Sök i Ratio Lex

Angående ändringar i jaktlagstiftningen

1967-05-12 · 100 sidor, varav 94 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 94 av 100 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1967:136, Angående ändringar i jaktlagstiftningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

1

Nr 136

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändringar

i jaktlagstiftningen; given Stockholms slott den 12

maj 1967.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 3

juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt,

dels bifalla det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

i övrigt hemställt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att jaktlagstiftningens system för fridlysning läggs

om så att alla vilda däggdjur och fåglar blir fridlysta i princip och jakt tilllåten

endast under bestämda jakttider.

Jaktlagens bestämmelser om jaktvårdsområde ändras enligt förslaget så

att länsstyrelserna får tillåta att till sådant område när som helst ansluts

fastighet som har betydelse för jaktvården på området. Samtidigt föreslås

en smidigare övergång till förlängd beståndstid för jaktvårdsområde.

Rätten för var och en att jaga varg och järv ersätts med en kontinuerlig

rovviltkontroll, som innefattar särskilt skydd för rennäringen och annan

tamdj ursskötsel. Rätten att döda säl var den än påträffas blir förbehållen

yrkesfiskare.

För att göra det möjligt med effektivare åtgärder mot viltskador ger förslaget

länsstyrelserna ökade befogenheter att ordna tvångsjakt. Sådan jakt

föreslås också som ett medel att minska riskerna för kollisioner mellan älg

och motorfordon. Trafikskadat vilt kan enligt förslaget tillfalla jakträttsinnehavaren.

Strängare regler föreslås gälla mot den som låter hund löpa lös i viltmarker.

Vidare förordas straffskärpningar för olovlig jakt och andra brott mot

j aktlagstiftningens bestämmelser.

Ändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1968.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 136

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas, att 11 § 1 och 2 mom., 12 § 1 inom., 14 §, 15 § 1

mom., 18 och 22 §§, 24 § 1 och 3 mom., 26 § 2 mom. samt 28, 30 och 32—

34 §§ lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)2

11 §•

1 mom. För giltigheten---------— enskild rätt.

Beslutet skall-----------därför uppgivas.

Avser beslutet förlängning av tiden

för jaktvårdsområdes bestånd

och har fastställelse av beslutet begärts

före utgången av den löpande

beståndstiden, skall området fortbestå

till dess frågan om fastställelse

slutligt prövats.

2 mom. På ansökan av ägare till

mark som är av betydelse för jaktvården

på jaktvårdsområde äger

länsstyrelsen förordna att marken

skall ingå i området. Sådant förordnande

får meddelas endast om särskilda

skäl föreligga och delägarna i

jaktvårdsområdet vid sammanträde

beslutat biträda ansökningen. I fråga

om kallelse till och omröstning vid

sådant sammanträde äger 10 § 5

mom. motsvarande tillämpning.

Ingår i----------------över ansökningen.

12 §.

1 mom. Beslut enligt 10 § skall gäl- 1 mom. Beslut enligt 10 § eller 11 §

la även mot ny fastighetsägare. 2 mom. gäller även mot ny fastig
hetsägare.

1 Senaste lydelse av 11 § 1 och 2 mom., 12 § 1 mom., 14 § 2 mom., 15 § 1 mom., 18 §, 26 § 2

mom. samt 33 och 34 §§ se 1963:606, av 28 och 30 §§ se 1964:194 samt av 32 § se 1951:290. 24 §

3 mom. tillagt genom 1963:606.

2 Rent språkliga ändringar bär i regel icke utmärkts genom kursivering.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

3

(Nuvarande lydelse)

14

1 mom. Uppehåller sig varg eller

järv bevisligen i trakten, äge en var

företaga jakt å sådant djur å annans

jaktområde samt behålla de djur av

nämnda slag han därvid fäller.

2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis

säl, evar det vara må, då må han

döda och behålla djuret. Enahanda

rätt have ock den som påträffar djur,

tillhörande någon av följande arter,

nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss,

sorkdjur (sorkar och lämlar),

råttor, skogsmöss och husmöss.

15

(Jfr 14 § 2 mom.)

1 mom. Inkommer räv, grävling, iller,

mink, hermelin, vessla, ekorre,

vildkanin, igelkott, duvhök, sparvhök,

kråka, råka, kaja, skata, björktrast

(snöskata), nötskrika, pilfink eller

gråsparv i gård eller trädgård, have

den som där bor eller innehar trädgården

så ock dennes folk rätt att döda

och behålla djuret, ändock att

jakträtten där tillkommer annan.

Likaledes må björn eller lo, som

inkommer i gård eller trädgård, av

nämnda personer dödas.

18

1 mom. Dödar eller fångar man

björn, lo, stork, örn, glada, brun glada,

pilgrimsfalk, jaktfalk eller berguv

eller anträffar man sådant djur

såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan,

(Föreslagen lydelse)

1 mom. Uppehåller sig björn, varg,

järv eller lo bevisligen i trakten, får

jakt efter sådant djur företagas på annans

jaktområde, i den mån Konungen

eller myndighet, som Konungen

bestämmer, tillåter det.

2 mom. Den som vid yrkesfiske

tillfälligtvis påträffar säl, får döda

och behålla djuret oberoende av vem

jakträtten tillkommer, om ej Konungen

eller myndighet, som Konungen

bestämmer, förordnar annat.

(Jfr 15 § 1 mom.)

1 mom. Den som tillfälligtvis påträffar

djur tillhörande någon av arterna

mullvadar, sorkar (utom bisamråtta),

lämlar, råttor, skogsmöss

och husmöss får döda och behålla

djuret, även om jakträtten tillkommer

annan.

Inkommer räv, grävling, iller,

mink, hermelin, vessla, ekorre, vildkanin,

igelkott, fladdermus, duvhök,

sparvhök, kråka, råka, kaja, skata,

björktrast (snöskata), nötskrika, pilfink

eller gråsparv i gård eller trädgård,

har den som bor där eller innehar

trädgården samt dennes folk rätt

att döda och behålla djuret, även om

jakträtten tillkommer annan. Likaledes

får björn, varg, järv eller lo

som inkommer i gård eller trädgård

av nämnda personer dödas.

Konungen eller myndighet som

Konungen bestämmer äger förordna

om undantag från första eller andra

styckena eller om tillämpning av något

av dessa stycken på annan djurart

än som anges där.

§•

1 mom. Björn, varg, järv, lo, fjällräv,

bäver, val, stork, örn, glada,

brun glada, pilgrimsfalk, jaktfalk,

berguv, fjälluggla eller lappuggla

som dödas, fångas eller anträffas

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

(Nuvarande lydelse)

oberoende av vem jakträtten tillkommer,

där ej Konungen annorledes

förordnar.

2 mom. Beträffande rätten till fallvilt

av annat djur än i 1 mom. sägs

gälle följande:

Älg, hjort, rådjur och bäver, som

anträffas såsom fallvilt under tid då

sådant djur är fridlyst, tillfälle kronan.

I övrigt tillkomme rätten till fallvilt

jakträttsinnehavaren.

22

Löper hund lös i mark där villebråd

finnes, äge jakträttsinnehavaren

eller hans folk rätt att upptaga

hunden. Det åligger den som sålunda

upptagit hund att därom ofördröjligen

tillsäga hundens ägare eller innehavare

eller, därest denne ej är

känd eller icke kan träffas, låta kungöra

det i tidning inom orten. Den

som vill återfå upptagen hund löse

den med tio kronor eller, där inom

ett år före upptagandet av samma

person innehavd hund blivit hos

samma jakträttsinnehavare löst, tjugu

kronor jämte för varje gång ersättning

för hundens föda och övriga

kostnader. Har ej ägaren eller innehavaren

löst hunden inom åtta dagar

efter erhållen tillsägelse om upptagandet

eller inom trettio dagar från

det kungörelsen därom blivit införd

i tidningen, vare hunden förverkad.

Vill jakträttsinnehavaren hellre taga

lösen, vare hundens ägare eller innehavare

skyldig att utgiva sådan enligt

förut angivna grunder, därest talan

därom instämmes inom trettio

dagar från det hunden varit att anse

såsom förverkad.

Jagar eller---------

Låter hund---------

(Föreslagen lydelse)

som fallvilt, tillfaller kronan oberoende

av vem jakträtten tillkommer,

om ej Konungen eller myndighet,

som Konungen bestämmer, förordnar

annat.

2 mom. Älg, hjort eller rådjur som

dödas eller anträffas som fallvilt när

sådant djur är fridlyst tillfaller kronan,

om ej Konungen eller myndighet,

som Konungen bestämmer, förordnar

annat.

§•

Löper hund lös i mark där villebråd

finnes, äger jakträttsinnehavaren

eller hans folk rätt att upptaga

hunden. Det åligger den som sålunda

upptagit hund att därom ofördröjligen

underrätta hundens ägare eller

innehavare eller, om denne är okänd

eller icke kan träffas, polismyndigheten

i orten. Den som vill återfå

upptagen hund skall lösa den med

femtio kronor, om hunden upptagits

under tiden den 1 mars—den 20 augusti,

och med tjugofem kronor i

annat fall samt utgiva ersättning för

hundens föda och övriga kostnader.

Har ej ägaren eller innehavaren löst

hunden inom en vecka efter det han

underrättades om upptagandet eller

inom två veckor efter det polismyndigheten

underrättades, är hunden

förverkad. Vill jakträttsinnehavaren

hellre taga lösen, är hundens ägare

eller innehavare skyldig att utgiva

sådan enligt förut angivna grunder,

om talan därom väckes inom en månad

från det hunden varit att anse

såsom förverkad.

--- å villebrådsheståndet.

nyss sagts.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

5

(Nuvarande lydelse)

24

1 mom. Orsakas till följd av viss

villebrådsarts utveckling avsevärd

skada å gröda, skog eller plantering

och kan skadan icke genom rimliga

åtgärder från markinnehavarens sida

förebyggas, förelägge länsstyrelsen

jakträttsinnehavaren att vidtaga de

åtgärder som må finnas erforderliga

i sådant avseende. Föreläggande varom

nu är sagt må dock ej givas, där

anledning föreligger till antagande

att skadan varder markinnehavaren

i huvudsak gottgjord. Underlåter

jakträttsinnehavaren att ställa sig

föreläggandet till efterrättelse, föror

dne länsstyrelsen, att jakt å området

skall genom därtill särskilt irfsedd

jägare äga rum i ändamål att

åstadkomma erforderlig minskning

av villebrådsstammen.

Villebråd som-------

3 mom. Beräffande område, där

stam av vildkaniner finnes, må länsstyrelsen

förordna att jakt efter

vildkanin skall genom därtill av länsstyrelsen

särskilt utsedda jägare bedrivas

för att söka utrota stammen.

Förordnas om dylik jakt, äger länsstyrelsen

tillika föreskriva de undantag

från bestämmelserna i denna lag

som kunna finnas nödiga för jaktens

ändamålsenliga bedrivande. Länsstyrelsen

bestämmer ock huru skall förfaras

med djur som dödas eller fångas

vid jakten.

(Föreslagen lydelse)

§■

1 mom. Orsakas till följd av viss

villebrådsarts utveckling avsevärd

skada på gröda, skog eller plantering

och kan sådan skadegörelse icke förebyggas

genom rimliga åtgärder av

den skadelidande, äger länsstyrelsen

förelägga den som har jakträtt på

mark, där det skadegörande villebrådet

har sitt huvudsakliga tillhåll, att

vidtaga skadeförebyggande åtgärder.

Föreläggande får dock ej meddelas,

om det kan antagas att skadan blir i

huvudsak gottgjord. Underlåter jakträttsinnehavare

att ställa sig föreläggande

till efterrättelse, äger länsstyrelsen

förordna om jakt på hans

område av därtill särskilt utsedda jägare

för att åstadkomma nödvändig

minskning av villebrådsstammen.

— första stycket.

Föreligger påtaglig fara för att

sammanstötning mellan motorfordon

och älg kan inträffa, äger länsstyrelsen

på begäran av polismyndighet

eller vägförvaltning vidtaga

åtgärd för att söka undanröja faran

genom jakt efter älg. För sådan åtgärd

gälla i tillämpliga delar bestämmelserna

i första och andra styckena

om föreläggande eller förordnande.

3 mom. Beträffande område, där

stam av vildkanin eller vildmink

finnes, får länsstyrelsen förordna att

jakt efter sådant djur skall genom

därtill av länsstyrelsen särskilt utsedda

jägare bedrivas för att söka utrota

stammen. Förordnas om dylik

jakt, äger länsstyrelsen tillika föreskriva

de undantag från bestämmelserna

i denna lag som behövas för

jaktens ändamålsenliga bedrivande.

Länsstyrelsen bestämmer även hur

det skall förfaras med djur som dödas

eller fångas vid jakten.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

(Nuvarande lydelse)

26

2 mom. Från skyldighet----

Bestämmelserna om jaktvårdsavgift

äga icke tillämplighet i fråga om

rätten att under omständigheter,

som angivas i 14 § 2 mom. och 15 §,

döda i nämnda lagrum omför malda

djur och ej heller i fråga om fångst

av vildkanin enligt 24 § 2 mom.

28

Jagar någon olovligt å annans

jaktområde, dömes till dagsböter.

Har han därvid fällt, fångat, sårat

eller påskjutit älg, hjort, rådjur, bäver,

björn eller lo, eller har jakten

bedrivits vanemässigt eller i större

omfattning, eller har vid jakten i

strid mot vad därom finnes stadgat

använts motorfordon, motorbåt, maskindrivet

fartyg eller bogserad farkost,

vare straffet dagsböter, lägst

tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

Har olovlig jakt ägt rum inom annans

fågeldamm eller har vid dylik

jakt inom annans hägnade jaktpark

eller djurgård fällts, fångats, sårats

eller påskjutits villebråd som i andra

stycket sägs eller ren eller svan,

dömes den jagande till fängelse i

högst ett år eller, om brottet är ringa,

till dagsböter, dock ej under tju
-

Finnes någon----- —--

Var det annat villebråd än som

avses i 18 § 1 mom. och skedde

jakten å annat område än i 5 § 2

mom. sägs samt med användande av

tillåtet jakt- eller fångstredskap och

under tid, då jakt efter sådant villebråd

är tillåten, eller var fallviltet

sådant som enligt bestämmelserna i

18 § 2 mom. tillkommer jakträttsinnehavaren,

tillfälle det förverkade

denne eller, i fall varom förmäles

i 29 § 2 mom. första stycket, övriga

delägare i allmänningen eller

samfälligheten och, i fall varom

sägs i samma moments andra styc
-

(Föreslagen lydelse)

''§•

-----av riket.

Bestämmelserna om jaktvårdsavgift

äga icke tillämplighet i fråga om

rätten att döda djur enligt 14 § 2

mom. eller 15 § och ej heller i fråga

om fångst av vildkanin enligt 24 §

2 mom.

§•

Den som olovligen jagar på annans

jaktområde, dömes för olovlig jakt

till dagsböter eller fängelse i högst

sex månader.

År brottet att anse som grovt, dömes

till fängelse i högst ett år.

Vid bedömande huruvida brottet

är grovt skall särskilt beaktas, om

jakten avsett sällsynt eller värdefullt

villebråd eller om den bedrivits

vanemässigt eller i större omfattning

eller skett med otillåten hjälp av motorfordon

eller annat motordrivet

fort skaf fn ing s me de l.

§•

---värde förverkat.

Var det annat villebråd än som

avses i 18 § 1 mom. och skedde jakten

på annat område än i 5 § 2 mom.

sägs samt med användande av tillåtet

jakt- eller fångstredskap och under

tid, då jakt efter sådant villebråd

är tillåten, eller tillkommer

fallviltet jakträttsinnehavaren, tillfaller

det förverkade denne eller, i

fall varom förmäles i 29 § 2 mom.

första stycket, övriga delägare i allmänningen

eller samfälligheten och,

i fall varom sägs i samma moments

andra stycke, övriga inom jaktvårdsområdet

jaktberättigade personer.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ke, övriga å jaktvårdsområdet jaktberättigade

personer.

Med förverkat--— ----- — ----i5 § 2 mom.

32 §.

Idkar någon---------

För underlåtenhet att vid jakt

medföra gällande jaktkort eller vägran

att på anmodan av den det vederbör

framvisa detsamma vare straffet

böter från och med fem till och med

tre hundra kronor.

Visar den---------

----undandragits fonden.

Den som underlåter att vid jakt

medföra gällande jaktkort eller vägrar

att på anmodan av den det vederbör

framvisa detsamma, dömes till

böter, högst femhundra kronor.

-—- från ansvar.

33 §.

Uraktlåter någon------

Bryter någon mot vad i 17 § är föreskrivet,

böie från och med fem till

och med tre hundra kronor.

Överträder någon förbud som är

stadgat i 19 § första eller andra

stycket eller 20 § och är ej förseelsen

att anse såsom olovlig jakt å annans

jaktområde, straffes med böter från

och med tio till och med tre hundra

kronor. Var det i fall som avses i 19

§ första stycket älg, hjort eller rådjur,

som skrämdes, motades eller

lockades, må böterna ej sättas lägre

än femtio kronor.

Bryter någon mot föreskrift som

meddelats med stöd av 24 § 3 mom.,

dömes till böter från och med tio till

och med trehundra kronor.

Allmän åklagare

Sker intrång —- - I övrigt må förbrytelse mot denna

lag ej åtalas av allmän åklagare, där

den ej av målsägande angives till sådant

åtal.

Såsom målsägande---- ----

Innefatta föreskrifter —-----

----till dagsböter.

Den som bryter mot 17 §, dömes

till böter, högst femhundra kronor.

Den som bryter mot 19 § första eller

andra stycket eller 20 §, dömes,

om gärningen ej är att anse såsom

olovlig jakt, till böter, högst femhundra

kronor.

Den som bryter mot föreskrift,

som meddelats med stöd av 24 § 3

mom., dömes till böter, högst femhundra

kronor.

denna lag.

---detta verk.

I övrigt får brott mot denna lag

åtalas av allmän åklagare endast om

målsägande angiver brottet till åtal

eller åtal finnes påkallat ur allmän

synpunkt.

--jaktberättigad person.

---bestämmelse gällande.

34 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. De nya bestämmelserna i 11 §

1 och 2 mom. samt 12 § 1 mom. gäller även i fråga om jaktvårdsområde som

bildats dessförinnan.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

7 april 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Lange, Johansson, Holmqvist,

Aspling, Palme, Sven-Erig Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,

Myrdal, Odhnoff, Wickman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar

i jaktlagstiftningen och anför.

Vår nuvarande jaktlagstiftning tillkom år 1938. Efter bemyndigande av

Kungl. Maj :t lät år 1949 dåvarande chefen för jordbruksdepartementet tillkalla

en utredningsman jämte sakkunniga för att utreda vissa angivna jaktlagstiftningsfrågor.

Uppdraget omfattade även de spörsmål om jakträtt och

jaktvård, som kunde bli aktuella under utredningsarbetet och som inte berörde

grunderna för jaktlagstiftningen.

Utredningen, som antagit benämningen 1949 års jaktutredning, har under

årens lopp avgett ett flertal betänkanden, som lett till åtskilliga författningsändringar.

Med anmälan att den slutfört sitt uppdrag överlämnade jaktutredningen1

den 15 augusti 1966 betänkandet »Jaktstadgan m. m.» (SOU 1966:46).

Svenska jägareförbundet har i skrivelser den 2 mars och den 23 juni 1966

lagt fram förslag till vissa ändringar i bestämmelserna om jaktvårdsområden.

Efter remiss har yttranden över betänkandet och över nyssnämnda skrivelser

avgetts av Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, riksåklagaren

(RÅ), rikspolisstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,

veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsnämnd, skogshögskolan,

statens veterinärmedicinska anstalt, kammarkollegiet, giftnämnden,

överståthållarämbetet (ÖÄ), samtliga länsstyrelser efter hörande av vederbörande

länsjaktvårdsorgan, naturhistoriska riksmuseet, 1964 års rennäringssakkunniga,

1964 års naturresursutredning, viltforskningsrådet, Vetenskapsakademiens

naturskyddskommitté, Svenska jägareförbundet, Jägarnas

riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens

1 Utredningsman f. d. överdirektören Gustaf Adolf Bouveng och sakkunniga småbrukaren

Arvid Andersson, godsägaren Otto Bennet, kommunalrådet Fritiof Boo, riksdagsmännen Elias

Jönsson och Harald Larsson, f. d. byråchefen Torsten Wennmark och direktören Carl Wikström.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

9

Folk (RLF), Sveriges Handelsträdgårdsmästareförbund, Sveriges Skogsägareföreningars

Riksförbund, Svenska Samernas Riksförbund, Sveriges Fiskares

Riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges Ornitologiska

Förening, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, Svenska Djurskyddsföreningen,

Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund, Svenska Kennelklubben,

Svenska Dreverklubben och Svenska Orienteringsförbundet. Vissa

remissinstanser har till sina utlåtanden fogat yttranden som de inhämtat

från annat håll.

Yttranden i ärendet har vidare ingetts av statens växtskyddsanstalt, länspolischefen

i Kristianstads län och konservatorn Hjalmar Fleischer, Uppsala.

I övrigt har i anledning av betänkandet skrifter ingetts av Föreningarna

Djurens Vänners Riksorganisation och av enskilda personer.

Inledning

Alltsedan de civilrättsliga delarna av jaktlagstiftningen år 1912 togs upp

i en särskild lag om rätt till jakt har avgörandet av frågor om fridlysning,

jakttider, jaktmedel, skottpengar o. d. ankommit på Kungl. Maj :t, som

utfärdat bestämmelser härom i jaktstadga och därtill anknytande författningar.

Efter hand har i jaktstadgan tagits in även tillämpningsbestämmelser

till vissa regler i jaktlagen. Nu gäller på jaktens område i huvudsak lagen

den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt (JK) och jaktstadgan (JS)

den 3 juni 1938 (279).

Jaktutredningen föreslår ändringar i jaktstadgan och jaktlagen. Ändringarna

i stadgan gäller i vissa fall frågor som inte har någon direkt anknytning

till förslagen om ändring av jaktlagen. I många fall råder emellertid

ett nära samband mellan föreslagna stadgeändringar och lagändringar.

Som exempel kan nämnas att förslaget om den framtida utformningen

av fridlysningssystemet, som regleras i jaktstadgan, gett upphov till en diskussion

om behovet av en ändring av det jakträttsliga begreppet i lagen. Å

andra sidan föranleder vissa av utredningens förslag om ändrade regler i

jaktlagen en översyn av vissa stadgebestämmelser. Upphävs t. ex., såsom

utredningen föreslår, bestämmelserna om fri jakträtt på vissa större rovdjur,

aktualiserar detta att jaktstadgans regler om rovviltkontroll och skottpengar

tas upp till behandling.

I den följande framställningen uppehåller jag mig därför vid åtskilliga

frågor som avser ändring endast i jaktstadgan och vilkas lösning inte fordrar

riksdagens medverkan. I några fall där sambandet mellan stadgeändring

och lagändring kräver att jaktstadgans framtida utformning berörs avser

jag att göra framställningen något fylligare än vad som föranleds av enbart

detta krav. Så kommer att ske när föreslagna stadgeändringar tilldragit sig

särskilt intresse hos remissinstanserna eller i den allmänna debatten, t. ex.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

vad gäller skyddet för vissa fågelarter och skyldigheten att ha tillsyn över

hund.

De i framställningarna från Svenska jägareförbundet föreslagna ändringarna

i jaktlagen avser att skapa nya möjligheter för anslutning av mark

till bestående jaktvårds områden och att motverka vissa olägenheter i samband

med överklagande av beslut om nybildning av jaktvårdsområde eller

förlängning av jaktvårdsområdes beståndstid.

Jag tar nu till behandling först upp den grundläggande frågan om fridlysningsordningen

och därefter övriga frågor, som bör föranleda ändring i

främst jaktlagen, i den ordning de f. n. är behandlade i denna lag.

I betänkandet intagna förslag till ändringar i jaktlagen torde få fogas

till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Fridlysning och jakttider

Gällande bestämmelser

Bland de mest ingripande inskränkningarna i en jakträttsinnehavares

rätt att utöva jakt är de som följer av bestämmelserna om fridlysning och

jakttider. Dessa bestämmelser finns huvudsakligen i jaktstadgan och i en

årligen utfärdad särskild kungörelse om fridlysning av vissa djurarter

(FK). De innebär följande.

A. Under hela jaktåret (tiden den 1 juli—den 30 juni) är jakt förbjuden

i hela landet i fråga om ett fåtal sällsynta däggdjursarter, t. ex. fjällräv

och bäver, samt ett 60-tal fågelarter eller grupper av arter. Dessa däggdjur

och fåglar är således fridlysta året om (FK 1 §).

B. Under särskilt angivna jakttider är i olika delar av landet jakt tilllåten

efter ett stort antal av de vanligaste villebrådsarterna bland däggdjur

och fåglar, t. ex. älg, rådjur, hare, tjäder, fasan och and samt vissa arter

av rovdjur och rovfåglar, t. ex. björn, lo, ormvråk och duvhök (FK 2 §).

Under tid då jakt inte är tillåten inom ett visst område är djurarten att

anse som fridlyst där.

C. Däggdjur som inte tillhör någon art under A eller B, t. ex. järv, räv,

grävling, saknar i allmänhet fridlysningsskydd och får således jagas hela

året, s. k. fredlösa arter.

D. Jakt efter fåglar som inte är hänförliga under A eller B är förbjuden

i hela landet under tiden mars—augusti (JS 12 §). Hit hör de flesta av

våra vanligaste flyttfåglar men även åtskilliga övervintrande arter. De senare

kan således jagas under resten av året.

E. Fridlysningen under D gäller inte för vissa angivna fågelarter, t. ex.

kråka, skata, gråsparv, havstrut och fiskmås (FK 3 §). Dessa arter är alltså

liksom däggdjur under C fredlösa.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Kungl. Maj :t har vidare förbjudit jakt efter varg senast genom kungörelsen

den 3 juni 1986 (nr 283) om fridlysning av varg under jaktåret 1966/

67. I fråga om val gäller kungörelsen den 15 december 1882 (nr 58 s. 1)

angående förbud mot jakt efter val vid Sveriges västkust under viss tid av

året. Härutöver förekommer förbud mot jakt i lokala naturskyddsföreskrifter.

Från fridlysningsreglerna finns ett flertal undantag i jaktstadgan och

fridlysningskungörelsen liksom i de nyss nämnda bestämmelserna om

varg och val m. m.

Vissa undantag är förestavade av jaktvårdsskäl och andra av behovet att

avliva djur som vållar skada eller obehag eller som används för vetenskapligt

ändamål e. d. (JS 15—19 och 24 §§).

Undantagen är i ett flertal fall beroende på tillstånd (licens) av statens

naturvårdsnämnd eller länsstyrelsen. Utan tillståndsprövning får dock jakträttsinnehavare

t. ex. under viss fridlysningstid döda hare i trädgårdsanläggning

o. d. för att hindra skador på träden. Fåglar som tillhör grupp

D, exempelvis koltrast och stare, får också dödas om det behövs för att

hindra avsevärda skador i trädgårdar eller på planterade eller sådda fält.

Jaktutredningen

Inledningsvis erinrar utredningen om att nuvarande jaktlag bygger på

principen att ingen däggdjurs- eller fågelart kan anses helt betydelselös

i en modernt bedriven jakt- och naturvård. Denna princip är inte förenlig

med en fridlysningsordning som innebär att vilt som inte är fridlyst är tilllåtet

för jakt.

I betänkandet redogörs för olika förslag från skilda håll att vända fridlysningsordningen

så att allt vilt blir fridlyst med undantag för j akttid som

bestäms för vissa djurarter. En dylik ordning föreslogs således i motion

1954:11:455 där bl. a. anfördes att hittills gällande princip för fridlysning

av sällsynta arter är märklig så till vida, att den inte leder till något fredande,

då sällsyntheten nått ut över en viss gräns. Om en art är tillräckligt

sällsynt, åtnjuter den alltså regelmässigt inte något speciellt fridlysningsskydd.

Inte sällan kommer till landet ett eller annat exemplar av

en fågelart, som är ny eller nästan ny för vårt fågelliv. Enligt motionen är

skyddet här särskilt viktigt eftersom en utbredning norrut av mera sydliga

arter äger rum och det är uppenbart att denna inte främjas med nuvarande

system. Vidare erinrades att blotta förekomsten av en viss sällsynt fågelart

-—- alldeles oavsett huruvida den häckar eller ej — i och för sig är en tillgång

av icke ringa naturvärde.

Riksdagen hemställde om översyn av fridlysningsbestämmelserna (rskr

1954: 145). Utskottet (L3U 13) framhöll särskilt såsom en väsentlig fördel

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

med förslaget att ett omedelbart skydd erhölls för nya arter av däggdjur

och fåglar, som kunde komma in i landet.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 31 maj 1954 begärde Svenska naturskyddsföreningen

en revision av gällande fridlysningsbestämmelser med

samma principiella syfte som motionen. I skrivelsen framhöll föreningen

att dessa bestämmelser bör utformas inte bara mot bakgrund av vetenskapliga

iakttagelser och ändrade miljö- och jaktbetingelser. Även en annan

kategori än jägarna nämligen den naturintresserade allmänheten bär,

påpekades i skrivelsen, berättigade anspråk på att få sina synpunkter beaktade.

Dess intresse för djurlivet i olika former ökar stadigt och därmed

uppskattningen av att det i markerna förekommer ett rikt facetterat djurliv.

Efter ett medlemsförslag i Nordiska rådet angående bl. a. en principiell

omändring av fridlysningssystemen i de nordiska länderna antog rådet

år 1963 en rekommendation (nr 58) av följande lydelse.

Nordiska rådet hemställer till regeringarna i Danmark, Island, Norge

och Sverige att i dessa länder den princip läggs till grund för jakt- och

fridlysningslagstiftningen, att däggdjur och fåglar skall vara totalfridlysta,

om det i lagstiftningen inte gjorts uttryckligt undantag härifrån.

Jaktutredningen uppger att den rekommenderade principen redan är genomförd

i Finland genom antagandet av 1962 års finska jaktlag samt att

man i Danmark och Norge är på väg mot en sådan omläggning av fridlysningsordningen.

Utredningen föreslår att en motsvarande omläggning nu

genomförs i Sverige.

Jaktutredningen säger sig vid övervägandet av detta spörsmål ha blivit

alltmer övertygad om det riktiga i att till grund för en fridlysningslagstiftning

lägga regeln »vad som inte är tillåtet är förbjudet» och finner att

utförligare argumentation härför ur specifik naturskyddssynpunkt är överflödig.

Utredningen framhåller dock särskilt att det högre djurlivet genom

en sådan regel i princip blir skyddat och att reformen kan komma att främja

såväl allmänhetens som jägarnas vördnad för djurlivet.

Utredningen anser att en ny fridlysningsordning inte får sitt största värde

genom att fler arter blir fridlysta. Viktigare är att den nya ordningen hindrar

att man skjuter till måls på djur som saknar värde som villebråd och

som inte heller är skadegörare. Klart är, tillägger utredningen, att man inte

bör vänta sig omedelbara resultat av den föreslagna reformen men med

upplysningsverksamhet, som skall börja i skolan, och följdriktig rättstilllämpning

kommer den nya inställningen att slå igenom i allt vidare kretsar

och även bland dem, mot vilkas beteende reformen i första hand riktar sig.

Utredningen föreslår att den nya principen skall komma till uttryck på så

sätt att i jaktstadgans bestämmelser om fridlysning intas den regeln att

djur av annan art än sådan, för vilken Kungl. Maj :t bestämt jakttid, inte

får jagas under någon tid av året. Liksom hittills skall enligt förslaget gälla

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

att i fråga om djurart med fastställd jakttid jakt är förbjuden på annan tid.

Utredningen anger särskilt de djurarter som tills vidare inte bör ha fridlysningsskydd

och således få jagas liela året, nämligen

däggdjur: vildsvin, vanlig räv, grävling, mink, iller, hermelin, småvessla,

dvärgvessla, vildkanin, gråsäl, vikare, mullvadar, näbbmöss, fladdermöss,

bisamråtta, övriga sorkdjur (sorkar och lämlar), råttor, skogsmöss och husmöss,

fåglar: kråka, råka, kaja, skata, björktrast (snöskata), nötskrika, pilfink,

gråsparv, skarv (ålkråka), havstrut, gråtrut, silltrut, fiskmås och skrattmås.

Det nu tillämpade systemet med undantag från förbud mot jakt under

fridlysningstid föreslår utredningen i stort sett bibehållet oförändrat i sak.

Dispensmyndighet bör dock enligt utredningens mening i regel vara statens

naturvårdsnämnd. Med hänsyn till att ändringar i fastställda jakttider kan

komma att behövas även under löpande jaktår föreslår utredningen att

även sådana ändringar får beslutas av naturvårdsnämnden. Vidare föranleder

omläggningen att den skillnad försvinner som i jaktstadgan görs mellan

olika grupper av fågelarter och deras grad av sällsynthet. Denna skillnad

kommer f. n. till uttryck genom fridlysning under hela året, halva året eller

särskild tid, dvs. grupp A, D resp. B enligt nyss lämnade redogörelse för gällande

bestämmelser. I utredningsförslaget har i anledning härav rätten för

vissa trädgårdshavare in. fl. att döda fåglar i grupp D ersatts med en rätt

att döda koltrast och stare om annan åtgärd visat sig overksam för att

hindra avsevärda skador. Utöver de fågelarter som enligt förslaget bör få

dödas hela året anses nämligen koltrast och stare vara de enda arter som

kan sägas tillhöra de mera avsevärda skadegörarna. I alla övriga fall fordras

tillstånd av statens naturvårdsnämnd.

Remissyttrandena

Förslaget till omläggning av fridlysningssystemet och de skäl härför som

redovisas i betänkandet gillas av nästan alla remissinstanser. Om fördelarna

med reformen anför statens veterinärmedicinska anstalt att vår insikt om

det omistliga i tillgången till en natur med dess djurliv, en del av vår egen

livsmiljö, alltmer har fördjupats under senare år, inte minst som en reaktion

mot den accelererade naturförstörelsen. Man har börjat inse det nödvändiga

i att på allt sätt slå vakt om denna tillgång. De vilda djuren utgör,

fortsätter anstalten, på många sätt en källa till rekreation och deras reklamvärde

inom turistindustrin är betydande. Genom människans åtgärder får

viltfaunan på många sätt sitt livsrum inskränkt och man bör därför inte

minst på jaktens område göra allt för att kompensera detta och för att den

vilda faunan skall bevaras artrik och livskraftig. Mot denna bakgrund ser

anstalten förslaget med tillfredsställelse.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

Mellan jaktfrågor och naturresursproblem finns även enligt 1964 års naturresursutredning

ett klart samband. Den biologiska produktionen och inte

minst de djur som kan göras till föremål för jakt utgör en naturtillgång.

Utnyttjandet av denna har inte bara ekonomiska utan även sociala aspekter

på grund av det rekreativa värde som jakten innehåller. Att garantera

förekomsten av ett variationsrikt viltbestånd är, fortsätter naturresursutredningen,

en betydelsefull uppgift. Den omvändning av principen för

fridlysningssystemet, som jaktutredningen tagit upp, är väsentlig och värdefull

men jaktbestämmelserna bör efter hand anpassas till den ekologiska

forskningens resultat. Den föreslagna fridlysningsordningen är enligt statens

naturvårdsnämnd fundamental för en allmänt positiv inställning till

vårt lands djurvärld och stämmer väl överens med modernt tänkesätt inom

viltvården i åtskilliga andra länder.

