Sök i Ratio Lex

Angående bildande av ett statligt kreditaktiebolag för finansiering av investeringar inom näringslivet

1967-03-10 · 148 sidor, varav 146 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 146 av 148 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1967:56, Angående bildande av ett statligt kreditaktiebolag för finansiering av investeringar inom näringslivet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

1

Nr 56

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bildande av

ett statligt kreditaktiebolag för finansiering av investeringar

inom näringslivet; given Stockholms slott

den 10 mars 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF ADOLF

Krister Wickman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att ett statligt finansieringsinstitut inrättas. Det

avses drivas som ett kreditaktiebolag. Dess uppgift skall vara att bidra till

finansiering av sådana investeringsprojekt inom näringslivet som inriktas

på rationalisering, strukturanpassning och utveckling. Det egna kapitalet

föreslås vid bolagets bildande uppgå till 500 milj. kr. Härav bör 450 milj.

kr. utgöra aktiekapital och 50 milj. kr. tillföras reservfonden.

Till teckning av aktier i bolaget föreslås för budgetåret 1967/68 ett investeringsanslag

av 500 milj. kr. Vidare föreslås en statlig garanti för bolagets

förpliktelser intill ett belopp av 450 milj. kr.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967.1 saml. Nr S6

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

10 mars 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal,

Odhnoff, Wickman.

Statsrådet Wickman anmäler efter gemensam beredning med statsrådets

övriga ledamöter fråga om bildande av ett statligt kreditaktiebolag för finansiering

av investeringar inom näringslivet och anför.

Vid anmälan av finansplanen i årets statsverksproposition (bil. 1 s. 18)

angav chefen för finansdepartementet bl. a. vissa riktlinjer för näringspolitiken.

Han förklarade därvid att förslag om inrättande av en näringspolitisk

fond inom kort skulle läggas fram. Syftet med fonden skulle vara att öka

möjligheterna att tillgodose de finansiella krav som strukturrationaliseringen

i näringslivet kommer att ställa. För nästa budgetår föreslogs fonden

disponera 500 milj. kr. för finansiellt stöd till rationaliserings- och utvecklingsprojekt

av sådan omfattning eller art att projekten inte i sin helhet

kan finansieras på marknaden eller med egna medel. I enlighet härmed

föreslog Kungl. Maj :t riksdagen (bil. 9 s. 90) att, i avvaktan på särskild

proposition i ämnet, till avsättning till näringspolitiska fonden för

budgetåret 1967/68 beräkna ett investeringsanslag av 500 milj. kr.

Vid den fortsatta beredningen av ärendet inom finansdepartementet har

upprättats två utredningspromemorior, PM nr 1 och 2 angående en statlig

investeringsbank (Stencil Fi 1967:2 och 3). Dessa promemorior torde få

fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende såsom bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över promemoriorna avgetts av fullmäktige

i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bankinspektionen, försäkringsinspektionen,

kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen, Kooperativa

Förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svensk Industriförening,

Svenska Bankföreningen, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund,

Svenska Sparbanksföreningen, Sveriges Grossistförbund, Sveriges

Hantverks- och Industriorganisation (SHIO), Sveriges Industriförbund,

Sveriges Köpmannaförbund och Tjänstemännens Centralorganisation

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

(TCO). Kommerskollegium har överlämnat yttranden av flertalet handelskammare.

Vidare har yttrande inkommit från Svenska Företagares Riksförbund.

En sammanfattning av dessa yttranden har upprättats inom finansdepartementet.

Den torde tillsammans med en redovisning av yttrandena

från de instanser, som Kungl. Maj :t berett tillfälle yttra sig över promemoriorna,

få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende såsom bilaga 2.

Bakgrund

Strukturomvandlingens yttringar och drivkrafter

Det svenska näringslivet befinner sig i ett skede av intensiv omvandling.

Denna tar sig sitt mest uppmärksammade uttryck i ett ökat antal företagsnedläggningar,

fusioner, samarbetsavtal och kapacitetsutvidgningar i samband

med en koncentration till större företagsenheter. Men även på andra

sätt sker genomgripande förändringar av näringslivets struktur, av arbetsmiljö

och samhällsliv.

Dessa förändringar är i många fall förbundna med stora omställningssvårigheter,

som bl. a. kan ta sig uttryck i att arbetstagare avskedas och vid

nyanställning ofta tvingas byta yrke och bostadsort. Omvandlingen ställer

därför stora krav på de människor som berörs. Trots detta är i vårt land

inställningen till vad som sker övervägande positiv. Förklaringen härtill

är inte minst det social- och arbetsmarknadspolitiska trygghetssystemet,

vilket gör medborgarna beredda att acceptera de risker som omvandlingen

kan medföra i form av tvång att byta yrke och miljö. Bidragande orsak är

utan tvekan också den allmänna vetskapen om att förändringarna är ett

nödvändigt led i en ekonomisk utveckling som kännetecknas av hög framstegstakt.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige har internationellt sett varit

snabb. Härigenom har det varit möjligt att höja levnadsstandarden och i

snabb takt bygga ut välfärdssamhället. Grundvalen för denna välståndsökning

för individerna har varit att näringslivets kapacitet och produktionsförmåga

ökat. Detta har inte kunnat ske inom ramen för en oförändrad,

en gång för alla given produktionsapparat. Det stigande välståndet har i

stället som en av sina förutsättningar haft en oavbruten omdaningsprocess

som inneburit att produktionsstrukturen anpassats till utvecklingen.

Omvandlingen av näringsliv och samhälle är inte något specifikt för vårt

land. Förändringar av samma slag kan iakttas i alla länder som befinner

sig i utveckling. Förloppet skiljer sig visserligen i sina enskildheter men

grundkaraktären är densamma. Alla länder ställs ofrånkomligt inför dessa

omställningsproblem. Utsikterna till snabb framstegstakt är därför störst där

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

den ekonomiska politiken bäst kan skapa förutsättningar för en smidig

strukturanpassning, som tar sikte på att resurserna skall bli utnyttjade på

effektivaste sätt.

Strukturomvandlingen är heller inte något nytt för vår tid. Föränderlighet

av detta slag har varit ett centralt element i den ekonomiska utvecklingen

under hela den period som inleddes med industrialismens genombrott.

Strukturomvandlingens yttringar. Det mönster för strukturförändringarna

som kan kännas igen från land till land tar sig på produktionssidan i

första hand uttryck i en förskjutning mellan näringsgrenarna och inom dessa

mellan olika branscher och företag. Innebörden är att produktionsfaktorer

förs över från stagnerande eller tillbakagående till expanderande områden.

Huvuddragen i denna utveckling kan sammanfattas på följande sätt.

Inom jordbruk, skogsbruk och fiske sker produktionsökningen långsamt.

Under tillväxtprocessens gång sjunker erfarenhetsmässigt dessa näringars

andel av nationalprodukten från något över hälften i länder med låg inkomstnivå

till under 10 % i de mest utvecklade länderna. Annan varuproduktion,

med industrin och byggnadsverksamheten som de viktigaste delarna,

utgör det snabbast växande området. Dessa näringsgrenar kan i ett

högre utvecklat land nå en andel av nationalprodukten på 45 % eller mer.

De tjänsteproducerande näringarna — bland vilka främst ingår handel,

transport och offentliga tjänster — ökar enligt det internationella mönstret

något snabbare än genomsnittet för den totala ekonomin under de tidigare

skedena av industrialiseringsprocessen, men efter en viss utvecklingsnivå

kan någon bestämd långtidstendens mot en ytterligare ökning inte påvisas.

I vissa fall återspeglar sig produktionsutvecklingen direkt i sysselsättningen,

men ofta föreligger väsentliga avvikelser på grund av produktivitetsskillnader.

Den relativa betydelsen för jordbruk, skogsbruk och fiske har

gått starkt tillbaka också när det gäller sysselsättningen. Den andel av befolkningen

som fått sin utkomst inom industrin har stigit alltsedan industrialismens

genombrott, inte endast i vårt land utan i alla länder under

utveckling. I inget land utgör dock de industrisysselsatta mer än ungefär

40 % av de yrkesverksamma. I de flesta fall är andelen lägre. Erfarenheterna

från olika länder visar att industriandelens tillväxt går långsamt eller

t. o. m. upphör när den nått upp till 30 å 35 %.

Inom den i stort sett oförändrade totala industrisysselsättningen sker

däremot en kraftig förskjutning som i regel innebär att verkstadsindustrin

och den kemiska industrin expanderar snabbast, medan främst livsmedels-,

textil- och konfektionsindustrierna sackar efter.

Även sedan ökningen i industrins andel av de sysselsatta avstannat tenderar

tjänstesektorns andel — främst de offentliga tjänsternas — att fortsätta

att öka, åtminstone under en tid. Andelsminskningen för jordbruk,

skogsbruk etc. motsvaras alltså av en ökning för tjänsternas del. Också här

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967 5

kan utvecklingen tänkas gå mot ett balansläge, även om inget land ännu nått

dit.

Inom de olika näringsgrenarna sker väsentliga omvandlingar i företagsstrukturen,

som tar sig uttryck i bl. a. fusioner och olika former av samverkan,

vilka medför att större produktions- och beslutsenheter skapas. Ett

väsentligt drag i utvecklingen är vidare att olönsamma företag läggs ner

jämsides med att nya tillkommer.

Omvandlingen av det ekonomiska livet yttrar sig även på en rad andra

sätt. Inom företagen medför nya ekonomiska och tekniska betingelser betydande

förändringar av själva arbetet. Utvecklingen går mot bättre utbildad

arbetskraft, ökad ingenjör stäthet, fler tjänstemän i förhållande till arbetare,

ökad specialisering, mindre fysiskt betungande arbete, högre arbetstempo

osv.

Den ekonomiska utvecklingen är dessutom förenad med en koncentration

av näringsliv och befolkning till tätorter och speciellt till sådana i vissa

landsdelar. Det gäller inte bara vårt land även om tempot förefaller högre

här på grund av att delar av den glest befolkade landsbygd, som tillkom

på 1800-talet under trycket av växande försörjningsproblem, håller på att

avfolkas. Samma tendens går igen även på annat håll. Vi kan exempelvis

bevittna hur på det västeuropeiska planet näringsliv och befolkning koncentreras

till det nordvästra området av Västtyskland, till Nordfrankrike

och Beneluxländerna.

Strukturomvandling och ekonomisk tillväxt. Som redan framhållits påverkar

näringslivets strukturomvandling i väsentlig utsträckning tillväxttakten

i ett lands ekonomi. Strukturförändringen utgör dock inget fristående

element utan skapar i växelspel med andra faktorer den ökade produktionsförmågan.

Omvandling innebär ofta att arbetskraft flyttar över från ett område

till ett annat. De med denna överflyttning sammanhängande produktivitetsvinsterna

påverkas emellertid i betydande omfattning av tekniska förändringar

och innovationer, vilka i sin tur betingas av företagarinitiativ och

ökad tillgång på kapital. Rörlighet i och för sig ger inga vinster om inte

dynamiska förändringar av nu nämnt slag är för handen.

Vill man belysa strukturförändringarnas betydelse för välståndsökningen

synes det vara nödvändigt att något beröra de olika faktorerna i tillväxtprocessen

och samspelet mellan dem. Till de grundläggande faktorer som bestämmer

produktionsförmågan hör tillgången på arbetskraft. Man har härvid

att ta hänsyn inte endast till kvantiteten. Arbetsinsatsen genomgår också

en kvalitativ utveckling, som höjer dess produktivitet. Förutom genom höjd

arbetsintensitet växer arbetets produktivitet med stigande utbildning och

bättre kvalifikationer i övriga avseenden hos arbetskraften. Förbättrad utbildning

utgör därför en mäktig hävstång för välståndsutvecklingen. Man

kan om,man vill sé denna produktivitetshöjande faktor som ett utflöde av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

den omvandlingsprocess som innebär att arbetskraft flyttas upp till allt högre

utbildningsnivåer. Man kan hänvisa bl. a. till ökad ingenjörstäthet, längre

driven specialisering av arbetsuppgifterna, etc.

För att nå gynnsamma produktionsresultat är arbetskraft inte tillfyllest,

den måste till sitt förfogande få mer kapital och bättre teknik. Genom

forskning och utvecklingsarbete ökar fonden av tekniska kunskaper, vilka

innefattar potentiella möjligheter till nya produkter, nya produktionsprocesser

och nya råmaterial. Blotta existensen av dessa kunskaper är emellertid

inte nog. Det väsentliga är att man på ett effektivt sätt förmår tillgodogöra

sig de nya kunskaperna i produktionsprocessen. I en del fall kan detta ske

relativt snabbt och utan större omställningskostnader. Oftast kan de tekniska

framstegen införlivas i produktionsprocessen endast i samband med

att ny kapitalutrustning genom investering tillförs produktionsapparaten.

Investeringarnas storlek påverkar således takten med vilken ny teknik slår

igenom. Omvänt kan sägas att företagen, om de skall kunna ta vara på de

möjligheter som erbjuds i form av nya varor, nya processer och nya kunskaper,

måste ha möjlighet att investera.

Nära sammanvävd med kapitalutrustningens tillväxt och tekniska omdaning

är omfördelningen av arbetskraft och kapital mot mer produktiva

användningsområden, dvs. vad som går under benämningen strukturomvandling.

Vad som sker kan i korta drag beskrivas på följande sätt. När produktionen

och därmed inkomsterna stiger ökar efterfrågan väsentligt mer

för vissa varor än för andra, vilket tenderar att öka lönsamheten för de förra

och sänka den för de senare. Detta kommer företagen att lägga om produktionen

på olika sätt: en del varor tillverkas i ökad mängd, medan tillverkningen

av andra minskar eller t. o. m. upphör. Detta kräver omdisposition

av produktionsapparaten, vilket i sin tur medför investeringsanspråk.

Påverkan sker emellertid också i andra riktningen på så sätt att framsteg på

produktionssidan kan resultera i ändrad inriktning på varuefterfrågan: nya

artiklar samt gamla i ny och bättre utformning lockar efterfrågan till sig;

vidare kan förbättrade produktionsmetoder ändra prisrelationerna, vilket i

sin tur leder förbrukningen i nya banor.

På företagsplanet yttrar sig utvecklingen bl. a. i att konkurrensvillkoren

ändras. Inom de expansiva områdena bildar goda vinstutsikter underlag

för utvidgning av gamla företag och etablering av nya. Samtidigt skärps

pressen på marginalföretagen inom de tillbakagående sektorerna, vilket kan

leda till att dessa läggs ner eller går upp i andra företag. Även på annat sätt

tvingas strukturomvandling fram av förändringen i konkurrensvillkoren.

Resultatet blir de i det föregående beskrivna förskjutningarna mellan olika

näringsgrenar, företagstyper, yrken och utbildningsnivåer samt indian

olika geografiska områden.

Strukturomvandlingens drivkrafter. Strukturomvandlingen ingår som

nyss anförts som ett element i tillväxtprocessen. På grund av de olika fak
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967 7

torernas inbördes beroende och växelverkan går det inte att isolerat välja

ut en av faktorerna, i detta fall strukturomvandlingen, och uttömmande

förklara drivkrafterna bakom den. Det är dock möjligt att utpeka några

— delvis i det föregående behandlade — faktorer som centrala samt diskutera

deras påverkan på strukturomvandlingen. Diskussionen begränsas i

det följande till den tekniska utvecklingen, förskjutningen i efterfrågestrukturen

för varor och tjänster, den internationella arbetsfördelningen

samt i samband därmed löne- och kostnadsutvecklingen, utrikeshandeln

och den handelspolitiska integrationen.

De tekniska förändringarna innebär inte endast en förnyelse av den

maskinella utrustningen. De gäller även råmaterial, färdigproduktens utformning,

produktionsprocessen samt utformningen och storleken av produktionsenheterna.

Utvecklingsarbetet har allt mer tenderat att omfatta

hela detta komplex. Den tidigare vanliga formen för utvecklingsarbete kan

sägas i stor utsträckning ha inneburit att förbättringen av företagets produkter

baserats på teknik som redan är känd inom företaget. En sådan

Arerksamhet räcker inte i dagens konkurrensläge, utan den måste kompletteras

med en planmässig och vittomfattande målforskning, inriktad på att

vidga företagets kunskaper inom ett mycket brett fält, som kan sägas innefatta

en stor del av hela innovationskedjan forskning-uppfinnande-utvecklingsarbete-produktion-marknadsföring.

Av stor betydelse i sammanhanget

är vidare att tidsintervallet mellan idé och färdig produkt förkortats samt

att produkternas livslängd minskat.

Samtliga dessa faktorer har medverkat till att forsknings- och utvecklingsarbetet

blivit mycket kostnadskrävande. De stora företagen torde här

ha fördelar framför de små, eftersom de har större möjligheter att avsätta

tillräckliga resurser både för insatser inom det egna företaget, för bevakning

av utvecklingen inom andra företag och andra länder och för inköp

av tekniskt kunnande. Den tekniska utvecklingen synes alltså vara en drivkraft

i den del av strukturomvandlingen som tar sig uttryck i utvecklingen

mot större företag. Även andra faktorer — såsom de långa seriernas ekonomi,

marknadsföringen osv. — synes ge de större företagen relativa fördelar.

Frågan om vilken företagsstorlek som är optimal blir därför avgörande

för konkurrensförmågan hos de små industriländerna — däribland

Sverige — där företagen är av förhållandevis ringa storlek internationellt

sett. Även om tendenserna f. n. talar för att fördelar står att vinna genom

en fortsatt utveckling mot stordrift är bilden dock långt ifrån entydig. Tydliga

nackdelar framträder när företagen växer utöver viss storlek. De små

och medelstora företagen har fördelar när det gäller flexibilitet och möjlighet

till anpassning. Deras chanser ligger därvid ofta i specialiserad tillverkning.

Genom att vara stora inom sitt område utnyttjar de en sorts stordriftsfördel.

Tillgång till en tillräckligt stor marknad blir i detta fall avgörande.

Framväxten av de stora driftsenheterna återverkar på investeringssidan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

på så sätt att kapitalbehoven uppträder med större koncentration än tidigare.

De individuella investeringsprojekten tenderar att växa.

Vid strukturomvandlingen utgör förändringarna i efterfrågan på varor

och tjänster viktiga bakomliggande drivkrafter. Förbrukningen undergår

vid ekonomisk tillväxt regelmässigt strukturella förskjutningar. Dessa förskjutningar

följer i stort sett ett enhetligt mönster i alla industriländer.

Förbrukningen av maskiner, transportmedel, varaktiga konsumtionsvaror

samt kemikalier stiger jämförelsevis snabbt, medan däremot förbrukningen

av livsmedel samt textil- och lädervaror stiger relativt långsamt. Motsvarande

förskjutningar skulle givetvis ske i produktionsstrukturen om

ingen internationell handel förekom.

Utrikeshandeln innebär eu internationell arbetsfördelning, varigenom

varje land ges möjligheter att koncentrera sin produktion på sådana varor

som landet i fråga har speciella förutsättningar att framställa på grund

av klimat, tillgång på råvaror, arbetskraft och kapital, teknisk kunskap,

transportavstånd in. m. Dessa förutsättningar är i hög grad avhängiga av

kostnadsrelationen mellan arbetskraft och kapital. Det betyder att utrikeshandelns

förutsättningar ändras i samband med att lönerna stiger. Vid

stigande lönenivå försvinner en del fördelar, medan andra tillkommer. Generellt

gäller att ett högt utvecklat industriland bör ha goda förutsättningar

i kapital- och teknikkrävande branscher med krav på högt utbildad arbetskraft.

Ett land med höga löner har i dessa branscher fördelar mot länder

med lägre löner.

Utrikeshandeln medför på grund av nämnda förhållanden en tendens

till koncentration och specialisering av ett lands produktion och är på så

sätt en drivande kraft i strukturomvandlingen. Utvecklingen mot internationell

arbetsfördelning motverkas emellertid av sådana faktorer som transportkostnader,

tullar och andra handelspolitiska hinder. Den handelspolitiska

integrationen pågår emellertid. Samtidigt har transportkostnaderna

sjunkit kraftigt på grund av både tekniska framsteg och överkapacitet

inom rederinäringen. I båda dessa hänseenden är vi inne i en period med

snabb utveckling. Hindren för den internationella arbetsfördelningen synes

således ha undanröjts i ökad takt. Denna omständighet torde — tillsammans

med accelerationen i den tekniska utvecklingen — bidra till att strukturomvandlingen

gått in i ett skede med ökat tempo.

Strukturomvandlingen i Sverige

Huvuddragen i utvecklingen. Det svenska näringslivets utveckling och

omvandling har i stort följt de allmänna linjer som berörts i det föregående.

Att vårt näringsliv i inte behövt genomgå tidiga omställningar och strukturkriser

i samma omfattning som t.ex. varit fallet i dén engelska ekonomin,

sammanhänger med att industrialiseringsprocessen startade förhållandevis

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

9

sent i vårt land, varigenom en yngre produktionsteknik och -struktur kunde

introduceras. De branscher som svarade för det industriella genombrottet var

följdriktigt också bland de första som ställdes inför nödvändigheten att ställa

om och anpassa produktionen till nya förhållanden. Inom bergsbruk och

järnhantering där en industriell produktion av gammalt bedrivits i Sverige

anmälde sig sålunda redan tidigt svåra strukturproblem. Dessa utlöste efter

hand en omfattande bruksdöd med nedläggning av hyttor, masugnar och

smedjor. Samma förhållanden gjorde sig gällande också för sågverksindustrins

del.

Den sena industriella starten följdes av en utveckling som gick mycket

snabbt. Någon utförligare genomgång av de olika förhållanden som medverkat

till det höga tempot i omvandlingen skall inte göras här. Det

förtjänar dock särskilt nämnas att handels- och näringspolitiken torde

ha utgjort en betydelsefull faktor i detta sammanhang. Den i jämförelse

med flera andra länder låga tuilnivån utan diskriminerande kvantitativa

regleringar har utgjort en ständig press och stimulans till förnyelse och anpassning

inom svenskt näringsliv. Frånvaron av subsidier och en i huvudsak

klar inriktning av näringspolitiken på fri konkurrens har verkat i samma

riktning.

Folkräkningarnas sysselsättningssiffror ger en klar belysning av de yttre

dragen i denna utveckling. Ännu år 1870 fick tre personer av fyra sin

bärgning från jordbruket. Omkring 60 år senare hade industrin övertagit

ställningen som den mest sysselsättningskrävande näringsgrenen, ökningen

av industrins andel av den totala sysselsättningen hade emellertid då redan

börjat mattas medan i stället servicenäringarna blivit de snabbast expanderande

områdena.

De tendenser som kunde iakttas före andra världskriget har i den därefter

följande utvecklingen ytterligare markerats. Jord- och skogsbrukets fortsatt

minskande betydelse återspeglas i en nedgång i andelen av den sysselsatta

befolkningen från ca 28 % år 1940 till 10 % år 1965. För industrins del var

förändringen i motsvarande procenttal ganska liten, från 30 % till ca 34 %

(byggnads- och anläggningsverksamhet här ej inräknad). Den starka sysselsättningsökningen

inom tjänsteområdena gick samtidigt vidare och resulterade

i en uppgång av dessas andel av den yrkesverksamma befolkningen

från 36 % år 1940 till ca 46 % 1965. Ett i denna utvecklingsbild delvis nytt

inslag tillkom under detta skede. Den tidigare starkt ökande handelsselctorn

började nämligen stagnera; enligt långtidsutredningen var dess sysselsättningsandel

oförändrad mellan åren 1960 och 1965 och väntas t. o. m. minska

något till år 1970. I stället har den offentliga sektorn allt mer trätt fram som

det starkast expanderande tjänsteområdet. Utvecklingen under återstoden av

1960-talet väntas försätta efter i stort sett de linjer som tidigare gett sig till

känna. Eu ytterligare nedgång inom jord- och skogsbruket till ca 7 % år 1970

skulle motsvaras av en stegring för tjänstesektorns andel till 48 %. Industrin

skulle bibehålla sin nuvarande andel.

It Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 56

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Mnj:ts proposition nr 56 år 1967

Även på ett annat sätt kommer omvandlingen av näringslivet till synes i

sysselsättningsstatistiken. Under mellankrigstiden framträdde en efter hand

allt klarare tendens till ökad andel tjänstemän i den yrkesverksamma

befolkningen. Till en del var detta en följd av den ändrade fördelningen

mellan näringarna. Men även inom varje enskilt näringsområde visade

tjänstemannaandelen en markerad ökning. Inom exempelvis industrin steg

antalet tjänstemän per 100 arbetare från ca 11 i slutet av 1920-talet till 14strax

iöre andra världskriget. I fortsättningen accelererade tillväxten och motsvarande

siffra var i sintet av 1940-talet ca 22 för att år 1964 ha nått upp

till 33. Denna utveckling är i allt väsentligt ett direkt utslag av den fortgående

introduktionen av ny teknik, ändrade produktions- och försäljningsförhållanden

etc. Samtidigt som tjänstemannagruppen kommit att få eu

numerärt och kostnadsmässigt mer jämställd betydelse med arbetarpersonalen

har den även i växande utsträckning kommit att beröras av rationaliserings-

och omvandlingsproblemen. Man kan räkna med att mycket stora

effektivitetsvinster kan göras genom rationaliseringar på den administrativa

sidan. En sådan utveckling har redan påbörjats. Det torde här vara tillräckligt

att erinra om den ökande uppmärksamhet som ägnas datateknikens

utnyttjande, kontorsrationalisering, arbetsmätning, försök med ackordslön

på kontor osv.

Parallellt med nu berörda förändringar har även skett eu mycket betydande

förskjutning i arbetskraftens sammansättning med hänsyn till dess

utbildning. Behovet av specialutbildad personal har gjort sig gällande med

ökad styrka inom flertalet arbetsområden. Antalet högre utbildade från tekniska

och naturvetenskapliga, ekonomiska och andra samhällsvetenskapliga

områden har blivit allt större i företagen samtidigt som specialist- och vidareutbildning

för arbetarpersonalen fått en växande betydelse.

Ett annat drag i näringslivets omvandling kommer till uttryck i urbaniseringen.

Förskjutningarna mellan näringsgrenarna har steg för steg åtföljts

av anpassningar i arbetsplatsernas lokalisering och därmed också i befolkningens

geografiska fördelning. År 1860 uppgick glesbygdsbefolkningen

till omkring 3,5 milj. medan tätorternas invånarantal var mindre än

en halv milj. Glesbygdens avfolkning och tätorternas tillväxt har sedan dess

varit ett bestående drag i utvecklingen. Omkring år 1930 befann sig de båda

bebyggelsetyperna i befolkningsmässig jämvikt med något över 3 milj.

invånare vardera. Vid 1960 års folkräkning befanns det att tätorterna nått

5,5 milj. invånare, medan glesbygden gått ner till mindre än 2 milj.

Inkomstfördelning och strukturomvandling. I det föregående har omfattningen

av och de olika dragen i sedan länge pågående strukturförändringar i

vårt näringsliv illustrerats. Den höga levnadsstandard, som vi lyckats uppnå,

är ett resultat av att samhället och de svenska företagen haft förmågan

och möjligheterna till snabb omställning och anpassning till ny teknik, nya

produkter och ny organisation. Dessutom har de ökade inkomsterna kunnat

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

11

ges en sådan fördelning att inkomstskillnaderna i vårt samhälle är mindre

än i många andra länder. Vissa konsekvenser av denna solidariska inkomstpolitik

bör i detta sammanhang framhållas. Som i det föregående nämnts

har en huvudlinje i vår handelspolitik varit att inte genom protektionistiska

åtgärder skydda de svenska företagen mot utländsk konkurrens.

För en bransch som utsätts för en hårdnande priskonkurrens utifrån innebär

detta försämrade möjligheter alt följa med i den allmänna löneutvecklingen

i landet. Med den solidariska grundinriktning som fördelningspolitiken

har i vårt land kan en sådan utveckling dock inte accepteras. Detta

leder då till ett ökat tryck på företag inom branschen att rationalisera eller

ställa om sin produktion eller rent av att lägga ner produktionen. Textiloch

skoindustrierna är exempel på branscher som ställs i en sådan situation.

Det är från denna grundsyn — att inte acceptera protektionism och

ökade löneskillnader som möjliga vägar ut ur konkurrenssvårigheter — som

en så stark satsning gjorts på arbetsmarknadspolitiken som ett medel att

komma till rätta med omställnings- och rörlighetsproblemen.

Hög levnadsstandard i förening med en jämfört med andra länder jämn

inkomstfördelning har medfört att vissa drag i strukturomvandlingen framträtt

något mer markant i vårt land än annorstädes. Den tidigare berörda

stagnationen i handelns andel av det totala antalet sysselsatta synes inte ha

inträtt i andra länder. Att en sådan tendens inte klarare framträtt i t. ex.

Förenta staterna, där strukturförändringarna i näringslivet i övrigt kommit

tidigare, kan måhända sättas i samband med de större olikheter i inkomstfördelningen

som finns där. För hela tjänsteområdet torde f. ö. gälla att

detta i Sverige just genom den jämna inkomstfördelningen kommit att

relativt tidigt få mera påtagliga omvandlingsproblem. Inte minst för utrikeshandeln

kan detta tillmätas en viss betydelse.

Utrikeshandelsproblem. En viktig fråga är om inte det underskott i vår

bytesbalans, som uppträtt under de senaste åren, till viss del får ses mot

bakgrunden av de berörda inkomstförhållandena. Påtagligt är att medan

förskjutningarna i balansen mellan importerade och exporterade varor inte

varit särskilt betydande under den gångna delen av 1960-talet har en fortgående

balansförsvagning kunnat noteras för tjänsternas del. Denna förskjutning

har speciellt gjort sig gällande i fråga om turistutgifterna. Betydande

sänkningar av transportkostnaderna har utgjort en stark stimulans för

turistresorna. Att Sverige inte lyckats dra till sig en större andel av den

ökande resandeströmmen har säkert många olika förklaringar. En bidragande

och möjligen ganska väsentlig orsak kan dock finnas i de inkomstoch

prisskillnader som existerar mellan Sverige och de av svenskar gästade

länderna. Den ojämnare inkomstfördelningen i dessa sistnämnda länder med

en härav följande relativt billig tjänsteproduktion har säkerligen varit av

betydelse.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1067

Tjänsteposternas ökade strategiska betydelse i bytesbalansen är i viss mån

ett nytt strukturellt inslag i vår ekonomi. Vid sidan därav återfinns i utrikeshandelns

utveckling olika drag som återspeglar under längre tid pågående

strukturella förändringar. På exportsidan har expansionen främst burits

upp av helfabrikat medan produktionen av halvfabrikat och råvaror

ökat i långsammare takt. De traditionella svenska exportvarorna malm och

skogsindustriella produkter har i enlighet därmed fortgående minskat sin

andel av totalexporten. Verkstadsindustrin har i stället fått ökad betydelse

och alltmer framträtt som den viktigaste exportnäringen. Det växande behovav

maskiner in. in. som en utbyggnad av denna industri för med sig har även

återverkat på importens sammansättning. Ett uppmärksammat strukturellt

inslag i utvecklingen har i övrigt varit det ökade importberoendet för olika

konsumtionsvaror såsom textilier och skor.

I vilken utsträckning de bytesbalansproblem som uppträtt under senare

lid är ett utslag av bristande strukturanpassning är svårt att bedöma. Det

torde dock kunna konstateras att långsiktiga förändringar och omställningsproblem

på varusidan och speciellt på tjänsteområdet medfört att vår bytesbalanssituation

är känslig och lätt kan störas av mer kortsiktiga försvagningar

för någon av våra väsentligare exportprodukter eller av förskjutningar

i ogynnsam riktning av pris- och kostnadsförhållandena. Uppenbart

är därför att omställningsproblemen inom det svenska näringslivet även från

denna synpunkt måste i hög grad uppmärksammas. Därvid blir den vitala

uppgiften att söka stärka exportindustrins och importkonkurrerande näringars

konkurrensställning. Inte minst måste man därvid söka tillvarata

och underlätta nya möjligheter till export eller till importersättande produktion

för att på så sätt kompensera bortfall av tidigare exportinkomster

och den ökning av utgifterna som man särskilt på turistområdet torde kunna

räkna med för framtiden.

Fusioner och nedläggningar under åren 1965 och 1966. Skärpningen av

konkurrensläget har resulterat i en stegring av antalet nedläggningar och

fusioner inom den svenska industrin. Företagskoncentrationerna inom industrin

har ökat påtagligt under första delen av 1960-talet och denna tendens

har accentuerats särskilt under åren 1965 och 1966. Större delen av

fusionerna har varit av en art som antyder att en bakomliggande orsak till

ökat samgående varit en stegrad press att utnyttja stordriftens fördelar i

produktion, forskning, utveckling och marknadsföring.

Även antalet varsel om nedläggningar och driftsinskränkningar har ökat

påtagligt under år 1966. Såväl antalet arbetsställen som antalet arbetstagare

som berörts av dessa varsel låg detta år ungefär dubbelt så högt som under

de föregående åren på 1960-talet. Siffrorna kom dock inte upp till den nivå

som noterades år 1958. Vad gäller enbart nedläggningar var dock antalet

berörda arbetsställen och arbetstagare högre år 1966 än år 1958.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Utan att förringa det allvarliga i denna utveckling vill jag här nämna

några omständigheter som kan ha bidragit till en ökning av nedläggningarna

under år 1966. Å ena sidan var som en följd av den uppdrivna inhemska

konjunkturen friställandena förhållandevis få till antalet under tidigare år.

När en dämpning av den ekonomiska aktiviteten inträdde under senare delen

av år 1965 och under år 1966 är det förklarligt att tidigare latenta spänningar

på lönsamhetssidan i högre grad utlöstes i form av driftsinskränkningar

av olika slag. Å andra sidan kan ej heller bortses från att den framtida

kostnadsutveckling som kunde förutses efter den treåriga avtalsuppgörelsen

i vissa fall kanske bidrog till att påskynda nedläggningsprocessen.

Även om man sålunda av olika skäl skulle kunna hävda att samman- och

nedläggningsproblemen fått en speciell accentuering under år 1966 står det

dock klart att vi för framtiden måste vara inställda på att struktur- och

omställningsproblemen ständigt kommer att vara aktuella samt kräva ökad

uppmärksamhet och större insatser i olika former. Av den redovisning av

utvecklingstendenserna inom olika näringsområden som lämnats i 1965

års långtidsutredning framgår att omfattande och ibland svårbemästrade

strukturproblem kan väntas anmäla sig inom flera olika sektorer av den

svenska ekonomin. I detta sammanhang skall jag endast erinra om vissa

sådana förväntade inslag i den framtida utvecklingen.

Utvecklingsproblem inom olika näringsgrenar

Givetvis kan man inte göra någon detaljerad prognos över de strukturproblem

som väntar svenskt näringsliv i framtiden. Flera exempel på att vi

under framförliggande år kommer att stå inför betydande strukturproblem

kan dock hämtas från olika näringsgrenar och branscher. I många fall kan

orsakerna till denna omvandling hänföras till de förändringar i pris- och

kostnadsförhållanden som alltid följer med en utvecklingsprocess. Vissa

branscher eller vissa varor får sitt relativa konkurrensläge gentemot utlandet

försämrat. För att vi då fortsättningsvis skall kunna hävda oss krävs

antingen att kostnadsrelationerna åter förbättras eller att nya områden

utvecklas som kan kompensera exportbortfallet och det ökade trycket från

importen inom de sektorer där de relativa fördelarna försvinner. Detta kan

ske genom utveckling av helt nya produkter eller genom förändring av

gamla. För Sveriges del gäller att vi torde ha relativa fördelar framför

allt i de branscher eller områden som antingen är kapitalkrävande eller

där en högt avancerad teknologi krävs. Jag skall nämna några exempel på

iitvecklingsproblem hämtade från skilda näringsgrenar.

Inom jordbruket kommer givetvis den förutsedda minskningen av antalet

brukningsenheter att behöva vara förenad med uppbyggnaden av ett

alltmer högeffektivt och högmekaniserat jordbruk. Detta leder till nya

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 56 år 1967

investeringsbehov i fråga om byggnader och anläggningar. Men sammanläggningarna

är givetvis ofta även förenade med omfattande finansiella

investeringar. Detsamma gäller den omarrondering inom skogsbruket som

efter hand torde tillta i styrka. En sådan yttre rationalisering blir nämligen

snabbt nödvändig genom den inre driftsrationalisering som pågår.

Denna process, som kan ta sådana former som mekanisering av avverkningen,

utnyttjande av nya träslag, bättre tillvaratagande av virket, effektivare

transporter etc. kan väntas fortsätta med växande intensitet.

Strukturomvandlingen berör också handeln och transportväsendet. Inom

det senare pågår en utveckling mot större och specialiserade transportenheter,

likaväl som en rationellare utformning av själva transportmedlen och

av lastnings- och lossningsprocesserna. Inom såväl parti som detaljhandel

sker en utveckling mot större enheter av typen lagercentraler, kedjeföretag

och varuhus.

På industrisidan synes flera branscher komma att ställas inför krav på

genomgripande förändringar. I vissa fall beror detta främst på en föråldrad

företagsstruktur med alltför små företagsenheter, i andra fall framtvingas

förändringarna i första hand genom konkurrens från utlandet. I andra fall

åter har utvecklingen inneburit nya krav på råvarorna som kommer att

tvinga de svenska råvaruproducenterna till kostsamma omställningar för

att även fortsättningsvis kunna konkurrera på världsmarknaden. Ofta råder

också en betydande osäkerhet om vilka linjer utvecklingen kommer att

ta och hur den svenska råvaruexporten passar in i ett framtida efterfrågemönster.

Utsikterna för de mindre gruvorna att i längden hävda sig i konkurrensen

är inte särskilt ljusa. Förr eller senare torde en omfattande rationalisering

framtvingas. Gruvindustrins problem hänger delvis samman med utvecklingen

inom järn- och stålindustrin. De svenska handels järn verkens

situation är inte så förmånlig. Under flera år har det rått överkapacitet

på världsmarknaden, vilken torde komma att bestå för överskådlig tid

framöver. Detta i förening med den prispolitik som drivs av de järnexporterande

länderna och som yttrar sig i att exportpriserna pressas ner väsentligt

under exportörernas hemmamarknadspriser ställer de svenska handelsstålverken

i en mycket svår situation. För att över huvud taget överleva

måste järnindustrin därför fortsätta att rationalisera hårt, samarbeta för

att uppnå stordriftsfördelar, utveckla nya produkter samt anpassa produktionsprocesserna

i takt med den tekniska utvecklingen.

Inom varvsindustrin kan den hårda internationella konkurrensen beräknas

bli bestående för åtskilliga år framöver, Genom rationella arbetsmetoder

och avancerad konstruktionsteknik har de svenska varven hittills kunnat

hävda sin ställning. För att de även i fortsättningen skal! kunna behålla

sin position måste de gå vidare med ett intensifierat tekniskt utvecklingsarbete,

med specialisering och samarbete. Varvens speciella problem t. ex.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

statlig subventionering av varvsindustrin på många håll utomlands samt

behoven av att kunna ge sina kunder förmånliga krediter kan inte beräknas

få någon snabb och radikal lösning.

Den svenska skogsindustrins långsiktiga konkurrensproblem är till stor

del en fråga om att få till stånd en minst lika rationell struktur avseende

företagens storlek och modernitet som i vissa andra länder. Storleksstrukturen

inom massaindustrin är uppenbarligen mindre gynnsam i Sverige än i

exempelvis Canada och Finland. Detta är allvarligt då de ekonomiska fördelarna

av stora enheter är mycket betydande just inom massaproduktionen.

Man räknar med att en optimal massaanläggning inte bör ha mindre

kapacitet än 250 000 årston. Den genomsnittliga produktionen per anläggning

i Sverige (såväl fristående som integrerade anläggningar medräknade)

var 59 000 ton år 1964. För enbart de fristående var genomsnittet 68 000 ton.

Ungefär hälften av den totala massatillverkningen skedde i anläggningar

som producerade mindre än 100 000 ton. Nära hälften av alla anläggningar

producerade mindre än 40 000 ton. Under återstoden av 1960-talet kan dock

en betydande förbättring av storleksstrukturen åstadkommas. Huvuddelen

av just genomförda och nu pågående utbyggnader sker vid de redan stora

anläggningarna. Uppenbarligen måste alltså ett relativt stort antal anläggningar

antingen läggas ned eller helt ersättas under de närmaste 5—10

åren.

Den svenska textil- och konfektionsindustrin bär alldeles speciella strukturproblem.

Särskilt vad gäller enklare standardvaror torde låglöneländernas

stora export till industriländerna inte vara någon temporär företeelse.

Med de kostnadsfördelar dessa låglöneländer har torde den svenska

industrin även i framtiden vara föga konkurrenskraftig på de aktuella områdena.

När man å andra sidan kommer till mer specialiserade kvalitetsvaror

och framför allt modevaror styrs utvecklingen ofta av andra industriländer.

På detta område är det också möjligt att den svenska industrin kan

bli konkurrenskraftig åtminstone på vissa marknader, om man lyckas med

sin produktutformning med avseende på kvalitet, formgivning etc. Detta

kräver dock en fortgående anpassning och omställning av företags- och

produktionsstrukturen.

Ett av de karakteristiska inslagen i de senaste decenniernas industriella

utvecklingsmönster har såväl i vårt land som i andra industriländer varit

att verkstadsindustrins produktion ökat avsevärt snabbare än den totala

industriproduktionen. Det finns all anledning att räkna med att detta

mönster kommer att känneteckna även den framtida utvecklingen. Det

kan f. ö. framhållas att om balansen i vårt lands utrikeshandel skall kunna

återställas och bevaras är det sannolikt nödvändigt att en sådan expansion

kan uppnås inom denna sektor att det blir betydande exportöverskott på

verkstadsprodukternas område. I vad mån den svenska verkstadsindustrins

internationella konkurrenskraft kan upprätthållas så att detta blir möjligt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

beror på en hel rad olika omständigheter, bland vilka kan nämnas löneutvecklingen,

tull- och marknadsutvecklingen, investeringsutrymmet osv. Den

historiska erfarenheten antyder emellertid att den svenska verkstadsindustrins

tidigare framgångar på exportmarknaderna till stor del emanerat

från andra än de nämnda faktorerna. De har i mycket varit frukten av

svenska uppfinningar och innovationer. Även i framtiden kommer den

svenska verkstadsindustrin att vara starkt beroende av att lansera nya

varor och varuvarianter både genom att smidigt anpassa sin produktion

efter de ständiga förändringarna i kundernas krav på kvalitet, dimension och

formgivning samt genom en aktiv marknadsföring osv. Man får räkna med

att också vissa delar av verkstadsindustrin kan komma att utsättas för en

allt hårdare konkurrens från låglöneländerna. Det skulle särskilt gälla

produkter, som framställs genom arbetsintensiva och föga teknologikrävande

processer. Om svensk verkstadsindustri totalt skall kunna expandera

kraftigt måste givetvis en ökad internationell konkurrens på dessa områden

följas av en strukturell förskjutning inom verkstadsindustrin mot mer

kapitalintensiv och teknologikrävande tillverkning.

En annan bransch där efterfrågan sedan flera decennier tillbaka varit

i starkt stigande på alla håll är den kemiska industrin. Inom detta tillverkningsområde

skulle möjligen ett högt utvecklat industriland som Sverige i

och för sig ha goda förutsättningar att hävda sig internationellt. Branschen

är mycket kapitalkrävande, vilket ger ett land med relativt höga löner komparativa

fördelar mot länder med lägre löner. Härtill kommer att den kemiska

industrin kanske mer än någon annan bransch fordrar ett intensivt

utvecklingsarbete, vilket också bör ge vårt land med dess höga nivå vad

forskning och tekniskt kunnande beträffar ett gott utgångsläge i den internationella

konkurrensen. Inom denna bransch gör sig stordriftens fördelar

starkt gällande. Går utvecklingen på integrationsområdet mot en fortsatt

vidgning av marknaderna för svensk industri är den svenska kemiska industrins

utveckling mot en högexpansiv bransch i hög grad beroende av

möjligheterna att åstadkomma de stora kapitalinsatser som erfordras för

etablering av stora produktionsenheter och för omfattande utvecklingsarbeten.

De strukturella problem som avser byggnadsverksamheten är väl kända.

Den nödvändiga strukturomvandlingen på detta område, som inte kan sägas

ännu ha nått så stor omfattning, torde efter hand kunna leda till en väsentligt

ändrad företagsstruktur och förändringar i metoder och material.

Finansieringsproblem för näringslivet

Ett genomgående drag för de olika industrigrenarna är kravet på omfattande

investeringar. Bakgrunden utgörs framför allt av knappheten på

arbetskraft, den ökade utländska konkurrensen och de investeringskrävan
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

17

de strukturförändringar som anmäler sig samtidigt i flera av våra kapitaltunga

branscher. Även utanför industrin framkommer mycket betydande

behov av investeringar för att möta olika utvecklings- och omvandlingsproblem.

Så är fallet inom handel och samfärdsel men också inom den offentliga

sektorn och bostadsområdet. Dessa behov avser långfristiga krediter

för projekt som är nödvändiga för det tekniska framåtskridandet och som

genom sin långsiktighet blir relativt mer riskbetonade. Att avstå från att

möta dessa behov skulle innebära att avstå från denna utveckling av tekniskt

framåtskridande.

En kartläggning av dessa investeringsbehov inom olika delar av den

svenska ekonomin utfördes av den senaste långtidsutredningen. Dess bedömningar

utgick från förutsättningen att den totala produktionen skulle

kunna öka med i genomsnitt 4,2 % per år fram till år 1970. För att åstadkomma

den realkapitalbildning som krävs för en sådan ekonomisk tillväxt

behövs enligt utredningens beräkningar att de totala bruttoinvesteringarnas

volym ökar från ca 150 miljarder kr. till ca 200 miljarder kr. mellan femårsperioderna

1961 —1965 och 1966—1970 räknat i 1964 års priser.

En ökning av investeringarna kan emellertid genomföras endast om ett

motsvarande sparandetillskott kan åstadkommas. Sparkvoten i det svenska

samhället har successivt stigit och uppgick under första hälften av 1960- talet till i genomsnitt ca 32,5 % mot ca 31 % under åren 1951—1960. En

satsning på ökade investeringar och förbättrad bytesbalans ställer den ekonomiska

politiken inför uppgiften att höja sparkvoten ytterligare.

Investeringsutvecklingens problem löses emellertid inte endast genom en

ökning av det totala sparandet. Av stor betydelse är också sparandets fördelning

mellan enskilda, företag och offentlig sektor samt möjligheten att överföra

sparandet från områden med överskott till områden där investeringsverksamheten

kräver sparandetillskott utifrån. Utvecklingen i dessa avseenden

har följts med uppmärksamhet av statsmakterna. Som ett led i denna

verksamhet tillsattes en särskild utredningsman för att kartlägga de finansiella

långtidsperspektiven i svensk ekonomi. Undersökningen, vars preliminära

resultat presenterades i den senaste långtidsutredningen, föreligger nu

i sitt slutliga skick, »Finansiella långtidsperspektiv» (SOU 1967:6). Den

pekar på väsentliga problem i samband med finansieringen av näringslivets

investeringar.

När det gäller finansieringsförhållandena har utvecklingen hittills under

1960-talet inneburit att näringslivets kapitalbildning i mindre utsträckning

än på 1950-talet kunnat finansieras med egna vinstmedel. Självfinansieringsgraden

har successivd minskat. Investeringarnas ökningstakt har hållits

hög samtidigt som vinstmarginalerna tenderat sjunka. Finansieringen

av investeringarna har hittills i viss mån kunnat ske med hjälp av tidigare

uppsamlade likvida medel. Likviditeten har emellertid nu nått en så låg

nivå att en fortsatt neddragning knappast är möjlig. Spegelbilden av den

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Ilungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

minskade självfinansieringsgraden är att kreditmarknaden fått klara av en

ökad andel av investeringarnas totalfinansiering. Utvecklingen i Sverige är

i detta avseende ingalunda unik. Som framgår av utredningen om de finansiella

långtidsperspektiven har tendensen varit densamma i åtminstone de

mer betydande västeuropeiska länderna. Långtidsutredningens kalkyl för perioden

1966—1970 tyder på att tendenserna i fråga om det svenska näringslivets

finansieringsbehov kommer att bestå. Utvecklingen på arbetsmarknaden

liksom i den internationella konkurrenssituationen framtvingar som

beröris en kraftig satsning på näringslivets investeringar. Även vid oförändrade

vinstmarginaler betyder detta att investeringarnas självfinansieringsgrad

kommer att sjunka ytterligare. Detta kan komma att gälla speciellt exportindustrin

där investeringsbehoven är stora och vinstmarginalerna befinner

sig under konstant press genom den utländska konkurrensen. Under

sådana omständigheter kommer eu betydande del av investeringsfinansieringen

att åvila kreditmarknaden.

Om perspektivet utsträcks till att omfatta tiden bortom år 1970 synes i

själva verket de här antydda tendenserna komma att accentueras. Långtidsutredningen

är visserligen för denna period av naturliga skäl betydligt vagare

än för tiden fram till år 1970, men med all sannolikhet kommer tillgången

på arbetskraft att vara knapp även i framtiden och av bl. a. denna

anledning kommer rationaliserings- och effektiviseringskraven inom näringslivet

att öka. Man skulle alltså fortfarande behöva ägna intensiv uppmärksamhet

åt näringslivets investerings- och finansieringsbehov.

Finansieringsbehoven kan emellertid komma att förändras inte endast i

fråga om storlek utan även beträffande karaktär. Planeringen inom företagen

tenderar att bli alltmer långsiktig. En sådan långsiktig planering kan

för sitt realiserande kräva långfristiga krediter och kreditutfästelser för att

planerna över huvud taget skall kunna realiseras. Vissa investeringar såsom

i forskning och utvecklingsarbete kan väntas ge ekonomiska resultat

först på mycket lång sikt. Deras avkastning är svår att kalkylera och man

kan i alla händelser inte ställa omedelbara förräntningsanspråk på det nedlagda

kapitalet. Dessa investeringar kommer därför att uppfattas som

speciellt riskfyllda. Det kan komma att föreligga betydande svårigheter för

och kanske också tveksamhet hos företagen att finansiera dylika viktiga investeringar

på den traditionella marknaden och med traditionella låneformer.

Dessa svårigheter torde växa i takt med storleken av de begärda lånen.

Man torde emellertid, mot bakgrund av vad som redan sagts om utvecklingen

mot större produktionsenheter, också kunna räkna med att det i

framtiden på åtskilliga områden kommer att föreligga behov av lån av en

storleksordning som man hittills haft att räkna med endast i undantagsfall.

Finansieringsbehoven kommer f. ö. inte att begränsas till kostnaderna för

nya investeringar. För att det stora antalet små företag skall kunna överleva

i någon form kan det bli nödvändigt att de, där så är tekniskt möjligt,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

19

slås samman till ett mindre antal större konkurrenskraftiga enheter. Sådana

fusioner, som i vissa fall förutsätter betydande kapitaltillskott, kan f. ö.

komma att aktualiseras inte bara inom industrin. De kan också komma att

ingå som ett led i jordbrukets, skogsbrukets och handelns rationalisering.

Det bör betonas att det därvidlag inte behöver vara fråga om investeringsprojekt

med låg räntabilitet. Det kan däremot föreligga en större osäkerhet

kring räntabilitetsförväntningen — avseende både den nedre och den övre

gränsen. Denna osäkerhet kan bl. a. sammanhänga med investeringens långsiktighet

och storlek.

Kreditmarknadens anpassning till de ökade och nya kreditbehov som är

att vänta kan först ses som ett rent kvantitativt problem, där man följer

kapitalströmmarnas fördelning mellan kreditinstituten och mellan de realsektorer

till vilka de i sista hand går. Även med allt rimligt hänsynstagande

till osäkerheten i prognoser kan man skönja utvecklingstendenser som

pekar på väsentliga anpassningsproblem.

Det är härvid lämpligt att utgå från den tidigare nämnda utredningen

om de finansiella långtidsperspektiven (SOU 1967: 6). I denna görs en framskrivning

av kreditmarknadsströmmarna till år 1970 under antagande att

allmänheten och kreditinstituten inte i nämnvärd grad ändrar sina placeringsmönster.

En jämförelse mellan fördelningen av kreditutbudet och de

framräknade finansieringsbehoven visar att — under denna förutsättning

— näringslivets behov inte skulle tillfredsställas utan att ett väsentligt underskott

skulle uppstå år 1970.

Beräkningar över detta underskotts storlek ger varierande resultat beroende

på de antaganden som görs. Klart är emellertid att om målen beträffande

bytesbalans och produktion skall uppnås måste näringslivets upplåningsandel

på kreditmarknaden öka under åren framöver. Eu förskjutning

i kreditgivningen i en sådan riktning kan givetvis tänkas ske på olika

sätt, vilka från rent kvantitativ synpunkt är likvärdiga. Affärsbankerna kan

bidra genom att ge en större andel av sina krediter åt näringslivet och göra

mindre insatser för andra ändamål. Samma tendenser kan göra sig i någon

mån gällande för enskilda försäkringsinrättningar och sparbanker. Eu annan

möjlighet är att allmänheten i större utsträckning förvärvar aktier på

bekostnad av bankinsättningar, något som kan öka näringslivets andel av

den totala finansieringsströmmen. Utifrån vad man vet om olika placerares

preferenser kan det emellertid sägas att de förskjutningsmöjligheter man

med någon säkerhet kan räkna med som kvantitativt betydande hänför sig

till affärsbankerna och framför allt till AP-fonden. Det kvantitativa förskjutningsproblemet

har därför med all rätt i första hand kommit att formuleras

som en fråga om kanaliseringen av pensionsfondens placeringar,

men man får därför inte bortse från att förändringar i planeringsinriktningen

på andra delar av kreditmarknaden också har betydelse.

I det föregående har visats att det under den överblickbara framtiden är

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

fråga om inte bara en kvantitativ anpassning av krediternas fördelning utan

också om fortskridande förändringar i karaktären hos långivningen. Vi är

inne i en utveckling som i högre grad än tidigare ställer krav på långsiktiga

krediter och krediter till projekt av en betydande storleksordning. Med investeringarnas

och lånens långsiktighet och storlek sammanhänger också

en större osäkerhet om utfallet.

Den svenska kreditmarknadens möjligheter att finansiera långsiktiga,

riskbetonade investeringar är f. n. begränsade. Direkta långfristiga industrilån

lämnas f. n. i stort sett endast av försäkringsbolagen och av några specialinstitut,

bl. a. AD Industrikredit. Den viktigaste formen för näringslivets

långfristiga upplåning är emission på marknaden av obligations- och förlagslån.

Upplåning i form av obligationsemissioner, och i allmänhet även

långfristiga reverslån, förutsätter emellertid i praktiken att säkerhet ställs

— normalt inteckningar inom 50—60 % av taxeringsvärdet. Även om nya

konstruktioner för obligationslån kan utvecklas och i enstaka fall redan

bär prövats, är det uppenbart att det grundläggande säkerhetskravet innebär

en stark begränsning av företagens upplåningsmöjligheter i denna form.

Förlagslån har däremot ingen särskild säkerhet och ger vid t. ex. likvidation

rätt till betalning först efter övriga fordringsägare. Viktigt är emellertid

att även förlagslån, vilka hittills utgetts endast av kreditinstitut och

synnerligen välrenommerade affärsföretag, i praktiken kommit att allmänt

betraktas som avsedda för placerare som inte kan eller önskar underkasta

de låntagande företagen någon ingående bedömning. Dessa upplåningsformer

synes därför inte kunna utnyttjas för någon större del av finansieringen

av relativt riskbetonade utvecklingsprojekt.

Fn väsentlig riskbärande finansieringsform är också affärsbankskrediter,

som hittills i huvudsak brukat vara formellt kortfristiga men som i praktiken

ofta är av en mer eller mindre långfristig karaktär. De kan emellertid

inte betraktas som en fullgod ersättning för långfristiga lån. En formellt

kortfristig kreditgivning med ofta återkommande prövning av det låntagande

företagets resultat är ett gott sätt att möta vissa risksituationer. Men

detta är knappast ett tillfredsställande sätt att lösa de problem som uppstår

genom behovet att genomföra långfristiga projekt i en värld präglad av

snabb omvandling och utveckling av teknik och marknader. Genom lagändring

har bankerna nyligen getts befogenheter att i ökad utsträckning lämna

medellånga lån, men det kan inte antas att näringslivets behov av långa

krediter helt skall kunna tillgodoses härigenom.

En ytterligare möjlighet till kapitalanskaffning erbjuds genom emissioner

av nya aktier. Deras betydelse som finansieringskälla har ökat under

senare tid, men med svängningar från år till år som tyder på att det i viss

mån är aktiebolagens benägenhet att utnyttja denna form och inte endast

tillgången på investeringssökande kapital som utgjort den begränsande faktorn.

En fortsättning av den stigande trenden i allmänhetens aktieförvärv

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

21

ter sig nödvändig om balansen mellan eget och främmande kapital skall

upprätthållas. Om aktiemarknaden därutöver kan lämna ett väsentligt bidrag

till att täcka företagens växande kapitalbehov beror på många osäkra

faktorer som påverkar företagens och placerarnas attityder. Vid en realistisk

framtidsbedömning bör man inte räkna med någon i detta sammanhang

avgörande förändring på detta område.

Med hänsyn till dess kvantitativa betydelse får karaktären hos AP-fondens

placeringsmöjligheter givetvis ett alldeles särskilt intresse. Enligt de

nuvarande reglerna för placeringen av fondens medel är dess kreditgivning

till näringslivet dock i stort sett begränsad till förvärv av företagens på

marknaden utbjudna obligationer och förlagsbevis samt långivning till vissa

inellanhandsinstitut som AB Industrikredit och AB Företagskredit. Vad

som tidigare sagts om obligations- och förlagslån kan därför tillämpas på

fondens möjligheter att stödja näringslivet. Härtill kommer den speciella

kanal som återlånen utgör. Pensionsfondens lån utlämnas dock härvid till

andra kreditinstitut, i första hand affärsbanker. De egentliga återlånen är

i princip till sin karaktär lån till affärsbankerna och dessa svarar också

gentemot AP-fonden helt för lånens återbetalning.

Med utgångspunkt från vad som anförts om kreditefterfrågans omfattning

och karaktär framstår en fortsatt tillväxt av näringslivets tillgång till

obligationsupplåning och ett växande utnyttjande av affärsbankernas möjligheter

att lämna medellånga lån som intressanta utvecklingslinjer inom

nuvarande institutionella ram. En ökad betydelse för aktiemarknaden som

finansieringskälla bör inte heller avföras ur framtidsbilden. Det synes dock

ovedersägligt att nya kreditkanaler, främst men inte uteslutande för APfondens

placeringar, och till sin karaktär nya kreditformer är nödvändiga

för att tillgodose framtidens kreditbehov.

Exempel på näringspolitiska åtgärder i utlandet

Strukturomvandling är, som framhållits i det föregående, inte enbart ett

svenskt utan i hög grad ett internationellt fenomen. Mot den bakgrunden

är det naturligt att de problem av ekonomisk-politisk karaktär denna utveckling

ger upphov till har börjat tas upp till diskussion på många håll

utomlands. Betydande enighet synes därvid råda om att medvetna samhälleliga

insatser krävs för att främja en smidig anpassning av näringslivets

struktur och därmed skapa förutsättningar för en hög och jämn framstegstakt

i ekonomin. Statsmakterna hav i många fall också ansett det nödvändigt

att genom direkta åtgärder påverka och styra utvecklingen. Ingripandena

hittills synes visserligen i ganska stor utsträckning ha föranletts

av akuta anpassningssvårigheter inom vissa industribranscher såsom varvsindustrin

samt järn- och stålindustrin, men diskussionen och den ekonomiska

politiken har på senare tid börjat få en vidare syftning och kommit att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

gälla statsmakternas ansvar över huvud taget för den ekonomiska tillväxten

och i samband därmed för näringslivets strukturutveckling. Det är i

detta perspektiv man har att se de tendenser mot en mera aktiv näringspolitik

i vid bemärkelse som framträtt i Västeuropa. Dessa tendenser har

gjort sig gällande såväl på del nationella som på det mellanstatliga planet.

