Sök i Ratio Lex

Angående riktlinjer för utlännings politiken m. m

1968-10-04 · 134 sidor, varav 126 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 126 av 134 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:142, Angående riktlinjer för utlännings politiken m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1968

1

Nr 142

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för

utlännings politiken m. m.; given Stockholms slott den

4 oktober 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till riktlinjer för utlänningspolitiken

och till den framtida organisationen för den centrala handläggningen av

utlänningsfrågor.

En huvudlinje i utlänningspolitiken skall som hittills vara att i internationellt

samarbete skapa förutsättningar för ett fritt folkutbyte. Sådana

förutsättningar föreligger inte f. n. Förslagen i propositionen grundas därför

på att invandringen till Sverige tills vidare måste kontrolleras för att

det skall vara möjligt att samordna den med våra resurser och vår politik

inom andra områden och upprätthålla principen att invandrare skall ha

möjlighet att leva på samma standardnivå som den inhemska befolkningen.

Frågor om invandrares anpassning i Sverige skall beredas ökat utrymme.

Enligt propositionen skall statsmakterna ta ökat ansvar för utlänningspolitiken

genom att ge närmare riktlinjer för förvaltningsmyndigheternas

tillståndsprövning. Förslag till sådana riktlinjer läggs fram i propositionen.

De innebär bl. a. att den nuvarande organiserade invandringen av arbetskraft,

med krav på arbetstillstånd redan före inresan, skall bestå. Förutsättningarna

att flytta eller omskola inhemsk arbetskraft och arbetskraftsutbudet

från de icke yrkesverksamma kvinnorna, de handikappade

och de äldre måste beaktas. Invandrande arbetskraft får inte koncentreras

Lill låglönebranscher med osäkra anställningsförhållanden och hög arbetslöshetsrisk.

Löne- och andra anställningsvillkor skall överensstämma

med vad som är normalt för inhemsk arbetskraft med motsvarande kvalifikationer.

Arbetsmarknadspartens nuvarande inflytande på den arbets1

— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 142

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

marknadsbetingade invandringen skall bestå. Bostadsfrågan måste ordnas

före inflyttningen hit.

Enligt de föreslagna riktlinjerna skall invandring av humanitära skäl

medges generöst. Invandring av flyktingar, som inte är asylsökande eller

på annat sätt befinner sig i ett akut nödläge, skall huvudsakligen ha formen

av kollektiv överföring hit. Nu gällande lättnader för utländska studerande

vid tillståndsprövningen behålls.

Uppehålls- och arbetstillstånd skall enligt riktlinjerna ges för längre tider

än nu. Bosättningstillstånd, som f. n. ges efter minst fem års bosättning

här, skall kunna meddelas redan efter två års bosättning. Dessa förslag

innebär betydande lättnader i förhållande till nuvarande tillståndskrav.

Dessutom föreslås lättnader i gällande krav på att arbetstillstånd skall avse

visst slag av arbete. Sådan yrkesbegränsning bör i regel kunna undvaras i

fråga om utlänning som har arbetat här minst ett år.

Utlänningsfrågor skall enligt förslaget handläggas av de vanliga fackmyndigheterna

inom områden där utlänningar är i huvudsak jämställda

med svenska medborgare, t. ex. inom undervisningen, hälso- och sjukvården

och socialvården. Övriga utlänningsfrågor skall handläggas av en central

utlänningsmyndighet. Denna föreslås få avsevärt annat verksamhetsområde

än nu. Vid sidan av tillstånds- och kontrollfrågor skall en huvuduppgift

för myndigheten sålunda vara att handlägga anpassningsfrågor som

avser bl. a. samordning av anpassningsinsatserna, uppföljning av anpassningsproblemen

och bevakning av utvecklingen på anpassningsområdet. Vidare

skall myndigheten handlägga medborgarskapsfrågor, som skall föras

över från Kungl. Maj :t till den centrala utlänningsmyndigheten.

Den nuvarande provisoriska centrala utlänningsmyndigheten, statens

utlänningskommission, föreslås den 1 juli 1969 bli ersatt med ett fristående

permanent ämbetsverk. Verkets styrelse skall bestå av verkschefen

som ordförande samt sex lekmannaledamöter. Till verket skall knytas sakkunniga

inom de skilda intresseområden som har betydelse för avgörandet

av frågor inom verkets verksamhetsområde. Förslag till närmare organisation

av verket avses skola föreläggas 1969 års riksdag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 4 oktober 1968.

N ä r v a r a n d e:

Statsråden Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal,

Odhnoff, Morerg.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer

för utlånningspolitiken m. in. och anför.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 1 december 1981 tillkallade

jag den 11 december samma år sex sakkunniga för utredning om utformningen

av utlänningskontrollen och därmed sammanhängande frågor. De

sakkunniga1 antog benämningen utlänningsutredningen.

Enligt direktiven skulle en uppgift för utredningen vara att undersöka

behovet av föreskrifter om begränsningar i arbetskraftens rörlighet vid

eventuell svensk associering till den Europeiska ekonomiska gemenskapen

(EEC). År 1963 sköts emellertid frågan om Sveriges associering till EEC

på framtiden. Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 28 februari 1964 skulle utredningen

trots detta fortsätta och slutföra sitt arbete i övriga delar.

I utredningens uppdrag ingick också att utforma normer för prövningen

av ansökan om uppehållstillstånd för utländska studerande. Förslag i detta

avseende lade utredningen fram år 1963 i betänkandet »Uppehållstillstånd

m. in. för utländska studerande» (SOU 1963:11). Förslaget föranledde

ändringar den 28 juni 1963 i utlänningskungörelsen den 4 juni 1954

(nr 457).

Till utredningens övriga uppgifter hörde bl. a. att lägga fram förslag

till generella direktiv i fråga om tillståndsgivningen enligt utlänningsförfattningarna

även i sådana avseenden som inte hänger samman med marknadsfrågorna

eller utlännings studier i vårt land, avge förslag om hur den

inre utlänningskontrollen skall anordnas och ta upp frågan om den lämp
1

Justitiekansler]! Bengt Lännergren, ordförande, riksdagsledamöterna Bengt Elmgren, Carl

Eric Hedin, Jan-Ivan Nilsson och Ingrid Segerstedt Wiberg samt expeditionschefen Eskil Hellner.

Sedan Elmgren avlidit, tillkallades den 17 maj 1966 riksdagsledamoten Essen Lindahl som

sakkunnig.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr lk2 år 1968

ligaste organisationen på längre sikt av den centrala utlänningsmyndigheten

med hänsyn till såväl dess kontrollerande som dess tillståndsgivande

funktion. Uppdraget i dessa delar har utredningen nu redovisat i betänkandet

»Invandringen. Problematik och handläggning» (SOU 1967:18).

I betänkandet föreslås att statsmakterna skall ta ansvaret för utlänningspolitiken

genom att fastställa riktlinjer för prövningen hos de förvaltningsmyndigheter

som skall verkställa denna politik. I syfte att ge utlänning

bättre rättsskydd föreslår utredningen, att utlänning inte som f. n. skall

kunna vägras uppehållstillstånd på grund av sin vandel. I stället skall möjligheterna

att utvisa utlänning vidgas. Betänkandet innehåller också förslag

i fråga om den inre utlänningskontrollen. I organisatoriskt avseende

föreslår utredningen, att beslutanderätten i ärenden om arbetstillstånd flyttas

från den centrala utlänningsmyndigheten till arbetsmarknadsstyrelsen

och att besvärsrätt i samband därmed införs beträffande beslut i sådana

ärenden. Förslag läggs vidare fram att ett centralt ämbetsverk, immigrationsstyrelsen,

skall inrättas för att handlägga utlänningsfrågor.

Betänkandet har remissbehandlats i vanlig ordning. Remissyttranden

har avgetts av riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen,

styrelsen för internationell utveckling (SIDA), överbefälhavaren

(ÖB), socialstyrelsen, statskontoret, statistiska centralbyrån, centrala

folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU), skolöverstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), bostadsstyrelsen, statens utlänningskommission,

utlänningsnämnden, arbetsgruppen för invandrarfrågor, överståthållarämbetet

(ÖÄ), länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län,

Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet,

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i

Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO), Sveriges arbetsledareförbund (SALF),

Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges industriförbund, Centralförbundet

för finska föreningar i Sverige, Estniska kommittén, Esternas

representation i Sverige, Sveriges förenade studentkårer, Sveriges advokatsamfund,

Föreningen Norden, sammanslutningen Individuell människohjälp,

Nordiska rådets svenska delegation, Rädda barnens riksförbund,

Svenska röda korset, Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges liberala studentförbund,

Sveriges socialdemokratiska studentförbund och Sveriges

socialdemokratiska ungdomsförbund.

RÅ har vid sitt utlåtande fogat yttranden av överåklagaren i Stockholm

samt länsåklagarna i Malmöhus, Älvsborgs, Västmanlands och Norrbottens

län. ÖÄ har bifogat yttrande från polismästaren i Stockholm. Länsstyrelserna

har överlämnat yttranden från landstingets förvaltningsutskott i

Stockholms län, länsarbetsnämnderna i Södermanlands, Kronobergs, Göte
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungi. Maj.ts proposition nr 142 år 1968

borgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län,

polismästarna i Eskilstuna, Ljungby, Växjö, Älmhults, Malmö, Trelleborgs,

Hälsingborgs, Göteborgs, Mölndals, Uddevalla, Karlstads, Kristinehamns,

Bodens och Haparanda polisdistrikt samt drätselkamrarna i Eskilstuna,

Oxelösund och Torshälla, drätselkammaren och socialnämnden i Linköping,

drätselkammaren i Trelleborg och stadskollegiet och socialbyrån i Hälsingborg.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har dessutom bifogat särskilt yttrande

av länspolischefen.

Utredningens förslag i fråga om vandelsprövningen i ärenden om uppehållstillstånd

och om utvisningsinstitutet samt om beslutanderätten i ärenden

om arbetstillstånd och besvärsrätt i sådana ärenden syftar till ändringar i

utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193), som hör till justitiedepartementets

verksamhetsområde. Dessa förslag har anmälts förut i dag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr lk2 år 1968

Nuvarande förhållanden m.m.

Folkutbytet under 1900-talet

Sverige upplevde under senare delen av 1800-talet och början av 1900- talet en period av stark emigration. Från och med år 1931 har emellertid

folkutbytet för Sveriges del medfört invandringsöverskott. Under åren 1931

—1966 invandrade 733 200 personer och utvandrade 334 600 personer. Under

denna period medförde alltså folkutbytet ett totalt invandringsöverskott på

ca 398 500 personer, varav 38 800 under 1930-talet, 134 000 under 1940-talet,

105 900 under 1950-talet och 119 800 under de första sex åren av 1960-talet.

Såväl invandringen som utvandringen har växlat i omfattning från år

till år. Sålunda varierade invandringen under åren 1951—1966 mellan

49 600 personer (år 1965) och 19 100 (år 1953) samt utvandringen mellan

19 700 (år 1966) och 12 700 (år 1955). Variationerna i den totala invandringen

har varit konjunkturbetingade. Särskilt konjunkturkänslig har invandringen

från Finland och de europeiska länderna utanför Norden varit,

medan invandringen från Norge och från Danmark efter år 1958 endast

i mindre mån har varierat med konjunkturerna. Invandringen från utomeuropeiska

länder har varit påfallande konstant om än med en klar tendens

till ökning. Utvandringen har inte påverkats av konjunkturutvecklingen

i lika hög grad och lika entydigt som invandringen. Endast i fråga

om utvandringen till de nordiska länderna kan man spåra ett samband

mellan utvandringens omfattning och konjunkturutvecklingen på så sätt

att utvandringen har haft en tendens att öka under lågkonjunktur och

minska under högkonjunktur.

Invandringsöverskottet har dominerats av nettoinflyttningen från de övriga

nordiska länderna. Deras andel i den totala nettoinflyttningen från

de europeiska länderna uppgick under tiden 1951—1955 till 64 %, under

den därpå följande femårsperioden till 73 % och under perioden 1961—

1965 till 68 %. Dessa länders stora andel i invandringsöverskottet har främst

berott på stark nettoinflyttning från Finland. Under 1960-talet har utvandringsströmmen

från medelhavsländerna i allt större utsträckning sökt

sig till Sverige. Nettoinflyttningen från Grekland, Italien, Jugoslavien och

Spanien uppgick under åren 1956—1960 till 2 500 personer och under åren

1961—1965 till 15 600 personer. Folkutbytet med länderna utanför Europa,

vilket visar samma utvecklingstendens som utbytet med medelhavsländerna,

medförde fram till år 1961 ett utvandringsöverskott men har från detta år

resulterat i ett mindre invandringsöverskott. Överskottet uppgick perioden

1961—1965 till 3 900 personer.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

7

Den starka invandringen under efterkrigstiden har medfört att det utländska

inslaget i befolkningen har ökat efter hand. Antalet här kyrkobokförda

utlänningar, som den 31 december 1950 utgjorde 123 700, uppgick

den 1 november 1960 till 190 600. Antalet i landet bosatta utlänningar

torde f. n. utgöra omkring 300 000.

Under efterkrigstiden har ett stort antal utlänningar beviljats svenskt

medborgarskap. Under 1940-talet blev 21 000 utlänningar svenska medborgare,

under 1950-talet 86 000 och under åren 1961—1966 sammanlagt

57 600. Av de 164 600 utlänningar som fick svenskt medborgarskap under

tiden 1941—1966 var 70 700 (43,0 %) nordbor och 93 900 (57,0 %) medborgare

i utomnordiska länder.

Invandringen under efterkrigstiden har inneburit ett betydande tillskott

till landets arbetskraftsresurser. I januari 1967 uppgick den utländska

arbetskraftens andel i befolkningen i arbetskraften till 4,6 %.

Antalet arbetsanmälda utlänningar har liksom antalet invandrare varierat

med konjunkturväxlingarna. Antalet ökade från 100 600 i april 1951

till 125 600 i oktober 1952 för att ett och ett halvt år senare åter befinna

sig på ungefär samma nivå som i april 1951. Därefter ökade antalet successivt

och uppgick i oktober 1957 till 137 300 men minskade därpå snabbt

och nådde under första hälften av år 1959 sitt lägsta värde under perioden,

98 300. Under de följande åren ökade antalet åter för att i januari 1967

uppgå till 176 000. Därefter har antalet arbetsanmälda utlänningar i landet

sjunkit till 171 700 den 1 januari 1968 och ca 169 600 den 1 juli 1968.

Av de knappt 170 000 utlänningar, som var anmälda den 1 juli 1968, var

ca 104 000 eller ungefär 60 % nordbor. Större delen av nordborna var finska

medborgare.

Historik

Sedan det passtvång som infördes under de första årtiondena av 1800- talet hade avskaffats år 1860, upprätthöll Sverige under en lång följd av

år ett fritt folkutbyte med andra länder. En utlänning kunde fritt resa in

i landet samt utan tillstånd uppehålla sig här och — med några undantag

— inneha arbetsanställning.

Under det första årtiondet av 1900-talet restes emellertid allt starkare

krav på lagstiftning till skydd mot ej önskvärd invandring. På riksdagens

initiativ utarbetade Kungl. Maj :t förslag i ämnet och riksdagen antog år

1914 en lag om förbud för vissa utlänningar att vistas här i riket, den s. k.

utvisningslagen. Lagen byggde på principen om fritt folkutbyte och syftade

endast till att förhindra invandring av kriminella eller på annat sätt asociala

utlänningar. Sådana utlänningar kunde enligt lagen avvisas vid inresan

eller utvisas om de redan hade rest in i landet. I övrigt fick utlänning fritt

resa in och uppehålla sig här.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

Fastän utvisningslagen inte innehöll några bestämmelser om generell utlänningskontroll

förutsatte den att sådan kontroll skulle kunna anordnas

under vissa förhållanden. Med stöd av fullmaktsbestämmelse i lagen utfärdade

Kungl. Maj :t under första världskriget och åren närmast därefter

ett flertal författningar, som reglerade utlännings rätt att resa in och vistas

i landet. Genom regleringen infördes i administrativ ordning en generell utlänningskontroll

som innefattade bl. a. pass- och viseringstvång och direkt

syftade till att begränsa folkutbytet med andra länder. Motivet var till en

början bostads- och försörjningsläget och senare förhållandena på arbetsmarknaden.

Samtidigt som kontrollen över invandringen av utländsk arbetskraft

skärptes gick utvecklingen på den internationella samfärdselns område

mot ökad liberalisering. Efter ömsesidiga överenskommelser upphävde

Sverige under åren närmast efter krigsslutet viseringsskyldigheten gentemot

ett stort antal länder i Europa.

Eftersom den arbetsmarknadsmässiga prövningen av inresande utlänningar

var anknuten till viseringen, innebar upphävandet av viseringstvånget

att tillströmningen av viseringsfria utländska arbetssökande inte

längre kunde regleras. För att skydda den svenska arbetskraften mot utländsk

konkurrens föreskrevs därför år 1926, att viseringsfri utlänning

som ville ta anställning här i riket skulle fr. o. m. den 1 oktober 1926 ha

sitt pass försett med arbetstillstånd.

Den utlänningskontroll som sålunda hade byggts upp i administrativ

ordning hade nu fått sådan omfattning och betydelse att det ansågs nödvändigt

att reglera den i lag. I en ny lag, 1927 års utlänningslag, sammanfördes

utvisningslagens bestämmelser om avvisning och utvisning samt

större delen av de i administrativ ordning meddelade bestämmelserna om

utlännings rätt att inresa, vistas och arbeta i landet. 1927 års utlänningslag

var alltså inte som 1914 års utvisningslag någon nyskapelse utan innebar

närmast en stadfästelse av en redan genomförd utlänningslagstiftning.

Liksom denna lagstiftning hade den nya lagen som huvudsyfte att skydda

den svenska arbetsmarknaden så att den bevarades åt den inhemska arbetskraften.

1927 års lag var tidsbegränsad. Efter förlängning ersattes den av nya

utlänningslagar åren 1937 och 1945. Den huvudprincip som 1927 års utlänningslag

vilade på lämnades orubbad i dessa utlänningslagar. Däremot

har den nu gällande utlänningslagen av år 1954 från principiell synpunkt

annan innebörd än de tidigare utlänningslagarna.

Huvuddragen av den svenska utlänningslagstiftningen

Till grund för vår nuvarande utlänningslag (UtlL) den 30 april 195i

(nr 193), som trädde i kraft den 1 juli 1954, ligger principen att en ovill
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

9

korlig rätt att vistas i landet och här vinna sin utkomst tillkommer endast

svensk medborgare. Denna princip motsvarar vad som är internationellt

erkänt. Häri ligger alltså en skillnad mellan svensk medborgares och utlännings

rättsställning. Utlänningslagstiftningens uppgift angavs vid lagens

tillkomst vara att skapa sådan legal reglering av utlännings möjligheter

att uppehålla sig i landet som ger rättsliga garantier mot godtycklig

behandling och i största möjliga utsträckning tillförsäkrar även utlänning

en tryggad ställning.

I UtlL och den därtill anslutande utlänningskungörelsen (UtlK) den

4 juni 1954 (nr 457) anges dels i vilken utsträckning utlänning måste ha

tillstånd för att resa in i landet samt uppehålla sig och inneha anställning

här, dels i vilka fall han kan tvingas att lämna landet. Reglerna om tillstånd

och avlägsnande är avsedda att utgöra medel för både individuell

och generell utlänningskontroll.

Den individuella kontrollen syftar till att skydda landet mot utlänningar

som på grund av kriminalitet eller asocialitet eller av liknande skäl inte

är önskvärda här. Sådana utlänningar kan enligt UtlL hindras att resa in

när de kommer hit och avlägsnas härifrån om de uppehåller sig här. De

medel som UtlL tillhandahåller för att möjliggöra individuell utlänningskontroll

är avvisning, förvisning och utvisning. Användningen av dessa

medel har kringgärdats med rättsliga garantier i syfte att hindra godtycklig

behandling. I lagen är sålunda angivet under vilka förutsättningar utlänning

får avvisas, förvisas eller utvisas, och genom föreskrifter om förfarandet,

med möjlighet för utlänning att klaga över beslut som har gått

honom emot, har man strävat efter att bereda utlänningen rättssäkerhet.

Den generella utlänningskontrollen tar i motsats till den individuella inte

främst sikte på ett kvalitativt bedömande av den enskilde utlänningen

utan syftar huvudsakligen till att avväga och kontrollera tillströmningen

av utlänningar till landet från sådana allmänna synpunkter som rådande

arbetsmarknads-, försörjnings- och bostadsförhållanden. I fråga om denna

kontroll anges i UtlL i stort sett bara vilka medel som får användas, nämligen

visering för rätt till inresa, uppehållstillstånd för rätt att vistas här,

arbetstillstånd för rätt att ta arbetsanställning och bosättningstillstånd,

som innefattar rätt att både vistas och arbeta i Sverige. Utlänning som

vistas här utan att ha föreskrivet tillstånd kan förpassas ur landet. I vilken

utsträckning ett eller flera av dessa medel skall utnyttjas har emellertid

överlämnats åt Kungl. Maj:t att bestämma. Regleringen har skett i

UtlK. Kungl. Maj :t kan sålunda upphäva eller mildra tillståndstvånget och

därigenom möjliggöra att antalet utlänningar i landet ökas eller skärpa tillståndstvånget

och på så sätt åstadkomma att antalet utlänningar minskas.

Emellertid upprätthålls inte någon klar skillnad mellan den generella och

den individuella kontrollen. Bl. a. används medel för generell kontroll i viss

utsträckning även för individuell kontroll, och avvisning, som i princip är

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 142

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr li2 år 1968

ett medel för individuell kontroll, fyller en funktion också som generellt

kontrollmedel.

Den kontroll som behövs för tillämpningen av UtlL utövas under ledning

av en central utlänningsmyndighet, statens utlänningskommission.

Utlännings rättsställning

Utlännings rättsställning skiljer sig från svensk medborgares inte bara

däri att han inte har en ovillkorlig rätt att resa in, vistas och arbeta i

landet. Även i andra avseenden föreligger skillnader. Utlänning får sålunda

inte utan särskilt tillstånd driva näring eller förvärva fast egendom

här och med vissa undantag inte heller inneha statstjänst. Vidare åtnjuter

utlänning inte några politiska rättigheter. Han har inte rösträtt vid allmänna

val och får inte delta i samhällets styrelse.

Bortsett från dessa inskränkningar kan utlänning sägas vara i huvudsak

likställd med svensk medborgare i fråga om fri- och rättigheter. Han

åtnjuter samma skydd för sin person och sin egendom som svensk medborgare,

och han äger i samma utsträckning som svensk medborgare föra

talan inför domstol eller annan myndighet för att tillvarata sina intressen.

Vissa utlänningar är dock skyldiga att ställa borgen för kostnad och skada.

Misstänks han för brott, har han rätt till biträde av offentlig försvarare

på samma villkor och enligt samma regler som gäller för svensk medborgare.

Utlänning åtnjuter vidare yttrandefrihet, religionsfrihet samt förenings-

och församlingsfrihet i samma mån som svensk medborgare. Dessa

fri- och rättigheter är numera folkrättsligt tryggade genom Sveriges

anslutning till Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna. Särskilt intresse tilldrar

sig frågan om utlänning får bedriva politisk verksamhet här i landet,

speciellt sådan verksamhet som tar sikte på de politiska förhållandena i

utlänningens hemland. Europarådets konvention förpliktar inte konventionsstat

att garantera utlänning ovillkorlig rätt att vara politiskt verksam.

Enligt artikel 16 i konventionen utgör nämligen dess föreskrifter om yttrandefrihet

samt förenings- och församlingsfrihet inte hinder för konventionsstat

att föreskriva inskränkningar i utlännings politiska verksamhet.

Svensk lag innehåller inte något förbud för utlänning att bedriva sådan

verksamhet här. De fri- och rättigheter som svenska medborgare åtnjuter

härvidlag tillkommer följaktligen i princip också utlänning som vistas här.

Bedriver utlänning politisk verksamhet som inte är förenlig med svenska

intressen kan han emellertid förmås att lämna landet, eftersom han i motsats

till svenska medborgare saknar ovillkorlig rätt att vistas här. Liksom

i andra fall då utlänning inte anses böra få stanna i landet kan nytt uppehållstillstånd

vägras, när giltighetstiden för meddelat tillstånd löper ut.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1968 11

Därmed inträder skyldighet för utlänningen att lämna landet. Med stöd

av särskild bestämmelse i UtlL kan också Kungl. Maj :t när som helst utvisa

utlänning, om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller

eljest i statens intresse. I stället för utvisning kan Kungl. Maj :t i dylikt

fall föreskriva inskränkningar och villkor för utlänningens fortsatta vistelse

här.

Utlänning är likställd med svensk medborgare i fråga om rätt till undervisning

och utbildning. Utlänning, som är bosatt här i landet, har sålunda

samma rätt och skyldighet som svensk medborgare att delta i undervisningen

i grundskolan, och han äger i mån av tillgång på plats få undervisning

vid yrkesskola, fackskola eller gymnasium. Vidare är utlänning i

princip jämställd med svensk medborgare i fråga om rätt till undervisning

vid landets universitet och högskolor.

Även i fråga om rätt till hälso- och sjukvård är utlänning likställd med

svensk medborgare. I regel föreligger jämställdhet också i fråga om rätt

till sociala förmåner.

Mot de fri- och rättigheter som utlänning åtnjuter i Sverige svarar en

rad skyldigheter. Utlänning är sålunda liksom svensk medborgare skyldig

att rätta sig efter landets lagar och dess myndigheters beslut. Om han

begår brott här i landet, har han att svara därför enligt svensk lag och

inför svensk domstol, och detsamma gäller om han begår brott utom riket

och har hemvist i Sverige. Utlänning är dessutom skyldig att iaktta de

särskilda villkor som gäller för hans rätt att vistas och arbeta i Sverige,

Underlåler han att söka tillstånd som krävs, kan han dömas till böter, om

det inte finns skäl att på denna grund avlägsna honom härifrån.

Utlänning är vidare i princip skattskyldig i Sverige enligt samma regler

som gäller för svensk medborgare.

I fråga om skyldigheter intar utlänning i ett viktigt avseende en särställning

i förhållande till svensk medborgare. Rätt och skyldighet att delta

i rikets försvar gäller enligt värnplikts- och civilförsvarslagarna endast

svensk medborgare. Kungl. Maj :t äger dock förordna om civilförsvarsplikt

även för utlänning som vistas här.

En utförligare redovisning av utlännings rättsställning i Sverige lämnas

i kap. 5 i utredningens betänkande.

Internationella överenskommelser

Vårt lands handlingsfrihet på uflänningspolitikens område begränsas i

viss utsträckning genom åtaganden i internationella överenskommelser. Av

särskild betydelse är för Sveriges del överenskommelserna om gemensam

nordisk arbetsmarknad och gemensamt nordiskt passkontrollområde samt

det inom ramen för organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling

(OECD) bedrivna samarbetet på arbetskraftens område. Av betydelse

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1968

är vidare avtal om praktikantutbyte och överenskommelser om social trygghet.

Beträffande det närmare innehållet i dessa överenskommelser hänvisas

till kap. 6 i utredningens betänkande. I sammandrag lämnar utredningen

följande redovisning.

Överenskommelsen om gemensam nordisk arbetsmarknad, som träffades

år 1954 mellan de nordiska länderna, innebär att medborgare i de övriga

nordiska länderna äger rätt att på samma villkor som svensk medborgare

ta anställning på den svenska arbetsmarknaden. Invandringen av nordisk

arbetskraft kan alltså inte påverkas genom den generella kontrollens medel

för att nå arbetsmarknadspolitiska eller samhällsekonomiska syften.

Passkontrollöverenskommelsen av år 1957 utgör ett band på vår handlingsfrihet

såvitt gäller utformningen av viseringspolitiken. Enligt överenskommelsen

skall nämligen de fördragsslutande staterna eftersträva att använda

viseringstvång i samma utsträckning och söka åstadkomma likartad praxis

beträffande meddelande av visering för affärs-, studie- och turistresor samt

liknande kortvariga resor. Överenskommelsen förutsätter vidare att awisningsbestämmelserna

i de olika länderna är i huvudsak lika.

