Sök i Ratio Lex

Angående långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet m. m

1968-03-15 · 176 sidor, varav 170 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 170 av 176 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:101, Angående långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

1

Nr 101

Knngl. Maj.ts proposition till riksdagen angående långtidsplan

för det statliga utvecklingsbiståndet m. m.; given

Stockholms slott den 15 mars 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över utrikesdepartements-, finans- och handelsärenden för

denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande

ministern för utrikes ärendena hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsak. L a innehåll

I propositionen föreslås, att det statliga utvecklingsbiståndet för de närmaste

åren skall planeras med sikte på att den totala anslagsvolymen för

biståndsändamål budgetåret 1974/75 skall motsvara 1 % av bruttonationalprodukten.

Detta beräknas förutsätta anslagshöjningar på ca 25 % från år

till år under sjuårsperioden.

För de närmaste åren, budgetåren 1968/69—1970/71, framläggs en i

väsentliga avseenden preciserad plan för anslagens fördelning på ändamål

och verksamhetsformer. Som utgångspunkt för den fortsatta detaljplaneringen

föreslås gälla, att anslagen under nämnda treårsperiod sammanlagt

uppgår till lägst 1,8 miljarder kr.

Inom den angivna treårsramen beräknas drygt 700 milj. kr. för allmänna

bidrag till internationella program. Redan nu utfästs enligt förslaget 265

milj. kr. i bidrag för kalenderåren 1968—1970 till Internationella utvecklingsfonden

IDA, och 276 milj. kr. utfästs för samma tid till FN:s utvecklingsprogram

UNDP. Bidragen föreslås stiga från år till år under perioden.

Till internationella livsmedelsprogram beräknas 114 milj. kr. Höjda bidrag

beräknas även till FN:s barnfond UNICEF och FN:s flyktingkommissariat.

För direkta svenska biståndsinsatser administrerade av SIDA och för

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

vissa ändamålsbestämda bidrag till internationella program beräknas för

budgetåren 1968/69—1970/71 anslag på sammanlagt drygt 1 miljard kr.

Därav förutsätts ca 40 % utgå i form av krediter.

I propositionen framläggs förslag till riktlinjer för den fortsatta biståndsverksamheten.

Dessa ansluter i stor utsträckning till de riktlinjer, som

dragits upp genom statsmakternas beslut år 1962 och i vissa avseenden därefter.

Den starka betoningen av de internationella biståndsprogrammen bibehålls.

Fortsatt koncentration av den direkta biståndsverksamheten förordas

med avseende på länder och ämnesområden. Särskilt understryks

betydelsen av bistånd i syfte att främja livsmedelsförsörjning och familjeplanering

i u-länderna.

Förslag om ett svenskt system för investeringsgarantier framläggs.

Anslagen till biståndsändamål föreslås för budgetåret 1968/69 bli höjda

med 100 milj. kr. till totalt 504 milj. kr., dvs. med 25 %. En jämförelsevis

starkt ökad medelsanvisning föreslås för informationsverksamheten.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

3

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 15 mars 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,

Wickman, Moberg.

Ministern för utrikes ärendena anmäler efter gemensam beredning med

statsrådets övriga ledamöter fråga om långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet

m. m. och anför.

Inledning

Förenta Nationernas andra världskonferens för handel och utveckling

UNCTAD II inleddes i New Delhi den 1 februari 1968. Inför konferensen

möttes i Alger i oktober 1967 företrädare för den s. k. 77-gruppen, som är

en sammanslutning av de mindre utvecklade länderna, i syfte att dra upp

riktlinjerna för ett enhetligt handlande vid konferensen. De gemensamma

ståndpunkterna sammanfattades i den s. k. Alger-deklarationen (»Charter

of Algiers»).

De fattiga ländernas läge

I Alger-deklarationen tecknas bilden av en värld, i vilken klyftan i ekonomiskt

avseende mellan rika och fattiga länder fortsätter att vidgas. Nationalinkomsten

per person i de utvecklade länderna beräknas tillväxa med

omkring 300 kr. om året, medan de fattiga folken —• varav en del inte nått

längre än att hela deras nationalinkomst per person är 300 kr. om året —- genomsnittligt inte lyckats öka sina inkomster med mer än 10 kr. om året

per innevånare. Värdet av de fattiga ländernas export — med bortseende från

oljan — steg med i genomsnitt 4 % om året under 1960-talets första hälft,

medan tillväxttakten i världens totala export var dubbelt så snabb. De fattiga

ländernas andel av världshandeln sjönk. Bytesförhållandet i handeln

mellan u-länder och industriländer har på senare år ändrats avsevärt till

u-ländernas nackdel. Det har beräknats, att minskningen i dessa länders

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

köpkraft motsvarar 12 miljarder kr. om året — eller inemot hälften av värdet

av de mer utvecklade ländernas statliga bistånd till u-länderna.

De fattiga ländernas samlade skuldbörda beräknas ha vuxit från 50 miljarder

kr. år 1955 till 200 miljarder kr. år 1906. Räntor och amorteringar på

dessa skulder kostar nu mer än 20 miljarder kr. om året — ett belopp, som

hotar att redan år 1970 växa i kapp hela den överföring av resurser i form

av lån, som sker från de rika länderna.

Alger-deklarationens teckning av läget i ekonomiska termer bestyrks av

det material, som UNCTAD :s generalsekreterare framlade inför konferensen

i New Delhi. Den kan också kompletteras med uppgifter från andra områden.

De senaste årsrapporterna från FN:s generalsekreterare och Världsbanken,

från FN:s livsmedelsorganisation FAO, utbildningsorganisationen

UNESCO och arbetsorganisationen ILO berättar om en fortsatt otillräcklig

livsmedelsproduktion, växande analfabetism och tilltagande arbetslöshet.

Dessa missförhållanden präglar särskilt och i stigande grad de redan fattiga

länderna. För dessa länder är en av huvudorsakerna till den växande misären

gemensam: den allt hastigare folkökningen, som f. n. medför en tillväxt

av världsbefolkningen med cirka 70 milj. människor om året varav cirka 50

milj. i u-länderna. En växande ström av barn och ungdom behöver ha mat

och utbildning och arbete — men tillgången på näringsrik föda ökar långsamt,

allt flera klappar förgäves på skolportarna trots att skolsystemet växer

snabbt, och arbetstillfällena ökar mycket långsammare än antalet arbetssökande.

Det är numera en utbredd mening bland folkens ledare, att humanitära,

sociala och ekonomiska skäl talar för en aktiv befolkningspolitik, i vilken

familjeplanering måste spela en huvudroll. Men ännu har endast de första

stegen tagits på de praktiska åtgärdernas väg, och många slags hinder reser

sig för en snabb utbredning av metoderna för födelsekontroll. Trots att en

målmedveten verksamhet för familjeplanering redan pågått länge, kan endast

några få länder och områden ännu peka på resultat i form av en påtaglig

uppbromsning av folkökningen. Det har beräknats, att världsbefolkningen

med nuvarande tillväxttakt fördubblas och växer till omkring 7 miljarder

människor omkring år 2000. En framgångsrik utbredning av familjeplaneringen

kan begränsa tillväxten — men knappast mer än att ändå 6

miljarder människor, dvs. 2,5 miljarder mer än nu, skall leva på jorden

om drygt 30 år.

Alger-deklarationen uttalar, att lösningen av de fattiga ländernas ekonomiska,

sociala och kulturella problem i hög grad är beroende av dessa länders

egna utvecklingsansträngningar. Därför krävs det en mobilisering och

ett bättre utnyttjande av interna resurser.

U-ländernas egna ansträngningar för att komma till rätta med svälten,

okunnigheten, sjukdomarna och överbefolkningen behöver få stöd av de rika

länderna i ett världsomfattande utvecklingssamarbete. De redan väl utveck
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

lade länderna samarbetar till gemensam fördel i en råd olika grupperingar

sådana som OECD, den europeiska ekonomiska gemenskapen EEC och frihandelsorganisationen

EFTA och förbättrar successivt sitt läge. Det hittills

bedrivna utvecklingssamarbetet med u-länderna har inte lyckats hindra, att

det kroniska tillståndet av undernäring och felnäring har förvärrats. Stagnationen

i deras livsmedelsframställning och den snabba tillväxten i deras

folkmängd — i förening med den snedvridning av produktion och handel,

som äger rum — hotar, som Alger-deklarationen understryker, att ge upphov

till en allvarlig kris.

U-ländernas gemensamma uttalanden i Alger-deklarationen erinrar världssamhället

om dess förpliktelse att skapa förhållanden under vilka alla folk

kan åtnjuta ekonomisk och social välfärd och utveckla sina resurser därhän

alt folken kan leva utan nöd och fruktan. I en värld av växande inbördes beroende,

säger Alger-deklarationen, är fred, framsteg och frihet gemensamma

och odelbara värden. Följaktligen kommer u-ländernas förkovran att

gynna även de redan utvecklade länderna.

Resursflödet till u-länderna

I början av 1950-talet var utvecklingsbiståndet fortfarande av blygsam

omfattning, men det tillväxte snabbt under årtiondet. Man har beräknat, att

ökningen av statliga gåvor och lån för ekonomisk utveckling mellan åren

1950 och 1962 uppgick till 12 % årligen. Detta senare år beräknas enligt

OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (Development Assistance Committee,

DAC) det totala offentliga och privata nettoresursflödet till u-länderna

till inemot 45 miljarder kr. Under de följande åren ökades resursflödet med i

genomsnitt något över 2,5 miljarder kr. om året till drygt 55 miljarder kr.

år 1966. Ökningen motsvarade i stort sett prisstegringen under dessa år.

I verkligheten har således det totala resursflödet stagnerat under 1960- talet. Dess andel av givarländernas växande nationalinkomst har minskat.

Resursöverföringen till u-länderna motsvarade åren före och omkring 1960

(1956—1961) ungefär 1,1 % av de rika västländernas sammanlagda nationalinkomster.

Åren 1962—1965 uppgick resursöverföringen till omkring

1 % men sjönk år 1966 till knappt 0,9 % av nationalinkomsten för alla givarländer

sammantagna. Om det totala bislåndsflödet i stället jämförs med

bruttonationalprodukten i givarländerna, var andelen år 1966 i genomsnitt

något över 0,6 % mot närmare 0,9 % år 1961.

Av den rent statliga biståndsgivningen — för DAC-ländernas del beräknad

till ett värde av drygt 33 miljarder kr. år 1966 — kanaliseras endast

en mindre del genom mellanstatliga bistånds- och finansieringsinstitutioner.

År 1961 utbetalades av dessa institutioner 2,8 miljarder kr. Motsvarande belopp

uppgick år 1966 till 7 miljarder kr.

Bland industriländerna svarar Förenta Staterna, Frankrike, Storbritannien

och Västtyskland för det största biståndsflödet, och detta sker främst

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

genom direkt biståndsgivning, dvs. bilaterala program. År 1966 svarade de

fyra länderna för nära 84 % av det totala statliga biståndet från de i DAC

deltagande staterna, Förenta Staterna ensamt för 57 %. Den sammanlagda

volymen av de fyra ländernas program har förändrats föga sedan år 1962,

vilket innebär att det statliga biståndets procentuella andel av dessa länders

nationalinkomster minskat.

Trots nedgången i Frankrikes biståndsgivning under 1960-talet svarar

landet fortfarande för den största biståndsinsatsen i förhållande till nationalinkomsten.

Av övriga stater, som deltar i DAC, har samtliga utom Belgien

ökat sin statliga biståndsgivning under 1960-talet. De högsta relativa stegringstalen

noteras för Canada, Danmark, Nederländerna och Sverige.

Vad angår biståndsflödets fördelning på världsdelar har Afrikas relativa

andel av det statliga biståndet minskat under 1960-talet, medan Latinamerikas

andel hållit sig någorlunda konstant. Resursflödet i Asien har sedan

år 1961 ökat och omfattade år 1965 nära hälften av det totala resursflödet

till u-länderna. Med drygt 60 % av de fattiga ländernas befolkning mottog

Asien år 1965 ett bistånd, som beräknats motsvara knappt 15 kr. per invånare,

medan motsvarande siffra för Latinamerika anges till drygt 18 kr. och

för Afrika till 27 kr.

Industriländernas biståndsgivning beräknades år 1966 ha innefattat fältinsatser

av 103 500 personer, inklusive lärare och fredskårsdeltagare. Därav

kom över 85 % från tre länder, Frankrike, Förenta Staterna och Storbritannien.

Samtidigt utbildades omkring 68 000 stipendiater och praktikanter

inom ramen för statliga biståndsprogram. Även mätt i personer har biståndsgivningen

stagnerat eller minskat.

I bihang som torde få fogas till detta protokoll ingår tabeller (1—5) över

resursflödet till u-länderna.

Krav på ökat bistånd

Stora förväntningar ställdes på de rekommendationer och åtaganden, som

antogs av den första handels- och utvecklingskonferensen UNCTAD I år 1964.

En rad åtgärder förebådades där i syfte att frigöra och utveckla världshandeln,

stabilisera råvarupriserna och öka de inslag i samarbetet mellan de

rika och de fattiga länderna, som utvecklingsbiståndet utgör. Enhälligt godtogs

som mål för resursöverföringen till u-länderna, att de rika länderna

till dessa skulle överföra statliga och privata resurser motsvarande 1 % av

bruttonationalinkomsten.

UNCTAD:s generalsekreterare konstaterar i sin rapport inför den andra

världshandelskonferensen i New Dehli, att många av rekommendationerna

vid den första konferensen vunnit ökad uppmärksamhet och börjat resultera

i specifika åtgärder på det nationella och internationella planet. Generalsekreteraren

konstaterar emellertid, att de åtgärder, som hittills vidtagits

i anledning av rekommendationerna, ej på långt när gett det omfattande re
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968 7

sultat, som förutsågs vid den första världskonferensen för handel och utveckling.

Enligt en inom Världsbanken företagen beräkning skulle u-länderna kunna

nyttiggöra utvecklingskrediter och bidrag på 15-—20 miljarder kr. mer

om året än som f. n. står till förfogande. Undersökningar företagna av FN

och den amerikanska biståndsförvaltningen ger en liknande bild av u-ländernas

absorptionsförmåga inom ramen för deras biståndsbehov.

I sitt tal inför Svenska bankföreningen i oktober 1967 hänvisade Världsbankens

chef George Woods till den planering, som föregick Marshall-hjälpen

omedelbart efter andra världskriget och uppmanade industriländernas

regeringar att inför världens befolkningskris och livsmedelsbrist ta initiativet

till ett liknande planeringsarbete. Den plan, som skulle framkomma,

borde läggas till grund för 1970-talets utvecklingssamarbete. Liknande förslag

har diskuterats inom FN. Sverige tog år 1966 upp frågan om planering

av utvecklingsarbetet i u-länderna under 1970-talet. Det första s. k. internationella

utvecklingsårtiondet (»International Development Decade»), proklamerat

av FN vid 1960-talets ingång, hade hunnit in i sin andra hälft och

det kunde förutses, att dess mål i fråga om de fattiga ländernas ekonomiska

utveckling inte skulle nås. För att undvika en upprepning av det första utvecklingsårtiondets

besvikelser skulle man inför 1970-talet företa en realistisk

planering. Diskussionen härom har därefter fortsatt inom FN. Det kan

nu förutses, att 1968 års generalförsamling kommer att få tillfälle att ta

ställning till ett förslag om att 1970-talet skall proklameras som det andra

utvecklingsårtiondet. Inför detta avser man inom FN försöka utarbeta en

utvecklingsstrategi för världssamhällets ansträngningar att öka framstegstakten

i de fattiga länderna.

1962 års riksdagsbeslut och utvecklingen därefter

År 1962 antog riksdagen på grundval av förslag i prop. 1962: 100 (SU

135—138, rskr 313—316) riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet.

I propositionen anförde statsministern att politisk vilja och ekonomisk förmåga

är avgörande för det svenska biståndets omfattning, och att viljan att

hjälpa vunnit allt starkare anslutning i en bred opinion, som i praktisk

handling ville ge uttryck för internationell solidaritet och mellanfolklig förståelse.

Genom riksdagens beslut steg biståndsanslagen för budgetåret 1962/63

från cirka 50 till 131 milj. kr., och anslagen såsom andel av bruttonationalprodukten1

ökade därmed från mindre än 0,1 % till 0,15 %. I propositionen

anförde statsministern att anslagen för enskilda år i framtiden måste kun
-

1 Med bruttonationalprodukt avses bruttonationalprodukten till marknadspris enligt svensk

definition.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr t Öl år 1968

na variera med hänsyn till det samhällsekonomiska läget. Strävandena skulle

inriktas på att successivt öka det statliga svenska biståndet så att det uppnår

en nivå som motsvarar 1 % av bruttonationalprodukten. Stödet till de

fattiga länderna skulle därmed komma att utgöra ett av de viktigaste inslagen

i 1960-talets politik.

Efter år 1962 har anslagen till statligt utvecklingsbistånd stigit snabbare

än anslagen till de flesta andra offentliga ändamål. I löpande priser är anslagen

för innevarande budgetår drygt tre gånger så stora som under budgetåret

1962/63. Totalt har sedan år 1962 drygt 1,5 miljard kr. anslagits till

biståndsändamål. Under tiden har bruttonationalprodukten stigit i sådan

takt, att biståndsanslagens ökning som en andel därav stannat vid eu fördubbling.

Mot 0,15 % budgetåret 1962/63 beräknas anslagen för budgetåret

1967/68 komma att motsvara 0,30 % av bruttonationalprodukten.

Utvecklingen av anslagen och utbetalningarna under budgetåren 1962/

63—1966/67 jämte anslagens andel av bruttonationalprodukten framgår av

följande uppställning:

Budgetår

Anslag

Utbetalningar1

Anslagens andel i procent

(milj. kr.)

(milj. kr.)

av BNP till marknadspris

1962/63____

131

92

0,15

1963/64____

177

124

0,19

1964/65____

226

147

0,22

1965/66____

283

246

0,25

1966/67____

337

282

0,272

1967/68....

404

0,302

1 Nettoutbetalningar enligt statistik från OECD /DAC.

2 Preliminära uppgifter.

Vid ingången av 1960-talet dominerades den svenska biståndsgivningen

av bidragen till de mellanstatliga organisationernas program. Sedan direkta

biståndsåtgärder i vissa länder, s. k. bilateral verksamhet, i större omfattning

inleddes 1962, har dessa bidrags relativa andel av biståndsmedlen sjunkit

från 68 % budgetåret 1962/63 till 42 % 1967/68. Samtidigt har bidragsbeloppen

stigit och en ökning skett av Sveriges andel av kostnaderna för den

biståndsverksamhet, som genomförs av FN-organen och Världsbanken. År

1967 svarade Sverige för 9,0 % av bidragen till FN:s utvecklingsprogram

(UNDP) och var därmed näst efter Förenta Staterna den största bidragsgivaren.

Motsvarande siffror för FN:s barnfond (UNICEF) var 5,9 %, för Internationella

livsmedelsprogrammet (World Food Programme, WFP) 4,8 %

och för Internationella utvecklingsfonden (IDA) 3,9 %.

En sammanställning av den svenska bidragsgivningen till de mellanstatliga

programmen och de svenska bidragens relativa andel av kostnaderna

för programmen redovisas i nedanstående tabell.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

9

Sveriges allmänna bidrag till internationella biståndsprogram

1964

Program (milj. %

kr)

1. FN:s utvecklingsprogram

UNDP .................... 52,0 7,3

2. FN:s barnfond UNICEF.... 3,9 2,9

3. FN:s flyktingkommissaries

program UNHCR............ 1,04 6,6

4. FN:s program för Palestinaflyktingar

UNRWA.......... 0,3 —

Därav ordinarie bidrag..... (0,3) —

Särskilt bidrag............ — —

5. Internationella livsmedelsprogrammet

WFP............ 3,5 2

6. 1967 års konvention om livsmedelshjälp

................ — —

7. Internationella utvecklingsfonden

IDA ................ 36,1 3,5

Därav ordinarie bidrag...... (10,0) —

Extra bidrag.............. (26,1) —

Utfästelser

1965

1966

1967

1968

1969

(milj.

kr)

%

(milj.

kr)

0/

/o

(milj.

kr)

0/

/o

(milj.

kr)

(milj.

kr)

59,8

7,9

67,6

8,4

80,9

9,0

80,9

80,9

5,2

3,8

7,8

5,6

8,8

5,9

—

—

1,04

5,7

1,3

5,9

1,3

-

-

-

0,75

—

11,15

_

11,15

_

_

_

(0,75)

~

(0,75)

—

(0,75)

—

—

—

—

—

(10,4)

—

(10,4)

—

—

—

3,5

2

10,4

4

15,7

4,8

15,7

15,7

—

-

-

-

-

-

22

22

41,4

3,5

51,8

4

51,8

4

72,4

87,9

(25,9)

—

(25,9)

—

(25,9)

—

—

—

(15,5)

—

(25,9)

—

(25,9)

—

—

—

I samband med ökningen av biståndsprogrammets volym har en växande

andel av de medel, som avsatts för direkt utvecklingssamarbete med u-länderna,

kommit att användas för verksamhet, som antingen handhas av FNorgan

eller som genomförs i nära samarbete med mellanstatliga organisationer.

FN-organen har genom särskilda ändamålsbestämda bidrag från

Sverige fått möjligheter att genomföra insatser som inte rymts inom berörda

organs budget. På området för s. k. tekniskt bistånd, dvs. i huvudsak kunskapsöverföring,

beräknas blandade multilaterala och bilaterala insatser

(s. k. multi-bi-verksamhet) under budgetåret 1967/68 kosta drygt 29 milj.

kr. motsvarande cirka 20 % av berörda anslag. Av Sveriges åtaganden under

utvecklingskrediter inom ramen för bilateralt s. k. finansiellt bistånd

beräknas under detta budgetår nära 40 % falla på samfinansieringsföretag

med Världsbanken/IDA. En nära anknytning av Sveriges bilaterala bistånd

till de internationella organisationernas program förordades i prop.

1962: 100. Totalt kan numera omkring hälften av de svenska biståndsmedlen

hänföras till insatser som i olika former administreras av eller i nära

samarbete med mellanstatliga organisationer.

Sveriges betydande ekonomiska medverkan i de mellanstatliga biståndsprogrammen

har motiverat ett aktivt svenskt deltagande i utformningen av

den mellanstatliga biståndsverksamheten. Inom de beslutande organen för

FN:s och Världsbankens biståndsprogram har Sverige framträtt som

förespråkare för en betydande ökning av verksamhetens finansiella resurser.

I samband med diskussionerna om påfyllnad av Internationella utvecklingsfonden,

IDA, för perioden 1968/69—1970/71 stödde Sverige världsbankschefens

ursprungliga förslag om en fyrdubbling av de årliga bidragen.

Som enda stat har Sverige lämnat IDA frivilliga bidrag vid sidan av vad

fl Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 101

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

som överenskommits mellan medlemsstaterna. Genom alt Sverige låtit en betydande

del av de svenska kreditmedlen användas i samfinansieringsoperationer

med IDA har denna lånefonds resurser ytterligare drygats ut.

Från svensk sida har i åtskilliga sammanhang understrukits behovet av

en långsiktig planering av den mellanstatliga biståndsgivningen. Bl. a. i

syfte att öka förutsättningarna härför har Sverige — åter som enda stat

hittills — gjort utfästelser om bidrag till UNDP över flera år. Krav har från

svensk sida ställts på en klar arbetsfördelning och god samordning mellan

FN:s olika fackorgan och på åtgärder, som ökar fackorganens förmåga att

svara för en växande biståndsvolym. I FN:s beslutande instanser har Sverige

verkat för att FN-representanterna i u-länderna får en starkare ställning,

så att de verkligen kan fylla funktionen som samordnare av internationellt

bistånd till respektive länder. Behovet av en systematisk värdering

av biståndsverksamheten har understrukits från svenskt håll.

Sveriges delegationer i internationella organ har sedan länge talat för

aktiva FN-insatser på familjeplaneringens område. Under de senaste åren

har Sverige och andra länder, som verkat härför, vunnit ökad anslutning på

denna punkt, och förutsättningar föreligger nu för FN-åtgärder i syfte att

begränsa befolkningstillväxten.

Från svensk sida har man tagit aktiv del i det förberedelsearbete, som

ledde till skapandet av FN:s organisation för industriell utveckling (UNIDO)

den 1 januari 1967. Sverige har gjort sig till talesman för ett arbetsprogram

för UNIDO, vilket betonar de praktiska fältinsatserna och i motsvarande

grad reducerar omfattningen av teoretiska studier och seminarier.

Under den första världskonferensen för handel och utveckling år 1964

UNCTAD I tog Sverige tillsammans med Storbritannien initiativet till en undersökning

av förutsättningarna för en ny finansiell biståndsform, s. k.

supplementär finansiering, avsedd att komma länder till hjälp, som råkat ut

för en oförutsedd minskning av exportinkomsterna på grund av prisfluktuationer

på världsmarknaden. Arbetet på denna biståndsforms förverkligande

fortgår i de internationella organen.

Sverige har konsekvent i internationella organ hävdat principen, att bistånd

inte bör vara bundet till leveranser från givarlandet. Senast vid 1968

års världskonferens för handel och utveckling UNCTAD II i New Delhi framfördes

denna ståndpunkt. Svenska krediter är inte bundna till leveranser

från Sverige. Beträffande gåvobistånd sker upphandling utomlands då detta

framstår som ekonomiskt fördelaktigt.

I prop. 1962: 100 behandlades relativt kortfattat frågan om det direkta utvecklingssamarbetets

länderinriktning. I samband med biståndsprogrammets

tillväxt under de närmast följande åren skedde en snabb ökning av

antalet länder, som mottog direkt svenskt bistånd. År 1965 hade den då nyinrättade

biståndsmyndigheten SIDA det administrativa ansvaret för tekniska

biståndsinsatser i ett 20-tal länder. Riksdagen hade år 1964 (prop.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

11

1964: 1 bil. 5, SU 53, rskr 156) uttalat, att de svenska biståndsinsatserna inte

borde splittras på alltför inånga länder. Riktpunkten med viss koncentration

borde fasthållas. På grundval av biståndsmyndighetens förslag fastställde

statsmakterna år 1966 (prop. 1966: 1 bil. 5, SU 45, rskr 169), att planeringen

av nya projekt för tekniskt bistånd och utvidgning av pågående skulle koncentreras

till ett fåtal av de länder med vilka utvecklingssamarbete redan

inletts. Etiopien, Kenya, Tanzania, Tunisien, Indien och Pakistan kom därmed

att bli huvudmottagarländer för sådant svenskt bistånd. Familjeplanering

och katastrofhjälp undantogs från tillämpningen av koncentrationsprincipen.

Vidare skulle utvecklingssamarbete av utrikespolitiska skäl kunna

inledas med länder utanför kretsen av huvudmottagarländer. Med denna

motivering har biståndsinsatser inletts i Sydafrikanska Republikens

grannstater Botswana, Lesotho och Swaziland och en svensk fredskårsinsats

i Zambia successivt byggts ut. I den mån bistånd lämnas utanför huvudmottagarländernas

krets sker detta vanligen i samverkan med FN-organ.

Till andra än huvudmottagarländerna för tekniskt bistånd har utvecklingskrediter

lämnats till Turkiet inom ramen för konsortiesamarbete i

OECD samt till Sudan. I övrigt har kreditgivningen kommit att inriktas på

samma länder som fått tekniskt bistånd. Sedan samarbete i fråga om kreditbistånd

under innevarande budgetår inletts med Kenya och Etiopien, har

länderinriktningen för kreditgivning och tekniskt bistånd kommit att överensstämma.

I prop. 1962: 100 angavs yrkesutbildning och familjeplanering som lämpliga

verksamhetsgrenar i det svenska biståndsprogrammet, dock utan att

andra ämnesområden direkt uteslöts. Under biståndsverksamhetens första

skede dominerade yrkesutbildningen. Utbildningsanstalter startades i Etiopien

redan år 1954 och i Pakistan år 1955. Nya sådana var år 1962 under

framväxt i Indien, Liberia, Pakistan och Tunisien. Behovet av familjeplanering

hade tidigt betonats, men det dröjde innan fältverksamhet på detta område

kunde komma till stånd i större utsträckning. Den första svenska familj

eplaneringsinsatsen hade avtalats med Ceylon år 1958 och den andra

med Pakistan år 1961. Sedermera har svenskt bistånd till familj eplaneringsarbete

kommit till stånd i ett tjugotal länder, inte minst genom kanalisering

av medel genom Internationella familjeplaneringsförbundet, 1PPF, som åtnjuter

betydande finansiellt stöd från Sverige.

Nya ämnesområden för biståndsarbetet blev aktuella under 1960-talets

första år. Bl. a. innebar påbörjandet år 1962 av kreditgivning och bistånd

genom varuleveranser en utvidgning även av ämnesområdena för biståndsprogrammet.

Redan tidigt hade vissa kurser på boskaps- och växtförädlingens

områden anordnats i Sverige för kvalificerade studerande från uländerna.

Den ämnesmässiga tyngdpunkten i det svenska biståndsarbetet

har på senare år förskjutits, i det att insatser på livsmedelsförsörjningens

område blivit alltmer omfattande. Statsmakterna godtog år 1966 SIDA:s för
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1068

slag, att Sveriges tekniska biståndsinsatser i stort sett borde begränsas till

familjeplanering och hälsovård, lärar- och yrkesutbildning, livsmedelsförsörjning

i vid bemärkelse jämte »community development»-verksamhet

(prop. 1966: 1 bil. 5, SU 45, rskr 169). Insatser på hälsovårdens område har

därefter kommit att omfatta nästan uteslutande preventiv medicin, som huvudsakligen

stötts genom statliga bidrag till enskilda organisationers biståndsverksamhet.

Kreditgivningen bär främst kommit att omfatta projekt för vattenförsörjning

och spannmålslagring, s. k. programbistånd avseende finansiering

av industriell utrustning samt samarbete med utvecklingsbanker.

En grov beräkning ger vid handen, att utbetalningarna under budgetåret

1966/67 från anslagen för direkta svenska biståndsinsatser till drygt

25 % avsåg livsmedelsförsörjning, medan ännu endast drygt 8 % avsåg

familjeplanering. Undervisning svarade — främst beroende på kostnader

för skolbyggen och leveranser av skolbokspapper — för över en tredjedel

av utbetalningarna under dessa anslag.

I prop. 1962: 100 framhölls, att det tekniska biståndet — dvs. kunskapsöverföring

— skulle ges prioritet. Särskild vikt skulle läggas vid FN:s skilda

program. Det på 1950-talet inledda direkta biståndet omfattade huvudsakligen

utbildningsprojekt i u-länderna som i betydande utsträckning finansierades

och bemannades från svensk sida, samt specialiserad utbildning,

främst vid kurser i Sverige. Efter hand har karaktären hos det tekniska

biståndet förändrats. Ansträngningar har gjorts att snabbare och

fullständigare integrera biståndsprojekten i mottagarländernas förvaltningsmässiga

och ekonomisk-sociala struktur. Stor vikt har lagts vid att den kunskapsöverförande

verksamhet, som under senare år planerats, från början

väl inpassas i mottagarlandet. Biståndsinsatserna uppfattas allt mindre som

svenska modellprojekt utan som bidrag — personella och finansiella — till

en verksamhet för vilken u-landets regering alltifrån början har det huvudsakliga

ansvaret.

Samtidigt som det svenska biståndet kommit att koncentreras till ett

mindre antal länder och ämnesområden har planeringsverksamheten tagit

sikte på förhållandevis omfattande insatser, där olika aktiviteter och skilda

typer av biståndsresurser samverkar och stöder varandra. Som exempel på

en sådan biståndsinsats kan anföras ett av svensk expertis planerat regionalt

jordbruksutvecklingsprojekt i Etiopien, som inleddes år 1967.

Till de viktiga nyheterna under senare år i fråga om den del av Sveriges

direkta utvecklingssamarbete, som omfattar personalinsatser, hör s. k. förvaltningsbistånd.

Avtal därom träffades år 1966 med Tanzania, och liknande

samarbete med andra länder är under förberedelse. I början av år 1966 tjänstgjorde

20 svenska experter inom Tanzanias förvaltning. Denna personal

ställs på svensk bekostnad till förfogande för verksamhet inom myndigheter

och institutioner i mottagarlandet. Liksom i fråga om andra insatser eftersträvas

en koncentration av personalen till ett fåtal verksamhetsområden.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 13

Efter eu omsorgsfull planering under medverkan av representanter för

enskilda organisationer startades en svensk fredskår år 1965. Tillhandahållande

av arbetsledare och verkställande personal på mellannivå _ över 22

men vanligen under 30 års ålder — kom därmed att bli ett led i det svenska

biståndsprogrammet. De första fredskårsgrupperna tjänstgjorde i Etiopien

och Zambia. Sedermera har fredskårspersonal också ställts till förfogande

för tjänstgöring i Tanzania delvis i direkt anknytning till det förvaltningsbistånd,

som där lämnas till bl. a. landets vattenförsörjningsmyndigheter. I

januari år 1968 framlades en rapport om fredskårens första två år. Verksamheten

har bedömts som framgångsrik och en betydande utvidgning planeras.

Särskilda ansträngningar har gjorts för att förstärka insatsen av svensk

personal i det internationella utvecklingssamarbetet. Den personella insatsen

i form av rekryterad expertis svarar ännu långt ifrån mot de svenska finansiella

bidragen till de internationella biståndsprogrammen. Omfattningen

av den svenska personalrekryteringen till biståndstjänst framgår av sammanställningen

i följande tabell. Den ökade rekryteringen har medfört att

det totala antalet svenskar tjänstgörande i biståndsarbetet för mellanstatliga

organisationer och i fälttjänst inom ramen för Sveriges direkta bistånd

snabbt ökat. I slutet av budgetåret 1965/66 uppgick antalet till 332 och vid

halvårsskiftet 1967 till 444. I början av år 1968 hade antalet stigit till 500,

därav något över 100 i fredskåren. Av stor betydelse för tillväxten av den

s\ enska personalinsatsen har varit tillkomsten av fredskåren samt utbyggnaden

av anordningen att förse FN-programmens specialistpersonal med

svenska biträdande experter bekostade av Sverige. I båda fallen vänder

man sig till yngre, välutbildade personer.

Rekrytering av biståndspersonal budgetåren 1963164 — 1967/68

Fältpersonal

Bilateral fältverksamhet: experter, administratörer

........................

Bilateral fältverksamhet: fredskårsdel
tagare

............................

Nordiska projekt: svenskar............

Multilateral biståndsverksamhet: experter

Multilateral biståndsverksamhet: biträdande

experter......................

Totalt

1963/64

1964/65

1965/66

1966/67

1967/68

(Beräknat)

60

52

75

93

no

—

—

44

61

90

2

2

5

9

20

23

42

47

74

70

20

19

35

29

50

105

119

206

266

320

Den av bl. a. arbetsmarknadsläget i Sverige förorsakade svårigheten att

rekrytera expertpersonal har varit en faktor, som begränsat möjligheterna

alt utvidga det av statsmakterna prioriterade personella biståndet. Betydande

ansträngningar har gjorts för att öka SIDA:s rekryteringskapacitet. Under

de senaste åren har språkundervisning och allmänt orienterande utbildning

av utresande experter byggts ut. Sedan budgetåret 1965/66 har en del

experter inför fälttjänstgöringen även fått kompletterande fackutbildning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Inom stipendiatverksamheten har särskild tonvikt lagts på utbildning av

personal, som för framtiden skall knytas till verksamhet som inletts i något

u-land under svensk medverkan. I anslutning till de föreslagna riktlinjerna

1 den utredning om u-länder och utbildning, som framlades år 1963 (SOU

1963: 64), har stipendiatutbildning i Sverige huvudsakligen förlagts till specialiserade

kurser, vanligen av mindre än ett års varaktighet. Enskild stipendiering

har getts lägre prioritet och huvudsakligen inriktats på forskning

och kvalificerad vidareutbildning. Under budgetåret 1966/67 deltog 333

personer i kursverksamhet. Under senare år har stipendiering för studier

utanför Sverige, främst av flyktingar från södra Afrika, fått ökad omfattning.

Biståndsgivning i form av leveranser av varor inleddes år 1962. Vid utgången

av budgetåret 1966/67 hade 85 milj. kr. använts för ändamålet. Gåvobiståndet

har inriktats på skolundervisning, jordbruk, skogsbruk och fiske. Under

femårsperioden 1962—1967 har Sverige lämnat skolbokspapper till vissa

länder i Asien, främst Indien och Pakistan, till ett värde av 70 milj. kr. Vid

en år 1967 genomförd bedömning av insatserna har konstaterats, att gåvorna

kommit till god användning. Uppskattningsvis har papperet hittills använts

till tryckning av 250 milj. skolböcker. Till de viktigare inslagen i gåvobiståndet

hör vidare de leveranser av konstgödning till Indien, som inleddes

år 1966. De 28 000 ton kalkammonsalpeter, som levererats hittills, beräknas

förslå till förbättring av skördeutfallet på 280 000 hektar åkerjord främst

för veteodling.

Anknytning till svenska eller till av FN stödda utvecklingsprojekt eller

program har normalt varit en förutsättning för svenskt gåvobistånd i form

av varor. Ett ytterligare krav har varit, att mottagarlandet gett gåvan hög

prioritet. Vid utformningen av insatserna har hänsyn också tagits till möjligheten

att utnyttja överkapacitet inom vissa branscher av svensk industri.

Liksom varubiståndet inleddes utvecklingskreditgivningen år 1962. Under

femårsperioden t. o. in. budgetåret 1966/67 avtalades tolv utvecklingskrediter

till ett sammanlagt värde av 225 milj. kr. Utbetalningarna, som erfarenhetsmässigt

släpar efter med ett eller annat år, uppgick för samma tid till 40

milj. kr.

Kreditgivningen har så långt möjligt samordnats med internationella

organisationer och med andra biståndsgivare genom deltagande i växande

utsträckning i konsultativa grupper o. d. inom Världsbankens ram. Som redan

nämnts har samfinansiering med Världsbanken/IDA varit av stor betydelse.

Samverkan med regionala utvecklingsbanker inleddes genom ett avtal

år 1966 med den Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB).

Lånevillkoren har varit enhetliga under den ifrågavarande femårsperioden,

2 % ränta och återbetalning efter fem års amorteringsfrihet med halva beloppet

under tio år och återstoden under de därpå följande fem åren. Avtalens

konstruktion har utformats med Världsbankens låneavtal som förebild.

Riksdagen beslöt år 1967, alt lånevillkoren i normalfallen fr. o. in. budget
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

året 1967/68 skall göras förmånligare genom en tioårig amorteringsfri period

(prop. 1967: 1 bil. 9, SU 54, rskr 152). Dessutom kommer svenska krediter

att i vissa fall kunna lämnas på samma villkor som IDA:s (tio års amorteringsfrihet,

därefter amortering under 40 år, 3/4 % årlig administrationsavgift).

De svenska kreditvillkoren är internationellt sett förmånliga och

motsvarar de riktlinjer härför som uppsatts av OECD/DAC och FN.

Under det uppbyggnadsskede av det svenska biståndet, som tillryggalagts

sedan år 1962, har samlats en betydande erfarenhet av utvecklingssamarbete.

Former har utbildats för eu samordning av det direkta svenska biståndet med

den verksamhet, som internationella organisationer och andra biståndsgivare

bedriver. Fackmyndigheter och enskilda organisationer har i betydande

utsträckning kommit att engageras i det statliga utvecklingssamarbetet.

Ett växande mått av erfarenhet om u-länderna har samlats inom konsultföretag

och universitet. Allt fler tillhör den kategori svenskar, som tjänstgjort

i u-land eller som på annat sätt varit verksamma i utvecklingssamarbete.

Betydande kunskap har samlats om de länder, som vårt land kommit

att särskilt samverka med i sitt utvecklingsbistånd. Erfarenhet har vunnits

om utvecklingsplanering och effektivaste sättet att utnyttja vårt lands biståndsresurser.

År 1965 genomfördes en reform av biståndsförvaltningens

organisation, varvid styrelsen för internationell utveckling, SIDA, inrättades.

Förutsättningar synes nu föreligga för att Sverige skall kunna öka sin

medverkan i de internationella ansträngningarna till förmån för u-länderna

såväl inom ramen för FN:s verksamhet som i olika former av direkt samarbete

med dessa länder.

Den offentliga debatten i biståndsfrågorna har varit intensiv under hela

1960-talet. Denna debatt har, i varje fall såvitt den förts i riksdagen, inte

bragt i dagen större meningsmotsättningar i fråga om biståndsgivningens

motiv och mål eller riktlinjerna för verksamhetens bedrivande. I anslutning

till de årliga förslagen och besluten rörande biståndsanslagen har de uppdragna

riktlinjerna bekräftats och preciserats på grundval av vunna erfarenheter.

Förra årets riksdag uttalade (SU 1967: 53, rskr 151) att 1962 års

beslut visat sig väl ägnat att utgöra grundval för den fortsatta planeringen

av biståndets utbyggnad. Samma riksdag hemställde i skrivelse till Kungl.

Maj :t, att en plan för utvecklingsbiståndets utbyggnad med sikte på ett totalt

bistånd motsvarande 1 % av bruttonationalprodukten skulle föreläggas

1968 års riksdag. 1

1 % -målets innebörd

Det ursprungliga FN-målet

Det inom det internationella utvecklingssamarbetet allmänt erkända

s. k. 1 %-målet är ett mått på omfattningen av resursöverföringen från de

jämförelsevis rika, ekonomiskt utvecklade industriländerna till de fattiga,

ekonomiskt underutvecklade länderna (u-länderna). Målet formulerades

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

år 1960 första gången i en FN-resolution på följande sätt: ». .. flödet av

internationellt bistånd och kapital (till de underutvecklade länderna) bör

avsevärt ökas för att snarast möjligt uppgå till ungefärligen 1 % av de ekonomiskt

avancerade ländernas samlade nationalinkomster».

Valet av procentsats fastställdes på skönsmässiga grunder. Målet uppställdes

för de ekonomiskt utvecklade länderna som kollektiv.

Denna måldefinition är föga preciserad. Det framgår att inte endast

biståndstransfereringar utan även andra resursöverföringar kan bidra till

uppnåendet av målet, men resursflödets art anges inte närmare. U-landskategorien

avgränsas inte.

Man träffade inte heller något val mellan olika nationalinkomstbegrepp.

1 %-målet avser en andel av ett lands samlade produktionsresultat under

ett år. Detta produktionsresultat kan anges med flera olika mått, exempelvis

som nettonationalprodukt till faktorkostnad (»nationalinkomst» används

ibland som synonym härför), bruttonationalprodukt till faktorkostnad

eller bruttonationalprodukt till marknadspris. För medlemsländerna i

OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd, DAC, har det största av olika i

internationell statistik använda nationalinkomstbegrepp beräknats överstiga

det minsta med ca 25 %. 1 %-målet kan således variera avsevärt till

sin omfattning beroende på vilket nationalinkmostbegrepp som läggs till

grund för beräkningarna.

»UNCTAD-målet»

I en rekommendation som antogs vid FN:s världshandelskonferens första

session år 1964, UNCTAD I, fick 1 %-målet en mera preciserad utformning.

Det angavs sålunda: »Varje ekonomiskt avancerat land bör sträva att tillhandahålla

... utvecklingsländerna finansiella resurser till ett minsta nettobelopp,

vilket så nära som möjligt når 1 % av dess nationalinkomst. . .»

Till rekommendationen fogades en not av följande lydelse: »Definitionen

av finansiella resurser är i sammandrag som följer: statliga (offentliga)1

gåvor i kontanter eller natura (inklusive gåvor i form av tekniskt bistånd);

varuförsäljning mot betalning i lokal valuta; statliga lån för perioder överstigande

ett år (med avdrag för kapitalåterbetalningar); gåvobidrag och

kapitaltillskott till multilaterala biståndsorgan och nettoköp från dessa av

obligationer, fordringsbevis och fordringsandelar (»participations»); privata

kapitaltransfereringar av långfristig art, netto, vilka härrör från dem

som äger hemvist i de kapitalexporterande länderna; från dessa transfereringar

görs således avdrag för hemtagning av kapital nedlagt i direktinvesteringar,

långfristiga lån, portfölj placeringar och handelskrediter. Avdrag

görs ej för kapitalåterflöde härrörande från dem som äger hemvist

i de underutvecklade länderna, ej heller för avkastning på kapitalplaceringar.

»

1 Termen »offentlig» och »statlig» används som synonymer i denna proposition.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

Definitionen av 1 %-målet följs i rekommendationen av en kommentar,

där det heter att denna inte avses representera en maximering eller

en lämplig grundval för jämförelser mellan industriländernas biståndsansträngningar.

UNCTAD-definitionen av 1 %-målet liksom den tidigare FN-definitionen

är inte begränsad till biståndstransaktioner utan avser »tillhandahållande

av finansiella resurser», vari ingår ett betydande inslag av resursöverföringar

utan biståndssyfte.

UNCTAD-målet gäller för givarländerna vart för sig. Det omfattar såväl

statliga som privata resursöverföringar. Uppskattningen av resursflödet

grundas på en nettoberäkning. Denna är ofullständig, i det att avdrag

inte görs för t. ex. räntebetalningar och vinsthemtagningar. Med termen

»långfristig» avses tidrymder på ett år eller mer.

UNCTAD-målet är opreciserat i fråga om nationalinkomstbegrepp. Det

är även opreciserat i fråga om avgränsningen av u-landskategorin.

Internationella jämförelser

FN och DAC redovisar årligen industriländernas — och då speciellt de

västliga ländernas •— prestationer i förhållande till 1 %-målet enligt

UNCTAD-definitionen. Då dessa organisationer tolkar UNCTAD-målet olika,

kan man tala om en DAC-version och eu FN-version av detta. Resultaten i

fråga om måluppfyllelse skiljer sig väsentligt mellan de båda versionerna.

År 1966 nådde resursflödet till u-länderna från de västliga industriländerna

0,88 % enligt DAC-versionen och 0,62 % enligt FN-versionen. För Sveriges

vidkommande var siffran 0,64 % enligt DAC-redovisningen och 0,42 % enligt

FN:s redovisning.

Den största skiljaktigheten mellan de båda versionerna hänför sig till

nationalinkomstbegreppet. DAC använder nettonationalprodukt till faktorkostnad

(»nationalinkomst») medan FN använder bruttonationalprodukt

till marknadspris. Skillnaden i belopp mellan dessa begrepp är för de

till DAC anslutna länderna genomsnittligt omkring 25 % och motsvaras

huvudsakligen av uppskattad kapitalförslitning och den samlade effekten

av den indirekta beskattningen minskad med subventioner. Den svenska

nationalinkomststatistiken innehåller inga beräkningar av Sveriges nettonationalprodukt.

DAC gör en uppskattning därav för sin statistik, och denna

uppskattning ligger omkring 25 % under den svenska bruttonationalprodukten

till marknadspris enligt den av FN tillämpade definitionen.

DAC-versionen av UNCTAD-målet avviker från FN-versionen även i fråga

om redovisningen av resursströmmarna. Resursflödet från DAC-länderna

till u-länderna år 1965 var enligt DAC 10,3 miljarder amerikanska dollar

medan FN beräknade flödet till 8,9 miljarder dollar. Detta beror främst på

att DAC:s redovisning av privata exportkrediter är mer omfattande än FN:s

och att DAC-versionens u-landskategori är större än FN-versionens, vilken

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

inte omfattar några europeiska länder. (Grekland, Jugoslavien, Spanien,

Turkiet är de viktigaste länderna, vilka DAC klassificerar som europeiska

u-länder.) Såväl DAC-versionen som FN-versionen av 1 %-målet inkluderar

industriländernas kolonier och transoceana territorier bland u-länderna. I

ingetdera fallet räknas f. n. något med Sovjetunionen eller Kina nära lierat

land till u-länderna.

Resursöverföringarna till u-länderna registreras normalt i den internationella

statistiken först sedan de konstituerat utbetalningar enligt gängse

normer för betalningsbalansbokföring.

Strävan till enhetlighet

Försök har gjorts att åstadkomma en enhetlig tolkning av 1 %-målet.

Frågan har behandlats av en av FN:s generalsekreterare tillsatt expertgrupp

med deltagare från såväl industriländer som u-länder. Gruppen framlade

sina rön och rekommendationer i en rapport till FN:s ekonomiska och

sociala råd år 1967.

Gruppen förordade som nationalinkomstbegrepp vid beräkningen av

1 %-målet bruttonationalprodukten till marknadspris.

Privata exportkrediter medräknas f. n. bland de transaktioner, vilka bidrar

till uppnåendet av 1 %-målet. Däremot har hittills ingen hänsyn tagits

till privata ideella institutioners gåvobidrag. FN-gruppen föreslår att

dylika bidrag medräknas i framtiden.

Expertgruppen understryker UNCTAD-målets ofullkomlighet som enda

mått på ett industrilands ansträngningar att ekonomiskt stödja u-länderna.

Inom målets ram adderas f. n. utan differentiering transaktioner av

mycket skiftande art, vilket bl. a. innebär att ettåriga exportkrediter till 7 %

ränta väger lika tungt i vågskålen som gåvobidrag i konvertibla valutor till

multilaterala biståndsorgan. För att rättvisande jämförelser skall kunna

göras bör enligt gruppens mening betydande hänsyn tas till »kvaliteten»

hos resursflödets olika komponenter. Detta skulle innebära att man bl. a.

beaktade räntesatser och amorteringstider, graden av bindning till givarlandets

leverantörer, gåvoandelen, andelen privata kommersiella transaktioner

samt fördelningen mellan bilaterala och multilaterala bidrag. En fullständigare

redovisning av resursåterflödet från u-länderna till industriländerna

vore också önskvärd. Sådana synpunkter har hävdats även från svensk

sida i den internationella diskussionen.

Alger-deklarationens krav

Inför UNCTAD II i New Delhi i början av år 1968 framförde u-länderna

i den s. k. Alger-deklarationen vissa önskemål rörande 1 %-målet. Enligt

deklarationen borde det nuvarande UNCTAD-målet, baserat på bruttonationalprodukten,

av varje industriland ha uppnåtts vid det nu löpande utvecklingsårtiondets

slut. Inom ramen för målsättningen uppställs ett separat

mål för det statliga biståndsflödet: detta borde beräknas netto medelst av
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

drag för såväl amorteringar som räntebetalningar. UNCTAD-sekretariatet

har nämnt procentsatsen 0,75 % för ett statligt särmål.

Förslaget om ett separat mål för det statliga resursflödet har dryftats

även inom DAC. Som huvudargument för ett dylikt mål har framförts dels

att stora brister vidlåder den statistiska redovisningen av de privata kapitalrörelserna,

dels att en stat inte bör inrikta sin biståndspolitik mot ett mål

omfattande transaktioner vilka den har ytterst begränsade möjligheter att

påverka. Härvid åsyftas de privata transaktionerna.

Det svenskal %-målet

Det svenska 1 %-målet definierades i prop. 1962: 100 på följande sätt:

statligt bistånd till u-länderna i form av gåvor, lån på minst fem år och bidrag

via internationella organisationer bör uppgå till 1 % av bruttonationalprodukten.

När prop. 1962: 100 framlades fanns på det officiella internationella

planet endast det av FN år 1960 angivna målet, och den

svenska målangivelsen fastställdes i avvaktan på en mera tillfredsställande

internationell definition. Den år 1964 antagna UNCTAD-definitionen

av 1 %-målet har inte ansetts böra föranleda ett övergivande av 1962 års

formulering som riktmärke för det svenska utvecklingsbiståndets omfattning.

Till skillnad från UNCTAD-målet kan det svenska 1 %-målet betecknas

som ett renodlat biståndsmål begränsat till statliga, klart långfristiga

transaktioner. Det svenska målet ställer större och hårdare krav på biståndsgivaren

än UNCTAD-målet. Av vad som antytts i det föregående av

den internationella diskussionen om 1 %-målet framgår, att den internationella

målsättningen för biståndsvolymen tenderar att förskjutas mot

en måldefinition som liknar den svenska. Nederländerna uppställde nyligen

för sin biståndsverksamhet ett 1 %-mål omfattande endast statliga insatser.

I några hänseenden kan den svenska definitionen av 1 %-målet behöva

preciseras ytterligare.

För den svenska måldefinitionen har bruttonationalproduktbegreppet

valts. Vilken variant av detta begrepp som bör tillämpas för Sveriges

del har hittills inte fastslagits, och någon fast praxis har inte utbildats. Av

de två huvudvarianter som främst kommer i fråga, nämligen bruttonationalprodukt

till marknadspris respektive till faktorkostnad, har ett marknadsprisbegrepp

förordats av den nämnda, av FN:s generalsekreterare tillsatta

expertgruppen. Ett marknadsprisbegrepp används även i den till 1967

års statsverksproposition fogade finansplanen. Det svenska marknadsprisbegreppet

avviker i någon mån från det som tillämpas av FN. Innebörden

av olika nationalinkomstbegrepp för det svenska 1 %-målets omfattning

illustreras av en tabell avseende budgetåren 1962/63—1967/68, vilken ingår

i bihanget (tabell 6) till detta protokoll.

I vilken utsträckning avdrag för återflödet av resurser från u-länderna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

skall göras vid beräkning av den svenska biståndsinsatsens storlek har

tidigare inte preciserats. En fullständig nettoberäkning av de statliga biståndstransaktionerna

torde emellertid ha varit underförstådd.

En dylik beräkning skulle stå i överensstämmelse med vad u-länderna rekommenderar

i Alger-deklarationen. Vid beräkning av volymen för den

svenska biståndsinsatsen skulle, om denna metod fastställs, för ett visst

år avdrag göras för såväl amorteringar som räntebetalningar avseende tidigare

statliga utvecklingskrediter. Hittills har amorteringar och räntebetalningar

från u-länderna uppgått till obetydliga belopp. Enligt ett försök till

uppskattning av SIDA skulle ålerflödet budgetåret 1974/75 vara av storleksordningen

50 milj. kr. Räknat brutto skulle i så fall utvecklingsbiståndet

detta år behöva uppgå till omkring 50 milj. kr. mer än den eftersträvade

nettoöverföringen av resurser.

U-landskretsen har för svenskt vidkommande inte avgränsats i detalj i

samband med 1 %-målet.

Vid angivandet av biståndsvolymen använder de internationella organisationerna

uppgifter om verkställda utbetalningar och leveranser till mottagarna.

En insats räknas därmed inte förrän den materialiserats. I den

svenska biståndsdebatten har beräkningar av biståndsvolymen oftast anknutit

till anslagen i statens budget. Debatten har därmed kommit att

knytas till allmänt tillgängliga, oomtvistliga siffror vilka är jämförbara

från år till år. Skillnaden i förhållande till det internationella beräkningssättet

minskas i den mån anslagen beräknas och biståndsinsatserna planeras

så att största möjliga överensstämmelse uppstår mellan ett budgetårs

anslag och utbetalningsbehovet för samma budgetår.

Utvecklingssamarbete på handelns område m, m.

Det handelspolitiska samarbetet

Den ekonomiska expansionen i industriländerna under 1960-talet avspeglas

i statistiken över världshandelns utveckling. Mellan åren 1960 och 1966

ökade den totala världsexporten från 666 miljarder kr. till 1 080 miljarder

kr., dvs. i genomsnitt med 8 % per år.

Under perioden 1960—1966 uppgick den årliga tillväxten i u-ländernas

export till 6 % — om man bortser från olja till endast 5 % •— jämfört med

närmare 9 % för de västliga industriländerna. Utvecklingen har lett till att

u-ländernas andel av världsexporten under denna period minskat från 21,4

till 19,1 % — mot 31,2 år 1950. År 1966 uppgick det sammanlagda värdet av

u-ländernas export till 203 miljarder kr.

U-ländernas exportinkomster har alltså långt ifrån hållit jämna steg med

de utvecklade ländernas. Orsaken härtill är främst att u-ländernas export

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

domineras av råvaror, vilkas andel av världshandeln har minskat kontinuerligt

under 1960-talet. År 1966 svarade råvarorna för över 80 % av u-ländernas

totalexport. Exporten är i många u-länder inriktad på enstaka varor och

därmed i hög grad sårbar för förändringar i pris och efterfrågan. I mer än

30 u-länder kommer mer än hälften av valutainkomsterna från en enda

exportvara. Nästan en tredjedel av den export som går till de väsentliga industriländerna

utgörs av olja.

Ett av de mest framträdande dragen i industriländernas varuutbyte är

deras stora inbördes handel och den kraftiga ökningen av denna under senare

år. Handeln mellan u-länderna inbördes är av relativt liten omfattning,

och dess andel av den totala u-landsexporten har tidigare visat en minskande

trend. Minskningen upphörde dock år 1961 och handeln mellan uländerna

synes nu öka.

Den ekonomiska utvecklingen förutsätter import, särskilt av kapitalvaror,

vilka är nödvändiga för industrialiseringen. När det gäller att skapa utrymme

i betalningsbalansen för sådan import, spelar exporten en nyckelroll

för många u-länder.

Problem som möter u-ländernas export

Höga tullar, kvantitativa restriktioner och andra handelshinder kan begränsa

u-ländernas avsättningsmöjligheter i industriländerna. En reduktion

av dessa handelshinder torde i många fall vara en förutsättning för att

u-landsexporten i framtiden skall kunna öka i tillfredsställande takt.

Andra hinder för u-ländernas export är brister i marknadsföringen av deras

produkter, som ofta leder till att exporten särskilt av industrivaror stannar

vid en lägre nivå än som i och för sig hade varit möjlig.

För många u-länder svarar exporten av råvaror för en väsentlig del av

exportintäkterna. Särskilda svårigheter sammanhänger med kortsiktiga prisfluktuationer

med åtföljande variationer i intäkterna.

En ytterligare faktor som påverkar u-ländernas exportmöjligheter är den

ekonomiska utvecklingen i industriländerna. Utan en gynnsam ekonomisk

utveckling på lång sikt i industriländerna kommer u-ländernas möjligheter

till ökad avsättning av råvaror och industriprodukter troligen inte att vara

särskilt goda.

Verksamheten i internationella organisationer

inom de internationella organisationerna har u-ländernas handelsproblem

under en följd av år ägnats ingående uppmärksamhet.

Inom FN och dess organ har hithörande problem tagits upp till intensiv

debatt. Generalförsamlingen bär antagit ett flertal resolutioner rörande olika

problem inom världshandeln. Enligt beslut av generalförsamlingen sammankallades

våren 1964 den tidigare nämnda konferensen för handel och utveckling

UNCTAD I, vilken blev den första mera samlade behandlingen av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

problemen kring u-ländernas handel och utveckling. En andra konferens,

UNCTAD II, inleddes, som nämnts, i februari 1968 i New Delhi.

Den första världskonferensens omedelbara resultat blev en rad rekommendationer

som samlades i en slutakt. Denna utgör en kartläggning av möjliga

åtgärder på u-landsområdet. Många rekommendationer syftade till ytterligare

studier. Vissa av de föreslagna åtgärderna var redan föremål för

behandling i andra internationella organ.

Ett annat resultat av konferensen var att man fick ett permanent maskineri

för fortsatt behandling av olika sektorer av handels- och utvecklingskomplexet.

Mellan konferenserna, som enligt beslut av FN skall sammanträda

vart tredje år, arbetar konferensens handels- och utvecklingsstyrelse

(TDB) och dess olika kommittéer.

Inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet, GATT, har u-ländernas

problem ägnats allt större uppmärksamhet. Sålunda har under en

följd av år diskuterats åtgärder från medlemsländernas sida som syftar till

att bereda större avsättningsmöjligheter för u-ländernas produkter.

För att bättre täcka GATT:s åtgärder och förpliktelser i fråga om u-ländernas

handels- och utvecklingsproblem beslöts i februari 1965 att komplettera

det allmänna tull- och handelsavtalet med ett nytt kapitel om handel

och utveckling. Enligt bestämmelserna i det nya kapitlet åtar sig de utvecklade

länderna att söka genomföra konkreta åtgärder för att bistå u-länderna.

Hög prioritet skall ges åt att i möjlig mån avskaffa tullar och andra handelshinder

på u-landsprodukter. Någon reciprocitet skall inte krävas.

Inom ramen för de allmänna handelsförhandlingar, den s. k. Kennedyronden,

som avslutades den 30 juni 1967, ägnades stor uppmärksamhet åt

frågan om tullsänkningar för produkter av intresse för u-länderna. Det resultat

som uppnåddes vid förhandlingarna har bedömts som ett betydande

bidrag till en frigörelse av världshandeln. Fördelarna för u-ländernas del

har dock inte ansetts vara lika stora som för industriländerna. U-länderna

har uttryckt besvikelse över att Kennedy-ronden för deras del endast medförde

begränsade resultat, och har uttalat önskemålet att fortsatta ansträngningar

skall göras för att avveckla handelshindren för produkter av särskilt

intresse för dem. När det framtida arbetsprogrammet i GATT nyligen

fastställdes, uppnåddes enighet om att särskild uppmärksamhet skall ägnas

åt u-ländernas handelsproblem.

Arbetet med råvaruproblem på det internationella planet bedrivs dels

inom UNCTAD :s ram, dels inom olika råvaruorgan och studiegrupper.

Internationella råvaruavtal har för vissa varor ansetts vara ett lämpligt

instrument för att uppnå stabila priser för u-landsprodukter. För att uppnå

syftet med råvaruavtal används olika tekniskt-administrativa regleringsåtgärder.

Dessa regleringsåtgärder avser att begränsa utbudet av varorna i

fråga antingen i exportledet eller i lagerledet eller i en kombination av båda.

Inom ramen för 1963 års kaffeavtal tillämpas sålunda en årlig kvotering

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

av producentländernas export av kaffe. Överenskommelse har nyligen nåtts

om en förlängning av det nuvarande kaffeavtalet, som utlöper den 30 september

1968.

I UNCTAD :s regi hölls såväl år 1966 som år 1967 konferenser i syfte att

utarbeta ett råvaruavtal för kakao. I det avlalsutkast, som diskuterades vid

dessa konferenser, ingick förutom exportkvotering ett buffertlagersystem.

Detta buffertlager skulle alltefter marknadssituationen anlitas för köp eller

försäljningar till stöd för priserna. På grund av motsättningar mellan främst

Förenta Staterna och producentländerna strandade emellertid dessa förhandlingar.

