Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring, m. m

1966-03-11 · 44 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 39 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1966:59, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966

1

Nr 59

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)

om allmän försäkring, m. m.; given Stockholms slott

den 11 mars 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän

försäkring,

2) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående

införande av lagen om allmän försäkring,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag om den lagändring som erfordras för

genomförande av standardhöjningen av folkpensionerna i enlighet med förslag

i statsverkspropositionen. Med 20 indextillägg blir det årliga pensionsbeloppet

fr. o. m. juli 1966 — bortsett från kommunalt bostadstillägg —

för en ensam pensionär 4 500 kr. och för två pensionsberättigade makar tillhopa

7 020 kr.

I propositionen föreslås förbättrade förmåner för handikappade.

Invaliditetsersättningen, inberäknat vårdbidraget till svårt handikappade

barn, höjs enligt förslaget från 50 till 60 % av basbeloppet, eller med

nu gällande basbelopp från 2 650 till 3 180 kr., allt för år räknat. Dessutom

föreslås att invaliditetsersättning skall kunna utgå med 30 % av basbeloppet

eller med 1 590 kr. för år räknat till förvärvsarbetande handikappade, som

har mindre omfattande hjälpbehov eller lägre merutgifter än som krävs

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 59

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

för hel invaliditetsersättning. Invaliditetsersättning till den som blivit blind

före 63 års ålder skall liksom vårdbidraget alltid utgå med 60 % av basbeloppet.

Anstaltsvårdade barn föreslås kunna få vårdbidrag då de under längre

tid vistas i sina hem.

Studier skall enligt förslaget jämställas med förvärvsarbete i fråga om

rätten till invaliditetstillägg och invaliditetsersättning, så att en svårt handikappad,

som ägnar sig åt studier eller annan utbildning, skall kunna få

dessa förmåner i samma utsträckning som en förvärvsarbetande. För att

studier skall berättiga till invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning krävs

att den handikappade har rätt till studiehjälp eller studiemedel för studierna

eller att han är utesluten från sådan förmån endast på grund av

bestämmelse om behovsprövning.

Enligt förslag i propositionen slopas i huvudsak de regler inom tilläggspensioneringen,

som är strängare för utlänningar än för svenska medborgare.

De regler som ger svenska medborgare, födda något av åren 1896—

1923, en särskilt förmånlig ställning bibehålls dock.

Propositionen innehåller vidare förslag om att det skall fordras makes

samtycke för att en anmälan om undantagande från tilläggspensioneringen

skall bli giltig.

I propositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 1966/67 till folkpensioner

beviljar ett förslagsanslag av 4 880 milj. kr.

De föreslagna lagändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1966.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 är 1966

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allman försäkring

Härigenom förordnas, dels att 14 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 om allmän

försäkring skall upphöra att gälla, dels att 9 kap. 2 och 3 §§, 11 kap. 7

§, 12 kap. 1 § och 15 kap. 3 § nämnda lag» skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Till ålderspension

Ändå att så ej följer av första stycket

utgår invaliditetstillägg till förtidspension,

som avses i 7 kap. 2 §

andra eller tredje stycket, därest den

försäkrade utför förvärvsarbete men

på grund av höggradig nedsättning i

kroppsorgans funktion är i behov av

avsevärd fortlöpande hjälp av annan

person eller får vidkännas betydande

merutgifter för färdmedel eller

andra hjälpmedel för att kunna utföra

arbetet.

Invaliditetstillägg tillkommer

Invaliditetstillägg utgör---

(Föreslagen lydelse)

års ålder.

Ändå att så ej följer av första stycket

utgår invaliditetstillägg till förtidspension,

som avses i 7 kap. 2 §

andra eller tredje stycket, därest den

försäkrade utför förvärvsarbete men

på grund av höggradig nedsättning i

kroppsorgans funktion är i behov av

avsevärd fortlöpande hjälp av annan

person eller får vidkännas betydande

merutgifter för färdmedel eller

andra hjälpmedel för att kunna utföra

arbetet. Med försäkrad som utför

förvärvsarbete jämstålles försäkrad

som bedriver studier, om den

försäkrade är berättigad till studiehjälp

eller studiemedel för studierna

eller endast på grund av bestämmelse

om behovsprövning utesluten från

sådan förmån. Invaliditetstillägg enligt

detta stycke må vara begränsat

till viss tid.

utom densamma,

av basbeloppet.

9 kap.

2 §.

1 Senaste lydelse av 9 kap. 2 och 3 §§ se 1964:156.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

(Nuvarande lydelse)

3

Försäkrad äger för tid före den

månad da han fyller sexton år rätt

till vårdbidrag i form av invaliditetsersättning,

därest han

på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet,

vanförhet eller annat lyte

för avsevärd tid och i avsevärd omfattning

är i behov av särskild tillsyn

och vård. Sådant bidrag må vara

begränsat till viss tid.

Åtnjuter försäkrad —-----

Vad i 2 § tredje stycket stadgas

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande invaliditetsersättning.

Invaliditetsersättning utgör för år

räknat femtio procent av basbeloppet.

(Föreslagen lydelse)

§•

Försäkrad äger för tid före den

månad då han fyller sexton år rätt

till vårdbidrag i form av invaliditetsersättning,

därest han

på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet,

vanförhet eller annat lyte

för avsevärd tid och i avsevärd omfattning

är i behov av särskild tillsyn

och vård.

sextiosju år.

Invaliditetsersättning må vara begränsad

till viss tid.

Vad i 2 § tredje stycket stadgas

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande invaliditetsersättning.

Konungen må dock förordna att sådan

ersättning skall utgivas för tid

då den försäkrade vistas utom anstalten

utan att vårdas genom dess

försorg.

Invaliditetsersättning enligt första

stycket och sådan ersättning enligt

andra stycket till försäkrad, som

avses i 2 § första stycket andra

punkten, utgör för år räknat sextio

procent av basbeloppet. Invaliditetsersättning

i annat fall utgör, allt

efter hjälpbehovets omfattning eller

merutgifternas storlek, för år räknat

sextio eller trettio procent av basbeloppet.

11 kap.

7 §•

h örsäkrad äger----------- annat förvärvsarbete.

Anmälan som----------—dylik anmälan.

Anmälan eller---------- — till åtgärden.

Anmälan av försäkrad, som år

gift, är utan verkan, om icke hans

make samtycker till undantagandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1906 o

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Är maken omyndig eller bortovarande,

ankommer det på förmyndare eller

god man att lämna samtycke. Särskilt

samtycke är ej erforderligt, om

den försäkrade är förmyndare eller

god man för sin make. Vägras samtycke,

äger riksförsäkringsverket

medgiva undantagandet, om särskilda

skäl föreligga.

12 kap.

Rätt till tilläggspension i form av

ålderspension tillkommer försäkrad

från och med den månad,

varunder han fyller sextiosju år, under

förutsättning att pensionspoäng

tillgodoräknats honom för minst tre

eller, om han icke är svensk medborgare,

minst tio år.

På särskild---------

15

3

I fråga om pension till den som

ej är svensk medborgare skall för

tid varunder han ej är bosatt i riket

vid tillämpning av 12 kap. 2 § första

och andra styckena talet trettio utbytas

mot talet fyrtiofem samt pensionsberåkningen

göras med tillämpning

av det basbelopp som gällde vid

ingången av det sista år, för vilket

pensionsgrundande inkomst beräknats

för den försäkrade. Pension må

ej på grund av vad nu sagts utgå

med högre belopp än om den pensionsberättigade

varit bosatt härstädes.

Är pensionsberättigad som i första

stycket sägs ej bosatt i riket, må

utan hans samtycke tilläggspension

Rätt till tilläggspension i form av

ålderspension tillkommer försäkrad

från och med den månad,

varunder han fyller sextiosju år, under

förutsättning att pensionspoäng

tillgodoräknats honom för minst tre

år.

nämnda lagrum.

kap.

§•

Är pensionsberättigad ej bosatt i

riket, må riksförsäkringsverket med

hans samtycke utbyta tilläggspen
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

(Nuvarande lydelse)

till honom utbytas mot ett engångsbelopp,

motsvarande kapitalvärdet

av den pension vartill han är berättigad

enligt första stycket. Med

den pensionsberättigades samtycke

må utbyte ske mot lägre engångsbelopp,

dock lägst fyrtio procent av

nämnda kapitalvärde. Har utbyte ägt

rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning

på grundval av pensionspoäng,

som dessförinnan tillgodoräknats

den försäkrade. Grunderna för

beräkningen av kapitalvärde som nu

sagts fastställas av Konungen.

(Föreslagen lydelse)

sion till honom mot ett engångsbelopp,

motsvarande lägst fyrtio procent

av kapitalvärdet av den pension

vartill han är berättigad. Har utbyte

ägt rum, föreligger ej rätt till vidare

ersättning på grundval av pensionspoäng,

som dessförinnan tillgodoräknats

den försäkrade. Grunderna

för beräkningen av kapitalvärde som

nu sagts fastställas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Beslut om invaliditetsersättning enligt äldre bestämmelser skall efter

ikraftträdandet avse ersättning med sextio procent av basbeloppet.

I fråga om anmälan enligt 11 kap. 7 § som gjorts före ikraftträdandet gäller

lagrummet i dess äldre lydelse.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

7

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 § lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående införande

av lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 25 maj 1962 angående införande

av lagen om allmän försäkring'' skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §.

För tiden intill utgången av juni

1968 skall, såframt ej Konungen

med riksdagen annorlunda förordnar,

i stället för bestämmelserna i

6 kap. 2 § första stycket, 7 kap. 4 §

och 8 kap. 4 § första stycket lagen

om allmän försäkring gälla att folkpension

i form av ålderspension, hel

förtidspension eller änkepension

skall för år räknat utgöra tretusenetthundra

kronor eller, där den försäkrade

är gift och hans make åtnjuter

folkpension i form av ålderspension

eller förtidspension eller

äger rätt till pension enligt 6 kap.

1 § första stycket nämnda lag samt

fall som nedan i tredje eller fjärde

stycket sägs ej är för handen, tvåtusenfyrahundrafem

kronor.

För tiden intill utgången av juni

1968 skall, såframt ej Konungen

med riksdagen annorlunda förordnar,

i stället för bestämmelserna i

6 kap. 2 § första stycket, 7 kap. 4 §

och 8 kap. 4 § första stycket lagen

om allmän försäkring gälla att folkpension

i form av ålderspension, hel

förtidspension eller änkepension

skall för år räknat utgöra tretusentvåhundras

juttio kronor eller, där

den försäkrade är gift och hans

make åtnjuter folkpension i form

av ålderspension eller förtidspension

eller äger rätt till pension enligt 6

kap. 1 § första stycket nämnda lag

samt fall som nedan i tredje eller

fjärde stycket sägs ej är för handen,

tvåtusenfemhundratrettiofem kro
-

nor.

De i---------av tre.

Åtnjuter den---------nämnda lag.

Åtnjuta makar---------allmän försäkring.

1 Senaste lydelse av 11 | se 1965:145.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1966

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

For den, som åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förtidspension

och vars pension jämlikt 18 § andra stycket lagen angående införande

av lagen om allmän försäkring utgår med högre belopp än som

skolat utgivas med tillämpning av 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring,

skall pensionen höjas med belopp motsvarande den pensionsförhöjning som

föranledes av ändringen i 11 §.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966

9

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 11 februari

1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga om ändrade bestämmelser

om allmän pension och anför.

Pensionsförsäkringskommittén (presidenten Liss Granqvist, ordf., t. f. expeditionschefen

Gunnar Danielson, riksdagsledamöterna Sigrid Ekendahl,

Henning Gustafsson, Rune Gustavsson, Göran Karlsson och Tage Magnusson;

direktiv se 1964 års riksdagsberättelse s. 148 och 1966 års riksdagsberättelse

s. 138) har i ett delbetänkande »Vissa pensionsfrågor» (SOU

1965:62) lagt fram förslag i fråga om förmåner till handikappade, utlänningars

ställning inom tilläggspensioneringen och makes samtycke till undantagande

från denna pensionering.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksförsäkringsverket,

medicinalstyrelsen, statens handikappråd, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i

Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens riksförbund (SR),

Försäkringskasseförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet,

Svenska landstingsförbundet och Svenska personalpensionskassan

(SPP). Statens handikappråd har bifogat yttranden från Svenska multipelsklerosföreningarnas

riksförbund och Sveriges dövas riksförbund. Yttrande

har dessutom inkommit från Fredrika-Bremerförbundet.

I prop. 1966: 1 (bil. 7 s. 22) har föreslagits standardhöjning av folkpensionerna

den 1 juli 1966. Den föreslagna höjningen föranleder lagändring.

Förmåner till handikappade

Gällande bestämmelser m. in.

Lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring1 (ändrad 1964: 146

och 156 samt 1965: 144 och 752) innehåller i 9 kap. regler om tilläggsförmåner

till folkpension m. m. I kapitlet behandlas bl. a. invaliditetstillägg och invaliditetsersättning.

1 Lagen benämns i det följande AFL.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

Invaliditetstillägg irtgår till försäkrad, som åtnjuter ålders- eller förtidspension,

under förutsättning att han är ur stånd att reda sig själv och på

grund härav vid upprepade tillfällen dagligen är i behov av hjälp av annan

samt hjälpbehovet uppkommit innan han fyllt 63 år. Invaliditetstillägg

skall alltid utgå, om den försäkrade är blind och blindheten inträtt innan

han uppnått 63 års ålder (2 § första stycket). Invaliditetstillägg utgår vidare

till försäkrad som åtnjuter partiell förtidspension (två tredjedelar eller en

tredjedel av hel pension), om han utför förvärvsarbete men på grund av

höggradig nedsättning i kroppsorgans funktion behöver avsevärd fortlöpande

hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter

för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra arbetet (2 § andra

stycket). Tillägget utgår för år räknat med 30 % av basbeloppet, dvs.

f. n. med 1 590 kr. (2 § sista stycket).

