom proposition föreslå riksdagen att, under förutsättning

av slutligt godkännande av det av 1964 års riksdag såsom vilande antagna

förslaget till ändrad lydelse av 35 och 36 §§ regeringsformen, antaga de

i enlighet med det anförda ändrade lagförslagen.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Nils Berg

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1965

Innehållsförteckning

Propositionen ......... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 1

Lagförslag .................................................... 2

Förslag till

statst jänstemannalag........................................ 2

lag om tjänstemän hos kommuner in. fl. (kommunaltjänstemanna
lag)

.................................................... 10

lag om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares

beslut ............................................ 12

lag angående ändring i lagen den 11 september 1936 (nr 506) om

förenings- och förhandlingsrätt ............................ 13

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245)

om medling i arbetstvister.................................. 15

lag angående upphävande av lagen den 17 maj 1940 (nr 331) om

förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän ................ 16

lag om ändring i brottsbalken................................ 17

lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol

.................................................. 18

lag angående ändring i lagen den 20 maj 1955 (nr 261) om avstängning

av domare...................................... 21

lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449)

om disciplinstraff för krigsmän............................ 23

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114)

om semester ............................................ 24

Utdrag av statsrådsprotokollet den 27 november 1964 ................ 25

Remiss till lagrådet den 27 november 1964........................ 25

Allmän motivering............................................ 28

Gällande ordning............................................ 28

Förhandlingsrättsutredningens betänkande .................... 35

Departementspromemorian .................................. 41

De statliga och kommunala huvudavtalen .................... 58

Remissyttranden .......................................... 60

Departementschefen ........................................ 101

Specialmotivering ............................................ 138

Statstjänstemannalagen .................................... 138

Kommunaltjänstemannalagen ................................ 223

Lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares

beslut ............................................ 226

Ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt ............ 227

Ändring i lagen om medling i arbetstvister.................... 228

Upphävande av lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän

.................................................... 228

Ändring i brottsbalken ...................................... 228

Ändring i lagen om arbetsdomstol ............................ 229

Ändring i lagen om avstängning av domare.................... 230

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1965

Ändring i lagen om disciplinstraff för krigsmän .............. 230

Ändring i semesterlagen .................................... 231

Hemställan .................................................. 232

Bilagor

Lagtext.................................................... 233

Departementspromemorians lagförslag ...................... 246

Huvudavtalen .............................................. 255

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd .................. 263

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 mars 1965 .................. 297

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 640527

Doktrin (10)

  1. Håkan Göransson, Betydelsen av begreppet myndighetsutövning inom arbetsrätten, JT 1991/92 nr 4 s. 601, på s. 605, 612
  2. Ronnie Eklund, Arbetsdomstolen i ljuset av Langborgerfallet, JT 1989/90 nr 2-3 s. 390, på s. 391
  3. Bo Westerhult, Straff- och disciplinansvaret vid fel och försummelser i offentlig verksamhet, FT 1980 nr 5–6 s. 177, på s. 178 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. Lennart Aspegren, Förbjudna "extraknäck", en översikt över statliga bisyssleregler i lag och avtal, FT 1980 nr 3–4 s. 139, på s. 141, 144 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  5. Bernhard Staedler, Förvaltningsrätt i Högsta domstolens praxis 1961-1975, FT 1979 nr 6 s. 265, på s. 266 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  6. Lennart Aspegren, De offentliganställda och den nya förhandlingsrätten, FT 1977 nr 5 s. 221, på s. 225, 227 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  7. Thorsten Cars, Den nya lagstiftningen om ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet, FT 1976 nr 4 s. 155, på s. 168 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  8. Ingmar Lidbeck, Administrativ rättspraxis. Tjänstemannamål 1966 - 1970, FT 1973 nr 4 s. 134, på s. 139, 143, 154, 155 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  9. Lennart Aspegren, Ingmar Lidbeck, Georg Normark, Sven-Hugo Ryman, Statens tjänstemän, FT 1971 nr 3 s. 130, på s. 132 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  10. Bertil Adèll, Kan inskrivningsdomarens arbete utgöra skyddsarbete enligt 17 § statstjänstemannalagen?, SvJT 1969 s. 664, på s. 667, 669 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

25 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. BU 1965:64 Skrivelse till bankoutskottet den 18 november 1965 framlagt förslag beträffande sådana bemyndiganden och författningsändringar m. m. avseende riksdagens verk, s s. 36 i texten
  2. KU 1965:43 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1965 s. 9 i texten
  3. Rskr. 1965:267 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. s. 2 i texten
  4. SU 1965:106 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående organisationen av ett statligt förhandlingsorgan m. m., såvitt propositionen avser riktlinjer för de a2 i texten
  5. K2LU 1965:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående reform av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt m. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten

Myndighetsavgöranden (2)

2 kopplingar.

  1. JO 2018-10-22 dnr 753-2017 i texten
  2. JO 2001-12-04 dnr 2540-2001 i texten

Doktrin (18)

18 kopplingar i 11 dokument.

  1. FT 1973 s. 134 Ingmar Lidbeck, Administrativ rättspraxis. Tjänstemannamål 1966 - 1970 s. 139 · s. 143 · s. 154 · s. 155 i texten
  2. JT 1991/92 s. 601 Håkan Göransson, Betydelsen av begreppet myndighetsutövning inom arbetsrätten s. 605 · s. 612 i texten
  3. FT 1980 s. 139 Lennart Aspegren, Förbjudna "extraknäck", en översikt över statliga bisyssleregler i lag och avtal s. 141 · s. 144 i texten
  4. FT 1977 s. 221 Lennart Aspegren, De offentliganställda och den nya förhandlingsrätten s. 225 · s. 227 i texten
  5. SvJT 1969 s. 664 Bertil Adèll, Kan inskrivningsdomarens arbete utgöra skyddsarbete enligt 17 § statstjänstemannalagen? s. 667 · s. 669 i texten

Visa alla 11