Kaffe och kakao utgör exempel på varor, som produceras endast i u-länderna

och som inte har några näraliggande ersättningsprodukter som produceras

i industriländerna. För sådana råvaror, som produceras i såväl

industriländer som u-länder, gäller särskilda problem för upprättandet av råvaruavtal.

Detta är fallet exempelvis för sådana råvaror som ligger inom det

jordbruksreglerade området, t. ex. socker. Produktionen av dessa varor är i

industriländerna ofta genom olika former av subventioner och importavgifter

helt eller delvis skyddad mot konkurrens utifrån. En ökning av u-ländernas

avsättning skulle i sådana fall kräva en minskning av självförsörjningsgraden

i industriländerna. I det utkast till sockeravtal, som diskuterades

vid en konferens år 1965, förekom bestämmelser om att industriländerna

skulle förbinda sig att importera från u-länderna en viss del av sin ökande

konsumtion av socker. Dessa förhandlingar har emellertid ännu ej lett till

något resultat.

I UNCTAD har man nedlagt åtskilligt arbete på att utforma generella principer

för hur råvaruproblemen bör lösas, dvs. formulera en allmän råvarupolitik.

Arbetet med hithörande frågor har hittills inte gjort några större

framsteg.

Svensk politik

Sverige har inom UNCTAD och andra internationella organisationer aktivt

verkat för åtgärder, som syftar till att uppnå lösningar på u-ländernas

problem i överensstämmelse med de allmänna linjer som uppdragits i första

världshandelskonferensens slutakt.

För att den andra världshandelskonferensen i så stor utsträckning som

möjligt skulle tillgodose u-ländernas intressen har det på svensk sida bedömts

angeläget att ge den en konkret uppläggning. I UNCTAD:s handelsoch

utvecklingsstyrelse, där Sverige ingår som medlem, har man varit överens

om att man borde eftersträva praktiska resultat vid konferensen, och

förberedelsearbetet inriktades särskilt på områden där sådana resultat kunde

väntas. Det bedömdes som önskvärt att konferensen skulle ge möjlighet

till förberedande förhandlingar, där man fastlade riktlinjer för slutlig förhandling

i lämpliga internationella organ.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Som ett led i förberedelserna höll — som framgår av det föregående — de

länder som ingår i u-landsgruppen inom UNCTAD, den s. k. 77-gruppen, i

oktober 1967 ett ministermöte i Alger. Därvid diskuterades utvecklingen

sedan den första konferensen och utformades ett aktionsprogram, Algerdeklarationen,

som sammanfattar u-ländernas synpunkter och förslag inför

konferensen. Vid besök i olika industriländer informerade representanter

för gruppen vederbörande regeringar om resultatet av ministermötet. Vid

besöket i Sverige hade u-landsrepresentanterna tillfälle att med regeringen

utbyta åsikter om frågorna på New Delhi-konferensens dagordning.

För Sveriges del skedde förberedelserna för UNCTAD II bl. a. gemensamt

med andra industriländer inom OECD och särskilt tillsammans med övriga

nordiska länder. Under arbetet i UNCTAD har den nordiska samordningen

tillmätts stor betydelse, och den svenska delegationen har instruktion att

under konferensen nära samverka med våra grannländer.

När det gäller färdigvaror och halvfabrikat har konstaterats, att resultaten

av Kennedy-ronden för u-ländernas del inte motsvarat de förhoppningar

som i början av förhandlingarna hade ställts i detta avseende. Det har därför

ansetts angeläget att fortsätta strävandena att uppnå bättre avsättningsmöjligheter

för u-ländernas varor. När det framtida arbetsprogrammet i

GATT nyligen diskuterades underströks från svensk sida betydelsen av att

särskild uppmärksamhet ägnas u-ländernas handelsproblem.

Som ett resultat av Kennedy-ronden kommer de svenska tullarna på färdigvaror

och halvfabrikat i stor utsträckning att reduceras. Dessa sänkningar

kommer också u-länderna till del.

För vissa varor av särskilt intresse för u-länderna kommer Sverige i likhet

med en del andra länder att genomföra de tullsänkningar som medgetts i

Kennedy-ronden redan i samband med den första tullsänkningen, dvs. den

I juli 1968. Detta är i enlighet med ett av u-länderna uttalat önskemål. Uländerna

har vidare understrukit betydelsen av att koncessionerna utsträcks

även till länder som ej är medlemmar av GATT. Så sker traditionellt för

svensk del när tullsänkningar genomförs.

Några mer omfattande tullsänkningar på mest-gynnad-nationsbas väntas

knappast under de närmaste åren. Bland annat detta gör att frågan om en

förmånsbehandling av u-länderna i form av tullpreferenser under den närmaste

tiden torde komma att stå i centrum för intresset.

När frågan övervägts på svensk sida har man uppmärksammat både de

fördelar och de nackdelar som ett preferenssystem bedömts ha. Man har

exempelvis pekat på risken för att ett utbrett preferenssystem skulle kunna

öka motståndet mot långtgående allmänna tullsänkningar i industriländerna

och samtidigt medföra snedvridningar i handeln och i längden i produktionsinriktningen.

Man har samtidigt uppmärksammat det starka önskemål

att få till stånd ett preferenssystem, som föreligger från u-ländernas

sida och som senast kommit till uttryck i Alger-deklarationen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Utvecklingen bland industriländerna har nu lett till att flertalet länder

visat sig beredda att acceptera ett preferenssystem. Frågan är närmast hur

ett generellt preferenssystem konkret skall utformas. Den svenska regeringen

har deklarerat avsikten att aktivt verka för ett preferenssystem, som så

mycket som möjligt gagnar u-ländernas intressen. I enlighet härmed borde

ett preferenssystem omfatta samtliga industriländer av någon betydelse i

världshandeln. Preferenserna borde så långt som möjligt ges efter enhetliga

regler. Ett så brett varuurval som möjligt borde eftersträvas. Preferenssystemet

har ansetts böra utformas så att det inte hindrar framtida allmänna

tullsänkningar. Med hänsyn härtill borde man utgå från att systemet blir

av temporär natur. De undantag från preferenssystemet, som industriländerna

skulle kunna tillåtas göra, borde vara någorlunda likformiga och

komma i fråga endast i sådana fall där allvarliga marknadsstörningar kunde

befaras. Det nya preferenssystemet borde ersätta de preferenser som nu

finns. Preferenser som i dag ges av vissa u-länder till några industriländer

borde avskaffas. Så långt som möjligt borde de resultera i tullfrihet.

Preferensfrågan har ansetts vara så utredd och diskuterad, att det borde

vara möjligt att vid New Delhi-konferensen enas på flertalet väsentliga

punkter. Därmed skulle en grund erhållas för arbetet med den slutliga utformningen

av ett preferenssystem.

U-länderna har fäst stort avseende vid att i industriländerna vidtas åtgärder

i syfte att åstadkomma sådana förändringar i produktionsmönstret,

som eliminerar riskerna för att ingrepp i handeln leder till marknadsstörningar.

Industriländerna måste enligt den svenska bedömningen vara beredda

att även i fortsättningen låta den inhemska produktionen anpassa sig

till den ändrade situation, som följer av en ökad konkurrens från u-ländernas

sida. I detta sammanhang har en aktiv arbetsmarknadspolitik bedömts

utgöra ett viktigt instrument. Det har anförts att behovet av ingrepp mot

marknadsstörningar minskar, om resurser är tillgängliga för att omskola

och omflytta arbetskraften i ett läge då företagen inte längre förmår upprätthålla

en lönsam drift.

I den internationella diskussionen framhålls, att inga åtgärder som förbättrar

möjligheterna för tillträde till industriländernas marknader får

märkbar effekt såvida de inte samtidigt åtföljs av aktiva försäljningsansträngningar

från u-ländernas sida. Åtgärder som syftar till att underlätta

och förbättra försäljningsmöjligheterna brukar sammanfattas under benämningen

trade promotion. U-ländernas behov på detta område sträcker sig från

sådana av mera allmän karaktär, såsom information om avsättningsmöjligheter

samt utbildning, till mer specifika åtgärder avseende förbättring av

kvalitet, utformning, standard etc. Brister i sådana avseenden torde ofta utgöra

ett hinder när u-länderna går ut på den internationella marknaden med

sina produkter.

Från svensk sida har i olika internationella organisationer ofta fram
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

hållits betydelsen av sådana åtgärder, även om de i allmänhet är mindre

dramatiska än t. ex. tullsänkningsaktioner. Ett alltmer stigande intresse har

också kunnat märkas hos u-länderna för denna fråga, vilket på svensk sida

noterats med tillfredsställelse från utgångspunkten att det huvudsakliga ansvaret

på detta område åvilar dessa länder själva.

Sverige har tagit aktiv del i tillkomsten av GATT:s internationella handelsinformationscentrum,

ITC. Vid den första världshandelskonferensen

framfördes från svensk sida att en samordning av GATT:s och UNCTAD:s

verksamhet borde komma till stånd. Ett sådant samarbete har sedan årsskiftet

kommit i gång inom ramen för detta gemensamma handelsinformationsorgan.

Medel från Förenta Nationernas utvecklingsprogram (UNDP) kommer

att kunna användas för organets verksamhet. Från svensk sida bär

framförts, att verksamheten på exportfrämjandets område i andra organisationer,

exempelvis FAO och FN:s industriorganisation UNIDO, borde samordnas

med det nya organets.

Med hänsyn till Sveriges stora utrikeshandel har det bedömts naturligt

att svenska erfarenheter på området förmedlas till u-länderna. Detta har i

allmänhet ansetts böra ske genom internationella organ. Medel för ändamålet

har anvisats inom ramen för SIDA:s fältverksamhetsanslag. Verksamheten

har i stor utsträckning planerats i samarbete med det nämnda handelsinformationsorganet.

Råvarorna torde för u-länderna liksom hittills under lång tid framöver

komma att svara för huvuddelen av deras exportintäkter. För en del av u-ländernas

råvaror visar priserna alltjämt starka fluktuationer. Vissa råvaror

bär att möta en stark konkurrens från syntetiska varor och andra ersättningsprodukter.

Någon allmängiltig lösning på dessa problem har inte anvisats

i den internationella debatten, utan man söker sig fram vara för vara

för att finna lämpliga metoder.

Från svensk sida har man sedan många år tillbaka ställt sig positiv till prisstabiliserande

råvaruavtal. Sverige är anslutet till det internationella kaffeavtalet

och har aktivt tagit del i de förut omnämnda förhandlingarna som

ägt rum i syfte att få till stånd råvaruavtal för kakao och socker. Svenska

delegationer har ställt sig positiva till u-ländernas önskan om industriländernas

medverkan i finansieringen av buffertlager för prisstabilisering. Från

svensk sida har understrukits, att ett nödvändigt komplement till råvaruavtal

är en ökad rationalisering och strävan efter större mångsidighet i produktionen,

bl. a. för sådana naturprodukter som gummi och hårdfibrer, som

är utsatta för konkurrens från syntetiska och andra ersättningsprodukter.

Ökade biståndsinsatser har bedömts nödvändiga för att rationalisera produktionen

och förbättra kvaliteten och marknadsföringen av naturprodukter

samt möjliggöra en större mångsidighet i u-ländernas produktion.

U-ländernas önskemål omfattar också avveckling av hinder för råvarainförsel

till industriländerna. Helt allmänt gäller i Sverige tullfrihet eller en
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

dast låga tullar och inga kvantitativa restriktioner för de råvaror som är av

särskilt intresse för u-länderna. Vid ingången av år 1964 slopades tullen på

te liksom skatten på kaffe. Som ett led i Kennedy-ronden avskaffades

den 1 juli 1966 tullen på en rad varor såsom bananer, vissa andra tropiska

frukter, kryddor och kakaobönor. Samtidigt sänktes tullarna på kaffe och

vissa kakaohalvfabrikat. Den 1 juli 1968 kommer tullen att sänkas på ytterligare

ett antal liknande varor, bl. a. citroner, mandlar och nötter.

Vid senaste ministermötet i GATT underströks på nytt från svensk sida

betydelsen av att tullfrihet för tropiska produkter ges hög prioritet, men

samtidigt betonades att full effekt kan uppnås endast genom samfällda åtgärder

av alla industriländer.

Ett visst samband mellan åtgärder på det handelspolitiska området och

finansiella åtgärder för u-ländernas utveckling föreligger i fråga om det

system för s. k. supplementär finansiering, som föreslogs gemensamt av

Sverige och Storbritannien vid första världshandelskonferensen. Bakgrunden

till förslaget var uppfattningen, att u-länderna för att kunna genomföra

sina utvecklingsplaner är beroende av att de resurser i form av externa

tillskott, som man kalkylerat med, verkligen finns att tillgå. En osäker faktor

i detta sammanhang är u-ländernas exportintäkter, som erfarenhetsmässigt

är utsatta för stora fluktuationer. Supplementär finansiering syftar

till att ge u-länderna kompensation för sådana oförutsedda bortfall av exportintäkter

som kan förrycka genomförandet av deras utvecklingsprogram. I

enlighet med en rekommendation vid första världshandelskonferensen har

inom Världsbanken utarbetats ett förslag till system för supplementär finansiering.

Inom UNCTAD har en expertgrupp med deltagare från fjorton länder

i detalj gått igenom detta förslag. Gruppens majoritet, däribland alla deltagande

u-länder samt Sverige och Storbritannien, har hävdat att, även om

ett antal frågor behöver ytterligare övervägas, det avsedda syftet kan tillgodoses

genom ett system i huvudsak baserat på grundlinjerna i Världsbankens

förslag. Övriga industriländer hävdade emellertid att syftet med supplementär

finansiering kunde tillgodoses på annat sätt. Expertgruppens rapport

överlämnades till konferensen. Det har från svensk sida framhållits

att konferensen i New Delhi bör eftersträva att nå så stor enighet som möjligt

kring de principer för ett supplementärt finansieringssystem som expertgruppens

majoritet förordat.

U-länderna har uttalat att de är beredda att öka sina ansträngningar för

att få till stånd ett ökat handels politiskt samarbete sinsemellan. De framhåller

dock att detta samarbete inte får betraktas som en ersättning för bättre

avsättningsmöjligheter på de utvecklade ländernas marknader eller för

andra åtgärder från dessa länders sida.

Från svenskt håll har understrukits betydelsen av ett sådant samarbete

på regional basis mellan u-länderna. Det har anförts att initiativen till praktiskt

samarbete naturligen måste komma från u-länderna själva, men det

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

har samtidigt ansetts uppenbart att integrationssträvandena kominer att

kräva internationellt stöd. I enlighet med denna tankegång har Sverige genom

medverkan i olika former i regionala utvecklingsbanker visat positiv

vilja att främja regional integration.

Kommersiellt bistånd

Det kommersiella biståndet omfattar i första hand olika statliga åtgärder

med syfte att stimulera enskilda kommersiella transaktioner med u-länderna

genom att reducera de särskilda risker som är förbundna därmed.

Hit hör utfärdandet av exportkreditgarantier samt investeringsgarantier och

andra åtgärder till skydd för privata investeringar. Vidare kan hit föras vissa

åtgärder på beskattningsområdet.

Den svenska exporten till u-länderna erhåller statligt stöd i form av

exportkreditgarantier. Liksom de flesta andra industriländer har Sverige ett

statligt garantisystem för exportkrediter. Detta har i betydande omfattning

kommit att anlitas för försäkring av krediter i samband med export till uländerna.

År 1962 tillkom en kreditgarantigivning på särskilt gynnsamma

villkor i samband med export, som är av speciell betydelse för den ekonomiska

utvecklingen i u-länderna, s. k. u-garantier (prop. 1962: 100, SU 138,

rskr. 316). Eventuella skaderegleringar, hänförliga till sådana garantier, kan

kräva att biståndsmedel anlitas. Enligt av riksdagen beslutat bemyndigande

får u-garantigivning uppgå till 800 milj. kr., varav 650 milj. kr. hittills av

regeringen ställts till exportkreditnämndens förfogande. U-garantier kommer

endast i fråga i sådana fall, där man efter prövning inte anser sig kunna

lämna normalgarantier till följd av att de politiska och kommersiella

riskerna överstiger vad som försäkringstekniskt kan tillåtas. U-garantier

lämnas i de fall där biståndseffekten bedöms uppväga de större riskerna.

Under år 1965 började vidare lämnas sådana långivargarantier, som ursprungligen

under benämningen finanskreditgarantier förordats av en arbetsgrupp

inom beredningen för internationella biståndsfrågor (SOU 1963: 37).

De krediter som garanteras skiljer sig från vanliga exportkrediter genom

att de inte lämnas av säljaren/exportören till den utländske köparen utan

av en särskild kreditgivare, i regel en bank, som alltså finansierar transaktionen.

Exportören kan tack vare finanskrediten erhålla kontant betalning.

Denna garantigivning har inletts med anledning av u-ländernas önskemål

om större och längre krediter vid import från industriländerna.

De utestående garantiförbindelserna och garantiutfästelserna avseende

u-landsexport uppgick vid utgången av år 1967 till 1490 milj. kr. Därav

hänför sig 400 milj. kr. till u-garantier. Någon skadereglering i samband

med u-garantier har ännu inte varit aktuell.

Åtgärder för att stödja och öka utländska investeringar i u-länderna har

företagits såväl av mellanstatliga organisationer som av enskilda regering
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

ar. Inom Världsbanken har man övervägt olika åtgärder för att förbättra

förutsättningarna för utländska investeringar i u-länderna. Dessa överväganden

har resulterat i en världsbankskonvention om biläggande av

investeringstvister mellan stat och medborgare i annan stat. Sedan 1966

års riksdag godkänt konventionen, trädde den i kraft för Sveriges del

den 28 januari 1967 (prop. 1966: 146, UU 11, rskr 378). Konventionen har

vunnit betydande anslutning inte minst från u-länder.

Bland de åtgärder, som Sverige vidtagit i sitt direkta samarbete med

u-länder i syfte att uppmuntra privata investeringar, kan nämnas överenskommelser

om skydd för privata investeringar inom ramen för handelsavtal.

Sådana överenskommelser har hittills träffats med Elfenbenskusten,

Madagaskar och Senegal.

Frågan om garantier för investeringar i u-länder behandlas i ett följande

avsnitt.

På den direkta beskattningens område har åtgärder vidtagits som syftar

till att undanröja de hinder för investeringar i u-länder, som utgörs av

dubbelbeskattning. För Sveriges del har strävandena att undanröja internationell

dubbelbeskattning sedan gammalt inriktats på att få till stånd

bilaterala dubbelbeskattningsavtal. Sverige har numera sådana avtal med

ett 40-tal länder, därav över hälften u-länder. Av de länder, som är huvudmottagare

för direkt svenskt bistånd, föreligger dubbelbeskattningsavtal

med Indien, Kenya, Pakistan, Tanzania och Tunisien.

Som komplement till de bilaterala dubbelbeskattningsavtalen genomfördes

under år 1966 lagstiftning om rätt till avräkning av utländsk skatt

(prop. 1966: 127, BevU 54, rskr 338). Fysiska och juridiska personer med

hemvist i Sverige har sålunda rätt att från statlig inkomstskatt avräkna

utländsk statlig skatt, som erlagts från källa i land med vilket Sverige ej

har dubbelbeskattningsavtal.

Ett svenskt system för investeringsgarantier

Frågan om att upprätta ett nationellt svenskt system för garantier av

investeringar i u-länder har under senare år behandlats i riksdagen bl. a.

med anledning av särskilda motioner i ärendet. I prop. 1967: 1 (bil. 9 s. 69)

meddelade chefen för finansdepartementet att en undersökning av de problem

som är förknippade med ett investeringsgarantisystem skulle göras

inom berörda departement.

1967 års riksdag betonade att frågan om att upprätta ett svenskt garantisystem

kunde anses ha fått ytterligare aktualitet, eftersom något multilateralt

system inte syntes komma att etableras inom den närmaste tiden.

Riksdagen framhöll att utredningsarbetet borde bedrivas med sikte på att

förslag i ämnet kunde föreläggas 1968 års riksdag (prop. 1967: 1 bil. 9,

SU 54, rskr 152).

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kimgl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Vid den fortsatta beredningen av ärendet inom finansdepartementet har

upprättats en utredningspromemoria, PM angående ett svenskt system för

investeringsgarantier (Stencil Fi 1967: 17).

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av SIDA, bankinspektionen,

försäkringsinspektionen, kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen,

exportkreditnämnden, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i

riksgäldskontoret, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation

(SACO), Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges allmänna exportförening,

Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges hantverks- och

industriorganisation (SHIO), Svensk industriförening och Svenska företagares

riksförbund, handelskamrarna i Stockholm och Göteborg samt Skånes

handelskammare. Vidare har yttrande kommit in från Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund (SSU) och Kooperativa förbundet (KF).

I detta sammanhang bör även behandlas en framställning den 16 juni

1967 från Sveriges allmänna exportförening och Sveriges industriförbund

angående inrättande av en statlig fond för finansiering av förundersökningar

av tänkbara industriella investeringsprojekt i u-länderna. Yttranden

över framställningen har avgetts av SIDA, kommerskollegium och fullmäktige

i riksbanken samt flertalet handelskamrar i riket och KF.

Departementspromemorian

En betydande del av det kapital och det kunnande som u-länderna erhåller

utifrån överförs genom kommersiellt betingade insatser av företag

från de rika länderna. I industriländerna har en mångfald statliga åtgärder

vidtagits i syfte att stimulera sådana insatser. Hit hör nationella system

för garanti av investeringar i u-länder mot risker av annan än kommersiell

natur. Det är en allmän uppfattning att sådana investeringar är

förenade med särskilda risker, för bl. a. nationalisering, expropriation och

transfereringshinder. De statliga garantisystemen syftar till att skydda

de investerande företagen mot sådana s. k. politiska risker.

Frågan om att upprätta ett nationellt svenskt system för garanti av investeringar

i u-länder har under senare år stått i centrum för debatten om

det svenska kommersiella biståndet. Den har också ägnats stor uppmärksamhet

på det internationella planet. Med utgångspunkt från en av Världsbanken

verkställd analys utarbetades inom OECD år 1964 ett utkast till

en internationell konvention om en investeringsgarantiordning. OECD beslöt

i juni 1965 att lämna över konventionsutkastet till Världsbanken för

vidare övervägande, överläggningarna inom Världsbanken har sedan fortsatt

under åren 1966 och 1967.

En gemensam nordisk undersökning presenterades i en rapport i juni

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

31

1966. Undersökningen avsåg i främsta rummet att klarlägga de många

tekniska problem som är förknippade med nationella system för investeringsgarantier.

Principiella frågor

Det grundläggande syftet med ett garantisystem bör enligt promemorian

vara att bidra till u-ländernas ekonomiska utveckling. Ett garantisystem

faller därmed inom ramen för den svenska biståndspolitiken och bör således

utformas så att principerna för svensk biståndsgivning tillgodoses.

I promemorian konstateras att en snabbare ekonomisk utveckling i uländerna

kräver totalt sett betydande investeringar. De privata kapitalströmmarna

torde under överskådlig tid bli ett nödvändigt komplement till

offentligt finansiellt bistånd från de rika länderna. Samtidigt medför de

privata direkta investeringarna ofta ett betydande mått av kunskapsöverföring.

De flesta u-länder ställer sig positiva till utländska investeringar.

Världsbanksgruppen ser som ett av huvudändamålen med sin verksamhet

att befrämja flödet av privata investeringar till u-länderna i sådana former

att deras ekonomiska utveckling stimuleras.

Det är enligt promemorian ej möjligt att generellt bedöma i vad mån

nationella garantisystem har bidragit till ökade investeringar i u-länderna.

Det synes dock vara odiskutabelt att investeringsgarantier utgör en positiv

faktor vid ett investeringsbeslut. Med utgångspunkt från den biståndspolitiska

målsättningen är det naturligt att ett system för investeringsgarantier

utformas på sådant sätt att endast de investeringar stöds som

klart bidrar till värdlandets ekonomiska utveckling. Den resursknapphet

som råder i u-länderna fordrar en sträng prioritering av utvecklingsprojekten.

De utländska privatinvesteringarna måste kunna väl inpassas i

värdlandets utvecklingsplaner. Det är sålunda nödvändigt att u-landet i

fråga får bedöma investeringsprojektens önskvärdhet.

I promemorian anges ett antal kriterier som kan bli aktuella vid en bedömning

av investeringsprojekten.

Det framhålls som önskvärt att de utländska investeringarna leder till

största möjliga ianspråkstagande av den inhemska arbetskraften. Verksamheten

bör medföra kvalitativa förbättringar, främst genom utbildning

av den inhemska arbetskraften. Även ledande tjänstemän bör om möjligt

rekryteras lokalt. Det investerande företaget bör ge de anställda tillfredsställande

anställnings- och arbetsvillkor och visa en positiv inställning till

fackföreningsverksamhet inom företaget.

Investeringarna bör vidare som regel åtminstone på sikt resultera i en

förstärkning av u-landets betalningsbalans. Några restriktioner i det nyetablerade

företagets rätt att exportera till andra marknader bör ej förekomma

från moderföretagets sida.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

S. k. joint ventures, dvs. samgående med värdlandsföretag eller -myndighet,

kan enligt promemorian ofta vara en lämplig företagsform, särskilt

inom råvaruutvinnande branscher. Garantier för investeringar, som främjar

bildandet av joint ventures inom denna sektor, bör kunna komma i fråga

under villkor att det utländska inslaget i det gemensamma företaget successivt

minskar.

Långfristiga investeringar bör enligt promemorian principiellt betraktas

som värdefullare ur utvecklingssynpunkt än kortsiktiga sådana.

I promemorian anförs att kriterierna för val av investeringsprojekt även

kan uttryckas negativt. Det anses uppenbart att vissa investeringar inte

bidrar till u-landets utveckling. Till denna grupp hör investeringar vilkas

syfte är att tillgodogöra sig snabba, spekulativa vinstmöjligheter, investeringar

som endast leder till temporär sysselsättningsökning med åtföljande

strukturella sysselsättningsproblem samt investeringar som syftar till att

utnyttja en monopolställning eller i övrigt tenderar att snedvrida konkurrensen

på u-landsmarknaden.

Enligt promemorian bör det bli den administrerande myndighetens uppgift

att i varje enskilt fall pröva projekten och fortlöpande granska de garanterade

investeringarna med hänsyn till ovannämnda aspekter.

Riktlinjer för ett svenskt garantisystem

I promemorian anges följande riktlinjer för utformningen av ett svenskt

garantisystem.

a. Garantierna bör avse direkta investeringar. Portföljinvesteringar och

liknande övervägande ''finansiella transaktioner bör ej kunna komma i fråga

för garanti. Under begreppet direkt investering bör också hänföras de fall,

då investeringen sker i form av långfristigt lån. De investeringar som gjorts

när systemet träder i kraft bör inte kunna komma i fråga såsom garantiobjekt.

Hinder bör dock ej möta att garantera reinvesterade vinstmedel

från redan verkställda investeringar, förutsatt att dessa medel vid reinvesteringstillfället

kan transferas.

b. Garanti skall meddelas i form av avtal mellan garantigivare (myndighet)

och garantitagare (den svenske investeraren). I garantiavtalet skall

specificeras båda parters alla rättigheter och skyldigheter.

c. En investerare bör kunna erhålla garanti mot olika slag av politiska

risker. Han kan exempelvis berövas äganderätten till, kontrollen över

eller avkastningen av den investerade egendomen genom åtgärd från myndighet

i värdlandet (nationaliseringsrislcen). Vidare kan egendomen komma

till skada som följd av krigshandlingar, i vilka värdlandet tar del,

eller av uppror eller oroligheter etc. i värdlandet (kalamitetsrisken). Slutligen

kan han åsamkas förluster som följd av restriktioner avseende utförsel

från värdlandet av investerat kapital eller avkastningen därav (transfereringsrisken).

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Till de politiska riskerna skall inte räknas åtgärder i värdlandet av övervägande

reglerande eller beskattningsmässig natur och med allmän giltighet

eller åtgärder, ehuru riktade endast mot utländska rättssubjekt, grundade

exempelvis på hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller till folkhälsan.

Inte heller förändringar i valutakurserna bör utgöra någon garanterbar

risk.

Investerarens självrisk bör vara lägst 10 % och normalt 15 % av det vid

varje tidpunkt enligt garantiavtalet gällande värdet av investeringen.

Garantiavtalet bör omfatta en på förhand uppgjord plan för nedskrivning

av den investerade egendomens värde och därmed av garantibeloppet.

När det gäller transfereringsrisken bör garantin avse totalt sett högst

24 % av investeringens värde vid tidpunkten för investeringen. Ersättningen

för enskilt år får ej överstiga 8 % av det vid tidpunkten för skadefallet

gällande värdet av investeringen enligt garantiavtalet.

Garantitidens längd bör normalt avgöras av avskrivningstiden, som regelmässigt

ej bör överstiga 15 år. Undantagsvis kan den dock tillåtas utsträckas

till högst 20 år.

Vid totalförlust bör ersättning i regel utgå med det vid skadefallet gällande

garantibeloppet. Ersättningen vid delskada bör fastställas till skillnaden

mellan egendomens värde omedelbart före skadefallet, dock högst

det då gällande garantibeloppet, och dess värde efter skadefallet.

d. Det garantitagande företaget skall vara domicilierat i Sverige. Investeringar

som i egentlig bemärkelse verkställs av utländska företag skall ej

garanteras.

e. Det förefaller naturligt att till en början låta investeringsverksamheten

enbart avse huvudmottagarländerna för det bilaterala svenska biståndet.

Utan en sådan koncentration är det svårt att inom en begränsad administrativ

ram åstadkomma ett fruktbärande samspel mellan de statliga och privata

biståndsinsatserna. På basis av vunna erfarenheter av systemets tilllämpning

kan man senare få anledning diskutera om garantigivningen

skall vidgas till att avse investeringar även i andra u-länder.

f. Grund saknas att bestämma en avgiftsnivå som på ett rättvisande sätt

skulle motsvara de garanterade riskerna. Med hänsyn till de krav som i ett

svenskt system kommer att ställas på investeringarnas utvecklingsfrämj ande

effekt kan det anses motiverat att den svenska premienivån ligger något

lägre än genomsnittet för andra nationella investeringsgarantisystem. Den

administrerande myndigheten bör medges en viss flexibilitet beträffande

fastställandet av premiens storlek från fall till fall.

Eventuella skadefall bör i den utsträckning fonderade premier ej är tillräckliga

täckas över särskilda biståndsanslag.

g. Huruvida Sverige skall ingå investeringsskyddsavtal med prospektiva

värdländer torde böra bestämmas från fall till fall. Sådana överenskom
-

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

melser skulle kunna infogas som led i allmänna biståndsavtal med dessa

stater.

h. Det föreslås att exportkreditnämnden, som redan nu svarar för den

särskilda garantigivningen vid export till u-länder, även skall handlägga

frågor rörande investeringsgarantier. Hänsyn bör dock tas till den principiella

skillnaden mellan å ena sidan normala garantier och å andra sidan

u-garantier och investeringsgarantier. Detta kan lämpligen ske genom att

exportkreditnämndens plenum vid behandling av u-garantier och investeringsgarantier

ges särskild sammansättning.

Beviljandet av eventuella investeringsgarantier bör ske inom den för

u-garantier fastställda ramen. I detta sammanhang kan det bli aktuellt att

höja detta belopp.

Liksom för närvarande gäller i fråga om u-garantier torde beredningen av

ärendena rörande investeringsgarantier lämpligen ske i samråd med SIDA.

Remissyttrandena

Praktiskt taget alla remissinstanser, som yttrat sig om lämpligheten

av att ett svenskt system för investeringsgarantier

inrättas, är positiva till att ett sådant kommer till stånd. Svenska Arbetsgivareföreningen,

Sveriges Allmänna Exportförening och Sveriges Industriförbund

ifrågasätter dock i ett gemensamt yttrande värdet av ett

svenskt system med den utformning som detta fått i promemorian. Promemorians

svagheter sägs i första hand gälla den föreslagna länderbegränsningen

samt vissa av de kriterier som anges i promemorian såsom

förutsättning för att en investering skall kunna garanteras. Liknande synpunkter

framförs även av andra organisationer inom näringslivet. Flera

remissinstanser, såsom kommer skollegium, riksgäldsf ullmäktige och TCO,

delar den i promemorian framförda uppfattningen, att ett multilateralt investeringsgarantisystem

i princip är att föredra framför ett nationellt

svenskt system. De förordar emellertid att i avvaktan på den eventuella

tillkomsten av ett multilateralt system ett nationellt system inrättas. SIDA

och kommerskollegium förutsätter att ett nationellt system utformas så

att en senare anslutning till ett multilateralt system ej försvåras. Riksbanksfullmäktige

(majoriteten) anser, att ett multilateralt system för investeringsgarantier

är så överlägset, att ett nationellt system inte bör övervägas

för svensk del innan möjligheterna undersökts att åstadkomma en multilateral

lösning. Ett multilateralt system sägs sålunda i motsats till ett nationellt

system inte bara kunna bidra till bättre lösningar av garantitekniska

frågor utan också till att u-länderna får hjälp till den inre stadga

som är en oundgänglig förutsättning för en självgenererande ekonomisk

utveckling. Fullmäktige anser därför att de önskemål och strävanden som

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

på olika håll förekommer för att Sverige skall göra en insats på detta område

bör samlas för att med så mycket större kraft inriktas på att medverka

till en multilateral lösning.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till den i promemorian framförda

synpunkten, att huvudsyftet med ett svenskt investeringsgarantisy

stem bör vara att främja u-ländernas ekonomiska

utveckling. LO och kommerskollegium påpekar, att de privata investerarnas

och u-ländernas intressen ej behöver stå i strid med varandra utan i

stor utsträckning bör kunna förenas. Liknande synpunkter framförs även

av Svenska bankföreningen och Svensk industriförening. SHIO och TCO

konstaterar att det — med hänsyn till de garantisystem som redan etablerats

i andra industriländer — kan finnas ett intresse för att den svenska

exportindustrin får tillgång till motsvarande service. SIDA understryker

att ett svenskt system så långt möjligt bör vara likvärdigt med andra

länders motsvarande anordningar, då det i annat fall blir svårare för

u-länderna att dra till sig kunnande och kapital från Sverige än från

andra länder. I möjligaste mån lika förutsättningar för företag i de nordiska

länderna sägs också vara ett angeläget önskemål. Sveriges Företagares

Riksförbund, som principiellt delar grundtanken att garantierna

skall ges som ett led i det svenska biståndsarbetet, anser att reglerna för

investeringsgarantisystemet bör ges en mera allmän utformning så att

hänsyn även tas till behovet av visst stöd till exportindustrierna i deras

u-landsverksamhet.

Med utgångspunkt från den föreslagna biståndspolitiska målsättningen

bär i promemorian uppställts ett antal kriterier för att ett projekt skall

kunna beviljas investeringsgaranti. SSU instämmer till fullo i de uppställda

kriterierna och framhäver därutöver, att dessa kriterier bör tilllämpas

med fasthet. Många remissinstanser ställer sig emellertid tveksamma

till möjligheten att i praktiken vid garantiprövningen i de olika

fallen tillämpa de föreslagna kriterierna. SIDA anser att man kan begära

att ett investeringsprojekt är så utformat att det når »goda värden» i åtminstone

några av de avseenden som anges i promemorian. Samtidigt sägs

det emellertid vara ogörligt att uppställa kriterier med generell giltighet

för alla typer av investeringar i u-Iänder. SIDA uppfattar därför de i promemorian

uppställda kriterierna som illustrativa snarare än normativa. Projekt

värderingen måste primärt utföras av u-landet självt samt den garantisökande

investeraren, varvid garantimyndighetens roll huvudsakligen blir

alt förvissa sig om att samstämmighet i uppfattningen råder mellan parterna.

SIDA förutsätter att den garantigivande myndigheten får frihet att

bedöma projekten utifrån de förutsättningar som gäller i varje enskilt

fall. Liknande synpunkter har framförts från ett flertal av de övriga remissinstanserna.

LO anser sålunda att det torde vara svårt att från svensk

sida gå längre än att kräva en uttrycklig bekräftelse från vederbörande

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1068

u-land på att de föreslagna projekten passar in i landets utvecklingsplan.

Liknande synpunkter framförs av Bankföreningen samt Stockholms, Göteborgs

och Skånes handelskammare. Arbetsgivareföreningen, Exportföreningen

och Industriförbundet anför i sitt gemensamma yttrande, att de villkor

som ställts upp i promemorian skulle bli hårdare än de som tillämpas

av andra industriländer och att det vid en tillämpning av dessa villkor

torde bli svårt för den, garantigivande myndigheten att finna godtagbara

investeringsobjekt. De anser vidare att de kriterier som angetts i promemorian

inte bör fastställas av riksdagen. Villkoren för garantigivningen

bör i stället utarbetas av exportkreditnämnden i samråd med berörda departement.

Kommerskollegium finner det knappast troligt att systemet

med den föreslagna tillämpningen skulle få någon större biståndseffekt,

eftersom antalet garanterade investeringar sannolikt skulle bli mycket

litet. Kollegiet anser att man vid tillämpningen bör anlägga en så långt

möjligt generös attityd och att det naturliga skulle vara att låta en praxis

i tillämpningen så småningom växa fram efterhand som systemet byggs

ut. KF anser att det administrativa organet bör få agera fritt inom vidast

möjliga ram och behandla garantiansökningarna från fall till fall.

Endast SSU uttalar sig utan förbehåll för att länderomfattninge

n för det bilaterala biståndet och investeringsgarantierna bör överensstämma.

Riksgäldsfullmäktige finner rent praktiska skäl tala för att investeringsgarantigivningen

i varje fall till en början begränsas till prioritetsländerna

men understryker att en utvidgning bör tas upp till övervägande,

så snart närmare erfarenheter vunnits av tillämpningen.

SIDA anför att en begränsning till prioritetsländerna skulle innebära, att

det stora flertalet u-länder utestängdes från de fördelar, som kan vara förenade

med statsgaranterade svenska företagsinvesteringar. SIDA erinrar om

att koncentrationen av det bilaterala svenska biståndet främst förestavats

av önskemål att inte splittra de knappa resurserna och därmed minska biståndsgivningens

effektivitet. Valet av huvudmottagarländer har i stor utsträckning

historisk grund. SIDA har ifrågasatt lämpligheten av att endast

sådana företagsinvesteringar, som ägnar sig för samverkan med bilateralt

svenskt bistånd i huvudmottagarländerna, skulle kunna komina i åtnjutande

av garanti. Enligt SIDA:s åsikt skulle också problem uppstå därest sådan

samverkan skulle prioriteras framför andra angelägna biståndsuppgifter.

Den politiska och ekonomiska bedömning av värdlandet, som erfordras

med avseende på risken för skadefall och den förväntade utvecklingseffekten,

blir emellertid väsentligt lättare i de länder, med vilka ett nära samarbete

förekommer. Enligt SIDA talar goda skäl för att man under ett inledningsskede

söker pröva sig fram till ett fastare regelsystem för svenska

investeringsgarantier med utnyttjande av erfarenheter från några av huvudmottagarländerna.

Även ansökningar avseende investeringar i andra länder

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

bör emellertid enligt SIDA:s uppfattning kunna tas upp till prövning i den

mån den administerande myndighetens kapacitet förslår härtill.

Övriga remissinstanser, som yttrat sig i frågan om värdlandsvalet, tar avstånd

från den föreslagna begränsningen av garantigivningen till de sju prioritetsländerna

och förordar att garantier skall kunna beviljas även för investeringar

i andra u-länder.

LO anför bl. a. att garantisystemet med de föreslagna starka inskränkningarna

av systemets giltighet aldrig torde få någon väsentlig betydelse för

att främja det svenska näringslivets insatser för u-länderna. Skall ett investeringsgarantisystem

bli meningsfullt bör det enligt LO:s uppfattning gälla

samtliga u-länder.

Arbetsgivareföreningen, Exportföreningen och Industriförbundet anser i

sitt gemensamma yttrande, att det från administrativ synpunkt knappast

kan möta några större svårigheter att redan från början låta systemet omfatta

alla u-länder. De länder som omfattas av det föreslagna urvalet synes

vara av begränsat intresse från det svenska näringslivets synpunkter. Organisationerna

påpekar att möjligheten att erhålla investeringsgaranti mot

politiska risker inte i och för sig kan utlösa investeringsverksamhet i länder

som inte erbjuder företagsekonomiskt lönsamma projekt. Det finns därför

en klar risk för att ett garantisystem med begränsning till de sju prioritetsländerna

inte kommer att bli utnyttjat i någon nämnvärd utsträckning. Följaktligen

kan det — framhålls i yttrandet — knappast heller väntas ge några

andra erfarenheter än att det är ofrånkomligt att bredda länderramen. Organisationerna

ger dessutom uttryck för farhågor att den föreslagna begränsningen

av länderramen kan ge upphov till diplomatiska svårigheter gentemot

de u-länder som ställs utanför garantigivningen.

Kommerskollegium finner övervägande skäl tala för att möjligheten att

erhålla statlig investeringsgaranti inte ens i inledningsskedet begränsas så

starkt som enligt förslaget i promemorian. Kollegiet konstaterar att en förutsättning

för att eu garanti över huvud taget skall aktualiseras är att det

finns ett kommersiellt intresse härför. Ett för u-länderna mera effektivt

resultat torde lättare kunna uppnås om marknads- och affärsförhållandena i

större utsträckning får bestämma inriktningen av kapitalexporten. Detta utesluter

enligt kollegiets uppfattning inte att det kan vara nödvändigt att från

garantigivningen undanta enstaka länder.

Den administrativa belastningen med systemet finner ett flertal remissinstanser,

bl. a. LO och KF, knappast kunna bli så betydande. Bankföreningen

anför, att man kan räkna med att det i garantiärenden regelmässigt

kommer att föreligga fullständiga och väl genomarbetade planer för projekten,

vilka ger ett gott underlag för prövningen. Arbetsgivareföreningen,

Exportföreningen och Industriförbundet anför i sitt gemensamma yttrande,

att exportkreditnämnden redan bär erfarenhet av utredningar avseende s. k.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

u-garantier för en lång rad av u-länder. Skillnaden mellan de undersökningar

som måste göras för investeringsgarantier respektive u-garantier kan

— anser organisationerna — inte vara betydande. I de inte ovanliga fall, då

ansökan om investeringsgaranti skulle kombineras med ansökan om exportkreditgaranti,

kan merarbetet med investeringsgarantier inte antas vara särskilt

betungande. Organisationerna finner det naturligt, att samma länderram

gäller både u-garantier och investeringsgarantier. Dessutom kan —

anför organisationerna — försäkringstekniska skäl tala för en så bred länderram

som möjligt. Ju fler länder garantisystemet omfattar, desto snabbare

kan en premiefond byggas upp och desto mindre måste relativt sett förlusterna

bli då ett försäkringsfall inträffar.

De föreslagna riktlinjerna för garantisystemet har i stort

sett inte föranlett några erinringar från remissinstansernas sida. På enskilda

punkter anför dock vissa remissinstanser kritiska synpunkter.

Bankföreningen avstyrker förslaget att lämnad garanti skall kunna dras

tillbaka om garantimyndigheten finner att investeringen inte fått den utvecklingseffekt

som man räknade med när garantin beviljades. En sådan

bestämmelse skulle medföra risker för att systemet inte kommer att utnyttjas.

Presumtiva investerare torde nämligen enligt föreningen anse sig föga

betjänta av garantier som oförutsett kan återkallas.

Riksgäldsfullmäktige finner det inte tillfredsställande att en redan utställd

garanti skall kunna dras in på grundval av så allmänna kriterier som angetts

i promemorian. En närmare precisering på denna punkt är enligt fullmäktiges

mening påkallad. I varje fall bör det klart sägas ut att eu garanti inte

får återkallas till följd av omständigheter, som ligger utanför investerarens

kontroll eller företagits utan hans vetskap och vilja. Liknande synpunkter

anförs av riksbanksfullmäktige samt handelskamrarna i Stockholm och

Malmö.

Exportkreditnämnden, liksom försäkringsinspektionen, förutsätter att garanti

skall kunna dras tillbaka endast i det fall garantitagaren brutit mot

garantivillkoren eller lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter av betydelse

för garantigivningen. Från såväl garantitagarens som kreditgivarens

synpunkt blir — framhåller inspektionen — garantin värdelös, om den inte

följer de regler rörande god tro in. m., som tillämpas i andra liknande avtalsförhållanden,

bl. a. i fråga om exportkreditgarantier. Bankinspektionen framhåller

betydelsen av att garantiavtalen utformas på sådant sätt och villkoren

preciseras så, att investeraren kan bilda sig en riktig uppfattning av garantin

och vara säker på att den kommer att ge det avsedda skyddet.

Förslaget att garantibeloppet successivt skrivs ned enligt en i garantiavtalet

intagen plan finner Bankföreningen vara rimligt, men utgår från att hänsyn

skall kunna tas till förhållandet att avkastningen av en investering ofta

blir ringa eller ingen under de första åren. Exportkreditnämnden, SIDA,

Arbetsgivareföreningen, Exportföreningen och Industriförbundet uttrycker

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 39

däremot tveksamhet om lämpligheten av de föreslagna reglerna på denna

punkt.

Exportkreditnämnden anser, att en avtrappning av garantistödet enligt

förslaget tenderar att ge företräde åt mera kortfristiga och starkt vinstgivande

investeringar, vilket enligt nämnden synes motverka de huvudlinjer

för garantiverksamheten som föreslås gälla. Nämnden anser, att

det bör överlämnas åt den administrerande myndigheten att för varje särskilt

fall besluta vad som skall gälla härvidlag. Nämnden föreslår vidare

att garantitidens längd inte i princip skall bestämmas av »avskrivningstiden»

utan mera allmänt anknytas till projektets art och utformning.

Mot de föreslagna högsta tidsgränserna har nämnden däremot ingen erinran.

Enligt SIDA kan en ordning med en på förhand uppgjord nedskrivningsplan

medföra, att investeraren kommer att sakna intresse att bevara

investeringen vid dess ursprungliga värde. I stället kan den ge honom ett

incitament att förbruka det investerade kapitalet i takt med nedskrivningen.

Eu sådan utveckling skulle strida mot önskemålet om ett ökande

nettoflöde av privat kapital till u-länderna. SIDA finner det rimligt, att

ersättning normalt utgår i proportion till den faktiska värdeminskningen

med viss självrisk, vilken princip gäller för praktiskt taget alla andra nationella

investeringsgarantisystem.

SIDA anser ett bättre alternativ vara en ordning, som innebär kortare

garantitider än de som föreslagits i promemorian, dock utan nedskrivning

under garantitiden. Möjlighet skulle finnas att efter prövning erhålla förlängd

garanti med ett högsta belopp som fastställs i samband med förlängningen.

En sådan omprövning skulle ersätta den årliga omprövning,

som enligt förslaget förutsätts ske som ett led i en kontinuerlig bevakning.

Dock bör, enligt SIDA, en investerare som så önskar redan från början

kunna få en plan för sucessiv nedskrivning av investeringen fastställd, då

detta kan vara lämpligt med hänsyn till u-landets intressen.

Mot denna bakgrund förordar SIDA en kortare ursprunglig garantitid,

förslagsvis 5 år, med möjlighet till förlängning, varigenom den sammanlagda

garantitiden kan komma att överstiga 15 år. SIDA utgår från att

dess förslag inte skall innebära en försämring i fråga om garantitidens

längd i förhållande till promemorians förslag.

SSU ifrågasätter, om garantitiden någonsin bör överstiga 10 år, bl. a.

på grund av de ofta snabbt föränderliga förhållandena i berörda länder.

I fråga om garantiavgifterna har flertalet remissinstanser inte anfört

några erinringar mot promemorians förslag. Vissa synpunkter på frågan

anläggs dock i några fall.

Riksbanksfullmäktige anser, att ideslutande ekonomiska bedömningar

bör vara avgörande för premiernas storlek. Biståndssynpunkter, som innebär

att man söker stimulera till utvecklingsfrämjande investeringar genom

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

lägre riskpremier, bör inte tillåtas inverka på bedömningen. Liknande synpunkter

anförs av KF.

Kommerskollegium anser att det, om systemet tillämpas restriktivt och

begränsas till ett fåtal länder, kan ifrågasättas om premie skall utgå. Om

systemet däremot tillämpas mera liberalt får premiefrågan enligt kollegiet

ökad betydelse för att förhindra en förtäckt statlig subvention.

Ingen av de hörda remissinstanserna har motsatt sig förslaget att exportkreditnämnden

utses till administrerande myndighet för garantisystemet.

Från flera håll förordas dock en bredare representation än den

som föreslagits i promemorian i den särskilda plenargrupp inom nämnden,

som skall handlägga frågor rörande u-garantier och investeringsgarantier.

Svenska bankföreningen anser, att bankernas praktiska erfarenheter

och sakkunskap i fråga om finansieringsproblem är av särskilt värde

när det gäller att bedöma investeringsgarantier och motsätter sig därför

att bankrepresentanterna i exportkreditnämnden utestängs från att

delta i handläggningen av investeringsgarantiärenden. Föreningen finner heller

inte något skäl att ändra nämndens sammansättning vid behandlingen

av frågor om u-garantier. Liknande synpunkter framförs av Arbetsgivareföreningen,

Exportföreningen och Industriförbundet. SIDA anser det önskvärt

med en något större representation från industri och kreditinstitut

med u-landserfarenhet än vad som föreslagits i promemorian. KF menar att

även företrädare för organisationer, som är aktivt engagerade i egna biståndsprogram,

bör ingå i nämnden när frågor om investeringsgarantier

behandlas, SSU förordar, att de fackliga organisationerna blir representerade

i exportkreditnämndens plenum i sådana fall.

Fond för finansiering av förundersökningar

Framställningen

Sveriges allmänna exportförening och Sveriges industriförbund har i

sin framställning väckt förslag om en statlig fond för finansiering av förundersökningar

av tänkbara industriella investeringsprojekt i u-länderna.

Med utgångspunkt i behovet av industriell utveckling inom u-länderna

och den långsamma takten i industrietableringen i dessa länder föreslås

att en fond om 10 milj. kr. av statliga biståndsmedel upprättas. Fonden

skulle administreras av svenska myndigheter. Medel ur fonden skulle anslås

för förinvesteringsstudier efter ansökan från vederbörande u-lands regering.

Alla u-länder skulle i princip kunna komma i fråga som mottagare

för detta bistånd. Studierna skulle utföras av svenska konsultfirmor. Vid

valet av studieobjekt borde beaktas huruvida eventuella projekt skulle

vara av intresse för svenska industriföretag. Om ett projekt realiseras,

skulle viss återbetalningsskyldighet från det etablerade företagets sida

föreligga.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

41

Remissyttrandena

I yttrande över förslaget anför SIDA att tiden knappast är inne för att

tillskapa en dylik fond med hänsyn till det relativt blygsamma medelsbehov

som kan förutses under de närmaste åren och den begränsade erfarenhet

som svenska konsulter och myndigheter ännu har av denna verksamhet.

SIDA är dock positiv till detta slag av verksamhet och förordar att

den genom SIDA:s försorg redan inledda försöksverksamheten på detta

område får fortsätta och utvidgas med anlitande av SIDA:s ordinarie

anslag.

De organisationer som hörts av kommerskollegium, nämligen flertalet

handelskamrar och RF, ställer sig positiva till förslaget.

Kommerskollegium framhåller att frågan om behovet att stödja svensk

företagsamhet bör prövas för sig utan hänvisning till u-ländernas biståndsbehov.

Kollegium finner sig inte kunna tillstyrka förslaget i dess föreliggande

utformning men har inte något att erinra mot att inom ramen för

det svenska utvecklingsbiståndet stöd lämnas åt undersökningar av det

slag som avses i framställningen, under förutsättning att någon bindning

till svensk företagsamhet därvid inte sker.

Riksbanksfullmäktige anför att en given utgångspunkt för prövningen av

förslaget är att medelsbehovet skall täckas med biståndsmedel och att

verksamheten därför kommer att konkurrera med alternativa användningssätt.

För att den föreslagna formen över huvud taget skall inräknas i biståndet

måste det enligt fullmäktiges mening fordras att den inte huvudsakligen

blir en form av subventionering av svenska undersökningar och

etableringar utomlands som i vilket fall som helst skulle ha kommit till

stånd av rent affärsmässiga skäl eller vilkas utvecklingseffekt är obetydlig.

Förslaget anger ej vilka kriterier som skulle uppställas för att ett investeringsprojekt

skulle erhålla stöd. Först efter det att dylika kriterier uppställts

får avgöras om en fond av föreslagen art kan tillmätas en sådan utvecklingseffekt,

att den skulle försvara sin plats inom biståndsverksamheten.

Fullmäktige anser därför att ställningstagande till en dylik fond

inte kan göras på grundval av framställningen utan i varje fall bör föregås

av ytterligare utredning.

De internationella organisationernas biståndsprogram

Framväxten av FN:s biståndsprogram

Redan i FN :s stadga förutskickades att det ekonomiska och sociala samarbetet

skulle inta en framskjuten plats vid sidan av organisationens huvudsyfte

att skapa och upprätthålla fred i världen. I konsekvens härmed inrättades

FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) som ett av världsor2f

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 1 1

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

ganisationens huvudorgan med uppgift att initiera, samordna och granska

den mellanstatliga verksamheten på detta område. Sedermera har en råd

rådgivande underorgan för olika ämnesområden upprättats av ECOSOC

(exempelvis kommissionen för social utveckling, befolkningskommissionen,

kommittén för utvecklingsplanering), som också stått fadder för FN:s regionala

ekonomiska kommissioner.

Under åren närmast efter FN:s grundande tillkom vidare flertalet av FN:s

s. k. fackorgan — några, däribland ILO, hade upprättats tidigare — som

uttryck för en önskan att få till stånd ett institutionaliserat och permanent

samarbete inom specialiserade sektorer av de ekonomiska och sociala arbetsfälten.

Fackorganen blev självständiga i den meningen, att staternas

anslutning till dem är individuell och formellt oavhängig av FN-medlemskapet,

att de har egna styrande organ och förfogar över egna medlemsavgifter

och därmed har en egen och från FN fristående budget. De är emellertid

alla sammanlänkade med FN på så sätt att de genom frivilligt ingångna

avtal är underkastade en viss samordning från ECOSOC :s sida, dit

de alla rapporterar om sin verksamhet. Sedermera har även tillkommit organ

som FN:s handels- och utvecklingskonferens (UNCTAD) och FN:s industriorganisation

(UNIDO), vilkas funktioner är besläktade med fackorganens

men som utgör FN-organ i egentlig bemärkelse och därför också finansieras

genom FN :s budget med avseende på förvaltningskostnaderna.

Från början såg både FN/ECOSOC och fackorganen som sin huvuduppgift

att dra upp allmänna riktlinjer och skapa normer för det internationella

ekonomiska och sociala samarbetet i en värld, där det tidigare samarbetet

hade slagits i spillror av det andra världskriget. Det på egentligt bistånd

inriktade arbetet från de internationella organens sida var däremot

tills vidare så gott som helt koncentrerat på återuppbyggnads- och flyktingproblem,

främst i Europa. Under denna första tid upprättades exempelvis

FN:s barnfond (UNICEF), återuppbyggnads- och hjälporganisationen

UNRRA, som upplöstes redan efter 2—3 års bestånd på grund av politiska

motsättningar mellan öst och väst, liksom den internationella flyktingorganisationen

IRO — en föregångare till FN:s flyktingkommissariat (UNHCR).

De humanitära biståndsmotiven dominerade ännu den internationella

scenen.

Först så småningom kom FN:s och fackorganens uppmärksamhet mera

att riktas på behovet att direkt och i konkreta former understödja den ekonomiska

och sociala utvecklingsprocessen i de allmänt »underprivilegierade»

eller »underutvecklade» länderna inom medlemskretsen och att speciellt

bistå de många nya länder som efterhand vann sitt politiska oberoende.

Termerna »underutveckling», »utvecklingsbistånd» och »utvecklingssamarbete»

är därför alltjämt ganska unga begrepp.

Ett par år efter FN:s tillkomst togs de första initiativen till inrättandet av

ett program för s. k. tekniskt bistånd — kunskapsöverföring — inom orga
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

nisationens ordinarie verksamhet. Det syftade främst till att ställa stipendier

och efterhand kompetenta rådgivare eller experter till behövande

länders förfogande. På ett senare stadium — och på generalsekreteraren Dag

Hammarskjölds personliga initiativ — tillkom ett särskilt program för förvaltningsbistånd

till u-länder (genom personal för operativa och exekutiva

uppgifter, »OPEX»). Det första i raden av biståndsprogram inom själva FNorganisationen

existerar alltjämt och går under namnet FN:s reguljära program

för tekniskt bistånd (United Nations Regular Programme of Technical

Assistance).

Det reguljära programmet — så kallat för att skilja det från andra och

senare FN-biståndsprogram som inte finansieras över FN:s reguljära budget

utan genom frivilliga bidrag — hade ursprungligen och har alltjämt en förhållandevis

blygsam omfattning. Sedan år 1962 har dess volym legat stilla

eller »frusits» vid en nivå av 6,4 milj. dollar per år och representerar därmed

en stadigt sjunkande andel — f. n. ca 5 % — av FN:s totala budget.

Programmet har volymmässigt hållits tillbaka till följd av några stormakters

motstånd mot att ytterligare belasta den hårt ansträngda FN-budgeten och

under hänvisning till den roll, som de med frivilliga bidrag finansierade

biståndsprogrammen numera spelar. Sverige, vars bidrag till det reguljära

programmet motsvarar den fastställda bidragskvoten, f. n. 1,25 %, har tillsammans

med en rad andra länder yrkat på en vidgning av programmet så

att åtminstone dess relativa andel inom FN-budgeten från 1962 — ca 8 %

— återställs. Programmet administreras av en avdelning inom FN-sekretariatet.

Vid sidan av det första biståndsprogrammet inom FN:s ram började även

vissa av fackorganen mot slutet av 1940-talet att i sina budgeter inrymma

vissa biståndsprojekt särskilt avsedda för u-länderna. Numera har de flesta

fackorganen liksom även Världsbanken tekniskt bistånd i varierande utsträckning

inordnat i sin ordinarie budget som en del av den reguljära

verksamheten.

För biståndsprogram bekostade av de ordinarie budgeterna använde FN

och fackorganen under år 1966 sammanlagt ca 190 milj. kr. Omkring 1 900

experter tjänstgjorde inom ramen för dessa reguljära program — varav

fyra kom från Sverige. Drygt 4 000 stipendier lämnades, därav 91 för studier

i Sverige.

FN:s och fackorganens »reguljära» program för tekniskt bistånd har

sedermera helt överflyglats av sådana biståndsprogram som finansieras genom

frivilliga bidrag. Störst bland dessa är numera FN:s utvecklingsprogram

(UNDP), som har en egen och från FN-sekretariatet fristående administration

men vars biståndsprojekt verkställs av fackorganen, FN-sekretariatets

administration för tekniskt bistånd, Världsbanken och UNIDO. Även

projekten inom FN:s reguljära biståndsprogram underställs numera UNDP:s

styrelse för godkännande.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Vid sidan om de nu nämnda biståndsprogrammen förekommer inom

FN:s ram två särskilda program för flyktinghjälp, nämligen FN:s flyktingkommissariat

(United Nations High Commissioner for Refugees, UNHCR)

och FN:s hjälpprogram för Palestinaflyktingar (United Nations Relief and

Works Agency för Palestine Refugees, UNRWA).

FN:s flyktingkommissariat inrättades år 1951 som en ersättning för internationella

flyktingorganisationen IRO. Förutom att ge internationellt

skydd åt flyktingar har FN:s flyktingkommissarie till uppgift att medverka

vid flyktingars frivilliga repatriering samt att underlätta flyktingars bosättning

och anpassning i asylländerna. Under 1950-talet var flyktingkommissariatets

verksamhet främst inriktad på Europa. Sedan dess har det

europeiska flyktingproblemet i det närmaste lösts, medan nya och omfattande

flyktingproblem i andra världsdelar, främst i Afrika och Asien, har

tillkommit. Integrationen av stora flyktinggrupper i asvlländer som samtidigt

är u-länder erbjuder givetvis särskilt stora problem. Det har bl. a.

medfört att flyktingkommissariatet alltmer kommit att ägna sig åt biståndsformer

som ligger utvecklingsbiståndet nära. F. n. berörs över en halv miljon

flyktingar i Afrika av åtgärder, som flyktingkommissarie! företar i samarbete

med asylländernas regeringar samt mellanstatliga och frivilliga organisationer.

Den politiska utvecklingen i Afrika och Asien kan befaras medföra,

att flyktingproblemen på dessa kontinenter kommer att ytterligare förvärras.

Kostnaden för flyktingkommissariens ordinarie program, som finansieras

genom frivilliga bidrag, har de senaste åren överstigit 20 milj. kr., medan

de statliga bidragen till verksamheten samtidigt uppgått till omkring

15 milj. kr. per år. Mellanskillnaden har hittills kunnat täckas huvudsakligen

genom frivilliga enskilda bidrag och insamlingar av engångskaraktär.

Sveriges bidrag till flyktingkommissariatets ordinarie program har sedan år

1966 uppgått till 1,3 milj. kr. årligen. Därtill har Sverige sedan budgetåret

1964/65 bekostat speciella UNHCR-projekt avsedda för utbildning av afrikanska

flyktingar.

FN:s hjälpprogram för Palestinaflyktingar upprättades år 1949.

UNRWA :s hjälparbete inriktas på tre verksamhetsområden, nämligen undervisning,

hälsovård och livsmedelsutdelning. Hjälpen lämnas till behövande

flyktingar från Palestina i de arabiska värdländerna samt, sedan

kriget i juni 1967, även i av Israel kontrollerade områden. UNRWA:s verksamhet

finansieras helt av frivilliga bidrag. Under de senaste åren har kostnaden

för organisationens program uppgått till omkring 190 milj. kr. per

år. För närvarande berörs ungefär 1,5 miljon flyktingar av verksamheten.

Sedan år 1950 har UNRWA erhållit ca 34 milj. kr. i frivilliga statliga bidrag

från Sverige. År 1966 lämnade Sverige, utöver sitt ordinarie årsbidrag

på 750 000 kr. till organisationens allmänna verksamhet, ett särskilt bidrag

av 10,4 milj. kr. avsett att användas för yrkes- och lärarutbildning. Efter

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

junikriget 1967 lämnade Sverige ett lika stort extra bidrag till UNRWA.