Till försäkrad över 16 år, som inte åtnjuter pension enligt AFL, utgår

under vissa förutsättningar invaliditetsersättning för tid före den månad då

han fyller 67 år. Sådan ersättning tillkommer sålunda dels försäkrad som

är blind, om blindheten inträtt innan han fyllt 63 år, dels försäkrad som utför

förvärvsarbete, om han på grund av höggradig nedsättning av kroppsorgans

funktion behöver avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får

vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för

att kunna utföra förvärvsarbetet (3 § andra stycket).

Vidare erhåller barn under 16 år vårdbidrag i form av invaliditetsersättning,

om barnet på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet

eller annat lyte för avsevärd tid och i avsevärd omfattning är i behov av

särskild tillsyn och vård. Sådant bidrag kan begränsas till viss tid (3 § första

stycket).

Invaliditetsersättning, alltså även vårdbidrag, utgår för år räknat med

50 % av basbeloppet, dvs. f. n. med 2 650 kr. (3 § sista stycket).

Invaliditetstillägg, vårdbidrag eller annan invaliditetsersättning utgår inte

till försäkrad, som stadigvarande vårdas på anstalt tillhörande staten, kommun

eller landstingskommun eller på enskild anstalt, till vars drift statsbidrag

utgår, och ej heller till försäkrad, som genom sådan anstalts försorg

stadigvarande vårdas utom anstalten (2 § tredje stycket och 3 § tredje

stycket).

Antalet invaliditetstillägg uppgår till drygt 9 000, vilket motsvarar en

årskostnad av 14—15 milj. kr. Antalet invaliditetsersättningar uppgår till

ca 6 700, vilket ger en årskostnad av ca 17 milj. kr. Härav utgör antalet vårdbidrag

ca 4 500, motsvarande en årskostnad av ca 11 milj. kr.

Kommittén

I fråga om storleken av invaliditetstillägg och invaliditetsersättning

erinrar kommittén om att dessa förmåner har det

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kunt/I. Maj:ts proposition nr 5!) är 1960

11

gemensamt att de principiellt är avsedda att ersätta vissa kostnader, som

den försäkrade har till följd av sitt handikapp. Kommittén påpekar att förmånernas

storlek inte är beroende av en individuell uppskattning av de

faktiska kostnaderna utan utgår med vissa fasta belopp. För det mera individuellt

anpassade stödet finns andra hjälpfonner. Kommunerna ger

sålunda bidrag till dem som i sitt hem har behov av tillsyn och vård och de

som utför förvärvsarbete kan på olika vägar få ekonomisk hjälp till invalidfordon

och andra hjälpmedel. Kommittén anser att avvägningen mellan den

individuella och den generella hjälpen är särskilt svår att göra i fråga om

dein som är ur stånd att reda sig själva och därför dagligen behöver hjälp.

Det råder enligt kommitténs mening knappast någon tvekan om att denna

kategori är i stort behov av förbättringar. Kommittén påpekar att sådana

också f. n. vidtas på den individuella sidan genom att kommunerna successivt

förbättrar sitt stöd. Det bör enligt kommittén framhållas, att vårdkostnaderna

i det enskilda fallet varierar starkt och att det från denna

synpunkt kan vara motiverat att lägga tyngdpunkten på den individuellt

avpassade hjälpen. Kommittén utgår också från att den successiva förbättringen

av de kommunala insatserna kommer att fortsätta.

I fråga om invaliditetstilläggen understryker kommittén, att dessa utgör

en tilläggsförmån som kompletterar grundförmånen i form av förtidspension,

och erinrar om att den under sitt fortsatta arbete koinmer att behandla

frågan om grundförmånernas storlek. Då grund- och tilläggsförmånen åtminstone

i viss utsträckning måste ses som en helhet, har kommittén inte

ansett det möjligt att pröva om tilläggsför,månens belopp förrän i samband

med att kommittén lägger fram förslag om förtidspensionens storlek.

När det gäller att avväga invaliditetsersättningens storlek träder enligt

kommittén andra synpunkter i förgrunden. Den som uppbär invaliditetsersättning

åtnjuter inte pension. Kommittén anser att pensionens storlek härvidlag

inte har samma betydelse som för invaliditetstilläggens avvägning.

Enligt kommittén är det ovedersägligt, att förvärvsarbete i allmänhet drar

med sig betydande merkostnader för en handikappad. Kommittén uttalar

att det är av allra största betydelse att stimulera de handikappade till att

delta i förvärvsarbete. Kostnadsersättningar av det slag det här gäller är,

påpekar kommittén, säkerligen betydelsefulla för att åstadkomma en sådan

stimulans. Av särskilt värde är enligt kommittén, om den handikappade kan

delta i förvärvslivet utan att stödet ges i form av förtidspension. Med hänsyn

härtill finner kommittén en höjning av invaliditetsersättningens belopp till

60 % av basbeloppet befogad. En sådan höjning aktualiserar frågan om

relationen mellan invaliditetsersättningen och andra förmåner från folkpensioneringen.

Kommittén påpekar att en tredjedel av hel förtidspension

jämte invaliditetstillägg för en gift försäkrad, vars make åtnjuter ålderspension

eller förtidspension, kan uppgå till något lägre belopp än invaliditetsersättningen.

Det skulle, fortsätter kommittén, måhända kunna ifråga
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

sättas om den som uppbär invaliditetsersättning bör vara bättre ställd än

en pensionär med en tredjedels pension och invaliditetstillägg. Kommittén

stannar emellertid för att föreslå en höjning av invaliditetsersättningen till

60 % av basbeloppet.

Kommittén föreslår att höjningen skall omfatta även den form av invaliditetsersättning

som vårdbidraget till svårt handikappade barn utgör.

När kommittén härefter går över till frågan om gradering av invaliditetstillägg

och invaliditetsersättning erinrar

den till att börja med om de överväganden som föregick införandet av dessa

förmåner. Före AFL saknades motsvarighet till invaliditetsersättning. Däremot

utgick enligt den före AFL gällande folkpensioneringslagen blindtillägg

med 1 200 kr. om året till den som blivit blind före 60 år. Till annan pensionsberättigad,

som utan att vara blind var ur stånd att reda sig själv och

på grund därav var i behov av ständig tillsyn och vård, utgick vårdtillägg

med samma belopp, under förutsättning att vårdbehovet uppkommit före

det han fyllt 60 år. 1958 års socialförsäkringskommitté föreslog ett nytt tilllägg

— benämnt hjälptillägg och utgörande 800 kr. om året —- som skulle

kunna utgå i vissa fall, då vårdtillägg inte kunde utgå men det uppenbarligen

förelåg ett avsevärt behov av mera stadigvarande hjälp. Intensiteten

i hjälp- eller vårdbehovet skulle alltså vara avgörande för om vårdtillägg

eller hjälptillägg skulle utgå. För rätt till hjälptillägg skulle dock hjälpbehovet

vara relativt kvalificerat. I prop. 1962: 90 hänvisade departementschefen

till svårigheterna att i det enskilda fallet avgöra huruvida vårdtilllägg

eller hjälptillägg skulle utgå och fann att någon sådan gradering inte

borde förekomma. I stället förordade han att det för vårdtillägg då gällande

kravet i fråga om vårdbehovets intensitet uppmjukades till huvudsaklig

överensstämmelse med vad som föreslagits för hjälptillägget. Bestämmelserna

om invaliditetstillägg avfattades i enlighet härmed.

Pensionsförsäkringskommittén framhåller att de önskemål om halva invaliditetstillägg

och halva invaliditetsersättningar, som därefter framförts,

syftar till halva förmåner vid en lägre grad av hjälpbehov än den som

förutsattes av socialförsäkringskommittén för hjälptilläggets vidkommande.

Även med denna utgångspunkt kvarstår emellertid enligt kommitténs

uppfattning svårigheten att ange någon klar avgränsning mellan halva

och hela tillägg och ersättningar.

Kommittén erinrar vidare om riksdagens uttalande (L2U 1964: 42, rskr

226), att den år 1964 beslutade höjningen av invaliditetstilläggen och invaliditetsersättningarna

kunde få till följd en viss återhållsamhet vid bidragsgivningen.

Enligt kommitténs uppfattning torde uttalandet syfta närmast på

det fall som avses i 9 kap. 2 § andra stycket AFL, dvs. då någon som utför

förvärvsarbete är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller

får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel

för att kunna utföra förvärvsarbetet. Kommittén framhåller att merutgifterna

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kiintjl. Maj:ts proposition nr 50 är 1966

13

i regel inte anses vara så betydande att de kan kvalificera för bidrag, om

de inte bedöms närma sig tilläggets resp. ersättningens belopp. Huruvida

lägre kostnader bör kvalificera för bidrag ocb var gränsen i så fall bör sättas

finner kommittén vara en avvägningsfråga. Om emellertid tillägget och ersättningarna

även i framtiden skall utgå med fixa belopp, kan enligt kommitténs

mening helt obetydliga merutgifter inte göras kvalificerande, om

man vill hålla fast vid att tilläggen resp. ersättningarna skall utgöra ersättning

för vissa av handikappet föranledda kostnader.

Kommittén påpekar att invaliditetstillägget inte är direkt knutet till

vissa kostnader när det gäller tillägg som utgår på grund av den försäkrades

hjälpbehov. En viss uppmjukning i kravet på hjälpbehovets intensitet

torde enligt kommittén redan ha skett i praxis. Kommittén anser sig därför

kunna påstå, att behovet av halva tillägg i dessa fall inte är särskilt framträdande.

Enligt kommitténs uppfattning kan förhållandet sägas vara i

någon mån likartat i de fall då invaliditetstillägg utgår för merutgifter i

samband med förvärvsarbete.

På grund av det anförda föreslår kommittén f. n. inte någon gradering

av invaliditetstillägget. Kommittén framhåller härvid att när frågan om tillläggets

belopp under kommitténs fortsatta arbete blir föremål för bedömning

frågan om gradering av tillägget givetvis måste tas upp till förnyat

övervägande.

I fråga om invaliditetsersättningen anser kommittén att andra synpunkter

kan anläggas. Den föreslagna höjningen av ersättningen till 60 % av basbeloppet

accentuerar enligt kommittén behovet av en lägre nivå för ersättningen

i de fall då någon som utför förvärvsarbete är i behov av avsevärd

fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande merutgifter

för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra förvärvsarbetet.

Kommittén anser att tröskelproblemet beträffande invaliditetsersättningen

bör minskas genom införandet av en lägre nivå. Om den högre

eller den lägre nivån av invaliditetsersättningen skall utgå, bör enligt kommitténs

mening i huvudsak bli beroende av hjälpbehovets omfattning eller

merutgifternas storlek. Kommittén anser det vara en fördel att villkoren

i fråga om kostnadernas storlek kan bli desamma för invaliditetstillägg och

den lägre graden av invaliditetsersättning. Enligt kommitténs mening bölden

lägre ersättningsnivån för invaliditetsersättning bli 30 % av basbeloppet.

Härigenom uppnås paritet mellan invaliditetstillägget och den lägre

nivån för invaliditetsersättningen. Kommittén anser att invaliditetsersättning

till den som är blind alltid skall utgå efter den högre nivån.

Kommittén anser inte möjligt att tillämpa vad som sagts om önskvärdheten

av en gradering av invaliditetsersättningen på den form av sådan ersättning

som vårdbidragen till svårt handikappade barn utgör, eftersom

villkoren för rätt till vårdbidrag är andra än de som gäller för invaliditetsersättning

i övriga fall. För rätt till vårdbidrag krävs att den försäkrade på

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte för

avsevärd tid och i avsevärd omfattning är i behov av särskild tillsyn och

vård. Grunden för det särskilda behovet av tillsyn och vård skall vara medicinsk,

och vårdbehovet skall gå utöver det som föreligger för ett normalt utvecklat

barn i motsvarande ålder. Kommittén erinrar om att socialpolitiska

kommittén i sitt förslag om vårdbidrag (Stencil S 1963: 3) anfört, att man

när det gällde att definiera vårdbehovet hade att utgå från barnets behov

av tillsyn, behandling och vård, med bortseende från om det var fysiska

eller psykiska sjukdomar eller fosterskador som föranledde behovet. Beträffande

vårdbehovets intensitet borde enligt socialpolitiska kommittén

uppställas i princip samma krav som gällde för rätt till invaliditetstillägg

för vårdbehövande över 16 år. Det handikappade barnets behov av tillsyn

och vård erbjöd så stora variationer och var beroende av så olika förutsättningar

att det var uteslutet att i lagtexten mera exakt definiera graden

av vårdbehovet. Pensionsförsäkringskommittén erinrar vidare om att föredragande

departementschefen i prop. 1964: 94 i allt väsentligt anslöt sig till

dessa uttalanden av socialpolitiska kommittén och att han därvid tilläde,

att viss ledning torde vara att hämta från den praxis som förelåg beträffande

tillämpningen av reglerna om invaliditetstillägg till försäkrad, som är

ur stånd att reda sig själv.

Pensionsförsäkringskommittén framhåller att önskemålet om halva vårdbidrag

motiveras med att den gällande avgränsningen av den krets som

kan komma i åtnjutande av bidrag utestänger fall då vårdbehovet är mindre

än som förutsätts för rätt till helt bidrag men dock så stort att det vore

berättigat med halvt bidrag. Kommittén anför vidare att reglerna om vårdbidrag

antogs så sent som år 1964 och att någon mera betydande erfarenhet

av reglernas verkningar därför ännu inte har vunnits. Riksförsäkringsverkets

anvisningar för tolkning av reglerna om vårdbidrag utfärdades så

sent som den 28 januari 1965. Under sådana omständigheter anser kommittén

det inte möjligt att få någon helt klar bild av hur avgränsningen av

den bidragsberättigade kretsen kan komma att slutgiltigt gestalta sig i

praxis. Det måste vidare enligt kommitténs uppfattning bli svårt att komma

fram till fasta hållpunkter för en gradering. Kommittén finner det därför

inte lämpligt att nu konstruera en lägre bidragsnivå.

Kommittén har också behandlat frågan om vårdbidrag till anstalts

vårdade barn för tid då de vistas i hemmet.