Länsstijrelsen i Göteborgs och Bohus län anser i likhet med jaktutredningen

att den nya regeln bör vara av ett inte ringa propagandistiskt värde

för jakt- och naturvård, genom att den inskärper hos allmänheten att den

vilda däggdjurs- och fågelfaunan är en nationell tillgång som skall skyddas

och vårdas och som den enskilde ej får behandla efter gottfinnande.

Svenska jägareförbundet uppger att förbundet under utredningens gång

anslutit sig till de motiv som föranlett att förslaget ursprungligen väckts

och understryker på nytt den principiella och psykologiska betydelsen av

att det förverkligas, nämligen ökad respekt för det högre djurlivet och därigenom,

på sikt, en ny och riktigare allmänt omfattad grundsyn på vildnaden.

I ett stort antal remissyttranden uttalas vidare att smidigheten och enkelheten

i det nya systemet är uppenbara och att det ger större möjlighet att

komma till rätta med den motbjudande okynnesskjutning och målskjutning

som minderåriga med luftgevär ofta utövar på främst småfåglar.

Några remissinstanser yppar tvivel på ett alltför snabbt resultat av reformen.

Bl. a. yttrar ÖÄ att utredningens intentioner att genom de nya fridlysningsbestämmelserna

få till stånd en förändrad inställning hos allmänheten

till vår fauna som ett objekt för naturvård mer än som ett jaktobjekt

radikalt torde bryta mot en hos stora grupper av medborgare förhärskande

och hävdbunden syn på det vilda. Det torde därför enligt ämbetets mening

vara nödvändigt att genom brett upplagda upplysningskampanjer —

i likhet med aktionerna mot nedskräpning i naturen — sprida kännedom

om bestämmelserna och inprägla de nya principerna för att därigenom

åstadkomma snabbast möjliga effekt av bestämmelserna särskilt med hänsyn

till nu hotade djur stammar.

Mindre övertygad om förslagets fördelar är också länsstyrelsen i Gotlands

län som anser att en godtagbar ordning beträffande fridlysning av

djurarter kan nås utifrån den grundprincip, på vilken nu gällande författningsbestämmelser

uppbyggts. Länsstyrelsen vill dock inte motsätta sig

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

den föreslagna regeln. Länsstyrelsen godtar denna med tvekan och hyser

tvivel om att den inom överblickbar tid kan slå igenom i vida kretsar och

även bland dem, mot vilkas beteende reformen i första hand riktar sig.

En del av de remissinstanser som tillstyrker förslagets huvudsakliga innehåll

kritiserar en råd föreslagna detaljändringar i främst jaktstadgan.

I några fall berörs reformens inverkan även på jaktlagen. Sålunda ifrågasätter

hovrätten för Nedre Norrland om inte en så ingripande ändring av

jakträttens innebörd som den föreslagna borde komma till uttryck i 1 § JL.

Den nya principen synes hovrätten nämligen inte stå i god överensstämmelse

med den i nämnda lagrum angivna grundsatsen, att jakträttsinnehavaren

på sitt område äger fritt jaga med de undantag och inskränkningar

som är stadgade i jaktlagen eller annan författning. Enligt förslaget blir

läget det omvända. Endast i den mån jakten enligt särskilt stadgande eller

särskilda föreskrifter är tillåten äger jaktinnehavaren jaga på sitt område.

Det kan enligt hovrätten vidare ifrågasättas om inte en omläggning av fridlysningssystemet

borde medföra en av utredningen ej beaktad terminologisk

ändring. Eftersom enligt förslaget alla djur är fridlysta i den mån jakt

inte är särskilt tillåten, synes det hovrätten mindre följdriktigt att använda

begreppet fridlysning i betydelsen av förbud mot jakt.

Göta hovrätt har liknande mening och anför att den föreslagna ändringen

av fridlysningssystemet är av så genomgripande natur att hovrätten ifrågasätter

om den inte nödvändiggör en översyn av jaktlagstiftningen i dess helhet

i syfte att erhålla en efter den nya principen avpassad systematisk uppbyggnad

av bestämmelserna. Denna princip synes nämligen böra komma till

uttryck inte bara i jaktstadgan utan även i jaktlagen och få sin plats i

dessa författningars inledande stadganden. En sådan översyn önskas också

av RÅ och kammarkollegiet. Dessa remissinstanser delar även de kritiska

synpunkter på begreppet fridlysning som hovrätten för Nedre Norrland har

framfört.

Liknande kritik uttalas även av länsstyrelsen i Norrbottens län som anser

att det med den omläggning av gällande fridlysningssystem, som föreslagits

av utredningen, inte är följdriktigt att i bestämmelserna använda ordet

fridlysning. Alla djur skall ju enligt förslaget, oberoende av fridlysning,

vara totalfredade, såvida de inte »förklaras lovliga». Med tanke inte

minst på den allmänhet, som önskar tillgodogöra sig innehållet i jaktförfattningarna,

är det enligt länsstyrelsen önskvärt att den nya principen i

fråga om djurens fredande får ett klart och otvetydigt uttryck.

Bland de många detaljfrågor i betänkandet som angår olika djurarter har

vissa tilldragit sig ett stort intresse bland remissinstanserna. Främst märks

bär en intensiv kritik från många håll mot förslaget om rätt att döda koltrast

och stare. I allmänhet förordas totalfridlysning med dispensmöjlighet.

En annan lösning anger skogshögskolan som finner det fullt berättigat att

ge lantbrukare och trädgårdsägare möjlighet att skydda sina produkter

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

genom avskjutning, om andra åtgärder visat sig ineffektiva, framför allt

under eftersommaren och hösten, när i första hand staren drar fram i stora

flockar över landet. Däremot torde de aktuella fåglarnas skadegörelse

vara betydligt mindre under våren och försommaren, när de i regel endast

uppträder parvis och då i stor utsträckning uppföder sina ungar med insektslarver

och liknande. För att mildra kritiken mot förslaget skulle man

därför enligt högskolan kunna tänka sig att en »skyddsjakt» vore tillåten

endast under viss tid på eftersommaren och hösten.

Att till de fredlösa fågelarterna alltjämt föra råkan kritiseras av bl. a.

naturhistoriska riksmuseet, viltforskningsrådet, Svenska naturskyddsföreningen

samt Sveriges Ornitologiska Förening.

Den föreslagna omläggningen av fridlysningssystemet borde enligt ett

antal remissinstanser ha föranlett utredningen att fullfölja sin grundtanke

med förslaget därhän att fler djurarter — även de eljest fredlösa — fridlystes

under den tid de har ungar och ägg. Sådana önskemål uttalas bl. a.

av statens veterinärmedicinska anstalt, länsstyrelsen i Örebro län, naturhistoriska

riksmuseet, viltforskningsrådet, Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté,

Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund, Svenska

naturskyddsföreningen och Svenska djurskyddsföreningen.

Mot ståndpunkten att jakt på de fredlösa djuren av djurskyddsskäl inte

skulle få bedrivas under yngeltid uttalar sig dock veterinärstyrelsen och

pekar på det inkonsekventa i att införa bestämmelser som medverkar till

ökning av en djur stam, vars antal man sedan söker nedbringa till ett minimum.

Departementschefen

Fridlysning är en gammal företeelse i svensk jaktlagstiftning. Tidigare

fridlystes mest arter av matnyttigt villebråd men även skadevilt av arter

som från naturvårdssynpunkt behövde skydd mot utrotning. I 1938 års jaktlagstiftning

inskrevs en ny princip som innebär att jakt efter alla vilda arter

av däggdjur och fåglar är underkastad jaktbestämmelserna. Även arter som

saknar värde som villebråd eller är betydelselösa som skadegörare omfattas

alltså i princip av regleringen. I dag, snart 30 år senare, ter sig denna ordning

för de flesta helt självklar. Detta beror framför allt på den upplysningsverksamhet

som bedrivits av de stora frivilliga jakt- och naturvårdsorganisationerna.

Denna verksamhet har också inneburit att genom forskning

vidgade kunskaper om djurens egenskaper och levnadssätt kunnat föras ut

till allmänheten.

Gällande fridlysningssystem innebär att storleken av de allra flesta jaktbara

djur stammarna regleras på så sätt att jakten är tillåten endast under

viss kortare eller längre tid av året. Dessa s. k. jakttider, ofta olika i skilda

delar av landet, bestäms av Kungl. Maj :t för varje jaktår efter förslag av

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Mcij. ts proposition nr 136 år 1967

den centrala tillsynsmyndigheten för jakten och viltvården i landet, f. n.

statens naturvårdsnämnd. Jakttidsförslaget är i sin tur resultatet av elt ingående

förberedelsearbete inom den till Svenska jägareförbundet knutna

jalcttidsberedningen. Jakttiderna tas upp i en särskild kungörelse. I den

anges också de djurarter som av naturvårdsskäl helt undantas från jakt.

Tillhör djur andra arter än dem för vilka jakttid eller totalfredning gäller

är de tillåtna för jakt, när det gäller däggdjur hela året och fåglar tiden

september—februari. Vissa fågelarter, t. ex. kråkor och skator, får dock

jagas året om.

Som jag antytt har mångårig samlad erfarenhet och stor sakkunskap

fått bestämma innehållet i det för olika arter gällande fridlysningsskyddet.

1 den årliga jakttidskungörelsen har alltså detta skydd kunnat kontinuerligt

anpassas efter arternas talrikhet och lokala förekomst. Även om detta

system i huvudsak fungerat väl, har skäl till kritik dock inte saknats. Naturligt

nog har kunskap om detaljerna i fridlysningsbestämmelsernas innehåll

hatt svårt att tränga utanför de kretsar som är särskilt intresserade

av jakt och naturvård. Följden härav har ibland varit att sällsynta fridlysta

djur fångats eller dödats av okynne eller oförstånd. Det har vidare

påtalats att till landet inflyttade, till en början fåtaliga exemplar av unika

arter ofta blivit utan omedelbart fridlysningsskydd. Den ökade fritiden i

vårt samhälle bereder allmänheten allt större möjligheter till givande kontakt

med naturen. Vistelsen i skog och mark får för många ett ökat värde

av ett artrikt djurliv. Intresset att slå vakt om möjligheterna att skydda artrikedomen

och dess tillväxt har därför accentuerats.

Det är sådana synpunkter som under senare år från olika håll, senast

genom en rekommendation i Nordiska rådet år 1963, lett till förslag om en

ny fridlysningsordning så att alla vilda däggdjur och fåglar i princip blir

fridlysta och ingen jakt tillåten annat än under bestämd jakttid. Jaktutredningen,

som haft i uppdrag bl. a. att närmare undersöka de sakliga och författningstekniska

följderna av en sådan omläggning, har nu efter slutfört

arbete föreslagit att omläggningen genomförs. Utredningen har till förslaget

knutit förhoppning om att den nya ordningen på lång sikt skall medföra en

ökad respekt för det högre djurlivet hos allmänheten och jägarna.

Jämfört med det omfattande skydd som redan nu råder för de allra flesta

kända arterna i landet innebär utredningsförslaget i huvudsak endast att

den stora grupp av icke särskilt uppräknade fågelarter som f. n. är fridlysta

endast tiden mars—augusti får ett ökat skydd. Vidare följer av förslaget

automatiskt att, eftersom varje för jakt ej uttryckligen tillåten art blir

fredad, skyddet omfattar även nyinflyttade arter av däggdjur och fåglar.

Förslaget har vunnit allmänt gillande bland remissinstanserna, av vilka

många betonat reformens principiella värde. Även enligt min mening bör

fridlysningssystemet vara utformat på ett sådant sätt att det tydligt framstår

som ett led i naturvården och inte i första hand som ett medel att beva2

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 136

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

ra villebrådsstanunar för jaktändamål. Jag delar således jaktutredningens

och remissinstansernas mening och förordar att den nya fridlysningsordningen

nu genomförs.

I remissyttrandena från Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, RÅ

m. fl. har ifrågasatts om inte den nya ordningen borde komma till uttryck

inte bara i de av Kungl. Maj :t utfärdade författningar som f. n. reglerar fridlysning

och jakttider utan även i jaktlagens bestämmelser om jakträtt. Föreskrifter

om jakttider, fridlysning och andra inskränkningar i jaktutövningsrätten

är av offentligrättslig natur och gäller var och en som utövar

jakt. Sådana föreskrifter påverkar emellertid inte den principiella ensamrätt

av civilrättslig natur som jaktlagen tillförsäkrar jordägaren att på egna

marker jaga vilda däggdjur och fåglar. Reformen motiverar därför inte någon

formell ändring av det jakträttsliga begreppet. Det kan tilläggas att en

fridlysningsordning i enlighet med vad jag här förordat jämfört med omfånget

av nu rådande fridlysningsskydd inte innefattar några mera genomgripande

sakliga ändringar. Det är sålunda enligt min mening tillräckligt

att jaktstadgans inledande bestämmelser föreskriver att jakt får bedrivas

endast under jakttid som Kungl. Maj :t för vissa djurarter bestämmer. Jag

är således inte beredd att föreslå någon ändring i jaktlagen i detta sammanhang.

Nyssnämnda och ett par andra remissinstanser har även kritiserat tanken

att efter en omläggning i enlighet med utredningens förslag alltjämt tala

om »fridlysning» och betecknat denna term som mindre rättvisande, eftersom

alla icke lovliga arter blir fredade automatiskt och alltså inte i kraft av

något särskilt beslut. Denna uppfattning har onekligen visst fog för sig.

Begreppet fridlyst är emellertid numera en i naturvårdssammanhang inarbetad

term och fridlysningstid är, när det gäller vilda däggdjur och fåglar,

i det allmänna medvetandet liktydigt med tid under vilken jakt ej är

tillåten. Jag anser därför att fridlysningsbegreppet bör behållas. I jaktstadgan

bör alltså klart ntsägas att djur, som tillhör art för vilken jakttid

ej är bestämd, är fridlyst hela året och att annat djur är fridlyst under tid

som ej är jakttid.

Av den mångfald olika bestämmelser om viltskydd och jaktutövning m. m.

som nu finns i jaktstadgan berörs åtskilliga av utredningens reformförslag.

Till dessa frågor ämnar jag återkomma i senare sammanhang. Jag vill här

beröra endast ett par detaljer som väckt särskilt intresse bland remissinstanserna

och i den allmänna debatten. I den mån gällande ordning genom

speciella bestämmelser i jaktstadgan innebär generella undantag från fridlysning

eller dispensmöjlighet för viss skyddsjakt efter skadegörande viltarter,

innefattar förslaget inte någon mera genomgripande ändring häri

beträffande däggdjuren. I fråga om den stora gruppen halvårsfredade fåglar

däremot föreslås att en nu gällande regel om rätt att döda sådana fåglar,

när det behövs för att förekomma avsevärd skada på växtlighet, ersätts med

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

en möjlighet till dispens. För samma skyddsändamål skall dock enligt förslaget

koltrast och stare utan dispens få dödas, om annan åtgärd visar sig

overksam. Med hänsyn till den intensiva kritik förslaget rönt på denna

punkt ämnar jag inte förorda en lösning i enlighet med utredningsförslaget.

Såsom påpekats i åtskilliga remissyttranden bör dessa av allmänheten

uppskattade fågelarter så långt det är möjligt skyddas mot jakt.

Frågor om jakttider för olika djurarter tar jag inte upp i detta sammanhang.

För vissa arter som helt saknar fridlysningsskydd enligt nuvarande

ordning, de s. k. fredlösa arterna, har jaktutredningen föreslagit fortsatt

tillämpning av det nuvarande systemet. Med hänsyn till de starka önskemål

som uttalats från jakt- och naturvårdshåll vill jag dock här nämna att jag

anser det lämpligt att jakttiderna bestäms efter undersökning av möjligheterna

att freda dessa arter under den s. k. yngeltiden.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

Frågor om jakt vårdsområden

Gällande bestämmelser

Den rätt att jaga som tillkommer en fastighetsägare på den egna marken

kan få annat innehåll om fastigheten ingår i jaktvårdsområde. Enligt 10 §

1 mom. JL kan ägare av särskilda fastigheter i ändamål att främja jaktvården

på fastigheterna besluta att dessa helt eller delvis tillsammans skall

utgöra jaktvårdsområde. Fattar de enhälligt sådant beslut och beslutet

fastställs av länsstyrelsen, blir det bindande för fastigheternas ägare under

den tid, lägst 10 högst 25 år, som bestämts för jaktvårdsområdets bestånd.

Beslutet om områdets bildande skall innehålla de huvudsakliga grunderna

för jakt och viltvård inom området.

Jaktvårdsområde kan komma att omfatta även fastighet vars ägare vägrar

medverka därtill. Då krävs emellertid att frågan handläggs vid förrättning

under ledning av särskild förrättningsman som utses av länsstyrelsen.

Samtliga berörda fastighetsägare skall kallas till förrättningen. Förr ätt - ningsmannen skall före sammanträdet göra upp förslag beträffande jaktvårdsområdets

gränser samt grunderna för jaktutövningen och viltvården

inom området. Detta förslag skall vid sammanträdet läggas fram för omröstning.

För att förslaget skall anses antaget fordras att det vid sammanträdet

avgetts ja-röster av — oavsett närvaro — minst 3/4 av hela antalet

fastighetsägare inom det tilltänkta området och att de ja-röstande äger

minst 3/4 av den mark som ingår i detta.

Inom ett år före utgången av beståndstiden för jaktvårdsområde får fastighetsägarna

enligt 10 § 5 mom. vid sammanträde besluta om förlängning

av beståndstiden med lägst 10 och högst 25 år. För giltigheten av sådant

beslut fordras att beslutet biträtts av flertalet bland de närvarande röstande

samt vidare att inte nej-röster avgetts av mer än 1/4 av hela antalet fastighetsägare

eller av fastighetsägare som äger mer än 1/4 av den i området

ingående marken. Föreskrifter om kallelse till sammanträdet meddelas av

Kungl. Maj :t.

För ändringar i jaktvårdsområdes omfattning eller i grunderna för jakten

och viltvården inom området ställs enligt en huvudregel i 10 § 6 mom.

samma krav som på förfarandet vid områdets bildande. Föreligger inte enhälligt

beslut, måste således förrättning hållas. Från denna huvudregel görs

i samma lagrum ett viktigt undantag. Bestäms dylika ändringar i samband

med beslut om förlängning av beståndstiden för jaktvårdsområdet, skall

nämligen i stället tillämpas vad som gäller för giltigheten av beslut om

sådan förlängning. Innebär i dylikt fall beslutet att mark skall uteslutas ur

eller anslutas till jaktvårdsområdet, fordras samtycke av ägaren till den

marken.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

21

För giltigheten av fastighetsägarnas beslut om såväl nybildning av jaktvårdsområde

som förlängning av beståndstid eller förändring i fråga om

områdets omfattning m. m. fordras enligt It § 1 mom. JL fastställelse av

länsstyrelsen. Vid fastställelseprövningen skall länsstyrelsen se till att beslutet

fattats i laga ordning, att det överensstämmer med lag och författning

och är tjänligt för jaktvårdens främjande samt att det inte kränker enskild

rätt.

Har delägarna i ett jaktvårdsområde fattat beslut som angår jaktutövningen

inom området eller som rör upplåtelse av jakträtt där, får enligt

13 § 4 mom. JL talan föras mot beslutet genom besvär hos länsstyrelsen.

Om inte länsstyrelsen förordnar annat, länder dock beslutet till efterrättelse

utan hinder av besvären. Någon rätt att hos länsstyrelse föra talan

mot delägarebeslut, som enligt vad nyss sagts är beroende på länsstyrelsens

fastställelse för sin giltighet, finns inte. I tillämpningsföreskrifterna i jaktstadgan

öppnas emellertid rätt att inom 20 dagar avge påminnelser i fastställelseärendet,

innan detta avgörs av länsstyrelsen (40 § 3 mom., 41 § och

41 a § JS). Mot länsstyrelsens beslut i fastställelseärendet får talan föras

genom besvär hos Kungl. Maj :t i jordbruksdepartementet. Besvärstiden är 2

månader.

Här bör tillfogas att det finns ytterligare en möjlighet att ändra jaktvårdsområdes

omfattning. Enligt 11 § 2 mom. JL kan nämligen länsstyrelse på

ansökan av delägare i jaktvårdsområde besluta att fastighet i området inte

längre skall tillhöra detta. Regeln gäller endast i fråga om fastighet som utgör

gård eller trädgård eller eljest väsentligen saknar betydelse för jaktvården

på området.

Kostnader i anledning av förrättning, kungörelser o. d. i samband med

jaktvårdsområde betalas med medel ur jaktvårdsfonden.

Svenska jägareförbundets förslag

I de skrivelser från Svenska jägareförbundet som nämndes inledningsvis

tar förbundet först upp ett förslag från Västerbottens läns jaktvårdsförening

om ändring i 10 § JL i vad avser anslutning av mark till jaktvårdsområde

under jaktvårdsområdes beståndstid. Föreningen anför

i huvudsak.

Det förekommer rätt ofta att ägare till fastigheter belägna i gräns med

jaktvårdsområden önskar ansluta sina marker till dessa områden. Med nuvarande

bestämmelser kan emellertid sådan anslutning inte ske annat än

genom en för jaktvårdsfonden ofta dyrbar förrättning eller i samband med

förlängning av jaktvårdsområdes beståndstid. I det sistnämnda fallet måste

en markägare i många fall vänta flera år på att få önskad anslutning genomförd,

trots att de flesta jaktvårdsområdesdelägarna godtar den. Om ett jaktvårdsområde

fastställts på 25 år kan en önskad anslutning helt utebli eller

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

kanske få vänta i närmare 24 år på sitt genomförande. Vid en beståndstid

av 10 år kan väntetiden bli upp till 9 år. Föreningen anser därför att nuvarande

bestämmelser om anslutning av mark till jalctvårdsområde är synnerligen

otillfredsställande och utgör ett svårt hinder för en sund utveckling

av jaktvårdsområdesidén. Sådan anslutning som avses bär bör kunna ske

när som helst under ett jaktvårdsområdes verksamhetstid. På samma sätt

som fastighet enligt 11 § 2 mom. JL kan uteslutas ur jalctvårdsområde bör

anslutning också kunna ske. Dylika ärenden bör i så fall bli föremål för omröstning

bland delägarna vid sammanträde under förutsättning att saken

kungjorts i kallelsen till detta. För omröstning om anslutningen bör samma

regler tillämpas som nu gäller vid omröstning angående förlängd beståndstid.

I den andra skrivelsen berör Svenska jägareförbundet frågan om tidpunkten

för giltighet av beslut om jalctvårdsområde.

Förbundet anför att besvär över länsstyrelsens fastställelsebeslut i fråga

om nybildning av ett jaktvårdsområde innebär att området inte kan sätta

igång sin verksamhet som planerats. På motsvarande sätt kan ett jaktvårdsområde

tvingas upphöra med sin verksamhet när det är fråga om förlängning

av ett befintligt områdes giltighetstid, nämligen om dröjsmålet med

besvärens avgörande blir så långvarigt att områdets löpande giltighetstid

hinner gå ut innan besvären avgjorts. Detta medför enligt förbundet ett

avsevärt men för det j alctvårdsarbete som utgör huvudgrunden för jaktvårdsområdesbildningen.

En eller ett fåtal delägares avvikande mening

medför hinder för flertalet markägares planer att i samarbete ordna välbehövliga

viltvårdsåtgärder och en till vilttillgången anpassad beskattning

av förekommande villebråd. När fråga är om förlängning av tiden för jaktvårdsområde,

som ägt bestånd under en eller flera perioder, kan ett av långvarig

besvärsprövning betingat avbrott i giltighetstiden medföra att fördelar,

som vunnits genom samarbete under många år, tillspilloges samt att

uppbyggnadsarbetet får börja på nytt om besvären inte föranleder någon

ändring. Förbundet tillägger att det inte hör till ovanligheterna att ett överklagande

fördröjer ett fastställelsebeslut mer än ett år samt att övervägande

antalet klagomål hitintills inte föranlett någon ändring av överklagade

beslut.

Med anledning av det anförda hemställer förbundet om sådan ändring i

jaktlagen, att länsstyrelses beslut jämlikt It § 1 mom. JL att fastställa nybildat

eller förlängt jaktvårdsområde skall gälla från dagen för beslutet, om

ej länsstyrelsen förordnar annat, samt att länsstyrelse får förordna att, i

avbidan på ärendets slutliga prövning, fastighetsägarnas beslut jämlikt 10

§ JL tills vidare skall lända till efterrättelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

Remissyttrandena

De föreslagna ändringarna i bestämmelserna för jaktvårdsområden tillstyrks

av många remissinstanser. Beträffande förslagen i allmänhet uttalar

statens naturvårdsnämnd att markägarnas möjligheter att sammansluta

sina marker till jaktvårdsområden bör underlättas så mycket som möjligt

eftersom jaktvårdso mrådet utgör den lämpligaste grunden för ordnade viltvårds-

och jaktförhållanden. Varje ändring av lagstiftningen, som utan att

inkräkta på den enskilde markägarens rätt förenklar sådan sammanslutning,

är enligt nämndens mening därför angelägen. Svenska naturskyddsföreningen

anser det viktigt att de grundprinciper för jaktutövning och

viltvård som är förenade med ett jaktvårdsområde som sådant får gälla på

så många håll som möjligt. Det är, tillägger föreningen, olyckligt om förekommande

lagtext vållar onödiga hinder. Jägarnas riksförbund ensamt

avvisar båda förslagen men yrkar långtgående ändringar i andra delar av

lagstiftningen om jaktvårdsområden och föreslår särskild utredning härom.

Bakgrunden till förslaget från en länsjaktvårdsförening om lättnader i

möjligheterna till anslutning av mark till jaktvårdso mr

å d e belyses närmare av Svenska jägareförbundet.

Enligt jägareförbundets normalstadgar för jaktvårdsområde, vilka gällde

intill ikraftträdandet av 1963 års jaktlagsändring, ägde jaktvårdsområdesföreningens

styrelse oåterkallelig fullmakt »att såsom ombud för delägarna

träffa sådan överenskommelse, som i 10 § jaktlagen sägs, med ägare av

intill belägen mark, vilken lämpligen bör anslutas till området, samt att söka

länsstyrelsens fastställelse å överenskommelsen».

I jaktutredningens föregående betänkande med förslag till ändringar i

jaktlagstiftningen (SOU 1961:67) behandlades ifrågavarande spörsmål. Utredningen

föreslog en ändring i 11 § JL varigenom nämnda fullmakt skulle

lagfästas. Härom anförde departementschefen i prop. 1963: 136 att han,

med hänsyn till de principiella erinringar som i flera remissyttranden riktats

mot att tillämpa en sådan metod, inte kunde biträda förslaget i denna

del. Emellertid biträdde departementschefen utredningens förslag, att ändringar

i ett områdes status borde kunna vidtagas på sammanträde för förlängning

av beståndstiden och därvid i den förenklade ordning, som är medgiven

för förlängningsbeslutet. Det år 1963 tillkomna 6 mom. av 10 § JL

har utformats i enlighet därmed.

Det råder ingen tvekan om att tillämpningen av de äldre stadgarna som

regel fungerade väl. Åtminstone i ett fall godkände Kungl. Maj :t anslutning,

som skett enligt fullmakt i stadgarna. Förbundet medger numera det

betänkliga i generella fullmakter men skulle önska en mera ändamålsenlig

metod att ansluta grannfastigheter under beståndstiden än föreskrivna

nybildningsförfarande. Så länge frågan endast gäller en från vederbörande

markägares sida frivillig anslutning till befintligt jaktvårdsområde

synes knappast några allvarligare invändningar kunna riktas mot den föreslagna

förenklingen. Förbundet anser däremot, att nuvarande bestämmelser

bör förbli gällande i vad avser ändring i de huvudsakliga grunderna

för jaktutövningen och viltvården.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr i36 år 1967

Den föreslagna ändringen tillstyrks eller lämnas utan anmärkning av

Göta hovrätt, domänstyrelsen, statens natarvårdsnämnd, länsstyrelserna i

Jönköpings, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs,

Jämtlands och Västerbottens län, viltforskningsrådet och Svenska

naturskyddsföreningen. Länsstyrelsen liksom även hushållningssällskapet

i Västerbottens län anmärker att en förutsättning för möjlighet till ett smidigare

sätt att ansluta mark till fastställt jakt vårdsområde dock bör vara,

att anslutningen inte bedöms kunna hindra eller försvåra bildandet av jaktvårdsområde

för övriga angränsande fastigheter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län avstyrker ändringsförslaget i denna del

och anför. I samband med 1963 års ändringar i jaktlagen var även frågan

om förenklat förfarande vid ändring i jaktvårdsområdes omfattning föremål

för övervägande. Ett förenklat förfarande genomfördes därvid beträffande

dylika ändringar, som vidtas på sammanträde för förlängning av beståndstiden.

För att trygga fasthet och reda inom jaktvårdsarbetet ansågs

det däremot angeläget att behålla samma ordning som förut beträffande

ändringar som fastighetsägarna önskar genomföra under den löpande beståndstiden.

Länsstyrelsen anser inte att det finns skäl att nu frångå den

ståndpunkt, som kom till uttryck vid 1963 års behandling av jaktutredningens

förslag. På samma grunder ifrågasätter kammarkollegiet om det finns

tillräckliga skäl att nu ta upp frågan på nytt.

I fråga om det andra förslaget till ändring i lagbestämmelserna om jaktvårdsområdc,

nämligen tidpunkten för giltighet av beslut

om nybildning eller om förlängning av beståndstiden för sådant område, bekräftas

behovet av en ändring i flera remissyttranden. Länsstyrelsen i Kronobergs

län tillstyrker förslaget i vad avser länsstyrelses fastställelsebeslut

och anför att det när länsstyrelsen meddelar fastställelse av förlängningsbeslut

och dess beslut överklagas i flera fall händer att beståndstiden går

tillända innan Kungl. Maj :ts beslut i besvärsärendet föreligger. Under mellantiden

kan inte jaktvårdsområdet fortsätta sin verksamhet, vilket är till

avsevärt men för jaktvården. När det gäller nybildning av ett jaktvårdsområde

kan med nuvarande bestämmelser jaktvårdsområdet inte sätta i gång

sin verksamhet förrän länsstyrelsens fastställelsebeslut vunnit laga kraft.

I händelse av besvär över fastställelsebeslutet kan det dröja avsevärd tid

innan verksamheten kan påbörjas. Även detta är till men för jaktvården.

Länsstyrelsen finner det därför motiverat att länsstyrelsens beslut jämlikt

II § 1 mom. JL att fastställa nybildat eller förlängt jaktvårdsområde skall

gälla från dagen för beslutet, om ej länsstyrelsen förordnat annat. Samma

mening uttalar länsstyrelsen i Värmlands län samt länsstyrelsen i Kalmar

län, som dock tillfogar att den inte kan biträda förslaget att länsstyrelsen

skall äga förordna, att fastighetsägares beslut jämlikt 10 § JL tills vidare

skall lända till efterrättelse i avbidan på ärendets slutliga prövning. En förutsättning

bör i varje fall vara att länsstyrelsen fastställt jaktvårdsområ
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

dets beslut, innan verkställighet kan ske. Det torde, påpekar länsstyrelsen,

inte heller på andra områden förekomma, att en myndighet äger förordna

om omedelbar verkställighet av ett av annan meddelat beslut.

Förslaget tillstyrks oreserverat eller lämnas utan erinringar av Göta hovrätt,

länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Jämtlands

och Västerbottens län samt viltforskningsrådet.

Kritiska uttalanden mot förslaget gör bl.a. statens naturvårdsnämnd, som

finnei den föreslagna ändringen vara mindre angelägen. De olägenheter som

kan uppstå på grund av dröjsmål med det slutgiltiga fastställelsebeslutet hör

enligt nämndens mening kunna undvikas, om delägarnas beslut fattas i

god tid. Länsstyrelsen i Gävleborgs län känner eu viss tvekan inför förslaget

men vill inte motsätta sig dess genomförande, medan det enligt länsstyrelsen

i Västmanlands län inte föreligger anledning till ändring av lagstiftningen

i enlighet med förslaget. En ingående kritik gör kammarkollegiet.

F. n. saknas klara regler i fråga om verkställighet av administrativa beslut.

Allmänt torde kunna sägas att beslut, som förändrar enskilds rättsställning

på ett för honom menligt sätt, dvs. förpliktande beslut, i regel inte

gäller förrän laga kraft inträtt. Eftersom bildande och även förlängning av

jaktvårdsområde inskränker den enskilde fastighetsägarens jakträtt, torde

alltså fastställelsebeslut i dylik fråga f. n. inte lända till efterrättelse förrän

beslutet vunnit laga kraft.

Denna ordning är otvivelaktigt förenad med vissa olägenheter, särskilt

när fråga är om förlängning av jaktvårdsområdes beståndstid. Emellertid

skulle omedelbar giltighet av ett fastställelsebeslut som avser jaktvårdsområdes

bildande kunna ge upphov till svårlösta ersättningsfrågor för den händelse

anförda besvär leder till att beslutet — kanske efter något år — upphävs;

vid förlängning av tiden för ett redan bestående jaktvårdsområde

torde risken för dylika komplikationer vara betydligt mindre. Kollegiet är

med hänsyn till vad nu sagts inte berett att tillstyrka ett fullt så allmänt

hållet stadgande som jägareförbundet föreslagit. Enligt kollegiets mening

bör ett stadgande i förevarande ämne inte sträcka sig längre än att länsstyrelse

vid fastställelse av beslut om förlängning av beståndstiden för jaktvårdsområde

skall äga förordna att beslutet skall omedelbart lända till efterrättelse.

Jägareförbundet har vidare föreslagit att länsstyrelsen skall kunna förordna

att i avbidan på ärendets slutliga prövning fastighetsägares beslut

jämlikt 10 § tills vidare skall lända till efterrättelse. Kollegiet, som utgår

från att förslaget åsyftar tiden intill dess fastställelsefrågan prövats av

länsstyrelsen, kan på nyss anförda skäl inte tillstyrka förslaget såvitt angår

beslut om bildande av jaktvårdsområde. Ej heller vid förlängning av beståndstiden

för jaktvårdsområde synes tillräckliga skäl föreligga att införa

möjlighet till dylikt interimsförordnande, då ju enligt 10 § 5 mom. JK

frågan om förlängning av fastighetsägarna kan tas upp redan ett år före

utgången av den bestämda tiden.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

Departementschefen

Ända sedan 1912 års jaktlag har fastighetsägarna haft särskilda möjligheter

att genom samverkan få till stånd bindande föreskrifter för jaktutövning

och viltvård på fastigheterna. Enligt nuvarande jaktlag sker sådan

samverkan inom jaktvårdsområde. De stora möjligheter som inom jaktvårdsområdets

ram öppnas att driva en planerad och aktiv viltvård har

medfört att denna form för samverkan uppskattas alltmer av såväl jordägare

och jägare som jakt- och viltvårdsorganisationer. Mer än en femtedel

av landets hela areal av skog, åker och äng ingår i dag i jaktvårdsområden.

Den anslutning idén med jaktvårdsområden vunnit har medfört att

dessa områden är av stor betydelse för det moderna viltvårdsarbetet.