Inga särskilda villkor ställdes rörande användningen av detta bidrag. Det

ordinarie årsbidraget avseende kalenderåret 1968 har höjts till 1 milj. kr.

Förutom de biståndsprogram inom FN-familjen som redan nämnts förekommer

en råd för särskilda ändamål upprättade fonder, institut o. d.,

som också är beroende av frivilliga bidrag. Bland dessa kan nämnas FN:s

år 1967 inrättade fond för verksamhet på befolkningsområdet och Världshälsoorganisationens

frivilligfond för hälsofrämjande. Sverige har nyligen

utfäst sig att lämna bidrag för familjeplaneringsändamål till båda dessa

fonder. Tidigare har Sverige även bl. a. lämnat bidrag till en frivilligfond

för särskilda former av bistånd på industriområdet, förvaltad av UNDP och

UNIDO gemensamt. Också en rad institut, såsom FN:s utbildnings- och

forskningsinstitut (UNITAR) i New York, FN:s forskningsinstitut för social

utveckling (UNRISD) i Geneve, FN:s brottsbekämpningsinstitut i Rom,

ILO:s arbetsmarknadsinstitut i Genéve och ILO:s institut för högre yrkesutbildning

i Turin har fått betydande bidrag från svensk sida. Motsvarande

gäller vidare ett antal FN-fonder för studiestöd till afrikansk flyktingungdom

samt för rättshjälp och humanitärt bistånd till offer för den sydafrikanska

apartheidpolitiken.

De sistnämnda bidragen har utgjort led i Sveriges allmänna politik beträffande

frågor som rör södra Afrika. Ett särskilt svenskt program för

utbildningsstöd till afrikansk flyktingungdom och företrädesvis avseende

flyktingar från Syd- och Sydvästafrika, de portugisiska territorierna i Afrika

samt Rhodesia tillkom med riksdagens stöd år 1964 (prop. 1964: 1 bil.

5, SU 53, rskr 156). Av de ca 2,5 milj. kr. som anvisats för ändamålet under

innevarande budgetår har en avsevärd del kunnat kanaliseras genom FN

och FN:s flyktingkommissariat. På liknande sätt har en stor del av det bistånd

som sedan några år lämnats från svensk sida — under innevarande

budgetår beräknat till ca 2 milj. kr. — avseende rättshjälp och annat stöd

åt den sydafrikanska apartheidpolitikens offer anförtrotts åt en särskild

fond som upprättats inom FN för detta ändamål.

Efter över femton års diskussioner — präglade av motsättningar mellan

olika ländergrupperingar — rörande behovet av en s. k. kapitalutvecklingsfond

för direkta investeringar och kreditgivning inom FN:s ram beslöt en

majoritet av FN:s generalförsamling år 1966 att en sådan fond (United

Nations Capital Development Fund) skulle inrättas och börja fungera från

och med år 1968. Flertalet utvecklade länder, dvs. de potentiellt stora bidragsgivarna

till fonden, motsatte sig dess inrättande under hänvisning till

den verksamhet av samma natur, som sedan 1960-talets början bedrivs av

Världsbankens dotterorgan Internationella utvecklingsfonden (IDA). I oktober

1967 ägde den första s. k. bidragskonferensen för FN:s kapitalfond

rum. Därvid var det endast ett 20-tal u-länder som gjorde utfästelser om

bidrag till fonden, och dessa stannade vid knappt 7 milj. kr., huvudsakligen

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

i valutor som inte är utbytbara. Mot bakgrund av denna dåliga start för

FN:s kapitalfond beslöt den senaste generalförsamlingen anmoda UNDP att

tills vidare förvalta fondens medel. UNDP:s styrelse kommer vid sitt sommarmöte

år 1968 att ta ställning till de riktlinjer, som skall gälla för fondens

förvaltning.

UNDP beskrivs närmare i det följande liksom även FN:s barnfond (UNICEF).

Förenta Nationernas utvecklingsprogram (United Nations Development

Programme, UNDP)

Begreppet FN:s utvecklingsprogram eller UNDP är av ungt datum, men

den biståndsverksamhet som bedrivs i dess namn har pågått under betydligt

längre tid.

UNDP inrättades den 1 januari 1966 som följd av den tjugonde generalförsamlingens

beslut att i administrativt avseende slå samman FN:s s. k.

utvidgade tekniska biståndsprogram (Expanded Programme of Technical

Assistance, EPTA), vilket hade inrättats år 1950 som ett komplement till

det förut beskrivna reguljära biståndsprogrammet, och FN:s s. k. Särskilda

fond (Special Fund, SF), som i sin tur inrättades 1959. EPTA och SF bildar

nu komponenter inom det sammanslagna programmet men behåller tills

vidare sina separata bidragsfonder liksom i huvudsak också de speciella

särdrag och arbetsmetoder som tidigare utvecklats. De båda programkomponenterna

integreras gradvis alltmer.

EPTA:s tyngdpunkt har genomgående legat vid expertrådgivnings- och

lär arverksamheten, som i genomsnitt tagit i anspråk inemot 75 % av programmets

resurser. Drygt 15 % har fallit på stipendiegivning och återstoden

på utrustning för demonstrations- och undervisningsändamål. EPTA-programmet

har med andra ord — i likhet med det reguljära program som det

byggt på — framför allt syftat till direkt kunskapsöverföring genom individuella

insatser av experter eller genom individuella studier. Kunskapsöverföring

utgör det centrala elementet i allt tekniskt bistånd.

Under den senast redovisade tvååriga verksamhetsperioden 1965—66 har

EPTA-biståndet till ca 24 % varit inriktat på jordbruk, 16 % på hälsovård,

15 % på allmän utbildning, 13 % på industri, 10 % på förvaltning och

10 % på offentliga basanläggningar av typen kommunikationer etc. Under

år 1966 tjänstgjorde inemot 4 000 experter inom EPT A-programmets ram,

därav 53 svenskar. Samma år stod EPTA för fördelningen av 4 800 stipendier,

därav 110 för studier i Sverige. Drygt 80 % av EPTA-medlen användes

för projekt i enskilda länder och återstoden på regionala eller interregionala

projekt. Drygt en tredjedel användes i Afrika, omkring en fjärdedel

i Asien och omkring en femtedel i Latinamerika. Under den nu löpande

verksamhetsperioden 1967—68 väntas programmets expertandel stiga till

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 47

över 80 %, medan andelarna för stipendiering och utrustning förutses

minska.

Också Särskilda fondens verksamhet är väsentligen att betrakta som en

form av tekniskt bistånd, men den har alltifrån början haft en från EPTA

avvikande profil. Då SF-verksamheten i huvudsak har haft det uttalade

syftet att skapa gynnsamma förutsättningar för kapitalinvesteringar (offentliga

eller privata, inhemska eller utländska), har SF:s bistånd kommit

att gå under namnet »förinvesteringsverksamhet». Till skillnad från EPTA

har SF koncentrerat sig på ett antal större projekt med en genomsnittskostnad

av över 10 milj. kr. — inklusive mottagarlandets andel av projektkostnaden

— och en tid för sitt genomförande av i medeltal fyra år. Genom

undersökningar av naturtillgångar, förutsättningar för industrietablering,

utbyggnad av kommunikationer, energiproduktion, kreditväsen och annan

»infrastruktur», genom upprättande av institutioner för högre teknisk och

annan utbildning samt tillämpad forskning etc. söker man bereda mark för

direkta investeringar eller andra kapitalkrävande utvecklingsprojekt och

på så sätt stärka basen för u-ländernas produktionsförmåga. Elementet av

direkt kunskapsöverföring är även här klart framträdande men det är inom

vissa projekttyper kompletterat med omfattande utredningar och med betydande

leveranser av utrustning, konsnltuppdrag och andra kommersiellt

upphandlade tjänster. Ett annat viktigt kännetecken för SF-verksamheten

är att mottagarländerna normalt förutsätts svara för över hälften av de

sammanlagda projektkostnaderna medan motsvarande andel inom EPTAverksamheten,

där experternas lön eller stipendiaternas uppehållskostnader

väger tyngst, är liten.

Vid utgången av år 1967 hade Särskilda fonden sedan början av sin verksamhet

år 1959 godkänt sammanlagt nära 800 projekt till en sammanlagd

kostnad av ca 4 miljarder kr. för fondens egen del. Värdet av mottagarländernas

egna bidrag till projektens förverkligande beräknas avsevärt överstiga

5 miljarder kr.

I januari 1968 godkändes fler nya SF-projekt av UNDP:s styrelse än vid

något tidigare styrelsemöte — sådana äger rum två gånger årligen — nämligen

95 projekt till en kostnad för UNDP av ca 475 milj. kr.

Av de SF-projekt som godkändes under perioden 1959—66 var drygt en

tredjedel förlagda till Afrika, ca en fjärdedel vardera till Asien (utom

Mellersta Östern) och Latinamerika samt 7 % vardera till Mellersta Östern

och Europa. Av de medel som bundits för nya projekt i början av 1968 går

ca 40 % till Afrika, 18 % till Latinamerika och 24 % till Asien.

Inemot 40 % av SF:s verksamhet genom åren har bestått i utarbetandet

av översikter och undersökningar av produktionspotential o. d., ca 35 %

i igångsättande av utbildningsinstitutioner och drygt 20 % i bistånd till

forskning och utvecklingsplanering. Drygt en tredjedel av projekten har

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

fallit inom jordbrukssektorn, drygt en fjärdedel inom det industriella området,

drygt en femtedel inom området för energi, kommunikationer, byggnadsplanering

o. d. medan ca It % fallit inom allmän och teknisk utbildning.

Något över hälften av de totala projektkostnaderna har använts för experter.

Under år 1966 tjänstgjorde närmare 3 000 experter inom SF-projekt.

Av dessa var 75 svenskar. 4 % av projektkostnaderna har använts för

stipendier. Inemot 700 stipendier utdelades under år 1966, därav 31 för

studier i Sverige. Drygt 20 % av projektkostnaderna har använts för upphandling

av utrustning och drygt 10 % för konsulttjänster o. d.

De båda biståndsformerna inom UNDP:s ram går således ut på skilda

biståndsmetoder, som emellertid kompletterar varandra och alltmer integreras.

Den administrativa sammanslagningen av EPTA och SF har möjliggjort

en mera enhetlig biståndspolitik från FN:s sida, en rationalisering av besluts-

och arbetsformer liksom även en effektiviserad gemensam fältrepresentation

i mottagarländerna genom s. k. Resident Representatives, vilka

även företräder Internationella livsmedelsprogrammet (WFP) och det biståndsprogram

som ryms inom FN:s reguljära budget. Till denna fältrepresentation

för UNDP är i sin tur cheferna för fackorganens länderkontor

— mer eller mindre löst — knutna som rådgivare.

UNDP sorterar under FN:s generalförsamling, och programmets styrelse

avger sina verksamhetsberättelser till denna via ECOSOC. UNDP har ett

eget sekretariat, som leds av den tidigare chefen för Särskilda fonden Paul

G. Hoffman (tidigare administratör för efterkrigstidens Marshall-plan)

med biträde av den tidigare chefen för EPTA David Owen.

UNDP:s styrelse (Governing Council of the UNDP) svarar för den långsiktiga

planeringen och kontrollen av biståndsprogrammet och har att godkänna,

modifiera eller förkasta de projektförslag som framläggs av UNDP:s

ledning på basis av inkomna biståndsansökningar. Styrelsen består av företrädare

för 37 länder (inte nödvändigtvis medlemmar av FN), som i princip

väljs för tre år i taget av ECOSOC. I styrelsen skall ingå minst 19 u-länder,

14 »väst-länder» och tre »öst-länder». Den återstående platsen roterar

mellan dessa tre huvudgrupper. Norden förfogar enligt praxis över tre platser

i UNDP:s styrelse och företräds f. n. av Danmark, Finland och Norge.

Sverige, som tillhörde styrelsen under UNDP:s båda första år 1966—67,

torde i enlighet med en rotationsordning varom man sinsemellan enats mellan

de fyra nordiska länderna kunna påräkna att få återinträda i styrelsen

redan nästa år för en ny mandatperiod.

Gemensamt för EPTA och SF har från början varit — och detta gäller

numera UNDP som helhet — att verksamheten är helt avhängig frivilliga

bidrag från stater.

De båda UNDP-komponenterna har under de senaste åren haft följande

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 49

inkomstutveckling (för jämförelse anges även de svenska bidragen under

respektive år och deras relation till de totala):

År

Bidrag

i avrundade tal (milj.kr.)

Sveriges bidrag

EPTA

SF

Totalt

(milj. kr.) (

1 % av totala)

1961 .........

..... 217

246

463

27

5,7

1962 .........

..... 236

313

549

34

6,2

1963 .........

..... 260

379

639

37

5,9

1964 .........

..... 267

445

712

52

7,3

1965 .........

..... 281

476

757

60

7,9

1966 .........

..... 293

513

806

68

8,4

1967 ..........

..... 314

581

895

81

9,0

1968 (prel.) .. .

945

945

81

8,5

Som framgår av tablån, har de samlade bidragen till Särskilda fonden

under senare år varit nästan dubbelt så stora som bidragen till EPTA-komponenten.

Sverige har för sin del under senare år lämnat avsevärt större

bidrag till SF än till EPTA — det svenska UNDP-bidraget år 1967 fördelade

sig med 12,5 milj. dollar (omkring 65 milj. kr.) på SF och 3 milj.

dollar (omkring 15,6 milj. kr.) till EPTA — vilket motiverats av bl. a. SFprojektens

långt större omfång och varaktighet.

Sverige har sedan ett antal år beträffande bidragen till Särskilda fonden

och sedermera även till UNDP som helhet legat på andra plats bland bidragsgivarna

efter USA, som genomgående åtagit sig att svara för 40 % av

de sammanlagda bidragen (intill ett visst högsta belopp, f. n. 75 milj. dollar

eller ca 390 milj. kr.). Sverige är hittills det enda land som vid de varje

höst återkommande bidragskonferenserna gjort utfästelser om bidrag till

UNDP för en längre tid än det närmast framförliggande året. Med stöd av

riksdagens bemyndigande kunde Sverige vid UNDP:s senaste bidragskonferens

i oktober 1967 utlova bidrag av samma storlek för år 1969 som för 1968

(prop. 1967: 1 bil. 5, SU 53, rskr 151). Sverige kunde vid detta tillfälle med

stöd av samma bemyndigande förklara sig berett att lämna motsvarande

förhandsutfästelse även för år 1970 under förutsättning att något annat land

såg sig i stånd att avge bidragsutfästelse utöver år 1968. Så skedde dock inte.

Förhandsutfästelserna har — förutom den stadga de möjliggör för verksamhetens

allmänna långtidsplanering — den konkreta fördelen att de utlovade

medlen omedelbart kan inräknas i den medelsvolym som står till förfogande

för beslut om nya projekt.

FN:s generalförsamling ställde år 1965 upp ett bidragsmål för UNDP av

200 milj. dollar eller drygt 1 miljard kr. om året, som borde uppnås »inom

en nära framtid», något som allmänt tolkades som avseende år 1967. Ännu

år 1968 synes UNDP befinna sig på drygt 50 milj. kronors avstånd från detta

bidragsmål. FN:s generalsekreterare hävdade år 1966 som sin mening, att

det var av största vikt att kraftigt öka UNDP:s resurser och att ställa upp

en serie stigande bidragsmål för de närmaste åren så att bidragen år 1970

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

når en år snivå av minst 350 milj. dollar eller drygt 1 800 milj. kr. för att

kunna möta de beräknade minimibehoven av bistånd från detta program.

Den senaste generalförsamlingen har — liksom UNDP:s ledning — under

hänvisning till U Thants uttalande riktat en enträgen vädjan till medlemsstaterna

att göra allt de förmår för att öka sina bidrag till UNDP.

UNDP:s styrelse begärde år 1967 en studie av programmets framtida

medelsbehov dels i ljuset av mottagarländernas beräknade efterfrågan på

bistånd för konkreta utvecklingsprojekt och dels med beaktande av FNorganens

administrativa kapacitet att genomföra det efterfrågade programmet.

De preliminära resultat av studien, som framlagts i början av år 1968,

har gett vid handen att den antagna efterfrågan på bistånd är avsevärt

större än den bidragsvolym generalsekreteraren angett som ett minimum.

Skillnaden mellan efterfrågan och medelsvolym synes med andra ord öka.

Sedan projekten förundersökts och planerats genom UNDP:s sekretariat

och godkänts av UNDP:s styrelse, ligger verkställigheten av de projekt som

finansieras med UNDP-medel i huvudsak hos FN :s tio fackorgan (ILO, FAO,

UNESCO etc.), FN-sekretariatets biståndsavdelning och FN:s industriorganisation

samt i viss utsträckning även hos Världsbanken. Som nämnts tidigare

bekostar alla dessa organ själva viss biståndsverksamhet inom ramen

för sin ordinarie medlemsbudget. Denna s. k. reguljära biståndsverksamhet

drog 1966 en sammanlagd kostnad av ca 190 milj. kr., motsvarande 23 %

av UNDP:s budget för samma år. UNDP-medlen innebär sålunda för fackorganen

och övriga av UNDP:s s. k. verkställighetsorgan betydande extrabudgetära

tillskott. I förhållande till den ordinarie budgeten är dessa tillskott i

vissa fall så stora, att verksamheten inom flera av fackorganen numera kommit

att domineras av biståndsfunktionerna. UNDP-programmet har under

de senaste tio åren mer än sexdubblats och detta förhållande har givetvis

inneburit en betydande påfrestning på fackorganen. Dessa organ tillkom ju

ursprungligen för andra syften än utvecklingsbistånd i operativ bemärkelse,

och deras alltmer växande befattning med sådant bistånd kan på sikt komma

att göra vittgående strukturella förändringar nödvändiga. Det har beräknats

att av den totala personalen hos FN-organen — som f. n. torde uppgå till

över 25 000 personer i högkvarter och fältkontor — ca 80 procent helt eller

huvudsakligen sysslar med bistånd och andra u-landsfrågor.

Den nyssnämnda studien har förutom det projicerade medelsbehovet för

de närmaste åren också visat, att vissa av de FN-organ som anlitas för att

verkställa UNDP-projekten redan nu har känning av svårigheter när det

gäller att utan förseningar klara av den ackumulerade mängden av redan

beslutade långtidsprojekt liksom också när det gäller att sätta igång nya

projekt och att programmera för framtida sådana. Studien kommer att följas

av förslag om utvägar ur dessa svårigheter.

Svårigheterna hänger samman med programmerings- och verkställighets
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

proceduren, vissa organisations- och samordningsproblem och en alltmer

kännbar — reell eller skenbar — brist på experter, som är kompetenta och

villiga att ta tjänst i FN-projekten. Svårigheterna med expertrekryteringen

har av UNDP:s styrelse ägnats ingående uppmärksamhet på senare tid, och

det har från Sveriges och andra länders sida i detta sammanhang bl. a. hävdats

att mycket skulle vara vunnet om fackorganen, som hittills tillämpat

sinsemellan starkt varierande system för sin expertrekrytering, kunde antingen

gå samman om en gemensam rekryteringsservice eller på annat sätt

enas om mera likartade system. Enligt nuvarande ordning förkastas under

urvalsprocessen ett stort antal i och för sig kvalificerade kandidater, och

många andra lika kvalificerade kandidater tar tillbaka sina ansökningar till

följd av de dröjsmål vid urval och anställning som ofta uppstår. Till problemen

hör också frågan huruvida den administrationsavgift är fullt adekvat,

som verkställighetsorganen får uppbära från UNDP och som inom SF-sektorn

hittills i genomsnitt belöpt sig till 8,5 % av projektkostnaden. Härtill

kommer en ungefär lika stor kostnad för UNDP:s egen administration eller

totalt ca 17 %. Det bör dock observeras att denna kostnad också täcker

utgifter för programplanering, projektövervakning, resultatvärdering och

annat som med visst fog kan hänföras till det egentliga biståndet.

UNDP:s betydelse som finansiär av en allt större del av fackorganens samlade

verksamhet har aktualiserat en rad frågor rörande samordningen av

FN-organens biståndsverksamhet. Till en del härrör dessa samordningsproblem

ur en i och för sig naturlig intressekollision mellan fackorganens författningsenliga

självständighet och UNDP:s anspråk på att styra användningen

av sina egna medel. Till en annan del beror problemen på traditionella

och nytillkomna oklarheter beträffande arbetsfördelningen mellan FN

och dess olika fackorgan. De hänger också samman med den allmänna syn

på samarbetets uppgifter och villkor, som präglar varje fackorgan för sig.

Dessa samordningsproblem behandlas fortlöpande dels inom FN:s administrativa

samordningskommitté (ACC), i vilken generalsekreteraren och

fackorganscheferna ingår, och dels inom UNDP:s egen rådgivande fackorgansnämnd

(Inter-Agency Consultative Board, IACB). Denna nämnd står

under ordförandeskap av UNDP-chefen men har i övrigt samma sammansättning

som ACC. I IACB har även cheferna för UNICEF, UNCTAD, WFP

och UNHCR möjlighet att delta. De speciella samordningsproblem som har

med genomförandet av FN:s utvecklingsprogram att göra uppmärksammas

alltmer också inom ECOSOC, som behandlar UNDP-styrelsens och fackorganens

årsrapporter. Inom detta organ har Sverige liksom även i generalförsamlingen

och i UNDPrs styrelse tagit en rad initiativ syftande till effektivisering,

bättre samordning och helhetssyn inom det mångförgrenade FN-biståndet.

Bl. a. har framhållits nödvändigheten att ytterligare stärka de lokala

UNDP-representationernas roll som samordnare av och talesmän gent
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

emot mottagarlandets regering för allt FN-bistånd, oavsett vilket organ som

står för själva verkställigheten av projekten. Inom UNDP liksom i andra

organ har Sverige verkat för ökad FN-aktivitet på familj eplaneringsområdet.

FN:s barnfond (United Nations Children’s Fund, UNICEF)

FN :s barnfond, vilken upprättades år 1946 som en internationell nödhjälpsfond,

fungerar på ungefär samma sätt som FN:s utvecklingsprogram men

är helt inriktad på de minderårigas och mödrarnas speciella biståndsbehov,

som ofta förbises eller ges en alltför underordnad plats i u-ländernas utvecklingsplaner.

Att UNICEF :s arbetsfält är utomordentligt stort framgår

redan av det statistiska faktum att ungefär 500 miljoner barn under 15 år

lever i u-länder, där den genomsnittliga inkomsten per individ understiger

10 kronor i veckan.

Från att ursprungligen ha varit en ren nödhjälpsorganisation för barn i

krigshärjade länder har UNICEF i stigande utsträckning kommit att se barnens

typiska handikapp i u-länderna — brist på utbildning, undernäring

eller felnäring, avsaknad av hälsokontroll och hälsovård — som en del av de

allmänna ekonomiska och sociala utvecklingsproblemen. Tyngdpunkten i

UNICEF :s arbete ligger numera vid sjukdomsbekämpning och hälsokontroll,

grundläggande teoretisk och praktisk utbildning, näringsfysiologiska projekt

och allmän mödra- och barnavård, medan utspisning av föda o. d. spelar

en mindre roll. Från 1966 har — efter initiativ från svensk sida — möjligheter

öppnats för att inrymma även familj eplanerande åtgärder i UNICEF :s

verksamhet, närmast som en integrerad del av mödravården. Detta har tills

vidare skett med vissa förbehåll, men på sikt finns det anledning tro att

UNICEF på detta område skall kunna spela en nyckelroll.

UNICEF :s program finansieras till sin huvuddel av frivilliga bidrag från

stater, men enskilda bidrag liksom inkomster från försäljningen av UNICEF :s

jul- och nyårskort har blivit allt viktigare, såsom framgår av följande tablå.

Inkomstutveckling i avrundade tal (milj. kr.)

År 1964 1965 1966 1967 1968

(prel.) (prognos)

Statliga bidrag................ 133 136 138 151 161

Enskilda bidrag................ 21 19 22 31 36

Kortförsäljning m. m........... 11 17 23 24 41

Totalt 165 172 183 206 238

De statliga svenska bidragen under motsvarande år och deras relation till

UNICEF :s samlade intäkter från offentliga bidrag har varit följande.

1964

1965

1966

1967

(milj. kr.) ............

3,9

5,2

7,8

8,8

(svensk andel i procent)

2,9

3,8

5,0

5,9

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

För UNICEF liksom UNDP gäller att projektverkställigheten sker i samverkan

med olika fackorgan, främst Världshälsoorganisationen (WHO),

FAO och UNESCO. Kravet på motprestationer av mottagarna är emellertid

långt större än inom UNDP i det att varje bidrag från UNICEF förutsätter

en två och en halv gånger så stor insats från resp. mottagarlands sida. Ca 80

% av UNICEF-medlen går till utrustning, materiel och transporter, medan

återstoden främst går till lokala utgifter såsom utbildning av inhemsk personal

etc. USA har också gentemot UNICEF varje år påtagit sig att bidra

med 40 % av den totala statliga bidragssumman. Det svenska bidraget var

1967 det näst största till barnfonden.

FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC), som behandlar rapporter

om UNICEF :s verksamhet, ställde sig 1966 bakom ett bidragsmål för UNICEF

av 50 milj. dollar dvs. ca 260 milj. kr. att uppnås under år 1969. Åtagandevolymen

för nya projekt överskred redan år 1967 detta belopp och budgetmarginalerna

har krympt till ett minimum.

Sverige ingår sedan många år i UNICEF :s styrelse, som består av ombud

för 30 länder vilka väljs av ECOSOC.

Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

Den multilaterala finansiella biståndsgivningen domineras av den s. k.

världsbanksgruppen inom FN, d. v. s. Världsbanken (IBRD) och dess båda

systerorganisationer Internationella utvecklingsfonden (IDA) och Internationella

finansieringsbolaget (IFC). Till FN-familjens finansinstitut räknas

även Internationella valutafonden (IMF), vars verksamhet av biståndskaraktär

i förhållande till u-länderna består av kortfristiga stabiliseringslån

samt tekniskt bistånd inom centralbankspolitiken, skatteväsendet m. in.

Till 1960-talets expansion av det finansiella biståndet genom internationella

organisationer, vilket f. n. svarar för drygt 80 % av det multilaterala

utvecklingsbiståndet, har framför allt bidragit nytillkomna insitutioner som

IDA samt Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB) och Europeiska ekonomiska

gemenskapens institut för utvecklingsfinansiering. Regionala utvecklingsbanker

har upprättats även för Afrika och Asien och inlett sin

verksamhet.

Såsom bistånd genom kapitalöverföring betecknas också insatser från

FN:s och FAO:s Internationella livsmedelsprogram (WFP) liksom ytterligare

livsmedelshjälp under 1967 års konvention om livsmedelshjälp, vilken

utarbetats efter principöverenskommelse inom den s. k. Kennedy-ronden.

Världsbanken (International Bank for Reconstruction and Development,

IBRD) inledde sin verksamhet 1946. Den är ett självständigt FN-anknutet

organ med egen styrelse. Banken skall bidra till återuppbyggnad och ekono
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

misk utveckling i medlemsstaterna. Medlemmar är 106 stater, dvs. de flesta

av FN:s medlemmar. Medlemskap i banken förutsätter medlemskap i Valutafonden.

Röstning sker efter andel i grundkapitalet, vilket sedan augusti

1966 uppgår till 22,5 miljarder dollar (116 miljarder kr.). Av detta belopp

har 10 % inbetalats, medan resten utgör garantikapital som vid anfordran

kan begagnas för att möta bankens förpliktelser.

Bankens utlåning baseras huvudsakligen på obligationsemissioner i USA

och Västeuropa. Tack vare det förtroende som banken skapat genom sin

utlåningspolitik har denna upplåning hittills kunnat ske utan större svårighet

och till godtagbar kostnad. Den utestående obligationsskulden var

den 30 juni 1967 ca 16 miljarder kr. Vinst delas inte ut utan ingår i ny

långivning; en del av vinsten har tillförts IDA.

Från starten 1946 till den 30 juni 1967 har banken totalt beviljat lån

för drygt 50 miljarder kr. Lånen till u-länderna vilka nu helt dominerar, har

främst avsett energi- och transportprojekt men på senare tid även industri,

jordbruk och utbildning. Stor omsorg läggs ned på granskningen av projekt

i syfte att se till att dessa lämnar största möjliga bidrag till låntagarnas ekonomiska

utveckling. Lånen lämnas på upp till 25 års löptid — någon gång

längre. Räntan bestäms av bankens egen upplåningsränta och är f. n. 6 1/4 %.

Lånemedlen är fritt användbara för inköp av varor och tjänster i alla bankens

medlemsländer jämte Schweiz.

Vid sidan av utlåningsverksamheten lämnar banken ett betydande tekniskt

bistånd i form av projektförberedelser samt expertinsatser och utbildning

i ekonomisk planering. Banken strävar också att åstadkomma en

ökad samordning av nationella och internationella biståndsinsatser, främst

inom ramen för s. k. konsultativa grupper och konsortier för flera viktiga

mottagarländer. Bland dessa återfinns flertalet av huvudmottagarländerna

för svenskt bistånd.

Bankens nya åtaganden under 1966/67 uppgick till 4,5 miljarder kr.

Sverige ingick som medlem i IBRD år 1953. Den svenska andelen av

grundkapitalet är 240 milj. dollar (ca 1 250 milj. kr.), varav 10 % inbetalats

kontant. Medlen har tillskjutits av riksbanken. Ett första lån till

Världsbanken, 75 milj. kr., emitterades med framgång på den svenska kapitalmarknaden

år 1967. Tidigare har Sverige till följd av förhållandevis

högt ränteläge inte erbjudit någon marknad för bankens upplåning. Sverige

har inte heller lånat av banken; däremot har övriga nordiska länder

erhållit lån till betydande belopp.

Sverige samverkar med Världsbanken och IDA beträffande finansieringen

av ett vägprojekt i Etiopien. Den svenska krediten uppgår till 30 milj. kr.,

medan projektet är kostnadsberäknat till totalt 140 milj. kr. Av ett svenskt

lån på 15 milj. kr. till en industribank i Tunisien avsåg vidare 10 milj. kr.

parallellfinansiering med Världsbanken.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Internationella utvecklingsfonden (International Developinent Association,

IDA) bildades 1960 som ett till Världsbanken knutet organ med uppgift

att bistå de fattigaste länderna med utvecklingslån på för dem lämpade

villkor. Av Världsbankens medlemmar är 97 också med i IDA. Medlemmarna

är dels länder med relativt hög per capita-inkomst, däribland Sverige

(»Grupp I-länder»), dels de mindre utvecklade länderna (»Grupp II-länder»),

De ursprungliga ordinarie bidragen till IDA uppgick till 1 miljard

dollar (5,2 miljarder kr.), varav Grupp I-länderna står för 75 %, allt i

konvertibel valuta. Grupp Il-länderna svarar för återstoden, men behöver

endast inbetala 10 % i konvertibel valuta. Sveriges ursprungliga bidrag

utgjorde 1,01 % eller 10,1 milj. dollar (52 milj. kr.), och inbetalades

1960—1964. En andra bidragsomgång ägde rum 1965—1967, då Grupp Iländerna

tillsköt 750 milj. dollar (3,9 miljarder kr.), varav på Sverige föll 15

milj. dollar (77,7 milj. kr.) eller 2,01 % av påfyllnadsbeloppet. Under dessa

perioder har Sverige därutöver — som enda land — lämnat extrabidrag till

IDA med totalt 145 milj. kr. Den svenska insatsen i IDA uppgår därmed

totalt till 53 milj. dollar eller ca 275 milj. kr.

IDA kompletterar Världsbanken med i det närmaste räntefria — administrationsavgift

på 3/4 % av lånebeloppet uttas — krediter med 50 års

amorteringstid, varav 10 år amorteringsfria. Banken och IDA har gemensam

personal och i många stycken identisk procedur för projektprövning och

administration. De projekt för vilka de mjuka IDA-krediterna lämnas är

huvudsakligen av samma slag som de med vanliga världsbankslån finansierade

och skall fylla samma höga krav på utvecklingseffekt. IDA-lån kan

endast lämnas till sådana Grupp Il-länder, vilkas per capita-inkomst är lägre

än 250 dollar per år och vilkas betalningssituation motiverar de särskilt

mjuka villkoren. Som exempel må nämnas, att Indien och Pakistan har fått

IDA-krediter i nästan samma utsträckning som vanliga världsbankslån,

Tanzania endast IDA-krediter, Zambia endast vanliga räntebärande världsbankslån.

Den 30 juni 1967 hade IDA-åtaganden ingåtts gentemot 38 länder för nära

9 miljarder kr. Ungefär 34 % avsåg transportsektorn, 30 % industri samt

17 % jordbrukssektorn. Återstoden har avsett utbildning, kommunikationer,

el-kraft och vattenförsörjning. Jordbruks- och utbildningsområdena

har på senare tid blivit föremål för ökade insatser, ofta i nära samarbete

med FAO resp. UNESCO. Omkring 72 % av IDA:s totala åtaganden har hittills

lämnats till Indien och Pakistan. Länder i Afrika har mottagit 14 % och

latinamerikanska stater omkring 6,5 %.

IDA:s nya åtaganden under 1966/67 uppgick till 1,8 miljarder kr.

Sveriges intresse och stöd för IDA:s verksamhet har även kommit till

uttryck genom att bilaterala svenska utvecklingskrediter till ett värde hittills

av 64 milj. kr. lämnats som komplettering till IDA-medel i samband

med s. k. samfinansieringsoperationer. Avtal om samfinansiering med IDA

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Knngl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

har träffats för två projekt i Pakistan, avseende spannmålssilos resp. vatten-

och avloppsför sörj ning, och för det tidigare nämnda vägprojektet i

Etiopien. Ytterligare samfinansiering med IDA förbereds för projekt i

Kenya, Pakistan och Tunisien.

Internationella finansieringsbolaget (International Finance Corporation,

IFC) är det tredje organet i den s. k. världsbanksgruppen. IFC upprättades i

juli 1956 för att genom investeringar i privata företag, främst i u-länderna,

komplettera Världsbankens verksamhet. Sverige ingick som medlem från

IFC:s start. IFC:s investeringsverksamhet sker i samarbete med privata finansiärer

utan krav på regeringsgarantier. Den är inte begränsad till kostnader

i utländsk valuta. IFC engagerar i största möjliga utsträckning företag

i industriländerna i projekten, bl. a. för att främja kunskapsöverföring.

IFC lämnar också tekniskt och finansiellt bistånd till nationella utvecklingsbanker,

inriktade på finansiering av medelstora industriföretag. Till grund

för verksamheten ligger ett aktiekapital på ca 510 milj. kr. Den svenska andelen

utgör 5,7 milj. kr. IFC:s egna resurser kompletteras av det enskilda

kapital som tillskjuts varje projekt. Dessutom kan Världsbanken vid behov

lämna IFC lån upp till fyra gånger dess grundkapital.

Från starten till den 1 juli 1967 har IFC gjort åtaganden om lån på totalt

221 milj. dollar (ca 1 140 milj. kr.). För att frigöra kapital för nya investeringar

strävar IFC att sälja värdepapper ur sin portfölj och överlåta

övriga finansiella åtaganden (inklusive garantigivning) till medverkande företag

samt till banker och finansinstitut världen runt. Flera svenska företag

har investerat i samverkan med IFC, bl. a. i Tunisien och Pakistan. Planeringsarbete

för bilateralt svenskt bistånd till industriell verksamhet sker i

nära samråd med IFC. Den tidigare nämnda utvecklingskrediten till Tunisien

avseende en utvecklingsbank utgör ett exempel härpå.

Äldst av de regionala utvecklingsbankerna är den Interamerikanska utvecklingsbanken

(Inter-American Development Bank, IDB) som lämnar utvecklingslån

till länder i Latinamerika på dels hårda, dels mjuka villkor.

Banken startades år 1960 och är huvudsakligen uppbyggd enligt Världsbankens

mönster. Medlemmar är USA och alla latinamerikanska länder —

utom Cuba, som utträtt. Efter snabb expansion under 1960-talets första år,

är bankens årliga åtaganden nu nära hälften så stora som Världsbankens.

Fortsatt mjuk långivning från IDB:s »Fund for Special Operations», FSO,

tryggades år 1967 genom en överenskommelse om fördubblade insatser i

fonden, varvid USA bidrar med ca tre fjärdedelar. IDB:s obligationsupplåning

i USA och Europa har på senare tid kompletterats med särskilda s. k.

trust funds från icke-medlemsländer. Sverige lämnade år 1966 ett sådant

bidrag genom en fond på 5 milj. dollar (26 milj. kr.).

IDB:s lån från ordinarie kapitalresurser var tidigare obundna beträffande

leverantörsländer, medan lån från bankens särskilda fond FSO har bun
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1068

dits till leveranser från bidragsgivarna. Fr. o. m. januari 1968 tillämpar banken

restriktiva upphandlingregler även med avseende på fondens ordinarie

kapitalresurser. För att i fortsättningen komma i fråga för leveranser till

IDB-finansierade projekt måste ett land ha tillskjutit medel till banken i

viss proportion till tidigare leveranser.

Den nystartade asiatiska utvecklingsbanken (Asian Development Bank,

AsDB) påbörjade sin utlåningsverksamhet år 1967. Den har fått svenskt

stöd genom teckning av 5 milj. dollar (26 milj. kr.) av grundkapitalet. Leveranser

till av banken finansierade projekt är i princip bundna till medlemsländer.

Den afrikanska utvecklingsbanken (African Development Bank, ADB)

skall liksom sin asiatiska motsvarighet främja bl. a. projekt som samtidigt

berör flera länder inom regionen. Endast afrikanska länder är medlemmar

i banken. Verksamheten är ännu i ett inledningsskede. Svenskt stöd till

banken utgår tills vidare i den formen, att vissa rådgivare ställts till förfogande.

Följande tablå anger bruttoutbetalningar till u-länder från viktiga internationella

organ för utvecklingsfinansiering under åren 1960—66 i milj. kr.:

1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966

IBRD .................. 1 764 1 661 2 116 2 389 2 400 2 452 2 918

IDA.................... — 5 129 543 766 1433 1 412

IFC .................... 67 41 93 62 83 98 124

IDB.................... — 26 191 388 688 564 735

EEC:s utvecklingsfonder

(gåvor och lån) ........ 16 83 285 347 466 600 724

1 847 1 816 2 814 3 729 4 403 5 147 5 913

Behovet av nya bidrag till IDA har under ett par års tid varit den viktigaste

enskilda frågan på den internationella biståndsgivningens område.

Genom det ännu ringa återflödet av amorteringar är IDA för sin verksamhet

beroende av återkommande tillskott från Grupp I-länderna. År 1966

föreslog Världsbankens chef en påfyllnad av IDA:s resurser under treårsperioden

1968—1970 med sikte på en fyrdubbling av den årliga bidragsnivån till

1 miljard dollar (5,2 miljarder kr.). Sverige stödde förslaget vid Världsbankens

och IDA:s årsmöte 1966. Samtidigt föreslogs från svensk sida —

enär svårigheter för en del länder att acceptera en så stor höjning kunde

förutses — att uppgången skulle ske stegvis och att länder i betalningsbalanssvårigheter

skulle få uppskov med inbetalningar av en del av bidragen.

Sedan USA våren 1967 presenterat ett alternativ till världsbankschefens

förslag, påbörjades förhandlingar om IDA:s resurspåfyllnad, vilka först

nyligen lett till en för alla parter godtagbar lösning. Den nu träffade överenskommelsen

innebär att IDA tillförs nya resurser omfattande 400 milj.

dollar om året under en treårsperiod. Ökningen från föregående påfyllnadsperiod

har således begränsats till 60 %.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

År 1961 inrättade FN och FAO gemensamt Internationella livsmedelsprogrammet

(World Food Programme, WFP). Efter en inledande försöksperiod

1963—1965 har WFP permanentats fr. o. m. 1966. Programmet finansieras

genom bidrag av livsmedel, tjänster och kontanter från medlemsländerna.

Minst en tredjedel av ett lands bidrag bör bestå av kontanter eller

tjänster. Genom insatser av livsmedel bidrar WFP till finansiering av angelägna

utvecklingsprojekt, särskilt inom jordbruket och undervisningen. Vanliga

former är livsmedelsutdelning till anläggningsarbetare samt skolbarnsbespisning.

En mindre andel av leveranserna har utgått som katastrofhjälp.

Den första bidragsperiodens (1963—1965) bidragsmål — 100 milj. dollar,

ca 520 milj. kr., — uppnåddes i det närmaste. För treårsperioden 1966

t. o. in. 1968 hade uppställts ett bidragsmål av totalt 275 milj. dollar (1 420

milj. kr.). Detta uppnåddes inte tillnärmelsevis — i december 1967 uppgick

de sammanlagda utfästelserna till 169 milj. dollar (870 milj. kr.). Härav

har Sverige utfäst sig att erlägga 8 milj. dollar (ca 41 milj. kr.) motsvarande

4,8 % av det totala bidragsbeloppet.

De hittills lämnade svenska bidragens kontantandel har varit 50 %,

dvs. större än flertalet andra givarländers. Inom ramen för det svenska

naturabidraget kan WFP välja i första hand mellan varuslag som vete, vetemjöl,

fodersäd, vegetabiliska oljor, konserverad fisk och torrmjölk.

En ny bidragsperiod har fastställts för åren 1969 och 1970 med 200 milj.

dollar (1 034 milj. kr.) som mål. Vid en bidragskonferens i början av år

1968 lämnade ett antal medlemsländer utfästelser till ett sammanlagt värde

av ca 120 milj. dollar (ca 620 milj. kr.). Under förbehåll för riksdagens

godkännande lämnades från svensk sida en utfästelse om sammanlagt 6

milj. dollar eller 31 milj. kr., fördelade på två lika stora årliga bidrag. Av

de gjorda utfästelserna utgör detta belopp 5 %.

Sveriges anslutning till 1967 års konvention om livsmedelshjälp, som utgör

en uppföljning av 1967 års principöverenskommelse mellan GATT-länderna

inom ramen för den s. k. Kennedy-ronden, innebär en väsentlig utvidgning

av det svenska biståndet till u-ländernas livsmedelsförsörjning. I

samband med riksdagens godkännande av Sveriges anslutning till konventionen

och riktlinjerna för dess tillämpning för svensk del lämnades en redogörelse

för programmet (prop. 1967: 156, 78 ff., JoU 39, rskr 346).

Enligt konventionen skall deltagande länder leverera en viss årlig kvot

spannmål, lämplig för mänsklig konsumtion, eller motvärdet i kontanter till

behövande u-länder. Den för Sverige fastställda kvoten uppgår till 54 000

ton vilket motsvarar ett värde av ca 18 milj. kr. Mot bakgrund av den relativt

betydande överskottsproduktion av vete som förekommer inom landet

finns det anledning anta att Sveriges bidrag lämnas i form av veteleveranser.

Konventionen föreskriver att bidrag i form av spannmål skall av givar
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

59

länder lämnas såsom f. o. b.-leveranser. Någon skyldighet att svara för fraktoch

distributionskostnader m. m. föreligger således inte.

Vid riksdagens godkännande av konventionen om livsmedelshjälp förutsattes

emellertid att Sverige skulle svara för frakt- och administrationskostnader

i samband med leveranserna. Kostnaderna för dessa åtaganden beräknas

till 4 milj. kr. budgetåret 1968/69.

Det förefaller lämpligt att de svenska veteleveranserna integreras med de

ordinarie svenska bidragen till WFP. Denna organisation har erfarenhet av

livsmedelsleveranser och god kännedom om de kvantitativa och kvalitativa

livsmedelsbehoven i olika länder. WFP har förklarat sig berett att administrera

det svenska spannmålsbidraget enligt livsmedelshjälpkonventionen

på samma villkor som gäller för Sveriges reguljära WFP-bidrag. Det kompletterande

kontantbidrag för frakt- och administrationskostnader som erfordras

bör följaktligen ställas till organisationens förfogande.

SIDA:s förslag rörande Sveriges direkta utvecklingsbistånd

budgetåret 1968/69

I sin anslagsframställning har SIDA framlagt förslag rörande Sveriges

direkta utvecklingssamarbete under budgetåret 1968/69. SIDA föreslår att

för det s. k. bilaterala biståndet skall finnas två operativa anslag, ett för

fältverksamhet och ett för utvecklingskrediter. Till det förra skulle föras

allt bistånd av gåvokaraktär, som inte utgörs av mer eller mindre reguljära

bidrag till mellanstatliga biståndsprogram. Medel för tillfälliga och extraordinära

bidrag till mellanstatliga program har således beräknats under anslaget.

Medel för finansiellt gåvobistånd, som f. n. belastar anslaget till bilateralt

finansiellt utvecklingsbistånd, föreslås likaledes överfört till anslaget

Fältverksamhet. Förutom krediter skulle därmed det föreslagna anslaget Utvecklingskrediter

endast bära kostnader för projektförberedelser och kontroll

i direkt anslutning till utvecklingskrediter.

Styrelsens förslag innebär att den pågående direkta biståndsverksamheten

fullföljs och utvidgas. Som huvudmottagarländer för svenskt bistånd skulle

Etiopien, Indien, Kenya, Pakistan, Sudan, Tanzania och Tunisien kvarstå.

Tidigare prioritering av familjeplanering och livsmedelsproduktion inom

anslaget Fältverksamhet bibehålls, och ökade insatser föreslås huvudsakligen

på dessa områden. Medel beräknas även för en utvidgning av insatserna

på utbildningsområdet, bl. a. avseende afrikanska kvinnor. I sin

planering av nya krediter under budgetåret 1968/69 förutser SIDA fortsatt

dominans för vatten- och livsmedelsförsörjning. Myndighetens planering

omfattar också krediter för importfinansiering och ökat samarbete med

utvecklingsbanker.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr iOl år 1968

Översikt över Sveriges direkta utvecklingsbistånd

(milj. kr.)

Fältverksamhet 1 2

Beräknad medels-

Beräknad medels-

SIDA:s förslag

åtgång t.o.m. bud-

åtgång budgetåret

avseende budget-

Länderfördelade insatser

getåret 1966/67*

1967/68

året 1968/69

Etiopien

Byggnadstekniska institutet ...

Barnsjukhuset...............1

18,1

3,3

2,6

Stöd åt medicinska fakulteten!

Addis Abeba..............J

8,1

1,9

1,0

Hälsocentraler...............

2,9

0,7

0,1

Nutritionsprojekt............

8,0

2,4

3,0

Fredskår ....................

0,2

7,0

8,7

Begionprojekt...............

Experter för skolbyggnadsverk-

2,0

6,7

7,0

samhet...................

0,3

0,2

0,3

Förvaltningsbistånd..........

—

1,9

Central administrationsenhet ..

0,6

1,0 24,7

0,8 25,4

Indien

Papperstekniskt institut......

4,4

1,0 .

0,7

Varubistånd:

Papper...................

Trålare...................

Skogsbruksredskap.........

Konstgödsel...............

59,6

11,0

2

Kenya

Lärarhögskola...............

20,0

9,6

3,7

Seminavelsprojekt............

2,3

2,2

2,5

Nordisk kooperation..........

1,0

2,0

3,5

Förvaltningsbistånd..........

—

—

1.9

Fredskår....................

0,2

—

0,3

Central administrationsenhet ..

— 13,8

0,4 12,3

Pakistan

Familjeplanering.............

15,8

8,6

9,7

Yrkesskola: Landhi..........

9,5

0,1

Gujrat...........

4,9

2,0

1,5

Kaptai..........

12,9

1,4

1,2

Telekommunikation..........

0,6

0,6

0,8

Central administrationsenhet . .

0,5

0,7 13,4

0,5 13,7

Varubistånd:

Skolbokspapper............

Konstgödsel...............

Bussar ...................

15,0

12,0

2

Tanzania

Nordiska Tanganyika-projektet

17,5

6,4

7,5

Förvaltningsbistånd..........

0,3

3,3

3,5

Fredskår....................

0,3

0,9

2,1

Central administrationsenhet ..

—

0,4 11,0

0,5 13,6

1 För varubistånd anges kostnaden för under perioden beslutade åtgärder.

2 Medel för varubiståndet under budgetåret 1968/69 har beräknats nedan under »Gåvobistånd

i form av varor från Sverige».

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

61

Utveckl ingskred iter

T. o. m. budgetåret Budgetåret 1967/681

1966/67''

Etiopien

Vägprojekt................................ 30

(Samfinansiering IDA/Världsbanken).......

Indien

Utvecklingskrediter för el.-lcraftutrustning,

mejeriutrustning, borrutrustning, importstöd 48

Spannmålslagring.......................... (20)

Krediter för importfinansiering.............. (75)

Kenya

Boskapsuppfödning........................ (19)

(samfinansiering IDA/Världsbanken)

Vattenförsörjning, Nairobi..........

(samfinansiering IDA/Världsbanken)

Vattenförsörjning, landsbygden......

Pakistan

Spannmålslagring.......................... 25

(samfinansiering IDA/Världsbanken)

Vattenförsörjning.......................... 9,1

(samfinansiering IDA/Världsbanken)

Jordbrukskredit........................... (28)

(samfinansiering IDA/Världsbanken).........

Tanzania

Krediter för vattenförsörjning kooperativ skola i

Moshi expertbostäder..................... 44

Utvecklingsbanker (industri, turism).......... (15)

Kraftförsörjning mm.......................

1 Åtaganden enligt avtal redovisas på avtalsåret. Belopp anges inom parentes för projekt rörande

vilka förhandlingar är långt framskridna. Projekt under förberedelse uppförs utan angivande

av belopp. Uppgifter rörande planering av krediter som förbereds för avtal under budgetåret

1968/69 kan inte lämnas i denna form, varför kolumn för detta budgetår inte medtagits.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Fältverksamhet (forts.)

Beräknad medels-

Beräknad medels-

SIDA:s förslag

åtgång t.o.m. bud-

åtgång budgetåret

avseende budget

Tunisien

getåret 1966/67

1967/68

året 1968/69

Fiskeskola..................

Mödra- och barnavård (inkl.

6,81

U 5.5

0,9

0,7

familjeplanering)...........

l,9j

1,7

2,1

Vatten- och avloppsprojekt....

1,5

0.2

—

Förvaltningsbistånd..........

—

—

0,5

Central administrationsenhet ..

0,5

0,3 3,1

0,4 3,7

Södra Afrika

Utbildningsverksamhet.......

1,2

3,4

3,5

Korea

Sjukhus....................

8,6

2,2

—

Liberia

Yrkesskola..................

7,4

0,9

0,6

Zambia

Fredskår....................

1,1

1,1

1,3

Vissa ämnesfördelade insatser under anslaget till fältverksamhet

Familjeplanering ............

(förutom vad som upptagits

under Pakistan och Tunisien)

9,0

7,6

30,0

Forskning ..................

(förutom vad som beräknats

under respektive projekt)

1,2

1,5

Mindre fältprojekt ...........

Bl a exportfrämjande bistånd

—

1,5

3,0

Projektförberedelser ..........

—

—

1,0

Gåvobistånd i form av varor från

Sverige...................

Bistånd till Indien och Pakistan

har redovisats under respektive

länder

Skolbokspapper till Afghanistan,

Burma, Indonesien, Nepal. . .

Svenska insatser i samverkan med

internationella organisationer

m. m.

(85,6)

12,0

(25,0)

25,0

Biträdande experter.........

11,0

6,0

6,0

FAO:s jordbrukskreditprojekt .

Utbildning av afrikanska kvin-

—

1,0

2,5

nor.......................

Bistånd för industriell utveck- ling samt till vissa FN-institut

13,1

3,0

9,4

m. m.....................

Extrabidrag till UNRWA och

3,6

3,1

3,1

UNHCR ..................

23,5

10,8

11,9

Afrikansk flyktingutbildning..

Hjälp åt sydafrikanska

5,0

2,2

3,0

apartheid-politikens offer....

3,0

2,0

2,0

Katastrofhjälp ..............

1,5

1,5

Insatser genom svenska enskil-

da organisationer...........

9,0

6,0

6,0

Stipendiat- och kursverksamhet.

21,0

8,1

10,1

Totalt

153 (avrundat) 190 (avrundat)

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

63

Utvecklingskrediter (forts.)

T. o. m. budgetåret

1966/67

Tunisien

Krediter för hamn i Keiibia, regionundersök
-

ning, ännu ej fastställt ändamål............ 12

Utvecklingsbanker (industri, turism)..........

Vattenförsörjning..........................

(samfinansiering IDA/Världsbanken)

Sudan

Vattenförsörjning.......................... 35

Turkiet

Kraftverk, transformatorer och vägar mm..... 26

Interamerikanska utvecklingsbanken........... 26

Budgetåret 1967/68

15

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Redogörelsen för SIDA:s anslagsframställning disponeras på följande

sätt.

Länderfördelade insatser

Övriga ändamål bekostade ur anslaget Fältverksamhet

Vissa ämnesfördelade insatser m. in.

Gåvobistånd i form av varor från Sverige

Svenska insatser i samverkan med internationella organisationer m. m.

Insatser genom svenska enskilda organisationer

Stipendiat- och kursverksamhet

Utvecklingskrediter

I samband med redogörelsen för SIDA:s anslagsframställning lämnas information

om vissa åtgärder som vidtagits efter framställningens ingivande.

Länderfördelade insatser

Etiopien

Verksamheten i Etiopien har under innevarande budgetår vidgats till att

även omfatta ett regionalt jordbruksutvecklingsprojekt samt samfinansiering

med Världsbanken/IDA av ett vägprojekt som för svensk del kostar

30 milj. kr. Genom detta projekt kommer nya landområden att öppnas och

marknadsföringen av jordbrukets produkter att förbättras i de berörda delarna

av landet. Expertbistånd till Etiopiens förvaltning beräknas kunna

komma till stånd under budgetåret 1968/69. I övrigt avser utvecklingssamarbetet

med Etiopien ett fullföljande av tidigare inledd verksamhet.

Det nuvarande byggnadstekniska institutet i Addis Abeba kommer att

uppdelas i två delar, Building College för utbildning av byggnadstekniker

och Building Centre för materialprovning och byggnadsverksamhet. Avtalsförlängning

med tre år har nyligen skett.

Nutritionsprojektet, vars uppbyggnadsskede nu avslutats, inriktas på

tillämpningen av de gjorda erfarenheterna genom upplysnings- och informationsverksamhet

på näringsområdet samt genom kostberikningsprogram.

Avtalet rörande det svensk-etiopiska barnsjukhuset utlöpte den 30 juni 1967.

Därefter har de svenska åtagandena gentemot sjukhuset reglerats av gällande

avtal avseende stöd till medicinska fakulteten, pediatriska avdelningen,

vid Haile Sclassie I universitetet. Syftet med avdelningen är att meddela

medicine studerande och sjuksköterskor undervisning samt att bedriva

forskningsverksamhet. Hälsocentralsprojektet har till syfte att bistå etiopiska

hälsovårdsministeriet med att utveckla hälsovården i provinserna Wollega

och Illubabor. Avtalet utlöper den 30 juni 1968.

Vid ingången av budgetåret 1968/69 beräknas 80 deltagare ingå i fredskåren

i Etiopien. Förlängning väntas ske av avtal rörande två experter med

uppgift att kontrollera skolbyggandet i landet.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 65

Indien

Under budgetåret 1967/68 har genomförts en omfattande översyn och nyplanering

rörande verksamheten i Indien. På grundval härav har SIDA framlagt

förslag rörande bl. a. nya krediter och bidrag till familj eplaneringsverksamhet.

Framtida utvecklingskrediter övervägs för spannmålslagringsprojekt i

indiska hamnar. Styrelsens förberedelsearbete för en första siloanläggning

i Khandla är långt framskridet och ett avtal om finansieringen väntas bli

undertecknat före utgången av budgetåret 1967/68. Vissa förstudier för siloanläggningar

i Haldia och Madras har utförts.

Eu fortsättning har planerats av den svenska finansieringen av import till

Indien av varor för utvecklingsprogrammet inklusive råvaror, halvfabrikat

och reservdelar för svensk-indiska »joint ventures».

Vid papperstekniska institutet i Saharanpur utbildas under budgetåret

1967/68 132 elever i helårskurser och 56 i kortare påbyggnadskurser. Då

skolan blivit fullt utbyggd skall den ha 288 elever.

Beträffande gåvobiståndet övervägs en förskjutning av tyngdpunkten från

skolbokspapper till konstgödning. En avslutande pappersgåva på 3 000 ton

förutses under första hälften av år 1968. Under budgetåret 1966/67 ingicks

avtal om två leveranser av konstgödning till ett sammanlagt värde av 9,2

milj. kr. Till en kostnad av 1,5 milj. kr. fullföljs tidigare gåvor i form av

skogsbruksredskap och trålare för utbildningsändamål.

Gåvobistånd till det indiska familjeplaneringsprogrammet har planerats.

SIDA har på detta område föreslagit åtgärder under budgetåret 1968/69 till

en kostnad av ca 10 milj. kr.

Kenya

Utvecklingssamarbetet med Kenya förutsätts öka. Under innevarande

budgetår vidgas de svenska insatserna genom en samfinansiering med

Världsbanken/IDA av ett boskapsuppfödningsprojekt till en kostnad för

svensk del av 19 milj. kr. En framställning om förvaltningsbistånd övervägs

f. n. En första grupp fredskårsdeltagare beräknas skola utsändas under

budgetåret 1968/69.

Lärarhögskolan i Nairobi, där lärare i naturvetenskapliga ämnen utbildas,

beräknas vara fullt utbyggd med 288 elever under våren 1968.

Inseminationsprojektet fortsätts i syfte att öka och förbättra mjölk- och

köttproduktionen. Budgetåret 1966/67 utfördes 235 000 inseminationer. Målet

är 500 000 per år att uppnås senast vid avtalsperiodens slut år 1971.

Till det nordiska projektet för undervisning i kooperation och utveckling

av den kooperativa rörelsen i landet bidrar Sverige med 45 % av kostnaderna.

Med Världsbanken/IDA har diskuterats möjligheterna till finansiering av

ett vattenförsörjningsprojekt i Nairobi. Med Kenyas regering pågår vidare

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 101

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

diskussioner om kreditfinansiering av vattenprojekt på landsbygden. Båda

dessa projekt kan komma att aktualiseras under innevarande budgetår och

något av dem kan bli klart för finansiering under budgetåret 1968/69.

De i 1966 års anslagsframställning omnämnda projekten på spannmålslagringens

och industrifinansieringens område blir inte aktuella för kreditgivning

under innevarande eller nästa budgetår.

Pakistan

Familj eplaneringsprojektet är numera integrerat i den pakistanska femårsplanen

för familjeplanering. Inom ramen för denna lämnas bistånd med

utbildning i familjeplanering av medicinsk och paramedicinsk personal, klinisk

verksamhet vid fem träningscentra, medicinsk-sociologisk-statistisk

forskning, framställning av propaganda- och upplysningsmaterial jämte läroböcker

i familjeplanering samt leveranser av preventivmedel. Tio svenska

experter tjänstgör vid projektet budgetåret 1967/68 och åtta experter under

budgetåret 1968/69. Ca 600 elever kommer att utbildas i insättning av plastspiraler.

Under vartdera av budgetåren 1967/68 och 1968/69 beräknas 720 000

gross kondomer komma att levereras.

Yrkesskolan i Gujrat beräknas uppnå full kapacitet budgetåret 1968/69

(270 elever) och skolan i Kaptai budgetåret 1969/70 (220 elever). Telekommunikationsprojektet

fortsätter verksamheten. Under budgetåret 1968/69

planeras utbildningsverksamheten inom projektets ram omfatta 98 elever.

År 1967 undertecknades ett avtalskomplex avseende finansiering av ett

projekt för reparation och utbyggnad av vatten- och avloppssystemet i Lahore,

Västpakistan. Projektet samfinansieras av Sverige och IDA. Den

svenska krediten uppgår till 9,1 milj. kr. och IDA bidrar med samma belopp.

Ett siloprojekt i östpakistan som likaledes samfinansieras genom krediter

från Sverige och IDA går under 1968 in i sitt operativa skede. Under

1967/68 beräknas de svenska utbetalningarna uppgå till ca 7 milj. kr. Fyra

betongsilos med en sammanlagd kapacitet på 235 000 lon skall byggas så

att distributionen av importerad spannmål i hela östpakistan underlättas.

Ytterligare en samfinansieringsoperation med IDA är f. n. under övervägande.

Krediten beräknas till 26 milj. kr. och avser finansiering av den

pakistanska jordbruksbankens (Agricultural Development Bank) program

för att öka möjligheterna att utnyttja jordbruksmaskiner och för brunnsborrning.

Gåvobistånd har sedan budgetåret 1962/63 utgått i form av 3 000 ton

skolbokspapper per år till ett sammanlagt värde av ca 15 milj. kr. En förskjutning

av gåvobiståndet från skolbokspapper till konstgödning övervägs.

Leverans pågår av en gåva på omkring 600 bussar för vänstertrafik.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

67

Tanzania

Samarbetet mellan Sverige och Tanzania är under kraftig utveckling. Kreditgivningen

— med särskild inriktning på vattenförsörjning — förenas med

en jämförelsevis betydande personalinsats. I början av år 1968 sysselsätts i

aktivt biståndsarbete på olika områden i Tanzania inom multilateral och bilateral

verksamhet ett 80-tal svenskar.

Det nordiska Tanganyika-projektet, till vars kostnader Sverige hittills

bidragit med hälften, består av en jordbruksskola, ett läroverk och en hälsovårdscentral

i Kibaha utanför Dar es Salaam. Uppbyggnadsperioden av projektet

beräknas ha i huvudsak avslutats under år 1967. Den nordiska personalen

kommer under budgetåret 1968/69 att uppgå till 40—45 personer

Inom ramen för det nordiska biståndssamarbetet förbereds nya insatser

främst på jordbruks- och utbildningsområdena. Sedan anslagsframställningen

ingavs har de danska och svenska biståndsmyndigheterna tillsammans

med Swedish Co-operative Centre fullföljt planeringen av en insats på kooperationens

område i Tanzania.

Flertalet av de 16 deltagarna i en svensk fredskårsgrupp som inledde sin

verksamhet under budgetåret 1967/68 arbetar inom det av Sverige understödda

vattenförsörjningsprojektet. Fredskårsverksamheten utbyggs och planeras

omfatta ett 60-tal personer år 1970. Utvidgningen torde ske främst

inom områdena vattenförsörjning och byggnadsverksamhet.