Inom den Europeiska Ekonomiska Gemenskapens (EEC) organ förs sålunda

en diskussion rörande åtgärder som inom gemenskapen anses kunna

vidtas för att i olika avseenden undanröja hinder för strukturanpassningen.

Dessa åtgärder innefattar bl. a. en harmonisering och samordning av skatteoch

bolagsrättsliga regler, arbetsmarknadspolitik, energipolitik, transportpolitik,

konkurrenspolitik, upprättandet av en europeisk kapitalmarknad

etc. Det ekonomisk-politiska handlandet i näringspolitiskt syfte sker dock

i allt väsentligt på det nationella planet. En medvetenhet om behovet av insatser

från samhällets sida har framträtt klart på flera håll, bl. a. i en del

av de senast framlagda långtidsplanerna. I Frankrike läggs f. n. tonvikten

på en koordinerad och målmedveten samhällelig näringspolitik i fråga

om både planering och praktiskt handlande. I den nu gällande franska

långtidsplanen för andra hälften av 1960-talet anges en strukturell omdaning

av näringslivet för att nå högre effektivitet och konkurrensförmåga

som en av de centrala målsättningarna för den ekonomiska politiken.

De aktuella tendenserna mot en näringspolitik är på många håll ännu

relativt vaga. De statliga insatser av denna karaktär som förekommer ingår

i stor utsträckning främst som element i en politik för att stödja och påverka

investeringsutvecklingen inom näringslivet. Vid genomförandet även

sådan politik engageras naturligtvis inte minst kreditpolitiken och kreditmarknadens

institutioner. Den institutionella strukturen på kreditmarknaden

är därvid av vikt både för en effektiv kanalisering av kreditströmmarna

och för statsmakternas möjligheter att agera. Det kan konstateras att

statliga kreditinstitut, garanti- och kreditanordningar ingår som element

i kreditsystemet i många länder. Omfattningen av statens direkta engagemang

varierar dock kraftigt från ett land till ett annat. Även i länder där

kreditväsendet till övervägande del är privatägt förekommer dock i allmänhet

statliga kreditinstitut. Den verksamhet de bedriver är ibland specialiserad

till att avse t. ex. bostadskreditgivning, lån till småföretag och lån med

lokaliseringspolitisk syftning. I vissa fall ingår flera av dessa och andra syften

i ett och samma instituts verksamhet. Kreditgivningen är inte sällan

på ett eller annat sätt subventionerad. Ett exempel på en institutionell nybildning

med uppgift att stimulera till och på olika sätt bidra vid genomförandet

av rationaliserings- och utvecklingsprojekt inom näringslivet är det

engelska Industrial Reorganisation Corporation.

En närmare redogörelse för vissa näringspolitiska åtgärder i utlandet torde

som bilaga 3 få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

23

En statlig investeringsbank

Tillväxtpolitikens medel

De omställningsproblem som redovisats i det föregående påkallar — i

Sverige liksom i andra länder — en översyn och förnyelse av de ekonomiskpolitiska

medel varmed statsmakterna påverkar utvecklingsbetingelserna.

Strävandena att på effektivaste sätt angripa och lösa problemen måste ntgå

från och stå i samklang med de allmänna politiska målsättningar som ligger

till grund för vår ekonomiska politik. Det grundläggande målet för denna

politik är att med bevarad full sysselsättning och i övrigt hävdad samhällsekonomisk

balans främja en snabb framstegstakt och öka välfärden i

samhället. Betydande resultat har nåtts i dessa avseenden.

En grundläggande förutsättning för framgång i välfärdssträvandena är

eu bytesbalans som medger handlings- och rörelsefrihet i den ekonomiska

politiken. Det är i medvetande därom som politiken inför de aktuella balansproblemen

i utrikeshandeln målmedvetet inriktats på att förstärka våra

näringars konkurrenskraft gentemot utlandet. Denna uppgift kan inte lösas

utan en omfördelning av våra resurser. Vidare är det nödvändigt att dämpa

den inhemska efterfrågan för att därigenom nå fram till en bättre stabilisering

av pris- och kostnadsutvecklingen. Genom åtgärder av skilda slag måste

samhället medverka till att höja effektiviteten och konkurrensförmågan

speciellt för våra utlandskonkurrerande näringsgrenar. Väsentligt för politikens

inriktning därvidlag är att det långsiktiga perspektivet bibehålls och

att balansproblemen inte löses kortsiktigt till priset av att det ekonomiska

framåtskridandet på sikt hämmas.

En snabb och stabil framstegstakt får med andra ord inte äventyras genom

åtgärder som skapar tillfälliga lättnader från de påfrestningar som

de av en hård konkurrens framkallade omställningarna medför. Sådana

lättnader skulle exempelvis kunna köpas med hjälp av subventioner eller

ökad protektionism. Tvärtom måste politiken syfta til! en begränsning av

de protektionistiska inslag som fortfarande finns inom vissa delar av vår

ekonomi. Det är inte genom subventioner och skydd mot konkurrens utifrån

eller inom landet som vi bäst förbereder och stärker vår ställning inför en

vidgad integration. Det kan ske endast genom åtgärder som bidrar till att

förbättra effektiviteten i vårt arbete och som underlättar en snabb omställning

till nya villkor och ändrade förhållanden.

En fortsatt ökning av produktiviteten och vidgade möjligheter att utnyttja

den internationella arbetsfördelningens fördelar är i hög grad beroende

av offentliga insatser. Detta gäller utbyggnaden av basorganisationen i

vår ekonomi — kommunikationer, kraftförsörjning, etc. Samhälleliga insatser

för att förbättra arbetskraftens kvalitet och utnyttjande har succés
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

sivt blivit allt betydelsefullare. Här kan erinras om den starka utbyggnaden

på skolans område, av yrkes- och vuxenutbildning, av forskning vid läroanstalter

och institutioner av skilda slag. Den s. k. teknikfaktorns betydelse

för den ekonomiska tillväxten har allt mer uppmärksammats. Med

det begränsade arbetskraftsutbud som nu förutses framstår ökade investeringar

i forsknings- och utvecklingsarbete som nödvändiga redan för att

vår industri skall kunna behålla sin nuvarande position. En grund för

ytterligare framsteg har lagts genom den kraftiga ökningen i utbildningen

av bl. a. tekniker och naturvetare. Dessa nya kvalificerade personalresurser

utgör en tillgång som bör nyttiggöras till fullo. I detta syfte bör politiken

inriktas på att stimulera till mer teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

både inom industrin och vid institut och högskolor.

För att en rätt avvägning i resursanvändningen och speciellt i det offentligas

insatser skall kunna ske är det av stor betydelse att de kostnader ett

företag behöver räkna med i sina produktionskalkyler i minsta möjliga mån

avviker från de samhällsekonomiska kostnaderna för denna produktion.

Att söka åstadkomma sådana metoder för avgiftssättning i fråga om offentliga

tjänster åt näringslivet, som verkar i denna riktning, måste ges stor

vikt inom näringspolitiken. Bland de uppgifter, som i detta hänseende är

aktuella, kan nämnas de kostnadsproblem som är förbundna med luft- och

vattenföroreningar samt pris- och kostnadsfrågorna inom transportväsendet.

Arbetsmarknadspolitiken har successivt byggts ut till ett betydelsefullt

instrument för snabb ekonomisk tillväxt. I den fulla sysselsättningens samhälle

har en av de centrala uppgifterna för denna politik blivit att dels underlätta

strukturomvandlingen, dels begränsa dennas socialt icke önskvärda

konsekvenser för de enskilda människorna.

Utan att göra avkall på vårt grundläggande mål att genom snabb tillväxt

och en solidarisk inkomstpolitik förbättra villkoren för alla medborgargrupper

kan tyvärr inte alltid utkomstmöjligheter beredas inom den ort och

det yrkesområde där de av omställningarna drabbade tidigare verkat. Men

av solidaritetspolitiken följer då även att de samhälleliga vinster som uppstår

genom en sådan näringspolitik måste användas till bl. a. ett effektivt

stöd åt dem som tvingas bryta upp från sin arbets- och livsmiljö.

Genom omskolning och andra rörlighetsfrämjande åtgärder kan en mycket

stor del av de arbetstagare, som blir utan arbete i samband med omställningsprocessen,

snabbt beredas nya arbetstillfällen. Effektiviteten i dessa insatser

belyses av att arbetslöshetstiden för ungefär hälften av dem som

under år 1960 registrerades som arbetslösa understeg fyra veckor. Vid slutet

av året beräknades ca 18 000 personer ha befunnit sig under omskolning,

medan ca 5 000 personer var sysselsatta i allmänna beredskapsarbeten.

Trots de framsteg som gjorts är det uppenbart att stora påfrestningar

uppstår för de människor, som berörs av omställningar i produktionen och

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 56 år 1967

25

nedläggning av företag. Det är en skyldighet för samhället att söka trygga

deras levnadsstandard och möjligheter till nya och goda arbets- och livsförhållanden.

Det är först när de enskilda individerna kan leva utan oro för sin

trygghet och framtida försörjning, som man kan räkna med en klart positiv

attityd från deras sida till förändringar i det ekonomiska livet.

Arbetsmarknads- och trygghetspolitiken måste ytterligare utbyggas. Särskilt

angelägna att lösa är de problem som möter de handikappade och den

äldre arbetskraften, vilka erfarenhetsmässigt är de som hårdast drabbas av

strukturomvandlingen.

På vissa orter och i vissa regioner är det av olika sociala och delvis även

ekonomiska skäl dessutom nödvändigt att direkt stimulera till ny ekonomisk

aktivitet för att skapa varaktig sysselsättning. Det centrala medlet i sådana

fall är det system av bidrag och lån för nyetablering och utbyggnad av företag

inom vissa områden, som ingår i lokaliseringspolitiken. Sedan den 1 juli

1965, då den nya politiken startades, har lån och bidrag med sammanlagt

350 milj. kr. beviljats, varav 265 milj. kr. i form av lån. I de företag som erhållit

lokaliseringsstöd bär därigenom uppskattningsvis ca 8 000 personer

fått ny sysselsättning. Härtill kommer effekten av frisläppandet av investeringsfonder

och kommunala beredskapsarbeten, som uppskattas till ca

14 000 nya arbetstillfällen.

Enligt gällande planer utgör den samlade finansiella insatsen för lokaliseringsstöd

800 milj. kr. fördelade över en femårsperiod, varav 500 milj. kr.

avses skola utgå i form av lån. Med hänsyn till omfattningen av redan beviljade

lån och de stora behov av ytterligare lokaliseringspolitiska insatser,

som nu kan förutses, torde totalramen för lokaliseringslån behöva utvidgas.

Förslag härom kommer då att föreläggas riksdagen.

Med denna beskrivning av arbetsmarknads- och lokaliseringspolitikens

stora och ständigt växande arbetsfält i ett föränderligt samhälle har jag velat

erinra om huvuduppgifterna för dessa delar av politiken: att minska de

arhetsmarknadsmässiga trögheterna i näringslivets omställningsprocess, att

mildra de negativa konsekvenserna av ekonomiska förändringar och att

skapa ökad trygghet och nya livsmöjligheter för de människor som berörs

av dem. Den arsenal av medel som byggts upp för att tillgodose dessa syften

utgör en grundläggande förutsättning för näringspolitikens möjligheter att

främja den strukturella omvandlingen av vårt näringsliv.

Olika sätt att möta näringslivets finansieringsbehov

För att; strukturomvandlingen av näringslivet skall kunna genomföras

och konkurrenskraften gentemot utlandet höjas måste investeringstakten

våra liög och utrymmet för realkapitalbildning öka. Eu sådan utveckling

kan komma till stånd endast om motsvarande sparandetillskott kan åstadkommas,

Sparkvoten i det svenska samhället har som tidigare berörts suc
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

cessivt stigit. Eu ytterligare stegring blir emellertid nödvändig om eu satsning

på ökade investeringar skall genomföras samtidigt som bytesbalansen

måste förbättras. En tillräcklig sparandeökning kan åstadkommas endast

genom insatser från statens sida. Finanspolitiken har därför i årets budgetförslag

utformats så att den tar sikte inte bara på statens egna utgiftsåtaganden

utan även på finansieringsanspråk som ställs från andra delar av

ekonomin. Som ett led i denna politik framlades förslaget om att avsätta

500 milj. kr. för en effektiv näringspolitisk insats.

Ett högt totalt sparande är nödvändigt om den önskvärda utvecklingen

av näringslivets investeringar skall komma till stånd, men det utgör dock

ingen tillräcklig förutsättning. Avgörande för resultatet blir också om sparandet

kan göras tillgängligt för de mest produktiva projekten. Den framtida

utvecklingen måste därför bedömas utifrån det faktum att näringslivets

investeringar i minskande utsträckning kunnat finansieras med egna

vinstmedel. Med de konkurrensförhållanden som förutses kommer självfinansieringsgraden

sannolikt att bli förhållandevis låg även i framtiden. Innebörden

därav är att en betydande andel av investeringarnas totalfinansiering

måste täckas med medel utifrån. Detta reser problemet på vilka vägar

och i vilka former denna överföring kan åstadkommas.

Innan jag tar upp denna fråga till behandling vill jag här något beröra

en annan viktig aspekt på självfinansieringsgraden. Denna aktualiserar

nämligen väsentliga avvägningsproblem i ekonomin. Man kan å ena sidan,

såsom ett antal remissinstanser påpekat, inte bortse från risken att en sjunkande

självfinansieringsgrad i vissa fall har en negativ effekt på företagens

benägenhet att investera. Å andra sidan innebär en höjning av självfinansieringsmöjligheterna

att företagsvinsterna expanderar på bekostnad

av lönernas andel av produktionsresultatet. Från fördelningspolitisk synpunkt

ter sig en sådan utveckling mindre önskvärd. Dessutom kan investeringsverksamhetens

fördelning mellan olika företag bli mera rationell om

finansieringen sker via en fungerande kreditmarknad, där bedömningen gäller

framtida avkastning av olika projekt, än om investeringsfördelningen bestäms

av vinstutvecklingen i förfluten tid. Det är därför viktigt att söka nå

en lämplig avvägning mellan dessa olika krav. Man måste vid denna avvägning

beakta att det finns en kritisk punkt under vilken självfinansieringen

inte bör sjunka om tillväxten i vår ekonomi skall bestå. Utifrån målet att ha

en hög tillväxttakt är det nödvändigt att upprätthålla företagens vilja att utveckla

och investera i nya produkter och produktionsmetoder.

Vid bedömningen av frågan hur sparandet skall kunna överföras till de

företag som kräver tillskott utifrån är det av vikt att, såsom gjorts i det

föregående, konstatera att den svenska kreditmarknadens möjligheter att

finansiera långsiktiga, riskbärande investeringar f. n. är begränsade. Att

genom emission av aktier anskaffa riskvilligt kapital kan f. n. inte bedömas

erbjuda en väg att i mer väsentlig mån lösa företagens finansierings
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

27

problem. Förutsättningarna för affärsbanker och andra kreditinstitut att

inom nuvarande institutionella ram och efter hittills använda kreditvägar

lämna företagen de lån som behövs för en omfattande investeringsverksamhet

kan även konstateras vara otillräckliga. I avgivna remissyttranden har

ett flertal rekommendationer gjorts beträffande förändringar i de regler

och villkor som gäller för kreditinstituten. Betydelsen av justeringar i banklagstiftningen

skall självfallet inte underskattas. En utveckling mot större

liberalisering har kontinuerligt pågått. Möjligheterna att gå vidare i denna

riktning behandlas av den nu arbetande kreditinstitututredningen. Sådana

förändringar är dock inte tillfyllest för att kreditmarknaden skulle kunna

fylla de anspråk som här är aktuella. För att bli effektiva skulle de i remissyttrandena

rekommenderade åtgärderna kräva en långtgående förändring

av speciellt affärsbankernas nuvarande karaktär och verksamhetsinriktning.

Genomgående är även att de olika åtgärderna ytterst förutsätter en ökning

av möjligheterna att slussa medel från AP-fonden till näringslivskrediter.

Mot bakgrund härav är frågan om dispositionen av AP-fondmedlen

central i denna finansieringsproblematik. Tryggandet av den behövliga kreditgivningen

till näringslivet kan sålunda till övervägande del sägas vara ett

spörsmål om genom vilka kanaler dessa fondmedel skall göras disponibla.

I och för sig kunde det ligga nära till hands att AP-fonden skulle engageras

i en mer direkt långivning till de aktuella delarna av näringslivet.

En sådan utveckling skulle då förutsätta en förändring i den form och

grad av risktagande som hittills gällt för AP-fondens utlåning.

Då tilläggspensioneringen infördes uttalade statsmakterna att den till

pensionssystemet hörande fonden inte borde konstrueras som en ny stor

kreditinrättning. Dess utlåning borde — ansågs det — utformas så att den,

bortsett från lån till vissa större, välkända låntagare, skedde genom förmedling

av andra kreditinstitut. Fonden behövde då inte direkt ta ställning

till den slutliga låntagarens kreditvärdighet eller till räntabiliteten hos enskilda

investeringsprojekt. Placeringarna har därigenom kunnat görats med

ett minimum av risktagande men ändå med en hög genomsnittlig avkastning.

Hittills vunna erfarenheter av fondens verksamhet synes inte ge anledning

att nu ompröva eller frångå dessa grundläggande principer. Ingen

av remissinstanserna har heller ifrågasatt en sådan förändring för att komma

till rätta med den aktuella finansieringsproblematiken.

Eu annan väg för slussning av AP-medel som tidigare förts fram i diskussionen

och som även rekommenderats av flera remissinstanser är att

skapa speciella former härför inom ramen för de nuvarande kreditinstitutens

verksamhet. Förslagsvis har sålunda nämnts, att bankerna skulle

ges möjlighet att uppta egna förlagslån i AP-fonden. Affärsbankerna har

redan nu vissa legala möjligheter att repliera på AP-fondens låneresurser.

Bankerna har dock endast i begränsad utsträckning kunnat utnyttja dessa

möjligheter och det är lätt att inse att en kvantitativt verkligt betydande

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

upplåning i denna form inte gärna är tänkbar. En omfattande upplåning i

AP-fonden, vilken av bankerna skulle läggas till grund för en långfristig

kreditgivning, skulle nämligen förutsätta att AP-fonden gjorde avkall på

sina säkerhetskrav eller också fick dem tillgodosedda genom ett nytt och

omfattande statligt garantisystem.

För att tillgodose det kreditbehov av långfristig och mer riskbärande karaktär

som vi står inför krävs därför enligt min mening att ett särskilt institut

skapas. 1957 års pensionskommitté förutsåg i sin utredning rörande

fondförvaltningen att ett sådant behov ganska snart kunde uppkomma. Sedermera

har detta spörsmål tagits upp i olika sammanhang och framställningar.

Flera remissinstanser ifrågasätter dock nu om någon ny kreditinstitution

av ifrågavarande typ skulle behövas. Därvid ställer de sig även

i vissa fall tveksamma till om så långsiktiga och omfattande kreditanspråk

inom näringslivet verkligen föreligger, som skulle motivera en sådan nyskapelse.

Dessa bedömningar skiljer sig sålunda icke oväsentligt från uttalanden

som tidigare gjorts i denna fråga av företrädare för näringslivet.

De avgivna remissyttrandena synes inte innehålla några tungt vägande

erinringar mot den beskrivning av situationen på investerings- och finansieringsområdena

som lämnats i det föregående eller mot bedömningen att

denna situation påkallar vissa åtgärder.

Avgörande för hur ett kreditförmedlingsorgan för näringslivets här diskuterade

behov bäst skall utformas är karaktären hos de kreditrisker och

den säkerhet man har att utgå från. Kraven på eget riskbärande kapital

hos det kreditförmedlande organet, som kan tjäna som risktäckningsbuffert

mellan primära långivare och slutliga låntagare, måste givetvis starkt variera

allt efter arten av dessa risker och säkerheter. Karaktären i dessa avseenden

hos föreliggande kreditbehov inom näringslivet pekar på att de

effektivast kan tillgodoses genom ett särskilt finansieringsinstitut och att i

realiteten knappast något annat institut än ett sådant som har staten som

huvudman och garant kan fullfölja uppgiften.

Motiv och uppgifter för investeringsbanken

Om angelägenheten av åtgärder i någon form för att möta näringslivets finansieringsbehov

har, som nämnts, i stort sett rått enighet bland remissinstanserna.

En genomgång av de förslag i detta syfte som vissa remissinstanser

lagt fram har snarast bestyrkt min uppfattning att inrättandet av en

statlig investeringsbank är det effektivaste sättet att lösa ifrågavarande finansieringsproblem.

Jag skall i det följande något uppehålla mig vid de skäl

som talar för investeringsbanken. 1 anslutning härtill skall jag redogöra för

den huvudsakliga inriktningen av bankens finansieringsverksamhet.

Utrymme för att nu inrätta detta finansieringsinstitut har i väsentlig

grad skapats av den statliga sparandeökning som den nyligen genomförda

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 56 år 1967

29

höjningen av den allmänna varuskatten innebär. Den sålunda åstadkomna

budgetåtstramningen i förening med inrättandet av investeringsbanken innebär

en prioritering av näringslivets finansieringsbehov.

Genom investeringsbankens statliga karaktär underlättas ett effektivt

samspel mellan bankens verksamhet och de många andra led i samhällsutbyggnaden

där staten har styrande och sammanhållande funktioner: kommunikationsväsendet,

bostadsbyggandet, lokaliseringspolitiken, forskningen,

utbildningen etc. Det är angeläget att banken i sin verksamhet kan utnyttja

den överblick och information som erhålls inom ramen för statsverksamheten.

Bankens finansieringsbeslut kommer också i åtskilliga fall att få

långtgående verkningar såväl regionalt som branschmässigt. Verksamheten

kommer att förutsätta samhällsekonomiska överväganden som inte kan eller

bör krävas av privata och mindre institut. Självfallet innebär detta inte att

kravet på de enskilda projektens företagsekonomiska lönsamhet får eftersättas.

Som tidigare berörts synes de finansieringsinsatser som är vitala för den

fortsatta ekonomiska tillväxten i ökad omfattning innebära att de enskilda

engagemangen blir mycket stora. De blir dessutom ofta långsiktiga och innebär

även av andra skäl en relativt osäker och svår riskbedömning. För den

externa finansieringen av sådana stora, riskbetonade projekt erfordras ett

finansieringsinstitut som kan tillåtas arbeta med ett större mått av risktagning

än vad som, bl. a. av hänsyn till fordringsägarnas intressen, kan

medges befintliga kreditinstitut. Vidare erfordras ett institut med en finansieringsverksamhet

av betydande omfattning. Om en som helhet betraktad

räntabel verksamhet skall kunna upprätthållas — vilket givetvis bör

eftersträvas -—• blir nämligen möjligheten för institutet att fortlöpande engagera

sig i projekt av ifrågavarande slag beroende av att en betydande

riskspridning kan nås. Detta fordrar i sin tur att det egna kapitalet är för

svenska förhållanden mycket stort. Ett så betydande kapitaltillskott kräver

en statlig insats.

Det förhållandet att banken inrättas med kapacitet att engagera sig även

i finansieringen av mer riskbetonade investeringar får, såsom riksbanksfullmäktige

påpekar i sitt yttrande, självfallet inte tolkas så att banken

skulle ägna sig åt sådana investeringar som redan vid bedömningstillfället

skulle framstå som sannolikt mindre lönsamma. Betoningen av risktagandet

innebär, att bankens verksamhet bör avse investeringar som vid prövningen

framstår som lovande och angelägna att främja även när osäkerhet

orsakas av svårigheten att på längre sikt bedöma marknader och teknisk

utveckling.

Av stor vikt är vidare att det nya organet får en gentemot andra kreditinstitut

fristående ställning. Inte minst är detta betydelsefullt med hänsyn

till att dess kreditgivning till viss del kan beräknas komma att avse struktur-

eller branschrationaliserande åtgärder, där olika ägar- och bankintres
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.is proposition nr 56 år 1967

sen är engagerade i de berörda företagen. Jag vill i detta sammanhang framhålla

att inrättandet av en statlig investeringsbank inte — som vissa remissinstanser

befarat — leder till en ökad maktkoncentration på den svenska

kreditmarknaden utan tvärtom tillför marknaden ett balanserande element.

Banken är närmast att betrakta som ett nödvändigt komplement till

befintliga kreditinstitut. Tillgången till eu från dessa helt fristående institution

bör vara till fördel för många företag.

Syftet med upprättandet av en statlig investeringsbank är alltså att skapa

en ny och effektiv form för långfristig finansiering av produktiva investeringar

i näringslivet. Bankens verksamhet skall inriktas i första hand mot

investeringsprojekt som inte kan tillgodoses på den existerande kapitalmarknaden,

trots att de framstår som lönsamma.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört är avsikten att bankens finansieringsinsatser

väsentligen skall avse projekt av betydelse för näringslivets

strukturomvandling, dvs. för anpassning, rationalisering och utbyggnad

av vår produktionsapparat i ordets vidaste bemärkelse. Det har också

framgått att det till betydande del torde bli fråga om större, långsiktiga och

mera riskbetonade projekt. Detta innebär dock inte att bankens finansieringsinsatser

kommer att förbehållas stora företag. Det finns också ett stort

antal mindre och medelstora företag där en stark utveckling av nya produkter

och metoder äger rum och för vilka finansieringssvårigheterna kan vara

särskilt besvärande. Sådana företag bör ofta kunna påräkna en snabb expansion

om finansieringsproblemen kan lösas. Det är en naturlig uppgift för

investeringsbanken att medverka till lösningen av utvecklings- och omställningsproblem

för sådana företag.

Det synes vara olämpligt att i förväg söka precisera den närmare inriktningen

av bankens verksamhet. Bankledningen bör från fall till fall pröva de

projekt som underställs den utan att prioritera särskilda projekttyper eller

branscher. I praktiken kan emellertid bankens finansieringsverksamhet

komma att få sin tyngdpunkt förlagd till speciellt strategiska och dynamiska

produktionssektorer. Det är sålunda möjligt att en förhållandevis stor del av

bankens insatser kommer att avse innovations- och utvecklingsbetonade projekt

inom tekniskt avancerade branscher. Det är också tänkbart att banken

kan komma att medverka vid uppbyggandet av stora, konkurrenskraftiga

enheter inom basindustrierna. Men detta beror i så fall endast på att en sådan

inriktning i rådande läge och med givna förutsättningar bedöms ge bäst

avkastning och medverka till optimal fördelning av våra produktiva resurser.

Av syftet med bankens verksamhet följer att någon subventionering inte

avses ske. Detta bör beaktas vid räntesättningen. Som flera remissinstanser

påpekat är det nämligen viktigt att banken inte åstadkommer någon snedvridning

av konkurrensförhållandena inom näringslivet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

31

Givetvis kan avvägningsproblem uppstå i finansieringsverksamheten, t. ex.

när det inom ett visst produktionsområde finns utrymme för färre rationella

utbyggnads- eller nyinvesteringsprojekt än det finns företag intresserade

av att erhålla finansiellt stöd för sådana projekt. Dylika problem har emellertid

inget samband med inrättandet av en statlig investeringsbank. De

finns redan, även om kapitalmarknadens uppdelning gör att de inte kommer

till lika tydligt uttryck på ett lika tidigt stadium. Ett nytt kreditinstitut

obundet av etablerade kundförhållanden bör snarast innebära en förbätring

härvidlag, såtillvida som det ökar möjligheterna för en samordnad

prövning av alternativa projekt. Problemets lösning torde ofta ligga i någon

form av samgående mellan två eller flera intresserade företag. Över huvud

taget torde det moment av produktions- och företagskoncentration — i form

av samarbetsavtal eller fusion — som ett projekt rymmer komma att spela

en betydande positiv roll i bankens överväganden.

Syftet med bankens verksamhet är inte att lösa uppdykande sysseisättningssvårigheter.

Den uppgiften kommer även framdeles att åvila arbetsmarknads-

och lokaliseringspolitiken. Avsikten är, som jag tidigare nämnt,

att ställa ökade resurser till denna sistnämnda verksamhets förfogande.

Detta innebär inte någon motsättning till att det grundläggande motivet för

förslaget att inrätta en statlig investeringsbank är en strävan att trygga sysselsättningen.

Bankens verksamhet skall förbättra underlaget för en bestående

produktiv sysselsättning genom att öka företagens konkurrenskraft

och lönebetalningsförmåga. Arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken är

en sida av sysselsättningspolitiken, bankens verksamhet, inriktad på en långsiktig

höjning av produktiviteten, är en annan. De olika medlen kompletterar

varandra och har den fulla sysselsättningen som ett gemensamt mål.

Som framgått av det föregående är den nya bankens rörelse på kreditgivningssidan

i stort sett tänkt som ett komplement till den verksamhet

som bedrivs av nu existerande kreditinstitut. Givetvis finns det områden där

konkurrenssituationer kommer att uppstå. Detta är naturligt och bör kunna

ge ett positivt bidrag till kreditmarknadens förmåga att effektivt tillgodose

näringslivets behov.

I bankens verksamhet skall ingå medverkan vid emissioner av obligationer

och aktier. Detta blir en rörelse i konkurrens med de stora affärsbankerna.

Dessa är med obetydliga undantag de enda institut som f. n. ägnar

sig åt sådan verksamhet. Det kan knappast förnekas att en effektivare konkurrens

på denna punkt ligger i näringslivets intresse. För det första bidrar

den till att hålla emissionskostnaderna under kontroll med hänsyn till de

risker som följer av en kartelliserad prisbildning. Vidare torde det för låntagarna

vara värdefullt att erhålla ytterligare en emissionskanal genom ett

institut som representerar en av traditionella kundförhållanden oberoende

bedömning.

Vad jag här sagt om nyttan av en viss konkurrens på emissionsområdet

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 56 år 1967

hindrar givetvis inte att bankens verksamhet måste komma att kännetecknas

av ett samarbete med andra kreditförmedlande organ. Lösandet av de

större finansieringsfrågor som omvandlingen inom kapitalkrävande sektorer

av näringslivet kan komma att aktualisera förutsätter en sådan samverkan.

Vidare kommer de befintliga kreditinstituten även fortsättningsvis afl

utgöra huvudkällan för företagens kort- och medelfristiga finansiering. Det

råder ett naturligt samband mellan dessa led i finansieringsprocessen och

investeringsbankens verksamhet. Formerna för samverkan kommer givetvis

att variera med olika finansieringssituationer och dess innebörd och omfattning

kan därför inte på förhand närmare preciseras. Investeringsbanken

måste således ges frihet att finna vägar till ett ingående och fruktbärande

samarbete med olika på kreditområdet verkande organ och härvid kunna

välja de former som bäst gagnar de syften för vilka den inrättats. Sålunda

bör investeringsbanken kunna medverka i konsortier av olika slag för att

genomföra låneprojekt, emittera obligationer och aktier etc. Även då det gäller

att insamla information och skapa den överblick över förhållanden och

utvecklingstendenser inom näringslivets olika områden som är av betydelse

för att lösa bankens uppgifter är en samverkan naturlig. Detsamma gäller

inhämtandet av kunskap om och uppföljningen av individuella företags utveckling.

Den inom kreditinstituten etablerade erfarenheten har i dessa olika

sammanhang sitt stora värde.

Detta samarbete mellan investeringsbanken och andra kreditmarknadsinstitut

torde inte vara avhängigt av att — såsom ett par remissinstanser

föreslagit — dessa institut erhåller delägarskap i banken. Väsentligt är

däremot att sakkunskap från bl. a. näringslivet och kreditväsendet blir väl

företrädd i bankens styrelse.

Det framstår vidare som en naturlig utveckling — inte minst mot bakgrund

av att banken kommer att förmedla delar av AP-fondens medel till

näringslivet — att löntagarna genom representation i styrelsen tillförsäkras

ett inflytande på avgöranden rörande finansieringen av näringslivets investeringar.

Vad beträffar omfattningen av den kreditefterfrågan som kan komma

att riktas mot den statliga investeringsbanken kan inga säkrare uppskattningar

göras. Givetvis blir utvecklingen i detta avseende även beroende av

den totala utlåningskapaciteten. Som tidigare framhållits har det bedömts

vara väsentligt att bankens eget kapital är betydande. Det har därför redan

från starten upptagits till 500 milj. kr. Nästa år torde förslag böra läggas

fram om höjning av det egna kapitalet med samma belopp. Detta egenkapital

och upplåningsrätten — vilken jag i det följande kommer att föreslå

till 5 gånger det egna kapitalet — sätter visserligen en övre gräns för

bankens utlåning men ger inte någon tillräcklig grund för en bedömning

av hur utlåningen kommer att växa.

En viss belysning av de kvantitativa upplåningsförhållandena kan erhål
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

las om man betraktar storleken och den tänkbara ökningen av strömmarna

på den svenska kreditmarknaden. Marknaden för långfristigt kapital, den

kanske mest intressanta från synpunkten av investeringsbankens upplåning,

svarade år 1966 för 9—10 miljarder kr. Om marknaden skulle fortsätta

att växa med samma absoluta belopp per år som under den senaste femårsperioden

— vilket innebär ett försiktigt antagande eftersom det betyder

en lägre procentuell ökningstakt än tidigare — skulle den år 1971 bidra med

15—16 miljarder kr. Om man antar att investeringsbankens upplåning vid

sistnämnda tidpunkt nått en så hög siffra som säg 1 miljard kr. om året,

skulle detta ändå utgöra endast ungefär 6 % av den totala kreditförmedlingen

över kapitalmarknaden. Storleksförhållandena på den svenska kapitalmarknaden

torde alltså väl medge en inpassning av investeringsbankens

upplåning.

Detta betyder naturligtvis på intet sätt att investeringsbankens upplåningsbehov

i framtida situationer, som karakteriseras av stor kreditefterfrågan,

inte skulle framstå som konkurrerande med andra låntagares. Men

detta blir en följd av att kreditmarknaden fyller en av sina funktioner,

nämligen den att utgöra en urvalsmekanism för olika investeringsprojekt.

Något påtagligt strukturproblem — att kreditmarknaden skulle vara så

begränsad att den inte skulle kunna bereda rum för en låntagare av investeringsbankens

storlek -— kan däremot inte sägas föreligga under förutsättning

att marknaden uppfyller rimliga förväntningar om expansion

och flexibilitet.

Investeringsbanken bör i kreditpolitiskt sammanhang bedömas på ett i

stort sett likartat sätt som hypoteksinstitut och övriga kreditaktiebolag vilka

ju också för sin kreditgivning är beroende av upplåning på kapitalmarknaden.

Kreditinrättningar av denna typ måste inpassas i det totala utrymme

för kreditgivning som ges av den rådande situationen på kapitalmarknaden

och påverkas av de kreditpolitiska instrumenten. Banken bör således

omfattas av riksbankens emissionskontroll.

Vissa remissinstanser har ifrågasatt behovet av att den föreslagna investeringsbanken

inrättas redan nu och förordat ytterligare utredning i

ärendet. Jag har inte funnit bärande skäl föreligga för ett sådant uppskov.

De finansieringsbehov som det här föreslagna institutet skall tillgodose har

ingående analyserats såväl av den senaste långtidsutredningen som i betänkandet

»Finansiella långtidsperspektiv». Bakgrunden till och motiveringen

för förslaget har jag här redovisat. Riktlinjerna för investeringsbankens

verksamhet och utformning kommer jag i det följande att redogöra för. Härmed

torde tillräckligt underlag för beslut i ärendet ha framlagts.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 56

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Iiungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Eget kapital och upplåning

Bland de medel som investeringsbanken måste förfoga över för att kunna

fullfölja sitt ändamål avses till en början ingå de 500 milj. kr. som preliminärt

beräknats för en näringspolitisk fond i årets statsverksproposition.

Detta belopp förslår emellertid, som framgår av det tidigare, inte i längden

för de kapitalanspråk som investeringsbanken kommer att möta. Investeringsbankens

egen kapitalanskaffning utöver dessa fondmedel måste således

ske på kapitalmarknaden.

Investeringsbankens reella möjligheter till upplåning blir naturligtvis

beroende av utvecklingen i stort på kapitalmarknaden. För dessa förhållanden

har jag redogjort i det föregående. I formellt hänseende synes upplåningskapaciteten

inte behöva begränsas i vidare mån än som fordras med

hänsyn till säkerhetsintresset hos investeringsbankens fordringsägare och

staten i egenskap av aktieägare. De 500 milj. kr. som beräknats i år bör —

tillsammans med ytterligare tillskott från statens sida som avses bli aktualiserade

under nästa år — ingå i banken i form av eget kapital och där,

på samma sätt som nu tillämpas i en rad kreditinstitut, bilda underlag för

upplåning.

Det är brukligt att bestämma upplåningsrätten till produkten av det egna

kapitalet och en multiplikator, som fastställs med hänsyn till den tänkta

utlåningsverksamhetens inriktning och arten av de säkerheter som kan

påräknas vid kreditgivningen. Det säger sig självt att multiplikatorn kan ge

endast ett mycket ungefärligt mått på de risker som kreditinstitutet är utsatt

för och som därmed också dess borgenärer kan få dela. Om risktäckningen

i det egna kapitalet uppfattas som för snäv torde institutets egen

upplåning fördyras avsevärt eller rent av helt omöjliggöras.

För kreditinstitut av liknande typ som investeringsbanken är upplåningsrätten

mellan 6 och 10 gånger det egna kapitalet. Jag förordar en upplåningsrätt

för investeringsbankens del av 5 gånger det egna kapitalet, vilken

också godtagits under remissbehandlingen.

Vissa remissinstanser har påpekat att placering av obligationer och andra

fordringshandlingar som investeringsbanken ger ut skulle underlättas betydligt

om statens ägarengagemang förstärks med en garanti. Försäkringsinspektionen

har med hänsyn till de risker som banken anses kunna bli utsatt

för velat göra en sådan garanti till förutsättning för att medel i livförsäkringsfond

skall få användas för förvärv av bankens obligationer. De synpunkter

som sålunda framförts bör tillmätas betydelse även om givetvis

ett mått av säkerhet ligger redan i aktiekapitalets storlek och i den i förhållande

till likartade kreditinstitut begränsade upplåningsrätten. Fn statlig

garanti för bankens förpliktelser uppgående till samma belopp som aktiekapitalet

är från denna synpunkt motiverad.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

35

Finansieringsverksamheten

Kapitalmarknadens svårigheter att möta näringslivets kapitalbehov hänger,

som framgår av det tidigare anförda, delvis samman med de förutsättningar

under vilka nu existerande kreditinstitut måste arbeta. Dessa förutsättningar

är ofta grundade på bestämmelser i författning eller i bolagsordning,

som är fastställd av Kungl. Maj :t. Bestämmelserna har utformats

under noggrant hänsynstagande till olika intressen som i vissa fall kan

vara motstridiga. Hänsynen till kreditinstitutens borgenärer, som är av

största betydelse samhälleligt sett, har sålunda tvingat fram regler i syfte

att säkerställa solvens och likviditet. Vidare har man följt den huvudprincipen

att kreditinstituten bör ägna sig åt ren låneverksamhet, dvs. inte tillskjuta

aktiekapital eller delta i liknande finansiering. Detta sammanhänger

delvis med solvenskravet men måste ses även från andra aspekter.

Investeringsbankens särskilda ställning som helstatligt kreditinstitut

medför att man på ett helt annat sätt än beträffande hittills existerande

kreditinrättningar kan ge banken möjligheter till flexibla verksamhetsformer

utan att väsentliga samhälleliga intressen sätts på spel.

I investeringsverksamheten bör självfallet få ingå konventionell

kreditgivning, dvs. utlämnande av lån mot säkerhet. Sådana lån bör

vara förenade med amorteringsskyldighet. Som riksbanksfullmäktige framhållit

i sitt remissyttrande bör — trots att kreditgivningen huvudsakligen

skall vara långfristig — hinder inte möta för banken att lämna medelfristiga

lån. Lån bör kunna lämnas såväl med bunden som med obunden ränta.

Beträffande lånesäkerheten bör — med tanke på det nyss sagda angående

investeringsbankens särskilda ställning — banken kunna ges större spelrum

än kreditinstituten har f. n. Som förutsättning för lånet bör givetvis gälla

att investeringsändamålet faller inom ramen för bankens verksamhet. Banken

bör inte vara formellt bunden till fasta lånegränser som exempelvis

fastighetskreditaktiebolagen. Säkerhetsprövningen bör åvila bankens ledning.

Denna har att överväga samtliga omständigheter i det särskilda lånefallet

och betinga sig de säkerheter som anses behövliga.

Frågan i vad mån investeringsbanken bör kunna lämna lån utan särskild

säkerhet, s. k. blancokrediter, är av stort intresse för näringslivet. På senare

år har visserligen realsäkerhetsinstituten byggts ut och förbättrats i och

med den utvidgning av begreppet tillbehör till fast egendom, särskilt vad

beträffar industrifastigheter, som skett genom lagen den 29 juli 1966 (nr

453) om vad som är fast egendom (om ikraftträdandet se även 1966: 645)

samt införandet av företagsinteckningsinstitutet genom lagen den 29 juli

1966 (nr 454) om företagsinteckning (om ikraftträdandet se även 1966:

646). Trots detta torde det fortfarande finnas ett stort behov av långfristigt

kapital som inte kan tillgodoses på grund av bristande tillgång på säkerheter.

Ställningstagandet i fråga om bankens rätt att lämna långfristiga

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

blancokrediter har betydelse även när det gäller bankens medverkan vid

företags förlagsupplåning.

Blancokreditgivningen anses kunna innebära särskilda risker för ett kreditinstitut.

I banklagstiftningen har på grund härav meddelats bestämmelser

i syfte att begränsa bankernas möjligheter att lämna lån utan särskild säkerhet.

Sålunda är affärsbanks möjlighet att lämna blancokrediter maximerad

till ett sammanlagt belopp motsvarande en tiondel av det egna kapitalet.

I det enskilda lånefallet får, med i sammanhanget betydelselösa undantag,

lån inte lämnas till högre belopp än 15 000 kr. eller, när det gäller

småföretagare för hans rörelse, 75 000 kr. Vidare är bankerna förhindrade

att förvärva förlagsbevis annat än för att skydda fordran för vilken beviset

lämnats som pant. AP-fonden är förhindrad att förvärva förlagsbevis om

de inte offentligen utbjudits av svensk affärsbank. För den s. k. bundna

delen av livförsäkringsfond gäller förbud mot placering i förlagsbevis.

En kreditrisk kan inte bestämmas enbart på grundval av arten av den

säkerhet som ställs för krediten. Särskilt när det gäller kreditgivning till

företag kommer många andra faktorer med i spelet. Som exempel kan nämnas

företagets ekonomiska utveckling, dess framtidsutsikter och inte minst

dess finansiella situation totalt sett. Å ena sidan kan således helhetsbilden

utvisa att kreditrisken är liten oavsett att formella säkerhetskrav inte kan

uppfyllas. Det är bl. a. detta betraktelsesätt som möjliggör att förlagslån

kan placeras på marknaden. Å andra sidan kan kreditgivning till ett företag,

som ställt formellt tillfredsställande säkerheter, visa sig vara förenad

med stora risker.

Särskilda regler som begränsar rätten till blancolcreditgivning kommer

således inte att eliminera risken för förluster hos en kreditinrättning, som

skall ägna sig åt finansiering inom näringslivet i så stor utsträckning som

här är tänkt beträffande investeringsbanken. I mycket högre grad avgörande

för resultatet av bankens finansieringsverksamhet än föreskrifter om

långivningen kommer de personliga kvalifikationerna hos de ansvariga inom

bankens ledning att vara. Att man måste ha föreskrifter som begränsar långivningen

från institut som förvaltar penningmedel som inlånats från allmänheten

är ofrånkomligt. Just dessa begränsningar har emellertid i viss

mån bidragit till näringslivets svårigheter att anskaffa kapital. Investeringsbanken

bör därför få befogenhet att lämna blancokrediter utan särskilda

begränsningar i det enskilda lånefallet. Detta förutsätter en mer noggrann

och omfattande kreditprövning än när det gäller lån mot sedvanliga säkerheter.

Det kräver också en noggrannare uppföljning av låneärendet under

kredittiden. Sammanlagda beloppet av blancokrediter bör emellertid inte

överstiga hälften av bankens aktiekapital. I denna kvot synes man inte

behöva inräkna förlagsbevis, som banken innehar och som offentligen utbjudits

av affärsbank, men väl andra förlagsbevis.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Vid sidan av den konventionella kreditgivningen bör investeringsbanken

kunna utnyttja andra former för sin finansieringsverksamhet. Banken bör

sålunda kunna medverka vid emissioner av obligationer och

förlagsbevis, inte bara som ren förmedlare utan också genom att

överta försäljningen i fast räkning, varigenom låntagaren får en garanti

för att han omedelbart erhåller lånebeloppet.

Ibland möter i den allmänna diskussionen önskemål om att man bör

underlätta industrins kapitalförsörjning genom införande av s. k. vinstan

d e 1 s 1 å n. Vinstandelskapital kan sägas utgöra en mellanform mellan

förlagskapital och preferensaktiekapital. Låneformen torde f. n. sakna aktualitet

bl. a. på grund av den praxis som tillämpas för sådana lån i skattehänseende.

Vinstandelslån på den allmänna marknaden kan som låneform

antas sakna större praktisk betydelse för andra företagstyper än aktiebolag.

Utdelning på vinstandelslån till person som samtidigt är aktieägare är emellertid

inte avdragsgill hos bolaget och blir sålunda föremål för dubbelbeskattning

på samma sätt som utdelning på aktie. Det är inte uteslutet att

andra former av vinstandelslån, dvs. sådana som inte utbjuds av aktiebolag,

skattemässigt skulle behandlas som del i ett bolagsförhållande mellan innehavaren

av vinstandelsrätten och företaget. Utan utredning av de skattemässiga

konsekvenserna och följderna för aktiemarknaden är det omöjligt

att uttala sig om utsikterna för vinstandelslån i framtiden. Införs vinstandelslån

bör investeringsbanken få rätt att lämna sådana eller förvärva

vinstandelsbevis på samma villkor som gäller för utlämnande av kredit utan

säkerhet i övrigt.

En vanlig regel för finansinstitut är att om de äger rätt att ge lån av eu viss

typ så kan de även ställa garanti för lån av samma slag. En sådan möjlighet

bör finnas även för investeringsbanken.

Den lagstiftning som reglerar det svenska kreditväsendet har utgått från

principen att kreditinstitutens verksamhet skall innefatta endast långivning

och inte aktieförvärv. Denna princip har — under påverkan av historiska

erfarenheter — motiverats framför allt av omsorg om insättarnas säkerhet.

Man har velat förebygga att kreditprövningen påverkas på ett icke önskvärt

sätt av långivarens ägarintresse i låntagarens rörelse. Principen är också

motiverad av angelägenheten att bevara låntagarens oberoende gentemot

långivaren-banken. Banklagstiftningen tillåter sålunda principiellt sett inte

aktieförvärv från bankernas sida i andra fall än där sådana förvärv är nödvändiga

för att skydda en fordran. Försäkringsbolagen har — av hänsyn

till försäkringstagarnas säkerhet — inte rätt att placera livförsäkringsfond

i aktier. Försäkringsbolagen kan däremot placera fria fondmedel i aktier.

För att undvika en icke önskvärd ägarkoncentration är denna rätt dock

begränsad inte bara i sin totala omfattning utan också däri att innehavet

av aktier i ett bolag inte får överstiga 5 % av bolagets aktiekapital.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Svårigheter att anskaffa eget kapital har under senare år ånyo aktualiserat

frågan om en uppmjukning av förbudet för bankerna att inneha aktier.

Denna fråga sammanhänger utom med insättarnas säkerhet emellertid även

med problemet om kreditinstitutens och framför allt bankernas inflytande

över företagen Den berör därmed väsentliga sidor av strukturen och konkurrensvillkoren

i vårt lands näringsliv, problem som är aktuella redan vid

den faktiska utveckling som äger rum inom ramen för nu gällande lagstiftning.

Frågan om rätt för den föreslagna investeringsbanken att förvärva

aktier har tagits upp av några remissinstanser. Svenska bankföreningen

och Svensk industriförening avstyrker aktieförvärvsrätt medan

riksbanksfullmäktige och KF inte vill motsätta sig sådan rätt. Aktieförvärvsrätten

bör framför allt bedömas utifrån syftet med bankens allmänna

verksamhet. Anskaffningen av eget kapital är ett problem för många företag.

Fall kan i praktiken uppkomma där finansieringen av investeringsprojekt,

vilka ligger i linje med bankens ändamål, vid sidan av direkt långivning

från banken och andra finansiärer även kräver insats av riskkapital

i form av aktietillskott. I normalfallet bör det egna kapitalet självfallet

kunna presteras utan medverkan från investeringsbanken. Bankens engagemang

i projektet bör i och för sig också underlätta anskaffandet av det

egna kapitalet. Men det kan inte uteslutas att en insats genom aktieteckning

från bankens sida kan framstå som en naturlig komplettering av bankens

övriga finansieringsengagemang. En sådan situation kan exempelvis

uppstå i samband med en aktieemission, som banken ombesörjer för ett företags

räkning. De invändningar mot en sammankoppling av långivning

och aktieteckning som gäller för kreditinstituten i allmänhet har inte samma

tyngd i avseende på investeringsbanken. Övervägande skäl synes tala för

att investeringsbanken får möjlighet att i undantagsfall förvärva aktier.

Möjligheten till aktieförvärv bör av säkerhetsskäl begränsas till samma

sektor som gäller för blancokrediter.

Bankens organisation in. m.

Banken bör som antytts drivas som ett statligt aktiebolag. Eftersom banken

inte skall bedriva inlåning från allmänheten blir bankens verksamhet

enligt 1 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse inte att betrakta

som bankrörelse. Däremot får banken ställning av kreditaktiebolag enligt

1 § lagen den 20 april 1963 (nr 76) om kreditaktiebolag.

Av att banken skall drivas som ett bolag följer, att reglerna för bankens

verksamhet och organisation kommer att anges i bolagsordning. Denna

skall enligt 2 § lagen om kreditaktiebolag godkännas av Kungl. Maj :t.

Som aktiebolag kommer banken att få en självständig ställning. Detta

hindrar inte att verksamheten bör anpassas till de riktlinjer för den all
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

39

männa näringspolitiken som statsmakterna formulerar. En föreskrift härom

bör tas in i bolagsordningen.

Aktiekapitalet bör i initialskedet anpassas så att staten med de 500 milj.

kr. som i det följande föreslås anvisade kan teckna aktierna till ca 10 %

överkurs. Skillnaden mellan denna överkurs och aktiernas nominella värde

skall tillföras bankens reservfond. Det är nämligen lämpligt att reservfonden

redan från början får en inte obetydlig omfattning. Aktiekapitalet bör sålunda

uppgå till 450 milj. kr. och reservfonden tillföras 50 milj. kr. Vidare

bör staten, såsom förut anförts, ställa garanti för bankens förpliktelser i

en omfattning motsvarande 100 % av aktiekapitalet. Garantibeloppet uppgår

sålunda i inledningsskedet till 450 milj. kr.

Banken bör i rörelsen eftersträva att nå en förräntning av det egna kapitalet

som kan anses tillfredsställande vid en jämförelse med andra kreditinstitut

och med hänsynstagande till den speciella konstruktion som banken

getts i fråga om insatskapitalets storlek. Något krav på utdelning på aktiekapitalet

bör emellertid under bankens uppbyggnadsskede inte ställas. Uppkommande

rörelseöverskott bör i stället användas för att bygga upp reserver

för risktäckning, exempelvis genom nedskrivning av bankens fordringar.

Det synes nämligen angeläget att banken får tillfälle att snabbt konsolidera

sin ställning.

Bankens ledning skall i enlighet med aktiebolagslagens bestämmelser utövas

av en styrelse och en verkställande direktör. Bestämmelser om styrelsens

storlek och sammansättning samt formerna för tillsättandet kommer

att anges i bolagsordningen.

Jag vill redan nu framhålla att det är väsentligt att antalet ledamöter inte

blir för stort. Detta är av vikt för att styrelsen skall kunna arbeta effektivt.

Antalet ledamöter bör därför bestämmas till högst nio. Antalet suppleanter

bör vara detsamma som antalet ledamöter.

Självfallet bör staten ha representanter i styrelsen. Vidare bör ingå företrädare

för löntagarorganisationerna, näringslivet och kreditväsendet. Dessa

kan väntas tillföra banken värdefull kunskap och kan underlätta ett förtroendefullt

samarbete mellan banken och de grenar av samhällslivet som

de företräder. Verkställande direktören bör också vara ledamot av styrelsen.

Höga krav bör ställas på de personer som skall ingå i styrelsen. De bör

ha ett betydande företags- och samhällsekonomiskt kunnande samt en god

överblick över näringslivet. Endast om ledningen av banken anförtros sådana

högt kvalificerade personer kan man förvänta sig att verksamheten skall

få avsedd inriktning och effekt.

Utformningen av organisationen i övrigt bör ankomma på styrelsen och

verkställande direktören. Såvitt nu kan bedömas kommer den personella

organisationen att bli tämligen liten. Banken bör nämligen, såsom tidigare

berörts, inom ramen för det samarbete som väntas bli etablerat med andra

kreditinstitut, i viss utsträckning kunna repliera på dessa.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Antalet revisorer bör i bolagsordningen bestämmas till tre. Av aktiebolagslagen

följer att minst en av dessa skall vara auktoriserad revisor.

Banken bör förslagsvis benämnas Sveriges investeringsbank AB. Enligt

2 § lagen om bankrörelse får, med vissa i detta sammanhang betydelselösa

undantag, inte någon annan än riksbanken, bankaktiebolag, postbanken,

sparbank och Sveriges allmänna hypoteksbank använda ordet bank i sin

firma eller annars vid beteckning av affärsrörelsen. För att investeringsbanken

skall kunna driva sin rörelse med användning av beteckningen bank

krävs alltså ändring av 2 § lagen om bankrörelse.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt om det är lämpligt att använda

ordet »bank» för ett kreditinstitut, vars verksamhet inte avses innefatta

inlåning från allmänheten på bankräkning. Benämningen investeringsbank

är emellertid kort och lätt att handskas med i dagligt tal och ger dessutom

en god uppfattning om finansieringsverksamhetens karaktär och inriktning.

Någon risk för vilseledande torde inte föreligga. Frågan om ändring av

2 § lagen om bankrörelse kommer senare att anmälas av chefen för finansdepartementet.

Ytterligare författningsändringar torde bli nödvändiga. Enligt 5 § första

stycket lagen om kreditaktiebolag skall sådant bolag stå under tillsyn

av bankinspektionen om Kungl. Maj :t inte medger undantag, vilket kan

ske om det inte medför olägenhet från allmän eller enskild synpunkt. Det

kan finnas anledning att i förevarande fall medge sådant undantag, vilket

föranleder ändring av 274 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse

och vissa andra liknande placeringsbestämmelser. Ändringar i dessa

bestämmelser synes behöva ske också för att möjliggöra placering av de

obligationer och förlagsbevis som emitteras genom investeringsbankens försorg.

Även denna fråga torde få anmälas senare av chefen för finansdepartementet.

Hemställan

Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag, att

Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att

I. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga åtgärder för bildande

av ett statligt kreditaktiebolag för finansiering av

investeringar inom näringslivet,

II. till Teckning av aktier i ett statligt kreditaktiebolag

för finansiering av investeringar inom näringslivet på kapitalbudgeten

under fonden för statens aktier för budgetåret

1967/68 anvisa ett investeringsanslag av 500 milj. kr.,

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

41

III. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att ikläda

staten garanti intill ett belopp av 450 milj. kr. för bolagets

förpliktelser.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

2f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr 56

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Bilaga 1

PM nr 1

angående en statlig investeringsbank

Behovet av en investeringsbank

1. Ökade finansieringsbehov

Den nyligen framlagda utredningen om de finansiella långtidsperspektiven

i svensk ekonomi (SOU 1967: 6) pekar på vissa problem som avser

näringslivets finansieringsbehov och kreditutbudets fördelning. Dessa problem

synes för sin lösning påkalla en viss omriktning och komplettering

av de kreditmarknadskanaler genom vilka sparandet nu slussas till olika

låntagarsektorer. Utvecklingen tenderar att ställa ökade och även delvis

nya krav på kreditmarknadsmekanismen.

En grundläggande anledning till de ökade kraven på kreditmarknaden

är den successivt fallande självfinansieringsgraden inom näringslivet. Investeringarnas

ökningstakt har hållits hög samtidigt som vinstmarginalerna

tenderat att sjunka. Självfinansieringsgraden har hittills i viss mån

kunnat hållas uppe på bekostnad av den reala likviditeten. Denna har emellertid

nu nått en så låg nivå att fortsatt neddragning knappast är möjlig.

Spegelbilden av den minskade självfinansieringsgraden är kreditmarknadens

ökade andel av investeringarnas totalfinansiering. Kreditmarknadens

omslutning har under senare år stigit betydligt snabbare än t. ex. bruttonationalprodukten.

Detta har ökat kreditsystemets relativa betydelse som

resursallokerare, ökat dess belastning och ställt det inför delvis nya uppgifter.

Långtidsutredningens kalkyl för perioden 1966—1970 tyder på att tendenserna

i fråga om näringslivets finansieringsbehov och kreditmarknadens

belastning kommer att bestå. Stagnationen av befolkningen i de arbetsföra

åldrarna och reduktionen av vitbudet av arbetskraft bl. a. genom

fortsatt arbetstidsförkortning framtvingar en kraftig satsning på näringslivets

investeringar om takten i produktionsökningen skall kunna hållas

på en tillfredsställande nivå. Även vid oförändrade vinstmarginaler betyder

detta att investeringarnas självfinansieringsgrad kommer att sjunka ytterligare.

Detta kan komma att gälla speciellt exportindustrin där investeringsbehoven

är stora och vinstmarginalerna befinner sig under konstant press

genom den utländska konkurrensen. Under sådana omständigheter kommer

en ytterligare ökande del av investeringsfinansieringen att åvila kreditmarknaden

och dennas roll som resursallokerare att ytterligare accentueras.

Samtidigt som näringslivets andel av upplåningen på kreditmarknaden

tenderar att öka ytterligare tenderar emellertid den andel av utbudet som

kommer från bankerna att minska på grund av AP-fondens fortsatta ökande

betydelse. År 1970 kan omkring en tredjedel av den totala nyutlåningen

på den organiserade kreditmarknaden beräknas komma från AP-fonden.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Det synes därför komma att föreligga ett behov för AP-fonden att frångå

det hittillsvarande utlåningsmönstret. Bostadsbyggandet kommer visserligen

alltjämt att kräva stor upplåning. Men den offentliga sektorns upplåning

torde, liksom hittills under 1960-talet, komma att behöva hållas inom

relativt snäva gränser. En ökad andel av AP-fondens utlåning skulle då

komma att gå till näringslivet, speciellt i den mån bankernas resurser —

baserade på ett eventuellt krympande företagssparanae och ett bl. a. med

hänsyn till sin kanalisering osäkert hushållssparande — inte skulle räcka

till för att tillgodose näringslivets externa finansieringsbehov.

Om perspektivet utsträcks till att omfatta tiden bortom 1970 synes i

själva verket de här antydda tendenserna komma att accentueras ytterligare.

Långtidsutredningen är visserligen för denna period av naturliga skäl

betydligt vagare än för tiden fram till 1970, men med all sannolikhet kommer

arbetskraften att vara fortsatt knapp och av bl. a. denna anledning

kommer rationaliserings- och effektiviseringskraven inom näringslivet att

öka. Näringslivets investerings- och finansieringsbehov skulle fortfarande

komma att spela en viktig roll för den ekonomiska utvecklingen.

2. Nya finansieringsbehov

Innebörden av de antydda tendenserna kan sägas vara den att mot ett

behov av ökad kreditmarknadsandel för näringslivet står en ökad utbudsandel

för AP-fonden och en minskad för bankerna. Aktiemarknaden har

hittills kunnat ge blott relativt små bidrag till näringslivets kapitalförsörjning.

En utvidgning av denna sektor av kreditmarknaden skulle för övrigt

sannolikt i första hand gå ut över affärsbankernas kreditmarknadsandel.

