Angående vattenoch luftvårdens organisation
1965-03-19 · 32 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 29 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1965:97, Angående vattenoch luftvårdens organisation
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 91 år 1965
1
Nr 97
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vatten- och
luftvårdens organisation; given Stockholms slott den
19 mars 1965.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Eric Holmqvist
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framläggs förslag om en gemensam organisation för naturvården,
vattenvården och luftvården. Statens vatteninspektion, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå samt statens luftvårdsnämnd
föreslås bli sammanförda med statens naturvårdsnämnd den 1 juli
1967. Naturvårdsnämnden blir härigenom central myndighet för hela naturvårdsområdet.
Länsingenjörskontoren föreslås bli inordnade i länsstyrelserna
vid samma tidpunkt.
Mot bakgrunden av de allt allvarligare störningarna i naturen — inte
minst vatten- och luftföroreningarna — understryks i propositionen att
förutom en ändamålsenlig organisation ökade insatser är nödvändiga för
forskning och tekniskt utvecklingsarbete till direkt gagn för naturvårdsarbetet.
Vidare framhålls att lagstiftningen på vatten- och luftvårdsområdena
bör utformas så att tillräckliga möjligheter finns att tillgodose naturvårdsintressena
i vidsträckt bemärkelse. I
I Rihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 97
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1965
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
19 mars 1965.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vattenoch
luftvårdens organisation samt anför.
I. Inledning
1952 års riksdag begärde skyndsam utredning rörande effektiva åtgärder
till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag (L3U 19, rskr 194).
Med anledning härav tillsattes år 1953 vattenvårdskommittén (direktiv se
1954 års riksdagsberättelsc s. 197). Efter att tidigare ha avgivit fyra betänkanden
angående lagstiftnings- och organisationsfrågor inom vattenvårdens
område har kommittén1 den 29 oktober 1964 avgivit slutbetänkandel
Vattenvårdens organisation in. in. (SOU 1964:60).
I betänkandet framläggs förslag till ny organisation på vattenvårdens
område. Vidare behandlas frågor rörande vattenvårdsförbund och forskning
samt vissa lagstiftningsfrågor inom detta område.
Efter remiss har yttranden avgivits av vattenöverdomstolen, försvarets
intendenturverk, medicinalstyrelsen (med överlämnande av yttranden från
länsläkarna i Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus
samt Jämtlands län, förste stadsläkaren i Malmö, Administrativa läkares
törening, Föreningen för allmän hälsovård, Sveriges liälsovårdskonsulenters
förening och Svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet), statens bakteriologiska
laboratorium, statens institut för folkhälsan, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
s j öf artsstyr elsen och statens oljeskyddsråd, Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), byggnadsstyrelsen, kam
1
Vattenrättsdomaren Gösta Schirén, ordförande, överinspektören Sven Andersson, direktören
Torsten Andersson, överingenjören Bertil Hawerman, laboratorn Gunnar Laurell, f. d.
vice talmannen greve Torgil von Seth, civilingenjören Ossian Svensson, överinspektören Sten
Vallin och direktören Gösta Åqvist.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1965
markollegiet, statskontoret, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen,
statens vatteninspektion, statens naturvårdsnämnd, statens luftvårdsnämnd,
universitetskanslersämbetet, statens naturvetenskapliga forskningsråd,
statens tekniska forskningsråd, samtliga länsstyrelser med undantag
av länsstyrelserna i Jönköpings och Värmlands län, 1964 års naturresursutredning,
väg- och vattenbyggnadsstyrelseutredningen, immissionssakkunniga,
oljeskyddsutredningen, Svenska landstingsförbundet, Svenska
kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges industriförbund, Föreningen
för vattenhygien, Vattenvärnet, Svenska naturskyddsföreningen,
Svenska vatten- och avloppsverksföreningen samt Tjänstemännens centralorganisation
(TCO).
Länsstyrelserna har i regel bifogat yttranden från länsingenjören och
länsläkaren i resp. län ävensom i vissa fall från kommunala myndigheter,
hushållningssällskap, naturvårdsråd m. fl. instanser.
Vidare har skrivelser inkommit från Länsingenjörers förening och
Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund samt från Tidans, Motala
ströms och Lidan—Nossans vattenvårdsförbund.
II. Nuvarande ordning m. m.
Vattenvården. Under senare delen av 1800-talet började avloppsanläggningar
utföras i större utsträckning i städerna. Särskilt genom användningen
av vattenklosetter uppstod så småningom föroreningsproblem, som
påkallade åtgärder av det allmänna. Därvid fick bl. a. hälsovårdsmyndigheterna
befattning med dessa frågor. År 1937 inrättades en fisketillsynsmyndighet,
vars uppgift blev att utöva tillsyn för att bl. a. motverka skada
på fiske genom vattenförorening. Tillsynsmyndigheten var ursprungligen
i likhet med fiskeriadministrationen i övrigt knuten till lantbruksstyrelsen.
Vid fiskeristyrelsens tillkomst år 1948 överfördes tillsynsorganet
till detta ämbetsverk men placerades vid Drottningholm.
År 1953 tillkallades vattenvårdskommittén för att verkställa utredning
och avge förslag om åtgärder till motverkande av förorening av sjöar och
vattendrag. 1 sitt betänkande Vattenvården, betänkande angående organisations-
och lagstiftningsfrågor m. in. (SOU 1955:6) föreslog kommittén, att
eu ny vattenvårdsmyndighel, benämnd statens vatteninspektion, skulle inrättas.
I prop. 1957:49 framlades förslag om att överföra fiskeristyrelsens
tillsynsavdelning och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå
till byggnadsstyrelsen. Som skäl för den föreslagna organisationen
anfördes i propositionen, att de vattenvårdande åtgärderna hade nära
samband med byggnadsstyrelsens uppgifter inom bebyggelseplaneringen och
att vatten- och avloppsbyrån i stor utsträckning sysslade med planeringsfrågor.
Riksdagens statsutskott fann kommitténs förslag alt inrätta ett
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1965
självständigt verk vara i och för sig välmotiverat medan enligt utskottets
mening tillräckligt bärande skäl inte förelåg för en anslutning till byggnadsstyrelsen.
Utskottet var dock inte berett att tillstyrka motionsyrkanden
om inrättande av ett fristående ämbetsverk för vattenvårdsfrågorna. I stället
uttalade sig utskottet för att gällande organisationsform skulle bibehållas
t. v., varvid utskottet förordade en fortsatt utbyggnad av tillsynsmyndigheten
och distriktsingenjörsorganisationen. Riksdagen biföll utskottets hemställan,
att riksdagen måtte avslå såväl Kungl. Maj:ts förslag som motionsyrkandena
(SU 166, rskr 381).
I betänkande den 1 mars 1958 med förslag angående vattenvårdens centrala
och lokala organisation (Stencil Jo 318) framhöll vattenvårdskommittén
ånyo angelägenheten av att sammanföra vattentillsynen och vatten- och
avloppsorganisationens tekniska verksamhet. I det uppkomna läget återgick
kommittén till att som huvudförslag framföra ett tidigare framlagt
alternativt förslag om att under en övergångstid inrätta eu vatteninspektion
av mera begränsad omfattning. 1 prop. 1958: 133 förordades, att en
självständig vatteninspektion under ledning av en vattenvårdsnämnd men i
kameralt hänseende förenad med fiskeristyrelsen skulle inrättas. I propositionen
framhölls dock uttryckligen att en successiv utveckling mot eu
samordnad vattenvårdsorganisation var erforderlig. Riksdagen beslöt i enlighet
med propositionen (JoU 25, rskr A 286).
Riksdagens revisorer anförde i sin berättelse år 1960 bl. a., att starka skäl
talade för att inrätta ett enhetligt planeringsverk, vartill skulle kunna anslutas
bl. a. centrala organ med uppgifter på vattenvårdens och naturvårdens
område.
I sitt betänkande Naturen och samhället (SOU 1962:36) uttalade 1960
års naturvårdsutredning att — med hänsyn till det nära sambandet mellan
naturvård och vattenvård — möjligheterna att samordna eller i vart fall
underlätta en samverkan mellan dessa verksamheter borde uppmärksammas
i framtiden.
Den organisation av statens vatteninspektion, som genomfördes år 1958,
innebar en förstärkning av inspektionens resurser men medförde inte någon
väsentlig förändring av kompetensfördelningen i förhållande till andra statliga
organ. Bättre samordning och samråd mellan olika myndigheter som
kunde ta befattning med ärenden på vattenvårdens område förordades, men
detta förutsattes få ske i former som under hand kunde prövas vara lämpliga.
Fortfarande har därför åtskilliga myndigheter att ta befattning med
vattenvårdsfrågor av olika slag. Som huvudansvariga centralorgan i alla
väsentliga frågor rörande vattenvård, främst innefattande åtgärder mot vattenförorening,
framstår dock statens vatteninspektion samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
genom dess vatten- och avloppsorganisation.
Vad gäller statens vatteninspektion fungerar vattenvårdsnämnden som
dess styrelse. Nämnden består av åtta ledamöter, vilka representerar bl. a.
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1965
fiskeristyrelsen, medicinalstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, industrien,
jordbruket samt kommunerna. I nämnden behandlas vattenvårdsfrågor
av större omfattning och principiell betydelse. Nämnden fungerar
vidare som ett samordnande organ i vattenvårdsfrågor, som berör olika
myndigheter.
Vatteninspektionen består av en tillsynsavdelning för löpande tillsynsärenden,
en undersökningsavdelning med laboratorier för undersökningar
samt en radioekologisk avdelning för ärenden rörande utsläpp i vatten av
radioaktivt avfall.
Inspektionens verksamhet har enligt vattenvårdskommittén sedan år 1958
i stort sett bedrivits efter följande huvudlinjer.
Anmälan av kommunala och andra i föroreningshänseende jämställda anläggningar
liksom av industriella anläggningar, som ansluts till kommunala
reningsverk, sker till inspektionen. Ärendena bereds dock av resp. länsstyrelse.
För att lösa industriella vattenvårdsproblem har samverkan med industriens
organ eftersträvats, bl. a. med Stiftelsen Skogsindustriernas Vattenskyddsforskning.
Särskild uppmärksamhet har ägnats jordbrukets förorening.
I samråd med inspektionen har av olika forskningsinstitutioner på
jordbrukets område verkställts en utredning av hithörande frågor, vilken
är avsedd att tjäna som underlag för saneringsarbetet på detta område.
En erfarenhet under inspektionens hittillsvarande verksamhet är, att en
rationell vattenvård till motverkande av såväl kommunal som industriell
vattenförorening på längre sikt bäst kan realiseras genom att en landsomfattande
vattendragsinventering utförs och att på grundval av en sådan saneringsplaner
uppställs för olika vattenområden. Hittills har undersökningar
utförts i bl. a. Vänern, Vättern och Glan.
Inom inspektionen har arbetet med att gå igenom olika industrigrenars
vattenvårdsfrågor påbörjats. Avsikten är att med utgångspunkt därifrån lägga
fram anvisningar rörande åtgärder, som kan tjäna som riktlinjer för företagens
egna vattenvårdande åtgärder.
Vatteninspektionen, som leds av en överinspektör, omfattar totalt 33 befattningshavare.
Härtill kommer en deltidsanställd föredragande i hygieniska
frågor.
Vatten- och avloppsorganisationen (va-organisationen) omfattar dels vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå (va-byrån), dels de
till styrelsen knutna länsingenjörskontoren. I fråga om verksamhetens fördelning
gäller i stort, att va-byrån behandlar de allmänna och grundläggande
frågorna, medan länsingenjörskontoren självständigt handlägger praktiskt
taget alla på länsplanet förekommande vatten- och avloppsärenden.
Va-byrån omfattar en teknisk avdelning för ärenden rörande vatten- och
avloppsanläggningar, en planeringsavdelning för frågor i samband med bebyggelseplanering
in. m., en bidragsavdelning för ärenden rörande statsbidrag
till kommunala va-anläggningar samt ett sekretariat för vissa administrativa
och kamerala frågor. Länsingenjörskontoren är i kameralt avseen
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1965
de samordnade med vägförvaltningarna. Länsingenjören är länsstyrelsens
expert i vattenvårdsärenden men har i likhet med t. ex. länsarkitekten en
fristående ställning i förhållande till länsstyrelsen. I flera avseenden får
länsingenjören betraktas som vatteninspektionens representant i länet.