:Enligt OECD :s arbetskraftsstadga skall medlemsstats myndigheter efter

ansökan bevilja tillstånd för anställning inom landet åt arbetare, som är

medborgare i annan medlemsstat, så snart det har konstaterats att lämplig

inhemsk: arbetskraft inte har kunnat anskaffas inom en månad efter det

att arbetsgivaren anmält den lediga platsen till den offentliga arbetsförmedlingen

och meddelat att han har för avsikt att söka tillstånd att anställa utländsk

arbetare.

Enligt-Förenta Nationernas konventioner angående flyktingars och statslösa

personers rättsliga ställning får konventionsstat inte utvisa flykting

eller statslös person, som lovligen uppehåller sig på denna stats område, annat

än på grund av skäl hänför liga till den nationella säkerheten eller den

allmänna ordningen. Sistnämnda uttryck har närmast samma innebörd

som det motsvarande franska begreppet »ordre public», som kan sägas inrymma

samhällsordningen i stort. Vidare får konventionsstat inte, på vilket

sätt det vara må, avlägsna flykting till stat, där flyktingens liv eller

frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, tillhörighet till viss samhällsgrupp

eller politisk åskådning.

Avtal om praktikantutbyte har Sverige ingått med en rad europeiska

länder. Avtalen innebär att Sverige är skyldigt att — oavsett läget på arbetsmarknaden

— varje år ta emot ett visst antal praktikanter från de

andra utbytesländerna.

I fråga om utlännings sociala trygghet har Sverige anslutit sig till olika

konventioner inom ramen för nordiskt och europeiskt samarbete samt

samarbete inom Förenta Nationernas ram
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr l''t2 dr 1968

13

Förhållandena i vissa främmande länder

Redogörelsen i detta avsnitt utgör huvudsakligen en sammanfattning av

utiänningsutredningens redovisning i kap. 4 i betänkandet.

Översikt

Fram till första världskriget rådde i stort sett fritt folkutbyte mellan flertalet

länder i Europa och Amerika. Den restriktiva utlänningslagstiftning

som flertalet länder införde under kriget och åren närmast därefter har

emellertid sedan blivit bestående. Inte ens mellan länder, som har etablerat

långtgående samarbete på olika områden, existerar helt fritt folkutbyte. Belysande

är utvecklingen inom Norden och EEC. Medborgare i nordiskt land

är visserligen efter tillkomsten av den gemensamma nordiska arbetsmarknaden

inte skyldig att ha tillstånd för att inresa, vistas och arbeta i annat

nordiskt land, men han kan avlägsnas från landet, om avvisnings-, utvisnings-

eller förvisningsanledning föreligger mot honom. Inte heller inom

EEC kommer folkutbytet att vara helt fritt ens om det till grund för gemenskapen

liggande Rom-fördraget genomförs. Enligt fördraget äger nämligen

medlemsstat begränsa arbetskraftens fria rörlighet av hänsyn till allmän

ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa.

De olika ländernas utlänningslagstiftning visar många likheter men också

många skiljaktigheter. Huvudsyftet med lagstiftningen är i alla länder

att möjliggöra reglering av tillströmningen av utlänningar till landet med

hänsyn till allmänna intressen och hindra att utlänningar, som på grund av

sina personliga förhållanden anses inte önskvärda, reser in eller vistas i landet.

Den generella kontrollen upprätthålls genom krav på att utlänning skall

ha tillstånd för att resa in, vistas och arbeta i vederbörande land. Under

vilka förutsättningar utlänning skall få tillstånd anges vanligen inte i tillståndsbestämmelserna

utan bestäms antingen genom praxis, som i de nordiska

länderna, eller genom direktiv från statsmakternas sida, som i Frankrike.

I några länder, däribland Amerikas förenta stater, anges i lagstiftningen

noga de villkor som måste vara uppfyllda för att utlänning skall få

tillstånd.

I vilken omfattning utlänningar skall tillåtas invandra i ett land bestäms

i allmänhet med utgångspunkt i landets möjligheter att bereda invandrarna

sysselsättning. I vissa länder är invandringens omfattning fixerad i en

årlig kvot. Så är förhållandet i Amerikas förenta stater beträffande vissa

kategorier utlänningar och i Storbritannien i fråga om invandrare från samväldesländerna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1968

När det gäller den individuella kontrollen anges vanligen i lag mer eller

mindre ingående på vilka grunder utlänning kan hindras att resa in i landet

eller avlägsnas därifrån. Inte sällan lämnar dock avlägsnandereglerna

vitt utrymme för rent dislcretionär prövning.

Utlänningskontrollen är i en del länder utformad som en förhandskontroll

och i andra länder som en efterhandskontroll. I exempelvis Amerikas

förenta stater är kontrollen inriktad på ingående förhandsprövning av alla

utlänningar som önskar resa in i landet, oavsett om de har för avsikt att

bosätta sig där eller vistas där endast tillfälligt. I många länder, däribland

de nordiska länderna, Belgien, Frankrike och Förbundsrepubliken Tyskland,

vidtas i regel mera ingående prövning först när utlänningen har rest

in i landet och då endast om han har för avsikt att vistas där mer än tre

månader.

De nordiska länderna

Utlänningslagstiftningen i de nordiska länderna har i stort sett likartad

utformning. De största olikheterna hänför sig till möjligheterna att avlägsna

inte önskvärda utlänningar ur landet och består främst i att bestämmelserna

i de danska, finska och norska utlänningslagarna lämnar större

utrymme för rent diskretionär prövning än motsvarande bestämmelser i den

svenska utlänningslagen. Utlänning kan avvisas från Danmark närhelst

hans förhållanden ger anledning därtill, från Finland om hans inresa av särskilda

skäl inte är önskvärd och från Norge om hans förhållanden påkallar

det. Utlänning kan vidare avlägsnas från Danmark genom utvisning om

hans förhållanden ger anledning därtill och från Finland genom förpassning

om han genom sitt uppförande har ådagalagt att hans vistelse i landet

inte är önskvärd. Det är att märka att utlänningslagarnas avlägsnanderegler

är tillämpliga också på medborgare i nordiskt land vid vistelse i annat nordiskt

land. Svenska medborgare kan avvisas från Danmark, Finland eller

Norge på väsentligt lösare grunder än medborgare i dessa länder kan a\*

visas från Sverige.

I fråga om generell utlänningskontroll överensstämmer de nordiska ländernas

lagstiftning i stort sett. Varje land kräver i princip visering, uppehållstillstånd

(i Finland vistelsetillstånd) och arbetstillstånd för att utlänning

skall få resa in, vistas och arbeta i landet. Tillståndsreglerna har i

huvudsak samma utformning i de olika länderna. De viktigaste skillnaderna

hänför sig till möjligheterna att återkalla redan givet tillstånd.

Olikheterna mellan de nordiska länderna i den utlänningspolitik, för

vilken tillstånden utgör instrument, är emellertid betydande. Orsakerna

härtill är att de olika länderna vid utformningen av sin utlänningspolitik

har att utgå från vitt skilda förutsättningar. Sålunda har den samhällsekonomiska

och utrikespolitiska utvecklingen under efterkrigstiden varit

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

15

väsentligt olika i de skilda länderna. I Sverige har konjunkturutvecklingen

efter andra världskriget varit i stort sett gynnsam och medfört stark efterfrågan

på arbetskraft. I Finland däremot har konjunkturutvecklingen under

samma tid varit mindre gynnsam. Näringslivets behov av arbetskraft har

kunnat tillgodoses med inhemsk arbetskraft och dessutom har en betydande

utvandring ägt rum, framför allt till Sverige. Även i utrikespolitiskt hänseende

är skillnaderna i de olika ländernas ställning uppenbara. Danmark

och Norge är anslutna till NATO och Finland är bundet av en vänskaps- och

biståndspakt med Sovjetunionen, medan Sverige inte har ingått några internationella

överenskommelser av rent politiskt innehåll.

De jämförelsevis likartade ekonomiska och sociala förhållandena i de

nordiska länderna har efter hand lett till att lättnader har kunnat genomföras

för medborgare i dessa länder i fråga om den generella utlänningskontrollen.

Medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige äger

sålunda utan pass eller tillstånd resa in och uppehålla sig samt ta arbetsanställning

i vilket som helst av dessa länder. Utlänningskontrollen i fråga

om nordbor har därför numera endast till uppgift att hålla kriminella eller

eljest asociala utanför resp. lands gränser.

Den gemensamma arbetsmarknad som genomfördes år 1954 kompletterades

år 1958 med den nordiska passkontrollöverenskommelsen. Enligt

denna utgör Norden ett gemensamt passkontrollområde gentemot övriga

länder. Passkontrollen länderna emellan har i huvudsak upphört.

Förbundsrepubliken Tyskland

Inresa

För att få resa in i Förbundsrepubliken måste utlänning i princip ha

uppehållstillstånd i form av visering (Aufenthaltserlaubnis als Sichtvermerk)

redan vid inresan bl. a. om han ämnar utöva förvärvsverksamhet.

Kravet upprätthålls emellertid endast i fråga om medborgare i vissa stater

i Östeuropa, Afrika och Asien.

Uppehåll

Utlänning som vistas i Förbundsrepubliken mer än tre månader är i princip

skyldig att ha tillstånd därtill. Tillstånd meddelas i form av uppehållstillstånd

(Aufenthaltserlaubnis) eller bosättningstillstånd (Aufenthaltsberechtigung).

Uppehållstillstånd meddelas för viss tid eller utan tidsbegränsning. Det

kan begränsas till att avse visst område och förbindas med villkor eller föreskrifter.

Vid tillståndsgivningen beaktas utlänningens personliga förhållanden

samt politiska, ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga synpunkter.

Meddelat tillstånd kan förbindas med nya villkor och föreskrifter och dess

giltighet kan inskränkas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

Bosättningstillstånd är inte tidsbegränsat och får inte förbindas med villkor.

För att utlänning skall få bosättningstillstånd krävs att han har vistats

minst fem år i republiken och att han har inordnat sig i republikens ekonomiska

och sociala liv.

Uppehålls- och bosättningstillstånd upphör att gälla, om utlänningen inte

har giltigt pass eller blir statslös eller får nytt medborgarskap eller om han

lämnar landet av skäl som inte är övergående eller utvisas.

Arbete

Vill utlänning ta arbetsanställning i Förbundsrepubliken, måste han i

princip ha arbetstillstånd (Arbeitserlaubnis). Tillstånd meddelas för viss

tid och kan begränsas till att avse visst företag eller yrke, viss näringsgren

eller yrkesgrupp. Förstagångstillstånd meddelas för högst ett år. Utlänning

som har haft anställning i minst fem år eller som har vistats i Förbundsrepubliken

minst åtta år eller som är gift med medborgare i republiken

beviljas arbetstillstånd för tre år i taget. Utlänning som har vistats mer än

tio år i republiken kan meddelas tillstånd utan tidsbegränsning.

Utlänning som har ansökt om arbetstillstånd eller uppehållstillstånd kan,

i avvaktan på beslut i ärendet, beviljas provisoriskt arbetstillstånd (vorläufiges

Arbeitserlaubnis) under högst tre månader för visst arbete i visst

företag.

Meddelat arbetstillstånd upphör att gälla om tillståndshavaren inte har

giltigt uppehållstillstånd eller om beslut om avlägsnande föreligger mot

honom.

Avlägsnande

Utlänning kan hindras att resa in i republiken genom avvisning (Zuriickweisung)

vid gränsen. Han kan dessutom om han har rest in olovligen avvisas

inom sju dagar efter ankomsten. Utlänning som befinner sig i landet

kan avlägsnas genom utvisning (Ausweisung) eller förpassning (Abschiebung).

Frankrike

Inresa

Utlänning som vill resa in och vistas i Frankrike högst tre månader för

affärs-, studie- eller turistbesök är befriad från viseringsskyldighet under

förutsättning att han inte avser att ta arbetsanställning under vistelsetiden.

Har utlänningen vid inresan för avsikt att bosätta sig i landet eller vistas

där mer än tre månader eller ta anställning, är han i princip underkastad

viseringsskyldighet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

17

Uppehåll

För att få vistas i Frankrike mer än tre månader måste utlänning ha

uppehållstillstånd. Utlänningar som under vistelsen i Frankrike är skyldiga

att ha uppehållstillstånd indelas efter vistelsens varaktighet i tre kategorier.

För varje kategori utfärdas en särskild typ av uppehållstillstånd,

en som är avsedd för korttidsbesökare, en som har en giltighetstid av tre år

och är avsedd för utlänning som har vistats mer än ett år i landet och

önskar bosätta sig där samt en typ som har en giltighetstid av tio år.

Arbete

Vill utlänning ta arbetsanställning i Frankrike, måste han ha arbetstillstånd.

Sådant tillstånd kan vara av fyra olika slag. Vilket slags arbetstillstånd

utlänningen får beror på vilken typ av uppehållstillstånd han har. Den

som har uppehållstillstånd för korttidsbesökare får arbetstillstånd som medför

rätt att ta visst slag av arbete i det eller de departement som anges i tillståndet.

Utlänning med treårigt uppehållstillstånd kan få arbetstillstånd för

samma tid. Sådant arbetstillstånd ger rätt att ta anställning inom det eller

de yrken och inom det eller de departement som anges i tillståndet. Den som

innehar tioårigt uppehållstillstånd eller den som utan avbrott har vistats

i landet mer än tio år kan få arbetstillstånd som inte är tidsbegränsat. Tillståndet

medför rätt att ta anställning var som helst i landet inom det eller de

yrken som anges i tillståndet. Slutligen finns en typ av arbetstillstånd

som meddelas den som har bott länge i Frankrike. Tillståndet medför rätt

att ta vilken som helst anställning var som helst i landet.

Avlägsnande

Utlänning kan utvisas genom beslut av inrikesministern, om utlänningens

närvaro i landet utgör ett hot mot den allmänna ordningen och det allmänna

förtroendet.

Utlännings politik

Tillståndsbestämmelserna anger inte närmare på vilka villkor utlänningar

tillåts invandra i landet utan är endast medel för att genomföra

en av regeringen i direktiv fastställd invandringspolitik. Vid utformningen

av denna politik har hittills framför allt läget på arbetsmarknaden,

befolkningsutvecklingen och folkhälsan beaktats.

Tillströmningen av utländska arbetssökande regleras med hänsyn till

sysselsättningsläget inom de olika yrkesområdena. All rekrytering av arbetskraft

skall i princip ske genom ett statligt organ, Office National

dTmmigration (ONI). Under ONI lyder f. n. utlandskontor i Italien, Jugoslavien,

Marocko, Portugal och Spanien. Rekryteringen äger rum i nära

samarbete med vederbörande myndigheter i rekryteringsländerna. I länder,

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

där kontor inte finns, sker kontakten mellan den franska arbetsgivaren och

den utländska arbetstagaren via franskt konsulat.

Ministére de la Sante Publique et de la Population bär utfärdat vissa

rekommendationer i fråga om åldersbegränsning av demografiska och sociala

skäl vid rekrytering av utländsk arbetskraft. Den generella gränsen

har dragits vid 17 år som minimum och 50 år som maximum med möjligheter

till modifikationer med hänsyn till bl. a. familjeförhållanden, barnens

hemvist, tidigare vistelse i Frankrike, bostadsförhållanden etc.

I en särskild förordning har ministeriet fastställt de medicinska villkor

som måste vara uppfyllda för att utlänning skall kunna meddelas uppehållsocli

arbetstillstånd.

Schweiz

Inresa

Schweiz kräver i princip visum för inresande utlänningar, men viseringstvånget

har numera upphävts i ungefär samma utsträckning som i Sverige.

Medborgare i vissa viseringsfria länder, bl. a. Finland, Island och samtliga

stater i Nord- och Sydamerika, måste dock ha visering, om de reser in i syfte

att ta anställning i landet. Medborgare i vissa andra viseringsfria länder,

bl. a. Sverige och Norge, som reser in i samma syfte, är skyldiga att vid inresan

ha förhandsbesked om att de kommer att få uppehållstillstånd som

innefattar rätt att ta anställning i landet.

Uppehåll och arbete

Utlänning som vistas mer än tre månader i Schweiz är skyldig att ha tillstånd

därtill. Tillstånd meddelas i form av uppehållstillstånd, bosättningstillstånd

eller toleranstillstånd.

Uppehållstillstånd meddelas för viss tid. Tillståndstiden vid förstagångstillstånd

får i regel inte överstiga ett år. Tiden bestäms med hänsyn till

syftet med vistelsen och läget på arbetsmarknaden samt vid förlängning

även till utlänningens personliga förhållanden. I fråga om säsongarbetare

gäller att tillstånd inte får meddelas för längre tid än nio månader. Tillståndet

kan återkallas.

Genom uppehållstillståndsgivningen regleras inte bara utlännings rätt

att vistas i landet utan även hans rätt att ta arbetsanställning eller utöva

annan förvärvsverksamhet. I uppehållstillstånd anges vilket slag av förvärvsverksamhet

tillståndshavaren äger utöva och, om han är arbetstagare,

vid vilken arbetsplats och inom vilket yrke han äger ta anställning.

Bosättningstillstånd, som inte är tidsbegränsat och inte får förbindas

med villkor, medför rätt att fritt vistas och arbeta inom den kanton som

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

tillståndet avser. För att utlänning skall få bosättningstillstånd krävs i regel

att han har varit bosatt i landet utan avbrott i minst tio år och innehar giltigt

hemlandspass.

Toleranstillstånd är tidsbegränsat och kan förbindas med villkor. Sådant

tillstånd ges när annat tillstånd inte anses lämpligt på grund av utlännings

tidigare uppförande eller med hänsyn till andra personliga egenskaper hos

honom.

Avlägsnande

Utlänning kan hindras att resa in i landet genom avvisning vid gränsen.

Vidare kan utlänning åläggas inreseförbud, om hans inresa i landet inte är

önskvärd. Utlänning som redan befinner sig i landet kan avlägsnas genom

förpassning eller utvisning. Kan beslut om avlägsnande inte verkställas, kan

utlänningen interneras.

Utlännings politik

Fram till början av 1960-talet bestämdes invandringens omfattning i stort

sett enbart från företagsekonomiska synpunkter. Invandringen ansågs vid

denna tid medföra övervägande fördelar.

Den starka industriella expansionen under 1950-talet ledde under år 1960

till överhettning i samhällsekonomin. Under år 1962 och de närmast följande

åren vidtogs därför en råd konjunkturdämpande åtgärder. Invandring av

utländsk arbetskraft ansågs inte längre bidra till att bromsa inflationen

och kostnadsfördyringen. Utgifterna för rekrytering, utbildning och social

omvårdnad av den utländska arbetskraften drev arbetskostnaderna i höjden

med påföljd att produktiviteten minskade. Invandringen antogs vidare

ha fördröjt önskvärd strukturrationalisering. Mot denna bakgrund ansågs

det inte längre förenligt med landets samhällsekonomiska intressen att i fortsättningen

tillåta invandring av utländsk arbetskraft i samma omfattning

som tidigare. Under åren 1963—1966 utfärdade förbundsrådet en rad beslut

som syftade till att nedbringa antalet i landet sysselsatta utlänningar. Antalet

kontrollpliktiga utländska arbetstagare, som i augusti 1964 uppgick

till 720 900, minskade fram till augusti 1965 till 676 300 och utgjorde i november

1967 ca 648 000. Nya bestämmelser infördes i mars 1968 för att stabilisera

antalet yrkesverksamma utlänningar, som vistas i landet hela året,

vid dåvarande nivå.

Storbritannien och Nordirland

Invandringskontrollen i Storbritannien och Nordirland (United Kingdom)

har olika utformning allt efter som kontrollen avser utlänningar eller medborgare

i samväldesland.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr Vi2 år 1968

Utlänningar

Den brittiska utlänningskontrollen är huvudsakligen en inresekontroll.

Varje utlänning, som vill resa in i Storbritannien, måste ha särskilt tillstånd

av immigrationsmyndigheten på inreseorten. Tillståndskravet syftar

till både individuell och generell invandringskontroll.

Utlänning, som vill resa in i Storbritannien för att ta anställning där,

måste redan vid inresan ha ett av arbetsministeriet utfärdat tillstånd för

arbetsgivaren att anställa utlänningen. För att en arbetsgivare skall få tillstånd

att anställa utlänning krävs bl. a. att han kan visa att det är rimligt

och nödvändigt att anställa en utlänning samt att utlänningen erbjuds lön

och anställningsvillkor i övrigt som inte är sämre än de som tillkommer brittiska

arbetstagare för liknande arbete på orten och att arbetssökanden inte

är yngre än 18 och inte äldre än 54 år. I regel meddelas arbetstillstånd endast

för yrkesutbildad utlänning, som söker kvalificerat arbete. Inom yrken där

det föreligger allvarlig brist på inhemsk arbetskraft beviljas emellertid tillstånd

även för outbildade utlänningar.

Utlänning, som vistas i landet, kan avlägsnas genom utvisning, om allmän

domstol i samband med ådömande av straff föreslår att utlänningen utvisas

eller om inrikesministern finner att det allmänna bästa kräver att utlänningen

utvisas. Beslut om utvisning meddelas av inrikesministern.

Medborgare i samväldesland

Fram till den 1 juli 1962 ägde medborgare i samväldesland rätt att fritt

resa in och vistas i Storbritannien. Denna rätt kom att utnyttjas i större

omfattning först fr. o. in. år 1952. Särskilt ökade invandringen från Västindien,

Asien samt öst- och Västafrika. Under perioden den 1 januari 1955

—den 30 juni 1962 uppgick nettoinvandringen från dessa områden till

472 000 personer. Invandringen medförde efterhand allt starkare belastning

på landets resurser, och det ansågs därför nödvändigt att begränsa den.

Fr. o. in. den 1 juli 1962 måste samväldesmedborgare, som önskar resa in

i Storbritannien för att ta anställning och bosätta sig där, ha anställningstillstånd.

Antalet tillstånd bestämdes år 1962 till 20 800 per år.

Kontrollen av invandringen från samväldesländerna medförde en kraftig

nedgång i invandringsöverskottet under andra halvåret 1962. Nedgången var

emellertid endast temporär. Regeringen fastställde i augusti 1965 nya riktlinjer

för tillståndsgivningen. Enligt dessa skall tillståndskvoten skäras ned

till 8 500 per år. Tillstånd beviljas i första hand sökande med särskilda yrkeskvalifikationer.

I mars 1968 har införts ännu mer restriktiva bestämmelser

om invandring av utomlands bosatta brittiska medborgare.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

21

Amerikas förenta stater

Inresa, uppehåll och arbete

För utlännings inresa och vistelse i Förenta staterna krävs visum. Genom

visum förvärvar utlänning emellertid ingen ovillkorlig rätt att resa in i landet.

Det slutliga avgörandet om han skall få resa in eller inte fattas av

gränskontrollmyndigheten.

Viseringssökande utlänningar klassificeras efter syftet med deras inresa

som nonimmigranter eller immigranter. Som nonimmigrant betecknas utlänning

som tänker vistas i landet endast tillfälligt och som immigrant utlänning

som har för avsikt att bosätta sig i landet. Vissa anhöriga till amerikanska

medborgare m. fl. utgör en särskild kategori inom gruppen immigranter.

Det är noga angivet under vilka förutsättningar de olika kategorierna

får meddelas visum. Vissa av förutsättningarna gäller alla tre kategorierna,

medan andra gäller endast en eller två av dem. Tillämpliga på alla utlänningar

är, med vissa undantag, de bestämmelser som avses hindra att inte

önskvärda utlänningar reser in och vistas i landet.

Viseringsmyndighet skall vägra utlänning visum bl. a. om han lider av

vissa sjukdomar eller är narkoman eller alkoholist eller om han kan antas

komma att falla det allmänna till last eller ägnar sig åt prostitution eller

koppleri eller kan antas vilja ägna sig åt verksamhet som skulle skada allmänna

intressen eller sätta landets välfärd eller säkerhet i fara.

Antalet personer som tillåts resa in som immigranter utan att tillhöra

kategorin släktingar m. fl. är begränsat. Till grund för begränsningen ligger

en kvotprincip. Enligt den princip som har gällt hittills fastställs en

invandringskvot för varje särskilt land eller grupp av länder. Kvoten för

ett land eller en grupp av länder skall utgöra en sjättedels procent av antalet

personer, som enligt 1920 års folkräkning härstammade från landet

eller gruppen av länder, dock lägst 100. Den totala kvoten har sedan 1930- talet uppgått till omkring 155 000. Kvoten för varje land skall fördelas

mellan viseringssökandena i detta land enligt en särskild preferensordning.

Immigrantvisum medför rätt att utan tidsbegränsning vistas och arbeta i

landet. Utlänning som har tillåtits invandra behöver alltså i fortsättningen

inget tillstånd för att vistas och arbeta där.

Systemet med nationskvoter för invandringen har efter hand kommit att

framstå som föråldrat, främst på grund av att de olika ländernas kvoter

har låsts fast vid de befolkningsförhållanden som rådde för närmare ett

halvt sekel sedan. Det hittillsvarande kvotsystemet har därför avskaffats

den 1 juli 1968. I framtiden skall det avgörande vara utlänningens

duglighet eller nära släktskap med personer som är bosatta i landet. De utlänningar

som kan ge det största bidraget till landet, dess tillväxt, styrka och

andliga liv kommer i första hand att få tillstånd att bosätta sig i landet. Ett

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

kvotsystem behålls emellertid. För utlänningar som inte kan åberopa nära

släktskap med medborgare i Förenta staterna e. dyl. får högst 170 000

immigrantvisa utfärdas per fiskalsår. Dessa tillstånd skall fördelas mellan

viseringssökandena enligt en särskild preferensordning.

Avlägsnande

Avvisning kan ske av utlänning som saknar erforderligt visum. Utlänning

kan vidare, även om han har visum, avvisas på samma grunder som de på

vilka visum kan vägras.

Utlänning kan utvisas bl. a. om man efter inresan finner att han enligt

avvisningsbestämmelserna var diskvalificerad för vistelse i landet vid tiden

för inresan, om han har rest in utan att genomgå kontroll eller på otillåten

tid eller plats, om han inom fem år efter inresan faller det allmänna till last

på grund av sinnessjukdom som existerade redan före inresan, om han inte

har fullgjort sin skyldighet att anmäla vistelseort eller om han efter inresan

är eller har varit anarkist eller medlem av kommunistparti i Förenta staterna

eller i något annat land.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1968

23

Kontroll av invandringen

Gällande reglering

I UtlL föreskrivs vilka medel som får användas för generell utlänningskontroll,

men lagen överlämnar åt Kungl. Maj :t att bestämma om medlen

skall utnyttjas. Sålunda sägs i 7 § UtlL att Kungl. Maj :t äger förordna att

utlänning inte får resa in eller uppehålla sig i landet utan tillstånd. Tillstånd

meddelas som visering, uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd. Enligt

15 § äger Kungl. Maj :t förordna att utlänning inte får ha arbetsanställning

här eller med visst undantag utöva verksamhet här som föranleds av anställning

utomlands. Vidare kan Kungl. Maj :t enligt 13 § föreskriva, att

utlänning som ämnar ta sådan arbetsanställning eller utöva sådan verksamhet

som fordrar arbetstillstånd inte får resa in hit, innan arbetstillstånd

har meddelats.

Kungl. Maj :ts förordnanden om krav på tillstånd meddelas i UtlK.

Den individuella utlänningskontrollens medel är enligt UtlL avvisning,

förvisning eller utvisning. Förutsättningarna för användningen av dessa

medel anges uttömmande i lagen.

Visering

Visering meddelas enligt 8 § UtlL för inresa och vistelse i landet viss tid.

Vid visering får göras de förbehåll och meddelas de föreskrifter som behövs

med hänsyn till inresans syfte och övriga omständigheter.