Slutsatsen är att en ökande andel AP-medel på ett eller annat sätt bör slussas

ning skall ske tillkommer emellertid ytterligare ett moment, nämligen frågan

om karaktären av den långivning det i framtiden kan bli fråga om.

Det vore i och för sig anmärkningsvärt om näringslivets expansion och

strukturförvandlingar inte också skulle avspeglas på den finansiella sidan

i form av krav på utökat lånesortiment och komplettering av kriterierna

för låneprioriteringen.

Planeringen inom företagen tenderar att bli alltmer långsiktig. En sådan

långsiktig planering kan för sitt realiserande kräva långsiktiga krediter

eller kreditgarantier för att planerna över huvud taget skall kunna realiseras.

Vissa investeringar såsom i forskning och utvecklingsarbete kan förväntas

utmogna först på mycket lång sikt. Deras avkastning är svår att

kalkylera och man kan i alla händelser inte ställa omedelbara förräntningsanspråk

på det nedlagda kapitalet. Dessa investeringar kommer därför att

uppfattas som speciellt riskfyllda. Det kan komma att föreligga betydande

svårigheter för och kanske också ovilja hos företagen att finansiera dylika

viktiga investeringar på den traditionella marknaden och med traditionella

låneformer. Dessa svårigheter torde växa i takt med storleken på de begärda

lånen.

Man torde emellertid också kunna räkna med att det i framtiden på åtskilliga

områden kommer att föreligga behov av lån av en storleksordning

som man hittills endast haft att räkna med i undantagsfall. De vidgade

marknaderna och den ökade specialiseringen som krävs för att företagen

skall kunna hävda sig på dessa marknader fordrar ofta större produktionsenheter

med större kapacitet och större tekniska resurser än vad som i dag

finns hos flertalet svenska industribranscher — men väl hos aktuella och

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

potentiella konkurrenter utomlands. Finansieringsbehoven kominer för övrigt

inte att begränsas till kostnaderna för nya investeringar. För att det

stora antalet för små företag skall kunna överleva i någon form kan det

bli nödvändigt att, där så är tekniskt möjligt, de slås samman till ett mindre

antal stora konkurrenskraftiga enheter. De små enheterna inriktas härvid

mot ökad specialisering — här kommer den långsiktiga sysselsättningsaspekten

in i bilden. Sådana fusioner med stora kapitalbehov som förutsättning

kan för övrigt komma att aktualiseras inte bara inom industrin

utan komma att ingå som ett led i jordbrukets, skogsbrukets och handelns

rationalisering.

Det bör betonas att det här ej är fråga om att ge avkall på kraven på

räntabilitet för investeringsprojektet. Det kan däremot föreligga en större

osäkerhet kring räntabilitetsförväntningen —- avseende både den nedre

och den övre gränsen — som bl. a. kan sammanhänga med lånets långsiktighet

och investeringens storlek och natur. I sista hand blir det då fråga

om en skillnad i risk värderingen mellan olika kreditbedömare. Av tradition

och även på grund av legala förhållanden tenderar bankernas bedömningar

att prioritera den kortfristiga, säkra låneefterfrågan.

I detta sammanhang bör också nämnas att vissa hänsyn till kostnad och

räntabilitet i vidare samhällsekonomisk bemärkelse kan komma att motivera

avsteg från begränsade företagsekonomiska räntabilitetskriterier. Speciellt

när det gäller de stora investeringsklumparna aktualiseras en bevakning

av sådana samhälleliga intressen som inte bankerna kan eller vill tillvarata.

Som exempel kan nämnas de önskemål som kan föreligga att styra

investeringar bort från områden som på längre sikt kan förutses komma

att bli överbelastade beträffande bostadsefterfrågan, transportväsen m. m.

Den statliga långtidsplaneringen har i sådana fall möjligheter att anlägga

lönsamhetskriterier som är av relevans även för företagen men som dessa

kanske inte har samma möjligheter att beakta.

Skäl kan alltså anges för att vissa finansieringsbehov som är vitala för

den ekonomiska expansionens vidmakthållande, kan få svårigheter att tillfredsställas

på den ordinarie kreditmarknaden därför att de är mycket stora

eller relativt långfristiga eller inte motsvarar de konventionella anspråken

på snabb och privatekonomisk förräntning. Den svenska kreditmarknaden

har inte någon kapacitet för ett sådant ökat risktagande det här skulle

bli fråga om. Det ökade risktagandet beror för övrigt inte bara på lånebehovens

karaktär och absoluta storlek utan också på att de kan bli stora

i förhållande till de relativt små utlåningsenheterna på den svenska kreditmarknaden.

Denna begränsade absorptionsförmåga gäller inte bara de

olika bankerna var för sig utan även obligations- och aktiemarknaden utanför

bankerna. Men om inte utrymme skapas för de här diskuterade finansieringsbehoven

eller om de inte kan tillgodoses med för dem anpassade låneformer,

riskerar man att den investeringsutveckling som man räknat

med t. ex. i den senaste långtidsutredningen över huvud taget inte kommer

att materialiseras. Självklart är detta på längre sikt av största betydelse

både för möjligheterna att upprätthålla den inre och den yttre balansen

och därmed för att trygga sysselsättningen och valutans värde. Man kan nu

diskutera olika vägar på vilka man kan nalkas detta problemkomplex.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

45

3. Höjning av företagens självfinansieringsgrad?

Det ligger nära till hands att fråga sig om man inte borde skapa förutsättningar

för att höja företagens självfinansieringsgrad och på så sätt

undvika att de ovan antydda svårtillgodosedda externa lånebehoven över

huvud taget aktualiseras. De ekonomisk-politiska möjligheterna härtill skulle

i första hand bestå i en sänkning av företagsbeskattningen, eventuellt

också av ATP-avgifterna. Nu är det emellertid ingalunda givet att sådana

åtgärder skulle resultera i en motsvarande ökning av det behållna företagssparandet.

Om vinsterna ökar kan trycket från kraven på löner och utdelningar

öka desto mer och självfinansieringsutrymmet följaktligen komma

att inte nämnvärt utvidgas. Dessa vinstökningskonsumerande krav kan förväntas

vara störst där de tidigast blivit minst tillfredsställda t. ex. om företaget

på grund av utlandskonkurrens inte kunnat ta ut en för landet i genomsnitt

inträffad prisstegring. Därav följer också att en eventuell ökning

av vinsterna och självfinansieringsmöjligheterna ingalunda behöver inträffa

inom de företag och de branscher som åsyftats med politikomläggningen.

Resultatet av denna skulle då bli dels tendenser till ökad konsumtionsefterfrågan

på grund av extra löne- och utdelningsökningar, dels ökade behållna

vinster där inga trängande investeringsbehov föreligger. I det senare

fallet kom det ökade finansiella sparandet att slussas till bankerna och man

är tillbaka till frågan om i vad mån man kan exklusivt lita till bankerna som

resursallokerare över ett allt bredare externfinansierat investeringsområde.

En dylik utveckling kan bedömas negativt även ur ett vidare perspektiv.

Den skulle innebära en återgång till utvecklingen på 1950-talet med på vissa

områden stora företagsvinster och därmed också svårigheter för den generella

penningpolitiken att få kontroll över ens den totala efterfrågan för

investeringsändamål. Gamla vinster med lägre förräntningsanspråk skulle

återigen öka i betydelse som resursallokerare i förhållande till externfinansieringen

med dess sannolikt högre förräntningskrav.

Under senare år har vinstmarginalerna successivt krympts och genom

företagens ökade behov av externfinansiering har kreditpolitikens grepp

om investeringsutvecklingen kunnat bli fastare. Samtidigt har utvecklingen

medfört en relativ minskning av företagens inkomstandel. Det skulle betyda

ett steg tillbaka att »lösa» frågan om externfinansieringens ordnande

genom att åter släppa upp vinster och utdelningar från de nu etablerade

nivåerna.

Stabiliseringspolitiska skäl kan för övrigt också anföras mot ökad upplåning

utomlands. Fria kapitalrörelser skulle innebära att penningpolitiken

skulle stå relativt maktlös just i de lägen då den som mest vore av behovet

påkallad, t. ex. i ett överhettat konjunkturläge. Kreditåtstramning skulle

då kunna neutraliseras med kapitalimport som för det första åtminstone

delvis skulle spilla över i en inhemsk efterfrågan och för det andra skulle

kunna komma att beröra helt andra investeringsområden än de som har

betydelse för den långsiktiga utvecklingen. En diskriminerad kapitalimport

återigen torde knappast vilja rekommenderas av någon eller vara förenlig

med internationella förpliktelser. Det är för övrigt påtagligt att utvecklingen

utomlands av bl. a. ovannämnda skäl gått från snarare än mot en liberalisering

på detta område. Ett frisläppande av värdepappershandeln skulle

för övrigt mycket väl kunna leda till nettokapitalexport bl. a. på grund av

den inhemska aktiemarknadens för närvarande svaga attraktionskraft. Det
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Ilungl. Maj ds proposition nr 56 år 1967

ta skulle förvärra våra egna akuta problem och inte heller ge något bidrag

till u-landshjälpen, eftersom långivningen knappast skulle komma att avse

de mest behövande länderna.

4. AP-fondens roll

Om nu utvecklingen tenderar att aktualisera den finansieringsproblematik,

som antytts i det föregående, ligger det i och för sig närmast till hands

för AP-fonden att ta ökat ansvar för kreditgivningen till näringslivet. Härigenom

skulle emellertid den andel av AP-fondens utlåning som avdelas

för näringslivet (exkl. bostäder) relativt sett komma att öka avsevärt i förhållande

till utlåningens nuvarande fördelning på olika låntagande sektorer.

Detta skulle troligen innebära att AP-fonden fick frångå de principer

som hittills styrt dess"långivning vad beträffar dennas former och grad av

risktagande. En sådan utveckling skulle i själva verket bli nödvändig i den

mån fonden skulle bli »för stor» i förhållande till utrymmet på marknaden

för dess traditionella placeringar. Denna tendens aktualiseras även om den

nu fastlagda nivån för avgiftsuttagen i stort sett bibehålls. Utvecklingen

blir en följd av å ena sidan AP-fondens ändå växande andel av det totala

sparandet och å andra sidan den offentliga sektorns (inkl. bostadsbyggandet)

relativt sett minskande andel av upplåningsbehovet. Möjligheterna till

placering i riskfria värdepapper och riskfri direkt utlåning avser väsentligen

just sistnämnda sektorer. Denna fråga om inriktningen av AP-fondens

utlåning till näringslivet aktualiseras alltså oavsett det förhållandet att

denna utlåning kan behöva ske i former och enligt kriterier som är delvis

nya även för den organiserade kreditmarknaden i dess helhet. I vilket fall

som helst uppkommer emellertid frågan om inte AP-fonden härigenom

skulle ställas inför uppgifter, som skulle vara åtminstone delvis oförenliga

med de grundläggande principerna för hela ATP-systemet.

Fondens syfte har varit att tjäna som uppsamlingsplats för medel som

ackumulerats med hänsyn bl. a. till behovet av ett grundskydd för pensionärerna

och för att öka det samhälleliga sparandet. Dessa medel har av fonden

transmitterats till kreditmarknaden i sådana former att man inte direkt

behövt ta ställning till den slutliga låntagarens kreditvärdighet eller de

bakomliggande realinvesteringarnas räntabilitet. Detta har samtidigt inneburit

att placeringarna kunnat göras med ett minimum av risktagande men

eu ändå hög genomsnittlig avkastning. En dylik inriktning kan motiveras

av AP-fondens försäkringskaraktär, dvs. med samma motiv som gäller för

begränsningen av de enskilda försäkringsbolagens placeringar. Ett frångående

av etablerade principer skulle också innebära att AP-fonden skulle

utrustas med en administration och en expertis av samma slag som en storbank.

Detta har knappast varit syftet med AP-fonden. Kvar står emellertid

frågan hur den i annat fall skall fylla sin uppgift att placera allt snabbare

ackumulerande fondmedel på ett sätt som svarar mot fördelningen av finansieringsbehoven

mellan olika låntagarsektorer. Inom ramen för nuvarande

organisation på kreditmarknaden kan detta ske genom slussning via

affärsbankerna, vilka liksom hittills då skulle få ta hand om den egentliga

kreditprövningen och lånefördelningen. Ett alternativ skulle vara att etablera

ett fristående institut genom vilket medel från AP-fonden kunde kanaliseras.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

47

5. Affärsbankernas roll

En slussning av AP-medel till affärsbankerna skulle ytterligare öka dessas

inflytande över allokeringen av samhällets resurser. Därom vore i princip

ingenting att säga, förutsatt att man verkligen tror på en »osynlig hand»,

som på den privata kreditmarknaden styr lånemedlen till de mest produktiva

och räntabla investeringarna. Det är denna roll som brukar tilldelas prisbildningen

på en fri marknad fast denna i praktiken inte ens under gynnsammaste

omständigheter kan förväntas fungera perfekt. På den svenska

kreditmarknaden är dessa förutsättningar långt ifrån gynnsamma. Anledningarna

härtill är flera och alla hänger ingalunda samman med den av

hänsyn till den samhällsekonomiska balansen förda åtstramningspolitiken.

I alla händelser fungerar i praktiken en ransonering mer än en prisbildning

som regulator för lånefördelningen. Det föreligger med andra ord starkt

skönsmässiga inslag i det sätt varpå bankerna handhar kreditgivningen.

Till dessa inslag kan antas höra bl. a. en prioritering av kortsiktiga räntabilitetsförväntningar

och av gamla kunder. En slussning från AP-fonden till

affärsbankerna skulle då accentuera ensidigheten i den kreditprioritering

som de ändå kan utöva med på normal väg erhållna medel. Det är följaktligen

önskvärt att det öppnas nya kanaler för AP-fondens medel, kanaler

som representerar ett alternativ till den nuvarande kreditprövningen och i

viss mån fungerar som ett komplement till denna.

Slutsatsen av det föregående är att den ökade resursallokering, som vid

den redan inträdda och troligen även i framtiden låga självfinansieringsgraden

för näringslivet kommer att ske via kreditmarknaden, inte bör

fortsätta att vara en exklusiv uppgift för existerande kreditinstitut. Detta så

mycket mindre som det i framtiden blir fråga om att i växande omfattning

dirigera medel i första hand från AP-fonden till näringslivets kreditgivning.

Denna slutsats är i princip oberoende av det förutsedda behovet av sådana

krediter som de existerande kreditinstituten av legala skäl är förhindrade att

ge. I och för sig skulle ju lagreglerna kunna ändras på ett sådant sätt att

kreditinstituten medgavs de långivningsmöjligheter som i det föregående

angetts kunna komma att bli av behovet påkallade. I så fall skulle emellertid

exklusiviteten i deras kreditbedömning ytterligare skärpas genom att utsträckas

till nya områden. Det skulle dessutom då gälla områden där sam,

hällsekonomiska synpunkter i vidare bemärkelse kan förväntas komma in i

bilden. På samma sätt som det vore främmande för AP-fondens natur att

syssla med bankmässiga krediter skulle det för kreditinstitut av nuvarande

slag då bli fråga om kreditprövningar som i fråga om de samhällsekonomiska

aspekterna skulle vara dem främmande. Denna invändning kan i princip

också riktas mot förslaget att de nuvarande kreditinstituten slår sig samman

om ett satellitinstitut som fick i speciell uppgift att handha de erkända legitima

behov av krediter som med nuvarande system inte uppfattas som bankmässiga.

Dessutom skulle ett sådant institut förmodligen bli för litet för att

kunna handha de stora individuella lånebelopp det eventuellt skulle kunna

bli fråga om.

Ett alternativ som däremot kunde göras slagkraftigt med hänsyn till

kreditkapacitetens storlek är att AP-fonden upprättade ett satellitinstitut

med den administrativa apparatur som skulle behövas för den direkta kreditgivning

det i det här diskuterade sammanhanget skulle bli fråga om. Härigenom

skulle man dock inte komma ifrån den ökade risktagning som det

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

skulle innebära att gå utanför den nuvarande placeringsramen. Ett sådant

steg är som nämnts knappast förenligt med uppfattningen om ATP-systemets

syfte och AP-fondens uppgifter.

6. En statlig investeringsbank

Det återstår möjligheten att inrätta ett från både nuvarande kreditinstitut

och AP-fonden fristående långivarinstitut där staten direkt står för det riskbärande

kapitaltillskottet. I viss maximal proportion därtill skulle medel

slussas till investeringsbanken i den utsträckning det visade sig motiverat

med hänsyn till de olika slags kreditbehov som kan komma att aktualiseras

för banken. Kreditgivningen skulle i och för sig mycket väl kunna komma

att beröra även det område som traditionellt reserverats för bankerna. Det

är ganska osannolikt att den av dessa realiserade kreditfördelningen är

optimal ens enligt de strikt företagsekonomiska kriterier utifrån vilka en

dylik fördelning får förmodas ske. Även de olika bankerna kan givetvis

komma till olika slutsatser om prioriteringen mellan ett antal givna låneobjekt.

Det finns alltså utrymme för nyanser mellan de kreditbedömningar

som görs redan inom ramen för bankernas traditionella verksamhetsfält.

Detta utrymme ökar i den mån det finns skäl att komplettera kreditbedömningen

med även andra överväganden av mera långsiktigt samhällsorienterad

syftning.

Staten bör ha ansvaret för investeringsbanken redan av det skälet att den

tillskjuter det egna kapitalet. Dessutom är ju hela syftet med arrangemanget

att få en samordnad kreditgivning inom de av kraven på kort- och långsiktig

samhällsekonomisk balans snävt uppdragna ramarna. Man skulle kunna

hävda att risken härigenom kunde aktualiseras att staten på vissa områden

skulle komma att bedriva ensidig ransonering av kreditgivning på samma

sätt som denna på andra områden bedrivs av de privata kreditinstituten.

Detta kunde vara ett motiv för att ett privatägt satellitinstitut skulle operera

parallellt och i konkurrens med den statliga investeringsbanken. Nackdelarna

med ett sådant arrangemang har redan berörts. De fördelar som står att

vinna synes kunna tillgodoses genom att i lämpliga former vid kreditavvägningen

tillvarata den medverkan som kan erbjudas av berörda parter

både på långivar- och låntagarsidan. Det är av betydelse att på olika sätt

främja kontinuitet och konsekvens i kreditgivningen. En allsidig behandling

av olika låneärenden minskar risken för att vid kreditgivningen insmyger

sig olika former för oredovisade subventioner.

Det är för närvarande mycket svårt att förutse omfattningen av den kreditefterfrågan

som kan riktas mot den statliga investeringsbanken och hur

denna efterfrågan kan komma att bedömas med hänsyn till uppfattningen

om investeringsbankens verksamhetsområde. Detta senare kan närmare definieras

t. ex. med hänsyn till den legala naturen av de för investeringsbanken

tillåtna placeringsobjekten. Men de allmänna riktlinjerna för plaeeringspolitiken

torde inte i förväg kunna preciseras mycket mer än vad som

gjorts i det föregående. De får bli föremål för kontinuerlig översyn och

revidering allteftersom erfarenheterna av konkreta låneprojekt och finansieringsoperationer

växer.

Tillförseln av kapital utifrån får på längre sikt också anpassas efter framkommande

behov. Tillskottet av riskkapital får i sin tur förutsättas stå i

viss relation till de långsiktiga önskemålen om investeringsbankens kreditkapacitet.

I dagens läge är det emellertid i första hand fråga om det risk
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

bärande startkapitalet och det reala resursutrymmet för bankens verksamhet

under den allra närmast överblickbara tiden. Den statliga utgiftsökningen

för startkapitalet materialiseras i form av en real resursanvändning när investeringsbanken

lånar ut medlen för nya investeringsändamål. Det totala

utrymmet för privata investeringar är för närvarande begränsat både med

hänsyn till konkurrerande resursanspråk bl. a. från den privata konsumtionen

och till önskvärdheten av att hålla nere importen. Läget har bedömts

vara sådant att man inte kunnat påbörja en önskvärd lättnad på den

ordinarie kreditmarknaden, som redan kommit till uttryck i den nyligen

genomförda räntesänkningen, och samtidigt få utrymme för ett nytt slags

kreditgivning utan åtstramning på annat håll, i första hand av den privata

konsumtionen.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

PM nr 2

angående en statlig investeringsbank

Investeringsbanken rörelse och förhållande till kreditmarknaden

1. Inledning

Förslaget om en statlig investeringsbank aktualiserar en serie frågor om

hur dess verksamhet kan passas in på den svenska kreditmarknaden, vilka

konkurrens- och samarbetsrelationer som kommer att uppstå med redan

existerande kreditinstitut och vilken effekt investeringsbanken kan få för

kreditpolitikens verkningsmöjligheter.

Bakgrunden för en diskussion av dessa problem måste vara det allmänna

näringspolitiska syfte som motiverar inrättandet av banken. Den pågående

omvandlingsprocessen fordrar ofta större produktionsenheter med en alltmer

avancerad teknisk utrustning och också mera omfattande, integrerade investeringsprogram.

Dessa ställer krav på koncentrerade kapitalinsatser, som

redan på grund av sin storlek och frekvens innebär ett nytt element i den

svenska ekonomin. Man kan även förutse att de kommer att med nödvändighet

innebära ett risktagande. Projektens storlek och riskkaraktär kan förutses

leda till finansieringsproblem, som i ett relativt litet land som Sverige

endast kan lösas genom samverkan mellan det allmännas och näringslivets

insatser.

Den planerade statliga investeringsbanken syftar till att skapa en form för

statens medverkan i detta arbete. Meningen är att investeringsbanken skall

drivas i form av ett helstatligt aktiebolag. Någon bankrörelse i den mening

som kommer till uttryck i 1 § andra stycket lagen den 31 mars 1955 (nr 183)

om bankrörelse — varmed åsyftas inlåning från allmänheten på bankräkning

—■ blir det inte fråga om. Reglerna för bankens verksamhet kommer

sålunda att ges i bolagsordning för banken. I styrelsen avses ingå företrädare

för statsmakterna, löntagarorganisationerna, näringslivet och kreditväsendet.

Investeringsbankens ändamål, i korthet uttryckt, skall vara att på olika

sätt medverka vid finansieringen av långfristiga projekt inom näringslivet.

Verksamheten kommer sålunda att utgöra en värdefull komplettering

till affärsbankernas verksamhet, som i huvudsak är inriktad på kortfristig

och medelfristig kreditgivning.

Bankens egna kapital skall som bekant byggas upp genom anslag som

anvisas över statsbudgeten. För budgetåret 1967/68 föreslås 500 milj. kr.

utnyttjade för detta ändamål. Det har förutskickats att i nästkommande

års statsverksproposition förslag kommer att framläggas om en ytterligare

medelsanvisning av samma storleksordning till bankens egna kapital. Därutöver

skall upplåning ske på den allmänna marknaden.

Skapandet av ett nytt kreditinstitut är ett uttryck för avsikten att den

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

insals från statens sida som det här är fråga om skall utgöra ett stöd för

ekonomiskt sunda projekt av betydelse för näringslivets utveckling. Det

blir inte fråga om subventionering av den art som i andra fall kan vara

motiverad från arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkter.

2. Investeringsbankens kreditgivning

Syftet med investeringsbankens tillkomst gör det uppenbart att den

grundläggande delen av dess verksamhet kommer att ta formen av långfristiga

lån för finansiering av investeringar, med möjlighet att utsträcka

långivningen till risklägen där helhetsbedömningen av projektet är avgörande,

snarare än de specifika säkerheter som eventuellt kan ställas.

Den svenska kreditmarknadens möjligheter att finansiera långsiktiga,

riskbärande investeringar är för närvarande begränsad. Direkta långfristiga

industrilån lämnas för närvarande i stort sett endast av försäkringsbolagen

och av några specialinstitut, som AB Industrikredit. Den viktigaste

formen för näringslivets långfristiga upplåning är emission på marknaden

av obligations- och förlagslån. Upplåning i form av obligationsemissioner,

och i allmänhet även långfristiga reverslån, förutsätter emellertid i

praktiken att säkerhet ställs — traditionellt inteckningar inom 50—60 %

av taxeringsvärdet. Även om nya konstruktioner för obligationslån kunde

utvecklas och i vissa enstaka fall redan har prövats, är det uppenbart att

det grundläggande säkerhetskravet innebär en stark begränsning av företagens

upplåningsmöjligheter i denna form. Förlagslån har däremot ingen

särskild säkerhet och ger vid t. ex. likvidation rätt till betalning först efter

övriga fordringsägare. Viktigare än dessa traditionellt tillämpade regler

är emellertid att obligationer och förlagslån, vilka senare hittills utgetts

endast av banker och synnerligen välrenommerade företag, i praktiken allmänt

betraktas som riskfria placeringar. Det fyller således en funktion

som kanal till placerare som inte kan eller önskar underkasta de låntagande

företagen någon ingående bedömning. Dessa former synes därför

inte kunna utnyttjas för någon större del av finansieringen av relativt riskbetonade

utvecklingsprojekt.

Mera riskbetonad långfristig finansiering med främmande kapital kan

knappast sägas förekomma i en skala som är relevant för större utvecklingsprojekt.

De möjligheter som finns för anskaffning av riskbärande kapital

skiljer sig på väsentliga punkter från de insatser som investeringsbanken

är avsedd att göra.

Till dessa möjligheter hör främst självfinansieringen, under många år

den svenska industrins helt dominerande finansieringskälla. Även om den

i framtiden torde komma att spela den viktigaste rollen vid flertalet mera

riskfyllda investeringsprojekt, har dess betydelse reducerats. Detta bör inte

enbart beklagas, eftersom en mycket hög självfinansieringsgrad kan försvåra

en inriktning av kapitalresurserna till de mest lovande punkterna

och också kan ses som ett resultat av en inflationsekonomi med negativa

verkningar på rationaliteten i investeringarnas fördelning.

En väsentlig riskbärande finansieringsform är också affärsbankskrediter,

som hittills brukat vara formellt kortfristiga men som stundom i praktiken

är av en mer eller mindre långfristig karaktär. De torde emellertid

inte kunna betraktas som en fullgod ersättning för långfristiga lån. En formellt

kortfristig kreditgivning med ofta återkommande prövning av det

låntagande företagets resultat är ett gott sätt att möta vissa risksituatio
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

ner. Men det är knappast ett adekvat sätt att lösa de problem som uppstår

genom behovet att genomföra med avseende på såväl investeringsverksamheten

som utmognaden långfristiga projekt i en värld präglad av snabb

omvandling och utveckling av teknik och marknader. Ändringar i banklagstiftningen

är inte någon framkomlig väg att komma till rätta med nämnda

problem. Institut som finansierar sin utlåning med insättarmedel från

allmänheten måste nämligen ofrånkomligen bli starkt begränsade i sina

möjligheter till mer riskbetonade placeringar.

Alla de ovan nämnda finansieringsformerna — liksom nyemission av aktier

— har sin givna plats i den framtida industriella utvecklingen. Det är

uppenbart alt den nya investeringsbankens utlåning i stort kan ses som en

form som kompletterar dem. Bankens särskilda ställning som helstatligt

kreditinstitut med statlig garanti för upplåningen medför att det på ett

helt annat sätt än beträffande nu existerande kreditinrättningar föreligger

möjligheter till flexibla verksamhetsformer utan att väsentliga samhälleliga

intressen — såsom t. ex. kravet på solvens — sätts på spel.

Vad gäller lånesäkerheten bör investeringsbanken ha större spelrum än

kreditinstituten har f. n. Som förutsättning gäller naturligtvis att investeringsändamålet

rimmar med bankens verksamhet. Banken bör inte vara

formellt bunden till fasta lånegränser som exempelvis fastighetskreditaktiebolagen.

Man måste göra en gränsdragning mellan lån mot säkerhet

och s. k. blancokrediter. Säkerhetsprövningen bör åvila bankens ledning.

Denna har att överväga samtliga omständigheter i det särskilda lånefallet

och betinga sig de säkerheter som anses behövliga.

Frågan om investeringsbanken bör kunna lämna kredit utan särskild

säkerhet är av stort intresse för näringslivet. Trots den på senare år genomförda

utbyggnaden och förbättringen av realsäkerhetsinstituten i och

med utvidgningen av begreppet tillbehör till fast egendom, särskilt vad beträffar

industrifastigheter, samt införandet av företagsinteckningsinstitutet

torde det fortfarande finnas ett stort behov av långfristigt kapital som inte

kan tillgodoses på grund av bristande tillgång på säkerheter. Ställningstagandet

i fråga om bankens rätt att lämna långfristiga krediter utan särskild

säkerhet kommer att få särskild betydelse även när det gäller bankens

medverkan vid företagens förlagsupplåning. Banken bör i princip ha

rätt att lämna sådana krediter. Eftersom blancokreditgivningen ibland kan

innebära särskilda risker för ett kreditinstitut får emellertid övervägas om

man inte i något hänseende bör begränsa investeringsbankens möjligheter

att lämna kredit utan särskild säkerhet.

Ibland möter i den allmänna diskussionen önskemål om att man bör

underlätta industrins kapitalanskaffningsmöjligheter genom införande av

s. k. vinstandelslån. Vinstandelskapital kan sägas utgöra en mellanform

mellan förlagskapital och preferensaktiekapital. Låneformen torde f. n.

sakna aktualitet bl. a. på grund av den praxis som tillämpas för den i skattehänseende.

Vinstandelslån som utfärdas i den allmänna marknaden kan

som låneform antas sakna större praktisk betydelse för andra företagstyper

än aktiebolag. Utdelningen till aktieägare är emellertid inte avdragsgill

hos bolaget och blir sålunda föremål för dubbelbeskattning på samma

sätt som utdelning på aktie. Det är inte uteslutet att andra former av vinstandelslån,

dvs. sådana som inte utbjuds av aktiebolag, skattemässigt skulle

behandlas som del i ett bolagsförhållande mellan innehavaren av vinstandelsrätten

och företaget. Utan utredning av de skattemässiga konsekvenserna

och följderna för aktiemarknaden är det omöjligt att uttala sig om

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

53

utsikterna för vinstandelslån i framtiden. Det är inte osannolikt att en sådan

utredning snart kommer till stånd. Införs vinstandelslån bör investeringsbanken

få rätt att lämna sådana eller förvärva vinstandelsbevis på

samma villkor som gäller för utlämnande av kredit utan säkerhet i övrigt.

Eu vanlig regel för finansinstitut är att om de äger rätt ge lån av en viss

typ så kan de även ställa garanti för lån av samma slag. En sådan bestämmelse

bör gälla även för investeringsbanken. Den möjliggör dess medverkan,

utan direkt användande av egna resurser, då en kund genom egna förbindelser

kan finna långivare som är nöjda med bankens garanti, men som

inte skulle förvärva av banken själv utfärdade låneinstrument.

Banken bör vidare kunna medverka vid emissioner av obligationer och

förlagsbevis, både som ren förmedlare och genom att överta försäljningen

i fast räkning, varigenom låntagaren erhåller en garanti för att omedelbart

erhålla lånebeloppet. Ett viktigt motiv för bankens medverkan vid emissioner

är de vidgade möjligheter som därigenom skapas för insatser över ett

vidgat fält vid finansieringen av utvecklingsprojekt. Banken kan t. ex. genom

direkta lån svara för en mera riskbetonad del av den totala externa

finansieringen av projektet och samtidigt medverka vid en obligationsemission,

som täcker vad som normalt kan finansieras på denna väg.

Granskningen av projektet blir på detta sätt behandlad i ett sammanhang,

medan finansieringen delas upp på lämpligt sätt. Medverkan vid obligationsemissioner

öppnar även vägen för att av banken ursprungligen utlämnade

lån i ett nytt läge omläggs till obligationslån för marknaden.

Rätt för investeringsbanken att aktivt medverka vid obligationsemissioner

ger grund för en rörelse i konkurrens med de stora affärsbankerna.

Dessa är med obetydliga undantag de enda institut som för närvarande

ägnar sig åt sådan verksamhet. Det kan knappast förnekas att en skärpt

konkurrens på denna punkt ligger i näringslivets intresse. För det första

bidrar den till att hålla emissionskostnaderna under kontroll med hänsyn

till de risker som följer av en kartelliserad prisbildning. Vidare torde det

för låntagare vara värdefullt att erhålla ytterligare en emissionskanal genom

ett institut som representerar en av traditionella kundförhållanden

oberoende bedömning. Det bör här anmärkas att riksbanken vid sin emissionskontroll

naturligen begränsar sitt intresse till den totala strömmen

av industriemissioner och inte företar någon granskning av alla emittenter.

Den lagstiftning som reglerar det svenska kreditväsendet, har utgått från

principen att kreditinstitutens verksamhet skall innefatta endast långivning

och inte aktieförvärv. Denna princip har — under påverkan av historiska

erfarenheter — motiverats framför allt av omsorg om insättarnas

säkerhet, för att förebygga att kreditprövningen påverkas på ett icke önskvärt

sätt av långivarens ägarintresse i låntagarens rörelse. Principen är

också motiverad av angelägenheten att bevara låntagarens oberoende gentemot

långivaren — banken. Banklagstiftningen tillåter sålunda principiellt

sett inte aktieförvärv från bankernas sida i andra fall än där sådana förvärv

är nödvändiga för att skydda en fordran. Försäkringsbolagen har —

av hänsyn till försäkringstagarnas säkerhet — inte rätt att placera försäkringsfonden

i aktier. Försäkringsbolagen kan däremot placera fria fondmedel

i aktier. För att undvika en icke önskvärd ägarkoncentration är denna

rätt dock begränsad inte bara i sin totala omfattning utan också däri att

innehavet inte får överstiga 5 % av aktiekapitalet i vederbörande företag.

Svårigheter att anskaffa eget kapital har under senare år ånyo aktualise
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungi. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

rat frågan om en uppmjukning av förbudet för bankerna att inneha aktier.

Denna fråga sammanhänger utom med insättarnas säkerhet emellertid

även med problemet om kreditinstitutens och framför allt bankernas inflytande

över företagen. Den berör därmed väsentliga sidor av strukturen och

konkurrensvillkoren i vårt lands näringsliv, problem som är aktuella redan

vid den faktiska utveckling som äger rum inom ramen för nu gällande lagstiftning.

Frågan om rätt för den föreslagna investeringsbanken att förvärva aktier

bör framför allt bedömas utifrån syftet med bankens allmänna verksamhet.

Anskaffningen av eget kapital är ett problem för många företag. Fall

kan i praktiken uppkomma, där finansieringen av investeringsprojekt, vilka

ligger i linje med bankens ändamål, vid sidan av direkt långivning från

banken och andra finansiärer, även kräver insats av riskkapital i form av

aktietillskott. I normalfallet bör det egna kapitalet självfallet kunna presteras

utan medverkan från investeringsbanken. Bankens engagemang i projektet

bör i och för sig också underlätta anskaffandet av det egna kapitalet.

Men det kan inte uteslutas att en insats genom aktieteckning från bankens

sida kan framstå som en naturlig komplettering av bankens övriga finansieringsengagemang.

De invändningar mot en sammankoppling av långivning

och aktieteckning som gäller för kreditinstituten i allmänhet har inte

samma tyngd i avseende på investeringsbanken, eftersom den inte aktualiserar

samma risker för konkurrenshämmande bindningar. Däremot berör

den investeringsbankens konkurrensförhållande gentemot andra kreditinstitut.

övervägande skäl synes tala för att investeringsbanken ges rätt att

i undantagsfall förvärva aktier. Denna rätt bör då självfallet underkastas

begränsningar, bl. a. i säkerhetssyfte.

3. Samarbete med andra kreditinstitut

Den nya bankens rörelse på kreditgivningssidan är alltså i stort sett tänkt

som ett komplement till den verksamhet som bedrivs av nu existerande

kreditinstitut. Givetvis finns det områden där konkurrenssituationer kommer

att uppstå. Detta är naturligt och kan ge ett positivt bidrag till kreditmarknadens

förmåga att effektivt tillgodose näringslivets kreditbehov. Bilden

skulle emellertid vara ofullständig om man inte observerade att det

också i hög grad måste bli fråga om ett samarbete mellan investeringsbanken

och andra finansinstitut. Samarbetsrelationer ter sig också naturliga,

eftersom hela näringspolitiken i dess svenska utformning måste få formen

av ett samarbete mellan det allmänna å ena sidan och det privata näringslivet

å den andra.

Samarbetsformerna kommer rimligen att variera med olika finansieringssituationer.

Man kan räkna med att det låntagande företagets normala

bankförbindelse oftast svarar för den kortfristiga finansiering som är involverad

i ett utvecklingsprojekt. Kanske ordnas även en del av den långfristiga

finansieringen genom t. ex. obligationslån utan att investeringsbanken

engageras. Investeringsbankens insats kan då bli ett långfristigt

lån med lägre säkerhetsgrad än obligationslånets. En gemensam planering

med företaget, affärsbanken och investeringsbanken kan emellertid naturligt

komma till stånd. Ett nätverk av sådana relationer kan skapa ett förtroende

på vilket ett mera kvalificerat samarbete kan bygga. Det kan t. ex.

visa sig lämpligt att utnyttja investeringsbankens kapacitet att deltaga i

obligationsemissioner och garantera deras genomförande.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

I andra fall kan investeringsbankens ansvar för den långfristiga finansieringen

vara mer utpräglat och ta sig uttryck i direkta lån med växande

riskgrad och en ledande eller exklusiv medverkan vid eventuella obligationsemissioner.

Affärsbankens eller affärsbankernas insatser kommer

emellertid in vid försörjningen med rörelsemedel eller i den kortfristiga

delen av utvecklingsfinansieringen. Även här blir ett samarbete nödvändigt

för att åstadkomma en väl avvägd finansieringsplan.

Vid stora utvecklingsprojekt i ett relativt litet land som Sverige får man

ibland räkna med att inget enskilt kreditinstitut av hänsyn till beloppens

storlek och önskvärd riskspridning kan ensamt ta ansvaret för finansieringen

utan att lösningen får sökas i bildningen av konsortier, varvid deltagarna

gemensamt planerar operationen och fördelar insatserna. Det synes

ligga väl i linje med syftet med den nya banken att den aktivt deltar i konsortier

av detta slag. Mycket talar för att ett starkt institut som står självständigt

gentemot privata finansgrupper skulle kunna ta initiativ till ett

samarbete i denna form som eljest inte skulle vara möjligt och som kan

leda till väsentliga insatser för de verkligt stora utvecklingsprojekten inom

svensk industri.

4. Investeringsbankens försörjning med kapital

En genomgång av vad som kan kallas aktivsidan av investeringsbankens

verksamhet leder till slutsatsen att några svårbemästrade problem inte behöver

uppstå vid dess inpassning i den existerande strukturen på kreditmarknaden.

Dess verksamhet skulle i huvudsak fylla vad som förefaller

vara ett tomrum, och dess kreditgivning kan finna sin plats här utan några

radikala verkningar på förutsättningarna för andra kreditinstitut. Vissa

inpassningsproblem kan emellertid uppstå inte bara på kreditgivningssidan

utan även beträffande bankens kapitalanskaffning. De har både en kvalitativ

och en kvantitativ aspekt.

Med tanke på den verksamhet som banken avses bedriva kommer självfallet

dess kapitalanskaffning i huvudsak att ske genom långfristig upplåning,

som naturligt får formen av försäljning av obligationer på den allmänna

marknaden med allmänna pensionsfonden, försäkringsbolag m. fl.

som köpare. Härvid aktualiseras hur bankens obligationer skall konstrueras

med hänsyn till sin säkerhet för att kunna avsättas på rimliga räntevillkor.

Först bör då observeras, att riskgraden för bankens låneportfölj givetvis

blir mindre än den genomsnittligt är för de individuella lånen. I övrigt

synes det rimligt att utnyttja den säkerhetsregel som är traditionell hos

institut av samma typ: att upplåningen begränsas i relation till det egna

kapitalet. Den multiplikator som därvid bestäms måste övervägas. En utgångspunkt

kan vara den relation som gäller för de båda kreditaktiebolagen

Industrikredit och Företagskredit. Hos dem gäller en rätt till upplåning på

10 resp. 6 gånger det egna kapitalet. För investeringsbankens del torde

kunna hävdas att en relation på 1: 5 vore betryggande. För att ytterligare

gardera obligationsinnehavarnas säkerhet kan övervägas att som säkerhet

för bankens upplåning därutöver ställa en av staten med angivet belopp utfärdad

garantiförbindelse att tas i anspråk efter det egna kapitalet.

Det är väsentligt att bankens egna kapital redan i starten är betydande

och efter ytterligare ett år når storleksordningen 1 000 milj. kr. Härigenom

uppnås en effektiv risktäckning. Banken får samtidigt möjlighet att snabbt

nå en utlåning av påtaglig omfattning. Självfallet innebär ett egenkapital av

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

denna storlek i relation till bankens omslutning en begränsning av förräntningsmöjligheterna.

Förräntningskravet på det insatta kapitalet synes emellertid

i detta sammanhang böra sättas i andra hand. Det kan också böra

övervägas att låta avkastningen av kapitalet användas till ökning av bankens

egna tillgångar och därmed av dess kapacitet.

Tillväxten av bankens utlåning i kombination med tillskotten av egenkapital

bestämmer omfattningen av de upplåningskrav som kommer att

ställas på marknaden. Egenkapitalets storlek och upplåningsrättens utformning

sätter visserligen en övre gräns för bankens utlåning men ger inte

någon tillräcklig grund för en bedömning av hur utlåning och upplåning

kommer att växa. Även vid en ambitiös politik med satsning från början på

en serie stora projekt finns det skäl att vänta sig att upplåningen kommer

att öka i en betydligt lugnare takt än kreditbeviljningarna. För det första

är det troligt att utnyttjandet av beviljade krediter kommer att släpa efter

redan av det skälet att de avser stora investeringsprojekt, vilkas realiserande

tar flera år i anspråk. För det andra kommer banken till en början att i stor

utsträckning utnyttja de medel som erhålls vid inbetalningen av eget kapital.

Detta reducerar upplåningsbehovet. Det kommer därför att finnas en

viss övergångsperiod, under vilken bankens upplåning successivt kan inpassas

på marknaden.

En viss belysning av de kvantitativa upplåningsförhållandena kan erhållas

om man betraktar storleken och den tänkbara ökningen av strömmarna

på den svenska kreditmarknaden och delar av den. Den totala nettoströmmen

över den svenska kredit- och aktiemarknaden 1966 uppgick till ca

12 500 milj. kr. Den har över den senaste femårsperioden breddats med ungefär

1 600 milj. kr. om året. Om marknaden skulle fortsätta att växa med

samma absoluta belopp per år, något som betyder en lägre procentuell ökningstakt

än tidigare, skulle den totala kredit strömmen redan om fem år

vara drygt 20 000 milj. kr.

Marknaden för långfristigt kapital, den kanske mest intressanta ur synpunkten

av investeringsbankens upplåning, svarade 1966 för 9 000—10 000

milj. kr. Siffran varierar alltefter den definition som väljs. Under de senaste

fem åren har beloppet växt med i genomsnitt 1 000—1 200 milj. kr. om året.

Av siffrorna, som också omfattar kapitalanskaffning med aktier, svarar allmänna

pensionsfonden för en stor men inte alldeles dominerande del. Av

strömmen 1966 hänför sig 3 800 milj. kr. till fonden och av den genomsnittliga

ökningen 600 milj. kr. Under de angivna mekaniska förutsättningarna

för den framtida utvecklingen skulle kapitalmarknaden år 1971 bidra med

15 000—16 000 milj. kr.

Näringslivets andel av den totala kreditströmmen 1966 kan beräknas till

ca 5 000 milj. kr. Variationerna från år till år är i detta fall mera oregelbundna.

Dess andel av kapitalmarknaden var 2 600—2 800 milj. kr. Den

genomsnittliga årliga tillväxten i kreditströmmen till näringslivet har under

den senaste femårsperioden varit 650 milj. kr., varav på kapitalmarknaden

närmare 300 milj. kr. En mekanisk framräkning skulle ge en kreditström på

ca 8 300 milj. kr. 1971 och av den skulle 4 000—4 400 gå över kapitalmarknaden.

Mycket tyder på att näringslivets andel av de finansiella resurserna

kommer att öka kraftigare. Detta är ett led i hela den finansieringsproblematik,

till vars lösning investeringsbanken skall bidra. Denna problematik

belyses i den nu föreliggande utredningen angående finansiella långtidsperspektiv

(SOU 1967: 6).

För denna framställning är det emellertid tillräckligt att konstatera att

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

storleksförhållandena på den svenska kreditmarknaden A’äl synes medge

en inpassning av investeringsbankens upplåning. Om man t. ex. antar att

denna i början på 1970-talet nått en så hög siffra som 1 000 milj. kr. om

året, så skulle detta ändock utgöra endast ungefär 6 % av den totala kreditförmedlingen

över kapitalmarknaden.

Detta betyder naturligtvis på intet sätt att i framtida situationer, som

karaktäriseras av stor kreditefterfrågan, investeringsbankens upplåningsbehov

inte skulle framstå som konkurrerande med andra låntagares. Men

detta blir en följd av att kreditmarknaden fyller en av sina funktioner,

nämligen den att utgöra en sållningsmekanism för olika investeringsprojekt.

Något påtagligt strukturproblem — att kreditmarknaden skulle vara

så begränsad att den inte skulle kunna bereda rum för en låntagare av investeringsbankens

storlek — kan däremot inte sägas föreligga under förutsättning

att marknaden uppfyller rimliga förväntningar om expansion och

flexibilitet.

Allmänna pensionsfonden kommer med all sannolikhet att utgöra den viktigaste

upplåningskällan för investeringsbanken. Detta följer direkt av pensionsfondens

ställning på den svenska kapitalmarknaden.

I och för sig kan förhållandet mellan investeringsbanken och pensionsfonden

utformas på olika sätt. Det synes emellertid inte finnas anledning

till något specialarrangemang med fonden. Bankens upplåning är tänkt att

ske på marknadsmässiga villkor. Att banken inte ges någon särställning i

fråga om upplåningen innebär också ett incitament för bankens ledning

att utnyttja andra finansieringskällor såsom t. ex. värdepappersförvärv av

allmänheten, försäkringsbolagen eller affärsbankerna. De differentierade

upplåningsmöjligheter som härigenom skapas är värdefulla för att ge ökad

flexibilitet åt kreditstrukturen inför en utveckling då upplåningsbehovens

fördelning mellan olika grupper av slutliga låntagare är svår att förutse.

5. Investeringsbanken och kreditpolitiken

Investeringsbankens verksamhet bör också ses ur stabiliseringspolitisk

och kreditpolitisk synvinkel. Statens tillskott till banken har i årets statsverksproposition

kombinerats med finanspolitiska åtgärder som minskar

den totala efterfrågan på varor och tjänster och därigenom ökar utrymmet

för investeringar. Den nya banken är sålunda redan i sin start ett instrument

för att kanalisera ett sparande över statsbudgeten direkt till finansiering

av vissa väsentliga investeringar. Storleken och tidslokaliseringen av

framtida statliga kapitaltillskott får givetvis bedömas med tanke på även

denna effekt och inte blott som dimensionerande för bankens utlåning.

För övrigt bör banken ses som en kreditförmedlare av i stort sett samma

typ som hypoteksinstitut och kreditaktiebolag. Dessa inpassas i ett till den

rådande situationen anpassat totalt utrymme för kreditgivning och påverkas

av de kreditpolitiska instrumenten.

Det kreditpolitiska instrument som numera i första hand används är

»open märket operations» som i Sverige i huvudsak genomförs genom den

statliga upplåningspolitiken. En åtstramning åstadkoms vid given statsbudget

genom att en större de! av upplåningen förläggs till marknaden

utanför affärsbankerna, vilken i stort sett är lika med kapitalmarknaden.

Den typ av mellanhandsinstitut, som investeringsbanken avses komma att

tillhöra, påverkas på två vägar. Den ökade statsupplåningen lägger beslag

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

på en större del av utrymmet på kapitalmarknaden och minskar institutens

upplåningsmöjligheter. Men dessutom tenderar det totala kapitalutbudet

på marknaden att minska, vilket särskilt beror på att affärsbankerna normalt

är relativt betydande köpare även av långfristiga obligationer. Den

ovannämnda omläggningen av statsupplåningens lokalisering leder till en

likviditetsåtstramning hos affärsbankerna som minskar deras intresse för

sådana obligationsplaceringar.

En med detta allmänt verkande medel arbetande kreditpolitik tar givetvis

även in investeringsbanken i sitt verkningsområde. Den har sedan länge

kompletterats genom riksbankens emissionskontroll. Tidvis har denna inneburit

en ransonering bland stora anspråk, tidvis har den reducerats till ett

samråd om turordningen på en i stort balanserad emissionsmarknad. Investeringsbanken

får på detta område rimligen följa de spelregler som gäller

för andra emittenter.

Man torde med hänsyn till det sagda kunna hävda, att investeringsbankens

tillkomst inte i och för sig ger anledning till införande av nya kreditregleringsmetoder.

Man bör understryka det önskvärda i att den utveckling

får fortsätta som — i stort -— karaktäriserat de senaste tio åren, nämligen

ett mindre beroende av regleringar, större tonvikt på marknadsmässiga

metoder och öppnandet av obligationsmarknaden för nya låntagargrupper

och lånebehov.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

59

Bilaga 2

Remissyttrandena

Sammanfattning

Som underlag för remissbehandlingen har legat de två utredningspromernorior

(Stencil Fi 1967: 2 och 3), som återgetts i bilaga 1. I den första promemorian

behandlas frågan om behovet av en investeringsbank. I den andra

berörs översiktligt den tänkta investeringsbankens rörelse i förhållande till

kreditmarknaden i övrigt.

Förslaget att inrätta en statlig investeringsbank redan nu tillstyrks av

riksbanksfullmäktige (majoriteten), bankinspektionen, TCO och LO. Vissa

andra remissinstanser, riksgäldsfullmäktige (majoriteten), Svenska sparbanksföreningen

och KF tillstyrker förslaget i princip men anser att ytterligare

överväganden bör göras när det gäller att vidareutveckla förslaget.

Övriga remissinstanser avstyrker förslaget eller riktar kritik mot det.

I flera remissyttranden kritiseras såväl underlaget för remissen som den

relativt korta tid som remissinstanserna haft till sitt förfogande. Det framhålls

att man inte kan lämna någon fullständigare belysning av de konsekvenser

som skulle uppstå på kreditmarknaden om en investeringsbank nu

inrättas på grundval av promemoriorna.

Ganska allmänt hemställs om ytterligare utredning av såväl näringslivets

framtida kapitalbehov som frågan om lämpligaste sättet att tillgodose detta

behov. I samband med de frågor, som behandlas i promemoriorna, begär

man sålunda utredning bl. a. om åtgärder i syfte att underlätta företagens

självfinansiering, om ändringar i banklagstiftningen, om ändrade regler för

emissionskontrollen samt om lättnader i valutaregleringen.

Remissbehandlingen ger vid handen att enighet råder om det framtida

behovet av kapital inom näringslivet. Visserligen påpekas,

bl. a. av bankinspektionen och Svenska bankföreningen, att utredningsmaterialet

inte lämnar närmare uppgifter om storleken av detta behov. Men

det allmänna erkännandet av behovet föranleder flertalet remissinstanser att

ställa sig positiva till åtgärder i någon form för att möta det.

Åtskilliga remissinstanser söker analysera orsakerna till kapitalförsörjningssvårigheterna.

Ibland kritiseras samtidigt framställningen i promemoriorna.

Allmänt anges som orsaker den finansiella och ekonomiska politiken.

Det nämns sålunda beskattningsåtgärder av olika slag som orsakar

nedgång i självfinansieringsmöjligheterna. Olika kreditpolitiska och penningpolitiska

åtgärder sägs minska näringslivets möjligheter till kapitalanskaffning.

Dessutom framhålls från vissa håll att valutaregleringen lägger

hinder i vägen för kapitaltillförsel utifrån bl. a. till det slag av investeringar

som avses med promemoriorna.

Vissa andra orsaker till den rådande kapitalbristen anges också. Man

pekar på institutionella brister, varvid t. ex. Svenska bankföreningen erinrar

om tidigare framställningar från affärsbankshåll om rätt att få bilda ett

emissionsinstitut med ändamål att underlätta de små och medelstora företagens

anskaffning av s. k. riskvilligt kapital. Några remissinstanser anser

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

att gällande banklagsbestämmelser är för rigorösa. Även andra orsaker anges,

som t. ex. alltför begränsade möjligheter till lån från AP-fonden.

I samband med att man sålunda försöker analysera orsakerna till kapitalbristen

framläggs olika förslag till lösning av kapitalförsörjningsproblemet.

Ett huvudintresse i diskussionen gäller frågan om ökad an vä n dliing

av AP-fondens medel i näringslivet. Att nya former

för kanalisering av dessa medel är i hög grad önskvärda understryks

av många remissinstanser, däribland kommerskollegium, LO, Svensk industriförening,

Sveriges grossistförbund och SHIO. Svenska sparbanksföreningen

påpekar att konkurrensen om kreditutrymmet mellan näringslivet

och bostadssektorn även i fortsättningen kommer att bli intensiv. Föreningen

finner att en mer väsentlig omläggning av AP-fondens placeringspolitik

skulle medföra en besvärlig situation och föreslår fastläggande av en

allmän princip för den framtida finansieringen av bostadsbyggandet.

Näringslivets representanter förordar allmänt en slussning av AP-fondmedel

via redan existerande kreditinstitut. Ett återkommande argument är

att den nuvarande institutionella organisationen i stort sett fungerar väl

under förutsättning att den får fungera fritt utan statliga ingrepp i form

av t. ex. kreditransoneringar och påbud i fråga om räntesättningen. Man är

inom näringslivet och från bankhåll även kritisk mot framställningen i promemoriorna

av den roll som affärsbankerna spelar som fördelare av ekonomiska

resurser. Även bankinspektionen framhåller affärsbankernas positiva

insatser för näringslivet.

Kritiskt inställda till nuvarande institut på kreditmarknaden som omedelbara

förmedlare av AP-fondmedel är bankinspektionen och Svenska sparbanksföreningen.

Dessa båda remissinstanser har samma utgångspunkter.

Enligt bankinspektionens mening måste man utgå från att de krediter

eller andra stödåtgärder, som är aktuella i förevarande sammanhang, i

många fall blir förenade med risker som bankerna inte rimligen kan eller

ens får ta. Som förvaltare av allmänhetens sparmedel får de inte inlåta sig

på en verksamhet som kan äventyra deras möjligheter att fullgöra sina förbindelser

gentemot insättarna. Att affärsbankerna sålunda av hänsyn till

sin solvens måste avhålla sig från eller i vart fall endast i begränsad omfattning

kan delta i sådan finansieringsverksamhet, som investeringsbanken

bör ha som sin huvudsakligaste uppgift, är en omständighet som inte

sällan förbises i den offentliga debatten, fortsätter inspektionen. Från olika

håll har sålunda gjorts gällande att lösningen av näringslivets finansieringsproblem

skulle ligga i en överföring till bankerna av medel från AP-fonden

i förening med uppmjukning av bankernas föreskrifter om säkerhet för

krediter. Emellertid gör man sig härvid överdrivna föreställningar om vad

man skulle kunna nå med en sådan åtgärd. Banklagens säkerhetsföreskrifter

— liksom för övrigt dess likviditetsregler — har sin grund i företagsekonomiska

överväganden och utgör för det mesta en kodifiering av en

praxis som bankerna tidigare frivilligt tillämpat. Oavsett om reglerna finns

inrymda i banklagen eller inte måste de principer som därvid har kommit

till uttryck utgöra grund för all sund bankverksamhet.

Svenska sparbanksföreningen finner det odiskutabelt att sådana uppgifter

för AP-fonden som direkt långivning till näringslivet inte är förenliga

med principerna för AP-systemet, framför allt med hänsyn till att APfondernas

hopsamlade sparmedel inte bör placeras på ett sätt som äi direkt

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

61

riskbärande. Även i fråga om alternativet att åstadkomma en slussning av

AP-fondmedlen via affärsbankerna till näringslivet ansluter sig föreningen

till den avvisande inställning som intagits i promemoriorna. Det är inte

osannolikt, säger föreningen sålunda, att ett sådant alternativ skulle innebära

risker för en kreditfördelning, som inte på det sätt som anses önskvärt

beaktar även de samhällsekonomiska aspekterna.

Även om således flertalet remissinstanser uttalat sig för att AP-medlen

bör slussas ut på kapitalmarknaden via redan existerande kreditinstitut,

diskuteras den föreslagna investeringsbanken från flera

synpunkter.

Det största intresset knyter sig till frågan om den tänkta investeringsbankens

ställning i konkurrenshänseende. Subventionsfrågan och bankens

marknadsvillkor ägnas sålunda uppmärksamhet i många remissyttranden.

Samtidigt diskuteras också lämpligheten av centraldirigering kontra decentralisering

av kreditbesluten.

Svenska bankföreningen framhåller att promemoriorna innehåller betydande

oklarhet i fråga om de räntabilitetskrav som skall ställas på projekt,

vars förverkligande den tilltänkta investeringsbanken skall medverka till.

Motsvarande synpunkter anläggs också av Sveriges industriförbund och åtskilliga

representanter för näringslivet. Från näringslivet kommer otvetydiga

krav på att investeringsbankens verksamhet skall vara neutral med avseende

på konkurrenseffekter. Samtidigt är man medveten om att åtgärder

måste vidtas för att trygga sysselsättningen. I den mån åtgärder måste vidtas

i sysselsättnings- eller arbetsmarknadspolitiska hänseenden bör emellertid,

sägs det, beslut härom inte fattas av investeringsbanken utan av riksdagen.

På vissa håll, så t. ex. KF, uppfattar man en statlig investeringsbank närmast

som ett komplement till övriga kreditinstitut. Man är dock medveten

om att konkurrenssituationer kan uppstå. KF nämner särskilt investeringsbankens

uppgift att medverka rid obligationsemissioner. Riksbanksfullmäktige

(majoriteten) påpekar att investeringsbanken bör få rätt att ägna

sig åt kreditgivning även på det område där affärsbankerna nu sedan några

år har rätt att verka, dvs. beviljande av krediter med en löptid av 1—10 år.

Betydelsen av samverkan mellan investeringsbanken och andra kreditinstitut

betonas a\r flera, t. ex. riksbanksfullmäktige (majoriteten), bankinspektionen

och kommerskollegium. Bankinspektionen anser, att samarbetet

mellan banken och de enskilda kreditinstituten skulle främjas bl. a. av att

de senare inträdde som delägare i banken och vill att denna fråga närmare

skall övervägas. Kommerskollegium uttalar sig i samma riktning. LO däremot

anser att investeringsbanken bör \ara fristående från de privata kreditinstituten.

Frågan om ett nytt självständigt institut vid sidan av den statliga investeringsbanken

tas upp av bl. a. bankinspektionen, som emellertid avvisar

tanken med hänsyn bl. a. till de begränsade uppgifter som ett sådant kan

fylla vid sidan av den statliga banken.

En särskild aspekt på konkurrensfrågan är spörsmålet huruvida staten

som aktieägare skall ha anspråk på vinstutdelning. Riksbanksfullmäktige

(majoriteten) anser inte att sådant vinstanspråk skall behöva resas.

Ytterligare en aspekt på konkurrensfrågan utgör frågan om statlig garanti

för investeringsbankens förpliktelser. Statlig garanti avvisas uttryckligen

av Svenska sparbanksföreningen och kritiseras av Sveriges industriförbund.

Statlig garanti anses å andra sidan önskvärd av bankinspektionen.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Försäkringsinspektionen vill göra förekomsten av statlig garanti som ett

komplement till aktiekapitalet till förutsättning för att medel ingående i

livförsäkringsfond skall få placeras i investeringsbankens obligationer.

Näringslivets representanter med undantag av KF uttrycker farhågor för

att investeringsbanken skulle innebära en centralt styrd investeringsverksamhet.

Samtidigt är man inom näringslivet på flera håll orolig över att ledningen

för en statlig investeringsbank inte kommer att kunna stå opåverkad

av politiska påtryckningar.

En motsatt ståndpunkt intar LO, som hävdar att samhället i ökande omfattning

måste styra investeringarna mot de områden eller projekt, som

bedöms mest räntabla för samhället, för att man skall kunna nå målet för

den allmänna ekonomiska politiken. En huvudförutsättning för framgång

i investeringsbankens verksamhet sägs vara att den långfristiga samhällsekonomiska

planeringen byggs ut avsevärt.