Förslagen från Svenska jägareförbundet om ändrade bestämmelser för

anslutning av mark till jaktvårdsområde samt för ikraftträdande av beslut

om bildande av jaktvårdsområde och om förlängd tid för sådant områdes

bestånd har mötts av en viss kritik.

Det är enligt min mening angeläget att det alltmer ökande intresse för

god jaktvård som kan tillgodoses inom jaktvårdsområdets ram inte motverkas

av formella hinder, som för de berörda intressenterna ter sig av

underordnad betydelse i förhållande till syftet med jaktvårdsområdesidén.

I likhet med åtskilliga remissinstanser anser jag därför vissa reformer

möjliga.

När det gäller anslutning av mark till jaktvårdsområde

bör huvudregeln för förfarandet alltjämt vara densamma som nu gäller vid

ändring av jaktvårdsområdes omfattning. Undantag ter sig dock i vissa fall

befogade när en markägare som också innehar marken eller jakten begär

anslutning och en sådan skulle bli av verklig betydelse för jakt och viltvård

inom området. De fall som åsyftas är bl. a. följande. Den för anslutning

avsedda marken kan tidigare ha ingått i annat jaktvårdsområde som

upplösts. Vidare kan en fastighet genom rationalisering eller av annan

orsak ha fått ny struktur och därför bättre än förut lämpa sig för en anslutning.

Även då en fastighet övergått till ny ägare, som har bättre förutsättningar

än den förre ägaren att delta i jaktvårdsarbetet, bör en undantagsregel

kunna fylla en uppgift. Ägare som vid nybildning av ett

jaktvårdsområde ställt sig avvaktande, på grund av att han förfogat över

mark som lämpat sig som eget jaktvårdsområde eller av andra skäl, bör

också ha en möjlighet att få gå in i jaktvårdsområdet med sin mark utan

alltför lång väntetid. I de fall som här angetts kan särskilda skäl anses

föreligga för undantag från huvudregeln. Undantag bör emellertid inte

komma i fråga i andra fall än när delägarna i jaktvårdsområdet går med

på en anslutning. Krav på full enighet mellan delägarna torde dock inte

behöva uppställas. Det synes tillräckligt att delägarnas beslut fattas i den

ordning som gäller för förlängning av beståndstid.

Jag förordar sålunda att jaktlagens regler om jaktvårdsområde komplet
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

teras med en bestämmelse enligt vilken mark, som är av betydelse för

jaktvården på ett jaktvårdsområde, efter begäran av ägaren får anslutas till

området genom beslut av länsstyrelsen. Sådant beslut bör dock enligt vad

jag nyss anfört inte få meddelas med mindre särskilda skäl föreligger. Vidare

bör delägarna i jaktvårdsområdet biträda ansökningen i den ordning

som gäller för förlängning. Den nya regeln kan med fördel tas in i 11 §

2 mom. JL och där utgöra momentets första stycke. Härigenom vinner

man bl. a. att paragrafens bestämmelser i 3 mom. om besvär blir tillämpliga

på länsstyrelsens beslut enligt den nya regeln. Tillägget bör föranleda

en mindre följdändring i 12 § 1 mom.

Det har från remisshåll påpekats att tillstånd till anslutning inte bör beviljas,

om den mark som avses lämpligen bör ingå i annat jaktvårdsområde

som håller på att bildas i närheten. Det torde vara uppenbart att anslutning

i dylikt fall inte bör få komma till stånd. Något särskilt stadgande härom

i lagtexten är därför inte behövligt.

I fråga om tidpunkten för giltighet av beslut om jaktvårdsområde

har jägareförbundet föreslagit att ett beslut om bildande

av sådant område skall gälla utan hinder av besvär av en minoritet, som

motsätter sig att deras fastigheter skall ingå i området. Detta förslag synes

inte genomförbart. Grundregeln att en fastighetsägare inte skall behöva

bli bunden av ett sådant beslut, förrän det efter officialprövning slutgiltigt

fastställts av myndighet, bör alltså gälla även i fortsättningen.

När det gäller beslut om förlängning av beståndstid för jaktvårdsområde

är situationen delvis annorlunda. Verksamheten har prövats i minst tio år

och alla delägare som idkar jakt kan förutsättas känna till de olika bestämmelser

som gäller inom området. Besvär över ett förlängningsbeslut

kan, om beståndstiden hinner gå ut innan den nya börjar löpa, leda till

att en sedan lång tid bestående och av det stora flertalet fastighetsägare

önskad ordning upphör under en jämförelsevis lång period. Det förekommer

att denna period utnyttjas för jaktutövning, utarrendering av jakt eller

andra åtgärder som är oförenliga med de interna bestämmelser som gällde

för jakten och viltvården inom området. Utan att formellt stå i strid med

nämnda bestämmelser kan sådana åtgärder för lång tid framåt skada jaktvårdsarbetet

inom området, i de fall området i enlighet med förlängningsbeslutet

får fortsatt bestånd. Erfarenheten har visat att förlängningsbeslut nästan

undantagslöst fastställts. Mot bakgrunden av det sagda anser jag förslaget

i denna del böra genomföras på så sätt att, om delägarna inom föreskriven

tid beslutat om förlängning av beståndstiden och begärt länsstyrelsens

fastställelse av beslutet, jaktvårdsområdet får bestå efter den löpande

beståndstidens utgång till dess beslutet om förlängning slutligt prövats.

Jag förordar sålunda att jaktlagens regler om jaktvårdsområde kompletteras

med den bestämmelsen att om delägarnas beslut avser förlängning av

tiden för jaktvårdsområdets bestånd och beslutet inte slutligt fastställs före

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Iiungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

utgången av den löpande beståndstiden jaktvårdsområdet ändå består intill

dess fastställelsefrågan slutligen prövats. Bestämmelsen kan lämpligen fogas

till 11 § 1 mom. som ett nytt tredje stycke. Genom denna placering

markeras att förutsättningen för att denna situation skall uppstå är att delägarnas

beslut är föremål för prövning av fastställelsemyndighet.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

29

Jakt efter varg och järv

Gällande bestämmelser

Jaktlagen innehåller regler om rätt i olika fall för var och en att jaga

och döda vissa djur. En av de äldsta bestämmelserna om sådan allmän

jakträtt är 14 § 1 mom. Om varg eller järv bevisligen uppehåller sig i

trakten, får enligt detta lagrum var och en företa jakt efter sådant djur på

annans jaktområde och behålla de djur som fälls. Någon motsvarande bestämmelse

om rätt att jaga björn eller lo på annans jaktområde finns inte.

Däremot får björn eller lo som kommer in i gård eller trädgård enligt 15 §

1 mom. sista stycket JL dödas av den som bor där eller innehar trädgården,

även om jakträtten tillkommer annan.

Den rättighet att jaga varg och järv eller att döda björn och lo som här

nämnts gäller i hela landet.

Begränsad till vissa delar av landet är den rättighet att jaga på annans

mark som de renskötande samerna har sedan gammalt. Rättigheten är på

visst sätt knuten till de områden där de driver sin renskötsel. Enligt 55 §

lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i

Sverige (renbeteslagen) är renskötande samer berättigade att jaga på s. k.

utmark inom de trakter där de enligt särskilda bestämmelser i 2 och 3 §§

samma lag får uppehålla sig med sina renar under hela eller del av året. Rättigheten

att jaga gäller i vissa fall endast när de vistas där med renarna och

är dessutom begränsad till i huvudsak områden inom lappmarken och de

s. k. renbetesfjällen i Jämtlands län. På de områden som ligger nedanför

lappmarksgränsen eller dessa renbetesfjäll men som dessa samer har rätt

efter gammal sedvana besöka med sina renar är de således inte berättigade

att jaga. Inom dessa områden kan de emellertid företa jakt efter förekommande

varg eller järv med stöd av nyssnämnda bestämmelse i 14 § 1 mom.

JL.

Till frågan om jakt efter varg och järv hör även följande. En av ålder

brukad metod att stimulera till jakt efter skadevilt är att betala s. k.

skottpengar. Enligt 10 § JS utbetalas viss belöning av allmänna medel

till den som dödar varg eller järv, nämligen för vuxet djur 100 resp. 20

kr. och hälften för årsunge (2 inom.). I övrigt gäller för skottpengar en allmän

regel att belöning för att döda eller fånga vilt inte får utfästas utan

tillstånd av länsstyrelsen, om det gäller djurart som på viss ort är fridlyst

under någon tid av året (1 mom.). Härutöver har sedan lång tid tillbaka

medgetts särskilda belöningar för dödande av varg och järv att utbetalas

från statens lappfond. Vidare har i regel olika lappbyar beslutat

att ur sin bykassa betala belöningar för dödad varg och järv. Den samman
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

lagda belöningen för en dödad varg eller järv kan härigenom komina att

uppgå till mångdubbla beloppet av det som utgår enligt 10 § JS.

Den som vill utnyttja de befogenheter att jaga på annans mark som anges

i jaktlagen eller som avses i renbeteslagen är liksom varje jakträttsinnehavare

underkastad de begränsningar som följer av bl. a. reglerna om fridlysning.

Som framgått av den tidigare redogörelsen har Kungl. Maj:t

förbjudit jakt efter varg t. o. in. utgången av innevarande jaktår eller den

30 juni 1967. Till följd av denna fridlysning utgår f. n. inga skottpengar

för varg som dödats under jaktåret. Denna tillfälliga fridlysning av varg

har beslutats bl. a. på grund av att en varginventering visat att det i landet

f. n. finns endast omkring tio vargar samt att ingen observation föreligger

om att någon vargkull fötts här under år 1965, trots att vargen även under

det året var fridlyst. Från förbudet att jaga varg får dock undantag meddelas

av länsstyrelsen. I särskilda bestämmelser om sådant undantag har

Kungl. Maj :t föreskrivit att länsstyrelsen vid prövbning av fråga om undantag

från jaktförbudet skall beakta såväl intresset av att en vargstam

bevaras i landet som angelägenheten av att antalet vargar inte tillåts bli

större än vad som krävs för att behålla vargstammen vid ungefär nuvarande

omfattning.

I fråga om djurarterna björn och lo är numera särskilda jakttider bestämda

i fridlysningskungörelsen. Under tid då jakt inte är tillåten kan emellertid,

förutom när björn och lo kommer in i gård och trädgård, viss jakt på björn

och lo undantagsvis förekomma. Här bortses från den rätt att döda rovdjur

som kan följa av allmänna bestämmelser om nödhandling. Dels kan statens

naturvårdsnämnd eller vederbörande länsstyrelse enligt 17 § 1 mom. JS ge

tillåtelse att döda sådant djur, om det behövs till skydd för befolkningen,

dels finns i momentets tredje stycke en regel till skydd för tamdjur. Där

sägs nämligen att, om tamdjur dödats eller skadats av björn eller lo och

skälig anledning finns att anta att angreppet skall upprepas, den som äger

tamdjuret eller eljest har det under sin vård äger rätt att förfölja och döda

det angripande djuret utan hinder av gällande fridlysningsbestämmelser.

Undantaget gäller dock endast under förutsättning att den jagande har rätt

till jakt på området. Denna nu beskrivna s. k. speciella nödvärn srätt

eller förföljningsrätt gäller alltså inte till förmån för samerna, när

de vistas med sina renar utanför lappmarkerna eller renbetesfjällen. Regeln

är f. n. inte tillämplig i fråga om varg eller järv.

Enligt 18 § JL skall villebråd ibland tillfalla kronan. Enligt denna

paragraf skall bl. a. björn och lo som man dödar eller fångar eller anträffar

som fallvilt tillfalla kronan, om inte Kungl. Maj :t förordnar annat. Om

undantag från huvudregeln har Kungl. Maj :t förordnat i kungörelsen den

1 juni 1951 (nr 296) om rätt i vissa fall att behålla dödad eller fångad björn

eller lo (ändrad 1966: 286). Enligt denna kungörelse får den som under tilllåten

jakttid fällt eller fångat björn inom vissa angivna delar av Norrland

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

behålla och tillgodogöra sig djuret. Samma gäller i fråga om sådan jakt som

utövas med stöd av den nyssnämnda speciella nödvärnsrätten. Nämnda bestämmelser

i fråga om jakt efter björn gäller enligt kungörelsen inom hela

landet i fråga om jakt efter lo.

I fråga om skada på tamdjur gäller, utöver nyssnämnda bestämmelser om

den speciella nödvärnsrätten, enligt jaktförfattningarna att skada på tamdjur

som orsakas av björn, lo, varg, järv eller örn skall ersättas av statsverket,

om den inte beror på uppenbar vårdslöshet vid djurens bevakning

eller på att djuren släpps på område där de inte får komma in för att beta.

(27 § 2 mom. JS samt kungörelsen den 12 april 1946 (nr 146) om ersättning

för skada av järv eller varg).

Från förslagsanslaget »Ersättning för av rovdjur dödade tamdjur, m. m.»

utgår årligen medel till statskontoret och länsstyrelserna för att disponeras

i enlighet med de bestämmelser om dylika ersättningar som Kungl. Maj :t

meddelar. Genom beslut den 16 juni 1966 har Kungl. Maj :t uppdragit åt

1964 års rennäringssakkunniga och statens naturvårdsnämnd att i samråd

se över grunderna m. m. för bestämmande av ersättning för skador på tamdjur

av björn, järv, lo, varg eller örn samt till Kungl. Maj :t inkomma med

de förslag översynen kan föranleda.

J aktutredningen

Jaktutredningen framhåller att de flesta av de regler om allmän jakträtt

som tidigare ingått i jaktlagstiftningen upphävts under senare år. Anledningen

härtill har framför allt varit att j aktvården inom ett område sköts

bättre, om jakträtten tillkommer endast ägaren eller den han sätter i sitt

ställe. I de fall där allmän jakträtt ansetts ofrånkomlig till följd av villebrådsarts

egenskaper, har rätten gjorts beroende på beslut i administrativ

väg.

Till utredningen har Svenska jägareförbundet överlämnat en skrivelse

från en länsjaktvårdsförening. Föreningen anför, att den allmänna jakträtten

inte längre fyller någon uppgift men utgör ett problem ur kontrollsynpunkt.

Den som anträffas på annans mark med jaktvapen kan, där det finns

en fast eller tillfällig stam av varg eller järv, alltid göra gällande att han endast

avser att utnyttja den allmänna jakträtten.

Utredningen tar upp frågan om allmän jakträtt och uttalar, att det — med

undantag för vissa smådjur och för skyddet av gård och trädgård — i princip

inte bör finnas någon omedelbart på stadgande i lag grundad rätt att

jaga eller tillägna sig villebråd på område där annan har jakträtt. Utredningen

utgår därvid från att även i vårt land skall tillämpas den för nutida

naturvård gällande grundsatsen att ingen i ett land ursprunglig djurart får

utrotas om inte tvingande skäl föranleder det. Utredningen fortsätter. De

stora rovdjuren i vårt land utgör en nationell tillgång och det är därför en

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 136 år 1967

plikt att genom lagstiftning och andra åtgärder sörja för att dessa rovdjursstammar

behålls vid en reproduktionsduglig storlek. Lika väl som björn, lo

och örn har varg och järv ursprunglig hemortsrätt i vårt land. Stammarna

av varg och järv — f. n. omkring tio vargar och ett hundratal järvar — befinner

sig emellertid på ständig och särskilt när det gäller vargen snabb tillbakagång.

Frågan om hur långt denna skall få gå bör inte utan kontroll

överlåtas till jägarnas godtycke och bli beroende av t. ex. utfästa belöningar.

Bestämmelserna i 14 § 1 mom. JL utgör en föråldrad rest från tidigare rovdj

ur srikare dagar och saknar numera berättigande. De utnyttjas ibland som

täckmantel för illegal jakt. Om den fria jakten på järv upphävs, förhindras

även den hänsynslösa förföljelse som ibland förekommer när vandrande järvar

långt utanför renområdena hetsas från socken till socken och slutligen

dödas, en meningslös och grym jaktform som även upprört allmänheten.

Överväger man att upphäva 14 § 1 mom. JL måste samtidigt hänsyn tas till

de renägande samernas möjligheter att skydda sina hjordar för angrepp.

Dessa möjligheter skulle dock knappast minska, eftersom renbeteslagen ger

samerna jakträtt inom de allra flesta områden där varg och järv uppehåller

sig. I de sällsynta fall när järv följer renhjordarna så långt ner i skogslandet

att enskild jakträtt skulle hindra ortsbefolkningen att hjälpa samerna

vid rovdj urs jakten, bör frågan om jakträtt kunna lösas under hand. I de

trakter det här gäller är j akten i mycket stor utsträckning organiserad i j aktvårdsområden

och andra lokala jaktvårdssammanslutningar. Det bör därför

inte möta någon svårighet att genom medverkan av länsj aktvårdsf öreningarna

få till stånd ett samgående mellan medlemmarna i jaktvårdsområdena

och övriga sammanslutningar å ena sidan samt lappbyarna å den andra.

Genom ett sådant samgående kan jakträttsinnehavarna, när det behövs,

hjälpa samerna att avvärja fara för upprepat angrepp av rovdjur. Uppkommer

sådan fara under fridlysningstid, ingår behövlig dispens som ett moment

i den kontroll av rowiltstammarna som bör åligga statens naturvårdsnämnd

eller länsstyrelsen. Även om det med hänsyn till varg- och järvstammarnas

nuvarande storlek enligt utredningen således är antagligt att ett upphävande

av allemansjakten inom överskådlig tid inte innefattar minskat

skydd för samernas näring, visar erfarenheten emellertid att även en ytterligt

beträngd djurart kan repa sig oväntat raskt. En sådan iakttagelse har

utredningen kunnat göra särskilt i fråga om lo. Det är alltså lämpligt att

vid förändrade förhållanden kunna ingripa mot en alltför snabbt tillväxande

rovdj ursart.

Med hänvisning till det anförda föreslår utredningen att den i 14 § 1 mom.

JL medgivna allmänna jakträtten i fråga om varg och järv upphävs men

ersätts med ett bemyndigande för Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.

Maj :t bestämmer att, om synnerliga skäl föreligger för ingripande mot viss

djurart, förordna att djur av sådan art får jagas på annans jaktområde.

Enligt utredningen får man med en sådan bestämmelse ett betydligt mer

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 136 år 1967

33

finslipat instrument för att nedbringa en sådan viltstam än vad den nuvarande

allmänna jakträtten innebär. Sålunda kan man lokalt begränsa

förordnandets räckvidd till trakter där verkligt behov föreligger, t. ex. ett

län, och undanta skyddsområden in. in. Individuellt kan förordnandets omfattning

begränsas exempelvis till samerna och av dem anlitade medhjälpare.

Bemyndigandet för Kungl. Maj :t skall enligt den av utredningen föreslagna

lagtexten inte vara begränsat till viss djurart. Härigenom öppnas

möjlighet att tillgodose en från samernas håll ofta upprepad begäran att fä

samma jakträttsliga möjligheter att ingripa mot lo som de f. n. har i fråga

om varg och järv.

Vad beträffar skottpengar uttalar utredningen att en ordning som

bygger på att förföljelse av vissa djurarter belönas med pengar måste anses

vara motbjudande från etisk synpunkt. När det gäller djurarter som är

fridlysta under viss tid av året bör skottpengar inte komma i fråga annat

än om utomordentligt starka skäl föreligger för en snabb decimering för

att erhålla skydd mot skadegörelse av den arten. Liksom rätten att anställa

jakt efter varg och järv på annans jaktområde är de med statsmedel bestridda

skottpengarna för varg och järv en relikt från äldre tider. För björn

och lo utgår, fortsätter utredningen, inga skottpengar och tamdjur sägarnas

möjligheter till jakt efter dessa djur är starkt beskuren av fridlysning. Den

omständigheten att staten övertagit ansvaret för de ekonomiska följderna

av rovdjursförekomsten bidrar samtidigt till att fridlysningen respekteras.

Beträffande varg och järv kan det därför betraktas som mindre följdriktigt

att skottpengarna kvarstår vid sidan av rätten till ersättning. Oavsett

vilka åtgärder som kan vidtas i syfte att bättre tillgodose behovet av skydd

för tamdjur, finner jaktutredningen det vara helt oförenligt med nutida

tänkesätt att staten genom att uppmuntra till jakt skall medverka till att

varg och järv utplånas ur vår fauna. I enlighet härmed föreslår utredningen

att bestämmelserna om statliga skottpengar skall utgå ur jaktstadgan. I

fråga om skottpengar i övrigt innebär utredningens förslag att tillstånd av

statens naturvårdsnämnd fordras för att skottpengar skall få utfästas för

djur som tillhör andra arter än de helt fredlösa.

Av de fyra stora rovdjuren björn, varg, järv och lo är det f. n. endast

järven som saknar skydd av fridlysning medan, som nämnts, vargen

tills vidare är fridlyst hela jaktåret. För björn och lo gäller fastställda jakttider.

En omläggning av fridlysningsordningen för hela landets fauna i enlighet

med utredningens tidigare återgivna förslag innebär att järven kommer

att tillhöra de fridlysta arterna och vargens nuvarande fridlysningsskydd

får varaktigare karaktär. Innebörden av utredningens förslag är

vidare att skyddet av dessa arter skall göras lika flexibelt som i fråga om

björn och lo, d. v. s. behovet av generella undantag från fridlysningen får

prövas i samband med fastställandet av de jakttider som skall gälla för

varje jaktår. I fråga om vargen förutsätter utredningen fortsatt total frid
3

Bihang till riksdagens protokoll 19G7. 1 samt. Nr 136

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

lysning tills vidare. Beträffande järven förordar utredningen i enlighet med

ett förslag från Vetenskapsakademien att fridlysningen skall gälla endast

under månaderna mars, april och maj d. v. s. under den mest kritiska delen

av yngeltiden. En konsekvens av det nu antydda fridlysningsskyddet för

varg och järv är att, i enlighet med utredningens nyssnämnda förslag i

fråga om skottpengar, sådana belöningar inte får utfästas utan tillstånd

av statens naturvårdsnämnd.

Som redan framgått av redogörelsen för utredningens förslag beträffande

fridlysningsordningen avses nuvarande möjligheter att genom licens medge

jakt under fridlysningstiden bestå. I denna del av förslaget görs inget undantag

i fråga om varg och järv. Den s. k. speciella nödvärnsrätten,

som f. n. gäller björn och lo, föreslås utsträckt att omfatta även järv

men, på skäl som inte framgår av betänkandet, däremot inte varg.

Bland de djurarter som anges i jaktlagens bestämmelser om när vilt skall

tillfalla kronan ärf. n. björn och lo men inte varg och j ärv medtagna

(18 § 1 mom.). I en framställning till Kungl. Maj:t, som överlämnats

till jaktutredningen, har från naturhistoriska riksmuseet och Vetenskapsakademien

föreslagits åtgärder för att säkra vetenskapligt forskningsmaterial

av såväl björn och lo som varg och järv. Av framställningen framgår

bl. a. följande.

Vetenskaplig bearbetning av ett däggdjursmaterial som skall motsvara

nutida krav på tillförlitlighet fordrar ett betydande materialunderlag. Det

kan utan minsta överdrift sägas att mindre än 100 fullvuxna exemplar av

vart och ett av nämnda rovdjur inte kan ge detta ur vetenskaplig synpunkt

nödvändiga underlag. Det samlade materialet i zoologiska universitetsmuseer

i landet ter sig enligt inhämtade uppgifter mot bakgrunden härav helt

otillfredsställande. Materialet är dessutom i många fall ofullständigt och

delvis defekt. Från fackzoologisk synpunkt innebär detta bl. a. att varhelst

i världen någon zoolog önskar studera eller nybeskriva andra raser eller

arter av dessa djur, är han för sitt arbete beroende av att kunna disponera

svenskt jämförelsematerial. Det skulle göra ett ogynnsamt intryck inom och

utom landet om i en framtid, när våra sista exemplar av nämnda djur försvunnit,

det måste konstateras att allt inte gjorts för att fackmässigt tillvarata

det nu tillgängliga materialet för vetenskapen och skydda det från

förintelse. Ett fullgott skydd kan erbjudas endast vid de större vetenskapligt

arbetande museerna. För att ge framtida forskning ett så gott material

som möjligt borde alltså alla exemplar som framdeles fälls av de ifrågavarande

fyra arterna utan undantag komma de vetenskapliga museerna till

handa och där tas till vara.

I enlighet med förslaget att de bestämmelser i jaktförfattningarna som

reglerar jakten efter björn och lo också skall göras tillämpliga i fråga om

järv och, med visst undantag, varg föreslår utredningen att även bestämmelserna

i 18 § JL om kronans rätt till vilt skall gälla i fråga om varg och

järv. Det av Kungl. Maj :t i särskild kungörelse förordnade undantaget att

björn och lo som dödats under jakttid eller med stöd av den speciella nöd
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

35

värnsrätten skall få behållas av den jagande, anser utredningen emellertid

böra gälla även framgent och avse även järv. Motsvarande utvidgning blir

då, i konsekvens med vad utredningen föreslår i fråga om varg, inte aktuell

för den djurarten.

Jaktutredningens förslag avser att hålla de aktuella rovviltstammarna

kvar på en även från skadesynpunkt godtagbar storlek. Utredningen betonar

dock att kontrollen av en sällsynt djurart inte får vara ensidigt inriktad

på artens eventuella skadegörelse. Kontrollen skall också avse artens status,

som i regel kan utläsas av fluktuationer i skadefrekvensen. Visar det

sig att jakttrycket blir för stort, skall jakttiden kunna minskas. I fråga om

kontrollen av viltstammarna har utredningen tagit ställning till olika förslag

om organisation a v rovviltkontrollen som utredningen

fått kännedom om under arbetets gång. Ett förslag innebär att i varje berört

län skall inrättas en särskild rovviltnämnd med företrädare för bl. a.

länsstyrelsen, domänverket och den bofasta befolkningen samt i förekommande

fall lappväsendet och de renskötande samerna. Ett annat förslag

har enligt betänkandet framställts av företrädare för samerna, som önskar

skapa en för de fyra nordligaste länen gemensam rovviltnämnd.

Jaktutredningen har tagit avstånd från båda dessa förslag och menar

att särskilda rovviltnämnder med föreslagen sammansättning inte behövs

och att sådana nämnder kunde tynga kontrollverksamheten. En gemensam

rovviltnämnd för de fyra nordligaste länen kunde enligt utredningen befaras

medföra en ytterligare byråkratisering av skötseln av denna angelägenhet.

Utredningen anser att tillräcklig sakkunskap står till förfogande för

länsstyrelserna genom den frivilliga lokala jaktvårdsorganisationen, nämligen

länsjaktvårdsföreningarna. Utredningen fortsätter.

Länsföreningarna kännetecknas i så gott som hela Norrland samt i Dalarna

och Värmland av en mycket stor anslutning bland jägarna, och deras

styrelser besitter en god kännedom om vildnadsförhållandena i länets olika

delar. Detsamma är förhållandet med Svenska j ägareförbundets hos länsföreningarna

verksamma fältpersonal: j aktvårdskonsulenter och läns jaktvårdare.

Styrelserna och nämnda befattningshavare är redan nu av länsstyrelserna

utnyttjade som sakkunniga organ i jakt- och viltvårdsfrågor.

Intet torde hindra länsstyrelserna att när det gäller de stora rovdjuren anmoda

styrelserna eller deras arbetsutskott att med sig adjungera samer eller

andra djurägare från den del av länet saken gäller. Ett så sammansatt sakkunnigorgan

synes med erforderlig snabbhet kunna utforma och delge

länsstyrelsen de förslag till åtgärder som kan befinnas nödiga. Utredningen

vill framhålla nyttan för båda sidor av samarbete mellan samer och bofasta

i dessa jaktliga frågor. Utredningen är viss om att samarbete mellan

de två befolkningsgrupperna i rovviltfrågan skall bli till bådas båtnad.

Slutligen uttalar j aktutredningen att rovdjur sfrågan inrymmer även de

frågor om ersättning som följ er av att de tamdjur sägande innebyggarna

i trakter där rovdjuren har sitt huvudsakliga tillhåll inte ensamma

skall behöva bära den förlust som rovdjurens skador på tamdjur med
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

för. Den principiella syn på rovdjurspolitiken som jaktutredningen anlagt

i betänkandet måste, enligt utredningens bestämda slutsats, leda till att

ersättningsärendena i praktiken behandlas generöst. Utredningen redovisar

ett par förslag till lösning av ersättningsfrågorna som i annat sammanhang

avgetts av domänstyrelsen samt Svenska Sainernas Riksförbund. Utredningen

ansluter sig till en i dessa förslag anvisad princip för ersättning för rovdj

ursskador på tamdjursskötseln.

Remissyttrandena

Jaktutredningens förslag att upphäva allmän jakträtt och särskilt

regeln i 14 § 1 mom. JL om rätt för envar att på annans jaktområde företa

jakt efter varg och järv som bevisligen uppehåller sig i trakten tillstyrks

eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanser som inte särskilt företräder

samernas intressen. Behovet av åtgärder för att skydda landets mera

sällsynta större rovdjur vitsordas allmänt. Till utredningens principiella uttalande,

att dessa stammar utgör en nationell tillgång och att det därför är

en plikt att genom lagstiftning och andra åtgärder sörja för att de bevaras

vid reproduktionsduglig storlek, ansluter sig uttryckligen flera remissinstanser,

bl. a. skogshögskolan och Vetenskapsakademiens naturskgddskommitté.

Statens naturvårdsnämnd tillfogar att det inte kan råda någon tvekan

om att de stora rovdjuren utgör ett viktigt element i miljön, och att det inte

heller kan vara något tvivel om att vårt land som kulturnation bör vidta åtgärder

för att säkra deras fortbestånd. Överståthållarämbetet har samma

mening och betonar att det måste anses vara en samhällsangelägenhet av

vikt att förslagen snarast genomförs. Rikspolisstgrelsen tillstyrker förslaget

med särskild hänvisning till de bättre möjligheter att övervaka markerna

mot olovlig och olaga jakt som följer av förslaget.

De renskötande samernas företrädare har som antytts framfört avvikande

omdömen om förslaget. Svenska Samernas Riksförbund anser att förekomsten

av de fyra stora rovdjuren i landet är övervärderad och kräver

en annan syn på ersättningsfrågorna. Förbundet begär dock inte någon fullständig

utrotning av dessa djur. Den till lantbruksstyrelsen knutna rennäring

snämnden anser det som en självklarhet — sett från de rennäringssynpunkter

nämnden har att anlägga — att rovdjuren är att betrakta som

skadedjur, som snabbast möjligt bör avlägsnas. Naturskyddsskäl eller jämförliga

synpunkter är från renodlad rennäringssynpunkt ovidkommande.

Som företrädare för rennäringen bestrider nämnden därför den föreslagna

begränsningen av rätten till jakt efter olika rovdjur. Nämnden framhåller

i stället som synnerligen angeläget, att samerna får jakträtt efter

lodjur och andra rovdjur även nedanför lappmarksgränsen. Från lappväsendet

i Norrbottens län anför förste konsulenterna där att frågan om skyddet

av de stora rovdjuren är av mycket känslig natur för den renskötande same
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Mcij. ts proposition nr 136 år 11)67

befolkningen. Även om principen att även dessa djurslag till viss grad bör

skyddas för att undgå utrotning nu bör accepteras, är det nödvändigt att

beakta den mycket omfattande skadegörelse som rovdjuren årligen åsamkar

samernas renegendom. Betänkandet ger en helhetsbild av rovdjursfrågan,

som inte förefaller konsulenterna neutral. Skyddsmotiven är synbarligen

genomgående överdimensionerade, medan olägenheterna av olika slags skadegörelse

av de stora rovdjuren inte redovisas med önskvärd utförlighet.

De föreslagna bestämmelserna innebär enligt deras mening för de renskötande

samerna en ganska betydande försämring av möjligheterna att hålla

rovdjurstammarna inom måttliga gränser. 1964 års rennäringssakkunniga

vill, under förutsättning att vissa angivna villkor uppfyllts, inte motsätta sig

att huvudlinjerna i utredningsförslaget genomförs. De sakkunniga yttrar.

De renskötande samernas inställning till de för renarna farliga rovdjuren

— varg, järv, lodjur, björn och örn — är otvetydig och praktiskt taget

enhällig: rovdjuren bör om möjligt helt utrotas inom de trakter där renskötsel

förekommer. Motsättningen till rovdjuren är för dem en naturlig

företeelse, nedärvd sedan sekler och betingad av en klar insikt om de förluster

och svårigheter som föranleds av rovdjurens uppträdande i och omkring

renhjordarna. Därvid är det dock inte enbart fråga om ekonomiska

faktorer, ehuru dessa är av stor betydelse i sammanhanget, utan även om

en traditionell känsla av ansvar för renarna. Att skydda dem mot rovdjursangrepp

betraktar samerna som en moralisk plikt av hög dignitet. Objektivt

sett kan det måhända sägas att motsättningen är intensivare än som

kan förklaras med hänvisning till rovdjurens nuvarande faktiska betydelse

för rennäringens ekonomi. Otvivelaktigt beror samernas inställning delvis

på äldre förhållanden, när särskilt vargen var betydligt talrikare än i våra

dagar och ingen ersättning av allmänna medel kunde påräknas vid inträftande

skador. Möjligt är också att attityden skidle ha blivit mindre utpräglad,

om ersättningsreglerna varit gynnsammare för renägarna än som hittills

varit fallet. I stort sett torde inställningen till rovdjuren vara så djupt

rotad hos de renskötande samerna att någon väsentlig förändring av den

inte kan åstadkommas genom naturvårdsargument, lagstiftning eller förbättrade

ersättningsregler.

Avslutningsvis tillfogar rennäringssakkunniga att det inte med fog kan

göras gällande att rovdj ursplågan numera är så väsentlig för rennäringen

att det är nödvändigt att låta hänsynen till denna näring väga tyngre än naturvårdssynpunkterna,

när det gäller att avgöra i vad mån de stora rovdjuren

för framtiden skall tillåtas fortleva i vårt land. Viktiga förutsättningar

tör en dylik avvägning är emellertid att reglerna om ersättning får en nöjaktig

utformning och att vissa för de renskötande samerna särskilt stötande

bestämmelser i förslaget modifieras.

Utredningen har föreslagit att om synnerliga skäl för ingripande mot en

djurart föreligger Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer

skall få förordna att djur av sådan art får jagas även på annans jaktområde.

Förslaget har i allmänhet inte föranlett remissinstanserna till någon kommentar

när det gäller samernas jaktmöjligheter. Domänstyrelsen avstyrker

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

dock bestämt någon rätt för samerna att bedriva rovdj urs jakt inom områden

där de vistas med sina renar enligt sedvanerätt men ej har jakträtt. Inom

dessa områden är enligt styrelsen rovviltstammarna små och orsakar i stort

sett ingen annan skadegörelse än vid de sporadiska och kortvariga besöken

av renhjordarna. Kammarkollegiet anser att den föreslagna anordningen är

till fyllest för att tillgodose de från lappväsendets sida uttalade önskemålen

om en rätt för de renskötande samerna att oberoende av jakträtt få jaga

rovdjur överallt där de befinner sig med sina renar och således företa jakt

även efter lo.

Förslaget att föra varg och järv till sådant vilt som i regel skall tillfalla

kronan gillas av alla remissinstanser. Inte heller de föreslagna

ändringarna i fråga om statliga och andra skottpengar har gett anledning

till anmärkningar vid remissbehandlingen.

Mot jaktutredningens förslag att behålla den totala fridlysningen

av varg görs inga andra invändningar än som föranleds av hänsynen till

renskötseln och som utvecklas vidare i den kommande framställningen.