Av upplysningar som kommittén inhämtat framgår, att av de anstaltsvårdade

psykiskt efterblivna barnen särskoleeleverna utgör omkring 2 800

och de övriga, som är omhändertagna på vårdhem, något mer än 2 000. I

anstalter för blinda, döva och vanföra vårdas omkring 1 000 barn. Den

övervägande delen av nu nämnda barn är under 16 år. Praktiskt taget

samtliga är så gravt handikappade att de på grund härav skulle vara berättigade

till vårdbidrag. Samtliga barn utom de gott och väl 2 000 som är

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 5i) år 1066

omhändertagna på vårdhem vistas i sina hem under i stort sett samma

tider som grundskolans elever har ferier. De barn som är omhändertagna

på vårdhem vistas endast undantagsvis i sina hem.

Kommittén erinrar om att soeialpolitiska kommittén föreslog att vårdbidrag

inte skulle utgå till barn som vårdas på anstalt och att denna uppfattning

vann anslutning i prop. 1964:94, i vilken departementschefen uttalade

att det undantag som gjordes för anstaltsvårdade barn i fråga om

rätten till vårdbidrag motiverades av att värdet av anstaltsvården såväl

ekonomiskt som eljest mer än väl torde motsvara det stöd som vårdbidraget

var avsett att ge för vård av handikappade barn i hemmen. Vidare erinrar

pensionsförsäkringskommittén om att handikappade vid stadigvarande vistelse

på vissa angivna statliga eller statsunderstödda institutioner enligt

kungörelsen den 3 juni 1965 (nr 254) om ersättningar för resor för vissa

handikappade m. fl. äger möjlighet till en fri resa per månad för besök i

hemorten. I den mån en handikappad, som inte fyllt 21 år, inte utnyttjar

möjligheten till fri resa till hemorten, kan i stället föräldrarna beredas möjlighet

till fri resa i samband med besök vid institutionen.

Enligt kommitténs mening kan skäl anföras för att vårdbidrag utgår för

anstaltsvårdade barn för tid då de vistas i hemmet, om vistelsen inte avser

en alltför kort tidsperiod och föräldrarna alltså kan antas ha särskilda av

invaliditeten förorsakade kostnader för barnet. Kommittén finner emellertid

att det finns vissa svårigheter att utforma regler, som är både lätttillämpade

och rättvisa i det enskilda fallet.

Den enklaste och mest lättillämpade regeln anser kommittén vara att tillerkänna

barn, som stadigvarande vårdas på anstalt och i övrigt uppfyller

kraven för vårdbidrag, en viss del av vårdbidraget. Regeln har dock enligt

kommitténs mening vissa nackdelar. De barn som vårdas på vårdhem

vistas endast undantagsvis i sina hem och regeln skulle därför medföra att

föräldrar till sådana barn fick vårdbidrag, trots att deras kostnader för

barnet i många fall kanske är ringa eller obefintliga. Kommittén anför att

denna olägenhet måhända kunde elimineras, om de barn som vistas på

vårdhem undantogs från rätten till vårdbidrag. Det förekommer emellertid

att barn flyttas från anstalt av en typ till anstalt av en annan typ. Om typen

av anstalt skall vara avgörande för rätt till bidrag, krävs att försäkringskassan

underrättas vid varje tillfälle då barn flyttas från en anstalt, som

medför rätt till vårdbidrag, till en anstalt, som inte medför sådan rätt, eller

vice versa.

En metod, som enligt kommittén innebär en hög grad av rättvisa i det enskilda

fallet men som å andra sidan nödvändiggör ett omständligt prövningsförfarande,

är att göra rätten till vårdbidrag beroende av föräldrarnas kostnader

för barnet i det enskilda fallet. Frågan om barnet vistas i hemmet under

ferier skulle då få beaktas som en betydelsefull faktor vid prövningen.

En ordning, som enligt kommittén kan övervägas, är att vårdbidrag ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

betalas för månad, då barnet mer än ett visst större antal dagar vistas i hemmet.

Kommittén uttalar att med en sådan regel typen på den anstalt där

barnet vistas skulle sakna betydelse och att bidraget skulle komma att utbetalas

vid de tidpunkter då föräldrarna har kostnader för barnet. Emellertid

finner kommittén att en regel av detta slag måste medföra stora

svårigheter för administrationen.

En regel, som kommittén anser förena en hög grad av rättvisa med jämförelsevis

stor enkelhet vid administrationen, är att vårdbidrag utgår då

barnet under en hel kalendermånad vistas annorstädes än på anstalten.

Genom att rätten till bidrag görs beroende av att barnet vistas hemma en

hel månad anser kommittén att man kommer ifrån de olägenheter som

måste följa med en beräkning av det antal dagar per månad då barnet inte

vistas på anstalten. I fråga om särskolorna och de andra typer av anstalter,

som har ferier under i stort sett samma tider som grundskolan, bör enligt

kommittén dessutom föreskrivas, att barnen skall erhålla vårdbidrag för

juni, juli och augusti månader. Kommittén framhåller att man härigenom

kommer ifrån att smärre variationer i fråga om sommarferiernas början

och slut får betydelse för rätten till vårdbidrag.

Kommittén kommer fram till att lösningen av problemet bör ske efter

de sist skisserade linjerna. Det synes kommittén lämpligt att ändringen

genomförs på det sättet att i 9 kap. 3 § AFL tas in en bestämmelse som ger

Kungl. Maj :t möjlighet att förordna att vårdbidragsberättigad, som vårdas

på anstalt på det allmännas bekostnad, skall få vårdbidrag för tid då han

vistas utom anstalten.

Kommittén går härefter över till frågan om invaliditetsersättning

vid studier. Kommittén erinrar dels om en framställning från

riksförsäkringsverket med syfte att bereda studerande försäkrade, som fyllt

16 år och som före denna ålder varit berättigade till vårdbidrag, möjlighet

att få invaliditetsersättning, dels om motioner vid 1964 års riksdag med

liknande syfte.

Kommittén uttalar att det är förenat med vissa olägenheter att anknyta

rätten till invaliditetsersättning till studier eller utbildning. Kommittén

nämner främst svårigheten att avgränsa vad som skall anses vara sådana

studier att de kvalificerar för ersättning. Inte bara frågan om studiernas

art utan även problem beträffande studiernas varaktighet träder i förgrunden.

En prövning av ersättningsrätten måste enligt kommitténs mening ske

med korta mellanrum. Om studier av kortare varaktighet än ett år skall

medföra rätt till invaliditetsersättning, aktualiseras frågan om en uppdelning

av ersättningen. Kommittén anser vidare att samordningen med de

studiesociala förmånerna i vissa fall kan vålla svårigheter.

Frågan om invaliditetsersättning till studerande kan enligt kommittén inte

helt frikopplas från frågan om förtidspension till dem. F. n. råder i praxis

den principen att en studerandes rätt till förtidspension bedöms med hän
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 5!) år 1966

syn till hans förmåga att utföra förvärvsarbete om han skulle avbryta studierna,

en bedömning som ofta är besvärlig att företa för de tillämpande organen.

Kommittén anför att det föreligger betydligt bättre möjligheter att

göra eu tillfredsställande bedömning av en handikappad studerandes förvärvsförmåga

vid 21 än vid 1(5 års ålder. Om den vårdbidragsberättigade

inte går miste om sitt vårdbidrag när han fyller 16 år, anser kommittén att

han kommer att ha mindre anledning att aktualisera pensionsfrågan vid

denna ålder, särskilt om vårdbidraget höjs till 60 % av basbeloppet. Kommittén

anser det vara en avgjord fördel inte minst från den enskildes synpunkt,

alt aktualiserandet av pensionsfrågan uppskjuts till en senare tidpunkt.

Kommittén finner därför, att syftet med riksförsäkringsverkets framställning

i avsevärd mån skulle kunna nås genom att rätten till vårdbidrag

utsträcks till förslagsvis 21 års ålder i de fall då förtidspension inte utgår.

Härigenom skulle enligt kommittén uppnås att rätten till ersättning knyts

till vårdbehovet och inte till det svårbestämda studierekvisitet. Kommittén

anser att en sådan regel skulle ha avsevärda fördelar genom att den inte

innebär nya och svårbestämbara rekvisit utan endast medför att en redan

existerande förmån utsträcks till alt avse ytterligare åldersgrupper. Regeln

skulle på grund härav bli enkel att tillämpa och medföra fasta avgränsningar.

Alla svårt handikappade skulle oberoende av sin förvärvsförmåga

och sysselsättning få visst stöd från den allmänna försäkringen fram till

dess de fyllt 21 år.

Kommittén vill emellertid inte bortse från att förslaget om en höjning av

åldersgränsen har en i viss mån begränsad räckvidd, i det att den som är

över 21 år och ägnar sig åt utbildning eller studier inte får invaliditetsersättning.

Emellertid är pensionsfrågan enligt kommitténs åsikt då lättare

att bedöma. Kommittén påpekar vidare att det förekommer att den som

är över 21 år avbryter sitt förvärvsarbete för utbildning eller studier. Kommittén

anser sig kunna förutsätta att varsamhet skall iakttas i fråga om

att beröva någon invaliditetsersättning då förvärvsarbete tillfälligt avbryts

på grund av studier. Kommittén erinrar också om de studiesociala förmåner

som står till buds och uttalar att i den mån ytterligare problem återstår

dessa torde få lösas inom ramen för det studiesociala stödet.

Kommitténs överväganden utmynnar således i ett förslag att rätten till

vårdbidrag utsträcks till 21 års ålder. Förslaget aktualiserar frågan om det

nuvarande rekvisitet för vårdbidrag att den försäkrade skall vara i behov

av särskild tillsyn och vård är tillräckligt för de nya åldersgrupper som

föreslås få rätt till vårdbidrag. Enligt kommitténs uppfattning kan de speciella

kostnader som kan uppstå för dem som är mellan 16 och 21 år,

t. ex. kostnader för transport till och från undervisningsanstalt, rymmas

1 den nuvarande formuleringen, och kommittén föreslår därför ingen

ändring i denna.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 59

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1966

Kostnaderna för de föreslagna reformerna har kommittén utifrån

basbeloppet 5 200 kr. beräknat till sammanlagt 9,5 milj. kr. om året, varav

1 250 000 kr. belöper på höjningen av invaliditetsersättningen och 2,5 milj.

kr. på höjningen av vårdbidraget till 60 % av basbeloppet, 1 750 000 kr. på

halva invaliditetsersättningar, 3 milj. kr. på vårdbidrag för anstaltsvårdade

barn för tid då de vistats i hemmet och 1 milj. kr. på höjningen av åldersgränsen

för vårdbidrag.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag har i stort sett fått ett positivt mottagande. Statens

handikappråd uttalar att det finns plats för ytterligare förbättringar. I några

yttranden uttalas tveksamhet huruvida partiella ändringar bör företas i

det nuvarande förmånssystemet med hänsyn till att detta fungerat en relativt

kort tid. En sådan uppfattning kommer till uttryck i yttrandet från

Försäkringskasseförbundet, som emellertid anser att förslagen har sådan

angelägenhetsgrad att det är väl motiverat med en särbehandling för att de

snabbt skall bli genomförda. Riksförsäkringsverket anser önskvärt att det

pågående reformarbetet i så stor utsträckning som möjligt kan föranleda

åtgärder från statsmakternas sida i ett sammanhang och att partiella reformer

genomförs endast om behovet av dem är trängande eller om de till

sina verkningar är lätt avgränsbara. Från denna synpunkt ställer sig verket

tveksamt till vissa av kommitténs förslag.

Svenska landstingsförbundet efterlyser en utredning som belyser de handikappades

merkostnader för vård och hjälpmedel för att kunna förvärvsarbeta

och en klart preciserad målsättning för samhällets samtliga stödåtgärder

till de handikappade.

Förslaget i fråga om storleken av invaliditetstil lä gg och

invaliditetsersättning tillstyrks i allmänhet. Statens handikappråd

anser att höjningen av invaliditetsersättning inklusive vårdbidrag är välbehövlig.

Rådet uttalar önskemål om en snar justering av invaliditetstilläggens

belopp.

Riksförsäkringsverket ger uttryck för tveksamhet inför höjningen av invaliditetsersättningen

med hänsyn till att förmånerna efter den föreslagna

höjningen i vissa fall kan bli högre än partiell förtidspension jämte invaliditetstillägg.

Härvid påpekar verket bl. a. att invaliditetsersättningen på grund

av att den är skattefri många gånger kan vara mer värd för den försäkrade

än en beloppsmässigt större förtidspension. Även om fallen då invaliditetsersättning

blir större än pensionen inte är många, kommer detta förhållande

enligt verkets mening säkerligen att vålla problem i fråga om t. ex. valrätt

mellan olika förmåner och -— om valrätt anses föreligga — konsekvenserna

med avseende på sjukpenningförsäkringen. Verket vill dock inte motsätta sig

höjningen. TCO ifrågasätter om inte invaliditetsersättningens nivå borde avvägas

med hänsyn till storleken av partiell förtidspension jämte invaliditetstillägg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1<>

Kungl. Maj:ts proposition nr 5!) är 1(J66

I några yttranden framförs kritik mot att kommittén inte föreslagit någon

höjning av invaliditetstillägget. Medicinalstyrelsen framhåller att förvärvsarbetande

förtidspensionärer kan ha lika omfattande hjälpbehov och lika

stora merkostnader för att kunna utföra förvärvsarbete som försäkrade,

vilka är berättigade till invaliditetsersättning, och att dessa kostnader

f. n. inte täcks av invaliditetstillägget. Enligt styrelsens uppfattning stimuleras

dessa pensionärer, som i flertalet fall har låg inkomst, knappast att ta till

vara sin restarbetsförmåga. SPP erinrar om alt invaliditetstillägg och invaliditetsersättning

inte utgör ersättning för inkomstbortfall utan för vissa

kostnader, som hänför sig till den försäkrades handikapp. Med hänsyn härtill

anser SPP naturligt att förmånernas belopp bestäms efter samma principer.

Vad förslaget innehåller om gradering av invaliditetstil 1- lägg och invaliditetsersättning har genomgående tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i remissyttrandena. Medicinalstyrelsen anför att

genom införandet av en lägre nivå för invaliditetsersättningen hjälp kommer

att kunna beredas många, som trots föreliggande hjälpbehov eller merutgifter

i samband med förvärvsarbete f. n. inte kan erhålla invaliditetsersättning.

Styrelsen anser vidare att det vore fördelaktigt från rehabiliteringssynpunkt

om invaliditetstillägget höjdes och graderades på samma sätt som

invaliditetsersättningen.