Inom ramen för ett svensk-tanzaniskt avtal om förvaltningsbistånd tjänstgör

ett 20-tal experter inom Tanzanias administration. En närmare redogörelse

härför lämnas under avsnittet om förvaltningsbistånd.

Mellan Sverige och Tanzania har slutits tre avtal om utvecklingskrediter,

varav två huvudsakligen avser program för vattenförsörjning och ett uppförande

av bostäder åt experter. Vattenförsörjningsprogrammet sträcker sig

t. o. m. budgetåret 1968/69 och stöds också genom förvaltningsbistånd och

fredskårsinsatser.

De nya byggnaderna för den kooperativa utbildningsanstalten i Moshi,

finansierade med en kredit på 2 milj. kr., togs nyligen i bruk. Styrelsen studerar

nu en tanzanisk ansökan om ytterligare en kredit avsedd för finansiering

av industri och turism genom utvecklingsbanker. Förutsättningarna

för ett spannmålslagringsprojekt undersöks. Med hjälp av konsulter utreds

vidare förutsättningarna för vattenkraftutbyggnad i Wami River eller Ruaha

River som en jämförande studie.

Tunisien

Yrkesskolan i Kelibia för utbildning inom fiskerinäringen beräknas vara

fullt utbyggd med 120 elever budgetåret 1968/69. Mödra- och barnavårdscentralen

i Kelibia bedriver förutom mödra- och barnavård även familjeplanering

samt vidareutbildar tunisisk personal.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

SIDA planerar alt lämna förvaltningsbistånd till landet, omfattande bl. a.

skogsvårdsspecialister, maskintekniker, bevattningsexperter, lantbruksskollärare

och jordbruksexperter.

Utöver tidigare två utvecklingskrediter — avseende främst finansiering

av en fiskehamn i Kelibia — har avtal ingåtts om en kredit att utnyttjas av

eu utvecklingsbank för industri- och hotellföretag. Härutöver diskuteras ett

större vattenprojekt omfattande bland annat staden Tunis, vilket kan komma

att finansieras tillsammans med Världsbanken/IDA. Även dessa projekt

kommer att aktualiseras under budgetåret 1968/69.

Södra Afrika

Inom ramen för ett av SIDA administrerat utbildningsprogram för afrikansk

flyktingungdom inledde Sverige budgetåret 1964/65 bidragsgivning

till utbildningsanstalter i de dåvarande brittiska territorierna i södra Afrika.

Följande budgetår anvisade Kungl. Maj:t efter framställning från SIDA 3,3

milj. kr. för ökade insatser främst i Botswana och Lesotho samt i viss mån

även i Swaziland. Sverige skulle medverka i bekostande av projekt, huvudsakligen

administrerade av FN-organ, i Botswana och Lesotho. Bilateral bidragsgivning,

även avseende stöd till flyktingutbildning, skulle kunna komma

i fråga såväl i Botswana och Lesotho som i Swaziland.

Under budgetåret 1966/67 började Sverige lämna bidrag till ett lärarseminarium

i Botswana i UNESCO:s regi samt genom FAO till utbyggnad av en

institution i Lesotho för utbildning av jordbruksinstruktörer och lanthushållslärarinnor.

Under budgetåret 1968/69 avser SIDA fortsätta sitt stöd till de tre länderna.

Ett UNDP-projekt i Botswana avseende hydrologiska undersökningar,

försöksverksamhet med konstbevattnat jordbruk samt utbildning

av hydrologisk och jordbruksteknisk personal skulle stödjas under en treårsperiod

genom ett svenskt bidrag på sammanlagt 3 milj. kr. Överenskommelse

har träffats med FN om ett svenskt bidrag att utnyttjas av UNDP för

bekostande av FN-personal som tjänstgör inom Lesothos förvaltning.

Övriga länder

Utvecklingskrediter utgår, förutom till i det föregående nämnda länder,

även till Sudan och Turkiet. Sverige beviljade i början av år 1966 en kredit

till Sudan på 35 milj. kr., som används till finansiering av landets vattenförsörj

ningsprogram för budgetåren 1965/66—1967/68. I anslutning till

projektet har Sverige ställt eu teknisk expert till sudanska regeringens förfogande

som kontrollant och rådgivare. Troligen kommer vattenförsörjningsprogrammet

att genomföras snabbare än beräknat och fråga om fortsatt

svensk finansiering har därför tagits upp. Inom ramen för OECD:s

Turkiet-konsortium beviljades Turkiet år 1963 en utvecklingskredit på 26

milj. kr. att utbetalas under fem år. 14 milj. kr. av krediten används för

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kiingl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

utrustning och tjänster till ett kraftverk. Överenskommelse har träffats om

utnyttjande av resterande kreditbelopp för finansiering av transformatorer

för kraftdistribution och för maskinutrustning för byggande och underhåll

av jordbruksvägar.

I anslutning till UNESCO :s arbete för att utveckla skolväsendet i Asien

har gåvobistånd i form av skolbokspapper lämnats till Afghanistan (åren

1965 och 1967), Burma (fem leveranser sedan år 1963) och Nepal (år 1966).

I anslutning till sistnämnda gåva har Sverige även ställt en tryckeriexpert

till förfogande.

Det skandinaviska undervisningssjukhuset i Sou], Korea, överförs den

1 oktober 1968 helt i koreansk regi och drift. Yrkesskolan i Yekepa, Liberia,

har nu en kapacitet av 120 elever som utbildas till mekaniker, bilreparatörer,

elinstallatörer, inredningssnickare och reparatörer. De första 37 elever,

som genomgått skolans treåriga utbildning, utexaminerades i juni 1967. Avtalet

har förlängts till och med år 1970. Under denna period skall liberiska

yrkeslärare utbildas vid skolan så att landet blir i stånd att vid avtalsperiodens

slut överta institutionen. Den svenska fredskårsinsatsen i Zambia som

inleddes 1965 omfattar f. n. arton deltagare inom jordbruksområdet. Insatsen

utbyggs så att 30 fredskårsdeltagare skall vara sysselsatta våren 1968. Samtidigt

har en rådgivare ställts till kooperationsministeriets förfogande och

tillhandahållande av annan expertis har erbjudits.

Ämnesfördelade insatser

Fam ilje plan er ing

Under de senaste åren har en förändring i positiv riktning inträtt med

avseende på inställningen till familjeplanering. Tendensen har bestått. Den

mest påtagliga aktiviteten har kunnat registreras inom u-länderna själva.

I stora delar av Asien och den islamiska världen har regeringarna tagit

ansvar för landsomfattande familjeplaneringsprogram. I ett antal latinamerikanska

länder har konferenser och seminarier kring födelsekontroll och

allmänna utvecklingsproblem kommit att utgöra en inkörsport till statliga

och privata befolkningsprogram. På givarsidan har utvecklingen inte varit

lika otvetydigt positiv. Bland givarländerna har inga nya tillkommit. Förenta

Staterna och Sverige är fortfarande de helt dominerande biståndsgivarna.

Inom FN-organen har vissa positiva steg tagits som kan resultera i

operativ verksamhet.

Sveriges engagemang i familjeplaneringens utveckling har varit betydande.

Det bilaterala svenska familjeplaneringsbiståndets utformning kommer

att i hög grad bestämmas av den internationella utvecklingen. Sveriges

ställning som pionjär bland biståndsgivande länder och knappheten på givarinsatser

överhuvud inom internationell familjeplanering har också lett

till ett snabbt växande antal biståndsframställningar.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Det svenska familjeplaneringsbiståndet till Pakistan och Tunisien har

nämnts i det föregående. Direkta svenska familjeplaneringsinsatser pågår

även i Ceylon, Malaysia, Marocko, Sydkorea och Turkiet. Vidare lämnar

Sverige via den internationella familjeplaneringsorganisationen IPPF (International

Planned Parenthood Federation) bistånd till Ghana, Kenya,

Mauritius och Nepal, vilka försetts med smärre kvantiteter preventivmedel

till stöd för pionjärverksamhet i statlig och privat regi.

Projektet i Ceylon verkar inom ramen för det landsomfattande ceylonesiska

familj eplaneringsprogrammet och syftar till utbildning i familjeplanering

av ceylonesisk hälsovårdspersonal, utrustning av familjeplaneringskliniker

samt leveranser av preventivmedel. Det förutses att Sverige under

budgetåret 1968/69 skall fortsätta biståndet i begränsad omfattning för att

programmet skall kunna slutföras.

Det statliga familj eplaneringsprogrammet i Malaysia har Sverige under

budgetåret 1967/68 bistått med 1 milj. kr. för anskaffning av preventivmedel

och transportmedel. För budgetåret 1968/69 förutses ett behov av 1,3

milj. kr. för materielanskaffningar.

Familjeplaneringsverksamheten i Marocko befinner sig i ett uppbyggnadsskede.

SIDA lämnade 1966/67 visst stöd och ytterligare svenskt bistånd

förutses för budgetåret 1968/69. Till det nu fyra år gamla och hittills framgångsrika

statliga familj eplaneringsprogrammet i Sydkorea lämnade Sverige

under budgetåret 1967/68 2,2 milj. kr. för finansiering av anskaffning

av fordon, preventivmedel och mobila kliniker försedda med gynekologisk

utrustning. Det koreanska programmet har livligt uppmärksammats internationellt

och förtjänar ytterligare svenskt stöd så att fortsatt framgång

säkras. För budgetåret 1968/69 beräknas medel för material och för delfinansiering

av ett planerat utbildningscentrum i familjeplaneringsfrågor.

Det statliga familjeplaneringsprograinmet i Turkiet har tidigare fått

svenskt stöd för anskaffning av preventivmedel och ytterligare bistånd förutses

för budgetåret 1968/69.

SIDA har erhållit framställningar eller informella förfrågningar om familj

eplaneringsbistånd från Algeriet, Chile, Colombia, Förenade Arabrepubliken,

Indien, Iran, Kenya och ett antal av republikerna i Centralamerika.

De ytterligare svenska biståndsinsatser, som förutses för budgetåret

1968/69, väntas komma att äga rum i bl. a. ett antal av dessa stater. Då det

är angeläget att verksamheten inom detta område kan komma igång så snart

tillräckligt planeringsunderlag föreligger, beräknar SIDA medel härför.

SIDA beräknar medel för ett under budgetåret 1968/69 fortsatt och ökat

stöd till den internationella familj eplaneringsorganisationen IPPF (3 milj.

kr.). De gångna årens samarbete mellan SIDA och IPPF har lämnat positiva

erfarenheter och svenskt stöd väntas bidra till att IPPF kan bygga ut

sin administration och därmed väsentligt vidga sin verksamhet i Afrika

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 71

och Latinamerika. Vidare förutses fortsatt stöd till ett antal konferenser

i familj eplaneringsfrågor som bedöms betydelsefulla ur vetenskapliga och

opinionsbildande synpunkter.

F. n. utreds förutsättningarna för samfinansiering med FN eller några av

dess fackorgan av familj eplaneringsverksamhet i u-länderna, varvid Sverige

strävar efter att aktivera de multilaterala organen till ökade insatser

på befolkningsområdet.

Inom SIDA har länge planerats en basorganisation för familjeplanering,

som nu avses få formen av en forsknings- och utbildningsgrupp för hithörande

frågor. Gruppen skulle verka i nära anknytning till SIDA:s familjeplaneringsenhet

och fältprojekt. Den väntas kunna inleda sin verksamhet

under innevarande budgetår. För budgetåret 1968/69 förutses ett medelsbehov

av 800 000 kr.

SIDA:s program för familjeplanering innebär totalt en ökning från beräknade

18,6 milj. kr. budgetåret 1967/68 till 41,8 milj. kr. budgetåret 1968/

69, av vilka 18,4 milj. kr. motsvarar förpliktelser.

Förvaltningsbistånd

Med Tanzania slöts år 1966 det första avtalet om s. k. förvaltningsbistånd

i form av expertis, som på svensk bekostnad ställs till förfogande

för tjänstgöring inom landets egen förvaltning. Vid utgången av budgetåret

1967/68 beräknas omkring 40 befattningshavare ha rekryterats till

Tanzania. Det viktigaste motivet för förvaltningsbistånd är att öka mottagarländernas

förmåga att genomföra sina utvecklingsplaner och att ta

emot och utnyttja andra typer av bistånd. SIDA har eftersträvat att koncentrera

rekryteringen till ett begränsat antal områden inom mottagarlandets

administration. Främst har landets kommunikationssystem, dess statistiska

centralbyrå, det i början av år 1967 nationaliserade bankväsendet,

den centrala personaladministrativa myndigheten samt det ministerium som

svarar för vattenförsörjningen på landsbygden kommit ifråga.

Framställningar om förvaltningsbistånd föreligger från Etiopien och

Kenya. De planerade insatserna beräknas bli lika stora som den i Tanzania.

För Tunisien har samma biståndsform diskuterats i positiv anda, men

det är skäl att räkna med svårigheter att finna fransktalande personal. Vid

utgången av budgetåret 1968/69 förutses ett tiotal experter ha rekryterats

för Tunisien.

På framställning av SIDA har Kungl. Maj :t, som tidigare nämnts, anvisat

medel till förvaltningsbistånd i Lesotho i UNDP:s regi. Bidraget avser

kostnader för sju till åtta experter som på s. k. OPEX-villkor skall tjänstgöra

inom landets förvaltning.

För att tillgodose ett önskemål om samordning med de internationella

organisationernas bistånd har SIDA förklarat sig villig att i positiv anda

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

pröva framställningar om förvaltningsbistånd avsett för myndigheter som

sysslar med utnyttjande av världsbankskrediter. Framställningar av detta

slag föreligger från bl. a. Etiopien.

Medel för här beskrivna insatser har beräknats under respektive land.

Vuxenundervisning

SIDA eftersträvar vanligen att anknyta personellt bistånd inom vuxenundervisningen

till redan befintliga aktiviteter. Sålunda är bl. a. en lärare

knuten till projekten för hälsovård ocli nutrition i Etiopien och en till det

regionala jordbruksutvecklingsprojektet i landet. Vuxenundervisning ingår

även i förvaltningsbiståndet till Tanzania. Medel för vuxenundervisning har

beräknats under respektive land.

Forskning

Den forskning SIDA avser att ge sitt stöd skall vara målinriktad och beröra

familjeplanering och näringsförsörjning. En integration av forskningsinsatserna

i fältverksamheten i huvudmottagarländerna eftersträvas.

Forskning förekommer nu, förutom på familjeplaneringsområdet, i fråga

om nutrition och livsmedelsproduktion. Vidare utreds utformningen av

insatser inom mikrobiologin. Företrädare för denna vetenskap har uttalat

sitt intresse för en målinriktad forskning med nära anknytning till fältverksamheten.

För budgetåret 1968/69 beräknar SIDA medel för forskning inom mikrobiologi

och bioteknik inklusive födoämneslagring med 1,5 milj. kr.

Exportfräm jande bistånd

För bistånd avsett att främja underutvecklade länders export under budgetåret

1967/68 har avsatts 500 000 kr. Insatser på detta område har kanaliserats

genom de mellanstatliga organisationerna. Detta har kunnat ske

därigenom att GATT:s International Trade Centre (ITC) erhållit vidgade

resurser, främst genom eu ökning av ITC:s reguljära budget. Härtill bör

emellertid, framhåller SIDA, också komma bilateralt bistånd och bistånd i

anslutning till ITC:s verksamhet. Som ett led i sitt planeringsarbete på detta

område har SIDA till ITC:s förfogande ställt en expert för tjänstgöring

under en tremånadersperiod, främst avseende bistånd till huvudmottagarländerna

för det direkta svenska biståndet.

Framställningar om exportfrämjande bistånd har inkommit till ITC från

ett flertal länder, däribland Tanzania. Framställningarna avser huvudsakligen

dels bistånd med att organisera exportfrämjande institutioner på regeringsnivå

eller på halvstatlig nivå, dels bistånd med att lösa diverse exportmarknadsproblem

avseende särskilda produkter eller tjänster såsom

rådgivning avseende bankväsen, försäkring, transport och skeppning.

SIDA räknar nu med ett större medelsbehov för detta ändamål än under

innevarande budgetår.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

73

Projektförberedelse, projektgranskning och kontroll

För åtskilliga av de ändamål som finansieras från fältverksamhetsanslaget

föreligger behov av projektförberedelse och projektgranskning genom

utomstående konsulter. Detsamma gäller projektkontroll och resultatbedömning.

Sådan verksamhet finansieras inom fältverksamhetsanslagets

ram. Under en särskild post inom anslaget beräknar SIDA för budgetåret

1968/69 1 milj. kr. för ändamålet.

Gåvobistånd i form av varor och tjänster

Svenskt bistånd i form av varuleveranser har hittills i främsta rummet

avsett papper för tillverkning av skolböcker. I de undersökningar SIDA

företagit beträffande denna biståndsform i bl. a. Burma, Indien och Pakistan

har konstaterats, att produktionskapaciteten för detta slag av papper i

stort sett kommit i nivå med efterfrågan. För budgetåren 1967/68 och

1968/69 förutser SIDA därför en minskning av detta bistånd. Under innevarande

budgetår har en gåva av 3 000 ton till Indien förberetts för avtal

och leverans. Beställningen av papperet har utlagts under hänsynstagande

till bl. a. dess sysselsättningsskapande effekt. Erfarenheterna av bistånd

genom pappersgåvor har varit goda.

Hittills har två gåvor av konstgödsel lämnats, båda till Indien, i syfte att

hjälpa landet i en akut livsmedelskris. Under år 1967 måste drygt 60 % av

Indiens behov av konstgödning importeras. I en nyligen av DAC gjord utredning

konstateras, att u-länderna har betydande behov av konstgödning.

Ännu år 1980 kommer dessa länder att behöva importera i genomsnitt nära

hälften av behovet. Den svenska årsproduktionen av konstgödning är omkring

1 milj. ton. En viss överkapacitet föreligger hos tillverkarna och beräknas

föreligga åtminstone tre—fem år framöver. Med hänsyn till dessa förhållanden

synes ett flerårigt program för konstgödningsgåvor motiverat.

Avtal med Indien väntas inom kort träffas om tilläggsgåvor på totalt 1,5

milj. kr. av slcogsbruksredskap och av tjänster i anslutning till tidigare lämnade

utbildningstrålare. För närvarande pågår en leverans till Pakistan av

bussar, vilka blivit överflödiga vid övergången till högertrafik i Sverige.

Fraktkostnaderna avses skola bestridas främst med medel från biståndsanslag.

Under budgetåret 1966/67 ingicks avtal om gåvobistånd för totalt 19,8

milj. kr. För budgetåret 1967/68 beräknas cirka 25 milj. kr. komma att tas

i anspråk för gåvobistånd. Samma belopp beräknas av SIDA för budgetåret

1968/69 att användas till betydande del för konstgödning.

3f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 101

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Svenska insatser i samverkan med internationella organisationer m. m.

En råd av Sverige finansierade biståndsinsatser genomförs i regi av FNorgan

eller andra internationella organisationer. I betydande utsträckning

förbereds och följs sådan verksamhet av SIDA.

SIDA föreslår att bidrag av mer tillfällig art för FN-program eller för särskilda

projekt i fortsättningen genomgående bestrids från fältverksamhetsanslaget.

Vidare föreslår SIDA att bidrag för katastrofhjälp och flyktingutbildning

o. d. lämnas från fältverksamhetsanslaget.

Biträdande experter till FN-organens biståndsprojekt

Holland och Sverige bidrar med det största antalet biträdande experter

till de internationella organisationerna. Vid 1968 års början var 56 svenska

biträdande experter anställda på svensk bekostnad för tjänstgöring inom

internationella biståndsprogram. För budgetåret 1968/69 beräknas ett medelsbehov

av 6 milj. kr. härför inom ramen för fältverksamhetsanslaget.

FA O :s jordbrukskredit projekt

SIDA har inlett samarbete med FAO rörande ett jordbrukskreditprojekt i

Afghanistan. Kooperativ kreditgivning avseende bomullsindustrin skall startas

i en provins. Inom ett annat område i landet organiseras kooperativ kreditgivning

för vindruvsodlingen. I båda delprojekten skall kreditgivningen

kombineras med åtgärder för att bl. a. förbättra marknadsföringen. Personal

för kooperativa kreditorganisationer och utbildningsverksamhet kommer

att utbildas vid ett institut som startas inom projektets ram. Den totala

projektkostnaden över perioden 1967—1974 har preliminärt beräknats till

ca 23 milj. kr., av vilka 4 milj. kr. utgör Afghanistans andel och 19 milj.

kr. den svenska andelen. Medelsbehovet från svensk sida har för budgetåret

1967/68 beräknats till högst 1 milj. kr. För budgetåret 1968/69 beräknas för

projektet ett medelsbehov på 2,5 milj. kr. inom fältverksamhetsanslaget.

Utbildning av afrikanska kvinnor

SIDA genomför i samarbete med FAO, ILO och UNESCO ett utbildningsprogram

för afrikanska kvinnor. Ytterligare insatser planeras på detta område.

Ett gymnasium i Tanzania och ett småskollärarseminarium i Sierra

Leone har finansierats via UNESCO liksom bl. a. stipendier till afrikanska

kvinnor för vissa studier i Israel. En lanthushållsskola i Musorna, Tanzania,

har uppförts och drivs t. o. m. budgetåret 1968/69 med svenska medel i samarbete

med FAO. Två sekreterarskolor i Kenya och en yrkesskola i Sierra

Leone har finansierats via ILO. Tillsammans med UNESCO övervägs nya

insatser i Tunisien. För budgetåret 1968/69 beräknar SIDA till utbildningsprogrammet

för afrikanska kvinnor 9,4 milj. kr. inom fältverksamhetsanslaget.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

75

Bistånd för industriell utveckling

Inom FN har år 1967 upprättats en organisation för industriell utveckling

(UNIDO) med uppgift att vara samordnande organ för den verksamhet inom

FN-familjen som avser industriell utveckling. Sverige har, liksom andra

industriländer, förutsatt att UNDP och FN:s reguljära biståndsprogram skall

utnyttjas för täckande av kostnaderna för UNIDO:s fältverksamhet. Uländerna

har däremot begärt att särskilda bidragskonferenser skall inkallas

för att tillförsäkra UNIDO egna fristående medel. Sverige lämnade budgetåret

1966/67 500 000 dollar som bidrag till en av FN:s generalsekreterare

upprättad fond avsedd för s. k. »Special Industrial Services» (SIS), som

omfattar rådgivning beträffande konkreta industriprojekt.

UNIDO :s operativa verksamhet och framtida medelsbehov kommer att

granskas vid styrelsemötet 1968, varvid ytterligare svenskt bidrag kan aktualiseras.

Bidrag till vissa FN-institut in. in.

Till FN:s fond för socialskydd (brottsbekämpningsinstitutet i Rom) har

Sverige utlovat bidrag att utbetalas med 300 000 kr. under vart och ett av

budgetåren 1966/67, 1967/68 och 1968/69. Sedan budgetåret 1965/66 har

Sverige lämnat ett årligt bidrag om 20 000 dollar till ILO:s institut i Turin

för yrkesutbildning. SIDA beräknar ett bidrag av samma storlek för budgetåret

1968/69. Sverige har sedan budgetåret 1964/65 lämnat årliga bidrag

till Internationella sekretariatet för frivilligtjänst (ISVS) i Washington.

Enligt SIDA:s uppfattning finns skäl att tills vidare fortsätta bidragsgivningen

och ett bidrag med 52 000 kr. (10 000 dollar) beräknas för budgetåret

1968/69. — Övriga institutioner, till vilka bidrag i fortsättningen bör

lämnas från fältverksamhetsanslaget men för vilka bidragsgivning för närvarande

inte bedöms som aktuell under budgetåret 1968/69, är FN :s institut

för dokumentation inom byggnads- och planeringsområdet, FN:s naturresursundersökningar,

FN:s utbildnings- och forskningsinstitut (UNITAR)

samt FN:s forskningsinstitut för social utveckling (UNRISD).

Sammanlagt har SIDA för de slag av särskilda bidrag varom nu är fråga

beräknat 0,5 milj. kr. under fältverksamhetsanslaget för budgetåret 1968/

69.

Flyktingverksamhet

FN :s hjälporgan för Palestina -fly k tingar (UNRWA)

Till UNRWA, Förenta Nationernas organisation för stöd åt Palestinaflyktingar,

har svenska bidrag utgått under en följd av år. Vid sidan av bidraget

till organisationens allmänna budget lämnade Sverige år 1966 ett

särskilt bidrag på 10,4 milj. kr. avsett för utbildning. I anledning av den

svåra situation som uppstod för Palestinaflyktingarna genom den väpnade

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kiingl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

konflikten i Mellanöstern i juni 1967 beslöt Kungl. Maj :t att ett extra bidrag

på 10,4 milj. kr. skulle utgå till UNRWA utan att särskilda föreskrifter om

användningen lämnades. Även för budgetåret 1968/69 beräknar SIDA under

anslaget till Fältverksamhet ett bidrag på 10,4 milj. kr.

FN:s flyktingkommissarie (UNHCR)

Kostnaderna för flyktingkommissariens program har ökat betydligt under

senare år, främst beroende på flyktingsituationen i Afrika, medan medlemsstaternas

sammanlagda bidrag till verksamheten inte stigit i motsvarande

utsträckning. Skillnaden mellan bidrag och kostnader har hittills kunnat

täckas genom utnyttjande av reservfonder samt genom bidrag från insamlingar.

År 1967 lämnades t. ex. betydande bidrag till programmet från

den svenska insamlingen »Flykting 67».

Flyktingkommissarien har uttryckt oro för finansieringsläget. SIDA förutsätter

att Sveriges ordinarie bidrag höjs. Extra svenska bidrag till det

ordinarie programmet under kalenderåren 1968 och 1969 anses motiverade.

SIDA beräknar för budgetåret 1968/69 under fältverksamhetsanslaget 1,5

milj. kr. härför samt för en fortsättning av det stöd som nu utgår till av

flyktingkommissarien administrerade särskilda utbildningsprojekt för afrikansk

flyktingungdom.

Afrikansk flyktingutbildning

Ett program för afrikansk flyktingutbildning administreras av SIDA sedan

budgetåret 1964/65. Beslut om riktlinjer för verksamheten fattas av

Kungl. Maj :t efter förslag av beredningen för studiestöd till afrikansk flyktingungdom

—• flyktingberedningen. Kostnaderna för programmet har hittills

belastat anslaget Humanitärt bistånd till flyktingar m. fl. Under budgetåret

1967/68 beräknas kostnaden för programmet uppgå till 2,5 milj. kr.

Därav lämnas 420 000 kr. till FN :s utbildningsprogram utomlands för sydafrikaner

och 350 000 kr. till FN:s flyktingkommissarie för särskilda utbildningsprojekt

i Afrika. Återstoden av medlen används för bilateral stipendiering

och bidragsgivning.

De hittills vunna erfarenheterna av verksamheten är positiva. Efter att tidigare

ha varit ett utbildningsprogram uteslutande för flyktingar vidgas

det försöksvis under budgetåret 1967/68 till att bli ett allmänt utbildningsprogram

för ungdom från de av programmet berörda länderna i södra Afrika.

Denna utvidgning av verksamheten jämte ökade utbildningsbehov bland

afrikanska flyktingar kommer under budgetåret 1968/69 att medföra ökade

medelsanspråk. Ett belopp på 3 milj. kr. beräknas av SIDA för programmet

under fältverksamhetsanslaget. Förslag rörande medlens användning förutsätts

komma att inges av flyktingberedningen.

Sammanlagt beräknar SIDA för budgetåret 1968/69 på fältverksamhetsanslaget

14,9 milj. kr. för flyktingverksamhet.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Hjälp till den sydafrikanska apartheidpolitikens offer

Under budgetåret 1966/67 användes 2 milj. kr. för stöd genom FN och

privata organisationer till den sydafrikanska apartheidpolitikens offer.

Samma belopp torde komma att användas under budgetåret 1967/68. För

budgetåret 1968/69 beräknar SIDA på anslaget Fältverksamhet 2 milj. kr.

för ändamålet.

Katastrofhjälp

SIDA har ett nära samarbete med Överstyrelsen för Svenska röda korset

och med Röda korsföreningarnas förbund i Geneve i frågor rörande katastrofhjälp.

Genom ett första bidrag på 160 000 kr. har Röda korsföreningarnas

förbund getts resurser att hjälpa länder, som ofta är utsatta för katastrofer,

med katastrofhjälpsplanering.

För budgetåret 1968/69 beräknar SIDA på fältverksamhetsanslaget 1,5

milj. kr. för katastrofhjälp.

Insatser genom enskilda svenska organisationer

Bidrag lämnas till enskilda svenska organisationers verksamhet i u-länder.

Huvudsakligen stöds insatser på utbildningens och den förebyggande

medicinens områden.

Under budgetåret 1966/67 bar SIDA fattat beslut om bidrag respektive

hemställt att Kungl. Maj :t beslutar om bidrag, vilka innebär en total åtagandevolym

för budgetåren 1966/67—1968/69 på 8 425 000 kr. Åtagandena

fördelas med 5 120 000 kr. på budgetåret 1966/67, 2 455 000 kr. på budgetåret

1967/68 och 850 000 kr. på budgetåret 1968/69. De största bidragen avser

Svenska Baptistsamfundet för yrkesskola i Kongo, Swedish Co-operative

Centre för utbyggnad av institut i Indien, Missionssällskapet Bibeltrogna

Vänner för skolor i Etiopien, Svenska Pingstmissionen för gymnasium i

Burundi samt Svenska Lutherhjälpen för utrustning till undervisningssjukhus

i Tanzania.

För budgetåret 1967/68 har 6 milj. kr. anvisats för här avsedda ändamål.

Beloppet torde komma att disponeras i sin helhet.

SIDA:s erfarenheter av de enskilda organisationernas biståndsverksamhet

är positiva och SIDA förutsätter att sådana bidrag fortsättningsvis lämnas i

oförminskad omfattning. För budgetåret 1968/69 beräknar SIDA medel med

6 milj. kr.

Stipendiat- och kursverksamhet

Vid individuell stipendiering söker SIDA ge förtur till utbildning av personal

knuten till svenska fältprojekt. I övrigt avser den individuella stipendieringen

i huvudsak fortbildning i form av specialstudier på kvalificerad

akademisk nivå,

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Kursverksamheten inriktas i väsentlig utsträckning på huvudmottagarländerna.

I fråga om ämnesval inriktar man sig på livsmedelsförsörjning,

lärarutbildning, kooperation och förvaltning. För budgetåret 1968/69 beräknas

2 000 kursdeltagarmånader, 200 fler än föregående budgetår. Stipendierna

föreslås bli indexreglerade för att anpassas till den allmänna prisutvecklingen.

För enskild stipendiatverksamhet under budgetåret 1968/69 beräknar

SIDA inom fältverksamhetsanslaget 3,3 milj. kr. och för kursverksamheten

6 780 000 kr.

Utvecklingskrediter

Från anslaget till bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd under sjunde

huvudtiteln bestrids under innevarande budgetår utgifter för gåvobistånd i

form av varor och tjänster samt utgifter för och i direkt samband med utvecklingskrediter.

Styrelsen har såsom nämnts i det föregående föreslagit,

att varubiståndet skall överföras till anslaget för fältverksamhet. Utgifter

avseende projektförberedelse och projektgranskning, kontroll samt resultatbedömning

föreslås skola bestridas under anslaget för utvecklingskrediter

på grund av samhörigheten med de kreditfinansierade projekten.

Den fiskehamn vid Kelibia i Tunisien, varom kreditavtal slöts åren 1963

och 1965, är nu färdigställd liksom undersökningen av Cap Bon-halvöns utvecklingsmöjligheter.

Under innevarande budgetår har i samfinansiering

med Världsbanken lämnats en kredit till Tunisien på 15 milj. kr. för industri-

och turistprojekt. Turism och industri är de två snabbast expanderande

grenarna av tunisiskt näringsliv och ger betydelsefulla bidrag till att

lätta landets svåra valutasituation.

Arbetet med det mindre kraftverk i Turkiet, till vilket utrustning skall

levereras med utnyttjande av 1963 års kredit, har starkt fördröjts. Svensk

teknisk expertis kommer nu att anlitas för de besvärliga bergarbeten som

erfordras där. Genom ett tilläggsavtal har den odisponerade delen av krediten

numera avsatts till inköp av maskinell utrustning för ett byvägsprojekt

och för utrustning av vissa transformatorstationer.

Av de två krediter som lämnats till Indien för import av kapitalvaror och

industriförnödenheter har den första, från budgetåret 1964/65, helt disponerats

genom kontrakt.

Under budgetåret 1966/67 ingicks två kreditavtal med Tanzania. Den

ena av krediterna uppgår till 4 milj. kr. och används för finansiering av ett

femtiotal bostadsenheter i Dar es Salaam, avsedda i första hand för utländska

experter som tillhandahålls av FN och de nordiska länderna. Det andra

avtalet innebär fortsatt kreditstöd med totalt 30 milj. kr. (10 milj. kr. per år)

till utbyggnaden av vattenförsörjningen på landsbygden. Programmet, som

sträcker sig till och med budgetåret 1968/69, omfattar flera hundra delpro
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

jekt såsom brunnsborrning, installation av pumpar, rörläggning samt byggande

av dammar. Krediten lämnas i samverkan med förvaltningsbistånd

och fredskårsinsatser. Svenska konsult- och entreprenadföretag har engagerats

för delar av programmet.

Till Pakistan lämnades år 1966 en kredit på 25 milj. kr. som ett bidrag till

den utländska finansieringen av ett större projekt för spannmålslagring i Östpakistan.

Fyra betongsilos med en sammanlagd kapacitet av 235 000 ton

skall byggas i Östpakistan. Fyra femtedelar av det utländska valutabehovet

täcks av en samtidigt lämnad kredit från IDA, som även övervakar projektets

utförande gemensamt med expertis från SIDA. (Kontrakt för entreprenadarbetena

vid projektet har i fri internationell anbudstävlan hemförts av

ett svenskt företag.) Ett andra samfinansieringsavtal mellan Sverige, IDA

och Pakistan slöts våren 1967 till förmån för utbyggnad av vatten- och avloppssystemet

i staden Lahore i Västpakistan. Den svenska insatsen, 9,1

milj. kr., är av samma storlek som IDA:s.

Tillsammans med Världsbanken och IDA har Sverige nyligen beviljat

en kredit på 30 milj. kr. till ett större vägprojekt i Etiopien, vilket kommer

att öppna nya landområden och förbättra marknadsföringen av jordbrukets

produkter. Krediten har lämnats på IDA-villkor.

SIDA beräknar volymen av nya utvecklingskrediter under innevarande

budgetår till högst 200 milj. kr., att utbetalas med fördelning på flera budgetår.

Beloppet anges kunna bli lägre med hänsyn till osäkerheten om tidpunkt

då avtal kan undertecknas. Beviljade krediter under en femårsperiod

redovisas i bilaga 2.

I sin planering för nya krediter under budgetåret 1968/69 förutser SIDA

dominans för vatten- och livsmedelsförsörjning, bl. a. genom fortsatt stöd

till vattenprogram i Sudan och Tanzania, vilka gett positiva erfarenheter.

Ett vattenprojekt i Kenya beräknas kunna leda till avtal under budgetåret

1967/68 eller budgetåret därefter. Anläggningar för spannmålslagring i

Indien och Tanzania har studerats och kan bli aktuella för ytterligare krediter.

Fortsatta importkrediter till Indien förutses, bl. a. för svensk-indiska

s.k. joint ventures.

SIDA aviserar förberedelser för ökade insatser via utvecklingsbanker.

Industribanksprojekt i Tunisien och Tanzania beräknas ge erfarenheter för

den fortsatta planeringen och samarbete i frågan sker med Internationella

finansieringsbolaget (IFC) samt FN:s industriorganisation (UNIDO). Styrelsen

bedömer nya samfinansieringsoperationer med Världsbanken/IDA

i vissa huvudmottagarländer möjliga och önskvärda, men projektvalet måste

anstå i avvaktan på IDA:s arbetsprogram för 1968/69. Beträffande insatser

via regionala utvecklingsbanker förutser styrelsen behov av ytterligare

svenskt bidrag i någon form till den svenska utvecklingsfonden för

Latinamerika, förvaltad av Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB). Ett

bidrag till den afrikanska utvecklingsbanken (ADB) kan även visa sig mo
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungi. Maj.ts proposition nr 101 år 1908

tiverat budgetåret 1968/69. SIDA avser att utreda lämpligheten av en s. k.

trust fund till bankens förfogande, men bär i första hand, med hänsyn till

dess aktuella behov av rådgivning, åtagit sig att söka tillhandahålla och finansiera

expertis för vissa korttidsuppdrag.

De svenska utvecklingskrediternas genomsnittsstorlek är ca 20 milj. kr.

Begränsade administrativa resurser och önskan att trygga låntagarnas planering

motiverar enligt styrelsens mening företräde för relativt stora objekt

eller investeringsprogram med viss varaktighet, t. ex. tre år. Det är då ändamålsenligt

att kunna ställa i utsikt framtida kreditstöd utan att omedelbart

behöva belasta den svenska statsbudgeten.

Styrelsen föreslår, att riksdagens bemyndigande till Kungl. Maj:t alt

under ett budgetår lämna kreditutfästelser för de närmaste tre till fem

budgetåren utvidgas så att utfästelserna för en treårsperiod får avse årliga

belopp motsvarande det aktuella budgetårets hela anslag. För att möjliggöra

för låntagaren att göra bindande förpliktelser gentemot leverantörer

och för att underlätta samfinansiering på lika villkor med IDA bedömer

styrelsen nödvändigt att dylika utfästelser kan lämnas utan förbehåll

att riksdagen anslår erforderliga medel, dvs. på samma sätt som är

fallet vid Sveriges direkta treåriga bidragsutfästelser till IDA.

Beträffande anslaget till bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd budgetåret

1968/69 anför styrelsen, att en säker bedömning av vilka planerade projekt

som blir färdiga för finansiering detta budgetår ej är möjlig. Volymen

av krediter i olika förberedelsestadier motsvarar inemot 500 milj. kr., varav

hälften avser samfinansiering med internationella organ. I allt bedöms anslaget

vara förhandsintecknat vid budgetårets ingång med ca 50 milj. kr.

Åtaganden budgetåret 1968/69 av minst samma omfattning som budgetåret

1967/68 förutsätter enligt styrelsen — om bemyndigande att ingå förhandsförpliktelser

ges enligt styrelsens förslag — att anslaget för utvecklingskrediter

ej beräknas lägre än 125 milj. kr. Fortsatt ökad åtagandevolym förutsätter

såväl att nya projekt kommer fram till finansiering som tillräcklig

personal. Tidsåtgången mellan kreditavtals undertecknande och utbetalningar

har med nuvarande anslagsteknik skapat betydande reservationer, vilka

tenderar att växa vid en expansion av programmet. SIDA anför att föreslagna

anslag och åtaganderegler för efterföljande år syftar till en dämpning

av reservationsuppbyggnaden, så att reservationerna småningom anpassas

till en nivå där de utgör en kassareserv av lämplig storlek.

Svenska utvecklingskrediter har jämförelsevis gynnsamma villkor (25

års återbetalningstid, varav de första 10 åren amorteringsfria; 2 % ränta).

Vid samfinansiering med IDA kan från budgetåret 1967/68 tillämpas de fördelaktiga

IDA-villkoren (50 års återbetalningstid, varav de 10 första åren

amorteringsfria; 3/4 % förvaltningsavgift och ingen ränta därutöver). SIDA

anför att skuldsituationen och betalningsbalansläget hos flertalet huvudmottagarländer

talar för en utsträckt tillämpning av de gynnsammare IDA
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

villkoren, i första hand för skolbyggnadsprojekt etc., men även sedan internationella

konsortier eller konsultativa grupper funnit ett mottagarland i behov

av exceptionellt mjuka villkor. Styrelsen föreslår, att riksdagens bemyndigande

inhämtas till svensk medverkan i skuldkonsolideringsaktioner inom

sådana samarbetsgrupper och att bemyndigandet innefattar möjlighet att

medge tillfälligt uppskjutande eller varaktig eftergift av räntor och amorteringar

på utvecklingskrediter.

Om en väsentlig expansion av svenskt kreditbestånd skulle sammanfalla

med en akut skärpning av u-ländernas skuldsituation, som påkallar internationella

åtgärder, bör enligt styrelsen andra uppmjukningar övervägas.

Hit hör räntebefrielse under den amorteringsfria perioden eller lånets hela

löptid. Ett sådant förfaringssätt tillämpas bl. a. av Storbritannien. Styrelsen

anser också rimligt att återbetalningen i vissa fall kan erläggas i lokal valuta.

Ränte- och återbetalningar på svenska utvecklingskrediter skall f. n.

ske i svenska kronor och uppgår ännu till smärre belopp, eftersom endast

mindre summor dragits. När samtliga nu lämnade krediter ger full förräntning

blir ränteintäkterna ca 4 milj. kr. per år, och ca 200 milj. kr.

per år i nya krediter lägger ytterligare 2—4 milj. kr. till den årliga summan.

Medlen tillförs posten »Övriga inkomster» på statsbudgeten.

Svenska utvecklingskrediter har hittills främst avsett konkreta investeringsprojekt,

t. ex. hamnar, kraftverk, siloanläggningar. Enligt styrelsen

möjliggör projektfinansiering ingående teknisk och ekonomisk värdering

av insatsen och förutsätter nära samarbete med låntagaren, vilket möjliggör

kunskapsöverföring.

S. k. programbistånd har lämnats främst Indien i form av två krediter

för import av industriförnödenheter, inklusive vissa kapitalvaror. Gåvorna

av papper och gödningsämnen till asiatiska länders utvecklingsprogram har

haft likartad natur. Styrelsen anför, att Indien och Pakistan hör till de

u-länder med god planering, kunnande och administration samt växande

inhemsk kapitalvaruindustri, vilka främst bör ifrågakomma för detta slags

bistånd, liksom enligt internationell bedömning bl. a. även Tunisien. I andra

huvudmottagarländer bör krediter för särskilda projekt eller begränsade sektorsprogram

även i fortsättningen dominera. Sådant bistånd är genomsnittligt

mer personalkrävande. Snabbt växande svenska utvecklingskrediter förutsätter

därför att inslaget av importfinansiering får möjlighet att expandera,

till vilket SIDA avser att ta hänsyn i sin planering.

I fall då föreslagna projekt förutom hög samhällsekonomisk prioritet

visar god företagsekonomisk räntabilitet och goda utsikter att bidra till landets

exportinkomster, bedömer SIDA det lämpligt att kunna ge krediter i

två steg. Detta innebär att lån till regeringarna på gängse gynnsamma svenska

villkor vidareutlånas av dessa till sitt motvärde i lokal valuta på villkor som

är avpassade till projektets natur. Som närliggande exempel framhåller styrelsen

de utvecklingsbankslån som förberetts till Tanzania och Tunisien och

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kangl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

varav det senare numera avtalats. Institutens slutliga låntagare avses erhålla

krediter på fullt kommersiella villkor. Förfarandet överensstämmer

med internationell praxis och torde enligt styrelsen vara en förutsättning

för att mjuk långivning skall främja projekt med snabbare avkastning som

ger största bidrag till landets ekonomiska utveckling.

Svenska utvecklingskrediter lämnas utan bindning till svenska inköpskällor,

och vid projektfinansiering föreskrivs normalt internationell anbudsgivning.

Detta möjliggör enligt styrelsen att den svenska krediten får

största möjliga värde. Om flera likvärdiga projekt eller sektorsprogram föreligger,

sker valet mellan dessa mot bakgrund av svenska möjligheter att vid

behov också bidra med tekniskt kunnande.

Under budgetåret 1966/67 disponerar SIDA högst 1 milj. kr. av anslaget

för bilateralt finansiellt bistånd för förberedande undersökningar av

insatser under anslaget. Beloppet har i sin helhet disponerats främst för

utredningar om spannmålslagring, vattenförsörjning, vattenkraft och vägar

i flera mottagarländer men också för rådgivare till vattenprojekt som finansierats

i Sudan och Tanzania. Bland undersökningar som kan bli aktuella

under budgetåret 1967/68 nämns fortsatta utredningar genom konsulter

av vattenprojekt i Kenya och Tunisien och av kraftprojekt i Tanzania

samt fortsatt förberedelse av indiska silos. För ändamålet disponeras 1,8

milj. kr. jämte ytterligare 1 milj. kr. för projektkontroll genom rådgivare

på fältet samt tillfälligt anlitade konsulter.

För projektförberedelser och kontroll i anslutning till utvecklingskrediter

beräknar SIDA för budgetåret 1968/69 behov av totalt 5 milj. kr.,

varav 1,5 milj. kr. för projektförberedelser i trängre bemärkelse, 2 milj. kr.

för projektering samt 1,5 milj. kr. för särskilda rådgivare och tillfälliga

konsulter.

SIDA föreslår, att Kungl. Maj :t begär riksdagens fullmakt att ingå åtaganden

avseende utvecklingskrediter för vart och ett av de tre närmast framförliggande

budgetåren med samma belopp som det beviljade anslaget samt att

anslaget till utvecklingskrediter uppförs med 125 milj. kr. för budgetåret

1968/69.

Departementschefen

Biståndsprogrammets motiv och mål

Kravet på en internationell politik, som präglas av solidaritet med de

fattiga folken, grundas på uppfattningen att de bättre lottade har en moralisk

plikt att bistå de sämre ställda. Social rättvisa och utjämning krävs

inom nationerna och samma krav måste uppställas för förhållandet mellan

nationerna. Orättvisor i fördelningen av världens tillgångar ger upphov

till spänningar och konflikter inom och mellan länderna. Känslan av

solidaritet och ansvar över gränserna är uttryck för insikten om att fred,

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

frihet och välstånd inte är exklusivt nationella angelägenheter utan något

alltmer universiellt och odelbart. De senaste årens många öppna mellanfolkliga

konflikter har nästan undantagslöst uppstått i de fattigare delarna

av världen. Samarbete med andra länder för att bidra till en tillfredsställande

utveckling av de politiska, ekonomiska och sociala förhållandena

är en viktig del av kampen för freden. En minskning av fattigdomen i

andra länder ger underlag för en handel, som påskyndar den ekonomiska

utvecklingen och gagnar alla deltagande parter.

Ett viktigt syfte för svensk utrikespolitik är att bidra till utjämning och

större förståelse mellan folken och att därigenom främja internationell

solidaritet och en fredlig utveckling i världen. Vårt aktiva stöd åt Förenta

Nationerna är ett led i denna politik. Det svenska utvecklingsbiståndet,

som är en del av utrikespolitiken, står i samklang med dessa strävanden.

Det politiska oberoende, som nu förvärvats av flertalet av världens

folk och vars uppnående för de alltjämt undertryckta folken vi med all

kraft vill befordra, måste ges det ekonomiska underlag och det sociala innehåll,

som är en förutsättning för en demokratisk samhällsutveckling och för

verklig nationell oavhängighet. Vårt land, som uppnått en relativt hög grad

av välstånd, har ett särskilt ansvar som deltagare i det fredliga internationella

utvecklingssamarbetet. I dagens tragiska världsläge — då väldiga resurser

som skulle kunna användas i fredligt uppbyggnadsarbete binds i upprustning

och ohyggliga krigsföretag — måste vi öka våra fredsansträngningar

och vara beredda till uppoffringar för att stödja framstegets krafter

i världen.

Målet för utvecklingssamarbetet och för den biståndsgivning, som måste

ingå däri, är en höjning av de fattiga folkens levnadsnivå. Detta innebär att

åtgärder liksom hittills skall sättas in ägnade att motverka svälten och massfattigdomen,

begränsa befolkningstillväxten, förbättra utbildningen och påskynda

den ekonomiska utvecklingen. Samarbetet syftar till att genom impulser

och bistånd utifrån stimulera de fattiga ländernas egna utvecklingsansträngningar.

De skall bidra till social och ekonomisk utjämning och medverka

till en samhällsutveckling i demokratisk riktning.

I formuleringar liknande dessa har utvecklingssamarbetets och biståndsverksamhetens

motiv och mål fastslagits genom 1962 års beslut om riktlinjerna

för det svenska utvecklingsbiståndet och genom senare uttalanden om

utvecklingssamarbetets inriktning och utformning. Dessa ståndpunkter bör

äga fortsatt giltighet.

Biståndsvägar och samordning

Biståndet lämnas inom ramen för ett internationellt samarbete i många

former. Sverige har särskilt starkt hävdat de mellanstatliga organisationernas

betydelse för utvecklingsplaneringen och som kanaler för bistånd.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Vårt lands finansiella insatser i de internationella biståndsprogrammen är

betydande. Inom FN:s utvecklingsprogram UNDP svarar Sverige sedan ett

par år för det största bidraget näst Förenta Staternas. Till Världsbankens utvecklingsfond

IDA har Sverige lämnat avsevärda bidrag utöver våra avtalsenliga

förpliktelser. Svenskt stöd har vidare lämnats till de regionala utvecklingsbankerna

för Asien och Latinamerika samt övervägs i fråga om Afrika;

dessa bankers verksamhet utgör ett värdefullt komplement till Världsbanksgruppens

biståndsgivning.

Vår betydande medverkan i de internationella biståndsprogrammen ligger

i linje med vår traditionellt starka uppslutning kring FN. Den markerar vår

vilja att stärka FN som ett instrument till värn för freden och bistånd åt

utvecklingsländerna. Det hör till fördelarna med det internationella biståndet,

att det handhas av organisationer inom vilka givar- och mottagarländer

samarbetar på jämställd fot. Bistånd som lämnas via de mellanstatliga

organisationerna står ofta friare gentemot politiska och kommersiella

biavsikter än många bilaterala insatser. Multilaterala organ som UNDP och

IDA tillämpar principer som i stor utsträckning sammanfaller med våra

egna, t. ex. biståndets obundenhet i fråga om leveranskällor och biståndsvillkorens

benefika karaktär. Det mellanstatliga biståndet kommer flertalet

u-länder till godo och gör det därmed godtagbart för enskilda givarländer

att av effektivitetsskäl koncentrera sina biståndsresurser på ett mindre antal

länder. Genom sin verksamhet har de mellanstatliga biståndsorganen vunnit

en betydande erfarenhet av utvecklingsarbete i de fattiga länderna och

en värdefull överblick över biståndsbehoven. De förfogar också över en utredningskapacilet

och personella resurser, som ger dem möjlighet bl. a. till

mera omfattande biståndsinsatser än ett förhållandevis litet givarland som

Sverige kan engagera sig i.

Ett starkt stöd till de internationella programmen genom växande finansiella

bidrag och ökad rekrytering av personal bör även i fortsättningen vara

ett väsentligt drag i svensk biståndspolitik. Denna medverkan medför ett

särskilt ansvar för oss att följa och påverka arbetet inom de mellanstatliga

biståndsorganisationerna i syfte att stärka den nationellt obundna biståndsgivningen

genom internationella organ.

Den övervägande delen av den internationella biståndsgivningen sker

genom direkt utvecklingssamarbete mellan ett givarland och ett mottagarland

inom ramen för s. k. bilaterala program. Samtidigt som vårt lands successivt

kraftigt ökat sitt stöd till de mellanstatliga s. k. multilaterala programmen

har även den svenska verksamheten för direkt biståndsgivning utvecklats.

Även fortsättningsvis kan och bör vårt land bedriva en sådan verksamhet

i syfte att komplettera och förstärka insatserna genom internationella

organ. Av största vikt är därvid att söka inordna vårt arbete i ett internationellt

utvecklingssamarbete.

Den kanske viktigaste samordningen av internationellt bistånd handhas

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr t Öl år 1968

av u-länderna själva. Deras resurser när det gäller planering och förvaltning

avgör ofta om en internationell biståndsinsats skall passa in i ett system

av åtgärder, som på ett ändamålsenligt sätt främjar ländernas utveckling.

FN:s och Världsbankens platsrepresentanter i u-länderna spelar en betydelsefull

roll som samordnare av internationellt bistånd till sina resp. länder

och områden. De utnyttjas i avsevärd utsträckning vid planeringen av

direkta svenska biståndsinsatser. Sverige bör fullfölja sina ansträngningar

att ytterligare stärka FN-representanternas ställning.

Möjligheterna till internationell samordning av de många olika biståndsprogrammen

har förbättrats. Därmed neutraliseras i viss mån nackdelarna

av biståndsgivningens av allt att döma oundvikliga splittring på många

nationella program. Utanför FN-organen samverkar biståndsgivarna inbördes

och med de berörda mottagarna i olika samordningsorgan för såväl de

enskilda ländernas som de internationella organisationernas biståndsgivning.

Direkt samråd och samarbete med andra biståndsgivare är av betydelse

för biståndsplaneringen. För Sveriges del förekommer nära samverkan

med de övriga nordiska länderna bl. a. inom ramen för gemensamma projekt.

Inom OECD:s biståndskommitté, DAC, bedrivs ett omfattande arbete

för att åstadkomma ett slags givarländernas doktrin för god sed i biståndsgivningen,

och Sverige deltar aktivt i detta arbete. Vid handels- och utvecklingskonferensen

i New Delhi, UNCTAD II, som i stor utsträckning ägnats

åtgärder syftande till en förbättring av u-ländernas handelsvillkor, har under

de senaste veckorna diskuterats en råd frågor även berörande utvecklingsbiståndet,

och ställningstagandena vid denna konferens kan få återverkningar

för det svenska biståndsprogrammet.

Särskilt genom Världsbankens försorg har på senare år vuxit fram ett

system av konsultativa grupper och konsortier, som samordnar biståndsgivningen

till enskilda mottagarländer. Vårt land drar i ökande grad fördel

av detta samarbete, som leder till en bättre planering både i mottagarlandet

och bland biståndsgivarna till landet eller området i fråga, och vi bör fortsätta

att aktivt medverka i sådana organ, som berör för oss aktuella mottagarländer.

En speciell form av internationell samordning av bistånd till u-länder

kom till stånd, då en överenskommelse om spannmålsleveranser träffades

genom 1967 års konvention om livsmedelshjälp. Därmed öppnades en väg

för en relativt stark ökning av vårt lands liksom andra länders medverkan

i livsmedelsbiståndet.

Allt oftare har den svenska regeringen funnit möjligt stödja angelägna

biståndsändamål genom att kanalisera pengar till bestämda projekt eller

ändamål genom internationella organisationer utöver våra allmänna bidrag

till dessa organisationer. Åtgärder av FN-organ på familjeplaneringens, kvinnoutbildningens

och flyktinghjälpens områden m. m. har möjliggjorts genom

särskilda svenska bidrag. Angelägna utvecklingsprojekt exempelvis på

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

spannmålslagringens, vattenförsörjningens och industrialiseringens områden

finansieras genom trepartssamarbete mellan Världsbanken, Sverige och

enskilda mottagarländer.

Stor betydelse för kanalisering och samordning av främst privat bistånd

till u-länderna har de icke-statliga internationella organisationerna. Som

exempel kan nämnas Röda korset för katastrofhjälp, Världskyrkorådet och

Lutherska världsförbundet för stöd till utbildning, hälsovård och flyktinghjälp

samt den judiska utbildningsorganisationen ORT (Organisation för

Rehabilitation and Training) för yrkesutbildning. För det svenska statliga

biståndsprogrammet är International Planned Parenthood Federation

(IPPF) av särskilt intresse. Förbundet genomför i samarbete med sina medlemsorganisationer

ett snabbt växande biståndsprogram på familjeplaneringens

område, till vilket svenska staten och nu även andra länder bidrar

finansiellt. Sådana samarbetsformer har sin givna plats i det fortsatta svenska

biståndsprogrammet.

En internationalisering och samordning av den svenska biståndsgivningen

sker på dessa olika vägar. Skiljelinjerna mellan multilateralt och bilateralt

bistånd är numera mindre skarpa, eftersom en betydande del av Sveriges

biståndsprogram genomförs i intim samverkan med internationella biståndsorganisationer.

Valet mellan de biståndsvägar som står till buds bör ske med

utgångspunkt i vad som bäst tillgodoser biståndets syfte att effektivt medverka

till u-ländernas utveckling. Samtidigt som vårt land fortsätter att öka

sina bidrag till de mellanstatliga biståndsprogrammen bör möjligheterna till

en samordnad biståndsgivning även i andra former tillvaratas.

Biståndets medel och metoder

För att biståndet skall få god effekt måste dess utformning och inriktning

baseras på kunskap om det mottagande landets behov och förutsättningar,

om utvecklingsproblem och biståndsmetoder. Biståndsgivning kräver

omsorgsfull planering, som bör grundas på en analys av u-ländernas behov

och utvecklingsplaner. Det är angeläget att biståndsåtgärder utformas i

nära samverkan med mottagarlandet, så att verksamhetens karaktär av ömsesidigt

samarbete snarare än ensidig hjälp understryks. Man bör från början

syfta till verksamhet, som är väl integrerad i mottagarlandet. Det hör till

biståndsplaneringens viktigaste uppgifter att i varje enskilt fall avgöra vilka

slag av insatser som erfordras, t. ex. kunskapsöverföring eller kapitalöverföring,

och vilka resurser som skall ställas till förfogande för att största utvecklingseffekt

skall uppnås — personal, studiemöjligheter, materiella gåvor,

bidragsgivning eller finansiella krediter. Så långt som möjligt bör man

kombinera de olika biståndsmedlen så att de samverkar inom ramen för ett

system av åtgärder.

De nämnda biståndsmedlen utnyttjas samtliga inom det svenska pro
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

87

grammet för utvecklingssamarbete. Efter hand som man vinner erfarenhet

av hur medlen skall användas och kunna samverka inom samma projekt

söker man utforma insatserna så att olika slag av bistånd och olika finansieringsformer

vävs samman till stöd för varandra. Insatsen får därmed

större genomslagskraft.

Personalrekryteringen till de internationella programmen och till SIDA:s

verksamhet har nästan fördubblats under de senaste två åren. Inte minst

har fredskårens tillkomst medfört en glädjande ökning av Sveriges direkta

personalinsatser i u-länderna. För utvecklingsprogrammens genomförande

och biståndets utnyttjande är personalinsatser i u-ländernas förvaltning och

näringsliv i hög grad angelägna, och de efterfrågas med hög prioritet av

dessa länders myndigheter. För att möjliggöra en fortsatt snabb ökning

av det personella biståndet förstärks utbildnings- och rekryteringsverksamheten

fortlöpande. Det är angeläget att dessa åtgärder byggs ut i syfte att

förstärka den svenska medverkan i utvecklingssamarbetet över hela fältet.

Flera av Sveriges direkta personella insatser under de gångna åren har

skett inom ramen för institutioner, som i stor utsträckning bekostats av

Sverige och administrerats av svenskar. Mottagarlandet har endast stegvis

övertagit större delen av det ekonomiska och administrativa ansvaret för

verksamheten. Mot bakgrund av den erfarenhet som vunnits vill jag understryka

att mottagarlandet bör ha ett administrativt huvudansvar för

verksamhet i vilken Sverige engagerar sig och ekonomiskt medverka i så

stor utsträckning som möjligt. Biståndsgivningen bör i främsta rummet

avse stöd — genom personal, leveranser av utrustning och bidrag — till

verksamhet, som från början är mottagarlandets egen.

Vårt lands bidrag i pengar till de internationella programmen är en viktig

del av biståndet. Förutom dessa bidrag lämnas krediter till enskilda

mottagarländer — stundom i nära samverkan med den internationella utvecklingsfonden

IDA och Världsbanken — på villkor anpassade efter låntagarens

och låneobjektets förutsättningar. Med hänsyn till den skuldbörda

som utgör ett av de fattiga ländernas allra svåraste problem, lämnas svenska

krediter på mycket mjuka villkor i den mån de inte avser länder med god

kreditvärdighet eller investeringar med särskilt god förräntning. De kreditgarantier

som redan finns och den investeringsgarantigivning som föreslås

i det följande ingår bland de biståndsmedel, som står till buds inom ramen

för den svenska biståndspolitiken.

De gåvor som förekommit i form av varuleveranser från Sverige — papper

till skolböcker, gödningsämnen, skogsbruksredskap, utbildningsfartyg

inom fisket och utrustning till familjeplaneringsverksamhet osv. — har

bedömts vara av stort värde. Denna verksamhet bör fortsättas i oförminskad

omfattning. Liksom hittills bör varubiståndets innehåll bestämmas av mottagarländernas

behov och den utvecklingseffekt som varorna kan väntas

få.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 dr 1968

Till en integrerad svensk biståndsinsats hör medverkan i de internationella

programmen, dels genom insatser för rekrytering av fältpersonal och

sekretariatspersonal och för stipendiatmottagning, dels genom aktiv medverkan

i styrande organ och centrala förvaltningsorgan. Dit hör också deltagande

i utredningar och kommittéer inom de internationella organisationer,

som verkar på biståndsområdet. Åtskilliga frågor har i mellanstatliga

organ drivits från svensk sida med större eller mindre framgång. Till dessa

hör att de internationella organisationerna skall engagera sig aktivt för

familjeplanering. Dit hör krav och initiativ i syfte att främja biståndets

obundenhet till leveranser från givarlandet och arbetet på ett system för

supplementär finansiering. Krav på åtgärder för handelns liberalisering och

för främjandet av u-länders export har hävdats och upprepats. Initiativ har

tagits i syfte att förstärka Världsbanken/IDA:s fonder och att åstadkomma

flerårsutfästelser till FN:s biståndsprogram. Även för framtiden bör det

vara en angelägen svensk uppgift att medverka vid utformningen och genomförandet

av den mellanstatliga biståndsverksamheten.

För att ett i snabb takt växande biståndsprogram skall kunna förverkligas

och insatsens värde skall kunna motsvara kostnaderna och förväntningarna

måste tillräckliga resurser avdelas för planering och förvaltning.

Sakkunskap från statlig och privat verksamhet behöver engageras för att ge

biståndsprogrammet innehåll. Ett nära samarbete mellan biståndsförvaltningen

och andra statliga myndigheter kommer att erfordras. Inom det

svenska utbildningsväsendet kommer även u-ländernas behov av personal i

ökande utsträckning att behöva beaktas. Svenska forskningsinsatser på områden

av betydelse för u-ländernas utveckling kommer även i framtiden att

visa sig angelägna. Samverkan bör ske mellan olika statliga och privata ulandsinsatser

och den privata biståndsverksamhetens erfarenhet och kanaler

bör utnyttjas vid genomförande även av det statliga biståndsprogrammet.

