Sök i Ratio Lex

Angående riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

1968-06-28 · 158 sidor, varav 153 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 153 av 158 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:140, Angående riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 140 år 1968

1

Nr 140

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för det

frivilliga skolväsendet; given Stockholms slott den 28 juni

1968.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över utbildningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de

förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av betänkanden från yrkesutbildningsberedningen och från skogsbrukets

yrkesutbildningskommitté läggs i propositionen fram principförslag dels om

sammanförande av skolorna på det gymnasiala stadiet till en skolform, dels om utformningen

av den framtida yrkesutbildningen.

Nuvarande tre skolformer fackskola, gymnasium och yrkesskola föreslås den

1 juli 1971 bli sammanförda till en skolform, vars namn inte nu fixeras. Såsom

arbetsnamn under beredningsarbetet har använts ordet »mellanskolan» och denna

benämning används av praktiska skäl också i propositionen. Den nya mellanskolan

skall organisatoriskt utgöra en skolform, vilket bl. a. innebär att lärare anställs vid

mellanskolan i kommunen med placering vid viss skolenhet.

De framlagda förslagen syftar till ett fullföljande av 1964 års beslut om reformering

av de gymnasiala skolorna. En samordnad planering för alla utbildningslinjer

inom mellanskolan förutsätts således. Vid planeringen bör eftersträvas att

flertalet studievägar inom mellanskolan kan erbjudas på varje ort, där mellanskolutbildning

anordnas. Självfallet måste avvikelser från denna princip få förekomma.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 140

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Under överskådlig tid kommer yrkesutbildning i viss omfattning att finnas även

utanför mellanskoleorterna.

Varje mellanskolenhet bör innehålla ett så allsidigt urval av utbildningsvägar

som möjligt. Tyngdpunkterna kan emellertid ligga på olika sektorer i olika skolenheter.

För den utbildning, som motsvarar nuvarande gymnasium och fackskola, föreslås

i propositionen inga ändringar i läroplanerna. Däremot föreslås i huvudsaklig

anslutning till yrkesutbildningsberedningens förslag en omläggning av utbildningen

inom den del av mellanskolan som svarar mot nuvarande yrkesskola. Detta innebär

bl. a. att yrkesutbildningslinjerna får en bred inriktning och organiseras enligt

den s. k. blockprincipen. Den inledande utbildningen inom varje linje blir sålunda

gemensam för ett flertal utbildningsvägar vilka successivt differentieras och leder

fram till mer specifika utbildningsmål. Yrkesutbildningen blir i regel 2-årig. Vissa

modifikationer i yrkesutbildningsberedningens förslag förordas bl. a. rörande det

maskin- och eltekniska blocket och utbildningen inom vård- och konsumtionsområdet.

I de föreslagna timplanerna för yrkesutbildning på olika linjer inryms obligatoriskt

allmänna ämnen med valmöjligheter för eleven. Härjämte lämnas utrymme

för fritt tillval, som naturligt skall anknyta till studieprogrammet i övrigt. Införandet

av de nya läroplanerna för yrkesutbildningslinjerna beräknas komma att

utsträckas över en längre tidsperiod.

Med hänsyn till pågående utredningar om huvudmannaskap och skolledarorganisation

tas nu ej slutlig ställning i dessa frågor. Inte heller tas i detta sammanhang

ställning till framlagda förslag om nya statsbidragsregler. Med tillämpning av nuvarande

statsbidragsregler och vid en oförändrad intagning till yrkesutbildningen beräknas

statens kostnader på driftbudgeten öka med i runt tal 25 %. En ny teknisk

utformning av statsbidragsreglerna kommer att övervägas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

3

Utdrag av protokollet över utbildnings ärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 28 juni

1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,

Wickman.

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter frågor angående riktlinjer för det frivilliga

skolväsendet och anför.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

1. Inledning

1.1 Yrkesutbildningsberedningens utredningsarbete

Den 28 juni 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet

att tillkalla tolv utredningsmän för att verkställa utredning rörande

yrkesutbildningens uppgifter, innehåll och organisation. Riktlinjer för de sakkunnigas

arbete angavs i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet nämnda

dag.

Med stöd av bemyndigandet tillkallade dåvarande departementschefen den 17

oktober 1963 såsom sakkunniga överdirektören och chefen för dåvarande överstyrelsen

för yrkesutbildning Birger Öhman, numera skolrådet Birger Gårdstedt, direktören

i Svenska arbetsgivareföreningen Folke Haldén, dåvarande kommunalrådet

Oscar Hallbeck, utbildningschefen hos Tjänstemännens centralorganisation Åke Isling,

ombudsmannen i Landsorganisationen i Sverige Tore Karlson, riksdagsmännen,

sekreteraren Nils Kellgren och lantbrukaren Jan-Ivan Nilsson, förbundsdirektören

i Svenska landstingsförbundet Bengt Olsson, riksdagsmannen, optikermästaren

Stig Stefanson, skolinspektören Erik Stålnacke och riksdagsledamoten, kamreraren

Karin Wetterström. Åt Öhman uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsarbetet.

De sakkunniga antog benämningen yrlcesutbildningsberedningen (YB).

YB har hittills framlagt fyra betänkanden. Det första (SOU 1966: 3), som innefattar

överväganden och förslag gällande de principiella problemen rörande dagens

och framtidens svenska yrkesutbildning, överlämnades med skrivelse den 16 december

1965. Det andra (Stencil E 1967: 1) som innehåller förslag angående viss fortbildning

för lärare i yrkesteknik, överlämnades med skrivelse den 12 januari 1967.

I det tredje betänkandet (SOU 1967: 48), som överlämnades med skrivelse den 11

oktober 1967, har YB framlagt förslag till läroplaner för yrkesutbildningen samt

behandlat vissa pedagogiska och metodiska frågor.

YB:s fjärde betänkande (Stencil U 1968: 2), som innehåller vissa beräkningar

rörande kostnaderna för gymnasial yrkesutbildning enligt YB:s förslag, överlämnades

med skrivelse den 9 februari 1968.

Betänk andena betecknas i det följande YB I, II, III och IV.

Över YB 1 och III har yttranden avgetts av följande remissinstanser. Inom parentes

anges över vilket betänkande instansen yttrat sig.

Skolöverstyrelsen — som hört samtliga länsskolnämnder och lärarhögskolor, de

husliga seminarierna samt styrelsen för konstfackskolan — (I, III), Bergsskolan i

Filipstad, Lennings textiltekniska institut i Norrköping och textilinstitutet i Borås

(I), kriminalvårdsstyrelsen, överbefälhavaren — efter hörande av försvarsgrenscheferna

— (I, III), försvarets personalnämnd, försvarets personalvårdsnämnd

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

(I), försvarets skolnämnd, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen (I, III), dåvarande

medicinalstyrelsen (1), poststyrelsen, televerket, statens järnvägar (I, III), vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen (I), statens vattenfallsverk, sjöfartsstyrelsen (I, III),

statens vägverk (III), byggnadsstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, generaltullstyrelsen,

statistiska centralbyrån, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, veterinärstyrelen (I, III), kommerskollegium

(I), statens institut för hantverk och industri, statens institut för konsumentfrågor,

statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor, arbetsmarknadsstyrelsen,

rikspolisstyrelsen (I, III), överståthållarämbetet — som hört Stockholms stad —,

samtliga länsstyrelser —■ som haft att höra samtliga kommuner med gymnasium

och ett lämpligt antal kommuner med yrkesskola men utan gymnasium — domkapitlet

i Uppsala (I), universitetskanslersämbetet — med yttranden från ämbetet underställda

lärosäten —, styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, Musikaliska

akademiens styrelse (I, III), styrelsen för konsthögskolan (1), Akademien för

de fria konsterna — efter hörande av konsthögskolans lärarråd — (III), styrelserna

för lantbrukshögskolan och skogshögskolan (I, III), styrelsen för veterinärhögskolan,

statens brandskola (I), teater- och orkesterrådet, samarbetsnämnden för socialhögskolorna

(III), centrala studiehjälpsnämnden, statens läroboksnämnd, statens

konsumentråd, Alnarpsinstitutet (I, III), styrelsen för internationell utveckling (I),

Grafiska institutet, Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning (I,

III), 1966 års värnpliktskommitté, krigsmaktens lärlingsutredning, statens handikappråd,

handikapputredningen, 1960 års blindvårdsutredning, 1962 års ungdomsutredning,

skolarbetstidsutredningen, utredningen rörande sexual- och samlevnadsfrågor

i undervisnings- och upplysningsarbetet, utredningen rörande utbildning av

lärare för blind- och dövskolväsendet, utredningen rörande utbildning av bibliotekarier

in. m., skogsbrukets yrkesutbildningskommitté, bemslöjdsutredningen, personalutbildningsberedningen

(I), utredningen rörande lärarnas arbetsförhållanden,

1965 års musikutbildningskommitté, kompetensutredningen, trädgårdsnäringsutrednir.

gen (I, III), utredningen rörande huvudmannaskapet för de gymnasiala skolformerna

m. m., organisationskommittén för behandling av vissa frågor rörande jordbrukets,

skogsbrukets och trädgårdsnäringens skolor, konstnärsutbildningssakkunniga

(III).

Yttranden har även inkommit från följande organisationer m. fl.

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet

(I, III), 23 landstingskommuner (I), Stor-Stockholms planeringsnämnd, Svenska

arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund, Sveriges arbetsledareförbund,

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,

Jernkontoret, Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien, Handelns

arbetsgivareorganisation (I, III), Sveriges mekanförbund, Sveriges kemiska

industrikontor (kemikontoret) (I), Sveriges mekanförbund i samråd med Sveriges

verkstadsförening, Arbetsmarknadens yrkesråd, Svenska byggnadsindustriförbundet,

Grafiska arbetsgivareförbunden (III), A-pressens samorganisation, Tidningarnas

arbetsgivareförening, Svenska tidningsutgivarföreningen, Landsorganisationen i

Sverige (LO), Statstjänstemannens riksförbund (SR), Sveriges akademikers central
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

organisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska yrkesutbildningsföreningen

(förutvarande Svenska yrkesskolf öreningen), Sveriges radio

aktiebolag, Samfundet för affärsutbildning, Kooperativa förbundet, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges redareförening, Hushållningssällskapens förbund (I, III),

Sveriges lantbruksförbund (III), Sveriges allmänna exportförening, Riksförbundet

landsbygdens folk (RLF), Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, Lantbruksförbundets

tidskrifts aktiebolags korrespondensskola, Brevskolan, Svenska skolläkarföreningen,

Svenska fackingenjörers riksförbund, Svenska vattenkraftföreningen,

Svensk yrkesvägledarförening, Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Centralförbundet

för nykterhetsundervisning, Folkbildningsförbundet, Fredrika-Bremer-Förbundet,

Yrkeskvinnors klubbars riksförbund, Sveriges förenade studentkårer (SFS),

Sveriges elevers centralorganisation (SECO), Sveriges folkhögskoleelevers förbund,

Studierådet vid affärsbankerna, Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges konservativa

studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund, Samverkande bildningsförbunden

(I), Hermods, Målsmännens riksförbund, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, Svenska hemslöjdsföreningars riksförbund, Konstnärernas

riksorganisation, Folkpartiets kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund, Centerns

kvinnoförbund, Högerns ungdomsförbund, Centerns ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund (I, III), Svenska slöjdföreningen, Utbildningsradet

för hotell och restauranger (III).

I anslutning till YB I inkom från Centerns, Folkpartiets och Högerns kvinnoförbund

m. fl. kvinno- och ungdomsorganisationer en skrift i vilken föreslås att ämnet

hushållsekonomi och familjekunskap skall bli obligatoriskt och införas på samtliga

linjer inom den gymnasiala skolan.

Också i anslutning till YB III har inkommit ett antal skrifter.

Över YB II har yttranden avgetts av skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

Arbetsmarknadens yrkesråd och TCO.

Över YB IV har yttranden avgetts av skolöverstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket,

centrala studiehjälpsnämnden, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet

och Svenska landstingsförbundet.

1.2 Skogsbrukets yrkesutbilduingskommittés utredningsarbete

Den 6 juni 1962 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla högst sex sakkunniga för att verkställa utredning och avge förslag rörande

yrkesutbildningen på skogsbrukets område samt därmed sammanhängande

spörsmål.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen den 7 juni

samma år såsom sakkunniga numera överdirektören Sören Lane, numera landshövdingen

Hjalmar Nilsson, numera landstingsrådet Lennart Stiernstedt samt riks
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

dagsmännen Nils B. Hansson, Herbert Hermansson och Jon Jonsson. Åt Lane

uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsarbetet. Sedan Jonsson avlidit tillkallades

den 11 september 1962 riksdagsmannen K. Olof Persson såsom sakkunnig.

Sedan Lane anhållit om entledigande från utredningsarbetet förordnades den

1 februari 1966 Nilsson att vara ordförande. Samtidigt tillkallades riksdagsmannen

Erik Mossberger såsom sakkunnig.

De sakkunniga antog benämningen skogsbrukets yrkesutbildningskommitté

(SYK).

SYK har avlämnat två betänkanden över skoglig yrkesutbildning, nämligen del I

(SOU 1965: 67) och del II (SOU 1967: 38).

I betänkandena behandlas följande skolformer, nämligen skogsbruksskolor, statens

skogsskolor och skogsmästarskolan. I detta sammanhang tas de frågor upp som

gäller skogsbruksskolorna.

Efter remiss har yttranden över de båda betänkandena avgetts av arbetarskyddsstyrelsen,

statskontoret, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

skogsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, skogshögskolan, statens skogsmästarskola,

länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Västmanlands,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, samtliga

landstingskommuner, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska

landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, TCO, SACO, LO, Skogs- och

lantarbetsgivareföreningen, Forskningsstiftelsen skogsarbeten, Föreningen skogsbrukets

arbetsgivare, RLF, Skogsvårdsstyrelsernas förbund, Svenska skogsarbetareförbundet,

Svenska skogsmästareförbundet, Sveriges Skogsägareföreningars

Riksförbund (SSR) och YB.

Över del I har vidare yttranden avgetts av riksrevisionsverket, lantbrukshögskolan,

Alnarpinstitutet, Hushållningssällskapens förbund, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och

Gävleborgs län, samt av Svensk yrkesvägledarförening.

Över del II har yttranden vidare avgetts av byggnadsstyrelsen, centrala studiehjälpsnämnden,

De skogsskolebildade tjänstemännens samarbetsråd, Skogsindustriernas

samarbetsutskott, skogspolitiska utredningen, Stiftelsen Värmlands och Örebro

läns skogsskola, Svenska lantarbetareförbundet, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund

och Sveriges Jägmästares och Forstmästares Riksförbund.

1.3 De gymnasiala skolformernas utveckling

1.3.1 Propositionens bakgrand

I direktiven för YB lämnades mot bakgrunden av den utveckling som ägt rum

efter 1955 års riksdagsbeslut om utbyggnad av yrkesskolväsendet (prop. 1955: 139,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

SU 138, rskr 310) en översiktlig redogörelse för de huvudspörsmål som borde utgöra

de väsentligaste utgångspunkterna för utredningens arbete. Av redogörelsen

framgick att YB bl. a. borde åstadkomma ett insättande av yrkesutbildningsväsendet

i dess utbildningspolitiska sammanhang, en kvantitativ planering för yrkesskolan

och en avvägning av skolformens innehåll, däri inbegripet möjligheterna att anpassa

yrkesskolan till grundskolan, fördelningen mellan teoretisk och praktisk utbildning,

principerna för s. k. blockutbildning, målsättning m. m. Bland utredningens huvuduppgifter

ingick också att pröva organisationens, huvudmannaskapets och statsbidragssystemets

utformning. Åt YB uppdrogs vidare att komma med förslag rörande

vissa frågor inom vuxenutbildningens område.

I juli 1963 överlämnade 1960 års gymnasieutredning till dåvarande chefen för

ecklesiastikdepartementet sitt betänkande Ett nytt gymnasium (SOU 1963: 42).

Den 19 september samma år lade fackskoleutredningen fram sitt betänkande Fackskolan

(SOU 1963: 50). Vissa av de huvudfrågor, som angetts i direktiven för YB,

behandlades ingående i dessa betänlcanden. Frågorna följdes därefter upp i 1964

års beslut angående reformering av de gymnasiala skolorna m. m. (prop. 1964:171,

SäU 1, rskr 407) och föranledde därvid följande ställningstaganden.

Beträffande den kvantitativa utvecklingen av de gymnasiala skolformerna förordades

som en riktpunkt att i gymnasium och fackskola tillsammans skulle omkring

år 1970 intas ca 50 % av årskullen, därav ca 30 % i gymnasiet och ca 20 %

i fackskolan. Tillsammans med en beräknad utvidgning av yrkesskolutbildningen

skulle detta innebära att vid 1970-talets början omkring tre fjärdedelar av årskullen

komme att genomgå gymnasial utbildning. Ifråga om det gymnasiala skolsystemets

struktur betonades betydelsen av dels bredden i utbildningsinnehållet, dels

målinriktningen hos utbildningen, mellan vilka båda önskemål en avvägning måste

ske. Det konstaterades vidare, att det gymnasiala skolsystemet borde omfatta huvudformerna

gymnasium, fackskola och yrkesskola.

Såsom en bärande princip för planeringen av det gymnasiala skolväsendet framhölls

den helhetssyn på utbildningsvägarna på det gymnasiala åldersstadiet, som både

gymnasieutredningen och fackskoleutredningen utgått från vid sina överväganden

och som i mycket positiva uttalanden vunnit stöd hos ett stort antal remissinstanser.

Att de olika studievägarna på det gymnasiala åldersstadiet måste samordnas i

fråga om målsättning, organisation och resursutnyttjande ansågs uppenbart. Det

förutsattes att i fortsättningen såväl den lokala och den regionala som den centrala

planeringen för det gymnasiala skolsystemet samtidigt och i samma grad skulle beakta

både yrkesskolan, fackskolan och gymnasiet. I propositionen framhölls också,

att om man ville förverkliga målsättningen att var och en, så långt våra resurser

tillät det, skulle få den utbildning som svarade mot hans eller hennes önskemål

och förutsättningar, borde man sträva efter att samtliga eller flertalet studievägar

inom det gymnasiala skolsystemet skulle erbjudas överallt där gymnasial utbildning

anordnades. Någon tvekan om att en horisontell samordning skulle vara riktpunkten

för den lokala planeringen ansågs icke råda. Det underströks emellertid att den

lokala planeringen måste ske utifrån varje kommuns speciella förutsättningar framförallt

ifråga om befintliga skolbyggnader.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

9

Beträffande huvudmannaskapsfrågan berördes även yrkesskolans ställning och

föredragande departementschefen uttalade härom följande.

Här vill jag beträffande huvudmannaskapsfrågan avslutningsvis i korthet beröra

yrkesskolans ställning. Det har i remissbehandlingen framhållits att denna skolform

i varje fall till stor del i framtiden bör vara primärkommunal. Att de principiella

och praktiska motiven för gymnasial kommunalisering med samma styrka kan åberopas

för primärkommunerna som huvudmän för väsentliga delar av yrkesskolan

synes ovedersägligt. Skall yrkesskolan kunna fylla sin betydelsefulla uppgift i det

gymnasiala skolsystemet och skall skolväsendets samlade resurser kunna utnyttjas

rationellt, erfordras, såsom jag i det föregående understrukit, en samordnad planering

och normalt också en lokalmässig samordning av yrkesskola och andra skolformer.

I direktiven för yrkesutbildningsberedningen har jag också framhållit att

huvudmannaskapsfrågan bör bedömas utifrån sådana synpunkter. Vikten av att så

sker framstår i dag ännu klarare än då beredningen tillsattes. Vilka konkreta slutsatser

som bör dras härav beträffande huvudmannaskapet för de olika utbildningarna

inom yrkesskolan är emellertid inte möjligt att bedöma förrän denna skolas

uppgifter, innehåll och organisation närmare klarlagts.

Riksdagen godtog i allt väsentligt de i det föregående redovisade ställningstagandena

och fattade dessutom i enlighet med departementschefens förslag beslut om

ett i huvudsak enhetligt statsbidragssystem för de gymnasiala skolformerna.

1.3.2 Propositionens uppläggning

Samtidigt som YB haft till uppgift att lägga fram förslag rörande utformningen

av den framtida yrkesutbildningen har en mycket väsentlig uppgift för YB varit att

överväga hur denna utbildning bör infogas i det gymnasiala skolväsendet. YB:s

förslag i sistnämnda avseende ansluter nära till de tankar som redovisats i gymnasieutredningens

betänkande och i 1964 års proposition angående reformering av de

gymnasiala skolorna m. m. Vid ställningstagandena till YB:s förslag har det befunnits

angeläget att till slutligt övervägande ta upp de problem som är knutna till

frågan om yrkesutbildningens sammanfogande med övrig gymnasial utbildning. Redovisningen

för nämnda överväganden lämnas huvudsakligen i avsnittet En sammanhållen

mellanskola.

Av den tidigare redogörelsen framgår att SYK tillkallats av chefen för jordbruksdepartementet

och att kommittén redovisat sitt utredningsarbete till denne.

De av YB och SYK behandlade utbildningsproblemen har emellertid många beröringspunkter.

Detta har även understrukits av remissinstanserna. Det har därför

bedömts lämpligast att de båda utredningarnas förslag rörande den skogliga yrkesutbildningen

redovisas i ett sammanhang. Härtill kommer att YB:s förslag även

omfattar yrkesutbildning inom jordbrukets och trädgårdsnäringens områden varför

det befunnits sakligt motiverat att i föreliggande proposition behandla yrkesutbildningsproblemen

—- dvs. sådana som berör den grundläggande utbildningen —

inom nämnda tre näraliggande områden. Förslagen från YB och SYK jämte remissbehandlingen

därav redovisas i det följande i avsnitt 4 samt de i samråd med chefen

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 140

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

för jordbruksdepartementet gjorda ställningstagandena till dessa förslag i avsnitt

6.4. Förslaget berör emellertid även utbildning som ligger ovanför basnivån. Då

avsikten är att den skogliga yrkesutbildningen i sistnämnda delar i sinom tid skall

bli föremål för särskild prövning av Kungl Maj:t i jordbruksdepartementet kommer

i denna proposition dessa delar att beröras endast i den mån det krävs för

sammanhangets skull.

YB:s förslag rörande vuxenutbildning har anmälts av förutvarande chefen för

ecklesiastikdepartementet i prop. 1967: 85 angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens

område m. m. (SU 117, 2LU 45, rskr 277, 290).

I det följande kan endast lämnas en starkt förkortad redogörelse för YB:s och

SYK:s betänkanden. Beträffande till betänkandena fogade reservationsvis framförda

yrkanden och särskilda yttranden torde få hänvisas till betänkandena.

Även redovisningen av de över betänkandena avgivna yttrandena maste med

hänsyn till materialets omfång starkt begränsas. Flera remissinstanser har yttrat sig

såväl över YB I som över YB III. Vissa förändringar i instansernas ställningstaganden

till frågor som behandlats i båda betänkandena — så gott som uteslutande i för

YB positiv riktning — har därvid kunnat konstateras. I sammanställningen av remissmaterialet

påvisas sådana förändringar endast om de bedömts vara av väsentlig

betydelse. Remissmaterialet torde, framför allt i vad avser remissinstansernas

syn på läroplansförslagen, komma att bli av stort värde för det fortsatta arbetet

med yrkesutbildningens utformning.

I fråga om många av de framförda utredningsförslagen fordras inte beslut av riksdagen.

För överblickens och sammanhangets skull är det dock i vissa fall nödvändigt

att ge en kortfattad redovisning även för sådana förslag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

11

2. Yrkesutbildningens utformning

2.1 YB:s förslag

2.1.1 Allmänna riktlinjer (YB I 6, 8, 9, 10.1, 11.1 och 2, 11.6)

Utbildningsexpansionen på gymnasial och eftergymnasial nivå ställer utomordentliga

krav på resurser. En omsorgsfullt genomförd planering av skolväsendet är

med hänsyn härtill nödvändig. Statsmakternas beslut om grundskolan och om de

gymnasiala skolformerna har skapat ett underlag härför. Dessa beslut måste nu

kompletteras med beslut i fråga om yrkesutbildningens utformning. YB erinrar om

de uttalanden som gjorts angående betydelsen av en samordnad planering av alla

skolformer ovanför grundskolan.

Tendensen till förlängning av den allmänna barn- och ungdomsskolan är enligt

YB genomgående inom de mera utvecklade industriländerna. Det mera definitiva

yrkesvalet uppskjuts och tiden utnyttjas till utbildning av sådan art att den

håller vägen öppen till alternativa yrkesområden och yrkesutbildningar. YB finner

att detta är orsaken till den starka elevtillströmningen till de teoretiska linjerna i

grundskolan. En sådan utveckling medför snabbt ökande anspråk på gymnasial

utbildning. Det framstår för YB i detta läge som en angelägenhet av största vikt att

man söker utforma yrkesskolan så, att den för ungdomarna framstår som ett valvärt

alternativ till gymnasiet och fackskolan.

Såsom ett viktigt motiv för en omprövning av yrkesutbildningens innehåll ser

YB de fortlöpande strukturförändringarna på arbetsmarknaden som gör det omöjligt

att i dag precisera de krav på utbildning och kvalifikationer, som i framtiden

kommer att ställas på arbetskraften. Vissa grundläggande kunskaper och färdigheter

är dock av den arten att de har långvarigt eller rentav livsvarigt värde. Yrkesskolan

bör, i likhet med gymnasiet och fackskolan, utformas så att utbildningen

från en bred bas genom successiva val leder fram mot ökad specialisering. En

viktig förutsättning för att yrkesskolan verkligen ska fylla sin uppgift inom det

gymnasiala skolsystemet är, framhåller YB, att den ges sådan utformning att den

inte uppfattas som en återvändsgränd.

Först när de praktiska utbildningsvägarna ger lika goda och med de teoretiska

studierna likvärdiga möjligheter till fortsatt utbildning har förutsättningar skapats

för ett i egentlig mening fritt val. YB betonar vidare, att yrkesskolan skall

erbjuda utbildning inte blott för dem, som nyss slutat grundskolan. Man måste

räkna med att även andra ungdomar, nämligen ungdomar med fullföljda eller avbrutna

studier i fackskola eller gymnasium liksom ungdomar med längre eller

kortare tids förvärvsarbete, kommer att söka sig till yrkesskolan.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Liksom på sin tid gymnasieutredningen har YB funnit det ändamålsenligt att

bedöma behov och krav rörande yrkesutbildningen med hänsyn till individerna,

arbetslivet och samhället.

För att utröna ungdomens motiv för val av yrkesutbildning och dess önskemål

om utbildningens innehåll har YB låtit verkställa en särskild undersökning av yrkesskolans

rekrytering och av elevernas bakgrund och framtidsplaner. Undersökningen,

som är den första mera omfattande i sitt slag, inriktar sig på dels elevernas

uppfattning och värderingar, dels vissa objektiva yttre fakta. Undersökningen

redovisas utförligt i kapitel 6 i YB I, till vilket hänvisas. Här skall endast redovisas

några av de informationer, som YB ansett sig kunna erhålla ur materialet.

Ungdomens primärkrav på yrkesutbildningen är, enligt YB, förutom att den

snabbt skall leda till yrkesverksamhet, att den skall utgöra en naturlig grund för

vidareutbildning.

Med reservation för det osäkra siffermaterialet och med hänsyn till att uttalade

planer inte alltid är så väl underbyggda framgår det, enligt YB, att valet av utbildningslinje

i yrkesskolan av de unga själva inte uppfattas såsom ett definitivt

yrkesval.

Utbildningen måste bidra till att underlätta individens rörlighet. YB anser sig

också kunna konstatera, att förberedelsen till yrkesvalet bör omfatta sådan kunskap

som har betydelse för anpassningen till arbetsmiljön.

Till grund för YB:s bedömning av avnämarnas behov ligger rapporter från

beredningens olika arbetsgrupper. YB kommer fram till följande slutsatser.

Det föreligger alltid ett behov av specifikt arbetskunnande bundet till de med

yrket förbundna arbetsuppgifterna. Utbildningen i att handha verktyg och maskiner

får inte vara ytlig. Mycken tid behöver anslås för inövande av praktisk

yrkeskunskap. De yrkesteoretiska momenten måste inpräglas parallellt med de

praktiska övningarna. Arbetarskyddet måste beaktas i yrkesutbildningen. De bioteknologiska

förhållandena inom arbetslivet, dvs. frågor som gäller arbetsställningar,

arbetsmetoder, personlig utrustning m. m., bör ha en given plats i utbildningen.

En snäv avgränsning av utbildningen torde från avnämarsynpunkt icke vara önskvärd.

Behov torde föreligga — inte minst i det mycket stora antalet mindre företag som

näringslivet i vårt land omfattar — av insikter som skulle kunna betecknas som

kringkunskaper. En viss kunskapsmarginal är också ofta en förutsättning för snabb

anpassning till förändrade krav. För utveckling av företagsdemokrati och för individens

anpassning till modern arbetsmiljö krävs vissa grundläggande kunskaper

om det moderna arbetslivet.

YB har i anslutning till sina överväganden rörande behovet av en definition av

begreppet yrkesutbildning gjort en genomgång av de delar av denna utbildning

som innefattas i begreppen grundutbildning, färdigutbildning, inskolning, fortbildning,

vidareutbildning, uppskolning och omskolning. Målen för de utbildningsvarianter

som inryms i dessa begrepp anges av YB på följande sätt.

Grundutbildningen skall meddela för ett visst yrkesområde grundläggande kunskaper

och färdigheter och samtidigt ge en god grund för fortsatt utbildning. An
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

13

talet kurstyper bör begränsas i förhållande till nuläget och grundutbildningen inriktas

mot stora huvudsektorer. Utbildningens beredskapseffekt bör vidare förstärkas

genom ett ökat inslag av yrkesteoretiska och allmänbildande ämnen.

Den grundläggande utbildningen förutsätts i regel inte ge utrymme för den specialisering

eller den arbetsrutin som en viss yrkesutövning kräver. En sådan, för

en bestämd funktion avslutande utbildningsetapp kallar YB färdigutbildning. YB

finner det lämpligt, att färdigutbildningen meddelas i samarbete mellan skola och

företag. För att garantera frihet i yrkesvalet på orter med svagt differentierat

näringsliv bör man enligt YB räkna med att färdigutbildning även måste ges helt

i yrkesskola.

Om utbildningen eller viss del därav är företagsspecifik och de meddelade kunskaperna

i huvudsak avsedda för visst företag eller företagsgrupp benämns utbildningen

inskolning. Inskolning i en eller annan form ges numera regelmässigt

varje nyanställd.

Fortbildningens syfte är att hålla yrkeskunskaperna aktuella. Fortbildningen

ges kontinuerligt på arbetsplatsen genom instruktion och information som ofta

med fördel kan ges i form av speciella fortbildningskurser.

Med vidareutbildning avser YB sådan utbildning som syftar till att öka yrkeskunnandet

och göra det möjligt för arbetstagaren att fullgöra nya och mera krävande

arbetsuppgifter. Även om vidareutbildning till stor del erhålls genom den

direkta yrkesutövningen är det dock enligt YB:s mening i ökande utsträckning nödvändigt

att vidareutbildning meddelas genom organiserade utbildningsåtgärder.

Vid mera genomgripande förändringar i ett företag kan behov uppstå av helt

nya personalgrupper. I sådana fall krävs ofta betydande utbildningsinsatser i nivåhöjande

syfte. Denna arbetsmarknadspolitiskt betingade vidareutbildning benämner

YB uppskolning.

Omskolningen är likaså en arbetsmarknadspolitiskt betingad utbildning för

vuxna, som omfattar personer, som drabbats av arbetslöshet eller riskerar att bli

arbetslösa och för vilka ett ingripande från samhällets sida är påkallat. Från och

med år 1966/67 pågår ■— enligt riktlinjer i prop. 1966: 52, framlagd efter överlämnandet

av YB I — försöksverksamhet med utbildning i yrken inom vilka det är

angeläget att snabbt öka tillgången på arbetskraft (bristyrkesutbildning).

Beträffande målet för yrkesutbildningen framhåller YB vidare att den gymnasiala

yrkesskolans primära uppgift bör vara att ge unga människor en grundläggande

yrkesutbildning så långt möjligt anpassad till såväl individens behov och

förutsättningar som avnämarnas intressen. Den utbildning som skolorna meddelar

i dag måste vidare vara utformad så att den i största möjliga utsträckning motsvarar

morgondagens krav och behov. Denna målsättning är dock inte lätt att förverkliga

eftersom utvecklingen inom skilda områden fortskrider i gradvis stegrat

tempo. Det finns därför enligt YB skäl att ingående ompröva den grundläggande

yrkesutbildningens specialisering.

YB:s uppfattning är, att yrkesutbildningen — i varje fall i sitt slutskede •— trots

alla komplikationer måste vara klart inriktad mot vissa bestämda yrken eller yrkesområden.

Det är vidare angeläget, att den kvantitativa avvägningen av olika

utbildningsspecialiteter överensstämmer med arbetsmarknadens behov.

Yrkesutbildningarna är för närvarande i stort så organiserade, att de redan i

utbildningstidens början är specialiserade mot visst yrke. YB har i stället med

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

hänsyn bl. a. till svårigheterna för eleverna att redan i 16-årsåldern träffa ett definitivt

och i det enskilda fallet riktigt yrkesval, sökt utforma flertalet yrkesutbildningar

så, att de ej är strängt differentierade redan från utbildningens början.

För att minska frekvensen av byten från »utbildningsyrket» till annat yrke och

underlätta en omskolning har YB ansett det angeläget dels att bredda yrkesutbildningarnas

innehåll, dels att låta yrkeskolan fylla en viss yrkesvägledande funktion.

Ett viktigt mål för all utbildning bör vidare vara att medverka till karaktärsdaning

och arbetslivsfostran. I vissa avseenden har yrkesskolan, enligt YB, större

möjligheter än andra skolformer på detta område.

Den skolmässiga grundläggande yrkesutbildningens längd kan, enligt YB, inte

lämpligen generellt bestämmas. Värdet av en utbildning kan heller inte uteslutande

bero på inlärningstidens längd. Inlärningsmetoderna måste också tillmätas stor

betydelse i sammanhanget. Den utveckling av pedagogiska hjälpmedel av olika

slag, som för närvarande pågår, torde göra det möjligt att avkorta inlärningstiden.

YB förutsätter en intensifierad försöks- och forskningsverksamhet inom det yrkespedagogiska

området.

YB kommer in på tanken på en sammanhållen integrerad gymnasial skola och

framhåller att om man vill göra allvar av tanken på en sådan skola måste vissa

likheter skapas mellan delarna. Man bör enligt YB i princip ta ställning till hur

lång ubildningstid den nya gymnasiala yrkesutbildningen normalt bör omfatta.

Visserligen kan samma utbildningstid inte tillämpas för alla utbildningar. Den

grundsynen måste fortfarande gälla, att utbildningstiden inte skall vara längre än

innehållet påkallar. Med hänsyn bl. a. till YB:s förslag om blockutbildning och en

bredare inriktning hos yrkesutbildningen finner YB det emellertid möjligt att fastställa

en huvudregel för utbildningstiden även om undantagen blir många. Flertalet

utbildningar kan inrymmas i en tvåårig utbildningsgång. YB har därför stannat

för att föreslå en i regel tvåårig gymnasial yrkesutbildning för arbetslivets stora

huvudsektorer.

Denna i princip tvååriga yrkesskola skall ge en grundläggande skolmässig yrkesutbildning.

Man bör dock, framhåller YB, beakta att utbildningen skall utformas

så, att den som inte behöver en tvåårig utbildning kan avgå från skolan tidigare

och då ha erhållit en i viss mån avslutad skolmässig utbildning. I de fall en tvåårig

utbildning icke är tillfyllest, skall den kunna fullbordas i skola eller arbetsliv

under ett tredje år.

Yrkesskolans läroplaner bör enligt YB i första hand anpassas till grundskolans

så, att undervisningen grundar sig på de förkunskaper eleven inhämtat i grundskolan.

Hänsyn bör dock tas till de variationer som kommer att kvarstå i fråga

om förkunskaper även sedan grundskolan är helt genomförd.

Beträffande yrkesskolans anknytning till fackskolan erinrar YB om uttalandena

i prop. 1964: 171 (s. 109 och 433) angående möjligheterna till övergång mellan

olika gymnasiala skolformer och ansluter sig till den principiella inställning som

redovisats i dessa uttalanden.

YB:s förslag innebär två olika övergångsmöjligheter från yrkesskola till fack
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

15

skola. Dels föreslås att den nuvarande möjligheten att efter tvåårig yrkesskola

vinna inträde i årskurs 1 av fackskolan inom den s. k. kvoten bibehålls, dels

föreslås att elev, som äger förutsättningar härför, får möjlighet att övergå från yrkesskolans

årskurs 2 till årskurs 2 av fackskolan genom att inom ramen för ett

fritt tillval under två år i yrkesskolan inhämta teorikunskaper motsvarande fackskolans

årskurs 1.

YB vill inte föreslå någon generell övergångsmöjlighet mellan yrkesskola och

gymnasium men förutsätter, att den enskilde eleven i yrkesskolan skall få möjlighet

att inom ramen för det fria tillvalet förbereda övergång till gymnasiet.

Övergång från gymnasiet och fackskolan till yrkesskolan synes, enligt YB, i

framtiden bli en ingalunda ovanlig företelse även om det i dessa fall oftast blir

fråga om specialutbildningar inom yrkesskolan, troligen ovanför den gymnasiala

yrkesutbildningens nivå.

YB anser, att övergång efter en viss tids studier i gymnasium eller fackskola bör

tillåtas och underlättas.

2.1.2 Läroplanernas uppbyggnad (YB I 11.3, 15, 27.4, YB III 1.1, 1.4)

Beträffande läroplanernas konstruktion framhåller YB att varje läroplan bör

inledas med en koncis presentation av utbildningens organisation och mål. Den

skall vidare innehålla dels en timplan, angivande förekommande undervisningsämnen,

antalet veckotimmar m. m., dels kursplaner med mål och allmänt beskrivna

huvudmoment. Till varje läroplan skall fogas metodiska anvisningar.

I anslutning till läroplansbetänkandet har YB framhållit att en temporär utredningskommitté

aldrig kan framlägga förslag till alla ifrågakommande läroplaner.

YB har sett som sin uppgift att utföra så många läroplaner i detalj att det skulle

bli möjligt att bedöma om YB:s principförslag vore hållbara eller ej. YB framhåller

vidare att de läroplaner som nu presenterats är generella, vilket enligt YB är naturligt

med hänsyn till att läroplanerna dels skall åstadkomma jämförbarhet mellan

en och samma utbildning oavsett på vilken ort den genomgås, dels skall underlätta

den samläsning inom gymnasieskolans ram som är förutsatt inte minst inom de allmänna

ämnena, dels skall skapa enhetliga utgångspunkter för lärarnas utbildning

och fortbildning.

De principer som varit vägledande i läroplansarbetet för gymnasiet, fackskolan

och grundskolan sägs också i hög grad ha varit gällande för YB.

YB har starkt understrukit vikten av att läroplanerna inte binds i ett stelt system.

Genom en fortlöpande bearbetning och förnyelse av de metodiska anvisningarna,

vilket arbete bör ankomma på skolöverstyrelsen, ernås en rullande läroplansrevision.

Yrkesutbildningen i dagens yrkesskolor är, såsom YB framhållit, från grunden

starkt specialiserad och differentierad mot ett stort antal specifika yrken. Med hänsyn

till bl. a. svårigheterna att på lång sikt förutse arbetskraftsbehovet inom de olika

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

yrkesområdena har YB funnit det ändamålsenligt att föreslå en viss breddning av

och en måttligare specialisering i den grundläggande yrkesutbildningen. YB betonar

dock, att detta inte får undanskymma kravet på att utbildningen skall vara

målinriktad och förbereda för direkt utträde i arbetslivet. För att båda dessa önskemål

skall kunna förenas föreslår YB att yrkesutbildningen för ungdom i princip

byggs upp i etapper som från en innehållsmässigt bred bas stegvis leder till ökad

specialisering i successivt avsmalnande utbildningsblock. YB kallar denna etappvisa

utbildning för blockutbildning.

Blockprincipen förutsätter, att man tar ställning till såväl blockens bredd —

dvs. vilka yrken, som skall sammanföras till ett gemensamt yrkesblock, en yrkesfamilj

— som till blockens höjd, dvs. hur stor del av utbildningstiden, som skall

avdelas för varje utbildningsetapp. YB:s ställningstaganden i dessa frågor grundas

i huvudsak på förslag från expertgrupperna inom beredningen.

Det grundläggande basblocket för varje yrkesfamilj skall innehålla för hela familjen

gemensamma utbildningsmoment. Däri innefattas inte bara de i snävare

mening yrkesutbildande inslagen utan även orienterings- och färdighetsämnen med

mera allmänt bildande innehåll. Vidare skall grundutbildningen ge viss insikt i angränsande

yrkesområden, s. k. kringkunskaper, som YB vill inrymma under beteckningen

fackutbildning.

Blockutbildningens principiella uppbyggnad illustreras mycket schematiskt på

följande sätt.

III

A

B

C

D

E

II

A—B

C—E

I

A-

-E

A—E representerar yrken, som tillsammans bildar en yrkesfamilj. Utbildningen

är i exemplet uppbyggd i tre block, som till sin omfattning i tiden inte nödvändigtvis

behöver sammanfalla med läsårs- eller terminsindelningen. I basblocket I

ges den för hela yrkesfamiljen gemensamma utbildningen. I block II har en måttlig

differentiering genomförts och i den avslutande etappen, block III, skall ges

en för viss yrkesverksamhet specifik utbildning. Yrkesutbildningen är dock i regel

inte avslutad därmed. Enligt YB:s mening skall nämligen den skolmässigt organiserade

utbildningen även i slutskedet snarare avse ett yrkesområde än en speciell yrkesutövning.

Den avslutande företags- och funktionsspecifika utbildningsetappen, av YB

betecknad färdigutbildning, ser YB som i regel en arbetsgivarens uppgift. YB avser

att återkomma till färdigutbildningen i ett senare betänkande.

Blockutbildningen har av YB fördelats på tre stora huvudsektorer, nämligen

den humanistisk-sociala, den ekonomiska och den naturvetenskaplig-tekniska.

Denna sektorsindelning bör för övrigt enligt YB:s mening vara bestämmande

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

17

för grupperingen av det gymnasiala stadiets samtliga läroplaner. Sektorerna svarar

enligt YB tämligen väl såväl mot ungdomens skilda intresseriktningar som mot

samhälls- och arbetslivets allmänna struktur.

Den ämnesgrupp, som skall ge yrkesutbildningen dess karaktär, har samlats

till ett ämnesblock, betecknat yrkesteknik med underbenämningarna fackteori och

arbetsteknik. Denna term föreslås ersätta den nu använda termen yrkesarbete. Den

tillgängliga undervisningstiden måste avvägas med hänsyn till utbildningens mål

och innehåll och kan komma att variera icke obetydligt mellan skilda linjer och

grenar.

I YB I framhålls att yrkesutbildningens primära uppgift är att förbereda för utträde

i arbetslivet. Av olika skäl måste den grundläggande yrkesutbildningen också

kunna förbereda för fortsatt utbildning och för eventuell omskolning. I utbildningen

måste därför inrymmas moment som syftar till vidgad kringsyn och allmän intellektuell

träning.

YB:s överväganden leder till slutsatsen att den grundläggande yrkesutbildningen

dels skall inrymma en kärna av allmänt bildande kunskaps- och färdighetsämnen

och dels, i den mån det är möjligt, skall inriktas mot arbetslivets stora huvudsektorer.

För att tillmötesgå skilda intresse- och begåvningstyper bör de för alla elever

obligatoriska ämnena starkt begränsas och ett relativt frikostigt utrymme ges för

individuellt tillval. Det bör också finnas möjligheter för elever med särskilda svårigheter

för vissa ämnen att helt eller delvis bli befriade från den obligatoriska undervisningen

i dessa ämnen.

För att skapa en från såväl principiella som praktiska synpunkter önskvärd samordning

och integration mellan fackskolans och yrkesskolans utbildningslinjer bör

yrkesskolan ha en uppsättning allmänna ämnen som svarar mot de för samtliga

elever i motsvarande linjer inom fackskolan gemensamma ämnena.

Konkret sett innebär YB:s förslag rörande de allmänna ämnena, att samtliga

elever i yrkesskolan obligatoriskt skall ha svenska och obligatoriskt välja till minst

ett av ämnena engelska (alternativt B-språk), samhällskunskap och religionskunskap.

Nämnda ämnen ingår i yrkesskolans läroplaner med samma timtal som i fackskolans

motsvarande linjer och i regel även i samma årskurs som i fackskolan.

Detta innebär att t. ex. en yrkeselev i en linje inom den naturvetenskaplig-tekniska

sektorn förutsätts ha samma timtal i exempelvis samhällskunskap som en elev i

teknisk fackskola. Vidare skall i den gymnasiala yrkesutbildningen — oavsett

utbildningsväg -— förekomma arbetslivsorientering med en veckotimme i årskurs 2,

gymnastik med två veckotimmar i varje årskurs samt en veckotimme till förfogande

i årskurs 1.

Utöver denna grupp allmänna ämnen skall utrymme ges för fritt tillval i mera

vid bemärkelse. Av YB I framgår att utrymmet för det fria tillvalet enligt YB

bör vara tämligen omfattande. YB nämner som exempel att för ändamålet bör anslås

tolv veckotimmar. Av de timplanemodeller som presenteras i YB I framgår

att utrymme för det fria tillvalet skall beredas eleverna därigenom att tiden för

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

undervisning i yrkesteknik i motsvarande mån minskas. Det fria tillvalet skall

avse sådant ämne enligt gymnasiets, fackskolans eller yrkesskolans läroplaner, som

förekommer vid skolenheten, och i allmänhet koncentreras till årskurs 2.

I YB III har YB väsentligt utvecklat sina synpunkter på det fria tillvalet.

YB framhåller att man bedömt elevernas möjligheter att inom viss ram fritt

få välja till ytterligare ämnen ur gymnasieskolans läroplaner vara av stor betydelse.

Bland de fördelar som bör tillskrivas det fria tillvalet framhåller YB följande. Det

fria tillvalet kan förstärka den påbörjade yrkesutbildningen, kan möjliggöra en

sidoordnad men alltjämt meningsfylld och målinriktad yrkesutbildning samt kan —

eventuellt med ytterligare erforderlig komplettering — ge eleverna tillfälle att övergå

till årskurs 2 i gymnasieskolans tvååriga mera allmänteoretiskt inriktade linjer

inom samma sektor. Det fria tillvalet kan därutöver dels skapa förutsättningar

för en komplettering av tidigare skolutbildning och därmed ökade möjligheter för

eleven att söka sig till mer eller mindre spärrade utbildningsvägar, dels ge eleven

möjlighet att odla speciella intressen med t. ex. allmänt kulturell inriktning. YB

ger ett antal exempel på förstärkande tillval och tillval som möjliggör en sidoordnad

men likafullt målinriktad yrkesutbildning.

YB framhåller, att det vid fritt tillval alltid är angeläget att eleven dessförinnan

noggrant undersöker sina möjligheter att genomföra studierna inom det valda alternativet.

Brister i erforderliga förkunskaper måste först avhjälpas och detta

kan i sin tur medföra behov av ytterligare tillval.

YB erinrar om målsättningen att grundutbildningen inom yrkesskolan skall avse

att meddela för ett visst yrkesområde grundläggande kunskaper och färdigheter

och samtidigt ge en god grund för fortsatt utbildning. YB framhåller vidare att

denna grundutbildning dock alltid skall vara så målinriktad att den ger tillräckligt

yrkeskunnande för att skapa underlag för en tryggad försörjning. YB menar att

denna målsättning måste få gälla även i de fall då det fria tillvalet används för att

skapa en sidoordnad yrkesutbildning. Det är angeläget att inte den situationen uppkommer

att en elev genom att avstå från den ursprungliga målsättningen också

finner sig ha förlorat den nya. YB fäster här uppmärksamheten på betydelsen av en

väl utvecklad yrkes- och studierådgivning.

YB uppehåller sig också mera utförligt vid tillvalets möjligheter att öppna vägar

för elev i en yrkesutbildande linje mot årskurs 2 i gymnasieskolans tvååriga mera

allmänteoretiska linjer inom motsvarande sektor. YB pekar i sammanhanget på

att vissa omräkningsproblem måste förekomma vid varje sådan övergång och att

det därför är av vikt att det uppdras åt skolöverstyrelsen att utforma bestämmelser

om i vilken utsträckning yrkestekniska kunskaper och färdigheter inhämtade i yrkesutbildande

linjer skall kunna tillgodoräknas vid sådan övergång som här avses.

Sådana bestämmelser måste även öppna möjligheter för individuell prövning av

elevernas kunskaper. Ett slaviskt räknande av veckotimmar får inte förekomma

vid bedömandet av möjligheter till övergång.

Övergången till fackskolan från yrkesskolan kan som regel inte helt klaras med

hjälp av det till tolv veckotimmar maximerade tillvalet. I varje fall torde det uppstå

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

19

svårigheter vid övergång inom den naturvetenskaplig-tekniska sektorn. I sådana

fall blir det enligt YB nödvändigt att eleverna erbjuds komplettering även genom

deltidskurser.

YB kommer i YB III också in på en del av de organisatoriska svårigheterna i

samband med det fria tillvalet samt berör något möjligheterna att lösa dessa problem.

YB erinrar först att man i YB I tänkt sig att utrymme för det fria tillvalet skall

ges under andra årskursen. Emellertid har YB klart insett att det ibland kan vara

svårt att medge tillvalet under andra årskursen åtminstone vid ett större antal veckotimmar.

Svårigheterna har uppmärksammats bl. a. inom den byggnadstekniska linjen

liksom inom de jordbruks- och skogsbrukstekniska linjerna. Enligt YB bör, om

det är lokalt möjligt att organisera, det fria tillvalet kunna spridas över såväl första

som andra årskurserna. Man kan också tänka sig att koncentrera tillvalstimmarna

till en eller annan dag i veckan. En sådan koncentration försvårar eller omöjliggör

dock samläsning med övriga grupper inom skolenheten.

YB finner det rimligt att låta de lokala skolmyndigheterna fatta de beslut som

krävs för att med hänsyn till de lokala förhållandena så långt möjligt förverkliga

YB:s intentioner avseende det fria tillvalet. YB hävdar vidare den uppfattningen

att det fria tillvalet skall kunna ske bland samtliga inom skolenheten förekommande

ämnen såväl arbetstekniska som allmän- och fackteoretiska. Detta får, understryker

YB, dock ej betyda att eleverna utan hänsyn till vare sig meningsfullheten i

ämnesvalet eller de praktiska möjligheterna inom skolan får »fritt botanisera»

bland läroplanerna.

YB bedömer för övrigt risken av att eleverna frivilligt väljer ur egen synvinkel

olämpliga ämnen som högst obetydlig.

YB understryker vidare starkt betydelsen av att varje möjlighet till samläsning

tillvaratas. YB avser härmed att det skall vara möjligt att organisera elevgrupper

(klasser) bestående av elever från de olika skolformerna. Genom en sådan anordning,

som YB benämner pedagogisk integration, skapas bättre organistoriska

förutsättningar att tillgodose elevernas fria val.

YB framhåller att den pedagogiska integrationen för eleverna måste ha många

betydande fördelar. Den underlättar möjligheterna till fria tillval samt möjligheterna

till övergång mellan olika delar av den gymnasiala skolan. Den pedagogiska

integrationen får härigenom enligt YB ett socialt värde.

YB utvecklar de sociala aspekterna på integrationen samt konstaterar inledningsvis

att ett av skälen för integrationen mellan de tre gymnasiala skolformerna grundar

sig på hänsynen till eleverna. Ungdomen måste tillförsäkras rätten att välja

utbildning inom breda fält. Eleverna i den gymnasiala skolan måste dessutom ha

möjlighet att byta utbildningsväg om den först valda visat sig mindre lämplig.

Valrätten och bytesmöjligheterna underlättas självfallet om man på varje gymnasieort

kan erbjuda utbildning i samtliga tre gymnasiala skolformer med alla

reguljära utbildningsalternativ representerade. Ett annat skäl för integration är

att man därigenom skulle bidraga till större förståelse för de olika utbildningsvä
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

garna. Man kan antaga att integrationen kommer att öka insikten om andra yrkens

speciella problem och därmed fördjupa respekten för andra yrken än det egna.

Enligt YB bör detta på sikt kunna påverka de sociala värderingarna och därmed

ge ett bättre utgångsläge för rationella val av studievägar och yrken från föräldrars

och ungdomars sida.

Om undervisningen i tillvalsämnen inte kan organiseras som samläsning utan i

stället kräver att särskilda undervisningsgrupper ordnas bör dessa ha viss minimistorlek.

YB föreslår att minimiantalet elever i tillvalsgrupp sätts till åtta med möjlighet

för länsskolnämnd att efter prövning från fall till fall medge även mindre

grupper.

I det fall då det fria tillvalet inte kan ordnas inom ramen för gymnasieskolans

ordinarie arbetsdag bör möjligheterna att erbjuda kompletterande utbildning genom

deltidskurser övervägas. En sådan utbildning liggande utanför det vanliga

dagsschemat innebär en påtagligt utökad arbetsbörda men erfarenheter från dagens

yrkesskola visar att duktiga elever med framgång kan delta i de påbyggnadsstudier

som på detta sätt erbjuds.

2.1.3 Linjer (YB I 11.3 och 5, YB III 1.3, 3)

2.1.3.1 Vissa exemplifieringar samt läroplan för allmänna ämnen

Som tidigare framhållits har YB för hela det gymnasiala skolstadiet tänkt sig

en indelning i tre huvudsektorer för gruppering av läroplanerna. Läroplanerna ansluter

till ett antal linjer (block) som i sin tur kan delas i grenar, varianter och

p åbyggnadskurser.

De nuvarande läroplanerna för gymnasiet och fackskolan har YB i princip

funnit tillämpliga inom en integrerad gymnasieskola. Möjligen erfordras vissa modifieringar

i den nuvarande fackskolans läroplan med hänsyn till de av YB föreslagna

övergångsmöjligheterna till årskurs 2 av fackskolan.

YB:s förslag till linjeindelning inom de tre sektorerna framgår av följande sammanställning.

SEKTOR

FÖRESLAGEN LINJE

GREN

Humanistisk-social

Estetisk

Scenisk, musikalisk, konst- facklig

Konsumtions- och vårdteknisk

Konsumtionsteknisk, vård- teknisk, storhushållsteknisk

Konsumtionsteknisk

Konsumtionsteknisk, storhus- hållsteknisk

Vård teknisk

Sjuk- och åldringsvårdsgren,

barnavårdsgren

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

21

Ekonomisk

Distributions- och

kontorsteknisk

Distributionsteknisk,

kontorsteknisk

N aturvetenskaplig-teknisk

Maskin- och elteknisk

Verkstadsmekanisk, svets- mekanisk, fordonsmekanisk,

elteknisk

Mekanisk

Verkstadsmekanisk, plåt- och svetsmekanisk

Fordonslinje

Bil-, maskin- och flygmekanisk

samt reservdelsgren

El-telelinje

Elektrisk, styrningsmekanisk,

telereparatörs- och telemon- törsgren

Byggnadsteknisk

Målare, VVS-montörer, be- tongarbetare, murare, träarbe- tare, anläggare

Träteknisk

Verkstadssnickare, båtbyggare,

modellsnickare

Skogsbruksteknisk

Trädgårdsteknisk

J ordbruksteknisk

Livsmedelsteknisk

Produktionsteknisk, serverings- och distributionsteknisk

Processteknisk

Massa- och pappersteknisk,

kemiteknisk

Härtill kommer linjer för plastyrken, gummiyrken och grafiska yrken samt guldsmedslinje,

optikerlinje, beklädnadsteknisk linje, frisörteknisk linje och urmakarlinje.

Beträffande förslagen till block inom de olika linjerna framhåller YB att det i

stort sett har varit möjligt att i YB III bibehålla de förslag som framlagts i YB I.

Vissa justeringar har dock måst ske med hänsyn till synpunkter som framkommit

under läroplans arbetet. Så har exempelvis den samhällstekniska linjen utelämnats

vid blockkonstruktionen inom den humanistisk-sociala sektorn. Inte heller har YB

funnit anledning utöka sitt läroplansarbete till att omfatta utbildningsvägar som inte

närmare behandlats i det första betänkandet. Detta förklarar, framhåller YB, varför

t. ex. sjöfartsnäringens yrkesutbildningsproblem och den mättekniska utbildningen

inte berörs av YB.

För att möjliggöra en prövning av de skiljaktiga synpunkter som YB och vissa

remissinstanser anlagt på den konsumtions- och vårdtekniska linjen inom den humanistisk-sociala

sektorn samt den maskin- och eltekniska linjen inom den naturvetenskaplig-tekniska

sektorn har YB jämsides med sina ursprungliga förslag presenterat

alternativa blockförslag. Förslagen innebär att man delat upp det gemensamma

konsumtions- och vårdtekniska blocket på ett konsumtionsblock och ett

vårdtekniskt block samt maskin- och eltekniska blocket på ett mekaniskt block,

ett fordonsblock och ett el-teleblock.

Följande exempel från YB III belyser hur blocken inom linjerna är uppbyggda.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Blockschema för estetisk linje.

Ter-

min

6

5

Fortsättning av grundutbildningen

4

Scenisk

Musikgren

Konstfacklig

3

gren med

med

gren med

varianter

varianter

varianter

2

1

Estetisk linje

Blockschema för konsumtions- och vårdteknisk linje.

Ter-

min

4

3

Variant för

utbildn. av

hemvårdare

Variant för

vävutbildn.

med textil

varukunsk.