Riksförsäkringsverket framhåller att det övervägande antalet fall av invaliditetsersättning

gäller försäkrade, som på grund av förflyttningssvårigheter

måste ha egen bil för att kunna ta sig till och från arbetet, och att man

i praxis har ansett att hållandet av egen bil i regel innebär betydande merutgifter

för den försäkrade. Verket anser att den föreslagna graderingen av

invaliditetsersättningen gör det tveksamt, om man i fortsättningen kan behandla

dessa fall på ett så pass schablonmässigt sätt som hittills. Av förslaget

drar verket den slutsatsen att man i fortsättningen måste göra en beräkning

av utgifternas storlek i varje enskilt fall och med ledning därav bestämma

om hel eller halv invaliditetsersättning skall utgå. Verket anser att ett system

med individuell kostnadsbedömning i vissa fall skulle kunna medföra att

försäkrade, som enligt nu tillämpade riktlinjer erhåller invaliditetsersättning

utan mera ingående kostnadsutredningar, i fortsättningen skulle komma

att få endast halv sådan ersättning. Statens handikappråd, som anser att

det kommer att bli av stort värde för många handikappade att kunna erhålla

en jämkad ersättning, betonar att det inte får bli så, att försäkringskassorna

företrädesvis utnyttjar det lägre beloppet. Vidare anser rådet att det bör

finnas möjlighet att i en del särfall, där handikappets art gör behovet utomordentligt

betydande, låta en förhöjd ersättning utgå.

TCO anser det önskvärt med ytterligare precisering av förutsättningarna

för de olika graderna av invaliditetsersättning.

Försäkringskasseförbundet uttalar sig för att frågan om en gradering

även av invaliditetsersättning i form av vårdbidrag tas upp till förnyad prov
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

ning. Förbundet framhåller att det i praktiken inte sällan visat sig önskvärt

att kunna bevilja ett lägre vårdbidrag i de fall där vårdbehovet är mindre

än som förutsätts för rätt till helt vårdbidrag men dock så stort att det anses

skäligt med ett reducerat bidrag. Statens handikappråd uttalar sig för en

möjlighet till ett högre vårdbidrag i särskilda fall.

Alla remissinstanser är ense med kommittén att det bör kunna utgå

vårdbidrag till anstalts vårdade barn för tid då de

vistas i hemmet. I några yttranden förordas emellertid en uppmjukning

av tidskravet för vårdbidrag i dessa fall.

Medicinalstyrelsen hänvisar till att enligt en av styrelsen utförd undersökning

omkring en tredjedel av de psykiskt efterblivna barn, som var intagna

på vårdhem under tiden den 1 juli 1964—den 30 juni 1965, vistades i sina hem

under en period av minst fem dagar och att vårdtiderna i hemmet i flertalet

fall understeg 30 dagar men översteg 8 dagar. Styrelsen finner att kommitténs

förslag innebär att flertalet föräldrar, som nu under kortare tider vårdar sina

barn i hemmet, inte kan erhålla någon ersättning i form av vårdbidrag. Enligt

styrelsens uppfattning kommer förslaget troligtvis inte att stimulera till

önskvärda tätare kontakter i hemmet mellan föräldrar och barn. Psykiskt

efterblivna barn liksom andra svårt handikappade barn torde, fortsätter styrelsen,

av medicinska eller andra skäl endast i undantagsfall kunna vistas i

sina hem under en så lång period som en månad. Härtill kommer att vårdtiden

i hemmet med undantag för skolbarnens sommarferier ytterst sällan

torde sammanfalla med en hel kalendermånad. Styrelsen föreslår därför att

ersättning utgår då vistelsen i hemmet omfattar minst 14 dagar i en följd.

Liknande synpunkter framförs av statens handikappråd. Försåkringskasseförbundet

förordar att vårdbidrag utbetalas för månad, då barnet under

mer än ett visst större antal dagar vistats i hemmet.

LO finner det rimligt att vårdbidrag kan utgå även under kortare ferier

då barnen vistas utom anstalten, eventuellt genom en sammanräkning av

ferietider.

I fråga om invaliditetsersättning vid studier har kommittéförslaget

i allmänhet inte mött någon gensaga, men i ett par yttranden

kritiseras förslaget för att det inte tillfredsställande löser problemet om

studerande handikappades särskilda kostnader. Riksförsäkringsverket erinrar

sålunda om sitt tidigare framförda förslag om att den invaliditetsersättning

som inte är vårdbidrag skall kunna utgå även till försäkrade som bedriver

studier. Enligt verkets mening torde de av kommittén påtalade avgränsningssvårigheterna

vara överdrivna. I praktiken kommer det enligt

verkets uppfattning att i de allra flesta fall framstå som fullt klart, om den

försäkrade är studerande eller inte, och i de fall tveksamhet skulle kunna

uppstå kan ledning hämtas exempelvis från den studiesociala bidragsgivningen.

Verket framhåller vidare att det torde vara förhållandevis vanligt

att studierna för ungdomar, som lider av ett mera allvarligt handikapp, på
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Ktuu/l. Maj. ts proposition nr 5.9 år 1966

går även efter fyllda 21 år, något som i synnerhet gäller mera kvalificerade

studier. Enligt verkets uppfattning är det en väsentlig brist i kommittéförslaget,

att sådana ungdomar ställs utan möjlighet att efter 21 år erhålla fortsatt

bidrag till sina av handikappet föranledda kostnader. En utvidgning

av vårdbidragsrätten upp till 21 år för ungdomar, som inte bedriver studier,

anser verket å andra sidan endast i ett fåtal fall fylla ett verkligt behov. En

betydande del av de f. n. vårdbidragsberättigade är sålunda så svårt handikappade

att de inte kan tänkas ha förmåga att tillgodogöra sig skolundervisning.

I sådana fall föreligger regelmässig rätt till förtidspension från

16 år. Verket delar inte heller kommitténs uppfattning att de speciella kostnader

som kan uppstå för handikappade studerande i åldern 16—21 år,

t. ex. för transport till och från undervisningsanstalten, kan grunda rätt till

vårdbidrag, om man inte utvidgar det nuvarande rekvisitet att vederbörande

skall vara i behov av särskild tillsyn och vård. Verkets kritik utmynnar i en

hemställan att kommittéförslaget omarbetas. Även TCO ifrågasätter om den

lagtekniska utformningen av kommittéförslaget blivit helt adekvat.

LO, som ansluter sig till grundtanken i kommittéförslaget, anser det starkt

motiverat att ge studerande ungdomar samma kostnadsbidrag som handikappade

med förvärvsarbete. LO hemställer vidare att statsmakterna uttalar

att invaliditetsersättning inte skall dras in då förvärvsarbete tillfälligt

avbryts på grund av studier. Härvid framhåller LO att studier ingår som

naturliga led i yrkesverksamheten och att risken att under utbildningstiden

förlora en förmån eller att få den utbytt mot någon annan skulle kunna lägga

en allvarlig hämsko på de handikappades möjligheter på arbetsmarknaden.

Departementschefen

Samhällets stöd åt de handikappade har de senare åren ökat avsevärt.

De stora reformerna på den allmänna pensioneringens område har betytt

mycket för att förbättra de handikappades ställning. Skyddet mot inkomstbortfall

på grund av invaliditet har sålunda byggts ut kraftigt genom de

nya förtidspensionerna från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen.

För handikappade i förvärvsarbete har invaliditetstilläggen och invaliditetsersättningarna

inneburit väsentliga bidrag till de särskilda kostnader som

en handikappad i många fall måste vidkännas för att kunna utföra sitt

förvärvsarbete. Genom vårdbidragen har familjer, som vardar ett s\årt

haiidikappat barn i hemmet, fått en välmotiverad kompensation för det

merarbete och de merutgifter som de har i förhållande till andra barnfamiljer.

Reformarbetet har inte varit begränsat till pensionsområdet. Ortopediska

hjälpmedel och hjälpmedel för underlättande av den dagliga livsföringen

tillhandahålls numera kostnadsfritt. För anskaffning och drift av invalidbilar

och andra invalidfordon finns olika former av ekonomiskt stöd. Ut
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966

byggnaden av den institutionella vården har förbättrat de handikappades möjligheter

att få lämplig vård. Landstingens och primärkommunernas stöd åt

de handikappade har ökat. I fråga om skolundervisning och arbetsvärd har

också stora förbättringar skett. Statens handikappråd fyller en viktig funktion

som kontakt- och samarbetsorgan mellan myndigheter och handikapporganisationer

och mellan olika handikapporganisationer inbördes.

Trots vad som gjorts återstår åtskilligt i fråga om åtgärder för de handikappade.

Med den snabba expansion som kännetecknar detta område har

det blivit nödvändigt att få en mera samlad överblick över hela fältet. Den

nyligen tillsatta handikapputredningen har till uppgift att åstadkomma en

sådan överblick över omvårdnaden av handikappade och att lägga fram de

förslag som kan befinnas påkallade.

På pensionsområdet arbetar pensionsförsäkringskommittén, som har att

utreda flera frågor av stor betydelse för de handikappade, såsom frågan om

fortsatta folkpensionshöjningar efter år 1968 och frågan om förtidspension

till dem som är födda invalider eller som invalidiserats i så unga år att de

inte alls eller i ringa utsträckning förvärvat rätt till tilläggspension. Kommittén

har i ett särskilt betänkande tagit upp vissa frågor om invaliditetstillägg

och invaliditetsersättning. Kommittén har funnit att vissa reformer

på detta delområde av pensioneringen kan genomföras utan att ställningstagandena

till de mera grundläggande frågorna i kommitténs utredningsuppdrag

behöver avvaktas.

Jag ansluter mig till kommitténs bedömning att vissa frågor rörande de

nyssnämnda s. k. tilläggsförmånerna bör tas upp till behandling redan nu.

Kommittén har i fråga om storleken av invaliditetstil 1- lägg och invaliditetsersättning föreslagit en höjning av invaliditetsersättningen

från 50 till 60 % av basbeloppet men inte ansett sig

böra föreslå någon höjning av invaliditetstillägget. Förslaget om höjning av

invaliditetsersättningen har genomgående godtagits av remissinstanserna.

Det innebär enligt min mening en välkommen förbättring av möjligheterna

att ge en förvärvsarbetande handikappad ersättning för de merutgifter som

hans handikapp kan förorsaka honom när han utför förvärvsarbete. Jag förordar

därför att förslaget genomförs.

Kommitténs förslag innefattar att även den form av invaliditetsersättning

som vårdbidraget utgör skall höjas till 60 % av basbeloppet. Detta förslag

har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen. Jag anser det liksom

kommittén naturligt att låta höjningen av invaliditetsersättningen omfatta

även vårdbidraget.

Såsom kommittén framhållit har frågan om invaliditetstilläggets storlek

sådant samband med förtidspensionernas utformning att den inte bör tas

upp i detta sammanhang.

Kommittén har prövat frågorna om en gradering av i n v a 1 i d itetstillägg

och invaliditetsersättning och föreslagit att

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 är 19(>(>

det införs en lägre nivå för annan invaliditetsersättning än vårdbidrag, utgörande

30 % av basbeloppet. Däremot bör enligt kommittén invaliditetstillägg

och vårdbidrag inte vara graderade utan utgå med enhetliga belopp.

När det gäller handikappade, som har merkostnader för att kunna utföra

sitt förvärvsarbete, fordras enligt praxis för invaliditetsersättning att merkostnaderna

åtminstone närmar sig det belopp med vilket invaliditetsersättning

utgår.

Den höjning av invaliditetsersättningens belopp som jag nyss förordat

skärper det tröskelproblem som redan nu finns i fråga om denna ersättning.

Införandet av halva invaliditetsersättningar kan minska tröskelproblemet.

Om invaliditetsersättning inte kan utgå därför att utgifterna betydligt

understiger beloppet av hel ersättning, blir det möjligt att ge ut halv

ersättning. Kommitténs förslag har på denna punkt fått ett genomgående

gynnsamt mottagande, och jag förordar att det genomförs. Den som blivit

blind före 63 års ålder bör alltid få det högre beloppet.

I de fall då en handikappad före höjningen av invaliditetsersättningen till

60 % uppbär sådan ersättning, bör ersättningen utan prövning av hans

hjälpbehov eller merutgifter räknas upp till den högre nivån. En bestämmelse

härom bör tas med bland övergångsbestämmelserna.

Jag delar kommitténs uppfattning att invaliditetsersättning i form av

vårdbidrag inte bör graderas och ansluter mig också till kommitténs bedömning

att det f. n. inte finns anledning till gradering av invaliditetstilläggen.

När vårdbidragen infördes år 1964 undantogs de anstaltsvårdade barnen

från rätt till sådant bidrag. Bakgrunden härtill var att vårdbidrag inte borde

utgå till dessa barn med hänsyn till att värdet av anstaltsvården såväl ekonomiskt

som eljest väl torde motsvara det stöd som bidraget var avsett

att ge för vård av handikappade barn i hemmen. Redan under riksdagsbehandlingen

av förslaget om vårdbidrag uttalades emellertid önskemål om

att det skulle kunna utgå vårdbidrag till anstaltsvårdade

barn för tid då de vistas i hemmet. Det är ett naturligt önskemål

att underlätta för anstaltsvårdade barn att vistas i föräldrahemmet

under ferier, även om en familj, som har ett handikappat barn på anstalt

under största delen av året, härigenom får ett stöd av större ekonomiskt

värde än vad vårdbidraget utgör för en familj som vardar ett sådant barn

i sitt hem hela året. Såsom kommittén föreslagit bör det öppnas en möjlighet

att utge vårdbidrag till anstaltsvårdade barn då de vistas utom anstalten.

En regel om vårdbidrag till anstaltsvårdade barn för tid då de vistas

i hemmet bör ges en sådan utformning att den inte blir alltför svårhanterlig

för de tillämpande myndigheterna. Kommittén har prövat olika alternativ

och stannat vid att föreslå att vårdbidrag skall utgå då barnet under en hel

kalendermånad vistas i hemmet. För barn, som vistas i hemmet under sommarferier

som i stort sett sammanfaller med grundskolans ferier, föreslås

vårdbidrag alltid utgå för juni, juli och augusti månader. Kommitténs för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1966

slag har i regel godtagits av remissinstanserna. I några yttranden uttalas önskemål

om en uppmjukning så att bidrag kan utgå även vid vistelse i hemmet

som inte sträcker sig över en hel kalendermånad. För egen del anser

jag att kommitténs förslag innefattar en rimlig avvägning. Såsom kommittén

föreslagit bör de närmare bestämmelserna i ämnet meddelas av

Kungl. Maj:t.