Handelspolitiskt samarbete in. m.

Jag övergår nu till frågor rörande handelspolitiskt och kommersiellt bistånd.

Världshandelns utveckling har under efterkrigstiden inte varit gynnsam

för u-länderna. Deras export har ökat avsevärt långsammare än industriländernas.

Följden har blivit att u-ländernas andel av världsexporten sjunkit

från i runt tal 30 till 20 % sedan början av 1950-talet. Samtidigt ökar

u-ländernas import, framför allt av kapitalvaror och industrivaror men

även av livsmedel för att täcka försörjningen av den växande befolkningen.

Sedan den första handels- och utvecklingskonferensen, UNCTAD I, har

inte några mer påtagliga förbättringar av u-ländernas handelsförhållanden

inträffat. Det arbete som bedrivits i UNCTAD har dock bidragit till ökad

förståelse för nödvändigheten av ett samarbete av världsvid omfattning på

detta område.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

De svenska ansträngningarna bör även framgent inriktas på att i organisationer

såsom GATT och UNCTAD liksom i andra internationella sammanhang

genom samfällda åtgärder söka undanröja hindren för en ökad

handel med n-landsprodukter och härigenom befrämja u-ländernas ekonomiska

utveckling.

Industriländerna kan stödja u-ländernas exportutveckling på olika vägar.

En sådan väg är att avveckla handelshinder gentemot u-länderna eller att

underlätta deras export, t. ex. genom särskild förmånsbehandling i fråga

om tullar, s. k. tullpreferenser. Industriländerna kan vidare stödja u-ländernas

traditionella export av råvaror, som redan nu är underkastad endast ett

fåtal handelshinder, främst genom åtgärder för att stabilisera råvarupriserna

och därmed u-ländernas exportinkomster. Ansträngningar i detta syfte

görs genom bl. a. internationella råvaruavtal och genom förslaget om supplementär

finansiering. Slutligen utgör tekniskt bistånd i exportstödjande

syfte, såsom utbildning av exportörer och införande av förbättrat kvalitetsmedvetande,

viktiga inslag i samarbetet mellan industriländer och u-länder

på detta område.

En angelägen uppgift är att fortsätta arbetet på att avveckla tullbarriärer

liksom kvantitativa restriktioner och andra hinder för en fri handel. Det är

dock inte realistiskt att förvänta sig några mera omfattande initiativ under de

närmaste åren. Frågan om en förmånsbehandling för u-landsprodukter har

därför getts en förtursställning i den internationella diskussionen. För att

uppnå syftet med ett sådant arrangemang bör, enligt den mening som hävdats

och alltjämt bör hävdas av Sverige, ett preferenssystem utformas så att

det täcker största möjliga antal länder och största möjliga antal varugrupper.

Det är inte uteslutet att man vid den nu pågående handels- och utvecklingskonferensen

i New Delhi kan enas om väsentliga element i ett preferenssystem

för u-landsprodukter. Om så sker läggs en grund för arbetet efter

konferensen med den slutliga utformningen av ett preferenssystem.

Sverige bör även i fortsättningen aktivt verka för lösningar på de problem

som förhållandena på råvaruområdet, särskilt de starka prisfluktuationerna,

innebär för u-ländernas utveckling. Eftersom förutsättningarna

är olika för skilda produkter måste lösningar sökas för varje produkt för

sig. Sverige har ställt sig berett att medverka i internationella råvaruavtal

när sådana kan bedömas vara ett lämpligt instrument för att uppnå stabila

priser för u-landsprodukter. Vårt land bör också vara positivt till förslag

rörande finansiering i lämplig form av buffertlagerarrangeinang som kan

komma att ingå i ett råvaruavtal.

Sverige söker också medverka till en ökad rationalisering och större

mångsidighet i u-ländernas produktion och till att förbättra marknadsföringen

för u-ländernas produkter.

För jordbrukets produkter gäller speciella problem. Framstegen på detta

område var mindre betydande vid Kennedy-förhandlingarna, men under
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

sökningar fortsätter, bl. a. inom GATT, för att finna lösningar. Sverige har

förklarat sig villigt att för sådana varor ta på sig förpliktelser inom ramen

för världsomfattande avtal, som syftar till att stabilisera priserna och öka

världshandeln och denna linje bör följas även framgent.

Av central betydelse för en ökad avsättning av n-landsprodukter är åtgärder

som syftar till att underlätta u-ländernas försäljningsansträngningar.

Hit hör bl. a. en effektiv organisation av u-ländernas export och bättre information

om avsättningsmöjligheterna i industriländerna. Vidare behövs

åtgärder för att undanröja brister i fråga om kvalitet, utformning, standardkrav

m. in.

Sverige arbetar för ökade insatser på detta område i olika internationella

organisationer. En bättre samordning av dessa organisationers arbete skulle

medföra att tillgängliga resurser kunde utnyttjas bättre, och svenska initiativ

i detta syfte bör fullföljas.

Medel har anvisats till en direkt svensk biståndsverksamhet på exportfrämjandets

område. Ett nära samarbete har inletts med internationella organisationer,

främst det handelsinformationsorgan — International Trade

Centre (ITC) i Geneve — som numera drivs gemensamt av UNCTAD och

GATT, och svenska insatser är framgent avsedda att i stor utsträckning

genomföras i samarbete med dessa internationella organisationer. Nyligen

har i samarbete med ITC påbörjats ett projekt i Tanzania genom vilket landet

erhåller rådgivare och marknadsföringsexperter. I projektet ingår också

utbildning av tanzanier i exportförsäljningsteknik.

Även om åtgärder som syftar till att underlätta u-ländernas export och

utveckla deras ekonomi i allt väsentligt måste vidtas inom ramen för internationella

överenskommelser för att nå största möjliga handelspolitiska effekt,

bör dock inte begränsade nationella åtaganden underskattas.

Den svenska handelspolitiken karakteriseras bl. a. av låga tullar och få

hinder av annat slag för en fri handel. Vår öppna marknad utgör i sig ett

bidrag till att underlätta för u-länderna att finna avsättning för sina exportprodukter.

Möjligheter till ytterligare åtgärder på detta område är föremål

för en fortlöpande uppmärksamhet.

Sverige har på olika sätt medverkat i strävandena att befrämja industrialisering

i u-länderna. Så har skett inom FN:s ram och genom svenska

utvecklingskrediter för industriella ändamål. I detta sammanhang har frågan

om att upprätta ett svenskt system för garantier av svenska privata

investeringar i u-länderna diskuterats. Sveriges företrädare i diskussionerna

i olika internationella organ har länge verkat för att man söker skapa

ett multilateralt system för investeringsgarantier men dessa ansträngningar

kommer troligen inte att leda till några resultat inom den närmaste tiden.

I avvaktan på ett sådant internationellt garantisystem för industriella investeringar

bör nu ett nationellt svenskt system tillskapas. Sedan en inom

finansdepartementet upprättad promemoria i ämnet nu remissbehandlats,

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

bör förslag till riktlinjer för ett svenskt system för garantier av investeringar

i u-länderna underställas riksdagen. Förslaget kommer senare denna dag

att anmälas av chefen för handelsdepartementet.

Vissa organisationer inom näringslivet har i framställning till Kungl.

Maj :t föreslagit inrättandet av en fond för finansiering av förundersökningar

av industriella investeringsprojekt i u-länderna. Studierna skulle

utföras av svenska konsultfirmor. Valet av studieobjekt skulle ske med

beaktande av svenska industriföretags eventuella intressen. Förslaget har

remissbehandlats och därvid mött gensagor med hänsyn till utformningen.

Bl. a. har hänvisats till att behovet av stöd för svensk företagsamhet bör

prövas utan samband med biståndet till u-länderna. SIDA har framhållit,

att en viss försöksverksamhet på detta område redan inletts inom ramen

för de anslagsmedel, som ställts till verkets förfogande.

Behovet av stöd till studier av det slag som berörs i framställningen tillgodoses

till en del redan inom nuvarande biståndsverksamhet. Så avses

ske även i fortsättningen och man synes därmed i lämplig utsträckning

kunna tillgodose framställningens syfte i den mån det är att hänföra till

biståndsområdet.

Biståndets ämnes- och länderinriktning

I den internationella diskussionen om de fattiga ländernas problem framhålls

med växande styrka, att livsmedelsbristen och folkökningen tillhör

de allvarligaste hindren för utvecklingen. I samband med handels- och utvecklingskonferensen

i New Delhi har ytterligare understrukits hurusom utvecklingen

av handel och därmed u-ländernas export är en förutsättning för

en självalstrande ekonomisk utveckling. Nödvändigheten av en utbyggd infrastruktur

och en industrialisering betonas i detta sammanhang, men jordbruksnäringarnas

avgörande betydelse för u-ländernas egen försörjning och

även för deras exportansträngningar betonas inte minst i deras egen planering.

Genom hela diskussionen går kravet på utbildning och kunskapsöverföring

på alla nivåer.

Dessa tendenser återspeglas i den internationella biståndsgivningens inriktning.

Bistånd till livsmedelsförsörjning i hd mening — innefattande

lantbruksutbildning samt gåvor av gödningsämnen och andra produktionsmedel

för en rationell jordbruksdrift och annan livsmedelsframställning —

har fått ökad vikt i biståndsgivningen både inom FN-programmen och

världsbanksgruppens kreditgivning. De svenska insatserna på livsmedelsförsörjningens

område har framför allt syftat till att stödja mottagarländernas

ansträngningar att utveckla de egna produktionsresurserna. Denna

prioritering bör gälla även i framtiden. Vid akuta bristsituationer har Sverige

också bidragit med leveranser av livsmedel. Genom att Sverige biträtt

1967 års konvention om livsmedelshjälp kommer de svenska livsmedelsleveranserna

till u-länderna att öka.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

I OECD:s utredningsarbete kring u-landsproblemen har under det senaste

året särskild vikt lagts vid jordbrukets utveckling — liksom vid befolkningsfrågan.

Vad folkökningen angår har problemet uppmärksammats mer

än någonsin — men ännu är det endast få u-länder som uppnått några synliga

framgångar med verksamhet för familjeplanering, och biståndsgivningen

på området är ännu obetydlig.

Vårt lands företrädare i internationella organ har aktivt medverkat i

betoningen av de områden för gemensamma åtgärder som har nämnts. Jag

förordar att så sker även i fortsättningen.

Statsmakterna har i olika sammanhang och senast år 1967 uttalat sig för

att inom det svenska utvecklingssamarbetet hög prioritet ges åtgärder på

livsmedelsförsörjningens och familjeplaneringens område. SIDA har i sin anslagsframställning

för budgetåret 1968/69 och i sin planering ytterligare

framhävt denna prioritering. Jag förordar att denna inriktning av utvecklingssamarbetet

bibehålls.

Ämnesvalet för insatserna bestäms i första hand av mottagarländernas

behov och efterfrågan och biståndsgivarnas möjligheter att möta dem. Vägledande

för vår verksamhet är också planeringen inom de internationella

organ vi samarbetar med. Vissa områden, som är eftersatta i andras biståndsarbete

men som i vårt land bedöms som strategiska, har särskilt stötts

och bör även framgent stödjas av Sverige. Därvid kan det även bli tal om

att i viss mån söka påverka prioriteringen på mottagarsidan. Utvecklingssamarbetet

innebär en ömsesidig påverkan i en anda av förståelse. Den

svenska verksamheten för familjeplaneringens främjande har länge bedrivits

mot majoritetens önskemål inom de internationella organisationerna,

och tidvis har förekommit att bilateralt familjeplaneringssamarbete även

inom mottagarlandet mött tveksamhet hos olika grupper. I sådana fall kan

en svensk insats bli ett verksamt stöd åt progressiva krafter.

På liknande sätt kan annan verksamhet, t. ex. utbildning och annan aktivitet

som syftar till kvinnans frigörelse, erbjudas från svensk sida i utvecklingssamarbete,

där andra parten — eller internationella organ — kan

ha svårt att helt på eget initiativ ge denna verksamhet högsta prioritet. Det

synes naturligt att man från svensk sida i utvecklingssamarbetet söker befordra

jordreformer, såsom förekommer inom eif jordbruksutvecklingsprojekl

i Etiopien, eller kooperativa former för producent- och konsumentsamarbete

såsom sker i flera länder. Utrymme kan beredas i biståndsarbetet

för ansträngningar att befordra eu enligt vår mening sund arbetsmarknadspolitik

eller en human flyktingpolitik eller uppkomsten av folkliga

organisationer, som kan bidra till en snabbare utveckling i demokratisk

anda — allt inom ramen för vad mottagarparten är beredd att engagera

sig för.

Sverige har trots små resurser otvivelaktigt gjort eu betydelsefull insats

för familjeplaneringens främjande. Denna bör nu fullföljas i syfte att få till

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 93

stånd en världsomfattande verksamhet genom att ytterligare aktivera de

internationella organisationerna och de nationella regeringarna. Där verksamheten

kan befordras genom svenska finansiella bidrag eller personlig

rådgivning eller gåvor av utrustning, bör så ske inom ramen för tillgängliga

resurser. SIDA har beräknat medel för en fortsatt snabb utbyggnad

av programmet. Enligt min mening bör denna verksamhet ges allt det stöd

som är möjligt.

Då det svenska biståndsprogrammet successivt får större resurser, kan

helt nya verksamhetsområden bli aktuella. Tills vidare torde dock planeringen

böra inriktas på i huvudsak de verksamhetsgrenar och områden,

som f. n. främst präglar programmet och där erfarenheter vunnits, så att

inte effektiviteten sätts i fara genom splittring av krafterna. Större finansiella

och personella resurser bör dock möjliggöra, att insatserna ges större

dimensioner och därmed blir av mer avgörande betydelse i de länder, där de

sätts in. Det kan då tänkas, att program omfattande hela länder eller landsdelar

kan stödjas i fler tall än som hittills skett t. ex. i fråga om om familjeplanering

i Pakistan och Ceylon, boskapsinsemination i Kenya, vattenförsörjning

på landsbygden i Tanzania och Sudan och spannmålslagring i

Pakistan. Sådana program kan komma att gälla yrkesutbildningen eller läsoch

skrivkunnigheten eller något avsnitt av jordbrukskreditförsörjningen

eller spannmålslagringen eller problem som föranleds av massvandringen

till städerna.

I ökad grad bör svenska krediter eller bidrag — då detta visar sig vara

lämpligt ur utvecklingssynpunkt — lämnas utan bindning till enskilda

projekt och med inriktning på hela program inom ett lands utvecklingsplan.

Exempel härpå är importfinansieringen inom ramen för svenska krediter

till Indien och gåvoleveranserna av papper till skolboksförsörjningen. Andra

större nya insatser kan komma att gälla utvecklingsprogram på en rad

ämnesområden i en avgränsad geografisk region såsom f. n. prövas i det

jordbruksutvecklingsprojekt i Etiopien, som på försöksbas omfattar samtidiga

åtgärder inom jord- och skogsbruk, utbildning och hälsovård, vägar,

vatten och avlopp, bostäder och i någon mån även handel och industri.

Då det gäller större insatser av den karaktär som nu nämnts, är det nödvändigare

än annars att söka samarbete för planering och eventuellt genomförande

med de internationella biståndsorganen och andra biståndsgivare

samt med frivilliga organisationer och företag, som kan visa sig intresserade.

Från svensk sida har, såsom redan anförts, i internationella organisationer

väckts och drivits frågan om ett system för supplementär finansiering.

Den svenska delegationen vid den pågående handels- och utvecklingskonferensen

verkar för att uppna så stor enighet som möjligt om principerna för

ett sådant system.

I sin anslagsframställning för nästa budgetår har SIDA inte föreslagit

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungt. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

någon ändring i fråga om länderinriktning av direkt svenskt bistånd. Hittills

vunnen erfarenhet ger vid handen, att en koncentration av biståndet

till ett fåtal huvudmottagarländer utgör förutsättning för grundlig planering

av biståndsinsatserna. Endast genom att fasthålla principen om en

ländermässig koncentration av biståndet kan det svenska utvecklingssamarbetet

väntas få påtaglig betydelse för de länder med vilka vi direkt samarbetar.

Ehuru direkta svenska biståndsinsatser eller stöd till frivilliga organisationers

verksamhet förekommer i ett 20-tal länder, har det utbildat

sig en grupp av stater till vilka olika slag av svenska insatser koncentrerats.

Till dessa s. k. huvudmottagarländer räknas nu — med något olika

betoning inom olika delar av programmet — Tunisien, Tanzania, Kenya,

Etiopien, Sudan, Pakistan och Indien. Det svenska personella biståndet till

Zambia — genom fredskåren och på annat sätt — är på väg att få en sådan

omfattning, att landet i delta hänseende är väl jämförbart med liuvudmottagarländerna.

Då ökningen av biståndsresurserna efter hand blir betydande,

kan en försiktig vidgning av kretsen av huvudmottagarländer bli

möjlig utan att biståndets effektivitet eftersätts. I samband med svensk

medverkan i Världsbankens konsultativa grupp för Östafrika, som avser

Kenya, Tanzania och Uganda, kan det bli aktuellt att överväga bistånd till

Uganda inom ramen för vårt samarbete med Östafrika.

Samtidigt som jag förordar att statsmakterna håller fast vid principen

att direkt bistånd skall lämnas främst till dessa tidigare nämnda länder,

vill jag erinra om att betydande svenska biståndsresurser tillförs även

länder utanför denna krets av stater. De mellanstatliga organisationernas

biståndsprogram, som omfattar de allra flesta fattiga länder, erhåller betydande

svenska bidrag. Exportkreditgarantigivning på särskilt gynnsamma

villkor omfattar flertalet u-länder. Därtill kan nämnas biståndet på familjeplaneringens

område, vilket inte begränsas till de länder som prioriterats

för direkta svenska insatser. I viss mån görs avsteg från koncentrationsprincipen

även i fråga om bidrag till enskilda organisationer samt stipendiat-

och kursverksamhet. Någon ändring härvidlag föreslås inte. Utanför

kretsen av de länder, med vilka Sverige i första hand har direkt utvecklingssamarbete,

har vårt land varit berett till åtgärder vid naturkatastrofer,

för flyktingar undan rasförtryck och i samband med krigshandlingar e. d. Vidare

har särskilda biståndsåtgärder vidtagits till förmån för vissa länder,

som befinner sig i ett särskilt utsatt läge. Ett sådant biståndsprogram har

inletts för Lesotho, Botswana och Swaziland. Biståndsverksamhet bedrivs

för flyktingar från Sydafrika, Sydvästafrika, Rhodesia och de av Portugal

behärskade områdena i södra Afrika. Åtgärderna avser utbildning med koncentration

till Tanzania, Kongo och Zambia. Vidare har medel sedan några

år anvisats för rättshjälp och annat bistånd till offer för den sydafrikanska

apartheidpolitiken. Viss humanitär hjälp lämnas genom Röda korset till

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr tOi år 1968 95

offren för kriget i Vietnam. Då kriget upphör bör vi vara beredda att effektivt

bistå Vietnams folk i dess återuppbyggnadsarbete.

Biståndets omfattning och vägen till 1 %-målet

Från statsmakternas sida har redan vid upprepade tillfällen uttalats att

det svenska utvecklingsbiståndet bör bringas att uppnå en sådan volym,

att anslagen på statens budget till biståndsändamål motsvarar 1 % av

bruttonationalprodukten. Samtidigt har betonats, att detta mål icke är

att betrakta som en slutgiltig gräns för en svensk biståndsinsats.

Det är nu angeläget att lägga en fastare grund än hittills för biståndsverksamhetens

fortsatta utbyggnad och därmed ge planeringsarbetet de

hållpunkter som bedöms nödvändiga.

Jag vill därför förorda ett principbeslut av innebörd att vägen till 1 %- målet skall tillryggaläggas på sju år och att målet skall vara uppnått budgetåret

1974/75.

Denna målsättning innebär att statsmedel tillhandahållna genom budgetanslag

m. m. för internationellt utvecklingsarbete i form av bidrag till internationella

organisationer, gåvor och lån skall för ifrågavarande budgetår

uppgå till ett sammanlagt belopp, som motsvarar 1 % av bruttonationalprodukten

till marknadspris enligt svensk definition. Vid beräkning av detta

belopp bör avdrag göras för amorteringar, räntebetalningar och andra

återbetalningar avseende tidigare svensk biståndsgivning. När det gäller

långivningen räknar jag med att denna även i fortsättningen normalt skall

ske på minst fem år och vanligen på väsentligt längre tid.

För att målet skall nås vid nämnda tidpunkt framstår en anslagsökning

på i genomsnitt 25 % per år som behövlig. Den slutgiltiga anslagsnivån

blir beroende av bruttonationalproduktens tillväxt i löpande priser. För

budgetåret 1968/69 kommer i det följande att föreslås anslagsökningar

på sammanlagt 100 milj. kr. till totalt 504 milj. kr., dvs. med ca 25 %.

Som framgår av vad som anförts rörande den svenska definitionen av

1 %-målet är denna avsevärt mer ambitiös än det vid handels- och utvecklingskonferensen

1964, UNCTAD I, antagna 1 %-målet. I detta internationella

1 %-mål inräknas i biståndsvolymen även privata kapitalöverföringar.

Vidare jämför man ofta biståndsflödet med nettonationalprodukten,

som genomsnittligt är 20—25 % lägre än bruttonationalprodukten, eftersom

i den senare även ingår de investeringar som utgör ersättning för försliten

kapitalutrustning.

Med tillämpning av denna internationella jämförelsenorm kan det

svenska resursflödet nu beräknas till drygt 0,6 % av nationalinkomsten

(varav det statliga biståndet utgör nära 0,4 %). Om den av mig nyss förordade

ökningstakten följs och förhållandena i övrigt utvecklar sig likfor
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

migt, skulle 1 %-målet enligt den vanligaste internationella definitionen

uppnås i början av 1970-talet, troligen budgetåret 1972/73. Vissa osäkerhetsfaktorer

vidlåder emellertid denna beräkning, framför allt ovissheten

om det privata kapitalflödet.

Vad jag har förordat i fråga om tidpunkt för 1 %-målets uppnående innebär

inte något ställningstagande till anslagshöjningen under vart och

ett av de följande sex budgetåren efter budgetåret 1968/69. Hur mycket

anslagen kan höjas de enskilda budgetåren blir beroende på den ekonomiska

utvecklingen. En rationell och långsiktig biståndsplanering förutsätter

emellertid kontinuitet i anslagsökningen. Från dessa utgångspunkter

vill jag nu förorda, att höjningen varje budgetår i kronor räknat förutsätts

bli minst lika stor som höjningen under det närmast föregående budgetåret.

Därmed ges en minimiram för planeringen, som årligen kommer att

kunna justeras med ledning av riksdagens beslut om anslag till internationellt

utvecklingssamarbete. Om detta underlag för planeringen godtas, innebär

det, att efter den av riksdagen beslutade anslagshöjningen för budgetåret

1968/69 en anslagshöjning av i kronor räknat minst samma storlek

förutsätts ske för budgetåret 1969/70. Det blir i samband med höstens budgetarbete

möjligt att bedöma hur stor den faktiska ökningen kommer att

kunna bli. För att 1 %-målet skall uppnås behövs en i absoluta tal successivt

stigande ökning av anslagen. Anslagshöjningen kan flertalet budgetår

väntas överstiga den på här angivet sätt beräknade planeringsramen, vilken

som nämnts utgår från att ökningen blir densamma under det närmast

följande budgetåret som under det innevarande. Inom ramen för detta planeringsutrymme

kommer i det följande att förordas, att bidragen till flertalet

mellanstatliga biståndsprogram fastställs för en treårsperiod.

Anslag och planeringsram 1968/69—1970/71

I det föregående har behovet av planering av utvecklingsarbete och bistånd

betonats. För alla parter — internationella såväl som nationella biståndsorgan,

planeringsmyndigheter och verkställighetsorgan på mottagarsidan —

är det viktigt att trygghet för de finansiella resurserna finns för perioder

av några års varaktighet. Riksdagen har i olika sammanhang godtagit denna

princip.

De svenska bidragen till internationella utvecklingsprogram lämnas i flera

fall inom ramen för utfästelser avseende flera år. Sådana åtaganden har tidigare

lämnats till Internationella utvecklingsfonden IDA avseende treårsperioder,

och nu är en ny utfästelse avseende åren 1968—1970 aktuell. Till

FN:s utvecklingsprogram UNDP har Sverige sedan ett par år lämnat treårsutfästelser,

senast avseende åren 1967—1969. För Internationella livsmedelsprogrammet

WFP gäller ett åtagande för åren 1966—1968, och en ny bidragsperiod

har fastställts att omfatta åren 1969 och 1970. Den särskilda

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

97

konventionen av år 1967 om livsmedelshjälp gäller för en period som sammanfaller

med budgetåren 1968/69—1970/71. Av det belopp som Sverige

kontant skall inbetala av sin medlemsandel i Asiatiska utvecklingsbankens

grundfond förfaller de återstående tre delposterna också till betalning under

budgetåren 1968/69—1970/71.

På motsvarande sätt gäller på de direkta svenska biståndsåtgärdernas område,

att avtal med mottagarländer sluts för perioder av flera års varaktighet.

I enlighet med riksdagens bemyndigande lämnas utfästelser om utvecklingskrediter

ofta över en treårsperiod. Projektavtal inom den s. k. fältverksamheten

har sedan länge ingåtts för en tid av tre till fem år, undantagsvis

längre.

Inom ramen för den tillväxt av den svenska biståndsvolymen mot 1 %- målet, som jag nyss uttalat mig för, förordar jag att ett i väsentliga avseenden

preciserat treårsprogram för anslag och planering nu fastställs. Detta

program bör dras upp efter följande riktlinjer.

Till de multilaterala biståndsprogrammen i FN:s och Världsbankens regi,

UNDP och IDA, görs — i tillägg till de åtaganden som redan skett — utfästelser

om en stigande bidragsvolym för åren 1968, 1969 och 1970. Även till

FN:s barnfond UNICEF och till FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) bör

utfästelser göras om ökade bidrag. Beslut om en ökad livsmedelshjälp har

redan fattats för budgetåren 1968/69—1970/71 genom riksdagens godkännande

av 1967 års konvention (prop. 1967: 156, JoU 39, rskr 346), och FN:s

och FAO:s livsmedelsprogram WFP förutsätts få fortsatt stöd under den

förestående bidragsperioden 1969—1970.

I avrundade tal förordar jag att följande bidragsbelopp redan i år utfästs

till internationella program. (Motsvarande belopp för innevarande budgetår

anges som jämförelse.)

Budgetår, milj. kr. (avrundade belopp)

1967/68

1968/69

1969/70

1970/71

Summa

Anslag

Anslag

Utfästelse

Utfästelse

anslag och utfäs- telser 1968/71

IDA....................

52

72

88

104

265

Int. livsmedelsprogrammen

16

38

38

38

114

Asiat. utv. banken........

3

3

3

3

9

UNDP..................

81

81

91

104

276

UNICEF................

9

9

15

15

39

FN:s flyktingverksamhet ..

2

2

3

3

8

Totalt

162

205

238

267

710

De bidragsökningar som nu förordas innebär en anslagsökning budgetåret

1968/69 koncentrerad främst till två slag av program, nämligen livsmedelsprogrammen

och Världsbankens kreditgivning under utvecklingsfonden IDA.

Därutöver bör ske en viss ökning av det fasta bidraget till FN:s flyktingkommissariat

(med ca 300 000 kr.) och till UNICEF (med 200 000 kr.), ökningen

av livsmedelshjälpen — med 22 milj. kr. — har behandlats av riksdagen

i samband med godkännandet av 1967 års konvention. En princip
4

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

överenskommelse har träffats om påfyllnaden av IDA:s resurser. Enligt

denna har Sveriges ordinarie bidrag höjts från 26 milj. kr. till ca 42 milj.

kr. Sverige har emellertid under en följd av år lämnat extra bidrag till IDA

av samma storlek som de ordinarie bidragen. Detta innebär att totalbidragen

har uppgått till 52 milj. kr. Sveriges starka stöd till IDA bör manifesteras

genom fortsatta extrabidrag och genom en höjning av de totala

bidragen. Det är lämpligt att ökningen av IDA-bidragen sker successivt för

att under den treåriga bidragsperiodens sista år uppnå den fyrdubbling av

de ordinarie bidragen som var Världsbankschefens ursprungliga förslag till

påfyllnad av IDA:s resurser. För budgetåret 1968/69 kommer att förordas

ett totalt IDA-bidrag uppgående till något mer än 72 milj. kr. För budgetåren

1969/70 och 1970/71 förordas bidrag uppgående till ca 88 resp. 104

milj. kr.

Då det gäller FN-programmen UNDP och UNICEF kan utfästelser om

ökade bidrag omedelbart läggas till grund för åtaganden gentemot biståndsmottagare,

och behoven av medel för utbetalningar uppkommer först efter

band som projekten förverkligas. Eftersläpningen i programmens behov av

likvida medel belyses av att belopp motsvarande ungefär ett års bidrag normalt

står på bank i Sverige sedan utbetalning från anslagen ägt rum. Om

utfästelse över en treårsperiod görs nu, kan planeringen inom programmen

ske omedelbart med utnyttjande för konkreta åtaganden av de belopp, som

kommer att anslås under budgetåren 1969/70 och 1970/71.

Den föreslagna treårsutfästelsen till UNDP uppgår totalt till 276 milj. kr.

(15,5 -f- 17,5 + 20 = 58 milj. dollar). Då utfästelse om bidrag för åren 1968

och 1969 med 162 milj. kr. (15,5+ 15,5=31 milj. dollar) redan tidigare

gjorts, innebär förslaget att UNDP i sin planering kan tillgodogöra sig nya

utfästelser motsvarande 114 milj. kr. (2 + 20 =22 milj. dollar). Förslaget

om en stigande bidragsgivning till IDA innebär för treårsperioden ett totalbelopp

av 265 milj. kr. (14+ 17 + 20 = 51 milj. dollar), som i sin helhet

står till förfogande för nya åtaganden från IDA gentemot låntagare. För

åren 1968—69 förutsätts att bidragen från Sverige till IDA stiger snabbare

än bidragen till UNDP medan för 1970 förutsätts att samma bidragsbelopp

lämnas till bägge programmen.

Jag fäster i sammanhanget särskilt avseende vid möjligheten att utfästelser

ges som innebär eu ökning stegvis av bidragen. Sverige bar försökt

att genom extrabidrag till IDA och förhandsutfästelser till UNDP påverka

andra bidragsgivare. Förhoppningar om vissa resultat härvidlag har yppats

på sistone. Det synes nu angeläget att ta ytterligare ett steg och ge ett exempel

för bidragsgivningen, som möjligen kan påverka andra bidragsgivare till

en ökad generositet mot de internationella programmen. Flera länder planerar

en successiv ökning av sin biståndsgivning, och det synes vara en angelägen

uppgift för Sverige att därvid söka påverka dem att också göra större

insatser för de gemensamma programmen.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

99

Om det förordade treårsprogrammet godtas innebär det, att anslagen till

de internationella biståndsprogrammen för budgetåret 1968/69 höjs med 43

milj. kr. till ca 205 milj. kr. och att för budgetåren 1968/69—1970/71 bidrag

och bidragsutfästelser redan nu lämnas till ett sammanlagt belopp av 710

milj. kr. Därtill kan ytterligare höjningar visa sig möjliga under budgetåren

1969/70 och 1970/71.

Vad angår den direkta svenska biståndsverksamheten har SIDA till verksamhet

under anslaget Fältverksamhet för nästa budgetår föreslagit ett belopp

av totalt 190 milj. kr. I detta belopp har beräknats medel för de aktiviteter,

vilkas kostnader under innevarande budgetår bestrids från anslaget,

samt medel motsvarande större delen av de bidrag till särskilda ändamål

som lämnats under tredje huvudtitelns anslag Övrigt multilateralt tekniskt

bistånd och Humanitärt bistånd till flyktingar in. fl.

SIDArs förslag rörande fältverksamhetsanslaget innebär en ökning för

de ändamål, som avses bli tillgodosedda under anslaget, med drygt 58 milj.

kr. i jämförelse med motsvarande anslag för innevarande budgetår.

Till utvecklingskrediter och förundersökningar, som nu utgör huvuddelen

av anslaget till bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd, har SIDA föreslagit

125 milj. kr. Med hänsyn till den föreslagna överflyttningen av varubiståndet

till fältverksamhetsanslaget innebär förslaget en anslagshöjning

med 25 milj. kr. Till ändamål inom biståndsförvaltningen, dvs. SIDArs avlöningar

och omkostnader samt rekrytering och utbildning av fältpersonal,

har SIDA föreslagit anslagshöjningar med drygt 3 milj. kr.

För att tillgodose SIDArs förslag skulle till fältverksamhet och utvecklingskrediter

samt biståndsförvaltning behövas anslagshöjningar med (58 -j25

+ 3 =) 86 milj. kr.

Inom den ram av 100 milj. kr., som jag nyss förordat för den sammanlagda

höjningen av biståndsanslagen under budgetåret 1968/69, kan SIDArs

förslag inte rymmas i sin helhet. I det följande kommer jag att förorda, att

anslaget Fältverksamhet under budgetåret 1968/69 upptas med 180 milj. kr.

Detta innebär i förhållande till motsvarande anslag under innevarande budgetår

en höjning med ca 48 milj. kr. Enligt vad jag erfarit ger beräkningar

som nyligen gjorts inom SIDA vid handen, att medelsbehovet för den planerade

verksamheten — med hänsyn till inträffade tidsförskjutningar —

kan tillgodoses inom ramen för ett anslag för budgetåret 1968/69 av 180

milj. kr.

Till svenska utvecklingskrediter har SIDA föreslagit ett anslag för nästa

budgetår av 125 milj. kr. motsvarande en ökning av anslagsmedel för kreditändamål

med 25 milj. kr. SIDA har beräknat att på anslaget Bilateralt

finansiellt bistånd, varunder utvecklingskrediterna finansieras, skall vid

utgången av innevarande budgetår finnas en reservation av ungefär samma

storlek som vid utgången av förra budgetåret eller ca 180 milj. kr. Medan

vid utgången av förra budgetåret drygt 50 milj. kr. av reservationen inte

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

motsvarades av formella åtaganden, beräknas reservationen vid nästa budgetårsskifte

komma att vara disponerad i sin helhet genom avtalsfästa åtaganden.

I det följande kommer att till svenska utvecklingskrediter för nästa

budgetår förordas ett anslag av 105 milj. kr., vilket innebär en reell anslagshöjning

med ca 5 milj. kr. Samtidigt förordas en vidgning av utrymmet

för åtaganden om krediter att avräknas mot följande års anslag. Sålunda

förordas bemyndigande för Kungl. Maj :t att under budgetåret 1968/69 ingå

åtaganden, som med avseende på budgetåren 1969/70 och 1970/71 uppgår

till samma belopp som det föreslagna anslaget till utvecklingskrediter under

budgetåret 1968/69, dvs. 105 milj. kr., medan anslaget för budgetåret

1971/72 förordas intecknas genom åtaganden redan under budgetåret 1968/

69 med halva detta belopp. Anslags- och åtagandevolymen för budgetåret

1968/69 blir därmed (105 -f 105 + 105 + 52,5) 367,5 milj. kr., varav ca

100 milj. kr. vid budgetårets ingång beräknas vara disponerade genom tidigare

åtaganden. I allt väsentligt kommer därmed det planerade kreditprogrammet

att rymmas inom ramen för anslag och bemyndiganden. Anslagshöjningar

under kommande år beräknas successivt vidga ramen för

nya åtaganden och för fortsatt planering.

För såväl fältverksamheten som det bilaterala finansiella biståndet (utvecklingskrediter

in. m.) är det nödvändigt alt verksamheten planeras

inom något så när fasta finansiella ramar. I det föregående har jag förordat,

att planeringen sker inom en minimiram för följande år, som förutsätter

att den fortsatta anslagsökningen till biståndsändamål blir minst lika

stor som under det löpande budgetåret. Planeringen för fältverksamhet och

krediter bör utgå från att anslagsvolymen skall fortsätta att växa i samma

takt som biståndsanslagen i sin helhet.

Under dessa förutsättningar kan planeringsramarna för dessa båda verksamhetsgrenar

under de närmast följande budgetåren efter budgetåret

1968/69 anges till de belopp som framgår av följande uppställning. Som

tidigare framhållits får det förutsättas, att successivt stigande anslagshöjningar

från år till år vidgar planeringsramarna utöver de nämnda beloppen.

Budgetår, milj. kr.

Summa

1967/68 1968/69

Anslag

1969/70 1970/71

Planeringsram

1968/71

Fältverksamhet ................

Bilateralt finansiellt utvecklingsbi-

(132)

180

200

230

610

stånd........................

(100)

105

130

160

395

(232)

285

330

390

1005

Anslagen till fältverksamhet och bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

enligt de förutskickade förslagen för budgetåret 1968/69 höjs med i runt

tal 53 milj. kr. till sammanlagt 285 milj. kr. Läggs härtill de nu nämnda

planeringsramarna för de båda budgetåren 1969/70 och 1970/71, kan arbetet

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

101

med planering och förverkligande av vårt lands direkta biståndsinsatser under

den närmaste treårsperioden inriktas på en volym av drygt 1 miljard kr.

Som jag tidigare förordat bör det vid den fortsatta planeringen av biståndsprogrammet

i dess helhet förutsättas, att den totala anslagshöjningen

under budgetåren 1969/70 och 1970/71 blir minst lika stor som höjningen

för budgetåret 1968/69, dvs. 100 milj. kr. De nu angivna utfästelserna till

internationella program och planeringsramarna för direkt svensk biståndsverksamhet

fyller inte helt en sådan totalram. Det synes varken lämpligt

eller nödvändigt att nu ange den slutliga fördelningen av hela det förutsedda

framtida anslagsutrymmet. Erfarenheter som successivt görs och

händelser som inträffar kan föranleda en omprövning av programmets inriktning

och innehåll, och utrymme bör finnas för den nyorientering som

kan visa sig påkallad.

Kostnaderna för den centrala förvaltningen av biståndsinsatserna uppgår

f. n. till ca 10 milj. kr. per budgetår. För utbildning och rekrytering av

biståndspersonal samt för upplysningsverksamhet kring de fattiga ländernas

problem och kring utvecklingsarbetet beräknas drygt 3 milj. kr. för

budgetåret 1968/69. Dessa kostnader får förutsättas stiga.

Mot denna bakgrund kan den huvudsakliga fördelningen av det totala

planeringsutrymmet för budgetåren 1968/69—1970/71 nu i avrundade belopp

anges på följande sätt (milj. kr.).

Budgetår, milj. kr.

Summa

1967/68

Anslag

1968/69

Anslag

1969/70 1970/71

Utfästelser, och plane- ringsramar

1968/71

Allmänna bidrag till internationella

program......................

Direkta svenska biståndsinsatser

och särskilda bidrag till interna-

162

205

238

267

710

tionella program..............

Ej disponerat utrymme samt för-

231

285

330

390

1005

valtning, utbildning, information

11

14

36

47

96

404

504

604

704

1812

Den årliga anslagsökningen får enligt vad jag tidigare anfört förutsättas

i verkligheten bli högre än vad som här angetts för budgetåren 1969/70

och 1970/71. Detta innebär att utrymme finns för att tillgodose behov som

efterhand gör sig kända. Det synes angeläget att snabbt kunna ta ställning

till exempelvis förslag rörande livsmedelshjälp, som kan framkomma till

följd av nya eller försvårade hungerkriser, utan att därvid hindras av redan

gjorda dispositioner. Det samma kan sägas om biståndsåtgärder som kan

visa sig påkallade när de folk, som ännu kämpar för sitt oberoende, får

möjlighet att forma sina egna öden. Som tidigare anförts måste vårt land

i sådana lägen vara berett till snabba och omfattande åtgärder.

Den fördelning av biståndsanslagen mellan internationella program och

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

direkta svenska insatser, som förordas för nästa budgetår, är i stort sett

densamma som de för de senaste åren. De nu förutskickade utfästelserna och

planeringsramarna för senare budgetår innebär att proportionerna ungefärligen

bibehålls. På såväl fältverksamhetens som utvecklingskrediternas områden

bör en fortsatt nära samverkan med de internationella programmen

äga rum, så att de s. k. bilaterala programmen stöder de multilaterala.

Det treårsprogram, som jag här förordat, omfattar en total volym av

drygt 1,8 miljarder kr. Programmets huvudinriktning har angetts i fråga

om fördelningen på olika slag av verksamhetstyper och ämnesområden.

Utrymme har lämnats för nya initiativ som kan visa sig lämpliga. Vad anslagsvolymen

beträffar har det förutsatts, att den under perioden kommer

att vidgas ytterligare.

En stor andel av det totala beloppet — drygt 700 milj. kr. — föreslås

genom anslag och omedelbara utfästelser bli ställda direkt till de internationella

organisationernas förfogande. Därmed kommer Sverige att befästa

sin ställning som en av de största bidragsgivarna till dessa organisationers

program. Vårt lands företrädare i olika styrande och utredande

organ får därmed, som tidigare påpekats, en allt viktigare uppgift att följa

och påverka programmens utformning.

Den direkta biståndsgivningen föreslås få en omfattning av över 1 miljard

kr. under treårsperioden. En icke oväsentlig del av detta belopp kommer att

användas till finansiering av verksamhet inom de internationella biståndsprogrammens

ram eller i anslutning till dessa program. Även i övrigt förutsätts

en nära samordning ske med de internationella organen och andra

biståndsgivare. Planeringen och genomförandet av en svensk biståndsinsats

av den omfattning som nu förutses kommer att ställa stora krav på de

för programmets förverkligande ansvariga organen, i första hand SIDA.

Det blir därför av stor vikt att bereda dem sådana arbetsbetingelser, att programmets

kvalitet blir den bästa möjliga och så att allmänhetens förtroende

till verksamheten bibehålls och förstärks.

Med särskilt eftertryck har i den offentliga debatten i och utanför riksdagen

betonats behovet av en vidgad upplysningsverksamhet om de fattiga

ländernas läge, om utvecklingssamarbetets betingelser och biståndsgivningens

innehåll och resultat. Enligt min mening är det nödvändigt, att

folkrörelser och enskilda organisationer fortsätter och förstärker sin positiva

medverkan i upplysningsarbetet och opinionsbildningen. För statens

vidkommande avser jag att i det följande förorda en förstärkning av upplysningsverksamheten.

Organisatoriska frågor

Riksdagen uttalade sig år 1967 för en organisatorisk samordning av biståndsverksamheten

och underströk biståndsmyndigheten SIDA:s roll i

sammanhanget.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 103

Genom statsmakternas beslut år 1965 inrättades styrelsen för internationell

utveckling (Swedish International Development Authority, SIDA)

som centralförvaltningsmyndighet för hela den svenska biståndsverksamheten

(prop. 1965: 63, SU 125, rskr 314). Enligt sin instruktion skall SIDA

verka för samordning och enhetlighet i svensk biståndsverksamhet.

I prop. 1965: 63 med förslag om inrättande av SIDA, vilken grundade sig

på en av statskontoret företagen utredning om biståndsverksamhetens organisation,

anslöt sig föredragande statsrådet till statskontorets uttalande, att

praktiskt taget allt som kunde betecknas som biståndsadministration skulle

hänföras till den nya biståndsmyndigheten. Samtidigt underströks statsmakternas

roll vid utformningen av de allmänna riktlinjerna för biståndsverksamheten.

I propositionen uttalade föredraganden bl. a. att begreppet

biståndsadministration borde ges vidast möjliga innebörd; det borde inte

begränsas till de rent verkställande funktionerna utan också inbegripa planering,

inte bara av varje enskild insats för sig utan också på längre sikt

och inom biståndsmyndighetens hela kompetensområde. Om också all administration

i vidsträckt bemärkelse av utvecklingsbiståndet är en naturlig

uppgift för biståndsmyndigheten, fortsatte föredraganden, är det lika

naturligt, att biståndspolitiken skall utformas och fastställas av regering

och riksdag gemensamt, naturligtvis i stor utsträckning med stöd av material

och förslag, som samlats och utarbetats inom myndigheten. Statsmakternas

inflytande över princip- och policyfrågorna vad beträffar såväl de

allmänna riktlinjerna för biståndsverksamheten och tillämpningen av dem

som större enskilda biståndsinsatser var enligt föredragandens uttalande

desto viktigare som det här gällde frågor av utrikespolitisk och samhällsekonomisk

betydelse som starkt engagerar breda lager av vårt folk.

Vidare uttalade sig föredragande statsrådet till förmån för de anordningar

som då redan i viss utsträckning utformats för biståndsmyndighetens

kontakter med de olika FN-organens svenska förbindelseorgan och

med andra myndigheter, frivilliga organisationer, näringslivet osv.

De uttalanden om biståndsmyndighetens uppgifter som gjordes i prop.

1965: 63 godkändes av riksdagen. Uttalandena förtjänar att på nytt understrykas.

För att få till stånd en samordnad biståndspolitik vidtogs i enlighet

med prop. 1965: 63 — utöver SIDA:s inrättande — även den åtgärden, att

ett särskilt interdepartementalt samrådsorgan under ordförandeskap av

det för biståndsverksamheten huvudansvariga statsrådet skapades för

information och diskussion som ett led i beredningen av mera principiella

biståndsfrågor. Detta organ, den s. k. biståndsberedningen, skulle

förutom av ordföranden bestå av chefen för SIDA samt företrädare, i

princip på statssekreterarenivå, för berörda departement och statsrådsberedningen.

Som exempel på frågor att tas upp i beredningen nämndes i

propositionen biståndsvolymen, avvägningen mellan olika biståndsformer,

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

villkoren för utvecklingskrediter, länderprioritering, samarbetet med näringslivet

och riktlinjerna för vårt agerande i internationella biståndsorgan.

Diskussionerna inom biståndsberedningen skulle inte föregripa avgöranden

på regeringsnivån eller inkräkta på biståndsmyndighetens befogenheter,

och SIDA skulle genom sin representation i beredningen ges

tillfälle medverka i arbetet med avseende på Kungl. Maj :ts förslag till

riksdagen rörande samtliga biståndsformer. Det förutsattes vidare, att

tillhandahållande av erfarenhetsunderlag för utformande av en samordnad

biståndspolitik väsentligen var uppgifter för biståndsmyndigheten.

SIDA har successivt vidgat sin medverkan i de avseenden, som berördes

av statsmakternas organisationsbeslut år 1965. Styrelsen är numera företrädd

i de flesta svenska förbindelseorgan till FN-familjens olika organ

(ILO-kommittén, FAO-kommittén, UNESCO-rådet, UNICEF-kommittén)

och deltar i stor utsträckning i behandlingen av biståndsfrågor inom dessa

organ inför och vid styrelsemöten, generalförsamlingar etc. SIDA medverkar

vidare i den svenska representationen vid styrelsen för FN:s utvecklingsprogram

UNDP och i FN:s ekonomiska och sociala råd ECOSOC.

Vidare har ämbets- och tjänstemän hos SIDA företrätt Sverige i det internationella

samordningsarbetet på biståndsområdet, som förekommer inom

OECD:s utvecklingskommitté DAC och olika organ inom Världsbanksgruppens

arbetsområde, främst s. k. konsultativa grupper och konsortier för

biståndet till vissa mottagarländer. SIDA bär för Sveriges räkning huvudansvaret

för det nordiska biståndssamarbetet.

SIDA:s medverkan inom området för s. k. kommersiellt och handelspolitiskt

bistånd bar berörts i ett uttalande av 1967 års riksdag. Chefen för

handelsdepartementet kommer att hemställa senare denna dag att biståndsmyndighetens

medverkan i arbetet med frågor om exportkreditgarantier

för leveranser till u-länder skall utsträckas i samband med att ett

system för investeringsgarantier tillskapas. SIDA bör vara företrätt i exportkreditnämnden

vid beslut i dessa frågor. SIDA:s arbete med åtgärder för

att främja exportkunnandet i u-länder och andra åtgärder av liknande slag

har berörts i styrelsens anslagsframställning. Även i övrigt har åtgärder

vidtagits för att stärka biståndsmyndighetens medverkan i utredningar

och beredningar av ärenden inom handelspolitikens ram med betydelse för

u-länderna.

Den interdepartementala biståndsberedningen har sammanträtt under

ordförandeskap av ett statsråd. Att så sker är inte alltid påkallat, och det

har därför uppdragits åt chefen för SIDA att normalt leda beredningens

arbete. Samtidigt har det uppdragits åt SIDA och vederbörande departementala

enheter att svara för sekretariatsfunktioner åt beredningen. Genom

dessa åtgärder räknar jag med att biståndsberedningens funktion som informations-

och samrådsorgan samt SIDA:s uppgifter för att befordra samordning

skall kunna fyllas på ett tillfredsställande sätt.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Inom ramen för sin diskussion av organisationsfrågor uttalade sig 1967

års riksdag för en översyn, syftande till en anslagsteknisk samordning på

biståndsområdet. Riksdagen uttalade bl. a. att det borde ankomma på

SIDA att framlägga förslag till anslagsäskanden beträffande alla bilaterala

aktiviteter.

Genom Kungl. Maj :ts beslut den 30 juni 1967 har SIDA numera i uppdrag

att framlägga sådana förslag för hela det bilaterala biståndsområdet.

I sin anslagsframställning för nästa budgetår lämnade SIDA en utförlig

redovisning av anslagsutnyttjandet över hela biståndsområdet och förslag

till vissa ändringar i den tekniska utformningen av anslagen. Jag biträder i

flertalet avseenden dessa förslag, vilka medför en anslagsteknisk rationalisering

och samtidigt torde medge en ökad flexibilitet vid utnyttjandet av

anslagen till biståndsändamål.

Med anledning av vissa uttalanden av 1967 års riksdag angående biståndsanslagens

fördelning på riksstatens huvudtitlar vill jag anföra följande.

Sedan åtskilliga år har anslag till s. k. tekniskt och humanitärt bistånd

upptagits under utrikeshuvudtiteln och anslag till s. k. finansiellt bistånd

under finansdepartementets huvudtitel. Därvid har en uppdelning inom

vardera huvudtiteln gjorts huvudsakligen mellan å ena sidan bidrag till

internationella och mellanstatliga program, multilateralt bistånd, och å andra

sidan direkta svenska insatser i u-länder, bilateralt bistånd. Inom ramen

för denna indelning har bidrag till flertalet av FN-organens biståndsprogram

och anslag till SIDA:s verksamhet upptagits under tredje huvudtiteln, medan

bidrag till Världsbanksgruppens biståndsprogram (IDA) samt anslag

till svenska utvecklingskrediter, som förvaltas av SIDA, upptagits under

sjunde huvudtiteln. Till sjunde huvudtiteln har också de senaste åren hänförts

bidrag till Internationella livsmedelsprogrammet WFP och vissa andra

insatser av finansiell natur.

Biståndsgivning i form av kunskapsöverföring till medlemsländer_tek
niskt

bistånd — upptogs tidigt i varje organisation för sig inom FN-familjen.

Den ingick i varje organs ordinarie verksamhet och finansierades därmed

från budgeten för FN, ILO, FAO, UNESCO osv. Av de svenska medlemsavgifterna

till dessa organ, vilka finns uppförda på en rad olika huvudtitlar,

används alltså en del till biståndsarbete huvudsakligen inriktat på u-länderna.

Då ett samordnat särskilt biståndsprogram för FN-organen uppkom

— numera benämnt UNDP — upprättades inom FN en särskild gemensam

biståndsförvaltning, och Sveriges bidrag till detta program upptogs under

utrikeshuvudtiteln. Genomförandet av biståndsåtgärderna handhas normalt

av varje organisation för sig (FN resp. de s. k. fackorganen), och dessas

styrande organ påverkar i olika avseenden biståndsarbetets inriktning och

utförande. Genom sin medverkan i dessa organ deltar flera statsdepartement

och andra myndigheter i biståndsarbetet.

4f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Världsbanken (IBRD), Internationella utvecklingsfonden (IDA) och Internationella

finansieringsbolaget (IFC), vilka går under den sammanfattande

beteckningen Världsbanksgruppen, har liksom Internationella valutafonden

(IMF) karaktär av fackorgan med anknytning närmast till finansoch

ekonomidepartementen i medlemsländerna. Ärenden rörande Världsbanksgruppens

och de regionala utvecklingsbankernas verksamhet handläggs

liksom ärenden rörande svenska utvecklingskrediter inom finansdepartementet

av det statsråd som särskilt förordnats vara föredragande

i ärenden rörande bl. a. internationellt ekonomiskt samarbete och finansiellt

bistånd till främmande lands utveckling.

I anslutning till vad jag tidigare anfört förordar jag, att medel för biståndsändamål

uppförs på färre anslag än som nu förekommer. Dessa anslag

bör med hänsyn till den arbetsfördelning mellan statsdepartementen,

som befunnits lämplig, uppföras under tredje och sjunde huvudtitlarna i

huvudsaklig överensstämmelse med den tidigare tillämpade ordningen.

Medel till varubistånd bör dock beräknas under fältverksamhetsanslaget på

tredje huvudtiteln.

Riksdagen beslöt år 1967 bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta om vissa

överföringar av disponibla medel mellan anslag i syfte att möjliggöra eu

ytterligare utbyggnad av SIDA:s fältverksamhet. Sådana överföringar skedde

i viss utsträckning mellan anslag under tredje huvudtiteln vid budgetårets

ingång och beräknas ske mot slutet av budgetåret från anslag under

sjunde huvudtiteln till fältverksamhetsanslaget på tredje huvudtiteln. Sedan

de nu föreslagna anslagstekniska anordningarna genomförts, är någon

motsvarande överföring mellan anslag inte påkallad.

På samma sätt som anslagstekniken anpassats till biståndsgivningens

erfarenheter och behov har biståndsförvaltningen successivt rationaliserats.

Denna process är inte avslutad, och organisationen bör även framgent vara

så flexibel, att den med ett minimum av svårigheter kan anpassas till utvecklingens

krav.

Administrativa reformer kan visa sig påkallade under den kraftiga expansion

av biståndsverksamheten som nu föreslås. Initiativ härtill torde

få tas av vederbörande myndigheter, då så befinns vara påkallat. Under den

närmaste framtiden förutser jag dock inga sådana reformer av större omfattning.

Rörande SIDA:s interna organisation anför verket i sin anslagsframställning,

att den successivt anpassats till verksamhetens krav. Inga stora organisatoriska

förändringar har föreslagits. Nya arbetsuppgifter har förlagts

till de enheter inom ämbetsverket, som haft de bästa personella och organisatoriska

förutsättningarna att lösa dem. Allt eftersom verksamheten har

integrerats har olika enheter inom verket funnit former för samordning,

sammanförande eller utskiftning av arbetsuppgifter. Till frågan om verkets

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 107

personalstyrka och dess sammansättning ämnar jag återkomma i det följande.

Under hänvisning till vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t föreslår riksdagen att

a) godkänna den i det föregående förordade långtidsplanen för det statliga

utvecklingsbiståndet och de av mig angivna riktlinjerna för planens

förverkligande,

b) godkänna de på dessa riktlinjer grundade förslag, om vilka Kungl.

Maj :t enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för denna dag (bilaga

1—3) fattar beslut.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Bilaga 1

Utvecklingsbistånd under tredje huvudtiteln

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 15 mars 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,

Wickman, Moberg.

Ministern för utrikes ärendena anmäler, efter gemensam beredning med

statsrådets övriga ledamöter, fråga om anslag till utvecklingsbistånd under

tredje huvudtiteln, m. m. och anför.

I årets statsverksproposition (prop. 1968: 1 bil. 5 s. 13) har Kungl. Maj:t

föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till tekniskt

och humanitärt bistånd för budgetåret 1968/69 under tredje huvudtiteln

preliminärt beräkna ett anslag av 258 918 000 kr. Kungl. Maj :t har på

min föredragning denna dag beslutat föreslå riksdagen hl. a. att godkänna

av mig därvid förordad långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet och

av mig angivna riktlinjer för planens förverkligande. Jag hemställer nu att,

enligt de nämnda riktlinjerna, få ta upp bl. a. de anslag under tredje huvudtiteln

som avser det svenska utvecklingsbiståndet.

C 1. Vissa FN-organs biståndsprogram

1966/67 Utgift.................. 179655 125

1967/68 Anslag................. 1 291 200 000

1968/69 Förslag ................ 92 460 000

1 Därav 69 857 500 under anslaget C 1. Förenta Nationernas utvecklingsprogram (UNDP),

7 755 000 under anslaget C 2. Förenta Nationernas barnfond (UNICEF) och 2 042 625 till

FN :s flyktingprogram UNHCR och UNRWA under anslaget C 4. Humanitärt bistånd till

flyktingar m. fl.

2 Därav 80 900 000 under anslaget C 1. Förenta Nationernas utvecklingsprogram (UNDP),

8 800 000 under anslaget C 2. Förenta Nationernas barnfond (UNICEF) och 2 300 000 till

FN:s flyktingprogram UNHCR och UNRWA under anslaget C 4. Humanitärt bistånd till

flyktingar m. fl.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Departementschefen

Under hänvisning till vad jag tidigare anfört rörande anslagsteknisk samordning

och allmänna bidrag till FN:s utvecklingsprogram (UNDP), FN:s

barnfond (UNICEF) och FN:s båda flyktingprogram (UNHCR och UNRWA)

under budgetåret 1968/69 samt rörande bidragsutfästelser avseende budgetåren

1969/70 och 1970/71 till UNDP, UNICEF och FN:s flyktingkommissariat

(UNHCR) hemställer jag, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att

a) medge att Sverige utfäster sig att lämna bidrag till

Förenta Nationernas utvecklingsprogram (UNDP) med det

beräknade motvärdet av sammanlagt 53 milj. dollar eller

275 900 000 kr. under verksamhetsåren 1968—70, fördelade

med 80 900 000 kr. (15,5 milj. dollar) på budgetåret 1968/

69, 91 000 000 kr. (17,5 milj. dollar) på budgetåret 1969/70

och 104 000 000 kr. (20 milj. dollar) på budgetåret 1970/71;

b) medge att Sverige utfäster sig att lämna bidrag till

Förenta Nationernas barnfond (UNICEF) med sammanlagt

39 000 000 kr. under verksamhetsåren 1968—70, fördelade

med 9 000 000 kr. på budgetåret 1968/69 och 15 000 000 kr.

på vart och ett av budgetåren 1969/70 samt 1970/71;

c) medge att Sverige utfäster sig att lämna bidrag till

Förenta Nationernas flyktingkommissariat (UNHCR) med

det beräknade motvärdet av sammanlagt 1 150 000 dollar

eller 5 980 000 kr. under verksamhetsåren 1969—71, fördelade

med 1 560 000 kr. (300 000 dollar) på budgetåret 1968/

69, 2 080 000 kr. (400 000 dollar) på budgetåret 1969/70 och

2 340 000 kr. (450 000 dollar) på budgetåret 1970/71;

d) medge att Sverige lämnar ett allmänt bidrag av

1 000 000 kr. till Förenta Nationernas hjälporganisation för

Palestina-flyktingar (UNRWA) för verksamhetsåret 1969;

e) till Vissa FN-organs biståndsprogram för budgetåret

1968/69 anvisa ett anslag av 92 460 000 kr.

C 2. Fältverksamhet

1966/67 Utgift . . ]87 009 529 Reservation .... 3 855 954

1967/68 Anslag ... 299 000 000

1968/69 Förslag .. 180 000 000

1 Inklusive dåvarande anslaget Stipendiat- och kursverksamhet.

2 För de ändamål, som nu föreslås belasta anslaget, har för budgetåret 1967/68 anslagits 132

milj. kr.

SIDA

Från anslaget bestrids under innevarande budgetår utgifter för Sveriges

gåvofinansierade utvecklingssamarbete med de underutvecklade länderna

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

med undantag för s. k. varubistånd. Dessutom finansieras från anslaget

humanitära biståndsinsatser, Sveriges andelar i de gemensamma nordiska

projekten samt svenska insatser administrerade av internationella biståndsorgan.

SIDA har föreslagit, att kostnaderna för varubiståndet skall bestridas

från anslaget Fältverksamhet. Vidare föreslår SIDA att från detta anslag

även skall bestridas kostnaderna för de biståndsinsatser, huvudsakligen

administrerade av internationella biståndsorgan, som innevarande budgetår

belastar anslagen övrigt multilateralt tekniskt bistånd och Humanitärt bistånd

till flyktingar m. fl. Sammanlagt har SIDA begärt 190 milj. kr. för

fältverksamhet.

Departementschefen

SIDA:s program för det direkta svenska utvecklingssamarbetet med de

fattiga länderna har utförligt redovisats i det föregående. Det totala medelsbehovet

för verksamheten under det föreslagna anslaget till fältverksamhet

har i SIDA:s anslagsframställning beräknats till 190 milj. kr. för budgetåret

1968/69. Hos SIDA sedermera utförda beräkningar ger vid handen, att

— beroende på inträffade tidsförskjutningar — ett belopp på 180 milj. kr.

är tillräckligt för att möta uppkommande utgiftsbehov under budgetåret.

Med hänvisning till vad jag tidigare anfört förordar jag, att anslaget till

fältverksamhet uppförs med 180 milj. kr. för budgetåret 1968/69. I enlighet

med SIDA:s förslag bör anslaget omfatta Sveriges totala gåvofinansierade

bistånd, dock att bidrag till mellanstatliga biståndsprograms budget bör belasta

anslaget Vissa FN-organs biståndsprogram på tredje huvudtiteln och

att kostnaderna för projektförberedelser och granskningsarbete, som företas

i anslutning till kreditgivning, bör bestridas från anslaget Utvecklingskrediter

på sjunde huvudtiteln. Jämfört med budgetåret 1967/68 innebär det

föreslagna beloppet en ökning med 48 milj. kr. för de ändamål, som avses

med anslaget.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Fältverksamhet för budgetåret 1968/69 anvisa ett

reservationsanslag av 180 000 000 kr.