Storhus- hållstek- nisk gren3

Variant för utbild- ning av underskö- terska inom sjuk- och åldringsvården

2

H

Konsumtion

T

steknisk gren1

Sjuk- och åldrings- vård

Vårdtekni

Barnavård

sk gren2

1

Konsumtions- och vårdteknisk linje

1 Andra terminen är i huvudsak konstruerad för samläsning i flertalet ämnen. Dock sker

en viss strukturering av lärostoffet för att förbereda för den kommande utbildningen i årskurs

2. Detta ger anledning att mera formellt än reellt tala om tre varianter i denna termin 2

nämligen hushållsteknisk (H), textilteknisk (T) och lanthushållsteknisk (L).

2 Andra terminen är delvis konstruerad för samläsning. I övrigt struktureras lärostoffet för

att förbereda för den kommande utbildningen i årskurs 2 alternativt genomföra den skolmässiga

färdigutbildningen för biträdespersonal. De två varianter som ingår i detta läroplansförslag

utgör endast exempel. Samma gäller den vidareutbildning som skisseras i årskurs 2

inom området för sjuk- och åldringsvård.

3 Beträffande innehållet i storhushållsteknisk gren med varianter, se block för konsumtionsteknisk

linje.

Blockschema för vårdteknisk linje.

Ter-

min

4

Variant för sluten sjuk- och åldringsvård

(undersköterskeutbildning)

3

2

Gren för sjuk- och åldringsvård j Gren för barnavård

Vårdteknisk linje

1

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

23

Blockschema för maskin- och elteknisk linje.

Styrn. o. regl.mek.6

Telemontörer

Kontorsmask.rep.

Telereparatörer4

Hissmontörer

Kraftv. o. elv.el.

Industrielektr.

Installationsel.

Flygmekaniker

Maskinyrken3

Bilyrken2

J ärnbruksyrken1

Rörarbetare

Grovplåtslagare

Maskinarb. spec.

Finmekaniker

M askinmontörer

Verkt.mask.rep.

Instrumentmak.

Verktygsmakare

Ritsare

Styrnings- och

regleringsmek.

Telemontörer

Telereparatörer

El-kraftteknisk

gren

Flygmekaniker

Reservdelspers.

Maskinmekaniker

Fordonsmekaniker

J ärnbruksyrken

prod. inriktning

Järnbruksyrken

mek. inriktning

Entrepr.mask.för.

Svetsare

Rörarbetare

Grovplåtslagare

Ind. plåtslagare

Maskingren

Bänkgren

c

4)

fe)

M

co

G

ju

S

s*

*§ §

O o

B

*x r-i ''-m

>■§.5

M \3 c

2 3.-3

cl i

| 2-- £ P<

O

>

CO

c

cd

^4

W

C

o

»X

o

Px

>

CO

s

c

2

oo t»

G

05

G

^ .2

o ^

t* c

■§ S

a a

<D O

O

T3 ö

■2

<D g

ko w

00

a °

H co

S n

cd oj

O u

oS

SS

Öl

cd ^

>(*

Smeder Diesel-hydraulik-pneumatik Lantbruksmaskiner Industrielektronik

Värmebehandlare Bilprovare-besiktningsmän Entreprenadmaskiner Radarteknik

Ställare Analysmekaniker

Materialmän

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

YB framhåller att det blockschema över maskin- och eltekniska linjer, som

presenterats, är att anse som ett principexempel. Vissa delar i blocket är helt

säkert rätt fast förankrade i såväl nuvarande som framtida förhållanden men

vissa andra delar måste bli föremål för revidering efter ytterligare samråd med

representanter för berörda branscher.

Ett fast basblock representeras av den första terminen, som är gemensam för

alla efterföljande grenar. Här har järnbruksyrken blivit upptagna jämsides med

grenarna för verkstadsmekaniker, svetsmekaniker, fordonsmekaniker och elorienterade

yrken. Behov av variationer i utbildningen kan bli än mer accentuerat

under det andra utbildningsåret, och de tomma fälten mellan de i schemat angivna

grenarna antyder att ytterligare speciella grenar kan komma att behöva införas.

Utbildningen efter de två gymnasieskolåren är endast antydd till sin inriktning

och längd.

Blockschema för mekanisk linje ur alternativ läroplan för denna linje.

oi

U)

r*

C

:oJ

m

c

£

ÖB

C

3

x>

c

c JO

•al

M £

3 .S

.

C M

_ bo

C c

4) *3

M C

"3 .3

v->

av

U O

ten 3

H-> C
-

Gren för

verkstadsmekaniker3

Gren för

plåt- och svetsmekaniker3

Gren för

järnbruksyrken
produktions
inriktning
-

Mekanisk linje3

1 Supportsvarvare Arborrare * oi 1 2 3 Valsare Värmebehandlare

Karusellsvarvare Jiggborrare Reglerare Ställare

Fräsare Verktygsslipare Smeder Materialmän

3 Behandlas i denna läroplan

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

YB anger att schemat inte är fullständigt. Ytterligare utbildningar kommer att

bli nödvändiga från och med termin 3.

Blockschema för livsmedelsteknisk linje.

Ter-

min

4

Variant för

storhushåll1

Variant för

restaurang1

Bageri och

konditori- teknisk

variant1

Charkute-

riteknisk

variant1

Serveringsteknisk

variant1

3

Produktionsteknisk gren

2

Serverings- och distribu- tionsteknisk gren

1

Livsmedelsteknisk linje

1 Exempel på specialisering efter genomgången produktionsteknisk respektive serverings- och

distributionsteknisk gren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

to

Blockschema för linje för grafiska yrken.

4:e

terminen

Beredning

Förbear-

betning

Maskinell

textfram-

ställning

Övrig

textfram-

ställning/

Ombryt-

ning/

Monte-

ring

Repro-

duktions-

fotogra-

fering

Kopie-

ring/

Etsning

Hög-

tryck-

ning

Lito-

tryck-

ning

Djup-

tryck-

ning

Privat-

bokbind-

ning

Partibok-

bindning

Förpack-

ning

3:e

A 3:1

A 3:2

A 3:3

A 3:4

A 3:5

terminen

Textreproduktion

Bildreproduktion

B 1

B 2

B 3

C 1

C 2

C 3

2:a

A 1

A 2

Tryckning

Efterbearbetning

Förpackning

Bokbindning

terminen

T ryckmediaframställning

A

B

C

l:a

terminen

Linje för grafiska yrken

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

27

I det följande redogörs närmare för YB:s syn på läroplanerna inom de olika

linjerna samt redovisas ett antal timplaner som YB nu lagt fram förslag till.

Enligt YB skall de allmänna ämnen som föreslås bli införda i yrkesundervisningen

i den gymnasiala skolan läsas i enlighet med läroplanen för fackskolan.

Detta skall dock ej gälla ämnet arbetslivsorientering och i vissa fall inte heller

ämnet gymnastik. YB förutsätter att samläsning i stor utsträckning skall etableras

i de allmänna ämnena. Sådan samlad undervisning skall kunna ges både en blandning

av elever från fackskola och yrkeslinje och elever från olika yrkeslinjer.

YB finner angeläget att undervisningen, i den mån den organiseras för elever

enbart från yrkeslinjer, inriktas mot aktuella yrken. Sådan inriktning bedöms mest

lämplig vid undervisning i svenska och främmande språk.

Undervisningen i arbetslivsorientering, som i allmänhet skall ges under årskurs

2, har enligt YB följande huvudmoment, nämligen de grundläggande rättsnormerna,

arbetsmarknadsfrågor, anställningen, anställningsvillkoren, företagets

organisation och funktion, arbetsetik, arbetsplatsens skyddsfrågor och utbildningsfrågor.

YB framhåller att ämnet omspänner ett mycket stort område varför

det är nödvändigt att begränsa stoffet till mera centrala spörsmål. Huvudvikten

bör läggas vid att ge en helhetsbild av de mångskiftande faktorer, som i olika

avseenden påverkar den unges anpassning till arbetsmiljön.

Ämnet gymnastik skall förekomma inom alla yrkeslinjer i samtliga årskurser.

Även om läroplanen för fackskolan skall äga tillämpning är det enligt YB viktigt

att gymnastikundervisningen i hög grad ägnar uppmärksamhet åt arbetsfysiologiska

moment. Detta gäller särskilt för de yrkeslinjer som inte har arbetsfysiologi som

särskilt ämne eller huvudmoment inom yrkestekniken.

Beträffande den föreslagna timmen till förfogande föreslår YB att de anvisningar

som gäller för fackskolan med smärre justeringar också får gälla för de yrkesutbildande

linjer för vilka YB presenterar läroplaner.

2.1.3.2 Läroplaner inom humanistisk-social sektor (YB I 15.3, YB III 4, 7,1 och 2)

YB redovisar under denna rubrik läroplaner för estetisk linje samt för konsumtions-

och vårdteknisk linje. YB har dessutom inom sistnämnda områden

lagt fram alternativa läroplansförslag i vilka utbildningsvägarna redan från grunden

uppdelats på respektive område.

YB har i YB I gett uttryck för den uppfattningen att den estetiska linjen

i högre grad än andra yrkesutbildande linjer i första hand skulle antas utgöra

grund för fortsatt vidareutbildning samt sålunda i relativt lägre omfattning ge

sådan utbildning att eleven efter genomgång därav kan få anställning och utkomst.

Under läroplansarbetet har det emellertid visat sig, framhåller YB, att möjligheterna

att inom den estetiska linjen genomföra utbildning syftande till omedelbar

anställning efter gymnasieskolan är förhållandevis goda. Det understryks dock

att den estetiska linjens roll som förutbildande till vidareutbildning alltjämt är

starkt markerad.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

YB föreslår att den estetiska linjen blir föremål för försöksverksamhet på ett

fåtal platser i landet och att därvid vunna erfarenheter blir vägledande vid den

slutliga utformningen av linjen. YB uppger att man vid läroplansarbetet i denna

del haft att ta tillbörlig hänsyn till andra utredningar som behandlat utbildningsvägar

inom YB:s intresseområde.

Målet för undervisningen inom den estetiska linjen har av YB uppgetts vara

att ge grundläggande utbildning för sådan yrkesutövning där gestaltande, kreativa

kunskaper och färdigheter är av genomgripande betydelse,

att ge grundutbildning avpassad för postgymnasial vidareutbildning samt

att ge eleven en kulturestetisk syn på såväl sin egen miljö som på samhället.

Blockschemat för den estetiska linjen har presenterats på s. 22. I det följande

återges YB:s timplansförslag för linjens gemensamma första termin. De inom parentes

efter ämnena angivna siffrorna hänvisar till avsnitt i YB III.

Timplan för estetisk linje, termin 1

Ämne

vtr

utr1

YRKESTEKNIK (4.1.4) ..........................

26—30

Dramatisk gestaltning (4.1.4.1) ......................

5

95

Bild och miljö (4.1.4.2.) ...........................

5

95

Musik (4.1.4.3) ...................................

5

95

Estetisk orientering (4.1.4.4) ........................

4

75

Gestaltlära (4.1.4.5) ...............................

1

20

Rytm (4.1.4.6)....................................

2

40

Rörelse, tal, ton (4.1.4.7) ..........................

2

40

Psykologi (4.1.4.8) ................................

2

40

ALLMÄNNA ÄMNEN ..........................

10—6

Svenska ........................................

4

Engelska (B-språk)2 ..............................

3

Samhällskunskap2 ................................

4

Religionskunskap2’8 ..............................

0

Gymnastik ......................................

2

TIMME TILL FÖRFOGANDE ....................

1

Summa veckotimmar

37

1 Riktvärden vid integrerad undervisning.

2 Minst ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i åk 1 och avser båda årskurserna.

8 Läses i åk 2.

Den sceniska grenen skall innehålla variant för skådespelare samt variant för

scenteknisk personal. Fortsatt utbildning bedöms dock i så gott som samtliga

här aktuella yrken erforderlig.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

29

Utbildningen inom musikgrenen bör leda fram till bl. a. kyrkomusiker, militärmusiker,

underhållningsmusiker. YB bedömer det dock sannolikt att utbildningen

för de flesta instrument kräver ett tredje år.

Genomgång av den konstfackliga grenens varianter miljö, reklam och industriell

formgivning anses kunna ge tillräcklig utbildning för anställning och färdigutbildning

i företag som bl. a. heminredare, konstvävare, reklamtecknare, illustratör,

drejare eller ciselör. Kartritare, byggnadsritare och inredningsritare skall också

kunna få sin grundutbildning inom denna gren.

Blockschema för konsumtions- och vårdteknisk linje återfinns

på s. 22. I det följande redovisas dels timplanen för den konsumtions- och vårdtekniska

linjens första termin, dels den alternativa timplanen för termin 1 och 2

inom den vårdtekniska linjen.

Timplan för konsumtions- och vårdteknisk linje (termin 1)

Ämne

vtr

utr1

YRKESTEKNIK (4.2.3) ..........................

26—30

Konsumentkunskap (4.2.3.1) ........................

2

40

Familjekunskap (4.2.3.2) ..........................

I

20

Hushållsteknik (4.2.3.3) ............................

7

135

Miljökunskap (4.2.3.4) ............................

5

95

Vårdkunskap (4.2.3.5) .............................

7

135

Psykologi (4.2.3.6) ................................

2

40

Sociologi och socialmedicin (4.2.3.7) .................

2

40

ALLMÄNNA ÄMNEN ..........................

10—6

Svenska ........................................

4

Engelska (B-språk)2 ..............................

3

Samhällskunskap2 ................................

4

Religionskunskap2,3 ..............................

0

Gymnastik ......................................

2

TIMME TILL FÖRFOGANDE ....................

1

Summa veckotimmar

37

1 Riktvärden vid integrerad undervisning.

3 Minst ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i åk 1 och avser båda årskurserna.

3 Läses i årskurs 2.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Timplan för vårdteknisk linje

Gren för sjuk- och åldringsvård (terminerna 1 och 2).

Veckotimmar i period

Ämne

I

II

III

13 v

20 v

6 v

utr1

YRKESTEKNIK (7.2.5) ..............

24—28

29—33

24—28

Anatomi och fysiologi (7.2.5.1) ........

3

40

Mikrobiologi och hygien (7.2.5.2) ......

2

3

45

Psykologi (7.2.5.3)....................

3

2

50

Sociologi och socialmedicin (7.2.5.4) ....

3

2

50

Familjekunskap (7.2.5.5) ..............

1

15

Miljökunskap (7.2.5.6) ................

2

2

35

Vårdkunskap (7.2.5.7) ................

6

3

15

230

Barnkunskap (7.2.5.81 ................

3

40

Sysselsättningsmetodik (7.2.5.9) ........

1

10

Arbetsteknik (7.2.5.10)2 ..............

26—30

520—600

ALLMÄNNA ÄMNEN ..............

10—6

8—4

10—6

Svenska ............................

4

Engelska (B-språk)3 ..................

3

Samhällskunskap3 ....................

4

Religionskunskap3 ....................

0

Gymnastik ..........................

2

0

2

TIMME TILL FÖRFOGANDE........

1

1

i

Summa veckotimmar

35

38

35

1 Riktvärden vid integrerad undervisning.

2 Period II inleds med 13 veckors undervisning i arbetsteknik vid avdelning för akutsjukvård

eller avdelning för långtidssjukvård. Under de resterande 7 veckorna placeras eleverna inom

den vårdform som de tidigare inte stiftat bekantskap med.

2 Ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i åk 1 och avser båda årskurserna.

Eleverna bör rekommenderas att välja ämnet samhällskunskap, som ger en god grund för

undervisningen i sociologi och socialmedicin samt familjekunskap.

Inom den alternativa läroplanen för vårdteknisk linje har avvägningen mellan

gemensam allmänutbildning, områdesinriktad basutbildning och specifik färdigutbildning

enligt YB erbjudit vissa problem trots att den totala utbildningstiden under

en ett- respektive tvåårig studiegång överstiger den tid, som i nuläget normalt

disponeras för utbildning på motsvarande nivåer.

Svårigheterna sägs sammanhänga med att YB sett det som en huvuduppgift

att så långt möjligt anpassa vårdutbildningen till pågående och väntade förändringar

i vårdens målsättning, organisation och arbetsmetoder.

YB konstaterar att efterfrågan på vård ökat kraftigt inom hälso- och sjukvård

samt åldringsvård. Den stigande efterfrågan har mötts med en snabb ökning av

den slutna vårdens resurser. Vid sidan av den kvantitativa utbyggnaden håller

en strukturrationalisering på att genomföras. Utvecklingen går mot allt större

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

31

enheter. De senaste årens erfarenheter har gett vid handen att en vidare utbyggnad

av de större specialiserade sjukhusen kommer att ställa sådana resursanspråk att

vårdbehoven blir svåra att tillgodose om samtidigt ett ökat antal patienter skall

tas emot för högkvalificerad vård. Ett ledmotiv för en reviderad vårdpolitik

kommer troligen att bli en mera konsekvent genomförd differentiering, inte med

utgångspunkt från sjukdomarnas indelning i olika grupper, utan med ledning av

de enskilda patienternas varierande behov av vård. En sådan differentiering har

för övrigt redan inletts vid vissa sjukhus.

Förändringarna i vårdarbetets struktur leder till en renodling av de direkt patientstyrda

funktionerna medan andra funktioner centraliseras och förs över på

personal som inte behöver en allmän vårdutbildning. Det är dock önskvärt att

utbildningen av vårdbiträden behålls.

Personalen på nivån närmast över vårdbiträdena kommer sannolikt att inta en

nyckelposition i framtidens vårdorganisation. Det är önskvärt att denna kategori

ges möjlighet att överta mera kvalificerade och självständiga uppgifter inom den

medicinska vården samt att den utbildas för att leda underställd personal. Gruppen

får antas bli betydligt mindre än gruppen vårdbiträden.

Utbildningen på båda nivåerna bör ge en bred behörighet med minsta möjliga

begränsning i fråga om användbarheten inom olika vårdformer och vårdspecialiteter.

Utbildningen skall ges ett sådant innehåll att omställningssvårigheter i samband

med organisations- och metodförändringar undviks. En granskning av vårduppgifternas

karaktär leder till att även den specifika yrkesutbildningen helst skall

vara avslutad före utträdet i arbetslivet.

Kravet att yrkesutbildningen skall vara adekvat på både kortare och längre

sikt är inom den givna tidsramen svårt att förena med önskemålet om en höjning

av elevernas allmänkunskaper annat än i de obligatoriska allmänna ämnena.

YB:s slutsatser blir att vårdpersonalen behöver en breddad utbildning med

hänsyn till integrationssträvandena inom vården och som en beredskap inför den

framtida utvecklingen. Inslaget av fackteoretiska ämnen bör av samma skäl förstärkas.

Dessa förändringar bör också underlätta elevernas möjligheter att förbereda

sig för vidareutbildning. På samma gång skall utbildningen ge så specialiserade

yrkeskunskaper och -färdigheter att den utbildade personalen kan gå direkt

ut i förvärvsarbete och fullgöra sina arbetsuppgifter inom den nuvarande vårdorganisationen.

Vad gäller utbildningens utformning anför YB att utbildningen

av vårdpersonal skiljer sig från flertalet andra yrkesutbildningar därigenom att

träningen av de moment som ingår i yrket inte enbart kan förläggas till en konstruerad

arbetsmiljö i skolans lokaler. Lämpliga praktikplatser behöver disponeras.

Knappheten på praktikplatser har under senare år lagt hinder i vägen för en

önskvärd ökning av vårdutbildningen på olika nivåer. YB finner angeläget att

situationen inte förvärras, utan att utbildningens organisation tvärtom tillåter kapacitetshöjningar.

YB har därför sett det som en viktig uppgift att åstadkomma

en pedagogiskt motiverad avvägning mellan teoretisk och tillämpad utbildning,

vilken samtidigt gör det möjligt att förse praktikställena med en jämn ström av

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

elever under läsåret. YB har därför stannat för en och samma periodindelning

inom den första och andra årskursen. Indelningen innebär att studierna inleds med

13 veckors undervisning i skolan, varefter följer 20 veckors tillämpad utbildning.

Studierna avslutas med 6 veckors undervisning i fackteoretiska ämnen. I YB:s

förslag förutsätts att ett lika stort antal elever tas in i utbildningen i början av

varje termin.

2.1.3.3 Läroplaner inom ekonomisk sektor (YB I 15.4, YB III 5)

YB redovisar inom denna sektor endast en läroplan, nämligen läroplan för

distributions- och kontor steknisk linje.

YB framhåller att linjen i princip är tvåårig men att lärostoffet delats upp på

årskurserna så att även elever som lämnar den skolmässiga yrkesutbildningen

efter en årskurs kan vara relativt användbara för enklare rutinmässiga funktioner

inom näringsliv och förvaltning. Elever som valt den kontorstekniska grenen kan

under andra årskursen genom tillval specialisera sig mot antingen en skrivvariant

eller en siffervariant. Arbetstekniken under andra årskursen bör enligt YB förläggas

till näringsliv och förvaltning i så stor utsträckning som de lokala förutsättningarna

medger.

Ämnet stenografi har tidigare regelmässigt förekommit i yrkesskolans kurser

för blivande kontorspersonal. YB anser att utbildningen av stenografer, med hänsyn

bl. a. till de höga krav på kunskaper i svenska och främmande språk som

bör ställas, i den kommande gymnasieskolan bör ske i de tre- och tvååriga ekonomiska

linjerna dvs. i gymnasiet resp. fackskolan.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Nedan återges timplanen för ifrågavarande linje.

D = distributionsteknisk gren

K = kontorsteknisk gren

Ämne

Åk 1

Ål

D

V 2

K

YRKESTEKNIK (5.1.3)............

27—30

28—29

28—29

Maskinskrivning (5.1.3.1) ..........

5

2/51

Kontorsteknik (5.i.3.2) ............

6

3/01

Distributionsteknik (5.1.3.3) ........

6

3

Maskinräkning (5.1.3.4) ............

2

Varukännedom (5.1.3.5)............

4

Arbetsteknik i företag (5.1.3.6)......

18

18

Företagsekonomi (5.1.3.7) ..........

5

3

3

Matematik (5.1.3.8)................

3

Konsumentkunskap (5.1.3.9) ........

2

ALLMÄNNA ÄMNEN............

9—6

9—8

9—8

Svenska ........................

4

3

3

Engelska (B-språk)2................

3

3

3

Samhällskunskap2 .................

2

2

2

Religionskunskap2 .................

0

2

2

Abetslivsorientering ...............

0

1

1

Gymnastik .......................

2

2

2

TIMME TILL FÖRFOGANDE.....

1

0

0

Summa veckotimmar

37

37

37

1 Elever som önskar specialisera sig mot siffervarianten väljer till 3 vtr kontorsteknik utöver

2 vtr maskinskrivning. Elever som vill specialisera sig mot skrivvarianten väljer till ytterligare

3 vtr i maskinskrivning, men avstår från kontorstekniken.

3 Minst ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i åk 1 och avser båda årskurserna.

2.1.3.4 Läroplaner inom naturvetenskaplig-teknisk sektor (YB I 15.5 och 6, YB III 6,

7.3—5)

Inom denna sektor har YB framlagt läroplansförslag för maskin- och elteknisk

linje — alternativt för mekanisk linje, fordonslinje och el-telelinje, byggnadsteknisk

linje, träteknisk linje, skogsbruksteknisk linje, trädgårdsteknisk linje, jordbruksteknisk

linje, livsmedelsteknisk linje, processteknisk linje, gren för gruvyrken, guldsmedslinje,

optikerlinje, linje för plastyrken, linje för gummiyrken, beklädnadsteknisk

linje, linje för grafiska yrken, frisörteknisk linje och urmakarlinje.

Utbildningstiden inom nämnda linjer är tvåårig utom för skogsbrulcstekniska

linjen, som är ettårig, samt guldsmedslinjen och urmakarlinjen, som är treåriga.

Blockschema för maskin- och elteknisk linje samt alternativt schema för mekanisk

linje återfinns på s. 23 och 24. I det följande redovisas den föreslagna timplanen

för sistnämnda linje.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 140

opaginerad Kontrollera mot PDF

Timplan för mekanisk linje

00

Veckotimmar

i

TERMIN

TERMIN 2

TERMIN 3

TERMIN 4

Ämne

1

Gren för

Variant för

Variant för

Verk-

Plåt-

Verk-

Svetsare

Grov-

Verk-

Svetsare

Grov-

stads-

och

stads-

plåt-

stads-

plåt-

mek

svetsmek

mek

slagare

mek

slagare

YRKESTEKNIK ..............

29-32

30-33

30-33

31-33

31-33

31-33

31-33

31-33

31-33

Arbetsteknik ..................

21-24

24-27

23-26

26-28

25-27

26-28

27-29

26-28

26-28

Verktygs- och verktygsmaskinlära

1

1

1

1

1

1

1

1

1

Ritningsläsning ................

2

2

2

1

1

1

1

1

1

Maskinelement ................

1

1

1

Arbetsberedning ...............

1

1

2

1

1

2

Mätteknik ....................

1

1

1

Materiallära ...................

1

1

1

1

Produktionsteknik ..............

1

1

1

1

1

1

Matematik ....................

2

Svetsteori .....................

2

1

1

ALLMÄNNA ÄMNEN.........

7-4

7-4

7-5

7-5

7-5

7-5

7-5

7-5

Svenska .......................

2

2

2

2

Engelska (B-språk)1 ............

3

3

Samhällskunskap1 ..............

0

0

2

2

Religionskunskap1 ..............

0

0

2

2

Arbetslivsorientering ............

1

1

Gymnastik ....................

2

2

2

2

TIMME TILL FÖRFOGANDE . .

1

1

Summa veckotimmar

37

38

38

38

38

38

38

38

38

1 Minst ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i årskurs 1 och avser båda årskurserna.

Där så kan ske skall skolan erbjuda eleverna möjlighet till fritt tillval upp till 12 vtr. Tillvalet bör i första hand erbjudas under årskurs 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

35

I anslutning till den föreslagna läroplanen för byggnadsteknisk linje framhåller

YB, att en meningsfylld utbildning inom byggnadsbranschen kan åstadkommas

endast om tillgången på utbildningsbyggen är tillräcklig såväl med avseende på

antalet sådana byggen som med hänsyn till deras lämplighet. YB understryker att

det är nödvändigt att eleverna med så få avbrott som möjligt kan följa den för en

arbetsplats normala arbetstiden när man är knuten till utbildningsbygge. Detta kan

självfallet få återverkningar på elevernas möjligheter att delta i t. ex. teoriundervisning

på skolan. YB understryker också att det är viktigt att de lokala skolmyndigheterna

i samverkan med branscherna kan företa de ändringar i utbildningens

organisation som lokala förhållanden motiverar.

Den framlagda läroplanen avser utbildning av inte mindre än elva olika yrkeskategorier.

Den gemensamma första delen av blocket är uppbyggd så att alla i

blocket representerade yrken får en för alla lika grundutbildning omfattande åtta

veckor. Fr. o. m. nionde arbetsveckan påbörjar målarna och värme- och sanitetsmontörerna

sin mera specialiserade utbildning medan den gemensamma utbildningen

för övriga yrken fortsätter inom arbetsområdena betongarbete, murning och

träarbete.

Beträffande läroplanen för liv smedelst eknisk linje bygger YB:s förslag på den

klart uttalade principen att utbildningen för besläktade yrken i sitt första skede skall

bestå av gemensamma utbildningsblock, där innehållet utgörs såväl av en syntes

av gemensamma yrkesmoment som av vissa yrkesorienterande moment från vart

och ett av de yrken som har sin utbildning baserad på det gemensamma blocket.

Livsmedelsindustrins omfattning liksom det faktum att en mängd centrala yrkesmoment

och fackkunskaper är gemensamma för olika livsmedelsyrken, utgör ett

mycket starkt motiv för att i det inledande skedet sammanföra utbildningen till ett

sådant gemensamt utbildningsblock. Till en livsmedelsteknisk linje bör därför

föras utbildning av personal dels för olika livsmedelsbranscher, dels för restauranger

och storkök.

Den livsmedelstekniska linjen skall normalt vara tvåårig och uppbyggd så att

de för yrkena gemensamma eller likartade ämnena i huvudsak behandlas under

den första terminen. Linder andra terminen sker en uppdelning i en produktionsteknisk

och en serverings- och distributionsteknisk gren. Den livsmedelstekniska

linjens första år är avsett att ge sådana grundläggande kunskaper och färdigheter

att eleverna skall kunna övergå till en slutlig specialisering mot en viss yrkessektor

eller ett visst yrke under de tredje och fjärde terminerna, eller efter en kortare befattningsinriktad

inskolning inom ett företag kunna göra en produktiv insats.

Av blockschemat för den livsmedelstekniska linjen på s. 25 framgår att denna

linje innehåller varianter för utbildning av personal för resturanger och för storhushåll.

YB erinrar om att utbildning av nyss nämnd personal även ingår i den

konsumtions- och vårdtekniska linjen samt i den alternativa läroplanen för konsumtionsteknisk

linje.

YB föreslår att yrkesutbildningen i enlighet med här avsedd läroplan blir föremål

för försöksverksamhet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Läroplanen för processteknisk linje utgör exempel på ett utbildningsblock, där

utbildningen från en gemensam bas — inom den processtekniska linjen årskurs I

— ändras mot en med tiden alltmera specialiserad yrkesutbildning inom gymnasieskola

eller företag.

Utgångspunkten för läroplansarbetet har varit att skapa en utbildning som inte

är inriktad mot någon speciell bransch utan mot en typ av verksamhet som ställer

likartade krav på färdigheter och kunskaper. Den processtekniska linjen avser att

ge grundutbildning lämplig för personal som kommer att vara sysselsatt med processtekniskt

arbete inom industrier, som i huvudsak genom kemiska och fysikaliska

processer framställer produkter. Med utgångspunkt från den grendelning

av processteknisk linje som YB föreslår kan bl. a. följande industrier få sitt behov

av arbetare med processtekniska uppgifter tillgodosett genom den föreslagna utbildningslinjen:

läkemedelsindustrin, sprängämnesindnstrin, bryggerier, margarinfabriker,

massaindustrin, pappersindustrin, järnverk, glasbruk och cementfabriker.

Antalet arbetare i Sverige med processtekniska uppgifter år 1965 utgjorde enligt

YB ca 44 000. Vid en fördelning på gymnasieorter har YB kunnat konstatera

att det år 1970 kan beräknas finnas underlag för en processteknisk linjes första årskurs

på inte mindre än 50 orter. På dessa fanns år 1965 sammanlagt ca 35 000 av

de nyssnämnda processarbetarna. Linjen föreslås bli tvåårig med en gemensam

första årskurs och därefter delad i olika grenar.

Andra årskursen torde inte på någon gymnasieort kunna utformas med samtliga

sex föreslagna grenar. På ett mindre antal sådana orter kan dock två eller

flera grenar anordnas. I övrigt anser YB att andra årskursen med fördel kan genomföras

såsom inbyggd skola alternativt företagsskola. Även skolor av riks- eller

regional karaktär kan övervägas för mindre frekventa grenutbildningar.

YB föreslår att den processtekniska yrkesutbildningen blir föremål för försöksverksamhet.

Beträffande läroplansförslaget gällande gren för gruvyrken framhåller YB att utbildningen

av personal för gruvindustrin avses utformas som en gren för gruvyrken

under andra läsåret i den gymnasiala skolan. Grundutbildningen förutsätts

ske under första läsåret endera i byggnadsteknisk linje med anläggningsteknisk inriktning

eller i maskin- och elteknisk linje med svetsmekanisk inriktning eller i den

processtekniska linjen.

Läroplanens första termin inom linje för grafiska yrken avser enligt YB att ge

en allsidig gemensam grund för en fortsatt utbildning mot branschens olika specialiteter.

Under andra terminen sker, som framgår av blockschemat på s. 26, en

grenindelning mot verksamheterna tryckmediaframställning, tryckning och efterarbetning.

Terminerna tre och fyra har elva varianter inriktade mot olika delar av

den grafiska industrin.

YB framhåller, att en blockutbildning för hela den grafiska industrin radikalt

avviker från de riktlinjer för utbildningen inom branschen som hittills varit gällande.

Begreppet grafisk industri omspänner verksamheter med högst skild teknik

som i många fall ställer krav på färdigheter och kunskaper av helt olikartade slag.

YB föreslår försöksverksamhet även med denna linje.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

37

2.1.4 Pedagogiska och metodiska frågor (YB I 16, 23, YB III 1.4, 2)

YB framhåller inledningsvis under denna rubrik i YB I, att undervisningssituationen

i yrkesskolan i ett avseende är tämligen speciell. Härvid åsyftas det förhållandet

att yrkesutbildningen i regel karakteriseras av ett dominerande inslag av

färdighetsövningar. Sådana ingår i jämförelsevis stor utsträckning i ämnet arbetsteknik.

Den speciella pedagogik och metodik som krävs i detta sammanhang har

enligt YB blivit föremål för studium och analys först sedan de stora industriföretagen

börjat intressera sig för systematisk utbildning i skolmässiga former. Samhället

har däremot i alltför ringa utsträckning intresserat sig för hithörande problem.

YB kommer i YB I också in på den yrkespedagogiska forskningen och konstaterar,

att det finns ett klart behov av en utvidgad forskning inriktad på vissa inlärningsfrågor,

som är förknippade med yrkesutbildningen. YB föreslår, att frågan

ägnas uppmärksamhet och att lämpliga åtgärder vidtas för att få till stånd en utvidgad

forskning på det yrkespedagogiska området.

I YB III har lämnats betydande utrymme åt behandlingen av här aktuella

frågor. Man understryker att de pedagogiska och metodiska frågorna vid ett genomförande

av förslagen om framtidens yrkesutbildning blir viktigare än någonsin

förut. YB uppger att avsikten med beredningens behandling av dessa frågor är

att ge en viss beskrivning av det pedagogiska nuläget inom svensk yrkesutbildning,

att försöka ge en sammanfattning av de viktigaste synpunkterna på detta område

som hittills framförts,

att ge en rad synpunkter på önskvärda och möjliga förbättringar i pedagogik och

metodik

samt att genom ett påpekande av de många olösta frågorna försöka väcka intresse

för även vetenskaplig behandling av dessa. Den lämnade redogörelsen torde

enligt YB ha stort värde för all yrkesutbildning, icke minst som ett första samlat

grepp på alla dessa frågor.

I det följande kommer att lämnas en översiktlig och starkt koncentrerad redogörelse

för YB:s tankar och förslag rörande de aktuella spörsmålen. För vidare

information i ämnet hänvisas till betänkandena (YB I kap. 16, YB III kap. 2).

Inledningsvis framhålls i YB III att de utbildningsmetodiska frågor som man

behandlar i första hand avser yrkestekniken och då framför allt arbetstekniken och

dess speciella problem. YB anser att integrationen av vissa delar av den fackteoretiska

undervisningen med arbetstekniken också är en utbildningsmetodislc fråga av

stor vikt. YB framhåller för övrigt att de problem som man tar upp i detta avsnitt

ingalunda är speciella för yrkesutbildningen. Mot den bakgrunden finner YB lämpligt

att de pedagogisk-metodiska problemen i gymnasieskolan så långt möjligt får

en gemensam behandling.

I sin beskrivning av det pedagogisk-metodiska nuläget belyser YB i anslutning

till ett antal exempel från dagens yrkesutbildning de pedagogisk-metodiska pro
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

blem som är förknippade därmed. YB understryker här för flera utbildningsområden

t. ex. vårdutbildning och byggnadsteknisk utbildning bl. a. bundenheten till

praktikställen. Beträffande utbildningsbyggena pekar YB på de praktiska svårigheter

som uppstår när skolan tvingas acceptera byggen som är belägna långt ifrån

skolan.

YB uppställer fem speciella krav på yrkesutbildning, nämligen

att den genom systematisk undervisning skall meddela precisa kunskaper och färdigheter,

så att eleven efter genomgången gymnasieskola kan erhålla anställning

och så att en god grund läggs för inskolning och färdigutbildning,

att arbetet med yrkes- och arbetsanalyser får ökad omfattning,

att skolöverstyrelsen i ökad utsträckning får uppgifter från avnämarna om ändrade

yrkeskrav,

att träning i metodförbättring ges ett stort utrymme i yrkestekniken samt

att det med hänsyn till storleken av investeringarna i yrkesutbildningen är nödvändigt

att i betydligt högre grad än nu utnyttja lokaler och utrustning.

I anslutning till de uppställda kraven har YB utvecklat sina synpunkter på därmed

förknippade problem.

YB fäster sålunda t. ex. stor vikt vid att tillräckliga resurser ställs till förfogande

för utförande av yrkes-, arbets- och pedagogiska analyser.

Beträffande frågan om information om ändrade yrkeskrav befinns det angeläget

för avnämarna att inom sina respektive områden bygga upp någon form av informationsverksamhet.

Informationsströmmen bör kanaliseras till samma centrala instans

hos avnämarna som handlägger yrkesanalytiska problem.

YB uppger att investeringen i lokaler och yrkesredskap tillsammans med det

relativt ringa antalet elever per lärare medför att yrkesutbildningen blir den dyrbaraste

delen av gymnasieskolans verksamhet. En av skolöverstyrelsen gjord beräkning

ger vid handen att samhällets kostnader per år för en elev i yrkesutbildning

under 1966/67 uppgick till ca 7 000 kronor medan motsvarande kostnad för en

elev vid t. ex. gymnasium stannade vi ca 4 500 kronor. YB hävdar mot denna bakgrund

att kravet på utnyttjande av investeringarna till så nära maximum som möjligt

är ett legitimt krav som det bör vara naturligt att tillmötesgå. YB förordar

att det intensivutnyttjande av lokaler m. m. som redan idag förekommer på ett

flertal platser mera allmänt införs. Yrkesutbildningens kapacitet skulle härigenom

radikalt förbättras.

Under rubriken integrering och individualisering erinrar YB om att man i YB

I introducerat blockämnet yrkesteknik som huvudämne i all av YB föreslagen

yrkesutbildning. Härvid konstaterades bl. a. att näringslivets behov av arbetskraft

med renodlade teoretiska kunskaper eller praktiska färdigheter i rask takt minskat,

medan behovet av anställda med mera allsidig utbildning ökat. YB menar att en

integrerad undervisning i t. ex. ämnesblocket yrkesteknik ur pedagogisk synvinkel

torde medföra en effektivisering av undervisningen.

Individualiseringen betecknar YB som det kanske mest väsentliga pedagogisk
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

metodiska problemet i modern undervisning. Härmed förstås en undervisningsform

anpassad till elevens individuella förutsättningar, dvs. en form som låter eleven

arbeta i den takt och med de uppgifter som är nödvändiga för att ge precisa kunskaper

och färdigheter. Individualisering konstitueras också av integrering mellan

kunskap och färdighet. En individualiserad undervisning kräver lärarkompletterande

och självinstruerande läromedel samt tillgång på i varje särskilt fall erforderliga

yrkesredskap och arbetsobjekt.

Individualiseringen försvåras avsevärt under de perioder då eleverna sysselsätts

med externa arbetsobjekt. YB visar med några exempel att svårigheterna

dessutom kan vara av väsentligt olika slag.

YB kommer härefter in på de interna och externa arbetsobjektens värde och

kommer beträffande de interna arbetsobjekten, dvs. sådana som konstruerats speciellt

för en viss utbildning, till slutsatsen att de bör komma till användning i betydligt

större omfattning än hittills. De externa arbetsobjeken bedöms av YB i de

flesta fall få betydligt mindre omfattning i gymnasieskolan än i de nuvarande yrkesskolorna.

För de yrkesutbildande linjer, där elevernas kunskaper och färdigheter

närmar sig eller kommer upp till en färdigutbildningsnivå är de externa

arbetsobjekten dock inte bara önskvärda utan ofta helt nödvändiga. Svårigheten

att anskaffa externa arbetsobjekt belyses av YB. YB pekar här särskilt på svårigheterna

att anskaffa lämpliga utbildningsbyggen. YB anser att det bör övervägas

om inte samhället i högre grad än hittills borde garantera att externa arbetsobjekt

ställs till förfogande.

YB behandlar värdet av olika arbetsinstruktioner och stationsutbiidning. Beträffande

stationsutbildningen framhålls att en av de mest väsentliga ekonomiska

fördelarna ligger i den tidsbesparing som uppnås genom att utbildningsmaterialet

är permanent iordningställt och att utbildningen kan börja omedelbart då eleverna

anländer. En annan fördel sägs vara att läraren frigörs från ett ur utbildningssynpunkt

mindre väsentligt arbete och att man kan vara säker på att eleverna får

påbörja sin utbildning under likartade förhållanden. Vid helt självinstruerande stationer

är läraren frigjord från den rutinmässiga delen av undervisningen och agerar

i huvudsak som arbetsledare. Vid bedömning av lokalbehovet för stationsutbiidning

kan observeras att ett omfattande lärostoff med litet elevantal kräver större

yta per elev medan man vid stora elevantal kan göra avsevärda besparingar i vad

avser lokal-, material- och lärarkostnader per elev. Enligt YB:s uppfattning bör

yrkesutbildningen i stor utsträckning organiseras som stationsutbiidning.

Yrkesutbildningen skall ge kunskaper och färdigheter samt arbetslivsfostran.

Denna tredubbla målsättning utgör enligt YB en förutsättning för att den enskilde

individen erhåller möjligheter till yrkesframgång. En sådan yrkesframgång förutsätter

dessutom att kunskaperna, färdigheterna och arbetslivsfostran ständigt vidareutvecklas.

YB finner det ytterst angeläget att yrkesutbildningens tredubbla målsättning tillgodoses

och att sålunda arbetslivsfostran blir föremål för samma intresse som de

två övriga komponenterna, kunskaper och färdigheter.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1968

YB diskuterar några pedagogiska och metodiska frågor med utgångspunkt i

dagens möjligheter att erbjuda arbetslivsfostrande utbildning samt lämnar i avsnittet

om den pedagogiska forskningen förslag till forskningsobjekt inom det aktuella

området. I den pågående särskilda undersökningen rörande samarbetet mellan

skola och avnämare skall YB vidare tillse att det nödvändiga yrkesanalytiska

arbetet kommer att omfatta även området arbetslivsfostran. YB avser också att

ägna uppmärksamhet åt att utbildningen av blivande lärare i yrkesteknik utformas

så att utrymme lämnas åt såväl ämnesutbildning som ämnesmetodiska studier inom

området.

I sitt arbete med frågor sammanhängande med bedömning av arbetsresultaten

har YB diskuterat bl. a. diagnostiska prov (mellanprov), kompetensprov (slutprov)

samt betygsättningen för ämnesblocket yrkesteknik. Vad beträffar sistnämnda

betygsättning uttalar sig YB för den relativa betygsättningen baserad på en femgradig

skala. Då det gäller att utforma hjälpmedel för bedömning av utbildningens

standard är det till de diagnostiska proven intresset främst bör knytas. Standardproven

kan i de flesta fall utformas som arbetsbeskrivning, ritning o. d. med vars

hjälp den enskilde läraren med iakttagande av särskilda anvisningar låter eleverna

tillverka de objekt som utgör standardprov. För utbildning inom vårdteknisk linje/

gren torde de diagnostiska proven med fördel kunna utformas som konstruerade

praktikfall. Tillverkningen av de diagnostiska proven bör ske i samverkan mellan

avnämarna och skolöverstyrelsen. YB avser att återkomma härtill.

På tal om den pedagogiska forskningen pekar YB på att alltför litet hittills gjorts

inom yrkespedagogikens område. Forskningen inom detta område måste intensifieras

och ges betydligt ökat utrymme.

I första hand är det angeläget att inventera sådana yrkespedagogiska problem

där lösningarna får stor och omedelbar betydelse. Det förefaller YB nödvändigt

att skolöverstyrelsen förstärks med personal som särskilt avdelas för den samrådsoch

kontaktverksamhet som behövs för detta ändamål. Nästa åtgärd bör vara att

omsorgsfullt registrera den yrkespedagogiska forskning som äger rum i andra

länder.

YB ger avslutningsvis exempel på angelägna forsknings- och utvecklingsuppgifter

(YB III s. 88—93).

YB har i YB III i anslutning såväl till sin framställning rörande det fria tillvalet

som till sitt förslag om prövotidens slopande framhållit betydelsen av att studieoch

yrkesvägledningen är väl utvecklad, realistisk och effektiv.

I YB I konstateras att studie- och yrkesorienteringen, som termen där lyder,

redan ingår i det skolsociala programmet eller elevvården. Beträffande mål, inriktning

och principiella uppläggningar hänvisar YB inledningsvis i alla väsentliga avseenden

till grundskolans, gymnasiets och fackskolans program på detta område.

En viss anpassning krävs dock med hänsyn till yrkesutbildningens speciella förhållanden.

I stort sett är studieorientering och vägledning i yrkessektom yrkesvalsanknuten.

Breddningen av yrkesskolans program, med allmännare bas och ökande

specialisering mot utbildningstidens slut, fler möjligheter till övergång till andra

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

41

gymnasiala linjer eller till efterföljande skolor är faktorer, som medför ökat behov

av orientering och vägledning. Lägger man härtill att undervisningstiden inom yrkesskolan

förkortas blir det enligt YB än mer angeläget, att eleverna får allt tänkbart

stöd för att arbeta effektivt och undvika osäkerhet och felval.

Studieorienteringen i yrkessektom av skolväsendet skall enligt YB bygga på den

grund som den obligatoriska skolan lagt samt ge information och vägledning om

utbildningsgång och valmöjligheter inom de yrkesinriktade utbildningslinjerna varvid

hänsyn också skall tas till sidoliggande resp. högre skolor och kurser och deras

inträdeskrav.

Yrkesorienteringen, som också skall bygga på grundskolan, avses medverka till

fördjupningen av kunskaper om arbetsliv, yrken och arbetsmarknad. Den skall ge

information om yrkessamhället genom översikter över utbildningsväsen, yrkesvärld,

arbetsförhållanden, arbetsmarknadsorganisationer samt arbetsuppgifter och

krav inom olika yrken.

Studie- och yrkesorientering skall genomföras genom kollektiv eller enskild information,

utredande kontaktarbete samt enskild vägledning med utbildningsplanering.

Varje elev bör erhålla studieorientering genom deltagande i lektion eller

föreläsning härom och/eller genom tryckt material. Orienteringen bör visa hur

utbildningen inom sektorn är uppbyggd, dess mål och innehåll och hur den pedagogiskt

fungerar. Den enskilde eleven skall dessutom beredas möjligheter till anlagsorientering

och ges enskild vägledning.

Senast under åk (årskurs) 9 av grundskolan bör yrkesskolans lärare och tjänstemän

organisera studiebesök vid gymnasieskolor och i grundskolan informera elever

och föräldrar om yrkesutbildningen. Under åk 1 ges kollektiv och enskild yrkesorientering

samt studieorientering om yrkesskolans kurser, tillval, arbetssätt m. m.

Under åk 2 fortsätter arbetet med orientering med ökad tyngd åt frågor om övergång

till andra utbildningsanstalter eller utbildningsformer och om arbetsmarknadsfrågor.

De medverkande vid yrkesskolans studie- och yrkesorientering bör enligt

YB i stort sett vara desamma som vid övriga gymnasiala skolor. En viss anpassning

till yrkesskolans förhållanden av det för fackskolor och gymnasier antagna

personalprogrammet torde dock krävas. I högre grad än i skolsektorer av mer allmän

karaktär behövs sålunda enligt YB insatser inte bara från länsarbetsnämndernas

yrkesvägledare utan även från t. ex. personal för allmänna arbetsmarknadsfrågor,

arbetsvärd m. m.

Som tidigare antytts har YB föreslagit att den prövotid för inträde i yrkesutbildningskurs

som för närvarande gäller enligt skolstadgan skall slopas. YB framhåller

att man är medveten om att bestämmelsen om prövotid ibland varit till nytta

även om den tillämpats relativt sparsamt. De av YB framlagda förslagen rörande

den framtida utbildningen inom det gymnasiala stadiets skolor medför enligt YB

ändrade förutsättningar för tillämpning av en särskilt föreskriven prövotid. Bland

annat medför de föreslagna breddade blockutbildningarna en ökad möjlighet för

enskild elev att pröva sig fram inom blocket för att först efter någon termin behöva

bestämma sig för specialisering.

2* —• Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 140

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

2.2 Remissyttranden

2.2.1 Allmänna riktlinjer

YB:s grundläggande synpunkter rörande motiven för en yrkesutbildningsreform,

kraven på yrkesutbildningen och yrkesskolans målsättning har hos de remissinstanser

som uttalat sig härom i stort sett undantagslöst vunnit gehör. Bland här

avsedda remissinstanser ingår skolöverstyrelsen, statens vattenfallsverk, statens

institut för högre utbildning av sjuksköterskor, rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna

i Malmöhus, Göteborgs och Västernorrlands län, TCO, LO, Kooperativa förbundet,

Sveriges grossistförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund,

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Sveriges arbetsledarförbund.

I vissa remissyttranden uttalas farhågor för att ett realiserande av YB:s målsättningar

skulle kunna leda till att yrkesutbildningen kommer att uppfattas som en

sekunda utbildningsväg eller en återvändsgränd. Svenska landstingsförbundet tar

upp denna aspekt i sitt yttrande över YB I och anför härom.

Ett kraftigt ökat inslag av allmänna ämnen i kombination med ett förkortat

läsår samt sänkta veckotimtal och lektionstider medför risk för en avsevärt försämrad

yrkesutbildning, om utbildningstiden normalt skall vara två år. Likväl kan

yrkesskolan som regel inte ge ett tidsmässigt lika stort utrymme för undervisning

i allmänna ämnen som den nuvarande fackskolan, och således inte heller en lika

bred grund för vidare utbildning. Den av YB angivna huvudsakliga tidsramen på

två år gör att beredningens förslag framstår som en otillfredsställande kompromiss

mellan två i detta läge oförenliga målsättningar. Genom det försvagade inslaget av

direkt yrkesutbildande moment samt den i förhållande till fackskolan mera begränsade

uppsättningen av allmänna ämnen riskerar yrkesutbildningen att bli vad YB

velat undvika: ett för eleverna mindre valvärt alternativ än andra studievägar på

gymnasial nivå.

Kompetensutredningen framhåller med anledning av YB I att ungdomars och

föräldrars attityder till olika yrken endast i begränsad omfattning torde påverkas

av rent skolorganisatoriska förhållanden. Ett bättre sätt att skapa förtroende för yrkesskolan

än att understryka dennas karaktär av genomgångsväg till fortsatt utbildning

borde vara att framhålla den möjlighet som den ger individen till en från anlags-

och lämplighetssynpunkt värdefull yrkesutbildning, kort sagt att markera yrkesutbildningens

egen profil. I stället understryker beredningen emellertid de likheter

med fackskola och gymnasium som finns i den föreslagna yrkesutbildningen

och riskerar därigenom att dessa skolformer trots allt kommer att framstå som bättre

alternativ än yrkesskolan.

Statens institut för hantverk och industri framhåller, att man inom näringslivet

är positiv till nuvarande yrkesutbildning. Den förändring man önskar är en utbildning

som gör att eleverna omedelbart kan utföra praktiska arbetsuppgifter, när de

kommer ut i arbetslivet.

Flera remissinstanser tar upp sambandet mellan fackskola och yrkesskola.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

43

Mekanförbundet och Verkstadsföreningen erinrar om att man i sitt yttrande

över YB I föreslog att genomgång av yrkesskola skulle utgöra inträdeskrav till

teknisk fackskola och utvecklar sitt resonemang på följande sätt.

Elever som efter genomgången grundskola ej dras mot teoretiskt inriktade

studier kunde omedelbart påbörja en yrkesinriktad utbildning, som sedan i en

följd, eller efter några års praktisk yrkesverksamhet, kunde byggas på med teoretisk

utbildning i fackskola. Yrkesskolan skulle därigenom inte behöva upplevas

som en »återvändsgränd», då naturliga vidareutbildningsmöjligheter skulle erbjudas

dem, vars teoretiska studieintresse och ambitioner vaknar först några år efter

grundskolans avslutande. Med den här föreslagna konstruktionen skulle man också

komma ifrån alla de övergångsproblem mellan yrkesskola och fackskola, som

YB har besvärats av och inte heller tillfredsställande lyckats lösa.

I yttrandet framhålls vidare att de som utbildats vid teknisk fackskola härigenom

också skulle få en utbildning som är ordentligt förankrad i praktisk erfarenhet.

Liknande synpunkter uttalas av bl. a. SAF och Sveriges industriförbund, Sveriges

hantverks- och industriorganisation samt Jernkontoret.

Frågan om den grundläggande yrkesutbildningens längd

har mera direkt berörts endast i yttrandena över YB I. Sålunda har YB:s principiella

förslag om en tvåårig gymnasial yrkesutbildning tillstyrkts av bl. a. flera länsskolnämnder,

statens vattenfallsverk, statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

länsstyrelsen i Älvsborgs län, Stor-Stockholms planeringsnämnd, SACO, TCO

och Svenska yrkesutbildningsföreningen.

Även betänkligheter har framförts. Länsskolnämnderna i Södermanlands och

Östergötlands län beklagar sålunda att inga analyser av innehållet i utbildningen

gjorts innan man fixerar utbildningstidens längd. Liknande synpunkter har redovisats

av länsskolnämnden i Västmanlands län.

Statens institut för hantverk och industri tar upp frågan mot bakgrunden av YB:s

förslag om avkortning av läsårets längd och minskning av veckotimtalet. Institutet

finner det problematiskt att under sådana förhållanden kunna inom en av YB

allmänt föreslagen utbildningstid uppfylla kraven på en yrkesspecifik utbildning.

Frågan måste stå öppen och möjligheter finnas att anpassa utbildningstidens längd

efter omständigheterna.

Svenska landstingsförbundet och flera landstingskommuner finner det svårt

att ange närmare, vilka följder den i normalfallet oförändrade studietiden i kombination

med det betydande inslaget av allmänna ämnen kommer att få. Inom

vårdsektorn, där den effektiva utbildningstiden för en undersköterska idag är ca

tre terminer, beräknas YB:s förslag vid en i övrigt oförändrad målsättning leda till

att utbildningen skulle behöva förlängas med två terminer. Sannolikt blir en

motsvarande förlängning aktuell inom åtskilliga andra sektorer. Landstingsförbundet

framhåller vidare att takten i skolväsendets fortsatta utbyggnad måste bli

beroende av den samhällsekonomiska utvecklingen samt hur de tillgängliga resurserna

fördelas. Även om investeringar i utbildning har en hög lönsamhet, kan

dock inte reformer som medför förlängda studietider och ökade krav på skollokaler

och lärare genomföras i snabbare takt än tillgångarna medger.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Sveriges mekanförbund för i stort sett samma resonemang och pekar i sammanhanget

också på det väsentliga produktionsbortfall som en ökning av utbildningstiden

kan föra med sig.

2.2.2 Läroplanernas uppbyggnad

De i YB III presenterade läroplansförslagen har föranlett några remissinstanser

att göra mera principiella uttalanden rörande möjligheterna att förverkliga

den nya yrkesskolan.

Skolöverstyrelsen finner de framlagda förslagen illustrera att YB:s principsyn

på det gymnasiala skolväsendet är riktig och att integrationen av en grundläggande

yrkesutbildning i detta skolsystem är i huvudsak möjlig att genomföra. Överstyrelsen

framhåller, att YB:s principiella utgångspunkt är att även den yrkesutbildande

delen av gymnasieskolan skall ge eleverna en vidare referensram, en viss allmän

utbildning och större valfrihet. Skolöverstyrelsen stöder YB i denna tanke men påpekar

också att det med ett sådant mål är uppenbart att tiden till förfogande för

yrkesteknik måste komma att begränsas och att yrkestekniken i allt större utsträckning

måste inhämtas utanför ramen av en tvåårig utbildning i gymnasieskolan.

Den prövning TCO gjort med anledning av YB III har inte föranlett TCO att

ändra den positiva inställningen till YB:s grundläggande förslag. TCO finner tvärtom

att den nu föreliggande konkretiseringen i form av läroplansförslag visar att

YB angett den riktiga reformvägen för att yrkesutbildningen inom det gymnasiala

stadiet i framtiden skall ges de bästa förutsättningarna och garanteras de gynnsammaste

utvecklingsmöjligheterna.

Behovet av en fortlöpande revidering av läroplanerna understryks av arbetsmarknadsstyrelsen,

TCO, Grafiska arbetsgivareförbunden och Målsmännens riksförbund.

TCO framhåller sålunda att SÖ bör ha sådana befogenheter när det gäller

konstruktion av läroplaner att en kontinuerlig anpassning till arbetslivet kan ske.

Negativa synpunkter av allmän natur har framförts av Institutet för högre kommunikations-

och reklamutbildning, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet,

Stor-Stockholms planeringsnämnd, Sveriges mekanförbund i samråd

med Sveriges verkstadsförening och Jernkontoret.

Kommunförbundet/stadsförbundet finner att YB hittills inte i tillräcklig grad

har belyst konsekvenserna för yrkeskompetensen av den kraftigt minskade tiden

för de yrkestekniska ämnena och fortsätter.

Inte heller har utredningen preciserat sina tankar rörande avvägningen mellan

skolmässig undervisning och det företagsanpassade utbildningsskedet. Så länge

så inte skett försvåras i hög grad ställningstagandena till yrkesutbildningsreformen

som helhet, vilket styrelsen kraftigt underströk i sitt yttrande över principbetänkandet.

Enligt styrelsens uppfattning bör klarhet skapas i dessa delar, som bl. a.

inrymmer kostnadsfördelningsfrågor för stat, kommun och företag, innan yrkesutbildningsreformen

föreläggs riksdagen för beslut.

