Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om företagsinteckning m. m

1966-01-14 · 173 sidor, varav 110 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 110 av 173 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1966:23, Med förslag till lag om företagsinteckning m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

1

Nr 23

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

företagsinteckning m. mgiven Stockholms slott den

14 januari 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om företagsinteckning;

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken;

3) lag om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i

avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927

(nr 85) om dödande av förkommen handling.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1)

angående förlagsinteckning ersätts med en lag om företagsinteckning. Syftet

med den nya lagen är att väsentligt utbygga det nuvarande inteckningsinstitutet.

Detta avses ske främst genom en utvidgning av kretsen av inteckningsberättigade

till att omfatta det stora flertalet näringsidkare, däribland

jordbrukare, genom en breddning av omfånget av den egendom, som kan

besväras av inteckning, samt genom förbättringar i skilda hänseenden av

inteckningshavarens ställning i förhållande till näringsidkaren och tredje

man. I sistnämnda hänseende märks framför allt att företagsinteckning avses

medföra förmånsrätt inte bara i näringsidkarens konkurs utan också

vid utmätning och att inteckningen föreslås gälla mot ny ägare av den intecknade

rörelsen under en övergångstid. Reglerna för bestämmandet av

själva inteckningsenheten är ägnade att medföra ett betydligt större skydd

än f. n. mot rättsförlust till följd av att rörelsen flyttas eller att ändring sker

i fråga om verksamhetens art.

Lagen om företagsinteckning föreslås träda i kraft den 1 januari 1967.

Den avses för jordbrukets vidkommande ersätta den nuvarande lagstiftningen

om inteckning i jordbruksinventarier, om panträtt i spannmål samt

om panträtt i spånadslin och hampa.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 23

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

om företagsinteckning

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Efter medgivande av näringsidkare må inteckning till säkerhet för fordran

meddelas i hans näringsverksamhet. Sådan inteckning kallas företagsinteckning.

2 §•

Företagsinteckning må meddelas endast om näringsidkaren är bokföringsskyldig

eller driver jordbruk eller skogsbruk.

i n il i / '' c i , J ■ /

3 §•

Företagsinteckning meddelas i all den näringsverksamhet eller i den verksamhet

av viss art som näringsidkaren vid varje tid utövar inom ett län

eller inom en eller flera kommuner i länet. Är näringsidkaren aktiebolag,

må inteckning meddelas även i bolagets verksamhet inom riket eller inom

flera län. Begränsning till annan art av verksamhet än jordbruk eller skogsbruk

må ske endast om bokföringsskyldighet följer med utövandet av verksamheten.

Inteckning i verksamhet för alstrande av elektrisk energi genom

vattenkraft må begränsas till verksamheten på en eller flera fastigheter och

inteckning i gruvdrift till den verksamhet som hänför sig till ett eller flera

utmål eller koncessionsområden.

Verksamhet, som två eller flera näringsidkare utöva gemensamt, må

intecknas endast som en enhet för sig. Avlider näringsidkare, träder dödsboet

i hans ställe som näringsidkare.

Vid tillämpningen av första stycket anses Stockholms stad och Stockholms

län som ett län.

4 §•

Företagsinteckning gäller i näringsidkarens lösa egendom, i den mån

denna hör till den intecknade verksamheten och utgöres av

1. inventarier, varor eller andra lösören, dock ej fartyg som kan intecknas

för fordran eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan

omfattas av inteckning i luftfartyg,

2. byggnad eller anläggning som icke hör till tomträtt eller vattenfallsrätt,

3. arrenderätt, hyresrätt, rättighet som avses i 1 kap. 7 § lagen den 14

juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, bostadsrätt eller

rätt till gruva eller annan gruvegendom, om rättigheten kan utmätas,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966 3

4- nyttjanderätt till inventarier eller andra lösören, om rättigheten kan

utmätas,

5. patent, upphovsrätt eller annan rättighet av immateriell art, om rättigheten

kan utmätas,

6. fordran på vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom av sådant

slag, som avses under 1—5, eller på ersättning med anledning av att

sådan egendom skadats eller gått förlorad eller tagits i anspråk genom

expropriation eller liknande förfarande,

7. fordran på vederlag för arbete.

överlåtes verksamheten, gäller inteckningen i överlåtarens fordran på

vederlag, i vad detta avser egendom som vid överlåtelsen omfattades av

inteckningen.

5 §.

Företagsinteckning må icke meddelas så, att den till omfattningen avviker

från annan inteckning som är meddelad eller sökt i samma näringsverksamhet.

6 §•

Till säkerhet för samma fordran må inteckning icke meddelas i en näringsidkares

verksamhet och verksamhet som utövas av annan.

7 §•

Företagsinteckning må meddelas endast för visst kapitalbelopp i svenskt

mynt jämte ränta.

8 §•

Medgivande till inteckning skall tecknas på den handling som utgör

grund för fordringen. Medgivandet skall vara styrkt av två vittnen och innehålla

uppgift om verksamhet som inteckningen skall omfatta.

9 §•

Tvist om giltigheten av intecknad fordran må prövas utan hinder av

inteckning.

Inteckning må ej anses ogiltig på grund av att bokföringsskyldighet,

som avses i 2 § eller 3 § första stycket, icke förelåg när inteckningen meddelades

eller näringsidkaren då icke drev jordbruk eller skogsbruk.

Företagsintecknings verkan vid överlåtelse, utmätning eller konkurs

10 §.

Överlåtes verksamhet som omfattas av företagsinteckning och ingår i

överlåtelsen egendom, i vilken inteckningen gäller, svarar egendomen i

förvärvarens hand för inteckningen. Om förvärvaren överlåter eller upplåter

sådan egendom eller om denna skadas eller går förlorad eller tages i

anspråk genom expropriation eller liknande förfarande, gäller inteckningen

i hans fordran på vederlag eller ersättning. Inteckningen ger företräde till

betalning framför företagsinteckning som grundas på förvärvarens medgivande.

Inteckningshavaren förlorar sin rätt enligt första stycket, om han ej inom

ett år efter det verksamheten frånträddes väcker talan mot förvärvaren om

betalning ur egendomen och anmäler detta till inskrivningsdomaren. Av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

står inteckningshavaren från sin rätt mot förvärvaren, är han skyldig att

anteckna detta på inteckningshandlingen, om förvärvaren fordrar det.

Vad som sägs om förvärvaren gäller, om han avlider, hans dödsbo.

11 §•

Bestämmelserna i 10 § äga motsvarande tillämpning, när intecknad verksamhet

jämte egendom, i vilken inteckningen gäller, övergår till annan

genom skifte av handelsbolags tillgångar eller bodelning av annan anledning

än näringsidkarens död.

12 §.

Har egendom som hör till näringsverksamhet sålts under villkor att den

får kvarbliva hos säljaren, är försäljningen, även om avhandling därom

behandlats enligt förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende

på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

utan verkan mot innehavare av annan företagsinteckning i verksamheten

än sådan som sökts mera än trettio dagar efter det att avhandlingen företeddes

inför rätten.

13 §.

Den som har företagsinteckning till säkerhet för sin fordran äger vid

utmätning eller i konkurs rätt till betalning för fordringen ur egendom,

i vilken inteckningen gäller, i mån av tillgång och efter det företräde mellan

rättsägare som gäller enligt lag. Betalningsrätten avser dock icke ränta

för längre tid än två år före den dag då utmätningen skedde eller konkursansökningen

gjordes.

Inteckning gäller ej i utmätt egendom, om utmätningen skett före den

dag då inteckningen sökes eller samma dag.

Inteckningshavarens rätt till betalning ur egendomen gäller, även om

hans fordran preskriberats eller han underlåtit att anmäla fordringen efter

kallelse å okända borgenärer.

14 §.

Om egendom, i vilken företagsinteckning gäller, säljes på grund av utmätning

eller i konkurs och betalning utfaller på kapitalbeloppet av intecknad

fordran, är inteckningen utan verkan till motsvarande belopp.

Rätt till omedelbar betalning i vissa fall

15 §.

Inteckningshavare äger erhålla betalning för intecknad fordran, fastän

denna ej förfallit, om

verksamheten eller väsentlig del därav överlåtes eller upphör eller övergår

till annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller bodelning av

annan anledning än näringsidkarens död eller, när inteckningen är begränsad

till verksamhet inom visst område, flyttas från detta eller

egendomen till följd av vanvård eller naturhändelse eller av annan orsak

försämras eller minskas så att säkerhetens värde väsentligt nedgår.

Vid exekutiv försäljning av egendom, i vilken företagsinteckning gäller,

äger inteckningshavaren rätt till betalning ur egendomen, även om den intecknade

fordringen ej är förfallen till betalning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Ansökan om företagsinteckning m. m.

5

16 §•

Ärende om företagsinteckning upptages av inskrivningsdomaren för stad

som är säte för länsstyrelsen i det län där verksamheten bedrives eller, om

näringsidkaren är aktiebolag, bolagets styrelse har sitt säte.

över ärenden om företagsinteckning föres särskild inskrivningsbok.

17 §.

När inteckning sökes, skall fordringshandlingen inges till inskrivningsdomaren.

, . .

I ärendet skall inges intyg av kronofogdemyndighet att den som medgivit

inteckningen driver näringsverksamhet som avses i inteckningsmedgivandet.

Intyg fordras dock icke om förhållande som är känt för inskrivningsdomaren.

. ., ,

Utredning huruvida näringsidkaren är bokfönngsskyldig skall vid behov

förebringas i ärendet.

Är näringsidkaren skyldig att ha registrerad firma för verksamheten,

skall bevis företes om registrering av firman. Registreringsbevis för aktiebolag

skall innehålla uppgift om ändringar i fråga om bolagets firma eller

styrelsens säte. Är näringsidkaren fysisk person eller dödsbo, skall styrkt

uppgift lämnas om födelsetid och födelsenummer.

18 §.

Inteckningsansökan skall omedelbart avslås, om

1. ansökningen strider mot bestämmelse i 2—7 §§,

2. bestämmelserna i 8 § och 17 § första stycket ej iakttagits, eller __

3. den som medgivit inteckningen eller, om medgivandet lämnats av tva

eller flera, någon av dem är i konkurs eller försättes i konkurs den dag

då inteckningen sökes. .

Skall ansökan ej avslås omedelbart, må ärendet uppskjutas till viss senare

inskrivningsdag för utredning. Sökanden må därvid förelaggas att

fullgöra de åtgärder som fordras för att ärendet skall kunna avgöras, hullgör

sökanden icke vad som förelagts honom, må ansökningen förklaras forfallen.

Erinran om detta skall lämnas i föreläggandet.

Inteckning som meddelats i strid mot bestämmelsen i forsta stycket 3 ar

utan verkan.

Företräde mellan företagsinteckningar och särskilda åtgärder

beträffande sådan inteckning

19 §.

Omfattas samma verksamhet av flera företagsinteckningar, ger den inteckning

företräde till betalning som sökts först. Inteckningar som sokts

samma dag ge lika rätt, om annat icke följer av andra stycket.

Inteckning, vilken sökes samma dag som annan inteckning, skall torklaras

gälla efter den andra, om sökanden begär det. Inteckning som förklaras

gälla efter annan gäller efter inteckning med lika förmånsrätt eller med

bättre förmånsrätt än den andra inteckningen, även om detta ej anges i beslutet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

20 §.

Så länge företagsinteckning gäller må den intecknade fordringshandlingen

om den kommit i näringsidkarens hand, utges på nytt med oförändrad

mteckningsratt.

21 §.

En eller flera intecknade fordringshandlingar må utbytas mot en eller

flera nya fordringshandlingar. För utbyte skola alla handlingarna inges till

inskrivningsdomaren. De nya handlingarna skola upptaga näringsidkarens

medgivande till inteckning, styrkt av två vittnen.

Flera intecknade fordringshandlingar må ej utbytas, om de icke äga lika

rätt eller galla med förmånsrätt omedelbart efter varandra,

i SnttaÄS ^utbyte fl«ra fordringshandlingar i stället för en eller flera

skall på begäran av sökanden bestämmas i vilken ordning de nya handlmgarna

skola medföra förmånsrätt. Om sådant beslut gäller bestämmelsen

i 19 § andra stycket andra punkten.

22 §■

Företagsinteckning må nedsättas efter annan sådan inteckning. För nedsättning

skall fordringshandlingen inges till inskrivningsdomaren. Om bepunktenående

nedsättning gäller bestämmelsen i 19 § andra stycket andra

23 §*

Företagsinteckning må dödas helt eller för visst belopp eller såvitt avser

viss verksamhet. För sådan åtgärd skall fordringshandlingen inges till inskrivningsdomaren.

Dödning såvitt avser viss verksamhet må ej ske utan

narings.dkarens medgivande och ej heller på sådant sätt att inteckningslorhallandena

komma att strida mot bestämmelse i 3 eller 5 §.

24 §.

I mskrivningsboken skall på begäran av den som uppvisar intecknad

tordnngshandling antecknas vem som innehar handlingen.

Anmäler den, som senast antecknats som innehavare av intecknad fordringshandling,

skriftligen att innehavet upphört, skall förhållandet anmärkas

i inskrivningsboken.

Handläggning av inteckningsärenden m. m.

25 §•

Ärende om företagsinteckning upptages på inskrivningsdag.

Ansökan som inkommit mellan två inskrivningsdagar anses gjord den

senare inskrivningsdagen.

26 §•

Hos inskrivningsdomaren föres särskild dagbok över inteckningsärenden.

27 §.

Handlingar i inteckningsärenden sammanföras i akter.

Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller förklaring av betydelse

tor ärendets provning eller har särskild utredning verkställts i ärendet, skall

detta antecknas i akten.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

28 §.

Bifalles ansökan, skall inskrivning ske i inskrivningsboken i enlighet

därmed. Om ansökningen ej bifalles, skall i boken inskrivas, att anso - ningen avslagits, ärendet uppskjutits eller ansökningen förklarats forfallen,

medan skälen för beslutet skola antecknas i akten. .

Om beslut skall besked meddelas genom bevis som tecknas på fordnngshandlingen.

Har ansökningen ej bifallits, skall sökanden eller hans ombud

genast underrättas om beslutet och skälen för detta i rekommenderat brev.

29 §.

Anmälan enligt 10 § andra stycket skall antecknas i inskrivningsboken

Inkommer till inskrivningsdomaren handling angående tordelning av

köpeskilling efter försäljning som avses i 14 §, skall fordelningen antecknas

i inskrivningsboken.

3° §•

Styrkes inför inskrivningsdomaren att företagsinteckning ar helt eller

till någon del ogiltig enligt dom eller beslut som ager laga kraft eller uta

verkan på grund av förhållande som avses i 18 § tredje stycket, skall detta

antecknas i inskrivningsboken.

31 §•

Avser inteckningsärende verksamhet, som utövas av aktiebolag, och har

beslut rörande inteckning i verksamheten tidigare meddelats av inskrivningsdomare

för annat län än det där bolagets styrelse nu har sitt sate, ma

ärendet ej avgöras, förrän bolagets upplägg i inskrivningsboken och den

akt, som avser den tidigare åtgärden, kommit inskrivningsdomaren till

handa.

Verkan av ändring i kommunal indelning m. m.

32 §.

År meddelad eller sökt företagsinteckning begränsad till verksamhet mom

ett eller flera län eller en eller flera kommuner och sammanföres sadant

län med annat län eller del därav eller sådan kommun med annan kommun

eller del därav, skall inteckningen avse även verksamhet som dar utövas

av näringsidkaren, om denna verksamhet icke omfattas av foretagsintec

ning.

Besvär

33 §.

Talan mot beslut i inteckningsärende föres i hovrätten.

34 §.

I inskrivningsboken skall anteckning göras om besvär som anförts och

om beslut som på grund av besvären meddelats av inskrivningsdomaren elle

av högre rätt.

o5 3.

Skall inteckningsärende enligt beslut av högre rätt upptagas till ny

handläggning av inskrivningsdomaren, åligger det denne att upptaga ärendet

på första inskrivningsdagen efter det att beslutet kommit honom till

handa.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Tillämpningsföreskrifter

36 §-

Narmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Genom lagen upphävas

med de undantag som följa av nedanstående bestämmelser

förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning,

agen den 21 februari 1958 (nr 54) om förlagsinteckning i vissa oljelager

agen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i jordbruksinventarier,

lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål,

lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa.

. -‘•Föreskrift i annan författning om förlagsinteckning eller inteckning i

jordbruksmventarier gäller även i fråga om företagsinteckning, om annat

ej foreskrives eller framgår av omständigheterna.

3. Bestämmelserna i den nya lagen skola tillämpas på meddelad eller sökt

lorlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, om annat ej framgar

av bestämmelse under a)—f) i det följande.

a) Är egendom, i vilken förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier

galler, utmätt vid lagens ikraftträdande eller är näringsidkaren

torsatt ii konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet,

skall i stallet for bestämmelserna i 4, 13 och 14 §§, 15 § andra stycket, 32 8

samt 4 nedan äldre lag gälla beträffande utmätningen eller konkursen.

b) Är vid lagens ikraftträdande fartyg som kan intecknas för fordran

eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av

inteckning i luftfartyg föremål för beviljad eller sökt förlagsinteckning,

omfattar inteckningen utan hinder av bestämmelserna i 4 § alltjämt egendomen

eller utestående köpeskilling för denna. Detta gäller dock icke i konkurs

som inträder på grund av ansökan som göres senare än tio år efter

lagens ikraftträdande. Bestämmelsen om förmånsrätt vid utmätning i 13 §

skall ej tillämpas på sådan egendom som avses här.

c) Den nya lagen medför icke någon inskränkning i inteckningshavares

ratt att erhålla ränta som belöper på tid före lagens ikraftträdande.

d) Bestämmelsen i 12 § skall ej tillämpas, om köpeavhandlingen upprattats

innan lagen trädde i kraft.

e) Inteckningsärende som ej avgjorts vid lagens ikraftträdande skall

provas enligt äldre lag men handläggas enligt den nya lagen.

f) Bestämmelsen i 2 § lagen om förlagsinteckning i vissa oljelager skall

alltjämt tillämpas på förlagsinteckning i oljelager som beviljats eller sökts

före den nya lagens ikraftträdande. Avser sådan inteckning lager som tillhör

annan än aktiebolag, skall ärende angående inteckningen även efter

den nya lagens ikraftträdande upptagas av inskrivningsdomaren i Stockholm.

Föreskrift om företagsinteckning i annan författning skall tillämpas även

på förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, om annat ej

foreskrives. J

4. Meddelad eller sökt inteckning i jordbruksinventarier, som äro avsedda

for jordbruk på viss fastighet, skall omfatta allt jordbruk som näringsidkaren

driver inom den kommun där fastigheten är belägen. Detta gälTer

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

dock ej, om jordbruksinvontarier, som äro avsedda för näringsidkarens

jordbruk på annan fastighet inom kommunen, besväras av annan meddelad

eller sökt inteckning.

5. Lagen om viss panträtt i spannmål eller lagen om viss panträtt i spånadslin''

och hampa skall alltjämt tillämpas på panträtt som uppkommit

före den nya lagens ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken

Härigenom förordnas, att 17 kap. 7 § handelsbalken1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

7

Har redare---------

Borgenär, som har förlag sinteckning

eller inteckning i jordbruksinventarier,

njute vid konkurs förmånsrätt

i förlagsegendomen eller

inventarierna från den dag inteckningen

söktes; dock gälle ej förmånsrätt

för ränta, som före konkursansökningens

ingivande upplupen

är, för längre tid än tre år.

Finnas flera inteckningar, njute

den, som tidigare sökt inteckning

företräde, och de, som sökt inteckning

samma dag, lika rätt. Är, då

förlagsinteckning eller inteckning

i jordbruksinventarier sökes, egendomen

avträdd till konkurs eller

meddelas beslut om egendomsavträde

samma dag ansökningen göres,

åge förmånsrätt icke rum.

(Föreslagen lydelse)

§■

------------i fartyget.

Borgenär, som har företagsinteckning,

äger förmånsrätt i den

egendom i vilken inteckningen gäller.

Om företrädet mellan sådana

borgenärer gälla bestämmelser i lagen

om företagsinteckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Att äldre lag i vissa fall alltjämt skall tillämpas på förlagsinteckning och

inteckning i jordbruksinventarier följer av övergångsbestämmelserna till

lagen om företagsinteckning.

1 Senaste lydelse av 7 §, se 1932:173.

1-j- Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 23

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på

handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom förordnas, att i förordningen den 20 november 1845 i avseende

på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

skall inforas en ny paragraf, betecknad 3 a §, av följande lydelse.

3 a §.

Att köp av lös egendom i visst fall är utan verkan, ehuru köpeavhandling

om egendomen behandlats enligt bestämmelserna i denna förordning,

stadgas i lagen den 00 (nr ) om företagsinteckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 23 år 1966

11

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 85)

om dödande av förkommen handling

Härigenom förordnas, att 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 om dödande

av förkommen handling1 skola erhålla ändrad lydelse på satt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (b öreslagen lydelse)

2 §•

Ansökan om dödande av handling

skall, skriftligen avfattad, ingivas

till rätten i den ort, där förpliktelsen

skall fullgöras, eller, om

sådan ort ej är nämnd i handlingen,

till den rätt, där den förpliktade

är skyldig att svara i tvistemål,

som angå gäld i allmänhet.

Har på grund av handlingen inteckning

meddelats, göres ansökningen,

då fråga är om handling,

för vilken inteckning fastställts i

fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt

eller i jordbruksinventarier,

hos den rätt, under vilken

fastigheten lyder, och eljest hos

rätten i den ort, där vederbörande

inskrivningsdomare är.

Ansökan om---------

Äro enligt ----------

Ansökan om dödande av handling

skall, skriftligen avfattad, ingivas

till rätten i den ort, där förpliktelsen

skall fullgöras, eller, om

sådan ort ej är nämnd i handlingen,

till den rätt, där den förpliktade

är skyldig att svara i tvistemål,

som angå gäld i allmänhet.

Har på grund av handlingen inteckning

meddelats, göres ansökningen,

då fråga är om handling,

för vilken inteckning fastställts i

fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt,

hos den rätt, under vilken

fastigheten lyder, och eljest

hos rätten i den ort, där vederbörande

inskrivningsdomare är.

_____godsets bestämmelseort.

____._______av dem.

13

Hava tio år förflutit från det intecknad

fordringshandling, om vilken

det ej är känt var den finnes,

blivit uppvisad för anteckning om

innehav eller eljest företedd i inteckningsärende

och vill den intecknade

egendomens ägare äska

att inteckningen, ehuru han ej kan

förete handlingen, måtte dödas,

Hava tio år förflutit från det intecknad

fordringshandling, om vilken

det ej är känt var den finnes,

blivit uppvisad för anteckning om

innehav eller eljest företedd i inteckningsärende

och vill den intecknade

egendomens ägare äska

att inteckningen, ehuru han ej kan

förete handlingen, måtte dödas,

göre ansökan därom, då fråga är göre ansökan därom, då fråga ar

1 Senaste lydelse av 2 §, se 1946:105, och av 13 §, se 1955:238.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

(Nuvarande lydelse)

om handling, för vilken inteckning

fastställts i fast egendom, tomträtt

eller vattenfallsrätt eller i jordbruksinventarier,

hos den rätt, under

vilken fastigheten lyder, och

eljest hos rätten i den ort, där vederbörande

inskrivningsdomare är.

Sedan ansökningen, där så ske kan,

på sätt om stämning i tvistemål är

stadgat delgivits den senast antecknade

innehavaren av handlingen,

utfärde rätten offentlig stämning,

som skall kungöras på sätt i 6 §

sägs samt innehålla beskrivning av

handlingen ävensom tillkännagivande

att, om någon innehar handlingen

eller har kännedom om att

den finnes i behåll, han bör därom,

vid äventyr att inteckningen eljest

dödas, hos rätten göra anmälan

sist å dag som för ärendets fullföljande

utsättes. Sådan dag må ej

sättas tidigare än sex månader efter

kungörelsens införande i allmänna

tidningarna.

Fullföljes ej

Finner rätten,

Rätten skall -

(Föreslagen lydelse)

om handling, för vilken inteckning

fastställts i fast egendom, tomträtt

eller vattenfallsrätt, hos den rätt,

under vilken fastigheten lyder, och

eljest hos rätten i den ort, där vederbörande

inskrivningsdomare är.

Sedan ansökningen, där så ske kan,

på sätt om stämning i tvistemål är

stadgat delgivits den senast antecknade

innehavaren av handlingen,

utfärde rätten offentlig stämning,

som skall kungöras på sätt i 6 §

sägs samt innehålla beskrivning av

handlingen ävensom tillkännagivande

att, om någon innehar handlingen

eller har kännedom om att

den finnes i behåll, han bör därom,

vid äventyr att inteckningen eljest

dödas, hos rätten göra anmälan sist

å dag som för ärendets fullföljande

utsättes. Sådan dag må ej sättas

tidigare än sex månader efter kungörelsens

införande i allmänna tidningarna.

den förfallen,

handlingens företeende.

-----laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1966

13

Utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 15 september 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, Hermansson, Holmqvist, Lundkvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lag om företagsinteckning

och anför.

I. Inledning

Genom förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning

har industriidkare och vissa andra grupper av företagare fått möjlighet

att till säkerhet för fordran upplåta en särskild förmånsrätt i inventarier

och vissa andra slag av lös egendom, utan att därför behöva avstå

frän besittningen till egendomen. Rätten att sålunda utnyttja lös egendom

som kreditunderlag grundas genom inteckning, dvs. registrering hos offentlig

myndighet. Förlagsinteckningsinstitutet har kommit att anlitas i betydande

omfattning. Det totala beloppet av förlagsintecknad gäld utgjorde vid

utgången av år 1961 drygt fem miljarder kronor. Under senare år har emellertid

i skilda sammanhang framställts krav på en reform av förlagsinteckningsinstitutet

i syfte att bättre kunna möta ökade kreditbehov inom industri,

handel och hantverk.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 september 1959 tillkallade

dåvarande departementschefen, statsrådet Lindell, den 12 oktober samma

år tre sakkunniga för att göra en översyn av lagstiftningen om förlagsinteckning

m. m. De sakkunniga (justitierådet Torkel Nordström, ordförande,

kommerserådet Anders Lindstedt och professorn Åke Lögdberg), som antog

benämningen förlagsinteckningskommittén, har den 23 april 1964 avgett

ett betänkande med titeln »Företagsinteckning» (SOU 1964: 10).

I betänkandet föreslås regler, som syftar till att inom ramen för det nuvarande

förlagsinteckningsinstitutet väsentligt förbättra inteckningshavarens

ställning, bl. a. genom införande av visst skydd gentemot tredje man.

Inteckningen, som i förslaget fått benämningen företagsinteckning, föreslås

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

få ett betydligt vidgat tillämpningsområde. Företagsinteckning skall enligt

förslaget kunna erhållas också av jordbrukare. Kommittén föreslår i samband

därmed, att den nuvarande lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier,

om panträtt i spannmål samt om panträtt i spånadslin och hampa

upphävs.

Efter remiss har yttranden över förlagsinteckningskommitténs förslag avgetts

av Svea hovrätt, lagberedningen, Stockholms rådhusrätt, statskontoret,

bankinspektionen, försäkringsinspektionen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium

efter hörande av rikets handelskammare, överståthållarämbetel,

länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands län, utredningen för översyn

av bokföringslagen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Svenska företagares riksförbund, Sveriges industriförbund, Svensk

industriförening, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges hantverks- och indnstriorganisation,

Motorbranschens riksförbund, Sveriges grossistförbund,

Sveriges köpmannaförbund, Svenska petroleum institutet, Kooperativa

förbundet, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges

stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges landsfiskaler,

Föreningen Sveriges stadsfogdar, Aktiebolaget Industrikredit och Aktiebolaget

Företagskredit. Kommerskollegium har bifogat yttranden av rikets

handelskammare. Även i en del andra fall har remissinstanser bifogat yttranden

från underställda myndigheter eller från organisationer.

Förslaget till lag om företagsinteckning har fått ett välvilligt mottagande

av remissinstanserna. I många remissyttranden har framställts önskemål

om att kommittéförslaget snarast måtte läggas till grund för lagstiftning i

ämnet.

En reform av förlagsinteckningsinstitutet får återverkningar på det exekutionsrättsliga

planet. Jag avser att senare framlägga förslag om de ändringar

i exekutionsrättsligt hänseende, som är nödvändiga med hänsyn till

retormen. Förslaget om dessa följdändringar bör efter vederbörlig lagrådsbehandling

föreläggas riksdagen i sådan tid, att ändringarna kan träda i

kraft samtidigt med den tillämnade lagstiftningen om företagsinteckning. II.

II. Gällande rätt

Förlagsinteckningsinstitutet regleras huvudsakligen genom förordningen

angående förlagsinteckning (ändrad 1932:172, 1934:259, 1935:108, 1936:

225, 1938:73, 1939:124, 1947:471, 1953:138, 1964:656), vartill vissa regler

i handelsbalken, konkurslagen och utsökningslagen ansluter sig.

Möjligheten att uppta lån mot förlagsinteckning står öppen för den som

driver industriell rörelse eller hotell-, pensionat- eller restaurangrörelse,

förutsatt alt verksamheten har viss minsta omfattning. Beträffande indu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

striell rörelse fordras att däri som regel används drivkratt om minst fem

effektiva hästkrafter eller också minst tio arbetare. I fråga om övriga verksamhetsgrenar

krävs afl där under minst två månader årligen sysselsätts

minst tio anställda. Förlagsinteckning kan också erhållas av den som driver

apoteksrörelse. I sådant fall gäller ingen begränsning med hänsyn till rörelsens

omfattning.

Den egendom, vari förlagsinteckningen meddelas, är olika bestämd för

de skilda verksamhetsgrenarna men omfattar i samtliga fall de för rörelsen

avsedda lösa inventarierna. I fråga om industriell rörelse och apoteksrörelse

omfattar egendomen också för rörelsen avsedda råvaror och i rörelsen

frambragta alster. Såvitt angår apotek innefattas även övriga för rörelsen

avsedda varor. Vid gruvdrift inbegrips gruva.

Förlagsinteckning får inte beviljas för annat än visst belopp i penningar

och skall avse förlagsegendomen i dess helhet. Om förlagsegendom säljs

och inte längre kan tas i anspråk för betalning av gälden äger inteckningshavaren

emellertid i utestående rätt till köpeskilling samma rätt som han

ägt i det försålda.

För att förlagsinteckning skall kunna beviljas fordras en utfästelse av

företagaren att förlagsegendomen skall utgöra säkerhet för fordran. Utfästelsen

måste vara gjord i skuldebrev eller annan handling, på vilken fordran

grundas, och vara styrkt av vittnen. Den skall också innehålla uppgift om

stad eller socken, där rörelsen drivs. Med socken avses landskommun eller

köping.

I fråga om rörelse, som drivs i stad där rådhusrätt finns, skall ärende

angående förlagsinteckning upptas av inskrivningsdomaren i staden. Annars

skall ärende angående förlagsinteckning upptas av inskrivningsdomaren för

den stad där länsstyrelsen i det län, där rörelsen drivs, har sitt säte. Då inteckning

söks, skall fordringshandlingen inges i huvudskrift och vara åtföljd

av intyg av polismyndighet, att företagaren utövar den uppgivna rörelsen

och att denna är av sådan art och drivs i sådan omfattning att förlagsinteckning

får beviljas (driftsbevis). I sådana fall då driften av rörelsen

kräver anmälan hos myndighet eller tillstånd av sådan skall också bevis

företes om att anmälan skett eller tillstånd meddelats.

I beslut, varigenom inteckning beviljas, anges företagarens person, rörelsens

art och den kommun, där rörelsen drivs. En förändring av något eller

några av dessa grundelement för rörelsens individualisering anses principiellt

innebära att inteckningsrätten upphör.

Sedan förlagsinteckning beviljats genom beslut, som vunnit laga kraft,

får inte vidare komma under bedömande, huruvida rörelsen varit av den

art eller drivits i den omfattning att inteckning bort beviljas.

I fråga om handläggningen av inskrivningsärenden överensstämmer meddelade

bestämmelser i det väsentliga med vad som gäller beträffande fastighetsinteckning.

Möjlighet saknas dock till utbyte av inteckningshand
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

ling. Inteckningsansökan får heller inte lörklaras vilande. Närmare bestämmelser

om handläggningen av inskrivningsärendena har lämnats i kungörelsen

den 12 juni 1936 (nr 302) med föreskrifter angående tillämpningen

av förlagsinteckningsförordningen (ändrad 1939: 133).

Till inteckningshavarens skydd har vissa bestämmelser meddelats i förordningen.

Om rörelse helt eller till väsentlig del nedläggs, överlåts eller

törilyttas, är den intecknade fordringen genast förfallen till betalning. Detsamma

gäller, om törlagsegendomen eller väsentlig del därav förstörs eller

om det kan befaras att inteckningshavarens säkerhet på grund av företagarens

iörvållande kommer att märkligt minskas. Erläggs inte betalning

frivilligt, kan inteckningshavaren vunna dom och utmätning samt, när en

blivande utmätning måste säkerställas snabbt, utverka kvarstad eller skingringsförbud.

Innehavare av förlagsinteckning har förmånsrätt i företagarens konkurs

enhgt 17 kap. 7 § handelsballten. Detta innebär bl. a., att förlagsinteckning

tår vika för panträtt samt för lönefordringar och andra fordringar, som har

förmånsrätt enligt 17 kap. 4 §, men äger företräde framför fordran för vilken

utmätning skett. Beträffande ordningen mellan olika förlagsinteckningar

galler principiellt, att inteckning som sökts tidigare äger företräde

och att inteckningar som sökts samma dag har lika rätt. Förmånsrätt föreligger

inte om gäldenären var i konkurs när inteckningen söktes eller försätts

i konkurs samma dag ansökningen gjordes.

Som stöd för en konkursansökan har inteckningshavaren att lita till någon

av de konkursgrunder, som kan åberopas av borgenärer i allmänhet,

eller till någon av två särskilda konkursgrunder, som upptas i 4 § konkurslagen.

För oljehandeln har vissa särbestämmelser meddelats i lagen den 21

februari 1958 (nr 54-) om förlagsinteckning i vissa oljelager. Lagen står i

samband med den skyldighet att lagra mineralolja, som i beredskapssyfte

ålagts vissa företagare inom oljehandeln. Den som på grund härav innehar

lager av mineralolja kan genom utfästelse att lagret skall utgöra säkerhet

för fordran erhålla inteckning däri. Beträffande sådan inteckning tillämpas

med vissa avvikelser vad som är stadgat om förlagsinteckning i allmänhet.

Att märka är att oljehandel anses som en och samma rörelse, oavsett om

den drivs inom en eller flera kommuner, och att flyttning av verksamheten

därför är utan inverkan på inteckningshavarens rätt. I anslutning härtill

har stadgats, att inteckningsärenden skall upptas av en för hela riket gemensam

myndighet, nämligen inskrivningsdomaren i Stockholm.

Förlagsinteckningsinstitutet omfattar inte jordbruksnäringen. Den som driver

jordbruk kan emellertid enligt lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning

i jordbruksinventarier (ändrad 1934:259, 1939:125) utfästa att

hans för visst jordbruk avsedda lösa inventarier, levande och döda, skall

utgöra säkerhet för fordran. Inteckning på grund av sådan utfästelse med
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1960

lör samma förmånsrätt som förlagsinteckning. Under jordbruk inbegrips

även i samband därmed bedriven rörelse, som utgör binäring till jordbruk,

om inte för rörelsen avsedda inventarier kan förlagsintecknas. Utöver inventarier

omfattar inteckning också fordran på köpeskilling för sålda inventarier

och andra surrogat för sådan egendom. Inventarieinteckning får inte

beviljas i enbart vissa inventarier eller i viss andel av inventariebeståndet

eller för samma fordran i flera inventariebestånd avsedda för skilda jordbruk.

Inteckningen avser inte individuella föremål utan ett egendomskollektiv

med växlande sammansättning. Den upphör att besvära inventarier, som

övergår i annans ägo eller som annat än tillfälligt bortförs från det jordbruk

inteckningen avser.

Ansökan om inteckning upptas av inskrivningsdomaren vid den rätt varunder

fastigheten eller, om fastigheterna är flera, huvudfastigheten lyder.

Till fordringshandlingen skall vid ansökan fogas en av gäldenären upprättad

uppgift om storleken av hans bestånd av jordbruksinventarier. Därjämte

fordras intyg av två ojäviga personer att gäldenären driver det uppgivna

jordbruket och att de lämnade uppgifterna om inventariebeståndet är riktiga.

Det med inventarieinteckning avsedda jordbruket individualiseras

genom jordbrukarens person samt genom den eller de fastigheter där jordbruket

drivs. Om jordbruket överlåts, torde förmånsrätten upphöra.

Beträffande inteckningshavarens skydd, den inbördes ordningen mellan

inventarieinteckningar och handläggningen av inskrivningsärenden gäller

regler, som i huvudsak motsvarar vad som stadgats i fråga om förlagsinteckning.

Ytterligare två lagar ger jordbrukare möjlighet att utnyttja olika slag av

lös egendom för kreditändamål utan att avhända sig besittningen, nämligen

lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål (ändrad

1926:76, 1942:386, 1944:538) och lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om

viss panträtt i spånadslin och hampa (ändrad 1944: 539).

Föremål för panträtt enligt den förstnämnda lagen kan vara råg, vete,

korn, havre, ärter, bönor och vicker, såväl i tröskat som i otröskat skick.

Panträtten får enligt huvudregeln upplåtas endast i visst parti spannmål,

som utvunnits i upplåtarens egen jordbruksdrift och som är i upplåtarens

besittning. Spannmålspartiet skall genom avbalkning eller annan lämplig

anordning vara avskilt från annan spannmål. I redan pantsatt parti får inte

ny panträtt upplåtas så länge tidigare upplåtelse gäller. Panträtten är av

kortfristig art. Den upphör som regel den 1 september som infaller näst

efter 60 dagar förflutit från registreringen.

Panträtt upplåts till säkerhet för penningfordran enligt skuldebrev. I upplåtelsen

skall anges storleken och slaget av ifrågavarande spannmålsparti

samt namnet på den fastighet där partiet förvaras. Två ojäviga personer

skall intyga bl. a. att partiet finns på den angivna platsen.

Panträtten gäller mot senare förfoganden från upplåtarens sida. Ny ägare

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

som är i besittning av fastigheten och den pantsatta egendomen måste

respektera panträtten.

I allmänhet består panträtten endast så länge spannmålen finns kvar på

fastigheten. Upplåtaren är emellertid vid straffansvar förbjuden att bortföra

eller utlämna spannmålen från fastigheten eller inom fastigheten flytta

spannmålen från den angivna upplagsplatsen. I vissa fall kan borgenären,

om upplåtaren underlåter att betala sin skuld på förfallotiden eller om

borgenärens rätt satts i fara, tilltvinga sig besittning av spannmålen genom

exekutiv myndighet. Han kan sedan skaffa sig betalning ur panten enligt de

för handpant gällande reglerna.

Bestämmelserna om viss panträtt i spånadslin och hampa överensstämmer

i allt väsentligt med de nu återgivna reglerna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kiingl. Muj. ts proposition nr 23 år 196(i

l«l

III. Förlagsinteckningskommitténs förslag

I siu allmänna motivering diskuterar kommittén till en början förlagsinteckningsinstitutets

allmänna karaktär. Detta sker

mot bakgrund av de önskemål om reformer, som föranlett utredningsuppdraget.

Reformkraven gick i huvudsak ut på att kretsen av inteckningsberättigade

företagare borde vidgas betydligt liksom även omfånget av den

inteckningsbara egendomen, att gällande minimigränser för omfattningen

av inteckningsbar rörelse borde slopas eller jämkas och att inteckningshavarens

ställning borde stärkas. Den sistnämnda trågan, möjligheten att

höja förlagsinteckningens värde som säkerhet, uppmärksammas särskilt.

Kommittén framhåller, att en radikal förstärkning inte synes kunna ske

på mer än två sätt, nämligen antingen genom att man effektivt begränsar

företagarens förfoganderätt över intecknad egendom eller genom att man

tåter inteckningen principiellt gälla även mot den som förvärvar sådan

egendom.

Det första alternativet kan uppenbarligen, framhåller kommittén, inte

komma i fråga, när det gäller omsättningstillgångar såsom varor, produkter

och varufordringar, utan endast såvitt avser s. k. anläggningstillgångar

dvs. maskiner och andra inventarier. För att ett förbud mot överlåtelse av

sådana tillgångar skall kunna upprätthållas fordras emellertid, att förfoganden

i strid mot förbudet förklaras ogiltiga. Med hänsyn till å ena sidan

att ogiltighet inte bör ifrågakomma såvitt avser godtroende förvärvare, å

andra sidan att en godtrosregel måste väsentligt minska inteckningshavarens

trygghet, avstår kommittén från att föreslå någon begränsning av företagarens

förfoganderätt.

Även i fråga om möjligheten att öka inteckningshavarens trygghet genom

att låta inteckning gälla mot förvärvare av intecknad egendom konstaterar

kommittén att undantag uppenbarligen måste göras för omsättningstillgångar.

I fråga om anläggningstillgångar kan väl ett sakrättsligt skydd

anordnas genom ett särskilt inskrivningsförfarande, som medför panträtt i

särskilda föremål av egendomen, exempelvis dyrbara maskiner. I så fall skulle

émellertid panträtten kunna komma att bestå i utrangerade och försålda

föremål men inte omfatta de nyanskaffade föremål, som trätt i stället för

de sålda. Panträttskonstruktionen förutsätter också ett förfarande, som gör

det möjligt att identifiera den av panträtten omfattade egendomen även i

tredje mans hand. Detta skulle innebära betydande svårigheter. Den ifrågasatta

ordningen skulle kunna försvåra och tynga handeln med begagnade

maskiner och andra inventarier. Panthavarens rätt kunde också komma att

undergrävas betydligt genom gällande regler om godtrosförvärv, åtminstone

när den som förvärvat egendomen i sin tur överlät densamma. Till de anförda

betänkligheterna kom även andra, bland vilka främst kunde fram
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

hållas den komplicering av regelsystemet som skulle bli följden av att speciella

panträt.tsregler infogades bland andra bestämmelser om förlagsinteckning.

Kommittén avfärdar också tanken att låta förlagsinteckning medföra

panträtt i företagets vid varje tidpunkt befintliga bestånd av anläggningstillgångar.

Den för panträtt hittills tillämpade specialitetsprincipen torde

visserligen rent principiellt kunna uppges utan alltför stora betänkligheter

men de praktiska konsekvenserna av en ordning, där alla förlagsintecknade

anläggningstillgångar besvärades av panträtt, måste enligt kommitténs

uppfattning innefatta betydande olägenheter.

Mot bakgrund av de anförda synpunkterna anser kommittén, att utgångspunkten

vid en lagrevision bör vara att de hittillsvarande grundvalarna

för förlagsinteckningsinstitutet skall bestå. Inteckningshavarens ställning

bör sålunda stärkas i den mån det är möjligt inom den nuvarande

ramen för institutet. I vissa mera begränsade hänseenden vill dock kommittén

föreslå att inteckningen utrustas med sakrättsliga verkningar. Egendom

som överlåts i samband med intecknad verksamhet föreslås sålunda

skola häfta för inteckningen i förvärvarens hand under en övergångstid.

Vidare skall enligt förslaget inteckningsrätten bestå mot den som förvärvar

egendom, som besväras av inteckning, genom s. k. lösöreköp. Slutligen

avses inteckning medföra förmånsrätt inte bara vid konkurs utan

också vid utmätning samt i konkurs medföra rätt till betalning utan hinder

av att bevakning inte skett. Genom en betydande utvidgning av kretsen av

inteckningsbara tillgångar samt nya individualiseringsregler, som skall medföra

att inteckningsrätten består oavsett att egendomen flyttas utanför kommungränsen,

vill kommittén ytterligare stärka inteckningshavarens ställning.

Dessa tämligen genomgripande reformåtgärder motiverar enligt kommitténs

uppfattning att inteckningen erhåller en ny benämning, företagsinteckning.

Tillräcklig anledning att beteckna inteckningsrätten som en panträtt

anses dock inte föreligga.

Det nu aktuella avsnittet i kommittéförslaget avslutas med vissa synpunkter

på förhållandet till framlagda förslag till ny jordabalk (SOU 1960:

24—26 och 1963:55). Bestämmelserna om förlagsinteckning överensstämmer,

påpekas det, i mycket med fastighetsinteckningsrättens regler. Innan

det blivit klart vilket innehåll en ny jordabalk kan få, är det emellertid

enligt kommitténs mening vanskligt att anknyta till de framlagda förslagen.

Lagsiiltningen om företagsinteckning torde i stället böra överses i ett

sammanhang sedan den nya balken antagits. När det gäller förlagsinteckningens

objekt betonar kommittén den stora betydelsen av gränsdragningen

mellan fast och lös egendom såvitt avser byggnad för industriell verksamhet.

I några hänseenden anser kommittén, att man redan vid genomförandet

av lagstiftningen om företagsinteckning bör kunna efterbilda jordabalksförslaget.

Detta gäller exempelvis reglerna om inskrivningsåtgärderna. Där
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kanyl. Maj:Is proposition nr 23 år 1966

emot har kommittén inte ansett sig höra efterbilda den i jordbalksförslaget

förekommande panlbrevskonstruktionen.

Ett av reformkraven gäller, som redan antytts, en utökning av kretsen av

inteckningsberättigade näringsidkare. Vid överväganden rörande en sådan

reform uppkommer frågan vilka krav som bör ställas på verksamhetens

art och omfattning. Kommittén framhåller att man från

tlera håll framfört önskemål om en utvidgning av inteckningsinstitutet till

att avse ytterligare arter av verksamhet — bl. a. handel, servicenäringar

och byggnadsverksamhet. En uppräkning i lagen av verksamhetsarter innebär

emellertid gränsdragningar som med hänsyn till den ekonomiska och

tekniska utvecklingen tämligen snart måste bli föråldrade. Inom en utelämnad

näringsgren kan utvecklingen mycket snart medföra ett behov

av intecknmgsmöjlighet. Gränsdragningssvårighcter uppstår också vid

tillämpningen. Slopas däremot branschbestämningen återstår visserligen den

begränsning, som ligger i begreppet företagare, men denna bör enligt kommitténs

mening endast i sällsynta undantagsfall vålla svårigheter i inteckningshänseende.

Kommittén anlägger ett i viss mån likartat betraktelsesätt i frågan huruvida

minimiregler bör uppställas rörande verksamhetens omfattning. Sådana

regler kan bli föråldrade på relativt kort tid hur de än utformas.

Mot minimiregler talar också svårigheterna att finna tjänliga normer. Man

skulle oundvikligen bli tvungen att uppställa skilda regler för olika näringsgrenar

och därför även att skilja mellan verksamhet av olika art. Flera olika

tänkbara metoder som skulle fylla syftet att förbehålla institutet för större

företag granskas närmare. Härvid anför kommittén.

Med hänsyn till den fortskridande mekaniseringen och andra åtgärder

för inbesparing av arbetskraft blir antalet anställda i allt mindre grad ägnat

att utgöra mått på en rörelses omfattning eller på värdet av den egendom

som kan vara föremål för företagsinteckning. Detta gäller ej endast

industri, transportväsen och liknande verksamhet, där maskinell utrustning

alltid eller sedan länge förekommit, utan även områden, där tekniska hjälpmedel

och andra arbetskraftsbesparande anordningar tidigare icke använts

i större utsträckning. Som exempel må nämnas restauranger av självserveringstyp,

vilka ofta har dyrbar utrustning och inredning i förhållande till

antalet anställda. Liknande förhållanden råder inom detaljhandeln, där

självbetjäningssyslemet fått vidsträckt utbredning. Inom byggnadsbranschen

anlitas maskinella hjälpmedel i en helt annan utsträckning än förr. Användningen

av arbetskraft i förhållande till omsättning, lager osv. är

stundom högst skiftande även mellan företag inom samma bransch. Nu

angivna förhållanden medför, att en regel byggd på antalet anställda måste

verka synnerligen ojämnt. Eu annan svårighet är förbunden med sådana

företag vilka uppvisar betydande säsongmässiga variationer. Rörelsens egendom

kan vara tämligen konstant under året, medan arbetsstyrkan växlar.

En regel, enligt vilken den drivkraft som nyttjas i rörelsen utgör mått

på dennas omfattning, torde i många fall ge missvisande resultat. Även i en

liten rörelse nyttjas stundom ganska betydande drivkraft. Eu regel av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj ris proposition nr 23 år 1966

ifrågavarande typ kan användas endast för vissa slag av verksamhet. Den

kan sålunda komina till användning — utom för industriell rörelse — huvudsakligen

för byggnads- och anläggningsverksamhet samt möjligen även

för transportföretag och vissa slag av reparations- och serviceverksamhet.

Vad särskilt angår transportföretag synes dock tveksamt huruvida drivkraften

utgör en användbar norm; i varje fall måste här helt andra värden

tillämpas än i fråga om industriell rörelse.

Mot tanken att kräva ett visst minimivärde på den inteckningsbara egendomen

kan riktas flera anmärkningar. Sålunda måste vissa penningbelopp

utsättas i lagen, och dessa skulle tid efter annan behöva justeras med hänsyn

till penningvärdeförsämring eller andra förändringar. Den största svårigheten

sammanhänger dock med värderingen av egendomen. Det synes uteslutet

att använda de uppskattningar som kommit till uttryck i bokförda

värden eller brandförsäkringsvärden. Att å andra sidan kräva särskild värdering

av opartiska sakkunniga möter också betänkligheter. Beträffande

vissa tillgångar är överhuvudtaget vanskligt att ange ett värde. Vidare skulle

med hänsyn till kostnader och besvär inteckningsinstitutets användning allvarligt

försvåras, särskilt för de mindre företagen. Kommittén har varit

inne på tanken att genom speciella värderingsregler söka undvika nämnda

svårigheter — så t. ex. har övervägts möjligheten att i fråga om inventarier

använda anskaffningsvärdet efter avdrag för beräknad förslitning — men

icke funnit någon godtagbar lösning på denna väg.

Att låta rörelsens omsättning bli avgörande synes icke praktiskt genomförbart.

Relationen mellan omsättningen och egendomens värde varierar alltför

starkt mellan olika branscher och en mycket stor differentiering av beloppen

bleve därför nödvändig. För övrigt skulle en dylik regel, med hänsyn

till bl. a. förändringarna inom näringslivet, säkerligen mycket snart bli

föråldrad.

En kombination av två eller flera regler, av vilka envar för sig är otillfredsställande,

utgör en ren nödfallslösning.

Från de anförda synpunkterna av rättsteknisk natur finner kommittén

önskvärt att institutet företagsinteckning får omfatta alla näringsidkare oavsett

rörelsens art och omfattning. Några reella omständigheter, som med styrka

påkallar legala begränsningar, föreligger enligt kommitténs uppfattning

inte. Den omständigheten att ett företag är litet och egendomen följaktligen

av ringa värde föranleder sålunda i och för sig inte att det bör uteslutas från

inteckningsmöjlighet. Man kan dock inte bortse från en viss risk för att

den företagare, som driver en mindre rörelse, lättare kan vidta förändringar

beträffande rörelsen eller egendomen, utan att dessa blir kända för inteckningshavaren,

än en större företagare. Möjligheterna till skentransaktioner

kan också bli större. Däremot anses risken för förluster till följd av svårigheter

att tillförlitligt bedöma kreditunderlaget knappast bli större än när

det gäller att bedöma förlustrisken i fall då kredit lämnas utan säkerhet.

Därutöver framhåller kommittén.

Måhända kan komma att hävdas, att ett medtagande av de små rörelserna

skulle medföra en belastning på inskrivningsmyndigheten utan motsvarande

nytta för kreditlivet samt ett ökat antal processer och andra rätts
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 7.966'' 23

liga förvecklingar. Enligt kommitténs åsikt är emellertid föga troligt alt de

mindre företagarna skulle komma att begagna företagsinteckning i större

utsträckning, detta med hänsyn till att intcckningssäkerheten i allmänhet

skulle bli alltför svag. Ett stöd för denna förmodan är att inteckning i jordbruksinventarier

av liknande anledning fått förhållandevis ringa betydelse.

Minimiregler förekommer icke vid sådan inteckning och har veterligen ej

heller varit ifrågasatta. Såvitt gäller förlagsinteckning i industriellt företag

har för övrigt i gällande lag gränsen salts så lågt — fem effektiva hästkrafter

eller tio arbetare — att det är svårt att tro att dess borttagande skulle

väsentligt öka antalet inteckningsansökningar.

Kommittén erinrar om att man i samband med en tidigare reform av förlagsinteckningsinstitutet

ansett att ett utsträckande av institutet till mindre

löretagare kunde tänkas inverka ogynnsamt på deras personliga kreditvärdighet.

Inteckningsmöjligheten torde emellertid, menar kommittén, inte

komma att användas i fall då en sådan verkan kan befaras. Kommittén anser,

att man tidigare i diskussionen kring dessa problem överbetonat inteckningens

inflytande på den personliga kreditvärdigheten. Det avgörande

för den som överväger att lämna kredit utan säkerhet torde mera sällan

vara utsikterna att få utdelning i en konkurs. Vad man främst fäster avseende

vid är i stället företagets räntabilitet och beskaffenhet i övrigt samt

företagarens personliga egenskaper.

Frågan om att utsträcka inteckningsinstitutet till alla rörelser oavsett

arten synes kommittén väsentligen vara att bedöma på samma sätt som

frågan om dess utvidgning till alla rörelser oavsett storlek. Inbegrips alla

näringar, kommer även sådana verksamhetsgrenar med, där den inteckningsbara

egendomen i allmänhet är av ringa eller starkt varierande värde

eller eljest utgör en mindre god säkerhet. Detta skulle enligt kommitténs

mening inte medföra andra eller större nackdelar än de, som skulle följa

av en utvidgning till alla småföretag inom industrin eller andra näringsgrenar

som bör vara inteckningsberättigade.

Även om inteckningsinstitutets tillämpningsområde utvidgas till att

omfatta alla rörelser oavsett art och omfattning, torde dess faktiska användning

likväl komma att i stort sett bli begränsad till de näringsgrenar och

de företag där ett verkligt behov av löretagsinteckning är för handen. Kommittén

förordar därför på grund av de nu redovisade skälen, att nuvarande

begränsningar i fråga om rörelsens art och omfattning avskaffas.

Bl. a. med hänsyn till de olägenheter — kanske främst för oprioriterade

horgenärer — som trots allt måste anses vara förenade med en möjlighet

att inleckna också mycket små rörelser föreslår kommittén emellertid, att

bokföringsskyldighet skall vara ett villkor för erhållande av inteckning.

Detta medför en viss begränsning av inteckningsmöjligheten.

Med bokföringsskyldighet menar kommittén skyldighet att föra handelsböcker

enligt bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117). Till stöd för sitt

förslag uttalar kommittén inledningsvis att, om en företagsinteckning skall

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

kunna fylla sin uppgift att tjäna som säkerhet för kredit, den intecknade

rörelsen i allmänhet måste fortlöpande övervakas från inteckningshavarens

sida. Ett av de viktigaste medlen för övervakningen utgör rörelsens

bokföring. En ordnad bokföring är en förutsättning för att en företagsinteckning

skall kunna rätt tjäna sitt syfte och anses därför ligga i både företagarens

och inteckningshavarens intresse. Även med hänsyn härtill finner

kommittén motiverat att som villkor för beviljandet av inteckning kräva,

att företagaren är underkastad bokföringsplikt, dvs. är skyldig att föra handelsböcker.

Eu viss garanti för att handelsböckerna förs enligt bokföringslagen

vinns genom att bokföringsskyldigheten är straffsanktionerad.

Kommittén framhåller att ett krav på bokföringsskyldighet, såsom denna

är bestämd i gällande lag, skulle spela liten roll för det nuvarande inteckningsinstitutets

vidkommande. De allra flesta företagare som för närvarande

är inteckningsberättigade torde nämligen vara bokföringsskyldiga. Utvidgas

tillämpningsområdet till att omfatta i princip alla företagare kommer däremot

bokföringskravet att få en påtagligt begränsande verkan. Med hänsyn

till stadgandet i bokföringslagen, att bokföringsplikt inte föreligger om rörelse

drivs utan biträde av flera än make och barn under 16 år samt tvä

andra personer, ställs sålunda många av de minsta företagen utanför. Ingen

av de näringsgrenar, som för närvarande saknar inteckningsmöjlighet men

för vilka ett tydligt behov därav framträtt, kommer dock att utestängas.

Kommittén föreslår, att inteckningsmöjlighet öppnas för idkare av jordbruk,

skogsbruk och djuruppfödning även om bokföringsskyldighet f. n.

inte föreligger. Denna fråga behandlar kommittén närmare i annat sammanhang.

I

I ett särskilt avsnitt behandlar kommittén önskemålet om en utvidgning

av den egendom, vari inteckning skall gälla. Här konstateras till en

början att det inte kan bli fråga om att låta företagsinteckning omfatta rörelsens

alla tillgångar av lös egendoms natur. Företagarens personliga kreditvärdighet

kan då komma att äventyras i alltför hög grad. Man kan nämligen

inte helt fränkänna utsikterna till utdelning i konkurs betydelse för

en kreditgivares handlande. Inteckningsinstitutets syfte är för övrigt att ge

företagaren möjlighet att som kreditunderlag utnyttja egendom, som annars

inte alls eller endast med olägenhet kan tillgodogöras för kreditändamål.

Kontanter och tillgångar som snabbt kan förvandlas till reda pengar •—

banktillgodohavanden och dylikt — bör sålunda inte ingå bland inteckningsobjekten.

Där bör inte heller tas med egendom, som utan olägenhet kan pantsättas

på vanligt sätt, t. ex. aktier, obligationer och liknande värdepapper.

Av samma skäl bör företagsinteckning inte omfatta egendom, för vilken

finns särskilt inteckningsinstitut.

Ett särskilt spörsmål är huruvida företagsinteckning bör endast omfatta

egendom som uppfyller kravet att den i allmänhet kan antas vara någor
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

lunda konstant till omfattning och värde. Med hänsyn till kommitténs upptatlning

att möjligheterna till personlig kredit inte kommer att påverkas i

högre grad av företagsinteckning anser kommittén emellertid att det inte

kan tillmätas utslagsgivande betydelse huruvida ett sådant krav är uppfyllt.