I fråga om järven, som av utredningen föreslås fridlyst endast under

månaderna mars, april och maj, säger kammarkollegiet att det under förutsättning

av en generös behandling av ersättningsärendena saknas anledning

att motsätta sig förslaget. Detta godtas också tills vidare av domänstyrelsen,

naturhistoriska riksmuseet och Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté.

Längre fridlysningstid påyrkas av Svenska naturskyddsföreningen

och fullständig fridlysning av statens veterinärmedicinska anstalt och i

Götaland och Svealand av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

I fråga om omfånget av den speciella nödvärnsrätten eller förfölj

ningsr ätten ställer sig kammarkollegiet tveksamt till förslaget att sådan

rätt inte skall omfatta även varg. Under förutsättning att renägarna

tillerkännas betryggande gottgörelse för vargdödade renar, vill kollegiet

dock inte motsätta sig förslaget. Möjlighet finns ju alltid, tillägger kollegiet,

att framdeles införa rätten även i fråga om varg, om det skulle visa

sig påkallat. Mera bestämda krav på att vargen skall få göras till föremål för

den speciella förföljningsjakten framförs av bl. a. lantbruksstyrelsen, som

anser att sådan jakt skall få utövas även när det gäller varg, om det inte

införs fullt tillfredsställande ersättningsregler som håller renägarna skadeslösa

för alla de former av skador som vargen kan åsamka. Rennäringsnämnden

tillägger att samerna inte kan godkänna en motivering som förekommit

nämligen att en utsträckt förföljningsrätt i verkligheten skulle innebära

jakträtt efter varg. Förste konsulenterna vid lappväsendet i Norrbottens län

kan inte godta utredningsförslaget med hänsyn till de intressen lappväsendet

har att bevaka. Vargen bör i förhållande till övriga stora rovdjur inte

placeras i någon särskild klass när det gäller förföljningsrätten. Någon

risk för att vargen blir utrotad i vårt land, om förfölj ningsrätten kommer

att omfatta även varg, förligger nämligen inte enligt konsulenternas me
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967 39

ning. Skyddet av vargstammen bör därför begränsas att omfatta reglering

av den tillåtna jakttiden för varg. Länsstyrelsen i Norrbottens län finner

inte heller åberopade skäl tillräckliga för att motivera ett undantag för

vargen i fråga om den speciella nödvärnsrätten. Enligt länsstyrelsen borde

för övrigt — för att tolkningssvårigheter skall undvikas — denna rätt begränsas

till jakt som börjar viss kortare tidsrymd efter angreppet på tamdjuret.

Ett av de villkor som rennäringssakkunniga ansett böra ställas för att

den allmänna rätten att jaga varg och järv skall få slopas är att den speciella

nödvärnsrätten anpassas bättre till samernas villkor. De sakkunniga

anför.

I de fall då ett rovdjursangrepp redan lett till att renar dödats eller skadats

samt det finns anledning anta att angreppet skall upprepas synes

det vara mycket begärt av en renägare eller renskötare att han skall underlåta

att genom jakt på rovdjuret söka bereda sina renar största möjliga

skydd. Kravet på passivitet i en dylik situation måste komma i konflikt

med den ansvarsmedvetenhet i förhållande till renarna som är en nödvändig

förutsättning för en god renvård och som det även från allmänna synpunkter,

däribland djurskyddsintresset, är angeläget att slå vakt om. Utredningsförslaget

innebär en ytterligare inskränkning av samernas nödvärnsrätt

i förhållande till rovdjuren, då även jarven hänförts till de djurarter

där jakträtt erfordras för att utöva förföljningsrätt. Beträffande vargen

innebär förslaget en permanentning av de bestämmelser som gäller för

jaktåret 1966/67. Den föreslagna ordningen förefaller orimlig i det att renägare

och andra innehavare av tamdjur ställs försvarslösa vid rovdj ursangrepp,

när de vid angrepp av exempelvis rentjuvar äger en vittgående nödvärnsrätt.

Av hänsyn till den allmänna laglydnaden är det även olämpligt

att stadga straff för gärningar, om vilka man — med kännedom om samernas

inställning till rovdjuren och renarna — med visshet kan förutsäga att

de inte kommer att uppfattas som klandervärda av den berörda befolkningsgruppen.

Att den av jaktutredningen föreslagna kontrollen över rovdj ursstammarna

i förening med hjälp från jakträttsinnehavarna för att avvärja

fara för upprepat angrepp av t. ex. lo eller järv inte kan vara till fyllest i de

situationer då nödvärnsrätt är påkallad förefaller uppenbart.

Enligt rennäringssakkunnigas mening bör förfölj ningsrätten utvidgas till

»en verklig nödvärnsrätt» mot rendödande rovdjur. De sakkunniga föreslår

därför att varg och om tas med i denna grupp av rovdjur samt att kravet på

jakträtt utesluts. För att sistnämnda ändring inte skall misstänkas bli

utnyttjad i ekonomiskt syfte föreslås den kombinerad med föreskrift att

djur som dödats vid sådan nödvärnsjakt skall tillfalla jakträttsinnehavaren.

Det understryks samtidigt att detta ändringsförslag inte kan antagas

leda till att exempelvis vargen därigenom på en omväg ånyo görs fredlös

året om eller till att risken för dess utrotning nämnvärt ökas. Rätt att jaga

varg avses sålunda föreligga endast i de fall då ett tamdjur redan dödats

eller skadats genom vargangrepp och det dessutom finns skälig anledning

befara att samma varg skall förnya angreppet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Jaktutredningens förslag i fråga om organisationen av rovviltkon

t rollen godtas av de flesta remissinstanserna. I några remissyttranden

kritiseras dock förslaget. Domänstyrelsen anser att behandlingen

av frågor om de stora rovdjuren måste kunna anpassas efter dagsläget.

Det är enligt styrelsen därför angeläget att det bildas ett organ med

lokalkännedom och inflytande från de olika intressegrupper som berörs

och att dessa får deltaga vid bedömningen av förvaltningen av den naturtillgång

som de fyra stora rovdjuren utgör. Skogshögskolan finner förslaget

med rovviltnämnder mer tilltalande än utredningens alternativ och tillägger

att det är tveksamt om jaktvårdsföreningarna, trots att de i och för

sig representerar stor sakkunskap, kan anses vara det lämpligaste rådgivande

organet i dessa ofta mycket kontroversiella frågor. Det borde övervägas

att ge statens naturvårdsnämnd i uppdrag att årligen för hela landet

ange de allmänna riktlinjerna för rowiltnämndernas verksamhet. För

rovviltnämnder uttalar sig även statens veterinärmedicinska anstalt samt

rennäringsnämnden. Nämnden yttrar att den utväg som utredningen anvisar,

nämligen att jaktvårdsområdena skulle lämna samer na hjälp i fråga om

rovdjursjakt, synes föga funktionell och effektiv. Rovdj urskontrollen bör

i stället tas om hand av en gemensam rovdj ursnämnd för de tre renskötsellänen

med lika representation för sakägare-skadelidande, å ena, och övriga,

å andra sidan. Utredningens förslag ogillas även av Vetenskapsakademiens

naturskyddskommitté. Stammarna av flertalet av de fyra stora rovdjuren

är enligt kommittén f. n. så små att deras förekomst måste ses

i rikssammanhang och inte enbart regionalt. En överblick av situationen

i hela landet är i själva verket en nödvändig bakgrund för åtgärder. En av

förutsättningarna för att de nya bestämmelserna skall nå avsedd verkan är

att utvecklingen inom rovdj ursstammarna hålls under fortlöpande kontroll

av en central statlig myndighet. Bedömningen av lämpliga kontrollåtgärder

och licenstilldelning bör därför, anser kommittén, ske centralt, lämpligen

hos det statliga naturvårdsverket.

Departementschefen

I äldre tiders jaktlagstiftning hörde björn, varg, järv och lo till de s. k.

skadliga djur som envar fick döda på annans mark. Efter hand kom björnstammen

i landet att minska så att skyddsåtgärder för att bevara stammen

i stället blev nödvändiga. Den fria rätten att döda björn upphävdes i samband

därmed. Motsvarande skedde senare i fråga om lo. Numera har björnoch

lostammarna utvecklats så att jakt ansetts böra tillåtas under viss tid

varje år. Lodjuren har t. o. in. vuxit så i antal och utbredning att jaktmöjligheterna

inom vissa områden nyligen måst ökas ytterligare.

I fråga om varg och järv kom rätten för envar att företa jakt på annans

område att leva kvar i nuvarande jaktlag. Bestämmelsen om denna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

41

allmänna jakträtt återfinns i 14 § 1 mom. På senare år har, enligt

vad omfattande undersökningar har visat, varg- och järvstammarna emellertid

snabbt minskat, i fråga om varg så att den särskilda åtgärden att helt

fridlysa varg befanns nödvändig i december år 1965. Stammen av järv, som

nyligen inventerats, är också starkt på tillbakagång. Till denna utveckling

anses ha bidragit, förutom den fria jakträtten, främst att jakten stimuleras

genom de belöningar som sedan länge tillämpats till skydd framför allt för

rennäringen. Särskilt har höga skottpengar som utfästs bl. a. av lappbyarna

utgjort lockelse att ta upp den många gånger tidsödande och krävande

jakten efter varg eller järv. De senare årens utveckling av jaktvapen

och ökad användning av moderna transportmedel i fjälltrakterna, särskilt

flygplan och översnöfordon, har också underlättat jaktmöjligheterna. Den

fria rätten till jakt efter varg och järv ter sig därför mindre tillfredsställande

från naturvårdssynpunkt. Även av jaktvårdsskäl kan kritik riktas

mot denna rätt, eftersom den tjänat som en förevändning för illegal jakt

efter annat vilt. Å andra sidan har den fria jakträtten otvivelaktigt haft

betydelse när det gällt att skydda tamdjur och framför allt renar mot rovdjursangrepp.

Av vissa remissyttranden framgår att denna rätt fortfarande

är betydelsefull. Sedan länge utgår av statliga medel ersättning för rovdjursdödade

tamdjur. För andra typer av skador, t. ex. förluster i samband med

att varg skingrar renhjordar, utgår dock ingen gottgörelse av allmänna

medel.

Jaktulredningen har undersökt om inte rätten enligt 14 § 1 mom. JL att

jaga varg och järv bör upphöra och föreslår att alla kvarvarande bestämmelser

om rätt till allemansjakt skall utmönstras ur jaktlagstiftningen, eftersom

de motverkar jakträttsinnehavarens intresse för god jaktvård. Utredningen

finner samtidigt att kontrollerade stammar av varg och järv,

vilka likaväl som björn och lo tillhör den ursprungliga faunan i vårt land,

alltjämt bör få finnas kvar. Av hänsyn till rennäring och annan tamdjursskötsel

kan dock enligt utredningens mening vissa möjligheter till skyddsjakt

på annans mark inte undvaras. Utredningens förslag är att 14 § 1 mom.

JL upphävs och ersätts med ett bemyndigande för Kungl. Maj :t eller myndighet,

som Kungl. Maj:t bestämmer, att förordna om skyddsjakt i fall

synnerliga skäl föreligger för ingripande mot viss djurart. När det gäller

skyddet för samernas renskötsel får det föreslagna bemyndigandet sin

största betydelse för jakten utanför de områden där samerna enligt de särskilda

reglerna i renbeteslagstiftningen har rätt att idka jakt. Förslaget berör

nämligen inte samernas rätt till jaktutövning inom dessa områden. Däremot

kan bemyndigandet användas för att ge andra än renskötande samer

möjlighet till jakt efter varg och järv i renbeteslanden, när sådan jakt i dessa

trakter blir nödvändig i rent bekämpningssyfte.

Utredningen föreslår att regleringen av vargjakten tills vidare skall fortsätta

efter samma normer som f. n. gäller enligt Kungl. Maj :ts föreskrifter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Enligt dessa får länsstyrelsen tillåta vargjakt med beaktande av såväl intresset

att en vargstam bevaras i landet som det angelägna i att antalet vargar

inte tillåts bli större än som behövs för att tillgodose nämnda intresse. Detta

innebär att vargstammen bör behållas i ungefär nuvarande omfattning. Motsvarande

bör enligt föreslaget gälla i fråga om den kontroll av järvstammen

som utredningen finner nödvändig. Utredningen föreslår vidare i detta sammanhang

att förutom björn och lo även varg och järv räknas in bland de

djur som får ett förstärkt skydd mot otillåten jakt genom att de enligt 18 §

1 mom. JL alltid skall tillfalla kronan, om Kungl. Maj :t ej förordnar annat.

Utredningens förslag i fråga om varg och järv bör enligt remissinstansernas

mening genomföras så långt det är motiverat av naturvårdsskäl. De

invändningar mot förslaget som gjorts från samernas sida men även

från annat remisshåll avser med något undantag inte förslagets grundprinciper

utan vissa detaljer i regleringen. Till dessa ämnar jag återkomma.

I huvudfrågan delar jag utredningens och remissinstansernas mening.

Jag förordar således att den fria rätten att jaga varg och järv enligt

nuvarande regler i 14 § 1 mom. JL upphör. På de skäl utredningen

anfört bör emellertid alltjämt finnas möjlighet att i skyddssyfte tillåta

eller anordna jakt på annans mark. Av utredningens förslag till författningstext

framgår att det av utredningen tänkta bemyndigandet för

Kungl. Maj :t, eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer, att förordna

om dylik jakt inte skall vara inskränkt till vissa angivna djurarter. Enligt

min mening nödvändiggör emellertid de skyddshänsyn det här gäller inte

en så vidsträckt fullmakt för Kungl. Maj :t att tillåta jakt på annans mark

som utredningen föreslagit. De avsedda fördelarna uppnås, om det av lagtexten

framgår att bemyndigandet avser vissa djurarter. I första hand bör

det då omfatta varg och järv. Vidare bör utredningens strävan att jämställa

dessa arter med björn och lo komma till uttryck på så sätt att även dessa arter

anges i lagtexten. Frågor om tillstånd till jakt efter dessa fyra stora rovdjur

sarter bör i framtiden avgöras efter en avvägning mellan intresset av

att bevara stammarna vid reproduktionsduglig storlek och angelägenheten

att hålla skadorna på tamdjursskötseln vid en godtagbar nivå. Jag förordar

sålunda att 14 § 1 mom. JL ändras så att, om björn, varg, järv eller lo bevisligen

uppehåller sig i trakten, jakt efter sådant djur får företas på annans

jaktområde, i den mån Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,

tillåter det. De närmare föreskrifter om reglering av sådan jakt

som i enlighet härmed ankommer på Kungl. Maj :t bör lämpligen beredas

plats i jaktstadgan. Varg och järv bör såsom utredningen föreslagit tillfalla

kronan. I enlighet härmed bör i 18 § 1 mom. JL den uppräkning

av djur som, om de dödas, fångas eller anträffas döda, i regel tillfaller

kronan, inledas med djurarterna björn, varg, järv och lo.

Till problemet med regleringen av björn-, varg-, järv- och lostammarna

hör vissa frågor om skottpengar och fridlysning in. m. samt organisationen

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

43

av rovviltkontrollen. Avgörandet av dessa frågor kräver, som förut nämnts,

inte riksdagens medverkan. Med hänsyn till att de har nära samband med

särskilt samernas intresse av den fria jakträtten till skydd för renskötseln

och den stora vikt åtskilliga remissinstanser fäst vid frågornas lösning vill

jag dock något beröra dem i detta sammanhang.

Som jag redan nämnt finns i jaktstadgan alltjämt regler om belöningar

för den som dödar varg eller järv. I fråga om järv utgår alltjämt sådana

s. k. skottpengar, medan av de tillfälliga bestämmelserna om fridlysning

av varg följer att skottpengar på varg f. n. inte utbetalas. Utredningen

föreslår att de statliga skottpengarna på både varg och järv skall upphöra

samtidigt med den fria jakträtten och att möjligheten att utfästa belöningar

av andra medel, enskilda eller allmänna, skall vara beroende på tillstånd

av den centrala tillsynsmyndigheten för naturvården. I likhet med remissinstanserna

anser jag att förslaget i denna del bör genomföras.

Den omläggning av systemet för f ridlysning som jag i det föregående

behandlat medför att varg och järv är fridlysta hela året, om jakttid ej

bestäms. Det ankommer på Kungl. Maj :t att i samband med fastställandet

av jakttiderna för varje jaktår ta ställning till behovet av jakttid även i

fråga om varg och järv. Tills vidare bör varg alltjämt vara helt fridlyst och

järv vara fredad viss tid. Någon väsentlig ändring i nuvarande regler om rätt

att utan hinder av fridlysning efter särskilt tillstånd fälla fridlyst djur

finner jag inte behövlig. Bland de generella undantagen från fridlysningsbesträmmelserna

finns emellertid f.n. en regel i jaktstadgan,enligt vilken björn

och lo får dödas om sådant djur dödat eller skadat tamdjur och det kan

antas att rovdjurets angrepp upprepas. Utredningen har förslagit att denna

s. k. speciella nödvärnsrätt i fortsättningen bör gälla även beträffande

järv men däremot inte i fråga om varg. Flera av de remissinstanser

som godtagit utredningens förslag i övrigt, däribland lantbruksstyrelsen,

1964 års rennäringssakkunniga, lappväsendet i Norrbottens län och länsstyrelsen

i samma län, har emellertid gjort bestämda invändningar mot att

varg skulle ges en särställning i denna situation. Denna kritik bör enligt min

mening beaktas. Som jag nämnt bör en avvägning ske av behovet att skydda

tanidjursskötseln och intresset att bevara reproduktionsdugliga rovdjursstammar

i landet. Detta leder till att det f. n. får anses försvarligt att låta

den speciella nödvärnsrätten avse alla de fyra djurarterna björn, varg, järv

och lo. Jag ämnar därför förorda att denna rätt får utövas även mot varg.

I samband med att bestämmelserna härom i jaktstadgan kompletteras bör

de dock, såsom föreslagits från remisshåll, skärpas så att åtgärd mot

rovdjur får vidtas endast i nära anslutning till rovdjurets angrepp. Rovdjur

som dödas vid sådan skyddsjakt torde i regel böra tillfalla kronan och inte,

som f. n. gäller för björn och lo med stöd av undantagsbestämmelse enligt

18 § 1 mom. JL, få behållas av den jagande. Av vad jag nyss anfört om

skottpengar framgår vidare att sådana belöningar inte kan väntas utgå an
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr i36 år 1967

nät än i undantagsfall. Tillsammans kommer dessa åtgärder enligt min mening

att innefatta en tillräcklig garanti för att en speciell nödvärnsrätt även

mot varg inte kommer att locka till missbruk.

Den speciella nödvärnsrätten innefattar f. n. inte befogenhet för någon

att utöva jakten på annat område än där han har jakträtt. Bibehålls denna

ordning kan de renskötande samerna, sedan den allmänna rätten till jakt

efter varg och järv upphört, inte utöva den speciella nödvärnsrätten utanför

de områden där de enligt renbeteslagens bestämmelser får utöva jakt. Vid

remissbehandlingen har från samernas håll uttalats bestämda önskemål om

att en dylik konsekvens bör motverkas. Om, såsom jag här förordat, Kungl.

Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, får bemyndigande att

tillåta jakt efter björn, varg, järv och lo på annans mark, kan emellertid vid

behov till befogenheten att utöva den speciella nödvärnsrätten knytas rätt

att vidta denna skyddsjakt även på annans jaktområde.

När det gäller organisationen av rovvilt kontrollen har

utredningen föreslagit att länsstyrelsen i överensstämmelse med vad Kungl.

Maj :t tills vidare föreskrivit i fråga om varg alltjämt skall handha verksamheten

i fråga om samtliga de fyra stora rovdjursarterna. Från remisshåll har

krav förts fram på en särskild organisation, s. k. rowiltnämnder med lokal

anknytning. Innan erfarenheter vunnits av den nuvarande anordningen bör

dock någon ny organisationsform inte skapas. I likhet med utredningen anser

jag därför att länsstyrelsen efter samråd med vederbörande lokala jaktvårdsorgan

lämpligen kan ha hand om hithörande uppgifter även i fortsättningen.

I fråga om ersättning till samerna för rovdj ursskador på rennäringen

tar jaktutredningen upp till bedömande vissa förslag till vidgade

normer för sådana ersättningar. Dessa förslag har under utredningsarbetets

slutskede i annat sammanhang avgetts av domänstyrelsen resp. Svenska

Samernas Riksförbund. Som jag framhöll i den inledande redogörelsen för

gällande bestämmelser i detta avsnitt har Kungl. Maj :t emellertid bl. a. med

anledning av dessa förslag beslutat om översyn av ersättningsnormerna.

Det kan väntas att utredningens synpunkter på förslagen kommer att tas

i betraktande vid denna översyn. Jag har därför inte anledning att ta upp

dem till särskild behandling i detta sammanhang. När översynen är slutförd

ämnar jag återkomma till Kungl. Maj :t i denna fråga.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

45

Jakt efter säl

Gällande bestämmelser

På öppna havet och skärgårdens holmar, klippor och skär som ej hör till

visst hemman hade enligt tidigare bestämmelser i jaktlagen den bofasta

kustbefolkningen rätt att fritt idka den jakt efter säl och sjöfågel som bedrivits

av ålder. I praktiken visade sig stadgandet emellertid medföra rättsosäkerhet,

särskilt som det var svårt att avgöra vilka som var att hänföra till

sådan befolkning. Efter lagändring för att undanröja denna olägenhet gäller

numera enligt 2 § 3 mom. JL att jakt inte utan tillstånd av länsstyrelsen får

idkas på allmänt vatten eller på nämnda holmar, klippor och skär, om ej

Kungl. Maj :t för visst område förordnar annat. Bestämmelsen gäller inte

i fråga om sådant allmänt vatten närmast strand där strandägaren i visst

fall har jakträtt närmast stranden. I direktiv för länsstyrelsernas tillståndsprövning,

som Kungl. Maj :t utfärdat, gäller alltjämt grundsatsen att kustbefolkningen

har företrädesrätt till jakttillstånd.

Bemyndigandet för Kungl. Maj :t att för vissa havsområden förordna att

jakten där skall vara fri för envar har inte kommit till användning.

Även utanför ramen för den reguljära jakt efter säl som äger rum med

tillstånd av länsstyrelse, kan viss säljakt förekomma. Enligt 14 § 2 mom. JL

har nämligen den som tillfälligtvis påträffar säl, var det vara må, rätt att

döda och behålla djuret. Denna rätt gäller således även på enskilt vatten.

Av bestämmelserna i 26 § JL om jaktvårdsavgift följer att den som vill

jaga säl med stöd av tillstånd från länsstyrelse är skyldig att betala jaktvårdsavgift

medan den som under de omständigheter som anges i 14 § 2

mom. JL dödar säl är befriad från avgiftsskyldighet.

I syfte att hålla sälbeståndet nere till skydd för fisket har sedan länge utbetalats

skottpengar på säl. Enligt senaste kungörelse i ämnet (1965: 117)

utbetalas 30 resp. 15 kr. beroende på djurets storlek för säl som dödas på

svenska ost- och sydkusten. Vid västkusten, där säl är sällsynt, är djuret

skyddat genom lokala fridlysningsbestämmelser.

Jaktutredningen

Utredningen har som framgår av den tidigare redogörelsen uttalat att all

lagstadgad rätt för envar att jaga på annans jaktområde i princip bör upphöra.

I konsekvens härmed har utredningen undersökt om inte den bestämmelse

i 14 § 2 mom. JL som ger rätt att var det vara må döda och behålla

säl bör upphävas. Utredningen framhåller att säl i äldre tider var ett

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

jaktbyte som spelade en inte oväsentlig roll i fiskar- och skärgårdsbefolkningens

hushållning men att den numera har förlorat det mesta av

denna betydelse. Samtidigt är det, menar utredningen, svårt att tillförlitligt

bedöma vad den allmänna rätten att döda säl verkligen betyder

för det efterhållande av sälen som otvivelaktigt är påkallat till skydd för

fisket inom vissa områden av Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken.

Yrkesfiskarna vill emellertid inte mista möjligheten att döda säl som

de tillfälligtvis träffar på i samband med sin yrkesutövning. Som grund

för den möjligheten behöver dock enligt utredningen inte ligga någon

rätt för envar att döda säl, oavsett vem jakträtten tillkommer. Erfarenheten

visar nämligen att den allmänna rätten att döda säl i hög grad försvårar

att i skärgårdar och på öppna vatten kontrollera efterlevnaden av de

jakträttsliga och andra bestämmelser som finns för jaktvård och till skydd

för villebråd. En person som anträffas försedd med jaktvapen på vattenområde,

där annan har jakträtt och kanske på tid då fridlysning gäller för flertalet

djurarter, åberopar ofta att han medför vapnet för den händelse att han

träffar på säl. Utredningen föreslår därför att 14 § 2 inom. JL i vad avser

rätten att döda säl upphävs. Emellertid kan det då bli nödvändigt med en

möjlighet att ingripa mot sälbeståndet till skydd för fisket och tillåta jakt

utanför ramen för den normala jakträttsliga ordningen.

I likhet med vad utredningen föreslår i fråga om varg och järv bör enligt

förslaget Kungl. Maj :t, eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer, när

synnerliga skäl föreligger att ingripa mot säl, kunna förordna att jakt efter

säl får företas även på annans jaktområde dvs. huvudsakligen på enskilt

vatten. På detta sätt kan man enligt utredningen även i fråga om jakten

efter säl lokalt begränsa förordnandets räckvidd till trakter där verkligt behov

föreligger, t. ex. en viss kuststräcka eller ett visst län, och man kan begränsa

kretsen av jaktberättigade till yrkesfiskare. När det gäller jakten

efter säl på allmänt vatten finns redan enligt bestämmelserna i 2 § 2 mom.

JL möjligheter att tillgodose yrkesfiskets intresse av effektiv sälj akt. Behöver

jakten företas på enskilt vatten tänker sig utredningen att överenskommelser

kan träffas med jakträttsinnehavaren.

Beträffande skyldigheten att betala j aktvår dsavgif t för sälj akt på licens

även vid jakt enligt den föreslagna ordningen gör utredningen inget uttalande.

I fråga om skottpengar på säl föreslår utredningen att nuvarande bestämmelser

bibehålls.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att upphäva den fria rätten att döda och behålla tillfälligtvis

påträffad säl tillstyrks eller lämnas utan erinran av många remissinstanser,

däribland domänstijr elsen, fiskeristyrelsen, kammarkollegiet,

länsstyrelsen i Västernorrlands län, Svenska jägareförbundet och Svenska

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungi. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Naturskyddsföreningen. Fördelen med förbättrad jakttillsyn framhålls särskilt

av rikspolisstyrelsen, som erinrar om att de snabbgående motorbåtarna

bär medfört att många far ut i havsbandet och där dödar säl på ett sätt

som knappast kan hänföras till jakt. Genom den föreslagna ändringen skulle

detta bli förbjudet och ändringen bör således, säger styrelsen, medföra

stora möjligheter till effektiv jaktövervakning. Statens naturvårdsnämnd

betonar att det även ur allmän viltvårdssynpunkt är lämpligt att jakten efter

säl på allmänt vatten kontrolleras genom länsstyrelsen på sätt utredningen

föreslagit. Länsstyrelsen får nämligen härigenom möjlighet att reglera

all jakt på allmänna vattenområden inom länet och förutsättningarna

för kontroll av jaktförfattningarnas efterlevnad i de vidsträckta skärgårdsområdena

underlättas avsevärt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

uttalar att det för väskustens del är betydelsefullt att sälen inte längre hänförs

till de djur, som envar får döda. Under de senaste åren har nämligen

särskilt intresse ägnats åt att bevara det lilla sälbestånd, som ännu finns

kvar där. Dessutom är en total fridlysning av säl på denna kust högst önskvärd,

tillägger länsstyrelsen.

Utredningsförslagets inverkan på yrkesfiskarnas möjligheter att döda

säl har föranlett kritik mot förslaget i flera remissyttranden. Länsstyrelserna

i Uppsala, Gotlands, Gävleborgs och Västerbottens lån samt hushållningssällskapen

i dessa län motsätter sig förslaget och yrkar i andra hand

att ingen inskränkning görs i den generella rätten för yrkesfiskarnas del.

Samma uppfattning hävdas av Jägarnas Riksförbund, Sveriges Fiskares

Riksförbund och Svenska Ostkustfiskarenas Centralförbund. Representativa

för kritiken är synpunkterna från det sistnämnda förbundet.

Sälarnas skadegörelse enbart inom ostkustfisket har beräknats till

450 000 kr. för år 1964, därav 400 000 kr. på fångst, som till större delen

utgjordes av lax. Det är redan därför angeläget att den allmänna jakträtten

på säl bibehålls för utövare av yrkesmässigt fiske. Genom att i lagen

bibehålla en sådan begränsad allmän jakträtt, undviks även de olika svårigheter

av administrativ art som med säkerhet uppstår vid en licensgivning.

Rörligheten av det nutida fisket innebär nämligen att detta bedrivs även

utanför det egna länets gränser. Under fiske påträffas därvid ofta säl i fiskeredskapen,

vilka kan vara utlagda på områden där fisket är fritt men jakten

är eller anses vara enskild. Slopas den nuvarande rätten för yrkesfiskarna

att döda säl och behålla den, betyder detta vidare att fiskaren

inte kan tillgodogöra sig sälens värde som en visserligen liten men dock

kompensation för den skada på redskap och fångst sälen förorsakat vid

tillfället. Samtidigt hindras det efterhållande av sälstammarna som fiskets

organisationer begärt under senare år och som bl. a. föranlett en höjning

av skottpengarna på säl. Förbundet finner det därför ytterst angeläget, att

den nu gällande rätten till allmän jakt på säl enligt 14 § 2 mom. jaktlagen

bibehålls för yrkesfisket. Enligt förbundet kan detta ske genom att stadgandet

får följande ändrade lydelse: »Den som under utövande av yrkesmässigt

fiske tillfällighetsvis påträffar säl, evar det vara må, äger döda

och behålla djuret.»

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Storleksordningen av sälskadorna på fisket bekräftas av bl. a. hushållningssällskapet

i Gotlands län, som meddelar att enbart gotlandsfiskarnas

förluster på redskap och lax i garnen beräknas till i medeltal 190 000 kr.

per år under 1964 och 1965. Till detta kommer, säger sällskapet, de mycket

stora skador som sälen åstadkommer genom kraftig decimering av laxbeståndet

samt de förluster, som fiskarna åsamkas genom att de trots god

laxförekomst tvingas flytta till andra områden på grund av lokalt stor sälförekomst.

Betydelsen av att yrkesfiskarna får behålla oinskränkt rätt att döda säl

även på enskilt vatten betonas särskilt av länsstyrelsen och hushållningssällskapet

i Västerbottens län samt Norrbottens läns jaktvårds förening.

På väst- och sydkusten är enligt Sveriges Fiskares Riksförbund sälskadorna

numera mindre framträdande, vilket torde ha samband med reduceringen

av sälbeståndet i dessa områden. Förbundet tillstyrker därför att

skyddsåtgärder vidtas för det bestånd av säl, som finns kvar på dessa kuststräckor.

Departementschefen

I äldre tider hade varje svensk medborgare en vidsträckt rätt att idka

jakt i ytterskärgårdarna och på öppna havet. Det var i första hand sjöfågeljakten

som dominerade men även jakten efter säl var tidvis betydande.

Av olika orsaker kom den fria jakträtten till havs med tiden att reduceras

och är f. n. underkastad tillståndsprövning av länsstyrelse. Enligt tillämpningsföreskrifter

är jakten i första hand förbehållen kust- och skärgårdsbefolkningen.

En liknande utveckling har inte skett i fråga om rätten att

jaga säl. Enligt 14 § 2 mom. JL får den som tillfälligtvis påträffar säl, var

det vara må, döda och behålla djuret. Denna rätt att döda säl är såtillvida

begränsad att den egentligen inte tillåter organiserad sälj akt.

I fråga om rätt att utöva jakt på annans jaktområde har, som framgått

av min tidigare redogörelse för frågan om varg och järv, jaktutredningen

uttalat att alla bestämmelser om allemansjakt på annat än smådjur bör

upphävas. Sälstammarna anses på vissa håll, t. ex. västkusten, vara små.

Vidare framhålls att rätten att döda tillfälligtvis påträffad säl nyttjas som

förevändning för otillåten jakt efter sjöfågel. På grund härav föreslår utredningen

att nuvarande bestämmelse i 14 § 2 mom. JL om rätt att döda

tillfälligtvis påträffad säl skall upphävas. Den jakt efter säl som behövs för

att skydda fisket bör enligt utredningens uppfattning kunna tillgodoses genom

jakttillstånd av länsstyrelse beträffande allmänt vatten och privata

överenskommelser med jakträttsinnehavarna i fråga om det enskilda vattnet.

Skulle det finnas synnerliga skäl att ingripa mot säl, föreslår utredningen

att Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, skall

kunna tillåta jakt på annans jaktområde. Ett sådant tillstånd bör enligt ut
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967 49

redningen kunna begränsas till viss kuststräcka och meddelas i första

hand yrkesfiskare.

Som tidigare framgått anser jag att allemansrätten till jakt medför påtagliga

olägenheter framför allt från jaktvårdssynpunkt. Även den fria jakträtten

i fråga om säl medför sådana olägenheter. I likhet med de flesta

remissinstanserna finner jag därför att denna rätt bör upphöra. Emellertid

är, såsom med stor skärpa betonats från yrkesfiskets företrädare och andra

remissinstanser, förekomsten av säl i fiskevattnen till stor skada för yrkesfisket.

Sälen tar nämligen ofta fisk från fiskegarnen. Fångsten går härigenom

förlorad och redskapen får skador. Den jakt efter säl som med stöd

av 14 § 2 mom. JL hittills kunnat bedrivas bl. a. av dem som har fiske till

huvud- eller binäring har varit värdefull för att hålla sälstammarna nere.

En möjlighet till sådan jakt torde inte heller i fortsättningen kunna undvaras.

Den som under utövning av yrkesfiske tillfälligtvis påträffar säl, t. ex.

i redskapen eller eljest, eller under gång till eller från fiskeplats, bör

därför i regel få döda och behålla djuret, oavsett vem jakträtten tillkommer.

En bestämmelse härom kan enligt min mening med fördel få stå

kvar i 14 § 2 mom. JL. Genom en sådan placering vinner man även, i följd

av hänvisning till detta lagrum från 26 § 2 mom. andra stycket JL, den

fördelen att bestämmelserna om jaktvårdsavgift liksom hittills inte blir

tillämpliga i fråga om rätten att under här avsedda omständigheter döda

säl. Från denna rätt att döda säl kan emellertid finnas anledning att göra

undantag för viss kuststräcka eller viss årstid. Sådant undantag bör få beslutas

av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Jag

förordar sålunda att 14 § 2 mom. JL, såvitt nu är i fråga, ändras så att lagrummet

ger den som vid yrkesfiske tillfälligtvis påträffar säl rätt att döda

och behålla djuret, oberoende av vem jakträtten tillkommer, om ej Kungl.

Maj :t, eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer, förordnar annat. Som

jag kommer att föreslå i det följande bör de bestämmelser i nämnda moment

som angår andra djurarter än säl flyttas till annan paragraf.

