Sök i Ratio Lex

Med förslag till förköpslag m. m

1967-03-31 · 184 sidor, varav 177 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 177 av 184 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1967:90, Med förslag till förköpslag m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

1

Nr 90

Kungl. Majts proposition till riksdagen med förslag till förköpslag

m. m.; given Stockholms slott den 31 mars 1967.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) förköpslag;

2) lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 10 § lagen den 14 juni 1907 (nr

36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

3) förordning om ändrad lydelse av 5 § stämpelskatteförordningen den

21 maj 1964 (nr 303).

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att kommun skall ha förköpsrätt vid försäljning

som omfattar sådan mark som med hänsyn till den framtida utvecklingen

behövs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. Förslaget

innebär att kommunen får förvärva den egendom som köpet avser från

säljaren på de villkor som avtalats mellan denne och köparen. Syftet med

den föreslagna lagen är att förbättra kommunernas möjligheter att på ett

tidigt stadium förvärva mark som behövs för samhällsutvecklingen och därigenom

åstadkomma en dämpning av prisutvecklingen i fråga om sådan

mark.

Om säljare eller köpare bestrider förköpsrätt måste kommunen söka tillstånd

till förköpet hos Kungl. Maj :t. Härvid prövas om marken behövs för

tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar. Är så inte fallet

skall tillstånd vägras. Tillstånd skall vägras också i vissa andra fall, t. ex. om

det med hänsyn till förhållandet mellan säljare och köpare eller till villkoren

för eller omständigheterna vid köpet framstår som obilligt att förköp sker.

I vissa fall får förköpsrätt inte utövas, t. ex. om försäljningen avser fastighet

med en areal som understiger 3 000 m2 och ett taxeringsvärde som är

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 90

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

lägre än 200 000 kronor eller om staten är säljare eller köpare eller om försäljningen

äger rum mellan nära släktingar.

När förköp sker kan köpevillkoren i vissa fall jämkas på talan av kommunen.

Kommunen skall ersätta säljaren för dennes förlust på grund av

jämkningen. Så snart förköp fullbordats skall kommunen ersätta köparen

för dennes utlägg i samband med köpet och för nödvändiga kostnader som

han lagt ned på fastigheten.

I fråga om tomträttslagstiftningen innebär propositionen att minimitiden

för avgäldsperioderna i fråga om tomträtt som upplåts för bostadsändamål

förkortas från 20 år till 10 år. Syftet med ändringen är att skapa bättre förutsättningar

för det allmänna att tillgodogöra sig värdestegringen på mark.

Den föreslagna lagstiftningen avses träda i kraft den 1 januari 1968.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1967

3

Förslag

till

Förköpslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kommun har förköpsrätt enligt denna lag vid försäljning omfattande

sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen kräves

för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning.

2 §•

Förköpsrätt får utövas, om sådan egendom som avses i 1 § helt eller delvis

är belägen inom kommunens eget område eller inom det kommunblock

som kommunen eller dess huvuddel tillhör. Om egendomen helt eller delvis

är belägen i annan kommun, får förköpsrätt utövas endast om denna kommun

samtycker till förköpet.

3 §•

Förköpsrätt får ej utövas, om

1. den sålda fastigheten eller, när försäljningen avser flera fastigheter,

varje fastighet har en ägovidd som understiger 3 000 kvadratmeter och ett

värde som är lägre än 200 000 kronor,

2. staten är säljare och försäljningen icke sker enligt lagen den 4 januari

1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fält

samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt,

3. staten eller landstingskommun är köpare,

4. köparen är säljarens make och ej heller om köparen eller, när makar

förvärvar gemensamt, endera av dem är säljarens eller också, om denne är

gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller adoptivbarns eller

syskons avkomling,

5. försäljningen sker på exekutiv auktion,

6. försäljningen avser endast andel av fastighet samt köparen redan äger

annan andel i fastigheten och denna andel förvärvats på annat sätt än genom

gåva.

Första stycket 1 äger motsvarande tillämpning, om försäljningen avser

del av fastighet. Frågan huruvida förköpsrätt får utövas skall därvid bedömas

som om köpet avsett den odelade fastigheten. Sökes lagfart innan förköpsrätt

utövas, bedömes frågan i stället med hänsyn till delen, om denna är

utbruten, eller, när försäljningen avser område av fastighet, tillstånd till avstyckning

meddelats.

Som värde gäller taxeringsvärdet på fastigheten eller den taxeringsenhet,

i vilken fastigheten ingår, året före det år då försäljningen skedde. Sökes

lagfart innan förköpsrätt utövas, gäller i stället taxeringsvärdet året före det

år då lagfart sökes eller, om särskilt taxeringsvärde icke finns för det året,

det värde som lägges till grund för bestämmandet av stämpelskatten.

Förköp i strid med bestämmelserna i denna paragraf är utan verkan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

4 §•

Har ägare av fast egendom skriftligen erbjudit den kommun där egendomen

är belägen att till bestämt pris och på i övrigt angivna villkor förvärva

egendomen och vill kommunen antaga erbjudandet, åligger det kommunen

att underrätta säljaren om detta inom tre månader. Om detta ej skett eller

om kommunen avvisat erbjudandet, får förköp med anledning av försäljning

av egendomen, som äger rum inom två år efter erbjudandet, ske endast om

priset är lägre eller villkoren för försäljningen tillsammantagna är avsevärt

ogynnsammare för ägaren än de som gällde för erbjudandet till kommunen.

Har kommun förklarat sig avstå från att utöva förköpsrätt i fråga om en

tillämnad försäljning inom dess område, får förköp ej ske med anledning av

försäljningen.

5 §•

Förköpsrätten innebär att kommunen får förvärva den egendom köpet avser

från säljaren på de villkor som avtalats mellan denne och köparen. Kommunens

förvärv kallas förköp.

Säljaren är skyldig att på anmodan av kommunen upplysa om de bestämmelser

som gäller för försäljningen och som icke framgår av köpehandlingen.

Bestämmelse som kommunen varken ägde eller bort äga kännedom om

när förköpsrätten utövades får göras gällande mot kommunen endast om

särskilda skäl föreligger.

Villkor som avtalats mellan säljaren och köparen får jämkas, om det är

oundgängligt med hänsyn till arten av köparens åtagande gentemot säljaren.

Kommunen skall ersätta säljaren för dennes förlust på grund av jämkningen.

Väcker kommunen ej talan om jämkning inom tre månader från det förköpet

fullbordades, är rätten till talan förlorad. Om kommunen när förköpet

utövades ej ägde kännedom om den bestämmelse som föranleder jämkningen

räknas tiden dock från den dag då det blev avgjort att bestämmelsen får

göras gällande mot kommunen.

6 §•

Lös egendom som ingår i förköpet skall undantagas från detta, om köparen

yrkar det. På yrkande av kommunen skall lös egendom undantagas, om

egendomen utan olägenhet kan skiljas från återstoden. Undantages egendom,

skall köparen betala så mycket av köpeskillingen som belöper på det

som undantages och kommunen betala återstoden. Väcker ej köparen eller

kommunen talan om undantagande inom tre månader från det förköpet

fullbordades, är rätten till talan förlorad.

Talan av köparen om undantagande av lös egendom från förköpet väckes

mot kommunen. Talan av kommunen väckes mot köparen. Rätten skäll underrätta

säljaren om rättegången. Denne äger föra talan i målet såvitt angår

hans rätt. Bifalles talan om undantagande, skal! rätten fastställa vad köparen

och kommunen har att betala till säljaren.

7 §.

Förköpsrätten utövas genom att kommun inom tid som anges i andra

stycket underrättar säljare och köpare om beslut att utöva förköpsrätt samt

anmäler detta beslut till inskrivningsdomaren med företeende av bevis om

underrättelserna. Avser beslutet fastighet inom annan kommuns område,

gäller vad som sagts om underrättelse till säljare och köpare också den and
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967 5

ra kommunen. Beslutet skall antecknas i fastighetsboken för varje fastighet

som ingår i försäljningen.

Förköpsrätten skall utövas sist på den inskrivningsdag som infaller närmast

efter tre månader från det lagfart söktes på köparens förvärv eller, om

förvärvstillstånd fordras enligt jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290)

eller lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att

förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, från det tillstånd

söktes. Om säljaren eller köparen, med överlämnande av styrkt avskrift av

köpehandlingen, innan lagfart eller tillstånd sökts, anmäler försäljningen

till den eller de kommuner där den fasta egendomen är belägen, räknas tiden

i stället från det kommunen mottog sådan anmälan. Var avskrift av köpehandlingen

ej bifogad ansökan eller anmälan, räknas tiden först från det

kommunen mottog sådan handling.

Utövas förköpsrätten ej inom föreskriven tid, är förköpsrätten förlorad.

8 §•

Talan mot kommuns beslut om förköp prövas som om beslutet gällt förvärv

efter frivillig överlåtelse.

9 §•

Kommun som utövat förköpsrätt är skyldig att söka tillstånd till förköpet,

om säljaren eller köparen bestrider förköpsrätten på sätt och inom tid som

anges i andra stycket. Frågan om tillstånd till förköp prövas av Konungen.

Tillstånd skall vägras, om

1. egendom som avses i 1 § ej ingår i försäljningen eller ingår däri men

ej är belägen inom kommunens eget område eller inom kommunblock som

anges i 2 §,

2. enligt 4 § första stycket förköp ej får ske,

3. det är obilligt att förköp sker med hänsyn till förhållandet mellan säljare

och köpare eller villkoren för eller omständigheterna vid försäljningen.

Bestridande enligt första stycket anmäles hos inskrivningsdomaren för

anteckning i fastighetsboken sist på den inskrivningsdag som infaller närmast

efter en månad från det förköpsrätten utövades. Inskrivningsdomaren

skall ofördröj ligen underrätta kommunen om bestridandet. Kommunens ansökan

om tillstånd till förköpet skall ha inkommit till Konungen inom en

månad från det bestridandet antecknades. Sökes tillstånd ej i rätt tid, är

förköpet utan verkan.

När en kommun utövar förköpsrätt i fråga om egendom i annan kommun,

äger den kommun där egendomen är belägen påkalla att Konungen prövar

frågan om tillstånd till förköpet. Ansökan om sådan prövning skall ha inkommit

till Konungen, inom en månad från det förköpsrätten utövades.

Tillstånd till förköpet skall vägras, om förköpsrätt ej får utövas enligt 2 §.

10 §.

Sedan kommunens beslut om förköp vunnit laga kraft samt tillstånd

till förköpet givits eller tiden för bestridande av förköpsrätten enligt 9 §

första stycket eller för ansökan enligt 9 § tredje stycket utgått utan att bestridande

anmälts eller ansökan gjorts, är förköpet fullbordat.

11 §•

När förköp fullbordats, anses egendomen ha övergått från säljaren till

kommunen vid tidpunkten för försäljningen genom frivillig överlåtelse på

de villkor som avses i 5 §. Därvid skall dock följande iakttagas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 9Q år 1967

Har köparen innan förköpet fullbordades fullgjort åtagande som grundar

sig på köpet, får kommunen tillgodoräkna sig detta i förhållande till säljaren.

Sedan förköpsrätt utövats, får säljaren icke med verkan mot kommunen

häva köpet under åberopande av att köparen brustit i något åtagande som

skulle ha fullgjorts före den tidpunkt då förköpet fullbordades.

Vid tillämpning beträffande förköp av vad som gäller om rätt för köpare

av fast egendom att häva köpet, fordra avdrag på köpeskillingen eller

kräva ersättning för skada skall frågan om köparens goda tro och vad denne

förutsatt vid köpet utöver köpehandlingens innehåll hänföras till kommunen

och bedömas med hänsyn till tidpunkten för förköpsrättens utövande.

_ 12 §.

Köp av fast egendom är för sin giltighet beroende av att förköp ej sker.

Är frågan om förköp ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart sådant hinder

anses möta som avses i 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående

lagfart å fång till fast egendom.

Har lagfart beviljats i strid med första stycket, är för köpsrätten förlorad.

Har förköp skett, är det utan verkan. Motsvarande gäller när förvärvstillstånd

meddelats i strid med 2 § andra stycket jordförvärvslagen eller i strid

med 5 § andra stycket lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva

fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag.

När förköpet fullbordats, skall köparen till kommunen överlämna de

handlingar angående fastigheten som köparen innehar och som är av betydelse

för kommunen såsom ägare av fastigheten.

13 §.

När förköpet fullbordats, skall kommunen ersätta köparen för vad denne

enligt åtagande i köpeavtalet fullgjort före fullbordandet och för nödvändig

kostnad i samband med köpet. På belopp som kommunen på grund härav

har att utge skall kommunen betala sex procent ränta. Kommunen skall

dessutom ersätta köparen för nödvändig kostnad som nedlagts på egendomen

utöver vad som skäligen motsvarar värdet av den avkastning som köparen

erhållit.

Har köparen avverkat skog annat än till husbehov eller avhänt egendomen

annat än dess vanliga avkastning, äger kommunen erhålla ersättning

härför. Detsamma gäller om köparen skadat egendomen eller eljest föranlett

att den minskat i värde, om och i den mån det med hänsyn till förfarandets

beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

14 §.

Tvist om fråga som avses i 5 § andra eller tredje stycket, 6 § eller 13 §

upptages av rätten i den ort där den fasta egendomen är. Ligger egendomen

under flera domstolar, upptages tvisten av den rätt under vilken huvuddelen

ligger.

I mål som avses i första stycket skall kommunen svara för å ömse sidor

uppkomna kostnader i underrätten, i den mån annat ej föranledes av 18 kap.

6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad

i högre rätt gäller, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att

kommunen, om annat ej föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk, all
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

«

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

tid själv skall bära såväl sina egna kostnader som kostnad som åsamkas motpart

genom att kommunen fullföljt talan.

15 §.

Har underrättelse enligt 4 § första stycket eller enligt 7 § första stycket

av kommunen avlämnats i rekommenderat brev på postanstalt inom landet

för befordran till mottagarens vanliga adress, anses kommunen ha fullgjort

vad som ankommer på kommunen.

Ligger egendomen inom skilda inskrivningsdomares områden anses anmälan

enligt 7 eller 9 § gjord först när anmälan skett till samtliga inskrivningsdomare.

16 §.

Bestämmelserna i 1—15 §§ om försäljning av fast egendom äger motsvarande

tillämpning, när sådan egendom går i byte.

17 §.

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag, meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Lagen äger icke tillämpning

på köp eller byte som skett före ikraftträdandet. Vad som enligt 3 § första

stycket 6 gäller för det fall att andel förvärvats genom gåva avser icke andelsförvärv

genom gåva som fullbordats före ikraftträdandet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Ö

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 57 § ock 4 kap. 10 § lagen den 14 juni

1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 2 kap. 57 § och 4 kap. 10 § lagen den 14 juni

1907 om nyttjanderätt till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

57 §.

Sker försäljning —---- •—---—- —--— särskilt stadgat.

Motsvarande sätt----— —-•— ------i byte.

Arrendatorn äger icke förköpsrätt

om kommun förvärvar fastigheten

genom förköp enligt förköpslagen

den 1967 (nr ).

4 KAP.

10 §

Avgälden skall utgå med oförändrat

belopp under vissa tidsperioder,

med rätt för såväl fastighetsägaren

som tomträttshavaren att

under näst sista året av varje period

väcka talan angående omprövning

av avgäldens belopp för nästfoljande

period. Sker det ej, skall avgälden

under den perioden utgå med

samma belopp som förut, där ej

före den i första punkten angivna

fristens utgång annat avtalats. Om

ej längre tid överenskommes, utgör

varje period tjugu år, den första

räknad från upplåtelsen eller den

senare dag som däri angivits.

Upplåtes tomträtt väsentligen för

annat ändamål än bostadsbebyggelse,

må därvid överenskommas kortare

tidsperioder än i första stycket

sägs, dock minst tio år.

Avgälden skall utgå med oförändrat

belopp under vissa tidsperioder,

med rätt för såväl fastighetsägaren

som tomträttshavaren att

under näst sista året av varje period

väcka talan angående omprövning

av avgäldens belopp för nästföljande

period. Sker det ej, skall

avgälden under den perioden utgå

med samma belopp som förut, där ej

före den i första punkten angivna

fristens utgång annat avtalats. Om

ej längre tid överenskommes, utgör

varje period tio år, den första räknad

från upplåtelsen eller den senare

dag som däri angivits.

1 Senaste lydelse av 2 kap. 57 § se 1943:883 och av 4 kap. 10 § se 1953:415.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

I fråga om tomträtt som upplåtits före lagens ikraftträdande äger äldre

lag fortfarande tillämpning. Fastighetsägaren och tomträttshavaren äger

dock överenskomma, att period som anges i 4 kap. 10 § första stycket får

understiga tjugu men ej tio år. Angående sådan överenskommelse gäller 4

kap. 21 §.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 5 § stämpelskatteförordningen

den 21 maj 1964 (nr 308)

Härigenom förordnas, att 5 § stämpelskatteförordningen den 21 maj 1964

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Överlåtes köp----

Överlåtes fång —----

Har skatt-----—

Begäran om-----

(Föreslagen lydelse)

- avse inskrivning.

- första fånget.

- 42 § 2 mom.

- denna handling.

Tredje stycket äger motsvarande

tillämpning vid förvärv genom förköp

enligt förköpslagen den

1967 (nr ).

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 90

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

20 januari 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal,

Odhnoff.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lag om kommunal

förköpsrätt m. m. och anför.

Inledning

Genom beslut den 28 juni 1963 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för

justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga för att utreda frågan om åtgärder

i syfte att, annorledes än genom expropriation, motverka prisstegringen

på mark och förhindra oförtjänta värdestegringsvinster.

De sakkunniga,1 som antog namnet 1963 års markvärdekommitté, avgav

den 14 april 1966 ett betänkande med titeln »Markfrågan del I och II» (SOU

1966:23 och 24). I betänkandet framläggs skilda förslag till reformer som

alla uppbärs av syftet att förbättra balansen mellan tillgång och efterfrågan

på bebyggelsemark. Kommittén anser att den fortskridande prisstegringen

på mark som behövs för bebyggelse härigenom skall kunna brytas. Betänkandet

innefattar förslag om förköpsrätt för kommun till fastigheter och

om ändringar i tomträttslagstiftningen. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga 1. Vidare föreslås ändrade bestämmelser

om skatt på realisationsvinst vid försäljning av fast egendom

och om beskattning av jordstyckningsrörelse.

Yttranden över betänkandet2 har efter remiss avgetts av justitiekanslern,

Svea hovrätt, hovrätten för Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,

fortifikationsförvaltningen, försvarets civilförvaltning, försvarets fastighetsnämnd,

byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, bankinspektionen, för
1

Regeringsrådet Sten VA7alberg, tillika ordförande, riksdagsmännen Tore Bengtsson, Mac P.

Hamrin, Herbert Hermansson och Yngve Holmberg, direktören Inge Hörlén samt riksdagsmannen

Göran Karlsson. Sedan Bengtsson den 23 november 1964 avlidit, tillkallades den 29 december

samma år riksdagsmannen Erik Wärnberg som sakkunnig

Sådana remissinstanser som begränsat sina yttranden till betänkandets skatterättsliga

delar är inte medtagna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

säkringsinspektionen, konjunkturinstitutet, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, statens naturvårdsnämnd, kommerskollegium,

arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens hyresråd, statens institut

för byggnadsforskning, stiftsnämnderna i Uppsala, Lund och Göteborg,

överståthållaränibetet och samtliga länsstyrelser, expropriationsutredningen,

inskrivningskommittén, statens markdelegation, kommunalrättskommittén,

markpolitiska utredningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges allmännyttiga

bostadsföretag, Svenska riksbyggen, Hyresgästernas sparkasseoch

byggnadsföreningars riksförbund (HSB), Sveriges villaägareförbund,

Sportstugefrämjandet, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Sveriges

lantbruksförbund, Sveriges industriförbund, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,

Svensk industriförening, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa

förbundet, Svenska företagares riksförbund, Familjeföretagens förening,

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan,

Sparbankernas bank, Jordbrukets bank, Sveriges jordbrukskasseförbund,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Föreningen för

tjänstemän inom Sveriges stadshypoteks- och bostadskreditorganisationer,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Stor-Stockholms

planeringsnämnd, Stockholmstraktens regionplanenämnd, Kommunalförbundet

för Stockholms stads och läns regionala frågor, Sydvästra

Skånes kommunalförbund, Svenska pastoratens riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,

Samfundet för fastighetsvärdering, Landsorganisationen

i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Statstj

änstemännens riksförbund, Sveriges arbetsledareförbund, Sveriges advokatsamfund,

Sveriges lantmätareförening, Svenska kommunal-tekniska föreningen,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare

samt Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.

Av lantbruksstyrelsen har överlämnats yttranden från lantbruksnämnderna

i Stockholms län och stad, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län,

Västmanlands län samt Västernorrlands län, av lantmäteristyrelsen yttranden

från överlantmätarna i 20 län, av kommerskollegium från handelskamrarna

i landet, av överståthållaränibetet från stadskollegiet i Stockholm, av

länsstyrelsen i Stockholms län från lantbruksnämnden i Stockholms län

och stad, av länsstyrelsen i Uppsala län från länsarkitekten, överlantmätaren

och Uppsalablockets samarbetsnämnd, av länsstyrelsen i Södermanlands

län från länsarkitekten, stadsfullmäktige i Eskilstuna och sammanläggningsdelegerade

i Nyköping, av länsstyrelsen i Östergötlands län från

överlantmätaren och lantbruksnämnden samt drätselkamrarna i Norrköping

och Linköping, av länsstyrelsen i Jönköpings län från länsarkitekten,

av länsstyrelsen i Kronobergs län från länsarkitekten, överlantmätaren,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj. ts. proposition nr 90 år 1967

länsbostadsnämnden, stadsfullmäktige i Växjö och Kronobergs länsavdelning

av Svenska kommunförbundet, av länsstyrelsen i Gotlands län från

drätselkammaren i Visby stad samt kommunalnämnderna i Slite köping,

Klintehamns kommun och Hemse kommun, av länsstyrelsen i Blekinge län

från överlantmätaren, länsbostadsnämnden, lantbruksnämnden, sammanläggningsdelegerade

i Ronneby stad och Olofströmsregionen, drätselkamrarna

i Karlskrona och Karlshamn samt Blekinge läns landstings förvaltningsutskott,

av länsstyrelsen i Kristianstads län från stadsfullmäktige i

Kristianstad samt kommunalfullmäktige i Perstorps köping och Knislinge

kommun, av länsstyrelsen i Malmöhus län från drätselkamrarna i Malmö

och Lund samt stadskollegiet i Hälsingborg, av länsstyrelsen i Hallands län

från stadsfullmäktige i Halmstad, kommunalfullmäktige i Löftadalens

kommun och samarbetsnämnden i Falkenbergs kommunblock, av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län från länsbostadsnämnden, länsarkitekten,

Göteborgs stadskollegium och stadsfullmäktige i Uddevalla, av länsstyrelsen

i Värmlands län från lantbruksnämnden, länsarkitekten och överlantmätaren

samt stadsfullmäktige i Arvika, Karlstad, Kristinehamn och Säffle, av

länsstyrelsen i Örebro län från överlantmätaren, länsbostadsnämnden, drätselkamrarna

i Örebro och Karlskoga samt kommunalnämnden i Kumla, av

länsstyrelsen i Västmanlands län från länsarkitekten, länsbostadsnämnden,

lantbruksnämnden, drätselkamrarna i Västerås, Köping och Arboga samt

kommunalfullmäktige i Hallstahammar och Skinnskatteberg, av länsstyrelsen

i Kopparbergs län från stadsfullmäktige i Falun och Borlänge samt

kommunalfullmäktige i Stora Tuna kommun, av länsstyrelsen i Västernorrlands

län från drätselkamrarna i Härnösand och Sundsvall, länsarkitekten

samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, av länsstyrelsen

i Jämtlands län från stadsfullmäktige i Östersund, Jämtlands läns

avdelning av Svenska kommunförbundet och länsarkitekten, av Västerbottens

län från överlantmätaren, länsarkitekten, lantbruksnämnden, länsarbetsnämnden,

stadsfullmäktige i Skellefteå samt kommunalnämnden i

Vilhelmina köping och Burträsks kommun ävensom av länsstyrelsen i

Norrbottens län från lantbruksnämnden, länsarbetsnämnden, länsarkitekten,

skogsvårdsstyrelsen och överlantmätaren.

Den principiella frågan om samhällsingripande mot oförtjänt markvärdestegring

samt spörsmålen om kommunal förköpsrätt och om ändringar i

tomträttslagstiftningen har beretts inom justitiedepartementet, medan de

skatterättsliga frågorna bereds inom finansdepartementet. Jag anhåller nu

att få ta upp de frågor som sålunda beretts inom justitiedepartementet. De

skatterättsliga frågorna kommer att senare anmälas av chefen för finansdepartementet.

Inom justitiedepartementet har upprättats förslag till förköpslag och

lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 10 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36)

s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom jämte viss följ dlagstiftning. Förslagen

torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende, som bilaga 2.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

13

Markfrågan

Tidigare förslag och reformer

Markvärdestegringsfrågan har varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet

sedan förra århundradet. De förslag till lösning av markvärdestegringens

problem som framlagts har huvudsakligen varit inriktade på beskattningens

område och syftat till alt i större eller mindre omfattning dra

in viss värdestegring på mark till det allmänna. Vid sidan härav har förslag

även framlagts om överförande av mark i allmän ägo för att på det sättet

tillförsäkra det allmänna markvärdestegringen. Det har då varit expropriationslagstiftningen

som trätt i förgrunden.

Markutredningen, som hade i uppdrag att utreda frågan om utformningen

av en rationell markpolitik rörande jordens användning för annat

ändamål än jordbruk eller skogsbruk, föreslog i »Betänkande med förslag

till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen» (SOU 1948:4) att expropriation

skulle få ske för att i kommunal ägo överföra mark som med

hänsyn till kommunens framtida utveckling behövdes för tätbebyggelse

eller därmed sammanhängande anordningar. Förslaget ledde till den ändringen

i expropriationslagen den 12 maj 1917 (nr 189) att fastighet får tas

i anspråk genom expropriation för att säkerställa att mark på skäliga villkor

är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar

eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark som inte är tätbebyggd

för upplåtelse med tomträtt (1 § 16). Rörande expropriationsersättning

för tätbebyggelsevärde föreslog markutredningen en regel som

innebar att man vid värderingen inte fick ta hänsyn till väntad tätbebyggelse

i vidare mån än sådan bebyggelse var tillåten enligt fastställd stadsplan

eller byggnadsplan. Förslaget som i denna del inte ledde till lagstiftning

kritiserades särskilt därför att den åsyftade indragningen av markvärdestegring

kunde komma att drabba markägarna ojämnt. Förslaget ansågs

också ge utrymme för godtycke och mannamån.

I en inom justitiedepartementet år 1948 utarbetad promemoria föreslogs

att en exploateringsavgift skulle utgå på mark inom område med stadseller

byggnadsplan som fick tätbebyggas och som hade högre värde för

sådan användning än för annan. Förslaget ansågs emellertid få alltför begränsad

effekt i fråga om markvärdestegringen och ledde därför inte till

lagstiftning.

År 1954 tillkallades sakkunniga för att utreda frågan om indragning till

det allmänna av oförtjänt jordvärdestegring. Utredningen, som antog benämningen

markvärdeutredningen, avgav år 1957 betänkandet »Indragning

av oförtjänt markvärdestegring» (SOU 1957:43). Inom utredningen förelåg

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. May.ts proposition nr 90 år 1967

delade meningar både i fråga om vilken omfattning indragningen av jordvärdestegring

borde ges och i fråga om vilka tekniska metoder som borde

användas. I betänkandet redovisades tre olika förslag, av vilka inget omfattades

av någon majoritet inom utredningen. Endast ett av förslagen hade

utarbetats i detalj. Förslaget innebar att den del av fastighetsvärdet som

uppkommit genom oförtjänt värdestegring skulle fastställas i viss ordning

och besvära fastigheten som ett värdestegringshypotek, på vilket fastighetsägaren

skulle betala ränta till stat och kommun. Av de övriga förslagen

upptog det ena en lösning inom beskattningens område medan det andra

byggde på tanken att fastighetsägarna skulle åläggas utge betterments- eller

båtnadsbidrag, nära anpassade till den värdestegring den enskilda fastigheten

kunde visas ha erhållit genom samhällets åtgärder. Ingetdera av förslagen

har lett till lagstiftning.

Även om någon enhetlig lösning av markfrågan inte kunnat genomföras

inom den civilrättsliga lagstiftningen har begränsade resultat dock vunnits

genom skilda reformer. Sålunda ger tomträttsinstitutet kommunerna möjlighet

att tillgodogöra sig markvärdestegring. Genom den förut nämnda

ändringen i expropriationslagen har kommunerna fått ökade möjligheter

alt tvångsvis förvärva mark för tomträttsupplåtelse. Finansiella svårigheter

har emellertid bidragit till att i stort sett endast de större städerna

använt sig av tomträttsinstitutet. Bestämmelser i byggnadslagen den 30

juni 1947 (nr 385) om zonexpropriation bereder vidare kommunerna möjlighet

att tillgodogöra sig värdestegring i samband med sådan genomgripande

stadsombyggnad som inte lämpligen kan ske annat än i ett sammanhang.

Reglerna om gatumarksersättning och gatubyggnadskostnadsbidrag

ger på begränsade områden kommunerna möjlighet att erhålla viss

ersättning för åtgärder som är ägnade att höja värdet på enskilda fastigheter.

I detta sammanhang bör slutligen nämnas att expropriationsutredningen

har att se över expropriationslagstiftningen och därvid bl. a. närmare

undersöka frågan om vidgad rätt till expropriation för upplåtelse

med tomträtt.

Även vid reformarbete på andra områden har markfrågan tilldragit sig

uppmärksamhet. Markpolitiska utredningen uttalade sig sålunda i betänkandet

»Kommunal markpolitik» (SOU 1964:42) för en aktiv kommunal

markpolitik. Utredningen förordade att kommunerna behåller äganderätten

till en stor del av den förvärvade marken och upplåter den med tomträtt.

I enlighet härmed föreslog utredningen att kommunerna skulle beredas

väsentligt förbättrade möjligheter att ta upp kortfristiga lån för förvärv av

äganderätt till mark och långfristiga lån för finansiering av tomträttsupplåtelser.

Förslag i sistnämnda hänseende har redan antagits av riksdagen.

Frågan om markförvärvslån har däremot ansetts böra prövas i samband

med spörsmålen om indragning av markvärdestegringsvinster och om kommunal

förköpsrätt (prop. 1965: 144 s. 9). Vidare har 1962 års fritidsutredning

i betänkandet »Friluftslivet i Sverige, del II» (SOU 1965: 19) föreslå
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

15

git att kommunerna bereds ökade möjligheter att förvärva mark för fritidsbebyggelse.

Även bostadsbyggnadsutredningen har i betänkandet »Höjd

bostadsstandard» (SOU 1965: 32) behandlat den kommunala markpolitiken

och uttalat sig för ökat kommunalt markägande.

Översiktlig redogörelse för kommitténs förslag

På grundval av relativt omfattande undersökningar angående prisutvecklingen

på mark fastslår kommittén att en betydande värdestegring under de

senaste decennierna förekommit beträffande mark inom expanderande områden.

Särskilt markerad har denna utveckling varit i fråga om obebyggd och

glesbebyggd mark som behövts för bostads- eller fritidsbebyggelse samt

bebyggd mark inom tätorter när bebyggelsen blivit saneringsmogen. Tillgängliga

prognoser rörande befolkningens tillväxt och omflyttningen från landsbygd

till tätort samt beträffande det ekonomiska framåtskridandet i vårt

land talar enligt kommitténs mening för att efterfrågan på bebyggelsemark

också i fortsättningen kommer att vara hög. Ytterligare prishöjningar kan

därför väntas, om inte lämpliga åtgärder vidtas från samhällets sida för

att dämpa prisutvecklingen.

Eftersom försöken att lösa markfrågan främst genom att dra in all eller

en stor del av markvärdestegringen till det allmänna inte varit framgångsrika

har kommittén sökt angripa problemet från delvis nya utgångspunkter.

Man hör enligt kommitténs mening i stället inrikta sig på att söka hejda

eller åtminstone dämpa markprisstegringen. Detta utesluter inte att man

tillgodoser önskemålet att dra in oförtjänt markvärdestegring till det allmänna.

Detta bör emellertid inte ske på sådant sätt att man kommer i konflikt

med huvudsyftet att minska prisstegringen på mark. Från dessa utgångspunkter

föreslår kommittén flera mindre genomgripande reformer

som i samverkan väntas ge ett godtagbart resultat. Den rådande prisutvecklingen

på mark bör kunna brytas, om balansen mellan tillgång och

efterfrågan på bebyggelsemark förbättras. Kommittén har därför sökt finna

metoder att öka utbudet och minska konkurrensen i fråga om sådan mark.

Detta rent markpolitiska syfte uppbär de skilda förslag som kommittén

framlägger.

Eftersom bebyggelseplaneringen och bostadsförsörjningen numera i betydande

grad är kommunala angelägenheter, anser kommittén det vara

naturligt att de prisdämpande åtgärder som föreslås till stor de! tar sikte på

att öka kommunernas möjligheter att föra en aktiv markpolitik. Kommunala

markförvärv bör därvid ske i största möjliga omfattning. Sådana förvärv

sker nu till övervägande del genom vanliga köp. Kommunerna har

dessutom vidsträckta möjligheter att expropriera mark. Kommittén erinrar

om att expropriationsutredningen överväger olika utvägar att göra exprop
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

riationsinstitutet bättre ägnat att fylla sin uppgift bl. a. när det gäller kommunala

markförvärv. Eftersom expropriationsförfarandet är tämligen tidsoch

kostnadskrävande, har kommittén övervägt om expropriation i vissa

fall skulle kunna undvikas. Detta kan ske om kommunerna utrustas med

en särskild — för markägaren mindre betungande — möjlighet att förvärva

fast egendom.

Kommittén stannar för att föreslå en kommunal förköpsrätt. Förslaget

innebär att en kommun, som fått underrättelse om att en viss fastighet sålts,

skall ha rätt att träda i köparens ställe och förvärva egendomen på de villkor

som avtalats mellan köparen och säljaren. Markägaren bestämmer alltså

själv tidpunkten för försäljningen samt priset och köpevillkoren i övrigt

men han kan få finna sig i att kommunen inträder som köpare i stället för

den med vilken försäljningen från början avtalades. Förköpsrätten avses

inte få tillämpning på fång där särskilda omständigheter, såsom släktskap

mellan säljare och köpare, ekonomisk intressegemenskap eller liknande

förhållanden, skulle komma ett utövande av förköpsrätten att framstå som

obilligt. Kommittén understryker att förköpsrätten inte är avsedd att för

kommunernas del ersätta vanliga köp. Den är främst tillkommen för att

kommunerna skall kunna förvärva egendom som med förbigående av kommunen

sålts till annan. Det kan vara fråga om fall när kommunen över

huvud taget inte beretts tillfälle att förhandla med säljaren eller när kommunen

förklarat sig villig att godta de villkor säljaren ställt men kommunen

ändå blivit förbigången. Förköpsrätten ökar kommunernas möjlighet

att utbjuda byggnadsmark och kan härigenom väntas medföra att konkurrensen

om byggnadsmarken blir mindre. Risken för ett kommunalt förköpsingripande

torde också verka hämmande på enskildas förvärv av mark

inom kommunens intresseområde.

Enligt kommitténs mening bör kommunerna ges ökade möjligheter att

utnyttja de fördelar som är förknippade med att behålla förvärvad mark

i kommunal ägo och att upplåta den med tomträtt. I syfte att underlätta

finansieringen av kommunala tomträttsupplåtelser föreslår kommittén vissa

ändringar i tomträttslagstiftningen. Dessa avser att öppna möjlighet för

kommunerna att i överensstämmelse med vad som redan tillämpas på sina

håll få täckning för exploateringskostnader i anslutning till upplåtelse av

tomträtt samt att ge rätt till omreglering av den periodiska tomträttsavgälden

vart tionde år.

Kommittén har vidare gjort eu översyn av skattebestämmelserna angående

vinster vid försäljning av mark och annan fast egendom. Ändringar föreslås

beträffande beskattningen av realisationsvinst och jordstgckningsrörelse.

Ändringarna syftar till alt främja ett tidigt utbud av mark. Enligt

kommitténs mening hämmar de nuvarande skattereglerna i viss omfattning

utbudet av mark. För att ett ökat utbud av mark skall få avsedd markpolitisk

effekt föreslås också regler som medför att markförvärv inte som f. n.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

17

utgör en skattemässigt favoriserad form för enskild kapitalplacering. Skatteförslagen

innebär både lindringar och skärpningar för de skattskyldiga.

Skärpningarna drabbar i huvudsak enbart större markvinster. I fråga om

realisationsvinstskatten går kommitténs förslag ut på att förkorta den tidrymd

under vilken skatten är hög och därmed utbudshämmande samt att

utmönstra regler om skattefrihet vid försäljning efter tio års innehav. Skatten

på tomtstyckningsrörelse föreslås lindrad genom att rörelsebegreppet

ges en väsentligt mera begränsad räckvidd än det f. n. har. Vidare förenklas

reglerna för att ovisshet om deras innebörd inte skall verka återhållande på

benägenheten att sälja mark.

Utredningen har övervägt fördelar och nackdelar med en utvidgad användning

av båtnadsbidrag som en metod för indragning av oförtjänt markvärdestegring.

Övervägandena har emellertid inte lett till några förslag.

Samhällsingripande mot oförtjänt markvärdestegring

Kommittén. Kommittén har genom olika undersökningar sökt skaffa

sig en närmare kännedom om den faktiska prisutvecklingen på mark av

olika slag. Även om det därvid visat sig svårt att finna en invändningsfri

metodik och undersökningsresultaten därför bör bedömas med viss försiktighet,

anser kommittén dock att de är väl ägnade att belysa utvecklingen

i stort för skilda slag av mark. Huvuddragen i denna utveckling sammanfattar

kommittén på följande sätt. I fråga om mark avsedd för jordbruk

och skogsbruk har under de senaste åren i vissa delar av landet skett en

i allmänhet måttlig prisstegring, som lokalt är ojämnt fördelad. Även bebyggd

mark i städer och tätorter har undergått viss prisstegring. Också

denna är i allmänhet relativt måttlig. Mark bebyggd med saneringsmogna

hus utgör härvid ett undantag. Prisstegringen för sådan mark har sålunda

varit betydande. Obebyggd eller glesbebyggd mark i omedelbar närhet av

expanderande tätorter har i likhet med saneringsområden visat stark prisstegring.

Detsamma gäller obebyggd mark som tagits i anspråk för fritidsbebyggelse.

I fråga om de faktorer som påverkar prisbildningen på mark framhåller

kommittén att en fastighets värde ytterst beror på det ändamål för vilket

den bäst lämpar sig och på lönsamheten av denna användning. Fastighetsmarknaden

företer emellertid särdrag som gör det särskilt svårt att klarlägga

prismekanismen vid fastighetsköp. Sålunda anförs att de markägare

vilkas fastigheter med hänsyn till läge och grundförhållanden är bäst lämpade

för ett visst användningssätt, t. ex. en fortsatt utbyggnad av en expanderande

tätort, sällan behöver räkna med någon utbudskonkurrens. Vidare

skiljer sig fastighetsmarknaden från andra varumarknader genom att den

är mindre rörlig och genom att motiven för ett fastighetsförvärv kan växla

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

betydligt. I princip är emellertid markens värde beroende av den avkastning

marken ger eller väntas ge.

Mark som används för jordbruk eller skogsbruk och som kan antas bli

utnyttjad för tätbebyggelse inom en inte alltför avlägsen framtid stiger regelmässigt

i värde. Detta sammanhänger uppenbarligen med att marken

beräknas komma att ge högre avkastning vid det senare användningssättet.

Hur mycket högre avkastningen blir, beror framför allt på hur bebyggelsen

får utformas.

Beträffande mark som är bebyggd enligt gällande detaljplan torde någon

nämnvärd förändring av värdet inte vara att vänta eftersom hyrorna alltsedan

år 1942 varit i princip låsta genom hyresregleringen. I den mån hyresfastigheter

som ej är finansierade med statliga lån undergått en reell värdestegring,

måste detta antas i första hand sammanhänga med förväntningar

om ökad avkastning när hyresregleringen upphör eller genom ökad bebyggelserätt.

I fråga om bebyggda villatomter får värdet av bostadsförmånen

anses vara den avkastning ägaren har av det i fastigheten investerade kapitalet.

De undersökningar kommittén företagit visar emellertid att enfamiljshus

på många håll stigit kraftigt i pris medan hyresnivån för jämförbara

lägenheter på grund av hyresregleringen ändrats endast obetydligt. Villaprisernas

uppgång har uppenbarligen samband med den allmänna bristen

på bostäder.

Även värdet av mark som är lämpad för fritidsbebyggelse beror på den

beräknade avkastningen. Också här spelar emellertid stigande efterfrågan

en väsentlig roll för prisbildningen.

Rörande markbehovet erinrar kommittén om att folkmängden i vårt land

sedan andra världskrigets slut stigit med inemot en miljon samtidigt som

glesbygdens befolkning minskat väsentligt. Det är uppenbart att dessa förhållanden

föranlett en betydande stegring av efterfrågan på mark för bostäder

och därmed sammanhängande anordningar i och omkring tätorterna i

expanderande regioner. Tätorternas tillväxt på glesbygdens bekostnad bär

säkerligen också ökat behovet av mark för fritidsändamål. Utvecklingen

på det ekonomiska området har vidare medfört krav på allt större utrymmen

såväl för affärs-, industri- och kontorslokaler som för bostäder. Att

den höjda utrymmesstandarden direkt återverkar på markbehovet är uppenbart.

Prognoserna om befolkningens tillväxt och koncentrationen till

expanderande tätortsregioner samt om den fortsatta ekonomiska utvecklingen

talar för att efterfrågan på mark för ifrågavarande ändamål kommer

att bestå och t. o. m. öka under de närmaste decennierna. Att detta

i sin tur under i övrigt oförändrade förhållanden måste komma att inverka

på markprisutvecklingen i framtiden synes uppenbart.

Kommittén anför vidare beträffande efterfrågan på bebyggelsemark att

byggnadsföretagen för att säkra den framtida verksamheten är beroende av

att göra sina markinköp i god tid innan marken skall bebyggas. Dessa före
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

i

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967 19

tag konkurrerar om marken dels sinsemellan, dels med kommunerna. Denna

konkurrens har uppenbarligen varit ägnad att driva upp markpriserna.

Den fortgående markvärdestegringen har vidare fört med sig att fast

egendom och särskilt obebyggd mark som kan väntas lämpa sig för framtida

bebyggelse tilldrar sig betydande intresse som objekt för långsiktig

kapitalplacering. Sådan kapitalplacering är fördelaktig också från skattesynpunkt.

Även kortsiktiga kapitalplaceringar i bebyggelsemark har ofta

visat sig lönande. Det intresse marken tilldrar sig som objekt för kapitalplacering

är otvivelaktigt ägnat att öka konkurrensen om tillgänglig byggnadsmark

och därmed även att driva upp priset på sådan mark.

Kommittén erinrar också om kommunernas ansvar för samhällsplaneringen.

Genom det s. 1c. planmonopolet bestämmer varje kommun i princip

var tätbebyggelse får uppkomma, när detta skall ske och hur bebyggelsen

skall vara utformad. Även för bostadsförsörjningen har kommunerna ålagts

ett betydande ansvar. Underlåtenhet att i god tid reglera markanvändningen

i generalplan och detaljplan synes stundom ha medfört att byggnadsverksamheten

onödigtvis begränsats till vissa områden. Sådana brister i den

kommunala planeringen har också inverkat på prisutvecklingen.

En viss kontroll av markprisutvecklingen har kunnat åstadkommas i

vissa kommuner genom en aktiv markpolitik i stor skala och på lång sikt.

Ofta har emellertid kommunernas markreserver varit otillräckliga. Det allmänna

kreditläget, gällande restriktioner för kommunlån och stora investeringsbehov

för andra ändamål samt bristande planeringsresurser har ofta

medfört att kommunernas möjligheter att bygga upp nödvändiga markreserver

varit starkt beskurna. Kommunernas otillräckliga markresurser

torde ha bidragit till att höja markprisnivån. En förhandlingssituation som

präglats av tidsnöd, bristande valmöjligheter och konkurrens från andra

köpare, har onekligen varit ägnad att lämna säljarnas intressen ett oproportionerligt

stort spelrum.

Inom ramen för den statliga bostadslånegivningen och hyresregleringslagstiftningen

har en viss prövning av markprisets skälighet kunnat åstadkommas

i samband med ansökan om statliga lån resp. fastställande av

grundhyra. Även om bostadsmyndigheternas prövning verksamt bidrar till

att skapa respekt för ortspriset är enligt kommitténs mening en sådan

prövning helt naturligt inte ett tillräckligt verksamt instrument för att stabilisera

markpriserna.

Kommittén anser vidare att nuvarande beskattning av markvärdevinster

verkar utbudshämmande. Realisationsvinstskatt utgår endast på markvärdevinster

som uppkommer vid försäljning inom tio år från förvärvet. Egendomens

ägare får uppenbarligen ett betydande intresse att uppskjuta eu

vinstgivande försäljning till dess tioårsperioden gått till ända. Även regler

och rättstillämpning rörande beskattning aA'' tomtstvckningsrörelse torde i

betydande grad minska utbudet på mark.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Beträffande skälen för ett samhällsingripande anför kommittén att de

förslag om indragning av oförtjänt markvärdestegring som hittills framlagts

visserligen rönt mycken kritik men att denna huvudsakligen inriktats på

arten och graden av de föreslagna åtgärderna. Grundtanken att oförtjänt

markvärdestegring utgör ett samhällsproblem som påkallar särskilda åtgärder

har däremot endast undantagsvis satts i fråga.

Kommittén konstaterar vidare att oförtjänt markvärdestegring väsentligen

är en effekt av samhällets utveckling och att värdestegringen orsakar

beaktansvärda utgifter för både den enskilde och samhället. Markvärdestegringen

måste sålunda enligt kommitténs mening betraktas som en ogynnsam

biverkan av samhällsutvecklingen. Från denna utgångspunkt finner

kommittén det naturligt att samhället i rimlig utsträckning griper in med

skilda åtgärder.

Kommitténs undersökningar visar att prisstegringen på eftertraktad byggnadsmark

blivit exceptionellt stor i förhållande till prisutvecklingen för

andra varor. Ägare av mark som behövs för samhällsutvecklingen behöver

inte räkna med nämnvärd utbudskonkurrens. Markägaren har ofta något av

en monopolställning som är av stor betydelse för prisbildningen. Statsmakterna

har på andra områden genom olika åtgärder sökt hindra att monopolförhållanden

skall bestämma prisutvecklingen. Det synes kommittén uppenbart

att åtgärder i samma syfte är berättigade också när det gäller mark

eftersom detta är en vara vars pris har stor social betydelse.

Man kan vänta sig att de senaste decenniernas stora efterfrågan på mark,

särskilt för tätbebyggelse, skall bestå och t. o. m. öka under kommande årtionden.

Det finns då även skäl att befara att den prisstegring som konstaterats

i fråga om sådan mark under senare år skall fortsätta, om de faktorer

som bestämmer prisutvecklingen förblir oförändrade. Kommittén anser

att det nu sagda utgör tillräcklig grund för ett samhällsingripande.

När det gäller markfrågan bör samhällets ansträngningar i första hand

inriktas på att söka dämpa markprisstegringen. Det står därvid klart för

kommittén att det eftersträvade målet inte kan nås genom ett enda ingripande

som gör anspråk på att lösa markfrågan i dess helhet. Kommittén

söker sig i stället fram på de partiella reformernas väg och strävar därvid

i första hand efter att dämpa prisstegringen på mark. I andra hand söker

kommittén att i rimlig omfattning och utan att komma i konflikt med det

primära syftet tillförsäkra samhället andel i markvärdestegringen. Kommittén

räknar inte med att oförtjänt markvärdestegring skall kunna helt; förhindras

genom de reformer kommittén föreslår. Målet är i stället att finna

praktiskt genomförbara dellösningar som tillsammans och i förening med

reformer inom närliggande områden skall ge ett från allmän och enskild

synpunkt godtagbart resultat. En viktig utgångspunkt för kommitténs överväganden

är att kommunerna enligt gällande rätt bär en stor del av ansvaret

för samhällsplaneringen och bostadsförsörjningen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Kommittén söker anpassa de föreslagna åtgärderna till reformer so in

andra utredningar förordat. I detta hänseende framhålls att ett förverkligande

av markpolitiska utredningens förslag att underlätta dels en långsiktig

aktiv markförvärvspolitik och dels en ökad användning av tomträttsinstitutet

torde medföra väsentliga fördelar. En kommunal dominans i fråga

om markinnehavet gentemot en på många händer splittrad äganderätt

skulle sålunda ge planmonopolet ett ökat reellt innehåll. Kommunala markförvärv

har emellertid hittills försvårats bl. a. av vissa finansieringsförhållanden.

Sålunda har Kungl. Maj :t i beslut om tillstånd till kommunlån

för markförvärv i allmänhet föreskrivit som villkor en amorteringstid om

30 år eller kortare tid. Kommunerna har därför ofta ställts inför tvånget

att använda skattemedel för att avbetala lånen. Ett kommunalt markägande

i förening med en vidgad användning av tomträtt torde ha försvårats

av detta lånevillkor.

Sådana kommunala engagemang kan på längre sikt normalt väntas leda

till ökad förmögenhet och även till höjda inkomster för kommunerna. Ett

ökat kommunalt markägande kan dessutom antas få en gynnsam effekt

på prisbildningen. Om kommunerna i större skala kan utbjuda god byggnadsmark

under tomträtt måste detta nämligen antas komma att påverka

prisbildningen på annan mark. I händelse av stigande markpriser kan tomträtten

därtill utgöra ett medel för samhället att få del i markvärdestegringen.

Om kommunerna i enlighet med markpolitiska utredningens förslag genom

förbättrade lånemöjligheter och lånevillkor kan i väsentlig grad öka

sina markförvärv och tomträttsupplåtelser kan betydande fördelar uppnås

varjämte sådana åtgärder enligt kommitténs mening är ägnade att bidra till

en dämpning av prisstegringen på mark.

Det är mot bakgrunden av den grundsyn på markvärdestegringens problem

som sålunda redovisats som man skall se de förslag till civil- och

skatterättslig reglering av markvärdefrågan som kommittén lagt fram.

Remissyttrandena. De av kommittén anförda allmänna synpunkterna på

prisutvecklingen och de faktorer som påverkar prisbildningen delas av så

gott som alla remissinstanser. Det alldeles övervägande antalet remissinstanser

ansluter sig vidare till kommitténs bedömning när det gäller skälen

för ett samhällsingripande och målsättningen vid valet av åtgärder. Några

remissinstanser anser emellertid att det inte finns skäl för ett samhällsingripande

i syfte att öka det kommunala markägandet.

I fråga om markprisutvecklingen återspeglar remissyttrandena en allmän

oro över de senaste årens prisstegringar. Sålunda anför byggnadsstyrelsen

att styrelsen som centralt planorgan kunnat konstatera vilka olyckliga återverkningar

vid sidan av rena kostnadsökningar som markprisstegringen

direkt och indirekt medfört för planeringen och utbyggandet av våra tät
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Knngl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

orter, för naturvård och fritidsbebyggelse liksom för andra åtgärder som

ställer anspråk på en planmässig disposition av marken. Mest påtagliga har

dessa återverkningar varit på de orter där bebyggelseutvecklingen gått

snabbt, i all synnerhet om kommunen från början saknat nämnvärda egna

markresurser. Resultatet har i sådana fall ofta blivit att utbyggandet mera

kommit att dikteras av markens pris och åtkomlighet än av funktionella,

miljömässiga och långsiktiga ekonomiska bedömningar.

Länsstyrelserna har också ofta anfört allvarliga betänkligheter över den

pågående utvecklingen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller

sålunda att det inte saknas exempel på enorma markvärdestegringar under

de senaste åren men att det också finns exempel på kontrollerad markprisutveckling

genom aktiv kommunal markdisposition.

Hyresgästernas riksförbund anför att markprisstegringarna sannolikt

inte i sin helhet återspeglas i kommitténs undersökningar beroende bi. a.

på att mätningarna gjorts efter en redovisning av priset per in2 våningsyta.

Enligt förbundet göms höga markpriser ofta genom otillbörligt hög

exploatering av marken. I sådana fall tvingas konsumenten att betala det

höga markpriset inte i kr./m2 lägenhetsyta utan i form av försämrad bostadsmiljö.

Sportstugefrämjandet anför liknande synpunkter i fråga om

mark för fritidsändamål.

När det gäller de faktorer som påverkar prisbildningen på mark pekar

flera remissinstanser på det ökade markbehovet omkring tätorterna i expanderande

regioner. Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar om den kraftiga

befolkningsomflyttning som sedan lång tid pågår inom och mellan

skilda regioner av landet. Denna medför en ökad befolkningskoncentration

till i synnerhet Mälarregionen och Sydvästsverige och inom dessa regioner

mest till befintliga tätorter. Enligt utförda prognoser beräknas exempelvis

Mälardalens tätortsbygder mellan åren 1960 och 1980 få befolkningsökningar

på upp till 50 %. Denna utveckling i samband med ökade krav på utrymme

per individ för bostäder, kontor, affärer, industrier, kommunikationer

in. m. samt en allt starkare efterfrågan på mark för fritidsändamål tar

sig uttryck i en snabbt accelererande ökning av markbehovet. Stor-Stockholms

planeringsnämnd anför beträffande utvecklingen inom sitt område

att Stor-Stockholm år 1940 hade en folkmängd på 770 000, varav 80 % i

Stockholms stad och 20 % i grannkommunerna. Folkmängden är nu

1 250 000 invånare, varav knappt 70 % bor i Stockholm. Allt tyder på att

denna utveckling kommer att fortsätta. Antalet invånare i Stor-Stockholm

beräknas sålunda år 1975 uppgå till 1 450 000, år 1980 till 1 560 000 och år

2 000 till 2 200 000. Detta visar att stora krav kommer att ställas på markresurser

inom expansionskommunerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att tätortsfolkmängden i länet

ökat kraftigt och i accelererande takt under de senaste decennierna. Under

första hälften av 1960-talet uppgick ökningen till 58 000 personer eller 11 %.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Samtidigt kan konstateras en betydande ökning av markbehovet per invånare.

Närheten till de europeiska marknaderna, den pågående utvecklingen

av länet till en snabbt växande flerkärnig storstadsregion samt den integration

mellan denna region och storstadsregionen på andra sidan Öresund

som en öresundsbro väntas medföra gör att man räknar med en fortsatt

kraftig tätortsexpansion. Dessa förväntningar inför framtiden har lett till

en mycket stor efterfrågan på bebyggelsemark och kraftig prisstegring.

Från många länsstyrelser framhåller man betydelsen för prisbildningen

att kommunerna kan föra en aktiv markpolitik.

I fråga om skälen för ett samhällsingripande innehåller de allra flesta

remissyttranden en uppslutning kring kommitténs bedömning. Särskilt

länsstyrelserna understryker behovet av åtgärder från samhällets sida för

att trygga marktillgången och hejda prisstegringarna. Bland de övriga remissinstanser

som ansluter sig till kommitténs ståndpunkt finns Kooperativa

förbundet, Svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas bank, Folksam,

Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,

LO och Sveriges arbetsledareförbund. I flera yttranden betecknas

det som en mycket angelägen uppgift för samhället att vidta åtgärder,

och den framtida utvecklingen har ansetts medföra att behovet av ingripande

blir alltmera akut. Arbetsmarknadsstyrelsen pekar på att ett ingripande

är nödvändigt för att samhällsbyggandet skall kunna anpassas till

strukturomvandlingen i näringslivet och tillgodose de arbetsmarknads- och

lokaliseringspolitiska kraven. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller

särskilt de ökade kraven på mark för fritidsändamål och finner det

självklart och nödvändigt att åtgärder vidtas från samhällets sida.

Några remissinstanser anser att ett samhällsingripande inte är påkallat.

Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges

grossistförbund, Svenska bankföreningen, Svenska arbetsgivareföreningen

och Svenska byggnadsentreprenörföreningen anför sålunda i ett

gemensamt yttrande, som utarbetats av Näringslivets bgggnadsdelegation,

bl. a. att planpolitiken kan åstadkomma väsentliga omfördelningar av markvärden

och att den genomsnittliga exploateringsgrad som tillåts starkt inverkar

på markprisnivån. Genom sina uppgifter i samband med den statliga

hostadslånegivningen och genom expropriationsinstitutet har kommunerna

vidare möjligheter att påverka prisbildningen. Den kommunala bedömningen

av priserna är alltså redan nu normerande för prisbildningen.

Även när det gäller de allmänna synpunkterna på valet av åtgärder från

samhällets sida mot oförtjänt markvärdestegring biträder det alldeles övervägande

antalet remissinstanser kommitténs bedömning. Det anses sålunda

allmänt att ett samhällsingripande bör syfta till att åstadkomma en dämpning

av markpriserna samt i rimlig omfattning tillförsäkra samhället andel

i markvärdestegringen. Remissyttrandena innehåller också en markant uppslutning

kring den av kommittén uttalade målsättningen att underlätta eu

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Iiungl. Mcij:ts proposition nr 90 år 1967

långsiktig aktiv kommunal markpolitik med hänsyn till kommunernas ansvar

för samhällsplaneringen och bostadsförsörjningen. I detta sammanhang

framförs också krav på ökade finansiella resurser för kommunala

markförvärv.

Näringslivets byggnadsdelegation ställer sig emellertid kritisk till tanken

på ett ökat kommunalt markägande. Delegationen framhåller att de flesta

kommuner redan nu förvärvar mark i så stor utsträckning som de anser

vara möjligt med hänsyn till belastningen för skattebetalarna och kreditmarknaden.

Ökade krav på statliga markförvärvslån kommer att framställas.

Frågan inställer sig om våra knappa kapitaltillgångar skall användas

för en vidlyftig kommunalisering av bebyggelsemarken så länge resurserna

inte förslår att tillgodose verkligt angelägna intressen, exempelvis ett tillräckligt

bostadsbyggande. Hittillsvarande erfarenheter ger vid handen att

kommunerna rätt genomgående föredrar att först förvärva marken och

sedan successivt detaljplanera de kommunala fastigheterna framför att försöka

styra samhällsutvecklingen genom en med avseende på fastighetsägareförhållandena

förutsättningslös översiktlig planering. Svenska fastighetsägareförbundet

framför liknande synpunkter och menar att kommunerna

inte bör engagera sig i kostnadskrävande markaffärer utan i stället

genom en god planberedskap främja och underlätta bostadsförsörjningen

i tätortsregionerna.

Departementschefen. Den starka expansion som kännetecknar samhällsbyggandet

i åtskilliga tätorter eller tätortsregioner för med sig att marken

i dessa områdena i ökande utsträckning får ändrad användning. Mark som

förut använts för jordbruk eller skogsbruk behövs för bebyggelse av

skilda slag, för trafikleder eller liknande anordningar eller för fritidsändamål.

Även mark som redan är bebyggd får ändrad användning. Förut bebyggda

områden friläggs i viss utsträckning för att tillgodose trafikens

krav på ökade utrymmen. Av särskild betydelse är den fortgående omdaningen

av tätorternas centrala delar.

Genom den ändrade användningen av marken stiger avkastningen av det

kapital som marken utgör. Eftersom markens värde är beroende av den avkastning

marken ger eller väntas ge, sker en successiv värdeökning beträffande

mark av det slag som nu angetts. Självfallet ligger det i och för sig

inte något osunt i en sådan prisutveckling. Den är ett uttryck för en förskjutning

i relationen mellan olika markområdens ekonomiska värde och

bidrar i sin mån till att marken kommer till ändamålsenlig användning.

Erfarenhetsmässigt kan emellertid en utveckling av detta slag lätt föra med

sig en alltför stark stegring av markpriserna. Kommittén har analyserat de

faktorer som påverkar prisbildningen på mark, de olägenheter som blivit en

följd av prisutvecklingen och skälen för ett samhällsingripande. I likhet med

flertalet remissinstanser kan jag i allt väsentligt instämma i kommitténs ut
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

25

talanden. Jag vill endast tillägga att utvecklingen på fastighetsmarknaden

gett upphov till en osund spekulation i värdestegringsvinster som ofördelaktigt

påverkat hela kapitalmarknaden. Som framhållits under remissbehandlingen

kan följden av alltför höga markpriser bli inte bara höjda

bostadskostnader utan också en försämrad bostadsmiljö. Från samhällssynpunkt

kan det inte heller vara likgiltigt vem markvärdestegringen tillfaller.

Det gäller härvid inte bara en rättvisefråga, dvs. att hindra eller motverka

att enskilda tillförs oförtjänta förmögenhetsvärden, utan minst lika

mycket att genom indragning av värdestegringen till samhället ge detta

resurser för det fortsatta samhällsbyggandet.

Att markvärdestegringens problem inte lämpligen kan inom ramen för

rådande samhällsystem lösas genom en enda generell metod, varigenom

värdeökningen förs över till det allmänna, torde ha klargjorts genom tidigare

företagna undersökningar på området. Resultatet av jnarkvärdekommitténs

arbete bör ses som en bekräftelse härpå. Häri ligger emellertid inte

att samhället skulle vara hänvisat till att godta den oförtjänta markvärdestegringen

som något med samhällsutvecklingen förenat, oundvikligt ont.

Det är i stället fråga om att ge ansträngningarna en mera realistisk inriktning.

För att kommunerna skall kunna fullgöra sina uppgifter inom samhällsbyggandet

måste de förvärva mark och säkerställa att den görs tillgänglig

för tätbebyggelse till skäliga priser. Till väsentlig del sker markförvärven

genom frivilliga uppgörelser. Särskilda medel står emellertid kommunerna

till buds för att tillgodose markbehovet, i första hand den i byggnadslagen

givna rätten att lösa mark, främst zonexpropriation, samt möjligheterna att

erhålla expropriation för tätbebyggelse. Viss prövning av priset på mark

kan vidare utövas inom ramen för den statliga bostadslånegivningen och

hyresregleringslagstiftningen. I de fall då kommuner inom expanderande

områden lyckats att genom en aktiv markförvärvspolitik skapa tillfredsställande

markberedskap har detta haft en gynnsam inverkan på markprisutvecklingen.

Av skilda anledningar har kommunerna emellertid ofta

haft svårt att i god tid försäkra sig om tillräckliga markreserver. Detta

har, som kommittén framhållit, i sin tur gett upphov till nödlösningar som

ogynnsamt påverkat markprisutvecklingen och även haft negativa verkningar

både för bebyggelseplaneringen och bostadsförsörjningen.

Kommitténs uppfattning att samhället bör ingripa med ytterligare åtgärder

i syfte att stärka kommunernas möjligheter att genom eget markinnehav

få ett avgörande inflytande på fastighetsmarknaden delas av det

alldeles övervägande antalet remissinstanser. Några har emellertid ansett

att kommunerna med de medel som för närvarande står till förfogande har

tillräckligt inflytande över prisbildningen på tätbebyggelsemarken. För egen

del tvekar jag inte om att ytterligare åtgärder från samhällets sida på detta

område är påkallade.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kiuigl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Kommittén föreslår flera mindre genomgripande reformer som i samverkan

antas komma att erbjuda en godtagbar lösning av markvärdestegringens

problem. Reformerna anges ha som huvudsyfte att dämpa markprisstegringen

men avses också — inom ramen för detta huvudsyfte —

tillgodose önskemålet att dra in oförtjänt värdestegring till det allmänna.

Förslagen bärs upp av det markpolitiska syftet att förbättra balansen mellan

tillgång och efterfrågan på bebyggelsemark. Detta syfte avser man att uppnå

genom att utbudet av sådan mark ökas och konkurrensen om marken

minskas. Förslagen tar till stor del sikte på att vidga kommunernas möjligheter

att föra en aktiv markpolitik.

Remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till såväl kommitténs sätt

att angripa markvärdestegringens problem genom partiella reformer som

dess bedömning av syftet med reformerna och dessas inriktning. För egen

del vill jag som en särskild fördel framhålla att man med de metoder som

kommittén anvisat tår möjligheter att samordna samhällsingripandet mot

oförtjänt markvärdestegring med andra mark- och bostadspolitiska strävanden.

För såväl bebyggelseplaneringen som bostadsförsörjningen är det

av största betydelse att kommunerna får resurser att föra en aktiv och framsynt

markpolitik. Genom kommitténs förslag till åtgärder mot oförtjänt

markvärdestegring kan ingripandena inordnas i eller eljest samordnas med

den kommunala verksamheten på mark- och bostadsområdet.

Kommittén bär i anslutning till den allmänna målsättningen föreslagit

åtgärder på skilda områden. Sålunda föreliggér förslag till lagstiftning om

kommunal förköpsrätt. Avsikten är att denna skall skapa gynnsammare

förutsättningar för kommunala markförvärv. Vidare föreslås vissa ändringar

i tomträttslagstiftningen, varigenom ökade möjligheter skapas för

att behålla marken i kommunal ägo. För att undanröja vissa av skattelagstiftningen

töranledda verkningar på utbudet av mark föreslår kommittén

vidare ändringar i bestämmelserna om beskattning av realisationsvinster

och jordstyckningsrörelse.

Reformer inom de av kommittén angivna områdena är enligt min mening

ägnade att tillgodose de syften som ett samhällsingripande enligt vad jag

tidigare anfört bör inriktas på. I det följande behandlas enbart frågorna

om kommunal förköpsrätt och ändringar i tomträttslagstiftningen. Som jag

inledningsvis nämnt bereds de skatterättsliga frågorna inom finansdepartementet

och de kommer att anmälas senare av chefen för finansdepartementet.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij. ts proposition nr 90 år 1967

27

Kommunal förköpsrätt

Inledning

Bestämmelser om statens och arrendators förköpsrätt m. m.

Enligt den numera upphävda lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans

förköpsrätt hade staten rätt att när jordbruksfastighet såldes lösa till

sig denna. Fastigheten skulle därvid lösas till det pris som köparen utfäst.

Förköpsrätten skulle användas för att underlätta bildandet av bärkraftiga

brukningsdelar. Förköp fick inte ske i vissa fall, bl. a. inte när köparen var

nära släkt med säljaren. Fråga om tillämpning av lagen togs upp av lantbruksnämnd.

Jordägaren kunde hembjuda fastigheten till nämnden. Antogs

inte hembudet, fick förköpsrätten ej utövas under två år efter hembudet,

om inte försäljningen skedde på villkor som var mindre fördelaktiga

för jordägaren än de som gällt för hembudet. Om förköpsrätten skulle utövas

utan att hembud skett, ålåg det lantbruksnämnden att instämma köparen

inom viss tid från det denne sökt lagfart eller anmält köpet till nämnden.

Talan mot nämndens beslut att utöva förköpsrätt kunde föras hos

lantbruksstyrelsen.

Frågan om lagen om kronans förköpsrätt borde behållas togs upp av

1951 års jordbruksrationaliseringsutredning. Utredningen konstaterade bl. a.

att antalet utövade förköp varit förhållandevis ringa, att de beslutade förköpen

ofta mött ovilja och att mera än hälften av besluten överklagats.

Från lantbruksnämnderna hade framhållits som ett allvarligt missförhållande

att förköpsrätten vanligen kunde utövas först sedan köparen fått lagfart

på egendomen. Ofta hade han också tillträtt den. Utredningen uttalade

att lagstiftningen lätt kunde kringgås, t. ex. genom att köpet bringades

att återgå så snart förköp gjordes gällande eller genom att ett mycket högt

pris angavs i köpehandlingarna.

Som en följd av utredningens förslag upphävdes lagen i samband med

att 1955 års jordförvärvslag trädde i kraft. Denna lag har numera i sin

tur ersatts av jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290). Enligt jordförvärvslagen

krävs lantbruksnämndens tillstånd till förvärv av fast egendom

som är taxerad som jordbruksfastighet. Tillstånd fordras dock inte om

egendomen förvärvas från staten eller om staten, landstingskommun, stad,

landskommun, köping, municipalsamhälle eller kommunalförbund är förvärvare.

Bland andra förvärv, för vilka tillstånd ej behövs, märks sådana

där förvärvaren är på visst sätt släkt med fångesmannen. Ej heller fordras

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

tillstånd för förvärv av fastighet, som ingår i stadsplan eller som enligt

byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål

än jordbruk eller skogsbruk. Fastighet som genom avstyckning bildats

för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk och därefter ej undergått

taxering är också undantagen. Förvärvstillstånd krävs inte heller när egendomen

förvärvats genom inrop på exekutiv auktion. Ansökan om förvärvstillstånd

skall göras inom tre månader från det fånget skedde. Försummas

detta blir fånget ogiltigt. Detsamma gäller om förvärvstillstånd vägras. Innan

frågan om förvärvstillstånd avgjorts, får lagfart inte beviljas. Vägras

tillstånd är staten i princip skyldig att lösa egendomen till det pris köparen

utfäst, om säljaren begär det. Lösningsyrkande prövas av allmän domstol.

En speciell form av förköpsrätt regleras inom ramen för lagen om

nyttjanderätt till fast egendom (NJL). Denna lag innehåller i 2 kap. 57 §

första stycket en bestämmelse om förköpsrätt för arrendator, när den

arrenderade fastigheten säljs eller går i byte. Bestämmelsen gäller endast

arrenden av jordbruk om högst 50 ha odlad jord. Jorden måste dessutom

tillhöra bolag, förening eller stiftelse eller utgöra gård, torp eller

annan jordbrukslägenhet som lyder under huvudgård och tillhör enskild

eller fideikommiss eller ingå i allmänning av visst slag eller ägs av enskild

person som inte är mantalsskriven på fastigheten och som uppenbarligen

besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig utkomst

av jordbruket. Närmare bestämmelser om förköpsrätten finns i lagen den

22 december 1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt. Enligt dessa bestämmelser

skall löseskillingen utgöra det pris köparen utfäst. Förköpsrätt

får inte utövas i vissa fall, bl. a. om köparen är på visst sätt släkt med säljaren,

och inte heller om egendomen säljs i den ordning utsökningslagen

anger. Detsamma gäller i vissa fall om staten köpt fastigheten för att främja

jordbrukets yttre rationalisering. Beträffande verkan av hembud gäller liknande

regler som enligt 1947 års lagstiftning om kronans förköpsrätt. Talan

om arrendators förköpsrätt prövas av domstol.

Under arbetet på en ny jordabalk togs en motsvarighet till arrendators

förköpsrätt upp i såväl lagberedningens förslag år 1960 (SOU 1960:24—

26) som jordabalksutredningens reviderade förslag år 1963 (SOU 1963: 55).

I det förslag till jordabalk som remitterades till lagrådet den 11 februari

1966 har emellertid spörsmålet om arrendators förköpsrätt ansetts böra tas

upp till behandling först i sammanhang med övriga arrendebestämmelser.

Dessa är f. n. under revision genom särskilda sakkunniga.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår att det inte finns någon lagstiftning

om avtalad förköpsrätt. Förköpsrätt till fast egendom kan därför

inte f. n. med bindande verkan stiftas genom avtal. Lagberedningens åren

1909, 1947 och 1960 avgivna förslag till jordabalk innehåller emellertid en

nybildning, som kallas avtalad förköpsrätt. Institutet finns med också i

1963 års jordabalksförslag. Genom detta institut ville lagberedningen öppna

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

29

generell möjlighet för ägare av fast egendom att tillförsäkra sig själv eller

annan företrädesrätt till förvärv av egendomen när denna framdeles säljs.

Förslaget motiverades främst med samhällets intresse av att kunna förhindra

att jord som överlåtits för visst ändamål används på ett däremot

stridande sätt. Under remissbehandlingen rönte förslaget emellertid kritik.

Från skilda håll framhölls att något behov av avtalad förköpsrätt inte förelåg

vare sig för det allmänna eller någon annan och att institutet kunde

tänkas föra med sig ogynnsamma verkningar bl. a. för fastighetsomsättning

och kreditgivning. Det till lagrådet remitterade förslaget till jordabalk innehåller

på närmare angivna grunder (s. 23) inte några bestämmelser om

avtalad förköpsrätt.

Lagberedningens förslag om avtalad förköpsrätt innehöll i huvudsak följande

som kan vara av intresse i förevarande sammanhang. Förköpsrätten

kunde förbehållas vid överlåtelse eller tillförsäkras någon utan samband

med överlåtelse. Rätten definierades som en rätt att när fast egendom såldes

inlösa egendomen sådan den var vid försäljningen till det pris köparen

utfäst och på de villkor i övrigt som gällde för köpet, dock med den jämkning

som kunde föranledas av tidpunkten för inlösen eller som eljest med

hänsyn till villkorets innehåll befanns oundgänglig. Förslaget innehöll också

regler om verkan av hembud. Vidare föreskrevs att förköp ej skulle få

göras gällande när en de! av egendomen såldes till någon som redan hade

del i egendomen och ej heller i vissa fall när köparen var släkt med säljaren.

Skedde försäljningen på exekutiv auktion, skulle förköpsrätten ej få

utövas. Den som ville utöva förköpsrätt skulle väcka talan härom mot

köparen. Om i köpet ingick egendom som inte skulle lösas av den förköpsberättigade,

skulle rätten bestämma köpeskillingen för den egendom som

skulle lösas. Rätten skulle vidare bestämma förköparens betalningsskyldighet

samt betalnings- och tillträdesdag. Reglerna om förköpsrätt skulle vara

tillämpliga också vid byte av egendom vari förköpsrätt upplåtits.

En särskild företrädesrätt för stat och kommun föreligger enligt lagen

den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt till fast egendom. Denna lag syftar

till att bereda stat och kommun ökade möjligheter att inverka på den

framtida användningen av sålda fastigheter. Återköpsrätten öppnar dessutom

viss möjlighet att bevara markvärdestegringen åt samhället. Reglerna

om återköpsrätt innebär att stat och kommun som säljare av fast egendom

kan göra förbehåll om återköp i samband med att villkor uppställs om skyldighet

för fastighetsägaren att använda fastigheten för visst ändamål eller

underlåta viss användning. Återköpsrätten kan utövas i ett flertal situationer

som har samband med de uppställda villkoren för användningen av

fastigheten men kan också aktualiseras vid överlåtelse till annan som inte

är delägare i egendomen eller på visst sätt släkt med ägaren. Den som vill

utöva återköpsrätt har att instämma fastighetens ägare till expropriationsdomstol.

I händelse av tvist bestämmer domstolen löseskillingen efter sär
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

skild värdering. Återköpsrätten har använts i endast mycket begränsad

utsträckning.

Utländsk lagstiftning om förköpsrätt

Avtalad förköpsrätt är ett vanligt rättsinstitut i främmande länder medan

däremot legal förköpsrätt för stat eller kommun är sällsynt. I sistnämnda

hänseende är emellertid lagstiftningen och reformarbetet i Danmark, Norge

och Förbundsrepubliken Tyskland av intresse.

Under våren 1963 framlades i Danmark vissa lagförslag, som omfattade

bl. a. förköpsrätt till jord för stat och kommun. Redan enligt den

gällande lagstiftningen hade staten förköpsrätt för att anskaffa mark till

mindre jordbruk och handelsträdgårdar. De under år 1963 behandlade

förslagen innebar att stat och kommun skulle få förköpsrätt beträffande

mark för vissa ytterligare ändamål, t. ex. för att tillgodose behovet av mark

för allmänna rekreationsområden, för stadsutvecklingens behov samt för

sommarhusbebyggelse. Bestämmelserna avsåg att öppna möjlighet för långsiktiga

markförvärv, som kunde vara önskvärda bl. a. i områden där stark

markvärdestegring kunde väntas.

Den kommunala förköpsrätten avsåg fast egendom inom kommunens

gränser. Innanför kommungränsen skulle den kommunala förköpsrätten

dock få utövas endast beträffande egendom inom vissa planlagda områden,

nämligen områden för vilka det fanns »byplan eller dispositionsplan» samt

sådana zoner av områden under »byudviklingsplan» där tätbebyggelse fick

äga rum (inderzon) eller där mark senare kunde tagas i anspråk för sådan

bebyggelse (mellemzon). Den kommunala försköpsrätten skulle däremot ej

gälla i ytterzon, där tätbebyggelse inte är avsedd att förekomma. I sistnämnda

zon skulle i stället staten ha förköpsrätt.

Den statliga förköpsrätten skulle i princip avse varje egendom som ej

uttryckligen undantagits och detsamma skulle gälla den kommunala förköpsrätten

beträffande egendomar inom byudviklingsplans inner- och mellanzoner.

I fråga om egendom inom byplan eller dispositionsplan avsågs

den kommunala förköpsrätten däremot böra begränsas till vissa egendomar

av särskilt intresse. Beträffande dessa skulle kommunens styrelse med inrikesministerns

samtycke kunna besluta, att kommunen skulle ha förköpsrätt.

En sålunda beslutad förköpsrätt avsågs därefter bli föremål för inskrivningsåtgärd

(tingslysning).

Även den statliga förköpsrätten, som i princip avsågs bli generell, skulle

genom kungörelse av lantbruksministern kunna begränsas till tinglyst egendom.

Meningen var att på detta sätt från den generella förköpsrätten undanta

antingen fast egendom inom visst geografiskt område eller viss bestämd

kategori av fastigheter. Förköpsrätt skulle inom ett undantaget område eller

en undantagen kategori föreligga endast i de enskilda fall där den blivit

tinglyst. Sådana mera omfattande inskränkningar i den statliga förköpsrätten

avsåg att minska den belastning för fastighetsmarknaden som en

helt generell förköpsrätt kunde väntas medföra och tänktes dessutom komma

, att minska den administrativa tunga som förutsattes uppkomma vid

tillämpning av bestämmelserna om statlig förköpsrätt.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Från statlig och kommunal förköpsrätt skulle enligt de ursprungliga

förslagen undantas egendom, vars areal understeg 6 000 in2, egendom som

förvärvats av stat eller kommun, egendom som förvärvats av vissa anhöriga

till säljaren eller dennes make, egendom som innehavaren ärvt samt ytterligare

några fall. I det slutliga förslaget begränsades emellertid statens förköpsrätt

ytterligare, så att den skulle gälla endast egendomar om ett ha

eller mera. Även den kommunala förköpsrätten, såvitt gällde egendomar

inom byplan och dispositionsplan, begränsades på samma sätt.

Huvuddragen i förfarandet var följande. Stat eller kommun skulle underrättas

om avtalad försäljning av fast egendom, som på grund av generella

bestämmelser eller tinglysning var underkastad förköpsrätt, och ägde därefter

inom viss kortare tid tillkännage, om förköpsrätten skulle utövas. Var

detta fallet, hade förköparen i princip att överta köparens rättigheter och

skyldigheter enligt köpeavtalet.

Förslaget om förköpsrätt antogs av danska folketinget men förkastades

vid en folkomröstning sommaren 1963. Någon lagstiftning kom därför inte

till stånd. „

I Norge är förvärv av skog och odlad mark underkastad koncessionsplikt.

Den kommun inom vilken koncessionspliktig mark är belägen har

förköpsrätt till marken. Fråga om koncessionsplikt och kommunal förköpsrätt

beträffande mark för bebyggelse i städer och tätorter har på senare tid

upptagits av en särskild kommitté vars majoritet föreslagit en förköpsrätt

för kommuner till byggnadsmark. Tre av kommitténs sju ledamöter ansåg

emellertid att förköpsrätt inte var behövlig, eftersom kommunerna redan

har tillräckliga möjligheter att förvärva mark. Kommitténs förslag har inte

lett till lagstiftning.

I Förbundsrepubliken Tyskland finns sedan år 1961 vissa bestämmelser

om kommunal förköpsrätt till mark. En allmän förköpsrätt

avser dels mark som i fastställd bebyggelseplan bestämts för kommunala

byggnader, parker och trafikanläggningar eller för anordningar för vatten

och avlopp m. in., dels mark som är ingripen i planreglering. Vid sidan

härav gäller en särskild förköpsrätt i fråga om obebyggd mark och mark

för saneringsändamål inom en bebyggelseplans giltighetsområde och inom

område för vilket enligt kommunalt beslut bebyggelseplan skall upprättas.

Denna förköpsrätt får utövas för att tillgodose allmänna intressen när det

kan antas att en markägare inte inom tre år kommer att utnyttja marken

för de ändamål som angetts i bebyggelseplanen.

Kommuns befogenhet att förvärva mark genom frivilliga köp och

genom expropriation

Kommunernas markförvärv sker huvudsakligen genom vanliga köp inom

ramen för den kommunala kompetensen enligt 3 § kommunallagen den 18

december 1953 (nr 753). Enligt denna bestämmelse äger kommunen vårda

sina angelägenheter såvitt handhavandet av dessa inte enligt gällande för
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

fattningar tillkommer annan. Kommunalbesvär kan anföras endast på vissa

i 76 § kommunallagen angivna grunder, nämligen att beslutet ej tillkommit

i laga ordning, att det står i strid mot allmän lag eller författning eller

annorledes överskrider deras befogenhet som fattat beslutet, att det kränker

klagandens enskilda rätt eller att det eljest vilar på orättvis grund. Kommunalbesvär

kan anföras endast av den som är medlem i kommunen. Medlem

av kommunen är — förutom den som är mantalsskriven där — den som

äger eller brukar fast egendom inom kommunen eller där är taxerad till

allmän kommunalskatt.

Vid sidan av förvärv genom köp har kommunerna möjligheter till tvångsförvärv

av fast egendom. Här spelar expropriationslagstiftningen en viktig

roll. Enligt lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation kan fastighet

eller särskild rätt till fastighet exproprieras. Kronans fastigheter samt rättigheter

som tillkommer kronan kan dock inte exproprieras. När en fastighet

tas i anspråk genom expropriation, är ägaren skyldig att avstå fastigheten

eller upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt till den. Expropriationsrätt

kan medges bara för vissa ändamål som anges i lagens första paragraf

under punkterna 1—18. De expropriationsgrunder som närmast är anknutna

till kommunala markbehov återfinns under punkterna 2 (anläggning för

den allmänna samfärdseln), 3 (allmän byggnad), 4 (ändamål som det enligt

lag eller författning tillkommer kommun att tillgodose), 5 (vattentäkt),

6 (ändamål som är jämförligt med något av de förut nämnda och som äger

väsentlig betydelse för det allmänna), 7 (förvärv i syfte att åstadkomma

tryggade bostadsförhållanden inom bebyggt område vid järnvägsstation,

hamnplats eller fiskeläge eller på annan ort med större sammanträngd befolkning),

8 (förvärv för byggnad för överläggningar, folkbildning, nykterhetssträvanden,

gudstjänst m. m.), 16 (förvärv i syfte att säkerställa att

mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande

anordningar eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark som

inte är tätbebyggd för upplåtelse med tomträtt) samt 18 (förvärv för atomreaktor

eller atomenergianläggning som är av större gagn för orten). Tillstånd

till expropriation meddelas av Kungl. Maj :t. Tillstånd får ges endast

om det är nödvändigt att fastighet tas i anspråk för något av de i lagen uppräknade

ändamålen genom expropriation. Frågan om löseskillingens storlek,

ersättning för skada och intrång, förhandstillträde samt ett flertal andra

spörsmål prövas av expropriationsdomstol.

Också byggnadslagstiftningen innehåller regler om avstående av mark.

Särskilt bestämmelserna om s. k. zonexpropriation är av stor praktisk betydelse.

Enligt 44 § byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) kan Kungl.

Maj :t medge kommun att lösa viss mark inom tätbebyggt område. En förutsättning

är att området med hänsyn till den allmänna samfärdseln eller

kravet på ändamålsenlig bebyggelse finnes vara i behov av genomgripande

ombyggnad som inte lämpligen kan ske annat än i ett sammanhang. Lös
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

ningsrätten kan omfatta inte bara den mark, som behövs för ombyggnaden,

utan också annan mark som kan väntas stiga väsentligt i värde genom ombyggnaden.

Behovet av en kommunal företrädesrätt till mark

Kommittén. Strävandena att hålla markpriserna på en rimlig nivå måste,

anför kommittén, i hög grad bygga på primärkommunernas insatser. En

oundgänglig förutsättning för att dessa strävanden skall vinna framgång är

att varje kommun inom sitt område för en aktiv markpolitik och försöker

fa utbud och efterfrågan pa mark under kontroll. Det är också en huvudlinje

i kommitténs förslag att på olika sätt underlätta för kommunerna att

föra en sådan markpolitik. Häri ingår som ett viktigt led att kommunerna

får ökade möjligheter att i god tid förvärva mark som behövs för samhällsutvecklingen.

Fastän vanliga köp under normala betingelser är den både

för den enskilde och det allmänna lämpligaste förvärvsformen när det gäller

kommunernas markförvärv, har under senare år olika omständigheter

medfört att uppgörelser om markförvärv ofta kommit att te sig ogynnsamma

för kommunerna. Brist på kapital som på längre sikt kunnat bindas

i mark har tvingat många kommuner att föra en alltför kortsiktig markpolitik.

Markförvärven har ofta skett så kort tid före bebyggelse att priserna

varit högt uppdrivna. Tiden har ofta inte heller medgett att expropriation

tillgripits. Tvångsbetingade situationer av detta eller liknande slag har uppenbarligen

medfört en ofördelaktig förhandlingsposition för kommunerna.

Markpolitiska utredningens förslag att kommunerna skall få ökade finansiella

resurser för att i god tid förvärva behövlig mark är ägnat att förbättra

kommunernas möjligheter att föra en långsiktig markpolitik.

En förutsättning för markförvärv genom köp är emellertid att markägaren

är villig att sälja. Vill en markägare över huvud taget inte sälja sin

mark, skulle självfallet förekomsten av en kommunal företrädesrätt att förvärva

marken när denna säljs inte öka kommunens förvärvsmöjligheter.

Det torde emellertid framdeles liksom nu förekomma åtskilliga fastighetsaffärer

som avslutas utan att kommunerna fått tillfälle att ingå i köpeförhandlingar.

Är det då fråga om obebyggd eller glesbebyggd mark eller saneringsmark

eller om annan fast egendom som kommunen anser sig behöva

för den framtida samhällsutvecklingen, kan en kommun f. n. inte förvärva

marken annat än genom expropriation från den nye ägaren. Ett sådant

tvångsförfarande skulle emellertid i vissa fall kunna undvikas om kommunerna

fick en särskild företrädesrätt till förvärv när mark säljs.

Kommittén har övervägt olika alternativ när det gäller en kommunal företrädesrätt

till fast egendom. En möjlighet skulle vara att ge kommunerna

rätt att på ett tidigt stadium av samhällsutvecklingen tillförsäkra sig option

2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 90

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 00 år 1967

beträffande välbelägen mark som kunde tänkas komma i fråga för bebyggelse.

Optionen borde avse en rätt för kommunen att inom viss tid, t. ex.

tio år, köpa marken om kommunen så påfordrade. Kommittén har emellertid

funnit att en sådan optionsrätt är svår att förena med fundamentala

grundsatser rörande löfte om försäljning av fast egendom och villkor vid

fastighetsköp. Trots de uppenbara markpolitiska fördelarna har kommittén

därför inte fullföljt arbetet på detta uppslag.

Det gällande jordrättsliga systemet anses däremot inte lägga hinder i

vägen för att konstruera den kommunala företrädesrätten såsom en legal

förköpsrätt i traditionell mening. Förköpsrätt innebär då i princip att den

förköpsberättigade efter att ha erhållit vetskap om att en viss egendom

sålts bereds tillfälle att träda i köparens ställe och förvärva egendomen på

de villkor som avtalats mellan honom och säljaren.

En på angivet eller liknande sätt konstruerad kommunal förköpsrätt

skulle, anför kommittén, uppenbarligen innebära ett långt mindre kännbart

ingrepp för säljaren än en expropriation. Han skulle sålunda själv förfoga

över tidpunkten för försäljningen, priset och köpevillkoren i övrigt. Bytet

på köparsidan kan från säljarens synpunkt i allmänhet knappast te sig

ofördelaktigt, eftersom han får full säkerhet för att köparens förpliktelser

enligt köpeavtalet blir vederbörligen fullgjorda. Även om bytet av köpare

i enstaka fall av andra skäl skulle uppfattas som en nackdel, måste detta

givetvis vägas mot de fördelar förköpet uppenbarligen innebär för säljaren

jämfört med ett tidsödande och beträffande löseskillingens storlek ovisst

expropriationsförfarande.

För kommunernas del är fördelarna med en förköpsrätt uppenbara anser

kommittén. I alla de fall, där kommunerna inte beretts tillfälle att ingå i

köpeförhandlingar och egendomen sålts till annan, befrias de från det tidsödande

arbete som en expropriation undantagslöst för med sig.

Den part som mest skulle komma att beröras av en förköpsrätt är uppenbarligen

köparen. Han kan gå miste om en god affär eller ha ett särskilt

intresse av att förvärva den ifrågavarande egendomen. Åtskilligt planeringsoch

förhandlingsarbete som föregått köpet blir vidare förgäves. Kommittén

framhåller dock att det även från köparens synpunkt ofta nog kan vara

förenat med mindre olägenhet att kommunen på ett tidigt stadium ingriper

genom ett förköp än att kommunen senare exproprierar fastigheten av honom.

De olägenheter som vid ett kommunalt förköp drabbar köparen måste

självfallet vägas mot de fördelar förköpsrätten i jämförelse med expropriation

medför för såväl säljare som kommun. Enligt kommitténs mening överväger

dessa fördelar. Det är emellertid angeläget att finna utvägar att i

rimlig mån hålla köparen skadeslös.

Kommittén anser det tämligen klart att en generellt utformad kommunal

förköpsrätt får en viss inverkan på fastighetsmarknaden. Den osäkerhetsfaktor

som förköpsrätten medför sett från förvärvarens synpunkt torde

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

35

hämma köpbenägenheten. Om så blir fallet, innebär detta emellertid huvudsakligen

en fördel från markpolitisk synpunkt. En förutsättning är dock att

kommunen samtidigt driver en aktiv inköpspolitik i fråga om mark och

i god tid fördelar marken mellan de olika intressenterna på ett rättvist och

ändamålsenligt sätt. Om en förköpsrätt får effekter av nämnda slag, kommer

den sålunda att bidra till att minska konkurrensen om bebyggelsemarken

och därmed också till att dämpa prisstegringen på sådan mark.

Kommittén vill inte utesluta att förköpsrätten kan komma att påverka

fastighetsmarknaden även på andra sätt, t.ex. så att överpris betalas i syfte

att undgå kommunalt förköp. Risken bedöms emellertid som inte alltför

stor, Om kommunerna håller en god markberedskap och fortlöpande kan

tillhandahålla byggnadsmark i erforderlig utsträckning. Den olägenhet för

fastighetsmarknaden som kan uppstå genom att köp måste hållas svävande

till dess frågan om förköp avgjorts bör beaktas vid förköpsinstitutets utformning

så att förköpsfrågan bringas till ett snabbt avgörande.

På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén att lagstiftning om

kommunal förköpsrätt införs.

Skiljaktig mening. Kommittéledamoten Holmberg anser att en lagstiftning

om kommunal förköpsrätt inte är motiverad och anför i samband härmed

erinringar mot viss detaljutformning av förslaget och motivering till

detta.

I reservationen erinras om att kommitténs samlade förslag syftar till att

förbättra balansen mellan utbud och efterfrågan på bebyggelsemark genom

att öka utbudet samt dämpa priser och konkurrens. Han delar inte majoritetens

uppfattning, att det från denna utgångspunkt föreligger något behov

av den föreslagna kommunala förköpsrätten. En förköpsrätt kan över huvud

taget inte öka utbudet av mark. Tvärtom torde man kunna utgå från

att fastighetsägare inom område där kommun kan beräknas utöva förköpsrätt

blir mindre benägna att sälja sin egendom. Framför allt torde de enskilda

köparnas efterfrågan på mark inom sådana områden minskas. Å

andra sidan kan den enskilda efterfrågan på mark och fastigheter kraftigt

öka inom område där förköpslagen ej tillämpas. Härigenom får förköpslagen

en rent prisuppdrivande effekt. Den direkta verkan av en kommunal

förköpsrätt torde därför komma att motverka huvudsyftet med kommitténs

förslag.

Endast om kommunen utnyttjar sin förköpsrätt konsekvent inom hela

kommunen, vilket kommitténs majoritet inte synes ha avsett, kan efter

hand en prisdämpande effekt uppstå. Presumtiva köpare kan då anse det

meningslöst att lägga ner arbete på att försöka förvärva fastigheter inom

området och därför hålla sig borta. Härigenom får kommunen ett köparmonopol

som kan verka prispressande. Ett köparmonopol är emellertid något

helt annat än åtgärder för att söka dämpa efterfrågan och kan under

opaginerad Kontrollera mot PDF

3G

Iiungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

inga omständigheter accepteras. Härtill kommer att prispressen inom vissa

kommuner kan komma att försiggå parallellt med en ökad efterfrågan inom

närliggande kommuner. Genom kommunala beslut kan alltså fastighetsägare

inom vissa områden avhändas en betydande del av sina fastigheters

reella värden samtidigt som andra fastighetsägare gynnas. En sådan orättvisa

mot skilda medborgarkategorier strider mot svensk rättsuppfattning.

Från säljarens synpunkt kan det ofta vara mycket viktigt att viss köpare

förvärvar fastigheten med hänsyn till personliga och ekonomiska relationer

mellan säljare och köpare. Eftersom någon absolut skyldighet inte föreligger

för kommunerna att ta hänsyn till sådana speciella omständigheter, kan

förköpsrätten bli till verklig skada för både säljare och köpare. Förköpsrätten

innebär f. ö. alltid ett djupt ingrepp i köparens rätt. Enligt den föreslagna

lagen om förköpsrätt skulle enskild rätt kunna åsidosättas utan

att kommunen i det enskilda fallet behöver visa eller ens göra troligt att det

föreligger något konkurrerande allmänt intresse.

Remissyttrandena. Det övervägande antalet remissinstanser har i princip

tillstyrkt förslaget om kommunal förköpsrätt eller lämnat det utan erinran.

Åtskilliga remissinstanser har dock avstyrkt förslaget medan ett par remissinstanser

uttalat tveksamhet.

Till de remissinstanser som ställt sig positiva till lagförslaget hör Svea

hovrätt, fortifikationsförvaltningen, försvarets fastighetsnämnd, byggnadsstyrelsen,

kammarkollegiet, bankinspektionen, försäkringsinspektionen,

lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statens naturvårdsnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen,

bostadsstyrelsen, statens hyresråd, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands,

Västernorrlands, Jämtlands samt Norrbottens län, expropriationsutredningen,

markpolitiska utredningen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag,

Hyresgästernas riksförbund, Sportstugefrämjandet, Svensk industriförening,

Sveriges köpmannaförbund, Svenska företagares riksförbund,

Sparbankernas bank, Svenska sparbanksföreningen, Folksam, Svenska kommunförbundet,

Svenska stadsförbundet, Stor-Stockholms planeringsnämnd,

LO, TCO, Svenska kommunal-tekniska föreningen och Sveriges arbetsledareförbund.

Svea hovrätt påpekar att en legal förköpsrätt med sådan räckvidd som

föreslagits av kommittén saknar motsvarighet i svensk rätt. Såvitt framgår

av kommitténs redogörelse för utländsk lagstiftning finns inte heller i andra

länder i Västeuropa någon motsvarighet till förslaget. En förköpsrätt som

i princip gäller all fast egendom varje gång den säljs eller byts utgör ett

starkt ingrepp i äganderätten och avtalsfriheten samt innebär en väsentlig

ändring i rättssystemet. Det är inte lätt att bedöma, om förköpsrätten i nor
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

malfallen är ovidkommande för säljaren. I åtskilliga fall är det emellertid

av stort intresse för denne av personliga eller ekonomiska skäl att fritt få

välja köpare. För köparen innebär förslaget en mera omvälvande förändring

i den allmänna avtalsfriheten. Även om hovrätten anser att vissa betänkligheter

kan anföras mot förslaget, kan det dock antas att en förköpsrätt

ger ökade möjligheter att komma till rätta med vissa för bostadsförsörjningen

angelägna problem. Hovrätten syftar därvid främst på den osunda markspekulationen.

Också övriga allmänt tillstyrkande remissinstanser tillmäter de markpolitiska

fördelarna avgörande betydelse. Bostadsshjrelsen anför sålunda att en

kommunal förköpsrätt innebär att kommunerna får ett nytt och smidigt instrument

som ökar deras möjligheter att bygga upp en markreserv. Förköpsrätten

blir ett värdefullt komplement till expropriationsinstitutet och

eliminerar även vissa konkurrenssituationer.

Lantmäteristyrelsen anser att en kommunal förköpsrätt är förenlig med

gällande jordrättsliga system och är ägnad att ge kommunerna ökade möjligheter

att göra sig gällande på fastighetsmarknaden. Förköpsrätten blir av

värde som ett alternativ till expropriation och kan bl. a. underlätta för kommun

att skapa samlade markinnehav med gynnsammare förutsättningar vid

exploatering och sanering. Även på naturvårdens område synes en kommunal

förköpsrätt vara av värde. Den största betydelsen består emellertid i att

förutsättningarna för frivilliga överlåtelser förbättras.

Byggnadsstyrelsen betecknar den kommunala förköpsrätten som en vär<

defull förstärkning av kommunernas möjligheter att föra en aktiv och realistisk

markpolitik. Liknande synpunkter framförs också i länsstyrelsernas

remissyttranden. Markpolitiska utredningen erinrar om att utredningen i

sitt betänkande »Kommunal markpolitik» (SOU 1964: 42) uttalat sig för en

kommunal förköpsrätt.

Stadsförbundet anser att förköpsinstitutet kommer att medföra åtskilligt

administrativt bestyr för kommunerna men att förköpsrättens värde som

ett instrument för den kommunala markpolitiken dock väger över. När

kommunerna numera genom samhällsutvecklingen fått huvudroller såväl

beträffande bostadsförsörjningen som samhällsutbyggnaden i övrigt, ter det

sig enligt förbundets mening naturligt att kommunen vid fastighetsförsäljningar

får möjlighet att inträda som köpare på de villkor som fastighetsägaren

har uppställt. Svenska kommunal-tekniska föreningen pekar på det

stora värdet av att kommunerna på ett tidigt stadium får kännedom om alla

fastighetsförsäljningar. Kommuner med goda resurser ges ökade möjligheter

att bedriva en framsynt markpolitik och även kommuner med begränsade

resurser kan ha en viss nytta av förköpsrätten om den används smidigt

inom utbyggnadsområden. LO framhåller att finansieringsfrågan har stor

betydelse för att den bostadspolitiska målsättningen skall kunna fullföljas.

Därför måste denna fråga uppmärksamt följas av statsmakterna. Dessa

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

måste vara beredda att skapa ökat finansiellt utrymme, om finansieringssvårigheter

minskar effekten av de föreslagna reformerna.

De remissinstanser som ställt sig tveksamma eller avvisande till en kommunal

förköpsrätt är hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för

Västra Sverige, kommerskollegium, stiftsnämnden i Göteborg, låns styrelserna

i Gävleborgs och Västerbottens län, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges

villaägareförbund, Sveriges industriförbund, Svenska byggnads entreprenörföreningen,

Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges

grossistförbund, Kooperativa förbundet, Svenska bankföreningen, Försäkringsbolagens

riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Stockholmstraktens

regionplanenämnd, Samfundet för fastighetsvärdering, Sveriges lantmätareförening

och Sveriges handelsträdgårdsmästares förbund.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att förköp sällan kommer att

vara en ändamålsenlig väg att förvärva mark. Hovrätten betvivlar också att

förköpsrätten i nämnvärd grad kan bidra till en aktiv markpolitik. Förfarandet

blir visserligen enkelt i förhållande till expropriationsförfarandet

men kommunen är hänvisad att använda förköpsrätten först när den enskilde

säljer marken. Mot den föreslagna lagstiftningen talar främst att den vållar

påtagliga olägenheter för fastighetsomsättningen och fastighetsbelåningen.

En fördröjning uppstår för köparen när det gäller att få lagfart och ordna

inteckningslån på fastigheten. Det är uppenbart att ett sådant uppskov

måste förekomma i ett stort antal fall, många gånger flera än de fall när

kommunen verkligen kommer att utnyttja förköpsrätten.

Kommerskollegium framhåller att ett statligt ingripande i enskild rätt

bör få ske bara när det är påkallat från allmän synpunkt. Enligt kollegiets

mening har kommittén ej förmått visa att så skulle vara fallet i förevarande

avseende. Kommunernas behov av mark bör kunna tillgodoses genom expropriationslagstiftningen.

Om denna lagstiftning i sin nuvarande form inte

medger att mark tas i anspråk i önskvärd utsträckning, bör den ändras.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att det inte föreligger något behov av

kommunal förköpsrätt som komplement till frivilliga markförvärv och att

verkningarna av en sådan förköpsrätt i praktiken kan bli rent negativa.

Länsstyrelsen i Västerbottens län menar att en kommunal förköpsrätt medför

fara för rättssäkerheten. Länsstyrelsen förordar i stället en utredning

angående ett effektivare och utvidgat expropriationsinstitut.

Näringslivets byggnadsdelegation framhåller att ett skifte på köparsidan

troligtvis endast i vissa fall kan komma att uppfattas som en nackdel av

säljaren. Trots detta är det inte ovanligt att valet av köpare spelar en avgörande

roll vid försäljningen av en fastighet, varvid relationen mellan säljare

och köpare — även utanför kommittéförslagets absoluta undantagsregel —- kan vara den väsentligaste förutsättningen för försäljningen och de villkor

som därvid uppställts. Man behöver bara nämna olika slag av släktskapsförhållanden,

grannelagsförhållanden, arronderingsköp, önskemålet att få

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

39

viss bebyggelse realiserad och planer på samarbete eller fusioner inom näringslivet.

Köparen är uppenbarligen den part som i själva förköpssituationen

påverkas starkast av en kommunal förköpsrätt. För hans del skiljer

sig situationen från den vid ett expropriationsförfarande endast genom att

han först nyligen förvärvat fastigheten och därför kanske ännu ej hunnit

tillträda eller i olika avseenden binda sig vid den. I ekonomiskt avseende är

hans situation delvis ofördelaktigare än vid expropriation. Vid expropriation

skall han i princip få ut marknadsvärdet oberoende av vad han betalat. Vid

ett fastighetsförvärv har köparen oftast grundligt penetrerat läget på marknaden

för att förvissa sig om att den fastighet han förvärvar vid en sammanvägning

av pris och andra faktorer från hans utgångspunkter utgör det

bästa köp som erbjuds. Om förköpsrätt utövas, kan han därför endast i undantagsfall

göra ett lika gott förvärv. För kommunerna innebär förköpsrätten

obestridligen ett väsentligt smidigare och billigare förvärvsförfarande

än expropriation. De administrativa och ekonomiska fördelarna uppväger

dock ingalunda nackdelarna för säljare och köpare. Vad gäller möjligheterna

att i större utsträckning överföra bebyggelsemarken i kommunal ägo

blir betydelsen av institutet beroende av de medel som statsmakterna ställer

till kommunernas förfogande för att finansiera förvärven.

Kooperativa förbundet är i princip av den uppfattningen att förslaget om

kommunal förköpsrätt bör genomföras även om det i vissa fall kan medföra

olägenheter för enskilda köpare och säljare. En förutsättning är dock att

det verkligen är sannolikt att förköpsrätten kommer att väsentligt underlätta

kommunala markförvärv. Förbundet hyser starka tvivel om att förköpsrätten

är ett effektivt instrument för att uppnå de angivna syftena.

Från kommunens synpunkt är förköpsrätten ett trubbigt vapen. I och för

sig blir markförvärv möjliga bara om markägaren tar initiativ till försäljning.

Det är föga sannolikt att tillräckliga områden av just den mark som

från kommunal planeringssynpunkt ter sig åtråvärd kommer att utbjudas

till försäljning. Expropriationsförfarandet är det enda medel som är effektivt

i detta avseende. Vid utformningen av samhällets allmänna markpolitik

måste huvudvikten därför läggas vid förbättringar av expropriationsinstitutet.

Förköpsrätt kan vidare verka starkt hämmande på marköverföringar

som sker i syfte att uppnå rationellare produktion och distribution. Om en

kommun utnyttjar förköpsrätten på ett sätt som inte ligger i linje med de

syften kommittén uppställt, har man hindrat genomförandet av en företags-

och samhällsekonomiskt motiverad planering på riksplanet utan att

tyngre vägande samhällsintressen har främjats därav. Också Försäkringsbolagens

riksförbund anser att utnyttjandet av förköpsrätten blir så beroende

av tillfälligheter att kommunerna i sin planläggning knappast kan

ta med förköpsrätten i beräkningen.

Sveriges lantmätareförening betonar särskilt den belastning en kommunal

förköpsrätt kommer att innebära för kommunala myndigheter och in
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

skrivningsväsendet. Sveriges handelsträdgårdsmästarcförbund anser att den

tidsutdräkt vid fastighetsförsäljning som blir eu följd av kommunens möjlighet

till ingripande utgör den allvarligaste olägenheten. Från köparens

synpunkt skapar förköpsrätten vidare en osäkerhet som gör det mycket

svårt att planera köp samt avveckling och tillträde av företag.

Meningarna hland remissinstanserna är delade när det gäller frågan om

en kommunal förköpsrätt kan antas få en prisdämpande effekt. Kammarkollegiet

framhåller att enskilda byggnadsföretags förtroende för kommunens

markpolitik kommer att bli av stor betydelse, särskilt när det är fråga

om förvärv av obebyggda exploateringsområden. Det torde inte vara möjligt

att helt eliminera risken för överpris bl. a. eftersom en från kommunens

synpunkt rättvis fördelning kanske inte alltid stämmer överens med det enskilda

företagets välförstådda intresse. Men i samma mån som kommunen

kan genomföra sina markförvärv i mycket god tid minskas risken för prisuppdrivande

konkurrens om bebyggelsemarken. Detta beror på att man får

anta att enskilda företag i allmänhet är mindre intresserade av att ligga ute

lång tid med oförräntat eller dåligt förräntat kapital. Även om det sålunda

inte är givet att en kommunal förköpsrätt får prisdämpande effekt, talar

övervägande skäl för att så i stort sett kommer att bli fallet, förutsatt att

kommunernas markpolitik inriktas ändamålsenligt och att deras ekonomiska

resurser medger långsiktig markanskaffning. Liknande synpunkter

framförs av länsstyrelsen i Uppsala län och Svenska kommunförbundet.

Också länsstyrelserna i Kronobergs, Gotlands och Västmanlands län ansluter

sig till kommitténs uppfattning att en prisdämpande effekt bör kunna uppnås

genom den föreslagna lagstiftningen. Samfundet för fastighetsvärdering

anser att det på kort sikt finns viss sannolikhet för prishöjningar i frivilliga

köpeavtal medan på längre sikt möjligheterna till en sänkning kan

väntas överväga, nämligen när kommunernas markinnehav kommit i balans

i förhållande till den mark som ägs av andra. Liknande antaganden

om en prisdämpande effekt på längre sikt görs av länsstyrelsen i Blekinge

län och Föreningen för tjänstemän inom Sveriges stadshypoteks- och bostadskrediter

ganisationer.

Åtskilliga remissinstanser kritiserar kommitténs bedömning av förköpslagstiftningens

effekt på markpriserna. Hovrätterna framhåller att lagstiftningens

inverkan på fastighetsmarknaden är svårbedömd och anser att risker

för prisstegringar inte kan uteslutas. Liknande farhågor uttalas av

byggnadsstyrelsen och kommerskollegium. Konjunkturinstitutet understryker

att en aktiv kommunal markinköpspolitik vid givna utbudsförhållanden

kan väntas ske utan prisstegringseffekter bara om den privata efterfrågan

samtidigt begränsas i motsvarande mån. Sveriges advokatsamfund påpekar

att tillgången på råmark är knapp och att konkurrensen om sådan mark är

hård, vilket givetvis påverkar prisnivån. Köpare till större råmarksområden

är förutom kommunerna främst de stora byggnadsföretagen som funnit

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

41

tillgången på bebyggbar mark i ekonomiska enheter vara en väsentlig förutsättning

för att uppehålla en jämn och lönsam produktion. Eftersom råmarkskostnaden

i allmänhet är en jämförelsevis liten del av den totala produktionskostnaden

för ett bygge, ter det sig för byggnadsföretagen ofta

mindre betydelsefullt vilket pris de får betala för marken. Det väsentliga

är att de verkligen får förvärva lämpliga och tillräckligt stora områden.

Enligt samfundets uppfattning föreligger därför avsevärd risk för att byggnadsföretagen,

om den av kommittén föreslagna förköpsrätten genomförs,

kommer att finna det förenligt med sina intressen att vid köp av åtråvärd

råmark erbjuda priser som ligger så högt att företagen känner sig någorlunda

säkra på att kommunen inte kommer att begagna förköpsrätten. Liknande

synpunkter framförs av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län

och i Älvsborgs län samt Sveriges fastighetsägareförbund och Kooperativa

förbundet.

Från några håll görs gällande att lagstiftningen medför risk för oenhetlig

prisbildning på bebyggelsemark. Näringslivets byggnadsdelegation antar

att de förordade konkurrensbegränsande åtgärderna kommer att leda till en

allvarlig desorientering av marknaden med en oenhetlig prisbildning som

följd. Försäkringsbolagens riksförbund anser det visserligen vara möjligt

att fastighetspriserna inom område, där kommun dokumenterat sitt intresse

för förvärv genom att utöva förköpsrätt, kommer att pressas nedåt. Köparintresset

kommer emellertid då att i stället koncentreras till andra områden

med givna prisstegringstendenser som följd. Konsekvensen skulle sålunda

bli en splittrad prisbildning, vilket skulle vara att djupt beklaga. Liknande

synpunkter anförs av bostadsstyrelsen, som tillfogar att även ett kommunalt

beslut om att utöva förköp endast inom viss del av kommunen kan påverka

fastighetsvärdena och få till följd att dessa inom de berörda områdena

utvecklas på ett annat sätt än inom resten av kommunen.

Departementschefen. Kommitténs förslag att införa en kommunal förköpsrätt

vid fastighetsförsäljningar syftar i första hand till att förbättra

kommunernas möjlighet att på ett tidigt stadium förvärva mark som behövs

för samhällsutvecklingen. Enligt kommitténs mening kan en generellt

utformad förköpsrätt för kommunerna antas bidra till att minska konkurrensen

om bebyggelsemarken och därmed också dämpa markvärdestegringen.

Det övervägande antalet remissinstanser ansluter sig till kommitténs bedömning

och anser att en kommunal förköpsrätt är ett värdefullt markpolitiskt

instrument, som kommer att bidra till att kommunerna bättre kan

göra sig gällande på fastighetsmarknaden. I fråga om den föreslagna lagstiftningens

prisdämpande effekt är meningarna delade. De remissinstanser

som ställer sig positiva till förslaget anser i allmänhet att en sådan effekt bör

2f Biliang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 90

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1967

kunna uppnås åtminstone på längre sikt. I den kritik som framförs mot förslaget

uttalas däremot farhågor för att förköpsrätten tvärtom kan komma

att leda till prisstegringar, genom att enskilda markköpare kan föranledas

att erbjuda mycket högre priser i syfte att förmå kommunerna att avstå

från att utöva förköpsrätten. Risken för att förköpsinstitutet skall föranleda

en splittrad prisbildning på bebyggelsemark påtalas också i flera remissyttranden.

Övriga invändningar mot förslaget tar främst sikte på olägenheterna

för fastighetsomsättningen och för enskilda säljare och köpare

och det ifrågasätts om en kommunal förköpsrätt kan antas få sådan betydelse

som markpolitiskt medel att de med institutet förenade olägenheterna

uppvägs.

För egen del anser jag att en kommunal förköpsrätt erbjuder vissa bestämda

fördelar som ett medel i den kommunala markförvärvspolitiken vid

sidan av förvärv genom frivilliga försäljningar och genom expropriation.

Kommunerna får tillfälle att följa vad som händer på fastighetsmarknaden

och kan försäkra sig om sådan för bebyggelseutvecklingen värdefull mark

som av en eller annan anledning inte kan förvärvas genom vanliga köp.

Denna senare förvärvsform blir naturligen ändå den normala men den kan

på ett fördelaktigt sätt kompletteras genom ett förköpsinstitut. Förköpet

skiljer sig från förvärv genom expropriation därigenom att förvärvet alltid

sker först när ägaren är beredd att avhända sig marken och till ett pris

som parterna själva kommit överens om. Inslaget av tvångsmoment är således

betydligt mera begränsat vid förköp än vid expropriation och förköpsmöjligheten

kan i åtskilliga fall leda till att ett tidsödande och dyrbart expropriationsförfarande

undviks.

Kommunerna kan genom förköpsinstitutet få information på ett mycket

tidigt stadium om försäljningar av sådan mark som kan komma i fråga för

tätbebyggelse, I anslutning härtill kan kommunerna i god tid överväga det

framtida markbehovet. Betydelsen av att kommunerna lägger ett långsiktigt

perspektiv på markförvärvspolitiken har understrukits från många håll. Det

kan från denna utgångspunkt enligt min mening ifrågasättas om inte förköpsinstitutet

kan få sin kanske största betydelse genom att tjäna som informationskälla

i kommunernas strävan att föra en framsynt markförvärvspolitik.

Den av kommittén åsyftade dämpningen av markprisernas utveckling

kan få verklig effekt bara om de kommunala markförvärven sker innan

värdestegringen på grnnd av förväntan om tätbebyggelse sätter in.

Det är emellertid inte bara långsiktighet i markpolitiken som är nödvändig

för att ett förköpsinstitut skall kunna få den inverkan på markprisutvecklingen

som är åsyftad. Den kommunala markpolitiken måste dessutom

drivas på sådant sätt alt kommunen ställer för tätbebyggelse iordningställd

mark till förfogande i tillräcklig omfattning. I annat fall uppstår

risk för prisuppdrivande konkurrens om råmarken.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

43

Farhågorna att förköpsrätten skall medföra en splittrad prisbildning på

mark är enligt min mening överdrivna. Om kommunen beslutar att utöva

förköpsrätt beträffande en eller flera fastigheter inom visst område, kan

detta givetvis tas som uttryck för att kommunen räknar med att området

kan komma att behövas för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande

anordningar. Förköp kan med hänsyn härtill i det enskilda fallet leda till

prisstegringar. I detta avseende skiljer sig emellertid förköpet inte från sådana

kommunala markförvärv som sker på grundval av frivilliga uppgörelser.

De prisstegringar, som förväntan om marks användning för tätbebyggelse

för med sig, bör som nyss antyddes motverkas genom att kommunerna

förvärvar marken på ett mycket tidigt stadium.

Det skall dock inte bestridas att förköpsinstitutet såsom det utformats

av kommittén kan få viss ogynnsam inverkan på markprisutvecklingen.

Jag syftar på bestämmelserna i 6 § kommittéförslaget. Dessa bestämmelser

innebär att kommunen särskilt skall fatta beslut huruvida förköpsrätt

kommer att utövas inom kommunens område. Kommunen kan därvid begränsa

utövningen till viss del av kommunen. Det finns risk för att beslut

av denna natur kan leda till omotiverad splittring i prisbildningen på mark

med olyckliga konsekvenser såväl för den enskilde som för samhällsplaneringen.

Enligt min mening bör därför förköpsinstitutet i princip ha generell

giltighet. I den mån man vill undanta mark från tillämpningen bör

man ta sikte på vissa kategorier av fastigheter och inte på mark inom lokalt

avgränsade delar av kommunernas områden. Jag återkommer till denna

fråga senare.

En lagstiftning om förköpsrätt medför med nödvändighet viss belastning

för fastighetsomsättningen och kreditgivningen därigenom att köp

måste hållas svävande under den tid kommunen behöver för att ta ställning

till förköpsfrågan. Detta bör dock inte i och för sig hindra att en kommunal

förköpsrätt införs. Förköpsinstitutet bör emellertid utformas så att de fastighetsförsäljningar

som generellt sett är utan större intresse för kommunerna

lämnas utanför förköpsrätten. Belastningen för fastighetsomsättningen

kan också i viss utsträckning begränsas om förköpsförfarandet i

förekommande fall samordnas med tillståndsprövningen enligt annan lagstiftning.

Även dessa frågor behandlas senare.

Det ligger i sakens natur att en legal förköpsrätt griper in i enskildas

intressen. En säljare av fast egendom kan av skilda skäl ha intresse av att

försäljningen sker till den ursprunglige köparen, och denne, som går miste.

om sitt fastighetsförvärv, kan få svårt att genom annat förvärv bli lika väl

tillgodosedd som genom det ursprungliga förvärvet. Vid avvägningen mellan

säljarens och köparens nu antydda intresse samt det allmänna intresset

att tillförsäkra kommunerna ökat inflytande över fastighetsmarknaden,

bör det allmänna intresset väga över men givetvis är det angeläget att

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

de enskildas intressen blir tillgodosedda så långt det är möjligt utan att

lagstiftningens effektivitet äventyras. Jag återkommer härtill.

I den allmänna debatten har förköpsinstitutet kritiserats för att det inte

skulle vara tillräckligt effektivt. Det skulle sålunda vara ganska enkelt

för markägare att hindra kommunerna att utöva sin förköpsrätt. Förköpsrätten

skulle med hänsyn härtill inte ha något berättigande. Lagförslaget

borde i effektivitetens intresse byggas ut med nya tvångsmoment av skilda

slag, exempelvis någon form av prövning av köpeskillingens skälighet. Denna

kritik är enligt min mening inte träffande därför att den utgår från att

förköp skulle tilläggas funktioner som är främmande för ett sådant institut.

Förköpsinstitutet har som jag tidigare framhållit sitt värde som ett

komplement till möjligheten att förvärva mark genom vanliga köp. Institutet

kommer till sin rätt, om det utformas på sådant sätt att förfarandet

blir enkelt, snabbt och billigt. Det bör ge kommunen en lagfäst rätt att få

del av de utbud av fast egendom som med hänsyn till samhällsbyggandet

kan vara av intresse för kommunen. Om kommunen vill förvärva egendomen

bör det fortsatta förfarandet helst vara i det närmaste lika enkelt som

vid frivilligt köp. Så blir inte fallet om rättsinstitutet kompletteras med nya

tvångsmoment. Förköpsinstitutet kan ändå aldrig ersätta expropriationsförfarandet.

Om ett behövligt markförvärv inte kan ske genom vanligt köp

eller genom utövande av förköpsrätt, bör expropriationsförfarandet anlitas.

I den mån detta senare förfarande är behäftat med brister och olägenheter

av skilda slag bör man — hellre än att utrusta förköpsrätten med något för

densamma främmande tvångsmoment —■ inrikta sig på att förbättra expropriationslagstiftningen.

En effektivisering av expropriationsinstitutet

sker ju också successivt.

Sammanfattningsvis anser jag att det föreligger ett klart uttalat behov

av den föreslagna lagstiftningen. En kommunal förköpsrätt bör tillmätas

stort värde som markpolitiskt instrument, och de betänkligheter som anförts

mot institutet kan inte anses vara av den art att de hindrar att lagstiftningen

genomförs.

Jag vill i detta sammanhang ytterligare påpeka att en kommunal förköpsrätt

för att tjäna det avsedda ändamålet måste utövas inom ramen för

en aktiv och framsynt markpolitik och att utövningen i det enskilda fallet

måste vara motiverad utifrån en realistisk markpolitislc bedömning. Finansieringsproblemen

torde härvid tvinga kommunerna att handla med en

viss försiktighet. Frågan om förstärkning av kommunernas ekonomiska

resurser på detta område tas upp i annat sammanhang.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

45

Utformningen av förköpsrätten

Begränsning genom anknytning till kommunallagens kompetensregler

eller till expropriationsgrunderna eller genom uteslutning

av vissa kategorier av fastigheter

Kommittén. Kommittén diskuterar olika utvägar att minska den belastning

på fastighetsmarknaden som förköpsrätten innebär genom att begränsa

förköpsrätten till sådana fastigheter som kommunen har särskilt intresse

av att förvärva.

Den utväg som ligger närmast till hands är att i en eller annan form direkt

välja ut de för kommunen intressanta förvärvsobjekten och belägga

endast dessa med en förköpsrätt. Kommittén avvisar emellertid detta alternativ,

eftersom det skulle minska de utpekade fastigheternas värde på ett

sätt som knappast ter sig godtagbart från rättvisesynpunkt. Olägenheter av

sådant slag skulle inte behöva uppkomma, om förköpsrätten begränsades

till vissa kategorier av fastigheter eller till fastigheter inom vissa större områden.

Den mark som vid en sådan kategorimässig begränsning skulle omfattas

av förköpsrätten är i första hand obebyggd och glesbebyggd mark

som lämpar sig för framtida tätbebyggelse. Härutöver är mark som behövs

för city- och bostadssanering samt för trafikleder och vissa allmänna anläggningar

av intresse för kommunerna. Det är emellertid svårt att i lag

klart avgränsa sådana kategorier av fastigheter. Kommittén anser sig därför

ej heller kunna förorda en begränsning av förköpsrätten till vissa fastighetskategorier.

Kommittén diskuterar härefter, om förköpsrätten skulle kunna begränsas

på det sättet att förköp fick ske endast för att tillgodose sådana ändamål

för vilka tillstånd till expropriation kan erhållas. Liksom vid expropriation

skulle då krävas att kommunen fick tillstånd av Kungl. Maj :t till

förvärvet. Kommittén finner emellertid att en sådan inskränkning av förköpsrätten

skulle få tämligen ringa betydelse. En kommun kan nämligen

få tillstånd till expropriation för många olika ändamål, och frågan om ytterligare

utvidgning av expropriationsändamålen prövas f. n. av expropriationsutredningen.

Man kan räkna med att expropriation nu kan erhållas

eller inom en ganska snar framtid kommer att kunna beviljas för samtliga

de ändamål för vilka en förköpsrätt i praktiken skulle utövas. Kommunernas

allmänna behörighet enligt kommunallagens kompetensregler att förvärva

fast egendom är i själva verket inte mycket vidsträcktare än deras

expropriationsrätt. Det är dessutom uppenbart att anknytningen till expropriationsinstitutet

skulle göra bestämmelserna om förköpsrätten mera invecklade

och framför allt komplicera och fördröja förfarandet. Den primäre

köparens intresse av att avgörandet i förköpsfrågan träffas så snart som

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

möjligt och att förfarandet även i övrigt påskyndas skulle härigenom åsidosättas

i alltför hög grad. Kommittén avvisar därför tanken att anknyta förlcöpsrätten

till expropriationsreglerna och expropriationsförfarandet.

Kommitténs ståndpunkt blir att förköpsrätten inte bör underkastas andra

begränsningar med hänsyn till dess syfte än som följer av kommunallagen.

Skiljaktiga meningar. Kommittéledamöterna Hamrin och Hermansson

motsätter sig att förköpsrätten begränsas bara av kommunallagens kompetensregler.

Enligt reservanternas mening innebär majoritetens förslag att

förköpsrätten blir alltför generell och kommer att kunna tillämpas även i

andra fall än när rätt till expropriation eller inlösen enligt byggnadslagen

föreligger. Därtill kommer att begränsningen av förköpsrätten enligt majoritetens

förslag blir så vag att det kommer att finnas stort utrymme för

godtycke och omotiverade ingrepp i enskildas rättsförhållanden.

Reservanterna förordar i stället att förköpsrätten anknyts till de ändamål

som anges i expropriationslagen och byggnadslagen samt att förfarandet utformas

så att en tillståndsprövning genom opartisk myndighet sker i varje

enskilt fall. Med eu sådan utformning av förköpsrätten erhåller man fasta,

allmänt accepterade regler för förköpsrättens utövande och rättssäkerhetens

krav blir tillgodosedda i lika hög grad som vid expropriation.

Remissyttrandena. Meningarna är mycket delade hos remissinstanserna.

Det övervägande antalet ansluter sig i huvudsak till den av reservanterna

antydda lösningen med en anknytning till expropriationslagstiftningen.

Bland de remissinstanser som ansluter sig till kommittémajoritetens förslag

är länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands,

Jämtlands och Norrbottens län. De skäl som föranleder dessa

länsstyrelser att förorda en generellt utformad förköpsrätt överensstämmer

i stort med de motiv som redovisas av kommittémajoriteten. Länsstyrelsen

i Örebro län anför sålunda att området för fastighetsköp, som enligt kommunallagen

faller inom ramen för den kommunala kompetensen, inte är

mycket större än området för kommunernas expropriationsrätt. Under sådana

förhållanden förefaller det vara överflödigt att anknyta förköpsrätten

till expropriationsinstitutet, i synnerhet som denna anknytning skulle medföra

administrativa och andra olägenheter. En sådan lösning skulle vidare

strida mot kommunernas naturliga intresse av sekretess i fråga om planer

rörande mark, som ej är i allmän ägo. Liknande synpunkter anförs av

Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet. Stor-Stockholms

planeringsnämnd erinrar om att avsikten med lagstiftningen är att kommunerna

skall få vidgade möjligheter att föra en långsiktig markpolitik bl. a.

i syfte att hålla markpriserna nere. Det kan vara svårt för kommunerna att

i ett tidigt skede — kanske tio år före markens exploatering — närmare an
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

ge de ändamål för vilka marken skall användas. Skulle en sådan precisering

kunna göras, föreligger även uppenbar risk för att priset på marken drivs

upp, vilket betyder att det prispolitiska syftet med förköpsrätten motverkas.

Den av reservanterna framförda tanken att anknyta förköpsrätten till expropriationsgrunderna

har vunnit anslutning hos bl. a. Svea hovrätt och

hovrätten för Västra Sverige. Svea hovrätt förordar att på det sätt som har

skett i expropriationslagstiftningen de fall i vilka förköpsrätt får utövas

uppräknas i lagtexten. Enligt hovrättens mening bör förköpsrätt i första

hand medges i sådana fall där denna rätt kan antas tillgodose det väsentliga

intresset att förhindra markspekulation. Ändamål för vilka förköpsrätt

i övrigt närmast bör få komma i fråga är dels de för vilka inlösen får ske

enligt 41 och 43—47 §§ byggnadslagen, dels de som avses i 1 § expropriationslagen

under punkterna 2—8, 12 och 16. Hovrätten för Västra Sverige

riktar anmärkningar från rättssäkerhetssynpunkt mot att rätten till kommunalt

inträde i stort sett inte bundits vid några fasta förutsättningar. Regeln

om den kommunala kompetensen är tillkommen för helt andra syften

och är svårbedömbar och elastisk. Förslaget innebär att kommunerna

anförtros en långtgående suveränitet över förhållanden av genomgripande

privatekonomisk och allmänekonomisk betydelse. Liknande synpunkter

framförs av kammarkollegiet, som dock tillägger att det relativt stränga aktualitetskrav

som i praxis upprätthålls vid tillämpning av expropriationslagen

normalt inte bör gälla vid förköp. Domänstgrelsen och lantbruksstyrelsen

ansluter sig också till reservanternas linje. Lantbruksstyrelsen motiverar

sin ståndpunkt med att erfarenheterna från tillämpningen av lagen om

kronans förköpsrätt utgör skäl för att förköpsrätten bör begränsas. Riskerna

för intressekonflikter mellan kommunerna och lantbruksnämnderna såsom

förvärvare av fastigheter för jord- och skogsbrukets rationalisering

skulle också minska väsentligt om förköpsrätten begränsades. Övriga remissinstanser,

som anslutit sig till den i reservationen förordade lösningen,

åberopar i huvudsak rättssäkerhetsskäl som stöd för sitt ställningstagande.