Kommittén slår fast, att den egendom som skall vara inteckningens objekt

måste anges genom uppräkning i lagen. Till objekten bör i första

hand hänföras inventarier, som är lös egendom — såsom maskiner, redskap,

fordon och kontorsutrustning — samt egendom som brukar betecknas som

varor — exempelvis råvaror, varor under tillverkning, produkter och handelsvaror.

Alla övriga slag av lösören, såsom förbruknings- och driftsmateria],

hör också tas med.

Även i tråga om vissa andra slag av egendom kan övervägas huruvida

de bör utgöra inteckningsobjekt. I första hand nämns byggnad på annans

mark, vissa nyttjanderätter till fast egendom, nyttjanderätt till lösören,

s. k. immateriella förmögenhetsrättigheter samt fordringar. Kommittén

analyserar närmare de problem som berör vart och ett av dessa inteckningsobjekt.

I fråga om de olika rättigheterna konstaterar kommittén, att

de självfallet inte kan utnyttjas såsom säkerhetsobjekt, om de inte kan

överlåtas. I fråga om nyttjanderätt till lösören anses nyttjanderättshavarens

ställning vara så osäker, att sådan rättighet inte bör kunna vara objekt för

företagsinteckning. En principiellt motsatt ståndpunkt intas i fråga om

immaterialrättigheter. Vad angår fordringar uttalar kommittén, att företagsinteckning

först och främst bör omfatta alla fordringar på vederlag

för överlåtelse av egendom, som skall kunna utgöra föremål för inteckning.

Dessutom bör fordringar på vederlag för uthyrning av maskiner, fordon

eller andra sådana föremål kunna omfattas av inteckningen, liksom

fordringar som avser vederlag för tjänst. Däremot bör enligt kommitténs

mening sådana vederlagsfordringar inte omfattas, som uppkommit på

grund av att företagaren avhänt sig egendom genom annan rättshandling

än överlåtelse. Inte heller bör vissa speciella fordringar, som inte förekommer

regelmässigt och därför normalt inte räknas som kreditunderlag, exempelvis

fordran på skadestånd för utebliven eller försenad leverans, omfattas

av företagsinteckning.

Såsom ett led i sina strävanden att stärka företagsinteckningen i inteckningshavarens

hand har kommittén övervägt ändrade regler för verksamhetens

individualisering. Enligt gällande rätt individualiseras

rörelsen genom företagarens person, verksamhetens art och den

kommun där verksamheten utövas. Genom individualiseringen anges inteckningens

ram, vilken principiellt inte ändras, fastän den faktiskt utövade

verksamheten kan växla från tid till annan.

Kommittén slår tast alt verksamheten också i en ny lagstiftning måste

individualiseras genom företagarens person. Däremot ifrågasätts om man

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

bör behålla metoden att känneteckna viss rörelse genom att även ange dess

art och närmare lokalisering. Varje begränsning utöver den som innefattas

i företagarens person medför komplikationer, som helst bör undvikas. Genom

uppdelning efter art skapas sålunda gränser, som lätt kan vålla svårigheter

vid tillämpningen, exempelvis om viss egendom av en och samma

företagare nyttjas inom skilda rörelser. Enligt kommitténs uppfattning är

det en ännu större nackdel, om den faktiskt drivna verksamheten ändras

så, att den inte längre motsvarar det kännetecken till art eller plats, som

getts på rörelsen. Gällande rätt intar den ståndpunkten, att den intecknade

rörelsen i så fall i princip anses ha upphört, varvid inteckningen förlorat

sin verkan, något som givetvis är ägnat att minska dess värde som säkerhet.

Om en inteckning trots att företaget flyttat utanför kommungränsen får

behålla sin verkan skulle emellertid, framhåller kommittén, allvarliga olägenheter

kunna uppstå. Rättsförluster skulle kunna uppkomma till följd

av att inteckningar kolliderade eller till följd av att gravationsbevis inte

redovisade den i inflyttningskommunen bedrivna verksamheten. För att

inteckningsrätten skulle kunna bestå trots flyttning av rörelsen behövdes

bl. a. regler i syfte att bringa flyttningen till inskrivningsdomarens kännedom,

så att anteckning därom kunde göras i inskrivningsboken. Skyldighet

att anmäla flyttning kunde måhända åläggas företagaren, men något lämpligt

medel att framtvinga en anmälan erbjöd sig knappast. Bötesstraff skulle

inte vara tillräckligt effektivt och frihetsstraff borde inte ifrågakomma.

Beträffande de olika möjligheterna att känneteckna rörelse anför kommittén

härefter ytterligare.

Angivande av rörelsens art bör ske på sådant sätt att en tydlig gräns

erhålles mot verksamhet av annat slag, vilken företagaren utövar eller kan

komma att utöva. Å andra sidan torde beskrivningen böra göras så vidsträckt,

att den kan täcka både en mindre ändring i verksamhetens inriktning

och en av företagaren nystartad verksamhet, som visserligen icke är av

samma typ som den ursprungliga men mycket likartad. Tydligen kan det

vara svårt eller omöjligt att tillgodose dessa oftast motsatta krav.

Lokalisering till kommun eller annat område synes i allmänhet innebära

en tydligare gränsdragning än som kan ske genom angivande av rörelsens

art. Särskilt den nuvarande regeln, enligt vilken det territoriella området

utgöres av kommun, medför emellertid en uppdelning av företag, som helst

borde behandlas såsom en enhet även i inteckningshänseende. Så är exempelvis

fallet med industriella företag, som har olika led av produktionen

förlagda till skilda kommuner. Det ekonomiska livet rymmer åtskilliga verksamhetsformer,

som icke alls eller endast under en begränsad tid är bundna

till viss plats eller visst område. Som exempel kan nämnas transportverksamhet

samt byggnads- och anläggningsverksamhet. Med den utveckling

i riktning mot större företagsenheter och ökad rörlighet inom näringslivet

som länge pågått och alltjämt fortsätter framstår ett obetingat krav

på lokalisering såsom föråldrat. Att för lokaliseringen använda ett väsentligt

större område än kommun, t. ex. län, skulle i vissa fall icke utgöra någon

lösning och i andra fall icke vara tillräckligt för att nå ett fullt till
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

lredsställande resultat. Å andra sidan skulle, därest området i fråga är alltför

stort, ändamålet med att kräva lokalisering förfelas. Lokalisering som

metod för individualisering av rörelse lider dessutom av den svagheten alt

inteckningshavarens säkerhet i vissa fall kan äventyras. Det är icke ovanligt,

att eu företagare som driver flera företag inom samma bransch överför

t. ex. inventarier från ett av företagen till ett annat. Egendom tillhörande

ett intecknat företag kan sålunda komma att överföras till ett företag, som

drives på annan ort och som ej omfattas av inteckningen. Denna synpunkt

torde få större betydelse, om inteckningsmöjlighet lämnas åt alla företag

oavsett art och omfattning.

Kommittén har övervägt möjligheterna att anknyta inteckningsenheten

till något förhållande med avseende å verksamhetens organisation. Så t. ex.

kunde tänkas att såsom en enhet behandla den verksamhet som administreras

från visst kontor eller för vilken det finns särskild bokföring eller särskild

driftsledning. Förhållanden av organisatorisk natur förefaller emellertid

icke vara ägnade att skapa någon klar gräns kring inteckningsenheten

eller eljest tjänliga såsom medel för rörelses individualisering. Svårigheter

skulle uppstå, när det gällde att i inteckningsbeslut och inskrivningsbok

ange den verksamhet som åsyftades. Härtill kommer, att ett företags organisation

jämförelsevis lätt kan ändras. Kommittén har därför funnit denna

väg icke vara framkomlig.

Kommittén uttalar, att vad sålunda anförts kan sjmas föranleda slutsatsen,

att en rörelse bör individualiseras endast genom angivande av företagarens

person. En företagsinteckning skulle i enlighet härmed omfatta all

verksamhet som företagaren utövar eller kan komma att utöva inom riket.

Vissa argument talar emellertid mot en sådan lösning. Den som driver flera

företag önskar kanske bevara vissa sådana gravationsfria, exempelvis som

eu reserv för att möta nya kreditbehov. Också i andra fall kan det vara

fördelaktigt för företagaren att i stället för ett större kreditobjekt äga tillgäng

till flera mindre för att erbjuda dem som säkerhet åt skilda långivare.

Om de intecknade företagen är många och utspridda över ett vidsträckt

område torde övervakningen från långivarens sida i vissa fall försvåras.

Kommittén påpekar, att den som är villig att lämna kredit mot inteckning

i en rörelse tillhörande viss bransch måhända inte vill godta inteckning i en

rörelse inom en annan bransch, exempelvis emedan han saknar närmare

kännedom om förhållandena inom denna och därför anser sig ur stånd att

bedöma säkerhetens värde. Individualisering endast genom företagarens

person skulle dessutom få till följd att varje ny rörelse, som företagaren

etablerar eller förvärvar, kommer att omfattas av inteckning i den rörelse

han redan driver. Teoretiskt sett borde företagaren kunna ytterligare belåna

det intecknade objektet i proportion till värdeökningen, men i praktiken

skulle detta ofta inte låta sig göra. Den nystartade eller förvärvade rörelsen

skulle således inte till fullo kunna utnyttjas som kreditunderlag.

Enligt kommitténs uppfattning leder de gjorda övervägandena fram till

att det, med hänsyn till de starkt skiftande förhållandena inom skilda nä
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

ringsgrenar och företagstyper, är nödvändigt att ha flera olika individualiseringsmöjligheter.

Kommittén föreslår, att verksamheten skall, efter sökandens

val, individualiseras antingen enbart genom företagarens person eller

också, förutom genom företagarens person, genom verksamhetens art eller

genom lokalisering eller genom verksamhetens art i förening med lokalisering.

Kommittén uttalar, att det förordade systemet skapar förutsättning för

att bestämma den intecknade verksamheten efter vad förhållandena i det

enskilda fallet kräver. I många fall, kanske de flesta, synes verksamheten

med fördel kunna individualiseras enbart genom företagarens person, dvs.

inteckningen fastställas att omfatta all den verksamhet företagaren utövar

inom riket. En flyttning eller branschändring kommer då inte att inverka

på inteckningsrättens bestånd. Metoden lämpar sig särskilt för mindre företag,

där ändringar av detta slag kan genomföras förhållandevis snabbt

och utan att inteckningshavaren lägger märke till det. Om företagaren

räknar med att starta ett nytt företag vid sidan av den redan intecknade

verksamheten kan det däremot finnas anledning för honom att söka få

inteckningen begränsad. I dessa och andra fall, då begränsning anses önskvärd

och det är möjligt att välja mellan angivande av bransch och lokalisering,

anser kommittén den sistnämnda metoden vara att föredra. I regel

kan nämligen verksamhetens art ändras lättare och mer omärkligt än en

flyttning kan äga rum. Vid begränsning till bransch bör tillses att beskrivningen

görs så vidsträckt att den täcker åtminstone mindre ändringar i

fråga om verksamhetens inriktning.

Kreditgivaren och företagaren kan ha motsatta intressen när det gäller

att bestämma inteckningens omfattning. Om kreditgivaren genomdrivit

krav på att inteckningen skall vara obegränsad och företagaren sedermera

vill starta ett nytt företag vid sidan av det han redan driver, bör hinder inte

möta att efter överenskommelse med kreditgivaren få inteckningsförhållandena

ändrade. Också i andra fall kan den förordade valfriheten vid sökandet

av inteckning ge upphov till önskemål om ändringar vid en senare

tidpunkt. Detta kan i undantagsfall förorsaka vissa olägenheter men kommittén

anser att fördelarna med det förordade systemet betydligt överväger.

Det föreslagna systemet för verksamhetens individualisering — vilket

tillåter att inteckningsenheterna görs mycket vidsträckta i territoriellt avseende

eller bestäms utan någon lokalisering —• kan enligt kommitténs mening

inte förenas med gällande forumregler. Dessa regler skulle nämligen

medföra komplikationer vid flyttning av verksamhet från den ena inskrivningsdomarens

område till den andra. Kommittén föreslår därför, att den

nuvarande judiciella organisationen med lokala inskrivningsdomare ersätts

med en för hela riket central inskrivningsmyndighet, förlagd

opaginerad Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1!)(>6

till Stockholms rådhusrätt. Mot eu centralisering anses visserligen tala, att

kommunikationen mellan allmänheten och inskrivningsmyndigheten i viss

män försvåras och att särskilt identifikationen av inteckningssökande jordbrukare

kan vålla bekymmer inom ett för hela riket gemensamt inteckningsregister.

Flertalet inteckningssökande företräds emellertid enligt kommitténs

uppfattning av kreditinrättningar, företagarsammanslutningar, advokater

eller ombudsmän, för vilka det ofta är enklare att vända sig till en

central myndighet. I övrigt erbjuder enligt kommitténs uppfattning en centralisering

fördelar. I fråga om företag, som driver verksamhet på olika

platser i landet, blir sålunda inteckningsförhållandena mer överskådliga

och säkerheten lättare att bedöma, om inteckningarna registreras centralt.

Centraliseringen hör också, menar kommittén, främja en enhetlig rättstilllämpning

liksom en viss rationalisering av domstolsarbetet. övergången

kommer visserligen att orsaka kostnader och svårigheter, men eftersom

dessa blir av engångskaraktär, torde de komma att uppvägas av de fördelar

som står att vinna i längden.

De nyss berörda individualiseringsreglerna utgör ett led i kommitténs

strävanden att på olika sätt stärka inteckningshavarens ställning. Den vid

sidan härav principiellt viktigaste nyheten avser inteckningshavarens skydd

vid överlåtelse av intecknad verksamhet. Gällande rätts

ståndpunkt — som innebär att en sådan överlåtelse medför att inteckningshavarens

förmånsrätt bortfaller varvid inteckningshavaren dock äger kräva

omedelbar betalning för den intecknade fordringen även om denna ej är

förfallen — anses av kommittén utgöra ett bristfälligt skydd. För att kunna

utnyttja de möjligheter att skydda sig som lagen ger inteckningshavaren

måste denne mycket snabbt få kännedom om överlåtelsen. Efter vad kommittén

inhämtat torde visserligen risken för rättsförlust till följd av överlåtelse

få anses tämligen liten när det är fråga om större företag och kreditgivaren

är en bank eller annan kreditinrättning med möjligheter att effektivt

övervaka företaget, men i andra fall kan risken vara betydligt större. Kommittén

påpekar att önskemål framförts, bl. a. från bankhåll, om åtgärder för

att stärka inteckningshavarens skydd i sådana fall som här avses.

I sitt fortsatta resonemang utgår kommittén från att rätt till omedelbar

betalning i händelse den intecknade rörelsen helt eller till väsentlig del nedläggs

bör föreligga även enligt en ny lag. Härutöver söker kommittén emellertid

finna regler, som är ägnade att vid överlåtelse av rörelse främja en

uppgörelse mellan inteckningshavaren, överlåtaren och förvärvaren. Till en

början granskas den lösning, som härvid synes ligga närmast till hands,

nämligen att låta inteckningen, oavsett överlåtelsen, alltjämt gälla i rörelsen

på samma sätt som en fastighetsinteckning besvärar fastigheten oavsett om

denna byter ägare. Här inställer sig emellertid enligt kommitténs uppfattning

betydande svårigheter. Eftersom en rörelse alltid kännetecknas genom

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

företagarens person förlorar principiellt en intecknad rörelse sin identitet så

snart den övergår till ny innehavare. En inteckning kan inte få fortsätta alt

belasta en viss rörelse sedan denna överlåtits, om inte rörelsen upptas i inskrivningsboken

under den nye innehavarens namn eller firma. Inskrivningsdomaren

måste då underrättas om överlåtelsen. Kommittén avvisar

har tanken att ålägga anmälningsskyldighet vid straffansvar. En regel om

sådan skyldighet för förvärvaren vid äventyr av personligt betalningsansvar

tor den inteeknade fordringen avvisas därför att den anses alltför vittgående.

En underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet kunde bero av mer

eller mindre tillfälliga omständigheter. Regeln kunde komma att beröra

många och leda till stötande resultat, särskilt under första tiden efter

ikraftträdandet. I vissa fall kunde den för övrigt i alltför hög grad gynna

inteckningshavaren. Vid överlåtelse till någon som redan drev en intecknad

rörelse måste de inteckningar som beviljats i den överlåtna rörelsen rimligen

tå vika för de inteckningar som meddelats i förvärvarens ursprungliga rörelse.

Detta kunde medföra att de helt eller delvis förlorade sitt värde. Kommittén

påpekar i sammanhanget att det ingalunda är ovanligt, att en förvarvad

rörelse omedelbart nedläggs. Förvärvet kan ha skett i syfte att överta

lokaler, inventarier eller varulager. Detta talar också mot tanken att ålägga

företagaren eller förvärvaren skyldighet att underrätta inteckningshavaren

om överlåtelsen. Kommittén framhåller också, att en mängd inskrivningstekniska

problem skulle kunna uppstå.

Ett annat alternativ, nämligen en skyldighet för köpare av intecknad

rörelse att nedsätta köpeskillingen hos länsstyrelsen för tillgodoseende av

mteckningshavare, avvisas också. Kommittén stannar slutligen för lösningen

att den konkreta egendom som ingår i överlåtelsen och besväras av inteckningen

alltjämt skall häfta tör denna under en övergångstid, förslagsvis

sex månader. Inteckningsrätten skall således bestå i egendomen, oaktat

denna övergått i törvärvarens ägo och överlåtelsen enligt vanliga regler blivit

gallande mot överlåtarens borgenärer. Efter överlåtelsen kommer dock,

betonar kommittén, inteckningsrätten inte att avse ett egendomskollektiv

med växlande sammansättning utan de konkreta föremål och rättigheter,

som besvärades av inteckningen vid själva överlåtelsen. Med denna begränsning

och den som följer av att inteckningsrätten bortfaller efter viss kortare

tid bör det enligt kommitténs mening vara möjligt att undvara anteckning

om överlåtelsen i inskrivningsboken. Eu sådan tyst förmånsrätt i förvärvarens

egendom kan försvaras med hänsyn till de nämnda begränsningarna.

Den som överväger att motta företagsinteckning som säkerhet blir visserligen

nödsakad undersöka om innehavaren av rörelsen förvärvat denna

inom sådan tid att egendomen kan vara besvärad av inteckning på grund

av förre ägarens medgivande. En sådan undersökning är dock lätt att göra

med hjälp av handelsböckerna. Genom att inteckningen begränsas till den

överlåtna egendomen kan den få behålla sin verkan även i det fall att för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966 31

värvaren redan vid tiden för överlåtelsen driver en intecknad rörelse där

den överlåtna egendomen kommer att ingå samt medföra företräde till betalning

framför inteckningar i denna rörelse. Innehavarna av dessa inteckningar

har nämligen i regel saknat anledning räkna med den nyförvärvade

egendomen.

Kommittén framhåller, att den omständigheten, att inteckningsrätten

trots överlåtelsen besvärar egendomen, givetvis inte rubbar överlåtarens personliga

ansvar för den intecknade fordringen eller principen att inteckningen

skall gälla i överlåtarens fordran på vederlag för den överlåtna

egendomen. Att säkerheten omfattar såväl överlåten egendom som eventuell

fordran på vederlag för samma egendom kan knappast innebära någon

obillighet mot borgenärer med sämre ställning i förmånsrättshänseende.

De föreslagna reglerna torde enligt kommitténs mening sällan komma att

tillämpas. Deras främsta betydelse anses vara att de främjar en uppgörelse

med inteckningshavaren redan i samband med överlåtelsen. I regel torde

nämligen inte någon överlåtelse komma till stånd, om inte inteckningarna

dödas i samband därmed eller inteckningshavaren avstår från sin rätt mot

förvärvaren. Skulle undantagsvis den överlåtna egendomen komma att tas i

anspråk för betalning av den intecknade fordringen, torde enligt allmänna

rättsgrundsatser förvärvaren ha rätt till ersättning av överlåtaren, oavsett

om han var i god tro eller inte.

Enligt kommitténs förslag skall inteckningsrätten gälla i den överlåtna

egendomen endast så länge denna tillhör förvärvaren. Kommittén finner

det betänkligt att, om förvärvaren i sin tur överlåter rörelsen inom fristen,

låta egendomen häfta för inteckningen också i den nye ägarens hand. Bortsett

från sådana fall då förvärv av en rörelse sker med bulvan som mellanled

torde det enligt kommitténs mening för övrigt vara sällsynt med ny

överlåtelse inom sex månader. Bulvanfallen bör man kunna komma till

rätta med i rättstillämpningen.

Den säkerhet som enligt förslaget föreligger vid överlåtelsen och sex månader

därefter försvagas successivt allteftersom den överlåtna egendomen

omsätts och förnyas. Svårigheterna att identifiera egendomen i förvärvarens

hand ökar också efterhand. För att motverka detta föreslår kommittén en

bestämmelse att, om förvärvaren överlåter egendom som besväras av inteckningen

eller om sådan egendom skadas eller går förlorad, inteckningsrätten

skall gälla i förvärvarens fordran på vederlag eller ersättning.

Sammanfattningsvis betonas att de föreslagna reglerna visserligen inte

innebär någon garanti mot rättsförlust men att de torde motsvara vad som

från lagstiftarens sida rimligen kan göras för att stärka inteckningshavarens

ställning.

I anslutning till spörsmålen om inteckningshavarens skydd vid överlåtelse

av intecknad rörelse tar kommittén upp till behandling vissa frågor,

som berör s. k. kommissionärsbolag, dvs. dotterbolag som drivs i eget

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

namn men för ett moderbolags räkning. Här konstateras inledningsvis, att

dotterbolaget vanligen äger anläggningstillgångarna i verksamheten, medan

moderbolaget äger omsättningstillgångarna. Behandlas dotterbolaget men

inte moderbolaget som företagare med avseende på den i dotterbolagets namn

drivna rörelsen lär med utgångspunkt från förslaget i övrigt moderbolagets

egendom i rörelsen inte kunna utgöra föremål för företagsinteckning i dotterbolagets

verksamhet. Motsatta förhållandet uppstår med avseende på inteckning

i moderbolagets verksamhet. Kommittén finner dessa förhållanden

otilltredsställande och töreslår därför att i inteckningshänseende -—- utan

särskild lagbestämmelse — både moderbolaget och dotterbolaget skall betraktas

som företagare med avseende på den i dotterbolagets namn drivna

rörelsen. Härigenom kan två företagsinteckningar uttas, den ena avseende

verksamhet driven av moderbolaget och den andra avseende verksamhet utövad

av dotterbolaget. Den i rörelsen ingående egendomen kommer då alltid

att omfattas av endera inteckningen, vilket av bolagen egendomen än tillhör.

Kommittén föreslår att företagsinteckning skall medföra inte blott förmånsrätt

i konkurs utan även förmånsrätt vid utmätning.

Den praktiska betydelsen av att kunna använda sig av utmätning och inte

som tidigare enbart vara hänvisad att begära företagaren i konkurs är betydande.

En konkurs som framtvingas för att bereda förmånsrätt kommer

inte sällan olägligt för inteckningshavaren. Hans utsikter till betalning

skulle ofta ha varit större, om företagaren fått fortsätta rörelsen eller om

tillgångarna realiserats i annan ordning.

Kommittén erinrar om att frågan om förmånsrätt vid utmätning behandlades

vid en år 1932 genomförd reform av förlagsinteckningsinstitutet men

att den fick talla. Ett argument som då anfördes mot en sådan förmånsrätt

var att, om en oprioriterad gäldenär skulle kunna få betalning genom utmätning,

så stor del av egendomen måste utmätas, att både inteckningen

och utmätningslordringen täcktes av köpeskillingen. Detta syntes leda till

utmätning och försäljning av förlagsegendomen i dess helhet eller större

delen därav, ofta i strid mot både inteckningshavarens och gäldenärens intressen.

Utmätning av enstaka föremål skulle medföra att inteckningshavaren

fick betalning framför utmätningssökanden. Gäldenärens möjligheter

att erhålla kredit utan säkerhet skulle i hög grad beskäras.

De år 1932 sålunda anförda skälen mot att införa förmånsrätt Vid utmätning

anser kommittén inte avgörande. Enligt kommitténs uppfattning är

del förhållandevis ovanligt, att lös egendom som ingår i rörelse försäljs exekutivt.

I den mån utmätningsborgenären inte själv till följd av uppgörelse

eller eljest avstår från att fullfölja det exekutiva förfarandet, avbryts detta

i regel genom att företagaren försätts i konkurs. När en företagare låter eu

skuld gå till utmätning, är nämligen hans ekonomiska ställning oftast starkt

undergrävd. Borgenärens utsikter att genom utmätning få betalning ur in
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:Is proposition nr 23 år 1966

tecknad egendom torde därför, framhåller kommittén, få anses vara ringa.

Från principiell synpunkt skulle det kunna komma i fråga att inte medge

inteckningshavaren betalningsrätt vid utmätning för annan borgenärs lordran

i sådana fall då borgenären visar att återstoden av den intecknade egendomen

täcker inteckningshavarens fordran. Kommittén menar dock att ett

sådant undantag sannolikt skulle få mycket liten praktisk betydelse. En

oprioriterad borgenär har andra möjligheter att tvinga fram betalning än

att söka utmätning av intecknad egendom. Det är också av betydelse i

sammanhanget, att företagaren — bortsett trån jordbrukare och likställda

-—- alltid är köpman. Underlåter han att betala förfallen gäld, riskerar han

att bli försatt i konkurs enligt de särskilda reglerna i 3 § konkurslagen.

Enligt kommitténs bedömande kommer en företagares möjligheter att få

personlig kredit inte att nämnvärt påverkas av att förmånsrätt för företagsinteckning

införs vid utmätning. En nackdel är däremot att förslaget föiutsätter

ändringar i exekutionsreglerna och att det exekutiva förfarandet

i viss mån blir tvngre. Kommittén menar dock att utmätning av företagsintecknad

egendom kommer att äga rum endast i undantagstall.

1 ett särskilt avsnitt behandlar förlagsinteckningskommittén de problem

som rör företagsinteckning i jordbruk. Kommittén konstaterar

här att de beträffande företagsinteckning föreslagna reglerna i allmänhet

synes väl ägnade att tillämpas även för jordbruksnäringens del.

Efter närmare övervägande föreslår kommittén därför att gällande lagstiftning

om inteckning i jordbruksinventarier skall upphävas och i stället institutet

företagsinteckning göras tillämpligt beträffande jordbruket och dess

binäringar. En sådan åtgärd skulle innebära en lämplig lösning av de problem

som sammanhänger med flyttning av intecknat inventariebestånd.

Enligt gällande rätt förlorar nämligen en inteckning i jordbruksinventarier

sin verkan om inventariebeståndet tlytlas till annan jordbruksfastighet än

den varigenom individualisering i det särskilda fallet skett. Med de av kommittén

i annat sammanhang föreslagna reglerna för individualisering kan

man undvika att en flyttning inverkar på inteckningsrättens bestånd.

Kommittén anser att den föreslagna centraliseringen av inskrivningsväsendet

inte bör medföra någon större olägenhet för jordbrukarna.

Om institutet företagsinteckning öppnas också för jordbruket kommer

den intecknade egendomen att utvidgas avsevärt. Bland den ytterligare egendom

som sålunda skulle bli omfattad av inteckning märks fodermedel, konstgödsel,

utsäde, avtagen gröda, avverkad skog, byggnad på annans mark,

arrenderätt samt fordringar avseende vederlag för försålda produkter. Euligt

kommitténs mening kommer denna utvidgning visserligen att få begränsat

värde men kan i vissa lägen inte frånkännas betydelse.

Kommittén anför vissa ytterligare skäl, som enligt dess mening talar för

att låta institutet företagsinteckning omfatta jordbruksnäringen. Bl. a. nämns

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 23

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

den förstärkning som följer av förslaget att rätt på grund av företagsinteckning

skall bestå mot den som förvärvar intecknad egendom genom lösöl

eköp och i viss utsträckning även mot den som övertar sådan egendom

i samband med förvärv av verksamheten. Kommittén understryker också den

psykologiska betydelsen av att jordbrukare i likhet med andra näringsidkare

får möjlighet att erhålla företagsinteckning. Vidare påpekas, att vissa

gränsdragningsproblem undviks, om företagsinteckning träder i stället för

lörlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier. Samtidigt kan

även Jagarna om viss panträtt i spannmål och om viss panträtt i spånadslin

och hampa upphävas.

Den itrågasatta åtgärden medför dock, efter vad kommittén anför, vissa

problem. EU är hur man lämpligen skall kunna identifiera jordbrukarna i

ett för hela riket gemensamt inteckningsregister. Ett annat är hur de nya

inteckningarna bör förhålla sig till de äldre inventarieinteckningarna. Dessa

svårigheter anses dock inte böra hindra den ifrågasatta reformen. Från de

allmänna reglerna om företagsinteckning anser sig kommittén emellertid

böra göra ett bestämt undantag för jordbrukarnas vidkommande. Det gäller

kravet på bokföring som förutsättning för beviljande av företagsinteckning.

Skulle detta krav upprätthållas för jordbrukets del, skulle praktiskt

taget alla jordbrukare ställas utan inteckningsmöjlighet. Kommittén tar

avstånd från tanken att föreslå bokföringsskyldighet för jordbrukare bl. a.

med hänsyn till att bokföringslagen är föremål för översyn.

Kommittén föreslår, att lagen om förlagsinteckning i vissa oljelager skall

upphävas samtidigt som lagstiftningen om företagsinteckning införs.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 23 år 1!)66

35

IV. Remissyttrandena

Remissinstanserna har nästan undantagslöst ställt sig positiva till kommitténs

förslag och funnit detta i huvudsak väl ägnat att läggas till grund

för lagstiftning. Man har härvid överlag betonat nödvändigheten av att i

kreditlivets intresse utbygga och förstärka det nuvarande förlagsinteckningsinstitutet

och ansett de föreslagna utvidgningarna och uppmjukningarna av

det gällande systemet ändamålsenliga. Särskilt välvilligt mot förslaget uttalar

sig företrädarna för näringslivet bland remissinstanserna, exempelvis

bankföreningen, jordbrukskasseförbundet, industriförbundet och Sveriges

hantverks- och industriorganisation.

I allmänhet delar remissinstanserna förbehållslöst kommitténs uppfattning

i fråga om det föreslagna rättsinstitutets allmänna karaktär.

Man ansluter sig sålunda till den av kommittén uttalade meningen,

att utgångspunkten för lagrevisionen bör vara ett bibehållande av de hittillsvarande

grundvalarna för förlagsinteckningsinstitutet. Inga remissinstanser

har gjort sig till förespråkare för vare sig en effektiv begränsning av

företagarens förfoganderätt över den intecknade egendomen eller en långtgående

möjlighet att låta inteckningar gälla även mot förvärvare av intecknad

egendom. Den allmänna förstärkning av det gällande institutet som

förslaget innebär har dock föranlett vissa remissinstanser att ifrågasätta

om inte företagsinteckning hellre bör rubriceras som en i vissa avseenden

inskränkt panträtt än som en förmånsrätt. Lagberedningen, som antar att

kommitténs rubricering främst berott därpå att företagsinteckning i allmänhet

inte avses gälla i avyttrad egendom, betonar, att gällande rätt inte

saknar exempel på att pantsatt egendom kan föryttras med verkan att panlrätten

upphör. Detta gäller exempelvis när fastighetstillbehör säljs och

bortförs. Enligt beredningens mening föreligger inte något principiellt hinder

mot att, på samma sätt som i Danmark, Finland och Norge, beteckna

inteckningshavarens rätt som en i vissa hänseenden begränsad panträtt i

ett rörligt egendomskollektiv. Beredningen anser att denna väg skulle innebära

många fördelar. Den ger bl. a. en bättre utgångspunkt för att låta inteckningen

under viss tid gälla mot en ny ägare av egendomen. För tillämpningen

av lagsökning, utmätning och konkurs erbjuder samma konstruktion

givna fördelar, liksom den skulle åstadkomma rättslikhet inom Norden.

Rättsverkningarna av inteckning i fastighet med ett rörligt inventarium

och av företagsinteckning skulle med en sådan lösning också bli så lika som

möjligt. Bankföreningen framhåller att den skulle satt värde på om företagsinteckningen

kunnat anses medföra panträtt. Föreningen böjer sig

emellertid för kommitténs argument till stöd för att betrakta institutet som

en förmånsrätt.

Flera remissinstanser framhåller att företagsinteckningsinstitutets karak
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

tär och allmänna betydelse i hög grad är beroende av hur frågan om gränsen

mellan fast och lös egendom bestäms på grundval av framlagda förslag.

Man understryker härvid vikten av att jordabalks- och företagsinteckningslagstiftningen

samordnas. För den händelse detta inte låter sig göra föreslår

några remissinstanser att en särskild översyn ägnas företagsinteckningsinstitutet

sedan jordabalken antagits. Andra remissinstanser säger sig

törutsätta att hithörande samordningsproblem snarast utreds så att proposition

med förslag till lagstiftning om industritillbehör och om företagsinteckning

kan framläggas till bedömande i ett sammanhang. I allmänhet synes

man inte vara benägen för något uppskov med företagsinteckningsreformens

genomförande i avbidan på den nya jordabalkens genomförande.

Synpunkter av denna art kommer till uttryck i yttranden från bankinspektionen,

överståthållarämbetet, lagberedningen, försäkringsbolagens riksförbund,

jordbrukskasseförbundet, lantbruksförbundet, industriförbundet,

grossistförbundet, häradshövdingeföreningen och flertalet av rikets handelskammare.

De sistnämnda betonar i likhet med bankinspektionen och lagberedningen,

att om jordabalksutredningens förslag om industritillbehör genomförs

— vilket innebär att industriell utrustning i mycket stor utsträckning

kommer att hänföras till fast egendom — utrymmet för företagsinteckning

avsevärt minskar. Kooperativa förbundet framhåller, att ingen lagstiftning

om företagsinteckning bör genomföras förrän klarhet råder om

förhållandet till fastighetsinteckningens tillämpningsområde.

Bankinspektionen framhåller att den förordat en restriktiv avgränsning,

när det gäller att bestämma omfattningen av begreppet fast egendom. Detta

skulle enligt inspektionens mening gagna företagsinteckningens kreditvärde.

Inspektionen ifrågasätter i detta sammanhang lämpligheten av att, såsom

kommittén förordat, fånga in ett företags hela verksamhet under en och

samma inteckning. En alternativ lösning anses vara att dela den intecknade

egendomen i å ena sidan maskiner och inventarier, å andra sidan varulager

och kundfordringar. Eu sådan lösning skulle ansluta sig till det praktiska

handlandet vid lämnandet av industrikrediter. En kombination av fastighetsinteckning

och inteckning i maskiner och inventarier skulle normalt

anses som en tillräcklig säkerhet för långfristig kredit för industrianläggning.

Företagaren skulle därigenom kunna utnyttja övriga tillgångar vid

upplåning av rörelsekapital. Med hänsyn till att all kredit vanligen lämnas

av en och samma kreditgivare anser dock inspektionen själv att vinsten

av det framlagda alternativet inte kan bli alltför stor. Inspektionen har därför

stannat för den av kommittén förordade lösningen.

1 detta sammanhang bör nämnas att Kooperativa förbundet i sitt remissyttrande

ingående uppehållit sig vid det förhållandet att bankerna i regel

inte godtar förlagsinteckning annat än som komplement till fastiglietsinteckning

eller borgen. Med anledning härav framhåller förbundet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

.37

Kmujl. Maj.ls proposition nr 23 år

])et är allmänt känt, att många kreditinstitut vid långivning till näringsidkare

nu tillämpar principen att i hypoteket söka inringa så mycket som

möjligt av näringsidkarens tillgångar. Om eu näringsidkare sålunda har

ett fastighetslån hos eu dylik kreditgivare, tvingas han ofta förstärka hypoteket

med förlagsinteckningar även om dessa inteckningar, med hänsyn

till vad som intecknas, ur säkerhetssynpunkt måste betraktas såsom praktiskt

taget värdelösa. Kravet på erhållande av förlagsinteckningar till hypoteket

sker mången gång rent slentrianmässigt och utan värdebedömning

enbart för att uppfylla de ofta stela regler som kreditinstituten tillämpar

vid sin kreditgivning. Delta medför, alt det redan med nu gällande lag uttages

en hel del förlagsinteckningar, vilka i realiteten är utan värde och

alltså helt onödiga. Om kretsen av inteckningsberättigade vidgas enligt

förslaget och flertalet kreditinstitut fortsätter att tillämpa samma dogmatiska

principer i fråga om kravet på kreditsäkerhet från näringsidkarna som

hittills, torde det leda till att många små företag tvingas att uttaga och

pantförskriva inteckningar av ifrågavarande slag utan att detta med hänsyn

till säkerhetens ringa värde egentligen kan anses motiverat. Detta i

sin tur kommer att medföra extra kostnader för dessa näringsidkare och det

kommer också att ge en stark ökning av inskrivningsärendena hos vederbörande

inskrivningsmyndighet.

Förbundet uttalar att, om förslaget godtas, det vore av värde om en allmän

uppmaning kunde utgå till kreditinstituten alt visa omdöme och iaktta

försiktighet vid påfordrande av inteckningssäkerhet från näringsidkarna,

så att dessa inte onödigtvis belastas.

Kommitténs förslag att avskaffa nuvarande begränsningar i fråga om

den inleckningsgilla rörelsens art och omfattning och sålunda

skapa en mycket vid ram för den tillämnade lagstiftningens tillämpning

har i allmänhet inte föranlett några allvarligare gensagor. Kommerskollegiuni

framhåller emellertid att de oprioriterade borgenärernas möjligheter

att återfå lämnade krediter i händelse av gäldenären-företagarens insolvens

kan komma att försämras genom den föreslagna utvidgningen av det

nuvarande förlagsinteckningssystemet. Enligt kollegiets mening, vilken delas

av advokatsamfundet och försäkringsbolagens riksförbund, torde detta

komma att minska benägenheten inom affärslivet att lämna rena förtroendekrediter.

Särskilt i fråga om företag inom detaljhandeln kan det enligt

kollegiets uppfattning befaras, att varuleverantörerna blir mindre hågade

än tidigare att lämna varukrediter, om rörelsetillgångarna besväras av företagsinteckning.

Kollegium anser emellertid inte att risken för en snedvridning

av konkurrensförhållandena är så påtaglig att den bör hindra den

föreslagna reformen. Advokatsamfundet gör däremot gällande, att den föreslagna

möjligheten för gäldenären att ställa viss »realsäkerhet» innebär så

stora risker för en accentuerad ekonomisk beroendeställning av inte önskvärt

slag, att man ställer sig tveksam till förslaget.

Sparbanksföreningen har inte något att erinra mot en utvidgning av inteckningsrätten

till att avse alla näringsidkare, oavsett rörelsens art, men

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år t966

anser det tveksamt huruvida hittillsvarande begränsningsregler beträffande

verksamhetens omtattning helt bör slopas. Föreningen framhåller, att risken

för värdeminskning inom ett egendomskollektiv, som är föremål för

inteckning, torde vara större i små företag än inom stora företag. Föreningen

understryker den av kommittén anförda synpunkten, att eu mindre företagare

får antas kunna vidta förändringar lättare med avseende på den intecknade

egendomen utan att detta behöver märkas utåt. Därför ifrågasätter

föreningen om man inte bör behålla vissa begränsningsregler och

eventuellt låta storleken av det i rörelsen nedlagda egna kapitalet bli avgörande

för en gränsdragning, varvid dock gränsen bör sättas relativt lågt.

I likhet med sparbanksföreningen ger bankinspektionen uttryck åt viss

tvekan inför tanken att även mycket små företag, vilkas tillgångar saknar

egentligt kreditvärde, i avsevärd utsträckning skall fä ta ut och belåna

företagsinteckningar. Kreditformens anseende skulle därigenom kunna

skadas. Enligt inspektionens mening bör dock farhågorna för missbruk inte

överdrivas. Eftersom inteckning inte skulle komma att sökas förrän företagaien

beviljats kredit, borde kreditinstituten kunna tjäna som spärr mot

onödiga inteckningar. Bl. a. med hänsyn härtill har inspektionen ansett sig

kunna stanna för den av kommittén förordade lösningen.

Som ett ytterligare skäl för sitt nyss angivna ståndpunktstagande har

bankinspektionen åberopat den av kommittén föreslagna regeln om bokföringsskyldighet

som villkor för inteckning. Enligt inspektionens

mening utgör denna regel en garanti för att de allra minsta företagen utesluts

tiån inteckningsrätt. Regeln har också den fördelen att den återgår

på lagbestämmelser, vilka gör det lätt att tastslå om ett visst företag uppfyller

det uppställda kravet eller ej.

Flertalet remissinstanser har i likhet med bankinspektionen tillstyrkt förslaget

om bokföringsskyldighet eller lämnat detta utan erinran. Bland

dessa remissinstanser finns några, som särskilt starkt betonar vikten av

bokföringsskyldighet och helst skulle vilja se att denna utvidgas till att

avse även jordbrukare och därmed i förslaget jämställda kategorier. Utredningen

för översyn av bokföringslagen finner sålunda skälen att anknyta

företagsinteckningsinstitutet till bokföringsskyldigheten mycket starka.

Intresset att skydda borgenärerna är enligt utredningen lika starkt i

våra dagar som vid tillkomsten av gällande bokföringslag. Utredningen

framhåller att dess översyn av bestämmelserna i bokföringslagen måste

medföra att kretsen av bokföringsskyldiga väsentligt vidgas. Bl. a. bör den

skyldighet att föra anteckningar och räkenskaper, som taxeringsförordningen

ålägger samtliga näringsidkare, enligt utredningen finna uttryck i

bokföringslagen. Från borgenärssynpunkt är det önskvärt att bokföringslagens

bestämmelser gäller även för jordbrukare, men utredningen har

ännu inte kunnat ta definitiv ståndpunkt till problemets lösning. Utred
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 2H är 1966

ningen föreslår, alt jordbrukare skall äga rätt till företagsinteckning endast

på villkor att de underkastar sig bokföringsskyldighet. Detta är enligt utredningens

mening nödvändigt med hänsyn till den snabba utvecklingen

mot större jordbruksenheter ocli det därmed ökade behovet av kredit åt

jordbrukare. Under alla förhållanden bör övervägas, om man inte skall förbehålla

rätten till företagsinteckning åt sådana jordbrukare, som underkastar

sig bestämmelserna i förordningen den 7 december 1951 (nr 793)

om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper

såsom underlag för taxering.

Lantbruksstyrelsen ger såtillvida uttryck åt liknande tankegångar som

styrelsen föreslår att jordbrukare, vilken utnyttjar inteckningsrätten, bör

kunna åläggas att årligen eller på anfordran av inteckningshavaren avlämna

en balansräkning innefattande en förteckning över tillgångar och skulder.

Någon bestämmelse i lagen härom finner styrelsen emellertid inte behövlig.

Sveriges hantverks- och industriorganisation anser att bokföringskravet

bör utsträckas till att gälla alla slags näringar, sålunda även till

jordbruk, skogsbruk och djuruppfödning.

Några remissinstanser har ifrågasatt lämpligheten av bokföringskravet.

Svea hovrätt finner det tveksamt om bokföringsplikten är av sådant värde

för övervakningen av de inteckningsberättigade företagen att det är motiverat

att utesluta sådana i bokföringslagen angivna rörelser, för vilka bokföringskravet

inte uppehålls när driften sker utan biträde av andra än make

och barn under 16 år samt två andra personer. För inteckningshavarens

kontroll krävs enligt hovrättens mening en mer ingående kontroll än som

erbjuds av skyldigheten att föra handelsböcker. Inom många verksamhetsområden

råder en strävan att ersätta mänsklig arbetskraft med maskiner

och annan dyrbar utrustning. Arbetsstyrkans storlek blir därigenom allt

mindre lämpad som kännetecken på kreditbehovet. Eftersom också sådana

mindre rörelser bör kunna utnyttjas som underlag för företagsinteckning

föreslår hovrätten, att den berörda föreskriften om bokföringsplikt utgår.

Stockholms rådhusrätt och Västmanlands läns företagareförening redovisar

en liknande inställning. Rådhusrätten påpekar, att de småföretagare,

som uteslutits från inteckningsrätt på grund av att de inte är bokföringsskyldiga,

visserligen har möjlighet att genom bolagsbildning underkasta sig

bokföringsplikt. Om de förfogar över värdefulla investeringsobjekt, är det

emellertid mindre lämpligt att de skall nödgas företa en i och för sig inte

önskvärd bolagsbildning för att kunna inteckna egendomen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som i väsentliga delar intar samma

ståndpunkt som Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt, föreslår den utvidgningen

av området inteckningsberättigade, att en företagare skall kunna

åta sig bokföringsskyldighet med verkan att han kan få medge företagsinteckning.

Inteckningen skulle då kunna baseras antingen på bokföringsplikt

på grund av lag eller på grund av frivilligt åtagande. Med en

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

sådan konstruktion skulle det saknas anledning att i fråga om bokföringskravet

göra undantag för jordbruk, skogsbruk och djuruppfödning. Västmanlands

läns företagareförening påpekar, att det finns vissa slag av näringsidkare,

som enligt gällande regler kan ta ut förlagsinteckningar men som

inte är boktöringsskyldiga enligt lag och därför skulle komma att uteslutas

från rätten att medge företagsinteckning.

Motorbranschens riksförbund understryker för sin del angelägenheten

av att den pågående revisionen av bokföringslagen påskyndas, så att också

de minsta företagen kan erhålla företagsinteckning.

Kommitténs förslag rörande omfattningen av den egen do in, som avses

kunna utgöra objekt för företagsinteckning, hälsas i allmänhet med

tillfredsställelse av remissinstanserna. I huvudsak godtar de sålunda den

föreslagna mycket vida ramen av inteckningsobjekten. Bankinspektionen.

som tillstyrker utvidgningen, anser det vara en fördel i förhållande till gällande

rätt att samma egendom avses kunna intecknas i alla slag av näringsverksamhet.

Lagberedningen framhåller emellertid, att det med den omfattning

företagsinteckningens objekt förutsätts få inte återstår mycket

egendom till betalning åt borgenärer med sämre rätt än företagsinteckningshavare.

Inteckningen skall visserligen inte gälla i kontanter, banktillgodohavanden

och värdepapper. I en utmätnings- eller konkurssituation är

emellertid sådana tillgångar oftast förbrukade. Fast egendom brukar då

också vara så högt intecknad att nämnvärt överskott inte kan påräknas.

Det personliga lösöret är i viss utsträckning skyddat mot utmätning och

konkurs. Indrivningen av bl. a. skatter och avgifter av olika slag kan därför

bli äventyrad. Här nämner beredningen särskilt underhållsbidrag. Beredningen

anser att det från dessa synpunkter vore önskvärt med en begränsning

av inteckningsobjektets omfattning men är osäker om detta låter

sig göra. Smålands och Blekinge handelskammare ger uttryck åt liknande

tankegångar. Sålunda anser handelskammaren det i hög grad tveksamt om

företag som driver ren handelsrörelse bör kunna företagsinteckna annat än

inventarier. Om även varulager och substitut därför omfattas av inteckningen

torde företagarens möjligheter att erhålla vanliga leverantörskrediter

bli alltför begränsade eller medföra att företagaren för sina inköp blir

bunden till den leverantör, som försäkrat sig om företagsinteckning.

Vid sidan av dessa mer principiellt färgade synpunkter har i fråga om

vissa enskilda slag av egendom skilda uppfattningar kommit till uttryck,

såväl i inskränkande som i utvidgande riktning. Dessa synpunkter kommer

att behandlas i specialmotiveringen.

Ett av de förslag från kommittén, som väckt en viss tveksamhet bland

remissinstanserna, är det som gäller verksamhetens i n di vi du a1

i s e r i n g. Tveksamheten avser de regler om en långtgående valfrihet som

kommittén föreslagit. Det stora flertalet remissinstanser lämnar visserligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

det framlagda förslaget utan erinran men endast ett mindre antal uttalar

sig förbehållslöst till förmån för detsamma och vissa remissinstanser staller

sig om inte avvisande så i varje fall mycket tveksamma.

Klart positiva till förslaget är bl. a. Stockholms rådhusrätt, hantverks- och

industriorganisationen och bankföreningen, vilken sistnämnda tillmäter

uppmjukningarna i individualiseringssystemet stor betydelse.

Bankinspektionen anser däremot att kommitténs förslag till följd av valfriheten

innebär alltför vaga gränsdragningar. Någon befogad erinran kan

visserligen inte göras mot en individualisering enbart genom person, men

svårigheter uppstår enligt inspektionens mening, om inteckningens underlag

begränsas genom angivande av verksamhetens art och lokalisering. En

individualisering som kan äventyra inteckningshavarens säkerhet bör inte

tillätas, och därför utgör det enligt inspektionens mening ett minimikrav

att i varje fall enskild företagares verksamhet inte får bestämmas genom

rörelsens art. En enskild företagare, som driver två verksamhetsgrenar, bör

sålunda enligt inspektionens mening inte få lämna inteckning, som är begränsad

till allenast den ena rörelsen. Risken för missbruk är större, menar

inspektionen, när individualiseringen sker genom angivande av bransch än

då den bestäms genom rörelsens lokalisering. En ändring av företagets art

kan genomföras lättare och mer omärkligt än en flyttning. Likaledes anses

faran för rättsförlust vara påtagligare, när den som lämnat säkerheten är

enskild person än när företaget ägs av juridisk person.

Enligt lagberedningens mening blir det av kommittén föreslagna systemet

med en långtgående valfrihet mycket komplicerat och kräver uppmärksamhet

och förutseende av alla berörda för att olägenheter inte skall uppkomma.

Vid uttagande av nya inteckningar måste alltid tillses att de nya

inteckningarna antingen får samma omfattning som tidigare inteckning eller

också kommer att gälla annan verksamhet. Vid partiell dödning gäller

detsamma. Enligt beredningens mening är de nackdelar som de alternativa

inteckningsmöjligheterna drar med sig så allvarliga att en annan

lösning bör sökas. Beredningen förordar att man för ändamålet skiljer på

juridiska och fysiska personer, varvid till den senare gruppen även bör

föras dödsbon. I fråga om juridiska personer bör företagsinteckning enligt

beredningens uppfattning alltid gälla all företagets inteckningsbara egendom

medan för fysiska personer och dödsbon inteckning bör få meddelas

endast i verksamhet av närmare angiven beskaffenhet. Om ett större företag

önskar begränsning, kan det bilda dotterbolag, som tar inteckning i dess

rörelse. För de fysiska personernas del kan man med den föreslagna ordningen

bl. a. undvika att inteckningar dyker upp först efter lång tid, kanske

sedan utställaren startat en ny rörelse.

Även advokatsamfundet konstaterar att de föreslagna individualiseringsreglerna

kan medföra att en och samma företagare tar ut olika företagsinteckningar

i två eller flera av honom bedrivna rörelser. Särskilt i de fall där

2f Dihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Xr 23

opaginerad Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

dessa bedrivs på samma ort måste det bli åtskillig lös egendom, som kan

komma att utgöra säkerhet för olika företagsinteckningskomplex, vilket

samfundet finner otillfredsställande.

Flera remissinstanser anser, i likhet med kommittén, att frågan om individualiseringsreglerna

i betydande grad sammanhänger med frågan hur inskrivningsväsendet

bör organiseras. Kommitténs ståndpunkt i sistnämnda hänseende

har därför föranlett viss kritik också mot individualiseringsreglerna.

Kommerskollegium säger sig visserligen från principiell synpunkt inte ha

något emot kommitténs förslag om en central inskrivningsmyndighet men

vill med hänsyn till de praktiska fördelarna av en bibehållen lokal registrering

införa den begränsningen beträffande individualiseringen av andra

företag än aktiebolag, att företagsinteckning inte skall få fastställas att

omfatta näringsverksamhet utanför visst eller vissa län. I fråga om aktiebolagen

anser kollegium det däremot möjligt att bygga helt på utredningens

förslag om individualisering. Statskontoret menar å sin sida att man i huvudsak

kan anamma det föreslagna individualiseringssystemet utan att fördenskull

i alltför hög grad behöva frångå den nuvarande lokala registreringsorganisationen.

Skulle så inte visa sig möjligt bör man enligt statskontoret

tänka sig en lösning med obligatorisk individualisering genom lokalisering

till visst län som maximalt område.

Också bortsett från vad som sammanhänger med själva individualiseringssystemel

har kommitténs förslag om en central inskrivningsmyndighet

för ärenden angående företagsinteckning utsatts för ganska

hård kritik från remissinstanserna. Flertalet av dessa har visserligen inte

berört törslaget, men bland dem, som i sina yttranden diskuterat hithörande

problem, ställer sig det övervägande antalet avvisande eller i varje fall

mycket tveksamma till förslaget.

övervägande positiva till förslaget är bankinspektionen, hantverks- och industriorganisationen

samt grossistförbundet. Förslaget anses av dessa organ

framja en enhetlig rättstillämpning och en rationalisering av domstolsarbetet.

Starkt kritiska mot förslaget om en centralisering av inskrivningsärendena

är däremot kommerskollegium, statskontoret, länsstyrelserna i Jönköpings

och Västmanlands län, lagberedningen, sparbanksföreningen och

vissa handelskammare. För dessa remissinstanser kan sägas vara gemensamt,

att de inte anser centraliseringsfrågan tillräckligt penetrerad av

kommittén. De ger uttryck åt uppfattningen, att frågorna om inskrivningsväsendets

organisation bör övervägas ytterligare och underkastas

närmare utredning. I allmänhet anser de att nackdelarna av en centralisering

överväger fördelarna och att kommittén underskattat de problem

som sammanhänger med ett sammanförande av inskrivningsärendena till

en enda myndighet i riket. Kommerskollegium anser att en centralisering

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr "2''i år HXifi

i många fall måste te sig opraktisk och alltför omständlig. En jordbrukare

i Skåne eller Norrbotten torde knappast inse varför han måste vända sig

till eu myndighet i Stockholm för att få en företagsinteckning fastställd,

över huvud kan denna synpunkt enligt kollegiets mening anläggas när det

är fråga om lokalt betonad verksamhet.

De rent praktiska problemen vid en överflyttning av alla inskrivningsärenden

till Stockholms rådhusrätt betonas av bl. a. statskontoret. Man

påpekar, att det måste bli ett mycket omfattande och kostsamt arbete samt

att det kan visa sig svårt att i Stockholm skaffa den stora personalstyrka

som krävs för alt handläggningen av ärendena skall kunna fortgå utan besvärande

tidsutdräkt. Statskontoret menar att, medan någon personalbesparing

inte torde kunna påräknas vid de domstolar som befrias från ärenden

om förlagsinteckning, Stockholms rådhusrätt vid en centralisering synes

få bygga ut sin personalorganisation på inskrivningsavdelningen inte

oväsentligt. Statskontoret anför härefter.

Enligt statskontorets mening torde kommittén ha underskattat de problem,

som sammanhänger med identifieringen av företagarna vid en centraliserad

registrering. Kommittén uppehåller sig visserligen vid dessa

spörsmål och vad därvid uttalats rörande grunderna för identifieringen av

företagare av olika kategorier ävensom för registreringssystemets utformning

föranleder ingen erinran från statskontorets sida. Statskontoret vill här

emellertid framhålla, att det särskilda kortregister, som enligt kommitténs

mening erfordras utöver inskrivningsboken, torde bli av betydligt större

omfattning än vad kommittén föreställt sig. Enligt vad statskontoret inhämtat

föres ett dylikt särskilt kortregister vid Stockholms rådhusrätt.

Korten i detta register är emellertid betydligt fler än antalet inteckningsupplägg.

Detta förhållande beror på dels att kort upplagts för varje tänkbart

uppslagsord i företagarens firmanamn, vilket visat sig nödvändigt bl. a.

för att kunna besvara telefonförfrågningar om gravationer och dels att det

för företagare, som ändrat sitt firmanamn, kan ha upplagts kort såväl i det

äldre som i det yngre firmanamnet. Omständigheter av här nämnt slag

ävensom det förhållandet att antalet inteckningsberättigade företagare kommer

att öka avsevärt genom den föreslagna lagstiftningen, medför att registervården

och därvid uppkommande identifieringsproblem vid en central

organisation sannolikt blir komplicerade och kan kräva betydande resurser

för att registreringen skall kunna fungera tillfredsställande.

Även Stockholms rådhusrätt har utförligt uppehållit sig vid de problem

som kan uppkomma i samband med en centralisering av inskrivningsväsendet.

Kommunikationen mellan allmänheten och inskrivningsmyndigheten

försvåras enligt rådhusrätten, vilket får sin särskilda betydelse med

hänsyn till att ingivna handlingar ofta är bristfälliga och kräver komplettering.

Svårigheterna att identifiera alla näringsidkare vid en enda

myndighet kan också bli stora. Kontrollen av firma- och namnändringar kan

exempelvis komma att medföra betydande problem vid en centralisering.

Rådhusrätten gör en beräkning av antalet företagsinteckningsärenden som

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

ärligen, kan antas komma att belasta inskrivningsavdelningen efter en centralisering

och finner att detta antal i varje fall inte kan tänkas understiga

15 000, dvs. omkring 300 ärenden per inskrivningsdag. Rådhusrätten fortsätter.

För att handlägga ett sådant antal ärenden torde krävas tre inskrivningsdomare,

om icke rättssäkerhet och snabbhet skall eftersättas. Om inskrivningsdomarna

befrias från skyldighet att utfärda gravationsbevis och från

vissa mindre krävande arbetsuppgifter samt tillika erhåller biträde av kvalificerad

personal, kan det möjligen tänkas, att ökningen skulle kunna begränsas

till två inskrivningsdomare. För att ärenden av förevarande slag

skall handläggas på tillfredsställande sätt fordras, att för desamma inrättas

fasta domartjänster. Om arbetsuppgifterna anförtros extra personal,

som förflyttas relativt ofta, måste arbetsstyrkan göras större än vad nyss

angivits. Att i dylikt fall likväl en kvalitetsmässig försämring av arbetsresultatet

kommer att inträda torde vara ofrånkomligt. Vid en slutlig bedömning

av denna fråga synes angeläget att beakta, att den nya verksamheten

icke igångsättes med för knappa marginaler. I övergångsskedet kräves

otvivelaktigt betydligt större personalinsats än på längre sikt. Kommittén

uttalar härom, att det bör vara möjligt att inom ramen för en organisation

av den storleksordning, som Stockholms rådhusrätt representerar,

möta den extra belastning, som övergångstiden skulle medföra. Det är

i?ke niöjligt för rådhusrätten — som dagligen konfronteras med svårigheter

till följd av otillräcklig personal av alla kategorier — att dela kommitténs

optimism i detta hänseende. Tvärtom måste förutsättas, att i övergångsskedet

extra personal ställes till rådhusrättens förfogande för att antingen

insättas direkt på de nya uppgifterna eller lösgöra personal från andra

uppgifter.