Kungl. Maj :t har i 20 § UtlK föreskrivit att utlänning inte får resa in i

Sverige utan att ha gällande visering. Medborgare i en rad stater är dock

befriade från viseringsskyldighet, om de har giltigt hemlandspass. Sådan

befrielse gäller för medborgare i flertalet länder i Västeuropa, Nord- och

Sydamerika samt ett mindre antal länder i Östeuropa, Afrika och Asien.

Också andra undantag görs från viseringsplikten.

UtlK upptar inga föreskrifter om förutsättningarna för att få visering.

Viss vägledning ger 19 § UtlL. Där sägs att utlänning som har visering inte

får avvisas på materiella grunder. Bestämmelsen anses innebära att den

prövning av utlänningens personliga förhållanden som skulle ha skett i

frågan om avvisning i stället skall göras innan visering meddelas. Visering

används alltså i praxis också för individuell utlänningskontroll. I enlighet

härmed vägras utlänning regelmässigt visering bl. a. om han kan antas

komma att sakna medel för vistelsen här, om han inom eller utom landet

har dömts till frihetsstraff och kan befaras komma att fortsätta brottslig

verksamhet här eller om han skäligen kan befaras komma att bedriva

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet bär. Kravet att utlänning

skall ha sin försörjning tryggad efterges ibland av humanitära skäl,

t. ex. om viseringssökanden genom nära släktskap har stark anknytning

till någon som är bosatt här i landet.

Kommer viseringsskyldig utlänning hit utan att ha gällande visering, kan

han avvisas. Vistas han här utan visering, kan han förpassas (18 och 22 §§

UtlL). Föreligger särskild anledning kan viseringsskyldig utlänning som

kommer hit utan tillstånd få nödfallsvisering för högst 14 dagar (22 § UtlK).

Uppehållstillstånd

Uppehållstillstånd medför enligt 9 § UtlL rätt att vistas i landet den tid

som anges i tillståndet. Det ger inte rätt till inresa, om detta inte anges särskilt

i tillståndet. I beslut om uppehållstillstånd får föreskrivas att utlänningen

skall resa ut ur landet när tiden för tillståndet löper ut (utresebeslut).

Meddelat tillstånd kan normalt inte återkallas. Utlänning som har

fått uppehållstillstånd får vid inresa i Sverige inte avvisas på materiella

grunder (19 § sista stycket UtlL).

I 27 § UtlK har Kungl. Maj :t föreskrivit, att utlänning inte får uppehålla

sig här mer än tre månader utan att ha gällande uppehållstillstånd. Från

skyldighet att ha uppehållstillstånd befrias emellertid medborgare i de

övriga nordiska länderna och den som innehar bosättningstillstånd. Om

tillståndsskyldig utlänning före inresan har vistats i Danmark, Finland eller

Norge, inträder skyldighet för honom att söka uppehållstillstånd så snart

den sammanlagda tiden för hans vistelse i Norden uppgår till tre månader.

Genom kravet på uppehållstillstånd kan lämpligheten av utlänningens

vistelse här prövas tid efter annan.

För att utlänning skall få uppehållstillstånd krävs i praxis i första hand

att han har sin försörjning tryggad genom eget arbete eller på annat sätt.

Villkoret anses uppfyllt om han kan få arbetstillstånd. Från kravet på

tryggad försörjning görs undantag av humanitära skäl, bl. a. om utlänning

genom äktenskap med svensk medborgare eller lång tids vistelse här har

fått fast anknytning till landet.

I ärende om uppehållstillstånd prövas inte bara utlänningens möjligheter

att försörja sig här utan också hans personliga förhållanden i övrigt, bl. a.

hans vilja att göra rätt för sig, hans möjligheter att anpassa sig i samhället

och hans pålitlighet från säkerhetssynpunkt. Sålunda vägras utlänning i

regel tillstånd, om han har visat sig arbetsovillig eller inte låtit anpassa sig

till förhållandena här eller bedöms vara säkerhetsrisk.

För utländsk studerande gäller särskilda regler. År den studerande inskriven

vid svensk läroanstalt och har sin försörjning tryggad under studietiden

genom egna medel, stipendium, studielån eller på annat dylikt

sätt, får uppehållstillstånd vägras bara om särskilda skäl föreligger (29 a §

UtlK).

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1968

25

Bosättningstillstånd

Bosättningstillstånd medför enligt 10 § UtlL rätt att resa in och utan tidsbegränsning

vistas i landet. Det kan meddelas utlänning som är fast bosatt

här. Upphör bosättningen här, får tillståndet återkallas. Utlänning som har

bosättningstillstånd behöver enligt 15 § UtlL inte ha arbetstillstånd för att

få ha arbetsanställning eller utöva annan verksamhet för vilken krävs arbetstillstånd.

I 34 § UtlK föreskrivs att bosättningstillstånd får meddelas utlänning,

beträffande vilkens vandel och pålitlighet från säkerhetssynpunkt det inte

råder någon tvekan.

Bosättningstillstånd har hittills meddelats i mycket begränsad omfattning.

I praxis krävs i allmänhet att utlänningen har vistats här minst fem år

och att han inte kan få svenskt medborgarskap inom de närmaste åren.

Eftersom utlänning som har vistats här sju år har stora möjligheter att få

svenskt medborgarskap, har bosättningstillstånd företrädesvis beviljats utlänningar

som har kunnat anföra särskilda skäl för att de inte vill ansöka

om medborgarskap. Sådana skäl har i praxis ansetts föreligga om utlänning

genom att bli svensk medborgare och därigenom gå förlustig sitt medborgarskap

i hemlandet skulle tvingas avstå från någon speciell förmån, t. ex. anställning,

pension eller liknande. Däremot har det av balter ofta anförda skälet,

att de önskar vistas i Sverige endast i avvaktan på att deras hemländer

skall bli självständiga, inte i och för sig ansetts tillräckligt. Detsamma gäller

om utlänningen uppger att han önskar vistas i Sverige endast så länge konjunkturerna

är bättre här än i hemlandet. Slutligen anses utlänningar i värnpliktsåldern

inte kunna få bosättningstillstånd med mindre de har fullgjort

värnplikt i hemlandet.

Arbetstillstånd

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete.

Föreligger särskilda skäl, får arbetstillstånd återkallas (16 § UtlL).

Enligt 37 § 1 mom. UtlK får utlänning inte här i landet ha anställning

eller, i annan egenskap än handelsresande, utöva verksamhet som föranleds

av anställning utomlands utan att ha arbetstillstånd.

Från skyldighet att ha arbetstillstånd är emellertid befriade bl. a. medborgare

i de övriga nordiska länderna samt envar utlänning för anställning

i husligt arbete eller som torvarbetare, dock inte i befälsställning eller med

förvaltningsuppgifter. Utländsk studerande som är inskriven vid svensk

läroanstalt är befriad från skyldighet att ha arbetstillstånd under tiden den

15 maj—den 15 september. Enligt 37 § 2 mom. samma kungörelse kan vissa

andra kategorier utlänningar, bl. a. politiska flyktingar, befrias från skyldighet

att ha arbetstillstånd. Dessutom kan utlänning, som äger uppehålla

sig här utan att ha visering eller uppehållstillstånd och som saknar medel

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1968

att försörja sig på annat sätt än genom arbetsansitällning, befrias från skyldighet

att ha arbetstillstånd.

Utlänning som ämnar ta anställning här i landet äger enligt 38 § UtlK

inte resa in förrän arbetstillstånd har meddelats, om han inte är befriad

från skyldighet att ha arbetstillstånd eller ämnar förena sig med familjemedlem

som är stadigvarande bosatt här eller av annat särskilt skäl bör

tillåtas att resa in. Utlänning som har rest in utan att ha arbetstillstånd får

inte så länge han vistas här beviljas sådant tillstånd utom i fall då han har

rest in för att förena sig med familjemedlem som är stadigvarande bosatt

här eller annat särskilt skäl föreligger.

Förpassning

Utlänning kan förpassas ur landet, om han uppehåller sig här utan att,

då det fordras, ha pass eller tillstånd att vistas här (22 § UtlL). Beslut om

förpassning innebär i princip att utlänningen skall föras ur landet genom

myndighets försorg. Beslutet kan verkställas omedelbart, om klagorätt inte

föreligger. Länsstyrelsen, som är verkställande myndighet, får dock verkställa

beslutet genom att ålägga utlänningen att inom viss kort tid lämna

landet, om utlänningen kan antas rätta sig därefter.

Utlänning beträffande vilken beslut om förpassning har meddelats kan,

när särskilda skäl föreligger, förbjudas att under viss tid återvända till landet

utan särskilt tillstånd.

Över beslut om förpassning kan utlänningen föra talan i vissa fall (46 §

UtlL).

Avvisning

Utlänning, som ankommer till riket, får enligt 18 § UtlL avvisas, om han

inte har erforderligt pass och tillstånd att inresa eller om han åsidosätter

vissa av lagens ordningsföreskrifter.

Avvisning kan vidare ske på någon av de i 19 § UtlL angivna grunderna,

som främst avser asociala eller kriminella utlänningar, exempelvis personer

som ämnar söka sitt uppehälle här i landet eller i Danmark, Finland, Island

eller Norge och som skäligen kan antas inte komma att försörja sig ärligt.

Awisningsbestämmelserna i 19 § gäller inte utlänning, som har visering,

uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd.

Avvisning av utlänning skall ske vid ankomsten hit eller omedelbart därefter.

Avvisning enligt 19 § kan dock ske upp till tre månader efter inresan.

Beslut om avvisning kan överklagas (44 och 46 §§ UtlL).

Förvisning

Enligt 26 § UtlL kan domstol förvisa utlänning bl. a. om han har begått

brott, på vilket kan följa fängelse i mer än ett år, eller om villkorlig dom

eller skyddstillsyn som han ådömts för sådant brott undanröjs och det på

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

27

grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras,

att han kominer att fortsätta brottslig verksamhet här i riket, eller om

brottet eljest föranleder att han inte bör få stanna kvar här. Dom eller beslut

om förvisning skall innehålla förbud för utlänningen att återvända till

riket. Förbudet kan begränsas att gälla viss tid.

Om utlänning förvisas, skall det men han därigenom lider beaktas vid

bestämmande av annan påföljd för brottet.

Utvisning

Utlänning kan enligt 29 § UtlL utvisas om han

1. yrkesmässigt bedriver otukt eller eljest underlåter att efter förmåga

söka försörja sig ärligt,

2. är hemfallen åt alkoholmissbruk och till följd därav är farlig för annans

personliga säkerhet eller för ett grovt störande levnadssätt,

3. av tredska eller uppenbar vårdslöshet gång efter annan undandrar sig

att uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild person,

4. under loppet av de senast förflutna fem åren blivit dömd utomlands

för svårare brott eller utomlands avtj änat straff för sådant brott och det kan

befaras att han kommer att fortsätta brottslig verksamhet här.

Beslut om utvisning meddelas av länsstyrelsen och skall innehålla förbud

för utlänningen att återvända hit. Förbudet kan begränsas till viss tid

(32 §). Beslut om utvisning kan överklagas av utlänningen (44 och 46 §§

UtlL).

Utlänning kan vidare utvisas av politiska skäl. Sålunda äger Kungl. Maj :t

enligt 34 § UtlL när det är påkallat av hänsyn till landets säkerhet eller

eljest i statens intresse, utvisa utlänning och förbjuda honom att återvända

hit eller också föreskriva inskränkningar och villkor för hans vistelse här.

I anslutning härtill bör nämnas att den centrala utlänningsmyndigheten

kan överlämna ärende som den handlägger till Kungl. Maj :ts prövning, om

det föreligger särskilda skäl. Överlämnande skall ske om utlänningsnämnden

begär det (47 § UtlL).

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

Utredningen

Efter redogörelse för utlänningspolitikens växlingar under 1900-talet belyser

utredningen den problematik som invandringsfrågan rymmer och anger

de viktigare synpunkter som har varit och i framtiden kan komma att

bli av betydelse vid utformningen av utlänningspolitiken. Mot denna bakgrund

bedömer utredningen behovet att vidmakthålla generell kontroll av

invandringen. Vidare behandlar utredningen ansvaret för utlänningspolitiken

och i anslutning därtill riktlinjer för tillämpningen av generell utlänningskontroll.

Utlänningspolitikens problematik

Demografiska synpunkter

Den relativt svaga befolkningsutvecklingen i vårt land föranleder utredningen

att ta upp frågan om invandringens betydelse för den ekonomiska

expansionen i landet. Utredningen finner emellertid, att sambandet mellan

folkmängdens förändringar och den ekonomiska utvecklingen är outrett, och

anser sig därför inte kunna ta ställning till om en genom icke-selektiv invandring

åstadkommen folkökning är ett ändamålsenligt medel för ekonomisk

expansion. I ett läge där det finns möjligheter att genom strukturrationalisering,

teknisk utveckling, utbildning eller på annat sätt öka produktionen

per arbetstimme och därmed skapa utrymme för standardstegring

föreligger enligt utredningen förutsättningar för ekonomisk expansion

även om befolkningsutvecklingen stagnerar.

I fråga om invandringens betydelse för befolkningens åldersstruktur framhåller

utredningen att de som har invandrat under perioden 1951—1965

har tillhört de yngre årsklasserna. Det finns därför anledning att anta att

folkutbytet tillför landet ett befolkningstillskott som från ålderssynpunkt

har gynnsammare sammansättning än totalbefolkningen. Invandringen kan

därför antas ha motverkat den ökande försörjningsbördan för den yrkesverksamma

delen av vår befolkning. I vad mån det skall bli möjligt att med

invandringen som medel begränsa den ytterligare ökning av försörjningsbördan

som befolkningsutvecklingen väntas medföra under de närmaste

femton åren anser utredningen huvudsakligen bero på utvecklingen på arbets-

och bostadsmarknaden. För att demografiskt motiverad invandringskall

få mera påtaglig effekt måste den ha betydligt större omfattning än

invandringen hittills har haft och dessutom anpassas så att den leder till

utjämning av skillnaderna mellan de olika åldersklasserna. Utredningen

anser emellertid att en fastare styrning av invandringen i syfte att påverka

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1968

befolkningens åldersstruktur inte är möjlig i praktiken av bl. a. humanitära

skäl. Det kan sålunda inte komma i fråga att av demografiska skäl behandla

enskilda familjemedlemmar olika och tillåta inresa endast för dem

som befinner sig i lämplig ålder från demografisk synpunkt.

Beträffande invandringens betydelse för befolkningens könsfördelning

visar utredningen på att folkutbytet under perioden 1951—1965 i väsentlig

mån har påverkat befolkningens könsfördelning, särskilt under de sista tio

åren av perioden. Under femårsperioden 1951—1955 medförde folkutbytet

ett kvinnoöverskott på 3 200 personer men under de två följande femårsperioderna

ett överskott på män på 6 700 resp. 20 700. Eftersom överskott

bland invandrarna för ena eller andra könet erfarenhetsmässigt kan leda till

sociala problem, bör könsfördelningen bland invandrarna uppmärksammas

vid utformningen av invandringspolitiken.

Arbetsmarknadssgnpunkter

Under större delen av efterkrigstiden har i Sverige liksom i många andra

länder i Europa rått knapphet på arbetskraft. Invandring av arbetskraft har

då kommit att framstå som ett betydelsefullt medel för att avhjälpa bristsituationen.

I anslutning härtill ställer utredningen frågan, om invandring

är ett tjänligt medel att häva en allmän brist på arbetskraft. För egen del

anser utredningen att det med rent nationella, ekonomiska utgångspunkter

allmänt kan sägas, att invandring av utländsk arbetskraft är samhällsekonomiskt

motiverad i den mån invandringen medför en produktionsökning

som överstiger den av invandringen föranledda ökningen av konsumtionen.

Dessutom måste man beakta att mot invandrarnas produktiva insatser måste

vägas inte bara deras dagliga konsumtion utan även kostnader för deras anpassning

till värdlandets förhållanden och för investeringar i bostäder, skolor

in. m. En sådan samhällsekonomisk bedömning finner utredningen kunna

utfalla olika allt efter som invandringen avser kvalificerad eller okvalificerad

arbetskraft.

Invandring av kvalificerad arbetskraft anser utredningen från rent nationella

ekonomiska synpunkter vara i hög grad eftersträvansvärd, eftersom

den innebär att vårt land därigenom kan tillgodogöra sig resultaten

av yrkesutbildning som har bekostats av annat land. Emellertid kan en aktiv

invandringspolitik, som främst inriktas på rekrytering av yrkesutbildad arbetskraft,

för emigrationsländerna framstå som mindre önskvärd eller rent

av otillbörlig, särskilt i den mån rekryteringen sker i sådana länder som

själva lider brist på yrkesutbildad arbetskraft och som är beroende av denna

arbetskraft för en gynnsam produktionsutveckling.

I det nordiska arbetskraftsutbytet har man, uttalar utredningen, accepterat

principen att rekrytering av arbetskraft i annat nordiskt land bör ske

under hänsynstagande till detta lands nationella intressen. I vad mån samma

princip skall gälla även vid rekrytering i länder utanför Norden beror bl. a.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

på vilket hänsynstagande Sverige kan påräkna från dessa länders sida vid

ev. arbetskraftsrekrytering i vårt eget land. Rent allmänt anser utredningen

dock kunna sägas att rekrytering av utländsk arbetskraft som sker i samråd

med arbetsmarknadsmyndigheten i vederbörande land får antas stå i

överensstämmelse med detta lands intressen.

Invandring av okvalificerad arbetskraft är enligt utredningen självfallet

inte förenad med sådana samhällsekonomiska fördelar som invandring av

o

kvalificerad arbetskraft men kan dock i vissa lägen vara värdefull. Så synes

vara fallet särskilt när det är angeläget att så snabbt som möjligt tillgodose

akuta behov av arbetskraft.

Till följd av fortgående strukturella och tekniska förändringar kan näringslivet

förutses komma att ställa allt högre krav på arbetskraftens utbildningsnivå.

Om detta kommer att leda till brist på yrkesutbildad arbetskraft

beror enligt utredningen bl. a. på utbildningsväsendets förmåga att

tillhandahålla yrkesutbildning. Man torde därför, framhåller utredningen,

kunna göra gällande att fortsatt invandring av outbildad arbetskraft kommer

att medföra behov av ökade insatser från samhällets sida för att ge utbildning.

Om målet för invandringspolitiken på detta område i enlighet med

jämställdhetsprincipen skall vara att bereda utlänningar samma möjligheter

till utbildning som svenska medborgare, är det nödvändigt att avpassa utbildningsresurserna

efter invandringens omfattning eller avpassa invandringen

efter utbildningsresurserna.

Den okvalificerade utländska arbetskraft som under efterkrigstiden har

kommit till vårt land har enligt utredningen i stor utsträckning fått sysselsättning

i sådana branscher som på grund av låg lönenivå har haft svårigheter

att rekrytera arbetskraft på den reguljära arbetsmarknaden. Detta

arbetskraftstillskott torde ha bidragit till att hålla lönenivån inom dessa

branscher nere och därigenom fördröjt en från samhällsekonomisk synpunkt

önskvärd strukturrationalisering.

I fråga om den sysselsättningsskapande arbetsmarknadspolitiken på kort

sikt påpekar utredningen att det framtida behovet av sysselsättningsskapande

åtgärder kan komma att bero av invandringens omfattning i större

eller mindre utsträckning. Behovet påverkas direkt, i den mån invandrarna

söker sig till utvecklingssvaga områden med överskott på arbetskraft,

och indirekt i den mån de söker sig till expanderande områden och

därigenom begränsar möjligheterna att överföra arbetskraft dit från överskottsområdena.

Eftersom invandrarna hittills i ringa utsträckning har sökt

sig till områden med överskott på arbetskraft, torde invandringen av utländsk

arbetskraft under efterkrigstiden bara i obetydlig mån ha direkt inverkat

på behovet av sysselsättningsskapande åtgärder, säger utredningen.

I vad män den rörlighetsstimulerande arbetsmarknadspolitiken skall vinna

framgång i strävandena att skapa ökad geografisk rörlighet på arbetsmarknaden

och därigenom underlätta anpassningen till ändrade produk
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1968 31

tionsförhållanden kan enligt utredningen komma att bero på, i vilken omfattning

arbetskraftsbehoven inom de expanderande områdena tillgodoses

genom invandring av utländsk arbetskraft. Lämpligheten att tillgodose lokala

eller branschvisa behov av arbetskraft genom invandring bör därför

i första hand bedömas mot bakgrund av möjligheterna att tillgodose behovet

genom omflyttning av inhemsk arbetskraft som friställs eller inte utnyttjas

rationellt. Finns det inom landet, lokalt eller branschvis, överskott på arbetskraft,

anser utredningen att det i regel är fördelaktigare från samhällsekonomisk

synpunkt att lösa knapphetsproblemen på arbetsmarknaden genom

omflyttning av arbetskraft inom landet än genom rekrytering utomlands.

Även lokaliseringspolitiken kan komma att påverkas av den framtida

invandringens omfattning och inriktning, sägs i betänkandet. Invandringen

under efterkrigstiden har visserligen bara i ringa omfattning berört de län

och länsdelar som ingår i det norra stödområdet. Men det är möjligt att invandringen

har haft indirekta verkningar inom stödområdet. Ett av de viktigaste

motiven för företag, som har sin verksamhet förlagd till områden

med arbetskraftsbrist, att etablera sig inom stödområdet torde ofta vara

att det är lättare att skaffa och behålla lämplig arbetskraft där. Mot den

bakgrunden förefaller det utredningen troligt att möjligheterna för företagen

att tillgodose sitt behov av arbetskraft genom invandring kan påverka

deras benägenhet att lösa sina arbetskraftsproblem genom omlokalisering.

Från samhällsekonomiska synpunkter bedömer utredningen omlokalisering

i allmänhet vara att föredra framför invandring.

Vill man på lång sikt hålla arbetskraftstillgången på en nivå, som åtminstone

inte understiger den nuvarande, kan det i princip ske såväl genom

en ökning av den arbetsföra befolkningen som genom en höjning av yrkesintensiteten

bland de arbetsföra. Utredningen påpekar att invandring är

det enda någorlunda snabbt verkande medlet för att öka den arbetsföra befolkningen.

Den jämförelsevis omfattande invandring som har förekommit

under efterkrigstiden har tillfört landet ett befolkningstillskott, som

bär haft gynnsam ålderssammansättning. Av de 425 900 personer som invandrade

under femtonårsperioden 1951—1965 tillhörde 297 200 eller 70 %

åldersklasserna 15—39 år.

Det andra alternativet för att öka arbetskraftstillgångarna är att tillvarata

arbetskraftsresurserna inom landet mera fullständigt, fortsätter utredningen.

De mest betydande av dessa arbetskraftstillgångar utgör de gifta

kvinnorna, den äldre arbetskraften och de partiellt arbetsföra. För att ta

dessa resurser i anspråk i större utsträckning än hittills krävs emellertid

betydande insatser inte minst från samhällets sida för att undanröja de olika

hinder som begränsar dessa kategoriers möjligheter att söka sig ut i förvärvslivet.

Rent ekonomiskt anser utredningen det första alternativet i princip vara

att föredra, om invandrarnas totala konsumtion understiger den konsum
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

tionsökning som de ofullständigt sysselsattas inträde i förvärvslivet medför.

Invandringsalternativet, som innebär att landet tillförs helt nya konsumenter,

torde emellertid i regel medföra större belastning på landets totala

resurser än det andra alternativet, som vanligen torde medföra endast begränsad

konsumtionsökning. En jämförelse tenderar dock att utfalla till

förmån för invandringsalternativet i den mån invandringen omfattar yrkesutbildad

arbetskraft, som har fått sin yrkesutbildning bekostad utomlands,

eller frigör inhemsk kvalificerad arbetskraft.

Utredningen betonar emellertid att även andra än rent ekonomiska synpunkter

kan läggas på valet mellan invandring och tillvaratagande av outnyttjade

arbetskraftsresurser inom landet. Det kan sålunda anses vara en

viktig uppgift att ge kvinnor och partiellt arbetsföra, som önskar komma

ut i förvärvslivet, möjlighet att realisera denna önskan.

Försörjningssynpunkter

I fråga om försörjningssynpunkternas betydelse uttalar utredningen att de

bostadspolitiska aspekterna inte har tillmätts någon större betydelse vid utformningen

av invandringspolitiken under senare år. Det har under efterkrigstiden,

som ju har präglats av bostadsbrist, lett till att invandrarna har

haft stora svårigheter att skaffa sig bostäder. I den mån de har fått fullvärdiga

bostäder, har väntetiden i bostadskön förlängts för de egna medborgarna.

Eftersom invandringsströmmen under efterkrigsåren har sökt

sig framför allt till de expanderande områdena av landet, där efterfrågan

på arbetskraft har varit störst men också knappheten på bostäder särskilt

stor, har invandrarna i stor utsträckning varit hänvisade att bo i bristfälliga

lägenheter, vilket har gett upphov till sociala problem såväl för utlänningarna

själva som för samhället. I den intressekonflikt som uppstått

har alltså de bostadspolitiska aspekterna fått stå tillbaka för de rent arbetsmarknadspolitiska.

Sociala synpunkter

Under erinran om den utveckling som har ägt rum mot ökad likställighet

mellan utlänningar och svenska medborgare på utbildningens och de sociala

förmånernas område framhåller utredningen, att utbildningen av invandrare

ställer särskilda krav på det svenska undervisningsväsendet. Invandringen

leder ofta till behov av specialutbildade lärare och särskilda organisatoriska

arrangemang vid sidan av det allmänna mönstret. På detta område

kan invandringen i viss mån sägas skapa arbetskraftsbehov som i allmänhet

torde ha förbisetts, när invandringen har betecknats som en lösning

av arbetskraftsbrist inom en annan sektor. Utredningen menar att

utvecklingen mot ökad social trygghet för utlänningar visserligen har inneburit

ett betydelsefullt steg mot förverkligandet av principen att utlänningar

skall leva på samma standard som svenska medborgare, men utvecklingen

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

har också medfört ökad belastning på samhällets resurser. Detta förhållande

bör enligt utredningen rimligen inte lämnas ur räkningen vid utformningen

av invandringspolitiken.

Utrikespolitiska samt ordnings- och säkerhetssynpunkter

I fråga om utrikespolitiska synpunkter på invandringen erinrar utredningen

om vår bundenhet av internationella överenskommelser.

Beträffande invandringens betydelse för den allmänna ordningen och

säkerheten framhåller utredningen att utlänningarnas kriminalitet allmänt

sett inte torde skilja sig nämnvärt från totalbefolkningens. Stundom medför

emellertid invandringen speciella problem för den allmänna ordningen och

säkerheten. Många av de invandrare, som i sina hemländer har varit djupt

politiskt engagerade, har efter invandringen slutit sig samman i föreningar

för att här i landet fortsätta sin politiska verksamhet. En del av dessa föreningar

har fullföljt politiska syften, som har stått i strid med andra föreningars,

och det har ibland inträffat att de olika utlänningsgrupperna

genom otillbörliga metoder har sökt hävda sina intressen gentemot varandra.

Statens säkerhet har enligt utredningen tillagts särskild betydelse under

krigstider. Säkerhetssynpunkterna gör sig dock fortfarande gällande om än

inte med samma styrka som under andra världskriget. Även under fredstid

bedrivs säkerligen omfattande verksamhet i vårt land från främmande makters

sida i syfte att skaffa upplysningar om totalförsvaret. I den mån denna

verksamhet bedrivs genom hitresta utlänningar utgör utlänningskontrollen

ett viktigt medel för att förebygga och motverka infiltration och kunskaparverksamhet.

Humanitära och ideella synpunkter

När det gäller invandring av flyktingar framhåller utredningen att bestämmelserna

i UtlL om asyl, som återgår på Förenta Nationernas konvention

angående flyktingars rättsliga ställning, innebär en begränsning av

möjligheterna att av t. ex. arbetsmarknadspolitiska eller samhällsekonomiska

skäl vägra utlänning, som omfattas av bestämmelserna, att resa in

och vistas i landet. Utredningen understryker att asylbestämmelserna gäller

endast utlänning som är att betrakta som politisk flykting och som är i

behov av asyl. Förbudet att vägra asyl gäller alltså inte flykting som har

lämnat sitt land på grund av missnöje med de ekonomiska förhållandena

där, s. k. ekonomisk flykting, och inte heller politisk flykting som redan har

asyl i annat land.