Hit hör statens hyresråd, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Kalmar,

Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens län, statens markdelegation,

markpolitiska utredningen, Sveriges villaägareförbund, Sportstugefrämjandet,

Näringslivets byggnadsdelegation, Svensk industriförening, Sveriges

köpmannaförbund, Svenska företagares riksförbund, Svenska sparbanksföreningen,

Sparbankernas bank och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.

Kommunalrättskommittén framhåller att den handlingsfrihet som kommunallagen

tillförsäkrar kommunerna torde medge en synnerligen vidsträckt

rätt till markförvärv. Det får antas att kompetensregeln i dag inte

lägger hinder i vägen för något kommunalt markförvärv, för vilket kommunen

kan hänvisa till ett mark- eller planpolitiskt syfte (jfr RÅ 1946 ref. 33;

1963 I 170, 214; 1964 I 12 och 22). Endast för sådana förvärv som är fria

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

från inslag av dylika syften och direkt inriktade på icke-kommunala ändamål

torde kompetensregeln utgöra en spärr. Kommittén anser att det vid

en eventuell lagstiftning är nödvändigt att i förköpslagen bygga in en norm

för avvägning mellan allmänna och enskilda intressen. Liknande synpunkter

har anförts av Föreningen Sveriges häradshövdingar.

Några remissinstanser förordar en kategorimässig begränsning av förköpsrätten

till sådana fastigheter som närmast är av intresse, nämligen obebyggd

och glesbebyggd mark som lämpar sig för framtida tätbebyggelse.

Kammarkollegiet föredrar sålunda i första hand en lösning efter dessa linjer

och anser att de skäl kommittén anfört häremot inte har den tyngd att lösningen

utan ytterligare överväganden bör avvisas. Hovrätten för Västra Sverige

anför att det med hänsyn till tryggheten i fastighetsägandet och fastighetshandeln

är angeläget att den väsentliga delen av den bebyggda marken

lämnas utanför förköpslagen. Detta sker bäst genom att man i lagen direkt

anger de kategorier mark som är av mera påtagligt intresse för kommunerna,

främst obebyggd och glesbebyggd mark som lämpar sig för framtida

tätbebyggelse. Att i lag fixera denna kategori genom en allmän bestämning

är säkerligen vanskligt. Enligt hovrättens mening skulle däremot en

direkt begränsning efter arealer — exempelvis mark om minst 5 000 eller

10 000 in2 — ge en fullt tillfredsställande lösning. Därmed skulle den väsentliga

delen av all normalt bebyggd mark falla utanför. Eu dylik arealbestämning

i förening med en ändamålsbestämning enligt expropriationslagen

skulle avsevärt öka stadgan hos lagförslaget och starkt förenkla

handhavandet. Hovrätten betvivlar att en förköpsrätt i realiteten skulle vara

av något större värde beträffande mark för city- och bostadssanering samt

för trafikleder och vissa allmänna anläggningar. Sådan mark kan när den

är belägen inom planområden lösas enligt bestämmelserna i byggnadslagen.

Inom områden där en genomgripande sanering kan bli genomförd krävs

ofta ett så enhetligt handlande under en koncentrerad tidrymd att förköpsrätten

måste antas få ett mycket begränsat värde.

Egnahems- och villafastigheterna har tilldragit sig uppmärksamhet i åtskilliga

remissyttranden. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att förköpsrätten

bör begränsas så att den inte blir tillämplig på egnahem. Förslagsvis

kan fastigheter med en areal av högst 3 000 m2 tas undan, eventuellt

med förbehåll om visst mindre taxeringsvärde på byggnad. En sådan

bestämmelse skulle i enstaka undantagsfall medföra att en kommun inte

skulle kunna utöva förköpsrätt till mark som kommunen behöver för exploatering.

Fördelarna av en dylik undantagsregel överväger dock. Även

länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter om förköpsrätten behöver omfatta

egnahem. Förslagsvis bör egnahem vilkas taxeringsvärde inte överstiger

150 000 kronor undantas från förköpsrätt. I de enstaka fall när kommun

behöver förvärva sådana fastigheter bör expropriationsmöjligheten vara

tillräcklig. Liknande synpunkter framförs av bankinspektionen, länssty
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

relserna i Göteborgs och Bohus lön och Örebro län, Föreningen för tjänstemän

inom Sveriges stadshypoteks- och bostadskreditorganisationer samt

Folksam.

Rätt för kommunen att avstå från förköpsrätten för hela

kommunområdet eller för del av detta

Kommittén. Många kommuner kan väntas sakna intresse av att utöva

förköpsrätt inom hela kommunområdet liksom det kan tänkas att vissa kommuner

helt saknar intresse av att begagna sig av förköpsrätt. Inom stora

delar av kommunområdet kommer markanvändningen kanske inte att ändras

under överskådlig tid. Beträffande dessa delar — vare sig marken används

för jordbruk, skogsbruk, trädgårdsodling eller industri- eller bostadsbebyggelse

— saknar kommunen i regel intresse av att förvärva mark. En

kommunal förköpsrätt synes alltså med fördel kunna inskränkas till sådana

delar av kommunens område, inom vilka alla fastigheter eller en del

av dessa kan väntas bli omfattade av bebyggelseplaneringen och där kommunerna

har möjlighet att genom fastighetsförvärv främja utvecklingen.

Man kan diskutera om inte eu tvingande regel bör införas som begränsar

förköpsrätten till nu antydda delar av kommunområdet. En sådan regel

skulle emellertid uppenbarligen komma i strid med kommunernas naturliga

intresse av sekretess i fråga om planer rörande mark som ej är i allmän

ägo. Bestämmelserna om begränsning av förköpsrätten i förevarande

avseende bör därför utformas som en möjlighet för kommunerna att efter

eget bedömande avstå från förköpsrätten eller inskränka den till viss eller

vissa delar av kommunområdet. En särskild fördel vinns genom en sådan

anordning i och med att den administrativa belastning som en vidsträckt

förköpsrätt otvivelaktigt innebär för kommunerna kan avsevärt minskas.

Skiljaktiga meningar. Kommittéledamöterna Hamrin och Hermansson anser

av flera skäl att kommun inte bör få besluta om begränsning av förköpsrätten

till viss del eller vissa delar av kommunens område. Problem

kan uppstå i samband med avgränsningen av området eller områdena. Det

kommunala beslutet kan vidare bli föremål för besvär. Vidare är det oklart

hur markpriserna kommer att påverkas på båda sidor om avgränsningslinjen.

Slutligen är det från principiell synpunkt betänkligt att en lagstiftning

om fast egendom skulle gälla endast för vissa delar av en kommuns

område.

Remissyttrandena. Några remissinstanser kritiserar förslaget att kommunerna

skulle kunna helt avstå från förköpsrätten. Hovrätten för Västra

Sverige anför att alla fastigheter av visst slag bör vara latent underkastade

förköpsrätt, om en sådan över huvud taget skall finnas. Att sedan förköp

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

blir aktuellt endast för vissa fastigheter är en olikformighet som är nödvändigt

förbunden med samhällsbyggandets natur. Den önskvärda lindringen

i administrativt hänseende för kommunerna bör åstadkommas genom

generella undantag av vissa slag av fastigheter, och hovrätten rekommenderar

som redan anförts att fastigheter med viss mindre areal utesluts från

förköpsrätten. Även om en kommun helt saknar intresse att begagna sig av

förköpsrätt, torde det vara av betydande intresse att kommunen fortlöpande

får kännedom om viktigare fastighetsöverlåtelser. Också bostadsstyrelsen

anser att lagen bör göras generellt tillämplig. Om endast den ena av två angränsande

kommuner beslutat att tillämpa förköpsrätten, torde större byggnadsföretagare

vara mera benägna att köpa upp mark i den kommun, där

de inte riskerar att drabbas av ett förköpsingripande. De kommer sedan att

så snabbt som möjligt söka exploatera områdena och torde i många fall

kunna räkna med stöd från kommunen i denna sin strävan. Ett kommunalt

beslut som innebär ett avstående från förköpsrätten skulle därför kunna

få en från regional synpunkt inte önskvärd lokaliseringseffekt. Liknande

synpunkter framförs av stiftsnämnden i Göteborg.

När det gäller kommuns möjlighet att begränsa förköpsrättens tillämplighet

till vissa områden inom kommunen menar lantmäteristgrelsen att

majoritetsförslaget är väl motiverat med hänsyn till att det administrativa

arbetet härigenom kan begränsas och belastningen på fastighetsomsättningen

minskas. Några remissinstanser anser att en begränsning av förköpsrätten

till vissa områden bör bygga på en översiktlig planering. Lantbruksstyrclsen

framhåller att översiktliga markanvändningsplaner bör upprättas i

samråd med bl. a. lantbruksnämnderna. Behovet av sådana planer aktualiseras

f. n. i samband med den översiktliga regionala planering som pågår

i en rad län. Liknande synpunkter anförs av kommerskollegium, statens

institut för byggnadsforskning samt länsstyrelserna i Jönköpings och Hallands

län.

Några remissinstanser anser att kommunerna inte bör ges möjligheter att

begränsa förköpsrättens tillämpning till vissa områden. Hovrätten för Västra

Sverige anför sålunda att denna valfrihet kan ge ojämna priseffekter och

att den heller inte är invändningsfri från likställighetssynpunkt. Även svårigheter

av teknisk art talar mot en kommunal valfrihet. Det synes svårt att

nå fasta och otvetydiga avgränsningar inom kommunområdet. Liknande

synpunkter framförs av kammarkollegiet, Stor-Stockholms planeringsnämnd

och Föreningen Sveriges häradshövdingar.

Begränsning av förköpsrätten till kommunens eget område

Inledning. En kommunal förköpsrätt kommer under alla förhållanden

att vara begränsad av kommunallagens bestämmelser om den kommunala

kompetensen. Förköpsrätten kan därför utövas bara för markförvärv som

tillgodoser ett allmänt och till kommunen knutet intresse. Detta innebär

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

emellertid inte att en kommuns befogenhet att förvärva mark alltid skulle

vara begränsad till kommunens eget område. Lagen den 10 juli 1947 (nr

523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande är i

detta sammanhang av särskilt intresse. Enligt en lagändring år 1959 (SFS

1959:605) äger kommun främja bostadsförsörjningen inte bara inom sitt

eget område utan också inom det vidare område i vilket kommunen ingår

och som i bostadsförsörjningshänseende kan anses utgöra en enhet. Häri

torde ligga en befogenhet att förvärva mark för bostadsändamål inom den

större regionen. En verksamhet av nu anfört slag inom annan kommun

förutsätter emellertid samtycke av denna. Skälet härtill är att intressekonflikter

annars skulle kunna uppkomma mellan kommunerna. Denna synpunkt

har kommit till uttryck också i expropriationslagen. En kommuns

rätt att expropriera är i princip inte begränsad till det egna området men

expropriationslagen upptar viktiga avsteg från denna princip. Till dessa hör

att en kommun endast inom sitt eget område kan åberopa den i 1 § 16 upptagna

expropriationsgrunden som gäller expropriation dels för att säkerställa

att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed

sammanhängande anordningar, dels för att till kommunen överföra

mark som inte är tätbebyggd för upplåtelse med tomträtt. I samband med

tillkomsten av 1 § 16 anfördes bl. a. att en expropriationsrätt enligt denna

punkt i fråga om mark i annan kommun skulle orsaka svårlösta intressekonflikter.

Kommittén. Kommittén erinrar om att den kommunala indelningen är

föremål för en översyn som i första hand går ut på att sammanföra nuvarande

kommuner till kommunblock som har lämplig sammansättning för

att bilda nya kommuner. Sedan kommunindelningen i mera avsevärd omfattning

ändrats i överensstämmelse med de principer som ligger till grund

för indelningen i kommunblock torde en kommun i regel inte behöva utöva

förköpsrätt utanför sina gränser.

Innan en ändrad kommunindelning genomförts torde vissa skäl tala för

att den kommunala förköpsrätten bör få utövas utanför kommungränserna.

I annat fall får den ringa värde vid nyexploatering för kommuner som

har otillräcklig tillgång till byggnadsmark inom det egna området och därför

tvingas bygga inom andra kommuner.

De intressekonflikter som kan uppkomma, om förköpsrätt får utövas

inom annan kommun, kräver emellertid ett särskilt prövningsförfarande.

Med hänsyn till intresset av ett snabbt avgörande av förköpsfrågan ter sig

detta olämpligt. Härtill kommer att möjligheten till hembud av praktiska

skäl inte bör avse mer än en kommun och då naturligen den, inom vars område

marken är belägen. Fastän det kan konstateras att det f. n. skulle

vara av värde för en kommun att kunna utöva förköpsrätt inom annan

kommuns område bör enligt kommitténs mening en sådan möjlighet dock

avvisas av huvudsakligen de skäl av praktisk art som nyss antytts.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Enligt kommitténs mening kan emellertid förköpsrätten ändå användas

för att tillgodose en kommuns behov av mark inom annan kommuns område.

Sålunda bör kommun kunna tillåtas att utöva sin förköpsrätt till förmån

för annan kommun. En sådan lösning synes inte vara förknippad med

några tekniska olägenheter. Markförvärv genom förköp i annan kommuns

intresse innebär visserligen att kommunen tar befattning med den

andra kommunens angelägenheter och strider alltså mot kommunallagens

kompetensregler. Kommittén anser emellertid att en utvidgning i detta

avseende av den kommunala kompetensen inte inger några betänkligheter,

eftersom den stämmer väl överens med de syften som avses skola tillgodoses

genom lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

Kommittén föreslår därför en regel av innehåll att förköpsrätt får

utövas till förmån för annan kommun. Regeln bör enligt kommitténs mening

även omfatta förköp för att tillgodose landstingskommuns behov.

Remissyttrandena. Inga invändningar reses mot kommitténs förslag att

begränsa förköpsrätten till kommunens eget område. Däremot kritiseras förslaget

att bereda möjlighet för kommun att utöva förköpsrätt till förmån för

annan kommun. Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter om någon sådan

utvidgning av den kommunala kompetensen nu är behövlig och lämplig.

Markkommunen torde redan nu genom befogenheten att verka inom ett gemensamt

bostadsförsörjningsområde kunna förvärva mark för bostadsändamål

och överlåta marken till grannkommunen för fullföljande av planerna.

Någon längre gående kompetens behövs inte och en utvidgning kan få verkningar

som ej nu kan tillräckligt överblickas. Mera ingående överväganden

av frågan bör ske i samband med pågående översyn av kommunallagens

kompetensregler. Om förköpsrätten som hovrätten förordat anknyts till expropriationsgrunderna,

finns ingen anledning att medge förköp över kommungränserna

i andra fall än då expropriationslagen efter lämpliga ändringar

tillåter detta. Även kammarkollegiet anser att kommittéförslaget är

alltför vittgående och att något påtagligt behov inte föreligger av att i detta

hänseende vidga den kommunala kompetensen utöver vad som motsvarar

gränsdragningen enligt 1959 års ändring i 1947 års lag om kommunala åtgärder

till bostadsförsörjningens främjande. Kollegiet föreslår att 4 § i förslaget

anknyts till lydelsen av 1 § i 1947 års lag. Kollegiet har däremot ingen

erinran mot förköpsrätt till förmån för landstingskommun. Länsstyrelsen i

Hallands län anser att en begränsning bör ske till kommun inom samma

kommunblock. Dessutom bör förköpsrätten få avse bara sådana områden

som skall exploateras i nära anslutning till område inom den kommun till

vars förmån förköpsrätten utövas.

Några remissinstanser anser att kommuns rätt att utöva förköp till förmån

för annan bör ytterligare utvidgas. Sålunda anför byggnadsstyrelsen

att skäl falar för att kommuns förköpsrätt bör kunna få utövas till förmån

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

53

inte bara för annan kommun utan också för staten. Stor-Stockholms planeringsnämnd

menar att det är att vänta att bostadsbebyggelse över kommungränserna

får en större betydelse framdeles. Frågan om att vid sidan av

den primärkommunala aktiviteten på bostadsbyggandets område ålägga

något regionalt organ — kommunalförbund i avvaktan på tillkomsten av

ett storlandsting — vissa uppgifter inom ramen för bostadsförsörjningen

har aktualiserats i skilda sammanhang. Nämnden anser att det framlagda

lagförslaget kan tolkas så att den kommunala förköpsrätten får utövas också

till förmån för kommunalförbund. Kommunalförbundet för Stockholms

stads och läns regionala frågor framför liknande synpunkter och hemställer

att uttalanden görs av innehåll att kommunalförbund i vilket landstingskommun

är medlem jämställs med landstingskommun i frågor rörande

förköpsrätt.

Statens och kyrkans markförsäljningar

Inledning.1 Enligt 77 § regeringsformen är statens fastighetsförsäljningar

beroende av riksdagens samtycke. Riksdagen lämnar årligen vissa bemyndiganden

att sälja fast egendom. Dessa innebär i allmänhet att Kungl. Maj :t

får rätt att besluta om försäljningar av fast egendom intill ett visst värde

samt att beslutanderätten i vissa fall kan av Kungl. Maj :t överlämnas till

vissa styrelser, andra centrala förvaltningsmyndigheter, länsstyrelser eller

allmänna arvsfonden. Kungl. Maj :ts möjlighet att delegera beslutanderätten

är begränsad med hänsyn till försåld fastighets värde. I fråga om kyrkans

jord gäller lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning

av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under

tomträtt. Tillämpningsföreskrifter till lagen upptas i kungörelse den 29

november 1963 (nr 637).

Vid 1942 års riksdag (prop. 241) fastställdes vissa riktlinjer för statens

markförsäljningar. Riktlinjerna innebär bl. a. att endast mark som inte

vidare behövs för statligt ändamål får säljas och att försäljning skall ske

med iakttagande av principen om full affärsmässighet. I samband med

fråga om bemyndigande att försälja viss fast egendom uttalade dåvarande

chefen för finansdepartementet år 1946 (prop. 198) att spörsmålet om

principerna för försäljningar av statlig jord inte kunde lösas utan särskild

utredning men att Kungl. Maj :t i avvaktan på sådan utredning borde få

bemyndigande att vid försäljning för bostadsbyggnadsändamål göra avsteg

från den annars gällande regeln att priserna skulle vara från affärssynpunkt

så fördelaktiga för staten som möjligt. Sådant avsteg föreslogs få ske

1 En utförligare redogörelse angående försäljning av statens och kyrkans mark finns i

markpolitiska utredningens betänkande »Statens och kyrkans marköverlåtelser» (SOU 1966:64).

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

när det påkallades av hänsyn till den socialt motiverade bostadsförsörjningspolitiken.

Riksdagen lämnade detta förslag utan erinran (JoU 22,

rskr 151).

Markutredningen framhöll i sitt år 1947 avgivna betänkande med förslag

till vissa ändringar i expropriationslagen att det var angeläget att man

genom centraliserad värdering av statens mark sökte åstadkomma ett säkrare

och mera enhetligt bedömande av markvärdena. Det var dock inte

uteslutet att statens och kommunernas intressen i prisfrågan kunde vara

oförenliga. Därför föreslog utredningen att rätt till expropriation skulle

föreligga även i fråga om statens mark. I prop. 1949: 184 med förslag till

ändring i expropriationslagen m. m. anfördes att markförvaltande myndighet

som ägde rätt att besluta om försäljning av statlig mark var skyldig

att höra bostadsstyrelsen vid försäljning för bebyggelseändamål i vissa

fall. Om förvaltningsmyndigheten inte godkände bostadsstyrelsens uppfattning

i prisfrågan skulle försälj ningsärendet hänskjutas till Kungl.

Maj :t för avgörande. Beträffande frågan om upphävande av förbudet mot

expropriation av staten tillhörig mark anfördes bl. a. att frågan om handläggningen

av statens och kyrkans markfrågor var föremål för fortsatt behandling

och att det därför var svårt att vid denna tidpunkt bilda sig en uppfattning

om behovet av att kunna tillgripa expropriationsförfarande gentemot

staten. Markutredningens förslag om upphävande av förbudet mot

expropriation av statens egendom kunde därför inte förordas. Riksdagen

godkände dessa uttalanden (L2U 34 rskr 397).

Fr. o. in. budgetåret 1952/53 gäller skyldigheten att underställa statens

markförsäljningsärenden bostadsstyrelsens prövning vid försäljning av

mark för bebyggelseändamål, när det är fråga om nybyggnad för permanent

bosättning och det föreslagna priset överstiger 3 000 kr.

Förslag om att inrätta ett statligt centralt organ för markvärderingsfrågorna

har sedermera framlagts vid skilda tillfällen. Något definitivt

ställningstagande till frågan har emellertid inte skett.

Bostadsstyrelsen föreslog år 1962 att bl. a. proceduren för statliga markförsäljningar

till kommuner borde förenklas. Chefen för inrikesdepartementet

uttalade i prop. 1963: 1 (bil. 13, p. 102) att ställningstagandet till

bostadsstyrelsens förslag borde anstå. Vid statsutskottets behandling av

propositionen och i ämnet väckta motioner anförde utskottet i sitt av riksdagen

godkända utlåtande (SU 42, rskr 124) bl. a. att praxis vid statliga

marköverlåtelser torde innebära dels att kommunerna tillerkänns en faktisk

förtur i förhållande till andra köpare vid försäljning av statlig mark,

dels att prissättningen sker under skäligt hänsynstagande till de bostadspolitiska

målen. Det synes emellertid, anförde utskottet, ligga i klarhetens

intresse att direktiven till de markförvaltande myndigheterna ges en avfattning

som bättre överensstämmer med nämnda praxis. Kungl. Maj :t uppdrog

därefter åt markpolitiska utredningen att ta under övervägande vad

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

statsutskottet anfört. Utredningen avgav betänkandet »Statens och kyrkans

marköverlåtelser» i frågan den 31 oktober 1966 (SOU 1966: 64).1

I fråga om försäljning av kyrklig jord innehåller kyrkliga försäljningslagen

uttryckliga föreskrifter dels att medgivande till försäljning får lämnas

för att tillgodose bostadsbehovet i orten, dels att vederlaget skall bestämmas

så att det motsvarar fastighetens värde med hänsyn särskilt till

ortens pris och fastighetens avkastning.

Kommittén. I anslutning till en redogörelse för gällande ordning vid försäljning

av statlig och kyrklig jord nämner kommittén bostadsstyrelsens

initiativ år 1962 angående förenkling av proceduren för statliga markförsäljningar

till kommuner. Detta initiativ kan uppfattas som en antydan

om att riksdagens principiella ståndpunkt till frågan om anpassningen

av statens och kyrkans markförsäljningsverksamhet till den förda bostadspolitiken

i praktiken inte alltid till fullo beaktats av de organ som bär

ansvaret för statens och kyrkans markförsäljningar. Om så är fallet —

något som inte kan bedömas utan ingående utredningar — kan detta

åberopas som skäl för en sådan utformning av den kommunala förköpsrätten

att den blir tillämplig även i fråga om statens och kyrkans mark.

Också det förhållandet att kommun inte kan expropriera statens och kyrkans

mark talar för att kommunen får förköpsrätt, om staten eller kyrkan

säljer mark till annan än kommun och denna anser sig behöva marken.

Kommittén anser emellertid att vissa förhållanden utan tvivel också

kan anföras mot att låta förköpsrätten omfatta även statens markförsäljningar.

I praktiken torde sålunda kommunerna redan nu i viss omfattning

ha förtur till inköp av kronans och kyrkans mark. Vidare bör beaktas

alt frågan om samordning av statens och kyrkans markförsäljningar

f. n. undersöks av markpolitiska utredningen. Ett förköpsinstitut torde

dessutom inte kunna påskynda det administrativa förfarandet vid statens

markförsäljningar. Även vissa skäl av praktisk natur kan framföras mot

att en kommunal förköpsrätt tillåts omfatta också statens och kyrkans

mark. Om staten eller kyrkan — för ändamål som från statlig eller kyrklig

synpunkt ter sig angeläget — önskar sälja ett visst markområde till

annan än den kommun inom vars gränser marken är belägen, är det

diskutabelt om kommunen skall kunna göra försäljningen om intet genom

att utöva förköpsrätt.

Även om sålunda vissa skäl kan åberopas mot att kommunerna får tillfälle

att utöva förköpsrätt också när staten eller kyrkan säljer mark,

anser kommittén att de omständigheter som talar för en sådan förköpsrätt

dock väger över. Trots flera initiativ under en period av över 20 år har

1 Med hänsyn till att betänkandet inte varit tillgängligt vare sig för markvärdekommittén

eller under remissbehandlingen av kommitténs förslag redovisas markpolitiska utredningens

överväganden och förslag först i sammanhang med utredningens yttrande över kommitténs

förslag. Detta behandlas i det följande.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

man sålunda ännu inte kunnat tillfredsställande lösa frågan om statens

och kyrkans markförsäljningar. Innan en bestämd och från mark- och

byggnadspolitisk synpunkt godtagbar ordning för försäljning av statens

och kyrkans mark utarbetats och godtagits av statsmakterna, är det enligt

kommitténs mening inte befogat att staten och kyrkan bereds en undantagsställning

i förhållande till enskilda markägare vid förverkligandet av

dan kommunala markpolitiken. Det väsentliga värdet av att statens och

kyrkans mark omfattas av kommunal förköpsrätt består däri att statsmakterna

därmed klart manifesterar vikten av ett samarbete på alla plan

för att lösa kommunernas markproblem. Det är dock självfallet av största

betydelse att kommunerna begagnar förköpsrätten på sådant sätt att tillbörlig

hänsyn tas till de intressen statliga myndigheter har att tillvarata.

Remissyttrandena. Förslaget att låta förköpsrätten omfatta även statens

och kyrkans markförsäljningar kritiseras av det övervägande antalet remissinstanser

som yttrat sig i frågan. Justitiekanslern anför att det synes

betänkligt att genom förköpsrätt beskära statens möjligheter att använda

sin mark på sätt som från statliga synpunkter är lämpligt. Förköpsrätten

kan lägga hinder i vägen för försäljning av statlig mark av lokaliseringspolitiska

skäl eller till statliga bolag eller bolag vari staten har direkta ekonomiska

intressen. Även på andra områden, t. ex. totalförsvarets, kan situationer

uppkomma där statens intresse av att kunna fritt disponera över

sin mark är så betydande att också mycket angelägna kommunala markbehov

måste få stå tillbaka. Liknande synpunkter anförs av fortifikationsförvaltningen,

försvarets fastighetsnämnd, kammarkollegiet, domänstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, statens natur v år ds nämnd, länsstyrelserna i Jönköpings

och Jämtlands län samt statens markdelegation. Stiftsnämnderna i

Uppsala och Göteborg anför att kommunerna med hänsyn till bestämmelserna

i kyrkliga försäljningslagen har tillräckliga garantier för att få sina

intressen beaktade.

För kommitténs förslag att låta förköpsrätten omfatta även statens markförsäljningar

uttalar sig försvarets civilförvaltning, länsstyrelserna i Uppsala

och Kronobergs län, Svenska kommunförbundet och Stor-Stockholms

planeringsnämnd.

Markpolitiska utredningen hänvisar i sitt remissyttrande till sitt betänkande

»Statens och kyrkans marköverlåtelser» (SOU 1966: 64). I betänkandet

anförs bl. a. Utredningen har övervägt att föreslå expropriationsrätt till

statlig mark men har funnit att en sådan rätt inte skulle medföra någon

reell ändring i förutsättningarna att få till stånd beslut om markens avhändelse

till kommunen. Eftersom tillgång till mark är väsentlig i både

statens och kommunernas verksamhet är det naturligt att motsättningar

rörande markanvändningen inte sällan uppkommer, när en kommun vill

förvärva mark av staten. Det främsta medlet att mildra eller undvika så
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

dana intressekollisioner är att planera markanvändningen i god tid så

att ändamålet är klarlagt när en överlåtelse aktualiseras. Det är därför väsentligt

att staten planerar sina mark- och lokalbehov på lång sikt och samordnar

denna planering med kommunens översiktliga planering. Denna

samordning bör ske genom överläggningar mellan byggnadsstyrelsen eller

annan statlig myndighet och vederbörande kommun. I samband härmed

torde kommun ha rätt att påkalla delbeslut av vederbörande myndighet rörande

tillstånd till förvärv eller, om myndigheten inte äger fatta bindande

beslut, om dess mening i tillståndsfrågan. Ett sådant beslut kan därefter

överklagas hos Kungl. Maj :t. Kommun bör också ha rätt att få frågan om

förvärvstillstånd prövad och avgjord direkt av Kungl. Maj :t. Utredningen

föreslår därför att Kungl. Maj :t på hemställan av kommun skall besluta angående

förvärvstillstånd till statlig mark. Tillståndet bör få ungefär samma

innebörd som ett expropriationstillstånd.

I fråga om bestämmande av pris och övriga villkor, anför utredningen

vidare, föreligger stora olikheter mellan mark som kan exproprieras och

statens mark. I det förra fallet finns det möjlighet att vid oenighet hänskjuta

avgörandet till ett objektivt organ, expropriationsdomstolen. Någon

motsvarande möjlighet att i tvistiga fall hänskjuta ersättningsfrågan till

avgörande i en opartisk instans finns inte när det gäller statens mark. Utredningen

föreslår vissa organisatoriska ändringar som minskar ifrågavarande

skillnader. Sålunda förordas att ett av de direkta partsintressena

obundet organ — stats-kommunala marknämnden —• inrättas för att vid

oenighet mellan parterna om pris och övriga villkor vid överlåtelse av statens

mark besluta i dessa frågor. Nämnden bör också tilldelas vissa uppgifter

i samband med avvägning mellan olika ändamål för markanvändningen.

Beträffande kyrkans mark framhåller utredningen att huvuddelen utgörs

av boställsjord. Dessutom finns det viss kyrklig jord som tillhör olika lokalkyrkor,

kyrkohemman och kyrkolägenheter. En femtedel av hela antalet boställen

är enligt en grov uppskattning upplåtna av staten medan återstoden

av boställena donerats av enskilda eller anskaffats av församlingarna eller

pastoraten. År boställe anslaget av staten ägs det fortfarande av staten. Enligt

2 § kyrkliga försäljningslagen får medgivande till utbyte eller försäljning

av kyrklig jord lämnas bl. a. om jorden behövs för ändamål som avses

i 1 § expropriationslagen. Något hinder mot expropriation av kyrklig jord

som inte civilrättsligt tillhör staten föreligger inte. Dylik mark uppgår som

nämnts till fyra femtedelar av kyrkans totala mark. Trots detta synes inte

expropriation av kyrklig jord ha tillämpats.

Utredningen har funnit övervägande skäl tala för att göra också sådan

kyrklig jord som anslagits av staten exproprierbar. Det avgörande för utredningens

ställningstagande har varit att den statliga äganderätten i detta

sammanhang har rent formell karaktär och att betydande praktiska fördelar

synes stå att vinna genom införandet av en sådan expropriationsrätt.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Utredningen föreslår således att i expropriationslagen införs en bestämmelse

av innebörd att all kyrklig jord kan exproprieras. Det förutsätts vidare

att den föreslagna stats-kommunala marknämnden vid behov kommer

att höras vid prövning av tillstånd till expropriation av kyrklig jord.

Utredningen anser att det inte föreligger något behov att låta en kommunal

förköpsrätt gälla vid statliga markförsäljningar om utredningens förslag

blir genomförda. Kommunerna får genom förslagen tillräckliga garantier

för att deras behov av mark beaktas vid statens markförsäljningar.

Statens ock landstingskommuns fastighetsförvärv, annan kommuns

försäljning eller förvärv av mark m. m.

Kommittén. Förköpsrätten bör inte avse statens fastighetsköp. Om staten

för visst ändamål, exempelvis för anläggande av ett skjutfält, en flygplats

eller en fångvårdsanstalt, förvärvar en fastighet torde det nämligen

inte vara lämpligt att i kommuns hand lägga ens en formell möjlighet att

omintetgöra en sådan affär. Det sagda synes också i tillämpliga delar motivera

att landstingskommuns markförvärv undantas från kommunal förköpsrätt.

En kommun kan äga mark inom en annan kommuns gränser eller önska

förvärva mark där. De skäl som i det föregående anförts mot att en kommunal

förköpsrätt tillåts omfatta även statens markförvärv torde inte kunna

åberopas i fråga om förköpsrätt kommuner emellan. Eftersom varje

kommun bär ansvaret för planläggningen inom sitt område, är det naturligt,

att den får företräde till markförvärv inom det egna området. Om en kommun

för att tillgodose något behov, som faller inom den kommunala befogenheten,

önskar köpa mark inom annan kommuns område eller sälja där

belägen mark, bör detta ske efter samråd med den kommun, inom vars

område marken är belägen. Att undanta en kommuns försäljning eller köp

av mark inom annan kommuns område från denna kommuns förköpsrätt

synes därför inte påkallat. Det sagda torde gälla även i fråga om mark som

säljs eller köps av tingshusbyggnadsskyldige, kyrklig församling, municipalsamhälle

och andra liknande offentligrättsliga subjekt.

Skiljaktiga meningar. Kommittéledamöterna Hamrin och Hermansson

ifrågasätter om det finns tillräckliga skäl att ta undan statens markköp från

förköpsrätten. Det kan finnas fall när även statens förvärv bör vika för det

kommunala intresset.

Remissyttrandena. Kommittéförslaget har i allmänhet inte föranlett några

erinringar under remissbehandlingen. Länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs

län ansluter sig dock till den skiljaktiga meningen i kommittén.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

59

Släktköp, andelsförvärv och andra fall av intressegemenskap mellan

säljare och köpare, den s. k. ohillighetsregeln

Kommittén. Det är uppenbart att släktköp bör undantas från en lagstiftning

om kommunal förköpsrätt. Så har skett både i lagen om arrendators

förköpsrätt och i jordförvärvslagen. Den krets av anhöriga och andra som

ges en särställning är dock inte densamma i de båda lagarna.

Kommittén anser mest ändamålsenligt att relativt snävt begränsa den

krets beträffande vilken ett ovillkorligt förbud mot att utöva förköpsrätt

skall råda på grund av släktskap med säljaren. Förbudet bör begränsas till

säljarens make, avkomling och adoptivbarn samt vidare till avkomlings

och adoptivbarns make om denne förvärvar egendomen gemensamt med

avkomlingen eller adoptivbarnet.

Beträffande förvärv som görs av säljarens adoptivbarns avkomling, säljarens

syskon och syskonbarn samt hans makes avkomling, syskon, syskonbarn

och adoptivbarn liksom makes adoptivbarns avkomling görs alltså

inte något direkt undantag från den kommunala förköpsrätten. Kommittén

finner det lämpligare att frågan om förköpsrätt i sådana fall av släktskap

eller gemenskap mellan säljare och köpare får bli beroende av skälighetsprövning.

Visar det sig i sådana fall att köpet huvudsakligen har karaktär

av vanlig affärsuppgörelse, bör förköpsrätten få utövas. Om däremot släktskapet

eller gemenskapen på olika sätt kommit till uttryck vid köpet •—- genom pris och andra köpevillkor eller ändamålet med köpet — bör förköpsrätt

inte föreligga. Såsom exempel på fall då förköp enligt den föreslagna

regeln vanligen bör vara uteslutet nämner kommittén att köparen

är säljarens fosterbarn.

I anslutning härtill anför kommittén vidare att det förekommer fastighetsköp

där säljaren och köparen eller endera av dem, utan att det är fråga

om släktskap eller liknande personlig gemenskap, har ett alldeles speciellt

intresse av att köpet genomförs. Så torde ofta vara fallet exempelvis

när större industrier överlåter mark till leverantörer eller anställda eller

när ett företag önskar förvärva ett visst markområde, t. ex. i anslutning till

en industrifastighet som redan tillhör företaget. Enligt kommitténs mening

är det befogat att med släktköp likställa köp, där det för säljaren eller

köparen eller båda parterna kan anses vara av speciellt intresse att köpet

kommer till stånd. Särskilt fog för en sådan regel föreligger om det visas

att fastigheten sålts till underpris för att gynna viss person eller visst företag.

På grund härav har den för släktskap avsedda bestämmelsen i kommittéförslaget

utformats så att den blir tillämplig även i nu nämnda fall.

På grund av det anförda föreslår kommittén att förköpsrätt ej får utövas,

om egendomen sålts till säljarens make eller till hans avkomling eller adoptivbarn

eller till sådan anhörig och hans make gemensamt (2 § första styc
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

ket i kommittéförslaget) eller om det med hänsyn till förhållandet mellan

säljare och köpare eller villkoren för eller omständigheterna vid köpet framstår

såsom obilligt att förköpsrätten görs gällande (2 § andra stycket i kommittéförslaget).

Remissyttrandena. Bland remissinstanserna föreligger inte några delade

meningar om att släktköp bör undantas. Svea hovrätt hänvisar till motsvarande

reglering i lagen om arrendators förköpsrätt och jordförvärvslagen

samt förordar en utvidgning av släktkretsen i enlighet härmed. Hovrätten

tillägger att de sakliga skälen för inskränkningar i släktkretsen torde göra

sig mindre gällande inom området för den aktuella lagstiftningen än när

det gäller jordförvärvslagen. Liknande synpunkter framförs också av länsstyrelserna

i Södermanlands, Jönköpings och Gotlands lön samt Sveriges

advokatsamfund. Stiftsnämnden i Göteborg pekar på den mycket vanliga

form av samäganderätt, som uppkommer vid skifte av dödsbo. Av olika

skäl delas en fastighet ofta så att syskon eller syskonbarn vid skiftet tilldelas

ideella andelar i fastigheten. Därvid förutsätts att en av delägarna senare

skall lösa ut de andra. Det förefaller stiftsnämnden stötande att kommun

skall ha en formell möjlighet att utöva förköp i sådana fall. Samma

synpunkt framförs av länsstyrelsen i Gotlands län.

När det gäller obillighetsregeln i 2 § andra stycket i kommittéförslaget

anför Svea hovrätt att många andra situationer än de av kommittén angivna

är tänkbara, där obilligheten av förköp tydligt framträder. Det kan härvid

vara fråga inte bara om nära personliga relationer av annat slag än

som kännetecknar de tidigare nämnda släktköpen utan också om en mängd

materiella köpe- eller bytesvillkor, vilka varit av väsentlig betydelse för säljarens

villighet att avhända sig fastigheten eller för bytesavtalets tillkomst.

I det senare hänseendet gäller att det från allmänna avtalsrättsliga synpunkter

inte kan godtas att ett väsentligt villkor i ett köpeavtal kan komma

att tvångsvis helt ändras under det att avtalet i övrigt består. Liknande

synpunkter framförs av länsstyrelsen i Södermanlands län, Sparbankernas

bank och Svenska sparbanksföreningen. Även hovrätten för Västra Sverige

efterlyser fylligare anvisningar för obillighetsprövningen och anför att försäljning

av fastighetsandel till den som redan är delägare vid tillämpning

av obillighetsregeln i största utsträckning bör vara fredad från förköp. Ett

par remissinstanser har särskilt pekat på situationer, när en ekonomisk

intressegemenskap enligt deras mening bör föranleda att förköpsrätt inte

skall kunna utövas. Familjeföretagens förening anför sålunda att undantagen

i 2 § bör utvidgas så att det inte lämnas något tvivel om att försäljning,

som sker för att överlåta en rörelse eller för att gynna strukturrationalisering

eller en bättre lokaliseringspolitik, inte hindras.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

61

Förköpets innebörd

Inledning. Enligt lagen om arrendators förköpsrätt är förköpsrätten utformad

som en mot köparen riktad lösningsrätt beträffande den fastighet

förköpsrätten avser. Formellt sett berörs alltså inte säljaren av ett eventuellt

förköp. Äganderättsövergången från säljaren till köparen äger rum

oavsett att förköp sker, vilket tydligt visar sig på det sättet att köparens

skyldighet att lagfara sitt förvärv kvarstår trots förköpet. Villkoren för arrendatorns

lösningsrätt hämtar dock sitt innehåll från det mellan säljare

och köpare träffade köpeavtalet. I 1 § anges nämligen att inlösen skall ske

till det pris som köparen utfäst. Denna regel åsidosätts emellertid i viss

utsträckning genom att lösningsrätten är inriktad bara på den fastighet

som förköpsrätten avser. Om annan egendom, fast eller lös, ingår i köpet,

omfattar lösningsrätten inte denna egendom, och den av köparen utfästa

köpeskillingen får i sådant fall jämkas till det lägre belopp som är skäligt.

Utöver köpeskillingen är arrendatorn skyldig att utge viss ersättning till

köparen. Arrendatorn är sålunda skyldig att ersätta köparen dennes utgifter

för lagfart liksom nödig kostnad som köparen kan ha lagt ned på fastigheten

utöver vad som skäligen kan anses motsvara värdet av den avkastning

som tillfallit köparen.

Förköpsrätten enligt den numera upphävda lagen om kronans förköpsrätt

var i de avseenden som i detta sammanhang är av intresse utformad i

mycket nära överensstämmelse med arrendatorns förköpsrätt. Den skillnaden

förelåg dock att statens lösningsrätt var förenad med en lösningsplikt

i fråga om viss annan fast och lös egendom som kunde ingå i köpeavtalet

mellan säljare och köpare. Om den fastighet som staten ville lösa sålts tillsammans

med annan fastighet som inte utan olägenhet kunde skiljas från

den förra, var staten skyldig att lösa även den senare fastigheten. Staten

var också skyldig att lösa kreatur, redskap eller andra sådana lösören vilka

fanns på den fastighet som skulle lösas.

Bestämmelserna om förköpsrätt i 5 kap. i lagberedningens förslag till

jordabalk från åren 1947 och 1960 är av stort principiellt intresse. Beredningen

diskuterar i motiven till 1947 års förslag olika vägar vid uppbyggnaden

av förköpsrätten men stannar för en lösning i huvudsaklig överensstämmelse

med den som ligger till grund för lagarna om arrendators och kronans

förköpsrätt. Beredningen kompletterar emellertid förköpsrättsinstitutet

i flera hänseenden. I detta sammanhang kan följande framhållas. Enligt

5 kap. 6 § innebär förköpsrätten att den som vill utöva förköpsrätt får inlösa

egendomen sådan den var vid försäljningen till det pris köparen utfäst

och på de villkor i övrigt som gäller för köpet. Emellertid skall den jämkning

göras som föranleds av tidpunkten för inlösen eller som annars är

oundgänglig med hänsyn till villkorens innehåll. Jämkningen är bindande

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1967

även i förhållandet mellan säljare och köpare. När förköpet fullbordats

skall i fråga om förvärvet av egendomen och beståndet av rättighet i denna

så anses som om egendomen övergått från köparen till förköparen genom

frivillig överlåtelse. Vissa betydelsefulla undantag görs dock från denna

princip. Om köparen överlåtit egendomen eller utfäst panträtt eller upplåtit

annan rättighet, är överlåtelsen, utfästelsen eller upplåtelsen som regel

beroende av att förköp ej kommer till stånd.

Kommittén. Enligt kommitténs förslag är förköpsrätten utformad på ett

principiellt annorlunda sätt än enligt de tidigare lagarna om förköpsrätt och

enligt lagberedningens jordabalksförslag. Skillnaden kommer till synes på

det sättet att kommunens förvärv tänks ske direkt från säljaren och inte

via köparen. Kommittén uttalar i motiven (s. 156) att förköpsrätten enligt

kommittéförslaget i princip innebär att den förköpsberättigade inträder i

köparens ställe och förvärvar egendomen av säljaren på de villkor som gällt

mellan honom och köparen. Enligt kommitténs mening bör klart utsägas i

förköpslagen att kommunens förvärv skall anses ha skett från säljaren (jfr

14 § andra stycket i kommittéförslaget).

Det sagda innebär emellertid inte att kommittén utformat förköpsrätten

som en rätt för kommunen att tvångsvis inträda som part i köpeavtalet i

stället för köparen. Enligt 3 § första stycket i förslaget utgör nämligen förköpsrätten

en rätt för kommunen att inlösa sådan fast egendom som avses

med förköpsrätten och som kommunen vill förvärva. Om även annan fast

eller lös egendom ingår i köpet, omfattas den principiellt sett inte av förköpsrätten.

Dock kan kommunen bli skyldig att lösa även sådan egendom i

vissa fall (jfr 9 § och 10 § andra stycket i förslaget). Talan om förköp

skall riktas inte mot säljaren utan mot köparen (8 § första stycket sista

punkten), låt vara att säljaren skall underrättas om rättegången.

Beträffande de villkor som skall gälla för kommunens inlösen gör kommittén

följande uttalanden. Principiellt bör kommunen vara bunden av

samtliga i köpeavtalet upptagna villkor. När det gäller andra villkor än priset

kan dock avvikelser ibland vara nödvändiga. Sålunda kan bestämmelser

om tillträdesdag och betalningsterminer inte utan vidare göras tillämpliga

på den som vill utöva förköpsrätt. Vid ett köp kan också avtalas att köparen

skall fullgöra något åtagande av mera personlig art eller erlägga likvid med

viss egendom. Jämkning av köpevillkoren måste kunna företas med hänsyn

till förhållanden av detta slag. En bestämmelse härom finns i 3 § första

stycket i kommittéförslaget. När det gäller naturaprestationer som kommunen

inte har möjlighet att fullgöra bör det enligt kommitténs mening

bedömas efter omständigheterna om säljaren skall avstå från prestationen

mot ersättning av kommunen eller om köparen skall fullgöra prestationen

gentemot säljaren och få gottgörelse härför av kommunen. I lagförslaget an
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1967

63

ges uttryckligen att kommunen skall lösa egendomen sådan den var vid

försäljningé«*eller med andra ord det objekt säljaren enligt köpehandlingen

skulle ha presterat (se NJA 1958 s. 44).

Kommittén uppehåller sig inte vid köparens rättsställning sedan förköp

skett i annan män än att regler tas upp i förslaget om ersättningsrätt för

köparen. Kommittén anför att köparen i rimlig omfattning bör hållas skadelös

i anledning av att han gått miste om sitt förvärv men att han i princip

inte bör få någon form av skadestånd enbart av det skälet att han fått avstå

från äganderätten till fastigheten. Att egendomen gått honom ur händerna

beror ju på att kommunen utövat en rätt som statsmakterna funnit böra

tillkomma kommunen. Däremot ter det sig naturligt att köparen får gottgörelse

för de nödvändiga utlägg, som han haft i samband med köpeavtalets

slutande, exempelvis för egna resor och för anlitande av juridisk och teknisk

expertis.

Remissyttrandena. Remissinstanserna har i allmänhet inte särskilt diskuterat

den grundläggande utformningen av förköpsrätten. I flera yttranden

har framhållits att kommittéförslagets innebörd är oklar i flera hänseenden.

Vissa speciella frågor som hänger samman med förköpets innebörd

har också uppmärksammats. I den mån frågorna fortfarande äger aktualitet

behandlas de i specialmotiveringen.

Förfarandet i samband med utövande av förköpsrätt

Kommittén. Inledningsvis betonar kommittén att förköpsrättens syfte

ofta torde kunna vinnas genom frivilliga överenskommelser. En fastighetsägare

som önskar sälja sin egendom kan antas komma att bjuda ut den till

den förköpsberättigade kommunen innan den säljs på allmänna marknaden.

Även när en fastighet redan sålts till annan än kommunen, kan en

övergång till kommunen ordnas genom frivillig överenskommelse. Uppgörelsen

kan träffas antingen så att köparen överlåter sitt förvärv till kommunen

eller så att försäljningen återgår och säljaren överlåter fastigheten

direkt till kommunen.

I syfte att stimulera fastighetsägare till att bereda vederbörande kommun

tillfälle att göra fastighetsförvärv i vanlig ordning föreslår kommittén

att en regel om hembud införs. Med hembud avses en rätt för fastighetsägaren

att med vissa rättsverkningar få erbjuda den förköpsberättigade att

köpa fastigheten på vissa bestämda villkor. Förkastas hembudet, blir fastigheten

fri från förköpsrätten under viss tid, om en försäljning inte sker

på villkor som är förmånligare för köparen än som gällde enligt hembudet.

Om hembudet antas, sluts köpeavtal mellan säljaren och kommunen i vanlig

ordning. Kommittén erinrar om att hembudsregler funnits i tidigare för
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

köpslagar och även tagits upp i lagberedningens förslag och att i förarbetena

till lagen om arrendators förköpsrätt uttalats, att den Pftrköpsberättigade

efter ett hembud inte kan förhålla sig passiv och spekulera i att säljaren

inte skall finna någon som vill betala det begärda priset och, om så

likväl blir fallet, begagna förköpsrätten. Genom denna konstruktion av

hembudsregeln vinns en rättvis sammanjämkning av parternas intressen.

Om syftet med förköpsrätten ej uppnås genom frivillig överenskommelse,

är kommunen hänvisad till att utnyttja sin lösningsrätt enligt förköpslagen.

När det gäller frågan hur förköpsrätten skall utövas, anser kommittén

mest ändamålsenligt med ett förfarande, som innebär att kommunen

skall instämma köparen till domstol.

Viss frist för förköpstalan måste uppställas. Härvid finns flera alternativ.

I lagen om arrendators förköpsrätt uppställs två tidsfrister. Den ena omfattar

tre månader och räknas från det köparen söker lagfart. Den andra

fristen utgör en månad och börjar löpa om köparen anmäler sitt förvärv.

Lagen om kronans förköpsrätt upptog samma bestämmelser. I jordabalksförslaget

föreskrivs bara en tidsfrist, nämligen en månad efter anmälan. Om

förvärvet inte anmäls, behåller den förköpsberättigade sin lösningsrätt.

Det är angeläget att tillse att frågan om förköp avgörs så snart som möjligt

efter det att köpeavtal träffats. Eftersom det kan tyckas att detta i

första hand är ett köparens intresse, kan det synas tillräckligt att denne

tillförsäkras en enkel möjlighet att snabbt få till stånd ett sådant avgörande.

Från denna utgångspunkt skulle det ligga närmast till hands att öppna

möjlighet för köparen att anmäla förvärvet till kommunen och räkna fristen

för kommunens förköpstalan från anmälan. Erfarenheterna från tilllämpningen

av lagen om kronans förköpsrätt tyder emellertid på att ett på

detta sätt utformat förfarande inte är ändamålsenligt. Andra utvägar för

att bringa förköpsfrågan till ett snabbt avgörande bör därför övervägas. Att

införa en skyldighet för inskrivningsdomaren att underrätta kommunen i

anslutning till lagfartsansökan skulle kräva ett tämligen betungande förfarande.

Lagfart söks dessutom ofta först långt efter det köpeavtal slutits.

De angivna konsekvenserna synes inte kunna undgås, annat än genom ett

obligatoriskt underrättelseförfarande mellan köparen och kommunen. Kommittén

föreslår därför att köparen åläggs att anmäla köpet för kommunen

inom viss tid från det att köpeavtal slutits. En sådan föreskrift torde dock

få ringa effekt om inte någon påföljd införs. Kommittén erinrar om att i

jordförvärvslagen föreskrivs att fång, för vilket krävs förvärvstillstånd, blir

ogiltigt om tillstånd ej söks inom tre månader från fånget. Motsvarande bör

enligt kommitténs mening gälla i fråga om här avsedda underrättelser.

Köpet bör således anmälas till kommunen, vid äventyr att fånget annars

blir ogiltigt.

För att förebygga rättsförluster föreslår kommittén att inskrivningsdomaren

skall vara skyldig att underrätta kommunen i köparens ställe, om ko
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967 65

paren söker lagfart inom den tid som han har på sig att anmäla köpet till

kommunen.

Vad gäller anpassningen av förköpslagen till annan lagstiftning som inskränker

rätten att förvärva fast egendom erinrar kommittén om att tillstånd

enligt jordförvärvslagen ej krävs för kommuns förvärv av fast egendom.

Under förarbetena till jordförvärvslagen underströks vikten av samarbete

mellan kommunerna inbördes samt mellan kommunerna och lantbruksnämnderna.

Med hänsyn till den ståndpunkt jordförvärvslagen sålunda intar

vad gäller kommunala förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter är det

naturligt att kommunal förköpsrätt i princip blir tillämplig på köp och byte

av sådana fastigheter även när det för det ursprungliga fångets giltighet

krävs förvärvstillstånd. Kommittén konstaterar vidare att några intressekollisioner

mellan kommuner och lantbruksnämnder inte behöver uppkomma.

I sådana fall, när förvärvstillstånd bör meddelas på den grund att förvärvet

främjar de intressen jordförvärvslagen är avsedd att tillgodose, saknar

marken i allmänhet intresse för kommunen. Förvärvstillstånd kan emellertid

meddelas också i fall när kommunen har fullgod anledning att utöva

förköpsrätt. Det synes naturligt att kommunen i sådana fall skall äga

möjlighet att utöva förköpsrätt.

Om frågan om tillstånd enligt jordförvärvslagen inte avgjorts före fånget,

aktualiseras vissa problem av teknisk art. Tidsfristen för ansökan om förvärvstillstånd

är tre månader från fånget. Samma tidsfrist är avsedd att

gälla för anmälan till kommun om fång, som faller under förköpslagen. Det

skulle alltså komma att löpa två parallella frister. Om någon av dem försummades,

skulle följden bli att köpet blev ogiltigt. Fånget skulle vidare

komma att prövas från skilda utgångspunkter i två olika instanser. Enligt

kommitténs mening bör samordningen av förfarandet ske under beaktande

av att kommun åtnjuter förvärvsfrihet enligt jordförvärvslagen. Det synes

då också naturligt att kommunen skall kunna förvärva jordbruksfastighet

genom att utöva förköpsrätt utan att förvärvet skall kunna göras om intet

genom att ansökan om förvärvstillstånd försummas eller genom att lantbruksnämnden

senare vägrar förvärvstillstånd för den ursprunglige köparen.

Det nu sagda talar för att kommunen bör få tillfälle att avgöra om förköpsrätt

skall utövas innan någon tillståndsprövning enligt jordförvärvslagen

äger rum samt att sistnämnda prövning över huvud inte bör komma

i fråga om kommunen utövar sin förköpsrätt.

Om förvärv av fast egendom kräver tillstånd enligt lagen den 30 maj 1916

(nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller

gruva eller aktier i vissa bolag skall ansökan härom inges till länsstyrelsen

inom tre månader från fånget. Försitts denna tid eller beviljas inte tillstånd

blir fånget ogiltigt. I konsekvens med vad som förut har förordats beträffande

jordförvärvslagen bör sådana ändringar vidtas beträffande tillämp
3

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 90

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

ningen av 1916 års lag att där föreskriven tillståndsprövning uppskjuts om

tillståndsfrågan avser fastighet, som är underkastad kommunal förköpsrätt.

Remissyttrandena. Hyresgästernas riksförbund menar att hembudsregeln,

som innebär att kommunen under en tvåårsperiod blir förhindrad att utnyttja

förköpsrätten om den en gång avvisat köpet, saknar logisk förankring.

Kommunens ställningstagande kan ha dikterats av hänsyn till kapitalsituationen.

Det kan även inträffa att strukturomvandlingen medför ändrade

markbehov på kort tid.

När det gäller skyldigheten alt anmäla försäljning till kommun kritiserar

ett par remissinstanser den föreslagna ogiltighetspåföljden vid

underlåtenhet att göra anmälan. Hovrätten för Västra Sverige anser att

risker för rättsförlust uppkommer och att samtidigt svårigheter föreligger

att göra ogiltighetsregler av denna typ effektiva mellan avtalsparterna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det samhällsintresse som

motiverar en kommunal förköpsrätt inte har samma betydelse som när det

gäller 1916 års lag och jordförvärvslagen, där ogiltighetspåföljden bygger

på att tillstånd erfordras för förvärvet i varje särskilt fall. Konsekvensen för

den enskilde av underlåten anmälan ter sig därför oproportionerlig och

orimlig. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan

anser visserligen att ogiltighetspåföljden är en förutsättning för

lagstiftningens effektivitet men hyser betänkligheter från rättslig synpunkt

mot ogiltigheten som påföljd. Dessa remissinstanser framhåller att långt

ifrån alla rättsverkningar av ogiltigheten kan bestämmas med erforderlig

säkerhet. Föreningen Sveriges stadsdoniare anför liknande synpunkter och

tillägger att förköpslagens ogiltighetspåföljd kan bli tillämplig i fråga om

ett vida större antal fastighetsköp än samma påföljd enligt jordförvärvslagen.

Den rättsliga prövningen

Kommittén. Många av de frågor som kräver rättslig prövning av myndighet

när kommunal förköpsrätt utövas uppkommer också när kommunen

på vanligt sätt köper fast egendom. Dessa frågor är i huvudsak av två slag,

nämligen frågor som rör den kommunala kompetensen och tvistefrågor mellan

säljaren och kommunen i dennas egenskap av köpare. Frågor av förstnämnda

slag avgörs vid vanliga köp i första hand av kommunen och efter

kommunalbesvär av vederbörande länsstyrelse och regeringsrätten, medan

frågor av det senare slaget ankommer på domstols prövning.

Kommittén redogör härefter för prövningen av besvär över en kommuns

beslut att förvärva fast egendom. Besvären kan, uttalar kommittén, avse

felaktighet såväl i förfarandet som i fråga om innehållet. De kommunala

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

67

besvärsgrunderna innebär emellertid i princip, att endast rättsbesvär och

inte lämplighetsbesvär får anföras. Besvärsmyndigheten är dock inte helt

avskuren från möjligheten att pröva även skälen för ett kommunalt beslut.

Lagligheten av ett beslut om inköp av en fastighet torde exempelvis inte kunna

bedömas utan kännedom om ändamålet med köpet. Besvärsmyndigheten

kan däremot inte ta upp hela det spörsmål som varit föremål för den kommunala

myndighetens beslut och inskränker därför sina avgöranden till alt

antingen ogilla besvären eller upphäva det klandrade beslutet. För att motverka

att besvär blir onyttiga genom att beslutet verkställs kan besvärsmyndigheten

förordna om inhibition men sådana förordnanden förekommer

tämligen sparsamt.

Enligt kommitténs mening skiljer sig ett beslut av en kommun att utöva

förköpsrätt föga från beslut som gäller kommunala markförvärv i övrigt.

Den rättsliga prövningen bör därför följa samma regler som gäller vid sådana

förvärv. Den som är missnöjd med kommunens beslut om att utöva

förköpsrätt bör sålunda kunna angripa detta genom att anföra kommunalbesvär.

Undantag från förköpsrätten föreslås när egendom förvärvats på exekutiv

auktion, när staten eller landstingskommun är köpare, när släktskap eller

intressegemenskap av visst slag föreligger mellan säljare och köpare eller

när hembudsregeln är tillämplig. Beträffande fallet av intressegemenskap

mellan säljaren och köparen förordar kommittén att prövningen av tvistefrågor

(den s. k. obillighetsprövningen) sker i den för kommunalbesvär stadgade

ordningen. På denna väg anser man sig också tillgodose önskemålet att

förköpsfrågan avgörs snabbt. I övrigt bör prövningen ankomma på allmän

domstol. Därvid bör prövningen gälla inte bara exempelvis föreskrivna tidsfrister

utan också tillämpningen av hembudsregeln. Vissa frågor kommer

dock i praktiken att avgöras av inskrivningsdomaren. Domstolens prövning

av yrkande om förköpsrätt blir i första hand av formell natur. Den kommer

främst att gå ut på att efter invändning konstatera om lagligt hinder

för utövande av förköpsrätt föreligger. Sådant hinder kan vara att talan

väckts för sent eller att fastigheten är belägen utanför kärandekommunens

område. Domstolen kan vidare ha att fastställa värdet av fastighet som gått

i byte, att företa jämkningar i köpevillkoren och att besluta om gottgörelse

till köparen.

Skiljaktiga meningar. Kommittéledamöterna Hamrin och Hermansson förordar,

som tidigare nämnts, att förköpsrätten anknyts till de ändamål som

anges i expropriationslagstiftningen. I fråga om den rättsliga prövningen är

det i hög grad angeläget, inte minst med hänsyn till rättssäkerhetens krav,

alt det ingripande på fastighetsmarknaden som förköpsrätten innebär liksom

vid expropriation i varje särskilt fall motiveras och prövas med hänsyn

till bestämda kriterier. Med en förköpsrätt enligt majoritetsförslaget

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kangl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

kommer kommunen att vara beslutande myndighet i ärenden, där kommunen

själv är part. Tillstånd att utöva förköpsrätt bör medges endast efter

särskild prövning av opartisk myndighet. Det finns enligt reservanternas

mening flera tänkbara och möjliga alternativ till utformning av förfarandet.

Man kan sålunda tänka sig Kungl. Maj :t som första och enda prövningsmyndighet.

En annan lösning är att länsstyrelserna åläggs att som första

instans pröva förköpsärenden efter hörande av vederbörande expertorgan.

Vidare kan det övervägas att låta expropriationsdomstolen ta hand om

prövningen. Reservanterna uttalar — utan att binda sig för något visst prövningsförfarande

— att det synes som om alternativet med expropriationsdomstol

som första prövningsinstans är det mest fördelaktiga. Dessa domstolar

har lång erfarenhet av expropriationer och besitter fullgod juridisk

och teknisk sakkunskap för eu prövning av frågor om förköpstillstånd. Tillståndsprövningen

bör dessutom kunna rationellt inordnas i det övriga förköpsförfarandet

och ske väsentligt snabbare än hos Kungl. Maj :t.

Remissyttrandena. Meningarna är starkt delade i frågan hur den rättsliga

prövningen skall anordnas när det gäller de allmänna förutsättningarna för

förköpsrättens utövande. Remissinstansernas uppfattning bestäms självfallet

i första hand av deras ställningstagande till frågan hur förköpsrättens

tillämpningsområde bör avgränsas. De alternativ som diskuteras är i första

händ kommittémajoritetens lösning med en överprövning genom kommunalbesvär

samt reservanternas förslag om prövning i varje särskilt fall av

eu opartisk myndighet.

Hovrätten för Västra Sverige uttalar att en förköpsrätt som läggs i kommunens

hand inte är lätt att inpassa i det rättsliga systemet. Krav på klara

fixeringar och avgränsningar av hänsyn till enskild rätt konfronteras med

krav på handlingsfrihet och smidighet i formerna för den kommunala verksamheten.

Hovrätten, som i fråga om förköpsrättens begränsning uttalar sig

för en anknytning till expropriationsgrunderna, framhåller att frågor av

denna art — innefattande bl. a. det allmännas behov av viss mark — knappast

kan ges en meningsfull prövning vid domstol och att de domstolsmässiga

tolkningsfrågorna inte står i förgrunden. Det synes därför riktigast att

prövningen sker i administrativ ordning. Därvid är det tillräckligt att eu

överprövning utlöses endast genom besvär. I alla sådana fall där parterna

åtnöjs med det kommunala beslutet bör detta kunna utgöra tillräcklig grund

för ingripande. När det gäller besvärsförfarandet står valet mellan kommunalbesvär

och förvaltningsbesvär. Råda utvägarna har olägenheter. En meningsfull

prövning av frågan om ett visst förvärv är nödvändigt för visst

tillåtet ändamål kan knappast åstadkommas kommunalbesvärsvägen. Förvaltningsbevär

skulle ge en bredare prövningsrätt. Kommittén synes emellertid

mena att förköpsfrågorna i största utsträckning skall avgöras av fullmäktige

och starka skäl talar också för en sådan lösning. Fullmäktigebeslut

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

69

överklagas nu alltid kommunalbesvärsvägen, en ordning som har en fast

saklig grund i uppbyggnaden av den kommunala verksamheten och organisationen.

Hovrätten anser med hänsyn till det anförda att man måste förorda

kommunalbesvärsvägen. Länsstyrelsen i Gotlands län ansluter sig till

kommittémajoritetens förslag och anser sig — huvudsakligen med hänsyn

till de olägenheter som följer av att rättsovisshet kommer att råda under

lång tid — inte kunna förorda en lösning i enlighet med reservanternas förslag.

Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna i Västernorrlands

och Norrbottens län, markpolitiska utredningen samt Folksam.

Den i reservationen framförda tanken om en överprövning i varje särskilt

förköpsärende har som nämnts vunnit anslutning i åtskilliga remissyttranden.