I fråga om de allmänna riktlinjerna för den tilltänkta investeringsbankens

verksamhet utvecklar riksbanksfullmäktige (majoriteten) sin syn närmare

och uppehåller sig särskilt vid risktagandet. Fullmäktige betonar bl. a. att

det också bör finnas plats för lån mot traditionella säkerheter i investeringsbankens

portfölj.

RF framför bl. a. önskemål att investeringsbanken skall kunna ägna sig

åt finansiering av bostadsbyggande, särskilt med hänsyn till den hopkoppling

av industri- och bostadsinvesteringar som framstår- som naturlig inom

vissa områden.

Ett särskilt problem berör företrädarna för de mindre och medelstora företagen.

Svensk industriförening hävdar att kravet på en förbättring av den

mindre och medelstora industrins utvecklingsbetingelser synbarligen inte är

avsedda att tillgodoses av banken. Andra representanter för näringslivet, men

även bankinspektionen, framhåller att tillskapandet av investeringsbanken

inte får medföra försämrade möjligheter för här avsedda kategorier i kapitalförsörjningshänseende.

Många remissinstanser anser att investeringsbanken inte tillför kapitalmarknaden

något nytt kapital. Man uppmärksammar därvid också förhållandet

till andra upplånare på kapitalmarknaden. Riksbanksfullmäktige

(majoriteten) framhåller att investeringsbanken faller in under riksbankens

emissionskontroll.

Beträffande den tänkta investeringsbankens finansieringsverksamhet berörs

bl. a. rätten till s. k. blancokreditgivning. Riksbanksfullmäktige (majoriteten)

anser att investeringsbankens rätt inte bör vara bunden av specifika

placeringsregler. I säkerhetsavseende spelar företagets allmänna situation

stor roll, varför ett utpräglat säkerhetstänkande kan fördunkla det

för kreditprövningen relevanta.

Några remissinstanser berör också frågan om alctieförvärvsrätten. Riksbanksfullmäktige

(majoriteten) vill göra en distinktion mellan två olika typer

av aktieförvärv och tillstyrker sådan rätt enbart när det gäller aktieförvärv

som ett led i finansieringen av ett investeringsprojekt. Den största betydelsen

härav ligger i möjligheten att överta aktier när det gäller investeringsbankens

medverkan vid aktieemissioner. Svensk industriförening och

Svenska sparbanksföreningen avstyrker alctieförvärvsrätten. RF utvecklar

sin syn på frågan i samband med framförandet av åsikten att problemet bör

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

63

analyseras innan det definitiva förslaget läggs fram för riksdagen. KF tänker

sig emellertid att investeringsbanken skall kunna få medinflytande i

fråga om förvaltning av utlånade medel som är riskbärande.

De särskilda yttrandena

I det följande redovisas, med uteslutande av formella inlednings- och

avslutningssatser, yttrandena av de instanser, vilka av Kungl. Maj :t beretts

tillfälle yttra sig över utredningspromemoriorna. Härutöver har yttranden

inkommit från handelskamrarna och Svenska Företagares Riksförbund. Dessa

sistnämnda yttranden redovisas dock inte här.

1. Fullmäktige i riksbanken

Den svenska kapitalmarknaden har under 1960-talet kommit att spela

en allt viktigare roll för finansieringen av investeringsverksamheten och

tål numera väl att jämföras med de bäst utvecklade utländska motsvarigheterna.

Dess kvantitativa tillväxt kan väl i huvudsak tillskrivas allmänna

pensionsfonden, men försäkringsbolag, affärsbanker, sparbanker och postbanken

har även gjort betydande och stigande insatser som placerare.

Också allmänhetens aktieköp har ökat från den relativt låga nivån under

tidigare år. Samtidigt som volymen av kapitalförmedlingen ökat, har marknaden

öppnats för nya låntagare. Industriföretagens möjligheter att ta upp

obligationslån har vidgats, och nya låntagargrupper har beretts tillgång till

marknaden genom mellanhandsinstitut, verksamma för långivning till industriföretag,

export, lantbrukets förädlingsindustrier och kommunerna.

Det är, enligt fullmäktiges mening, naturligt att se förslaget om en ny

investeringsbank som ett led i denna utveckling av en allt större och för

olika låntagare och lånebehov öppen kapitalmarknad. Investeringsbanken

skulle i första hand vara inriktad på projekt som genom sin storlek och art

är svåra att finansiera inom ramen för den nuvarande organisationen av

marknaden. Det förefaller ovedersägligt att ett kreditinstitut med stora

resurser och med förmåga att ta risker kan bli ett värdefullt tillskott till

vår kreditmarknad. Fullmäktige vill i detta sammanhang emellertid ytterligare

beröra ett par synpunkter rörande risktagandet som återfinnes i de

remitterade promemoriorna. Där framhålles att investeringsbankens verksamhet

med nödvändighet kommer att innebära ett risktagande samtidigt

som det säges att den skall ge stöd för ekonomiskt sunda projekt av betydelse

för näringslivets utveckling. I den diskussion som uppstått i samband

med förslaget till investeringsbank, har dessa uttalanden i PM nr 2

ansetts strida mot varandra. Man har därvid uppenbarligen utgått ifrån,

att det risktagande som här kunde komma i fråga skulle vara så extraordinärt

till sin karaktär, att det icke samtidigt kunde bli tal om ekonomiskt

sunda projekt. Det förhållandet att ett institut inrättas med kapacitet att

engagera sig även i finansieringen av mer riskbetonade investeringar får

emellertid enligt fullmäktiges mening inte tolkas så, att institutet skulle

ägna sig åt sådana investeringar som redan vid bedömningstillfället skulle

framstå som sannolikt mindre lönsamma. Betoningen av risktagandet innebär,

att bankens verksamhet bör bl. a. avse investeringar av en typ, som

vid prövningen framstår som lovande och angelägna att främja, men där

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

osäkerhet orsakas av den ofrånkomliga svårigheten att på längre sikt bedöma

marknader och teknisk utveckling.

Ett vid kreditprövningen som räntabelt bedömt projekt kan synas medföra

ett betydande risktagande även på grund av sin storlek. Detta är ett

problem som ofta möter vid finansieringen av olika slags investeringar.

Inte minst har detta varit fallet på bostadsfinansieringens område, där i åtskilliga

fall under de senaste åren ett samarbete mellan flera banker varit

nödvändigt för att större projekt skulle kunna genomföras. Redan på bostadsområdet,

där naturliga förutsättningar synes ha förelegat för detta

samarbete genom att byggherrarna i stor utsträckning använder sig av flera

banker för sin finansiering, har emellertid samarbetet såsom omvittnats

inte alltid utan omgång kunnat komma till stånd. Det torde emellertid inte

vara lättare att arrangera sådant samarbete på det område som investeringsbanken

skulle ägna sig åt. Tillkomsten av denna bank med det stora egna

kapital, som banken förutsattes ha och som eventuellt kan ytterligare kompletteras

med statliga garantier, skulle enligt fullmäktiges mening kunna

starkt befrämja samarbetet vid finansieringen av större investeringar, där

det sålunda blir fråga om större belopp per projekt än vad som nu normalt

lämnas av existerande kreditinstitut. Önskemålet om samverkan med andra

institut betingas bl. a. därav, att det inte synes böra eftersträvas att bankens

normala insats blir att ensam arrangera finansieringen av ett urval

stora och riskfyllda investeringsprojekt. För ett land av Sveriges storlek

synes finansieringen, bestående såväl av direkta lån som emissioner, av

från internationell synpunkt konkurrenskraftiga produktionsenheter naturligt

komma till stånd genom samordnade insatser av en grupp intresserade

kreditinstitut, och det förefaller sannolikt att investeringsbankens bidrag

i många fall bäst kan ges inom ramen för ett samarbete av detta slag.

Det skulle enligt fullmäktiges mening vara fel att tänka sig att investeringsbankens

låneportfölj enbart skulle komma att utgöras av utpräglat

riskbetonade engagemang. Likaväl som det kommer att finnas plats på

kreditmarknaden för t. ex. en viss proportion riskbetonad medelfristig kreditgivning

från affärsbankerna, bör det finnas plats för en traditionellt säker

kreditgivning från investeringsbanken. Med tanke på den roll banken är

avsedd att spela, skulle det dock efter allt att döma vara ett grundläggande

misstag att söka reglera dess verksamhet genom placeringsregler med krav

på specifika, angivna säkerheter för huvuddelen av utlåningen. Ingenting

bör givetvis hindra, att bankens styrelse i den utsträckning den finner möjligt

och lämpligt kräver traditionella säkerheter, t. ex. inteckningar i industrifastigheter,

för sin utlåning. Starka skäl talar emellertid mot detaljerade

placeringsregler med krav på säkerheter av detta slag. Först kan det

observeras, att industrifastigheters värde på längre sikt ofta, för att inte

säga oftast, är beroende av företagets allmänna situation; ett utpräglat säkerhetstänkande

kan därför fördunkla det för kreditprövningen relevanta,

som är bedömningen av företagets utvecklingsmöjligheter. Vidare bör det

observeras att krav på specifika säkerheter för olika delar av ett företags

upplåning inte nödvändigtvis medger den mest rationella konstruktionen

av en finansieringsplan. I många länder är det vanligt att specifika säkerheter

inte alls ställes, utan att företagets hela värde står mot summan av

dess upplåning. I sådana fall blir det givetvis meningslöst att utan vidare

betrakta »blancokrediter» som en ur säkerhetssynpunkt underlägsen placering.

Avgörande blir företagets situation, finansiering och framtidsutsikter.

Intresse för nya säkerhetskonstruktioner saknas inte i vårt land, och

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

det vore beklagligt om invesieringsbankens ledning betogs möjligheterna

att deltaga i experiment i syfte att småningom skapa för industriella utvecklingsprojekt

bättre anpassade finansieringsformer. Slutsatsen måste

bli, att den säkerhet som är erforderlig för bankens upplåning, skapas genom

ett tillräckligt stort aktiekapital och icke genom detaljerade placeringsregler,

som skulle innebära en risk för att institutet inte kan verka

för sitt syfte med full effektivitet.

Bankens rätt att förvärva aktier reser problem på ett annat plan än övriga

placeringsregler, eftersom det här gäller om den skall kunna skaffa

sig ägarinflytande och ägaransvar. Till stöd för att ge banken en sådan

rätt anföres i en av promemoriorna, att anskaffningen av eget kapital är

ett problem för många företag, och att det inte kan uteslutas att aktieteckning

från bankens sida kan framstå som en naturlig komplettering till bankens

övriga finansieringsengagemang. Banken borde därför ges rätt att i

undantagsfall förvärva aktier.

En distinktion bör, enligt fullmäktiges mening, här göras mellan två olika

typer av aktieförvärv. I det ena fallet rör det sig om ett statligt aktieinnehav

av hittills sedvanlig karaktär och som avses bli permanent — exempel

härpå utgör nu existerande statliga bolag. När fråga blir om sådant

aktieförvärv, synes det rimligt att statsmakterna tillämpar samma ordning

som hittills, innebärande att finansiering sker genom beslut om anslag i

varje särskilt fall. Den ordningen bör självfallet inte hindra investeringsbanken

från att bidraga vid lånefinansieringen även av statliga företag.

En annan situation är den, då investeringsbanken förvärvar aktier som

ett led i finansieringen av ett investeringsprojekt. Med den verksamhet som

den nya banken tänkes komma att få torde det inte kunna undvikas att

aktieförvärv av detta slag aktualiseras. Det är t. ex. enligt fullmäktiges mening

välbetänkt att investeringsbanken får möjlighet att aktivt medverka

vid emission av aktier likaväl som av obligationer. Vid en tillfredsställande

utveckling av bankens verksamhet som emissionsinstitut kan bankens medverkan

i hög grad underlätta anskaffning av kapital genom aktieemission

och därmed på detta sätt lämna ett bidrag till det kapitalbristproblem som

omnämns i promemorians diskussion av aktieförvärvsrätten. Men det bör

även erinras om att medverkan i aktieemissionsverksamhet kan förutses

leda till att banken åtminstone tillfälligt får behov att överta aktieposter.

Mot aktieförvärvsrätt för investeringsbanken talar emellertid det tvivel

för att inte säga den misstro från kundernas sida som ett engagemang av

denna art från bankens sida skulle komma att mötas av. Fullmäktige ställer

sig för sin del i och för sig tveksamma till en sådan befogenhet för banken

även om den som nyss framhållits kan komma naturligt in i dess verksamhet.

Tveksamheten betingas framför allt därav, att det synes vara en

förutsättning för eu gynnsam utveckling av den verksamhet som banken

är avsedd att bedriva, att ett förtroendefullt samarbete kan komma till

stånd mellan banken och näringslivet. Möjligen kan emellertid eventuella

farhågor för ett otillbörligt inflytande från bankens sida över låntagarnaföretagen

minskas, om rätten till innehav av aktier begränsas till en viss

kvotdel av bankens egna kapital.

Ett relativt stort eget kapital är, i enlighet med vad tidigare anfördes,

tillrådligt för att ge investeringsbanken tillräcklig frihet i värderingen av

vilka risker den kan acceptera. Det fyller också funktionen att möjliggöra

en snabb uppbyggnad av utlåningssidan av bankens rörelse samtidigt som

bankens upplåning mera långsamt får växa in i kapitalmarknadsstruktu3

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 56

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

ren. Som framhålles i promemorian är bankens syfte att bidraga till näringslivets

utveckling, och kravet på avkastning av aktiekapitalet kommer

uppenbarligen i andra band. I än högre grad gäller detta utdelningen å aktiekapitalet.

Eftersom banken rimligen kommer åt! växa med den ekonomiska

utvecklingen och det egna kapitalet därför successivt behöver förstärkas,

synes det i själva verket ändamålsenligt att staten tillsvidare avstår

från utdelning och sålunda på denna väg söker sörja för en fortlöpande

ökning av bankens kapital. Självfallet skall banken i sedvanlig ordning

årligen redovisa för sin verksamhet.

Med kapitalets storlek hör också frågan om upplåningsrättens omfattning

samman. I PM nr 2 hävdas att en sådan rätt uppgående till fem gånger

det egna kapitalet skulle vara betryggande och fullmäktige har mot bakgrund

av vad som ovan sagts om investeringsbankens risktagande ingenting

att erinra häremot.

Det förutsättes i PM nr 2, att bankens upplåning skall äga rum på rnarknadsmässiga

villkor. Utan att ingå på de räntevillkor som detta kan innebära,

villkor som bl. a. blir beroende på det allmänna ränteläget och av hur

detta förändras, bör emellertid noteras, att de räntor som kan komma att

tillämpas av investeringsbanken i huvudsak kommer att bli bestämda av

ränteläget på obligationsmarknaden. Till kostnaden för obligationsupplåning

måste dessutom vid bankens egen utlåning göras ett lämpligt påslag,

som blir beroende av karaktären hos de krediter som banken lämnar. Hur

stor denna marginal mellan upp- och utlåningsräntor kan behöva vara,

blir en fråga som den för banken ansvariga styrelsen måste ta ställning till.

I vad gäller lånevillkoren synes också böra observeras att långfristigheten

i bankens rörelse icke bör ges en alltför inflexibel tolkning. I PM nr 2

antydes flerstädes, att investeringsbanken skall ägna sig åt långfristig finansiering

varvid även upplåningen, när den blir aktuell, måste få långfristig

form. Innebörden av dessa formuleringar måste vara, att banken icke

skall ägna sig åt den normalt kortfristiga kreditgivning, som framför allt

affärsbankerna ägnar sig åt. Därav följer emellertid icke att upp- och utlåning

måste ha en längd motsvarande löptiden för exempelvis nu emitterade

industrilån. En finansiering av ett investeringsprojekt eller ännu hellre

ett företag synes inte alltid kunna ske med tillräcklig smidighet om icke

fristerna för kreditgivningen kan varieras. Fullmäktige utgår därför ifrån,

att den långfristighet varom det talas, avser vilka som helst kreditfrister

ovanför den begränsning till ett år som numera gäller för huvudparten av

affärsbankernas normala engagemang. Att affärsbankerna sedan ett par åi

tillbaka på egen begäran fått möjligheter att lämna bundna lån på upp till

10 års löptid får däremot inte innebära, att inte investeringsbanken skulle

kunna röra sig inom samma område.

I PM nr 2 berörs slutligen frågan om hur investeringsbankens rörelse

kommer alt vara beroende av den allmänna kreditpolitiken. Fullmäktige

anser sig böra ta fasta på vad där säges, att även investeringsbanken måste

följa de spelregler som gäller för andra emittenter och att dess emissionsverksamhet

sålunda måste komma att falla under riksbankens emissionskontroll.

Beroendet av denna kan dock synas bli en fråga på sikt med hänsyn

till det stora egna kapital som banken tillsvidare skulle disponera. Visserligen

kan en upplåning från bankens sida visa sig lämplig att företa redan

innan det egna kapitalet är till fullo förbrukat, varigenom en smidigare

inpassning på kapitalmarknaden av dess emissionsverksamhet skulle bli

möjlig. Man kan dock utgå från att tidpunkten för en emission från ban
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

kens sida kan komma att uppskjutas under åtskillig tid, inte bara med hänsyn

till det egna kapitalets storlek utan också därför att utbetalningarna på

bankens blivande engagemang kan komma att dröja beroende på den tid

det tar för låntagarna att genomföra investeringar som banken åtagit sig

att finansiera.

Den avgörande frågan för ställningstagandet om inrättandet av en investeringsbanlc

är givetvis behovet av en institution av denna typ. Det är

enligt fullmäktiges mening omöjligt att förneka att den tekniska utvecklingen

och den internationella konkurrenssituationen ställer krav på investeringar

som över ett vidare fält och avseende större produktionsenheter än

som hittills varit fallet inte bara syftar till att vidmakthålla vår produktionsapparat

utan att vidareutbygga den och utnyttja tekniska landvinningar.

Härför fordras möjligheter att sammanföra betydande finansiella resurser

i ett överlagt och kalkylerat ekonomiskt risktagande byggt på långsiktiga

bedömningar. Även om man kan hoppas på en utveckling av formerna

och omfattningen av industriens obligationsupplåning och av affärsbankernas

utnyttjande av de möjligheter som nyligen öppnats för dem att lämna

mera långfristiga lån synes det uppenbart att nya finansieringsmöjligheter

och nya former för kreditförmedling kan lämna ett värdefullt bidrag till

lösningen av de finansieringsproblem som kommer att uppstå. Den föreslagna

investeringsbanken, under en styrelse som är fullt ansvarig för användningen

av såväl statens tillskott till aktiekapitalet som de medel som upplånas

på vår växande kapitalmarknad, utgör enligt fullmäktiges mening en

uppenbart bättre lösning än t. ex. en kombination av direkt statlig långivning

och försök att omvandla banksystemet till att fylla uppgifter för vilka

det ej är ändamålsenligt uppbyggt. De kontroversiella elementen i förslaget

om inrättandet av en investeringsbank bör inte få undanskymma det

faktum att det finns behov för ett institut av detta slag.

Fullmäktige vill därför med åberopande av vad ovan anförts tillstyrka

inrättandet av en investeringsbank i stort sett efter de linjer som anges i

promemoriorna.

Reservation av herr Kollberg

Det lär väl av ingen förnekas att den tekniska utvecklingen och den internationella

konkurrenssituationen ställer alltmer ökade krav på investeringar

för att vidareutbygga vår produktionsapparat och utnyttja tekniska

landvinningar. I själva verket har sedan åtskilliga år såväl från näringslivets

och bankernas sida som i den ekonomiska och politiska diskussionen

uttryckts önskemål om och ställts förslag till åtgärder som skulle främja

finansieringsmöjligheterna just för sådana syften.

Hittills tagna initiativ har emellertid bemötts tämligen kallsinnigt av

statsmakterna. När regeringen nu utan stöd av redovisat utredningsmaterial

och på ett mycket skissartat sätt framlägger ett förslag om en statlig

investeringsbank vars verksamhet anges ha nyssnämnda syfte och dessutom

medger eu ytterst kort tid för remissbehandlingen, kan endast en mycket

preliminär bedömning av förslaget ske.

Jag delar den av fullmäktiges majoritet uttalade principiella uppfattningen

att nya former för lcreditförmedling kan lämna ett värdefullt bidrag till

lösningen av de finansieringsproblem som kommer att uppstå.

En genomgång av departementspromemorian nr 2 synes emellertid ge

vid handen att ingenting i den föreslagna investeringsbankens verksamhet

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

är artfrämmande för redan verksamma kreditinstitutioner. Pa grund av

banklagens bestämmelser är säkerhetskraven mer rigorösa för affärsbankerna

än för den föreslagna investeringsbanken, och affärsbankerna är icke

berättigade att teckna aktier i företag eller att vid avtal om kredit förbehålla

sig andel i vinst. Det torde dock vara tydligt att de särskilda finansieringsbehov

som investeringsbanken skulle främja skulle av affärsbankerna kunna

i utsträckt omfattning tillgodoses genom ändringar i banklagen eller genom

införande av möjlighet till dispens från vissa av dess bestämmelser.

Om det likväl med hänsyn till den långsiktiga ekonomiska utvecklingen

i samhället finnes önskvärt att staten åtar sig ett visst medansvar för finansieringsverksamheten

inom den sektor som beröres i departementspromemoriorna,

är därmed ingalunda sagt att den lämpligaste formen härför

skulle vara en liel-statlig investeringsbank.

Inrättandet av ett sådant från den reguljära kreditmarknaden helt fristående

statligt institut skulle få svåröverskådliga följder när det gäller

samordningen och konsekvensen i långivningen. Det ter sig otillfredsställande

att affärsbankerna — till vilka låntagarna i varje fall skulle vara hänvisade

för i detta sammanhang som kortfristiga betecknade krediter ----- inte

skulle ha vare sig medinflytande på eller medansvar för de långsiktiga lån

det här gäller. Långsiktiga krediter från ett statligt kreditinstitut skulle

kunna komma att allvarligt rubba de förutsättningar under

beviljats av affärsbankerna. Det bör i detta sammanhang bemärkas att,

såsom också framhålles i promemorian, kortfristiga krediter från affärsbankerna

många gånger i realiteten är av mer eller mindre långfristig karaktär.

. .

Olägenheterna accentueras av att den föreslagna investeringsbanken icke

— annat än genom att företrädare för »kreditväsendet» förutsättes skola

ingå i dess styrelse — skulle komma att direkt tillgodogöra sig den stora

fond av erfarenhet av kreditgivning i allmänhet och den särskilda kännedom

om enskilda företag som våra affärsbanker äger. Det gäller ju vid

prövningen av framställningar om kredit inte endast att bedöma huruvida

den verksamhet man önskar finansiera i och för sig är önskvärd och förtjänt

av stöd utan i minst lika hög grad huruvida det företag som söker

krediten och de personer som leder detta företag kan förväntas vara kapabla

att framgångsrikt driva denna verksamhet.

Av innehållet i departementspromemorian nr 2 framgår att finansdepartementet

är medvetet om samordningsfrågornas betydelse. Det talas om att

eu gemensam planering mellan det kreditsökande företaget, affärsbanken

och investeringsbanken »naturligt» kan komma till stånd och att ett nätverk

av sådana relationer kan skapa ett förtroende på vilket ett mera kvalificerat

samarbete kan byrgga. Vidare framhålles att affärsbankernas insatser

kommer in vid försörjning med rörelsemedel eller i den kortfristiga

delen av utvecklingsfinansieringen.

I promemorian lämnas i övrigt icke några mera konkreta förslag om

hur detta samarbete skall utformas — uttalandet att det »naturligt» kan

komma till stånd ger förvisso icke mycken ledning. Alldeles bortsett från

de komplikationer som kan följa av konkurrenshänsyn förefaller det en

smula verklighetsfrämmande att tänka sig ett mera intimt samarbete som

icke vilar på någon gemensam ekonomisk intressegrund.

Det måste vara angeläget att, om ett nytt kreditinstitut för det angivna

syftet inrättas, en ekonomisk intressegemenskap etableras mellan detta och

affärsbankerna. Flera möjligheter är härvid tänkbara. Ett nära till hands

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

liggande alternativ anvisas genom erinran i promemorian om motsvarande

kreditinstitut för de små och medelstora näringsföretagen — AB Industrikredit.

Investeringsbanken skulle tydligtvis få likartade uppgifter i förhållande

till bl. a. storindustrin som Industrikredit har i förhållande till de mindre

och medelstora företagen. I och för sig vore det väl tänkbart att utvidga kapaciteten

hos Industrikredit så att detta bolag kunde sörja även för den

tilltänkta kreditgivningen till storindustrin. Aktierna i AB Industrikredit

ägs till 50 procent av staten och till 50 procent av affärsbanker, och aktieägarna

har därj ämte tecknat särskilda garantibevis som på sätt och vis j äinställs

med eget kapital. Bolagets upplåning sker för närvarande så gott som

uteslutande från AP-fonden. Rörande dess verksamhet har 1960 års Bankoutskott

uttalat att utskottet »särskilt uppmärksammat att det är sörjt

för en samverkan mellan AB Industrikredit och det övriga kreditväsendet,

vilket synes vara till eu fördel för både kreditgivning och upplåning».

Om det av praktiska skäl anses mindre lämpligt att utbygga AB Industrikredit

till att handha även den vidsträcktare kreditgivning som nu är avsedd,

finns det anledning att undersöka möjligheterna att bilda ett nytt investeringsinstitut

efter i huvudsak motsvarande linjer, dvs. på grundval av

mellan staten och affärsbankerna gemensamt delägarskap och gemensamt

ansvar för förvaltningen. Detta skulle möjliggöra en direkt samordning

mellan det nya kreditinstitutets och affärsbankernas kreditgivning och ett

utnyttjande av affärsbankernas expertis och betydande erfarenhet vid behandlingen

av här åsyftade låneärenden.

Oavsett vilken utformning ett nytt kreditinstitut än får, måste uppenbarligen

bestämda direktiv finnas för dess verksamhet. Dess verksamhet

måste läggas på bestämd affärsmässig bas, och jag kan icke dela fullmäktigemajoritetens

tanke att kravet på förräntning för en kreditinrättning

skall få komma i andra hand. Att institutet skall stå under bankinspektionens

tillsyn förefaller mig lika självklart.

I anslutning till innehållet i promemorian nr 2 har härovan berörts endast

de frågor som sammanhänger med finansieringen av större företag.

Emellertid får man icke bortse från de mindre och medelstora företagens

betydelse för samhällsutvecklingen och det ekonomiska framåtskridandet,

och det bör i detta sammanhang tillses att ökade resurser ställs till deras

förfogande genom redan verksamma speciella finansieringsinstitut förutom

AB Industrikredit, främst AB Företagskredit och Hantverks- och Industrilånefonden.

I departementspromemorian nr 2 har, som förut nämnts, på ett i och för

sig sympatiskt sätt gjorts en del uttalanden om önskvärdheten och nödvändigheten

av ett intimt samarbete mellan en ny investeringsbank, affärsbankerna

och näringslivet, varjämte framhållits att investeringsbanken skall

utgöra en komplettering till affärsbankernas verksamhet. Det är då så mycket

mera anmärkningsvärt att regeringen icke tycks ha på minsta sätt undersökt

huruvida intresse från affärsbankernas sida finnes för ett deltagande

i den kreditförmedling man avser att påbörja. En sådan undersökning

hade varit särskilt naturlig som bankerna i många sammanhang uttalat

intresse för en uppluckring av banklagens stränga säkerhetsföreskrifter

i syfte att befordra den industriella utvecklingen. Huruvida det ovan skisserade

förslaget skulle komma att accepteras av affärsbankerna är icke

känt.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Under erinran om uttalandet i finansdepartementets tidigare utsända

presskommuniké därom att produktionsapparaten hittills kunnat med gott

resultat anpassas till de skärpta krav som den ekonomiska utvecklingen

ställer, bör understrykas att de framgångar som vunnits i stor utsträckning

skall tillskrivas den skicklighet och effektivitet varmed landets affärsbanker

förmått ordna den industriella kreditgivningen. Det vore olyckligt om

man utan skäl på detta betydande område av kreditmarknaden skulle icke

blott avstå från att tillförsäkra sig bankernas direkta medverkan vid den

fortsatta utbyggnaden av kreditväsendet utan dessutom avskärma bankerna

från medansvarighet i ett kreditinstitut som — för att använda promemorians

egna ord — avses skola utgöra en värdefull komplettering till affärsbankernas

verksamhet.

På nu anförda skäl avstyrker jag förslaget om inrättande av en investeringsbank

enligt de i departementspromemorian nr 2 uppdragna riktlinjerna

och föreslår

en utredning, innefattande även överläggningar med företrädare för affärsbankerna,

rörande inrättande av ett kreditinstitut, vari staten och affärsbankerna

ingår som intressenter och vars verksamhet skall bedrivas i

direkt samarbete mellan staten och ifrågavarande affärsbanker samt under

gemensamt ansvar.

Därest utredning enligt härovan angivna riktlinjer icke kommer till stånd

ansluter jag mig till herr Torsten Bengtsons utredningsyrkande.

Reservation av herr Bengtson

Fullmäktiges yttrande borde ha givits följande lydelse:

»Det har sedan länge varit uppenbart, att utvecklingen kräver ökad satsning

på näringslivets investeringar, såväl inom industrin som inom t. ex.

handeln, jordbruket och skogsbruket. Ökade investeringar på nämnda områden

är nödvändiga för att effektiviteten och konkurrenskraften i vårt

näringsliv skall kunna upprätthållas och så långt möjligt stärkas och för

att därmed sysselsättningen och standardhöjningen skall kunna tryggas på

tillfredsställande sätt. Denna uppfattning torde även stå i överensstämmelse

med den bedömning, som gjorts av den senaste långtidsutredningen.

En nödvändig förutsättning för att näringslivet skall kunna uppnå den

önskade effektiviteten och konkurrenskraften är en omläggning av den

ekonomiska politiken och skattepolitiken i syfte att i ökad utsträckning

främja produktion och vilja till arbetsinsatser. Särskild vikt måste härvid

fästas vid den i promemoriorna i viss mån diskuterade frågan om näringslivets

möjligheter till självfinansiering. Under 1960-talet har en kraftig

minskning skett av näringslivets självfinansieringsförmåga. I promemoriorna

förutsättes som naturligt, att näringslivets självfinansiering skall reduceras

ytterligare och att denna minskning i självfinansieringsgraden skall

ersättas med lånemöjligheter. Det måste emellertid befaras, att den låga

självfinansieringsgrad, som härmed följer, kan komma att allvarligt motverka

önskvärt initiativ- och risktagande i näringslivet. En viss förbättring

av möjligheterna till självfinansiering är angelägen.

Av särskild vikt är att medel från AP-fonden i ökad utsträckning kan

komma till användning för investeringar i näringslivet. Det sedan länge

resta kravet på sådan ändring av reglerna för återlån från AP-fonden, att

företag får rätt till ackumulering av flera års ATP-avgifter och därmed möjligheter

till större återlånebelopp, bör i detta syfte tillgodoses. Det bör också

vara möjligt att i ökad utsträckning slussa AP-medel till näringslivet via

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

affärsbanker och andra kreditinstitut. Vidare vore det även tänkbart att

utvidga kapaciteten hos AB Industrikredit och andra liknande institut och

organisationer, varigenom kreditförsörjningen särskilt för mindre och medelstora

företag borde kunna effektiviseras. Departementspromemoriorna

har i stort sett helt förbigått de finansieringsproblem, som mindre och medelstora

företag möter inför rationalisering och strukturomvandling. Detta

måste anses anmärkningsvärt med hänsyn till den goda produktionsutveckling,

som dessa företag i allmänhet kan hänvisa till.

Strukturrationaliseringen reser i många fall krav på särskilt riskfyllda

investeringar. Ofta gäller det engagemang av väsentligt större omfattning

och högre grad av risktagande än vad som tidigare varit vanligt inom vårt

näringsliv. Särskilt torde detta gälla exportindustrin, som har att hävda

sig i en alltmer hårdnande konkurrens. Allt detta kan nödvändiggöra, att

nuvarande kreditväsende kompletteras med en långsiktig och riskbärande

kreditgivning i särskild ordning. För det aktuella läget är det säkert ett riktigt

grepp att, såsom förordats i promemoriorna liksom i finansplanen, tillföra

näringslivet krediter på 500 milj. kronor, vilket möjliggöres genom en

förstärkt budgetpolitik.

Klart är emellertid att för näringslivets rationalisering och strukturomvandling

på sikt erfordras avsevärt större belopp. Enligt promemoriorna

skulle detta behov i huvudsak kunna tillgodoses genom inrättande av en

statlig investeringsbank.

Promemoriorna är i fråga om investeringsbankens avsedda verksamhet

och utformning synnerligen knapphändiga. Det är inte närmare klargjort,

vilken typ av investeringar, som investeringsbanken skulle särskilt inriktas

på. Behovet av särskilt riskfyllda investeringar är till sin omfattning inte

närmare prövat. De finansieringsproblem, som möter mindre och medelstora

företag har såsom framhållits helt förbigåtts. Promemoriorna säger i

stort sett inte heller någonting om investeringsbankens organisation eller

om riktlinjerna för placeringspolitiken. Promemoriorna kan inte gärna sägas

utgöra eu sådan utredning, som kan läggas till grund för beslut, som

avser en mera permanent ordning på kreditmarknaden.

Även om sålunda ett tillfredsställande utredningsmaterial inte föreligger,

bör principfrågan dock kunna diskuteras i förevarande sammanhang. Det

torde finnas skäl för en sådan långsiktig och riskbärande kreditgivning,

som avses med förslaget om investeringsbanken. En helstatlig investeringsbank

skulle emellertid innebära en oerhörd ekonomisk maktkoncentration,

som skulle medföra stora risker för ekonomiska felbedömningar. Men man

bör kunna tänka sig, att staten och kreditinstituten, där inbegripna även

andra än affärsbankerna, gemensamt inrättar en investeringsbank enligt

de former, som gäller för AB Industrikredit, dvs. att aktierna ägs till 50 %

av staten och till 50 % av affärsbankerna. En annan möjlighet är att en

statlig investeringsbank balanseras genom att kreditinstituten inrättar en

konkurrerande investeringsbank.

Det synes angeläget, att frågan om hur de för näringslivet nödvändiga

investeringarna skall kunna genomföras utredes så skyndsamt som möjligt,

varvid uppmärksamheten särskilt bör vara riktad på behovet av en eller

flera investeringsbanker, på frågan om viss ökning av näringslivets möjligheter

till självfinansiering samt på de mindre och medelstora företagens

finansieringsproblem.»

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kangl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Reservation av herr Holmberg

Fullmäktiges yttrande borde ha givits följande lydelse:

»Förslaget om inrättande av en statlig investeringsbank har föregåtts av

en mycket bristfällig utredning och beredning. De problem beträffande näringslivets

långfristiga finansiering, som förslaget uppmärksammar, ger ej

anledning till någon exceptionellt brådskande behandling. Några övertygande

skäl härför har ej heller i finansdepartementets promemorior förebragts.

Under senare år har från banker och från andra håll framförts en rad

förslag till reformer av det svenska kreditväsendet. Den sittande kreditinstitutsutredningen

har till uppgift att pröva en del av dessa förslag, andra

ligger hos regeringen utan att ännu någon åtgärd vidtagits. I diskussionen

har det också från regeringen uttryckligen eller underförstått förutsatts, att

hela frågan om kreditmarknadens och kreditväsendets framtida utveckling

skulle bli föremål för en samlad översyn, när professor Kraghs utredning

»Finansiella långtidsperspektiv» förelåg färdig.

En tillfredsställande utredning av näringslivets finansieringsproblem

borde ha kunnat omfatta bl. a. följande punkter:

1. Kreditmarknadens funktionssätt och bakgrunden till dess ev. otillfredställande

kapacitet.

2. Alternativa möjligheter att komma till rätta med ev. brister.

3. I detalj utformade konkreta förslag med belysning av deras ekonomiska

och andra konsekvenser.

Det förslag som utarbetats i finansdepartementet är beträffande sina

följdverkningar så otillfredsställande berett att redan häri, enligt fullmäktiges

uppfattning, tillräckliga skäl föreligger för att avstyrka detsamma.

Några konkreta exempel på att kreditmarknaden hittills ej förmått fylla

sin funktion har i förslaget ej lämnats. Kreditmarknaden kan, i den mån

den gives tillräcklig frihet, förväntas strukturellt anpassa sig till att motsvara

de krav som kan komma att ställas på den.

Den förslaget bakomliggande tanken på en språngvis utveckling mot särskilda

kreditbehov av en storleksordning, som marknaden ej kan absorbera,

förefaller icke riktig. Vårt näringsliv har i många decennier varit utsatt

för eu fortgående strukturomvandling. Denna omvandling är i själva verket

oupplösligen förenad med vad vi betraktar som ekonomiska framsteg. Hittills

har denna process skett spontant och ntan ingripande från statsmakternas

eller andra centrala instansers sida. Under de senaste tio åren har

frekvensen av sammanslagningar, nedläggningar och andra spontana åtgärder

varit stigande. Det förtjänar observeras att så särskilt varit fallet

under de senaste fem åren, trots att självfinansieringsgraden under denna

tid samtidigt avtagit.

Det skall ej förnekas att den tekniska utvecklingen och den internationella

konkurrenssituationen kan komma att gradvis ställa krav på investeringar,

som för att kunna uppfyllas kan kräva förändringar i kreditmarknadens

institutionella ram. Här föreliggande förslag synes fullmäktige icke

vara en lämplig väg att möta en sådan utveckling.

I finansdepartementets promemorior hävdas förekomsten av ett samhällsekonomiskt

räntabilitetsbegrepp, som skulle motivera tillkomsten av ett

institut av föreslagna typ. I praktiken torde det dock, i avsaknad av kriterier

för lönsamhet i vidare samhällsekonomisk mening, vara mycket svårt

att utföra dylika samhällsekonomiska kalkyler. Härtill kommer den uppenbara

risken för att i den statliga investeringsbankens kalkyler hänsyn tages

till politiskt betingade önskemål.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Den klyvning av investeringsbesluten och finansieringsbesluten, som i

vårt näringsliv normalt föreligger, är synnerligen viktig och nyttig.

En statlig investeringsbank medför betydande risker för att med hänsyn

till vårt näringslivs effektivitet olyckliga investeringar kommer till stånd,

en skada som genom följ dinvesteringar kan förutses förvärras.

Föreliggande förslag om en statlig investeringsbank innebär i och för sig

ej att några ytterligare medel ställes till näringslivets förfogande utan endast

att en styrning av till vilka mål dessa medel kommer att gå äger rum.

Såsom förslaget är utformat ligger dessutom med dess genomförande inom

möjligheternas gräns och i perspektivets förlängning en försvagning av

riksbankens möjligheter att styra utvecklingen på kapitalmarknaden.

I finansdepartementets förslag har ej tillfredsställande beaktats de konsekvenser

för den mindre och medelstora företagsamhetens finansiering,

som varje prioritering av större investeringsobjekt måste medföra.

Med hänsyn härtill och i övrigt med åberopande av vad som ovan anförts

vill fullmäktige avstyrka förslaget om inrättande av en statlig investeringsbank.

Att fullmäktige sålunda avstyrker det föreliggande förslaget, innebär ej

att fullmäktige står främmande för att olika åtgärder kan vara behövliga

för att göra kreditmarknaden mer funktionsduglig.

Fullmäktige finner det angeläget att detta göres till föremål för en förutsättningslös

utredning, varvid även de legala förutsättningarna göres till

föremål för omprövning. Utöver de redan inledningsvis berörda punkterna

bör också frågan om rationellare vägar för kanalisering av AP-fondmedel

till näringslivet beaktas.

I utredningen bör deltaga företrädare för såväl riksdag som näringsliv.»

2. Fullmäktige i riksgäldskontoret

Det i finansdepartementets promemorior föreslagna kreditinstitutet skulle

ha till huvudsaklig uppgift att finansiera sådana investeringsprojekt inom

näringslivet, för vilka kapitalbehovet på grund av projektens storlek, risker

eller dylikt inte kan förväntas bli tillgodosett inom ramen för företagens

självfinansieringsmöjligheter och kreditmarknadens nuvarande resurser.

Institutet skulle i sådant hänseende fungera såsom resursallokerare vid den

strukturella omvandlingsprocess inom vårt näringsliv, som pågår i en allt

snabbare takt, och därmed bli ett värdefullt komplement till redan existerande

kreditinstitut.

Det föreliggande förslaget är onekligen vittsyftande och till sina konsekvenser

svåröverskådligt. Det knapphändiga utredningsmaterialet i förening

med den korta remisstiden medger heller inte i och för sig någon mer ingående

analys av förslagets närmare innebörd. Emellertid anser fullmäktige

i likhet med förslagsställarna, att den förutsedda utvecklingen kräver ökad

satsning på industrins investeringar för att takten i den framtida produktionsökningen

skall kunna hållas på en tillfredsställande nivå. Denna uppuppfattning

torde även stå i överensstämmelse med den bedömning, som

gjorts av den senaste långtidsutredningen. Det torde också otvivelaktigt här i

åtskilliga fall komma att röra sig om engagemang av annan storleksordning

och med högre grad av risktagande än vad som hittills aktuliserats inom

industrin och beträffande vilka betydelsefulla samhällsekonomiska aspekter

3f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 56

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. May.ts proposition nr 56 år 1967

måste vinna beaktande. Speciellt torde detta gälla exportindustrin, som för

att kunna hävda sig i den alltmer hårdnande konkurrensen på vidgade

marknader kommer att få inrikta sig på större produktionsenheter än för

närvarande och med mer avancerade tekniska resuser än vad som i dag

finns hos flertalet svenska industribranscher. Samtidigt är det uppenbart, att

en minskning av näringslivets möjligheter till självfinansiering inträffat

under 1960-talet, delvis sammanhängande med AP-systemets införande. Detta

förhållande, som såvitt framgår av den nyligen publicerade utredningen

angående finansiella långtidsperspektiv kommer att bli bestående, synes förutsätta

vissa strukturella förändringar inom kreditväsendet för att ge ökad

möjlighet för företagen till externfinansiering i sådana former, att företagens

investeringsvilja inte hämmas. Vad det mot denna speciella bakgrund

nu inte minst gäller är att finna de lämpliga formerna för en kanalisering av

kapitalmarknadens resurser över till näringslivet för att ge detta ökad

tillgång till långfristiga finansieringsalternativ.

Nu anförda och andra i promemoriorna redovisade skäl för inrättandet av

ett särskilt kreditinstitut med de i promemoriorna angivna resurserna har

fullmäktige funnit bärande, och fullmäktige finner det även ofrånkomligt

att staten måste svara för den mycket betydande insats av riskbärande

kapital, varom här är fråga. Fullmäktige tillstyrker därför det föreliggande

förslaget.

Vad härefter angår det nya kreditinstitutets organisation och verksamhet

har i promemorian nr2angetts vissa riktlinjer. Förslaget är emellertid i dessa

hänseenden så skissartat, att ett närmare ståndpunktstagande nu icke synes

möjligt. Fullmäktige förutsätter därför att, innan förslag i ämnet underställes

riksdagen, en närmare precisering på erforderliga punkter — bl. a.

beträffande avsättning till reservfonder, utformningen av den föreslagna

statsgarantin för institutets upplåning, rätten till aktieförvärv, m.m. —

kommer till stånd.

Reservation av herrar Svensson och Johansson

Vi kan icke i likhet med fullmäktiges majoritet anse att de i promemoriorna

från finansdepartementet redovisade synpunkterna ger tillräckligt

underlag för ett tillstyrkande av däri framlagda förslag om en statlig investeringsbank.

Som majoriteten framhåller är förslaget vittsyftande och svåröverskådligt.

Å andra sidan anser vi att den starka dynamiken i vår ekonomiska

utveckling och näringslivets behov av långfristigt och riskvilligt

kapital motiverar en ingående prövning från statsmakternas sida av vad som

kan göras för att i största möjliga utsträckning tillgodose dessa behov.

Den underförstådda förutsättningen för den argumentering som föres

fram i finansdepartementets promemorior synes vara att vårt näringslivs

problem i huvudsak kan bemästras genom en struktur- och storleksrationalisering

trots att en avsevärd löne- och kostnadsstegring är nästan automatiskt

inbyggd i vår ekonomiska utveckling. Till följd härav godtages i promemoriorna

den nu pågående utvecklingen mot en minskad självfinansiering

från företagens sida som en ofrånkomlig för att inte säga önskvärd utveckling.

Vi delar inte denna uppfattning utan håller tvärtom före att denna

utveckling måste underkastas en omsorgsfull prövning. Därvid bör inte bara

storföretagens läge utan även de mindre företagens behov av ökad tillgång

på långfristig kredit beaktas.

En annan fråga av stor vikt är kreditbedömningen. Om denna framhålles

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

75

å ena sidan att kreditgivningen icke skall inrymma subventionering eller

styras av arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkter och å andra sidan

att man skall kunna taga större risker och mera beakta långsiktiga samhälleliga

synpunkter än de nu befintliga kreditinstituten kan göra. Men då

återstår frågan vilka möjligheter statsmakterna har att säkerställa en kreditbedömning

som realiserar dessa önskemål. Den frågan bör enligt välmening

mera ingående prövas innan beslut fattas.

Därvid måste olika möjligheter till samverkan mellan en ny typ av kreditinstitut

och kreditmarknadens nuvarande institutioner jämte näringslivets

övriga organ klarläggas. En konkurrens på lika eller likvärdiga villkor torde

förutsätta en översyn av den nuvarande banklagstiftningen.

I debatten om en statlig investeringsbank har utländska förebilder åberopats.

Det vore av värde att dessas konstruktion och den ekonomiska och

samhälleliga miljö vari de arbetar bleve närmare redovisade.

Det har förutsatts att de statliga insatserna för näringslivets kapitalförsörjning

måste bli en fråga på lång sikt. Därom kan inga delade meningar

råda. Men om så är bör enligt vår mening de principiella och praktiska

problemen bliva på ett mera ingående och allsidigt sätt belysta.

Landets ekonomiska läge synes oss vara sådant att vi inte har råd att

begå misstag som genom samråd och allsidig prövning av problemen kan

undvikas.

Reservation av herr Östman

Fullmäktiges yttrande borde ha givits följande lydelse:

Det föreliggande förslaget till statlig investeringsbank är av utomordentlig

räckvidd, främst från ekonomisk synpunkt. Så mycket mer förvånande

är det enligt fullmäktiges mening att icke — såsom vanligt är i vårt demokratiska

samhälle — en grundlig utredning föregått förslaget. Genom en

sådan utredning kunde

a) de grundläggande skälen till den besvärliga situationen på kreditmarknaden

ha blivit allsidigt belysta,

b) olika möjligheter att komma tillrätta med situationen — i form av

undanröjande av befintliga hinder eller genomförande av nya åtgärder —

ha diskuterats under beaktande av det samhällsekonomiska läget i vårt land

i stort och den väntade vidgade integrationen i Europa,

c) kalkyler rörande ekonomiska och andra konsekvenser av olika lösningar

ha utförts samt

d) i detalj utformade konkreta förslag till lösningar ha framlagts.

I stället har inom finansdepartementet utarbetats två relativt kortfattade

promemorior, innehållande i huvudsak allmänna synpunkter och resonemang,

delvis av kontroversiell natur.

Redan det här anförda är enligt fullmäktiges uppfattning tillräckligt skäl

för att avstyrka det föreliggande förslaget. Fullmäktige vill dock härutöver

något beröra innehållet i de remitterade promemoriorna, främst promemoria

nr 1 där de principiella resonemangen står att finna, ävensom anföra

vissa allmänna synpunkter rörande möjligheterna att få en bättre fungerande

kapitalmarknad.

I promemoria nr 1 framhålles, att ökade och nya krav kan komma att

ställas på den svenska kreditmarknaden. Följande skäl härtill åberopas:

1. Självfinansieringsgraden inom näringslivet har under senare år sjunkit

kraftigt, i samband varmed även likviditeten försämrats.

2. Tillgången till arbetskraft tenderar att sjunka dels på grund av änd
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

rad ålderssammansättning med förskjutning mot äldre åldersgrupper dels

till följd av fortsatt arbetstidsförkortning. Rationaliseringar måste därför

genomföras i ökad takt.

3. Aktiemarknaden ger blott relativt små bidrag till näringslivets kapitalförsörjning.

Av de här nämnda omständigheterna blir endast självfinansieringsproblemet

ytterligare berört i promemorian, detta dock på ett ensidigt och

ofullständigt sätt. Den avgörande svårigheten för svenskt näringsliv i konkurrensen

med utländska företag, nämligen det höga kostnadsläget och

den på grund härav försämrade konjunkturutvecklingen för en del av våra

produkter, omnämnes ej ens. Följaktligen diskuteras ej heller möjligheterna

till en reformering av vårt skattesystem — sänkning av marginalskatterna

och övergång till s. k. mervärdeskatt — i syfte att nedbringa kostnaderna.

Överhuvudtaget ger promemorian på detta avsnitt intryck av stark

ovilja mot en förbättring av vinsterna inom företagen — det anföres exempelvis

att en eventuell ökning av dessa »ingalunda behöver inträffa inom

de företag och de branscher som åsyftats med politikomläggningen», vilka

dessa nu må vara. Det tyngst vägande motivet för denna inställning i promemorian

torde vara de anförda farhågorna för att det skulle uppstå »svårigheter

för den generella penningpolitiken att få kontroll över ens den totala

efterfrågan för investeringsändamål».

Vad tillgången på arbetskraft angår kunde diskussion ha förts rörande

möjligheterna att dels bättre tillvarataga äldre personers arbetsförmåga och

arbetsvilja dels få till stånd en systematiserad rationell immigration.

Till vad som säges om aktiemarknaden må anföras, att aktiekapitalets

egentliga uppgift är att såsom riskkapital skapa förutsättning för den egentliga

upplåningen. Det förhåller sig dessutom på grund av dubbelbeskattningen

så, att nyemission av'' aktier ställer sig avsevärt kostsammare än

extern finansiering.

Promemorian fortsätter med en beskrivning av den nuvarande kreditmarknaden,

alltjämt utan att ge intryck av någon strävan efter objektivitet.

Bankerna anklagas för att de i enlighet med banklagens bestämmelser

prioriterar den kortfristiga, säkra låneefterfrågan liksom ock för att de

gynnar gamla kunder. Det säges föreligga starkt skönsmässiga inslag i det

sätt varpå bankerna handhar kreditgivningen. Att den av bankerna realiserade

kreditfördelningen skulle vara optimal ens enligt strikt företagsekonomiska

kriterier betecknas som osannolikt, eftersom olika banker kan

komma till olika slutsatser om prioriteringen mellan ett antal givna låneobjekt.

Med sådana allmänna uttalanden förklaras bankerna ej vara lämpade

att omhänderha den ökade resursallokering som förutses. Härtill lägges att

»den svenska kreditmarknaden har inte någon kapacitet för ett sådant ökat

risktagande det här skulle bli fråga om».

Härefter går promemorian in på tillskapandet av ett nytt kreditinstitut.

Utgångspunkterna är ej blott att den nuvarande kreditmarknaden är otillräcklig

utan även att det kan bli fråga om »avsteg från begränsade företagsekonomiska

räntabilitetskriterier».

Framställningen är i denna etapp än mer kortfattad. AP-fonden, som efter

hand kommer att ha ansvaret för en allt större andel av kredittillgången,

anses ej lämplig att fungera som rent kreditinstitut, eftersom den härigenom

skulle kunna ställas inför »uppgifter, som skulle vara åtminstone

delvis oförenliga med de grundläggande principerna för hela ATP-syste
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

met». Ett av bankerna bildat gemensamt satellitinstitut avvisas därför att

»exklusiviteten i deras kreditbedömning (skulle) ytterligare skärpas genom

att utsträckas till nya områden».

Slutsatsen blir därmed att ett från både nuvarande kreditinstitut och

AP-fonden fristående långivarinstitut bör tillskapas där staten står för det

riskbärande kapitaltillskottet. Konkurrens från ett privatägt satellitinstitut

avvisas. Det sägs att »nackdelarna med ett sådant arrangemang har redan

berörts», vilket knappast kan sägas vara en korrekt beskrivning.

Efter den hårda kritik som konstruerats upp gentemot affärsbankerna

kunde man ha väntat en ingående konkretisering av den föreslagna siatsbankens

verksamhet. Anspråken blir emellertid här väsentligt mindre. Följande

utdrag ur promemorian innehåller det huvudsakliga resonemanget:

»Det är för närvarande mycket svårt att förutse omfattningen av den

kreditefterfrågan som kan riktas mot den statliga investeringsbanken

och hur denna efterfrågan kan komma att bedömas med hänsyn till

uppfattningen om investeringsbankens verksamhetsområde. Detta senare

kan närmare definieras t. ex. med hänsyn till den legala naturen

av de för investeringsbanken tillåtna placeringsobjekten. Men de allmänna

riktlinjerna för placeringspolitiken torde inte i förväg kunna

preciseras mycket mer än vad som gjorts i det föregående. De får bli

föremål för kontinuerlig översyn och revidering allteftersom erfarenheterna

av konkreta låneprojekt och finansieringsoperationer växer.

Tillförseln av kapital utifrån får på längre sikt också anpassas efter

framkommande behov. Tillskottet av riskkapital får i sin tur förutsättas

stå i viss relation till de långsiktiga önskemålen om investeringsbankens

kreditkapacitet.»

Fullmäktige har velat lämna denna redovisning av innehållet i promemoria

nr 1 för att därmed ytterligare belysa, att sakligt underlag saknas

för ett beslut om inrättande av en statlig investeringsbank. Härutöver vill

fullmäktige emellertid även påtala vissa med en statlig investeringsbank av

föreslagen typ förenade nackdelar.

I promemoriorna hävdas förekomsten av ett samhällsekonomiskt räntabilitetsbegrepp,

som skulle motivera tillkomsten av ett särskilt kreditinstitut.

I praktiken torde det dock, i avsaknad av kriterier för lönsamhet i vidare

samhällsekonomisk mening, vara mycket svårt att utföra dylika samhällsekonomiska

kalkyler. Härtill kommer den uppenbara risken för att i

den statliga investeringsbankens kalkyler hänsyn tages till rent politiskt

betingade önskemål.

En statlig investeringsbank medför betydande risker för att med hänsyn

till vårt näringslivs effektivitet olyckliga investeringar kommer till stånd,

en skada som genom följ dinvesteringar kan förutses förvärras.

Förslaget om en statlig investeringsbank innebär i och för sig ej att några

ytterligare medel ställs till näringslivets förfogande, utan endast att en

viss styrning av kreditmedlen kommer att äga rum. Såsom förslaget är utformat

ligger dessutom inom möjligheternas gräns och i perspektivets förlängning

eu försvagning av riksbankens möjligheter att styra utvecklingen

på kapitalmarknaden.

I förslaget har ej tillfredsställande beaktats de konsekvenser för den

mindre och medelstora företagsamhetens finansiering, som varje prioritering

av större investeringsobjekt måste medföra.

Med åberopande av vad ovan anförts vill fullmäktige avstyrka förslaget

om inrättande av en statlig investeringsbank.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

Att fullmäktige sålunda avstyrker det föreliggande förslaget, innebär ej

att fullmäktige står främmande för att olika åtgärder kan vara behövliga

för att göra kreditmarknaden mer funktionsduglig. Fullmäktige finner det

angeläget att hela detta omfattande komplex göres till föremål för en förutsättningslös

utredning avseende såväl marknadens struktur som dess arbetsformer.

Även de legala förutsättningarna bör därvid omprövas liksom

de bindningar av marknaden som statsmakterna genomfört. Fullmäktige

har redan inledningsvis berört en del frågor som bör belysas. Som ytterligare

exempel på önskemål som i detta sammanhang kan komma i fråga vill

fullmäktige nämna:

Allmän breddning och aktivering av aktiemarknaden.

Större frihet för kapitalrörelse utöver gränserna.

Avskaffande av emissionskontrollen.

Möjliggörande av bankägda emissionsinstitut.

Rationellare vägar för förmedling av AP-fondmedel till näringslivet.

3. Bankinspektionen

Det framlagda förslaget bör uppenbarligen bedömas mot bakgrunden av

den samtidigt publicerade utredningen om de finansiella långtidsperspektiven

i svensk ekonomi (SOU 1967: 6). Resultaten av denna utredning torde,

såvitt nu är fråga, kunna sammanfattas så att en större andel av de medel,

som utbjudes på kreditmarknaden, framdeles måste reserveras för näringslivets

behov samtidigt som AP-fondens andel av marknadsutbudet successivt

växer medan utbudet från bankerna minskar. Den fråga som därmed aktualiserats

är närmast den hur de för näringslivets behov erforderliga medlen

på lämpligaste sätt skall slussas över från AP-fonden till företagen och fördelas

mellan dem. I promemorian diskuteras visserligen även en annan metod

att lösa företagens finansieringsproblem nämligen genom att med ekonomisk-politiska

åtgärder höja självfinansieringsgraden inom företagen,

men denna metod avvisas såsom oviss till sina verkningar och medförande

olägenheter av olika slag. Inspektionen finner den argumentering som på

denna punkt presenterats i PM I övertygande även om inspektionen för sin

del är benägen att fästa större avseende vid den ofta framförda synpunkten,

att tvånget att finansiera nya projekt med lånemedel dämpar investeringsbenägenheten.

Särskilt i fråga om mindre och medelstora företag synes

denna synpunkt värd beaktande.

Valet av metod för överföringen av medel från AP-fonden till näringslivet

beror helt naturligt i hög grad på karaktären av de finansieringsbehov,

som avses bliva tillgodosedda. I den första promemorian pekas på en rad

faktorer som i detta sammanhang är av intresse. Finansieringen inom företagen

säges sålunda tendera att bliva alltmer långfristig, varav följer behov

i större utsträckning än tidigare av mera långfristiga krediter och kreditgarantier.

Utan tillgång till sådana riskeras att planeringen över huvud taget

icke kan realiseras. Vidare framhålles att vissa investeringar, exempelvis de

som avser forskning och utvecklingsarbete, kan förväntas mogna ut på

mycket lång sikt; deras avkastning kan därför vara svår att kalkylera och

man kan i allt fall icke ställa omedelbara förräntningskrav på det nedlagda

kapitalet. Investeringarna kommer därför att uppfattas som speciellt riskfyllda.

Ytterligare en omständighet, som kräver beaktande, är att lånebehoven

i framtiden på åtskilliga områden kommer att bli av en storleksord
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

ning, som man hittills endast i undantagsfall haft att räkna med. Behovet

av eu specialisering inom företagen och av en koncentration av produktionen

till större enheter anses här spela en viktig roll.

Bankinspektionen har för sin del icke något väsentligt att erinra mot att

de gjorda antagandena om kreditbehovens karaktär i framtiden får utgöra

grund för bedömningen av det aktualiserade problemet om hur medel från

AP-fonden på lämpligaste sätt skall förmedlas till näringslivet. Bedömningen

skulle emellertid ha underlättats om beskrivningen av de åsyftade

investeringsobjekten konkretiserats och om även frågans kvantitativa betydelse

fått någon siffermässig belysning.

Det alternativ för överföring av medel från AP-fonden till näringslivet,

som först diskuterats, är ett direktengagemang från fondens sida i kreditgivningen.

Detta alternativ avvisas emellertid, och inspektionen vill helt ansluta

sig till denna ståndpunkt. En kreditgivning av här avsedd karaktär —

som skulle kräva en omfattande organisatorisk utbyggnad av fonden — torde

icke ha varit åsyftad vid fondens tillkomst. Ej heller finner inspektionen

bärande motiv för upprättande av ett fristående institut genom vilket

medel från AP-fonden kunde kanaliseras. Skälet härtill är främst APfondens

försäkringskaraktär. Denna förutsätter en i det hela riskfri placering

av dess medel; och det kan självfallet icke med fog göras gällande att

placeringsrisken skulle bli mindre för fonden, därför att kreditgivningen

ägde rum indirekt genom ett särskilt institut. För övrigt är att märka att

den kreditgivning det här närmast gäller enligt förutsättningen för diskussionen

kommer att kännetecknas just av en särskilt hög riskgrad. Även

organisatoriska synpunkter kunde anföras mot den ifrågasatta anordningen.