Va-organisationens uppgifter har till väsentlig del anknytning till hälsovårdsstadgan,
vatten- och avloppslagen, expropriationslagen, lagen om kommunal
beredskap samt förordningen om brandfarliga varor. Verksamheten
har under senare år huvudsakligen inriktats på att främja en ändamålsenlig
planering och utveckling på vatten- och avloppsområdet. Härvid har
organisationen medverkat hl. a. genom råd och anvisningar, genom direkt
deltagande i såväl översiktliga vatten- och avloppsutredningar som samordningsfrågor
mellan kommuner samt genom teknisk-ekonomisk granskning
av vatten- och avloppsutredningar för stads- och byggnadsplaner.
Va-byrån handlägger vidare ärenden rörande bidrag till kommunala vaanläggningar.
Av särskild betydelse under senare år bär varit de problem
som sammanhänger med bl. a. vissa landsdelars vattenförsörjning. Kommunala
och industriella föroreningsärenden — vilka handläggs i nära samverkan
med vatteninspektionen — har successivt ökat. Tillsynen över avloppsreningsverk
utgör en viktig del av arbetet. Vidare har frågor rörande lagring
och hantering av petroleumprodukter blivit en stor ärendegrupp.
Inom va-organisalionen är totalt 156 befattningshavare anställda, varav
27 på va-byrån och 129 på länsingenjörskontoren. Va-byrån leds av en överingenjör.
Vid varje länsingenjörskontor finns en länsingenjör jämte 2 4
biträdande ingenjörer samt kontorspersonal.
I fråga om övriga myndigheter, som i viss utsträckning handlägger vattenvårdsfrågor,
må nämnas följande.
Kammarkollegiet bevakar det allmännas intressen i vattenmål rörande
bl. a. vattenförorening och har vidare möjlighet att efter stämning föra
talan vid vattendomstol om visst föreläggande för den som förorenar vatten
genom avloppsutsläpp, varvid vatteninspektionen svarar för erforderlig
utredning. Medicinalstyrelsen har befattning med vattenvårdsfrågor dels på
grund av hälsovårdslagstiftningen, dels enligt strålskyddslagstiftningen.
Statens bakteriologiska laboratorium och statens institut för folkhälsan ombesörjer
vissa undersökningar på det vattenhygieniska området. Fiskcristyrelsen
har att vid vattenförorening bevaka fiskets intressen. Sjöfartsstyrelsen
och det till denna knutna statens oljeskyddsråd omhänderhar kontrollen
av att internationella oljekonventioner efterlevs. SMHI medverkar i vissa
uppgifter på vattenvårdens område. Byggnadsstyrelsen har befattning
med vatten- och avloppsfrågor såtillvida att i byggnadslagstiftningen förutsätts
att tätbebyggelse får komma till stånd endast i den mån sanitära och
andra vattenvårdande synpunkter tillgodoses. Förslag till plan för tätbebyggelse
skall därför åtföljas av utredning om möjligheterna att ordna vattenförsörjning
och avlopp. På det regionala planet har länsstyrelserna som
hälsovårdsmyndigheter och med stöd av sina allmänna befogenheter i stor
utsträckning befattning med vattenvårdsfrågor. Inom kommunerna är det
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1965 7
byggnadsnämnderna och hälsovårdsnämnderna, som i olika hänseenden
handlägger vattenvårdsfrågorna.
Luftvården. För att fä till stånd förebyggande åtgärder mot luftföroreningarna
inrättades år 1963 statens luftvårdsnämnd. Nämnden har till uppgift
att utreda förekomsten av luftföroreningar, främja forskning på luftvårdsområdet
samt i samarbete med myndigheter, kommuner, företag'' och
organisationer inom och utom landet söka åstadkomma en lämplig samordning
av olika åtgärder mot luftföroreningarna. Vidare har nämnden att
lämna information och råd i luftvårdsfrågor.
Nämnden består av högst 18 ledamöter. Av ledamöterna förordnas eu
efter förslag av medicinalstyrelsen, två efter förslag av statens institut för
folkhälsan, en efter förslag av försvarets forskningsanstalt, en efter förslag
av Ingeniörsvetenskapsakademien, en efter förslag av SMHI, en efter förslag
av forskningsrådens samarbetsdelegation samt två efter förslag av styrelsen
för Sveriges industriförbund. I nämnden är vidare arbetsgivarnas
och arbetstagarnas intressen företrädda. Ledningen av det dagliga arbetet
vid nämnden tillkommer den verkställande ledamoten. Hos nämnden är anställda
en sekreterare, en biträdande sekreterare samt ett biträde för kontorsgöromål.
Nämnden äger anlita sakkunniga för särskilda uppgifter.
Naturvården. Statens natur vårdsnämnd, som inrättades år 1963, har överinseende
över naturvärden. Nämnden har enligt sin instruktion att verka
för att naturvårdsarbetet såväl från kulturella och vetenskapliga synpunkter
som med hänsyn till behovet av mark för rekreation och friluftsliv ordnas
och utvecklas ändamålsenligt. Vidare skall nämnden inventera och välja ut
naturområden, som bör särskilt avsättas, samt utarbeta råd och anvisningar
om avsättande och förvaltning av sådana områden. Nämnden skall från
naturvårdssynpunkt följa den allmänna byggnadsplaneringen och kulturlandskapets
utveckling och härvid särskilt verka för att stränderna skyddas.
Genom hl. a. råd och anvisningar skall nämnden verka för att täklverksamheten
får en lämplig lokalisering och utformning. Likaså skall nämnden
följa utvecklingen beträffande andra arbetsföretag — såsom vattenkraftutbyggnad,
vägbyggande och anläggande av flygfält — som kan medföra
bestående ändring av naturförhållandena samt verka för att sådana företag
planläggs och utförs med hänsyn till deras inverkan på naturen. Nämnden
skall också utarbeta råd och anvisningar rörande åtgärder på naturvårdens
område, som ankommer på statliga eller kommunala myndigheter. Samarbete
sker mellan nämnden och vattenvårdsmyndigheterna i åtskilliga ärenden.
I sammanhanget bör vidare nämnas all i prop. 1965: 19 föreslagits, att
tillsynen över jakten och viltvården skall överföras till naturvårdsnämnden.
Nalurvårdsnämndcn består av ordförande, vice ordförande och det antal
ytterligare ledamöter, dock högsl fem, som Kungl. Maj:t bestämmer. Under
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1965
nämnden leds verksamheten av en överdirektör, som tillika är eu av nämndens
ledamöter. Hos nämnden finns två byråer. På administrativa byrån
handläggs ärenden av administrativ, kameral och juridisk art. Övriga ärenden
handläggs på planeringsbyrån, som är organiserad på två sektioner. På
den ena av dessa handläggs frågor rörande naturvårdsområden och på den
andra frågor beträffande landskapsvården.
Antalet befattningshavare vid nämnden uppgår f. n. till 16.
Det regionala naturvårdsarbetet åvilar länsstyrelserna. På dessa ankommer
huvuddelen av den regionala inventerings- och planeringsverksamhet,
som erfordras för att praktiskt lösa naturvårdsuppgifterna. Till länsstyrelserna
är knutna särskilda råd i naturvårdsfrågor, bestående av dels företrädare
för berörda länsorgan dels av naturvård särskilt intresserade lekmän
eller specialister. Till arbetskraft för naturvårdsuppgifter disponerar länsstyrelserna
särskilda medel.
I naturvårdsarbetet är vidare kommunerna engagerade.
III. Kommittén
Vattenvårdens läge. Med vattenvård avser kommittén åtgärder till skydd
mot vattenförorening och till sanering av förorenade vatten i syfte att säkerställa
att vattentillgångarna kan tillgodose nu kända eller framtida behov,
främst beträffande befolkningens och industriens vattenförsörjning,
fisket samt fritidsverksamheten. I enlighet härmed anser kommittén det
vara ett av vattenvårdens huvudsyften att trygga tillgången på behövligt
råvatten av bästa möjliga beskaffenhet för befolkningens och näringslivets
försörjning.
Den ökade vattenförbrukningen i hushåll och industrier har skapat svårigheter
såväl beträffande vattenförsörjningen som i fråga om reningen och
avledningen av avloppsvatten. För att belysa detta lämnar kommittén vissa
uppgifter beträffande vattenförbrukningen. Det nuvarande årsbehovet avvatten
för olika ändamål kan uppskattas till 4 300 milj. m3 med följande
fördelning.
Milj. ms
Bebyggelse .................................................. 750
Därav i städer................................................ 500
övriga tätorter .............................................. 125
glesbebyggelse ............................................ 125
Industri .................................................... 3 i50
Därav cellulosa- och pappersindustri ............................ 2 700
gruv- och metallindustri .................................... gOO
Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1965
9
Milj. m»
livsmedelsindustri ................................ 50
annan industri ............................................ 100
Jordbruk m. ................................................ 100
Summa 4 300
Den för bebyggelsen angivna årsförbrukningen fördelar sig på följande
sätt.
Städer ......
Övriga tätorter
Glesbebyggelse
Ytvatten Grundvatten
milj. m3 milj. ms
....... 315 185
....... 35 90
....... — 125
Summa 350 400
Tillgången på användbart vatten kan enligt kommittén för landet som
helhet betecknas som förhållandevis god. På många håll har dock grundvattenståndet
sänkts och grundvattenbildningen minskat. Grundvattensänkningen
kan emellertid endast inom lokalt begränsade områden anses bero
på uttag för vattenförsörjning. Befolkningens allt större koncentration till
vissa områden och större tätorter ställer — även bortsett från minskningen
av grundvattenbildningen — alltmera ökade krav på tjänligt ytvatten för
direkt användning som råvatten eller för framställning av konstgjort grundvatten.
Vad gäller föroreningsproblemen är utvecklingen enligt kommittén förhållandevis
gynnsam beträffande reningen av det kommunala avloppsvattnet.
De kommunala investeringarna för vatten- och avloppsanläggningar
har under de senaste tio åren nära nog fördubblats till 600 milj. kr. per år.
Härav belöper ca 100 milj. kr. på avloppsreningsanläggningar. Utvecklingen
i fråga om anläggande av höggradiga reningsverk inom städer och andra
tätorter belyses av följande uppgifter.
År Antal anläggningar i
städer andra tät- hela
orter riket
1935 .................................. 1 — 1
1940 .................................. 2 2 4
1945 .................................. 3 3 6
1950 .................................. 5 7 12
1955 .................................. 10 23 33
1960 .................................. 30 246 276
1963 .................................. 52 523 575
Denna utveckling kan enligt kommittén väntas fortgå i än snabbare takt
under de närmaste åren. I den mån höggradiga reningsverk inte redan
lf Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 97
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1965
finns, färdigställs eller förbereds sådana bl. a. för stockholms- och göteborgsområdena
samt för flertalet övriga städer. Dessutom finns låggradiga anläggningar
i betydande omfattning i tätorterna. Tätorternas avloppsproblem
kan därför enligt kommittén väntas vara någorlunda väl lösta redan vid
början av 1970-talet.
Beträffande industriens vattenförorening lämnar kommittén endast eu
allmän översikt med hänsyn till att någon samlad redogörelse för företagens
åtgärder inte föreligger. Ur vattenvårdssynpunkt positiva drag i utvecklingen
på detta område är enligt kommittén att rimliga skyddsåtgärder
mot vattenförorening numera vanligen genomförs såväl vid anläggande av
nya industrier som vid strukturrationalisering. Härtill kommer att åtskilliga
industrier med fördel kan avleda sitt avfallsvatten till kommunala reningsanläggningar.
Vidare skärps villkoren för utsläppande av avloppsvatten
numera praktiskt taget alltid, när de omprövas av vattendomstolarna.