Under efterkrigstiden har i Sverige inte upprätthållits någon klar skillnad

mellan asylsökande flyktingar, flyktingar med asyl i annat land och ekonomiska

flyktingar, upplyser utredningen. Men om våra resurser att ta emot

flyktingar skulle begränsas, kan det bli nödvändigt att föra en selektiv flyk2

— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 142

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

tingpolitik. Asylsökande politiska flyktingar har enligt UtlL en särställning.

Beträffande de båda andra flyktingkategorierna är det enligt utredningen

inte möjligt att uppställa någon generell regel om att den ena kategorien

skall äga företräde framför den andra.

Utredningen säger vidare att distinktionen mellan politisk flykting och

annan flykting har betydelse även i andra avseenden. Asylrättens reella

innebörd är att stat, som inom sina gränser tar emot asylsökande flyktingar

och beviljar dem asyl, därigenom inte gör sig skyldig till ovänlig handling

mot flyktingens hemland eller annat land, som anser sig berört av beslutet.

Om däremot en stat tar emot flykting, som har lämnat sitt hemland av andra

skäl än politiska, kan denna åtgärd betraktas som en ovänlig handling och

föranleda utrikespolitiska komplikationer.

Stundom har gjorts gällande att Sverige under tider av arbetskraftsbrist

borde som ett led i vårt u-landsbistånd rekrytera arbetskraft i u-länderna.

Rekryteringsåtgärderna skulle främst inriktas på överbefolkade länder och

ha till syfte att lätta på befolkningstrycket där.

Utredningen anser det i och för sig eftersträvansvärt att utforma utlänningspolitiken

så att flera mål kan realiseras samtidigt. Det kan emellertid

enligt utredningens mening ifrågasättas, om en kombination av antytt slag

är till gagn för u-länderna. Det svenska näringslivet efterfrågar främst

yrkesulbildad arbetskraft. Ett av de viktigaste hindren för ett ekonomiskt

framåtskridande i u-länderna är att dessa länder i större eller mindre utsträckning

lider brist på kvalificerad arbetskraft. Det är en av biståndsverksamhetens

viktigaste uppgifter att tillföra u-länderna sådant kunnande som

den yrkesutbildade arbetskraften representerar. En rekrytering av sådan

arbetskraft från u-länderna skulle således motverka u-landsbiståndets

syften.

Också invandring av okvalificerad arbetskraft från u-länderna för utbildning

här skulle enligt utredningen innebära att den lämnade utbildningen

kom enbart invandraren och det svenska näringslivet tillgodo. I den

mån våra utbildningsresurser är begränsade skulle förfarandet dessutom

minska våra möjligheter att lämna u-länderna tekniskt bistånd.

Den stipendiatverksamhet till förmån för u-länderna som SIDA bedriver

bygger på den uttryckliga förutsättningen att stipendiaten efter avslutad

utbildning återvänder till hemlandet och där nyttiggör de kunskaper som

han har förvärvat här, anmärker utredningen. Om stipendiaten emellertid

inte återvänder, innebär utbildningen här en personlig favör för honom och

inte som avsetts en form av hjälp till hans hemland. Å andra sidan innebär

stipendiatens kvarstannande här att det svenska samhället kan dra nytta av

hans utbildning.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

Anpassningssynpunkter

Anpassningsproblemen har kommit i blickpunkten först på senare tid,

säger utredningen, på grund av att invandrarna i allt större utsträckning

har kommit från länder som i språkligt, kulturellt och religiöst hänseende

skiljer sig avsevärt från vårt land. Invandrarna möter på flera områden

samma problem som flyttande inom landet, bl. a. sådana som hänger samman

med bostadsbristen. En stor del av invandrarna ställs emellertid inför

specifika anpassningsproblem, betonar utredningen. Dessa problem hajframför

allt sin grund i att invandrarna saknar kännedom om Sverige och

svenska förhållanden, att de inte talar eller förstår svenska eller att de

kommer från en miljö som socialt, kulturellt eller religiöst skiljer sig från

miljön i Sverige.

En första förutsättning för att en invandrare skall kunna anpassa sig i

samhället säger utredningen vara att han hjälpligt talar och förstår svenska.

Språksvårigheter försvårar kontakten med arbetskamrater, arbetsledare och

myndigheter och begränsar därigenom invandrarens möjligheter att tillvarata

sina intressen. Språksvårigheter utgör vidare hinder för kontakter

med den inhemska befolkningen. Flyttningen från hemlandet medför också

många gånger att invandrarens möjligheter att tillgodose sina kulturella

och religiösa behov minskar starkt.

Utredningen understryker att de anpassningsproblem som invandrarna

ställs inför också — och inte minst — beror på att invandrarna ofta möts

av misstänksamhet, fördomar och avoghet från den inhemska befolkningens

sida. Denna attityd får ibland rent diskriminerande verkningar.

Det synes utredningen uppenbart, att en målinriktad invandringspolitik

inte kan utformas utan att noggranna undersökningar har gjorts om det

svenska samhällets förmåga att i socialt hänseende svara mot de specifika

behov som invandringen för med sig och utan att en mottagningsberedskap

kommer till stånd inom skilda sektorer av samhällslivet.

Behovet att kontrollera invandringen

Grundvalen för Sveriges utlänningspolitik bör enligt utredningen vara att

vårt land bör fullfölja en så fri utlänningspolitik som vid varje tidpunkt

visar sig möjlig. Vad som vid varje tidpunkt är möjligt på förevarande

område är emellertid en fråga som ofta är föremål för delade meningar.

Åtminstone i ett avseende finner utredningen dock allmän enighet råda,

nämligen att det är nödvändigt att avväga och kontrollera tillströmningen

av utlänningar till landet från arbetsmarknadssynpunkt, dvs. med hänsyn

till möjligheterna att bereda invandrarna sysselsättning på arbetsmarknaden.

Invandring av utländsk arbetskraft medför emellertid dessutom ökad

belastning på bl. a. bostads-, utbildnings- och sjukvårdsresurserna, erinrar

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

utredningen. Enligt utredningens uppfattning bör det inte komma i fråga

att minska denna belastning på samhällsresurserna genom att vägra inte

yrkesverksamma anhöriga till förvärvsarbetande invandrare att komma in

i landet. Ett sådant förfarande skulle medföra stora olägenheter för den

enskilde utlänningen och hans familj och leda till att familjer splittrades

och invandrarnas anpassning till samhället försvårades.

Om det anses nödvändigt att tillgodose ett arbetskraftsbehov genom invandring

av utländsk arbetskraft, anser utredningen alltså att man måste

acceptera att ett ungefär lika stort antal inte yrkesverksamma som yrkesverksamma

personer invandrar och att invandrarna tar i anspråk samhällets

resurser i samma mån som svenska medborgare och i övrigt lever på

samma standard som de. I den mån tillgången på bostäder, utbildningsmöjligheter

och sjukvårdsplatser understiger tillgången på arbetstillfällen

kan frågan, i vilken omfattning utlänningar skall tillåtas invandra i landet,

rimligen inte som hittills huvudsakligen bestämmas med utgångspunkt i

arbetsmarknadsläget, summerar utredningen.

Bristen på bostäder har enligt utredningen säkerligen drabbat invandrarna

hårdare än befolkningen i övrigt. Invandrarna har i större utsträckning än

andra varit hänvisade till att bo i bristfälliga eller för små lägenheter, rivningshus,

uthyrningsrum eller i bostäder i glesbygder. Bristsituationen på

utbildningens område har medfört att invandrarna inte har kunnat i tillräcklig

omfattning meddelas undervisning i svenska, vilket är en förutsättning

för en snabb anpassning i det svenska samhället. Om inte invandringen

i större utsträckning än hittills skett avpassas efter samhällets möjligheter

att bereda invandrarna bostäder, utbildning och social omvårdnad av den

karaktär, som är specifik för att utlänningen skall kunna växa in i det

svenska samhället, föreligger enligt utredningen uppenbar risk för att de

sociala problem och anpassningssvårigheter, som knappheten på bostäder,

utbildningsmöjligheter och social omvårdnad redan nu har gett upphov till

bland invandrarna, allvarligt förvärras.

Utredningen finner det säkerligen riktigt, som sägs ibland, att även en

levnadsstandard väsentligt lägre än vår skulle innebära en betydande förbättring

för åtskilliga utlänningar i jämförelse med den standard som de

levde på i hemlandet. Det är också en allmän åsikt att vårt land av solidaritetsskäl

bör bistå hj älpbehövande i andra länder. Utredningen finner emellertid

att en fri invandring för hjälpbeliövande utlänningar innebär att vi

överlämnar åt invandrarna att själva bestämma vilka som skall ha hjälpen

och begränsar våra möjligheter att utforma biståndsverksamheten så att

hjälpen blir så effektiv som möjligt och kommer dem till godo som är mest

i behov av den.

En målinriktad invandringspolitik som anpassas till växlande förhållanden

måste enligt utredningens uppfattning ingå som en integrerande del i

samhällets ekonomiska och sociala politik och utformas så att den i vart

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

fall inte motverkar denna politiks syften. En grundläggande förutsättning

härför är att det finns möjligheter att påverka invandringens omfattning

och inriktning, dvs. att avväga och kontrollera tillströmningen av utlänningar

till landet från bl. a. arbetsmarknadspolitiska, samhällsekonomiska

och sociala synpunkter. För den tid som nu kan överblickas föreligger därför

enligt utredningens mening behov av generell utlänningskontroll.

Utredningen tar inte upp frågan om en allmän översyn av nuvarande tillst

åndssystem för generell utlänningskontroll utan utgår från att nuvarande

tillståndssystem i allt väsentligt skall bestå. På några punkter föreslås dock

justeringar, nämligen i fråga om beslutande myndighet i ärenden om arbetstillstånd,

besvärsrätt i dylika ärenden samt vandelsprövning i ärenden om

uppehållstillstånd och möjligheterna att utvisa utlänning. Som har sagts

förut har dessa förslag anmälts tidigare i dag.

Ansvaret för invandringspolitiken

Allmänna synpunkter

Mot bakgrunden att statsmakterna genom utlänningslagstiftningen bara

tillhandahåller instrument för invandringsreglering och överlämnar åt den

centrala utlänningsmyndigheten som tillståndsgivande organ att utforma

invandringspolitiken och därmed också bära ansvaret för denna politik

erinrar utredningen om att den princip som ligger till grund för kompetensfördelningen

mellan statsmakterna och förvaltningsmyndigheterna innebär,

att det ankommer på de förra att som politiskt ansvariga instanser fatta

beslut i politiska frågor och på de senare att som verkställande organ genomföra

de av statsmakterna fattade besluten. Med dessa utgångspunkter synes

det utredningen otillfredsställande, att den centrala utlänningsmyndigheten

inte bara fungerar som verkställande organ för invandringspolitiken utan

också självständigt utformar denna politik.

Den nuvarande ordningen finner utredningen betänklig även från andra

synpunkter än rent principiella. Den försvårar den nödvändiga samordningen

av invandringspolitiken med den samhällsekonomiska politiken och

inverkar därmed menligt på möjligheterna att genomföra en målinriktad,

efter växlande förhållanden avpassad invandringspolitik. I vad mån tillgängliga

resurser för humanitär verksamhet bör användas för att göra det

möjligt för mindre lyckligt lottade människor att komma hit och bli delaktiga

i vår högre levnadsstandard eller för att sättas in i hjälpprojekt utomlands

är också en avvägningsfråga som bör prövas av statsmakterna. Det

gäller vidare frågan i vad mån obenägenhet hos befolkningen att acceptera

utlänningar från andra sociala och kulturella miljöer skall tillåtas inverka

på invandringens omfattning och inriktning.

Med hänsyn till det anförda finner utredningen det angeläget, att statsmakterna

genom uttryckliga ställningstaganden tar ansvaret för invand
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

ringspolitikens utformning och bestämmer allmänna riktlinjer till ledning

för de myndigheter som har att verkställa denna politik.

Bland de spörsmål som statsmakterna måste ta ställning till nämner utredningen

frågan om invandrarna skall leva på samma standard som svenska

medborgare och i vad mån det är möjligt att nå detta mål. Ett annat spörsmål

är vilket målet för samhällets åtgärder för invandrarnas anpassning skall

vara. Skall anpassningsåtgärderna främst ta sikte på att assimilera invandrarna

i det svenska samhället eller syfta till att passa in dem i samhället med

bevarad språklig, kulturell och religiös särart.

Under hänvisning till vad utredningen sålunda har anfört föreslår utredningen

att Kungl. Maj:t fastställer riktlinjer för den tillståndsgivning som

förvaltningsmyndigheterna skall handha. Riktlinjerna bör enligt utredningens

uppfattning underställas riksdagens prövning.

Riktlinjer för tillsiåndsgivningen

Med hänsyn till att de förhållanden som inverkar på invandringspolitikens

utformning växlar från tid till annan finner utredningen det omöjligt att

för längre tid fastställa riktlinjer för denna politik. Eftersom utformningen

av invandringspolitiken dessutom är en politisk fråga, anser sig utredningen

inte böra ta ställning till vilket innehåll riktlinjerna bör ha f. n. Utredningen

pekar dock på några av de huvudfrågor som lämpligen bör lösas genom riktlinjer

från statsmakternas sida.

Behovet av riktlinjer anser utredningen särskilt påtagligt i fråga om den

arbetsmarknadsbetingade invandringspolitiken. Ansvaret för denna politik

vilar f. n. inom en vid ram på AMS. Enligt bemyndigande den 29 december

1967 äger styrelsen vidta åtgärder för att överföra utländsk arbetskraft till

Sverige. I ett läge, där invandringens omfattning och inriktning verkligen

kan bestämmas enbart med hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden,

möter det enligt utredningen inga betänkligheter att ge den myndighet som

bär att verkställa den arbetsmarknadsbetingade invandringspolitiken vidsträckt

handlingsfrihet. Eftersom AMS som central arbetsmarknadsmyndighet

har överblick över arbetsmarknadsläget i landet har styrelsen goda möjligheter

att bedöma om det är möjligt att med hjälp av de arbetsmarknadspolitiska

medel som står till buds avhjälpa en uppkommen arbetskraftsbrist

genom rekrytering inom landet eller om det föreligger behov av utländsk

arbetskraft.

Även om det konstateras att det vid viss tidpunkt föreligger brist på

arbetskraft, som inte inom rimlig tid kan avhjälpas på annat sätt än genom

rekrytering utomlands, är emellertid därmed inte sagt att rekrytering bör

komma till stånd, betonar utredningen. Andra intressen kan tala mot att

bristen avhjälps genom invandring, t. ex. om bristen kan antas vara tillfällig.

Rekrytering utomlands för att tillgodose tillfälliga arbetskraftsbehov

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

kan leda till att utlänning får anställning under så kort tid att han vid

arbetslöshet inte kan få understöd från arbetslöshetskassa eller arbetslöshetshjälp.

Han blir då hänvisad till att antingen lämna landet för att söka

sig arbete på annat håll eller leva på socialhjälp här.

En invandring som har utlösts av tillfällig arbetskraftsbrist kan vidare

vid en försämring av sysselsättningsläget medföra påfrestningar på samhällsekonomin

i form av ökade kostnader för socialhjälp och arbetslöshetshjälp.

Utredningen anser det därför kunna komma i fråga att vid bestämningen

av möjligheterna att bereda invandrare sysselsättning bortse från

mera tillfälligt arbetskraftsbehov.

Som utredningen har nämnt förut kan en invandring av utländsk arbetskraft

till låglönebranscher vara ägnad att fördröja strukturomvandlingen

inom näringslivet och därmed motverka en politik, som tar sikte på att förbättra

de lågavlönades ställning genom att påskynda näringslivets strukturomdaning.

Det kan med sådana utgångspunkter komma i fråga att begränsa

den invandring som sker till de mera utpräglade låglönebranscherna.

Om det anses lämpligt att av nu angivna skäl begränsa invandringen av

utländsk arbetskraft, bör statsmakterna enligt utredningen ange i riktlinjerna

om och i vad mån arbetstillstånd får meddelas utlänning för annan

korttidsanställning än praktikanttjänst eller för anställning inom låglönebransch.

I det här beskrivna läget, när endast arbetsmarknadssynpunkter är av

betydelse, menar utredningen att riktlinjerna i fråga om uppehållstillstånd

kan begränsas till föreskrift om att utlänning som har fått arbetstillstånd

inte får vägras uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl.

I ett läge, där hänsyn måste tas även till andra intressen än rent arbetsmarknadspolitiska,

finner utredningen det nödvändigt att genom mera detaljerade

riktlinjer skapa garantier för att dessa andra intressen beaktas.

Om invandringen skall avpassas efter våra möjligheter att tillhandahålla

invandrarna bostäder, utbildning etc., synes det utredningen nödvändigt att

kvantitativt bestämma dessa möjligheter och på grundval härav fastställa i

vilken omfattning utlänningar skall tillåtas invandra i landet. Det torde

enligt utredningens bedömning inte erbjuda oöverstigliga svårigheter att

med ledning av tillgängliga bostadsundersökningar, prognoser i fråga om

utbildningsbehov och utbildningsresurser och annat sådant material avgöra

i vilken utsträckning våra bostads- och utbildningsresurser medger fortsatt

invandring. Under tider, då möjligheterna att tillhandahålla invandrarna

bostäder, utbildning etc. understiger möjligheterna att bereda dem sysselsättning,

kan därför komma i fråga att i riktlinjerna föreskriva visst antal

uppehålls- och arbetstillstånd som får utfärdas under viss tidsperiod.

Vidare betonar utredningen vikten av att invandringen avpassas efter de

tillgängliga bostädernas fördelning på olika lägenhetstyper. I riktlinjerna

bör kunna bestämmas att uppehållstillstånd får meddelas utlänningar, som

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

vill invandra familjevis, endast om de kan få disponera lämplig familjebostad.

Begränsas invandringen i vidare mån än som motiveras av läget på arbetsmarknaden,

måste enligt utredningen beaktas att det från samhällsekonomiska

synpunkter är angeläget att i första hand avhjälpa brist på arbetskraft

som hänför sig till trånga sektorer, högproduktiva branscher eller

andra områden av näringslivet, där ett tillskott framstår som särskilt värdefullt.

Med dessa utgångspunkter kan alltså komma i fråga att i riktlinjerna

föreskriva att arbetstillstånd i första hand skall beviljas arbetssökande med

kvalifikationer som svarar mot särskilda krav som anges i riktlinjerna.

Även för den humanitärt motiverade invandringspolitiken förordar utredningen

att statsmakterna fastställer riktlinjer. Så sker f. n. beträffande

den kollektiva överföringen av flyktingar, erinrar utredningen.

Det bör enligt utredningens uppfattning finnas möjligheter att av humanitära

skäl tillåta utlänningar som har rest in i landet på enskilt initiativ att

stanna här, även om det inte finns utrymme för dem på arbetsmarknaden

eller de av annan anledning inte kan försörja sig själva. Detta bör ske genom

att riksdagen ställer medel till förfogande och i samband därmed fastställer

riktlinjer för den invandringspolitik som skall bedrivas i fråga om medellösa

utlänningar. I riktlinjerna bör fastställas i vilken omfattning visering

och uppehållstillstånd skall få meddelas utlänningar som inte har sin försörjning

tryggad genom eget arbete eller på annat sätt.

Utredningen påpekar att arbetsförmedlingen f. n. inte får anvisa arbete

åt utlänning som inte har arbetstillstånd. I den mån utlänning som för sin

försörjning är beroende av eget arbete får uppehållstillstånd, fastän han

inte har arbetstillstånd, bör han enligt vad utredningen anför ha möjlighet

att på samma villkor som svenska medborgare konkurrera om arbetstillfällena,

bl. a. genom att ta arbetsförmedlingens tjänster i anspråk. Utredningen

anser därför att i riktlinjerna bör intas föreskrift att arbetssökande

utlänning som har uppehållstillstånd skall kunna anvisas arbete även om

han saknar arbetstillstånd.

Utredningen anmärker att det f. n. nästan helt saknas föreskrifter om hur

giltighetstiden för uppehålls- och arbetstillstånd skall bestämmas. Med hänsyn

till att det bör finnas möjlighet att anpassa tillståndstiden till exempelvis

vistelsens syfte, arbetsmarknadsläget etc. finner utredningen olämpligt

att binda myndigheterna vid bestämda tillståndstider. I riktlinjerna bör

därför endast grunderna anges för hur tillståndstiden skall bestämmas.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1968

41

Remissyttrandena

Behovet att kontrollera invandringen

Allmänt

Utlänningspolitikens mål behandlas mer eller mindre ingående i ett stort

antal remissyttranden. Allmän enighet råder om att grundinställningen skall

vara att vårt land skall föra en utlänningspolitik som i möjligaste mån gagnar

den fria rörligheten mellan länderna. Att detta bör vara målet på längre

sikt kommer till direkt uttryck i en rad yttranden, bl. a. från AMS, SAF, LO,

TCO, arbetsgruppen för invandrarfrågor och Estniska representationen i

Sverige. AMS säger att det är angeläget att föra en invandringspolitik som

främjar rörligheten över gränserna, och TCO betonar att ökade möjligheter

för människor att fritt förflytta sig mellan olika länder och utan hinder söka

sin utkomst för kortare eller längre tid har ett självklart egenvärde alldeles

oberoende av de ekonomiska synpunkter som kan läggas på flyttningsrörelserna.

Denna grundsats bör vara utgångspunkten för svensk invandringspolitik.

Estniska representationen i Sverige instämmer i att folkutbytet mellan

länderna bör vara fritt och att man i största möjliga utsträckning bör

sträva efter jämlikhet i behandlingen av svenska medborgare och här bosatta

utlänningar.

Utredningens uppfattning att önskemålet om fri rörlighet över gränserna

måste vägas mot behovet av skydd för vissa nationella intressen och att

denna avvägning leder till att vi måste behålla generell utlänningskontroll

t. v. har vid remissbehandlingen mött erinran endast från en remissinstans.

Många har emellertid inte uttryckligen tagit ställning i denna fråga. Av de

övriga ansluter sig en del till utredningens motiveringar, medan andra har

mer kritisk inställning till utredningens grundsyn på utlänningspolitilcen.

Till dem som på det hela taget ansluter sig till utredningen hör bl. a. RÅ,

hovrätten över Skåne och Blekinge, ÖB, socialstyrelsen, AMS, LO, några

länsstyrelser och kommunförbunden. Enligt AMS måste man se till att invandringen

inte föranleder svårigheter på den inhemska arbetsmarknaden

eller för utlänningarna själva. En avvägning mellan dessa synpunkter och

önskemålet om fri rörlighet över gränserna kan ske endast om invandringen

äger rum i organiserade former. Styrelsen anser därför liksom utredningen

att invandringskontroll måste finnas. Men framför allt är en positiv planering

av invandringen angelägen. Övriga av de nämnda remissinstanserna

uttalar sig i nära anslutning till vad utredningen har anfört. Sålunda förklarar

sig LO dela utredningens uppfattning och finner det angeläget att

stryka under de motiveringar som utredningen har anfört, i första hand

utredningens synpunkter i fråga om de faktorer som måste beaktas i samband

med fastställandet av invandringens omfattning.

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 1^2

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

I yttrandet från LO liksom i flera andra yttranden betonas emellertid att

utredningen har behandlat anpassningsfrågorna alltför summariskt. En

mer aktiv syn på utlänningspolitiken är nödvändig. I TCO.s yttrande heter

det att ett mer begränsat mål för invandringspolitiken än fri rörlighet visserligen

måste sättas för den närmaste framtiden. I dagens läge utövar flertalet

länder så strängt reglerad invandringslcontroll att ett enskilt land inte

kan tillåta helt fri invandring. Men vid reglering av invandringen bör enligt

organisationens mening beaktas, att Sverige under överskådlig tid kommer

att ha avsevärd invandring från Norden och övriga länder. Att på förhand

i absoluta tal ange invandringens omfattning är inte möjligt. Den måste

variera med växlingar i det svenska arbetsmarknadsläget. Det kan dock

enligt organisationen inte under några förhållanden komma i fråga att med

åberopande av samhällsekonomiska eller arbetsmarknadspolitiska skäl helt

avskära Sverige från internationellt folkutbyte. Man bör därför ta hänsyn

till fortsatt existens av utländsk invandring vid uppgörande av sysselsättningsprogram,

vid avvägning av resurser för utbildning, sjukvård och

socialvård osv. Stora ansträngningar bör göras och organisatoriska resurser

skapas för att underlätta invandrarnas anpassning till svenska förhållanden.

Särskilda insatser fordras för att utlänningarna inte bara formellt utan

även reellt så långt det är möjligt skall bli jämställda med svenska medborgare

i utbildningsmässigt och ekonomiskt avseende samt när det gäller

tillgång till arbete och social trygghet. Faran för att ett utlänningsproletariat

skall uppstå bör noga uppmärksammas och i möjligaste mån förebyggas.

Liknande synpunkter anlägger arbetsgruppen för invandrarfrågor, som

framhåller att samhällets resurser inte är oföränderliga och att man därför

bör inte bara sikta på anpassning av invandringen till samhällets omvårdnadsresurser

utan också undersöka om samhällets möjligheter kan omprioriteras

med hänsyn till invandringens omfattning.

Inte heller Estniska representationen i Sverige anser att Sverige under

nuvarande förhållanden ensidigt kan släppa all invandringskontroll. Enligt

representationen är det orealistiskt att f. n. tänka sig att ge utländska medborgare

samma ovillkorliga rätt till bosättning i Sverige som svenska medborgare

har. De kontrollåtgärder som riktas mot utlänningar — och då särskilt

mot i Sverige bosatta och här arbetande utländska medborgare — bör

dock i möjligaste män inskränkas.

En mer negativ inställning mot utredningens ställningstaganden kommer

till uttryck i det yttrande som har avgetts av SAF. Föreningen menar att

utredningen inte har analyserat nuvarande läge tillräckligt ingående. Utredningen

arbetar med det odefinierade begreppet invandringen och avser

därmed tydligen samtliga utlänningar som reser in i landet utom turister

och andra tillfälliga besökare. Nordbor borde emellertid i huvudsak ha

avskilts från utlänningssammanhanget. Även i övrigt anser föreningen att

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1068

43

det är principiellt och praktiskt felaktigt att betrakta alla utlänningar som

invandrare, som bedöms och behandlas efter ett standardschema. Med hänsyn

till de brister i dessa och andra avseenden som vidlåder betänkandet

säger sig föreningen inte kunna ta ställning till de där framförda tankegångarna.

Det mest angelägna är nu att statsmakterna avger en klar principdeklaration,

om vi i fortsättningen skall vidhålla gällande princip att

individen skall ha rörelsefrihet som får inskränkas endast om väsentliga

nationella intressen kräver det eller om vår utlänningspolitik skall präglas

av att tillstånd i olika hänseenden beviljas endast om en mängd olika förutsättningar

är uppfyllda.

Endast en remissinstans, Folkpartiets ungdomsförbund, ställer sig helt

avvisande till fortsatt utlänningskontroll. Förbundet anser att den form av

invandringskontroll som tillämpas f. n. har sådana nackdelar att den bör

avskaffas. I den mån det är nödvändigt att av konjunkturskäl påverka

invandringens omfattning bör detta ske främst genom ökad information

i utvandrarländerna. Förbundet erinrar om att invandringen från nära

belägna länder, såsom Finland och Förbundsrepubliken Tyskland, varit

mera konjunkturkänslig än invandring från längre bort belägna länder,

såsom Jugoslavien och Turkiet. Invandringen från längre bort belägna länder

bör kunna göras mera konjunkturkänslig genom en effektivare information

i dessa länder om förhållandena på den svenska arbetsmarknaden.

Förbundet föreslår att Sverige i samarbete med utvandrarländernas egna

arbetsmarknadsmyndigheter bygger ut ett nät av informations- och rekryteringskontor.