Det är enligt min mening angeläget att svårt handikappade studerande,

som inte har pension, skall kunna få ersättning när de på grund av sitt

handikapp har behov av avsevärd hjälp av annan person eller betvdande

inerutgifter för att kunna bedriva studierna. Kommittén har valt mellan

ett generellt vårdbidrag efter 16 år och invaliditetsersättning

vid studier, när det gällt att finna en lämplig form för ersättning till

dessa studerande. Kommittén har stannat för det förra alternativet och förordat

att åldersgränsen för vårdbidrag höjs från 16 till 21 år. Enligt förslaget

skall vårdbidrag dock inte kunna utgå till den som åtnjuter förtidspension.

Kommittén har ansett att det skulle vara förenat med vissa olägenheter

att knyta rätten till invaliditetsersättning till ett studierekvisit. Enligt kommittén

skulle det sålunda vara svart att i olika hänseenden avgränsa vilka

studier som skulle berättiga till invaliditetsersättning. Kommittén har sett

det som en fördel, om rätten till vårdbidrag inte upphörde vid 16 års ålder,

därför att den försäkrade i så fall skulle ha mindre anledning att vid denna

ålder aktualisera frågan om förtidspension. Härigenom skulle man delvis

komma ifrån de nuvarande svårigheterna att bedöma nedsättningen av

arbetsförmågan för handikappade som studerar.

Förslaget att höja åldersgränsen för vårdbidraget har i regel godtagits av

remissinstanserna. Kritiska synpunkter har anförts av riksförsäkringsverket,

som tidigare fört fram tanken på att jämställa studier med förvärvsarbete

i fråga om rätten till invaliditetsersättning. Verket anser att kommittén

överdrivit svårigheterna att avgränsa studierekvisitet. Vidare är det enligt

verkets mening en brist i förslaget att studier, som pågår efter 21 års ålder,

inte skulle kunna ge rätt till invaliditetsersättning. Det har vidare påpekats

att t. ex. en studerande, vars problem är att handikappet medför avsevärda

inerutgifter för transport till och från utbildningsanstalten, knappast kan

anses uppfylla det för vårdbidrag uppställda kravet på behov av särskild

tillsyn och vård.

Jag finner denna kritik vägande. Det kan visserligen sägas att kommittéförslaget

skulle ge rätt till vårdbidrag för flertalet studerande med svåra handikapp,

som inte kan få förtidspension. I de fall, då den studerande är över

21 år, skulle det emellertid inte föreligga någon rätt till vårdbidrag. Även om

dessa fall utgör en mindre del av det totala antalet, är det otillfredsställande

att utesluta dem från reformen. Utbildningen tar ofta längre tid för en

handikappad än för andra studerande, och det är därför relativt vanligt

att en handikappads utbildning inte är avslutad vid 21 års ålder. Akademisk

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kinu/I. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

utbildning är även för andra än handikappade i regel avslutad först efter

det att den studerande fyllt 21 år. Det får vidare anses tveksamt om kommitténs

förslag medför alt handikappade studerande, för vilka handikappets

ekonomiska effekt utgörs t. ex. av avsevärda merulgiftcr för färd till och

från utbildningsanstalten, blir berättigade till vårdbidrag, om man behåller

det för vårdbidrag uppställda kravet på behov av särskild tillsyn och vård.

Kommitténs förslag alt utvidga tillämplighetsområdet för vårdbidrag till

att gälla även försäkrade över 16 år innehåller vidare en principiell nyhet.

Den allmänna pensioneringen är uppbyggd så, att kompensationen för invaliditet

utgår dels i form av förtidspension, som är avsedd att ersätta inkomstbortfall,

dels i form av invaliditetsersättning eller invaliditetstillägg,

som är avsedda att utgöra ersättning för merutgifter på grund av invaliditeten.

Invaliditetsersättning som ej är vårdbidrag utgår när den försäkrades

arbetsförmåga inte är nedsatt i sådan grad att han får förtidspension. Invaliditetstillägg

utges som tillägg till pension. Alla de nämnda förmånerna

med undantag av den särskilda form av invaliditetsersättning som vårdbidraget

utgör kan utgå endast till försäkrade över 16 år. När vårdbidragen

infördes år 1964 var syftet att bereda en särskild ersättning till familjer

med svårt handikappade barn för det merarbete och de merutgifter som

dessa familjer hade i förhållande till andra barnfamiljer. Det ansågs naturligt

att sätta en åldersgräns vid 16 år med hänsyn till att pensioneringens

övriga invalidförmåner kan utgå från denna ålder. Jag anser att starka principiella

skäl talar för att hålla fast vid denna gränsdragning. Vårdbidraget

bör vara ett bidrag till handikappade barn i de åldrar då pension inte kan

utgå. Att införa vårdbidrag även för försäkrade i de åldrar, då förtidspension

och invaliditetsersättning i annan form än vårdbidrag kan utgå, bringar

enligt min mening oreda i förmånssystemet. Man kan här peka på att rätten

till vårdbidrag i åldern 16—21 år skulle gälla även förvärvsarbetande som

inte har pension.

Det är svårt att förutspå vilken effekt en höjning av åldersgränsen för

vårdbidrag skulle kunna få på benägenheten att söka förtidspension från 16

års ålder. Ett stort antal handikappade, som fram till 16 års ålder haft

vårdbidrag, är enligt rådande praxis berättigade till förtidspension, när de

når denna ålder. Förtidspensionen — i förekommande fall jämte kommunalt

bostadstillägg — blir oftast större än vårdbidraget även om detta höjs

till 60 % av basbeloppet. Ur de handikappades synvinkel kan det därför inte

anses som någon nackdel att pensionsfrågan tas upp vid 16-årsåldern.

Med hänsyn till vad jag nu anfört finner jag mig inte kunna förorda den

av kommittén föreslagna lösningen. Enligt min uppfattning är det i stället

naturligt att knyta an till de regler som gäller i fråga om invaliditetsersättning

efter 16 års ålder. Några betänkligheter kan inte anses föreligga mot

att i detta fall jämställa studier med förvärvsarbete. I princip bör det inte

göras någon skillnad mellan förvärvsarbete och studier när det gäller en

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år i966

handikappads rätt till ersättning för särskild hjälp soin behövs eller särskilda

merutgifter som han har för att kunna utföra arbetet eller bedriva

studierna.

Det är givet att man måste ställa vissa krav på studierna för att de skall

berättiga till invaliditetsersättning. Härvid erbjuder det studiesociala systemet

möjligheter till en lämplig avgränsning. Detta system innebär bl. a.

att all utbildning ovanför grundskolans nivå, som är statlig eller statsunderstödd

eller ställd under statlig tillsyn, i princip berättigar antingen till

studiehjälp enligt studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964 (nr 402) eller

till studiemedel enligt studiemedelsförordningen samma dag (nr 401). Till

dem som efter 16 års ålder går kvar i grundskolan eller därmed jämställd

skola utgår studiehjälp i form av förlängt barnbidrag enligt förordningen

den 4 juni 1964 (nr 400) om förlängt barnbidrag. Enligt kungörelsen den

4 juni 1964 (nr 480) om brevskolestipendier kan vidare studiehjälp i form

av brevskolestipendium utgå vid studier enligt korrespondensmetoden med

real-, student-, handelsgymnasie- eller ingenjörsexamen som mål samt vid

studier vid enskild skola med förenad korrespondens- och muntlig undervisning

med real- eller ingenjörsexamen som mål. Med hänsyn till den

omfattning som det studiesociala systemet har anser jag lämpligt att i fråga

om rätten till invaliditetsersättning i princip likställa studier, som berättigar

till studiehjälp eller studiemedel, med förvärvsarbete.

En studerande kan vara utesluten från studiesociala förmåner på grund

av den behovsprövning som gäller för vissa av dessa förmåner. Studiemedlen

är sålunda behovsprövade mot egen och makes ekonomi. Även brevskolestipendierna

är behovsprövade, medan övriga former av studiehjälp i regel

åtminstone till någon del utgår utan behovsprövning. Att en studerande på

grund av behovsprövningen inte kan komma i åtnjutande av studiesociala

förmåner bör emellertid inte utesluta honom från möjligheten att få invaliditetsersättning.

För rätt till studiesociala förmåner gäller i vissa fall krav på studielämplighet.

Så är enligt 6 § studiemedelsförordningen fallet i fråga om studiemedel

till andra än nyinskrivna studerande. Även rätten till brevskolestipendium

är beroende av studielämplighet. Andra former av studiehjälp utgår

däremot utan prövning av studielämpligheten. Enligt min mening bör

invaliditetsersättning för studier inte utges, när den studerande på grund

av studielämplighetskrav är utesluten från studiesociala förmåner.

Kommittén har ansett att man måste ställa krav på att studierna skall

ha en viss varaktighet, om man vill likställa studier med förvärvsarbete

i fråga om rätt till invaliditetsersättning. Med hänsyn till det krav som gäller

för sådan ersättning, att behovet av fortlöpande hjälp skall vara avsevärt

eller att merutgifterna skall vara betydande, kan det emellertid knappast

bli fråga om invaliditetsersättning vid mera kortvariga studier. Något särskilt

krav på studiernas varaktighet behöver därför enligt min mening inte

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr .5.9 år 1966

uppställas. Vid bedömande av rätten till invaliditetsersättning kan man ta

hänsyn även till hjälpbehovet eller merkostnaderna vid studierna i de

fall då en handikappad tillfälligt avbryter sitt förvärvsarbete för att genomgå

en kortare utbildning.

Enligt min mening bör alltså en studerande jämställas med en förvärvsarbetande

i fråga om rätten till invaliditetsersättning, om den studerande äi

berättigad till studiehjälp eller studiemedel för studierna eller om han är

utesluten från sådan förmån enbart på grund av bestämmelser om beliovsprövning.

Om en handikappad förvärvsarbetande har behov av hjälp eller har merutgifter

i den omfattning som krävs för rätt till invaliditetsersättning men

åtnjuter partiell förtidspension, blir han berättigad till invaliditetstillägg

i stället för invaliditetsersättning. Jag anser att den likställighet mellan

förvärvsarbete och studier, som jag nyss förordat i fråga om invaliditetsersättning,

bör avse även invaliditetstillägg. En försäkrad med partiell förtidspension,

som studerar och som på grund av sitt handikapp är i behovav

avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas betydande

merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna bedriva

studierna, kommer då enligt mitt förslag att bli berättigad till invaliditetstillägg

till sin pension.

Vårdbidrag kan begränsas till viss tid. Någon motsvarande möjlighet i

fråga om invaliditetstillägg och annan invaliditetsersättning än vårdbidrag

föreligger däremot inte. När dessa förmåner utgår vid studier, är det lämpligt

att de kan begränsas till viss tid. En sådan möjlighet är i vissa fall av

värde även när förmånerna utgår till en förvärvsarbetande. Tidsbegränsningen

underlättar efterkontrollen. Jag förordar därför att även invaliditetstillägg

till förvärvsarbetande och studerande samt annan invaliditetsersättning

än vårdbidrag skall kunna beviljas med tidsbegränsning.

Kommittén har beräknat kostnade rna för de föreslagna förbättringarna

till 9,5 milj. kr. per år. Den ändring som jag förordat i förhållande

till kommitténs förslag ger inte anledning till någon ändrad kostnadsberäkning.

Jag beräknar kostnadsökningen till 9,5 milj. kr. om året.

De nya reglerna bör träda i kraft den 1 juli 1966.

Utlänningars ställning inom tilläggspensioneringen m. m.

Gällande bestämmelser

Försäkrade enligt AFL är svenska medborgare samt de som utan att vara

svenska medborgare är mantalsskrivna i riket. Såvitt angår försäkringen

för tilläggspension skall dock den som en gång tillgodoräknats pensionspoäng

anses som försäkrad, även om nämnda förutsättningar inte längre

föreligger (1 kap. 3 §).

Pensionspoäng tillgodoräknas en försäkrad för varje år som han haft

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

pensionsgrundande inkomst (11 kap. 6 §). Sådan inkomst kan härröra antingen

från inkomst av anställning eller från inkomst av annat förvärvsarbete

än anställning (11 kap. 1 §). Vid beräkning av inkomst av anställning skall

hänsyn inte tas till lön eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från

arbetsgivare vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i

annat fall än då den försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen

fastighet eller i rörelse, som bedrivs från här beläget fast driftställe. Hänsyn

skall inte heller tas till lön eller ersättning från främmande makts härvarande

beskickning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, som tillhör sådan

beskickning eller sådant konsulat och inte är svensk medborgare. Nämnda

begränsningar gäller dock inte beträffande lön till svensk medborgare, om

svenska staten eller utländsk beskickning här i riket eller, där lönen härrör

från utländsk juridisk person, svensk juridisk person, som äger ett

bestämmande inflytande över den utländska juridiska personen, har att svara

för avgift till försäkringen för tilläggspension enligt förbindelse som godtagits

av riksförsäkringsverket (11 kap. 2 g).

För rätt till ålderspension från tilläggspensioneringen krävs att pensionspoäng

tillgodoräknats den försäkrade för minst tre eller, om han inte är

svensk medborgare, minst tio år (12 kap. 1 § första stycket). Tioårsregeln

för utlänningar kan få betydelse inte bara för ålderspensionen utan även för

förtids- och familjepension men spelar dock i många fall inte någon roll för

de sistnämnda båda slagen av pension beroende bl. a. på att kravet på pensionspoäng

för rätt till förtidspension i princip är så lågt som ett år, lika

för svenska medborgare och utlänningar (13 kap. 1 §).