Som negativa faktorer vad gäller industriens vattenförorening nämner
kommittén, att motsättningar ibland uppkommer mellan kommuner och
industrier när det industriella avloppsvattnet skall mottas av det kommunala
avloppsnätet. Det har också i vissa fall visat sig vara svårt för kommunerna
att fullgöra åtagen behandling av det industriella vattnet. Vidare
eftersätts angelägna saneringskrav ibland av industrierna. Särskilt gäller
delta äldre företag, för vilka ekonomiska skälighetssynpunkter och lokala
sociala förhållanden kan åberopas. Tillkomsten av nya typer av föroreningsämnen
medför dessutom ständigt nya problem, som knappast kan
överblickas f. n.
Kommittén anför vidare bl. a. följande beträffande föroreningsproblemen.
F. n. utgör bevakningen av nyanläggning samt förbättring av befintliga
reningsanläggningar för samhällen och industrier den mest arbetskrävande
uppgiften för de statliga vattenvårdsmyndigheterna. Lämpliga åtgärder erfordras
även för att förbättra förhållandena i fråga om drift, underhåll och
skötsel av såväl äldre som nyare anläggningar.
Den snabba befolkningsökningen inom vissa centralorter medför särskilda
föroreningsproblem. I första hand uppkommer härvid krav på eu
lämplig och förutseende planering av avloppsförhållandena före utbyggnaden
av samhällena. Ofta uppstår behov av att öka kapaciteten på befintliga
anläggningar och bygga ut dem för högre reningsgrad. De största svårigheterna
uppkommer om befolkningskoncentrationen medför, att tillgänglig
recipient inte kan tåla den ökade belastningen utan att olägenheter uppstår.
Ett koncentrerat utsläpp av stora mängder närsalter kan t. ex. vålla
svårigheter för vilka man ännu inte funnit någon tillfredsställande praktisk
lösning.
Vidare kommer fritidsbebyggelsens ökade omfattning att medföra nya
avloppsproblem. Likaså lämnar glesbebyggelsens avloppsbehandling liksom
tidigare åtskilligt att önska både beträffande tekniska anordningar
och skötsel. Slutligen måste i fråga om förorening från jordbruk genom
utsläpp av ensilagevätska och kreatursurin konstateras, att förhållandena
knappast förbättrats annat än i enstaka fall.
11
Kungl. Maj. ts proposition nr 97 är 1965
Erfarenheter av nuvarande organisation. En närmare granskning av vattenvårdsärendenas
fördelning på olika myndigheter visar enligt kommittén,
att flertalet ärenden ankommer på statens vatteninspektion samt vattenoch
avloppsorganisationen. Kommittén framhåller, att dessa organ under
senare år tillförts ökade resurser och bl. a. av denna anledning men också
till följd av den faktiska utvecklingen alltmera fått huvudansvaret för vattenfrågorna.
Kommittén anför sammanfattningsvis.
Fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion är i sakfrågor två helt
skilda ämbetsverk för fiske och vattenvård men med kameral samhörighet.
Mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vägorganisation å ena samt dess
vatten- och avloppsorganisation å andra sidan råder inte formellt men i
praktiken samma förhållande. Arbetsuppgifterna inom nämnda delar kan
t. o. in. sägas vara än mer artskilda än fiskeristyrelsens och vatteninspektionens.
Den organisatoriska splittringen mellan de båda centrala huvudorganen
för vattenvården har i någon mån kunnat överbryggas genom informell
samverkan. Fördelningen på två ämbetsverk måste emellertid sägas
vara onödig. Vidare innebär den i många fall en arbetskrävande omgång
både för verkens personal och för allmänheten. Slutligen minskas genom
splittringen av resurserna den slagkraft, som ett gemensamt organ skulle
äga.
För de övriga centrala myndigheterna med intressen eller befogenheter
inom vattenvården kan enligt kommittén i vissa fall justeringar av befogenheterna
eller en mera fast gränsdragning övervägas. I stort sett anser
kommittén det emellertid här vara fråga om beröringspunkter mellan olika
organ, som man inte kan komma ifrån genom någon organisationsindelning.
Något skäl till ändring av nuvarande förhållanden vad gäller t. ex.
kammarkollegiet föreligger således inte enligt kommitténs mening, så mycket
mindre som den hittillsvarande ordningen visat sig fungera tillfredsställande.
Vatteninspektionens samarbete med t. ex. medicinalstyrelsen och fiskeristyrelsen
liksom åtskilliga andra myndigheter kan enligt kommittén
i stort sett grunda sig på generella, gemensamt utarbetade riktlinjer.
Vad gäller erfarenheterna av den regionala verksamheten erinrar kommittén
om att länsstyrelserna alltmer blivit samordnande organ i vattenvårdsfrågor.
Härvid har främst länsingenjörerna och länsläkarna i allt
större utsträckning fått befattning med dessa frågor.
Förslag till ny organisation. I sitt förslag till ny vattenvårdsorganisation
anför kommittén först vissa synpunkter på o r g a n i s a t i o n e n s uppgifter
och befogenheter. Härvid konstaterar kommittén, att vattendomstolarnas
verksamhet faller utanför ramen för en förvaltningsorganisation.
Ej heller synes enligt kommittén de rättsärenden i vattenvårdsfrågor,
som nu handläggs av kammarkollegiet, böra föras över till en organisation
med förvaltningsuppgifter inom vattenvården. En sådan bör enligt
kommitténs mening huvudsakligen vara inriktad på lrågor av organisatorisk,
naturvetenskaplig och ingenjörsteknisk art. Kommittén finner så
-
12 Kungl. Maj. ts proposition nr 91 år 1965
lunda övervägande skäl tala för att myndigheten inte inrymmer någon
juridisk avdelning. Däremot framhåller kommittén behovet av att myndigheten
kan erhålla biträde av kammarkollegiet i rättsärenden.
Kommittén erinrar vadare om att önskemål ibland uttalats om inrättande
av ett organ, som skulle i princip kunna ta befattning med praktiskt taget
hela området för vattenlagstiftningen. Härom framhåller kommittén, att
det legat utanför dess uppdrag att närmare behandla en organisation med
så omfattande uppgifter. Kommittén uttalar emellertid, att skäl ej synes
föreligga att inrätta en sådan. Kommittén påpekar vidare att gällande lagstiftning
förutsätter ett betydande självansvar för den som förorenar vatten
jämte därmed förbunden skyldighet att vidta erforderliga skyddsåtgärder.
Någon ändring härvidlag anser kommittén inte vara motiverad.
Vattenvårdsmyndigheten bör enligt kommittén fortlöpande följa vattentillgångarnas
tillstånd liksom de förhållanden som påverkar detta och på
grundval härav ange de krav, som ur allmän synpunkt måste ställas i fråga
om vattenvårdande åtgärder. Kommittén fortsätter.
Det är ett viktigt samhällsintresse, att vattentillgångarna i största möjliga
män kan användas både för nu kända och för framtida behov av olika slag,
dys. för vattenförsörjning, fiske, fritidsliv m. m„ detta trots den ofta oundgängliga
uppgiften att motta och bortföra avloppsvatten. Den statliga
vattenvårdsmyndigheten skall självfallet ha god kännedom om de allmänna
förhållandena inom olika vattenområden och bör dessutom, såsom
redan nu i betydande omfattning är fallet, efter hand även förvärva en vidsträckt
detaljkunskap. I många fall torde emellertid också kommuner och
industrier, som i ena eller andra avseendet skall nyttja en vattentillgång,
i eget intresse bevaka dennas tillstånd.
En väsentlig samhällelig uppgift på vattenvårdens område är enligt kommittén
vidare att i samband med bebyggelseplanering och industrilokalisering
tillse att vattenförsörjning och avloppsförhållanden ordnas på ett
betryggande och ur samordningssynpunkt tillfredsställande sätt. En förebyggande
vattenvård av detta slag anser kommittén således vara nödvändig
som en de] av den statliga verksamheten på området. Direkt medverkan i
planeringsarbetet finner kommittén dock endast vara motiverad i vissa fall
vid översiktsplanering och i samordningsfrågor. Däremot torde det vara angeläget,
att bidrag som hittills kan utgå för att underlätta utredningar främst
vad gäller möjligheten för kommuner att lösa avloppsfrågan gemensamt
men även rörande enskilda kommuners avloppsproblem.
I fråga om vattenvårdsarbetet i övrigt anför kommittén bl. a.
Vattenvårdsarbetet bör främjas genom utgivande av allmänna råd och
anvisningar. Särskilt behövs anvisningar för bedömning av avloppsvattens
iöroreningsverkan och tillståndet i recipienter. Detsamma gäller för avloppsvattenreningen
och andra åtgärder till motverkan av vattenförorening.
Ökad uppmärksamhet måste ägnas frågor, som sammanhänger med skötseln
av avloppsreningsverk. — En stor del av de löpande arbetsuppgifterna kommer
att utgöras av ärenden avseende sådan kvalificerad förorening, vilka en
-
13
Kungl. Muj.ts proposition nr .97 år 799,5
ligt förprövningskungörelsen antingen skall avgöras av vattendomstol eller i
annan form bli föremål för statlig prövning. I de fall då prövning av vattendomstol
inte är obligatorisk torde dessa ärenden liksom hittills komma att
behandlas genom råd och anvisningar av vattenvårdsmyndigheten. Med
tanke på bl. a. de nya storkommunernas och kommunblockens ökade resurser
samt möjligheterna att anlita konsultföretag bör den statliga verksamheten
härvid inte utsträckas till sådan rådgivning som är att betrakta som anläggningsplanering.
— Den statliga byggnadskontrollen av bidragsberättigande
anläggningar har mer och mer begränsats och bör i princip kunna
slopas till största delen, eftersom det främst är ett intresse för anläggningarnas
huvudmän att de utförs på fullgott sätt. Ur allmän synpunkt är det
dock av stor vikt, att behandlingen av avloppsvattnet får en tillfredsställande
effekt. Den ingenjör stekniska granskningen av förslag till anläggningar
och deras utförande och drift bör därför i huvudsak begränsas till
vad som erfordras ur vattenvårdssynpunkt.
Kommittén betonar, att en rimlig avvägning bör ske mellan statens insatser
och vad som skäligen kan fordras av kommuner, företag och enskilda
förorenare. Denna avvägning kan enligt kommittén knappast fastställas i
instruktioner men bör alltid beaktas av vattenvårdsorganisationen i dess
arbete.
1 sitt principförslag till en ny vatten vår dsorga ni s at
i o n föreslår kommittén, att statens vatteninspektion samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
vatten- och avloppsbyrå (va-byrån) sammanförs till
ett nytt, fristående ämbetsverk, vilket bör benämnas vattenvårdsstyrelsen.
Som motivering härför anför kommittén bl. a.
Tanken på att inlemma en fullt utbyggd vattenvårdsorganisation i ett
befintligt ämbetsverk kan numera anses vara avvisad av statsmakterna,
huvudsakligen genom riksdagsbehandlingen år 1957 samt 1958 års beslut.
Betingelserna för en sådan anordning är dessutom nu avsevärt mindre. Den
nuvarande vatteninspektionen är redan skild från fiskeristyrelsen utom i
kameralt hänseende. Praktiska möjligheter saknas att inrymma
lieten inom hälsovårdsadministrationen. En anknytning till byggnadsstyrelsen
har på grund av förändrade förhållanden inte aktualitet. — Kommittén
anser liksom tidigare, att vattenvården är en så viktig uppgift for
samhället att den bör ombesörjas av en särskild myndighet med så fullständiga
resurser, att den framstår som huvudansvarig i alla centrala frågor
på området. Utvecklingen sedan vatteninspektionens tillkomst ger okad
tyngd åt denna uppfattning. Merkostnaderna för en vattenvårdsorganisation
enligt de redovisade riktlinjerna begränsar sig till lönekostnader föi
eu chefsbefattning och för ett par befattningar med administrativa och kamerala
uppgifter. I sistnämnda hänseenden bör emellertid i princip motsvarande
personalbesparing kunna göras i de nuvarande ämbetsverken.
Den kvarstående verkliga merkostnaden bör, tillägger kommittén, mer an val
uppvägas av ökad effektivitet och ett mera rationellt utnyttjande av perso
n;1len samt av den förenklade behandlingen
ma kommuner, industrier och allmänhet till
av ärendena, vilken bör komgodo.
si*.