Sveriges mekanförbund, som samrått med Sveriges verkstadsförening, anför.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

45

De läroplaner som YB nu presenterar och de resonemang som förs kring de

principiella frågorna kastar givetvis nytt ljus över vissa frågeställningar, men vi

måste tyvärr konstatera att det fortfarande återstår några synnerligen viktiga

frågor, som ingående måste penetreras innan man kan betrakta underlaget som

tillräckligt för att utarbeta proposition till riksdagen. I första hand gäller detta

frågor och problem avseende samarbetet mellan skola och avnämare.

YB:s förslag rörande blockutbildningen har i stort sett utan undantag

rönt positivt mottagande bland remissinstanserna även om blocken inom de olika

sektorerna i detaljer blivit föremål för kritik. Bland dem som anslutit sig till

blockutbildningsprincipen ingår skolöverstyrelsen, 14 länsskolnämnder, lärarhögskolan

i Malmö, seminarierna för huslig utbildning i Göteborg och Uppsala, försvarets

personalnämnd, statskontoret, domänstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Malmöhus län, Svenska landstingsförbundet,

Stor-Stockholms planeringsnämnd, SAF, LO och Sveriges grossistförbund.

Skolöverstyrelsen utvecklar sina synpunkter på följande sätt i yttrandet över

YB I.

Sammanförande av utbildningen inom olika närbesläktade yrken till gemensamma

utbildningsblock i avsikt att åstadkomma en bred grundutbildning finner

SO vara väl motiverad. Bedömningen av vilka yrkesområden som skall ingå i de

olika blocken är emellertid en komplicerad fråga, där ej endast pedagogiska utan

även skolorganisatoriska och ekonomiska omständigheter inverkar.

Utan tillgång till noggranna analyser av de olika yrkena och av vilka kunskaper

och färdigheter som krävs för att utöva dessa, synes det inte möjligt att ta ställning

till hur eller under vilka närmare former blockutbildningen skall bedrivas. Ställningstagandena

i dessa avseenden får ske i det fortsatta läroplansarbetet. Tillkomsten

av nya yrken och utbildningar samt förändringar i metoder vid utövningen

av olika yrken, som kan komma att återverka på utbildningarna, medför att de

olika utbildningsblocken måste vara flexibla och ständigt kunna förändras till omfattning

och innehåll.

I sitt yttrande över YB III framhåller skolöverstyrelsen att man till en början inte

bör konstruera för stora block med hänsyn främst till de direkta och indirekta ekonomiska

konsekvenserna. Det är enligt SÖ av detta skäl bättre att börja med något

mindre block för att senare alltefter vad erfarenheterna utvisar verka för större

sådana. Det är angeläget att medelst undersökningar, forskningsinsatser och utvecklingsarbete

så småningom förbättra våra kunskaper om vad olika blockinnehåll

ger i fråga om allmänbildningsvärde, allmän framgång i olika yrken, grundval

för framtida omskolningar etc.

LO anför i sitt yttrande över YB III.

Sedan YB presenterat läroplaner för de nya yrkesutbildningslinjerna kan LO

konstatera att förslaget organisatoriskt går att genomföra. Principen med en

blockutbildning bör därför genomföras, även om vissa ändringar av blockens sammansättning

blir nödvändiga i samband med det fortsatta reformarbetet.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att utbildningsblockets bas ej bör göras så

bred att utbildningsmålet förloras i sikte eller att utbildningen kommer att innehålla

disparata moment som försvårar utbildningens meningsfulla genomförande.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Remissinstansernas synpunkter på de enskilda blockens konstruktion kommer

att redovisas i avsnittet 2.2.3.

YB:s förslag rörande en kärna av allmänt bildande kunskapsoch

färdighetsämnen inom yrkesutbildningen samt hänvisningen i denna

del till fackskolans läroplaner har föranlett såväl allmänna uttalanden som detaljerinringar.

Kompetensutredningen framhåller att då frågan om de allmänna ämnenas ställning

i yrkesskolan skall lösas bör detta ske i nära samband med att den av SÖ

föreslagna läroplansöversynen för grundskolan behandlas.

Sveriges hantverks- och industriorganisation anför bl. a.

Utökningen av allmänna ämnen inom den yrkesutbildande sektorn är eu

fördel från medborgerlig synpunkt men medför samtidigt minskat utrymme för de

rent yrkesutbildande ämnena. Som ett exempel kan nämnas att enligt en utredning

som utförts inom motorbranschen, skulle tiden för de yrkestekniska ämnena

komma att minskas med 42 %, om YB:s förslag accepteras, och med 50 % vid

beräkning av tiden för yrkesarbete. Från näringslivets synpunkt måste allvarligt

ifrågasättas, huruvida den hittillsvarande målsättningen för den skolmässiga yrkesutbildningen

kan vidmakthållas, om dylika reduceringar av tiden för yrkeskunskap

och färdighetsövningar genomföres utan att en förlängning sker av utbildningstiden

utöver vad YB föreslår.

Lärarhögskolan i Malmö, SAF och Sveriges industriförbund samt länsskolnämnden

i Västmanlands län ställer sig kritiska till YB:s förslag och förordar

skilda läroplaner för fackskola och yrkesskola i de allmänna ämnena.

Sveriges mekanförbund finner, med hänsyn till den begränsade tid som står till

buds för yrkesteknisk utbildning, angeläget att läroplanernas innehåll i första hand

baseras på de krav som resp. yrke ställer. Förbundet ställer sig därför avvisande

till förslaget att de allmänna ämnena görs obligatoriska. I den mån de allmänna

ämnena över huvud taget skall ingå i kursplanerna bör de enligt förbundet göras

helt frivilliga och kunna tillväljas i utbyte mot ett begränsat antal timmar yrkesteknik.

Skolöverstyrelsen har övervägt möjligheterna till en integrering av bl. a. ämnena

arbetslivsorientering, samhällskunskap och svenska samt delar av ämnet religionskunskap.

Överstyrelsen viil dessutom vidga ramen för språkstudierna i yrkesskolan

till att omfatta även annat språk än sådant som lästs i grundskolan.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund delar YB:s uppfattning att svenska

skall vara obligatoriskt men tar däremot klart avstånd från tanken på ett val mellan

engelska, samhällskunskap och religionskunskap. Enligt förbundet bör även

engelska och samhällskunskap vara obligatoriskt.

TCO vidhåller sin syn på de obligatoriska allmänna ämnenas ställning dvs.

att man bör göra samhällskunskapen obligatorisk i stället för att erbjuda alternativa

val mellan detta ämne samt engelska och religionskunskap. Många schematekniska

svårigheter skulle då undvikas.

LO ifrågasätter om inte engelska borde ingå såsom obligatoriskt ämne.

I de flesta remissyttrandena uttrycks tillfredsställelse såväl med att man infört

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

47

ämnet arbetslivsorientering som med utformningen av ämnet. Åtskilliga remissinstanser

föreslår att ämnet placeras redan under första läsåret med tanke på de elever

som lämnar skolan efter ett års utbildning.

Lärarhögskolan i Malmö påpekar att det i arbetslivsorientering finns vissa moment

som även ingår i samhällskunskap. Lärarhögskolan ifrågasätter därför nödvändigheten

av att skapa ett nytt ämne, vilket även förutsätter en särskild lärarutbildning.

Sveriges mekanförbund anser att läroplanen för arbetslivsorientering

måste överarbetas då den är alltför ambitiös. Arbetarskyddsstyrelsen och statens

vattenfallsverk understryker i yttranden över YB I att arbetarskyddsfrågor bör behandlas

i ämnet arbetslivsorientering.

I sitt yttrande över YB III framhåller arbetarskyddsstyrelsen att arbetarskyddet i

YB:s läroplansförslag givits en plats som man måste slå vakt om.

YB:s förslag gällande ämnet gymnastik har i de flesta fall vunnit gehör i remisssvaren.

Vikten av att tillräcklig hänsyn vid undervisningen tas till de arbetsfysiologiska

momenten har ofta under strukits.

Skolöverstyrelsen påpekar att yrkesskolans nuvarande kursplaner i gymnastik

har en betydligt mindre omfattning än fackskolans och framhåller.

En tillämpning av fackskolans kursplan hela yrkesutbildningen igenom skulle

försvåra för gymnastikläraren att anpassa undervisningen efter varje elevs yrkesmässiga

behov och hans eller hennes intresseinriktning.

Kursplanerna för yrkesutbildningen bör om möjligt klargöra hur gymnastikundervisningen

skall utformas för att tillfredsställa olika yrkens speciella krav för

att förebygga yrkesskador och underlätta yrkesutövandet. Överstyrelsen föreslår

därför att speciella kursplaner utarbetas för gymnastikundervisningen vid yrkesutbildningen.

Styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna ser med tillfredsställelse att

samtliga linjer får obligatorisk träning men beklagar att timtalet inte kunnat sättas

till tre timmar per vecka, vilket av fysiologisk och medicinsk expertis anses vara

minimum.

YB:s förslag om fritt tillval av ämnen tilldrar sig stort intresse bland remissinstanserna.

I det följande redovisas de framförda synpunkterna så som de

kommit till uttryck i yttrandena över YB III, i vilket YB mera fylligt behandlat

denna fråga.

LO delar YB:s synpunkter på värdet av det fria tillvalet av ämnen och framhåller

vidare.

Det är enligt LO:s mening riktigt att detta förstärker yrkesutbildningen. I principen

om det fria tillvalet av ämnen ligger också enligt LO:s uppfattning ett jämlikhetskrav

— alla elever på det gymnasiala stadiet skall få chans till en så likvärdig

utbildning i allmänna ämnen som möjligt. Dessutom blir yrkesutbildningen mer

attraktiv när eleverna ges större möjligheter att odla speciella intressen. Samtidigt

kommer det fria tillvalet att underlätta för eleverna att gå över till sidoordnad yrkesutbildning

eller komplettera tidigare skolutbildning.

Mera markerat positiva synpunkter på det fria tillvalet framförs också av statistiska

centralbyrån, Grafiska institutet, Institutet för högre kommunikations- och

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

reklamutbildning, TCO, Kooperativa förbundet, Hermods, Centerns kvinnoförbund

och Centerns ungdomsförbund.

Skolöverstyrelsen, som i sitt yttrande över YB I gett uttryck åt en mera skeptisk

hållning rörande det fria tillvalet, utvecklar nu sina synpunkter härpå i ett

längre uttalande och ansluter sig inledningsvis i allt väsentligt till YB:s förslag.

Överstyrelsen fortsätter.

Läroplanerna skall utformas med hänsyn till den totalt disponibla tiden utan

att man tagit undan de högst 12 veckotimmarna för fritt tillval. Därmed skall det

utbildningsmål nås, som samhället genom läroplanen uppställt efter samråd med

produktionslivet. Om en elev ändrar utbildningsprogrammet genom tillval, ändrar

han därmed också utbildningsmålet. Om eleven maximalt utnyttjar det föreslagna

fria tillvalet innebär detta självfallet att eleven som regel icke uppnår samma

yrkesfärdighet som den elev, som följer läroplanen utan tillval. En sådan variation,

vars spännvidd naturligtvis också varierar med elevernas skiftande förutsättningar,

ligger i systemet med det föreslagna fria tillvalet. Läroplanens målsättning

för ett visst block måste utformas i anslutning till målsättningen för blocket i dess

helhet och för de olika ämnena. Sedan får den enskilde eleven i anslutning till vad

YB föreslagit göra de bortval och tillval som är organisatoriskt möjliga. Som YB

framhållit finns det naturligtvis inga praktiska och ekonomiska möjligheter att inom

en och samma gymnasieskolenhet tillgodose varje fritt tillval. Det är alltså nödvändigt

att ta hänsyn till de lokala möjligheterna att anordna fritt tillval i gymnasieskolan.

Beträffande arrangemangen inom gymnasiet och fackskolan för att där ta emot

sådana elever från yrkesutbildande linjer, som utnyttjar det fria tillvalet, synes

enligt överstyrelsen de problem som YB aktualiserar till största delen kunna lösas

genom anvisningar med i huvudsak den utformning som motsvarande anvisningar

för gymnasiet och fackslcolan fått.

Överstyrelsen fortsätter.

För att inte göra de organisatoriska svårigheterna alltför markanta och för att

förhindra att ett alltför fritt botaniserande bland läroplanerna ställer stora schematekniska

och organisatoriska problem bör eleven ange sina önskemål om det fria tillvalet

i prioriteringsordning. Fritt tillval bör medges efter prövning av rektor och i

anvisningarna bör ges riktlinjer för vilka ämnen som rektor i första hand bör tillgodose

och vilka som bör komma i andra hand. Vid prövning av en sådan prioriteringsordning

(jfr Läroplan för gymnasiet III: 7.3) bör urvalet givetvis träffas

utifrån ett sakligt bedömande av vilka ämnen som i första hand ger eleven möjlighet

till att nå en vidare sektor på arbetsmarknaden. Det gör att sådana ämnen

som kan sägas utgöra en sidokomplettering i första hand bör komma ifråga.

Farhågor för att det fria tillvalet i alltför hög grad skall urholka yrkeskunnandet

eller väntade svårigheter att klara de organisatoriska, schematekniska och ekonomiska

problem, vilka anses förbundna med det fria tillvalet, har föranlett många

remissorgan att framföra synpunkter, som går ut på begränsning, styrning, restriktiv

tillämpning m. m. av det fria tillvalet. Signifikativt är också att så gott som

samtliga remissinstanser som tagit upp problematiken med det fria tillvalet understrukit

behovet i detta sammanhang av intensifierad, realistisk eller effektivare

studie- och yrkesrådgivning.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

49

Nu anförda synpunkter kommer till uttryck i yttranden från elva länsskolnämnder,

socialstyrelsen, statens vattenfallsverk, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

Svenska yrkesutbildningsföreningen, Sveriges hantverksoch

industriorganisation, Högerpartiets kvinnoförbund, Högerns ungdomsförbund,

Svenska byggnadsindustriförbundet, Svenska by ggnadsentreprenörsföreningen,

SACO och Centerns kvinnoförbund.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner angeläget att det fria tillvalet begränsas till alternativ

som kan bredda vederbörandes yrkeskunskaper eller som med hänsyn till

framtida studie- och yrkesplaner är speciellt motiverade.

Svenska yrkesutbildningsföreningen hävdar att tillval inom ämnet yrkesteknik

även bör kunna ske. Detta skall ske på bekostnad av sådana teoretiska ämnen som

eleven inte finner vara nödvändiga för sin kommande yrkesutövning.

Liknande synpunkt framförs av Högerpartiets kvinnoförbund.

Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska byggnadsentreprenörsföreningen

anför att de flesta av de tillvalsmöjligheter som YB skisserat är omöjliga att genomföra

med hänsyn till arbetet på utbildningsbyggena. Ett koncentrerat styrt tillval

för några få elever är tänkbart.

Kritiska synpunkter redovisas av statens institut för hantverk och industri, kompetensutredningen,

SAF och Sveriges industriförbund, Svenska kommunförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Stor-Stockholms planeringsnämnd,

Sveriges mekanförbund, Jernkontoret och Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien.

Kompetensutredningen uttalar en stark tveksamhet beträffande de faktiska möjligheterna

att genom tillval möjliggöra en sidoordnad, meningsfylld och målinriktad

utbildning eller att därigenom ge eleverna tillfälle att övergå till årskurs två i fackskolan.

Utredningen går närmare in på frågan om övergång från yrkesskolan till

årskurs två av fackskolans tekniska linje och framhåller.

I det, i och för sig inte alls otänkbara fall, där en övergång till fackskola resulterar

i ett studiemisslyckande och därigenom i ett studieavbrott, befinner sig

eleven, efter kanske 2 V2 års studier eller mer, i den situationen att han varken

har kompetens för yrkesverksamhet inom det ursprungligen valda området eller

någon klar definierad kompetens för fortsatt utbildning utöver den han hade, då

han lämnade grundskolan.

Om tillvalssystemet kommer till stånd måste man, framhåller utredningen, skapa

strikta regler för systemets handhavande och säkerhet för att de tillval som görs

är sakligt väl motiverade från den enskilde elevens synpunkt likaväl som från arbetsmarknadens.

Svenska landstingsförbundet anser att skrivningarna i läroplansbetänlcandet rörande

det fria tillvalet innebär en markerad glidning i YB:s ställningstagande.

Även Stor-Stockholms planeringsnämnd konstaterar en markant svängning ifråga

om villkoren för det fria tillvalet. Båda remissinstanserna ser dock fortfarande

skeptiskt på YB:s tillvalssystem. Landstingsförbundet tillstyrker emellertid ett tillval

som förstärker eller möjliggör en sidoordnad men målinriktad yrkesutbildning

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

och som underlättar elevernas vidareutbildning. Planeringsnämnden pekar i sammanhanget

på en del speciella svårigheter med det fria tillvalet som uppkommer i

Stockholm med dess relativt komplicerade skolorganisation.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet hyser betänksamhet inför

den konstruktion av tillvalssystemet som YB redovisat. I den mån tillvalet utnyttjas

av eleverna för att förstärka den pågående yrkesutbildningen eller komplettera

den med lämpligt anknytande yrkesteoretiskt eller praktiskt inriktade ämnen

har förbunden emellertid ingen erinran.

Sveriges mekanförbund avvisar förslaget om fritt tillval men anser att man för

intresserade och begåvade elever kan erbjuda möjlighet att studera extra ämnen på

kvällstid.

Liknande synpunkter anförs av Jernkontoret och Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien.

2.2.3 Linjer

2.2.3.1 Allmänna synpunkter

Ett stort antal remissinstanser har anfört synpunkter på och framlagt ändringsförslag

rörande den av YB förordade linjeindelningen och uppbyggnaden av block

etc. Av praktiska skäl redovisas dessa yttranden i avsnitten 2.2.3.2—4.

2.2.3.2 Läroplaner inom humanistisk-social sektor

YB:s förslag om upprättande av en estetisk linje har av så gott som

samtliga remissinstanser, som behandlat denna linje, hälsats med tillfredsställelse.

Konstnärsutbildningssakkunniga förordar dock att ett principbeslut rörande utbildningen

på de lägre nivåerna bör anstå tills man samtidigt kan ta ställning till

hur den högre konstnärliga utbildningen skall organiseras.

Det råder emellertid bland remissinstanserna inte lika stor överensstämmelse beträffande

linjens målsättning och organisation. Den fråga som tilldragit sig det

största intresset är den om den estetiska utbildningen skall organiseras såsom ett

block med gemensam undervisning under den första terminen eller som tre skilda

linjer, dvs. en scenisk linje, en musiklinje och en konstfacklig linje. Det övervägande

antalet remissinstanser tillstyrker YB:s förslag om ett gemensamt block, däribland

akademien för de fria konsterna, teater- och orkesterrådet med statens scenskolor

i Göteborg och Malmö, LO med Svenska musikerförbundet, TCO med bl. a. Svenska

teaterförbundet och Svenska facklärarförbundet. Svenska slöjdföreningen anser

att det bör finnas möjlighet att låta vissa elever genom dispens ägna sig mera

odelat åt en viss speciell utbildning.

Skolöverstyrelsen och 1965 års musikutbildningskommitté menar, att de av YB

föreslagna olika grenarna inrymmer så stora områden att dessa var för sig skulle

kunna bilda grund för tre separata linjer och överstyrelsen förordar försöksverksamhet

enligt denna princip. Även Lärarnas riksförbund och Skolledarförbundet avstyrker

gemensamt block.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

51

Graden av färdigutbildning inom YB:s estetiska linje diskuteras av flera remissinstanser.

Instanserna finner i flertalet fall att eleverna inte är färdigutbildade efter

två år.

Kompetensutredningen anser att linjen med den utformning den fått mer är att

betrakta som en förberedelse för vidare yrkesutbildning inom resp. område

än som en utbildning direkt för arbetsmarknaden om man bortser från vissa specialiseringar

för t. ex. kartritare och byggnadsritare. Svenska musikerförbundet avvisar

likaledes tanken att denna linje med inriktning på konstnärlig utövning skall

kunna syfta till omedelbar anställning efter gymnasieskolan och betraktar i stället

gymnasieskolans yrkesutbildning som enbart en grundutbildning.

Konstnärsutbildningssakkunniga anser det vara förenat med avsevärda svårigheter

att konstruera yrkesskolans estetiska utbildning så att den dels är klart yrkesinriktad,

dels är förberedande för högre utbildning inom det konstnärliga området.

YB:s förslag är alltför teoretiskt orienterat för att passa i en yrkesinriktad utbildning

och de teoretiska momenten är alltför ensidigt inriktade på de estetiska områdena

för att utbildningen skall ligga som ensam grund till en senare högre utbildning

inom de konstnärliga områdena.

Förslagen till läroplan för den sceniska grenen har i stort sett inte

mött några invändningar från remissistanserna även om vissa förslag till ändringar

i detaljer framförts.

YB:s förslag beträffande den musikaliska utbildningen har däremot

mött delvis ganska hård kritik från flera håll. Skolöverstyrelsen, musikaliska

akademien, teater- och orkesterrådet, 1965 års musikutbildningskommitté, Svenska

musikerförbundet och Teatrarnas riksförbund som företräder såväl landets samtliga

orkesterföreningar som Sveriges radios symfoniorkester och Kungliga teaterns

hovkapell anser, att musikutbildningskommitténs betänkande bör avvaktas innan

ställning tas till hur den gymnasiala musikutbildningen bör organiseras. Man påpekar

vidare att YB enligt vad som framgår av betänkandet inte anlitat någon musikalisk

expertis vid utarbetandet av läroplanen. Den av YB föreslagna utbildningen

på två år anses vidare vara för kort för att leda fram till omedelbar anställning.

Läroplanen för den konstfackliga grenen har diskuterats från synpunkten

om denna utbildning kan anses leda fram till omedelbar anställning eller

utgöra tillräcklig grund för fortsatta konstnärliga studier. Någon entydig opinion

finns dock inte bland remissinstanserna.

Skolöverstyrelsen tillstyrker försöksverksamhet men menar att den slutliga utformningen

av den konstfackliga grenen i den estetiska linjen bör hänskjutas till

konstnärsutbildningssakkunniga.

När det gäller läroplanen för konsumtions- och vårdtekn

i s k linje är meningarna hos remissinstanserna delade om det bör finnas en

gemensam första termin eller om det bör vara två skilda block.

Sedan YB nu presenterat sina läroplaner uttalar skolöverstyrelsen, länsskolnämnden

i Stockholms län, länsskolnämnden i Östergötlands län, lantbruksstyrelsen, seminarierna

för huslig utbildning i Stockholm och Uppsala samt LO:s statstjänar
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

kartell att båda möjligheterna bör lämnas öppna antingen för huvudmannen att

bestämma eller för de fall eleverna är tidigt målinriktade. Länsskolnämnderna i

Örebro län och Västmanlands län samt socialstyrelsen framhåller emellertid att

det vore olyckligt om man fick två alternativa utbildningsvägar. TCO förordar försöksverksamhet

med båda alternativen, varefter man bör ha endast ett alternativ.

Såväl det gemensamma blocket som de två separata blocken har samlat ett stort

antal förespråkare, varvid det sistnämnda alternativet dock överväger. De som förordar

två separata block är nio av länsskolnämnderna, socialstyrelsen, statens institut

för konsumentfrågor, statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor,

Svenska landstingsförbundet, Stor-Stockholms planeringsnämnd, inom LO Svenska

kommunalarbetareförbundet och Hotell- och restauranganställdas förbund, inom

TCO Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund med Svensk sjuksköterskeförening,

Folkpartiets och Centerns kvinnoförbund samt Centerns ungdomsförbund.

De som förordar gemensamt block är fyra länsskolnämnder, seminarierna

för huslig utbildning, statens konsumentråd, inom SACO Sveriges agronomoch

lantbrukslärares förbund, inom TCO Sveriges facklärarförbund, vidare Svenska

yrkesutbildningsföreningen och Sveriges husmodersföreningars riksförbund samt

lantbruksstyrelsen och Högerpartiets kvinnoförbund, vilka förordar två terminers

gemensam utbildning.

Den av YB berörda målsättningen för den vårdtekniska utbildningen, nämligen

att den bör anpassas till pågående och väntade förändringar i vårdens målsättning,

organisation och arbetsmetoder samt att den inte får konservera en i framtiden

föråldrad personalstruktur och en olämplig arbetsfördelning mellan olika personalgrupper

har funnit gensvar hos flera remissinstanser. Socialstyrelsen anför att även

om en ingående kännedom om den framtida personalorganisationen m. m. idag

saknas, bör den av YB gjorda bedömningen av kommande förändringar i vårdorganisationen

och personalstrukturen kunna accepteras som underlag för ett ställningstagande

i här aktuella utbildningsfrågor. Socialstyrelsen räknar med att läroplanerna

successivt anpassas på grundval av kommande analysarbete. Styrelsen finner

det motiverat att vårdyrkesutbildningen på undersköterskenivå breddas och

förbättras så att den kan förbereda de blivande yrkesutövarna för mera kvalificerade

uppgifter än vad nuvarande utbildning gör och givetvis även ligga till grund

för fortsatt utbildning. Svenska landstingsförbundet finner det likaledes angeläget

att undersköterskeutbildningen förstärks på föreslaget sätt.

De enskilda läroplanernas detaljer har inte behandlats närmare av flertalet remissinstanser,

som förväntar sig att i annan ordning få medverka vid läroplanernas

utformning. Såväl när det gäller läroplanerna i stort som beträffande de enskilda

ämnena bär emellertid erinringar framförts.

Vad som tilldragit sig det största intresset från remissorganens sida vid deras

behandling av den konsumtionstekniska utbildningen är frågan om hur utbildningen

av personal för storhushåll och restauranger bör organiseras.

Av de instanser som yttrat sig tillstyrker statens institut för konsumentfrågor

förslaget om sådan utbildning både på den konsumtionstekniska linjen och på den

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

53

livsmedelstekniska linjen. För den breda och skiftande storhushållssektorn finns

det enligt institutets mening behov av både en yrkesutbildning med mera renodlad

hvsmedelsteknisk inriktning och en med undervisning även i andra konsumtionstekniska

ämnen. TCO bedömer det som oriktigt att skapa dubbelutbildningar

inom två olika linjer. Därför bör enligt TCO vid bearbetning av läroplanerna eftersträvas

en klar uppdelning mellan de olika slagen av storhushållsutbildning så att

sådan utbildning för institutioner t. ex. för sjuk-, åldrings- och barnavården liksom

skolbespisningar och liknande helt förläggs till den konsumtionstekniska utbildningen,

medan livsmedelstekniska linjens storhushållsutbildning inrättas för enbart

industriell tillverkning. Statens konsumentråd, Sveriges husmodersföreningars riksförbund

samt seminarierna för huslig utbildning i Göteborg, Umeå och Uppsala,

vilka anser att utbildningen för storhushåll är likvärdig inom den konsumtions- och

vårdtekniska linjen samt i den separata konsumtionstekniska linjen, förordar storhushållsutbildning

enbart inom konsumtionsutbildningen och avstyrker således

sådan utbildning på hvsmedelsteknisk linje.

Svenska landstingsförbundet, SAF, Sveriges industriförbund, inom LO Svenska

livsmedelsarbetareförbundet och Hotell- och restauranganställdas förbund samt

utbildningsrådet för hotell och restauranger förordar däremot enbart den livsmedelstekniska

linjen som utbildning för storhushåhspersonal. Svenska livsmedelsarbetareförbundet

anför att förbundet i samarbete med Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet,

försvarets intendenturverk, Försvarsverkens civila personals förbund,

Kooperationens förhandlingsorganisation, Svenska kommunalarbetareförbundet,

Svenska landstingsförbundet och utbildningsrådet för hotell- och restauranger

har utarbetat ett förslag till hvsmedelsteknisk linje inom naturvetenskaplig-teknisk

sektor.

2.2.3.3 Läroplaner inom ekonomisk sektor

Att den ekonomiska sektorns läroplan för distributionsoch

kontorsteknisk linje bör inrymmas inom ett block med ett gemensamt

första år har godtagits av flertalet remissinstanser. SAF och Sveriges industriförbund,

som i denna fråga hört Handelns arbetsgivareorganisation framhåller,

att det för de mindre och medelstora företagen framstår som naturligt att sammanföra

distributions- och kontorsutbildning på handelns område, då dessa företag

i första hand har användning för en allsidigt utbildad personal, medan de större

företagen anser att den starka specialiseringen och strukturutvecklingen mot allt

större enheter utgör skäl för att den distributionstekniska och kontorstekniska grenen

bör skiljas. Länsskolnämnderna i Kalmar län och i Jönköpings län förordar

att den gemensamma utbildningen under det första läsåret begränsas till den första

terminen. Sveriges grossistförbund anser, att de båda grenarna i sig själva är så

breda att de var för sig ger underlag för den eftersträvade basutbildningen men

föreslår också alternativt en gemensam termin eller ett serviceblock.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Vissa remissinstanser saknar i läroplansförslaget utarbetade varianter för vissa

specifika yrkesgrupper. Svenska samfundet för af färsutbildning och vissa köpmannaförbund

saknar utbildning av sekreterare, läkarsekreterare, datapersonal, inköpare,

kassörskor i självbetjäningsaffärer, dekoratörer m. fl. Centerns kvinnoförbund

anser, att det bör finnas möjligheter till övergång från den ekonomiska linjens

första termin till den konsumtionstekniska linjen för de elever som ämnar utbilda

sig till t. ex. detaljhandelsbiträden inom livsmedelsområdet eller inom det textila

området, vilket skulle kunna bidraga till förbättrad information till konsumenterna.

Remissinstanserna har visat stort intresse för frågan om utbildningen i arbetsteknik

bör äga rum i skolan eller i företag. Flertalet instanser finner placeringen i

företag värdefull men man hyser i vissa fall farhågor för möjligheterna att få tillräckligt

antal lämpliga företag att medverka.

Skolöverstyrelsen anser det vara tveksamt om en i skolan bedriven utbildning i

arbetsteknik, som måste ske i en annan miljö än den verkliga, kan ge eleverna avsett

utbyte. Med hänsyn till vad som skulle krävas i fråga om lokaler, utbildningsmateriel

och lärarinsatser är det enligt överstyrelsen osäkert om utbildningsresultatet

skulle komma att stå i rimlig proportion till resursinsatsen i skolan. Om det

likväl skulle visa sig ogenomförbart att förlägga utbildningen i arbetsteknik till arbetsplatserna

bör i första hand en försöksverksamhet med arbetsteknik i skolan

komma till stånd.

SAF och Sveriges industriförbund, som hört Handelns arbetsgivareorganisation,

liksom Kooperativa förbundet anser att kunskaper i ämnet varukännedom i första

hand bör förmedlas i samband med praktisk utbildning inom företagen. Handelsanställdas

förbund varnar för att utbildningen i arbetsteknik kan bli alltför företagsbetonad.

Lärarhögskolan i Malmö och länsskolnämnden i Västmanlands län är

rädda för att elever som placeras i företag och får en viss arbetsuppgift får behålla

denna under större delen av sin vistelse hos företaget. Lärarhögskolan anser att

ämnet arbetsteknik till största delen bör behandlas inom skolan. Lärarhögskolan i

Göteborg anser det lämpligt att en för yrkesutbildningen speciell skolfirmaverksamhet

etableras. Även Svenska facklärarförbundet är inne på samma tankar.

Ett tiotal remissinstanser har framfört detalj erinringar mot timplanernas ämnesinnehåll.

Här skall endast framhållas att YB:s uttalande angående utbildning av stenografer

mött invändningar från skolöverstyrelsen, länsskolnämnden i Jönköpings

län samt Svenska facklärarförbundet. Överstyrelsen framhåller vikten av att behovet

av färdighet i stenografi för olika befattningshavare på kontor analyseras och påpekar

i övrigt liksom länsskolnämnden i Jönköpings län att eleverna i yrkesskolan

enligt YB:s förslag skall läsa samma kurs i både svenska och engelska som fackskolans

elever.

2.2.3.4 Läroplaner inom naturvetenskaplig-teknisk sektor

I fråga om läroplanerna inom denna sektor framträder bland remissinstanserna

en utbredd negativ inställning till tanken på ett gemensamt block för maskin
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Majits proposition nr 140 år 1968

och eltekniska linjen. Skolöverstyrelsen, flertalet länsskolnämnder, Sveriges

hantverks- och industriorganisation, Elektriska arbetsgivareföreningen, Svetskommissionen

vid ingeniörsvetenskapsakademien samt Sveriges mekanförbund uttalar

sig till förmån för en uppspaltning av utbildningen på mekanisk linje, fordonslinje

och eltelelinje.

Några remissinstanser ger emellertid i likhet med statens vattenfallsverk, SJ och

länsskolnämnden i Gävleborgs län uttryck åt en mer positiv inställning till förslaget

om en gemensam maskin- och elteknisk linje. Jernkontoret vill att både blocket med

en sammanslagen maskin- och elteknisk linje och alternativet med fristående block

för mekanisk linje, fordonslinje och el-telelinje prövas för att man skull kunna

utröna vilket av alternativen som bäst motsvarar industrins behov på sikt. TCO

och Svenska facklärarförbundet anför att blockprincipen uppges, om tre skilda

linjer anordnas, och föreslår en uppdelning på två block, en gemensam linje för

maskin- och fordonsteknisk utbildning och en el-telelinje. TCO anser emellertid

att försöksverksamhet bör anordnas med utbildning enligt läroplaner dels i ett

gemensamt block enligt YB:s huvudförslag, dels i två block enligt TCO:s förslag,

dels slutligen i tre block enligt YB:s alternativa förslag.

Även mot förslaget till läroplan för byggnadsteknisk linje är kritiken

kraftig. Den riktas främst mot förslaget om en gemensam grundutbildning omfattande

även lågfrekventa yrken.

Skolöverstyrelsen framhåller att genom tillkomsten av allmänna ämnen och en

bredare grundutbildning minskar tiden för grundutbildning i skolverkstad inom

resp. yrke, vilket medför att behovet av sådan utbildning kvarstår även i senare

årskurs. I vissa fall krävs härigenom fördubbling av antalet skolverkstäder.

Genom att lågfrekventa yrken som målare och värme- och sanitetsmontör ingår

i blocket skulle dessutom på de flesta gymnasieorter krävas investeringar i lokaler

och läromedel avsedda för just dessa yrken. De resurser som härigenom skapas,

kommer i de flesta fall att utnyttjas blott åtta veckor per läsår.

Statens vägverk framhäver betydelsen av att avnämarnas möjligheter till medverkan

vid extern utbildning klarläggs och Svenska byggnadsindustriförbundet och

Svenska byggnadsarbetareförbundet anser att den alternativa timplanen bör bli normalplan

för att inte systemet med utbildningsbyggen i undervisningen skall äventyras.

Förslaget till läroplan för träteknisk linje har kommenterats blott av

ett fåtal remissinstanser.

Skolöverstyrelsen bedömer att övergången till utbildning enligt blockschema för

träteknisk linje bör kunna ske utan speciella problem. De länsskolnämnder, som

yttrar sig rörande linjen, tillstyrker i stort sett förslaget.

Någon enhetlig opinion rörande förslaget till läroplan för den livsmedelstekniska

linjen avspeglas inte i remissyttrandena. Tvistepunkten är linjens

orientering mot den produktionstekniska sidan och den därmed sammanhängande

frågan om personalen för storhushåll och restauranger bör utbildas vid denna linje

eller vid en konsumtionsteknisk linje. Remissinstansernas syn på frågan har redo
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

visats tidigare i anslutning till redogörelsen för instansernas synpunkter på den

konsumtions- och vårdtekniska linjen.

Ett antal remissinstanser framhäver, att kostfrågor måste få större utrymme i läroplanen.

Andra påpekar att den dyrbara maskinutrustning, som erfordras i utbildningen,

motiverar att en så stor del av denna som möjligt förläggs till företagen.

Läroplansförslagen rörande processteknisk linje, gren för

gruvyrken, guldsmedslinje, optikerlinje, linje för plastyrken,

linje för gummiyrken, beklädnadsteknisk linje

samt urmakarlinje har i stort sett endast mötts av positiva uttalanden.

Även förslaget till läroplan för linje för grafiska yrken har mottagits

positivt och det har framhållits att läroplanens konstruktion uttrycker nytänkande

och framsynthet.

Svenska facklärarförbundet anser att YB:s läroplan för den grafiska linjen innebär

ett radikalt nytänkande beträffande utbildningen inom hela det grafiska yrkesområdet.

Blockets konstruktion och avvägningen mellan ämnen på timplanen samt

kursplanernas utformning noteras som ett mycket framsynt grepp på problemställningarna

inom detta gamla yrkesområde, där utvecklingen just nu måste betecknas

som dynamisk.

A-pressens samorganisation, Tidningarnas arbetsgivareförening och Svenska tidningsutgivareföreningen

understryker betydelsen av att blockutbildningen enligt

YB:s förslag kommer till stånd samt framhåller att utbildningen bör lokaliseras

till orter, där tidningsföretag förekommer.

YB:s förslag till läroplan för frisörteknisk linje har mottagits positivt

av Högerns kvinnoförbund, som finner att branschen behöver ekonomiskt

bistånd för att genomföra en nödvändig yrkesanalys, och Svenska facklärarförbundet.

Svenska frisörarbetareförbundet har i stort inte heller någon erinran mot YB:s

förslag men framhåller att man genom förläggning av yrkesutbildningen till arbetsplatserna

kan befara risk för återgång till gamla tiders »utbildning». Förbundet

anför vidare.

För att eliminera risken av att statsbidraget blir en förstahandsfråga och att yrkesutbildningen

kommer i sista hand, är det förbundets uppfattning att rigorösa

bestämmelser skall finnas i avseende på dem som har behörighet att bedriva inbyggd

undervisning. Huruvida denna skolform skall lyckas inom frisörbranschen,

kommer således att vara beroende av inspektions- och kontrollförfarandet.

Svenska frisörföreningen, som efter undersökningar funnit att branschens organisationer

inte har ekonomiska möjligheter att utföra erforderliga yrkesanalyser,

anför att en gemensam odifferentierad utbildning under en hel termin endast

kan få åsyftat resultat vid de utbildningsavdelningar som har tillgång till lärarkrafter,

som är kompetenta på båda yrkesområdena. Föreningen betonar att förslaget

kan komma att äventyra den nuvarande utbildningen inom branschen som betecknas

som ändamålsenlig och till alla delar effektiv.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

57

2.2.4 Pedagogiska och metodiska frågor

Så gott som alla remissinstanser ansluter sig till YB:s huvudsynpunkter under

rubriken pedagogiska och metodiska frågor. Alla är ense om att yrkesutbildningens

pedagogik och metodik måste förbättras och att behovet av ökad forskning på området

är mycket stort.

Skolöverstyrelsen erinrar om att man i sitt remissvar över YB I ställde sig kritisk

till en del av de förslag till pedagogiska och organisatoriska lösningar som YB

framförde i sitt första betänkande. Inställningen var betingad främst av pedagogiska

och ekonomiska skäl. Till de allmänna pedagogiska och organisatoriska resonemang

som utvecklats i YB III vill överstyrelsen i allt väsentligt ansluta sig.

Enligt bl. a. TCO utgör YB:s redovisning av det pedagogiska läget inom yrkesutbildningen

en god utgångspunkt för det fortsatta utvecklingsarbetet på området.

Stor uppmärksamhet säger organisationen bör ägnas åt integrering av fackteori

och arbetsteknik.

SAF och Sveriges Industriförbund framhåller att vad YB här anför är kärnpunkten

i det nya yrkesutbildningssystem som föreslås och det medel genom vilket lika

goda eller bättre slutresultat skall kunna uppnås på kortare tid än inom den gamla

yrkesskolan. Man varnar för att det utan ytterligare pedagogisk forskning kanske

inte går att införa en ny pedagogik och nå det uppställda målet.

Beträffande YB:s redovisning av det pedagogiskt-metodiska nuläget anser Storstockholms

planeringsnämnd att den bild som tecknats är långt ifrån fullständig.

Nämnden vill framhålla att det oftast inte är insikten om hur det borde vara och

hur pedagogiska hjälpmedel skall sättas in som för närvarande saknas utan tillräckliga

anslag och adekvata pedagogiska resurser.

Sveriges mekanförbund och Sveriges verkstadsförening ställer sig positiva till

försöksverksamhet med nya och moderna undervisningsmetoder i syfte att uppnå

effektivare undervisning till lägre kostnad, men finner anledning att varna för en

överdriven tilltro till de vinster som kan göras. Vid bedömning av resultat från

försök med nya metoder är det väsentligt att hänsyn inte bara tas till det mått av

kunskaper och förståelse som eleverna inhämtat utan att man även väger utbildningsresultaten

mot den erforderliga kostnadsinsatsen, varvid hänsyn självfallet

måste tas såväl till driftkostnader som till kapitalkostnader. I likhet med YB

anser organisationerna att behovet av forskning och försöksverksamhet på detta

område är synnerligen stort.

Remissinstanserna understryker det stora intresse både skolan och avnämarna

har av att skolan kontinuerligt erhåller erforderlig information om ändrade yrkeskrav.

Alla är ense om att sådan information måste lämnas i mycket högre grad än

som sker nu. Rikspolisstyrelsen anser det vara nödvändigt att den centrala skolmyndigheten

svarar för förmedlingen av denna information, medan Svenska kommunförbundet

föreslår att detta i första hand sker genom de lokala yrkesråden,

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

men att det även bör ske centralt. Svenska facklärarförbundet framhåller att dylik

information främst är en uppgift för avnämarna.

För att lokaler och materiel skall utnyttjas i största möjliga utsträckning, vilket

remissinstanserna är ense om är mycket angeläget, förordar Jernkontoret skiftgång,

vilket skolöverstyrelsen finner mindre lämpligt med hänsyn både till den tid det i

många yrkesutbildningar tar att återställa lokaler och utrustning för en ny grupp

elever och till att inom vissa yrken en uppställning ibland måste disponeras av en

elev under flera dagar i sträck. Länsskolnämnden i Östergötlands län och Svenska

facklärarförbundet varnar i detta sammanhang för att vidta rationaliseringar och

besparingar som försämrar undervisningen.

Statst jänarkartellen anför att yrkesutbildningens kapacitet skulle radikalt kunna

förbättras om ämnet arbetsteknik skars ned, så att t. ex. verkstadslokalerna kunde

utnyttjas av två fulla klasser.

De flesta remissinstanserna hälsar med tillfredsställelse YB:s förslag om integrering

och individualisering av yrkesundervisningen. Man framhåller dock från flera

håll att det måste vara ett mål på lång sikt, vilket kräver ytterligare forskning och

försöksverksamhet samt att det fordras att lärarutbildningen anpassas till de nya

utbildningsmetoderna.

Skolöverstyrelsen påpekar att det redan nu i vissa utbildningar finns ett inte ringa

inslag av undervisning i svenska och arbetslivsorientering integrerat med ämnet

yrkesteknik.

Svenska facklärarförbundet konstaterar att YB:s intentioner i integrationsfrågan

inte konsekvent beaktats vid utarbetandet av förslag till kursplaner.

Socialstyrelsen och Svensk sjuksköterskeförening finner en alltför individualiserad

utbildning mindre lämplig inom vårdutbildningen.

Av de remissinstanser som yttrat sig härom tillstyrker de flesta YB:s förslag till

avvägning av interna och externa arbetsobjekt i undervisningen. Åtskilliga invänder

dock att externa objekt är att föredra framför interna. Härtill anförs allmänt att de

externa objekten kan vara mer inspirerande och kan åstadkomma en lättare anpassning

till arbetslivet. Man framhåller också, att det för vissa utbildningslinjer

måste vara mycket lämpligare med externa objekt. Så anser t. ex. skolöverstyrelsen

vara fallet med utbildningen under andra året av bilreparatörer, LO vad gäller utbilningen

för skogs- och jordbruk samt i viss mån inom byggnadsfacket samt Kooperativa

förbundet vad gäller utbildningen av detaljhandelspersonal.

Beträffande stationsutbildningen framhåller Svenska facklärarförbundet att denna

rätt upplagd och organiserad i de flesta fall torde ge den största möjligheten till

individualisering och integrering i undervisningen samt att man därmed också

uppnår det bästa utbildningsresultatet.

Skolöverstyrelsen anser att praktiskt taget alla former av undervisning kan klassas

som stationsutbildning enligt YB:s terminologi. Överstyrelsen ifrågasätter om

inte begreppet stationsutbildning och utbildningsstation numera bör ersättas, det

sistnämnda med begreppet studieplats eller normerad studieplats. Begreppet sta
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

59

tionsutbildning förefaller kunna utgå — man talar helt enkelt om utbildning och

utbildning vid normerade studieplatser.

Stor-Stockholms planeringsnämnd framhåller att undervisningen på varje station

måste vara detaljprogrammerad och specialiserad om den skall fylla någon funktion.

Nämnden påpekar också att denna sorts undervisning ställer krav på lokalresurser,

som ej kan tillgodoses inom ramen för nu gällande normer för skolbyggnader.

Den övervägande delen av remissinstanserna hälsar med tillfredsställelse YB:s

åsikter angående arbetslivsfostran.

LO efterlyser en utförligare behandling av arbetstagarens rättigheter. Lärarhögskolan

i Malmö anser att arbetstagarens roll betonats alltför mycket, arbetsledarens

roll bör behandlas i lika mån.

Länsskolnämnden i Östergötlands län är kritiskt inställd till förslaget och anser

att det måste omarbetas då det för närvarande finns tydliga metodiska svårigheter

för lärarna att få det rätta greppet om detta ämne. Svenska facklärarförbundet

föreslår däremot att särskilda fortbildnings- och kompletteringskurser i arbetslivsfostran

ordnas för lärare som undervisar i yrkesteknik.

Flertalet remissinstanser har inte tagit ställning till YB:s förslag rörande bedömning

av arbets- och utbildningsresultat. Bland de instanser som tillstyrker förslaget

om en relativ betygsättning baserad på en femgradig skala utan slutprov märks

flera länsskolnämnder, LO, Stor-Stockholms planeringsnämnd samt TCO.

Skolöverstyrelsen indelar vid sin behandling av frågan om bedömning av arbetsoch

utbildningsresultaten ämnena inom yrkesutbildningen i yrkesinriktade ämnen

och allmänna ämnen. För de allmänna ämnena bör i enlighet med YB:s uppfattning

en relativ bedömning i femgradig skala användas. Detta bör gälla både de obligatoriska

allmänna ämnena och motsvarande tillvalsämnen. Vad gäller de yrkesinriktade

ämnena diskuterar överstyrelsen om man bör ha relativ betygssättning eller

ett absolut bedömningssystem dvs. betygsgrader som relateras till vissa konkret

definierade prestationer. Skolöverstyrelsen anser att övervägande skäl talar för att

de ämnen, som ingår i yrkestekniken, bör bedömas och betygssättas enligt en absolut

femgradig skala. Bedömningskriterierna bör fastställas med tillhjälp av det slags

prov som YB behandlar. Provsystemet bör dels omfatta diagnostiska prov för att

följa upp utbildningen, dels färdighetsprov som — utan att vara slutprov — anger

betygen i förhållande till vissa färdighetskrav. Överstyrelsen är också benägen att

förorda ett sammanfattningsbetyg för ämnesgruppen yrkesteknik.

Även SACO förordar en absolut bedömning av de yrkestekniska ämnena.

SAF och Sveriges Industriförbund anför.

Organisationerna delar YB:s åsikt att de diagnostiska proven bättre än något annat

bedömningsinstrument ökar sannolikheten för att de uppsatta utbildningsmålen

uppnås genom att utvisa brister i utbildningen, elevmaterial, lärarkunnande, utrustning

osv. Sådana mellanprov bör läggas in med viss periodicitet och kan anknytas

till lämpliga övningsserier. Det är emellertid även värdefullt att på något sätt få

yrkesutbildningens resultat fastställt och dokumenterat. Organisationerna föreslår

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

därför att ett i samverkan mellan skolöverstyrelsen och avnämarna utformat centralt

slutprov anordnas för att i första hand ge skola och avnämare en uppfattning

om den slutliga utbildningsnivån.

Liknande synpunkter framförs av Sveriges mekanförbund och Sveriges verkstadsförening.

Socialstyrelsen betonar vikten av att garantier även i fortsättningen måste finnas

för att vissa grupper, t. ex. undersköterskor, avslutat sin utbildning med godkända

betyg. Även televerket framhåller avnämarnas intresse av att kunna bedöma elevernas

yrkesskicklighet, varför någon form av kompetensprov borde finnas.

Enligt kompetensutredningens mening bör såvitt är möjligt samma betygssystem

användas i gymnasium, fackskola och yrkesskola. Yrkesskolans elever skulle således

vid betygssättningen i de ämnen som är gemensamma för yrkesskola och fackskola

jämföras även med fackskoleelevema.

Från många håll bl. a. av skolöverstyrelsen betonas starkt det stora behov som

finns av ökad pedagogisk forskning inom yrkesutbildningsområdet.

Omedelbara insatser anses nödvändiga både vad avser forskning och försöksverksamhet

inom området, varvid flera instanser framhållit att undervisningen av vuxna

och handikappade särskilt bör beaktas. YB:s förslag under de olika punkterna tillstyrks

så gott som undantagslöst.

YB:s förslag om slopande av prövotiden tillstyrks i allmänhet utan reservationer.

Skolöverstyrelsen instämmer med YB i att de formella föreskrifterna för

prövotid bör kunna upphävas, eftersom det redan ligger i YB:s förslag att eleven

skall kunna pröva sig fram.

Skolöverstyrelsen och Sveriges hantverks- och industriorganisation understryker

i detta sammanhang betydelsen av studie- och yrkesvägledning.

Organisationen tillstyrker att den förstärks enligt YB:s förslag. Överstyrelsen anser

det nu inte vara möjligt att framlägga konkreta förslag om en förstärkning av yrkesoch

studierådgivningen utan avser att återkomma till frågan i annat sammanhang.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

3. En sammanhållen mellanskola

3.1 YB:s förslag

3.1.1 Dimensionering (YB I 5, 7, 10.2)

YB lämnar inledningsvis vid sin behandling av dimensioneringsfrågorna i YB I

en redogörelse för yrkesskolväsendets nuvarande omfattning. Den synnerligen

kraftiga utveckling, som yrkesskolorna genomgått sedan 1955 års riksdag gett de

lokala skolmyndigheterna och överstyrelsen för yrkesutbildning frihet att anpassa

yrkesutbildningen till aktuella behov, påpekas särskilt. Den kraftiga expansionen

framgår av följande diagram.

Antal elever i yrkesskolor 1944—1964 i heltidskurser

om minst 5 månader

Elever

80 000

70 000

60 000

50 000

40 000

30 000

20 000

10 000

45 50 55 60 64

—- Samtliga skolformer

Kommunala yrkesskolor1

----Enskilda yrkesskolor

Centrala verkstadsskolor

—•—• Företagsskolor

1 Inkl. centrala kesskolor samt landstin kommunala kesskolor.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

YB konstaterar att yrkesutbildning f. n. bedrivs i en mängd olika former samt att

bristen på statistiska uppgifter gjort, att beredningen inte kunnat bestämma varje

yrkesutbildningsforms nuvarande kvantitativa omfattning. YB kan således ge en

statistisk redovisning endast för de statsbidragsberättigade yrkesskolorna medan övrig

yrkesutbildning belyses mera summariskt.

Elevantalet i heltids- och deltidskurser vid yrkesskolor under skolöverstyrelsen i

oktober 1964 framgår av följande två tabeller.

Antal elever i heltidskurser vid yrkesskolor den 15 oktober 1964

Tekn.

utbildn.

Ind. o.

hant- verk

Kontor

o. han- del

Husligt

område

Vård-

yrken

övr.

Summa

Rel.

andel

Centrala verkstads-

skolor ..........

10

7 875

12

135

175

91

8 298

10.7

Kommunala yrkes-

skolor ..........

5 849

21 411

12 871

8 655

1 555

1 637

51 978

68.7

Enskilda yrkes-

skolor ..........

1 627

835

2 039

749

205

756

6211

8.2

Företagsskolor ....

86

4 874

48

5 008

6.6

Centrala yrkesskolor

365

344

310

239

322

30

1 610

2.1

Landstingskommu-

nala yrkesskolor . .

140

723

228

238

1 174

81

2 584

3.4

Samtliga skolformer

8 077

36 062

15 508

10016

3 431

2 595

75 689

99.7

Relativ andel ....

10.7

47.6

20.5

13.2

4.5

3.4

99.9

Antal elever i deltidskurser vid yrkesskolor den 15 oktober 1964

Tekn.

utbildn.

Ind. o.

hant- verk

Kontor

o. han- del

Husligt

område

Vård-

yrken

Övr.

Summa

Rel.

andel

Centrala verkstads-

Kommunala yrkes-

11 829

14 685

27 992

21 556

609

11 220

87 891

89.7

Enskilda yrkes-

726

897

3 662

477

414

6 176

6.3

Företagsskolor ....

579

33

612

0.6

Centrala yrkesskolor

215

150

104

18

9

496

0.5

Landstingskommu- nal yrkesskolor . .

583

677

1 171

50

291

2 772

2.8

Samtliga skolformer

12 555

16 959

32 481

23 308

677

11 967

97 947

99.9

Relativ andel ....

12.8

17.3

33.2

23.8

0.7

12.2

100.0

Tabellerna visar, att ungefär 2/3 av heltidskursema och 9/10 av deltidskurserna

bedrivs vid de primärkommunala yrkesskolorna. Omkring 95 % av eleverna i

heltidskurser bevistar kurser av minst 5 månaders längd. I dessa kurser dominerar

industri- och hantverkssektom med nära 50 % av hela elevantalet.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

63

Sedan år 1964 har det totala antalet elever i heltidskurser ökat endast måttligt

eller från närmare 76 000 till ca 80 000 elever hösten 1967. Denna måttliga ökning

får ses i samband med att vissa tekniska och ekonomiska kurser avvecklas

allteftersom fackskola införs. Ökningen av det totala elevantalet döljer alltså en

större reell ökning av utbildningskapaciteten på övriga områden. Antalet elever har

ökat särskilt starkt på vårdyrkesområdet, nämligen från ca 3 400 till ca 8 000.

På övriga områden har förändringarna varit relativt små.

Trots den måttliga ökningen av elevantalet i yrkesskolan har även intagningen

i yrkesskola ökat starkt och beräknas nu motsvara över 30 % av en årskull.

YB har vidare studerat relationerna mellan antalet elever som fullbordat yrkesutbildning

och antalet elever som avgått från utbildningen utan att fullborda densamma.

Undersökningen avsåg heltidskurser om minst 5 månaders längd. Den

högsta relativa avgången utan fullbordade studier förekommer inom industri- och

hantverkssektorn med drygt 18 %, medan den lägsta avgången, knappt 5 %,

förekommer inom vårdutbildning och huslig utbildning. YB förklarar den påvisade

förtidsavgången bl. a. med förhållandena på arbetsmarknaden. YB pekar emellertid

också på vissa osäkra faktorer i avbrottsstatistiken.

Beträffande övrig yrkesutbildning konstaterar YB att det med hänsyn till avgränsningsproblem

och brist på statistisk belysning föreligger stora svårigheter att

ge en fullständig bild av yrkesutbildningens olika former. Av den yrkesutbildning,

som inte står under skolöverstyrelsens tillsyn eller inte är underkastad samma

reglering, genom stadgebestämmelser och statliga tjänsteavtal m. m., som den nyss

behandlade huvuddelen av yrkesutbildningen, behandlas därför mycket summariskt

endast vissa klart avgränsade former av utbildning. YB tar i denna del sålunda

upp lantbruks-, skogsbruks- och lanthushållsskolor, trädgårdsskolor, sådan sjukvårdsutbildning

(bl. a. sjuksköterskeutbildning) som ligger vid sidan av yrkesskolans

utbildning av sjukvårdsbiträden, konstnärlig utbildning, utbildning för handikappade,

lärlingsutbildning samt yrkesutbildning för arbetslösa m. fl.

Följande tabell ger en bild av den nuvarande utbildningskapaciteten på vissa av

nu nämnda utbildningsområden.

Skolform

Elevantal ca

Antal skolor

Lantbruksskolor ..................................

3 000

47

Skogsbruksskolor ................................

750

43

Trädgårdsskolor ..................................

Lanthushållsskolor ................................

250

3

3 000

42

Sjukskö terskeskolor ..............................

8 000

34

Lärlingsutbildning ................................

5 500

—

Vid sina överväganden rörande det gymnasiala skolsystemets framtida dimensionering

erinrar YB om att statsmakterna hösten 1964 beslöt, att ca 50 % av en

ungdomskull inom några få år skulle få möjlighet till gymnasie- eller fackskole
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

studier. Med utgångspunkt i intagningskapaciteten i samhällsägda yrkesskolor 1964

(drygt 20 %) konstaterar YB att totalt ca 75 % av en ungdomskull om några år

får skolmässig vidareutbildning efter grundskolan.

YB pekar på tre faktorer av betydelse för utbildningsdimensionering, nämligen

tillströmning, arbetslivets efterfrågan och resurser.

Tillströmningen bestäms av en mängd faktorer som hittills endast mycket ytligt

kartlagts. YB erinrar att gymnasieutredningen gjort vissa försök att närmare kartlägga

de orsaker som var avgörande för ungdomarnas efterfrågan på gymnasieutbildning.

Slutsatserna av denna undersökning var dock att endast ett fåtal variabler

rent statistiskt kunde tillmätas betydelse. YB anser det dock stå klart att en

framtida dimensionering måste ske med hänsyn till elevernas utbildningsönskemål.

Arbetslivets efterfrågan på utbildade måste också påverka planeringen särskilt när

det gäller skolformer med mera avgränsade utbildningsmål.

Knapphet på ekonomiska och personella resurser kan dessutom föranleda

prioriteringar eller maximeringar som i en viss situation tar över både tillströmnings-

och arbetsmarknadsaspekter, när dimensioneringen skall bestämmas.

Som utgångspunkt för sina bedömningar rörande yrkesutbildningens omfattning

ställer YB upp frågan om hur många elever yrkesutbildningsväsendet per år

bör ta emot för att möta näringslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft och

samtidigt tillgodose utbildningssökandes önskemål att erhålla yrkesutbildning.