Vad härefter beträffar den diskuterade möjligheten att slussa AP-medel

genom affärsbankerna är deras roll i sammanhanget mera komplicerad. I

den allmänna diskussionen av detta problem har icke utan fog erinrats om

att den svenska produktionsapparaten, som ju även efter internationella

mått kan sägas vara högt utvecklad, tillkommit under medverkan av de

hittills på kreditmarknaden opererande institutionerna, och man har framhållit,

att denna omständighet närmast ger stöd åt antagandena att den resursallokering,

som genom sagda institutioner skett, icke varit behäftad

med mera allvarliga brister. Påståendet att bankernas fördelning av krediter

under senare år mera haft karaktären av ransonering än varit ett resultat av

en fri prisbildning är förvisso riktigt. Inte heller kan det bestridas, att lånefördelningen

kommit att bero av en prövning som måste ha baserats på rätt

subjektiva värderingar. Men detta förhållande får enligt inspektionens mening

ses mot bakgrunden av de restriktioner i fråga om kreditgivningen

som pålagts dem av konjunktur politiska skäl och torde till väsentlig del

vara en konsekvens därav. Det stämmer vidare inte överens med inspektionens

erfarenhet, att kortsiktiga räntabilitetsförväntningar i någon högre

grad lett till en diskriminering av långtidsprojekten. Vid en granskning av

bankernas utlåningsportföljer, finner man fastmera att de till väsentliga

delar består av engagemang, som — även om de har formen av korta krediter

— avser finansieringen av långsiktiga investeringar. Säkerligen finnes

mera fog för antagandet, att bankerna — särskilt i tider av hårda kreditrestriktioner

— har en benägenhet att i främsta rummet tillgodose behov,

som anmäles av gamla, väl etablerade kunder. I den mån så skett, har emellertid

bankerna bara tillämpat en politik, som torde följas av flertalet andra

enskilda affärsföretag; vill man uttrycka saken positivt, skulle man kunna

säga, att de därigenom visat sig känna ansvar mot de företag, som en gång

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

blivit deras kunder. Huruvida denna benägenhet att honorera gamla kundförbindelser

verkligen varit orsak till att nya idéer och utvecklingsbara

investeringsprojekt, som från samhällets synpunkt varit värda att understödjas,

icke kunnat realiseras, är naturligtvis svårt att avgöra. Såvitt rör

de mindre och medelstora företagen synes dock upprepade undersökningar

under senare år snarast ha givit stöd för bankernas påståenden att dessa

kategoriers behov av lån för utbyggnad och effektivisering av företagen icke

eftersatts i vidare mån än som varit en nödvändig följd av gällande kreditrestriktioner.

Även om sålunda den kritik, som riktats mot bankernas kreditgivning, i

väsentliga delar får anses obestyrkt eller svagt grundad, vill inspektionen

icke förneka, att de i promemorian påtalade incitamenten till en viss ensidighet

kan innebära olägenheter i ett framtida skede, som starkt präglas

av stora förändringar och därför ställer särskilt höga krav på snabb anpassning

till nya situationer. Det synes inspektionen också uppenbart att i ett

sådant utvecklingsskede resursfördelningen måste ske med beaktande i högre

grad än tidigare av rent samhällsekonomiska synpunkter.

De senast berörda omständigheterna kan i och för sig utgöra motiv för

inrättandet av en statlig institution, sådan som den tilltänkta, med särskild

uppgift att genom krediter och på annat sätt medverka till realiserande av

nya uppslag, genomförande av erforderliga rationaliseringsåtgärder, företagsfusioner

och liknande. Det bärande motivet härför ligger emellertid, enligt

inspektionens mening, i den ändrade karaktär, som kreditbehoven i

framtiden väntas få. Vad som främst kännetecknar de investeringar, som

den planerade banken skulle ha till sitt huvudsakliga syfte att främja, är

att de innebär ett generellt sett stegrat risktagande, antingen detta beror

på investeringarnas långfristighet, speciella natur eller storlek. Man måste

enligt inspektionens mening utgå från alt de krediter eller andra stödåtgärder,

°som här kan komma i fråga, i många fall blir förenade med risker, som

bankerna icke rimligen kan eller ens far ta. Såsom törvaltaie ar allmänhetens

sparmedel får de icke inlåta sig pa en verksamhet, som kan ärentyra

deras möjligheter att honorera sina förbindelser gentemot insättarna.

Att affärsbankerna sålunda av hänsyn till sin solvens måste avhålla sig

från eller i vart fall endast i begränsad omfattning kan deltaga i sådan finansieringsverksamhet,

som investeringsbanken bör ha som sin huvudsakliga

uppgift, är en omständighet, som ej sällan förbisetts i den offentliga

debatten! Från olika håll har sålunda gjorts gällande att lösningen av näringslivets

finansieringsproblem skulle ligga i en överföring till bankerna

av medel från AP-fonden i förening med uppmjukning av bankernas föreskrifter

om säkerhet för krediter. Emellertid gör man sig härvid överdrivna

föreställningar om vad man med en sådan åtgärd skulle kunna nå. Banklagens

säkerhetsföreskrifter — liksom för övrigt dess likviditetsregler

har sin grund i företagsekonomiska överväganden och utgör merendels en

kodifiering av inom bankerna tidigare frivilligt tillämpad praxis. Oavsett

om reglerna finnes inrymda i banklagen eller icke, måste de principer, som

däri har kommit till uttryck, utgöra grund för all sund bankverksamhet. En

annan sak är att regelsystemet tid efter annan får göras till föremål för

översyn och i sina detaljer anpassas efter näringslivets förändrade behov.

Den rekommenderade lösningen kan sålunda, enligt inspektionens mening,

icke utgöra ett reellt alternativ till den statliga investeringsbanken. Skulle

dess uppgifter övertagas av affärsbankerna, måste de erforderliga överföringarna

av AP-medel kombineras med ett system av statliga kreditgaran
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967 81

tier. En sådan åtgärd har emellertid — inspektionen veterligen — icke ifrågasatts.

Inspektionen vill i detta sammanhang något beröra även det förslag, som

framkommit om inrättandet av ett med den statliga investeringsbanken konkurrerande

finansieringsinstitut anknutet till affärsbankerna. Mot detta

förslag vill inspektionen till en början erinra att ett sådant institut med nödvändighet

måste få en i förhållande till investeringsbanken ganska begränsad

kapacitet. Affärsbankernas möjligheter att förse institutet med riskbärande

kapital är av många skäl små. Därtill kommer att en ökning av

risktagandet i ett av bankerna helägt institut i nivå med den, som förutsättes

kunna ske i den statliga investeringbanken, möter i stort sett samma invändningar,

som i det föregående anförts mot ett direktengagemang av

ifrågavarande slag. Föreställningen att affärsbankernas institut och den

statliga banken skulle kunna konkurrera »på lika villkor» måste av många

skäl förbli en illusion. Den statliga banken tillskapas inte, eller bör i vart

fall enligt inspektionens mening icke tillskapas, för att bedriva en verksamhet,

alldeles lika den som bedrives av affärsbankerna, utan för att förverkliga

syften och tillgodose intressen, som ligger utanför dessas traditionella

arbetsfält.

Av det sagda framgår att den planerade investeringsbanken måste ses

främst som ett komplement till de nu på kreditmarknaden verkande institutionerna.

Några vägande skäl, som skulle motivera att banken bedreve en

direkt konkurrens med de senare på områden, där dessa traditionellt verkar,

har icke framkommit. För sådant ändamål har staten redan ett institut,

nämligen Sveriges Kreditbank, som ju tillskapades just för att utgöra ett

korrektiv mot eventuella missförhållanden inom kreditväsendet och som ju

har en redan utbyggd, effektiv organisation. I detta sammanhang kanske

det också finns anledning erinra om att både sparbanksväsendet och den

framväxande jordbrukskasserörelsen har starka ambitioner att vidga och

differentiera sin verksamhet och att dessa institutioner säkerligen — efter

erforderliga jämkningar i den för dem gällande lagstiftningen — kommer att

bidraga till en skarp och stimulerande konkurrens på kreditmarknaden.

Innan inspektionen lämnar de principiella, stora frågorna vill verket framföra

ytterligare en synpunkt. I det föregående har förutsatts, att banken

skall vara ett av staten helägt företag. Emellertid bör enligt inspektionen

även en annan lösning övervägas, nämligen tillskapandet av ett av staten

och näringslivet gemensamt ägt företag. I promemoriorna har med rätta

understrukits, att investeringsbanken för att bäst kunna tjäna sina syften

måste intimt samarbeta med andra kreditinrättningar och näringslivets olika

institutioner. Det vore helt visst ägnat att främja ett dylikt samarbete om

dessa inrättningar och institutioner finge tillfälle till delägarskap i banken.

En sådan lösning skulle, som inspektionen i annat tidigare sammanhang

haft tillfälle att nämare utveckla1, medföra också andra fördelar och ligga

helt i linje med de konstruktioner, som valts vid tillskapandet av ett antal

av staten och affärsbankerna redan gemensamt ägda kreditaktiebolag.

Vad härefter beträffar de i PM II lämnade detaljerna rörande investeringsbankens

rörelse och förhållande till kreditmarknaden vill inspektionen framföra

följ ande synpunkter och förslag.

1 Se bankinspektionens remisskrivelse den 26 februari 1965 till Konungen rörande en av Svenska

Handelsbanken gjord framställning om tillstånd att äga aktier i ett planerat institut.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Företagets form

Banken avses skola drivas i aktiebolagsform med en av Konungen fastställd

bolagsordning. Om detta innebär, att den skall bli i juridisk mening

ett kreditaktiebolag och lyda under den för sådana bolag gällande lagstiftningen

eller ett vanligt aktiebolag, som har att följa de allmänna aktiebolagsbestämmelserna,

framgår icke klart. Skillnaden är av betydelse för bl. a.

frågan om banken skall stå under tillsyn av bankinspektionen. Väljes kreditaktiebolagsformen

följer automatiskt att banken blir underställd sådan

tillsyn, för så vitt icke Konungen medgiver dispens härifrån. Vid bedömandet

av tillsynsfrågan måste beaktas, att bankens verksamhet i väsentliga avseenden

kommer att skilja sig från den som bedrives av de för närvarande

under inspektionens tillsyn stående kreditinstituten. Främst gäller detta,

som redan understrukits, graden av risktagande. Men också de intressen,

som vid kreditgivningen skall beaktas, och de synpunkter utifrån olika avgöranden

skall träffas, är andra i investeringsbanken än i de övriga här

nämnda institutionerna. Med hänsyn härtill vill inspektionen tillråda, att om

investeringsbanken konstrueras som ett kreditaktiebolag i juridisk mening

berörda dispensmöjligheter utnyttjas.

K ap italförsörjning

Vid fastställandet av lämplig relation mellan skulder och eget kapital i ett

företag, är ju den normala gången den, att man först klargör arten av den

verksamhet, som skall bedrivas, och de risker denna innebär, och först

därefter bestämmer hur stort det kapital skall vara, som skall täcka riskerna.

I förevarande fall vet man om riskerna i stort sett inte mer än att de icke

innefattas under begreppet »bankmässiga». Den jämförelse, som gjorts med

kapitalrelationerna i två andra kreditaktiebolag, är därför ganska ofruktbar.

I de senare fallen har man lång erfarenhet av vad verksamheten innebär i

riskhänseende, i det förra fallet har man det som sagt icke. Det är därför

förståeligt, att promemorieförfattaren — som föreslagit en kapitalrelation av

1:5 — ifrågasatt en supplementär säkerhet för upplåningen i form av en

statlig garantiförbindelse till lämpligt belopp. Enligt inspektionens mening

skulle linjerna klarna, om man tog steget fullt ut och lät staten åtaga sig

garanti för all upplåning eller i vart fall den, som skett mot obligationer och

för den allmänna marknaden avsedda förskrivningar. Den reella uppoffringen

från statens sida kan här icke vara stor. Man har nämligen svårt att

föreställa sig att staten, om den situationen mot förmodan skulle inträffa

att banken icke kunde gör rätt för sig, skulle låta av densamma utgivna

obligationer och reverser bliva nödlidande. Genom en formell garanti vinnes

åtskilliga fördelar; av banken utgivna obligationer och reverser kan utan

vidare placeras i AP-fonden, i försäkringsbolagens livfonder o. d., hos andra

köpare av värdepapper på kapitalmarknaden. Sannolikt skulle upplåningen

därigenom också bliva billigare. Väljes det av inspektionen föreslagna alternativet,

har frågan om kapitalrelationen reducerats till en fråga, gällande

väsentligen endast den yttre ramen för bankens verksamhet.

Rörande kravet på förräntning av det egna kapitalet sägs att detta bör

sättas i andra hand. Samtidigt har understrukits att bankens syfte är att

stödja ekonomiskt sunda projekt och att verksamheten icke avses skola

innebära moment av subventionering. Man torde därför kunna utgå från att

banken vid sin långivning och för sina tjänster skall betinga sig marknadsmässiga

räntor och avgifter. Detta är ju också ett villkor för att icke konkurrensförhållandena

inom näringslivet skall förryckas. Under angivna för
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

83

utsättningar borde rörelsen kunna uppvisa eu nettointäkt. Denna kan lämpligen

tillföras en riskutjämningsfond av i stort sett samma karaktär som

bankernas delcrederefonder. Om fondens karaktär av extra reserv för täckande

av uppkommande förlust skall bibehållas, bör den icke utgöra underlag

för ny upplåning.

I anslutning till vad i promemoriorna uttalats om storleksförhållandena

på den svenska marknaden vill inspektionen avslutningsvis beröra en annan

fråga, nämligen den om sparandets fördelning å olika institutioner. Det synes

icke uteslutet, att sparandeströmmarna i samhället i framtiden så förändras,

att de privata kreditinstituten får svårt att fullgöra sina traditionella uppgifter

på kreditmarknaden. Skulle en sådan situation inträda, finner inspektionen

för sin del naturligt att tillfälle beredes även dem att i viss utsträckning

upplåna medel i den växande AP-fonden.

Under hänvisning till det ovan anförda vill inspektionen sammanfattningsvis

uttala, att en investeringsbank med uppgift att på olika sätt medverka vid

finansiering av långfristiga projekt inom näringslivet och med den kapacitet

här föreslagits skulle utgöra ett värdefullt komplement till de kreditinstitut

som traditionellt verkat på kreditmarknaden.

Banken bör drivas i form av aktiebolag eller kreditaktiebolag med en av

Konungen fastställd bolagsordning, vari riktlinjerna för dess verksamhet

närmare angives. Frågan om vem som skall inträda som ägare till banken

bör ytterligare övervägas och förhandlingar upptagas med banker och andra

institutioner inom näringslivet om ett samarbete i form av delägarskap.

Om den föreslagna kapitalrelationen av 1: 5 skall kunna godtagas, bör

säkerheten för upplåningen i någon form förstärkas. Inträder staten som

ensam ägare till banken synes lämpligast, att upplåningen förses med statlig

garanti. Blir ägarskapet delat, bör förstärkningen av säkerheten presteras av

intressenterna genom garantiförbindelser till lämpligt belopp eller i annan

form.

Då verksamheten icke skall innebära några subventioner, förutsättes att

banken för sin utlåning och andra tjänster betingar marknadsmässiga räntor

och avgifter.

4. Försäkringsinspektionen

Enligt vad som framgår av promemoriorna kommer den statliga investeringsbanlcens

kapitalanskaffning i huvudsak att ske genom långfristig upplåning.

Man tänker sig härvid att denna får formen av försäljning av obligationer

på den allmänna marknaden med allmänna pensionsfonden och

försäkringsbolagen m. fl. som köpare.

Inspektionen får här framhålla att om försäkringsbolagen skall kunna

lämna några mer betydande bidrag till finansieringen av investeringsbankens

verksamhet, så måste bankens obligationer bli fondgiila vid redovisningen

av livförsäkringsbolagens försäkringsfonder. Lagen om försäkringsrörelse

innehåller i 274 § (senaste lydelse SFS 1966:55) en förteckning

över de värdehandlingar, i vilka huvudparten av försäkringsfonden skall

vara redovisad. Formellt skulle frågan kunna lösas så, att i paragrafens

första stycke p. 2 ett tillägg gjordes, innebärande att den lista som där finns

över »tillåtna» obligationer utökades med de obligationer, som utfärdas av

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj ds proposition nr 56 år 1967

investeringsbanken. Härmed aktualiseras emellertid frågan om obligationsinnehavarnas

säkerhet.

Innebörden av 274 § försäkringsrörelselagen är att försäkringsfonden

till nio tiondelar skall vara redovisad i värdehandlingar och tillgångar av

hög säkerhet. Det har ansetts självklart att de många försäkringstagarnas

i försäkringsfonderna uppsamlade sparmedel skall åtnjuta starkt skydd.

I promemorian nr 2 diskuteras frågan om tryggheten för obligationsinnehavarna.

Man anser det rimligt att utnyttja den säkerhet sregel som är traditionell

hos institut av motsvarande typ: att upplåningen begränsas i relation

till det egna kapitalet. Man erinrar om de regler som finns i kreditaktiebolagen

Industrikredit och Företagskredit. Hos dem gäller en rätt till

upplåning på 10 resp. 6 gånger det egna kapitalet jämte viss garantifond.

För investeringsbankens del torde, enligt promemorian, kunna hävdas att

en regel, enligt vilken upplåningen begränsades till 5 gånger det egna kapitalet,

vore betryggande.

Inspektionen finner den föreslagna skärpningen för investeringsbankens

del starkt motiverad. Man kan i bankens utlåning icke vänta sedvanlig riskspridning.

Tvärtom är det enligt själva programmet för bankens verksamhet

att vänta, att utlåningsportföljen kommer att bestå av relativt få, stora,

långsiktiga och därmed riskfyllda placeringar. Banken skall även i en i

promemoriorna icke preciserad utsträckning ha rätt att lämna långfristiga

krediter utan särskild säkerhet. I redogörelsen för investeringsbankens

verksamhet nämns även det exemplet, att ett industriföretag genom sin

hittillsvarande bankförbindelse ordnar en del av den långfristiga finansieringen

genom att utfärda obligationslån av vanlig typ med vanliga säkerheter

(fondgilla i försäkringsbolagen) och att investeringsbankens insats

blir ett långfristigt lån med lägre säkerhetsgrad än obligationslånets.

Med tanke på säkerheten för innehavarna av investeringsbankens egna

obligationer anföres i promemorian nr 2 efter förslaget att begränsa upplåningen

till 5 gånger det egna kapitalet följande:

»För att ytterligare gardera obligationsinnehavarnas säkerhet kan övervägas

att som säkerhet för bankens upplåning därutöver ställa en av staten

med angivet belopp utfärdad garantiförbindelse att tas i anspråk efter det

egna kapitalet.»

Inspektionen menar att en statlig garantiförbindelse bör vara en förutsättning

för ett upptagande av investeringsbankens obligationer i försäkringsrörelselagens

förteckning över fondgilla placeringar. Bäst ur här diskuterade

synpunkter vore en generell statlig garanti för upplåningen, varigenom

obligationerna blev jämställda med statsobligationer. I detta fall

skulle någon ändring av 274 § lagen om försäkringsrörelse icke behöva ske.

— Skall den statliga garantiförbindelsen anges med ett belopp, så skall det

icke vara i form av ett absolut tal i kronor utan i form av en relation till

aktiekapitalet. Bibehålies relationen 1 : 5 mellan eget kapital och maximalt

tillåten upplåning, bör härutöver ställas en av staten utfärdad garantiförbindelse

uppgående vid envar tidpunkt till minst 50 % av det egna kapitalet,

för att bankens obligationer skall vara fondgilla i försäkringsrörelselagens

mening. Sättes det egna kapitalet till 1 blir då den statliga garantin

minst 0,5. Maximalt tillåten upplåning blir (5X1 = ) 5 och utlåningskapaciteten

6, mot vilken för obligationsinnehavarnas säkerhet står summan av

det egna kapitalet och statsgarantin, d. v. s. 1,5.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

85

5. Kommerskollegium

Inledningsvis må erinras om det kända förhållandet, att betydande delar

av den svenska industrien är utsatta för stark utländsk konkurrens. Detta

gäller såväl för företag som söker sig ut på vidgade internationella marknader

som för företag med inriktning på hemmamarknaden. För att hävda

sig i denna konkurrens, som tenderar att bli allt hårdare, och medverka

till bevarandet av vår jämförelsevis höga levnadsstandard, har industrien

hållit en hög investeringsnivå. Det torde råda enighet om, att den snabba

tekniska utvecklingen ställer industrien inför nödvändigheten att i fortsättningen

öka sina produktivitetsfrämj ande investeringar om konkurrensförmågan

skall kunna bevaras. Även den beräknade stagnationen i utbudet

av arbetstimmar under de närmaste åren talar härför.

Det räknas allmänt med att den pågående omvandlingsprocessen inom

industrien inom för vårt land lämpliga produktområden kan fordra stora

produktionsenheter med avancerad teknisk utrustning. Det är inte orealistiskt

anta att det då i vissa fall kan bli fråga om investeringar av en storlek,

som hittills endast i undantagsfall förekommit.

Den sålunda förutsatta investeringsutvecklingen kommer att erfordra

ökade kapitalinsatser. Industriens under 1960-talet starkt avtagande självfinansieringsförmåga

i kombination med den antagna storleken av vissa

investeringsobjekt gör att ökade krav kommer att ställas på kreditmarknaden.

Utbudet på denna marknad kommer de närmaste åren att karakteriseras

av allmänna pensionsfondens växande betydelse. Fonden beräknas

år 1970 svara för ca 1/3 av kreditutbudet. Det synes icke råda några delade

meningar om det angelägna i att finna andra former än de hittills tillämpade

för kanaliseringen av fondmedlen till kapitalmarknaden, om dessa på

bästa sätt skall tjäna den förutsatta industriutbyggnaden.

Den i departementspromemoriorna presenterade investeringsbanken är

avsedd att med statliga medel och med upplåning av huvudsakligen APmedel

kapitalmässigt stödja en omfattande industriutbyggnad. Vidare skall

banken, med hjälp av de från staten tillskjutna medlen, kunna svara för

en stor del av det för olika projekt erforderliga riskbärande investeringskapitalet.

Det är enligt kollegii mening realistiskt att räkna med att den

fortsatta utvecklingen, tekniskt och marknadsmässigt, kommer att öka behoven

av långfristiga krediter som genom sin storlek kommer att innebära

ett ökat risktagande. Hur stora dessa kreditbehov är, låter sig med ledning

av de framlagda promemoriorna svårligen bedömas, och kollegium vill därför

ej heller ta ställning till frågan om den beloppsmässiga ramen för den

föreslagna bankens verksamhet.

Stora industriutbyggnader kräver undantagslöst utförliga studier av

marknaden med åtföljande prognoser för överblickbar tid, undersökningar

rörande den teknik och utrustning som skall användas, detaljerade kostnadsberäkningar,

planering av kredituppläggning m. m. Företag med investeringsplaner

brukar, förutom branschexpertis, även koppla in sin bank

på ett tidigt stadium av ovan nämnda planeringsåtgärder. Såvitt kan utläsas

av promemoriorna, synes detta komma att ske även i fråga om industriutbyggnad

som skulle ske med stöd av den föreslagna investeringsbanken.

Det förutsattes i promemoriorna, att investeringsbanken skall vara ett led

i en samverkan mellan det allmänna och näringslivet för att möjliggöra

den nödvändiga industriomvandlingen. Detta har också tagit sig uttryck

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

i förslaget att bl. a. företrädare för näringslivet och kreditväsendet skall

ingå i bankens styrelse. Dessa omständigheter talar enligt kollegii mening

för en prövning av frågan huruvida icke ett av staten och bankerna samägt

kreditinstitut skulle ha vissa fördelar framför en helstatlig investeringsbank.

I den allmänna debatten omkring förslaget till investeringsbank har framförts

tanken på en av bankerna ägd parallell investeringsbank, även dennas

verksamhet i huvudsak finansierad med AP-medel. Denna fråga har även

berörts i promemoriorna. Kollegium anser härvidlag övervägande skäl tala

för att den art av riskbärande kreditgivning, varom här är fråga, blir föremål

för löpande samarbete mellan det allmänna och näringslivet, om möjligt

inom ramen för ett samägt kreditinstitut.

Enligt kollegii mening kan ifrågasättas, om inte förutsättningar samtidigt

bör skapas för att öka bankernas finansieringsförmåga i vad avser industriprojekt,

som skall stödjas av investeringsbanken. Sålunda bör bank finansiera

ett projekt så långt detta är möjligt utifrån bankens säkerhetsbedömning.

Om härvid bankens likviditetsmässiga resurser i det enskilda fallet

inte räcker till, synes regler böra införas, som medger bank att för ändamålet

kunna uppta ett till beloppet bestämt lån från AP-fonden och som

även tillåter att lånet får utlämnas långfristigt. Investeringsbanken skulle

härigenom icke behöva utsträcka sin kreditgivning till områden, som ur

säkerhetssynpunkt normalt kan täckas med bankernas långivning. Ett sådant

förfarande skulle medföra, att investeringsbankens krediter i sin helhet

kunde betraktas som riskbärande.

Vad i promemoriorna anförts om investeringsbankens upplåning och utlåning

föranleder med undantag av vad ovan sagts ej erinringar från kollegii

sida. Kollegium utgår från att bankens organisation och arbetsformer

blir föremål för ytterligare överväganden och avstår därför från att lämna

synpunkter på dessa frågor. I namnet på det aktiebolag, som avses bli bildat

för ändamålet synes ordet bank icke böra ingå, eftersom bolagets verksamhet

icke skall vara bunden av banklagens föreskrifter.

6. Arbetsmarknadsstyrelsen

I yttrande den 11 november 1966 över en ansökan från Rottneros AB om

lokaliseringsstöd fann styrelsen anledning framhålla de betydande koncentrerade

kapitalinsatser som den pågående omvandlingsprocessen inom näringslivet

kräver. Styrelsen pekade i detta sammanhang på de stora kapitalbehov

som branschrationaliseringen medför och kan väntas medföra inom

bl. a. sådana branscher som skogsindustri, järnindustri och varvsindustri.

Enligt styrelsens mening måste hithörande kapitalanskaffningsproblem väsentligen

bedömas med hänsyn till den långsiktiga strukturrationaliseringsaspekten

även om inte sällan också lokaliseringspolitiska synpunkter kunde

anläggas. Styrelsen framhöll i yttrandet betydelsen av att det problemkomplex

som här aktualiserades blev föremål för närmare övervägande. Ett sådant

övervägande har gjorts i årets statsverksproposition.

Frågan om den närmare utformningen av de kompletterade kreditmarknadsformerna,

torde väsentligen få bedömas från andra synpunkter än dem

som styrelsen närmast har att företräda.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

87

7. Kooperativa förbundet

Behovet av en utvecklingsbank

I Finansdepartementets PM nr 1 angående eu statlig investeringsbank

framlägges några synpunkter på behovet av en sådan bank. Denna PM anknyter

inledningsvis till den analys av sparande, finansieringsbehov och

kreditmarknad, som verkställts i utredningen »Finansiella långtidsperspektiv»

(SOU 1967:6). Kooperativa förbundets styrelse utgår från att det är

sistnämnda utredning, jämte den i årets statsverksproposition förutsedda

»näringspolitiska fonden», finansierad genom höjning av den allmänna

varuskatten, som aktualiserat frågan om inrättandet av en statlig investeringsbank.

De synpunkter i övrigt, som framföres i Finansdepartementets

PM nr 1, lämnar styrelsen därför utan beaktande i sin bedömning av behovet

av en särskild statlig investeringsbank.

Analysen i »Finansiella långtidsperspektiv» visar att efterfrågan på långfristigt

kapital under de närmaste åren kommer att växa i sådan omfattning

att den icke kan tillgodoses utan att institutionella förhållanden —

även lagstiftningen — på kreditmarknaden undergår vissa förändringar.

Anledningarna till det växande behovet av långfristigt kapital kan i korthet

sammanfattas sålunda: Produktionen (däri inbegripes även handel och

jordbruk) blir allt mer kapitalintensiv bl. a. till följd av lönestegringarna.

För att upprätthålla och stärka företagens konkurrenskraft kräves i regel

produktionsenheter som är avsevärt större och därmed mer kapitalkrävande

än tidigare. Detta gäller inte bara exportindustrin utan även hemmamarknadsindustrin,

som har att räkna även med potentiell konkurrens från utlandet

icke minst i samband med utvecklingen mot vidgade tullunioner och

frihandelsområden. Denna utveckling påverkar även handeln till följd av

en alltmer skärpt konkurrens mellan nationella och internationella storföretag.

Den tekniska utvecklingen och därav betingade nya moment i konkurrensen

kräver vidare intensivare forskning och utvecklingsarbete inom

företagen, vilket medför dels ökade kapitalanspråk, dels att investeringarna

över huvud taget blir mer riskbetonade även i konjunkturlägen som kan

bedömas såsom gynnsamma. Samtidigt har företagens självfinansieringsmöjligheter

minskat. Detta beror inte bara på företagsbeskattning och ATPavgifter

(som framhålles i PM 1) utan även på den alltmer skärpta priskonkurrensen.

Sistnämnda gäller enligt KF:s styrelses erfarenhet i varje

fall för svensk konsumtionsvaruindustri och handel. Eftersom en hård priskonkurrens

är effektivitetsbefrämjande och även av andra skäl önskvärd

från konsumentsynpunkt, måste förutses att utrymmet för självfinansiering

inom företagen även på grund av denna konkurrens kommer att bli

mycket begränsat i framtiden. Men ökningen av ATP-avgifterna bidrar till

att ytterligare krympa detta utrymme. Det kan nämnas att enbart KF för

sina anställda år 1966 betalade 25,3 milj. kr. i ATP-avgifter och att detta

belopp skulle komma att uppgå till över 50 milj. kr. år 1974, om uttagningsprocenten

höjes med 1/2 % per år och hittillsvarande trend för löneutvecklingen

består. För konsumtionsföreningarna, som har nära dubbelt så många

anställda, blir beloppet i motsvarande mån större.

Företagens självfinansiering och dess samband med ATP-uttagen är sålunda

ett för svenskt näringsliv mycket väsentligt problem, som styrelsen

emellertid förutsätter kommer att behandlas i samband med ställningstagandet

till utredningen »Finansiella långtidsperspektiv».

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

De bär ovan i korthet anförda omständigheterna — som penetrerats i

utredningen »Finansiella långtidsperspektiv» — medför inte bara att behovet

av långfristigt kapital ökar väsentligt mer än tillgången på sådant

kapital kan väntas öka utan att särskilda åtgärder vidtas. De medför också

— vilket framhålles i Finansdepartementets PM 2 — »krav på koncentrerade

kapitalinsatser, som redan på grund av sin storlek och frekvens innebär

ett nytt element i den svenska ekonomin. Man kan även förutse att

de kommer att med nödvändighet innebära ett risktagande». Inledningen

till PM 2 drar därav slutsatsen att »projektens storlek och riskkaraktär

kan förutses leda till finansieringsproblem, som i ett relativt litet land som

Sverige endast kan lösas genom samverkan mellan det allmännas och näringslivets

insatser».

Denna bedömning ansluter sig nära till den som framlägges i utredningen

»Finansiella långtidsperspektiv»: Den tekniska utvecklingen synes komma

att kräva allt större investeringsenheter och investeringsblock, och investeringarna

blir inte bara relativt större utan även mer riskfyllda, i den mån

andelen därav för forskning, utvecklingsarbete och dylikt kommer att öka.

Utredningen framhåller också att det sparande, som kanaliseras på den organiserade

kreditmarknaden, i regel icke efterfrågar placeringar som skulle

motsvara de finansieringsformer, som i synnerhet erfordras för stora och

riskfyllda placeringar. Här skulle, påpekar denna utredning, AP-fonderna

kunna fylla en speciell uppgift, främst på grund av sin storlek. Gällande

bestämmelser för AP-fonderna och dessas administrativa uppbyggnad medger

emellertid i huvudsak kanalisering till sådana placeringar, som bär

avses, av de genom ATP-avgifterna uppsamlade sparmedlen endast via

obligationsmarknaden samt genom banksystemet.

Det är mot denna bakgrund som KF:s styrelse vill se förslaget om

upprättandet av en statlig investeringsbank. En sådan bank har enligt

styrelsens bedömande en betydelsefull uppgift att fylla såsom ett komplement

till affärsbanker och andra kreditinstitut, den uppgiften nämligen

att såsom ett organ för samverkan mellan staten, kreditinstituten och näringslivet

i övrigt medverka till finansieringen av långfristiga projekt, som

på grund av sin omfattning och karaktär svårligen kan finansieras genom

de existerande kreditmarknadsinstitutionerna. Detta gäller i varje fall

med nuvarande lagstiftning och med hänsyn till gällande överenskommelser

mellan riksbanken och kreditmarknadens företag.

Styrelsen är sålunda beredd att i princip tillstyrka att för lösande av

denna uppgift en statlig investeringsbank upprättas, såsom ett statligt

aktiebolag med i huvudsak den uppbyggnad i fråga om eget kapital och

den sammansättning av styrelse som föreslås enligt Finansdepartementets

PM 2. Kooperativa förbundets styrelse kan emellertid på grund av det

material som föreligger i denna promemoria endast betrakta förslaget såsom

ett principförslag. Innan ett mera utarbetat förslag förelägges riksdagen

måste flera frågor, som aktualiseras vid upprättandet av ett kreditinstitut

av nytt slag och med speciella uppgifter, grundligare penetreras

och beredas. Styrelsen berör i det följande några av dessa frågor.

Investeringsbanlcens uppgift

I Finansdepartementets PM 2 (s. 2) anges att investeringsbankens ändamål

skall vara »att på olika sätt medverka vid finansieringen av långfristiga

projekt inom näringslivet. Verksamheten kommer sålunda att utgöra

en värdefull komplettering till affärsbankernas verksamhet, som i huvud
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

sak är inriktad på kortfristig och medelfristig kreditgivning». Det framhålles

vidare att »skapandet av ett nytt kreditinstitut är ett uttryck för

avsikten att den insats från statens sida, som det här är fråga om, skall

utgöra ett stöd för ekonomiskt sunda projekt av betydelse för näringslivets

utveckling. Det blir inte fråga om subventionering av den art som i andra

fall kan vara motiverad från arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkter».

I stort sett överensstämmer denna formulering med styrelsens uppfattning

om den allmänna målsättningen för banken. Väsentligt är påpekandet

att investeringsbanken icke skall subventionera investeringar som är

motiverade från arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkter. — Sådan

subventionering har varit och kan även i framtiden bli erforderlig, men

den bör ske direkt över statsbudgeten. En formulering i PM 1 (nederst

s. 4) synes vittna om en annan uppfattning, nämligen att investeringsbanken

skall engageras även i lokaliseringspolitiska uppgifter. KF:s styrelse

utgår dock från att det är ovan återgivna uttalande i PM 2 som skall

vara riktningsgivande för den planerade bankens verksamhet.

Styrelsen har bär ovan angivit att den betraktar den planerade statliga

investeringsbanken som ett komplement till övriga kreditinstitut. Dess huvuduppgift

skulle vara att medverka vid finansieringen av sådana investeringar

— företrädesvis mycket stora projekt — för vilka andra kreditinstitut

icke kan erbjuda finansieringsmöjligheter. Med hänsyn till att olika

utlåningsformer bör komma till användning för finansiering av olika slag

av projekt (styrelsen återkommer härtill i nästa avsnitt) är det ändamålsenligt

att beakta i vilken utsträckning en förutsedd långfristig långivning

innebär ett speciellt risktagande.

Exempel på mera riskfyllda och omfattande projekt, till vilkas finansierande

den planerade investeringsbanken skulle kunna medverka, är oljeprospektering,

uppförande av oljeraffinaderier och petrokemiska anläggningar

och över huvud taget sådana industrianläggningar, som baseras på

nya vetenskapliga landvinningar och som kräver insatser i form av tilllämpad

forskning i samband med utvecklingsarbete.

Till relativt mindre riskfyllda, men ändå omfattande investeringar, vid

vilkas finansierande investeringsbanken förutsättes medverka, hör upprättandet

av större, konkurrenskraftigare produktionsenheter, bl. a. i samband

med företagsfusioneringar. Behovet av mycket kapitalkrävande strukturrationaliseringar

av denna art förefinnes inom skilda områden av

svenskt näringsliv, exempelvis skogs-, järn- och stålindustrin samt verkstadsindustrin.

Styrelsen vill emellertid påpeka — eftersom de båda promemoriorna, liksom

diskussionerna i övrigt om behovet av en statlig investeringsbank,

ägnar uppmärksamhet praktiskt taget helt åt industrins investeringar —

att stora behov av långfristigt, mer eller mindre riskbärande kapital kommer

att föreligga även inom kommunikations- och transportväsendet samt

varudistributionen. Sålunda kräver t. ex. den snabba utvecklingen av transporter

med containers bl. a. omfattande nyinvesteringar i hamnanläggningar.

— Det bör inte heller vara uteslutet att den statliga investeringsbanken

vid fall av behov även medverkar i finansieringen av bostadsbyggande,

särskilt med hänsyn till den hopkoppling av industri- och bostadsinvesteringar,

som inom vissa områden framstår som naturlig. I samband

härmed aktualiseras även de betydande behov av långfristiga krediter, som

kommer att föreligga för uppförande av centrumanläggningar och andra

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

större anläggningar för varudistribution och annan service. Sådana kreditbehov

gör sig särskilt gällande för handeln, där självfinansieringsgraden

enligt beräkningarna i utredningen »Finansiella långtidsperspektiv» har

sjunkit ännu mer än inom industrin och där sannolikheten för ökade självfinansieringsmöjligheter

i framtiden enligt styrelsens bedömande och av här

ovan angivna skäl är mycket liten.

Då den statliga investeringsbankens uppgifter anges vara att komplettera

övriga kreditinstitut, kan uppgiften ges en mer eller mindre vid innebörd

beroende på uppfattningen om de nuvarande kreditinstitutens funktionssätt

och om möjligheterna av att genom andra åtgärder åstadkomma

en bättre anpassning av den svenska kreditmarknaden till aktuella och

för framtiden väntade kreditbehov.

I PM 1 framföres flera synpunkter som kan betraktas som kritiska mot

det sätt på vilket särskilt affärsbankerna (inklusive statens egen affärsbank)

fungerar. Styrelsen vill till dessa synpunkter endast anföra att många

av de svårigheter, som nu föreligger för affärsbanker och andra kreditinstitut

att tillhandahålla långfristigt och riskbetonat kapital, har sin grund

i nu gällande lagbestämmelser om olika kreditinstituts kapitalplaceringar,

eller i av riksbanken givna anvisningar. Vad gäller affärsbankernas vilja att

ge riskkrediter är denna i mycket beroende av Bank- och Fondinspektionens

uppfattning om vilka säkerheter som är acceptabla. Styrelsen vill göra

detta konstaterande för att framhålla att den planerade statliga investeringsbankens

uppgifter såsom komplement till nuvarande kreditinstitut

blir beroende av resultaten av den översyn över den svenska kreditmarknadens

institutionella förhållanden, som styrelsen förutsätter kommer att äga

rum, då Kreditinstitutsutredningens betänkande föreligger.

I PM 2 framhålles att — även om investeringsbankens syfte är att komplettera

nu existerande kreditinstitut — det likväl »finns områden där konkurrenssituationer

kommer att uppstå». Särskilt gäller detta vid obligationsemissioner.

Det är även KF:s styrelses uppfattning att en effektivare

konkurrens mellan kreditinstituten, bl. a. vid deras medverkan i obligationsemissioner,

kunde leda till lägre kostnader för näringslivets kapitalanskaffning.

Över huvud taget föreligger mycket litet av konkurrens på den

svenska kreditmarknaden på utlåningssidan. Detta torde vid sidan av tidvis

allmän knapphet på kapital, framför allt bero på gällande regler —- i lagstiftning eller genom andra direktiv — angående institutens kapitalplaceringar.

För att åstadkomma en hårdare, kostnadssänkande konkurrens

på utlåningssidan erfordras alltså i första hand en översyn över gällande

bestämmelser därvidlag. Det är möjligt att den planerade statliga investeringsbanken,

som framhålles i PM 2 (s. 6), kan medverka till en från

effektivitetssynpunkt önskvärd hårdare konkurrens, men styrelsen är angelägen

framhålla att om det är fråga om konkurrens mellan investeringsbanken

och andra kreditinstitut, måste detta vara en konkurrens på lika

villkor i fråga om objekt av likartad natur, vilket bl. a. innebär att även

investeringsbanken måste kalkylera med täckning för sina kostnader.

Kapitalförsörjning och kapitalplacering

Enligt föreliggande förslag skall den planerade investeringsbankens egna

kapital byggas upp genom anslag över statsbudgeten, i första hand de 500

milj. kr. för budgetåret 1967/68 som höjningen av allmänna varuskatten

beräknas inbringa. Därutöver räknas med ytterligare medelanvisning för

budgetåret 1968/69, så att bankens egna kapital kommer att uppgå till 1

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

miljard kr. Kapitalanskaffningen i övrigt skulle ske genom långfristig upplåning

i form av obligationsförsäl] ning till i första hand AP-fonderna. Det

förutsättes att upplåningen begränsas i relation till det egna kapitalet.

Styrelsen har inga erinringar mot vad som i PM 2 anföres på denna

punkt, men det bör beaktas att upprättandet av denna bank i och för sig

icke innebär någon ökning av kapitalvolymen i annan mån än genom bankens

eget, över statsbugeten anvisade kapital.

Kreditgivningen från statens investeringsbank innebär problemkomplex

som bör närmare analyseras innan det definitiva förslaget till upprättande

av en sådan bank förelägges riksdagen. Det gäller här i stor utsträckning

långfristig kreditgivning för finansierande av relativt riskbetonade och omfattande

projekt. För sådan kreditgivning anpassade finansieringsformer

existerar för närvarande icke i Sverige. Obligations- och förlagslån innebär

i princip mycket ringa risktagande och behöver därför inte heller ge långivaren

rätt till full insyn i och kontroll över den verksamhet som låntagaren

bedriver med hjälp av dessa medel. Den enda form för verkligt riskbärande

kapitalplacering, som svensk lagstiftning känner, är teckning av

aktier i aktiebolag och insatser i ekonomiska föreningar. Då avsikten icke

är att investeringsbanken skall inträda som ägare av företag i deras helhet,

kan aktieteckning icke framstå som den enda formen för investeringsbankens

finansiella medverkan till här avsedda investeringar.

Kooperativa förbundets styrelse vill sålunda anföra att formerna för investeringsbankens

långivning bör utredas, innan det definitiva förslaget om

upprättande av denna bank framlägges. Som styrelsen här ovan antytt i

sina synpunkter på den planerade investeringsbanken uppgifter, blir långivningen

från denna av mer eller mindre riskbetonad karaktär, beroende

på vilka slag av projekt som finansieras genom denna långivning. Då det

är fråga om mindre riskbetonade investeringar — styrelsen har som exempel

anfört bidrag till strukturrationalisering inom ett företag eller samverkande

grupp av företag — är långivning i form av obligations- eller förlagslån

den för närvarande vedertagna finansieringsformen. Den statliga

investeringsbanken avses här alt fungera genom placeringsköp på i princip

samma sätt som andra kapitalmarknadsinstitutioner. Det enda som motiverar

investeringsbankens medverkan är projektets storleksordning och

det finns ingen anledning för banken att i dylika fall ställa speciella krav

på medinflytande i eller kontroll över låntagande företag.

Gäller det däremot långfristiga krediter till mera riskbetonade projekt —

styrelsen har som exempel anfört anläggningar syftande till industriell exploatering

av nya vetenskapliga eller tekniska rön — måste långivningen

ta andra former och medföra andra konsekvenser. Det långfristiga kapitalet

från den statliga investeringsbanken får därvid förutsättas bli riskbärande

i samma grad som det aktiekapital som de ursprungliga intressenterna

antages tillskjuta.

Men former för en långivning utan realsäkerhet för här avsett ändamål

utanför den statliga och i viss utsträckning även den kommunala sektorn

existerar endast i undantagsfall i vårt land. Sådana mer allmänt tillämpbara

former måste därför tillskapas, om den statliga investeringsbanken skall

kunna fullgöra här avsedda uppgifter. Eftersom banken i dessa fall har

att tillskjuta betydande belopp av riskbärande kapital, är det nödvändigt

att banken har möjlighet till full insyn och medinflytande i förvaltningen

av dessa lånemedel. Den naturligaste vägen därtill är att banken i viss begränsad

utsträckning deltar i bildandet av gemensamägda företag genom

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

aktieteckning respektive övertar aktier i låntagande företag, som ingår i

redan bildad koncern. Detta innebär emellertid att nu gällande lagstiftning

om bankföretags rätt att förvärva aktier måste kompletteras med undantagsbestämmelser

för statens investeringsbank. — Styrelsen anser sålunda

att en sådan komplettering av lagstiftningen bör äga rum, men vill i detta

sammanhang ifrågasätta huruvida benämningen bank är adekvat för ett

kreditförmedlande institut utan någon inlåningsverksamhet från allmänheten

och med så speciella uppgifter som detta.

Administration och ledning

Med hänsyn till den planerade statliga investeringsbankens speciella uppgifter

förutsättes icke att banken kommer att erfordra någon avsevärd

förvaltningsapparat. Tyngdpunkten i bankens praktiska verksamhet kommer

att ligga vid bedömningen av de objekt för vilka hankens finansiella

medverkan önskas. Denna bedömning måste i stor utsträckning komma att

äga rum i bankens ledning, dvs. i styrelsen, som även har att ta vissa initiativ

beträffande finansiering av stora projekt. Därför är det av största

betydelse att styrelsen kommer att bestå av personer med stor erfarenhet

av det svenska näringslivets aktuella förhållanden och framtidsplaner, samt

av personer med ingående sakkunskap om svensk kreditmarknad. Härigenom

kan urvalet av olika objekt bli föremål för allsidig bedömning. KF:s

styrelse fäster sålunda stor vikt vid att bankens styrelse, så som förutsättes

i PM 2, skall bestå av »företrädare för statsmakterna, löntagarorganisationerna,

näringslivet och kreditväsendet», och KF:s styrelse utgår från att

bland företrädarna för näringslivet även kommer att ingå företrädare för

den kooperativa sektorn inom detta.

Sammanfattning

Med hänvisning till vad här ovan anförts får Kooperativa förbundets styrelse
dels

i princip tillstyrka upprättandet av en statlig investeringsbank med

i huvudsak de uppgifter som anges i Finansdepartementets PM 2 angående

en statlig investeringsbank;

dels hemställa att — innan konkret förslag om denna banks verksamhetsformer

framlägges — de av styrelsen här ovan angivna frågorna om

bankens utlåningsformer m. in. närmare utredes;

dels alternativt hemställa att — därest proposition i detta ärende framlägges

innan sådana utredningar hunnit verkställas — propositionen väsentligen

tar sikte på ett principbeslut så att sedermera ytterligare beredning

av ärendet möjliggöres innan investeringsbanken etableras och påbörjar

sin verksamhet;

dels hemställa att även övriga av styrelsen här ovan anförda synpunkter

beaktas vid den fortsatta handläggningen av detta ärende.

8. Landsorganisationen i Sverige

De framlagda stencilerna angående en statlig investeringsbank behandlar

huvudprinciper angående kreditmarknadens funktionssätt och statens aktiva

investeringspolitik. Något detaljerat förslag ställs dock inte. Då väsentliga

detaljfrågor inte berörs vill LO här endast ange sin principiella in
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

93

ställning till förslaget att inrätta en statlig utvecklingsbank och till en aktivare

samhällelig investeringspolitik.

Såsom ett kort referat av de i promemoriorna framförda förslagen kan

anges att man avsett ett helstatligt aktiebolag med uppgift att medverka

vid finansieringen av långfristiga projekt inom näringslivet. Avsikten är

att aktiebolaget skall tillföras ca 500 milj. kr., som är avsatta i årets budgetförslag

och ytterligare lika stor summa under nästa budgetår. Genom

upplåning väntas banken få en utlåningskapacitet om 5 miljarder. En samordnad

kreditgivning inom ramen för kraven på kort- och långsiktig samhällsekonomisk

balans eftersträvas. Bolaget blir dock infe »bank» i banklagens

mening, eftersom den inte grundar sin verksamhet på inlåning från

allmänheten. Dess verksamhet skall i stället regleras av bolagsordningen.

Bolaget skall ha större spelrum än kreditinstituten vad gäller lånesäkerhet,

men ej medverka till subventionering av företag. Kreditgivning kan delvis

beröra affärsbankernas verksamhetsområde. Till skillnad från dessa skall

bolaget ha begränsad rätt att i undantagsfall förvärva aktier. Det skall kunna

ge garanti för sådana slags lån som det skulle ha kunnat ge själv. Bolaget

skall vidare ha rätt att förmedla emissionslån och själv överta försäljningen

av sådana. Upplåningen, som bolaget skall kunna göra, antyds kunna

ske med statlig garanti och således praktiskt taget utan risktagning för

långivarna. I det föreslagna bolaget skulle styrelsen sammansättas av representanter

för statsmakterna, löntagarorganisationer, näringslivet och

kreditväsendet.

Enligt LO:s mening är ett av de väsentliga skälen för inrättande av en

helstatlig investerings- eller utvecklingsbank önskan att öka kreditväsendets

förmåga att stödja och pröva olika investeringsprojekt. Det gäller särskilt

långsiktiga, företagsekonomiskt svårbedömda större insatser utan —

eller med — anknytning till existerande storföretag, som i nuläget torde

ha mindre chanser att bli finansierade och komma till utförande. I PM nr 1

har diskuterats de brister som för närvarande vidlåder bankväsendet, och

som skulle accentuera behovet av ett nytt kreditinstitut av nytt slag. Dessa

brister är givetvis svåra att bedöma och även en ingående undersökning av

kreditprövningspraxis i affärsbankerna skulle knappast lämna ett definitivt

svar angående dessa brister. Man kan nämligen förmoda att vissa projekt

aldrig når ens så långt att de underställs bankerna med hänsyn till de

villkor i övrigt vid sidan om räntabiliteten, som är förknippade med dessas

kreditgivning. Även om tilltron till affärsbankernas funktionssätt är

skiftande och osäkert grundad kan tillskapandet av en statlig bank för direkt

utlåning inte försämra bankernas effektivitet utan snarast tjäna som

en positiv konkurrensfaktor. LO vill dock starkt understryka att den statliga

banken för att fylla denna uppgift måste vara fristående från de privata

kreditinstituten.

Ett annat väsentligt skäl för en helstatlig utvecklingsbank är dess möjlighet

att stödja och medverka i långtids- och utvecklingsplanering för den

svenska ekonomin. Redan i sin nuvarande form ger långtidsutredningarna

visst underlag för att bedöma samhällsekonomins utveckling och därmed

olika projekts samhällsekonomiska betydelse utöver rent företagsekonomiska

överväganden (räntabilitetskalkyler). Så länge en noggrann regional

och sektorsvis uppdelning och utvecklingsanalys saknas är dock underlaget

för en sådan speciell kreditbedömning bräckligt. Detta är på inget vis

ett argument mot tillskapandet av en utvecklingsbank. LO vill dock bestämt

framhålla att en starkt intensifierad ekonomisk långtidsplanering är

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

nödvändig för att en statlig bank på ett meningsfullt och aktivt sätt skall

kunna spela den roll i strukturutvecklingen som det framlagda förslaget

förutsätter. LO vill understryka att den föreslagna utvecklingsbanken bör

utrustas med teknisk och ekonomisk expertis i sådan omfattning att såväl

de företagsekonomiska som samhällsekonomiska sidorna av potentiella investerings-

och låneprojekt kan bedömas noggrant.

LO fäster stort avseende vid att samhället genomför en aktiv investeringspolitik

både beträffande investeringarnas totala volym och inriktning. En

särskild kanalisering av AP-fondmedel till långsiktiga, stora investeringar

med avgörande samhällsekonomisk betydelse via en statlig bank är önskvärd.

Vid 1966 års LO-kongress uttalades att former bör sökas för ett ATPengagemang

i nyföretagande av betydande storlek, t. ex. genom särskilda

för ändamålet bildade förvaltningsbolag. Syftet därmed är att skapa en

mer aktiv, strukturrationaliserande planeringspolitilc. Genom en medveten

statlig investeringspolitik ges ytterligare möjligheter för satsning på nyckelområden

för en snabb ekonomisk tillväxt. Utan en klart utvecklad och uttalad

realekonomisk planering kan dock varje statlig institution löpa risken

att bli passiv och alltför beroende av kortsiktiga finansiella och politiska

hänsyn. Risken för felinvesteringar ökar vid en bristfällig planering.

Uttryck med andra ord: Det andra här angivna huvudskälets styrka är ytterst

beroende av kvaliteten hos och omfattningen av samhällets ekonomiska

långsiktsplanering.

En del av verksamheten kan — såsom framhålles i PM nr 1 — komma

att avse finansiering av forskning och utvecklingsarbete. LO vill på denna

punkt betona vikten av nära kontakt dels med Institutet för nyttiggörande

av forskningsresultat (INFOR) och dels med den forskning som bedrivs

inom branschinstitut och universitetsinstitutioner. Värdet av forskning

inom enskilda företag kan visserligen vara betydande, men risken för dubbelarbete

och kostsam splittring av knappa forskningsresurser är stor. Som

ett litet land måste Sverige räkna med att hämta forskningsresultat utifrån

och ofta betala för att tidigt kunna använda dem i produktionslivet.

En fortsatt snabb ekonomisk tillväxt kommer att kräva en betydande

ökning av investeringsverksamheten. För att nå målet för den allmänna

ekonomiska politiken krävs att samhället i ökande omfattning styr investeringarna

mot de områden eller projekt, som bedöms mest räntabla för

samhället. LO vill därför tillstyrka förslaget om bildandet av en statlig investeringsbank

med den inriktning av verksamheten, som framläggs i det

översända materialet. En huvudförutsättning för framgång i verksamheten

är som ovan framförts att den långfristiga samhällsekonomiska planeringen

avsevärt byggs ut. De i promemoriorna framförda förslagen ansluter väl

till uttalanden som gjorts vid LO:s senaste kongress angående AP-fondm''edlens

produktiva användning.

9. Svensk Industriförening

Den tillämnade investeringsbanken torde om den förverkligas utgöra det

mest genomgripande statliga ingreppet i det svenska näringslivet hittills.

Det synes föreningen mot denna bakgrund vara en häpnadsväckande nonchalans

mot näringslivet att detta för bedömningen av ett så långtgående

ingrepp endast erhåller två ofullständiga och tydligen i största hast hop
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

komna promemorior och dessutom en remisstid på bara 14 dagar. Det finns

starka skäl för en kraftig reaktion mot ett dylikt beteende.

I PM nr 1 påvisas med hänvisning till långtidsutredningens kalkyl för

perioden 1966—1970 att stagnationen av befolkningen i de arbetsföra åldrarna

och reduktionen av arbetskraft bl. a. genom fortsatt arbetstidsförkortning

kommer att framtvinga en kraftig satsning på näringslivets investeringar

om takten i produktionsökningen skall kunna hållas på en tillfredsställande

nivå. Dessa förhållanden liksom den sannolika utvecklingstrenden

bortom 1970 tyder enligt promemorian på att bankernas resurser icke

kommer att räcka till för att tillgodose näringslivets externa finansieringsbehov.

Detta gör att AP-fonden kommer in i bilden och på s. 3 dras slutsatsen

att en ökande andel AP-medel på ett eller annat sätt bör slussas

över till näringslivet.

Föreningen vill instämma i denna slutsats liksom även i konstaterandet

att den alltmer långsiktiga planeringen inom företagen kräver långsiktiga

krediter för att planeringen skall kunna förverkligas. Det är enligt föreningens

mening också riktigt att de angelägnare investeringarna i forskning och

utvecklingsarbete dels är svåra att kalkylera med avseende å avkastningen

dels är mera riskfyllda än vanliga ordinära investeringar, som noggrant

kan kalkyleras. Däremot måste föreningen reagera mot antagandet att det

skulle kunna finnas ovilja hos företagen att finansiera visserligen riskfyllda,

men ändock viktiga investeringar i forskning och utvecklingsarbete

på den traditionella marknaden och med traditionella låneformer. Detta antagande

torde vara gripet ur luften och är som åtskilliga andra i promemorian

ingenting annat än lösa spekulationer.

De här nämnda slutsatserna att i fortsättningen AP-fondens medel i betydligt

större utsträckning än hittills måste slussas över till näringslivet,

ävensom att ett ökat antal investeringar i framtiden måste bli avsevärt mera

riskfyllda än näringslivets investeringsverksamhet hittilldags varit, synes

utgöra huvudmotiven för inrättandet av en statlig investeringsbank.

Föreningen bortser då från den misstro mot, för att icke säga misstänkliggörande

av affärsbankerna, som förekommer och ifrågasätter att t. ex. Sveriges

Kreditbank arbetar med så dolsk målsättning, som icke utsäges direkt

men ändock antydes i fråga om affärsbankernas verksamhet.

Enligt föreningens mening utgör de nyss påvisade huvudmotiven för en

statlig investeringsbank icke tillräcklig grund för inrättandet av en dylik

bank. Grunden är alltför bräcklig för att bygga en dylik statlig koloss på.

Dessutom kan den redovisade målsättningen för den föreslagna investeringsbanken

— mot vilken målsättning föreningen som ovan framhållits

i och för sig icke har något att invända — uppnås med andra och betydligt

smidigare metoder.

Inrättandet av en statlig investeringsbank skulle betyda en ytterligare institutionalisering

av vår kreditmarknad, vilken redan är genominstitutionaliserad.

Överhuvudtaget är hela vårt nutida samhälle så fyllt av institutioner

av olika slag inom den statliga sektorn och organisationer inom

den icke-statliga att fråga är om vi icke nått mättnadsgränsen. En ytterligare

institutionsutveckling leder otvivelaktigt till att en tung och förlamande

byråkratisk deg kommer att bromsa upp och hejda utvecklingstakten

inom hela vårt samhälle.

Redan institutionaliseringsskälet försvagar enligt föreningens uppfattning

kraftigt motivet för inrättandet av en statlig investeringsbank. Det är vidare

uppenbart, att tillskapandet av investeringsbanken icke i och för sig till
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

för marknaden en enda krona i nya pengar. Det grundkapital, som skall

tillskjutas av staten blir upplånade medel, eftersom finansministern under

kommande budgetår räknar med att låna upp minst 1 000 miljoner kronor,

varav 500 miljoner avsättes som grundkapital till den tillämnade investeringsbanken.

Dessutom är det tänkt enligt PM nr 2 att investeringsbanken

fortsättningsvis skall verkställa upplåning på den allmänna kapitalmarknaden.

Detta kan icke få någon annan följd än att betydande medel dras

från denna marknad, som härigenom alltså får ytterligare svårigheter att

tillgodose de traditionella behov, för vilka den är avsedd. Den ökande andel

av AP-medel som i samband med investeringsbankens inrättande skulle tillföras

näringslivet avses icke enligt uppläggningen av hela projektet, att förbättra

kapitalmarknadens nuvarande och traditionella funktioner utan är

ämnade att tillgodose helt andra och enligt promemoriorna för denna delvis

främmande kapitalbehov.

Ett annat skäl mot inrättandet av den statliga investeringsbanken är att

en kraftig reaktion och opinion måste mobiliseras upp mot att vissa stora

och riskfyllda investeringsobjekt subventioneras. Visserligen försäkras i

promemoriorna att det icke »är fråga om att ge avkall på kraven på räntabilitet

för investeringsprojektet» och att »Det"blir inte fråga om subventionering

av den art, som i andra fall kan vara motiverad från arbetsmarknads-

och lokaliseringssynpunkter.» Men den försäkran, som avges, att någon

subventionering icke skall förekomma kan i praktiken icke bli något

annat än en munnens försäkran. I promemoriorna utsägs, att investeringsbanken

i princip bör ha rätt att lämna långfristiga krediter utan särskild

säkerhet, att samhällsekonomiska kreditbedömningar skall göras av denna

bank, vad som nu döljes bakom detta kryptiska och samtidigt kautschukbetonade

uttryckssätt och att statlig garanti skall finnas för upplåningen,

vilken kan få mera »flexibla verksamhetsformer» än nu existerande kreditinrättningar

har möjlighet att arbeta med.