Vad gäller den nya vattenvårdsmyndighetens
>■ kommittén till de allmänna riktlinjerna och
inre organisation begränsar
går således inte i detalj in
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1965
på organisationens personalstab. Enligt kommitténs mening är det lämpligast,
att den nya myndighetens ledning under någon tid får pröva, hur nu
tillgängliga resurser bäst kan begagnas för att tillgodose behoven samt hur
en ev. behövlig förstärkning kan åstadkommas. Detaljförändringar av personalorganisationen
förutsätter kommittén alltså få anmälas i samband med
förslag till anslag.
Den nya myndigheten bör enligt kommittén bestå av styrelse, central administration
och länsadministration (länsingenjörskontor). Styrelsen bör ha
de uppgifter som i allmänhet ankommer på en verksstyrelse men genom sin
sammansättning även tjäna som kontakt- och samordningsorgan för olika
intressen på vattenvårdens område. Sammansättningen kan enligt kommittén
med fördel vara densamma som den nuvarande vattenvårdsnämndens
med den ändringen, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inte behöver vara
representerad. Kommittén fortsätter.
Styrelsen bör sålunda bestå av ordförande och vice ordförande samt fem
ledamöter representerande dels vissa partsintressen, nämligen kommunerna,
industrien samt jordbruket och dess föreningsrörelse, dels vissa vattenvården
närliggande intressen, nämligen hälsovården och fisket. Det är självtallet
en fördel, om styrelsen både kan ha en bred förankring hos de intressen
som berörs av verksamheten och samtidigt bestå av en så begränsad
krets som möjligt. Naturvårdsintresset, som onekligen står vattenvården
nära, torde därför såsom varit fallet i fråga om vattenvårdsnämnden kunna
beaktas vid förordnande av ordförande eller vice ordförande. Det har också
visat sig vara ändamålsenligt att vid personvalet på dessa poster om möjligt
lå anknytning till länsstyrelserna. Kommittén föreslår slutligen, att chefstjänstemannen
— vilken bör ha ställning som överdirektör — skall in«å
som ledamot av styrelsen.
Beträffande den inre organisationen av den centrala vattenvårdsmyndigheten
anför kommittén, att myndigheten bör organiseras på fem byråer,
nämligen en tillsynsbyrå, en teknisk byrå, en undersökningsbyrå, eu radioekologisk
byrå och en administrativ byrå.
Länsingenjörskontoren bör enligt kommittén sortera under ledningen för
den nya vattenvårdsmyndigheten. Härvid bör länsingenjörerna i likhet med
andra länsexperter biträda länsstyrelserna i vattenvårdsärenden på samma
sätt som nu.
För att ge en bild av personalbehovet under den närmaste framtiden och
som underlag för beräkningar av anslagsbehoven lämnar kommittén följande
schematiska översikt över erforderlig personalorganisation vid den
centrala vattenvårdsmyndigheten (tjänster i lönegrad A 17 och däröver),
överdirektör
Tillsynsbyrån ........................................ g
Under sökningsbyrån ................................ g
Tekniska byrån ................................. jg
Radioekologiska byrån .................................... 2
Administrativa byrån .................................. o
opaginerad Kontrollera mot PDF
15
Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1965
Härjämte bör räknas med ett 20-tal tjänster i lägre lönegrader, varför
personalen vid den centrala vattenvårdsmyndigheten kan uppskattas till totalt
omkring 60 tjänstemän. Vid länsingenjörskontoren bör antalet tjänstemän
beräknas till omkring 120. Den av kommittén föreslagna personalorganisationen
överensstämmer i stort sett med det antal befattningshavare som
nu finns vid vatteninspektionen, va-byrån och länsingenjörskontoren.
Kommittén föreslår, att anslaget till bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
— f. n. på ca 80 milj. kr. — ställs till det nya verkets förfogande.
Vidare betonar kommittén vikten av att lokalfrågan för den nya vattenvårdsorganisationen
omgående utreds. För att organisationen skall kunna
uppnå avsedd effektivitet är det enligt kommittén nödvändigt att samtliga
arbetsenheter hos centralorganet samlas i gemensamma lokaler så snart
som möjligt.
Vattenvårdsforskning. Kommittén erinrar om att 1964 års naturresursutredning
fått i uppdrag att pröva bl. a. forskningsuppgifterna på vattenvårdens
område. Kommittén har dock ansett sig böra redovisa några allmänna
synpunkter på vattenvårdsforskningen. Kommittén anser, att den viktigaste
uppgiften för forskning inom vattenvårdens område bör avse dels beskaffenheten
och förändringarna av vattentillgångarna vad gäller såväl ytvatten
som grundvatten, dels de tekniska åtgärderna för att motverka förorening
av dessa tillgångar. Härtill ansluter sig nära frågor om rening av yt- och
grundvatten för vattenförsörjningen.
1 fråga om den nu bedrivna forskningen lämnar kommittén bl. a. följande
uppgifter.
‘ Forskning bedrivs i första hand vid universiteten, de tekniska högskolorna,
lantbruksliögskolan och statens institut för folkhälsan. Även på den
industriella sidan görs emellertid betydande insatser. Vidare framkommer
inte sällan värdefulla resultat vid arbetet inom t. ex. vatteninspektionen,
större kommunala reningsverk och reningsanläggningar samt hos konsulterande
ingenjörsfirmor.
På det naturvetenskapliga området har förutsättningarna för denna forskning
hittills varit begränsade. Vid den limnologiska institutionen vid Lunds
universitet liksom vid dess laboratorium i Aneboda har den forskning bedrivits
som medgivits av tillgängliga anslag. En nyligen verkställd upprustning
av den limnologiska institutionen vid Uppsala universitet bor ge okade
möjligheter till insatser där. Betydande anslag från naturvetenskapliga
forskningsrådet till sistnämnda institution innebär också en avsevärd förbättring
''av förutsättningarna. Bristen på forskare torde dock t. v. begränsa
verksamheten. Bäst tillgodosedd är f. n. den tekniska forskningen i
frå«a om samhällets vatten- och avloppsanläggningar. Detta sammanhänger
med att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sedan mitten av 1950- talet årligen fått ta i anspråk viss del av bidragsanslaget till vatten- och
avloppsanläggningar för tekniska undersökningar beträffande kommunala
anläggningar. Intill den 1 juli 1964 har för sådana undersökningar beviljats
bidrag med sammanlagt 3,6 milj. kr. För budgetåret 1964/65 finns tillgänget
ett belopp av 800 000 kr. för ändamålet. Bidragen bär i stor utstrack
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
16
Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1965
^in8 utgått till den under de tekniska högskolornas överinseende bedrivna
forskningen. Fördelningen av bidragen sker efter förslag av en till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen knuten rådgivande vatten- och avloppsforskningskommitte
med representanter för centrala myndigheter, vetenskapliga institutioner,
kommuner, industrier och enskilda organisationer.
Vidare stöder tekniska forskningsrådet forskningen genom forskningsstipendier
for specialutbildning av forskare bl. a. inom vattenvården. Rådet
bär därjämte i viss utsträckning lämnat särskilda bidrag till vattenvårdsforskning.
°
Av storst betydelse på den industriella sidan är insatserna av Stiftelsen
Skogsindustriens Vattenskyddsforskning genom verksamheten vid dess vatten]laboratorium.
Under perioden 1959-63 har laboratoriets forskning kosa
omkring 1,2 milj. kr. Härav har branschföreningarna svarat för 900 000
kr., medan återstoden täckts av statsbidrag ur diversemedelsfonden för
pnsutjamningsavgifter.
I fråga om aktuella forskningsuppgifter anför kommittén följande svn
punkter.
På det centrala området — vattentillgångarnas beskaffenhet och förändrmgar
— erfordras i första hand forskning inom limnologi, hydrografi och
hydroiogi. Denna forskning bör bilda underlaget för praktiska åtgärder vad
galler bl. a. den inverkan på sjöar och vattendrag, som närsalter och giftämnen
har. Ett annat problem är i vad mån bakterier och virus kan oskadliggoras
vid olika former av behandling av avloppsvatten, vid markinfiltration
och vid avloppsvattnets utspädning i recipienter. Ett viktigt forskningsområde
utgör förekomsten av och förändringen i tillgången pli grundvatten,
särskilt som omkring hälften av de svenska samhällenas vattenförsörjning
bygger på grundvatten.
Den industriella vattenförbrukningen är flera gånger större än den samade
hushallsforbrukningen. Motsvarande gäller i fråga om den samman,
lagda mängden förorenande ämnen i avloppsvatten. Föroreningen »enom
industriellt avloppsvatten behöver närmare utforskas såväl vad gäller inverkan
av olika avfallsprodukter på recipienter som i fråga om möjligheterna
att förhindra eller minska föroreningen. Det gäller härvid debatt
finna produktionstekniska metoder som medför minsta möjliga förorening
av avloppsvattnet, dels att åstadkomma ekonomiska och effektiva behandlingsmetoder
för de skilda slagen av industriellt avloppsvatten
Även på det vattenbyggnadstekniska området behövs fortsatta undersökningar.
Har kan forskningskostnaderna ge mångfaldig utdelning genom
minskade anläggningskostnader för rörledningar, vattenverk och''reningsverk.
Det är främst aktuellt med åtgärder i syfte att utveckla och förbättra
reningsmetoderna för att få en effektivare vattenrening. Nya reningsmetoden
för kommunalt avloppsvatten har framkommit som behöver utredas
°ch "tvecklas närmare. Det praktiska målet är då ofta att förenkla och
förbilliga anläggningarna så att de kan användas även för mindre samhällen.
Kommittén finner det angeläget, att väg- och vattenbyggnadsstvrelsens
vatten- och avloppskommitté bibehålls tills vattenvårdsforskningens organisationsfråga
lösts mera definitivt.
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1965
Lagstiftningsfrågor. Kommittén behandlar frågan om det behövs lagstiftning
rörande vattenvårdsförbund och liknande sammanslutningar.
Kommittén anför bl. a.
F. n. finns 15 enskilda sammanslutningar, i regel benämnda vattenvårdsförbund,
med uppgift att främja vattenvården inom visst vattendrag eller
del därav. Alla har tillkommit på frivillighetens väg, ibland på initiativ eller
under medverkan av länsstyrelsen. De bygger på anslutning av dels berörda
kommuner, dels industrier med större utsläpp av förorenat avloppsvatten.
I något eller några fall ingår dessutom som medlemmar sjukvårdsanstalter
eller landsting. Verksamheten finansieras genom medlemsavgifter. Den
närmaste ledningen utövas av en styrelse. Den väsentligaste arbetsuppgiften
är att genom vattenundersökningar kartlägga recipientförhållandena
och följa dessas förändringar. Inget förbund har eget laboratorium utan undersökningarna
brukar uppdras åt konsultföretag e. d. I verksamheten
ingår även inventering av vattenintag, badplatser och avloppsutsläpp. En
viktig del av verksamheten är vidare att ge medlemmarna fortlöpande upplysningar
om vattendragets tillstånd och om aktuella vattenvårdsfrågor i
allmänhet.
De vattendrag och sjöar för vilka sådana sammanslutningar nu finns är
nedre Dalälven, Nyköpingsån, Motala ström, Ljungbyån, Kävlingeån, Lagan,
Nissan, Viskan, Göta älv, Dalslands kanal, Lidan-Nossan, Tidan, UndenVättern,
Gavleån-Testeboån samt Ljusnan-Voxnan.
En likartad verksamhet utövas även av andra samarbetsorgan. För Sundsvallsfjärden
och örnsköldsviksfjärden finns sålunda samarbetskommittéer
mellan kommuner och industrier med uppgift att samråda rörande aktuella
föroreningsfrågor. För att tillvarata vattentäktsintresset har bildats vattentäktsförbund
för Nybroåsen i Kalmartrakten samt för Öland. Annorlunda
sammansatta är de tre kommittéerna för resp. Mälarens, Vätterns
och Vänerns vattenvård. Dessa utgörs av samarbetsgrupper med representanter
för länsmyndigheterna inom de län som gränsar till sjöarna.