Rådhusrätten framhåller också att en centralisering av ärendena inte

blott kräver personalförstärkning utan även en ökning av antalet lokaler.

Någon möjlighet att inom rådhuset anskaffa nya lokaler sägs inte föreligga.

b lera av de remissinstanser som är kritiska mot kommittéförslaget har

framlagt förslag till lösningar av spörsmålet om inskrivningsväsendets organisation.

Statskontoret tänker sig sålunda — med utgångspunkt från de

föreslagna individualiseringsreglerna — ett bibehållande av en lokal registreringsorganisation

i kombination med överföring av registreringshandlingar

vid företagarnas ändring av hemvist. Statskontoret pekar här på att

motsvarande registeromställningar förekommer inom flera områden, där

registreringen handhas av lokala och regionala organ, exempelvis inom

folkbokföringen och skatteväsendet samt inom den allmänna försäkringen.

Kommer skollegium samt Smålands och Blekinge handelskammare utvecklar

liknande tankegångar och förordar mot bakgrund av ett modifierat individualiseringssystem,

som redan berörts, att inskrivningsärendena skall

överföras länsvis till de olika residensstäderna. I viss utsträckning förutsätter

också denna ordning skyldighet att överföra registreringshandlingar

mellan olika domstolar. Även i lagberedningens remissyttrande anförs syn
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kunyl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

punkter av liknande slag. Med hänsyn till beredningens eget förslag till

individualisering efter indelning i fysiska resp. juridiska personer ifrågasätter

beredningen, om inteckning i fråga om de sistnämnda inte bör sökas

där företaget har sitt säte och såvitt angår fysiska personer där verksamheten

är lokaliserad. Därjämte bör enligt beredningens mening inrättas ett

centralt namnregister, som innehåller uppgift om sökanden och om domstolen.

Förslaget att egendom vid överlåtelse av verksamhet skall i

lörvärvarens hand häfta för inteckningen under en tid av sex månader har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Ett inte

ringa antal remissinstanser har emellertid i skilda hänseenden riktat kritik

mot förslaget. Några av dem, såsom bankinspektionen, sparbanksföreningen

och Kooperativa förbundet, anser att man bör överväga, om det inte ges

nägon annan möjlighet att stärka inteckningens rättsverkan vid överlåtelse.

Andra remissinstanser, som kommerskollegium och aktiebolagen Industrikredit

och Företag skredit, är visserligen i någon mån tveksamma inför förslaget

men vill med hänsyn till fördelarna av en förstärkning av inteckningen

inte motsätta sig detta. Vissa remissinstanser slutligen är av den

uppfattningen, att sex-månaderstiden är för knapp, och föreslår en förlängning

till ett år. Till den sistnämnda gruppen av remissinstanser hör

försäkringsbolagens riksförbund, vissa handelskammare och Svenska företagares

riksförbund.

Enligt bankinspektionens mening är det erbjudna skyddet ofullständigt

i så måtto att förmånsrätten faller om rörelsen går i nytt köp. Genom att

köparen använder sig av en bulvan, som törst förvärvar den intecknade rörelsen,

kan inteckningshavaren mista sin säkerhet. Man torde enligt inspektionens

mening inte kunna bortse från att domstolarna mången gång

på grund av bevissvårigheter inte skall kunna bemästra situationen. Bankinspektionens

allvarligaste invändning mot förslaget är emellertid att detta

tillskapar en tyst förmånsrätt mot den förste förvärvaren. Enligt inspektionens

mening har kommittén underskattat olägenheterna härav. Det ligger

nära till hands att jämföra med den tysta förmånsrätt som i fast egendom

tillkommer inteckning för ogulden köpeskilling, ett institut som för

kreditinrättningarna inneburit avsevärda nackdelar.

Även Jönköpings läns företagareförening anser att det föreslagna skyddet

vid överlåtelse i princip är otillräckligt med hänsyn till risken för vidareförsäljning.

Kooperativa förbundet anser att det av principiella skäl är synnerligen

tveksamt om den av kommittén föreslagna bestämmelsen bör godtas oavsett

dess avsedda verkan som viss säkerhetsgaranti. Den innebär ett genomgripande

avsteg från den rena och klara gränsdragning mellan panträtt och

förmånsrätt som man i svensk lagstiftning hittills sökt upprätthålla. Den

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

medför vidare att godtrosförvärvad äganderätt får vika för förmånsrätt,

vilket är något helt nytt och enligt förbundets mening kan ge svåröverskådliga

konsekvenser. Fördelarna av bestämmelsen anses vidare vara av

ringa praktisk betydelse. Förbundet ifrågasätter om man under sådana

förhållanden verkligen bör göra så genomgripande avvikelser från hittills

tillämpade strikta principer beträffande panträtt och förmånsrätt.

Kommerskollegium menar, att de föreslagna bestämmelserna om intecknings

verkan vid överlåtelse av verksamhet är ägnade att skapa viss osäkerhet

och orsaka rättsförluster inom näringslivet. Det måste ofta bli svårt

att vid utmätning eller konkurs hos en företagare, som redan driver näring

inom samma bransch där han övertagit verksamhet, med bestämdhet

avgöra t. ex. om viss varupost härrör från den förvärvade verksamheten

eller ingår i den ursprungliga rörelsen. Det föreslagna systemet torde medföra

att förvärvaren och hans borgenärer tvingas till stor försiktighet vid

bedömningen av de med förvärvet förknippade rättsverkningarna. Kommitténs

avsikt synes emellertid, framhåller kommerskollegium, just ha varit

att skapa en sådan ordning som driver parterna att i eget intresse undanröja

tänkbara osäkerhetstillstånd genom uppgörelser med överlåtarens

kreditgivare. Med hänsyn härtill och då den tid under vilken en företagsinteckning

kan komma att gälla mot förvärvaren begränsats till sex månader

vill kollegium inte motsätta sig förslaget.

Smålands och Blekinge handelskammare anser, med hänsyn till att några

särskilda publicitetsregler i samband med överlåtelse inte föreslås, att

det inte torde vara realistiskt att utgå ifrån att varje inteckningshavare

inom så relativt kort tid som sex månader skall erhålla kännedom om

överlåtelsen. Handelskammaren anser för sin del en tid av tolv månader

lämpligare. Liknande synpunkter anförs av försäkringsbolagens riksförbund,

Svenska företagares riksförbund, Skånes handelskammare samt handelskamrarna

i Göteborg och Gävle. Försäkringsbolagens riksförbund påpekar,

att en utsträckning av sex-månaderstiden till ett år innebär ökad möjlighet

att få kännedom om en överlåtelse genom att åtminstone en normal

ränteförfallodag kommer att infalla därunder. Samtidigt framhåller riksförbundet,

att den ifrågavarande förmånsrätten även bör omfatta det fall

då intecknad verksamhet flyttas till plats utanför det område inteckningen

avser. Sistnämnda uppfattning delas av industriförbundet.

1 anslutning till vissa uttalanden, som kommittén gjort i fråga om s. k.

kommissionärsbolags ställning i inteckningshänseende, har några remissinstanser

redovisat sin uppfattning i detta ämne. Smålands och Blekinge

handelskammare delar kommitténs mening, att både moder- och dotterbolag

i inteckningshänseende kan betraktas som idkare av dotterbolagets

verksamhet. Lagberedningen ställer sig däremot tveksam härtill, och Kooperativa

förbundet ställer sig helt avvisande till det tänkta förfarandet. Förbundet

anför härvid.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 2,‘l är 1066

Detta förfarande skulle möjligen kunna accepteras i fall då avtalet mellan

moder- och dotterföretagen konstruerats såsom ett koinmissionärsavtal,

men det passar icke alls in på de avtal som konstruerats såsom arrendeavtal.

Inom den koncern, som bildats av Kooperativa förbundet och dess

dotterföretag, föreligger avtal konstruerade enligt arrendeavtalstypen. I de

fall där anskaffning av förlagsinteckningar förekommit har inteckningarna

uttagits enbart i förbundets, dvs. arrendatorns namn, och icke i dotterföretagets.

Detta har ansetts riktigt både av vederbörande inskrivningsdomare

och av den bank, som handhaft det obligationslån, där förlagsinteckningarna

lagts som hypotek.

De här ifrågakomna konstruktionerna med arrende- respektive kommissionärsavtal

inom koncerner har vid skatterättslig prövning i princip godkänts

av regeringsrätten. Hur dessa avtal skall bedömas civilrättsligt har

däremot såvitt styrelsen känner till ännu icke utretts. Styrelsen anser emellertid

att det vid sådan utredning mycket väl kan visa sig, att kommitténs

uppfattning om uttagande av dubbla förlagsinteckningar icke är hållbar.

Remissinstanserna har i allmänhet lämnat förslaget om att företagsinteckning

skall åtnjuta förmånsrätt vid utmätning utan erinran.

Förslaget synes enligt allmän uppfattning innebära en värdefull förstärkning

av institutets ställning.

Advokatsamfundet betonar önskvärdheten av att man överväger möjligheterna

att låta förmånsrätten gälla även vid underhandsawecklingar av

rörelser under förutsättning att avvecklingarna sker under betryggande former.

Samfundet framhåller att det blivit allt vanligare att företag på obestånd

avvecklas utan konkurs, en utveckling som torde få anses riktig och

önskvärd. Förekomsten av förlagsinteckningar medlör emellertid ofta svårigheter

att genomföra sådana avvecklingar. Samtliga borgenärers samtycke

måste sålunda inhämtas för att innehavare av förlagsinteckningar

skall kunna få utdelning med förmånsrätt. Dessa avvecklingar skulle enligt

samfundets uppfattning i hög grad underlättas om förmånsrätten finge

gälla också i på visst sätt avskild köpeskilling för egendom som försålts

under ett avvecklingsförfarande och som besväras av företagsinteckning.

Skånes handelskammare och Jönköpings läns företagareförening ger uttryck

åt liknande uppfattningar.

Lagberedningen tar i sitt yttrande upp frågan om förhållandet mellan

inteckningshavare och annan person, som begär utmätning i intecknad egendom.

Härom anför beredningen.

Tydligt är, att utmätningsman, om han har anledning antaga att företagsinteckning

finns, i första hand bör eftersöka egendom som icke besväras

därav. Med den omfattning inteckningsobjektet förutsätts få måste det

dock ofta inträffa, att tillräcklig annan egendom icke kan påträffas. Meningen

lärer vara, att utmätningsmannen då skall undersöka hur stor inteckningsskulden

är och söka bilda sig en uppfattning huruvida egendomen

kan tänkas representera något övervärde. Endast om sådant övervärde

finns, skulle utmätning få ske. Utmätningen måste härvid omfatta så mycket

att om möjligt såväl inteckningshavaren som utmätningssökanden får

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

fullt betalt. Dessutom måste givetvis kostnaderna täckas. Man inser lätt,

vilken apparat det kräver att sätta i gång en sådan omfattande realisation.

Förfarandet förefaller mycket betungande. Försäljning på exekutiv auktion

måste också anses vara en olämplig form för avveckling av en rörelse. Å

andra sidan kan det knappast vara lämpligt, att utmätningsmannen, trots

att ett övervärde finns, avvisar framställning om utmätning och i stället

hänvisar sökanden att begära gäldenären i konkurs. Enligt beredningens

mening måste utmätning kunna ske t. ex. för uttagande av skattefordringar,

underhållsbidrag, böter o. 1. Vidare må framhållas, att intecknad egendom

kan fritt säljas enligt förslaget men i praktiken ej kan åtkommas genom

utmätning för annan fordran än inteckningshavarens eller sådan som har

bättre rätt. Detta förefaller stötande.

Till en början synes böra övervägas, om icke inteckningshavarens rätt

att uppbära betalning när utmätning sker för annans fordran bör få bero

av att han framställer anspråk på betalning i viss ordning (senast vid auktionen).

Med en sådan ordning skulle utmätning utan vidare kunna ske i

sådana fall då den kan förutsättas vara utan betydelse för inteckningshavarens

säkerhet, dvs. när det endast rör sig om något mindre belopp. Inteckningshavaren

bör underrättas om verkställd utmätning, så att han kan

inskrida vid behov. När det rör sig om större fordringar, bör utmätningsmannen

lämpligen på förhand taga närmare kontakt med inteckningshavaren.

Framställer inteckningshavaren anspråk på betalning, får utmätningsmannen

rätta sitt förfarande därefter. Beredningen vill emellertid

ifrågasätta, om det nu sagda är tillfyllest. Enligt beredningens mening

måste det jämväl allvarligt övervägas, huruvida man icke vid utmätning

bör bortse från inteckningshavarens förmånsrätt (eller panträtt), så snart

det kan anses att det finns kvar egendom som täcker dennes fordran.

Främst av praktiska skäl avstyrker föreningen Sveriges landsfiskaler med

bestämdhet förslaget om att företagsinteckning skall ges förmånsrätt vid

utmätning.

Förlagsinteckningskommitténs förslag att upphäva lagstiftningen om inteckning

i jordbruksinventarier och lagstiftningen om panträtt i spannmål

samt i spånadslin och hampa för att i stället göra institutet företagsinteckning

tillämpligt på jordbruket och dess binäringar har vunnit anslutning

i remissyttrandena eller lämnats utan erinran. Vad angår företagsinteckning

i jordbruk har dessa närmare behandlats huvudsakligen

av lantbruksstyrelsen, jordbrukskasseförbundet och lanlbrnksförbundel.

Främst har dessa remissinstanser behandlat frågan om den inteckningsbara

egendomens omfattning. Lantbruksstyrelsen och jordbrukskasseförbundet

framhåller bl. a. att värdet av förslaget att inteckningen skall avse även

produkter är mer begränsat vid jordbruk — där produktionstiden är lång

och en stor del av produkterna avsedda för snabb avyttring — än vid företag

där permanent lagerhållning för avsalu förekommer.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kinu/l. Maj:ts proposition nr 2.1 år it)6ti

49

V. Departementschefen

1. Rättsinstitutets allmänna karaktär

Förlagsinteckningen har kommit att spela en betydelsefull roll inom kreditväsendet.

Inteckningen har dock kommit att främst tjäna som komplement

till fastighetsinteckningen och har inte i någon mer betydande utsträckning

utnyttjats självständigt. Anledningarna härtill är flera. En viktig

omständighet torde vara att inteckningens värde som säkerhet med den

nuvarande utformningen ansetts i åtskilliga hänseenden betydligt underlägset

fastighetsinteckningens värde. Bl. a. med hänsyn till att självfinansieringen

under senare tid fått mindre betydelse inom näringslivet, har det

kommit att framstå som allt nödvändigare att vidga förlagsinteckningens

verkningsområde och samtidigt ge inteckningen ett högre värde i kreditgivarens

hand. För näringsidkare, som inte har möjlighet att ställa fastighetsinteckning

till förfogande, kan det vara av stor betydelse att kunna utnyttja

förlagsinteckningsinstitutet. Det blir här framför allt fråga om mindre

företagare och handelsidkare.

Förlagsinteckningsinstitutet står f. n. öppet endast för vissa bestämda

grupper av näringsidkare, främst för dem som driver industriell rörelse av

viss minimiomfattning. Enligt en av kommittén lämnad uppgift utgjorde

år 1962 det sammanlagda antalet intecknade rörelser omkring 23 000. Inteckning

meddelas att omfatta viss för rörelsen avsedd lös egendom, huvudsakligen

de lösa inventarierna samt varulagret. Inteckningens förnämsta

värde ligger i att den medför förmånsrätt i den intecknade egendomen

vid konkurs. Om egendomen avyttras eller rörelsen flyttas från den kommun,

där inteckningen meddelats, utslocknar förmånsrätten. Förmånsrätten

gäller emellertid i den egendom av motsvarande slag, som sätts i stället

för den avyttrade eller bortflyttade. Man brukar säga att inteckningen omfattar

ett rörligt kollektiv av egendom, knutet till en viss företagare. Den

för panträtt i lös egendom vanligen uppställda specialitetsprincipen har

sålunda ingen motsvarighet i fråga om den säkerhetsrätt, som förlagsinteckningen

medför.

Enligt kommitténs mening kräver en verkligt genomgripande förstärkning

av förlagsinteckningen antingen en effektiv begränsning av företagarens

förfoganderätt över den intecknade egendomen eller en utsträckning av

inteckningens verkan till att gälla även mot den som förvärvar intecknad

egendom. I intetdera fallet skulle åtgärden emellertid kunna omfatta annat

än anläggningstillgångarna, dvs. maskiner och andra inventarier för verksamhetens

drift. Förfogandet över de tillgångar som är direkt avsedda för

omsättning, såsom råvaror och produkter, kan knappast inskränkas. När det

gäller dessa tillgångar kan det inte heller bli fråga om att införa ett skydd

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

tör inteckningshavaren, vilket skulle ha verkan mot tredje man. En utväg

som diskuteras av kommittén skulle vara att, med bibehållande av den nu

tillämpade principen att panträtt måste avse individuellt bestämd egendom,

öppna möjlighet att genom ett inskrivningsförfarande erhålla panträtt i särskilda

föremål bland anläggningstillgångarna, såsom dyrbarare maskiner.

En olägenhet härav skulle emellertid vara, att panträtten skulle bestå i redan

utrangerade och sålda föremål, medan den inte skulle komma att omfatta

nyanskaffade föremål. En förutsättning för en panträttslig konstruktion

skulle dessutom vara, att det vore möjligt att identifiera den av

panträtten omfattade egendomen också när den kommit i tredje mans

hand. Den eftersträvade tryggheten för inteckningshavaren skulle för övrigt

komma att begränsas högst betydligt till följd av reglerna om godtrosförvärv.

Kommittén har också uppmärksammat möjligheten att låta inteckning

generellt medföra panträtt i företagets vid varje tidpunkt existerande anläggningstillgångar

och sålunda uppge den hittills för panträtt tillämpade

specialitetsprincipen. Med en sådan konstruktion skulle visserligen enligt

kommitténs uppfattning några av de nyssnämnda olägenheterna försvinna,

men de återstående skulle få mångfaldigt större betydelse än vid individualiserad

panträtt, eftersom alla förlagsintecknade företags samtliga anläggningstillgångar

skulle komma att besväras av panträtt.

På anförda skäl bör enligt kommitténs mening en lagrevision bygga på

de hittillsvarande grundvalarna för förlagsinteckningsinstitutet. Inom ramen

för de möjligheter som denna utgångspunkt ger har kommittén sökt

tillmötesgå de önskemål, som framförts från näringslivets sida. Kommittén

har därvid föreslagit att törlagsinteckningen i vissa mer begränsade hänseenden

ges en panträttslig konstruktion. Vid överlåtelse av intecknad egendom

i samband med verksamheten skall egendomen sålunda under en övergångstid

häfta för inteckningen även i förste förvärvarens hand. Inteckningsrätten

skall bestå också mot den som förvärvar intecknad egendom

genom s. k. lösöreköp. Slutligen skall inteckningen enligt förslaget medtöra

förmånsrätt utom vid konkurs även vid utmätning.

De allmänna överväganden om rättsinstitutets framtida karaktär, som

kommittén sålunda gjort, har i allmänhet inte föranlett någon erinran bland

remissinstanserna. Det stora flertalet remissinstanser anser förslaget väl

ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet. I själva verket torde

också av naturliga skäl utrymmet vara begränsat för mycket djärva reformer

i rättsligt hänseende. De avgörande svagheterna från säkerhetssynpunkt

beror inte på den juridiska konstruktionen utan hänger samman med

arten av den egendom som kan utgöra föremål för säkerhetsrätten och med

rent ekonomiska faktorer. Kommittén synes på ett övertygande sätt ha redovisat

de svårigheter, som från rättslig utgångspunkt ligger i vägen för en

radikal förstärkning av institutet. I varje fall är det uppenbart, att ett långt
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 är 1966

gående sakrättsligt skydd för inteckningshavaren inte skulle kunna omfatta

annat än anläggningstillgångar. Eu uppspaltning av rättsverkningarna

alltefter egendomens karaktär av sådana tillgångar och omsättningstillgångar

förefaller från praktisk synpunkt mindre tilltalande men bär

likväl prövats i ett särskilt sammanhang, som jag nu ämnar beröra.

Om industriidkaren äger den fastighet, där den industriella verksamheten

drivs, är självfallet värdet av eu förlagsinteckning i industrien delvis beroende

av hur gränsen mellan fast och lös egendom dras, eftersom inteckningen

avses omfatta endast egendom av det senare slaget. Ett stort antal

remissinstanser har framhållit vikten av att en reform av förlagsinteckningsinstitutet

samordnas med den nya lagstiftning om fast egendom och

vad därtill hör, som f. n. förbereds i samband med arbetet på en ny jordabalk.

Även jag finner uppenbart, att dessa frågor sammanhänger så intimt,

att de bör behandlas i nära samband med varandra.

Kretsen av tillbehör till fabriker och andra lokaler för industriell verksamhet

omfattar, sådan den kommer till uttryck i lagen den 24 maj 1895

(nr 36 s. 1) om vad till fast egendom är att hänföra, endast sådana maskiner

och annan utrustning, som på ett påtagligt sätt är permanent införlivade

med byggnaderna. Ett betydande utrymme lämnas därför åt förlagsinteckningar

i fråga om maskiner och andra anläggningstillgångar, även

om industriidkaren äger den fastighet där rörelsen drivs. I sitt förslag till

ny jordabalk (SOU 1960:24—26) förordade lagberedningen en ännu snävare

krets av s. k. industritillbehör, vilket skulle ha inneburit en motsvarande

utvidgning av den förlagsinteckningsbara egendomen. Med hänsyn

bl. a. till att förlagsinteckningen ansetts ha ett lägre värde som säkerhet

än fastighetsinteckningen har detta förslag utsatts för stark kritik. Förslaget

har därför sedermera omprövats av jordabalksutredningen som föreslagit

en mycket kraftig utvidgning av kretsen av industritillbehör (SOU

1963: 55). All utrustning, som används i den industriella verksamheten på

eller i anslutning till viss fastighet, skall enligt förslaget utgöra tillbehör

till denna.

Om utredningsförslaget godtas skulle området för utnyttjande av förlagsinleckning

i fråga om industriell egendom krympa väsentligt. I stället

skulle fastighetsinteckningen få ökat utrymme. I ett läge, då det gällt att

samordna föreliggande förslag om gränsen kring fast egendom och förlagsinteckningskommitténs

förslag om en reformerad och betydligt förstärkt

förlagsinteckning, har det fallit sig naturligt att överväga möjligheten att

med bibehållande av en tämligen snäv gräns kring fastighetstillbehören

stärka förlagsinteckningen på sådant sätt, att den i fråga om anläggningstillgångarna

kom att från säkerhetssynpunkt i allt väsentligt motsvara en

fastighetsinteckning enligt jordbalksutredningens förslag. I anslutning till

ett resonemang, som under remissbehandlingen förts av bankinspektionen,

har jag härvid övervägt en särskild form av förlagsinteckning i maskiner,

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

inventarier och andra anläggningstillgångar. En inteckning med denna omfattning

skulle, som kommittén framhållit, rent teoretiskt kunna tillerkännas

ganska betydande sakrättsliga verkningar. Från näringslivets sida har

emellertid med eftertryck framhållits, att inte ens en särskild inteckning i

sådana anläggningstillgångar skulle bereda samma trygghet som en fastighetsinteckning

såvitt nu är i fråga. Detta synes väsentligen sammanhänga

med att en fastighetsinteckning kvarstår i fastigheten utan avseende vid

ägarbyte och utan tidsbegränsning. En liknande permanent anknytning av

en förlagsinteckning till ett visst företag eller viss näringsverksamhet låter

sig knappast göra bl. a. med hänsyn till identifikationssvårigheterna. Risken

för skingring av lätt flyttbar utrustning spelar också en betydelsefull roll.

Den nu berörda panträttsliga konstruktionen hos fastighetsinteckningen

anser jag äga ett så betydande värde, att en förlagsinteckning bl. a. på

grund därav inte kan anses bli jämbördig med fastighetsinteckning, även

om förlagsinteckningens värde höjs avsevärt. Jag kommer att närmare

behandla denna fråga i samband med ett särskilt förslag till lag om fast egendom

och vad därtill hör, vilket jag avser att framlägga senare i dag. Förslaget

bygger i huvudsak på jordabalksutredningens förslag, men mycket

lätt tlyttbar egendom har, bl. a. med hänsyn till reformen av förlagsinteckningen,

ansetts hellre böra anknytas till själva rörelsen än till den fastighet

där verksamheten bedrivs. Som en följd av den föreslagna reformen i

Iråga om tillbehörsbegreppet torde emellertid den lösa egendomen på en

industrifastighet, som ägs av industriidkaren, i framtiden komma att bli av

mindre omfattning än hittills. De övergångsproblem som detta kan skapa

när det gäller befintliga förlagsinteckningar kommer jag att behandla i

samband med förslaget till lag om fast egendom och vad därtill hör.

Av vad jag hittills anfört framgår att min granskning av de båda berörda

lagförslagen lett fram till ett resultat som i fråga om förlagsinteckningsinstitutets

allmänna karaktär i huvudsak överensstämmer med kommitténs.

En fullt utvecklad panträttslig konstruktion av förlagsinteckningen

förefaller inte ändamålsenlig ens i fråga om inventarier och liknande anläggningstillgångar.

Reformsträvandena måste alltså inriktas på att förbättra

inteckningshavarens ställning inom den nuvarande ramen för institutet.

Liksom hittills bör förlagsinteckning avse ett kollektiv av lös egendom,

vars sammansättning kan växla, bestämt genom sin anknytning till

viss näringsverksamhet och till den som utövar verksamheten samt med

rätt för denne att förfoga över egendomen.

Mot denna bakgrund torde de olika åtgärder till stärkande av förlagsinteckningen,

som kommittén föreslagit, ganska väl motsvara vad som nu

rimligen kan begäras. Jag kommer i det följande att närmare behandla

spörsmålet i vilka hänseenden och i vilken utsträckning inteckningen på

grundval av förslaget bör utrustas med sakrättsliga verkningar. I detta sammanhang

vill jag endast framhålla den betydelse det kan få för inteckning
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år l!)6ti

53

ens anseende exempelvis att förmånsrätten får utövas också vid utmätning

och att inteckningen behåller viss verkan även efter överlåtelse av verksamheten.

Av särskilt stort värde för hela institutets framtid torde de förslag

vara, som innebär att kretsen av inteckningsberättigade starkt utvidgas,

att den inteckningsbara egendomen får väsentligt större omfattning och

att inteckningsrätten skall bestå oavsett om rörelsen flyttas. Också till dessa

förslag skall jag återkomma.

Kommittén föreslår att inteckningens benämning ändras från förlagsinteckning

till företagsinteckning. Som kommittén påpekar har redan genom

en lagändring år 1932 kravet att inteckningsfordringen skulle ha karaktär

av förlag uppgivits, och dessutom har ordet förlag i det allmänna språkbruket

fått en annan betydelse än den som ligger till grund för termen förlagsinteckning.

Till detta kommer att den reformerade inteckningen kommer

att skilja sig så avsevärt från den nuvarande, att en ny benämning

förefaller motiverad. Jag tillstyrker därför kommitténs förslag.

De av kommittén i sakrättsligt hänseende föreslagna förstärkningarna

av inteckningsrätten har föranlett en del remissinstanser att ifrågasätta

om inte företagsinteckningen terminologiskt hellre bör rubriceras som en

i vissa avseenden inskränkt panträtt än som en förmånsrätt. Lagberedningen

betonar att gällande rätt inte saknar exempel på att pantsatt egendom

kan avyttras med verkan att panträtten upphör, exempelvis när fastighetstillbehör

säljs och bortförs. Det skulle enligt beredningens mening

innebära fördelar om inteckningshavarens rätt betecknades som en i vissa

hänseenden begränsad panträtt i ett rörligt kollektiv.

Jag är ense med beredningen om att det finns vissa skäl som talar för att

man skulle kunna beteckna den rätt företagsinteckningen medför som en

panträtt. Med hänsyn till de stora skillnader i förhållande till den typiska

panträtten, som alltjämt torde komma att stå kvar, kommer jag emellertid

i likhet med kommittén fram till att tillräcklig grund saknas för en sådan

terminologisk förändring. I första hand fäster jag härvid avseende vid det

redan påtalade förhållandet, att panträtt i fast egendom på grund av inteckning

är fast knuten till själva fastigheten oavsett ägarbyte och utan tidsbegränsning

samt att panträtt i lös egendom i allmänhet förutsätter att

egendomen specificeras.

2. Rörelsens art och omfattning

Enligt gällande bestämmelser är förlagsinteckningsinstitutet förbehållet

innehavare av industriell rörelse, i vilken som regel används drivkraft om

minst fem effektiva hästkrafter eller också minst tio arbetare, samt idkare

av hotell-, pensionat- och restaurangrörelse, hos vilka under minst två månader

årligen sysselsätts minst tio anställda, ävensom apotekare.

För att underlätta kreditgivningen åt rörelseidkare har det som jag re
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

dan antytt varit en angelägen uppgift för kommittén att undersöka i vilken

utsträckning kretsen av inteckningsberättigade näringsidkare kan vidgas.

Kommittén har därvid övervägt om man bör fortsätta på den väg lagstiftaren

hittills valt och sålunda utvidga institutet till att omfatta vissa ytterligare

verksamhetsarter samt uppräkna dessa i lagen. I så fall borde i varje

fall handel, servicenäringar och byggnadsverksamhet anges. Emellertid befarar

kommittén att en uppräkning av vissa ytterligare verksamhetsgrenar

tämligen snart skulle bli föråldrad med hänsyn till den tekniska och ekonomiska

utvecklingen. Om man skulle följa de nuvarande linjerna borde

man också uppställa särskilda krav på viss minsta omfattning av verksamheten

som förutsättning för inteckning. Även här skulle enligt kommittén

risk föreligga att reglerna tämligen snabbt blev föråldrade. Dessutom

är det enligt kommittén mycket vanskligt att finna normer som är

tjänliga för det ifrågavarande syftet. Man skulle uppenbarligen vara

tvungen alt uppställa skilda regler för olika näringsgrenar. Kommittén

granskar närmare olika tänkbara alternativ för att mäta en rörelses omfattning,

såsom efter antalet anställda, den i rörelsen använda drivkraften,

ett minimivärde på inteckningsbar egendom eller rörelsens omsättning.

Den tekniska utvecklingen gör emellertid att antalet anställda i allt mindre

utsträckning lämpar sig som mått på en rörelses omfattning. Drivkraften

som måttstock kan ge missvisande resultat och lämpar sig för övrigt endast

i fråga om vissa slag av verksamhet. En regel om visst minimivärde på egendomen

förutsätter som mått ett i lagen inskrivet penningbelopp, som tid

efter annan skulle behöva justeras med hänsyn till förändringar i penningvärdet.

Själva värderingen skulle för övrigt erbjuda stora svårigheter.

Bokförda värden eller brandförsäkringsvärden kunde knappast användas.

Vad slutligen gäller rörelsens omsättning framhåller kommittén att relationen

mellan omsättningen och egendomens värde varierar så starkt mellan

olika branscher, att en differentiering av beloppen skulle vara nödvändig.

Kommitténs överväganden leder fram till ståndpunkten, att det från rättsteknisk

synpunkt vore önskvärt om institutet kunde stå öppet för alla näringsidkare

oavsett rörelsens art och omfattning. Begränsningar av inteckningsmöjligheten

på grund av reella faktorer bör enligt kommitténs mening

inte ske utan starka skäl. Mot den slutsats kommittén sålunda dragit

torde någon erinran inte kunna göras. Uppenbarligen undviks en mängd

besvärliga gränsdragningsfrågor om inteckningen får ett så vidsträckt tilllämpningsområde.

Remissinstanserna har i allmänhet accepterat de synpunkter

kommittén anfört i denna del. Från några håll har dock satts i fråga

om inte vissa legala begränsningar är nödvändiga.

Vid bedömandet av vilka reella faktorer som skulle motivera legala begränsningar

av inteckningsmöjligheten koncentreras självfallet intresset till

sädana företag som är av mindre storlek och som på grund därav förfogar

över egendom av tämligen obetydligt värde. Beträffande sådana företag kan

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 2ti år 1966

emellertid framhållas, att lagen inte i andra fall förbjuder att säkerhelsrätt

upplåts i egendom av obetydligt värde. Den som erbjuds eu pantsäkerhet

har själv att bedöma om han vill godta säkerheten. Lånevillkor och

lånesumma anpassas helt naturligt efter säkerhetens art och värde. Den

1''örinögenhetsrättsliga lagstiftningen utgår principiellt från att den som begagnar

ett rättsinstitut själv får bedöma de juridiska och ekonomiska konsekvenserna

därav. Med denna utgångspunkt möter inte hinder mot att

också små företag, där den inteckningsbara egendomen är av obetydligt

värde, omfattas av rätten till inteckning. Som kommittén framhåller finns

det för övrigt anledning anta, att de mindre företagarna inte kommer att

begagna sig av företagsinteckning i någon större utsträckning, varför eventuella

olägenheter redan på denna grund skulle utebli.

Onekligen är dock svårigheten att bedöma risken för skingring av den

intecknade egendomen och skentransaktioner större i fråga om mycket

små företag än beträffande övriga. Den mindre företagaren kan ofta

ganska lätt vidta förändringar i rörelsens drift utan att dessa åtgärder

kommer till inteckningshavarens kännedom. Inteckningshavarens övervakning

ställer sig i allmänhet svår när det gäller småföretagen och kan bli

alltför kostsam i förhållande till de värden det gäller. Svenska sparbanksföreningen

understryker i sitt remissyttrande att risken för värdeminskning

är större i ett litet egendomskollektiv än när det gäller stora företag och

föreslår att det i rörelsen nedlagda kapitalet får bli avgörande för en

gränsdragning.

Det kan mot bakgrund av det nu anförda förefalla tveksamt, om man

bör slopa varje begränsning i fråga om rätten för näringsidkare att utnyttja

företagsinteckning. Vissa argument talar onekligen för en lägsta

gräns i fråga om verksamhetens omfattning. Av resonemanget i det föregående

framgår emellertid vilka praktiska svårigheter som möter när man

söker finna en lämplig begränsningsnorm. Sparbanksföreningens förslag

torde härvidlag inte utgöra något undantag.

En fråga som i detta sammanhang bör tas upp till prövning avser konsekvenserna

för företagarnas personliga kreditvärdighet av en utvidgning

av rättsinstitutet. Enligt vissa remissinstansers uppfattning skulle ett väsentligt

utsträckande av inteckningsmöjligheten minska benägenheten inom

affärslivet att lämna rena förtroendekrediter. Beträffande företag inom

detaljhandeln befarar remissinstanserna, att leverantörerna skulle bli mindre

hågade än tidigare att lämna varukrediter, om rörelsetillgångarna besvärades

av företagsinteckning.

Det är svårt att bedöma i vad mån den personliga kreditvärdigheten kan

komma att påverkas ogynnsamt av en vidsträckt möjlighet att företagsinteckna

egendomen i rörelsen. Inteckningens verkan härvidlag bör dock

inte överbetonas. Inteckningsmöjligheten skall självfallet användas endast

om företagaren finner detta förenligt med sina egna intressen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Den enskilde företagaren avstår sannolikt från att utnyttja den nya kredilmöjligheten,

om han finner att ett användande av denna skulle kunna skada

hans personliga kreditvärdighet. Det måste emellertid anses ligga ett betydande

värde i att öppna en möjlighet att utnyttja företagsinteckningen

för en stor krets av företagare. I allmänhet lär för övrigt den som överväger

att lämna en näringsidkare kredit utan säkerhet inte fästa alltför

stort avseende vid utsikterna att få utdelning i en eventuell konkurs. Det

avgörande blir i stället företagets räntabilitet och allmänna utvecklingsmöjheter

samt förtroendet för näringsidkarens egen person.

Om verkningarna av en vidsträckt inteckningsmöjlighet på företagarnas

personliga kreditvärdighet sålunda inte behöver befaras bli av alltför stor

betydelse, torde det dock inte kunna bestridas, att vissa olägenheter kan

uppstå för oprioriterade borgenärer, om inteckningsmöjligheten utsträcks

till att avse även mycket små rörelser. Såsom kommittén framhåller kan

det med visst fog sägas, att ju mindre förhållandena är desto mer framstår

det som otillfredsställande att den tillämnade kreditgivaren skall behöva

räkna med förekomsten av företagsinteckning och eventuellt underkasta

sig kostnader och besvär för en undersökning härvidlag.

Jag vill i detta sammanhang återknyta till vad jag tidigare nämnt om förhållandet

till den aktuella reformen i fråga om gränsdragningen mellan

fast och lös egendom såvitt avser fastigheter, som utnyttjas för industriell

verksamhet. Att mina överväganden lett fram till att jag godtagit huvudlinjerna

i jordabalksutredningens förslag bör inte uteslutande ses som ett

resultat av strävandena att genom fastighetsinteckningen ge industrikreditgivaren

en god säkerhet i de viktigare anläggningstillgångarna. Även omsorgen

om företagsinteckningens framtid talar i viss mån för en gränsdragning,

som ger ägaren av en fastighet, där industriell verksamhet bedrivs,

möjlighet att med fastighetsinteckning som säkerhet belåna den egendom

som utgör den viktigaste förutsättningen för produktionsresultatet. Om

gränsen mellan fast och lös egendom också framdeles skulle dras på sådant

sätt att mycket viktiga anläggningstillgångar i fastighetsägarens hand räknades

som lös egendom, skulle man knappast kunna undvika, att kreditgivaren

i fortsättningen liksom hittills kompletterade en säkerhet som ställts

i form av fastighetsinteckning med en förlagsinteckning. Några remissinstanser

-— Kooperativa förbundet med särskild skärpa —- har i yttranden

över förlagsinteckningskommitténs förslag framhållit, att det vore olyckligt,

om det stundom tämligen slentrianmässigt uppställda kravet på förlagsinteckning

skulle komma att kvarstå även efter en förstärkning av denna inteckningsform.

Jag delar denna uppfattning. Ett syfte med reformen av förlagsinteckningen

bör vara att inteckningen skall få en större självständig betydelse.

Med hänsyn till de återverkningar på företagarnas personliga kreditvärdighet,

som en väsentligt förstärkt förlagsinteckning ibland måste antas

medföra, är det också av visst intresse att tillse, att företagaren-fastighets
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år VJ6(i

57

ägaren inte onödigtvis tvingas utnyttja denna inteckningsmöjlighet för att

erhålla kapital till de grundläggande produktionsmedlen. Företrädare för

bankföreningen har vid överläggningar i fråga om begreppet industritillbehör

framhållit, att den tämligen extensiva gräns, som kommer till uttryck

i mitt förslag härom, bör effektivt motverka tendensen att vanemässigt komplettera

fastighetsinteckning med förlagsinteckning. Jag fäster ett betydande

avseende härvid och utgår från att kreditinstituten genom ändamålsenlig

upplysningsverksamhet vill bidra till en ny syn på inteckningsinstitutet och

dess förhållande till lastighetsinteckningen. Avvägningen mellan intresset

av en säkerhetsmässig förstärkning av företagarnas kreditmöjligheter och

omsorgen om deras personliga kreditvärdighet ■— jämte det allmänna önskemålet

att ge företagsinteckningen en mer självständig ställning —- har sålunda

påverkat också frågan om gränsdragningen mellan fast och lös egendom,

såvitt avser fastigheter, vilka utnyttjas för industriell verksamhet.

Ett utsträckande av företagsinteckningen till alla rörelser oavsett art

synes vara att bedöma på ungefär samma sätt som frågan om utvidgningen

oavsett storlek. En extensiv gränsdragning medför att även företag av mer

eller mindre tillfällig art, som drivs med tillfälligt anskaffade inventarier,

exempelvis varumässor och företag för inspelning av viss film, kan bli föremål

för inteckning. Häremot torde från principiell utgångspunkt inte

mycket vara att erinra. Kreditgivaren har själv att bedöma den säkerhet,

som kan anses ligga i en helt tillfällig verksamhet. Är rörelsen inte bara av

tillfällig art utan dessutom av mycket ringa omfattning är det dock tveksamt

om man bör ställa inteckningsinstitutet till förfogande.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att det såväl från praktiskt ekonomisk

som från rättsteknisk synpunkt är ändamålsenligt att låta företagsinteckningen

stå till förfogande för en vidsträckt krets av näringsidkare.

Med hänsyn till de speciella risker för kreditgivaren och för den personliga

kreditvärdigheten, som får anses vara förknippade med att låta också den

som driver en mycket oansenlig rörelse få tillgång till inteckningsmöjligheten,

bör dock en viss lägsta gräns i allmänhet finnas för verksamhetens omfattning.

Kommittén har sökt tillgodose bl. a. detta önskemål genom att föreslå

att företagsinteckning skall få beviljas en företagare endast om han

är bokföringspliktig enligt lag. Från kravet på bokföringsskyldighet föreslås

dock vissa undantag, huvudsakligen för jordbrukare. Förslaget har vunnit

gillande hos det stora flertalet remissinstanser. Genom uppställandet av bokföringsskyldighet

som villkor nås, som jag närmare skall beröra i det följande,

en i huvudsak lämplig begränsning av de inteckningsberättigades krets.

Jag ställer mig därför i princip positiv till detta förslag.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

3. Bokföringsskyldighet

Det krav på bokföringsskyldighet som förlagsinteckningskommittén uppställt

som villkor för att en företagare skall få ta ut företagsinteckning är

främst motiverat av att en intecknad rörelse ansetts behöva fortlöpande

övervakning från inteckningshavarens sida. Ett av de viktigaste medlen för

en effektiv övervakning är självfallet rörelsens bokföring. Enligt kommittén

är en ordnad bokföring en förutsättning för att företagsinteckningen skall

kunna rätt tjäna sitt syfte. Bokföringen ligger därför både i företagarens

och inteckningshavarens intresse. Eftersom bokföringsskyldigheten är straffsanktionerad

anser kommittén att inteckningshavaren får en viss garanti

för att handelsböckerna förs enligt lagens föreskrifter. Med hänsyn till att

en bokföringsskyldig företagare bedöms som köpman, kan borgenären också

lättare få honom försatt i konkurs.

De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget om krav på bokföringsskyldighet

eller lämnat det utan erinran. Ett par remissinstanser anser dock,

att bokföringskravet är obehövligt och olämpligt. Bl. a. påpekas, att ett sådant

krav medför att vissa näringsidkare, som f. n. har rätt att ta ut förlagsinteckning,

inte kommer att kunna ta ut företagsinteckning. Vissa andra remissinstanser

fäster däremot stor vikt vid bokföringskravet och understryker

den betydelse ett sådant krav kan få för tilltron till institutet, om detta

utsträcks att gälla en mycket vid krets av företagare. Jag delar helt den

uppfattning, som de sistnämnda instanserna gett uttryck åt. Den radikala

utvidgning av de inteckningsberättigades krets, som jag nyss föreslagit, kan

innebära faror för inteckningshavarna, om inte dessa får tillfälle att på

lämpligt sätt kontrollera verksamheten. Till intresset av att skydda borgenärerna

kommer omsorgen om det framtida förtroendet för institutet. Villkoret

om bokföringsskyldighet bör därför enligt min mening upprätthållas med

viss stränghet.

Enligt gällande bokföringslag föreligger alltid bokföringsskyldighet för

aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. Bokföringslagen uppräknar

därutöver en lång råd av verksamhetstyper, där bokföringsskyldighet

föreligger. Här nämns bland många andra handel med varor, värdepapper

eller annan lös egendom eller fastigheter, tillverkning eller bearbetning

av varor, reparationsverksamhet, byggnadsverksamhet, tryckeri- eller förlagsrörelse,

hotell- eller pensionatrörelse samt teater- eller biografrörelse. I

fråga om vissa slag av rörelser gäller dock att bokföringsplikt inte följer

med utövandet, om rörelsen vanligen drivs utan biträde av flera än make

och barn under 16 år samt två andra personer. Även vissa andra undantag

gäller från huvudregeln om bokföringsskyldighet.

Som jag redan tidigare påpekat innebär det föreslagna villkoret om bokföringsskyldighet

en betydelsefull begränsning av kretsen av inteckningsberättigade

företagare. Inom en del näringsgrenar ställs de minsta företagen

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kiingl. Maj:ts proposition nr 2.''t är 19(1/1

utanför. Jag har framhållit att denna konsekvens av det uppställda villkoret

fär anses fördelaktig. Är en näringsverksamhet så speciell eller drivs den i

så liten omfattning, att lagstiftaren inte funnit skäl ålägga utövaren skyldighet

att föra handelsböcker, bör inte heller den kreditmöjlighet, som företagsinteckningen

innebär, stå till förfogande för honom. Det bör anmärkas,

att kretsen av bokföringsskyldiga kan komma att vidgas i en framtid som

ett resultat av den översyn av bokföringslagen, vilken f. n. pågår. Skulle

utvidgningen bli väsentlig bör måhända frågan om förhållandet till kretsen

av de inteckningsberättigade omprövas.

Jag har i det föregående framhållit att kravet på bokföringsskyldighet

bör upprätthållas med viss stränghet. I ett bestämt hänseende är jag emellertid

beredd att göra viss inskränkning i detta krav. Detta sammanhänger

med följande.

Kommittén har föreslagit att möjligheten att ta ut företagsinteckning

skall stå öppen inte blott för bokföringsskyldiga näringsidkare av olika

slag utan också för jordbrukare, även om dessa inte är skyldiga att föra

handelsböcker. Företagsinteckningen avses ersätta den nuvarande inteckningen

i jordbruksinventarier och även möjligheten att erhålla panträtt i

spannmål eller i spånadslin och hampa. Skälen för att företagsinteckning

bör få utnyttjas av jordbrukare förefaller i och för sig goda, och remissinstanserna

har överlag ställt sig positiva till en sådan reform eller lämnat förslaget

därom utan erinran. Några remissinstanser har dock uttalat tvekan

beträffande reformen med hänsyn till det väsentliga undantag från kravet

på bokföringsskyldighet, som en sådan reform skulle innefatta. Utredningen

för översyn av bokföringslagen anser det från borgenärssynpunkt

önskvärt att bokföringslagens bestämmelser gäller även för jordbrukare

men säger sig ännu inte ha kunnat ta definitiv ståndpunkt i denna fråga.

Utredningen föreslår, att jordbrukare skall äga rätt till företagsinteckning

endast på villkor att de underkastar sig bokföringsskyldighet. Under alla

förhållanden bör enligt utredningen övervägas, om man inte skall förbehålla

rätten att ta ut företagsinteckning åt sådana jordbrukare, som underkastar

sig bestämmelserna i förordningen om skyldighet för vissa idkare

av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

I anslutning till ståndpunkten i de sist berörda remissyttrandena har jag

närmare övervägt olika vägar att också i fråga om jordbruk garantera inteckningshavaren

viss möjlighet att följa verksamhetens gång genom studium

av löpande räkenskaper. Ett krav på bokföringsskyldighet enligt lag

som villkor för rätt att ta ut företagsinteckning skulle emellertid innebära

att praktiskt taget alla jordbrukare ställdes utan inteckningsmöjlighet. En

sådan lösning är därför, som kommittén framhåller, otänkbar, i synnerhet

som det inte finns några begränsningar av motsvarande slag när det gäller

jordbrukares rätt att ta ut inteckning enligt lagen om inteckning i jordbruks
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

inventarier. Att ålägga jordbrukare, som tar ut inteckning, en särskild boklöringsplikt,

synes också föra för långt. En sådan ordning skulle innebära

lagtekniska komplikationer. Bokföringslagens regler förefaller också onödigt

stränga för att appliceras på jordbrukare. Dessutom är bokföringslagen f. n.

föremål för översyn, varvid frågan om bokföringsskyldighet för jordbrukare

prövas. Bokföringsutredningens förslag att bygga på förordningen om

skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper

som undantag för taxering innebär en omotiverad anknytning till taxeringsförhållandena

och skulle leda till egendomliga konsekvenser, eftersom

endast några få procent av jordbrukarna hittills övergett den s. k.

kontantprincipen vid taxering till inkomst av jordbruksfastighet och begärt

att bli taxerade enligt bokföringsmässiga grunder. Dessa jordbrukare

är för övrigt inte underkastade straffansvar vid åsidosättande av sin bokföringsskyldighet

och inte heller alt anse som köpmän. Slutligen har övervägts,

att jordbrukaren för att få ta ut inteckning skulle gentemot inteckningshavaren

åta sig att föra böcker i enlighet med de regler som upptagits

i nyssnämnda förordning. En ordning, som förutsätter åtagande mellan

parterna, lämpar sig dock hättre för helt frivillig reglering. Ingenting bör

sålunda hindra att kreditgivaren i låneavtalet som villkor för kredit uppställer

ett krav på viss bokföringsskyldighet, eventuellt sanktionerad genom

en bestämmelse om att fordringen är omedelbart förfallen till betalning vid

åsidosättande av skyldigheten.

Det anförda visar att man stöter på betydande svårigheter vid försök att

i lagen garantera inteckningshavaren möjlighet att via bokföringsskyldighet

utöva kontroll över jordbruksverksamhet. I själva verket torde behovet av

sådan kontroll inte heller göra sig gällande med samma styrka i fråga om

jordbruk som i fråga om företag, där en förändring såväl i verksamhetens

art som i dess lokalisering lätt kan ske. Jag har därför stannat för att godta

kommitténs förslag. Jordbruk bör få intecknas utan hinder av att idkaren

därav inte är bokföringsskyldig enligt lag. Skulle bokföringsutredningens

kommande förslag föranleda att en mer eller mindre begränsad bokföringsskyldighet

införs för jordbrukare kan detta självfallet återverka på den nu

aktuella frågan.

I det följande ämnar jag återkomma till övriga förhållanden som speciellt

rör företagsinteckning i jordbruk.

4. Den inteckningsbara egendomen

Företagsinteckningens värde blir självfallet i hög grad beroende på hur

gränsen dras omkring den lösa egendom, vari förmånsrätten på grund av inteckningen

avses gälla. En förlagsinteckning gäller i företagarens för rörelsen

avsedda lösa inventarier, beträffande industriell rörelse dessutom i

råvaror och produkter samt vid apoteksrörelse även i övriga varor. Vidare

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.1 år tf)(iG

omfattar förlagsinteckning utestående köpeskilling för såld förlagsegendoni.

Som ett led i strävandet att stärka inteckningsinstitutet har det varit eu

naturlig uppgift för förlagsinteckningskommittén att undersöka om inte

den inteckningsbara egendomen kan vidgas att omfatta också andra slag

av lös egendom. Eu sådan åtgärd skulle överensstämma med vissa reformkrav,

som i olika sammanhang framförts av företrädare för näringslivet.

Förlagsinteckningskommittén avvisar till en början tanken att låta företagsinteckningen

omfatta rörelsens alla tillgångar av lös egendoms natur.

En sådan lösning skulle enligt kommittén strida mot syftet med företagsinteckningen,

nämligen att som kreditunderlag kunna utnyttja egendom,

som annars inte alls eller endast med olägenhet kan tillgodogöras för kreditändamål.

Bland remissinstanserna finns inte heller någon förespråkare

för en sådan lösning.

Jag har tidigare berört de risker för den personliga kreditvärdigheten

som kan tänkas vara förenade med vissa av kommittén föreslagna reformer.

Det är givet att dessa risker blir mindre om den inteckningsbara egendomen

begränsas. Bl. a. med hänsyn härtill delar jag kommitténs uppfattning, att

kontanter och tillgångar, som snabbt kan förvandlas i reda pengar, samt

egendom, som utan olägenhet kan pantsättas, inte bör upptas bland inteckningsobjekten.

Banktillgodohavanden samt aktier, obligationer och liknande

värdepapper bör således inte ingå. Självfallet bör inteckningen inte heller

omfatta sådan egendom, för vilken särskilt inteckningsinstitut finns, såsom

tomträtt, vissa fartyg och luftfartyg.

Om man bortser från de nu nämnda slagen av egendom anser sig kommittén

inte från principiell synpunkt böra föreslå några begränsningar i

fråga om den inteckningsbara egendomen. Kommittén avvisar sålunda tanken

att företagsinteckningen bör omfatta endast sådan egendom som i allmänhet

kan antas vara någorlunda konstant till omfattning och värde. I

allmänhet bär remissinstanserna intagit samma ståndpunkt. Jag bortser

i detta sammanhang från vissa detaljer, där avvikande meningar kommer

till synes, i såväl inskränkande som utvidgande riktning. Lagberedningen

har emellertid framhållit att det vore önskvärt med en begränsning av inteckningsobjektets

omfattning, framför allt med hänsyn till den personliga

krediten, men har sagt sig inte säkert kunna avgöra, om en sådan begränsning

kan göras på annat sätt än genom en inskränkning i de enskilda

näringsidkarnas möjligheter att låta en och samma inteckning omfatta flera

rörelser.

Enligt min uppfattning saknas anledning att uppställa någon allmän norm

för begränsning av inteckningsobjekten. Säkerligen kommer det ibland att

inträffa, att vissa slag av egendom, som omfattas av företagsinteckning,

värderas lågt av kreditgivaren och att de därför knappast kommer att i det

enskilda fallet påverka vare sig lånesumma eller lånevillkor. Kreditgivaren

kommer naturligtvis att i sådana fall bortse från den ifrågavarande egendo
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

men. I ett annat fall kan emellertid egendom av samma slag tillmätas ett betydande

värde och det är då förmånligt att den omfattas av inteckningen.

Utgångspunkten vid den närmare prövningen av omfattningen av den intecknade

egendomen bör sålunda vara att, i den mån den personliga kreditvärdigheten

inte därigenom utsätts för speciella risker, också egendom, som

inte är av bestående karaktär, bör ställas till kreditgivarens förfogande inom

inteckningsinstitutets ram. Kreditgivaren får sedan fästa det avseende han

anser sig kunna vid den erbjudna säkerheten. Om den ifrågavarande egendomen

generellt sett har ett påtagligt obeständigt eller svårbestämt Värde

torde den dock inte böra omfattas av företagsinteckningen.

Till lagberedningens synpunkter på frågan om en viss begränsning av

inteckningsobjektet genom förbud mot gemensam inteckning i flera rörelser

ämnar jag återkomma i samband med reglerna om individualisering av intecknad

verksamhet.

Den norm för bestämmandet av inteckningsobjekten, som jag sålunda ansett

mig böra biträda, kan i princip sägas vara ganska extensiv. Om en industriidkare

äger den fastighet, där han utövar sin industriella verksamhet,

kommer dock, som jag tidigare påpekat, företagsinteckningen inte att omfatta

lika stor del av inventarierna som i andra fall. Detta beror på den i

annat sammanhang föreslagna vidsträckta bestämningen av tillbehör till

fastighet, där industriell verksamhet bedrivs. Såväl förlagsinteckningsreformen

som reformen av industritillbehörsreglerna har i hög grad dikterats

av strävandena att till näringslivets fromma öka kreditunderlaget inom den

ram som föreligger i resp. fall. En sådan metod att i görlig mån söka stärka

fastighets- och förlagsinteckningen var och en efter sina förutsättningar synes

ändamålsenlig.

I likhet med kommittén finner jag det nödvändigt att objekten för företagsinteckning

uppräknas i lagen. Med den vidsträckta målsättning, som

kommittén uppställt och som jag delar, blir det möjligt att göra uppräkningen

gemensam för alla slag av näringsverksamhet. Därigenom undviks

besvärliga gränsdragningsproblem och vinns även i övrigt rättstekniska fördelar.

Till inteckningsobjekten bör naturligtvis i första hand hänföras inventarier,

som är lös egendom, olika slag av varor samt andra lösören. Dessutom

bör vissa betydelsefulla nyttjanderätter och vissa slag av fordringar höra till

den egendom, vari företagsinteckning skall gälla, förutsatt att rättigheterna

resp. fordringarna är överlåtbara. Till det närmare bestämmandet av de olika

inteckningsobjekten återkommer jag i specialmotiveringen.

5. Verksamhetens individualisering. Inskrivningsväsendets organisation

En betydelsefull plats i kommitténs reformförslag intar de bestämmelser,

som närmare reglerar identifikationen av den rörelse, inom vilken egendomen

skall tjäna som säkerhet på grund av företagsinteckning. De nuvarande

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år WG6

lagreglerna utmärks såtillvida av en viss stränghet, som den av förlagsinteckning

omfattade rörelsen alltid måste kännetecknas såväl av företagarens

person som av rörelsens art och den kommun inom vilken verksamheten

utövas. Eftersom eu förändring i fråga om något enda av dessa tre kännetecken

anses medföra, att förmånsrätten på grund av inteckningen upphör,

är det uppenbart att de nuvarande individualiseringsreglerna från kreditgivarens

synpunkt kan innebära betydande nackdelar. Om en rörelse flyttas

från den kommun, vilken angetts som kännetecken, till en annan kommun,

anses sålunda rörelsen på den nya platsen inte identisk med den rörelse som

drevs i den förstnämnda kommunen. En förändring av verksamhetens art

ger samma resultat. I fråga om en sådan förändring är det för övrigt uppenbart,

att denna kan ske nästan omärkligt och lätt föranleda gränsdragningsprohiem.

Förlagsinteckningskommittén utgår från det tämligen självklara förhållandet,

att verksamheten även i eu ny lagstiftning måste kännetecknas av

näringsidkarens person, vare sig det är en fysisk person eller en juridisk

person, t. ex. ett bolag eller en förening. Någon generell möjlighet att objektivt,

utan anknytning till personen, känneteckna den rörelse näringsidkaren

driver finns uppenbarligen inte. Mot bakgrund av strävandena att stärka

lörlagsinteckningens ställning i kreditgivarens hand undersöker kommittén

emellertid om man i framtiden bör behålla metoden att känneteckna rörelsen

även genom att ange dess art och lokalisering. Kommittén konstaterar, att

den rådande ordningen minskar inteckningens värde som säkerhet och att

särskilt identifikation genom angivande av verksamhetens art medför problem.

Här nämner kommittén som exempel det fall, att företagaren driver

verksamhet i skilda branscher, vilka i inteckningshänseende på grund av

de nuvarande reglerna måste behandlas som skilda rörelser. Då det ofta

finns gemensamma anordningar av olika slag, t. ex. transportmedel, uppstår

svårigheter att avgöra till vilken av flera rörelser dessa skall hänföras. Kommittén

framhåller sammanfattningsvis, att å ena sidan — till undvikande av

gränsdragningsproblem — en rörelses art bör anges på sådant sätt, att en

tydlig gräns dras i förhållande till annan verksamhet, som företagaren driver,

men att å andra sidan — i kreditgivarens intresse — beskrivningen bör

vara så vidsträckt, att den kan täcka både en mindre ändring i verksamhetens

inriktning och en nystartad verksamhet, som är likartad med den ursprungliga.