Dessa mer eller mindre klart uttryckta former för investeringsbankens

verksamhet måste uppenbarligen leda till att subventioner måste komma

att lämnas till olika kreditobjekt, beroende på främst vilka som av »samhällsekonomiska»

motiv prioriterats.

Föreningen motsätter sig inrättandet av investeringsbanken även av det

skälet att banken uppenbarligen icke är avsedd för de mindre och medelstora

företagen. Detta framgår tydligast av promemoria 2, där det på s. It

sägs att »beviljade krediter kommer att släpa efter redan av det skälet, att

de avser stora investeringsprojekt, vilkas realiserande tar flera år i anspråk».

(Understrykningen gjord av föreningen.) Det finns ingen anledning

att återigen diskriminera de mindre och medelstora företagen, utan dessa

bör tvärtom understödjas på grund av sin på flera områden stora betydelse.

Vad industrien angår förhåller det sig faktiskt på det sättet att den övervägande

delen av dess företag är små och medelstora. Endast 1 200 industriföretag

av 30 000 har över 100 anställda och av dessa har bara 240 över

500 anställda. Även i fråga om sysselsättningen och produktionen har de

mindre och medelstora industriföretagen övertaget, eftersom storindustrien

representerar endast 30 procent av sysselsättningen och 35 procent av den

totala produktionen. Detta är emellertid förhållanden, som med nuvarande

snabba tekniska utveckling i fortsättningen icke kan vara oförändrade. De

mindre och medelstora industriföretagen måste få möjligheter att följa med

i utvecklingen om man icke vill försöka radera ut dem, vilket torde vara

en rent orimlig tanke med hänsyn till den stora samhällsekonomiska roll,

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

som de spelar och kommer att spela även fortsättningsvis. Tanken är absurd

även med anledning av dessa företags stora sociala betydelse, främst

ur sysselsättningssynpunkt, som även den kommer att öka med en fortsatt

och stegrad satsning på lokaliseringspolitiken, något som torde bli ofrånkomligt

med dagens snabba omdaning av samhällsstrukturen. Den mindre

och medelstora industrien behöver sålunda kontinuerligt upprustas i tekniskt

avseende och uppnå en alltmera ökad automatiseringsgrad. Denna

industrikategori behöver också få tillgång till forskning, som är anpassad

till dess speciella förhållanden och struktur. En dylik forskning kan av

naturliga skäl endast bli av typen gemensamhetsforskning som syftar till

att skapa underlag för oundgängliga produktions- och kvalitetsförbättringar.

Sådan gemensamhetsforskning för den mindre och medelstora industrien

sker redan i Västtyskland, där den erhåller betydande statligt stöd. Inget

av de här angivna kraven på en förbättring av den mindre och medelstora

industriens utvecklingsbetingelser är synbarligen avsedda att tillgodoses

av den planerade statliga utvecklingsbanken. Och ändock är det ytterligt

angeläget, att dessa krav kommer att kunna tillgodoses på det ena eller andra

sättet.

Ännu en starkt grundad anledning att icke tillskapa en statlig investeringsbank

är enligt föreningens mening den, att det måste vara utomordentligt

olämpligt att staten dirigerar näringslivets investeringar. Oberoende av

vilken politisk meningsriktning, som innehar regeringsansvaret är det uppenbart,

att det finns de största risker för att det via den statliga investeringsbanken

förr eller senare blir en politisk i stället för en strikt ekonomisk

bedömning av näringslivets investeringsinriktning.

Eftersom föreningen motsätter sig inrättandet av en statlig investeringsbank,

men som inledningsvis framhölls instämde i att kapitalmarknaden

måste ges den strukturella omdaning, som enligt resonemangen i PM nr 1

måste leda fram till en sådan bank, vill föreningen föreslå en annan väg

för att målsättningen en funktionsdugligare och mera flexibel kapitalmarknad

skall kunna förverkligas. Professor Börje Kragh säger i »Finansiella

Långtidsperspektiv» (SOU 1967:6) bl. a. att »Om såsom här ovan gjorts

sannolikt de för resten av 1960-talet förutsedda tendenserna i fråga om företagsfinansieringen

skulle kvarstå även på längre sikt», (vilket Kragh håller

för sannolikt) »aktualiseras mer än hittills AP-fondens roll för denna finansiering».

Kragh framlägger två alternativ för AP-fondens roll i detta sammanhang.

Det ena är att AP-fonden genom direkta lån och aktier tillförsäkrar

sig maximal insyn och kontroll över sina investeringar. »Förutsättningen

härför», säger Kragh, »skulle vara en förändring i gällande bestämmelser

samt omorganisation och en betydande utvidgning av den nuvarande

administrativa apparaturen». Promemoriornas upphovsman eller -män har

tydligen nappat på detta Kraghs första alternativ, men i stället för en »omorganisation

och en betydande utvidgning av den nuvarande administrativa

apparaturen» av lämplighetsskäl, betingade av flera olika motiv, föreslagit

inrättande av en statlig investeringsbank. Denna banks väsentligaste

kapitaltillskott utöver det statliga tillskottet av eget grundkapital skulle

komina, från AP-fonden. Banken eller investeringsinstitutet, vilket borde

vara, en, mera adekvat benämning, skall även i enlighet med Kraghs första

alternativ kunna förutom att ge lån tillägna sig aktier. Föreningen har ovan

framfört starka betänkligheter mot den tilltagande institutionaliseringen,

vilket , med Kraghs uttryckssätt icke, är något annat än »betydande utvidgning

av den administrativa apparaturen».

4 Bihartg till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Xr 50

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Det andra av Kraghs alternativ anvisar det sätt på vilket föreningen för

sin del vill lösa den strukturella omdaningen av kapitalmarknaden, som

frampressas av utvecklingen.

Detta alternativ har bl. a. den påtagliga fördelen att det inte kräver någon

ny institution i form av ett statligt kolossalinstitut för investeringar i

näringslivet eller en utvidgning av AP-fondens administrativa apparatur,

ett med Kraghs egna ord »ur denna synpunkt mindre krävande alternativ».

Alternativet har också mot bakgrunden av de olika skäl, som föreningen

framfört mot tillskapandet av en statlig investeringsbank många andra fördelar.

Alternativet innebär att AP-fondens placeringar »i långt större utsträckning

än hittills slussas ut till kredittagarna via affärsbankerna». »Affärsbankerna»

är Kraghs uttryck, men föreningen skulle vilja utsträcka utslussningen

av AP-medel att ske även via jämförliga kreditinstitut sådana som

sparbankerna och jordbrukskassorna. Förutsättningen för en dylik väsentligt

vidgad utslussning av AP-medel är givetvis, att gällande lagstiftning,

som reglerar nu nämnda kreditinstituts utlåning uppmjukas så att de

kan ge både mer långfristiga krediter och icke vara fullt så bundna av

säkerhetskrav, som nu är fallet. De skulle med andra ord få »möjlighet att

utsträcka långivningen till risklägen där helhetsbedömningen av projektet

är avgörande, snarare än de specifika säkerheter som eventuellt kan ställas».

En ur den mindre industriens synpunkt viktig ytterligare lagstiftningsförändring

ifråga om jordbrukskassorna är den, att dessa skall tillåtas

att ge lån även till industriföretag, företrädesvis mindre och medelstora.

Genom att utslussningen av AP-medel till näringslivet på detta sätt fördelas

på ett flertal sinsemellan konkurrerande kreditinstitut undvikes risken

för en eventuell prioritering av en speciell kundkategori och då särskilt att

staten via ett eget investeringsinstitut kan bli i tillfälle till prioriteringar

med politisk i stället för ekonomisk bedömning som underlag.

Av fördelarna med Kraghs alternativ två är givetvis ur föreningens synpunkt

den största, att med detta alternativ de mindre och medelstora företagens

behov av att få möjlighet till AP-lån speciellt skulle kunna tillgodoses.

Föreningen hänvisar i detta stycke till Kraghs argumentering och vill

tillägga att långivningen skulle kunna finansieras icke bara genom affärsbankernas

motsvarande försäljning av egna förlagsbevis utan också genom

möjlighet för de här nämnda jämförbara kreditinstituten att försälja sina

förlagsbevis till AP-fonden för uppbringande av kapital för utlåning. Föreningen

vid understryka Kraghs uttalande att förutsättningen för försäljning

av förlagsbevis är att nuvarande restriktivitet beträffande förlagslåneemissionerna

lättas. Det finns anledning att citera även den direkta fortsättningen

av Kraghs resonemang: »I princip kunde dessa för småindustrien

öronmärkta emissionerna i prioritetshänseende jämställas med storföretagens

långfristiga lån på kapitalmarknaden i vilka AP-fonden redan har

direkta fast också av utbudsrestriktionerna begränsade placeringsmöjligheter».

Enligt föreningens uppfattning räcker det emellertid icke för att göra näringslivet

alltmera slagkraftigt och konkurrensdugligt att dess externfinansiering

förbättras på ovan föreslaget sätt. Kapitalbildningen inom samhället

måste genom en lämpligt avvägd ekonomisk politik stimuleras, så att allt

större resurser tillskapas för produktiva investeringar. Och framförallt

måste företagens självfinansieringsmöjligheter förbättras samtidigt som

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

99

möjligheterna till externfinansiering ökas. Kravet på förbättrade självfinansieringsmöjligheter

gäller i synnerhet de mindre företagen.

Föreningens så många gånger framförda påstående, att de mindre företagen

har en lägre självfinansieringsgrad än de större, är mera beroende av

externfinansiering än dessa och sålunda är mera känsliga för kreditrestriktioner

än storföretagen beläggs klart och ostridigt på s. 225 i »Finansiella

långtidsperspektiv».

Den i promemoria 1 anförda argumentationen mot en höjning av företagens

självfinansieringsgrad anser föreningen ohållbar och på något sätt

emotionellt betingad. Moderna företag och speciellt de mindre använder icke

ökade vinster i första hand till ökade utdelningar åt ägarna utan vinsterna

plöjs ned i företagen med ökad konsolidering och höjning av det egna kapitalet

som följd. Detta leder i sin tur till ökad investeringsbenägenhet och

-möjligheter medan motsatsen kan bli följden därest självfinansieringsgraden

sänkes alltför mycket. I ett sådant läge, som vi på ett oroväckande sätt

börjar närma oss, särskilt vad de mindre företagen anbelangar, kan passerandet

av en alltför låg självfinansieringsgräns innebära, att företagen bedömer

lönsamhetsförväntningarna så dåliga att de icke anser det vara försvarligt

att över huvud taget satsa på några nya investeringar.

Föreningen har, som framgått av det föregående bestämt avstyrkt inrättandet

av en statlig investeringsbank eller -institut och angett skälen för

detta sitt avstyrkande. Om emellertid genom ett politiskt beslut en dylik

bank skall upprättas, uppstår givetvis omedelbart ingående diskussioner om

lämpligaste formen för en dylik bank och hur den skall uppbyggas. I promemoria

nr 2 skisseras ett förslag rörande en investeringsbanks gestaltning,

rörelse och förhållande till kreditmarknaden. Med hänvisning till vad föreningen

anfört dels mot den tilltagande institutionaliseringen inom vårt samhälle

och icke minst av vår kreditmarknad dels i fråga om vådan av att

staten skall ha ett dominerande inflytande på styrningen av näringslivets investeringar,

vill föreningen föreslå en annan lösning. Skall en investeringsbank

inrättas bör enligt föreningens uppfattning ett redan existerande och

etablerat kreditinstitut användas för ändamålet. Föreningen anser också, att

med hänsyn till den framtida investeringsutvecklingen med dess krav på

mera riskbetonade placeringar och som konsekvens av den blandekonomi,

som präglar dagens svenska samhälle ett sådant kreditinstitut kan tänkas

vara halvstatligt. Ett kreditinstitut, redan etablerat, och som uppfyller denna

förutsättning är AB Industrikredit. Detta företag skulle utan större administrativa

svårigheter kunna omvandlas till ett investeringsinstitut om

statsmakterna beslutar om ett sådant. AB Industrikredit skulle därvid tillföras

de 500 milj. kronor, som för budgetåret 1967/68 föreslås anvisade över

statsbudgeten för att utgöra den i promemoria nr 2 föreslagna investeringsbankens

egna kapital. Samtidigt skulle ändringar givetvis behöva göras i bolagsordningen

beträffande ändamålet för bolagets verksamhet, styrelsens

sammansättning m. m.

Vad beträffar styrelsens sammansättning bör denna bestå av ett lämpligt

antal ledamöter som till hälften utses av staten — liksom nu är fallet —

medan den andra hälften företrädes av representanter för kreditväsendet och

näringslivet, varvid även representanter för de mindre och medelstora företagen

beredes plats.

Föreningen anser även att övervägande skäl talar för en sådan förändring

i lagstiftningen, som reglerar affärs- och sparbankernas verksamhet att dessa

4t Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 56

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

inedges mera långfristig kreditgivning och ökat risktagande även om AB Industrikredit

förvandlas till ett halvstatligt investeringsinstitut i enlighet

med föreningens förslag. Dels gagnas näringslivet av konkurrens på kreditgivningens

område, vilken för att bli reell och meningsfylld måste kunna ske

på så lika villkor som möjligt, dels är de nuvarande säkerhetskraven vid

affärsbankernas utlåning tillkomna under en helt annan tid än vår och med

speciella händelser som bakgrund och är därför antikverade.

Den av föreningen för det halvstatliga investeringsinstitutet föreslagna

styrelsen blir sålunda allsidigt sammansatt och alla möjligheter bör härigenom

föreligga för ett fruktbärande samspel mellan samhället å ena och näringslivet

och kreditväsendet å andra sidan. Styrelseordförande bör vara eu

högt kvalificerad ekonom av facket, vilken bör stå politiskt oberoende och

alltså icke vara knuten till något politiskt parti.

I fråga om det halvstatliga investeringsinstitutets kreditgivning kan denna

i stort sett ske efter de riktlinjer, som anges i promemoria nr 2 kap. 2,

dock med ett särskilt understrykande av uttalandet på s. 5 att »Eftersom

blancokreditgivningen ibland kan innebära särskilda risker för ett kreditinstitut

får emellertid övervägas om man inte i något hänseende bör begränsa

investeringsbankens möjligheter att lämna kredit utan särskild säkerhet».

Vidare anser föreningen det ur olika principiella synpunkter vara direkt

olämpligt att vare sig staten eller privata kreditinstitut äger aktier hos låntagande

företag, varför det av föreningen föreslagna investeringsinstitutet

icke ens i undantagsfall bör äga rätt att förvärva aktier.

När det gäller samarbetet med andra kreditinstitut är det uppenbart att ett

sådant kan bli väsentligt mera intimt och förtroendefullt om i investeringsinslitutets

styrelse ingår företrädare för kreditväsendet, som föreslås av

föreningen. För övrigt är det angeläget att ett samspel rörande dylikt instituts

verksamhet äger rum icke bara mellan staten och kreditväsendet, utan

även att näringslivet i stort deltar i detta samspel, något som möjliggöres

genom föreningens förslag om att även näringslivet erhåller representation i

stvrelsen.

Vad beträffar det ombildade Industrikredits försörjning med kapital synes

det lämpligt att upplåningen begränsas i relation till det egna kapitalet och

att relationen sättes till 1: 5. Övriga villkor som har samband med institutets

kapitalförsörjning bör lämpligen fastställas efter förhandlingar mellan

representanter för de intressenter, som skall ingå i det föreslagna investeringsinstitutets

styrelse.

Föreningen vill slutligen starkt understryka, att ombildningen av AB Industrikredit

till ett företag med nya uppgifter icke får innebära att dess

nuvarande funktion som kreditgivare till mindre och medelstora företag

skall upphöra. I stället bör företaget i sin nya form genom ombildningen och

sina väsentligt ökade resurser få betydligt vidgade möjligheter att fullgöra

den nuvarande funktionen. Som ovan framhållits är de mindre och medelstora

företagen på grund av den snabba omvandlingen inom näringslivet i

behov av ständigt ökande medel för investeringar i ökad automatisering, för

strukturrationalisering i form av ökat samarbete ävensom koncentration och

produktspecialisering inom de olika branscherna samt också för gemensamhetsforskning.

Ombildas AB Industrikredit på sätt föreningen föreslagit om

en investeringsbank beslutas måste detta oundgängligen innebära att kraftigt

ökade kreditmöjligheter ställes till vår expansiva mindre och medelstora

industris förfogande.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 56 år 1967

101

10. Svenska Bankföreningen

Det förefaller som om regeringens förslag om inrättande av en statlig investeringsbank

hämtar huvudparten av sina motiv från det förhållandet, att

strukturomvandlingen av det svenska näringslivet accelererats under senare

år och att denna omvandling, i synnerhet för industrins del, väntas fortsätta

i än hastigare takt. En fortsatt gynnsam utveckling av landets ekonomi

förutsätter på grund av hl. a. hårdnande internationell konkurrens, snabb

teknisk utveckling, samt hög och stigande inhemsk kostnadsnivå strukturella

omställningar i ökad takt. Huruvida behovet av omställningar kommer

att växa så snabbt att det med kort varsel leder till så många och stora samt

sin art så nya investeringsprojekt att ett nytt kreditinstitut och nya finansieringsformer

måste improviseras under loppet av några månader våren

1967 är avgörande frågor vid bedömningen av det nu framlagda förslaget.

Regeringens attityd till dessa näringslivets utvecklingsproblem framstår

som dubbelbottnad. Å ena sidan hävdas att den strukturella omvandlingen,

när den sker spontant, inte går tillräckligt snabbt utan måste hjälpas åstad

med initiativ från centrala instanser. I de överlämnade promemoriorna finns

sådana tankegångar, som för övrigt också förekommer i debatten om de s. k.

låglöneindustrierna. Å andra sidan hyser regeringen uppenbarligen oro för

att strukturförändringarna, i synnerhet när de tar formen av företagsnedläggelser,

går alltför fort.

Bankföreningen delar uppfattningen att vitala industriella utvecklingsfrågor

och därav betingade samhällsekonomiska problem kräver skärpt uppmärksamhet.

Det finns emellertid f. n. inte något underlag, allra minst i

de överlämnade promemoriorna, som bevisar, att den industriella utvecklingsprocessen

skulle befinna sig i ett så akut och radikalt ändrat läge, att

den kräver brådstörtade åtgärder med åsidosättande av den procedur som

brukar följas, innan statsmakterna fattar beslut i viktiga frågor. Det framhålls

också i promemoriorna, att uppgifterna för den föreslagna investeringsbanken

är av långsiktig karaktär.

I sitt betänkande »Svensk ekonomi 1966/70» visade 1965 års långtidsutredning,

att en snabb ökning av investeringsvolymen i näringslivet, och

särskilt inom industrin, är nödvändig för att de uppställda produktionsmålen,

inom näringslivet och därmed även inom andra sektorer av samhället,

skall kunna uppnås. Det framgick av utredningens kalkyler, att dessa

investeringar i högre grad än hittills måste finansieras med krediter, eftersom

företagens självfinansieringsgrad var fallande — en tendens som väntades

fortsätta. Bankföreningen framhöll i sitt yttrande över långtidsutredningen,

att de finansiella konsekvenserna av de presenterade utvecklingstendenserna

och planerna inte kunde bedömas på ett så ingående sätt som

var önskvärt. Detta kunde och borde lämpligen ske, då den av professor

Kragh på regeringens uppdrag företagna utredningen om kreditmarknadens

långsiktiga utvecklingsfrågor förelåg. Från myndigheternas sida har man

också vid diskussioner om kreditväsendets framtid hänvisat till den pågående

utredningen såsom eu väsentlig etapp för allt vidare arbete på området.

Bl. a. har så varit fallet i samband med spörsmål rörande den allmänna pensionsfonden.

Bankföreningen finner det därför anmärkningsvärt, att regeringen nu

framlagt förslaget om ett nytt statligt kreditinstitut, utan att resultaten av

den Kraghska utredningen varit tillgängliga för analys och diskussion. Det

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

hade enligt Bankföreningens uppfattning varit naturligt, att de beräkningar

rörande kreditmarknadens utveckling fram till 1970, som i dagarna presenterats

av professor Kragh, fått bli föremål för en allsidig bedömning, innan

regeringen framfört förslag till förändringar i kreditmarknadens organisation

och institutionella utrustning.

Bankföreningen finner även i övrigt anledning att med skärpa påtala det

sätt, på vilket det väckta förslaget beretts och presenterats. Begeringens

handlande i denna fråga avviker från en sedan länge rådande väl grundad

praxis att viktiga samhällsfrågor är föremål för allsidig utredning innan

förslag till reformer framläggs. Det nu aktuella förslaget har presenterats

utan att den expertis som finns t. ex. inom kreditväsendet har beretts möjlighet

att belysa förslaget utifrån sina erfarenheter.

Behovet av investeringsbanken

De argument som åberopas till stöd för inrättandet av en statlig investeringsbank

grundar sig på en otillfredsställande utredning. De överlämnade

promemoriorna innehåller snarast en serie påståenden som enligt Bankföreningens

mening är både ensidiga och tendentiösa. Framställningen präglas

av onyanserade formuleringar i en utsträckning som Bankföreningen inte

kan erinra sig ha tidigare mött i offentliga framställningar rörande viktiga

samhällsfrågor.

I argumenteringen för behovet av en statlig investeringsbank framhålls

i ifrågavarande promemoria att kapitalbehoven inom industrin inte endast

är mycket stora utan också har förändrat karaktär. Ett stort antal projekt

skulle vara av sådan storleksordning att självfinansiering, aktiemarknad

och kapitalmarknad under nuvarande förhållanden inte förmår klara deras

kapitalförsör j ning.

Bankföreningen delar uppfattningen att utvecklingen sannolikt går mot

ökad kapitalintensitet för flertalet typer av företag. Detta är emellertid en

process som pågått länge. Det har inte bestyrkts, att vi skulle stå inför ett

plötsligt språng i utvecklingen därvidlag. För att förslagsställarnas argumentering

på denna punkt skulle kunna godtas, hade det varit nödvändigt

med en precisering av hur stora projekt som väntas bli aktuella, liksom

av var den gräns går, bortom vilken nuvarande kreditinstitutioner inte förmår

klara finansieringen. Den dynamiska utveckling av industrin, som lett

Sverige till en internationell topp-placering, har möjliggjorts av att kreditväsendet

haft en höggradig institutionell flexibilitet och kunnat anpassa sig

till ständigt föränderliga finansieringsbehov.

Den kvantitativa brist på kredit, som under snart sagt hela efterkrigstiden

varit kännbar för företagen, har haft tre orsaker, dels den allmänna

kapitalbrist som kan betraktas som ett »naturligt» tillstånd i en ekonomi

i stark expansion under full sysselsättning, dels det förhållandet att myndigheternas

ransonering av tillgångarna på kapitalmarknaden särskilt hårt

drabbat industriföretagen och dels slutligen den ryckiga penningpolitik,

som nedsatt affärsbankernas förmåga att kontinuerligt och planmässigt

medverka i företagens finansiering. Trots dessa svårigheter — som sålunda

främst varit en följd av den ekonomiska politikens inriktning och utformning

— har bankerna med framgång kunnat möta de finansieringskrav som

riktats mot dem från företag med starkt utvecklingsbetonade projekt. Bankföreningen

har sig inte bekant att något till sin storlek verkligt betydande

industriellt utvecklings- eller strukturrationaliseringsprojekt strandat på

grund av att bankfinansiering inte kunnat ordnas. Givetvis har det före
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

kommit att projekt måst avvisas av bankerna, men det har i så fall haft

sin grund i att den företagsekonomiska kalkylen inte varit övertygande.

Enligt Bankföreningens mening bör och kan stora kapitalkrävande projekt

finansieras av det redan etablerade kreditväsendet, förutsatt att inte penningpolitikens

inriktning, kapitalmarknadsregleringens utformning och

otidsenliga lagbestämmelser får hämma den fortsatta anpassningen.

Räntabilitetskraven

Betydande oklarhet vidlåter förslaget i fråga om de räntabilitetskrav,

som skall ställas på projekt, vars förverkligande den tilltänkta investeringsbanken

skall medverka till. Det sägs visserligen i promemoriorna, att investeringsbanken

skall ställa marknadsmässiga räntabilitetskrav som villkor

för sitt engagemang. Denna principförklaring mildras eller motsägs emellertid

av andra uttalanden i promemoriorna. Finansieringsbehov som betecknas

såsom »vitala för den ekonomiska expansionens vidmakthållande»

eller eljest föranleds av »samhälleliga intressen som bankerna inte kan eller

vill tillvarata» är — sägs det — under nuvarande förhållanden svåra att tillfredsställa

inte bara på grund av sin storlek och sin långfristighet, utan

också på grund av att de inte motsvarar »de konventionella anspråken på

snabb och privatekonomisk förräntning». Det påpekas också att räntabiliteten

på investeringsbankens eget kapital får komma »i andra hand». Promemoriornas

behandling av räntabilitetskraven präglas alltså av glidningar

och reservationer. Uttalanden om att investeringsbanken inte kommer att

ägna sig åt subventionerad kreditgivning är därför inte övertygande. Enligt

Bankföreningens mening vore det mycket riskabelt att ett stort företag,

som skall fungera i en marknadsekonomi, tillämpar så låga räntabilitetsnormer

som kan vara motiverade för vissa typer av offentliga investeringar.

Det sägs ingenting i promemoriorna om vilka typer av samhällshänsyn som

skall föranleda avsteg från företagsekonomiska räntabilitetskriterier eller

om i vilken omfattning sådana avsteg bör ske. Enligt Bankföreningens åsikt

sammanfaller som regel företagsekonomisk räntabilitet med samhällsekonomisk

räntabilitet. Anses speciella finansieringsmöjligheter i vissa fall

böra skapas borde först arten och omfattningen av sådana projekt liksom

konsekvenserna av deras genomförande belysas. En konsekvens av avsteg

från principen att resurserna fördelas enligt räntabilitetskriterier är att den

ekonomiska framstegstakten blir lägre.

Är det nu så att de i promemoriorna antydda speciella finansieringsbehoven

avser — om också först på lång sikt — räntabla investeringsprojekt

borde dessa enligt Bankföreningens mening kunna tillfredsställas av redan

befintliga kreditinstitut med oförändrade eller reformerade regler. Om det

däremot skulle vara fråga om finansiering av projekt av sådan karaktär,

att de inte uppfyller normala krav på räntabilitet men ändå — av andra skäl

än företagsekonomiska — anses böra förverkligas, så är en sådan finansiering

enligt Bankföreningens mening inte en uppgift för kreditmarknaden

utan bör den från fall till fall genomföras av regering och riksdag.

En typ av dylika speciella finansieringsbehov finns enligt promemoriorna

inom forsknings- och utvecklingsområdet, där man »i alla händelser inte

kan ställa omedelbara förräntningsanspråk på det nedlagda kapitalet». Enligt

affärsbankernas erfarenheter är företagen ganska obenägna att finansiera

forsknings- och utvecklingsarbete med krediter. Om företagens självfinansieringsgrad

skulle nedbringas till en så låg nivå att framtida forsknings-

och utvecklingskostnader inte i önskad utsträckning kan finansieras

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

med vinstmedel, synes detta enligt Bankföreningens mening inte vara skäl

för ett plötsligt inrättande av en ny typ av kreditinstitut. Istället bör i första

hand åtgärder vidtagas för att underlätta en höjning av företagens självfinansiering.

Detta skulle kunna ske därigenom, att företagen ges möjlighet

till skattefria avsättningar för framtida forsknings- och utvecklingskostnader.

Bankföreningen vill understryka att de deklarationer, som gjorts i de

överlämnade promemoriorna, att investeringsbanken endast skall ägna sig

åt ekonomiskt sunda projekt, inte motsvaras av de förväntningar som regeringen

framkallat hos en bredare opinion. Det är förståeligt att de arbetstagare,

företagare och kommuner, som drabbats av företagsnedläggelser

eller sysselsättningssvårigheter av annat slag, med oro ser på framtiden och

de lätt av regeringen kan bibringas den uppfattningen, att den statliga investeringsbanken

kommer att medverka till lösningen av problem av detta

slag. Det kan också lätt bli så att betänkligheter och kritik mot förslaget

om en statlig investeringsbanlc uppfattas som brist på förståelse för de ekonomiska

och sociala svårigheter som nedläggningar av företag förorsakar.

Bankföreningen finner det självklart att de anställda i företag, som läggs

ned till följd av strukturomvandlingen inom vårt ekonomiska liv, skall beredas

ett mycket aktivt stöd genom social- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Bankföreningen anser för sin del att formerna för och omfattning

av dylika åtgärder ännu ingalunda är slutligt givna, men är övertygad om

att här ifrågavarande uppgifter varken kan eller bör lösas av en investeringsbank.

Affärsbankernas insatser för företagens finansiering

Bankföreningen vill härutöver, som en kommentar till framställningen i

finansdepartementets två promemorior, fästa uppmärksamheten vid några

av de synpunkter och förslag, som vid upprepade tillfällen framförts från

affärsbankernas sida rörande företagens kapitalförsörjning. I flera sammanhang

har bankerna härvid framhållit vikten av att företagen — såväl

de större som de mindre — har tillräcklig tillgång på riskvilligt kapital.

Företagens utveckling kan inte i ständigt ökande grad byggas på kreditfinansiering.

I detta sammanhang må erinras om de ytterligare SA7årigheter

för företagens försörjning med eget kapital som den nyligen genomförda

aktievinstbeskattningen förorsakat.

Från affärsbankernas sida har också i skiftande sammanhang understrukits

vikten av att reformer genomförs som underlättar företagens tillgång

till långfristigt kapital. Förslag har även framställts om att affärsbankerna

skulle få rätt att i viss utsträckning förvärva aktier, åtminstone i sådan utsträckning

att bankerna kunde garantera aktieemissioner på marknaden.

En förteckning över ett antal önskemål om förändringar i kreditmarknadens

institutionella utrustning, som under senare år framförts från affärsbankshåll,

bifogas denna skrivelse. Några få av dessa framställningar har

helt eller delvis tillmötesgåtts av regeringen. Flertalet har inte föranlett regeringen

att genomföra några ändringar.

När regeringen nu funnit skäl att framlägga förslaget om en statlig investeringsbank

för långsiktiga krediter till näringslivet hade det enligt

Bankföreningens uppfattning varit naturligt att den även redovisat sina

överväganden i de för företagens kapitalanskaffning viktiga frågor som

affärsbankerna sålunda väckt under senare år. Det hade också varit naturligt

med ett övervägande av det lämpliga i att ge de förhållandevis nybilda
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

de instituten på kapitalmarknaden, AB Industrikredit och AB Företagskredit,

ökad kapacitet.

Särskilt överraskande är det för affärsbankerna att regeringen i nuvarande

läge inte funnit skäl att närmare diskutera det förslag, som för flera

år sedan väcktes från bankhåll, om bildandet av ett slags emissionsinstitut,

som bl. a. genom aktieteckning och långfristig kreditgivning till nya eller

bestående företag utan omedelbar tillgång till aktie- och obligationsmarknaderna,

skulle underlätta lösandet av företagens kapitalproblem. Bankföreningen

vill här erinra om några av de argument som Bankinspektionen

anförde mot inrättandet av ett sådant av Svenska Handelsbanken föreslaget

institut i ett remissvar till finansdepartementet för två år sedan. Det

framhölls där, att det av banken åberopade huvudskälet för inrättande av

det föreslagna institutet, nämligen att bristande tillgång på riskvilligt kapital

verkade hämmande på särskilt mindre och medelstora företags utvecklingsmöjligheter,

inte vore bärkraftigt. Det förelåg enligt verkets uppfattning

inget sådant påtagligt samband mellan tillgången på riskvilligt kapital

å ena sidan och den stagnerande investeringsverksamheten inom företagssektorn

å den andra. Bankinspektionen framhöll i sammanhanget också

följande: »så länge knappheten på kapital är allmän och därav föranledda

restriktioner består, torde tillkomsten av ett eller annat institut av den typ,

här är fråga om, icke nämnvärt öka den totala tillgången på kapital för investeringar».

Bankföreningen delar i princip uppfattningen att tillkomsten

av nya institut inte i och för sig ökar tillgången av kapital. Detta gäller

även den av regeringen nu föreslagna investeringsbanken. Ofrånkomligt är

dock att tillkomsten av emissionsinstitut, av den typ som Handelsbanken

föreslagit, skulle ha underlättat företagens finansiering under de senaste

åren.

De synpunkter, som framföres i promemoriorna rörande affärsbankernas

roll såsom fördelare av ekonomiska resurser, ger enligt Bankföreningens

mening en felaktig bild av de verkliga förhållandena. I det alldeles övervägande

antalet fall fattas investeringsbesluten av självständiga företagsledningar.

I den mån företagen inriktar sin verksamhet med ledning av marknadsförhållandena

så att de mest räntabla projekten förs fram till förverkligande

kommer också de bankkrediter, som i högre eller lägre grad är nödvändiga

för deras finansiering, att fördelas enligt marknadsekonomiska

principer — principer för resursfördelning som ju även promemoriorna i

all huvudsak ansluter sig till.

Det är enligt Bankföreningens mening också anmärkningsvärt att finansdepartementet

i sin beskrivning av affärsbankernas kreditgivning •— och

särskilt dennas betydelse ur resursallokeringssynpunkt — inte funnit skäl

att beröra det förhållandet, att staten själv sedan lång tid äger en av de stora

affärsbankerna. Staten har sålunda haft möjlighet att bedöma hur affärsbanksverksamhet

bedrivs och därmed att verka för en annan ordning om

brister och missförhållanden konstaterats i bankernas verksamhet eller förutsättningarna

härför.

Bankföreningens ställningstagande

Många formuleringar i finansdepartementets promemorior ger vid handen

att departementet funnit det mycket svårt att bedöma storleken — och

kan man säkerligen tillägga även arten — av de kreditbehov, som den föreslagna

investeringsbanken avses tillfredsställa. Även redovisningen i promemoriorna

av hur banken avses arbeta är mycket vag. Såväl behovet av

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

banken som bankens arbetsuppgifter och arbetsformer är enligt Bankföreningens

mening så otillräckligt utredda och belysta att förslaget redan på

den grunden måste helt avvisas. Ingenting i promemoriorna stöder heller

uppfattningen att banken skulle behöva inrättas med stor hast. Bankföreningen

vill med detta ställningstagande inte alls bestrida att de långsiktiga

finansieringsbehoven är stora och kan väntas växa. Tvärtom har Bankföreningen

sedan länge i skilda sammanhang hävdat att frågan om företagens

behov av långfristig finansiering måste ägnas ökad uppmärksamhet och

yrkat på förändringar inte minst i fråga om kapitalmarknadens institutionella

utrustning.

Det finns redan i dagens läge — och har för övrigt sedan länge funnits —

övertygande skäl för att genomföra vissa reformer av de regler, som gäller

för såväl affärsbankerna som kreditväsendet i övrigt. Sådana reformer, varom

samstämmiga önskemål under senare år har framförts från industrioch

bankhåll, skulle leda till eu generell förbättring av industrins möjligheter

att lösa sina finansieringsproblem. Som exempel på sådana reformer vill

Bankföreningen här i korthet nämna en modernisering av banklagens säkerhetsbestämmelser

och en uppmjukning av de mycket rigorösa inskränkningarna

i bankernas rätt att förvärva och äga aktier. I det senare fallet är

det ett minimikrav att affärsbankerna bereds möjlighet att övertaga emissioner

i fast räkning. Detta är nämligen förutsättningen för att bankernas

funktion som förmedlare mellan kreditmarknadens olika delar skall kunna

utövas rationellt och effektivt. Det är också angeläget, att åtgärder vidtages,

så att kretsen av företag med möjlighet till en långfristig obligationsupplåning

väsentligt kan vidgas. Det är också av vikt att förutsättningar

skapas för införande av nya låneformer på kapitalmarknaden, och att bankerna

bereds större möjligheter till refinansiering av företagskrediter i APfonden

än de nuvarande återlånereglerna ger. Detta kan ske genom att bankerna

får rätt ta upp medellånga förlagslån i fonden.

Ingen av de här nämnda reformerna skulle emellertid omedelbart öka

den totala tillgången på kapital. Detta kan dock ske genom att företagen i

ökad utsträckning får tillgång till de internationella kapitalmarknaderna.

Bankföreningen har under en följd av år hävdat vikten av att valutaregleringen

avskaffas. Med en väl avvägd penningpolitik skulle detta kunna ske

utan risk för komplikationer av stabiliseringspolitisk art. Redan en liberalare

praxis i valutaregleringens tillämpning av den innebörden att i utlandet

upplånat kapital finge användas för investeringar här hemma skulle

skapa bättre möjligheter för företagen att tillfredsställa långsiktiga kreditbehov.

Betydande tillskott av kapital skulle sålunda stå att vinna även utan

en generell — och plötslig — liberalisering av alla typer av kapitalrörelser,

för den händelse regeringen skulle frukta att följderna av en allmän avveckling

skulle vara svåra att acceptera av ekonomisk-politiska skäl. Inte

minst med åberopande av regeringens egen argumentering att de angivna

kreditbehoven inom industrin ofta i de enskilda fallen gäller stora lånebelopp

finner Bankföreningen det naturligt, att dessa kreditbehov i ökad utsträckning

finansieras på den internationella kapitalmarknaden.

Bankföreningen är övertygad om att ett genomförande av de reformer beträffande

kreditmarknadens institutionella utrustning, som ovan beskrivits,

skulle skapa bättre förutsättningar för företagen att lösa både kortoch

långsiktiga finansieringsfrågor. Ytterligare fördelar för företagen skulle

stå att vinna genom en liberalisering av de internationella kapitalrörelserna.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj ds proposition nr 56 år 1967

Det är dock tänkbart, att sådana åtgärder kan visa sig inte helt tillräckliga

för att möta alla slag av finansieringsbehov i samhället. Det kan därför

finnas viss anledning att diskutera vilka finansiella krav som en del

stora investeringsprojekt kan komma att ställa. Det är här fråga om projekt,

vilkas angelägenhet främst bör bedömas från allmänt samhälleliga

eller i varje fall samhällsekonomiska utgångspunkter.

Det är uppenbart svårt att idag närmare ange storleken av sådana finansieringsbehov

och därmed också vanskligt att med bestämdhet uttala sig om

de lämpligaste formerna för att tillfredsställa dem. Det kan möjligen förefalla

motiverat att överväga ett nytt system för statliga kreditgarantier för

denna speciella typ av lånebehov och de institutionella formerna härför.

Ett sådant garantisystem kan tänkas vara en väg för att underlätta finansieringen

av investeringsprojekt, där riskerna är extraordinära.

Med åberopande av ovan framföra synpunkter anser sig sålunda Bankföreningen

böra dels avstyrka förslaget om en statlig investeringsbank, såsom

det presenterats i finansdepartementets promemorior, dels föreslå, att

de långsiktiga finansieringsbehov, som behandlas i promemoriorna, blir föremål

för utredning.

Bilaga till Bankföreningens yttrande över

förslaget om en statlig investeringsbank

Förteckning över vissa önskemål om åtgärder ägnade att underlätta

företagens kapitalförsörjning framförda av Bankföreningen

sedan 1959

1. I början av 1959 anhöll bankerna om tillstånd att förvärva aktier i ett

planerat aktiebolag, Företagsfinans, för långsiktiga krediter företrädesvis

till mindre och medelstora företag. Förslaget tillbakavisades av regeringen,

som istället nära två år senare föredrog att genomföra en omorganisation

av AB Industrikredit, som härefter kom att ägas till lika delar av staten

och affärsbankerna. I anslutning till omorganisationen bildades 1962 AB

Företagskredit för att överta institutets sekundära långivning.

2. I slutet av 1960 föreslog Bankföreningen efter ett par års förarbeten att

ett institut för långfristiga exportkrediter skulle få bildas av affärsbankerna.

1 september 1961 förklarade finansdepartementet att staten önskade ingå

som delägare. Härefter tillkallade finansdepartementet tre personer att förhandla

med affärsbankerna om det tänkta, av staten och affärsbankerna

samägda exportkreditinstitutet. Detta institut, AB Svensk Exportkredit, som

till lika delar ägs av staten och affärsbankerna, bildades sommaren 1962.

3. I slutet av 1959 och sedermera vid flera tillfällen har affärsbankerna

anhållit om vidgade möjligheter att bevilja kredit utan särskild säkerhet,

s. k. blancokredit. Dessa önskemål tillmötesgicks delvis genom ändring av

banklagen 1963.

4. I början av 1960 och sedermera i skilda sammanhang har framställning

gjorts om sådan ändring av banklagen att bankerna ges vidgade möjligheter

att lämna tidsbundna lån. Först 1965 genomfördes en liberalisering av

ifrågavarande lagregler.

5. I början av 1961 uttryckte Bankföreningen önskemål om att tillämpningen

av valutaregleringen skulle uppmjukas så att en anpassning kunde

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

ske till den frihet av kapitalrörelser som rådde inom sexstatsunionen. Årligen

sedan 1962 har Bankföreningen krävt valutaregleringens fullständiga

avskaffande. Någon nämnvärd liberalisering av företagens möjligheter att i

utlandet få upplåna kapital att användas inom landet har inte genomförts.

Likaså är internationella värdepappershandeln över gränserna fortfarande

föremål för en mycket sträng reglering.

6. I början av 1962 avstyrkte Bankföreningen förlängning av lagen om

räntereglering och därmed om emissionskontroll. Sedermera har också

krävts att gällande lag rörande placeringskvoter avskaffas. Inget av dessa

önskemål har tillmötesgåtts.

7. År 1963 uttryckte Bankföreningen önskemål om ändring av gällande

regler för återlån från AP-fonden så att företag finge rätt till ackumulering

av flera års ATP-avgifter och därmed möjligheter till större återlånebelopp.

Någon ändring av den arten har inte skett.

8. I skilda fora framfördes från affärsbankshåll 1963 och 1964 önskemål

om att holdingbolagsaktier skulle kunna belånas. Först i slutet av 1966 föreslog

bankinspektionen en partiell uppmjukning av förbudet mot belåning

av sådana aktier.

9. I början av 1964 ansökte Svenska Handelsbanken om rätt att få bilda

ett bolag som bland annat genom aktieinteckning och långfristig kreditgivning

skulle söka medverka till lösning av främst mindre och medelstora

företags kapitalproblem. Bankföreningen uttalade i ett remissyttrande över

en riksdagsmotion stöd för ett där framfört önskemål om att bankerna skulle

ha rätt att upprätta emissionsinstitut. Sådan rätt har hittills förvägrats

bankerna.

10. Under 1964 framhöll Bankföreningen det angelägna i att förlagsinteckningskommitténs

förslag om lagstiftning rörande företagsinteckning genomfördes

utan dröjsmål. Riksdagen fattade beslut om genomförande av förslaget

1966.

11. I början av 1965 uttalade Bankföreningen stöd för ett i en riksdagsmotion

väckt förslag om utredning rörande ytterligare möjligheter att slussa

AP-fondmedel till företag som saknar förutsättningar att själva uppträda

som obligationsemittenter. I sitt yttrande om långtidsutredningens betänkande

framhöll också Bankföreningen vikten av att nya former skapas för kanalisering

av medel från AP-fonden till bankerna.

12. År 1966 underströk Bankföreningen det önskvärda i att en allmän uppmjukning

av banklagens krav på säkerhet för bankkrediter kom till stånd.

It. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

En av de grundläggande frågorna i förevarande sammanhang är den,

huruvida inrättandet av en statlig investeringsbank skulle tillföra kreditmarknaden

några nya medel. Det kan fastslås att så icke skulle bli fallet.

Den sammankoppling som förekommit bl. a. i finansplanen mellan en höjning

av omsättningsskatten och den då tillämnade näringspolitiska fonden

— under de senaste veckorna utbytt mot en statlig investeringsbank — är

utan varje reell inverkan på kreditmarknadens omfång. Om ej fonden eller

banken skulle tillskapas, kunde den i finansplanen förutsatta statliga upplåningen

minskas, och i motsvarande mån ökar sålunda möjligheterna för

upplåning från hl. a. näringslivets sida. Indirekt har även vad sålunda konstaterats

medgivits t. ex. i den andra av de remitterade promemoriorna, i vil
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1967

109

ken uttalas att »något påtagligt strukturproblem — att kreditmarknaden

skulle vara så begränsad att den inte skulle kunna bereda rum för en låntagare

av investeringsbankens storlek — kan däremot inte sägas föreligga

under förutsättning att marknaden uppfyller rimliga förväntningar om expansion

och flexibilitet». Det konstateras även att i framtida situationer,

som karakteriseras av stor kreditefterfrågan (något som inom överskådlig

tid synes bli fallet), kommer investeringsbankens upplåningsbehov att framstå

som konkurrerande med andra låntagare. Av vad som framgår nedan

synes avsikten vara att investeringsbanken skulle kunna lämna krediter av

en typ som idag icke omfattas av den vanliga kreditmarknaden. I den mån

så skulle bli fallet, skulle alltså investeringsbankens tillkomst i själva verket

snarast inkräkta på utrymmet för de nu vanliga kreditslagen.

Då det gäller frågan om hittillsvarande och framtida försörjning av näringslivet

med erforderligt kapital finnes enligt riksförbundets mening anledning

att gå tillbaka något i tiden och skärskåda olika företeelser inom

den ekonomiska politiken. När såsom argument för inrättandet av en investeringsbank

framfördes att näringslivet icke i tillräcklig mån förfogat eller

kan väntas komma att förfoga över krediter, bör detta bedömas mot den bakgrunden

att åtminstone det senaste decenniet kan uppvisa en råd ekonomisk-politiska

åtgärder som varit avsedda att dämpa eller rent av förhindra

näringslivets kapitalförsörjning. Den alltmer sjunkande självfinansieringen

är ett faktum, om vilket bl. a. kan hänvisas till 1965 års långtidsutredning.

För försäkringsbolagens del har i olika omgångar ända från början av 1950- talet och med i stort sett stegrad skärpa gällt rekommendationer från riksbanken

om prioritering av framförallt bostadsmarknaden på bl. a. näringslivets

bekostnad. Fn dylik rekommendation gäller jämväl för närvarande

sedan årsskiftet 1965/66. 1962 tillkom likviditets- och kassakvotslagen samt

placeringskvotslagen, vilken senare innebär möjlighet att prioritera i första

hand bostadsmarknaden. Jämväl 1966 års regler om aktievinstbeskattning

verkar i samma riktning, nämligen att minska näringslivets finansieringsmöjligheter.

För försäkringsbolagens del tillkommer vidare att deras förslag

angående liberalisering av livförsäkringsbolagens placeringsregler i den

del förslagen avsåg ökad rätt att placera i aktier samt en vidgning av den

s. k. fria sektorn av livförsäkringsfonden avvisades i proposition nr 5/1966.

Ett genomförande av de nämnda förslagen skulle ha ökat försäkringsbolagens

möjligheter att tillfredsställa näringslivets kapitalbehov. Förbundet

vill även erinra om att försäkringsbolagen i skilda sammanhang hemställt

om att utredning rörande vinstandelslån måtte verkställas, vilken typ av

värdepapper skulle underlätta näringslivets kapitalanskaffning. Någon utredning

har såsom framgår av remisshandlingarna icke kommit till stånd

men det bedömes nu såsom »inte osannolikt» att så kommer att bli fallet.

Flera exempel i samma riktning skulle här kunna anföras. De! sagda ger

emellertid en tillräcklig bakgrund för konstaterandet, att i den mån näringslivet

blivit missgynnat vid fördelning av tillgängliga kapitaltillgångar så har

detta icke berott på kreditväsendets nuvarande struktur utan fastmer på

hindrande åtgärder från statsmakternas sida.

I den första av de remitterade promemoriorna har som skäl för skapandet

av en investeringsbank hänvisats till vissa såsom nya betecknade finansieringsbehov.

Såsom en första kategori har härvid nämnts investeringar i

forskning och utveckling, som »kan förväntas utmogna först på mycket lång

sikt». Om denna typ av investeringar uttalas i PM nr 1 att »deras avkastning

är svår att kalkylera och man kan i alla händelser inte ställa omedel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

bara förräntningsanspråk på det nedlagda kapitalet. Dessa investeringar

kommer därför att uppfattas som speciellt riskfyllda».

Grundforskning i allmänhet synes enligt riksförbundets mening i första

hand vara en samhällelig angelägenhet. När det gäller övriga forsknings- och

utvecklingsområden kan förbundet svårligen föreställa sig att ett företag beslutar

investeringar utan relativt klara förhoppningar om räntabilitet åtminstone

på någon sikt. Därest dylika finansieringsbehov i det enskilda fallet

skulle få en sådan storleksordning att företagets existens, om räntabilitetsförhoppningarna

ej slår in, skulle vara hotad, kommer en investering ej

till stånd om ej staten ikläder sig någon form av garanti i fall där investeringen

av samhällsekonomiska eller andra skäl anses böra komma till stånd.

Det synes emellertid knappast finnas anledning att för dessa mera sällsynta

tillfällen inrätta eu särskild investeringsbank, eftersom enbart ett lån från en

statlig investeringsbank ändock ej skulle lösa problemen i nu nämnda fall.

Den andra kategorien av nya finansieringsbehov som synes kunna utkristalliseras

ur PM nr 1 är fall, där det enligt promemorian skulle kunna föreligga

behov av lån som skulle vara för stora för de nuvarande enheterna på

den svenska kreditmarknaden.

Riksförbundet vill sätta ifråga huruvida det skulle ha förekommit såsom

lönsamma bedömda lånebehov, som på grund av sin storlek icke kunnat tillfredsställas

på den nuvarande kreditmarknaden. Vid konstaterandet, att den

samlade kapitaltillgången icke skulle komma att öka genom tillkomsten av

en investeringsbank, att det i PM nr 2 förutsättes att investeringsbanken aktivt

skulle delta i konsortier i fall av stora lån och önskad riskspridning

samt att dylika konsortier lika gärna kan bildas och också har bildats av

existerande kreditinstitut, finner riksförbundet att argumentationen för inrättande

av banken ej heller i denna del är bärande.

Den tredje kategorien av nya finansieringsbehov synes hänföra sig till

»önskemål som kan föreligga att styra investeringar bort från områden

som på längre sikt kan förutses komma att bli överbelastade beträffande

bostadsefterfrågan, transportväsen in. m.» Åtminstone i dessa fall kan enligt

promemorian motiveras »avsteg från begränsade företagsekonomiska

räntabilitetskriterier».

De sistnämnda fallen, som enligt PM nr 1 sålunda skulle falla inom en

investeringsbanks verksamhetsområde, är enligt riksförbundets mening av

en typ som snarare är att jämföra med lokaliseringsstöd än med kreditgivning

i vanlig mening. Dessa frågor synes därför vara mera lämpade att lösas

genom särskilda åtgärder beslutade av riksdagen än såsom normala

ärenden inom en bank.

Riksförbundet vill i detta sammanhang något uppehålla sig vid en fråga

som icke entydigt besvaras av promemoriorna, nämligen frågan om räntabiliteten.

Som ovan återgivits skulle en investeringsbank i Aissa fall kunna

göra »avsteg från begränsade företagsekonomiska räntabilitetskriterier»

(PM nr 1). Å andra sidan uttalas på annan plats att »det bör betonas att

det här ej är fråga om att ge avkall på kraven på räntabilitet för investeringsprojektet»

(PM nr 1) och vidare att »det blir inte fråga om subventionering

av den art som i andra fall kan vara motiverad från arbetsmarknads-

och lokaliseringssynpunkter» (PM nr 2). På ytterligare ett annat

ställe anföres att »förräntningskravet på det insatta kapitalet synes emellertid

i detta sammanhang böra sättas i andra hand» (PM nr 2). Det säges

vidare att »bankens upplåning är tänkt att ske på marknadsmässiga villkor»

(PM nr 2), under det att räntesättningen vid utlåningen icke beröres.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Riksförbundet anser det oundgängligen nödvändigt att klarhet skapas på

dessa punkter om det över huvud taget skall vara möjligt att på ett meningsfyllt

sätt söka bedöma lancerandet av den tänkta investeringsbanken på kreditmarknaden.

Riksförbundet vill vidare återge ett avsnitt i den första promemorian, som

anger svårigheten att bedöma den föreslagna investeringsbankens uppgifter

och verksamhetssätt. I promemorian anföres: »Det är för närvarande mycket

svårt att förutse omfattningen av den kreditefterfrågan som kan riktas

mot den statliga investeringsbanken och hur denna efterfrågan kan komma

att bedömas med hänsyn till uppfattningen om investeringsbankens

verksamhetsområde. Detta senare kan närmare definieras t. ex. med hänsyn

till den legala naturen av de för investeringsbanken tillåtna placeringsobjekten.

Men de allmänna riktlinjerna för placeringspolitiken torde inte i

förväg kunna preciseras mycket mer än vad som gjorts i det föregående».

Av det citerade samt av vad dessförinnan anförts framgår sålunda att remissinstanserna

får försöka bedöma en föreslagen investeringsbank och

dess verksamhet med utgångspunkt från nuvarande kreditinstitut med legalt

begränsade möjligheter jämfört med investeringsbanken, vartill kommer

att den föreslagna bankens verksamhet delvis endast antydningsvis

eller ofullständigt anges. Det är självklart att dylika bedömningar ställer

sig mycket svåra att göra.

Av vad sålunda anförts framgår enligt riksförbundets mening att de exempel

på den föreslagna bankens verksamhetsområde som angivits i promemoriorna

ej kan utgöra grund för dess inrättande. Riksförbundet finner

det emellertid i och för sig angeläget att åtgärder vidtages för underlättande

av näringslivets kreditförsörjning. En samlad översyn och utredning rörande

olika företeelser som i dagens läge reser hinder för en högre funktionsduglighet

på kreditmarknaden bör därför komma till stånd. Bl. a. bör snarast

undanröjas de olika prioriteringar, som innebär att näringslivet sättes

på undantag. En utredning bör vidare ta sikte på en förbättring av de nuvarande

kreditinstitutens legala möjligheter att lämna erforderliga krediter

och detta med en sådan utformning att rimliga valmöjligheter mellan olika

låneformer lämnas låntagarna. Dessa frågor faller för övrigt till stor del

inom kreditinstitututredningens område.

Riksförbundet får sålunda under hänvisning till vad förbundet ovan anfört

dels avstyrka föreliggande förslag till inrättande av en investeringsbank,

enär förslaget är ofullständigt och i de delar som närmare motiverats

ej kan anses välgrundat, dels bestämt förorda en utredning med den

inriktning som ovan angivits.

12. Svenska Sparbanksföreningen

Förslaget grundar sig i huvudsak på den en dag tidigare framlagda utredningen

om de finansiella långtidsperspektiven i svensk ekonomi. Innehållet

är en motivering för behovet av en investeringsbank (PM 1) samt

en allmän skiss till uppläggning i stort av investeringsbankens rörelse och

förhållande till kreditmarknaden (PM 2). Förslaget är emellertid i åtskilliga

väsentliga detaljer inte närmare utfört; något förslag till bolagsordning

och organisation för det statliga aktiebolag det är fråga om har exempelvis

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

ej framlagts och inte heller har mer än i allmänna ordalag angivits riktlinjerna

för placeringspolitiken.

Sparbanksföreningens yttrande får därför karaktären av en allmän diskussion

av och ställningstagande till behovet av och de tänkbara verksamhetsformerna

för det föreslagna institutet, samt de effekter förslagets genomförande

kan tänkas få för den reguljära kreditmarknaden. I de avseenden

där några mera konkreta förslag inte nu framlagts räknar föreningen

med att få anledning att återkomma med ytterligare synpunkter i ett senare

sammanhang.

Frågan om behovet av en investeringsbank

I den första promemorian sammanfattas en rad faktorer som anses peka

på att näringslivets kreditbehov under de närmaste åren kommer att växa

väsentligt och även bli av en delvis annan art än tidigare. Skälen härför

är på tillgångssidan den sjunkande självfinansieringsgraden och på användningssidan

ett starkt växande investeringsbehov, vars tillgodoseende

bedöms nödvändigt för att säkerställa det svenska näringslivets framtida

effektivitet och konkurrenskraft. Arten av investeringar det här blir fråga

om anges i stor utsträckning vara projekt, vars förväntade avkastning i

synnerhet på kort sikt kan vara osäker. En fortsatt strukturrationalisering

inom en rad branscher medför samtidigt att åtskilliga av dessa behövliga

investeringar var för sig skulle bli av en storleksordning, som man hittills

endast haft att räkna med i undantagsfall.

Totalstorleken av detta nya slags investeringar är vansklig att ange, och

något försök till beräkning har inte heller gjorts i detta avsnitt. Sparbanksföreningen

kan emellertid rent allmänt ansluta sig till denna bedömning av

näringslivets framtida investeringsbehov.

I fråga om möjligheterna att tillgodose dessa investeringsbehov diskuteras

i promemoriorna några alternativ — ekonomisk-politiska åtgärder i syfte

att höja företagens självfinansieringsgrad och en slussning av kreditmedel

från AP-fonderna till företagssektorn, antingen direkt eller via affärsbankerna.

Dessa vägar anses emellertid vara behäftade med sådana olägenheter

eller sådan osäkerhetsgrad i fråga om i vilken utsträckning de

önskade effekterna på dessa vägar kan uppnås, att man i stället funnit sig

böra förorda den tanke som sedan närmare utvecklats, nämligen inrättandet

av en statlig investeringsbank, där staten skulle stå för det riskbärande

kapitalet och medel i övrigt anskaffas genom upplåning på värdepapper

smarknaden.

Beträffande de alternativ som promemoriorna avvisar kan Sparbanksföreningen

ansluta sig till motiveringen för att inte införa ett system med

direkt långivning från AP-fonderna till näringslivet. Det synes föreningen

odiskutabelt att sådana uppgifter ej är förenliga med principerna för ATPsystemet,

framför allt med hänsyn till att det i AP-fonderna hopsamlade

sparandet inte lämpligen bör placeras på ett sätt som är direkt riskbärande.

I fråga om alternativet att åstadkomma en slussning av AP-medel via affärsbankerna

till näringslivet kan Sparbanksföreningen också ansluta sig

till den avvisande inställning som intagits i promemorian. Det är visserligen

oklart om promemorieförfattaren verkligen avsett vad som är den bokstavliga

innebörden av texten, nämligen att affärsbankerna skulle erhålla

en exklusiv rätt att utföra denna slussningsfunktion. I så fall är tanken

oacceptabel redan av det skälet att detta skulle innebära en genomgripande

förändring av konkurrensförhållandena på den reguljära kreditmarknaden.

Men även om tanken varit att medelsöverföringen skulle kunna ske

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

också via andra slag av banker, framstår denna väg som olämplig, bl. a.

därför att det ej synes osannolikt att den skulle innebära risker för en kreditfördelning,

som inte på det sätt som i promemorian anses önskvärt beaktar

även de samhällsekonomiska aspekterna.

Tanken på åtgärder för att höja företagens självfinansieringsgrad kan

enligt Sparbanksföreningens mening inte på samma sätt avfärdas. I promemorian

anges som huvudskäl till det finansieringsbehov som aktualiserats

just den nedgång i självfinansieringsgraden som inträffat under senare

år. En fortsättning av denna utveckling innebär med all säkerhet en

minskad benägenhet till investeringar inom näringslivet, inte endast av del

skälet att erforderliga medel i form av eget sparande därigenom inte står

direkt till förfogande, utan även därför att denna låga självfinansieringsgrad

i sig själv medför eu mindre benägenhet till risktagande i investeringar,

även om det erforderliga kapitalet kan anskaffas på annat sätt, dvs.

lånevägen. Detta konstaterande måste i särskilt hög grad gälla det slag av

investeringar man i promemorian anser det speciellt önskvärt att i framtiden

möjliggöra, exempelvis imesteringar i utvecklingsarbete, där den förväntade

avkastningen kan ligga i en avlägsen framtid och även vara förhållandevis

osäker.