Yrkesutbildningen måste enligt YB vara målinriktad mot vissa slag av arbetsuppgifter.

Efterfrågan från näringslivet kommer därigenom att spela en större roll

för den kvantitativa planeringen. I sammanhanget pekar YB på yrkesvägledningen,

som genom sitt sätt att verka kan bli ett instrument med vars hjälp man kan

sammanjämka önskemålen från de studerande med efterfrågan från arbetslivet.

Betydelsen av denna vägledningsverksamhet bedöms bli långt större i den yrkesskola

som beredningen föreslår genom den förhållandevis måttliga specialiseringen

under första delen av utbildningen.

YB:s principiella inställning i dimensioneringsfrågan framgår av de krav i

kvantitativt hänseende, som YB anser bör ställas på det statsunderstödda yrkesutbildningsväsendet

och som YB formulerar på följande sätt.

Yrkesutbildningsresurserna bör utbyggas så, att i princip all ungdom, som

önskar sådan utbildning, skall få tillgång därtill.

Yrkesutbildningsväsendet bör dimensioneras så, att utbudet av ungdomlig

arbetskraft så nära som möjligt ansluter till näringslivets behov såväl kvalitativt

som kvantitativt.

YB är medveten om att ungdomsyrkesutbildningen inte ensam löser arbetsmarknadens

behov. Rekrytering till ett yrke kan ske på flera olika vägar. Arbetskraftsströmmarna

är föga statistiskt kartlagda. Förändrade motivationer hos den

enskilde liksom strukturförändringar i näringslivet m. m. kan framtvinga yrkesbyten.

En bred grundläggande ungdomsutbildning som medger omställning och

anpassning mot nya eller förändrade arbetsuppgifter skapar en viktig »omställningsberedskap».

Den kompletteras av den i form av omskolning meddelade

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kimgl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

vuxenutbildningen, som har en klart arbetskraftsdirigerande effekt. Ungdomsutbildningen

kan inte lämpligen på samma sätt som vuxenutbildningen anpassas

efter arbetsmarknadens kortsiktiga svängningar utan bör ges en viss stabilitet år

från år. Som konjunkturregulator bedömer YB vuxenutbildningen mer lämpad.

YB har sett kvantitetsproblemen så att man sökt belysa en rimlig relativ fördelning

mellan olika yrkesutbildningssektorer inom en given andel av årskullen.

YB har härvid begränsat sig till det gymnasiala åldersstadiet.

Skolväsendets dimensionering har, framhåller YB, hittills utgått från riksbehov

av arbetskraft och/eller utbildning. Regionala studier har inte gjorts och ofta ej

heller varit erforderliga. När det gäller yrkesutbildningen är emellertid, enligt YB,

en samordning nödvändig mellan riksbehovets utveckling och utvecklingen inom

olika regioner. En riktig planering kräver enligt YB att hänsyn tas till näringslivets

struktur och utveckling inom olika geografiska områden. Vissa utbildningsområden

såsom verkstads-, handels-, kontors- och vårdområdena, bör dock med

hänsyn till elevernas valmöjligheter finnas representerade i praktiskt taget varje

region. Med hänsyn till föreliggande praktiska svårigheter då det gäller att söka

beräkna eller bedöma ett riksbehov torde det enligt YB:s mening vara nödvändigt

med en stark central planering av yrkesutbildningsväsendets dimensionering och

lokalisering. Stor betydelse bör dock tillmätas det regionala (lokala) initiativet.

YB behandlar frågan om yrkesskolans dimensionering i tre etapper. Den första

utgörs av en beskrivning av läget på arbetsmarknaden vid 1960-talets början.

Den andra etappen omfattar sammanställningar av uppgifter rörande utvecklingen

fram till 1970-talets början. Etapp tre omfattar överväganden och förslag rörande

en framtida dimensionering. YB redovisar etappernas grundmaterial i sju tabeller

med beteckningarna 7: 1—7: 7 på sidorna 538—554 i YB I.

YB understryker osäkerheten i de bedömningar som gjorts framför allt vad

gäller beräkningen av den s. k. yrkesskolandelen, dvs. ett procenttal som för varje

ifrågakommande yrke utvisar den andel av de sysselsatta utan skolutbildning på

studentexamensnivå som hade eller borde ha haft yrkesutbildning motsvarande

normalt omkring två års skolgång. Även när det gäller framräknandet av ersättningsbehovet

av yrkesskolutbildade (i betydelsen yrkesskolandelen) har man enligt

YB måst röra sig med grova approximationer.

Antalet yrkesskolutbildade i nyss angiven mening beräknas av YB till omkring

850 000 medan ersättningsbehovet anges till 29 000 personer per år.

YB kommer fram till ett årligt utbildningsbehov i en årskurs av totalt ca

51 000 personer, vilket jämförs med en kapacitet i nuläget om ca 38 000 elevplatser

(tabell 7: 7, YB I s. 554).

YB konstaterar att dess beräkningar inte är tillfyllest som underlag för en

beräkning av yrkesutbildningsväsendets framtida omfattning. Ytterligare analyser

och prognoser behövs, de sistnämnda helst avseende hela utbildningsfältet efter

grundskolan.

YB bedömer dimensioneringen främst bli en fråga om tillgång på elever.

Åtskilliga ungdomar bedöms även framdeles komma att sakna intresse för vidare

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 140

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

studier efter avslutad grundskola. YB ifrågasätter om yrkesutbildningsväsendet bör

planeras för mer än 30 å 35 % av en årskull, dvs. ett årligt intag av ca 35 000

ungdomar i utbildningar om två års längd eller mer direkt efter grundskolan.

Ett sådant intag skulle innebära en volymökning.

Med hänsyn till det ökade trycket på rent teoretiska utbildningsformer kan

enligt YB vissa farhågor — redan i nuläget uttalade — föreligga beträffande

möjligheten att rekrytera tillräckligt antal elever till yrkesutbildningen. YB anser

emellertid att den av beredningen föreslagna utformningen av den nya yrkesskolan

bör öka yrkesskolans attraktionsgrad. Dessutom bör ett kvantitativt tillskott

erhållas i och med att den 9-åriga grundskolan byggs ut.

Procenttalet 30—35 bör betraktas som ett riksgenomsnitt med rum för stora

lokala variationer, betingade av såväl övriga skolformers omfattning som näringslivets

struktur. En eventuell utbyggnad efter en sålunda given rekommendation

bör ske mycket försiktigt och under beaktande av tillströmningstendenser.

YB:s sammanfattande förslag till dimensionering av den gymnasiala yrkesutbildningen

framgår av följande tablå. I denna har YB under rubriken övrig

utbildning inrymt samfärdselyrkenas utbildning, vissa estetiska utbildningsvägar

samt grundläggande utbildning för vissa samhällstjänstfunktioner m. m.

Sammanfattningsvis föreslår YB,

att yrkesskolan i framtiden dimensioneras för ett utbildningsbehov motsvarande

30—35 % av årskullen 16-åringar;

att en sålunda dimensionerad yrkesskola i årskurs 1 antas differentierad på

huvudstudievägar avseende ungdomsutbildningen på följande sätt:

Yrkesområde

%-andel

Elevintagning

5

1 750

3

1 050

12

4 200

4

1 400

4

1 400

15

5 250

14

4 800

17

5 900

15

5 250

7

2 450

Övrig utb.......................................

4

1 400

Summa

100 %

35 000

att man med beaktande av förekomsten av såväl 1-åriga utbildningar som 3- och 4-åriga utbildningar antar följande elevantal i ungdomsutbildningen:

Åk 1 av 2-årig utb....................... 32 000

Åk 2 av 2-årig utb....................... 32 000

Ettåriga utbildningar samt åk 3 och 4 ........ 10 000

74 000

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

67

Härtill kommer kurser av annan omfattning samt vuxenutbildning inom yrkesskolan.

Detta elevantal är svårberäknat. YB anser, att man bör räkna med ungefär

30 000 elever i dessa utbildningar.

Slutligen bör hänsyn också tas till sådana elever, som i yrkesskolan bevistar

sådan vuxenutbildning, som är arbetsmarknadsmässigt betingad. Dessa elever

uppskattar YB till ungefär 10 000.

Det sammanlagda elevplatsbehovet i yrkesskolan omkring år 1970 skulle totalt

alltså komma att uppgå till ungefär 114 000.

YB:s förslag och beräkningar i YB III och IV berör endast de ovan redovisade

74 000 eleverna och ej de två senare grupperna på 30 000 resp. 10 000 elever.

3.1.2 Yttre planering (YB I 10.1, 11.7, 13 YB III 1.4)

Dagens yrkesutbildning karakteriseras enligt YB i hög grad av specialisering

och inriktning mot klart avgränsbara yrken eller yrkesområden. Inslaget av allmänna

ämnen är merendels ganska ringa. Yrkesutbildningen bedrivs i nuläget,

oavsett vem som är huvudman, med få undantag vid fristående skolenheter, dvs.

skolenheter som inte är samorganiserade med annan skolverksamhet utanför yrkesutbildningsfältet.

Inom yrkesskolan själv, särskilt de större kommunala och

landstingskommunala skolorna, är verksamheten i viss utsträckning integrerad

såtillvida som personella och materiella resurser samutnyttjas för olika slag av

utbildning. Antalet små yrkesskolor med endast en eller ett fåtal utbildningslinjer

är dock betydande.

I direktiven för YB har framhållits nödvändigheten av att hänsyn tas till »bl. a.

planeringssynpunkter, varvid bör beaktas behovet av en samordnad planering och

utveckling av alla skolformer som följer ovanpå grundskolan».

YB erinrar också om att gymnasieutredningen på sin tid redovisade en modell

för det gymnasiala skolsystemet som omfattade gymnasium, fackskola och yrkesskola.

Gymnasieutredningen påvisade i detta sammanhang möjligheterna att med

en sådan konstruktion öka den gymnasiala utbildningens spridning. YB delar gymnasieutredningens

uppfattningar i denna fråga och har funnit att en gemensam

planering för de tre gymnasiala skolformerna kan föra till en långtgående integration.

Morgondagens yrkesutbildning får enligt YB inte konstrueras så att den endast

leder till snävt avgränsade yrken. Den måste också erbjuda övergångsmöjligheter

till andra delar av det gymnasiala skolsystemet. En förutsättning härför är att ett

visst, inte obetydligt lärostoff är gemensamt för de skilda utbildningsvägama. Inom

yrkesskolans huvudsektorer bör därför, efter samma princip som tillämpats inom

gymnasiet och fackskolan, förekomma en ämnesuppsättning som karakteriserar

sektorn. Den ytterligare differentieringen mot specifika yrkesutövningar vartill utbildningen

skall syfta blir jämförbar med linje- och grenindelningen i fackskola

och gymnasium. YB menar sig sålunda ha kommit fram till en organisationsmodell

som i princip kan anslutas till den som gäller för gymnasiet och fackskolan. Här
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

igenom skuile möjliggöras den helhetssyn på de tre gymnasiala skolformerna, som

enligt YB är en nödvändig förutsättning för en från pedagogiska och ekonomiska

synpunkter ändamålsenlig planering av dessa skolformer.

Följande indelning ter sig enligt YB naturligast och lämpligast.

Skolform

Huvudsektorer

Humanistisk

social

Ekonomisk

N aturvetenskaplig- teknisk

Linjer inom sektorn

Gymnasiet ............

Hum -j- Sh

Ek

Na + Te

Fackskolan ............

Soc

Ek

Te

Yrkesskolan ............

Hush. + Vård

Ha + Kont

Ind. + Hantverk

YB finner starka skäl tala för en långt gående integration inom och mellan

de gymnasiala skolformerna och har mot bakgrunden av sina direktiv och statsmakternas

beslut i anledning av prop. 1964: 171 angående reformering av de

gymnasiala skolorna m. m. undersökt formerna för en integration mellan yrkesskolan

och övriga delar av den gymnasiala skolan som syftar dels till samordnad

planering och användning av lokaler, dels till vad YB kallar pedagogisk integration.

YB framhåller att beslutet om gymnasie- och fackskolereformen bl. a. innebär

att fackskola skall finnas på varje ort som har eller får gymnasium. I nyssnämnda

proposition framhålls bl. a., att vissa undersökningar beträffande gymnasiets och

yrkesskolans rekrytering klart visar att ungdomarna har en stark benägenhet att

söka sig till den i förhållande till hemorten mest välbelägna skolan även om denna

inte erbjuder den utbildning som i första hand efterfrågas. För att valet av utbildningsväg

inte skall styras av sådana från utbildningssynpunkt ovidkommande

faktorer bör samtliga gymnasiala skolformer, alltså även yrkesskola, regelmässigt

förekomma på samma ort.

Den ovan nämnda omständigheten tyder YB så, att flertalet ungdomar i 16—17- årsåldern har endast vagt uttalade föreställningar om vilket specifikt yrke de i

framtiden vill ägna sig åt. Det finns däremot skäl att antaga att de flesta

har tämligen klart för sig inom vilket verksamhetsområde de önskar arbeta

och detta arbetes allmänna karaktär. Från denna synpunkt bör yrkesskolan —

liksom gymnasiet och fackskolan — på varje gymnasieort erbjuda utbildningsvägar

som med måttlig differentiering leder till ett begränsat antal grundutbildningar för

arbetsmarknadens huvudsektorer.

Beträffande frågan om elevområden konstaterar YB, att landet vid planeringen

för det gymnasiala skolväsendet har indelats i för närvarande 118 regioner. De

tre delarna av gymnasieskolan skall finnas i varje sådan region med förläggning i

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

69

regel till samma ort. Gymnasieregionerna skall utgöra elevområde för de tre gymnasieskolformema.

De stora variationerna i befolknings- och kommunikationstäthet

har emellertid lett till att elevunderlaget i olika regioner kan förete betydande kvantitativa

olikheter. Redan med den måttliga differentiering som gymnasiet och fackskolan

erhållit blir det omöjligt att erbjuda alla alternativ i regioner med litet

underlag. Med den differentiering av yrkesskolan som YB föreslagit krävs ett avsevärt

elevunderlag för att flertalet utbildningsvägar skall kunna upprätthållas.

Yrkesskolorna och deras elevområden skulle alltså behöva göras mycket stora och

relativt få. Principen att alla ungdomar oberoende av bostadsort i görligaste mån

skall ha lika tillgång till samhällets gymnasiala utbildning kräver emellertid enligt

YB primärt, att de tre gymnasiala skolformerna skall ha gemensamma elevområden.

Med de förslag till struktur och differentiering inom yrkesskolväsendet, som

YB framlägger, kommer det helt övervägande antalet ungdomar att inom regionen

kunna erhålla önskad utbildning.

YB föreslår, att yrkesskolan i princip skall ha ett med fackskolan och gymnasiet

gemensamt elevområde. Även i fortsättningen bör dock i icke obetydlig utsträckning

vid de gymnasiala yrkesskolorna finnas studievägar med annat — i regel större

— elevområde än det nyss sagda. Det nuvarande systemet med riksskolor och

storregionskolor måste alltså bestå enligt YB. Detsamma bör gälla om det nuvarande

systemet att olika studievägar vid en och samma yrkesskola kan ha olika

elevområden. YB framhåller i detta sammanhang, att de gemensamma elevområdena

ger skolledningen möjlighet att samlat bedöma de gymnasiala skolformernas

behov och att genom samordnad planering på bästa sätt disponera tillgängliga resurser.

I den mån en samordnad planering för de gymnasiala skolorna i regionen leder

till att dessa sammanförs till en gemensam skolanläggning eller till närbelägna

skolanläggningar, skapas förutsättningar för gemensamt utnyttjande av lokaler

som eljest endast delvis beläggs av de enskilda skolformerna. Lokalbehovet i de

stora skolenheterna påverkas också mindre av variationer i elevernas ämnestillval

än vad fallet blir i mindre skolenheter.

En på antytt sätt genomförd lokalmässig integration skapar förutsättningar för

en pedagogisk integration över hela det gymnasiala skolstadiet.

Väsentliga fördelar kan enligt YB uppnås genom en pedagogisk integration.

Underlaget för lärartjänster även i ämnen med relativt litet timtal i varje klass

blir sålunda större. Elevernas möjligheter i fråga om tillval av ämnen förbättras

och undervisningsgrupperna kan i regel bli större, vilket innebär en bättre hushållning

med de tillgängliga resurserna. Gemensamma pedagogiska hjälpmedel bedöms

kunna anskaffas i större mängd och bli bättre utnyttjade inom en integrerad

skolenhet. Enligt YB:s mening är fördelarna uppenbara, då det gäller att till yrkesundervisningen

skaffa lämpliga teorilärare liksom när det gäller att få goda

lärarkrafter för den yrkesinriktade delen av utbildningen inom gymnasium och

fackskola. YB förutsätter att lärarna skall anställas vid viss skolenhet och inte

vid viss skolform.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

I begreppet pedagogisk integration inlägger YB dels att undervisningen i de

skilda ämnena förläggs till den lokal som ger de bästa inlärningsbetingelserna och

detta oavsett vilken skolform eller linje eleverna tillhör, dels att undervisningen

alltid skall meddelas av den lärare, som har den lämpligaste utbildningen och erfarenheter

för den aktuella undervisningen samt dels att en möjlighet skall finnas

att organisera elevgrupper bestående av elever från de olika skolformerna.

En integrerad gymnasial skola bör enligt YB ge möjlighet att bryta ner de

murar av fördomar som nu skiljer olika utbildningsformer och yrkeskategorier.

Ökad insyn i angränsande arbetsområden bör leda till ökad förståelse och respekt

och därmed till ett överbryggande av såväl fackliga som sociala motsättningar.

Detta skulle i sin tur kunna leda till en mindre status- och prestigebunden värdering

av olika studievägar och därmed ge ett bättre underlag för en saklig bedömning

av studie- och yrkesval. YB betecknar dessa vinster som den sociala integrationen.

Konsekvensen av den föreslagna integrationen och den antydda utvecklingen

blir enligt YB en helhetssyn på det gymnasiala skolsystemet. Beredningen föreslår

därför, att det gymnasiala skolstadiet skall omfatta en enda skolform innehållande

utbildningslinjer av olika längd och med varierande målsättning.

Om man genomför den föreslagna totalintegrationen av gymnasiestadiets tre

skolformer, kan man enligt YB:s mening inte ha olika skolbenämningar på olika

delar av en och samma skola. En gemensam benämning på det gymnasiala åldersstadiets

skolformer bör införas. YB föreslår, att den nya skolan kallas gymnasieskolan.

YB föreslår vidare att de tre nuvarande namnen skall försvinna och att

inga underbenämningar skall förekomma.

Om benämningen gymnasieskolan godtas måste man, framhåller YB, också

finna nya benämningar för de olika linjerna, grenarna och särskilda utbildningarna

i de nuvarande skolformerna. Vad detta skulle innebära har YB belyst genom ett

antal exempel på linje- och grenuppsättningen i den nya gymnasieskolan (YB I s.

204—206).

I YB I uttalades beträffande elevantalet i heltidskurser att nuvarande bestämmelser

borde kunna gälla även i fortsättningen.

Läroplansarbetet och därmed sammanhängande frågor har emellertid gett YB

anledning till ett annat synsätt. Den moderna pedagogiken och nya läromedel gör

det enligt YB nödvändigt och möjligt att variera storleken av elevgrupperna mom

betydligt vidare gränser än vad som kan ske idag. Försöksverksamhet har sedan

några år pågått i landet. YB finner det angeläget att det för yrkesutbildningen

utfärdas bestämmelser rörande elevantalet som inte fixerar klassens/gruppens

storlek för hela utbildningstiden. Variationer bör kunna ske med hänsyn till olika

inlärningssituationer, elevmaterial, tillgång på läromedel och lärare etc. Försöksverksamheten

bör i varje fall utsträckas till att avse relativt stora delar av vår nuvarande

yrkesundervisning.

Om bestämmelserna om elevantalet i de yrkesutbildande linjerna i gymnasie
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

71

skolan anses böra utformas i fasta tal bör kommentarer och anvisningar ges så att

gruppstorlekarna inom en given ram kan varieras.

3.1.3 Lärotider (YB I 12, YB III 1.4)

I detta avsnitt har YB behandlat frågor rörande läsårets längd, veckotimtal, lektionslängd

m. m. Med hänsyn till att frågan om läsårets längd och skolarbetsveckan

nyligen behandlats av riksdagen (prop. 1968: 64, SU 107, rskr 258) upptas i det

följande inte sådana frågor som slutbehandlats i nyssnämnda proposition.

Yrkesskolans lärotider har, konstaterar YB, mer fått vara avhängiga av traditioner

och förhållanden inom arbetslivet än av hänsynstaganden till samhällsutveckling,

till förändringar av pedagogiska metoder och till medicinska skäl, som t. ex.

gymnasieutredningen gjort sig till tolk för.

I första hand måste man fråga sig om det finns några hållbara motiv för att

även i fortsättningen ha regler för yrkesskolans lärotider, som betydligt skiljer sig

ifrån de andra skolformernas lärotider.

Man har ibland sökt motivera de annorlunda lästidema i yrkesskolan på så sätt

att yrkesskolans utbildning vore praktisk medan de andra skolformernas utbildning

vore teoretisk. Enligt YB:s mening är en sådan motivering varken logiskt

riktig eller praktiskt hållbar. För den ena individen kan en rent teoretisk utbildning

vara betydligt lättare än en praktisk utbildning, för en annan individ kan

motsatsen vara fallet. YB är inte benägen att i fråga om belastning av eleverna i

fysiskt och psykiskt hänseende vid inlärning av nya moment, för framtiden varaktigt

dra en klar gräns mellan teoretisk och praktisk utbildning inom det svenska

skolväsendet.

På tal om läsårets planering föreslår YB en stark rekommendation till skolmyndigheterna

att genomföra intagning och avgång minst två gånger årligen vid

yrkesskolorna överallt där en sådan anordning önskas och är möjlig att genomföra.

YB kommer härefter in på integrationstanken och framhåller att integrationssträvandena

har varit en bärande princip i allt YB:s arbete. Detta leder enligt YB

till att olika antal minuter för lektionerna i alltför hög grad torde bli en administrativ

belastning, som blott torde medföra väsentligt ökade kostnader utan annan påtagbar

»vinst» än bibehållande för yrkesskolan av en tradition som har sin upprinnelse

i äldre tiders bedömningar. Inom det gymnasiala området bör på denna

punkt enhetlighet och samordning eftersträvas.

YB konstaterar att antalet veckotimmar för närvarande är högre i yrkesskolan

än i någon annan skolform. Rent principiellt anser YB att den del av den integrerade

gymnasiala skolan, som inte utgörs av gymnasiet bör ha samma veckotimtal.

För fackskolan gäller veckotimtalet 35 och detta bör alltså i princip gälla också

för den gymnasiala yrkesskolan. YB föreslog i YB I, att den integrerade gymnasiala

yrkesskolans veckotimtal i princip skulle bestämmas till 35 men att detta tal

skulle bli 36 för kurser, som hade 6—10 vtr. arbetsteknik, 37 för kurser, som

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

hade 11—20 vtr. i nämnda ämne och 38 för kurser, som hade mer än 20 vtr. i

arbetsteknik.

De i YB III presenterade läroplanerna innefattar också veckotimtal varierande

mellan 36 och 38 veckotimmar. YB anser det emellertid i samma betänkande

högst sannolikt, att en förbättrad metodik, ökad produktion av moderna läromedel

etc. mera målinriktad lärarutbildning osv. skall göra det möjligt att successivt anpassa

veckotimtalet till vad som gäller för övriga linjer i gymnasieskolan. Under

tiden torde det inte medföra några större svårigheter att öka de fem arbetsdagarna

i skolveckan med de 1—3 veckotimmar, med vilka YB:s läroplaner f. n. överskrider

veckotimtalet för övriga gymnasiala skolformer. I sammanhanget bör dock

observeras att i de fall undervisningen bedrivs i inbyggd form eller vid externa

arbetsobjekt utanför skolan i samverkan med företag/institutioner, skall veckotimtalet

efter skolstyrelsens bestämmande anpassas till den arbetsvecka, som tillämpas

vid företaget eller institutionen.

Beträffande lektionstidens längd har YB inte funnit bärande skäl för ett bibehållande

av 60-minuterslektioner i arbetsteknik. YB föreslår, att ämnet arbetsteknik

skall omfatta två eller tre lektionstimmar jämte mellanliggande rast eller raster. Det

normala torde bli två normallektioner med mellanliggande rast men även tre lektioner

i följd kan behöva medges. Den praktiska delen av yrkestekniken kan

således komma att omfatta följande antal minuter för två lektioner med mellanliggande

rast

45 + 10 + 45 = 100

45 + 10 + 40= 95

40 + 10 + 40= 90

Rast ska ges efter två eller tre lektioner.

När det gäller inbyggd skola skall skolstyrelsen kunna medge att lektion i arbetsteknik

omfattar 60 minuter.

YB framhåller avslutningsvis att kravet på likställighet mellan gymnasieskolans

samtliga linjer varit vägledande för YB vid övervägandena rörande skolans arbetstider.

Detta innebär emellertid inte att YB i och för sig anser de nu gällande eller

föreslagna reglerna angående t. ex. veckotimtal lämpligast. YB finner att frågan

om arbetstider för hela gymnasieskolan bör bli föremål för särskild utredning och

att det är angeläget att en sådan kommer till stånd snarast.

3.1.4 Huvudmannaskap (YB 124)

Genom beslut den 27 september 1967 tillkallade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet

åtta sakkunniga för att utreda frågan om huvudmannaskapet

för de gymnasiala skolformerna m. m. Med hänsyn härtill lämnas i det följande en

starkt förkortad redogörelse för YB:s förslag i denna del.

Med huvudmannaskap för yrkesskola avser YB organisatoriskt och ekonomiskt

förvaltningsansvar för yrkesskolans hela verksamhet. Huvudmannaskapet i dagens

yrkesskola kan vara primärkommunalt, landstingskommunalt, enskilt eller — om än

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

73

i relativt ringa mån — statligt. Totalt finns i landet omkring 800 yrkesskolor under

skolöverstyrelsens tillsyn. Detta antal fördelar sig på olika huvudmän på följande

sätt:

Primärkommuner ca 60 %

Enskilda och företag ca 27 %

Landstingskommuner ca 13 %

För de flesta primärkommunala yrkesskolkurserna bildar enligt YB skoikommunen

med den omgivande bygden elevområde. Detta elevområde utgör en motsvarighet

till gymnasiets och fackskolans elevområde och sammanfaller ofta helt

eller delvis med detta.

Bland de landstingskommunala yrkesskolorna utgör de centrala verkstadsskolorna

den största gruppen. Dessa skolor har till uppgift dels att ge yrkesutbildning

åt ungdom från kommuner, som saknar underlag för egna skolor, dels att tillgodose

behovet av utbildning för yrken som har relativt ringa rekryteringsunderlag

och som därför fordrar stora elevområden. En allt väsentligare uppgift för landstingen

har på senare år blivit, vid sidan av sjuksköterskeskolorna, utbildning för

andra vårdyrken med anknytning till de sjukvårdsanstalter, som landstingen är

huvudmän för. Landstingen står också som huvudmän för yrkesutbildning utanför

skolöverstyrelsens tillsyn. Flertalet av landets lanthushållsskolor och lantbruksskolor

står sålunda under landstingens huvudmannaskap.

I YB:s uppdrag beträffande huvudmannaskapsfrågan har inte ingått att granska

de statliga eller enskilda yrkesskolorna. YB har emellertid framhållit, att de två

viktigaste formerna för näringslivets medverkan i den gymnasiala yrkesutbildningen

— inbyggda skolor och företagsskolor — bör finnas kvar utan någon ändring av

konstruktionen. YB uttalar sig även positivt om lärlingsutbildningen och anser att

den alltjämt bör finnas och understödjas.

Vid sina överväganden rörande det framtida huvudmannaskapet för yrkesskolan

understryker YB inledningsvis de argument som framförts för en integrerad gymnasieskola

och hävdar i princip, att denna skola bör stå under en gemensam huvudman.

YB erinrar därefter om att genom riksdagsbeslut år 1964 fastslagits, att gymnasiet

och fackskolan skall vara primärkommunala undervisningsanstalter. YB

finner med hänsyn härtill och till samordningen med grundskolan övervägande

skäl tala för att primärkommunen i princip skall vara huvudman för den integrerade

gymnasiala skolan. YB understryker dock dels att en omprövning av detta

ställningstagande kan visa sig påkallad framdeles, dels att ställningstagandet inte

får tolkas så att varje annan form av huvudmannaskap för yrkesutbildning bedöms

som olämplig. Kurser, som är av specialkaraktär eller som av vissa skäl inte lämpligen

kan ingå i gymnasieskolan, bör även i fortsättningen kunna organiseras av

annan huvudman än primärkommunen. Såsom exempel nämner YB lantbrukets,

skogsbrukets och trädgårdsnäringens skolor. Sjukvårdsutbildning bör enligt YB:s

mening också i framtiden — som en möjlighet vid sidan av primärkommunal skola

— kunna bedrivas av landstingen.

3* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 140

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition tv 140 år 1968

YB har även sökt bedöma de praktiska problem som kan vara förknippade

med det principiella ställningstagandet i huvudmannafrågan. De väsentligaste problemen

skulle enligt YB hänföra sig dels till de primärkommunala yrkesskolorna

utanför gymnasieorter, dels till de centrala verkstadsskolornas framtida verksamhet,

dels ock till yrkesskolorganisationen i de län där landstinget till större delen

övertagit yrkesundervisningen.

Beträffande förstnämnda fråga uttalar YB att många yrkesskolor på icke gymnasieorter

bör finnas kvar under lång tid men att de bör integreras med gymnasieskolan

antingen genom ett kommunalförbund för regionens gymnasiala skolor

eller genom ett system med filialer till gymnasieskolan. Detta bör kunna gälla

även centrala verkstadsskolor i den mån de ej övertas av primärkommun. Beträffande

det sista av nyss angivna problem föreslår YB, att — trots principen om

primärkommunalt huvudmannaskap för gymnasieskolan -—- Kungl. Maj:t skall

kunna medge landsting, som träffat överenskommelse med vederbörande kommuner,

att landstinget skall överta huvudmannaskapet för gymnasieskolan inom dessa

kommuner. Ett sådant övertagande skall enligt YB endast få avse hela gymnasieskolan,

ej vissa delar av eller linjer i den.

Nuvarande organisation av yrkesutbildningens centrala ledning företer en splittrad

bild. Även om ledningen i huvudsak koncentreras hos skolöverstyrelsen är

den faktiskt ännu uppdelad på flera olika ämbetsverk, lydande under skilda departement.

Lantbrukets skolor står under lantbruksstyrelsen, den skogliga utbildningen

sorterar under skogsstyrelsen, fiskets utbildningsverksamhet regleras genom

fiskeristyrelsen. Socialstyrelsen leder vissa typer av utbildning inom sitt område.

YB föreslår, att den rekommenderade sammansmältningen av de nuvarande tre

gymnasiala skolformerna till en integrerad gymnasial skola och därmed förknippade

åtgärder samordnas med ett överförande av återstående sektorer av yrkesutbildningsverksamheten

till utbildningsdepartementet med skolöverstyrelsen som central

tillsynsmyndighet.

3.1.5 Utbildning av handikappade (YB I 22)

YB konstaterar, att de handikappades utbildningsproblem under senare år ägnats

stor uppmärksamhet och gjorts till föremål för ett stort antal undersökningar och

utredningar. Handikapp är enligt YB inte ett entydigt begrepp och en klar gräns

kan inte anges för när en person skall anses handikappad. Inte heller finns några

entydiga gränser mellan olika slag av handikapp. Emellertid har socialpolitiska

kommittén i översikten Social omvårdnad av handikappade (SOU 1965: 43) indelat

de handikappade i två huvudgrupper:

1. invalidiserade på grund av mental defekt eller fysisk defekt av mera bestående

art samt

2. långvarigt sjuka.

YB framhåller, att exakta uppgifter om antalet handikappade saknas men hän
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

75

visar till att i prop. 1965: 1 (bil. 10 s. 248) antalet handikappade barn i Sverige

uppskattades till mellan 26 000 och 37 000. Av dessa bedöms ungefär 40 %

ha enbart mentalt handikapp, ungefär 40 % enbart somatiskt handikapp och resten

handikapp av båda slagen.

YB jämför vissa likartade utbildningsförsvårande effekter, som följer med i sig

själva helt olikartade handikapp. En dylik jämförelse kan enligt YB vara av värde

för den praktiska bedömningen av vilka säranordningar som kan behövas för

handikappade elever inom yrkesutbildningsväsendet. Sådana effekter anges vara

långsam inlärning, begränsat ordförråd, begränsad samhällsorientering och »överbeskydd».

Utredningen konstaterar att olika handikapp ofta ger likartade effekter.

De handikappades yrkesutbildning har tidigare bedömts schablonmässigt och

målet för deras utbildning har satts relativt lågt. Nyare synsätt innebär en avsevärt

högre målsättning. Målet bör, framhåller YB, vara full utbildning i det yrke, som

befunnits lämpligt i det enskilda fallet.

I största utsträckning bör den handikappade få sin utbildning inom den ordinarie

yrkesutbildningen men där detta inte kan åstadkommas bör speciella utbildningsvägar

vidmakthållas eller tillskapas.

YB redogör för de åtgärder som under senare år vidtagits för att förbättra de

handikappades utbildningsmöjligheter. I denna del hänvisas till betänkandet (YB

I s. 328—333).

YB framför följande principiella synpunkter på den fortsatta utvecklingen inom

detta utbildningsområde.

Den ordinarie yrkesutbildningen bör i största möjliga utsträckning göras tillgänglig

för de handikappade. Anpassnings- och andra förberedande kurser för ytterligare

habilitering av handikappade inför kommande yrkesutbildning bör anordnas

i erforderlig utsträckning. Tills vidare bör de kunna anslutas, även i statsbidragshänseende,

till den skolverksamhet, som i det aktuella fallet har de bästa

möjligheterna att stå som värd.

Närmare ställning till organisationen av yrkesutbildning för rörelsehindrade bör

ej tas förrän betänkande föreligger från utredningen angående omvårdnaden av

handikappade. Samma sak gäller beträffande yrkesutbildningen för blinda och

andra synskadade samt för döva och hörselskadade, vilkas problem utreds av

1960 års blindvårdsutredning resp. skolöverstyrelsen.

Hjälpklasselevernas yrkesutbildning bör vidareutvecklas enligt de planer som gemensamt

lagts fram av skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Skolöverstyrelsen

bör snarast bemyndigas föreskriva att särskild kurs för yrkesutbildning

av främst intellektuellt utvecklingshämmade får upprättas för minst 6 elever och

att sådan klass får delas om elevantalet uppgår till 13.

De föreslagna särskilda avdelningarna vid större yrkesskolor (med tillgång till

elevhem) inom varje län bör snarast komma till stånd.

Enstaka elever bör beredas plats i yrkesskolans ordinarie avdelningar, eventuellt

efter genomgången anpassnings- eller förberedande kurs. För de svagast utrustade

bör möjlighet beredas att få yrkesutbildning eller yrkesträning inom särskolans

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

ram. Överföring från den ena skolformen till den andra bör ordnas på samma

sätt som inom den obligatoriska skolan.

Särskoleväsendets yrkesskolor bör vidareutvecklas enligt framlagda planer. Försöksverksamheten

med yrkessärskoleavdelning vid central verkstadsskola bör noggrant

följas. Placering vid ordinarie yrkesskolas normalavdelning bedöms inte vara

realistisk.

Ungdom med komplicerat handikapp bör placeras i sådan skola, som med hänsyn

till handikappets art och grad kan bedömas ha de bästa förutsättningarna att

ge bästa möjliga utbildning åt eleven.

Termen yrkesträning har en speciell innebörd inom särskolan. Det bör övervägas

vid planeringen för övriga handikappskolor att införa samma term, med innebörden

uppträning av arbetsförmåga eller arbetsskicklighet inom ett begränsat område,

som gemensam för ungdomsutbildning av handikappade till skillnad från

vuxenutbildningens och arbetsvärdens term arbetstränäng.

Målet för de handikappades yrkesutbildning bör genomgående vara att föra

fram så många som möjligt till fullt yrkeskunnande. I metodavseende är, påpekar

YB, behovet av individualisering och därmed av mindre läraravdelningar samt mera

tid för flertalet moment i undervisningen än i den ordinarie yrkesundervisningen

gemensamt för flertalet handikappade. Stationsutbildning av modernt snitt torde

enligt YB vara föga användbar vid yrkesutbildning av handikappade.

Antalet undervisningstimmar per dag och vecka samt läsårets längd bör vara desamma

som för motsvarande yrkesavdelningar i den ordinarie yrkesutbildningen.

Vissa modifikationer bör dock medges. Extra tid, som åtgår för medicinsk och

sjukgymnastik behandling m. m., bör tillförsäkras eleverna genom förlängning

av kurstiden.

De skolor och kurser för handikappad ungdom, som leder fram till samma kunskaper

och färdigheter som den ordinarie yrkesutbildningen, bör benämnas på samma

sätt som i den ordinarie yrkesutbildningen. Betygen bör ha samma utformning

som vid ordinarie yrkeskurser. För yrkesutbildning, som är särskilt tillrättalagd för

vissa handikappade, bör användas benämningen »särskild kurs».

Tillsynen av de handikappades yrkesutbildning samt planeringen för handikappskolornas

organisation och lokalisering bör åligga skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna.

Yrkesutbildningen av vuxna handikappade bör generellt ingå i vuxenutbildningssystemet,

dock utan att åldersgränserna binds för hårt.

3.2 Remissyttranden

3.2.1 Dimensionering

De remissinstanser, som ägnat uppmärksamhet åt dimensioneringsproblemet,

har i regel anslutit sig till YB:s principinställning att all ungdom som

önskar genomgå yrkesutbildning skall få tillfälle härtill, varvid dimensioneringen bör

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

77

göras sådan att utbudet av ungdomlig arbetskraft så nära som möjligt ansluter sig

till näringslivets behov.

Skolöverstyrelsen, som ägnat frågan ingående uppmärksamhet, anför i huvudsak

bl. a.

Valfrihet mellan olika utbildningsvägar är en primär utgångspunkt för utbildningsväsendets

planering. Av ekonomiska skäl måste emellertid utbildningsresurserna

i stort dimensioneras efter produktionslivets behov. En sammanställning av

elevernas och arbetslivets önskemål visar att en lösning av utbildningsproblemen på

det gymnasiala stadiet inte kan nås utan en sammanvägning och sammanjämkning

av önskemålen. Det gymnasiala skolväsendet bör utbyggas så, att alla, som direkt

efter grundskolan vill ha en gymnasial utbildning, skall kunna få en sådan. Med

anpassning i stort till produktionslivets behov av arbetskraft med olika skolmässiga

utbildningskvalifikationer bör det gymnasiala stadiet dimensioneras och organiseras

så att varje elev så långt möjligt kan fritt välja utbildningsväg inom stadiet

på grundval av en effektiv studie- och yrkesorientering i grundskolan och under

hela den gymnasiala skolgångens förlopp.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att det första ställningstagandet i dimensioneringsfrågan

måste vara att bestämma vilken faktor som skall vara den avgörande,

arbetsmarknadens krav eller elevernas fria val. Styrelsen ger emellertid inte uttryck

för något klart ställningstagande på denna punkt men framhåller att ju mer

målinriktad en utbildning är desto mer måste den anpassas till arbetsmarknaden

för att inte framstå som en felinvestering för både samhället och den enskilde.

Socialstyrelsen råder till försiktighet när man tar hänsyn till arbetslivets behov och

erinrar om att målsättningen för hela skolreformen varit att ge ungdomen i görligaste

mån fria möjligheter att välja yrke.

Något starkare betoning av arbetsmarknadsfaktorn återfinns i remissvaren från

SAF och Sveriges industriförbund samt från Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

SACO uttalar för sin del klart, att arbetsmarknadsbehoven bör gå före

ungdomens önskemål om de båda faktorerna inte kan förenas.

YB:s betoning av yrkesvägledningen som ett instrument att sammanjämka de

båda efterfrågeaspekterna understryks av ett flertal remissinstanser, bl. a. skolöverstyrelsen,

flera länsskolnämnder, arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna

i Uppsala och Västerbottens län, poststyrelsen, Stor-Stockholms planeringsnämnd

och Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Seminariet för huslig utbildning i

Stockholm anser att YB inte tillräckligt hårt tryckt på behovet av en väl utbyggd

yrkesvägledning.

YB:s beräknings- och prognosmetodik har behandlats av ett

flertal remissinstanser. Beräkningarnas osäkerhet samt den nuvarande bristen på

tillfredsställande prognosverksamhet understryks.

Skolöverstyrelsen påvisar, hur olika antaganden i fråga om de av YB använda

faktorerna »yrkesskolandel» och »genomsnittstid i yrket» kan påverka slutresultatet.

Överstyrelsen uttalar sammanfattningsvis att behovsanalyser måste omfatta

hela arbetsmarknaden, inte blott de s.k. akademikeryrkena. Prognosverksamheten

bör bedrivas kontinuerligt och i första hand åvila statistiska centralbyråns

prognosinstitut.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

LO framhåller, att folkräkningsmaterialet för närvarande inte ger tillfredsställande

uppgifter i fråga om angivande av utbildning. Liksom skolöverstyrelsen

anser LO att detta förhållande bör rättas till vid nästa folkräkning.

Statistiska centralbyrån redovisar vissa nya beräkningar på basis av material

från 1965 års långtidsutredning. Centralbyrån har, med applicerande av YB:s

metodik, kommit fram till ett totalt utbildningsbehov som avviker med mindre än

2 % från YB:s prognos. I fråga om fördelningen på sektorer uppträder dock vissa

skiljaktigheter. Centralbyrån anser, att de gjorda prognoserna —- ehuru osäkra

— dock »tills vidare bör kunna utnyttjas som indikatorer på den lämpliga relativa

storleksordningen vid olika utbildningsvägars dimensionering, till dess att nytt och

säkrare underlag blivit tillgängligt».

Centralbyrån framhåller vidare att vissa åtgärder vidtagits eller planerats i syfte

att förbättra yrkesskolstatistiken samt att prognosinstitutet på sitt långsiktiga

arbetsprogram tagit upp en metodundersökning rörande arbetskraftsprognoser.

I sitt yttrande över YB III upplyser centralbyrån om att ytterligare bearbetningar

pågår som bör göra det möjligt att revidera YB:s tendenskalkyl såväl vad

gäller kvarvaron i yrket som när det gäller sysselsättningsutvecklingen inom olika

branscher.

Tveksamhet i fråga om underlagets tillförlitlighet och kritik mot beräkningarna

kommer till uttryck i uttalanden från statskontoret, länsstyrelsen i Jämtlands län,

Målsmännens riksförbund, LR och skogsbrukets yrkesutbildningskommitté.

Behovet av kontinuerlig prognosverksamhet understryks av bl. a. universitetskansler

sämbetet, arbetsmarknadsstyrelsen, statens vattenfallsverk, Kronobergs läns

landstingskommun, SAF och Sveriges industriförbund, TCO och SACO.

Ett relativt litet antal remissorgan har tagit ställning till frågan huruvida riksbehovet

eller det regionala behovet skall vara primärt vid dimensioneringsövervägandena.

Arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län, länsskolnämnden

i Västmanlands län samt SAF och Sveriges industriförbund ansluter

sig i stort sett till YB:s uttalande för en central planering med rum för lokala

initiativ.

Skolöverstyrelsen är skeptisk mot att ge det lokala och regionala näringslivets

behov särskilt stort inflytande på planeringen och anför härom.

Även om i praktiken en viss anknytning till näringslivets regionala struktur bör

kunna accepteras i ett flexibelt utbildningssystem, bör man enligt SÖ:s mening likväl

inte uppställa detta såsom någon primär riktlinje för planeringen.

Överstyrelsen framhåller vidare, att en anpassning i första hand till lokala eller

regionala önskemål skulle begränsa yrkesskolelevernas valmöjligheter i förhållande

till gymnasie- och fackskoleleverna, varigenom yrkesskolsektorn troligen skulle

bli mindre attraktiv.

Majoriteten av remissinstanserna ansluter sig mer eller mindre klart till YB:s

bedömning av det framtida yrkesutbildningsbehovet. Till denna grupp hör bl. a.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

79

skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, flera

länsskolnämnder, länsstyrelsen i Kalmar län samt LO och TCO.

Vissa remissinstanser betonar, att de föreslagna frekvenstalen bör betraktas

endast som riksgenomsnitt. Så gör länsstyrelsen i Norrbottens lön, Sveriges arbetsledareförbund,

Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund samt Sveriges

grossistförbund.

Regional anpassning som en förutsättning för användande av frekvenstalen

framhålls av bl. a. Skolledarförbundet, överståthållarämbetet, skolnämnden för

Stockholms stad och Stockholms län, länsskolnämnden i Gotlands län, Stockholms

stad och Stor-Stockholms planeringsnämnd.

Kritiska röster mot de i procent angivna ramarna har höjts av bl. a. dåvarande

socialstyrelsen, länsskolnämnden i Malmöhus län, länsarbetsnämnden i samma län

samt ABF.

Länsstyrelsen i Kronobergs län liksom länsarbetsnämnden i länet och Södermanlands

läns landstingskommun manar till försiktighet och anmäler viss tvekan mot

en så stor ökning av yrkesskolans kvantitativa omfattning som YB föreslagit.

Sistnämnda landstingskommun och SACO framhåller att vid planeringen hänsyn

även bör tas till den eftergymnasiala utbildningen.

SFS tar i sammanhanget upp frågan om övergång från yrkesskola till fackskola.

I vilken utsträckning en sådan övergång kommer att äga rum anser SFS svårt att

bestämma men frågan bedöms komma att påverka dimensioneringen av både

fackskola och yrkesskola och SFS finner, att ytterligare utredning är nödvändig på

denna punkt.

Beträffande fördelningen på utbildningssektorer framhåller

skolöverstyrelsen, att förutsättningarna för en fördelning är små och att de gjorda

beräkningarna är mycket grova och endast kan utgöra allmänna hållpunkter. Arbetsmarknadsstyrelsen

finner YB:s fördelning vara en rimlig avvägning som i jämförbara

stycken visar god överensstämmelse med t. ex. 1965 års långtidsutredning.

Statistiska centralbyrån anser, som tidigare angetts, att de gjorda prognoserna tills

vidare bör kunna utnyttjas som indikatorer för dimensioneringen. Statskontoret

anser, att det med hänsyn till underlagets kvalitet är vanskligt att bedöma den

kvantitativa utbyggnaden, särskilt fördelningen på sektorer. Centerns ungdomsförbund

och Centerns studentförbund önskar att mer omfattande avnämarundersökningar

görs innan fördelningen fastställs.

LO är införstådd med YB:s svårigheter att beräkna fördelningen mellan olika

branscher och bedömer att svårigheterna kommer att öka i samband med den

strukturella omvandlingen av näringslivet.

3.2.2 Yttre planering

Frågan om en helintegrerad gymnasieskola har helt naturligt

tilldragit sig ett mycket stort intresse. Betydligt över etthundra remissinstanser

har gjort direkta uttalanden i denna fråga. Anslutningen till huvudprincipen i YB:s

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

förslag är nästan hundraprocentig. I några remissyttranden framträder dock en

mera kritisk inställning.

Eland myndigheter, som godtagit förslagets principer ingår skolöverstyrelsen som

dock beträffande den lokalmässiga integrationen betonar, att man för genomförandet

måste räkna med en förhållandevis lång övergångstid. Även SAF och

Sveriges industriförbund samt LO tillstyrker. Förstnämnda organisationer anser det

dock svårt att ta definitiv ställning till de olika förslagen och förutsätter därför

att dessa föreläggs riksdagen endast som riktlinjer.

Svårigheterna vid genomförandet av en mera fullständig integration berörs av

några remissinstanser.

Svenska landstingsförbundet framhåller att med tanke på det begränsade ekonomiska

utrymmet för investeringar i skollokaler den lokalmässiga integrationen säkerligen

inte kommer att fungera hjälpligt förrän tidigast i mitten av 1970-talet.

Det torde i nuläget vara svårt att ge närmare riktlinjer för den mera långsiktiga

skolplaneringen, och riskerna för felinvesteringar är av det skälet uppenbara.

Enligt förbundet bör man så långt möjligt genomföra YB:s integrationstanke med

utnyttjande av befintliga skolenheter och i övrigt eftersträva flexibla lösningar.

Lärarnas riksförbund, som likaledes understryker, att befintliga lokaler för grundskola,

gymnasium, fackskola och yrkesskola måste utnyttjas under en avsevärd

period framöver, finner det dock vara möjligt att på relativt kort sikt, kanske

under en femårsperiod, genomföra en sektorsintegration med förläggning av en

eller två sektorer av den gymnasiala skolan till befintliga sammanhörande skolbyggnader.

Vad särskilt angår den pedagogiska integrationen ställer sig SAF och

Sveriges Industriförbund tveksamma till möjligheterna och önskvärdheten av att

mera generellt eftersträva sådan integration. Det är enligt organisationerna ingalunda

självklart att önskemål om lika goda lärare i ett visst ämne bäst tillgodoses

genom att samme lärare utnyttjas över hela skolenheten. Stora spännvidder föreligger

inom gymnasieskolans ram och kriterierna på en god ämneslärare kan

antas variera på de olika utbildningslinjerna.

Vissa av de remissinstanser som biträder tanken på en integrerad gymnasieskola

upptar till diskussion spörsmålet om integrationen bör gå längre än YB föreslagit.

Framför allt har härvid förhållandet mellan yrkesskolan och fackskolan uppmärksammats.

Sveriges mekanförbund anser sålunda, att speciellt starka skäl talar

för en integration av yrkesskolan och fackskolan, i varje fall fackskolans tekniska

linje.

Svenska facklärarförbundet påpekar, att yrkesskolan och fackskolan har gemensam

rekryteringsbas och samma studietid. Enligt förbundet talar många skäl

för gemensam studiegång fram till den punkt i utbildningen då eleven kan välja

mellan teoretiska studier, som ger ingenjörskompetens, eller praktisk utbildning

i någon av de påbyggande yrkeskurser (verktygsmakare, finmekaniker, möbelsnickare

etc.), som enligt YB skall kunna följa efter genomgången tvåårig grundutbildning.

Sveriges arbetsledarförbund är också inne på tanken att föra samman den

tekniska fackskolutbildningen och yrkesskolutbildningen.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

En avveckling av fackskolan i dess nuvarande form förordas av SAF och Sveriges

industriförbund.

Förslag av samma innebörd framläggs i det utlåtande som avgetts av A-pressens

samorganiscition m. fl. Rektorsämbetet och samhällsvetenskapliga fakulteten vid

Lunds universitet anser det böra övervägas att avveckla yrkesskolan och fackskolan

som särskilda skolformer.

Tveksamhet inför YB:s förslag yppas i de yttranden som Svenska kommunförbundet

och Svenska stadsförbundet avgett. Förbunden anser det vara en mycket

vansklig fråga, huruvida tiden redan nu är mogen för en totalintegrerad gymnasieskola,

främst med hänsyn till de väldiga nybyggnadsbehov som ett beslut om denna

skola kan förutsättas skapa i kommunerna. Enligt förbundens mening är det nödvändigt

att i nuvarande investeringsläge skapa sådana organisationsformer för de

gymnasiala skolorna, att dessa i varje fall under en betydande övergångsperiod kan

fungera i befintliga skollokaler. Det är behövligt att samordningen av skolformerna

sker med viss varsamhet under en längre period. Det kan också, enligt förbunden,

vid bedömning av samordningsfrågorna finnas anledning att observera att vid ett

förverkligande av den mera långsiktiga målsättning, som siktar till en sammanhållen

11—12-årig ungdomsskola, den egentliga yrkesutbildningen måste komma att

hänföras till ett åldersstadium ovan den skisserade gymnasieskolan. Ett inordnande

av yrkesutbildningen i en sammanhållen gymnasieskola skulle därför kunna

bli något av ett provisorium.

Av 112 gymnasiekommuner, som yttrat sig, har 82 uttalat förståelse för en

integration på det gymnasiala stadiet, sju ställt sig tveksamma, fem negativa, medan

åtta inte redovisat någon ståndpunkt i frågan.

Bland 119 kommuner utan gymnasium har 66 uttalat förståelse för ett integrerat

gymnasialt stadium, 19 ställt sig tveksamma, 17 negativa och 17 ej redovisat

någon ståndpunkt i frågan.

Helt eller delvis avvisande till den föreslagna integrationen ställer sig Sveriges

mekanförbund, rektorsämbetet vid Chalmers tekniska högskola, matematisk-naturvetenskapliga

och humanistiska fakulteterna vid Göteborgs universitet, länsskolnämnden

i Kalmar län samt Svenska lantarbetareförbundet.

Sveriges mekanförbund anser att den föreslagna integrationen kommer att ta

lång tid att genomföra. Detta förhållande bidrar i sig självt i viss mån till att minska

de fördelar som YB eftersträvat i sitt förslag. Man kan vidare befara att rent planeringstekniska

problem kan hindra ett så långt drivet gemensamt lokalutnyttjande

som YB föreslår.

Beträffande den pedagogiska integrationen, framhåller förbundet, kan visserligen

tjänster tänkas kombinerade på ett resursbesparande sätt. Detta inrymmer

dock många praktiska problem, inte minst av facklig natur, som YB helt förbigår.

Med hänsyn till att utbildningen på olika nivåer har olika målinriktning kan det

ifrågasättas, om bästa resultat uppnås genom att samma lärare tjänstgör på olika

nivåer. Lärarnas kompetens bör baseras på utbildningens krav, och dessa är olika

på de olika nivåerna.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Vad den sociala integrationen beträffar delar Mekanförbundet och Verkstadsföreningen

inte YB:s optimism beträffande resultat i form av ändrade sociala

värderingar och erinrar om de förhoppningar som knöts till utformningen av grundskolans

högstadium. Friheten att där välja över hela skalan av teoretisk och praktisk

utbildning har bevisligen inte resulterat i en statushöjning för de praktiska

yrkena eller de vägar som leder dit.

Rektorsämbetet vid Chalmers tekniska högskola avstyrker att nuvarande humanistiska,

samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga linjer samordnas med övriga

linjer inom en gymnasieskola.

Matematisk-naturvetenskapliga och humanistiska fakulteterna vid Göteborgs

universitet föreslår, att de tre nuvarande skolformerna gymnasium, fackskola och

yrkesskola behålls som arbetsdugliga enheter.

YB:s förslag avstyrks helt också av länsskolnämnden i Kalmar län, som anser

att man skall nöja sig med lokalmässig integration mellan självständiga skolformer.

Erinringar har vidare framställts mot den av YB föreslagna sektorsindelningen.

Svensk yrkesvägledarförening uttalar härom, att förslaget förefaller kunna ha

nackdelar, och anför vidare.

Om denna indelning, vilket förefaller troligt, också blir lokalmässig, kan detta

komma att motverka möjligheten och lättheten för eleverna att byta linje. Gymnasieutredningen

såg möjligheten att byta linje som en väsentlig vinst i det nya

integrerade gymnasiet, där handelsgymnasiet och tekniska gymnasiet sammanfördes

med det allmänna gymnasiet. Eleverna i grundskolans 9:e klass har ofta så

odifferentierade yrkesönskningar och intressen att de kommer att få svårt att välja

mellan de föreslagna sektorerna. Uppdelningen kommer att motverka förståelsen

mellan de »två kulturerna» och uppamma ett ensidigt facktänkande. Den kommer

troligen också att hämma utvecklingen mot ett mer individualiserat yrkesval för

pojkar och flickor. Fördomarna inför yrkesvalet (könsrollstänkandet) är mycket utpräglade

hos ungdomar i 16—17-årsåldem. I varje fall bör man avvakta erfarenheter

från det nya gymnasiet med dess ganska odifferentierade första årskurs,

innan man gör en ny indelning.

T .ilen an de synpunkter framför rektorsämbetet vid Umeå universitet, lärarhögskolan

i Stockholm, dåvarande skolnämnden för Stockholms stad och Stockholms

län — som även pekar på att schemaläggning och organisation av skolans verksamhet

blir ett komplicerat administrativt problem, inte minst om man därtill ställer

krav på ett effektivt utnyttjande av lokaler och lärare —, Stor-Stockholms planeringsnämnd,

Skolledarförbundet — som också finner angeläget att man även vid

utnyttjande av gamla skollokaler så långt möjligt försöker tillgodose kravet på att

varje gymnasieskolenhet skall innehålla samtliga sektorer — samt Fredrika-Bremer-förbundet.

Svenska yrkesutbildningsföreningen säger sig känna en viss fara i

uppdelningen på utbildningssektorer och vill starkt understryka, att integrationen

måste stå så i förgrunden att en återgång till det gamla parallellskolesystemet absolut

omöjliggörs.

TCO framhåller, att integrationen ökar risken för orimligt stora skolanläggningar.

En delning enligt sektorsprincipen, som i många hänseenden ter sig naturlig

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

83

och torde representera den mest ekonomiska lösningen, innebär enligt organisationen

vissa svagheter. Bl. a. försvåras pedagogisk integration över sektorsgränserna.

YB:s förslag att yrkesutbildningen i princip skall ha med fackskolan och gymnasiet

gemensamt elevområde accepteras i huvudsak av remissinstanserna.

Skolöverstyrelsen påpekar, att principen om gemensamt elevområde för gymnasium,

fackskola och yrkesskola i huvudsak endast kan gälla årskurs 1. Det bör

eftersträvas, att eleverna i denna kurs i likhet med vad som gäller för gymnasiet

och fackskolan så långt möjligt får grundutbildning inom den egna gymnasieregionen.