Det är uppenbarligen svårt att samtidigt tillgodose dessa motsatta

krav.

1 fråga om kravet på lokalisering av den intecknade rörelsen konstaterar

kommittén att man visserligen genom upprätthållandet av ett sådant krav

kan nå en tydligare gränsdragning än genom angivande av rörelsens art. Den

territoriella begränsningen till kommunen medför emellertid enligt kommitténs

uppfattning ofta en uppdelning av företag, som bör behandlas som en

enhet i inteckningshänseende. Åtskilliga verksamhetsformer är inte alls eller

endast under begränsad tid bundna till viss plats eller visst område. Kommit
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

tén nämner som exempel transportverksamhet samt byggnads- och anläggningsverksamhet

och anser att ett obetingat lokaliseringskrav numera framstår

som föråldrat. I vissa fall skulle inte ens en utvidgning till länet som

lokalt kännetecken ge ett tillfredsställande resultat utan inteckningen borde

omfatta all den verksamhet företagaren utövar inom riket. En generellt

tvingande regel härom anser kommittén likväl olämplig. Det kan ibland vara

fördelaktigt för företagaren att i stället för ett större kreditobjekt äga

tillgång till flera mindre för att kunna erbjuda dem som säkerhet åt olika

långivare. Individualisering endast genom företagarens person skulle dessutom

medföra att varje ny rörelse, som företagaren etablerade eller förvärvade,

kom att omfattas av inteckning i den rörelse han redan drev.

Övervägandena i hithörande frågor föranleder kommittén att framlägga

ett förslag till individualiseringsregler, som i mycket hög grad tar hänsyn

till individuella önskemål. Enligt förslaget skall företagarens person kvarstå

som enda obligatoriska kännetecken på verksamheten. Detta kännetecken

skall efter fritt val kunna kombineras med kännetecken på verksamhetens

art eller på dess lokala anknytning — varvid kommun bör vara det minsta

området — eller på bådadera.

Flertalet remissinstanser har lämnat kommitténs förslag till individualiseringsregler

utan erinran. Några instanser, bland dem bankföreningen, hälsar

förslaget med stor tillfredsställelse och anser att uppmjukningarna i det

nu rådande systemet kan få stor betydelse för företagarnas kreditmöjligheter.

Ett ganska stort antal remissinstanser uttalar emellertid tvekan i fråga

om lämpligheten av en så långtgående liberalisering som den förslaget

inrymmer. Till dessa remissinstanser hör bankinspektionen och advokatsamfundet,

som särskilt vänder sig mot att använda verksamhetens art som

särskiljande kännetecken vid uttagande av inteckningar, samt lagberedningen,

som bl. a. finner det föreslagna systemet alltför komplicerat. Beredningen

föreslår, att man för ändamålet skiljer på juridiska och fysiska personer,

varvid företagsinteckning beträffande juridisk person bör avse all företagets

egendom men inteckning i fråga om fysisk person blott verksamhet

av viss närmare angiven beskaffenhet. Advokatsamfundet anser det tvärtom

otillfredsställande att en företagare skall kunna ta ut skilda företagsinteckningar

i två eller flera av honom bedrivna rörelser, särskilt om dessa drivs

på samma ort och under utnyttjande av viss för rörelserna gemensam egendom.

Enligt min uppfattning talar rent principiellt starka skäl till förmån för

de liberala individualiseringsregler, som kommittén föreslagit. Som jag redan

nämnt är betydande nackdelar från värdesynpunkt förenade med ett

fastlåst individualiseringsmönster. Genom de skilda alternativ, som föreslås

bli ställda till företagarnas och kreditgivarnas förfogande, öppnas större

möjligheter att ordna inteckningsförhållandena efter vad omständigheterna

i det enskilda fallet kräver. På detta sätt skapas en ändamålsenlig flexibili
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 dr 1960

tet. EU totalt förbud mot alt inom skilda rörelser ta ut olika inteckningar

med användande av verksamhetsarten som skiljande kännetecken skulle i

vissa lägen kunna vålla betydande svårigheter för näringsidkaren. Om denne

driver rörelser av mycket olika karaktär inom skilda branscher kan det

vara ett tämligen naturligt önskemål för honom att söka utnyttja egendomen

inom rörelserna som separata kreditunderlag oavsett om rörelserna drivs på

samma ort eller inte. I den mån kreditgivaren blir övertygad om det ändamålsenliga

häri bör möjligheten till särinteckning knappast förmenas näringsidkaren.

Att å andra sidan — i överensstämmelse med lagberedningens

tankegångar, som är diametralt motsatta bankinspektionens och advokatsamfundets

—- förbjuda den enskilde näringsidkaren att ta ut en inteckning,

som omfattar två eller flera olika rörelser, förefaller i allmänhet innebära eu

onödig hämsko på de enskilda parterna i kreditförhållandet. Lagberedningens

förslag att företagsinteckning, som utställs av juridisk person, obligatoriskt

skall omfatta all dess inteckningsbara egendom i riket ter sig av

samma skäl mindre lämpligt. Särskilt för företag inom storindustrien skulle

en sådan ordning kunna innebära betydande nackdelar. Det är inte ovanligt

att storföretagen delar upp de olika produktionsleden mellan skilda fabriker,

var och en av stort värde, och det kan då vara lämpligt att låta egendomen

inom varje fabriksrörelse, där den låter sig särskiljas till art eller

lokalisering, utgöra självständigt underlag för företagsinteckning.

Om verksamhetsarten används som kännetecken torde detta i regel få den

verkan, att inteckningens värde sjunker i förhållande till om kännetecknet

utesluts. En tillräcklig garanti mot att institutet mer allmänt utsätts för

den nu ifrågavarande risken att förlora i betydelse torde emellertid ligga

däri att kreditgivarna sannolikt i erforderlig utsträckning kommer att begära

säkerheten ställd utan sådan begränsning. Kommittén diskuterar de

problem, som kan följa av att företagaren och kreditgivaren kan ha motsatta

intressen när det gäller att bestämma inteckningens omfattning. Det

föreslagna individualiseringssystemet anses rent allmänt äga så stora företräden,

att man inte bör fästa allför stort avseende vid risken för att kreditgivarsidan

såsom den starkare parten skall genomdriva krav på att inteckningen

bär ha obegränsad omfattning, även när detta inte kan anses sakligt

motiverat. Jag delar denna uppfattning.

I ett bestämt hänseende har jag funnit mig böra föreslå ett avsteg från de

av kommittén föreslagna individualiseringsreglerna, nämligen i fråga om

bestämning av det område inom vilket företagsinteckning skall gälla. Kommitténs

förslag innebär ju att företagsinteckning skall kunna omfatta en

företagares verksamhet i hela riket. En förutsättning för genomförandet av

en sådan ordning är att gällande regler om forum för förlagsinteckning ändras

radikalt. F. n. upptas ärende om förlagsinteckning, om rörelsen drivs i

stad med rådhusrätt, av inskrivningsdomaren vid denna, och annars av inskrivningsdomaren

i residensstaden. Skulle det föreslagna individualise
3

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 23

opaginerad Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

ringssystemet införas med bibehållande av nu gällande forumregler skulle

det som kommittén påpekar bli nödvändigt att låta inskrivningsdomarens

behörighet betingas av att den faktiskt drivna verksamheten utövades

inom inskrivningsdomarens område. Principiellt skulle det väl vara möjligt

att låta mantalsskrivningsorten för företagaren eller sätet för bolagets

eller föreningens styrelse vara avgörande. Ett delvis invecklat aviseringsförfarande

skulle emellertid bli nödvändigt vid företagets flyttning mellan skilda

jurisdiktionsområden. I fråga om fysiska personer samt — kanske i speciellt

hög grad — i fråga om handelsbolagen och de ekonomiska föreningarna

skulle med hänsyn till avsaknaden av central registreringsmyndighet likväl

ingen effektiv garanti kunna nås mot i sak oriktiga inteckningsåtgärder,

exempelvis dubbelföringar. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att den

nuvarande judiciella organisationen med lokala inskrivningsdomare ersätts

med en för hela landet gemensam inkrivningsmyndighet. Kommittén föreslår

att Stockholms rådhusrätt skall utgöra denna centrala inskrivningsmyndighet.

Enligt kommitténs uppfattning skulle centraliseringen visserligen

i någon mån försvåra kommunikationen mellan allmänheten och inskrivningsmyndigheten,

men den skulle samtidigt främja en enhetlig rättstillämpning

och en rationalisering av inskrivningsarbetet.

Ett inte ringa antal remissinstanser ställer sig avvisande eller starkt tveksamma

till förslaget om en central inskrivningsmyndighet för hela landet. Med

hänsyn härtill är de också tveksamma i fråga om att avstå från varje krav

på lokalisering av inteckningsobjektet inom det föreslagna individualiseringssystemet.

Flera remissinstanser, som kommerskollegium, statskontoret,

länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands län, lagberedningen och

sparbanksföreningen, finner frågan om en centralisering ofullständigt utredd.

I allmänhet anses nackdelarna av en centralisering överväga fördelarna.

Det hävdas att sammanförandet av inskrivningsärendena till en enda

myndighet erbjuder många praktiska problem. Kommerskollegium finner

det svårt att försvara en åtgärd varigenom exempelvis en jordbrukare i

Skåne eller Norrbotten tvingas vända sig till en myndighet i Stockholm för

att erhålla en företagsinteckning.

Med hänsyn till nackdelarna av en total centralisering av inskrivningsväsendet

har några remissinstanser framlagt egna förslag om hur inskrivningsväsendet

— och därmed delvis individualiseringssystemet — bör vara inrättat.

Statskontoret menar att man i huvudsak bör kunna utgå från det

föreslagna individualiseringssystemet, medan lagberedningen — i anslutning

till vissa redovisade synpunkter på individualiseringen — föreslår en

indelning efter företagens art av juridiska resp. fysiska personer. Kommerskollegium

slutligen föreslår, att inskrivningsväsendet generellt sammanförs

till länsresidensstäderna. Med hänsyn till det centrala register för

aktiebolag, som för hela riket förs hos patent- och registreringsverket, föreslås

att sådana bolag skall äga rätt att ta ut riksomfattande företagsinteck
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år W(>6

ningar, medan övriga företag skall vara hänvisade till resp. län som största

lokaliseringsområde för inteckning.

Det anförda torde visa att en tillfredsställande lösning pa de problem, som

här uppkommer, inte kan nås utan en avvägning mellan olika intressen. Ä

ena sidan slår fördelarna av att kunna ge företagsinteckningen en så stark

ställning som möjligt genom att kunna individualisera verksamheten enbart

via näringsidkarens person. Å andra sidan finns nackdelarna med ett helt

centraliserat inskrivningsväsende — framför allt den i många fall väsentligt

försvårade kommunikationen mellan allmänheten och inskrivningsmyndigheten.

Särskilt för jordbrukarnas del men också för det stora flertalet

enskilda företagare måste det ofta te sig olämpligt att för inskrivningsåtgärder

behöva vända sig till en hela landet omfattande myndighet, allra helst som

man under de första åren efter reformens genomförande — främst med hänsyn

till institutets utvidgning till helt nya kategorier av näringsidkare —

måste räkna med att inskrivningsåtgärderna kräver underhandskontakter

mellan sökandena och vederbörande inskrivningsdomare för ingivande av

kompletterande handlingar. Att märka är också att en central registrering

av alla näringsidkare — inklusive jordbrukare — som tar ut företagsinteckningar,

måste erbjuda stora problem, något som kommittén också medger.

Ökningen av antalet intecknade rörelser får antas bli stor med hänsyn till

att institutet föreslås omfatta helt nya kategorier av företagare. Kommittén

har ansett en två- eller tredubbling av antalet inskrivningsärenden tänkbar,

vilket knappast torde innebära någon alltför djärv uppskattning.

Behovet av att ta ut riksinteckningar torde för övrigt inte med samma styrka

göra sig gällande bland flertalet enskilda företagare, som har sin verksamhet

koncentrerad till viss ort eller viss bygd, som bland de större företag,

vilka vanligen drivs i aktiebolagsform och har sin verksamhet mer

spridd över landet. I fråga om de förstnämnda bör en möjlighet att erhålla

länsomfattande inteckningar vara till fyllest medan i fråga om de senare

möjligheten att ta ut riksinteckningar bör stå öppen.

På grund av vad sålunda anförts anser jag att den av kommerskollegium

föreslagna lösningen är att föredra framför kommitténs förslag. Om parterna

inte bestämmer att kommun skall vara inteckningsområde bör alltså det

län, där näringsidkaren resp. handelsbolaget eller föreningen driver verksamhet,

utgöra geografisk ram för företagsinteckningen. I fråga om aktiebolag

bör emellertid riksomfattande företagsinteckningar kunna uttas hos

inskrivningsdomaren i residensstaden i det län, inom vilket bolagets styrelse

har sitt säte. Ändring i fråga om styrelsens säte införs nämligen i aktiebolagsregistret,

varifrån erforderliga underrättelser till berörda inskrivningsdomare

kan erhållas. Inskrivningshandlingarna kan därefter överflyttas och

någon risk för dubbelföringar uppkommer inte.

Naturligtvis kan fall förekomma, då det i fråga om en enskild företagare

frän kreditsynpunkt skulle ha varit lämpligt att kunna ta ut en riksinteckning,

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Så kan exempelvis vara fallet med företag inom byggnadsbranschen eller

andra branscher med starkt ambulerande verksamhet. I den mån ett sådant

företag driver verksamhet inom flera olika län bör det dock — i likhet med

vad som nu gäller med avseende på verksamhet inom flera kommuner —

inte föreligga något hinder mot att separat länsvis inteckna den verksamhet

som drivs inom de olika områdena. Skulle det i något särskilt fall vara av

utomordentligt stor betydelse för företaget att ta ut riksinteckningar står

möjligheten till aktiebolagsbildning öppen.

6. överlåtelse av intecknad verksamhet

Jag har inledningsvis framhållit, att förlagsinteckningshavarens förmånsrätt

anses upphöra, om den intecknade rörelsen överlåts, och att förlagsinleckningskommittén

sökt finna ett sätt att stärka inteckningshavarens ställning

i en sådan situation. F. n. har inteckningshavaren endast möjligheten

att kräva omedelbar betalning för den intecknade fordringen, även om denna

inte är förfallen, och att vid konkurs eventuellt bringa överlåtelsen att återgå

med stöd av konkurslagens återvinningsregler. Dessa åtgärder förutsätter

att inteckningshavaren snabbt får kännedom om överlåtelsen. Annars

föreligger risk för rättsförlust.

Med anledning av vissa önskemål som framförts om ett bättre skydd för

inteckningshavaren diskuterar kommittén till en början möjligheten att låta

förlagsinteckningen, oavsett överlåtelsen, fortfarande gälla i rörelsen på

samma sätt som en fastighetsinteckning besvärar fastigheten oavsett byte

av ägare. Såsom kommittén framhåller är denna tanke dock svår att förverkliga.

Den förutsätter i princip ett system där själva rörelsen — och därmed

den till denna knutna egendomen — kan identifieras utan samband med

viss person. Jag har tidigare framhållit att en sådan ordning knappast kan

genomföras i praktiken. En regel om skyldighet för förvärvaren att underrätta

inskrivningsdomaren om överlåtelsen är visserligen tänkbar, men tvekan

inställer sig i fråga om hur en sådan bestämmelse bör sanktioneras. Eu

skyldighet för förvärvaren att personligen svara för den intecknade fordringen,

om han åsidosätter sin anmälningsplikt, skulle enligt kommitténs

mening föra alltför långt. Om rörelsen överläts till någon, som redan drev

en intecknad rörelse, skulle för övrigt inteckningskollision kunna inträffa.

Inteckning i den förvärvade rörelsen borde då vika för inteckning i förvärvarens

ursprungliga rörelse. Till det nu anförda skulle komma de rent inskrivningstekniska

problemen, vilka med hänsyn till de bristande möjligheterna

att objektivt identifiera rörelserna måste antas bli betydande. I likhet

med kommittén finner jag denna väg att stärka inteckningshavarens ställning

oframkomlig.

Kommittén diskuterar i fortsättningen möjligheten att föreskriva skyldighet

för köparen av intecknad rörelse att nedsätta köpeskillingen hos läns
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

styrelsen för att tillgodose inteckningshavare. Också mot en sådan ordning

anförs flera argument, bl. a. att denna möjlighet inte skulle kunna användas

när vederlaget utgörs av annat än pengar eller när vederlag inte utgår. Kommittén

stannar i stället för att föreslå lösningen, att den egendom som ingår i

överlåtelsen och är föremål för inteckning skall fortsätta att häfta för denna

i förste förvärvarens hand under eu övergångstid av ett halvt år. Eu till de

konkreta föremålen begränsad förmånsrätt avses sålunda bestå, fastän föremålen

övergått i annans ägo. Eftersom den föreslagna regeln innebär alt de

förvärvade föremålen belastas av eu s. k. tyst förmånsrätt måste den som

överväger att ta emot företagsinteckning som säkerhet undersöka om företagaren

förvärvat sin rörelse inom sådan tid alt egendomen kan vara besvärad

av inteckning på grund av förre innehavarens medgivande. En sådan

undersökning är dock lätt att göra med hjälp av handelsböckerna. På samma

sätt hör enligt kommittén den som ämnar förvärva en rörelse undersöka

om denna besväras av företagsinteckning, exempelvis genom ett gravationsbevis.

Kommittén antar att överlåtelse normalt inte skall komma till stånd

utan att inteckningarna i samband därmed dödas eller inteckningshavaren

avstår från sin rätt mot förvärvaren.

De flesta remissinstanserna har ställt sig positiva till förslaget eller lämnat

det utan erinran. Några remissinstanser, såsom bankinspektionen, kommerskollegium

och Kooperativa förbundet, är emellertid kritiska mot att eu tyst

förmånsrätt skapas i förhållande till den förste förvärvaren. Bankinspektionen

påpekar, att den tysta förmånsrätt i fast egendom, som tillkommer

inteckning för ogulden köpeskilling, inneburit vissa nackdelar för kreditinrättningarna.

Kommerskollegium hävdar att de föreslagna reglerna är ägnade

att skapa osäkerhet och orsaka rättsförluster inom näringslivet. Framför

allt måste det ofta bli svårt att avgöra vilken egendom som efter en överlåtelse

avses med förmånsrätten. Med hänsyn till att det varit kommitténs

avsikt att skapa en ordning, som driver parterna att i eget intresse trätfa

uppgörelser och därmed undanröja tänkbara osäkerhetstillstånd, och eftersom

de föreslagna reglernas verkan är tidsbegränsad vill kollegium dock

inte motsätta sig förslaget. Kooperativa förbundet slutligen anser att förslaget

rent principiellt innebär så genomgripande avsteg från den klara

gränsdragning mellan panträtt och förmånsrätt, som nu gäller, att det är

tveksamt om man bör godta förslaget. En person, som i god tro förvärvat

viss egendom, kan till följd av förslaget tvingas avstå därifrån, vilket anses

vara något för vår rättsordning helt nytt.

Det kan inte förnekas att kommitténs förslag om en s. k. tyst förmånsrätt

i lös egendom efter överlåtelse är tämligen radikalt och kan skapa viss

rättsosäkerhet. De med förslaget förknippade riskerna för den allmänna

omsättningen måste dock bedömas som mycket små. Först och främst bör

man hålla i minnet, att förslaget endast tar sikte på sådana fall då en hel

rörelse eller eventuellt en viss verksamhetsgren överlåts. Det är alltså fråga

opaginerad Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

om transaktioner av i allmänhet betydande storleksordning, där del för parterna

är minst lika naturligt som vid fastighetsköp att föra ingående köpeförhandlingar.

Själva förmånsrätten avses dessutom bli begränsad till sin

verkan både i fråga om egendomen och tiden. Det kan visserligen sägas, att

det ibland kan vara svårt att avgöra vilken egendom som avses med förmånsrätten,

särskilt om nagon tid hunnit förflyta efter överlåtelsen. Den

väsentliga betydelsen hos de föreslagna reglerna ligger emellertid i att de

främjar uppgörelser mellan förvärvare och inteckningshavare redan i samband

med överlåtelsen. Därigenom undviks tillstånd av osäkerhet och inteckningsinstitutet

förstärks. Det torde därför vara riktigt, som kommittén

förmodar, att reglerna blott sällan kommer att behöva tillämpas. Om

de i allmänhet kommer att verka därhän, att inteckningsförhållandena saneras

i samband med överlåtelserna, måste detta emellertid anses vara en

så stor vinning, att eventuella nackdelar som i enstaka fall kan uppkomma

på grund av den föreslagna ordningen mer än väl uppvägs. Även kommerskollegium

synes i sitt remissyttrande ha resonerat efter nu angivna linjer.

Ettersom förmånsrätten inte avses omfatta annat än de överlåtna föremålen

bör inteckningen i enlighet med kommittéförslaget medföra företräde

till betalning framför inteckning i rörelse, som förvärvaren driver vid tiden

för förvärvet. Den som har inteckning i denna rörelse har i allmänhet saknat

anledning att räkna med den förvärvade egendomen. Vidare bör den på

inteckningen grundade rätten, såsom kommittén föreslår, gälla endast så

länge den sålda egendomen tillhör förste förvärvaren. Att utsträcka den

tysta förmånsrätten till senare förvärv kan inte anses lämpligt. Bankinspektionen

framhåller visserligen att den trygghet, som avses följa med den föreslagna

ordningen, med hänsyn härtill måste bli av tvivelaktigt värde. Om

köparen använder sig av en bulvan, som först förvärvar den intecknade rörelsen,

mister inteckningshavaren sin säkerhet. Denna synpunkt kan naturligtvis

inte helt frånkännas betydelse. I likhet med kommittén vill jag emellertid

uttala förhoppningen, att man skall kunna komma till rätta med bulvanfallen

i rättstillämpningen. Bortsett från sådana fall torde det vara sällsynt

med tlera törvärv av en och samma rörelse under en så begränsad tidrymd,

som det här kan bli fråga om.

Förslaget om eu begränsning till ett halvt år av den tid, under vilken förmånsrätten

skall bestå i den överlåtna egendomen, har föranlett kritik från

vissa remissinstanser. Försäkringsbolagens riksförbund samt några handelskammare

anser, att den föreslagna tiden är allför kort med hänsyn till att

några särskilda publicitetsregler inte är uppställda. I stället föreslås en ettårstrist.

En sådan förlängning stärker ytterligare inteckningshavarens ställning.

Jag ansluter mig därför till ändringsförslaget men vill framhålla att

detta i vissa fall kan innebära en något ökad risk för osäkerhetstillstånd. En

väsentlig fördel med en ettårsregel ligger emellertid i de ökade möjligheterna

för inteckningshavaren att få kännedom om en överlåtelse. Normalt

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1960

kommer åtminstone eu ränteförfallodag att infalla under den tid fristen

löper. Även sannolikheten för att ett bokslut skall finnas tillgängligt ökar.

Vid remissbehandlingen har frågan väckts huruvida inte den föreslagna

förmånsrätten bör omfatta också dcL tall då intecknad verksamhet flyttas

till eu plats utanför det område, som inteckningen avser. Rent principiellt

kan måhända visst fog anses föreligga för en sådan utvidgning men den är

inte väl förenlig med den föreslagna ordningen beträffande individualisering

av intecknad rörelse. För att vara säker på att egendom i viss rörelse,

som skall startas eller som nyligen startats inom ett område, inte belastas

av förmånsrätt på grund av äldre inteckning, som uttagits inom annat område,

måste långivaren undersöka, om den nystartade rörelsen inte i verkligheten

utgör eu rörelse som flyttats från annan plats. En sådan undersökning

skulle i praktiken kunna visa sig svår att göra. Den tidigare påtalade

viktiga allmänt tvisteförebvggande verkan av de föreslagna reglerna om inteckningsrättens

bestånd skulle för övrigt inte kunna komma till uttryck

i »flyttningsfallen». Jag anser mig med hänsyn till det anförda inte kunna biträda

den föreslagna utvidgningen av reglernas tillämpningsområde.

Kommittén har till särskild behandling tagit upp vissa problem, som för

företagsinteckningens vidkommande kan följa med bruket att inom koncerner

låta ett dotterbolags verksamhet skötas i dess eget namn men för

moderbolagets räkning. Moderbolaget är då ofta ägare till omsättningstillgångarna,

medan dotterbolaget äger vissa anläggningstillgångar. Eftersom

förhållandet mellan moder- och dotterföretagen i mycket erinrar om kommission,

brukar dotterbolag av denna typ kallas kommissionärsbolag. Enligt

kommittén bör i inteckningshänseende både moderbolaget och dotterbolaget

utan någon särskild lagregel betraktas som företagare med avseende på den

rörelse, som drivs i dotterbolagets namn. Med tillämpning av de vanliga reglerna

bör då en inteckning kunna tas ut i vartdera företaget och därigenom

omfatta all egendom i den gemensamma verksamheten av karaktär att kunna

besväras av företagsinteckning.

De av kommittén härvidlag lämnade synpunkterna har i allmänhet lämnats

utan erinran av remissinstanserna. Kooperativa förbundet framhåller

emellertid, att ett uttagande av dubbla företagsinteckningar inte passar för

den situation, som föreligger när förhållandet mellan moder- och dotterföretag

grundar sig på ett arrendeavtal. I sådana fall är det naturligt att företagsinteckning

tas ut endast i moderföretagets—arrendatorns namn.

Om inte några särskilda regler uppställs beträffande företagsinteckning i

moder- och dotterföretag, som är förenade genom kommissionärs- eller arrendeavtal,

kan båda företagen såsom juridiska personer ta ut separata företagsinteckningar,

under förutsättning att de anses driva näringsverksamhet.

En annan sak är att kreditgivaren, med hänsyn till att de inbördes egendomsförhållandena

mellan moder- och dotterföretagen kan vara svåra att

överblicka, kan tänkas vilja ha säkerhet i den egendomsmassa, som företa
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

gen tillhopa förfogar över, och därför begär att få ta ut inteckningar i båda

företagen. Dessa inteckningar kan sedan läggas som säkerhet för ett och

samma lån. En särskild reglering i lag av hithörande spörsmål förefaller med

hänsyn till det anförda obehövlig.

7. Förmånsrätt vid utmätning

Såsom tidigare antytts har kommittén föreslagit att företagsinteckning

skall medföra förmånsrätt inte såsom förlagsinteckning bara i konkurs

utan också vid utmätning. En sådan utvidgning av inteckningsrätten

skulle innebära att denna på en viktig punkt jämställdes med panträtt.

Detta skulle spela en betydelsefull roll för institutets anseende. Kommittén

påpekar att, om en oprioriterad borgenär får utmätning i intecknad egendom,

det kan visa sig att enda möjligheten för inteckningshavaren att skydda sig

är att begära företagaren i konkurs. En sålunda framtvingad konkurs kan

ofta komma olämpligt också för inteckningshavaren. Om denne däremot

har förmånsrätt vid utmätning torde utmätning av intecknad egendom för

oprioriterad eller sämre prioriterad fordran betraktas som lönlös.

Kommittén har närmare granskat vissa argument, vilka i samband med

1932 års reform av förlagsinteckningsinstitutet anfördes mot att låta inteckningshavare

få förmånsrätt vid utmätning. Bl. a. framhölls då att, för

att en oprioriterad borgenär skulle kunna få betalning genom utmätning, så

stor del av egendomen måste utmätas, att både inteckningen och utmätningsfordringen

täcktes av köpeskillingen. Detta kunde leda till utmätning och

försäljning av förlagsegendomen i dess helhet eller större delen därav, ofta i

strid mot både inteckningshavarens och gäldenärens intressen. Dessutom

skulle en sådan utvidgning av förmånsrätten innebära en beskärning av gäldenärens

möjligheter att erhålla kredit utan säkerhet. Till bemötande av

dessa argument uttalar kommittén, att det kan ifrågasättas att vägra inteckningshavaren

betalningsrätt vid utmätning i sådana fall då borgenären

visar att återstoden av den intecknade egendomen täcker inteckningshavarens

fordran. Ett sådant undantag torde emellertid enligt kommitténs mening

inte få någon större praktisk betydelse. En oprioriterad borgenär har

för övrigt andra möjligheter att tvinga fram betalning än genom att söka utmätning;

bl. a. kan han göra konkursansökan. Företagarnas möjligheter att

tå personlig kredit bör enligt kommittén inte påverkas nämnvärt av att

förmånsrätt införs för företagsinteckning vid utmätning.

Remissyttrandena beträffande förslaget om förmånsrätt vid utmätning är

övervägande positiva. Advokatsamfundet anser emellertid önskvärt att förmånsrätten

får gälla även vid underhandsawecklingar av rörelse under förutsättning

att avvecklingen sker under betryggande former. Några remissinstanser,

framför allt lagberedningen, tar upp olika exekutionsrättsliga problem,

som torde uppkomma i samband med den föreslagna reformen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

73

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Kommitténs förslag om förmånsrätt också vid utmätning tillgodoser ett

gammalt önskemål. Förslaget innebär enligt min mening en viktig förstärkning

av inteckningsinstitutet utan att samtidigt medföra alltför stora praktiska

nackdelar. Liksom i fråga om reglerna om inteckningsrättens bestånd

vid överlåtelse kommer verkan av förmånsrättens utvidgning sannolikt

främst att ha psykologisk betydelse. Som kommittén påpekar kan det väntas

att utmätning av intecknad egendom inte kommer att behöva ske i någon

större utsträckning. De komplikationer i det exekutiva förfarandet, vilka

får antas bli en oundviklig följd av reformen, bör därför inte heller bli

särskilt besvärande.

Frågan om förmånsrättens betydelse vid underhandsaweckling av intecknad

rörelse inrymmer problem av allmänt konkursrättslig art och torde

komma att uppmärksammas vid den pågående översynen av konkurslagstiftningen.

Som jag inledningsvis antytt ämnar jag senare framlägga förslag till ändringar

i gällande exekutiva och processuella regler, vilka blir nödvändiga

bl. a. med hänsyn till den föreslagna utvidgningen av förmånsrättens verkan.

Förslaget härom kommer att framläggas samtidigt med förslag till de

ändringar i samma hänseenden, som betingas av att begreppet fast egendom

och vad därtill hör avses få ett delvis nytt innehåll.

8. Företagsinteckning i jordbruk

I likhet med kommittén har jag uttalat, att flera skäl talar för att möjligheten

att ta ut företagsinteckning bör stå öppen även för jordbrukare.

Remissinstanserna har i allmänhet inte haft något att erinra mot en sådan

lösning. Jag har också anslutit mig till förslaget att beträffande jordbrukare

frångå det för näringsidkare i allmänhet uppställda kravet på bokföringsskyldighet.

Den gällande lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier har utnyttjats

i ganska begränsad utsträckning. Enligt en av kommittén lämnad

uppgift utgjorde antalet intecknade inventariebestånd hösten 1962 omkring

17 000. För jämförelse må nämnas, att sammanlagda antalet brukningsenheter

med mer än 2 ha åker år 1961 utgjorde omkring 250 000.

Vid uttagande av inventarieinteckning i ett jordbruk måste detta alltid

individualiseras genom angivande av den fastighet där jordbruket utövas.

Inteckningen förlorar därför sin verkan, om de för jordbruket avsedda inventarierna

flyttas till annan fastighet. Om lagstiftningen om inventarieinteckning

ersätts med den nu föreslagna lagstiftningen om företagsinteckning

kan de av mig förordade individualiseringsreglerna komma att innefatta

en viss förstärkning av jordbrukarnas kreditmöjligheter bl. a. genom

att risken för att inteckningsrätten går förlorad till följd av flyttning blir

mindre. Inventarieinteckning avser huvudsakligen jordbruksinventarier och

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 23

opaginerad Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

utestående köpeskilling. Den egendom, som vid företagsinteckning avses utgöra

kreditunderlag, omfattar betydligt mera. Också utvidgningen i fråga om

inteckningens töremål kan få en positiv inverkan på inteckningens värde.

Även i övriga hänseenden, där företagsinteckningen innebär en förbättring

av kreditmöjligheterna, bör jordbrukarna kunna dra nytta därav på

grund av den nya lagstiftningen. Kommittén erinrar om den förstärkning av

säkerheten, som följer av förslaget att rätt på grund av företagsinteckning

skall bestå mot den som förvärvar intecknad egendom genom lösöreköp och

i viss utsträckning också mot den som övertar sådan egendom i samband

med förvärv av verksamheten samt att företagsinteckning skall medföra förmånsrätt

vid utmätning. Dessutom framhåller kommittén att vissa gränsdragningsproblem

kan undvikas genom att lagstiftningen blir enhetligt gällande

för jordbrukare liksom för andra företagare.

För att reglerna om företagsinteckning skall kunna göras tillämpliga på

jordbruk lörutsätts att lagstiftningen om viss panträtt i spannmål samt om

viss panträtt i spånadslin och hampa upphävs. Så kan ske utan olägenhet,

eftersom båda lagarna kommit att tillämpas i mycket ringa omfattning.

Några remissinstanser har tagit upp vissa för jordbruket speciella problem,

som sammanhänger med bestämmandet av den inteckningsbara egendomen.

Till dessa detaljfrågor återkommer jag i specialmotiveringen.

På grund av vad jag sålunda anfört om grunderna för en reform av förlagsinteckningsinstitut

har inom departementet upprättats förslag till lag

om företagsinteckning. Detta lagförslag föranleder vissa följdändringar i

annan lagstiftning. Samtidigt har därför inom departementet upprättats

förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken, förslag till

lag om ändring i förordningen den 20 november 18)5 (nr 50 s. 1) i avseende

på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

samt förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april

1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling.

Jag anhåller att nu få till närmare behandling uppta dessa lagförslag som

torde få fogas som bilaga 1—4 vid protokollet i detta ärende. Förlagsinteckningskommitténs

förslag torde få biläggas som bilaga 5.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

75

VI. Specialmotivering

Förslaget till lag om företagsinteckning

Allmänna bestämmelser

1 §•

Enligt denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 1 § i kommittéförslaget,

må efter medgivande av näringsidkare inteckning till säkerhet för

fordran meddelas i hans näringsverksamhet. Sådan inteckning kallas företagsinteckning.

Kommittén

Kommittén använder beteckningen företagare för den som skall äga rätt

att medge företagsinteckning i sin näringsverksamhet. Begreppet företagare

avses ha samma innebörd som begreppet näringsidkare. Det skall alltså

omfatta var och en som driver näringsverksamhet. Kommittén medger att

uttrycket näringsidkare är det vanliga i författningar men anser att benämningen

företagare är att föredra av språkliga skäl.

Enligt förslaget utgör själva näringsverksamheten föremål för inteckning,

inte den till verksamheten knutna egendom, vilken utgör det egentliga

objektet för inteckningsrätten. Kommittén anser att denna terminologi innebär

flera praktiska fördelar. Inteckningsbeslut och gravationsbevis kan

avfattas enklare. Även i lagtekniskt hänseende vinns fördelar.

Remissyttrandena

Kooperativa förbundet har vänt sig mot användningen av beteckningen

företagare i lagen. Enligt förbundets mening bör denna beteckning ersättas

med beteckningen näringsidkare. Till stöd härför anför förbundet följande.

Det bör här framhållas, att i förarbetena till nu gällande namnlag av

den 11 oktober 1963 anknöt namnrättskommittén till det i varumärkeslagen

använda näringsbegreppet (namnrättskommitténs betänkande SOU 1960 : 5

s. 172) och detta synes icke ha mött invändning vid den fortsatta behandlingen

av lagförslaget i departement och riksdag. Varumärkeslagens näringsidkarebegrepp

har enligt vad styrelsen erfarit antagits jämväl av firmautredningen

för dess blivande förslag till firmalag, och där kommer också

beteckningen näringsidkare och icke beteckningen företagare att ingå i

lagtexten. Samma inställning lär finnas hos den kommitté, som verkställer

utredningen beträffande lagstiftningen om illojal konkurrens.

I detta sammanhang bör uppmärksammas, att i 1953 års konkurrensbegränsningslag

användes beteckningen företagare. Där har dock begrep
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

pet företagare givits en annan innebörd än begreppet näringsidkare enligt

varumärkeslagen. Konkurrensbegränsningslagens företagarebegrepp har

nämligen uttömmande specificerats i § 26 i lagen och är betydligt snävare

än varumärkeslagens. Därest man nu i ifrågavarande inteckningslag

skulle använda beteckningen företagare och icke beteckningen näringsidkare.

föreiigger avsevärda risker för ovisshet och missförstånd till följd avförväxling

med konkurrensbegränsningslagens speciella företagarebegrepp.

Förbundet anser att termen förlagsinteckning bör bibehållas, särskilt om

termen företagare utbyts mot beteckningen näringsidkare.

Sparbanksföreningen, jordbrukskasseförbundet och lantbruksförbundel

är kritiska mot kommitténs förslag att låta företagsinteckningen formellt

omfatta själva näringsverksamheten och inte den därtill knutna egendomen.

Föreningen anser det juridiskt riktiga vara att, såsom i gällande

lagstiftning, ange egendomen som föremål för inteckning. Detta synes bättre

överensstämma med de verkliga förhållandena, särskilt i den situation

som uppkommer vid överlåtelse av verksamheten. De båda förbunden anser

sig inte kunna finna några fördelar med den av kommittén föreslagna

lösningen.

Lagberedningen förutsätter, att företagsinteckning skall kunna meddelas

också på ansökan av företagaren själv, alltså innan någon fordran uppkommit.

Departementschefen

Kommittén avser att begreppet företagare skall ha samma innebörd som

begreppet näringsidkare enligt varumärkeslagen den 2 december 1960 Ur

644). I denna lag förstås med näringsidkare var och en som yrkesmässigt

driver verksamhet av ekonomisk art (jfr prop. 1960: 167 s. 39 och 48). Kooperativa

förbundets anmärkningar mot att använda beteckningen företagare

i lagen om företagsinteckning förefaller berättigade. Det är självfallet avvikt

att man så långt det är möjligt använder samma beteckning för utövare

av näringsverksamhet i all lagstiftning inom näringsrätten och därtill

gränsande områden. Jag har därför i lagförslaget utbytt termen företagare

mot termen näringsidkare. Någon anledning att därför avstå från att

beteckna den nya inteckningen som företagsinteckning anser jag inte föreligga

Som jag tidigare anfört skiljer sig den nu föreslagna inteckningen så

avsevärt från förlagsinteckningen, att en ändring av beteckningen i förhållande

till den nuvarande är motiverad.

Kommitténs förslag att företagsinteckningen formellt skall meddelas i

själva näringsverksamheten, trots att föremålet för förmånsrätten utgörs

av den till verksamheten knutna egendomen, är ägnat att underlätta det

praktiska hanterandet av inteckningarna och inger enligt min mening inte

några farhågor för missförstånd eller tvister. Det kan visserligen göras

gällande, att en direkt anknytning till egendomen bättre överensstämmer

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1960

med vissa regler, som avses gälla vid överlåtelse av verksamheten, men i

övrigt torde fördelarna med det föreslagna systemet betydligt överväga

nackdelarna.

Lagberedningen har förutsatt, att näringsidkaren skall kunna erhålla företagsinteckning

utan att visa att eu fordran föreligger. Praktiska skäl talar

för en sådan ordning. Rättsläget är också detsamma på tastighetsinteckningsväsendets

område. Om en fordringshandling inges, som är törsedd med

vederbörligt inteckningsmedgivande, bör det alltså inte ankomma på inskrivningsdomaren

att söka utröna, huruvida något skuldförhållande redan

etablerats.

2 §■

Paragrafen motsvarar 2 § i kommittéförslaget och innehåller bestämmelserna

om bokföringsskyldighet som villkor för rätt att medge företagsinteckning.

Frågan om vem som är bokföringsskyldig regleras i bokföringslagen.

Kommittén

Enligt förslaget får näringsverksamhet i regel intecknas endast om näringsidkaren

är bokföringsskyldig enligt lag. För en näringsidkare som är

fysisk person innebär bestämmelsen att, om han driver dels verksamhet

som enligt bokföringslagen föranleder bokföringsskyldighet, dels verksamhet

som inte medför sådan skyldighet, inteckning får meddelas även i den

inte bokföringspliktiga verksamheten. Inteckning får t. o. m. fastställas att

omfatta endast denna. Denna ståndpunkt motiverar kommittén på följande

sätt.

En begränsning till enbart bokföringspliktig verksamhet skulle icke vara

väl förenlig med de föreslagna reglerna om individualisering av intecknad

verksamhet och även i övrigt medföra nackdelar. Enligt dessa regler skall

individualisering kunna ske utan angivande av verksamhetens art. En ändring

i fråga om arten blir då utan inverkan på inteckningsrätten. För att

en viss verksamhet skall vara bokföringspliktig måste den emellertid tillhöra

någon av de i bokföringslagen uppräknade verksamhetsarterna. Om

inteckning begränsades till bokföringspliktig verksamhet, skulle en ändring

i fråga om arten varigenom verksamheten upphörde att vara bokföringspliktig

föranleda inteckningsrättens utslocknande. Vidare skulle -— enär

i vissa fall bokföringspliktig verksamhet måste vara av viss omfattning —

en ändring i fråga om verksamhetens omfattning kunna få samma följd.

— Även beträffande icke bokföringspliktig verksamhet tillgodoses i någon

mån synpunkten att bokföring bör finnas som underlag för inteckningshavarens

övervakning av den intecknade rörelsen. Enligt bokföringslagen

behöver visserligen sådan verksamhet icke redovisas i den löpande bokföringen,

men den egendom som hör till verksamheten måste, liksom all

annan företagaren tillhörig egendom, upptagas i inventarium och balansräkning.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Kommittén har från bokföringskravet undantagit jordbruk, skogsbruk

eller djuruppfödning». Med jordbruk avser kommittén jordbruk i egentlig

bemärkelse, dvs. åkerbruk och vad som har samband därmed. Som jordbruk

räknar kommittén enligt uttryckligt stadgande också binäring till

jordbruk. Detta uttryck bör enligt kommitténs mening tolkas med stöd av

2 § bokföringslagen, där med binäring till jordbruk avses endast rörelse

som går ut på att uteslutande utnyttja alster och naturtillgångar från den

fastighet där jordbruket drivs.

Remissyttrandena

Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt och lagberedningen ifrågasätter om

man över huvud kan uppställa ett krav på bokföringsskyldighet om man

vill behålla regeln att näringsidkare, som driver både bokföringspliktig och

inte bokföringspliktig rörelse, skall kunna inteckna den sistnämnda rörelsen.

Utredningen för översyn av bokföringslagen behandlar detta problem

närmare och anför därvid.

Väl förhåller det sig så med nuvarande bokföringslagstiftning, att en

fysisk person, som är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen, i sitt inventarium

och sin balansräkning varje år måste redovisa såväl tillgångar

som skulder, oavsett om de ingår i den verksamhet, som har medfört bokföringsskyldigheten,

eller ej; i den löpande bokföringen behöver han emellertid

icke redovisa annan verksamhet än den, som föranlett bokföringsskyldigheten.

Visserligen är det värdefullt för en borgenär att en gång årligen

kunna få en samlad överblick över gäldenärens ställning; utan löpande

bokföring blir det dock ej möjligt att följa gäldenärens transaktioner

med sin egendom. Även det straffrättsliga skyddet blir begränsat, om

gäldenären vet sig vara fri från redovisningsskyldighet för egendom utanför

den bokföringspliktiga verksamheten. För att undanröja dessa olägenheter,

som synes vara betingade av kommitténs föreslagna regler för individualisering

av den intecknade verksamheten, skulle man kunna tänka

sig att man i lagen om företagsinteckning föreskreve, att en gäldenär, som

begagnade sig av rätten till företagsinteckning, bleve skyldig att låta sin

bokföring omfatta även den verksamhet, som företagsintecknades, oavsett

om denna verksamhet i och för sig vore av beskaffenhet, att den medförde

bokföringsskyldighet. En sådan utformning av lagen skulle visserligen

medföra, att man finge bestämmelser om bokföringsskyldighet utanför

bokföringslagen, men denna nackdel torde icke medföra några lagtekniska

komplikationer, eftersom gäldenären redan vore bokföringsskyldig enligt

bokföringslagen.

De skäl, som sålunda talar för att en gäldenär skall åläggas att låta

den löpande bokföringen omfatta den intecknade verksamheten, kan med

än större kraft åberopas till stöd för åsikten att gäldenären ålägges bokföringsskyldighet,

så länge inteckning finnes i verksamheten. Med den

utformning av företagsinteckningslagen, som kommittén föreslagit, finnes

risk för att gäldenärens bokföringsskyldighet upphör, sedan inteckningen

sökts; därmed skulle gäldenären vara fri från all redovisningsskyldighet

och det skulle i efterhand bli mycket svårt att rekonstruera gäldenärens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år li)t>6 79

affärstransaktioner. Vådan av ett sådant tillstånd behöver knappast understrykas.

Bokföringsutredningen har som nämnts föreslagit, att rätten till företagsinteckning

bör förbehållas sådana jordbrukare, som underkastat sig bestämmelserna

i 1951 års förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk

eller skogsbruk alt föra räkenskaper som underlag för taxering. Utredningen

framhåller att med jordbruk i denna förordning förstås detsamma som enligt

kommunalskattelagen, där man i 21 § till intäkt av jordbruk med binäringar

hänför bl. a. intäkt genom löpande försäljning av levande inventarier,

som kommit ägare eller brukare av jordbruksfastighet till godo. Man

synes alltså under begreppet jordbruk ha inkluderat djuruppfödning i den

mån denna skett på jordbruksfastighet. Endast sådana djuruppfödare bör

enligt utredningens mening jämställas med jordbrukare i det avseende varom

nu är fråga. Det saknas anledning att utsträcka inteckningsrätten till

andra än sådana som hittills kunnat begagna sig av lagen om inteckning i

jordbruksinventarier. Utredningen föreslår därför, att ordet »djuruppfödning»

skall utgå samt begreppet jordbruk användas i sin vidsträckta betydelse.

Av liknande skäl anser utredningen, att även ordet »skogsbruk» kan

utgå. Utredningen kommenterar detta på följande sätt.

Väl förekommer orden jordbruk och skogsbruk vid sidan av varandra i

nyssnämnda 1951 års förordning och samma är förhållandet i kommunalskattelagen,

där »intäkt av jordbruk» och »intäkt av skogsbruk» förekommer

såsom två underrubriker till »inkomst av jordbruksfastighet». Men i

båda nu nämnda fall föreligger den begränsningen, att verksamheten skall

utövas av ägaren eller brukaren till jordbruksfastigheten. Det kan således

icke vara frågan om sådan verksamhet som utövas av annan, t. ex. av den,

som köper avverkningsrätt till skog och sedan säljer timret. I det senare

fallet torde det vara fråga om yrkesmässig rörelse och då föreligger — enligt

1 § bokföringslagen jämfört med 2 § samma lag — bokföringsskyldighet,

om verksamheten bedrives med biträde av fler än »make och barn under

sexton år samt två andra personer». Föreligger bokföringsskyldighet,

finnes rätt till företagsinteckning till följd av huvudstadgandet i lagförslagets

2 §, varför ett särskilt omnämnande icke behöver ske. I det fall åter,

då fråga är om verksamhet, som bedrives av annan än ägare eller brukare

av jordbruksfastighet, men denna verksamhet är av så ringa omfattning att

bokföringskyldighet icke föreligger enligt bokföringslagen, bör icke heller

rätt till företagsinteckning finnas, eftersom 1951 års förordning icke kan

göras tillämplig på vederbörande.

Sveriges lantbruksförbund konstaterar samma förhållanden med avseende

på begreppen skogsbruk och djuruppfödning som bokföringsutredningen.

Departementschefen

Som villkor för rätt att ta ut företagsinteckning har uppställts krav på

bokföringsskyldighet. Bokföringskravet motiveras med inteckningshavarens

intresse av att via handelsböckerna kunna följa den intecknade verksam
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

hetens ekonomiska utveckling men också av behovet av en viss begränsning

av de inteckningsbcrättigades krets. Mot bakgrund av syftet med bokföringskravet

är det måhända inte ägnat att förvåna, att vissa remissinstanser ställt

sig avvisande till kommitténs ståndpunkt, att en näringsidkare, som driver

dels bokföringspliktig verksamhet, dels verksamhet, där han inte är bokföringsskyldig,

skall ha rätt att ta ut en inteckning som omfattar den senare.

Kommittén har motiverat sin ståndpunkt härvidlag med påståendet att

den föreslagna lösningen är nödvändig med hänsyn till det system för individualisering

av intecknad verksamhet, som kommittén förordat. Häri synes

man också böra ge kommittén i huvudsak rätt. Ett krav på att endast sådan

rörelse skall få intecknas, i vilken näringsidkaren är bokföringsskyldig vid

utövandet, torde förutsätta en artbestämning vid individualiseringen. Fördelarna

av att kunna inteckna all näringsverksamhet, som drivs eller kominer

att drivas inom ett län, utan angivande av arten synes vara så stora att man

inte bör inkräkta på denna ordning utan mycket vägande skäl. Sådana föreligger

enligt min mening inte, såvitt nu är i fråga. Driver en näringsidkare en

rörelse, vari han är bokföringsskyldig, samt vid sidan därav verksamhet,

vari boktöringsplikt inte föreligger, torde det väsentliga värdet för inteckningshavaren

ligga i den »bokföringspliktiga» rörelsen. Förmånsrätten i den

andra verksamheten, vilken sålunda inte kan kontrolleras tillfredsställande,

torde inteckningshavaren betrakta som ett mindre betydelsefullt tillskott.

Att märka är för övrigt att den egendom, som hör till verksamhet, vari näringsidkaren

inte är bokföringsskyldig, ändå måste upptas i inventarium och

balansräkning tillsammans med all annan egendom, som tillhör näringsidkaren

(7 och 8 §§ bokföringslagen). Den förmodligen ganska sällsynta

situation, som nu belysts, torde på grund av det anförda inte inge några allvarligare

farhågor beträffande inteckningshavarens ställning.

Något annorlunda ter sig den situationen, att en näringsidkare som driver

viss verksamhet, i vilken bokföringsplikt föreligger, vill ta ut en särskild,

artbegränsad inteckning i en annan verksamhet, där bokföringsskyldighet

inte föreligger. Det är främst mot tillåtligheten av ett sådant förfarande

som remissinstanserna opponerar sig. Det föreligger knappast något intresse,

som kan grundas på individualiseringssystemet, av att få ta ut en inteckning,

som sålunda begränsas endast till en inte bokföringspliktig verksamhet.

Ett förbud mot uttagande av sådan inteckning föreslås därför. Av

dispositionstekniska skäl har förbudet placerats i slutet av första stycket

i 3 §.

Bokföringsutredningens och lantbruksförbundets påpekanden i fråga om

begreppet jordbruk i förhållande till begreppet djuruppfödning har föranlett

en förenkling i departementsförslaget jämfört med kommittéförslaget. Av

kommitténs motivering synes man kunna utläsa, att begreppet djuruppfödning

inte avsetts täcka annan verksamhet än sådan, som omfattas av kommu
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

nalskattelagens jordbruksbegrepp. Kommittén synes sålunda inte ha räknat

med verksamhet, som utövas exempelvis av kennlar, stuterier, minkuppfödare

och liknande. Någon anledning att särskilt undanta djuruppfödning

från huvudregeln om bokföringsskyldighet synes därför inte föreligga. Vad

beträffar skogsbruk förefaller däremot ett undantag påkallat.

Departementsförslaget innehåller inte någon uttrycklig föreskrift om att

till jordbruk också skall räknas binäring till jordbruk. Denna föreskrift har

uteslutits som överflödig. Den tolkning av jordbruksbegreppet, som jag här

rekommenderat, torde nämligen inbegripa varje rörelse som uteslutande

avser tillgodogörande av alster och naturtillgångar från den fastighet där

jordbruket bedrivs. Drivs annan rörelse på jordbruksfastigheten finns enligt

min mening inte anledning att medge rätt att utnyttja densamma för

inteckningsändamål utan att bokföringsskyldighet föreligger enligt huvudregeln.

3 §•

Paragrafen, som motsvarar 3 § i kommittéförslaget, innehåller de principiellt

viktiga reglerna för individualisering av verksamhet, som intecknas.

Kommittén

Kommittéförslaget inrymmer i paragrafens första stycke huvudregeln i

det system med långtgående valfrihet i fråga om individualiseringen, som

kommittén förordat. Härom må hänvisas till den allmänna motiveringen.

Genom uttrycket »som företagaren vid varje tid utövar» klargörs enligt

kommittén, att den i inteckningsbeslutet beskrivna verksamheten endast är

en ram för inteckningen. Inom denna ram kan den faktiskt drivna verksamheten

växla från tid till annan. Inteckningsbeslutet skall innehålla

erinran härom.

I paragrafens andra stycke föreslås ett par speciella kompletterande regler

för vissa slag av verksamhet. Dessa regler är avsedda att användas i

stället för de allmänna reglerna, men bara om inteckningssökanden begär

det. I fråga om drivande av vattenkraftverk för produktion av elektrisk

energi föreslås att lokalisering skall kunna ske till en eller flera fastigheter.

Härigenom blir det möjligt att särinteckna skilda kraftverk, som

är belägna inom samma kommun och drivs av samma företagare. Kommittén

motiverar detta undantag från regeln, att kommunen skall utgöra

minsta enheten för lokalisering, med att det här gäller stora ekonomiska

värden, där verksamheten varaktigt är bunden till viss fastighet Liknande

synpunkter gör sig enligt kommitténs uppfattning gällande i fråga om gruvdrift.

Där bör dock själva utmålet eller koncessionsområdet utgöra enhet

för individualiseringen. För atomkraftverkens del anser kommittén däremot

inte skäl föreligga att införa en speciell individualiseringsregel.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Kommittén erinrar om att förlagsinteckningsförordningen stadgar förbud

mot inteckning i andei av förlagsegendomen. Förbudet bör enligt kommitténs

uppfattning behållas i fråga om företagsinteckning. Detta torde kunna

utläsas redan av individualiseringsreglerna i första stycket. För tydlighetens

skull stadgas emellertid i tredje stycket beträffande verksamhet, som

utövas av två eller flera gemensamt, att inteckningen får omfatta endast

verksamheten i dess helhet. Härigenom klargörs också, att sådan verksamhet

skall i inteckningshänseende hållas skild från rörelse som någon

av företagarna driver ensam eller tillsammans med någon eller några av

de övriga eller med utomstående. Gemensamt utövad verksamhet skall i

inteckningsbeslutet kännetecknas dels genom företagarnas personer, dels

genom den omständigheten att den utövas gemensamt av dessa.

Remissyttrandena

Kommerskollegium anser att del av kommittén uppställda undantaget i

fråga om individualisering av vattenkraftföretagen bör utsträckas till att

gälla alla företag som bedriver verksamhet för alstrande av elektrisk

energi. Ångkraftverken kan ha samma intresse som vattenkraftverken av

att få anknyta inteckningsförhållandena till den eller de fastigheter, där

verksamheten drivs. Dessa synpunkter delas av Skånes handelskammare

och vattenkraftföreningen. Industriförbundet ifrågasätter om inte den för

kraftverken föreslagna ordningen bör utgöra huvudregel i individualiseringssystemet.

Regeln i tredje stycket att verksamhet, som utövas av flera gemensamt,

inte får intecknas annat än i dess helhet, har föranlett kommentarer från

flera remissinstanser. Lagberedningen framhåller.

Av 3 § tredje stycket i förslaget och motiven därtill (s. 108) framgår,

att verksamhet som utövas av flera gemensamt skall behandlas som en

särskild inteckningsenhet, skild från verksamhet som någon av dem utövar

ensam eller i förening med någon utomstående. Här åsyftas tydligen icke

fall då två eller flera bildar ett handelsbolag. Förslaget medför konsekvenser

som är svåra att överblicka. Man frågar sig vad som skall gälla, om en

rörelseidkare, som intecknat sin rörelse, senare upptar en kompanjon eller

om delägarna uttagit inteckning och kompanjonskapet sedan upplöses (jfr

18 § som här ej är tillämplig). Det kan också stundom vara vanskligt alt

avgöra, om kompanjonskap föreligger. Enligt beredningens mening bör

samverkan mellan två eller flera i allmänhet icke i och för sig få konstituera

en särskild inteckningsenhet, med mindre sammanslutningen är att

anse som juridisk person. Däremot bör det vara möjligt att viss verksamhet

som är klart identifierad — t. ex. ett jordbruk — kan intecknas även

om objektet innehaves av två eller flera med samäganderätt. Särskilda regler

krävs i så fall med tanke på nyss antydda problem. Här påvisade spörsmål

får givetvis minskad räckvidd, därest möjligheterna för fysisk person

att inteckna sin rörelse begränsas såsom beredningen förordat.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Ijantbruksförbiindet och härndshövdingeföreningen påpekar, att av stadgandet

inte framgår om avsikten är att hindra att verksamhet, som utövas

av flera gemensamt, skall kunna intecknas efter art och kommunalt hemvist,

dvs. i enlighet med reglerna i första stycket.

Departementschefen

Departementsförslagets individualiseringsregler har utarbetats i enlighet

med de överväganden, som redovisats i den allmänna motiveringen, dvs. i

huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén föreslagit. Av första

stycket framgår, att verksamhet, som skall omfattas av företagsinteckning,

enligt huvudregeln skall individualiseras genom näringsidkarens person,

oavsett om denna är fysisk eller juridisk, samt det län, där verksamheten

utövas. Inteckning kan på begäran begränsas till verksamhet av viss art

inom länet eller till verksamhet inom en eller flera av länets kommuner.

Dessa möjligheter kan också kombineras. Ingenting hindrar att inteckning

fastställs att omfatta den verksamhet som utövas inom ett län med undantag

för verksamhet av viss art eller verksamhet inom viss kommun.

Från kommittéförslaget skiljer sig huvudreglerna i sak endast såvitt avser

möjligheten att ta ut riksomfattande inteckningar. Denna möjlighet står

enligt departementsförslaget öppen endast för aktiebolag, något som framgår

av första punkten i andra stycket. Där har som första undantag från

huvudreglerna upptagits rätt för aktiebolag att låta företagsinteckning

omfatta all näringsverksamhet, som bolaget utövar inom landet eller inom

flera län i landet.