Bland de remissinstanser som uttalat sig i denna riktning är kammarkollegiet,

länsstyrelserna i Uppsala och Kalmar län, Sportstugefrämjandet,

Näringslivets byggnadsdelegation, Svensk industriförening, Sveriges köpmannaförbund

och Föreningen Sveriges häradshövdingar. Till stöd för denna

uppfattning åberopas i allmänhet de i reservationen framförda argumenten.

När det gäller frågan vilken myndighet som bör anförtros prövningen

anser remissinstanserna i allmänhet — liksom reservanterna — att expropriationsdomstolen

i första hand bör komma i fråga. Lantbruksstyrelsen

framhåller att kommunen, i de fall beslutet att utöva förköpsrätt inte överklagas,

enligt maj oritetsförslaget kommer att — utan rättslig prövning av

förköpsingripandet som sådant — kunna stämma en enskild person till

domstol med yrkande att bli tilldömd en fastighet som denne förvärvat i

allmänna marknaden utan att domstolen skulle få ingå på skäligheten av

förköpsingripandet i och för sig. Lantbruksstyrelsen anser en sådan ordning

mindre lämplig från rättssäkerhetssynpunkt och förordar att kommunernas

förköpsbeslut prövas och fastställs av någon opartisk instans.

Därvid anser lantbruksstyrelsen att länsstyrelsen med sin ingående kännedom

om markbehovet och planläggningssituationen i de olika kommunerna

är närmast till hands. Med en sådan anordning torde Kungl. Maj :t i statsrådet

bli sista instans i stället för regeringsrätten. En sådan besvärsordning

skulle stämma överens med vad som gäller vid tillämpningen av flertalet

plan- och jordpolitiska lagar. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför

liknande synpunkter.

I en reservation till bostadsstyrelsens remissyttrande förordas en begränsning

av förköpsrätten genom en anknytning till expropriationsgrunderna. Reservanten

ifrågasätter om en överprövning är nödvändig i varje särskilt fall.

Det torde komma att föreligga förköpsfall, där kommunens översiktliga utbyggnadsplaner

är så klara att det inte kan vara något tvivel om att expropriationsgrund

skulle kunna åberopas och förköpstillstånd erhållas. I sådana

fall skulle en tillståndsprövning innebära en onödig fördröjning. Av

den anledningen och även med tanke på att förköp är ett betydligt mindre

kännbart ingrepp än expropriation bör det övervägas att i en lagstiftning om

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

förköpsrätt, baserad på expropriationsgrunderna, låta kommunen vara första

instans vid bedömningen av om sådant ändamål föreligger för vilket kommunen

kan erhålla rätt till expropriation. Säljaren och köparen bör dock

ha rätt att begära tillståndsprövning. Om sådan begärs synes det vara lämpligt

att den företas av Kungl. Maj:t efter hörande av vederbörande länsstyrelse.

När det gäller prövningen huruvida hinder mot förköpsrätt föreligger med

hänsyn till obillighetsregeln har kommittéförslaget utsatts för stark kritik.

Den föreslagna ordningen att obillighetsfrågor skulle prövas av kommunal

myndighet betecknas av hovrätten för Västra Sverige som alldeles unik.

Kommunernas befogenheter och funktioner, deras organisation och arbetssätt

gör dem på intet sätt lämpade att avgöra frågor av hithörande slag.

Koinmunalbesvärsinstitutet lär inte heller i princip medföra några befogenheter

för prövningsmyndigheten att undanröja ett kommunalt beslut därför

att den skönsmässiga avvägningen enligt myndighetens mening bort utfalla

annorlunda än i det kommunala beslutet. Principen om kommunal självbestämmanderätt

skulle annars sättas åt sidan. Man kan inte räkna med att

andra än helt uppenbara och grova åsidosättanden av obillighetsregeln

skulle kunna korrigeras besvärsvägen. Enligt hovrättens mening är det sålunda

otänkbart att följa förslaget att en prövning av obillighetsfrågan uteslutande

skall ske i kommunal ordning. Starka skäl talar för domstolsprövning.

Svea hovrätt anser att eftersom kommun som vill utöva sin rätt till förköp

av viss fastighet har att instämma köparen till domstol förefaller det mest

naturligt och ändamålsenligt, att domstolen också får tillämpa obillighetsregeln.

Den omständigheten att ett slutligt avgörande kanske kan föreligga

snabbare efter kommunalbesvär än efter talan vid domstol — ett påstående

för vilket något belägg ej getts — uppvägs mer än väl av att parternas möjligheter

att förebringa eu fullständig utredning är så mycket större vid allmän

domstol. Ett annat skäl som talar för att obillighetsprövningen bör förläggas

till domstol är att denna prövning är nära förknippad med den möjlighet

att jämka köpevillkoren, som finns enligt förslaget. Jämkningsfrågor

skall enligt förslaget prövas av domstol. Liknande synpunkter framförs av

hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarkollegiet, länsstyrelserna i Jönköpings,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län, statens hyresråd,

Försäkringsbolagens riksförbund och Svenska landstingsförbundet.

Kommunalrättskommittén ansluter sig till sammg ståndpunkt och erinrar i

fråga om den i kommunallagen upptagna besvärsgrunden, som innebär att

klagandens enskilda rätt kränks, att en positiv tillämpning av denna besvärsarund

förutsätter att det kommunala beslutet kränker klagandenas

civila, domstolsskyddade rätt. För köparens del synes denna besvärsgrund

över huvud inte vara användbar.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

71

Förköpsrätt vid försäljning av flera fastigheter eller vid försäljning

av fastighet och lös egendom

Inledning. I lagen om kronans förköpsrätt föreskrevs skyldighet för staten

att i vissa fall lösa även annan egendom än den som avsågs med förköpsrätten.

Om staten genom förköp önskade förvärva en fastighet som

gått i köp med annan fastighet, vilken inte utan olägenhet kunde skiljas

från den med förköpet avsedda fastigheten, var staten sålunda skyldig att

lösa även den andra fastigheten. Vidare ålåg det staten att lösa i köpet

ingående lösören såsom kreatur och redskap, om egendomen fanns på den

fastighet som skulle lösas. Bestämmelser av motsvarande innehåll togs upp

i jordabalksförslaget beträffande såväl avtalad förköpsrätt som arrendators

förköpsrätt. Däremot innehåller inte gällande lag om arrendators förköpsrätt

några sådana regler. Också statens lösningsplikt enligt jordförvärvslagen

i fråga om fastighet beträffande vilken förvärvstillstånd vägras kan

komma att utsträckas till annan fastighet som sålts tillsammans med förstnämnda

egendom.

Kommittén. Det är ofrånkomligt att i en lagstiftning om kommunal förköpsrätt

ta upp regler om lösningsskyldighet av i huvudsak samma innehåll

som bestämmelserna i lagen om kronans förköpsrätt och i jordabalksförslaget.

Det bör emellertid observeras, att dessa bestämmelser avpassats för

köp av jordbruksfastigheter. Om den kommunala förköpsrätten som kommittén

förordar skall avse även annan fastighet än jordbruksfastighet aktualiseras

vissa nya problem. Lösningsplikten torde bl. a. böra utsträckas

att avse även andra lösören än kreatur, redskap och liknande saker.

En särskild fråga är hur lösningsplikten skall utformas när en fastighet

och eu på denna bedriven rörelse har samma ägare samt fastigheten och

rörelsen säljs tillsammans. Kommunen kan i ett sådant fall ha intresse av

att förvärva fastigheten men inte rörelsen. Men skulle förköpsrätten kunna

utövas beträffande enbart fastigheten, torde detta i allmänhet medföra att

rörelsen därefter blir av ringa eller intet värde. Det ter sig därför obilligt

att kommunen skulle få lösa till sig bara fastigheten. Å andra sidan bör

inte det förhållandet att en värdefull fastighet säljs tillsammans med en

rörelse av till äventyrs obetydligt värde hindra kommunen från att utöva

förköpsrätt. En motsatt regel skulle lätt kunna leda till att fastighetsförsäljningar

förknippades med överlåtelser av mer eller mindre obetydliga

rörelser i syfte att hindra utövandet av kommunal förköpsrätt.

Kommittén föreslår att om en fastighet säljs i nära anslutning till försäljningen

av en på fastigheten bedriven rörelse och köparen av fastigheten

också är köpare av rörelsen kommunen inte skall få utöva förköpsrätt utan

att också lösa rörelsen. Denna regel bör gälla även när försäljningen av

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

fastighet och rörelse sker genom separata avtal. En reglering efter dessa

riktlinjer torde medföra att ett relativt stort antal fastighetsförsäljningar

i praktiken inte kommer att bli föremål för kommunal förköpsrätt. Framför

allt kan detta väntas bli fallet i fråga om försäljning av affärs- och industrifastigheter.

Departementschefen

Tillämpningsområdet

Den fråga som träder i förgrunden när det gäller utformningen av en

kommunal förköpsrätt är naturligtvis hur tillämpningsområdet bör bestämmas

i skilda hänseenden. Kommittén föreslår en förköpsrätt av generell

natur. Detta innebär emellertid inte att tillämpningsområdet för rättsinstitutet

skulle vara helt obegränsat. Förköpsrätten syftar i första hand till att

ge kommunerna bättre möjligheter att förvärva mark för tätbebyggelse och

en viss begränsning bör således föreligga med hänsyn till ändamålet med

markförvärvet. Det är också nödvändigt att tillse att inte viktiga allmänna

och enskilda intressen träds för nära.

När det gäller begränsning av förköpsrätten med hänsyn till ändamålet

med förvärvet hänvisar kommittén till den självklara begränsning i användningen

av förköpsrätten som följer av de kommunala kompetensreglerna.

Häri ligger att eu kommun i princip inte får utöva förköpsrätt annat

än för att tillgodose ett allmänt, till kommunen knutet intresse. I övrigt

innebär kommitténs förslag att det skall tillkomma varje kommun att

själv avgöra om och i vad mån förköpsrätt skall kunna utövas inom kommunområdet.

Enligt kommittéförslaget skall kommun sålunda på förhand

besluta om förköpsrätt över huvud taget skall kunna utövas inom kommunen

och om utövningen i sådant fall skall vara begränsad till viss del eller

vissa delar av kommunområdet. Kommittén är inte enig i detta ställningstagande.

Två reservanter vill ha en snävare och klarare begränsning av tilllämpningsområdet

än som följer av de kommunala kompetensreglerna och

anser att detta kan vinnas genom att förköpsrätten anknyts till expropriationsgrunderna.

Reservanterna motsätter sig också att kommun skulle få

begränsa förköpsrättens utövning till viss del eller vissa delar av kommunområdet.

Under remissbehandlingen av kommitténs betänkande har problem som

hänger samman med förköpsrättens tillämpningsområde tilldragit sig betydande

uppmärksamhet och förslaget har blivit utsatt för ganska stark

kritik. Det övervägande antalet remissinstanser anser sålunda mindre lämpligt

att låta den kommunala kompetensen bestämma gränsen för förköpsrättens

tillämpningsområde utan vill i stället på ett eller annat sätt anknyta

tillämpningen till expropriationsgrunderna. Från många håll förordas dess
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

utom att ytterligare generella begränsningar görs i tillämpningsområdet

bl. a. genom att man från förköpsrätten utesluter vissa kategorier av fastigheter

som regelmässigt kan antas vara av mindre intresse från kommunal

synpunkt. Förslaget att kommun själv skulle kunna begränsa tillämpningsområdet

har mött invändningar från flera remissinstanser.

Innan jag går närmare in på frågan om hur för köpsrättens tillämpningsområde

lämpligen bör bestämmas, vill jag anföra vissa allmänna synpunkter.

Fn självklar utgångspunkt vid bedömningen måste vara att tillämpningsområdet

för förköpsrätten inte får begränsas på sådant sätt och med sådana

metoder att dess syfte förfelas. Som förut anförts avses förköpsrätten

tjäna som medel för kommunerna att på ett tidigt stadium förvärva sådan

mark som behövs för samhällsutvecklingen. I första hand kommer obebyggd

och glesbebyggd mark som lämpar sig för framtida tätbebyggelse i

fråga, men också sådan mark som behövs för city- och bostadssanering är

av intresse i sammanhanget. En begränsning av tillämpningsområdet för

förköpsrätten är inte godtagbar, om den innebär att mark av nu anförd

beskaffenhet undantas i större utsträckning. Vidare måste beaktas att man

måste undvika begränsningsregler som ger upphov till ett omständligt och

kostsamt förfarande för kommunerna. Skälet härtill är främst att förköpsrätten

har ett berättigande som ett medel i kommunernas markförvärvspolitik

bara om förköpsförfarandet blir väsentligt enklare att tillämpa än expropriationsförfarandet.

Kommittén har betonat att förköpsrätten, om den utövas på rätt sätt,

utgör ett väsentligt mindre intrång i enskildas rättsförhållanden än expropriation.

Kommittén hänvisar härvid till att säljaren genom försäljningen

visat sin vilja att göra sig av med fastigheten till det pris kommunen är

skyldig att betala om förköp sker. Också för köparens del är enligt kommittén

intrånget relativt ringa, eftersom denne när förköpsrätten utövas

normalt ännu ej etablerat sig på fastigheten och dessutom bör ha goda möjligheter

till ett acceptabelt ersättningsförvärv. I enskilda fall kan dock ett

förköp ställa sig olägligt för såväl säljare som köpare eller endera av dem.

Ekonomiska synpunkter kan spela in, men parternas intresse av att försäljningen

genomförs kan ofta vara av annan än rent ekonomisk natur.

Bl. a. med hänsyn härtill bör förköpsförfarandet omges med bestämda rättssäkerhetsgarantier.

Man bör därvid eftersträva att tillgodose rättssäkerheten

inom förköpsinstitutet i om möjligt samma grad som enligt expropriationslagstiftningen.

Otvivelaktigt kommer förköpsrätten att medföra en viss belastning på

fastighetsomsättningen. Försäljningar av fast egendom måste hållas svävande

under den tid som en kommun behöver för att ta ställning i förköpsfrågan.

Parterna kommer att belastas också genom att de i en eller

annan form måste underställa kommunen förvärven. Som kommittén an
-

3f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 90

opaginerad Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

märkt är denna effekt inte bara av ondo. Belastningen på fastighetsomsättningen

kommer att i större eller mindre utsträckning begränsa efterfrågan

på mark och därmed bidra till den eftersträvade dämpningen av

markprisstegringen. Som förut anförts är det emellertid betydande kategorier

av fastigheter som helt faller utanför kommunens intresseområde. Jag

syftar på områden där markanvändningen inte kommer att ändras inom

överskådlig tid. Hit hör i stor utsträckning mark som används och för framtiden

skall användas för jordbruk och skogsbruk, villa- och egnahemsbebyggelse

samt mark för fritidsstugor. Utanför kommunernas intresseområde

torde i regel också falla sådana bostads- och industriområden beträffande

vilka några mera betydande ombyggnadsbehov inte kan väntas uppkomma

under överskådlig framtid. För dessa och liknande kategorier av fastigheter

skulle den belastning som förköpsrätten innebär inte tjäna något rimligt

syfte. I sammanhanget måste beaktas att förköpsrätten föranleder administrativt

besvär inte bara för parterna utan också för kommunerna själva

och för de myndigheter som kommer att beröras av förköpsrätten. I den

mån nu antydda kategorier av fastigheter kan undantas från förköpsrättens

tillämpningsområde utan att syftet med institutet träds för när, vinnes därför

betydande fördelar.

Utformningen av förköpsinstitutet bör ske med utgångspunkt från dessa

allmänna bedömanden. Fråga uppstår därvid huruvida kommunallagstiftningens

regler om den kommunala kompetensen när det gäller att förvärva

fast egendom kan anses utgöra en lämplig gräns också för förköpsrättens

tillämpningsområde.

Enligt 3 § kommunallagen äger kommun själv vårda sina angelägenheter,

om inte handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan.

Den begränsning av förköpsrätten som skulle följa av denna bestämmelse

anses av reservanterna och flertalet remissinstanser ge kommunerna

en alltför vidsträckt förvärvsrätt. Kommitténs majoritet menar däremot att

området för fastighetsköp som faller inom ramen för den kommunala kompetensen

i själva verket inte är mycket större än området för kommuns expropriationsrätt.

Det anförda belyser på sitt sätt det nuvarande svåröverskådliga rättstillståndet

när det gäller gränserna för den kommunala kompetensen. Jag vill

i detta sammanhang erinra om att kommunalrättskommittén har i uppdrag

att göra en översyn av reglerna om borgerlig primärkommuns kompetens.

I utredningsdirektiven anfördes bl. a. att tillämpningen av de kommunala

kompetensreglerna när det gäller markförvärv bör uppmärksammas. Enligt

min mening är de nuvarande gränserna för den kommunala kompetensen

alltför ovissa och svårbestämbara för att kunna utgöra en av grundpelarna

i en lagstiftning om kommunal förköpsrätt. En sådan lösning tillgodoser

inte de rättssäkerhetskrav som enligt vad jag nyss anförde bör vara vägledande

vid utformningen av förköpsinstitutet. De fördelar som kan vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

förenade med denna gränsdragning när det gäller att uppnå ett enkelt och

snabbt förfarande bör enligt min mening inte tillmätas avgörande betydelse

och kan såsom närmare skall framgå av det följande vinnas på annat sätt.

Det av reservanterna och många remissinstanser framförda förslaget att

anknyta förköpsrätten till expropriationsgrunderna innebär att förköpsrätten

begränsas till sådana förvärv som tillgodoser ändamål, för vilka kommun

kan få tillstånd till expropriation. Härvid är i första hand expropriation

för tätbebyggelse enligt 1 § 16 expropriationslagen av intresse. Enligt

denna bestämmelse kan kommun få tillstånd till expropriation för att säkerställa

att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och

därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest i kommuns ägo

överföra mark som inte är tätbebyggd för upplåtelse med tomträtt. Bestämmelsen

tillkom år 1949 och grundar sig på ett av markutredningen framlagt

förslag till ändring i expropriationslagen i syfte att ge kommun rätt att expropriera

mark för tätbebyggelse. Utredningens förslag var emellertid mera

långtgående än den regel som kom att inflyta i expropriationslagen. De skilda

alternativ angående expropriationsrättens omfattning som diskuterades i

det sammanhanget är belysande för bedömningen av den nu aktuella frågan.

Markutredningen föreslog att tillstånd till expropriation skulle få ges för

att i kommuns ägo överföra mark som med hänsyn till kommunens framtida

utveckling erfordras för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar.

Frågan om kommunens behov att förvärva visst markområde

borde enligt utredningens mening bedömas i första band från synpunktén

av en ändamålsenlig utveckling av kommunen. Om det kunde göras sanno*

likt att området behövdes för kommunens framtida utveckling, borde kommunen

få tillstånd till expropriation. Därvid borde man inte ställa alltför

stora anspråk på den sannolikhetsbevisning som kommunen hade att preste*

ra. Om bebyggelsen utvecklades i sådan riktning att markområdet kunde

komma att behövas för tätbebyggelse och det var antagligt att utvecklingen

skulle fortgå i samma riktning, ansåg utredningen att en framställning om

expropriation borde beviljas. Markägaren borde inte heller tillåtas hindra

expropriation genom att förklara sig villig att själv svara för bebyggelsem

Under beredningen i departementet blev utredningens förslag modifierat

i vissa avseenden. Enligt det förslag som antogs av 1949 års riksdag får fas*

tighet exproprieras för tätbebyggelseändamål i första hand bara om det behövs

för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbe*

byggelse och därmed sammanhängande anordningar. En vidsträcktare expropriationsrätt

föreligger emellertid, om tvångsförvärvet syftar till att marken

skall upplåtas med tomträtt. Enligt föredragande departementschefen

bör kommunen få expropriera mark först och främst, när markägaren över

huvud taget inte går med på att marken exploateras för tätbebyggelse. Vidare

bör expropriation få ske för att kommun skall kunna genom konkurrens

på tomtmarknaden få till stånd rimliga priser. Oberoende av hur den

opaginerad Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj ds proposition nr 90 år 1967

aktuella tomtmarknaden gestaltar sig bör dessutom expropriationsrätt föreligga,

om marken skall upplåtas med tomträtt. I samtliga fall måste en tillfyllestgörande

utredning visa att marken behövs för tätbebyggelseändamål.

Av det anförda torde framgå att expropriation för tätbebyggelse enligt 1 §

första stycket 16 expropriationslagen i första hand är avsedd att tillgodose

ett någorlunda aktuellt markbehov. När det gäller mark som inte är avsedd

att upplåtas med tomträtt, krävs att marken inte annars på skäliga villkor

blir tillgänglig för tätbebyggelse. Om förköpsrätten anknyts till expropriationsgrunderna

kommer således dessa begränsningar att gälla.

I fråga om markförvärv inom saneringsområden skulle en anknytning till

expropriationslagstiftningen medföra att förköpsrätten bl. a. kommer att

begränsas av bestämmelsen om zonexpropriation i 44 § byggnadslagen. Zonexpropriation

kan beviljas beträffande område som är i behov av genomgripande

ombyggnad såvida denna inte lämpligen kan ske annat än i ett

sammanhang. En förutsättning för zonexpropriation är vidare att fråga

väckts om antagande eller ändring av stadsplan för området.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att det ingår i expropriationsutredningens

arbetsuppgifter att överse expropriationslagstiftningen i belysning

av erfarenheterna under de år som förflutit sedan 1949 års lagändring.

Som jag anfört tidigare är ett av huvudsyftena med en kommunal förköpsrätt

att underlätta för kommunerna att i mycket god tid, dvs. innan

några mera betydande prisstegringstendenser med anledning av förväntningar

om tätbebyggelse slagit igenom, förvärva mark som utbjuds på öppna

marknaden och ligger inom kommunens intresseområde. Det rör sig alltså

här om förvärv på relativt lång sikt, låt vara att förköpsrätten också bör

kunna utnyttjas för att tillgodose mera aktuella och näraliggande markbehov.

Härav följer att kravet på aktualitet i fråga om markbehov inte gärna

kan upprätthållas lika strängt inom en förköpslagstiftning som inom den

nuvarande expropriationslagstiftningen. Om så blev fallet skulle otvivelaktigt

den prisdämpande effekt som eftersträvas med förköpsrätten i betydande

utsträckning utebli.

Det nu anförda visar att den begränsning av förköpsrättens tillämpningsområde,

som skulle följa av reglerna om den kommunala kompetensen inte

kan ersättas genom att förköpslagstiftningen anknyts till expropriationsgrunderna.

Enligt min mening bör en annan lösning väljas. Förköpsrättens

tillämpningsområde bör ges en allmän begränsning genom en särskild regel

som är avpassad med hänsyn till lagstiftningens syfte.

Vid bestämmandet av denna allmänna begränsning anser jag markutredningens

nyss redovisade överväganden vara av värde. Vad utredningen anfört

till stöd för att ge kommun rätt att expropriera mark för tätbebyggelse

stämmer väl överens med den markpolitiska bedömning som ligger till

grund för förslaget om kommunal förköpsrätt. Utredningen föreslog som

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Mcij:ts proposition nr 90 år 1967

nämnts att expropriationsrätt skulle föreligga i fråga om sådan fast egendom

som med hänsyn till kommunens framtida utveckling erfordras för

tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. En regel med ett

sådant innehåll är enligt min mening lämplig som allmän begränsning av

förköpsrätten. Jag föreslår därför att i 1 § tas upp en bestämmelse av i huvudsak

detta innehåll.

Vid prövningen av om förutsättning föreligger att utöva förköpsrätt med

hänsyn till denna bestämmelse skall inriktningen av den kommande samhällsutvecklingen

och behovet av mark för olika ändamål bedömas. Är det

fråga om ett område beträffande vilket generalplan upprättats och antagits

av vederbörande kommunala organ och är den aktuella marken enligt plånen

avsatt för bostads- eller industribebyggelse eller sådana ändamål

som trafikleder, allmänna platser, fritidsområden m. m. bör förutsättning

för att utöva förköpsrätt i allmänhet föreligga. Bedömningen bör utfalla på

samma sätt om området i antagen regionplan avsatts för angivna ändamål.

Skulle stadsplan eller byggnadsplan för området vara under utarbetande

bör detta förhållande kunna utgöra tillräcklig grund för kommunen att la

förköpsrätt till den mark som planen är avsedd att omfatta. Även om planläggningsarbetet

ej fortskridit så långt att vare sig general- eller regionplan

upprättats eller förslag till detaljplan föreligger, bör förköpsrätt kunna utövas

om marken med hänsyn till belägenheten och kommunens utveckling

kan antas behövas för ifrågavarande ändamål. Anspråken på den sannolikhetsbevisning

som kommunen har att prestera för att få inträda genom

förköp bör inte få sättas alltför högt. Ett påstående som inte är underbyggt

av någon utredning att viss mark krävs för tätbebyggelse är å andra sidan

givetvis inte tillräckligt. Lämpligt underlag för bedömningen i sådana fall

då varken översiktliga eller detaljerade planer föreligger kan vara t. ex.

befolkningsprognoser, bostadsbyggnadsprogram eller industriutvecklingsplaner.

Det finns inte någon anledning att utöver vad som ligger i det sagda begränsa

förköpsrätten med hänsyn till den tid som kan komma att förflyta

till dess marken skall exploateras. Om utvecklingen med tillräcklig grad av

sannolikhet kan överblickas för avsevärd tid framåt, bör förköp kunna få

ske även om det kommer att dröja lång tid innan ändringen i markens användning

blir aktuell.

Med den nu föreslagna allmänna begränsningen av förköpsrättens tilllämpningsområde

kommer förköpsrätt att i huvudsak föreligga i fråga om

obebyggd eller glesbebyggd mark i anslutning till expanderande tätorter

samt beträffande saneringsområden och andra områden där behov att omdana

bebyggelsen gör sig gällande. Utanför förköpsrätten faller däremot sådan

mark beträffande vilken någon förändring av användningen inte kan

förväntas. Uppenbarligen är det ett mycket stort antal fastigheter beträffande

vilka förköp således inte kommer i fråga.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Prövningen av om en fastighet i det enskilda fallet omfattas av förköpsrätten

enligt begränsningsregeln i 1 § blir med nödvändighet svår och

beroende av flera olika svårbedömda omständigheter som varierar från fall

till fall. Med hänsyn härtill måste tillämpningen av regeln i sista hand anförtros

ett offentligt organ och ges formen av överprövning i det enskilda

fallet av kommuns beslut att utöva förköpsrätt. Jag återkommer senare

till den betydelsefulla frågan hur denna prövning skall vara anordnad.

1 förevarande sammanhang är det emellertid av intresse att slå fast att regeln

i 1 § inte helt befriar de fastigheter beträffande vilka förköpsrätt inte

skall gälla från den belastning som förköpsrätten kan sägas innebära.

Kommunen kommer själv att primärt ta ställning till förköpsfrågan och

den enskilde bör sedan ha rätt till överprövning av kommunens beslut.

Behovet av att begränsa förköpsrätten på sådant sätt att belastningen kommer

att omfatta ett mindre antal fastigheter kvarstår alltså oberoende av

regeln i 1 §.

Under remissbehandlingen har från flera håll framhållits att en begränsning

av förköpsrätten till vissa kategorier av fastigheter skulle vara av värde.

För att syftet med en sådan begränsning skall kunna uppnås, bör reglerna

vara schablonmässiga och helst så enkla att tillämpa att någon myndighetsprövning

inte skall behöva komma till stånd.

Den under remissbehandlingen väckta tanken att från förköpsrätten undanta

fastigheter med en areal som understiger viss gräns är från sist anförda

synpunkt tilltalande. Den bebyggda marken är vanligen uppdelad i

byggnadstomter med begränsad tomtyta. En sådan regel skulle därför i stort

sett begränsa förköpsrätten till den obebyggda eller glesbebyggda marken.

Genom en arealregel av angivet slag skulle ett mycket betydande antal fastigheter

som kommunen normalt saknar intresse att förvärva automatiskt

ställas utanför förköpsrätten. Emellertid bör uppenbarligen inte all bebyggd

mark tas undan. I synnerhet inom områden med saneringsmogen

bebyggelse kan, som jag tidigare anfört, en kommunal förköpsrätt vara av

värde i vissa fall då förutsättningar för zonexpropriation inte föreligger. Eu

arealregel skulle därför behöva modifieras så att fastigheter av sistnämnda

slag omfattas av förköpsrätten. Inom saneringsområden i stadskärnorna är

markvärdena vanligen relativt höga till följd av den medgivna eller väntade

bebyggelserättens omfattning. Om arealregeln kompletteras med en bestämmelse

som anger visst högsta värde för att fastighet skall vara fri från förköpsrätt

synes de fastigheter som från förevarande synpunkt kan vara av

intresse för kommunen i allmänhet kunna införas under förköpsrätten. När

det gäller att närmare ange de areal- och värdegränser som med utgångspunkt

från det anförda bör väljas, har jag stannat för en areal av 3 000

m2 och ett taxeringsvärde av 200 000 kr. Förköpsrätt föreslås således inte

få utövas beträffande fastigheter, som har en areal under 3 000 m2 och ett

taxeringsvärde under 200 000 kr. Tillämpningen av en sådan värderegel

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

79

torde emellertid i åtskilliga fall förhindras av att taxeringsvärde inte åsatts

den sålda fastigheten. Särskilt gäller detta nybildade fastigheter som ännu

ej undergått taxering. Till denna fråga får jag återkomma i specialmotiveringen.

Den nu förordade kombinerade areal- och värderegeln innebär naturligtvis

att man i viss utsträckning utesluter från förköpsrättens tillämpningsområde

sådana fastigheter som kommunerna har intresse av. Detta är emellertid

enligt min mening en uppoffring som måste göras för att förköpsinstitutet

skall kunna ges en från andra synpunkter acceptabel utformning.

En högst betydande, kanske övervägande del av fastighetsomsättningen angår

sådana kategorier av fastigheter som genom regeln utesluts från förköpsrätten.

Vinningen härav är stor för både enskilda och myndigheter, och

det kan inte göras gällande att förköpsrättsinstitutet genom denna begränsning

i någon väsentlig grad förlorar i effektivitet som ett markpolitiskt medel

för kommunerna. Regelns stora värde ligger främst i att de uteslutna kategorierna

av fastigheter blir så klart avgränsade att det i alla normala fall

bör stå klart för var och en om en viss fastighet omfattas av förköpsrätten

eller ej och parterna kan därigenom omedelbart rätta sitt handlande efter

regeln.

Areal- och värderegeln är inriktad på att från förköpsrättens tillämpningsområde

schablonmässigt utesluta den bebyggda mark som kommunerna i

allmänhet saknar intresse av att förvärva och som f. ö. ofta inte skulle

kunna förvärvas genom förköp, eftersom ett kommunalt beslut härom skulle

kunna angripas under åberopande av bestämmelsen i 1 §. Det finns en

annan, ej obetydlig kategori fastigheter som enligt kommitténs förslag —

i likhet med den bebyggda marken — formellt ligger inom tillämpningsområdet

för förköpsrätten men där förköp normalt ändå inte kan ske.

Jag syftar på sådan mark som används för jordbruk eller skogsbruk och

som för framtiden inte är avsedd för annat brukningsändamål. Som kommittén

funnit kan man inte genom någon schablonregel skilja denna mark

från sådan mark som kommer att behövas för tätbebyggelse och därmed

sammanhängande anordningar. Det torde därför vara ofrånkomligt att man

måste belasta all jordbruks- och skogsbruksmark med förköpsrätt trots att

utrymme som regel inte finns för förköp när brukningsändamålet inte kan

antas komma att ändras ens på längre sikt. Jag föreslår dock vissa anordningar

som kommer att innebära en lättnad för fastighetsomsättningen även

inom denna sektor. Jag återkommer till den frågan vid behandlingen av samordningen

av förfarandet enligt förköpslagen med tillståndsprövningen enligt

jordförvärvslagen.

Kommittéförslaget innehåller i 6 § en bestämmelse som innebär att tillämpningen

av förköpslagen skall vara beroende av att kommunen beslutar härom

och bringar sitt beslut till allmänhetens kännedom. Majoriteten har vidare

föreslagit en bestämmelse som ger kommunerna möjlighet att inskrän
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

ka förköpsrätten till vissa områden inom kommunen. De föreslagna reglerna

syftar till alt minska den administrativa börda som eu vidsträckt förköpsrätt

för med sig.

Under remissbehandlingen har kritik framförts mot förslaget att förköpslagens

tillämpning skall vara beroende av kommunens beslut. Det har framhållits

att en begränsning av förköpsrätten till vissa kommuner kan medföra

olägenheter i form av risk för splittrad prisbildning samt olämpligt lokaliserad

bebyggelse. Principiella betänkligheter har också uttalats mot att

ge kommunerna möjlighet att bestämma vilka fastigheter som skall vara underkastade

förköpsrätten.

De invändningar som framförts under remissbehandlingen saknar inte

fog. Den kategorimässiga begränsning av förköpsrätten som jag föreslår synes

minska den administrativa belastningen för kommunerna på ett effektivare

sätt än den av kommittén föreslagna anordningen. I själva verket

torde departementsförslaget betyda att mer än hälften av alla fastighetsköp

hålls utanför förköpsrätten. Jag anser med hänsyn till det anförda att

de av kommittén i förevarande hänseendé föreslagna begränsningarna inte

bör genomföras. Departementsförslaget innehåller därför inte några bestämmelser

som svarar mot 6 § i förslaget.

Kommittéförslaget innehåller i 1 § en begränsning av förköpsrätten till

kommunens eget område men enligt 4 § kan kommun genom förköp förvärva

mark till förmån för annan kommun. Sistnämnda lösning motiveras

med att ett visst behov föreligger för kommunerna att innan de planerade

större kommunerna bildats kunna utöva förköpsrätt till mark utom

kommunens eget område. Kommittén föreslår vidare att förköpsrätt skall

kunna utövas till förmån för landstingskommun.

Förslaget att begränsa förköpsrätten till kommunens eget område har

inte mött några erinringar under remissbehandlingen.

I sak instämmer jag väsentligen i den bedömning som ligger bakom kommittéförslaget.

Förköpsrätten bör således i första hand omfatta fastigheter

inom kommunens eget område men bör också kunna tillgodose markbehov

i annan kommun inom det område som enligt fastställd plan skall bilda en

större kommun under förutsättning att detta kan ske i samförstånd med

sistnämnda kommun.

Däremot anser jag det inte påkallat att öppna möjlighet för landstingskommuner

att förvärva mark med hjälp av kommunal förköpsrätt. Landstingen

har hittills inte tillagts sådana uppgifter inom bostadsförsörjningen

eller bebyggelseplaneringen att det är motiverat att ge dem förköpsrätt.

I Stor-Stockholm föreligger speciella förhållanden i detta avseende. Utredning

pågår rörande ett samgående mellan Stockholms stad och Stockholms

läns landsting till ett storlandsting. Dettas uppgifter är bl. a. regionplanering,

samordning av och stöd åt kommunernas bostadsbyggande samt

den kollektiva trafiken. För utbyggnad och drift av ett kollektivt trafik
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

81

system i Stor-Stockholm har staden och landstinget redan bildat ett kommunalförbund.

Tanken är att detta förbund successivt skall tillföras de uppgifter

som sedermera skall tillkomma storlandstinget.

Enligt min mening är det f. n. inte nödvändigt att vid utformningen

av en lagstiftning om kommunal förköpsrätt särskilt beakta de speciella

förhållandena i Stor-Stockholm men i den mån kommunalförbundet eller

storlandstinget tillförs uppgifter inom bostadsförsörjningens eller bebyggelseplaneringens

område bör en härtill avpassad utvidgning av förköpsrätten

övervägas.

Kommitténs lösning av frågan hur förköpsrätt utom kommuns eget område

tekniskt skall anordnas har föranlett viss kritik under remissbehandlingen.

För egen del anser jag att den formella utvidgning av den kommunala

kompetensen som kommittéförslaget innefattar om möjligt bör undvikas.

Konstruktionen med förköpsrätt till förmån för annan kommun ger

också upphov till komplikationer vid utformningen av bestämmelserna om

förfarandet vid utövandet av förköpsrätt.

På grund av nu redovisade överväganden har i 2 § i departementsförslaget

upptagits en bestämmelse om att förköpsrätten kan direkt utövas också

i annan kommun inom samma kommunblock under förutsättning att

sistnämnda kommun samtyckt därtill. Någon motsvarighet till bestämmelserna

i 4 § kommittéförslaget har inte tagits upp. Jag återkommer i annat

sammanhang till frågan om hur förfarandet bör ordnas för utövande av förköpsrätt

utanför kommunområdet.

En väsentlig fråga är i vilken omfattning försäljning av mark i allmän

ägo samt förvärv av mark från det allmännas sida skall beröras av förköpsrätten.

Sedan länge har i olika sammanhang uppmärksammats frågan

hur man på ett lämpligt sätt skall inordna statens och kyrkans markförsäljningar

i det fortgående samhällsbyggandet. Markpolitiska utredningen

har sökt kartlägga kommunernas behov av statlig och kyrklig jord för samhällsbyggandet

och har kommit till att behovet kan antas uppgå till ca 1 500

ha årligen under den kommande tjugoårsperioden. Utredningen uttalar vidare

att det för ett flertal expansiva städer torde vara av avgörande betydelse

för möjligheterna till ett planenligt samhällsbyggande att viss statlig

eller kyrklig mark blir disponibel för städerna.

Det anförda visar den stora betydelsen av att kommunernas markbehov

på lämpligt sätt tillgodoses vid statliga och kyrkliga markförsäljningar.

Markpolitiska utredningen framlägger i silt betänkande skilda förslag i

syfte att förbättra handläggningsförfarandet vid försäljningarna. Jag kan

självfallet inte här ta någon ställning till förslagen. Det bör emellertid enligt

min mening vara fullt möjligt att på grundval av dessa vidta sådana

åtgärder att kommunernas intressen blir väl tillgodosedda. Såsom framgått

av vad jag anfört tidigare tillerkänns f. ö. kommunerna redan nu en faktisk

förtur vid statliga markförsäljningar.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

Mot bakgrunden av vad jag nu sagt kan det ifrågasättas om det finns något

större behov av att tillerkänna kommunerna förköpsrätt vid försäljning

av mark i allmän ägo. Kommunernas önskemål att få förvärva marken

måste — såsom framhållits av åtskilliga remissinstanser — under handläggningen

av ett försäljningsärende vägas mot andra från samhällssynpunkt

viktiga konkurrerande intressen. Jag kan därför inte biträda markvärdekommitténs

förslag att förköpsrätten skall omfatta även statens markförsäljningar.

I likhet med kommittén anser jag att det saknas anledning att behandla

försäljningar av kyrklig jord på annat sätt än övriga fastighetsförsäljningar.

Förköp bör alltså kunna ske.

Ett särskilt problem föreligger beträffande den kyrkliga jord — uppskattningsvis

en femtedel av all kyrklig jord — som anslagits av staten och

som anses civilrättsligt tillhöra staten. Försäljningar av denna jord sker enligt

kyrkliga försäljningslagen. Eftersom det i detta sammanhang är av

mindre betydelse vem marken civilrättsligt tillhör än hur försäljningsförfarandet

är anordnat, anser jag att även kyrklig jord som anslagits av staten

bör vara underkastad förköpsrätten.

Min ståndpunkt när det gäller statens och kyrkans markförsäljningar kan

alltså sammanfattas så att förköpsrätt inte får utövas, om staten är säljare

och försäljningen inte sker enligt kyrkliga försäljningslagen men att i övrigt

förköpsrätt föreligger.

När det gäller statens och landstingskommuns markförvärv har kommittén

uttalat den uppfattningen att det inte torde vara lämpligt att i kommunens

hand lägga ens en formell möjlighet att omintetgöra en överlåtelse till

staten eller landstingskommun av mark för visst ändamål. Beträffande annan

kommuns försäljning eller förvärv av mark anser kommittén naturligt

att varje kommun får företräde inom det egna området.

Jag kan helt ansluta mig till vad kommittén anfört i denna del. Jag föreslår

därför att undantag görs från förköpsrätten beträffande statens och

landstingskommuns markköp men däremot inte för borgerlig eller kyrklig

primärkommuns eller andra därmed jämställda offentligrättsliga subjekts

försäljningar eller köp av mark.

Vid överlåtelse av fast egendom mellan släktingar är det i vissa fall

motiverat att utforma förköpsrätten så att förköp ej kan äga rum. Också

i vissa andra fall bör hänsynen till enskilda intressen föranleda undantag

från förköpsrätten.

Kommittén har föreslagit att överlåtelser av fast egendom mellan släktingar

i vissa fall skall vara helt undantagna från förköpsrätten. Undantag

av detta slag förekommer både i lagen om arrendators förköpsrätt och i

jordförvärvslagen. I kommitténs förslag är emellertid släktskapskretsen

snävare bestämd än i de båda nyssnämnda lagarna. Släktskapsförhållan
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1967

de mellan säljare och köpare skall dock kunna beaktas också i andra fall

och få till följd att kommunen inte tillåts utöva förköpsrätt. I dessa fall

blir emellertid frågan om förköp får ske beroende på en prövning i det

enskilda fallet efter skälighet. I förslaget hänförs dessa situationer under

den s. k. obillighetsregeln i 2 § andra stycket. Denna regel avser även

fall av helt annan beskaffenhet där ett utövande av förköpsrätten kan te

sig obilligt. Jag återkommer till den regeln i det följande.

Förslaget att undanta vissa släktköp från förköpsrätten har vunnit stark

anslutning bland remissinstanserna. I några yttranden vänder man sig

dock mot tanken att bestämma släktkretsen snävare på detta område än

som skett i jordförvärvslagen.

Det är principiellt i tre avseenden som släktkretsen i jordförvärvslagen

är vidare än kretsen enligt förslaget. För det första undantas i jordförvärvslagen

överlåtelser till syskon eller syskons avkomling. För det andra

undantas överlåtelser inte bara till adoptivbarn utan också till adoptivbarns

avkomling. För det tredje jämställs släktskapsförhållande till säljaren

med släktskapsförhållande till dennes make, om han är gift. Enligt

min mening talar billighetsskäl för att även dessa fall av släktskap bör tas

undan. Därtill kommer önskvärdheten av att i förevarande hänseende ha

överensstämmande regler i jordförvärvslagen och i förköpslagen. I övervägande

antalet fall är nämligen de förvärv som omfattas av förköpsrätten

också underkastade tillståndsplikt enligt jordförvärvslagen. Man uppnår

därför cn inte obetydlig förenkling om undantagsfallen så långt det går

blir desamma i de båda lagarna. Jag föreslår därför att regeln om släktköp

i förköpslagen utformas i överensstämmelse med motsvarande regel i jordförvärvslagen.

I

I 1 § 10 jordförvärvslagen görs undantag från tillståndsplikten beträffande

överlåtelse av andel i fastighet till någon som redan äger till samma

taxeringsenhet hörande andel i denna. Motsvarande undantag bör — i

enlighet med vad som begärts i några remissyttranden — göras i förköpslagen.

Undantaget får betydelse främst vid försäljningar mellan dödsbodelägare

som skiftat fast egendom mellan sig i ideella andelar. Endast

undantagsvis skulle en kommun över huvud taget vara betjänt av förköpsrätt

i fall av denna beskaffenhet.

Obillighetsregeln i 2 § andra stycket kommittéförslaget innebär att förköpsrätt

inte får utövas om det med hänsyn till förhållandet mellan säljare

och köpare eller villkoren för eller omständigheterna vid köpet framstår

såsom obilligt att förköpsrätten görs gällande. Regeln har i allmänhet

tillstyrkts av remissinstanserna. Även enligt min uppfattning är regeln

motiverad. Den torde få stor betydelse genom att den ger möjlighet

att efter omständigheterna i det enskilda fallet göra undantag från förköpsrätten,

när ett kullkastande av det tillämnade köpet skulle verka stö
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kangl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

lande. Det ligger i sakens natur att den närmare bestämningen av tilllämpningsområdet

för regeln måste överlämnas till rättstillämpande myndighet.

De situationer när fråga om tillämpning av regeln kan uppkomma

är så mångskiftande att de inte nu kan överblickas. Några typfall skall

dock beröras här.

Ett utövande av förköpsrätt kan vara obilligt av det skälet att en personlig

gemenskap föreligger mellan säljare och köpare även utanför

släktköpsregelns tillämpningsområde. Ett exempel är att en fastighetsägare

säljer sin egendom till någon som under längre tid sammanbott med

honom eller någon som vårdat honom under hans ålderdom. Gemenskapen

mellan säljare och köpare kan också vara av ekonomisk natur. En fastighetsöverlåtelse

kan t. ex. ske inom en koncern i rationaliseringssyfte eller

mellan samarbetande företag som ett led i en strukturomvandling. Överlåtelser

av detta slag bör inte kunna hindras eller göras om intet genom

att kommun utövar förköpsrätt. Säljaren eller köparen kan också var för

sig ha ett speciellt och mycket starkt intresse av att ett visst köp kommer

till stånd. Ett företag önskar t. ex. överlåta tomtmark till anställda eller

mark till en idrottsförening för anläggande av en idrottsplats eller liknande.

En köpare är kanske i starkt behov av att komplettera tidigare markinnehav.

Detta kan exempelvis gälla ett expanderande industriföretag som

behöver mark för utbyggnad av eu industrianläggning.

Eu särskild kategori av obillighetsfal! hänger samman med förköpets

innebörd. Eftersom förköpsrätten berättigar kommunen att förvärva fastigheten

till det pris köparen utfäst sig att betala, bör förköp i princip

bara få ske när priset bestämts efter marknadsmässiga grunder. I många

av de förut nämnda situationerna och även i andra fall kan säljaren ha

ett intresse av att i syfte att gynna köparen bestämma priset till ett lägre

belopp än som kunnat tas ut vid en marknadsmässig försäljning. I sådana

fall skulle ett utövande av förköpsrätten uppenbarligen vara oskäligt.

Det måste emellertid betonas att redan det förhållandet att köparen gjort

en god affär naturligtvis inte motiverar att kommunen hindras från att

utöva förköpsrätten. Det är först när det av omständigheterna framgår att

parterna åsyftat att i särskild grad gynna köparen som ett undantag från

förköpsrätten kan vara motiverat.

Ibland kan det vara så att köparen även i ett rent affärsmässigt avtal

åtagit sig förpliktelser av personlig natur eller av sådan art att kommunen

inte kan uppfylla villkoren. Det är inte avsikten att detta utan vidare skall

få medföra att ett utövande av förköpsrätten anses obilligt. Kommunen har

i sådant fall rätt att få köpevillkoren jämkade och säljaren får kompenseras

genom att den särskilda förpliktelsen omvandlas till ett rent ekonomiskt

åtagande.

Ett särskilt fall då obillighetsregeln blir tillämplig kan uppkomma när

en fastighetsförsäljning omfattar flera fastigheter och ett förköp är moti
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967 85

verat endast beträffande någon eller några av dem. Jag återkommer till

denna fråga.

Förköpets innebörd

När det gäller den rättsliga innebörden av den kommunala förköpsrätten

står flera möjligheter öppna. Som framgått av den inledande framställningen

representerar lagarna om arrendators förköpsrätt och kronans förköpsrätt

samt lagberedningens förslag till jordabalk en utväg att konstruera

rättsinstitutet. Kommittén har anlagt en annan principiell syn på förköpsrättens

utformning. Skillnaden består i att de tidigare förköpslagarna och

jordabalksförslaget beskrev förköpsrätten som en mot köparen riktad lösningsrätt

till sådan i köpet ingående fast egendom som är belastad med förköpsrätt,

medan kommittén i sina motiv betecknar förköpsrätten som en

rätt för kommunen att tvångsvis inträda som part i köpeavtalet i köparens

ställe.

Tanken att utforma förköpsrätten på ett sätt som avviker från mönstret

i lagen om arrendators förköpsrätt diskuteras av lagberedningen i motiven

till 1947 års jordabalksförslag (SOU 1947:38 s. 253). En förköpsrätt kan,

uttalar beredningen, konstrueras som ett förköparens övertagande av köpet

och hans inträde som kontrahent i avtalet i den ursprunglige köparens ställe.

Med en sådan konstruktion blir den ursprunglige köparen i princip skild

från affären och ersatt av den förköpsberättigade. Denne träder i direkt förhållande

till säljaren och övertar köparens rättigheter och förpliktelser gentemot

honom. Med detta betraktelsesätt kan köparens ställning närmast betecknas

som en villkorlig äganderätt intill dess frågan om förköp blivit avgjord.

Enligt lagberedningens mening skulle det knappast möta något hinder att

konstruera förköpsrätten på detta sätt. Från vissa synpunkter skulle en sådan

konstruktion möjligen te sig ändamålsenlig. Beträffande arrendators

förköpsrätt ansåg sig emellertid beredningen inte böra avvika från grundtankarna

i gällande rätt. Beredningen ansåg därför lämpligast att anlägga

samma betraktelsesätt också i fråga om den konventionella förköpsrätten.

När det gäller en kommunal förköpsrätt anser jag, i likhet med kommittén,

att avsevärda fördelar står att vinna om den principiellt utformas

som en rätt för kommun att träda i köparens ställe. Köpevillkoren mellan

säljaren och köparen blir härigenom inte bara normerande för kommunens

förvärv utan omedelbart tillämpliga mellan kommunen och säljaren. Köparens

rätt kan sägas bli beroende av att förköpsrätt inte utövas inom den

frist som kommun kan behöva för att fatta beslut i förköpsfrågan. Hans

förfoganden över fastigheten innan förköpsfrågan blivit slutligt avgjord

blir i princip utan verkan om förköp kommer till stånd. När förköpet fullbordats

utträder köparen ur rättsförhållandet till säljaren. I princip upphör

därmed hans rättigheter och förpliktelser enligt avtalet. Har köparen helt

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

eller delvis fullgjort sina förpliktelser mot säljaren enligt avtalet bör kommunen

äga tillgodoräkna sig dessa.

För säljaren medför kommunens inträde ingen annan ändring än att kommunen

därefter är kontrahent i avtalet i stället för köparen. Normalt innebär

detta inte någon ändring i säljarens rättsliga ställning. Som kommittén

framhållit kan ett köpevillkor emellertid vara av den art att det inte kan

krävas att det skall fullgöras av kommunen. Villkoret måste då jämkas. Den

ändring i säljarens situation som följer härav bör kompenseras genom att

säljaren får rätt till ersättning av kommunen. I övrigt är säljarens situation

oförändrad. Köpeavtalets bestämmelser angående t. ex. betalningsterminer

eller tillträdesdag rubbas således inte för säljarens del av en förköpsrätt med

den här angivna konstruktionen.

Beträffande köparens rättsställning i förköpssituationen har kommittén

utgått från att köparen inte bör ha rätt till ersättning för att fastigheten

frångår honom. Jag delar denna uppfattning. I den mån han enligt avtalet

med säljaren fullgjort prestationer som kommunen äger tillgodoräkna sig

i förhållande till säljaren skall han emellertid vara berättigad till ersättning

av kommunen. Detsamma gäller som kommittén framhållit de nödvändiga

utlägg han kan ha haft i samband med köpeavtalets slutande. Köparens

rättsställning kan också påverkas av att han uppburit avkastning från fastigheten

eller haft omkostnader för denna. Fastigheten kan också ha försämrats

eller förbättrats genom köparens åtgärder. Till dessa frågor återkommer

jag i specialmotiveringen.

Förfarandet

Förfarandet vid utövande av förköpsrätt bör utformas så att fastighetsägarna

stimuleras att vid tillänmade försäljningar av fast egendom först

bereda den förköpsberättigade kommunen tillfälle att förvärva egendomen

i vanlig ordning. Jag har förut framhållit att förköpsrätten väsentligen får

betydelse för kommunerna som ett komplement till de frivilliga markförvärven.

Köp av fast egendom i vanlig ordning måste under alla förhållanden

bli det huvudsakliga medlet i den kommunala markpolitiken. Det är

också för alla parter fördelaktigast, om kommunernas markförvärv kan ske

på den allmänna marknaden utan att tvångsmedel tillgrips.

Kommittén har uttalat att ett hembudsförfarande är ägnat att påverka

fastighetsägarna i nyss nämnd riktning. Jag delar denna uppfattning. Hembudsförfarandet

innebär stora fördelar både för kommunerna och för de

enskilda. Den kommun till vilken hembudet riktas får tillfälle att på förhand

ta ställning till om det föreligger något kommunalt intresse av att

förvärva fastigheten på de villkor som fastighetsägaren tänkt sig och för

säljarens del har hembudet den väsentliga fördelen att fastigheten temporärt

befrias från förköpsrätten, om kommunen inte godtar hembudet. Med

hänsyn härtill är det troligt att hembudsförfarandet kommer att bli van
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

ligt och att mycket av den belastning som förköpsrätten annars skulle

utgöra för såväl myndigheterna som fastighetsmarknaden därigenom kommer

att bortfalla. I detta sammanhang bör kanske också understrykas betydelsen

av att kommunen genom hembudsförfarandet på ett tidigt stadium

får kännedom om att en fastighetsägare är intresserad av att avyttra

sin egendom. Även om kommunen inte vill godta de villkor som angetts i

hembudet, bör detta dock ofta kunna utgöra grundval för fortsatta förhandlingar

mellan kommunen och fastighetsägaren. Jag återkommer i specialmotiveringen

till frågan om hembudsregelns närmare utformning.

Hembudet har den verkan att säljaren, om hembudet inte godtas av kommunen,

fritt kan sälja fastigheten under viss tid. Förutsättningen är dock

att försäljningen sker på villkor som inte är förmånligare för köparen än

dem som skulle ha gällt för kommunen om den antagit hembudet. En sådan

inskränkning i verkan av hembudet är uppenbarligen nödvändig, eftersom

kommunens intresse av att förvärva den hembjudna fastigheten naturligen

är beroende av de villkor som fastighetsägaren anger. I många fall måste

emellertid läget vara det att kommunen över huvud taget inte är intresserad

av den hembjudna fastigheten. Detta kan bero på att ett kommunalt förvärv

av fastigheten inte alls är motiverat eller att kommunen inte vill motsätta sig

en tillämnad försäljning till annan part, exempelvis en industri som vill lokalisera

sin verksamhet till orten. I sådana fall kan det ibland vara ändamålsenligt

att kommunen förklarar sig helt avstå från att utöva förköpsrätt

beträffande viss försäljning. Jag anser att denna utväg i klarhetens intresse

bör regleras i förköpslagen. De närmare detaljerna angående det nu skisserade

förfarandet behandlas i specialmotiveringen.

Jag övergår nu till frågan hur förfarandet i övrigt vid utövandet av förköpsrätt

bör vara anordnat. Kommittéförslaget innebär i denna del i huvudsak

följande. Varje försäljning av fast egendom skall av säljaren eller köparen

anmälas till den förköpsberättigade kommunen inom tre månader efter

förvärvet. Försäljningen blir ogiltig, om tidsfristen försummas. Efter anmälan

har kommunen i sin tur viss tid på sig att utöva förköpsrätten, dvs.

att fatta beslut om åtgärden, underrätta säljare och köpare samt instämma

köparen till domstol. Förköp har fullbordats när domstolens dom på bifall

till förköpstalan vunnit laga kraft och kommunen fullgjort sin betalningsskyldighet.

Spörsmålet vilka åtgärder kommunen har att iaktta vid utövande

av förköpsrätten är nära förknippat med hur den rättsliga prövningen av

bl. a. förutsättningarna för förköpets tillkomst anordnas. Jag avser därför

att behandla nämnda spörsmål först i samband med frågan om den rättsliga

prövningen. I detta sammanhang kommer att diskuteras endast den del av

förfarandet som syftar till att sätta kommunen i stånd att utnyttja sin förköpsrätt.

Under remissbehandlingen har kommitténs förslag i förevarande avseen
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Majrts proposition nr 90 år 1967

de blivit utsatt för viss kritik. Denna riktar sig väsentligen mot den föreslagna

påföljden vid underlåtenhet att i tid anmäla förvärv till vederbörande

kommun, nämligen att förvärvet blir ogiltigt. Kritiken har naturligtvis visst

fog. Det kan inte förnekas att påföljder av detta slag innebär en fara från

rättssäkerhetssynpunkt. Ett ringa förbiseende från en parts sida kan i det

enskilda fallet få ytterst kännbara verkningar. Dessa verkningar måste anses

särskilt obilliga i det fall att köpeavtalet avser en fastighet som kommunen

inte har något intresse av att förvärva. En ogiltighetssanktion bör

därför inte tillgripas annat än om den är starkt motiverad från allmän synpunkt.

Men det måste samtidigt erkännas att den föreslagna ordningen på

ett mycket effektivt sätt tillgodoser det av kommittén starkt understrukna

önskemålet att förköpsfrågan bringas till ett avgörande snarast möjligt efter

förvärvet. Denna synpunkt bör även enligt min mening vara vägledande.

Jag anser dock att den kan tillgodoses på annat sätt.

För egen del anser jag att kommitténs förslag är förenat med nackdelar

från främst två utgångspunkter. För det första är förköpsrätten enligt kommittéförslaget

i princip generell. Om man bortser från att kommunerna

själva kan införa begränsningar i förköpsrättens tillämpningsområde, riktar

sig förköpsrätten formellt mot snart sagt alla fastighetsförsäljningar. I praktiken

kan emellertid förköp komma i fråga bara i relativt få fall. Anmälningsskyldigheten

och den därmed förenade ogiltighetspåföljden kommer

alltså att enligt kommittéförslaget avse ett mycket stort antal försäljningar

beträffande vilka sådana ingrepp inte är motiverade. Som jämförelse kan

nämnas att jordförvärvslagen innehåller en motsvarande ogillighetsregel,

men i det fallet skall varje enskilt förvärv underkastas tillståndsprövning.

För det andra är förfarandet enligt kommittéförslaget mindre lämpligt såvitt

avser förvärv som faller under jordförvärvslagen. För sådana förvärv

kommer en dubbel anmälningsskyldighet att föreligga och parallella tidsfrister

att löpa. Vidare är det fullt möjligt att ett förvärv drabbas av ogiltighet

enligt regler i den ena lagen, trots att prövning pågår eller redan genomförts

enligt den andra lagen. En sådan ordning är så mycket mindre

ändamålsenlig som prövningen hos kommun och lantbruksnämnd har så

starka beröringspunkter att en samordning under alla förhållanden måste

äga rum.

Den kategorimässiga begränsning av förköpsrätten som följer av den av

mig föreslagna arealregeln medför att de nu anförda argumenten får begränsad

räckvidd. Genom arealregeln undantas ett mycket betydande antal

fastighetsförvärv helt från förköpsrättens tillämpningsområde. Detta innebär

å ena sidan att den kritik mot förslaget som bygger på att anmälningsskyldigheten

och ogiltighetspåföljden inte är motiverad i fråga om vissa förvärv

i viss mån förlorar i tyngd. Å andra sidan gör sig behovet av en effektiv samordning

med tillståndsprövningen enligt jordförvärvslagen gällande med så

mycket större styrka. I själva verket torde arealregeln innebära att förköps
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

rätten till alldeles övervägande del kommer att omfatta sådana fastigheter

som är underkastade tillståndsplikt enligt jordförvärvslagen.

Med hänsyn till det sist sagda anser jag ofrånkomligt att den kommunala

förköpsrätten anpassas till jordförvärvslagstiftningen och att förfarandet

enligt de ifrågavarande rättsinstituten samordnas mycket nära. Om detta

sker kan anmälningsskyldighet och ogiltighelspåföljd enligt förköpslagen

undvaras, såvitt avser de tillståndspliktiga förvärven. Förfarandet behöver

i själva verket inte te sig annorlunda för den enskilde än det gör redan nu

enligt jordförvärvslagen. Det blir sedan ett särskilt spörsmål hur förköpsförfarandet

bör anordnas för sådana förvärv som inte är underkastade tillståndsplikt

enligt jordförvärvslagen.

Som kommittén anfört bör en samordning av förfarandet enligt förköpslagen

och jordförvärvslagen utgå från det förhållandet att kommunala markförvärv

inte är underkastade tillståndsprövning enligt jordförvärvslagen.

Prövningen huruvida förköp kan komma i fråga bör sättas in innan frågan

om förvärvstillstånd avgörs. Jag föreslår att förfarandet i stora drag anordnas

på följande sätt.

Sedan ansökan om förvärvstillstånd inkommit till lantbruksnämnden, ankommer

det på denna att omedelbart underrätta den kommun där fastigheten

är belägen om förvärvet. Den frist inom vilken kommunen har att

vidta åtgärder för att få förköp till stånd räknas från ansökan om förvärvstillstånd.

Lantbruksnämnden får inte ta slutlig ställning i tillståndsärendet

förrän det blivit avgjort om förköpsrätt skall utövas. Äger förköp rum kan

ärendet avskrivas hos nämnden, eftersom det tillämnade förvärvet då över

huvud taget inte kommer till stånd. Avser ansökan till lantbruksnämnden

s. k. förhandstillstånd, dvs. tillstånd innan någon överlåtelse skett, får tillstånd

inte ges om kommunen anmäler intresse av att förvärva fastigheten.

Den föreslagna skyldigheten för lantbruksnämnden att remittera ansökningar

om förvärvstillstånd till den förköpsberättigade kommunen kommer

inte att i nämnvärd grad tynga förfarandet hos nämnden. Redan nu måste

vederbörande kommun ofta höras i ärendet. För den enskilde kan nämndens

beslut bli något fördröjt genom samordningen. Nackdelen härav uppvägs

emellertid mer än väl av att ett bifall till ansökan innebär att också förköpsfrågan

blivit avgjord. I sammanhanget måste emellertid beaktas att en

mängd tillståndsärenden — hos flertalet lantbruksnämnder säkert det dominerande

antalet — rör förvärv beträffande vilka förköp inte alls är aktuellt.

Lantbruksnämnderna bör därför ges befogenhet att i vissa fall underlåta

remiss till kommun. Sådan rätt bör föreligga om det är uppenbart att

förköpsrätt inte kommer att utövas. I dessa fall kan nämnden alltså ge tillstånd

utan att först höra kommunen. Kommunerna kan härigenom också

avlastas administrativt bestyr. Genom ett informellt samarbete mellan kommunerna

och lantbruksnämnderna torde det vara möjligt att åstadkomma

en sådan ordning att kommunernas befattning med förvärvsärenden kan

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

begränsas i stor utsträckning utan att förköpsrätten blir mindre effektiv

som medel i markpolitiken. Det bör emellertid starkt betonas att vederbörande

kommun självfallet inte får förbigås, om det finns anledning anta att

kommunen kan ha intresse av att förvärva marken.

Den föreslagna anordningen bör som jag redan antytt ses i sammanhang

med arealregeln. Genom dessa bestämmelser kommer kommunerna att behöva

ta befattning huvudsakligen bara med sådana försäljningar som kan

vara av något intresse från markpolitisk synpunkt. För fastighetsmarknaden

är fördelarna härav betydande. Belastningen på fastighetsomsättningen

blir inte större än som motiveras av det syfte som bär upp förköpslagstiftningen.

Samordningen av förfarandet enligt förköpslagen med tillståndsprövningen

enligt 1916 års lag bör anordnas på i huvudsak samma sätt som förut

skisserats. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen.

Det återstår nu att ta ställning till förfarandet beträffande sådana förvärv

som inte är underkastade tillståndsplikt enligt jordförvärvslagen eller

1916 års lag och som ej undantas från förköpsrätten genom arealregeln. Det

gäller då större och mera värdefulla fastighetsobjekt som inte är taxerade

som jordbruksfastigheter. För detta slag av förvärv anser jag inte motiverat

att ålägga parterna att göra anmälan till kommunen. Tillräcklig grad av

effektivitet torde uppnås, om möjlighet öppnas för säljare och köpare att

efter frivillig anmälan till kommunen åstadkomma att tidsfristen för utövande

av förköpsrätt börjar löpa. I sista hand bör det ankomma på inskrivningsdomaren

att i anledning av lagfartsansökan underrätta den förköpsberättigade

kommunen om förvärvet.