Under det andra och tredje året skulle däremot vissa elever, i första hand

från mindre regioner, komma att hänvisas till annan gymnasieort för ett avsevärt

antal färdigutbildningar.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför i sitt i princip tillstyrkande remissvar, att såväl

önskemålet att i ökad utsträckning ge ungdomen samma möjligheter att välja

mellan olika slag av utbildning som hänsyn till näringslivets behov av arbetskraft

borde motivera inrättandet av alla betydelsefullare yrkesutbildningslinjer på så

många gymnasieorter som möjligt.

Enligt flera remissinstanser är de föreslagna elevområdena för små. Statens institut

för hantverk och industri framhåller sålunda, att behovet av specialiserade

linjer av naturliga skäl blir betydligt större för yrkesskolan än för gymnasiet och

fackskolan. Liknande synpunkter framför länsstyrelsen i Kronobergs län, dåvarande

skolnämnden för Stockholms stad och Stockholms län, länsskolnämnderna i Göteborgs

och Bohus samt Västmanlands lön, landstingskommunerna i Jönköpings, Kronobergs,

Gävleborgs och Västernorrlands län, Folkpartiets ungdomsförbund samt

Svenska yrkesutbildningsföreningen varvid bl. a. framhålls, att rekryteringsområdet

för vissa specialutbildningar bör bli ett län eller ännu större område. Behovet

av samordnad planering understryks.

Några remissinstanser betonar, att yrkesskolor måste finnas också utanför gymnasieorter

och berör därvid också frågan om redan befintliga yrkesskolor, som är

belägna på icke-gymnasieort. Uttalanden i denna riktning görs av arbetsmarknadsstyrelsen,

länsstyrelsen i Kalmar län, Jönköpings och Kristianstads läns landstingskommuner

samt SAF och Sveriges industriförbund.

TCO anser, att principerna om gemensamt elevområde och samlat utbud av all

gymnasial utbildning på en ort inte omedelbart bör få leda till att redan etablerade

skolor med gymnasial utbildning utanför dessa centralorter indras. Organisationen

framhåller, att de ekonomiska beräkningar, som blir aktuella vid fråga om bibehållande

eller nedläggande av decentraliserad yrkeslinje, måste beakta alla relevanta

kostnadsfaktorer, alltså även elevernas merkostnader för förflyttning till eller

vistelse på annan ort.

YB:s förslag i YB I om elevantalet i heltidskurser berörs av

endast ett fåtal remissinstanser.

Förslaget tillstyrks av de sju länsskolnämnder som yttrat sig i frågan.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

TCO accepterar förslaget i princip men anser att det bör kompletteras med anvisningar

som närmare anger när grupptalet tolv får tillämpas. Enligt TCO:s mening

bör detta gruppantal kunna förekomma även i andra kurser än vid elevbyggen

inom byggnadssektorn. TCO anser vidare att man bör införa möjlighet att bilda

grupp med lägst fem elever i yrkesspecialiteter som kan förutsättas få låga frekvenstal.

Svenska byggnadsarbetareförbundet vidhåller en tidigare uttalad uppfattning,

att elevantalet i grupp vid lärlingsbyggeutbildning bör maximeras till åtta per

lärare.

Skolöverstyrelsen kan inte ansluta sig till YB:s förslag. Det är SÖ:s uppfattning,

att gällande minimital för anordnande av kurs eller klass av kurs i vissa fall medför

ett mindre gott utnyttjande av befintliga resurser. Å andra sidan finner överstyrelsen,

att det saknas bestämmelser om anordnande av undervisning med elevgrupper

av lämplig storlek för att kunna åstadkomma en rationell undervisning vid

vissa aktiviteter i enstaka kurser. Allt eftersom rationellare metoder införs i undervisningen

anser SÖ, att ett närmare studium av lärarnas arbetssituation vid

olika slag av undervisning krävs för att ge en klarare uppfattning om lämplig

lärartäthet. Överstyrelsen framlägger ett konkret förslag till bestämmelser i frågan

och framhåller sammanfattningsvis, att de av överstyrelsen föreslagna minimitalen

innebär en icke oväsentlig skärpning i förhållande till vad som nu gäller vid

yrkesskola och till vad som i allmänhet gäller för gymnasium och fackskola. Överstyrelsen

anser, att det från såväl lärarbesparande som allmänna ekonomiska synpunkter

är betydelsefullt med återhållsamhet i dessa avseenden.

De i YB III framförda tankarna rörande elevantalet har påkallat större uppmärksamhet

från remissinstansernas sida.

Skolöverstyrelsen erinrar inledningsvis i sitt yttrande om sitt tidigare förslag

angående minimiantal elever för upprättande av klasser och tillvalsgrupper.

Överstyrelsen framhåller att det i varje fall tills vidare är nödvändigt att ha fasta

bestämmelser om elevantalet i klass och kurs som yttre ramar för handlingsmöjligheterna.

Det tidigare förslaget är utformat särskilt med hänsyn till möjligheterna

att planera yrkesutbildningen med rimligt utnyttjande av personella och materiella

resurser. Överstyrelsen har inte funnit anledning att frångå förslaget. SÖ framhåller

emellertid att det med sådana bestämmelser om minimiantalet elever kommer

att finnas behov av att man i enstaka undervisningssituationer har möjligheter till

ytterligare delning av klass eller grupp.

SÖ ansluter sig till YB:s uttalande angående flexibilitet i bestämmelserna rörande

elevantal och understryker att bestämmelser som ger möjligheter till en flexibel

elevgruppering är en förutsättning för ett riktigt utnyttjande av utbildningsresurserna

och möjligheterna att komma till ett gott utbildningsresultat. Bestämmelserna

bör enligt SÖ utformas så att lärartimmar som inbesparas i vissa ämnen genom

olika åtgärder skall få utnyttjas för delning av klass i andra undervisningssituationer

eller för liknande förstärkningsanordningar. SÖ bör bemyndigas att vid utfärdande

av läroplan ange de resursramar i form av lärartimmar per klass och

vecka inom vilka statsbidrag kan utgå.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

85

Flertalet övriga remissinstanser som yttrat sig i denna fråga har även tillstyrkt

YB:s förslag att sådana bestämmelser skall utfärdas att elevgruppernas storlek

skall kunna variera med hänsyn till olika inlärningssituationer, elevmaterial, tillgång

på läromedel och lärare etc.

Åsikter av sådan innebörd har sålunda redovisats av ett tiotal länsskolnämnder,

statens järnvägar, statens institut för hantverk och industri, SAF, Sveriges

industriförbund, LO, TCO, Sveriges mekanförbund, Stor-Stockholms planeringsnämnd,

Sveriges hantverks- och industriorganisation, Hermods, Svetskommissionen

vid ingeniörsvetenskapsakademien och Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund.

Mekanförbundet varnar för de något ensidiga strävandena mot stora undervisningsgrupper.

För viss typ av yrkesutbildning har erfarenheterna inom industrin

visat att det bästa och minst kostnadskrävande resultatet uppnås genom fördelning

av små elevgrupper på flera lärare. Förbundet finner det väsentligt att statsbidragsbestämmelserna

ges sådan utformning att kostnaderna för av olika skäl

små elevgrupper ges full täckning.

Även Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien framhåller att det

vid såväl grundutbildning som färdigutbildning ofta kan vara nödvändigt med

utbildningsgrupper med få elever.

Statskontoret som även synes ha en positiv inställning till YB:s förslag om

varierande gruppstorlekar framhåller att ett genomförande av förslaget bl. a. av

statsbidragstekniska skäl kräver tillgång på genomsnittliga normtal på gruppstorlekar

utifrån vilka skolledarna inom givna ramar får variera elevgruppernas

storlek.

Frågan om benämning av den integrerade gymnasieskolan har föranlett uttalanden

i ett tjugotal remissvar. Härvid har — utöver det av YB föreslagna namnet

gymnasieskolan — flera olika namn diskuterats och föreslagits, t. ex. högskola,

fortsättningsskola, läroverk, gymnasial skola och gymnasium. För det sistnämnda

namnet har skolöverstyrelsen stannat med följande motivering.

Ordet gymnasieskola är i vissa sammansättningar ohanterligt och tungt, t. ex.

»gymnasieskolnivå», »gymnasieskolstadium» osv. Om man inför ett helt nytt namn

för den samordnade gymnasiala skolan, kan det antas, att de gamla skolformsbenämningarna

konserveras. Dvs. inom »gymnasieskolan» eller »högskolan» kommer

termen gymnasium till användning för att beteckna de 3-åriga teoretiska linjerna,

fackskola för de 2-åriga teoretiska linjerna och yrkesskola för vissa yrkesutbildande

linjer. SO föreslår av detta skäl, att benämningen gymnasium införs

för att beteckna hela det gymnasiala stadiet.

Även SACO och TCO har stannat för namnet gymnasium. Poststyrelsen,

Kristianstads läns landstingskommun, Tekniska linjers lärarförbund och Sveriges

mekanförbund vill ha kvar de nuvarande namnen som underbenämningar. Mekanförbundet

framhåller härvid, att svårigheterna för avnämarna att bilda sig en uppfattning

om kompetensen hos en arbetssökande utan att lätthanterliga benämningar

på studievägarna används, är uppenbara. Samma svårigheter måste också

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

uppstå för elever och målsmän t. ex. inför linjeval. Under åberopande av liknande

synpunkter föreslår kompetensutredningen ytterligare utredning i namnfrågan.

3.2.3 Lärotider

I stort sett samtliga remissinstanser som yttrat sig angående skolans

arbetstider har anslutit sig till YB:s principuppfattning om en gemensam

arbetstid för hela den gymnasiala skolan. I ett relativt stort antal remissvar biträds

emellertid YB:s förslag om att frågan om arbetstiden för hela gymnasieskolan

bör göras till föremål för särskild utredning.

Denna uppfattning delas av skolöverstyrelsen, Sveriges mekanförbund, TCO,

Sveriges hantverks- och industriorganisation, LO, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund och Folkpartiets kvinnoförbund.

Mekanförbundet, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Husmodersföreningarnas

riksförbund vill ha utredningen till stånd snarast under det att

skolöverstyrelsen anser att tidpunkten för utredningens igångsättande bl. a. med

hänsyn till pågående undersökningar och överväganden inom utredningen rörande

lärarnas arbetsförhållanden kan diskuteras. Skolöverstyrelsen kommer i detta sammanhang

också in på att det är angeläget att lösa frågan om kontinuerlig intagning

och avgång.

Önskemål om kontinuerlig intagning och avgång har framförts av flera remissinstanser

däribland statens vattenfallsverk, byggnadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

statens institut för hantverk och industri och Hermods.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att den nuvarande ordningen med utsläpp

endast en gång om året är olämplig från arbetsmarknadssynpunkt och fortsätter.

Från denna synpunkt är det önskvärt med kontinuerlig antagning till gymnasieskolan

och därmed kontinuerlig avgång av elever. I avvaktan på att förutsättningar

skapas för en sådan ordning bör man emellertid överväga att snarast mera allmänt

övergå till antagning två gånger om året för att därigenom få övergången till

arbetslivet bättre fördelad.

Behovet av intagning två gånger om året understryks också av överbefälhavaren,

Sveriges mekanförbund, Jernkontoret, LO, Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien,

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, SAF och Sveriges

industriförbund samt Svenska byggnadsindustriförbundet.

Skolöverstyrelsen utvecklar sin syn på skolans arbetstider i ett längre uttalande

i vilket man inledningsvis finner angeläget att ha en så långt möjligt samordnad

arbetstid för hela den gymnasiala skolan. För annan utbildning än ungdomsutbildning

är det enligt överstyrelsen inte nödvändigt med den anpassning som bör ske

beträffande gymnasieskolan.

I avvaktan på bl. a. en ny arbetstidsutredning är det nödvändigt att för genomförandet

av gymnasieskolan göra klart för sig hur en gemensam arbetstidsanpassning

skall ske. Reglerna för gymnasium och fackskola torde få bli i huvudsak

riktgivande. Skolöverstyrelsen lämnar därefter en översikt över de arbetstidspro
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

blem som närmast behöver beaktas samt gör en bedömning av hur undervisningstiden

för yrkesteknik kan komma att påverkas i samband med genomförandet av

det integrerade gymnasiet.

Överstyrelsen konstaterar att ett införande av fria lördagar, minskat antal veckor

per läsår, avkortad lektionstid och införandet av allmänna ämnen skulle minska

den tillgängliga tiden för yrkesteknik till i runt tal hälften av den nuvarande. Vissa

blockkonstruktioner kommer dessutom att minska eller framflytta tillgänglig tid

för utbildning i yrkesteknik på vederbörande gren och variant, jämfört med respektive

grens eller variants nuvarande motsvarighet.

Överstyrelsen räknar med att de angivna tidsförkortningama för yrkesteknik

kommer att medföra krav på kompenserande förlängningar av ett antal yrkesutbildningar

med färdigutbildning, inskolning etc. Uppkommande frågor får lösas

successivt och läroplans- och blockvis i intimt samarbete med berörda branscher.

YB:s förslag om antalet undervisningstim mar per vecka har

föranlett mera delade uttalanden. Ett flertal remissinstanser, bland dem skolöverstyrelsen,

skolarbetstidsutredningen, Sveriges hantverks- och industriorganisation

samt TCO, anser att man bör fastställa ett fixt veckotimtal. I samtliga fall har

man uttalat sig för 35 undervisningstimmar i veckan. Enligt skolöverstyrelsen bör

dock undervisningstiden vid arbetsplatsanknuten utbildning kunna ökas till högst

40 veckotimmar. Skolarbetstidsutredningen uttalar att ett maximalt veckotimtal

av 35 även med ett schema helt utan håltimmar skulle innebära en genomsnittlig

arbetsdag om sju lektioner vid genomförd femdagarsvecka. Sveriges hantverksoch

industriorganisation anför att organisationens delägare hyser delade meningar

i frågan om veckotimtalet. Organisationen ansluter sig dock för egen del till

YB:s förslag.

TCO befarar att YB:s förslag till regler för undantag från huvudprincipen om

ett lika veckotimtal i hela gymnasieskolan vid den praktiska tillämpningen leder

till att huvudprincipen blir undantag.

SAF och Sveriges industriförbund, Sveriges mekanförbund samt Svenska byggnadsindustriförbundet

föreslår att yrkesskolans veckotimtal skall fastställas till 40.

Mekanförbundet utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

Huruvida någon skillnad i fysisk och psykisk belastning vid olika typer av utbildning

föreligger eller inte undandrar sig vårt bedömande. Emellertid måste man

för att uppnå rättvisa mellan olika utbildningslinjer i de offentliga skolorna beakta

elevernas totala arbetsbörda per vecka och således även inräkna den tid eleverna

måste ägna åt hemarbete. Det är knappast troligt att eleverna i gymnasiet ägnar

mindre än en å två timmar per dag åt hemarbete. Den totala arbetsbördan torde

således för dessa elever knappast någonsin understiga 40 timmar. Tvärtom är det

nog inte ovanligt att elevernas veckoarbetstid uppgår till betydligt mer. Mot denna

bakgrund är det inte bara ett effektivitetskrav utan också ett rättvisekrav att yrkesskolelevernas

schemabundna tid överstiger övriga linjers. Vi föreslår därför att

veckotimtalet i den av samhället drivna yrkesskolan sätts till 40 timmar.

YB:s förslag rörande lektionstidens längd tillstyrks av de flesta

remissinstanser som yttrat sig därom.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

I sitt yttrande över YB I föreslog skolöverstyrelsen att lektionerna i yrkesteknik

skulle omfatta i genomsnitt 50 minuter. Härigenom skulle man kunna åstadkomma

en integration av den praktiska och teoretiska undervisningen i ämnet. Genom överstyrelsens

förslag skulle den totala undervisningstiden i yrkesteknik komma att

omfatta ungefär samma antal minuter som enligt YB:s förslag oaktat veckotimtalet

sänkts från av YB föreslagna 35—38 till de av överstyrelsen förordade 35

veckotimmarna. Överstyrelsen avgav också ett förslag till lösning med arbetspass

och icke schemabundna raster. Överstyrelsen erinrar i sitt yttrande över YB III

om nyssnämnda förslag och framhåller att det skulle möjliggöra en schemateknisk

anpassning av yrkesutbildningen till den övriga gymnasiala skolan. Man kan därigenom

erhålla samma antal veckotimmar för hela gymnasieskolan. Samma totala

arbetstid per vecka (skolarbetstid + tid för hemarbete) bör eftersträvas för hela

den gymnasiala skolan. Överstyrelsen önskar i avvaktan på en eventuell ny utredning

ha möjlighet att i större utsträckning än nu pröva och där så finns lämpligt

tillämpa nämnda eller liknande uppläggning.

Skolöverstyrelsen påpekar att utbildningstiderna kan minskas genom rationaliseringar

och anför i detta sammanhang.

Rationaliseringarna av olika yrkesutbildningar och de tidsförkortningar som därvid

kan uppnås är ett arbete för vilket SO behöver betydligt ökade resurser för att

det inte ska ta för många år i anspråk. Enär kostnaderna härför syns bli en bråkdel

av vad som kan sparas, är det angeläget med sådana resurser att arbetet kan bedrivas

mer obehindrat av andra rutiner än vad som nu är möjligt med SÖ:s

nuvarande personalresurser.

3.2.4 Huvudmannaskap

Frågan om huvudmannaskapet för yrkesutbildningen behandlas

av ett stort antal remissinstanser. Av dessa är de flesta eniga med YB om

lämpligheten av eu gemensam huvudman för den föreslagna integrerade gymnasieskolan.

Primärkommunen förordas som huvudman i princip, i enlighet med beredningens

förslag, av det största antalet instanser.

Skolöverstyrelsen förklarar sig helt allmänt instämma i den slutsats och de

förslag som YB lagt fram beträffande huvudmannaskapsfrågan. I 22 av 24 till

överstyrelsen ingivna yttranden har förslaget om primärkommunen som huvudman

för yrkesutbildningen godtagits.

Riksrevisionsverket, majoriteten av länsarbetsnämnderna samt ett tiotal länsstyrelser

biträder även beredningens förslag, några instanser dock med viss tvekan.

Så t.ex. anser länsstyrelsen i Stockholms län, att det framlagda förslaget närmast

framstår som ett slags kompromisslösning med en sådans svagheter av främst

systematisk och principiell natur men som måhända likväl får betecknas som den

rimligaste ordning man i dagens läge kan uppnå.

Av övriga drygt 50 instanser som yttrat sig i denna fråga delar ca 40 YB:s uppfattning,

däribland statskontoret, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet, ett tiotal landstingskommuner, Sveriges me
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

kanförbund, SACO, Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund, SAF och

Sveriges industriförbund.

För landstingskommunalt huvudmannaskap uttalar sig bl. a. statens vattenfallsverk,

statens institut för hantverk och industri, länsstyrelserna i Göteborgs och

Bohus samt Västerbottens län, Sveriges Grossistförbund, Sveriges hantverks- och

industriorganisation, Sveriges Folkhögskoleelevers förbund och ett fåtal landstingskommuner.

Ungefär hälften av de instanser som tagit ställning till frågan om huvudman för

hela den föreslagna gymnasieskolan framhåller liksom YB vikten av att frågan

senare omprövas. För en omprövning uttalar sig bl. a. dåvarande socialstyrelsen,

några länsstyrelser, Lantbruksförbundet, statskontoret, ett tiotal landstingskommuner,

TCO, Svenska yrkesutbildningsföreningen och Chalmers Tekniska Högskola.

Ungefär 25 instanser anser med YB, att annan än primärkommunen kan eller

bör som nu inneha huvudmannaskapet för utbildning inom jordbruk, skogsbruk och

trädgårdsnäring, om inte särskilda skäl föreligger. Bland dessa återfinns domänstyrelsen,

lantbruks styrelsen, skogsstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Svenska

stadsförbundet, ett antal landstingskommuner och några länsstyrelser.

Av ett relativt stort antal instanser, som tar ställning till förslaget att vårdyrkesutbildningen

bör som en möjlighet vid sidan av en primärkommunal skola

kunna drivas av landstingen, tillstyrker så gott som samtliga YB:s förslag.

Till YB:s förslag ansluter sig bl. a. dåvarande medicinalstyrelsen, ett antal länsstyrelser

och landstingskommuner, statens handikappråd, Svenska kommunförbundet

och Svenska landstingsförbundet.

YB:s förslag, att landstingskommun i vissa fall skall kunna överta huvudmannaskapet

för hela gymnasieskolan, har behandlats av ett stort antal remissinstanser.

Till- och avstyrkanden fördelar sig tämligen lika.

Skolöverstyrelsen anser, att YB inte redovisat ordentliga skäl för detta förslag

och att frågan på det hela taget är otillräckligt utredd. SO är därför inte beredd

att ta ställning i frågan nu utan anför.

En så radikal åtgärd som att på två huvudmän klyva skolväsendet mellan grundskolestadiet

och det gymnasiala stadiet bör emellertid inte komma i fråga, utan att

man först på ett övertygande sätt visat på fördelar som väger upp nackdelarna.

Även om en sådan ytterligare belysning av problemet i första hand sker från pedagogiska

och skolorganisatoriska samt allmänt kommunalpolitiska synpunkter,

bör dessutom en ordentlig penetration ske av de, såvitt SO kan förstå, mycket

komplicerade administrativa konsekvenserna, som skulle uppkomma om man vill

förverkliga tanken på ett landstingskommunalt huvudmannaskap för det gymnasiala

skolsystemet.

Endast 1 av 10 till SO inkomna remissyttranden tillstyrker förslaget.

Förslaget avstyrks vidare bl. a. av davarande socialstyrelsen, fem länsstyrelser

och två landstingskommuner.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget och likaså Svenska landstingsförbundet

och fem landstingskommuner.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan instämmer i YB:s förslag att

skolöverstyrelsen skall överta den centrala tillsynen över samtliga yrkesutbildningsformer.

Några få understryker dock endast behovet av en central

ledning t. ex. byggnadsstyrelsen.

Ett par länsstyrelser, styrelsen för Skogshögskolan, blind- och dövlärarutredningen,

skogsbrukets yrkesutbildningskommitté, Sveriges mekanförbund, SFS och

några landstingskommuner tillhör de instanser som förordar skolöverstyrelsen som

tillsynsmyndighet.

Flera av de myndigheter som mera direkt skulle komma att beröras av förslaget

intar en tveksam hållning eller uttrycker en från YB:s förslag avvikande uppfattning.

Så gör bl. a. domänstyrelsen, skogsstyrelsen och Alnarpsinstitutet.

3.2.5 Utbildning av handikappade

Frågan om de handikappades utbildning har berörts i ungefär

en tredjedel av remissyttrandena över YB I. Samtliga har ställt sig positiva till

YB:s tankegångar. Man instämmer i YB:s målsättning för handikappades utbildning

och anser tiden vara inne för en genomgripande reform på detta område.

Skolöverstyrelsen lämnar en egen redogörelse för beslutade och planerade åtgärder

på området och säger sig ha för avsikt att utfärda rekommendationer beträffande

skolbyggnader och planeringsverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse

med YB:s förslag.

Dåvarande medicinalstyrelsen framhåller, att de anförda principiella synpunkterna

beträffande organisationen av de handikappades yrkesutbildning bör kunna bli

av stort värde vid den framtida uppläggningen av organisationsplaner. De handikappades

yrkesutbildning är otvivelaktigt av så väsentlig betydelse, att man dock

knappast kan avvakta att en mer rationell organisationsplan kommer till stånd.

Beträffande de handikappades yrkesval ansluter sig medicinalstyrelsen till av YB

förordad kontakt med specialister utanför skolans ram. De av YB föreslagna anpassningskursema

bör kunna ersätta det tionde och elfte skolåret, som för närvarande

prövas för svårt fysiskt handikappade elever. Dessa kurser bör enligt medicinalstyrelsens

mening få en relativt fri utformning till innehåll och längd, men

torde i många fall vara avgörande för att eleven senare skall kunna tillgodogöra

sig yrkesutbildning eller yrkesträning. Medicinalstyrelsen anser även att det bör

övervägas, huruvida inte ett speciellt samarbetsorgan på länsnivå, med uppgift att

planera och utöva tillsyn över de handikappade ungdomarnas utbildning och sociala

anpassning, bör anordnas.

Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar vikten av att man uppmärksammar de bioteknologiska

aspekterna. Vidare understryks att det för vissa grupper av handikappade

även i fortsättningen blir nödvändigt med specialkurser och specialskolor.

Bristen inom detta område är för närvarande mycket stor.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma):ts proposition nr 140 år 1968

91

Statens handikappråd och handikapputredningen understryker behovet av säranordningar

för svårt handikappade. Handikapprådet uttalar, att behovet av yrkesundervisning

för vuxna handikappade bör vidare utredas. Ett av de viktigaste skälen

härtill är att flertalet personer med svåra handikapp förvärvat sitt handikapp sedan

de blivit vuxna. Rådet framhäver vidare behovet av forskning på området samt av

förstärkt pedagogisk handikappexpertis i skolförvaltningen.

TCO konstaterar med tillfredsställelse, att YB starkt betonar nödvändigheten

av en integrering av denna undervisning med vanlig yrkesutbildning, vilket TCO

anser vara helt i överensstämmelse med såväl det allmänna synsättet som anvisningarna

i grundskolans läroplaner om de handikappades skolgång. TCO framhåller

vikten av att YB i sitt fortsatta arbete tar som sin uppgift att bl. a. samordna

alla former av yrkesutbildning för handikappade.

Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet erinrar om den s. k. kompensationstanken,

vilken skulle innebära att de handikappade genom en bättre utbildning

än den som meddelas icke-handikappade skulle få större möjligheter att

bli jämställda med icke-handikappade.

Åtskilliga andra remissinstanser, t. ex. länsstyrelsen i Jämtlands län, 1960 års

blindvårdsutredning, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Skolledarförbundet och

Målsmännens riksförbund understryker behovet av åtgärder för arbetsanskaffning,

varvid framhålls angelägenheten av samordnande åtgärder från samhällets organ,

samverkan med näringslivet, insats från näringslivets sida genom handikapputbildning

i inbyggda skolor, upplysningsverksamhet m. m.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

4. Utbildning inom jordbrukets, trädgårdsnäringens

och skogsbrukets områden

4.1 YB:s och §YK:s förslag

YB har vid sin behandling av utbildningen inom jordbrukets, trädgårdsnäringens

och skogsbrukets områden funnit att det saknas möjligheter att anordna en gemensam

utbildning i ett block för dessa områden och har därför föreslagit att utbildning

inom dessa tre områden organiseras som tre särskilda linjer. YB framhåller

emellertid nödvändigheten av att varje möjlighet till samordning beaktas i

samband med den framtida planeringen av gymnasieskolor. I YB I pekar YB på att

dessa tre slag av yrkesutbildning måste ha tillgång till brukningsenheter och lokaliseras

med hänsyn till detta. De blir således genom sin lokalisering tämligen fristående

från det gymnasiala skolsystemet i övrigt. Dessa skolor bör emellertid

samordnas med övriga gymnasiala skolor på så sätt att läroplanerna erhåller i

princip samma konstruktion som läroplanerna för gymnasieskolans tekniska linjer.

YB föreslår att det i gymnasieskolan organiseras en jordbrukstelcnisk linje, som

omfattar två läsår och bygger på grundskolan. För elever som har längre praktik i

lantbruk föreslås emellertid en till ett år förkortad utbildning, där hänsyn tas till

elevernas större kunskaper i arbetsteknik. Denna ettåriga utbildning föreslås bli

organiserad som hushållsteknisk gren, jordbruksteknisk linje och eventuellt även

skogsbruksteknisk gren. Till den hushållstekniska grenen skall även de kunna tas

in som genomgått första årskursen av den tvååriga jordbrukstekniska linjen och till

den ett-åriga jordbrukstekniska linjen de som genomgått gymnasieskolans två- eller

treåriga mera teoretiska linjer.

Den trädgårdstekniska linjen föreslås fr. o. m. tredje terminen delas i en anläggningsgren

och en odlingsgren. Även den personal som är sysselsatt i distribution

av trädgårdsprodukter såväl inom parti- som inom detaljhandel inklusive blomsterbindning

bör kunna utbildas inom denna linje.

När det gäller den skogliga yrkesutbildningen föreligger, som inledningsvis anförts,

förslag såväl från YB som från SYK.

YB föreslår en ettårig skogsbruksteknisk linje med grundläggande utbildning för

yrkesverksamhet som skogsarbetare. Utbildningen skall även kunna skapa förutsättningar

för vidareutbildning till bl. a. förman, företagare eller maskinförare.

SYK redogör inledningsvis för den nuvarande skogliga yrkesutbildningen och

framhåller att det finns fyra skolformer för skogsutbildning, nämligen skogsbruksskolor,

skogsskolor, skogsmästarskola och skogshögskola. SYK:s uppdrag har

avsett de tre förstnämnda skolformerna, som kallas skogsbrukets yrkesskolor. I

detta sammanhang behandlas endast utbildningen vid skogsbruksskolorna.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

93

Vid skogsbruksskolorna, som f. n. är 43 till antalet, anordnas huvudparten av

den statsunderstödda skogsyrkesutbildningen, vilken skogsvårdsstyrelserna är ålagda

att bedriva under skogsstyrelsens ledning och tillsyn.

De planerande och samordnande uppgifterna i fråga om utbildningen inom

resp. län handhas av en utbildningsledare, vilken i större län är chef för skogsvårdsstyrelsens

utbildningssektion, medan ifrågavarande funktion i mindre län

förenas med andra arbetsuppgifter. Som platschefer på skolorna finns rektorer.

Lärarpersonalen består av två huvudgrupper, nämligen yrkeslärare och instruktörer.

Därtill kommer timlärare, som svarar för undervisningen huvudsakligen

i allmänna ämnen samt för speciella avsnitt i vissa ämnen. Vid fem skolor med

omfattande maskinteknisk utbildning har försöksvis tjänster som tekniker inrättats.

Skogsbruksskolans årskurs 1 utgör första ledet i den skogliga utbildningsgången.

I den meddelas grundutbildning för blivande skogsarbetare, skogsbrukare och

förmän. Den utgör också en obligatorisk utbildning för inträde i skogsskola. I

skogsbruksskolans årskurs 2 är utbildningen uppdelad på en driftsekonomisk linje

för skogsbrukare och en maskinteknisk linje för utbildning av traktorförare. Utöver

nämnda kurser förekommer grundläggande förmansutbildning samt fortbildningskurser

för yrkesverksamma skogsarbetare, skogsbrukare och förmän.

SYK diskuterar skogsyrkesutbildningen ur två principiellt skilda synvinklar,

nämligen dels som en intern angelägenhet för skogsnäringen med syfte att tillgodose

skogsbrukets behov av arbetskraft, dels som ett samhällets engagemang

i avsikt att erbjuda ungdomen önskad utbildning. SYK framhåller, att dessa synsätt

i praktiken mycket väl kan förenas. Planering och dimensionering av yrkesutbildningen

måste t. ex. ta hänsyn till både näringslivets behov av arbetskraft

och de presumtiva elevernas önskemål om utbildning. Ingendera av dessa båda

faktorer bör ges företräde. Behovet av arbetskraft inom skilda näringar och

yrken bedöms emellertid, åtminstone på längre sikt, komma att bli utslagsgivande

vid avvägningen av utbildningsresurserna. Skogsutbildningen måste självfallet inriktas

på yrkesverksamhet inom skogsbruket, men den kan därför inte betraktas

som en från annan yrkesutbildning isolerad verksamhet. Kommittén hänvisar till

att utbildningsvägarna på det gymnasiala åldersstadiet alltmer kommit att betraktas

som ett system, vars olika delar bör hänga samman med varandra samt

så långt som möjligt tillgodose såväl olika ungdomars anlag, intressen och önskemål

som samhällets behov av utbildade.

Med utgångspunkt från direktiven för YB och dess principförslag diskuterar

SYK olika typer av utbildningsblock, dvs. en tämligen ospecialiserad, på breda

yrkesområden inriktad utbildning, som måste följas av inskolning i företag, som

anställer de utbildade. Gemensam grundutbildning för jord- och skogsbruk har

därvid ansetts ligga nära till hands men även andra kombinationer har övervägts,

t. ex. mellan skogsbruket och skogsindustrin respektive verkstadsindustrin.

SYK finner en gemensam grundläggande utbildning för jord- och skogsbruk

inte vara befogad som normal linje. I yrkesskolorna för jordbruk resp. skogsbruk

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

måste nämligen undervisningen inriktas på tillämpning av de biologiska och tekniska

ämnena i den utsträckning resp. näringar fordrar. En blockutbildning för

jord- och skogsbruk anses förlänga och fördyra utbildningen utan att däremot svarande

vinster i pedagogiska avseenden kan uppnås.

Även om en gemensam grundutbildning avvisas, så framhåller SYK att blivande

yrkesutövare inom den kombinerade företagsformen jordbruk-skogsbruk

bör ha yrkeskunnighet inom båda näringarna.

Mot gemensam grundutbildning för skogsbruket och andra näringar riktas principiellt

samma invändningar som mot gemensam grundutbildning för jordbruk och

skogsbruk. Utbildningen anses bli förlängd utan att man uppnår fördelar av vare

sig pedagogisk eller ekonomisk natur.

Den grundläggande yrkesutbildningen vid skogsbruksskolorna är nu inte specialiserad

utan gemensam för flera inom skogsnäringen verksamma yrkeskategorier,

arbetare och arbetsledare likaväl som företagare.

Beträffande inriktningen och omfattningen av undervisningen i läroämnen vid

skogsbrukets skolor anser SYK, att målen för skilda former av skogsutbildning

skall vara bestämmande. I överensstämmelse med denna syn anses undervisningen

i läroämnen vara befogad, om den uppfyller kraven att underlätta undervisningen

i yrkesämnen, att utveckla elevernas kommunikationsfärdigheter, dvs. fördjupa

kunskaperna i svenska och eventuellt även i ett främmande språk, eller att ge en

vidgad och fördjupad orientering om samhället.

I sitt första betänkande förordade kommittén preliminärt att utbildningen vid

skogsbruksskolorna skulle omfatta dels en ettårig grundutbildning, dels specialinriktade

vidareutbildningskurser till företagare, maskinförare och förmän.

SYK bygger sitt slutliga förslag till utbildningsgång dels på en intervjuundersökning

rörande kraven på utbildningen vid skogsbruksskolorna och uppläggningen

av verksamheten vid dessa, dels på remissyttranden över kommitténs första betänkande.

Som första led i den genomgående utbildningsgången föreslår kommittén en

ettårig grundutbildning (grundkurs) i skogsbruksskola. Syftet med undervisningen

vid denna är att meddela grundläggande kunskaper och färdigheter för yrkesverksamhet

som skogsarbetare. För yrkesverksamma skogsarbetare och skogsbrukare

utan skolmässig grundutbildning samt för personer, vilka genomgått mera

omfattande utbildning, exempelvis fackskola, föreslås två olika former av särskilda

grundutbildningskurser, som antas kunna begränsas till en termin. Studieförutsättningarna

i fråga om kunskaper och mognad för dessa elever anses nämligen

avvika så mycket från de yngre elevernas, att undervisningen för dem bör

vara speciellt tillrättalagd.

Utom den genomgående utbildningsgången föreslås vid skogsbruksskolorna utbildning

i yrkesspecialiserande linjer till företagare, förmän och maskinförare. Dessa

kurser anses kunna genomföras under högst en termin. För samtliga yrkesgrupper

föreslås fortbildningen intensifierad.

Vid sidan av den normala utbildningsgången föreslår kommittén försöksverk
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

95

samhet med kombinerad grundutbildning i jordbruk och skogsbruk. Även på vidareutbildningsplanet

förutsätts viss integration mellan uibildningsformerna för de

två näringarna.

SYK har utarbetat förslag till läroplaner dels för ettårig grundutbildning samt

yrkesspecialiserande linjer för utbildning till företagare, maskinförare och form-in

dels för kombinerad grundutbildning i jordbruk och skogsbruk.

I följande timplan för grundkursen anges de obligatoriska momenten. Därutöver

förutsätts högst tre veckotimmar kunna anslås för frivilliga tillvalsämnen, av vilka

främst engelska bedöms bli aktuellt.

Timplan för ettårig grundutbildning vid skogsbruksskola

Ämne

1. Läroämnen

Svenska ..........................................................

Samhällskunskap ...................................................

Ergonomi .........................................................

2. Redskap och maskiner

Maskin- och materiallära............................................

Redskap och maskiner för skogsproduktion.............................

Redskap och maskiner för drivning ...................................

3. Skogsproduktion

Marklära och skogsbotanik ..........................................

Beståndsanläggning .................................................

Beståndsvård ......................................................

4. Drivning

Sortimentsmetoden .................................................

Stam- och trädmetoder..............................................

Virkesvård ........................................................

Fjärrtransport .....................................................

5. Skogsmätning

Matematik ........................................................

Virkessortiment och virkesmätning....................................

Aptering ..........................................................

Skogsuppskattning ..................................................

6. Naturvård

Lagar och organisationer ............................................

Landskapsvård ....................................................

Vilt- och fiskevård..................................................

7. Fysisk träning

Summa

Rikttid

timmar

40

80

45

165

40

30

105

175

45

170

no

325

365

50

20

20

455

40

30

30

20

120

10

20

10

40

120

1 400

Införandet av nioårig grundskola anses möjliggöra en sådan utökning av lärostoffet

i skogsbruksskolornas grundutbildningskurser, som svarar mot de skärpta

yrkeskraven på både skogsarbetare och företagare i framtiden. En fördjupning och

i vissa avseenden breddning av lärostoffet bedöms vara mest aktuell för ämnena

skogsproduktion, maskin- och redskapslära samt skogsmätning.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

SYK har även framlagt förslag till timplaner för yrkesspecialiserande linjer för

företagare, maskinförare och förmän (bil. 5—7 till SYK I).

Den kombinerade grundutbildningen i jordbruk och skogsbruk bör enligt förslaget

genomföras under tre terminer. I fråga om jordbruket skall utbildningen ge

eleverna i stort sett samma kunskaper och färdigheter som erhålls genom grundläggande

yrkeskurs om 42 veckor vid lanbruksskola. I fråga om skogsbruket skall

målet för undervisningen vara i huvudsak detsamma som för den av kommittén

i dess förra betänkande föreslagna ettåriga grundutbildningen. Utbildningens innehåll

framgår av följande timplan för kombinerad grundutbildning i jordbruk och

skogsbruk.

Ämne

Vecko-

Total tid

timmar

timmar

1.

Svenska ..................................

............. 1,5

90

2.

Matematik och mätningslära.................

............. 2,1

120

3.

Samhällskunskap ..........................

............. 1,5

90

4.

Fysik och kemi ...........................

............. 1,5

90

5.

Biologi ...................................

............. 1,0

60

450

6.

Växtodlingslära ...........................

............. 4,0

240

7.

Husdjurslära ..............................

............. 3.0

180

8.

Maskin- och redskapslära ...................

............. 5,0

300

9.

Ekonomi .................................

............. 1,5

90

810

10.

Skogsproduktion ...........................

............. 4,0

240

11.

Drivning .................................

............. 6,0

360

12.

Naturvård ................................

............. 1,0

60

13.

Gymnastik och ergonomi ...................

............. 2.0

120

780

14.

Tid till förfogande .........................

............. 1,0

60

Summa 35,0 2 100

SYK pekar på några utmärkande drag i de ekonomiska tendenserna inom

skogsnäringen samt utvecklingen beträffande rationalisering och säsongvariationer

i arbetskraftsbehov, vilka påverkar rekryteringsbehovet av arbetskraft och därmed

även utbildningsbehovet. Bland andra faktorer av betydelse i detta sammanhang

nämns produktionens storlek, företagens organisationsstruktur och arbetskraftens

åldersfördelning.

I fråga om rationaliseringstakten har långtidsutredningen räknat med 5 1/2%

årlig nedgång av arbetskraftsåtgången under perioden 1965—1970, vilket nära

ansluter sig till utvecklingen 1960—1965. Sammanställt med antagen avverkningsökning

från 64 milj. m3 sk år 1965 till 72 milj. m3 sk år 1970, skulle arbetskraftsbehovet

räknat i dagsverken minska med ca 3 %.

Kommittén erinrar om svårigheterna att säkert bestämma totala antalet skogsarbetare

resp. lantbrukare med verksamhet i både jordbruk och skogsbruk.

Med undantag för vissa arbetsgivare är medelåldern för de i skogsbruket yrkesverksamma

klart högre än för genomsnittet av övriga yrkesverksamma. Speciellt

framträdande är den höga frekvensen lantbrukare i de övre åldersklasserna.

SYK anser det närmast omöjligt att fixera avgången från skogsyrket med sådan

säkerhet, att resultaten kan användas för exempelvis långsiktiga prognoser. Den

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

97

allmänna trenden lär däremot kunna bedömas peka klart mot högre pensionsavgång

än normalt och överflyttning av många säsongarbetare till andra yrken.

SYK anser att tidigare utredningar i allmänhet underskattat rationaliseringstakten.

Riskerna för felbedömningar i denna riktning anses därför böra särskilt

uppmärksammas.

SYK har framräknat ett teoretiskt nyrekryteringsbehov för hela landet av 1 425

heltidsarbetande för år. Antalet personer med sysselsättning inom skogsbruket

kommer dock att bli större än vad de nämnda beräkningarna visar, eftersom en

viss del av arbetskraftsbehovet, särskilt inom privatskogsbruket, kommer att fyllas

av deltidsarbetande.

Utbildningsbehovet måste sättas lägre än rekryteringsbehovet, eftersom inte alla

nyrekryterade kan förutsättas genomgå skoglig grundutbildning. För vissa arbeten

torde skoglig grundutbildning inte heller behövas. Med hänsyn till rationaliseringarna

inom skogsnäringen och den relativt låga nyrekryteringen under senare

år har kommittén bedömt att skogsbruksskolorna omkring 1970 bör vara dimensionerade

för sammanlagt 900 elever i ettårig grundutbildning samt för 250 elevplatser

för vidareutbildning och fortbildning.

SYK framhåller att det bör ankomma på huvudmännen och tillsynsmyndigheterna

att bestämma över skogsbruksskolornas framtida lokalisering. SYK har

emellertid upprättat ett förslag till hur utbildningsbehovet, 1 150 elevplatser, skulle

kunna tillgodoses med avseende på antal skolor och elevplatser i olika län.

Kommitténs rekommendationer innebär att antalet skogsbruksskolor minskas från

nuvarande 43 till 30. Från ekonomiska synpunkter anser kommittén, att ett fullföljande

av den planering, som den rekommenderat, är ytterst välmotiverat och

angeläget. I anslutning härtill framhåller kommittén att den inte funnit några skäl

som talar för att en koncentration av skolverksamheten enligt dess rekommendationer

skulle få negativ inverkan på elevrekryteringen.

Koncentration av utbildningen till en skola i flertalet län gör det enligt SYK:s

mening inte längre nödvändigt med ett särskilt organisatoriskt led mellan skogsbruksskolans

styrelse och dess rektor. De arbetsuppgifter avseende grund- och

vidareutbildning, som nu åligger utbildningssektioner och utbildningsledare anses

kunna överföras på rektorerna. Viss förstärkning av skolornas arbetskraft för kontorsgöromål

torde komma att behövas i samband därmed.

SYK anser att en utvidgad undervisning i vissa ämnen förutsätter kunskaper,

som yrkeslärare i allmänhet inte kunnat förvärva i skogsskolan. Dessa problem kan

lösas antingen genom fortbildning av nu verksamma yrkeslärare eller genom överflyttning

av undervisningen på lärare med adekvata ämneskunskaper.

SYK har funnit att samtliga skogsbruksskolor med plats för minst två klasser

i grundutbildning bör ha underlag för en tjänst som ämneslärare (motsvarande

adjunkt). I de fall lärarbehovet kan tillgodoses genom anlitande av timlärare med

motsvarande kompetens, anses detta böra prövas i första hand.

Erfarenheterna från verksamheten vid skogsbruksskolorna visar att uppgifterna

för yrkeslärare och instruktörer inte är så skiljaktiga, som det avsågs när sist4

— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 140

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

nämnda tjänster inrättades. Instruktörerna fullgör sålunda i många fall samma

arbetsuppgifter som yrkeslärarna även om flertalet av dem måste anses behärska

en snävare sektor av lärostoffet än yrkeslärarna. Denna begränsning medför lägre

flexibilitet i fråga om skogsbruksskolornas lärarkapacitet än vad som skulle vara

fallet om samtliga hade full yrkeslärarkompetens. Med hänsyn dels till denna

omständighet, dels till ökade krav på lärarnas ämneskunskaper i framtiden, föreslår

SYK att den nuvarande lärargruppen instruktörer successivt avvecklas. I samband

därmed bör instruktörerna genom särskilda åtgärder beredas möjlighet att

komplettera sina kunskaper och därigenom bli behöriga att erhålla yrkeslärartjänster.

Vid bedömning av lämpligt delningstal för uppdelning av klasserna måste enligt

SYK:s mening de speciella omständigheter, som gäller för skogsbruksskolornas undervisning,

noga beaktas. Arbetet måste ofta fördelas på stora ytor och individuell

handledning är nödvändig i många arbetsmoment.

Skolstadgans bestämmelser om elevantalet i heltidskurs av verkstadsskolkaraktär

föreslås komma att tillämpas på skogsbruksskolorna. En klass skall sålunda normalt

bestå av högst 16 elever. För övningarna har kommittén angett behovet av

undervisning i mindre grupper genom beräkning av erforderlig lärartid för olika

kurstyper. Vid grundkursen förutsätts övningarna komma att bedrivas i grupper

om högst åtta elever. För vidareutbildningen varierar behovet av uppdelning på

grupper mellan olika linjer.

Undervisningen vid skogsbruksskolorna föreslås komma att tillämpa de lärotider

jör grundkursen, som skolarbetstidsutredningen föreslagit för grundskola och gymnasium.

Detta innebär 40 veckors läsår med 35 veckotimmar om 40 minuter. I

anslutning härtill har SYK framhållit att grundkursens lärotider inte bör begränsa

varken verksamhetsårets eller den dagliga undervisningens omfattning vid skogsbruksskoloma.

Det bör tvärtom framstå som ytterst angeläget att utnyttja skolanläggningarna

så effektivt, både med avseende på daglig användningstid och årsbeläggning,

som tillgången på personal medger.

För intagning i skogsbruksskolornas grundkurs anses inga andra formella krav

böra uppställas än genomgången grundskola. För vidareutbildningskurser föreslås

krav på genomgången grundkurs eller motsvarande kunskaper och färdigheter.

SYK understryker att skogsbruksskolorna regelmässigt kommer att rekrytera sina

elever från relativt stora regioner. De karakteriseras därför som centrala skolor.

Från planeringssynpunkt och för effektivt utnyttjande av resurserna anses övervägande

skäl tala för landstingskommunalt huvudmannaskap. Kommuner, enskilda

företag och staten anses av olika skäl inte kunna komma i fråga som huvudmän.

Beträffande skogsvårdsstyrelserna anför SYK, att de byggt upp den nuvarande

skogsyrkesutbildningen och att många fördelar skulle vara förknippade med skogsvårdsstyrelserna

som huvudmän. Eftersom styrelsernas ekonomiska resurser är mycket

begränsade, skulle de emellertid inte kunna fullgöra alla de ekonomiska förpliktelser,

som åligger en huvudman. SYK anser därför skogsvårdsstyrelserna inte

vara lämpliga som huvudmän för skogsbruksskolorna.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

SYK förordar en särskild styrelse för skogsbruksskoloma.

En gemensam styrelse bör tillsättas vid landsting med flera skogsbruksskolor.

För de landsting, som har central styrelse för alla sina skolor, kommer självfallet

även skogsbruksskolan att lyda under denna.

SYK förordar i överensstämmelse med beslut av 1963 års riksdag, att den

centrala tillsynen över såväl skogsbruksskoloma som skogsinstituten skall föras

över till skolöverstyrelsen. Länsskolnämnden blir därigenom tillsynsmyndighet för

skogsbruksskoloma.

I fråga om den centrala tillsynens organisation föreslår SYK att en ny byrå

inrättas inom skolöverstyrelsens undervisningsavdelning för yrkesutbildningsfrågor.

Denna byrå skulle handlägga pedagogiska ärenden rörande yrkesutbildningen för

såväl skogsbruk som jordbruk. SYK utgår från att tillsynen över båda förs över

till skolöverstyrelsen vid samma tidpunkt. Den föreslagna nya byrån skulle delas

i en sektion för skogsbrukets ärenden och en sektion för jordbrukets samt förses

med sektionschefer och konsulenter.

4.2 Remissyttranden

Domänstyrelsen och skogsstyrelsen avstyrker YB:s förslag till läroplan för

skogsbruksteknisk linje och anför därvid huvudsakligen följande argument.

De allmänna ämnena har getts för litet utrymme i utbildningen och begränsat

möjligheterna till fritt tillval för elever som väljer skoglig utbildning. Läroplanen

är i alltför hög grad avpassad efter dagens konventionella arbetsmetoder medan

hänsyn icke tagits till den snabba utveckling mot högmekanisering som skogsbruket

undergår. Utbildningen bör vara tvåårig. Skogshögskolan har i stort sett framfört

samma synpunkter.

Flertalet skogsvårdsstyrelser tillstyrker däremot i princip YB.s förslag. Skogsvårdsstyrelsen

i Gävleborgs län ifrågasätter om inte utbildningen bättre borde anpassas

till ett framtida, mera högmekaniserat skogsbruk men finner att en sådan

anpassning inte kan göras utifrån de osäkra uppgifter om skogsbrukets framtida

yrkeskrav som nu föreligger.

Remissinstanserna anför inga principiella invändningar mot läroplansförslagen

avseende de trädgådstekniska och jordbrukstekniska linjerna.

Lantbruksstyrelsen konstaterar, att YB i fråga om jordbruks- och trädgårdsutbildning

endast uppehållit sig vid den grundläggande yrkesutbildningen, och hävdar,

att uppmärksamhet även måste ägnas den yrkesspecialiserande utbildningen på området.

Veterinärstyrelsen, lantbrukshögskolan, Alnarpsinstitutet och Svenska lantarbetareförbundet

anför olika synpunkter rörande innehållet i trädgårdslinjen.

Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län anser den hushållstekniska grenen

inom jordbrukslinjen överflödig. Statens institut för konsumentfrågor, seminariet

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

för huslig utbildning i Uppsala och Centerns kvinnoförbund är dock av motsatt

uppfattning.

Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till de principuttalanden om yrkesutbildningens

ställning och uppgifter, som SYK anfört. Man accepterar således

att yrkesutbildningen betraktas som ett samhällets engagemang varigenom både

ungdom och vuxna kan få erforderlig skolning för yrkesverksamhet. I mera utförliga

yttranden diskuteras i regel kommitténs ställningstaganden mot bakgrunden

av YB:s förslag till en integrerad gymnasial skola.

Remissinstanserna har uppmärksammat framförallt tre frågor av allmän natur,

nämligen konstruktionen av utbildningsblock och därmed undervisningens inriktning,

utbildningens längd för olika linjer samt utrymmet för allmänna ämnen. I

många yttranden belyses avvägningsproblemen ur ekonomisk synvinkel.

Skogsarbetareförbundet erinrar om att samhällets ekonomiska resurser och personaltillgång

för samtliga utbildningsbehov är och sannolikt kommer att förbli otillräckliga.

Därför måste det anses befogat att noga överväga hur undervisningen i

den nya skolan skall planeras och läggas upp för att den skall ge optimalt utbyte.

En tidig målinriktning inom den grundläggande yrkesutbildningen bör medföra en

tidsvinst genom ungdomarnas tidigare inträde i förvärvslivet. Frågan gäller enligt

förbundet inte en begränsning av möjligheterna för de praktiska yrkenas utövare

att förkovra sig i allmänna ämnen utan tidpunkten och formerna för påbyggnaden

av den allmänteoretiska undervisningen efter grundskolan. En målinriktad grundutbildning

redan under första året vid skogsbruksskolorna får dock inte medföra

en kvalitativt sämre yrkesutbildning för skogsbrukets del än för näringslivet i stort.

Domänstyrelsen framhåller att skogsbrukets utbildning inte får ställas vid sidan

av annan utbildning vid skolformernas utveckling och omdaning till e n gymnasial

skola. I stället anses alla möjligheter för samordning böra tillvaratas under beaktande

av den skogliga yrkesutbildningens specifika krav. Styrelsen förutsätter dock

att förverkligandet av YB:s intentioner ställer stora ekonomiska krav på samhället

och därför kommer att ta avsevärd tid. Under denna omställningstid bör förändringar

i den skogliga yrkesutbildningen utformas så att framtida anpassning till

gymnasieskolan inte försvåras.

Den ungdom, som väljer skoglig yrkesutbildning, måste få samma möjligheter

som övriga studerande att snedda mellan olika utbildningslinjer. Av den anledningen

måste utbildningen innehålla ett med andra linjer jämförligt stoff av ickespecifika

ämnen. Skolorna behöver också lokaliseras på ett sådant sätt, att den

skogliga yrkesutbildningen kan integreras i den nya gymnasieskolan.

Svenska landstingsförbundet anser att förslagen rörande den egentliga yrkesutbildningens

uppläggning och innehåll är väl underbyggda. Förbundet framhåller

vidare, att en anpassning av den skogliga yrkesutbildningen till YB:s förslag om

yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan sannolikt skulle medföra behov av ökad

utbildningstid.

Skogsstyrelsen erinrar om att verket i sitt utlåtande över YB:s första betänkande

funnit sig böra acceptera tanken på en i princip tvåårig yrkesutbildning, om däri

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

101

skall innefattas en väsentlig påbyggnad av den allmänbildning, som meddelas i

grundskolan. Skälet för detta ställningstagande är nödvändigheten att erbjuda dem

som väljer skoglig utbildning samma allmänbildning som övriga yrkesgrupper. Styrelsen

skulle dock föredra en exempelvis tioårig allmän ungdomsskola åtföljd av

målinriktad yrkesutbildning framför den av YB skisserade skolan.

En tredjedel av länsstyrelserna, vissa landstingskommuner och lantbrukets organ

samt en del sammanslutningar för arbetstagare betonar önskvärdheten av att skogsbrukets

yrkesutbildning samordnas med övriga linjer i den föreslagna gymnasiala

skolan. En avskärmning av skogsbrukets yrkesutbildning från övriga näringar bedöms

kunna leda till rekryteringssvårigheter för skogsbruket och dess skolor.

YB framhåller att skillnaderna mellan dess eget och kommitténs förslag rörande

den skogliga yrkesutbildningen inte blivit större än att de på de flesta väsentliga

punkter synes kunna sammanjämkas, trots att kommittén arbetat från andra utgångspunkter

och särskilt i fråga om utbildningsgång och skollokalisering haft

direktiv, vilka markant avvikit från YB:s. Beredningen anser att kommitténs uppfattning

inte står i strid med YB:s förslag om att den skogliga yrkesutbildningen

skall ingå i totalplaneringen för den av beredningen föreslagna gymnasieskolan.

Beträffande undervisningens innehåll förordar YB att de allmänna ämnena får

samma utrymme på den skogliga linjen som på andra motsvarande yrkesutbildande

linjer i gymnasieskolan.

I fråga om de allmänna ämnena ansluter sig länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs

och Jämtlands län, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och RLF i

huvudsak till SYK:s förslag.

SYK:s förslag beträffande utbildningsblockens konstruktion och

bredd godtas av skogsbrukets organ med några få undantag. Lantbrukets organisationer

samt vissa länsstyrelser och landsting anser att en breddning av den grundläggande

utbildningen till gemensamt block för jordbruk och skogsbruk skulle ha

varit mera ändamålsenlig. Några remissinstanser hävdar att skogsbruket har

större behov av anknytning till maskinteknisk utbildning än till jordbrukslinjer.

Domänstyrelsen avvisar tanken på block mellan skogsbruket och jordbruket resp.

skogsindustrin. Utvecklingen väntas medföra ett mera allmänt utnyttjande av

maskiner, vilket styrelsen anser motivera en starkare inriktning mot maskinteknisk

utbildning, än vad som nu är fallet.

Med ett undantag hävdar skogsvårdsstyrelserna att skogsbruket utgör ett lämpligt

block för utbildning. Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län anser däremot

att flera kombinationer med skog är möjliga och nämner jordbruk, trädgårdsnäring,

anläggningsarbete, vissa grenar inom byggnadsbranschen och kommunikationsväsendet

samt vissa typer av gruvarbete. Skogsstyrelsen ansluter sig till förslaget

att den skogliga grundutbildningen skall utgöra ett eget utbildningsblock.

Forskningsstiftelsen skogsarbeten framhåller att större block än för skogsbruket

skulle förlänga utbildningstiden utan att några egentliga fördelar kunde uppnås.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att gemensam grundutbildning för jord
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

bruk och skogsbruk inte längre torde vara aktuell med hänsyn till pågående strukturomvandling.

I allmänhet accepterar remissinstanserna kommitténs förslag till utbildningsgång.

Väsentligt skild uppfattning redovisas dock från några instanser,

som bestämt förordar en långt gående samordning med den av YB föreslagna gymnasieskolan

resp. med jordbrukets yrkesutbildning.

Skogsstyrelsen och domänstyrelsen aunsluter sig i princip till den föreslagna utbildningsgången.

Skolöverstyrelsen anser att kommittén inom ramen för de, enligt styrelsens mening,

snäva riktlinjerna i direktiven konstruerat en grundutbildning, som måste

betraktas som rationell från både pedagogiska och organisatoriska synpunkter.

Styrelsen framhåller dock, att den snabba utvecklingen och strukturförändringarna

inom det svenska näringslivet efter loppet av bara några år kan påkalla sådana

förändringar av utbildningsgång och utbildningsblock, att ett beslut inte får låsa

möjligheterna till anpassning. Ett beslut i fråga om utbildningsgången får heller

inte hindra skolan att genomföra den effektivisering av undervisningen, som forskning

och nya metoder kan ge möjlighet till.