Syftet med de nu ifrågavarande reglerna i förening med de forumregler

som föreslås är, att den som driver näringsverksamhet inom ett visst län

skall kunna få hela denna verksamhet intecknad, varigenom den till verksamheten

knutna lösa egendomen blir besvärad av den med inteckningen

förenade förmånsrätten. I allmänhet är det naturligtvis i näringsidkarens

eget hemortslän, som verksamheten drivs, och till inskrivningsdomaren i

residensstaden där, som ansökan om inteckning skall inges. Om näringsidkaren

driver verksamhet inom flera olika län — eventuellt helt olika

rörelser — blir tillvägagångssättet beroende på om näringsidkaren är ett

aktiebolag eller inte. Ett aktiebolag avses kunna inteckna all bolagets

verksamhet i riket eller inom flera län hos inskrivningsdomaren i residensstaden

i det län, där bolagets styrelse har sitt säte. En enskild näringsidkare,

ett handelsbolag eller en ekonomisk förening har däremot ingen

annan möjlighet än att länsvis särinteckna den drivna verksamheten.

Beträffande stadgandet i andra punkten av första stycket må hänvisas till

vad jag anfört vid 2 § om inteckning i viss verksamhet, där bokföringsskyldighet

inte föreligger.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Stockholms stad och län bör lämpligen behandlas som en enhet i inteckningshänseende.

En bestämmelse härom avslutar paragrafen.

Några remissinstanser har ansett att undantagsbestämmelsen i andra

stycket för vattenkraftverk bör utsträckas till att avse även ångkraftverk

och atomkraftverk. Förhållandena i de senare fallen torde emellertid inte

med samma styrka påkalla ett undantag från huvudregeln som i fråga

om vattenkraftverken. Sannolikheten för att flera atom- eller ångkraftverk

törläggs till en och samma kommun och därför inte kan särintecknas måste

anses synnerligen liten. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag.

Syftet med den av kommittén i ett tredje stycke föreslagna regeln har varit

att inskärpa, att inteckning inte skall kunna beviljas i andel av verksamhet.

Inteckning skall alltid omfatta all verksamhet en näringsidkare bedriver

eller verksamhet av viss art eller verksamhet med viss lokalisering. Kommittén

anser att detta förbud framgår redan av huvudreglerna i fråga om

individualisering och betraktar tredje styckets bestämmelse närmast som

en kompletterande upplysning. Som några remissinstanser påpekar kan en

bestämmelse som den av kommittén föreslagna emellertid föranleda missförstånd

och tvekan om bestämmelsens syfte. Då en föreskrift i ämnet enligt

min mening inte fyller någon väsentlig funktion vid sidan av de generella

individualiseringsreglerna i första stycket, upptar departementsförslaget

inte någon motsvarighet till den av kommittén föreslagna regeln. Härav

får dock självfallet inte dras slutsatsen, att andel i verksamhet får göras till

föremål för företagsinteckning.

4 §•

Paragrafen motsvarar 4 och 16 §§ i kommittéförslaget och upptar huvudsakligen

de viktiga reglerna om vilken egendom som är objekt för företagsinteckning.

Kommittén

Företagsinteckning skall enligt förslaget gälla i näringsidkarens lösa

egendom i den mån denna hör till den verksamhet inteckningen omfattar

och är att hänföra till de egendomsarter, som uppräknas i lagrummet. I

allmänhet torde det enligt kommittén inte vara svårt att avgöra vilken

egendom som hör till en vass intecknad rörelse. Att gränsdragningsproblem

kan uppkomma ligger dock i öppen dag. I synnerhet beträffande mindre

företagare är det inte ovanligt att rörelsens inventarier är avsedda för

privatbruk. Med hänsyn till förhållandenas växlande natur synes sådana

frågor inte ägnade att regleras i lag. Kommittén har därför ansett, att de

som hittills bör lämnas åt rättstillämpningen.

I punkt 1 upptas inventarier, varor och andra lösören. Från regeln afl

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

alla lösören är föremål för företagsinteckning har kommittén gjort undanlag

för fartyg som kan intecknas och luftfartyg. Med luftfartyg har likställts

intecknade reservdelar till luftfartyg. Förslaget motiveras av att

egendom, för vilken finns särskilt inteckningsinstitut, inte bör kunna vara

objekt även för företagsinteckning. Kommittén påpekar att det ifrågavarande

undantaget inte berör fartyg eller luftfartyg innan de är färdigställda.

Punkt 2 avser byggnad eller därmed jämförlig anläggning, som inte är

tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt. Kommittén gör inte något uttryckligt

undantag för byggnad eller anläggning, som utgör tillbehör till

äborält enligt lagen den 4 juni 192(5 (nr 189) om upplåtelse under åborätt

av viss jord. Anledningen härtill sägs vara att sådan åborätt saknar praktisk

betydelse.

Frågan om byggnad på annans mark som objekt för företagsinteckning

diskuteras ingående av kommittén. Kommittén erinrar inled

ningsvis om att man vid förarbetena till förlagsinteckningsförordningen

konstaterade att inteckning i byggnad på annans mark kunde bli av tvivelaktigt

värde, eftersom byggnaden skulle komma att utgöra tillbehör till

tastighet, om äganderätten till byggnaden och grunden förenades i en hand.

Fn liknande ståndpunkt hade intagits i samband med ändringarna i förordningen

år 1932.

Kommittén prövar frågan på nytt mot bakgrund av vissa önskemål, som

framförts bl. a. i motioner vid 1956 års riksdag (1:23, 11:34; IAU 18;

rskr 181) och anför härvid.

En förutsättning för att byggnader av detta slag skall kunna utnyttjas

för realkredit är — frånsett möjligheten att sälja byggnad för rivning eller

flyttning — att nyttjanderätten till marken är tryggad och kan överlåtas

i samband med en tvångsrealisation av byggnaden. I allmänhet gäller, att

överlåtelse av arrende får ske, endast om markägaren i avtalet eller eljest

lämnat sitt samtycke. För att en säkerhetsrätt av betydelse skall kunna

upplåtas i byggnad förutsättes således, att samtycke till överlåtelse av arrendet

föreligger. Vanligen torde icke vara svårt att få ett sådant samtycke.

Emellertid är de nuvarande möjligheterna att begagna byggnad på annans

mark som kreditunderlag begränsade, eftersom ett för ändamålet

lämpat rättsinstitut saknas. Sålunda är panträttsinstitutet i sin nuvarande

utformning i flertalet fall oanvändbart med hänsyn till att, enligt vad som

fastslagits i rättspraxis, pantsättning av byggnad fordrar avstående från

besittningen. Däremot föreligger från denna synpunkt intet hinder mot

s. k. säkerhetsöverlåtelse. Enligt rättspraxis är nämligen säkerhetsöverlåtelse

av byggnad på annans mark, liksom även omsättningsöverlåtelse av

sådan byggnad, redan i och med avtalet gällande mot tredje man, såväl

säljarens borgenärer som — även om denne tillträtt byggnaden — senare köpare

i god tro. Detta sätt att belåna byggnad är emellertid förenat med vissa

olägenheter. Sålunda synes oklarhet i skilda hänseenden råda angående

innebörden och verkningarna av rättshandlingen. Emedan säkerhetsöverIåtelsen

blir gällande utan att något slag av publicitet behöver iakttagas,

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

är långivaren icke tryggad mot den eventualiteten, att egendomen, när den

överlåtes till säkerhet, redan dessförinnan i tysthet gjorts till föremål

för överlåtelse; sådan överlåtelse är i och med avtalet gällande mot tredje

man och således också mot honom. Detta förhållande kan även innebära

risk för skentransaktioner i syfte att omintetgöra långivarens säkerhet. Nu

antydda risker, mot vilka långivaren för övrigt i regel torde åtnjuta straffrättsligt

skydd, är väl i vanliga fall tämligen små. Emellertid lär säkerhetsöverlåtelse

av byggnad icke förekomma i någon större utsträckning, vilket

kan anses tyda på att denna säkerhetsform betraktas med eu viss misstro

inom kreditlivet. Från bankhåll har uttalats, att utvägen att arrangera säkerhetsöverlåtelse

icke innebär någon tillfredsställande lösning.

Enligt kommitténs uppfattning torde frågan om belåning av byggnad på

annans mark få en helt tillfredsställande lösning endast genom att ett särskilt

panträttsinstitut ordnas för egendom av detta slag. I avsaknad av ett

ändamålsenligt sådant anser kommittén, att det finns skäl att överväga att

ta med byggnad på annans mark bland den egendom som kan vara föremål

för företagsinteckning. Kommittén erinrar om att redan nu en situation

kan uppkomma, som liknar den som efter en reform skulle kunna

uppstå, om byggnad och mark kom i samma ägares hand. Den redan aktuella

situationen föreligger, om företagaren driver industriell verksamhet

i en hyrd byggnad och förlagsinteckning omfattar maskiner eller andra

redskap som står i sådan förbindelse med byggnaden att de skulle komma

att utgöra tillbehör till fastigheten, om företagaren förvärvade denna. Någon

praktisk olägenhet av detta förhållande har inte försports.

Kommittén har övervägt att låta inteckning i byggnad behålla sin verkan,

även om byggnaden blir tillbehör till fastigheten. En sådan anordning,

som förutsätter ganska komplicerade regler, finner kommittén dock inte

nödvändig. Risken att byggnad och mark förenas synes nämligen ofta inte

vara större än att en långivare kan tänkas vara beredd att bortse från

den. Kommittén anser det därför berättigat att utsträcka företagsinteckningen

till att omfatta byggnad på annans mark utan att införa speciella

bestämmelser till inteckningshavarens skydd i förevarande hänseende.

En annan risk för inteckningshavaren utgörs av möjligheten till säkerhetsöverlåtelse.

Härom anför kommittén.

Med gällande regler om överlåtelse av byggnad på annans mark synes

sådan egendom utgöra ett osäkert objekt för företagsinteckning såtillvida,

att byggnad kan överlåtas med verkan mot tredje man utan att besittningen

ändras. Företagaren skulle alltså kunna utan att frånhända sig besittningen

till byggnaden — som han i regel icke kan avvara i verksamheten

— göra den till föremål för säkerhetsöverlåtelse med påföljd att inteckningshavarens

säkerhet i byggnaden ginge förlorad. Denna risk för inteckningshavaren

skulle kunna avlägsnas genom en bestämmelse, som förhindrar

sådana transaktioner med avseende å byggnad vari företagsinteckning

gäller. Mot en dylik särbestämmelse möter emellertid betänkligheter, och

kommittén anser sig ej böra föreslå en sådan. Detta ståndpunktstagande

utesluter dock icke, att byggnad på annans mark medtages bland inteck
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr 2H år lt)66

87

ningsobjekten. Det kan nämligen antagas, att säkerhetsöverlåtelse av byggnad

är en tämligen ovanlig företeelse och att risken för att inteckningshavaren

får vidkännas förlust till följd av säkerhetsöverlåtelse är förhållandevis

ringa. Kommitténs experter har förordat, att byggnad på annans

mark medtages bland den inteckningsbara egendomen även om särskild

bestämmelse i syfte att förebygga säkerhetsöverlåtelse icke meddelas.

Under punkt 3 uppräknas i förslaget arrenderätt, hyresrätt,

bostadsrätt, rättighet, som avses i 1 kap. 7 § n y 11 j a nderättslagen,

samt gruvegendom. Kommittén förordar sålunda,

att företagsinteckning får omfatta dessa olika slags nyttjanderätter

till fast egendom. I 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen avses främst rättighet

att på fastighet avverka skog eller där ta torv, ler, grus, sten eller annat,

som inte kan hänföras till fastighetens vanliga avkastning.

Kommittén framhåller beträffande de aktuella rättigheterna.

Ifrågavarande rättigheter kan användas såsom säkerhetsobjekt endast

i den mån de är överlåtbara. Beträffande arrenderätt och hyresrätt gäller,

att nyttjanderättshavaren i princip icke får överlåta rättigheten ulan

fastighetsägarens samtycke, lämnat antingen i själva avtalet eller senare.

Möjligheten att överlåta och genom överlåtelse förvärva bostadsrätt är

begränsad genom lag och eventuellt också genom bestämmelse i bostadsrättsföreningens

stadgar; en förutsättning för överlåtelse är att förvärvaren

antages såsom medlem i föreningen. Vad återigen angår skogsavverkningsrätt,

rätt till torv, ler- eller grustäkt m. m. lär nyttjanderättshavaren

äga även utan samtycke av fastighetsägaren överlåta sin rätt, såvida

ej förbud häremot stadgats i avtalet eller ock avtalets speciella natur kan

anses redan i och för sig utesluta överlåtelserätt. Innan en långivare

lämnar kredit mot säkerhet i en rättighet av förevarande slag måste han

alltså undersöka, huruvida förutsättningarna för en överlåtelse i samband

med en eventuell tvångsrealisation är för handen. I många fall lär emellertid

sådana förutsättningar föreligga.

Liksom när det gäller byggnad på annans mark står inteckningshavaren

risken, att den rättighet som ingår i inteckningssäkerheten förenas med

den fastighet varifrån rättigheten upplåtits. Rättigheten kan sålunda upphöra

före den avtalade tidens utgång till följd av att företagaren förvärvar

fastigheten eller eljest på grund av överenskommelse mellan företagaren

och fastighetsägaren eller av annan anledning. Något legalt remedium häremot

finns icke och torde ej heller kunna skapas. Långivaren får taga

denna risk med i beräkningen och i det konkreta fallet bedöma vilket avseende

han bör tillmäta den. Många gånger är risken ringa eller helt utesluten.

I

I fortsättningen påpekar kommittén, att pantsättning av nyttjanderätt

saknar praktisk betydelse, eftersom för en sådan transaktion torde fordras,

att panthavaren inträder i den besittning, som tillkommit nyttjanderättshavaren.

överlåtelse torde däremot bli gällande mot tredje man redan

i och med avtalet. Risken för inteckningshavaren torde främst hänföra sig

till möjligheten av säkerhetsöverlåtelse. Denna risk är dock inte så stor

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

att den kan anses vara något hinder mot att göra sådana rättigheter till

föremål för företagsinteckning.

I fråga om gruva som inteckningsobjekt framhåller kommittén, att företagsinteckning

inte blott bör avse själva gruvan utan också den övriga

egendom som är att räkna till s. k. gruvegendom.

Kommittén diskuterar också huruvida nyttjanderätt till lösören

bör upptas bland de inteckningsbara tillgångarna. Om en nyttjanderätt,

vilken exempelvis avser maskiner eller andra inventarier, får överlåtas

på grund av ägarens samtycke, kan nyttjanderätten tänkas ha ett

marknadsvärde. Kommittén tvivlar emellertid på att en sådan tillgång

lämpar sig som kreditobjekt, eftersom nyttjanderättshavarens ställning är

osäker. Nyttjanderätt till lösören anses därför inte böra vara objekt för

företagsinteckning.

Kommittén uttalar i ett annat sammanhang, att även den som köpt

egendom mot avbetalning men ännu inte betalat hela köpeskillingen bör

betraktas som ägare av den köpta saken. Köparrätten bör således omfattas

av företagsinteckning.

I punkt 4 upptas patent, upphovsrätt eller annan rättighetav

immateriell art. För att sådan egendom skall kunna

utgöra objekt för inteckning måste den, framhåller kommittén, kunna utmätas

eller ingå i konkurs. Kommittén anför därefter.

Någon tvekan råder icke därom, att patent kan såväl utmätas som ingå

i konkurs och detta oberoende av om patentet innehaves av uppfinnaren

eller annan. Detsamma lär gälla den med patent besläktade rättighet som

avses i lagen om skydd för vissa mönster och modeller. Upphovsrätt till

litterära och konstnärliga verk samt rätt till fotografisk bild är av beskaffenhet

att kunna utmätas och indragas i konkurs. I fråga om upphovsrätt

till litterära och konstnärliga verk gäller dock, att utmätning ej får ske

hos upphovsmannen eller någon till vilken rätten övergått på grund av

giftorätt, arv eller testamente; i enlighet härmed kan rättigheten ej heller

tagas i anspråk genom konkurs, när konkursgäldenären är någon av nu angivna

personer. Varumärkeslagen, som i princip tillåter fri överlåtelse av

varumärkesrättighet, förbjuder av särskilda skäl utmätning av sådan rättighet

men medger, att varumärke får ingå i konkurs (32 och 34 §§ varumärkeslagen).

Rätten till firma får ej överlåtas annat än tillsammans med

den rörelse vari firman begagnas (12 § lagen den 13 juli 1887 angående

handelsregister, firma och prokura). Härav anses följa, att firma icke är

utmätningsbar. Det synes tveksamt, om firma kan räknas till konkursbo.

Kommittén konstaterar att alla nu ifrågavarande rättigheter — möjligen

med undantag av firma — kan ingå i en näringsidkares konkurs och utgöra

tillgång däri. Självfallet växlar värdet av en sådan tillgång i hög

grad. Det kan vara betydande, såsom när innehavet av rättigheten är av

väsentlig vikt för verksamheten. Så torde ofta vara fallet i fråga om förlagsrörelse,

till vilken är knuten rätt till litterära eller konstnärliga verk

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 är 1966

80

eller rätt till fotografisk bild. Rätt till firma torde däremot inte kunna få

någon praktisk betydelse, om den tas med bland inteckningsobjekten. Den

torde nämligen i allmänhet sakna 1''örmögenhetsvärde i firmainnehavarens

konkurs.

1 fråga om att göra immateriell förmögenhetsrätt till föremål för pantsättning

eller säkerhetsöverlåtelse anmärker kommittén.

Rätt till varumärke anses icke kunna pantsättas. Däremot är överlåtelse

av varumärke principiellt fri; man kan därför icke utesluta möjligheten av

säkerhetsöverlåtelse. Vad angår övriga nu ifrågavarande rättigheter är icke

helt säkert att pantsättning kan äga rum, men antagligen är så fallet. I

alla händelser torde säkerhetsöverlåtelse vara möjlig. Vidare är ovisst,

huruvida det krävs något mera än själva avtalet för att göra en pantutfästelse

eller säkerhetsöverlåtelse gällande mot tredje man och i jakande fall

vad som fordras härvidlag. Man måste räkna med att alla nu berörda rättigheter

kan bli föremål i varje fall för säkerhetsöverlåtelse och att transaktionen

kan bli gällande mot tredje man enbart genom avtalet och således

ulan att överlåtaren behöver avstå från att utnyttja rättigheten. Nämnda

förhållande synes ägnat att minska säkerhetsvärdet av dessa rättigheter

såsom objekt för företagsintecking. Emellertid måste beaktas, att det ovissa

rättsläget också verkar i motsatt riktning, nämligen så, att det minskar

benägenheten hos en borgenär att godtaga enbart ett pantsättnings- eller

överlåtelseavtal, ty han kan ju icke säkert veta att han därigenom blir

tryggad. Det får antagas, att pantsättning och säkerhetsöverlåtelse av immateriell

förmögenhetsrättighet är sällsynta företeelser.

Med hänvisning till vad sålunda uttalats förordar kommittén att immateriell

förmögenhetsrättighet upptas bland inteckningsobjekten. Någon särskild

anledning att särskilt undanta firmarätt finns enligt kommittén inte.

Under beteckningen rättighet av immateriell art innefattas enligt förslaget

även rättigheter, som grundas på partiell överlåtelse eller upplåtelse

(förlagsrätt eller liknande) eller som ännu inte formellt etablerats, såsom

rätt till uppfinning för vilken patent inte meddelats.

Under punkterna 5 och 6 uppräknar kommittén vissa fordringar.

Kommittén anser att företagsinteckning först och främst bör omfatta alla

fordringar på vederlag för överlåtelse av egendom, som utgör föremål för

inteckning. En sådan regel skulle nära överensstämma med den nuvarande

föreskriften, att inteckningshavaren njuter samma rätt i utestående köpeskilling

som han ägt i det sålda. Såtillvida innebär förslaget dock en utvidgning,

som exempelvis bytesvaluta kommer att ingå i inteckningsobjektet.

Fordringen behöver heller inte avse vederlag för egendom som var

föremål för inteckning när överlåtelsen skedde. Alla varufordringar bör

sålunda enligt kommittén inbegripas under inteckningen, även om de uppkommit

före inteckningens beviljande. Däremot bör inteckning inte avse

sådana vederlagsfordringar som uppkommit på grund av att företagaren

avhänt sig egendom genom annan rättshandling än överlåtelse. Medtagan
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

det av sådana fordringar — exempelvis fordran på vederlag vid bodelning

— skulle endast i sällsynta fall kunna få betydelse för inteckningshavarens

säkerhet.

Kommittén anser att även fordringar på vederlag för upplåtelse av egendom,

som kan vara inteckningsobjekt, bör kunna utnyttjas för kredit genom

företagsinteckning. En sådan regel motiveras bl. a. av att det i praktiken

stundom kan vara svårt att skilja mellan överlåtelse och upplåtelse.

Inteckningshavarens rätt bör inte röna inverkan av om rättshandlingen är

av det ena eller andra slaget.

Vidare förordar kommittén, att företagsinteckning får gälla i fordringar,

som avser vederlag för utförande av tjänst. Särskilt för företag inom s. k.

servicenäringar kan detta slags fordringar få avsevärd betydelse.

Kommittén påpekar alt de grupper av rörelsefordringar, som nu behandlats,

oftast har karaktär av s. k. bokfordringar och därför lämpar sig mindre

väl för pantsättning. För verkan mot pantsättarens borgenärer krävs nämligen,

att gäldenären underrättas om åtgärden.

Kommittén övergår härefter till att diskutera frågan om inteckningshavares

rätt till försäkringsbelopp för förlagsegendom, som skadats eller gått

förlorad. Enligt kommitténs mening bör här förfaras på samma sätt som

förordats i fråga om köpeskilling eller annat vederlag för överlåten egendom.

Det synes vara följdriktigt att utsträcka eu regel om rätt till försäkringsbelopp

till att avse alla fordringar på ersättning i anledning av att

egendom, som kan vara föremål för företagsinteckning, skadats eller gått

förlorad. Kommittén fortsätter.

Det kan ifrågasättas, om man icke, åtminstone beträffande försäkringsbelopp,

borde förstärka inteckningshavarens ställning genom att införa

regler efter mönster av lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt

till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.

Denna lag innehåller bestämmelser om skyldighet att hos länsstyrelsen

nedsätta utfallande brandförsäkringsbelopp när försäkringen avser byggnad

hörande till fastighet som besväras av inteckning för fordran. Nedsättning

skall ske om beloppet uppgår till mer än en tiondel av brandförsäkringsvärdet,

såvida ej inteckningshavaren medgivit utbetalning till ägaren

eller denne avhjälper skadan eller ställer säkerhet. Länsstyrelsen har

att tillse, att det nedsatta beloppet i första hand kommer inteckningshavarna

tillgodo. Kommittén anser sig emellertid icke böra förorda regler

om nedsättningsskyldighet för företagsinteckningens del. Sådana regler

skulle i ej ringa grad komplicera lagstiftningen. Vidare ligger i sakens natur,

att de skulle få avsevärt mindre betydelse på förevarande område än

de har för fastighetskrediten.

Goodwill-värde bör enligt kommitténs mening inte medtas bland

de inteckningsbara tillgångarna. En dylik tillgång anses alltför svårberäknelig

för att duga som säkerhetsobjekt.

Kommittén tar särskilt upp frågan om verkan i nu ifrågavarande hän
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ls proposition nr 23 är 1!)66 91

seende av all intecknad verksamhet överlåts. Kommittén föreslår, att inteckningen

i sådant fall skall gälla i överlåtarens fordran på vederlag, i vad

detta avser egendom, som besvärades av inteckningen. Eftersom det kan

vålla tvekan, huruvida eu sådan fordran kan anses »höra till» den intecknade

verksamheten, har kommittén föreslagit en uttrycklig bestämmelse

härom.

Beträffande den egendom, som med stöd av de föreslagna reglerna avses

utgöra objekt för företagsinteckning i jordbruk, har kommittén

framhållit bl. a.

Inventarieinteckning omfattar i huvudsak endast jordbruksinventarier

och utestående köpeskilling för försålda inventarier. Om institutet företagsinteckning

öppnas för jordbruket, kommer den egendom som är föremål

för inteckning att avsevärt utvidgas. Bland den ytterligare egendom

som sålunda skulle bli omfattad av inteckning märkes fodermedel, konstgödsel,

utsäde, avtagen gröda, avverkad skog, byggnad på annans mark,

arrenderätt samt fordringar avseende vederlag för försålda produkter m. in.

I de fall då kreatur förekommer måste fodermedel alltid finnas i viss omfattning;

att fodermedel ingår bland den egendom som häftar för inteckning

torde därför vara av viss betydelse. Gödselmedel och utsäde kommer

snabbt i jorden och kan således icke spela någon större roll för inteckningens

värde. Likaså synes tvivelaktigt, om avtagen gröda och avverkad

skog i någon högre grad stärker säkerheten. I fråga om gröda är också att

beakta risken för skördeskador; emellertid kommer även fordran å ersättning

för skada å avtagen gröda att omfattas av inteckningen. Det förhållandet,

att byggnad på annans mark och arrenderätt kommer att ingå

bland den egendom som är föremål för inteckning, torde i allmänhet icke

få någon betydelse för inteckningssäkerheten. Byggnader på annans mark

lär icke förekomma i någon större utsträckning inom jordbruket, och rätt

till jordbruksarrende synes endast undantagsvis äga ett marknadsvärde

som kan utnyttjas för kreditändamål. De fordringar om vilka i detta sammanhang

är fråga avser huvudsakligen betalning för produkter — t. ex.

mjölk, spannmål, slaktdjur, trädgårdsprodukler och virke — som sålts

genom lantbrukarnas organisationer; sådana fordringar utestår i regel

icke under någon längre tid.

Av det anförda synes framgå, att utvidgningen i fråga om inteckningens

föremål skulle få en tämligen begränsad effekt för inteckningens värde.

Dock kan den ingalunda frånkännas betydelse. Härvid bör även följande

beaktas. En företagsinteckning i ett jordbruk eller ett skogsbruk kan tjäna

som komplement till inteckning i den fastighet där verksamheten utövas;

så t. ex. kommer gröda och skogsprodukter att utgöra säkerhet för fordringen

även efter avskiljandet från fastigheten. Utvidgningen kan få betydelse

för kortfristiga krediter; en jordbrukare synes i vissa fall kunna

utnyttja den blivande skörden såsom säkerhet för ett kortfristigt lån. Vidare

torde inteckningen stundom på grund av särskilda förhållanden komma

att tillföras ett väsentligt förhöjt värde. Såsom exempel må anföras,

att vid de större skogsbruken tendensen är att utsträcka avverkningssäsongen

under större delen av året och att man därför här bör kunna räkna

med att det mestadels förekommer betydande virkesmängder.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år W66

Kommittén har i 16 § föreslagit en regel om verkan av näringsidkares

död. I bestämmelsen stadgas att, om näringsidkaren dör,

företagsinteckning skall gälla i dödsboets egendom. Att inteckningsrätten

inte utslocknar i och med dödsfallet är av vikt för inteckningshavarens säkerhet.

Uppställandet av regeln möjliggörs från inskrivningssynpunkt av

att den avlidnes namn utgör ett moment i individualiseringen. Kommittén

anför här.

I gravationsbevis avseende ett dödsbos verksamhet kan inskrivningsdomaren

sålunda med ledning av uppgifterna i inskrivningsboken om företagarnas

namn och folkbokföringsnummer medtaga inteckningar, som meddelats

efter medgivande av den döde. Särskild anmälan om dödsfallet erfordras

icke för en dylik åtgärd. Förhållandet är således här ett annat än

t. ex. i det fall att en intecknad rörelse genom överlåtelse övergår till ny

innehavare. En regel, enligt vilken inteckningsrätten består i en rörelse

efter det rörelsen överlåtits, skulle förutsätta särskilda anordningar för

att bringa överlåtelsen till inskrivningsdomarens kännedom. Vidare må

framhållas, att kollision mellan inteckningar, som meddelats på grund av

den dödes medgivande, och inteckningar, som beviljats efter medgivande

av dödsboet, icke kan uppkomma. Däremot skulle risk för inteckningskollision

föreligga i överlåtelsefallet.

Remissyttrandena

Advokatsamfundet finner det otillfredsställande, att kommittén varken

i sitt lagförslag eller i motiveringen antytt några regler eller riktlinjer, enligt

vilka fördelning bör ske vid kollision mellan inteckningar i olika rörelser,

som en och samma näringsidkare bedriver, eller mellan intecknade

rörelser och inte intecknade rörelser. Flera alternativ för en lösning av

dessa problem kan tänkas. Samfundet förordar för sin del en procentuell

fördelning mellan de konkurrerande rörelserna i analogi med vad som

skedde i rättsfallet NJA 1953 s. 200.

Försäkringsinspektionen har yttrat sig över förslaget att låta byggnad

på annans mark utgöra inteckningsobjekt. Risken för förlust till

följd av att intecknad sådan byggnad säljs genom säkerhetsöverlåtelse bör

enligt inspektionen elimineras. Inspektionen ifrågasätter om inte en legal

reglering, som på ett tillfredsställande sätt skyddar långivaren vid överlåtelse

av byggnaden, bör vara en förutsättning för att företagsinteckning

skall få omfatta byggnad på annans mark. Också bankföreningen finner

att det varit tacknämligt om skydd mot säkerhetsöverlåtelse kunnat beredas

inteckningshavaren. Föreningen accepterar dock att frågan tills vidare

lämnas olöst men anser det angeläget att problemet om separat belåning

av byggnad på ofri grund görs till föremål för särskild utredning. Skånes

handelskammare understryker, att möjligheterna till företagsinteckning bara

kan betraktas som en provisorisk och inte fullgod lösning av de förekommande

kreditproblemen när det gäller byggnad på ofri grund.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 26 åt 1966 93

Advokatsamfundet ifrågasätter om det är befogat alt såsom inteckningsobjekt

uppta dels arrenderätt, hyresrätt, bostadsrätt och

därmed jämställd rättighet, dels patent, upphovsrätt och annan

rättighet av immateriell art. Samfundet erinrar om att

de förstnämnda rättigheterna enligt kommitténs förslag skall kunna användas

som säkerhetsobjekt endast i den mån de är överlåtbara och

framhåller att det i själva verket torde vara mycket ovanligt att denna förutsättning

föreligger. Som regel har en fastighetsägare ingen anledning att

i en hyresgästs eller arrendators konkurs medge en överlåtelse av den ifrågavarande

rättigheten, utan fastighetsägaren föredrar att låta avtalet upphöra

för att på egen hand kunna välja ny innehavare av nyttjanderätten.

I sammanhanget bör också observeras att hyresrätt och bostadsrätt för

många mindre företagare ofta omfattar både familjebostad och lokaler

för näringsverksamhet, vilket kan leda till intressekonflikter vid exekution.

Vidare bör enligt samfundets mening beaktas att ett medtagande av

dessa rättigheter bland den inteckningsbara egendomen knappast kan öka

företagarens möjligheter att erhålla kredit. Det måste slutligen vara vilseledande

att föreskriva att företagsinteckning gäller i vissa slag av egendom,

när den i realiteten gör detta endast i undantagsfall. Samfundet föreslår

därför att de nu berörda rättigheterna inte skall utgöra objekt för

företagsinteckning. Samfundet anser det även tveksamt om immateriella

rättigheter bör kunna besväras av företagsinteckning. Samfundet anför

härvid bl. a.

Vad särskilt gäller licensrättigheter med avseende å patent och varumärken

förhåller det sig så, att licenstagaren mycket sällan i licensavtalet tillerkännes

rätt att i sin tur överlåta licensrätten. Tvärtom är det mycket vanligt

att det i licensavtalet föreskrives att licensrätten skall upphöra att

gälla, därest licenstagaren försättes i konkurs.

Beträffande vissa patenträttigheter gäller att de endast får överlåtas i

samband med överlåtelse av den rörelse i vilken de ingår. Så är fallet beträffande

föranvändarrätten enligt 16 § patenlförordningen liksom också

beträffande den rätt att i sin verksamhet utnyttja en av en arbetstagare

gjord uppfinning som en arbetsgivare förvärvat enligt 3 § andra stycket

lagen den 18 juni 1949 om rätten till arbetstagares uppfinningar. Beträffande

dessa båda slag av patenträttigheter gäller att de icke kan utmätas.

Visserligen torde de kunna anses ingå i rättighetsinnehavarens konkursbo,

men de representerar där icke någon förmögenhetstillgång annat än om de

skulle komma att ingå i en av konkursboet gjord försäljning av hela den

ifrågavarande rörelsen.

Om immateriella rättigheter skall utgöra objekt för inteckning bör man

enligt samfundets uppfattning under alla förhållanden begränsa sig till

sådana rättigheter, som är utan vidare överlåtbara och därigenom också

utmätningsbara. Kooperativa förbundet ger uttryck åt i huvudsak samma

uppfattning som samfundet i fråga om här behandlade nyttjanderätter och

immateriella rättigheter.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

En utvidgning av den inteckningsbara egendomen till att omfatta nyttjanderätt

till lösören föreslås av bankföreningen, sparbanksföreningen,

grossistförbundet och Stockholms handelskammare. Bankföreningen

påpekar att maskiner och andra inventarier som nyttjas i en rörelse

inte sällan är förhyrda genom flerårskontrakt och att en sålunda etablerad

nyttjanderätt kan tänkas ha ett visst marknadsvärde. I praktiken

torde risken för att det uthyrande företaget skall sälja den uthyrda egendomen

till någon annan vara mycket liten. Risken kan anses så gott som

obefintlig därest fråga är om ett företag som yrkesmässigt ägnar sig åt

uthyrning av industriinventarier. Sådan s. k. leasingverksamhet bedrivs

numera i Sverige och kan enligt föreningens bedömande väntas få ökad

utbredning. Föreningen anser att det lika väl som när det gäller nyttjanderätt

till fast egendom i många fall bör finuas goda förutsättningar att

få det uthyrande företagets samtycke till överlåtelse av nyttjanderätten.

Enligt föreningens mening ligger det nämligen ofta i uthyrarens intresse

att den verksamhet som bedrivits av nyttjanderättshavaren kan fortsättas

under ny ledning. I yttrandena från sparbanksföreningen, grossistförbundet

och Stockholms handelskammare återkommer liknande synpunkter.

Även lagberedningen har tagit upp frågan om nyttjanderätt till lösören

som föremål för företagsinteckning. Beredningen utgår härvid från ett

uttalande av kommittén, att företagsinteckning avses skola omfatta köpares

rätt vid avbetalningsköp. Med hänsyn bl. a. till att skillnaden mellan

sådant köp och nyttjanderätt till lös egendom stundom är mycket liten,

anser beredningen att även den sistnämnda rättigheten bör omfattas av

företagsinteckning. I sammanhanget framhåller beredningen, att kommittén

inte särskilt berört frågan om avbetalningssäljares rätt till sålt gods

såsom föremål för företagsinteckning. Själva fordringen på köpeskilling

torde enligt beredningens mening bli omfattad av inteckning. Beredningen

utgår från att detsamma skall vara fallet med rätten till godset.

Frågan om rättsförhållandena med avseende på avbetalningsköp och företagsinteckning

behandlas utom av lagberedningen av bl. a. Motorbranschens

riksförbund och advokatsamfundet. Båda remissinstanserna betonar

att ianspråktagande av köparrätt till avbetalningsgods i vissa fall kan stöta

på svårigheter med hänsyn till att även säljarens intresse måste beaktas.

Med hänsyn till den osäkerhet som rått om verkan av förlagsinteckningar

i fråga om gods, som köpts på avbetalning med äganderättsförbehåll, anser

båda de nämnda remissinstanserna att den av kommittén angivna principen

bör komma till tydligt uttryck i lagen.

I ett par remissyttranden behandlas förslaget att vissa fordringar

skall utgöra inteckningsobjekt. Diskussionen gäller dels fordran på vederlag

för överlåten eller upplåten intecknad egendom eller på ersättning för

skadad eller förlorad sådan egendom, dels fordran på vederlag för överlåten

intecknad verksamhet, i vad vederlaget avser egendom som besväras

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1366

95

av inteckning. Enligt bankföreningens mening bör under den förstnämnda

gruppen av fordringar inbegripas fordran på skadestånd på grund av avtalsbrott.

Försäkringsinspektionen och försäkringsbolagens riksförbund

framhåller, att starka skäl talar för att, i syfte att stärka förelagsinteckningens

kreditvärdighet, inteckningshavaren vid brand på intecknad egendom

bör åtnjuta samma rätt, som tillkommer annan inteckningshavare på

grund av lagen den 8 april 1927 (nr 79) om inteckningshavares rätt till betalning

ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal. Remissinstanserna

anser sålunda, att den i lagen föreskrivna nedsättningsskyldigheten

för försäkringsgivaren bör utsträckas till att avse även medel,

som må tillkomma innehavare av företagsinteckning.

Vad gäller säkerhet i fordran för vederlag vid överlåtelse av verksamhet

anför Stockholms rådhusrätt, att den säkerhet som sålunda erbjuds

förefaller vara mycket svårbestämbar. Vid överlåtelse av en rörelse anges

i allmänhet inte några värden för de i rörelsen ingående förmögenhetsobjekten

utan köpeskillingen för rörelsen fastställs i ett för allt. Köpeskillingen

kommer då att avse, förutom förmögenhetsobjekt, som omfattas av

företagsinteckning, även andra tillgångar. Bland sådana nämner rådhusrätten

goodwill -värde. Rådhusrätten anser att det i sådana fall kan bil

vanskligt att bestämma hur stor del av fordringen som avser intecknad egendom.

Liknande synpunkter anförs av stadsdomareföreningen. Mot bakgrund

av samma resonemang i fråga om bestämmandet av den inteckningsbara

egendomens andel i en vederlagsfordran på grund av överlåtelse av viss

verksamhet uttalar Västmanlands läns företagareförening att inteckningen

bör omfatta goodwill. Ett uteslutande av goodwill synes enligt föreningen

kunna leda till att vid överlåtelse av verksamhet dess goodwill åsätts eu

onormalt hög andel av köpeskillingen med påföljd att vederlaget för övriga

tillgångar i motsvarande mån nedsätts. På detta sätt kan, menar föreningen,

en företagsintecknings värde otillbörligt minskas.

Lantbruksförbundet tar till närmare behandling upp frågan om inteckningsobjektet

vid företagsinteckning i jordbruk. Här behandlar

förbundet särskilt frågan om belåning av växande gröda och avverkad

skog. Förbundet väljer oljeväxtodlingen som exempel och anför.

Större delen av landets oljeväxter odlas på kontrakt. Lantbrukaren tecknar

genom en lokalförenings förmedling avtal med Sveriges Oljeväxlintressenter,

förening u. p. a., om leverans till sistnämnda förening av skörden

från den areal oljeväxter han avser att odla under det instundande odlingsåret.

Sin eventuella fordran enligt detta avtal har lantbrukaren — i vart

fall har så skett till helt nyligen — överlåtit till sin centralförening som

säkerhet för denna förenings kreditleveranser av utsäde, gödning eller annat

som lantbrukaren har behov av. Denna överlåtelse har skett långt innan

man med säkerhet kunnat skönja skördeutfallet. Centralföreningen

har i enlighet med skuldebrevslagens regler underrättat Oljeväxtintressenterna

om överlåtelsen av rätten till likvid och Oljeväxtintressenterna har

därefter varit tvungna betala oljeväxtlikviden till centralföreningen. Så
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

vitt förbundet vet har förfarandet varit föremål för rättslig prövning en

gång i samband med ©n lantbrukares konkurs. I första instans ansågs förfarandet

i realiteten utgöra pantsättning av den växande grödan och därför

utan verkan mot tredje man. Göta Hovrätt betraktade förfarandet som

en verklig fordringsöverlåtelse och godkände det (Göta Hovrätts dom 3/5

1960, nr 60/1960 III avd.). Målet fullföljdes ej. Under allra senaste åren

synes den ändringen ha inträtt, att lantbrukarna i stället för kontraktsöverlåtelsen

till centralföreningen lyfter förskott från en jordbrukskreditkassa

i avvaktan på Oljeväxtintressenternas avräkning och mot överlåtelse av

rätten till likvid; härvid lämnas emellertid förskottet ut först sedan leverans

skett till Oljeväxtintressenterna.

Oljeväxtintressenterna har lämnat nedanstående uppgift på summan av

de belopp, som föreningen med anledning av det ovan först refererade förfarandet

betalat ut till kontraktstecknande lantbrukares fordringsägare

1959—1963. Som jämförelse anges samtidigt kommitténs uppgift om summan

beviljade jordbruksinventarieinteckningar för 1959—1961. överlåtelsesiffrorna

för 1957 och 1958 är hämtade ur underrättsdomen i det ovan

angivna målet.

År överlåtelser Inteckningar

Kronor Kronor

1957 .............. 15 429 000 3 650 000

1958 5 590 000 6 731 000

1959 9 590 000 6 669 000

1960 1 978 000 4 577 000

1961 7 005 000 4 830 000

1962 13 526 000

1963 6 521 000

Det kortfristiga kreditbehov, som täckes med fordringsöverlåtelser, är

alltså lika stort som eller större än det lånebehov, för vilket inventarieinteckningarna

användes. Eftersom överlåtelseförfarandet rymmer risker i

form av fara för felslagen skörd och för att Högsta Domstolen skulle komma

att underkänna förfarandet, lär det icke bero på det nuvarande inteckningsinstitutets

brister att överlåtelseförfarandet användes i större utsträckning.

Det torde i stället förhålla sig så, att överlåtelseförfarandet tillgodoser

ett behov, som existerar vid sidan av det som för närvarande inventarieinteckningen

täcker och företagsinteckningen avser att täcka. Enligt förbundets

mening visar de anförda siffrorna att detta behov är så stort, att det

måste tillgodoses. Man kan inte rimligtvis stifta lag för det mindre lånebehovets

tillgodoseende och helt blunda för det större. I Danmark finnes

ett säkerhetsinstitut för detta kreditbehov och det torde böra undersökas

i vad mån det kan vinna tillämpning även hos oss.

Kommittén anför om det berörda problemet, att gröda och skogsprodukter

kommer att tjäna som komplement till jordbrukarens företagsinteckning,

därigenom att de efter skörd och avverkning utgör säkerhet inom inteckningen.

Den blivande skörden skulle enligt kommittén kunna utnyttjas

som säkerhet för kortfristigt lån. Uttalandet torde vara principiellt oantastligt.

I praktiken torde emellertid denna säsongmässiga utvidgning av

företagsinteckningens objekt få vidkännas betydelsefulla begränsningar.

Ingen konventionell kreditinrättning torde nämligen kunna tillåta sig en

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:Is proposition nr 2.‘l dr li)6t>

belåning av den väntade grödlikvidcn till något högre belopp. Vidare torde

den säsongmässiga tillväxten i säkerheten knappast i praktiken kunna belånas

annat än hos den inrättning som belånat själva företagsinteckningen.

Kommitténs förslag synes alltså begränsa lantbrukarens belåningsmöjlighet

på det sättet, att i vart fall den växande grödan kommer att kunna

belånas inte bara till en lägre del av sitt värde utan också blott via en redan

anlitad kreditinrättning i stället för att som nu även kunna direkt lämnas

säljaren som säkerhet vid kreditköp eller erbjudas som säkerhet till annan

kreditinrättning. I praktiken inskränkes således kommitténs ovan berörda

optimistiska uttalande om växande gröda som objekt för korta krediter av

det som kommittén själv mera resignerat anför på annat ställe om företagsinteckningens

inverkan på möjligheten att utnyttja säsongmässiga och andra

värdevariationer hos det som intecknats: »Egendomen blir, till förfång

för de oprioriterade borgenärerna och således även för företagarens möjligheter

till personlig kredit, belastad med eu förmånsrätt utan att företagaren

får någon motsvarande fördel i form av förbättrade kreditvillkor

osv.» Värdeökning genom skogstillväxt ligger — efter vad förbundet inhämtat

— i många fall under tidigare långivares kontroll med stöd av 1930

års lag om avverkningsbegränsning å intecknad fastighet.

Förbundet hemställer med anledning av det anförda att särskilda regler

ges för belåning av gröda och skogsavverkning, så att de med reglerad förmånsrätt

kan belånas utan samband med företagsinteckning. Även om man

inte anser sig kunna tillmötesgå detta genom att skapa ett särskilt säkerhetsinstitut

för ändamålet, bör avtagen gröda och avverkad skog undantas

från företagsinteckningen, eftersom denna annars torde komma att beröva

lantbrukarna ett betydande underlag för kortfristiga krediter.

Beträffande den av kommittén föreslagna regeln om verkan av näringsidkares

död befarar häradshövdingeföreningen tolkningssvårigheter

beträffande frågan, hur länge egendomen skall anses ingå i dödsboet.

Finns blott en delägare sker inte något skitte, och frågan är då, vid

vilken tidpunkt inteckningen upphör att gälla. Föreningen anser att det

med hänsyn till inteckningshavaren vore lämpligt med ett klarläggande härvidlag.

Eventuellt kunde tidpunkten för inregistrerande av bouppteckning

väljas.

Departementschefen

Kommitténs uppräkning av olika föremål och rättigheter, som avses skola

utgöra objekt för företagsinteckning, överensstämmer med de principer

för urvalet av egendom, som närmare diskuterats i den allmänna motiveringen.

Remissinstanserna har i allmänhet inte heller haft något att erinra

mot kommittéförslaget i denna del. Jag är därför beredd att i huvudsak

godta kommitténs förslag.

Enligt första stycket skall företagsinteckning gälla i näringsidkarens lösa

egendom i den mån denna hör till den verksamhet inteckningen omfattar

4 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 saml. Nr 23

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

och är att hänföra till de egendomsslag, som uppräknas i lagrummet. Den

ram för inteckningen, som med hänsyn till arten och lokaliseringen av

verksamheten bestämts på grundval av individualiseringsreglerna i 3 § är

alltså avgörande också för den egendom, som besväras av förmånsrätten.

Egendomens territoriella belägenhet inom den sålunda uppdragna ramen

spelar däremot ingen roll.

Vad angår de olika slag av egendom, som uppräknats i paragrafen, vill

jag beträffande punkt 1 endast påpeka följande. Sådan egendom, för vilken

finns särskilt inteckningsinstitut, bör inte ingå bland inteckningsobjekten.

Därför har —- i enlighet med kommitténs förslag — fartyg, som kan

utgöra objekt för inteckning enligt lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om

inteckning i fartyg, uteslutits. Detsamma gäller alla luftfartyg, eftersom

samtliga sådana efter registrering kan göras till föremål för inteckning med

stöd av lagen den 12 maj 1955 (nr 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg.

I fråga om reservdelar till luftfartyg gäller emellertid enligt nämnda

lag att endast vissa sådana kan intecknas. Med hänsyn till den grundläggande

synpunkten, att sådant, som kan frångå egendomsmassan till följd

av belåning genom annat inteckningsinstitut, inte bör utgöra objekt för

företagsinteckning, har undantag gjorts för sådana reservdelar, som kan

intecknas särskilt.

Beträffande byggnad på annans mark, som upptas under

punkt 2, vill jag erinra om två vid 1961 års riksdag väckta likalydande motioner

(1:496 och 11:580), vari hemställdes, att riksdagen måtte anhålla

om utredning hos Kungl. Maj :t i syfte att få till stånd en legal reglering

som på ett tillfredsställande och betryggande sätt gjorde det möjligt att

utnyttja byggnad på annans mark som säkerhet för kredit. I sitt utlåtande

(nr 45) över motionerna konstaterade första lagutskottet, att behovet av

lagstiftning bekräftats i olika över motionerna avgivna yttranden. Utskottet

ansåg emellertid att frågan hade stark anknytning till det uppdrag som

lämnats arrendelagsutredningen (direktiv se 1961 års riksdagsberättelse s.

278). Efter riksdagens hemställan (rskr 337) har motionerna jämte utskottsutlåtandet

överlämnats till arrendelagsutredningen. Utredningen torde

dock inte anse förenligt med sina direktiv att söka framlägga något preciserat

förslag till lösning av frågan om inrättandet av ett särskilt panträttsligt

institut i fråga om byggnad på annans mark. Den omständigheten

att man i framtiden måhända kan komma att finna en särskild lagstiftning

i detta ämne erforderlig synes emellertid inte böra hindra ett inlemmande

av byggnad på annans grund bland inteckningsobjekten. Det

stundom rätt begränsade värde, som kan anses ligga i äganderätten till sådan

byggnad, bör kunna tillgodogöras inom ramen för företagsinteckningsinstitutet.

Att ett inköp av den mark på vilken byggnaden är belägen föranleder

att byggnaden rycks ut ur den intecknade egendomen, bör inte tillmätas

avgörande betydelse. Ett motsvarande förhållande föreligger beträf
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuiujl. Mnj:ts proposition nr 23 är 196G

no

lande viss annan lös egendom, främst vissa maskiner och annan tyngre industriell

utrustning. Risken för alt inteckningsrätt upphör till följd av alt

sädan egendom övergår till att bli tillbehör till fastighet finns redan enligt

gällande rätt men den kommer att öka genom det förslag till ny lag om fast

egendom och vad därtill hör, som jag ämnar framlägga. Detta torde visa

att risker av nu ifrågavarande slag inte bör överdrivas.

Vissa remissinstanser har ifrågasatt om man inte i förevarande sammanhang

borde förbjuda s. k. säkerhetsöverlåtelse av byggnad på annans

grund. Ett sådant steg kan dock knappast tas utan närmare utredning. Jag

är därför f. n. inte beredd att föreslå en sådan lagstiftningsåtgärd.

Under punkt 2 har inte något undanlag gjorts för byggnad eller anläggning,

som utgör tillbehör till åborätt enligt lagen om upplåtelse under åborätt

av viss jord. Sådan åborätt saknar praktisk betydelse och torde inte behöva

uttryckligen anges i lagtexten.

Advokatsamfundet och Kooperativa förbundet har vänt sig mot förslaget

alt ta med arrenderätt, hyresrätt, bostadsrätt m. fl. nyttjanderätter

till fast egendom bland inteckningsobjekten. För att rättighetens

värde skall kunna tillgodogöras måste denna få överlåtas, och enligt

de båda remissinstansernas uppfattning uppfylls denna förutsättning endast

undantagsvis. Under sådana förhållanden anser de det vilseledande att

generellt ange dessa rättigheter som värdeobjekt för en inteckningshavare.

Kommittén synes emellertid ha fäst ganska stor vikt vid att de nu ifrågavarande

rättigheterna omfattas av företagsinteckningen. Detta torde vara befogat.

Det råder intet tvivel om att exempelvis en hyresrätt kan ha ett betydande

värde i en bristsituation på hyresmarknaden. I fråga om affärslägenheter

torde det inte heller vara ovanligt, att hyresvärden medger att

hyresgästen överlåter hyresrätten. Beträffande sådana lägenheter är hyresvärdens

intresse oftast koncentrerat till det rent ekonomiska utbytet. Med

hänsyn härtill finner jag inte anledning att såvitt nu är i fråga frångå det

framlagda förslaget. Eftersom nyttjanderätt, som här avses, saknar egentligt

värde för inteckningshavaren, om den inte kan tas i anspråk vid utmätning

och i konkurs, anser jag dock, att begränsningen i fråga om utmätningsbarheten

bör komma till uttryck i lagtexten. En begränsning till sådana

rättigheter som kan överlåtas skulle i vissa lägen kunna ge anledning

till tvekan.

Kommitténs förslag att nyttjanderätt till lösören inte skall

ingå bland inteckningsobjekten har kritiserats av några remissinstanser.

Bankföreningen framhåller att nyttjanderätt till maskiner och andra inventarier,

som hyrs genom flerårskontrakt, kan tänkas ha ett marknadsvärde.

Bedrivande av sådan långvarig uthyrning av inventarier, s. k. leasingverksamhet,

som bankföreningen här syftar på, är under utbredning i

Sverige. Risken för att ett företag, som yrkesmässigt bedriver sådan verksamhet,

skulle överlåta den uthyrda egendomen till någon annan än nytt
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

janderättshavaren måste bedömas som mycket liten. Som föreningen framhåller

ligger det i allmänhet i uthyrarens intresse att den verksamhet som

en nyttjanderättshavare bedrivit men tvingats nedlägga kan fortsättas under

ny ledning. Med hänsyn till att det därför ofta torde finnas goda förutsättningar

att få det uthyrande företagets samtycke till en överlåtelse av

nyttjanderätten synes anledning föreligga att under förutsättning att rättigheten

kan utmätas låta även sådan rättighet som nu sagts utgöra inteckningsobjekt.

Några remissinstanser har efterlyst en uttrycklig lagreglering av frågan

huruvida köparrätten till avbetalningsgods skall kunna tas i anspråk på

grund av inteckning. Lagberedningen har å sin sida påpekat, att kommittén

inte särskilt berört möjligheterna för en inteckningshavare att ta avbetalningssäljares

rätt till sålt gods i anspråk. Beredningen utgår från att

sådan rätt bör omfattas av inteckningen liksom fordringen på köpeskillingen.

Såsom kommittén uttalat i motiven till lagförslaget bör den rätt till egendom

som en köpare förvärvat på grund av ett avbetalningskontrakt utgöra

objekt för företagsinteckning. Detsamma bör rimligen också vara förhållandet

med avbetalningssäljares rätt till sålt gods. Uttryckliga föreskrifter

härom i lagen torde emellertid vara överflödiga.

Vad härefter angår de under punkt 5 upptagna immateriella förmögen

hetsrättigheter na synes kommittén ha förutsatt, att endast

sådana rättigheter, som kan utmätas eller ingå i konkurs, skall kunna

tas i anspråk av inteckningshavare. Advokatsamfundet framhåller, att det

av lagtexten bör framgå under vilka förutsättningar immateriella förmögenhetsrättigheter

skall kunna utgöra objekt för företagsinteckning, och

anser att man i rättssäkerhetens intresse bör begränsa sig till sådana rättigheter,

som är utan vidare överlåtbara och därigenom kan vara föremål för

utmätning.

Advokatsamfundets påpekande synes befogat. I analogi med de uttryckliga

begränsningar av inteckningsobjekten till att omfatta utmätningsbara

rättigheter, som jag tidigare i ett par fall föreslagit, har i punkt 5 upptagits

endast sådana immateriella rättigheter, som kan utmätas. Anknytningen

till utmätningsbarheten innebär här ett alldeles speciellt avsteg från

vad som skulle följa av en anknytning till möjligheten att överlåta rättigheten

i fråga. Vissa rättigheter kan nämligen överlåtas men inte utmätas.

Av det nu anförda framgår, att patent, sådan rättighet som avses i lagen

den 10 juli 1899 (nr 59 s. 1) om skydd för vissa mönster och modeller, upphovsrätt

till litterära och konstnärliga verk samt rätt till fotografisk bild

bör kunna utgöra objekt för företagsinteckning. Såsom kommittén påpekar

gäller dock i fråga om upphovsrätten, att utmätning inte får ske hos

upphovsmannen eller hos någon till vilken rätten övergått på grund avgiftorätt,

arv eller testamente. Varumärkesrätt samt rätt till firma avses

opaginerad Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1066

inte ingå ibland inteckningsobjekten, eftersom dessa rättigheter visserligen

kan överlåtas men däremot inte utmätas. Advokatsamfundet framhåller

att licensrättigheter med avseende på patent och varumärken endast sällan

är överlåthara, och att vissa patenträttigheter endast får överlåtas i samband

med överlåtelse av den rörelse i vilken de ingår. Rättigheter, som

sålunda inte kan överlåtas avses inte kunna utgöra inteckningsobjekt, eftersom

de inte är utmätningsbara.

Punkten 6 upptar dels fordringar på vederlag för överlåtelse eller

upplåtelse av inteckningsobjekt, dels fordringar på ersättning för skadad

eller förlorad sådan egendom. Vad angår den första gruppen av fordringar

innebär förslaget endast en mindre utvidgning i förhållande till vad som

redan gäller enligt förlagsinteckningsförordningen. Ingen av remissinstanserna

har haft något att erinra mot en sådan utvidgning. De bokfordringar,

som det här är fråga om, bör som surrogatvärden för den frånträdda egendomen

ingå bland inteckningsobjekten.

Bankföreningen har föreslagit, att även fordran på skadestånd på grund

av avtalsbrott bör räknas till inteckningsobjekten. En sådan fordran kan

emellertid inte anses utgöra ett surrogatvärde på samma sätt som fordran

på ersättning på grund av att egendom, som utgjort inteckningsobjekt, skadats

eller gått förlorad. Jag anser mig därför inte kunna biträda bankföreningens

förslag.

Försäkringsinspektionen och försäkringsbolagens riksförbund har ifrågasatt

om inte gällande bestämmelser om skyldighet att i vissa fall nedsätta

utfallande brandförsäkringsbelopp hos länsstyrelsen för tillgodoseende av

inteckningshavares intresse bör göras tillämpliga i fråga om egendom, som

besväras av företagsinteckning. I likhet med kommittén anser jag dock,

att en sådan ordning skulle hli onödigt komplicerad. Inteckningshavaren

kan för övrigt betinga sig att försäkringsavtalet förses med en klausul, som

tillerkänner honom företräde till utfallande försäkringsbelopp.

Med fordran på ersättning för skadad eller förlorad egendom har i paragrafen

jämställts ersättning för egendom som tagits i anspråk genom

expropriation eller liknande förfarande, t. ex. tvångsvis rekvirerats av kronan

på grund av allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279).

Paragrafens andra stycke upptar i överensstämmelse med kommittéförslaget

en regel om att inteckningen efter överlåtelse av verksamhet gäller

i vederlaget för denna, i den mån vederlaget avser egendom, som besvärades

av inteckningen. Bestämmelsen bör närmast ses som ett klarläggande i förhållande

till regeln i första stycket punkt 6. Några remissinstanser är tveksamma

beträffande möjligheterna att utreda i vilken utsträckning ett vederlag

för en rörelse gäller sådan egendom, som utgjort inteckningsobjekt.

Bl. a. med hänsyn härtill har man ifrågasatt om inte goodwill-värde

bör ingå bland inteckningsobjekten. Parterna skulle annars lätt kunna gö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

ra gällande att vederlaget främst hänförde sig till detta värde, i vilket fall

möjligheten att ta vederlagsfordringen i anspråk skulle vara ringa.

Den rätt som inteckningshavaren kan grunda på regeln i andra stycket

får anses vara av sekundär betydelse i förhållande till den rätt att direkt

tillgodogöra sig den överlåtna egendomen, som framgår av 10 §. Bevissvårigheterna

torde inte vara större än att regeln i vissa lägen kan få betydelse.