För rätt till full pension krävs enligt huvudregeln att den försäkrade har

pensionspoäng för minst 30 år (12 kap. 2 §). För svenska medborgare, som

är födda något av åren 1896—1914, är 30-årsregeln ersatt med en 20-årsregel,

och för svenska medborgare, som är födda efter år 1914, upptrappas 20-årsregeln

successivt, så att 30-årsregeln gäller för dem som är födda 1924 eller

senare (15 kap. 1 §).

I fråga om pension till den som inte är svensk medborgare skall för tid

då han inte är bosatt i riket 30-årsregeln bytas ut mot en 45-årsregel. Vidare

skall i sådant fall pensionsberäkningen göras med tillämpning av det basbelopp

som gällde vid ingången av det sista år för vilket pensionsgrundande

inkomst beräknats för den försäkrade. Detta får dock inte leda till att pensionen

kommer att utgå med högre belopp än om den pensionsberättigade

varit bosatt i riket (15 kap. 3 § första stycket).

Pension för en pensionsberättigad, som inte är svensk medborgare och

inte är bosatt i Sverige, kan utan hans samtycke bytas ut mot ett engångsbelopp,

motsvarande kapitalvärdet av pensionen. Med den pensionsberättigades

samtycke kan utbyte ske mot ett lägre engångsbelopp, dock lägst 40 %

av kapitalvärdet. Har utbyte ägt rum, föreligger inte rätt till vidare ersättning

på grundval av pensionspoäng, som dessförinnan tillgodoräknats den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr öl) ar ll)0(i

20

försäkrade. Grunderna för beräkningen av kapitalvärdet fastställs av Kungl.

Maj :L (la kap. ii § andra stycket).

Familjepension efter försäkrad, som inte var svensk medborgare, utgär

till efterlevande, som inte är svensk medborgare, endast om denne var bosatt

i Sverige vid den tidpunkt då den försäkrade avled (14 kap. 6 §).

Kommittén

Inledningsvis erinrar kommittén om att det inte har varit ovanligt att

ett land ställt utländska medborgare i en sämre ställning än det egna landets

när det gäller socialförsäkringen. Det har, fortsätter kommittén, ansetts

naturligt att ett land i första hand känner ansvar gentemot sina egna medborgare.

Även om landet jämställt egna och främmande länders medborgare

inom de egna gränserna, har det förekommit att förmånerna inte utbetalats

till den som bosatt sig utanför landet. Kommittén förmodar att detta varit

förestavat av att vederbörande land i första hand haft intresse av att åstadkomma

en bättre försörjning för dem som bor inom det egna territoriet men

också delvis sammanhängt med svårigheterna att utom landet kontrollera

att förutsättningarna för pension alltjämt föreligger. Vidare påpekar kommittén

att det inneburit en bättre förhandlingsposition i förhållande till andra

länder, om en stat haft restriktiva regler för utlänningar.

Kommittén erinrar vidare om att under de senaste åren konventionsarbetet

bedrivits i en ökande takt i syfte att dels åstadkomma jämställdhet mellan

medborgare i de konventionsslutande länderna inom dessa länders socialförsäkringssystem,

dels samordna de olika reglerna så att den enskilde varken

förlorar eller gör oberättigade vinster på att arbeta i olika länder. Kommittén

framhåller att utvecklingen under senare tid allt mera gått mot att inom de

olika ländernas pensionssystem jämställa utlänningar med det egna landets

medborgare.

Kommittén understryker att den kanske främsta anledningen till att man

överger diskriminerande särregler för utlänningar är att söka i arbetskraftens

ökade rörlighet över gränserna. Kommittén uttalar att det från ekonomiska

och sociala synpunkter uppenbarligen är viktigt att inte hämma denna

rörlighet och hänvisar till att omkring löO 000 utlänningar är sysselsatta

i Sverige.

De numera tydligt dokumenterade internationella strävandena gör att

kommittén som en allmän utgångspunkt för sina bedömningar har kunnat

uppställa, att jämlikhet mellan svenskar och utlänningar inom tilläggspensioneringen

bör eftersträvas så långt det är möjligt. Endast då starka skäl

talar för att bibehålla särregler för utlänningar, anser kommittén att sådana

regler bör finnas kvar.

Av de olika särreglerna för utlänningarna tar kommittén först upp det

i 1 kap. 3 § AFL uppställda kravet på mantalsskrivning för att utlänningar

skall omfattas av tilläggspensioneringen. På denna punkt vill kom
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

mittén inte förorda några ändrade regler med hänsyn till att den inte anser

att särregeln innebär några väsentliga olägenheter för utlänningen och till

att frågan om en ändring på denna punkt har ett starkt samband med motsvarande

spörsmål inom sjukförsäkringen.

I fråga om kravet på tio poängår för att en utlänning skall få rätt

till tilläggspension erinrar kommittén om departementschefens uttalande i

prop. 1959: 100, att det inte syntes välbetänkt att tillförsäkra medborgare i

ett annat land tilläggspension på samma mycket förmånliga villkor som

gäller för svenska medborgare, om inte motsvarande förmåner kom svenska

medborgare till del i det andra Jandet. Enligt kommittén har man numera,

bl. a. på grund av vad som erfarits under det pågående konventionsarbetet,

grundad anledning tro att utvecklingen i andra länder är på väg bort från

särregler av förevarande typ. Kommittén anser därför att de skäl som ursprungligen

motiverade regeln inte längre har samma styrka som när den

tillkom. Med hänsyn härtill och med utgångspunkt från sin allmänna inställning

att all diskriminering av utlänningar bör undanröjas förordar kommittén

att regeln upphävs.

I fråga om den för utomlands bosatta utlänningar gällande 4 5-årsreg

e 1 n anför kommittén att den i första hand torde ha varit förestavad av

risken för överpensionering för den som arbetat både i Sverige och utomlands.

Kommittén framhåller att flertalet överpensioneringsproblem kan väntas

bli lösta genom pågående konventionsarbete. Vidare erinrar kommittén

om att det redan nu finns möjlighet till samordning genom 17 kap. 5 § AFL,

som ger Kungl. Maj :t möjlighet att förordna att pension enligt utländsk lagstiftning

skall dras av från pension enligt AFL. Kommittén anser det knappast

riktigt att lösa överpensioneringsproblemet genom att knyta an till nationalitetsrekvisitet,

eftersom samma problem kan uppkomma för svenskar

som haft arbete både i Sverige och utomlands. På grund härav föreslår kommittén

att 45-årsregeln slopas.

Kommittén finner inte heller skäl att längre behålla den särregel som

innebär att en utomlands bosatt försäkrad, som inte är svensk medborgare,

delvis undantas från värdebeständigheten. Denna regel kan, anser

kommittén, för en försäkrad utlänning, som flyttar från Sverige, framstå

som orättvis och omotiverad med hänsyn till att värdesäkring blir allt

vanligare i utländska pensionssystem. Kommittén påpekar vidare att det

med nuvarande regel blir svårt för den som arbetar i olika länder att tjäna

in en tillfredsställande samlad pension, om han inte får del av värdebeständigheten

i de olika ländernas system.

Kommittén erinrar om att ett upphävande av 45-årsregeln och regeln om

undantag från värdebeständigheten kommer att öka kapitalvärdet av de

pensioner som utgår till utomlands boende försäkrade, som inte är svenska

medborgare. Vidare kommer upphävandet av tioårsregeln att ge upphov till

ökat antal småpensioner. Kommittén framhåller att syftet med bestäm
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj:ts proposition nr 5!) dr 1966

31

melserna om utbyte av pension mot ett engångsbelopp

främst är att åstadkomma administrativ förenkling ocb att det kan framstå

som onödigt tillkrånglat att periodiskt sända rena bagatellpensioner till ett

avlägset land. Vidare anför kommittén att det kan vara förenat med stora och

omotiverade kostnader att i ett främmande land etablera de kontrollåtgärder

soin i en del fall måste förknippas med pensionsutbetalning. Dessa skäl

för kapitalutbytesregeln liar enligt kommittén inte förändrats sedan regelns

tillkomst. Emellertid anser kommittén att det möjligen kan uppfattas som en

diskriminering av utlänningar att pension till dem tvångsvis kan bytas ut

mot ett engångsbelopp, låt vara att utlänningen därvid alltid får fulla kapitalvärdet.

Med hänsyn härtill förordar kommittén att även regeln om utbyte

mot den försäkrades vilja upphävs.

Kommittén har prövat även regeln att familjepension efter en försäkrad,

som inte var svensk medborgare, utgår till efterlevande som inte

är svensk medborgare endast om denne var bosatt i riket vid tidpunkten

för dödsfallet. Motivet till denna regel torde, framhåller kommittén,

vara att det förekommer att utlänningar, som arbetar här i landet, lämnar

familjen kvar i annat land och inte har kontakt med familjen eller underhåller

denna. Det kan i ett sådant fall framstå som opåkallat att familjen vid

den försäkrades död får förmåner, till vilka motsvarighet saknats under hans

livstid. Även om sålunda vissa skäl talar för den nuvarande regeln och även

om det i några fall kan framstå som socialt omotiverat att betala ut pensioner

till utomlands bosatta efterlevande, anser kommittén inte invändningarna

mot att slopa regeln så vägande att man mot principen om likställighet mellan

utlänningar och svenskar bör behålla densamma.

Kommittén anser att de föreslagna reglerna om utlänningars pension bör

tillämpas, oavsett om pensionsfallet inträffat före eller efter ikraftträdandet.

För utlänningar, som redan är berättigade till pension, bör enligt kommittén

utgående pension utan särskild ansökan räknas om med hänsyn till de nya

bestämmelserna. Kommittén anser att de som inte tidigare haft rätt till

pension men som på grund av de nya reglerna blir berättigade därtill bör

få ansöka om pension i vanlig ordning.

Kommittén har behandlat frågan om tilläggspension för arbetstagare

i gränstrakterna. Härmed avser kommittén dels personer, som är

bosatta i Sverige men som arbetar i något av grannländerna, dels utländska

medborgare, som arbetar här men som är bosatta i ett grannland. I fråga om

den förstnämnda kategorin kan enligt kommitténs mening skäl anföras för

att arbetstagaren skall erhålla pension i det land där han uppbär lön och betalar

skatt och där arbetsgivaren kan åläggas avgiftsskyldighet. Kommittén

erinrar vidare om att riksdagen (L2U 1963: 8) uttalat att det bör finnas förutsättningar

att lösa frågan när våra grannländer infört motsvarighet till vår

tilläggspensionering. Kommittén framhåller att detta uppenbarligen kommer

att ske ganska snart i Norge och att även i Danmark en utveckling i denna

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966

riktning pågår. Mot denna bakgrund finner sig kommittén inte böra förorda,

att ifrågavarande kategori inordnas i den svenska tilläggspensioneringen.

Däremot bör enligt kommitténs mening medborgare i ett nordiskt land, som

arbetar i Sverige utan att vara bosatt här, vara försäkrad för tilläggspension

för den inkomst som han uppbär här. Kommittén uttalar att detta kan

åstadkommas antingen genom ändring i AFL eller konventionsvägen. Enligt

kommitténs mening är frågan av sådan karaktär och har ett sådant

samband med lagstiftningsarbetet i grannländerna att konventionsvägen

är att föredra.

De kostnader som föranleds av de föreslagna lagändringarna blir,

anför kommittén, beroende av antalet här i landet arbetande utlänningar och

den tid under vilken de vistas här. Eftersom utvecklingen av dessa och andra

faktorer av betydelse för kostnaderna är mycket svår att förutse, anser

kommittén att det knappast går att göra en närmare uppskattning av kostnaderna.

Kommittén påpekar att ATP-avgifter redan med gällande regler

betalas för den utländska arbetskraften i Sverige.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I

synnerhet i yttranden från arbetsmarknadens organisationer uttalas tillfredsställelse

över att särreglerna för utlänningar inom tilläggspensioneringen

slopas.

Arbetsmarknadsstyrelsen nämner att regeringen bemyndigat styrelsen att

efter samråd med de svenska arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna

etablera samarbete med utländska arbetsmarknadsmyndigheter för överföring

av arbetskraft till Sverige. I de förhandlingar, som styrelsen med anledning

härav kommer att ta upp med utländska myndigheter, blir givetvis de

villkor — inte minst de sociala förmåner — som kan erbjudas den utländska

arbetskraften av stor betydelse. Det är, framhåller styrelsen, inte tillräckligt

att den utländske arbetstagaren själv jämställs med sina svenska arbetskamrater.

Också arbetstagarens familj måste beaktas, även om denna stannat

kvar i hemlandet.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att den allmänna tilläggspensionen

för anställda är en typ av tjänstepension och alltså utgör en form av

vederlag för utfört arbete. Tilläggspensionen bör därför i princip utgå enligt

samma regler för utlänningar som för svenskar. Föreningen påpekar att i de

fall företagen själva bereder tjänstepension detta givetvis sker oberoende

av medborgarskap. Föreningen anser att det i sammanhanget också bör

beaktas att företagen har att erlägga avgifter till tilläggspensioneringen även

för utlänningar, oavsett om dessa får någon pension eller inte. Det företag,

som skulle vilja bereda utlänningar pension i de fall sådan ej utgår från tillläggspensioneringen,

drabbas därför av dubbla pensionskostnader. Enligt

föreningens åsikt har det bl. a. med hänsyn till de multilaterala konventio
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj. ts proposition nr 59 är 1960 33

ner som kommit till stånd blivit allt mera naturligt att inom själva lagstiftningen

jämställa utlänningarna med de egna medborgarna, om inte starka

skäl talar däremot. Delvis liknande synpunkter kommer till uttryck i yttrandet

från SPP.

LO finner det från sin allmänna utgångspunkt om likabehandling i samhället

och på arbetsmarknaden oberoende av nationalitet naturligt att tillstyrka

kommitténs förslag.

SR ansluter sig till kommitténs grunduppfattning, att särregler för utlänningar

bör bibehållas endast om starka skäl talar härför.

Riksförsäkringsverket påpekar att kommittén inte anför några exempel

som belyser dess påstående att utvecklingen i skilda länder under senare tid

allt mera gått mot att jämställa utlänningar med det egna landets medborgare.

Det kan enligt verket ifrågasättas om inte ett genomförande redan nu

av vissa av kommitténs förslag skulle få till följd att Sverige kommer att inta

en särställning genom att utan reciprocitet ge utlänningar samma förmånsställning

som landets medborgare. Verket förmodar att Sverige därigenom

kommer i ett sämre förhandlingsläge i förhållande till andra länder.