Även om de skäl som i promemorian anses tala mot en alltför hög självfinansieringsgrad

inom näringslivet inte enligt Sparbanksföreningens mening

kan frånkännas relevans, anser föreningen det vara en felsyn om man

tror att den minskade självfinansieringsgraden skall kunna ersättas enbart

med förbättrade kreditmöjligheter. Promemorieförfattaren har också antytt

en liknande uppfattning då han uttalat att en fortsatt neddragning av självfinansieringsgraden

knappast är möjlig. Föreningen vill understryka nödvändigheten

av att denna fråga ägnas en betydande uppmärksamhet i framtiden

och att de ekonomisk-politiska möjligheter som föreligger för att påverka

företagens självfinansieringsgrad begagnas i den mån det blir nödvändigt.

Synen på dessa frågor bör därvid inte begränsas enbart till de större

företagens situation; samhällsekonomiskt är det av väsentligt intresse

att uppmärksamma de speciella problem som i detta avseende ofta synes

förekomma inom moderna och konkurrenskraftiga företag i storleksklasserna

»mindre» och »medelstora».

Sparbanksföreningen vill vidare påpeka att man kan diskutera ytterligare

alternativa vägar för att tillgodose det konstaterade kapitalbehovet. Lättnader

i säkerhetskraven för bankernas utlåning är en sådan väg. där det inte

är säkert att de olägenheter som i promemorian befaras härvid skulle följa

— i form av en skärpning av »exklusiviteten» i bankernas kreditbedömning

— skulle bli särskilt stora. I den mån ett förenhetligande kommer till stånd

av lagreglerna för de olika grupperna av bankinstitut — en fråga vilken

den arbetande kreditinstitututredningen har i uppdrag att pröva — skulle

i alla händelser garanteras en ökad och nyttig konkurrens på detta område

mellan de existerande grupperna av bankinstitut. Bland dessa finns sparbanker

och affärsbanker, vilkas olika företagsform direkt uppmuntrar en

inbördes konkurrens och dessutom två statliga banker. De säkerhetsproblem

som ändå skulle kvarstå kunde exempelvis lösas med ett utbyggt system

av statliga kreditgarantier, och vad beträffar den omstrukturering av

kreditmarknadens utbudssida som krävs kunde detta tillgodoses bl. a. genom

ett ökat inslag av medel- och kortfristiga krediter från sparbankerna

och en fortsatt tillväxt av AP-fondernas redan betydande långfristiga kreditgivning

till näringslivet. Det senare slaget av krediter skulle i så fall liksom

hittills ha formen av obligationslån, där säkerheterna i behövlig utsträckning

finge kompletteras med statliga garantier.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Iiungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Enbart en utveckling av sistnämnda slag — som redan kan sägas ha inletts

och i alla händelser torde komma till stånd — har emellertid i förhållande

till tanken på en statlig investeringsbank sannolikt den nackdelen,

att kreditgivningens omstrukturering skulle gå långsammare. Man uppnår

inte heller den — kanske inte minst från psykologisk synpunkt — stimulerande

effekt, som ett tillskapande av det föreslagna institutet, förutsatt att

det sker i former som ter sig positiva för näringslivet, bör kunna få för näringslivets

framtidstro och därmed för dess investeringsbenägenliet. Sparbanksföreningen

anser därför — under förutsättningar som utvecklas närmare

i det följande — att förslaget till eu statlig investeringsbank är värt

att prövas i praktiken.

Utrymme och efterfrågan på den framtida kreditmarknaden

I utredningen »Finansiella långtidsperspektiv» har gjorts vissa beräkningar

av kreditmarknadens utseende år 1970 med utgångspunkt dels från en

»realkalkyl» över investeringsbehoven från olika sektorer, dels från en finansiell

kalkyl av vilken kreditfördelning som skulle uppnås under vissa

förutsättningar beträffande allmänhetens och de olika bankinstitutens placeringspreferenser.

Enligt den »reala» behovskalkylen (s. 78) skulle företagssektorns

upplåning ha passerat och väsentligt överstiga bostadssektorns

upplåning (siffrorna är i det använda räkneexemplet för år 1970 i 1965

års priser, en nettoupplåning på för bostadssektorn 6 miljarder och för

näringslivet 7,5 miljarder, vilket kan jämföras med respektive 5,25 och 5,8

miljarder i den preliminära kreditmarknadskalkylen för 1966). Även om

andra låntagargrupper — främst då kommunerna — kan förväntas ställa

icke obetydliga anspråk på den framtida kreditmarknaden är det uppenbart

att näringslivs- och bostadssektorerna kommer att bli de stora låntagargrupperna.

Enligt räkneexemplet skulle de tillsammans upptaga ca 80 %

av det totala kreditflödet år 1970.

Sparbanksföreningen anser det angeläget att det påtalade ökade kreditbehovet

för näringslivet på detta sätt ses i relation till det totala kreditmarknadsutrymmet

och kreditbehoven från andra håll, dvs. i första hand

från bostadssektorn. Föreningen vill sätta ett frågetecken för realismen i

bedömningen av sistnämnda sektors kreditanspråk år 1970. Visserligen kan

bostadsbyggandets volym och därmed kapitalanspråken bli avhängiga av

den framtida utformningen av bostadspolitiken, men om det av Kungl.

Maj:t aviserade bostadsbyggnadsprogrammet på en miljon nya lägenheter

under tio år skall realiseras fordrar detta en fortsatt tillväxt i produktionen

under de närmaste åren, vilket givetvis också kommer att leda till en tillväxt

i kreditbehovet. Vidare tillkommer prisstegringarna, till vilka man i

den nämnda kalkylen, genom att begagna 1965 års priser, inte tagit ställning.

Prisutvecklingen på detta område har emellertid en reell betydelse för

vilken andel av den totala kreditvolymen bostadsbyggandet kommer att

ställa anspråk på, eftersom denna totala volym inte automatiskt kan förväntas

tillväxa i samma takt som inflationen. Föreningen anser det bl. a. av

dessa skäl sannolikt att vi åren 1970 och därefter alltjämt kommer att ha en

situation, där bostadsbyggandets kreditanspråk måhända är väl i nivå med

näringslivets och där i varje fall konkurrensen om kreditutrymmet mellan

dessa båda sektorer blir intensiv.

Om man i en sådan situation för att tillgodose näringslivets kreditbehov

företar någon mera väsentlig omläggning av AP-fondernas placeringspolitik

som går ut över dess bostadsplaceringar, skulle en besvärlig situation här

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 56 år 1967

115

kunna uppstå. Något behov av en sådan omfördelning föreligger dock knappast

enligt Sparbanksföreningens mening. Föreningen förutsätter då att den

statliga investeringsbankens kreditgivning i enlighet med vad som sägs i

promemorian väsentligen skulle inriktas på att »fylla ut» ett kreditbehov

som inte kan tillgodoses inom ramen för de nuvarande kreditmarknadsinstitutionerna

och alltså inte ha som något huvudsyfte att bedriva konkurrens

med de existerande kreditinstituten på områden, där någon utfyllnad

av kreditbehoven inte i och för sig är behövlig. Den »konkurrensmässiga»

innebörden av detta utvecklas närmare i följande avsnitt. Från kreditvolymssynpunkt

kommer emellertid en sådan »marginell» inriktning av investeringsbankens

verksamhet att innebära att den kapitalvolym som går

via banken trots allt blir i förhållande till den totala kreditmarknadsvolymen

relativt liten. Detta framgår också av de översiktliga beräkningar som

gjorts i PM 2, där i det använda räkneexemplet antagits att ca 6 % av den

totala kreditförmedlingen år 1970 skulle ske via investeringsbanken.

Det kunde måhända vara av värde att mot bakgrund av denna bedömning

av de framtida kreditbehoven någon allmän princip fastlades rörande den

framtida finansieringen av bostadsbyggandet. En sådan princip skulle exempelvis

kunna vara, att obligationsmarknaden bör svara för huvuddelen av

bostadsbyggandets slutgiltiga finansiering med långfristigt kapital, varmed i

så fall skulle förstås krediter under de statliga lånen. AP-fondernas medel

skulle här — givetvis under samtidigt hänsynstagande till det kreditbehov,

som fonden måste medverka till att fylla på andra håll — så att säga ligga

»i botten» tillsammans med de statliga bostadskrediterna. Ett tillskott därutöver

från bankerna till den slutliga bostadsfinansieringen är i dagens läge

av behovet påkallat och kommer säkerligen att vara det under relativt lång

tid. Trots detta synes ett rimligt synsätt vara, att bankernas engagemang i

denna del av bostadsfinansieringen betraktas som »marginell» i den meningen

att det tas i anspråk för att fylla ut det utrymme för vilket obligationsmarknaden

inte räcker till. För näringslivskrediterna skulle investeringsbankens

insatser vara marginella och ligga »överst» på samma sätt som

bankernas insatser skulle göra på bostadsmarknaden.

Motivet för en sådan princip skulle givetvis vara att bostadsplaceringar

lämpar sig mycket väl för den typ av medel som AP-fonderna förvaltar.

Detta gäller både i säkerhetshänseende och i fråga om krediternas och kreditbehovens

fristighet. På samma sätt gäller i fråga om den av sparbanker

och affärsbanker förvaltade medelsvolymen att den väl lämpar sig för medelfristiga

och kortfristiga krediter, vilket i fråga om bostadssektorn betyder

framför allt byggnadskreditiv samt topplån i den slutliga finansieringen och

i fråga om näringslivet ett tillgodoseende av andra kreditbehov än de som

är av det mest långfristiga och/eller riskbärande slaget.

Sparbanksföreningen vill i detta sammanhang inte underlåta att framhålla,

att sparbankernas betydelse som finansiärer till näringslivet i allmänhet

underskattas i betydande grad, vilket innebär att väsentliga tendenser av

betydelse för framtidsbedömningen av kreditmarknaden förbises. Så är

även fallet i de två aktuella promemoriorna och i utredningen om de finansiella

långtidsperspektiven. Ett skäl härtill är de brister i sparbankernas

kreditstatistik på detta område som länge förelegat, men som f. n. och i

samband med införandet av databehandlingsrutiner för lånerörelsen håller

på att rättas till. Det kan i sammanhanget förtjäna att nämnas, att i de

sparbanker där en detaljerad fördelning av låneportföljerna på ändamål

redan har gjorts — dessa är till antalet fem, med en sammanlagd utlånings
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

volym vid senaste årsskifte av 944 milj. kr. — andelen krediter till näringslivet

inte är obetydlig. Vid senaste årsskifte utgjorde utlåningen till företag

(.bostadsföretag oräknade) och till fysiska personer som var företagare tillsammans

18 % av den totala utlåningen. Av dessa 18 % var 9 % jordbrukskrediter.

Detta material är självfallet för litet för att medge några

generella slutsatser rörande sparbanksväsendets totala engagemang på detta

område. Sparbanksföreningen räknar emellertid med att inom det närmaste

året erhålla ett tillfredsställande underlag för sådana beräkningar.

Samarbete och konkurrens mellan investeringsbanken och kreditinstituten

Sparbanksföreningen har redan ovan understrukit som sin uppfattning

att, om investeringsbanken tillskapas, det i allt väsentligt bör ske för att fylla

eu ny funktion, som det reguljära kreditväsendet kan tänkas få svårt att

klara av. Detta bör i praktiken innebära att bankens verksamhet inte göres

mer omfattande än vad som krävs för att fylla denna funktion — den i

PM 2 beskrivna lånegarantivägen bör här kunna bli mycket användbar.

Föreningen anser visserligen också en del av promemorians motiveringar

för behovet av eu ökad konkurrens på kreditmarknaden som bärkraftiga —

exempelvis i frågan om förmedlingen av obligationsemissioner. Det får dock

inte glömmas bort att de brister i konkurrensen mellan bankinstituten, som

på en del punkter säkerligen med fog kan anses föreligga i dagens läge, är ett

resultat av bristsituationen på kreditmarknaden och, framför allt, av den

rådande banklagstiftningen och dess i vissa väsentliga hänseenden olika,

och därmed konkurrenshämmande, regler för olika slag av banker. I den

mån resultatet av kreditinstitututredningens arbete skulle bli en förenhetligad

banklagstiftning, slopas hindren för att utvidga den redan i dag i flertalet

avseenden intensiva konkurrensen mellan bankerna till hela verksamhetsfältet.

Sparbankerna, vilkas företagsform som bekant icke är primärt

vinstsyftande, kommer härvid att se som en av sina huvuduppgifter att

medverka till en sådan konkurrens. Behovet av konkurrensstimulerande åtgärder

genom inrättande av nya bankinstitut skulle därigenom minska eller

helt försvinna.

Om en investeringsbank tillskapas innebär dock detta sannolikt — även

om huvudmotivet för tillskapandet är ett annat — att i vissa fall en konkurrens

mellan denna och övriga banker kommer att uppstå. Det finns ingen

anledning för Sparbanksföreningen att intaga en negativ hållning härtill —

förutsatt att det blir fråga om eu konkurrens på lika villkor. En utvecklingav

innebörd att investeringsbanken i olika hänseenden skulle gynnas i denna

konkurrens framstår däremot som oacceptabel. En sådan utveckling kan

endast motiveras utifrån synsättet att ett ökat statligt inflytande över kreditmarknaden

är ett självändamål, snarare än något som skall syfta till att

bidra till näringslivets effektivisering och därmed till den allmänna välståndsutvecklingen.

Till det förra slaget av synsätt kan Sparbanksföreningen

inte ansluta sig. ,

Eu konkurrens på lika villkor innebär enligt föreningens mening att investeringsbankens

medelsanskaffning blir föremål för samma emissionskontroll

och reglering av räntevillkor som gäller för övriga upplånande institutioner.

Beträffande bankens .medelsplacering sägs i promemoriorna att

någon subventionering av låntagarna inte skall förekomma, vilken princip

Sparbanksföreningen ansluter sig till. Denna princip bör på lämpligt sätt

fastslås, t. ex. i bankens bolagsordning, Man bör emellertid vara klar över att

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

upprätthållandet av principen i praktiken blir ett svårt awägningsproblem för

investeringsbanken. De projekt banken skall finansiera kommer ju bl. a. att

vara sådana, vars förväntande avkastning kan vara avlägsen och osäker redan

företagsekonomiskt sett eller rentav utgöras av en avkastning i »vidare

samhällsekonomisk mening». I praktiken blir säkerligen en långivning av

detta slag svår, kanske omöjlig att förena med principen »inga subventioner».

I sammanhanget är det då rimligt att tänka sig, anser föreningen, att i

varje fall de vidare samhällsekonomiska lönsamhetsbedömningar, som banken

kommer att göra beträffande objekt för vilka lån söks, redovisas Öppet

med viss regelbundenhet. Att dessutom företrädare för näringslivet och huvudgrupperna

inom bankväsendet bör ingå i investeringsbankens styrande

organ anser föreningen självklart. Banken måste vidare i den del av sin

rörelse där den kan komma att uppträda i direkt konkurrens med övriga

bankinstitut tillämpa marknadsmässiga villkor. Eljest kan följden bli en

olycklig vidareutveckling av den situation som man i dag snarast önskar

komma bort från på kreditmarknaden, nämligen förhållandet att de båda

nuvarande statliga bankinstituten har låga eller inga krav på förräntning

av det egna kapitalet, och därigenom är gynnade i förhållande till sina konkurrenter.

Sparbanksföreningen anser att någon statlig garanti inte torde behöva

införas som extra säkerhet för investeringsbankens upplåning. Inte heller

bör banken tills vidare ges rätt till aktieplaceringar. Redan promemorian

andas stor tveksamhet om behovet och lämpligheten av ett arrangemang av

sistnämnda slag och Sparbanksföreningen menar att en sådan rätt bör övervägas

i samband med överväganden om motsvarande rätt för bankinstituten

i övrigt.

Rent allmänt vill föreningen också understryka att penning- och kreditmarknadspolitiken

måste förhålla sig neutral mellan investeringsbanken och

övriga banker i sådana avgöranden som har betydelse för konkurrensförhållandet

dem emellan.

Sammanfattningsvis anser alltså Svenska sparbanksföreningen att förslaget

till en investeringsbank, under de förutsättningar föreningen angivit i

det föregående, är värt att föras vidare och göras till föremål för proposition

till riksdagen. Eftersom förslaget dessförinnan behöver konkretiseras på ett

antal punkter — förutom vad som ovan påpekats behöver också den nya

bankens förhållande till inspektionsmyndigheterna klarläggas — vill Sparbanksföreningen

föreslå att en arbetsgrupp snarast bildas med deltagare

från berörda statliga myndigheter, näringslivet och kreditinstituten för

att vidareutveckla det föreliggande förslaget. Sparbanksföreningen är för

sin del beredd att omedelbart ställa representanter till förfogande för medverkan

i ett sådant arbete.

13. Sveriges Grossistförbund

I PM nr 1, som behandlar behovet av en investeringsbank, framhålles att

utvecklingen inom näringslivet leder till starkt ökade kapitalbehov. Det konstateras

också, att den successivt fallande självfinansieringsgraden inom

näringslivet innebär, att kreditmarknaden i ökad utsträckning måste tas i

5 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 56

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

anspråk för att de ökade kapitalbehoven skall kunna täckas. Dessa förhållanden

anses i sin tur påkalla en förändring och komplettering av nu existerande

kreditmarknadskanaler.

Det finns i och för sig icke anledning att rikta några invändningar mot

den bedömning av de sannolika utvecklingstendenserna inom näringslivet»

som sålunda kommer till uttryck i promemorian. Olika utredningar pekar

tvärtom otvetydigt på att kapitalbehoven kommer att bli stora, och detta

gäller även andra näringsgrenar än industrin. Vi vill sålunda beträffande

den näringsgren, som vi företräder, partihandeln, erinra om att kapitalbehovet

inom denna sektor enligt långtidsutredningen beräknas uppgå till ca

300 milj. kr. per år för investeringar i lagerbyggnader, vartill kommer ett

behov av rörelsekapital av ungefär samma storleksordning. Därtill kommer

emellertid ett icke närmare preciserat kapitalbehov för de förvärv av företag,

som kommer att bli nödvändiga för att en på sikt rationell företagsstruktur

skall kunna uppnås. Det är uppenbart, att detta kapitalbehov inom

vissa branscher kommer att bli betydande.

De samlade kapitalbehoven inom näringslivet kan förväntas få en sådan

omfattning och inriktning, att vissa institutionella förändringar på kapitalmarknadssidan

blir nödvändiga. Vi har också för vår del i olika sammanhang

— bl. a. i vårt yttrande över långtidsutredningen — betonat detta och

därvid särskilt tryckt på nödvändigheten att finna nya vägar för kanalisering

av AP-fondens växande medel till näringslivet. Vi finner det därför i

och för sig tillfredsställande att denna viktiga fråga upptagits till behandling

i föreliggande promemorior.

Innan vi ingår på en behandling av hithörande problem, vill vi emellertid

framhålla, att betydelsen av företagens självfinansieringsgrad inte får

underskattas. Det är riktigt, att självfinansieringen minskat, vilket inte

minst varit fallet inom partihandeln. Vi vill sålunda erinra om att partihandelns

självfinansieringsgrad, uttryckt som kvoten mellan partihandelns

bruttosparande och bruttoinvesteringsutgifter inklusive förändringar i lagervolymen,

under perioden 1951—1959 utgjorde i genomsnitt ca 70 % mot

48 % för åren 1960—1962. Självfinansieringsgraden torde i praktiken ha

varit än lägre beroende på att ökningen i utestående kundfordringar, som

inte redovisas i statistiken, torde ha varit större än ökningen av partihandelns

leverantörskulder. Det finns anledning räkna med att självfinansieringsgraden

efter 1962 ytterligare minskat. Denna minskning av självfinansieringsgraden

är för partihandelns del särskilt oroande med hänsyn till att

partihandelsföretagen till väsentlig del utgöres av familjeföretag och till

följd därav har särskilda svårigheter att öka det egna kapitalet.

I promemorian anges den lägre självfinansieringsgraden inom företagen

närmast vara positiv, eftersom det leder till att företagen blir mer beroende

av extern finansiering, vilket i sin tur leder till att myndigheterna kan få

ökad kontroll över investeringsutvecklingen. Häri ligger en klar strävan till

styrning av näringslivets investeringar, som för övrigt är genomgående i

promemoriorna. Vi vill för vår del framhålla, att en central styrning alltid

innebär stora risker, därför att det blir bedömningarna inom en enda instans,

som blir i hög grad avgörande för utvecklingen. Man synes förutsätta,

att denna instans bättre än andra skulle kunna bedöma de sannolika utvecklingstendenserna

inom näringslivet och avgöra vilka projekt, som är

tänkbara. Detta är en helt orealistisk ståndpunkt, för vilken det i varje fall

inte går att finna något stöd i den hittillsvarande utvecklingen.

Man kan naturligtvis alltid diskutera vilken självfinansieringsgrad, som

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

är den mest ändamålsenliga i olika situationer. Betydelsen av en rimlig

självfinansiering får emellertid inte underskattas. Enligt vår mening är

självfinansieringen nu så låg, att en höjning framstår som angelägen. Därigenom

skapas inte minst psykologiska förutsättningar för en satsning inom

företagen på projekt, som på längre sikt framstår som lönsamma men som

samtidigt kan bedömas vara riskfyllda.

I PM nr 1 konstateras, att år 1970 omkring en tredjedel av den totala nyutlåningen

på den organiserade kreditmarknaden kan beräknas komma

från AP-fonden. Det är mot denna bakgrund helt självklart, att AP-fondens

utlåning måste anpassas till det nya läge, som sålunda uppkommer, och

framför allt att näringslivets andel av fondens utlåning måste ökas. Därom

kan knappast några delade meningar råda.

Den vidgade kanalisering av AP-fondens medel till näringslivet, som sålunda

måste komma till stånd, kan ske på olika vägar. Vi har såsom redan

framhållits i olika sammanhang hävdat, att en slussning via affärsbankerna

vore den naturligaste lösningen, eftersom man då kunde utnyttja en befintlig

organisation och framför allt dra fördel av den sakkunskap och de erfarenheter,

som finns samlade inom bankväsendet. Vi har i samband därmed

också efterlyst en revision av banklagen och bl. a. betonat, att gällande

säkerhetsbestämmelser, som i alltför hög grad gynnar företag med traditionella

saksäkerheter på andra företags bekostnad, bör uppmjukas. Dessa åtgärder

bör snarast vidtagas.

I promemorian går man emot en kanalisering via affärsbankerna, och

man förordar i stället, att ett från både nuvarande kreditinstitut och APfonden

fristående långivarinstitut inrättas. Staten förutsättes stå för det

riskbärande kapitaltillskottet.

Vi kan för vår del inte dela den negativa attityd gentemot affärsbankerna,

som kommer till uttryck i promemorian. Vi kan inte finna, att bankernas

låneverksamhet skulle vara »exklusiv» i den bemärkelsen, att den ensidigt

skulle gynna någon viss kategori av låntagare. Vi finner det tvärtom väsentligt

understryka, att långivningen från bankerna är uppdelad på så många

olika instanser — inklusive en statlig affärsbank — att någon risk för ensidig

inriktning av krediterna inte föreligger. Det är inte fråga om, att det

skulle behövas »en osynlig hand» för att lånemedlen skall styras »till de

mest produktiva och räntabla investeringarna». Det räcker med att hänvisa

till att det trots vissa institutionella brister i vårt nuvarande system varit

möjligt att klara den betydande strukturomvandling av vårt näringsliv, som

präglat de senaste årens utveckling. Exempel på denna omvandling kan inte

bara hämtas från industrin. Vi vill sålunda erinra om att det inom partihandeln

genom företagssammanslagningar skapats enheter, som även internationellt

sett är stora. Dessa exempel från olika branscher visar, att det

trots bristerna i systemet varit möjligt att klara många problem. Det är väsentligt,

att förutsättningar nu skapas för att näringslivet skall kunna fortsätta

på den inslagna vägen.

När man bedömer affärsbankernas roll i detta sammanhang är det viktigt

att hålla i minnet, att dessa inte är några kapitalmarknadsinstitut utan i

första hand är inriktade på andra former av krediter. Från affärsbankshåll

liksom också från andra instanser har man emellertid i olika sammanhang

framlagt förslag till hur en på långfristiga projekt inriktad kreditgivning

skulle kunna ordnas på ett effektivare sätt än hittills. Det är inte rimligt,

att dessa förslag skall avfärdas så lättvindigt som nu sker i promemorian.

Vi finner det tvärtom uppenbart, att man genom att skapa förutsättningar

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kangl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

för bankerna att bilda på långfristig kreditgivning inriktade institut åstadkommer

en konkurrens på marknaden, som ger en väsentligt mer allsidig

bedömning av uppkommande projekt än vad som blir möjligt vid en koncentration

till en enda statlig investeringsbank. Vid en sådan koncentration

skulle man verkligen med fog kunna tala om exklusivitet i utlåningen.

De promemorior, i vilka förslaget om en statlig investeringsbank framlägges,

ger enligt vår mening inte tillräcklig grund för ett ställningstagande

till ett projekt av den storleksordning och genomgripande karaktär, som det

här är fråga om. Förslaget är i sina olika delar sakligt så svagt underbyggt,

att det inte rimligen kan läggas till grund för ett beslut. Vi finner det särskilt

anmärkningsvärt, att man på en rad punkter avfärdar tänkbara alternativa

lösningar med att de inte representerar »någon framkomlig väg»

eller liknande uttryck utan att ge några motiv eller bevis för riktigheten

av denna ståndpunkt.

Vi vill särskilt framhålla, att tillkomsten av en statlig investeringsbank ju

inte innebär, att nytt kapital tillskapas. Det blir endast fråga om en omfördelning

mellan olika kanaler, vilket än mer understryker vikten av en samlad

översyn av hithörande problem. Vi vill i detta sammanhang även peka

på möjligheten att genom en uppmjukning av valutaregleringen skapa förutsättningar

för ökad upplåning utomlands. De argument, som i PM nr 1 anföres

mot en sådan uppmjukning, ger enligt vår mening en alltför ensidig

belysning av dessa frågor.

Eu fråga, som måste ägnas särskild uppmärksamhet, är räntabilitetsaspekten.

Det är väsentligt, att de långfristiga lån, som ställes till företagens

förfogande, inte får karaktären av subventioner utan att räntabilitetskraven

upprätthålles. Principiellt vill vi därför instämma i vad som sägs i

PM nr 2 om att »ekonomiskt sunda projekt av betydelse för näringslivets

utveckling» skall stödjas. Denna enligt vår mening självklara inställning

till kreditgivningen motsäges emellertid på annat ställe i promemoriorna,

där det heter, att »vissa hänsyn till kostnad och räntabilitet i vidare samhällsekonomisk

bemärkelse kan komma att motivera avsteg från begränsade

företagsekonomiska räntabilitetskriterier». Detta uttalande synes innebära,

att man åsyftar sådana former av subventioner, som förekommer i

lokaliseringspolitiska sammanhang. Vi avvisar bestämt, att sådana värderingar

skulle tillåtas ingå i de överväganden, som blir aktuella i nu förevarande

sammanhang.

Vi vill tillägga, att ett visst mått av subvention kan ligga i förslaget om

en investeringsbank därigenom att förräntningskravet på det i banken insatta

kapitalet förutsättes böra sättas i andra hand liksom också därigenom

att staten ställer vissa garantier för upplånat kapital. Om dessa för investeringsbanken

specifika förhållanden skulle återspeglas i den ränta, som

uttages av låntagarna, kan därigenom ett gynnande av vissa företag inträda

på bekostnad av företag, som är hänvisade till andra lånemöjligheter. Frågan

om utlåningsräntans höjd har över huvud taget inte berörts i promemoriorna,

varför underlag saknas för eu bedömning av hithörande frågeställningar.

Vi vill särskilt betona, att hithörande frågor måste lösas på ett sådant

sätt, att även mindre och medelstora företag — oavsett bransch — får sin

kapitalförsörjning tryggad. De speciella problem, som dessa företag möter

och som påtalats i många olika sammanhang, skulle förstärkas, därest någon

form av prioritering av AP-medlen skulle ske till större företag. Det är

därför angeläget, att någon sådan prioritering icke kommer till stånd.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

121

Med åberopande av vad ovan anförts kan vi icke biträda förslaget om en

statlig investeringsbank utan hemställer, att förutsättningar skapas för en

lösning av näringslivets långfristiga kapitalförsörjning enligt de riktlinjer,

som vi skisserat.

14. Sveriges Hantverks- och Industriorganisation

Förslagets bakgrund och innehåll

Promemoriorna redovisar synpunkter i anslutning till meddelandet i

årets statsverksproposition om att statliga åtgärder vore att förvänta på

kreditmarknaden för finansiering av större utvecklings- och omställningsprojekt

inom näringslivet. Enligt statsverkspropositionen skulle detta ske

genom inrättande av en statlig fond på till en början 500 miljoner kronor.

I de nu remitterade promemoriorna har dessa uppgifter ändrats och förslaget

presenteras där såsom inrättandet av en statlig investeringsbank med

ett eget kapital budgetåret 1967—68 om 500 miljoner kronor och 1 000 miljoner

kronor 1968—69. Med sistnämnda aktiekapital som risktäckning

skulle en upplåning i huvudsak hos Allmänna pensionsfonden kunna ske

på till en början upp till 5 miljarder kronor.

Bakgrunden till det framlagda förslaget redovisas i PM nr 1. Enligt denna

kan år 1970 omkring 1/3 av den totala nyutlåningen på kreditmarknaden

beräknas komma från AP-fonden, varvid motiv föreligger för att en

ökad andel av dessa medel då bör gå till näringslivet, speciellt som bankernas

resurser relativt sett beräknas komma att minska samtidigt som näringslivets

behov av extern finansiering (upplåning) beräknas öka bl. a. på

grund av den försämrade självfinansieringsförmågan. Mot ett behov av en

ökad kreditmarknadsandel för näringslivet skulle sålunda stå en ökad utbudsandel

för AP-fonden och en minskad för bankerna, varför en ökande

andel AP-medel bör slussas över till näringslivet. I promemorian utvecklas

vidare ett antal synpunkter på de principiella problemen i fråga om

kreditmarknadens funktion och uppgifter. Det framhålls bl. a. att företagens

planering blir allt mer långsiktig och därmed kan kräva långsiktiga

krediter för sitt realiserande. Investeringar i forskning och utvecklingsarbete

kan t. ex. förväntas utmogna först på mycket lång sikt och vara speciellt

riskfyllda. I framtiden kan man räkna med att det föreligger behov

av lån av en storleksordning, som man hittills endast haft att räkna med

i undantagsfall, och marknadsutvecklingen kan medföra krav på större

produktionsenheter än vad som i dag finns hos flertalet branscher.

I promemorian ställs frågan om inte förutsättningar borde skapas för att

höja företagens under senare år försämrade självfinansieringsförmåga och

därigenom undvika att svårtillgodosedda externa lånebehov aktualiseras.

Detta kan ske genom en sänkning av företagsbeskattningen, eventuellt också

av ATP-avgifterna. Denna utväg avvisas emellertid, liksom även en ökad

upplåning utomlands. Resonemanget för fram till att AP-fonden bör tas i

ökat anspråk för kreditgivningen till näringslivet, varvid fonden finge frångå

de principer som hittills styrt dess långivning och bl. a. bli inriktad på

att ta risker. En väg att lösa frågan skulle vara att slussa AP-medel via affärsbankerna,

en annan att etablera ett fristående kreditinstitut för kana
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

lisering av AP-medel. Man avvisar emellertid både åtgärder för att öka

självfinansieringsgraden hos företagen och att utnyttja bankerna för distribuering

av fondmedel och kommer fram till förslag om en fristående statlig

investeringsbanlc, där staten direkt står för det riskbärande kapitaltillskottet.

I PM nr 2 redovisas synpunkter på den föreslagna bankens rörelse och

förhållande till kreditmarknaden.

SHIO:s synpunkter

Strukturomvandlingen

Svenskt näringsliv befinner sig för närvarande i en period av utveckling

och strukturell omdaning. Betydande förändringar har inträtt och kommer

att inträda såväl i fråga om marknadsföring och avsättningsmöjligheter som

i fråga om tekniska, ekonomiska och strukturella förändringar inom företagen.

Det växande varuutbytet med utlandet, tillkomsten av nya varugrupper,

utvecklingen av nya tillverkningsmetoder, förändringar i efterfrågan

både på konsumtions- och kapitalvaror, förändringarna på arbetsmarknaden,

nya former för administration och företagsledning, fusionering'' och

andra former av samverkan mellan företag, allt detta utgör faktorer som

påverkar företagens planering och arbetsförhållanden i övrigt. Vad som de

senaste åren tilldragit sig speciell uppmärksamhet är att den strukturförändring

inom företag och branscher, som alltid utgjort ett normalt inslag

inom ett dynamiskt näringsliv, tenderar att öka i omfattning och intensitet,

ett förhållande som berör praktiskt taget samtliga områden inom näringslivet

och ingalunda är begränsat till i promemorian antydda projekt.

Inverkan på kreditmarknaden

De växande förändringarna inom näringslivet som helhet medför att nya

inslag och omvärderingar även kommer att beröra förhållandena på kreditmarknaden,

eftersom denna måste anpassas till samhällets förändringar

och till ändrade anspråk från näringslivet. Motivet för finansdepartementets

nu framlagda förslag om eu särskild investeringsbank anges vara att

framför allt underlätta investeringar av efter våra förhållanden betydande

storlek, upplagda på mycket lång sikt, och att dessa förväntade investeringsbehov

icke kan tillgodoses inom ramen för nuvarande kreditinstitutioner.

Det är sannolikt att i takt med utvecklingen vissa investeringar inom

näringslivet i fortsättningen kan komma att bli av en helt annan storleksordning

än tidigare. Promemorian antyder dock icke vilka dessa förväntade

investeringar skulle vara eller inom vilket område de skulle ligga. Det

kan emellertid förmodas att man närmast åsyftar behovet av radikalt nya

åtgärder inom vissa av våra hittillsvarande basindustrier.

SHIO delar uppfattningen att en kommande stormarknad kommer att

medföra betydande krav på omställning även inom företag, som i dag räknas

till svensk storindustri, och det är självfallet ur landets synpunkt angeläget

att en nödvändig omställning i fråga om de stora enheterna också

kan genomföras.

Ny bank ökar inte kredittillgången men kan styra pengar i ny riktning

Ett nytt kreditinstitut ökar i och för sig inte tillgången till kapital. Den

nya banken påverkar sålunda icke kreditvolymen i landet, men väl kan

genom denna eller andra åtgärder inriktningen av kapitalströmmarna styras

i nya banor.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Försämrad självfinansiering kan försvaga investeringsviljan

Tanken att överföra större andel än tidigare av AP-fondernas medel till

näringslivet är enligt vår mening riktig och åtgärden ofrånkomlig under

nu gällande förhållanden. Innan denna fråga behandlas bör emellertid en

annan i promemorian aktualiserad frågeställning diskuteras, nämligen den

alternativa åtgärden att underlätta företagens självfinansiering genom skattereformer

och minskat avgiftsuttag till ATP-systemet. Promemorian avvisar

båda dessa åtgärder men med föga övertygande argument. Bl. a. uttalas

farhågor för att förbättrade vinstmarginaler endast skulle leda till höjda

löner och utdelningar, varför det åsyftade resultatet skulle utebli, och i den

mån resultatet ändå skulle nås behöver detta ingalunda »inträffa inom de

företag och de branscher som åsyftas med politikomläggningen». Promemorieskrivaren

verkar tillfredsställd med den försämrade betalningsberedskap

som företagen genom olika statliga åtgärder, inflation och ökande ut1

andskonkurrens utsatts för, eftersom detta möjliggjort att »kreditpolitikens

grepp om investeringsutvecklingen kunnat bli fastare». Detta »fastare

grepp» redovisas vid en tidpunkt då inflationen och löne- och kostnadsutvecklingen

försatt svenskt näringsliv i en allvarlig situation. Den utomordentligt

snabba expansionen av statens och kommunernas utgifter har starkt

bidragit till denna utveckling, och situationen för dagen är sådan att företagen

har att möta en kommande stormarknad och hårdnande utländsk konkurrens

med försvagade egna resurser.

Enligt vår mening är en förbättrad självfinansiering inom företagen högst

angelägen, om man med tillförsikt skall möta den fortsatta utvecklingen.

Om icke företagens självfinansiering förbättras, torde resultatet bli en sjunkande

investeringsvilja över huvud taget, framför allt beträffande riskbärande

investeringar. Då en större investering inte ger beräknad avkastning,

kan företagets existens hotas om finansieringen sker lånevägen. Vid en betydande

självfinansieringsgrad har emellertid de erforderliga resurserna

byggts upp i förväg, varför konsekvenserna av en felinvestering inte nödvändigtvis

blir lika allvarliga. Tillgängliga vetenskapliga undersökningar

visar också ett klart samband mellan minskande självfinansiering och minskad

benägenhet för riskfyllda investeringar. Även om positiva åtgärder för

att förbättra företagens egen finansiering nu skulle vidtagas av statsmakterna,

är det emellertid ofrånkomligt att därutöver underlätta företagens

kapitalförsörjning, då den försvagning av företagens självfinansieringsförmåga

som hittills skett endast långsamt kan övervinnas.

Friare kapitalmarknad genom lån utomlands

En dellösning av problemet genom ökad upplåning utomlands — vilket

i princip ligger nära till hands i ett läge av växande internationell marknad

— avvisas i promemorian av två skäl. Dels skulle en sådan import

kunna »spilla över i en inhemsk efterfrågan» och beröra felinvesteringsområden

och därmed neutralisera behövlig åtstramning i ett överhettat konjunkturläge,

dels skulle utvecklingen kunna bli motsatsen, dvs. en nettokapitalexport

på grund av den svenska aktiemarknadens svaga attraktionskraft.

Sistnämnda förhållande skulle förvärra de inhemska problemen.

Organisationen finner denna argumentering mot en friare kapitalmarknad

allt för ensidig. Med liknande motivering skulle över huvud taget varje

utveckling mot vidgade marknader även på andra områden kunna avstyrkas.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Ökad slussning av AP-medel via befintliga banker och andra kreditinstitut

Som tidigare nämnts förutses i promemorian en väsentligt ökad kreditgivning

från AP-fonden till näringslivet. Detta skulle troligen innebära att

fonden fick frångå hittillsvarande principer i fråga om risktagande. Det

framhålls även att fonden i förhållande till utrymmet på marknaden kan

tendera att bli »för stor», även om den nu fastlagda nivån för avgiftsuttag

bibehålls — enligt vår mening för övrigt ett argument för att sänka uttagsprocenten

för ATP-avgifterna.

En slussning av AP-medel via affärsbankerna anses skulle ytterligare öka

dessas inflytande på resursfördelningen. En sådan väg avstyrks bl. a. med

motiv att detta skulle accentuera ensidigheten i deras nuvarande kreditprioritering.

Argumenteringen mot bankerna i detta avsnitt baseras enligt organisationens

mening inte på faktiska förhållanden och är inte träffande.

I motsats till promemorians uppfattning förefaller oss en slussning av

AP-medel via befintliga kreditinstitut, alltså utan prioritering just för affärsbankerna,

vara en god dellösning när det gäller att nyttiggöra AP-medel

inom näringslivet. En sådan åtgärd löser visserligen inte med säkerhet

de i promemorian förutsatta problemen, men för näringslivet i övrigt bör

den tillgodose väsentliga kreditbehov. När man i promemorian talar om att

fördelningen av resurser för närvarande skulle vara förbehållen existerande

kreditinstitut, bör ihågkommas att den verkliga resursuppdelningen på

kredit- och kapitalmarknaden sedan länge bestäms av myndigheterna genom

föreskrifter i fråga om placering, reglering, emissionskontroll och prioritering

av vissa områden framför andra. Åtskilliga skäl talar emellertid

för att kreditmarknadens institutioner kan förväntas genomföra en gradvis

anpassning till näringslivets förändrade behov om de legala förutsättningarna

härför skapas.

De mindre företagen kräver rimlig andel av kreditmarknaden, svarar för

en tredjedel av produktionen och satsar hårt på rationalisering men bromsas

av kreditutvecklingen

SHIO vill understryka att de stora projekt, till vilkas genomförande den

föreslagna banken är avsedd att medverka, endast utgör en del av problemkomplexet

rörande det svenska näringslivets utveckling och anpassning.

Inom hela näringslivet pågår för närvarande ett intensivt arbete för att följa

med i den tekniska och ekonomiska utvecklingen, och det föreligger överallt

växande investeringsbehov för att denna anpassning skall kunna genomföras.

Detta gäller inte minst de mindre och medelstora företagen, vilka

under efterkrigstiden i stort sett med framgång hävdat sina positioner.

I den rikt differentierade produktion som kännetecknar en modern industristat

har, även i en stormarknad, mindre och medelstor företagsamhet

givna och betydelsefulla uppgifter. Även dessa företagsgrupper satsar hårt

på att genom rationalisering och specialisering hävda sig på marknaden.

Ungefär 30 procent av produktionen inom industri och hantverk sker i

dag hos företag med under 50 anställda per enhet, en siffra som korresponderar

väl med exempelvis näringsstrukturen i USA och Västtyskland. En

bearbetning av statistiska centralbyråns industristatistik visar att effektivitetsökningen

inom de mindre företagen under tioårsperioden 1954—64 var

procentuellt sett starkare än inom övriga grupper. Utrymme finns fortfarande

för väsentliga produktionshöjningar, men detta förutsätter att den

investeringsfrekvens som präglat tidigare år kan upprätthållas även i fortsättningen.

Så har emellertid icke varit fallet de senaste åren. Under 1960—

64 steg de mindre företagens andel av industrins totala maskininvesteringar

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungi. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

från 15 till 21 procent. Under åren 1965—66 sjönk emellertid denna procentandel

åter tillbaka till utgångsläget. Detta beror uppenbarligen till stor

del på det skärpta kreditmarknadsläget, som försvårat just för de mindre

enheterna att genomföra sina rationaliseringsprogram. Om denna nedåtgående

trend fortsätter, försämras självfallet den tidigare gynnsamma utvecklingen

av produktivitetskurvan.

De mindre företagens procentuella andel av bankernas utlåning till industrin

har under senare år sjunkit från 35 till 25 procent, varav mellan

1965 och 1966 från 28 till 25 procent. Denna minskning kompenseras delvis

men ej helt av ökad utlåning från AB Industrikredit och AB Företagskredit

in. fl. institut, sparbankerna, företagareföreningarna etc. AB Industrikredit,

som har till speciell uppgift att slussa AP-medel över till de mindre

och medelstora företagen, har under de senaste åren haft svårigheter att

erhålla tillräckliga medel från fonden. Detta har medfört orimligt långa

väntetider för de lånesökande, vilket i sin tur försvårat planeringen för både

dem och institutet. För den omställningsprocess inom denna del av näringslivet

som nu pågår är därför en ökad tillströmning av AP-medel nödvändig

till bl. a. AB Industrikredit.

Om en investeringsbank skulle komma till stånd och till väsentlig del

få sin rörelse finansierad från AP-fonden, förutsätter sålunda SHIO att

detta icke menligt inverkar på möjligheterna för de delar av näringslivet,

för vilka det föreslagna kreditinstitutet icke i första hand är avsett, att erhålla

en rimlig kreditvolym till sitt förfogande. Kreditsituationen för de

grupper som här åsyftas är redan nu sådan att en skyndsam ändring måste

komma till stånd för att få en effektiv kapitalförsörjning. Genomförs det

planerade projektet, far detta m. a. o. inte betyda att andra viktiga rationaliseringsbehov

kommer i kläm.

SHIO vill understryka sin bestämda uppfattning, att en framgångsrik

anpassning av svenskt näringsliv till nya förhållanden icke blott kräver

forsknings-, utvecklings- och omställningsarbete inom hittillsvarande basindustrier

utan i minst lika hög grad en hård satsning och inriktning från

kreditmarknadens sida på att klara även de omställningsprojekt och det

utvecklingsarbete som redan nu pågår inom andra delar av näringslivet och

som är en väsentlig förutsättning för en tillfredsställande ekonomisk tillväxt

över huvud taget.

Motiveringen för en ny investeringsbank

Som vi inledningsvis framhållit är en av förutsättningarna för en fortsatt

utveckling av svenskt näringsliv, att även kreditmarknaden och dess

institutioner anpassas och förnyas i takt med utvecklingen och att därvid

inslag i form av nya institutioner kan bli nödvändiga. Det remitterade förslaget

är ur denna synpunkt intressant. Det kan dock kanske ifrågasättas

huruvida industrins förväntade struktur utveckling just nu behöver föranleda

så radikala grepp som här föreslås.

Industrin kännetecknas för närvarande mera av evolution än av revolution,

och man kan hävda alt statsmakterna i första hand borde inrikta sig

på att skapa allmänt gynnsamma förutsättningar för industriell utveckling!

Det kan också noteras att förslaget utgår från ett dynamiskt näringsliv --- med ständigt ökande investeringskrav, starkt ökad strukturrationalisering

e^c* medan däremot kreditmarknaden uppfattas som övervägande statisk;

den traditionella funktionsfördelningen mellan olika kreditinstitut antas

bli oförändrad, övervägande skäl talar emellertid för att placerings5f

Bihang till riksdagens protokoll 1.967. 1 samt. Nr 56

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

preferenserna för olika typer av kreditinstitut skulle konrma att förändras

i relativt snabb takt, om de icke hindrades av de av statsmakterna uppställda

lagbestämmelserna. Om en investeringsbank upprättas, får detta icke

förhindra kreditväsendet att genomföra den anpassning i fråga om nya

uppgifter och verksamhetsgrenar som näringslivets utveckling kräver.

Politisk påtryckning skadlig och omotiverad

I promemorians motivering för den föreslagna banken framträder ett

starkt politiskt inslag. Klara önskemål anges om att AP-fonden genom forslaget

disponeras så att myndigheterna på lång sikt får möjlighet att i högre

grad än nu påverka det privata näringslivet. Detta syfte täcks av en formell

omsorg om näringslivets kapitalförsörjning. Enligt organisationens mening

är statskontrollen över kreditmarknaden och därmed över enskilt näringsliv

i dag så omfattande, att nya förslag syftande till ytterligare vidgad

kontroll bör avvisas.

Om ett nytt institut kommer till stånd, är det ytterst angeläget att detta

inte får en politisk prägel eller blir känsligt för politiska påtryckningar. Investeringsbeslut,

där statsmedel riskeras på exempelvis stora sysselsättningspoiitiska

projekt — som kan vara svåra att skilja från de antydda utvecklings-

och omställningsprojektcn — bör fattas i vanlig ordning av riksdagen.

Ett kreditinstituts ledning bör ha garantier för att i sitt beslutsfattande

icke bli utsatt för politiskt tryck.

Utredningen före ställningstagande

Vi finner det angeläget att den svenska kreditmarknaden på allt sätt anpassas

så att den effektivt och rationellt fyller sin uppgift för att underlätta

en positiv utveckling av företagen inom näringslivet. Härvid bör kontinuerligt

prövas möjligheterna att genom nya initiativ och åtgärder successivt

höja effektiviteten, varvid även behovet av nya kreditinstitut självfallet

får uppmärksammas och sådana komma till stånd när ett dokumenterat

behov härav föreligger. Under sådana betingelser bör även den nu aktualiserade

investeringsbanken etableras, dock under uttrycklig förutsättning att

uppläggningen sker i samförstånd med näringslivet och så att andra vitala

finansieringsuppgifter, närmast finansieringen av mindre och medelstora

företag, icke eftersätts.

De remitterade promemoriorna innehåller emellertid icke något sakligt

underlag för en prövning, och organisationen kan på basis av där presenterat

material icke göra något direkt ställningstagande i fråga om den föreslagna

banken. Vi vill erinra om att tidigare statliga finansieringsfrämjande

åtgärder för näringslivet alltid föregåtts av en ingående prövning, och

att det nu remitterade förslaget är av en helt annan storleksordning.

Före ett beslut måste enligt vår mening en allsidig och saklig prövning

ske, bl. a. bör därvid belysas nuvarande brister på kapitalmarknaden, olika

möjligheter att åstadkomma förändringar, effekten av olika reformer etc.

Alternativa lösningar — ökad kreditgivning via befintliga kreditinstitut, utsträckt

användning av obligations- och förlagslån, vinstandelslån etc.

måste också prövas på sakliga grunder. Samtidigt bör lämpligheten av nuvarande

regleringsbestämmelser för kreditmarknaden bedömas samt övervägas

på vad sätt ändrade bestämmelser kan underlätta en bättre anpassning

av kreditinstitutionernas verksamhet till näringslivets förändrade behov.

En arbetsgrupp med representanter för statliga myndigheter, näringslivet

och kreditinstituten bör snarast tillsättas för behandling av frågan. Or
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967 127

ganisationen, som förfogar över aktuellt material rörande kreditsituationen

inom sitt område av näringslivet, är därvid beredd att omedelbart medverka.

Den föreslagna arbetsgruppens granskning och översyn bör självfallet

genomföras innan ev. proposition avges till riksdagen. Det må i detta sammanhang

nämnas, att promemorian inte innehåller några förslag om bolagsordning,

administration, placeringspolitik etc. för det föreslagna institutet

och att exempelvis sparbankerna över huvud taget inte blivit nämnda

på någon enda punkt.

De mindre och medelstora företagens problem måste uppmärksammas. Förslag

till åtgärder. Slutsatser

Oavsett resultat av arbetsgruppens granskning hemställer Sveriges hantverks-

och industriorganisation, att ovan angivna synpunkter på kreditbehovet

för andra ändamål inom näringslivet än de i promemorian angivna

skyndsamt tas upp till behandling. Med hänsyn till kreditbehovet inom den

mindre och medelstora industrin samt hantverket anser organisationen det

yttersi angeläget att bl. a. följande åtgärder vidtas för dessa företagsgrup
1.

AB Industrikredits och AB Företagskredits utlåningskapacitet ökas liksom

ayen dessa företags utredningskapacitet, så att låneförmedlingen icke

fördröjs på grund av otillräckliga ekonomiska och personella resurser. Tilldelningen

av medel från AP-fonden till dessa bolag ökas väsentligt utöver

nuvarande årliga belopp.

2. Banker och andra kreditinstitut ges möjlighet att vidarebefordra kapital

från AP-fonden till näringslivet.

3. Statens hantverks- och industrilånefond förstärks.

4. Företagareföreningarnas ekonomiska och personella resurser upprus
täSi
Under

hänvisning till vad i promemorian anförs beträffande nödvändigheten

av en okad kapitalström från AP-fonden till näringslivet bör ovanstående

förslag passa val in i ett aktivt handlingsprogram. Härigenom skulle

nsken for en snedvridning i fråga om kapitalförsörjningen minska och möjligheterna

öka för effektiva och nödvändiga omställningsåtgärder även inom

de delar av näringslivet som inte berörs i departementets promemoria.

Sammanfattningsvis får Sveriges hantverks- och industriorganisation

tramhalla följande:

a) Organisationen ansluter sig till huvudsynpunkten i departementsprom^?11.

01?an ?m kreditmarknadsarsenalen behöver kompletteras med en

möjlighet till långfristig kreditgivning, avseende stora investeringsprojekt

Kreditmarknaden måste i takt med förändringar i fråga om den tekniska

och ekonomiska utvecklingen och den nya marknadssituationen oavlåtligt

anpassas till näringslivets behov, varvid icke blott en förnyelse av verksamheten

och arbetsformerna i befintliga kreditinstitutioner utan även behovet

av nya kreditinstitut som komplement till befintliga institut behöver övervagas.

k) Organisationen anser att de remitterade promemoriorna icke innehålter

tillräckligt underlag för bedömande av förutsättningarna för och behovet

av föreslagna åtgärder men att de bör kunna ligga som grund för vidare utlormmng

av riktlinjerna för en utbyggnad av kreditresurserna.

C u Organisationen vill förorda, att staten och näringslivet i samråd prövar

behovet av och förutsättningar för initiativ, åtgärder och reformer på

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

kreditmarknaden i syfte att skapa förbättrade möjligheter för näringslivets

kreditförsörjning. Därvid bör även behovet av en investeringsfond eller en

investeringsbank, inriktad på långsiktiga och mera omfattande investei ingår,

utredas.

d) Med hänsyn till att investeringar i nya, stora industriprojekt automatiskt

kommer att få konsekvenser på andra håll inom näringslivet förordar

organisationen att skyndsamma åtgärder överväges för att förbättra de

mindre och medelstora företagens kreditförsörjning och att härvid organisationens

ovan preciserade förslag till åtgärder beaktas. Organisationen ■sill

starkt understryka, att om ovan föreslagna utredningar kommer fram till

behovet av en investeringsfond eller -bank, bör inrättandet av en sådan ske

i samförstånd med näringslivet och utformas så att den inte får någon menlig

inverkan på möjligheterna för övriga delar av näringslivet att erhålla en

rimlig kreditvolym.

15. Sveriges Industriförbund

Bakgrunden

När förslaget om en näringspolitisk fond framlades i årets finansplan angavs

det syfta till ett finansiellt stöd av strukturrationaliseringsprojekt inom

industrin i former som på en gång skulle ta hänsyn till den långsiktiga

ekonomiska effektiviteten och till de sociala problemen. Det antyddes att

vissa branscher, exempelvis skogsindustrin, var underkastade en omställningsprocess

av sådan art att den utlöste krav på speciella statliga insatser.

Det aviserade stödet skulle enligt finansplanen finansieras genom höjning

av omsättningsskatten.

På industrihåll föranledde detta förslag en starkt avvisande reaktion. Motiven

framstod som oklara och motsägelsefulla. Å ena sidan framställdes förslaget

som en åtgärd för att påskynda den pågående strukturomvandlingen,

medan det å andra sidan beskrevs som ett led i strävandena att möta de

trygghets- och omställningsproblem som en sådan omvandling ger upphov

till. Vidare framskymtade en klar avsikt att i näringslivets kapialförsörjning

införa en prioritering mellan olika branscher och företag, baserad på

myndigheternas bedömning av angelägenheten i deras kapitalbehov.

Så som förslaget om den näringspolitiska fonden presenterades måste det

väcka farhågor för ytterligare uppsplittring och politisk styrning av vår

kapitalmarknad.

Att behovet att förstärka vår industris konkurrenskraft betonades i finansplanen

ingav uppfattningen att man bl. a. avsåg en förtäckt subventionering

av industrier av särskild betydelse för lösandet av de betalningsbalansproblem,

som inflationspolitiken skapat. Förslaget blev icke mera tilltalande

av att de tilltänkta åtgärderna skulle vidtagas i samråd med näringslivet.

Industrins representanter måste ställa sig tveksamma till uppgiften att

delta i en fördelning av kapitalresurser mellan enskilda branscher och företag

i synnerhet när denna icke är baserad på välgrundade ekonomiska kalkyler

och marknadsmässiga bedömningar. Det stod också klart att förslaget

som sådant icke ökade utrymmet för näringslivets investeringar. Det oklara

uttryckssättet och den missvisande sammankopplingen med en impopulär

skattehöjning gav förslaget en stark politisk karaktär.

I Finansdepartementets kommuniké av den 1 februari, liksom i de depar
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

tementspromemorior som nu underställts Industriförbundet för yttrande,

bär förslaget omarbetats på väsentliga punkter. Såväl till sin karaktär som

sin omfattning skiljer sig det nu framlagda förslaget om en statlig investeringsbank

från den tidigare aviserade fonden. Förslaget syftar nu i första

hand till långt gående ingrepp på kapitalmarknaden.

Förbundet anser det tillfredsställande att man i de remitterade promemoriorna

till övervägande del säger sig ta sikte på en räntabilitetsmässigt motiverad

kreditgivning. Vi betraktar det som väsentligt att statliga ingrepp

eller stödåtgärder med social- eller sysselsättningspolitisk motivering klart

särskiljes från en näringspolitik som syftar till att underlätta och främja en

på marknadsmässiga bedömningar grundad expansion inom näringslivet.

Förbundet vill emellertid också understryka nödvändigheten av en aktiv

trygghets- och sysselsättningspolitik. För vår arbetsmarknads- och socialpolitik

föreligger redan allmänt accepterade riktlinjer och en omfattande institutionell

beredskap för underlättandet av arbetskraftens omställning i

samband med den ekonomiska omvandlingen. Förbundet ansluter sig helt

till en samhällspolitik som medverkar till att berättigade krav på trygghet

mot inkomstbortfall och delaktighet i den sociala välfärden tillgodoses. Det

är uppenbart att det i vissa fall kan föreligga eller uppstå behov av särskilda

stödåtgärder i syfte att trygga sysselsättningen och mildra omställningens

följder inom särskilda sektorer och regioner. Likaså kan tillfälliga stödåtgärder

bli befogade när det gäller vissa branscher, som i andra länder åtnjuter

subventioner. I dylika fall är det påkallat att genom kraftfulla insatser

i det internationella handelspolitiska samarbetet söka begränsa stödpolitiken

både till tid och omfång. Den extraordinära förstärkning av våra stödoch

subventionsresurser som av här redovisade skäl kan befinnas erforderlig,

förutsätter Förbundet bör i särskild ordning beslutas av riksdagen.

Kreditbehov av särskild art

Om vissa av de farhågor som framkallades av fonddebatten i samband

med finansplanens framläggande nu framstår som mindre centrala, träder

andra i deras ställe. Det måste först och främst understrykas att de framlagda

promemoriorna uppenbarligen icke representerar ett tillräckligt underlag

för beslut om sådana åtgärder som där summariskt skisseras. Särskilt

mot bakgrund av den oklarhet som tidigare rått framstår dessa dokument

närmast som underhandsupplysningar om tankegångar som framkommit

under departementets behandling av ärendet. Ärendets komplicerade natur

och vittgående betydelse nödvändiggör ett ingående och sakkunnigt utredningsarbete

innan beslut kan fattas.

Ett grundläggande antagande bakom förslaget om ett nytt kreditinstitut är

att det föreligger eller förestår behov av långfristiga lån av sådan storleksordning

och sådan riskbetonad karaktär att de icke kan fyllas inom ramen

för det bestående kreditväsendet. Det är alltså icke fråga om den totala kreditvolym

som göres tillgänglig för näringslivet utan om formerna för denna

kreditgivning.

Vad först beträffar långfristig kreditgivning till näringslivet i allmänhet

har det sällan saknats röster som här, liksom i andra länder, klagat öve.''

bristen på mellan- och långfristig kredit och efterlyst kapitalmarknadsinstitut

som kunde erbjuda krediter med en betydligt längre löptid än den för

affärsbankslån brukliga.

För mindre företag som icke har möjlighet att ordna sin långa finansiering

på kapitalmarknaden, exempelvis genom obligationsemissioner, har

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

detta behov sedan länge erkänts, icke minst genom tillskapandet av AB Industrikredit

och AB Företagskredit. Under efterkrigstiden har en allmän

brist på jämvikt mellan tillgång och efterfrågan präglat kreditmarknaden,

men dessutom torde man kunna tala om en relativ brist på långfristiga kreditmöjligheter

som i huvudsak varit en följd av de regleringsåtgärder som

vidtagits på kapitalmarknaden. Prioriteringen av bostadsbyggandets och den

offentliga sektorns kapitalbehov, låsningen av räntestrukturen, emissionskontrollen

och den därav orsakade obligationskön har inneburit att näringslivets

tillgång till obligationsmarknaden blivit begränsad och osäker.

Bostadspolitiken har bidragit till att stegra byggnadskostnaderna och därigenom

drivit upp kapitalbehoven på detta område.

Beträffande näringslivets upplåningsmöjligheter är det i första hand önskvärt

att förutsättningarna för obligationsemissioner normaliseras. En friare

räntesättning och ett slopande av 35-mil joner staket för industriemissioner

är villkor för att en emissionskontroll inte skall orsaka en oberäknelig köbildning

utan kunna utnyttjas för en fortgående marknadsanpassning. Den

påbörjade uppmjukningen av säkerhetskraven för obligationslån bör fullföljas

även beträffande banklån. Lagstiftningen på dessa områden präglas

fortfarande i stor utsträckning av restriktioner i olika hänseenden som härrör

från verkningarna av kris- och deflationsperioder under mellankrigstiden.

Denna eftersläpning försvårar väsentligt tillgodoseendet av många välmotiverade

kreditbehov som, icke minst inom den utvecklingsdugliga mindre

företagsamheten, icke kan garanteras av traditionella former av säkerhet.