Beträffande goodwill gäller att dess värde i allmänhet måste betecknas

som mycket osäkert och svårt att beräkna. Något starkare motiv att

ta med goodwill bland inteckningsobjekten föreligger därför inte. Vid kreditgivningen

torde det knappast vara möjligt att bedöma, huruvida och i

vad mån ett goodwill-värde, som då är för handen, kan finnas kvar i en

eventuell framtida konkurssituation.

Bland fordringar, som inte avses vara objekt för företagsinteckning,

märks framför allt lånefordringar. Dessa grundar sig vanligtvis på löpande

skuldebrev och kan därför lätt pantsättas.

Under punkt 7 har upptagits fordran på vederlag för utfört

arbete. Såsom kommittén framhåller kan detta slag av fordringar få

eu avsevärd betydelse för företag inom »servicenäringarna». Genom att ta

med dessa tordringar tillgodoses ett önskemål, som starkt framhävts från

töretagarhåll. Bland de av kommittén föreslagna utvidgningarna torde denna

vara en av de mest betydelsefulla.

Den egendom, i vilken en företagsinteckning i jordbruk

avses komma att gälla, skiljer sig ganska betydligt från den, som lios företag

i allmänhet kommer att omfattas av inteckning. Det blir också ett väsentligt

vidare bestånd av egendom än som kunnat omfattas av inteckning

i jordbruksinventarier. Bland egendom, som tillkommer i förhållande till

vad som galler enligt nuvarande lagstiftning, märks utsäde, avtagen gröda

och avverkad skog. Kommittén anser det tvivelaktigt, om dessa slag av

egendom kommer att i någon högre grad stärka säkerheten. I detta tvivel

har flera företrädare för jordbrukets intressen bland remissinstanserna instämt.

Mot bakgrund av ett system med överlåtelse av fordringar på grund

av kontrakt om skördeleverans, vilket tillämpas i stor utsträckning bl. a.

i fråga om oljeväxter, har lantbruksförbundet hemställt om en särskild

reglering i lag av belåning av växande gröda och avtalad skogsavverkning.

Om man inte anser sig kunna skapa ett särskilt säkerhetsinstitut för ändamålet,

bör objekten avtagen gröda och avverkad skog undantas från

toretagsmteckningen, eftersom de annars torde komma att beröva lantbrukarna

ett betydande underlag för kortfristiga krediter.

Innan grödan är avtagen utgör den i fastighetsägarens hand en del av den

fasta egendomen och är sålunda i princip införlivad med objektet för fastighetsinteckning.

En separat pantsättning av den växande grödan kan då inte

ske. När grödan väl avtagits bar den emellertid tidigare inte utan särskild

pantsättning varit föremål för någon säkerbetsrätt. Införandet av företag
ö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2ö år It)66 103

inteckning skulle härvidlag innebära den skillnaden, att grödan i och med

skörden kom att utgöra objekt för befintliga företagsinteckningar och kunde

tas i anspråk på grund av dessa. Detta skulle inte vara till någon nackdel

om inte systemet med överlåtelse av fordringar på grund av odlingskontrakt

fanns. Trots detta system ser jag ingen anledning att utesluta

avtagen gröda från inteckningsobjekten. Eu helt idealisk lösning erhålls

visserligen först om man öppnar möjlighet att separat utnyttja grödan som

säkerhet. Den osäkerhet för kreditgivaren, som vidlåder systemet med

fordringsöverlåtelser, torde dock främst ha sin grund i att den växande grödan

inte kan separat utnyttjas som säkerhet.

I första stycket av paragrafen har föreskrivits, att inteckning gäller

»i näringsidkarens lösa egendom» av vissa slag. Detta innebär beträffande

punkterna 1 och 2 att näringsidkaren skall vara ägare, beträffande 3—5

att han skall vara rättighetshavare och beträffande punkterna 6 och 7 att

han skall vara borgenär.

Av paragrafen framgår, att företagsinteckning upphör att besvära egendom,

som inte längre tillhör företagaren. I sista stycket har upptagits en

regel, som rör verkan av näringsidkarens död och som kan

anses innebära ett undantag från huvudregeln.

I enlighet med ett förslag av kommittén stadgas till en början att, om

näringsidkaren dör, inteckningen skall bestå i dödsboets egendom. Utan

denna regel skulle inteckningsrätten i princip upphöra att gälla i rörelsen

i och med dödsfallet. Det får anses vara av vikt för inteckningshavarens

säkerhet att så inte sker. Den föreslagna regeln kan sägas innebära, att

verksamhet, som utövats av den avlidne, och verksamhet, som utövas av

dödsboet, betraktas som en och samma rörelse i inteckningshänseende.

Kommittén har närmare utvecklat hur detta från inskrivningssynpunkt

låter sig göra. Bestämmelsen är begränsad till dödsboets egendom. I efterlevande

makes, arvinges eller testamentstagares hand häftar sålunda egendomen

inte för inteckningen. Den kan emellertid under vissa förutsättningar

bringas att återgå till boet.

Om endast en dödsbodelägare finns, sker inte något skifte, och det kan

då uppstå tvekan om när inteckningen skall anses upphöra. Man torde

likväl böra räkna med att ett dödsbo föreligger under den första tiden efter

dödsfallet. Frågan om när dödsboet upphör torde få bedömas enligt allmänna

regler om avveckling av dödsbo.

Som kommittén framhåller torde det i allmänhet inte vara svårt att avgöra,

vilken egendom som hör till en intecknad rörelse. Gränsdragningsproblem

kan dock självfallet uppkomma. Viss egendom kan vara avsedd

för användning i skilda rörelser eller delvis för privatbruk. Det är uppenbarligen

inte möjligt att i lag reglera sådana frågor. För fall av konkurrens

mellan olika rörelser förordar advokatsamfundet en metod, som går ut på

opaginerad Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

en procentuell fördelning mellan rörelserna. Denna metod har kommit till

användning i ett avgörande av högsta domstolen år 1953 (NJA 1953:200).

Med hänsyn till förhållandenas växlande natur är jag emellertid inte beredd

att ge förord åt någon särskild metod såsom generellt lämplig.

Avslutningsvis vill jag lämna några synpunkter på de förhållanden med

avseende på egendomen, som uppkommer om en intecknad rörelse nedläggs.

Inteckningen skall i så fall inte utan vidare upphöra att besvära den

egendom som näringsidkaren har kvar. Den omständigheten att objektet

för inteckning anses vara ett egendomskollektiv, som är knutet till en viss

verksamhet, bör alltså inte fattas så, att det under alla förhållanden måste

■\ara en verksamhet, som fortfarande består. Även sedan verksamheten

upphört, kan anknytningen till denna duga som kännetecken. Så länge

det går att identifiera viss egendom såsom tillhörande det kollektiv, som

avsetts med inteckningen, bör inteckningen anses gälla i denna egendom.

I de fall då exempelvis en industriidkare hyr ut vissa av rörelsens inventarier

till en annan företagare under sådana förhållanden att han inte

därigenom kan anses driva uthyrningsrörelse, måste egendomen alltjämt

anses höra till den industriella rörelsen och följaktligen omfattas av de

inteckningar, som meddelats i denna.

5 §•

Paragrafen motsvarar 5 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Kommittén föreslår till främjande av enkelhet och reda i inteckningsiörhållandena

den regeln, att företagsinteckningar, som tas ut av en och

samma näringsidkare, skall ha antingen samma föremål eller helt skilda

föremål. Har en inteckning redan beviljats, bör för bifall till ny ansökan

om inteckning krävas, att denna till sin omfattning avpassats efter den

beviljade. Den sökta inteckningen bör under alla förhållanden kunna meddelas,

om den har samma omfattning som den redan meddelade. Båda kan

omfatta all näringsidkarens verksamhet eller vara begränsade på samma

sätt. Om den sökta inteckningen inte har samma omfattning som den beviljade,

bör enligt kommittén för bifall till ansökningen fordras att den

beviljade inteckningen fastställts med begränsning till viss verksamhet och

att den sökta inteckningen begränsats på så sätt att den ena inteckningen

inte i någon situation kan komma att avse verksamhet, som omfattas av

den andra.

Kommittén åskådliggör det anförda med ett exempel.

Antag att en företagsinteckning omfattar all den näringsverksamhet som

en viss företagare utövar inom riket. Därefter sökes på grund av hans

medgivande ny inteckning med yrkande att denna skall begränsas till verk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

samhet inom en viss kommun X. Den sökta inteckningen får icke beviljas.

Om företagaren driver dels en rörelse inom kommunen X dels en rörelse

inom en annan kommun, gäller den redan beviljade inteckningen i båda

rörelserna, medan den sökta inteckningen avser blott rörelsen i X. Om inteckningsansökningen

beviljades, skulle således två inteckningar komma

att delvis sammanfalla med avseende å objektet. Förhållandet kan bli likartat,

även om företagaren, när ansökningen göres, driver verksamhet endast

inom X. Möjlighet finns ju, att han sedermera startar en rörelse även

inom en annan kommun.

Ytterligare några exempel anförs. Härom må hänvisas till betänkandet

s. 114 f.

Remissyttrandena

Lagberedningen framhåller, att den valfrihet, som individualiseringsreglerna

uttrycker, kan synas tillgodose näringslivets intressen. Systemet kräver

emellertid stor uppmärksamhet, bl. a. på grund av att det måste tillses,

att en ny inteckning antingen får identiskt samma omfattning som

tidigare inteckning eller också kommer att gälla andra verksamhetsarter.

Departementschefen

I överensstämmelse med kommitténs förslag har i paragrafen föreskrivits,

att företagsinteckning inte får fastställas på sådant sätt, att den till

omfattningen avviker från annan inteckning, som är beviljad eller förmål

för ansökan, om den inte begränsas till verksamhet, som inte omfattas av

denna. Friheten att bestämma en intecknings omfattning får sålunda gälla

oinskränkt bara när det är fråga om en enda inteckning i näringsidkarens

verksamhet. Två inteckningar bör inte få sammanfalla blott delvis i fråga

om objektet. Svårbedömbara komplikationer skulle i annat fall kunna

uppstå. Förekommer flera tidigare beviljade eller sökta inteckningar,

måste ny inteckning till sin omfattning anpassas efter de övriga.

6 §.

Paragrafen motsvarar 6 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Kommittén föreslår ett förbud mot gemensam inteckning i rörelser,

som utövas av skilda företagare. Förbudet förestavas av skäl liknande dem

som uppbär regeln i 5 §, nämligen att enkla och överskådliga inteckningsförhållanden

bör eftersträvas. I vissa fall kunde det visserligen vara fördelaktigt

om skilda företagares rörelser kunde intecknas gemensamt. En ge
Bihang

till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 23

opaginerad Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

mensam inteckning i den verksamhet som drivs av samtliga bolag inom

en koncern kan sålunda tänkas erbjuda större säkerhet än flera särinteckningar

i de skilda koncernbolagens rörelser. Ändamålet med en gemensam

inteckning torde emellertid enligt kommitténs uppfattning väsentligen

kunna vinnas genom användande av särinteckningar i de olika rörelserna

som säkerhet för en och samma omslagsrevers. De nackdelar som är förenade

med en sådan ordning — bl. a. högre stämpelkostnader — anses inte

så betydande att gemensamma inteckningar i skilda företagares rörelser

bör tillåtas.

Departementschefen

Gemensamma inteckningar, dvs. inteckningar som till säkerhet för en

och samma fordran meddelats i flera rörelser, har inte behandlats i förlagsinteckningsförordningen.

I praxis har emellertid fastslagits, att sådana

inteckningar inte får beviljas när rörelserna har skilda utövare. Driver en

företagare rörelser inom skilda kommuner, föreligger däremot ej hinder

mot gemensam inteckning i rörelserna.

Med de av kommittén föreslagna reglerna om verksamhetens individualisering

är den verksamhet som omfattas av en företagsinteckning alltid

att betrakta som en inteckningsenhet. Det blir därför inte fråga om gemensam

inteckning i flera, av eu och samma person drivna rörelser.

I överensstämmelse med gällande rätt stadgas i förevarande paragraf förbud

mot gemensam inteckning i rörelser, som utövas av skilda företagare.

Remissinstanserna har, med något undantag, inte haft något att erinra

mot den föreslagna bestämmelsen. På de av kommittén anförda skälen biträder

jag dess förslag.

7 §•

Paragralen motsvarar 7 § i kommitténs förslag och ansluter nära till ett

stadgande i 8 kap. 4 § i lagberedningens förslag till jordabalk.

Remissyttrandena

Bankföreningen och försäkringsbolagens riksförbund har kritiserat bestämmelsen

att företagsinteckning endast skall kunna beviljas för visst

kapitalbelopp i svenskt mynt jämte ränta. De anser att det också bör vara

tillåtet att ange beloppet i utländskt mynt. Detta skulle underlätta utnyttjandet

av företagsinteckningar som underlag för upplåning på den utländska

kapitalmarknaden, något som kan komma att få ökad aktualitet med

hänsyn till pågående integrationssträvanden.

Försäkringsbolagens riksförbund påpekar att den av kommittén föreslagna

bestämmelsen i viss utsträckning lägger hinder i vägen för låneavtal

med indexklausul.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. MujAs proposition nr 2.H år 1!)66

107

Departementschefen

Lagberedningen har i sitt förslag till jordabalk motiverat den bestämmelse,

vartill förevarande stadgande ansluter, med att ett inteckningsbelopp

i utländskt mynt skulle skapa en osäker ställning för inteckningshavare

med sämre rätt. I överensstämmelse med vad beredningen framhållit

talar övervägande skäl för att inteckningsrätternas inbördes värdeförhållande

bestäms efter en och samma värdemätare. Att som sådan värdemätare

endast svenskt mynt kan ifrågakomma synes uppenbart. Jag ansluter

mig därför till kommitténs på lagberedningens överväganden grundade

förslag.

Frågan om att tillåta inteckning av indexreglerat fordringsbelopp har

betydande räckvidd och kan inte isoleras till den nu aktuella reformen. Jag

är därför inte beredd att ta upp denna fråga till prövning i forevarande

sammanhang.

8 §•

Paragrafen motsvarar 8 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Paragrafen innehåller huvudsakligen samma föreskrift, som f. n. återfinns

i 1 § sista stycket förlagsinteckningsförordningen. Av stadgandet

framgår, att näringsidkarens inteckningsmedgivande skall tecknas på fordringshandlingen

och vara styrkt av vittnen. Departementsförslaget skiljer

sig såtillvida från kommitténs förslag, som i paragrafen intagits en uttrycklig

föreskrift om att inteckningsmedgivandet skall innehålla uppgift

om verksamhet, som inteckningen skall omfatta. Av inteckningsmedgivandet

måste alltså tydligt framgå på vilket sätt verksamheten skall individualiseras

inom ramen för de bestämmelser, som getts i 3 §. Har näringsidkaren

medgett inteckning i all sin näringsverksamhet, skall inteckning

i fråga om aktiebolag omfatta helt landet men i fråga om annan näringsidkare

den inom länet bedrivna verksamheten.

9 §•

Paragrafen motsvaras av 28 och 29 §§ i kommitténs förslag.

Kommittén

1 29 § i kommittéförslaget stadgas, att inteckning inte får anses ogiltig

på den grund att näringsidkaren inte var bokföringsskyldig, när inteckningen

meddelades. Skälen till detta stadgande utvecklas av kommittén på

följande sätt.

Enligt 5 § förlagsinteckningsförordningen får ej, sedan förlagsinteckning

beviljats genom lagakraftvunnet utslag, i konkurs eller eljest komma under

opaginerad Kontrollera mot PDF

108

Kungi. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

bedömande, huruvida rörelsen varit av den art eller drivits i den omfattning

att inteckning bort beviljas. Bestämmelsen avser att förebygga att en

''ntefckni”8 som tillkommit i formellt riktig ordning, frånkännes verkan

dartor att, enligt vad sedermera visar sig, ifrågavarande villkor för beviljande

av inteckning, icke varit uppfyllda. För meddelande av företagsintecknmg

gäller emellertid inga krav i fråga om rörelsens art och omfattning. Däremot

fordras i regel att företagaren skall vara bokföringsskyldig. Skäl liknanf.

<?®m so"1 uPPbär stadgandet i förlagsinteckningsförordningen talar för

att företagsinteckning ej bör kunna ogiltigförklaras på den grund att företagaren

sedermera befinnes icke ha varit bokföringsskyldig när inteckningen

meddelades. Framhållas må, att enligt bokföringslagen rörelsens art och

omfattnmg 1 vissa fall är avgörande för frågan huruvida bokföringsplikt

ar för handen och att denna fråga därför kan vara vansklig att bedöma.

Departementschefen

Stadgandet i första stycket har en förebild bl. a. i 59 § förordningen den

16 juni 187o (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom. I lagberedningens

förslag till jordabalk finns motsvarande regler i 27 kap. 21 §.

På skäl som kommittén närmare utvecklat bör i lagen finnas en föreskrift,

som ger besked om att, sedan företagsinteckning beviljats, fråga inte

vidare får prövas, huruvida bokföringskravet var uppfyllt vid tiden för

inteckningens meddelande. Detta innebär att om i lagakraftvunnet beslut

inteckning meddelats, fastän näringsidkaren inte var bokföringsskyldig

över huvud taget eller inte bokföringsskyldig vid utövandet av den särskilda

verksamhet, vari inteckning uttagits, inteckningen skall gälla i enlighet

med beslutet.

Företagsintecknings verkan vid överlåtelse, utmätning eller konkurs

10 §.

Paragrafen motsvarar 17 § i kommitténs förslag.

Kommittén

I anslutning till sina allmänna överväganden beträffande de i paragrafen

föreslagna bestämmelserna om skydd för inteckningshavaren vid överlåtelse

av intecknad verksamhet har kommittén framhållit bl. a.

Dessa bestämmelser är tillämpliga även när en del av den intecknade

verksamheten overlåtes, t. ex. viss rörelsegren eller verksamheten vid en

tilial eller den verksamhet som drivs på viss ort. De bör vidare kunna tilllampas

exempelvis då en rörelses tillgångar, såsom ett led i en branschänd^dt

eller till väsentlig del överlåtes till annan rörelseidkare men överlåtelsen

ej omfattar företaget såsom organisation. Att i lag ange närmare

riktlinjer angående vad som bör förstås med överlåtelse av verksamhet synes

med hänsyn till de skiftande förhållandena knappast vara möjli«t.

I forsta stycket stadgas att, om verksamhet som omfattas av företagsinteckning

överlåtes och egendom som besväras av inteckningen ingår i

opaginerad Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 2,‘t är 1966

överlåtelsen, egendomen skall i förvärvarens hand häfta för inteckningen.

Detta innebär, att den betalnings- och förmånsrätt som inteckningen medför

består i de överlåtna föremålen och rättigheterna endast så länge dessa

tillhör förvärvaren. Om förvärvaren överlåter sådan egendom eller om

denna skadas eller går förlorad, gäller inteckningen, enligt vad som vidare

stadgas, i honom tillkommande fordran å vederlag eller ersättning. Inteckningshavaren

kan göra gällande sin rätt mot förvärvaren genom att

väcka talan mot denne med yrkande, alt den intecknade fordringen fastställes

till betalning ur egendom som sålunda besväras av inteckningen.

Egendomen bör därvid anges på sådant sätt att den kan identifieras bland

förvärvarens övriga tillgångar. Bifalles yrkandet, kan betalningsanspråket

därefter fullföljas genom utmätning. Även kvarstad eller skingringsförbud

kan ifrågakomma. Eftersom inteckningshavaren icke har personlig fordran

gentemot förvärvaren, torde han däremot ej kunna få denne försatt i konkurs.

Kommittén har föreslagit att den tidsfrist under vilken inteckningsrätten

skall gälla i överlåten egendom skall beräknas med utgångspunkt från

dagen för frånträdet av verksamheten. Bestämmelsen har utformats som

en preskriptionsregel enligt vilken inteckningshavaren för att behålla sin

lätt skall väcka talan mot förvärvaren inom den föreslagna tidrymden. För

afl preskriptionsavbrott skall inträda fordras dessutom enligt förslaget, att

inteckningshavaren inom samma tid anmäler hos inskrivningsdomaren,

att talan blivit väckt. Om sådan anmälan bör anteckning göras i inskrivningsboken

under förvärvarens namn. Därigenom får överlåtelsen publicitet,

och det möter då inga betänkligheter att låta förmånsrätten bestå

under den ytterligare tid som fordras för talans utförande och andra rättsliga

åtgärder för betalningsanspråkets fullföljande.

Som ett led i en uppgörelse kan inteckningshavaren tänkas vilja avstå

frän den rätt lagen ger honom mot förvärvaren. Kommittén föreslår att

han i sådant fall skall göra anteckning därom på inteckningshandlingen

för att förebygga att senare innehavare av inteckningen åberopar bristande

kännedom om avståendet. Förvärvaren bör tillse, att sådan anteckning blir

gjord. Om så inte skett skall förvärvaren kunna vända sig till domstol

och påkalla, att inteckningshandlingen förses med anteckning om avståendet.

Kommittén föreslår i fjärde stycket en bestämmelse, enligt vilken vad

som stadgas i paragrafen beträffande förvärvaren skall gälla hans dödsbo.

om han avlider. Inteckningshavaren avses emellertid inte kunna vända

sig mot efterlevande make, arvinge eller testamentstagare, som övertagit

egendomen efter den avlidne. Egendomen kan dock bringas att återgå till

dödsboet.

I annat sammanhang påpekar kommittén, att tillskott till aktiebolag,

ekonomisk förening eller handelsbolag är att anse som en form av överlåtelse.

Förslagets regler avses därför bli omedelbart tillämpliga på sådana

transaktioner.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Remissyttrandena

Bankinspektionen anser att kommittéförslaget i vissa avseenden inte är

tillräckligt preciserat. Själva begreppet överlåtelse av verksamhet behöver

sålunda enligt inspektionen förtydligas. Enligt vad kommittén framhållit

behöver en sådan överlåtelse inte nödvändigtvis omfatta både tillgångarna

i rörelsen och rörelsens organisation. Kommittén har anfört att förhållandena

här är så skiftande att det knappast är möjligt att i lag ange närmare

riktlinjer. Enligt inspektionens mening är denna ståndpunkt mindre

tillfredsställande med hänsyn till de viktiga rättsverkningar, som avses

bli knutna till överlåtelsen. Stockholms handelskammare är härvidlag av

samma mening.

Lagberedningen samt Industrikredit och Företagskredit erinrar om att

enligt jordabalksutredningens förslag till jordabalk industritillbehör, som

etter överlåtelse bortförs från den fastighet dit de varit att hänföra, skall

behålla sin karaktär av fastighetstillbehör och följaktligen kunna las i anspråk

av överlåtarens borgenärer, om överlåtelsen varit av betydande omfattning

och gått utöver ramen för rörelsens normala drift samt förvärvaren

insett eller bort inse att föremålen utgjorde industritillbehör. Genomförs

detta förslag bör enligt lagberedningen bestämmelserna om företagsinteckning

samordnas därmed så att inte väsentligt olika regler kommer

att gälla allteftersom egendomen utgör fastighetstillbehör eller inte. Det är

enligt beredningens mening bl. a. angeläget att verkan av god tro bedöms

lika. Även Östergötlands och Södermanlands handelskammare drar vid en

jämförelse med den nyssnämnda regeln i det reviderade förslaget till jordabalk

slutsatsen att, om intecknad egendom vid sidan av överlåtelse av

verksamhet skulle avyttras »i betydande omfattning och utom ramen för

rörelsens normala drift», inteckningen enligt kommittéförslaget skulle

komma att utslockna i den överlåtna egendomen. Handelskammaren uttalar

med hänsyn härtill tvivel beträffande det föreslagna skyddets effektivitet.

Lagberedningen förutsätter att med bestämmelsen, att inteckningshavaren

skall »väcka talan» inom viss tid för att kunna göra sin rätt gällande

på grund av stadgandet, avses att han skall utsöka sin fordran ur den

egendom som ingått i överlåtelsen. Industrikredit och Företagskredit antar

å sin sida, att preskriptionsavbrott sker i och med att egendomens ägare

delges ansökan om lagsökning och anmälan om denna talan inge;, till inskrivningsdomaren.

Departementschefen

De viktiga reglerna om företagsinteckningens sakrättsliga verkningar och

om den förmånsrätt, som inteckningen medför vid utmätning och i konkurs,

har i departementsförslaget sammanförts till ett särskilt kapitel med

placering efter de grundläggande allmänna bestämmelserna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj. ts proposition nr 2‘t är 11)66

Kapitlet inleds med föreskrifterna om inteckningens verkan vid överlåtelse

av verksamhet. Kommittén bär inte närmare definierat vad som skall

avses med sådan överlåtelse, och några remissinstanser har därför efterlyst

vägledande uttalanden. Uppenbart är emellertid, att några detaljerade

besked knappast kan ges med hänsyn till de skiftande förhållandena.

Några typfall i vilka de föreslagna lagreglerna skall kunna tillämpas torde

ändå kunna anges.

Främst hör naturligtvis begreppet överlåtelse av verksamhet omfatta det

fallet, att eu rörelse med alla dess tillgångar och hela organisationsapparaten

överlåts. Att reglerna bör kunna tillämpas när rörelsen inklusive

organisationsapparaten överlåts men viss egendom undantas för överlåtarens

fortsatta bruk torde också vara uppenbart. Mer tveksamt är om reglerna

bör appliceras på det fallet då blott en del av tillgångarna överlåts

som ett led i en branschändring men överlåtelsen inte omfattar företaget

som organisation. Enligt kommitténs mening bör detta fall omfattas av

stadgandet i paragrafen. Jag anser emellertid att för tillämplighet bör

krävas att överlåtelsen avser en klart urskiljbar verksamhetsgren, vilket

väl normalt måste antas innebära en påtaglig förändring i det överlåtande

företagets organisation. Om ett företag i samband med en branschändring

avyttrar viss egendom till en och samma rörelseidkare utan att den verksamhet

nedläggs, vari egendomen ingått, bör inteckningshavarens rätt på

grund av inteckningen avse endast köpeskillingsfordringen (jfr 4 § första

stycket 6).

Det är framför allt den allmänna omsättningens intresse, som motiverar

att jag sålunda i någon mån vill begränsa inteckningens verkan, såvitt

nu är i fråga. Om man inte drar en ganska snäv och tydlig gräns

kring de med paragrafen åsyftade överlåtelsefallen, kan den praktiska

tillämpningen av stadgandena inverka menligt på exempelvis handeln med

begagnade industriinventarier. I sammanhanget bör påpekas, att jag av i

huvudsak samma anledning inte heller anser mig beredd att godta det

förslag till särskilda regler om skydd för fastighetsinteckningshavare vid

överlåtelse av industritillbehör i viss större omfattning, som ett par remissinstanser

diskuterat.

1 överensstämmelse med vad kommittén föreslagit har i paragrafens andra

stycke stadgats, att den som vill göra sin rätt gällande skall väcka talan

mot förvärvaren inom viss tid samt anmäla förhållandet hos inskrivningsdomaren.

Talan avses kunna väckas genom anhängiggörande av rättegång

eller ansökan om lagsökning. Bevakning i konkurs eller yrkande om betalning

vid utmätning torde i förekommande fall kunna jämställas med väckande

av talan, i sistnämnda fall dock endast såvitt rör den egendom som

utmätningen avser.

Företagsinteckning, som fastställs i näringsidkares verksamhet, gäller

sedan näringsidkaren avlidit i dödsboets egendom. Föreskrift härom har

intagits i 4 § tredje stycket. På motsvarande sätt avses en inteckning, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

vid överlåtelse av verksamhet besvärar den till verksamheten knutna egendomen,

bestå i förvärvarens dödsbos egendom av ifrågavarande slag, om

förvärvaren skulle avlida. Först i samband med att dödsboet skiftas anses

sålunda ett nytt förvärv äga rum. Beträffande det fall då den avlidne inte

efterlämnar mer än en dödsbodelägare må här hänvisas till framställningen

vid 4 §.

H §•

Paragrafen motsvarar 18 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Även när intecknad verksamhet övergår till ny innehavare på annat sätt

än genom överlåtelse upphör självfallet inteckningen att gälla i verksamheten.

I vissa sådana fall fordras ingen särskild åtgärd till inteckningsha''sarens

skydd. Beträttande fusion mellan aktiebolag finns sålunda speciella

lagregler, som tryggar det överlåtande bolagets borgenärer, bland

dem inteckningshavaren (174—176 §§ lagen den 14 september 1944 (nr

705) om aktiebolag). Vid skifte av aktiebolags tillgångar är borgenärernas

intresse också väl tillgodosett (se bl. a. 163 § aktiebolagslagen). Motsvarande

regler gäller för ekonomiska föreningar.

Kommittén har ansett det påkallat att i två särskilda fall skydda inteckningshavaren

genom att låta reglerna om överlåtelse äga motsvarande tilllämpning.

Det ena är då handelsbolag upplöses genom skifte av bolagets

tillgångar, det andra då bodelning sker av annan anledning än näringsidkarens

död.

Den föreslagna bestämmelsen — som inte föranlett någon erinran från

remissinstanserna — torde få anses väl motiverad. Några garantier för att

ett handelsbolags borgenärer blir tillgodosedda framför bolagsmännen, på

liknande sätt som i fråga om aktiebolag, finns inte. I 35 § lagen den 28 juni

1895 (nr 64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag stadgas visserligen, att

tillgångarna inte får skiftas förrän all veterlig gäld betalats eller erforderliga

medel därtill avsatts. Dessa bestämmelser har emellertid getts av

hänsyn till bolagsmännen. Borgenärerna kan inte hindra att tillgångarna

skiftas innan skulderna betalats.

Vad gäller bodelningsfallet framhåller kommittén, att bodelning, som

föranleds av att näringsidkaren dör, inte påkallar någon särskild lagstiftningsåtgärd.

I och med dödsfallet inträder nämligen dödsboet som innehavare

av rörelsen (jfr 4 § tredje stycket). Möjligheterna för en borgenär

att komma åt egendom, som övergått i dödsbodelägares händer, får anses

vara så tillfredsställande på grund av reglerna om återgång, att anledning

bl. a. med hänsyn härtill saknas att göra 10 § tillämplig på det fallet, att en

rörelse tillskiftas dödsbodelägare.

s. 113 Kontrollera mot PDF

K ung t. Maj.ts proposition nr 2ti år W66

113

12 §.

Paragrafen motsvarar 19 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Kommittén föreslår att egendom, som sålts med iakttagande av lösöreköpsförordningens

bestämmelser, utan hinder därav skall häfta för företagsinteckning.

Detta skall dock inte gälla om inteckningen sökts sedan

30 dagar förflutit från det avhandlingen företeddes inför rätten.

Den föreslagna regeln ger åt inteckningsrätten en viss verkan mot tredje

man och utgör därmed ett undantag från grundsatsen, att inteckningsrätten

gäller endast i företagarens egendom. Den överensstämmer häri bl. a. med

stadgandena om överlåtelse av egendom i samband med överlåtelse av intecknad

verksamhet. De begränsningar i fråga om verkan mot tredje man

som där ansetts nödvändiga saknar däremot motsvarighet i den nu föreslagna

bestämmelsen. Denna skillnad motiverar kommittén med att det här

är fråga om egendom i säljarens besittning och att sådan egendom i allmänhet

kan tas i anspråk av säljarens borgenärer.

Remissyttrandena

Bankföreningen framhåller, att värdet av det föreslagna stadgandet

minskar betydligt till följd av föreskriften, att företräde framför lösöreköp

inte skall äga rum, om inteckning söks senare än 30 dagar efter det avhandling

om lösöreköp företeddes inför rätten. Enligt föreningen är det

nämligen i praktiken mycket svårt att kontrollera att den som erbjuder

företagsinteckning som kreditsäkerhet inte redan utnyttjat egendomen för

samma syfte genom att sluta ett lösöreköp. Bankföreningen framhåller emellertid

samtidigt, att det knappast kan komma i fråga att låta ett giltigt och

i laga ordning fullbordat lösöreköp stå tillbaka för en företagsinteckning

som tillkommit väsentligt senare. Föreningen anför.

En utväg ur dilemmat kan öppnas på så sätt, att man för framtiden tillser,

att kollision mellan företagsinteckning och lösöreköp över huvud icke

kan uppkomma. Bäst och enklast synes detta kunna åvägabringas genom

att lösöreköpsinstitutet avskaffas. Någon nämnvärd olägenhet därav bör

ej behöva befaras. Vid nutida levnadsstandard och samhällsförhållanden i

övrigt torde det vara ytterligt sällsynt att personer som ej är näringsidkare

har behov av att skaffa sig kredit genom lösöreköp. Och för näringsidkarnas

del måste de nya reglerna om företagsinteckning anses bereda fullt tillfredsställande

möjligheter att utnyttja rörelsetillgångarna som kreditunderlag.

Bankföreningen hemställer därför, att lösöreköpsförordningen upphäves.

Skulle, av skäl som bankföreningen ej kan överblicka, detta anses

omöjligt, bör förordningen i fråga i stället kompletteras med ett stadgande,

att lösöreköpsavhandling ej är giltig såvitt den avser egendom som kan

omfattas av företagsinteckning.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Departementschefen

Vad bankföreningen anfört om att lösöreköpsinstitutet kan anses ha

överlevt sig självt får väl sägas ha en del fog för sig bl. a. med hänsyn till

den nu aktuella reformen av förlagsinteckningsinstitutet. Jag är emellertid

inte i detta sammanhang, utan ytterligare utredning, beredd att föreslå att

institutet avskaffas. Inte heller kan jag förorda ett för detta så betydelsefullt

steg som att utesluta dess tillämpning i fråga om all egendom, som

kan omfattas av företagsinteckning.

Jag har redan i den allmänna motiveringen antytt att rätt som grundas

på företagsinteckning bör bestå mot den som förvärvar egendom genom

lösöreköp. Att låta en ny inteckning få företräde framför ett avsevärt mycket

äldre lösöreköp kan emellertid knappast komma i fråga. Den av kommittén

föreslagna lösningen, enligt vilken inteckning måste sökas inom

30 dagar från det avhandling om lösöreköp företeddes inför rätten för att

äga företräde framför lösöreköpet, synes innebära en lämplig avvägning.

Det torde inte vara en alltför betungande uppgift för den kreditgivare som

erbjuds en företagsinteckning att förvissa sig om att avhandling om lösöreköp

inte företetts för rätten, där egendomen finns.

Den föreslagna bestämmelsen förutsätter för sin tillämpning, att tradition

av egendom inte ägt rum. Om egendom överlämnas till nye ägaren sedan

lösöreköp skett, kan inteckningsrätten alltså inte på grund av förevarande

stadgande göras gällande mot denne.

13 §.

Första stycket motsvarar 12 § i kommitténs förslag. Andra stycket saknar

motsvarighet i förslaget men ersätter delvis kommitténs förslag till

ändring i preskriptionsförordningen.

Kommittén

Kommittén erinrar om att den personliga fordran som ligger till grund

för en företagsinteckning kan falla bort genom preskription eller pr eld usion.

Beträffande fastighetsinteckning och andra inteckningar, som grundar

panträtt, inverkar preskription och preklusion inte på inteckningsrättens

bestånd. När det gäller förlagsinteckning är gällande rätts ståndpunkt

till en sådan omständighet inte fullt klar. Det har gjorts gällande att eftersom

förlagsinteckning inte medför panträtt utan bara förmånsrätt skulle

rättsverkningarna av förlagsinteckning upphöra om fordringen preskriberades.

Enligt kommitténs mening talar starka praktiska skäl för att samma

regler bör gälla beträffande företagsinteckning som i fråga om bl. a. fastighetsinteckning.

Det är i båda fallen fråga om en inskriven säkerhetsrätt

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

och den omständigheten att inteckningsrätten endast i begränsade avseenden

utrustats med sådana verkningar som brukar betecknas som sakrättsliga

utgör enligt kommittén inte skäl för att behandla företagsinteckning

på annat sätt än övriga inteckningar. Inteckningsrätten bör bestå oavsett

på vilket sätt den personliga fordringen försvinner.

Något uttryckligt stadgande om att företagsinteckning gäller oberoende

av att den personliga fordringen preskriberats anser kommittén inte nödvändigt.

Ett förtydligande tillägg i preskriptionsförordningen kunde visserligen

vara önskvärt men ett sådant skulle vara svårt att inpassa i förordningen.

Med hänsyn härtill och till att något motsvarande stadgande inte

finns när det gäller panträtt på grund av inteckning samt till att lagstiftningen

om preskription kan väntas bli föremål för översyn anser kommittén

att det f. n. kan anstå med en uttrycklig reglering i frågan.

Beträffande preklusion däremot föreslår kommittén att 14 § preskriptionsförordningen

ändras så att däri upptas även det fall att lös egendom

besväras av företagsinteckning.

Remissyttrandena

Bankföreningen och Skånes handelskammare anser önskvärt att en uttrycklig

regel införs om att preskription av den personliga fordringen inte

medför att inteckningsrätten bortfaller. Bankföreningen lämnar öppet huruvida

en sådan regel bör placeras i preskriptionsförordningen eller i lagen

om företagsinteckning.

Departementschefen

I första stycket upptas det måhända väsentligaste stadgandet om förelagsintecknings

rättsverkan. Det ersätter en bestämmelse i 17 kap. 7 §

andra stycket handelsbalken och är delvis avfattat efter mönster av 8 kap.

9 § i lagberedningens förslag till jordabalk.

Förmånsrätt vid utmätning avses äga rum, vare sig inteckningshavaren

själv fått utmätning för sin fordran eller inte. I syfte att nå överensstämmelse

med fastighetspanträtten föreslås att ränta, som upplupit tidigare

än två år före utmätningen eller konkursansökningen, ej skall vara förenad

med förmånsrätt. F. n. är motsvarande tid tre år.

Den rätt som enligt första stycket tillkommer inteckningshavaren bör bestå

även om den personliga fordringen bortfaller. En sådan regel gäller -—

delvis utan stöd av skriven lag — i fråga om bl. a. fastighetsinteckning och

starka skäl talar för att i detta avseende inte göra någon skillnad mellan de

båda inteckningsformerna. Jag är i denna del helt ense med kommittén.

Med hänsyn till den osäkerhet som f. n. råder på detta område synes

önskvärt att en uttrycklig regel införs. Den lämpligaste lösningen torde vara

att låta en sådan ingå i lagen om företagsinteckning. Härigenom undviks

opaginerad Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

de svårigheter som är förenade med ett ingrepp i preskriptionsförordningen.

Motsvarande lösning har föreslagits också av lagberedningen i dess förslag

till jordabalk (8 kap. 11 §).

Regeln har utformats med nyssnämnda förslag som förebild utom såtillvida

att situationen vid tvångsackord inte medtagits. I detta hänseende är

innebörden av gällande rätt fullt klar. Både konkurslagen och lagen om

ackordsförhandling utan konkurs (168 § resp. 14 och 34 §§) talar om borgenärer,

som äger förmånsrätt för sina fordringar. Under detta uttryck faller

bl. a. förlagsinteckning.

14 §.

Paragrafen motsvarar 27 § första punkten i kommitténs förslag.

Departementschefen

Förlagsinteckningsförordningen saknar bestämmelse om verkan på inteckningsrätten

av att intecknad egendom säljs exekutivt. Motsvarande

spörsmål i fråga om företagsinteckning bör regleras i lagen. Jag föreslår

därför, i överensstämmelse med kommitténs förslag och vad som i allmänhet

gäller inom inteckningslagstiftningen, att om intecknad egendom sålts

exekutivt, inteckningen skall vara utan verkan till belopp som motsvarar

vad som utfallit på kapitalbeloppet av den intecknade fordringen. I enlighet

med ett förslag, som lagberedningen framfört under remissbehandlingen,

bör detsamma gälla om försäljning sker med anledning av konkurs.

Förslaget har utformats i enlighet härmed. Någon tidpunkt då betalningen

skall anses ha utfallit och inteckningen förlorat sin verkan har inte angetts.

Rätt till omedelbar betalning i vissa fall

15 §.

Paragrafen motsvarar 20 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Förlagsinteckningsförordningen stadgar i It § att inteckningshavaren

äger söka betalning för intecknad fordran fastän den inte är förfallen, om

rörelsen helt eller till väsentlig del nedläggs, överlåts eller flyttas, om förlagsegendomen

eller väsentlig del därav förstörs eller om det skäligen kan

befaras, att inteckningshavarens säkerhet kommer att minskas märkligt

på grund av förlagstagarens vållande.

Likartade regler har i överensstämmelse med kommittéförslaget upptagits

i första stycket av förevarande paragraf. Remissinstanserna har inte

haft någon erinran mot kommitténs förslag. I nära anslutning till gällande

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 är 1966

föreskrift har till eu början som förfalloanledning angetts, att den intecknade

verksamheten eller väsentlig del därav överlåts eller upphör eller, om

inteckning är begränsad till verksamhet inom visst område, flyttas därifrån.

Med överlåtelse avses enbart frivillig överlåtelse. Med dessa fall har jämställts

de tall då verksamheten eller väsentlig del därav övergår till annan

genom skifte av handelsbolags tillgångar eller bodelning av annan anledning

än näringsidkarens död (jfr 11 §).

Övriga nu gällande föreskrifter föreslås bli ersatta med en bestämmelse,

att inteckningshavaren äger erhålla betalning om egendomen till följd av

vanvård eller naturhändelse eller av annan orsak så försämras, att säkerhetens

värde väsentligt nedgår. Bestämmelsen, som ansluter sig till 8 kap.

14 § i lagberedningens förslag till jordabalk, skiljer sig från den nu gällande

regeln bl. a. därigenom att fara för minskning av säkerheten inte kan

åberopas som förfalloanledning. Denna skillnad torde sakna praktisk betydelse,

eftersom inteckningshavaren oftast inte hinner inskrida förrän

faran förverkligats. Den föreslagna bestämmelsen förutsätter inte heller

för sin tillämpning att minskningen av säkerheten beror på företagarens

vållande. Långivarens intresse att avveckla den lämnade krediten måste

antas vara lika stort oavsett vilken anledning som i det enskilda fallet

ligger till grund för värdeminskningen.

Kommitténs förslag att företagsinteckning skall medföra betalnings- och

förmånsrätt vid utmätning för annans fordran, vare sig inteckningshavaren

själv fått utmätning eller inte, förutsätter att han vid exekutiv försäljning

av intecknad egendom äger få betalning ur egendomen även om hans

fordran annars inte är förfallen. En bestämmelse härom har intagits i

andra stycket av förevarande paragraf (jämför 26 § lagen om inteckning

i fartyg och 20 § lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg).

Ansökan om företagsinteckning m. m.

16 §.

Paragrafen motsvarar 9 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Angående grundtankarna bakom kommitténs förslag om centralisering

av inskrivningsväsendet till Stockholms rådhusrätt må hänvisas till framställningen

s. 16 f.

I fråga om beskaffenheten av den inskrivningsbok, som bör föras över

ärenden angående företagsinteckning, jämte hithörande problem anför

kommittén.

Den nya inskrivningsboken, som bör inrättas enligt lösbladssystem, synes

lämpligen böra anordnas i huvudsak på samma sätt som de nuvarande

böckerna. Det är givetvis av vikt, att de nuvarande inteckningsuppläggen

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1066

kan användas i största möjliga utsträckning. Sålunda bör liksom för närvarande

varje intecknad rörelse, dvs. inteckningsenhet, upptagas på särskilt

upplägg.

Av de föreslagna reglerna om rörelses individualisering följer, att uppläggen

måste ordnas efter företagarens person. Möjligen blir inskrivningsboken

överskådligare och lättare att handha, om man genomför en viss uppdelning.

Så t. ex. kunde en avdelning av boken omfatta aktiebolag och ekonomiska

föreningar, en annan avdelning handelsbolag, en tredje enskilda

näringsidkare osv. Under alla förhållanden torde vara nödvändigt att inrätta

ett särskilt register till inskrivningsboken. Genom ett dylikt register

vinnes även kontroll av att boken innehåller de upplägg som skall finnas

däri. Registret synes lämpligen böra inrättas enligt kortsystem på sådant

sätt, att varje inteckningsupplägg motsvaras av ett registerkort.

Vad angår identifieringen av företagarna kan aktiebolag alltid skiljas

från andra företagare enbart genom firman. Motsvarande gäller däremot

icke beträffande handelsbolag. Enär handelsbolag till skillnad mot aktiebolag

registreras lokalt, måste man räkna med att handelsbolag tillhörande

skilda register kan ha identiska firmor. Identifieringen av handelsbolag

torde därför principiellt böra ske utom med firman även med angivande

av det register i vilket bolaget är upptaget. Uppgift å register bör antecknas

på upplägget i inskrivningsboken samt anmärkas i beslut i inskrivningsärende

och i gravationsbevis. Vad nu sagts om handelsbolag gäller

även i fråga om ekonomiska föreningar. Beträffande företagare, som är fysisk

person och saknar firma — t. ex. jordbrukare — synes företagarens

namn vara otillräckligt såsom medel för identifieringen. Såsom ytterligare

kännetecken bör lämpligen folkbokföringsnumret användas. Sådant nummer,

vari uppgift om födelsetiden ingår, finns fastställt för envar i riket

kyrkobokförd person och är speciellt avsett som identitetsbeteckning. I

enlighet härmed bör folkbokföringsnummer anges i inskrivningsboken

samt i beslut och gravationsbevis. Det bör åligga inteckningssökanden att

i ärendet förete styrkt uppgift om folkbokföringsnummer; i vissa fall kan

dylikt nummer behöva anges även vid begäran om gravationsbevis. Vad åter

angår företagare, som är fysisk person och driver näringsverksamhet under

inregistrerad firma, kunde namnet och firman i förening synas tillräckligt

för identifieringen. Så torde dock icke vara fallet. I inskrivningsboken

upptagna företagare, som har samma namn men olika firmor, kan visa

sig vara identiska; intet hindrar ju, att en och samma person driver verksamhet

under flera firmor. Vidare är icke helt uteslutet, att två eller flera

personer har såväl samma namn som samma firma. Folkbokföringsnumret

bör därför — jämte namnet — användas som identifieringsmedel i

samtliga fall då företagaren är fysisk person och således oavsett om han

har registrerad firma eller icke. Självfallet bör även firma komma till användning

härvidlag. Firma bör alltid antecknas i inskrivningsboken och

anmärkas i beslut om inteckning och i gravationsbevis. — Vad nu sagts om

företagare som är fysisk person gäller även i fråga om dödsbo.

Enligt kommitténs uppfattning bör inskrivningsmyndigheten fortlöpande

hålla sig underrättad om de firmaändringar som enligt lag kungörs i

allmänna tidningarna. Även namnändringar bör anmärkas i inskrivningsboken.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.3 är 1066

11!)

Remissyttrandena

Kritiken beträffande förslaget om centralisering av inskrivningsväsendet

har redovisats s. 30 f.

Stockholms rådhusrätt tar upp de problem som föreligger vid identifikation

av skilda företag och näringsidkare. Rådhusrätten anför bl. a.

Problemet om hur inskrivningsboken skall hållas å jour med ändringar

av ifrågavarande slag har alltid förelegat, enär självfallet vid individualisering

av förlagsintecknad egendom och intecknade jordbruksinventarier ägarens

namn eller firma är av grundläggande betydelse. En ökning av antalet

ärenden och en centralisering av handläggningen ger dock otvivelaktigt

problemet större proportioner.

Hittills har i praxis vid Stockholms rådhusrätt firma- och namnändringar

blivit införda i inskrivningsboken i samband med upplysning därom i

ett ärende eller vid beställning av ett gravationsbevis. Dessutom har stundom

såsom särskilt ärende upptagits ansökan om namnändring. Det må

anmärkas, att någon föreskrift i detta hänseende icke finnes beträffande

för lagsinteckningar (men väl beträffande fastigheter och tomträtter). Vid

beställning av gravationsbevis har den metoden tillämpats att, om beställningen

avsett ett företag med firma som icke funnits upptagen i inskrivningsboken

eller i registret därtill, sökanden avkrävts ett fullständigt registreringsbevis.

De förfaringssätt, som kommittén synes vilja rekommendera, förefaller

ur inskrivningsdomarens synpunkt innebära ett omfattande arbete med genomgång

av samtliga firma- och namnändringar i riket, av vilka endast

ett fåtal har betydelse för inskrivningsboken. Enligt telefonledes från Patent-

och registreringsverket inhämtade upplysningar utgör antalet ansökningar

om namnändringar per år omkring 4 000 och uppgick antalet bifallna

ärenden år 1963 till 3 342. Av dessa avsåg de flesta mer än en person.

Det må i detta sammanhang anmärkas att kommittén förbigått att övervägande

antalet ändringar av släktnamn sker i samband med statusändringar

eller genom anmälan hos pastor.

Med hänsyn till vad nu anförts vill rådhusrätten förorda en lösning efter

de linjer, som hittills följts härstädes. Uttryckliga föreskrifter i ämnet synes

önskvärda. Det kan i sammanhang härmed ifrågasättas, om icke också

genom en lagbestämmelse den enskilda företagaren själv bör beredas formell

möjlighet att anmäla firma- eller namnändring till inskrivningsdomaren.

Departementschefen

Paragrafen innehåller lagens forumregler. Ärende angående företagsinteckning

skall i enlighet med de överväganden, som redovisats i den allmänna

motiveringen, upptas av inskrivningsdomaren i residensstaden i det

län där näringsverksamheten drivs. Med hänsyn till att aktiebolag avses

kunna ta ut riksinteckningar skall dock ärende angående inteckning i sådant

bolags verksamhet alltid tas upp av inskrivningsdomaren i residensstaden

i det län, där bolagets styrelse har sitt säte.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Identifikation av näringsidkare, som är fysisk person, synes böra ske

genom namn och folkbokföringsnummer. Såsom kommittén framhåller bör

folkbokföringsnumret användas som identifieringsmedel jämte namnet även

om näringsidkaren har en registrerad firma.

I allmänhet torde inteckning komma att tas ut endast i det län, där näringsidkaren

har sitt hemvist. Något krav på identifikation genom hemvistet

behöver dock inte uppställas, eftersom den väsentliga förutsättningen

för uttagande av inteckning består i själva driften av näringsverksamhet.

En följd härav är att en och samma enskilda näringsidkare eller handelsbolag

eller ekonomiska förening kan ta ut inteckningar i flera län.

Vad beträffar identifikationen av bolagen och de ekonomiska föreningarna

bör denna med de nu föreslagna forumreglerna inte vålla några mer

betydande svårigheter. Aktiebolagen kan skiljas från andra näringsidkare

genom registreringsbevis från den centrala myndigheten, patent- och registreringsverket.

Om detta bevis lämnar uppgift om den ort där styrelsen

har sitt säte behöver ingen risk uppstå för att samma bolag samtidigt kan

ta ut inteckningar på flera ställen inom riket. Handelsbolag och ekonomiska

föreningar registreras länsvis och kan i allmänhet identifieras genom

firman. Skall verksamhet, som handelsbolag eller förening bedriver

utanför hemlänet, intecknas, bör uppgift om det register, där firman upptagits,

lämnas till inskrivningsdomaren.

De närmare bestämmelserna om hur inskrivningsbok för företagsinteckningar

bör vara upprättad torde böra lämnas i tillämpningsföreskrifter,

som utfärdas av Kungl. Maj :t. I detta sammanhang bör emellertid påpekas,

att det förfaringssätt för att kontinuerligt hålla inskrivningsbokens

uppgifter aktuella, som kommittén föreslagit, synes onödigt omständligt. I

enlighet med den praxis, som utbildats vid Stockholms rådhusrätt, torde

man kunna nöja sig med en ordning som innebär att anteckningar om

namn- och firmaändringar görs i anslutning till handläggning av ärenden,

som rör vederbörande näringsidkare.

17 §.

Paragrafen motsvarar 10 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Enligt kommitténs uppfattning bör för bifall till ansökan om företagsinteckning

krävas bevis om att den som medgett den sökta inteckningen

utövar sådan verksamhet som inteckningen avses omfatta. Kommittén säger

sig ha övervägt att föreslå länsstyrelsen för uppgiften att utfärda sådant

s. k. driftsbevis. Polismyndigheten antas emellertid äga bättre kännedom

om de lokala förhållandena och lättare kunna utföra den undersökning

eller kontroll som kan behöva företas på platsen där rörelsen drivs.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år W(>6

Härtill kommer att det är en fördel för allmänheten att kunna vända sig

till en myndighet i orten.

Beträffande utredning om bokföringsskyldighet anför kommittén.

Enligt förslaget är bokföringsskyldighet i regel förutsättning för beviljande

av företagsinteckning. Med hänsyn härtill har föreskrivits, att utredning

för bedömande av om företagaren är bokföringsskyldig skall förebringas

i den mån så erfordras. Enligt 1 § bokföringslagen åligger sådan

skyldighet bl. a. aktiebolag, bolag som blivit infört i handelsregistret och

förening som blivit hos länsstyrelse införd i föreningsregister. Om företagaren

är dylikt subjekt behövs alltså icke särskild utredning i förevarande

hänseende. Är företagaren enskild näringsidkare, torde däremot i regel sådan

utredning erfordras. Härvid bör godtagas intyg exempelvis av auktoriserad

revisor eller av person, som handelskammare eller företagarsammanslutning

utsett för ifrågavarande uppgift. Likaså bör intyg av annan

trovärdig person kunna godtagas, om intyget innehåller uppgifter om rörelsens

art, antalet anställda eller andra förhållanden av vilka kan slutas

att bokföringsskyldighet föreligger. Kommittén vill dock här framhålla, att

det ofta kan vara lämpligt att intaga ifrågavarande uppgifter i driftsbeviset.

Kommittén föreslår inte någon motsvarighet till bestämmelserna i 3 §

lagen om inteckning i jordbruksinventarier om uppgift rörande storleken

av det gäldenären tillhöriga inventariebeståndet. Erfarenheten anses ha visat

att en sådan uppgift inte fyller något ändamål.

Remissyttrandena

Öv er ståthållar umbetet åberopar ett yttrande av poliskammaren i Stockholm,

vari påtalas att de av kommittén föreslagna bestämmelserna såtillvida

utmärks av viss oklarhet som därav inte klart framgår om polismyndigheten

är skyldig att göra erforderlig utredning om bokföringsskyldighet.

Ämbetet erinrar om att frågan om bokföringsskyldighet skall prövas

redan när enskild företagare anmäler firma för registrering och att skyldighet

för företagare att förete firmabevis föreslås i förevarande paragraf.

Särskild utredning om bokföringsskyldighet torde därför mer sällan behövas

från polismyndighetens sida.

Poliskammaren i Stockholm framkastar förslaget att lägga utfärdandet

av driftsbevis på exekutiv myndighet i stället för på polisen. Två omständigheter

talar enligt poliskammaren för en sådan omläggning. Poliskammaren

anför.

Den ena omständigheten är det ändrade innehållet i intyget och anknytningen

till frågan om bokföringsskyldighet och den andra är exekutionsväsendets

nu fastställda moderna organisation. I förstnämnda avseende vill

det synas som om det låge nära till hands — särskilt med hänsyn till frågan

om bokföringsskyldighet och till den kontakt, som de exekutiva myndigheterna

över huvud taget kommer att hava med företagsinteckningsärenden

i utmätnings- och konkursförfaranden — att utfärdandet ålåge

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 är 1966

exekutiv myndighet. Den andra ovan anförda omständigheten, exekutionsväsendets

nya organisation, kan tänkas innebära att exekutionsmyndigheterna

få sådana möjligheter till kännedom om de lokala förhållandena och

till undersökning och kontroll å platsen för ett företags rörelse, som förlagsinteckningskommittén

ansett önskvärd beträffande myndighet, som

skall utfärda driftsbevis.

Departementschefen

Enligt förlagsinteckningsförordningen skall, när förlagsinteckning söks,

fordringshandlingen åtföljas av intyg, utfärdat av polismyndighet, att förlagstagaren

utövar den uppgivna rörelsen och att denna är av sådan art

och drivs i den omfattning som krävs för att inteckning skall kunna beviljas.

Kravet på dylikt s. k. driftsbevis bör inte efterges i den nya lagen. Genom

intyg av myndighet bör alltså styrkas, att den som medgett inteckning

utövar sådan verksamhet, som inteckningen avses omfatta. Skall sökt

inteckning omfatta verksamhet inom två eller flera branscher, synes driftsbeviset

behöva avse bara verksamhet inom någon av dessa. Detta får anses

vara en följd av regeln i 3 §. Intyg bör inte fordras om förhållande som är

känt för inskrivningsdomaren.

Kommittén har föreslagit, att uppgiften att utfärda driftsbevis i fortsättningen

som hittills bör åvila polismyndighet. Som skäl härför åberopas

i första hand den goda kännedomen om de lokala förhållandena och möjligheterna

att relativt lätt utföra den undersökning eller kontroll, som kan

behöva företas på platsen där rörelsen drivs. Poliskammaren i Stockholm

har emellertid ifrågasatt om inte de exekutiva myndigheterna skulle lämpa

sig ännu bättre för den ifrågavarande uppgiften.

I samband med den år 1964 vidtagna omorganisationen av polis- och

åklagarväsendet har även exekutionsväsendet reformerats på ett genomgripande

sätt (jfr prop. 1964: 100). För den exekutiva verksamheten är

riket numera indelat i 81 kronofogdedistrikt med en eller flera kronofogdar

som chefstjänstemän i varje distrikt samt vid behov biträdande kronofogdar.

Personalen i varje kronofogdedistrikt stationeras på kronofogdemyndighetens

centralort, som skall vara en polisiär centralort. Exekutiv

personal stationeras också utanför centralorten. Kronofogdemyndigheten

är i administrativt hänseende underställd länsstyrelsen.

Med hänsyn till den nya organisationen torde det inte föreligga någon

avgörande skillnad mellan de båda förordade alternativen. Det torde emellertid

knappast kunna bestridas, att utfärdandet av driftsbevis inrymmer

åtskilliga moment, som mer naturligt hör samman med den exekutiva myndighetens

verksamhet än med polismyndighetens. Särskilt tydligt kommer

detta att framträda, om det blir vanligt, att driftsbevisen förses med uppgift

om näringsidkarens bokföringsskyldighet. Driftsbevisen bör med hänsyn

till vad jag nu anfört utfärdas av kronofogdemyndigheten.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1911(1

Om anmälan hos myndighet eller tillstånd av sådan krävs för att driva

rörelse, skall enligt förlagsinteckningsförordningen vid ansökan om förlagsinteckning

fogas bevis om att anmälan skett eller tillstånd lämnats.

Motsvarighet härtill såvitt gäller bevis om firmaregistrering har upptagits

i fjärde stycket. Någon anledning att i övrigt ta in liknande regler i den

nya lagen föreligger inte.