I några yttranden uttalas önskemål om slopande av kravet på mantalsskrivning

för att en utlänning skall kunna förvärva pensionspoäng. I

yttrandena framställs samma önskemål i fråga om sjukförsäkringen. Arbetsmarknadsstyrelsen

föreslår att utlänningar skall omfattas av tilläggspensioneringen

i och med att de tillträder sin första arbetsanställning i landet.

Svenska arbetsgivareföreningen hänvisar till att kravet på mantalsskrivning

inom sjukförsäkringen bortfallit i ett flertal fall genom konventioner

och anser därför att möjligheten att slopa mantalsskrivningskravet när det

gäller intjänande av pensionspoäng ånyo bör prövas, varvid man även bör

utreda om motsvarande krav kan slopas inom sjukförsäkringen. Riksförsäkringsverket

anför liknande synpunkter och nämner att kravet på mantalsskrivning

inom sjukförsäkringen upphävts för statslösa, flyktingar och

medborgare i 14 utländska stater. Verket uttalar att det inte haft möjlighet

att på den tid som stått till buds närmare undersöka om kravet på mantalsskrivning

skulle kunna ersättas med exempelvis ett krav på bosättning i

riket.

I fråga om förslaget att det för utlänningar gällande kravet på tio

p o ä n g å r för rätt till ålderspension skall slopas känner riksförsäkringsverket

tveksamhet huruvida tiden är mogen att generellt vidta en så stor

förändring. Verket finner det dock synnerligen önskvärt att en uppmjukning

av tioårsregeln genomförs med hänsyn till de utlänningar som verkat i Sverige

under kanske lång tid före ATP-systemets genomförande och inte kunnat

tjäna in nämnvärd pensionsrätt i något annat lands pensionssystem.

De av kommittén anförda skälen för att slopa 45-årsregeln överväger

enligt riksförsäkringsverkets mening inte skälen för att behålla regeln.

Verket hänvisar till att det i de danska och finska pensionsordningar, som

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 59

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966

närmast motsvarar den svenska tilläggspensioneringen, och i det norska

tilläggspensionssystem, som är avsett att träda i kraft år 1967, krävs 40

års arbete för rätt till full pension.

Kommitténs uppfattning att utbyte av pension mot ett engångsbelopp

inte bör ske tvångsvis delas av riksförsäkringsverket då

det gäller pensioner av någon betydenhet. Utbyte tvångsvis anser verket motiverat

endast när det är fråga om mycket små pensioner. Verket framhåller

att det betungande kontroll- och utbetalningsarbetet i fråga om pensioner

till personer, som är stadigvarande bosatta utomlands, inte står i proportion

till den ekonomiska betydelsen av pensionerna. Detta gäller emellertid även

i utlandet bosatta svenska medborgare. Verket framkastar därför tanken på

en regel, enligt vilken pension till försäkrad, som inte åtnjuter folkpension

och som kan antas för avsevärd tid vara bosatt i utlandet, skall kunna bytas

ut mot ett kapitalbelopp, om pensionens årsbelopp inte uppgår till en viss

andel av basbeloppet.

Några yttranden innehåller särskilda synpunkter på regeln att familjepension

efter en försäkrad, som inte var svensk medborgare, utgår till efterlevande

som inte är svensk medborgare, endast om

denne var bosatt i riket vid tidpunkten för dödsfallet. Riksförsäkringsverket

anser att så starka rent humanitära skäl kan åberopas för regelns upphävande

utan krav på reciprocitet, att de tar över de administrativa skälen för

regelns bibehållande, åtminstone i de fall då de efterlevande varit beroende

av den avlidnes inkomst för sin försörjning. Försäkringskasseförbundet uttalar,

att slopandet av regeln kan medföra en del administrativa problem,

men anser att dessa inte torde bli av den omfattningen att de motiverar särregeln.

De av kommittén framförda synpunkterna i fråga om tilläggspension för

arbetstagare i gränstrakterna har inte föranlett någon erinran

från remissinstansernas sida. Arbetsmarknadsstyrelsen finner det dock bektagligt

att dessa frågor inte kunnat lösas i detta sammanhang.

De partem en t schef en

Försäkringen för tilläggspension omfattar i princip alla förvärvsarbetande

i landet, vare sig de är svenska medborgare eller inte. I vissa hänseenden

intar emellertid de svenska medborgarna en gynnad ställning inom försäkringen.

Sålunda föreligger en viss skillnad mellan svenskar och utlänningar

redan när det gäller möjligheterna att tjäna in pensionsrätt. Pensionsgrundande

inkomst, som är grundläggande för pensionsrätten och registreras

i form av pensionspoäng, beräknas för den som är försäkrad enligt

AFL. En svensk är alltid försäkrad enligt AFL, medan en utlänning blir

omfattad av försäkringen bara om han mantalsskrivits i Sverige.

Övriga villkor för att tilläggspension skall utgå är i vissa hänseenden

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 5!) år 1966

strängare för utlänningar än för svenskar. För rätt till ålderspension krävs

sålunda för den som inte är svensk medborgare pensionspoäng för tio år

mot tre år för en svensk medborgare. När en utlänning är bosatt utomlands

gäller vissa särskilda regler. I stället för regeln att det för full pension krävs

30 poängår tillämpas då en 45-årsregel, och vidare får utlänningen inte del

av värdebeständigheten på samma sätt som svenska medborgare. Dessutom

finns det i sådant fall möjlighet att tvångsvis byta ut pensionen mot ett engångsbelopp.

1 nära samband med de sistnämnda reglerna står bestämmelsen,

att familjepension efter en försäkrad, som inte var svensk medborgare, utgår

till efterlevande, som inte är svensk medborgare, endast om denne var

bosatt i Sverige vid tidpunkten för dödsfallet.

En särställning bland de bestämmelser som gör skillnad mellan svenskar

och utlänningar intar de s. k. övergångsreglerna om en särskilt förmånlig

beräkning av tilläggspensionen för svenska medborgare, som är födda något

av åren 1896—1923. Den viktigaste av dessa regler innebär att för dem som

är födda år 1914 eller tidigare 30-årsregeln är ersatt med en 20-årsregel -—

varje år med pensionsgrundande inkomst ger alltså V20 av full ålderspension

mot Vso enligt huvudregeln — och att för dem som är födda år 1915 eller senare

20-årsregeln är successivt upptrappad, så att 30-årsregeln träder in för

dem som är födda år 1924 eller senare. Med dessa regler har man velat gynna

en generation svenska medborgare, som genom sitt arbete i hög grad möjliggjort

tilläggspensioneringens införande.

Kommittén har haft till uppgift att undersöka möjligheterna att slopa

särbestämmelserna för utlänningar inom tilläggspensioneringen. De nyss

nämnda övergångsreglerna har uttryckligen varit undantagna från kommitténs

uppdrag. Jag vill som min uppfattning uttala, att dessa regler inte

kan anses vara i egentlig mening diskriminerande för den här arbetande utländska

arbetskraften, övergångsreglerna bör även framdeles gälla endast

svenska medborgare.

I fråga om övriga särregler för utlänningar inom tilläggspensioneringen

kan det däremot sägas att de står i mindre god överensstämmelse med nu

rådande värderingar och synsätt. Vid tilläggspensioneringens tillkomst

hade man ännu inte full överblick över vad en försäkring av denna typ betydde

i förhållande till utländska pensionsanordningar. Kvalifikationskraven

enligt tilläggspensioneringens huvudregler framstod vid en internationell

jämförelse som milda, och det ansågs motiverat att, åtminstone till en

början, ställa upp strängare kvalifikationskrav för utlänningar än för

svenskar. Även andra synpunkter torde ha spelat in, såsom att pensionssystemet

i första hand var till för det egna landets medborgare och att

strängare regler för utlänningar innebar ett gynnsamt utgångsläge vid konventionsförhandlingar.

Numera har det emellertid blivit en snart sagt allmän uppfattning, att en

utlänning, som genom sin arbetsinsats bidrar till ett lands produktion, bör

3* — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 59

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1966

vara likställd med landets egna medborgare i fråga om pension av den typ

som tilläggspensioneringen representerar. Bakom denna uppfattning ligger

bl. a. tanken att pensionen är en del av vederlaget för arbetsprestationen

och att det inte är motiverat att pensionen blir olika, beroende på om arbetstagaren

är medborgare i landet eller inte. Här har otvivelaktigt arbetskraftens

ökade rörlighet ÖAer gränserna spelat en avgörande roll.

Kommittén har tagit till allmän utgångspunkt för sina överväganden att

man inom tilläggspensioneringen så långt möjligt bör eftersträva jämlikhet

mellan svenskar och utlänningar och att särregler för utlänningar bör bibehållas

endast när det finns starka skäl därför. Till detta synsätt, som så

gott som genomgående också är remissinstansernas, vill jag gärna ansluta

mig. Som jag nyss nämnt bör övergångsreglerna även framdeles förbehållas

svenskar. Att Sverige genom att slopa flertalet övriga särregler

för utlänningar måhända försätter sig i en sämre förhandlingsposition

gentemot andra länder och att de svenska pensionsvillkoren kommer att

framstå såsom mycket generösa vid en internationell jämförelse kan enligt

min mening inte få hindra att principen om likabehandling på arbetsmarknaden

i ökad utsträckning får påverka tilläggspensioneringen.

Trots sin allmänna inställning har kommittén inte velat föreslå några

ändrade regler i fråga om kravet på mantalsskrivning för att pensionsgrundande

inkomst skall beräknas för utlänningar. Härvid har kommittén

bl. a. hänvisat till att mantalsskrivningsregeln för tilläggspensioneringen

har samband med kravet på mantalsskrivning för att en utlänning

skall bli omfattad av sjukförsäkringen. Under remissbehandlingen har arbetsmarknadsstyrelsen

och Svenska arbetsgivareföreningen uttryckt önskemål

om att mantalsskrivningskravet slopas både för sjukförsäkringen och

för tilläggspensioneringen. Enligt min mening talar starka skäl för dessa

önskemål. Jag anser dock inte att man kan överge mantalsskrivningsregeln

utan en närmare utredning, bl. a. av de konsekvenser ett sådant steg kan

medföra från administrativ synpunkt. Kungl. Maj :t har tidigare denna dag

på min föredragning uppdragit åt riksförsäkringsverket att närmare utreda

och lägga fram förslag i denna fråga både för sjukförsäkringens och tillIäggspensioneringens

del.

Kommittén har från sin allmänna utgångspunkt kommit fram till att man

bör slopa övriga särregler för utlänningar, som den haft att pröva. Den

föreslår sålunda upphävande av regeln om tio poängår för rätt till

ålderspension, 45-årsregeln för beräkning av pension till utomlands

bosatta utlänningar, regeln om begränsning av värdebeständigheten

för utgående pensioner till sådana utlänningar, regeln om

utbyte av pension mot ett engångsbelopp mot den försäkrades

vilja och regeln att familjepension i vissa fall inte utgår till

-efterlevande som inte är svensk medborgare. I överensstämmelse

med den allmänna uppfattning som jag tidigare uttalat

förordar jag att dessa förslag genomförs.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ta proposition nr 5!) år 1966

Kommitténs förslag berör inte den möjlighet som nu finns att för en

utomlands bosatt utlänning med hans samtycke byta ut tilläggspensionen

mot ett engångsbelopp. Jag anser att det inte heller i detta fall finns anledning

att göra skillnad beroende på om den pensionsberättigade är utlänning

eller inte. Även när det är fråga om pension till en utomlands bosatt svensk

medborgare kan det vara till fördel såväl för den pensionsberättigade som

för den utbetalande myndigheten att pensionen byts ut mot ett engångsbelopp.

Jag vill därför föreslå att möjligheten att för en utomlands bosatt

person med hans samtycke byta ut pensionen mot ett engångsbelopp skall

gälla såväl svenskar som utlänningar. Ärenden om utbyte mot engångsbelopp

bör handläggas av riksförsäkringsverket. Verkets beslut i sådana

ärenden kan liksom andra ärenden rörande den allmänna försäkringen

överklagas till försäkringsdomstolen.

De nya reglerna bör träda i kraft den 1 juli 1966 och gälla även när pensionsfallet

inträffat före ikraftträdandet. I de fall, då pension redan utgår

vid ikraftträdandet men pensionen blir högre enligt de nya reglerna, bör

pensionen räknas om från ikraftträdandet med hänsyn till de nya bestämmelserna.

De som tidigare inte varit berättigade till pension men som blir

det på grund av de nya reglerna får i vanlig ordning ansöka om pension. I

dessa fall kan pension inte utgå för tid före den 1 juli 1966. Något utbyte

mot engångsbelopp liar hittills inte förekommit och några särskilda övergångsbestämmelser

för utbytesfall behövs inte.

Makes samtycke till undantagande från tilläggspensioneringen

Gällande bestämmelser

Reglerna i AFL innebär att försäkringen för tilläggspension i princip är

obligatorisk.

En försäkrad kan göra anmälan om undantagande från försäkringen, såvitt

angår inkomst av annat förvärvsarbete. Har sådant undantagande skett,

skall hänsyn inte tas till inkomst av annat förvärvsarbete vid beräkning av

pensionsgrundande inkomst för tid efter det år då anmälan gjordes. Anmälan

får återkallas av den försäkrade. Återkallelsen får verkan från påföljande

årsskifte, dock tidigast från det årsskifte som inträffar sedan

undantagandet ägt giltighet i fem år. Har anmälan återkallats, får den försäkrade

inte anmäla undantagande någon mer gång. Om den försäkrade

är omyndig, skall anmälan eller återkallelse göras av förmyndaren, som

därvid skall visa att den försäkrade samtycker till åtgärden (11 kap. 7 §).

Enligt kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 391) med vissa föreskrifter om

undantagande enligt lagen om allmän försäkring skall anmälan om undantagande

ges in eller sändas in till allmän försäkringskassa eller i vissa fall

till riksförsäkringsverket. Den som är bosatt utomlands kan göra anmälan

även hos svensk beskickning eller svenskt konsulat.