Det undersökningsmaterial som framskaffas, bearbetas och offentliggörs
av vattenvårdsförbunden har stort intresse för allmänheten, kommunerna
och industrierna inom berörda vattenområden liksom för de statliga myndigheter
som har ansvar för vattenvården. Upplysningsverksamheten betyder
också mycket för vattenvårdsarbetet och kommittén betecknar det som
angeläget att förbunden intensifierar denna sida av sin verksamhet. Förbunden
bör också kunna medverka till förbättrad lokal övervakning av
avloppsutsläpp genom kontakter med hälsovårdsnämnder och med styrelser
och befattningshavare vid anslutna företag.
Kommittén finner sålunda, att vattenvårdsförbunden i särskilda fall kan
ge värdefulla bidrag till vattenvården. Däremot saknas enligt kommitténs
mening tillräcklig anledning alt lagstifta rörande dessa sammanslutningars
verksamhet och befogenheter. De bör därför enligt kommittén även i fortsättningen
arbeta som frivilliga ideella sammanslutningar och i samråd
med de vattenvårdande myndigheterna utveckla sin verksamhet efter bit
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
18 Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1965
tillsvarande linjer. Härvid gör kommittén i huvudsak följande överväganden.
En mera fullständig indelning av landet i områden för vattenvårdsförbund
synes inte erfordras. Kostnaderna i samband med undersökningsverksamheten
blir inte sällan betydande och bör därför begränsas till verkligt
angelägna objekt. Behovet av vattenvårdsförbund bör därför liksom hittills
prövas med hänsyn till löroreningsförhållandena i varje särskilt fall. Det
kan vara lämpligt att länsstyrelserna då det anses vara till nytta tar initiativ
till bildande av vattenvårdsförbund. Några särskilda regler härför behöver
emellertid knappast uppställas. Ett önskemål bör dock vara, att samråd
i frågan äger rum med vattenvårdsmyndigheten. Särskilt i fråga om undersökningsverksamheten
kan det vara av värde att vissa vägledande anvisningar
lämnas av den senare.
Några påtagliga behov av tvångsanslutning har veterligen inte förekommit.
Vidare torde det möta åtskilliga svårigheter att uppställa lämpliga regler
för sådan anslutning. Det främsta skälet häremot är dock, att värdet
av att i förevarande sammanhang tvinga någon att delta i ett samarbete till
vilket han ställer sig ovillig ter sig mycket tvivelaktigt.
Kommittén behandlar därefter frågor om ändringar i lagstiftningen
till skydd mot vattenförorening som framkommit i vissa sammanhang.
Kommittén tar därvid upp de frågor angående lagstiftning på
vattenvårdens område som väckts vid 1964 års riksdag (L3U 14, rskr 123).
I motionerna 1:661 och 11:807 uttalades, att en allmän förbättring av
vattenvårdslagstiftningen är angelägen. Härvid framhölls särskilt enskilda
personers vattentäktsintressen, glesbebyggelsens vattenskydd och jordbrukets
problem vad gäller vattenföroreningar. I motionen II: 166 begärdes
sådan ändring i gällande lag, att ökat skydd mot föroreningar bereds jordbruk
och boskapsskötsel liksom naturskyddet över huvud taget.
Tredje lagutskottet ansåg liksom motionärerna, att fortsatt utredningsarbete
på vattenvårdens område bör komma till stånd och omfatta de i förenämnda
motioner åsyftade ytterligare åtgärderna. Härvid bör enligt utskottet
bl. a. undersökas möjligheterna att, såsom yrkats i motionerna 1:662
och II: 806, tillskapa skyddsområden för ytvattentäkter. Vidare yttrade utskottet,
att avvägningen mellan vattentäktsintresse och avloppsintresse bör
upptas till övervägande i hela sin vidd och att det även bör undersökas om
ett ökat skydd mot förorening bör beredas de intressen som avsetts med
motionen II: 166.
De lagfrågor som riksdagen vill ha utredda avser, konstaterar kommittén,
i huvudsak tillskapande av skyddsområden för ytvattentäkter, avvägningen
i hela sin vidd mellan vattentäkts- och avloppsintresse samt ökat
skydd för glesbebyggelsens, jordbrukets, boskapsskötselns och naturskyddets
intressen.
Frågan om skyddsområden för ytvattentäkter finner kommittén inte vara
så angelägen att en särskild utredning av denna fråga är nödvändig. Beträffande
övriga utredningsförslag finner kommittén, att några ändringar i de
materiella lagreglerna mot vattenförorening f. n. inte kan anses påkallade.
19
Kungt. Maj.ts proposition nr 97 år 1965
Härvid framhåller kommittén att de på senare år genomförda skärpningarna
av lagstiftningen ännu inte kommit att tillämpas i full utsträckning,
varför erfarenheter saknas som visar lagstiftningens otillräcklighet. Vidare
hänvisar kommittén till den avsevärda förbättring av vattentillsynens organisation
som föreslås i betänkandet. Enligt kommitténs mening bör det
i stället få ankomma på det nya tillsynsorganet att ta initiativ till de lagändringar
som kan visa sig erforderliga efter framdeles vunna erfarenheter.
Särskilt yttrande. Ledamoten Ossian Svensson finner kommitténs förslag
till organisation för vattenvården vara otillfredsställande i flera avseenden.
Enligt Svenssons mening hade kommittén bort i detalj söka sätta sig in i
hur de framtida arbetsuppgifterna skall kunna lösas mest rationellt och
framlägga ett konkret förslag till instruktion och arbetsordning. I dessa
skulle ha klargjorts hur olika ärenden bör handläggas, hur vissa frågor kan
decentraliseras till lokala myndigheter samt över huvud taget hur centrala
och lokala myndigheter skall samarbeta effektivast.
Beträffande styrelsens sammansättning finner Svensson det principiellt
otillfredsställande, att representanter för föroreningssidan ingår som ledamöter,
framför allt med hänsyn till att styrelsen kommer att vara sakkunnigorgan
åt vattendomstolarna.
Vidare delar Svensson inte kommitténs uppfattning i fråga om behovet
av utredningar på lagstiftningsområdet. Vad gäller frågan om vattenvårdsförbund
anser Svensson att kommittén bort redovisa problemen och klarlägga
den nuvarande lagstiftningens möjligheter och/eller begränsningar
att lösa rådande problem samt framlägga förslag till kompletteringar eller
ändringar i lagstiftningen. Även i andra avseenden hade kommittén enligt
Svensson bort utreda behovet av ändringar i gällande författningar och
framlägga förslag till förbättringar.
IV. Remissyttrandena
Vattenvårdens läge. Vad kommittén anfört om vattenvårdens läge har i
allmänhet vitsordats av remissinstanserna. Några hävdar emellertid, att situationen
är än allvarligare än vad kommitténs redovisning ger vid handen.
Länsingenjörers förening lämnar följande uppgifter som underlag för
en sådan bedömning.
Vattenförbrukningen har under perioden 1950—1962 ökat från 2 000 milj.
nv* till 4 300 milj. in3, dvs. mer än fördubblats. En fortsatt snabb stegring
av vattenförbrukningssiffrorna är att vänta. Föroreningen är allvarligare än
vad som framgår av kommitténs redovisning, vilket framgår av följande
statistik (med BS5 avses biokemisk syreförbrukning under 5 dygn vid
+ 20° C).
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 är 1965
Föroreningar, uttryckta i ton B So lår
År
1950
1955
1962
Kommunalt avloppsvatten
63 000
75 000
64 000
Industriellt avloppsvatten
Skogsindustrien Hela industrien
460 000
600 000
650 000
490 000
630 000
680 000
Totalt, ca
560 000
700 000
750 000
Aid bedömningen av siffrorna rörande föroreningarna bör hänsyn tas till
att viss produktionsbegränsning förekom inom skogsindustrien 1962. Vidare
innefattar siffrorna ej föroreningen genom bakterier och virus och ej
eller utsläppen av giftiga ämnen från järn- och metallindustrier, oljeutsläpp
av olika slag, jordbrukets föroreningar m. m.
Av Övriga remissinstanser, som yttrat sig i denna fråga, betonar flertalet
främst de allvarliga problemen med de industriella vattenföroreningarna,
Forslaget till ny vattenvårdsorganisation. Remissinstanserna instämmer
allmänt i kommitténs uppfattning, att det råder en alltför stark splittring
av den nuvarande vattenvårdsorganisationen och tillstyrker därför i och
för sig kommitténs förslag. För att de statliga åtgärderna på området skall
bli så effektiva och slagkraftiga som möjligt anser emellertid instanserna
genomgående, att det behövs såväl en koncentration som en utökning av
resurserna. Från flera håll framförs även önskemål om en gemensam organisation
för vården av naturen i mera vidsträckt mening. Insatserna mot
föroreningarna av marken, vattnet och luften bör enligt mångas mening
samordnas, i vart fall på längre sikt. Vidare framhålls att flera departement
nu handlägger hithörande frågor. En samordning anses angelägen
även på departementsplanet. Vidare framhålls allmänt behovet av att arbetsuppgifterna
för det nya vattenvårdsorganet närmare klargörs. Arbetsföi
delningen mellan den centrala myndigheten och de regionala organen
bör också enligt mångas mening närmare preciseras.
I fråga om samordning mellan vattenvård och annan naturvård anför
statens vatteninspektion hl. a.
Det är en framträdande svaghet hos vår översiktliga samhällsplanering,
att den i så stor utsträckning sker inom från varandra helt skilda sektorer.
Helt kan man väl inte komma ifrån denna ordning, men det bör
åtminstone eftersträvas att sektorerna blir så få och så stora som möjligt.
Därför bör man i detta sammanhang i första hand inrikta sig på en helt
integrerad planering inom de verksamhetsområden, som särskilt tar sikte
på vården och utvecklingen av naturmiljön i vidsträckt mening. En fastare
samordning än den kommittén tänkt sig av planeringen för vattenvården,
naturvården och luftvården samt fritidsplaneringen med därtill anslutande
markanvändningsfrågor framstår som ett väsentligt och angeläget krav.
Den i nuläget lämpligaste lösningen av organisationsfrågan på det centrala
planet är säkerligen att som kommittén föreslagit tillskapa ett särskilt
organ genom sammanslagning av vatteninspektionen och va-byrån.
Det kommer dock troligen framdeles — kanske ganska snart _ att visa
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 97 ur 1965
sig önskvärt alt få en mera samlad organisation för den statliga verksamheten,
som särskilt tar sikte på vården och utvecklingen av naturmiljön
i vidsträckt mening. Redan med hänsyn till behovet av integration av den
översiktliga planeringen kan det med stor säkerhet förutses, att en mera
samlad organisation för vattenvården, naturvården, luftvården och fritidsplaneringen
med anslutande markanvändningsfrågor skulle medföra
fördelar. En sådan organisatorisk samordning skulle dessutom enligt all
erfarenhet underlätta handläggningen av enskilda ärenden med anknytning
till flera av de berörda verksamhetsområdena. Denna vidare samordning
får dock inte tillåtas äventyra en nu behövlig omedelbar sammanslagning
enligt kommitténs förslag.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen delar kommitténs uppfattning att resurserna
på vattenvårdsområdet bör samordnas. Styrelsen anför bl. a.
För att de statliga åtgärderna på vattenvårdens område skall bli så
effektiva och slagkraftiga som möjligt måste stora krav ställas på den organisation,
som har att företräda de allmänna intressena. Den nuvarande
ordningen utmärks av en alltför stark splittring på många myndigheter
och torde ej vara ägnad att ge ett resultat, som helt svarar mot de ekonomiska
insatserna. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen delar därför vattenvårdskommitténs
uppfattning om lämpligheten av en koncentration av resurserna.