Patent- och registreringsverket utfärdar på begäran bevis innehållande

alla olika uppgifter, som tid efter annan införts i aktiebolagsregistret beträffande

ett och samma aktiebolag. Alla ärenden rörande företagsinteckning

beträffande samma aktiebolag bör redovisas hos inskrivningsdomaren

i residensstaden för det län, där bolagsstyrelsen vid varje tidpunkt har sitt

säte. Det bör därför åligga denne att från inskrivningsdomare i län, där

bolaget tidigare haft sitt säte, infordra handlingar rörande tidigare inteckningsärenden

i fråga om samma bolag. Med ledning av ett fullständigt

bevis kan inskrivningsdomaren utröna var äldre inteckningar i bolagets

verksamhet kan tänkas finnas. Därför har i fjärde stycket stadgats, att registreringsbevis

för aktiebolag skall innehålla uppgift om de ändringar i

fråga om bolagets firma och styrelsens säte, som må ha förekommit.

Folkbokföringsnummer kan styrkas genom uppvisande av debetsedel,

försäkringsbesked, åldersbetyg e. d.

18 §.

Paragrafen motsvarar 11 och 26 §§ i kommitténs förslag.

Kommittén

Kommittén har i 11 § uppräknat de viktigaste fallen då inteckningsansökningen

omedelbart skall avslås. Till en början föreslår kommittén,

att ansökan skall avslås om den strider mot bestämmelserna i 2 § om bokföringsplikt,

i 6 § om gemensamma inteckningar eller i 7 § om beskaffenheten

av inteckningsfordringen. Vidare föreslås att ansökningen skall avslås

om inteckningen har annan omfattning än i 3 eller 5 § sägs eller om

de i 8 § upptagna formföreskrifterna rörande inteckningsmedgivandet inte

iakttagits.

Likaså bör avslagsbeslut enligt kommittén meddelas, om sökanden inte

iakttagit föreskrifterna att inge fordringshandlingen eller att inge bevis om

firmaregistrering eller folkbokföringsnummer.

Beträffande de under punkt 3 och 4 upptagna avslagsanledningarna -—- vilka behandlar verkan av att egendom tagits i mät resp. att den som medgett

inteckningen är i konkurs —- framhåller kommittén.

Bakgrunden till bestämmelsen i punkt 3 är, att företagsinteckning medför

förmånsrätt framför utmätning (se handelsbalken 17 kap. 7 och 8 §§).

Det måste därför förhindras att en borgenär, som för sin fordran vunnit

utmätning av egendom ingående i gäldenärens rörelse, får sina utsikter till

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

betalning ur egendomen minskade eller omintetgjorda genom en senare

eller samtidigt sökt företagsinteckning. I enlighet härmed stadgas i 26 §

första stycket, att företagsinteckning ej gäller i utmätt egendom om utmätningen

skedde före den dag inteckningen söktes eller samma dag ansökningen

gjordes. Förevarande bestämmelse syftar till att förhindra att

inteckning beviljas i sådana fall, då inteckningen enligt 26 § första stycket

skulle bli utan verkan. Sålunda skall avslagsbeslut meddelas, om det upplyses

att före den dag inteckningen sökes eller samma dag ansökningen göres

egendom, som skulle komma att besväras av inteckningen, tagits i mät

och det ej visas att utmätningen upphört att gälla. Förebild till bestämmelsen,

som saknar motsvarighet i förlagsinteckningsförordningen, finns

bl. a. i 9 § lagen om inteckning i fartyg samt 5 § lagen om inteckning i tomträtt

och vattenfallsrätt.

Enligt punkt 4 föreligger avslagsanledning, om den som medgivit inteckningen

eller, då inteckningen medgivits av två eller flera, någon av dem är

i konkurs eller försätts i konkurs samma dag som ansökningen om inteckning

göres. Motsvarande bestämmelse förekommer ej i fråga om förlagsinteckning

men däremot beträffande inteckningar av andra slag (se

t. ex. 15 § inteckningsförordningen och 10 § lagen om inteckning i fartyg).

1 femte punkten har föreskrivits, att inteckningsansökan omedelbart skall

avslås, om det är uppenbart att inteckningsmedgivandet är ogiltigt av annan

grund än redan sagts.

Kommittén anser att en inteckningsansökan inte bör omedelbart avslås

blott på den grund att föreskrifterna om skyldighet att inge driftsbevis eller

förebringa utredning om bokföringsskyldighet inte iakttagits. I dessa fall

bör ärendet i stället uppskjutas.

Med tanke på den situationen att inteckning kan komma att meddelas,

fastän utmätning ägt rum i egendom, som avses med inteckningen, har kommittén

i 26 § föreslagit en bestämmelse om att inteckning inte skall gälla

i utmätt egendom, om utmätningen skedde före den dag inteckningen söktes

eller samma dag ansökningen gjordes. Kommittén påpekar, att motsvarande

spörsmål i fråga om inteckning i fartyg fått en annan lösning.

Utmätningsmannen skall underrätta inskrivningsdomaren om verkställd utmätning

och denne skall göra anteckning om utmätningen i inskrivningsboken.

En sådan ordning synes emellertid kommittén mindre lämplig i fråga

om företagsinteckning.

I andra stycket av 26 § föreslår kommittén en bestämmelse, som motsvarar

ett stadgande i 17 kap. 7 § andra stycket handelsbalken. Bestämmelsen

utsäger, att inteckning är ogiltig om näringsidkare, som medgett inteckning,

är i konkurs när inteckningsansökan görs.

Remissyttrandena

Stockholms rådhusrätt påpekar att förslaget innebär att skäl till avslag

enligt punkten 3 föreligger, om det upplyses att egendom, som skulle komma

att besväras av inteckning, tagits i mät, medan ansökan enligt punk
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.1 år 1966

ten 4 skall avslås, om näringsidkaren ur i konkurs eller försätts i konkurs

sainrna dag som ansökningen görs. Rådhusrätten ifrågasätter om avsikten

med den olika avfattningen är att uttrycka en plikt för inskrivningsdomaren

att undersöka, om näringsidkaren är försatt i konkurs. En sådan skyldighet

skulle vara mycket betungande för inskrivningsdomaren. Stadsdomareföreningen

och Västmanlands läns företagareförening ger uttryck åt liknande

tankegångar.

Lagberedningen anser att den föreslagna bestämmelsen i 26 § —- att inteckning

inte skall gälla i utmätt egendom, om utmätningen skedde före

den dag inteckningen söktes eller samma dag ansökningen gjordes — inte

behöver föranleda, att utmätningen skall hindra inteckning. Det kan, menar

beredningen, i vissa fall vara mycket olämpligt, om utmätningen får

en sådan effekt. Även om utmätningen avser blott en obetydlig del av egendomen,

skulle den komma att blockera inteckningsmöjligheten kanske för

lång tid framåt. Ett annat fall som förtjänar nämnas är att näringsidkaren

behöver ta ut inteckning för att skaffa pengar till betalning av utmätningssökandens

fordran. Beredningen avstyrker därför förslaget att ansökan

skall avslås, om det upplyses att egendom, som skulle komma att besväras

av inteckningen, tagits i mät.

Häradshövdingeföreningen och Jönköpings läns företagareförening anser

att kommittén föreslagit en i vissa detaljer onödigt sträng regel. En felaktig

beskrivning av vad som avses bli föremål för inteckning eller avsaknad

av registreringsbevis bör inte föranleda omedelbart avslag på ansökan.

Det bör här i stället ges tillfälle till komplettering eller rättelse.

Departementschefen

Paragrafen upptar dels vissa regler om skyldighet för inskrivningsdomaren

att avslå inteckningsansökan, dels två bestämmelser som ansluter till

avslagsreglerna och som gäller intecknings ogiltighet, dels slutligen vissa

föreskrifter om uppskov med handläggningen av inskrivningsärende.

I huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag har till en början

slagits fast att ansökan omedelbart skall avslås, om den strider mot de

grundläggande allmänna bestämmelserna i 2—-7 §§. Underlåtenhet att

iaktta reglerna i 8 § och 17 § första stycket har likaledes ansetts böra medföra

att ansökan avslås. Däremot har försummelser i fråga om övriga regler

i 17 § inte ansetts böra föranleda avslag. Här föreligger en avvikelse

i förhållande till kommitténs förslag. Såsom vissa remissinstanser förordat

bör underlåtenhet att inge driftsbevis eller förebringa utredning om

bokföringsskyldighet inte föranleda avslag utan uppskov med ärendet i

avbidan på komplettering. Detsamma bör gälla i fråga om försummelse

beträffande reglerna i fjärde stycket av 17 §.

Såsom kommittén föreslår bör inteckning inte gälla i utmätt egendom,

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

om utmätningen skedde före den dag inteckningen söktes eller samma

dag. Inteckning som meddelats fastän näringsidkaren är i konkurs bör

vara helt ogiltig. Regler av denna innebörd har intagits i andra stycket

av förevarande paragraf och ansluter till kommitténs förslag om skyldighet

för inskrivningsdomaren att i de berörda utmätnings- och konkursfallen

omedelbart avslå inteckningsansökningen.

Lagberedningen ställer sig avvisande till tanken att ansökan skall avslås

på den grund att viss inteckningsbar egendom utmätts. Beredningen menar

att ett sådant beslut kan vålla olägenheter. Sannolikheten för att ett avslagsbeslut

skall vålla olägenheter måste likväl bedömas som förhållandevis

liten. Däremot torde det inte kunna bestridas, att risken för rättsförlust

ökar, om inskrivningsdomaren trots vetskap om att inteckningsbar egendom

utmätts skulle meddela beslut om inteckning. Särskilt i sådana fall

då betydande egendom tagits i mät hos näringsidkaren skulle det vara

mindre tillfredsställande, om inskrivningsdomaren med kännedom om

förhållandena medverkade till uttagandet av i praktiken värdelösa företagsinteckningar.

Jag anser därför att den av kommittén föreslagna regeln bör

stå kvar i huvudsak oförändrad. Det uttryckliga kravet på att inskrivningsdomaren

skall »upplysas» om utmätningsbeslutet för att anses skyldig att

avslå ansökningen har emellertid till undvikande av missförstånd slopats.

Avsikten härmed är dock inte att lägga någon särskild undersökningsplikt

på inskrivningsdomaren. Här liksom i konkursfallet bör det vara en självklar

underförstådd förutsättning för ett avslagsbeslut, att inskrivningsdomaren

fått kännedom om den verkställda utmätningen utan att själv behöva

företa några omfattande efterforskningar. Normalt torde man dock

kunna begära att inskrivningsdomaren före meddelandet av inteckning förvissar

sig om att näringsidkaren inte är försatt i konkurs vid den domstol

där han själv utövar sin tjänst. Det kan också övervägas att införa en

skyldighet för vederbörande myndighet att underrätta inskrivningsdomaren

om att näringsidkare försatts i konkurs eller om att utmätning företagits.

Sådan skyldighet finns när det gäller fast egendom (21 § tredje stycket konkurslagen

och 85 § andra stycket utsökningslagen). Denna fråga torde

emellertid böra tas upp i ett annat sammanhang.

Som förebild för stadgandena i första stycket 5 och fjärde stycket —

vilka har motsvarighet i kommitténs förslag -— har tjänat 30 kap. 2 § resp.

27 kap. 15 § i lagberedningens förslag till jordabalk.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr l2:i är 1966

127

Företräde mellan företagsinteckningar samt särskilda åtgärder beträffande

företagsinteckning

19 §•

Paragrafen motsvarar 13 och 14 §§ i kommitténs förslag.

Departementschefen

I överensstämmelse med kommittéförslaget har i lagen intagits en motsvarighet

till stadgandet i 17 kap. 7 § andra stycket handelshalken om företräde

mellan förlagsinteckningar inbördes. Enligt lagberedningens förslag

till jordabalk skall motsvarande spörsmål i fråga om panträtt i fastighet

regleras i jordabalken och inte som f. n. i handelshalken (24 kap. 3 § och

9 § andra stycket i beredningens förslag till jordabalk).

Förebilden till stadgandet i senare ledet av första stycket och i andra

stycket i denna paragraf, vilka saknar motsvarighet i förlagsinteckningsförordningen,

har hämtats från 30 kap. 9 § i lagberedningens förslag till jordabalk.

Huvudregeln är att inteckningar som sökts samma dag har samma

rätt. Inteckning som sökts samma dag som annan inteckning skall dock på

sökandens begäran förklaras gälla efter den andra inteckningen. Vidare stadgas,

att inteckning, som sätts efter annan, skall gälla också efter inteckning

med samma förmånsrätt som den andra inteckningen.

20 §.

Paragrafen motsvarar 15 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Enligt 10 § förlagsinteckningsförordningen får en intecknad förlagsförbindelse,

som inlösts av näringsidkaren eller på annat sätt kommit i hans

hand och som fortfarande gäller, belånas på nytt och medför då samma

rätt som förut. I rättspraxis har s. k. överhypotek ansetts kunna belånas

på motsvarande sätt (NJA 1957: 495). I allmänhet anses förmånsrätt till inteckning,

som ligger obelånad hos företagare, när denne försätts i konkurs,

tillkomma efterföljande inteckningshavare och inte konkursboet. Något

ägarhypotek anses sålunda inte förekomma.

Kommittén har övervägt att föreslå regler om ägarhypotek. Konkursboet

skulle då själv kunna i en konkurs tillgodogöra sig den förmånsrätt som är

förenad även med en obelånad inteckning. Från rättssystematisk synpunkt

finner kommittén att vissa skäl talar för att frågan löses på samma sätt

som i fastighetsinteckningsrätten, vilket skulle innebära att man införde

ägarhypotek också vid företagsinteckning. Kommittén anser emellertid att

en sådan ordning sannolikt skulle få liten praktisk betydelse men däremot

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

kunna orsaka ganska mycket besvär. Banker och andra kreditinstitut kunde

väntas regelmässigt kräva pantförskrivning av eventuellt uppkommande

överhypotek på bättre liggande inteckningar. Med hänsyn härtill och till att

ägarhypotek kräver ganska vidlyftiga lagbestämmelser har kommittén stannat

för att föreslå att den nuvarande ordningen skall bestå.

Bland remissinstanserna har inte framträtt någon förespråkare för införandet

av ägarhypotek vid företagsinteckning. Jag biträder kommittéförslaget

och föreslår i förevarande paragraf ett stadgande av innebörd att, om

intecknad fordringshandling kommit i företagarens hand, handlingen må

utges på nytt med oförändrad inteckningsrätt, förutsatt att inteckningen är

gällande.

21 §.

Paragrafen motsvarar 22 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

De regler om utbyte av intecknad fordringshandling, som upptagits i

förevarande paragraf, saknar helt motsvarighet i den nu gällande förordningen.

Kommittén har utformat reglerna i anslutning till 30 kap. 12 och

13 §§ i lagberedningens förslag till jordabalk. Det bör påpekas, att reglerna

självfallet syftar på utbyte av fordringshandlingar, som äger rum genom

en och samma åtgärd.

22 §.

Paragrafen motsvarar 23 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Denna paragraf, som i gällande rätt har sin motsvarighet i 9 § förlagsinteckningsförordningen,

innehåller regler om nedsättning av inteckning. Reglerna

anknyter till 30 kap. 19 § i lagberedningens förslag till jordabalk.

Eftersom ägarhypotek inte förekommer, behövs inte företagarens medgivande

till åtgärden.

23 §.

Paragrafen motsvarar 24 § i kommitténs förslag.

Kommittén

I den föreslagna paragrafen stadgas att inteckning får dödas helt eller

för visst belopp eller såvitt avser viss verksamhet. I sistnämnda hänseende

föreskrivs, att dödande inte får ske så att inteckningsförhållandena efter

åtgärden skulle komma att strida mot bestämmelse i 3 eller 5 §. Detta

innebär, framhåller kommittén, dels att den verksamhet åtgärden avser

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 19(>(>

måste individualiseras enligt reglerna i 3 §, dels att, om två eller flera inteckningar

finns, alla inteckningar inåste dödas såvitt avser ifrågavarande

verksamhet.

Remissyttrandena

Enligt lagberedningens uppfattning bör inteckningshavaren inte på egen

hand få bestämma hur den intecknade verksamheten skall individualiseras

inom ramen för inteckningsinedgivandet, utan här bör näringsidkaren ha

bestämmanderätten. Om inteckningshavaren begränsar den intecknade

verksamheten, kan detta tänkas medföra svårigheter för näringsidkaren

vid en senare tidpunkt. Med hänsyn härtill bör näringsidkarens samtycke

också krävas för att inteckning skall få partiellt dödas.

Departementschefen

Reglerna om dödning, som har sin motsvarighet i 9 § förlagsinteckningsförordningen,

har upptagits i förevarande paragraf. Departementsförslaget

ansluter sig till kommitténs förslag utom såtillvida, att näringsidkarens

medgivande ansetts erforderligt i fråga om dödning av inteckning såvitt

avser viss verksamhet. Reglerna härom har visst samband med bestämmelserna

i 8 §. Dessa bestämmelser innebär att den, vars verksamhet skall intecknas,

själv skall ange hur denna skall individualiseras. Såsom lagberedningen

påpekar bör inteckningshavaren inte via ett dödningsförfarande

kunna vålla olägenheter för näringsidkaren med avseende på dennes fortsatta

möjligheter att utnyttja kreditunderlaget för separata eller generella

företagsinteckningar. De största riskerna torde undanröjas redan genom

bestämmelsen, att en dödning inte får ske på sådant sätt, att inteckningsförhållandena

skulle komma att strida mot bestämmelse i 3 eller 5 §. I

syfte att skapa garanti för att en dödningsåtgärd inte är till skada för näringsidkaren

torde emellertid också böra uppställas krav på att denne samtycker

till åtgärden. Kravet bör dock ej avse andra åtgärder än sådana som

avser dödning i viss verksamhet.

24 §.

Paragrafen motsvarar 25 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Förevarande paragraf reglerar rätten att få innehav av intecknad fordringshandling

antecknat i inskrivningsboken och har sin motsvarighet

i 8 a § förlagsinteckningsförordningen. Departementsförslaget skiljer sig

såtillvida från kommittéförslaget, att möjligheten att uppvisa fordringshandling

även för annan inskrivningsdomare än den, som i det särskilda

5 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt Nr 23

opaginerad Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

fallet har att handlägga ärenden angående företagsinteckning, fått utgå.

Inom iastighetsinteckningsväsendet har motsvarande möjlighet utnyttjats i

mycket liten utsträckning. Detta är naturligt med hänsyn till nutida kommunikationer

och till möjligheterna att insända handlingarna med posten.

Handläggning av inskrivningsärenden m. m.

25—30 §§.

Paragraferna motsvarar 27 § andra punkten samt 30—35 §§ i kommitténs

förslag.

Departementschefen

I överensstämmelse med kommittéförslaget har under särskild rubrik

sammanförts en del förhållandevis väsentliga bestämmelser om handläggningen

av inskrivningsärenden och om vissa åtgärder och anteckningar,

som det åvilar inskrivningsdomaren att verkställa. Bestämmelserna har i

allmänhet motsvarighet i förlagsinteckningsförordningen och har av kommittén

utformats med motsvarande regler i lagberedningens förslag till jordabalk

som närmaste förebild.

En av paragraferna (26 §) föreskriver att dagbok skall föras över ärenden

rörande företagsinteckning. I följande paragraf stadgas att handlingar

i inskrivningsärenden skall sammanföras i akter. De närmare bestämmelserna

om dagbokens förande och om aktbildningen bör Kungl. Maj:t

äga meddela.

Stadgandena i 28 § har sin närmaste motsvarighet i 12 § andra och tredje

styckena förlagsinteckningsförordningen. Den nu föreslagna lydelsen

skiljer sig i ett par hänseenden från kommittéförslaget. Sålunda har paragrafen

disponerats på annat sätt och en uttrycklig regel har införts om att

bevis om inskrivningen skall tecknas på den ingivna fordringshandlingen.

Vid meddelande av beslut om avslag på inteckningsansökan eller uppskov

med handläggning av ärende kan osäkerhet råda om identifikationen

av den näringsidkare, vars verksamhet avses bli föremål för företagsinteckning.

Det kan då ibland vara svårt att göra någon inskrivning. Med

ledning av de uppgifter som erhållits torde dock ett provisoriskt upplägg

kunna iordningställas för den verksamhet, som avses, samt inskrivning

verkställas på detta.

I 29 § har sammanförts regler om skyldighet för inskrivningsdomaren

att i vissa fall verkställa anteckning i inskrivningsbok angående vidtagna

åtgärder. I ena fallet gäller det sådan talan om anspråk på grund av överlåtelse

av verksamhet, som enligt 10 § andra stycket må väckas mot förvärvaren

inom ett år från det verksamheten frånträddes. Det andra fallet

gäller försäljning, som ägt rum på grund av utmätning eller konkurs och

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 är 19(>6

gett upphov till en köpeskillingsfördelning. Underrättelse härom avses skola

tillställas inskrivningsdomaren, som har att verkställa erforderlig anteckning.

Till stadgandet i 30 § har kommittén hämtat förebild i 40 § andra stycket

lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg.

31 §.

Departementschefen

Paragrafen, som saknar motsvarighet i förslaget, ger regler om hur inskrivningsdomaren

bör förfara då ansökan inkommer om inteckning i

verksamhet som drivs av ett aktiebolag, vars styrelse ändrat säte. En förutsättning

för reglernas tillämplighet är att inskrivningsdomaren utgör

rätt forum. Detta är fallet om registreringsbevis beträffande aktiebolag

utvisar att bolagsstyrelsen har sitt säte inom det län i vars residensstad

inskrivningsdomaren utövar sin tjänst. Inskrivningsdomaren skall, innan

han meddelar begärt beslut om inteckning för aktiebolag, som enligt registreringsbevis

någon gång ändrat säte, höra efter hos inskrivningsdomaren

i det eller de län, där bolagsstyrelsen tidigare haft sitt säte, om någon

äldre inteckning belastar bolagets egendom. Är detta fallet, skall det för

bolaget upplagda bladet i inskrivningsboken och akt, som avser äldre inteckning,

översändas till den inskrivningsdomare som har att pröva det

aktuella ärendet. Först därefter kan detta avgöras.

Om inskrivningsdomaren vid förfrågan hos den inskrivningsdomare, varunder

bolaget senast lytt i inskrivningshänseende, får kännedom om att

inteckning uttagits hos denne, bör han inte vara skyldig att fortsätta sina

efterforskningar hos inskrivningsdomare under vilka bolaget ännu tidigare

må ha lytt. Han bör nämligen ha rätt att räkna med att den »omedelbart

föregående» inskrivningsdomaren gjort vad på honom ankommit enligt

lagens regler.

Verkan av ändring i kommunal indelning m. m.

32 §.

Paragrafen har sin motsvarighet i 21 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Kommittén anser att en särskild regel fordras för verkan på företagsinteckning

av kommunsammanslagning. Har beviljad eller sökt inteckning

lokaliserats till viss kommun och sammanslås denna med annan kommun

eller del av annan kommun, bör inteckningen i allmänhet omfatta hela

opaginerad Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 19(>C>

den nybildade kommunen. Med en sådan bestämmelse förebyggs att inteckningen

efter indelningsändringen kommer att avse endast del av kommun,

motsvarande en äldre kommunal enhet. I syfte att vinna enkelhet

och att undvika inteckningskollision förordas dock, att bestämmelsen inte

skall gälla om den andra kommunen eller kommundelen omfattas av annan

inteckning, som beviljats eller sökts på grund av företagarens medgivande.

I fortsättningen anför kommittén bl. a.

Av det föreslagna stadgandet framgår att när inteckning skall utvidgas

till sin omfattning, utvidgningen sker i och med att indelningsändringen

träder i kraft. Beslut av inskrivningsdomaren eller anteckning i inskrivningsboken

förutsättes således icke för utvidgningen. Lämpligen bör dock

i inskrivningsboken göras anteckning om indelningsändring, som föranleder

utvidgning av inteckning eller eljest är av betydelse i inteckningshänseende.

Helst borde sådan anteckning ske, så snart inskrivningsdomaren får

kännedom om indelningsändringen. Härför fordras emellertid, eftersom inteckningsuppläggen

är ordnade efter företagarnas namn, ett speciellt register

till inskrivningsboken anordnat så att de inteckningsupplägg som

beröres av en viss indelningsändring lätt kan återfinnas. Inrättas icke ett

dylikt register, bör anteckning göras, när inskrivningsdomaren får anledning

att beakta indelningsändringen, såsom vid behandling av inskrivningsärende

eller vid utfärdande av gravationsbevis. Det förutsättes, att inskrivningsdomaren

hålles underrättad om ändringar i kommunal indelning och

att han, såvida icke register som nyss sagts inrättas, ålägges att angående

dylika ändringar föra särskilda anteckningar som kan användas vid behov.

Dessa frågor bör regleras i administrativ väg.

Med hänsyn till möjligheten att begränsa företagsinteckning till verksamhet

inom ett eller flera län, kan en ändring i länsindelningen få betydelse i

inteckningshänseende. De problem som uppkommer i detta sammanhang

liknar till sin art de frågor som har avseende å ändring i kommunal indelning

och som berörts i det föregående. Deras praktiska räckvidd blir dock

avsevärt mindre, bl. a. därför att de fall, då lokalisering sker till län, torde

bli förhållandevis få. Ändringar i länsindelningen har hittills varit relativt

ovanliga. F. n. synes behov av bestämmelser i syfte att anpassa intecknings

omfattning till ändrad länsindelning knappast föreligga. Skulle en allmän

revision av länsindelningen bli aktuell, torde emellertid dylika regler böra

övervägas.

Remissyttrandena

Lagberedningen har ställt frågan vad som skall gälla om verksamhet är

intecknad i vardera av två kommuner, som sammanslås, varefter inteckningen

i den ena kommunen dödas. Av stadgandet framgår inte om i sådant

fall inteckningen i den förstnämnda kommunen skall svälla ut och gälla i

hela den nybildade kommunen. Beredningen påpekar att, om en sådan utvidgning

inte är avsedd, vissa problem kan uppstå i övergångsfall.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Departementschefen

Kommitténs förslag till särskild regel för fall av kommunsammanslagning

bör äga motsvarande giltighet vid sammanslagning av två eller flera

län eller av ett helt län, vari inteckning gäller, med del av annat län, där

samme näringsidkare inte tagit ut annan inteckning. Deparlementsförslaget

har utformats i enlighet härmed.

Självfallet kan det uppstå situationer, när den nu föreslagna regeln inte

innebär någon alltigenom tillfredsställande lösning. Lagberedningen har

pekat på ett sådant fall. Genom det föreslagna stadgandet torde man dock

ha gjort vad som rimligen kan begäras för att i detta sammanhang söka

undanröja nackdelar av ändringar i den kommunala indelningen, Det torde

föra alltför långt att i lagen söka i detalj reglera de skiftande förhållanden,

som kan uppstå som följd av dylika ändringar. Från säkerhetssynpunkt

torde den av kommittén föreslagna bestämmelsen vara fullt tillfredsställande.

En strikt tillämpning av regeln synes leda till att den kvarvarande

inteckningen i det av lagberedningen berörda fallet inte kommer att

omfatta hela den nybildade kommunen.

Det bör i sammanhanget inte fördöljas, att en kommunsammanslagning

med hänsyn till bestämmelserna i 5 § kan komma att vålla vissa besvär

vid uttagandet av nya inteckningar efter den ändrade indelningen. Det kan

tänkas bli nödvändigt med rätt omfattande dödningsåtgärder.

Besvär

33—35 §§.

Paragraferna motsvarar 36—38 §§ i kommitténs förslag.

Departementschefen

Bestämmelsen i 33 § motsvarar 13 § första stycket förlagsinteckningsförordningen

och överensstämmer med 27 kap. 20 § första stycket i lagberedningens

förslag till jordabalk.

Förebild till stadgandet i 34 § har kommittén hämtat i 51 § andra stycket

lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg.

Stadgandet i 35 § överensstämmer med 27 kap. 22 § i lagberedningens

förslag till jordabalk.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Tillämpningsföreskrifter

36 §.

Paragrafen motsvarar 39 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Föreskrifter för tillämpningen av lagen om företagsinteckning avses bli

utfärdade av Kungl. Maj:t i god tid före lagens ikraftträdande. Därvid

skall de frågor, som sammanhänger med de delvis nya forumreglerna,

ägnas särskild uppmärksamhet.

övergångsbestämmelser

1.

Denna bestämmelse, som motsvarar 40 och 41 §§ i kommitténs förslag,

innehåller huvudregeln om den nya lagens ikraftträdande och om de författningar,

som vid ikraftträdandet ersätts av den nya lagen.

Departementschefen

Den nya lagen bör träda i kraft den 1 januari 1967 och då ersätta förlagsinteckningsförordningen

samt lagarna om förlagsinteckning i vissa oljelager,

om inteckning i jordbruksinventarier, om viss panträtt i spannmål

och om viss panträtt i spånadslin och hampa.

De speciella problem som övergången till den nya lagstiftningen erbjuder

skall närmare beröras under de följande punkterna.

2.

Denna bestämmelse motsvarar 42 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Stadganden angående förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier

förekommer på åtskilliga ställen i lagstiftningen. 1 syfte att undvika

annars inte nödvändiga författningsändringar föreslår kommittén att vad i

lag eller författning stadgas angående förlagsinteckning eller inteckning i

jordbruksinventarier skall, om annat inte föreskrivs eller framgår av omständigheterna,

gälla också i fråga om företagsinteckning. Som exempel på

bestämmelser som sålunda inte behöver ändras nämner kommittén 7 § lagen

den 21 december 1949 (nr 658) om inlösen i vissa fall av rätt till gruva

m. m. Beträffande andra lagar tar kommittén ingen ståndpunkt till frågan

om en ändring. Detta gäller lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

och lagen den 22 juni 1920 (nr 474) med vissa bestämmelser om registre
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj. ts proposition nr 2.1 år 1966

ring av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. I

fråga om 9 § i sistnämnda lag ifrågasätts dock om inte sådan ändring l)ör

ske alt uppvisande av inteckningshandling i fall som där avses får ske också

inför annan inskrivningsdomare än sådan vid rådhusrätt.

Slutligen påtalar kommittén att ändring måste ske i 37 § lagen den 25

maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelse. Den avsedda bestämmelsen

gäller rätten för kreditkassa att bevilja kredit mot förlagsinteckning och

inventarieinteckning. Reglerna är av något olika innehåll för de båda slagen

av inteckningar.

Departementschefen

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen torde böra intöras.

Ärenden enligt 1920 års lag med vissa bestämmelser om registrering av

elektriska anläggningar torde vara sällsynta. Härtill kommer att det av

kommittén berörda stadgandet är ofullständigt redan i gällande rätt. Med

hänsyn härtill och med beaktande av att lagen i fråga dessutom är föremål

för översyn torde anledning saknas att f. n. ändra stadgandet.

Även beträffande lagen om jordbrukskasserörelse finns anledning anta

att vissa ändringar ganska snart kan bli aktuella. Eftersom de berörda bestämmelserna

i 37 § över huvud inte kan tillämpas pa företagsinteckning är

emellertid en lagändring nödvändig i samband med reformen av förlagsinteckningsinstitutet.

Chefen för finansdepartementet ämnar senare anmäla

denna fråga.

3.

De i denna punkt upptagna bestämmelserna motsvarar 43 § i kommitténs

förslag.

Kommittén

Utgångspunkten för kommitténs förslag är att samma reglering om möjligt

bör gälla både för äldre inteckningar och för företagsinteckningar. De

äldre inteckningarna bör därför helst inordnas under den nya lagen redan

vid dess ikraftträdande. I den mån detta önskemål inte kan tillgodoses, bör

de äldre bestämmelserna avvecklas efter en övergångstid.

I fråga om åtskilliga av de nya reglerna anser kommittén att de enligt

allmänna processuella grundsatser blir tillämpliga också på äldre inteckningar.

Detta gäller bestämmelserna om forum, ärendenas behandling och

besvär (9 §, 11 § andra stycket och 30—38 §§ i kommitténs förslag, motsvarande

16 §, 18 § sista stycket och 25—30 §§ i departementsförslaget)

såvitt gäller handläggning som förekommer efter nya lagens ikraftträdande.

Beträffande många av de nya reglerna konstaterar kommittén att de

opaginerad Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

. den mån de avviker från gällande rätt - i huvudsak innebär en utvidgning

av mteckningshavarens befogenheter utan att annans rätt inskränks

Sa anses vara fallet med 13, 15, 22-25 §§, 26 § andra stycket och 28 §

(motsvarande 18 § tredje stycket och 19—24 §§ i departementsförslaget).

essa regler anses kunna utan vidare göras tillämpliga på de äldre inteckningarna.

Vad angår bestämmelserna i 4 § anför kommittén.

Retroaktiv tillämpning kan ifrågasättas utom i fall då beslut om egendomsavtrade

meddelats fore nya lagens ikraftträdande. Dylik tillämpning

Särskilt närTrå»61 ..medfora en utvidgning av det intecknade kollektivet

nfnSn nr fraga arf<>m inteckning i jordbruksinventarier skulle utvidgnmgen

bil avsevard, eftersom sådan inteckning utsträcktes till iordbrukets

omsättningstillgångar. Däremot skulle utvidgningen i regel få ringa beydelse

för industrins del. Den egendom som omfattas av inteckning oljela?er

skulle komma att väsentligt utökas — bl. a. skulle transportmedel odi

oljecisterner pa annans mark bli föremål för inteckning - men detta förhallande

kan knappast anses utgöra något problem i förevarande sammanhang

med h,,nsyn tm det ringa antalet inteckningar av detta slag. De som

kerhet h'' UtVldgning är ~ »tom inteckningshavaren vars sä
kerhet

okar — borgenärer utan förmånsrätt eller med sämre förmånsrätt

vdkas utsikter till betalning i motsvarande mån kan komma att minska’

Förskjutningen mellan inteckningshavaren och Övriga borgenärer berör föl£fSsSviH0tt

1Jldirekt- Tankbart ar, att den för honom verkar oförmånatt.

oprioriterade eller samre prioriterade borgenärer, inför

utsikten att det intecknade kollektivet utvidgas, utsätter företagaren för

onkurs- eller utmatningshot. Vidare kan företagarens möjligheter till per
docllgHkrld

anda p,åverkas ogynnsamt. Enligt kommitténs mening är

ck dylika följder mindre sannolika. För övrigt lär företagaren ofta kun
hänseende11111^^3

behntliga förlaSs- eller inventarieinteckningar i kredit
Det

anförda lamnar emellertid rum för en viss tvekan, huruvida bestämmelserna

i 4 § bor omedelbart vid nya lagens ikraftträdande göras tillämplga

Pa lfrfgavarande inteckningar. En möjlighet vore att beträffande dessa

lata aldre regler angaende egendomen gälla under en övergångstid av

exempelvis fem år. Efter utgången av denna tid kunde de nya bestämme

serna bil tillämpliga eller — eventuellt - inteckningarna utan särskild

mskrnningsätgärd upphöra att galla. Härigenom skulle samtliga rättsägare

fa radrum att anpassa sig till det ändrade läget. Emellertid kan en rege]

anstand med de nya bestämmelsernas tillämpning i många fall väntas

forfela sitt syfte. Med en sådan regel skulle sannolikt åtskilliga innehavare

av aldre inteckningar — framför allt de som innehar inventarieinteckningar

— komma att kräva ny inteckning för att få åtnjuta den utvidgade

säkerhet som en dylik medför och förmå företagaren att lämna medgivande

härtill. I alla de fall då möjlighet till återvinning enligt konkurslagen

saknas blir laget för de oprioriterade eller sämre prioriterade borgenärerna

huvudsakligen detsamma som om bestämmelserna i 4 § omedelbart «iorts

tillämpliga på de äldre inteckningarna.

Kommitténs förslag innebär alltså att 4 § skall tillämpas på de äldre

inteckningarna redan från lagens ikraftträdande.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

trän huvudregeln att de nya bestämmelserna skall tillämpas också på

äldre inteckningar föreslår kommittén vissa undantag. Dessa redovisas i

lagtexten under fem punkter och behandlar följande frågor:

1. Inverkan i vissa fall av att utmätning skett eller beslut om egendomsavlräde

meddelats före den nya lagens ikraftträdande.

2. Giltigheten av förlagsinteckning som när den nya lagen träder i kraft

besvärar fartyg som kan intecknas eller luftfartyg eller intecknade reservdelar

till luftfartyg.

3. Rätten att utfå ränta som upplupit före lagens ikraftträdande och som

inte kan tas ut enligt de nya reglerna.

4. Betydelsen av att företagaren avlidit innan den nya lagen trätt i kraft

eller att vissa rättshandlingar skett före nämnda tidpunkt; de fall som

här åsyftas är överlåtelse av verksamheten, skifte eller bodelning och lösöreköp.

5. De regler som skall gälla vid avgörandet och handläggningen av ärende

som vid lagens ikraftträdande ännu inte blivit slutligt avgjort.

Angående det närmare innehållet i kommitténs förslag hänvisas till s.

133—138 i betänkandet.

Som ett andra stycke föreslår kommittén en bestämmelse som innebär

att vad i annan lag eller författning finns stadgat om företagsinteckning

skall, om inte annat är föreskrivet, tillämpas också på förlagsinteckning

och inteckning i jordbruksinventarier. Härigenom blir regler som i framtiden

kommer att meddelas om företagsinteckning automatiskt tillämpliga

också på de nämnda äldre inteckningsformema.

Remissyttrandena

Stockholms rådhusrätt vänder sig mot tanken att låta företagsinteckningen

utvidgas till att omedelbart omfatta alla de egendomsarter, som

avses i 4 § av den föreslagna lagen. Rådhusrätten framhåller.

Kommittén har icke närmare motiverat sitt påstående att utvidgningen

för industrins del skulle vara av ringa betydelse. Många av de egendomsarter,

som enligt förslaget avses skola omfattas av förlagsinteckning och

vilka tidigare icke varit föremål för dylik inteckning, kan säkerligen representera

ansenliga värden. Som exempel på sådana egendomsarter må nämnas

byggnad på annans mark, patent och andra rättigheter av immateriell

art. För industriidkare, vars egendom belastas av förlagsinteckning, kan

den föreslagna utvidgningen jämväl till sådana egendomsarter innebära en

ansenlig olägenhet. Hans möjligheter att förfoga över rättigheter av dylikt

slag kommer såtillvida att inskränkas, att han, därest han vill överlåta,

upplåta eller på annat sätt förfoga över egendomen, måste överväga, huruvida

icke 20 § i förslaget till lag om företagsinteckning kan komma att åberopas

av innehavare av förlagsinteckning. Under samma förutsättningar

torde borgenärer utan förmånsrätt eller med sämre förmånsrätt än innehavare

av förlagsinteckning vid utmätning eller konkurs komma i ett avsevärt

sämre läge än om lagen om företagsinteckning icke gives retroaktiv

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

verkan beträffande förlagsinteckning. Det nu anförda äger även tillämplighet

å inteckning i jordbruksinventarier och oljelager. Rådhusrätten finner

sig på anförda skäl icke kunna godtaga kommitténs förslag att reglerna

för företagsinteckning omedelbart gives återverkande kraft å äldre inteckningar.

Visserligen gjordes, när förlagsinteckning år 1932 utvidgades

till att omfatta utestående köpeskilling för försåld förlagsegendom, regeln

härom tillämplig även på inteckningar, som tillkommit före dess ikraftträdande.

Den utvidgning, som då skedde, var emellertid av obetydlig omfattning

och kunde icke beräknas ha sådana olägenheter till följd, som berörts

i det föregående. Rådhusrätten vill för sin del — enär det måste anses önskvärt

att samma lagliga reglering kommer att gälla för förlagsinteckningar

och inteckningar i jordbruksinventarier å ena sidan och företagsinteckningar

å andra sidan — föreslå, att reglerna för företagsinteckning först efter

en övergångstid av fem år göres tillämpliga å äldre inteckningar. Samtliga

rättsägare skulle då — såsom kommittén anfört — erhålla rådrum att

anpassa sig till det nya rättsläget.

Departementschefen

Kommitténs förslag till övergångsbestämmelser i denna del får anses innebära

en tillfredsställande avvägning av berörda intressen. De farhågor,

som Stockholms rådhusrätt gett uttryck åt, förefaller sålunda överdrivna.

Fördelarna av att snabbt kunna göra den nya lagen tillämplig måste anses

väsentligt överväga de nackdelar, som den omedelbara reformen stundom

kan medföra. De förevarande övergångsbestämmelserna har därför utformats

i enlighet med kommitténs förslag.

4.

Denna bestämmelse saknar motsvarighet i kommitténs förslag.

Departementschefen

Lagen om förlagsinteckning i vissa oljelager bör inte erbjuda några övergångsproblem

utöver dem som är gemensamma för hela förlagsinteckningsinstitutet,

fastän lagen i praktiken innefattar ett system med uttagande

av riksinteckningar och har en forumregel, enligt vilken alla ärenden angående

inteckning i oljelager skall handläggas vid Stockholms rådhusrätt.

Hittills har det nästan uteslutande varit aktiebolag, som utnyttjat denna

inteckningsmöjlighet, och i fråga om sådana erbjuder även den nya lagstiftningen

möjlighet att ta ut riksinteckningar. Forumreglerna i den nya

lagen medför endast att handlingar rörande bolag, som inte har säte i

Stockholms stad eller Stockholms län, skall överföras till inskrivningsdomaren

i residensstaden i det län, där bolagsstyrelsen har sitt säte. Med

tanke på att inteckning i oljelager kan uttas även av annan än aktiebolag

bör dock föreskrivas att bestämmelsen om att flyttning av verksamhet

saknar verkan vart än flyttningen sker inom landet (2 § lagen om för
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 139

lagsinteckning i vissa oljelager) fortfarande skall gälla beträffande sådana

inteckningar.

5.

Denna bestämmelse motsvarar 44 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Regeln i 5 § avser även sådana inteckningar som meddelats före lagens

ikraftträdande. Kommittén framhåller alt detta kan komma att utgöra ett

hinder för att ta ut nya inteckningar. Eftersom en företagsinteckning alltid

kan begränsas till att avse verksamhet inom viss kommun uppstår inga

problem i förhållande till förlagsinteckningar. Däremot skulle en inteckning

i jordbruksinventarier kunna komma att utgöra ett absolut hinder mot att

ta ut en företagsinteckning, eftersom den senare i motsats till inventarieinteckningen

i regel inte kan begränsas till viss fastighet. Kommittén har valt

att lösa detta problem genom att anpassa de befintliga inventarieinteckningarna

till de nya individualiseringsreglerna. Den föreslagna bestämmelsen innebär

att inteckning i jordbruksinventarier, som är avsedda för viss fastighet,

i och med att den nya lagen träder i kraft utvidgas att omfatta allt jordbruk

som företagaren driver inom den kommun där fastigheten är belägen.

Eftersom detta kan vålla inteckningskollision i de fall då företagaren även

har inventarier som är avsedda för annan fastighet i samma kommun undantas

sådana fall. Undantaget skall dock inte gälla om de senare inventarierna

är gravationsfria.

De här föreslagna reglerna skall enligt en uttrycklig regel inte gälla om

utmätning skett eller beslut om egendomsavträde meddelats före den nya

lagens ikraftträdande.

Departementschefen

Kommitténs förslag i denna del kan synas innebära en långtgående utvidgning

av objektet för inventarieinteckning. I praktiken torde emellertid

en jordbrukare, som tagit ut inventarieinteckningar, ha belånat alla sina

inventarier, även om de hänför sig till olika fastigheter i samma kommun,

och huvudregeln kan då inte tillämpas, vilket får till följd att ny inteckning

inte utan vidare kan beviljas. Detta är en nackdel men fördelarna av

att kunna undvika en heterogen belastning är så stora att jag utan tvekan

ansluter mig till kommitténs förslag.

Den förordade regleringen innebär att inskrivningsdomaren alltid måste

kontrollera huruvida jordbrukaren tidigare tagit ut inventarieinteckning

men denna kontroll torde inte behöva vålla något större besvär. Kontrollen

blir i princip av samma slag som i fråga om inteckningar, vilka söks av

andra företagare, när ansökan inte är begränsad till viss kommun.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

6.

Departementschefen

Denna bestämmelse, som motsvarar 45 § i kommittéförslaget, bevarar giltigheten

av de pantförskrivningar beträffande spannmål samt spånadslin

och hampa som eventuellt kan finnas vid lagens ikraftträdande. Med hänsyn

till att pantförskrivningarna upphör att gälla den 1 september näst

efter det sextio dagar förflutit från anteckningen i registret kommer lagarna

uppenbarligen att snart vara helt satta ur kraft.

Förslaget till lag om ändring i 17 kap. 7 § handelsbalken

Departementschefen

I enlighet med kommitténs förslag torde en ändring böra göras i andra

stycket av 17 kap. 7 § handelsbalken. Bakgrunden till ändringen är att i

lagen om företagsinteckning upptagits bestämmelser beträffande förmånsrätt

i konkurs och vid utmätning (13 §), om intecknings ogiltighet i vissa

fall vid näringsidkares konkurs (18 § första och tredje styckena), samt om

den inbördes förmånsrätten mellan företagsinteckningar (19 §). Stadganden

av motsvarande innehåll blir därför överflödiga i handelsbalken. Ett

påpekande om att frågan om det inbördes företrädet mellan företagsinteckningar

löses i lagen om företagsinteckning bör emellertid komplettera det

återstående stadgandet om att borgenär, som har företagsinteckning, äger

förmånsrätt i den egendom som besväras av inteckningen.

Förslaget till lag om ändring i lösöreköpsförordningen

Departementschefen

Det föreslagna tillägget till lösöreköpsförordningen innebär endast en

erinran om bestämmelserna i 12 § lagen om företagsinteckning. En sådan

erinran torde få anses motiverad med hänsyn till den avvikelse från förordningens

regler som bestämmelserna innebär.

Förslaget till lag om ändring i lagen om dödande av förkommen handling

Departementschefen

Enligt 2 § lagen om dödande av förkommen handling skall ansökan om

dödande av handling, på grund varav inteckning meddelats, göras, då fråga

är om inteckning i fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt eller i jordbruksinventarier,

hos den rätt under vilken fastigheten lyder och eljest hos

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Ktingl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

rätten i den ort där vederbörande inskrivningsdomare är. Den föreslagna

ändringen i 2 § består i att vad där sägs om inteckning i jordbruksinventarier

utgår. Motsvarande ändring föreslås i 13 §.

Bestämmelserna i 2 och 13 §§ i deras ändrade lydelse bör i enhetlighetens

intresse gälla även i fråga om förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier,

som meddelats före den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Ärende, som är anhängigt vid ikraftträdandet, berörs dock uppenbarligen

inte av de nya forumreglerna.

VII. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad jag nu anfört föreligger förslag till

1) lag om företagsinteckning,

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken,

3) lag om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i

avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

4) lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 (nr

85) om dödande av förkommen handling.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

opaginerad Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

om företagsinteckning

Härigenom för ordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Efter medgivande av näringsidkare må inteckning till säkerhet för fordran

meddelas i hans näringsverksamhet. Sådan inteckning kallas företagsinteckning.

2 §.

Företagsinteckning må meddelas endast om näringsidkaren är bokföringsskyldig.

I jordbruk eller skogsbruk må dock inteckning meddelas,

även om bokföringsskyldighet icke föreligger.

3 §•

Företagsinteckning meddelas i den näringsverksamhet, som näringsidkaren

vid varje tid utövar inom ett län eller inom en eller flera kommuner

i länet, eller i verksamhet av viss art inom länet eller inom en eller

flera kommuner i länet. Inteckning må dock begränsas till verksamhet av

viss art endast om bokföringsskyldighet följer med utövandet av verksamheten

eller fråga är om jordbruk eller skogsbruk.

I fråga om aktiebolag må företagsinteckning meddelas i den näringsverksamhet

som bolaget utövar inom landet eller inom flera län. Beträffande

verksamhet för alstrande av elektrisk energi genom vattenkraft må företagsinteckning

meddelas i verksamhet på endast en eller flera fastigheter.

I fråga om gruvdrift må inteckning meddelas i verksamhet som hänför

sig till ett eller flera utmål eller koncessionsområden.

Vid tillämpningen av första och andra styckena anses Stockholms stad

och Stockholms län som ett län.

4 §•

Företagsinteckning gäller i näringsidkarens lösa egendom, i den mån

denna hör till den intecknade verksamheten och utgöres av

1. inventarier, varor eller andra lösören, dock ej fartyg som kan intecknas

för fordran eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan

omfattas av inteckning i luftfartyg,

2. byggnad eller anläggning som icke hör till tomträtt eller vattenfallsrätt,

3. arrenderätt, hyresrätt, rättighet som avses i 1 kap. 7 § lagen den 14

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. M(tj:ls proposition nr 23 år 1966

143

juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, bostadsrätt eller

rätt till gruva eller annan gruvegendom, om rättigheten kan utmätas,

4. nyttjanderätt till inventarier eller andra lösören, om rättigheten kan

utmätas,

5. patent, upphovsrätt eller annan rättighet av immateriell art, om rättigheten

kan utmätas,

6. fordran på vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom, som

avses under 1—5, eller på ersättning med anledning av att sådan egendom

skadats eller gått förlorad eller tagits i anspråk genom expropriation eller

liknande förfarande,

7. fordran på vederlag för arbete.

överlåtes verksamheten, gäller inteckningen i överlåtarens fordran på

vederlag, i vad detta avser egendom som vid överlåtelsen omfattades av

inteckningen.

Avlider näringsidkaren, består inteckningen i dödsboets egendom.

5 §•

Företagsinteckning må icke meddelas så, att den till omfattningen avviker

från annan inteckning, som är beviljad eller sökt, om den icke begränsas

till verksamhet som ej omfattas av den andra inteckningen.

6 §.

Skilda näringsidkares verksamhet må intecknas till säkerhet för samma

fordran endast om verksamheten utövas av näringsidkarna gemensamt.

7 §•

Företagsinteckning må meddelas endast för visst kapitalbelopp i svenskt

mynt jämte ränta.

8 §.

Medgivande till inteckning skall tecknas på den handling som utgör

grund för fordringen. Medgivandet skall vara styrkt av två vittnen och innehålla

uppgift om verksamhet som inteckningen skall omfatta.

9 §•

Tvist om giltigheten av intecknad fordran må prövas utan hinder av

inteckning.

Inteckning må ej anses ogiltig på grund av att bokföringsskyldighet,

som avses i 2 § eller 3 § första stycket, icke förelåg när inteckningen meddelades.

Företagsintecknings verkan vid överlåtelse, utmätning eller konkurs

10 §.

Överlåtes verksamhet som omfattas av företagsinteckning och ingår i

överlåtelsen egendom som omfattas av inteckningen, svarar egendomen i

förvärvarens hand för inteckningen. Om förvärvaren överlåter eller upplåter

sådan egendom eller om denna skadas eller går förlorad eller tages i

anspråk genom expropriation eller liknande förfarande, gäller inteckningen

i hans fordran på vederlag eller ersättning. Inteckningen har företräde till

betalning framför företagsinteckning som grundas på förvärvarens medgivande.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Inteckningshavaren förlorar sin rätt enligt första stycket, om han ej

inom ett år efter det verksamheten frånträddes väcker talan mot förvärvaren

och anmäler detta till inskrivningsdomaren.

Inteckningshavare som avstår från sin rätt mot förvärvaren är skyldig

att anteckna detta på inteckningshandlingen, om förvärvaren fordrar det

Vad som sägs om förvärvaren gäller, om han avlider, hans dödsbo.

11 §-

Bestämmelserna i 10 § äga motsvarande tillämpning, när intecknad verksamhet

jämte egendom som omfattas av inteckningen övergår till annan

genom skifte av handelsbolags tillgångar eller bodelning av annan anledning

än näringsidkarens död.

12 §.

Överlåtes egendom enligt förordningen den 20 november 1845 (nr 50

s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård

kvarbliva, svarar den överlåtna egendomen för företagsinteckning, som

sökes senast trettio dagar efter det att avhandling angående överlåtelsen

företeddes inför rätten.

13 §.

Den som har företagsinteckning till säkerhet för sin fordran äger vid

utmätning eller i konkurs rätt till betalning för fordringen ur egendom som

omfattas av inteckningen, i mån av tillgång och efter det företräde mellan

rättsägare som gäller enligt lag. Betalningsrätten avser dock icke ränta

för längre tid än två år före den dag då utmätningen skedde eller konkursansökningen

gjordes.

Inteckningshavarens rätt på grund av första stycket gäller, även om hans

fordran preskriberats eller han underlåtit anmäla fordringen efter kallelse

å okända borgenärer.

14 §.

Om egendom, som omfattas av företagsinteckning, säljes på grund av utmätning

eller i konkurs och betalning utfaller på kapitalbeloppet av intecknad

fordran, är inteckningen utan verkan till motsvarande belopp.

Rätt till omedelbar betalning i vissa fall

15 §.

Inteckningshavare äger erhålla betalning för intecknad fordran, fastän

denna ej förfallit,

om den verksamhet företagsinteckningen omfattar eller väsentlig del därav

överlåtes eller upphör eller övergår till annan genom skifte av handelsbolags

tillgångar eller bodelning av annan anledning än näringsidkarens

död eller, när inteckningen är begränsad till verksamhet inom visst område,

flyttas från detta eller

om egendomen till följd av van vård eller naturhändelse eller av annan

orsak försämras eller minskas så att säkerhetens värde väsentligt nedgår.

Vid exekutiv försäljning av egendom som omfattas av företagsinteckning

äger inteckningshavaren rätt till betalning ur egendomen, även om den intecknade

fordringen ej är förfallen till betalning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 är 1906

145

Ansökan om företagsinteckning m. m.

16 §.

Ärende om företagsinteckning upptages av inskrivningsdomaren för den

stad där länsstyrelsen har sitt säte. I fråga om inteckning i aktiebolags

verksamhet upptages ärendet i det län där bolagets styrelse bär sitt säte. I

övrigt upptages ärendet i det län där verksamheten bedrives.

över ärenden om företagsinteckning skall föras särskild inskrivningsbok.

17 §.

När inteckning sökes, skall fordringshandlingen inges till inskrivningsdomaren.

I ärendet skall inges intyg av kronofogdemyndighet att den som medgivit

inteckningen driver näringsverksamhet som avses i inteckningsmedgivandet.

Intyg fordras dock icke om förhållande som är känt för inskri\ningsdomaren.

Utredning som behöves för att inskrivningsdomaren skall kunna avgöra

om näringsidkaren är bokföringsskyldig skall förebringas i ärendet.

Är näringsidkaren skyldig att ha registrerad firma för verksamheten,

skall bevis företes om registrering av firman. Registreringsbevis för aktiebolag

skall innehålla uppgift om ändringar i fråga om bolagets firma eller

styrelsens säte. Är näringsidkaren fysisk person eller dödsbo, skall styrkt

uppgift lämnas om födelsetid och födelsenummer.

18 §.

Inteckningsansökan skall omedelbart avslås, om

1. ansökningen strider mot bestämmelse i 2—7 §§,

2. bestämmelserna i 8 § och 17 § första stycket ej iakttagits,

3. egendom, som skulle komma att omfattas av inteckningen, tagits i mat

före den dag då inteckningen sökes eller samma dag och det icke visas att

utmätningen upphört att gälla,

4. den som medgivit inteckningen eller, om medgivandet lamnats av tvä

eller flera, någon av dem är i konkurs eller försättes i konkurs den dag

då inteckningen sökes, eller

5. det är uppenbart att medgivandet till inteckningen ar ogiltigt av annan

grund än nu sagts. . ... ,

Inteckning gäller ej i utmätt egendom, om utmatningen skett fore den

dag då inteckningen sökes eller samma dag.

Inteckning som meddelats i strid mot bestämmelsen i forsta stycket 4 ar

ogiltig.

Skall ansökan ej avslås omedelbart, må ärendet uppskjutas till viss senare

inskrivningsdag för vinnande av utredning. Sökanden må därvid föreläggas

att fullgöra de åtgärder som fordras för att ärendet skall kunna avgöras.

Fullgör sökanden icke vad som förelagts honom, må ansökningen

förklaras förfallen. Erinran om detta skall lämnas i föreläggandet.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 23

opaginerad Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

Företräde mellan företagsinteckningar och särskilda åtgärder

beträffande sådan inteckning

19 §‘

Galla flera företagsinteckningar i samma verksamhet, äger den inteckning

företräde till betalning som söktes först. Inteckningar som sökts samma

dag aga lika rätt, om annat icke följer av andra stycket.

Inteckning, vilken sökes samma dag som annan inteckning, skall förklaras

galla efter den andra, om sökanden begär det. Inteckning som sättes

etter annan galler efter inteckning med samma förmånsrätt som den andra

inteckningen, även om detta ej anges i beslutet.

20 §.

Så länge företagsinteckning gäller må den intecknade fordringshandlingen

om den kommit i näringsidkarens hand, utges på nytt med oförändrad

21 §.

En eller flera intecknade fordringshandlingar må bytas mot en eller flera

nya fordringshandlingar. För utbyte skola alla handlingarna inges till inskrivningsdomaren.

De nya handlingarna skola upptaga näringsidkarens

medgivande till inteckning, styrkt av två vittnen.

Flera intecknade fordringshandlingar må ej utbytas, om de icke äga lika

rätt eller galla med förmånsrätt omedelbart efter varandra.

, Snttaf fl®ra fordringshandlingar i stället för en eller flera,

skall pa begäran av sökanden bestämmas i vilken ordning de nya handlmgarna

skola medföra förmånsrätt. Om sådant beslut gäller bestämmelsen

i 19 § andra stycket andra punkten.

22 §•

..^''°yeta§s^ntec^n*nS ma nedsättas efter annan sådan inteckning. För nedsättning

skall fordringshandlingen inges till inskrivningsdomaren. Om beslut

angående nedsättning gäller bestämmelsen i 19 § andra stycket andra

23 §.

Företagsinteckning må dödas helt eller för visst belopp eller såvitt avser

viss verksamhet. För sådan åtgärd skall fordringshandlingen inges till inskrivningsdomaren.

Dödning som avser viss verksamhet må ej ske utan

näringsidkarens medgivande. Dödning må ej heller ske på sådant sätt att

mteckningsförhållandena komma att strida mot bestämmelse i 3 eller 5 §.

24 §•

I inskrivningsboken skall på begäran av den som uppvisar intecknad

fordrmgshandling antecknas vem som innehar handlingen.

Anmäler den, som senast antecknats som innehavare av intecknad fordrmgshandling,

skriftligen att innehavet upphört, skall förhållandet anmärkas

i inskrivningsboken.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 är 147

Handläggning av inskrivningsärenden m. m.