Undantagande har inte bara den verkan att hänsyn inte skall tas till in
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

komst av annat förvärvsarbete än anställning vid beräkning av pensionsgrundande

inkomst. Det kan också negativt påverka pensionsrätt på grand av

inkomst av anställning (12 kap. 2 § andra stycket och 13 kap. 2 § sista

stycket). Reglerna härom har kommit till i syfte att förhindra att försäkrade

gör anmälan om undantagande för att undgå att betala avgifter men

ändå får tillgodogöra sig de fördelar som är förbundna med att det räcker

med pensionspoäng för 30 år för full pension och med att pensionen beräknas

på grundval av pensionspoängen under de 15 bästa åren.

Undantagandet påverkar familjepensionen efter den försäkrade på motsvarande

sätt som pensionen till honom själv, eftersom familjepensionen beräknas

i relation till den försäkrades egenpension (14 kap. 3 och 5 §§)•

Undantagande från tilläggspensioneringen har betydelse även för sjukförsäkringen.

För tid då sådant undantagande äger giltighet skall hänsyn

inte tas till inkomst av annat förvärvsarbete än anställning för placering i

sjukpenningklass, som medför rätt till tilläggssjukpenning (3 kap. 2 § första

stycket).

Enligt 6 kap. giftermålsbalken får make i vissa fall inte företa rättshandlingar

utan den andra makens samtycke. Make får sålunda inte avhända

sig eller inteckna fast egendom eller tomträtt, vari den andra maken har giftorätt,

utan att denne samtycker. Är den andra maken omyndig eller bortovarande,

ankommer det på förmyndare eller god man att lämna samtycke

(4 §). Make får inte heller utan den andra makens samtycke avhända sig

eller pantsätta lösören, i vilka denne har giftorätt och vilka ingår i det för

makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgör den andra

makens nödiga arbetsredskap eller är avsedda för barnens personliga bruk

(5 §). Vägras samtycke, kan rätten på ansökan tillåta åtgärden, om skäl

till vägran inte är för handen (6 §).

Enligt lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med särskilda bestämmelser om

makars gemensamma bostad kan, om den ena maken hyr ut makarnas gemensamma

bostad utan den andra makens samtycke, uthyrningen gå åter

på den andra makens yrkande. I fråga om hyresrätt och bostadsrätt gäller

detta, även om hyres- eller bostadsrätten utgör den uthyrande makens enskilda

egendom. Om make vägrar att samtycka till uthyrning, kan rätten

tillåta uthyrningen, om skäl till vägran inte är för handen (5 §).

Kommittén

Kommittén erinrar om att 1963 års riksdag (L2U 56, rskr 279) i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhållit om utredning och förslag till sådana bestämmelser

att make till försäkrad får medinflytande vid försäkrads beslut att anmäla

undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen.

Kommittén uttalar att en anmälan om eller en återkallelse av undantagande

kan få vittgående ekonomiska konsekvenser för den enskilde, särskilt

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 5!) år 1966

om han helt saknar inkomst av anställning, och alt ställningstagandet till

frågan om undantagande för många människor är ett av det mest betydelsefulla

beslut om den egna ekonomin som de någonsin fattar. Beslutet har i

allmänhet, konstaterar kommittén, lika stor betydelse för den försäkrades

familj som för honom själv, vilket accentueras av att tilläggspensioneringen

har ett väl utbyggt familjeskydd. En anmälan eller en återkallelse

anser kommittén därför i fråga om betydelse väl kunna jämföras med

försäljning eller pantsättning av fast egendom eller viss lös egendom av

särskild betydelse för den andra maken eller familjen och med förfoganden

över makarnas gemensamma bostad. Nuvarande ordning, enligt vilken den

ena maken utan den andras vetskap kan göra anmälan om undantagande,

medför att särskilt den hemarbetande hustrun kan komma i en besvärlig,

inte förutsedd situation, när maken avlider eller inte längre är arbetsför.

Det finns därför enligt kommittén starka skäl att ge make medinflytande i

fråga om undantagande.

Kommittén framhåller att den hittills förda diskussionen i huvudsak rört

hustruns ställning. Emellertid finner kommittén inte skäl att begränsa kravet

på samtycke till fall då mannen begär undantagande. Även mannen har

enligt kommitténs mening ett starkt intresse av den pensionsrätt som hustrun

förvärvar, i första hand med hänsyn till rätten till barnpension efter

henne men även med hänsyn till hustruns egen pension, som kan spela en

väsentlig roll för familjens försörjning.

Kommitténs överväganden utmynnar i ett förslag att en gift försäkrads

anmälan om undantagande skall vara utan verkan, om inte hans make samtyckt

till åtgärden. Däremot har kommittén inte funnit det erforderligt att

kräva makens samtycke vid återkallelse av anmälan om undantagande.

Kommittén uttalar att det i enstaka fall kan framstå som obilligt, om en

make vägrar sitt samtycke till en anmälan om undantagande, t. ex. om den

som vägrar själv har helt betryggande pensionsförhållanden och ett undantagande

ter sig befogat för den andra maken. I sådana fall anser kommittén

att det bör finnas möjlighet för riksförsäkringsverket att medge undantagande.

Talan mot riksförsäkringsverkets beslut i en sådan fråga bör i vanlig

ordning kunna föras hos försäkringsdomstolen.

Om den make, vars samtycke är erforderligt, är omyndig eller bortovarande,

bör enligt kommitténs uppfattning medgivande få lämnas av förmyndare

eller god man.

Remissyttrandena

Utredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissyttrandena.

Försäkringskasseförbundet erinrar om att det redan en kort tid efter

det att tilläggspensioneringens förmånssida trätt i kraft inträffade ett antal

fall som visade vilka allvarliga konsekvenser för den efterlevande familjens

ekonomiska trygghet som ett undantagande kan få. Sedan dess har, fort
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966

sätter förbundet, ytterligare fall inträffat som understryker behovet av att

båda makarna tar ställning till en begäran om undantagande.

De partem en tschefen

En försäkrad, som har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning,

kan anmäla undantagande från försäkringen för tilläggspension, såvitt gäller

sådan inkomst. Undantagandet får i regel betydande konsekvenser inte

bara för den försäkrades eget pensionsskydd utan även för hans familjs.

Trots detta behövs inte samtycke av den försäkrades make för att undantagande

skall komma till stånd.

På vissa andra rättsområden finns bestämmelser som begränsar en makes

möjligheter att utan den andra makens samtycke företa rättshandlingar

av stor betydelse för familjen. Sålunda fordras enligt giftermålsbalken samtycke

av den andra maken, om en make vill avhända sig eller inteckna en

fastighet, som den andra maken har giftorätt i. En liknande regel gäller i

fråga om lösören, som ingår i det för makarnas gemensamma begagnande

avsedda bohaget eller utgör arbetsredskap som den andra maken behöver

eller är avsedda för barnens personliga bruk. Enligt lagen med särskilda

bestämmelser om makars gemensamma bostad kan en uthyrning av makarnas

gemensamma bostad, som den ena maken gör utan samtycke av den

andra, i regel bringas att gå åter. Vägrar den andra maken i de nu nämnda

fallen att ge sitt samtycke, kan rätten tillåta åtgärden, om det inte finns

skäl till vägran.

I likhet med kommittén anser jag att ett undantagande från tilläggspensioneringen

är en åtgärd, som i betydelse för den andra maken och familjen

kan jämföras med de rättshandlingar, för vilka det nu krävs samtycke av

den andra maken. Jag finner därför riktigt att maken får medinflytande

i fråga om en försäkrads beslut att anmäla undantagande från tilläggspensioneringen.

Såsom kommittén föreslagit bör bestämmelserna härom utformas

efter mönster av motsvarande regler i giftermålsbalken. Jag föreslår

alltså, att anmälan om undantagande av en försäkrad, som är gift, skall vara

utan verkan, om inte hans make samtycker till undantagandet. Är maken

omyndig eller bortovarande, skall det ankomma på förmyndare eller god

man att lämna samtycke. Särskilt samtycke skall dock inte krävas, om den

försäkrade är förmyndare eller god man för sin make. Om samtycke vägras,

bör riksförsäkringsverket få medge undantagandet, när särskilda skäl föreligger.

De nya reglerna bör träda i kraft den 1 juli 1966. Anmälan om undantagande,

som dessförinnan kommit in till vederbörande myndighet, bör gälla

även om samtycke av den försäkrades make inte föreligger.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 dr 1966

Standardhöjning av folkpensioner

De partem eu t schef en

I prop. 1966: 1 (bil. 7 s. 22) har föreslagits en standardhöjning av folkpensionerna

den 1 juli 1966 med 170 kr. för en ensam pensionär och

130 kr. för var och en av två pensionsberättigade makar. Med nuvarande

antal indextillägg skulle ålderspensionens årsbelopp därefter bli för en

ensam pensionär 4 415 kr. och för två pensionsberättigade makar tillsammans

6 890 kr. Motsvarande höjningar inträder beträffande förtidspension

och änkepension. De angivna höjningarna avser hel pension. Om exempelvis

en ensam förtidspensionär åtnjuter en tredjedel av hel förtidspension,

blir alltså standardhöjningen för hans del 57 kr. För den som tagit ut ålderspension

före 67 års ålder och med hänsyn härtill har reducerad pension blir

höjningen i motsvarande mån reducerad.

Den föreslagna standardhöjningen kräver ändring av de i 11 § första

stycket lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående införande av lagen om

allmän försäkring (ändrad 1963:58, 1964:157 och 1965:145) angivna

pensionsbeloppen. I likhet med närmast föregående standardhöjningar bör

den nu föreslagna fullt ut tillkomma ålders- och förtidspensionärer, som

har ersättning från yrkesskadeförsäkringen och vilkas pension utgår med

tillämpning av 18 § andra stycket lagen angående införande av lagen om

allmän försäkring. Indextillägg, som utlöses efter den 30 juni 1965, tillkommer

de pensionstagare, som det här är fråga om, enligt övergångsbestämmelserna

till lagen den 14 maj 1965 (nr 145) om ändrad lydelse av 11 och 16 §§

lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående införande av lagen om allmän försäkring.

Kostnaderna för standardhöjningen kan beräknas till 180 milj. kr. för

budgetåret 1966/67.

Departementschefens hemställan

I enlighet med det anförda föreligger förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän

försäkring,

2) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående

införande av lagen om allmän försäkring,

vilka torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.1

Jag hemställer att lagrådets yttrande över lagförslagen måtte inhämtas

för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

J. P. Wieselgren

1 Bilagan har här uteslutits. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 4 mars 1966.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 2 mars 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 11

februari 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om

allmän försäkring och 2) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 25 maj

1962 (nr 382) angående införande av lagen om allmän försäkring.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn N. O. Wentz.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

r u t - - '' >J> :f :«;••• rM Tf''* i iH* f i/ • - i- i i\:ih [!:j

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1966

43

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 11 mars

1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, lagrådets den 4 mars

1966 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 11 februari 1966 remitterade

förslagen till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om

allmän försäkring och lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 25 maj 1962

(nr 382) angående införande av lagen om allmän försäkring.

Föredraganden upplyser att lagrådet lämnat förslagen utan erinran och

anför.

Den 1 april 1966 tillkommer ytterligare ett indextillägg till folkpensionen.

Antalet sådana tillägg blir därmed 20. Med detta antal indextilllägg

och den föreslagna standardhöjningen kommer folkpensionen fr. o. m.

juli 1966 att bli 4 500 kr. för en ensam ålderspensionär liksom för personer

med hel förtids- eller änkepension samt 7 020 kr. för ett pensionärspar.

Utöver de angivna beloppen utgår i förekommande fall kommunalt bostadstillägg.

Då hänsyn tas till de av mig förordade lagändringarna kan statens kostnader

för folkpensioner för budgetåret 1966/67 beräknas enligt följande

uppställning.

Beräknat antal personer

Statens

kostnader

1966/67,

milj. kr.

Pensionsförmån

Jan. 1966

1965/66

Jan. 1967

1966/67

Förändring

Ålderspension ...................

854 000

875 000

+ 21 000

3 641

Förtidspension...................

155 000

160 000

+ 5 000

675

Hustrutillägg ...................

Änkepension

42 000

43 000

+ 1000

101

huvudfall.....................

50 000

57 000

+ 7 000

245

övergftngsfall..................

37 000

33 000

— 4 000

118

Barnpension ....................

35 000

35 000

—

44

Barntillägg......................

11000

11000

—

14

Invaliditetsersättning m. m.

7 000

10 000

+ 3 000

44

Summa

1191000

1 224 000

+ 33 000

4 882

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1966

Beräkningarna i uppställningen bygger på antagandet att 20 indextilllägg

utgår vid budgetårets ingång. Varje ytterligare indextillägg — som

utgår med 85 kr. för ensam pensionär och 130 kr. för två pensionsberättigade

makar — beräknas kosta ca 90 milj. kr. för helt år.

Statens folkpensionskostnader under nästa budgetår kan alltså beräknas

till avrundat 4 880 milj. kr. Kommunernas kostnader för bostadstilläggen

inom folkpensioneringen kan för samma tid uppskattas till ca 500 milj. kr.

De totala folkpensionskostnaderna under budgetåret 1966/67 blir därmed

ca 5 400 milj. kr.

I prop. 1966: 1 (bil. 7 s. 22) har anslaget till folkpensioner för budgetåret

1966/67 — under antagande att antalet indextillägg utgör 19 — preliminärt

beräknats till 4 790 milj. kr. Jag föreslår nu att anslaget uppförs

med 4 880 milj. kr.

Under åberopande av det anförda hemställer föredraganden, att Kungl.

Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

dels antaga de i det föregående nämnda förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän

försäkring,

2) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående

införande av lagen om allmän försäkring,

dels ock för budgetåret 1966/67 under femte huvudtiteln anvisa till Folkpensioner

ett förslagsanslag av 4 880 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Håkan M. Rahm

ESSELTE AB. STHLM ««

614573

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1966:222 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående förstatligandet av uppbördsverken och omorganisation av de lokala skattemyndighetern a1 i texten
  2. Rskr. 1966:218 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 37 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken. a1 i texten
  3. 2LU 1966:41 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 s. 1 i texten
  4. 2LU 1966:43 Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vårdbidragen till handikappade barn. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta s. 2 i texten