Kommitténs förslag innebär, att statens vatteninspektion och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens va-byrå med tillhörande länsingenjörsorganisation
sammanförs och får bilda ett fristående ämbetsverk. Styrelsen
hade visserligen sett som önskvärt, att en längre gående koncentration
hade kunnat komma till stånd. Även efter en sammanslagning i enlighet
med förslaget kommer nämligen ansvaret för vattenfrågorna att utmärkas
av en inte obetydlig splittring på ett flertal myndigheter. Vatteninspektionen
och styrelsens va-byrå representerar å andra sidan de utan tvekan
största och viktigaste organen på vattenvårdsområdet. En sammanslagning,
som inskränker sig till enbart dom, bör därför i allt fall innebära ett väsentligt
bidrag till en önskvärd samordning av vattenvårdsfrågorna. För vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens vidkommande kan därjämte sägas, att ett avskiljande
av va-byrån och länsingenjörsorganisationen från verket i övrigt
får anses ligga i linje med planerna för verkets framtida utveckling. Detta
medför såsom också kommittén framhållit, att styrelsen helt kan ägna sig
åt sin nuvarande huvuduppgift, nämligen vägverksamheten. Av här anförda
skäl vill styrelsen ansluta sig till kommitténs förslag beträffande sammanslagningen.
Därvid utgår styrelsen från att det nya ämbetsverket, om
framdeles under dess verksamhet förutsättningar därför skulle yppa sig,
aktualiserar frågan om en ytterligare koncentration av den statliga vattenvårdsverksamheten.
Statens naturvärdsnämnd erinrar om de uttalanden i fråga om samordning
av vattenvården med naturvården som gjordes av 1960 års naturvårdsutredning
i dess betänkande Naturen och samhället (SOU 1962:36)
och förklarar sig dela naturvårdsutredningens mening. Nämnden fortsätter.
I själva verket är vattenvården en mycket viktig del av naturvården. Liksom
na t mvårdsu Iredningen anser nämnden sålunda, att skyddet av stränder
och skärgårdar ur både kulturell och social synpunkt kan bli menings
-
22
Kurujl, Maj.ts proposition nr 97 år 1905
löst, om man inte samtidigt kan förhindra att vattnet förorenas. Regleringen
av grustäkterna måste givetvis nära sammankopplas med grundvattenskyddet.
Pa vattenvårdens område behövs, liksom inom naturvården i
övrigt, en samverkan mellan naturvetenskaplig, teknisk och juridisk sakkunskap
för att åstadkomma rimliga lösningar. Med hänsyn härtill hade
det enhgt nämndens mening varit i hög grad önskvärt, att vattenvårdskommitten
ingående utrett frågorna om samordning av eller närmare samverkan
mellan vattenvården och den övriga naturvården samt i sitt betänka1111;:
belyst de skilda problem som är förknippade med dylika organisationsfrågor.
I avsaknad av en allsidig utredning rörande nämnda frågor
finner naturvårdsnämnden det vara svårt att bedöma kommitténs förslag
om att sammanslå vatteninspektionen samt va-organisationen. En sådan
åtgärd kan medföra vissa fördelar ur rationaliseringssynpunkt med
tanke på det samråd som redan nu förekommer mellan sagda organisationsenheter.
Nämnden saknar därför anledning motsätta sig förslaget i
denna del. Härvid förutsätter nämnden dock, med hänsyn till den föreliggande
intressegemenskapen, att en samlande lösning måste sökas framdeles
av de organisationsproblem som berör vattenvården, luftvården och den
Övriga naturvården. Särskilt luftvården synes enligt nämnden höra så nära
samman med vattenvården att en förening av dessa verksamhetsområden i
organisatoriskt hänseende torde komma att framstå som tämligen given.
Lantbrukss tyr elsen, som anser samordningen av natur- och vattenvården
vara en central fråga vid uppbyggandet av den framtida vattenvårdsorganisationen,
konstaterar också med beklagande, att kommittén inte analyserat
detta problem. På grund härav anser sig styrelsen inte kunna
tillstyrka organisationsförslaget. Styrelsen finner, att hela frågan om
vattenvårdens organisation och dess samordnande med naturvården bör
skyndsamt utredas.
Enligt fiskeristyrelsen synes ur allmän planerings- och samordningssynpunkt
tiden vara mogen att sammanföra vattenvården och luftvården
till ett gemensamt organ med samma struktur som den av kommittén
föreslagna vattenvårdsstyrelsen. Styrelsen föreslår därför, att ställning till
betänkandet tas först sedan luftvårdens lagstiftnings- och organisationsfrågor
behandlats av immissionssakkunniga.
Immissionssakunniga (direktiv se 1964 och 1965 års riksdagsberättelser
s. 68 resp. s. 57) uttalar för sin del, att de inte i sitt uppdrag ser något
bärande skäl mot att vatteninspektionen samt vatten- och avloppsorganisationen
redan nu sammanslås på sätt vattenvårdskommittén förordar.
Samtidigt framhåller immissionssakkunniga emellertid, att en organisatorisk
utbyggnad av luftvården kan komma att aktualiseras, som är betingad
av att uppgifter på immissionsområdet tillkommer och som ställer
frågan om samordning av vattenvård och luftvård på sin spets. De sakkunniga
framhåller vidare bl. a.
\ id sina preliminära överväganden har de sakkunniga funnit sig i första
hand böra undersöka förutsättningarna för en lösning, som nära an
-
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 7965
sluter sig till lagstiftningen om vattenföroreningar. Det skulle innebära,
att vattendomstolarna görs till koncessionsmyndigheter och även i övrigt
till behöriga domstolar i mål om immissioner. Med denna ordning skulle
bl. a. vinnas, att man slapp tillskapa en helt ny tillståndsmyndighet och
fick en önskvärd samordning av prövningen beträffande inrättningar, som
samtidigt förorenar luft och vatten. Emellertid skulle det också förutsätta,
att man på immissionsområdet erhåller en organisation för övervakning
och tillsyn. I första hand blir det fråga om ett tillsynsorgan med
uppgifter och befogenheter som väsentligen motsvarar dem som nu tillkommer
statens vatteninspektion på vattenområdet. En grundläggande
tanke i en sådan lagstiftning skulle vara, att det skulle tillkomma Kungl.
Maj .t att stadga förbud mot att vissa slag av fabriker eller andra immitterande
inrättningar anläggs utan att tillstand därtill erhållits a\ vattendomstol
eller utan att anmälan i god tid dessförinnan gjorts hos tillsynsmyndigheten.
..
Om man stannar för en lösning som förutsätter en organisation for övervakning
och tillsyn på immissionsområdet uppkommer givetvis frågan
om samordning av denna med vattenvårdens organ. Flera skäl talar för
att det i så fall kan visa sig önskvärt att låta tillsynen på immissionsområdet
omfatta inte blott luftföroreningarna utan också andra immissionsformer,
främst bullret. Det praktiska sambandet mellan vattenvård och
luftvård är särskilt starkt. Emellertid torde det vara fullt möjligt att ta
med även skyddet mot buller m. in. i sammanhanget.
Statskontoret intar den ståndpunkten, att vattenvårdsorganet bör anknytas
till statens naturvårdsnämnd.
Även om enligt statskontorets mening bärande skäl föreligger för att
sammanföra vatteninspektionen samt vatten- och avloppsorganisationen
till ett organ anser sig ämbetsverket dock inte kunna biträda förslaget att
dessa verksamhetsgrenar skall bilda ett nytt självständigt organ. Vid prövningen
av det organisationsförslag som framlades av vattenvårdskommittén
i dess första betänkande ansågs inrättande av ett då ifrågasatt fristående
vattenvårdsorgan inte böra ifrågakomma. Anledning torde saknas
att nu frångå denna ståndpunkt. Enligt statskontorets mening bör det vara
förtjänt att närmare överväga ett sammanförande av ifrågavarande verksamhetsgrenar
med någon befintlig myndighet med arbetsuppgiftei berörande
vattenvården. Kommittén har konstaterat att, även om ifrågavarande
vattenvårdsverksamliet till en betydande del är en sanitär fråga,
praktiska möjligheter torde saknas att inrymma verksamheten inom halsovårdsadministrationen.
Statskontoret delar denna uppfattning. Ej heller
torde, såsom kommittén förutsatt, någon anknytning till byggnadsstyrelsen
numera ha aktualitet. Däremot bör enligt statskontorets mening hinder inte
möta att anknyta ifrågavarande vattenvårdsorgan till det centrala naturvårdsorganet,
statens naturvårdsnämnd. Vid dess inrättande 1963 som eu
självständig myndighet diskuterades ingående frågan om samordning av
naturvården med vissa andra verksamheter. Härvid konstaterades ett nara
samband utan tvekan föreligga med bl. a. vattenvården. Även om goda
skäl talade för eu organisatorisk samordning av angivna verksamheter ansågs
emellertid frågan härom böra tas upp på nytt när resultatet av bl. a.
den då pågåc
ndc utredningen om vattenvården förelåge. Angivna forul
-
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 07 år 1065
sättning för en omprövning av naturvårdsnämndens organisatoriska ställning
torde således numera vara för handen.
Vid den antydda lösningen kan enligt statskontoret vidare övervägas,
om inte på längre sikt viss verksamhet som nära berör vattenvården lämphgen
kan tillföras ifrågavarande organ. Som exempel kan nämnas luftvårdsfrågorna.
Statskontoret är berett att medverka till det närmare utformandet
av organisationen.
Vattenöverdomstolen föreslår att frågan om en gemensam myndighet för
naturvård, vattenvård och luftvård utreds närmare.
Någia remissinstanser anser det inte tillrådligt att i dagens läge sammanföra
naturvården, vattenvården och luftvården. Veterinär styrelsen anför
bl. a.
Likheten i problematiken mellan vattenvården och luftvården är slående.
Naturvårdsfrågorna griper också starkt in i de aktuella specialfrågorna,
åtminstone vad gäller ytvattnets beskaffenhet. Från vattenvården är steget
inte långt till de hydrologiska frågorna, som nu åvilar SMHI. Veterinärstvrelsen
vill emellertid inte förorda, att en så radikal omgestaltning av organisationen
företas i nuvarande läge. Myndigheterna på naturvårds- och
luftvårdsområdena befinner sig liksom vattenvårdsmyndigheten i ett skede,
som måste präglas av kraftfulla ofta punktvisa insatser mot akuta föroreningsproblem
samt strävanden att finna de lämpligaste formerna att på
längre sikt komma till rätta med en rad invecklade balansproblem. Den nvligen
inrättade naturvårdsnämnden synes just i färd med att inventera
}?.ro1b!,“men 1110111 Sltt område och bygga upp sin verksamhet. Liknande är
lorhallandet med luftvårdsnämnden. En sammanslagning sådan som den
nyss antydda skulle lätt kunna tå övervägande negativa effekter.
Statens luftvårdsnämnd anför.
Som framhålls i betänkandet finns det en mängd beröringspunkter mellan
vattenvård och luftvård. Sålunda har man ibland att välja mellan att förorena
vatten eller luften. Föroreningsfrågorna kan alltså inte behandlas oberoende
av varandra, utan både vatten- och luftvårdssynpunkter måste beaktas.
Olikheten mellan vattenvårdens och luftvårdens administrativa utveckling
är dock mycket stor. Luftvården är administrativt mycket ung
Inte heller finns ännu praktiska möjligheter att tillämpa luftrenhetsnoriner.
\ idare finns ingen lagstiftning, på vilken administrativa åtgärder kan
grundas. Det finns dock anledning förmoda, att utvecklingen kommer att
motsvara den inom vattenvårdsområdet med en speciell lagstiftning och
kanske speciella tillsynsorgan. Parallelliteten med vattenvårdsområdet blir
då mycket stor.
Nämnden ar av den bestämda uppfattningen, att en administrativ sammanknytnmg
mellan vattenvård och luftvård inte bör ske i dagens lä«e.
Nämnden befinner sig f. n. i ett uppbyggnadsskede. Det är härvid inte ba^ra
laga om en organisatorisk utbyggnad, utan nämnden måste genom speciella
undersökningar och utredningar skaffa sig en uppfattning om hur
luftvårdsarbetet skall bedrivas. Först när dessa omedelbara arbetsuppgifter
genomförts kan man överväga ett närmare samgående mellan vattenvård
och luftvård.
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 dr 1965
Vissa avvikande principiella synpunkter gentemot kommitténs förslag att
sammanföra vatteninspektionen och va-organisationen framförs av byggnadsstyrelsen,
som dock inte vill motsätta sig förslaget. Styrelsen anför.