I likhet med utredningen anser jag att skottpengar på säl alltjämt bör

utgå.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 136

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungi. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Särskilda bestämmelser om vissa djurarter

Gällande rätt

Jordägarens principiella ensamrätt till jakt eller fallvilt är underkastad

inskränkningar även i fråga om andra djurarter än björn, varg, järv, lo

eller säl. I 14 § 2 mom. samt 15 och 24 §§ JL ges möjlighet även för den

som inte är jakträttsinnehavare att i olika fall döda vissa djur, som kan

vålla skada eller obehag, och i 18 § JL finns regler att visst vilt alltid skall

tillfalla kronan. Såvitt nu är av intresse innehåller dessa bestämmelser

följande.

Enligt 14 § 2 mom. har var och en rätt att var som helst döda och behålla

inte bara säl som han tillfälligtvis påträffar utan även vissa smådjur,

såsom mullvadar, näbbmöss, fladdermöss, sorkar, lämlar, råttor, skogsmöss

och husmöss.

Om en räv kommer in i gård eller trädgård, har enligt 15 § 1 mom. JL

den som bor där eller innehar trädgården och hans folk rätt att döda och

behålla djuret även om jakträtten tillhör någon annan. Detsamma gäller i

fråga om grävling, iller, mink, hermelin, vessla, ekorre, vildkanin, igelkott,

duvhök, sparvhök, kråka, råka, kaja, skata, björktrast (snöskata), nötskrika,

pilfink och gråsparv. Likaledes får björn eller lo som kommer in i

gård eller trädgård dödas av nämnda personer.

Bestämmelserna om kronans rätt till vissa djur avser i

första hand att ge ett ökat skydd för vissa värdefulla eller sällsynta djurarter.

Därför stadgas i 18 § 1 mom. JL att sådant djur som dödas, fångas

eller anträffas som fallvilt alltid skall tillfalla kronan, oavsett vem som har

jakträtten. Som tidigare framgått kan Kungl. Maj :t förordna om undantag

från denna regel. Kronans rätt i denna del avser f. n. björn, lo, stork, örn,

glada, bruna glada, pilgrimsfalk, jaktfalk och berguv. I fråga om rätten till

fallvilt av andra djur gäller enligt 18 § 2 mom. JL att älg, hjort, rådjur eller

bäver som anträffas dött under tid då sådant djur är fridlyst skall tillfalla

kronan, medan rätt till fallvilt i övrigt tillkommer jakträttsinnehavaren.

I viss överensstämmelse med 18 § 2 mom. JL föreskrivs i 25 § JS att, om

älg, hjort, rådjur eller bäver under fridlysningstid påträffas så illa sårat eller

eljest skadat att det är nödvändigt att döda djuret, skall detta tillfalla

kronan. Motsvarande anses i praktiken gälla när sådant djur visserligen

inte »anträffas» dött eller illa sårat men omedelbart avlider genom olyckshändelse,

t. ex. vid sammanstötning med tåg eller bil.

Här kan även erinras om bestämmelserna i 5 § 1 mom. JL, enligt vilka

den som äger väg inte har jakträtt på vägen, om han inte äger mark intill

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungi. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

denna, medan den som äger marken på bägge sidor av väg har jakträtt på

vägen, även om han inte äger vägen. Går väg i gränsen mellan skilda ägares

mark och äger ingen av dem vägen, har enligt samma lagrum var och en av

dem jakträtt på vägen. Den jakträtt som avses i dessa bestämmelser inneCattar

även rätten till fallvilt.

I fråga om valdjuren saknas bestämmelser i jaktlagen eller jaktstadgan.

Som tidigare nämnts i samband med frågan om fridlysningsordningen finns

emellertid regler om fridlysning av val enligt kungörelsen den 15 december

1882 (nr 58 s. 1) angående förbud mot jakt efter val vid Sveriges västkust

under viss tid av året. Därjämte har i förordningen den 29 september 1916

(nr 407) angående förbud mot avspäckning eller annat tillgodogörande av

vissa valdjur föreskrivits att sådant tillgodogörande i fråga om vissa större

valar inte får ske inom svenskt område utan tillstånd av Kungl. Maj :t. Bestämmelserna

utgör emellertid inte hinder mot tillgodogörande av död eller

strandad val som tillfälligt anträffas inom svenskt område.

Jaktutredningen

I betänkandet erinrar utredningen till en början om att befogenheten för

var och en att döda vissa smådjur enligt 14 § 2 mom. JL sammanhänger

med att jakträtten i princip avser alla däggdjur och fåglar utan

undantag. Utredningen fortsätter. En alltför rigorös tillämpning av denna

princip skulle leda till mindre önskvärda konsekvenser särskilt i straffrättsligt

hänseende. Medgivandet att döda smådjur är därför alltjämt liksom

vid lagens tillkomst nödvändigt. Bestämmelserna bör emellertid alltid

innelatta en biologiskt riktig och uttömmande uppräkning av de djur som

omfattas av undantaget. Lagrummet upptar för närvarande bl. a. sorkdjur

(sorkar och lämlar). Sedan bestämmelsen tillkom har emellertid ett sorkdjur,

bisamråttan, kommit in i landet från Finland och fått en inte obetydlig

spridning i Norrbottens län. Bisamråttan är väsentligt större än de

Övriga djur som omfattas av undantaget i 14 § 2 inom. och den är framförallt

inte utan betydelse som villebråd utan utgör ett ganska värdefullt pälsdjur.

Eftersom bisamråttan således kan vara ett visst tillskott till den jaktbara

faunan i de småviltfattiga trakter där den nu uppehåller sig, bör den

inte längre höra hemma bland de övriga djurarter som räknas upp i 14 g

2 mom. JL. Utredningen föreslår därför att lagrummet, såvitt nu är i fråga,

ändras så att det upptar lämlar samt sorkar med undantag av bisamråtta.

Utredningen föreslår samtidigt att hela undantagsregeln såsom en

generellt normerande regel för jakträttens omfattning får inleda 14 § JL.

I sitt förslag till lagtext föreslår utredningen vidare, på skäl som inte framgår

av betänkandet, att befogenheten att utan jakträtt döda ifrågavarande

djur inom gård och trädgård skall vara förbehållen innehavaren av gården

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

eller trädgården medan enahanda rätt skall tillkomma var och en som

utanför gård och trädgård av en tillfällighet påträffar sådana djur.

Redogörelse har tidigare lämnats för utredningens förslag att låta k r on

ans rätt till vissa djur omfatta även varg och järv. Utredningen

föreslår vidare att också valdjuren i fortsättningen som regel skall

tillfalla kronan. Anledningen härtill är enligt betänkandet främst att de ålderdomliga

bestämmelserna om skydd för valen inte kunnat förhindra att

vissa djurplågeriskandaler inträffat och att det därför sedan länge är ett

önskemål från naturskyddshåll om totalfredning av valar.

I fråga om rätten till älg, hjort och rådjur som anträffas som fallvilt tar

utredningen upp spörsmålet om rätten till vilt som dödas i trafiken. Med

hänvisning till den åderlåtning som älg- och rådj ursstammarna i vissa trakter

tillfogas genom kollisioner med tåg och bil har enligt utredningen röster

höjts för att under fridlysningsiid dödat eller till följd av ådragna skador

avlivat hjortvilt bör tillkomma vederbörande jakträttsinnehavare. Exempel

finns enligt utredningen på hur en älgstam inom ett område kan decimeras

av trafikdöden så att minskningen kullkastar den beräkning som ligger til!

grund för det antal älgar som på licens normalt får fällas inom området

under särskild jakttid.

För att bereda möjlighet för Kungl. Maj:t att i sådana och jämförliga

fall låta dödat hjortvilt tillfalla jakträttsinnehavaren i stället för kronan

föreslår utredningen att bemyndigandet för Kungl. Maj :t att förordna om

avvikelse från 18 § 1 mom. JL skall gälla även i fråga om 2 mom. samma

paragraf och inte bara avse regelrätt fallvilt utan även djur som lovligt fälls

eller eljest dödas under fridlysningstid. Enligt utredningens förslag till lagtext

får undantag medges av Kungl. Maj:t eller av myndighet som Kungl.

Maj :t bestämmer.

Remissyttrandena

Jaktutredningens förslag till ändrade bestämmelser i fråga om vissa

s m å d j ur lämnas i huvudsak utan erinran av remissinstanserna. Mot

den i lagtexten föreslagna uppräkningen av smådjursarter invänder dock

ett stort antal remissinstanser att fladdermössen inte längre bör vara utsatta

för allemansjakt. Skogshögskolan påpekar att fladdermössen är utpräglade

insektsätare och inte gör någon skada utan i stället borde hänföras

till de ur människans synvinkel nyttiga djuren. Det förhållandet att

fladdermössen stundom bosätter sig på vindar och liknande ställen, där de

utan tvekan kan förorsaka sanitär olägenhet, bör enligt högskolan i de

flesta fall kunna förhindras genom relativt enkla åtgärder. Naturhistoriska

riksmuseet har motsvarande uppfattning och tillägger att flera arter av

fladdermössen är sparsamt förekommande eller sällsynta och att popula
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

tionerna dessutom tycks vara på nedgång, sannolikt till följd av användningen

av insektsbekämpningsmedel. De relativt få fall där fladdermöss

kan anses vålla avsevärd sanitär olägenhet bör enligt museet kunna regleras

på samma sätt som skett med fågelbon på eller i byggnader. Att fladdermöss

fredas utanför gård eller trädgård yrkas även av statens naturvårdsnämnd.

Totalfredning för fladdermössen yrkas av skogsstyrelsen, länsstyrelserna

i Jönköpings, Blekinge samt Göteborgs och Bohus län, Vetenskapsakademiens

naturskyddskommitté, Svenska jägareförbundet, Dalarnas jaktvårdsförbund

samt Svenska naturskyddsföreningen.

Mot utredningens förslag till ny lagtext i 14 § JL uttalar Göta hovrätt att

avfattningen synes kunna medföra tolknings- och tillämpningssvårigheter.

Det kan enligt hovrätten vidare ifrågasättas om en intresseavvägning av

det slag utredningen föreslår överhuvudtaget är erforderlig.

I fråga om kronans rätt till vissa djur som hör till de

sällsynta arterna bär i remissyttrandena inte gjorts andra invändningar än

att det uttalats önskemål om viss komplettering i uppräkningen av de djurarter

som anges i 18 § 1 mom. JL. Sålunda föreslår domänstyrelsen, statens

naturvårdsnämnd, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska jägareförbundet

och Dalarnas jaktvårdsförbund att bäver, som länge varit helt fridlyst,

flyttas från 2 mom. i 18 § JL till 1 mom. samma paragraf. Sistnämnda båda

förbund föreslår vidare liksom läns jaktvår ds föreningarna i Västernorrlands,

Jämtlands och Västerbottens län samt länsstyrelsen i Norrbottens län att

samma skydd bereds för djurarterna myskoxe, fjällräv, lappuggla och fjälluggla.

Jaktutredningens förslag till ändrade bestämmelser i fråga om rätt till

älg, hjort eller rådjur som förolyckas eller avlivas under fridlysningstid

har i allmänhet inte föranlett några erinringar från remisshåll. Endast

hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om utredningens skäl för den

föreslagna undantagsbestämmelsen är bärande. Enligt hovrättens mening

är det inte påkallat att i nu förevarande sammanhang göra annan ändring

i 18 § JL än som föranleds av att varg, järv och val införlivas med de djurarter

som i princip tillfaller kronan. Länsstyrelsen i Gävleborgs län är av

motsatt uppfattning och uttalar att hjortvilt som skadas genom kollision

med trafikmedel utan närmare utredning i frågan synes kunna tillfalla

vederbörande jakträttsinnehavare. Svenska jägareförbundet framhåller att

det skulle innebära en betydande vinning för viltvården om förslaget förverkligades.

Gällande regler medverkar enligt förbundet inte till att trafikdödat

eller trafikskadat hjortdjur blir skyndsamt omhändertaget eller i

förekommande fall avlivat. Förbundet pekar vidare på att den nya bestämmelsen

bör gälla även i fråga om den situation som avses i 25 § JS och

hänvisar bl. a. till behovet att ha en regel för de fall när rådjurskid skadas

vid slåtter.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

KungL Maj. ts proposition nr 136 år 1967

Departementschefen

Som jag nämnde i samband med den tidigare redogörelsen för fridlysningsfrågan

omfattar jakträtten i princip alla vilda däggdjur och fåglar.

För att nå en rimlig avgränsning har dock enligt 14 § 2 mom. JL envar

som, var det vara må, påträffar vissa smådjur rätt att döda och behålla

djuret. Bland de i lagrummet uppräknade arterna finns bl. a. sorkar

och fladdermöss.

Utredningen föreslår med instämmande av remissinstanserna att från

sorkarna undantag görs i fråga om bisamråtta. Remissinstanserna har samtidigt

föreslagit att fladdermöss får utgå ur den nuvarande uppräkningen

i 14 § 2 mom. Jag biträder båda dessa förslag.

Av vad jag i det föregående anfört i fråga om björn, varg, järv och lo

samt säl framgår att den särskilda rätten att döda dessa djur föreslås bli

reglerad genom bestämmelser i 14 § JL. Den kvarvarande allmänna rätten

att döda vissa smådjur bör däremot inte undergå någon principiell ändring.

Bestämmelsen härom i nuvarande 14 § 2 mom. andra punkten får emellertid

i fortsättningen mindre likhet med reglerna i paragrafen i övrigt än med

de bestämmelser i 15 § 1 mom. JL som gäller befogenheten att döda djur

som kommer in i gård och trädgård. Lagregeln i 14 § 2 mom. andra punkten

kan därför efter redaktionell jämkning med fördel flyttas till 15 §

1 mom. och där utgöra momentets första stycke. I enlighet med vad jag

nyss nämnt bör i detta nya första stycke inte tas med fladdermöss. Eftersom

enligt påpekanden under remissbehandlingen möjlighet bör finnas att

ingripa mot fladdermöss i och i närheten av bostäder är det i stället lämpligt

att fladdermössen tas med bland de djur som enligt nuvarande 15 §

1 mom. får dödas i gård och trädgård. Samtidigt bör den likställighet mellan

de fyra stora rovdjuren som föreslås i andra sammanhang här föranleda

den ändringen i andra stycket av nuvarande 15 § 1 mom. att förutom

björn och lo även varg och järv, som till äventyrs kommer in i gård och

trädgård, får dödas där även om jakträtten tillkommer annan. Bestämmelsen

härom kan i detta sammanhang lämpligen föras samman med reglerna

i nuvarande första stycket. Detta stycke blir, med den ändring jag här förordat,

paragrafens andra stycke.

Jag har i samband med min redogörelse för fridlysningsfrågan även uttalat

att den årliga regleringen av jakttidsbestämmelserna för de jaktbara

djurarterna gör det möjligt att anpassa fridlysningsskyddet efter förändringar

i arternas talrikhet och lokala förekomst. För att undvika konflikt

med den befogenhet att döda djur som ges i 15 § 1 mom. JL sägs ill § JS

att fridlysning inte utgör hinder att utöva den rätt som följer av 15 § 1 mom.

JL. I den mån en djurart, som anges i sistnämnda lagrum, behöver ökat

skydd genom fridlysning, kan detta skydd sålunda motverkas av rätten att

döda djur av den arten i gård och trädgård. Omvänt kan djurart som f. n.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967 55

inte nämns i lagrummet tillväxa så i antal och utbredning att arten bör få

bekämpas. Motsvarande förändringar kan inträffa i fråga om de smådjur

som får dödas av var och en. För att underlätta den allt nödvändigare samordningen

av fridlysningsskyddet med jaktmöjligheterna vill jag därför

föreslå att Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, får

bemyndigande att förordna om undantag från första eller andra stycket av

15 § 1 mom. JL i dess nya lydelse eller om tillämpning av något av dessa

stycken på annan djurart än som anges där. Ett sådant bemyndigande bör

fogas till momentet som ett nytt tredje stycke. Tillägget gör en mindre

följdändring i 26 § 2 mom. andra stycket nödvändig.

Uppräkning av djurarter förekommer även i bestämmelserna i 18 § JL,

vilka reglerar kronans rätt till vissa djur, huvudsakligen sällsynt

eller värdefullt vilt. I paragrafens första moment anges de djur som

i regel tillfaller kronan och i andra momentet de djur som tillfaller kronan

endast i fall de anträffas döda under fridlysningstid. Utredningen föreslår

nu att uppräkningen i paragrafens första moment kompletteras dels med

varg och järv, enligt vad jag tidigare nämnt, dels med val. I samband med

sistnämnda ändring kan enligt utredningen vissa ålderdomliga bestämmelser

i särskilda författningar till skydd för valdjuren slopas. En dylik ändring

vill jag i likhet med remissinstanserna inte motsätta mig.

Många remissorgan har i anslutning till de ifrågasatta ändringarna i 18 §

JL pekat på att den sällsynta bävern, som länge varit fridlyst hela året, bör

föras från andra momentet till uppräkningen i första momentet. Samtidigt

uttalas önskemål om att bl. a. fjällräv samt vissa ugglearter alltid skall tillfalla

kronan. Vad sålunda anförts från remisshåll anser jag mig böra biträda,

såvitt avser bäver, fjällräv, lappuggla och fjälluggla. De ytterligare

justeringar som föreslagits först under remissbehandlingen är jag emellertid

inte beredd att tillstyrka.

Enligt 18 § 2 mom. JL gäller i övrigt att älg, hjort eller rådjur som

under fridlysningstid anträffas som fallvilt, dvs. dött, alltid tillfaller kronan.

I fråga om annan tid samt andra djurarter, med undantag av dem

som anges i paragrafens första moment, tillkommer rätten till fallvilt jakträttsinnehavaren.

Från regeln om fallvilt av nämnda hjortdjur kan Kungl.

Maj :t inte medge undantag. Bemyndigande för Kungl. Maj :t att medge undantag

finns emellertid i fråga om kronans rätt till vilt enligt 1 mom. Utredningen

har anfört att denna olikhet kommit att framstå som en brist

särskilt när de värdefulla djur som avses i 2 mom. under fridlysningstid

dödas i samband med trafikolyckor eller därvid skadas så att de måste

avlivas. Det är nämligen, med hänsyn till att antalet sådana fall ständigt

ökar i takt med utvecklingen av landsvägstrafiken, enligt utredningen skäligt

att jakträttsinnehavaren får rätten till det vilt som dödas på detta sätt.

Även utan samband med trafikolyckor inträffar det att djur under fridlysningstid

påträffas så skadade eller sårade att de måste avlivas. Utredningen

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

föreslår därför att Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,

får rätt dels att medge undantag även från ifrågavarande bestämmelse

i 2 mom., dels att i övrigt bestämma om rätten till älg, hjort eller rådjur

som lovligt dödas under fridlysningstid. Vid remissbehandlingen har med

något undantag inga erinringar förts fram mot detta förslag. Enligt min

mening bör utredningsförslaget förverkligas i första hand för att öka benägenheten

att skyndsamt ta hand om skadat vilt. Förslaget är även väl

förenligt med jaktlagens bestämmelser om jakträtten på väg. Den regel

som sålunda behövs kan lämpligen utformas som ett undantag från den

huvudregel som alltjämt bör gälla. Jag förordar därför att ifrågavarande

bestämmelse i 18 § 2 mom. JL ändras så att älg, hjort eller rådjur som dödas

eller anträffas som fallvilt, när sådant djur är fridlyst, tillfaller kronan,

om inte Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,

förordnar annat. Att den med rätten till vilt följande rätten till fallvilt i

övrigt tillkommer jakträttsinnehavaren torde inte behöva utsägas särskilt

i lagtexten. Bestämmelsen härom kan därför utgå. Detta föranleder en

följdändring i 30 § JL.

Förordnas om undantag från kronans rätt till dessa djur, bör samtidigt

vissa villkor gälla för den till vars förmån undantaget görs. För att skadat

fridlyst vilt av ifrågavarande arter skall få tillfalla jakträttsinnehavaren bör,

i de fall när djuret måste spåras upp och avlivas, i regel gälla att denne medverkat

därvid. Vidare bör, i principiell överensstämmelse med skyldigheten

att betala särskild avgift till länets älgskadefond (älgavgift) för älg som

blir fälld, ett motsvarande belopp betalas till fonden av den som får tillgodogöra

sig fallvilt av älg med stöd av förordnande om undantag från

kronans rätt. Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,

bör äga meddela föreskrifter om villkor i nu nämnda hänseenden.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

57

Rätt att ingripa mot annans hund

Gällande ordning

I jaktlagstiftningen finns åtskilliga bestämmelser som inte avser jakt

eller jaktutövning utan i första hand har viltvårdande eller djurskyddande

syfte. Till dessa bestämmelser hör reglerna om rätt att ingripa mot annans

hund som springer lös i viltmarker. Vissa av dessa regler gäller hela året,

andra åter huvudsakligen under den tid av året när jakt efter de flesta viltarter

är förbjuden.

Under hela året gäller i huvudsak följande. Löper hund lös i mark där

det finns villebråd, har jakträttsinnehavaren eller hans folk rätt att upptaga

hunden. Den som sålunda fångat in annans hund är skyldig att genast underrätta

hundens ägare eller innehavare. Är denne okänd eller oanträffbar,

skall underrättelsen om åtgärden kungöras i ortstidning. Den som vill få

tillbaka upptagen hund skall utge lösen med 10 kr. Vid upprepad förseelse

inom ett år är lösenbeloppet 20 kr. I båda fallen skall ersättning utgå även

för hundens föda och övriga kostnader. Har inte ägaren eller innehavaren

löst hunden inom åtta dagar efter tillsägelse eller inom 30 dagar från kungörandet,

är hunden förverkad. Om jakträttshavaren hellre vill det, är

hundens ägare eller innehavare skyldig att utge lösen enligt nyss nämnda

grunder, förutsatt att talan väcks vid domstol inom 30 dagar efter det att

hunden eljest varit förverkad (22 § första stycket JL).

Jagas eller ofredas villebråd av hund som löper lös, är hundens ägare eller

innehavare skyldig att ersätta jakträttsinnehavaren för skada på villebrådsbeståndet

som kan ha orsakats av hundens löslöpande (22 § andra

stycket JL).

Under tiden den 1 mars—den 20 augusti gäller vissa strängare regler.

Inträffar det under denna tid att löslöpande hund jagar eller ofredar villebråd,

får hunden fångas och hållas kvar mot lösen och kostnader enligt

nyssnämnda huvudregel. Låter sig hunden emellertid inte fångas in, och

framgår det av omständigheterna uppenbarligen att hundens löslöpande beror

på ägarens eller innehavarens vårdslöshet, får undre nämnda tid jakträttsinnehavaren

eller hans folk döda hunden. De har dock skyldighet att

genast göra anmälan om det inträffade till polisman i orten vid risk att

annars inte till sitt fredande få åberopa nyssnämnda förhållande (22 §

tredje stycket JL). Försummas sådan anmälan eller dödas hund utan att

de i lagrummet angivna villkoren är uppfyllda, kan det medföra ansvar för

skadegörelse. I straffrättsligt avseende innebär stadgandet vidare, enligt

vad högsta domstolen uttalat i dom den 29 september 1966 att — oavsett hu
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

ruvida omständigheterna sådana de ter sig för den som dödar en löslöpande

hund uppenbarligen ger honom anledning att antaga att löslöpandet beror

på ägarens vårdslöshet — ansvar ändå inte inträder, om det sedermera utreds

att ägaren varit vårdslös.

Med de nu nämnda bestämmelserna i 22 § JL korresponderar vissa bestämmelser

i jaktstadgan om skyldighet att ha tillsyn över hund. Sålunda

gäller enligt 9 § JS för tiden den 1 mars—den 20 augusti att hund skall

hållas under sådan vård att den hindras löpa lös i mark där det finns villebråd.

Under annan tid av året skall hund, utom när den inte begagnas till

jakt, hållas under tillsyn som behövs för att hindra att den jagar villebråd.

Om särskilda skäl föreligger, får länsstyrelse förordna att nyssnämnda

skyldighet att hålla hund under sådan vård att den förhindras

löpa lös i mark där det finns villebråd skall gälla även under annan tid

av året än tiden den 1 mars—den 20 augusti. Sådant förbud, ofta kallat

hundförbud, gäller således under en del av den egentliga jaktsäsongen. Genom

sådant förbud söker man särskilt under snörika vintrar hindra att löslöpande

hundar förföljer och river rådjur. Från hundförbud får emellertid

länsstyrelse medge undantag för jakt med hundar som är ofarliga för

villebråd som man avser att skydda genom hundförbudet. Vanligtvis är det

nämligen aktuellt att förordna om hundförbud under tid då jakt efter rådjur

eller annat vilt samtidigt är tillåten enligt bestämmelserna om jakttider.

Löper hund lös i strid mot nämnda bestämmelser i jaktstadgan, döms

hundens ägare eller innehavare till böter mellan 30 och 300 kr.

Idkas jakt med drivande hund på område som är av sådan beskaffenhet

att drevet måste antas komma att huvudsakligen gå fram över annans

jaktområde och det av omständigheten uppenbarligen framgår att syftet är

att komma åt villebråd från det området, skall jakten enligt 19 § tredje

stycket JL anses som olovlig.

Viss möjlighet att ingripa mot annans hund finns även enligt annan lagstiftning.

I syfte att bereda skydd för människor eller tamdjur kan nämligen

i vissa fall annans hund få dödas enligt lagen den 30 juni 1943 (nr

459) om tillsyn över hundar (2 § och 3 § andra stycket) och enligt renbeteslagen

(38 § 2—3 p.).

Enligt senast tillgängliga statistik är antalet hundar i landet f. n. över

350 000. Av beräkningar som Svenska jägareförbundet nyligen utfört för

jaktåret 1965/66 har omkring 120 hundar deltagit i olika fall av rådjursrivning

under jaktåret. Antalet sådana rivningsfall uppgår till 91 och fördelar

sig så att 52 fall inträffat under tid för hundförbud och återstoden

under annan tid av året.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

59

Jaktutredningen

De svåra väderleksförhållandena under vintern 1965—66 medförde enligt

jaktutredningen utomordentliga påfrestningar för villebrådsstammarna

i landet och särskilt för rådjuren. Länsstyrelserna nödgades därför tillgripa

hundförbud i betydligt större omfattning än tidigare varit nödvändigt. Samtidigt

visade det sig emellertid enligt utredningen att disciplinen bland ägare

av jakthundar eller ägare av sällskapshundar inte överallt var sådan

att hundförbuden fick åsyftad verkan. Utredningen har därför övervägt

komplettering och ytterligare skärpning av jaktlagstiftningens bestämmelser

om hållande av hund. Därvid har utredningen funnit att en allvarlig

brist i gällande lagstiftning visat sig vara, att reell möjlighet ofta saknas

att med omedelbar verkan ingripa när en hundägare saboterar ett hundförbud,

exempelvis genom att han själv jagar med drivande, icke rådjur

sren hund eller genom att eftersätta sin vårdnadsplikt, så att hunden

får löpa lös och jaga på egen hand. Polisanmälan med åtal som följd står

givetvis till buds. Som regel dröjer det dock innan saken kommer inför

domstol, och någon rätt att vidta omedelbar åtgärd har inte polisen. Med

hänsyn härtill finner utredningen det vara synnerligen angeläget att skapa

en möjlighet för ett omedelbart ingripande i sådana situationer. Det krävs

enligt utredningen med andra ord tillgång till en snabbt genomförbar och

allvarligare reaktion än den som ett senare ådömt bötesstraff innefattar.

Utredningen föreslår därför att en rätt att döda löslöpande hund

som jagar eller eljest driver villebråd motsvarande den som finns under

tiden den 1 mars—den 20 augusti skall införas i fråga om tid som omfattas

av länsstyrelsens förordnande om hundförbud. Villkoren i övrigt för ingripandet

föreslås vara desamma, dock med ett viktigt undantag. För att

förebygga att den föreslagna rättigheten utnyttjas i oträngt mål anser nämligen

utredningen att den inte bör tillkomma jakträttsinnehavaren eller

hans folk utan i stället polismyndigheten. Utredningen anför härom följande.

Jakttiderna för de flesta djurarter infaller under den del av jaktåret

då hundförbud blir aktuella. Även en rådjursren hund kommer vid drev

efter hare eller räv lätt in på grannens mark. Pågår då där ett drev efter

rådjur, kan det hända att hunden kopplar på detta. Resultatet blir då att

en olyckshändelse, som rimligen inte är att tillskriva hundens ägare såsom

vårdslöshet, leder till att hunden blir skjuten. Utredningen föreslår därför

att beslutanderätten att hund, vilken under tid för hundförbud driver eller

eljest jagar sådant villebråd som förbudet avser att skydda — i praktiken

rådjur — får skjutas skall tillkomma polismyndigheten. På så sätt får man

enligt utredningen objektivt klargjort om hundens löslöpande är att tillskriva

vårdslöshet hos hundens ägare eller innehavare. Det blir, säger utredningen

vidare, sedermera givetvis polisens sak att avgöra vem som skall

»utföra exekutionen».

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

Förutom den nyssnämnda skärpningen av jaktlagens bestämmelser om

hund föreslår utredningen även en höjning av lösenbeloppen för

löslöpande hund som låter sig fångas. Dessa belopp har enligt utredningen

varit oförändrade sedan år 1927. Samtidigt bör enligt utredningsförslaget

den ändringen genomföras att ett högre belopp, 50 kr., skall utges för

löslöpande hund som upptas under tiden den 1 mars—den 20 augusti och

ett lägre belopp, 25 kr., för resten av året. Utredningen finner en sådan

differentiering av beloppen bättre svara mot nutida viltvårdsprinciper än

den gällande ordningen med förhöjning av beloppet vid upprepad förseelse

inom ett år. I sitt förslag till ny lagtext har utredningen vidare låtit påbudet

att kungöra meddelande om upptagen hund i ortstidning ersättas med skyldighet

att underrätta polismyndigheten i orten. Slutligen har i förslaget inte

tagits med den i gällande lagtext upptagna möjligheten att genom domstol

få hundägaren ålagd att utge lösen och kostnader.

Remissyttrandena

De åtgärder utredningen föreslagit för att förbättra viltets skydd mot löslöpande

hundar gillas av flera remissinstanser, däribland rikspolisstyrelsen,

domänstyrelsen, statens naturvårdsnämnd, länsstyrelserna i Skaraborgs,

Gävleborgs och Jämtlands län, Svenska jägareförbundet, Jägarnas

riksförbund, RLF, samt Svenska naturskyddsföreningen. Frågan om hundhållningen

är enligt sistnämnda förening ett centralt problem inom jaktvården

och skarpare reaktioner krävs även för jägarnas del. Vidare behövs

en ökad informationsverksamhet. Enligt föreningens uppfattning blir det

ändå svårt att nå den breda allmänheten eftersom de delar av friluftsfolket

som är hundägare men inte jägare helt naturligt har obetydlig kännedom

om jaktlagstiftningen och därmed också om de bestämmelser som

gäller hundhållningen.

I fråga om rätten att döda 1 ö s 1 ö p a n d e hund uttalar statens

naturvårdsnämnd att det ligger i sakens natur att stor ovilja råder mot att

döda en hund men finner att de villkor som enligt förslaget skall vara uppfyllda

medför att den nya rättigheten kommer att tillämpas endast i absoluta

undantagsfall och då verkliga skäl föreligger. RLF är dock i viss mån kritiskt

och finner att de i lagtexten angivna grunderna för rätt att döda löslöpande

hund är alltför vaga. Även i övrigt har kritik riktats mot den

föreslagna utvidgningen av rätten att döda annans hund. Länsstyrelsen

i Kopparbergs län anser sålunda att förslaget i praktiken inte tillför redan

bestående regler för hundhållningen mycket nytt. Länsåklagarcn i Västerbottens

län finner förslaget motbjudande och hävdar att den rätta vägen

att försöka få bort problemet med ofredande hundar är att träffa den försumlige

med ett hårt straff. Redan med hänsyn härtill, fortsätter länsåklagaren,

föreligger inte fog att tillskapa en ytterligare möjlighet att döda

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

hundar såsom utredningen föreslagit. Utredningen har betonat vikten av

att möjlighet skapas för ett omedelbart ingripande och har föreslagit polismyndighet

som »exekutor». I anledning härav, anmärker länsåklagaren,

bär man allt skäl att förvänta en utredningsrutin som inte tillgodoser det

önskade kravet på snabbhet, om samtidigt det angelägna kravet på en föregående

objektiv undersökning skall iakttas. Svenska kennelklubben tar bestämt

avstånd från utredningens förslag i denna del och uttalar efter samråd

med Svenska Brukshundsldubben, Svenska Stövarklabben och Fågelhundsklubbarnas

samarbetsnämnd i huvudsak att redan den i 22 § JL

medgivna rätten för jakträttsinnehavare att döda hund saknar förankring

i våra dagars rättsmedvetande sådant det kommit till uttryck i en bred

opinion bland allmänheten. Rätten är såsom den utformats i gällande jaktlag

inte förenlig med den moderna uppfattningen om effektivt djurskydd,

eftersom den inte knutits till några garantier för att det lagliga dödandet

sker utan att hunden tillfogas onödigt lidande. En omarbetning redan av

gällande bestämmelser är enligt dessa remissinstanser därför påkallad. I

konsekvens med det anförda anser de en utvidgning av lagrummets tilllämpning

under tid som omfattas av hundförbud icke böra komma i fråga.

Svenska Dr ev er klubb en uttalar att, även om redan nu gällande rätt att döda

löslöpande hund endast mycket sällan tillämpas, den länge har varit impopulär

och mötts av stigande olust, särskilt därför att den alltför lätt kan

leda till djurplågeri och därtill vålla bråk och osämja mellan grannar.

Dreverklubben betonar att den nuvarande bestämmelsen i 22 § JL avser en

nödfallsåtgärd som får tillgripas endast om löslöpande hud inte låter sig

kopplas. Mot den bakgrunden framstår utredningens förslag både av humanitära

och principiella skäl som synnerligen olustigt. Klubben tillägger att

uttalandet i betänkandet att, sedan vårdslöshet konstaterats hos hundägaren,

det är polisens sak att avgöra vem som skall »utföra exekutionen» hos

många har väckt anstöt och ovilja inte bara för ordvalets skull utan även

på grund av tanken bakom uttrycket.

Även den föreslagna anknytningen till hundförbud kritiseras av Dreverklubben

som framhåller att ett av länsstyrelse förordnat hundförbud är lokalt

och temporärt. Inom samma län och vid länsgränser kan olika bestämmelser

gälla. Detta kan få till följd att en hund som helt lagligt används vid

jakt kommer över en kritisk gräns och genom en för hundägaren okänd

administrativ åtgärd blir fredlös och med polismyndighets tillstånd dödad.

Klubben betonar i sammanhanget att temporära linndförbud vanligen meddelas

endast genom radio. Enligt klubben är detta inte tillfredsställande,

eftersom det finns många exempel på att dylika meddelanden förbigått även

intresserade och lojala jägare.

Det förut redovisade uttalandet av högsta domstolen om den straffrättsliga

innebörden av den nuvarande bestämmelsen i 22 § JL om rätt att döda

hund har föranlett RÅ, länsåklagaren i Hallands län samt Svenska jägare
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

förbundet att ifrågasätta om inte stadgandet bör överarbetas. Jägareförbundet

anser att ifrågavarande lagrum mot bakgrunden av högsta domstolens

uttalande överbetonar jakträttsinnehavarens rätt att på alltför vaga grunder

döda löslöpande hund.