Förslaget om kombinerad grundutbildning i jordbruk och

skogsbruk gillas av flertalet remissinstanser. I fråga om utbildningsvolymen

skiftar dock meningarna. YB och TCO finner förslaget utgöra ett steg mot den

samordning av utbildningen i jordbruk och skogsbruk, som överensstämmer med

den förordade principen om utbildningsblock. YB finner det högst sannolikt, att den

föreslagna försöksverksamheten med samordnad utbildning snabbt skall visa ett

långt större behov än vad man för dagen anser föreligga. Många länsstyrelser och

landstingskommuner samt instanser med anknytning till lantbruket framför liknande

synpunkter. Lantbruksstyrelsen anser det vara svårt att med prognoser som

grund uppskatta behovet av integrerad grundutbildning i jord- och skogsbruk. Styrelsen

biträder kommitténs förslag om att utbildningen startas vid ett mindre antal

lantbruksskolor.

Flera av skogsbrukets remissinstanser ställer sig mer eller mindre tveksamma

till den integrerade utbildningen i jordbruk och skogsbruk även om man inte

motsätter sig försöksverksamhet. Som motiv för den reserverade hållningen anförs

i allmänhet att utvecklingen inom båda näringarna torde medföra alltmer specialiserade

metoder och maskiner som är direkt anpassade till förutsättningarna för

vardera näringen. Den snabba övergången till heltidssysselsatt arbetskraft innebär

ökade svårigheter för den kombinerade brukaren att finna kompletterande sysselsättning

utanför den egna fastigheten. Domänstyrelsen, skogsstyrelsen, Skogsarbetareförbundet

och Skogsvårdsstyrelsernas förbund ger uttryck för denna uppfattning.

Sistnämnda instans tillstyrker försöksverksamhet i begränsad omfattning i

sådana delar av landet, där behovet kan anses vara störst.

Förslaget till läroplaner kommenteras i relativt få yttranden. I allmänhet

har remissinstanserna begränsat sin granskning till principiella frågor i anslutning

till utbildningsgången. I några fall understryks behovet av mera omfattande un
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

103

dervisning av direkt betydelse för de mekaniserade arbetsmetoderna, vilka redan

nu kännetecknar en stor del av skogsbruket. Arbetarskyddsstyrelsen framhåller,

att arbetarskyddet inte beaktas tillräckligt i SYK:s förslag. Enligt styrelsens mening

är olycksriskerna så stora vid skogsarbete, att arbetarskyddet kräver särskilt

stor uppmärksamhet. Olycksfallfrekvensen i relation till arbetstimmarna är större

än inom någon annan näring och visar ingen sjunkande tendens. Antalet svåra

olycksfall förefaller tvärtom att öka.

I stort sett accepteras kommitténs slutsater och bedömningar om utvecklingstendenserna

i fråga om arbetsmetoder och organisationsformer inom

skogsbruket. I åtskilliga yttrandet understryks, att prognoserna i dessa avseenden

bygger på mycket osäkra faktorer. Högmekaniserade arbetsmetoder kan nämligen

dels minska det totala arbetskraftsbehovet mera än vad som nu kan förutses, dels

medföra stora förskjutningar mellan yrkesgruppernas relativa storlek samt i fråga

om kraven på deras kvalifikationer. Man understryker även nödvändigheten av sådan

flexibel utbildningsorganisation, att kapaciteten för olika utbildningslinjer kan

smidigt anpassas till växlingar i framtida rekryteringsbehov.

Den föreslagna grundutbildningsvolymen för skogsarbetare tillstyrks i

huvudparten av yttrandena. I många yttranden betraktas kapaciteten för vidareutbildning

och fortbildning däremot som otillräcklig.

Skogsstyrelsen erinrar om att den beräknat rekryteringsbehovet för landets samlade

skogsbruk till ca 1 500 heltidsarbetare per år. Styrelsen framhåller att det

här rör sig om en nettoberäkning. En teoretisk beräkning av bruttobehovet ger

som resultat ca 4 000 man per år.

Skogsstyrelsen anser sig dock kunna godta kommitténs beräkningar främst av

den anledningen, att specifikt skoglig grundutbildning efterhand kan väntas avta

samtidigt som efterfrågan på kortare specialkurser torde komma att öka. Kommitténs

förslag till kapacitet för fortbildningen bedöms som klart otillräckligt med

hänsyn till nuvarande volym och önskvärdheten av utbyggnad av denna verksamhet.

Skogsvårdsstyrelsernas förbund accepterar det framräknade utbildningsbehovet

men påpekar i anslutning härtill att mycket synes tala för en stark förändring av

den skogliga grundutbildningen i framtiden. Vid skolplaneringen bör därför uppmärksammas,

att undervisningen i en nära framtid troligen kommer att i huvudsak

bestå av fortbildning och vidareutbildning.

I stort sett accepteras kommitténs förslag beträffande verksamheten vid

skogsbruksskolorna. I åtskilliga yttranden förbigås emellertid denna

fråga helt eller också understryker man allmänt att undervisningen vid skogsbruksskolorna

bör organiseras och genomföras enligt samma principer som kommer att

gälla för annan yrkesutbildning.

Skolöverstyrelsen utgår från att sådana organisatoriska anordningar och bestämmelser,

som avviker från vad som gäller för skolväsendet i övrigt på samma nivå,

skall utfärdas endast där detta är nödvändigt med hänsyn till specifika omständigheter

för skogsbruket. Man anser att utbildningen för skogsbruket rimligtvis i

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

största möjliga utsträckning bör anpassas till för andra områden gällande organisation.

Som exempel på innebörden av denna uppfattning anges att olika former

av utbildning kan ha samma rektor och gemensamt utnyttja vissa lokaler.

TCO anser att skogsbruksskolornas lärare bör ha kompetens att undervisa i

alla centrala fackämnen enligt de principer för undervisningen som skisserats av

YB. Därigenom uppkommande övergångsproblem anses kunna lösas genom fortbildning

i likhet med vad som föreslås för yrkesutbildningsväsendet i övrigt.

Ungefär en tredjedel av de remissinstanser, som yttrat sig rörande huvudmannaskapsfrågan,

hävdar att ställningstagande i denna fråga bör uppskjutas i avvaktan

på förslagen från den nyligen tillsatta utredningen rörande huvudmannaskapet för

de gymnasiala skolformerna. De flesta skogliga arbetsgivareorganen understryker

fördelarna med nuvarande system för huvudmannaskap och tillsyn och önskar

ingen ändring under de närmaste åren. I denna uppfattning instämmer även styrelsen

för skogshögskolan och de skogsliögskoleutbildades organisationer, samt två

länsstyrelser och några landstingskommuner. Kommitténs förslag tillstyrks i stort

sett av styrelsen för skogsmästarskolan, tre länsstyrelser, kommun- och stadsförbunden,

tolv landstingskommuner, SSR och Lantbruksförbundet, RLF och Lantarbetareförbundet.

Domänstyrelsen tillstyrker överförande av tillsynen till skolöverstyrelsen.

I denna fråga hänvisar skolöverstyrelsen och skogsstyrelsen till uppdraget

för den organisationskommitté, som nyligen tillsatts med uppgift att bl. a.

överväga de organisatoriska frågor, som sammanhänger med ett införande av jordbrukets,

skogsbrukets och trädgårdsnäringens yrkesskolor under skolöverstyrelsens

och länsskolnämndernas tillsyn.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

105

5. Genomförande

5.1 YB:s förslag

5.1.1 Lokaler och utrustning (YB I 13.6, 17, YB III 2.5 och 6, YB IV 1.3)

I frågor som gäller den lokalmässiga integrationen mellan de gymnasiala skolorna

har YB samrått med skolöverstyrelsens planeringsavdelning. Från överstyrelsens

sida har påvisats att betydande vinster kan uppnås redan genom sambruk av de

gymnasiala skolornas lokaler, undervisningsmateriel och lärare. På lokalsidan får

yrkesskolans elever tillgång till gymnasiets och fackskolans speciallokaler medan

gymnasie- och fackskoleeleverna får tillgång till yrkesskolans verkstadslokaler. Den

lokalmässiga integrationen förutsätts bli genomförd i samband med planeringen av

nya skolbyggnader. YB föreslår därför, att det samlade behovet av lokaler och materiel

för de tre gymnasiala skolformerna beaktas vid den framtida skolplaneringen.

Integrationen inom det gymnasiala skolsystemet kommer enligt YB att i regel leda

till större och mera differentierade skolenheter än man tidigare räknat med. YB

räknar med att elevantalet ofta kommer att uppgå till 1 500 å 2 000 i den integrerade

gymnasieskolan. En sådan utveckling ställer nya krav på skolans funktionella utformning.

YB finner den föreslagna indelningen i tre stora utbildningssektorer vara

en lämplig utgångspunkt för lokalgrupperingen. Genom att samla och gruppera

skolenhetens undervisningslokaler efter samma indelningsgrund erhålls en viss kongruens

mellan den pedagogiska och den lokalmässiga integrationen. En gruppering

av undervisningslokalerna enligt den skisserade indelningsgrunden innebär att närbesläktade

utbildningsaktiviteter blir någorlunda väl samlade inom skolenheten.

Därmed kan också de för dessa aktiviteter avsedda pedagogiska hjälpmedlen göras

bekvämt tillgängliga i ett centralt planerat utrymme inom lokalgruppen. En sådan

lokalgrupp som alltså omfattar olika slags ämnesrum (teorisalar, laboratorier, verkstäder

etc.) benämns institution och skall i princip betjäna en utbildningssektor.

Inom mycket stora skolenheter kan den nämnda breddningen ge alltför stora och

ohanterliga institutioner. En viss uppdelning kan då bli aktuell. YB framhåller att

den lokalmässiga integrationen måste ses som ett planeringsmål på lång sikt eftersom

det gymnasiala skolväsendet på många håll är bundet till sin organisation av

befintliga skolanläggningar.

Enligt YB är det klart att behovet av teorilokaler kommer att öka om YB:s

förslag vinner bifall. YB:s förslag innebär emellertid också att skolverkstäderna

i betydande omfattning kan komma att beläggas långt effektivare än med nuvarande

utbildningsorganisation.

I YB III konstateras att den förkortade skolarbetstiden och inslaget av allmänna

ämnen i yrkesundervisningen medför att dyrbart utrustade lokaler kan komma att

4* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 140

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

stå outnyttjade under relativt stor del av veckan. Det förefaller YB vara en naturlig

åtgärd att använda dessa lokaler till undervisning av mer än en klassavdelning/

grupp. Sådant intensivutnyttjande av utrymmena förekommer redan i dag på ett

flertal platser och YB förordar här endast en mera allmän övergång till denna organisation.

Yrkesutbildningens kapacitet skulle härigenom radikalt förbättras. Det

bör noteras att denna kapacitetsökning i regel kan ske utan att lokaler eller utrustning

behöver ändras eller kompletteras. YB framhåller att det finns invändningar

av pedagogisk-metodisk art mot ett sådant intensivutnyttjande av lokaler och utrustning.

Även om invändningarna i och för sig inte är helt ogrundade bör problemen

genom samverkan mellan lärarna kunna lösas.

Beträffande utbildningen av byggnadsarbetare konstateras i YB III att utbildningsbyggena

i de flesta fall torde ligga så långt från skolan att eleverna inte utan

tidsförlust kan utnyttja skolans lokaler för undervisning i yrkesteknik och allmänna

ämnen. Undervisningen kan i dessa fall organiseras i sammanhängande

pass om minst halvdagslängd. Ännu bättre är emellertid enligt YB om utbildningsbyggena

förses med lämpliga undervisningslokaler. Sådana provisoriska skollokaler

skulle förutom sedvanlig inredning även ha viss standardutrustning av

läromedel och yrkesredskap.

Lokal- och utrustningsfrågor har självfallet också behandlats i YB IV. YB:s

synpunkter i nämnda betänkande redovisas i det följande i avsnitt 5.1.4.

5.1.2 Personal (YB 118, YB II, YB IV 1.3 och 1.4)

YB behandlar i YB I vissa personalfrågor mot bakgrunden av gällande bestämmelser

enligt vilka i skolenhet med gymnasium/fackskola skall finnas dels en rektor,

dels som biträdande skolledare en studierektor. I yrkesskolan finns enligt de år 1964

fastställda bestämmelserna en rektor som skolledare och vid större skolenheter (med

lägst 71 poäng) dessutom efter medgivande av Kungl. Maj:t en biträdande rektor.

I yrkesskola som omfattar lägst 30 poäng kan också enligt beslut av länsskolnämnd

inrättas en eller flera tjänster som studierektor. Studierektors arbetsområde

skall omfatta lägst 9 poäng i kurser av likartad karaktär.

YB föreslår, att i skolenhet med integrerad gymnasieskola alltid skall finnas rektor

och en biträdande rektor. Om poängtalet vid skolenhet uppgår till lägst 70

poäng bör två biträdande rektorer få tillsättas och vid ett poängtal av 140 ytterligare

en. Uppdelningen av arbetsuppgifterna mellan flera biträdande rektorer bör

i regel lämpligen ske efter sektorer. YB förutsätter, att biträdande rektor i princip

skall ha samma funktioner som fastställts för studierektor vid skolenhet med

gymnasium/fackskola, med tillägg för de ytterligare funktioner som gäller för

biträdande rektor vid yrkesskola.

Enligt YB:s förslag skall också vid den integrerade gymnasieskolan få inrättas

studierektorstjänster. Tjänsterna bör, enligt YB, knytas till de mera direkt yrkesutbildande

linjerna i gymnasieskolan och ges funktioner av det slag som sköts av

de nuvarande studierektorerna i yrkesskolan. Studierektorstjänst bör inrättas då

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

107

omfattningen av nyssnämnda linjer inom en sektor uppgår till minst 9 poäng. Ytterligare

tjänster skall kunna inrättas vid poängtalen 21, 39, 66 och 105.

YB förutsätter att tjänster som huvudlärare skall finnas i den integrerade gymnasieskolan.

Huvudlärarfunktionen måste komma att gälla skolenheten som helhet.

Detta gäller såväl allmänna ämnen som vissa fackteoretiska ämnen. YB anser, att

man också bör pröva lämpligheten av att införa huvudlärarfunktioner för övriga

ämnen inom ämnesblocket yrkesteknik.

För genomförandet av YB:s förslag är, konstaterar YB, lärarnas utbildningsoch

erfarenhetsgrund av stor betydelse. YB ger en översikt över lärarstrukturen

i dagens yrkesutbildning och redovisar allmänna synpunkter på lärarfrågan.

YB:s allmänna ståndpunkt i fråga om lärarnas kompetens är att de s. k. yrkesämnena

ställer samma krav på lärarna som de s. k. läroämnena, att kraven på lärama

inom yrkesundervisningen såvitt gäller kunskaper i allmänna ämnen måste

skärpas avsevärt och att därjämte också en god fackteoretisk grund måste garanteras.

YB behandlar slutligen frågor, som gäller den integrerade skolans övriga tjänstemän.

Beträffande behovet av bibliotekarier, tekniska biträden m. fl. tjänstemän, som

behandlats av gymnasie- och fackskoleutredningarna, ansluter sig YB till de synpunkter

som nämnda utredningar anfört.

Behovet av särskilda institutionstekniker minskar för hela gymnasiets vidkommande

i och med att skolverkstäderna i betydande omfattning kommer att fungera

som tekniska institutioner. YB förutsätter nämligen att den lärare som har

huvudansvaret för en viss skolverkstad liksom hittills skall svara för materielvård,

reparationer och underhåll samt framställning av demonstrations- och undervisningsmaterial.

Behovet av vaktmästarpersonal och fastighetsskötare varierar med lokala förhållanden.

Det är därför enligt YB inte möjligt att utfärda generella rekommendationer

om antalet sådana tjänstemän. Även behovet av kanslipersonal måste bedömas

från fall till fall.

I YB IV framhålls att tiden för undervisning i yrkesteknik genom tillkomsten av

allmänna ämnen och den föreslagna minskningen av antalet veckotimmar kommer

att minska från f. n. i genomsnitt ca 37 veckotimmar till ca 30, dvs. med ca

20 %. Det framtida lärarbehovet kan dock enligt YB, som ej tar ställning till

frågan om lärarnas tjänstgöringsskyldighet, enklast uttryckas så, att det som regel

kommer att behövas en yrkeslärartjänst per klass i yrkesteknik.

Genom utbildningsblockens successiva avsmalning uppstår vissa svårigheter

inom en del utbildningar att konstruera lärartjänster med ett bestämt, lika antal

veckotimmars undervisningsskyldighet under hela läsåret. Dessa problem uppstår

t. ex. inom den humanistisk-sociala sektorn i utbildning för sjukvård, åldringsvård

och barnavård. Problemen är här mest påtagliga för barnavårdslärarna. Det är

vanskligt att söka bedöma verkan av den integrerade gymnasieskolan beträffande

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

möjligheterna att utnyttja lärarna i alla utbildningar. YB har endast önskat fästa

uppmärksamheten på problemet med ovannämnda exempel. Generella lösningar

på dessa problem kan knappast anges.

Ett sätt att motverka ovan antydda ojämnhet i lärarnas undervisning är att

använda lärarna dels inom ramen för deras kompetens i hela gymnasieskolan och

dels i olika skolformer. Ett annat sätt är att i ökad omfattning använda sig av

timlärare.

Mot bakgrunden av de prognoser rörande yrkesutbildningens omfattning som YB

redovisat i YB I menar YB att ett visst överskott på lärare för utbildningar inom

det konsumtionstekniska området är att förutse.

Detta temporära läraröverskott torde kunna balanseras genom att berörda lärare

används i olika skolformer i ämnen som ligger inom lärarnas kompetensområden.

YB pekar i detta sammanhang på möjligheterna att bereda berörda lärare fyllnadstjänstgöring

i grundskolan och i kurser som ligger inom vuxenutbildningsområdet.

I YB II framläggs förslag angående viss fortbildning för lärare i yrkesteknik. YB

konstaterar att behovet av fortbildning för nämnda lärare — enligt dagens terminologi

närmast motsvarande lärarna i yrkesämnen — är stort. Såsom huvudskäl

härför anges dels den snabba tekniska utvecklingen, som ställer krav på förnyelse

av lärarnas kunskaper, dels att lärarna som en följd av föreslagen reformering av

utbildningen kan komma att få undervisa i nya avsnitt och t. o. m. i helt nya

ämnen. I YB II behandlas endast det fortbildningsbehov, som är föranlett av sistnämnda

förhållande.

De föreslagna åtgärderna har samma syfte som den fortbildning som nu pågår

för vissa lärare i samband med genomförandet av gymnasie/fackskolereformen.

YB framhåller, att behovet av fortbildning måste beräknas med utgångspunkt i den

läroplan, som den enskilde läraren har att följa i sin undervisning. YB redovisar

i YB II endast sådana behov av fortbildning som hänför sig till lärarens undervisning

på nivåer ovanför den för resp. block gemensamma. Såsom skäl för att

en fortbildning snarast anordnas för lärare i yrkesteknik anför YB dels att undervisningen

i det integrerade ämnesblocket yrkesteknik för åtskilliga av de i tjänst

varande lärarna i yrkesämnen kommer att innebära en utökning av undervisningsområdet,

dels att den långt gående integrationen av olika delämnen i blocket medför

en ändrad arbetssituation som kräver fortbildning inom metodikområdet, dels

att principen om individualiserad undervisning i dess moderna form införs i yrkesskolan

samt dels att särskild fortbildning i vissa allmänna ämnen är en förutsättning

för att läraren skall kunna tillgodogöra sig mera fackmässig fortbildning.

Fortbildning bör enligt YB kunna ske genom studiedagar, studiemateriel, yrkesstudier

och särskilda fortbildningskurser samt genom radio och television.

Ett genomförande av förslagen kräver enligt YB en omsorgsfull planering, som

bör åvila skolöverstyrelsen. En del av planeringen bör ske i form av symposier,

vilkas uppgift är att göra noggranna ämnesanalyser och jämförelser med innehållet

i nuvarande undervisning samt att på grundval härav avge förslag till olika former

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

109

av fortbildning. YB föreslår, att skolöverstyrelsen erhåller medel för anordnande av

tio symposier, därav ett som helt skall ägnas frågan om särskilda metodikkurser

för lärare i yrkesteknik. YB tar i övrigt inte ställning till vilka ämnen, som skall

handläggas på symposierna utan anger endast fördelning på linjer inom yrkesutbildningen.

YB räknar med att skolöverstyrelsen skall organisera och administrera

erforderlig fortbildning på ifrågavarande område och anser att överstyrelsen kommer

att behöva viss personalförstärkning härför. YB finner det vara av största

betydelse att nödvändiga medel anslås snarast och framlägger förslag till sådan

kursverksamhet som enligt YB snabbt kan påbörjas. YB föreslår att skolöverstyrelsen

erhåller ett anslag på 2 milj. kr. för ändamålet. Kostnaderna för de tio

föreslagna symposierna beräknas av YB till 300 000 kr. Sammanlagt skulle alltså

enligt YB kostnaderna för den första fortbildningen uppgå till ca 2,3 milj. kr.,

vartill kommer vissa kostnader för personalförstärkning hos skolöverstyrelsen.

Till deltagarna i fortbildningen förutsätts i allmänhet utgå oavkortad lön under

kurstid samt ersättning enligt resereglementets bestämmelser.

YB erinrar i YB IV om sitt tidigare förslag rörande fortbildning av lärare i yrkesteknik

samt framhåller nödvändigheten av att den föreslagna fortbildningen snarast

kommer till utförande.

YB fäster uppmärksamheten på att fortbildning för lärare i yrkesämnen blir

relativt kostnadskrävande men att den bör tillmätas stor angelägenhetsgrad. Uppskattningsvis

torde kostnaderna för fortbildning för lärare i yrkesteknik komma att

belöpa sig till 4—5 milj. kr. årligen under de närmaste åren.

5.1.3 Omställning, planering (YB I 24.6, 26)

I YB I framhålls att förslaget om en totalintegrerad gymnasial skola i princip

kan genomföras från vilken tidpunkt som helst. Det praktiska genomförandet i de

olika gymnasieregionerna blir beroende av olika förutsättningar, främst lokal- och

personalförhållanden. YB föreslog i YB I att den helintegrerade gymnasieskolan

i princip skulle genomföras fr. o. m. den 1 juli 1967, dock att det praktiska

genomförandet i gymnasieregionerna skulle ske så snart efter nämnda datum som

det bedömdes möjligt. Enligt YB borde också förslagen om blockutbildning, linjer

och grenar samt allmänna ämnen i yrkesutbildningen i princip genomföras fr. o. m.

nämnda dag. Ett praktiskt genomförande av förslagen kunde dock ej ske förrän

detaljerade tim- och kursplaner hunnit utarbetas och fastställas. Även i fråga

om övriga förslag ansåg YB tidpunkten den 1 juli 1967 lämplig.

I det föregående (avsnitt 3.1.4) har redovisats hur YB ser på de praktiska problem

som hänför sig dels till de primärkommunala yrkesskolorna utanför g-ort,

dels till de centrala verkstadsskolorna och deras framtida verksamhet, dels till

yrlcesskolorganisationen i de län där landstinget till större delen övertagit yrkesundervisningen.

I YB I berörs också något det problem som ligger i att ett integrerat gymnasium

skulle kunna medföra en minskning av lokala utbildningsmöjligheter och att detta

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

skulie kunna medverka till en ytterligare accentuering av »flykten från landsbygden».

Problemet kan enligt YB inte förbigås. YB anser det viktigt att man

för en skolpolitik som innebär, att man undviker indragning av existerande yrkesskolor

på icke g-ort utan att särskilda skäl därför föreligger. Samtidigt understryks

att det givetvis är av största vikt att de tillgängliga materiella och personella resurserna

för skolväsendet i dess helhet utnyttjas på ett sådant sätt att bästa effekt

erhålls.

De svåra avvägningsproblem som här uppstår måste behandlas med full insikt

om deras komplicerade natur och med hänsyn till den aktuella situationen i de enskilda

fallen. YB påpekar att vi i vårt land äntligen kommit fram till en kvantitativt

sett relativt stor omfattning av den gymnasiala yrkesutbildningen. YB:s prognos

visar emellertid på behovet av fortsatt utveckling. Under sådana förhållanden

måste en nedläggning i större skala av yrkesskolor på andra orter än gymnasieorter

sakna reellt underlag.

En tänkbar möjlighet att åstadkomma en önskad smidig övergång är enligt YB

ett filialsystem. YB anser det både möjligt och önskvärt att man låter vissa mindre

yrkes- och verkstadsskolor av speciell karaktär utgöra filialer till gymnasieortens

centralskola. En sådan organisation är enligt YB också användbar för att möjliggöra

en successiv anpassning av de mindre orternas yrkesundervisning till vederbörande

gymnasieort utan att kontinuiteten i undervisningen utsattes för påfrestningar.

Åtgärder som syftar till att trygga landsbygdsungdomens behov av inackorderingsmöjligheter

vid en integrerad gymnasieskola bör också vidtagas.

5.1.4 Statsbidrag och kostnader (YB 1 25, YB III 1.4, YB IV)

YB erinrar om 1964 års riksdagsbeslut om införande fr. o. m. budgetåret 1966/

67 av ett enhetligt statsbidrag till gymnasium, fackskola och yrkesskola. Till dessa

skolformer utgår enligt kungörelsen den 4 mars 1966 (nr 115) om statsbidrag

till driftkostnader för gymnasiala skolor ett allmänt driftbidrag om 100 % av

de faktiska lönekostnaderna för skolledare och lärare. För gymnasium och fackskola

skall dock bidragsunderlaget ökas med ett schablonbelopp avseende löner

till s. k. stödpersonal. Till särskilda kostnader inom en del former av yrkesutbildningen

utgår därutöver vissa bidrag som inte berörs av det nämnda riksdagsbeslutet.

Statsbidrag till kommuners och landstingskommuners yrkesskolor utgår för närvarande

till

1) driftkostnader,

2) första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel,

3) anskaffande av skollokaler samt

4) anordnande av elevhem.

För enskilda yrkesskolor utgår statsbidrag för i punkt 1 och 2 angivna ändamål.

Statsbidrag till driftkostnader utgår som bidrag till

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

111

a) löner (allmänt driftbidrag),

b) ersättning åt föreläsare,

c) särskilda kostnader vid heltidskurs för industri- och hantverk av verkstadsskolkaraktär

m. m.,

d) särskilda kostnader avseende undervisning i yrkesarbete vid inbyggd skola,

e) särskilda kostnader för förhyrande av skollokaler åt central verkstadsskola

och sjömansskola,

f) lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m. och inom byggnadsindustrin.

Redogörelsen för YB:s förslag ansluter i det följande till denna indelning.

YB föreslår i fråga om yrkesutbildning i kommunala skolformer att underlaget

för det allmänna driftbidraget skall — liksom vid gymnasium och fackskola —=- ökas med ett schablonbelopp motsvarande löner till bibliotekspersonal, biträdeshjälp

åt lärare, institutionstekniker, skolkuratorer samt biträdeshjälp åt skolledare.

Statsbidrag till sådan kommunalt anställd och lönereglerad personal föreslås av

YB utgå med dels 1 000 kr. per klass och år, dels 15 000 kr. per skolenhet.

Bidraget till ersättning åt föreläsare anser YB böra ingå i det allmänna driftbidraget.

Bidrag till särskilda kostnader för heltidskurs med normalläsår för industri och

hantverk av verkstadsskolkaraktär samt därmed till sin art jämförlig kurs utgår

f. n. med 7 000 kr. för läsår. YB föreslår här en annan utformning. Bidraget bör

anknytas till kostnader för underhåll av stadigvarande undervisningsmateriel i speciellt

kostnadskrävande yrkesutbildande heltidskurser eller kurser av rikskaraktär

även om dessa kurser avser annan utbildning än inom industri- och hantverksområdet.

Bidraget bör enligt YB beräknas procentuellt efter en av skolöverstyrelsen

fastställd normalutrustningslista. Bidrag bör kunna utgå för såväl primärsom

sekundärkommunala yrkesskolor samt till enskilda yrkesskolor exklusive företagsskolor.

För särskilda kostnader avseende undervisning i yrkesarbete vid inbyggd skola

utgår bidrag per kurs och år inom industri, hantverk och handel med 13 000 kr.

och inom husligt arbete och vårdyrken med 10 800 kr. YB föreslår här dels att

bidraget skall utgå per elev i stället för per kurs, dels att bidraget i princip skall

beräknas efter 100 % av företagets lärarlönekostnader, dock högst faktiska kostnaderna

för motsvarande löner till lärare i kommunala skolor. När det gäller elevantalet

framhåller YB, att nuvarande bestämmelser i sin tillämpning ej tar tillräcklig

hänsyn till variation i elevantalet. Samma bidrag utgår således för 8 som för

16 elever. Först vid lägre antal än 8 sker reduktion. I syfte att stimulera till ökade

klasstorlekar bör enligt YB bidraget utgå med en femtondel per elev, vilket ansluter

till den vid sjuksköterskeutbildning normerande gruppstorleken om 15

elever. I fråga om bidrag till lärarlönerna i inbyggda skolor innebär YB:s förslag

en väsentlig höjning. Beredningen räknar med att det från såväl statlig som kommunal

synpunkt är angeläget att stimulera utbildning i inbyggda skolor, eftersom

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

investeringsbehovet därigenom kan minskas. — YB förutsätter, att bidrag enligt

nu nämnda principer skall kunna utga även till inbyggda skolor i kommunala och

statliga företag och institutioner.

YB föreslår också att i princip samma bidragsregler som för inbyggd undervisning

bör gälla för enskilda yrkesskolor inklusive företagsskolor. Också här är

stimulanssynpunkten det främsta motivet. Även statliga företagsskolor, exempelvis

affärsverkens utbildning, anses böra omfattas av bidraget.

Bidraget till särskilda kostnader för förhyrande av skollokaler åt central verkstadsskola

och sjömansskola föreslår YB skall avvecklas fr. o. m. budgetåret 1967/

68. Bidraget har mycket ringa omfattning och YB pekar också på att motsvarande

bidrag inte finns vid annan gymnasial utbildning.

Till lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m. och inom byggnadsindustrin

utgår f. n. statsbidrag i form av dels grundbidrag, dels utöver grandbidraget i vissa

fall kurstillägg.

YB föreslår att man söker samla flera lärlingar och ordna gemensam utbildning

för dessa i form av inbyggd undervisning under någon kommunal skola.

För lärlingar i utbildning av nuvarande form föreslår YB ett bidrag höjt till 2 000

kr. per år och lärling. Kurstilläggen föreslås utgå med nuvarande belopp men föreslås

dessutom utga med förhöjda belopp vid viss ökning av teoriundervisningens

omfattning. För varje hantverksmästare bör antalet bidragsrum begränsas till fyra.

Någon begränsning av totala antalet bidragsrum bör däremot enligt YB inte föreskrivas.

YB framhåller att förslaget innebär en väsentlig höjning av statsbidraget

till lärlingsutbildningen.

Statsbidraget till anskaffande av första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel

utgår efter olika grunder beroende på huvudman och skolform. I

korthet gäller att för yrkesskolor av central typ — vilka i regel har landsting såsom

huvudman — bidrag utgår med nio tiondelar av kostnaderna. För övriga

yrkesskolor, främst lokala sådana, som i övervägande antalet fall har primärkommunal

huvudman, utgår bidraget med hälften eller, i undantagsfall, två tredjedelar

av kostnaderna. YB föreslår att bidragsformen även för här avsedda utgiftsändamål

bör vara enhetlig för samtliga gymnasiala skolformer och räknar med en generell

bidragsgrund om hälften av kostnaderna för av skolöverstyrelsen beräknad

normalutrustning. — För enskilda skolor föreslår YB ingen ändring av nuvarande

regler.

YB har även föreslagit enhetliga bestämmelser i fråga om statsbidrag till uppförande

av skollokaler och elevhem.

YB framhåller i YB III att man under läroplansarbetet gång efter annan kommit

i kontakt med problem som härrör från frågor som har att göra med samarbetet

mellan skolan och avnämarna. Som exempel på sådana frågor nämner YB behovet

av yrkesanalyser, definitioner på anspråksnivåer i utbildningen osv. YB har funnit

att alla de frågor och problem som föreligger avseende samarbetet mellan skola

och avnämare är av sådan omfattning och vikt, att de bör göras till föremål för en

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

113

särskild och noggrann undersökning. YB har därför inom sig tillsatt en särskild

arbetsgrupp med uppgift bl. a. att framlägga förslag till hur nyssnämnda samarbete

skall organiseras liksom även till hur kostnaderna för yrkesutbildningen rimligen

bör fördelas mellan stat, kommun och avnämare.

YB erinrar i YB IV om att man i sitt principbetänkande gjorde ett försök att

uppskatta de ökningar och minskningar i statens kostnader för yrkesutbildningen,

som skulle bli följden vid ett genomförande av YB:s förslag i fråga om dels den

framtida yrkesutbildningens elevkvantitet, organisation och innehåll, dels ock ändringar

i statsbidragsgivningen i olika hänseenden. Då emellertid dessa kostnadsberäkningar

skulle spegla de mycket genomgripande ändringsförslag i fråga om

den gymnasiala yrkesutbildningens organisation och innehåll, som YB:s principförslag

innebar, men samtidigt inte kunde grundas på några konkreta läroplansförslag,

blev beräkningarna preliminära och mycket resonemangsvis gjorda. YB

framhåller att man var väl medveten om detta, men att det var omöjligt att i

dåvarande läge åstadkomma fastare och mera detaljerade beräkningar.

YB:s förslag om bidrag till lärlingsutbildning beräknades i YB I öka statens kostnader

med ca 1,9 milj. kr. vid oförändrad omfattning av utbildningen. Som en

särskild fråga behandlade YB behovet av medel till information om den nya

yrkesutbildningen liksom tidigare för gymnasium och fackskola. Informationen

borde avse hela den föreslagna gymnasieskolan. Huvudansvaret borde åvila skolöverstyrelsen.

YB räknade med att sammanlagt minst 1 milj. kr. erfordrades

under en tvåårsperiod.

De merkostnader som i övrigt skulle kunna föranledas av YB:s förslag utgjordes

av tillkommande lärarlönekostnader för eventuellt ökande lärartäthet vid

ökat elevantal eller genom de nya läroplanerna. YB ansåg dock att dess olika förslag

skulle möjliggöra större klasser, varför varken en måttlig elevantalsökning

eller förslagen om utbildningsinnehåll och läroplaner torde medföra ökade kostnader.

Kostnader kunde dock uppstå om inte hela den i det föregående framförda ökningen

av elevantalet — från nuvarande 75 000 till ett beräknat antal om 114 000

år 1970 (YB I) — kunde balanseras genom ökning av klasstorleken.

YB framhåller att sedan man nu gett förslag till ett antal konkreta läroplaner

har ett av de största hindren för reella kostnadsberäkningar försvunnit. Stora svårigheter

föreligger dock alltjämt bl. a. med hänsyn till osäkerheten rörande den

framtida elevfördelningen och svårigheterna att närmare bestämma vilka möjligheter

som finns att inom den helintegrerade gymnasieskolan samutnyttja lärare

och lokaler.

YB IV är uppdelat i två stora avsnitt. Del I innehåller YB:s synpunkter och

ställningstaganden i en rad principiella frågor som bildar förutsättningarna för

själva kostnadsberäkningarna.

I del II redovisas beräkningar gjorda av en av YB tillsatt expertgrupp. Expertgruppen

ansvarar själv för innehållet i del II. Kostnadsberäkningarna syftar endast

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

till att påvisa vilka ekonomiska åtaganden från statens sida som uppkommer om

yrkesutbildningen reformeras enligt YB:s förslag. Kostnadsberäkningarna har begränsats

till konkret tillämpning av de flesta av YB framlagda förslagen till läroplaner.

Kostnaderna för nuvarande yrkesutbildning för visst yrke eller yrkesområde

har jämförts med den motsvarande yrkesutbildning som YB föreslår. Denna kostnadsjämförelse

gäller lärarlöner, stadigvarande undervisningsmateriel och undervisningslokaler.

Av flera skäl har inte YB kunnat bedöma de totala kostnaderna

för att genomföra den integrerade gymnasieskolan. Sådana beräkningar måste

grundas på omfattande och detaljerade undersökningar avseende de olika gymnasieorternas

förutsättningar för en integrerad gymnasieskola. YB har emellertid

fäst uppmärksamheten på att vissa väsentliga kostnader för genomförande av den

integrerade gymnasieskolan är en följd inte enbart av YB:s förslag utan i lika hög

grad av de allmänna centraliseringssträvandena, som bl. a. återspeglas i riksdagens

beslut år 1964 avseende en långsiktig lokalisering av all gymnasial utbildning till

gymnasieorterna.

YB påpekar att nyheter och olikheter i fråga om utbildningarnas målsättning,

organisation och innehåll försvårar en konkret jämförelse av kostnaderna i nuläget

och framtiden. YB finner ingen möjlighet att ta hänsyn till dessa förhållanden vid

sin kostnadsjämförelse.

YB framhåller också i sammanhanget, att den föreslagna nedskärningen av

tiden för undervisning i arbetsteknik med nödvändighet medför ett stort behov av

effektiva läromedel. Att åstadkomma dessa blir kostsamt. Summan kan dock ej

nu beräknas.

YB gör i övrigt vissa antaganden och generaliseringar varpå kostnadsberäkningarna

grundas. Bl. a. torde de beräknade kostnaderna för undervisningen i

allmänna ämnen vara något högre än de verkliga. Endast i undantagsfall blir det

enligt YB nödvändigt att organisera särskilda klasser för att tillgodose elevernas

fria val.

Utbildningarna förutsätts bli dimensionerade enligt YB:s prognoser i principbetänkandet.

YB framhåller dock att detta antagande inte utgör någon bekräftelse

på att dimensioneringsberäkningama nu ter sig säkrare än då de utfördes.

Kostnadsberäkningarna begränsas i huvudsak till utbildning inom följande områden

och med angiven fördelning inom totalvolymen.

Verkstadsindustri .......................... 12%

Fordonsmek.............................. 4 %

Elektrikeryrken ........................... 4 %

Byggnadsyrken .......................... 15%

Vissa övriga yrken inom ind. och hantv......... 14 %

Handels- och kontorsyrken.................. 17%

Vårdyrken .............................. 15%

Hushållstekn. arbeten ...................... 7 %

ca

88 %

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 140 år 1968

115

YB konstaterar att huvuddelen av alla yrkesutbildningar blir täckta på detta sätt

men framhåller särskilt att några specificerade kostnadsberäkningar ej redovisas

för utbildning inom bl. a. jordbruksteknisk, skogsbruksteknisk och estetisk linje.

YB påpekar att det fallit utom ramen för YB:s arbete att upprätta förslag till

den framtida gymnasieskolans lokalprogram. Kostnadsberäkningarna grundas på

antagandet att nu gällande lokalnormer är tillämpliga vid genomförandet av YB:s

förslag. I vissa fall måste dock lokalbehovet påverkas av en förändrad utbildningsorganisation.

Så är fallet, framhåller YB, inom exempelvis den grundläggande

vårdbiträdesutbildningen. Även inom byggnadsyrkesutbildningen uppstår ett ökat

lokalbehov på de orter där elevintagningen sker med full klass två gånger per år.

YB konstaterar allmänt att läroplansförslagen i de fall då det inte är fråga om

helt nya utbildningar i regel ej kommer att kräva väsentligt ökad utrustning, kostnadsmässigt

sett. YB erinrar om att man i YB I framhållit att det kommer att finnas

avsevärda variationer mellan de skilda gymnasieregionerna såväl beträffande

elevunderlag och differentieringsmöjligheter som beträffande de oiika skollokalerna

och skolenheternas läge. Följaktligen måste det finnas ett betydande utrymme

för variation i gymnasieskolans organisatoriska uppbyggnad. Dessa variationer

i fråga om de olika gymnasieorternas förutsättningar omöjliggör generella

kostnadsberäkningar som är giitiga för alla gymnasieregioner. Utbudet av specifika

yrkesutbildningar kan bli mycket varierande på olika g-orter. Vissa g-orter

kan ha förutsättningar att erbjuda utbildning inom alla grenar och varianter inom

en viss linje, samtidigt som andra g-orter endast kan erbjuda l:a och/eller 2:a

terminens utbildning i samma linje.

För att få en någorlunda säker överblick av de totala kostnaderna för genomförandet

av en viss bestämd utbildning måste förhållandena på flera g-orter betraktas.

En systematisk länsplanering utförd med beaktande av näringslivets struktur, elevunderlaget

och avstånden mellan g-orterna är i vissa fall nödvändig för att erhålla

en tillfredsställande grad av säkerhet i beräkningarna av kostnaderna för genomförandet

av viss utbildning.

YB framhåller i anslutning till det nyss sagda att man f. n. inte heller har

underlag för några bedömningar rörande förekomsten av ett tredje skolår inom

vissa utbildningslinjer. I de redovisade kostnadsberäkningarna har — med undantag

för vårdutbildningen samt den distributions- och kontorstekniska linjen — ej

gjorts försök att beräkna kostnaderna för den framtida inbyggda undervisningen.

Skälen härtill är dels att några jämförande kostnadsberäkningar för närvarande ej

finns, dels att förhållandena är synnerligen varierande från företag till företag.

Härtill kommer att YB senare torde komma att utarbeta förslag till bl. a. bidragsbestämmelser

för inbyggd undervisning och samtidigt bedöma behovet av pedagogisk

materiel och personal för nämnda utbildning.

YB framhåller avslutningsvis att man i sitt läroplansarbete varit obunden av gällande

regler rörande ämnesindelningen i yrkesskolan. I flera av YB:s läroplansförslag

har sålunda under rubriken yrkesteknik hänförts såväl ämnen som enligt

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

nuvarande indelningsgrunder tillhör gruppen läroämnen som ämnen som tillhör

gruppen yrkesämnen.

För att i de följande kostnadsberäkningarna eliminera de ekonomiska konsekvenser,

som kan bli en följd av olikheter i ämnesindelningen i nu gällande läroplaner

och i de av YB föreslagna, har korrigeringar utförts. Dessa korrigeringar innebär,

att arvodet för olika ämnen och ämnesgrupper beräknats efter nu gällande

bestämmelser oavsett om resp. ämne hänförts till ämnesblocket yrkesteknik eller

gruppen allmänna ämnen.

I det följande redovisas YB:s jämförelse av de totala kostnaderna. För studium

av detaljberäkningar hänvisas till betänkandet (YB IV).

Jämförelse av de totala kostnaderna (Jfr tabell i avsnitt 5.2.4 s. 127)

Lärar lönekostnader: (milj. kr/år).

Nuläge Enligt YB

Konsumtionsteknisk utbildn.......................... 40,6 18,4

Vårdteknisk utbildn................................. 5,8 23,1

Ekonomisk utbildn................................. 20,2 24,6

Utbildn. inom ind. o. hantv........................... 101,9 88,4

Summa kronor 168,5 154,5

Som framgår av den tidigare redogörelsen har ca 12 % av den framtida yrkesutbildningen

ej kostnadsberäknats. Bland dessa utbildningar finns bl. a. jordbruksteknisk

linje och skogsbruksteknisk linje.

Den totala lärarlönekostnaden i nuläge och i framtiden torde följaktligen kunna

erhållas genom ca 13 % påslag på ovanstående summor. Det innebär:

Nuläge: Summa kronor ca 190 000 000: —

Enligt YB: Summa kronor ca 175 000 000: —

Utrustning och lokaler

För det konsumtionstekniska området beräknas kostnaderna för stadigvarande

undervisningsmateriel och lokaler bli oförändrade per klass. Lokalkostnaderna för

vårdområdet är helt beroende på samordningen mellan gymnasieskolan och vårdyrkesskolan.

Om gymnasieskolans vårdtekniska linje organiseras helt fristående

uppstår ett starkt ökat lokalbehov, som YB kostnadsberäknat till 50—70 milj. kr.

för årskurs 1 och 6—9 milj. kr. för årskurs 2. På det ekonomiska området uppstår

dels ett ökat behov av ca 200 klassrum, dels en beräknad ökning av statsbidragsunderlaget

i fråga om undervisningsmateriel med 20 000 kr. per skola.

I fråga om industri- och hantverksområdet beräknas kostnaden för lokaler och

materiel bli i stort sett oförändrad för utbildningar, som har sin motsvarighet i

nuvarande organisation.

På skolorter med omfattande byggnadsarbetarutbildning och elevintagning två

gånger per läsår uppstår ett ökat lokalbehov. Denna ökning har för landet i sin

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

117

helhet uppskattats till ca 30 %. Motsvarande ökning av behovet av undervisningsmateriel

är också att förutse.

Vissa ur utrustnings- och lokalsynpunkt dyrbara utbildningskombinationer kan

förekomma. Dessa torde bli aktuella inom små g-regioner, men de bör kunna

undvikas om resurserna inom flera närbelägna regioner samordnas, anser YB.

Utrustningen för en klass av första årskursen av processteknisk linje beräknas

kosta 275 000 kr.

5.2 Remissyttranden

5.2.1 Lokaler och utrustning

Frågor om skolanläggningarnas storlek och om indelningen i institutioner (sektorer)

berörs i stort sett endast i yttranden över YB I.

Skolöverstyrelsen framhåller, att den hittills bedrivna lokalplaneringen för de

gymnasiala skolformerna ger vid handen, att skolenheter med mer än 1 500 elever

kommer att bli relativt få, eftersom en uppdelning på mer än en skolenhet i regel

sker där antalet 16-åringar i regionen beräknas överstiga 800—900. Mer än hälften

av skolenheterna torde få mindre än 1 000 elever. Överstyrelsen gör gällande, att

den av YB förordade grupperingen av undervisningslokalerna sektorsvis, där varje

institution i princip skall betjäna en utbildningssektor, skiljer sig väsentligt från

det institutionssystem, som skolöverstyrelsen presenterat i sina skolbyggnadsanvisningar.

Enligt detta system grupperas undervisningslokalerna i institutioner för

språk, orienteringsämnen, matematik, ekonomiska ämnen, fysik, kemi, biologi och

tekniska ämnen, som var och en förses med rum för hjälpmedel samt ett antal

arbetsrum för lärare och studierum för elever. Lokalerna utnyttjas av alla klasser

inom skolenheten, oberoende av sektorstillhörighet. I de fall där en uppdelning

sker på två eller tre skolenheter förläggs i regel gymnasiets, fackskolans och yrkesskolans

tekniska linjer till samma enhet. Detsamma gäller den ekonomiska

sektorn. SÖ:s normer för beräkning och disposition av lokalbehovet för gymnasium

och fackskola bör enligt SÖ:s mening i tillämpliga delar kunna gälla även för

yrkesskolan. En lösning i princip enligt YB:s förslag om gruppering av institutionerna

sektorsvis skulle förmodligen medföra betungande ekonomiska konsekvenser.

Kritik framförs också mot befarade alltför stora skolanläggningar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att en skolanläggning med omkring 1 600

elever kan bli pedagogiskt och organisatoriskt tungrodd och från uppfostringssynpunkt

inte något ideal. I de större gymnasieregionerna skulle skolanläggningen bli

ännu större, 2 000—2 500 elever. En sådan skola torde ej, enligt länsstyrelsens mening,

kunna insprängas i samhällsbebyggelsen utan måste förläggas utanför denna.

Lärarnas riksförbund, pekar på de stora planerings- och samordningsproblem

som är förenade med stora skolenheter —- i de större gymnasieregionerna 2 000—

2 500 elever i en totalintegrerad skola. YB har ej gjort några beräkningar av de

ekonomiska fördelarna med skolenheter av det omfånget. Frågan har även mentalhygieniska

aspekter. Många elever kommer att få stora svårigheter att anpassa sig

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

till en arbetsmiljö, där personlig kontakt, rådgivning m. m. inte kan genomföras i

önskvärd utsträckning. I ett kollegium på mellan 200 och 250 lärare torde det

inte vara möjligt att ge de informationer och hålla de informella kontakter lärarna

emellan som är förutsättningen för en god elevvård. Vidare kommer skolenheter bestående

av ett flertal över ett större område spridda byggnader att skapa kommunikationsproblem

för lärare och elever. Det är förbundets mening, att både organisatoriska

och sociala skäl talar emot skolenheter av den storlek som YB på lång

sikt tänkt sig.

TCO finner det synnerligen angeläget med en undersökning som klarlägger vid

vilket elevantal optimalt resursutnyttjande uppnås med hänsyn inte bara till direkta

investerings- och driftkostnader utan också till andra konsekvenser, varvid särskilt

trivselfaktorn och behovet av kurativa insatser bör beaktas.

Liknande synpunkter på de stora skolanläggningarna framförs av länsstyrelsen i

Stockholms län, dåvarande skolnämnden för Stockholms stad och Stockholms län,

länsskolnämnden i Uppsala län, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Svenska facklärarförbundet,

Skolledarförbundet, Svenska skolläkarföreningen och Sveriges husmodersföreningars

riksförbund.

Vad angår de särskilda lokalerna behandlar några remissinstanser verkstäderna

och deras användning. Skolöverstyrelsen framhåller, att det av YB föreslagna

effektivare utnyttjandet av verkstäderna för yrkesutbildningen medför vissa problem

beträffande laborationerna. En tänkbar lösning är enligt överstyrelsen att lägga

ut laborationerna som individuella beting att med ledning av instruktioner utföras

av eleverna under håltimmar. Skolöverstyrelsen anmäler i detta sammanhang, att

inom överstyrelsen redan pågår utredningar om lokalnormer för yrkesteknik på

yrkesskolans sociala sektor och arbetsteknik på yrkesskolans tekniska sektor,

problem som YB anser böra utredas närmare.

TCO tillstyrker YB:s förslag att skolverkstäderna i största möjliga utsträckning

skall utnyttjas för tekniska laborationer inom alla studiekurser, vars läroplaner

upptar sådan undervisning.

I fråga om övriga lokaler understryker Stor-Stockholms planeringsnämnd behovet

av konferensrum, grupprum och arbetsrum. Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, som ställt sig kritiskt till de stora skolanläggningarna, påpekar att

dessa anläggningar i varje fall ställer stora krav på uppehållsrum för håltimmar,

fritidslokaler m. m. SECO anger behov av bl. a. trivselrum, elevrådsrum och studierum.

Vissa synpunkter från remissinstansernas sida på det framtida behovet av lokaler

och undervisningsmateriel kommer att redovisas i det följande under avsnitt

5.2.4.

5.2.2 Personal

YB:s uppfattning om behovet av en stark skolledning delas av flertalet

remissinstanser som i sina yttranden över YB I berört denna fråga.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

119

Skolöverstyrelsen delar YB:s bedömning men påpekar också med eftertryck, att

de administrativa arbetsuppgifternas omfattning motiverar att en administrativ

tjänst inrättas om den integrerade gymnasieskolans poängtal stadigvarande uppgår

till 50. Tjänstenivån bör vara minst byrådirektörstjänst.

Förslaget om 1—3 tjänster som biträdande rektor biträds av överstyrelsen.

Tjänst som studierektor bör enligt skolöverstyrelsen inrättas inom var och en av

humanistisk-sociala, ekonomiska och tekniska sektorerna om ämnet yrkesteknik

inom en och samma sektor uppgår till 150 veckotimmar. Ytterligare tjänster bör

kunna inrättas vid högre timtal.

Statskontoret delar också YB:s uppfattning men ifrågasätter, om inte vid många

gymnasieskolor de rent administrativa arbetsuppgifterna snarare motiverar en administrativ

chefsbefattning i skolledningen än ett flertal biträdande rektorstjänster.

Lärarnas riksförbund (LR), som hörts av SACO, föreslår också, att en administrativ

tjänst inrättas för att avlasta rektor. I övrigt anser LR att antalet biträdande

rektorer, som skall ersätta de nuvarande studierektorerna vid skolenheter med gymnasium,

skall göras beroende av antalet sektorer vid den totalintegrerade gymnasiala

skolenheten.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet ställer sig tveksamma

till förslaget om biträdande rektorer som selctorschefer. Förbunden förordar, att

ledningsproblemen vid de nya gymnasieskolorna blir föremål för ytterligare prövning,

men är inne på tanken att en kvalificerad administrativ tjänst bör inrättas

närmast under rektor. De pedagogiska ledarna under rektor bör enligt förbunden

benämnas studierektor och närmast svara för visst slag av undervisning inom skolan

i dess helhet.

SACO anser att YB:s dimensionering av skolledartjänsterna är riktig men framhåller

i likhet med Skolledarförbundet, som yttrat sig till SACO, att den mycket

starka betoningen av de biträdande rektorernas uppgift som sektorschefer, då skolan

har fler än en biträdande rektor, kan leda till en splittring av den enhetliga

skolledningen.

Enligt TCO bör vid varje skolenhet med gymnasial utbildning finnas en rektor

som chef, en biträdande rektor som är souschef för det pedagogiska arbetet, en

souschef för det administrativa arbetet samt studierektorer. Samtliga tjänster förutsätts

bli ordinarie och lönegradsplacerade.

Det framtida behovet av lärare m. m. inom olika utbildningsområden

har av skolöverstyrelsen behandlats i yttrandet över YB III. Överstyrelsen framhåller

härom bl. a.

Konsumtions- och vårdteknisk linje

Med hänsyn till lärostoffet i läroplanen kommer beträffande konsumtionsdelarna

en viss kompletterande utbildning för nuvarande lärarkategorier att erfordras.

Om utbildningen i termin 1 skulle komma att genomföras på samtliga gymnasieorter

kommer antalet lärare i hälso- och sjukvård att öka.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Konsumtionsteknisk linje (alternativ läroplan)

Lärarna i konsumtion behöver viss kompletteringsutbildning för att kunna klara

undervisningen första terminen på de orter där storhushållsgren saknas. Lärarna i

storhushåll kan undervisa första terminen utan sådan komplettering. Då det råder

brist på utbildade lärare för storhushålls- och restaurangutbildningen är en lärarutbildning,

eventuellt kompletteringsutbildning av i konsumtion utbildade lärare,

angelägen i den mån storhushållsgrenen byggs ut.

Vårdteknisk linje (alternativ läroplan)

Genomförandet av utbildningen kommer att kräva ett tillskott av lärare i hälsooch

sjukvård samt i barnavård bl. a. på grund av att viss praktisk instruktion på

arbetsplatsen är överförd till lärarledd undervisning i skolform. Härtill kommer

lärare i allmänna ämnen.

Distributions- och kontor steknisk linje

För undervisningen i ämnena maskinskrivning, kontorsteknik, distributionsteknik,

maskinräkning och eventuellt varukännedom behövs »lärare i handelsyrken». I

övriga ämnen kan ämneslärare av olika slag komma att undervisa och samma

lärare som undervisar i de andra gymnasiala skolformerna. Det är att märka att

en lärare i handelsyrken som undervisar i maskinskrivning, kontorsteknik och maskinräkning

inte annat än i undantagsfall är kompetent att undervisa i distributionsteknik

eller varukännedom. Man måste alltså genomgående räkna med ett

behov av särskilda lärare i dessa båda senare ämnen.

Byggnadsteknisk linje

Av blockets konstruktion följer behov av korttidsanställning av lärare (8 veckor

per läsår) för lågfrekventa yrken. Det torde emellertid vara svårt att finna goda

lärare som är intresserade av dylika korttidsanställningar. Alternativ till anställning

av extra lärare för de första 8 veckorna är givetvis kompletterande utbildning av

nu verksamma lärare. Svårigheterna att på rimlig tid ge sådan kompletterande utbildning

som motsvarar de krav man har rätt att ställa på en yrkeslärares yrkesskicklighet

är emellertid uppenbara.

El-telelinje

Någon lärarkategori som kan tänkas undervisa i det av YB föreslagna blockets

alla moment finns för närvarande inte.

Speciella svårigheter uppstår på grund av den särställning som till elektrikeryrket

hörande arbetsmoment intar. På grund av den uppenbara olycksfalls- och/

eller brandrisken i händelse av oriktigt utförda elinstallationer fordras för närvarande

att lärare vid avdelning för elektriker har, eller har kompetens för att få,

installatörsbehörighet.

För behörig lärare vid avdelning för elektriker torde man utan större svårigheter

och kostnader kunna ordna utbildningskomplettering gällande den elektronik och

den styr- och reglerteknik som i ringa omfattning förekommer i det till termin 1

och 2 i blocket hörande läroplansförslaget.

Sammanfattningsvis kan konstateras att lärarfrågan kan lösas utan svårighet på

orter där samtliga tre avdelningar/yrken kommer att finnas, dock under förutsättning

att utbildningen innehåller ungefär lika stora delar med moment specifika

för de tre olika yrkena.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

121

Pro cesstek n i sk linje

Anordnas undervisning enligt alternativet som förutsätter att redan tidigare finns

massa- och pappersteknisk avdelning och i övrigt efter de givna förutsättningarna,

kan lärostoffet uppdelas på befintliga lärare, eventuellt med komplettering av timlärare

för de processavsnitt som de övriga lärarna ej behärskar.

Vid alternativet utan tillgång till massa- och pappersteknisk avdelning måste en

lärare engageras för att i första hand undervisa i de processtekniskt inriktade

ämnena.

De lärare som i dag undervisar vid avdelningar med processteknisk inriktning

har vanligen sin kunskap och yrkeserfarenhet begränsad till en produktionsgren.

Första årskursen i processteknisk linje avser att ge elementära och orienterande

kunskaper och färdigheter rörande för flertalet processindustrier gemensamma

grundläggande arbetsmoment och funktioner. Läraren behöver således under detta

första läsår inte ha någon långvarig erfarenhet från samtliga processgrenar. För att

bredda och fördjupa de i tjänst varande lärarnas kunskaper och yrkeserfarenheter

måste dessa beredas tillfälle till viss utbildningskomplettering. Denna utbildningskomplettering

kan genomföras i form av yrkesstudier och korrespondensstudier.