Som jag tidigare har framhållit innebär förköpsrätten med den av mig

föreslagna konstruktionen att köparen har en villkorlig äganderätt till fastigheten

till dess förköpsfrågan blivit slutligt avgjord. Hinder bör följaktligen

föreligga mot lagfart för köparen under denna tid. Jag föreslår därför

i likhet med kommittén en bestämmelse om att lagfartsansökan skall förklaras

vilande enligt 10 § lagfartsförordningen om frågan om kommunalt

förköp inte är avgjord. Om lagfart likväl meddelas, får detta den verkan

att förköpsrätten går förlorad.

Den ökning av inskrivningsdomarens arbetsuppgifter som förköpsrätten

ofrånkomligen medför blir med den utformning förköpsrätten sålunda erhållit

av måttlig omfattning. Flertalet lagfartsansökningar kommer på

grund av arealregeln samt bestämmelserna om samordning med tillståndsprövningen

enligt jordförvärvslagen och 1916 års lag att falla utanför förköpsrätten.

Prövningen om så är fallet kan i allmänhet ske utan mera ingående

utredning. I fråga om övriga lagfartsansökningar har inskrivningsdomaren

att pröva huruvida kommunens frist att utöva förköpsrätt utgått.

Om detta är fallet kan lagfart beviljas. Har tidsfristen inte utgått eller har

kommunens beslut att utöva förköpsrätt ännu inte blivit definitivt, skall

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

lagfartsansökan förklaras vilande. Om fristen ännu inte börjat löpa, skall

ansökan likaledes förklaras vilande varjämte inskrivningsdomaren har att

underrätta kommunen om ansökningen.

Den rättsliga prövningen

Spörsmålet hur den rättsliga prövningen skall anordnas enligt förköpslagen

är av komplicerad natur. Svårigheterna beror på att lagförslaget

förutsätter hänsynstaganden till mycket skiftande intressen. Sålunda måste

kommunernas krav på att få förvärva den mark som med hänsyn till den

framtida utvecklingen behövs för tätbebyggelse vägas mot enskildas anspråk

på att inte onödigtvis stängas ute från fastighetsmarknaden. Samhällsintresset

och därmed kravet på lagstiftningens effektivitet som markpolitiskt

medel måste vinna tillbörligt beaktande vid utformningen av prövningsförfarandet.

Som jag förut framhållit är det emellertid också viktigt

att rättssäkerhetsintresset tillgodoses. Detta intresse är särskilt framträdande

i vissa frågor. Jag syftar framför allt på de tvistefrågor som kan

uppkomma vid den ekonomiska uppgörelsen mellan kommunen å ena samt

säljare och köpare å andra sidan men också på tillämpningen av de särskilda

undantagsbestämmelser, särskilt obillighetsregeln, som uppställts i

syfte att tillgodose speciella enskilda intressen som i vissa situationer ansetts

inte böra få vika för den kommunala förköpsrätten.

Det är givet att en enda form för den rättsliga prövningen inte kan lämpa

sig lika väl för alla tillämpningsfrågor. I själva verket torde det vara ofrånkomligt

att tillhandahålla flera prövningsförfaranden. En sådan lösning har

kommittén stannat för genom att föreslå att vissa frågor skall prövas kommunalbesvärsvägen

och andra vid de allmänna domstolarna. Detta dubbla

prövningsförfarande har emellertid uppenbara nackdelar, eftersom det kan

leda till att det slutliga avgörandet i förköpsfrågan blir svävande under lång

tid till men för såväl lagstiftningens effektivitet sett från kommunal synpunkt

som rättsskyddsintresset.

Jag vill i detta sammanhang understryka att det är av avgörande betydelse

att prövningsförfarandet inte ges en sådan form att det kommer att

utgöra en belastning för kommunerna vid det praktiska utövandet av förköpsrätten.

Förköpsrätten kan nämligen, såsom förut anförts, bli av betydelse

som markpolitiskt medel endast om förköpet som förvärvsform blir

väsentligt enklare, snabbare och billigare att tillämpa än expropriationsförfarandet.

Här inställer sig frågan om det kan anses behövligt med en obligatorisk

rättslig prövning i samtliga förköpsärenden. Kommittémajoriteten

har inte ansett detta nödvändigt såvitt avser sådana tillämpningsfrågor som

enligt förslaget skall prövas i kommunalbesvärsväg men har däremot ut

format domstolsprövningen som ett obligatorium. Reservanterna anser nödvändigt

med en rättslig överprövning av förutsättningarna för förköpsrättens

utövande i varje enskilt fall. En sådan obligatorisk överprövning kan

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj ds proposition nr 90 år 1967

enligt min mening undvaras. Härigenom står mycket att vinna i förenklingsväg

och olägenheterna med ett prövningsförfarande hos skilda myndigheter

behöver inte bli så framträdande. Jag anser också att rättssäkerhetsintresset

ändå kan bli tillräckligt beaktat. Jag återkommer till frågan i det följande.

De tvistefrågor som kan uppkomma vid den ekonomiska uppgörelsen mellan

kommunen samt säljaren och köparen är av sådan beskaffenhet att

möjlighet till domstolsmässig prövning svårligen kan undvaras. Någon tvekan

råder därför inte om att prövningen av dessa frågor, såsom kommittén

föreslagit, bör ske vid allmän domstol.

Bland övriga frågor som kan uppkomma i förköpsärenden har de som

anknyter till de rättsliga förutsättningarna för utövande av förköpsrätt

största betydelsen. Det är framför allt regeln om att förköpsrätt föreligger

vid försäljning av sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida

utvecklingen krävs för tätbebyggelse och därmed sammanhängande

anordningar som kan ge anledning till tvister. Denna regel förutsätter lämplighetsavgöranden

där samhällsintresset står i förgrunden. Den rättstillämpning

som vanligtvis ankommer på de allmänna domstolarna är av helt annan

beskaffenhet. Enligt min mening skulle en prövning vid domstol därför

inte vara lämplig i detta fall. Jag vill med anledning av den tanke som

framförts av reservanterna erinra om att expropriationsdomstolen i regel

inte har som uppgift att pröva huruvida förutsättningar för expropriation

föreligger. Tillstånd till expropriation beviljas av Kungl. Maj :t, varefter

expropriationsdomstolen har att pröva uppkommande ersättningsfrågor.

Jag anser mot bakgrunden av det anförda att det är uteslutet att som reservanterna

närmast tänkt sig förlägga den nu aktuella prövningen till

domstolarna. Prövningen bör i stället ske inom förvaltningens ram.

När det gäller frågan hur en förval tningsmässig prövning av de allmänna

förutsättningarna för utövande av förköpsrätten skall ordnas vill jag fästa

uppmärksamheten på två enligt min mening väsentliga synpunkter. Den

ena är att kommunens behov av att genom förköp förvärva viss fast egendom

måste kunna bedömas allsidigt av prövningsmyndigheten. Ändamålsenligheten

av det kommunala förköpsbeslutet måste sålunda kunna sättas

i fråga utan varje begränsning av prövningens räckvidd. I annat fall får inte

bestämmelsen om den allmänna begränsningen av förköpsrättens tillämpningsområde

den innebörd som är åsyftad. Prövningsförfarandet bör vidare

utformas under hänsynstagande till att vid prövningen av förköpsfrågor

samhällsintresset träder i förgrunden. Förköpsrätten är avsedd att bli ett

viktigt medel i den kommunala markpolitiken. Kommunernas möjligheter

att förverkliga sina markpolitiska strävanden kommer därför att påverkas

av hur förköpsfrågorna bedöms. Den slutliga förvaltningsmässiga prövningen

av frågor av denna beskaffenhet brukar vara förbehållen Kungl. Maj :t.

Båda de nu anförda synpunkterna talar starkt emot att den ifrågavarande

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

93

prövningen inordnas i kommunalbesvärsinstitutet. Kommunalbesvär avgörs

ju i sista instans av regeringsrätten och prövningen har i huvudsak karaktären

av en laglighetsprövning. Ändamålsenligheten i ett kommunalt beslut

prövas i princip inte efter kommunalbesvär.

Mot bakgrunden av vad som nu anförts kunde det synas ändamålsenligt

att tillåta en överprövning av det kommunala beslutet genom vanliga förvaltningsbesvär,

således besvär som inte följer kommunallagarnas bestämmelser.

En sådan ordning skulle emellertid ge förköpsbesluten en särställning

i jämförelse med andra kommunala beslut om fastighetsförvärv. Detta

är olämpligt och anordningen skulle även vara svår att förena med den

kommunala organisationen. Över huvud taget är det mindre lämpligt att utforma

prövningsförfarandet som en överprövning av det kommunala beslutet,

eftersom man vid en sådan bedömning i princip inte kan beakta andra

omständigheter än sådana som kommunen tagit eller i varje fall bort ta

hänsyn till. Som av det följande skall framgå talar emellertid starka skäl för

att i den förvaltningsmässiga prövningen inrymma även sådana moment

som kommunen inte har anledning eller ens möjlighet att uppmärksamma.

Mot bakgrunden av det anförda förordar jag att den rättsliga prövningen

av frågan huruvida förköpsrätten får utövas med hänsyn till den allmänna

begränsningen av förköpsrättens tillämpningsområde anordnas som en från

det kommunalrättsliga besvärsförfarandet helt fristående tillståndsprövning

och att denna förläggs till Kungl. Maj :t i statsrådet. Förfarandet blir

härigenom i huvudsak detsamma som för ärenden om tillstånd till expropriation

enligt expropriationslagen. Härigenom erhålls en allsidig prövning

av förköpsfrågan samtidigt som kommunernas och de enskildas anspråk

på snabbhet vid avgörandet kan tillgodoses. Också rättssäkerhetens krav

tillgodoses. Rättsskyddet blir ju detsamma i förköpsärenden som i expropriationsärenden.

Enligt expropriationslagen är expropriationstillstånd praktiskt taget alltid

erforderligt. När det gäller kommunal förköpsrätt torde det i åtskilliga

fall inträffa att kommunens behov av marken för tätbebyggelse inte ifrågasätts

av köparen eller säljaren. En obligatorisk tillståndsprövning skulle i

sådana fall innebära en onödig påbyggnad av förköpsinstitutet och motverka

kommunernas och de enskildas intresse av ett snabbt avgörande av

förköpsfrågan. Jag föreslår därför att tillståndsprövningen sätts in bara om

säljare eller köpare sätter sig emot att förköp kommer till stånd.

Enligt vad jag tidigare har föreslagit skall kommun kunna utöva förköpsrätt

även i fråga om fast egendom utanför det egna området. Detta förutsätter

dock att marken är belägen i kommun inom samma kommunblock

och markkommunen samtycker till förköpet. De speciella förutsättningar

som således gäller vid förköp utom kommunens eget område bör på yrkande

av markkommunen kunna underkastas prövning. Det är mest ändamålsenligt

att också denna prövning äger rum hos Kungl. Maj :t. Jag före
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

slår därför en bestämmelse att frågan om tillstånd till förköp i sådana fall

skall tas upp till prövning efter ansökan av markkommunen. Om det därvid

visar sig att markkomunen ej samtyckt till förköpet, får tillstånd till detta

inte ges av Kungl. Maj :t.

När det gäller prövningen av frågan om det med hänsyn till förhållandet

mellan säljare och köpare eller villkoren för eller omständigheterna vid köpet

framstår som obilligt att förköpsrätt utövas — således tillämpning av

obillighetsregeln — innebär kommittémajoritetens förslag att kommunen

själv i första hand skall ta ställning till dessa frågor med rätt för den enskilde

köparen eller säljaren att anföra kommunalbesvär. Förslaget har under

remissbehandlingen utsatts för stark kritik. Åtskilliga remissinstanser

har förordat att prövningen i stället förläggs till domstol. Med den av mig

föreslagna ordningen med prövning hos Kungl. Maj :t av frågan om tillstånd

till förköp bör emellertid övervägas om inte också obillighetsfrågorna

kan inordnas i tillståndsprövningen.

Den prövning angående tillstånd till expropriation som enligt expropriationslagen

skall äga rum hos Kungl. Maj :t innefattar bl. a. att expropriationsrätt

inte skall meddelas beträffande område, vars avstående medför

större olägenhet än som är nödvändigt. I övrigt skall tillses att ändamålet

utan oskälig kostnad för den exproprierande kan vinnas med minsta olägenhet

för annan Fn avvägning mellan det allmännas behov och olägenheterna

för enskilda skall således äga rum vid prövning av fråga om tillstånd

till expropriation. Tillämpningen av obillighetsregeln är av principiellt

samma natur som den bedömning som sålunda sker hos Kungl. Maj :t i

expropriationsärendena.

Vidare är att märka att om prövningen av obillighetsfrågan förläggs till

domstol skulle följden bli att det allmännas behov av mark prövas för sig

hos Kungl. Maj :t medan enskildas häremot stridande intressen prövas av

domstol. Det torde knappast vara möjligt att göra en tillfredsställande avvägning

mellan dessa intressen med en sådan uppdelning.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag att också prövningen av

obillighetsfrågan inordnas i tillståndsprövningen hos Kungl. Maj :t. Härigenom

vinns också den mycket väsentliga fördelen att frågan om kommunens

rätt att utöva förköpsrätt blir slutligt avgjord i ett sammanhang. Den

enda fråga som återstår, nämligen hembudsfrågan, dvs. frågan om ett köp

skett på oförmånligare villkor än som gällt för ett tidigare av kommunen

avvisat hembud, synes nämligen även den kunna utan olägenhet prövas av

Kungl. Maj :t.

Om den rättsliga prövningen ordnas på detta sätt innebär det att det

kommunala beslutet att utöva förköpsrätt blir beroende av om köparen eller

säljaren inom viss tid bestrider att förköpsrätt föreligger. Bestrider ingen

av dem förköpsrätten är frågan om kommunens rätt att utöva förköp slutligt

avgjord. Så snart ett bestridande sker får det ankomma på kommunen

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

95

att söka tillstånd till förköpet hos Kungl. Maj :t. Ansökan bör ske inom viss

frist och underlåtenhet att i tid söka tillstånd bör leda till att frågan om

förköpsrätt förfaller. Om kommunen däremot ansöker om tillstånd, blir

kommunens beslut gällande om tillstånd till förköp lämnas av Kungl. Maj :t.

Beträffande förfarandet i övrigt bör i stort sett gälla motsvarande regler

som i fråga om expropriation. Det bör ankomma på kommunen att förebringa

den utredning som fordras, och den som bestritt att förköpsrätten

utövas bör få tillfälle att yttra sig.

Vad därefter gäller de frågor som skall prövas av domstol så kan prövningen

göras antingen obligatorisk eller beroende på parts yrkande. Lagarna

om arrendators förköpsrätt och om kronans förköpsrätt bygger —

liksom lagberedningens förslag till avtalad förköpsrätt —- på ett obligatoriskt

domstolsförfarande. Även kommitténs förslag innebär att kommun

sedan beslut att utöva förköpsrätt fattats alltid måste väcka talan vid domstol.

Annars går förköpsrätten förlorad. I flertalet fall torde emellertid

situationen vara den att kommunen kan träffa uppgörelse med säljaren

och köparen utom rätta. Detta gäller både köpevillkoren och ersättning i

anledning av kommunens inträde. Att kommunen i ett sådant läge inte

skulle kunna utöva förköpsrätten utan att väcka talan är otillfredsställande.

Med den ståndpunkt jag tagit beträffande själva utformningen av

förköpsrätten är f. ö. en obligatorisk domstolsprövning mindre angelägen

eftersom förköpsrätten innebär en rätt till inträde på köparsidan i fastigbetsförsäljningen.

Villkoren för förköpet blir därmed i princip desamma

som för försäljningen. Endast vid oenighet mellan parterna behöver villkoren

för förköpet fastställas i särskild ordning. Även sättet för tillståndsprövningen

hos Kungl. Maj :t medför att en obligatorisk domstolsprövning

kan undvaras. Som förut nämnts blir nämligen frågan huruvida förköp får

ske slutligt avgjord senast i och med att Kungl. Maj :t ger tillstånd till

förköpet.

Enligt expropriationslagen är domstolsförfarande obligatoriskt. Det är

emellertid att märka att en expropriation kan inverka på tredje mans rättsställning

på ett sätt som saknar varje motsvarighet i förköpsinstitutet. I

princip har förköpet inte andra sakrättsliga verkningar än ett vanligt fastighetsköp.

Dessa frågor belyses ytterligare i specialmotiveringen. Med

hänsyn till det nu anförda förordar jag att domstolsprövning av frågor

angående den ekonomiska uppgörelsen mellan kommunen å ena samt säljare

och köpare å andra sidan skall komma till stånd endast i sådana fall

där tvist uppstår mellan parterna.

Kommittéförslaget innebär att förköpsrätten utövas genom att kommunen

inom viss tidsfrist fattar beslut om att utöva förköpsrätten, underrättar

säljare och köpare samt väcker talan om förköp. Förköpet är enligt

förslaget fullbordat när domen vunnit laga kraft och kommunen fullgjort

sin betalningsskyldighet. En sådan reglering är självfallet inte tänkbar om

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

domstolsprövningen inte är obligatorisk. Jag föreslår i stället ett förfarande

med i huvudsak följande utformning.

Kommunens förköp bör anses fullbordat redan när förköpsbeslutet vunnit

laga kraft och tidsfristen för säljaren och köparen att bestrida förköpsrätten

löpt ut. Om försköpsrätten bestrids bör förköpet anses fullbordat

när Kungl. Maj :t gett tillstånd till förköp. I och med att förköpet

fullbordats bör kommunen anses ha inträtt i köpeavtalet i köparens ställe.

Kommunen har därefter att i princip fullgöra köparens skyldigheter. Därvid

bör dock gälla att prestationsskyldighet inte föreligger för kommunen

beträffande sådant villkor som sedermera undergår jämkning. Talan om

jämkning av köpevillkor bör emellertid inte kunna hållas svävande under

någon längre tid. En tidsfrist bör därför uppställas för kommunen att

väcka talan om jämkning av köpevillkor. Dessa och andra frågor som

hänger samman med uppgörelsen mellan kommunen samt säljare och köpare

behandlas närmare i specialmotiveringen.

Den rättsliga prövning som nu diskuterats avser dels frågan huruvida

förköpsrätt får utövas med hänsyn till den allmänna begränsningen i förköpsrätten

samt obillighets- och hembudsreglerna, dels frågor om jämkning

i köpevillkor och ersättning till köpare eller säljare. Det återstår slutligen

att behandla den rättsliga prövningen av om förköp får ske med hänsyn till

de skilda absoluta hinder mot förköpsrätt som jag har föreslagit. Det gäller

här tillämpningen av bl. a. arealregeln och bestämmelsen om släktköp.

Prövningen av dessa frågor kommer i praktiken att handhas av inskrivningsdomaren.

I undantagsfall kan emellertid en domstolsmässig prövning

behövas. Den mest naturliga lösningen synes vara att förköpet automatiskt

blir utan verkan, om ett absolut hinder föreligger mot utövande av förköpsrätt.

I ett sådant fall behåller avtalet mellan säljare och köpare sin giltighet

trots förköpet. En tvist mellan köparen och kommunen huruvida ett

förköp skett i strid mot något absolut hinder mot utövande av förköpsrätt

blir därmed att behandla som en vanlig tvist om äganderätten till fast

egendom.

Särskilda frågor

Vad som hittills har anförts angående utformningen i skilda hänseenden

av förköpsinstitutet har tagit sikte på det fallet att överlåtelsen innefattar

en enda fastighet. Om köpet gäller ytterligare fast egendom eller fast egendom

och lös egendom inställer sig vissa särskilda frågor som nu skall behandlas.

Den lösning som valdes i lagen om kronans förköpsrätt och i jordabalksförslaget

bygger på att förköpsrätt föreligger beträffande något av de objekt

som ingår i ett köp. Med rätten att lösa detta objekt förenas sedan en skyldighet

att under vissa förutsättningar lösa också annan egendom som ingår

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

i köpet. Om inte all egendom skall lösas, fördelas köpeskillingen mellan

köparen och den lösningsberättigade enligt särskilda bestämmelser.

Med den utformning av förköpsrätten som jag föreslagit kommer den nu

diskuterade frågan i ett annat läge. Förslaget bygger som redan framhållits

på principen att kommunen vid utövande av förköpsrätten övertar köpet och

att köparen därmed utträder ur sitt rättsförhållande till säljaren. Ett konsekvent

genomförande av denna grundtanke i sådana fall när överlåtelsen

avser flera fastigheter eller fastighet jämte lös egendom skulle leda till att

kommunen inträder i fråga om all egendom som ingått i köpet, förutsatt

att detta omfattade någon fastighet som föll inom tillämpningsområdet för

förköpsrätten. I det följande skall belysas, hur långt det är möjligt och lämpligt

att låta denna princip gälla.

När eu köpare förvärvar flera fastigheter från samme säljare eller ett fastighetsköp

omfattar både fast och lös egendom, är det självfallet i allmänhet

inte en tillfällighet att samtliga objekt tas upp i ett och samma köp. De

skilda objekten har vanligen sådant inbördes samband för köparen eller

säljaren eller för båda att en gemensam försäljning är mest ändamålsenlig.

Om man i ett sådant fall ändrar köpet så att något objekt får utgå,

kommer man ofta i konflikt med de förutsättningar som parterna utgått

från vid köpslutet. Vid köp av detta slag torde det alltså generellt kunna

sägas vara från köparens och säljarens synpunkt lämpligare att kommunen

inträder beträffande samtliga objekt än att en fördelning sker mellan kommunen

och köparen. Från kommunens synpunkt kan däremot läget ofta

vara ett annat. Endast viss eller vissa fastigheter eller kanske bara en del

av en fastighet är till äventyrs av intresse för kommunen. I ett sådant fall

kunde det vara lämpligast för kommunen att få välja ut de objekt som tillgodoser

detta intresse.

Ytterligare en synpunkt måste emellertid beaktas i sammanhanget. Om

förköpet skall begränsas till endast en del av de objekt som ingår i en fastighetsförsäljning,

måste köpeskillingen naturligtvis jämkas i motsvarande

mån. Risk föreligger också för att inte heller köpevilllcoren i övrigt utan

vidare kan ligga till grund för förköpet. Uppgörelsen mellan de inblandade

parterna försvåras alltså om förköpet får en mera begränsad omfattning än

köpet. Detta är en olägenhet även för kommunen. Det kan vidare vara svårare

för kommunen att bedöma konsekvenserna av ett förköpsbeslut, om

kommunen måste räkna med att ett eller flera objekt kanske inte skall omfattas

av förköpet. Priset på den genom förköpet förvärvade fastigheten blir

ju beroende på hur de olika objekten värderas, och resultatet av en sådan

värdering torde vara svår att överblicka i förväg. Det kan sålunda åtminstone

i vissa fall vara ett intresse också för kommunen att förköpet får gälla

all egendom som säljs.

Dessa överväganden leder enligt min mening till att förköp vid försälj4

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 90

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

ning av flera fastigheter eller av fastighet och lös egendom åtminstone primärt

bör omfatta all egendom som säljs. Om en begränsning av förköpet till

en del av den sålda egendomen är nödvändig i det enskilda fallet, bör den

få komma till stånd först om någon av parterna tar initiativ därtill sedan

förköpsbeslutet fattats. Frågan i vad mån sådan initiativrätt bör föreligga

ställer sig olika för fast egendom och för lös egendom.

Vad som nyss anfördes om sambandet mellan skilda objekt som ingår

i samma köp torde i särskild grad gälla när köpet avser flera fastigheter.

Om man först ser saken från kommunens synpunkt kan visserligen en

regel, att förköpet obligatoriskt skall omfatta all den sålda fasta egendomen

och således inte enbart den eller de fastigheter som i första hand är av intresse

för kommunen, medföra att kommunen får dra på sig ett onödigt

stort kapitalutlägg. Å andra sidan bör det som regel inte vara några svårigheter

för en kommun att finna köpare till sådan del av den fasta egendomen

som kommunen inte önskar behålla. Det bör också anmärkas att ett tillgodoseende

av kommunens intresse av att få begränsa sitt förvärv till enbart

sådan mark som kommunen har behov av skulle leda till att man borde

tillåta att förköpet fick avse bara en del av en försåld fastighet. Uppenbarligen

bör en sådan väg inte beträdas när det gäller förköpsrätten. Det

anförda talar för att kommunen inte bör tillåtas att begränsa förköpet till

någon eller några fastigheter när försäljningen omfattar flera fastigheter.

Från köparens synpunkt är situationen i viss mån en annan. Som regel

torde köparen sakna intresse av att behålla sådan fast egendom som återstår

sedan kommunen utövat förköpsrätt i fråga om den mark som kan

komma i fråga för tätbebyggelse. Så är dock inte alltid fallet. En villatomt

och ett exploateringsområde kan exempelvis ha sålts i ett sammanhang och

köparen kan ha ett i och för sig berättigat intresse att få behålla tomten

även om kommunen utövar förköpsrätt beträffande exploateringsområdet.

För sådant fall skulle det i och för sig vara tilltalande att kunna ta undan

viss fastighet från förköpet. Fall av detta slag karakteriseras tydligen av

att köparen har intresse av att förvärva fastigheterna var för sig. Under

sådana förhållanden bör det ligga nära till hands för parterna att träffa

separata köpeavtal för varje fastighet. I det anförda exemplet kan villatomten

genom en sådan åtgärd normalt sett föras utanför förköpsrättens

tillämpningsområde med stöd av arealregeln. Som kommer att framgå av

det följande finns dessutom viss möjlighet att vid tillämpningen av obillighetsregeln

ta hänsyn till köparens intresse i förevarande fall.

Det finns ett avgörande skäl mot att tillåta att förköpet får begränsas till

någon eller några fastigheter, när försäljningen omfattar flera fastigheter.

En sådan rätt skulle nämligen dels komplicera prövningsförfarandet hos

Kungl. Maj :t i hög grad, dels försvåra uppgörelsen mellan parterna sedan

tillståndsfrågan prövats. Frågan om förköpsrättens omfattning skulle få

hållas svävande under lång tid och ett särskilt förfarande måste anordnas

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kuiigl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

för fördelning av köpeskillingen. Ett sådant förfarande skulle svårligen

kunna inpassas i den föreslagna anordningen med domstolsprövning bara

i de fall då överenskommelse inte kan träffas mellan parterna.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag den lösningen att ett förköp

alltid skall omfatta all den fasta egendom som ingår i den försäljning vid

vilken förköpsrätten utövas. Vid tillståndsprövningen hos Kungl. Maj:t

skall i enlighet härmed den sålda fasta egendomen hetraktas som en enhet

och prövningen således gå ut på att ge tillstånd beträffande allt eller att

inte alls ge tillstånd.

Om köparen i något speciellt fall skulle ha ett starkt personligt eller ekonomiskt

intresse av att köpet genomförs, kan detta — även om intresset är

knutet endast till en av flera överlåtna fastigheter — innebära att det framstår

som obilligt att förköp sker. År så fallet skall tillstånd vägras enligt

obillighetsregeln. Kommunens förköpsrätt går då om intet beträffande samtliga

fastigheter. För att gardera sig häremot kan kommunen ha anledning

att innan Kungl. Maj :t prövat tillståndsfrågan erbjuda köparen att få förvärva

den eller de fastigheter beträffande vilka han har ett befogat intresse

att hindra att förköpsrätt utövas. Genom överenskommelse kan samma

resultat uppnås som om köparen hade en laglig rätt att få ta undan viss

fastighet från förköpet.

Jag övergår nu till att behandla frågan i vad mån lös egendom bör få

tas undan från förköpet. En sådan rätt är lättare att infoga i förköpsförfarandet

än när det gäller fast egendom. Detta beror framför allt på att

frågan om den lösa egendomen över huvud taget inte berörs av tillståndsprövningen

hos Kungl. Maj :t. Det finns också särskilda skäl som talar för

att behandla den lösa egendomen på annat sätt än den fasta egendomen.

Om kommunen skulle vara ovillkorligen skyldig att överta all lös egendom

som ingår i en fastighetsförsäljning, kan det uppkomma en tendens att inrymma

lös egendom i köpen i större utsträckning än som annars skulle ha

varit fallet. Ett sådant förfarande skulle otvivelaktigt göra det svårare för

kommunen att utöva sin förköpsrätt. Jag anser därför att det bör föreligga

en rätt för kommunen att kunna frånsäga sig lös egendom som ingår i köpet.

Denna rätt bör dock inte avse sådan lös egendom som har ett nära

samband med den fasta egendomen. En lämplig avgränsning synes vara att

kommunen får rätt att frånsäga sig sådan lös egendom som utan olägenhet

kan skiljas från fastigheten. Å andra sidan bör köparen ha rätt att få behålla

sådan lös egendom som han har intresse av att förvärva oberoende av

om den fasta egendomen frångår honom genom förköp. Jag föreslår en lösning

av detta spörsmål enligt de angivna riktlinjerna.

Förslaget innebär att man inte gör någon skillnad mellan lösören, rörelse

och annan lös egendom. Inte heller dras någon gräns mellan egendom som

har fysisk anknytning till fastigheten och annan egendom. Avgörande för

kommunens skyldighet att överta lös egendom blir i stället om egendomen

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

inte utan olägenhet kan skiljas från fastigheten. Så kan vara fallet därför

att egendomen är speciellt avsedd för den fastighet som det är fråga om

eller direkt bygger på fastigheten, exempelvis en grustäktsrörelse, men

också i andra fall när egendomens värde är beroende av att den överlåts

tillsammans med fastigheten. Om t. ex. en fastighet ägs av en fysisk person

och denne dessutom är ägare av aktierna i ett aktiebolag som driver en

rörelse där fastigheten utnyttjats, torde således aktierna vid en försäljning

tillsammans med fastigheterna ofta ej kunna utan olägenhet skiljas från

fastigheten.

I specialmotiveringen kommer jag att närmare behandla den situation

som uppstår när kommunen begär att lös egendom skall tas undan från förköpet.

Även när det gäller förfarandet vid undantagande av lös egendom

hänvisas till specialmotiveringen.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

101

Ändring i tomträttslagstiftningen

Grunderna för tomträttsinstitutet

Vid tomträttsinstitutets införande år 1907 utgick man från att tomträtten

skulle komma att användas i första hand som en övergångsform. Man tänkte

sig närmast att mark i en stads ytterområden skulle upplåtas med tomträtt

för egnahemsbebyggelse och att staden sedermera, när dess utveckling medfört

behov att utnyttja marken för en mera intensiv bebyggelse, skulle sälja

marken och därigenom komma i åtnjutande av inträdd markvärdestegring.

I stället skulle då nya, från stadens centrum mera avlägsna områden upplåtas

med tomträtt. Vid tiden för tomträttsinstitutets införande förfogade

städerna i allmänhet över betydande markområden. Tomträttsinstitutet utformades

sålunda från början med i huvudsak det dubbla syftet att dels

bereda den enskilde möjlighet att utan kapitalinsats få tillgång till mark

under någorlunda betryggande former för egnahemsbebyggelse, dels åt samhället

bevara värdestegringen på den med tomträtt upplåtna marken.

Med tiden började emellertid tomträtt att användas också för upplåtelser

som avsåg hyreshusbebyggelse och så småningom även för upplåtelser

av industritomter. De ursprungliga förutsättningarna för institutet kom därigenom

att i viss mån rubbas. Man räknade i allmänhet inte längre med

att upplåtelserna skulle bringas att upphöra vid upplåtelsetidens slut —

enligt de från början gällande reglerna skulle upplåtelsetiden bestämmas

till lägst 26 och högst 100 år — och att samhället skulle tillgodogöra sig

inträdd markvärdestegring genom försäljning av marken. I stället tänkte

man sig att flertalet upplåtelser skulle förlängas och att markvärdestegringen

därvid skulle tillgodogöras samhället genom höjning av avgälderna.

Dessa och andra förhållanden medförde att önskemål efter hand framställdes

om ändringar i tomträttens utformning. Främst åsyftades därvid

att tomträttshavarens ställning gentemot upplåtaren skulle stärkas och

att tomträttens kreditvärde skulle förbättras. Dessa önskemål resulterade

slutligen i den reform av tomträttsinstitutet som genomfördes år 1953 på

grundval av ett av lagberedningen framlagt förslag (SOU 1952:28). Lagstiftningen

i ämnet har därefter inte ändrats.

Innebörden av 1953 års reform var främst att tomträttshavarens ställning

gentemot upplåtaren och därmed också tomträttens värde som kreditobjekt

stärktes avsevärt. Detta resultat uppnåddes framför allt genom inskränkningar

i den tidigare rådande vidsträckta avtalsfriheten i fråga om innehållet

i en tomträttsupplåtelse. Sålunda infördes viktiga tvingande bestämmelser

till tomträttshavarens skydd. Dessa innebar bl. a. en stark begräns
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

ning av fastighetsägarens möjligheter att säga upp tomträttsavtalet. Tomträtten

konstruerades som en nyttjanderätt till fastighet mot årlig avgäld i

pengar för obestämd tid och för visst ändamål. Avgälden låstes under

minimiperioder om 20 år i fråga om upplåtelse för bostadsbebyggelse och

i övrigt tio år. Skyldighet infördes för fastighetsägaren att lösa byggnader

och andra tillbehör till tomträtten vid dess eventuella upphörande. Förstärkningen

av tomträttshavarens ställning avsågs dock inte att drivas

längre än som var förenligt med de allmänna intressen som tomträtten alltjämt

ansågs böra tjäna. Härmed åsyftades i första hand samhällets möjlighet

att tillgodogöra sig markvärdestegringen. Denna avsågs komma

samhället till godo dels genom höjning av avgälden vid påbörjandet av ny

avgäldsperiod, dels genom att samhällets ersättningsskyldighet vid uppsägning

inte i något fall skulle omfatta markvärdet.

När 1953 års bestämmelser om tomträtt infördes förutsattes att de efter

viss översyn skulle ingå i en ny jordabalk. I lagberedningens förslag till ny

jordabalk (SOU 1960:24—26) liksom i jordabalksutredningens förslag

(SOU 1963: 55) har 1953 års bestämmelser tagits upp i ett särskilt kapitel

(17 resp. 15 kap.) med i stort sett endast vissa jämkningar av redaktionell

och formell natur som betingats av bestämmelsernas anpassning till terminologien

och systematiken i jordabalksförslaget i övrigt. Detsamma gäller

i huvudsak om det förslag till ny jordabalk som på grundval av lagberedningens

och jordabalksutredningens förslag remitterades till lagrådet

den 11 februari 1966. Reglerna om tomträtt är där upptagna i 13 kap. Vid

remissen till lagrådet förutskickades emellertid att vissa jämkningar i de

föreslagna reglerna om tomträtt kunde bli aktuella med anledning av bl. a.

markvärdekommitténs betänkande i markfrågan (se remissprotokollet s.

408).

Förekomsten av tomträtt

Åren närmast efter tomträttsinstitutets tillkomst år 1907 infördes tomträtt

i sju städer. Till dessa hörde de tre största städerna i landet. Det dröjde

därefter ganska länge innan något intresse för tomträtt gav sig till känna

i andra kommuner. Mellan åren 1918 och 1940 infördes inte tomträtt i

någon kommun. Under de därpå följande åren synes man i något större

utsträckning ha tillämpat tomträtt. Fram till år 1954, då 1953 års reform

trädde i kraft, började tomträtt att användas i nämnvärd utsträckning i

ytterligare tolv städer och några köpingar. Därefter har tillkommit fem städer

och någon köping. Sammanfattningsvis kan konstateras att tomträtt

f. n. förekommer i nämnvärd utsträckning i 24 städer, huvudsakligen de

större, och i sju köpingar.

Bara ett fåtal kommuner upplåter all eller så gott som all kommunal mark

med tomträtt. Till dessa hör Stockholm, Göteborg och Malmö. I Stockholm

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

103

hade utvecklingen år 1957 gått dithän att ungefär hälften av stadens hela

befolkning bodde på tomträttsmark. Utanför de tre största städerna synes

tomträtten ha gått något tillbaka under senare år. Av lägenheterna i flerfamiljshus

inom nyexploateringsområden byggdes sålunda år 1962 endast

4 % på tomträttsmark utanför dessa städer. Motsvarande procenttal var fem

år tidigare 13. Inom saneringsområden förekommer f. n. nästan ingen tomträtt

alls utom i de tre största städerna.

Vid gjorda undersökningar har kommunerna som främsta anledning till

att tomträtten f. n. används i så förhållandevis liten utsträckning i allmänhet

åberopat finansiella svårigheter. Därvid har framhållits att tomträtten

innebär en ekonomisk belastning för kommunerna särskilt under

den första tiden efter upplåtelsen.

Tomträttslån

I syfte att minska de finansiella svårigheter som yppats och stimulera till

ökad användning av tomträttsinstitutet infördes år 1965 vissa bestämmelser

om lån av statsmedel till kommuner som upplåtit mark med tomträtt. Bestämmelserna,

som är upptagna i tomträttslånekungörelsen den 10 december

1965 (nr 905), grundar sig på det av markpolitiska utredningen år 1964

framlagda betänkandet »Kommunal markpolitik» (SOU 1964:42; jfr prop.

1965: 144). Tomträttslån utgår för mark som upplåtits med tomträtt och

för vars bebyggande länsbostadsnämnden under kalenderåret närmast före

det då lånet söks beviljat bostadslån genom beslut enligt 23 eller 24 § bostadslånekungörelsen

den 5 oktober 1962 (nr 537). För mark som upplåtits

med tomträtt mer än tio år före det år då beslutet om bostadslån

meddelades får tomträttslån dock inte beviljas. Tomträttslån utgår med

95 % av summan av de belopp med vilka löneunderlagen för bostadslånen

inom kommunen minskats på grund av att marken upplåtits med tomträtt.

Någon säkerhet behöver inte ställas. Ränta utgår från utbetalningsdagen

efter en rörlig räntefot som skall vara lika med normalräntan för lån från

statens utlåningsfonder. Lånet är amorteringsfritt till dess tio år förflutit

från utgången av det år då lånet utbetalades. Därefter skall lånet amorteras

årligen med en trettiondel av det ursprungliga lånebeloppet. Låneverksamheten

handhas av bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna. Länsbostadsnämnden

kan säga upp lån till betalning i den mån tomträtt till mark för

vilken lån utgått upphör under lånetiden. Kommunen är skyldig att till

nämnden anmäla om sådant upphörande sker. Enligt en i anslutning till

tomträttslånekungörelsen utfärdad kungörelse den 17 december 1965 (nr

906) om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 16 november 1962 (nr 581)

med vissa bestämmelser angående kommuns upptagande av lån m. m. har

kommun fått rätt att ta upp tomträttslån utan Kungl. Maj :ts medgivande.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Kommittén

Allmänna utgångspunkter. I fråga om grunderna för tomträt tslagstiftningen

framhåller kommittén sammanfattningsvis att ett av tomträttens ursprungliga

ändamål, nämligen begränsningen av boendekostnaderna, i viss

mån trätt i bakgrunden. Orsaken härtill är att söka bl. a. i den väsentliga

roll som den statliga och kommunala bostadslånegivningen numera spelar.

Däremot är tomträttens syfte att bevara värdestegringen på mark åt det allmänna

alltjämt betydelsefullt. Vid sidan därav sägs tomträtten ha fått en ny

och viktig funktion, nämligen att underlätta en tidsenlig och rationell

samhällsplanering.

Tomträttens betydelse som markpolitiskt instrument har snarare ökat

än minskat. Trots detta har tomträttsinstitutet — om man bortser från

Stockholm och ett fåtal andra orter — kommit till förhållandevis sparsam

användning. En anledning härtill synes — att döma av svaren på en

av kommittén gjord enkät i frågan — vara att man på vissa håll inte

tillräckligt uppmärksammat de fördelar tomträttsinstitutet erbjuder. Den

viktigaste anledningen torde emellertid vara av ekonomisk art. Kommunerna

har hittills ställts inför svårbemästrade finansieringsproblem vid en

övergång i större skala från äganderättsöverlåtelser till tomträttsupplåtelser.

Det har sålunda visat sig vara svårt både att uppbringa erforderligt

kapital för markköp och att binda anskaffat kapital i tomträttsmark. I

regel har kommunerna varit hänvisade att låna medel för inköp av mark

på den allmänna kreditmarknaden. Någon prioritering har alltså inte förekommit.

I det kärva kreditläge som under långa perioder präglat kreditmarknaden

har många kommuner haft svårt att täcka sitt lånebehov. Växande

samhällen behöver kapital för många ändamål, och lånebehoven har

inte sällan överstigit aktuella lånemöjligheter. I och för sig önskvärda investeringar

i tomträttsmark har i sådana situationer fått stå tillbaka för

andra mera påträngande investeringsbehov.

De nya lånebestämmelserna enligt tomträttslånekungörelsen synes vara

ägnade att stimulera kommunerna till en ökad användning av tomträttsinstitutet

i fråga om mark som nyttjas för bostadsbebyggelse vilken finansieras

med stöd av statliga lån. Förhållandena anses dock alltjämt vara sådana

att även andra medel än influtna tomträttsavgälder måste tas i anspråk

för amortering. När det gäller mark som en kommun vill upplåta med

tomträtt för bostäder vilka byggs utan statligt finansieringsstöd eller för bebyggelse

av annat slag än bostäder är tomträttslånekungörelsen inte tilllämplig.

I sådana fall återstår sålunda f. n. bara vanliga finansieringsmöjligheter.

Enligt kommitténs uppfattning skulle tomträttsupplåtelser i större skala

än nu vara till fördel för kommunerna i expanderande zoner. Sådana upplåtelser

förbättrar kommunernas praktiska möjligheter att styra den fram
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

105

tida markanvändningen. Kommunerna skulle därjämte tillförsäkras andel

i markvärdestegringen. De nya lånebestämmelserna kan visserligen göra

åtskilliga kommuner mera benägna än tidigare att ta till vara de fördelar

som tomträttsinstitutet innebär. Vissa problem av finansiell natur torde

dock stå kvar. Detta gäller särskilt i fråga om mark som inte omfattas av

bestämmelserna i tomträttslånekungörelsen. Det är därför påkallat att vidta

ytterligare åtgärder för att förbättra tomträttsinstitutet från kommunal

synpunkt. Kommittén har vid sina överväganden i frågan funnit att man

med tämligen små förändringar i tomträttslagstiftningen, vilka inte nämnvärt

ändrar tomträttshavarnas ställning, skulle kunna åstadkomma inte

obetydliga lättnader för kommunerna. I syfte att förverkliga detta önskemål

lägger kommittén fram förslag som tar sikte på dels att bereda kommunerna

möjlighet att ta ut en del av ersättningen för tomträttsupplåtelser

i form av engångsbelopp, dels en förkortning av avgäldsperioderna i fråga

om mark som upplåts med tomträtt för bostadsbebyggelse.

Förslaget, som förutsätter ändringar i 4 kap. 1, 4, 10, 11, 12, 17, 18, 19, 25

och 26 §''§ NJL, avses att träda i kraft den 1 januari 1968.

Engångsbelopp. Tomträttens förnämsta fördel för den enskilde är att

den, i motsats till äganderätt, inte kräver någon kapialinsats. Om engångsbelopp,

såsom föreslogs i vissa motioner till 1963 års riksdag (I: 174

och II: 206; L3U 1963: 32), fick tas ut för hela markvärdet, skulle nämnda

fördel försvinna. Ett sådant system skulle dessutom innebära att kommunernas

möjlighet att skaffa sig andel i markvärdestegringen genom periodiska

avgäldshöjningar upphörde under den tid ett tomträttsavtal ägde

bestånd. Också i övrigt skulle tomträtten ändra karaktär. Kommittén anser

sig av dessa skäl inte kunna förorda en reform i enlighet med riktlinjerna

i nämnda riksdagsmotioner.

De invändningar som kan resas mot ett system med engångsbelopp som

motsvarar hela markvärdet synes knappast kunna med samma styrka anföras

mot ett avgäldssystem i vilket man bibehåller årliga avgälder men

tillåter kommunen att i samband med upplåtelsen ta ut ett engångsbelopp

som gottgörelse för en del av kostnaderna. Ett sådant system innebär att

man legaliserar en praxis som redan tillämpats inom vissa kommuner och

som där uppenbarligen ansetts motsvara ett behov (se RÅ 1964 ref. 4). Kravet

på kapitaltillskott av tomträttshavaren skulle med ett sådant system alltjämt

ställas väsentligt lägre än vid köp. Man skulle också bevara kommunens

möjlighet till periodiska avgäldshöjningar. Systemet skulle inte inverka

menligt på tomträttens kreditvärde utan tvärtom i princip vara ägnat att

höja detta.

Ett av syftena med engångsbelopp är att förbättra kommunernas finansieringsmöjligheter.

Om emellertid resultatet i huvudsak blev att anspråken

på kreditmarknaden flyttades över från kommunerna till tomträttshavar4f

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 90

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

na, skulle inte mycket vara vunnet. Enligt kommitténs uppfattning skulle

detta dock inte bli fallet. Till en början bör i detta avseende observeras att

kommunernas låneanspråk normalt avser hela markvärdet, dvs. även hela

den del av detta värde som skall täckas av engångsbeloppet, medan en tomträttshavare

enligt gängse belåningsregler knappast kan påräkna att mot

inteckning i tomträtt få låna mer än vad som motsvarar ungefär två tredjedelar

av engångsbeloppet. Återstoden måste tomträttshavaren därför skaffa

genom sparande eller lån hos privatpersoner. Det är vidare antagligt att

lån som tomträttshavare tagit upp i offentliga kreditinstitut för att kunna

betala engångsbelopp kommer att amorteras under kortare tid än vad som

är vanligt beträffande kommunlån för markförvärv. Framför allt bör

emellertid beaktas att åtskilliga företagare och privatpersoner över huvud

taget inte kommer att behöva ta upp lån för att betala engångsbelopp.

Kommittén finner det av nu anförda skäl befogat att anta att den kreditmarknad

till vilken kommunerna måste vända sig när tomträtt upplåts

utan att tomträttslånekungörelsen är tillämplig skulle kunna påräkna en

minskning i efterfrågan på lånemedel, om systemet med engångsbelopp införs.

Inte heller från de nu diskuterade kreditsynpunkterna synes det därför

kunna resas några vägande invändningar mot det ifrågasatta systemet.

Eu naturlig förutsättning för ett system med engångsbelopp är att varje

kommun själv får avgöra, om den skall tillämpa systemet och att möjligheten

att ta ut engångsbelopp begränsas genom bestämmelse i lag. Vid

övervägandet av en sådan bestämmelse synes metoden med ett engångsbelopp

som i huvudsak motsvarar exploateringskostnaden kunna utgöra en lämplig

utgångspunkt. Man knyter då an till ett system som genom lagen den

3 juni 1955 (nr 314) om allmänna vatten och avloppsanläggningar redan

införts för alla slag av fastigheter beträffande sådana anläggningar. Eftersom

det kan erbjuda svårigheter att exakt räkna ut exploateringskostnaden

synes man emellertid av praktiska skäl böra utforma begränsningsregeln

så, att högst viss andel av markens värde vid upplåtelsen får tas ut i form

av engångsbelopp. Denna andel kan lämpligen bestämmas till hälften.

Under beaktande av vad nu sagts föreslår kommittén att fastighetsägaren

vid upplåtelse av tomträtt skall få ta ut ett fast belopp motsvarande högst

halva värdet av den upplåtna marken.

Efter att ha redovisat vissa synpunkter på hur markvärdet bör bestämmas

och berört bl. a. möjligheten för en kommun att i förekommande fall

sänka kravet på fast belopp till en lägre andel av markvärdet än hälften

eller att helt slopa detta krav eller att tillåta att beloppet erläggs genom

amorteringar tar kommittén upp frågan om hur man skall förfara, om

tomträttsavtalet upphör på grund av uppsägning. Fast belopp som erlagts

bör enligt kommitténs uppfattning i sådana fall tillgodoräknas tomträttshavaren.

Någon anledning att betrakta beloppet som helt eller delvis kon
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

107

sumerat anses inte föreligga. Situationen bör i stället principiellt anses vara

den, att tomträttshavaren deponerat ett kapital hos kommunen i form av ett

fast belopp på vilket kommunen äger tillgodoräkna sig ränteavkastningen

som en del av den årliga tomträttsavgälden så länge avtalet består. Fast

belopp som återbetalas bör liksom löseskillingen för tomträttshavarens

byggnader nedsättas hos länsstyrelsen och även i övrigt likställas med sådan

löseskilling.

Kommittén behandlar också frågan om den inverkan på avgäldsregleringen

som förekomsten av ett fast belopp bör få. Om tomträttshavaren erlagt

sådant belopp, bör enligt kommitténs mening beloppet räknas honom

till godo. Detta anses lämpligen kunna ske på det sättet att beloppet vid

varje framtida avgäldsreglering dras av från det uppskattade markvärdet.

Återstående markvärde läggs därefter till grund för bestämmandet av den

nya årliga avgälden. Denna regleringsmetod tillgodoser samhällets intresse

att hos sig bevara värdestegringen på mark. I tider av fallande penningvärde

har metoden emellertid den nackdelen för tomträttshavaren att det

fasta beloppet vid avgäldsregleringen inte räknas om till aktuellt penningvärde,

vilket medför att det allmänna gör en inflationsvinst på den enskildes

bekostnad. I händelse av sjunkande penningvärde gör å andra sidan också

tomträttshavaren en vinst av samma slag på det allmännas bekostnad genom

att den årliga avgälden är fixerad till ett bestämt belopp under minst

tio år i taget enligt kommitténs förslag i fråga om avgäldsperiodernas längd.

Detta förhållande medför att den förordade metoden måste anses godtagbar,

om det fasta beloppet inte överstiger halva värdet av den upplåtna tomträttsmarken.

Förkortning av avgäldsperioderna. Enligt gällande rätt (4 kap. 10 § NJL)

kan den årliga tomträttsavgälden omprövas vart tjugonde år i fråga om

tomträttsupplåtelser för bostadsändamål och vart tionde år i fråga om upplåtelser

för annat ändamål. Kommittén anser att intresset att underlätta

kommunernas finansiering av tomträttsupplåtelser skulle i viss mån tillgodoses,

om avgäldsperiodernas längd förkortades. Också takten i den allmänna

prisutvecklingen och i markprisernas förändringar aktualiserar

frågan, om avgäldsperiodernas längd f. n. är rätt avvägd. De nämnda faktorerna

sägs nämligen medföra att en avgäld som bestämts vid början av en

tjugoårsperiod i slutet av perioden kan te sig som en högst otillräcklig ersättning

för den upplåtna nyttjanderätten. När åter avgälden vid periodens

slut skall höjas, kan detta lätt komma att betraktas som en kännbar inskränkning

av en fördel som tomträttshavaren vant sig vid och kommit att

betrakta som en med tomträtten förenad rättighet. För de beslutande kommunala

organen måste det under sådana förhållanden vara föga tilltalande

att kräva tomträttshavarna på avgäldshöjningar av betydande storlek och

därmed riskera ett utbrett missnöje. Mindre höjningar efter kortare perioder

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

skulle te sig lättare både för den enskilde att bära och för det allmänna

att genomföra.

Kommittén framhåller att man vid bedömandet av avgäldsperiodernas

längd har att ta hänsyn också till vissa andra faktorer än de nyss nämnda

och går i detta sammanhang till en början in på frågan om avgäldsperiodernas

inverkan på tomträttens värde som kreditobjekt. En avgäldshöjning

innebär att tomträttshavarens utgifter ökar. Hans förmåga att fullgöra andra

förpliktelser som har samband med tomträtten kan måhända härigenom

sägas minska. En förkortning av avgäldsperioderna innebär självfallet en

viss nackdel för tomträttshavarna vid stigande markpriser. Detta sägs —- åtminstone teoretiskt sett — medföra att tomträttens värde som kreditobjekt

minskar något. Eftersom lån mot säkerhet i regel amorteras fortlöpande,

synes inteckningshavarnas intressen emellertid inte komma att i

nämnvärd grad beröras av avgäldshöjningar som sker med relativt stora

intervaller.

En omständighet som anses tala emot alltför täta avgäldshöjningar är

de ökade administrativa besvär en sådan ordning för med sig. Omprövning

av avgäld företas av expropriationsdomstol i de fall parterna inte kan träffa

överenskommelse om avgäldens storlek under den nya perioden. Om antalet

tomträtter skulle öka samtidigt som avgälderna ofta skulle behöva omprövas,

torde detta komma att orsaka en svårbemästrad arbetsökning, inte bara

för kommunerna utan framför allt för expropriationsdomstolarna, framhåller

kommittén. Dessa domstolar är enligt kommittén redan f. n. mycket

betungade trots att några mål rörande omprövning av tomträttsavgäld

knappast förekommer.

Med beaktande av nu redovisade omständigheter anser kommittén att

avgäldsperioderna beträffande tomträttsupplåtelser för bostadsändamål

inte lämpligen kan förkortas mer än till tio år. I fråga om upplåtelser för

annat ändamål bör avgäldsperioderna liksom hittills vara minst tio år.

Kommittén föreslår därför att minimitiden för avgäldsperioderna beträffande

tomträttsupplåtelser för bostadsändamål ändras från nuvarande

tjugo år till tio år. Detta innebär att det i fortsättningen kommer att gälla

en enhetlig minimiperiod om tio år i fråga om alla slag av tomträttsupplåtelser.

I fråga om tomträtt som upplåtits för bostadsändamål före ikraftträdandet

av den föreslagna, ändringen föreslås en övergångsbestämmelse enligt

vilken den nuvarande föreskriften om en minimitid av tjugo år för avgäldsperiod

inte skall utgöra hinder mot överenskommelse om kortare tid som

dock ej får understiga tio år.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

109

Remissyttrandena

Engångsbelopp. Remissopinionen är starkt splittrad i denna fråga.

Till de instanser som utan förbehåll ansluter sig till förslaget att öppna

möjlighet att ta ut ett fast belopp av tomträttshavarna eller lämnar förslaget

i denna del utan erinran hör öv er ståthållar ämbetet, länsstyrelserna i Uppsala,

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs,

Skaraborgs, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län, byggnadsstyrelsen,

statens naturvårdsnämnd, stiftsnämnden i Göteborg, HSB, Svenska

landstingsförbundet, Folksam, ma joriteten inom styrelsen för Svenska stadsförbundet,

majoriteten inom Kommunalförbundet för Stockholms stads och

läns regionala frågor (KSL), Sydvästra Skånes kommunalförbund och

Svenska byggnadsarbetareförbundet. Från ett par håll, däribland Svenska

landstingsförbundet, sägs att det finns vissa skäl som talar för att gå längre

än vad kommittén föreslagit och att högre engångsbelopp än som motsvarar

halva markvärdet bör få tas ut. Flera kommunala myndigheter som genom

underremisser beretts tillfälle att yttra sig, däribland majoriteten inom

stadskollegiet i Stockholm och drätselkammaren i Malmö, ansluter sig i

princip till kommittéförslaget. Vad gäller Stockholm är dock att märka att

fastighetsnämnden finner kommitténs förslag i denna del inaktuellt för

Stockholms vidkommande. Också flertalet av lantmäteristyrelsen hörda

överlantmätare ställer sig klart positiva till förslaget om engångsbelopp.

Till de instanser som motsätter sig eller ställer sig starkt kritiska till förslaget

om engångsbelopp hör Svea hovrätt, bankinspektionen, vissa av kommerskollegium

hörda handelskammare, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i

Västmanlands och Gävleborgs län, statens markdelegation, markpolitiska

utredningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges villaägareförbund,

Sportstugef ram jandet, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges industriförbund,

Svenska bankföreningen, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges

köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, Svenska företagares riksförbund,

försäkringsbolagens riksförbund, en minoritet inom styrelsen för

Svenska stadsförbundet, en majoritet inom Stockholmstraktens regionplanenämnd,

en minoritet inom KSL och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund.

Vissa kommunala myndigheter, däribland en minoritet inom stadskollegiet

i Stockholm och stadskollegiet i Hälsingborg, är också starkt kritiska

mot förslaget om engångsbelopp.

Åtskilliga remissinstanser som i och för sig godtar eller i varje fall inte

direkt motsätter sig kommitténs förslag i fråga om engångsbelopp riktar

dock mer eller mindre långt gående erinringar mot förslaget i dess helhet

eller enskildheter i det. Detta gäller bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge,

hovrätten för Västra Sverige, försvarets civilförvaltning, kammarkollegiet,

lantmäteristyrelsen, kommerskollegium, vissa länsstyrelser, Svenska

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1967

sparbanksföreningen, en majoritet inom Stor-Stockholms planeringsnämnd,

Samfundet för fastighetsvärdering, Sveriges advokatsamfund, Sveriges lantmätareförening

och Svenska kommunal-tekniska föreningen.

De remissinstanser som ansluter sig till förslaget om engångsbelopp framhäver

i allmänhet att ett genomförande av förslaget är ägnat att minska de

finansieringssvårigheter som hittills verkat återhållande på tillämpningen

av tomträttsinstitutet och att därmed förstärka kommunernas möjligheter

att bedriva en aktiv markpolitik.

Åtskilliga remissinstanser som framställt erinringar mot förslaget om

engångsbelopp framhåller att förslaget inte stämmer väl överens med tomträttens

grundprinciper utan på ett betänkligt sätt urholkar tomträttens

sociala idé. Många vanliga inkomsttagare anses bli utestängda från möjligheten

att skaffa ett eget hem. Hyresgästernas riksförbund anför att en kommun

i ett trängt ekonomiskt läge kan frestas att upplåta tomträtt till den spekulant

som är beredd att betala hälften av kostnaden för marken trots att

andra spekulanter vilka saknar den möjligheten rimligen borde ha fått

gå före. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att kravet på kapitaltillskott

medför att skillnaden mellan äganderätt och nyttjanderätt fördunklas på

ett inte önskvärt sätt. Också bostadsstyrelsen är inne på denna tanke och

anför.

Förslaget om engångsbelopp innebär att skillnaden mellan tomträtt och

äganderätt, i vad avser kontantinsats vid tillträdet, kommer att bli mindre.

Fördelen med tomträtt gentemot äganderätt är emellertid, ur tomträttshavarens

synpunkt, just att tomträtten inte kräver någon kontantinsats vid tillträdet.

Tomträttshavarens ställning kommer således att försämras. Med

hänsyn till att statligt bostadslån får antas kunna utgå för engångsbelopp

torde dock försämringen främst vara av betydelse vid upplåtelser för industri-

och fritidsändamål. Samtidigt som tomträttens fördelar ur tomträttshavarens

synpunkt minskar kvarstår dock oförändrat vad som uppfattas

som dess olägenheter. Sålunda kommer tomträttshavaren inte att kunna

tillgodogöra sig realvärdeökningen på marken — åtminstone inte i större

utsträckning än vad som är fallet i dag — trots att han vid tillträdet erlagt

50 % av fastighetens värde. Engångsbeloppet skall nämligen anses som ett

belopp som deponerats hos fastighetsägaren. Om tomträtten upphör på

grund av uppsägning skall endast det nominella engångsbeloppet återbetalas.

Vid sjunkande penningvärde kommer tomträttshavaren således att göra

en inflationsförlust på det erlagda beloppet. I redogörelsen för kommitténs

enkät angående tomträtt lämnas bl. a. följande kommentar: »En icke sällan

åberopad omständighet är att tomträtten icke är populär och att allmänheten

vill ha äganderätt.» Det föreslagna engångsbeloppet torde inte vara

ägnat att öka tomträttsinstitutets attraktivitet. Då förslaget medför så uppenbara

olägenheter för tomträttshavaren, torde det snarare kunna komma

att misskreditera tomträttsinstitutet. Härigenom kommer syftet med förslaget,

en ökad användning av tomträtt, att motverkas.

De av bostadsstyrelsen uttalade farhågorna för att den föreslagna reformen

i fråga om engångsvederlag kan komma att misskreditera tomträtts
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967 111

institutet eller i varje fall minska dess konkurrenskraft i förhållande till

äganderätt delas av flera andra remissinstanser, däribland Svea hovrätt,

lantmäteristyrelsen, advokatsamfundet, styrelserna för stadshypotekskassan

och bostadskreditkassan samt markpolitiska utredningen. I detta sammanhang

anförs av hovrätten för Västra Sverige att en minskning av tomträttens

attraktivitet kan öka den relativa efterfrågan på äganderättstomter

och därigenom få en prishöjande effekt.

Kommitténs uppfattning att ett system med engångsbelopp skulle få en

gynnsam effekt på kreditmarknaden kritiseras av Svea hovrätt som anför.

Kommittén synes förmena att denna marknad skulle belastas mindre hårt

om engångsavgifter till högst halva markvärdet uttages av tomträttshavarna

och motiverar detta framför allt med att åtskilliga företagare och privatpersoner

icke kommer att behöva anlita kredit för att betala engångsbelopp.

Riktigheten av kommitténs uttalande härutinnan synes dock kunna ifrågasättas,

eftersom landets kapitalmarknad bör ses som en enhet. Effekten

blir, i den mån icke ett ökat sparande kommer till stånd, allenast att svårigheterna

med kapitalanskaffning övervältras från kommunerna till tomträttshavarna.

Härmed är, såsom kommittén själv anmärkt, ej mycket vunnet.

Sparbanksföreningen understryker att en förutsättning för att kreditinstituten

skall kunna ställa kapital till förfogande åt kommuner eller privatpersoner

är att medel härtill finns tillgängliga för utlåning vilket möjliggörs

genom inlåning från allmänheten. Under sådana omständigheter torde det

stå klart, fortsätter föreningen, att ett åläggande för tomträttshavarna att vid

upplåtelsen erlägga ett större eller mindre engångsbelopp medför att dessa

medel dras undan från kreditinstitutens utiåningsunderlag. Praktiskt sett

får kommittéförslaget därför till följd att kommunernas anspråk på kreditmarknaden

övervältras på tomträttshavarna.

Bankinspektionen säger sig knappast kunna dela kommitténs uppfattning

att man kan påräkna en minskning av efterfrågan på lånemarknaden, om

systemet med engångsbelopp införs. Vad kommunen inte behöver låna måste

den enskilde skjuta till, och eftersom den enskilde — som väl oftast är fallet

— inte disponerar eget kapital måste han låna upp erforderliga medel. Sådan

upplåning torde inte komma att ställa sig lättare eller fördelaktigare för

den enskilde än för kommunen. Dessutom torde av den enskilde krävas

en snabbare återbetalning, vilket om andra resurser inte står till förfogande

innebär en ekonomisk belastning. På detta sätt kan enligt inspektionens

mening ett införande av systemet med engångsbelopp komma att

motverka strävandena att underlätta anskaffningen av egna hem och småhus.

För flerfamiljshus kan den ökade kapitalkostnaden medföra ett

tryck uppåt på hyrorna. Med hänsyn härtill ifrågasätter inspektionen om

förslaget om engångsbelopp står i överensstämmelse med andra åtgärder

och förslag, exempelvis från hyreslagstiftningssalckunniga, som syftar

till att åstadkomma en rimlig avvägning av hyrorna. Om man vill främja

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 00 år 1967

en ökad användning av tomträttsinstitutet bör man ge kommunerna ökade

och fördelaktigare lånemöjligheter.

En liknande uppfattning uttalas också av andra instanser, däribland länsstyrelsen

i Västmanlands län och markpolitiska utredningen. Utredningen

framhåller sålunda att syftet att underlätta kommunernas finansiering av

tomträttsupplåtelser torde bättre vinnas genom en utvidgad tillämpning av

systemet med de statliga tomträttslånen.

Från flera håll framhålls önskvärdheten av en sådan ändring av bestämmelserna

om tomträttslån att lånen kan utbetalas till kommunerna efter

kortare tid från tomträttsupplåtelsen än vad som nu är fallet. Bostadsstyrelsen

anför i detta hänseende.

För att en kommun skall kunna erhålla tomträttslån erfordras att länsbostadsnämnden

beviljat bostadslån genom beslut enligt 23 och 24 §§ bostadslånekungörelsen.

Stadgandet innebär att i samtliga låneärenden med två

beslut uppgifter om avgäldsstorlek i slutliga ansökningar läggs till grund

för tomträttslån. Vid större projekt kan det emellertid förflyta flera år mellan

preliminärt och slutligt beslut. Under denna tid är kommunen hänvisad

till den allmänna kreditmarknaden för att täcka sitt kapitalbehov. För att

förbättra kommunernas möjligheter att upplåta mark med tomträtt föreslår

styrelsen därför, att i låneärenden med två lånebeslut uppgifter i preliminära

ansökningar läggs till grund för tomträttslån.