C 3. Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt informationsverksamhet
-

1966/67 Utgift..... H 986 277

1967/68 Anslag ____ 22 335 000

1968/69 Förslag____ 3 650 000 1

Reservation

1 045 447

1 Därav 99 704 kr för informationsverksamhet på anslaget Styrelsen för internationell utveckling

(SIDA): Omkostnader.

a Därav 235 000 kr beräknat för informationsverksamhet på anslaget Styrelsen för internationell

utveckling (SIDA): Omkostnader.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

111

SIDA

Rekrytering och utbildning av fältpersonal

SIDA:s rekrytering av biståndspersonal avser såväl det svenska utvecklingsprogrammet

— experter och fredskårsdeltagare — som de internationella

organisationernas biståndsprogram.

Antalet personer som tillträdde u-landsuppdrag under budgetåret 1966/

67 uppgick till 275, varav 172 inom verksamhet administerad av Sverige

(inklusive gemensamma nordiska projekt) och övriga i FN-verksamhet.

Under budgetåret 1967/68 förutses en rekrytering av inemot 340 personer,

varav omkring 200 anställda av SIDA. Under budgetåret 1968/69 beräknas

sammanlagt 420 personer komma att rekryteras, vilket skulle innebära en

ökning med cirka 50 % i förhållande till rekryteringen budgetåret 1966/67.

Även med den sålunda förutsedda utvecklingen kommer Sveriges relativa

andel i det internationella utvecklingsarbetet i FN-organens regi i vad avser

personella insatser att förbli betydligt mindre än i fråga om ekonomiska bidrag.

För att kunna åstadkomma en snabbare ökning av rekryteringen av

biståndspersonal avser SIDA utnyttja utomstående konsulter och specialister

för bl. a. bedömningen av kandidater för internationella uppdrag.

Den personal som rekryteras förbereds för kommande arbetsuppgifter

genom språkutbildning och vid behov kompletterande fackutbildning, olika

slag av förberedelsekurser samt viss fortsatt utbildning under tjänstgöringen

på fältet. SIDA anordnar dessutom kortare orienteringskurser irekryteringsfrämjande

syfte.

För budgetåret 1968/69 begär SIDA medel för dessa ändamål till ett belopp

av 3 050 000 kr.

Informationsverksamhet

Med det ökade intresse för u-länder och biståndsverksamhet som finns i

Sverige växer också kraven på översiktlig information både om de fattiga länderna

och om de insatser som där bekostas från den svenska statsbudgeten.

Allteftersom verksamheten utvecklas efterfrågas också mer detaljerade rapporter

avsedda för allmänheten om vilka resultat som uppnåtts vid olika

projekt som Sverige medverkar i. SIDA har särskilt pekat på behovet av

stora upplagor av broschyrer och vikblad för att kunna tillhandahålla det

material som begärs av skolor, massmedia in. fl.

För budgetåret 1968/69 begär SIDA 350 000 kr. för informationsverksamhet.

Departementschefen

I samband med den nu förestående utbyggnaden av det svenska biståndsprogrammet

kommer betydande anspråk att ställas på SIDA:s informationsverksamhet.

Det kommer att finnas behov av fyllig information om använd
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

ningen av de personella och finansiella resurser som Sverige direkt och genom

internationella organisationer ställer till förfogande för utvecklingssamarbete.

SIDA:s medverkan kommer i ökande utsträckning att påkallas

för information om de länder och folk, som vårt bistånd avser. Denna informationsverksamhet

behövs för att vidmakthålla och stärka allmänhetens

intresse och stöd för vårt utvecklingssamarbete med u-länderna.

Jag finner det under sådana omständigheter motiverat att inte längre

uppfatta SIDA:s informationsverksamhet som en del av de administrativa

uppgifter som bekostas ur anslaget till omkostnader. Det synes lämpligt att

i stället anslagsmässigt sammanföra denna verksamhet med utbildning och

rekrytering av fältexperter. Härför talar främst två omständigheter. En intensifiering

av den allmänna informationsverksamheten utgör en av förutsättningarna

för den av SIDA beräknade ökningen av expertrekryteringen.

Enligt vad jag erfarit sammanfaller i viss utsträckning redan nu användningsområdena

för anslaget till rekrytering och utbildning av fältpersonal

och för anslaget till omkostnader i vad avser informationsverksamhet. Det

material som framställs för att användas vid expertutbildning kan utnyttjas

inom informationsverksamheten och informationsmaterial kommer till användning

vid utbildning av experter.

Med anledning härav förordar jag att de medel som bör ställas till förfogande

för rekrytering och utbildning av fältpersonal samt för informationsverksamhet

förs upp under ett anslag benämnt Rekrytering och utbildning

av fältpersonal samt informationsverksamhet.

För rekrytering och utbildning av fältpersonal beräknar SIDA ett behov

av 3 050 000 kr. för budgetåret 1968/69. Jag har ingenting att erinra mot

verkets beräkning.

I sin anslagsframställning har SIDA begärt 350 000 kr. för informationsverksamhet.

Med tanke på det ökade informationsbehov som föranleds av

det i det föregående föreslagna biståndsprogrammet har jag från SIDA begärt

en aktuell bedömning av medelsbehovet för en informationsverksamhet

av något större omfattning än den hittills bedrivna. Jag har därvid

erfarit att en betydande ökning av produktionen av de slag av informationsmaterial

som främst begärs av skolor, intresseorganisationer och massmedia

samt en intensivare informationsverksamhet kan rymmas inom ramen

av ett belopp av 600 000 kr.

Jag beräknar på grund av det anförda 600 000 kr. för informationsverksamhet

under budgetåret 1968/69.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen

att till Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt

informationsverksamhet för budgetåret 1968/69 anvisa ett

reservationsanslag av 3 650 000 kr.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

113

C 4. Styrelsen för internationell utveckling: Avlöningar

1966/67 Utgift ................... 6 218 871

1967/68 Anslag .................. 6 188 000

1968/69 Förslag ................. 7 737 000

Förutom direkta svenska biståndsinsatser i u-länder — s. k. bilateralt

tekniskt, humanitärt eller finansiellt bistånd — handlägger SIDA sådant

bistånd, som finansieras av svenska statsmedel men förvaltas för särskilt

angivna ändamål av internationella organ (s. k. multi-bi-insatser). Biståndsmyndigheten

medverkar också i växande utsträckning vid beredning av

svenska ställningstaganden rörande bistånd i de internationella organens

egen regi. I anknytning till såväl multilateralt som bilateralt bistånd ombesörjer

SIDA rekrytering av fältpersonal, stipendiatverksamhet, information

samt utrednings- och beredningsarbete.

Tjänster

1967/68

Beräknad ändring

1968/69

Dep. chefen i anslut- ning till SIDA:s förslag

Handläggande personal .. .

107

+ 6

Övrig personal...........

105

+ 3

Anslag

Avlöningar, inklusive ersätt- ning till expertis vid hem-

*212

+ 9

mamyndigheten........

Arvoden och särskilda er-

6 128 000

+ 1 524 000

sättningar ............

Representationsbidrag till

50 000

+ 25 000

verkschefen ...........

10 000

6 188 000 + 1 549 000

* Dessa tal avser den beräknade personalstyrkan vid budgetårets slut.

SIDA

I sin anslagsframställning, som kompletterats med en promemoria dagtecknad

i februari 1968, framhåller SIDA, att den planerade ökningen av

biståndsvolymen beräknas innebära behov av en jämförelsevis liten personalökning.

Samtidigt påpekar SIDA, att en ökning av personalen allmänt

måste i tiden gå före en tillväxt av biståndsvolymen.

Myndigheten anmälde i anslagsframställningen, att avlöningsanslaget för

innevarande budgetår skulle behöva överskridas med ca 10 %. Att så väntas

ske har bekräftats i nyssnämnda promemoria. Den samlade personalstyrkan

vid SIDA skulle därmed vid utgången av innevarande budgetår uppgå

till 212, dvs. 58 personer fler än som motsvaras av antalet tjänster vid budgetårets

ingång. I särskild framställning den 16 februari 1968 har SIDA hem
-

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196S

ställt om bemyndigande att överskrida anslagen för innevarande budgetår

och om inrättande av Lre tjänster som byrådirektör.

För de närmaste budgetåren räknar SIDA med en mindre personalökning.

Behovet av ytterligare personal hålls tillbaka genom att tillkommande

biståndsinsatser planeras bli så utformade att detaljplanering och löpande

administration i största möjliga omfattning delegeras till organ och

personer utanför SIDA i Stockholm. Insatserna väntas därmed successivt

kräva mindre löpande administration i relation till medelsförbrukningen än

hittills, ökat ansvar för detaljplanering och löpande administration kommer

att åvila mottagarländernas myndigheter, SIDA:s egna företrädare i mottagarländerna,

tillfälligt anlitade experter, internationella organisationer,

svenska enskilda organisationer eller svenska företag, bl. a. konsultföretag.

SIDA:s egen kapacitet kommer i stigande grad att ägnas åt planering,

kontroll och resultatbedömning av utvecklingsbiståndet. Med en sådan inriktning

av arbetet blir eu successiv kvalitativ förstärkning behövlig. Mot

denna bakgrund kommer andelen högre befattningar att öka bland de tjänster

som beräknas tillkomma under de de närmaste åren. Vidare räknar SIDA

med ett ökat behov av personalutbildning. För budgetåret 1968/69 begär

SIDA en ökning med 20 000 kr. till 50 000 kr. av anslagsposten för personalutbildning.

Medelsbehovet för avlöningar och expertis under budgetåret 1968/69 har

av SIDA upptagits till 7 652 000 kr. I jämförelse med den beräknade medelsförbrukningen

under innevarande budgetår innebär förslaget en ökning med

drygt 700 000 kr. Av medelsbehovet beräknas 7 227 000 kr. tas i anspråk för

att vidmakthålla den personalstyrka, som finns vid utgången av budgetåret

1967/68, och för att tillgodose behovet av tillfälligt anlitad expertis. Återstoden,

425 000 kr., motsvarar den personalökning, som SIDA anser sig behöva

under budgetåret 1968/69. SIDA föreslår att inom nyssnämnda anslagsram

följande tjänster inrättas, nämligen en som avdelningschef, en som

byråchef, två som avdelningsdirektör, en som assistent och två som biträden

(varav ett kvalificerat).

Innehavaren av den föreslagna avdelningschefsbefattningen skulle främst

svara för samordningen av det svenska biståndsprogrammet med de internationella

organisationernas verksamhet. Tjänsten som exlraordinarie byråchef

skulle besättas med eu fackekonom med uppgift att leda ett ekonomiskt

sekretariat inom biståndsmyndigheten. De två befattningarna som avdelningsdirektör

är avsedda för sakkunskap behövlig i samband med biståndsinsatser

inom industriell utveckling och exportfrämjande åtgärder.

Departementschefen

Av SlDA:s anslagsframställning framgår, att den kraftiga personalökning

vid hemmaadministrationen, som ägt rum de senaste åren, bör möjliggöra

för myndigheten att fullgöra sina uppgifter och planer för en

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr Wt år 1968

115

stegring av biståndsvolymen under åren framöver utan en ytterligare personalökning

av motsvarande storlek. Behovet av personalförstärkning hålls

tillbaka genom de administrativa former som är på väg att utvecklas. Detaljplanering

och löpande administration överlåts i stor utsträckning på

organ utanför SIDA, främst mottagarländernas förvaltning, ibland förstärkt

med svensk personal, samt FN-organ eller enskilda svenska organisationer

och företag. Vid val av biståndsinsatser tas hänsyn bl. a. till den

administrativa belastning på hemmamyndigheten de väntas medföra.

SIDA:s roll skulle enligt myndigheten i stigande grad avse planering

och styrning av biståndsinsatser samt utarbetaade av underlag för statsmakternas

beslut i biståndsfrågor. Eu successiv kvalitativ förstärkning av

myndighetens personella resurser är då påkallad. Av detta skäl föreslår

SIDA bl. a. inrättande nästa budgetår av vissa tjänster för personal i ledande

ställning.

Förslaget om en avdelningschefstjänst avsedd för samordningen av det

svenska biståndsprogrammet med de internationella organisationernas verksamhet

tillstyrker jag såtillvida att jag förordar att en personlig tjänst som

avdelningschef i Ce 2 inrättas för nuvarande chefen för tredje avdelningen

Sixten Heppling. Jag tillstyrker vidare förslaget om en tjänst som byråchef

i Ce 1. I övrigt beräknar jag medel i enlighet med förslaget i SIDA:s anslagsframställning.

Härutöver beräknar jag medel för två tjänster som byrådirektör

med anledning av förslag från SIDA i särskild framställning.

Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag, att

Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vid styrelsen för internationell

utveckling inrätta en tjänst som avdelningschef i

Ce 2 och en tjänst som byråchef i Ce 1,

b) till Styrelsen för internationell utveckling (SIDA):

Avlöningar för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag

av 7 737 000 kr.

C 5. Styrelsen för internationell utveckling (SIDA): Omkostnader

1966/67 Utgift................... J1 678 987

1967/68 Anslag .................. 21 915 000

1968/69 Förslag .................. 2 145 000

1 Därav 99 704 kr. för informationsverksamhet.

J Därav 235 000 kr beräknat för informationsverksamhet.

Departementschefen

SIDA föreslår i sin anslagsframställning, att dess omkostnadsanslag höjs

till 2 495 000 kr. Därav skulle 350 000 kr. avse informationsverksamhet.

Medel härför har jag beräknat under anslaget Rekrytering och utbildning av

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

fältpersonal samt informationsverksamhet. I övrigt hänför sig den föreslagna

ökningen huvudsakligen till posterna Reseersättningar och Expenser.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen

att till Styrelsen för internationell utveckling (SIDA):

Omkostnader för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag

av 2 145 000 kr.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

117

Bilaga 2

Finansiellt utvecklingsbistånd

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

15 mars 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,

Wickman, Moberg.

Statsrådet Wickman anmäler, efter gemensam beredning med statsrådets

övriga ledamöter, fråga om anslag till finansiellt utvecklingsbistånd, och anför.

I årets statsverksproposition (prop. 1968: 1, bil. 9 s. 112) har Kungl. Maj:t

föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till finansiellt

utvecklingsbistånd för budgetåret 1968/69 under sjunde huvudtiteln

beräkna ett anslag av 244 998 000 kr. Kungl. Maj :t har vidare på föredragning

av ministern för utrikes ärendena denna dag beslutat föreslå riksdagen bl. a.

att godkänna av föredraganden därvid förordad långtidsplan för det statliga

utvecklingsbiståndet och av föredraganden angivna riktlinjer för planens

förverkligande. Jag hemställer nu att, enligt de nämnda riktlinjerna, få ta upp

bl. a de anslag under sjunde huvudtiteln som avser finansiellt utvecklingsbistånd.

G 1. Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

1966/67 Utgift1 .... 63 169 157 Reservation1 ... 65 206 662

1967/68 Anslag____ 69 980 000

1968/69 Förslag . .. 112 672 000

1 Anslaget Bidrag till Internationella livsmedelsprogrammet och på kapitalbudgeten anvisade

anslaget Bidrag till Internationella utvecklingsfonden.

Under innevarande budgetår utnyttjas anslaget för bidrag till Internationella

utvecklingsfonden (IDA), Internationella livsmedelsprogrammet (WFP)

och Asiatiska utvecklingsbanken.

Av reservationen på anslaget vid utgången av budgetåret 1966/67 hänför

sig 61 841 097 kr. till bidrag till IDA och 3 365 565 kr. till bidrag till WFP.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr t Oi år 1968

Disposition av anslagen till multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd budgetåren

1960/61—1967/68

Milj. kr.

Internationella utvecklingsfonden

Ordinarie bidrag ................

Extra bidrag ....................

Internationella livsmedelsprogrammet1

Asiatiska utvecklingsbanken .......

Disponerat totalt ................

Anslag..........................

1960/61—

1964/65

1965/66

1966/67

1967/68

52,2

25,9

25,9

25,9

78,3

15,5

25,9

25,9

—

—

10,4

15,7

—

—

(2,6)“

2,6

130,5

41,4

62,1

70,0

130,5

41,4

62,1

70,0

1 Ett motsvarande bidrag till Internationella livsmedelsprogrammets första treårsperiod 1963

—1965 förekom budgetåren 1962/63 och 1963/64 under tredje huvudtiteln. Bidragsbeloppet uppgick

sammanlagt till 10,4 milj. kr.

2 Bidraget till Asiatiska utvecklingsbanken redovisades för budgetåret 1966/67 under anslaget

Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd.

Den del av behållningen, som avser bidrag till IDA, motsvaras helt av

oåterkalleliga utfästelser i form av avistaskuldsedlar. Dispositionsrätten

ligger helt hos IDA, vars utfästelser om nya biståndsinsatser måste bygga

på förbehållslöst säkrad medelstillgång. Även de reservationsbelopp, som

hänför sig till bidraget till WFP, motsvaras av oåterkalleliga utfästelser avsedda

att täcka kostnader i samband med upphandling i Sverige. Hela

reservationsbeloppet utgör således reservation endast i formell bemärkelse.

Frågan om nya bidrag'' till Internationella utvecklingsfonden (IDA) från industriländerna

inom organisationens medlemskrets har sedan en tid tillbaka

utgjort den viktigaste enskilda frågan på det multilaterala biståndets område.

Sommaren 1966 framlade chefen för Världsbanken och IDA ett förslag

till påfyllnad av II)A:s resurser, vilket avsåg en treårsperiod och siktade till

eu fyrdubbling av den årliga bidragsnivån till 1 miljard dollar. Sverige stödde

detta förslag vid Världsbankens och II)A:s årsmöte 1966. Då svårigheter

för en del länder att acceptera en bidragsnivå av nyssnämnda omfattning

kunde förutses, framlades från svensk sida vid samma tilllälle vissa förslag

avsedda att reducera dessa svårigheter. Förslagen innebar huvudsakligen

dels att uppgången till den fyrdubblade bidragsnivån skulle ske stegvis,

dels att länder i betalningsbalanssvårigheter skulle få uppskov med inbetalningen

av en del av sina bidrag.

Sedan USA våren 1967 presenterat ett alternativ till världsbankschefens

förslag, kom förhandlingarna om IDA:s resurspåfyllnad i gång på allvar.

Dessa har dragit ut på tiden, och först nyligen har man nått en för alla

parter godtagbar principöverenskommelse.

Denna innebär att bidragen till IDA skall uppgå till totalt 1,2 miljarder

dollar, jämnt fördelade över nästföljande treårsperiod (budgetåren 1968/69

—1970/71). De årliga inbetalningarna belöper sig således till 400 milj. dol
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

lar mot 250 milj. dollar innevarande bidragsperiod. Några länder bär emellertid

krävt att få sina bidragsandelar reducerade. Den brist som härigenom

uppstått i förhållande till nyssnämnda bidragsmål har täckts av ett bidrag

i form av ett lån från Schweiz, en höjning av Belgiens ordinarie bidragsandel

samt särskilt tillskjutna bidrag från en mindre krets länder, däribland

Sverige.

Den svenska ordinarie bidragsandelen enligt den träffade principöverenskommelsen

är i stort sett oförändrad, vilket medför att de årliga ordinarie

bidragen för den kommande bidragsperioden kommer att öka med 60 % till

drygt 8 milj. dollar eller ca 42 milj. kr.

Om det svenska bidraget begränsas härtill skulle det innebära en nedgång

jämfört med innevarande budgetårs totala svenska bidrag vilket uppgår

till nära 52 milj. kr. Med hänsyn till IDA:s betydelse som ledande internationell

institution för ntvecklingsfinansiering på benefika villkor och till

att Sverige under förberedelserna till IDA:s resurspåfyllnad stött tanken på

ett väsentligt ökat stöd av organisationen framstår en fortsatt kraftig svensk

satsning på IDA som motiverad. Jag förordar därför, att Sverige även under

den kommande treårsperioden lämnar extrabidrag till IDA. Det totala bidraget

(ordinarie plus extra bidrag) bör bestämmas så att den svenska bidragsandelen

för det första året av den nya bidragsperioden blir ungefär lika

stor som under föregående bidragsperiod eller ca 4 %. Totalbidraget bör vidare

öka över treårsperioden i sådan takt att det under tredje året utgör ett

belopp motsvarande fyra gånger vårt tidigare ordinarie bidrag. Detta skulle

innebära ett sammanlagt bidrag under budgetåren 1968/69—1970/71 av 51

milj. dollar, tördelat med 14, 17 resp. 20 milj. dollar på de tre budgetåren.

Motvärdet i svenska kronor uppgår till ca 72, 88 resp. 104 milj. kr., totalt ca

264 milj. kr. Därmed kommer Sverige att under budgetåret 1970/71 ha uppfyllt

det förslag om påfyllnad av IDA:s resurser som framfördes av världsbankschefen

år 1966 och som vi hela tiden stött. En viss del av våra extra bidrag

avses disponeras för att säkra att det fastställda bidragsmålet för IDA

om 400 milj. dollar per år uppnås.

IDA-ledningen har vädjat om att bidrag om möjligt skall inbetalas kontant.

Jag förordar, att denna vädjan hörsammas. Detta bör gälla även beträffande

extr abidragen.

Tills vidare föreligger såsom nämnts endast en principöverenskommelse

om påfyllnaden av IDA:s resurser under den kommande treårsperioden.

Sverige har anslutit sig till denna med förbehåll för riksdagens godkännande.

När överenskommelsen föreligger i slutgiltigt skick avser jag att förorda

särskild proposition i ämnet.

Under hänvisning till vad som anförts i det föregående förordar jag ett

totalt bidrag till IDA för budgetåret 1968/69 motsvarande 14 milj. dollar

eller 72 425 000 kr.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 ur 1968

Till det Internationella livsmedelsprogrammet (WFP) skall enligt utfästelse

ett svenskt bidrag i form av livsmedelssändningar och kontanter motsvarande

sammanlagt 3 milj. dollar utgå för budgetåret 1968/69. Härför är

medelsbehovet 15 660 000 kr.

För åren 1969 och 1970 har Sverige med förbehåll för riksdagens godkännande

lämnat utfästelse om samma bidrag. Jag föreslår att utfästelsen godkänns

av riksdagen. I ljuset av den utveckling som WFP kan komma att

undergå kan en höjning av den svenska bidragsutfästelsen för perioden

1969—70 bli aktuell.

Efter den senast hållna bidragskonferensen har FAO:s generaldirektör

uttalat att han har för avsikt att föreslå WFP:s styrande organ, att WFP

i fortsättningen skall kunna motta bidrag även i form av gödningsämnen

och andra produktionsmedel för jordbruket.

En sådan utbyggnad av WFP:s verksamhet ligger i linje med den

svenska principinställningen att bistånd till livsmedelsförsörjning främst

bör ta formen av produktionsstöd.

Föregående år anslöt sig Sverige till 1967 års konvention om livsmedelshjälp,

vilket redovisats i en särskild av riksdagen godkänd proposition (prop.

1967: 156, sid. 78 ff. JoU 39, rskr 346). Konventionen innebär, att anslutna

stater årligen under en treårsperiod (budgetåren 1968/69—1970/71) skall

till u-länder leverera spannmål lämplig för mänsklig konsumtion till en sammanlagd

kvantitet av 4,5 milj. ton. Ett givarland kan om det så önskar ge sitt

bidrag helt eller delvis i form av kontanter. Livsmedelshjälpen kan lämnas

antingen direkt från givarlandet till ett visst mottagarland eller genom en

internationell organisation, exempelvis WFP. Konventionen föreskriver att

spannmålen skall tillhandahållas f. o. b. i givarlandet. Någon skyldighet att

svara för frakt- och distributionskostnader in. m. föreligger således inte.

Sveriges årliga andel utgör 54 000 ton. Enligt av riksdagen godtagna riktlinjer

för konventionens tillämpning bör Sveriges bidrag utgå i form av

svenskt vete. Ianspråktagandet av riksstatsmedel härför beräknas rymmas

inom den svenska andelen omräknad i konventionens avräkningspris, vilket

ger ett belopp av 18 milj. kr. I det nyssnämnda riksdagsbeslutet förutsätts,

att Sverige utöver sina förpliktelser enligt konventionen och i överensstämmelse

med vad som gäller för andra svenska biståndsinsatser av liknande

slag bör svara för frakt- och administrationskostnader i samband med leveranserna.

Dessa kostnader beräknas för nästa budgetår belöpa sig till 4

milj. kr.

En kanalisering genom WFP av det svenska bidraget torde medföra såväl

praktiska som principiella fördelar. Ett sådant arrangemang innebär ett

ytterligare stöd åt WFP i dess strävanden att utgöra ett effektivt instrument

för utvecklingsfrämjande livsmedelshjälp. För livsmedelsbistånd torde

skälen för multilaterala lösningar vara särskilt starka med tanke på bety
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

121

delsen av god överblick över och anpassning till den internationella tillgångs-

och behovssituationen. De beräknade kostnaderna för frakt och administration

av de svenska veteleveranserna är godtagbara.

Med stöd av det nyss anförda förordar jag, att Sverige träffar överenskommelse

med WFP om administration av det svenska bidraget enligt 1967

års konvention om livsmedelshjälp i överensstämmelse med de riktlinjer

som angivits i det föregående.

Under förutsättning av en dylik överenskommelse beräknar jag att medelsbehovet

avseende Sveriges åtaganden i anslutning till nyssnämnda konvention

inklusive frakt- och administrationskostnader uppgår till 22 milj. kr.

för budgetåret 1968/69.

Asiatiska utvecklingsbanken, där Sverige är delägande medlem, har numera

inlett sin utlåningsverksamhet efter ett skede av organisatorisk uppbyggnad.

Under budgetåret 1968/69 förfaller till betalning den tredje delposten

om 500 000 dollar av den av Sverige tecknade andelen i bankens

grundfond. För ändamålet erfordras ett belopp av 2 587 000 kr.

Möjligheten att lämna ett bidrag till Afrikanska utvecklingsbanken har

bl. a. redovisats under sjunde huvudtiteln i 1967 års statsverksproposition

(1967: 1 bil 9, s. 21). Bankens uppbyggnad har emellertid av olika anledningar

försenats och Sveriges stöd har hittills begränsats till expertbistånd.

Sonderingar pågår f. n. mellan Afrikanska utvecklingsbanken och en del

potentiella bidragsgivare utanför bankens medlemskrets om ett multilateralt

arrangemang för utomstående länders stöd till banken. Jag anser att ett

svenskt bidrag till banken bör lämnas i första hand via ett sådant multilateralt

arrangemang. Medel härför torde emellertid behöva begäras först för

budgetåret 1969/70.

Under åberopande av vad som anförts i det föregående under denna punkt

hemställer jag att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att

a) godkänna Sveriges anslutning till principöverenskommelsen

om påfyllnad av Internationella utvecklingsfondens

resurser för perioden 1968/69—1970/71;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta erforderliga åtgärder

för att lämna bidrag till Internationella utvecklingsfonden

för åren 1968—1970 motsvarande sammanlagt

51 000 000 dollar, fördelade med 14 000 000 dollar på budgetåret

1968/69, 17 000 000 dollar på budgetåret 1969/70

och 20 000 000 dollar på budgetåret 1970/71;

c) godkänna Sveriges utfästelse att till Internationella

livsmedelsprogrammet för vart och ett av åren 1969 och 1970

lämna bidrag i form av livsmedel och kontanter motsvarande

3 000 000 dollar;

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa överenskommelse

med Internationella livsmedelsprogrammet om administrationen

av Sveriges livsmedelshjälp enligt 1967 års konvention

om livsmedelshj älp;

e) till Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd för budgetåret

1968/69 anvisa ett reservationsanslag av 112 672 000

kr.

G 2. Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

1966/67 Utgift .... 45 231 416 Reservation ..184 145 974

1967/68 Anslag .. 125 000 000

1968/69 Förslag . . 105 000 000

Medel till bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd har anvisats sedan

budgetåret 1962/63. Summan av anslagen för detta ändamål t. o. m. innevarande

budgetår uppgår till 465 milj. kr. Under denna period har anslagsmedlen

använts till gåvobistånd i form av varor och tjänster, till utvecklingskrediter

och till projektförberedelser m. m. Hur anslagen disponerats,

dvs. förbrukats eller intecknats för bestämda biståndsinsatser, framgår

av följande översiktliga sammanställning. Sålunda disponerade belopp

hänförs som regel till det budgetår, då de avtalsenligt blir tillgängliga för

mottagaren. Sammanställningen visar, att t. o. m. mitten av innevarande

budgetår 112 milj. kr. disponerats för gåvobistånd och 316,1 milj. kr. för utvecklingskrediter,

medan 6,7 milj. kr nedlagts på projektförberedelser m. m.

Disposition av anslagen till bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd budgetåren 1962/63-

Milj. kr.

-1967/68

Gåvobistånd

1962/63

1963/64

1964/65

1965/66

1966/67

11967/68

Afghanistan .........

—

—

0,7

—

1,4

—

Burma .............

0,9

0,9

1,0

1,0

—

1,0

Indien...............

7,8

7,7

14,0

12,0

18,4

215,5

Indonesien...........

2,2

2,3

—

—

—

—

Nepal...............

—

—

—

0,6

—

—

Pakistan.............

2,7

2,7

—

2,9

3,1

313,2

Kreditbistånd

Etiopien.............

—

—

—

—

—

3 6,0

Indien...............

—

—

24,0

24,0

—

815,0

Kenya...............

—

—

—

—

—

8 -1.0

Pakistan.............

—

—

—

25,0

9,1

8 26,0

Sudan...............

—

—

—

25,0

10,0

—

Tanzania ...........

—

—

—

10,0

14,0

1 25,0

1 Uppgifterna avser belopp beträffande vilka per den 31.12.1967 utfästelse, formellt eller de

facto, lämnats.

2 Avtal ännu ej slutet med avseende på 11 milj. kr.

* Avtal ännu ej slutet.

* Avtal ännu ej slutet med avseende Då 15 milj. kr.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 123

Milj. kr.

1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68

Tunisien.............. 6,0 — ■— 6,0 — 15,0

Turkiet .............. — 5,2 5,2 5,2 5,2 5,2

Interamerikanska utvecklingsbanken

.... — — — —• 26,0 —

Projektförberedelser

m.m............... —_040,1 0,15 3,6 2,8

Disponerat totalt .... 19,6 18,9 45,0 111,8 90,8 148,7

Anslag................ 20,0 50,0 70,0 90,0 110,0 125,0

Odisponerat från föregå
ende

budgetår........ —_0,4 31,556J534,7 53,9

Odisponerat ........ 0,4 31,5 56,5 34,7 53,9 30,2

5 Av detta belopp utgör 2,6 milj. kr. multilateralt bidrag till Asiatiska utvecklingsbanken,

vilket undantagsvis redovisades under förevarande anslag budgetåret 1966/67.

De reservationsmedel som finns under anslaget motsvaras till övervägande

delen av avtalsbundna åtaganden. Tillvägagångssättet att täcka dylika

åtaganden med omedelbart tillgängliga medel överensstämmer med

den praxis som tillämpas av de multilaterala biståndsorganen.

Såsom framgår av vad ministern för utrikes ärendena anfört tidigare

denna dag är avsikten att fr. o. m. nästa budgetår ad It bilateralt gåvobistånd

skall hänföras till det under tredje huvudtiteln upptagna anslaget

Fältverksamhet. Anslaget Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd kommer

således i fortsättningen att avse endast utvecklingskrediter samt projektförberedelser

och projektkontroll i anslutning därtill.

Ministern för utrikes ärendena har i sitt anförande redogjort för SIDA:s

anslagsframställning för budgetåret 1968/69 även med avseende på bilateralt

finansiellt utvecklingsbistånd. I samband därmed redovisades den senaste

tidens utfästelser om utvecklingskrediter. Jag skall nu uppehålla mig vid

vårt kommande u-landsstöd i form av kreditbistånd.

Av de krediter till Tunisien om sammanlagt 12 milj. kr., varom avtal

slöts åren 1963 och 1965, återstår ett belopp på ca 1,9 milj. kr. Detta avses

komma till användning för ett högt prioriterat dricksvattenprojekt i det

s. k. Sahelområdet. Vidare undersöks möjligheterna av samfinansiering

tillsammans med Världsbanken och IDA beträffande ytterligare vattenförsörjningsprojekt

i Tunisien.

Vår första utvecklingskredit till Kenya förbereds. I detta land kommer

Sverige och IDA att med ca 19 milj. kr. vardera stödja första fasen av

ett långsiktigt program för att öka avkastningen av landets kreatursstam.

I projektet ingår utbyggnad av vattenförsörjningen i Kenyas torrområden.

Ytterligare en samfinansieringsoperation mellan Sverige och IDA är

under förberedande nämligen med avseende på Pakistan. Den svenska krediten

beräknas till ca 26 milj. kr. och skall tillsammans med en dubbelt så

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

stor IDA-kredit disponeras av den statliga jordbrukskreditbanken i Pakistan

för lån i samband med jordbruksmekanisering, pumpbevattning in. m.

I ett framskjutet förberedelsestadium befinner sig planerna på tre utvecklingskrediter

till Indien avseende uppförande av en hamnsilo (ca 20

milj. kr.), kapitalvaruimport (ca 30 milj. kr.) och import av industriförnödenheter

(ca 45 milj. kr.).

Jag räknar också med att avtal inom kort skall kunna ingås med Tanzania

om en kredit på 15 milj. kr. avsedd för finansiering via tanzaniska utvecklingsbanken

av projekt inom industri- och turistsektorerna.

Beträffande flertalet av de krediter, som planeras enligt det föregående,

gäller att ianspråktagandet av dessa kommer att fördelas över flera budgetår

i överensstämmelse med beräknade utbetalningsbehov. Detta förfarande

är ägnat att nedbringa reservationsbeloppen under anslaget.

Om avtal träffas rörande nyssnämnda krediter inom loppet av innevarande

budgetår, skulle vid nästa budgetårsskifte den odisponerade balansen

under anslaget uppgå till endast ett mindre belopp. Detta kan till en del

komma att erfordras för överföring till anslaget Fältverksamhet under

tredje huvudtiteln i enlighet med vad som medgavs av 1967 års riksdag.

Som tidigare anförts av ministern för utrikes ärendena blir en sådan överföringsmöjlighet

ej erforderlig i fortsättningen.

Jag övergår nu till planerna för kommande budgetårs bilaterala finansiella

biståndsgivning.

Under Turkiets första femårsplanperiod (1963—1967) bidrog Sverige

inom ramen för OECD:s Turkietkonsortium med en kredit på 26 milj. kr.

fördelad med lika stora belopp över de fem åren. Turkiet avser nu att tilllämpa

eu ny 5-årsplan fr. o. m. innevarande år och har hemställt om svenskt

bistånd till dess genomförande. Turkiets ekonomi har gjort framsteg under

den första planperioden. Betydande behov av kapitalstöd utifrån kvarstår

dock. Ehuru den tidigare krediten ansågs ha engångskaraktär när

den beviljades är jag beredd alt föreslå en fortsättning i viss utsträckning

av kreditbiståndet till Turkiet. Såväl arten av Turkiets behov som biståndsadministrativa

hänsyn torde tala för att s. k. programbistånd övervägs i

första hand.

Sverige lämnade år 1966 en kredit på 35 milj. kr. till Sudan för att

stödja ett flerårigt program för landsbygdens vattenförsörjning. Kreditmedlen

har utnyttjats för avsett ändamål. Den svenska insatsen får anses

ha gett ett gott residtat. Från sudansk sida har man hemställt om fortsatt

svenskt stöd till arbetet med att förbättra vattenförsörjningen i Sudan. Den

höga prioriteringen av ifrågavarande projekt och erfarenheterna av hittillsvarande

utvecklingssamarbete med Sudan kan väl motivera en fortsättning

av detsamma. Emellertid torde man böra avvakta att de institutionella

förhållandena i Sudan i samband med vattenförsörjningsprogram
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr t Öl år 1968

met stabiliseras, innan man på svensk sida förbinder sig till en ny flerårig

insats. Innan avgörande träffas i fråga om en sådan kan det visa sig

lämpligt att utföra vissa förberedande undersökningar i Sudan och tillhandahålla

tekniskt bistånd i anslutning därtill.

SIDA har i sin anslagsframställning föreslagit en påfyllnad av den

svenska utvecklingsfonden för Latinamerika på 5 milj. dollar, vilken

ställts till Interamerikanska utvecklingsbankens förfogande. Sedan anslagsframställningen

framlades har en väsentlig ändring av riktlinjerna för bankens

verksamhet vidtagits, i det att banken frångått principen om fri upphandling

till av banken finansierade projekt. Bankens tillämpning av denna

för biståndets effektivitet betydelsefulla princip utgjorde en väsentlig

faktor för beslutet att kanalisera svenska biståndsmedel via banken. F. n.

är jag därför inte beredd att ta ställning till en påfyllnad av den svenska

fonden.

Bland de projekt som f. n. befinner sig under SII)A:s planering för

finansiering med svenska utvecklingskrediter under budgetåret 1968/69

och kommande år dominerar liksom tidigare vatten- och födoämnesförsörjningen.

Jag tillstyrker, att denna huvudinriktning tills vidare bevaras,

samtidigt som utrymme bereds även för insatser på vissa andra områden

av hög prioritet i huvudmottagarländerna. Hit hör finansiering av för utvecklingsansträngningarna

väsentlig import av kapitalvaror och industriförnödenheter

liksom insatser, genom lokala utvecklingsbanker, inom industrin

och turistnäringen. Även projekt av betydelse för den s. k. infrastrukturen

bör kunna ifrågakomma.

Såsom framgått av det tidigare har ett antal svenska samfinansieringsoperationer

med Världsbanken/IDA kommit till stånd under senare år. Jag räknar

med att vid utgången av innevarande budgetår skall ha träffats i allt sex

kreditavtal av denna art omfattande totalt ca 120 milj. kr. De berörda projektens

kostnader i utländsk valuta beräknas uppgå till inemot en halv miljard

kr., varav således de svenska krediterna bidrar med ca en fjärdedel. I

SIDArs planering bör ingå fortsatt sådan samverkan med Världsbanken/

IDA. Härigenom vinns, att svenska biståndsresurser erhåller effektiv användning

för projekt av hög prioritet i liuvudmottagarländerna och att ett

fruktbart praktiskt samarbete mellan Sverige och Världsbanken/IDA kommer

till stånd. Rent svenska insatser kan också härmed bättre integreras i

det internationella biståndsmönstret.

Många u-länders besvärliga skuldsituation riktar uppmärksamheten på

utvecklingskrediternas villkor. För Sveriges vidkommande kan sägas att

dessa internationellt sett är gynnsamma för u-länderna, i synnerhet då

man betänker att de svenska krediterna är obundna i fråga om upphandlingskälla.

Riksdagen godtog den uppmjukning av dessa som föreslogs i

fjolårets statsverksproposition (prop. 1967: 1 bil. 9 s. 79 f. SU 46, rskr 140).

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Därmed infördes bl. a. möjligheten att tillämpa de extremt mjuka villkor,

som gäller för IDA-krediterna (50 års återbetalningstid, varav de första 10

amorteringsfria; 3/4 % »administrationsavgift»). Ehuru denna möjlighet

infördes främst med tanke på samfinansieringsoperationer med IDA, står

den öppen även i andra fall. Hittills har IDA-villkoren tillämpats endast i

samband med samfinansiering med IDA. Jag delar den i SIDA:s anslagsframställning

framförda synpunkten, att man i dagens läge bör överväga

att använda IDA-villkoren även vid svensk kreditfinansiering utan samband

med en IDA-kredit, då omständigheterna motiverar extremt mjuka villkor.

SIDA föreslår, att riksdagens bemyndigande inhämtas för svensk medverkan

avseende våra utvecklingskrediter i internationella skuidkonsolideringsaktioner,

dvs. överenskommelser om betalningsanstånd. Jag biträder

detta förslag. En sådan medverkan bör givetvis föregås av en omsorgsfull

bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.

Under hänvisning till behovet av att för långsiktiga projekt eller fleråriga

program kunna erbjuda kreditstöd utan att omedelbart behöva belasta

den svenska statsbudgeten har SIDA i sin anslagsframställning föreslagit,

att Kungl. Maj:t skall inhämta riksdagens bemyndigande att ingå

åtaganden om sådana krediter till ett sammanlagt belopp för vart och ett

av de tre följande budgetåren som, inklusive tidigare åtaganden, inte överstiger

anslagsbeloppet för det budgetår då åtagande görs. Härvid skulle

något förbehåll gentemot låntagaren inte behöva göras om att riksdagen

anvisar erforderliga medel. Jag tillstyrker att en sådan utvidgning av redan

gällande åtagandefullmakt begärs med den ändringen att för det sista av de

tre åren inte mer än hälften av det aktuella anslagsbeloppet skall las i anspråk.

För det år som ligger längst fram i tiden torde erfarenhetsmässigt behovet

av fasta åtaganden göra sig gällande med mindre styrka.

Med tanke på den möjlighet som den nu föreslagna utvidgningen av bemyndigandet

att göra kreditåtaganden i avräkning mot framtida anslag erbjuder

torde ett anslagsbelopp om 105 milj. kr. möjliggöra lämnande av

nya utvecklingskrediter nästa budgetår i en omfattning som motsvarar

SIDA:s aktuella planering. Av denna summa beräknar jag ett belopp om

högst 5 milj. kr. för projektförberedelser och projektkontroll. För budgetåren

1969/70 och 1970/71 bör planeringen inriktas på en anslagsstorlek av

omkring 130 resp. 160 milj. kr.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att

a) godkänna de av mig i det föregående angivna riktlinjerna

för bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd,

b) till Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd för budgetåret

1968/69 anvisa ett reservationsanslag av 105 000 000

kr.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

127

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Bilaga 3

Kommersiellt utvecklingsbistånd

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

15 mars 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,

Wickman, Morerg.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om kommersiellt utvecklingsbistånd

till u-länder och anför.

Kungl. Maj :t har denna dag på föredragning av ministern för utrikes

ärendena beslutat föreslå riksdagen bl. a. att godkänna av föredraganden

därvid förordad långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet och av

föredraganden angivna riktlinjer för planens förverkligande. Jag hemställer

nu att, med utgångspunkt i de nämnda riktlinjerna, få ta upp frågan

om statliga garantier för investeringar i u-länder.

Vid sidan av det statsfinansierade utvecklingsbiståndet spelar de privata

investeringarna en stor roll i u-ländernas ekonomi. Drygt en tredjedel av

det totala kapitalflödet till u-länderna beräknas vara av privat ursprung. I

I Alger-deklarationen framhålls att privata investeringar bör ske på

ett sådant sätt att de blir av bestående värde för värdlandet. Sådana investeringar

som u-länderna själva prioriterar inom ramen för sina nationella

utvecklingsplaner bör enligt deklarationen kunna främjas genom garantier

och andra åtgärder.

Privata investeringar i u-länder kan vara förenade med särskilda risker,

bl. a. nationalisering, expropriation och transfereringshinder. I flera

industriländer har man infört nationella garantier mot sådana s. k. politiska

risker för investeringar i u-länder.

Åtgärder som syftar till att främja privata investeringar i u-länderna

har också diskuterats i internationella sammanhang. Sedan några år tillbaka

arbetar man inom Världsbanken på att få till stånd ett multilateralt

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 129

garantisystem avseende i stort sett samma risker som de nationella systemen.

På svensk sida har vi ansett att upprättandet av ett multilateralt investeringsgarantisystem

skulle innebära stora fördelar. Vi har också aktivt

deltagit i arbetet för att få till stånd ett dylikt system. Diskussionerna har

emellertid dragit ut på tiden och enligt vad man nu kan bedöma är det inte

realistiskt att räkna med att de skall leda till positivt resultat inom den

närmaste tiden.

Utformningen av ett svenskt garantisystem har behandlats i en inom

finansdepartementet upprättad promemoria. I promemorian behandlas

syftet med ett svenskt garantisystem samt förutsättningarna för garanti.

Vidare föreslås riktlinjer för utformningen av ett svenskt garantisystem.

Det övervägande flertalet remissinstanser tillstyrker införandet av ett svenskt

investeringsgarantisystem.

I promemorian anges det grundläggande syftet med garantier vara att

bidra till den ekonomiska utvecklingen i u-länderna. Garantisystemet skulle

därmed falla inom ramen för principerna för svensk biståndsgivning. Flertalet

remissinstanser ansluter sig till denna uppfattning. Några har dock,

bl. a. med hänvisning till utformningen av nationella system i andra länder,

framhållit att investeringsgarantier också bör ha till syfte att främja

svensk företagsamhet.

I avvaktan på att diskussionerna om ett multilateralt investeringsgarantisystem

leder till resultat finner jag det motiverat att ett nationellt svenskt

system upprättas. Detta innebär inte att vår uppfattning om fördelarna

med ett multilateralt system frångås. Det är viktigt att genomförandet av

ett nationellt svenskt system sker på ett sätt som inte försvårar systemets

senare infogande i ett multilateralt system.

Ett svenskt garanti system måste ansluta till de allmänna målen för den

svenska biståndspolitiken. Endast investeringar som klart kan väntas bidra

till den ekonomiska utvecklingen i ett u-land bör stödjas inom ramen för

ett sådant system. De olika investeringsprojekten måste prövas utifrån denna

bedömning. Det är enligt min uppfattning icke möjligt att på förhand

ställa upp detaljerade regler för bedömningen av vilka investeringar som

skall stödjas genom garantier. Den administrerande myndigheten bör ha

till uppgift att i varje enskilt fall pröva projekten med hänsyn till deras utvecklingsfrämjande

effekt. Grundläggande för bedömningen bör vara en

bekräftelse från värdlandet att investeringsprojektet kan betraktas som utvecklingsfrämjande

och överensstämmer med landets utvecklingsplan.

En förutsättning för att staten genom investeringsgarantier skall bidra

till etablering av privat företagsamhet i u-länderna bör, såsom framhålls i

departementspromemorian, även vara att det investerande företaget ger de

anställda tillfredsställande anställnings- och arbetsvillkor och visar en positiv

inställning till fackföreningsverksamhet inom företaget. Denna syn
5

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

punkt har inte föranlett någon invändning från remissinstanseras sida och

bör enligt min mening vara vägledande för garantisystemets tillämpning.

En viktig fråga i detta sammanhang är om garantiverksamheten skall

begränsas till att avse ett urval av u-länder. Enligt gällande riktlinjer för

den svenska bilaterala biståndsgivningen skall denna i princip koncentreras

till ett begränsat antal mottagarländer. Bakom denna princip ligger

främst uppfattningen att våra begränsade resurser gör koncentration nödvändig.

I promemorian framhålls att det i konsekvens med den starka betoningen

av de biståndspolitiska aspekterna för ett svenskt garantisystem

förefaller naturligt att garantiverksamheten till en början avser enbart huvudmottagarländerna

för det bilaterala svenska biståndet. På basis av vunna

erfarenheter av systemets tillämpning skulle man senare kunna få anledning

diskutera en utvidgning av garantigivningen till att avse investeringar

även i andra u-länder.

Flertalet remissinstanser har framfört erinringar mot denna del av förslaget.

Man har bl. a. pekat på att med detta urval av mottagarländer värdet

av ett svenskt garantisystem skulle bli ytterst begränsat.

Frågan om länderurvalet måste ses mot bakgrund av de relativt stränga

krav på utvecklingseffekt som kommer att ställas på de investeringar som

kan erhålla garanti. Den utredning som föregår ett eventuellt beviljande

av en investeringsgaranti måste enligt min mening bli relativt ingående och

följaktligen komma att ställa krav på omfattande kännedom om det tilltänkta

värdlandet. Dessa krav kan för närvarande bäst tillgodoses beträffande

huvudmottagarländerna.

Jag kan ej dela uppfattningen att garantisystemets inriktning på huvudmottagarländerna

skulle innebära en långtgående inskränkning av systemet.

Jag vill erinra om att de mottagarländer som prioriterats i den svenska

biståndspolitiken omfattar drygt 750 miljoner människor eller mer än hälften

av befolkningen i u-länderna. Skulle det saknas intresse för investeringar

i dessa länder är detta ett bevis för att investeringsgarantier inte är ett

effektivt biståndspolitiskt medel.

Det är inte möjligt att i förväg helt överblicka i vilken utsträckning garantier

kommer att bli aktuella, ej heller att förutse de problem som kan

uppstå när det gäller att bedöma utvecklingseffekten av ett enskilt investeringsprojekt.

Jag anser det tillrådligt att den nya verksamhet, som det statliga

systemet för investeringsgarantier innebär, allmänt sett byggs upp successivt

under beaktande av vunna erfarenheter. Det synes därför vara lämpligt

att under systemets uppbyggnadstid eftersträva koncentration beträffande

länderfördelningen och att söka denna koncentration i de länder som

prioriteras i det svenska biståndsprogrammet. Jag anser dock att den administrerande

myndigheten, när vissa erfarenheter av verksamheten vunnits,

bör ges möjlighet att lämna garantier för investeringar även i andra

länder än dem som är huvudmottagare av svenskt bistånd.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

131

De riktlinjer i övrigt för ett svenskt system för investeringsgarantier som

lagts fram i promemorian har i stort sett lämnats utan erinran från remissinstansernas

sida. Det är angeläget att bestämmelserna för garantigivningen

smidigt kan varieras efter utvecklingen. Kungl. Maj :t bör få bestämma

den närmare utformningen av verksamheten i anslutning till de här angivna

riktlinjerna.

I överensstämmelse med det i promemorian framförda förslaget anser

jag att garantierna skall avse endast direkta investeringar och därmed

jämförliga transaktioner. Portföljinvesteringar och liknande övervägande

finansiella transaktioner bör sålunda ej komma i fråga. Garantierna bör

avse endast politiska risker. Investerarens självrisk bör vara lägst 10 % av

det vid varje tidpunkt gällande värdet av investeringen. I fråga om garanti

för hemlagande av avkastning på investering bör de riktlinjer som angivits

i promemorian vara vägledande.

Garantierna bör meddelas i form av avtal mellan garantigivaren, dvs. den

administrerande myndigheten, och garantitagaren, dvs. den svenske investeraren.

Det är givet att avtalet måste utformas på ett sådant sätt att

det inte råder tvekan om båda parters rättigheter och skyldigheter. Flera

remissinstanser har understrukit betydelsen av detta. Bl. a. måste klart

anges de villkor som gäller för återkallande av en lämnad garanti.

I promemorian har föreslagits att garantiavtalet bör omfatta en på förhand

uppgjord plan för nedskrivning av den investerade egendomens värde

och därmed av garantibeloppet. Nedskrivningstakten bör lämpligen anpassas

efter de för den enskilda investeringen gällande särskilda förhållandena.

Några remissinstanser har ifrågasatt lämpligheten av att begränsa täckningen

av förlusterna till ett belopp som reduceras enligt en på förhand

uppgjord nedskrivningsplan. Detta anses bl. a. kunna medföra att garantistödet

ger företräde åt mera kortfristiga och starkt vinstgivande investeringar.

Enligt min uppfattning kan det i vissa fall vara önskvärt bl. a. ur administrationssynpunkt

att i förväg fastställa en plan för nedskrivning av

det maximala garantiansvaret. Det synes emellertid inte lämpligt att föreskriva

detta som en tvingande regel. Det bör överlåtas till den administrerande

myndigheten att i varje särskilt fall ta ställning härtill.

I överensstämmelse med promemorians förslag bör garantitidens längd

i regel ej överstiga 15 år. Undantagsvis bör tiden kunna utsträckas till

högst 20 år. I de fall då detta kan befinnas lämpligt bör myndigheten också

kunna, såsom föreslagits av SIDA, föreskriva en kortare garantitid t. ex.

5 år med möjlighet till förlängning efter omprövning.

Ett nära samband med garantitidens längd har också frågan om en

granskning under garantins giltighetstid. I promemorian förutsätts en kontinuerlig

bevakning, som rutinmässigt kopplas till den årliga nedskrivning
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

en av det statliga garantibeloppet. Investeraren borde åläggas presentera en

redovisning över investeringens resultat under det gångna året med särskild

tonvikt på utvcklingseffekten.

Det bör enligt min mening i garantiavtalet tas in föreskrifter om regelbundet

återkommande redovisning och om skyldighet till samråd med den

administrerande myndigheten nnder garantitiden i fall där sådana bedöms

lämpliga.

I promemorian konstateras att det inte är möjligt att bestämma en avgiftsnivå

som på ett rättvisande sätt motsvarar de garanterade riskerna.

Med hänsyn till de krav som i det föreslagna systemet ställs på investeringarnas

utvecklingsfrämjande effekt anses det motiverat att den svenska premienivån

ligger något lägre än genomsnittet för andra nationella investeringsgarantisystem.

Jag ansluter mig härtill. Premierna bör täcka dels administrationskostnaderna

för garantigivningen, dels en icke oväsentlig del

av de risker som är förbundna med investeringarna. Det bör ankomma på

den administrerande myndigheten att fastställa premien. Om tillräckliga

premiemedel ej är tillgängliga för att bestrida förluster torde medel för

dessas täckande få anvisas i samma ordning som när det gäller u-garantier

vid export.

I promemorian har föreslagits att exportkreditnämnden skall handlägga

frågor rörande investeringsgarantier. Ingen erinran mot detta förslag har

framförts av remissinstanserna. I överensstämmelse med vad som gäller

för u-garantier vid export föreslår jag att ärenden rörande investeringsgaranti

skall handläggas av exportkreditnämnden. Beredningen av dessa ärenden

bör ske i samråd med SIDA. En representant för SIDA bör också delta

i nämndens prövning av ärenden rörande investeringsgarantier.

I promemorian förutsätts att exportkreditnämnden vid prövning av ärenden

om här avsedda garantier skall ha särskild sammansättning med hänsyn

till den biståndspolitiska målsättningen. Denna fråga torde jag senare

få underställa Kungl. Maj :t för avgörande.

Som tidigare framhållits är det inte möjligt att på förhand förutse i

vilken utsträckning garantier för u-landsinvesteringar kommer att tas i

anspråk. Det garantibelopp för vilket staten kan åta sig betalningsansvar

bör vara av en sådan storlek att det medger prövning av ett rikt nrval investeringsprojekt.

För att säkra utrymmet för en sådan garantigivning förordar

jag att garantibeloppet bestäms till 400 milj. kr.

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t föreslår

riksdagen att

a) godkänna de av mig förordade riktlinjerna för statliga garantier för

investeringar i u-länder,

b) medge att staten intill ett belopp om 400 milj. kr. åtar sig betalningsansvar

i form av garanti för investeringar i u-länder.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

133

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Bihang 1

Svenskt bistånd under 1960- talet

Biståndsprogrammets framväxt

År 1949 igångsattes FN-organens s. k. utvidgade program för tekniskt bistånd

till underutvecklade länder (EPTA). Nämnda år brukar därför räknas

som det multilaterala utvecklingsbiståndets startår. Sverige bidrog år 1950

med 500 000 kr. till FN-programmet. Tio år senare hade det svenska årsbidraget

till FN-programmen (EPTA och den nya Särskilda Fonden) stigit

till ca 15 milj. kr. Samordnande organ för de svenska insatserna i de multilaterala

organisationerna blev efterhand Nämnden för internationella expert-

och stipendiatärenden.

Det bilaterala svenska utvecklingssamarbetet påbörjades år 1952, då

Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till mindre utvecklade områden

(CK) inledde sin verksamhet. Kommittén bestod av representanter

för staten, näringslivet och folkrörelserna. Administrationen av verksamheten

—• liksom av svensk expertrekrytering och stipendiatmottagning för

FN-programmen — handhades av Svenska Institutets avdelning för tekniskt

bistånd. De första projekt som startades genom CK:s försorg var byggnadstekniska

institutet i Etiopien om vilket avtal kunde träffas år 1954 samt en

kurs för veterinärer vid Veterinärhögskolan. CK svarade också för de

Sverige-hjälper-insamlingar som inleddes år 1955 och 1961. Sverige-hjälpermedlen

togs successivt i anspråk. Medlen var använda i sin helhet med utgången

av budgetåret 1966/67.

År 1960 anslöt sig Sverige till den inom Världsbanken upprättade Internationella

utvecklingsfonden (IDA) för multilateralt finansiellt kreditbistånd,

som började sin utlåning år 1961. Sveriges bidrag till fonden var

första året 10 milj. kr.

I februari 1961 tillsattes beredningen för internationella biståndsfrågor i

vilken ingick representanter för regering, riksdag, näringsliv och folkrörelser

samt humanitära organisationer. På grundval av arbetet inom beredningen

och den i anslutning härtill bedrivna utredningsverksamheten framlades

i februari 1962 prop. 1962: 100, som sedan dess varit grundläggande

för den svenska u-landspolitiken. I avsikt att effektivisera utvecklingsbiståndet

hade administrationsapparaten fr. o. m. 1962 omorganiserats

genom beslut vid 1961 års riksdag. Centralkommittén och Nämnden för internationella

expert- och stipendieärenden hade upplösts och Nämnden

för internationellt bistånd (NIB) inrättats. NIB skulle under utrikesdepartementet

vara det centrala administrerande organet för det bilaterala tekniska

biståndet. NIB fick — utöver expertrekryteringen och stipendiatmottagningen

— ingen befattning med de multilaterala frågorna, vilka handhades

direkt av utrikes- och finansdepartementen. Det bilaterala finansiella biståndet,

som år 1962 inleddes på försöksbasis, administrerades av finansdepartementet.

De statliga anslagen till utvecklingsbistånd ökade från ca 50

milj. kr. budgetåret 1961/62 till 131 milj. kr. budgetåret 1962/63.

År 1963 befanns organisationen för administration av det svenska utvecklingssamarbetet

vara mindre ändamålsenlig. Efter en omfattande utred
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

ningsverksamhet inrättades fr. o. m. den 1 juli 1965 Styrelsen för internationell

utveckling (SIDA).

SIDA fick i jämförelse med NIB ett avsevärt vidare verksamhetsområde.

SIDA är central förvaltningsmyndighet för ärenden avseende såväl det bilaterala

tekniska och humanitära utvecklingssamarbetet som det bilaterala finansiella

utvecklingssamarbetet. Därtill har SIDA i växande utsträckning

erhållit uppgifter också beträffande det multilaterala biståndet vid sidan om

personalrekrytering och stipendiatverksamhet.

Anslag och utbetalningar

Anslag och utbetalningar för utvecklingssamarbetet från och med budgetåret

1962/63 framgår av följande sammanställning.

Budgetår

Anslag

Procent av BNP

Utbetalningar

Utbetalningar i

milj. kr.

till marknadspris

milj. kr.

% av anslag

1962/63

131

0,15

92

70

1963/64

177

0,19

124

70

1964/65

226

0,22

147

65

1965/66

283

0,25

246

87

1966/67

337

0,27*

282

84

1967/68

404

0,30*

Totalt 1962/63-1967/68 1558

* Preliminära uppgifter.

Anslag och utbetalningar budgetåret 1966/67 för olika verksamhetsformer

framgår av följande sammanställning (milj. kr.).

Ändamål

Anslag

Utbetal-

ningar

Reservation

1.7.1967

Utbetalningar

i % av årets

anslag

Bidrag till internationella program

Fältverksamhet (inkl. s. k. multibi-

144,8

134,5

76,6

93

insatser)

75,6

93,4

6,6

124

Utvecklingskrediter och varugåvor

Biståndsförvaltning och personal-

107,4

44,2

182,6

41

utbildning

9,2

9,8

1,0

107

Multilateralt och bilateralt

Av anslagen har följande procentandelar utgjorts av multilateralt bistånd

i form av allmänna bidrag till de mellanstatliga programmen.

Budgetår

Multilateralt tekniskt

Multilateralt finansiellt

Multilateralt bistånd

bistånd i % av totalt

bistånd i % av totalt

i % av totalt bistånd

tekniskt bistånd

finansiellt bistånd

1962/63

68

67

68

1963/64

62

39

51

1964/65

66

34

51

1965/66

57

32

46

1966/67

53

36

44

1967/68

48

36

42

Som multilateralt tekniskt bistånd har huvudsakligen betecknats direkta

bidrag till FN-organens biståndsverksamhet. Till multilateralt finansiellt bistånd

har förts bidrag till Internationella utvecklingsfonden, Internationella

livsmedelsprogrammet WFP o. d. Insatser administrerade av de mellanstatliga

organisationerna, men finansierade genom specialdestinerade bidrag

från Sverige, belastar anslagen till bilateralt bistånd. Som exempel på såda
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

na blandat multilaterala och bilaterala insatser kan nämnas projekt för utbildning

av afrikanska kvinnor i UNESCO :s, FAO:s och ILO:s regi eller biträdande

experter till FN-program. Samfinansieringsoperationer i form av

svenska krediter som lämnas i omedelbar anslutning till IDA-krediter hör till

samma grupp av insatser.

För det s. k. bilaterala tekniska utvecklingssamarbetets vidkommande beräknas

sådana insatser budgetåret 1967/68 kosta 29,4 milj. kr., motsvarande

ca 20 % av berörda anslag, och enligt SIDA:s petita för budgetåret 1968/69

beräknas de till 46,4 milj. kr. av det föreslagna fältverksamhetsanslaget.

Under anslaget till bilateralt finansiellt bistånd beräknas under 1967/68

nära 40 % av kreditåtagandena falla på samfinansieringsföretag med IDA.

Totalt kan därmed ungefär hälften av den totala svenska biståndsbudgeten

hänföras till insatser i olika former för program administrerade av mellanstatliga

organisationer.

Vissa allmänna principer och deras förverkligande

En klarare målinriktad svensk u-landspolitik kom till stånd genom riksdagens

godkännande av prop. 1962: 100. I denna proposition formulerades

motiv och allmänna principer för det svenska biståndsarbetet. Den praktiska

erfarenhet av utvecklingssamarbetet som samlats under de därefter

gångna åren har inte föranlett några ändringar av de år 1962 formulerade

allmänna principerna. Inom dessa principers ram har en nyansering av utvecklingssamarbetets

teori och praktik kunnat ske på grundval av de vunna

erfarenheterna.

Det framhölls i prop. 1962: 100 att problemen i samband med de underutvecklade

ländernas ekonomiska utveckling inte kan lösas enbart genom

bistånd från de rika länderna. Problemlösningen angavs väsentligen vara en

uppgift för u-länderna själva. Därför måste biståndet inordnas i deras egna

ansträngningar och de enskilda givarländernas insatser noga planeras och

samordnas för att ge största möjliga effekt. I det praktiska arbetet har efterhand

tillsetts, att mottagarländernas prestationer noga angivits i biståndsavtalen.

I växande utsträckning söker man betrakta eu biståndsinsats som

ett svenskt bidrag till en aktivitet för vilken mottagarlandet bär ansvaret.