Kontoren, som bör betraktas som en form av arbetsförmedlingar

i en internationell arbetsmarknadspolitik, bör så långt möjligt ge

invånarna i de aktuella emigrantländerna en riktig bild av de problem som

möter en invandrare i Sverige och sprida snabb information om förändringar

i det svenska arbetsmarknadsläget. Invandringskontoren bör inte ha

till uppgift att avvisa eller neka någon utlänning att komma till Sverige

utan främst att hjälpa utlänningar att få arbete och bostad i Sverige redan

innan de beger sig från hemlandet.

De särskilda synpunkter som utredningen har lagt till grund för bedömningen

av behovet av invandringskontroll har föranlett uttalanden i ett

antal remissyttranden.

Demografiska synpunkter

Ett par remissinstanser knyter an till vad utredningen har sagt om invandringens

betydelse för befolkningsutvecklingen i vårt land.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län har man i vårt land länge uppmärksammat

och behandlat immigrationsfrågan främst ur arbetsmarknadspolitisk

synvinkel, något som med hänsyn till förhållandena får anses

i och för sig förklarligt. I fortsättningen torde dock föreligga anledning att

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majrts proposition nr 14-2 år 1968

i varje fall på längre sikt betrakta och bedöma invandringen särskilt ur

befolkningspolitislca aspekter och därvid framför allt beakta den gynnsamma

inverkan på den samlade befolkningens åldersstruktur av invandringen,

som erfarenhetsmässigt är dominerad av personer i arbetsföra

åldersgrupper. Inte minst sistnämnda synpunkt talar uppenbarligen för att

vi i allt fall t. v. allmänt sett bör föra en så liberal utlänningspolitik som

omständigheterna medger.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att invandringspolitiken

bör bestämmas framför allt av invandringens betydelse på längre sikt och

att mera dagsaktuella ekonomiska synpunkter på behovet av arbetskraft

på det ena eller andra området inte bör få dominera. Det är vidare av den

största vikt att invandringen i vårt land ses i sitt samband med befolkningsoch

försörjningsförhållandena i grannländerna och i andra europeiska länder

och med det snabbare folkutbyte som synes vara en allmän företeelse i

dessa länder.

A rbetsmarknadssynpunkter

Med den begränsning som följer av remissinstansernas allmänna syn på

utredningens utgångspunkter har erinringar i allmänhet inte gjorts i fråga

om utredningens uttalanden om behovet av invandringskontroll med hänsyn

till förhållandena på arbetsmarknaden. Till dem som godtar utredningens

resonemang hör AMS. Enligt TCO kan arbetsmarknadsskäl under

vissa perioder göra begränsning av invandringen nödvändig lika väl som

det under andra perioder kan vara lämpligt att stimulera inflyttningen av

större eller mindre kollektiv. Om inte helt exceptionella förhållanden inträder,

är det dock orealistiskt att räkna med att Sverige skulle kunna isolera

sig från den övriga världen så att invandringen under något år skulle helt

eller praktiskt taget helt nedgå. Dessutom erinrar organisationen om den

stora och oreglerade invandringen från Finland.

LO opponerar mot utredningens ståndpunkt att valet mellan att effektivare

utnyttja arbetskraftsresurserna inom landet och att stimulera invandring

av arbetskraft främst är en samhällsekonomisk avvägningsfråga.

Avvägningen är i första hand humanitär och social, menar LO. Samhällets

åtgärder för att upprätthålla full sysselsättning bland dem som redan befinner

sig i landet måste från den synpunkten prioriteras. Många av dem

som tillhör »arbetskraftsreserverna» inom landet är handikappade eller

äldre personer eller gifta kvinnor. Deras insatser kan tas till vara i större

utsträckning om arbetsplatsen, arbetskrav och arbetstid anpassas till deras

förutsättningar och önskemål. Med hänsyn till att de tillhör marginalgrupper

måste trycket på företagen vara mycket stort för att företagen skall ta

hänsyn till dessa förutsättningar. Samhället kan inte heller mot den bakgrunden

prioritera invandringen. Slutsatsen av detta skulle bli att invandringspolitiken

från arbetsmarknadssynpunkter bör bestämmas av tillgången

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968 45

på arbetskraft inom landet, varvid marginalgruppernas situation skall beaktas,

slutar LO.

Utredningens oklara resonemang synes närmast gå ut på att den generella

kontrollen syftar till att hindra all rörlighet som inte är positivt nyttig för

Sverige, yttrar SAF och förordar för sin del, att Sverige förbehåller sig rätten

att begränsa möjligheten för utlänningar att få tillträde till den svenska

arbetsmarknaden i det fall att arbetslöshet råder i det specifika yrket samt

arbetsförmedlingen kan anvisa lämplig svensk arbetskraft.

Försörjnings- och sociala synpunkter

Åtskilliga remissinstanser uppehåller sig vid utlänningspolitikens förhållande

till den allmänna ekonomiska och sociala politiken.

LO delar utredningens uppfattning att invandringspolitiken i princip

måste ingå som en integrerande del i samhällets ekonomiska och sociala

politik. Det är enligt LO uppenbart, om man som mål för invandringspolitiken

fastställer att invandrarna skall leva under i princip samma betingelser

som den inhemska befolkningen, att hänsyn måste tas till andra faktorer

än de enbart arbetsmarknadsmässiga, även om dessa i och för sig är av

mycket stor betydelse. Det innebär att rådande förhållanden på t. ex. bostadssektorn,

vård- och utbildningsområdet in. in. måste beaktas i lika hög

grad som arbetsmarknadssynpunkterna. Till utredningens uppfattning ansluter

sig uttryckligen också länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt

Kopparbergs län, föreningen Norden, Svenska landstingsförbundet, SACO

och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

En rad remissinstanser understryker nödvändigheten av att invandringen

avpassas efter bostads- och utbildningsresurserna.

AMS uttalar att situationen under åren 1965 och 1966 markant understryker

hur nödvändigt det är att samhället avpassar invandringen efter

tillgången på arbete och bostäder. Invandringspolitiken får vidare inte drivas

så att utlänningarnas familjer splittras. Nära anhöriga till utlänning

som arbetar i Sverige bör inte nekas tillstånd att bosätta sig tillsammans

med denne. I yttrandena över ansökningar om arbetstillstånd för nyinresande

utlänningar uppmärksammar styrelsen alltid bostadssituationen. Ansökan

tillstyrks endast om bostadsfrågan är löst på ett tillfredsställande sätt.

För gift arbetstagare, som medför sin familj, måste familjebostad finnas

disponibel.

Liksom utredningen påpekar LO att de bostadspolitiska synpunkter som

skulle ha kunnat vara vägledande för invandringspolitiken har fått stå tillbaka

för de rent arbetsmarknadspolitiska. Genom att invandringen har

skett till expanderande regioner eller orter — områden där bostadsbristen

varit och är störst — har en bristsituation uppstått som har drabbat såväl

invandrarna som den inhemska befolkningen. Resultatet av den hittills

förda politiken borde enligt LO leda till större försiktighet. Man snuddar

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

här vid problemet, vilka totala verkningar för samhällsekonomin som företagsledningarnas

olika beslut får. Invandring kan framstå som en åtgärd

vilken drar låga kostnader för företaget, men skall invandrarna få möjlighet

att hålla en bostadsstandard som är jämförlig med svenska medborgares i

motsvarande familje- och inkomstgrupp blir följden av åtgärden krav på en

större andel av folkhushållets gemensamma resurser. LO betonar att man

inte får ge avkall på principen om jämförlig bostadsstandard för invandrare

och svenska medborgare. Också RÅ hävdar att det är nödvändigt att invandringens

omfattning i framtiden knyts fastare till samhällets möjligheter att

bereda invandrarna utbildning och bostäder. Bristen på lämpliga bostäder

och adekvata utbildningsmöjligheter för invandrarna är ägnad att motverka

deras naturliga inlemmande i samhället och kan i ogynnsamma fall ge upphov

till kriminalitet eller annan asocialitet. En invandringspolitik som inte

tillräckligt tar hänsyn till utbildnings- och bostadsproblem är därför både

skadlig för samhället och inhuman. Liknande synpunkter framför överåklagaren

i Stockholm, som säger att invandrarna i stor utsträckning har

kommit att koncentreras till industriorter, där bristen på bostäder medfört

att utländska arbetare i stor utsträckning har nödgats lämna sina familjer i

hemlandet. Den naturliga assimileringen med värdlandets befolkning har

härigenom försvårats och invandrarna har lätt kommit att utgöra isolerade

grupper i en mer eller mindre slumartad miljö.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län bör kommande anvisningar understryka

nödvändigheten av att invandraren har sin bostadsfråga ordnad på

ett acceptabelt sätt. Åtskilliga exempel visar hur lättvindigt invandrarna

själva alltför ofta bedömer möjligheterna att få bostad. Kommunerna ställs

härigenom inför bostadsproblem, som i rådande bristsituation många gånger

ter sig olösliga. Svenska stadsförbundet ger uttryck åt liknande synpunkter

liksom Sveriges liberala studentförbund, som menar att det för den del av

invandringen som sker genom aktiv rekrytering bör vara möjligt att planera

inkvarteringen på förhand.

Ideella och humanitära synpunkter

Den enda remissinstans som har uttalat sig särskilt på denna punkt är

SIDA. Liksom utredningen avvisar SIDA tanken att de fattiga ländernas

befolkningstryck, sysselsättnings- eller utbildningsproblem skulle kunna

lättas genom arbetskraftsrekrytering i större skala. SIDA delar i övrigt de

synpunkter som utredningen har fört fram i denna fråga. Också i fråga om

den av SIDA administrerade stipendiatverksamheten understryker SIDA

utredningens principiella ståndpunkt, att syftet med sådan verksamhet

måste vara ett stöd till u-länderna och inte till individuella stipendiater

och att sålunda kravet på att stipendiater efter avslutad utbildning återvänder

till sina hemländer bör behållas. I enskilda undantagsfall kan det dock

enligt SIDA föreligga skäl som talar för att man inte bör motsätta sig att

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

47

stipendiat efter avslutade studier bosätter sig i Sverige och ev. i sinom tid

ansöker om svenskt medborgarskap.

Anpassningssynpunkter

Av de synpunkter som utredningen har lagt fram har frågan om invandrarnas

anpassning i det svenska samhället ägnats den ojämförligt största

uppmärksamheten i remissyttrandena. I de flesta understryks starkt nödvändigheten

av vidgade insatser från statens och kommunernas sida för att

underlätta anpassningen.

Anpassningens problem belyses ingående av arbetsgruppen för invandrarfrågor.

Arbetsgruppen yttrar till en början att statsmakterna av invandrare

och andra har dels avkrävts beslut om anpassningspolitikens mål, dels

anklagats för att redan ha formulerat ett sådant mål att gälla en total

assimilering. Regering och riksdag har emellertid aldrig ens i försiktiga

ord uttryckt denna principiella uppfattning. Snarare har invandrarnas

behov av att bevara språk och traditioner vunnit visst erkännande. Arbetsgruppen

uttalar som sin mening att en kompromiss mellan assimilering

och integrering är den enda möjliga utvägen. Hur kompromissen skall se

ut måste bli resultatet av forskning och praktisk försöksverksamhet. I de

fall där utländska barnfamiljer ämnar stanna länge eller för alltid i Sverige

är det oundgängligen nödvändigt att barnen lär sig svenska. Annars blir de

handikappade för livet. I allmänhet erbjuder detta ingen svårighet. Däremot

har föräldrarna ofta besvärligt med det nya språket, särskilt de isolerade

mödrarna. Om samtidigt barnen glömmer sitt modersmål och föräldrarna

inte förmår att hålla det vid liv och inte heller får samhällets hjälp därtill,

uppstår snabbt en familjesplittring som är förödande för anpassningen

och möjligen också farlig för den unga generationens sociala stabilitet.

Redan av detta skäl är det nödvändigt att utveckla möjligheterna till stödundervisning

i modersmålet åt invandrarbarnen. Vidare bör utbyggda försöksåtgärder

ta sikte på att hjälpa invandrare från icke-lutherska eller

icke-kristna länder till möjligheter att bättre utöva sin religion i Sverige.

Det religiösa behovet är i de flesta länder väsentligt djupare än i Sverige,

vartill kommer att vissa civilrättsliga åtgärder ibland inte är bindande i

vissa länder, om de inte har vidtagits i vederbörande kyrkas hägn.

Man kan, fortsätter arbetsgruppen, tvista om huruvida samhället alls

skall med pengar bidra till individers och gruppers religionsutövning, men

där har Sverige med sin statskyrka redan etablerat en princip. Så länge

den tillämpas synes det riktigt att även andra än lutheraner får del av

stödet. En utbyggd försöksverksamhet på sådana områden, där anpassningsproblemen

är akuta och därför lätt påvisbara, förutsätter att arbetsgruppen,

eller det organ som skall överta dess uppgifter, får väsentligt ökade

arbetsmöjligheter i form av anslag och personal.

Också skolöverstyrelsen understryker att det krävs energiska och väl

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr U2 år 1968

samordnade insatser på utbildningens område, om invandringen skall kunna

ske utan smärtsamma konsekvenser såväl för invandrarna som för det

svenska samhället. Salunda krävs ytterligare utredning om invandrarnas

anpassning. Men det finns redan nu underlag för omedelbara åtgärder.

Enligt styrelsen är det uppenbart att behov av undervisning i svenska för

vuxna utlänningar kommer att föreligga under de närmaste åren. Det

finns därför inte anledning att i fortsättningen betrakta denna undervisning

som försöksverksamhet. Hemmafruarnas behov av språkundervisning måste

tillgodoses. De har ofta ganska begränsad möjlighet till kontakt med

svenskar och det medför en beklaglig isolering som bör brytas. Invandrarfamiljen

bör så snart som möjligt efter ankomsten till Sverige få möjlighet

att delta i undervisning i svenska och elementär samhällsorientering. För

att genomföra dessa önskemål krävs ekonomiska resurser för att täcka

kostnaderna. Styrelsen anser det vidare nödvändigt att tillgodose invandrarnas

kulturella behov. För att främja deras möjligheter till kontakter

med det egna hemlandets kultur och människor måste biblioteken få

vidgade möjligheter att skaffa böcker på främmande språk. Samhället bör

vidare på allt sätt stödja invandrarnas strävan att bilda kulturella och

ideella föreningar, särskilt bland ungdom. Styrelsen lämnar härutöver ingående

synpunkter på behovet av utbildning i övrigt för invandrare och hur

dessa behov bör tillgodoses.

I yttrandet från hovrätten över Skåne och Blekinge framhålls, att man i tid

måste göra klart för sig att den omfattande invandringen leder till att vårt

land, som till följd av ett isolerat läge har haft homogena kulturtraditioner,

får en befolkning som i ökad grad har skiftande språkarv, sedvana och

religiösa föreställningar. I långa stycken är detta berikande för det svenska

samhället. Med exempel från andra invandringsländer för ögonen kan man

dock, uttalar hovrätten, inte bortse från risken att invandringen leder till

gruppbildningar, kulturellt isolerade och med starka inbördes motsättningar.

Detta kan vara olyckligt, om det medför ökade svårigheter för den

växande generationen att finna sig till rätta, med stigande kriminalitet

och asocialitet som följd. Av vikt synes särskilt vara att invandrare inte

genom sina bostadsförhållanden och genom hänvisning till lågavlönat arbete

tillåts bilda utpräglade sociala undergrupper. Samtidigt som sålunda vissa

skäl talar för att nationella gruppbildningar bland invandrare bör motarbetas,

talar andra skäl för att invandrare bör ha möjlighet att behålla

och odla de folkliga traditioner som de har fört med sig. Det är av den

största betydelse för framtiden att något samhälleligt organ griper sig an

med dessa problem och skaffar sig den inblick i förhållandena som är nödvändig

för att man skall kunna hjälpa enskilda invandrare till rätta och

leda utvecklingen i önskad riktning.

Man bör vid lösning av utlänningarnas bostadsproblem sträva efter att

inte få alltför stora koncentrationer till begränsade områden, yttrar TCO.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

Man bör undvika att bygga kategorihus för utlänningar. Risken för isolering

i stället för anpassning blir annars överhängande. Önskan att i ekonomiskt

och socialt avseende jämställa invandrarna med befolkningen i övrigt

utgör inget försök att förkväva de olika nationalitetsgruppernas egenart

utan bör uppfattas som ett uttryck för vilja att ta det fulla ansvaret för utlänningarna

sedan de väl har kommit hit. En del utlänningar har inte för

avsikt att stanna i Sverige annat än under begränsad tid. De som vill bosätta

sig här definitivt skall emellertid inte behöva riskera att bli betraktade

som något slags »gästarbetare», vilka inte kan göra anspråk på full social

omvårdnad, likställighet i fråga om utbildningsmöjligheter eller delaktighet

i trygghetsskapande åtgärder som vidtas vid hotande eller redan inträffade

sysselsättningssvårigheter.

Frågan om anpassning är, betonar LO, inte enbart en fråga om att anpassa

invandrarna till Sverige och svenskarna utan också i hög grad en fråga

om i vilken utsträckning den inhemska befolkningen accepterar den invandring

som sker. För att undvika onödiga spänningar torde det vara av

vikt att invandringen utformas så att stora koncentrationer av utlänningar

inte uppstår på enskilda orter och vid enskilda företag och att man i samband

med anpassningsåtgärder riktade till invandrarna även satsar på information

till den inhemska befolkningen om invandringen.

I åtskilliga yttranden, där anpassningsproblem behandlas, hävdas att utredningens

betänkande inte ger tillräckligt underlag för ställningstaganden,

varför anpassningsfrågorna bör utredas särskilt, innan några beslut fattas.

Ansvaret för invandringspolitiken

Allmänna synpunkter

Förslaget att statsmakterna skall ta ansvaret för invandringspolitikens

utformning och bestämma riktlinjer till ledning för myndigheterna har uttryckligen

tillstyrkts av samtliga remissorgan, ett fyrtiotal, som har yttrat

sig särskilt i denna fråga, bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen,

ÖB, socialstyrelsen, statskontoret, AMS, bostadsstyrelsen,

utlänningskommissionen, ÖÄ, flertalet av de hörda länsstyrelserna, LO,

SAF och Sveriges industriförbund.

Flera remissinstanser uttalar den bestämda uppfattningen att invandrarna

i princip skall leva på samma standard som svenska medborgare.

Både LO och TCO gör uttalanden av denna innebörd. AMS erinrar om att

det numera är allmänt accepterat att den utländska arbetskraften i Sverige

skall få samma löner och övriga förmåner som tillkommer motsvarande

svenska arbetstagare. I denna fråga framhåller SAF att principen inte bör

gälla utländska arbetstagare som är anställda hos utländsk arbetsgivare och

tillfälligt utför arbete åt denne här, s. k. montagearbetare. Under hänvisning

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

till särskild framställning i ämnet gör SAF gällande att den prövning som

f. n. sker av dessa arbetstagares avlöningsförmåner i ärenden om arbetstillstånd

inte har laglig grund.

I allmänhet ifrågasätts inte att nuvarande tillståndssystem på det hela

taget bör behållas som medel för den generella utlänningskontrollen. En

förenkling av tillståndssystemet föreslås dock i några yttranden. I detta

sammanhang ifrågasätter .SAF med stöd av en utförlig argumentering om de

nyligen införda bestämmelserna i UtlK att utlänning som ämnar ta anställning

i Sverige skall ha arbetstillstånd innan han reser in hit står i överensstämmelse

med UtlL.

Riktlinjer för tillståndsgivningen

1 fråga om hur utförliga riktlinjerna bör vara kommer

skilda uppfattningar till uttryck i remissyttrandena.

AMS anser att alltför låsta detalj instruktioner i fråga om den arbetsmarknadsmässiga

invandringspolitiken kan innebära risker och nackdelar

för verksamheten. Förhållandena ändras ständigt på arbetsmarknaden och

inte sällan uppstår situationer, då styrelsen måste ingripa med stor snabbhet.

Detta gör det nödvändigt att styrelsen får möjlighet att agera inom

ramen för förhållandevis vida bemyndiganden. Vid utformningen av riktlinjerna

för den arbetsmarknadsbetingade invandringspolitiken måste hänsyn

tas härtill. Såsom exempel på områden där det inte är lämpligt att låsa

handlingsfriheten nämner styrelsen överföring av arbetskraft för att tillgodose

kortvariga behov och invandring av arbetskraft till låglönebranscher.

Svårigheterna är enligt styrelsen stora att på tillfredsställande sätt definiera

vad som är kortvariga behov och vad som är att anse som låglönebranscher.

Oklarheter eller förbiseende i eventuella riktlinjer kan lätt medföra inte

önskvärda konsekvenser. Genom den sammansättning som styrelsens plenum

har och det samarbete som skall äga rum med berörda arbetsgivaroch

arbetstagarorganisationer i invandringsfrågorna torde garantier finnas

för att verket skall kunna avväga överföringen av arbetskraft på tillfredsställande

sätt utan att specificerade direktiv behöver utfärdas i dessa avseenden.

Även enligt LO:s mening måste AMS få handlingsfrihet inom en ganska

vid ram. LO understryker i detta sammanhang att sådana riktlinjer bör

utarbetas för styrelsens verksamhet att den arbetsmarknadsmässigt betingade

invandringen kommer att bedrivas under fullt hänsynstagande till

de övriga samhällsfunktioner som påverkas av invandringen och att det inflytande

som arbetsgivare och arbetstagare f. n. har inte förändras. Motsvarande

ståndpunkt intar TCO.

Sveriges förenade studentkårer har avvikande uppfattning i denna

fråga. Föreningen framhåller att rättssäkerhet innebär bl. a. att individen

bär skäliga möjligheter att förutse de åtgärder som kan riktas mot honom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1968

av myndigheterna under skilda betingelser. Riktlinjerna för utlänningspolitiken

och den utlänningslagstiftning som blir följden därav bör därför

få tillräckligt utförlig utformning så att garantier skapas för enhetlig behandling

av de individuella fallen och mot godtycklig tolkning av bestämmelserna

hos de verkställande organen. I t. ex. arbetsmarknadsärenden bör

förutsättningarna noggrant preciseras.

Möjligheterna att kvantitativt bestämma invandringens

omfattning bestrids av AMS. Man kan inte genom kvoter som reglerar

invandringens storlek avpassa invandringen efter möjligheterna att tillhandahålla

invandrarna bostäder, utbildning etc., anser AMS, eftersom utlänningarna

inte är bundna till viss ort eller arbetsplats utan har möjlighet

att byta anställning inom ramen för gällande arbetstillstånd. Dessutom

försvårar konjunkturväxlingarna möjligheterna att långsiktigt planera för

överföringar av arbetskraft. Enligt bostadsstyrelsen synes utredningen ha

överskattat möjligheterna att frambringa erforderliga uppgifter om landets

resurser på olika områden som underlag för successiva beslut om invandringens

omfattning. Detta gäller enligt styrelsens erfarenheter åtminstone

bostadstillgången. Ett speciellt problem är den skilda bostadssituationen

i olika orter. Vidare har tillstånd att vistas och arbeta i landet hittills inte

varit förenat med villkor om bosättning på viss ort. I praktiken kan därför

eu begränsning av invandringens omfattning till viss nivå trots allt leda

till sociala problem, om utlänningarna flyttar in till orter med bostadsbrist.

LO finner det visserligen riktigt att växlande förhållanden inom och

utom landet har betydelse för utformningen av den svenska invandringspolitiken

och att en viss flexibilitet därför är önskvärd. Det torde enligt LO

emellertid vara både möjligt och nödvändigt med mera långsiktig planering

av invandringspolitiken. Utredningen har i skilda sammanhang pekat på

olika samhällssektorers betydelse för invandringspolitikens utformning,

områden vilkas utveckling kan överblickas för ganska lång tidsperiod. Det

borde för en långsiktig planering var möjligt att väga dessa faktorer mot

exempelvis arbetsmarknadsmässiga och humanitära synpunkter och på

detta sätt komma fram till långsiktiga riktlinjer både beträffande omfattningen

och inriktningen av invandringen.

Sveriges förenade studentkårer anser att Kungl. Maj :t med hänsyn till

bostadssituationen bör inom ramen för riktlinjerna kunna förordna att ett

visst maximalt antal arbetstillstånd utfärdas under viss period.

Behovet att kunna anpassa invandringen till bostädernas fördelning

på olika lägenhetstyper understryks av bostadsstyrelsen,

som anser att en förutsättning för att bevilja uppehållstillstånd för en invandrande

familj bör vara att lämplig familjebostad kan visas stå till disposition.

En tillämpning av en sådan princip kan givetvis leda till restriktivitet

i fråga om invandringens omfattning, men principen synes vara riktig.

Företagare som är beredda att anställa utlänningar måste se till att familje
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

bostäder kan ställas till förfogande om även utlänningarnas familjer skall

kunna invandra.

I fråga om den humanitärt motiverade invandringen

anser socialstyrelsen särskilt betydelsefullt att riktlinjer fastställs för invandringen

av medellösa utlänningar. Tyngdpunkten i fråga om denna invandring

bör enligt LO liksom hittills läggas på åtgärder av kollektiv karaktär.

Möjligheterna för enskild invandring i detta sammanhang bör inskränkas

till att i första hand omfatta nära anhöriga till redan invandrade personer.

Utlänning som inte har arbetstillstånd men av humanitära skäl beviljas

uppehållstillstånd bör enligt AMS kunna anvisas arbete av arbetsförmedlingen,

även om han inte har arbetstillstånd. Styrelsen finner det principiellt

oriktigt att arbetsför utlänning som har uppehållstillstånd skall vara förhindrad

att försörja sig genom eget arbete och vara hänvisad till att enbart

leva på hjälp från det allmänna. Även i ett bekymmersamt läge på arbetsmarknaden

bör det vara angeläget att söka tillse att sådan utlänning inte

ligger det allmänna till last utan får möjlighet att anta åtminstone något

arbete som han har förutsättningar att utföra. Liknande synpunkter framförs

av SAF, som dessutom förordar att även utlänning som saknar uppehållstillstånd

skall ha möjlighet att begagna sig av arbetsförmedlingens

tj änster.

Lämpligheten att meddela arbets- och uppehållstillstånd

för begränsad tid tas upp av statskontoret. Myndigheten föreslår

att sådana tillstånd ges utan tidsbegränsning. Om vandelsprövningen tas

bort, återstår vid behandling av tillstånd att vistas i Sverige endast att ta

hänsyn till ekonomiska och sociala förhållanden, anför statskontoret. I förlängningsärenden

har invandrarna redan prövats enligt grunderna för avvisning.

Då skall alltså prövas omständigheter som kan ha uppkommit

under invandrarens vistelse i Sverige. Utredningens förslag måste innebära

att invandrare, som redan vistas i Sverige men som saknar bostad eller

försörjningsmöjligheter, skall kunna avlägsnas ur landet genom vägrad

tillståndsförlängning. Statskontoret finner ett sådant förfarande orimligt.

Även från administrativ synpunkt utgör de upprepade förlängningsärendena

en avsevärd belastning. Om förslaget att tillstånd skall ges utan tidsbegränsning

godtas, kan enligt statskontorets mening bosättningstillstånd

slopas.

Enligt arbetsgruppen för invandrarfrågor innebär tidsbegränsningen

att Sverige förbehåller sig rätten att avsäga sig ansvaret för en invandrare

och hans familj som vi en gång har accepterat, vilket föga överensstämmer

med vår inställning till samhället och individen. Arbetsgruppen anser därför

att det bör övervägas om inte tidsbegränsningen kan avskaffas.

LO hävdar som sin mening att arbetstillståndets giltighetstid bör som

f. n. bedömas i varje enskilt fall. Det bör kunna innebära, med hänsyn till

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

sökandes möjligheter till långsiktig försörjning, att vissa tillstånd ges utan

tidsbegränsning. Liknande inställning har Sveriges förenade studentkårer

och Esternas representation i Sverige, vilka anser att man bör ta upp frågan

om möjligheten att undanta här i landet varaktigt bosatta utlänningar från

den generella kontrollen.

Arbets- och uppehållstillstånd bör enligt AMS första gången inte meddelas

för kortare tid än ett år.