Styrelsen vill skilja mellan å ena sidan skydds- eller bevakningsverksamheter
och å andra sidan sådan verksamhet som är inriktad på samhällsplanering
och samhällsbyggande. Mot bakgrunden härav ifrågasätter styrelsen,
om det inte vore lämpligast att sammanföra t. ex. vatteninspektionen, luftvårdsnämnden
och medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd, medan va-byrans
verksamhet bör få en nära organisatorisk anknytning till samhällsplaneringen.
I samhällsbyggandet spelar nämligen vattenförsörjningsanläggningar
''och avloppsanläggningar med däri ingående reningsanläggningar en
mycket stor roll. Inte minst på grund av de stora kapitalinvesteringar sådana
anläggningar erfordrar är det angeläget, att planläggningen för dem
integreras i bebyggelseplaneringen. Framför allt är det nödvändigt att de
inordnas i den översiktliga bebyggelseplaneringen regionplaner, generalplaner
o. d. — genom vilken utvecklingslinjerna i stort och därmed även
underlaget för de ekonomiska bedömningarna grundläggs. Enligt styrelsens
mening bör va-byråns verksamhet närmast ses som en på samhällsplanering
och samhällsbyggande inriktad aktiv verksamhet. Visserligen är kommunerna
ansvariga för planläggningen, men den statliga verksamheten har
inom hela planläggningsfältet ett ansvar för allmänna utredningar, information,
samordning, vägledning och granskning. Styrelsen ifrågasätter därför
om inte förslag till en lösning av planväsendets organisation i dess helhet
bör avvaktas, innan ställning tas till frågan om vattenvårdens organisation.
Beträffande arbetsuppgifterna för och den närmare utformningen av den
föreslagna vattenvårdsorganisationen — t. ex. i fråga om styrelsens sammansättning,
arbetsfördelning mellan den centrala myndigheten och de regionala
organen, personalbehov m. in. — betonas allmänt av remissinstanserna
att en mer grundlig bearbetning än den kommittén företagit är nödvändig.
! fråga om styrelsens sammansättning ansluter sig vissa remissinstanser
bl. a. statens naturvårdsnämnd ----- till den av ledamoten Svensson hävdade
uppfattningen, att partsintressena ej bör representeras. En sådan representation
skulle kunna vara ägnad atl i vissa tall törsvaga styrelsens
handlingskraft.
Beträffande lokalfrågan för det nya vattenvärdsorganet understryker
byggnadsstyrelsen vikten av atl utredning härom påbörjas så snart statsmakterna
fattat beslut om det nya organet.
Vatt eninspektionen framhåller all en samlad lörläggning av det nya centralorganet
snarast måste ordnas. Vid spridd förläggning blir nämligen den
genom omorganisationen eftersträvade större effektiviteten i hög grad
äventyrad.
Vattenvårdsforskning. Kommitténs synpunkter i fråga om forskningen
inom vattenvårdens område biträds i allmänhet av remissinstanserna. 1964
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1965
års naturresurs utredning förklarar sig inte ha något att erinra mot de av
kommittén uppdragna riktlinjerna för forskningen. Vidare uttalar utredningen,
att den avser att i enlighet med sina direktiv i detalj ta upp vattenforskningens
problem samt att anknyta denna forskning till övrig aktuell
naturresursforskning. Statskontoret framhåller angelägenheten av att forskningsverksamheten
rörande vattenvården upprätthålls i hittills tillämpad
ordning i avvaktan på resultatet av naturresursutredningens undersökningar.
b iskeristyrelsen anser att ett starkt behov föreligger av samordning på
området. Av samma uppfattning är bl. a. statens tekniska forskningsråd,
som töreslår att forskningsfrågorna i avbidan på en permanent organisation
för vattenvårdstorskningen handläggs av en för forskningsråden gemensam
nämnd soin anknyts till forskningsrådens samarbetsdelegation.
I lera remissinstanser understryker behovet av ökade resurser för vatten\äidstorskningen.
Sålunda anser bl. a. statens tekniska forskningsråd och
196/r års naturresursutredning att det av kommittén uppskattade medelsbehovet
är för lågt beräknat. Sveriges industriförbund påpekar att det föreslagna
beloppet av 1 milj. kr. i stort sett endast är vad som redan i dag på
olika sätt satsas på vattenvårdsforskning. Slutligen understryks i några
remissyttranden hl. a. behovet av åtgärder för att komma till rätta med den
rådande bristen på tjänstemän med lämplig utbildning för arbete inom vattenvården.
Lagstiftningsfrågor. Beträffande frågan om behovet av lagstiftning rörande
vattenvårdsförbund ansluter sig majoriteten av remissinstanserna
till de synpunkter som anförts i det särskilda yttrandet av ledamoten Svensson.
Vattenöverdomstolen framhåller sålunda att lagstiftningen hör syfta
till att skapa möjlighet till översiktlig planering för större områden, varvid
fiämst bör utredas vilka vatten som bör skyddas och var avloppsutsläpp
får ske. Såväl vid planerandet som vid planernas förverkligande måste samverkan
äga rum mellan dem — kommuner och industrier — som utnyttjar
vattnet för vattenförsörjning, fiske, bad in. m. och mellan den som använder
samma vatten som recipient för avloppsvatten. — I lagstiftningen bör
enligt vattenöverdomstolens mening införas möjlighet till förbud mot förorening
med kloakvatten av sjöar och vattendrag även med hänsyn till andra
intressen än vattenförsörjningen, såsom naturvård, folkhälsa och trivsel.
Fiskeristyrelsen finner att kommittén tagit alldeles för lätt på vattenvårdsförbundens
rättsliga problematik. Lagstiftningsfrågorna inom vattenvårdsområdet
anser styrelsen vara så betydelsefulla att de lämpligen bör
anförtros särskilda sakkunniga.
För ytterligare utredning rörande ändrad lagstiftning uttalar sig vidare
bl. a. statens naturvårdsnämnd, lantbruksstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
flera länsstyrelser, länsingenjörer och länsläkare, Svenska
27
Kimgl. Maj.ts proposition nr 97 år 1965
naturskyddsföreningen, Svenska stadsförbundet, Vattenvärnet samt flera
vattenvårdsförbund.
För kommitténs ståndpunkt att initiativ till ändrad lagstiftning bör ankomma
på det nya vattenvårdsorganet uttalar sig emellertid å andra sidan
bl. a. statskontoret, kammarkollegiet, flera länsstyrelser, Sveriges industriförbund
samt några vattenvårdsförbund.
V. Departementschefen
Vetenskapen och tekniken bär möjliggjort en allt intensivare exploatering
av våra naturresurser. Denna exploatering, som framför allt är förknippad
med den industriella utvecklingen, har utgjort grundvalen för välståndsutvecklingen
i vårt land. Utvecklingen kännetecknas emellertid också
av att naturen — marken, vattnet och luften — utsätts lör en tilltagande
förorening, som följer i den moderna teknikens och befolkningskoncentrationens
spår. Föroreningen av naturen — framförallt vattnet och luften
framstår som en allt allvarligare samhällsfråga.
Vära vattenområden tillförs i stigande omfattning avloppsvatten från
tätorter och industrier. Anläggande av reningsverk i allt större utsträckning
under framför allt de senaste tio åren har dock medfört att ökningen
av föroreningen genom det kommunala avloppsvattnet har kunnat hejdas.
Föroreningen genom det industriella avloppsvattnet har däremot ökat kraftigt.
Tillkomsten av nya föroreningsämnen i avloppsvattnet skärper ytterligare
den allvarliga situationen. Samtidigt som våra vattentillgångai sålunda
utsätts för en tilltagande, förorening ökar behovet av vatten tor olika
ändamål. Enligt vissa beräkningar har den totala vattenförbrukningen i
vårt land sedan år 1930 fyrdubblats och sedan år 1950 fördubblats. Industrien
är den största vattenkonsumenten. Inte mindre än 80 % av den totala
förbrukningen faller på denna. Vissa bedömningar som gjorts beträffande
den framtida vattenförbrukningen visar att förbrukningen kommer afl
stiga mycket kraftigt. Industrisektorns vattenförbrukning beräknas sålunda
stiga i stort sett i takt med produktionsökningen. Kraftigt ökad vattenlconsumtion
i vära hushåll är också att vänta. Moderna bostäder med tekniska
hjälpmedel i hushållet och ökad hygienisk standard medför nämligen en
ökad vattenkonsumtion.
Luftföroreningarnas skadliga inverkan på människornas hälsa har länge
varit föremål för uppmärksamhet. Numera torde det vara klarlagt att luftföroreningarna
innebär risker för såväl akuta som kroniska skadoi på den
mänskliga organismen. Härtill kommer alt luftföroreningarna genom bl. a.
korrosion åstadkommer stora ekonomiska förluster. När det gäller källorna
för luftföroreningarna kan främst nämnas rökutsläppen från industrier,
bilavgaserna och utsläppen från värmecentraler.
28
Kungl. Maj:Is proposition nr 97 år 1965
Pa senare år har alltmer uppmärksammats de problem som sammanhänger
med användningen av kemiska bekämpningsmedel — s. k. biocider
inom framför allt jordbruket. Bland andra företeelser, som kan betecknas
som föroreningar i naturen, är nedskräpningen i våra marker, särskilt utmed
kommunikationslederna. Ingrepp i naturen i form av t. ex. fältverksamhet,
utbyggnad av vattenfall, sjöregleringar, av den tekniska utvecklingen betingade
brukningsmetoder inom jord- och skogsbruk samt lokaliseringen av
industrier kan också komma i konflikt med naturvårdsintressena.
Vid 196.) års riksdag framlades (prop. 71) förslag rörande riktlinjer för
en intensifierad naturvårdsverksamhet från det allmännas sida. Dessa riktlinjer
godkändes av riksdagen (JoU 11, rskr 139). I propositionen framlioll
jag att det framstod som synnerligen angeläget att dels söka åstadkomma
en rimlig avvägning mellan de olika krav som dagens samhälle
ställer på naturen, dels se till att dess tillgångar också bevaras åt kommande
generationer. En aktiv naturvårdspolitik från samhällets sida framstod
därför som utomordentligt angelägen. Endast härigenom syntes det nämligen
vara möjligt att åstadkomma den på lång sikt bästa hushållningen med
naturvärdena.
Genom 1963 års riksdagsbeslut har grunden lagts för aktiva åtgärder
inom naturvården från samhällets sida. En vidareutveckling av de allmänna
riktlinjerna för denna politik kan nu ske sedan utredningsarbetet för en ny
va Ilen värd sorga nisation slutförts. Jag har i det föregående lämnat en
iedogörelse för utredningsförslaget jämte däröver avgivna remissyttranden.
Jag vill i sammanhanget erinra om att det mycket länge framstått som
angeläget åt! samordna de statliga insatserna på vattenvårdens område.
Frågan har vid flera tillfällen behandlats av riksdagen. I samband med
beslutet vid 1958 års riksdag om den nu gällande organisationen underströks
att organisationsfrågan icke fick anses vara slutgiltigt löst genom
den då beslutade organisationen. Den nuvarande organisationen får alltså
anses vara ett provisorium. .lag finner det vara utomordentligt angeläget
att åtgärder nu vidtas för att bringa vattenvårdens organisationsfråga till
en delinitiv lösning. Innan jag redovisar mina ställningstaganden rörande
1 or slaget vill jag emellertid beröra vissa frågor av allmän innebörd rörande
den framtida naturvårdspolitiken.
Det förslag, som låg till grund för prop. 1963:71, nämligen 1960
års naturvårdsutrednings betänkande Naturen och samhället (SOU 1962:
36), omfattade icke vatten- och luftvården. Vad beträffar vattenvården,
vars organisation då var föremål för överväganden inom vattenvårdskommittén,
framhöll naturvårdsutredningen, att släktskapen mellan naturvården
och vattenvården är så nära, att man i framtiden borde uppmärksamma
varje möjlighet att på lämpligt sätt samordna verksamheterna eller i
varje fall underlätta en samverkan mellan dem. I propositionen framhöll
jag att goda skäl talade för att naturvården och vattenvården organisato
-
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1965
riskt samordnades men att denna fråga icke borde avgöras i det sammanhanget
med hänsyn till att vattenvårdens organisation var föremål för särskild
utredning. Vad luftvården beträffar ledde överväganden rörande dess
organisation inom socialdepartementet till att år 1963 inrättades en särskild
nämnd för att samordna olika åtgärder mot luftföroreningar.