Jaktutredningens förslag om ändringar i 2''2 § första stycket JL beträffande

lösenbeloppen m. m. tillstyrks eller lämnas utan erinran av

flertalet remissinstanser. Med hänsyn till penningvärdefallet bör enligt

domänstijrelsen lösenbelopp som avser tiden den 1 mars—den 20 augusti

inte sättas lägre än 100 kr., om förbättring av hundhållningen skall uppnås

under denna känsliga tid. Läns jaktvårdsf öreningarna i Blekinge, Hallands

och Västerbottens län motsätter sig en höjning av den lägre lösenavgiften

och pekar på att det under pågående jaktsäsong ibland inte kan undvikas

att jakthund kommer in på annans mark och att en höjning av avgiften

för den tiden därför kan leda till att hundar i ökad utsträckning uppkopplas

av okynne för att förmå hundägaren att betala lösen. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län och länsjaktvårdsföreningen i samma län vänder

sig mot att utredningen i förslaget behållit skyldigheten för den som upptagit

annans hund att ha hunden i sin vård hela 30 dagar efter tillsägelse

till polismyndigheten, innan hunden är förverkad. Föreningen anför. Det är

numera förenat med stora kostnader att ha en hund inackorderad. Eftersom

en upptagen hund kan vara totalt värdelös, riskerar upptagaren att

själv få stå för alla med åtgärden förenade kostnader, om inte ägaren låter

höra av sig. Den utsatta tidsfristen bör därför förkortas. Nämnda länsstyrelse,

som delar j aktvårdsföreningens uppfattning, tillägger att den omständigheten

att polismyndigheten underrättats inte innebär någon säkrare

garanti för att hundägaren snabbare får kännedom om var hunden finns än

gällande kungörelseförfarande.

Som framgått av den tidigare redogörelsen har jaktutredningen i sitt förslag

inte tagit upp någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i

22 § första stycket sista punkten JL om alt jakträttsinnehavare har rätt

att få ut lösen för upptagen hund om han instämmer talan därom inom

viss tid. Hovrätten för Nedre Norrland påpekar att någon motivering för

ändringen inte har lämnats och uttalar att stadgandet bör stå kvar i jakträttsinnehavarens

intresse.

I samband med frågorna om hundförbud och rådj ursskydd har flera

remissinstanser kritiserat att undantag från dylikt förbud enligt jaktutredningens

förslag alltjämt får medges för jakt med hund som inte river eller

jagar rådjur. Det hävdas från dessa remissinstanser att under hundförbud

till skydd för viss art all jakt efter vilt av den arten — både med och

utan hund — bör vara helt förbjuden. Förslag härom framförs av statens

natur vårdsnämnd, länsåklagaren i Jönköpings län, Södra Älvsborgs läns

jaktvårdsförening, Västernorrlands läns jaktvårdsförening, Svenska jägareförbundet

samt Svenska Dreverklubben.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

63

Departementschefen

Ett allvarligt problem för viltvården har i alla tider varit den skadegörelse

på viltet som löslöpande hundar vållar. Därför finns bestämmelser

i jaktlagstiftningen dels om att hundägare vid äventyr av bötesstraff skall

se till att hunden inte kommer lös eller jagar villebråd, dels om att, ifall så

ändå sker, hunden får fångas in av jakträttsinnehavaren eller hans folk

och återlämnas endast mot lösen eller i vissa fall behållas.

Emellertid finns hundar som inte låter sig fångas in när de jagar eller

ofredar villebråd. För att kunna ingripa i en dylik situation öppnar 22 §

sista stycket JL rätt för jakträttsinnehavaren eller hans folk att under

vissa förutsättningar döda löslöpande hund. Denna rättighet gäller

emellertid endast under den tid av året när de flesta djurarter är i behov

av särskilt skydd, nämligen den 1 mars—den 20 augusti. Under samma

tid gäller enligt en kompletterande regel i jaktstadgan att hund skall förhindras

löpa lös i mark där det finns villebråd. I fråga om annan tid av

året, dvs. under den normala jaktsäsongen, får hundar givetvis användas

vid jakt men skall eljest hindras från att jaga villebråd. Om det under

denna tid behövs till skydd för visst villebråd, oftast rådjur, får länsstyrelse

meddela s. 1c. hundförbud, vilket innebär att den strängare regeln i

jaktstadgan för tiden mars—augusti skall gälla även under hela eller del

av jaktsäsongen.

Under senare år har hundskadorna på viltet minskat till följd av

dessa bestämmelser och tack vare en målmedveten upplysningsverksamhet

från jaktvårds- och hundägarorganisationer. Även efterlevnaden av hundförbud

har i viss mån förbättrats. Under den stränga vintern 1965—66 var

antalet sådana förbud mycket stort och antalet fall då löslöpande hundar

rivit rådjur under förbudstid ökade i motsvarande mån. Mot bakgrund av

erfarenheter av detta slag har jaktutredningen föreslagit att rätt att döda

hund skall gälla även under tid för hundförbud. I övrigt skall enligt förslaget

villkoren vara desamma som nu, dvs. det skall uppenbarligen framgå

av omständigheterna att hundens löslöpande beror på vårdslöshet av

hundens ägare eller innehavare. Åtgärden skall enligt förslaget emellertid

inte få vidtas av jakträttsinnehavaren eller hans folk utan endast genom

polismyndighetens försorg. Genom denna anordning kan enligt utredningens

mening en objektiv utredning vinnas om att vårdslöshet föreligger

innan hunden avlivas.

Tanken på en utvidgad rätt att döda annans hund godtas av flera remissinstanser,

främst de som företräder jägar- och naturvårdsintressen. Andra

åter har med bestämdhet avvisat förslaget. Detta gäller särskilt de stora hundägarorganisationerna.

För egen del kan jag inte biträda utredningens förslag.

Om man bortser från den säkerligen ovanliga situationen att behörig

polispersonal befinner sig på platsen, förutsätter förslaget nämligen att,

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

innan åtgärd kan vidtas, polisanmälan måste ske liksom utredning om det

inträffade. Först därefter kan hunden uppsökas, identifieras och avlivas.

Härmed har dock enligt min mening det väsentligaste värdet med rätten

att döda löslöpande hund gått förlorat, nämligen möjligheten att genast avbryta

hundens jakt. Dessa olägenheter skulle visserligen försvinna om man,

som föreslagits från remisshåll, lät jakträttsinnehavaren eller hans folk

få utöva rättigheten även i hundförbudsfallen. På skäl som utredningen

själv anfört finner jag emellertid en sådan lösning inte tillfredsställande.

Mot bakgrund av det anförda framstår den föreslagna åtgärden att i efterhand

döda löslöpande hund främst som en repressalieåtgärd. Kan nämligen

genom polisens försorg en så säker identifiering av hunden ske att det förordnas

om avlivning, bör med samma säkerhet kunna utredas om inte

hundägaren brutit mot det straffbelagda hundförbudet. I sådant fall bör

det enligt min mening alltjämt vara tillräckligt med straff. Inte heller anser

jag, med hänsyn till det stora antalet hundar som f. n. finns i landet,

de förhållandevis få fall när hundar rivit rådjur motivera den föreslagna

skärpningen.

Åtgärder till ökat skydd för rådj ursstammen under hundförbudstid är

emellertid nödvändiga. I likhet med många remissinstanser anser jag därför

att all jakt efter rådjur i regel bör vara förbjuden under sådan tid. Jag

ämnar senare föreslå att bestämmelser härom las in i jaktstadgan. I det

följande kommer jag även att beröra vissa ändringar av straffbestämmelserna

i jaktstadgan. Påföljden för överträdelse av hundförbud bör mot bakgrunden

av vad jag här anfört kunna skärpas väsentligt.

Från remisshåll har, i anknytning till de frågor som här berörts, anförts

att ett avgörande av högsta domstolen i fråga om rätt att döda hund enligt

gällande bestämmelse i 22 § JL bör föranleda lagändring. I den mån befogenheten

att döda annans hund vidgats genom ifrågavarande avgörande,

något som ej kan bedömas med säkerhet, bör dock enligt min mening erfarenheterna

av den rättstillämpning som kan följa avvaktas, innan man

överväger en lagändring.

I fråga om de övriga åtgärder som kan vidtas för att förbättra hundhållningen

till skydd för viltet har utredningen bl. a. föreslagit höjning av de

lösenbelopp som får avkrävas ägaren till upptagen hund. I likhet med

de flesta remissinstanserna kan jag biträda detta förslag liksom även den

omläggning av lösenpåföljden i övrigt m. m. som förslaget innehåller. I enlighet

med påpekande från remisshåll bör dock i jakträttsinnehavarens intresse

den nuvarande möjligheten att vid domstol få hundägare ålagd att

utge lösen stå kvar. Vidare bör, i samband med en modernisering av lagtextens

angivande av vissa tidsfrister, den längsta tiden för skyldighet att

hålla upptagen hund för ägarens räkning lämpligen förkortas från nuvarande

30 dagar till två veckor. I övrigt bör vissa redaktionella jämkningar

vidtas i 22 § första stycket JL.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

65

Viltskador på annans mark, in. in.

Gällande rätt

I jaktlagen finns ett fåtal bestämmelser som reglerar vissa frågor om

viltskador på växtlighet. En del särskilda bestämmelser i 15 § JL om trädgård

har tidigare berörts. I 24 § 1 mom. JL föreskrivs att om avsevärd

skada på gröda, skog eller plantering orsakas till följd av viss villebrådsarts

utveckling och skadan inte kan förebyggas genom rimliga åtgärder

från markinnehavarens sida, skall länsstyrelsen enligt 24 § 1 mom. första

stycket JL förelägga jakträttsinnehavaren att vidta de åtgärder som den

finner erforderliga i sådant avseende. Sådant föreläggande får dock inte

meddelas, om det finns anledning anta att skadan kommer att i huvudsak

gottgöras markinnehavaren. Om jakträttsinnehavaren inte åtlyder meddelat

föreläggande, skall länsstyrelsen förordna att jakt på området genom därtill

särskilt utsedd jägare skall äga rum i syfte att åstadkomma behövlig

minskning av villebrådsstammen. I andra stycket av samma lagrum ges

regler om hur det skall förfaras med djur som fälls vid den anbefallda jakten.

Närmare bestämmelser om föreläggande eller förordnande för här avsedd

jakt meddelas av Kungl. Maj :t. Sådana bestämmelser återfinns i 45—

47 §§ JS.

Frågan om räckvidden av de nu återgivna bestämmelserna i 2 4 §

1 in o m. har varit aktuell vid olika tillfällen. Vid remissbehandlingen av

jaktutredningens första betänkande med förslag till ändringar i jaklagstiftningen

(SOU 1950:40) framställdes vid remissbehandlingen önskemål

om vissa ändringar i denna lagstiftning utöver dem som jaktutredningen

förordat i betänkandet. Bl. a. ifrågasatte länsstyrelsen i Gotlands län en

ändring av 24 § JL i syfte att bereda länsstyrelsen vidgade möjligheter till

ingripanden för att förebygga skador genom vildkanin. Länsstyrelsen åsyftade

avfattningen av första punkten i lagrummets första stycke och uttalade

att den bestämda formen »markinnehavaren» och »jakträttsinnehavaren»

inte kunde föranleda annan tolkning än att här avsågs samma

mark, som innehades av en person men på vilken annan person hade jakträtten.

Om emellertid, fortsatte länsstyrelsen, skada förorsakas på en fastighet

men skadan har sin orsak i att jakträttsinnehavaren på en annan

fastighet inte tillbörligen håller efter det skadegörande villebrådet på sin

mark, är det givetvis den jakträttsinnehavaren som bör ges föreläggandet.

Att ge föreläggandet åt jakträttsinnehavaren på de skadelidande fastigheterna

vore meningslöst. Det föreföll länsstyrelsen som om stadgandet inte

gärna kunde tolkas efter ordalagen och länsstyrelsen föreslog med an
5

Bihartg till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 136

opaginerad Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

ledning härav den ändringen att ordet »jakträttsinnehavaren» utbyttes

mot »vederbörande jakträttsinnehavare». I proposition 1951:189 uttalade

dåvarande departementschefen i anledning härav att frågan om skyldighet

att vidtaga åtgärder till förebyggande av viltskador på angränsande fastigheter

hade en ganska stor principiell räckvidd och att han därför inte var

beredd att utan närmare utredning ta ståndpunkt till frågan. Uttalandet

föranledde ingen erinran från riksdagens sida.

Innehållet i förevarande paragraf var föremål för behandling vid 1955

års riksdag i anledning av bl. a. motionerna I: 174 och II: 207 om åtgärder

mot viltskador på gröda in. in. I såväl motionerna som infordrade yttranden

däröver behandlades emellertid främst frågan om innebörden av kravet

i lagtexten att skadan skall vara »avsevärd». Frågan om paragrafens

räckvidd i förhållande till angränsande fastigheter berördes inte och ej

heller utskottet (L3U 17) tog upp saken från denna synpunkt. Utskottet

anförde, såvitt nu är i fråga, följande.

Vad angår de i motionerna behandlade spörsmålen om beredande av ökat

skydd mot viltskador i allmänhet vill utskottet hänvisa till att remissinstanserna

på något undantag när funnit 24 § jaktlagen och därtill anslutande bestämmelser

i jaktstadgan erbjuda tillräckliga medel till verksamt ingripande

mot skador av ifrågavarande slag. Utskottet ansluter sig till den uppfattning,

för vilken sålunda givits uttryck. Det är dock enligt utskottets

uppfattning angeläget, att de maktmedel som härvidlag står länsstyrelserna

till buds i förekommande fall utnyttjas. Utskottet förutsätter därför

att länsstyrelserna uppmärksamt följer utvecklingen av viltskadorna inom

länen och vidtar de åtgärder, som må finnas påkallade.

I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionerna inte någon

riksdagens åtgärd.

Det nu aktuella spörsmålet berördes även i prop. 1963: 136 med förslag

till bl. a. nya bestämmelser i 24 § JL om bekämpande av vildkanin. Därvid

yttrade jag att de nuvarande bestämmelserna i nämnda lagrum reglerade

endast förhållandet mellan innehavare av mark och innehavare av rätten

till jakt på samma område, samt föreslog att särskilda möjligheter till bekämpande

av vildkanin inom större områden skulle öppnas. Förslagen godtogs

och yttrandet föranledde inte någon erinran från lagrådets eller riksdagens

sida.

Utöver viltskador på gröda, skog eller plantering uppkommer inte sällan

person- och materielskador vid kollisioner mellan motorfordon

och älg. I jaktlagen finns inga bestämmelser som föranletts av

detta förhållande. I enlighet med de riktlinjer för älgjaktens organisation

m. m. som godkändes av 1965 års riksdag (prop. 19, JU 4, rskr 144) föreskrivs

emellertid i 15 § JS att, om det föreligger påtaglig fara för sammanstötning

mellan motorfordon och älg, jakträttsinnehavare hos länsstyrelse

kan få tillstånd (licens) att under särskild jakttid i anslutning till den allmänna

höstjakten fälla visst antal älgar, även om hans mark inte är av

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

den storlek och beskaffenhet som i regel fordras för sådan licens. Vid tillståndsgivningen

skall det antal älgar som får fällas bestämmas med hänsyn

till behovet att minska älgstammen. Enligt 16 § JS kan licens för samma

ändamål meddelas även i fråga om annan tid på året än i anslutning

till den allmänna jakten. I 4 och 5 §§ kungörelsen den 9 april 1965 (nr 260)

om älgavgift in. m. finns bestämmelser om att statens naturvårdsnämnd ur

älgskadefond som finns i varje län får bevilja bidrag med anledning av

sådan trafikskada på motorfordon som orsakats av älg inom länet och är

av någon betydenhet.

I fråga om vildmink finns i jaktlagen ingen annan bestämmelse än

den i tidigare sammanhang nämnda i 15 § 1 inom. om rätt att döda och

behålla mink som kommer in i gård eller trädgård. Sådan rätt gäller som

framgått även i fråga om vildkanin men beträffande detta skadedjur finns

särskilda bestämmelser i 24 § 2 och 3 mom. JL. Enligt dessa bestämmelser

får en markinnehavare, även om jakträtten på marken tillkommer någon

annan, låta anställa fångst av vildkanin där. Vid sådan fångst får skjutvapen

eller hund inte medföras men fångad vildkanin tillfaller markinnehavaren.

Orsakas avsevärd skada av vildkanin, får Kungl. Maj :t i fråga

om visst område förordna att var och en där får fånga vildkanin och behålla

fångat djur. Slutligen stadgas att i fråga om område, där stam av vildkaniner

finns, länsstyrelse får förordna att jakt efter vildkanin skall bedrivas

av särskilt utsedda jägare i avsikt att söka utrota vildkaninstammen.

Förordnas om dylik jakt, får länsstyrelsen även föreskriva om de undantag

från bestämmelserna i jaktlagen som behövs för jaktens ändamålsenliga

bedrivande. Länsstyrelsen bestämmer också vad som skall göras med

de vildkaniner som fångas eller dödas vid jakten.

I sammanhanget bär i fråga om vildmink tilläggas att mink tillhör de

djur som enligt kungörelsen den 6 december 1963 (nr 608) om utplantering

av vilt in. in. (ändrad 1966:290) inte får utsättas i frihet och som därför

skall hållas instängda på betryggande sätt eller eljest under sådan tillsyn

att djuren inte kan vinna frihet.

Jaktutredningen

Uttalandet i prop. 1963: 136 om räckvidden av 24 § 1 mom. JL

har föranlett jaktutredningen att ta upp frågan till behandling. Utredningen

berör inte nämnda departementschefsuttalande 1951 utan anför i huvudsak

följande.

Den år 1938 tillkomna ordningen för ingripande i ändamål att förebygga

ytterligare skadegörelse av villebråd på gröda in. in. är nödvändig för att

garantera jaktlagstiftningens avvägning mellan närings- och jaktvårdsintressena.

Frågan avser nu om det genom 24 § 1 inom. JL möjliggjorda tvångsförfarandet

kan tillgripas även då skadegörelse av villebråd på gröda in. in.

5f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 136

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

tillfogas en markinnehavare — ägare eller nyttjanderättshavare — som

tillika har jakträtt på den av skadegörelsen drabbade brukningsdelen. Att

så skulle kunna ske var otvivelaktigt avsikten med lagbestämmelsen. Även

innehållet i motionerna vid 1955 års riksdag liksom i yttranden av två länsstyrelser,

som hade speciell erfarenhet av tillämpningen av nämnda lagrum,

ger klart vid handen att såväl motionärerna som dessa länsstyrelser uppenbarligen

hyste samma uppfattning. Utredningen finner vidare antagligt att

tredje lagutskottets utlåtande 1955 bör ha fått ett delvis annat innehåll, om

utskottet beträffande ifrågavarande spörsmål hyst en från remissinstanserna

avvikande mening.

På sätt närmare framgår av utredningens förslag till lagtext anser utredningen

att gällande lydelse av 24 § 1 mom. JL i förtydligande syfte bör

jämkas så att bl. a. ordet »markinnehavarens» ersätts med orden »den

skadelidandes» och att länsstyrelses föreläggande att vidtaga åtgärder skall

riktas mot »den eller de personer, inom vilkas jaktområde villebrådet ifråga

kan anses hava sitt huvudsakliga tillhåll».

I anslutning till de föreslagna ändringarna av 24 § 1 mom. JL tar jaktutredningen

även upp frågan om möjligheterna att genom ökad licensjakt

minska en älgstam för att därigenom motverka riskerna för kollisioner

mellan motorfordon och älg. Utredningen anför i huvudsak.

Bestämmelserna om licensjakt innebär inget tvång för jakträttsinnehavaren

att skjuta fler älgar än han enligt sedvanliga grunder, stammens

storlek eller skadegörelse på skog eller gröda kan finna påkallat. För

att en licensjakt skall få avsedd verkan på trafiksäkerheten måste man

med någorlunda säkerhet kunna avgöra på vilken mark den älgstam som

utgör faromomentet har sitt huvudsakliga tillhåll. Det är jakträttsinnehavarna

på den marken som skall få licensen. Man måste vidare ha någorlunda

kännedom om älgstammens storlek och vandringsvanor. Den omständigheten

att en s. k. älgväxel korsar en väg kan inte rimligtvis tas till

intäkt för en minskning av eljest normalstor älgstam i trakten. I sådana

fal! bör skyltar och viltspeglar varna trafikanterna. Jaktutredningen anser

därför att frågan om att minska faran för kollision mellan motorfordon

och älg måste lösas enligt samma regler som gäller i jaktlagen i fråga om

skadegörelse av vilt. Genom den utredning som utgör en grundläggande del

av den i 24 § 1 mom. föreskrivna proceduren blir det möjligt att få tillfredsställande

besked om de olika faktorer som bör vara klarlagda innan

beslut träffas om en nedskärning av en älgstam. Förslagsställare hos länsstyrelsen

bör vara polismyndighet eller vägförvaltning.

Enligt det i betänkandet intagna förslaget till lagtext föreslår jaktutredningen

att 24 § 1 mom. JL i tillämpliga delar skall gälla för det fall att

påtaglig fara befunnits föreligga i någon trakt för sammanstötning mellan

motorfordon och älg samt faran inte är att tillskriva visst djur. Behörig att

påkalla föreläggande för berörda jakträttsinnehavare att vidta behövliga

åtgärder i skadeförebyggande syfte är polismyndighet eller vägförvaltning.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

69

Meddelar länsstyrelsen förordnande om jakt genom särskilt utsedda jägare

skall, enligt förslaget, om sålunda beslutad jakt gälla vad Kungl. Maj :t

förordnar. I sistnämnda hänseende tillägger jaktutredningen att medverkan

av länsjaktvårdsorganisation är nödvändig inte bara när det gäller

ärendets handläggning hos länsstyrelsen utan särskilt vid »exekutionens

utförande», dvs. verkställandet av den beslutade jakten.

Jaktutredningen behandlar i betänkandet utförligt den i jaktlagstiftningen

föga uppmärksammade vildminken. Utredningen anför i huvudsak

följande.

Sedan åtskilliga år är vildminken spridd över södra delen av vårt land

och den saknas inte inom något län. Tätast torde förekomsten vara i Götaland

och Svealand men tillgången i södra Norrland är även på sina håll oroväckande

stor. Vildminken är ett rovdjur med förekomsten koncentrerad

till sjöar och vattendrag men också till kusterna där man under senare år

konstaterat en ökning som inger farhågor. Vildminkens skadegörelse är

nämligen allmänt omvittnad. Den tar all slags fisk lika väl som kräftor och

på många håll har tidigare kräftrika sjöar och vattendrag helt länsats på

detta skaldjur genom minkens framfart. Vid eller i närheten av vatten tar

minken också fåglar och mindre däggdjur. När vattnen under vintern isbeläggs,

kan vildminken göra långa strövtåg på fasta landet för att söka efter

föda, exempelvis i hönsgårdar och liknande anläggningar där stora skador

kan anställas.

Alltsedan 1930-talet, då vildminkens skadegörelse började att observeras

av jägare och viltvårdare, har man på jaktvårdshåll sökt stoppa vildminkens

utbredning i landet på olika sätt och sökt utveckla jakt- och fångstmetoderna.

Genom att minkstammarna i landet är en följd av att minkar i stort

antal under åren kunnat rymma från minkfarmar för pälsdj ursuppfödning

har uppmärksamheten även riktats på möjligheterna att hindra dylika

rymningar för att inte ytterligare öka vildminkstammen.

Sedan frågorna om bekämpande av vildmink efter motioner vid 1957 och

1959 års riksdagar överlämnats till jaktutredningen, har utredningen och

Svenska''jägareförbundet i samarbete bedrivit en landsomfattande upplysnings.

och propagandakampanj avseende metoder och medel vid minkjakt

samt utprovat och tillhandahållit lämpliga fångstredskap osv. Flera av

förbundets länsföreningar har satt i gång systematiska åtgärder för att få ner

minkstammen och därvid gjort värdefulla rön. Kampanjen var värdefull

även ur den synpunkten att jägare, fiskare och folk i allmänhet nu fått upp

ögonen för vildminken och dess uppträdande, förekomst och härjningar.

Kampanjen gav emellertid inte något nämnvärt resultat i form av minskning

av vildminkstammen. Bland orsakerna härtill kan nämnas den påspädning

i den fritt levande minkstammen som kontinuerligt sker genom

rymningar från vissa, framför allt mindre pälsdj ursgårdar. Som korrektiv

häremot infördes efter förslag av utredningen de bestämmelser som finns

upptagna i kungörelsen om förbud mot utplantering av vilt, men hittills

vunna erfarenheter talar inte för att nämnda bestämmelser gett åsyftat resultat.

En annan omständighet som medverkat till det flerstädes mindre tillfredsställande

resultatet av minkkampanjen är emellertid av jakträttslig

natur. Ett av de värdefulla rön som kampanjen gett är att punktvis insatta

åtgärder visserligen kan ge temporära resultat på platsen men att en någorlunda

stabil effekt förutsätter att bekämpningen kan omfatta det mesta av

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

ett helt vattensystem. Detta låter sig genomföras i trakter där jaktvårdsområdena

är talrika och därför ofta gränsar till varandra. Men i andra trakter

har det inträffat att enskilda jakträttsinnehavare vägrat att ställa sina marker

till förfogande för minkbekämpning. Så har skett bl. a. i Bohuslän, där

minken är oerhört talrik och hotar att omintetgöra ansträngningarna att

bevara beståndet av dykänder och annan sjöfågel. En eller flera öar har

där till följd av markägarnas likgiltighet kommit att fungera som minkreservat.

Undersökningarna i vildminkfrågan har lett utredningen till följande.

Tanken att man i Sverige skulle kunna totalt utrota vildminken måste betecknas

som en utopi. Målet bör vara en decimering av stammen i sådan grad

att de skador som vildminken åstadkommer nedbringas till ett minimum.

Det är enligt utredningen med andra ord frågan om samma problem som

gäller i fråga om skadegörelse av vildkanin. Lika litet som vid bekämpandet

av vildkaniner hjälper det att punktvis bekämpa vildminken. Det måste därför

skapas möjligheter för en samordnad bekämpning inom hela vattensystem

där vildminken håller till så att åtgärder kan sättas in överallt där det visar

sig nödvändigt. Utredningen tänker sig att detta skall ske länsvis och i samarbete

mellan de jaktvårdande och fiskevårdande organen inom länet. Eftersom

det bär inträffat att enskilda jakträttsinnehavare vägrat att ställa sina marker

till förfogande för organiserad minkbekämpning måste ett sådant hinder

för en systematisk bekämpning av vildminkplågan elimineras genom lagändring.

Utredningen erinrar i detta sammanhang att den i samband med frågan

om varg, järv och säl föreslagit ett bemyndigande för Kungl. Maj :t eller

myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer att, då synnerliga skäl för ingripande

mot viss djurart föreligger, förordna att djur av sådan art får jagas

även på annans jaktområde. Detta bemyndigande, som enligt den av utredningen

föreslagna lagtexten inte är inskränkt till vissa angivna djurarter,

kan enligt utredningen ge möjlighet att på ett för samtliga berörda intressen

tillfredställande sätt motverka svårigheterna vid planläggning och genomförande

av minkkampanjer. För att förebygga att jakt efter mink används

som förevändning för jakt efter annat villebråd under en pågående minkkampanj

anser utredningen det nödvändigt att jakt som medges enligt nyssnämnda

bemyndigande begränsas till att avse fångst utan användning av

skjutvapen. Det är enligt utredningen vidare ostridigt att minkfångst är en

jaktform som kräver kunnighet, omdöme och noggrannhet av sin utövare.

Erfarenheten visar att brister i fråga om nämnda egenskaper kan medföra

att en sådan fångstman kan göra mer skada än nytta. Dessa konstateranden

liksom slutsatsen tidigare att minkstammen inte kan hållas nere genom

punktvisa aktioner av enskilda personer eller grupper av sådana utan att

det fördas en systematisk samordning av åtgärderna inom större områden

talar enligt utredningen vidare för att befrielse från skyldighet att betala

jaktvårdsavgift inte bör gälla vid minkfångst på samma sätt som är föreskrivet

i fråga om fångst av vildkanin.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Avslutningsvis föreslår jaktntredningen en skärpning av utplanteringskungörelsens

föreskrifter om att mink skall hållas instängd så att den inte

kan vinna frihet. I likhet med vad som är föreskrivet i finsk lagstiftning

bör enligt utredningens förslag till ändrad jaktstadga den som i farm eller

annan anläggning uppföder pälsdjur eller andra djur, som vid rymning kan

förorsaka skada, vara skyldig att iaktta de bestämmelser till förhindrande

av att djuren rymmer som statens naturvårdsnämnd utfärdar.

Remissyttrandena

Utredningens förslag i fråga om räckvidden av 2 4 § 1 mom.

J L i vad avser åtgärder mot viltskador som på annans mark drabbar gröda,

skog eller plantering tillstyrks av statens naturvårdsnämnd, länsstyrelserna

i Skaraborgs och Örebro län, Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund,

RLF och Sveriges Handelsträdgårdsmästareförbund. Övriga remissinstanser

lämnar förslaget utan erinran.

Mot tanken att genom föreläggande om jakt eller förordnande om tvångsjakt

minska älgstammen inom vissa områden för att minska risken för

kollisioner mellan motorfordon och älg uttalas ogillande

i flera remissvar. Länsstyrelsen i Kalmar län avstyrker förslaget och åberopar

i likhet med Norra Kalmar läns jaktvårdsförcning att kollisionsriskerna

genom sådan jakt endast tillfälligt möjligen kan minskas något. En

stark lokal decimering av cn viltstam medför dock, sägs det, att individer

från kringliggande områden tar det »lediga» utrymmet i besittning. Eu i

enlighet med förslaget framtvingad älgjakt kan därför få katastrofala följder

för älgstammen inom stora områden. I uttalandet sägs vidare att andra

åtgärder för att minska eller undanröja kollisionsrisken är effektivare, t. ex.

viltspeglar, stängsel, gleshuggning och buskröjning närmast vägarna samt

lokala hastighetsbegränsningar i kombination med varningstavlor för viltstråk.

Liknande uttalanden görs av domänstyrelsen, Svenska naturskyddsföreningen

samt jaktvårdsföreningarna i Skaraborgs, Jönköpings och Väslernorrlands

län. Sistnämnda jaktvårdsförcning bekräftar dock liksom

domänstyrelsen att älg vintertid ofta förekommer i stora anhopningar längs

vägarna.

Förslaget tillstyrks av rikspolisstyrelsen och Svenska jägareförbundet

samt lämnas utan erinran i remissvaren i övrigt. Rikspolisstyrelsen uttalar

att antalet trafikdödade älgar under år 1962 uppgick till omkring 1 000 och

att antalet med all sannolikhet därefter ökats betydligt. Styrelsen fortsätter.

Under år 1966 förekom flera svåra olyckor vid kollisioner mellan älgar och

motorfordon, varvid svåra person- och fordonsskador uppkom. I de mest

utsatta polisdistrikten beräknar man att det inträffar en sammanstötning

per vecka. För att hindra dessa olyckor finns på många platser viltspeglar

och på särskilt farliga ställen har försök gjorts med höga staket. Trots dessa

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

åtgärder är antalet kollisioner mellan älgar, rådjur och motorfordon stort.

Även om den föreslagna möjligheten att hos länsstyrelse påkalla åtgärd för

att nedbringa viss viltstam av praktiska skäl endast kan användas i ringa

omfattning, anser dock styrelsen att bestämmelsen kan få betydelse för trafiksäkerheten.

Svenska jägareförbundet tillfogar till sitt tillstyrkande av

förslaget att föreläggande eller förordnande om jakt bör få meddelas endast

när andra åtgärder, såsom hastighetsbegränsning, uppsättande av varningsskyltar

för viltstråk eller av viltspeglar, visat sig overksamma. Motsvarande

uppfattning uttalas även av länsstyrelsen i Jönköpings län samt av flera

av de remissinstanser som i första hand motsatt sig utredningens förslag.

Svenska jägareförbundet anser vidare i likhet med länsstyrelsen och jaktvårdsföreningen

i Södermanlands län att det hör åligga vägförvaltningen

och inte den enskilde jakträttsinnehavaren att vidta de åtgärder i anslutning

till vägarna som behövs i skadeförebyggande syfte, såsom t. ex. uppsättande

av viltstängsel eller viltspeglar.

Ett stort antal remissinstanser vitsordar uttryckligen behovet av särskilda

åtgärder mot v i 1 d in i n k e n. Hushållningssällskapet i Uppsala län

bekräftar att vildminkens skadegörelse är en starkt bidragande orsak till

att kräftbestånden i sjöar och vattendrag försämrats och tillägger att motsvarande

gäller minskningen i vissa områden av sim- och dykänder. Betydande

skadegörelse av mink åstadkoms enligt sällskapet dessutom i fiskodlingar

och i vatten med värdefulla bestånd av inplanterad ädelfisk. Motsvarande

uttalanden görs av länsstyrelserna i Hallands, Göteborgs och Bohus,

Kopparbergs och Jämtlands län, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges

Fiskares Riksförbund samt Svenska Ostkustfiskarenas Centralförbund.

Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund yttrar att förbundet inte har

något att erinra mot de bestämmelser som föreslagits för att helt utrota

vildminkstammen eller att hålla denna nere och förklarar sig även villigt

på allt sätt medverka vid bekämpandet. Förbundet framhåller dock samtidigt

att vildminken utgör ett betydligt större problem för fiskevården än

för jaktvården och påpekar att vildminken av ett stort antal jägare betraktas

som ett värdefullt tillskott i vår fauna och att detta givetvis har sin

betydelse vid bedömningen av utsikterna till framgång vid bekämpandet

av vildminken.

De metoder för vildminksbekämpningen som utredningen förordat godtas

eller lämnas utan anmärkning i åtskilliga remissyttranden. I andra åter betonas

att värdet av en allemansjakt efter vildmink är begränsad. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län bekräftar visserligen att en del markägare

inte tillåter jakt eller fångst av mink på sina fastigheter och att det därför

är angeläget att möjlighet öppnas till förordnande om jakt efter mink på

annans jaktområde. Emellertid vill länsstyrelsen starkt betona att ett sådant

förordnande inte får ges formen av rätt för var och en att utöva sådan jakt

eller fångst. Förordnandet bör i stället utformas så att länsstyrelsen eller

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

73

vederbörande länsjaktvårdsorgan bemyndigas uppdra åt ett antal särskilt

utvalda, härför utbildade och kvalificerade fångstmän att utöva jakten.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser det lämpligt med ett system med

grupplicenser till vederbörande jaktvårdsorgan i länet. Sveriges Skogsägarföreningars

Riksförbund betonar att även licensgivningen för fångst på annans

mark i samband med s. k. minkkampanj bör ske med största urskillning.

Jakträttsinnehavarens arbete med att regelmässigt hålla efter minken

måste enligt förbundet alltjämt utgöra det väsentligaste bidraget i strävan

att begränsa detta djurs skadeverkningar. Kommer licenser för minkjakt

att bli vanliga, finns risk för att jägarnas intresse att hålla efter minken

minskar. Vidare bör, tillägger förbundet, en licens inte ge fångstmännen

rätt att använda skjutvapen utan den bör inskränkas till fångst med

fällor eller liknande.