Bosättningstillstånd bör kunna användas i många fler fall än f. n. utan

att det står i strid mot motivuttalandena vid tillkomsten av 1954 års utlänningslag,

påpekar hovrätten över Skåne och Blekinge. Eftersom det nu

fordras fem års stadigvarande bosättning i landet, kommer man så nära

den tidpunkt då medborgarskap kan sökas att bosättningstillståndet inte

får ett praktiskt användningsområde. Uttryckssätten i UtlL ger vid handen

att det inte har varit avsett att så lång tid som fem års bosättning i landet

skulle fordras. Redan efter något kortare tid, t. ex. tre år, bör man kunna

bilda sig tillräcklig uppfattning om sökandens förutsättningar att få sådant

tillstånd. Inte heller bör, som synes vara fallet f. n., en tillkännagiven

avsikt att återutvandra så snart de politiska eller ekonomiska förutsättningarna

därför uppkommer i hemlandet vara hinder mot bosättningstillstånd.

Av lagen följer att sådant tillstånd kan återkallas om bosättningen

i landet upphör. I sådana fall bör enligt hovrätten bosättningstillstånd

tvärtom vara ett särskilt lämpligt alternativ till att utlänningen söker

svenskt medborgarskap. Bosättningstillstånd bör över huvud taget få sådan

plats i systemet att fördelarna därav kan utnyttjas.

Enligt Esternas representation i Sverige har yrkesbegränsningen

av arbetstillstånd allvarliga nackdelar för den tillståndspliktige

utlänningen, eftersom hans rörelsefrihet på arbetsmarknaden beskärs

starkt. Särskilt anmärkningsvärt är förhållandet, om man beaktar de upprepade

deklarationerna från såväl myndigheter som arbetsmarknadens organisationer

att koncentration av utlänningar inom låglöneyrkena måste motarbetas.

Detta borde enligt representationen lämpligen kunna ske genom att

utlänningarna får största möjliga frihet att själva söka det arbete som passar

dem och erbjuder de bästa villkoren. Eftersom utlänning på grund av bristande

språkkunskaper och bristfällig kännedom om landets förhållanden

knappast i vistelsens början kan finna sysselsättning som motsvarar hans

yrkesinriktning i hemlandet, är det av synnerlig vikt för invandraren att han

efter hand kan få övergå till sysselsättning som han själv kan finna och är

kompetent för. Yrkesbegränsningens syfte synes kunna nås enbart genom

att krav på arbetstillstånd för nyinvandrad utlänning upprätthålls.

Yrkesbegränsningen innebär enligt arbetsgruppen för invandrarfrågor

ett ofta kännbart intrång i individens möjligheter att skaffa sig bättre arbete

och står helt i motsats till vår strävan i riktning mot en rörligare arbetsmarknad.

Denna begränsning i arbetstillståndens giltighet förefaller

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år it)68

därför i bästa fall vara betydelselös och ofta direkt skadlig för både individ

och samhälle.

LO framhåller att den hittills förda invandringspolitikens utformning

har gjort det nödvändigt att ha möjligheter att tids- och yrkesbegränsa

arbetstillstånden. Vissa ändringar i nuvarande bestämmelser torde dock

vara möjliga. En uppmjukning av yrkesbegränsningen bör övervägas så

till vida att utlänning som har vistats och arbetat i landet viss tid, förslagsvis

ett—två år, befrias från sådan begränsning av tillståndets giltighet.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

55

Verkställande organ

Nuvarande förhållanden

Pass- och tillståndsfrågor

Enligt 3 § UtlL skall den kontroll över utlänningar som behövs för tilllämpningen

av lagen utövas under ledning av en central utlänningsmyndighet.

I 1 § UtlK föreskrivs att statens utlänningskommission är central

utlänningsinyndighet. Utöver den allmänna föreskriften i 3 § UtlL finns

såväl i lagen som i kungörelsen speciella bestämmelser som reglerar den

centrala utlänningsmyndighetens befattning med ärenden om legitimationshandlingar,

tillstånd och avlägsnande av utlänningar samt utlänningskontrollen.

Utlänningskommissionen äger enligt 6 § UtlK i vissa fall utfärda särskild

legitimationshandling (främlingspass) för utlänning. Kommissionen

får bemyndiga polismyndighet eller viseringsmyndighet att förlänga giltighetstiden

för främlingspass. Enligt kungörelser den 11 februari 1955

(nr 29), den 2 februari 1962 (nr 22) och den 3 juni 1965 (nr 273) ankommer

det vidare på utlänningskommissionen att utfärda särskilda legitimationshandlingar

(resedokument) för vissa flyktingar och statslösa personer.

Visering samt uppehålls-, bosättnings- och arbetstillstånd meddelas av den

centrala utlänningsmyndigheten, som också äger återkalla visering, bosättningstillstånd

och arbetstillstånd (11 och 16 § UtlL). Beslutanderätten

i fråga om visering, uppehålls- och arbetstillstånd får dock delegeras till

lokala organ. Med stöd av bestämmelser i UtlL och UtlK har utlänningskommissionen

i stor utsträckning delegerat beslutanderätten till svenska

beskickningar och konsulat utomlands (visering), lokala polismyndigheter

(nödfallsvisering samt uppehålls- och arbetstillstånd) och länsarbetsnämnderna

(arbetstillstånd) och i instruktioner till dessa myndigheter

noggrant angett i vilka fall de får meddela tillstånd.

AMS har som central arbetsmarknadsmyndighet avgörande inflytande

på arbetstillståndsgivningen. Innan den centrala utlänningsmyndigheten

avgör ärende om arbetstillstånd skall den i regel samråda med AMS (42 §

UtlK). Därvid är AMS skyldig att i arbetstillståndsärenden, som är av principiell

betydelse eller på annat sätt av större vikt, bereda sammanslutningar

av arbetsgivare och arbetstagare inom verksamhetsområdet tillfälle

att uttala sig (16 § UtlL, 42 § UtlK). AMS skall vidare i den mån det

är möjligt och efter att ha gett sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare

tillfälle att uttala sig ange allmänna riktlinjer för tillstånds
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

ärendenas bedömning med hänsyn till läget på arbetsmarknaden (42 §

UtlK).

\id arbetstillståndsgivningen följer utlänningskommissionen praktiskt

taget alltid den arbetsmarknadsbedömning som AMS gör. Enligt de regler

för handläggningen av frågor om arbetstillstånd som AMS antog den 31

mars 1967 skall noggrann prövning från arbetsmarknadssynpunkt företas

när utlänning första gången ansöker om arbetstillstånd. När utlänningen

väl har accepterats på den svenska arbetsmarknaden, skall han därefter i

regel kunna räkna med att få förlängt arbetstillstånd inom det område

som tillståndet avser. Detta gäller även om utlänningen skulle vara arbetslös,

när han ansöker om fortsatt tillstånd. Vid ansökan om fortsatt arbetstillstånd

inom annat yrkesområde skall arbetsmarknadsmässig prövning

i allmänhet ske, om sökanden har haft arbetstillstånd kortare tid än ett år.

För att AMS skall tillstyrka förstagångsansökan om tillstånd krävs i

princip att följande villkor är uppfyllda.

Sökanden skall visa att han har erbjudande om anställning från arbetsgivare

i Sverige. Arbetsmarknadsläget inom det yrkesområde som ansökningen

avser skall vara sådant att det föreligger verkligt behov av utländsk

arbetskraft. Om lämplig inhemsk arbetskraft redan finns eller beräknas bli

tillgänglig inom kort, avstyrks regelmässigt ansökningen. Erbjudna arbetsoch

lönevillkor skall överensstämma med vad som under motsvarande förhållande

gäller i fråga om anställande av svensk arbetskraft. Det anses

vara ett oeftergivligt krav att den utländska arbetskraften inte utnyttjas

mot underbetalning. I fråga om fullt utbildad utländsk arbetskraft inom

yrken där det finns kollektivavtal krävs att lön utgår enligt avtal och i

andra fall att löneförmånerna motsvarar de i anställningsorten gängse

inom vederbörande arbetsområde. Kravet gäller såväl utlänningar hos

svensk arbetsgivare som utlänningar som är anställda hos utländsk arbetsgivare,

t. ex. utländska montörer som sänds till Sverige för tillfälliga entreprenaduppdrag.

Slutligen gäller som villkor att sökanden bär tillgång till

lämplig bostad.

Avlägsnande

Avvisning beslutas av lokal polismyndighet. I vissa fall, bl. a. om utlänningen

påstår att han är politisk flykting och påståendet inte är uppenbart

oriktigt, skall frågan om avvisning hänskjutas till den centrala utlänningsmyndigheten

(20 § UtlL). Besvär över polismyndighets avvisningsbeslut

förs hos den centrala utlänningsmyndigheten (44 §).

Beslut om förvisning meddelas av allmän domstol (26 §).

I princip beslutas utvisning av länsstyrelse, men ärende om utvisning

skall hänskjutas till den centrala utlänningsmyndigheten för avgörande,

om utlänningen påstår att han är politisk flykting och påståendet inte är

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

uppenbart oriktigt (30 §). Länsstyrelsens beslut kan överklagas av utlänningen

hos den centrala utlänningsmyndigheten (44 §). Utvisning kan också

beslutas av Kungl. Maj :t, om det är påkallat av hänsyn till rikets säkerhet

eller av annat skäl i statens intresse (34 §).

Beslut om förpassning meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten

(23 §).

Den centrala utlänningsmyndigheten skall i regel böra utlänningsnämnden

innan den beslutar om avvisning eller förpassning (20 och 23 §§). Yttrande

från nämnden skall inhämtas också i besvärsärenden angående avvisning

eller utvisning (45 §). Besvär över den centrala myndighetens beslut

om avvisning, förpassning eller utvisning får föras hos Kungl. Maj :t,

om utlänningsnämnden eller ledamot av nämnden har anfört avvikande

mening (46 §).

Föreligger särskilda skäl, får den centrala utlänningsmyndigheten överlämna

ärende till Kungl. Maj :ts avgörande. Sådant överlämnande skall ske,

om utlänningsnämnden begär det (47 §).

Yttre utlänningskontroll

Den yttre utlänningskontrollen syftar till att kontrollera inresa över

landets gränser enligt bestämmelserna i UtlL om avvisning och i UtlK om

krav på innehav av pass eller motsvarande legitimationshandling. Efter tillkomsten

av det gemensamma nordiska passkontrollområdet utövas kontrollen

endast vid detta områdes yttergränser samt vid hamnar och flygplatser

som har reguljära förbindelser med utlandet.

Den yttre kontrollen, som har rent lagtillämpande karaktär, ombesörjs

av polismyndigheterna enligt riktlinjer som fastställs av rikspolisstyrelsen

efter samråd med den centrala utlänningsmyndigheten (76 § UtlK).

Inre utlänningskontroll

Den inre utlänningskontrollen har till syfte att övervaka, dels att utlänning

inte vistas eller arbetar här utan att ha föreskrivet tillstånd, dels att

utlänning, vars vistelse i landet inte låter sig förena med svenska intressen,

blir föremål för prövning enligt bestämmelserna om avvisning eller utvisning.

Kontrollen regleras av Kungl. Maj :t genom föreskrifter i UtlK. Den

utövas centralt av statens utlänningskommission och lokalt av polismyndigheterna.

Kontrollen av tillståndsbestämmelsernas efterlevnad sker företrädesvis

på grundval av förfalloregister hos statens utlänningskommission, ett i

fråga om viseringspliktiga, ett i fråga om viseringsfria utan uppehållstillstånd

och ett i fråga om utlänningar med uppehållstillstånd. Kontrollen

över utländska arbetstagare sker på grundval av arbetsanmälningar från

arbetsgivare.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

Kontrollen att viseringspliktig utlänning inte uppehåller sig här längre

tid än som har medgetts i viseringsbeslutet sker i huvudsak på grundval

av kontrollkort (in- och utresekort) enligt den nordiska passkontrollöverenskommelsen.

Utlänning som är viseringspliktig i någon av de nordiska

staterna eller i samband med beslut om avlägsnande från nordisk stat har

förbjudits att återvända dit utan särskilt tillstånd avfordras kontrollkort,

när han reser in i det nordiska passkontroilområdet. På korten noterar

passkontrollanten de uppgifter, som behövs för att fastställa utlänningens

identitet, och de tillstånd som utlänningen har för inresa i Sverige eller

övriga nordiska stater. Inresekort för utlänning, som inte har uppehållstillstånd

i Sverige eller som fått sådant tillstånd för kortare tid än tre månader,

sätts in i ett förfalloregister i bokstavsordning månadsvis efter förfallomånad.

Förfalloregistret genomgås dagligen för kontroll av att utlänningen

inte stannar utöver den tid, för vilken han har fått visering.

Kontrollen att viseringsfria utlänningar, som vill vistas här utöver den

uppehållstillståndsfria tiden på tre månader, söker uppehållstillstånd grundas

i huvudsak på centralt registrerade förstagångsanmälningar om bostadsupplåtelse.

Enligt 47 § 1 mom. UllK är envar som upplåter bostad eller på särskilt

anordnat lägerområde mot vederlag upplåter tältplats åt utlänning skyldig

att omedelbart avfordra honom uppgift om bl. a. namn, födelsetid, medborgarskap

och dagen för hans inresa i Sverige. Innan utlänningen avflyttar

från bostaden eller lägerområdet, skall upplåtaren avfordra honom uppgift

vart han närmast ämnar bege sig. Dessa föreskrifter gäller dock inte nordbor.

De uppgifter som sålunda avfordras utlänning skall inom 24 timmar

efter det utlänningen har ankommit anmälas skriftligt till polismyndigheten

i orten. Sådan anmälan skall göras också när utlänningen flyttar.

Ett exemplar av anmälan om upplåtelse av privatbostad eller tältplats insänds,

med vissa undantag, av polismyndigheten till utlänningskommissionen.

Det andra exemplaret behålls av polismyndigheten. Anmälan om avflyttning

insänds till kommissionen endast om utlänningen har uppgett sig

ha för avsikt att lämna landet.

Till utlänningskommissionen inkomna förstagångsanmälningar rörande

upplåtelse av bostad åt utlänningar insätts i ett särskilt förfalloregister i

bokstavsordning månadsvis efter förfallomånad.

Förfalloregistret genomgås dagligen. Om det då kommer fram att utlänning

har åsidosatt skyldighet att ansöka om uppehållstillstånd, sänds en

s. k. kontrollskrivelse till polismyndigheten i den ort, där utlänningen enligt

tillgängliga uppgifter vistas eller innehar anställning. I skrivelsen anmodas

polismyndigheten att införskaffa upplysningar om utlänningen och se till

att han söker uppehållstillstånd.

Kontrollen att utlänning söker fortsatt uppehållstillstånd grundas på ett

av utlänningskommissionen fört förfalloregister, som består av kopior av

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

protokoll över beslut om uppehållstillstånd. Registret innehåller dessutom

kort beträffande utlänningar, som har fått anstånd med verkställighet av

förpassnings-, förvisnings- eller utvisningsbeslut eller som avtjänar tidsbestämt

straff eller av annan anledning bör uppmärksammas vid en bestämd

tidpunkt.

Förfalloregistret genomgås kontinuerligt. Härvid utgallras uppgifter om

utlänningar som har sökt fortsatt uppehållstillstånd eller rest ut ur landet.

Kontrollen att utlänningar innehar arbetstillstånd utövas på grundval

av arbetsanmälningar. Enligt 47 § 2 mom. UtlK är den som anställer utlänning,

även nordbo, i sin tjänst i regel skyldig att, när utlänningen tillträder

arbetsanställningen, omedelbart avfordra honom uppgift om namn,

födelsetid, födelseort, medborgarskap och hemort. Anmälan om anställningen

skall inom 24 timmar göras skriftligt till polismyndigheten i

orten. När utlänningen slutar sin arbetsanställning, skall arbetsgivaren

inom samma tid göra skriftlig anmälan därom. Polismyndigheten sänder

ett exemplar av anmälan om utlännings arbetsanställning till utlänningskommissionen

och ett exemplar till länsarbetsnämnden. Anmälningar som

har inkommit till länsarbetsnämnden förses med uppgift om det yrkesgruppnummer

som anställningen hör till enligt yrkesförteckningen och

sänds av nämnden vidare till utlänningskommissionen.

När arbetsanmälan har kommit till utlänningskommissionen, kontrolleras

genom slagning i ett hos kommissionen fört centralregister, om utlänningen

har arbetstillstånd för anställningen.

Övervakningen av utlänningar som på grund av sina personliga förhållanden

inte är önskvärda grundas huvudsakligen på bostadsanmälningar

och arbetsanmälningar. Kontrollen tillgår vanligen så att polismyndigheten,

när bostads- eller arbetsanmälan kommer in beträffande utlänning, undersöker

om utlänningen förekommer i tillgängliga spärrförteckningar.

Anpassningsfrågor

Ansvaret för samhällets verksamhet för utlänningarnas anpassning vilar

främst på skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsverket och socialnämnderna.

Sålunda har skolöverstyrelsen ålagts uppgiften att i samråd med AMS ge

utlänningar, som vistas här mera varaktigt, undervisning i svenska språket

och svensk samhällskunskap. För undervisningen anlitas bl. a. studieförbunden.

AMS har bemyndigats att i samarbete med vederbörande arbetsgivare

och fackförening medverka till att den utländska arbetskraften introduceras

på arbetsplatsen och orienteras om praxis och ordning på den svenska

arbetsmarknaden. Länsarbetsnämnderna ordnar konferenser och kontaktar

arbetsgivare, arbetstagarorganisationer, kommuner, ideella föreningar m. fl.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

i syfte att stimulera till åtgärder på olika områden för att lösa utlänningarnas

anpassningsproblem.

Socialnämnderna handlägger socialhjälpsfrågor och går utlänningar såväl

som svenska medborgare till handa med råd och upplysningar i frågor

som har samband med nämndernas verksamhet. De lämnar bistånd också

i personliga angelägenheter.

Inom inrikesdepartementet tillsattes i januari 1966 en arbetsgrupp för

invandrarfrågor. Gruppens uppgift är att kartlägga de sociala, kulturella

och andra problem som möter utlänningar vilka har invandrat till Sverige

samt att överväga vilka åtgärder som bör vidtas för att underlätta utlänningarnas

anpassning i det svenska samhället.

Den centrala utlänningsmyndighetens organisation

Som förut sagts är statens utlänningskommission central utlänningsmyndighet.

Den fick sin nuvarande organisation den 1 januari 1953.

Utlänningskommissionen består enligt Kungl. Maj :ts instruktion för

kommissionen den 3 december 1965 (nr 678) av en ordförande, som är

chef för kommissionen, och högst åtta andra ledamöter. Av de åtta ledamöterna

är f. n. fyra medborgarrepresentanter och de övriga representanter

för resp. utrikesdepartementet, försvarsstaben, AMS och rikspolisstyrelsen.

Inom kommissionen finns tre byråer (första, andra och tredje byrån).

Första och andra byråerna är fackbyråer, som handlägger tillståndsärenden

och ärenden om utlännings avlägsnande från riket samt sådana remissärenden

rörande enskilda utlänningar där beslutanderätten tillkommer

annan myndighet än kommissionen. Vid tredje byrån (kanslibyrån) handläggs

ärenden om kommissionens personal, administration och ekonomi

samt remissärenden av allmän natur och sådana som rör fackbyråernas

verksamhet men är av principiell karaktär. Tredje byrån omhänderhar

vidare registerverksamheten, den inre utlänningskontrollen och den officiella

utlänningsstatistiken.

Varje fackbyrå förestås av en byråchef och är indelad i två sektioner.

Varje sektion förestås av en byrådirektör som sektionschef. Som indelningsgrund

för arbetsfördelningen mellan de fyra sektionerna gäller alt

alla slag av utlänningsärenden rörande en nationalitet eller grupp av nationaliteter

handläggs vid en sektion. Det sammanlagda antalet tjänstemän på

fackbyråerna uppgick den 1 juli 1967 till 51.

Även kanslibyrån förestås av en byråchef, som biträds av en byrådirektör.

Arbetsuppgifterna vid kanslibyrån är fördelade på ett stort anta! arbetsenheter.

Till byrån hör sålunda en sektion för teknisk utlänningskontroll,

varunder funktionellt lyder kommissionens s. k. centralregister och

kontrollregister, samt en avdelning för granskning av beslut som har meddelats

av andra myndigheter på grundval av kommissionens generella be
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

61

myndiganden. Inom byrån finns vidare kommissionens centralarkiv, en expeditionsavdelning

som består av en postexpedition, en avdelning för utfärdande

av främlingspass och en expedition för allmänheten, en avdelning för

utlämnande av adresser, en statistiksektion, en maskinskrivningscentral,

en kassaavdelning, telefonväxel samt en personalavdelning. Till kanslibyrån

hör slutligen ett antal expeditionsvakter. Det sammanlagda antalet

anställda vid kanslibyrån uppgick den 1 juli 1967 till 136.

Kontrollen över att utlänning som vistas i Sverige har erforderliga uppehålls-

och arbetstillstånd utövas inom kanslibyråns sektion för teknisk

utlänningskontroll. Denna sektion handlägger också kontroll som föranleds

av den nordiska passkontrollöverenskommelsen.

Centralregistret utgörs främst av det centrala diariet samt tre förfalloregister.

Det centrala diariet är ett i alfabetisk ordning uppställt diarium

över enskilda utlänningsärenden och motsvarar de diarier som förs hos

varje annan beslutande förvaltningsmyndighet. Diariet består av s. k. centralregisterkort

som läggs upp dels när ansökan om visering kommer in

till kommissionen, dels när ansökan om uppehålls- eller arbetstillstånd

första gången kommer in till kommissionen. På varje registerkort antecknas

uppgifter om utlänningens namn, medborgarskap, födelsetid, kön och

numret på den centraldossier, i vilken kommissionens handlingar beträffande

utlänningen förvaras. På registerkortet görs fortlöpande anteckningar

om bl. a. samtliga inkommande ansökningsärenden och meddelade beslut.

Beträffande sådana utlänningar, som behöver uppmärksammas särskilt

av en eller annan anledning, insätts vid vederbörande utlännings

centralregisterkort ett s. k. spärrkort. Det centrala diariet innehåller f. n.

mer än 200 000 registerkort och inemot 20 000 spärrkort.

Förfalloregistren bildar grundvalen för den inre utlänningskontrollen.

De består av ett register för inresekort, ett för förstagångsanmälningar om

bostadsupplåtelse samt ett för beslut om uppehålls- och arbetstillstånd.

I ett kontrollregister, som består av individuella registerkort, antecknas

till kommissionen inkomna uppgifter om brott eller förseelser som har begåtts

av utlänning samt andra från övervakningssynpunkt betydelsefulla

omständigheter. Registret omfattar f. n. omkring 130 000 kort.

Sektionen för statistik utarbetar kontinuerligt statistik över bl. a. utlänningar

med uppehållstillstånd, arbetsanmälda utlänningar, naturalisationer

och i Sverige födda utlänningar. Statistiken publiceras vid varje kvartalsskifte.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

Utredningen

Allmänna synpunkter

Utredningen utgår från att verkställighetsfrågor som rör områden av samhällslivet,

där utlänningar är i huvudsak jämställda med svenska medborgare,

t. ex. frågor om utbildning, arbetsförmedling, sjuk- och hälsovård och

socialhjälp för utlänningar, skall handhas av de fackmyndigheter till vilkas

förvaltningsområden frågorna hör. Även när det gäller sådana specifika frågor

som rör enbart utlänningar och som ytterst har sin grund i att dessa —

till skillnad från svenska medborgare — inte äger ovillkorlig rätt att inresa,

vistas och arbeta i landet bör utgångspunkten enligt utredningens mening

vara att dessa frågor skall handläggas av en särskild utlänningsmyndighet

endast i den mån frågorna på grund av sin beskaffenhet inte kan hänföras

till någon redan befintlig fackmyndighets verksamhetsområde.

Pass- och tillståndsfrågor

Legitimationshandlingar, visering och uppehållstillstånd

I vilken omfattning och på vilka villkor tillståndspliktiga utlänningar

skall tillåtas inresa och vistas i landet är enligt utredningen ett spörsmål

som rör en rad allmänna intressen, befolkningspolitiska, samhällsekonomiska,

utrikes- och försvarspolitiska. Ofta gör även humanitära hänsyn

sig gällande. Vid prövning av frågor om visering och uppehållstillstånd är

det alltså nödvändigt att göra en avvägning mellan olika, inte sällan motstridiga

intressen. En förutsättning för att den myndighet som skall ha att

besluta i tillståndsfrågor skall kunna göra en sådan intresseavvägning är

att myndigheten har överblick över vårt lands förhållande till andra stater

och över det svenska samhällslivet i olika avseenden. Endast ett centralt

organ har förutsättningar för en sådan överblick. Ett centralt organ är

motiverat även av vikten att tillståndsfrågor bedöms enhetligt. Utredningen

anser därför att det behövs en central utlänningsmyndighet i vart fall så

länge som det föreligger behov av generell utlänningskontroll.

Uppgiften att vara central utlänningsmyndighet anser utredningen kunna

uppdras åt antingen en redan befintlig förvaltningsmyndighet eller ett fristående

organ, som har endast denna uppgift. Vilket av alternativen som

är lämpligast beror på arten av arbetsuppgifterna. Bortsett från den nuvarande

centrala utlänningsmyndigheten finns det enligt utredningen ingen

förvaltningsmyndighet som företräder så vitt skilda intressen som det här

är fråga om. Med hänsyn härtill bör enligt utredningens mening frågor om

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

tillstånd för utlänning att inresa och vistas i landet i princip ankomma på

en fristående central utlänningsmyndighet.

Arbetstillstånd

Utredningen anser att nuvarande ordning med den centrala utlänningsmyndigheten

som beslutande organ i ärenden om arbetstillstånd är otillfredsställande.

Avgörandet av dessa ärenden är väsentligen en arbetsmarknadspolitisk

fråga. Det är då följdriktigt att handläggningen av ärendena

förs över till AMS, som svarar för bl. a. internationellt arbetsförmedlingssamarbete,

rekrytering av utländsk arbetskraft och praktikantutbyte. De

olägenheter som en uppdelning av beslutanderätten i uppehålls- och arbetstillståndsärenden

kan föra med sig finner utredningen väga lätt i jämförelse

med värdet av att AMS förfogar över det instrument som arbetstillstånd

är för att genomföra statsmakternas politik i fråga om den arbetsmarknadsbetingade

invandringen. Utredningen föreslår därför att AMS framdeles

skall vara tillståndsgivande myndighet i fråga om arbetstillstånd.

Utredningens förslag på denna punkt har anmälts förut i dag.

Avlägsnande

Utredningen föreslår ingen ändring i fråga om vilka myndigheter som

skall handlägga frågor om utlänningars avlägsnande ur landet genom avvisning,

förvisning, utvisning eller förpassning.

Beträffande handläggningen av utvisningsfrågor finner utredningen emellertid

anmärkningsvärt att beslut, som har meddelats av förvaltningsmyndighet

direkt underställd Kungl. Maj :t, nämligen länsstyrelse, kan överklagas

hos annan förvaltningsmyndighet, statens utlänningskommission,

som också är direkt underställd Kungl. Maj:t. Vidare anser utredningen

att det strider mot principerna för kompentensfördelningen mellan Kungl.

Maj :t i statsrådet och regeringsrätten att besvär i utvisningsärendena, som

inte ger utrymme för någon diskretionär prövning, förs hos Kungl. Maj :t i

statsrådet. Med hänsyn till att frågan om den administrativa rättskipningens

omfattning och organisation prövas i annan ordning anser sig utredningen

emellertid inte böra ta upp handläggningen av utvisningsärendena

till närmare överväganden.

Yttre utlänningskontroll

Enligt utredningens mening utgör den yttre kontrollen, i den mån den

syftar till att hindra utvisade och förvisade att återvända till riket, eu

brottsförebyggande verksamhet och därmed en renodlad polisuppgift. Även

kontrollen i övrigt är från såväl principiella som praktiska synpunkter en

angelägenhet av polisiär natur. Utredningen anser därför att den yttre

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

kontrollen även framdeles bör utövas av de lokala polismyndigheterna

under ledning av rikspolisstyrelsen.