En ändamålsenlig administrativ organisation för naturvårdsverksamhetens
bedrivande är enligt min mening eu viktig punkt i ett vidareutvecklat
handlingsprogram för det allmännas medverkan i natur- och miljövårdsarbetet.
Tillkomsten år 1963 av statens naturvårdsnämnd utgjorde en utomordentligt
viktig etapp i uppbyggandet av administrativa resurser pa naturvårdsområdet.
Inrättandet samma år av statens luftvårdsnäinnd var ett
ytterligare betydelsefullt led i detta arbete. \ ad som i dagens läge tiainstar
som svnnerligen angeläget på det organisatoriska planet är att dels samordna
och effektivisera de splittrade resurserna på vattenvårdsområdet, dels
åstadkomma en för hela naturvårdsområdet samlad, slagkraftig organisation.
Ett aktivt naturvårdsarbete försvåras i hög grad genom att tillräckligt
säkert underlag i vissa fall ännu saknas. I vart fall torde naturvårdsarbetet
vara starkt beroende av ett på vetenskaplig grund baserat material. Vidare
torde tekniskt utvecklingsarbete vara en förutsättning för arbetet inom
vattenvårds- och luftvårdsområdena. En annan viktig punkt i ett handlingsprogram
torde därför vara att ställa ökade resurser till förfogande
för forskning och tekniskt utvecklingsarbete, som snabbt kan nyttiggöras
i det praktiska naturvårdsarbetet. I sammanhanget vill jag erinra om att
f. n. anvisas icke obetydliga belopp för forsknings- och utvecklingsaibete
på ifrågavarande område. En ansenlig del av den reguljära naturvetenskapliga
och tekniska forskning som bedrivs vid universiteten och de tekniska
högskolorna eller som bekostas genom forskningsråden är till gagn
för naturvårdsarbetet. Vidare anslås särskilda medel för forskning, utvecklingsarbete
och undersökningar av direkt betydelse för naturvåidsarbctet.
Jordbrukets forskningsråd disponerar innevarande budgetår 380 000 kr.
för biocidundersökningar, vilket belopp för nästa budgetår i proposition
till riksdagen föreslagits bli uppräknat till 700 000 kr. För tekniskt utvecklingsarbete
rörande vatten- och avloppsanläggningar disponerar ''vägocli
vattenbyggnadsstyrelsen för innevarande budgetår 800 000 kr. Vidare
disponerar luftvårdsnämnden för innevarande budgetår 100 000 kr. för
undersökningar inom luftvårdsområdet, vilket belopp i årets statsverksproposition
föreslagits bli höjt till 190 000 kr. för nästa budgetår. Tillsättandet
i fjol av naturresursutredningen — vilken har till uppgift att utreda
och lägga fram förslag rörande naturresursforskningens organisation
— torde vara den mest betydelsefulla åtgärden för att få till stånd en ändamålsenlig
forskningsverksamhet på området. Jag vill vidare erinra om
att Kungl. Maj :t den 11 februari i år tillkallat en särskild sakkunnig för
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1965
förhandlingar med representanter för industrien om inrättande av ett av
staten ocli industrien gemensamt finansierat forskningsinstitut för vattenoeh
luftvård.
En viktig del av en aktiv naturvårdspolitik är självfallet att lagstiftningen
pa området har en utformning, som ger de ansvariga myndigheterna möjlighet
att hävda naturvårdsintressena mot andra konkurrerande intressen.
Tillkomsten av naturvårdslagen, som trädde i kraft den 1 januari i år, är
ett mycket hetydeisetullt steg på detta område. Jag vill i sammanhanget
vidare erinra om det inom immissionssakkunniga pågående arbetet med
utformningen av en lagstiftning om immissioner, dvs. luftföroreningar, buller
och liknande omgivningsstörningar från fast egendom. En sådan lagstiftning
är av stor betydelse för ett aktivt natur- och miljövårdsarbete. Vidare
bör nämnas att en ändrad lagstiftning på vattenvårdsområdet i syfte
att åstadkomma ett bättre skydd av våra vattentillgångar genomförts senast
år 1964 och ytterligare aktualiserats i olika sammanhang. Särskilda
överväganden i detta avseende torde vara erforderliga.
Jag övergår häretter att närmare redovisa mina ställningstaganden rörande
organisationen av vatten- och luftvården. När jag i det följande använder
begreppet naturvård innefattar jag däri även vatten- och luftvård.
Med naturvård avser jag sålunda naturvård i vidsträckt bemärkelse. I sammanhanget
vill jag erinra om att 1960 års naturvårdsutredning ansåg, att
begreppet natur omfattar berggrunden, de lösa jordlagren, vattnet och
luften samt det härur framsprungna växt- och djurlivet i alla dess skiftande
former.
Av vad jag tidigare anfört framgår att de organisatoriska resurserna pa
naturvårdens område i dagens läge är starkt splittrade. Detta utgör ett betydande
hinder för en effektiv samhällelig insats i naturvårdsarbetet. Eu
viktig förutsättning för att vi skall kunna komma till rätta med de all l
allvarligare störningarna i naturen — inte minst föroreningarna — och för
att avdelade resurser för detta arbete skall kunna utnyttjas så effektivt
som möjligt synes därför vara att de nuvarande organisatoriska resurserna
inom hela naturvårdsområdet samordnas. Remissbehandlingen av vattenvårdskommitténs
betänkande ger belägg för att det är eu rationell handringslinje
att åstadkomma en sådan samordning.
Vattenvårdskommitténs förslag innebär, att statens vatteninspektion och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå sammanförs till
en ny fristående vattenvårdsmyndighet. Länsingenjörskontoren skulle ställas
direkt under denna. I fråga om resurserna vid den föreslagna vattenvärdsmyndigheten
förutsätts inga större förstärkningar i förhållande till
\ad som nu finns vid de organ som föreslås uppgå i den nya organisationen.
Forslaget tillstyrks av så gott som samtliga instanser, däribland de av omorganisationen
närmast berörda myndigheterna, nämligen statens vatteninspektion
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Många instanser finner
31
Knngl. Maj:ts proposition nr 97 år 1965
emellertid - - även om de godtar den av kommittén förordade organisationen
säsom en minimiåtgärd — att en samordning av resurserna på naturvårdsoinrådet,
inkl. vatten- och luttvårdsområdena, är nödvändig, i vai t fall pa
längre sikt. Till dessa instanser hör bl. a. naturvårdsnämnden, vatteninspektionen,
vattenöverdomstolen och statskontoret. Luftvårdsnämnden har
emellertid för sin del inte ansett det vara en klok åtgärd att i dagens läge
sammanföra luftvården med vattenvården. Nämnden har nyligen påbörjat
sitt arbete och en omorganisation skulle enligt nämnden menligt påverka
uppbyggnadsarbetet. Vad gäller vatten- och avloppsorganisationens, dvs.
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrås samt länsingenjörskontorens,
ställning har hl. a. byggnadsstyrelsen framhållit, att vatten-
och avloppsbyråns verksamhet närmast får ses som en på samhällsplanering
och samhällsbyggande inriktad verksamhet. Enligt styrelsen bör därför
byrån få en nära organisatorisk anknytning till samhällsplaneringen.
Med hänsyn till vad som sålunda uttalats från remisshåll vill jag anföra
följande. Luftvårdsnämndens invändning mot att inlemma lut tvårdsarbetet
i en större naturvårdsorganisation har gällt de störningar som kan uppstå
i luftvärdsarbetet i samband med en omorganisation. Enligt min mening
bör en omorganisation kunna genomföras utan att större störningar
behöver inträffa. Inom en ny organisation kommer självfallet luftvårdsarbetet
att fortsättas och vidareutvecklas. De erfarenheter, som nu samlas
inom luftvårdsnämnden, kommer sålunda den nya organisationen till del.
Under tiden mellan ett beslut om eu ändrad organisation och dess ikraftträdande
bör arbetet inom den befintliga organisationen sålunda inte bara
kunna fortgå efter de tidigare riktlinjerna utan även intensifieras. Detta
gäller självfallet även övriga av en omorganisation berörda organ. Jag finner
alltså att luftvårdsnämndens invändningar inte kan utgöra något skäl
mot en sådan samordnad organisation för naturvårdsverksamheten, som
jag i det föregående i princip uttalat mig för.
Vad gäller byggnadsstyrelsens uttalande om sambandet mellan vattenoch
avloppsorganisationens verksamhet och en på samhällsplanering och
samhällsbyggande inriktad verksamhet vill jag törst framhålla att länsingenjörskontoren
i dag i praktiken även tjänstgör som regional oiganisation
för vatteninspektionen. Vattenvårdskommitténs förslag innebär,
såsom tidigare nämnts, att vatteninspektionen och vatten- och avloppshjran
sammanförs till en valtenvårdsmyndighet. Vid remissbehandlingen har
detta, med få undantag, tillstyrkts, däribland av vatteninspektionen och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De skäl, som därvid varit avgörande,
torde vara relevanta även vid överväganden om att sammanföra val leninspektionen
och vatten- och avloppsorganisationcn med eu för hela nalurvärdsfältet
gemensam organisation, inom vilken vattenvårdsfrågorna måsle
få eu framträdande plats, .lag vill också framhålla att nalurvårdsorganisationen
i hög grad måste vara inriktad pa alt inom sill område med
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1965
verka i samhällsplaneringen. Jag anser det därför riktigt att även vattenoch
avloppsorganisationen ingår i en samordnad naturvårdsorganisation.
hrån de principiella utgångspunkter jag tidigare redovisat och med hänsyn
till vad jag nyss anfört finner jag mig böra förorda, att statens vatteninspektion,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå
samt statens luftvårdsnämnd sammantörs med statens naturvårdsnämnd,
som sålunda blir ett centralt organ för hela naturvårdsområdet. Principbeslut
härom bör fattas nu. Sammanföringen måste föregås av ett noggrant
förberedelsearbete, varför tidpunkten för omorganisationen bör bestämmas
till den 1 juli 1967. Då länsstyrelserna nu har ansvaret för naturvårdsverksamheten
på det regionala planet bör länsingenjörskontoren inordnas i
dessa. Detta bör också ske den 1 juli 1967. Jag vill i sammanhanget understryka
att - såsom uttalats i prop. 1963: 71 — nära kontakt bör upprätthållas
mellan naturvardsorganisationen och de organ som har ansvaret för
bebyggelseplaneringen.
Förberedelsearbetet bör igångsättas så snart statsmakternas beslut i frågan
föreligger och avse såväl den centrala som den regionala naturvårdsorganisationen.
Vid dimensioneringen av personalorganisationen m. in. bör
övervägas de kompletteringar och/eller justeringar av de nuvarande myndigheternas
arbetsuppgifter på vatten- och luftvårdsområdena, som kan visa
sig erforderliga i samband med omorganisationen.
I sitt yttrande över vattenvårdskommitténs betänkande har statskontoret
törklarat sig berett att medverka, om en samordning av naturvårdsverksamheten
anses böra närmare övervägas. Jag finner det naturligt att statskontoret
kopplas in på arbetet med den närmare utformningen av den av
mig förordade naturvårdsorganisationen.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t mätte
föreslå riksdagen
att godkänna de riktlinjer för vatten- och luftvårdens
organisation som jag förordat i det föregående.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bo S. Hedström
MARCUS BOKTR. STHLM IHS 650227
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (5)
5 kopplingar.
- 2LU 1965:77 Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vattenvård, luftvård och bullerfrågor. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väck s. 6 i texten
- Rskr. 1965:255 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m.m., jämte i ämnet väckta motion a1 i texten
- JoU 1965:16 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ds proposition angående vattenoch luftvårdens organisation, jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
- ABU 1965:29 Skrivelse till Kungi. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag rörande en översiktlig riksplanering av i första hand våra kusttrakter. s. 7 i texten
- 3LU 1965:21 Memorial angående överlämnande till jordbruksutskottet av vissa till lagutskott hänvisade motioner. a1 i texten