Förkortning av avgäldsperioderna. Det alldeles övervägande antalet remissinstanser

godtar förslaget om en förkortning av avgäldsperioderna i

fråga om tomträtt, som upplåts för bostadsändamål, från tjugo till tio år.

Detta gäller också i fråga om de flesta av de remissinstanser som ställer

sig avvisande till tanken på engångsbelopp. Från åtskilliga håll varnas det

visserligen för att en förkortning av perioderna kan få till följd att tomträttens

kreditvärde minskar, men man är i allmänhet ändå böjd att acceptera

förslaget.

Ganska belysande för inställningen på flera håll är yttrandet från försäkringsbolagens

riksförbund. Förbundet anför.

Riksförbundet har intet att erinra mot förevarande förslag. Det måste

emellertid understrykas, att en fortlöpande anpassning av avgäldens storlek

till markpriserna och en därav följande indragning av markvärdestegringen

till kommunerna får konsekvenser vid bedömningen av tomträttens värde

som kreditobjekt. För närvarande utgör i praktiken det växande värdet av

marken en betydelsefull del av säkerheten genom den kapitalisering av en

»för låg» tomträttsavgäld, som under senare delen av en avgäldsperiod

kommer tomträttshavaren till godo. Ett dylikt tillgodoräknande kan nu

även beräknas uppkomma fortlöpande genom att avgäldsperiodernas nuvarande

längd avsevärt försvårar en absolut anpassning av avgäldens storlek

vid de sällsynta periodskiftena. Det sålunda uppkomna värdets eliminerande

ur kreditbedömningen synes få som konsekvens att kreditinstituten bör

kräva snabbare amortering så att skuldfrihet uppkommer efter väsentligt

kortare tid än nu är brukligt. Det synes nödvändigt, att tomträtten för att

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

kunna konkurrera med äganderätten göres så tilltalande som möjligt.

Kommunerna torde därför få ha sin uppmärksamhet riktad på dylika problem

när de framdeles omsätter den föreslagna lagändringen i praktiken.

Hyresgästernas riksförbund framhåller att den föreslagna förkortningen

av avgäldsperioderna kan medföra eu viss ökning av konsumentens kostnader

i områden med hyresobjekt. Förkortningen anses dock motiverad med

hänsyn till att kommunernas lånebehov i många fall kan bli väsentliga, när

tomträttsinstitutet väljs. Fluktuationer i kostnaden för en kommuns upplåning

bör enligt förbundets uppfattning kunna anpassas via avgäldsreglering

vart tionde år i stället för vart tjugonde. Kammarkollegiet anser att det

mot bakgrunden av den starka förändringen av penningvärdet under senare

år är motiverat att tomträttsavgälden vid upplåtelse för bostadsbebyggelse

skall kunna omprövas med kortare intervall än som nu är möjligt. Bostadsstyrelsen

framhåller att en förkortning av avgäldsperioderna är ägnad att

medverka till en stabilisering av markprisnivån och därmed även till ökade

möjligheter för kommunerna att styra prisutvecklingen på mark.

Styrelserna för stadshypotekskassan och bostadskreditkassan betonar vikten

av att avgäldsregleringar sker så likformigt som möjligt så att hjTesnivåer

för likvärdiga bostäder inte skiljer sig avsevärt på grund av tomträttsavgäldens

storlek. Svea hovrätt understryker angelägenheten av att en

höjning av avgälden grundas bara på sådan markvärdestegring som verkligen

kommer tomträttshavaren till godo. En allmän markvärdestegring

sägs nämligen, i den mån den inte beror på penningvärdeförsämringen, ofta

inte komma tomträttshavaren till godo. Konjunkturinstitutet diskuterar i

sitt yttrande vissa ekonomiska frågor av principiell natur och för därvid

fram tanken på en löpande, exempelvis årlig, marknadsprissättning av avgälderna

under vissa rättssäkerhetsgarantier för innehavaren i kombination

med ett indexbundet insatsbelopp. Också Svenska byggnadsarbetareförbundet

är inne på tanken att tillämpa ännu kortare avgäldsperioder än som föreslås

av kommittén. Detta skulle gälla kommuner som inte tidigare tillämpat

systemet med tomträtt. Mot detta — och för övrigt mot alla förslag till en

förkortning av avgäldsperioderna — kan invändas, framhåller förbundet, att

det sociala inslaget i systemet därmed trängs i bakgrunden. Förbundet anser

emellertid att den invändningen måste stå tillbaka för det förhållandet

att kortare avgäldsperioder är en förutsättning för ett allmänt utnyttjande

av tomträttsinstitutet.

Direkt avvisande till tanken på en förkortning av avgäldsperiodernas längd

är bl. a. Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges villaägareförbund.

Fastighetsägareförbundet anför.

En höjning av den årliga avgälden med korta intervaller medför att tomträttens

värde och därmed även dess värde som kreditobjekt kommer att

minska. Erfarenheterna från Stockholm tyder på att man från kommunalt

håll alltmer i tomträttsavgälderna börjat se ett värdefullt inkomsttillskolt

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

och förslaget kommer att försätta tomträttshavarna i en brydsam situation —

redan nu är amorteringstiderna för lån i tomträttsfastigheter kortare än för

tomter under äganderätt. Vid fastställande av grundhyra för lägenheter på

tomträttsmark, då lägenheten färdigställts efter den 1 januari 1942, har

praxis varit att tomträttsavgälden ansetts såsom en årlig omkostnad, vilken

bör täckas av grundhyra. En höjning av avgälden med tätare intervall kommer

därför också att påverka hyressättningen.

För att belysa de praktiska konsekvenser, som kommitténs förslag om en

förkortning av avgäldsperiodens längd kan komma att medföra, redovisar

fastighetsägareförbundet några siffror angående utvecklingen på tomträttens

område sådan den kommit att gestalta sig i Stockholm. Av siffrorna, som avser

tiden från år 1959, framgår att tomträttsavgälden på dessa åtta år blivit

tre gånger högre för bostäder och 25 gånger högre för kommersiella lokaler.

Samtidigt har avgäldsräntan höjts från 4,25 till 5 %. Efter att ha erinrat om

att det i slutet av 1960-talet och början på 1970<-talet kommer att bli aktuellt

med att säga upp ett stort antal tomträttsavtal i Stockholm säger sig fastighetsägareförbundet

ha anledning till allvarlig oro för de nu föreslagna lagändringarna,

som innebär betydande försämringar för tomträttshavarna. Enligt

förbundets mening är tiden nu inne att överväga om inte generella

skyddsbestämmelser bör införas i samband med höjningar av tomträttsavgälden.

Höjningarna blir så mycket mera kännbara, som staden inte förbundit

sig att efter avgäldsperiodens utgång inlösa byggnaderna vid tomträttsupplåtelser

för industriändamål. I anslutning härtill bör även problemen

med s. k. sidolöpare till tomträttsavtal närmare granskas.

Starka betänkligheter mot en förkortning av avgäldsperioderna till tio år

uttalas också av Kommunal-tekniska föreningen och Föreningen för tjänstemän

inom stadshgpoteks- och bostadskreditorganisationerna. Den förstnämnda

föreningen säger att det kan befaras att en sådan förkortning kommer

att minska tomträtternas begärlighet och kanske också deras kreditvärde.

En förkortning av perioderna sägs vidare kunna föranleda en ökad

efterfrågan på äganderättsmark och därmed ge anledning till en inte önskvärd

och ännu mera markerad prisstegring på sådan mark samt leda till

priser som gör det omöjligt för kommunerna att i fråga om denna mark utnyttja

sin eventuella förköpsrätt. I varje fall bör det enligt föreningens mening

kunna övervägas att inte tillämpa en så kort avgäldsperiod som tio år

i fråga om upplåtelser som avser egnahemsbebyggelse. Den senare föreningen

tar bl. a. upp frågan om kreditvärdet och anför.

En minskning av avgäldsperioderna till tio år, såsom kommittén förordar,

måste enligt föreningens mening inverka reducerande vid åsättandet

av ett långfristigt värde på tomträtt som belåningsobjekt. Om avgälden kan

höjas under tid då långfristiga lån kvarstår oförändrade, framstår det som

uppenbart, att kreditgivare kommer att få svårigheter att bedöma tomträttens

värde på ett tillförlitligt sätt. Med nuvarande möjlighet till avgäldshöjning

vart tjugonde år har dessa svårigheter hittills inte vållat större

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kung!. Mcij.ts proposition nr 90 år 1967

betänkligheter. Om avgäldshöjningar däremot skall kunna äga rum vart

tionde år, torde svårigheter av denna art komma att aktualisera exempelvis

en snabbare amorteringstakt för tomträttslån än f. n. I detta sammanhang

vill föreningen framkasta tanken om inte avgäldsregleringar borde

ske enligt någon generell princip, exempelvis i anslutning till någon form

av centralt utarbetat och ortsanpassat index. Härigenom skulle vinnas en

lör hela landet enhetlig praxis i fråga om avgäldsändrings relativa storlek.

Övergångsbestämmelserna. Hovrätten för Västra Sverige gör vissa invändningar

mot den av kommittén föreslagna övergångsbestämmelsen i fråga

om avgäldsperioderna. Bestämmelsen har inte getts någon retroaktiv

verkan i den mening att avtal, träffade före lagändringen, tvångsvis kan

förändras, konstaterar hovrätten. Ändringar skall dock kunna göras om

parterna är överens därom. Utan en direkt bestämmelse skulle detta inte

vara möjligt. Det är emellertid enligt hovrättens uppfattning svårt att se det

rimliga i att en tomträttshavare som lojalt finner sig i kommunens önskemål

skall få ett oförmånligare avtal än den som motsätter sig ändringar

med hänsyn till sin rätt enligt grundkontraktet. Möjligheten till överenskommelselösningar

kan enligt hovrättens mening också ge ett olämpligt

utrymme för påtryckningar av olika slag från kommunens sida.

Departementschefen

Ursprungligen har tomträtten varit främst ett medel för det allmänna att

främja en från social synpunkt önskvärd utveckling av bostadsförhållandena

genom att — utan att avstå från äganderätten — tillhandahålla mark för

egnahemsbebyggelse utan kapitalinsats för den enskilde. Tomträttsinstitutet

har successivt utvecklats till ett markpolitiskt instrument med vidare

uppgifter inom samhällsbyggandet. Vid sidan av den rent sociala funktionen

har sålunda möjligheten för det allmänna, främst kommunerna, att

med hjälp av tomträttsinstitutet aktivt styra markanvändningen kommit

allt mer i blickpunkten. Därjämte har otvivelaktigt den med institutet förenade

möjligheten för samhället att tillgodogöra sig markvärdestegringen

med tiden fått en väsentligt större betydelse än vad man från början räknade

med.

Denna utveckling av tomträttsinstitutet från ett i huvudsak socialpolitiskt

medel på bostadsområdet i riktning mot ett markpolitiskt instrument

av mera allmän karaktär beror på flera faktorer. Redan den omständigheten

att tomträtt ganska snart började att användas i allt större utsträckning

för hyreshusbebyggelse och industriella ändamål innebar att de ursprungliga

förutsättningarna för institutet i viss mån ändrades. I fråga om upplåtelser

av tomträtt för annat än egnahemsbebyggelse spelar de rent sociala

synpunkterna uppenbarligen inte någon avgörande roll. Också inom sektorn

för egnahemsbebyggelse torde emellertid de sociala synpunkterna suc
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

cessivt ha kommit att spela en mindre dominerande roll än förut på grund

av den allmänna ekonomiska utvecklingen och tillkomsten av den statliga

bostadslånegivningen.

Samtidigt härmed har vikten av en ändamålsenlig bebyggelseplanering

från samhällets sida samt behovet för det allmänna av att kunna på ett effektivt

sätt påverka användningen av tillgängliga markresurser ökat särskilt

inom tätortsregionerna. Tomträttsinstitutet innebär stora fördelar i

dessa hänseenden. I samband med upplåtelse av tomträtt kan upplåtaren

sålunda kräva iakttagande av de närmare föreskrifter rörande fastighetens

användning och bebyggelse som bäst tillgodoser den aktuella planeringen

inom området (4 kap. 4 § NJL). Upplåtarens intresse av att utan tillgripande

av expropriation kunna genomföra förändringar i fråga om markens användning

är dessutom tillgodosett genom den uppsägningsrätt som föreligger

(4 kap. 14 § NJL). Slutligen har den snabba värdestegringen i fråga om

mark inom expanderande tätortsområden ökat betydelsen av ett instrument

vilket gör det möjligt för det allmänna att tillgodogöra sig en rimlig del av

denna värdestegring, eftersom det är inte minst genom samhällenas tillväxt

och i samband därmed gjorda offentliga investeringar av olika slag som markens

värde stiger.

Utvecklingen av tomträttsinstitutet till ett så smidigt och användbart

markpolitiskt instrument som möjligt har sedan lång tid tillbaka understötts

av statsmakterna. Jag vill i detta sammanhang erinra om — förutom

1953 års reform av själva tomträttsinstitutet -—• den år 1949 genomförda

ändringen i expropriationslagen enligt vilken expropriation kan beviljas

för att i kommuns ägo överföra mark som inte är tätbebyggd för upplåtelse

med tomträtt. Vidare bör nämnas tillkomsten år 1965 av tomträttslånen

för vars syfte och innehåll jag har redogjort tidigare.

Kommitténs nu framlagda förslag syftar till att ytterligare förbättra

tomträttsinstitutet från kommunal synpunkt och därmed stimulera ökad

användning av institutet. De förbättringar i finansiellt hänseende som kommit

till stånd genom tomträttslånen anses visserligen ägnade att göra åtskilliga

kommuner mera benägna än tidigare att begagna institutet men

enligt kommitténs mening står vissa problem av finansiell natur kvar.

Detta skulle särskilt gälla i fråga om mark som inte omfattas av bestämmelserna

om tomträttslån. Kommitténs förslag innebär dels att fastighetsägaren,

dvs. i regel kommunen, i samband med upplåtelse av tomträtt skall

få ta ut ett engångsbelopp eller, som det heter i den föreslagna författningstexten,

ett fast belopp av tomträttshavaren motsvarande högst halva

värdet av den upplåtna marken, dels att minimitiden för avgäldsperioderna

i fråga om tomträttsupplåtelse för bostadsändamål skall förkortas från

nuvarande tjugo till tio år. Det sistnämnda betyder att det i fortsättningen

skulle gälla enhetliga minimiperioder om tio år i fråga om alla slag av tomträttsupplåtelser.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

117

Förslaget att införa möjlighet att ta ut ett engångsbelopp har fått ett mycket

blandat mottagande vid remissbehandlingen. Vissa instanser godtar förslaget,

men många är synnerligen kritiska och avstyrker tanken på engångsvederlag.

Förslaget om en förkortning av avgäldsperioderna har fått

ett betydligt gynnsammare mottagande och accepteras av ett övervägande

antal av remissinstanserna.

Vad först angår frågan om engångsbelopp har under remissbehandlingen

anmärkts bl. a. att införandet av ett sådant skulle urholka tomträttens

sociala idé och utestänga många vanliga inkomsttagare från möjligheten

att skaffa ett eget hem. Det har vidare uttalats starka farhågor

för att en reform i denna riktning skulle komma att misskreditera

tomträttsinstitutet eller i vart fall minska dess konkurrenskraft i förhållande

till äganderätt. Detta har på något håll ansetts medföra risk för ökad

efterfrågan på äganderättsmark och därigenom en press uppåt på markpriserna.

Från flera håll har vidare riktats ingående kritik mot kommitténs

antagande att ett system med engångsbelopp skulle få en gynnsam effekt

på kreditmarknaden. Man har menat att effekten bara skulle bli att svårigheterna

med kapitalanskaffning övervältrades från kommunerna på

tomträttshavarna. Syftet att underlätta kommunernas finansiering av

tomträttsupplåtelser har ansetts kunna bättre vinnas genom en utvidgad

tillämpning av de redan beslutade statliga tomträttslånen. I detta sammanhang

har från ett par håll förordats en sådan ändring av bestämmelserna

om tomträttslån att lånen kan betalas ut snabbare än vad de nuvarande

bestämmelserna om tomträttslån medger.

Mot bakgrund av de mycket delade meningarna bland remissinstanserna

ställer jag mig mycket tveksam till om man bör genomföra en så genomgripande

reform av tomträttsinstitutet som den kommittén här föreslagit.

För egen del fäster jag vikt vid att möjligheten att avtala om en engångsavgäld

kan få en ur social synpunkt ogynnsam verkan på urvalet av tomträttshavare.

Det är vidare osäkert om ett genomförande av förslagen skulle

minska trycket på kreditmarknaden. Risk föreligger också att tomträttens

möjligheter att hävda sig som alternativ till äganderätt minskas och att

efterfrågan på mark som kan förvärvas med äganderätt relativt sett ökar.

En sådan effekt skulle motverka syftet med de reformer som föreslås i övrigt.

Även från formella synpunkter kan betänkligheter anföras.

Till det nyss anförda kommer att kommittén knappast har förebragt

bärande skäl för att det efter tillkomsten av de statliga tomträttslånen

skulle föreligga ett så starkt behov att ytterligare förbättra kommunernas

finansieringsmöjligheter att man trots de nyss redovisade betänkligheterna

bör införa ett system med engångsbelopp. Jag delar den uppfattning som

kommit till uttryck i flera remissyttranden att syftet att underlätta kommunernas

finansiering av tomträttsupplåtelser i och för sig skulle vinnas bättre

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

genom att utvidga tillämpningsområdet för de statliga tomträttslånen. Det

torde emellertid ännu vara för tidigt att med bestämdhet avgöra om ytterligare

förbättringar av finansieringsmöjligheterna är nödvändiga. Det är

under sådana förhållanden rimligt att man först under någon tid studerar

hur systemet med tomträttslån verkar.

På grund av det anförda vill jag inte biträda kommitténs förslag att införa

möjlighet att träffa avtal om engångsavgäld för upplåtelse av tomträtt

för bostadsändamål. När det gäller upplåtelse för annat ändamål är

mina betänkligheter mot engångsavgäld inte lika starka men jag anser att

frågan om att införa en möjlighet härtill bör anstå tills vidare.

Vad härefter angår förslaget om en förkortning av avgäldsperioderna i

fråga om tomträtt, som upplåts för bostadsändamål, från 20 till 10 år har

anmärkningarna från remissinstanser som motsatt sig förslaget i huvudsak

gått ut på att en sådan förkortning skulle på ett allvarligt sätt minska

tomträttens kreditvärde och därigenom orsaka svårigheter för tomträttshavarna.

Å andra sidan har som en positiv konsekvens av en förkortning

av perioderna anförts att en sådan åtgärd skulle vara ägnad att medverka

till en stabilisering av markprisnivån och därmed även till ökade möjligheter

för kommunerna att styra prisutvecklingen på mark. Från ett par

håll har betonats att avgäldsregleringar bör ske så likformigt som möjligt

så att hyresnivåer för likvärdiga bostäder inte kommer att skilja sig alltför

mycket från varandra på grund av tomträttsavgäldens storlek.

Frågan om avgäldsperiodernas längd övervägdes ingående i samband

med 1953 års reform av tomträttsinstitutet. I den promemoria som låg till

grund för lagberedningens förslag i ämnet föreslogs att minimitiden såvitt

avsåg upplåtelse för bostadsändamål skulle bestämmas till 20 år. Lagberedningen

uttalade att det enligt dess mening kunde komma under övervägande

att — såsom föreslagits i vissa andra yttranden — förlänga perioderna.

Med beaktande framför allt av upplåtarens intresse att kunna

tillgodogöra sig inträdd markvärdestegring stannade beredningen dock vid

den i promemorian föreslagna tiden (se NJA II: 1953 s. 372).

\ad som sålunda förekommit talar mot den av kommittén föreslagna

förkortningen av avgäldsperioderna. Man måste hålla i minnet att ett av

de viktigaste syftena med 1953 års reform av tomträttsinstitutet var att

stärka tomträttens värde som kreditobjekt. Det är självfallet av stor betydelse

att man inte nu ändrar tomträttslagstiftningen så att man rubbar

det förtroende för tomträtten från kreditgivarnas sida som man lyckades

uppnå genom 1953 års reform.

Emellertid talar också starka skäl lör kommitténs förslag. Som jag erinrat

om i det föregående var ett av huvudsyftena med tomträttens tillkomst

att skapa förutsättningar för det allmänna att tillgodogöra sig en rimlig

andel av värdestegringen på mark. Ändamålet med föreliggande förslag är

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967 119

att öka tomträttens effektivitet i detta hänseende. Genom att avgälden

kan revideras med tätare mellanrum kan samhället snabbare tillgodogöra

sig avkastningen på inträdd värdestegring. Det ligger i sakens

natur att detta syfte med tomträtten tillgodoses bättre ju kortare perioderna

för reglering av avgälden är. Från tomträttshavarens synpunkt skulle

dock en alltför ofta återkommande omprövning av tomträttsavgälden innebära

en ständig osäkerhet om den framtida innebörden i tomträttsavtalets

ekonomiska förpliktelser. Som några remissinstanser har anfört skulle

vidare tomträttens värde som kreditobjekt bli svårare att bedöma på sikt.

Mot en fortlöpande avgäldsreglering kan också invändas att den skulle

medföra ett tyngande arbete med markvärderingen.

Enligt min mening har kommittén anfört övertygande skäl för att 20

år är en alltför lång period för avgäldsreglering om man skall nå syftet att

förbehålla samhället en skälig andel av markvärdestegringen. I kommuner

där markens värde stiger snabbt kan höjningarna därutöver ge utslag i

kraftiga språng uppåt i tomträttshavarens eller sekundärt i hans hyresgästers

levnadsomkostnader om alltför lång tid förflyter mellan avgäldsregleringarna.

Detta kan orsaka sociala olägenheter. Det ter sig därför också

från denna synpunkt fördelaktigare med kortare perioder. Avgäldsperioden

bör emellertid inte bli kortare än att tomträttshavaren har möjlighet att

på några års sikt överblicka tomträttsavtalets ekonomiska konsekvenser.

Detta förhållande samt vikten av att tomträtten behåller sin ställning som

allmänt accepterat kreditobjekt talar för att vissa inskränkningar i avtalsfriheten

alltjämt är motiverade i fråga om avgäldsperioden.

På grund av det anförda förordar jag att den av kommittén föreslagna

förkortningen av minimitiden för avgäldsperioderna i fråga om tomträtt som

upplåtes för bostadsändamål genomförs och att 4 kap. 10 § NJL ändras i

enlighet härmed. Samtidigt torde motsvarande ändring böra göras i 13

kap. 10 § i det förslag till ny jordabalk som remitterades till lagrådet den

11 februari 1966 (jfr remissprotokollet s. 408 och 413).

Jag anser inte att det, såsom ifrågasatts under remissbehandlingen, finns

anledning att införa någon särskild skyddsregel i syfte att förhindra

oskäliga avgäldshöjningar. Det måste förutsättas att kommuner och andra

upplåtare iakttar den varsamhet som är nödvändig för att inte förtroendet

och intresset för tomträttsinstitutet skall komma att undergrävas. Detta

ligger i upplåtarnas eget intresse. Härtill kommer att det i sista hand är

domstol som avgör frågan om det skäliga i en fordrad höjning av avgälden.

Också i fråga om övergångsbestämmelserna ansluter jag mig till kommitténs

förslag.

Ytterligare lagstiftningsåtgärder som berör tomträttsinstitutet är enligt

min mening inte påkallade f. n.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

Specialmotivering

Förslaget till förköpslag

1 §•

Paragrafen, som motsvarar 1 § i kommittéförslaget, innehåller den allmänna

begränsningen av förköpsrätten med hänsyn till ändamålet med

kommunens förvärv.

Departementschefen. Liksom enligt kommittéförslaget anges att förköpsrätten

tillkommer kommun. Uttrycket används i samma betydelse som

enligt kommunallagen. Med kommun avses alltså borgerlig primärkommun,

dvs. landskommun, köping eller stad, men däremot inte municipalsamhälle.

Denna kommunform är på avskrivning och dess uppgifter på samhällsbyggandets

område är inte sådana att förköpsrätt är motiverad. Det bör

erinras om att expropriation för tätbebyggelse enligt 1 § 16 expropriationslagen

inte kan ske till förmån för municipalsamhälle.

Av paragrafen framgår att förköp får ske vid försäljning av fast egendom.

I 16 § anges att lagen äger motsvarande tillämpning, när fast egendom

går i byte. Förköp kan alltså äga rum vid köp eller byte av fast egendom

medan andra typer av laga fång är uteslutna. Kommittén uttalar för

sin del att det inte är vare sig nödvändigt eller önskvärt att förköpsrätt

utövas när äganderätt till fast egendom övergår genom tillskott till eller

utdelning eller skifte från bolag eller förening eller genom fusion. Under

remissbehandlingen har med visst fog påpekats att denna begränsning av

förköpsrättens tillämpningsområde ger visst utrymme åt att kringgå förköpsrätten.

Jag delar emellertid kommitténs uppfattning på denna punkt.

Som förut anförts får man acceptera att förköpsrättsinstitutet inte blir

hundraprocentigt effektivt för sådana fall då säljare och köpare i samförstånd

söker hindra att förköp kommer till stånd. I dessa situationer blir

expropriationen även i fortsättningen den effektivaste vägen för kommunen.

Det är ingen förutsättning för förköp att all den fasta egendom som ingår

i försäljningen är av den beskaffenhet som anges i paragrafen. Om någon

del av egendomen krävs för tätbebyggelse och därmed sammanhängande

anordningar, äger kommunen förköpsrätt och förköpet omfattar egendomen

i dess helhet.

Bedömningen av om egendomen krävs för tätbebyggelse eller därmed

sammanhängande anordning skall göras utan hänsyn till kommunindel
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 ur 1967

ningen. Om utvecklingen inom en kommun är sådan att intilliggande kommuns

mark med tiden måste tas i anspråk för tätbebyggelse, får förköpsrätt

utövas inom den senare kommunen. Av bestämmelserna i 2 § framgår

vilken kommun förköpsrätten i sådant fall tillkommer.

Det är inte bara behovet av mark för tätbebyggelse som kan tillgodoses

genom förköp utan även med tätbebyggelsen sammanhängande anordningar.

Härmed avses i första hand trafikleder och allmänna platser. Också åtskilliga

andra samhälleliga ändamål som står i samband med tätbebyggelse

bör emellertid kunna tillgodoses genom förköp. Under senare år har det

exempelvis blivit allt vanligare att kommuner förvärvar mark för att tillgodose

tätortsinnevånarnas behov av utrymmen för fritid och rekreation.

Markförvärv i sådant syfte avses i princip kunna äga rum genom förköp.

Eftersom förköpsrätten utanför kommunens eget område är begränsad till

det kommunblock i vilket den förköpande kommunen ingår, torde emellertid

förköpsrätten inte få så stor betydelse för att tillgodose dessa ändamål.

2 §•

I denna paragraf anges förköpsrättens lokala begränsning och förutsättningarna

för att kunna utöva förköpsrätten i annan kommun inom samma

kommunblock.

Departementschefen. Som framgått av den allmänna motiveringen innebär

departementsförslaget att kommunen har förköpsrätt beträffande fast

egendom inte bara när egendomen är belägen inom dess eget område utan

även när den ligger i annan kommun inom samma kommunblock. I det

senare fallet krävs dock samtycke av markkommunen. Det sagda avser

det fall att all den fasta egendom som ingår i den aktuella försäljningen

är belägen inom en och samma kommun.

Man måste emellertid också räkna med att en fastighetsförsäljning kan

avse egendom inom två eller flera kommuner. I dessa mindre vanliga situationer

kompliceras frågan om förutsättningarna för utövande av förköpsrätt.

I enlighet med den utformning av förköpsrätten som ligger till grund

för departementsförslaget bör förköpet också i dessa fall avse all den fasta

egendom som ingår i försäljningen oberoende av att någon del av egendomen

ligger inom annan kommuns område. Som förutsättningar för att en

kommun skall äga förköpsrätt vid försäljning av fast egendom inom flera

kommuner bör gälla dels att i försäljningen ingår sådan fast egendom som

avses i 1 §, dels att denna egendom helt eller delvis är belägen inom kommunen

eller kommunblocket. Samtycke från övriga kommuner som berörs

av försäljningen bör krävas även i detta fall.

Om en försäljning omfattar mark som avses i 1 § inom flera kommuner

och var och en av dessa önskar förvärva mark som ingår i försäljningen,

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kung!. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

har man anledning anta att kommunerna inbördes kan komma överens om

att en av dem skall utöva förköpsrätten, varefter egendomen kan fördelas

mellan dem på lämpligt sätt. Om samtycke vägras går alla kommunerna

miste om förköpsrätten eftersom förköpet enligt vad jag tidigare anfört

skall omfatta all egendom som säljs.

Möjligheten att utöva förköpsrätt utom kommunens eget område anknyts

som tidigare anförts till indelningen i kommunblock, dvs. den plan för

kommunindelningen som finns för varje län och är upprättad med stöd av

2 a § lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om kommunal och ecklesiastik indelning.

Denna indelning framgår av kungörelsen den 21 maj 1964 (162) om

fastställda planer för länens indelning i kommuner. Nämnda plan följer inte

alltid kommungränserna. En kommun kan alltså höra till flera kommunblock.

I sådana fall bör förköpsrätt utom kommungränsen få utövas endast

inom det kommunblock där huvuddelen av kommunen är belägen.

I lagen ges inte några regler om det sätt på vilket kommuns samtycke

till förköp skall lämnas och ej heller om formen för samtycket. Enligt min

mening bör dessa frågor överlämnas helt åt de berörda kommunerna. Den

omständigheten, att formellt samtycke inte föreligger i förköpsärendet innan

förköpsrätten utövas, bör ej utan vidare leda till att förköpet går om

intet. Det ligger dock i sakens natur att en kommun i ett sådant fall inte bör

utöva förköpsrätt utan att ha försäkrat sig om att samtycke kommer att ges.

I sista hand får frågan avgöras av Kungl. Maj :t på talan av markkommunen

enligt bestämmelserna i 9 §.

3 §•

I paragrafen, som närmast motsvarar 2 § första stycket i kommittéförslaget,

uppräknas vissa särskilda fall när förköpsrätt inte får utövas.

Departementschefen. Första stycket 1 innehåller den i den allmänna

motiveringen behandlade s. 1c. arealregeln. Om försäljningen avser bara en

fastighet innebär regeln att förköpsrätt inte får utövas om fastigheten har

mindre areal än 3 000 in2 lägre taxeringsvärde än 200 000 kr. Avser en

försäljning flera fastigheter, får förköpsrätten utövas om någon av fastigheterna

har en ägovidd som är minst 3 000 m2 eller ett taxeringsvärde som är

lägst 200 000 kr. Förköpet gäller då alla fastigheterna även om en eller flera

av de övriga skulle ha varit förköpsfria, om de sålts för sig.

Det nu sagda syftar på det fall att försäljningen avser en eller flera för sig

bestående fastigheter. Om i försäljningen ingår område av fastighet och området

ej utbrutits till en särskild fastighet, blir situationen en annan. Gjordes

arealregeln direkt tillämplig på området, skulle lagstiftningen alltför

lätt kunna kringgås eftersom en försäljning av en större fastighet kunde

uppdelas i särskilda försäljningar av så små områden att försäljningarna

blev förköpsfria. Arealregeln bör därför utformas på sådant sätt att den blir

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

123

tillämplig bara på för sig bestående fastigheter. Detta uppnås lämpligast på

det sättet att arealregeln görs tillämplig på hela den fastighet varav området

utgör del. Om således en försäljning av hela fastigheten skulle ha varit förköpsfri

blir också försäljningen av området fri. Områdets egen areal eller

dess eget värde saknar betydelse med en sådan utformning av arealregeln.

Motsvarande regel bör gälla även när överlåtelsen avser andel av fastighet. I

departementsförslaget kommer det anförda till uttryck på så sätt att i andra

stycket anges att regeln i första stycket 1 äger motsvarande tillämpning om

försäljningen avser del av fastighet men att vid denna tillämpning frågan

huruvida förköpsrätt får utövas skall bedömas som om köpet avsett den

odelade fastigheten. Med del av fastighet avses område av fastighet och fastighet

med undantag av område samt andel av fastighet.

De regler som jag nyss redogjort för innebär att försäljning av del av fastighet

skall vara fri från förköpsrätt bara om den fastighet i vilken delen

ingår har en areal som understiger 3 000 m2 och ett värde som är lägre än

200 000 kr. Eftersom man kan utgå från att dessa villkor mera sällan kommer

att vara uppfyllda, leder de föreslagna reglerna till att ännu inte utbrutna

områden vanligtvis kommer att omfattas av förköpsrätten. Detta är

mindre lämpligt för sådana fall då området efter försäljningen bryts ut till

en självständig fastighet av sådan beskaffenhet att den enligt arealregeln

inte omfattas av förköpsrätten. Denna olägenhet kan i huvudsak undvikas,

om frågan huruvida förköpsrätt får utövas i lagfartsärendet bedöms med

hänsyn till delfastigheten, om delen då hunnit utbrytas till en självständig

fastighet eller, om delen utgör ett område, tillstånd till avstyckning har

meddelats. Dessutom bör krävas att kommunen ännu ej hunnit utöva sin

förköpsrätt. En bestämmelse med detta innehåll tas upp i andra stycket

sista punkten.

Regeln i andra stycket sista punkten gäller endast vid inskrivningsdomarens

tillämpning av arealregeln. Om sålunda vid försäljning av del av fastighet

tillstånd söks enligt jordförvärvslagen eller 1916 års lag eller frivillig anmälan

görs enligt 7 §, skall lantbruksnämnden, länsstyrelsen eller kommunen

tillämpa den regel som gällt om köpet avsett den odelade fastigheten.

Kommunen kan således tänkas utöva förköpsrätt, t. ex. efter underrättelse

från länsstyrelsen, i sådana fall där förköpsrätt inte skulle ha kunnat utövas

om inskrivningsdomaren dessförinnan haft att tillämpa regeln. Några

allvarliga olägenheter anser jag inte föranledas härav. Man kan utgå från

att kommunerna i sådana situationer som nu behandlas som regel saknar

anledning att utöva förköpsrätt, även om formell möjlighet därtill föreligger.

Vidare finns alltid rätten för säljaren eller köparen att om kommunen

utövar förköpsrätt påkalla Kungl. Maj :ts prövning av förlcöpsfrågan. År

omständigheterna sådana att försäljningen med hänsyn till de motiv på vilka

arealregeln är grundad inte borde ha varit underkastad förköpsrätt, torde

tillstånd till förköp ej komma att medges, eftersom det skulle vara obilligt

att förköp sker.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Med en fastighets ägovidd avses bara dess enskilda ägovidd. I ägovidden

inräknas också vattenområde. Beträffande fastigheter som har en så begränsad

ägovidd som 3 000 m2 eller däromkring torde tvekan mera sällan behöva

råda om den exakta ägovidden. Skulle ovisshet någon gång föreligga om

huruvida en försåld fastighets areal understiger 3 000 in2, får frågan lösas

genom att utlåtande inhämtas från lantmätare. I sista hand får ett sådant

utlåtande grundas på arealmätning av fastigheten.

När det gäller att bestämma värdet skall, som anförts i den allmänna motiveringen,

fastighetens taxeringsvärde i princip vara avgörande. Denna

princip kan emellertid inte upprätthållas utan modifikationer, främst därför

att många fastigheter saknar särskilt taxeringsvärde. De ingår i stället i

större taxeringsenheter.

Departementsförslaget innebär att taxeringsvärdet på fastigheten året före

det år försäljningen skedde i första hand skall vara avgörande. Om fastigheten

inte har eget taxeringsvärde skall bedömningen av om förköpsrätt föreligger

ske med utgångspunkt från taxeringsvärdet på den taxeringsenhet i

vilken fastigheten ingår. Har lagfart sökts innan förköpsrätt utövats, gäller

i stället taxeringsvärdet året före det år då lagfart sökts eller, om särskilt

taxeringsvärde inte finns för det året, det värde som lagts till grund för bestämmandet

av stämpelskatten. Undantagsregeln för det fall att lagfart sökts

har tillkommit för att förenkla handläggningen hos inskrivningsdomaren

och därför att det värderingsförfarande som skall ligga till grund för fastställandet

av stämpelskatten synts ägnat att ge det mest tillfredsställande

resultatet även i de fall som här avses. Dessutom torde det bli mycket vanligt

att inskrivningsdomaren blir den som får avgöra om förköpsrätt föreligger.

Det värde som inskrivningsdomaren har att utgå från när det gäller stämpelskatten

är taxeringsvärdet året före det år då lagfart söks. Om köpeskillingen

är högre skall skatten dock beräknas på grundval därav. Finns inte

särskilt taxeringsvärde för fastigheten gäller värdet vid tidpunkten för försäljningen.

Detta värde bestäms av inskrivningsdomaren på grundval av

värderingsintyg eller annan utredning. Om särskilda skäl föreligger äger inskrivningsdomaren

påkalla värdering genom länsstyrelsens försorg.

Frågan om förköpsrätt får utövas med hänsyn till värdet kan sålunda —

liksom när det gäller tillämpningen av arealregeln vid försäljning av del av

fastighet — bli bedömd på olika sätt beroende på om prövningen sker hos

inskrivningsdomaren eller hos t. ex. länsstyrelsen. Olägenheterna härav torde

dock inte bli alltför betydande.

Om köpet anmälts till kommunen eller köparen sökt förvärvstillstånd enligt

jordförvärvslagen eller 1916 års lag kan en prövning av förköpsfrågan

ändå ske hos inskrivningsdomaren om köparen söker lagfart innan kommunen

utövar förköpsrätt. Eftersom den värdering som skall ske hos inskrivningsdomaren

i regel är ägnad att ge ett för köparen fördelaktigare resultat

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

kan det på så sätt inträffa att kommunen avskärs från möjligheten att utöva

förköpsrätt trots att förköpsrätt förelåg när kommunen mottog underrättelsen

om försäljningen.

Det nu anförda har i princip gällt enbart fall där försäljningen omfattar

hela fastigheter. Om försäljningen avser del av fastighet skall prövningen

enligt andra stycket ankyta till den odelade fastigheten. I fall när den odelade

fastigheten är särskilt taxerad får förköpsrätt alltså inte utövas om

taxeringsvärdet understiger 200 000 kr. Skulle den odelade fastigheten ingå

i en större taxeringsenhet blir taxeringsvärdet på denna enhet avgörande.

Om lagfart sökts innan förköpsrätt utövats skall dock enligt sista punkten

i andra stycket det värde som lagts till grund för stämpelskattens beräknande

vara avgörande.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen hör förköpsrätt inte kunna

utövas vid statliga markförsäljningar om försäljningen ej skett enligt kyrkliga

försäljningslagen och inte heller när staten eller landstingskommun är

köpare. Bestämmelser härom tas upp i första stycket 2 och 3.

Regeln om hinder mot förköp vid vissa fall av släktköp har tagits upp i

första stycket 4. Av skäl som jag anfört i den allmänna motiveringen har

regeln utformats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i jordförvärvslagen

(1 § andra stycket 5). Det kan i detta sammanhang påpekas

att också ett den 9 december 1966 till lagrådet remitterat förslag om ändringar

i 1916 års lag innehåller en bestämmelse att länsstyrelsen skall äga

lämna tillstånd till förvärv, när förvärvaren är nära anhörig till fångesmannen.

Också denna släktskapsregel har utformats efter förebild av den nyssnämnda

regeln i jordförvärvslagen.

Enligt lagen om arrendators förköpsrätt får sådan förköpsrätt inte utövas

vid exekutiv försäljning. En regel av samma innebörd finns i lagberedningens

förslag till ny jordabalk beträffande såväl arrendators förköpsrätt som

den avtalade förköpsrätten. Regeln har motiverats med att den förköpsberättigade

kan ta del i budgivningen vid auktionen intill det belopp som han

är villig att betala för fastigheten. Det är därför obehövligt att ge honom

tillfälle att efter auktionen lösa till sig fastigheten av inroparen. Det har

även framhållits, att en förköpsrätt efter exekutiv försäljning skulle kunna

verka nedtryckande på priset, kanske till förfång för rättsägare med bättre

rätt än den förköpsberättigade. Enligt kommitténs mening äger det anförda

i huvudsak tillämpning även i fråga om en kommunal förköpsrätt.

Jag ansluter mig till kommitténs bedömning. I första stycket 5 undantas

därför exekutiv försäljning från förköpsrättens tillämpningsområde.

Slutligen har i första stycket 6 tagits upp den i den allmänna motiveringen

berörda regeln om hinder mot förköp vid överlåtelse av andel i fastighet

till någon som redan tidigare är delägare i fastigheten. En förutsättning för

att detta undantag skall äga tillämpning är att försäljningen inte omfattar

även annan fast egendom än andelen. Om annan egendom ingår och är av

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

sådan beskaffenhet att förköp kan komma i fråga, kommer ett eventuellt

förköp att omfatta också andelen.

I tredje stycket anges rättsverkningarna av att förköp skett i strid med de

i första stycket angivna förköpshindren. Förköpet är då utan verkan. Som

jag tidigare framhållit kommer prövningen av ifrågavarande hinder att i

praktiken åvila inskrivningsdomaren. Har förköpsrätt utövats i strid med

någon regel i första stycket och har förköpet fullbordats, kan dock förköpsfrågan

komma under domstols prövning som en tvist om äganderätt till

fast egendom.

Jag vill i detta sammanhang ta upp frågan huruvida förköpsrätt hör få utövas,

när förköp från arrendators sida kan komma i fråga. Arrendators förköpsrätt

ägde företräde framför kronans förköpsrätt enligt 1947 års lag.

Denna lag syftade till att tillförsäkra den jordbrukande befolkningen lämpliga

brukningsenheter. Detta intresse torde inte ha ansetts vara av sådan

tyngd att det borde överväga det i huvudsak sociala intresse som tillgodoses

av reglerna om arrendators förköpsrätt. Även enligt 1955 års jordförvärvslag

fick rationaliseringsintresset stå tillbaka för arrendators förköpsrätt.

1965 års jordförvärvslag ger däremot uttryck för motsatt ståndpunkt.

Kommittén har i denna fråga anfört att syftet när en kommun vill begagna

sin förköpsrätt är att tillgodose ett allmänt till kommunen knutet intresse.

Detta torde vanligen komma att gälla mark för framtida bostadsbebyggelse.

Bestämmelserna om arrendators förköpsrätt har tillkommit främst

för att ge arrendatorer av vissa mindre och medelstora gårdar en ökad trygghet

i besittningen. Hur viktigt detta syfte än må te sig torde det likväl inte

rimligen i det enskilda fallet böra ges företräde framför en kommuns behov

att anskaffa mark för bostäder och andra ändamål som kommunen har att

tillgodose. Enligt kommitténs mening är det därför, bl. a. mot bakgrunden

av den nya jordförvärvslagens reglering av motsvarande spörsmål, befogat

att låta arrendators förköpsrätt vika i de fall då denna rätt kolliderar med

kommunens förköpsrätt.

Jag delar den uppfattning som kommittén sålunda gett uttryck åt. I kommitténs

förslag tas i 3 § andra stycket upp eu särskild bestämmelse om att

kommunal förköpsrätt äger företräde framför annan förköpsrätt, varmed

åsyftas arrendators förköpsrätt. Med den av mig föreslagna utformningen av

den kommunala förköpsrätten följer denna företrädesordning av sig själv,

eftersom den kommunala förköpsrätten innebär en rätt för kommunen att

inträda i köpet medan arrendators förköpsrätt utgör en lösningsrätt från

köparen som förutsätter att köparens förvärv består. I departementsförslaget

finns därför ingen motsvarighet till kommittéförslagets företrädesregel.

Om arrendator gör bruk av sin förköpsrätt och väcker talan mot köparen

enligt 4 § lagen om arrendators förköpsrätt, bör målet självfallet inte få

prövas innan det blivit slutligt avgjort om kommunalt förköp skall äga rum.

Det kan inte anses nödvändigt att bestämmelser härom nu införs i nämnda

lag. Jag förutsätter att frågan uppmärksammas av arrendelagsutredningen.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Kommittén anför att dess ställningstagande beträffande förhållandet mellan

kommunal förköpsrätt och arrendators förköpsrätt leder till att den senare

i fortsättningen inte bör vara tillämplig på kommunala markförvärv

över huvud taget. Även denna fråga bör dock enligt kommitténs mening

lämpligen övervägas av arrendelagsutredningen. Jag ansluter mig till vad

kommittén sålunda anfört.

När det gäller förhållandet mellan kommunal förköpsrätt och återköpsrätt

enligt lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt till fast egendom

har kommittén antört att intressekollisioner torde bli mycket ovanliga.

Kommitténs förslag om förköpsrätt vid statens markförsäljningar medför,

om särskild undantagsbestämmelse inte tas upp i en lagstiftning om kommunal

förköpsrätt, att kommun kan utöva förköpsrätt när staten säljer fast

egendom under förbehåll om återköpsrätt. Däremot kommer förköpsrätten

inte att kunna göras gällande när staten utövar sin återköpsrätt. En reglering

efter nu angivna riktlinjer finner kommittén leda till ett godtagbart resultat.

När det är en kommun som säljer mark med återköpsklausul, torde

det i regel vara fråga om mark inom kommunens gränser. Någon konkurrens

mellan kommunens återköpsrätt och dess förköpsrätt torde därför i

praktiken inte förekomma. Det sagda talar för att förköpsrättens anpassning

till återköpsrätten inte kräver någon särskild reglering.

Enligt deparlementsförslaget får kommunal förköpsrätt inte utövas vid

statens markförsäljningar. En konsekvens härav blir givetvis, om särskilt

undantag ej införs, att kommun inte heller kan utöva förköpsrätt när staten

säljer fast egendom under förbehåll om återköpsrätt. Enligt min mening

är ett sådant resultat också det mest tillfredsställande. Med hänsyn

härtill och på de av kommittén i övrigt anförda skälen anser även jag att

den kommunala förköpsrättens anpassning till återköpsrätten inte kräver

någon särskild reglering.

4 g.

Paragrafen, som motsvarar 5 § i kommittéförslaget, innehåller bestämmelser

om hembud samt om beslut av kommun att inte utöva förköpsrätt

beträffande viss tillämnad försäljning.

Kommittén. Ett hembud i förening med en förklaring att villkoren för

hembudet godkänns medför inte att ett köp kommit till stånd. Det skulle

dock enligt kommitténs mening vara stötande om en kommun som delgivit

en fastighetsägare sitt beslut att anta hans hembud sedermera ändrar sin

ståndpunkt i saken.

Självfallet behöver kommun som mottagit hembud en viss betänketid.

Hänsynen till fastighetsägarens intressen och till omsättningen på fastighetsmarknaden

talar för att denna tid bör bli så kort som möjligt. Med

tanke på att ett hembud skall kunna underställas kommunens fullmäktige

synes dock tiden inte kunna göras kortare än tre månader.

Hur lång tid kommunen skall vara fråntagen möjlighet att utöva förköps
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

rätt efter ett hembud som ej antagits är en fråga som bör bedömas bl. a.

med hänsyn till risken för allmänna konjunkturförändringar och fluktuationer

i penningvärdet eller andra liknande omständigheter. Detta talar för

att fristen bör vara ganska kort. Men det är också rimligt att markägaren

efter det att hembud ej antagits bereds skälig tid att försöka sälja fastigheten

till det pris som han begärt av kommunen. En godtagbar kompromiss

mellan angivna intressen är enligt kommittén att tiden bestäms till två år

räknat från hembudet.

Liksom enligt lagen om arrendators förköpsrätt bör gälla att kommunen

får utöva sin förköpsrätt om fastighetsägaren säljer fastigheten till annan

på för honom mindre fördelaktiga villkor än dem som han erbjudit kommunen.

Avgörandet om så skett kan erbjuda vissa svårigheter. För att

minska dessa svårigheter föreslår kommittén att priset i första hand skall

vara avgörande. Även om priset är detsamma eller rentav något högre kan

likväl övriga villkor, t. ex. betalningsvillkoren, vara så mycket sämre för

säljaren att försäljningen som helhet måste anses oförmånligare än hembudet.

Också i detta fall bör förköpsrätt få utövas. I enkelhetens intresse föreslår

kommittén emellertid att så skall få ske endast om villkoren för försäljningen

tillsammantagna är avsevärt ogynnsammare för säljaren än som

gällt för hembudet.

Någon skyldighet för förköpsberättigad att inom betänketiden uttryckligen

besvara hembud som inte accepteras föreligger inte enligt lagen om

arrendators förköpsrätt. När det gäller kommunal förköpsrätt torde ett

stort antal hembud kunna antas sakna intresse för kommunen. Det är då

rimligt att fastighetsägare som gjort hembud snarast möjligt får besked

om kommunens ståndpunkt. Det anförda talar för att kommun som mottagit

hembud ofördröj ligen bör besvara detta. Det är likväl tveksamt om

kommunerna bör åläggas att besvara alla hembud. En sådan skyldighet kan

särskilt i de större städerna väntas medföra en avsevärd administrativ belastning.

Kommittén finner det därför lämpligast att föreskrift i nämnda

hänseende inte lämnas men vill samtidigt understryka önskvärdheten av

att kommunerna så långt detta låter sig göra utan onödigt uppskov underrättar

fastighetsägarna om resultatet av sin prövning av gjorda hembud.

I den tidigare nämnda lagstiftningen om förköpsrätt är skriftlig form för

hembud ej obligatorisk. För att ge erforderlig stadga åt förfarandet och

undvika tvister om innehållet i hembud och svar finner kommittén det dock

lämpligt att skriftlig form används vid avgivande och besvarande av hembud.

Fastighetsägarens intresse att framdeles kunna styrka att han hembjudit

fastigheten till kommunen på vissa villkor synes vidare vara av sådan

betydelse att skriftlig form bör vara obligatorisk i fråga om hembud.

Remissyttrandena. Frågan under vilka förhållanden en kommun skall

vara fråntagen möjlighet att utöva förköpsrätt efter hembud har diskuterats

i några remissyttranden. Svea hovrätt ställer sig betänksam till för
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

129

slaget, om meningen är att kommunen skall ha ovillkorlig rätt till förköp

när kontantpriset är lägre än i hembudet. Enligt hovrättens mening bör

prövningen av frågan om försäljningen skett på mindre fördelaktiga villkor

än som gällt för hembudet innefatta att kontantpris och övriga villkor i varje

särskilt fall skall vägas mot varandra och bedömas som en enhet. Liknande

synpunkter framförs av hovrätten för Västra Sverige. Länsstyrelsen i

Örebro län anser att kravet på avsevärt ogynnsammare villkor för att förköpsrätt

skall få utövas vid försäljning efter hembud kan vålla tolkningssvårigheter

och ifrågasätter om inte ordet »avsevärt» bör utgå. Hovrätten

för Västra Sverige påpekar att hembudsregeln ger fastighetsägare möjlighet

att genom en serie hembud testa kommunens avsikter. En sådan möjlighet

skulle kunna mötas genom en regel som gjorde hembud bindande, i vart

fall sedan det accepterats av kommunen. Några remissinstanser har ansett

att skyldighet bör införas för kommun att besvara hembud. Hit hör hovrätten

över Skåne och Blekinge, kammarkollegiet, länsstyrelsen i Västmanlands

län och Svenska sparbanksföreningen.

Departementschefen. Enligt kommittéförslaget är hembudet inte bindande

för fastighetsägaren. Om kommunen antar hembudet, står det ändå fastighetsägaren

fritt att avstå från att sälja fastigheten till kommunen. Som

påpekats under remissbehandlingen kan en sådan ordning vara oläglig för

kommunen, eftersom kommunen tvingas ta ställning till de av säljaren angivna

lcöpevillkoren utan att vara säker på att egendomen kan förvärvas

på dessa villkor. Den förmån som härigenom erbjuds fastighetsägaren är

emellertid av betydande värde för denne och bidrar i sin mån till att förköpsrätten

inte behöver bli en alltför svår belastning på fastighetsmarknaden.

Jag delar därför kommitténs uppfattning i detta hänseende.

Inte heller kommunens förklaring att hembudet antas är bindande. En

försäljning kommer till stånd först genom avtal. Som kommittén anfört

skulle det emellertid vara stötande, om kommunen efter det att hembudet

antagits skulle dra sig undan förvärvet. Ett sådant tillvägagångssätt torde

inte heller behöva befaras i praktiken.

Kommunen måste uttryckligen anta hembudet för att hindra att det får

rättsverkan mot kommunen. Om kommunen utan att anta hembudet inleder

förhandlingar med säljaren men förhandlingarna inte leder till köp

inom föreskriven tid, inträder den nyss antydda rättsverkan mot kommunen.

Den tidsfrist inom vilken kommun skall ta ställning till ett avgivet hembud

bör överensstämma med den tidsfrist som kommunen har att iaktta

när förköpsrätt skall utövas efter anmälan eller ansökan enligt 7 § andra

stycket. Den av kommittén föreslagna tremånadersfristen har därför tagits

upp i paragrafen. Också när det gäller den tid under vilken en fastighet

skall vara befriad från förköp efter hembud anser jag att kommitténs för
5

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr 90

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

slag innefattar en lämplig avvägning. I paragrafen anges därför att förköp

får ske i anledning av försäljning inom två år från hembudet endast om

försäljningen sker på oförmånligare villkor än som gällde för hembudet.

Att avgöra om eu senare försäljning sker på förmånligare eller oförmånligare

villkor än som gällt för hembudet kan givetvis vara svårt. Kommittéförslaget

innebär att priset i första hand skall vara avgörande. Om priset

är detsamma eller högre, skall förköpsrätt föreligga endast om villkoren i

övrigt är avsevärt ogynnsammare för säljaren än som gällt för hembudet.

Är priset däremot lägre skall förköpsrätt alltid föreligga, oberoende av köpevillkoren

i övrigt. Den i några remissyttranden framförda kritiken mot kommittéförslaget

i denna del anser jag inte befogad. Kommittéförslaget utgör

enligt min mening en väl avvägd lösning av de intressekonflikter som här

kan föreligga mellan en fastighetsägare och kommunen. En reglering av

förevarande frågor i enlighet med kommittéförslaget ger vidare relativt

goda möjligheter att på förhand bedöma om förköpsrätt föreligger. Den i

första stycket upptagna regeln överensstämmer därför i sak med bestämmelserna

i 5 § i kommittéförslaget.

Enligt 2 § får förköpsrätt i vissa fall utövas av annan kommun än den

där marken är belägen. En förutsättning är dock att marken ligger inom

kommunblockets område. Det kan inte rimligen åläggas fastighetsägare att

hembjuda fastigheten även till annan kommun än den där fastigheten är

belägen utan kommunerna inom ett kommunblock får själva ombesörja

att hembudet vidarebefordras till de andra kommuner som kan ha intresse

härav. I första stycket i denna paragraf anges därför att hembud skall avges

till markkommunen. Förköpsrätt kan sålunda inte utövas av någon

kommun, om hembud som avgetts till markkoxnmunen avvisats eller inte

besvarats inom fristen.

En vanlig situation torde vara att en fastighetsägare som inte avser att

sälja till kommunen har intresse av att få veta kommunens inställning till

en viss förestående överlåtelse. Jag syftar närmast på sådana fall då det med

hänsyn till obillighetsregeln kan vara ovisst om tillstånd till förköp kommer

att lämnas. Det bör då finnas möjlighet för fastighetsägaren att få en

bindande förklaring av kommunen att denna avstår från sin förköpsrätt,

såvitt gäller den tilltänkta försäljningen. I andra stycket i paragrafen anges

att om kommun på förhand förklarat sig avstå från förköpsrätt i fråga om

viss fastighetsför sälj ning, detta får den verkan att hinder föreligger mot att

förköpsrätt utövas i anledning av försäljningen. Det är svårt att på förhand

bedöma i vilken omfattning sådana förhandsbesked kan komma att begäras

och vilket underlag för kommunens ställningstagande som i de enskilda

fallen kan komma att stå till buds. Med hänsyn härtill har underlåtenhet

att lämna förhandsbesked inte förenats med någon påföljd. Jag förutsätter

att kommunerna kommer att lämna förhandsbesked i sådana fall där det

utan närmare utredning kan konstateras att kommunalt förköp inte är

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1967

131

aktuellt. Också förklaring enligt andra stycket har verkan gentemot andra

kommuner, som skulle ha kunnat utöva förköpsrätt.

Några remissinstanser har ansett att kommunerna bör åläggas att besvara

hembud. För egen del anser jag i likhet med kommittén att en sådan skyldighet

kunde komma att medföra en avsevärd administrativ belastning för

kommunerna. Någon generell skyldighet för kommunerna att besvara hemhud

bör därför inte föreskrivas. Om kommunen fattat beslut i anledning

av hembud eller om förklaring avgetts enligt andra stycket, hör dock kommunen

vara skyldig att underrätta fastighetsägaren. Bestämmelser härom

torde kunna meddelas av Kungl. Maj :t.

I redaktionellt hänseende avviker departementsförslaget från kommitténs

förslag på det sättet att uttrycket hembud ersatts med det modernare uttrycket

erbjudande.

5 §.

Paragrafen, som motsvarar 3 § första stycket i kommittéförslaget, innehåller

bl. a. regler om för köpsrättens innebörd och om jämkning av köpevillkor.

Departementschefen. I paragrafens första stycke anges att förköpsrätten

innebär en rätt för kommunen att få förvärva egendomen från säljaren på

de villkor som avtalats mellan denne och köparen. Kommunens förvärv med

stöd av förköpsrätten kallas förköp. Att förköpet sker från säljaren innebär

att köparens förvärv inte längre kan göras gällande. Detta förhållande

—• att köparen förlorar sin rätt till fastigheten — kommer till uttryck i 12 §

första stycket, där det sägs att hans förvärv för sin giltighet är beroende

av att förköp inte sker. Till sin natur är förköpet ett tvångsförvärv men

på grund av bestämmelsen i 11 § om att egendomen skall anses ha övergått

från säljaren till kommunen genom frivillig överlåtelse på de villkor som

avses i 5 § kommer förköpet att vila på avtalsmässig grund. De närmare

konsekvenser som detta får för rättsförhållandet mellan kommunen å ena

sidan samt säljaren och andra rättsägare i fastigheten å andra sidan behandlas

i anslutning till 11 §.

Regeln i första stycket att kommunen skall förvärva egendomen på de

villkor som avtalats mellan säljaren och köparen syftar på samtliga bestämmelser

som gäller för den aktuella försäljningen. Tillämpningen av

denna princip kompliceras av att parterna som regel upprättar dubbla köpehandlingar

vid försäljning av fast egendom, nämligen dels köpekontrakt,

dels köpebrev. Förfarandet vid förköp leder emellertid enligt departementsförslaget

ofta till att kommunen vid anmälan eller underrättelse om en fastighetsförsäljning

får del endast av köpebrevet, vilket vanligen innehåller

bara uppgift om fastigheten, parternas namn och köpeskillingen samt säljarens

kvittering av köpeskillingen. Övriga avtalsbestämmelser tas upp i den

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

verkliga fångeshandlingen, dvs. köpekontraktet. Till det sagda kommer den

komplikationen att enligt gällande rätt avtalsbestämmelse kan vara giltig

även om den inte tas upp i fångeshandlingen. Formkravet anses sålunda

inte gälla exempelvis sidoavtal om försäljning av lös egendom, avtal om

annan köpeskilling än den i köpehandlingen upptagna och förbehåll om beståndet

av nyttjanderätt.

De här angivna problemen har i viss mån förelegat också när det gäller

förköpsrätten i jordabalksförslagen. Det år 1909 avgivna förslaget till jordabalk

innehöll sålunda en regel att, om bestämmelse träffats utöver vad

som innefattades i köpehandlingen om skyldighet för köparen att fullgöra

något eller förbehåll gjorts om nyttjanderätt in. in., bestämmelsen skulle vara

utan verkan mot den som ville lösa, om det inte visades att han kände till

vad som avtalats när han instämde sin talan om förköp. I 1947 års och senare

jordabalksförslag upptogs inte någon motsvarande regel, vilket sammanhänger

med att förslagen — till skillnad från 1909 års förslag — i fråga

om formkravet innehöll den regeln att köpevillkor som ej intagits i köpehandlingen

skulle vara utan verkan. I sistnämnda avseende innebär det till

lagrådet remitterade förslaget till jordabalk att köpehandlingen skall innehålla

uppgift om parterna, fastigheten och köpeskillingen samt säljarens

överlåtelseförklaring och vissa särskilt uppräknade slag av köpevillkor.

Det anförda visar att det som regel inte är tillräckligt för kommunen

att få del av den köpehandling som överlämnas till kommunen i samband

med anmälan eller underrättelse om försäljningen. Kommunen måste dessutom

ha tillgång till köpekontraktet, om sådan handling upprättats men

inte överlämnats vid anmälan eller underrättelse. Med hänsyn till att formkravet

vid fastighetsköp enligt gällande rätt såväl som enligt det remitterade

jordabalksförslaget upprätthålls i endast begränsad omfattning får även

överenskommelser vid sidan av köpehandlingarna betydelse för kommunen.

I andra stycket tas därför upp en regel som ålägger säljaren att på anmodan

av kommunen upplysa om sådana för försäljningen gällande bestämmelser

som inte framgår av köpehandlingen. Med köpehandlingen avses

här den fångeshandling som kommit kommunen till handa i samband med

anmälan eller underrättelse om försäljningen. Får kommunen på det sättet

bara del av köpebrev, kan alltså upplysningsskyldigheten avse såväl köpekontrakt,

om sådant upprättats, som eventuella sidoöverenskommelser.

När det gäller frågan om påföljden för underlåtenhet att lämna upplysning

om viss avtalsbestämmelse anser jag inte att man kan låta bestämmelsen

utan vidare bli utan verkan. Detta skulle innebära ett alltför starkt

ingrepp mot säljaren. Kommunen bör rimligen ha en viss skyldighet att

utreda vilka bestämmelser som gäller mellan säljaren och köparen. Brister

kommunen i detta åliggande, bör det inte gå ut över säljaren. Jag föreslår

därför att någon påföljd över huvud taget inte skall inträda för säljaren,

om kommunen när förköpsrätten utövades ägde eller bort äga kännedom

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

om avtalsbestämmelse som inte framgår av köpehandlingen. Hur långt

kommunens undersökningsskyldighet sträcker sig får bli beroende på förhållandena

i det enskilda fallet. Om kommunen varken ägt eller bort äga

kännedom om viss avtalsbestämmelse, bör bestämmelsen normalt inte få

göras gällande mot kommunen. Framstår säljarens underlåtenhet med

hänsyn till omständigheterna som ursäktlig eller föreligger eljest särskilda

omständigheter, bör emellertid undantag kunna göras från nämnda regel.

Vid förköp skall i princip samtliga mellan säljaren och köparen avtalade

villkor gälla för kommunen. Denna regel kan emellertid inte få gälla

idan inskränkning. Avtalet mellan säljaren och köparen kan innehålla

åtaganden från köparens sida av sådan beskaffenhet att de omöjligen

kan uppfyllas av kommunen. För att kommunen i ett sådant fall skall ha

praktisk möjlighet att utöva förköpsrätten, måste avtalsinnehållet kunna

jämkas. Jag vill i sammanhanget erinra om att en bestämmelse om rätt

till jämkning upptogs i lagberedningens förslag om förköpsrätt (5 kap. 6 §

i 1960 års jordabalksförslag). De jämkningar som enligt förslaget skulle

kunna äga rum avsåg såväl tidpunkten för köpeskillingens erläggande och

tillträdesdagen som villkor av personlig natur. I sistnämnda hänseende

innebar förslaget från förköparens synpunkt att villkoret kunde jämkas

så att han i stället för att fullgöra åtagandet hade att utge särskild gottgörelse.

Kommittéförslaget innehåller i 3 § första stycket en likartad reglering.