Inre utlänningskontroll

Behov av inre kontroll

Inledningsvis påpekar utredningen att den inre utlänningskontrollen bär

stor betydelse för upprätthållandet av den generella och individuella utlänningskontrollen.

För att en målinriktad, efter förhållandena avpassad

utlänningspolitik skall kunna föras krävs inte bara kontroll av inresorna

över gränserna utan också kontroll av att inresta utlänningar i fortsättningen

uppehåller sig här legalt och inte tar anställning utan tillstånd, dvs.

inre kontroll. Hur den inre kontrollen bör utformas och vilka krav på

effektivitet som bör tillgodoses beror framför allt på effektiviteten hos den

yttre kontrollen. Rent allmänt säger utredningen, att det vid en liberal eller

ineffektiv yttre kontroll är nödvändigt att genom effektiv inre kontroll följa

utvecklingen av invandringen, och omvänt att det vid restriktiv eller effektiv

yttre kontroll är möjligt att sänka kraven på den inre kontrollen.

Med hänsyn främst till den nordiska passkontrollöverenskommelsen och

den internationella utvecklingen mot förenkling av gränsformaliteterna är

det enligt utredningen inte en framkomlig väg att skärpa den yttre kontrollen.

Tyngdpunkten måste läggas på den inre kontrollen. En effektivering

av denna kontroll är önskvärd.

Utredningen har ingen erinran i och för sig mot organisationen av den

nuvarande inre kontrollen men finner anledning att undersöka om kontrollen

grundas på ett ändamålsenligt material.

Underlaget för kontrollen m. m.

I fråga om kontrollen över viseringsslcgldiga utlänningar utan uppehållstillstånd

framhåller utredningen att Sverige i passkontrollöverenskommelsen

har åtagit sig att använda kontrollkort vid övervakning av att viseringspliktig

utlänning inte uppehåller sig här utöver viseringstiden. Såvitt

utredningen har kunnat finna uppfyller kontrollkorten rimliga krav på

ändamålsenlighet.

Kontrollen över viseringsfria utlänningar utan uppehållstillstånd brister

enligt utredningen betydligt i effektivitet. Det beror främst på att det material,

förstagångsanmälningar om bostadsupplåtelse, som kontrollen huvudsakligen

grundas på inte utgör en lämplig grundval för en sådan kontroll.

Mot den nuvarande utformningen av kontrollen över viseringsfria utlänningar

utan uppehållstillstånd riktar utredningen den anmärkningen att

övervakningen grundas på ett material, som i fråga om vissa kategorier

utlänningar är för omfattande men i fråga om andra kategorier är för

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1968

65

begränsat. Materialet är för omfattande i fråga om utlänningar, som bor

hos enskilda bostadsupplåtare, eftersom bland dessa utlänningar torde finnas

ett betydande antal korttidsbesökare. Materialet är för begränsat såvitt

gäller utlänningar som bor på hotell eller pensionat, eftersom det med

hänsyn till bostadsbristen kan antas att också bland dem finns ett inte

ringa antal personer som vistas här längre tid. Utredningen finner det

därför uppenbart, att bostadsanmälningssystemet i den utformning det nu

har är mindre lämpat som grundval för en kontroll, som tar sikte på att

säkra efterlevnaden av tillståndsbestämmelserna. Den anmärkningen kan

enligt utredningen också göras att kontrollen inte är effektiv, vilket främst

beror på att bostadsanmälningsskyldigheten fullgörs bristfälligt. Orsaken

härtill torde främst vara att de lokala polismyndigheterna hittills inte har

fått tillräckliga resurser för att kunna utöva en effektiv övervakning av

att anmälningsskyldigheten fullgörs. Om den på bostadsanmälningar grundade

inre kontrollen skall kunna göras effektivare, är det nödvändigt att

se till att bostadsupplåtare fullgör sin anmälningsskyldighet i betydligt

större omfattning än f. n. Det är emellertid uppenbart att en intensifierad

övervakning av att anmälningsskyldigheten fullgörs skulle kräva ökade

personella insatser och därmed dra med sig väsentligt ökade kostnader.

Därtill kommer att en sådan övervakning skulle medföra en ökning inte

bara av de bostadsanmälningar, som avser utlänningar vilka vistas här

längre tid och som därför är av särskilt värde från kontrollsynpunkt, utan

även av bostadsanmälningar, som avser turister och andra korttidsbesökare

som det inte finns anledning att kontrollera från tillståndssynpunkt.

För den inre kontrollen är det enligt utredningen tillräckligt att ha tillgång

till ett material, som ger upplysningar om de utlänningar som avser

atl vistas här så lång tid att tillståndsskyldighet inträder. En rationell

lösning anser utredningen vara att för utlänningskontrollens syften helt

eller delvis utnyttja material som samlas in i annat sammanhang. Ett sådant

material utgör de uppgifter som insamlas för folkbokföringen.

Efter redogörelse för då gällande bestämmelser om folkbokföringen uttalar

utredningen, att det är uppenbart att folkbokföringens uppgifter om

inflyttade utlänningar (invandringsuppgifter) utgör ett lämpligt avgränsat,

tillförlitligt och lätthanterligt material för kontrollen av att viseringsfria

utlänningar söker uppehållstillstånd, när den tillståndsfria tiden utgår.

Utredningen anser det ställt utom tvivel att den kontroll som det här är

fråga om skulle — utan utbyggnad av en kostnadskrävande administration

— vinna betydligt i effektivitet, om den i fortsättningen grundades på

invandringsuppgifter i stället för som nu på bostadsanmälningar. Utredningen

framhåller dock att det, om den inre kontrollen skall kunna bli

fullt effektiv, är nödvändigt att genom en av de lokala polismyndigheterna

bedriven spaningsverksamhet göra utlänningar, som av någon anledning

vill hålla sig undan, kända för myndigheterna.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 142

opaginerad Kontrollera mot PDF

(56

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

Mot denna bakgrund förordar utredningen att registrering av bostadsanmälningar

hos den centrala utlänningsmyndigheten skall upphöra. Bostadsanmälningarna

tjänar emellertid även som upplysningskälla för myndigheter

och enskilda som vill ha uppgifter om utlännings vistelseort, påpekar

utredningen. I första hand gäller detta polismyndigheterna, som

behöver uppgifterna i sin brottsförebyggande och brottsuppdagande verksamhet.

Den polisiära säkerhetstjänsten har använt bostadsanmälningsmaterialet

i sin verksamhet. I frågan om bostadsanmälningarna bör upphöra

eller inte har utredningen därför samrått med rikspolisstyrelsen.

Mot styrelsens bestämda avstyrkande bär utredningen inte ansett sig kunna

förorda att bostadsanmälningsskyldigheten upphävs. Om det inte visar sig

möjligt att med rimliga personella och ekonomiska insatser åstadkomma

ett ändamålsenligt bostadsanmälningssystem anser utredningen dock att

systemet bör avskaffas.

I en reservation anför ledamoten i utredningen Ingrid Segerstedt Wiberg

att, om förslaget att kontrollen över viseringsfria utlänningar i framtiden

skall grundas på invandringsuppgifter genomförs, bostadsanmälningarnas

betydelse kommer att minska i sådan grad att de återstående funktionerna

inte motiverar deras fortsatta existens. Skyldigheten att anmäla upplåtelse

av bostad åt utlänning bör därför upphävas.

Kontrollen över utlänningar med uppehållstillstånd, som grundas på ett

hos utlänningskommissionen fört förfalloregister över meddelade tillstånd,

uppfyller enligt utredningens uppfattning rimliga krav på effektivitet. För

att undvika onödiga kontrollåtgärder i fall, då anledningen till att utlänning

inte söker nytt uppehållstillstånd är att han har lämnat landet för att

bosätta sig utomlands, skulle det enligt utredningens mening emellertid

vara värdefullt om kontrollmyndigheten genom CFU fick del av hos nämnden

tillgängliga uppgifter om utvandrade utlänningar.

I fråga om kontrollen över utländska arbetstagare framhåller utredningen

att skyldigheten att lämna arbetsanmälan iakttas enligt vad erfarenheten

har visat i avsevärt större omfattning än bostadsanmälningsplikten.

Den på arbetsanmälningar grundade kontrollen av att utländska

arbetstagare söker förstagångstillstånd torde därför kunna betecknas som

tämligen effektiv.

Uppdras arbetstillståndsprövningen åt AMS, synes det enligt utredningen

inte nödvändigt att upprätta ett särskilt förfalloregister över meddelade

arbetstillstånd. Det kan förutsättas att utländsk arbetstagares rätt att ha

anställning kontrolleras i samband med att frågan om fortsatt uppehållstillstånd

för honom prövas. Ytterligare garanti för att utländsk arbetstagare

söker fortsatt arbetstillstånd utgör det förhållandet att arbetsgivare har

anledning att tillse att hos honom anställd utlänning har föreskrivet arbetstillstånd.

Det är nämligen straffbart att i sin tjänst ha utlänning som saknar

erforderligt tillstånd.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1068 67

Kontrollen över ej önskvärda utlänningar brister enligt utredningens

mening i effektivitet, främst på grund av att den liksom kontrollen över

viseringsfria utlänningar utan uppehållstillstånd i huvudsak grundas på

bostadsanmälningar, vilka inte utgör någon lämplig grundval för eu sådan

kontroll. Utöver den kritik som utredningen förut har riktat mot bostadsanmälmngarna

erinrar utredningen om att skyldighet att göra bostadsanmälan

inte föreligger vid upplåtelse av bostad åt nordbo. Vidare torde

det vara särskilt vanligt att bostadsanmälan uteblir i fråga om kriminella

eller asociala utlänningar, som av naturliga skäl önskar undandra sig kontroll.

Eftersom den kontroll som det bär är fråga om tar sikte på att uppspåra

just sådana personer, kan denna brist i kontrollmaterialet antas inverka

menligt på kontrollens effektivitet och göra den mer eller mindre

illusorisk.

Vad som sagts om bostadsanmälningarnas värde som kontrollinedel gäller

enligt utredningen till stor del även arbetsanmälningarna. En på arbetsanmälningar

grundad kontroll skulle bli föga effektiv med hänsyn till att

den skulle komma att omfatta endast förvärvsarbetande utlänningar i

annans tjänst, vilket skulle innebära att omkring hälften av alla här bosatta

utlänningar inte skulle bli föremål för kontroll.

Om övervakningen över ej önskvärda utlänningar skall kunna bli effektiv,

ar det enligt utredningens uppfattning nödvändigt att genom någon

annan form av kontroll göra dessa utlänningars existens känd för myndigheterna.

Det enda medel som härvidlag synes kunna komma i fråga är

intensifierad spaningsverksamhet från polismyndigheternas sida inom ramen

för den allmänna övervakningstjänsten. Sådan spaningsverksamhet

har sedan en tid tillbaka bedrivits i mindre omfattning i några av landets

större städer och visat sig ge goda resultat. Om polismyndigheterna i sin

spaningsverksamhet inte tilläggs ökade befogenheter att vidta tvångsåtgärder

mot påträffade utlänningar, finner utredningen en intensifiering

av denna verksamhet inte medföra någon försämring av utlänningarnas

rättsliga ställning.

En effektivering av kontrollen över inte önskvärda utlänningar förutsätter

enligt utredningen emellertid att de lokala polismyndigheterna lämnar

sin medverkan vid kontrollens genomförande i högre grad än som

hi dills skett. Polismyndigheterna måste därför avdela ökade resurser för

att kunna fullgöra de uppgifter som åligger dem på förevarande område.

Nödvändigheten av en sådan åtgärd har betonats i olika sammanhang, bl. a.

av andra lagutskottet med anledning av propositionen angående godkännande

av den nordiska passkontrollöverenskommelsen (prop. 1957: 190 2LU

39, rskr 395).

opaginerad Kontrollera mot PDF

G8

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

Kontrollmyndigheter

Den del av den inre kontrollen som syftar till att garantera efterlevnaden

av tillståndsbestämmelserna utövas, framhåller utredningen, huvudsakligen

på grundval av skriftligt material, som ordnas i olika förfalloregister.

Registerarbetet är av rent kontorsteknislc art och kan därför utföras av

inte polisutbildad personal. Under senare tid har en allt starkare strävan

att koncentrera polisväsendets resurser på den brottsförebyggande och

brottsuppdagande verksamheten gjort sig gällande. Mot bakgrunden härav

ter det sig uppenbarligen olämpligt att ålägga polisen att handha den på

förfalloregister grundade utlänningskontrollen.

Polisens medverkan vid genomförandet av den inre kontrollen kan emellertid

inte undvaras, fortsätter utredningen. För fördelningen av arbetsuppgifterna

inom den inre kontrollen bör principen vara att polisen handhar

sådana uppgifter som kräver polisutbildning, medan övriga uppgifter

anförtros annan myndighet.

I fråga om kontrollen över viseringsslcyldiga utlänningar utan uppehållstillstånd

framhåller utredningen, att inresekort inte innehåller uppgift om

var utlänningen avser att vistas efter inresan och att det därför inte är

möjligt att med ledning av inresekortets uppgifter anknyta utlänningen

till någon lokal kontrollmyndighet. Kontrollkorten måste därför förvaras

centralt och den på dessa grundade inre kontrollen utövas av ett centralt

organ. De enda centrala organ som kan komma i fråga för kontrolluppgiften

är enligt utredningens mening den centrala utlänningsmyndigheten

eller rikspolisstyrelsen. In- och utresekorten kan lika väl samlas hos rikspolisstyrelsen

som hos den centrala utlänningsmyndigheten. För att kontrollmyndigheten

inte i onödan skall efterforska utlänning, som uppehåller

sig i landet i avvaktan på att ansökan om förlängd visering eller uppehållstillstånd

skall prövas eller därför att han redan har fått sådant tillstånd,

måste emellertid myndigheten ha tillgång till uppgifter härom. Kontrolluppgiften

bör därför även i fortsättningen handhas av tillstandsmyndigheten.

I motsats till vad som gäller i fråga om den på in- och utresekort grundade

kontrollen föreligger enligt utredningen inget avgörande hinder att

anförtro de lokala polismyndigheterna kontrollen över viseringsfria utlänningar.

En sådan ordning är möjlig, eftersom kontrollmaterialet —

oavsett om det utgörs av invandrings- eller bostadsanmälningar — ger

upplysning om var vederbörande utlänning uppehåller sig.

Avgörande vid valet mellan en centralt anordnad kontroll och en decentraliserad,

på de lokala polismyndigheterna lagd kontroll är enligt utredningen

effektivitets- och kostnadssynpunkterna. En centralt organiserad

kontroll synes från effektivitetssynpunkt avgjort vara att föredra framför

eu lokalt utövad kontroll. Det centrala handhavandet av uppgiften innebär

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1968

att kontrollmaterialet inte behöver splittras på en mängd lokala förfalloregister

utan kan hållas samlat i ett enda register, vilket är ägnat att främja

effektiviteten. Därtill kommer att centraliseringen möjliggör utnyttjande

av modern registreringsteknik, exempelvis databehandling. Om sådan införs

synes det uppenbart att kostnaderna blir lägre vid central kontroll.

En centralt ledd kontroll nödvändiggör å andra sidan viss kommunikation

mellan det centrala kontrollorganet och de lokala polismyndigheterna,

vilket kan betecknas som en olägenhet av administrativ karaktär.

Vid övervägande av de båda alternativens för- och nackdelar finner utredningen,

att en centralt organiserad kontroll är såväl effektivast som

billigast, i vart fall om modern registreringsteknik utnyttjas, och att den

— i motsats till lokalt handhavd kontroll — i övrigt möjliggör sådan

kontinuerlig uppföljning av immigrationsutvecklingen som är nödvändig

för en målinriktad invandringspolitik. De enda centrala organ som kan

komma i fråga för kontrolluppgiften är enligt utredningen den centrala

utlänningsmyndigheten eller rikspolisstyrelsen. Det synes inte vara förenat

med några större olägenheter att överföra kontrolluppgiften till rikspolisstyrelsen.

Med hänsyn till att en sådan omläggning emellertid inte kan

antas medföra några mera påtagliga fördelar och att det är angeläget att

inte ålägga polisen arbetsuppgifter som lika väl kan utföras av annan

myndighet anser utredningen, att den på grundval av förfalloregister utövade

kontrollen över viseringsfria utlänningar utan uppehållstillstånd

även i fortsättningen bör handhas av en central utlänningsmyndighet.

Den enda påtagliga olägenheten med en central utövning av kontrollen

över utlänningar med uppehållstillstånd anser utredningen vara att den

kräver ett inte oväsentligt arbete med att avfatta och sända ut s. k. kontrollskrivelser

till polismyndigheterna. Om kontrollen handhades lokalt,

skulle visserligen behovet av kontrollskrivelser falla bort, men svårigheter

skulle i stället uppstå i fråga om kontrollen över utlänningar som flyttar

från ett polisdistrikt till ett annat. Med hänsyn särskilt till att effektivitetskravet

bäst tillgodoses genom en central kontroll bedömer utredningen det

mest ändamålsenligt att uppgiften även i fortsättningen ligger på ett centralt

organ. Detta bör vara den centrala utlänningsmyndigheten, som utan

administrativ omgång kan upprätta och å jourföra förfalloregistret i samband

med sina beslut om uppehållstillstånd.

I fråga om kontrollen över utländska arbetstagare anser utredningen,

med utgångspunkt i vad utredningen har anfört om fördelningen av arbetsuppgifterna

inom den inre kontrollen, att den tillståndsgivande myndigheten

— enligt utredningens förslag AMS — bör handha den på arbetsanmälningar

grundade kontrollen av att utlänning har arbetstillstånd, när

han tillträder anställning. Utredningen förutsätter att de lokala polismyndigheterna

övervakar att bestämmelserna om anmälningsskyldighet och

arbetstillstånd efterlevs.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungi. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

Kontrollen över ej önskvärda utlänningar, som enligt utredningens förslag

skall utövas genom spaningsverksamhet, är enligt utredningens mening

en rent polisiär angelägenhet som bör åvila polismyndigheterna.

Flyktingfrågor

Den kollektiva flyktingöverföring som har ägt rum under efterkrigstiden

har varit humanitärt motiverad, yttrar utredningen, och det kunde därför

synas som om verksamheten hade större anknytning till andra myndigheter

än AMS. Verksamhetens omfattning bestäms emellertid framför allt

av möjligheterna att bereda flyktingarna sysselsättning på arbetsmarknaden.

Av de 15 600 flyktingar som överfördes hit under åren 1950—1965

var 13 500 arbetsföra eller anhöriga till dessa. Den kollektiva överföringen

av arbetsföra flyktingar kan mot denna bakgrund närmast betecknas som

en på humanitär grund bedriven arbetskraftsrekrytering, och den har

därför enligt utredningen otvivelaktigt så stark anknytning till styrelsens

verksamhet att den även i fortsättningen bör handhas av styrelsen.

De uppgifter, som har ålagts medicinalstyrelsen och socialstyrelsen ligger

enligt utredningen inom dessa myndigheters verksamhetsområden och

bör även i framtiden handhas av dem.

Anpassningsfrågor

I enlighet med den tidigare redovisade principen för fördelningen av

arbetsuppgifterna på invandringspolitikens område anser utredningen att

skolöverstyrelsen bör ha ansvaret för att invandrarna får den undervisning

i svenska språket och svensk samhällskunskap som behövs för deras anpassning.

Eftersom behovet av sådan undervisning är lika stort för yrkesarbetande

som för icke yrkesverksamma utlänningar bör enligt utredningens

mening undervisningen anordnas i samråd med inte bara AMS utan

även den centrala utlänningsmyndigheten.

Frågor om invandrarnas anpassning på arbetsmarknaden bör med utgångspunkt

i nyssnämnda princip även i fortsättningen handhas av AMS

och dess underlydande organ, säger utredningen. Det bör sålunda ankomma

på arbetsmarknadsorganen att introducera invandrare på deras arbetsplatser

och ge dem råd och upplysningar i frågor som rör deras rättigheter

och skyldigheter som arbetstagare samt i övrigt lämna dem samma bistånd

som svenska arbetstagare.

Ansvaret för att invandrare liksom svenskar får upplysningar i sociala

frågor och annat bistånd i personliga angelägenheter åvilar enligt lagen

om socialhjälp den kommunala socialvården. Emellertid har, framhåller

utredningen, arbetsmarknadsorganen under senare tid i allt större ut
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1968 71

sträckning tagit befattning även med frågor som närmast är att hänföra

till de socialvårdande myndigheternas verksamhetsområde. Enligt utredningens

mening är en sådan utveckling inte önskvärd. För den verksamhet

som det här är fråga om finns redan speciella organ, socialnämnderna,

som har särskilda förutsättningar att snabbt och effektivt bistå hjälpsökande

invandrare.

När utredningen förordar att de arbetsuppgifter på invandringspolitikens

område som är av socialvårdskaraktär skall i sin helhet handhas av de

socialvårdande myndigheterna, utgår utredningen från att frågan om ansvarsfördelningen

mellan stat och kommun när det gäller kostnaderna för

frivillig socialhjälp, rådgivning etc. åt utlänningar löses. Den skyldighet

att bistå invandrare som statsmakterna har ålagt kommunerna medför

enligt utredningen en ofta mycket kännbar belastning på deras resurser.

Vid reglering av kostnaderna för socialvård åt invandrare anser utredningen

böra beaktas, att ansvaret för invandringspolitiken åvilar statsmakterna.

Det synes utredningen följdriktigt att staten i princip svarar för

alla kostnader för det bistånd som kommunerna lämnar invandrande utlänningar

under tiden närmast efter invandringen. Utredningen anser det

angeläget att gällande regler om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun

i fråga om kostnaderna för socialvård åt utlänningar ses över.

Utredningen understryker vidare att en del frågor som rör utlänningarnas

anpassning i samhället inte direkt kan hänföras till någon bestämd

myndighets verksamhetsområde. Sådana anpassningsfrågor bör framdeles

handläggas av den centrala utlänningsmyndigheten. Det bör ankomma på

denna myndighet att klarlägga de kulturella och religiösa problem, som

invandrarna möter i Sverige, bevaka vad som händer inom anpassningsområdei

i dess helhet samt överväga och i samråd med berörda myndigheter

föreslå lämpliga åtgärder för att underlätta anpassningen. Det bör vidare

åligga utlänningsmyndigheten att lämna invandrarna den skriftliga information

om deras rättigheter och skyldigheter som är nödvändig för deras

anpassning.

Utredningens förslag innebär att uppgifterna på anpassningens område

fördelas på ett flertal myndigheter. En sådan spridning av arbetsuppgifterna

anser utredningen kräva att det skapas garantier för att de olika myndigheternas

insatser för att underlätta invandrarnas anpassning samordnas.

Så kan ske genom att någon av de berörda myndigheterna får i uppdrag

att svara för samordningen av insatserna. Behovet av samordning

torde bäst tillgodoses, om uppdraget anförtros den centrala utlänningsmyndigheten,

vilken som uppehållstillståndsgivande centralt organ har särskilda

förutsättningar att följa utvecklingen på invandringens område.

I detta sammanhang påpekar utredningen att det är av stor betydelse

för kännedomen om behovet av anpassningsåtgärder att det finns en central

myndighet, till vilken immigrantföreningar eller enskilda invandrare

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

kan vända sig för att fästa myndigheternas uppmärksamhet på uppkomna

anpassningsproblem.

Medhorgarskapsfrågor

Ärenden om förvärv av svenskt medborgarskap genom naturalisation

har enligt utredningens mening så många beröringspunkter med ärenden

om tillstånd för utlänning att vistas i riket att det synes naturligt att vid

en decentralisering av naturalisationsärendena, något som har föreslagits i

betänkandet »Decentralisering av naturalisationsärenden in. m.» (SOU 1966:

20), överföra dem till den centrala utlänningsmyndigheten. Utredningen

utgår från att Kungl. Maj :t fastställer riktlinjer för den centrala utlänningsmyndigheten

även på detta område.

Central utlänningsmyndighets uppgifter

Som framgår av vad utredningen har anfört föreligger det enligt utredningens

bedömning behov av en fristående central utlänningsmyndighet.

Sammanfattningsvis anför utredningen i fråga om de uppgifter en sådan

myndighet bör ha, att det på myndigheten skall ankomma att

inom ramen för statsmakternas riktlinjer handlägga ärenden om visering,

uppehålls- och bosättningstillstånd samt förpassning,

t. v. handlägga ärenden om avvisning och utvisning, som underställts

myndighetens prövning, och besvär i ärenden om avvisning och utvisning,

ha ledningen av kontrollen att utlänning, som är skyldig att ha visering

eller uppehållstillstånd, har sådant tillstånd (inre kontroll),

ha ansvaret för att underrättelse- och efterforskningsskyldighet som

åligger Sverige enligt den nordiska passkontrollöverenskommelsen fullgörs,

följa utvecklingen i fråga om invandrarnas anpassning i samhället i dess

helhet och i samråd med berörda myndigheter föreslå eller företa lämpliga

åtgärder för att underlätta anpassningen,

inom ramen för statsmakternas riktlinjer handlägga ärenden om naturalisation.

Central utlänningsmyndighets organisation

Organisationsform

Utvecklingen under senare år på invandringens område har enligt utredningen

allt starkare understrukit nödvändigheten att det inrättas ett permanent

ämbetsverk med uppgift att vara verkställande organ för invandringspolitiken.

Ett sådant organ utgör en förutsättning för att statsmakterna

skall kunna genomföra en målinriktad, efter växlande förhållanden

avpassad invandringspolitik. Den nuvarande organisationsformen för den

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

centrala utlänningsmyndigheten innebär att myndighetens personal inte

å tjut er samma trygghet i anställningen som andra statsanställda. Detta

förhållande har lett till att myndigheten ofta har haft betydande svårigheter

att rekrytera och behålla arbetskraft, vilket har inverkat menligt på arbetskapaciteten.

Riskerna för sådan inverkan också på arbetskvaliteten får

enligt utredningen inte heller förbises. Det synes därför utredningen angeläget

att den centrala utlänningsmyndigheten får permanent karaktär och

organiseras som ett ämbetsverk.

Utredningen föreslår att ämbetsverket benämns immigrationsstyrelsen.

Verksledning

Ledningen av immigrationsstyrelsen bör enligt utredningen med hänsyn

till verkets omfattning och betydelse utövas av en generaldirektör.

I fråga om styrelsens sammansättning anser utredningen, att styrelsen

på grund av verksamhetens art bör vara av lekmannatyp, dvs. att i styrelsen

bör ingå ledamöter som inte tillhör statsförvaltningen. Antalet

lekmannaledamöter bör vara fyra och utses bland riksdagens ledamöter.

För att möjliggöra en allsidig bedömning av de olika frågor som faller

inom styrelsens verksamhetsområde bör som ledamöter i styrelsen ingå

företrädare för de viktigare samhällsintressen som inverkar på utlänningspolitiken.

Eftersom dessa intressen gör sig olika starkt gällande under

skilda tider anser utredningen att styrelsens sammansättning inte kan

bestämmas för längre tid. Styrelsens sammansättning bör därför kunna

ändras så att den svarar mot ändrade förhållanden. Kommissionens nuvarande

sammansättning återspeglar enligt utredningen mera de samhällsintressen

som dominerade utlänningspolitiken under andra världskriget

och åren närmast därefter än dem som förtjänar särskild uppmärksamhet

f. n.

Frågan om AMS och rikspolisstyrelsen bör vara representerade i immigrationsstyrelsen

kommer, framhåller utredningen, delvis i nytt läge genom

utredningens förslag att beslutanderätten i arbetstillståndsärenden skall

föras över till AMS och att vandelssynpunkter inte skall få beaktas vid

provning av ärende om uppehållstillstånd. Om dessa förslag genomförs,

försvagas skälen för att arbetsmarknads-, ordnings- och säkerhetsintressena

skall vara företrädda i immigrationsstyrelsen. Emellertid anser utredningen

att ifrågavarande intressen på lång sikt har sådan betydelse

för uppehållstillståndsgivningen att det får anses motiverat att såväl AMS

som rikspolisstyrelsen är representerade i immigrationsstyrelsen.