YB:s förslag till fortbildning av lärare i yrkesteknik har föranlett

i stort sett samstämmiga uttalanden av de fyra remissinstanser som hörts

i frågan.

Skolöverstyrelsen tar upp frågan om när man skall starta verksamheten och

framhåller att förutsättningen för de föreslagna fortbildningsåtgärderna är att slutgiltiga

eller nästan slutgiltiga läroplaner finns tillgängliga, vilka för fastställande av

innehållet i fortbildningen bl. a. kan jämföras med tidigare planer. Emedan sådana

slutgiltiga planer tidigast kommer att föreligga vid kalenderårsskiftet 1967/68

och då förmodligen blott omfatta vissa branscher, saknas ännu så länge i väsentlig

grad underlag för de analyser, som är ett nödvändigt inledningsarbete till fortbildningen.

YB begränsar sig visserligen i sina förslag till det fortbildningsbehov som »är

beroende av lärarens undervisning på nivå ovanför den för blocket gemensamma».

Denna undervisning kan emellertid knappast vara helt skild från den som ges på

underliggande nivåer.

Beträffande de föreslagna symposierna framhåller överstyrelsen att YB:s förslag

om antalet symposier och deras inriktning uppenbarligen är avhängigt av att slutgiltiga

läroplaner föreligger inom de nio områdena. Om så blir fallet är förslagen

ändamålsenliga utom när det gäller att anordna ett symposium kring metodikfrågor.

SO eftersträvar i alla andra sammanhang att inte skilja metodiska frågor från

ämnesmässiga utan låta dessa två led bilda ett gemensamt helt. Frågor av detta

slag måste därför beaktas av alla symposier och bevakas vid utformningen av alla

de olika förslagen till fortbildning.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner det tillfredsställande att YB:s förslag lagts fram

på ett tidigt stadium men konstaterar att det undandrar sig styrelsens bedömande

i vilka former utbildningskompletteringen lämpligen bör ske. Från arbetsmarknadssynpunkt

understryker styrelsen särskilt det pedagogiskt värdefulla i att ge

lärare i yrkesteknik utökade möjligheter till yrkesstudier. Dessa praktiska studier

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

vid företag och institutioner torde underlätta för läraren att meddela en undervisning

som är anpassad efter moderna krav. Med all sannolikhet kommer det kontinuerligt

att behövas fortbildning i form av yrkesstudier.

Arbetsmarknadens yrkesråd understryker betydelsen av att snabba åtgärder vidtas

i enlighet med de riktlinjer som anvisats av YB. Särskild vikt fästs vid förslaget

om yrkesstudier. Yrkesrådet finner det synnerligen angeläget att vissa praktiska

hinder, som hittills har förelegat för yrkesstudier, undanröjs.

Sådana yrkesstudier bör enligt yrkesrådet kunna förläggas under hela läsåret

dels för att de måste ha en viss varaktighet för att ge önskat resultat, dels för att

inte kollidera med övriga praktikformer inom industrin.

TCO är helt ense med YB att det är synnerligen angeläget att ge tillsynsmyndigheten

resurser att snabbt vidtaga alla de åtgärder som erfordras för att ge lärarna

praktiska förutsättningar att förbereda sig för de nya krav som blir en följd av

den förväntade reformen.

5.2.3 Omställning, planering

I yttrandena över YB I berörde ett 50-tal remissinstanser frågan om YBreformens

genomförande. Så gott som samtliga fann den av YB föreslagna tidpunkten

— den 1 juli 1967 — orealistisk. Ett 20-tal instanser uttalade sig klart

för ett genomförande tidigast fr. o. m. läsåret 1968/69.

Skolöverstyrelsen föreslår i sitt yttrande över YB I generellt att inget förslag

genomförs tidigare än ett år efter det riksdagsbeslut, vartill den fortsatta beredningen

av ärendet förutsätts leda. Som underlag för genomförandet arbetar överstyrelsen

med en ram som tidsmässigt sorterar förslagen i tre olika grupper,

nämligen

Grupp 1: Förslag att genomföra vid lämplig tidpunkt mellan ett och två år från

riksdagsbeslutet

Grupp 2: Förslag att i princip genomföra läsåret 1970/71 dvs. då fackskolan skall

vara införd i hela landet

Grupp 3: Förslag att genomföra successivt dvs. som kan hänföras till kontinuerligt

utvecklingsarbete.

Till grupp 1 hänför överstyrelsen bl. a. förslag avseende ändrade bestämmelser

om statsbidrag.

Läsåret 1970/71, dvs. den tidpunkt som avses för genomförande av förslag i

grupp 2, infogas yrkesskolorna i det gymnasiala skolsystemet, den gymnasiala

skolan med tre huvudsektorer, inom vilka de olika vid tidpunkten aktuella yrkeskurserna

är insorterade, blir den normala organisationsformen, de allmänna ämnena

införs i princip och samtliga branschvis iordningställda läroplaner införs över

hela landet.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

123

Under grupp 3 redovisar överstyrelsen följande åtgärder.

Hoparbetningen av likartade yrkesutbildningar till utbildningsblock bör utföras

successivt i samråd med i varje särskilt fall berörda branscher. På grund av utvecklingen

kan en viss blockkonstruktion aldrig låsas fast. Olika yrkesutbildningar

måste kunna tillföras ett block, förändras, brytas ut eller avvecklas, alltefter utvecklingens

krav. För att de utbildningsresurser, som ägnas den egentliga yrkestekniken

skall bli väl tillvaratagna, bör det vara en strävan att grunda utbildningsprogrammen

och därmed utbildningsblocken på arbetskravsanalyser.

Yrkesutbildningen bör successivt koncentreras till gymnasieorterna. Denna koncentration

är i många fall direkt beroende av möjligheterna att investera i lokaler

och bör inräknas i samhällets totala investeringsprogram. Införandet av allmänna

ämnen samt utbildningsblock kräver, som tidigare nämnts, också ökade lärrarresurser

på gymnasieorterna. Koncentrationsåtgärderna måste därför spridas ut över en

längre tidsperiod, vars utsträckning blir beroende på hur pass omfattande resurser

som kan avdelas för här avsedda ändamål. Under tiden utnyttjas yrkesskolorna

på icke gymnasieorter i det integrerade gymnasiala skolsystemet så långt det är

möjligt. Ersättningsbyggen på gymnasieorter för yrkesskolor på icke gymnasieorter

bör ej igångsättas utan att fullgod annan användning (t. ex. för vuxenutbildning,

omskolning etc.) eller avveckling av nämnda yrkesskolor kan motiveras

(t. ex. nedläggning p. g. a. omoderna, föga ändamålsenliga lokaler).

Som redovisats tidigare i avsnitt 3.2.2 har några remissinstanser framhållit, att

yrkesskolor måste finnas också utanför g-orter. Man har därvid berört även frågan

om redan befintliga yrkesskolor, som är belägna på icke-g-ort.

SA F och Sveriges industriförbund uttalar.

I detta sammanhang vill organisationerna framhålla att en av samhället ordnad

yrkesutbildning av arbetsmarknadsskäl ibland måste initieras i kommuner utanför

gymnasieorterna. Som YB själv konstaterat, kan även tillgången på övningsobjekt

fordra en annan geografisk förläggning av yrkesutbildning än till gymnasieorter. Det

är organisationernas bestämda uppfattning att den generella principen om den

integrerade gymnasieskolan inte får förhindra förläggandet av yrkesutbildande linjer

i särskilda skolor utanför gymnasieorten.

Också Jönköpings läns landstingskommun understryker, att sammanförandet av

yrkesskolan med gymnasiet och fackskolan inte får medföra att all undervisning i

form av heltids- och deltidskurser centraliseras till gymnasieorterna. Arbetsmarknadsstyrelsen

uttalar, att arbetsmarknadspolitiska skäl ibland kan göra det befogat

att en av samhället anordnad yrkesutbildning etableras på orter utanför gymnasieorterna.

Vid lokalisering av nya företag till en ort är det angeläget att den lokala

yrkesutbildningsorganisationen kan anpassa sig till det nya utbildningsbehovet.

Vidare framhåller styrelsen, att ett stort antal orter med yrkesskola ej har gymnasium

och inte heller kan väntas få något. Inte minst under de senaste tio åren har

ett stort antal yrkesskolor uppförts på andra orter än nuvarande gymnasieorter.

Styrelsen delar YB:s uppfattning att den föreslagna koncentrationsprocessen torde

komma att ta relativt lång tid och understryker dessutom att varje nedläggning av

en yrkesskola bör prövas med hänsyn till konsekvenserna för befolkning och

näringsliv.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Länsstyrelsen i Kalmar län erinrar också om att koncentrationsprocessen kommer

att ta lång tid samt påpekar vikten av att de yrkesskolor, som uppförts på

andra orter än g-orter, inordnas såsom filialskolor i g-regionens plan för den gymnasiala

utbildningen. Kristianstads läns landsting påpekar nödvändigheten av att

yrkesskolor utanför gymnasieorterna, ofta uppbyggda med stora ekonomiska uppoffringar

från det allmänna och av vital betydelse för vissa bygders framtida utveckling,

får en tillfredsställande användning inom det framtida skolsystemet.

Domänstyrelsen fäster uppmärksamheten vid de ogynnsamma verkningar som

den gymnasiala utbildningens koncentration kan komma att medföra för befolkningen

i glesbygderna, främst i Norrlands inland. Sämre utbildningsförhållanden

för denna del av befolkningen kan medföra svårigheter att på sikt bibehålla ett bärkraftigt

näringsliv i glesbygdsområdena. Målsmännens riksförbund föreslår, att frågan

om inkvarteringsmöjligheterna för ungdom i inackorderingszon särskilt utreds.

5.2.4 Statsbidrag och kostnader

YB:s förslag rörande statsbidragsgivningen till yrkesutbildning har föranlett ett

flertal uttalanden i remissvaren över YB I.

Mer generellt tillstyrks YB:s förslag i statsbidragsfrågan av bl. a. flertalet remissinstanser

under skolöverstyrelsen liksom av Sveriges mekanförbund, som dock på

vissa i det följande angivna punkter anför annan mening än YB. Vidare uttalar

bl. a. landstingskommunen i Kristianstads län generellt, att nuvarande statsbidragsregler

inom skolväsendet administrativt sett är mycket arbetskrävande. Landstingskommunen

hänvisar till de nya statsbidragsnormerna för sjuksköterskeutbildning

som en lämplig mall för bestämmelser inom i varje fall vårdsektorns utbildning.

Landstingskommunen i Kopparbergs län noterar med tillfredsställelse att YB

föreslagit ökat statsbidrag till de yrkesutbildande linjerna inom gymnasieskolan.

YB:s förslag att schablontillägg för s. k. kringpersonal skall utgå även för yrkesutbildningen

inom den gymnasiala skolan tillstyrks av skolöverstyrelsen och riksrevisionsverket

— vilka i resp. svar gör en smärre teknisk anpassning av YB:s förslag

i enlighet med gällande statsbidragskungörelse — samt av Stadsförbundet

Kommunförbundet och Landstingsförbundet, landstingskommunerna i Södermanlands,

Örebro och Gävleborgs län, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Sveriges köpmannaförbund

och Svenska samfundet för affärsutbildning.

Förslaget att bidraget till ersättning åt föreläsare skall ingå i det allmänna driftbidraget

tillstyrks av skolöverstyrelsen och landstingsförbundet.

Den av YB förordade anordningen att bidraget till särskilda kostnader vid heltidskurs

för industri och hantverk av verkstadsskolkaraktär skall ingå i kostnaderna

för underhåll av stadigvarande undervisningsmateriel har tillstyrkts av skolöverstyrelsen

och TCO, som dock anser att förslaget bör utvidgas till att omfatta

bidrag även till kostnader för förbrukningsmateriel vid övningsarbeten. Samma synpunkt

anmäls av landstingskommunerna i Södermanlands, Örebro och Gävleborgs

län, som också föreslår att bidraget utgår i procent av allmänna driftbidraget.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1968

Allmänt tillstyrks YB:s förslag om förbättring av bidraget till inbyggda skolor

och enskilda yrkesskolor av Stadsförbundet och Kommunförbundet, landstingskommunen

i Örebro län, Kooperativa förbundet och Sveriges grossistförbund. Sveriges

socialdemokratiska ungdomsförbund föreslår klara villkor för bidragsgivningen:

yrkesskolans läroplan skall tillämpas och skyddet för eleverna beaktas. Bl. a. bör

som villkor för statsbidrag gälla att skolstadgans bestämmelser om samarbetsnämnder

etc. blir tillämpliga. Landstingskommunerna i Södermanlands och Gävleborgs

län biträder också förslaget men pekar på behovet av särskilda utbildningsanordningar

vid företagen. Förstnämnda landstingskommun anser, att det krav som bör

finnas på sådana anordningar, även vid höjt bidrag kan göra företagen mindre intresserade

av denna utbildningsform och föreslår att näringslivet genom särskilda

bidrag uppmuntras delta i s. k. växelutbildning.

Näringslivets organ intar en i stort sett gemensam ståndpunkt av innebörd att

inte bara lärarkostnader utan även övriga kostnader bör vara bidragsgrundande.

Denna mening, kombinerad med uttalandet att den inbyggda och enskilda yrkesutbildningen

bör ha samma bidragssystem som den kommunala, redovisas av SAF

och Sveriges industriförbund, Sveriges mekanförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Sveriges köpmannaförbund och Svenska samfundet för af färsutbildning.

Elevantalet 15 som villkor för fullt bidrag till inbyggda skolor avstyrks av SAF

och Sveriges industriförbund, Sveriges mekanförbund och Sveriges hantverks- och

industriorganisation. Även Sveriges redareförening avstyrker det föreslagna elevantalet

som normerande med hänvisning till förhållandena till sjöss.

YB:s förslag, att bidraget till förhyrning av skollokaler för verkstads- och sjömansskolor

skall avvecklas, har ej tillstyrkts av någon remissinstans. Uttryckliga

avstyrkanden föreligger från Svenska landstingsförbundet, TCO samt landstingskommunerna

i Södermanlands, Örebro och Gävleborgs län. Man hänvisar till rådande

investeringsläge och föreslår i stället för avveckling en utvidgning av denna

bidragsgivning till alla gymnasiala skolformer.

Beträffande bidragsgivningen till lärlingsutbildning tillstyrks YB:s förslag av

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet samt av dåvarande skolnämnden

för Stockholms stad och Stockholms län.

Krigsmaktens lärlingsutredning anser allmänt, att samma regler bör råda vid

försvarets yrkesutbildning som vid yrkesutbildning i allmänhet.

Skolöverstyrelsen föreslår, att bidrag vid lärlingsutbildning skall utgå efter samma

grunder som bidrag till inbyggd undervisning.

Svenska kommunförbundet och landstingskommunerna i Södermanlands, Örebro

och Gävleborgs län förordar högre bidragsprocent.

Ett betydande antal remissinstanser framhöll i sina remissvar över YB I som

en stor svaghet i YB:s förslag bristen på kostnadsberäkningar och

resursdiskussion. Tvivel framfördes också från dessa synpunkter på möjligheterna

att genomföra en yrkesutbildningsreform av det slag YB skisserat. I fråga om såväl

kostnader som investeringsbehov och lärarbehov borde ingående beräkningar före
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

ligga före ett ställningstagande. Kritiska synpunkter framfördes av bl. a. skolöverstyrelsen,

statskontoret, Sveriges mekanförbund, TCO, vissa länsstyrelser och länsskolnämnder

samt några landstingskommuner.

Också i yttrandena över YB IV har framförts kritiska synpunkter på YB:s kostnadsberäkningar.

Skolöverstyrelsen, som också redovisat synpunkter på behovet av lokaler och

materiel i sitt yttrande över YB III, tar upp YB:s kostnadsberäkningar i ett relativt

omfattande yttrande. Överstyrelsen behandlar först YB:s beräkningsmetoder

och gör därvid bl. a. följande påpekanden.

YB:s kostnadsberäkningar av nuläget innefattar samtliga klasser alltså även 3- åriga utbildningar i yrkesskolan. Beräkningarna i anslutning till läroplansförslagen

innefattar däremot endast 2-årig utbildning.

Enligt SÖ:s mening bör man vid en jämförelse av kostnaderna räkna med nuvarande

genomsnittliga elevantal/klass, enär strävan att höja elevmedeltalet är

oberoende av YB:s förslag.

För att kunna jämföra lärarlönekostnaderna i nuläget och enligt YB:s förslag

borde egentligen kostnadsberäkningar ha gjorts på en oförändrad elevkvantitet och

elevfördelning inom aktuella yrkesområden. Det är angeläget att också väga utbildningskostnader/elev

inom olika yrkesområden dels mot nulägets kvalitet, dels

mot de nya kvaliteter som YB föreslår. SÖ har därför överslagsvis beräknat utbildningskostnaden/

elev.

Angeläget hade varit att YB gjort en beräkning av de extra utrustningskostnader

och i vissa fall extra lärarkostnader som vid genomförandet av YB:s block uppkommer

på orter med otillräckligt elevunderlag för fullständiga block.

I beräkningarna har YB ej beaktat vissa i YB I framlagda förslag, av vilka det

mest kostnadskrävande avser särskilt bidrag till s. k. kringpersonal. Kostnaderna

för ett sådant bidrag uppskattar SÖ till 8 milj. kr.

Yrkeslärarnas tjänstgöringsskyldighet är för närvarande 36 veckotimmar. Enligt

YB IV (s. 20) minskas veckotiden för yrkesteknik i genomsnitt från 37 till 30 veckotimmar.

Det torde bli vissa organisatoriska svårigheter att tillvarata yrkeslärarnas

undervisningsskyldighet (36 veckotimmar) utan en anpassning av arbetsformerna,

t. ex. koncentrationsstudier för den enskilde eleven först i yrkesteknik, därefter i

allmänna ämnen eller omvänt. SÖ har hittills ej närmare hunnit studera hur en

sådan uppläggning skulle te sig planeringsmässigt, men lokal- och materielresurser

torde därigenom också kunna utnyttjas bättre än för närvarande.

SÖ understryker vikten av att fortbildningen får tillräcklig omfattning för de

aktuella lärargrupperna. SÖ anser att det av YB uppskattade årliga medelsbehovet

av 4—5 milj. kr. är realistiskt och erinrar i detta sammanhang om att SÖ begärde

4 350 000 kr. för ändamålet i 1967 års anslagsframställning. SÖ delar däremot inte

YB:s uppfattning att fortbildning kommer att behövas blott under de närmaste

åren. Skall YB:s intentioner om integrerad undervisning i yrkesteknik förverkligas,

torde kompletteringen nödvändigtvis komma att sträcka sig över flera år.

Skolöverstyrelsen redovisar avslutningsvis egna kostnadsberäkningar rörande ut
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

bildningar inom de konsumtionstekniska, vårdtekniska och ekonomiska områdena

samt inom industri- och hantverksområdet. Överstyrelsen har räknat med samma

elevintag som YB, men i några fall med mindre elevtäthet. Resultatet av beräkningarna

framgår av följande sammanfattande tabell.

Sammanfattande tabell rörande skolöverstyrelsens kostnadsberäkningar

Nuläge

Framtida läge

Utbildningsområde

Elev-

intag

Lärarkostn.

enligt

Kostn. per

Elevintag

enl. YB

Lärarkostn.

enligt

Kostn. per

YB

so

utbildad

elev enl.

Sö, kr

YB

So

utbildad

elev enl.

Sö, kr

Mkr

Mkr

Konsumtion ......

8 400

40,6

33,8

4 240

2 450

18,4

19,3

7 870

Vård ............

sjukv.bitr........

undersköterskor ..

barnsköterskor . ..

4 000

5,8

5,8

892

2 118

1 345

5 000

23,1

37,1

3 652

6 840

6 840

Ekonomisk utb. . ..

tnd. o. hantv.

6 400

20,2

20,2

3 150

5 900

24,6

42,0

7 490

verkstadsmek. . ..

4 350

26,5

25,5

6 540

4 200

23,6

24,7

6 050

fordonsmek......

1 550

13,6

13,6

7 080

1 400

9,9

10,5

7 460

elektriker .......

2 500

19,5

19,5

8 770

1 400

11,2

9,4

6 690

byggnadsarb.....

4 300

28,2

28,2

6 690

5 250

30,8

38,1

7 330

övr. ind. o. hantv.

4 800

14,1

34,6

7 220

4 800

12,9

30,8

6 420

Totalt

36 300

168,5

182,2

—

30 400

154,5

211,9

—

Anm.: I fråga om vissa detalikommentarer till tabellen hänvisas till SÖ:s yttrande.

Beträffande lokaler och undervisningsmateriel framhåller skolöverstyrelsen för de

olika utbildningsområdena.

Konsumtionsteknisk utbildning

YB:s förslag medför inga nya investeringar för lokaler och undervisningsmateriel.

Vårdteknisk utbildning

Med hänsyn till det utökade antalet klasser som krävs torde behovet av investeringar

för undervisningsmateriel kunna uppskattas till i runt tal 5 milj. kr.

YB anser att genom minskningen av den hemtekniska utbildningen många lokaler

blir fria och kan utnyttjas för vårdutbildningen. SO vill emellertid fästa uppmärksamheten

på att en stor del av dessa lokaler finns på icke gymnasieorter och sålunda

i ett antal fall förmodligen inte kan användas för nu avsett ändamål.

Ekonomisk utbildning

Enligt YB:s överslagsberäkningar torde det fordras komplettering av undervisningsmaterielen

med 20 000 kr per skola, vilket enligt SÖ:s beräkningar innebär en

total investering av ca 3,8 milj. kr. vid 19 elever/klass. Detta investeringsbehov

föreligger dock redan nu på grund av eftersläpning och är oberoende av YBreformen.

YB bedömer som sannolikt att det behövs ytterligare lokaler för en kostnad av

ca 10 milj. kr. Med 19 elever/klass i stället för 27 elever/klass, blir kostnaden

ca 14 milj. kr.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

I denna beräkning av erforderliga investeringar ligger dock det antagandet att

befintliga lokaler och materielresurser kan utnyttjas fullt.

Verkstadsmekaniska området

Med hänsyn till utbildningens organisation syns det vara möjligt att utnyttja

även befintliga lokaler på icke gymnasieorter för undervisning i årskurs 1 och någon

större investeringskostnad torde inte krävas.

Beträffande undervisningsmateriel uppstår kostnader för sådana avdelningar i

grundutbildningsblocket som saknas vid respektive skola.

Elektrikeryrken

Genom den föreslagna blockutbildningen med olika elektroorienterade yrken

med en grundutbildning, som skall innehålla moment av både elkraftteknik och teleteknik

blir det på många orter nödvändigt med vissa kompletteringar av såväl undervisningsmateriel

som lokaler. Lokal- och materielbehov uppkommer därvid för

sådana grundutbildningar som ej nu finns vid respektive skola.

I yttrandet över YB III anför skolöverstyrelsen angående resursbehovet för denna

utbildning följande.

För de fall avdelningar för elektriker, telereparatörer och styr- och reglermekaniker

finns inrättade och har lämpliga lokaler fordras inga särskilda åtgärder för att

klara lokalbehovet. Troligt är dock att man får hårdare belastning på den lokal

(för elektriker) som är inredd för elektriska installationsarbeten.

Finns endast avdelning för telereparatörer och/eller styr- och reglermekaniker

inrättad fordras dels utökning av befintliga lokaler dels komplettering med anordningar

för övningar i elektriska installationer på olika underlag (trä, tegel och

betong osv.).

Om elevunderlaget är så litet att alla tre huvudgrenarna, elektriker, telereparatörer

och styr- och reglermekaniker, ej kan inrättas uppstår merkostnader för undervisningsmateriel

— i princip omvänt proportionella mot elevunderlaget eller svarande

mot de avdelningar som saknas. För undervisning enligt klasstyp A beräknas

endast tre av landets 118 gymnasieregioner ha ett elevunderlag som kan fylla ett

block innebärande att 3X16 = 48 elever kan tas in varje höst. Även undervisning

enligt klasstyp B bör dock medräknas, vilken innebär att 3 X 8 = 24 elever kan

tas in varje höst. Då kan blocket inrättas utan nämnda merkostnader i totalt 24

gymnasieregioner.

Byggnadsutbildning

På grund av blockutbildningen är det nödvändigt att i varje ort där byggnadsutbildning

skall förekomma ha lokaler och utrustning för byggnadsträarbetare jämte

antingen murare eller betongarbetare. SO har då förutsatt att målning och VVSarbeten

inte skall ingå i de första åtta veckornas utbildning.

Enligt SÖ:s remissyttrande över YB I krävs en komplettering av lokaler och

materiel för i runt tal 35 milj. kr.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet liksom Svenska landstingsförbundet

påtalar som en brist i YB:s kostnadsberäkningar att man inte sökt

analysera vilka ökade kostnader en reform av yrkesutbildningen kommer att medföra

för skolhuvudmännen.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

129

I yttrandena från de två förstnämnda förbunden konstateras också att de presenterade

kostnadsberäkningarna belyser varken de investeringsbehov som föranleds

av en långtgående integration av gymnasial utbildning eller de ekonomiska vinster

som på lång sikt kan följa därav.

Svenska landstingsförbundet har koncentrerat sin granskning av kostnadsberäkningarna

till det vårdtekniska området och har i stort inga invändningar mot YB:s

siffror. Förbundet framhåller.

Beräkningarna innebär för detta utbildningsområde en kraftig höjning av kostnaderna.

Det bör emellertid understrykas, att denna höjning beror på följande tre

omständigheter som tagna var för sig svarar för omkring en tredjedel av ökningen:

den av YB förutsatta kapacitetsökningen, införandet av allmänna ämnen samt förstärkning

av de vårdtekniska momenten i utbildningen.

Frågan om samarbetet mellan skolan och avnämarna och därmed sammanhängande

problem har i yttrandena över YB III tilldragit sig stort intresse från remissinstansernas

sida. I några remissvar går man in på sakfrågan och konstaterar dess

utomordentligt stora betydelse när det gäller att lösa yrkesutbildningens problem.

Flertalet remissinstanser inskränker sig emellertid i avvaktan på YB:s vidare arbete

till kortare kommentarer rörande arbetsproceduren.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att det från arbetsmarknadssynpunkt ligger

en fara i att öka antalet ungdomar som lämnar skolan utan en specialutbildning

som direkt leder till yrkesverksamhet. Frågan om hur den egentliga yrkesutbildningen

skall slutföras bör alltså göras till föremål för fortsatt utredning.

Länsskolnämnderna i Södermanlands och Östergötlands län, försvarets skolnämnd,

televerket, statens järnvägar, skogsstyrelsen, skogshögskolan, Grafiska institutet,

Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning, Jernkontoret,

TCO, Svenska yrkesutbildningsföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Sveriges arbetsledareförbund, Svenska hemslöjdsföreningars riksförbund, SAF och

Sveriges industriförbund samt kompetensutredningen hälsar med tillfredsställelse att

YB tar upp denna fråga till särbehandling, understryker behovet av särskild penetration

av frågan eller framhåller på annat sätt vikten av de med frågan förenade

problemen.

Skolöverstyrelsen finner det högst otillfredsställande att det inte varit möjligt för

YB att i förevarande sammanhang redovisa förslag angående yrkesutbildningens

fördelning mellan skolan och avnämarna, hur avnämarnas utbildningsverksamhet

bör organiseras och hur yrkesutbildningen överhuvudtaget bäst kan anpassas till

avnämarnas föränderliga krav.

Mekanförbundet är av den bestämda uppfattningen att bl. a. frågan om samarbetet

mellan skolan och avnämarna måste undersökas, redovisas och remissbehandlas

innan YB:s förslag kan läggas till grund för en proposition.

Liknande synpunkter anförs av länsskolnämnderna i Malmöhus och Västmanlands

län, statens vägverk, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Kooperativa förbundet,

Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien, Högerpartiets kvinnoförbund,

Högerns ungdomsförbund och Sveriges grossistförbund.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 140

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

6. Departementschefen

6.1 Inledning

Den utveckling som det svenska utbildningsväsendet genomgått under de senaste

årtiondena har präglats av bl. a. en mycket snabb kvantitativ expansion av de frivilliga

skolformerna. År 1950 var totala antalet elever i heltidskurser om minst

fem månaders längd i yrkesskolorna ca 13 000. I de allmänna gymnasierna, handelsgymnasiema

och de tekniska gymnasierna gick vid denna tidpunkt tillsammans

ca 25 000 ungdomar. Tio år senare hade dessa tal vuxit till ca 50 000 resp. 70 000.

Antalet nybörjarplatser i de nämnda skolformerna motsvarade vid denna tidpunkt,

dvs. början av 1960-talet, drygt 30 % av årskullen 16-åringar. I dag är antalet

heltidsstuderande i yrkesskola, fackskola och gymnasium tillsammans omkring

210 000. Ca 75 % av alla ungdomar fortsätter efter genomgång av obligatorisk

skola (motsvarande) i någon av de s. k. gymnasiala skolformerna.

Parallellt med den kvantitativa expansionen har de frivilliga skolformernas organisation

fortlöpande setts över och reformerats. 1952 års yrkesutbildningssakkunnigas

förslag ledde till 1955 års riksdagsbeslut som var av avgörande betydelse för

yrkesutbildningens snabba utveckling. Beslutet innebar bl. a. att statsbidragen avsevärt

förbättrades.

Yrkesskolan har under vårt utbildningsväsens mest dynamiska skede visat en betydande

förmåga till omställning för att möta nya krav och behov både hos de utbildningssökande

och på arbetsmarknaden. I detta syfte har yrkesskolans läroplaner

fortlöpande moderniserats och under senare år har dessutom nedlagts ett betydande

arbete på att utforma riksgiltiga läroplaner för all yrkesutbildning. Skolformen

har haft att anpassa sig till de genomgripande förändringar i elevrekryteringen som

blivit en följd av reformeringen av den obligatoriska skolan. Medan tidigare yrkesskolelevemas

förutbildning till stor del var begränsad till folkskola kommer inom

några få år alla ungdomar som söker sig till yrkesutbildning att ha fått en nioårig

grundutbildning. I detta betydelsefulla hänseende jämställs därmed de olika utbildningsvägarna

inom hittillsvarande yrkesskola, fackskola och gymnasium.

Genom 1964 års beslut angående reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

inleddes en genomgripande omdaning av skolväsendet på stadiet ovanför grundskolan,

det gymnasiala stadiet. Detta reformarbete borde enligt beslutet präglas av en

helhetssyn på stadiets olika utbildningsvägar. Såsom redovisats i det föregående

fick detta synsätt redan i 1964 års beslut betydelsefulla praktiska konsekvenser,

främst i fråga om den yttre organisationen. Principen om en samordnad planering

av det gymnasiala skolväsendet fastslogs, gymnasiet kommunaliserades och ett en
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

hetligare statsbidragssystem genomfördes för hela det gymnasiala stadiet. När det

gällde den inre utformningen behandlades i detalj fackskolan och gymnasiet. Det

förutsattes därjämte att under överblickbar tid inom det gymnasiala systemet skulle

komma att finnas utbildningsvägar som i huvudsak skulle fylla den nuvarande yrkesskolans

uppgifter. Den närmare utformningen av dessa utbildningsvägar har

varit YB:s huvuduppgift. Beredningen har sålunda haft att föreslå riktlinjer för

yrkesutbildningens struktur, innehåll, organisation och omfattning. Grundläggande

utgångspunkter har självfallet varit förändringarna på arbetsmarknaden och det nya

rekryteringsläge som genomförandet av grundskolan innebär. Härutöver har YB

haft att beakta kravet på yrkesutbildningens inpassning i det gymnasiala skolsystemet.

Utredningsarbetet har lett fram till att integrationen av det gymnasiala skolsystemet

bör avse inte endast dess organisation utan också utbildningens inre utformning.

YB:s förslag innebär att de nuvarande tre skolformerna yrkesskola, fackskola

och gymnasium upphör och ersätts med en enda skola. Inom denna kommer

att rymmas olika utbildningsvägar anpassade till elevernas varierande intressen och

samhällets behov. En bred remissopinion har slutit upp kring dessa bärande principer

i YB:s förslag. Jag kommer i det följande att förorda att förslaget förverkligas

och att alltså de skolformer som bygger på grundskolan förenas i en enda skola.

I det sammanhanget tar jag också upp frågan om benämningen av den nya skolan.

Under beredningsarbetet har av praktiska skäl behövts ett arbetsnamn. Som

sådant har använts »mellanskolan». Jag kommer i mitt fortsatta anförande att använda

detta ord för att beteckna den nya skolan utan att därför ha tagit slutlig

ställning till namnet.

I mellanskolan kommer att ingå de utbildningslinjer som omfattas av nuvarande

fackskola och gymnasium. Några ändringar i fråga om utformningen av dessa

linjer föreslås inte i detta sammanhang. Vidare avses mellanskolan omfatta linjer i

enlighet, med YB:s förslag med de ändringar och modifikationer jag i det följande

förordar. Dessa senare linjer kommer att ersätta nuvarande yrkesskola. Jag vill i

detta sammanhang framhalla att alla utbildningslinjer, alltså även gymnasiets och

fackskolans, syftar mot framtida yrkesverksamhet även om arten och graden av yrkesinriktning

kan växla. Av rent praktiska skäl använder jag emellertid i det följande

yrkesutbildning inom mellanskolan såsom ett begrepp som svarar mot dagens

yrkesskola. Till frågan om denna utbildnings utformning, omfattning m. m. återkommer

jag i följande avsnitt.

Den nu aktuella reformen är en mycket betydelsefull etapp på vägen mot vad

som i 1964 års reform betecknades som ett huvudmål för utbildningspolitiken,

nämligen genomförandet av en minst tvåårig ungdomsskola. Det är emellertid angeläget

att framhålla att arbetet med förnyelse av vårt skolväsen ständigt måste

fortgå. För fackskolans och gymnasiets del har skolöverstyrelsen nyligen påbörjat

en läroplansöversyn, vilken liksom arbetet inom 1968 års utbildningsutredning kan

förutsättas komma att påverka mellanskolans utformning i framtiden.

De förslag som härmed läggs fram avser väsentligen allmänna riktlinjer för en

reformering av det frivilliga skolväsendet. Sådana frågor som utformningen av yr
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

kesutbildningslinjer, läroplaner, lärarutbildning och statsbidragsregler behandlas

företrädesvis från principiella utgångspunkter. Detalj spörsmål berörs endast i begränsad

omfattning. Vad det nu gäller är sålunda att fatta principbeslut som skall

ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet och arbetet med olika enskildheter.

Beträffande vissa frågekomplex måste dessutom som framgår av det följande

ytterligare utredning avvaktas.

6.2 Yrkesutbildningens utformning

Skolväsendet har under senare år blivit allt mindre differentierat och specialiserat

och i stället kommit att karakteriseras av större sammanhållning i den inre organisationen

och ökad bredd i fråga om utbildningens inriktning. Belysande är den

etappvisa reformeringen av den obligatoriska skolan, markerad av försöksverksamheten

med enhetsskola, 1962 års grundskolereform och det i år framlagda förslaget

till översyn av läroplan för grundskolan. På det gymnasiala stadiet innebar 1964 års

reform bl. a. att tidigare skilda gymnasieformer ersattes av ett sammanhållet kommunalt

gymnasium som inrymmer studievägar med bred inriktning och en förhållandevis

sen differentiering. Som en riktpunkt för utvecklingen av stadiet i dess

helhet uttalades år 1964 vidare att de olika studievägarna måste samordnas när det

gäller målsättning och organisation. I fråga om den yttre organisationen fastställdes

som redovisats i det föregående riktlinjer för en samordnad planering. Huvudsyftet

med den nu aktuella reformen är att fullfölja 1964 års beslut med en samordning

på det inre planet, främst ifråga om principerna för yrkesutbildningens uppbyggnad

och utformning i stort men i viss utsträckning också i fråga om dess närmare

innehåll.

Yrkesutbildningen rymmer för närvarande ett mycket stort antal kurser av vilka

var och en i regel redan från början är starkt specialiserad. En sådan utformning är

enligt YB:s bedömning inte ändamålsenlig med hänsyn till de snabba förändringarna

på arbetsmarknaden. YB anser att arbetsmarknadens krav liksom ungdomens

önskemål och behov tillgodoses bättre av en yrkesutbildning som i sin principiella

uppbyggnad närmare ansluter sig till vad som gäller för övriga delar av det gymnasiala

stadiet. Man föreslår sålunda att yrkesutbildningen uppdelas på färre linjer

och att varje linje i utbildningens början skall få en bred utformning som svarar

mot flera besläktade yrken. Genom successiv differentiering på grenar

och varianter målinriktas sedan utbildningen mot bestämda yrken eller yrkesområden.

YB framhåller vidare vikten av att yrkesutbildningen utformas så att den framstår

som ett valvärt alternativ till den utbildning som motsvaras av nuvarande fackskola

och gymnasium. Alla utbildningsvägar inom mellanskolan måste därför vara

likvärdiga i vissa grundläggande avseenden. Bredden i utbildningen och den successiva

differentieringen bidrar till en sådan likvärdighet. YB:s förslag om större

enhetlighet i fråga om utbildningstidens längd, ökade inslag av allmänna ämnen

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968 133

och möjligheter till s. k. fritt tillval i yrkesutbildningen utgör andra betydelsefulla

bidrag härtill.

Samtidigt som YB sålunda föreslagit en i stort likartad utformning av mellanskolans

studievägar betonas att yrkesutbildningen måste vara klart målinriktad och

förbereda för direkt utträde i arbetslivet.

Den av YB föreslagna principiella uppbyggnaden av yrkesutbildningen såsom

en i regel tvåårig utbildning indelad på linjer med bred inriktning och successiv

differentiering på grenar och varianter har med några få undantag fått ett positivt

mottagande i remissyttrandena. De remissinstanser som kritiserat förslaget har uttalat

farhågor för att man skall gå miste om viktiga element av specialisering och

färdigutbildning i den nuvarande yrkesutbildningen. Sådana uttalanden har nära

sammankopplats med synpunkter på det av YB föreslagna utrymmet för allmänna

ämnen och fritt tillval.

Enligt min mening uppvägs begränsningar i specialisering och i graden av färdigutbildning

mer än väl av de värden som ligger i att utbildningen blir mer allsidigt

användbar och underlättar anpassning till förändringar på arbetsmarknaden. Vidare

bör observeras att förslaget i fråga om många utbildningsvägar innebär att utbildningstiden

förlängs. Den nya yrkesutbildningen kan sålunda förutsättas i allmänhet

komma att ge väl så god grund för yrkesutövning som nuvarande utbildning.

Den bredare uppläggningen av utbildningen bör också göra det lättare att rätt avväga

utbildningskapaciteten i förhållande till rekryteringsbehovet.

Den problematik som gäller förhållandet mellan utbildningen och avnämarkraven

torde komma att ytterligare belysas av den utredning angående samverkan mellan

skola och näringsliv som pågår inom YB.

Jag finner sålunda övervägande skäl tala för att mellanskolans yrkesutbildning

utformas i huvudsak enligt YB:s förslag, dvs. som en utbildning med bred inriktning

och med en successivt genomförd differentiering. Jag tillstyrker att denna utbildning

i regel skall omfatta två år. I likhet med YB räknar jag dock med möjligheten

av såväl längre som kortare utbildningstider. Jag tillstyrker att utrymme

skall finnas dels för allmänna ämnen, dels för fritt tillval. Jag återkommer i det följande

till den närmare utformningen av utbildningen i dessa grundläggande avseenden.

En yrkesutbildning utformad enligt dessa riktlinjer innebär en väsentlig

höjning av utbildningsnivån på yrkesutbildningens område.

Den förordade uppbyggnaden av yrkesutbildningen innebär att utbildningen inom

varje linje inleds med vad YB kallar ett basblock. Detta består av moment som är

gemensamma i utbildningen för de olika yrken eller yrkesområden linjen leder fram

till. Differentieringen av utbildningen sker genom en successiv uppspaltning på

allt mer avgränsade block med mindre av gemensamt innehåll. Det förtjänar framhållas

att blockprincipen endast är en annan benämning för principen om successiv

differentiering. Såväl gymnasiets som fackskolans läroplaner är uppbyggda på

detta sätt.

En viktig fråga vid utformningen i detalj av yrkesutbildningens läroplaner är

hur omfattande basblocken skall göras, dvs. vilka yrken som utbildningen inom

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 34

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

ett block skall förbereda för och hur stor del av utbildningstiden som skall avdelas

för ett block. Som framhållits i t. ex. skolöverstyrelsens yttrande innefattar konstruktionen

av block ett flertal problem, pedagogiska, skolorganisatoriska och ekonomiska.

Förutom att de olika yrken, som skall tillgodoses inom ett block, givetvis

bör vara besläktade måste man förutsätta att utbildningen för dessa yrken ställer

likartade krav på materiella och personella resurser. Mycket omfattande block

kan ställa stora krav på resurser. Jag delar skolöverstyrelsens uppfattning att man

tills vidare inte bör konstruera alltför stora block. De praktiska erfarenheterna och

det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet får utvisa vilka förändringar

som bör göras.

Jag har i det föregående konstaterat att utvecklingen lett till allt mer sammanhållna

skolformer med ökade inslag av allmän utbildning. Detta gäller

både den obligatoriska skolan och skolorna på det gymnasiala stadiet. I likhet med

YB och ett stort antal remissinstanser finner jag det sannolikt att de snabba förändringarna

i samhälle och arbetsliv kommer att medföra ökade krav på allmän

orientering och på kommunikationsfärdigheter hos medborgarna. Det är också

sannolikt att flertalet ungdomar som efter genomgång av grundskola avser att fortsätta

i mellanskolan kommer att i allt större utsträckning efterfråga inslag av allmän

utbildning. Mot denna bakgrund har jag i det föregående tillstyrkt att läroplanerna

skall innefatta ett utrymme för allmänna ämnen. Omfattningen av detta utrymme

och vilka ämnen som bör förekomma är frågor som föranlett olika synpunkter

under remissbehandlingen av YB:s förslag. Några remissinstanser ifrågasätter

dessutom om de allmänna ämnen det här gäller bör göras obligatoriska.

Utrymmet för allmänna ämnen får vägas mot en minskad undervisningstid i yrkesteknik.

Från båda de nyss nämnda utgångspunkterna, samhällets och arbetslivets

krav resp. ungdomarnas önskemål, kan skäl i och för sig anföras för större

inslag av allmän utbildning än YB föreslagit. Å andra sidan måste beaktas att

utrymmet för yrkesteknik minskas också genom de av YB föreslagna förändringarna

av lärotiderna, en fråga till vilken jag senare återkommer. Jag finner den av YB

gjorda avvägningen rimlig och tillstyrker att de allmänna ämnena får i huvudsak

den omfattning som YB föreslagit. Svenska, arbetslivsorientering och gymnastik

bör enligt min mening vara obligatoriska ämnen. Det kan framhållas att

YB:s förslag om införande av ämnet arbetslivsorientering på yrkesutbildningslinjernas

läroplaner har mottagits mycket positivt av remissinstanserna. Vidare bör,

såsom redan är fallet i fackskoia och gymnasium, finnas timme till förfogande.

Härtill kommer obligatoriskt tillval av ytterligare minst ett allmänt ämne. Det bör

här finnas möjlighet att välja även andra ämnen än de av YB föreslagna (engelska,

samhällskunskap och religionskunskap), exempelvis matematik. Jag finner det riktigt

att man vid utformningen av yrkesutbildningens allmänna ämnen eftersträvar

överensstämmelse med de läroplaner som gäller för fackskolan. Häri ligger

ett värde dels med hänsyn till möjligheten att samordna undervisningen inom skilda

studievägar i mellanskolan för att utnyttja gemensamma resurser, dels med hän
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

135

syn till den även från andra synpunkter önskvärda inre integrationen inom mellanskolan.

Jag är dock medveten om att i åtskilliga sammanhang kan uppstå praktiska

svårigheter att åstadkomma en reell samundervisning mellan yrkesutbildningslinjer

och linjer motsvarande dem som ingår i nuvarande fackskola. Det är

för övrigt av vikt att samordning och samundervisning kommer till stånd också

mellan olika slag av yrkesutbildningslinjer.

Den av YB antydda möjligheten för elever med särskilda svårigheter i vissa

allmänna ämnen att helt eller delvis bli befriade från den obligatoriska undervisningen

i dessa ämnen bör enligt min mening hållas öppen men tillämpas med återhållsamhet.

YB:s förslag om s. k. fritt tillval har tilldragit sig stort intresse vid remissbehandlingen.

Förslaget innebär att en del av undervisningen i yrkesteknik efter den

enskilde elevens val utbyts mot undervisning i andra ämnen som förekommer inom

mellanskolan. YB har i YB III ytterligare utvecklat och preciserat innebörden av

sitt förslag. I remissyttrandena har åtskilliga invändningar framförts. Bl. a. uttalas

farhågor för att yrkeskunnandet kommer att urholkas. Organisatoriska och schematekniska

svårigheter påtalas och man befarar också att anordningen kommer

att bli mycket resurskrävande. Skolöverstyrelsen, som i sitt yttrande över YB I

var skeptisk, redovisar dock i yttrandet över YB III en positiv inställning till den

utformning förslaget fått i detta betänkande. Överstyrelsen utvecklar därvid utförligt

sin syn på syftet med det fria tillvalet och tillämpningen av anordningen. Att

förslaget om fritt tillval, som rymmer så många både principiella och praktiska

nyheter, rönt stor uppmärksamhet både av positiv och av negativ art finner jag

naturligt. Det kan bli ett väsentligt bidrag till utvecklingen av yrkesutbildningen

men det är obestridligt att anordningen också kan få ogynnsamma effekter om den

inte utnyttjas rätt. För att undvika sådana effekter är det viktigt att den utbildning,

som en elev vill välja, naturligt anknyter till elevens studieprogram i övrigt. Därför

bör tillvalet normalt syfta till att underbygga eller fördjupa den yrkesinriktade utbildningen

eller att möjliggöra en sidoordnad men alltjämt målinriktad yrkesutbildning.

På detta sätt bör tillvalet kunna bli ett värdefullt element i den framtida yrkesutbildningen.

Möjligheten att genom tillval förbereda en övergång från yrkesutbildningslinjer

till andra linjer inom mellanskolan bör däremot enligt min mening

utnyttjas endast i begränsad omfattning. Utan att jag därmed åsyftar att personligt

utformade tillval skall hindras finner jag det nödvändigt att skolöverstyrelsen utarbetar

exempel på tillval för att underlätta för eleverna att bedöma vilka val som

lämpligen kan kombineras med utbildningen inom viss linje. Överstyrelsen bör därvid

beakta vad som i det föregående anförts angående det primära syftet med

tillvalet.

Det utrymme som anslås för fritt tillval kan i och för sig tänkas växla alltefter

linjernas karaktär. Med hänsyn till det tidigare framhållna önskemålet om att

olika utbildningar i stort skall vara utformade på samma sätt bör emellertid utrymmet

för fritt tillval i huvudsak vara lika stort på alla utbildningslinjer. Från denna

synpunkt bör det av YB angivna tidsutrymmet, högst 12 veckotimmar, kunna tjäna

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

som en ungefärlig gemensam riktpunkt vid det fortsatta läroplansarbetet. I den

mån det bedöms nödvändigt kan avvikelser härifrån komma i fråga för vissa

utbildningslinjer. Eftersom ett meningsfullt tillval normalt bör förutsätta erfarenhet

av det utbildningsområde som eleven inriktar sig på räknar jag med att tillvalet

i huvudsak förläggs till årskurs 2. Praktiska skäl, exempelvis det förhållandet

att en viss yrkesutbildning i betydande utsträckning är förlagd till en arbetsplats,

kan emellertid föranleda avvikelse från denna regel.

YB har inte sett som sin uppgift att lägga fram förslag till alla ifrågakommande

läroplaner inom yrkesutbildningen. Avsikten med de planer, som utarbetats,

har bl. a. varit att ge underlag för bedömning av principförslagen. YB framhåller

att läroplanerna bör vara generella men att de inte får bindas i ett stelt system utan

att de måste bearbetas och förnyas fortlöpande. Vid remissbehandlingen har man

också pekat på behovet av att läroplanerna fortlöpande revideras och kontinuerligt

anpassas till arbetslivets krav. Jag delar de synpunkter som framförts i dessa avseenden.

Ett omfattande arbete av motsvarande slag har under senare år utförts

av skolöverstyrelsen och pågår alltjämt i syfte att modernisera och förenhetliga läroplanerna

för yrkesskolan. Att fullfölja YB:s läroplansarbete är således en naturlig

fortsättning av den verksamhet som pågår i skolöverstyrelsen.

Sammanförandet av yrkesskolan, fackskolan och gymnasiet till en skolform får

konsekvenser också för den rent författningstekniska utformningen av läroplanerna.

F. n. fastställs gymnasiets och fackskolans läroplaner av Kungl. Maj:t eller, efter

bemyndigande av Kungl. Maj:t, av skolöverstyrelsen. Yrkesskolans läroplaner

fastställs däremot av skolöverstyrelsen. Det är naturligt att det i framtiden bör

finnas en samlad läroplan för mellanskolan som innehåller centrala bestämmelser

såsom mål och allmänna anvisningar samt timplaner eller riktlinjer för timplaner.

Därutöver kommer att finnas kursplaner och anvisningar för olika linjer och ämnen.

Läroplanens olika delar bör fastställas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.

Maj:ts bemyndigande, av skolöverstyrelsen.

Den närmare utformningen av de linjer, som YB föreslagit är

en fråga som i det stora hela inte fordrar beslut av riksdagen. Den omfattar ett

stort antal detaljspörsmål som får behandlas i det fortsatta läroplansarbetet. I

remissvaren har framkommit synpunkter som därvid bör beaktas. I många fall

är det fråga om konkretisering av de tidigare relaterade allmänna synpunkterna på

utbildningsblockens utformning. I förevarande sammanhang tar jag upp några

spörsmål som särskilt uppmärksammats vid remissbehandlingen.

Som framgått av det föregående har YB i vissa fall i YB III modifierat sina i

YB I framlagda förslag. I YB III har sålunda föreslagits ett alternativ till det ursprungligen

sammanhållna maskin- och eltekniska blocket. Alternativet innebär

att man i stället för en linje utformar tre separata linjer, nämligen mekanisk linje,

fordonslinje och el-telelinje. Flertalet remissinstanser, som yttrat sig i frågan, har

framhållit att ett sammanhållet maskin- och eltekniskt block skulle vara alltför

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

omfattande och förutsätta synnerligen stora investeringar. De har därför anslutit

sig till alternativet med tre separata linjer. Även jag anser att man i första hand

bör ta fasta på förslaget med separata linjer vid de fortsatta övervägandena. Möjligen

kan det ifrågakomma att organisera ett sammanhängande block på någon

ort där elevunderlaget är mycket stort och där resurssynpunkter inte talar mot en

sådan organisation.

Förslaget till läroplan för den byggnadstekniska linjen har mött stark kritik vid

remissbehandlingen. Kritiken har riktats främst mot att det gemensamma basblocket

omfattar utbildning även för lågfrekventa yrken som utbildningsmässigt inte anses

vara nära sammanhörande. Skolöverstyrelsen menar att ett genomförande av förslaget

skulle leda till en otymplig organisation som blir svår att förverkliga särskilt

på mindre orter. På praktiskt taget alla utbildningsorter med byggnadsteknisk linje

skulle dessutom fordras en kraftig förstärkning av resurserna för att möjliggöra

utbildning i de lågfrekventa yrkena. Med hänsyn härtill förordar överstyrelsen en

annan uppbyggnad av utbildningen. Det finns enligt min bedömning skäl att i det

fortsatta läroplansarbetet ytterligare bearbeta den byggnadstekniska linjens utformning

med ledning av den framförda kritiken och de i samband därmed framkomna

konstruktiva förslagen.

Införandet av en estetisk linje i yrkesutbildningen har i stort sett undantagslöst

hälsats med tillfredsställelse vid remissbehandlingen. Den närmare utformningen

av linjen har emellertid föranlett delade meningar. Jag vill i sammanhanget erinra

om att musikutbildningssakkunniga våren 1968 överlämnade ett betänkande »Musikutbildning

i Sverige» (SOU 1968: 15) i vilket lades fram förslag om bl. a. musikutbildningen

på det gymnasiala stadiet. De sakkunniga beräknas senare i år överlämna

betänkande med förslag till läroplaner för denna utbildning. Jag är inte

nu beredd att ta ställning till frågan hur den estetiska utbildningen inom mellanskolan

bör organiseras, då jag finner det nödvändigt att behandla förslagen från

YB och musikutbildningssakkunniga i ett sammanhang. Även konstnärsutbildningssakkunnigas

utredningsarbete rörande den högre konstfackliga utbildningen

kan behöva beaktas.

I fråga om den konsumtions- och vårdtekniska utbildningen är de i remissyttrandena

redovisade meningarna delade. En del remissinstanser anser att konsumtionsteknisk

och vårdteknisk utbildning bör kunna hållas samman under den första

terminen medan andra förordar en delning från början på två linjer. Båda alternativen

har ett stort antal förespråkare. För ett gemensamt konsumtions- och vårdtekniskt

basblock talar enligt vissa bedömare främst de rekryteringsmöjligheter för

vårdutbildningen som en bred basutbildning skulle innebära. Mot en sådan konstruktion

talar enligt andra bedömares mening riskerna för förlängning av utbildningstiden

och svårigheterna att inom denna ram organisera en effektiv vårdyrkesutbildning.

Denna utbildning anses nämligen kräva nära tillgång till sjukvårdens

personella, materiella och tekniska resurser.

Valet mellan olika alternativ för utformningen av linjer inom yrkesutbildningen

påverkas — som framgått av den föregående redovisningen — inte sällan av yttre

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt Nr 140

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

organisatoriska förhållanden, häri inbegripet i vissa fall kvarstående olikheter i

fråga om huvudmannaskapet. På grund härav kan det ibland visa sig olämpligt

att välja ett alternativ som från andra synpunkter vore den mest ändamålsenliga

lösningen. Jag återkommer mer allmänt till dessa problem i det följande då jag

tar upp frågan om genomförandet av den aktuella reformen. Det kan emellertid

här konstateras att man vid utformningen av utbildning för vårdyrken har att beakta

att sjukvårdshuvudmännen byggt upp en omfattande organisation för vårdyrkesutbildning

och att delar av sådan utbildning måste förläggas till arbetsplatser

inom vårdorganisationen oberoende av hur man i övrigt organiserar och utformar

utbildningen. Otvivelaktigt måste sålunda en betydande del av vårdyrkesutbildningen

allt framgent bedrivas i anslutning till sjukvårdens institutioner. Detta

gäller i synnerhet mer specialiserad utbildning. Samtidigt är det uppenbart att en

isolering av vårdyrkesutbildningen från mellanskolan kan medföra svårigheter att

rekrytera personal till den expanderande vårdsektorn. I vilken mån en förening

av konsumtionsteknisk och vårdteknisk utbildning i inledningsskedet av utbildningen

kan på ett avgörande sätt påverka rekryteringen är svårt att bedöma utan

stöd av erfarenheter. Det är därför enligt min mening av värde att man prövar

båda de alternativ jag nyss redogjort för. Jag förutsätter därvid att utbildningen utformas

så att inga avgörande olikheter i utbildningsresultaten uppkommer. Erfarenheterna

får så småningom ge underlag för ett ställningstagande till hur utbildningen

på de konsumtionstekniska och vårdtekniska områdena slutligt bör organiseras.

Frågan huruvida storhushållspersonal bör utbildas såväl inom konsumtionsteknisk

som inom livsmedelsteknisk linje har också blivit föremål för skiljaktiga

meningar vid remissbehandlingen. Enligt min mening bör sådan utbildning organiseras

inom två linjer endast om det finns behov av två väsentligt olika utbildningsvägar,

vilket framskymtat i vissa remissyttranden. Vid det fortsatta läroplansarbetet

vilket såsom är brukligt bör bedrivas i samråd med vederbörande företrädare

för arbetsgivare och anställda, bör klarhet i denna fråga kunna nås.

Pedagogiska och metodiska frågor inom yrkesutbildningen

har i YB III ägnats stort utrymme. YB behandlar dels frågor som nära sammanhänger

med läroplansförslagen, dels frågor som sammanhänger med den långsiktiga

utvecklingen av yrkesutbildningen. I YB:s läroplansförslag har vad som med

dagens terminologi kallas yrkesarbete och yrkesteori samt vissa läroämnen med

teknisk eller annan yrkesspecifik karaktär sammanförts till ett ämnesblock betecknat

yrkesteknik. YB föreslår att den praktiska och den teoretiska undervisningen

inom detta ämnesblock integreras. Integreringen medför enligt YB en effektivisering

av undervisningen genom att eleverna får lättare att läsa in olika delar av ett

naturligt sammanhängande ämnesområde och genom att de också får en bättre

motivation för studier av grundläggande teoretiska moment. Jag har, liksom huvuddelen

av remissinstanserna som yttrat sig i frågan, funnit YB:s argument för en integrerad

undervisning i yrkesteknik övertygande.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

139

Undervisningen i det integrerade ämnet yrkesteknik synes i viss utsträckning

kräva en annan metodik än den som nu används. Det kan t. ex. röra sig om undervisning

med tillhjälp av arbetsinstruktioner eller i form av stationsutbildning vilket

närmast är en form av programmerad undervisning. De metodiska problemen får

närmare övervägas vid det fortsatta läroplansarbetet varvid hänsyn måste tas, bl. a.

till vilken utbildning lärarna måste ha för att kunna undervisa i det integrerade

ämnet yrkesteknik. Härvid bör även beaktas om undervisningen i ämnet skall

handhas av en lärare eller av flera lärare i samverkan. Därutöver bör man observera

den snabba utvecklingen inom yrkesutbildningen liksom inom praktiskt taget all

annan utbildning mot en ökad individualisering av undervisningen. Ett sätt att uppnå

ökad individualisering är att ge utbildning i form av stationsutbildning eventuellt

med hjälp av arbetsinstruktioner. En fortsatt utveckling mot ökad individualisering

bör sålunda vara väl förenlig med en integrerad undervisning i yrkesteknik.