Med den innebörd som förköpsrätten får enligt departementsförslaget

föreligger inte något egentligt behov av jämkning i fråga om tidpunkten

för köpeskillingens erläggande och tillträdesdagen. När förköpet fullbordats

har kommunen att tillträda fastigheten, om avtalet mellan säljaren

och köparen berättigar till det, och att fullgöra betalning enligt avtalets bestämmelser.

Däremot måste jämkning kunna komma i fråga i sådana fall

där köparen gjort ett personligt åtagande eller där det annars är oundgängligt

med hänsyn till åtagandets art. Jämkningen bör kunna gå ut på att

åtagandet ej alls skall gälla eller ges sådant ändrat innehåll att det kan

fullgöras av kommunen. Om jämkningen vållar säljaren förlust skall förlusten

ersättas av kommunen.

Det bör i detta sammanhang understrykas att det enligt departementsförslaget

till skillnad från kommitténs förslag — inte finns utrymme

för att ålägga köparen någon fullgörelse mot säljaren, sedan förköpet

fullbordats.

Fragan huruvida visst åtagande från köparens sida får göras gällande

mot kommunen bör inte få hållas öppen hur länge som helst. Jag föreslår

därför att kommunen, om den önskar få jämkning av köpeavtalet till

stånd, skall väcka talan om jämkningen inom tre månader från det förköpet

fullbordades. Väcks inte sådan talan, bör rätten till talan vara förlorad

och åtagandet därmed gällande mot kommunen. En särbestämmelse

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kangl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

behövs för det fall att kommunen när förköpsrätten utövades ej ägde kännedom

om den bestämmelse som föranleder jämkningen. Tiden för talans

väckande bör då räknas från den dag då det blev avgjort att bestämmelsen

får göras gällande mot kommunen. Ett sådant avgörande kan komma

till stånd genom att kommunen erkänner att bestämmelsen får göras gällande

eller domstolen prövar saken enligt andra stycket andra punkten.

I förköpets natur ligger att förvärvet inte kan komma till stånd utan

att fastighetsägaren först avhänt sig fastigheten. Någon måste alltså ha

träffat avtal med honom om köp av egendomen. I praktiken sker detta

som regel genom att bägge parter underskriver ett köpekontrakt. Den

omständigheten att köpet på grund av bestämmelse i köpehandlingen är

för sin giltighet beroende av villkor hindrar inte kommunen från att utöva

förköpsrätten. Det är heller inte en förutsättning för förköpsrätten att

köparen eller säljaren underrättar kommunen om köpet. Får kommunen

ändå reda på att en försäljning skett, föreligger formell möjlighet att utöva

förköpsrätt. En annan sak är att det ofta kan vara lämpligt även från

kommunens synpunkt att avvakta med ställningstagandet i förköpsfrågan

tills försäljningen anmäls för kommunen eller bringas till dess kännedom

genom underrättelse från lantbruksnämnd, länsstyrelse eller inskrivningsdomare.

I grundsatsen att fastighetsägaren måste ha avhänt sig fastigheten för

att förköp skall kunna ske ligger också att avhändelsen måste vara bindande

mot fastighetsägaren. Formkravet vid fastighetsköp måste exempelvis

ha uppfyllts. Om någon annan s. k. ursprunglig ogiltighetsanledning

kan göras gällande mot försäljningen — såsom att köpehandlingen

är förfalskad eller utfärdad på ägarens vägnar av någon som saknade behörighet

eller att ägaren var i konkurs eller omyndig när han utfärdade

handlingen — drabbar denna också förköpet. Att förköpet kan gå om intet

på grund av innehållet i avtalet mellan säljaren och köparen kommer att

närmare beröras vid 11 §.

6 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om undantagande av lös egendom.

Departementschefen. Som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen

omfattar förköpet enligt departementsförslaget primärt all egendom som

ingår i försäljningen, således även lös egendom. Under vissa förutsättningar

skall dock lös egendom kunna undantas från förköpet. Egendomen

tillfaller då i stället köparen. Undantagande skall alltid ske, om köparen

begär det. På begäran av kommunen skall lös egendom undantas, om den

utan olägenhet kan skiljas från återstoden. Innebörden av denna gränsdragning

har redan berörts i den allmänna motiveringen.

Vid undantagande måste köpeskillingen fördelas mellan kommunen och

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

135

köparen. Fördelningen bör ske på det sättet att köparen får betala så

mycket av köpeskillingen som belöper på det som undantagits och kommunen

betala återstoden. En bestämmelse av detta innehåll tas upp i första

stycket tredje punkten.

Frågan om undantagande av lös egendom bör inte få stå öppen under

någon längre tid. I första stycket sista punkten föreskrivs därför att köparen

eller kommunen måste väcka talan om undantagande senast inom tre

månader från det förköpet fullbordades. Annars är rätten till talan förlorad,

vilket innebär att den lösa egendomen slutgiltigt omfattas av förköpet.

Självfallet är det inte nödvändigt att rättegång inleds för att lös egendom

skall kunna föras över till köparen. Parterna kan träffa överenskommelse

under hand om undantagandet och om fördelningen av köpeskillingen.

Även säljaren bör emellertid biträda en sådan uppgörelse. I annat fall blir

kommunen ansvarig för hela köpeskillingen i förhållande till säljaren, dvs.

resultatet blir detsamma som om kommunen förvärvat den lösa egendomen

genom förköpet och sedan överlåtit den vidare till köparen.

I andra stycket ges vissa regler angående rättegången när lös egendom

tas undan från förköp. Förslaget innebär att processen skall föras mellan

kommunen och köparen, varvid den som yrkar undantagandet får väcka

talan. Eftersom undantagandet också angår säljaren bör denne ges möjlighet

att föra talan i målet såvitt angår hans rätt. Det torde böra åläggas

rätten att underrätta säljaren om rättegången. Rättens prövning föreslås

gälla inte bara frågan om undantagande från förköpet av lös egendom

utan även spörsmålet om fördelning av betalningsskyldigheten mellan

kommunen och köparen.

7 §•

Paragrafen motsvarar närmast 7 och 8 §§ i kommittéförslaget och innehåller

bestämmelser om sättet för utövande av förköpsrätt och om den tid

inom vilken förköpsrätten skall utövas.

Departementschefen. Enligt kommittéförslaget ålåg det kommun som

beslutat att utöva förköpsrätt att väcka talan om förköpet vid domstol.

Stämningsansökan skulle inges inom viss tidsfrist vid äventyr att förköpsrätten

annars gick förlorad. Talans väckande var alltså det väsentliga momentet

vid utövande av förköpsrätt. Eftersom något obligatoriskt domstolsförfarande

inte skall förekomma enligt departementsförslaget, blir förfarandet

ett annat än vad kommittéförslaget innebär. Med departementsförslagets

utformning av förköpsrätten knyts de avgörande rättsverkningarna i stället

till kommunens beslut att utöva förköpsrätt. Beslutet kommer att inverka

på rättsläget inte bara för säljare och köpare utan även för tredje man. Med

hänsyn härtill är det ändamålsenligt att beslutet ges publicitet i den form

som normalt utnyttjas beträffande förfoganden över fast egendom, nämli
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

gen genom en anteckning i fastighetsboken. Det bör därför åligga kommunen

att anmäla förköpsbeslutet till vederbörande inskrivningsdomare för anteckning

i fastighetsboken. Anteckning bör göras för varje fastighet som ingår

i försäljningen. Om försäljningen avser fastigheter inom skilda inskrivningsavdelningars

områden, bör varje berörd inskrivningsdomare underrättas.

Kommun som beslutat att utöva förköpsrätt bör också vara skyldig att

ofördröjligen underrätta säljaren och köparen om beslutet. Om,sättet för

underrättelsen stadgas i 15 §. Om förköpsbeslutet avser fastighet inom annan

kommuns område, bör även den andra kommunen underrättas på samma

sätt.

Jag föreslår att anmälan till inskrivningsdomaren och de nu nämnda underrättelserna

görs till ett led i själva utövandet av förköpsrätten och att

kommunen åläggs att för inskrivningsdomaren förete bevis om underrättelserna

i samband med att förköpsbeslutet anmäls för anteckning i fastighetsboken.

Härigenom blir det möjligt att låta tidsfristen för påkallande av

prövning av förköpsfrågan hos Kungl. Maj :t börja löpa från den dag då anteckning

om kommunens förköpsbeslut görs i fastighetsboken. Jag återkommer

till denna fråga i anslutning till 9 §.

Andra stycket innehåller bestämmelser om den tidsfrist inom vilken kommunen

har att utöva förköpsrätt. Jag föreslår att fristen i allmänhet räknas

från lagfartsansökan eller, om förvärvstillstånd fordras enligt jordförvärvslagen

eller 1916 års lag från det tillstånd söktes. Lagfartsansökan får alltså

betydelse bara i de fall när tillstånd inte krävts enligt nyssnämnda lagar.

Samordningen mellan förfarandet enligt å ena sidan jordförvärvslagen och

1916 års lag samt å andra sidan förköpslagen behandlas närmare i anslutning

till förslagen till ändringar i de förstnämnda lagarna.

Enligt kommittéförslaget ålåg det som en huvudregel säljaren eller köparen

att med överlämnande av avskrift av fångeshandlingen anmäla försäljning

av fast egendom för kommunen. Departementsförslaget tillgodoser

kommunens intresse av att få kännedom om fastighetsförsäljningar på annat

sätt. När lagfart eller förvärvstillstånd sökts skall det åligga inskrivningsdomaren

resp. lantbruksnämnden och länsstyrelsen att ofördröjligen

underrätta kommunen om ansökan och samtidigt översända avskrift av

fångeshandlingen. De bestämmelser som behövs för att åstadkomma en sådan

ordning torde få meddelas av Kungl. Maj :t.

Rätten för säljaren eller köparen att själv anmäla förvärvet till kommunen

står dock öppen även enligt departementsförslaget. Parterna i köpet

kan därigenom åstadkomma att tidsfristen för kommunen att utöva förköpsrätt

börjar löpa. Denna möjlighet torde få betydelse framför allt när

det gäller sådana förvärv som inte är underkastade tillståndsplikt enligt

jordförvärvslagen eller 1916 års lag. Köparen kan i sådant fall ha intresse av

att dröja med att söka lagfart men ändå önska få klarhet i förköpsfrågan.

Om det i ett tillståndsärende eller ett lagfartsärende blir utrett att kommu
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

137

nens tidsfrist löpt ut efter frivillig anmälan, kan ärendet prövas utan att

förköpsfrågan behöver beaktas.

En grundläggande förutsättning för att kommunen skall kunna ta ställning

till om förköpsrätten skall utövas är att kommunen har tillgång till köpehandlingen.

Tidsfristen för kommunen bör med hänsyn härtill inte börja

löpa förrän kommunen har tillgång till köpehandlingen. Denna princip tillgodoses

i tillräcklig grad om lantbruksnämnden eller inskrivningsdomaren

ofördröj ligen tillställer kommunen en avskrift av den vid ansökan om förvärvstillstånd

resp. lagfart fogade köpehandlingen. Om tillstånd sökts utan

att köpehandling bifogats, behövs emellertid eu särskild regel. Tiden bör i

sådant fall räknas först från det kommunen mottog handlingen. Samma regel

bör gälla för frivillig anmälan till kommunen.

Anmälan enligt andra stycket skall göras hos den kommun, där den försålda

egendomen är belägen. Också underrättelse från lantbruksnämnd,

länsstyrelse eller inskrivningsdomare skall riktas till markkommunen. Som

jag tidigare anfört kan förköpsrätt visserligen i vissa fall utövas av annan

kommun än den där marken är belägen. När det gäller sådan anmälan eller

underrättelse har jag — liksom i fråga om hembud — emellertid inte ansett

nödvändigt med särskilda bestämmelser i syfte att tillförsäkra andra

kommuner än markkommunen kännedom om gjorda försäljningar. Det är

här fråga om en samverkan mellan kommuner inom samma kommunblock

och det bör enligt min mening ankomma på kommunerna själva att i mån

av behov genom inrättande av särskilt gemensamt organ eller på annat sätt

åstadkomma att anmälningar eller underrättelser vidarebefordras till övriga

kommuner inom blocket. Avser försäljningen egendom som är belägen

i flera kommuner skall givetvis anmälan och underrättelse göras till samtliga

kommuner, där marken är belägen.

Beträffande längden av den frist som bör stå kommun till buds för ett avgörande

i förköpsfrågan har kommittén framhållit att köp av fast egendom

ofta föregås av tekniska och ekonomiska utredningar av kvalificerad art. Ett

kommunalt förvärv måste vidare behandlas i flera kommunala instanser

med fullmäktige som beslutande organ. Även om formerna för kommunala

beslut i markförvärvsärenden skulle komma att förenklas kan fristen enligt

kommitténs mening knappast bestämmas till kortare tid än tre månader.

Av hänsyn till fastighetsägarens och köparens intressen samt till omsättningen

på fastighetsmarknaden borde fristen inte heller göras längre. Några

remissinstanser har ansett det otillfredsställande att frågan om ett köpeavtal

skall bestå kan komma att hållas svävande under så lång tid som tre månader.

Från kommunalt håll bär emellertid ifrågasatts om en frist på tre

månader erbjuder tillräckligt rådrum för kommunerna. Särskilt i de fall då

kommunerna måste finansiera markförvärvet genom att ta upp underställningspliktiga

lån skulle det kunna uppstå avsevärda svårigheter att iaktta

den föreslagna tidsfristen.

5f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 90

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Vid bestämmandet av tidsfristen för kommunen att utöva förköpsrätten

måste — som kommittén funnit — eu avvägning göras mellan kommunens

behov av att få tillräckligt rådrum för sitt ställningstagande i förköpsfrågan

och enskildas intresse av att försäljningen inte hålls svävande alltför länge.

Enligt min mening är en tidsfrist om tre månader i och för sig i kortaste laget

för kommunerna. Det bör emellertid vara möjligt för kommunen att hålla

en hög beredskap och att därigenom nedbringa den behövliga tiden för sitt

ställningstagande i förköpsfrågan. Om fristen görs längre än kommittén

tänkt sig, kan det befaras att olägenheterna blir stora för fastighetsmarknaden.

Jag är därför inte beredd att förorda en längre frist än tre månader.

Om förköpsrätt inte utövas inom föreskriven tid, blir följden att förköpsrätten

går förlorad för kommunen. För att denna påföljd inte skall inträda

måste kommunen ha beslutat om förköp, ha sänt underrättelser till säljare

och köpare samt i vissa fall annan kommun och vidare ha anmält beslutet

till inskrivningsdomaren. Anmälan måste ske senast på den inskrivningsdag

som infaller näst efter fristen. Det är självfallet inte nödvändigt att kommunens

beslut vunnit laga kraft inom fristen. Även om kommunalbesvär

skulle ha anförts mot beslutet, skall detta antecknas i fastighetsboken och

förfarandet fortgå. Denna fråga behandlas ytterligare under 9 och 10 §§.

Skulle kommunen ha beslutat om förköp men inte anmält beslutet i tid,

förfaller verkan av beslutet. Följden härav blir att avtalet mellan säljaren

och köparen behåller sin giltighet. En tvist huruvida förköpsrätt utövats i

rätt tid blir att behandla som en vanlig tvist om äganderätt till fast egendom.

8 §•

I förevarande paragraf regleras förhållandet mellan kommunalbesvärsprövningen

och prövningen av förutsättningarna för förköp enligt 9 §.

Departementschefen. I flera av de tidigare behandlade paragraferna anges

vissa förutsättningar, som måste vara uppfyllda för att förköpsrätt skall

föreligga. Av vad jag anfört i den allmänna motiveringen framgår att en

rättslig prövning av förutsättningarna i vissa fall skall kunna ske hos

Kungl. Maj :t i statsrådet. Den närmare regleringen av detta förfarande, som

kan inledas på initiativ av säljaren eller köparen eller i vissa fall den kommun

där marken är belägen, tas upp i 9 §. Den prövning som Kungl. Maj:t

har att göra enligt reglerna i 9 § kan i viss mening sägas innefatta en prövning

av förutsättningarna för det kommunala beslutet att utöva förköpsrätt.

En prövning av kommunens beslut kan komma till stånd även genom

kommunalbesvär. Enligt 76 § kommunallagen äger medlem av kommunen

som gör gällande att beslutet inte överensstämmer med bestämmelserna i

3 § kommunallagen om den kommunala kompetensen anföra besvär hos länsstyrelsen

över beslut av fullmäktige. I länsstyrelses utslag får ändring sökas

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

hos regeringsrätten. Om särskilda bestämmelser inte ges för denna besvärsprövning,

torde prövningen komma att omfatta också frågan om beslutet

står i överensstämmelse med förköpslagen. Frågan om förköpsrätt föreligger

skulle alltså kunna prövas både av Kungl. Maj :t i statsrådet och av regeringsrätten.

Beträffande förhållandet mellan 1 § i förslaget till förköpslag och bestämmelserna

om den kommunala kompetensen i 3 § kommunallagen har tidigare

framhållits att förköpsrättens tillämpningsområde under alla förhållanden

kommer att vara begränsat av den kommunala kompetensen men att

den kommunala kompetensen utgör en alltför oviss och svårbestämbar begränsning

och inte heller tillgodoser rättssäkerhetskraven. På grund härav

har i 1 § tagits upp en för lagstiftningens syfte anpassad särskild begränsning

av förköpsrätten.

Mot denna bakgrund ter det sig enligt min mening naturligt att prövningen

huruvida förutsättningar för förköpsrätt föreligger enligt 1 § i

första hand anförtros de berörda parterna själva. Om kommunmedlem vill

göra gällande att det markförvärv som avses med förköpsbeslutet inte faller

inom den kommunala kompetensen bör han däremot ha möjlighet att få

denna fråga prövad enligt samma regler som om beslutet avsett ett frivilligt

förvärv. Ett sådant resultat åstadkommes genom den i förevarande paragraf

upptagna regeln. Med en sådan ordning undviks också att samma fråga prövas

av flera myndigheter i sista instans. Länsstyrelse och regeringsrätt får

att pröva huruvida förvärvet faller inom den kommunala kompetensen enligt

3 § kommunallagen medan Kungl. Maj :t i statsrådet prövar frågan om

tillstånd till förköp får ges med hänsyn till innehållet i 1 § förköpslagen.

Om förvärvet vid kommunalbesvärsprövningen anses falla utanför den kommunala

kompetensen, kan givetvis tillstånd till förköp inte ges. Den omständigheten

att visst förvärv anses falla inom den kommunala kompetensen

hindrar däremot inte att tillstånd till förköp kan vägras. Kungl. Maj :t

kan finna skäl att vägra förköpstillstånd t. ex. om egendomen inte anses

erforderlig för tätbebyggelse eller om den är belägen utom kommunens område.

Av regeln i förevarande paragraf följer också att frågan om hinder mot

förköp på grund av bestämmelserna i 3 och 4 §§ förköpslagen inte kan komma

under bedömande i samband med kommunalbesvär. Också när det gäller

obillighetsregeln i 9 § förköpslagen är prövningen till följd av bestämmelsen

i förevarande paragraf förbehållen Kungl. Maj:t i statsrådet.

Kommunalbesvär kan anföras också på den grunden att beslutet ej tillkommit

i laga ordning, att det står i strid mot allmän lag eller författning

eller annorledes överskrider deras befogenhet som fattat beslutet. Med stöd

av denna besvärsgrund kan en utpräglad legalitetsprövning av förköpsbeslutet

åstadkommas. Den prövning som skall ske hos Kungl. Maj:t enligt 9 §

förköpslagen är däremot inte inriktad på att vara en sådan legalitetspröv*

ning.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj ris proposition nr 90 år 1967

Som framgår av 9 § förfaller förköpsbeslutet om tillståndsansökan inte

inges inom en månad från det säljaren eller köparen anmält att de bestrider

förköpsrätt. Om i en sådan situation besvär skulle ba anförts mot beslutet,

torde besvären kunna lämnas utan vidare åtgärd. Om tillstånd till förköp

sökts av kommunen och besvär anförts, synes handläggningen av besvären

och tillståndsfrågan böra i viss mån samordnas. I allmänhet torde

det vara mest ändamålsenligt att besvären avgörs innan tillståndsfrågan

tas upp till prövning. I varje fall bör tillstånd inte meddelas innan kommunens

beslut vunnit laga kraft.

9 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser angående prövningen hos Kungl.

Maj :t av frågan om tillstånd till förköp.

Departementschefen. Som redan utvecklats i den allmänna motiveringen

är kommunen skyldig att söka tillstånd till förköpet hos Kungl. Maj :t om

säljaren eller köparen bestrider förköpsrätten. Regeln härom ges i första

stycket första punkten. Andra stycket innehåller närmare bestämmelser om

bestridandet och om kommunens ansökan om förköpstillstånd. Jag återkommer

till dessa bestämmelser i det följande. Bestrids inte förköpsrätten, går

förköpet som framgår av 10 § i fullbordan.

I fortsättningen av första stycket ges bestämmelser om tillståndsprövning

hos Kungl. Maj :t. Tillstånd skall vägras i tre olika fall, vilka hänför sig (1)

till den allmänna begränsningsregeln i 1 § och bestämmelsen i 2 § om begränsning

av förköpsrättens tillämpningsområde till kommunens eller kommunblockets

område, (2) till hembudsregeln i 4 § första stycket och (3) till

obillighetsregeln. Uppräkningen av fall när förköpstillstånd skall vägras är

uttömmande. Om inte något av fallen är för handen, skall alltså tillstånd

ges. En annan sak är att kommunens ansökan om förköpstillstånd i vissa

fall bör lämnas utan åtgärd av Kungl. Maj :t. Så kan exempelvis vara fallet

om förköpsrätt utövats i strid med reglerna i 3 § eller 4 § andra stycket

eller utövats för sent eller om förköpstillstånd sökts för sent eller lagfart

beviljats för köparen eller förvärvstillstånd getts. Detsamma gäller om kommunens

beslut om förköp blivit undanröjt efter kommunalbesvär. Det sistnämnda

innebär alltså att Kungl. Maj :t inte skall överpröva det kommunala

beslutet. Om Kungl. Maj :t — som har att pröva ärendet bara på de grunder

som anges i förevarande paragraf — skulle ge tillstånd till förköpet i

ett fall där enligt vad som nu har sagts kommunens ansökan i stället bort

lämnas utan åtgärd, blir inte förköpet därmed giltigt. De ifrågavarande ogiltighetsanledningarna

kan åberopas även sedan förköpet fullbordats. I sista

hand ankommer det på domstol att ta ställning till om en sådan ogiltighetsanledning

föreligger i samband med tvist om äganderätten till den fasta

egendomen. Läget är ett annat beträffande de frågor som enligt uppräk
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

141

ningen i första stycket kan leda till att förköpstillstånd vägras. Dessa frågor

avgörs slutgiltigt av Kungl. Maj :t.

Det förtjänar att understrykas att förköpstillståndet inte kan begränsas

till viss del av såld fastighet eller till viss eller vissa fastigheter vid en försäljning

av flera fastigheter. Tillstånd måste gälla allt eller intet. Detta

hindrar emellertid inte att en uppdelning av den försålda egendomen mellan

kommunen och köparen ändå kan åstadkommas. Vid tillämpningen av obillighetsregeln

kan — som redan utvecklats i den allmänna motiveringen —

Kungl. Maj :t beakta en överenskommelse mellan kommunen och köparen

om fördelning av egendomen mellan dem. En sådan överenskommelse innebär

att kommunen genom förköpet förvärvar all den försålda egendomen

och att köparen från kommunen förvärvar den del som enligt överenskommelsen

skall tillfalla honom, överenskommelsen blir juridiskt bindande mot

kommunen bara om den uppfyller formreglerna för överlåtelse av fast egendom.

För att förköpstillstånd skall kunna vägras på den grund att hinder mot

förköp föreligger enligt hembudsregeln i 4 § första stycket måste försäljningen

avse den egendom som ägaren tidigare hembjudit kommunen att

förvärva. Så snart i försäljningen ingår någon av förköpsrätten omfattad

egendom som inte berörts av tidigare hembud får förköpstillstånd inte vägras

under åberopande av 4 §.

I fråga om obillighetsregeln är det i första hand förhållandet mellan säljare

och köpare som kan föranleda att tillstånd till förköp skall vägras. Om

det med hänsyn till den personliga eller ekonomiska; gemenskap som råder

mellan dem är obilligt att förköp äger rum, skall tillstånd inte ges. Bedömningen

av obillighetsfrågan torde i dessa fall ofta kunna ske med ledning

av bestämmelserna i köpeavtalet. Är intressegemenskapen sådan att det

vore obilligt att tillåta förköp, torde detta i allmänhet ha kommit till uttryck

i avtalet och påverkat priset eller andra bestämmelser. Fall kan emellertid

uppkomma där det — utan att intressegemenskap föreligger mellan

säljare och köpare — med hänsyn till vissa villkor för eller omständigheter

vid försäljningen skulle framstå som obilligt om kommunen kunde inträda.

Det kan här vara fråga om förhållanden som gör att särskilt köparen har

ett speciellt intresse av att förvärvet består. Om t. ex. en överlåten fastighet

är särskilt ägnad att utnyttjas i köparens rörelse eller annars avsevärt underlättar

hans utkomstmöjligheter och sådana fördelar inte kan vinnas genom

förvärv av annan fastighet, bör förköpstillstånd inte medges.

När det gäller förfarandet i samband med tillståndsprövningen vill jag

först erinra om att förköpsrätten enligt 7 § utövas; genom att kommunen

beslutar om förköp samt anmäler beslutet till inskrivningsdomaren för anteckning

i fastighetsboken. Dessförinnan skall kommunen underrätta säljaren

och köparen om förköpsbeslutet. För att anmälan skall kunna tas upp

och antecknas i fastighetsboken måste den vara åtföljd av bevis om att

s. 142 Kontrollera mot PDF

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

underrättelseskyldigheten fullgjorts. Deri tidsfrist som skall gälla för säljare

och köpare att anmäla bestridande av förköpsrätten kan med denna

anordning räknas från det förköpsrätten utövades, dvs. den inskrivningsdag

då kommunens anmälan om förköpet togs upp och antecknades i fastighetsboken.

i

Förfarandet med anmälan till inskrivningsdomaren och anteckning i

fastighetsboken vid förköpsrättens utövande underlättar för inskrivningsdomaren

att i lagfartsärenden få upplysning huruvida förköpsrätt föreligger

i anledning av viss försäljning. För att ytterligare tillvarata de fördelar

som det innebär om fastighetsboken innehåller uppgift i dessa avseenden,

föreskrivs i andra stycket att också anmälan om bestridande skall inges till

inskrivningsdomaren och antecknas i fastighetsboken. Med ett sådant förfarande

kan tidsfristen för kommun att söka tillstånd till förköp räknas

från det bestridande anmäldes, dvs. den inskrivningsdag då anmälan togs

upp och antecknades i fastighetsboken.

Längden av den tidsfrist som skall gälla för säljare eller köpare att inkomma

med anmälan om bestridande måste självfallet bestämmas så att

säljaren och köparen får viss betänketid. Det är å andra sidan av vikt både

för kommunen och de enskilda att förköpsfrågan avgörs så snabbt som möjligt.

Med hänsyn härtill och till att anmälan kan utformas ytterst kortfattat

och inte behöver innehålla någon närmare redogörelse för grunderna för

bestridandet, anser jag fristen kunna sättas till en månad. Eftersom bestridandet

skall antecknas i fastighetsboken bör fristen emellertid utgå på

den inskrivningsdag som infaller näst efter en månad från det förköpsrätten

utövades.

Som jag tidigare anfört skall kommunens frist att söka tillstånd till förköp

räknas från det bestridandet antecknades i fastighetsboken. Också

denna tidsfrist anser jag kunna bestämmas till en månad. Om kommunen

inte söker tillstånd inom fristen är förköpet utan verkan.

De hittills behandlade reglerna har avsett tvister mellan en kommun som

utövat förköpsrätt, å ena sidan, samt säljare eller köpare, å andra sidan.

Eftersom en kommun i vissa fall får utöva förköpsrätt också i fråga om

mark inom annan kommun kan intressekonflikter uppkomma även mellan

kommuner. Denna fråga har uppmärksammats i tredje stycket av förevarande

paragraf. Den föreslagna regleringen innebär att markkommunen

äger påkalla Kungl. Maj:ts prövning av den andra kommunens förköpsrätt.

Markkommunen behöver alltså inte —såsom fallet är med säljare och

köpare — bestrida förköpsrätten genom en anmälan till inskrivningsdomaren.

Eftersom markkommunen enligt 7 § skall underrättas i samma ordning

som säljare och köpare om att förköpsrätt utövats har den frist inom

vilken Kungl. Maj:ts prövning skall påkallas bestämts på samma sätt som

när det gäller säljares eller köpares bestridande, dvs. tidsfristen är en månad

från det förköpsrätten utövades. -

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

Den prövning som skall äga rum när markkommunen påkallar Kungl.

Maj :ts prövning av frågan om en annan kommuns befogenhet att utöva

förköpsrätt bör avse endast de särskilda förutsättningar som gäller för

kommuns rätt att förvärva mark inom annan kommun. Dessa förutsättningar

anges i 2 §. Markkommunen kan i enlighet härmed åberopa två

grunder för sitt bestridande av förköpsrätten. Kommunen kan göra gällande

att samtycke till förköpet saknas. Vidare kan göras gällande, att egendomen

över huvud taget inte ligger inom kommunblockets område. Frågan

om samtycke spelar då ingen roll. Det bör påpekas att den senare av dessa

grunder för bestridandet kan åberopas även av säljare och köpare. Bristande

samtycke däremot kan bara åberopas av markkommunen.

Genom att förlägga prövningen hos Kungl. Maj :t vinner man den fördelen

alt tidpunkten för förköpets fullbordan blir enkel att bestämma. Det bör

tilläggas, att antalet fall av detta slag torde bli mycket litet och att prövningen

bara i undantagsfall kommer att avse enbart de förutsättningar som

anges i 2 §.

Närmare bestämmelser angående tillståndsprövningen i anledning av att

förköpsrätt utövats torde få meddelas av Kungl. Maj :t.

10 §.

I paragrafen anges den tidpunkt då förköpet blir fullbordat.

Departementschefen. Med den av mig föreslagna utformningen av förköpsrätten

kommer förköpet till stånd utan att det dessförinnan sker någon

obligatorisk prövning av om förutsättningarna för förköpet är för handen.

Förslaget förutsätter genomgående att den som berörs av förköpet själv

handlar för att få en prövning till stånd. Prövningen kan åstadkommas på

tre olika vägar. För det första kan kommunens beslut om förköp angripas

genom kommunala besvär av den som är berättigad att anföra sådana besvär.

Genom denna prövning blir de i kommunallagen upptagna förutsättningarna

för kommunens beslut slutgiltigt prövade. I denna del kan jag

hänvisa till 8 §. För det andra kan säljare eller köpare eller i vissa fall

markkommunen åstadkomma tillståndsprövning enligt 9 §. Sedan Kungl.

Maj :t gett tillstånd till förköpet är de förutsättningar som avses i uppräkningen

i 9 § första stycket och i 9 § tredje stycket slutgiltigt prövade. Återstående

förutsättningar, vilka kan vara av vitt skilda slag, prövas av allmän

domstol. Det är då i princip fråga om en tvist om äganderätten till fast

egendom.

Sedan de båda förstnämnda prövningsmöjligheterna är uttömda, vilket

innebär att kommunens beslut om förköp står fast och att förköpstillstånd

lämnats eller tiden för bestridande av förköpsrätten enligt 9 § första stycket

eller för ansökan enligt 9 § tredje stycket gått till ända utan att bestridande

anmälts eller ansökan gjorts, är enligt förevarande paragraf förköpel

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

tullbordat. Tidpunkten för förköpets fullbordan har stor betydelse för rättsförhållandet

mellan kommunen å ena sidan samt säljaren, köparen och

tredje man å andra sidan. Rättsverkningarna av det fullbordade förköpet

behandlas närmare i 11, 12 och 13 §§.

Den omständigheten alt förköpet fullbordats innebär inte att kommunens

äganderätt är definitiv. Som nyss anfördes står den tredje prövningsvägen

— domstolsvägen — alltjämt till buds. Två principiellt olikartade

fall kan härvid föreligga. I det ena gör köparen eller dennes rättsinnehavare

gällande att förköpet är utan verkan därför att någon automatiskt verkande

brist i förköpet föreligger. Kommunen kan exempelvis ha utövat förköpsrätt

fastän hinder mot förköp föreligger (jfr bestämmelserna om att

förköp är utan verkan i 3 § fjärde stycket, 9 § andra stycket sista punkten

och 12 § andra stycket andra punkten). Om förköpet är utan verkan, gäller

i stället köpet. I det andra fallet gäller tvisten huruvida den fasta egendomen

tillhör kommunen eller om den ägs av säljaren eller tredje man som

gör gällande bättre rätt till egendomen. Detta fall behandlas utförligt i anslutning

till 11 §.

11 §•

Paragrafen innehåller i första stycket huvudregeln om förköpets principiella

likställighet med frivillig överlåtelse. I övrigt innehåller paragrafen

vissa modifierande bestämmelser angående rättsförhållandet mellan kommunen

och säljaren.

Departementschefen. I första stycket anges att när förköpet fullbordats

skall så anses som om egendomen vid tidpunkten för försäljningen övergått

från säljaren till kommunen genom frivillig överlåtelse på de villkor som

avses i 5 §. Härigenom kommer till uttryck att förköpet, trots att det är ett

tvångsförvärv dock vilar på avtalsgrund. I detta avseende går rättsinstitutet

tillbaka på förköpsrätten i lagberedningens jordabalksförslag (se särskilt

SOU 1900: 25 s. 106 och 126). Regeln att förköpet skall anses som en frivillig

överlåtelse får betydelse för kommunens rättsställning i förhållande till

såväl säljaren som tredje man.

Beträffande först förhållandet till säljaren har redan vid 5 § anförts att

förköpet i allmänhet är beroende av att en giltig överlåtelse föreligger från

säljaren till köparen. Säljaren kan alltså mot kommunen åberopa att försäljningen

till köparen av någon anledning är ogiltig. Man kan fråga sig hur

saken ställer sig om det i stället är tredje man som bestrider kommunens

äganderätt under åberopande av någon brist som ligger tidigare i fångeskedjan.

Tredje man gör alltså gällande klander. Lagberedningen uttalar

(SOU 1960: 25 s. 126) att förköpet i dess förslag väsentligen är ett derivativt

förvärv, dvs. ett förvärv på vilket inte kan grundas bättre rätt än som tillkom

förre ägaren. Eu konsekvens av att förköparen således härleder sin rätt

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ''JO år i967

145

från köparen är, anför lagberedningen, att förköpet blir beroende av att köparens

förvärv kommer att bestå. Skulle detta ej kunna göras gällande mot

rätte ägaren, inverkar det anmärkta förhållandet även på förköpet. På grund

av bestämmelsen i denna paragrafs första stycke gäller det nu sagda även i

fråga om den kommunala förköpsrätten. Kommunen går alltså miste om

fastigheten, om tredje man kan visa att han har bättre rätt till fastigheten

än säljaren. Om jordabalksförslaget genomförs kan kommunen dock under

vissa förutsättningar vinna skydd enligt bestämmelserna i 18 kap. om godtrosförvärv

på grund av inskrivning.

Situationen kan i stället vara den att tredje man till stöd för sitt rättsanspråk

i fråga om fastigheten åberopar företrädesregler. I en sådan konkurrenssituation

görs således inte gällande att det skulle föreligga någon brist i

den fångeskedja som leder fram till kommunens förvärv. Tredje man grundar

i stället sitt anspråk på att hans förvärv av fastigheten eller av rättighet

i denna har bättre prioritet än kommunens förvärv. Säljaren eller hans företrädare

i äganderätten kan ha överlåtit fastigheten till flera, dvs. gjort sig

skyldig till vad som brukar kallas tvesalu. Det kan också ha upplåtits skilda

begränsade sakrätter i fastigheten, såsom panträtt, nyttjanderätt eller servitut.

Genom att jämställa förköpet med en frivillig överlåtelse uppnås att

kollisioner mellan förköpet och andra mot fastigheten riktade rättsanspråk

av nu antytt slag principiellt löses efter samma regler som i allmänhet gäller

i fråga om företrädet mellan förvärv av förmögenhetsrättslig natur. Kommunen

blir alltså i företrädeshänseende försatt i samma situation som om

förvärvet skett genom frivillig överlåtelse vid tidpunkten för försäljningen.

I enlighet härmed äger kommunen åberopa sig på den genom försäljningen

grundlagda företrädesrätten vid konkurrens med andra intressenter i fastigheten.

Det kan inte vara erforderligt att här närmare utveckla vilka konsekvenser

det sagda får. Jag skall endast ge några exempel som är ägnade att

belysa rättsläget.

Säljaren kan ha gjort sig sk yl di g till tvesalu genom att sälja fastigheten

även till annan person. Har denna andra försäljning skett före överlåtelsen

till köparen, får denne och därmed också kommunen stå tillbaka för den

andre förvärvaren. Saken kommer dock i ett annat läge om köparen (eller

kommunen) hinner söka lagfart före den andre och därigenom skaffa sig

företräde. Detta förutsätter dock att köparen är i god tro vid sitt förvärv.

Om köparen är i ond tro, dvs. ägde eller borde ha ägt kännedom om det tidigare

förvärvet, får lagfartsansökningen ingen betydelse. Av allmänna

rättsgrundsatser torde dock följa att kommunen i nu avsett fall äger självständigt

åberopa god tro men att å andra sidan den goda tron måste föreligga

när kommunen handlar för att få sitt förvärv till stånd, dvs. utövar förköpsrätten.

Om den andra försäljningen skett senare än överlåtelsen till köparen,

har denne och därmed också kommunen företrädesrätt. Denna företrädesrätt

kan dock gå om intet, om den andre förvärvaren söker lagfart

först och är i god tro vid sitt förvärv.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Antag i stället att säljaren upplåtit en rättighet i fastigheten, innan denna

såldes till köparen. Rättigheten kommer då att belasta fastigheten i kommunens

hand, om den får prioritet genom inskrivning eller om den förbehållits

vid överlåtelsen till köparen eller om den är av sådan beskaffenhet att den

gäller mot ny ägare oberoende av inskrivning eller förbehåll (vid arrende och

hyra i vissa fall; se 2 kap. 28 § och 3 kap. 28 § NJL). Har rättigheten upplåtits

efter försäljningen, kan den bli gällande mot kommunen, om upplåtelsen

intecknas innan lagfart söks av köparen eller kommunen. I detta sammanhang

bör uppmärksammas att beståndet av en rättighet som förbehållits

gentemot köparen — som jag anfört i anslutning till 5 § — i vissa fall

kan vara beroende av att kommunen ägt eller bort äga kännedom om förbehållet

när förköpsrätten utövades.

Jag vill understryka att den nu behandlade principen om att förköpet är

att jämställa med frivillig överlåtelse och förköpets på denna princip grundade

företräde i förhållande till konkurrerande rättsanspråk inte äger tilllämplighet

på köparens förfogande över fastigheten. Detta hänger samman

med att dessa förfoganden för sin giltighet är beroende av'' att köparens eget

förvärv förblir giltigt. Om förköp sker förlorar köparens förvärv sin verkan

/ Detta följer av bestämmelsen i 5 § första stycket att kommunen förvärvar

/ fastigheten från säljaren. Saken kommer dessutom till tydligt uttryck genom

den i 12 § första stycket första punkten upptagna regeln om att förvärvet

för sin giltighet är beroende av att förköp ej sker. I samma mån som kö|

parens förvärv genom förköpet förlorar sin verkan blir också i enlighet med

derivativa grundsatser köparens egna förfoganden över egendomen verkningslösa.

Detta gäller såväl äganderättsöverlåtelse som upplåtelse av rät1

tighet.

Jag övergår nu till att behandla rättsförhållandet mellan kommunen och

säljaren. Kommunen är på grund av 5 § i princip bunden av de mellan säljaren

och köparen gällande bestämmelserna för försäljningen. Av regeln om

att förköpet är att jämställa med frivillig överlåtelse följer nu att denna

bundenhet är av samma slag som den som skulle ha förelegat om kommunen

förvärvat fastigheten genom vanligt köp från säljaren på de aktuella

villkoren. Beträffande giltigheten av villkor varav ett förvärvs fullbordan eller

bestånd gjorts beroende kommer därigenom vanliga regler vid fastighetsköp

att gälla. Av allmänna rättsgrundsatser får dock anses följa att köpet

inte med laga verkan kan göras beroende av att förköpsrätt ej utövas (jfr

SOU 1960: 25 s. 107). Av huvudregeln i första stycket följer vidare att påföljderna

exempelvis vid dröjsmål att betala köpeskillingen eller att avträda

eller tillträda fastigheten blir desamma som skulle ha gällt vid ett vanligt

fastighetsköp.

Bestämmelsen i första stycket måste modifieras något för sådana fall då

köpeavtalet innehåller åtaganden av köparen som skall fullgöras innan förköpet

fullbordas. Eftersom köpet inte blir utan verkan förrän förköpet full
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967 147

bordats, åligger det i första hand köparen att fullgöra dessa åtaganden.

Kommunens prestationsskyldighet inträder först i och med att förköpet

fullbordas. Om köparen fullgör sitt åtagande bör kommunen få tillgodoräkna

sig 1''ullgörelsen i förhållande till säljaren. En regel härom tas upp i andra

stycket. Av 13 § följer att kommunen har att ersätta köparen dennes

kostnader för fullgörelsen.

Brister köparen i sin skyldighet att fullgöra åtagande före förköpets fullbordande,

kan säljaren bli befogad att häva köpet. Om köpet hävs, kan kommunen

i princip inte utöva sin förköpsrätt, eftersom förköpet för sin giltighet

är beroende av att ett giltigt köp föreligger. Denna princip kan emellertid inte

få gälla utan varje begränsning. Kommunens rättsställning skulle då bli alltför

otrygg. Jag föreslår därför att en hävning av säljaren i den nu diskuterade

situationen skall få påverka förköpsrätten bara om den sker innan förköpsrätten

utövas. Om hävning inte sker före utövandet av förköpsrätten,

åligger det kommunen att, när förköpet fullbordats, fullgöra de åligganden

som köparen försummat. Bara om det skulle bli så att också kommunen

brister i sin prestationsskyldighet, bör säljaren kunna göra förköpet om intet.

Det sagda kommer i lagtexten till uttryck genom regeln i tredje stycket

att säljaren, sedan förköpsrätt utövats, inte får med verkan mot kommunen

häva köpet under åberopande av köparens underlåtenhet att fullgöra

åtagande som skulle ha fullgjorts före den tidpunkt då förköpet fullbordades.

Det bör påpekas att hävning efter det att förköpsrätten utövats ändå

inte är utan verkan. Den får nämligen verkan mot köparen. Skulle förköpet

av annan anledning inte komma till stånd, leder hävningen till att

fastigheten går åter till säljaren.

I detta sammanhang bör också erinras om att kommunen enligt 5 § kan

få köpeavtalet jämkat i vissa fall. Av det tidigare anförda följer att köparens

åsidosättande av ett åtagande som kommunen äger få jämkat inte får

åberopas mot kommunen sedan förköpsrätt utövats. Uppenbart är att inte

heller kommunens åsidosättande av sådan bestämmelse sedan förköpet fullbordats

kan åberopas mot kommunen innan tidsfristen för väckande av talan

om jämkning enligt 5 § gått ut.

Under remissbehandlingen har påpekats att det inte av kommitténs förslag

framgår hur kommittén avsett att lösa frågan om rätt för säljaren

att erhålla gottgörelse av kommunen för liden ränteförlust. Det har ansetts

att säljaren bör vara berättigad till ränta om han till följd av att förköpsrätten

utövas inte erhåller avtalad kontant köpeskilling vid utfäst tidpunkt.

Jag delar denna uppfattning. Av första stycket följer emellertid att kommunen

i fall av detta slag är skyldig att betala ränta i enlighet med de regler

som gäller vid fastighetsköp i allmänhet (jfr 4 kap. 26 § första stycket i det

remitterade förslaget till ny jordabalk). Någon särskild bestämmelse om

säljarens rätt till ränta är således inte behövlig.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Vid försäljning av fast egendom kan frågan om god tro hos köparen och

om de förutsättningar som denne utgått från vid köpet få betydelse för

köparens rätt att göra påföljder gällande mot säljaren. De påföljder det kan

bli fråga om är hävning, avdrag på köpeskillingen och skadestånd. Praktiskt

viktiga fall när den goda tron och de förutsättningar köparen byggt

på kan ha betydelse är t. ex. sådana som angår säljarens ansvar för rättigheter

som kommer att gälla mot köparen och hans ansvar för fastighetens

storlek och fysiska beskaffenhet. När förköpet fullbordats, är säljaren

ansvarig mot kommunen i stället för mot den ursprunglige köparen.

Det är då naturligt att frågan om god tro och vad som utöver innehållet

i köpehandlingen skall anses förutsatt vid köpet hänförs till kommunen

och bedöms med hänsyn till tidpunkten för förköpsrättens utövande. Eu

regel härom torde vara nödvändig och har tagits upp i fjärde stycket.

12 §.

Paragrafen, som motsvarar 14 § i kommittéförslaget, innehåller bl. a. bestämmelser

angående förköpets inverkan på köpet och om lagfart på detta.

Departementschefen. Som framhållits i den allmänna motiveringen leder

den av mig förordade konstruktionen av förköpsrätten till att köparens rätt

till fastigheten är villkorad av att förköp inte sker. I första stycket av

förevarande paragraf uttrycks detta så att köp av fast egendom för sin

giltighet är beroende av att förköp inte sker. Om köparen innan frågan om

förköp avgjorts, överlåter egendomen eller medger inteckning eller upplåter

rättighet i egendomen är förfogandet inte gällande mot kommunen.

Den angivna konsekvensen av förköpsrättens konstruktion kräver beaktande

när det gäller inskrivningsdomarens behandling av lagfartsansökan

innan förköpsfrågan avgjorts. Kommittén har anfört att det med tanke på

förköpsrättens konstruktion och lagfartens betydelse i olika hänseenden,

inte är lämpligt att köparen erhåller lagfart under tid då äganderätten kan

komma att övergå till kommunen. Söks lagfart inom sådan tid bör ansökningen

därför förklaras vilande. Kommittén finner det vidare från rättssäkerhetssynpunkt

nödvändigt att, i likhet med vad som skett i jordförvärvslagen,

föreskrift lämnas för det fall att lagfart meddelas i strid mot bestämmelsen

om lagfartshinder. I sådant fall bör lagfarten tilläggas den betydelsen

att äganderättsövergång skall anses ha skett trots att frågan om förköp

ännu inte avgjorts. Förköpsrätt kan då inte utövas förrän fastigheten

säljs på nytt.

Jag ansluter mig i denna fråga till vad kommittén anfört. I första stycket

av förevarande paragraf har därför upptagits den bestämmelsen att, om

förköpsfrågan inte är avgjord, skall beträffande lagfartsansökan sådant

hinder anses möta som avses i 10 § lagfartsförordningen. I andra stycket

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1967

149

ges en regel för det fall att lagfart beviljats i strid mot bestämmelsen om

lagfartshinder. Förköpsrätten går då förlorad, och om förköp utövats är

förköpet utan verkan.

Med den samordning som föreslagits mellan förköpslagen samt jordförvärvslagen

och 1918 års lag (se 7 §) skall i princip ansökan om tillstånd

enligt sistnämnda lagar inte tas upp till prövning innan förköpsfrågan avgjorts.

Om tillstånd skulle ges i strid härmed bör — i överensstämmelse

med vad som gäller när lagfart felaktigt beviljats — förköpsrätten gå förlorad

och beslut om utövande av förköpsrätt vara utan verkan. En bestämmelse

härom tas upp i andra stycket av förevarande paragraf.

När lagfart söks, kan förköpsfrågan vara avgjord därför att tillstånd till

förvärvet meddelats enligt jordförvärvslagen eller 1916 års lag. Frågan om

sådant tillstånd föreligger prövas i lagfartsärendet oberoende av förköpsfrågan

och föranleder således inte särskild utredning. Förköpsfrågan kan

också vara avgjord genom att kommunens frist att utöva förköpsrätt utgått

efter frivillig anmälan. Om sökanden företer bevis, varav framgår att kommunen

mottagit anmälan jämte avskrift av köpehandlingen och kommunen

inte inom tre månader från anmälan enligt 7 § anmält att förköp utövats,

kan lagfart sålunda meddelas. Detsamma gäller om sökanden företer bevis

om att kommunen avstått från förköp enligt 4 § andra stycket. Frågan om

hinder mot förköpsrätt på grund av hembudsregeln i 4 § första stycket

kan däremot inte komma under bedömande annat än i samband med tillståndsprövning

enligt 9 § och får sålunda inte prövas av inskrivningsdomaren.

Om förköp utövats men köpare eller säljare anmält bestridande enligt

9 § måste utredning förebringas om att tillstånd till förköp inte sökts av

kommunen eller att sådant tillstånd vägrats.

Prövningen av om hinder mot förköpsrätt föreligger på grund av bestämmelserna

i 3 § kommer i allmänhet att i första hand åvila inskrivningsdomaren.

Vanligen kan denna prövning utan olägenhet inordnas i den

vanliga handläggningen av lagfartsärendena. Flertalet köp kommer att vara

fria från förköpsrätt på grund av areal- och värderegeln i 3 § första stycket 1.

Uppgift om arealen finns normalt i fastighetsboken eller kan lätt inhämtas

från fastighetsregistret. Vid värderegelns tillämpning vid lagfartsansölcan

skall inskrivningsdomaren enligt vad jag anfört i anslutning till 3 § utgå

från det värde som framkommer vid fastställande av stämpelskatten. Enligt

30 § 1 mom. stämpelskatteförordningen skall beslut rörande stämpelskatt

meddelas på den inskrivningsdag då ansökan i ärendet först tas upp.

Möter hinder mot att meddela beslut rörande skatten på denna inskrivningsdag

skall beslutet meddelas på den inskrivningsdag som först infaller

efter det att hindret blivit undanröjt. Även om beslut rörande skatten således

inte alltid kan föreligga på den inskrivningsdag då ansökan först tas

npp, kan frågan huruvida värderegeln är tillämplig ändå avgöras om värdet

enligt den föreliggande utredningen uppenbarligen understiger 200 000

s. 150 Kontrollera mot PDF

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 ur 1967

kronor. I annat fall måste frågan om värderegelns tillämplighet hållas öppen

intill dess beslut meddelats rörande skatten. I avvaktan härpå skall lagfartsansökan

förklaras vilande på grund av bestämmelsen i första stycket sista

punkten.

Eftersom kommunens frist enligt 7 § i vissa fall skall räknas från dagen

för lagfartsansökan skall inskrivningsdomaren, som jag tidigare har anfört,

underrätta kommunen om lagfartsansökan. Det är givetvis av stor vikt att

underrättelsen kommer kommunen tillhanda så snart som möjligt efter det

tidsfristen börjat löpa. Om ärendet inte kan expedieras inom föreskriven

tid måste inskrivningsdomaren därför översända underrättelse utan att avvakta

att beslutet i lagfartsärendet är färdigt för expedition.

Också kommunens förvärv aktualiserar vissa lagfartsfrågor. Kommittén

har sålunda föreslagit att bestämmelsen i 8 § andra stycket lagfartsförordningen

om undantag beträffande vissa fång från kravet att fångesmannens

åtkomst är styrkt görs tillämplig i fråga om kommunala fastighetsförvärv

som skett genom utövande av förköpsrätt. Under remissbehandlingen har

anmärkts att den föreslagna lösningen strider mot gängse syn på de legala

förköpsrätterna. Enligt denna hänförs förköpsrätterna inte till de exstinktiva

utan till de derivativa fången.

Jag delar den under remissbehandlingen framförda uppfattningen att det

inte står i god överensstämmelse med förköpsrättens innebörd att låta ifrågavarande

regler i lagfartsförordningen bli tillämpliga på förvärv genom

förköp. Enligt min mening föreligger inte heller behov av sådana regler. Den

av kommittén föreslagna bestämmelsen har således inte tagits upp i departementsförslaget.

I fråga om kommunens lagfartsansökan vill jag erinra om att departementsförslaget

innebär att innehållet i det mellan säljaren och köparen träffade

köpeavtalet i princip skall gälla mellan kommunen och säljaren sedan

förköp fullbordats. Kommunens lagfartsansökan skall således grundas på

detta köpeavtal jämte förköpsbeslutet. Den fångeshandling som sålunda

skall ligga till grund för kommunens lagfartsansökan torde vanligen vara

ett köpebrev. Köpebrev kan ha utfärdats till köparen innan förköp fullbordades

men kan också ha utfärdats direkt till kommunen efter förköpets fullbordan.

Köparen har, sedan förköp fullbordats, inte bruk för den fångeshandling

som skall ligga till grund för kommunens lagfartsansökan. För att

tillförsäkra kommunen tillgång till handlingen har i tredje stycket föreskrivits

skyldighet för köparen att, om han innehar handling som är av betydelse

för kommunen som ägare av fastigheten, utge den till kommunen sedan

förköp fullbordats. Bestämmelsen kan få betydelse också för andra

handlingar än köpehandling, t. ex. kartor.

När kommun söker lagfart på förvärv genom förköp skall ansökan enligt

vad som tidigare har framhållits grundas på köpehandlingen jämte lagakraftvunnet

beslut att utöva förköpsrätt. Om fastighetsboken utvisar att

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 00 år 1067

151

köpare eller säljare anmält bestridande av förköpsrätten, måste Knngl.

Maj :ts beslut om förköpstillstånd företes.

13 §.

Paragrafen, som motsvarar 11 § i kommittéförslaget, innehåller i första

stycket regler om ersättning till köparen i anledning av förköpet. Andra

stycket upptar bestämmelser om köparens ansvar i vissa fall när fastigheten

undergått värdeminskning efter köpet.

Departementschefen. När det gäller kommunens ersättningsskyldighet

mot köparen på grund av förköpet bör köparen för det första erhålla gottgörelse

för vad han enligt åtagande i köpeavtalet fullgjort före förköpets fullbordande.

Detta motiveras redan därav att kommunen enligt 11 § andra

stycket får tillgodoräkna sig fullgörelsen gentemot säljaren. Vidare bör gottgörelse

utgå för de nödvändiga utlägg som köparen haft i samband med köpeavtalets

slutande, t. ex. för egna resor och för anlitande av juridisk och

teknisk expertis. Hit hör också vad köparen kan ha betalat i stämpelskatt

vid sökande av lagfart på förvärvet, i den mån kommunen får avräkna beloppet

när kommunen söker lagfart på sitt förvärv. I denna fråga hänvisas

till motiven till ändringen i stämpelskatteförordningen. Kommunen bör vidare

vara skyldig att betala ränta på belopp som kommunen utger till köparen.

Bestämmelser i de nu nämnda hänseendena tas upp i första stycket

första och andra punkterna.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör köparen inte ha rätt

till ersättning för att fastigheten frångår honom. Inte heller bör ersättning

utgå för skada som kan vållas en köpare därigenom att hans äganderätt inte

blir definitiv förrän förköpsfrågan avgjorts.

Frågan om ersättning för kostnad som köparen lagt ned på fastigheten

torde i praktiken inte få någon större betydelse eftersom köparen får antas

i allmänhet undvika att dra på sig kostnader för fastigheten innan förköpsfrågan

avgjorts. Kommittéförslaget innehåller i denna del en bestämmelse

som ansluter till den ståndpunkt som intagits i lagen om arrendators

förköpsrätt och i lagberedningens förslag till förköpsrätt. Enligt denna bestämmelse

kan köparen, om han haft nödvändig kostnad för fastigheten,

erhålla ersättning i den mån kostnaden inte täcks av den avkastning som

köparen fått. Köparen skyddas således mot förlust genom att han får avstå

fastigheten men får inte heller någon nettovinst på förköparens bekostnad.

Den föreslagna regleringen synes ändamålsenlig. En bestämmelse vars innehåll

i sak stämmer överens med kommitténs förslag tas därför upp i sista

punkten i första stycket. Departementsförslaget innebär att kommunen inte

åläggs att betala ränta på kostnader som köparen haft för fastigheten. I

detta avseende torde de räntebestämmelser som gäller för fordringsansprålc

i allmänhet böra tillämpas.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Den avkastning som köparen kan ha uppburit innan förköpet fullbordas

torde i allmänhet motsvara normala produktions- och underhållskostnader.

Någon skyldighet att till kommunen redovisa fastighetens avkastning synes

därför inte böra införas. I den mån avkastningen överstiger de på fastigheten

nedlagda kostnaderna tillfaller överskottet köparen. Detta bör dock gälla

bara om avkastningen är att hänföra till ett normalt brukande av fastigheten.

Däremot bör köparen vara ansvarig i förhållande till kommunen om

han tillgodogör sig nyttighet från fastigheten i en omfattning som innebär

att själva fastighetsvärdet minskas, t. ex. genom att företa mera omfattande

skogsavverkning (jfr NJA 1958 s. 44). Denna uppfattning har också — efter

förebild av lagberedningens förslag till förköpsrätt — kommit till uttryck i

3 § i kommitténs förslag. Enligt denna bestämmelse avser förköpsrätten

egendomen sådan den var vid försäljningen. Med den innebörd förköpsrätten

har enligt departementsförslaget bör den angivna principen komma till

uttryck i en bestämmelse om ersättningsskyldighet för köparen, om denne

avverkat skog annat än till husbehov eller avhänt fastigheten annat än dess

vanliga avkastning. Eu bestämmelse härom har tagits upp i första punkten

i andra stycket.

Om fastigheten vid kommunens inträde är i sämre skick än när den frångick

säljaren kan detta bero på åtgärd eller vållande av köparen. En situation

liknande den här angivna kan föreligga när en fastighet frånvinns någon

efter klander. För sådant fall upptar det till lagrådet remitterade förslaget

till ny jordabalk en bestämmelse av innehåll att den som avträder fastigheten

blir ersättningsskyldig när egendomen skadats till följd av åtgärd

eller annan omständighet som är att hänföra till honom. När det gäller köparens

ansvar gentemot kommunen synes det kunna krävas att köparen, innan

hans äganderätt blir definitiv, avhåller sig från sådana förfoganden över

fastigheten att denna minskar i värde. Bestämmelsen i jordabalksförslaget

innefattar därför enligt min mening en ändamålsenlig reglering också för

det fall att en kommun inträder med stöd av förköpslagen. En motsvarande

bestämmelse har därför efter viss redaktionell omarbetning tagits upp i

andra stycket andra punkten av förevarande paragraf. Det bör framhållas

att köparens ansvar enligt den föreslagna bestämmelsen inte omfattar det

fall att fastigheten försämras på grund av olyckshändelse.

14 §.

Paragrafen innehåller i första stycket en forumregel och i andra stycket

en bestämmelse om rättegångskostnad i mål angående förköp.

Departementschefen. Det är angeläget att de tvister som uppkommer i

anledning av förköp handläggs vid samma domstol. En sådan ordning kan

genomföras på så sätt att tvisterna hänförs till fastighetsforum enligt be
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

153

stämmelserna i 10 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken. Vissa av de tvister

som avses är av sådan beskaffenhet att nämnda bestämmelser blir direkt

tillämpliga. Jag syftar på tvister om exempelvis äganderätten till den egendom

som förköpet avser eller om rättighet i denna eller om köpeskillingen

för egendomen. Vissa andra typer av tvister i anledning av förköp torde inte

omfattas av reglerna för fastighetsforum. Detta gäller tvist mellan kommunen

och säljaren huruvida viss för försäljningen gällande bestämmelse

får åberopas mot kommunen (5 § andra stycket), tvist om jämkning av

villkoren för förköp och om ersättning för förlust på grund av jämkningen

(5 § tredje stycket), tvist om undantagande av lös egendom (6 §) samt

tvist om ersättning till köparen för kostnader av skilda slag eller till kommunen

för värdeminskning (13 §). I första stycket föreskrivs att även nu

angivna tvister skall tas upp vid fastighetsforum.

Beträffande rättegångskostnader föreslår kommittén att kostnaden i underrätt

skall bäras av kommunen, om inte annat föranleds av 18 kap. 6

och 8 §§ rättegångsbalken. Vid fullföljd till hovrätt eller högsta domstol

skall enskild parts rätt att få ersättning för kostnad som han ådragit sig

genom att själv fullfölja talan däremot i princip bero av huruvida och i vad

mån hans talan bifalles. Kostnadsregeln vid fullföljd av talan överensstämmer

med den bestämmelse som gäller enligt expropriationslagen (67 §) beträffande

rättegångskostnad i expropriationsmål.

Rättegångskostnadsfrågan kommer i ett annat läge med den av mig föreslagna

utformningen av den rättsliga prövningen vid utövande av förköpsrätt.

Något obligatoriskt domstolsförfarande kommer inte att äga rum. Det

är bara om parterna inte kan lösa föreliggande tvistefrågor genom förhandling

som ett förfarande inför domstol måste tillgripas. Detta medför emellertid

inte att en särskild rättegångskostnadsregel helt kan undvaras. Vissa

tvistefrågor i anledning av förköp är av sådan beskaffenhet att det är rimligt

att kommunen får svara även för motpartens kostnader i enlighet med

de principer som kommittén föreslagit och som vanligtvis gäller vid tvångsförvärv.

Jag syftar på tvister om fastställande av villkoren för förköp, om

undantagande av lös egendom samt om uppgörelsen mellan kommunen

och köparen sedan förköp skett. Som synes är denna krets av tvister densamma

som den för vilken forumregeln i första stycket gäller. Jag föreslår

att för de angivna tvisterna samma rättegångskostnadsregel skall gälla som

för expropriationsmål. En bestämmelse med detta innehåll tas upp i andra

stycket. För andra tvister som rör förköp torde vanliga kostnadsregler böra

gälla.

15 §.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om vad kommunen har att iaktta

för att fullgöra sin underrättelseskyldighet enligt 4 och 7 §§.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Departementschefen. Om egendom hembjudits kommunen enligt 4 §

första stycket måste kommunen inom viss tid meddela att hembudet antas.

Om så inte sker, får förköp ske i anledning av försäljning av egendomen

endast under särskilda förutsättningar.

Enligt 7 § utövas förköpsrätten genom att kommunen beslutar om förköp,

underrättar säljare, köpare och i förekommande fall markkommunen om

beslutet samt anmäler detta till inskrivningsdomaren med företeende av

bevis om underrättelserna. Utövas inte förköpsrätten inom tid som anges

i 7 § är förköpsrätten förlorad.

Som framgår av det anförda är viktiga rättsverkningar för kommunen

anknutna till dessa underrättelser. Det kan därför ifrågasättas, om inte

underrättelserna borde delges mottagaren. Det är emellertid av betydelse

för kommunen att dess underrättelseskyldighet kan fullgöras snabbt och

enkelt och i övrigt på sådant sätt att tvister om underrättelseskyldigheten

kan undvikas. Krav på delgivning skulle avsevärt komplicera och fördröja

förfarandet och skulle lätt kunna medföra att förköpsrätten går förlorad.

Delgivning synes inte heller nödvändig från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom

säljare och köpare i de här avsedda situationerna är inställda på att

en underrättelse från kommunen kan komma att tillställas dem inom viss

tidsfrist. Kommunen bör därför anses ha fullgjort vad som ankommer på

kommunen om underrättelse blivit avlämnad på postanstalt i rekommenderat

brev till mottagarens vanliga adress. En bestämmelse härom tas upp

i förevarande paragraf.

16 §.

Paragrafen, som motsvarar 16 § i kommittéförslaget, innehåller bestämmelser

som jämställer byte med försäljning.

Departementschefen. Enligt 11 § lagen om arrendators förköpsrätt kan

förköpsrätt göras gällande också vid byte. Så var också fallet med kronans

förköpsrätt. Lagberedningens förslag till jordabalk innehåller en motsvarande

bestämmelse. Kommittén anser att bestämmelser av samma innehåll

lämpligen bör gälla också beträffande den kommunala förköpsrätten. I några

remissyttranden görs gällande att bestämmelserna om förköpsrättens utövande

vid byte medför svårlösta värderingsfrågor och att situationen påminner

mindre om förköp än om tvångsinlösen av expropriationskaraktär.