På så sätt eftersträvas att den svenska insatsen skall vara integrerad i mottagarlandets

utvecklingsansträngning.

Vad beträffar samarbetet och koordinationen med andra biståndsgivare

har särskilda institutioner härför organiserats på framför allt det finansiella

biståndets område. Framför allt i världsbankens regi har konsortier och

konsultativa grupper bildats för utbyte och information om och samordning

av biståndsinsatserna till ett mottagarland. Deltagare är såväl de bilaterala

biståndsgivarna som de mellanstatliga organen. Vad beträffar huvudmottagarländerna

för bistånd finns eller planeras sådana institutioner avseende

Indien, Pakistan, Sudan, Tunisien samt Kenya och Tanzania.

För det tekniska biståndets vidkommande sker den eftersträvade samordningen

genom direkta kontakter med andra biståndsgivare och genom studier

i mottagarlandet av de insatser som pågår eller kan förväntas från

andra håll. Därvid är FN:s lokala företrädare, Resident Representative, eu

viktig kontaktpunkt. Mellan de nordiska länderna förekommer ett institutionaliserat

informationsutbyte, bl. a. genom återkommande möten mellan biståndscheferna

och genom att handlingar av intresse för biståndsplaneringen

rutinmässigt distribueras till de nordiska myndigheterna.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

137

Medelsval och kanaler

I prop. 1962: 100 utvecklades de riktlinjer som skulle gälla avseende utvecklingssamarbetets

medelsval och kanaler. Det framhölls därvid att det

tekniska biståndet — dvs. kunskapsöverföringen — av effektivitetsskäl

skulle ges prioritet framför det finansiella biståndet. Särskild vikt skulle

därvid fästas vid stödet av Förenta Nationernas skilda program. Sverige hade

år 1962 i första hand medverkat i multilaterala biståndsåtgärder, och denna

prioritering borde även i fortsättningen upprätthållas. Det bilaterala biståndet

borde dock spela en väsentlig roll bl. a. på sådana ämnesområden

som familjeplaneringen, vilka inte fick tillräckligt utrymme i de multilaterala

programmen. Skillnaderna mellan multilateralt och bilateralt bistånd

skulle emellertid inte överdrivas. Det var heller inte frågan om ett ensidigt

ställningstagande till förmån för den ena eller andra biståndsformen. Det

svenska biståndsprogrammet måste innebära en väl avvägd kombination av

såväl multilaterala som bilaterala insatser.

Som tidigare visats har den multilaterala andelen av biståndsanslagen

gått ned sedan budgetåret 1962/63. Det framgick därvid att denna nedgång

återspeglar en relativ förskjutning inom det multilaterala biståndets ram

från direkt stöd till de mellanstatliga organisationernas budgetar till blandade

insatser (s. k. multi-bi-projekt). Denna förskjutning hade förutsetts i

prop. 1962: 100, där det anfördes, att svenska bilaterala insatser om möjligt

borde knytas till FN:s och fackorganens verksamhet. Så har alltså skett

i avsevärd mån.

I fråga om biståndets kanaler framhölls i prop. 1962: 100 att staten borde

tillgodogöra sig de erfarenheter, som näringslivet, fackföreningsrörelsen,

kooperationen in. fl. vunnit genom sina insatser i u-länderna. När biståndets

syfte därigenom kunde nås med större effektivitet borde staten stödja

sådana insatser.

Bidragen till de svenska enskilda organisationernas biståndsarbete i underutvecklade

länder har ökat. Bidragen uppgick under budgetåren 1962/

63—1965/66 till 0,9, 1,9, 1,0 respektive 3,1 milj. kr. Under budgetåret 1966/67

fattades beslut innebärande en total åtagandevolym för budgetåren 1966/67

—1968/69 på 8,4 milj. kr.

Under perioden fr. o. m. budgetåret 1962/63 har det finansiella utvecklingsbiståndets

andel av anslagsgivningen varit obetydligt mindre än det

tekniska biståndets. Anslagsandelen finansiellt bistånd, vartill utöver kreditanslag

räknas medel till vissa gåvor och varor och tjänster samt bidrag

till internationella livsmedelsprogram, framgår av följande sammanställ
-

ning:

Budgetår

Andel finansiellt

bistånd i procent

1962/63

46

1963/64

47

1964/65

47

1965/66

46

1966/67

51

1967/68

48

Dessa siffror speglar endast delvis biståndsflödets reala struktur. De olika

anslagens ämnesområden sammanfaller i viss utsträckning.

I 1966 års statsverksproposition anförde föredraganden beträffande biståndsverksamhetens

omfång och inriktning, att utvecklingen efter hand

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

gjort gränsdragningen mellan olika biståndsformer mindre distinkt. Det

hade blivit allt vanligare med en integration mellan tekniskt och finansiellt

bistånd och med en samverkan mellan multilateralt och bilateralt bistånd

inom samma projektområden. Delta synsätt utvecklades därefter i SIDA:s

anslagsframställning för budgetåret 1967/68.

I berättelse den 15 december 1966 angående biståndsverksamheten framhöll

riksdagens revisorer, att utformningen av utvecklingsbiståndet måste

vägledas främst av effektivitetshänsyn och att en helhetssyn borde anläggas

på biståndsverksamheten. 1 sitt yttrande den 6 februari 1967 över nämnda

berättelse anförde SIDA bl. a., att valet av biståndsslag — tekniskt bistånd i

form av kunskapsöverföring, gåvobistånd i form av varuleveranser, utvecklingsfinansiering

i form av krediter — samt valet av biståndsmetod — multilateralt

bistånd, multi-bi-bistånd, insatser i samarbete med enskilda organisationer,

direkt bilateralt bistånd — måste underordnas syftet att åstadkomma

en så stor effekt i mottagarlandet som möjligt.

Dessa tankegångar har ytterligare diskuterats i SIDA:s petita för budgetåret

1968/69. SIDA anförde därvid, att en integration eftersträvades av hela

biståndsverksamheten. Bilateralt bistånd i olika former skulle ges samordnat

inom ramen för respektive lands utvecklingsplan. De svenska bilaterala

insatserna skulle så långt möjligt samordnas med de multilaterala tekniska

och finansiella biståndsprogrammen i varje mottagarland och ske under

kännedom om andra länders eller organisationers biståndsinsatser.

Biståndsverksamhetens koncentration

Prop. 1962: 100 behandlade relativt kortfattat principerna för det svenska

biståndets inriktning på länder och ämnesområden. Ländervalsfrågan

diskuterades inte med någon precisering. Beträffande ämnesområden hade

frågan inte aktualiserats för det ännu oprövade finansiella biståndets del.

I fråga om tekniskt bistånd omnämndes familjeplanering och yrkesutbildning

som lämpliga verksamhetsgrenar för svenska insatser dock utan

att även andra verksamhetsområden skulle uteslutas.

På det tekniska biståndets område hade yrkesutbildningsanstalter tillkommit

i Etiopien år 1954 och i Pakistan år 1955. Nya sådana var år 1962 under

framväxt i Indien, Liberia, Pakistan, Tanzania och Tunisien. De — och

ytterligare vissa yrkesutbildningsprojekt — är nu i drift. Den först inrättade

skolan — Landhi-skolan i Pakistan — övergick år 1967 till helt pakistansk

drift. Vad angår familjeplanering hade den första svenska insatsen avtalats

med Ceylon år 1958 och den andra inletts i Pakistan år 1961. Dessa insatser

har successivt utbytts och nya har tillkommit i ett snabbt växande antal

länder. Insatser på de båda nämnda områdena samt annan verksamhet inom

hälsovård och utbildning hade utvecklats så att SIDA vid sin tillkomst år

1965 hade det administrativa ansvaret för insatser i ett tjugotal länder.

Riksdagen uttalade år 1964 alt de svenska biståndsinsatserna inte borde

splittras på alltför många länder och ämnesområden och afl riktpunkten om

en viss koncentration borde fasthållas. I sin anslagsframställning år 1965

angående fältverksamheten förordade SIDA en koncentration och kraftsamling

av arbetet till ett fåtal länder och ett fåtal ämnesområden. Eu ytterligare

geografisk spridning av biståndet skulle enligt styrelsens mening inte

vara förenlig med den målsättning som uppställts som den primära för

svenskt bistånd, nämligen att så effektivt som möjligt främja ekonomisk

och social utveckling i u-länderna. En koncentration till ett begränsat antal

länder borde ske i fråga om nya rent bilaterala svenska projekt eller en ut
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 101 år 1968

139

vidgning av tidigare igångsatta sådana samt multi-bi-projekt eller projekt

som med statligt stöd ombesörjes av enskilda organisationer. Det rent bilaterala

tekniska biståndet borde begränsas till lärar- och yrkesutbildning,

livsmedelsförsörjning i vid bemärkelse jämte community-development-verksamhet

samt familjeplanering och hälsovård. Starka skäl talade enligt styrelsen

vidare för att verksamheten i huvudsak koncentrerades till länder,

där en svensk biståndsverksamhet redan etablerats. Detta skulle innebära

att styrelsen för de närmaste åren skulle koncentrera sin verksamhet i vad

avser tekniskt bistånd till i huvudsak Etiopien, Kenya, Tanzania, Tunisien,

Indien och Pakistan.

Familjeplanering skulle emellertid med hänsyn till Sveriges speciella position

på området fortsätta att expandera även utanför denna länderkrets.

Katastrofhjälp skulle även kunna förekomma utanför kretsen av huvudmottagarländer.

I övrigt skulle pågående insatser genomföras och avslutas

på ett försvarligt sätt.

SIDA:s förslag godtogs år 1966 i huvudsak av regering och riksdag. I

statsverkspropositionen anfördes emellertid under utrikeshuvudtiteln, att

länderkoncentrationsprincipen kunde komma i konflikt med kravet på utvecklingseffekt

och att politiska händelser, ekonomiska kriser samt ändrade

samhällsförhållanden och personalkonstellationer i mottagarlandets förvaltning

kunde minska förutsättningarna för en lyckad utvecklingsinsats. En

inte förutsedd politisk utveckling i ett land utanför kretsen av huvudmottagarländerna

kunde å andra sidan ha sådan utrikespolitisk betydelse att det

kunde bli ett svenskt intresse att landet omgående erhöll utvecklingsbistånd.

Ett tillfälligt bistånd av detta slag kunde ha sin utrikespolitiska motivering

och borde inte uteslutas genom en stel tillämpning av länderkoncentrationsprincipen.

Sådana insatser skulle emellertid vara marginella och inte kräva

vidlyftig administration eller dra större kostnader. Berörda instanser skulle

hålla ländervalsfrågan under kontinuerlig uppsikt. Ämneskoncentrationsprincipen

godtogs av föredraganden, som dock förutsatte att SIDA:s styrelse

skulle komma att fortsätta sina principdiskussioner efter undersökningar

av mottagarländernas behov och på grundval av resultatbedömningar av pågående

verksamhet. Riksdagen skulle ges tillfälle att nära följa utvecklingen

härvidlag. Riksdagen godkände vad som anförts i propositionen. Under finanshuvudtiteln

i 1966 års statsverksproposition berördes frågan om ländervalet

för finansiellt bistånd, och en koncentration förordades till i huvudsak

de länder som hittills erhållit finansiellt bistånd; man borde dock

pröva att utvidga länderkretsen till något eller några av de ytterligare länder

vilka förordats som huvudmottagarländer för tekniskt bistånd, men

ännu inte mottagit finansiellt bistånd från Sverige. Riksdagen godtog denna

ståndpunkt.

Tillämpningen av principerna har rörande länder- och ämneskoncentration

sedermera redovisats i SIDA:s anslagsframställningar och i 1967 års

statsverksproposition. Några mycket markerade förändringar i biståndsflödets

relativa fördelning på mottagarländer har ännu inte framträtt. Detta

beror på att t. o. m. budgetåret 1965/66 de svenska insatserna utanför huvudmottagarländerna

var finansiellt sett av mindre omfattning — huvudmottagarländerna

hade utvalts med utgångspunkt från en bedömning till

vilka länder utvecklingsbiståndet redan var och kunde förväntas bli koncentrerat.

Det beror vidare på att det i flertalet övriga fall inte varit möjligt att

omedelbart och på ett försvarligt sätt avsluta insatser i andra mottagarländer.

Medan viss svensk verksamhet i Algeriet kunnat slutföras har det exem
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

pelvis visat sig angeläget att förlänga avtalet avseende yrkesskolan i Liberia

på ytterligare tre år för att mottagarlandet skall bli i stånd att på ett tillfredsställande

sätt överta institutionen.

Emellertid har statsmakternas uttalanden i anslutning till besluten om

länderkoncentration lett till att vissa insatser kunnat genomföras eller är

under planering i Lesotho, Botswana och Swraziland samt i Zambia. Dessa

insatser genomfördes i betydande utsträckning i samverkan med FN-organ.

Sin största betydelse har koncentrations-principerna haft för planeringen

av det fortsatta biståndet. Denna har — alltjämt bortsett från familjeplaneringen

— i hög grad koncentrerats till huvudmottagarländerna. Under de

senaste åren har dessa länders utvecklingsplaner och ekonomi successivt

studerats och påbörjade eller övervägda insatser infogas såvitt möjligt i ett

system av sammanhängande åtgärder avsedda att befordra utvecklingen på

vitala områden av samhällsliv och produktion. Principen om samverkan

med multilaterala program och internationella organisationer tillämpas i

växande utsträckning.

I fråga om ämnesfördelningen har hälsovårdsinsatsernas utvecklingseffekt

omprövats. Denna prövning har lett till att insatserna koncentrerats till

den preventiva hälsovården. Det statliga biståndet inom detta område har

till stor del kunnat ske som bidrag till enskilda organisationers biståndsverksamhet.

På livsmedelsförsörjningens område hade redan år 1962 påbörjats

ett näringsforskningsprojekt i Etiopien med syfte att utröna metoder

för förbättring av barnens kost. År 1964 hade en veterinärinsats inletts

i Kenya och andra insatser på veterinärmedicinens område — främst utbildning

i Sverige —- hade länge pågått. I mars 1966 undertecknades ett avtal

mellan Sverige och Kenya angående ett landsomfattande inseminationsprogram.

Under år 1965 började planeringen av en regional jordbruksutvecklingsinsats

i Etiopien och beslut om projektets förverkligande fattades år

1967.

I prop. 100 framhölls att biståndets omfattning i stor utsträckning bestämdes

av de personella resurser som kommer att stå till buds. Det förutskickades

att brist skulle komma att råda på utbildad arbetskraft inom åtskilliga

av de yrkesområden som är aktuella för biståndsarbetet och att svårigheter

att rekrytera det behövliga antalet experter därmed kunde uppstå.

Omfattningen av den svenska personalrekryteringen till biståndstjänst

framgår av nedanstående tabell. Särskilda ansträngningar har gjorts för

att förstärka insatsen av svensk personal i det internationella utvecklingssamarbetet.

Den ökade rekryteringen medförde, att det totala antalet svenskar i tjänst

för mellanstatliga organisationer och inom ramen för Sveriges direkta biståndsarbete

(inklusive nordiska projekt) snabbt ökade. I slutet av budgetåret

1965/66 var 332 personer i sådan tjänst och i mitten av år 1967 444

personer. I början av år 1968 hade antalet stigit till 500. Av stor betydelse

för tillväxten av den svenska personalinsatsen har varit tillkomsten av fredskåren,

som nu omfattar drygt 100 personer i fält, samt den utbyggnad av

samarbetet med FN-programmen, som innebär att svenska s. 1c. biträdande

experter bekostas av Sverige. 1 båda fallen vänder man sig till yngre välutbildade

personer.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Rekrytering av biståndspersonal 1963/64—1967/68

Fältpersonal

1963/64

1964/65

1965/66

1966/67

1967/68

I tjänst hos FN-organen:

experter

23

42

47

74

70

biträdande experter

20

19

35

29

50

Svensk fältverksamhet:

experter, administratörer

60

52

75

93

no

fredskårsdeltagare

—

—

44

61

90

Nordiska projekt

(svenskar)

2

2

5

9

20

Totalt

105

115

206

266

320

Den stora efterfrågan

på arbetskraft i

Sverige har varit

en av

orsakerna

till svårigheten att rekrytera experter. Även andra faktorer, såsom bristande

språkkunskaper hos annars kvalificerade personer, har begränsat möjligheterna

att utvidga det av statsmakterna prioriterade personella biståndet.

Betydande ansträngningar har gjorts för att öka SIDA:s rekryteringskapacitet.

Under de senaste åren har språkundervisning och allmänt orienterande

utbildning av utresande experter byggts ut. Sedan budgetåret 1965/66 har

en del experter inom fälttjänstgöringen även beretts möjlighet till kompletterande

fackutbildning.

Som ett led i ökade personalinsatser inom Sveriges direkta utvecklingssamarbete

med vissa länder har igångsatts s. k. förvaltningsbistånd. Detta

innebär att experter, som ställs till förfogande på svensk bekostnad, fyller

vakanser inom mottagarlandets myndigheter och institutioner och där fullgör

sina uppgifter som mottagarlandets tjänstemän. Avtal om förvaltningsbistånd

träffades år 1966 med Tanzania, och liknande samarbete med andra

länder växer fram. Liksom i fråga om insatser av andra slag eftersträvas

en koncentration till ett fåtal verksamhetsområden av personal som ställs

till förfogande för förvaltningstjänst.

Efter planering under medverkan av representanter för enskilda organisationer

startades försöksvis en svensk fredskår år 1965. Tillhandahållande

av arbetsledare och verkställande personal på mellannivå — över 22 år men

vanligen under 30-årsåldern — kom därmed att bli ett led i det svenska biståndsprogrammet.

De första fredskårsgrupperna tjänstgjorde i Etiopien

och Zambia. I Etiopien var fredskårspersonalen främst sysselsatt med primärskolebyggen,

sjuk- och hälsovård samt »community development». I

Zambia är fredskårsdeltagarna verksamma inom jordbrulcskooperativer

samt som instruktörer i träningsläger för ungdom. Sedermera har fredskårspersonal

ställts till förfogande för tjänstgöring i Tanzania delvis i direkt

anknytning till det förvaltningsbistånd som där lämnas bl. a. till landets

vattenförsörjningsmyndighet. I januari 1968 framlades en rapport om fredskårens

första två år. Verksamheten har av SIDA bedömts som framgångsrik,

och en betydande utvidgning planeras.

Den under 1950-talet inledda stipendiatverksamheten har fullföljts under

1960-talet. Särskild tonvikt har lagts på utbildning av sådan personal som

i framtiden är avsedd att knytas till verksamhet inledd i ett mottagarland

under svensk medverkan. I enlighet med de riktlinjer som föreslogs i den

utredning om u-länder och utbildning, vilken framlades år 1963 (SOU 1963:

64), har stipendiatutbildning i Sverige huvudsakligen förlagts till specialiserade

kurser, vanligen av mindre än ett års varaktighet. Under budgetåret

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

1966/67 deltog 333 personer i kursverksamheten, vars huvudsakliga ämnesområden

var livsmedelsförsörjning, lärarutbildning, förvaltning och kooperation.

Enskild stipendiering har givits lägre prioritet och huvudsakligen

inriktats på forskning och kvalificerad vidareutbildning. Under senare år

har stipendiering för studier utanför Sverige, främst av flyktingar från

Södra Afrika, fått ökad omfattning.

Stipendiat- och kursverksamhet hade under budgetåret 1966/67 följande

omfattning:

I Sverige

I tredje land

S:a

Enskilda bilaterala stipendiater ..........

145

5

150

Projektstipendiater......................

6

8

14

Flyktingstipendiater ....................

18

37

55

Multilaterala stipendiater................

Deltagare i kurser (inkl. 50 UNRWA-prakti-

166

—

166

kanter) ..............................

383

—

383

768

Svenska krediter och gåvor inom det finansiella biståndets område har i

växande grad fått en inriktning som liknar det tekniska biståndets. Denna

verksamhet redovisas närmare i det följande.

Koncentrationen av de direkta svenska insatserna till ett fåtal länder och

verksamhetsområden medför, att den svenska biståndsgivningen får en allt

större betydelse i det totala resursflödet till de s. k. huvudmottagarländerna.

Vill man bedöma Sveriges ställning som bilateral biståndsgivare i dessa länder

i förhållande till andra biståndsgivare (multilaterala program och enskilda

länder) finns ännu inte uppgifter tillgängliga för senare år än år

1965. Dessa uppgifter, som erhålls ur DAC-statistiken (Geographical Distribution

of Financial Flows to Less Developed Countries), avser nettoflödet

från DAC-länderna, vilka svarar för den största delen av det totala biståndsflödet.

Utbetalningarna från svenska biståndsanslag och krediter hade 1965

uppnått ett totalbelopp av 197 milj. kr. varav 109 gått som allmänna bidrag

till multilaterala program. Från år 1965 till år 1966 ökade utbetalningarna

med 48,0 % till 292 milj. kr., varav 169 milj. kr. var bidrag till de multilaterala

programmen. Under 1967 har ökningen fortsatt till en utbetalnings
-

Biståndsflödet till vissa länder år 1965

Bistånd från DAC-länder

Svenskt bistånd

Mottagar-

land

Multila-

teralt

milj.

US $

Bilate-

ralt

milj.

US $

Samman-

lagt

US $

Milj.

US $

I % av

totalt

flöde

I % av

bilate- ralt flöde

Ordningsnummer

I förhåll- I förhål- ande till lande till

totala an- antalet

talet bi- bilaterala

stånds- bistånds- givare givare

1

2

3

4

5

6

7

8

9

Etiopien

10,53

16,20

26,73

1,40

4,67

8,65

7

3

Kenya

1,89

69,35

71,24

0,37

0,52

0,53

6

5

Indien

203,57

1083,13

1286,70

6,17

0,48

0,57

10

8

Pakistan

69,44

453,72

523,16

2,39

0,75

0,86

9

6

Tanzania

3,41

34,93

38,34

1,62

4,23

4,64

6

4

Tunisien

5,15

86,87

92,02

0,81

0,88

0,93

8

5

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

volym av uppskattningsvis 313 milj. kr., varav ca 169 milj. kr. till de multilaterala

programmen. Det bilaterala svenska utvecklingsbiståndets andel av

det totala offentliga biståndsflödet år 1965 enligt den internationella statistiken

framgår av sammanställningen nedan beträffande huvudmottagarländerna.

Några utgifter avseende kreditbiståndet till Sudan förekom inte

1965 och även i övrigt hade kreditgivningen knappast börjat avsätta resultat

i form av utbetalningar. Bilden för åren 1966 och 1967 kommer att visa sig

väsentligt förändrad.

Vilka biståndsgivare som år 1965 lämnade större bistånd än Sverige framgår

av följande sammanställning.

Mottagarland

Svenskt

bistånd

milj. US $

Biståndsgivare som lämnade större bistånd än Sverige. Biståndets

storlek (nettoflöde) i milj. US $ anges inom parentes.

Etiopien

1,40

USA (11,31), IBRD (3,30), IDA (3,00), IFC (2,50), FN (1,73),

Västtyskland (1,53)

Kenya

0,37

Storbritannien (53,26), USA (12,62), FN (2,09), Västtyskland

(1,51), Canada (0,70), IDA (0,70)

Indien

6,17

USA (857,37), IDA (193,60), Storbritannien (65,36), Japan (53,23),

Västtyskland (44,50), Canada (27,15), Nederländerna (13,89),

Australien (9,56), FN (7,67)

Pakistan

2,39

USA (331,36), Västtyskland (42,29), IDA (41,00), Japan (32,69),

Storbritannien (28,26),! IBRD (22,00), Canada (13,59), FN (4,14)

Tanzania

1,62

USA (19,19), Storbritannien (17,77), Västtyskland (4,17), IDA

(1,90), FN (1,81)

Tunisien

0,81

USA (54,08), Frankrika (20,0), Västtyskland (8,98), FN (2,15),

Österrike (2,07;, IDA (1,90), IBRD (1,10)

Den procentuella fördelningen på länder och ämnesområden av utbetalningarna

från de operativa anslagen för budgetåret 1966/67 framgår av följande

sammanställning.

Verksamhets-

Livsmedels-

Under-

Familj e-

Övrigt

Totalt

område

produktion

visning

planering

Ceylon .........

..... 0,03

—

1,14

0,03

1,20

Etiopien.........

..... 2,83

4,58

—

4,19

11,60

Indien .........

..... 8,68

7,16

—

1,48

17,32

Kenya .........

..... 2,04

9,66

—

0,67

12,37

Pakistan .......

..... 0,62

5,94

5,61

0,84

13,01

Sudan.........

..... 5,44

—

—

0,17

5,61

Tanzania .......

..... 1,50

0,88

—

7,36

9,74

Tunisien .......

..... 0,88

1,00

0,34

2,64

4,86

Turkiet.........

..... 0,01

0,04

—

3,89

3,94

Övrigt .........

..... 4,36

8,00

1,17

6,81

20,34

Totalt .........

..... 26,39

37,26

8,26

28,08

100,00

Utvecklingskrediter och varubistånd åren 1962—67

Med utgången av budgetåret 1966/67 hade utvecklingskrediter och varubistånd

under den gemensamma beteckningen bilateralt finansiellt bistånd

lämnats över en femårsperiod. De årliga åtagandena steg från ca 20 milj. kr.

budgetåret 1962/63 till ca 100 milj. kr. under de två sista budgetåren av

perioden.

s. 144 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

144

1962/63

1963/64

1964/65

1965/66

1966/67

Totalt

1. Anslag

20.0

50.0

70.0

90.0

107.4

337.4

2. Åtaganden

Krediter

6,0

26,0

24,0

100,0

69,1

225,1

Gåvor

13,5

13,7

15,9

16,4

26,1

85,1

Totalt

19,5

39,7

39,9

116,4

95,2

310.7

3. Utbetalningar till mottagarna

Krediter

0,1

3,1

5,4

31,6

40,2

Gåvor

13,5

13,7

12,1

12,7

24,4

76,4

Totalt

13,5

13,8

15,2

18,1

56,0

116,6

4. S:a anslagsbelastning (inkl. vissa

konsultkostnader)

14,1

24,3

41,3

30,9

44,0

154,6

5. Reservationer

a. Anslagsreservation den 30.6.

5,9

31,6

60,3 119,6 182,8

b. Behållning på riksbankskont-

on (ej inkl. belopp på 5.a.)

0,6

11,0

37,1

49,7

37,0

Som framgår av tablån var periodens samlade volym av avtalade insatser

310,7 milj. kr. Kreditgivningen passerade gåvobiståndet, som dominerade de

första åren. Utbetalningarna, vilka erfarenhetsmässigt släpar efter med ett

eller annat år, uppgick till 117 milj. kr.

Vad angår länderfördelningen föll av de beviljade krediterna och gåvorna

108 milj. kr. (35 % ) på Indien, 49 milj. kr. (16 %) på Pakistan och 44 milj.

kr. (14 %) på Tanzania. Av krediterna beviljades 48 milj. kr. Indien, 44 milj.

kr. Tanzania, ca 35 milj. kr. vardera Pakistan och Sudan, 26 milj. kr. Turkiet,

ett lika stort belopp den latinamerikanska utvecklingsbanken samt 12

milj. kr. Tunisien.

I fråga om användningsområden kan av krediter och gåvor under perioden

ca 50 % hänföras till livsmedelsförsörjningen och drygt 20 % till utbildningen.

De svenska utvecklingskrediterna avser oftast speciella projekt. Detta

förutsätter ett nära samarbete mellan långivare och låntagare och medför att

kunnande överförs samtidigt med krediten. Belysande exempel är vattenkrediter

till Tanzania, som ingår i ett »biståndspaket» med finansiellt stöd

kombinerat med expertrådgivning, utbildning osv. För Indiens del har imporlkrediterna

visat sig vara den mest angelägna biståndsformen.

Utvecklingskrediter

En förteckning över avtalade krediter lämnas i det följande. Kreditbistånd

har visat sig kräva lång förberedelsetid. Under vart och ett av periodens första

tre budgetår undertecknades endast ett kreditavtal (Tunisien, Turkiet och

Indien). Budgetåret 1965/66, då SIDA övertog arbetet och fullföljde tidigare

förberedelser, avtalades fem och under budgetåret 1966/67 fyra krediter. Det

genomsnittliga kreditbeloppet och projektens utsträckning i tiden har ökat.

Den första svenska bilaterala utvecklingskrediten tillkom genom 1963 års

biståndsavtal med Tunisien, vilket inkluderade visst tekniskt bistånd. Komplexet

utgjordes av en fiskehamn, en fiskeskola och en mödra- och barnavårdscentral

i staden Kelibia på Cap Bon-halvön. Enligt kreditöverenskommelsen

finansierar Sverige 3/4 av kostnaderna för en utbyggnad av fiskehamnen.

År 1965 avtalades en tilläggskredit bl. a. för att utvidga hamnen.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

145

Dessutom finansierades av kreditmedlen en studie genom ett svenskt konsultföretag

av halvöns utvecklingsmöjligheter. Byggnadsprojekten har i huvudsak

utförts av lokala entreprenörer i samarbete med svenska konsulter.

Hamnbygget var i huvudsak slutfört år 1967.

År 1963 avtalades en utvecklingskredit till Turkiet inom ramen för ett

OECD-konsortium som ett bidrag till Turkiets första femårsplan. Sverige

har utfäst sig att med fördelning på fem år ställa 26 milj. kr. till Turkiets

förfogande avseende utrustning och vissa tjänster till ett kraftverk i Harsit

samt för maskiner till ett jordbruksvägsprojekt och transformatorutrustning.

Två utvecklingskrediter på vardera 24 milj. kr. för import av utrustning

inom Indiens tredje femårsplan lämnades budgetåren 1964/65 och 1965/66.

Krediterna har disponerats hl. a. för elkraft- och mejeriutrustning samt utrustning

för kemisk industri. Drygt 15 milj. kr. inom de båda krediterna

har avsatts för valutatilldelning för import av råvaror, halvfabrikat och

reservdelar för att förbättra kapacitetsutnyttjandet hos vissa indisk-svenska

industriella företag (s. k. joint ventures).

Svensk utvecklingsfinansiering i Tanzania omfattar för närvarande tre

krediter på tillsammans 44 milj. kr. Härav avser 38 milj. kr. ett program

för landsbygdens vattenförsörjning. Programmet, som omfattar flera hundra

delprojekt (brunnsborrning, pumpar, rörläggning, dammar) ger ett stort

antal människor stadigvarande tillgång till vatten. Befolkningsomflyttningar

kan därmed undvikas, vilket främjar jordbruket i berörda områden. Insatser

i form av tekniker till Tanzanias förvaltning och medverkan av fredskåren

samt utbildning av personal (finansierade ur anslaget Fältverksamhet) bidrar

jämte krediterna till att realisera ett vattenprogram inom ramen för

gällande femårsplan. Av en kredit år 1965 avsattes 2 milj. kr. för nya lokaler

för kooperationsskolan i Moshi, som utbildar funktionärer huvudsakligen

inom jordbrukskooperationen. 1967 års kredit på 4 milj. kr. avser ca 50 bostadsenheter

i Dar es Salaam, avsedda i första hand för utländska experter

från FN och de nordiska länderna.

År 1966 avtalades en svensk utvecklingskredit till Sudan på 36 milj. kr.

Den avser ett flerårigt program för dricksvattenförsörjning på landsbygden

där ökenbefolkningens vandringar mellan regnperioderna hindrar rationell

jordbruksproduktion. Svensk teknisk rådgivning följer krediten.

Sveriges kreditbiståndsgivning präglas av samarbete och samordning

med internationella organisationer. Med Pakistan har slutits två kreditavtal,

där Sverige tillsammans med Världsbankens dotterorgan Internationella utvecklingsfonden

(IDA) finansierar dels ett silobygge, dels ett vatten- och

avloppsprojekt i staden Lahore. Båda projekten har förberetts genom IDA

med viss svensk medverkan. Det första avtalet avser främst fyra betongsilos

för lagring av importerad spannmål. Projektering av en femte silo ingår

även. Det totala behovet av utländsk valuta, 125 milj. kr., täcks genom en

kredit från IDA på 100 milj. kr. och en kredit från Sverige på 25 milj. kr.

Pakistanska regeringen svarar för kostnader i inhemsk valuta. För vattenoch

avloppsprojektet i Lahore svarar Sverige och IDA med vardera 9,1 milj.

kr., dvs. 60 % av totalkostnaderna. Nyligen har avtal undertecknats om ytterligare

en s. k. samfinansieringsoperation med Världsbanken och IDA avseende

vägar i Etiopien. Den svenska krediten uppgår till 30 milj. kr., medan

projektet är kostnadsberäknat till totalt 140 milj. kr.

IDA:s nuvarande kapitalbrist, begränsade svenska administrativa resurser

och möjligheten fr. o. in. budgetåret 1966/67 att vid samfinansiering

6 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

med IDA lämna särskilt gynnsamma villkor för svenska utvecklingskrediter

avspeglas i den fortsatta svenska planeringen. F. n. förbereds ytterligare

samfinansiering med IDA av bl. a. jordbruksprojekt i Kenya och Pakistan

samt vägprojekt i Tanzania.

En typ av finansiellt bistånd, som kräver förhållandevis mindre arbete

vid projektvärdering och kontroll, är finansiering genom regionala utvecklingsbanker.

År 1966 träffade Sverige avtal med Interamerikanska utvecklingsbanken

(IDB) att inrätta »Swedish Development Fund for Latin America».

Sverige tillhandahåller totalt 5 milj. dollar (omkring 26 milj. kr.) för

finansiering av projekt som samtidigt får lån ur bankens egna resurser.

Banken har initiativrätt vid val av projekt, men svenskt medgivande erfordras

innan fondmedel tas i anspråk. Fondens första projekt väntas falla

inom jordbruk och livsmedelsförsörjning. Ett senare exempel på sådan

indirekt finansiering är 1967 års avtal med Tunisien gällande en svensk

kredit på 15 milj. kr. till den internationella utvecklingsbanken för industri

och turism, SNI. Även bär samverkar Sverige nära med Världsbanken

samt med Internationella finansieringsbolaget (IFC). överläggningar

om kredit för nationella institut för utvecklingsfinansiering i Tanzania pågår

för närvarande.

Femårsperiodens lånevillkor har varit enhetliga, 2 % ränta och återbetalning

efter fem års amorteringsfrihet med halva beloppet under tio år

och återstoden under de därpå följande fem åren. Avtalens konstruktion

är i stort sett enhetlig med Världsbankens låneavtal som förebild. Riksdagen

beslöt år 1967 att lånevillkoren fr. o. m. budgetåret 1967/68 görs förmånligare

genom en tioårig amorteringsfri period. Dessutom kommer svenska

krediter att i vissa fall kunna lämnas på samma villkor som IDA:s (tio

års amorteringsfrihet, därefter amortering under fyrtio år, 3/4 % årlig administrationsavgift).

Budgetåren 1962/63—1966/67 avtalades tolv svenska utvecklingskrediter

på tillsammans 225,1 milj. kr. Därav är 25,2 milj. kr. beroende av riksdagens

framtida anslag. Utfästelserna har med riksdagens medgivande år 1966 fått

lämnas för högst tre till fem år i den mån de inte med avseende på något

framförliggande år överstiger hälften av anslaget för det år då de lämnas.

Avtalade utvecklingskrediter medförde de första åren en kraftig uppbyggnad

av medel på riksbankskonton. Sedan år 1966 överförs medel från

anslaget till riksbanken endast i den takt som fordras för utbetalning till

låntagarna. Kontobalansen är därmed under avveckling.

Utbetalningstakten beror på projektets karaktär. En kredit för finansiering

av varuimport, som cj är knuten till ett visst projekt, kan utnyttjas

snabbare än krediter för bestämda projekt med långa tider för förberedelser

och genomförande. Ansökan om utbetalning från krediten inkommer

ofta lång tid efter det att låntagaren erhållit avtalad prestation.

En mindre del av anslaget för bilateralt finansiellt bistånd har använts

för förberedande undersökningar. U-länderna behöver ofta hjälp för projektförberedelser.

Sådan hjälp har givits genom upphandlade konsulter

och i samarbete med experter. Undersökningarna har gällt flertalet projekt

som erhållit eller beräknats erhålla svenska krediter. Sedan den 1 juli 1965

har SIDA träffat avtal om förberedande undersökningar till ett sammanlagt

värde av drygt 600 000 kr. SIDA anger i petita för budgetåret 1968/69 behov

för liknande ändamål under budgetåret på tillsammans 2 milj. kr. varav

1 milj. kr. för projektkontroll.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

147

Varubistånd

Varugåvorna inom ramen för anslaget till bilateralt finansiellt bistånd

har inriktats på skolundervisning, jordbruk, skogsbruk och fiske. Sedan

budgetåret 1962/63 har Sverige som gåva lämnat papper till skolböcker

till vissa länder i Asien för att bidra till förverkligandet av ett under

UNESCO:s medverkan utformat program för genomförande av allmän skolundervisning.

Under femårsperioden har 69 milj. kr. använts till pappersgåvor

främst till Indien (41,7 milj. kr.) och Pakistan (11,7 milj. kr.), men

även till Indonesien, Burma, Afghanistan och Nepal. En femte pappersgåva

till Burma, Indien och Pakistan beräknas bli slutlevererad under budgetåret

1967/68.

Inför slutförandet av den ursprungliga femårsperioden för pappersgåvorna

utförde SIDA en värdering av insatsen. Papperet har använts väl,

men stora lager finns på några platser på grund av försenad tryckning. Indien

och Pakistan är numera i det närmaste självförsörjande vad gäller

tryckpapper, varför ytterligare pappersgåvor sannolikt är mindre angelägna

än bistånd av annat slag. En mindre avslutande gåva lämnas till Indien under

år 1968. — Uppskattningsvis har pappersgåvan hittills använts till tryckning

av ca 250 miljoner skolböcker.

Gåvobistånd till livsmedelsförsörjning har främst givits till Indien. Landet

har mottagit 28 000 ton konstgödsel (kalkammonsalpeter) som beräknats

förslå till förbättrat skördeutfall på ca 280 000 hektar åkerjord främst

för veteodling. Värdet utgör ca 9,2 milj. kr. inklusive frakt. Från anslaget

har vidare finansierats en undersökning rörande lagring av importerad

spannmål i sex hamnar i Indien samt för att utarbeta projektförslag; kostnad

1,9 milj. kr. Med utnyttjande av gåvomedlen har den första hanmsilon

i Kandla på Indiens västkust nyligen färdigprojekterats av det svenska konsultföretag

som också medverkat vid förundersökningarna. Silon får en

kapacitet av 50 000 ton. Den är avsedd att finansieras med hjälp av en svensk

utvecklingskredit på 20 milj. kr. Lagringsanläggningar i Calcutta, Madras

och Bombay är under planering. På fiskets område har Sverige gentemot

Indien åtagit sig att som gåva bekosta konstruktion, tillverkning och leverans

av två trålare för utbildnings- och forskningsändamål till en kostnad

av drygt 3 milj. kr. Trålarna är under byggnad i Sverige för leverans år

1968.

Bistånd till indiskt skogsbruk i form av en gåva av svenska skogsbruksredskap

i anslutning till ett UNDP/FAO-projekt för utbildning av skogsarbetarinstruktörer

bär i det närmaste genomförts. Förutsättningarna för

en allmän övergång till effektivare redskap inom det indiska skogsbruket är

att efterfrågan kan mötas i första hand genom inhemsk produktion.

Varubiståndet har huvudsakligen bestått av svenska varor: stapelvaror såsom

papper och konstgödsel, standardprodukter som skogsbruksredskap

samt specialartiklar såsom utbildningstrålare. Varubiståndet har påverkats

av önskan att ta i anspråk relativt sett mindre knappa svenska reala

resurser och utnyttja tillfällig överkapacitet inom vissa branscher. Verksamheten

har dock inte varit stor nog för att ha någon nämnvärd allmän

konjunktureffekt. Konjunkturutvecklingen har under den aktuella perioden

med få undantag inte varit sådan att mera betydande, tillfälliga brister

i kapacitetsutnyttjandet uppstått inom svensk industri. — Upphandling har

skett efter gängse statliga normer.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Anknytning till svenska eller av FN stödda utvecklingsprojekt eller program

har normalt varit en förutsättning för svenskt varubistånd. Ett krav

har varit att mottagarlandet givit gåvan hög prioritet.

Varornas anpassning till behoven och inpassning i projekt och program

har fordrat expertis till förberedelse och kontroll (lossning, vidaretransport

och eventuell lagring).

Utvecklingskrediter. Åtaganden gentemot och utbetalningar till låntagare budgetåren

1962163—1966167, milj. kr.

Kredit-

Land

Kre-

Ändamål

Utbetal-

Rest att

avtal

ditbe-

ningar

utbetala

under-

lopp

t. o. m.

efter

tecknat

1966/67

utgången

budget

av budgetåret

året

1966/67

1962/63

Tunisien

6,0

Fiskehamn

6,0

_

1963/64

Turkiet

26,0

Kraftverksutrustning

m.m.

5,4

20,6

1964/65

Indien

24,0

1) Mejeri- och el-krafts- utrustning m m.

2) Förnödenheter för

22,0

12,4

9,6

»Joint Ventures»

2,0

1,0

1,0

1965/66

Tunisien

6,0

1) Fiskehamn, regions-

undersökning

3,8

2,0

1,8

2) Ej fastställlt

2,2

2,2

Tanzania

10,0

1) Vattenförsörjning

8,0

3,0

5,0

2) Kooperationsskola

2,0

0,3

1,7

Sudan

35,0

Vattenförsörjning

7,6

27,4

Pakistan1

25,0

Siloprojekt

1,1

23,9

Indien

24,0

1) »Joint Ventures*

2) övrig import, kapi-

13,2

0,2

13,0

talvaror

10,8

1,0

9,8

1966/67

Interamer.

Svensk fond för Latin-

utvecklings-

banken

amerika

(IDB)

26,0

26,0

Tanzania

4,0

Expertbostäder

0,2

3,8

Pakistan1

9,1

Vatten och avlopp,

Lahore

9,1

Tanzania

30,0

Vattenförsörjning

30,0

225,1 40,2 184,9

1 Samfinansiering med IDA.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

149

Finansiellt gåvobistånd. Fördelning av åtaganden på länder och budgetår

1962163—1966167, milj. kr.

1962/

63

1963/

64

1964/

65

1965/

66

1966/

67

S:a

Rest att ut- betala efter

utgången

av 1966/67

Indien

Skolbokspapper ......

7,7

7,7

9,9

8,6

9,2

43,1

1,4

Skogsbruksredskap m m

2,0

2,0

0,3

Siloundersökning......

1,9

1,9

0,7

Två utbildningstrålare .

3,4

3,4

3,3

Konstgödsel..........

9,2

9,2

Pakistan

Skolbokspapper ......

2,7

2,8

3,2

6,3

15,0

3,3

Afghanistan

Skolbokspapper ......

0,7

1,4

2,1

0,2

Burma

Skolbokspapper ......

0,9

0,9

1,4

0,6

3,8

Indonesien

Skolbokspapper ......

2,2

2,3

4,5

Nepal

Skolbokspapper ......

0,6

0,6

Summa

13,5

13,7

15,9

16,4

26,1

85,6

9,2

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Bihang 2.

Andra länders biståndsprogram

Föreliggande översikt av andra länders biståndsprogram bygger huvudsakligen

på det statistiska material och den analys av biståndsprogrammen

som årligen presenteras av OECD:s kommitté för biståndsfrågor, DAC.

Uppgifterna om biståndsvolymen avser — om inte annat anges — faktiska

utbetalningar (disbursements) under resp. år och inte anslag eller utfästelser.

Även definitionen av skilda biståndsformer följer OECD:s praxis.

1. USA

Målsättning och metoder i USA:s biståndsprogram har under 1960-talet

omprövats och formulerats med större klarhet genom bl. a. flera offentliga

utredningar. Den s. k. Clay-rapporten 1963, den kanske viktigaste utredningen,

förordade bl. a. en starkare inriktning på multilaterala biståndsformer.

USA:s biståndsorgan AID (Agency for International Development),

har utformat en »doktrin» för biståndet där det betonas att en starkare

länderkoncentration skall genomföras och att u-ländernas egna utvecklingsansträngningar

skall vara det viktigaste kriteriet vid biståndets fördelning.

President Johnson föreslog kongressen i februari 1967 att biståndets

riktlinjer skulle fastställas i ny lagstiftning. Denna aktuella policy-deklaration

har fem huvudpunkter — starkare multilateralism, betoning av självhjälpsprincipen,

prioritet för livsmedelsförsörjning och befolkningsfrågor,

regionalt samarbete i u-världen (särskilt i Afrika) uppmuntras, USA:s

privata sektor (företag, organisationer och universitet) stimuleras till större

insatser i u-länder.

Volym

USA svarar för nästan tre femtedelar av DAC-ländernas samlade offentliga

bistånd. Det statliga biståndets totala volym har varit relativt oförändrad

sedan år 1962. Det betyder att biståndets procentuella andel av nationalinkomsten

minskat varje år: 0,77 (1962), 0,76 (1963), 0,66 (1964), 0,64

(1965), 0,60 (1966). Biståndsvolymen år 1966 var ca 3 630 milj. dollar (år

1965 samma nivå), varav 85 milj. utgjorde multilateralt bistånd (år 1965

165 milj.). Det privata kapitalflödet från USA till u-länderna beräknades år

1966 uppgå till knappt en miljard (år 1965 1 870 milj.).

Preliminära uppgifter avseende år 1967 visar att USA:s statliga bistånd

(utbetalningar) detta år ökade och nådde en volym av ca 4 200 milj. dollar.

Anslagen för budgetåret 1968, som stadfästes vid årsskiftet efter en utdragen

och bitter kongressdebatt, slutar på ett totalbelopp för det civila biståndsprogrammet

av 1,9 miljarder dollar — 0,9 miljarder dollar eller inemot

30 procent mindre än administrationen begärt och 0,4 miljarder dollar

mindre än det lägsta belopp som kongressen någonsin tidigare anslagit i det

amerikanska utvecklingsbiståndets 20-åriga historia. — För budgetåret 1969

har presidenten nyligen begärt anslag med 2,9 miljarder dollar (inkl. visst

militärt bistånd).

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

151

Det tekniska biståndets andel av biståndsutgifterna år 1966 var 14 %

eller i absoluta tal 530 milj. dollar (varav ca 100 milj. dollar till fredskåren).

Länderinriktning

USA:s biståndsprogram har under senare år utvecklats mot eu allt starkare

länderkoncentration. Kongressen beslöt hösten 1966 att i princip högst

10 länder skulle kunna få utvecklingslån och högst 40 länder tekniskt bistånd.

Presidenten har emellertid rätt att besluta om bistånd till ytterligare

ett antal länder när han finner det ligga »i nationens intresse» och under

1967 gavs utfästelser till 29 länder om utvecklingslån och till 48 länder om

tekniskt bistånd. Två länder fick det ojämförligt största biståndet från USA

under år 1966: Indien (770 milj. dollar) och Vietnam (700 milj.) Därnäst

kom Brasilien (330 milj.), Pakistan (220 milj.) och Korea (210 milj.)

Av de totala biståndsutfästelserna 1966 gick 10 % till Afrika, 27 % till

Ostasien, 28 % till övriga Asien och 23 % till Latinamerika. I anslagsäskandena

för 1968 har föreslagits att 16 länder skall erhålla nästan 90 % av det

bilaterala biståndet och åtta av dessa över 80 % av utvecklingslänen. På

längre sikt är avsikten att antalet länder med bilateralt bistånd från USA

skall kunna minskas väsentligt genom en starkare betoning av regionala

och multilaterala insatser. De länder som inte erhåller direkt bilateralt bistånd

från USA skall då kunna utnyttja de regionala och multilaterala program,

som får USA:s stöd.

Biståndsvillkor

Gåvor och gåvolikande bidrag utgjorde ungefär 60 % av USA:s biståndsutfästelser

både åren 1965 och 1966. Inemot hälften härav utgick i form av

livsmedelshjälp. USA:s lån till u-länderna är huvudsakligen av tre slag.

AID:s utvecklingslån — ca 60 % av alla lån — har mjuka villkor: minst

1 % under den amorteringsfria tiden (max. 10 år) och minst 2,5 % därefter

(max. 30 år). Nästan 95 % av dessa lån år 1966 beviljades med lägsta tillåtna

ränta. Export-Import Bank, som år 1966 svarade för ca 25 % av lånen, arbetar

med normal marknadsränta (5,5—6,0 %) och relativt korta återbetalningstider.

Den tredje typen är lån enligt Food for Peace Act år 1966 som finansierar

köp av livsmedel från USA mot återbetalning i dollar (tidigare i lokal

valuta). Villkoren var här normalt 2,5 % ränta för en period av 20 år.

Biståndets leveransbindningar har gradvis förstärkts sedan år 1959 när

den tidigare liberala linjen övergavs av hänsyn till USA:s svårigheter med

betalningsbalansen. Det beräknas att 77 % av AID:s totala insatser år 1966

finansierade amerikansk utrustning och amerikanska tjänster och att denna

andel kommer att stiga till 87 % år 1968. När det gäller enbart varor köps

över 90 % i USA. Undantag medges i speciella fall. Inköp av varor utanför

USA har minskat kraftigt främst i andra industriländer men även i u-länderna.

Man har vidtagit vissa åtgärder för att mildra de för u-länderna negativa

effekterna av dessa bindningar så att inköp med bundna biståndsmedel i

USA skall kunna ske på förmånligast möjliga villkor. Rådande praxis med

bundna lån betecknas officiellt såsom eu temporär åtgärd, som skall avvecklas

när USA övervunnit sina betalningsbalanssvårigheter.

Stöd till företag och enskilda organisationer

En rad stödåtgärder för privata insatser ingår i USA:s biståndsprogram.

AID ställer information till förfogande om investeringsmöjligheter i u-län
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1068

der, ett omfattande register med projektbeskrivningar och förundersökningar.

AID betalar halva kostnaden för förundersökningar genom amerikanska

företag om dessa skulle besluta att inte gå vidare med u-landsprojekten

efter undersökningsstadiet. Ett särskilt försäkringssystem för »politiska»

risker vid investeringar i u-länder existerar sedan år 1948. AID kan

även i vissa fall försäkra investeringar i u-land mot alla risker upp till 75 %

av investeringsvärdet. AID ger finansiellt stöd till en förening (International

Executive Service Corps), som bildats av företagsledare för att ge tekniskt

bistånd till företag i u-länderna. Föreningen rekryterar erfarna företagsledare

och administrativa experter för u-landsuppdrag.

Fristående universitetsinstitutioner engageras i stor utsträckning i biståndsverksamheten

genom utkontraktering av projekt eller forskningsuppgifter.

Universitetens aktiva medverkan, ofta såsom ansvariga exekutivorgan,

bär varit ett karakteristiskt drag i USA:s biståndsprogram. Det bör

även nämnas att privata stiftelser — Ford Foundation, Carnegie Foundation

m. fl. — gör betydande insatser i u-länderna, främst när det gäller tekniskt

bistånd och forskning.

Deras verksamhet understöds genom skattebefrielse för gåvor till humanitära

ändamål.

AID har en rådgivande kommitté för »Voluntary Foreign Aid» där 60 enskilda

organisationer är representerade. Genom dessa organisationer kanaliseras

bl. a. en avsevärd del av USA:s gåvobistånd med livsmedel.

Personalbistånd och stipendiatprogram

Den amerikanska biståndspersonalen i u-länderna beräknades år 1966

uppgå till 27 000, varav 18 000 tjänstgjorde inom fredskåren. Framför allt

fredskåren har ökat kraftigt (den uppgick år 1965 till ca 12 000). Något mer

än hälften av fredskåristerna är lärare, för övrigt arbetar de huvudsakligen

inom hälsovård, jordbruk och community development (mer än 80 % har

universitetsexamen). AID finansierade år 1966 utbildningen av ca 14 000

studenter och praktikanter från u-länderna (år 1965 ca 13 000). Ungefär

2 800 av dessa utbildades år 1966 i tredje land.

2. Storbritannien

Den brittiska u-landshjälpen gick ännu år 1957 uteslutande till de brittiska

kolonierna. Sedan år 1958 har emellertid oberoende u-länder — även

några utanför samväldet eller de tidigare koloniernas krets — fått en allt

större del av biståndet. Storbritannien svarade år 1965 för ca en tredjedel

av det samlade biståndet till samväldesländerna. Biståndet ges i former,

som delvis utformats under den koloniala tiden för att möta koloniernas

speciella behov. Hösten 1964 skapades ett ministerium för »Overseas Development»

för att samordna, planera och effektivisera det bistånd som tidigare

varit splittrat på flera instanser.

Volgm

Det statliga biståndet utvidgades i betydande grad under 60-talets början,

men har under senare år ökat endast obetydligt, varigenom dess andel av

nationalinkomsten sjunkit något: 0,66 % (år 1964), 0,61 % (år 1965),

0,60 % (år 1966). Under budgetåret 1967/68 har biståndsanslagen av statsfinansiella

skäl reducerats från 630 milj. dollar — samma belopp som anslagen

1966/67 — till 570 milj. Minskningen drabbar i huvudsak den bilaterala

finansiella hjälpen.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

153

De privata nettoinvesteringarna av brittiskt kapital i u-länderna översteg

400 milj. dollar under år 1965 och exportkrediter med statlig garanti uppgick

till 100 milj. dollar. Det statliga biståndet (netto) var samma år 480

milj. (år 1966 500 milj. dollar) varav 50 milj. multilateralt (år 1966 56 milj.

dollar).

Länderinriktning

Av det samlade, statliga biståndet åren 1965—66 gick ungefär 20 % till

kolonier, 60 % till självständiga samväldesländer, 10 % till andra u-länder

och 10 % till multilaterala organ. Det tekniska biståndet gäller framför allt

Afrika; över hälften avser afrikanska länder. De största mottagarländerna

är här Kenya, Uganda, Tanzania, Zambia, Nigeria och Malawi. Asien, främst

Indien och Pakistan, får den största andelen av det finansiella bilaterala

biståndet.

Biståndsvillkor

Räntefria lån till u-länderna infördes år 1965. Av de lån som beviljades

under år 1966 var 90 % räntefria och 10 % med marknadsränta. Den amorteringsfria

tiden är relativt kort för de räntefria lånen. De har normalt en

löptid av 25 år för länder med mycket låg per capita inkomst och 20 år för

övriga u-länder. Maximal löptid är 30 år. Lånen administreras av det brittiska

biståndsministeriet. Commonwealth Development Corporation, som arbetar

mer affärsmässigt, ger lån på marknadsmässiga villkor till u-länder

inom samväldet.

Nästan 50 % av det bilaterala gåvo- och kreditbiståndet var år 1966 uttryckligen

bundet till köp av brittiska varor och tjänster. Bestämmelser om

leveransbindningar tillämpas flexibelt med hänsyn till ländernas ekonomiska

situation och utvecklingsnivå. Lån till exempelvis östafrikanska länder

kan till stor del användas för betalning av lokala varor och tjänster i

Östafrika.

Stöd till företag och enskilda organisationer

De restriktioner för kapitalrörelserna som infördes år 1966 — den frivilliga

begränsningen av utlandsinvesteringar — gällde inte u-länderna. Statliga

exportkreditgarantier lämnas dels för normala kommersiella risker, dels

för krediter med större risker i vissa fall. Planer föreligger att i högre grad

utnyttja den brittiska industrins resurser för teknisk utbildning av stipendiater

från u-länderna. Arbetsministeriet skall årligen placera 400—500

praktikanter i industrin och detta har accepterats av de brittiska fackföreningarna.

För enskilda organisationer med u-landsinriktning har skapats en samordningskommitté

och ett sekretariat. Kommitténs viktigaste uppgift är att

förstärka informationsarbetet rörande u-länderna i skolor och universitet.

Biståndsministeriet samarbetar även med särskilda organisationer för rekrytering

av bl. a. lärare och forskare. Det brittiska fredskårsprogrammet

administreras av enskilda oganisationer men finansieras delvis med statsmedel.

Personalbistånd och stipendiatprogram

Storbritanniens personalinsatser bilateralt — exklusive fredskåren — omfattade

år 1966 ca 16 100 personer (år 1965 ca 14 600). Fredskårsarbetarna

var år 1966 ca 1300 (år 1965 ca 900). Enligt planerna beräknades antalet

6-j- Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

stiga till 1800 under år 1967, varav 1 300 med universitetsexamen eller

motsvarande. Omkring två tredjedelar av fredskåristerna tjänstgör som

lärare.

En betydande del av den bilaterala personalen var anställd av resp. uländer

med finansiella bidrag från Storbritannien. Enligt Overseas Development

and Service Act 1965 betalar Storbritannien lönetillägg — utöver den

lokala lönenivån — för brittisk förvaltnings-, lärar- och annan personal i

flera afrikanska u-länder. Detta program har under de senaste åren gällt ca

10 000 personer, varav många är tidigare koloniala tjänstemän och experter.

Biståndsministeriet söker förstärka rekryteringen för att kunna möta biståndets

växande personalbehov. Man har bl. a. under åren 1966 och 1967

inrättat mer än 350 specialtjänster vid brittiska myndigheter, forskningsorgan

och universitet för experter som periodvis skall tjänstgöra i u-länderna.

Man skapar även en kår av experter vid biståndsministeriet för kvalificerade

expertuppdrag. Vidare satsar man på nya utbildningsformer. Man ger exempelvis

läkare möjlighet till kompletterande utbildning under 12—15 månader

varvid de förbinder sig alt tjänstgöra minst två år i u-land. Inom programmet

»Study and Serve» kan brittiska akademiker studera och utbildas

vid afrikanska universitet för att därefter tjänstgöra som lärare i u-landet.

Antalet studerande och praktikanter som utbildades i Storbritannien inom

det bilaterala statliga programmet var år 1966 ca 9 000. Ungefär 30 % av dessa

utbildades kollektivt vid kurser, bl. a. vid biståndsministeriets eget utbildningscenter.

Det beräknas att totalt inte mindre än 54 000 studenter och

praktikanter från u-länderna samma år utbildades i Storbritannien. Endast

en mindre del hade alltså statliga brittiska stipendier.

3. Frankrike

Det franska biståndet är starkt präglat av den koloniala bakgrunden. Biståndet

är större än alla andra länders i förhållande till nationalinkomsten,

0,95 % 1966, det ges huvudsakligen till f. d. kolonier i Afrika och det

har till stor del formen av programbistånd och budgetunderstöd till dessa

länder. Ett stort antal franska administratörer och lärare tjänstgör i Afrika.

Antalet lärare har bibehållits på hög nivå. Algeriet hade år 1967 ca 10 000

franska lärare, Marocko ca 8 000, Tunisien ca 2 000 och Afrika söder om

Sahara ca 6 000. Förvaltningspersonalens antal minskar men är fortfarande

betydande, ca 1 000 i Algeriet, 800 i Marocko och 6 000 i Afrika söder om

Sahara.

Det franska biståndets former var föremål för utredning år 1963. Den s. k.

Jeanneney-rapporten år 1963 ger riktlinjer för det franska biståndet i framliden

när de koloniala bindningarna väntas få allt mindre betydelse. Kommittén

ansåg att biståndet till Afrika borde ges prioritet även i fortsättningen

men att en växande andel av de franska insatserna skulle gå till andra

delar av den tredje världen. EEC:s utvecklingsfond skulle kunna överta

en stigande del av biståndsbördan i Afrika. Biståndets nyorientering förutsatte

en omprövning av metoder och administrativa former.

Volym

Frankrikes statliga bistånd har sjunkit något under senare år. Det var

720 milj. dollar år 1966 mot 850 milj. dollar år 1963. Det privata kapitalflödet

har däremot vuxit till 570 milj. dollar år 1966 från 390 milj. år 1963.

Det samlade totalflödet har stannat på ungefär oförändrad nivå, 1 290 milj.

opaginerad Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

år 1966 (1240 milj. år 1963). Det statliga biståndets andel har sjunkit från

69 % år 1963 till 56 % år 1966. Endast ca 2 % av detta bistånd har multilateral

karaktär.

Länderinriktning

Större delen av det bilaterala biståndet går fortfarande till fransktalande

länder i Afrika och främst till vissa av dessa länder. Algeriet fick 15 % av

biståndet år 1966, Marocko och Tunisien tillsammans 9 %, franska besittningar

20 % och övriga f. d. franska områden i Afrika 25 %. Återstående

31 % gick till länder utanför franc-zonen. Den sistnämnda delen har fördubblats

sedan år 1963 när den utgjorde endast 15 %. Utvecklingen mot en vidare

geografisk spridning kan avläsas i dessa siffror. Det betonas dock från

fransk sida att utvecklingen måste gå långsamt. Tradition, kultur och språk

påverkar biståndets inriktning mot de gamla franska områdena. Insatser i

andra länder förutsätter förberedande arbete, studier och kontakter av

många slag, samt nya administrativa former.

Biståndsvillkor

Det franska gåvobiståndet inom franc-zonen har till stor del formen av

program- och budgetstöd, som inte bundits till import. Det gåvobistånd till

dessa länder som finansierar basinvesteringar och kapitalimport har inte

bundits till fransk utrustning. Men inköpen sker i praktiken nästan alltid

i Frankrike eller i andra länder innanför zonen. De bilaterala lånen, särskilt

till länder utanför zonen, är alltid bundna till import från Frankrike. En

betydande del kan dock användas för att täcka lokala kostnader i u-landet.

Lånen utgör traditionellt en mindre del av det franska biståndet men lånevillkoren

är relativt hårda både inom och utom franc-zonen. I allmänhet

förekommer en kombination av statliga lån och statligt subventionerade,

privata exportkrediter. De statliga lånen har 3—3,5 % ränta och 15—20 års

löptid.

Stöd till företag och enskilda organisationer

Det privata kapitalflödet till u-länderna har vuxit under de senaste åren

och detta beror främst på de statsgaranterade exportkrediternas utveckling.

De har vuxit från 98 milj. dollar år 1962 till 204 milj. dollar år 1966 (från

23 % av de privata kapitalöverföringarna till 36 %). Exportkrediterna förenas

ofta med statliga lån till u-länderna i skilda former.

Den franska fredskåren, Volontaires du Progrés, drivs av en enskild organisation

och har betydande stöd från staten.