Den sjunkande självfinansieringsförmågan har under 60-talet ökat företagens

behov av främmande kapital och deras beroende av de finansieringsmöjligheter

som kreditväsendet kan erbjuda.

Från näringslivets håll har under en följd av år föreslagits åtgärder för

att underlätta kapitalförsörjningen och öka kapitalmarknadens funktionsduglighet.

En sammanfattande utredning om »Näringslivets kapitalförsörjning»

publicerades 1965 av Sveriges Industriförbund och Svenska Bankföreningen.

Vad som anförts och rekommenderats i denna skrift har alltjämt i

allt väsentligt sin giltighet. I finansdepartementets promemorior förringas

självfinansieringens betydelse, huvudsakligen under hänvisning till att den

minskar kreditpolitikens möjligheter att »få kontroll över», dvs. att begränsa

investeringsverksamheten. Förbundet måste med skärpa reagera mot

denna ensidiga och starkt förenklade framställning av en fråga av så central

betydelse för näringslivets utveckling. Dels är den interna finansieringen av

särskilt vikt för mera riskfyllda investeringar, dels är en tillfredsställande

konsolidering och räntabilitet en grundläggande förutsättning för såväl upplåning

och aktieemissioner som för det enskilda företagets möjlighet att

hålla en stabil sysselsättning. Risker för en snedvridning av kapitalets fördelning

kan visserligen uppstå vid en hög självfinansieringsgrad, nämligen

som en följd av beskattningens inlåsningseffekt, som kan förhindra att

vinstmedel investeras i lönsamma projekt utanför det egna företaget. Dessa

risker skulle emellertid väsentligt reduceras genom avskaffande av kedjebeskattningen

på bolagsinkomster.

Vad som bör eftersträvas är enligt Förbundets mening sålunda en viss

höjning av industrins självfinansieringsmöjligheter. Detta kunde snabbt

uppnås bl. a. genom borttagandet av omsättningsskatten på investeringsvaror

och av energiskatten, vars ekonomiska effekter även i andra avseenden

framstår som utvecklingshämmande. Vidare är en liberalisering av av
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

skrivningsreglerna, särskilt för byggnader, befogad med hänsyn till den

tekniska utvecklingen och den fortgående penningvärdeförsämringen. Med

tanke på dagens konjunkturläge vill Förbundet slutligen erinra om sin nyligen

gjorda framställning att företagens konjunkturinvesteringsfonder måtte

snarast möjligt få disponeras.

Förbundet måste vidare bestrida det i PM nr 1 framförda påståendet att

en högre lönsamhet nästan obevekligt skulle resultera i en höjning av löner

och utdelningar, varför självfinansieringsgraden inte skulle nämnvärt förbättras.

Riktigheten av ett sådant påstående sammanhänger givetvis bl. a.

med det vid varje tidpunkt rådande läget på arbetsmarknaden.

Förbundet är visserligen medvetet om att myndigheterna, oavsett sin

principiella inställning till självfinansieringen, har relativt begränsade möjligheter

att påverka räntabiliteten så länge de icke kan hejda kostnadsinflationen.

Mot bakgrund av den defaitism som regeringen uttalat på denna

punkt ser vi oss emellertid nödsakade att betona riskerna med en fortsatt

uppdrivning av det svenska kostnadsläget, vilken ytterligare försämrar lönsamheten

och självfinansieringsmöjligheterna och fortlöpande försvagar företagens

konkurrenskraft och den fulla sysselsättningen.

Försörjningen med riskvilligt kapital kunde väsentligt underlättas genom

en utökning av rättigheterna för försäkringsbolag och banker att förvärva

aktier. Det förhållandet att svenska affärsbanker icke är berättigade att garantera

aktieemissioner genom att överta dem i fast räkning innebär en i

detta sammanhang kraftig begränsning av deras verksamhetssfär. I PM nr 2

anföres de konventionella invändningarna mot en uppmjukning av reglerna

på dessa punkter. Men som ett flertal utländska exempel visar utgör våra

hårda och godtyckliga begränsningar i fråga om sådana finansinstituts placeringar

i dagens läge onödiga hinder mot rörligheten på kreditmarknaden

och mot möjligheterna att genom ett utnyttjande av bestående institut lösa

även omfattande finansieringsproblem.

Från näringslivets sida har t. ex. i den nyssnämnda skriften föreslagits

s. k. vinstandelslån, dvs. en mellanform mellan förlagskapital och aktiekapital,

vilka i andra länder fått komplettera skalan mellan riskfrihet och

risktagande på kapitalmarknaden. I PM nr 2, där denna möjlighet kort beröres,

talas med rätta om behovet av en utredning av beskattningsformerna

och konsekvenserna för aktiemarknaden av ett införande av sådana värdepapper.

Den strukturrationalisering som i dagens läge blivit så uppmärksammad

utgör icke något nytt fenomen som plötsligt uppställer kreditbehov av ny

och sensationell omfattning. Den ekonomiska och industriella tillväxten har

under hela efterkrigstiden varit snabb tack vare stora rationaliseringar inom

företag och branscher samt tillkomsten av nya produkter, metoder och marknader.

Det är uppenbart att kreditväsendet hittills i mycket stor utsträckning

lyckats på ett effektivt sätt möta de betydande krav som — ofta under

svåra penning- och finanspolitiska betingelser — ställts vid en snabb ekonomisk

tillväxt. I dag kan visserligen en trendmässig ökning av näringslivets

totala kreditbehov liksom av de största individuella finansieringsprojelcten

konstateras. Men härav följer ingalunda att ännu större risktagande

projekt icke skulle kunna finansieras inom ramen för det bestående kreditväsendet.

Detta förutsätter emellertid att den ekonomiska politiken utformas

så att man undanröjer hindren för en ökning av kapitalmarknadens effektivitet.

Institutionella arrangemang är emellertid av mindre betydelse för kapital
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

marknadens funktion om instituten tillåts fungera tillräckligt fritt. De finansieringssvårigheter

som under rådande förhållanden kan uppstå för mycket

stora investeringsprojekt utgör således i och för sig inget bevis för nödvändigheten

av andra reformer av kreditväsendet än de som tidigare nämnts.

De specialinstitut som i många andra länder inrättats för att ombesörja en

långfristig kreditgivning till större företag leder i allmänhet sitt ursprung

till specifika återuppbyggnadsproblem efter första eller andra världskriget

eller till de desorganiserade förhållandena under depressionen på 1930-talet.

Någon enhetlig bedömning av de erfarenheter som på detta sätt vunnits

föreligger icke. De utredningar som på senare år företagits inom OECD och

EEC om de europeiska kapitalmarknadernas brister synes i stort sett resultera

i en neutral värdering av sådana institut under förutsättning att dessa

får fungera i konkurrens. Förutom sådana hel- eller halvstatliga specialinstitut

har också många länder banklagar som tillåter ett betydligt vidare

spektrum av finansieringsverksamhet än i vårt land.

Som tidigare nämnts skulle det aktuella kreditbehovet i allt väsentligt

kunna tillgodoses genom den av oss förordade liberaliseringen av kredit- och

kapitalmarknaden. Därmed är det inte sagt att det inte — särskilt på längre

sikt — kan föreligga behov av en utökning av sortimentet för medellång och

långfristig kredit. Åtgärder för alt tillgodose ett sådant behov får dock icke

utformas som alternativ till bestående kreditinstitut utan endast som komplement

av de kreditformer som eljest står till buds. Från näringslivets sida

har initiativ i denna riktning redan tagits. En hittills obesvarad hemställan

om tillstånd att starta ett emissionsinstitut gjordes för tre år sedan. Skälen

för en institutionell komplettering av kapitalmarknaden har bl. a. utvecklats

i den av Förbundet gemensamt med Svenska Bankföreningen utgivna skriften

»Näringslivets kapitalförsörjning». Önskemålet om s. k. investeringsbanker

är således icke nytt. Det primära är att specialinstitut av detta slag inte

lår fungera som avskärmande kanaler för att leda kapital till mer eller mindre

godtyckligt prioriterade ändamål. En verksam konkurrens mellan olika

kreditgivare är eu oeftergivlig förutsättning för att sådana institut skall

kunna bidra till en i möjligaste mån ändamålsenlig fördelning av de kapitalresurser

som står till förfogande.

Utbudet på kreditmarknaden

På kreditmarknadens tillgångssida domineras de framtida utsikterna av

AP-fondernas tillväxt, vilken också i viss mån utgör en spegelbild av företagssparandets

och självfinansieringens minskade roll. Att på lämpligaste

sätt distribuera detta betydande sparande till de mest lönsamma användningsområdena

har blivit en ny uppgift för kapitalmarknaden. Problemet är

härvid hur risktagande företagssparande skall kunna ersättas av riskfritt

försäkringssparande. Den sannolika volymen av den omkanalisering av sparandet

som här kommer att erfordras har belysts i professor Kraghs utredning.

Denna problematik är på intet sätt unik. Det kontraktuella sparandets

tillväxt i olika former såsom försäkringssparande och pensionssparande är

karaktäristisk för de flesta industriländer. De lösningar som väljes beror i

väsentlig mån på kapitalmarkndens traditionella utformning och naturliga

utvecklingstendenser. Vad som med hänsyn till svenska förhållanden mer än

något annat skapar problem är de samlade AP-fondernas växande dominans

i kapitalutbudet. Ingen marknad kan nämligen fungera effektivt om en

alltför stor del härrör från en enda part. För att främja den marknadsmässiga

utvecklingen av den svenska kapitalförsörjningen borde därför i

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 56 år 1967 133

första hand de tre AP-fondernas verkställande ledningar effektivt särskiljas.

Den framtida fördelningen av AP-fondernas medel mellan olika kapitalkrävande

sektorer i samhället kan med stora osäkerhetsmarginaler framräknas

på det sätt som skett i professor Kraghs utredning. Yad som däremot

inte kan bestämmas genom sådana kalkyler är genom vilka institutioner

den nödvändiga slussningen av AP-medel till näringslivet bör ske eller hur

fördelningen mellan olika investeringsprojekt skall äga ram.

Industriförbundet vill med särskilt eftertryck betona nödvändigheten av

att man bevarar marknadsmässigheten vid AP-fondernas placeringar och

inte alltför snävt bestämmer placeringsreglerna. AP-medlens disposition blir

nämligen av avgörande betydelse för kapitalmarknadens utveckling. Om

dessa medel i större utsträckning leds genom prioriterande kanaler skulle

detta innebära ett dråpslag mot förhoppningen om en effektivare kapitalmarknad.

I två speciella avseenden röjer finansdepartementets promemorior tankegångar

som i detta sammanhang ter sig speciellt oroväckande. Först och

främst yppar sig en stark motvilja mot vad som kallas en »slussning av APmedel

via affärsbankerna». Affärsbankernas inflytande vid kreditallokeringen

kritiseras utan någon som helst bevisning för en påstådd prioritering

av gamla kunder och för kortsiktiga räntabilitetsförväntningar. Det talas om

skönsmässiga inslag i bankernas kreditgivning. Denna lösliga och summariska

kritik går dock inte så långt att den förmenar att bankerna genom

sitt handlande utsätter sig för oförsvarliga risker eller intjänar mindre vinster

än de borde på basis av sina förment inadekvata bedömningar av föreliggande

lånebehov. I själva verket är givetvis kreditbedömningar utomordentligt

svåra och inrymmer avsevärda osäkerhetsmoment. Någon välgrundad

analys av de svenska affärsbankernas praxis i detta avseende föreligger

inte. Det är emellertid förvånande att i promemoriornas kritik av bankväsendet

inget som helst omnämnande göres av det faktum att en statlig affärsbank

av betydande omslutning existerar sedan lång tid tillbaka. Industriförbundet

vill också framhålla att den snabba och fruktbärande utveckling

som särskilt de senaste decennierna kännetecknat stora delar av svensk industri

sannolikt i hög grad är att tillskriva en framsynt kreditbedömning

från bankernas sida.

Den kategoriska ståndpunkt som i PM nr 1 intages mot en slussning av

AP-medel via affärsbankerna är ohållbar. Frågan kan inte i främsta rummet

vara vem som skall fördela AP-medel, utan vilka kreditbehov som behöver

fyllas. De kreditbehov som kommer att pocka på en viss tillgång till APmedel

kan knappast i förväg definieras utan att man onödigt låser den

önskvärda fria utvecklingen av kapitalmarknaden.

Vi vill också understryka att det är omöjligt att i förväg reservera något

visst belopp av AP-medlen för stora företag eller för stora investeringsprojekt.

Det är tvärtom uppenbart att den mindre företagsamhetens kapitalförsörjningsproblem

hotar att bli ännu svårare än f. n. om speciella åtgärder

vidtas för att prioritera särskilt stora projekt. Det specialinstitut — AB Industrikredit

— som särskilt tillskapats för att underlätta den mindre industrins

finansieringsproblem kommer att i framtiden ha väsentliga krav

på det sparande som representeras av AP-fonderna.

I den mån AP-fonderna i ökad utsträckning engageras för näringslivets

finansiering kan detta få till konsekvens att andelen bostadslån i AP-fondernas

utlåning kommer att minska. Industriförbundet vill framhålla vikten av

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

att ett ökat ansvar för bostadsbyggandets finansiering inte övervältras på

bankerna. Eu sådan utveckling skulle allvarligt försvåra såväl handelns som

industrins försörjning med rörelsekrediter. Speciellt den mindre industrin

skulle därvid ställas inför stora svårigheter.

AP-fondernas disposition är naturligtvis endast en aspekt av den större

frågan om det totala utrymmet för näringslivets investeringar. Det är sålunda

uppenbart att en starkt återhållsam finanspolitik utgör en förutsättning

för en snabb ekonomisk tillväxt och för att de därför erforderliga investeringarna

skall kunna realiseras. Därutöver skulle en ökad upplåning

utomlands möjliggöra en under en tid intensifierad investeringsverksamhet.

En liberalisering av de utländska kapitalrörelserna skulle därtill möjliggöra

sådana former för internationellt ekonomiskt samarbete som är av värde

även om ingen betydande nettoimport av kapital skulle uppstå. Kravet på

eu successiv uppmjukning av valutarestriktionerna låter sig icke avfärdas

med det i PM nr 1 uttryckta argumentet att penningpolitiken därigenom

skulle försvagas. Ej heller vad som där anföres att därest en liberalisering

resulterade i en nettokapitalexport detta skulle »förvärra våra egna akuta

problem» är en godtagbar invändning; vad som icke förklaras är varför icke

en nettokapitalimport då skulle förbättra vårt läge. Den beklagliga brist på

förståelse för de internationella kapitalrörelsernas betydelse som avspeglas

i promemorian förefaller också oförenlig med tanke på en framtida ekonomisk

integration.

Förslaget om en ng bank

Som framgår av vad tidigare sagts är behovet av nya kreditmarknadsinstitutioner

långtifrån klarlagt. Detta behov kan dock icke under några omständigheter

vara överhängande. Å andra sidan skulle inrättandet av den i

promemorian behandlade banken påverka den framtida utvecklingen av hela

den svenska kapitalmarknaden. Synnerligen starka skäl talar sålunda för

att ett beslut i detta ärende icke forceras.

Det är svårt att avgöra vad som avses med en »lucka» eller ett »gap» i

kreditväsendet. Det kategoriska påståendet i PM nr 1 att den svenska kreditmarknaden

icke har »kapacitet» för ett sådant ökat risktagande som kan

krävas i framtiden förefaller oklart och är i vart fall obevisat. Om man emellertid

med en lucka menar att vissa stora kredit- och finansieringsbehov

skulle kunna mötas bättre och effektivare genom en vidgning av det lånesortiment

som står till näringslivets förfogande, är detta enligt Industriförbundets

mening sannolikt.

Förslaget om en stor statlig investeringsbank, sådant det skisserats i föreliggande

dokument, inger emellertid utomordentligt allvarliga betänkligheter.

Den viktigaste hänför sig till själva grunderna för bankens verksamhet.

Det förutskickas i finansdepartementets kommuniké och promemorior

att ändamålet skulle vara att möjliggöra ekonomiskt räntabla projekt »med

inriktning på rationalisering, strukturanpassning och utveckling». Enligt

dessa förklaringar skulle det icke vara fråga om några subventioner av den

art som karakteriserar lokaliseringspolitiken men väl om långfristiga investeringar

av riskfylld karaktär och eventuellt utan särskild säkerhet.

Samtidigt göres emellertid antydningar om att avsteg från företagsekonomiska

kriteriet kan vara motiverade. Som kontrast mot »begränsade» och

»strikta» företagsekonomiska räntabilitetskriterier framhålles de vidare samhällsekonomiska

intressen och den »långsiktigt samhällsorienterade syft
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

135

ning» som den nya banken i den statliga långtidsplaneringens tjänst skulle

eftersträva. Det är således långt ifrån en fråga om att enbart ställa nya

kreditformer till näringslivets förfogande. Vad som i grunden åsyftas är en

styrning av investeringsverksamhetens inriktning enligt mycket oklara lönsamhet

skriterier.

Industriförbundet måste starkt reagera mot dessa tankegångar. Det är

uppenbart att de stora offentliga investeringarna i det moderna samhället

väsentligt påverkar räntabiliteten i näringslivets investeringar och vice versa.

Ett hänsynstagande till denna växelverkan är lika nödvändigt inom den

privata investeringsverksamheten som inom offentlig planering. Alla lönsamhetsbedömningar

är emellertid till sin natur osäkra och detta gäller i

särskilt hög grad vid ett sådant ömsesidigt beroende som här omnämnts.

Den investeringsplanering som med eller utan bankernas medverkan äger

rum inom näringslivet är baserad på omfattande erfarenhet och sakkunskap.

Det måste dröja mycket länge innan ett helt nytt kreditinstitut kan

bygga upp med nuvarande banker likvärdiga personella och andra resurser.

Men lika väsentligt är att det komplexa och allvarliga resursfördelningsproblemet

prövas och löses genom en decentraliserad process som väsentligt

minskar riskerna för grova misstag. Antydningarna om att den statliga banken

skulle komma i besittning av en djupare och för andra förborgad insikt

om de ekonomiskt riktiga utvecklingslinjerna för det svenska näringslivet

är ett oroväckande uttryck för undervärdering av svårigheten av de arbetsuppgifter

som företagsamheten och dess ledare har att lösa.

Betryggande garantier är vidare nödvändiga för att s. k. samhällsekonomiska

argument icke tas till förevändning för åtgärder med annan syftning

än rent ekonomiska. I den mån exempelvis lokaliseringspolitiska hänsyn

motiverar subventioner eller stödåtgärder av annat slag måste beslut härom,

såsom tidigare påpekats, fattas med klart politiskt ansvar och icke inom ramen

för bankverksamhet av här föreslagen art.

Den diskuterade bankverksamhetens storlek ter sig för Industriförbundet

som omotiverad. Någon uppskattning av de speciella kreditbehov som banken

i kraft av sin karaktär skulle avse att fylla har tydligen icke företagits. Utan

egentlig motivering föreslås att bankens eget kapital första året skulle uppgå

till 500 miljoner kronor, att detta påföljande år skulle ökas med ytterligare

500 miljoner och att upplåningsrätten skulle bli fem gånger så stor.

Enligt den nya utredningen om de finansiella långtidsperspektiven skulle

den totala kreditmarknaden vid 1970-talets början omfatta ca 17 miljarder

kronor. Under förutsättning att bankens upplåning vid samma tid nått storleksordningen

1 miljard kronor påpekas i PM nr 2 att detta endast skulle

utgöra ungefär 6 procent av den totala kreditförmedlingen. Denna skulle

därför väl kunna absorbera en låntagare av angiven storlek. Det måste emellertid

beaktas att redan en utlåningsverksamhet av sådan omfattning som

inriktades mot näringslivets långfristiga kapitalupplåning skulle skänka

banken en avsevärd dominans. Enligt den citerade utredningen torde industrins

totala externa finansiering på kapitalmarknaden omkring 1970 endast

bli av storleksordningen 1,5 miljarder kronor. En bank av den föreslagna

omslutningen skulle uppenbarligen innebära en allt överskuggande

faktor för den industriella kapitalförsörjningen. Inte ens de bästa föresatser

om en marknadsmässigt bedriven verksamhet kunde under sådana omständigheter

förslå för att få kapitalmarknaden att fungera. Om avsikten vore

att fylla en förmodad »lucka» i det svenska kreditväsendet vore det naturligare

att först söka bilda sig en uppfattning om det eventuella behovets

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

storleksordning och sedan anpassa det föreslagna institutets omfattning därefter.

Den av myndigheterna föreslagna banken har hittills tilltänkts formen av

ett helstatligt kreditaktiebolag. Några särskilda motiv härför har knappast

framförts. I PM nr 1 avvisas tanken på en investeringsbank finansierad av

nu verksamma kreditinstitut med hänvisning till att de »samhällsekonomiska

aspekterna» på kreditprövningar skulle vara dem främmande. Om

en ny form av utvecklingsfrämjande investeringsbankverksamhet nu skall

införas är det emellertid enligt Industriförbundets uppfattning ofrånkomligt

att frågan om dess organisation behandlas med hänsyn till konsekvenserna

för kapitalmarknadens allmänna funktionsduglighet.

Enligt förslaget skall staten tillskjuta det egna kapitalet, dvs. löntagarnas

pengar som upplånas ur AP-fonderna skall garanteras med skattebetalarnas.

Kravet på betryggande säkerhet för AP-fonderna kan emellertid tillgodoses

på många andra sätt. Mot ett helstatligt ansvar för en stor investeringsbank

talar i första hand kravet på att banken i sitt handlande intar en självständig

hållning. En rad erfarenheter ger vid handen att stora svårigheter att

bedriva lönsam verksamhet är förknippade med politisk beslutanderätt och

politiskt inflytande över företag och företagande.

De specialinstitut som hittills bildats för tillgodoseende av olika kreditbehov

genom upplåning bl. a. från allmänna pensionsfonden har givits en

halvstatlig utformning. Dessa institut är visserligen av betydligt mindre omfattning.

De erfarenheter som hittills gjorts av deras verksamhet bör dock

betraktas som relevanta för organisationen av ett eventuellt institut av den

nu föreslagna karaktären. Industriförbundet betvivlar emellertid att en halvstatlig

utformning skulle utgöra en garanti för effektiviteten hos det nya

segment av kapitalmarknaden det här gäller att öppna. Förbundet betraktar

del som väsentligt att konkurrens på lika villkor upprätthålles på denna

marknad. Enligt finansdepartementets promemorior skulle den föreslagna

investeringsbanken konkurrera med existerande banker på vissa områden,

exempelvis beträffande obligationsemissioner och eventuellt också kortfristig

kreditgivning. Den väsentliga motiveringen för bankens tillskapande är

emellertid den utvidgning av kreditsortimentet och den upplåning av APmedel

som den skulle innebära. Industriförbundet anser det sålunda nödvändigt

att full rättighet att bedriva bankverksamhet under samma former

iillerkännes konkurrerande institut.

Sammanfattning och slutsatser

Strukturrationaliseringen inom näringslivet fortgår för närvarande hastigare

än någonsin tidfgare. Den angelägnaste uppgift som detta ställer för

samhällspolitiken på kortare sikt är att lösa de omedelbara trygghets- och

sysselsättningsproblem som den industriella omvandlingen medför. I den

mån det visar sig erforderligt rekommenderar Förbundet en förstärkning i

särskild ordning av resurserna för sysselsättningspolitiken samt — med hänsyn

till det rådande konjunkturläget — ett generellt frisläppande av företagens

investeringsfonder.

För att utvecklingstakten inom näringslivet på längre sikt skall kunna

vidmakthållas är företagsamhetens försörjning med kapital i tillräcklig

mängd och i ändamålsenliga former av utomordentlig vikt. Förbundet har

vid upprepade tillfällen framfört önskemål om en förbättring av kredit- och

kapitalmarknadens möjligheter att tjäna näringslivet. Förbundet uppfattar

regeringens initiativ som ett uttryck för växande insikt om att åtgärder i

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

denna riktning bör vidtagas. Industriförbundet rekommenderar snara åtgärder

för en liberalisering av kapitalmarknaden, inklusive en uppmjukning

av valutarestriktionerna mot kapitalimport.

Enligt Förbundets uppfattning kan det emellertid, särskilt på längre sikt,

föreligga behov av ytterligare former för medellång och långfristig kredit.

Hur dessa behov institutionellt skall tillgodoses måste dock närmare övervägas.

Förbundet lägger största vikt vid att därvid behovet av effektiv konkurrens

vid alla former av kreditgivning breddas.

De remitterade promemoriorna innefattar icke en så grundlig och allsidig

utredning av problemen kring'' industrins långsiktiga kapitalförsörjning, att

de kan läggas till grund för åtgärder av så genomgripande betydelse för näringslivet

som där diskuteras. Varken behovet av en statlig investeringsbank

eller grunderna för ett sådant instituts verksamhet har nöjaktigt klarlagts.

Ej heller har bärande motiv förebragts varför ett sådant institut, om det inrättades,

skulle förlänas en monopolställning på viktiga avsnitt av kreditmarknaden.

16. Sveriges Köpmannaförbund

Bakgrunden till förslaget anges vara den pågående omvandlingsprocessen

inom näringslivet som fordrar större produktionsenheter med en alltmer

avancerad teknisk utrustning och mer omfattande integrerade investeringsprogram.

Härigenom ställes krav på koncentrerade kapitalinsatser, som redan

på grund av sin storlek och frekvens innebär ett nytt element i den

svenska ekonomin och tillika ett ökat risktagande.

Även om i ett annat sammanhang i promemoriorna framhålles att denna

utveckling är aktuell inte bara inom industrin utan bl. a. som ett led i handelns

rationalisering, framgår att i ATarje fall detaljhandeln endast i mindre

grad och måhända i huvudsak indirekt skulle komma att beröras av den

föreslagna investeringsbanken. Med hänsyn härtill anser sig Köpmannaförbundet

kunna begränsa sig till frågeställningar som berör just den näringsgren

som Köpmannaförbundet företräder.

Innan förbundet går in på dessa frågeställningar kan dock finnas anledning

beröra den i debatten under den allra senaste tiden framförda synpunkten,

att därest den föreslagna investeringsbanken kommer till stånd, det

borde ges möjligheter för redan existerande kreditinstitut att — därest de

har intresse härför — antingen engagera sig i investeringsbanken eller

etablera en liknande verksamhet med tillfälle till konkurrens på lika villkor.

Köpmannaförbundet vill i princip ansluta sig till denna tankegång. Det

är dock inte möjligt att på detta stadium ta ställning till vilket av alternativen

som vore att föredra. Båda kan erbjuda fördelar. Ett hälftendelägarskap

mellan staten och exempelvis affärsbankerna i ett gemensamt institut,

närmast efter mönster av AB Industrikredit, har visat sig kunna fungera

väl. Det är dock klart att i detta fall förutsättningarna för en sådan anordning

kan bedömas vara mindre gynnsamma och att det i stället kan ligga

närmare till hands att välja det andra tillvägagångssättet med två helt från

varandra fristående institut, det ena ägt av staten, det andra av bankerna.

Under alla förhållanden torde frågan härom böra bli föremål för ytterligare

utredning för att möjliggöra ett ställningstagande på säkrare grund

än vad de föreliggande promemoriorna kan anses utgöra, bl. a. är det bety
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

delsefullt att kunna bedöma de faktiska möjligheterna till den konkurrens

på lika villkor, som måste vara angelägen att åstadkomma och som av allt

att döma förutsätter förändringar i banklagstiftningen.

Vad sedan beträffar bedömningen av promemoriornas innehåll ur detaljhandelns

speciella synpunkter vill vi först erinra om att den mycket omfattande

och snabba rationalisering som efter andra världskriget skett inom

denna näringsgren på ett i stort sett tillfredsställande sätt kunnat finansieras.

Därvid har även inom detaljhandeln möjligheterna till självfinansiering

blivit alltmer begränsade. Den i synnerhet inom detaljhandeln mycket hårda

konkurrensen har medfört minskade vinstmarginaler och i regel inte

lämnat överskott för några mer omfattande nyinvesteringar. Av allt att döma

har man att räkna med denna situation även för den närmast överskådliga

framtiden.

För finansiering av nya butiksenheter och rationaliseringen av redan bestående

har detaljhandeln i stället varit hänvisad dels till affärsbankerna,

dels ock till kreditgivning från leverantörernas sida. Då den sistnämnda ofta

medför en bundenhet som kan vara i hög grad besvärande, har eftersträvats

ett direkt samarbete med affärsbankerna, ett samarbete som också i stor

omfattning ägt rum.

Vi vill i det sammanhanget särskilt fästa uppmärksamheten på de för ett

mycket stort antal branscher inom detaljhandeln etablerade branschinstituten,

antingen för direkt utlåning eller för borgensåtaganden. Dessa institut

har visat sig vara utomordentligt värdefulla instrument, både för nyetableringar

och för andra rationaliseringsåtgärder inom detaljhandeln. Hittills

har det också varit möjligt att i samarbete med bankerna och med stöd avintresserade

leverantörer på ett i allmänhet tillfredsställande sätt utbygga

och utveckla dessa institut. Det finns heller ingen anledning att räkna med

annat än att denna utveckling skall fortsätta, och att det skall vara möjligt

att påräkna bankernas positiva inställning till denna finansieringsform.

Skulle det av skäl som idag inte kan förutses visa sig att dessa institut liksom

till äventyrs även andra för utvecklingen av detaljhandeln bildade ekonomiska

organisationer inte på annat sätt kan finansiera sin verksamhet,

borde det vara möjligt alt — därest investeringsbanken kommer till stånd —

anlita denna.

När det gäller eventuella engagement från den föreslagna investeringsbankens

sida i detaljhandeln måste man emellertid ha klart för sig att sådana

engagement mycket lätt kan få konsekvenser som är ägnade att snedvrida

konkurrensen. I debatten kring förslaget om investeringsbanken har

ofta betonats att denna inte får användas så att den blir ett medel att gynna

det ena eller andra företaget eller företagsgruppen på konkurrerande företags

bekostnad. Den risken är särskilt uppenbar när det gäller detaljhandeln

och skulle aktualiseras om exempelvis — såsom uttalas i PM nr 2 — förräntningskravet

på av investeringsbanken insatt kapital sattes i andra hand.

Det bör också påpekas att inom detaljhandeln mycket stora koncernbildningar

i och för sig inte medför fördelar för konsumenterna. Mindre och

medelstora företag spelar inom en servicegren sådan som detaljhandeln en

utomordentligt stor roll. Långtidsutredningens beräkningar pekar också

på att sådana företag under överskådlig tid framåt kommer att dominera

inom varudistributionen. Erfarenheterna visar tillika att välskötta mindre

och medelstora företag ur kostnadssynpunkt inte är mindre effektiva än

mycket stora enheter. Det finns alltså ingen anledning att när det gäller detaljhandeln

genom ensidigt inriktade finansieringsåtgärder forcera fram en

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

större koncentration än vad som en konkurrens på lika villkor kan föranleda.

Tvärtom måste det vara möjligt för detaljhandelsföretag av olika typ

och storleksordning att utveckla sig på basis av den konkurrenskraft som

de besitter och som inte alltid är proportionell till en redovisad eller avsedd

omsättning.

Redan nu finns som bekant möjligheter även för detaljhandelsföretag att

anlita den kreditgivning som sker via AB Industrikredit och AB Företagskredit.

När detaljhandeln hittills endast i mindre utsträckning utnyttjat

dessa institut, beror detta närmast på de stora krav på säkerheter som instituten

enligt de för dem fastställda reglerna måste ställa. Det är givetvis

för tidigt att giva ett bestämt uttalande om i vilken omfattning det nya företagsinteckningssystemet

kan medföra ökade möjligheter att få anlita de här

nämnda instituten.

Även om det inte heller synes vara lämpligt att i fråga om detaljhandeln

stimulera till en alltför riksbetonad utlåningsverksamhet, skulle det i vissa

fall kunna vara önskvärt att det funnes ytterligare möjligheter till finansiering

utan de krav på säkerheter som AB Industrikredit och AB Företagskredit

måste ställa. I det sammanhanget vill vi föra på tal frågan om ökade

möjligheter för mindre och medelstora företag att utnyttja rätten till återlån

från AP-fonden, exempelvis genom att göra det möjligt att erhålla sådana

lån, baserade på storleken av de under exempelvis en femårsperiod inbetalade

AP-avgifterna. Fn sådan anordning skulle göra det lättare för detaljhandelsföretagen

att utnyttja medel som härrör från den inom detaljhandeln

bedrivna verksamheten. Ur detaljhandelns synpunkt skulle en sådan anordning

vara av större praktisk betydelse än en investeringsbank av det slag,

som skisseras i de här behandlade promemoriorna.

17. Tjänstemännens Centralorganisation

I PM nr 1 diskuteras behovet av en investeringsbank varvid inledningsvis

vissa problem berörs avseende näringslivets finansieringsbehov och kreditutbudets

fördelning. Som en viktig problemskapande faktor anges här

den förhållandevis låga självfinansieringsgraden och dess tendens att ytterligare

sjunka. Det härigenom uppkommande ökade externa finansieringsbehovet

anges bli alltmer svårt att tillgodose genom bankernas minskade

andel av kreditutbudet som följd av AP-fondens fortsatta ökning. Enligt

promemorian bör AP-fondens hittillsvarande utlåningsmönster ändras. Vidare

diskuteras nya finansieringsbehov varvid särskilt betonas att vissa investeringsprojekt

framöver kan bli såväl speciellt riskfyllda som mycket

stora och/eller långfristiga och av dessa skäl bli svåra att tillfredsställa på

den ordinarie kreditmarknaden. Om inte åtgärder vidtas som löser dessa

problem, finns risk för att den investeringsutveckling som man räknat med

i den senaste långtidsutredningen inte kommer att materialiseras, hävdas

det.

Såvitt TCO kan finna, är de förhållanden som nyss återgetts en riktig utgångspunkt

för en diskussion av de finansiella problem som möter vid ett

försök att förverkliga den reala utveckling som långtidsutredningen räknat

med. Som en möjlig lösning på nämnda problem diskuteras i PM nr 1 först

en höjning av företagens självfinansieringsgrad genom exempelvis en sänkning

av företagsbeskattningen. Resultatet av en sådan vinstökning anges

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

dock bli att ökade krav skulle ställas — och ofta tillgodoses — på löner och

utdelningar med därav följande svårigheter att öka självfinansieringsutrymmet.

Vidare skulle, sägs det, en eventuell vinstökning ingalunda behöva inträffa

inom områden som man just åsyftat med de vidtagna åtgärderna.

TCO anser att mycket talar för att självfinansieringsmöjligheterna inte

kan ha den omfattning som förelåg under 1950-talet. A andra sidan får man

inte bortse från de investeringsincitament som en högre självfinansieringsgrad

sannolikt har. Det är inte utrett om nuvarande självfinansieringsgrad

— och än mindre kanske en lägre — är den optimala för det investeringsprogram

som behöver materialiseras. Denna fråga hade varit värd en mer

ingående diskussion än vad som skett i PM nr 1.

Lika kortfattat behandlas frågan om ökad upplåning utomlands. Fullständigt

fria kapitalrörelser kan givetvis medföra ekonomisk-politiska svårigheter

speciellt under en högkonjunktur men detta kan inte tas till intäkt

för att just den nuvarande situationen skall bestå. Det måste finnas ett

mellanting härvidlag och TCO anser att denna fråga borde bli föremål för

ingående behandling.

I PM nr 1 diskuteras härefter AP-fondens roll. TCO delar uppfattningen

att den inriktning av AP-fondens utlåning till näringslivet som aktualiseras

inte kan vara helt förenlig med fondens nuvarande uppgift. Det anges att de

allt snabbare ackumulerade fondmedlen skulle kunna slussas ut på marknaden

via affärsbankerna. Denna möjlighet avvisas dock med motiveringen

att det föreligger starkt skönsmässiga inslag i det sätt som bankerna handhar

kreditgivningen på och att en slussning av AP-fondens medel skulle accentuera

ensidigheten i kreditprioriteringen. TCO kan inte — i brist på material

— bedöma vare sig styrkan i den kritik som riktas mot bankväsendets

nuvarande funktionssätt eller de farhågor rörande en förstärkning av ensidigheten

vid kreditgivningen som skulle kunna uppkomma vid en slussning

av AP-fondmedel på nyss angivet sält. Man torde dock inte kunna bortse

från att det nuvarande kreditväsendets utformning inrymmer betydande

konkurrensmoment.

Under alla förhållanden delar dock TCO den uppfattning som framförts i

promemoriorna, enligt vilken tillgången på riskvilligt kapital för mycket

stora investeringsprojekt måste förbättras. Ett inrättande av en investeringsbank

under medverkan från statens sida skulle sannolikt innebära ökade

möjligheter härtill. TCO tillstyrker därför att en investeringsbank inrättas,

dock med de reservationer som fortsättningsvis framförs. TCO tillstyrker

också förslaget om anvisning över statsbudgeten av 509 miljoner kronor under

budgetåret 1967/68 och ett lika stort belopp för budgetåret därefter för

uppbyggnad av bankens eget kapital. Att de närmaste årens behov av riskvilligt

kapital för investeringar av den typ som promemoriorna behandlar

avsevärt kommer att överstiga de här nämnda avsättningarna av skattemedel,

finner TCO ovedersägligt. Om och i vilken utsträckning en expansion

av kreditgivningen på detta område bör ske genom en utvidgning av den

föreslagna investeringsbankens verksamhet utöver ianspråktagande av skattemedel

eller genom att nu existerande kreditinstitut ges möjlighet att vidga

sin kreditgivning, kan TCO inte bedöma med ledning av det utredningsmaterial

som nu föreligger.

När de nu existerande kapitalmarknadsinstituten inte kunnat medverka i

sådana investeringsprojekt som diskuteras i promemoriorna, har detta delvis

berott på banklagstiftningen. I promemoriorna synes man utgå från att

ändringar i gällande banklag inte skall komma att företas. De investerings
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

141

behov som promemoriorna framhäver är emellertid så angelägna, att det

förtjänar att övervägas om inte lättnader i reglerna för bankernas kreditgivning

bör kunna företas, utan att man därmed äventyrar möjligheterna att

dels styra kreditströmmarna mot företagsekonomiskt sunda projekt och dels

uppnå erforderlig säkerhet till skydd för insättarnas medel. Med hänsyn

härtill anser TCO att ett inrättande av en investeringsbank bör ske genom

en successiv inpassning på kreditmarknaden av det nya institutets verksamhet,

varvid introduktionstiden bl. a. bör användas för en utredning av möjligheterna

att modifiera nuvarande banklag. Även om tonvikten i ökad grad

läggs vid en totalbedömning av ett ifrågasatt investeringsprojekts angelägenhet,

spelar ändå företagsekonomiska hänsyn en betydelsefull roll. De

principer för prövning av kreditvärdighet som finns utformade i bankväsendet

måste i stor utsträckning få göra sig gällande även vid det nödvändiga

valet mellan olika långsiktiga och mycket kapitalkrävande investeringar.

Den erfarenhet av bedömning av olika projekts genomförbarhet och

räntabilitet som finns samlad inom det övriga kreditväsendet bör tas till

vara även vid den långsiktiga kreditgivningen till näringslivet utan hinder

av att man inrättar en investeringsbank.

Beträffande investeringsbankens tilltänkta verksamhetsform anser TCO

att en diskussion av bankens bolagsordning hade bort ingå i PM nr 2, eftersom

lagen om bankrörelse inte kommer att äga tillämpning. Slutligen anser

TCO att det är angeläget med den breda rekryteringsbas för bankens styrelse

som föreslås i PM nr 2, innebärande att även representanter från löntagarorganisationer

kommer att ingå i styrelsen.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

Bilaga 3

Sammanställning av vissa uppgifter rörande näringspolitiska

åtgärder i utlandet

Tendenser mot en aktiv näringspolitik

Under senare år synes takten i den strukturomvandling som näringslivet i

alla länder genomgår i vissa fall ha påskyndats i Västeuropa. Detta har

tagit sig uttryck i bl. a. ganska betydande anpassningssvårigheter inom

vissa enskilda branscher. Uppmärksammade exempel på detta är järn- och

stålindustrins, varvens och kolgruvornas problem. Dessa strukturproblem

har på flera håll gett upphov till ingripanden från statsmakternas sida.

Från dess utgångspunkter har emellertid uppkommit en diskussion och

i vissa fall ett ekonomiskt-politiskt handlande med en vidare näringspolitisk

syftning.

Näringspolitik i vid bemärkelse kan allmänt sägas avse en konsekvent

inriktning och samordning av långsiktig ekonomisk politik, socialpolitik

etc. för att nå vissa mål för näringslivets utveckling i fråga om företagsstorlek,

branschstruktur, lokalisering in. m. Aktionsfältet för statsmakternas

handlande är givetvis mycket brett och omfattar bl. a. skattepolitik,

kreditpolitik, arbetsmarknadspolitik, konkurrenspolitik, handelspolitik

och forskningspolitik. Det är naturligt att en näringspolitik av detta

slag förutsätter en utformad ekonomisk långsiktsplanering.

Tendenser mot en näringspolitik har i Västeuropa framträtt såväl på det

nationella som på det mellanstatliga planet. I den Europeiska Ekonomiska

Gemenskapens (EEC) organ har sålunda en diskussion om en gemensam

politik av detta slag tagits upp mot bakgrund av praktiska erfarenheter

från den pågående integrationen mellan de sex medlemsländernas ekonomier

och vissa aktuella anpassningssvårigheter. Denna diskussion har rört

inte minst åtgärder som på gemenskapsplanet anses kunna vidtas för att

i olika avseenden undanröja hinder för en smidig strukturomvandling.

Man har bl. a. aktualiserat en harmoniering och samordning av skatteoch

bolagsrättsliga regler, energipolitik, transportpolitik och konkurrenspolitik.

Upprättande av en gemensam arbetsmarknad och samordning av

lagstiftning i fråga om bl. a. arbetsmarknadspolitik och socialförsäkringar

har tillmätts stor vikt. Med tanke på de snabbt ökande kapitalbehov som

industrins strukturomvandling medför och som i allt mindre grad synes kunna

tillgodoses genom självfinansiering har planer också skisserats, som syftat

till att skapa en funktionsduglig europeisk kapitalmarknad utöver de nationella

kapitalmarknaderna för företagens långa upplåning. De praktiska

åtgärder med näringspolitisk syftning som tagits upp till behandling inom

EEC:s organ är dock genomgående nationellt bestämda och följaktligen

administrerade av nationella institutioner, även om det förhållandet att flera

medlemsländer står inför samma problem bidrar till att vidga den näringspolitiska

diskussionen utöver den nationella ramen. Egentliga institutioner

för näringspolitiska uppgifter — dvs. för dessa specifikt utforma
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

de organ — saknas emellertid praktiskt taget på gemenskapsplanet. Men

den samordning som där äger rum av de mångskiftande åtgärder, som

berör främst industrisektorn men tillika spänner över hela fältet för den

ekonomiska politiken, är naturligtvis av relevans från näringspolitisk synpunkt.

Näringspolitiska frågeställningar har också kommit att aktualiseras

i samband med den långsiktiga ekonomiska prognosverksamhet som inletts

inom gemenskapens ram. I en rapport rörande den ekonomiska långsiktspolitiken

med förslag till ekonomiskt-politiskt program som utarbetats av

en särskild kommitté och som framlades år 1960 redovisades sålunda med

utgångspunkt från det aktuella läget och prognoser för industrin inom gemenskapen

vissa allmänna synpunkter på investeringspolitik, forskningspolitik,

konkurrenspolitik och strukturpolitik. Kommittén har också tillsatt

en särskild arbetsgrupp för strukturfrågor med uppgift bl. a. att kartlägga

efter vilka målsättningar, med vilka metoder och i vilken omfattning

strukturutvecklingen i medlemsländerna påverkas av statliga åtgärder.

Det ekonomisk-politiska handlandet i näringspolitiskt syfte sker på det

nationella planet. Även om tendenserna mot en samordnad och målmedveten

näringspolitik i flertalet fall ännu inte utvecklats så långt och nått

någon större grad av samordning har dock en medvetenhet om behovet

av dylika insatser från statsmakternas sida framträtt på många håll, bl. a.

i eu del av de senast framlagda ekonomiska långsiktsplanerna. I den

brittiska långtidsplanen för perioden 1964—1970 framhävs sålunda nödvändigheten

av en omstrukturering och rationalisering av näringslivet mot

bakgrund främst av den tilltagande utländska konkurrensen och de externa

balanssvårigheterna. Statliga åtgärder, bl. a. för att stimulera industrins

investeringar, aviseras i anslutning därtill. I den femte franska planen,

som täcker andra hälften av 1960-talet, uppställs strukturomvandlingen av

det franska näringslivet för att nå högre effektivitet och konkurrensförmåga

som ett av de viktigaste aktionsfälten för den ekonomiska politiken.

Målsättningen anges vara att inom de olika industrigrenarna åstadkomma

företag eller företagsgrupperingar av en sådan storleksklass att de kan

vara konkurrenskraftiga internationellt sett. Insatser från samhällets sida

inom bl. a. skatte- och kreditpolitiken och av selektiv natur för att främja

en dylik utveckling skisseras. I Frankrike synes man också ha nått förhållandevis

långt när det gäller ett ekonomiskt-politiskt handlande i medvetet

strukturpolitiskt syfte. Ett exempel på den franska näringspolitikens

tillämpning är den överenskommelse som år 1966 ingicks mellan staten

och stålindustrin. I denna uppgörelse preciseras vissa utfästelser från industrins

sida i fråga om rationaliseringsverksamhet, strukturomvandling,

arbetskraftspolitik etc. och fastställs en ram för statens åtaganden främst

i fråga om finansieringen av stålindustrins investeringsprogram. Överenskommelsen

skall fullföljas genom avtal mellan staten och varje enskilt företag

som berörs. Denna uppgörelse kan ses som ett led i utvecklandet av

en industriell strategi med den ekonomiska långtidsplanen som bakgrund.

För att följa i vad mån den franska industrin utvecklas i enlighet med de

prognoser och riktlinjer som anges i den femte planen har regeringen tillsatt

en särskild kommitté, bestående av ett ministerråd under ledning av

premiärministern med en därtill anknuten arbetsgrupp med företrädare

för staten och näringslivet. Kommittén har till uppgift bl. a. att avgöra

inom vilka industrigrenar statliga insatser bör ifrågakomma och att bedöma

vilka incitament som kan stimulera till fusioner.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

Exempel på kreditpolitiska insatser från statsmakternas sida

Tendenserna mot en utformad näringspolitik eller strukturpolitik är på

flertalet håll ännu relativt vaga och de statliga insatser i detta syfte som

förekommer synes i ganska stor utsträckning ingå som element i främst en

politik för alt stödja och påverka mvesteringsutvecklingen inom näringslivet.

Metoderna för statsmakternas handlande spänner därvid över ett vitt

fält inom både finanspolitik, skattepolitik och kreditpolitik. Inte minst

engageras kreditpolitiken och institutionerna på kreditmarkaden. I flertalet

industriländer finns sålunda arrangemang för statlig långivning, gagarantigivning

och räntesubventionering. Långivningen sker antingen direkt

från statskassan eller via särskilda hel- eller halvstatliga kreditinstitutioner.

Statliga kreditinstitut, garanti- och kreditordningar är i dag ett

viktigt led i kreditsystemet i många länder. Gemensamt för de flesta av dessa

är att de skall tillgodose kreditbehov som det privata kreditväsendet av olika

skäl inte har möjligheter att täcka i den omfattning och på de villkor

som från samhällelig synpunkt bedöms som önskvärda. Omfattningen

av statens direkta engagemang på kreditmarknaden varierar i betydande

utsträckning från ett land till ett annat. I exempelvis Frankrike och Italien

är eu stor del av kreditväsendet förstatligat och statens möjligheter till

direkt påverkan på näringslivet via kreditmarknadens institutioner betydande.

I andra länder såsom Schweiz och Västtyskland är kreditväsendet

till övervägande delen privatägt och det fåtal statliga institut, som förekommer

här, har mestadels tillkommit för att lösa vissa speciella uppgifter

och synes spela endast en marginell roll för kreditförmedlingen.

Oavsett dessa variationer återfinns emellertid statliga kreditinstitut i flertalet

industriländer. Den verksamhet som bedrivs av de statliga kreditinstitutionerna

följer inte helt några genomgående mönster och motiven

för och syftena med deras inrättande har också varierat. Ibland är institutens

verksamhet specialiserad till att avse t. ex. bostadskreditgivning, lån

till småföretag, lån till jordbrukare, exportkreditgivning, lån med lokaliseringspolitisk

syftning. I vissa fall kan flera av dessa och andra syften

ingå i ett och samma instituts verksamhet. Ofta är kreditgivningen på ett

eller annat sätt subventionerad. Även om avsikterna vid bildandet av de

statliga kreditinstituten inte var direkt närings- eller strukturpolitiska synes

emellertid dessa institut nu även i många fall kunna användas som

instrument i en politik som syftar till att främja och påverka näringslivets

strukturomvandling. De statliga engagemangen på kreditmarknaden

härrör i flera fall från tiden närmast efter andra världskriget, då särskilda

behov av statliga insatser och statlig ledning ansågs föreligga vid återuppbyggnaden

av näringslivet, och synes bland de västeuropeiska ländern.a

vara särskilt långtgående i Frankrike och Italien.

I Frankrike är kreditväsendet till väsentlig del statsägt eller influerat

av staten. En central plats intar Caisse de Dépöts et Consignations, som

tar emot insättningar från bl. a. sparbankerna och socialförsäkringssystemet

och som dominerar obligationsmarknaden. Den medelfristiga kreditgivningen

passerar till stor del Crédit National, ett annat statligt institut,

som grundades redan efter första världskriget. Kreditgivningen från statsbudgeten

slussas huvudsakligen via ett speciellt konto hos statskassan

— Fonds de Développement Economique et Social (F.D.E.S.). Denna kreditgivning

går till produktiva investeringar hos både statliga och privata

företag. Kreditgivningen sker via Crédit National och andra specialinstitut.

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

F.D.E.S. administreras av en särskild styrelse under ordförandeskap av

finans- och ekonomiministern och med företrädare för olika statliga myndigheter.

Under denna styrelse finns f. n. 14 kommittéer och underkommittéer

med speciell kompetens. Genom lån från F.D.E.S. finansierades

år 1965 ungefär 4 % av de privata företagens bruttoinvesteringar. Statsmakternas

inflytande över lcreditgivningen går emellertid vida utöver den

direkta utlåningen från F.D.E.S. I realiteten kan staten tillse, att den medel-

och långfristiga kreditgivningen sker i enlighet med statsmakternas

intentioner såsom de anges i den ekonomiska planen, därigenom att godkännande

av plankommissariatet krävs för beviljande av lån överstigande

visst minimibelopp.

Även i Italien är det statliga inflytandet på kreditmarknaden dominerande.

Den medel- och långfristiga kreditgivningen handhas helt av speciella

kreditinstitut, vars verksamhet finansieras med statsmedel och genom av

staten garanterad obligationsupplåning på förmånliga villkor. För kreditgivningen

till industrin spelar Istituto Mobiliare Italiano (IMI) en viktig

roll. IMI ger lån till italienska företag mot skälig säkerhet och har även

rätt att förvärva aktier och överta visst förvaltarskap. Ett annat organ —

Mediocredito — svarar för finansiering av andra institut som auktoriserats

att förse medelstora och små företag med medellånga krediter och fungerar

sålunda som en centralinstans för ett nät av institut förlagda till

olika delar av landet. Särskilda statliga insatser har gjorts för att främja

en industrialisering av Syditalien. Planeringen, koordineringen och finansieringen

av denna verksamhet leds av ett särskilt statligt organ, la Cassa

per il Mezzogiorno, som grundades år 1960. Som förbindelseorgan mellan

den allmänna ekonomiska politiken och den industriella kreditgivningen

fungerar en ministerkommitté för kreditgivning och sparande. Planer föreligger

på att fastare inordna kreditgivning och kreditpolitik i den ekonomiska

långtidsplaneringen.

Av stor betydelse när det gäller statsmakternas inflytande på den industriella

utvecklingen är även ett annat institut — Istituto per la Riconstruzione

Industriale (IRI) — som närmast har karaktären av ett holdingbolag

för statliga företag. Detta institut har bl. a. rätt att ge ut obligationer

och kontrollerar flera banker.

I flera andra länder, där det offentligas engagemang på kreditmarknaden

är väsentligt mindre framträdande än i Frankrike och Italien förekommer

statligt ägda kreditinstitut, däribland sådana med industrifinansiering som

huvuduppgift. Den redogörelse för dylika kreditinstitut som ges i det följande

är endast exemplifierande och sålunda varken fullständig eller med

säkerhet helt representativ.

I Norge grundades år 1936 en statsägd bank — A/S Den Norske Industribank

— vilken har till uppgift att ge långfristiga investeringslån mot bankmässig

säkerhet till främst industriföretag. Bankens verksamhet finansieras

numera helt med anslag från statsbudgeten. Industribanken ger också

lån, som garanteras av en statlig garantifond — Fondet för nye industrielle

tilltak — med en kapacitet av 50 milj. Nkr. Fondens ändamål är att medverka

vid toppfinansiering av främst rationaliserings- och moderniseringsinvesteringar

samt vid startandet av nya industrier i områden med svagt

utvecklat näringsliv. Den skall också medverka till att lösa kapitalproblem

som kan uppstå för företagen i samband med de nya marknadsbildningarna

i Europa.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146 Iiungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Eu särskild utvecklingsbank för industrin (Industrial Development Bank)

inrättades år 1944 i Canada med ändainal att kompletteia andra långir aies

verksamhet och att ge kapitalhjälp till industrin under särskilt hänsynstagande

till småföretagens finansieringsproblem. I praktiken har också

bankens kreditgivning huvudsakligen inriktats på små och medelstora företag.

Den medverkar i sådana fall där andra finansieringsmöjligheter inte

föreligger. Bankens verksamhet finansieras genom ett grundkapital från

staten och centralbanken samt genom egen obligationsupplåning.

I Japan har upprättats ett mindre antal statsägda finansinstitut, av vilka

det viktigaste i fråga om industrilån är den s. k. japanska utvecklingsbanken,

vilken bildades år 1951 och ersatte tidigare arrangemang för statligt

stöd till återuppbyggnadsarbetet efter kriget. Dess uppgift är att ge långfristiga

krediter för att främja den industriella utvecklingen och därvid

komplettera övriga kreditinstituts verksamhet. Det är uttryckligen klargjort,

att banken inte skall konkurrera med privata kreditinstitut. Dess främsta

funktion är att kanalisera statsmedel till långfristig utlåning för utvecklingsändamål

till vissa sektorer av den japanska industrin. Bankens kapital

består av statsmedel och dess rörelse finansieras huvudsakligen genom upplåning

från staten. Bankens verksamhet skall bedrivas i enlighet med den

av statsmakterna angivna industripolitiken och allmänna ekonomiska politiken.

För varje år fastställer statsmakterna vissa allmänna riktlinjer som

banken har att följa och på grundval härav och efter konsultationer med

finansministern uppgör banken ett program för sin utlåning under året.

Inom denna ram och med de angivna begränsningarna har banken all

självständigt bedriva sin verksamhet. Vid bestämmandet av räntesatser och

lånevillkor i övrigt sker dock i praxis samråd mellan banken och främst

finansministern. Bankens utlåning har i sin helhet skett till lägre räntesatser

än dem som tillämpats av de privata kreditinstituten och har såtillvida

varit subventionerad. Vid flertalet av de projekt som banken stött balett

samarbete förekommit med privata kreditinstitut på så sätt att dessa

svarat för den mera kortfristiga finansieringen och utvecklingsbanken för

den långfristiga. Huvuddelen av bankens utlånade medel har gått till elkraftssektorn

(43 %) och transportnäringen (28 %), främst i samband

med uppbyggandet av den japanska handelsflottan, i överensstämmelse med

statsmakternas strukturpolitik för näringslivet. F. n. håller detta utlåningsmönster

på att förändras och ökad vikt läggs vid stöd åt exportindustrier

och åt investeringsprojekt av betydelse från lokaliseringspolitislc synpunkt.

I Nederländerna inrättades år 1946 en halvstatlig återuppbyggnadsbank

(Maatschappij tot Financicring voor het National Herstel), vilken sedermera

ombildades till en investeringsbank (Nationale Investeringsbank N. V.),

med uppgift att finansiellt stödja utbyggnaden av existerande industrier

och uppbyggandet av nya.

Ungefär hälften av bankens utestående krediter hänför sig till varvs-,

motor- och flygplansindustrin, metallurigsk och kemisk industri samt rederinäringen.

På senare tid har banken också engagerats i industrilångivning

med lokaliseringspolitisk syftning, varvid staten står som garant för

lånen.

Särskilda statsägda kreditinstitut med huvudsaklig uppgift att underlätta

särskilt små och medelstora industriföretags kapitalförsörjning återfinns

även i andra länder utöver dem, varifrån exempel här har hämtats.

En institutionell nybildning med bakgrund i de senaste årens tendenser

i fråga om näringslivets strukturrationalisering och med strukturpolitisk

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

syftning är det engelska Industrial Reorgcinisation Corporation (1CR). Detta

är ett år 1966 grundat statsägt bolag med uppgift att stimulera till och bistå

näringslivet vid strukturrationalisering och andra rationaliserings- och

utvecklingsprojekt. Inrättandet av detta organ motiverades med hänvisning

till det trängande behovet av struktur- och organisationsförändringar inom

brittisk industri, inte minst med hänsyn till den hårdnande internationella

konkurrensen. Vidare betonades, att det inte fanns anledning att räkna

med att de nödvändiga strukturella förändringarna skulle komma till stånd

automatiskt, samt att den institutionella strukturen var ofullständig såtillvida

som inga organ fanns med särskild uppgift att identifiera och främja

genomförandet av rationaliseringsprojekt, vilka kunde ge betydande vinster

från samhällsekonomisk synpunkt. Affärsbankerna kunde i sådant syfte

i allmänhet inte agera på eget initiativ. Det nya organet avsågs därför skola

fylla en lucka i institutionellt hänseende. Företagets funktioner är ganska

vida och detsamma gäller dess aktionsmöjligheter. Det har sålunda bl. a.

fått rätt att äga aktier, bilda bolag och ge lån och garantier. För dess finansiering

har 150 milj. pund ställts till förfogande av statsmedel. Bolaget

är självständigt i sin verksamhet men ekonomiministern har möjligheter

att efter konsultationer ge bolaget allmänna instruktioner för dess aktiviteter.

Han utser också bolagets styrelse. Avsikten är att bolagets verksamhet

skall bedrivas i nära samarbete med berörda statliga organ och

privata organisationer.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Utdrag av statsrådsprotokollet .................................. 2

Bakgrund ..................................................... 3

Strukturomvandlingens yttringar och drivkrafter ................ 3

Strukturomvandlingen i Sverige................................ 8

Utvecklingsproblem inom olika näringsgrenar.................... 13

Finansieringsproblem för näringslivet .......................... 16

Exempel på näringspolitiska åtgärder i utlandet ................ 21

En statlig investeringsbank ............... 23

Tillväxtpolitikens medel ...................................... 23

Olika sätt att möta näringslivets finansieringsbehov.............. 25

Motiv och uppgifter för investeringsbanken...................... 28

Eget kapital och upplåning.................................... 34

Finansieringsverksamheten .................................... 35

Bankens organisation m. m.................................... 38

Hemställan .................................................... 40

Bilaga 1....................................................... 42

Bilaga 2....................................................... 59

Bilaga 3....................................................... 142

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670242

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (6)

6 kopplingar.

  1. SU 1967:205 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter på tilläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret 1967/68, i vad propositionen avser inrikes s. 18 i texten
  2. Rskr. 1967:271 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående anslag för budgetåret 1967/68 till byggnadsstyrelsen m. m. a1 i texten
  3. Rskr. 1967:289 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner angående. riktlinjerna för lokaliseringspolitiken, m. m. a1 i texten
  4. BU 1967:33 Bankoutskottets utlåtande nr 33 år 1967 s. 1 i texten
  5. BevU 1967:48 Bevillningsutskottets betänkande nr 48 år 1967 s. 1 i texten

Visa alla 6