Utredningens förklaring att jaktvårdsavgift alltjämt bör utges av den

som idkar minkjakt gillas av Svenska jägareförbundet men kritiseras av

länsstyrelsen i Gotlands län som anser att om kravet på innehav av jaktkort

slopades man skulle kunna räkna med att antalet fångstmän ökades

avsevärt. Principiella betänkligheter mot en uppluckring av det allmänna

kravet på erläggande av jaktvårdsavgift av var och en som bedriver jakt

eller fångst bör enligt länsstyrelsens mening inte tillerkännas avgörande

betydelse när det gäller ett allvarligt menat försök att begränsa den svåra

olägenhet som förekomsten av vildmink i och invid svenska vattendrag

medför.

Stor tillfredsställelse uttalas allmänt i remissyttrandena över de föreslagna

bestämmelserna om skärpta regler för att få fram rymningssäkra

minkstängsel. Förslaget godkänns även av Sveriges Pälsdjursuppfödares

Riksförbund som uttalar att, även om det är förbundets bestämda uppfattning

att från minkgårdar förrymda minkar numera helt saknar betydelse

som påspädning till den vilda minkpopulationen, förbundet vill medverka

till att rymningar förhindras genom bl. a. rymningssäkra stängsel kring

minkgårdarna. Med de priser som farmmink i dag betingar och med de

rationaliseringar som ständigt görs på minkgårdar torde det enligt förbundet

inom kort vara ytterst få minkuppfödare som inte har rymningssäkra

stängsel kring gårdarna.

Departementschefen

Av en jakträttsinnehavare förväntas att han bedriver jaktvård. I 1 § JL

uttrycks detta så att jakträttsinnehavaren genom ändamålsenlig och efter

tillgången på villebråd lämpad jakt samt, där så lämpligen kan ske, genom

åtgärder för villebrådets skydd och förkovran bör sörja för att ett artrikt och

livskraftigt villebrådsbestånd bevaras. I paragrafen sägs samtidigt att jakt
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

vården alltid skall bedrivas under hänsyn till jordbrukets, skogsskötselns

och andra näringars intressen.

För en jakträttsinnehavare som missköter jaktvården finns emellertid

inga bestämmelser om straff eller liknande påföljd. Består vanskötseln av

jakten i att viltstammar får växa sig alltför talrika och göra skada för markinnehavaren

på gröda, skog eller plantering skall länsstyrelsen enligt 24 §

1 mom. JL i vissa fall förelägga jakträttsinnehavaren att vidta åtgärder för

att förhindra skadegörelsen. Underlåter han att rätta sig efter föreläggandet,

skall länsstyrelsen förordna om jakt på hans jaktområde för att

minska viltstammen. Bland förutsättningarna för att länsstyrelsen skall få

ingripa anges i lagrummet att skadan inte genom rimliga åtgärder från

markinnehavarens sida kan förebyggas och att anledning inte föreligger

till antagande att skadan varder markinnehavaren i huvudsak gottgjord.

Dessa bestämmelser har kommit till mycket liten användning. Som eu

orsak härtill får ses den tvekan om räckvidden av 24 § 1 mom.

som i olika sammanhang visat sig föreligga. De i lagtexten använda bestämda

formerna »jakträttsinnehavaren» och »markinnehavaren» sedda i

samband med olika uttalanden vid stadgandets tillkomst har lett till att

bestämmelsen anses reglera endast förhållandet mellan innehavare av mark

och innehavare av rätt till jakt på samma mark. Markinnehavare, som tilllika

har jakträtt på den mark där skadan uppstår, kan onekligen i många

fall genom att själv idka jakt minska skadegörelsen och skaffa sig viss

kompensation för förluster. Fall har emellertid förekommit när hjortvilt,

som hållits och utfodrats som parkdjur, av jakträttsinnehavaren tillåtits

gå in på grannmark, där stora skador åsamkats i planteringar och köksväxtodlingar.

Utredningen framhåller att stadgandet bör få tillämpas även

för att motverka sådana skadefall och föreslår i betänkandet att lagtexten i

24 § 1 mom. förtydligas för att göra sådan tillämpning möjlig.

Med utgångspunkt i nyss angivna uppfattning om stadgandets räckvidd

innebär en ändring av lagtexten i enlighet med betänkandet en betydande

utvidgning av paragrafens tillämpningsområde. Den närmare utredning

i fråga om skyldigheten att vidta åtgärder till förebyggande av viltskador

på angränsande fastigheter som tidigare ansetts behövlig har inte kommit

till stånd. Jaktutredningens förslag till åtgärder har dock i samband

med remissförfarandet granskats av ett stort antal berörda myndigheter

och intresseorganisationer och samtliga ha tillstyrkt utredningens förslag

eller lämnat detta utan erinran. Eftersom det är angeläget att utan ytterligare

dröjsmål kunna ingripa mot försumliga jakträttsinnehavare, vill jag

i huvudsak biträda utredningens förslag. Jag förordar sålunda att lagtexten

i 24 § 1 mom. första stycket ändras så att »jakträttsinnehavaren» i första

punkten utbyts mot orden »den som har jakträtt på mark, där det skadegörande

villebrådet har sitt huvudsakliga tillhåll». För att nå det av ut
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

75

redningen avsedda förtydligandet kan vidare i och för sig ordet »markinnehavaren»

i samma punkt stå kvar. Fall kan emellertid inträffa när

skadan drabbar utestående gröda, som sålts för slåtter, eller skog, som

sålts på rot. I dylika fall bör enligt min mening inte fordras att några

skadeavvärjande åtgärder vidtas av markinnehavaren. Det är här i stället,

såsom utredningen föreslagit, den skadelidande som bör vara verksam i

den utsträckning lagrummet kräver. Jag anser därför att vad där sägs i

fråga om markinnehavaren i stället skall anges gälla den skadelidande. Nuvarande

lagtext är utformad som ett åläggande för länsstyrelsen att meddela

föreläggande om åtgärder eller att för or dna om jakt. Med hänsyn till

den utvidgning av bestämmelsernas tillämplighet som följer av förslaget,

bör enligt min mening länsstyrelsen få möjlighet att anpassa sitt ingripande

efter varierande förhållanden. Det är därför lämpligt att nämnda åligganden

byts ut mot ett bemyndigande för länsstyrelsen. I samband med

dessa ändringar bör vissa redaktionella jämkningar vidtas.

Genomförs de ändringar i lagrummets första stycke jag här förordat

torde ordalagen i andra stycket inte kunna vålla något missförstånd. När

där talas om jakträttsinnehavaren i bestämd form avses uppenbarligen varje

jakträttsinnehavare som fått föreläggande enligt bestämmelserna i första

stycket. Utredningens förslag till vissa följdändringar i detta stycke kan

jag därför inte biträda.

I samband med de frågor om jakträttsinnehavares rätt till fallvilt som

tidigare avhandlats berörde jag även problemet med kollisioner mellan

motorfordon och älg eller annat hjortvilt. Detta problem har

en betydligt allvarligare sida än frågan om vem trafikskadat vilt skall tillfalla,

nämligen hur man i trafiksäkerhetens intresse skall kunna förebygga

faran för kollisioner med i första hand älg. F. n. finns inga bestämmelser

härom i jaktlagen. De bestämmelser i jaktstadgan som nyligen meddelats

i syfte att tillåta ökad jakt efter älg innefattar inga möjligheter till tvångsingripande.

Vidare har vissa ersättningsregler meddelats. Erfarenheten visar

emellertid att sammanstötning mellan bil och älg inte bara föranleder

materiella skador utan även kan leda till svåra personskador och till att

människoliv går till spillo. Jaktutredningen har med hänsyn härtill föreslagit

att de möjligheter som i 24 § 1 mom. JL tillagts länsstyrelsen att ingripa

mot viltskador skall göras tillämpliga även för att förebygga trafikskador

i anledning av kollisioner mellan motorfordon och älg. Förutsättning skall

enligt förslaget vara att det i någon trakt föreligger påtaglig fara för sådan

sammanstötning och att anmälan om förhållandet görs till länsstyrelsen

av polismyndighet eller vägförvaltning.

Under remissbehandlingen har delade meningar om utredningehs förslag

kommit fram. Det betonas att kollisionsriskerna endast tillfälligt kan

minskas genom jaktåtgärder, eftersom en lokal reducering av älgstammen

i ett område medför att älgar från kringliggande marker söker sig till om
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

rådet, om det är en begärlig s. k. biotop för älg. De som tillstyrkt förslaget

har betonat värdet av att möjlighet till tvångsjakt på älg tillskapas i trafiksäkerhetens

intresse, även om åtgärden av praktiska skäl inte kan få användning

annat än i begränsad omfattning.

I den alltmer förändrade situation som uppstår i konflikten mellan jaktvårdsintresset

och trafiksäkerhetsintresset genom trafikens snabba tillväxt

och vägnätets utbyggnad är det enligt min mening ofrånkomligt att jaktvårdshänsynen

får vika. Kan någon åtgärd vidtas för att minska riskerna

för kollisioner mellan bil och älg bör den tveklöst få anlitas, även om den

ter sig olämplig från renodlad jaktsynpunkt. Jag förordar därför en regel

i huvudsaklig överensstämmelse med jaktutredningens förslag. I likhet med

vad de flesta remissinstanser uttalat anser jag dock att man alltid bör

söka minska kollisionsrisken i första hand genom åtgärder som är ägnade

att ge mera varaktig effekt, såsom anordningar i vägens närhet, t. ex. viltspeglar,

gleshnggning o. d. Sådana åtgärder bör dock ankomma på väghållaren

och inte på vederbörande jakträttsinnehavare. Intrång i dennes

rätt skall därför endast avse tvångsjakt. Bestämmelsen härom kan med

fördel tas in som ett nytt stycke i 24 § 1 mom. JL.

När en viltart får tillfälle att sprida sig i en naturmiljö där den ursprungligen

inte hör hemma, inträffar emellanåt att den tillväxer alltför snabbt

och okontrollerat, särskilt om den inte får s. k. naturliga fiender i den nya

miljön. I vårt land har detta tidigare skett i fråga om vildkanin, vilket föranlett

en del långtgående undantag från annars gällande regler i jaktlagstiftningen

i syfte att göra omfattande utrotnings jakt möjlig. Under de senaste

årtiondena har den förvildade minken på liknande sätt nått sådan

spridning att den kommit att bli ett allt besvärligare problem. V i 1 d m i nken

är nämligen en svår skadegörare särskilt på fiskodlingar och på kräftfisket

men också från jaktvårdssynpunkt, eftersom den även tar bl. a. änder

och annan sjöfågel. Samtidigt anses den vara ett förhållandevis svår jagat

djur och en framgångsrik skyddsjakt fordrar särskild kunskap och speciella

fångstredskap.

Jaktutredningen, som haft i uppdrag även att undersöka möjligheterna

att komma till rätta med vildminkproblemet, har i samråd med j aktvårdsorganisationer

på försök bedrivit en brett upplagd kampanj för att utröna

lämpliga jaktmetoder in. m. Av de erfarenheter som därvid vunnits har

utredningen kommit fram till att en effektiv bekämpning av vildminkplågan

kräver en organiserad insats inom de värst utsatta områdena. Jakten

bör lämpligen ske länsvis under länsstyrelsens ledning och i samråd med

berörda jakt- och fiskevårdsorganisationer. Ett nödvändigt villkor för framgångsrik

bekämpning är emellertid att inga marker där vildmink finns lämnas

utanför. Så har ibland måst ske när någon jakträttsinnehavare inte velat

medverka vid jakten eller rent av motsatt sig att andra utövade minkjakt

på hans jaktområde. För att inte äventyra resultaten av den fortsatta

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

vildminkbekämpning som utredningen anser ofrånkomlig föreslås därför i

betänkandet att sådan jakt får bedrivas även på annans mark. Som framgått

av min redogörelse för frågorna om jakt efter varg och järv samt säl

har utredningen där föreslagit en generell regel enligt vilken Kungl. Maj :t

eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, får tillåta jakt på annans

mark när det föreligger synnerliga skäl att ingripa mot viss djurart. Utredningen

har avsett att denna regel skulle tillämpas även i fråga om jakt efter

vildmink.

Remissinstanserna har i allt väsentligt gillat utredningens förslag. Även

enligt min mening är tiden nu inne att så långt möjligt söka utrota eller i

varje fall decimera stammen av vildmink. Från några remisshåll påpekas

emellertid att någon allmän jakt, tillåten för envar, inte bör få äga rum

inom bekämpningsområdena. Jag delar denna uppfattning. Som utredningen

själv påpekat torde bekämpningen ge bästa resultat om särskilt utsedda

jägare, som har kunskap och erfarenhet i ämnet, anförtros uppdraget att

systematiskt bedriva jakten. Något hinder i form av förbud från jakträttsinnehavares

sida mot sådan jakt får emellertid inte tillåtas försvåra arbetet.

Jag är därför beredd att biträda förslaget att jakt efter vildmink skall

tvångsvis få ske även på annans jaktområde. De svårigheter som tidigare

mötte vid bekämpning av vildkanin och som föranledde tillkomsten av stadgandet

i 24 § 3 mom. JL var av liknande natur. Enligt nämnda lagrum får

numera länsstyrelsen beträffande område där stam av vildkanin finns förordna

att jakt skall ske genom särskilt utsedda jägare för att söka utrota

stammen. Förordnas om sådan jakt, får länsstyrelsen även meddela de undantag

från bestämmelserna i jaktlagen som är nödvändiga. Länsstyrelsen

kan sålunda bl. a. tillåta jakt på annans jaktområde, befria från skyldighet

att betala jaktvårdsavgift m. m. Lagstöd för en effektiv bekämpning av

vildminlc kan enligt min mening lämpligen erhållas om de särskilda reglerna

i 24 § 3 mom. JL beträffande åtgärder mot vildkanin görs tillämpliga även

i fråga om vildmink. Jag förordar därför att lagrummet ändras i enlighet

härmed. Stadgandet i momentets sista punkt att länsstyrelsen får bestämma

hur det skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten bör,

med hänsyn till värdet av minkskinnen, lämpligen gälla även beträffande

vildmink.

I fråga om de åtgärder som behövs för att hindra det ytterligare tillskott

till vildminkstammen som sker genom att minkar rymmer från minkfarmar

har utredningen med remissinstansernas instämmande föreslagit

skärpta regler för stängsel vid dylika farmar. Jag finner en sådan skärpning

motiverad. Kungl. Maj:t kan utan riksdagens medverkan meddela bestämmelser

härom.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Straffbestämmelser m. m.

Gällande rätt

Överträdelse av jaktlagstiftningens bestämmelser är i åtskilliga fall belagda

med straff. När det gäller jaktlagens regler var straffbestä mmelserna

tidigare upptagna i 24 kap. i den tidigare strafflagen men är

numera intagna i jaktlagen.

För det vanligaste brottet, olovlig jakt på annans jaktområde, är straffet

dagsböter (28 § första stycket JL). Har olovlig jakt avsett värdefullt eller

sällsynt villebråd såsom älg, hjort, rådjur, bäver, björn eller lo är straffet

lägst 20 dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Samma påföljd gäller

för vissa kvalificerade fall när olovlig jakt bedrivits vanemässigt, i större

omfattning eller med otillåten hjälp av motorfordon eller motorbåt in.in.

(28 § andra stycket i JL).

I vissa fall som ansetts stå nära tillgreppsbrottet, nämligen när olovlig

jakt efter vissa värdefulla eller sällsynta djur skett i annans fågeldamm,

hägnade jaktpark eller djurgård, är straffet fängelse högst ett år. Endast

om brottet är ringa kan straffet här bli böter, lägst 20 dagsböter (28 § tredje

stycket JL).

För vissa smärre förseelser mot jaktlagens bestämmelser är straffet endast

penningböter, t. ex. för underlåtenhet att vid jakt medföra gällande

jaktkort eller respektera annans gård, trädgård eller åker eller brott mot

förbud att locka vilt från annans jaktområde n* in. eller att färdas där

med skjutvapen och hund. Bötessumman är lägst 5 kr., i något fall 10 kr.,

och högst 300 kr. (32—33 §§ JL).

Enligt 25 kap. brottsbalken gäller numera att minsta bötespåföljd är 10

kr. om ej annat är stadgat (3 §) samt att böter ådöms omedelbart i penningar

om högsta utsatta bötesbelopp ej är över 500 kr. (1 §).

Den som medverkar vid olovlig jakt kan, i analogi med brottsbalkens

bestämmelser, i regel dömas till ansvar härför. Den som köper något, som

är frånhänt annan genom brott, eller tillgodogör sig det eller eljest därmed

tar befattning som är ägnad att försvåra dess återställande, döms för

häleri. Om gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning anta

att brott förelåg, döms han för häleriförseelse. Samma gäller om någon

medverkat till brott varigenom egendom frånhänts annan och därvid inte

insåg men hade skälig anledning anta att brott förövades. (Brottsbalken

9 kap. 6 och 7 §§). Det brott varigenom något frånhänts annan, det s. k.

förbrottet, kan enligt praxis vara även olovlig jakt. Enligt gällande rättstillämpning

räknas däremot inte olaga jakt, dvs. jakt på förbjuden tid, till

förbrotten för häleri eller häleriförseelse.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

79

Förutom straff kan för brott mot jaktlagstiftningen enligt en mångfald

olika, delvis föråldrade bestämmelser i jaktlagen och jaktstadgan följa f ö rverkande

av jaktbyte, vapen och hund.

Brott mot jaktlagen hör under allmänt åtal men åklagare får enligt

114 § JL väcka åtal för olovlig jakt eller — med smärre undantag — förseelser

mot jaktlagen endast om målsägande anger brottet till åtal eller om intrång

genom brottet sker i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt.

Till jämförelse kan nämnas att olovligt fiske in. in., som endast kränker

enskild rätt, får åtalas av allmän åklagare, förutom efter angivelse av målsägande

även i fall där åklagaren finner åtal påkallat ur allmän synpunkt

(40 § lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske).

Här bör slutligen tilläggas något om vissa bestämmelser i rättegångsbalken.

Från huvudreglerna i 1 kap. 4 och 11 §§ om häradsrätts och rådhusrätts

sammansättning i brottmål, nämligen en lagfaren domare med nämnd,

görs i dessa paragrafer bl. a. det undantaget att brottmål får avgöras av

lagfaren domare ensam, när det gäller brott för vilket inte är stadgat svårare

straff än böter. I 48 kap. 1 § stadgas att åklagare, i stället för att väcka

åtal, under vissa villkor kan ge den misstänkte s. k. strafföreläggande.

Detta är dock möjligt bara i fråga om brott för vilket stadgas endast böter.

Enligt 24 kap. 1 och 5 §§ får häktning och anhållande av någon som är

misstänkt för brott ske på vissa angivna villkor men i normalfallet endast

om det på brottet kan följa fängelse i ett år eller mer. S. k. husrannsakan,

dit även räknas eftersökande av föremål i slutet förvaringsställe som ej är

hus eller rum, får enligt 28 kap. 1 § företas om det på brottet kan följa

fängelse.

Jaktutredningen

I ett särskilt avsnitt i betänkandet har utredningen berört vissa frågor

om jaktlagstiftningens ansvarsbestämmelser. I ett flertal till utredningen

överlämnade framställningar har krav på skärpta bestämmelser förts fram

från jaktvårds- och skogsvårdshåll i olika delar av landet. Av nämnda framställningar

kan i huvudsak inhämtas följande.

Under senare år har antalet brott mot jaktförfattningarna i fråga om

olovlig eller olaga jakt visat en klar tendens till ökning. I all synnerhet

gäller detta de mera kvalificerade brotten. Sålunda används motorfordon

i samband med sådana jakter i en tidigare okänd omfattning, inte minst

för jakt nattetid med strålkastare efter rådjur eller annat högvilt. Men

även på småvilt sker nattjakt i större utsträckning än tidigare. Bl. a. ägnar

sig tjuvjägare åt jakt på fasan på nattkvist med salongsgevär och strålkastare

av ett eller annat slag. Skyttet från bil i strålkastarsken bedrivs

ofta i förvärvssyfte och är särskilt beklämmande på grund av det upprörande

djurplågeri som ofta äger rum i anslutning till sådan jakt. Nämnda

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

förhållanden kan tillskrivas en hel del samverkande faktorer såsom ökat

fordonsantal, flera skogsbilvägar och större vilttäthet. Det sålunda florerande

tjuvskyttet är särskilt beklagligt, eftersom det företrädesvis bedrivs

inom områden där jakträttsinnehavarna efter åratal av föredömlig viltvård,

såsom hänsynsfull jaktutövning, efterhåll av skadedjur, planmässig utfodring

och uppfödning m. m., lyckats skapa goda och livskraftiga villebrådsbestånd

till värde inte bara för dem själva utan även för en stor del av

omkringliggande bygd.

Jaktutredningen erinrar inledningsvis att 1938 års jaktlagstiftning medförde

en viss skärpning av sanktionssystemet i förhållande till vad tidigare

gällt. Denna skärpning anser utredningen vara en ofrånkomlig följd av den

betydelse som jaktlagen uttryckligen tillmäter jaktvården såsom ett medel

att åt naturen bevara ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd. Genom

straffbestämmelserna söker man nämligen inte bara skydda den enskilda

jaktvården mot obehörigt intrång utan även förebygga överträdelser av de

bestämmelser som givits till skydd och förkovran av den vilda faunan. Utredningen

fortsätter. De senare årens utveckling innefattar en övertygande

dokumentation om att den nutida jaktkriminaliteten i väsentliga avseenden

är av annan karaktär och annat omfång än vid tillkomsten av de nuvarande

straffbestämmelserna. Det är heller inte huvudsakligen försörjningsbekymmer

e. d. som numera ligger bakom olovlig och samtidigt ofta olaga

jakt. Därtill kommer att i rättstillämpningen straff mätningen vid dessa

brott mot jaktförfattningarna sällan varit sådan att straffbestämmelsernas

allmänpreventiva syfte uppfyllts. Den vilda faunan ingår som en del av

naturen, om vilken det i naturvårdslagen heter att den utgör en nationell

tillgång som skall skyddas och vårdas. Om fridlysningssystemet läggs om

på sätt utredningen föreslår och den respekt för djurlivet som reformen

bör få till följd skall kunna nå sin fulla effekt måste samhällets reaktion

mot den som bryter mot bestämmelserna redan från början ha sådant innehåll

att det ger en kraftigare allmänpreventiv verkan. Jakten och viltvården

är numera inordnad i den allmänna naturvården och detta bör enligt

utredningens mening visserligen kunna förväntas medföra en ändring när

det gäller rättstillämpningen mot jaktkriminaliteten. Enligt utredningen

krävs emellertid ytterligare skärpningar i sanktionssystemet för att tydligt

markera att lagen betraktar olovlig och olaga jakt inte som förseelser utan

som allvarligare brott.

Med hänvisning till det anförda föreslår utredningen ändrade straffbestämmelser.

Straffet för vanlig olovlig jakt enligt 28 § första stycket

JL föreslås ändrat från dagsböter till dagsböter eller fängelse högst sex

månader. Utredningen tillägger att man härigenom även vinner möjligheten

att göra husrannsakan i t. ex. låst bagageutrymme i bil, vilket f. n. inte

kan ske.

För de kvalificerade fallen av olovlig jakt enligt andra stycket nämnda

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

81

paragraf föreslås straffet bli fängelse högst sex månader eller, om brottet

är ringa böter, lägst 20 dagsböter. Uppräkningen av djurarter i samma

stycke föreslås vidare omfatta även varg och järv. Slutligen bör enligt utredningen

uttrycket »motorfordon» ändras till »motordrivet fordon».

I fråga om de förseelser som föranleder penningböter föreslår utredningen

vissa höjningar av minsta bötesbelopp från 5 till 10 kr. resp. från 10

till 20 kr.

Straffbestämmelserna i jaktstadgan bör enligt förslaget skärpas på i huvudsak

motsvarande sätt. I vissa fall har dock utredningen gått ännu längre

och bl. a. ansett att straffmaximum för kvalificerad olaga jakt och jakt

med motorfordon efter fridlyst vilt skall höjas till fängelse högst två år.

Utredningen tar även upp vissa frågor om delaktighet i olovlig eller olaga

jakt genom häleri. Enligt betänkandet har Svenska jägareförbundet härom

anfört i huvudsak följande.

Tidigare innehöll jaktstadgan förbud mot att utbjuda, köpa, ta emot eller

forsla villebråd under tid när detta var fridlyst. Undantag gällde i fråga om

matnyttigt villebråd och vissa skinn om de hade märke, utvisande bl. a.

att djuret fällts eller fångats under tillåten tid. Överträdelse av förbud straffades

som olaga jakt. Märkningstvånget och därmed sammanhängande förbud

mot köp och forsling m. m. är numera upphävda. Eftersom inte heller

jaktlagen innehåller något straff stadgande för delaktighet av ifrågavarande

slag när det gäller olovlig jakt på annans jaktområde, är läget f. n. det att

man utan att riskera påföljd enligt jaktförfattningarna kan hjälpa till med

att slakta upp och forsla bort älg eller annat villebråd som fällts genom

olovlig eller olaga jakt och likaså ta emot kött från sådant villebråd. I vissa

fall kan emellertid straffbestämmelsen för häleri bli tillämplig men endast

när förbrottet är olovlig jakt på annans jaktområde. För jägarna liksom för

den allmänna opinionen i övrigt framstår det som egendomligt att den som

hjälpt till med att ta hand om villebråd, som fällts genom olovlig jakt,

skall straffas och därtill för ett förmögenhetsbrott medan den som hjälpt

en jägare som jagat på förbjuden tid eller otillåtet jaktsätt eller som tagit

emot kött av villebråd som fällts vid sådan jakt skall gå fri från ansvar.

Det ena förfarandet bör anses lika förkastligt som det andra och det kan

ur jaktvårdssynpunkt t. o. m. hävdas att det är en svårare förseelse att

hjälpa dem som inte respekterar jaktstadgans föreskrifter än den som

kränker annans jakträtt. Jakträtten innebär inte någon äganderätt till det

vilda på det egna jaktområdet och det är enligt förbundet därför oegentligt

att tillämpa förmögenhetsrättsliga straffstadganden på det jakträttsliga

området.

Jaktutredningen ansluter sig i princip till jägareförbundets sistnämnda

uttalande men framhåller att bristen i gällande ordning främst är att häleribestämmelserna

ej är tillämpliga när förbrottet utgör olaga jakt. Utredningen

finner sig emellertid kunna biträda vad förbundet föreslår för att

undanröja olikheten vid bedömning av ifrågavarande brottslighet. I huvudsaklig

överensstämmelse med vad förbundet förordat föreslår jaktutredningen

ett tillägg till 29 § 1 mom. JL med innehåll att såsom för olovlig

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

jakt enligt 28 § första stycket JL skall dömas även den som, oaktat han

insett eller skäligen bort anta att villebråd åtkommits genom olovlig eller

därmed i jaktlagen jämställd jakt, biträtt vid uppslaktning, bortforslande

eller annat omhändertagande av villebrådet eller emottagit, till salu utbjudit,

köpt eller sålt kött eller annan del därav. Ett i väsentliga delar likalydande

stadgande i fråga om villebråd som fällts under olaga jakt föreslår

utredningen infört i jaktstadgan. Med sistnämnda förslag vill utredningen

särskilt vinna en restaurering av sanktionssystemet i jaktstadgan så att

man återfår den möjlighet att ingripa mot ifrågavarande delaktighet som

de facto förelåg, så länge de med märkningstvånget för kött och skinn förbundna

köp- och forslingsförbuden gällde.

Jaktutredningen berör slutligen vissa bestämmelser om förverkande

i jaktlagen och och jaktstadgan samt anför.

Förverkandepåföljd i fråga om vapen och redskap m. m. är inte föreskriven

beträffande olovlig eller olaga jakt. Så var det redan enligt 1864

års jaktstadga och ändring har därefter inte skett. En orsak härtill kan ha

varit att den i både jaktlagen och jaktstadgan särskilt reglerade rätten att

till »vedermäle och pant» frånta en på bar gärning anträffad tjuvskytt

bl. a. hans skjutvapen och hundar har ansetts göra en särskild förverkandeklausul

överflödig. I varje fall torde fråntagningsrätten ha ansetts vara

av större betydelse för en jakträttsinnehavare i hans strävanden att hålla

markerna rena från tjuvskyttar än ett i sinom tid ådömt förverkande. Utredningen

är medveten om att gällande ordning således bygger på äldre

förhållanden och anser att den bilburna jaktkriminaliteten också kan ha

minskat värdet av fråntagningsrätten. Denna kriminalitet innefattar emellertid

ett flertal andra brott mot jaktstadgan. Om den brottslige kan lagföras,

kan man därför förutsätta att medförda vapen in. m. blir förverkade

i enlighet med särskilda förverkandebestämmelser för sådana brott i jaktstadgan.

En ytterligare förverkandeklausul för olovlig jakt eller olaga jakt

får därför inte någon större betydelse. Dessutom kan en sådan klausul ge

upphov till komplikationer vid olaga jakt eftersom fråntagningsrätt där tillkommer

envar.

Utredningen avstår med hänsyn till det anförda från eget förslag när

det gäller förverkande av vapen och jaktredskap. Däremot framlägger utredningen

ett förslag till en förverkandebestämmelse som sammanhänger

med det i 8 § JS upptagna förbudet mot jakt från motordrivet fordon eller

motorbåt. Under utredningsarbetets gång har enligt betänkandet många

företrädare för jaktvården aktualiserat frågan om förverkande av

transportmedel som används vid lagstridig jakt. Utredningen föreslår

nu att sådant förverkande skall få ske men begränsar på anförda skäl

sitt förslag till att avse visst brott mot jaktstadgan. Utredningen föreslår

nämligen att förverkande av transportmedel som avses i 8 § JS skall förekomma

men endast när sådant transportmedel används vid jakt efter älg,

hjort, rådjur, bäver, björn, varg, järv eller lo eller vid jakt som bedrivits

vanemässigt eller i större omfattning, allt under förutsättning att sådant

förverkande inte är uppenbart obilligt.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

83

Remissyttrandena

Om behovet och värdet av de förändringar i jaktlagstiftningens ansvarsbestämmelser

som utredningen förordat är meningarna i viss mån delade

bland remissorganen.

Utan att motsätta sig utredningsförslaget uttalar Göta hovrätt att det här

behövs en genomgripande översyn av jaktlagstiftningen. Därvid bör övervägas

om det inte i likhet med vad som är fallet i trafiklagstiftningen är

lämpligt att föra samman jaktlagens och jaktstadgans ansvarsbestämmelser

till en särskild lag. Med hänsyn till de straffskärpningar som föreslås i

jaktlagen och jaktstadgan ifrågasätter hovrätten vidare om inte en uppdelning

i grova, normala och ringa fall av olovlig resp. olaga jakt bör göras.

I de ringa fallen skulle då behöva stadgas endast bötesstraff. Enligt Rä:s

mening hade det varit önskvärt att utredningen företagit en mera samlad

översyn av jaktlagens och jaktstadgans straffbestämmelser. Vid en sådan

översyn hade bl. a. bestämmelserna bort anpassas till brottsbalkens systematik

och terminologi.

De flesta remissorganen tillstyrker förslagen i stort eller lämnar dem

utan erinringar i huvudsak. Så gör bl. a. domänstyrelsen, statens naturvårdsnämnd,

rikspolisstyrelsen, länsåklagarna i Jönköpings, Kopparbergs,

Norrbottens och Västerbottens län, länsstyrelserna i Kristianstads, Gävleborgs,

Kopparbergs och Jämtlands län, RLF, Svenska jägareförbundet och

Svenska naturskyddsföreningen. Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar

särskilt att den är ense med utredningen om det nödvändiga i att arbeta om

vissa av de gällande strafflatituderna i skärpande riktning. Det har enligt

länsstyrelsen allmänt omvittnats och bestyrkts av uttalanden av bl. a.

Skånska Jägarsällskapet, att jaktkriminaliteten framför allt på senare år

ändrat karaktär. Det är — som utredningen framhållit — numera inte

främst försörjningsbekymmer o. dyl. som ligger bakom olovlig jakt. Ibland

sker, tillägger länsstyrelsen, jakten i rent skadesyfte, oftare yrkesmässigt

samt i båda fallen utan någon som helst hänsyn till djur skyddssynpunkter.

Länsåklagaren i Kopparbergs län yttrar, med instämmande av bl. a. Svenska

j ägareförbundet, att det även utan vidlyftiga undersökningar med fog

torde kunna antas att den mot jaktvården riktade kriminaliteten under

de senaste åren ökat och kommer att öka i takt med antalet bilar och

skogsbilvägar. Därtill kommer den affärsmässigt bedrivna flygverksamhet

som förekommer samt sådana nya transportmedel som snöscooters och

snövesslor. Härigenom lämnas ingen del av vildmarken ofredad och såväl

övervakningen av markerna som beivrandet av jaktkriminaliteten försvåras.

Det hot som den motorburna jaktkriminaliteten utgör mot jakt- och

naturvården kan, tillfogar nämnda länsåklagare, enligt all erfarenhet från

detta län inte nog understrykas.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Syftet med den föreslagna straff skärpningen är, påpekar RÅ, främst att

sådan jaktkriminalitet som utövas yrkesmässigt eller av ligor skall kunna

bekämpas effektivare. Arten och omfattningen av denna organiserade

brottslighet har visserligen inte närmare belysts i betänkandet. Förhållandena

på området torde dock enligt RÅ vara sådan att en strängare samhällsrcaktion

framstår som välmotiverad från kriminalpolitisk synpunkt.

Motsatt uppfattning uttalar hovrätten för Nedre Norrland, som avstyrker

förslagen. Hovrätten är inte övertygad om att, i den mån ur naturvårdens

och djurskyddets synpunkt otillfredsställande förhållanden är att hänföra

till bristande respekt för jaktförfattningarnas innehåll, botemedlet är att

söka i skärpta straffskalor. Det kan i stället förhålla sig så — vilket utredningen

också antyder — att tidigare vidtagna skärpningar inte motsvarats

av en strängare lagskipning. Läget kan enligt hovrätten alltså vara det att,

om en skärpt straffmätning skulle anses önskvärd, de nu gällande strafflatituderna

ger utrymme härför. Inte heller länsåklagaren i Värmlands län

finner att de synpunkter jaktutredningen anfört till grund för sina slutsatser

i fråga om ansvarsbestämmelserna är övertygande. Den officiella statistiken

rörande brottsligheten utvisar, uppger länsåklagaren, att antalet

personer, som fällts till ansvar för brott som avses i jakt- och fiskerilagstiftning,

sjunkit från år 1963 2 385 till år 1964 1 887 personer. Det torde

vara möjligt att utan vidlyftiga undersökningar få en säkrare uppfattning

om den s. k. jaktkriminaliteten än den som framträder i de av jaktutredningen

redovisade yttrandena från vissa jaktvårdsföreningar m. m. Tillräcklig

grund för straff skärpningar i den utsträckning jaktutredningen

föreslagit föreligger enligt länsåklagarens mening inte.

I fråga om de särskilda straffbestämmelserna utvecklar hovrätten

för Nedre Norrland sin kritik av förslaget på i huvudsak följande

sätt. De föreslagna ändringarna av straffskalorna i 28 § JL och vissa paragrafer

i JS går vida utöver vad som kan anses vara påkallat av behovet. I

några författningsrum föreslås att dagsböter skall få utdömas endast om

brottet är ringa. En sådan bestämmelse begränsar emellertid i alltför hög

grad domstolarnas möjligheter att vid straff mätningen ta hänsyn till omständigheterna

i det speciella fallet. Och inte sällan lär förekomma att jaktöverträdelser,

som är att hänföra till dessa stadganden, inte rimligen kan

anses förskylla svårare straff än böter utan att de kan bedömas som ringa.