Personalbistånd och stipendiatprogram

Antalet franska experter och lärare inom det bilaterala biståndsprogrammet

var år 1966 44 400 (år 1965 43 500). Av dessa var 29 600 lärare (1965

29 200). Förvaltningspersonalen med exekutiva uppgifter — mest på mellannivå

eller lägre nivå -— har minskat de senaste åren, de var 8 100 under

år 1966 (10 000 under år 1965 och 19 500 under år 1963). Antalet rådgivande

har däremot ökat från 3 900 under år 1965 till 6 200 under år 1966.

Fredskåren hade år 1966 400 personer i fältarbete, huvudsakligen i praktiskt

yrkesarbete (jordbruk, hantverk m. in.). Dessutom utförde 2 700 värnpliktiga

civilt biståndsarbete i u-länderna år 1965. Dessa hade genomgående

universitetsexamen och arbetade huvudsakligen som lärare.

Frankrike har medverkat mer aktivt i de multilaterala tekniska bistånds
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

programmen under senare år. Till dessa program rekryterades år 1962 ca

500 franska experter, år 1963 ca 900, år 1964 ca 1 100, år 1965 över 1 300

och år 1966 ungefär samma antal. De tjänstgjorde huvudsakligen inom FN:s

och fackorganens biståndsprogram, men även inom EEC:s (180 experter år

1966) och OECD:s program (ca 100 experter).

Den franska biståndsmyndigheten beviljade år 1966 mer än 14 000 stipendier

till studenter och praktikanter från u-länderna. Ungefär 1 200 av

dessa utbildades i hemländerna eller i tredje land.

4. Västtyskland

Det västtyska biståndet ökade relativt snabbt efter år 1962 när ministeriet

för ekonomiskt samarbete upprättades. Under åren 1965, 1966 och 1967

har biståndet emellertid stannat på ungefär samma nivå, vilket motiveras

med statsfinansiella svårigheter och försämrade konjunkturer. Som andel av

nationalinkomsten gick biståndet, inklusive det privata kapitalflödet, något

tillbaka från 0,85 % 1965 till 0,81 % 1966 och från 0,55 % till 0,54 % för

enbart det statliga biståndet.

I regeringens finansplan för de närmaste fyra åren (1968—1971) förutses

betydande höjningar av det statliga biståndet. Men det totala nettobiståndets

utveckling är osäker bl. a. på grund av ökningen de närmaste åren

för amorteringar av de statliga u-landslånen. Utmärkande drag i det västtyska

biståndet har varit en stark betoning av de kommersiella och politiska

relationerna med u-länderna.

Det totala statliga biståndet motsvarade år 1966 490 milj. dollar varav

ca 45 milj. hade multilateral form. Privata lån och investeringar beräknades

samma år till ungefär 150 milj. och privata exportkrediter med statsgaranti

utgjorde 80 milj.

Länderinriktning

Västtyskland har sökt genomföra en viss länderkoncentration; biståndsprogrammet

skall betona ett mindre antal huvudländer inom olika regioner.

Av det tekniska biståndet till Asien gick 80 % av nya åtaganden år 1966

till 5 av de 24 länder, som fick tyskt bistånd; 80 % av biståndet till Afrika

gick till 12 av 38 mottagarländer och 80 % av biståndet till Latinamerika

gick till 12 av 25 länder. Det tyska biståndet har emellertid fortfarande

en relativt stor geografisk spridning.

Det finansiella biståndet går huvudsakligen till Asien. Följande fördelning

avser finansiella åtaganden undev år 1966. Asien 60 % (19 länder), Afrika

19 % (34 länder), Europa 14 % (4 länder), Latinamerika 7 % (11 länder).

Biståndsvillkor

Huvuddelen av Västtysklands bilaterala program — över 70 % år 1966

— består av utvecklingslån och dessa är delvis bundna till tyska varor

(43 % var bundna år 1966). De obundna lånen har till största delen formen

av projektbistånd, som normalt leder till leverans av tyska varor. De västtyska

lånen till u-länderna hade 1966 genomsnittligt en ränta av 3,3 %, löptiden

var 21,8 år och den amorteringsfria tiden 6,4 år. En utveckling mot mjukare

villkor är märkbar under senare år.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Stöd till företag och enskilda organisationer

Västtyskland har sökt främja privata u-landsinvesteringar genom skattelindringar,

krediter och kreditgarantier. Privata investeringar har försäkrats

även mot politiska risker. Statliga bidrag eller lån till förinvesteringsstudier

i u-länderna planeras. De statsgaranterade privata exportkrediterna, som

administreras av Kreditinstitut för Wiederaufbau, har stor omfattning. Stöd

till den privata sektorns insatser i u-land har varit en viktig del av biståndsprogrammet.

Statsbidrag utgår även till enskilda organisationers biståndsverksamhet.

Till missionens sociala verksamhet i u-länderna — skolor och sjukhus —

anslogs år 1966 ca 12,5 milj. dollar. Förutom missionen fick 23 enskilda

organisationer stöd för u-landsprojekt med mindre belopp. Fackföreningarna

har finansierat sina utbildningsprojekt med egna medel.

Ur det statliga anslaget för tekniskt bistånd går en icke obetydlig del till

enskilda stiftelser och organisationer, vilka delvis fullgör uppgifter som

i andra länder vanligen åligger den statliga biståndsadministrationen. Dessa

handhar bl. a. rekrytering av experter, kursverksamhet för stipendiater

och den tyska fredskårsverksamheten.

Personalbistånd och stipendiatprogram

Västtyskland hade år 1966 ca 3 700 biståndsarbetare i u-länderna. Fredskårens

andel av fältpersonalen var ca 1 500 (år 1965 ca 450). Fredskåristerna

arbetar huvudsakligen inom yrkesutbildning, jordbruk, hälsovård

och socialvård. De har i allmänhet inte universitetsutbildning. Fredskåren

administreras av »Deutscher Entwicklungsdienst».

Det västtyska stipendiatprogrammet finansierade år 1966 utbildningen av

4 000 personer från u-länderna vid västtyska universitet och yrkesskolor.

Samma år beviljades 6 700 praktikantstipendier. Den västtyska »Stiftung

för Entwicklungsländer» i Berlin handhade en stor del av kurs- och seminarieverksamheten

särskilt rörande ekonomisk planering, förvaltning, yrkesutbildning

och jordbruk. Institutet arrangerade även förberedande utbildning

för biståndspersonalen. En annan stiftelse, »Carl Duisburg-Gesellschaft»,

har hand om praktikanter i Västtyskland.

5. Canada

Canadas officiella bistånd har vuxit snabbt under de senaste åren, 209

milj. dollar under år 1966 (120 milj. år 1965) och beräknas stiga till ca 265

milj. år 1967. Den samlade kapitalöverföringen (inklusive privat kapital)

var år 1966 264 milj. dollar och utgjorde 0,69 % av nationalinkomsten (år

1965 0,47 %). Det förväntas att man budgetåret 1970/71 skall uppnå 1 %

av nationalinkomsten — enligt UNCTAD-definitionen — och att detta skall

bli möjligt genom en årlig ökning med 50 milj. dollar.

Det statliga biståndet hade år 1966 följande sammansättning: 13 % multilateralt

bistånd, 12 % bilateralt kreditbistånd, 75 % bilateralt gåvobistånd.

Den största delen av gåvobiståndet bestod av livsmedelsleveranser (88 milj.

dollar), medan det tekniska biståndet var mera begränsat (20 milj.).

Länderinriktning

Det kanadensiska biståndet har en betydande länderkoncentration och

präglas av att biståndet började som en del av den s. k. Colomboplanen.

Indien och Pakistan får ca 3/4 av biståndet, huvudsakligen finansiellt bi
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

stånd. Det tekniska biståndet har emellertid en större spridning och inriktas

bl. a. på vissa fransktalande länder i Afrika. Länderkoncentrationen avser

man i stort sett bibehålla i framtiden.

Biståndsvillkor

Huvuddelen av Canadas lån till u-länder ges på mycket förmånliga villkor;

de är räntefria (sedan år 1966), har 50 års löptid och 10 års amorteringsfri

tid. I vissa fall, vid lån till mer framskridna u-länder, tillämpas

andra villkor, 3 % ränta, 30 års löptid och 7 års amorteringsfri tid.

Lånen är alltid bundna till köp av utrustning och varor i Canada. I undantagsfall

kan högst 25 % användas för att finansiera lokala kostnader i ulandet.

Även Canadas bidrag till Interamerikanska utvecklingsbanken, 40

milj. dollar hösten 1967, är leveransbundna. Det har visat sig svårt för banken

att utnyttja dessa bidrag i den takt som planerats.

Stöd till företag och enskilda organisationer

Canada, som själv är beroende av kapitaltillförsel utifrån, har inte aktivt

uppmuntrat det privata kapitalflödet till u-länderna. De statliga exportkreditgarantierna

har utnyttjats i relativt ringa grad, de direka investeringarna

i u-land har sjunkit under senare år.

Den icke-statliga organisationen »University Service O ver seas» handhar

det kanadensiska fredskårsprograinmet, som numera huvudsakligen finansieras

av staten (till 80 % under år 1966). Nyligen har det (efter amerikansk

förebild) även skapats en enskild organisation med statligt stöd

för att rekrytera och utsända experter inom företagsledning och administration,

»Canadian Executive Service Overseas».

Personalbistånd och stipendiatprogram

Antalet bilaterala kanadensiska biståndsexperter var år 1966 ca 1 160 (år

1965 ca 880); de ökade med mer än 30 procent från år 1965 till år 1966.

Fredskåristerna, som år 1966 var 500, arbetade till 75 % inom undervisning

och för övrigt främst inom hälsovård och socialt arbete. Omkring

80 % har universitetsutbildning.

Stipendiaternas antal steg till ca 2 900 under år 1966 (från ca 2 300 år

1965). Det anses finnas möjligheter att utvidga stipendiat- och expertprogrammen

avsevärt. En utredning pågår rörande det tekniska biståndsprogrammets

utbyggnad under de närmaste åren.

6. Nederländerna

Nederländernas bistånd har principiellt en starkt multilateral inriktning.

Den statliga u-landshjälpen var år 1966 95 milj. dollar, varav 45 milj. till

multilaterala organisationer (29 milj. till europeiska utvecklingsfonden,

ett exceptionellt högt bidrag detta år). Det privata kapitalflödet till u-länderna

beräknades uppgå till 110 milj.

Det bilaterala finansiella biståndet har helt kanaliserats till länder, för

vilka Världsbanken, OECD eller Interamerikanska utvecklingsbanken bildat

s. k. konsortier och konsultativa grupper. Det omfattande biståndet till

tidigare kolonier har reducerats under senare tid. Under år 1966 beslöts

emellertid att finansiellt och tekniskt bistånd åter skulle ges till Indonesien

för att möta vissa akuta hjälpbehov. Nederländerna har i samband

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

159

härmed tagit initiativet till en internationell samordningsgrupp eller konsortium

för bistånd till och avveckling av fordringar gentemot Indonesien.

I regeringens programförklaring för u-hjälpen år 1966 sades att biståndet

i framtiden skall planeras på fyra års sikt. U-landshjälpen skall integreras

i den nationella planeringen. Hösten 1967 kungjordes från regeringens

sida att man avser att uppnå ett 1-%-mål uteslutande baserat på offentligt

bistånd under år 1971. Under år 1966 utgjorde biståndet 0,55 % av nationalinkomsten

(år 1965 0,44 %). Om de privata kapitalrörelserna inräknas översteg

det nederländska resursflödet till u-länder 1,5 % både år 1965 och år

1966.

Länderinriktning

Finansiellt bistånd skall enligt tidigare planer ges till alla u-länder för

vilka det finns multilaterala konsortier eller konsultativa grupper. Men

eftersom antalet sådana länder vuxit snabbt är man f. n. i färd med att

ompröva denna princip och sannolikt begränsa biståndet till färre länder.

Till andra länder ges inte något bilateralt finansiellt bistånd. Det tekniska

biståndet har en mycket stor geografisk spridning (67 mottagarländer

år 1966), men man bemödar sig att begränsa spridningen och att samordna

det tekniska biståndet med det finansiella. Nederländska Antillerna och

Surinam fick 9—10 milj. dollar av totalt ca 50 milj. till bilateralt bistånd

år 1966.

Biståndsvillkor

Nederländska lån med anknytning till konsortier eller konsultativa grupper

är inte formellt bundna, men man räknar med att beställningar framför

allt skall placeras i Nederländerna. Förslag om lånens användning skall

godkännas av finansministeriet. De nederländska lån som ges i samarbete

med Interamerikanska utvecklingsbanken är däremot bundna, men 20 %

kan användas för att finansiera lokala kostnader.

Lånevillkoren är relativt mjuka. Lån inom ramen för konsortier eller

konsultativa grupper kan ha lägst 3 % ränta. Lån till Indien, Pakistan

och Tunisien år 1966 följde DAC:s »normalvillkor», 3 %, 25 års löptid och 7

års amorteringsfri tid.

Stöd till företag och enskilda organisationer

Ett program för samfinansiering av utvecklingsprojekt med enskilda

organisationer startade år 1966. Samfinansiering av vissa typer av projekt,

som drivs av nederländska företag, har prövats sedan år 1965. Ett nationellt

system för försäkring av u-landsinvesteringar mot politiska risker planeras.

Man hoppas att detta i framtiden skall kunna anknytas till ett internationellt

garantisystem.

Personalbistånd och stipendiatprogram

Nederländerna hade ca 640 biståndsarbetare i u-länderna år 1966. Fredskåren

hade ca 180 av dessa. Antalet nyrekryterade har ökat för varje år,

från 80 under år 1963 till 320 år 1966. Rekryteringen underlättas bl. a. genom

att det skapats en kår av jordbruksexperter för uppdrag i u-länderna

med bastjänster i Nederländerna. Man har även överlåtit rekryteringen för

vissa projekt till utvecklings- och forskningsinstitutioner som administrerar

projekten. Nederländerna finansierade utbildningen av ca 700 studenter

och 300 praktikanter i Nederländerna under år 1966,

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

7. Belgien

Det belgiska biståndet präglas fortfarande av koloniala traditioner.

Kongo, Burundi och Ruanda fick 90 % av det bilaterala biståndet år 1966

och någon väsentlig nyorientering av länderinriktningen har trots svårigheterna

för biståndet i Kongo ännu inte signalerats. De årliga bidragen för

att täcka den kongolesiska statsskulden beräknas till ca 20 milj. dollar per

år 1967—70 och inräknas som en väsentlig del av det bilaterala biståndet,

som år 1966 uppgick till ca 65 milj. dollar (år 1965 90 milj.). De multilaterala

insatserna utgjorde 17 % av biståndet år 1966. Det statliga biståndets

andel av nationalinkomsten har under åren kraftigt fluktuerat och var

0,64 % år 1966. Motsvarande tal för det totala resursflödet, som legat ett avsevärt

stycke över 1 % var år 1966 1,31 %.

Biståndsvillkor

De belgiska lånen till u-länderna är inte formellt bundna till belgiska varor,

men man söker skapa garantier för att lånen i praktiken utnyttjas för

inköp i Belgien. De lån som beviljades år 1966 hade 3 % ränta och 5 eller

15 års löptid. Den amorteringsfria tiden var alternativt 2,5 eller 5 år.

Stöd till företag och enskilda organisationer

Belgiska staten stöder u-landsinriktade företagsaktiviteter genom exportkreditgarantier,

som i vissa fall kan täcka 100 % av riskerna, och genom

att subventionera räntekostnaderna vid leverans av kapitalutrustning.

Finansiellt stöd ges till enskilda organisationer främst när det gäller fredskårsprogrammet,

som administreras av dessa organisationer. Vapenvägrare

har möjlighet att göra civil tjänst inom detta program.

Personalbistånd och stipendiatprogram

Belgien hade år 1966 3 500 bilaterala experter i u-länderna (nio tiondelar

i f. d. belgiska områden), varav ca 2 000 var lärare eller skoladministratörer

och ca 300 fredskårister.

Det bilaterala stipendiatprogrammet, som hade motsvarande länderinriktning,

omfattade samma år nära 2 000 studenter och 1 200 praktikanter.

8. Österrike

Österrikes biståndsprogram, som utvecklats sedan år 1963, har en starkt

kommersiell inriktning. Av den totala statliga u-hjälpen år 1966 bestod

65 % av exportkrediter, 20 % av bilaterala gåvor och 15 % av multilateral

hjälp. Man satsar främst på sådana bilaterala biståndsformer som kan främja

Österrikes handelspolitiska intressen. En mer positiv inställning till multilateral

hjälp har emellertid manifesterat sig beträffande bl. a. UNIDO, FN:s

nya organisation för industriell utveckling, som hösten 1967 fick sitt högkvarter

i Wien.

Österrikes offentliga u-landshjälp, inom vilken statliga exportkrediter sålunda

dominerade, beräknades år 1966 uppgå till ca 50 milj. dollar och motsvara

0,5 % av nationalinkomsten. Under år 1965 hade den samma relativa

nivå och några större förändringar väntas inte under år 1967.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

161

Länderinriktning

Man eftersträvar en geografisk koncentration till länder som på grund av

handelspolitiska förbindelser med Österrike anses särskilt värda att understödja.

Den regionala fördelningen var år 1966 46 % till Europa, 32 %

till Asien, 12 % till Afrika och 10 % till Latinamerika.

Biståndsvillkor

Österrikes exportkrediter är bundna till österrikiska varor. Detsamma

gäller de utvecklingslån som ges till Indien och Turkiet. Lånevillkoren är

hårda jämförda med praxis i andra DAC-länder.

9. EEC

EEC:s biståndsprogram har en multilateral karaktär och betraktas som

multilateralt av EEC-länderna. Men det kan även ses som en utvidgning av

de deltagande ländernas bilaterala program. Europeiska utvecklingsfonden,

som bistår de till EEC associerade u-länderna, hade ett kapital av 580 milj.

dollar för perioden 1958—63 och har garanterats 730 milj. för tiden 1964—

68. Frankrike bidrar med 33 %, Tyskland med 33 %, Italien med något

över 10 %, Belgien och Holland med något under 10 %. Under åren 1960—

66 har fonden förbrukat 440 milj. dollar. Ett 30-tal u-länder är associerade

till EEC; bland dessa märks Algeriet, Nigeria, Senegal, Elfenbenskusten,

Madagaskar, Kongo, Somalia, Burundi och Ruanda.

Allt bistånd under den första femårsperioden var gåvobistånd men senare

har denna praxis ändrats. Under år 1966 utgjorde lånen 20 % av utbetalningarna

och 27 % av åtagandena. En tydlig förskjutning har även ägt rum

i den ämnesmässiga fördelningen under den andra perioden — från basinvesteringar

i undervisning, hälsovård och framför allt transportväsen till

produktiva industriinvesteringar inom jordbrukssektorn. Tekniskt bistånd

utgör 7:—8 % av programmet. Vidare har ca 8 % anslagits för prisstöd

till de associerade ländernas jordbruksprodukter.

Länderinriktning

Biståndet har koncentrerats till de mer utvecklade av de associerade staterna.

Under den andra perioden 1964—68 har Madagaskar fått 15 %,

Elfenbenskusten 11 % och Senegal 9 %. Dessa länder har gynnats eftersom

urvalskriteriet har varit främst kvaliteten på de projekt som presenterats

för fonden.

För bistånd till icke-sj älvständiga områden eller territorier har anslagits

högst 70 milj. dollar åren 1964—68. Hälften av dessa anslag skall komma

franska områden tillgodo och hälften fördelas mellan andra områden. Allmänt

kan sägas att bistånd från europeiska utvecklingsfonden huvudsakligen

går till tidigare franska områden i Afrika samt, i mindre utsträckning,

till områden där Belgien och Nederländerna har gamla intressen.

Biståndsvillkor

Enligt avtal med de associerade länderna skall Europeiska utvecklingsfonden

kunna bevilja lån på speciella villkor, subsidierade av fonden, med

högst 3 % ränta inom ett rambelopp av 50 milj. dollar. Det första av dessa

lån, till Elfenbenskusten år 1966, hade 2 % ränta, 21 års löptid och 8,5 års

amorteringsfri tid. Övriga lån från fonden har normala affärsmässiga villkor.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Knngl. Maj.ts proposition hr töi år 11)68

Europeiska investeringsbanken EIB:s lån till Turkiet finansieras med

särskilda bidrag från EEC-länderna. Lånevillkoren är 3—4,5 % ränta över

30 år. Bankens lån till Grekland har högst 3 % ränta och 8—15 års löptid

(räntesubsidier betalas av EEC-länderna). För övriga EIB-lån tillämpas

betydligt hårdare villkor.

Romfördraget föreskriver att köp av utrustning, tjänster och varor, som

finansieras av EEC, skall ske i EEC-länderna eller i länder associerade till

EEC. Denna bestämmelse ingår även i grundreglerna för Europeiska utvecklingsfonden

och Europeiska investeringsbanken.

Personalbistånd och stipendiatprogram

EEC:s tekniska bistånd avser till största delen förinvesteringsstudier;

dessutom förekommer geologiska prospekteringar och jordbrukstekniska

undersökningar. Under år 1966 var 870 av EEC finansierade experter verksamma

på dessa områden. Belgien, Västtyskland, Frankrike och Italien

medverkade med de flesta experterna; ett mindre antal rekryterades från

Nederländerna och från de associerade u-länderna.

Inom EEC:s stipendiatprogram finansierades år 1966 utbildningen av

940 studenter och 850 praktikanter, därav i EEC-länder ca 1 200 och i de

associerade u-länderna ca 500. Ekonomiska och jordbrukstekniska ämnen

betonades särskilt i utbildningsverksamheten.

10. Norge

Det norska biståndet har väsentliga likheter med det svenska, relativt

stark betoning av multilaterala insatser och av tekniskt bistånd. Biståndet

är i hög grad koncentrerat till Östafrika samt Indien. Ämnesmässigt har insatser

rörande fiske och livsmedelsförsörjning getts prioritet.

Under år 1966 utfördes en översyn av biståndsprogrammet genom den s. k.

Onarheim-utredningen, som lades till grund för de nya riktlinjerna på området

som framlades för stortinget år 1967. Det multilaterala biståndet skall

enligt propositionen betonas även i fortsättningen, men det bilaterala biståndet

skall ges möjlighet att expandera snabbare. Bilateralt finansiellt bistånd,

som tidigare knappast förekommit, skall nu utvecklas. Vidare föreslås

åtgärder för att stimulera privata kapitalöverföringar, förbättrade investeringsgarantier

och exportkreditgarantier, stöd till förinvesteringsstudier,

statligt bistånd till basinvesteringar som skapar förutsättningar för privata

investeringar, m. in. Norge överväger även att göra biståndsinsatser på familjeplaneringsområdet.

Norge har f. n. inte någon långtidsplan för biståndet,

men man avser att integrera biståndet i den fyraårsplan för de statliga

utgifterna som skall gälla från år 1969.

Volym

Norges statliga biståndsinsatser (enligt DAC:s redovisningssätt) uppgick

år 1966 till ca 13,5 milj. dollar. Inom denna ram utgjorde det multilaterala

biståndet 8,2 milj. vilket motsvarade mer än 60 % av programmet.

De privata kapitalöverföringarna är av mindre omfattning och minskade

år 1966 till 4 milj. dollar på grund av lågkonjunktur för varvsindustrin.

De direkta investeringarna uppgick år 1966 till knappt 1 milj. dollar. Dessa

överföringar visar dock betydande svängningar från år till år.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

163

Länder inriktning

Norge avser att fullfölja tidigare policy beträffande länderinriktningen.

Biståndet till de östafrikanska länderna kominer att expandera delvis inom

ramen för det nordiska programmet. Med Indien har Norge slutit ett nytt

femårigt avtal om fortsatt och vidgat bistånd till fiskeriet och fiskindustrin.

Indien intar en särställning i det bilaterala programmet, mer än hälften av

biståndsmedlen har anslagits till Indien-projekten fram till år 1966. Större

biståndsinsatser i andra länder planeras inte.

Biståndsvillkor

Norges bilaterala finansiella bistånd har begränsats till lån till Turkiet

inom OECD-konsortiet. Två lån har beviljats med 3 % ränta och återbetalning

under 10 år efter 7 års amorteringsfri tid. Lånen är obundna. I

framtiden kan eventuella undantag komma att göras från denna praxis med

hänsyn till den norska exportindustrins intressen.

Stöd till företag och enskilda organisationer

Den norska utredningen år 1966 har föreslagit vissa åtgärder för att stimulera

privata insatser. Det norska biståndsorganet har årligen anslagit ca

3 milj. nkr till enskilda organisationers projekt i u-länderna. Medlen har

använts för insatser inom hälsovård (43 %), skolutbildning (24 %) och

övriga områden, främst jordbruk, (33 %).

Personalbistånd och stipendiatprogram

Fältpersonalen i det norska biståndsprogrammet var år 1966 ca 250 personer.

Fredskåren, som inräknas i denna siffra, omfattade 86 personer. Den

arbetar i Uganda och Iran inom hälsovård, jordbruk och undervisning. Norge

stipendierade år 1966 ca 190 studenter och praktikanter för utbildning i

Norge, eller i enstaka fall i andra länder. 11

11. Danmark

Det danska biståndet utmärks liksom det norska och svenska av relativt

stark inriktning på multilaterala program och tekniskt bistånd. Biståndet

väntas följa dessa linjer även i fortsättningen men med något svagare betoning

när det bilaterala finansiella biståndet växer. Av de samlade utgifterna

21 milj. dollar år 1966 var mer än 50 % multilateralt bistånd.

Regeringen framlade våren 1967 en plan för u-landshjälpen under budgetperioden

1967—73, enligt vilken Danmarks bistånd skulle uppgå till 1 % av

nationalinkomsten budgetåret 1972/73 (0,26 % budgetåret 1966/67). Det privata

kapitalflödet inräknas i procentsiffran. Detta skulle förutsätta en årlig

ökning av de statliga biståndsanslagen med ca 25 %. Planen ger allmänna

principer för biståndets fördelning mellan huvudområden. Dessa principer

har karaktären av preliminära riktlinjer och skall tillämpas flexibelt. Man

räknar med följande utgiftsökningar från budgetåret 1967/68 till budgetåret

1972/73.

FN:s och fackorganens tekniska bistånd, från 55 till 210 milj. dlcr., World

Food Program och humanitärt bistånd, från 21 till 55 milj. dkr., multilateralt

finansiellt bistånd, från 22 till 70 milj. dkr., bilaterala lån, från 60 till 160

milj. dkr., bilateralt tekniskt bistånd, från 51 till 140 milj. dkr.

Det samlade biståndet skall alltså öka från 210 milj. till 635 milj. dkr.

(i 1966 års priser). Man har därvid räknat med att det privata kapitalflödet

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

under dessa år stiger från 30 milj. till 100 milj. dkr. och att nationalprodukten

växer med 3,5 % per år. Av de årliga utgifterna beräknas 25—30 % utgöra

lån med högst 25 års återbetalningstid.

Länderinriktning

Det bilaterala tekniska biståndet fördelades budgetåret 1966/67 mellan 15

länder i Afrika, 10 länder i Asien och 5 länder i Latinamerika. De största

mottagarländerna var Kongo, Tanzania, Kenya, Indien, Korea, Thailand och

Chile. Det finansiella biståndet gick till fem länder: Indien, Tunisien, Malawi,

Brasilien och Turkiet. Danmark har lämnat lån till Indien med 23 milj.

dkr. Övriga lån har varit i storleksordningen 1,3—3 milj. dkr.

Styrelsen för det danska biståndet söker åstadkomma eu starkare länderkoncentration.

Det framtida programmet skall inriktas huvudsakligen på

Indien, Kenya, Tanzania och Zambia samt i andra hand på Pakistan, Thailand,

Uganda, Malawi och Botswana. Danmark har det administrativa ansvaret

för det nordiska jordbrukskooperativa projekt som startats i Kenya

år 1967. Danmark skall satsa ca 10 milj. dkr. — 20 % av totalkostnaden —

under en femårsperiod.

Diståndsvillkor

De danska utvecklingslän till u-länder, som beviljats sedan år 1962, har

varit bundna till köp av danska varor men har inte bundits till bestämda

projekt. Danmark är i princip för obundna lån men anser att en nationell

reform förutsätter en ändrad internationell praxis. De danska lånen kan

emellertid delvis ges i obunden form om detta är motiverat med hänsyn till

u-landets ekonomiska utvecklingsnivå. Det första lånet av detta slag gällde

Malawi, där 25 % av lånet kan användas för lokala investeringskostnader.

Danmark har relativt mjuka lånevillkor. Samtliga lån under år 1966 var

räntefria, varmed en ny praxis inleddes. Den normala löptiden var 19—20

år och den amorteringsfria tiden 4—5 år.

Stöd till företag och enskilda organisationer

Det privata kapitalflödet till u-land har ringa omfattning och varierar

starkt från år till år. Under år 1966 beräknades privata investeringar och

lån ha uppgått till 1 milj. dollar. Samma år skapades ett system för försäkring

av privata investeringar i u-land mot politiska risker. Försäkringen

skall normalt gälla en maximiperiod av 15 år, varvid företaget bär minst

10 % av risken. U-landet skall godkänna investeringen såsom värdefull ur

utvecklingssynpunkt. Den finansiella ramen är 200 milj. dkr. Systemets

effekter kan ännu inte bedömas. Danmark har även ett system för statliga

kreditgarantier för export till u-länderna.

En investeringsfond för utvecklingsländerna har upprättats från 1 januari

1968. Fonden kan stödja danska investeringar i u-länderna genom

aktieteckning, finansiering av undersökningar rörande investeringsmöjligheter,

långivning m. m. Fondens medel skall bestå av viss andel av tullinkomsterna

på kaffe, under år 1968 10 %, år 1969 20 % och från år 1972

50 % av dessa statsinkomster.

Ett nära samarbete förekommer med enskilda organisationer framför allt

inom samorganisationen »Mellemfolkeligt Samvirke». Denna organisation

administrerar det danska fredskårsprogrammet, som finansieras med statliga

medel. Organisationen får även statligt stöd till ett lantbruksprojekt i

Indien. Ett av de största danska projekten, undervisningssjukhuset i Kin
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

shasa, handhas av danska Röda Korset. Vidare har kooperativa organisationer

engagerats vid genomförande av jordbruksprojekt i Thailand, Syrien och

Östafrika. Det danska biståndsorganet samarbetar även med kooperationen

vid genomförandet av det nordiska projektet i Kenya. Genom det danska

missionsrådet kanaliseras bidrag till missionens projekt.

Personalbistånd och stipendiatprogram

Danmarks bilaterala biståndspersonal uppgick år 1966 till 320 personer

(inklusive experter vid de nordiska projekten) varav ca 100 tjänstgjorde

inom fredskåren. Bistånd med förvaltningsexperter till Östafrika, Malawi

och Zambia har fått särskild betoning under de senaste åren. De har exekutiva

uppgifter i förvaltningen och betalas delvis av u-landet, delvis av Danmark.

Det kan även nämnas att Danmark bidragit med administratörer och

lärare för att stärka universitetet i Dar es Salaam.

Danmark arrangerar årligen ett betydande antal kurser för u-landsstipendiater

i samarbete med FN och FN:s fackorgan. Dessa kurser finansieras ur

Danmarks bidrag till UNDP, som delvis är reserverat för detta ändamål. Under

år 1966 hölls 33 sådana kurser med 620 deltagare, 7 i u-länderna och de

övriga i Danmark. Dessutom förekom 10 bilateralt finansierade kurser år

1966. Samma år beviljades 440 bilaterala stipendier.

12. Australien

Australiens offentliga bistånd år 1966 var 127 milj. dollar, vilket utgjorde

0,66 % av nationalinkomsten. Två tredjedelar, 86 milj., därav avsåg Papua

och Nya Guinea, som förvaltas av Australien. Av återstående 41 milj. var två

tredjedelar bilateralt bistånd. Detta hade helt formen av gåvobistånd. Krediter

förekommer inte i det australiska biståndet, vilket motiveras av landets

eget stora kapitalimportbehov. Det multilaterala biståndet år 1966 uppgick

till 14 milj. dollar.

Länderinriktning

Det bilaterala programmet är främst inriktat på de asiatiska länderna. En

stor del koordineras inom Colombo-planen, en viss del utgörs av civilt bistånd

inom SEATO:s ram. Bundet kapitalbistånd lämnas till Indus Development

Fund och till Laos. Utbildningsbiståndet har särskilt koncentrerats till

Sydostasien (Malaysia, Indonesien, Thailand och Sydvietnam). Australiens

biståndsprogram för Papua och Nya Guinea väntas komma att växa ytterligare

i enlighet med Världsbankens rekommendationer. Livsmedelshjälp

till Indien och Pakistan har de senaste åren haft betydande dimensioner och

väntas år 1968 uppgå till 11 milj. dollar.

Stöd till företag

Australien har ett statligt system för exportkreditgarantier. De statsgaranterade

exportkrediterna till u-länderna uppgick emellertid år 1966 till

endast 1 milj. dollar.

Personalbistånd och stipendiatprogram

Australien hade år 1966 ca 340 biståndsexperter i bilateral tjänst och 125

fredskårister. Antalet studenter och praktikanter med stipendier var samma

år 1 700. Dessutom förekom ca 4 000 stipendier för korrespondensundervisning.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

13. Japan

Japans statliga bistånd har utvidgats planmässigt sedan år 1963 och uppgick

år 1966 till 285 milj. dollar. Den privata kapitalöverföringen beräknas

till ca 250 milj. under samma tid. Målsättningen är ett totalt bistånd (statligt

och privat) motsvarande 1 % av nationalinkomsten (år 1966 0,37 %).

Av de statliga utbetalningarna år 1966 beräknas ca 18 % ha gått till multilaterala

program. En relativt betydande del av det som redovisas som bistånd,

50 milj. dollar, utgjorde krigsskadestånd till Filippinerna och Indonesien.

Länderinriktning

Biståndet — frånsett krigsskadeståndet — går huvudsakligen till länder

i Sydostasien. Korea, Burma och Thailand var några av de största mottagarländerna.

De bilaterala lånen gick till 80 % till asiatiska länder och

20 % till Latinamerika år 1966. I framtiden förutses viss långivning även till

afrikanska länder, men huvudinriktningen på Sydostasien skall bibehållas.

Biståndsvillkor

Japans lån har i allmänhet bundits till inköp av japanska varor. Man

bär under senare år börjat ge lån på mjukare villkor än tidigare. Korea

och Taiwan har beviljats lån med 3,5 % ränta, 20 års löptid och 5—7 års

amorteringsfri tid. Lån med 4,5 % ränta har beviljats Malaysia, Thailand

och Afghanistan.

Stöd till företag och enskilda organisationer

Kommersiellt inriktade organisationer spelar en viktig roll i Japans

tekniska biståndsprogram. Det statliga stödet till dessa organisationer år

1966 omfattade stipendiatutbildning, investeringsstudier och utredningar

rörande ökad import av u-ländernas råvaror till Japan.

Personalbistånd och stipendiatprogram

Japan har redovisat 770 bilaterala experter år 1966 (varav 600 rådgivande

experter och 150 fredskårister). Japan stipendierade samma år 570 studenter

och praktikanter från u-länderna.

14. Sovjetunionen, Kina och de östeuropeiska kommunistländerna

Beskrivningen av kommunistländernas biståndsprogram försvåras av källmaterialets

brister; officiella uppgifter om biståndsutgifterna — motsvarande

DAC-statistiken för OECD-länderna — föreligger inte.

a) Det samlade biståndet — i betydelsen officiella utfästelser om bistånd

.— från kommunistländerna för perioden 1954—1966 har av FN beräknats

till 7 580 milj. dollar (Sovjet 4 870 eller 64 %). Det tyska forskningsinstitutet

Friedrich Ebert Stiftung bär beräknat totalbeloppet vid början av år

1966 till 7 140 milj. dollar. Ungefär 840 milj. (12 %) skulle vara Kinas bidrag.

Övriga länder skulle ha bidragit enligt följande: Tjeckoslovakien 635

milj. (9 %), Jugoslavien 430 milj. (6 %), Polen 335 milj. (5 %), Östtyskland

320 milj. (4,5 %), Ungern 130 milj. (2 %), Rumänien 70 milj. (1 %),

Bulgarien 40 milj. (0,5 %). Uppgifterna om faktiska utgifter saknas; de ligger

emellertid uppenbarligen betydligt lägre än dessa belopp.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Enligt OECD:s beräkningar skulle högst en tredjedel av kommunistländernas

biståndsåtaganden åren 1954—1965 motsvaras av faktiska insatser

under denna period. Nettoflödet från dessa länder beräknas ha sjunkit till

följd av växande återbetalningar på tidigare lån. Utvecklingen under 60- talet torde i grova drag ha uppvisat följande kurva för nettokapitalexporten:

år 1961 300 milj. dollar, år 1962 400 milj., år 1963 375 milj., år 1964

375 milj., år 1965 325 milj. Vid sidan av dessa bilaterala insatser förekom

mindre bidrag till multilaterala organ, knappt 10 milj. dollar per år från alla

kommunistländer tillsammans.

Tekniskt bistånd från kommunistländerna ges huvudsakligen inom ramen

för industriella projekt. Växande ansträngningar görs nu att utvidga

biståndsverksamheten även till andra områden: skolor, hälsovård, jordbruk

och ekonomisk planering. Biståndet på dessa områden — huvudsakligen

gåvobistånd — har till stor del ulbildningskaraktär, det gäller t. ex.

yrkesskolor, universitet och mönsterjordbruk. Bistånd till jordbrukssektorn

bär fått betydelse först under senaste år.

Beträffande personinsatserna från skilda kommunistländer finns mycket

ofullständiga uppgifter. Enligt officiella uppgifter hade Tjeckoslovakien över

600 experter i u-länderna år 1962, Bulgarien 1 200 experter år 1964, Jugoslavien

800 experter år 1964 och Polen 350 experter år 1963. Av de 18 500

stipendiater från u-länder som antas ha utbildats i kommunistländerna läsåret

1962/63 skall 8 000 ha studerat i Sovjet, 3 000 i Kina, 2 200 i Tjeckoslovakien,

2 000 i Östtyskland, 1 300 i Polen, 1 000 i Ungern, 500 i Bulgarien

och 500 i Rumänien.

b) Sovjetunionen

Sovjetunionens biståndsutfästelser år 1965 och år 1966 har i en amerikansk

forskningsrapport beräknats till ca 680 resp. 970 milj. dollar. Ungefär

95 % uppges ha varit lån och 5 % gåvobistånd under tiden 1954—1966.

Sovjets bistånd har i hög grad koncentrerats till den industriella sektorn.

För de mer än 600 projekt, som USSR år 1966 åtagit sig i u-länder, skall ca

70 % av kapitalet gälla industriell utveckling, huvudsakligen metallindustri,

kraftverk och maskinindustri. Den officiella linjen är att USSR i mindre uländer

skall ge bistånd till industrier för bearbetning av mineraler och jordbruksprodukter,

medan biståndet till större u-länder (Indien, UAR, Algeriet

in. fl.) huvudsakligen skall inriktas på den tunga industrin.

Det tekniska biståndet har en central plats i USSR:s program med starlc

betoning av utbildning vid projekten eller i USSR. Under år 1966 torde ca

12 000 ryska tekniker och rådgivare ha tjänstgjort i u-länderna och ungefär

lika många stipendiater från u-länderna ha utbildats i USSR. Äskilliga

tusen utbildades vid de ca 90 tekniska institut och yrkesskolor, som

byggts med sovjetiskt bistånd.

Lånderinriktning

När Sovjetunionens biståndsverksamhet i den tredje världen startade år

1954 hade USSR avtal om ekonomiskt samarbete med endast två stater,

nämligen Afghanistan och Indien; år 1966 fanns avtal med 28 stater. Biståndet

har emellertid en tydlig länderprioritering och geografisk koncentration.

Av biståndet till Asien har mer än tre fjärdedelar gått till Indien

och Afghanistan, UAR har fått nästan hälften av biståndet till Mellanöstern,

Algeriet mer än 25 % av biståndet till Afrika medan Argentina,

Brasilien och Chile fått allt bistånd till Latinamerika (exklusive Kuba).

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Den regionala fördelningen åren 1954—1966 har varit ca 2 800 milj. dollar

till Asien, 2 150 milj. till Mellanöstern, 850 milj. till Afrika och 150 milj. till

Latinamerika. Biståndet till Latinamerika har vuxit de senaste åren. Man

kan även konstatera en tendens åren 1966 och 1967 att sprida biståndet till

traditionellt västorienerade u-länder t. ex. Iran, Pakistan och Turkiet.

Biståndsvillkor

USSR:s lånevillkor vid bistånd till u-länderna har normalt varit 2,5 %

och 12 års löptid. För många u-länder har det varit betydelsefullt att

USSR accepterat återbetalning in natura, i form huvudsakligen av råvaruleveranser.

Det sovjetiska biståndet har förenats med kommersiellt samarbete,

som gett u-länderna viss tryggad avsättning för sina exportprodukter

och därmed i något mån minskat dessa länders valutaproblem. Under senaste

tid bär USSR börjat tillämpa något hårdare lånevillkor i vissa fall.

En större del av biståndsmedlen än tidigare anslås till s. k. handelskrediter

eller kommersiella krediter, som finansierar export av sovjetisk kapitalutrustning

med kortare amorteringstid och högre ränta än som traditionellt

tillämpats vid de sovjetiska biståndsprojekten.

c) Kina

Det kinesiska biståndet utvecklades snabbt fram till år 1965. Därefter har

programmet minskat delvis på grund av interna ekonomiska svårigheter.

De viktigaste mottagarländerna för kinesiskt bistånd var Indonesien, Burma,

UAR, Pakistan, Cambodja, Algeriet, Tanzania, Ghana, Nepal och Jemen. Biståndsvillkoren

har varit förmånligare än andra kommunistländers, den

största delen har bestått av gåvor och räntefria lån. Man har framför allt

finansierat direkt produktiva industriprojekt för t. ex. framställning av textilier,

cement, socker och papper.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

169

Bihang 3

Tabeller

Tabell 1. Resursflödet till u- länderna, 1960—19661

Milj. kr.*

1960

1961

1962

1963

1964

1965

1966

A. Flöde från medlemsländerna i

OECD:s kommitté för utveck- lingsbistånd (DAC)3

Offentligt bilateralt......

22 334

27 282

28 104

29 567

28 363

29 784

30 601

Privat bilateralt.........

14 641

15 515

11 436

12 377

15 779

19 853

17 687

Offentligt till multilaterala

organ .................

3 097

3 795

2 709

1 876

1 939

2 337

2 652

Privat till multilaterala

organ .................

Totalt flöde från DAC:s med- lemsländer ..............

900

40 977

388

46 980

1 132

43 387

—62

43 749

807

46 887

1 205

53 189

57

50 997

B. Uppskattat flöde från källor ej

anslutna till DAC..........

1 959

2 792

3 009

3 081

2 652

2 632

(2 740)

C. Korrigering avseende det mul- tilaterala flödet1...........

— 2 787

— 3 278

— 1 954

1 603

1 339

987

2 389

Summa A—-C.................

40 150

46 494

44 441

48 433

50 873

56 798

56 no

1 Beloppen avser utbetalningar efter avdrag för amorteringar.

s Kurs för omräkning av US dollar: US $1 = Kr. 5:17.

3 Australien, Belgien, Canada, Danmark, Frankrike, Italien, Japan, Nederländerna, Norge

Portugal, Sverige, Storbritannien, USA, Västtyskland, Österrike.

* Skillnaden mellan å ena sidan de totala inbetalningarna till de multilaterala organen och å

andra sidan de senares utbetalningar till u-länderna enligt DAC:s nettoberäkning.

Källa: Development Assistance Efforts and Policies of the Members of the Development

Assistance Committe, 1967 Review (OECD, Paris 1967).

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Tabell 2. Resursflödet — offentligt och privat — från DAC:s medlemsländer till u-länder och

multilaterala organ, 1956—19661

Milj. kr.*

1956

1957

1958

1959

1960

1961

1962

1963

1964

1965

1966

Australien...............

*176

‘232

‘269

*259

*305

*367

*382

536

(641)

747

706

Belgien.................

464

189

579

868

942

902

663

956

903

1 199

977

Canada.................

546

680

802

425

748

522

567

675

733

875

1 362

Danmark...............

24

11

27

(110)

196

172

76

(54)

164

79

125

Frankrike...............

5 812

6 352

6 914

6 058

6 851

7 405

7 224

6 538

7 142

6 824

6 668

Förenta Staterna.........

16 732

21 195

19 051

16 937

19 739

23 503

22 515

23 673

24 661

28 433

23 849

Italien..................

691

1 078

800

771

1 568

1 357

2 039

1 686

1 250

1 398

3 244

Japan ..................

631

605

1 641

998

1 212

1 977

1 487

1 382

1 498

2 510

2 786

Nederländerna...........

1 448

750

1 037

1 126

1 234

1 036

590

695

612

1 233

1 321

Norge..................

44

48

16

36

53

139

35

112

119

199

90

Portugal................

*16

*10

*5

*88

*191

>226

*211

*264

>320

158

206

Storbritannien...........

3 044

4 966

3 455

4 361

4 440

4 672

3 883

3 749

4 735

5 158

5 032

Sverige.................

77

130

138

233

241

268

193

276

347

376

556

Tyskland (Förb. rep.).....

2 156

2 701

2 639

4 169

3 229

4 332

3 361

3 125

3 657

3 758

3 816

Österrike...............

23

— 25

34

- 7

29

104

160

31

no

245

257

DAC-länderna totalt.....

31 881

38 924

37 408

36 430

40 977

46 981

43 385

43 749

46 886

53 189

50 996

1 Beloppen avser utbetalningar efter avdrag för amorteringar.

* Kurs för omräkning av US dollar: US $1 = Kr. 5:17.

* Enbart offentligt.

‘ Enbart offentliga och privata portföljplaceringar.

Källa: Development Assistance Efforts and Policies of the Members of the Development Assistance Committee, 1967 Review (OECD, Paris 1967).

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tabell 3. Offentliga resursflödet från DAC.s medlemsländer till u-länder och multilaterala organ, 1956—19661

Milj. kr.»

1956

1957

1958

1959

1960

1961

1962

1963

1964

1965

1966

Australien...............

176

217

248

259

305

367

382

501

(538)

629

666

Belgien.................

103

103

119

408

522

476

413

465

422

581

476

Canada .................

155

248

470

310

389

318

281

507

660

643

1 078

Danmark...............

16

10

26

67

28

42

38

50

55

67

135

Frankrike...............

3 345

4 234

4 570

4 317

4 386

4 877

5 051

4 398

4 297

3 889

3 728

Förenta Staterna.........

10 371

10 810

12 460

12 005

14 352

17 821

18 281

19 124

17 811

18 751

18 788

Italien..................

222

848

377

434

571

441

569

570

280

479

609

Japan ..................

496

476

1 473

776

505

561

456

725

598

1 260

1 475

Nederländerna...........

248

119

207

253

183

289

336

195

254

358

493

Norge..................

41

47

—

26

52

47

36

107

88

61

69

Portugal................

16

10

5

88

191

226

211

264

320

no

127

Storbritannien...........

1 060

1 210

1 427

1 949

2 104

2 362

2 177

2 143

2 551

2 485

2 592

Sverige.................

16

62

21

93

35

43

96

118

170

197

292

Tyskland (Förb. rep.).....

734

1 422

1 386

1 716

1 815

3 197

2 419

2 260

2 188

2 438

2 533

Österrike...............

—

- 5

10

36

- 1

11

71

11

75

175

191

DAC-länderna totalt......

16 999

19 811

22 805

22 738

25 436

31 078

30 816

31 436

330 300

32 120

(33 252)

1 Beloppen avser utbetalningar efter avdrag för amorteringar.

* Kurs för omräkning av US dollar: US $1 = Kr. 5:17.

3 Efter avdrag för de multilaterala organens utgifter i DAC:s medlemsländer (8,8 milj. kr.)

Källa: Development Assistance Efforts and Policies of the Members of the Development Assistance Committee, 1967 Review (OECD, Paris 1967)

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

Tabell 4. Geografisk fördelning av det offentliga resursflödet till u-länderna från

DAC:s medlemsländer och från multilaterala organ, 1963—1966''

Totalt off

1963

entligt flöd

1964

3, milj. kr.2

1965

1966*

Befolk- ning3 1966

Miljoner

Alla mottagarländer, totalt.........

32 974

32 442

34 313

35 642

1 628

Asien............................

14 233

14 797

16 477

16 544

981

Indien.........................

4 984

6 209

6 519

6 354

(495)

Sydvietnam....................

1 179

1 267

1 634

2 637

17

Pakistan.......................

2 290

2 177

2 802

2 021

105

Sydkorea......................

1 355

894

1 137

1 096

29

Israel ..........................

672

548

791

605

3

Indonesien.....................

569

352

222

439

(107)

Jordanien......................

429

388

357

372

2

Filippinerna....................

160

429

564

362

33

Laos..........................

191

238

352

352

2

Formosa ......................

393

253

346

321

13

Thailand.......................

222

176

243

274

32

Afghanistan....................

191

238

279

264

16

Malaysia.......................

78

93

176

253

10

Övriga........................

1 520

1 535

1 055

1 194

117

varav: Utvecklingsfonden för

Indusbäckenet..............

383

543

269

212

Afrika...........................

8 598

9 104

8 784

8 246

298

Afrikanska stater och Madagaskar8

2 151

2 120

2 089

2 063

(44)

Algeriet........................

1 427

1 251

724

605

12

Kongo (Kinshasa)...............

538

626

770

512

16

Nigeria........................

83

274

491

507

(59)

Marocko.......................

501

538

589

481

13

Ghana.........................

140

186

310

434

8

Franska »départements* och terri-

torier..........................

233

362

326

424

1

FAR (Egypten).................

1 055

1 199

615

377

30

Tunisien.......................

439

372

476

372

4

Kenya.........................

269

243

331

341

10

Liberia........................

176

88

186

253

1

Etiopien.......................

140

88

140

212

23

Tanzania......................

145

217

176

191

11

Malawi........................

83

171

176

160

4

Uganda........................

98

98

98

134

8

Portugisiska transoceana provinser*

269

326

119

114

(14)

Övriga........................

853

946

1 168

1 065

40

varav: EACSO’ ...............

52

83

72

72

Amerika.........................

5 661

5108

5 134

6 173

250

Brasilien.......................

1 018

1 246

1 137

1 308

85

Chile..........................

760

693

620

765

9

Franska »départements* och terri-

torier..........................

455

636

507

677

1

Mexico........................

439

227

336

605

44

Colombia......................

553

527

321

522

(19)

Venezuela .....................

315

— 134

165

434

9

Peru..........................

114

212

362

331

12

Dominikanska republiken........

248

114

403

279

4

Bolivia........................

274

212

176

155

4

Ecuador.......................

88

93

109

140

5

Övriga........................

1 396

1 282

998

956

58

Europa..........................

2 420

1 846

2 239

2 554

94

Turkiet........................

1 137

817

951

1 003

33

Jugoslavien....................

915

682

574

719

18

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

173

Totalt offentligt flöde, milj. kr.3

Befolk-

ning3 1966

1963

1964

1965

1966*

Miljoner

Spanien........................

5

— 52

253

450

32

Grekland......................

207

222

253

212

9

Övriga........................

155

176

207

171

2

Oceanien.........................

548

589

734

765

5

Papua/Nya Guinea ..............

321

372

429

445

2

Franska territorier..............

93

124

160

165

X

Övriga........................

134

93

145

155

3

Ej fördelat .......................

1 515

998

946

1 360

—

1 Beloppen avser utbetalningar efter avdrag för amorteringar.

1 Kurs för omräkning av US $1 = Kr. 5:17.

3 Befolkningsuppgifterna har hämtats ur FN:s statistik, som i vissa fall kompletterats med

uppskattningar av OECD:s sekretariat.

4 Preliminära uppgifter i vissa fall kompletterade med uppskattningar av OECD:s sekretariat.

5 Afrikanska stater och Madagaskar: Centralafrikanska republiken, Dahomey, Elfenbenskusten,

Gabon, Kamerun, Kongo (Brazzaville), Madagaskar, Mali, Mauretanien, Niger, Senegal,

Tchad, Togo, Övre Yolta.

4 Portugisiska transoceana provinser i Afrika: Angola, Cap Yerde, Mofambique, Portugisiska

Guinea, Principe, Sao Thomé. Uppgifterna inkluderar även Macao och Timor, som är belägna i

Asien men som ej alltid blir föremål för separat redovisning.

7 East African Common Services Organization.

Källa: Development Assistance Efforts and Policies of the Members of the Development

Assistance Committee, 1967 Review (OECD, Paris 1967).

opaginerad Kontrollera mot PDF

4^

Tabell 5. Resursflödet1 från DAC:s medlemsländer till u-länder och multilaterala organ i procent av

nationalinkomsten, 1962—1966

Offentligt flöde

Privat flöde

Offentligt och privat flöde

1962

1963

1964

1965

1966

1962

1963

1964

1965

1966

1962

1963

1964

1965

1966

Australien.....................

0,53

0,63

0,62

0,68

0,67

0,04

0,12

0,13

0,04

0,68

0,73

0,80

0,71

Belgien.......................

0,77

0,81

0,66

0,84

0,64

0,47

0,86

0,75

0,89

0,67

1,24

1,67

1,42

1,73

1,31

Canada .......................

0,19

0,32

0,39

0,35

0,52

0,19

0,11

0,04

0,12

0,14

0,38

0,43

0,43

0,47

0,66

Danmark.....................

0,12

0,16

0,15

0,16

0,30

0,12

0,01

0,30

0,03

0,02

0,24

0,17

0,44

0,19

0,28

Frankrike.....................

1,76

1,39

1,24

1,06

0,95

0,76

0,68

0,82

0,80

0,75

2,51

2,06

2,07

1,87

1,70

Förenta Staterna..............

0,77

0,76

0,66

0,64

0,60

0,18

0,18

0,25

0,33

(0,16)

0,94

0,94

0,92

0,98

(0,76)

Italien........................

0,33

0,28

0,13

0,20

0,24

0,84

0,56

0,44

0,39

1,04

1,17

0,84

0,57

0,59

1,28

Japan ........................

0,19

0,27

0,19

0,36

0,37

0,43

0,24

0,29

0,36

0,32

0,62

0,51

0,48

0,73

0,69

Nederländerna.................

0,59

0,32

0,35

0,44

0,55

0,45

0,81

0,49

1,08

0,93

1,04

1,12

1,18

1,53

1,49

Norge........................

0,17

0,47

0,35

0,22

0,23

—

0,02

0,12

0,49

0,44

0,17

0,50

0,48

0,71

0,29

Portugal......................

1,63

1,90

2,11

0,65

0,70

0,29

0,07

0,94

1,14

Storbritannien.................

0,64

0,60

0,66

0,61

0,60

0,50

0,45

0,57

0,65

(0,56)

1,15

1,04

1,23

1,26

(1,16)

Sverige.......................

0,16

0,18

0,23

0,25

0,34

0,16

0,24

0,24

0,23

0,31

0,32

0,42

0,48

0,47

0,64

Tyskland (Förb. rep.)...........

0,69

0,60

0,53

0,55

0,54

0,27

0,23

0,36

0,30

0,27

0,96

0,83

0,89

0,85

0,81

Österrike.....................

0,25

0,04

0,22

0,48

0,49

0,31

0,06

0,10

0,19

0,17

0,56

0,10

0,33

0,68

0,66

DAC-länderna totalt............

0,72

0,69

0,61

0,60

0,57

0,30

0,27

0,34

0,39

0,31

1,02

0,96

0,95

1,00

0,88

1 Beräknat på grundval av utbetalningar efter avdrag för amorteringar.

Källa: Development Assistance Efforts and Policies of the Members of the Development Assistance Committee, 1967 Review (OECD, Paris 1967)

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tabell 6. Svenskt statligt bistånd och privat resursflöde till u-länderna i procent av nationalprodukten beräknad enligt olika

definitioner budgetåren 1962f63—1967/68

Belopp i milj kr. löpande priser

1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/681

1962/63

1. Bruttonationalprodukten till marknadspris, svensk definition 84 942

2. Bruttonationalprodukten till marknadspris, SNA-definition . . 78 750

3. Bruttonationalprodukten till faktorkostnad, svensk definition 76 311

4. Bruttonationalprodukten till faktorkostnad, SNA-definition. . 69 867

5. Nettonationalprodukten till faktorkostnad, SNA-definition .. 62 836

A. Statligt bistånd (anslag) ................................ 131

B. Privat resursflöde (enligt DAC-stalistik).................. 125

Summa A + B............................................ 256

A i % av 1............................................... 0,15

A + B i % av 1......................................... 0,30

A i % av 2............................................... 0,17

A + B i % av 2......................................... 0,33

A i % av 3.............................................. 0,17

A + B i % av 3......................................... 0,34

A i % av 4............................................... 0,19

A + B i % av 4...................................... 0,37

A i % av 5............................................... 0,21

A + B i % av 5......................................... 0,41

93 042

102 602

113 434

124 666

133 891

86 493

95 474

105 462

116 126

125 440

83 532

92 043

101394

111 052

119 557

76 669

84 529

92 772

105164

112 525

69 003

80 491

87 909

90 598

101 273

177

226

283

337

404

165

179

265

170

170

342

405

548

507

574

0,19

0,22

0,25

0,27

0,30

0,37

0,39

0,48

0,41

0,43

0,20

0,24

0,27

0,29

0,32

0,40

0,42

0,52

0,44

0,46

0,21

0,25

0,28

0,30

0,34

0,41

0,44

0,54

0,46

0,48

0,23

0,27

0,31

0,32

0,36

0,45

0,48

0,59

0,48

0,51

0,26

0,28

0,32

0,37

0,40

0,50

0,50

0,62

0,56

0,57

Källor: Statistiska centralbyrån och OECD.

1 Bruttonationalprodukten (BNP) budgetåret 1967/68 har uppskattats till genomsnittet av utfallet för 1967 och storleken av BNP för 1968

sådan den beräknas i den till statsverkspropositionen fogade finansplanen.

1 tabellen har för budgetåren 1962/63—1967/68 dels det statliga svenska biståndet (anslag i statsbudgeten), dels summan av det statliga biståndet

och det privata resursflödet till u-länderna angivits i procent av fem olika nationalproduktbegrepp. Som grundläggande begrepp har

använts den svenska definition av bruttonationalprodukten till marknadspris (rad 1), vilken förekommer i finansplanen. Vid internationella nationalproduktjämförelser

brukar BNP till marknadspris enligt den av FN utarbetade SNA-definitionen användas. (SNA, Standard National Account,

är ett internationellt system för| standardisering av nationalräkenskapstatistik). Detta nationalproduktbegrepp ligger till grund för beräkningar

av det s. k. 1%-målet enligt FN:s version. På rad 2 i tabellen redovisas den svenska bruttonationalproduktens utveckling 1962/63—1967/68

enligt denna definition. Skillnaden mellan den svenska och SNA- definitionen av BNP består huvudsakligen i att reparationer och underhåll

inräknas i den svenska definitionen, men ej i SNA-begreppet. Den å rad 3 och 4 redovisade bruttonationalprodukten till faktorkostnad (enligt

svensk respektive SNA-definition) beräknas som BNP till marknadspris med avdrag för indirekta skatter men med tillägg för subventioner.

På råd 5 har en uppskattning gjorts av den svenska nettonationalprodukten till faktorkostnad (NNP) enligt SNA-definitionen. Detta begrepp,

stundom benämnt »nationalinkomst», används vid beräkning av 1 %-målet, såsom detta hittills tolkats av OECD: s kommitté för utvecklingsbistånd

(DAC). Skillnaden mellan BNP och NNP till faktorkostnad utgörs av investeringar för ersättning av försliten kapitalutrustning. I

officiell svensk statistik redovisas inte något dylikt nationalinkomstbegrepp, endast olika definitioner av bruttonationalprodukten. Uppgifterna ^

om NNP i tabellen baseras på uppskattningar gjorda inom OECD. ^

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Innehållsförteckning

Sid.

Inledning ...................................................... 3

1962 års riksdagsbeslut och utvecklingen därefter.................. 7

1 %-målets innebörd............................................ 15

Utvecklingssamarbete på handelns område m. m..................... 20

Det handelspolitiska samarbetet................................ 20

Kommersiellt bistånd.......................................... 28

Ett svenskt system för investeringsgarantier .................. 29

De internationella organisationernas program...................... 41

Framväxten av FN:s biståndsprogram .......................... 41

FN :s utvecklingsprogram (UNDP).............................. 46

FN:s barnfond (UNICEF) .................................... 52

Multilateralt finansiellt bistånd ................................ 53

SIDA:s förslag angående Sveriges direkta utvecklingsbistånd budgetåret

1968/69 59

Departementschefen ............................................ 82

Biståndsprogrammets motiv och mål.............. 82

Biståndsvägar och samordning.................................. 83

Biståndets medel och metoder.................................. 86

Handelspolitiskt samarbete m. m.............................. 88

Biståndets ämnes- och länderinriktning.......................... 91

Biståndets omfattning och vägen till 1 %-målet.................. 95

Anslag och planeringsram 1968/69—1970/71 .................... 96

Organisatoriska frågor .................. 102

Utvecklingsbistånd under tredje huvudtiteln ...................... 108

Vissa FN-organs biståndsprogram .............................. 108

Fältverksamhet .............................................. 109

Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt informationsverksamhet

.................................................... 110

Styrelsen för internationell utveckling:

Avlöningar ................................................ 113

Omkostnader .............................................. 115

Finansiellt utvecklingsbistånd 117

Multilateralt finansieht utvecklingsbistånd....................... 117

Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd.......................... 122

Kommersiellt utvecklingsbistånd................................. 128

Bihang 1—3:

Svenskt bistånd under 1960-talet............................... 134

Andra länders biståndsprogram................................. 150

Tabeller ............................................ 169

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 660128

Doktrin (1)

  1. Utredningsuppdrag, FT 1968 nr 6 s. 317, på s. 318 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1968:302 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet m. m. samt Kungl. Maj:ts propositio a1 i texten
  2. SU 1968:128 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet m. m. samt Kungl. Maj ds proposition angående ytt s. 2 i texten
  3. BevU 1968:41 Bevillningsutskottets betänkande nr 41 år 1968 s. 5 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1968 s. 317 Utredningsuppdrag s. 318 i texten