25 §.

Ärende om företagsinteckning upplages på inskrivningsdag.

Ansökan som ej inkommit på inskrivningsdag anses gjord nästa inskrivningsdag.

26 §.

Hos inskrivningsdomaren skall föras dagbok över ärenden om företagsinteckning.

27 §.

Handlingar i inskrivningsärenden skola sammanföras i akter.

Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller förklaring av betydelse

för ärendets prövning eller har särskild utredning verkställts i ärendet,

skall detta antecknas i akten.

28 §.

Bifalles ansökan, skall inskrivning ske i inskrivningsboken i enlighet

därmed och bevis om den företagna åtgärden tecknas på fordringshandlingen.

Innefattar beslut i inskrivningsärende att ansökan ej bifallits, skall i

boken inskrivas endast att ansökningen avslagits, att ärendet uppskjutits

eller att ansökningen förklarats förfallen. Skälen för beslutet skola antecknas

i akten. Dessutom skall sökanden eller hans ombud genast underrättas

om beslutet och skälen för detta i rekommenderat brev.

29 §.

Anmälan enligt 10 § andra stycket skall antecknas i inskrivningsboken.

Inkommer till inskrivningsdomaren handling angående fördelning av

köpeskilling efter försäljning som avses i 14 §, skall fördelningen antecknas

i inskrivningsboken.

30 §.

Styrkes inför inskrivningsdomaren att företagsinteckning är helt eller

till någon del ogiltig enligt dom eller beslut som äger laga kraft eller på

grund av förhållande som avses i 18 § tredje stycket, skall detta antecknas

i inskrivningsboken.

31 §.

Har styrelsen för aktiebolag, i vars verksamhet företagsinteckning sökes,

tidigare haft säte i annat län, skall inskrivningsdomaren undersöka, om

inteckning i bolagets verksamhet meddelats i det andra länet. Är detta fallet,

skall inskrivningsdomaren infordra bolagets upplägg i inskrivningsboken

och den akt som avser inteckningsärendet. Innan dessa handlingar

kommit inskrivningsdomaren till handa, må inskrivningsärendet ej avgöras.

Verkan av ändring i kommunal indelning m. m.

32 §.

Är beviljad eller sökt företagsinteckning begränsad till verksamhet inom

ett eller flera län eller en eller flera kommuner och sammanföres sådant

län eller sådan kommun i sin helhet med annat län eller del därav eller

med annan kommun eller del därav, skall inteckningen avse även verk''

opaginerad Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

samhet som där utövas av näringsidkaren,

fattas av företagsinteckning.

om denna verksamhet icke om
-

Besvär

33 §.

Talan mot beslut i inskrivningsärende föres i hovrätten.

34 §•

1 inskrivningsboken skall anteckning göras om besvär som anförts och

om beslut, som på grund av besvär meddelats av inskrivningsdomaren eller

av högre ratt. °

35 §.

Skall inskrivningsärende enligt beslut av högre rätt upptagas till ny

handläggning av inskrivningsdomaren, åligger det denne att upptaga ärendet

pa forsta inskrivningsdagen efter det att beslutet kommit honom till

handa.

Tillämpningsföreskrifter

36 §‘

Narmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen. 1

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Genom lagen upphävas

orordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning,

lagen den 21 februari 1958 (nr 54) om förlagsinteckning i vissa oljelager,

lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i jordbruksinventarier,

lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål,

lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa.

2. Föreskrift i annan författning om förlagsinteckning eller inteckning i

jordbruksinventarier gäller även i fråga om företagsinteckning, om annat

ej föreskrives eller framgår av omständigheterna.

3. Bestämmelserna i den nya lagen skola tillämpas på beviljad eller sökt

förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, om annat ej framgår

av bestämmelse under a)—e) i det följande.

a) Har före den nya lagens ikraftträdande utmätning skett eller beslut

meddelats om egendomsavträde, skola bestämmelserna i 4, 13 och 14 §§

15 § andra stycket, 18 § andra stycket, 32 § samt 5 nedan icke tillämpas.

b) År vid lagens ikraftträdande fartyg som kan intecknas för fordran

eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av

inteckning i luftfartyg föremål för beviljad eller sökt förlagsinteckning,

omfattar inteckningen utan hinder av bestämmelserna i 4 § alltjämt egendomen

eller utestående köpeskilling för denna. Detta gäller dock icke i konkurs

där beslut om egendomsavträde meddelas senare än tio år efter lagens

ikraftträdande. Bestämmelsen i 13 § om förmånsrätt vid utmätning skall

ej tillämpas på sådan egendom som avses här. ^

c) Den nya lagen medför icke nagon inskränkning i inteckningshavares

rätt att erhålla ränta som belöper på tid före lagens ikraftträdande.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

d) Bestämmelserna i 4 § tredje stycket, It) och 11 §§ skola ej tillämpas,

om dödsfallet, överlåtelsen av verksamheten, skiftet eller bodelningen ägt

rum innan lagen trädde i kraft. Bestämmelsen i 12 § skall ej tillämpas, om

köpeavhandlingen upprättats dessförinnan.

e) Inskrivningsärende som ej avgjorts vid lagens ikraftträdande skall

prövas enligt de äldre bestämmelserna men handläggas enligt den nya

lagen.

Föreskrift i annan författning om företagsinteckning skall tillämpas även

på förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, om annat ej

föreskrives.

4. Bestämmelsen i 2 § lagen om förlagsinteckning i vissa oljelager skall

alltjämt tillämpas på förlagsinteckning i oljelager som beviljats före den

nya lagens ikraftträdande.

5. Beviljad eller sökt inteckning i jordbruksinventarier, som äro avsedda

för viss fastighet, skall omfatta allt jordbruk som näringsidkaren driver

inom den kommun där fastigheten är belägen. Detta gäller dock ej om jordbruksinventarier,

som tillhöra näringsidkaren och äro avsedda för annan

fastighet inom kommunen, besväras av annan sökt eller beviljad inteckning.

6. Lagen om viss panträtt i spannmål samt lagen om viss panträtt i spånadslin

och hampa skola alltjämt tillämpas på panträtt som uppkommit

före den nya lagens ikraftträdande.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

i * ''''

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 17 kap. 7 § HandeklmHf^.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 7

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

7

Har redare------------

Borgenär, som har förlagsinteckning

eller inteckning i jordbruksinventarier,

njute vid konkurs förmånsrätt

i förlagsegendomen eller

inventarierna från den dag inteckningen

söktes; dock gälle ej förmånsrätt

för ränta, som före konkursansökningens

ingivande upplupen

år, för längre tid än tre år.

Finnas flera inteckningar, njute

den, som tidigare sökt inteckning,

företräde, och de, som sökt inteckning

samma dag, lika rätt. Är, då

förlag sinteckning eller inteckning

i jordbruksinventarier sökes, egendomen

avträdd till konkurs eller

meddelas beslut om egendomsavträde

samma dag ansökningen göres,

äge förmånsrätt icke rum.

§ handelsbalken1 skall erhålla ändrad

(Föreslagen lydelse)

§•

--------- — i fartyget.

Borgenär, som har företagsinteckning,

äger förmånsrätt i den

egendom som omfattas av inteckningen.

Om företrädet mellan företagsinteckningar

gälla bestämmelser

i lagen om företagsinteckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Att lagrummet i dess äldre lydelse i vissa fall alltjämt skall tillämpas

beträffande förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier följer

av 3. övergångsbestämmelserna till lagen om företagsinteckning.

1 Senaste lydelse av 7 §, se 1932:173.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

151

Bilaga 3

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på

handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom förordnas, att i förordningen den 20 november 1845 i avseende

på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

skall införas en ny paragraf, betecknad 3 a §, av följande lydelse.

3 a §.

Att i visst fall lös egendom svarar för säljarens gäld, ehuru köpeavhandJing

om egendomen behandlats enligt bestämmelserna i denna förordning,

stadgas i lagen om företagsinteckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

Bilaga 4

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 85)

om dödande av förkouunen handling

Härigenom förordnas, att 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 om dödande

av förkommen handling1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an
gives.

(Xuvarande lydelse)

2

Ansökan om dödande av handling

skall, skriftligen avfattad, ingivas

till rätten i den ort, där förpliktelsen

skall fullgöras, eller, om

sådan ort ej är nämnd i handlingen,

till den rätt, där den förpliktade

är skyldig att svara i tvistemål,

som angå gäld i allmänhet.

Har på grund av handlingen inteckning

meddelats, göres ansökningen,

då fråga är om handling,

för vilken inteckning fastställts i

fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt

eller i jordbruksinventarier,

hos den rätt, under vilken

fastigheten lyder, och eljest hos

rätten i den ort, där vederbörande

inskrivningsdomare är.

Ansökan om---—---

Äro enligt--—------

(Föreslagen lydelse)

§•

Ansökan om dödande av handling

skall, skriftligen avfattad, ingivas

till rätten i den ort, där förpliktelsen

skall fullgöras, eller, om

sådan ort ej är nämnd i handlingen,

till den rätt, där den förpliktade

är skyldig att svara i tvistemål,

som angå gäld i allmänhet.

Har på grund av handlingen inteckning

meddelats, göres ansökningen,

då fråga är om handling,

för vilken inteckning fastställts i

fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt,

hos den rätt, under vilken

fastigheten lyder, och eljest

hos rätten i den ort, där vederbörande

inskrivningsdomare är.

----- godsets bestämmelseort.

—---------av dem.

13 8.

Hava tio år förflutit från det intecknad

fordringshaedling, om vilken

det ej är känt var den finnes,

blivit uppvisad för inteckning om

innehav eller eljest företedd i inteckningsärende

och vill den intecknade

egendomens ägare äska

1 Senaste lydelse av 2 §, se 1946:105, och

Hava tio år förflutit från det intecknad

fordringshandling, om vilken

det ej är känt var den finnes,

blivit uppvisad för anteckning om

innehav eller eljest företedd i inteckningsärende

och vill den intecknade

egendomens ägare äska

av 13 §, se 1955: 238.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

(Nuvarande lydelse)

att inteckningen, ehuru han ej kan

förete handlingen, måtte dödas,

göre ansökan därom, då fråga är

om handling, för vilken inteckning

fastställts i fast egendom, tomträtt

eller vattenfallsrätt eller i jordbruksinventarier,

hos den rätt, under

vilken fastigheten lyder, och

eljest hos rätten i den ort, där vederbörande

inskrivningsdomare är.

Sedan ansökningen, där så ske kan,

på sätt om stämning i tvistemål är

stadgat delgivits den senast antecknade

innehavaren av handlingen,

utfärde rätten offentlig stämning,

som skall kungöras på sätt i 6 §

sägs samt innehålla beskrivning av

handlingen ävensom tillkännagivande

att, om någon innehar handlingen

eller har kännedom om att

den finnes i behåll, han bör därom,

vid äventyr att inteckningen eljest

dödas, hos rätten göra anmälan

sist å dag som för ärendets fullföljande

utsättes. Sådan dag må ej

sättas tidigare än sex månader efter

kungörelsens införande i allmänna

tidningarna.

Fullföljes ej---------

Finner rätten,-------

Rätten skall-----— —

(Föreslagen lydelse)

att inteckningen, ehuru han ej kan

förete handlingen, måtte dödas,

göre ansökan därom, då fråga är

om handling, för vilken inteckning

fastställts i fast egendom, tomträtt

eller vattenfallsrätt, hos den rätt,

under vilken fastigheten lyder, och

eljest hos rätten i den ort, där vederbörande

inskrivningsdomare är.

Sedan ansökningen, där så ske kan,

på sätt om stämning i tvistemål är

stadgat delgivits den senast antecknade

innehavaren av handlingen,

utfärde rätten offentlig stämning,

som skall kungöras på sätt i 6 §

sägs samt innehålla beskrivning av

handlingen ävensom tillkännagivande

att, om någon innehar handlingen

eller har kännedom om att

den finnes i behåll, han bör därom,

vid äventyr att inteckningen eljest

dödas, hos rätten göra anmälan sist

å dag som för ärendets fullföljande

utsättes. Sådan dag må ej sättas

tidigare än sex månader efter kungörelsens

införande i allmänna tidningarna.

--------den förfallen.

-----handlingens företeende.

---------laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 23

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Bilaga 5

Förlagsinteckningskommitténs förslag till

Lag om företagsinteckning

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §■

Efter medgivande av företagare må till säkerhet för fordran inteckning

meddelas i hans näringsverksamhet enligt vad i denna lag sägs.

2 §•

Näringsverksamhet må intecknas allenast om företagaren är bokföringsskyldig.

Vad nu sagts gäller ej jordbruk, skogsbruk eller djuruppfödning.

Som jordbruk räknas även binäring till jordbruk.

3 §•

Företagsinteckning skall, med iakttagande av vad i 2 § sägs, fastställas

att omfatta all näringsverksamhet, som företagaren vid varje tid utövar

inom riket, eller ock begränsas till verksamhet av viss art eller verksamhet

inom en eller flera kommuner eller ett eller flera län.

Inteckning må även begränsas, då fråga är om verksamhet för alstrande

av elektrisk energi medelst vattenkraft, till en eller flera fastigheter samt

beträffande gruvdrift till verksamhet, som är att hänföra till ett eller flera

utmål eller koncessionsområden.

Utövas verksamheten av flera gemensamt, må inteckning omfatta allenast

verksamheten i dess helhet.

4 §.

Företagsinteckning gäller i företagarens lösa egendom, i den mån denna

hör till den verksamhet inteckningen omfattar och utgöres av

1. inventarier, varor eller andra lösören, dock ej fartyg som kan intecknas

eller luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg,

2- byggnad eller därmed jämförlig anläggning, som icke är tillbehör till

tomträtt eller vattenfallsrätt,

3. hyresrätt, bostadsrätt, arrenderätt, rättighet, som avses i 1 kap. 7 §

lagen om nyttjanderätt till fast egendom, eller gruvegendom,

4. patent, upphovsrätt eller annan rättighet av immateriell art,

5. fordran å vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom, som

avses under 1—4, eller å ersättning i anledning av att sådan egendom skadats

eller gått förlorad,

6. fordran å vederlag för utförande av tjänst.

överlåtes intecknad verksamhet, gäller inteckningen i överlåtarens ford
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

rån å vederlag, i vad detta avser egendom som besvärades av inteckningen.

Alt inteckning i vissa fall gäller i egendom som tillhör annan än den som

medgivit inteckningen stadgas i 16—19 §§.

5 §■

Företagsinteckning må icke fastställas så, att den till omfattningen avviker

från annan på grund av företagarens medgivande beviljad eller sökt

inteckning, med mindre den begränsas till verksamhet som ej omfattas av

denna.

6 §•

Ej må, utom i fall som avses i 3 § sista stycket, flera företagares verksamhet

intecknas till säkerhet för samma fordran.

7 §•

Inteckning må ej beviljas för annat än visst kapitalbelopp i svenskt mynt

jämte ränta.

8 §•

Medgivande till inteckning skall tecknas å handling, varå fordran grundas,

och vara styrkt av vittnen.

9 §•

Ärenden angående företagsinteckning upptagas av den inskrivningsdomare

vid Stockholms rådhusrätt som förordnats därtill,

över sådana ärenden skall föras särskild inskrivningsbok.

10 §.

När inteckning sökes, skall fordringshandlingen i huvudskrift ingivas till

inskrivningsdomaren.

I ärendet skall ingivas intyg av polismyndighet att den som medgivit

inteckningen driver näringsverksamhet inom riket eller, om medgivandet

avser viss verksamhet, att han utövar verksamhet som sålunda avses. Intyg

fordras dock icke angående förhållande som är känt för inskrivningsdomaren.

Utredning för bedömande av om företagaren är bokföringsskyldig skall

förebringas, i den mån så erfordras.

I fall då företagaren är pliktig att hava registrerad firma för verksamheten,

skall bevis om registrering av firman företes. Är företagaren fysisk person

eller dödsbo, skall styrkt uppgift om födelsetid och födelsenummer lämnas.

11 §•

Inteckningsansökan skall omedelbart avslås,

1. om ansökningen strider mot vad i 2, 6 eller 7 § stadgas eller om den

sökta inteckningen har annan omfattning än i 3 eller 5 § sägs,

2. om vad i 8 § eller 10 § första och fjärde styckena stadgas icke iakttagits,

3. om det upplyses att före den dag inteckningen sökes eller samma dag

ansökningen göres egendom, som skulle komma att besväras av inteckningen,

tagits i mät och det ej visas att utmätningen upphört att gälla,

4. om, när inteckning sökes, den som medgivit inteckningen eller, då inteckningen

medgivits av två eller flera, någon av dem är i konkurs eller

försättes i konkurs samma dag som ansökningen göres, eller

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

5. om det är uppenbart, att inteckningsmedgivandet av annan grund än

ovan sagts är ogiltigt.

Skall ansökan ej omedelbart avslås, må för vinnande av utredning ärendet

uppskjutas till viss senare inskrivningsdag. I föreläggande, som därvid

meddelas sökanden, må föreskrivas att, om vad som förelagts ej fullgöres,

ansökan kan förklaras förfallen.

12 §.

Den som för sin fordran har företagsinteckning äger vid utmätning eller

i konkurs, i mån av tillgång och efter det företräde mellan rättsägare som

enligt lag skall iakttagas, ur egendom vari inteckningen gäller få betalning

för fordringen, dock ej för ränta som upplupit tidigare än två år före den

dag då utmätningen skedde eller konkursansökningen gjordes.

13 §.

Finnas flera inteckningar i samma verksamhet, äger den som tidigare

sökts företräde till betalning och hava de som sökts samma dag lika rätt,

om ej annat följer av vad nedan stadgas.

14 §.

Vid meddelande av inteckning, vilken sökts samma dag som annan inteckning,

skall, om sökanden begär det, inteckningen förklaras gälla efter

den andra.

Inteckning, som sättes efter annan, skall gälla också efter inteckning

med lika förmånsrätt som den andra inteckningen, även om det ej angivits

i beslutet.

15 §.

Har intecknad fordringshandling kommit i företagarens hand, må, om

inteckningen ännu är gällande, handlingen ånyo utgivas med oförändrad

inteckningsrätt.

16 §.

Dör företagaren, gäller inteckningen utan hinder därav i dödsboets egendom.

17 §.

överlåtes verksamhet som omfattas av företagsinteckning och ingår i

överlåtelsen egendom som besväras av inteckningen, skall egendomen i förvärvarens

hand häfta för inteckningen. Om förvärvaren överlåter sådan

egendom eller om denna skadas eller går förlorad, gäller inteckningen i honom

tillkommande fordran å vederlag eller ersättning. Inteckningen äger

företräde till betalning framför företagsinteckningar, som meddelas på

grund av förvärvarens medgivande.

ViH inteckningshavaren göra gällande sin rätt mot förvärvaren, skall

han, vid äventyr av talans förlust, inom sex månader efter det verksamheten

frånträddes väcka talan mot denne och göra anmälan därom till inskrivningsdomaren.

Har inteckningshavaren avstått från sin rätt mot förvärvaren, äger denne

kräva att anteckning därom göres å inteckningshandlingen.

Vad ovan stadgats med avseende å förvärvaren skall, om denne avlider,

gälla i fråga om hans dödsbo.

opaginerad Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

18 §.

Vad i 17 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, då intecknad

verksamhet jämte egendom vari inteckningen gäller övergår till annan genom

skifte av handelsbolags tillgångar eller genom bodelning av annan anledning

än företagarens död.

19 §.

Utan hinder av att med avhandling angående försäljning av lösören förfarits

såsom är stadgat i förordningen den 20 november 1845 i avseende på

handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, häftar

den sålda egendomen för företagsinteckning. Vad nu sagts gäller dock ej,

om inteckningen sökts sedan trettio dagar förflutit från det handlingen

företeddes inför rätten.

20 §.

Inteckningshavare äger söka betalning för intecknad fordran, ehuru förfallotid

ej är inne,

om den verksamhet inteckningen omfattar eller väsentlig del därav överlåtes

eller upphör eller, då inteckningen är begränsad till verksamhet inom

visst område, flyttas från detta eller

om egendomen till följd av van vård eller naturhändelse eller av annan orsak

så försämras eller minskas att säkerhetens värde väsentligt nedgår.

Vid exekutiv försäljning av egendom, vari inteckningen gäller, äger inteckningshavaren

få betalning ur egendomen, även om fordringen eljest ej

är förfallen till betalning.

21 §.

Är beviljad eller sökt inteckning begränsad till verksamhet inom en eller

flera kommuner och sammanföres genom ny kommunal indelning sådan

kommun i sin helhet med annan kommun eller del av kommun, skall inteckningen

avse även verksamhet, som där utövas av företagaren, såframt

denna verksamhet är fri från inteckning.

Särskilda åtgärder med avseende å företagsinteckning

22 §.

En eller flera intecknade fordringshandlingar må utbytas mot en eller

flera nya fordringshandlingar, om alla handlingarna ingivas till inskrivningsdomaren

och de nya handlingarna därvid äro försedda med bevittnat

medgivande till inteckning.

Ej må flera fordringshandlingar utbytas, med mindre de äga lika rätt

eller ock till förmånsrätten gälla omedelbart efter varandra.

Sättas vid utbyte flera fordringshandlingar i stället för en eller flera,

skall, om sökanden begär det, bestämmas den ordning i vilken de nya

handlingarna skola medföra förmånsrätt. Angående sådant beslut gäller

vad i 14 § andra stycket är stadgat.

23 §.

Inteckning må nedsättas efter annan inteckning, om fordringshandlingen

ingives till inskrivningsdomaren. Angående sådant beslut gäller vad i 14 §

andra stycket är stadgat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

24 §.

Inteckning må, om fordringshandlingen ingives till inskrivningsdomaren,

dödas helt eller för visst belopp eller såvitt den avser viss verksamhet. Dödande

må ej ske så, att inteckningsförhållandena skulle komma att strida

mot vad i 3 eller 5 § stadgas.

25 §.

På begäran av den som uppvisar intecknad fordringshandling skall i inskrivningsboken

antecknas vem som innehar handlingen. Uppvisande må

ske även inför annan inskrivningsdomare; sker det, skall denne översända

meddelande därom till den inskrivningsdomare som handlägger ärenden

rörande företagsinteckning.

Anmäler den, vilken senast antecknats såsom innehavare, skriftligen att

innehavet upphört, skall förhållandet anmärkas i inskrivningsboken.

Företagsintecknings ogiltighet i vissa fall m. m.

26 §.

Inteckning gäller ej i utmätt egendom, om utmätningen skedde före den

dag inteckningen söktes eller samma dag ansökningen gjordes.

Har inteckning meddelats i strid mot vad i 11 § fjärde punkten stadgas,

är den utan verkan.

27 §.

Utfaller efter exekutiv försäljning av egendom vari inteckning gäller betalning

å kapitalbeloppet av den intecknade fordringen, är inteckningen till

motsvarande belopp utan verkan. När handling som visar köpeskillingens

fördelning inkommer till inskrivningsdomaren, skall anteckning om fördelningen

göras i inskrivningsboken.

28 §.

Utan hinder av inteckning må tvist om intecknad fordrans giltighet prövas.

29 §.

Ej må inteckning anses ogiltig på den grund att företagaren icke var bokföringsskyldig,

när inteckningen meddelades.

Vissa bestämmelser om ärendenas handläggning m. m.

30 §.

lnskrivningsärende angående företagsinteckning må företagas allenast å

inskrivningsdag.

Ansökan skall, även om den inkommit tidigare, anses gjord å den inskrivningsdag,

då ärendet första gången företages.

Har ansökan inkommit mellan inskrivningsdagar, åligger det inskrivningsdomaren

att företaga ärendet å nästa inskrivningsdag.

31 §.

Genom inskrivningsdomarens försorg skall dagbok föras över ärenden

angående företagsinteckning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.1 år 1966

32 §.

Handlingar i inskrivningsärenden skola sammanföras i akter.

Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller avgivit förklaring av betydelse

för ärendets prövning eller bär i ärendet verkställts särskild utredning,

skall anteckning därom göras i akten.

33 §-

Innefattar beslut i inskrivningsärende att ansökan ej bifallits, skall sökanden

eller hans ombud genast i rekommenderat brev underrättas om beslutet

och skälen för detsamma. Bifalles ansökan, skall i enlighet därmed

inskrivning göras i inskrivningsboken. Bifalles ej ansökningen, skall i

boken ske inskrivning, innefattande allenast att ansökningen avslagits eller

att ärendet uppskjutits; anteckning om skälen för beslutet upptages i akten.

34 §.

Sker anmälan, som avses i 17 § andra stycket, skall anteckning därom

göras i inskrivningsboken.

35 §.

Visas att inteckning helt eller till någon del är ogiltig enligt dom eller

beslut, som äger laga kraft, eller på grund av förhållande som avses i 26 §

andra stycket, skall anteckning därom ske i inskrivningsboken.

Besvär

36 §.

Mot beslut i inskrivningsärende skall talan föras i hovrätten.

37 §.

Om anförda besvär och om beslut, som i anledning av besvären meddelas

av inskrivningsdomaren eller högre rätt, skall anteckning göras i inskrivningsboken.

38 §.

Skall på grund av högre rätts beslut inskrivningsärende ånyo upptagas

till handläggning av inskrivningsdomaren, åligger det denne att, sedan beslutet

kommit honom tillhanda, företaga ärendet å nästa inskrivningsdag.

Tillämpningsföreskrifter

39 §.

Närmare föreskrifter om inskrivningsboken, dagboken och akter samt

angående tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

övergångsbestämmelser

40 §.

Denna lag träder i kraft den

opaginerad Kontrollera mot PDF

160

Knngl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

41 §.

Genom denna lag upphävas, i den mån ej annat följer av vad nedan sägs

förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning;

lagen den 21 februari 1958 (nr 54) om förlagsinteckning i vissa oljelager;

lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i jordbruksinventarier;

lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål; samt

lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa.

42 §.

Vad i annan lag eller författning stadgas angående förlagsinteckning eller

inteckning i jordbruksinventarier skall ock gälla i fråga om företagsinteckning,

såframt ej annat föreskrives eller framgår av omständigheterna.

43 §.

Bestämmelserna i denna lag skola äga motsvarande tillämpning i fråga

om beviljad eller sökt förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier,

i den män ej annat följer av 1—5 här nedan.

1. I fall då utmätning skett eller beslut om egendomsavträde meddelats

fore ikraftträdandet, skola bestämmelserna i 4 och 12 §§, 20 § andra stycket,

21 §, 26 § första stycket samt 27 och 44 §§ icke tillämpas.

2. Hattar, nar lagen träder i kraft, fartyg som kan intecknas eller luftfartyg

eller intecknade reservdelar till luftfartyg för beviljad eller sökt förlagsinteckning,

skall, utan hinder av vad i 4 § sägs, inteckningen alltjämt

besvara egendomen, dock ej i konkurs vari beslut om egendomsavträde

meddelats sedan tio år förflutit från lagens ikraftträdande; detsamma skall

galla beträffande utestående köpeskilling för förlagsegendom av sådan art.

Vad i 12 § stadgas angående förmånsrätt vid utmätning skall ej tillämpas

beträffande egendom som nu sagts.

3. Genom nya lagen sker ej inskränkning i inteckningshavarens rätt att

utfa ranta som upplupit före lagens ikraftträdande.

4. Bestämmelserna i 16—18 §§ skola ej tillämpas, om dödsfallet, överlåtelsen

av verksamheten, skiftet eller bodelningen skett före lagens ikraftträdande.

Vad i 19 § stadgas äger ej tillämpning, om köpeavhandlingen

upprattats före nämnda tidpunkt.

5. Inskrivningsärende, som vid lagens ikraftträdande ännu ej blivit slutigen

avgjort, skall prövas enligt äldre lag men handläggas enligt nya lagen.

Vad i annan lag eller författning stadgas angående företagsinteckning

skall, om ej annat är föreskrivet, tillämpas även å förlagsinteckning och inteckning

i jordbruksinventarier.

44 §.

Beviljad eller sökt inteckning i jordbruksinventarier, som äro avsedda

för viss fastighet, skall omfatta allt jordbruk som företagaren driver inom

den kommun där fastigheten är belägen. Vad sålunda stadgats skall dock

ej gälla, om jordbruksinventarier som tillhöra företagaren och äro avsedda

for annan fastighet inom kommunen besväras av beviljad eller sökt inteckning.

45 §.

Lagen om viss panträtt i spannmål samt lagen om viss panträtt i spånadslin

och hampa skola alltjämt tillämpas i fråga om panträtt, som uppkommit

före denna lags ikraftträdande.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

161

Utdrag ur protokoll, hållet i lagrådet den 22 december 1965.

Närvarande:

justitierådet Edling,

regeringsrådet Hegrelius,

justitierådet Petrén,

justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 11 oktober 1965 tillhandakonnnet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen

i statsrådet den 15 september 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om företagsinteckning, 2)

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken, 3) lag om ändring i

förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om

lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, samt 4) lag angående

ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande

av förkommen handling.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av kanslirådet Axel Wallén.

Lagförslagen föranledde följande lagrådets yttrande:

Förslaget till lag om företagsinteckning

2 §.

Som huvudregel gäller enligt förslaget, att inteckning får meddelas endast

om näringsidkaren är bokföringsskyldig. Undantag stadgas dock för

inteckning i jordbruk och skogsbruk. Är villkoret om bokföringsskyldighet

uppfyllt, kan inteckning meddelas att omfatta ej endast verksamhet som

medför bokföringsplikt utan även annan verksamhet som näringsidkaren

bedriver. Detta motiveras av de betydande fördelar som är att vinna genom

att all en näringsidkares verksamhet kan intecknas. Samma skäl talar även

för att den som driver jordbruk eller skogsbruk skall kunna inteckna jämväl

annan av honom utövad rörelse, oaktat denna icke medför bokföringsskyldighet.

En jordbrukare, som icke är bokföringsskyldig, skulle eljest

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

vara hänvisad att inteckna endast sitt jordbruk med därtill hörande binäring.

Emellertid skulle en inteckning med denna begränsning, om jordbrukaren

efter inteckningens beviljande utvidgade binäringen så att den blev

en självständig rörelse, utslockna i denna. Detta kan ej anses tillfredsställande.

Lagrådet anser alltså, att jordbrukaren bör ha samma möjlighet att

erhålla inteckning omfattande annan verksamhet än jordbruksdriften som

den bokföringsskyldige äger att få inteckning, vilken omfattar annan verksamhet

än den som medför bokföringsskyldigheten. Huruvida förslaget har

denna innebörd är ej fullt klart. För att det angivna syftet skall vinnas torde

förevarande paragraf böra upptaga, att inteckning må meddelas endast

om näringsidkaren är bokföringsskyldig eller driver jordbruk eller skogsbruk.

3 §•

Reglerna i första och andra styckena torde böra något omredigeras, förslagsvis

så att de — sammanförda i ett stycke — erhåller följande lydelse:

Företagsinteckning meddelas i all den näringsverksamhet eller den verksamhet

av viss art, som näringsidkaren vid varje tid utövar inom ett län

eller inom en eller flera kommuner i länet. Är näringsidkaren aktiebolag,

må inteckning ock meddelas i dess verksamhet inom hela riket eller inom

flera län. Begränsning till annan art av verksamhet än jordbruk eller skogsbruk

må ske endast om bokföringsskyldighet följer med utövandet av verksamheten.

Inteckning i verksamhet för alstrande av elektrisk energi genom

vattenkraft må begränsas till verksamheten på en eller flera fastigheter

och inteckning i gruvdrift till den verksamhet, som hänför sig till ett eller

flera utmål eller koncessionsområden.

Detta förslag föranleder, att hänvisningen i tredje stycket till andra stycket

bör utgå.

Såväl enligt kommittéförslaget som enligt det till lagrådet remitterade

förslaget är avsikten att verksamhet som två näringsidkare utövar gemensamt

— exempelvis det lantbruk två bröder driver tillsammans — skall betraktas

som fristående och alltså i inteckningshänseende vara skild från

rörelser som näringsidkarna må driva var för sig eller samman med andra.

I sak synes intet vara att erinra mot att sålunda verksamhet, som drives av

två eller flera gemensamt, alltid skall utgöra en särskild inteckningsenhet.

I det remitterade förslaget kan denna tanke knappast sägas ha kommit till

uttryck på annat sätt än genom att den i 6 § upptagna bestämmelsen med

förbud mot att inteckna skilda näringsidkares verksamhet till säkerhet för

samma fordran innehåller en undantagsregel för det fall att verksamheten

utövas av näringsidkarna gemensamt. Vad som åsyftas torde komma till

klarare uttryck, om i förevarande paragraf upptages ett stadgande, att verksamhet,

som två eller flera näringsidkare utövar gemensamt, må intecknas

endast som en enhet för sig. Med ett sådant uttryckssätt måste stå klart, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1066 163

hinder ej möter alt begränsa inteckning i den gemensamma verksamheten

till verksamhet av viss art eller inom viss kommun.

Vinner vad nu föreslagits bifall, synes den förut angivna, i 6 § upptagna

undantagsregeln för det fall att fråga är om gemensamt utövad verksamhet

kunna utgå.

Det främsta momentet vid individualisering av en verksamhet är näringsidkarens

person, överlåtes verksamheten, blir den ur inteckningssynpunkt

att anse som eu annan verksamhet. Särskilda förhållanden föreligger vid

den övergång som vid näringsidkarens död sker från denne till hans dödsbo.

Till detta övergår i och med dödsfallet verksamheten med tillgångar

liksom ansvaret för gälden. Den ställning som tillkommer innehavare av

en företagsinteckning på grund av en den dödes utfästelse skall uppenbarligen

icke rubbas genom denna övergång. Den för sådant ändamål i 4 § upptagna

föreskriften att inteckning består i dödsboets egendom synes knappast

erforderlig. Däremot skulle måhända viss tvekan kunna uppstå, huruvida

den av den döde drivna och av dödsboet fortsatta verksamheten är att

i inteckningshänseende betrakta som en och samma verksamhet, så att inteckning

meddelad på grund av medgivande av dödsboet gäller i samma

inteckningsenhet som en inteckning på grund av utfästelse av den döde.

Av vad som uttalats vid remissen till lagrådet framgår, att avsikten är att

endast en inteckningsenhet skall anses föreligga. För att undanröja all osäkerhet

i detta hänseende torde böra upptagas ett stadgande av innehåll, att

om näringsidkare dör, dödsboet träder i hans ställe som näringsidkare. Vid

genomförande av vad nu sagts bör den förut berörda föreskriften i 4 §

utgå.

Det nu förordade stadgandet och den förut föreslagna regeln om inteckning

i verksamhet, som två eller flera utövar gemensamt, torde kunna sammanföras

och upptagas som ett nytt andra stycke i paragrafen.

4 §•

Med hänsyn till vad som anförts under 3 § bör sista stycket i 4 § utgå.

5 §■

Den i förevarande paragraf upptagna regeln avser att säkerställa, att

samtliga inteckningar som belastar viss verksamhet har samma omfattning.

Regeln måste anses tillämplig även i det fall att till ytterligare säkerhet för

en fordran, som redan är intecknad i viss del av en näringsidkares verksamhet,

inteckning sökes i annan del av hans verksamhet. Finns i sådant

fall mer än en inteckning i näringsidkarens till exempelvis viss kommun

begränsade verksamhet, utgör stadgandet hinder mot att genom inteckning

till ytterligare säkerhet utsträcka en av inteckningarna att gälla även i hans

verksamhet i annan kommun. Om däremot utsträckningsåtgärden avser

samtliga inteckningar, är den i och för sig tillåtlig enligt detta stadgande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

En. annan sak är, att till följd av 3 § utsträckningen måste begränsas till

verksamhet inom samma län, såvida icke näringsidkaren är aktiebolag.

Ehuru icke uttryckligen utsagt måste anses gälla, att när flera inteckningar

utsträckes att belasta ytterligare verksamhet, de skall fastställas att

även i denna gälla med samma inbördes förmånsrätt som de har i den ursprungligen

intecknade verksamheten.

Den i stadgandet upptagna regeln synes komma till tydligare uttryck,

om stadgandet ges lydelsen, att företagsinteckning icke må meddelas så,

att den till omfattningen avviker från annan inteckning, som är meddelad

eller sökt i samma näringsverksamhet.

6 §■

Om den i det föregående förordade jämkningen av 3 § genomföres, saknas,

såsom vid nämnda paragraf anförts, anledning att i 6 § uttryckligen

ange, att inteckning må beviljas i näringsverksamhet, som skilda näringsidkare

utövar gemensamt. Iakttages detta, torde lagrummet kunna få den

lydelsen, att till säkerhet för samma fordran inteckning icke må meddelas

i en näringsidkares verksamhet och verksamhet, som utövas av annan.

9 §•

Enligt 2 § gäller som förutsättning för inteckning, att näringsidkaren antingen

är bokföringsskyldig eller ock driver jordbruk eller skogsbruk. Tänkas

kan att även den senare frågan blir oriktigt bedömd. En sådan felbedömning

bör, liksom när fråga är om en felbedömning av bokföringsskyldigheten,

icke medföra ogiltighet av inteckningen. Lagrådet förordar därför,

att andra stycket i paragrafen får det innehåll, att inteckning ej må

anses ogiltig på den grund att, när inteckningen meddelades, bokföringsskyldighet,

som kräves enligt 2 § eller 3 § första stycket, icke förelåg eller

näringsidkaren icke drev jordbruk eller skogsbruk.

10 §.

Såsom anförts vid 3 § skall den verksamhet som två näringsidkare idkar

gemensamt utgöra en särskild inteckningsenhet; den verksamhet var och

en av dem bedriver vid sidan om den gemensamma blir annan inteckningsenhet.

Upplöses gemenskapen på det sättet att den ene delägaren övertager

den andres andel i verksamheten med tillgångar, torde transaktionen böra

bedömas såsom en överlåtelse av hela den gemensamma verksamheten. Företagsinteckning

i den gemensamma verksamheten kommer genom enhetens

försvinnande att sakna faktiskt innehåll, även om den formellt kvar^

står. Inteckningshavaren har emellertid sådan rätt, som avses i förevarande

paragraf, att hålla sig till de föremål som ingick i gemenskapen men nu

ingår i den nya verksamheten.

Upplösning av gemenskapen kan ske också på det sättet att rörelsen ned
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 är 1966

lägges och tillgångarna skiftas mellan delägarna. Detta kan innebära, utom

att vad som innehafts under samäganderätt kommer att tillhöra en av delägarna,

att vad som tillhört den ene tillägges den andre. Vad departementschefen

vid remissen anfört om att egendom även efter nedläggandet av en

verksamhet kan svara för inteckningen torde kunna äga motsvarande lilllämpning

i nu förevarande fall utan hinder av att upplösningen av gemenskapen

kan ha medfört att ändring skett beträffande äganderätten till vissa

föremål. Så länge någon av delägarna har kvar sådan egendom utan att

ha satt in den i annan verksamhet eller eljest tagit den i anspråk, får egendom

alltså anses häfta för inteckningen.

Talan som sägs i 10 § andra stycket avses kunna väckas genom anhängiggörande

av rättegång eller ansökan om lagsökning. Departementschefen

har uttalat, att bevakning i konkurs eller yrkande om betalning vid utmätning

i förekommande fall torde kunna jämställas med väckande av talan,

i sistnämnda fall dock endast såvitt rör den egendom som utmätningen

avser. Vad beträffar bevakning i konkurs får framhållas, att inteckningshavarens

anspråk mot förvärvaren icke synes ha sådan karaktär att inteckningshavaren

är att anse som borgenär i förvärvarens konkurs. Det kan

med hänsyn härtill ej tagas för givet, att inteckningshavaren kan få sin

rätt i konkursboet prövad genom att anlita bevakningsförfarandet. Inteckningshavarens

yrkande om betalning vid utmätning torde visserligen i och

för sig kunna jämställas med väckande av talan. Om utmätningsansökningen

återkallas, skulle betalningsyrkandet emellertid bli utan verkan, och inteckningshavaren

skulle icke kunna förhindra att återkallelse skedde så

kort tid före ettårsfristens utgång att han blev ur stånd att i annan ordning

bevara sin rätt. På grund av det sagda synes böra gälla, att talan icke

kan anses väckt med mindre rättegång anhängiggjorts eller lagsökningsförfarande

inletts. Det må anmärkas, att behov av att väcka talan som här avses

rimligtvis måste uppkomma mycket sällan. För vinnande av ökad tydlighet

torde i lagtexten böra anges, att talan skall avse betalning ur egendomen.

Med hänsyn till det nära sambandet mellan andra och tredje styckena

kan dessa lämpligen sammanföras till ett stycke, varvid nuvarande tredje

stycket kan ges det innehåll, att inteckningshavaren, om han avstår från

sin rätt, på begäran av förvärvaren är skyldig att göra anteckning härom

på inteckningshandlingen.

12 §.

Enligt vad som uttalats i remissprotokollet förutsätter ifrågavarande

stadgande för sin tillämpning, att tradition av den försålda egendomen ej

ägt rum. Vad som åsyftas med stadgandet kommer enligt lagrådets mening

klarare till uttryck om i lagrummet stadgas, att om egendom som hör till

näringsverksamhet försålts under villkor att den får kvarbliva hos sälja
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

ren, försäljningen är, även om avhandling därom behandlats enligt förordningen

den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören,

som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, utan verkan mot innehavare

av annan företagsinteckning i verksamheten än sådan som sökts mera än

trettio dagar efter det att avhandlingen företeddes inför rätten.

13 §.

I förevarande paragraf upptages den i förhållande till gällande rätt väsentliga

nyheten att förmånsrätt skall gälla även vid utmätning. Goda skäl

talar i och för sig för en sådan reform. Emellertid nödvändiggör denna

ävensom vissa andra förslag ändringar främst inom exekutionsrätten. Förslag

i dessa hänseenden har ännu icke framlagts, och möjlighet föreligger

därför ej att nu överblicka verkningarna. Det kan emellertid befaras, att

för utmätningsförfarandet tyngande regler måste införas. I lagstiftningsfrågans

nuvarande läge har lagrådet icke någon erinran mot det förslag

som kommit till uttryck i förevarande lagrum, men lagrådet vill framhålla,

att förslaget måhända behöver omprövas, när de erforderliga jämkningarna

på andra rättsområden kan bedömas.

Den i 18 § andra stycket upptagna regeln bör, på sätt vid nämnda paragraf

närmare anges, överflyttas till förevarande lagrum, där den lämpligen

kan införas som ett andra stycke mellan de två i förslaget upptagna.

16 §.

Innebörden av stadgandet i första stycket torde kunna kortare uttryckas

så, att ärende om företagsinteckning upptages av inskrivningsdomaren för

stad, som är säte för länsstyrelsen i det län där verksamheten bedrives eller,

om näringsidkaren är aktiebolag, där bolagets styrelse har sitt säte.

18 §.

Enligt förevarande paragrafs första stycke 3 skall inteckningsansökan

omedelbart avslås, om egendom, som skulle komma att omfattas av inteckningen,

tagits i mät före den dag då inteckningen sökes eller samma dag

och det icke visas att utmätningen upphört att gälla. Man måste emellertid

räkna med möjligheten att inskrivningsdomaren saknar kännedom om

verkställda utmätningar och därför, ehuru sådan skett, meddelar inteckning.

I förslaget har detta också uppmärksammats och föranlett regeln

i andra stycket, att inteckningen ej gäller i utmätt egendom, om utmätningen

skett före den dag då inteckningen sökes eller samma dag. Sammanställda

med varandra kan de angivna stadgandena icke leda till annan

tolkning än att en inteckning, som tillkommit på grund av inskrivningsdomarens

bristande vetskap om en skedd utmätning och som alltså rätteligen

icke bort beviljas, likväl blir gällande, låt vara att den blott avser annan

egendom än den utmätta. Det kan icke vara tillfredsställande att låta

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 19<it>

fordringsägarens möjlighet att erhålla inteckning vara heroende av omständigheten

huruvida inskrivningsdomaren erhållit kännedom om en utmätning.

Att skapa en ordning som säkerställer att inskrivningsdomaren

alltid erhäller vetskap om gjorda utmätningar är praktiskt omöjligt.

Valet synes därför stå mellan, å ena sidan, att i detta fall liksom vid konkurs

låta inteckningen helt sakna verkan och, å andra sidan, att medge inteckning

trots utmätningen. Av skäl som lagberedningen anfört i sitt yttrande

synes den senare vägen vara att föredraga. Visserligen kan en sådan

ordning leda till att meddelad inteckning kommer att sakna egentligt värde,

nämligen i det fallet att all inteckningsbar egendom eller större delen

därav redan var utmätt vid inteckningens beviljande. Risken för rättsförlust

av denna orsak måste emellertid anses ringa. På grund av att inteckningen

alltid gäller i ett mer eller mindre obestämt kollektiv, måste långivare,

som iakttager normal aktsainhet, alltid göra en undersökning rörande

egendomen; det är osannolikt att en mera omfattande utmätning därvid

skulle undgå upptäckt.

På grund av det sålunda anförda förordas, att första stycket 3 utgår.

Stadgandet i andra stycket bör, om så sker, ej bibehållas i förevarande paragraf.

Som detta stadgande närmast innefattar ett undantag från den i

13 § upptagna huvudregeln om den förmånsrätt en företagsinteckning ger

vid utmätning på grund av annan fordran, synes stadgandet lämpligen kunna

överflyttas till nämnda lagrum.

Den i första stycket 5 upptagna föreskriften att ansökningen omedelbart

skall avslås, om det är uppenbart att medgivandet är ogiltigt av annan

grund än förut sagts, innefattar endast en allmän rättsgrundsats som skall

iakttagas även utan uttryckligt stadgande. Lagrådet förordar därför, att

stadgandet såsom obehövligt måtte utgå. Bifalles vad i det föregående föreslagits

beträffande första stycket, får den i förslaget under 4 upptagna regeln

numret 3.

I förslagets tredje stycke upptages en regel om inteckning som meddelats

i strid mot bestämmelsen i första stycket 4 eller, enligt vad lagrådet

nyss förordat, första stycket 3. I likhet med vad som för motsvarande fall

stadgas i 15 § inteckningsförordningen och 36 § lagen om inskrivning av

rätt till luftfartyg torde regeln böra ange att inteckningen är utan verkan.

Från dispositionssynpunkt synes lämpligast att regeln placeras som ett sista

stycke i paragrafen.

19 §.

Sökes samma dag tre inteckningar och förklaras, att inteckning II skall

gälla efter inteckning I samt inteckning III efter inteckning II, bör tydligen

inteckning III gälla också efter inteckning I, även om detta ej anges i

beslutet. Motsvarande bör gälla vid utbyte av en fordringshandling mot

flera enligt 21 § och vid nedsättning enligt 22 §. Sista punkten i andra styc
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

ket av förevarande paragraf — till vilken punkt hänvisas i 21 och 22 §§ —

torde därför böra erhålla lydelsen, att inteckning som förklaras gälla efter

annan ock gäller efter inteckning med lika eller bättre rätt än den andra

inteckningen, även om detta ej anges i beslutet.

28 §.

Enligt förslaget skall bevis om företagen åtgärd påtecknas fordringshandlingen,

om ansökningen bifallits, men ej annars. I nära överensstämmelse

med vad som stadgas i andra liknande fall (t. ex. 48 § lagen den 12

maj 1955 om inskrivning av rätt till luftfartyg) synes böra gälla att besked

i denna form om innehållet i beslut skall lämnas, även om beslutet icke

innefattar bifall till ansökningen. Lagrummet torde vidare böra undergå

viss redaktionell omarbetning.

Lagrådet föreslår, att paragrafen i två stycken erhåller följande lydelse:

Bifalles ansökan, skall inskrivning ske i inskrivningsboken i enlighet därmed.

Om ansökningen ej bifalles, skall i boken inskrivas, att ansökningen

avslagits, att ärendet uppskjutits eller att ansökningen förklarats förfallen,

medan skälen för beslutet skola antecknas i akten.

Om beslut skall besked meddelas genom bevis, som tecknas på fordringshandlingen.

Har ansökningen ej bifallits, skall sökanden eller hans ombud

genast underrättas om beslutet och skälen för detta i rekommenderat brev.

30 §.

Vad lagrådet förordat beträffande utformningen av 18 § föranleder, att

förevarande paragraf bör ange, att anteckning skall ske bl. a. när det styrkes,

att inteckning är utan verkan på grund av förhållande som avses i 18 §

tredje stycket av förslaget.

31 §.

Om aktiebolags styrelse har flyttat sitt säte från ett län till annat, erfordras

såsom departementschefen framhållit särskilda kontrollåtgärder, innan

inteckning fastställes i bolagets verksamhet. Detsamma gäller emellertid

även beträffande andra inteckningsåtgärder, som berör sådant bolag. Att

åtskilliga ärenden icke kan avgöras, förrän bolagets inteckningsförhållanden

klarlagts, följer visserligen redan av 5 §, men ett allmänt stadgande

om undersökningsplikt synes dock vara av värde. Däremot synes föreskrifterna

om hur undersökningen skall tillgå närmast höra hemma bland de

bestämmelser, som förutsättes skola utfärdas angående tillämpningen av

lagen.

Lagrådet förordar därför, att förevarande paragraf får det innehållet, att

om inteckningsärende avser verksamhet, som utövas av aktiebolag, och beslut

rörande inteckning i verksamheten tidigare meddelats av inskrivningsdomare

för annat län än det, där bolagets styrelse nu har sitt säte, ärendet

icke må avgöras, förrän bolagets upplägg i inskrivningsboken och den akt,

som avser den tidigare åtgärden, kommit inskrivningsdomaren till handa.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Knnt/I. Maj.ts proposition nr 23 är 1966

11)9

övergå n gsbes I ämmel ser n a

Lagrådet har icke någon principiell erinran mot de föreslagna övergångsbestämmelserna

men vill förorda vissa jämkningar av huvudsakligen formell

natur.

Av 3 a) framgår ej, att i stället för de undantagna bestämmelserna i den

nya lagen äldre lag skall gälla. Detta bör uttryckligen utsägas. Vidare bör

det framgå, att en förutsättning för tillämpning av bestämmelsen är, att

utmätningen äger bestånd eller konkursen fortfarande pågår vid den nya

lagens ikraftträdande. Med att näringsidkaren är försatt i konkurs bör jämställas

det fall, att lian försättes i konkurs efter ikraftträdandet på grund

av därförinnan gjord ansökan. Iakttages det anförda, kan stadgandet förslagsvis

erhålla det innehåll, att om egendom, i vilken förlagsinteckning

eller inteckning i jordbruksinventarier gäller, är utmätt vid lagens ikraftträdande

eller näringsidkaren är försatt i konkurs på grund av ansökan

före ikraftträdandet, i stället för de åsyftade lagrummen i den nya lagen

äldre lag skall gälla med avseende å utmätningen och konkursen.

Det i andra punkten under b) angivna undantaget torde böra avse konkurs,

som inträder på grund av ansökan som göres senare än tio år efter

lagens ikraftträdande.

Stadgandet i första punkten under d) utsäger icke annat än vad som

utan vidare gäller enligt allmänna rättsgrundsatser. Stadgandet torde därför

böra utgå såsom överflödigt. Beträffande hänvisningen till 4 § tredje

stycket kan för övrigt erinras om att lagrådet av skäl som anförts vid 3 §

förordat att den åsyftade bestämmelsen uteslutes.

Vad angår bestämmelsen under 4 må framhållas, att efter den nya lagens

ikraftträdande de i 16 § upptagna forumreglerna kommer att tillämpas

även beträffande förlagsinteckningar, som dessförinnan beviljats i vissa

oljelager. Såsom departementschefen framhållit medför detta i fråga om

förlagstagare, som är aktiebolag, att handlingarna rörande bolag, vars styrelse

icke har sitt säte i Stockholms stad eller Stockholms län, skall överföras

till inskrivningsdomaren i residensstaden i det län, där styrelsen

finns. Hur det skall förfaras, då förlagstagaren ej är aktiebolag, har ej berörts.

Nyssnämnda regler torde ge vid handen, att handlingarna då skall

överföras till inskrivningsdomaren i residensstaden i det län, där verksamheten

bedrives. För det fall, att verksamheten bedrives i flera län och flera

inskrivningsdomare således kommer i fråga, ger reglerna emellertid icke

någon ledning. Lämpligaste lösningen synes vara, att den hittillsvarande

forumregeln bibehålies beträffande dylik inteckning. Vid sådant förhållande

torde av praktiska skäl samma regel böra gälla även för övriga äldre

inteckningar i oljelager, där förlagstagaren ej är aktiebolag. Lagrådet föreslår

därför, att till förevarande bestämmelse fogas en andra punkt av inne
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

håll, att om sådan inteckning avser lager, tillhörigt annan än aktiebolag,

ärende angående inteckningen skall även efter den nya lagens ikraftträdande

upptagas av inskrivningsdomaren i Stockholm.

Från dispositionssynpunkt synes lämpligt, att de sist behandlade bestämmelserna

upptages såsom ett med f) betecknat stycke under 3. Med en sådan

disposition erhåller de under 5 och 6 upptagna stadgandena numren

4 och 5.

Förslaget till lag om ändring i förordningen den 20 november 1845

(nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens

vård kvarbliva

Med hänsyn till vad lagrådet förordat vid 12 § förslaget till lag om företagsinteckning

torde det föreslagna nya lagrummet böra erhålla följande

lydelse: Att köp av lös egendom i visst fall är utan verkan, ehuru köpeavhandling

om egendomen behandlats enligt bestämmelserna i denna förordning,

stadgas i lagen om företagsinteckning.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Thomas Krook

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 är 1966

171

Utdrag av protokollet över justitieärenden hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

14 januari 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Johansson, Hermansson,

Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 22 december

1965 avgivna utlåtande över de den 15 september 1965 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag om företagsinteckning;

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken;

3) lag om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i

avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva;
4)

lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927

(nr 85) om dödande av förkommen handling.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådets erinringar mot det remitterade förslaget till lag om företagsinteckning

riktar sig inte mot dess grundlinjer utan är av övervägande formell

natur. Eftersom påpekandena i allmänhet får anses innebära fördelaktiga

jämkningar anser jag att dessa i huvudsak bör iakttas. Några närmare

kommentarer torde inte behövas annat än i följande hänseenden.

Vad lagrådet under 2 § uttalat i fråga om rätten för en jordbrukare att

låta företagsinteckning omfatta all den inom länet drivna näringsverksamheten,

även om han inte är bokföringsskyldig, strider visserligen mot vad

kommittén i förevarande avseende förutsatt men överensstämmer väl med

de allmänna riktlinjerna för det remitterade förslaget. Med hänsyn till

angelägenheten av att undvika de ofördelaktiga konsekvenser, som är förknippade

med obligatorisk artbestämning av en näringsidkares verksamhet

som inteckningsenhet, ansluter jag mig till lagrådets uttalande.

r

Lagrådet har uppehållit sig förhållandevis ingående vid de speciella

problem som föreligger, när inteckningsbar verksamhet drivs gemensamt

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

av två eller flera näringsidkare utan att någon juridisk person skapats. Jag

har ingenting att erinra mot de klarläggande uttalanden som lagrådet härvid

gjort men vill framhålla, att den situation som avses knappast torde ha

någon betydelse annat än inom jordbruksförhållanden. Problemens praktiska

räckvidd synes därför vara begränsad.

Lagrådet har under 10 § framhållit, att talan om betalning ur egendom,

som överlåtits i samband med näringsverksamhet, inte bör kunna anses

väckt genom bevakning i konkurs eller yrkande om betalning vid utmätning.

Enligt lagrådets uppfattning synes inteckningshavaren nämligen inte

vara att anse som borgenär i förvärvarens konkurs och om utmätningsyrkandet

återkallas i anslutning till ettårsfristens utgång skulle betalningsyrkandet

bli utan verkan och inteckningshavaren satt ur stånd att bevara

sin rätt.

Frågan om inteckningshavarens möjligheter alt göra sitt anspråk mot

förvärvaren gällande genom konkursbevakning synes vara föremål för

delade meningar. Med hänsyn härtill och till lagrådets uttalande om risken

för rättsförlust vid återkallelse av utmätningsyrkande, synes talan inte

böra anses väckt om inte rättegång anhängiggjorts eller lagsökningsförfarande

inletts.

Lagrådet har under 18 § uttalat, att inteckning bör få beviljas i en näringsverksamhet,

även om inskrivningsdomaren känner till att egendom,

som skulle komma att omfattas av inteckningen, tagits i mät före den dag

inteckningen söks eller samma dag. Lagrådet har här efter ett inledande

resonemang intagit samma ståndpunkt som lagberedningen i sitt remissyttrande

över kommittéförslaget.

Som framgår av mina uttalanden i det remitterade förslaget är anledningen

till att jag i denna fråga, i likhet med kommittén, intagit motsatt

ståndpunkt, att den av lagberedningen förordade ordningen kunde leda till

att meddelad inteckning kom att sakna egentligt värde. Jag ansåg att risken

för rättsförlust inte var obetydlig och räknade med möjligheten att

få till stånd en ordning, som garanterade att inskrivningsdomaren i betydande

utsträckning kunde få vetskap om gjorda utmätningar. Enligt vad

jag erfarit synes emellertid stora svårigheter möta att skapa en sådan ordning.

Med hänsyn härtill ansluter jag mig till lagrådets mening. I det åsyftade

fallet bör inteckning alltså kunna beviljas trots verkställd utmätning.

Den av lagrådet föreslagna omformuleringen i förslaget till ändring i lösöreköpsförordningen

torde böra iakttas.

Utöver vad som framgår av lagrådets yttrande torde vissa redaktionella

jämkningar böra vidtas i lagtexten.

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:Is proposition nr 23 år 1966

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t måtte jämlikt 87 § regeringsformen

genom proposition föreslå riksdagen att antaga lagförslagen med de

ändringar som sålunda angetts.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 650517

Doktrin (1)

  1. ROLF DAHLGREN och CHRISTER RUNE. Företagshypotek m. m., SvJT 1987 s. 284, på s. 287 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. BU 1966:49 Utlåtande i anledning av motioner angående ändrade grunder för bankernas kreditbedömning. s. 3 i texten
  2. Rskr. 1966:146 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter och av sockernäringen, m. m., jämte s. 15 i texten
  3. 3LU 1966:28 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om företagsinteckning m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RH 2022:35 ur registret · dokumentnivå

Doktrin (3)

3 kopplingar i 2 dokument.

  1. JT 2002/03 s. 372 s. 382 · s. 385 i texten · dokumentnivå
  2. SvJT 1987 s. 284 ROLF DAHLGREN och CHRISTER RUNE. Företagshypotek m. m. s. 287 i texten