Det yrkas därför att bestämmelsen om byte får utgå.

Som skäl för att göra förköpsrätten tillämplig vid byte har i de tidigare

lagarna och lagförslagen anförts att förköpsrätten annars skulle kunna omintetgöras

genom det sätt på vilket vederlaget bestäms och att frågan om

förköpsrätt föreligger inte bör vara beroende av ett ofta vanskligt avgörande

huruvida köp eller byte föreligger.

För egen del anser jag, liksom kommittén, att ifrågavarande bestämmel
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1967 155

ser inte kan undvaras i en lagstiftning om kommunal förköpsrätt. Samtidigt

vill jag emellertid framhålla att det givetvis ofta är så att en fastighetsägare

som träffat bytesavtal inte är villig att avhända sig sin egendom annat

än mot vederlag i annan mark. Det skulle därför ofta te sig obilligt

om kommunen genom att utöva förköpsrätt kunde tilltvinga sig egendomen

mot ersättning i pengar. Förköpsrätt synes sålunda med hänsyn till obillighetsregeln

i 9 § ofta inte kunna utövas vid byte. Möjligheten till förköp vid

byte torde få sin egentliga betydelse för sådana fall där parterna ger en

fastighetsöverlåtelse formen av byte i syfte att kringgå förköpslagen.

Lagförslagets bestämmelser om förköpsrätt vid försäljning torde kunna

ges motsvarande tillämpning, när fastighet går i byte. Reglerna om säljaren

blir tillämpliga på den som enligt bytesavtalet lämnar från sig fastighet

som kommunen vill förköpa, och på den andra parten i bytesavtalet får bestämmelserna

om köparen tillämpas. Bytesavtalets innehåll blir i princip

gällande för kommunen. Eftersom kommunen emellertid normalt inte kan

fullgöra den motprestation som bytesavtalet föreskriver, får kommunen begära

jämkning av detta enligt bestämmelserna i 5 §. Skyldigheten att utge

vederlaget får ersättas med en förpliktelse att betala ersättning till ägaren

av den fastighet som kommunen vill förvärva. Enligt kommittéförslaget

skulle denna ersättning bestämmas med hänsyn till värdet av den fastighet

som kommunen förvärvar. Enligt min mening är det lämpligare att ersättningen

bestäms med utgångspunkt från värdet av den egendom som skulle

ha presterats som vederlag. Det blir då överflödigt med någon särskild bestämmelse

om ersättningens bestämmande.

Det bör påpekas att den av parterna i bytesavtalet vars egendom inte

berörs av förköpet får behålla egendomen om andra parten inte redan

tillträtt den när förköpet fullbordas. Detta följer av att bytesavtalet blir

utan verkan när förköpet fullbordats och att kommunen får tillgodoräkna

sig bara sådan prestation som fullgjorts vid tidpunkten för fullbordandet.

I och för sig är det inget som hindrar att kommunen utövar förköpsrätt

beträffande båda bytesobjekten. Bytesavtalets parter blir då att betrakta

som ömsom säljare och ömsom köpare.

Förslaget till ändring i jordförvärvslagen

Departementschefen. Som redan har berörts i den allmänna motiveringen

innebär departementsförslaget att kommunens prövning av förköpsfrågan

samordnas med tillståndsprövningen enligt jordförvärvslagen. Beträffande

de närmare detaljerna i det tänkta förfarandet får jag anföra följande.

Om man bortser från att kommunen på förhand kan ha tagit ställning i

förköpsfrågan genom att förkasta hembud eller lämna hembud obesvarat

eller avstå från att utöva förköpsrätt beträffande en tillämnad försäljning

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år i967

eller inte utnyttja förköpsrätten efter frivillig anmälan av försäljning förutsätts

att prövningen normalt inleds med att förvärvaren söker förvärvstillstånd

enligt jordförvärvslagen hos lantbruksnämnden. Som framgår av

7 § andra stycket i förslaget till förköpslag räknas den tid inom vilken

kommunen har att utöva förköpsrätt i allmänhet från det ansökan om förvärvstillstånd

inges. För att kommunen skall sättas i stånd att överväga förköpsfrågan

bör lantbruksnämnden åläggas att ofördröjligen underrätta

kommunen om tillståndsansökan och översända avskrift av fångeshandlingen.

Nämnden har därefter att avvakta kommunens ställningstagande.

Avstår kommunen uttryckligen från att utöva förköpsrätten eller går tiden

för kommunen ut utan att förköpsrätten utövas, har lantbruksnämnden att

fortsätta handläggningen av tillståndsärendet. Om däremot kommunen fattar

beslut om förköp, måste lantbruksnämnden avvakta det slutliga avgörandet

av förköpsfrågan. Blir förköpet fullbordat enligt bestämmelserna i 10 §

i förslaget till förköpslag, kan ansökan om förvärvstillstånd avskrivas från

vidare handläggning, eftersom det med ansökan åsyftade förvärvet är undanröjt

genom förköpet och kommunens förvärv inte är underkastat tillj

ståndsplikt enligt jordförvärvslagen. Det kan emellertid också inträffa att

/ kommunens beslut om förköp inte leder till något förvärv,beslutet kan så/

lunda bli undanröjt genom kommunala besvär/bet kan också hända att

kommunen avstår från att söka tillstånd till förköpet när bestridande skett.

I /Slutligen kan Kungl. Maj :t avslå en sådan ansökan. I dessa fall bär lantbruksnämnden

att fortsätta handläggningen av ärendet om förvärvstillstånd

enligt jordförvärvslagen.

Den föreslagna samordningen bygger som synes på att kommunens prövning

av förköpsfrågan äger rum innan prövningen enligt jordförvärvslagen

sätter in. Jag föreslår därför att en regel införs i jordförvärvslagen av innebörd

att ansökan om tillstånd att förvärva fast egendom genom köp eller

byte inte får tas upp till prövning innan det blivit slutligt avgjort huruvida

kommunalt förköp äger rum. Regeln synes lämpligen kunna införas som ett

andra stycke i 2 §.

Som redan antytts i den allmänna motiveringen är det inte nödvändigt

eller ens önskvärt att lantbruksnämnden underrättar vederbörande kommun

om samtliga ansökningar om förvärvstillstånd. Det kan nämligen ofta

vara uppenbart att förköpsrätt inte kommer att utövas beträffande det ifrågavarande

förvärvet. Den nyss behandlade regeln bör därför kompletteras

med en bestämmelse som innebär att prövningen av tillståndsärendet inte

skall uppskjutas om det är uppenbart att förköpsrätt inte kommer att utövas.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen kan ett informellt

samarbete mellan kommunerna och lantbruksnämnderna ge utrymme åt en

vidsträckt tillämpning av denna tilläggsregel. I sammanhanget bör erinras

om att förslaget till förköpslag i 12 § andra stycket innehåller en bestämmel
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

se av innebörd att förköpsrätt inte får utövas sedan förvärvstillstånd meddelats.

I och med att tillståndet lämnats är alltså även förköpsfrågan slutligt

avgjord.

Den inledningsvis lämnade redogörelsen för det föreslagna samordnade

prövningsförfarandet bygger på att fångeshandling inges till lantbruksnämnden

samtidigt som förvärvstillstånd söks. Detta är emellertid inte alltid fallet.

Ansökan om förvärvstillstånd kan sålunda avse framtida fång (s. k. förhandstillstånd).

Sådant tillstånd kan sökas av den som avser att förvärva

fastighet som är underkastad tillståndsplikt. Fastighetsägaren måste dock

samtycka till ansökningen. Inte heller förhandstillstånd bör meddelas utan

att förköpsfrågan avgjorts. Saken kompliceras emellertid av att kommunen

i ett fall av denna art inte kan utöva förköpsrätt, eftersom förköp förutsätter

att en försäljning ägt rum. Jag föreslår därför den ordningen att lantbruksnämnd

remitterar ansökan om förhandstillstånd till kommunen för

yttrande. I ett sådant fall börjar naturligtvis inte någon frist att löpa för

kommunen. Om kommunen har intresse av att utöva förköpsrätt vid den

framtida försäljningen och alltså i sitt yttrande till lantbruksnämnden motsätter

sig att förhandstillstånd meddelas, får ansökan därom inte bifallas.

Detta följer av den föreslagna regeln i 2 § andra stycket jordförvärvslagen.

Självfallet kan förhandstillstånd ges utan att kommunen bereds tillfälle att

yttra sig, om det är uppenbart att förköpsrätt inte kommer att utövas om

den ifrågavarande fastigheten säljs.

Eu likartad situation uppstår om en förvärvare av fastighet söker förvärvstillstånd

utan att förete fångeshandlingen. Sedan lantbruksnämnden

infordrat fångeshandlingen bör det ankomma på nämnden att tillställa kommunen

avskrift av handlingen. Av bestämmelsen i 7 § andra stycket sista

punkten i förslaget till förköpslag följer att i det nu behandlade fallet den

frist inom vilken kommunen har att utöva förköpsrätt börjar att löpa först

från det kommunen mottog handlingen.

Lantbruksnämndens underrättelse till kommunen om ansökan om förvärvstillstånd

bör innehålla uppgift om den dag då ansökningen inkom till

nämnden samt huruvida köpehandling var bifogad ansökningen. Dessa

uppgifter fordras för att kommunen skall kunna bedöma vilken tid som står

till förfogande för utövande av förköpsrätten.

Om prövningen av ett tillståndsärende på grund av förordnande enligt

16 § jordförvärvslagen (jfr 7—9 §§ jordförvärvskungörelsen den 14 maj

1965, nr 292) ankommer på lantbruksstyrelsen eller Kungl. Maj :t, bör det

likväl åligga nämnden att innan den vidarebefordrar ärendet företa den förberedande

handläggning som behövs för att ett avgörande i förköpsfrågan

skall komma till stånd. Om förköp sker, skall ärendet självfallet inte underställas

den högre instansen. Anser nämnden uppenbart att förköpsrätt inte

föreligger, har nämnden att överlämna ärendet till högre instans utan att

först underrätta kommunen.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Behövliga bestämmelser om lantbruksnämnds underrättelseskyldighet

och om det samordnade prövningsförfarandet i övrigt torde få meddelas av

Kungl. Maj :t.

Förslaget till lag om ändring i 1916 års lag

Departementschefen. Enligt 1 § 1916 års lag måste utländska medborgare

och utländska juridiska personer ha särskilt tillstånd för att här i riket

förvärva fast egendom. I 2 § föreskrivs tillståndsplikt också för vissa

svenska juridiska personer, bl. a. aktiebolag, i vilka utlänningar har eller

kan få mera betydande inflytande. Ärende om tillstånd till förvärv av fast

egendom enligt lagen prövas i princip av Kungl. Maj :t. Enligt 1 § tredje

stycket kan dock i vissa fall tillstånd ges av länsstyrelse. Vidare äger länsstyrelse

enligt 4 § när svensk juridisk person förvärvat hus, tomt, upplagsplats

m. m. under vissa förutsättningar förklara att särskilt tillstånd

till förvärvet inte fordras. Av 5 § framgår att ansökan om tillstånd enligt

1 eller 2 § eller om förklaring enligt 4 § skall inges till länsstyrelsen inom

tre månader från det fånget skedde. Om ärendet skall prövas av Kungl.

Maj :t, har länsstyrelsen att med eget utlåtande överlämna ärendet till

Kungl. Maj :t för avgörande. Om tiden för ingivande av ansökan försuttits

eller om tillstånd vägrats är fånget ogillt. I ett den 9 december 1966 till

lagrådet remitterat förslag till ändring i 1916 års lag föreslås att vissa ytterligare

grupper av förvärvsärenden skall handläggas i första instans av

länsstyrelsen. Enligt förslaget öppnas vidare möjlighet till förhandsprövning

av frågan om förvärvstillstånd.

Jag föreslår att kommunens prövning av förköpsfrågan samordnas med

tillståndsprövningen enligt 1916 års lag efter samma riktlinjer som jag

angett beträffande jordförvärvslagen. Detta kräver en ändring även i 1916

års lag. Sålunda bör ansökan om tillstånd till förvärv av fast egendom

genom köp eller byte enligt 1 eller 2 § eller om prövning av sådant förvärv

enligt 4 § inte få prövas innan det blivit slutligt avgjort huruvida kommunalt

förköp äger rum. Denna regel bör dock inte gälla, om det är uppenbart

att förköpsrätt inte kommer att utövas. De nu angivna bestämmelserna

bör placeras som ett andra stycke i 5 §.

Mina uttalanden i motiven till ändringen i jordförvärvslagen äger i allt

väsentligt tillämplighet också när det gäller samordningen av prövningsförfarandet

enligt 1916 års lag och förköpslagen. Det bör observeras att

regeln, att länsstyrelsen inte behöver underrätta vederbörande kommun

när det är uppenbart att förköpsrätt ej kommer att utövas kan antas få stor

betydelse med hänsyn till att arealregeln i 3 § första stycket 1 i förslaget

till förköpslag ofta kommer att utesluta de enligt 1916 års lag tillståndspliktiga

förvärven från förköpsrättens tillämpningsområde.

Om avgörande i förköpsfrågan måste avvaktas och prövningen enligt

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

159

1916 års lag ankommer på Kungl. Maj :t bör länsstyrelsen inte översända

handlingarna innan frågan om förköp slutligt avgjorts. Skulle förköp sedermera

äga rum synes ärendet böra avskrivas av länsstyrelsen även om

tillståndsprövningen skulle ha ankommit på Kungl. Maj :t.

Om den föreslagna möjligheten till förhandsprövning av frågan om tillstånd

enligt 1916 års lag kommer till stånd, kan förfarandet anordnas på

motsvarande sätt som enligt jordförvärvslagen.

Ändring i stämpelskatteförordningen

Departementschefen. Förköpsrätt innebär enligt 5 § förköpslagen att

kommunen äger förvärva egendomen från säljaren på de villkor som avtalats

mellan denne och köparen. Innan förköpsfrågan är avgjord har köparen

således en villkorad äganderätt till fastigheten. Om han söker lagfart

på fastigheten skall ansökan enligt 12 § förköpslagen förklaras vilande

1 avbidan på att förköpsfrågan avgörs. Stämpelskatt skall givetvis erläggas

på köparens förvärv enligt 3 § stämpelskatteförordningen. Om förköp fullbordas

går den ursprunglige köparens förvärv om intet och kommunen

förvärvar i stället fastigheten från säljaren. Stämpelskatt skall då erläggas

för kommunens förvärv enligt 3 § stämpelskatteförordningen. I den mån

köparen erlagt stämpelskatt är han enligt 13 § förköpslagen berättigad till

ersättning härför av kommunen.

Som framgår av det anförda kan en kommuns förvärv genom förköp

komma att belastas av dubbel stämpelskatt. Är köparen en juridisk person

kan tredubbel stämpelskatt komma att tas ut. EU sådant resultat är givetvis

otillfredsställande och kräver en ändring i stämpelskatteförordningen.

Ändringen har upptagits som ett femte stycke i 5 § och innehåller att reglerna

i tredje stycket om avräkning och återvinning vid transportköp äger

motsvarande tillämpning vid förvärv genom förköp enligt förköpslagen.

Den föreslagna ändringen innebär att kommunen från skatten för sitt förvärv

får avräkna vad köparen erlagt. En motsvarande ordning gäller f. n.

enligt 5 § tredje stycket vid förvärv genom transportköp. Om avräkning

inte kan ske med hela det belopp köparen erlagt därför att skatt utgått med

dubbelt belopp äger köparen få ut återstoden genom återvinning enligt 42 §

2 mom. stämpelskatteförordningen.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad jag nu har anfört föreligger förslag till

1) förköpslag,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 10 § lagen den 14 juni 1907 (nr

36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,

3) lag om ändrad lydelse av 2 § jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr

290),

4) lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om

vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag,

5) förordning om ändrad lydelse av 5 § stämpelskatteförordninqen den

21 maj 1964 (nr 308).

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över de under 1)—4)

angivna lagförslagen måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

161

Bilaga 1

Markvärdekommitténs förslag till

lag om kommunal förköpsrätt

1 §-

Kommun äger enligt vad nedan sägs förköpsrätt till fast egendom inom

kommunens område.

2 §•

o Kommunen må ej utöva förköpsrätt enligt denna lag, om egendomen

sålts å exekutiv auktion eller till kronan eller till landstingskommun eller

till säljarens make eller till hans avkomling eller adoptivbarn eller till sådan

anhörig och hans make gemensamt.

För köpsrätten må ej heller eljest utövas, om det med hänsyn till förhållandet

mellan säljare och köpare eller villkoren för eller omständigheterna

vid köpet framstår såsom obilligt att förköpsrätten göres gällande.

3 §.

Förköpsrätten innebär, att när egendom säljes, kommunen må inlösa

egendomen, sådan den var vid försäljningen, till det pris köparen utfäst och

på de villkor i övrigt som gälla för köpet med de jämkningar allenast som

föranledas av tidpunkten för inlösen eller eljest finnas påkallade av omständigheterna.

Sådan jämkning vare bindande även i förhållandet mellan

säljare och köpare.

Kommunal förköpsrätt äger företräde framför annan förköpsrätt.

Beslutar kommun att utöva förköpsrätt, skall vad i jordförvärvslagen och

lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruaktier

i vissa bolag stadgas icke gälla. Utövas sedermera icke förköpsrätten,

skall vid tillämpning av nämnda lagar så anses som om köparens

fång ägt rum den dag då det på grund av dom eller beslut, som vunnit

laga kraft, eller på annat sätt blivit avgjort, att förköpsrätten icke skall

utövas.

4 §•

Kommuns förköpsrätt må ej överlåtas men må utövas till förmån för

annan kommun eller landstingskommun.

5 §■

Har ägaren skriftligen hembjudit kommunen att till visst pris och på i

övrigt angivna villkor förvärva egendomen och har kommunen avvisat

hembudet eller icke inom tre månader därefter meddelat, att den vill antaga

hembudet, må i anledning av försäljning av egendomen inom två år efter

hembudet förköpsrätten ej göras gällande, med mindre priset är lägre eller

villkoren för försäljningen tillsammantagna äro avsevärt ogynnsammare

for agaren än som gällt för hembudet.

6 §.

Kommun, som vill utöva förköpsrätt, skall till inskrivningsdomaren meddela

och på lämpligt sätt bekantgöra, att förköpsrätt kan komma att utövas

mom kommunens område eller viss del eller vissa delar av detta. Beslut

6 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 90

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

härom skall gälla från visst kalenderårs början och tillsvidare samt meddelas

och bekantgöras före utgången av oktober månad året före nämnda år.

Förköpsrätt må ej utövas i strid med vad som meddelats och bekantgjorts

enligt första stycket. Ej heller må förköpsrätt göras gällande beträffande

försäljning som skett före det i nämnda stycke avsedda kalenderårets början.

7 §•

Har försäljning av fast egendom ägt rum under tid och inom område, beträffande

vilka kommunen meddelat och bekantgjort enligt 6 § att förköpsrätt

kan komma att utövas, och är ej fråga om fång, varom förmäles i 2 §

första stycket, skall fånget inom tre månader, med överlämnande av bestyrkt

avskrift av fångeshandlingen, anmälas till kommunens styrelse.

Göres ej anmälan enligt första stycket inom där angiven tid, vare fånget

ogillt. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om lagfart sökts inom nämnda

tid. I sådant fall ålägger det inskrivningsdomaren att så fort ske kan underrätta

kommunens styrelse om fånget och till styrelsen överlämna avskrift

av fångeshandlingen.

Kommunen skall ofördröj ligen tillställa säljare och köpare bevis om dagen

för mottagande av anmälan enligt första stycket eller av underrättelse

enligt andra stycket.

8 §.

Kommunen skall snarast möjligt och senast inom tre månader efter det

anmälan eller underrättelse enligt 7 § mottagits underrätta säljare och köpare

huruvida förköpsrätten skall utövas. Beslutar kommunen att göra förköpsrätten

gällande, skall kommunen tillika erinra säljaren och köparen

om innehållet i 15 §. Talan mot köparen skall vid äventyr av förköpsrättens

förlust väckas inom tid som i första stycket sägs.

Om rättegången skall rätten underrätta säljaren, så ock inskrivningsdomaren

för anteckning i fastighetsboken ävensom, i fall som avses i 3 §

tredje stycket, myndighet som enligt där omförmäld lag skolat mottaga

ansökan om prövning av köparens fång.

9 §•

Förköpsrätten skall, om kommunen och köparen ej annorlunda åsämjas,

avse hela den fasta egendom som sålts.

10 §.

Ingår i köpet annan egendom och är ej särskild köpeskilling utsatt därför,

eller är sådan köpeskilling utsatt men visar kommunen att köpeskillingen

satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för den egendom som

skall lösas, pröve rätten, huru mycket av den sammanlagda köpeskillingen

som skäligen må anses belöpa å sistnämnda egendom.

Kommunen är skyldig att, om köparen det yrkar, inlösa kreatur, redskap

och andra lösören, som finnas å den fasta egendomen och som ingå

i köpet. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning å rörelse som bedrives

å den fasta egendomen och som sålts i samband med denna till köparen.

11 §•

Bifalles talan om förköp, skall rätten i sin dom fastställa den betalningsskyldighet

som åligger kommunen i anledning av förvärvet, så ock de villkor

i övrigt som skola gälla för detta. Rätten skall tillika förplikta kommu
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

163

nen att ersätta köparen erlagd handpenning eller annan del av köpeskillingen

och kostnad för lagfart samt annan nödig omkostnad i samband med

förvärvet, så ock nödig kostnad som köparen nedlagt å egendomen utöver

vad som skäligen kan anses motsvara värdet av köparen tillfallen avkastning.

Skall på grund av vad i 3 § är stadgat visst i köpeavtalet upptaget

villkor, som ej avser tidpunkten för köpeskillingens erläggande, med hänsyn

till sitt innehåll ej gälla mot kommunen, skall denna tillika förpliktas utgiva

gottgörelse till den som därav lider förfång.

12 §.

Beträffande rättegången skall gälla vad i allmänhet är stadgat om mål

angående sak varom förlikning är tillåten; dock utgöre köpares eller säljares

utevaro ej hinder för målets handläggning och avgörande. Talan om förköpsrätt

må ej återkallas utan köparens medgivande.

Kommunen vare pliktig att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18

kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas, vidkännas å ömse sidor uppkomna

kostnader å målet. Fullföljes mål från lägre rätt, skall beträffande

skyldigheten att svara för rättegångskostnad i högre rätt gälla, att kommunen,

i den mån ej annat föranledes av stadgandena i nyssnämnda lagrum,

städse själv skall vidkännas sina kostnader, så ock kostnad som åsamkas

motpart genom att kommunen ensam fullföljt talan; i övrigt skola bestämmelserna

i 18 kap. rättegångsbalken lända till efterrättelse.

13 §.

Sedan domen vunnit laga kraft och kommunen fullgjort sin betalningsskyldighet

gentemot säljaren, skall köpet anses fullbordat.

14 §.

Om domen skall rätten underrätta inskrivningsdomaren för anteckning i

fastighetsboken, så ock annan myndighet, som erhållit underrättelse enligt

8 § andra stycket.

Har kommun förvärvat äganderätt till fastighet genom att utöva förköpsrätt,

skall, då lagfart sökes å kommunens fång, så anses som om fånget

skett från säljaren, varjämte, såvitt avser åtkomst och lagfart å föregående

fång, bestämmelserna i 8 § andra stycket förordningen angående lagfart

å fång till fast egendom skola äga motsvarande tillämpning.

Är fråga om förköp enligt denna lag ännu ej avgjord, skall beträffande

lagfart anses möta sådant hinder, som avses i 10 § nämnda förordning.

Har lagfart likväl meddelats, upphör förköpsrätten och skall ogiltighetspåföljd

som i 7 § andra stycket sägs icke inträda.

15 §.

Fråga om kommunen enligt 2 § andra stycket eller 4 § äger utöva förköpsrätt

må ej komma under bedömande annat än i samband med besvär

enligt 76 § kommunallagen över kommunens beslut att utöva förköpsrätten.

Säljare och köpare av fastighet, beträffande vilken kommunen beslutat utöva

förköpsrätt, äga anföra besvär som nu sagts ändå att de icke äro medlemmar

av kommunen. Besvärstiden skall för envar av dem räknas från

det han mottagit underrättelse enligt 8 § första stycket om att kommunen

beslutat utöva förköpsrätten.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

16 §.

Går fast egendom i byte, äger kommunen inlösa egendomen efter dess

värde vid den tid då bytesavtalet slöts. Därvid skola bestämmelserna i

denna lag om förköpsrätt vid försäljning äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968 men skall äga tillämpning

redan dessförinnan i fråga om hembud enligt 5 § samt om skyldighet för

kommun, som vill utöva förköpsrätt under år 1968, att enligt 6 § meddela

och bekantgöra beslut att utöva förköpsrätten.

Lagen äger icke tillämpning å fång som skett före ikraftträdandet.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

165

Bilaga 2

Förslag

till

Förköpslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kommun har förköpsrätt enligt denna lag vid försäljning som omfattar

sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen kräves

för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning.

2 §•

Förköpsrätt får utövas, om sådan egendom som avses i 1 § helt eller delvis

är belägen inom kommunens eget område eller inom det kommunblock

som kommunen eller dess huvuddel tillhör. Om egendomen helt eller delvis

är belägen i annan kommun får förköpsrätt utövas endast om den kommun

där egendomen är belägen samtycker till förköpet.

3 §•

Förköpsrätt får ej utövas, om

1. den sålda fastigheten eller, när försäljningen avser flera fastigheter,

varje fastighet har en ägovidd som understiger 3 000 kvadratmeter och ett

värde som är lägre än 200 000 kronor,

2. staten är säljare och försäljningen icke sker enligt lagen den 4 januari

1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall

samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt,

3. staten eller landstingskommun är köpare,

4. köparen är säljarens make och ej heller om köparen eller, när makar

förvärvar gemensamt, endera av dem är säljarens eller också, om denne är

gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller adoptivbarns eller

syskons avkomling,

5. försäljningen sker på exekutiv auktion,

6. försäljningen avser endast andel av fastighet och köparen redan äger

annan andel i fastigheten.

Första stycket 1 äger motsvarande tillämpning, om försäljningen avser

del av fastighet. Frågan huruvida förköpsrätt får utövas skall därvid bedömas

som om köpet avsett den odelade fastigheten. Sökes lagfart innan förköpsrätt

utövas, bedömes frågan i stället med hänsyn till delen, om denna är

utbruten, eller, när försäljningen avser område av fastighet, tillstånd till avstyckning

meddelats.

Som värde gäller taxeringsvärdet på fastigheten eller den taxeringsenhet,

i vilken fastigheten ingår, året före det år då försäljningen skedde. Sökes

lagfart innan förköpsrätt utövas, gäller i stället taxeringsvärdet året före det

år lagfart sökes eller, om särskilt taxeringsvärde icke finnes för det året, det

värde som lägges till grund för bestämmandet av stämpelskatten.

Förköp i strid med bestämmelserna i denna paragraf, är utan verkan.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

4§.

Har ägare av fast egendom skriftligen erbjudit den kommun där egendomen

är belägen att till bestämt pris och på i övrigt angivna villkor förvärva

egendomen och vill kommunen antaga erbjudandet åligger det kommunen

att underrätta säljaren om detta inom tre månader. Om detta ej skett eller

om kommunen avvisat erbjudandet får förköp med anledning av försäljning

av egendomen, som äger rum inom två år efter erbjudandet, ske endast om

priset är lägre eller villkoren för försäljningen tillsammantagna är avsevärt

°§ynnsammare för ägaren än de som gällde för erbjudandet till kommunen.

Har kommun förklarat sig avstå från att utöva förköpsrätt i fråga om en

tillämnad försäljning inom dess område, får förköp ej ske med anledning av

försäljningen.

5 §.

Förköpsrätten innebär att kommunen får förvärva den egendom köpet avser

från säljaren på de villkor som avtalats mellan denne och köparen. Kommunens

förvärv kallas förköp.

Säljaren är skyldig att på anmodan av kommunen upplysa om de bestämmelser

som gäller för försäljningen och som icke framgår av köpehandlingen.

Bestämmelse som kommunen varken ägde eller bort äga kännedom om

när förköpsrätten utövades, får göras gällande mot kommunen endast om

särskilda skäl föreligger.

Villkor, som avtalats mellan säljaren och köparen, får jämkas, om det är

oundgängligt med hänsyn till arten av köparens åtagande gentemot säljaren.

Kommunen skall ersätta säljaren för dennes förlust på grund av jämkningen.

Väcker kommunen ej talan om jämkning inom tre månader från det förköpet

fullbordades, är rätten till talan förlorad. Om kommunen när förköpet

beslöts ej ägde kännedom om den bestämmelse som föranleder jämkningen,

räknas tiden dock från den dag då det blev avgjort att bestämmelsen får göras

gällande mot kommunen.

6 §•

Lös egendom som ingår i förköpet skall undantagas från detta, om köparen

yrkar det. På yrkande av kommunen skall lös egendom undantagas, om

egendomen utan olägenhet kan skiljas från återstoden. Undantages egendom,

skall köparen betala så mycket av köpeskillingen som belöper på det

som undantages och kommunen betala återstoden. Väcker ej köparen eller

kommun talan om undantagande inom tre månader från det förköpet fullbordades,

är rätten till talan förlorad.

Talan av köparen om undantagande av lös egendom från förköpet väckes

mot kommunen. Talan av kommunen väckes mot köparen. Rätten skall underrätta

säljaren om rättegången. Denne äger föra talan i målet såvitt angår

hans rätt. Bifalles talan om undantagande, skall rätten fastställa vad köparen

och kommunen har att betala till säljaren.

7 §•

Förköpsrätten utövas genom att kommun inom tid som anges i andra

stycket underrättar säljare och köpare om beslut att utöva förköpsrätt samt

anmäler detta beslut till inskrivningsdomaren med företeende av bevis om

underrättelserna. Avser beslutet fastighet inom annan kommuns område,

gäller vad som sagts om underrättelse till säljare och köpare också den eller

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

de andra kommunerna. Beslutet skall antecknas i fastighetsboken för varje

fastighet som ingår i försäljningen.

Förköpsrätt en skall utövas sist på den inskrivningsdag som infaller näst

efter tre månader från det lagfart söktes på köparens förvärv eller, om förvärvstillstånd

fordras enligt jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290) eller

lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva

fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, från det tillstånd

söktes. Om säljaren eller köparen, med överlämnande av styrkt avskrift av

köpehandlingen, innan lagfart eller tillstånd sökts, anmäler försäljningen

till den eller de kommuner där den fasta egendomen är belägen, räknas tiden

i stället från det kommunen mottog sådan anmälan. Var avskrift av köpehandlingen

ej bifogad ansökan eller anmälan, räknas tiden först från det

kommunen mottog sådan handling.

Utövas förköpsrätten ej inom föreskriven tid, är förköpsrätten förlorad.

8 §.

Talan mot kommuns beslut om förköp prövas som om beslutet gällt förvärv

efter frivillig överlåtelse.

9 §•

Kommun som utövat förköpsrätt är skyldig att söka tillstånd till förköpet,

om säljaren eller köparen bestrider förköpsrätten på sätt och inom tid som

anges i andra stycket. Frågan om tillstånd till förköp prövas av Konungen.

Tillstånd skall vägras, om

1. egendom som avses i 1 § ej ingår i försäljningen eller ingår däri men

ej är belägen inom kommunens eget område eller inom kommunblock som

anges i 2 §,

2. enligt 4 § första stycket förköp ej får ske,

3. det är obilligt att förköp sker med hänsyn till förhållandet mellan säljare

och köpare eller villkoren för eller omständigheterna vid försäljningen.

Bestridande enligt första stycket skall anmälas hos inskrivningsdomaren

för anteckning i fastighetsboken sist på den inskrivningsdag som infaller

näst efter eu månad från det förköpsrätten utövades. Inskrivningsdomaren

skall ofördröj ligen underrätta kommunen om bestridandet. Kommunens ansökan

om tillstånd till förköpet skall ha inkommit till Konungen inom en

månad från det bestridandet antecknades. Sökes tillstånd ej i rätt tid, är

förköpet utan verkan.

När en kommun utövar förköpsrätt i fråga om egendom i annan kommun,

äger den kommun där egendomen är belägen påkalla att Konungen prövar

frågan om tillstånd till förköpet. Ansökan om sådan prövning skall ha inkommit

till Konungen, inom en månad från det förköpsrätten utövades.

Tillstånd till förköpet skall vägras, om förköpsrätt ej får utövas enligt 2 §.

10 §.

Sedan kommunens beslut om förköp vunnit laga kraft samt tillstånd

till förköpet givits eller tiden för bestridande av förköpsrätten enligt 9 §

första stycket eller för ansökan enligt 9 § tredje stycket utgått utan att bestridande

anmälts eller ansökan gjorts, är förköpet fullbordat.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

11 §•

När förköp fullbordats, skall egendomen anses ha övergått från säljaren

till kommunen vid tidpunkten för försäljningen genom frivillig överlåtelse

på de villkor som avses i 5 §. Därvid skall dock följande iakttagas.

Har köparen innan förköpet fullbordades fullgjort åtagande som grundar

sig på köpet, äger kommunen i förhållande till säljaren tillgodoräkna sig

detta.

Sedan förköpsrätt utövats, äger säljaren icke med verkan mot kommunen

häva köpet under åberopande av att köparen brustit i något åtagande som

skulle ha fullgjorts före den tidpunkt då förköpet fullbordades.

Vid tillämpning beträffande förköp av vad som finns föreskrivet om rätt

för köpare av fast egendom att häva köpet, fordra avdrag på köpeskillingen

eller kräva ersättning för skada, skall frågan om köparens goda tro och vad

denne förutsatt vid köpet utöver köpehandlingens innehåll hänföras till

kommunen och bedömas med hänsyn till tidpunkten för förköpsrättens utövande.

12 §.

Köp av fast egendom är för sin giltighet beroende av att förköp ej sker.

År frågan om förköp ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart sådant hinder

anses möta som avses i 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående

lagfart å fång till fast egendom.

Har lagfart beviljats i strid med första stycket, är förköpsrätten förlorad.

Har förköp skett, är det utan verkan. Motsvarande gäller när förvärvstillstånd

meddelats i strid med 2 § andra stycket jordförvärvslagen eller i strid

med 5 § andra stycket lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva

fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag.

När förköpet fullbordats, skall köparen till kommunen överlämna de handlingar

angående fastigheten som köparen innehar och som är av betydelse

för kommunen såsom ägare av fastigheten.

13 §.

När förköpet fullbordats, skall kommunen ersätta köparen för vad denne

enligt åtagande i köpeavtalet fullgjort före fullbordandet och för nödvändig

kostnad i samband med köpet. På belopp som kommunen på grund härav

bär att utge skall kommunen betala sex procent ränta. Kommunen skall

dessutom ersätta köparen för nödvändig kostnad som nedlagts på egendomen

utöver vad som skäligen motsvarar värdet av den avkastning som köparen

erhållit.

Har köparen avverkat skog annat än till husbehov eller avhänt egendomen

annat än dess vanliga avkastning, äger kommunen erhålla ersättning

tör värdeminskningen. Detsamma gäller om köparen skadat egendomen

eller eljest föranlett att den minskat i värde, om och i den mån det med hänsyn

till förfarandets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses

skäligt.

14 §.

Tvist om fråga som avses i 5 § andra eller tredje stycket, 6 § eller 13 §

upptages av i ätten i den ort där den fasta egendomen är. Ligger egendomen

under flera domstolar, upptages tvisten av den rätt under vilken huvuddelen

ligger.

I mål som avses i första stycket skall kommunen svara för å ömse sidor

uppkomna kostnader i underrätten, i den mån annat ej föranledes av 18 kap.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

169

6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad

i högre rätt gäller, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att

kommunen, där ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk,

alltid själv skall bära såväl sina egna kostnader som kostnad som åsamkas

motpart genom att kommunen fullföljt talan.

15 §.

Har underrättelse enligt 4 § första stycket eller enligt 7 § första stycket

av kommunen avlämnats i rekommenderat brev på postanstalt inom landet

för befordran till mottagarens vanliga adress, skall kommunen anses ha

fullgjort vad som ankommer på kommunen.

16 §.

Bestämmelserna i 1—15 §§ om försäljning av fast egendom äger motsvarande

tillämpning, när sådan egendom går i byte.

17 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Lagen äger icke tillämpning

på köp eller byte som skett före ikraftträdandet.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr SO

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 kap. 10 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)

om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 4 kap. 10 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

10

Avgälden skall utgå med oförändrat

belopp under vissa tidsperioder,

med rätt för såväl fastighetsägaren

som tomträttshavaren att

under näst sista året av varje period

väcka talan angående omprövning

av avgäldens belopp för nästfoljande

period. Sker det ej, skall avgälden

under den perioden utgå med

samma belopp som förut, där ej

före den i första punkten angivna

fristens utgång annat avtalats. Om

ej längre tid överenskommes, utgör

varje period tjugu år, den första

räknad från upplåtelsen eller den

senare dag som däri angivits.

Upplåtes tomträtt väsentligen för

annat ändamål än bostadsbebyggelse,

må därvid överenskommas kortare

tidsperioder än i första stycket

sägs, dock minst tio år.

(Föreslagen lydelse)

§•

Avgälden skall utgå med oförändrat

belopp under vissa tidsperioder,

med rätt för såväl fastighetsägaren

som tomträttshavaren att

under näst sista året av varje period

väcka talan angående omprövning

av avgäldens belopp för nästföljande

period. Sker det ej, skall

avgälden under den perioden utgå

med samma belopp som förut, där ej

före den i första punkten angivna

fristens utgång annat avtalats. Om

ej längre tid överenskommes, utgör

varje period tio år, den första räknad

från upplåtelsen eller den senare

dag som däri angivits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

I fråga om tomträtt som upplåtits före nämnda dag äger äldre lag fortfarande

tillämpning. Fastighetsägaren och tomträttshavaren äga dock

överenskomma, att period som anges i 4 kap. 10 § första stycket får understiga

tjugu men ej tio år. Angående sådan överenskommelse gäller 4 kap.

21 §.

1 Senaste lydelse se 1953:415.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

171

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290)

Härigenom förordnas, att 2 § jordförvärvslagen den 14 maj 1965 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Har förvärvstillstånd — — —-----eljest avvisas.

Ansökan om tillstånd att förvärva

fast egendom genom köp eller

byte får ej prövas, innan det blivit

slutligt avgjort huruvida förköp enligt

förköpslagen den

1967 (nr ) äger rum. Vad nu sagts

äger ej tillämpning, om det är uppenbart

att förköpsrätt icke kommer att

utövas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Lagen äger icke tillämpning

på ansökan om förvärvstillstånd som avser köp eller byte som skett före

ikraftträdandet.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva

eller aktier i vissa bolag

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa

bolag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Ansökan om — —---

Göres ej---— -

Sökes tillstånd---

Över länsstyrelses —

Närmare föreskrifter

Är i------

(Föreslagen lydelse)

5 §•

— eljest avvisas.

Angår ansökan som avses i första

stycket förvärv av fast egendom

genom köp eller byte, får ansökningen

ej prövas, innan det blivit

slutligt avgjort huruvida förköp enligt

förköpslagen den

1967 (nr ) äger rum. Vad nu

sagts äger ej tillämpning, om det är

uppenbart att förköpsrätt icke kommer

att utövas.

— stycket utgått.

---till Konungen.

-----är stadgad.

----av Konungen.

— fast egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Lagen äger icke tillämpning

på ansökan som avser köp eller byte som skett före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse se 1948: 275. Som nuvarande lydelse anges den lydelse som föreslås i remiss

till lagrådet den 9 december 1966 av bl. a. förslag till lag om ändring i 1916 års lag.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

173

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 5 § stämpelskatteförordningen

den 21 maj 1964 (nr 308)

Härigenom förordnas, att 5 § stämpelskatteförordningen den 21 maj

1964 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Överlåtes köp — — —--— — — avse inskrivning.

Överlåtes fång--— —----— första fånget.

Har skatt redan erlagts----— ---stadgas i 42 § 2 mom.

Begäran om -—-------—• -— -— denna handling.

Tredje stycket äger motsvarande

tillämpning vid förvärv genom förköp

enligt förköpslagen den

1967 (nr ).

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 30 mars 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

Lind,

Söderlund,

Åbjörnsson,

Brunnderg.

Enligt lagrådet den 9 mars 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

20 januari 1967, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) förköpslag, 2) lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 10 §

lagen den 74 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, 3)

lag om ändrad lydelse av 2 § jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290)

och 4) lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156)

om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Sven Larsson.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till förköpslag

3 §•

Enligt första stycket punkt 6 får förköpsrätt inte utövas om försäljningen

avser endast andel av fastighet och köparen redan äger annan andel

i fastigheten. Såsom i motiven anmärks har ett motsvarande undantag

gjorts i 1 § 10 jordförvärvslagen. Liknande bestämmelser finns också i

jordabalksförslagen av 1909, 1947 och 1960 liksom i 2 § lagen om arrendators

förköpsrätt. Som skäl för undantag i dessa fall har angivits att försäljning

till någon som redan är andelsägare icke innebär att en utomstående

inträder i äganderätten till fastigheten.

Såsom bestämmelsen utformats i det remitterade förslaget synes den

emellertid kunna missbrukas till att utesluta förköpsrätt även i fall då avsikten

är att överföra fastigheten till en helt utomstående. Ett direkt kringgående

av förköpslagen skulle kunna ske på så sätt att en tilltänkt köpare

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967 175

först erhåller en mindre andel i gåva och därefter i egenskap av andelsägare

köper återstoden. Det kan anmärkas att ett dylikt förfarande ej är

möjligt enligt jordförvärvslagen som är tillämplig även på förvärv genom

gåva. Beträffande förköpslagen synes det angivna tillvägagångssättet böra

förhindras genom en begränsning av undantagsregeln. Härvid torde

man emellertid inte böra gå så långt som att utesluta alla fall då köparens

tidigare andelsförvärv utgjort gåva. Men om gåvan erhållits från säljaren

bör vid den senare försäljningen köparens egenskap av andelsägare ej utesluta

förköpsrätt. Genom en sådan inskränkning av undantagsregeln skulle

en nära till hands liggande möjlighet att kringgå lagen uteslutas, låt vara

att vissa andra men säkerligen mera svårframkomliga utvägar att undgå

förköpsrätten skulle återstå. Lagrådet föreslår att punkten 6 omformuleras

på angivet sätt. Bestämmelsen bör dock icke avse andelsförvärv genom

gåva som fullbordats före lagens ikraftträdande. Särskild föreskrift härom

bör meddelas i övergångsbestämmelsen.

Enligt förslaget skall den kommunala förköpsrätten äga prioritet framför

den förköpsrätt som kan tillkomma arrendator enligt 1943 års lag om

arrendators förköpsrätt. Verkan härav för arrendatorn kan bli hård, i synnerhet

som han inte kan jämlikt 9 § bestrida kommunens förköp, t. ex.

under åberopande av obillighet, och ej kan få någon ersättning av kommunen

för att hans förköpsrätt går förlorad. Det kan vidare anmärkas att,

även om han kvarstår som arrendator efter kommunens förvärv, hans ställning

i allt fall kan vara osäker trots de sociala arrendebestämmelserna i

nyttj ander ättslagen och 1946 års lag med särskilda bestämmelser om arrende

av viss kommunal jord. Med hänsyn till ändamålet med den kommunala

förköpsrätten torde det emellertid vara ofrånkomligt att arrendatorns

förköpsrätt får stå tillbaka för denna. En liknande ordning gäller ju

också enligt 1965 års jordförvärvslag.

I kommittéförslaget har intagits ett uttryckligt stadgande om att kommunal

förköpsrätt äger företräde framför annan förköpsrätt. Departementschefen

har ansett att med den av honom föreslagna utformningen av den

kommunala förköpsrätten denna företrädesordning följer av sig själv,

eftersom sistnämnda förköpsrätt innebär en rätt för kommunen att inträda

i köpet medan arrendatorns förköpsrätt utgör en lösningsrätt från köparen

som förutsätter att köparens förvärv består. Enligt lagrådets mening

kan det emellertid sättas i fråga om det klart framgår av lagförslaget

att kommunens förköpsrätt äger företräde vid konkurrens med

arrendators förköpsrätt. Vidare synes stadgandet i 11 §, att när förköp

fullbordats egendomen skall anses ha övergått från säljaren till kommunen

genom frivillig överlåtelse, kunna inge föreställningen att arrendatorn

skulle äga förköpsrätt i anledning av kommunens förvärv. I båda dessa

hänseenden bör klarhet skapas genom direkt lagbestämmelse. En sådan

skulle kunna intas i 2 kap. 57 § första stycket nyttj anderättslagen och

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

innehålla att där omförmäld förköpsrätt ej åtnjutes när kommun förvärvar

fastigheten enligt förköpslagen.

5 §•

Förköpsrätten innebär enligt departementsförslaget rätt för en kommun

att från säljaren förvärva den egendom köpet avser. Därvid blir i princip

alla bestämmelser som gäller för försäljningen omedelbart tillämpliga

mellan kommunen och säljaren även om de inte finns upptagna i fångeshandlingarna

eller åberopas däri.

I samband med avtal om fastighetsköp kan parterna träffa överenskommelser

vilka är att anse som en del av köpeavtalet men också överenskommelser

som är att betrakta som helt fristående avtal. Huruvida en överenskommelse

vid sidan av köpehandlingarna bör uppfattas som ett till fastighetsför

sälj ningen hörande köpevillkor eller som ett självständigt avtal

synes böra bedömas med hänsyn till det samband som i fråga om avtalens

innehåll råder dem emellan och inte efter rent formella grunder, exempelvis

om de utfästelser som parterna gjort upptagits i en eller flera handlingar.

I nu förevarande sammanhang blir det av betydelse hur den angivna

gränsdragningen sker. Om förhållandena i det enskilda fallet är sådana

att en vid sidan av fastighetsförsäljningen träffad överenskommelse, t. ex.

om försäljning av lös egendom, skall anses utgöra del av fastighetsköpet

är den sålunda att anse som en bestämmelse som gäller för försäljningen

av fastigheten. Skulle i det angivna fallet överenskommelsen däremot befinnas

utgöra en från fastighetsförsäljningen självständig utfästelse berörs

den inte av den förköpsrätt som kommunen kan utöva i fråga om fastighetsförsälj

ningen.

I paragrafens fjärde stycke, som upptar bestämmelser om preklusion för

kommun att anhängiggöra talan om jämkning av åtagande från köparens

sida, har givits en särbestämmelse för det fall att kommunen inte ägt kännedom

om den bestämmelse som jämkningen avser. I lagtexten har tidpunkten

för kännedom därvid angivits vara den när förköpet beslöts dvs.

när det kommunala beslutet om att utöva förköpet fattades. Däremot har

i anslutning till den upplysningsplikt som föreskrivits i paragrafens andra

stycke påföljden för säljaren av att kommunen inte ägde eller bort äga

kännedom om en avtalsbestämmelse knutits till förhållandena vid den tid

då förköpsrätten utövades dvs. när kommunens beslut anmäldes till inskrivningsdomaren.

Några skäl för att bestämma tidpunkten olika har ej

redovisats. Det synes lämpligt att jämväl tillämpningen av nu förevarande

särbestämmelse — i överensstämmelse med vad som anges i motiven —

görs beroende av att kommunen när förköpsrätten utövades ej ägde kännedom

om den bestämmelse som förutsätts skola jämkas. Lagrådet förordar

att stadgandet ändras i enlighet härmed.

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

6 §•

I paragrafen ges bestämmelser om att lös egendom som omfattas av

förköpet kan undantas från detta. I anslutning härtill bör erinras om att

lös egendom som kan komma att undantas kan ha upptagits icke i fångeshandlingarna

utan i ett sidoavtal. Fråga kan därvid uppkomma om försäljningen

får göras gällande mot kommunen på grund av stadgandet i

5 § andra stycket. Det kan sålunda ifrågakomma att föra talan såväl om

tillämpning av nyss angivna stadgande beträffande viss lös egendom som

om undantagande av denna från förköpet.

7 §•

Genom reglerna i denna paragraf bestäms tidpunkten för förköpsrättens

utövande till den inskrivningsdag då kommunens anmälan om förköpsbeslutet

togs upp och antecknades i fastighetsboken. Med den utformning som

förköpsrätten givits i departementsförslaget är nämnda tidpunkt av betydelse

i olika hänseenden. Den utgör sålunda bl. a. utgångspunkt för den

tidsfrist som stadgas för säljare och köpare att anmäla bestridande av förköpsrätten

(9 § andra stycket). Den är vidare avgörande för säljarens rätt

att häva köpet med verkan mot kommunen (11 § tredje stycket) och för

frågan om god tro (11 § fjärde stycket).

I motiveringen har förutsatts att anmälan om förköpsbeslut kan komma

att göras till flera inskrivningsdomare om försäljningen avser fastigheter

inom skilda inskrivningsavdelningars områden. För sådant fall kan inte uteslutas

att ärendena hos de olika inskrivningsdomarna kan komma att upptas

på skilda inskrivningsdagar. Med hänsyn till att avgörande rättsverkningar

enligt vad förut sagts knutits till tidpunkten för förköpsrättens utövande

bör en uttrycklig lagregel ges även för nyss angivna fall.

Motsvarande bör gälla jämväl anmälan om bestridande enligt 9 § andra

stycket. Även sådan anmälan kan nämligen komma att göras hos flera inskrivningsdomare.

På grund av det anförda vill lagrådet förorda att till 15 § fogas ett nytt

stycke av förslagsvis följande lydelse: »Ligger egendomen inom skilda inskrivningsavdelningars

områden, skall anmälan enligt 7 eller 9 § anses gjord

först när anmälan skett hos samtliga inskrivningsdomare.»

I anslutning härtill kan framhållas att den i andra stycket av förevarande

paragraf angivna tidsfristen för kommun att utöva förköpsrätt räknas från

det lagfartsansökan på köparens fång gjordes i sådana fall när tillstånd inte

krävs enligt 1916 års lag eller jordförvärvslagen. Anteckning i fastighetsbok

om sådan ansökan kan emellertid komma att ske på olika tider om försäljningen

avser fastigheter som ligger inom skilda inskrivningsavdelningars

områden. Den utformning av förköpsrätten som förslaget innefattar förutsätter

att kommunen inte kan begränsa förköpet till någon eller några fastigheter

när försäljningen omfattar flera. Med den lydelse som givits stad
-

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

gandet i förslaget kommer tidsfristen att räknas från den tidigaste tidpunkt

när ansökan om lagfart gjordes. Lagrådet förutsätter att en sådan ordning

inte kommer att medföra några egentliga olägenheter och vill därför inte

föreslå någon ändring i nu förevarande hänseende.

8 §.

En prövning av ett kommunalt beslut kan komma till stånd efter kommunalbesvär

hos vederbörande länsstyrelse och, i sista instans, hos regeringsrätten.

Sådana besvär kan anföras endast på vissa i 76 § kommunallagen

angivna grunder, nämligen att beslutet ej tillkommit i laga ordning,

att det står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider

deras befogenhet som fattat beslutet, att det kränker klagandens

enskilda rätt eller att det eljest vilar på orättvis grund. Kommunalbesvär

kan anföras endast av den som är medlem i kommunen.

Enligt den utformning förköpsinstitutet erhållit i det remitterade förslaget

skall i vissa fall en rättslig prövning av förutsättningarna för förköpet

kunna ske hos Kungl. Maj :t i statsrådet. Förfarandet anges närmare

i 9 §.

Bestämmelsen i 8 § avser att reglera förhållandet mellan kommunalbesvärsprövningen

och prövningen av förutsättningarna för förköp enligt

9 §. I motiven till 8 § uttalas att utan en sådan särskild bestämmelse

skulle den kommunala besvärsprövningen komma att omfatta också frågan

om beslutet står i överensstämmelse med förköpslagen. Förevarande

paragraf avser sålunda att åstadkomma en ordning, där länsstyrelse och

regeringsrätt får att efter kommunalbesvär pröva huruvida ett markförvärv

faller inom den kommunala kompetensen, medan Kungl. Maj :t i

statsrådet prövar frågan om tillstånd till förköp får ges med hänsyn till

innehållet i 1 § förköpslagen. Härigenom undviks, uttalar departementschefen,

att samma fråga prövas av flera myndigheter i sista instans.

Enligt lagrådets uppfattning kommer den åsyftade uppdelningen av

prövningen mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten icke att

kunna helt genomföras. Detta sammanhänger med att frågan huruvida

förutsättningar för förköpsrätt enligt 1 § förköpslagen är för handen samtidigt

kan vara en fråga om det aktuella markförvärvet faller inom ramen

för den kommunala kompetensen. Om ett beslut av kommunen att utöva

förköpsrätt angrips genom kommunalbesvär och därvid såsom grund för

besvären åberopas att området icke krävs för den framtida tätbebyggelsen

och att kommunen därför överskridit sin befogenhet kommer vid prövningen

av kommunalbesvären även ändamålet med förvärvet under bedömande.

Några egentliga praktiska olägenheter av en sådan ordning torde

dock icke uppkomma. Det har nämligen förutsatts att Kungl. Maj :t i statsrådet

icke lämnar tillstånd innan kommunens beslut om förköp vunnit

laga kraft. Med det nu gjorda påpekandet anser sig lagrådet kunna godtaga

den utformning 8 § erhållit i förslaget.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

9 §•

Lagrådet erinrar om vad lagrådet anfört under 7 §.

11 §•

I remissprotokollet förekommer i motiveringen till denna paragraf uttalanden

angående köparens förfogande över fastigheten. Det sägs sålunda

att dessa förfoganden för sin giltighet är beroende av att köparens eget

förvärv förblir giltigt och att i samma mån som köparens förvärv genom

förköpet förlorar sin verkan också köparens egna förfoganden över egendomen

blir verkningslösa. Och det tilläggs att detta gäller såväl äganderättsöverlåtelse

som upplåtelse av rättighet.

Inom lagens tillämpningsområde torde detta, sammanställt med vad

som enligt 13 § skall gälla med avseende å fastighetens avkastning, medföra

att man knappast kommer att annat än efter hembudsförfarande kunna

avsluta fastighetsköp för omedelbart tillträde eller, såsom beträffande

stadsfastigheter icke torde vara ovanligt, för tillträde jämförelsevis kort

tid efter köpet.

För fastighetsmarknaden i städerna torde det anmärkta förhållandet

medföra ett försvårande av parternas strävan att anpassa sina uppgörelser

efter de växlande förhållandena. Vilka olägenheter som kan befaras härav

undandrar sig lagrådets bedömande.

15 §.

Lagrådet erinrar om vad lagrådet anfört under 7 §.

Övergångsbestämmelsen

Såsom anförts under 3 § föreslår lagrådet visst tillägg till övergångsbestämmelsen.

Förslaget till lag om ändring i nyttjanderättslagen

Godtages vad lagrådet föreslagit under 3 § förköpslagen om visst tilllägg

till 2 kap. 57 § första stycket nyttjanderättslagen, föranleder detta

en omarbetning av förevarande lagförslag.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Aino Olsson

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

31 mars 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,

Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,

Odhnoff.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 30 mars 1967

avgivna utlåtande över de den 20 januari 1967 till lagrådet remitterade förslagen

till

1) förköpslag,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 10 § lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,

3) lag om ändrad lydelse av 2 § jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr

290),

4) lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156)

om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag.

Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtande och anför.

Beträffande förslaget till förköpslag har lagrådet under 3 § föreslagit en

komplettering av undantaget i första stycket för fall då köparen redan äger

andel i fastigheten. Jag kan i allt väsentligt instämma i lagrådets uttalanden

i denna del. För att inte den av lagrådet föreslagna regeln skall kunna kringgås

bör den emellertid avse alla fall då köparen förvärvat sin tidigare andel

genom gåva.

När det gäller förhållandet mellan arrendators förköpsrätt och förköpsrätt

enligt förköpslagen vidhåller jag mitt uttalande i remissprotokollet att

någon särskild företrädesregel inte behövs. Med anledning av lagrådets uttalande

att 11 § kan inge föreställningen att arrendatorn skulle äga förköpsrätt

i anledning av kommunens förvärv vill jag uttala den meningen att

lagen om arrendators förköpsrätt inte äger tillämpning när köparen förvärvar

fastigheten genom förköp. Jag vill emellertid inte motsätta mig att detta

få komma till direkt uttryck genom ett tillägg till 2 kap. 57 § NJL.

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Med anledning av lagrådets uttalanden under 5 och 6 §§ i frågan hur en

överenskommelse vid sidan av en fastighetsförsäljning om försäljning av

lös egendom skall bedömas vill jag understryka kravet på samband mellan

de båda försäljningarna. Om ett sådant samband inte föreligger kan försäljningen

av den lösa egendomen inte anses utgöra ett köpevillkor vid fastighetsförsäljningen.

Hur sambandet kommit till uttryck bör inte vara avgörande

men omständigheterna måste vara sådana att fastighetsförsäljningen

kan sägas utgöra en förutsättning för överlåtelsen av den lösa egendomen.

Om en försäljning av lös egendom enligt vad jag nu har anfört kan anses

utgöra ett villkor vid överlåtelsen av den fasta egendomen kommer försäljningen,

som lagrådet anfört, också att omfattas av den upplysningsplikt

som åligger säljaren enligt 5 § andra stycket.

Jag kan i övrigt ansluta mig till vad lagrådet har anfört.

Utöver vad som följer av det anförda torde vissa redaktionella jämkningar

böra vidtas i lagtexten.

Ändringarna i jordförvärvslagen och 1916 års lag om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag

torde böra samordnas med de ändringar i samma lagar som föreslagits i

remisser till lagrådet den 30 september och den 9 december 1966. Jag kommer

att senare denna dag hemställa att förslag i dessa delar föreläggs riksdagen.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att antaga

dels förslag till

1) förköpslag;

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 57 § och 4 kap. 10 § lagen den

14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

dels det vid statsrådsprotokollet den 20 januari 1967 fogade förslaget till

3) förordning om ändrad lydelse av 5 § stämpelskatteförordningen den 21

maj 1964 (nr 308).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Edström

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1967

Innehållsförteckning

Propositionen................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Författningsförslag............................................ 3

Utdrag av stadsrådsprotokollet den 20 januari 1967.................. 10

Inledning .................................................. 10

Markfrågan................................................. 13

Tidigare förslag och reformer ................................ 13

Översiktlig redogörelse för kommitténs förslag.................... 15

Samhällsingripande mot oförtjänat markvärdestegring ............ 17

Kommittén ........................................ 17

Remissyttrandena................................... 21

Departementschefen ................................. 24

Kommunal förköpsrätt........................................ 27

Inledning................................................ 27

Bestämmelser om statens och arrendators förköpsrätt m. m..... 27

Utländsk lagstiftning om förköpsrätt....... 30

Kommuns befogenhet att förvärva mark genom frivilliga köp och

genom expropriation .................................. 31

Behovet av en kommunal företrädesrätt till mark.................. 33

Kommittén ........................................ 33

Skiljaktig mening.................................... 35

Remissyttrandena .................................. 36

Departementschefen ................................. 41

Utformningen av förköpsrätten................................ 45

Begränsning genom anknytning till kommunallagens kompetensregler

eller till expropriationsgrunderna eller genom uteslutning

av vissa kategorier av fastigheter........................ 45

Kommittén........................................ 45

Skiljaktiga meningar ................................ 46

Remissyttrandena................................... 46

Rätt för kommunen att avstå från förköpsrätten för hela kommunområdet

eller del av detta .......................... 49

Kommittén ........................................ 49

Skiljaktiga meningar ................................ 49

Remissyttrandena .................................. 49

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967 183

Begränsning av förköpsrätten till kommunens eget område...... 50

Inledning.......................................... 50

Kommittén........................................ 51

Remissyttrandena .................................. 52

Statens och kyrkans markförsäljningar...................... 53

Inledning.......................................... 53

Kommittén ........................................ 55

Remissyttrandena ................................... 56

Statens och landstingskommunens fastighetsförvärv, ävensom

kommunens försäljning eller förvärv av mark, m. m......... 58

Kommittén ........................................ 58

Skiljaktiga meningar ................................ 58

Remissyttrandena ................................... 58

Släktköp, andelsförvärv och andra fall av intressegemenskap mellan

säljare och köpare (den s. k. obillighetsregeln) .......... 59

Kommittén ........................................ 59

Remissyttrandena ................................. 60

Förköpets innebörd...................................... 61

Inledning.......................................... 61

Kommittén ........................................ 62

Remissyttrandena .................................. 63

Förfarandet i samband med utövande av förköpsrätt.......... 63

Kommittén ........................................ 63

Remissyttrandena .................................. 66

Den rättsliga prövningen ................................. 66

Kommittén ........................................ 66

Skiljaktiga meningar ..... 67

Remissyttrandena .................................. 68

Förköpsrätt vid försäljning av flera fastigheter eller vid försäljning

av fastighet och lös egendom............................ 71

Inledning.......................................... 71

Kommittén ........................................ 71

Departementschefen ..................................... 72

Tillämpningsområdet ................................ 72

Förköpets innebörd.................................. 85

Förfarandet........................................ 86

Den rättsliga prövningen.............................. 91

Särskilda frågor .................................... 96

Ändring i tomträttslagstiftningen................................ 101

Grunderna för tomträttsinstitutet.......................... 101

Förekomsten av tomträtt ................................ 102

Tomträttslån ........................................... 103

Kommittén ............................................ 104

Allmänna utgångspunkter ............................ 104

Engångsbelopp...................................... 105

Förkortning av avgäldsperioderna...................... 107

s. 184 Kontrollera mot PDF

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1967

Remissyttrandena .............................. 109

Engångsbelopp............ 109

Förkortning av avgäldsperioderna ............ 112

Övergångsbestämmelserna ...... 115

Departementschefen ............ 115

Specialmotivering ............................................ 120

Förslaget till förköpslag ............................ 120

1 § .................................................. 120

2 § .................................................. 121

3 § ........................................ 122

4 § ................................................... 127

5 § .................................................. 131

6 § ................................................... 134

7§ .................................................. 135

8 § .............................. 138

9 § .................................................. 140

10 § .................................... 143

11 § ................................ 144

12 § ................ 148

13 § .................................................. 151

14 § .................................................. 152

15 § .................................................. 153

16 § .................................................. 154

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § jordförvärvslagen ..... 155

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 § 1916 års lag .......... 158

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 5 § stämpelskatteförordningen

........ 159

Hemställan ................................................. 160

Bilaga 1. Markvärdekommitténs förslag till lag om kommunal förköpsrätt .. 161

Bilaga 2. De till lagrådet remitterade förslagen samt förslaget till ändrad lydelse

av stämpelskatteförordningen......... 165

Utdrag av lagrådets protokoll den 30 mars 1967 .................... 174

Utdrag av stadsrådsprotokollet den 31 mars 1967 180

MARCUS BOKTR. STHIMI967 670160

Doktrin (1)

  1. Ann-Brith Edlund, Gudrun Nor Borg, Kommunernas användande av förköpslagen, SvJT 1981 s. 681, på s. 682, 684, 685, 686, 687, 688, 690, 691, 692, 694, 696, 699, 700, 703, 704 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

20 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. BevU 1967:64 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 60 i texten
  2. 3LU 1967:54 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förköpslag m. m. jämte motioner i ämnet, dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag til s. 1 i texten
  3. 3LU 1967:48 Skrivelse med redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation för rådets femtonde session 1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 48 2 Tr s. 2 i texten

Rättsfall (2)

2 kopplingar.

  1. RÅ 2005 ref. 65 ur registret · dokumentnivå
  2. RH 2002:46 ur registret · dokumentnivå

Doktrin (15)

15 kopplingar i 1 dokument.

  1. SvJT 1981 s. 681 Ann-Brith Edlund, Gudrun Nor Borg, Kommunernas användande av förköpslagen s. 682 · s. 684 · s. 685 · s. 686 · och 11 till i texten