Övriga av utredningen föreslagna ändringar av straffskalorna innefattar

höjningar av bötesminima. Från utredningens sida har inte förebragts

bärande skäl för så obetydliga ändringar som det här i allmänhet är fråga

om. Det kan emellertid förtjäna övervägas om inte bestämmelserna om

bötesminima i viss utsträckning borde utgå ur författningstexten. Härigenom

skulle den i 25 kap. 3 § brottsbalken stadgade minsta bötespåföljden

10 kr. automatiskt blir tillämplig. Likartade anmärkningar i fråga om

minsta bötesbelopp har förts fram i flera remissyttranden.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

85

I övrigt har de flesta remissinstanserna inga invändningar att göra mot

detaljerna i utredningens förslag. RÅ anmärker dock att det rent språkligt

förefaller något egendomligt att i fråga om brott mot 28 § andra stycket

JL tala om ringa fall och att den nuvarande utformningen är att föredraga.

I flera remissyttranden berörs vissa processuella effekter av förslagen.

Länsåklagaren i Kopparbergs län uttalar med instämmande av bl. a. Svenska

jägareförbundet bl. a. följande.

Med hänsyn till de stora svårigheter som föreligger vid utredningar angående

olovlig jakt är det befogat att hävda att straffsatserna bör anpassas

så att de straffprocessuella tvångsmedel kan tillgripas som behövs för att

säkerställa bevisningen. Det är bland åklagarna en utbredd uppfattning, att

nuvarande bestämmelser om anhållande i hög grad försvårar och i många

fall gör ett effektivt beivrande av olovlig jakt omöjligt, särskilt då flera

personer är inblandade. På grund härav hade det varit motiverat att straffmaximum

i allt fall för sådan olovlig jakt, som omfattas av 28 § andra

stycket JL, hade bestämts till fängelse i ett år. Detta förefaller desto mer

motiverat som de i stadgandet omnämnda straffskärpningsgrunderna väsentligen

synes ha ett jaktvårdande syfte. Så länge straffmaximum enligt

detta lagrum inte överstiger sex månaders fängelse torde det vidare vara

svårt för åklagaren att inför en domstol hävda att sådan olovlig jakt inte är

en förseelse utan ett allvarligt brott.

Länsåklagaren i Norrbottens län pekar särskilt på det väsentliga intresset

av att möjlighet ges att genom husrannsakan kunna uppdaga brott mot

jaktlagstiftningen. Även enligt RA:s mening är en höjning av straffsatserna

önskvärd med hänsyn till att ett effektivt bekämpande av den organiserade

jaktkriminaliteten förutsätter att de straffprocessuella tvångsmedlen kan

utnyttjas i större utsträckning än f. n. Eftersom det för anhållande och

häktning enligt rättegångsbalken i allmänhet krävs att det föreligger misstanke

om brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver, ifrågasätter

också RÅ om inte i straffskalan för det allvarligare brott, som avses

i 28 § andra stycket JL bör upptas fängelse i högst ett år. Däremot anser

RÅ det inte behövligt med strängare straff än böter för det i första stycket

samma paragraf avsedda normalfallet av olovlig jakt. Med hänsyn till rättegångsbalkens

domförhetsregler för underrätt är det enligt RÅ tvärtom

lämpligt att behålla gällande straffsats.

De föreslagna straffhöjningarnas inverkan på domförhetsreglerna påpekas

även av hovrätten för Nedre Norrland, som anser att konsekvenserna

i detta hänseende inte är önskvärda, samt av Göta hovrätt, som anmärker

att även utrymmet för strafföreläggande påverkas.

Frågan om åtal berörs bl. a. av länsåklagaren i Västerbottens län,

som anser det nödvändigt att allmän åklagare får möjlighet att väcka åtal

utan angivelse och att samma regel som gäller för olovligt fiske därför bör

finnas i fråga om åtal för olovlig jakt.

Utredningens förslag till särskilda bestämmelser om delaktighet i olov
6

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 136

opaginerad Kontrollera mot PDF

86''

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

lig eller olaga jakt genom häleri lämnas utan anmärkning i de flesta

remissvaren. Göta hovrätt har således ingen erinran mot förslaget. Hovrätten

för Nedre Norrland däremot gillar detta endast i fråga om olaga jakt

och anför. Såsom framhållits i betänkandet är bristen i gällande ordning

att efterföljande delaktighet inte är straffbelagd då förbrottet är olaga jakt.

I de fall åter då villebråd fällts vid olovlig jakt torde sådan efterföljande

delaktighet som åsyftas i förslaget i tillräcklig utsträckning vara kriminaliserad

genom bestämmelserna om ansvar för häleri och häleriförseelse

i brottsbalken. Det föreslagna tillägget till 29 § 1 mom. jaktlagen är därför

överflödigt och bör utgå. Däremot synes det vara motiverat att straffbelägga

sådana förfaranden med villebråd vilka står häleribrotten nära men

där förbrottet utgörs av olaga jakt.

Bestämmelser om häleri i samband med olovlig resp. olaga jakt torde,

uti alar RA, vara påkallade för ett effektivt bekämpande av jaktkriminaliteten

och förslaget ger inte anledning till erinran från principiell synpunkt.

Även RÅ är dock kritisk såvitt gäller olovlig jakt och anser att förhållandet

mellan det föreslagna stadgandet och de i brottsbalken behandlade

brotten häleri, häleriförseelse och skyddande av brottsling först bör

utredas. RÅ tillägger att en viss översyn av bestämmelserna i formellt hänseende

även bör ske. Bl. a. framstår det som omotiverat att gärningen enligt

jaktlagen skall medföra ansvar »såsom för olovlig jakt» men enligt

jaktstadgan »för olaga jakt». Den för jaktlagen föreslagna konstruktionen

bör användas också i jaktstadgan. Vidare synes det enligt RÅ lämpligt att

beskriva det subjektiva relcvisitet i vårdslöshetsf allen på samma sätt som

skett i brottsbalkens stadgande om häleriförseelse.

Utredningens förslag i fråga om förverkande av transportmedel

som använts vid kvalificerad olaga jakt vinner ett starkt gensvar

hos de flesta remissorgan och det betonas på flera håll att ett dylikt förverkande

kommer att få en kraftigt avhållande effekt på denna typ av

jaktbrott. Viss tvekan uttalar hovrätten för Nedre Norrland. Den föreslagna

brottspåföljden är, säger hovrätten, med tanke på naturvården och djurskyddet

visserligen förtjänt att övervägas. Frågans lösning kräver emellertid

närmare utredning under vilka förutsättningar och i vilken omfattning

en dylik påföljd bör få komma till användning. I avsaknad av sådan utredning

är hovrätten inte beredd tillstyrka att just på detta speciella rättsområde

införs en förverkandebestämmelse av ifrågavarande art. Den

väckta frågan synes böra lösas i ett vidare sammanhang.

Även RÅ anser att förslaget är knapphändigt motiverat och finner det

därför vanskligt att bilda sig någon säker uppfattning om behovet och

lämpligheten av att införa bestämmelser om sådant förverkande. En kännbar

ekonomisk sanktion kan dock sannolikt ha en avsevärd allmänpreventiv

verkan beträffande de former av olaga jakt som närmast åsyftas.

På grund härav och då några bärande principiella invändningar inte torde

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

kunna anföras mot att införa förverkande av transportmedel såsom särskild

rättsverkan av olaga jakt, vill RÅ inte motsätta sig utredningens förslag

härom. Om förslaget godtas bör dock förverkandebestämmelserna utformas

med beaktande av de synpunkter som kommit fram i specialstraffrättsutredningens

betänkande om konfiskation (SOU 1960:28) och vid bearbetningen

av detta betänkande. Syftet med utredningens förslag torde enligt

RÅ kunna tillgodoses även om bestämmelserna utformas i anslutning

till reglerna i 36 kap. 2 § brottsbalken. Detta innebär att förverkande skall

vara helt fakultativt och kunna ske partiellt. :i!.

Förslaget tillstyrks oreserverat eller lämnas utan erinringar av bl. a. Göta

hovrätt, domäns tyr elsen, statens naturvårdsnämnd, länsstyrelserna i Kopparbergs

och Gävleborgs län, länsåklagarna i Jönköpings och Kopparbergs

län samt Svenska jägareförbundet.

Flera andra remissorgan har närmare utvecklat synpunkter på förslaget.

ÖÄ vill särskilt understödja utredningens förslag i denna del; och tillägger

att vid den typ av brottslighet där utredningen ansett att förverkande av

transportmedel bör ingå bland brottspåföljderna fordonet, mer än vid annan

brottslighet där fordon kommer till användning, torde utgöra en nödvändig

förutsättning och ett »redskap» utan vilket brottet knappast skulle

kunna utföras eller i varje fall inte te sig lockande. En särskild förverkandebestämmelse,

utformad enligt utredningens förslag, förefaller inte ÖÄ stötande

vid de hänsynslösa former av tjuvjakt, som det här är fråga om.

Länsstyrelsen i Kristianstads län erinrar att viss tvekan liar rätt . om det

lämpliga i att i föreslagen riktning utvidga gällande förverkanderegler i

jaktvårdslagstiftningen, detta med hänsyn till att transportmedel kommer

till användning vid annan kriminalitet utan att förverkandepåföljd där inträder.

Länsstyrelsen betonar emellertid att fordonet vid bilburen jakt utgör

eu av förutsättningarna för att den brottsliga handlingen över huvud

taget skall kunna företas, i motsats exempelvis till det fall när fordon använts

till transport av tjuvgods e. d. Svenska naturskyddsföreningen av av

samma mening och tillfogar att förverkande av fortskaffningsmedel är motiverat

särskilt som de — vilket är det väsentliga — används också som ett

jaktredskap med vars hjälp man utan större svårighet kan komma inom

håll för det åtrådda djuret.

De särskilda förhållandena i Norrland belyses av länsstyrelsen i Västcrnorrlands

län som yttrar. Det torde vara ostridigt att jakt med och från

motorfordon tagit sådan omfattning att kraftiga åtgärder är av nöden för

att stävja denna olagliga jakt. Skogsbilvägnätet bär i Norrland utbyggts

och kommer att utbyggas i sådan omfattning att polisens kontrollmöjligheter

med hänsyn till dess begränsade resurser kan ske endast punktvis

och med långa intervaller. Jakten från motorfordon är sällan föranledd av

tillfälliga impulser hos vederbörande. I stället är det så gott som uteslutande

fråga om i förväg väl planerade lagbrott, där tillgången till täckt mo
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

tor fordon är lika väsentlig som brukandet av skjutvapen. Motorfordon utnyttjas

även vid andra typer av brottslig verksamhet, men knappast i något

annat sammanhang sker utövandet i fordonet och helt baserat på dess

kamouflerande verkan.

Att även andra fordonstyper kan komma i fråga framgår av flera yttranden.

Länsåklagaren i Västerbottens län uttalar t. ex. att den föreslagna förverkandepåföljden

kommer att få betydelse framförallt för nu förekommande

och alltjämt ökande jakt med användning av översnöfordon, där

det kan antagas att förhållandet mellan utbytet av jakten och fordonets

värde inte skulle föranleda till att ett förverkande skulle te sig obilligt.

I fråga om förverkandebestämmelserna i övrigt beklagas från flera håll

att utredningen inte föreslagit några ändringar i möjligheten att konfiskera

vapen m. in. som använts vid olovlig eller olaga jakt. Särskilt har bl. a.

domänstyrelsen och statens naturvårds nämnd understrukit vikten av att

förverkande blir möjligt redan vid förstagångsförbrytelse och inte som nu

först vid upprepat brott inom viss tid.

Departementschefen

Bestämmelserna om straff för olovlig jakt på annans jaktområde tillhörde

den tidigare allmänna strafflagens regler, innan de vid tillkomsten

av nuvarande jaktlag år 1938 flyttades över till denna. Vissa straffskärpningar

skedde i samband därmed, men för vanlig olovlig jakt sattes i 28 §

första stycket JL inte strängare straff än böter. Skärpningen gällde främst

mera kvalificerade fall, t.ex. när den olovliga jakten avsett särskilt värdefullt

eller sällsynt vilt som älg och hjort resp. björn och lo eller när jakten

bedrivits med otillåten hjälp av motorfordon. Här blev enligt andra stycket

nämnda paragraf straffet lägst 20 dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Dessa straffbestämmelser är alltsedan dess oförändrade. Motsvarande

gäller i huvudsak enligt jaktstadgan i fråga om påföljd för olaga jakt.

Under en följd av år har man på jaktvårdshåll med oro sett hur jaktbrottsligheten

ändrat karaktär. Tjuvskyttet på grannmark, ofta kronoparker

o. d., betyder numera allt mindre som störningsfaktor för jaktvårdsarbetet.

Den ökande biltätheten och vägnätets utbyggnad, särskilt tillkomsten av ett

stort antal skogsbilvägar, har gett möjligheter till en illegal jakt av ny typ,

där de skyldiga sällan är att söka bland ortsbefolkningen. Moderna typer

av jaktvapen och olika tillbehör som kikarsikten, ljuddämpare, strålkastare,

kortvågsradio m. m. bidrar till att göra den otillåtna jakten effektiv på ett

sätt som kan bli förödande för känsliga viltstammar. Med bilen som hjälpmedel

kan jaktbyte i stor mängd forslas långt från jaktplatsen. Möjligheterna

att genom ökad övervakning förhindra sådan illegal jakt är med den

tilltagande avfolkningen av landsbygden samtidigt små. Vidare bedrivs

jakten efter vad man vet ofta nattetid, vilket ytterligare minskar möjlig
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

89

heten att ertappa gärningsmännen, särskilt som nattjakt efter flera villebrådsarter

alltjämt är tillåten i stora delar av landet.

Utredningen har ansett att de ändrade förhållandena bör föranleda

skärpningar av bl. a. straffbestämmelserna för olovlig jakt och har föreslagit

att för vanlig olovlig jakt skall 1''å dömas även till fängelse i högst

sex månader. För de kvalificerade fallen enligt 28 § andra stycket föreslås

påföljden bli dagsböter endast när brottet är ringa.

Flera av de förslag jag lagt fram i det föregående syftar till ökat skydd

för olika naturvårdsobjekt. Det är då enligt min mening följdriktigt att betona

vikten av dessa ändringar genom att låta ohörsamhet mot jaktlagstiftningens

bud drabbas av strängare påföljd. Rationaliseringen av jordbruksoch

skogsfastigheter går i snabb takt och medför att allt större jaktområden

måste lämnas utan den tillsyn av markägaren som förr var vanlig. Samtidigt

har, som jag nyss nämnt, den illegala jakten fått en lielt annan inriktning

och omfattning än tidigare. Det är därför motiverat att även av allmänpreventiva

skäl överväga skärpningar av straffbestämmelserna. Behovet och

lämpligheten härav har i stort sett bekräftats under remissbehandlingen.

Vidare har från remisshåll uttalats önskemål om en modernisering av straffbestämmelsen

i jaktlagen. Enligt min och flera remissinstansers mening är

det från kriminalpolitisk synpunkt påkallat att straffet för olovlig jakt

skärps. Jag vill därför i huvudsak biträda utredningens förslag i denna del.

Vad gäller de särskilda straffbestämmelserna bör i fråga om

28 § första stycket JL framhållas att den kriminalitet, det här gäller att

stävja, i stor utsträckning riktas även mot småvilt, bl.a. skogsfågel. Enligt

min mening bör möjlighet öppnas att bestraffa även sådan jakt strängare

än med böter. Jag förordar således att påföljden enligt nämnda lagrum för

den som olovligen jagar på annans jaktområde anges till dagsböter eller

fängelse i högst sex månader. I samband med denna ändring bör gärningen

ges en brottsbenämning, lämpligen olovlig jakt. Förslaget att fängelse skall

kunna följa på brottet medför, som uttalats både från utredningens sida och

från länsåklagarhåll i remissyttrandena, den fördelen att enligt rättegångsbalkens

bestämmelser om husrannsakan undersökning kan ske bl. a. i bilar

som man kan misstänka används för att forsla jaktbytet. Nackdelar med

förslaget är att enligt nuvarande processuella regler strafföreläggande inte

kan användas och mål om olovlig jakt ej får avgöras av ensamdomare. Dessa

nackdelar kan dock inte anses uppväga de skäl som enligt det förut sagda

talar för en skärpning av straffskalan.

Den av utredningen föreslagna ändringen i 28 § andra stycket JL har flera

remissinstanser bedömt som otillräcklig och ansett att fängelse i högst ett år

bör kunna följa på brottet. Jag delar den uppfattning som sålunda kommit

till uttryck. Vidare finner jag att de fall av olovlig jakt som nämns i lagrummet

med fördel kan föras till en särskild grupp för grova brott, där påföljden

bör vara fängelse i högst ett år. Vid bedömande av om brottet är

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kurigt. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

grovt bör 4 första hand beaktas sådana omständigheter som att jakten avsett

värdefullt villebråd, såsom älg, hjort och rådjur, eller sällsynt vilt, t. ex.

björn, varg; järv, lo och örn. En sådan omständighet kan även vara att

jakten bedrivits vanemässigt eller i större omfattning eller skett med otilllåten

hjälp av motorfordon eller annat motordrivet fortskaffningsmedel,

således även mopeder, motorbåtar och luftfarkoster. Även det fall att jakten

skett i annans fågeldamm, hägnade jaktpark eller djurgård kan föranleda

att brottet bör betecknas som grovt.

Utöver, dét hittills anförda bör några smärre ändringar i jaktlagens ansvarsregler

vidtas. Såsom påpekats från remisshåll kan lämpligen, i överensstämmelse

med regeln om åtal för olovligt fiske, bestämmelsen om åtal

för olovlig jakt på enskild mark ändras så att åtal får väckas inte bara

som f,; fr. efter angivelse av målsägande utan även utan sådan angivelse

i fall där åklagare finner åtal påkallat ur allmän synpunkt. För en rad

olika förseelser mot bestämmelser i jaktlagen är vidare straffet f. n. penningböter

med olika bötesminima i olika fall och med bötesmaximum genomgående''

angivet till 300 kr. Dessa bestämmelser bör nu anpassas till

brottsbalken så att högsta beloppet sätts till 500 kr. Särskilda bötesminima

torde inte behöva anges. De ändringar som föranleds härav påkallar justeringar

av lagtexten i 32 - 34 §§ JL.

I fråga om utredningens förslag till skärpta straff för brott mot jaktstadgan

ätnnar jag senare återkomma till Kungl. Maj :t. De ändringar som då

kan befinnas nödvändiga kräver inte riksdagens medverkan. Det bör här

ändå nämnas att jag i likhet med de allra flesta remissinstanser finner höjda

straff motiverade bl. a. för olaga jakt, jakt med motordrivet fordon och

brott mot länsstyrelses hundförbud. I fråga om samtliga dessa brott ter det

sig nu ofrånkomligt att låta fängelse ingå i straffskalan.

I samband med straffbestämmelserna har jaktutredningen tagit upp frågan

om kriminalisering av sådan delaktighet i olovlig eller olaga jakt som

liknar hä l e r i och som består i att någon tar hand om, tar emot, säljer

eller köper kött eller annat av villebråd med vetskap eller skälig misstanke

om att villebrådet fällts vid dylik jakt. Utredningen anmärker särskilt att

förut gällände s. k. märkningstvång och förbud mot sådant omhändertagande

i fråga Om omärkta djurdelar gav möjlighet att bestraffa vad som i realiteten

utgjorde delaktighet i olaga jakt. Jaktutredningen föreslår därför att

sådan delaktighet tas upp som ett särskilt brott i jaktstadgan och bestraffas

lika med olaga jakt. För att vinna överensstämmelse mellan jaktstadgan och

jaktlagen anser utredningen vidare att ett liknande stadgande bör beredas

plats i jaktlagen i fråga om motsvarande delaktighet i olovlig jakt.

Den delaktighet i olovlig jakt som i huvudsak avses med utredningens

förslag bedöms enligt gällande praxis som häleri eller häleriförseelse enligt

brottsbalkens regler. I likhet med de remissinstanser som gjort invändningar

härom anser jag någon anledning inte föreligga att i jaktlagen särskilt kri
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

minalisera denna lyp av liäleribrott. När förbrottet utgörs av olaga jakt

däremot bar remissinstanserna utan undantag godtagit utredningens förslag.

Även enligt min mening är förslaget värt beaktande. Vid ett genomförande

av de straffskärpningar som här föreslagits ökar skillnaden i möjligheterna

att straffa jägaren och den som sedermera bistår honom eller bereder

honom avsättning för jaktbytet. Jag återkommer till Kungl. Maj :t i

denna fråga och ämnar då förorda att jaktstadgan kompletteras med en

regel varigenom den som biträder med att slakta, forsla, bereda eller på annat

sätt ta band om villebråd, som han vet fångats eller dödats under fridlysningstid,

kan dömas såsom för olaga jakt efter sådant villebråd. Detsamma

bör gälla den som tair emot, bjuder ut, köper eller överlåter sådant villebråd

eller del därav. I huvudsaklig överensstämmelse med brottsbalkens bestämmelse

om häleriförseelse bör vidare gärningsmannen dömas till ansvar enligt

vad nu nämnts även om han inte insåg men hade skälig anledning anta att

jakten skett under fridlysningstid eller medverkade vid jakten och ej insåg

men hade skälig anledning anta att jakt då var förbjuden.

Utredningen har slutligen berört vissa frågor om förverkande såsom

rättsverkan av olovlig eller olaga jakt men inte föreslagit några ändringar

i de bestämmelser härom som jaktlagen eller jaktstadgan innehåller.

Detta beklagas av några remissinstanser. Även enligt min mening hade det

varit värdefullt med ett förslag till nya förverkandebestämmelser i stället

för de ålderdomliga regler som ännu står kvar särskilt i jaktlagen. Utredningen

har dock föreslagit en nyhet i sammanhanget, nämligen möjlighet

att förverka transportmedel, som i strid med det särskilda

förbudet i 8 § JS mot jakt med motordrivet fordon, motorbåt e.d., använts

vid olaga jakt efter bl. a. älg, hjort, rådjur, björn, varg, järv eller lo.

Förslaget om förverkande av transportmedel har genomgående bemötts

mycket välvilligt av remissinstanserna. Även enligt min mening är förslaget

förtjänt att övervägas. Hovrätten för Nedre Norrland och RÅ har emellertid

förordat att frågan först utreds närmare i samband med översyn av

övriga regler om förverkande inom specialstraffrätten. Inom justitiedepartementet

övervägs f. n. ändringar i brottsbalkens regler om förverkande i

syfte bl. a. att göra dessa bestämmelser lämpligare som förebilder för specialstraffrätten.

I samband därmed kan även vissa ändringar i de specialstraffrättsliga

förvekandereglerna aktualiseras. Innan arbetet därmed är

avslutat anser jag det inte lämpligt att behandla frågan om förverkande

enligt jaktlagstiftningen i särskild ordning. Jag avser därför att återkomma

till Kungl. Maj :t i dessa frågor i ett senare sammanhang.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungi. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Hemställan

I enlighet med vad jag anfört i det föregående har inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938

(nr 27b) om rätt till jakt. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga l.1 De nya bestämmelserna bör träda i kraft den

1 januari 1968 och i vad avser jaktvårdsområde gälla även i fråga om jaktvårdsområde

som bildats före ikraftträdandet.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget inhämtas

för det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet genom utdrag av statsrådsprotokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

1 Bilagan, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande med det vid propositionen

fogade förslaget, har uteslutits här.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

93

Bilaga 2

(Utredningens förslag)

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Lagen om rätt till jakt

14 §.

Utan hinder av vad i 1 § första stycket stadgas äger innehavare av

gård eller trädgård att, oberoende av jakträtt, därinom döda och behålla

djur av följande arter, nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss, sorkdjur

(Iämlar samt sorkar med undantag av bisamråtta), råttor, skogsmöss

och husmöss. Enahanda rätt tillkommer en var, som utanför gård eller

trädgård av en tillfällighet påträffar djur som nu sagts.

Föreligga synnerliga skäl för ingripande mot annan djurart än sådan

som avses i första stycket eller i 24 § 2 och 3 mom. äger Konungen eller

myndighet som Konungen bestämmer förordna, att djur av dylik art må

jagas å annans jaktområde ävensom, där ej annat sägs i denna lag, behållas

av den jagande.

18 §.

1 mom. Dödar eller fångar man björn, lo, varg, järv, val, stork, örn,

glada, brun glada, pilgrimsfalk, jaktfalk eller berguv eller anträffar man

sådant djur såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan, oberoende av vem jakträtten

tillkommer.

3 mom. Om undantag från stadgandena i 1 och 2 mom. samt om rätt

till älg, hjort eller rådjur, som i andra fall än i 24 § 1 mom. avses lovligt

fälles eller eljest dödas under fridlysningstid, förordnar Konungen eller

myndighet som Konungen bestämmer.

22 §.

1 mom. Löper hund lös i mark, där villebråd finnes, må jakträttsinnehavaren

eller hans folk upptaga hunden.

Den som sålunda upptagit hund har att ofördröj ligen därom underrätta

hundens ägare eller innehavare eller, om denne är okänd eller icke kan

träffas, polismyndigheten i orten.

Den som vill återfå upptagen hund, har att lösa den, om hunden upptagits

under tiden från och med den 1 mars till och med den 20 augusti,

med femtio kronor samt, om upptagandet skett under annan tid av året,

med tjugufem kronor. Därjämte har han att gälda ersättning för hundens

föda och övriga kostnader som åsamkats upptagaren.

Har hunden ej blivit löst i fall, då ägaren eller innehavaren erhållit

kännedom om upptagandet, inom en vecka efter underrättelsen därom samt

i annat fall inom en månad från det polismyndigheten underrättats, är

hunden förverkad till jakträttsinnehavaren.

2 mom. Jagar eller ofredar hund som löper lös villebråd, är hundens

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

ägare eller innehavare skyldig ersätta jakträttsinnehavaren den skada, som

därigenom må anses hava skett å villebrådsbeståndet.

3 mom. Låter hund, som löper lös och jagar eller ofredar villebråd, sig

icke upptagas och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att hundens

löslöpande beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet, må under

tiden från och med den 1 mars till och med den 20 augusti jakträttsinnehavaren

eller hans folk döda hunden. Den som sålunda dödat hund

skall ofördröj ligen därom göra anmälan till polismyndigheten i orten vid

äventyr att eljest inte äga till sitt fredande åberopa förhållande, som nyss

sagts.

J mom. Har länsstyrelse till skydd av visst villebråd för annan tid av

året än i 3 mom. sägs förordna, att hund skall förhindras löpa lös i mark

där villebråd finnes, och driver eller eljest jagar löslöpande hund dylikt

villebråd, tillkommer det polismyndigheten att, därest omständigheterna

äro sådana som angivas i samma moment, låta döda hunden.

24 §.

1 mom. Orsakas till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd

skada å gröda, skog eller plantering och kan skadan icke förebyggas genom

rimliga åtgärder från den skadelidandes sida, har länsstyrelsen att

förelägga den eller de personer, inom vilkas jaktområde villebrådet i fråga

kan anses hava sitt huvudsakliga tillhåll, att vidtaga de åtgärder som länsstyrelsen

må finna erforderliga i skadeförebyggande syfte. Föreläggande må

dock ej meddelas, därest anledning föreligger till antagande att den skadelidande

varder i huvudsak gottgjord för skadan. Underlåter jakträttsinnehavare

att ställa sig givet föreläggande till efterrättelse, har länsstyrelsen

alt förordna om jakt å hans jaktområde genom särskilt utsedda jägare för

att åstadkomma erforderlig minskning av den skadegörande villebrådsstammen.

Villebråd som efter föreläggande enligt första stycket fälles eller fångas

genom där avsedd jakträttsinnehavares försorg tillfaller denne. Villebråd,

vilket fälles eller fångas jämlikt i samma stycke omförmält förordnande

samt å tid då i allmänhet jakt är tillåten efter dylik art, tillfaller även

nämnd jakträttsinnehavare, därest han gäldar av saken föranledda kostnader.

Vill han det ej eller har jakten skett under gällande fridlysningstid,

skall med villebrådet förfaras på sätt Konungen förordnar. Konungen

bestämmer ock om ordningen för meddelande av föreläggande och förordnande

som avses i detta moment.

Vad i första och andra styckena stadgas skall i tillämpliga delar gälla

för det fall, att påtaglig fara befunnits å någon trakt föreligga för sammanstötning

mellan motorfordon och älg samt faran icke är att tillskriva

visst djur. Behörig att påkalla föreläggande jämlikt första stycket är polismyndighet

eller vägförvaltning. Meddelar länsstyrelsen förordnande som

avses i samma stycke, skall angående sålunda beslutad jakt gälla vad

Konungen förordnar.

28 §. .

Jagar någon olovligt å annans jaktområde, dömes till dagsböter eller

fängelse i högst sex månader.

Har han därvid fällt, fångat, sårat eller påskjutit älg, hjort, rådjur,

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

bäver, björn, varg, järv eller lo, eller har jakten bedrivits vanemässigt eller

i större omfattning, eller bär vid jakten i strid mot vad därom finnes stadgal

använts motordrivet fordon, motorbåt, maskindrivet fartyg eller bogserad

farkost, vare straffet fängelse i högst sex månader, eller om brottet

är ringa, dagsböter, lägst tjugu.

Har olovlig —---under tjugu.

29 §.

1 inom. Såsom olovlig---i 7 §.

Har någon--- — stycket sägs.

Såsom för olovlig jakt enligt vad i första stycket av 28 § sägs dömes

jämväl den som, oaktat han insett eller skäligen bort antaga att villebråd

åtkommits genom handling varom förmäles i sagda paragraf eller i första

eller andra stycket av detta moment, biträtt vid uppslaktning, bortforslande

eller annat omhändertagande av villebrådet eller emottagit, till salu

utbjudit, köpt eller sålt kött eller annan del därav.

32 §.

Idkar någon---undandragits fonden.

För underlåtenhet att vid jakt medföra gällande jaktkort eller vägran

att på anmodan av den det vederbör framvisa detsamma vare straffet böter

från och med tjugu till och med trehundra kronor.

Visar den---från ansvar.

33 §.

Uraktlåter någon---till dagsböter.

Bryter någon mot vad i 17 § är föreskrivet, böte från och med tio till

och med tre hundra kronor.

Överträder någon förbud som är stadgat i 19 § första eller andra stycket

eller 20 § och är ej förseelsen att anse såsom olovlig jakt å annans

jaktområde, straffes med böter från och med tjugu till och med tre hundra

kronor. Var det i fall som avses i 19 § första stycket älg, hjort eller rådjur,

som skrämdes, motades eller lockades, må böterna ej sättas lägre än

femtio kronor.

Bryter någon---trehundra kronor.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 11 maj 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 3 maj 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll över

jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 7 april

1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av kanslirådet Per Hildebrand.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

97

Utdrag av protokollet över jordbrulcsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

12 maj 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling,

Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Lundkvist, Gustafsson,

Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wigkman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande

över det till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen

den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat förslaget utan erinran och

föreslår att förslaget med vissa redaktionella jämkningar föreläggs riksdagen.

Föredraganden anför vidare.

Förslaget till omläggning av grunderna för fridlysningssystemet, vilket

närmare redovisats i samband med remissen till lagrådet, har tilldragit sig

stort intresse. Det nuvarande fridlysningsskyddet för olika arter är långt''

utbyggt. Den förordade omläggningen blir därför väsentligen av principiellt

värde. Nu tillåten jakt efter jaktbara villebrådsarter kommer alltså i praktiken

inte att påverkas. Däremot medför en omläggning att åtskilligt icke

jaktbart vilt automatiskt skyddas.

Frågor om fridlysning får avgöras av Kungl. Maj :t utan riksdagens medverkan.

En omläggning av fridlysningssystemet efter de nya riktlinjerna

medför emellertid att även sådan jaktlagstiftning som tillkommit under

riksdagens medverkan får materiell betydelse först sedan beslut om jakttider

meddelats av Kungl. Maj:t. Med hänsyn till denna formellt sett betydelsefulla

konsekvens anser jag, att riksdagens godkännande bör inhämtas rörande

omläggningen av fridlysningssystemet.

Vid redogörelsen i remissen till lagrådet för den framtida regleringen

av jakten efter bl. a. varg och järv upplyste jag att Kungl. Maj :t beslutat

om översyn av normerna för ersättning av statsmedel i anledning av vissa

rovdjursskador på tamdjur. Denna översyn är nu avslutad och därav föranledda

förslag remissbehandlas f. n. Jag avser att återkomma till Kungl.

Maj :t i denna fråga i sådan tid att möjlighet finns att lägga fram förslag till

innevarande riksdags höstsession.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Föredraganden hemställer, under framhållande av att hinder inte synes

möta att frågorna behandlas av riksdagen först under höstsessionen, att

Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

dels antaga lagförslaget med nämnda redaktionella jämkningar,

dels godkänna den nya ordning för fridlysning av vilda däggdjur och

fåglar som förordats i det föregående.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967 99

Innehållsförteckning

Propositionen ...........................................••••••• 1

Förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om

rätt till jakt ......... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 7 april 1967 ................. 8

Inledning .............................................. — ........ 9

Fridlysning och jakttider .......... 10

Gällande bestämmelser ...... 10

Jaktutredningen .............................................. 11

Remissyttrandena ............................................ 13

Departementschefen .......................................... 16

Frågor om jaktvårdsområden .................................... 20

Gällande bestämmelser ........................................ 20

Svenska jägareförbundets förslag .............................. 21

Remissyttrandena ............................................ 23

Departementschefen .......................................... 26

Jakt efter varg och järv ........................................ 29

Gällande bestämmelser ........................................ 29

Jaktutredningen .............................................. 31

Remissyttrandena ............................................ 36

Departementschefen .......................................... 40

Jakt efter säl .................................................. 45

Gällande bestämmelser ........................................ 45

Jaktutredningen .............................................. 45

Remissyttrandena ............................................ 46

Departementschefen .......................................... 48

Särskilda bestämmelser om vissa djurarter....................... 50

Gällande rätt ................................................ 50

Jaktutredningen .............................................. 51

Remissyttrandena ............................................ 52

Departementschefen .......................................... 54

Rätt att ingripa mot annans hund................................ 57

Gällande ordning ............................................ 57

Jaktutredningen .............................................. 59

Remissyttrandena ............................................ 60

Departementschefen .......................................... 63

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

Viltskador på annans mark, m. m............................... 65

Gällande rätt ................................................ 65

Jaktutredningen .............................................. 67

Remissyttrandena ............................................ 71

Departementschefen .......................................... 73

Straffbestämmelser m. in......................................... 78

Gällande rätt ................................................ 78

Jaktutredningen .............................................. 79

Remissyttrandena ............................... 83

Departementschefen .............. 88

Hemställan .................................................... 92

Utredningens författningsförslag.................................. 93

Utdrag av lagrådets protokoll den 11 maj 1967 ...................... 96

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 maj 1967 .................... 97

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670308

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 3LU 1967:52 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i jaktlagstiftningen jämte motioner i ämnet. s. 1 i texten
  2. 3LU 1967:53 Utlåtande i anledning av motion angående handeln med småfågelungar och fågelägg. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och ti a2 i texten