Jag vill i detta sammanhang något beröra ett specialproblem. Från YB:s sida

har understrukits värdet av att använda vad YB kallar externa arbetsobjekt vid

yrkesutbildningen, t. ex. utbildningsbyggen och legoarbeten. Många remissinstanser

delar denna uppfattning. Användningen av externa arbetsobjekt kan emellertid

ofta medföra svårigheter när det gäller att förverkliga den individualiserade undervisningen.

Det är en viktig uppgift att söka finna former som möjliggör en individualiserad

undervisning även när man tar i anspråk externa arbetsobjekt vid undervisningen.

I yrkesskolan gäller f. n. den sjugradiga s. k. absoluta betygsslcalan som i övrigt

avskaffades i och med införandet av grundskolan, det nya gymnasiet och fackskolan.

YB föreslår nu att en femgradig relativ betygsskala införs. Klart är att eleverna

i yrkesutbildningen i allmänna ämnen bör bedömas på samma sätt som elever i t. ex.

fackskolan. I dessa ämnen bör således relativ betygsättning tillämpas. I fråga om

yrkestekniken bryter sig meningarna starkt i remissyttrandena. Skolöverstyrelsen

och ett antal företrädare för avnämarsidan vänder sig mot YB och förordar en absolut

betygsättning som skall anknyta till vissa objektiva normer. Hur sådana normer

skall utformas framgår emellertid inte av remissvaren. Det är därför svårt att

nu slutgiltigt behandla denna fråga. Det får ankomma på skolöverstyrelsen att genom

fortsatta undersökningar och överväganden ge underlag för ett mera definitivt

ställningstagande.

YB förordar att den s. k. prövotiden slopas. Förslaget har vunnit stöd hos flertalet

remissinstanser som yttrat sig därom och jag tillstyrker det också.

I fråga om studie- och yrkesvägledning vill jag först framhålla

att den självfallet är lika viktig inom yrkesutbildningen som inom nuvarande gymnasium

och fackskola. En gemensam organisation för denna verksamhet inom mellanskolans

olika utbildningslinjer måste tillskapas. På gymnasiet och fackskolan

ombesörjes i dag studie- och yrkesvägledningen av yrkesvägledare inom arbetsmarknadsverket

samt av kuratorer och lärare. Med hänsyn till de ökade krav som

verksamheten inom en integrerad mellanskola kommer att ställa måste organisa
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungi. Maj.ts proposition nr 140 år 1968

tionens framtida utformning omprövas. Självfallet kan denna fråga inte isoleras

från frågan om utformningen av motsvarande verksamhet inom grundskolan. Jag

vill erinra om vad jag anfört i denna fråga i propositionen angående revidering av

läroplan för grundskolan (1968: 129). Jag avser att senare återkomma med förslag

i ämnet.

YB understryker starkt behovet av pedagogisk forskning och utvecklingsarbete

på yrkesutbildningens område bl. a. med hänsyn till att

forskningen hittills i stor utsträckning kommit att koncentreras på problem inom

grundskola, gymnasium och fackskola. Med hänsyn inte minst till att yrkesutbildningen

sannolikt blir den mest resurskrävande av mellanskolans utbildningsvägar

finner jag i likhet med YB angeläget att forskningen i större utsträckning än hittills

tar upp yrkesutbildningens problem. Det ankommer på skolöverstyrelsen att verka

för att den pedagogiska forskningen och utvecklingsarbetet i fråga om yrkesutbildningen

ger underlag för en löpande förnyelse av denna utbildning. Pedagogikutredningen

torde enligt vad jag erfarit komma att behandla organisatoriska åtgärder

som kan bidraga till en intensifiering av den yrkespedagogiska forskningen.

6.3 En sammanhållen mellanskola

En av drivkrafterna bakom den pågående omdaningen av det gymnasiala skolsystemet

är den mycket snabba kvantitativa utveckling som de olika

skolformerna har genomgått. Yrkesskolan, fackskolan och gymnasiet kan i dag

ta emot sammanlagt drygt 75 % av alla 16-åringar. I början av 1970-talet torde

det frivilliga skolväsendets dimensionering komma att motsvara minst 85 % av

årskullen 16-åringar. Enligt min bedömning kommer på sikt praktiskt taget alla

ungdomar att efter grundskolan gå vidare till fortsatt utbildning.

Yrkesskolans andel motsvarar f. n. drygt 30 % av årskullen. Det ligger i sakens

natur att beräkningar rörande den framtida dimensioneringen av yrkesutbildningen

måste grundas på ganska osäkra och grova bedömningar. Tre faktorer är i detta

sammanhang av betydelse, nämligen elevernas utbildningsönskemål, arbetslivets

efterfrågan och utbildningsresurserna. I samband med ställningstagandena år 1964

till gymnasie- och fackskoleutredningarnas förslag konstaterades att utbildningsplaneringen

måste innefatta en avvägning mellan dessa olika faktorer. På yrkesutbildningens

område är det måhända motiverat •— trots utbildningens breda inriktning

— att låta arbetslivets efterfrågan få större inverkan än i fråga om den mer allmänna

mellanskoleutbildningen. I fråga om elevernas fördelning på yrkesutbildning för

olika arbetsmarknadssektorer finner jag i likhet med flertalet remissinstanser att

YB:s beräkningar måste anses som i hög grad preliminära. De bör dock kunna utnyttjas

under de närmaste åren som mycket ungefärliga riktpunkter för planeringsarbetet.

Det är angeläget att man vid arbetet med att skapa ett bättre underlag för

utbildningsplaneringen observerar att arbetsmarknadens behov inte tillgodoses en
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

141

bart genom ungdomsutbildningen utan att denna måste kompletteras med vuxenutbildning,

inbegripet arbetsmarknadsutbildning.

Den växande andel av årskullen som genomgår utbildning på mellanskolestadiet

tillsammans med den genomsnittliga förlängning av utbildningstiderna som

successivt ägt rum och som ytterligare följer av här framlagda förslag ger till reslutat

att yrkesutbildningens totala omfattning växer betydligt. Jag återkommer

i ett senare sammanhang till frågan om vilken inverkan denna utveckling får på

medelsbehoven och resursbehoven för ifrågavarande utbildning.

Genom 1964 års riksdagsbeslut om reformering av det gymnasiala skolsystemet

fastslogs nya principer för den yttre planeringen av detta system.

Såsom jag konstaterat i det föregående skall denna planering grundas på en helhetssyn

på de olika utbildningsvägarna vilka måste samordnas i fråga om målsättning,

organisation och resursutnyttjande. YB:s synpunkter och överväganden utgör en

bekräftelse på riktigheten hos dessa principer. Den yttre planeringen utgår också

redan från det principiella ställningstagandet år 1964 att gymnasiet, fackskolan och

yrkesskolan skall bilda ett sammanhängande system. Detta ställningstagande bör nu

fullföljas till att avse även den inre organisationen. Gymnasium, fackskola och

yrkesskola bör sålunda upphöra som självständiga skolformer och ersättas av en

sammanhållen skolform. Jag återkommer i det följande till frågan om tidpunkten

för genomförandet av detta förslag och den närmare avgränsningen av skolformen.

Det har framkommit en rad förslag till namn på den nya skolan,

såsom fortsättningsskola, gymnasieskola, gymnasium, högskola, läroverk, mellanskola,

påbyggnadsskola, sekundärskola, trivialskola, ungdomsskola och överskola.

Skäl kan anföras för benämningen ungdomsskola. Den är ny i vårt land och ger

därför inga missvisande associationer till nuvarande eller tidigare skolformer. Mot

namnet kan dock anföras att det knappast ger en riktig anknytning till åldersstadiet.

Grundskolan är ju inte en barnskola, och det kan för övrigt noteras att exempelvis

i Norge det högsta stadiet i grundskolan kallas »ungdomsskole». Namnet högskola

vore bl. a. med hänsyn till internationell terminologi mycket lämpligt. I Sverige

har emellertid ordet av hävd en annan betydelse än motsvarigheten »high school»

och är fortfarande bundet vid utbildningsanstalter på det eftergymnasiala stadiet.

Det är knappast realistiskt att räkna med att ordet högskola skulle kunna reserveras

för det gymnasiala stadiet. Av de övriga föreslagna namnen kan knappast

några andra än gymnasium ■— eventuellt gymnasieskola — och mellanskola komma

i fråga. Mot beteckningen gymnasium kan bl. a. den invändningen resas att den i

internationella sammanhang leder tanken till något helt annat än en skola. Mellanskola

kan å andra sidan också vara missvisande, eftersom för många elever utbildningen

är avslutad i och med att de gått igenom denna skola. Som jag tidigare

nämnt har jag för egen del inte tagit slutlig ställning i namnfrågan men använder

som arbetsnamn »mel lanskol an». Med ledning av den fortsatta diskussionen kommer

jag senare att föreslå Kungl. Maj:t att fastställa namnet på den nya skolan.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Jag har tidigare föreslagit att de olika utbildningsvägarna i mellanskolan organiseras

enligt vissa gemensamma grundläggande principer såsom i fråga om utbildningens

längd, bredd, successiva differentiering och ämnesinnehåll. Införandet av

en skola med denna utformning innebär enligt min mening ett viktigt steg mot en

upplösning av nuvarande status- och prestigebundna värderingar av olika studievägar

och yrkesområden. Den redan beslutade planeringen för gymnasiet, fackskolan

och yrkesskolan tillsammans med den nu föreslagna inre samordningen

kommer vidare att skapa förutsättningar för ett gemensamt effektivt utnyttjande av

de materiella och personella resurser som behövs för utbildningen. När alla utbildningsvägar

inom det frivilliga skolväsendet ryms inom en enda skola låter de

sig grupperas på annat sätt än som f. n. sker genom uppdelningen på gymnasium,

faclcskola och yrkesskola. I den mån en indelning av utbildningsväsendet på det

gymnasiala stadiet fordras anser YB det naturligare och lämpligare att sammanföra

studievägarna till tre sektorer, nämligen humanistisk-social, ekonomisk och

naturvetenskaplig-teknisk sektor. Det finns emellertid enligt min mening inte skäl

att nu binda sig vid en sådan indelning. Frågan får tas upp om och när ett behov

av att terminologiskt sammanföra de olika utbildningsvägarna till större enheter aktualiseras.

Vid planeringen för mellanskolan bör man i enlighet med de

riktlinjer som fastställdes genom 1964 års riksdagsbeslut sträva efter att på varje

ort med mellanskoleutbildning erbjuda flertalet studievägar inom mellanskolan.

Organisationen av dessa studievägar på skolenheter bör grundas på principen om

s. k. horisontell samordning. Detta innebär att i första hand mellanskolans studievägar

samorganiseras, medan vertikal samordning av grundskola och mellanskola

bör ske endast då särskilda skäl föreligger. Varje skolenhet bör vidare erbjuda ett

allsidigt val av studievägar. Man bör alltså undvika att organisera skolenheter med

en ensidig inriktning mot ett enda område, t. ex. enbart det tekniska eller enbart det

ekonomiska. Detta betyder dock inte att skolenheterna behöver vara identiska.

Då flera mellanskolenheter finns i en kommun kan och måste ibland utbildningen

vid de olika skolenheterna av resursskäl ha sin tyngdpunkt inom skilda områden.

De riktlinjer jag här angett för planeringen kan i åtskilliga fall förverkligas först på

längre sikt. Avvikelser måste kunna förekomma. I vilken omfattning och hur länge

det kommer att finnas kvar yrkesutbildning utanför de orter som kommer att ha

en mer fullständig mellanskola, dvs. i stort sett dagens gymnasieorter, får utveckligen

utvisa. Detta betyder att utbildningen utanför dagens gymnasieorter bör kunna

bibehållas så länge det finns en tillfredsställande elevtillströmning och ett klart avnämarintresse

för utbildningen. Förmodligen kommer det alltid att förekomma

vissa speciella slag av utbildning som inte naturligt kan inordnas i en större mellanskolenhet.

I sådana fall bör likväl utbildningen i möjligaste mån utformas enligt de

riktlinjer jag angett i det föregående. Exempelvis bör finnas undervisning i allmänna

ämnen samt — så långt det låter sig göras med hänsyn till tillgång på lärare och

undervisningsgruppernas storlek — fritt tillval.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

143

Införandet av mellanskolan medför vissa avgränsningsproblem. Jag

avser bl. a. frågan huruvida sådan utbildning som f. n. kräver en längre förpraktik,

exempelvis sjöbefälsutbildning, skall hänföras till mellanskolan. Det är vidare

inte självklart att mellanskolan på sikt skall omfatta exempelvis sjuksköterskeutbildningen,

fastän denna har nära samband med vårdbiträdes- och undersköterskeutbildningen.

YB har inte i detalj berört sådana avgränsningsproblem. T. v. bör

av praktiska skäl — bl. a. med hänsyn till nuvarande statsbidragsregler — mellanskolebegreppet

ges en vid tolkning så att i varje fall all utbildning som i dag får

statsbidrag via anslaget till kommunala gymnasiala skolor omfattas av begreppet.

De problem jag här har aktualiserat berör huvudsakligen gränsdragningen mellan

vad som i dag kallas gymnasial och eftergymnasial utbildning. Jag räknar därför

med att arbetet inom den år 1965 tillsatta kompetensutredningen samt inom 1968

års utbildningsutredning, vars uppdrag omfattar utredning rörande den fortsatta

planeringen av det eftergymnasiala utbildningssystemet m. m., kommer att skapa

klarhet i sådana fall. I övrigt ankommer det på skolöverstyrelsen att uppmärksamma

avgränsningsfrågor.

YB tar också upp vissa frågor av praktisk-organisatorisk natur, nämligen om

elevområden för yrkesutbildningen och om elevantalet i heltidskur

s e r. YB anser att yrkesutbildningen i princip skall ha ett med övrig mellanskoleutbildning

gemensamt elevområde. Samtidigt räknar YB med att vissa studievägar

kräver större elevområden, antingen större regioner eller i vissa fall hela

landet. Av mitt ställningstagande till en sammanhållen mellanskola följer att elevområdesindelningen

måste bygga på samma grunder för alla utbildnings vägar som

ingår i mellanskolan. Gällande bestämmelser om elevområden för gymnasium och

fackskola är dock så utformade att de medger den flexibilitet som YB finner nödvändig

med hänsyn till det varierande elevunderlaget för olika utbildningsvägar.

Beträffande elevantalet i heltidskurser har YB i sitt första betänkande uttalat att

nuvarande bestämmelser bör kunna gälla även i fortsättningen. Det fortsatta arbetet

har emellertid gett YB anledning att framföra den uppfattningen att man

inom yrkesutbildningen bör ha möjligheter att variera elevantalet med hänsyn

till olika inlärningssituationer och undervisningsförutsättningar i övrigt. Försök

härmed bör enligt YB anordnas inom olika områden av yrkesutbildningen. Jag

delar YB:s och skolöverstyrelsens uppfattning att bestämmelserna rörande elevantalet

i heltidskurser bör ge möjlighet att variera elevgruppernas storlek. Jag är

också införstådd med att det på yrkesutbildningens område finns ett behov av

intensiv försöksverksamhet i syfte att förbättra metodik och organisation inom

olika områden och på olika nivåer. Sådan verksamhet bör kunna skapa klarhet

i fråga om hur olika materiella och personella resurser bör sättas in för att man

skall nå bästa möjliga resultat. Häri innefattas också sådana frågor som lärartätheten

och möjligheten att utnyttja lärarlag för undervisning i en avdelning sammansatt

av flera klasser. Jag ansluter mig till de av skolöverstyrelsen anmälda synpunkterna

som anknyter till ett av överstyrelsen inlett arbete på att rationalisera

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Mcij:ts proposition nr 140 år 1968

yrkesutbildningens organisation och därigenom åstadkomma besparingar av resurser

och kostnader. Det är givetvis önskvärt med så långt möjligt enhetliga regler

för storleken av undervisningsgrupper inom mellanskolan. Frågan om föreskrifter

angående elevantal i klasser och grupper bör prövas ytterligare i samband

med läroplansarbetet med utgångspunkt i de av skolöverstyrelsen och i YB III

framförda förslagen.

En viktig fråga när det gäller att åstadkomma enhetlighet och likvärdighet mellan

de skolformer som skall samordnas till mellanskolan är enligt YB:s och flertalet

remissinstansers uppfattning frågan om gemensamma lärotider.

Jag delar denna uppfattning. Frågan har behandlats även av skolarbetstidsutredningen

på grundval av vars förslag statsmakterna våren 1968 (prop. 64, SU 107,

rskr 25 8) fattade ett beslut om reformering av lärotiderna för huvuddelen av skolväsendet.

Sålunda har genomförts ett enhetligt läsår och en enhetlig utformning av

skolarbetsveckan, som skall omfatta fem skolarbetsdagar.

I fråga om lektionstidens längd erinrar jag om att den beslutade skolarbetstidsreformen

innebar att man införde en s. k. tidsmodul omfattande 40 minuter.

Denna utgör den grundenhet av vilken man skall kunna bygga upp lektionspass

av varierande längd. I det sammanhanget gjordes undantag beträffande den övervägande

praktiskt inriktade yrkesutbildningen för vilken tills vidare med hänsyn till

kommande prövning av YB:s förslag någon ändring inte gjordes av nuvarande lektionstid

om 60 minuter. I denna lektionstid ingår emellertid också tid för rast,

varför man bör reducera den angivna tiden något för att erhålla måttet på den faktiska

undervisningstiden.

Om en övergång beträffande yrkesutbildningen bör ske till den för övrig undervisning

godtagna tidsmodulen om 40 minuter bör närmast bedömas utifrån pedagogisk-organisatoriska

utgångspunkter. Jag vill här erinra om att en tidsmodul

om 40 minuter inte behöver vara detsamma som ett arbetspass om 40 minuter.

Arbetspassen kan ha varierande längd anpassade till de förutsättningar som föreligger

i olika ämnen och undervisningssituationer. Med hänsyn till de organisatoriska

problem som skulle kunna uppkomma om skolarbetsdagen inom en och

samma skolenhet skulle byggas upp på lärotidsbestämmelser och lektionsenheter

av olika innebörd anser jag att man även för de praktiska momenten i yrkesutbildningen

bör övergå till den tidsmodul som beslutats för annan skolundervisning.

Vad jag här föreslagit får vissa tekniska konsekvenser i fråga om den nu gällande

regleringen av arbetstiden för lärarna. Lärarnas undervisningsskyldighet är som bekant

angiven till visst antal veckotimmar. Undervisningsskyldigheten måste nu översättas

till en arbetstid uttryckt i den framtida tidsmodulen.

Den skolarbetstidsfråga som återstår gäller det antal veckotimmar som eleverna

bör åtnjuta undervisning. YB konstaterar att antalet veckotimmar f. n. är högre i

yrkesskolan än i någon annan skolform. Denna fråga har i viss mån behandlats i

samband med den nyss nämnda reformeringen av skolans arbetstider. Därvid beslöts

nämligen att i den mån femdagarsveckans genomförande aktualiserade behov

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

av åtgärder som motverkar att vissa skoldagar blir alltför långa borde sådana åtgärder

få formen av mindre begränsningar av veckotimtalen för ifrågavarande slag

av yrkesutbildning. YB föreslår i YB I att veckotimtalet inom yrkesutbildningen i

mellanskolan i princip bestäms till 35 men att det i praktiken blir 36—38 veckotimmar

beroende på det antal veckotimmar arbetsteknik som ingår i olika kurser.

Läroplanerna som presenteras i YB III innefattar således veckotimtal varierande

mellan 36 och 38. Det är naturligtvis av flera skäl önskvärt att man inom en sammanhållen

skolform söker åstadkomma den överensstämmelse i fråga om skolarbetstider

som är möjlig. Väsentligt är också att skolarbetsdagen är rimligt avvägd

med hänsyn till vad man kan kräva av eleverna och vilket utrymme man vill ge

dem för andra aktiviteter. Jag förordar, att antalet schemabundna veckotimmar för

eleverna inom mellanskolans yrkesutbildningsdel minskas och därigenom närmas

till vad som nu gäller för övrig utbildning inom mellanskolan.

Liksom hittills bör för yrkesundervisning vid arbetsställe utanför skolan tillämpas

de arbetstider som gäller på arbetsstället.

Huvudmannaskapet för gymnasiet och fackskolan är i enlighet med

1964 års beslut primär kommun alt. Inom yrkesutbildningen förekommer som huvudmän

primärkommuner, landstingskommuner, enskilda huvudmän samt i viss

utsträckning även staten. Den största delen är primärkommunal, i fråga om såväl

antalet skolor som antalet elever. Landstingen handhar i första hand utbildningen

på vårdområdet och på lantbrukets område. I några län har landstingen övertagit

huvudmannaskapet för större delen av den kommunala yrkesutbildningen. Den

statliga och halvstatliga yrkesutbildningen omfattar huvudsakligen skolor på skogsbrukets

och trädgårdsnäringens områden.

Frågan om huvudmannaskapet för vad jag här kallar mellanskolan prövas f. n.

av den år 1967 tillsatta utredningen rörande huvudmannaskapet för de gymnasiala

skolformerna m. m. Som utgångspunkt för utredningens arbete gäller att mellanskolan

till övervägande del bör stå under en huvudman. YB och flertalet remissinstanser

understryker vikten av att ett integrerat gymnasialt skolsystem står under

en huvudman. Frågan om huvudman för mellanskolan gäller främst valet mellan

primärkommunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap. Huvudmannaskapsutredningen

har att bl. a. klarlägga de ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna

av att förenhetliga huvudmannaskapet i endera riktningen. Jag räknar med

att det skall bli möjligt att på grundval av utredningens förslag ta ställning till denna

fråga före den tidpunkt då mellanskolan införs.

Också i fråga om tillsyn och centralt ansvar för yrkesutbildningen föreligger i

viss mån en uppdelning även om en betydande koncentration av det centrala ansvaret

till skolöverstyrelsen skett genom 1963 års beslut om skolväsendets centrala

ledning m. m. (prop. 1963: 144, SU 146, rskr 334). Utanför skolöverstyrelsen och

länsskolnämnderna ligger i dag i huvudsak endast yrkesskolorna inom jordbruksdepartementets

område. YB föreslår och har härvid stöd av flertalet remissinstanser

att skolöverstyrelsen blir central tillsynsmyndighet för all yrkesutbildning. Jag

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

återkommer i det följande till frågan om den centrala tillsynen av skolorna på lantbrukets,

skogsbrukets och trädgårdsnäringens områden.

Jag övergår nu till att behandla frågor som gäller yrkesutbildning för

handikappade. Till denna grupp hänför jag inte bara elever med handikapp

i fysiskt och psykiskt hänseende utan även sådana elever som av andra skäl — t. ex.

anpassningssvårigheter — lämnat den obligatoriska skolans normalklasser med en

i olika avseenden mindre tillfredsställande skolunderbyggnad.

De synpunkter YB framfört i fråga om planeringen av yrkesutbildning för handikappade

anser jag vara av synnerligen stor betydelse och jag ansluter mig helt till

de överväganden som YB redovisat i dessa frågor. Också remissinstanserna har

ställt sig positiva till vad YB anfört i denna del.

En central målsättning för de handikappades yrkesutbildning — liksom i stort

för all skolutbildning — är att varje individ bör få en fullgod utbildning som svarar

mot individens förutsättningar och som han själv gjort ett positivt val av. I

största möjliga utsträckning bör de handikappade få sin utbildning inom den ordinarie

yrkesutbildningen men samtidigt får man inte förbise att de handikappades

situation kan nödvändiggöra speciella anordningar av både teknisk och organisatorisk

art.

De omfattande och komplicerade frågor som måste lösas för att den nyss antydda

målsättningen skall förverkligas har behandlats under senare år i skilda sammanhang.

Sålunda antog riksdagen med anledning av proposition angående vissa

frågor rörande vård och undervisning av rörelsehindrade barn m. m. (prop.

1965: 75, SU 100 och 132, rskr 274) riktlinjer för planeringen av yrkesutbildningen

för handikappade, såväl sådana med svåra handikapp som mindre svårt handikappade.

Vidare redovisades i proposition med förslag till lag angående omsorger

om vissa psykiskt utvecklingsstörda m. m. (prop. 1967: 142) förslag till hur

yrkesutbildningen för de psykiskt utvecklingsstörda borde organiseras. Förslaget

antogs av riksdagen (2LU 67, rskr 400). Förslag till åtgärder som syftar till att på

olika sätt förbättra förutsättningarna för handikappade att få den utbildning de

önskar har också lagts fram i de senaste årens statsverkspropositioner. En sammanfattande

redogörelse härför lämnades i 1967 års statsverksproposition (prop.

1967: 1, bil. 10 s. 123, SU 8, rskr 8). Slutligen bör nämnas att frågan om den fortsatta

planeringen av samhällets insatser för de handikappade, innefattande även åtgärder

på undervisningens område, ingår i uppdraget för den år 1965 tillsatta

handikapputredningen.

Mot denna bakgrund konstaterar jag att ett intensivt arbete pågår för att skapa

bättre möjligheter för handikappade att få utbildning. Jag framlägger därför i detta

sammanhang inte förslag till några ytterligare åtgärder. Det ankommer främst på

skolöverstyrelsen att se till att utvecklingen på detta område drivs vidare.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

147

6.4 Utbildning inom jordbrukets, trädgårdsnäringens

och skogsbrukets områden

Utbildningen inom jordbrukets, trädgårdsnäringens och skogsbrukets områden

sorterar f. n. under Kungl. Maj:t i jordbruksdepartementet. Huvudmannaskapet

för dessa utbildningar skiftar från enskilt och landstingskommunalt till statligt och

halvstatligt. Inte heller i fråga om tillsynsmyndighet är bilden enhetlig. Lantbruksstyrelsen

är således tillsynsmyndighet för yrkesutbildningen inom jordbruket och

trädgårdsnäringen och skogsstyrelsen för yrkesutbildningen inom skogsbruket. Riksdagen

fattade år 1963 ett principbeslut om att jordbrukets och skogsbrukets yrkesutbildning

skall föras in under skolöverstyrelsens tillsyn men däremot inte om

tidpunkten för detta. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade min

företrädare år 1967 en organisationskommitté för behandling av vissa frågor rörande

jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens skolor. Organisationskommittén

skall behandla bl. a. frågor som hänger samman med ett införande av dessa

skolor under skolöverstyrelsens och länsskolnämndernas tillsyn och i avvaktan på

beslut i tillsynsfrågan fungera som samordnande organ vad gäller skolöverstyrelsens,

lantbruksstyrelsens och skogsstyrelsens planering främst i frågor som gäller

läroplansarbetet och skolbyggandet. Utredningsarbetet bedrivs med sikte på att en

överföring av tillsynsansvaret skall ske den 1 juli 1970.

Såsom framhållits i det föregående har ställningstagande i denna del skett i samråd

med chefen för jordbruksdepartementet.

I likhet med YB räknar jag inte med att det skall kunna anordnas någon gemensam

utbildning för yrken som leder till verksamhet inom skogsbrukets, lantbrukets

och trädgårdsnäringens områden. Med hänsyn till främst utbildningens beroende av

närhet till skog och odlingsbar mark torde det vara förenat med stora praktiska

svårigheter att i normalfallet åstadkomma en lokalmässig samordning med annan

utbildning inom mellanskolan. Det är dock självfallet att en samordning bör komma

till stånd i de fall och i den mån detta är praktiskt möjligt. Jag anser således

att man i första hand bör tillvarata tillgängliga resurser och med utgångspunkt häri

rationalisera den nuvarande utbildningen.

Beträffande den skogliga yrkesutbildningen har SYK föreslagit, att drygt ett 10- tal av de nuvarande skogsbruksskolorna läggs ner. Jag tillstyrker att en reducering

sker av antalet skolor. Även inom lantbrukets yrkesutbildning framstår i rationaliserande

syfte en fortsatt minskning av antalet skolor som önskvärd. Det bör

uppdras åt förutnämnda organisationskommitté att undersöka vilka skolor som med

hänsyn till utbildningsbehovet kan komma i fråga för nedläggning.

Jag vill i detta sammanhang beröra ett annat planeringsproblem. Den utbildning

som lanthushållsskolorna meddelar har numera nära anknytning till annan huslig

utbildning och är inte i samma mån som övriga slag av skolor på jordbrukets och

skogsbrukets områden beroende av närheten till brukningsenheter. Vid planeringen

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

bör man därför enligt min mening beakta möjligheten att anknyta denna utbildning

närmare till övrig utbilding inom mellanskolan.

Den allmänna uppläggningen av utbildningen på jordbrukets, skogsbrukets och

trädgårdsnäringens områden bör i stort sett överensstämma med den som gäller för

den övriga mellanskolan. Detta innebär, att dessa yrkesskolor skall ha samma utrymme

för allmänna ämnen som mellanskolan. Eleverna i dessa skolor bör vidare

ha möjligheter till fritt tillval. Denna fråga liksom övriga frågor som sammanhänger

med det fortsatta läroplansarbetet bör uppdras åt organisationskommittén.

I fråga om utbildningen av den grundläggande skogliga yrkesutbildningen är

förslagen från YB och SYK i huvudsak sammanfallande. Jag föreslår att denna

utbildning anordnas enligt utredningarnas förslag, dvs. som en ettårig grundutbildning

med en därpå följande vidareutbildning för blivande företagare, förmän eller

maskinförare.

Frågan om huvudmannaskapet för här ifrågavarande slag av utbildning ingår i

uppdraget för den tidigare nämnda utredningen rörande huvudmannaskapet för de

gymnasiala skolformerna m. m.

SYK:s förslag om vissa förändringar av ledningen för skogsbruksskolorna samt

om lärarakategorin instruktörer liksom vissa personalproblem som uppkommer

vid rationaliseringen av skogsbruksskolorna bör den förutnämnda organisationskommittén

få i uppdrag att överväga i samråd med skolöverstyrelsen och skogsstyrelsen.

6.5 Genomförandet m. m.

Införandet av mellanskolan och genomförandet av den föreslagna reformen av

yrkesutbildningen sammanhänger givetvis nära med frågan om lokaler och

utrustning. I 1964 års beslut förutsattes bl. a. att den lokala, regionala och

centrala planeringen i fortsättningen skulle samtidigt och i samma grad beakta både

yrkesskolan, fackskolan och gymnasiet. Särskilt framhölls angelägenheten av att

så långt möjligt en kommuns hela skolbyggnadsbehov penetreras samtidigt för att

skapa förutsättningar för samordning mellan skolor med likartade lokal-, utrustnings-

och lärarbehov. Dessa riktlinjer är grundläggande för den planering av erforderliga

investeringar på mellanskolestadiet som pågår inom skolöverstyrelsen,

länsskolnämnderna och de lokala skolmyndigheterna. Det har förutsatts och bekräftas

också av hittills gjorda erfarenheter att denna uppläggning kommer att leda

till betydande organisatoriska och resursmässiga vinster. En mycket stor del av

de byggnadsprojekt som nu är aktuella för mellanskolestadiet har utformats med

tanke på att inom samma skolenhet skall finnas såväl yrkesskola och fackskola

som gymnasium. I och med att ställning tas till utformningen av den framtida yrkesutbildningen

erhålls det kompletterande underlag som behövs för den fortsatta

konkreta planeringen.

YB har gjort den bedömningen att sammanförandet av nuvarande yrkesskola,

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

149

fackskola och gymnasium till en skolform får till konsekvens att skolenheterna blir

större och mera differentierade än man tidigare räknat med. En del remissinstanser

har uttalat farhågor för en sådan utveckling. Skolöverstyrelsen framhåller dock att

enligt den hittills bedrivna planeringen skolenheter med mer än 1 500 elever kommer

att bli relativt få och att mer än hälften av antalet skolenheter torde få mindre

än 1 000 elever. Storleken av en skolenhet beror dels av elevunderlaget i den region

från vilken eleverna rekryteras, dels av antalet skolenheter i regionen. I större

regioner sker regelmässigt en uppdelning på flera skolenheter. Såsom framgår av

skolöverstyrelsens yttrande söker man därvid fördela de olika utbildningsvägarna

på enheterna så att resurserna utnyttjas effektivt samtidigt som varje enhet får ett

jämförelsevis allsidigt urval av utbildningsvägar. Jag anser det viktigt att planeringen

präglas av detta synsätt även om, som jag framhållit i det föregående, avvikelser

måste kunna förekomma, främst därför att friheten i planeringen på kort sikt

begränsas av befintliga skolbyggnaders utformning.

Även om sålunda såvitt nu kan bedömas antalet mycket stora skolenheter blir

relativt litet utan att de enskilda enheterna därför blir ensidiga i sin inriktning,

kommer skolenheter med ett stort antal elever likväl att förekomma. De problem

som kan ligga i uppkomsten av sådana enheter får självfallet inte underskattas. Det

förefaller dock sannolikt att problemen i lika hög grad beror av skolbyggnadernas

struktur och funktionella utformning som av antalet elever. Det finns exempel som

visar att en god arbetsmiljö för elever, lärare och övrig personal kan åstadkommas

också inom stora skolenheter om tillräcklig hänsyn tas till vikten av en sådan

miljö vid lokalernas utformning. Även personalsammansättningen har självfallet

stor betydelse. Jag återkommer i korthet härtill i det följande.

Arbetet med lokalanvisningar för skolanläggningar åvilar skolöverstyrelsen. Utöver

de allmänna riktlinjer jag i det föregående angett skall jag här endast beröra

den av YB förordade grupperingen av undervisningslokalerna efter indelning av

mellanskolan i de tre sektorerna, den humanistisk-sociala, den ekonomiska och den

naturvetenskaplig-tekniska. Enligt skolöverstyrelsen kan en sådan gruppering medföra

ökade investeringskostnader. Även från andra synpunkter, kravet på flexibilitet

och på pedagogisk och social integration, förefaller förslaget tveksamt. Jag finner

därför inte skäl binda lokalplaneringen på det föreslagna sättet.

Beträffande behovet av investeringar i lokaler och utrustning för mellanskolan

har det inte varit möjligt göra några mer säkra beräkningar. I fråga om utrustningsbehovet

finns ett gott underlag när det gäller gymnasiet och fackskolan. YB har i

YB IV gjort vissa beräkningar av utrustningsbehovet för den nya yrkesutbildningen.

Det ankommer på skolöverstyrelsen att göra de kompletteringar och sammanställningar

som fordras för att man ska få en bedömning av det totala utrustningsbehovet

i mellanskolan.

Beträffande lokalbehovet har jag inhämtat att skolöverstyrelsen gjort vissa preliminära

beräkningar. Dessa utvisar ett investeringsbehov motsvarande ca 1 500 milj.

kr. för perioden 1969/70—1975/76, vilket för varje budgetår inom perioden innebär

ett genomsnittligt behov motsvarande ca 215 milj. kr. Det bör observeras att

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

dessa investeringar också tillgodoser en del av investeringsbehovet för grundskolan,

eftersom man beträffande ungefär 30 % av samtliga byggnadsprojekt innefattande

gymnasium räknar med att den gamla gymnasiebyggnaden skall tas i anspråk

för grundskolans högstadium. Det uppskattade årliga investeringsbehovet är

ungefär lika stort som det gymnasiala stadiets andel av den totala investeringsramen

för skolbyggnader under senare år.

Självfallet måste här redovisade preliminära bedömningar följas upp med fullständigare

och säkrare beräkningar. Jag utgår från att sådana kommer att redovisas

i skolöverstyrelsens anslagsframställningar för de närmaste budgetåren. Tillgängligt

material beträffande lokaler och utrustning ger dock vid handen att investeringsbehovet

ej blir av sådan storlek att det skulle lägga hinder i vägen för genomförandet

av en reform efter av mig förordade riktlinjer.

De personalfrågor YB behandlar omfattar i huvudsak skolledningens

organisation, inbegripet konstruktionen av huvudlärartjänster, lärarbehovet och underlaget

för lärartjänster samt utbildning och fortbildning av lärare.

I samband med 1964 års reform genomfördes betydelsefulla förändringar och

förstärkningar av skolledningen. Uppmärksamheten var då främst riktad på skolenheter

med gymnasium och/eller fackskola. I den föreslagna integrerade mellanskolan

kommer yrkesutbildning och övrig gymnasial utbildning att pedagogiskt och

organisatoriskt samordnas inom ett snabbt växande antal skolenheter. I likhet med

YB finner jag det nödvänligt att skolledarorganisationen omprövas med hänsyn

härtill. Frågan om utformningen av organisationen är emellertid komplicerad. Det

har därför befunnits nödvändigt att tillsätta en särskild utredning, 1967 års skolledarutredning,

med uppgift att överväga denna fråga. De förslag YB lagt fram i

fråga om inrättande och utformning av tjänster som huvudlärare är dock i huvudsak

redan genomförda. Bestämmelser härom är meddelade i skolstadgan.

YB har ej lagt fram några egentliga beräkningar om hur lärarbehovet inom yrkesutbildningen

påverkas av YB:s förslag. Tillgängligt material ger dock möjligheter

att göra vissa mera allmänna bedömningar. Totalt sett ökar lärarbehovet inom

yrkesutbildningen dels till följd av YB:s förslag, dels till följd av förutsatt ökning

av intagningen till yrkesutbildningen. Utvecklingen av lärarbehovet varierar emellertid

starkt mellan olika lärargrupper. Behovet av lärare i vårdyrken och i allmänna

ämnen inom yrkesutbildningslinjerna torde öka avsevärt. Det torde dock ej

möta svårigheter att tillgodose detta ökade lärarbehov. I fråga om andra lärargrupper

kan i enstaka fall en viss minskning av lärarbehovet ske. Svårigheter kan i

sådana fall uppkomma att bereda lärare sysselsättning inom mellanskolans yrkesutbildningsdel.

Man får dock i detta sammanhang inte begränsa synfältet till enbart

yrkesutbildningen. Sammanförandet av gymnasium, fackskola och yrkesskola till

en skolform kommer att ge ökade möjligheter att använda lärare över de nuvarande

skolformsgränserna. Vidare ökar lärarbehovet inom den arbetsmarknadsbetingade

vuxenutbildningen. En omständighet, som försvårar bedömningen av balansen mellan

tillgång och efterfrågan på lärare, utgör det nuvarande stora inslaget av timlä
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

151

rare. Det är f. n. inte möjligt att bedöma hur stor andel timlärare man för framtiden

bör räkna med. Det är angeläget att en omsorgsfull kartläggning snarast kommer

till stånd av de konsekvenser mina förslag får ifråga om lärarbehov och lärartillgång.

Detta arbete ankommer på skolöverstyrelsen i samverkan med statistiska

centralbyrån.

I samband med reformens successiva genomförande kan olika slag av övergångsproblem

för lärarna uppkomma. Med utgångspunkt i den nyssnämnda kartläggningen

av lärarbehovets och lärartillgångens utveckling i stort bör skolmyndigheterna

i nära samverkan med personalorganisationerna söka komma till ändamålsenliga

lösningar av problem som kan uppkomma på de olika mellanskoleorterna.

Den reform som i det föregående föreslagits måste givetvis beaktas i lärarutbildningen.

År 1967 fattade riksdagen beslut angående reformering av lärarutbildningen

för lärare i s. k. läroämnen samt för klasslärare (prop. 1967: 4, SU 51,

rskr 143). I den nya utbildningen, som börjar införas kommande hösttermin,

måste mellanskolereformen uppmärksammas. Främst gäller detta utbildningen av

lärare i läroämnen vilken i ökad utsträckning måste anpassas till de krav yrkesutbildningen

ställer eftersom sådana lärare kommer att engageras i avsevärt större

omfattning inom yrkesutbildningen än f. n. Vad det gäller övriga lärarkategorier

förutskickades i samband med 1967 års lärarutbildningsreform bl. a. att de yrkespedagogiska

instituten skulle inlemmas i lärarhögskoleorganisationen. Kungl. Maj:t

har sedermera den 12 maj 1967 gett skolöverstyrelsen i uppdrag att efter samråd

med statskontoret utreda formerna härför. Det är angeläget att denna organisationsreform

kan genomföras utan dröjsmål bl. a. för att härigenom skapa bättre

förutsättningar för ett intensifierat pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete

på yrkesutbildningens område. Inom mellanskolan — liksom inom skolväsendet i

övrigt — kommer vidare att i betydande omfattning behövas lärare i s. k. övningsämnen.

Jag har för avsikt att inom kort föreslå Kungl. Maj:t att tillkalla en särskild

utredning rörande utbildningen av bl. a. dessa lärare. Slutligen aktualiserar självfallet

reformeringen av yrkesutbildningen en översyn av mål och innehåll i den

lärarutbildning som nu ges vid de yrkespedagogiska instituten. Denna översyn bör

ske parallellt med och i nära anslutning till det fortsatta arbetet med utformning av

läroplanerna för yrkesutbildningen. Ansvaret för översynen bör därför åvila skolöverstyrelsen.

YB torde i ett kommande betänkande ta upp frågor rörande lärarutbildningens

mål och innehåll. Detta betänkande bör kunna ge underlag för den

nyssnämnda översynen.

YB:s kommande betänkande bör också kunna vara av värde för det fortsatta

arbetet med fortbildningen av lärare. Vissa förslag angående fortbildning av lärare

i yrkesteknik har YB redan lagt fram i YB II. YB framhåller att en viktig förutsättning

för att reformen av yrkesutbildningen skall kunna genomföras är att lärarna

genom deltagande i fortbildningen följer med i utvecklingen på sina områden.

Härtill kommer att reformen medför förändringar i fråga om arbetsuppgifternas

omfattning och utformning för olika lärarkategorier.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Jag delar YB:s bedömning rörande behovet av intensiv fortbildning för lärare

inom yrkesutbildningen. I likhet med vad jag förutsatt i mitt förslag angående revidering

av läroplan för grundskolan (prop. 1968: 129) vill jag här framhålla betydelsen

av att fortbildningen organiseras så att den på smidigaste sätt och med

bästa möjliga utnyttjande av resurserna låter sig kombineras med skolans verksamhet

i övrigt. I huvudsak finner jag att nuvarande fortbildning är ändamålsenligt

utformad i detta hänseende. Samtidigt är jag här liksom i nyssnämnda sammanhang

införstådd med att fortbildningsbehoven för enstaka lärarkategorier i samband

med genomförandet av den föreslagna reformen kan visa sig vara så omfattande

att en annan uppläggning och organisation av verksamheten måste övervägas.

Behovet av en intensifierad fortbildningsverksamhet har för övrigt beaktats

vid beräkningen av anslaget Lärares fortbildning m. m. för budgetåret 1968/

69. Inom skolöverstyrelsen pågår redan arbete med att förbereda en ökad insats

på detta område.

YB föreslog i sitt första betänkande (YB I), framlagt på våren 1966, att sammanförandet

av de tre skolformerna yrkesskola, fackskola och gymnasium till en

skola, den integrerade gymnasieskolan, i princip skulle genomföras den 1

juli 1967. YB framhöll dock att det praktiska genomförandet i vissa delar inte

kunde ske förrän senare. Remissinstanserna bedömde i stort sett samstämmigt

YB:s förslag beträffande genomförandet såsom orealistiskt och uttalade sig för en

senareläggning. Skolöverstyrelsen lade fram förslag till ett genomförande av reformen

i etapper och beräknade därvid att det huvudsakliga genomförandet borde

ske läsåret 1970/71, då vissa nödvändiga förberedelser hunnit vidtas och då fackskolan

planerades vara införd i samtliga gymnasieregioner. Vissa läroplaner för

yrkesutbildningen förutsattes kunna träda i kraft vid en tidigare tidpunkt. Andra

åtgärder såsom sammanförande av skilda utbildningsvägar till utbildningsblock

bedömdes däremot få ske successivt efter nämnda tidpunkt.

För egen del ansluter jag mig i huvudsak till den bedömning som skolöverstyrelsen

redovisat. Det fulla förverkligandet av en mellanskolereform måste ta lång

tid. Bl. a. krävs utformning av yrkesutbildningens läroplaner m. m. samt förberedelser

i fråga om planeringen av utbildningen på det regionala och lokala planet.

Självfallet är det härvid som framgått av vad jag redan anfört nödvändigt att man

beaktar varje kommuns speciella förutsättningar i fråga om framför allt befintliga

skolbyggnader. Samordningen i yttre mening måste, i den mån investeringar förutsätts,

förverkligas successivt.

Införandet av den nya mellanskolan såsom en skolform bör emellertid kunna ske

innan alla materiella förutsättningar för dess fulla förverkligande föreligger.

Med hänsyn till behovet av förberedelsetid föreslår jag att mellanskolan införs den

1 juli 1971. Fr. o. m. denna dag kommer alltså mellanskolan såsom en organisatoriskt

sammanhållen, frivillig skolform att ersätta hittillsvarande tre skolformer

gymnasium, fackskola och yrkesskola. Innebörden härav är i huvudsak att

fr. o. m. nämnda dag skolväsendet ovanpå grundskolan kommer att regleras

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

153

av gemensamma centrala bestämmelser och att personella och materiella resurser

utnyttjas gemensamt. All personal som nu är anställd vid skilda gymnasiala skolformer

förutsätts bli anställd vid mellanskolan. Eleverna kommer att intas i mellanskolan

och där fördela sig på de olika linjerna. Intagningen förutsätts sålunda

bli samordnad. Enligt vad jag erfarit arbetar skolöverstyrelsen i samråd med statskontoret

redan med samordnad intagning till skolorna på det gymnasiala stadiet.

I detta sammanhang bör uppmärksammas den arbetsmarknadsmässiga effekten

av att utbildningen f. n. på ett mycket stort antal utbildningslinjer avslutas vid

samma tidpunkt och att denna nära sammanfaller med den säsongmässiga nedgång

i efterfrågan på arbetskraft som i regel inträffar under sommaren. Detta har redan

nu orsakat vissa svårigheter för ungdomarna att efter avslutad utbildning utan

dröjsmål få anställning. Mellanskolereformen kan måhända öka dessa svårigheter.

I den mån så blir fallet får lämpliga åtgärder övervägas. Det bör sålunda undersökas

om svårigheterna kan motverkas genom att man tar in elever i mellanskolan

vid mer än ett tillfälle årligen. Förmodligen kan en sådan anordning dock komma

i fråga endast på de största mellanskoleorterna. Därutöver kan eventuellt särskilda

insatser från arbetsmarknadsmyndigheternas sida visa sig behövliga.

Införandet av mellanskolan förutsätter ett stort antal författningsändringar i bl. a.

skollagen. Jag avser att senare återkomma med förslag till sådana ändringar.

Av vad jag anfört framgår att den bild mellanskolan kommer att förete vid införandet

blir ganska oenhetlig. Befintliga byggnader begränsar möjligheterna att

förverkliga den lokalmässiga integrationen. I många fall kommer nuvarande yrkesskolenheter

utanför gymnasieorterna att finnas kvar och bestå under överblickbar

tid. De avgränsningsproblem jag tidigare berört torde i åtskilliga fall inte vara

lösta vid tidpunkten för mellanskolans införande. Specialiserade utbildningsformer

som nu ingår i yrkesskolan får tills vidare infogas i mellanskolan även om de på

längre sikt inte kommer att höra till denna skola.

Det är skolöverstyrelsens uppgift att svara för den centrala planering som mellanskolans

införande den 1 juli 1971 förutsätter.

YB har i YB IV presenterat vissa beräkningar av kostnaderna vid genomförandet

av de framlagda förslagen. Beräkningarna avser dels driftkostnader

— lärarlönekostnader och kostnader för inbyggd undervisning — dels översiktligt

gjorda uppskattningar av utrustningskostnaderna. I fråga om driftkostnaderna görs

en jämförelse mellan kostnaderna för nuvarande yrkesutbildning och för den av

YB föreslagna. Skolöverstyrelsen har i sitt remisssvar riktat invändningar mot YB:s

beräkningar. Bl. a. påpekar skolöverstyrelsen att jämförelsen ej avser elevintagning

av samma storlek och att påbyggnadskurser beaktats vid beräkningen av dagslägets

kostnader men inte vid beräkningen av de framtida kostnaderna.

En kostnadsjämförelse av detta slag är självfallet mycket vansklig att göra.

Uppskattningar gjorda med utgångspunkt i YB:s beräkningar och med beaktande

av överstyrelsens erinringar emot dessa visar dock att förverkligandet av den nya

yrkesutbildningen inom mellanskolan leder till betydande kostnadsökningar. Med

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

tillämpning av nuvarande statsbidragsregler och vid en oförändrad intagning till

yrkesutbildningen kan statens utgifter för denna utbildning på driftbudgeten beräknas

öka med i runt tal 25 %. Den ökade kostnaden hänför sig till kvalitetsförbättringar

främst inom områdena konsumtion, vård samt handel och kontor. Till

den angivna utgiftsökningen om 25 % kommer utgifter för en fortsatt expansion av

yrkesutbildningen. Å andra sidan bör man genom rationaliseringar kunna dämpa

kostnadsstegringen. Arbetet härmed har redan påbörjats.

Som jag redan framhållit finns inte underlag för en säkrare bedömning av de utrustningskostnader

mellanskolereformen kommer att medföra.

Kostnaderna för byggnadsinvesteringar har jag berört i det föregående. Investeringsbehoven

för närmaste 7-årsperiod har uppskattats till ca 1 500 milj. kr.

för hela mellanskolestadiet. Hur stor del av dessa kostnader som kan sägas äga

samband med reformeringen av yrkesutbildningen är inte möjligt att avgöra. Huvudparten

av kostnaderna kan dock anses bestämda av de riktlinjer för utvecklingen

av stadiets skolformer som innefattas i 1964 års beslut. Jag vill på nytt framhålla

att integrationen av dessa skolformer, genomförd under beaktande av befintliga

resurser, bedöms leda till besparingar såväl på investeringssidan som på driftssidan.

Jag delar YB:s uppfattning att en effektiv informationsverksamhet är nödvändig

i samband med genomförandet av mellanskolereformen och att medel måste beräknas

för sådan verksamhet. Det är en uppgift för skolöverstyrelsen att bedöma

hur denna bör förläggas i tiden och vilket anslagsbehov som uppkommer för resp.

budgetår med anledning härav.

Ett annat avgränsat område där ökade medelsbehov uppkommer utgör fortbildningen

av lärare för mellanskolans yrkesutbildning. Medel för förberedelse av en

utökning av nu pågående fortbildningsverksamhet har beräknats under anslaget

Lärares fortbildning m. m. för budgetåret 1968/69. En ytterligare ökning av medelsbehovet

är att förutse för kommande budgetår. Storleken därav får bedömas

närmare i anslutning till beräkningen av anslagsbehovet för resp. budgetår.

I fråga om statsbidragssystemets utformning för olika skolformer

på det gymnasiala stadiet innebar 1964 års beslut ett steg mot väsentligt

ökad enhetlighet såvitt gäller grunderna för driftbidrag. Till samtliga dessa skolformer

utgår sålunda bidrag med 100 % av de faktiska lönekostnaderna för skolledare

och lärare. Alltjämt kvarstår dock vissa olikheter i fråga om grunderna för

driftbidrag till å ena sidan gymnasier och fackskolor och å andra sidan yrkesskolor.

Dessutom föreligger vissa olikheter i fråga om reglerna för investeringsbidrag till

olika former för yrkesutbildning. Bidragets storlek beror sålunda på om huvudmannen

är landstingskommun eller primärkommun och om utbildningen är att anse

som central eller lokal.

YB framlägger förslag till ändringar i gällande statsbidragsgrunder som syftar till

dels att ytterligare förenhetliga statsbidragsreglerna för olika slag av utbildning på

mellanskolestadiet, dels att förbättra statsbidraget till vissa slag av yrkesutbildning,

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Ma]:ts proposition nr 140 år 1968

framförallt sådan som anordnas av eller under medverkan av avnämarna, dvs.

företag av skilda slag, hantverksmästare m. fl.

Självfallet måste de skiljaktigheter som förekommer mellan statsbidragsbestämmelsema

för gymnasium, fackskola och yrkesskola avlägsnas i samband med mellanskolereformen.

En teknisk översyn av nuvarande bestämmelser är därför nödvändig.

Denna kräver ingående undersökningar och överväganden. Utformnigen av

nya regler måste ske i nära samverkan med företrädare för de kommunala huvudmännen.

Förberedelser för en sådan översyn har påbörjats inom utbildningsdepartementet.

I avvaktan på resultatet av översynen är jag inte beredd tillstyrka några

förändringar i nu gällande grunder för driftbidrag till yrkesutbildningen.

Vad angår YB:s förslag om att förenhetliga grunderna för vissa investeringsbidrag

vill jag erinra om att förslag av motsvarande innebörd förts fram i skolöverstyrelsens

anslagsframställning för budgetåret 1968/69 i samband med en av överstyrelsen

företagen översyn av hela systemet för statsbidrag till investeringar på

skolområdet. Jag räknar med att förslag i denna del kommer att läggas fram för

riksdagen så snart överläggningar med kommunförbunden har slutförts.

I fråga om de av YB föreslagna ändringarna av grunderna för statsbidrag till

inbyggda skolor, företagsskolor och lärlingsutbildning kan slutligen konstateras att

det organisatoriska underlaget för bedömning av förslaget är mycket bristfälligt.

YB:s kommande betänkande angående samverkan mellan näringsliv och skola bör

kunna bidra till att större klarhet skapas.

Med hänvisning till det anförda får jag sålunda konstatera att förutsättningar

f. n. saknas för ett ställningstagande till förändringar i gällande statsbidragssystem.

1955 års reform innebar att staten påtog sig ett väsentligt ökat ekonomiskt ansvar

för yrkesutbildningen. Ytterligare förbättringar av statsbidragen genomfördes genom

1964 års beslut. Som en riktpunkt för det fortsatta arbetet med en översyn av

statsbidragssystemet bör gälla att den ekonomiska ram, inom vilken förändringar i

systemet skall kunna göras, får bestämmas av en tillämpning av nuvarande bidragsregler

på den föreslagna utbildningen.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

7. Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att godkänna de riktlinjer för det frivilliga skolväsendet som jag förordat.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968 157

INNEHÅLL

Sid.

1. Inledning

1.1 Yrkesutbiidningsberedningens utredningsarbete................ 4

1.2 Skogsbrukets yrkesutbildningskommittés utredningsarbete........ 6

1.3 De gymnasiala skolformernas utveckling..................... 7

1.3.1 Propositionens bakgrund ............................ 7

1.3.2 Propositionens uppläggning.......................... 9

2. Yrkesutbildningens utformning ................................ 11

2.1. YB:s förslag .......................................... 11

2.1.1 Allmänna riktlinjer................. 11

2.1.2 Läroplanernas uppbyggnad .......................... 15

2.1.3 Linjer ........................................... 20

2.1.3.1 Vissa exemplifieringar samt läroplan för allmänna

ämnen.................................... 20

2.1.3.2 Läroplaner inom humanistisk-social sektor....... 27

2.1.3.3 Läroplaner inom ekonomisk sektor ............ 32

2.1.3.4 Läroplaner inom naturvetenskaplig-teknisk sektor. . 33

2.1.4 Pedagogiska och metodiska frågor .................... 37

2.2 Remissyttranden........................................ 42

2.2.1 Allmänna riktlinjer................................. 42

2.2.2 Läroplanernas uppbyggnad .......................... 44

2.2.3 Linjer ........................................... 50

2.2.3.1 Allmänna synpunkter........................ 50

2.2.3.2 Läroplaner inom humanistisk-social sektor....... 50

2.2.3.3 Läroplaner inom ekonomisk sektor ............. 53

2.2.3.4 Läroplaner inom naturvetenskaplig-teknisk sektor 54

2.2.4 Pedagogiska och metodiska frågor..................... 57

3. En sammanhållen mellanskola................................. 61

3.1 YB:s förslag........................................... 61

3.1.1 Dimensionering ................................... 61

3.1.2 Yttre planering.................................... 67

3.1.3 Lärotider ........................................ 71

3.1.4 Huvudmannaskap ................................. 72

3.1.5 Utbildning av handikappade.......................... 74

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

3.2 Remissyttranden........................................ 76

3.2.1 Dimensionering ................................... 76

3.2.2 Yttre planering.................................... 79

3.2.3 Lärotider ........................................ 86

3.2.4 Huvudmannaskap.................................. 88

3.2.5 Utbildning av handikappade ......................... 90

4. Utbildning inom jordbrukets, trädgårdsnäringens och skogsbrukets områden

.................................................... 92

4.1 YB:s och SYK:s förslag.................................. 92

4.2 Remissyttranden........................................ 99

5. Genomförande ............................................. 105

5.1 YB:s förslag........................................... 105

5.1.1 Lokaler och utrustning.............................. 105

5.1.2 Personal ......................................... 106

5.1.3 Omställning, planering.............................. 109

5.1.4 Statsbidrag och kostnader............................ 110

5.2 Remissyttranden........................................ 117

5.2.1 Lokaler och utrustning.............................. 117

5.2.2 Personal ......................................... 119

5.2.3 Omställning, planering.............................. 122

5.2.4 Statsbidrag och kostnader ........................... 124

6. Departementschefen......................................... 130

6.1 Inledning ............................................. 130

6.2 Yrkesutbildningens utformning ............................ 132

6.3 En sammanhållen mellanskola............................. 140

6.4 Utbildning inom jordbrukets, trädgårdsnäringens och skogsbrukets

områden .............................................. 147

6.5 Genomförande ......................................... 148

7. Hemställan ................................................ 156

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. SU 1968:195 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående riktlinjer för det frivilliga skolväsendet jämte motioner. s. 1 i texten
  2. SU 1968:149 Utlåtande i anledning av motioner angående vissa pedagogiska och undervisningsorganisatoriska frågor m. m. s. 3 i texten