De intressen, som försvarsstaben företräder, anser utredningen numera

inte ha samma betydelse som de hade under andra världskriget och åren

närmast därefter. Utredningen anser därför att det f. n. inte föreligger tillräckliga

skäl att låta försvarsstaben vara representerad. I nuvarande läge

3* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 142

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

är det tillräckligt att säkerhetsintressena bevakas av rikspolisstyrelsens

representant.

Inte heller de utrikespolitiska intressena kan enligt utredningen f. n.

sägas göra sig gällande med sådan styrka att det kan anses nödvändigt att

dessa intressen företräds i den centrala utlänningsmyndigheten. Nuvarande

ordning sägs f. ö. vara förenad med betydande olägenheter. I de fall då

utlänningsmyndigheten är remissinstans i t. ex. lagfrågor kommer ofta

samma frågor under utrikesdepartementets bedömning vid gemensam beredning

i Kungl. Maj :ts kansli. Utrikesdepartementets medverkan är särskilt

känslig i asylfallen. Utredningen anser det därför olämpligt att

utrikesdepartementet är direkt inbegripet i handläggning av sådana frågor.

I fråga om övriga samhällsintressen som inverkar på utlänningspolitiken

anser utredningen att bostadsförsörjningen och invandrarnas anpassning

förtjänar särskild uppmärksamhet. Dessa intressen har enligt utredningens

mening fått sådan tyngd under senare år att de bör vara företrädda i

den centrala utlänningsmyndigheten. I immigrationsstyrelsen bör därför

representanter för bostads- och socialstyrelserna ingå som ledamöter.

Sammanfattningsvis förordar utredningen att styrelsen skall bestå av,

förutom generaldirektören, åtta andra ledamöter, av vilka fyra skall vara

medborgerliga förtroendemän, utsedda bland riksdagens ledamöter, och

övriga fyra fackrepresentanter, en för var och en av arbetsmarknads-,

rikspolis-, bostads- och socialstyrelserna.

Organisationen i övrigt m. m.

Enligt utredningens förslag skall till verkschefens förfogande ställas en

stab, som skall bestå av ett utrednings-, planerings- och informationsorgan.

Dess uppgift skall vara att samla in, ställa samman och analysera uppgifter

som har betydelse för bedömningen på invandringspolitikens område

och för utformningen av denna politik. Myndighetens uppgifter i fråga

om invandrarnas anpassning skall åvila stabsorganet.

Verksamheten i övrigt föreslås skola delas upp på fyra byråer, varav tre

fackbyråer och en kanslibyrå. En av fackbyråerna skall handlägga ärenden

om naturalisation.

Utredningens förslag innebär att den nuvarande centrala utlänningsmyndighetens

personalbehov kan hållas på i stort sett oförändrad nivå

även om naturalisationsärendena förs dit från justitiedepartementet. Personalkostnaderna

beräknas öka med 361 500 kr. i förhållande till personalkostnaderna

för statens utlänningskommission. En övergång till maskinell

bearbetning av registermaterialet anses emellertid kunna påverka kostnaderna

i betydande mån.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

75

Remissyttrandena

Allmänna ställningstaganden

Alla remissinstanserna ansluter sig till utredningens uppfattning att

verkställighetsfrågor på utlänningspoli tikens område i princip bör handläggas

av de förvaltningsorgan som har hand om motsvarande frågor beträffande

svenska medborgare.

Däremot har remissinstanserna skilda meningar om behovet av en fristående

central utlänningsmyndighet. Behovet av sådan myndighet vitsordas

av hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, ÖB, socialstyrelsen,

AMS, utlänningskommissionen, utlänningsnämnden, arbetsgruppen

för invandrarfrågor, ÖÄ, samtliga hörda länsstyrelser utom länsstyrelsen

i Kopparbergs län, överåklagaren i Stockholm, tre polismästare,

länsarbetsnämnderna i Örebro och Västmanlands län, SAF, TCO, SACO,

Sveriges industriförbund och Sveriges advokatsamfund.

Behov av fristående central utlänningsmyndighet sätts i fråga elier bestrids

av statskontoret, länsstyrelsen i Kopparbergs län, LO, Esternas representation

i Sverige, Sveriges förenade studentkårer, Sveriges liberala

studentförbund, Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund.

Pass- och tillståndsfrågor

De remissinstanser som vitsordar behovet av fristående central utlänningsmyndighet

har ingen erinran mot vad utredningen har anfört beträffande

pass- och tillståndsfrågor. AMS anser att frågor om tillstånd att

inresa och vistas i landet är av sådan art och betydelse att en central

utlänningsmyndighet bör finnas inrättad även i framtiden.

Av dem som bestrider behov av särskild central utlänningsmyndighet

hävdar bl. a. statskontoret, LO och Sveriges liberala studentförbund att dessa

uppgifter bör kunna åläggas resp. fackmyndigheter. Endast en remissinstans,

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, anser att en fackmyndighet

bör få uppdrag att fungera som central utlänningsmyndighet. Eftersom förbundet

förordar att arbetstillstånd skall vara det enda medlet för invandringskontroll,

föreslår förbundet att AMS blir central utlänningsmyndighet.

Vad som är oundgängligen nödvändigt är enligt länsstyrelsen i Kopparbergs

län ett samarbetsorgan som kan verka för likformig behandling i de

olika statliga och andra organ som kommer i kontakt med utlännings
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

ärenden. En permanent inrättad nämnd med kvalificerad juridisk ledning

och under medverkan av medborgerliga förtroendemän skulle enligt länsstyrelsen

måhända på ett bättre sätt än ett centralt ämbetsverk ge uttryck

åt nationens önskan om en handläggning av utlänningsärendena på ett

för svensk rättsvård tillfredsställande sätt.

Eu särskild fråga som har fått stort utrymme i remissyttrandena är

vilken myndighet som skall besluta i ärenden om arbetstillstånd. Utredningens

förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser,

bl. a. socialstyrelsen, statskontoret, statistiska centralbyrån,

AMS, arbetsgruppen för invandrarfrågor, ÖÄ, tio länsstyrelser, Svenska

stadsförbundet, LO, TCO, SACO samt en ledamot av utlänningsnämnden.

Avstyrkande yttranden föreligger från bl. a. hovrätten över Skåne och

Blekinge, ÖB, rikspolisstyrelsen, majoriteten i utlänning skommissionen

och utlänningsnämnden samt SAF och Sveriges industriförbund.

Närmare redogörelse för remissinstansernas ställningstaganden i denna

fråga har lämnats förut i dag i samband med anmälan av fråga om ändring

i UtlL m. m.

Allmän enighet råder emellertid bland remissinstanserna om att AMS

även framdeles bör svara för internationellt arbetsförmedlingsarbete, rekrytering

av utländsk arbetskraft och praktikantutbytet.

Avlägsnande

Några remissinstanser diskuterar om inte ärenden om utvisning bör

handläggas av domstol.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att frågan om överflyttning av

utvisningsärendena till allmän domstol kommer att sakna aktualitet, om

länsstyrelserna — som länsförvaltningsutredningen har föreslagit — organiseras

så att bl. a. utvisningsärenden kan handläggas under domstolsliknande

former. Länsstyrelsen i Stockholms län kan inte ansluta sig till

tanken att föra över utvisningsärendena till allmän domstol.

Enligt statskontoret måste frågan om vilken myndighet som skall besluta

i utvisningsärenden lösas snarast, i första hand så att beslutanderätten

förs över till allmän domstol. Därigenom kan utvisnings- och förvisningsinstituten

slås samman till ett enda institut, vari även förpassning bör

kunna ingå.

Arbetsgruppen för invandrarfrågor tillstyrker med någon tvekan ett

administrativt förfarande vid utvisning av säkerhetsskäl, i vilket fall den

utvisade också bör meddelas skälet. Arbetsgruppen anser vidare att möjligheten

att avvisa utlänning, som inte har erforderliga handlingar för inresa,

måste behållas. Därutöver bör endast domstol äga besluta om avlägsnande

av invandrare. Liknande synpunkter framförs av LO.

Även Stockholms läns landstings förvaltningsutskott, SACO, Sveriges

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1968

advokatsamfund, Sveriges förenade studentkårer och Esternas representation

i Sverige ansluter sig till uppfattningen att utvisningsärenden bör

handläggas av allmän domstol.

Enligt länspolischefen i Norrbottens län synes det lämpligt att ta upp

frågan om beslutanderätten i utvisningsärenden först i samband med ställningstagande

till den nya länsförvaltningens organisation och uppgifter.

I en del yttranden berörs frågan vilken myndighet som bör pröva besvär

över beslut om utvisning. Sålunda understryker länsstgrelsen i Gävleborgs

län det egendomliga i att besvär över länsstyrelsens beslut om utvisning

prövas av underordnat organ. Enligt länsstyrelsens mening synes det riktiga

vara att den centrala utlänningsmyndigheten inte kvarstår som besvärsmyndighet

och att besvären i sista hand prövas av regeringsrätten.

Länsstgrelsen i Stockholms län ger uttryck åt samma uppfattning. För

att förstärka den enskildes rättstrygghet bör enligt Sveriges förenade studentkårer

handläggningen av utvisningsärenden i sista instans överlåtas

på regeringsrätten redan innan frågan om handläggningen i övrigt av sådana

ärenden avgörs.

Yttre utlänningskontroll

Utredningens förslag att den yttre kontrollen även framdeles skall åvila

de lokala polismyndigheterna tillstyrks uttryckligen av rikspolisstyrelsen,

ÖB, utlänningskommissionen, länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs

län samt LO. Ingen remissinstans anför avvikande uppfattning i

denna fråga.

Rikspolisstyrelsen framhåller att den yttre kontrollen f. n. brister i

effektivitet och att orsaken härtill är underdimensionerade personella resurser.

Utan en personell upprustning kan enligt styrelsen erforderlig

effektivitet aldrig nås.

Inre utlänningskontroll

Behov av inre kontroll

Behovet av inre kontroll berörs direkt endast av två remissinstanser.

Rikspolisstyrelsen understryker att den inre kontrollen har stor betydelse

för upprätthållandet av den generella och den individuella utlänningskontrollen

och att det är av synnerlig vikt att denna kontroll är inte bara

enkel utan även effektiv. Utlänningskommissionen ansluter sig till de

synpunkter som utredningen har framfört angående behovet av inre kontroll.

Underlag för kontrollen

Utredningens förslag att kontrollen av att v i s e r i n g s f r i utlänning

söker uppehållstillstånd, när den tillståndsfria tiden

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1968

utgår, skall grundas på invandringsuppgifter i stället för bostadsanmälningar

tillstyrks eller lämnas utan erinran av bl. a. statskontoret, statistiska

centralbyrån, CFU, ÖÄ, tio länsstyrelser, fyra polismästare, SACO, Sveriges

advokatsamfund, Sveriges förenade studentkårer och Sveriges liberala

studentförbund.

Statskontoret anser att invandringsuppgifter är överlägsna bostadsanmälningarna

som medel för kontrollen. CFU delar utredningens uppfattning

att uppgifter till den centrala utlänningsmyndigheten om att utlänning

har kyrkobokförts som inflyttad från utlandet ntgör ett lämpligt

kontrollmedel. På grund av de ändrade rutinerna vid kyrkobokföring av

inflyttad utlänning finner nämnden det emellertid inte lämpligt att underrättelse

lämnas av nämnden. CFU redogör i sitt yttrande för hur gången

lämpligen bör vara för underrättelser till den centrala utlänningsmyndigheten

på grundval av de bestämmelser i fråga om folkbokföringen som

har införts efter det utredningen avgav sitt betänkande.

Utlänning skommissionen är ense med utredningen om att kontrollsystemet

bör syfta till att få kännedom om sådana utlänningar som har rest in

för att stanna över den uppehållstillståndsfria tiden. Kommissionen anser

sig dock inte beredd att ta ställning till utredningens förslag, förrän det

utretts på vilket sätt den centrala utlänningsmyndigheten skall få del av

folkbokföringens invandringsuppgifter.

Utredningens förslag avstyrks mer eller mindre klart av rikspolisstyrelsen,

ÖB, länsstyrelsen i Malmöhus län och polismästaren i Trelleborgs

polisdistrikt.

Rikspolisstyrelsen anser att det från polisiära synpunkter är helt orealistiskt

att grunda en inre utlänningskontroll på de anmälningar som skall

göras enligt foikbokföringsförordningen. Det torde enligt styrelsen vara

uppenbart att i folkbokföringen inte kommer att återfinnas de utlänningar

som vill kringgå gällande bestämmelser om uppehållstillstånd m. m. Härtill

kommer att den inre kontrollens organisation, omfattning och arbetsmetoder

är långt ifrån utredda. Styrelsen avråder därför bestämt från att

ändring f. n. görs beträffande anmälningsskyldigheten utan förnyad utredning

framför allt av möjligheterna att utnyttja ADB-systemet.

Enligt ÖB är korttidsbesökare av lika stort intresse från säkerhetssynpunkt

som immigranter och långtidsbesökare. ÖB anser därför att invandringsuppgifter

inte kan godtas som grund för den inre kontrollen.

Till utredningens uppfattning att bostadsanmälningsskyldigheten bör

stå kvar t. v. ansluter sig rikspolisstyrelsen, ÖB, ÖÄ, länsstyrelserna i Malmöhus,

Örebro och Västmanlands län, åtta polismästare och TCO.

Rikspolisstyrelsen, vars ståndpunkt i frågan redovisas i betänkandet,

förklarar att styrelsens motiv för att bostadsanmälan skall behållas kvarstår

med oförminskad styrka.

Enligt ÖB är bostadsanmälningarna av stor betydelse från säkerhetssyn
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968 79

punkt. ÖB anser det nödvändigt att möjligheterna att effektivera och komplettera

bostadsanmälningssystemet klarläggs, innan systemet slopas. Motsvarande

uppfattning har länsstyrelsen i Örebro län. Upphävande av bostadsanmälningsskyldigheten

skulle enligt länsstyrelsen i Västmanlands

län medföra att polismyndigheterna skulle komma att sakna kännedom om

flertalet korttidsbesökande utlänningar inom ett polisdistrikt. Om bostadsanmälningsplikten

kvarstår är det emellertid, framhåller länsstyrelsen, av

vikt att den lokala polismyndigheten får nödvändiga personella resurser

för övervakning av att privata bostadsupplåtare fullgör sin anmälningsplikt

och att information om anmälningsskyldigheten förbättras. Också

polismästaren i Malmö polisdistrikt anser att bostadsanmälningssystemet

under alla förhållanden är ett mycket viktigt hjälpmedel för den lokala

polismyndigheten att få kännedom om de utlänningar som vistas i distriktet.

TCO delar utredningens allmänna bedömningar i fråga om behovet av

bostadsanmälningar och anser också att de synpunkter som framförs av

reservanten i utredningen är beaktansvärda. Organisationen vill likväl

inte motsätta sig att bostadsanmälningsskyldigheten behålls med hänsyn

till att bostadsanmälningarna skulle kunna få stor betydelse, om mera

allvarliga och energiska ansträngningar skulle sättas in för att underlätta

invandrarnas anpassning i det svenska samhället.

Behovet av bostadsanmälningar ifrågasätts av bl. a. länsstyrelserna i

Östergötlands, Göteborgs och Bohus och Gävleborgs län samt överåklagaren

i Stockholm och polismästaren i Stockholms polisdistrikt.

Det i reservationen framlagda förslaget att bostadsanmälningsskyldigheten

skall upphävas biträds av hovrätten över Skåne och Blekinge, statskontoret,

länsstyrelsen i Kronobergs län, Stockholms läns landstings förvaltningsutskott,

polismästaren i Mölndals polisdistrikt, LO, Esternas representation

i Sverige, Sveriges advokatsamfund och Sveriges liberala studentförbund.

Hovrätten över Skåne och Blekinge säger att det inte är möjligt att göra

bostadsanmälningarna effektiva. Det är enligt hovrätten inte främst en

ekonomisk fråga utan snarare en psykologisk. Det går inte i längden att få

människor att göra något som allmänt uppfattas som onödigt och dumt.

Under nuvarande förhållanden måste det stå klart för var och en att de

upplysningar som kan vinnas genom bostadsanmälningar måste bli högst

godtyckliga. Tvärtemot vad rikspolisstyrelsen säger måste man vidare

anta att dessa anmälningar binder de lokala polismyndigheternas uppmärksamhet

och arbetstid vid ett i stort sett onyttigt material. Att rikspolisstyrelsen

skulle få en egen datamaskin gör inte saken bättre. Rikspolisstyrelsens

påstående att man med hjälp av dessa bostadsanmälningar

skulle kunna övervaka personer som utgör eller kan antas utgöra säkerhetsrisker

är enligt hovrätten svårt att godta utan några praktiska exempel.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

Även länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller att bostadsanmälningsskyldigheten

f. n. fullgörs bristfälligt och att materialet är svåröverskådligt.

Man kan enligt länsstyrelsens uppfattning knappast förvänta att polisens

resurser kommer att i någon högre grad kunna tas i anspråk för att

effektivera anmälningsskyldigheten.

I fråga om kontrollen över utlänningar med uppehållstillstånd

framhåller utlänningskommissionen att det som utredningen har

framhållit är en brist i systemet att kommissionen inte får meddelande från

CFU om utvandrade utlänningar. Sådana uppgifter skulle vara av stort värde

vid utövandet av kontrollen, och kommissionen tillstyrker därför utredningens

förslag att sådan underrättelseskyldighet åläggs CFU.

Beträffande kontrollen över utländska arbetstagare ifrågasätter

statskontoret om inte skatteregistrets uppgifter utgör ett fullständigare

och säkrare material än arbetsanmälningar. Säkerheten och det enkla

kontrollförfarandet uppväger enligt statskontorets mening den tidsutdräkt,

i genomsnitt 1—3 månader och maximalt 6 månader, som kan uppstå på

grund av uppbördssystemets uppbyggnad.

Kontrollmyndigheter

Majoriteten av remissinstanserna lämnar utredningens förslag till fördelning

av kontrolluppgifterna utan erinran.

Kritiska synpunkter framförs av rikspolisstyrelsen. Styrelsen anför att

den inre kontrollen har stor betydelse för upprätthållandet av den generella

och den individuella utlänningskontrollen och att det är av synnerlig vikt

att denna kontroll är inte bara enkel utan även effektiv. I alla tidigare

sammanhang då den yttre kontrollen begränsats har statsmakterna hänvisat

till att den inre kontrollen i stället skulle förstärkas. Några sådana

förstärkningar har dock inte skett. Det är därför angeläget att man nu

verkligen försöker samordna och utnyttja resurserna för inre kontroll så

rationellt som möjligt. Hela frågan om den inre kontrollens organisation

och erforderliga register samt möjligheterna att använda ADB måste därför

enligt rikspolisstyrelsens mening särskilt utredas innan denna viktiga

fråga slutligt avgörs. Resultatet av en sådan utredning påverkar uppenbarligen

även utformningen av den centrala utlänningsmyndigheten, eftersom

en stor del av arbetskraften hos utlänningsmyndigheten används för

registerarbete. Liknande synpunkter har länspolischefen i Norrbottens län.

Utredningens förslag i fråga om kontrollen över viseringspliktiga utlänningar

och utlänningar med uppehållstillstånd tillstyrks av utlänningskommissionen.

Kommissionen förutsätter emellertid att utlänningsmyndigheten

genom bostads- och arbetsanmälningar eller på annat sätt får kännedom

om var härvarande utlänningar vistas.

Förslaget att AMS skall handha kontrollen över utländska arbetstagare

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

tillstyrks av statskontoret, ÖÄ samt länsarbetsnämnderna i Södermanlands,

Kronobergs, Västmanlands och Norrbottens län.

Länsarbetsnämnden i Kronobergs län anser att den av utredningen föreslagna

ordningen är den lämpligaste med hänsyn till de intima kontakter

med näringslivet som arbetsmarknadsverket har genom sin vitt förgrenade

organisation. Nämnden framhåller att arbetskraftsåtgången inte blir mindre

om någon annan myndighet skall svara för denna tillsyn. Enligt LO talar

principiella skäl för att AMS såsom beslutande organ i arbetstillståndsfrågor

även skall vara den myndighet som utövar därmed sammanhängande

kontrollverksamhet. LO anser sig emellertid inte kunna ta ställning i sakfrågan,

eftersom en mängd överväganden av rent praktisk natur måste göras

innan det är möjligt att slutgiltigt bestämma vilken myndighet som

skall handha kontrollverksamheten.

Förslaget avstyrks av AMS och utlänningskommissionen. AMS anser att

den centrala utlänningsmyndigheten bör svara för kontrollen i fråga om såväl

uppehålls- som arbetstillstånden. En uppdelning av kontrollverksamheten

på olika myndigheter måste enligt styrelsen från effektivitetssynpunkt

betraktas som mindre lämplig. Arbetet skulle dessutom bli mera personalkrävande

och styrelsen kan därför inte åta sig kontrollen av arbetstillstånden

utan avsevärda personalförstärkningar. Enligt utlänningskommissionen

bör — oavsett vilken myndighet som skall ha beslutanderätten i arbetstillståndsärenden

— den centrala utlänningsmyndigheten även i fortsättningen

ha kontrollen över att i Sverige yrkesverksamma utlänningar har erforderliga

arbetstillstånd. Kommissionen framhåller att arbetsanmälningarna

utgör medel inte bara för kontroll av att utländska arbetstagare har

erforderliga arbetstillstånd utan också för den inre kontrollen i övrigt. I

fall då bostadsanmälan inte kommer in till kommissionen ger arbetsanmälningen

kommissionen upplysning om att den utlänning anmälan avser vistas

i landet under angiven adress. Arbetsanmälningarna utgör vidare ett

mycket värdefullt hjälpmedel vid efterspaning av utlänningar i Sverige. En

sådan efterspaning kan t. ex. som led i den gemensamma nordiska utlänningskontrollen

föranledas av en begäran från den centrala utlänningsmyndigheten

i annan nordisk stat eller av svensk myndighet som i sin verksamhet

önskar kontakt med viss utlänning. Arbetsanmälningarna används också

vid efterforskning av utlänningar som efter tidigare förvisning, utvisning

eller förpassning har återvänt hit trots gällande återreseförbud. Eftersom

arbetsanmälningsskyldigheten erfarenhetsmässigt fullgörs i större utsträckning

än bostadsanmälningsskyldigheten, är tillgången till arbetsanmälningarna

av allra största betydelse vid utövandet av den inre kontrollen

i dess helhet.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

Flyktingfrågor

.4MS och medicinalstyrelsen anser liksom utredningen att flyktingfrågor

även framdeles bör handläggas av de myndigheter som f. n. handhar dem.

Enligt AMS.s bedömning är flyktingverksamheten i huvudsak organiserad på

ett lämpligt och ändamålsenligt sätt. Medicinalstyrelsen upplyser att flyktingärenden

efter sammanslagningen av medicinalstyrelsen och socialstyrelsen

kommer att handläggas på samma byrå inom det nya verket.

Anpassningsfrågor

Anpassningsfrågornas behandling har tilldragit sig stort intresse vid remissbehandlingen.

Alla remissinstanserna delar utredningens uppfattning att arbetsuppgifterna

på anpassningens område i princip bör fördelas mellan de myndigheter

som ombesörjer motsvarande uppgifter i fråga om svenska medborgare.

Skolöverstyrelsen finner det naturligt att styrelsen handlägger utbildningsfrågor.

Det är enligt styrelsen över huvud taget inte möjligt att

dra en meningsfull gräns mellan de utbildningsfrågor, som är specifika för

invandrare, och det allmänna behovet av utbildning bland barn, ungdom och

vuxna. Därtill kommer att ansvaret för den fortsatta utbildningen under

alla förhållanden förr eller senare måste komma att ligga på utbildningsmyndigheten.

Styrelsen understryker också att tidpunkten för övergång

från den nye invandrarens nybörj ar undervisning till fortsatt mer reguljär

utbildning erfarenhetsmässigt kan variera ganska mycket mellan de olika

invandrargrupperna. Under sådana förhållanden kan inte ansvaret för utbildningen

ens under den inledande anpassningsperioden vila på annan än

den centrala utbildningsmyndigheten.

I fråga om de socialvårdande uppgifterna tar Svenska stadsförbundet

avstånd från den utvecklingen att arbetsförmedlingarna i allt större

utsträckning går utlänning till handa med råd och upplysningar i angelägenheter

av socialvårdskaraktär. Enligt förbundet talar dock starka skäl

för att övergången från den nuvarande ordningen inte sker plötsligt, framför

allt med hänsyn till att åtskilliga arbetsförmedlingar redan synes ha

upprustats med tanke på mera vidsträckt service åt utlänningar än som

betingas av enbart anskaffning av arbete.

En avvikande uppfattning har Svenska kommunförbundet. Enligt detta

förbund är det lämpligt att arbetsförmedlingarna även i fortsättningen svarar

för råd och upplysningar till invandrare. Endast om det är fråga om

rena socialvårdsärenden som kräver mera ingripande åtgärder bör arbetsförmedlingen

hänvisa invandrare till socialnämnd för att få bistånd i personliga

angelägenheter.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1068

Några remissinstanser berör behovet av särskilda kuratorer för invandrare.

Enligt socialstyrelsen bör man överväga att åtminstone för vissa

delar av landet, i samarbete med bl. a. kommunerna, inrätta konsulent- eller

kuratorstjänster för att bistå utlänningar. Denna uppgift anser styrelsen

böra ankomma på arbetsgruppen för invandrarfrågor.

Sveriges socialdemokratiska studentförbund föreslår att varje kommun

med viss minimikvot utlänningar skall åläggas att anställa en eller flera

utlänningskuratorer. Dessa kuratorer skall kunna de större i kommunen

förekommande invandrargruppernas modersmål och vara väl insatta i deras

kulturella och religiösa förhållanden.

Det angelägna i att ompröva frågan om fördelningen mellan stat och

kommun av kostnaderna för socialhjälp till utlänningar betonas

av bl. a. socialstyrelsen, AMS, tre länsstyrelser, Svenska kommunförbundet,

Svenska stadsförbundet och LO.

Enighet råder om att det föreligger behov av ett centralt organ för

sa m ord n in g av insatserna för invandrarnas anpassning. Däremot är

remissinstanserna inte ense om vilken myndighet som bör vara samordnande

organ.

Utredningens förslag att den centrala utlänningsmyndigheten skall svara

för anpassningsfrågor, som inte kan hänföras till någon bestämd myndighets

verksamhetsområde, tillstyrks eller lämnas utan erinran av hovrätten

över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, AMS, utlänningskommissionen,

ÖÄ, länsstyrelserna i Stockholms, Älvsborgs, Örebro,

Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län, Svenska stadsförbundet,

TCO och SACO. Även arbetsgruppen för invandrarfrågor ansluter sig till

förslaget men endast under den bestämda förutsättningen att utlänningsmyndighetens

ämbetsområde inriktas mera på anpassningsåtgärder än på

kontrolluppgifter. Om så sker blir det enligt arbetsgruppen angeläget att

anpassningsfrågorna infogas i denna myndighet. Den som hos myndigheten

ansvarar för anpassningsfrågorna får då tillfälle att delta i myndighetens

diskussioner även i andra ärenden som utan att avse anpassningen ändå

har en väsentlig inverkan på denna.

I fråga om omfattningen av de uppgifter på anpassningens område som

bör åvila den centrala utlänningsmyndigheten kommer skilda uppfattningar

till uttryck.

Enligt A .ILS bör den centrala utlänningsmyndigheten handha bl. a. de

anpassningsuppgifter som bör ankomma på staten men som inte kan hänföras

till viss myndighets område och även den verksamhet som arbetsgruppen

för invandrarfrågor bedriver. Styrelsen framhåller att kännedomen om

invandrarnas behov och förhållanden i många avseenden är bristfällig. För

alt få eu grundval för sitt arbete måste därför den centrala utlänningsmyndigheten

i samarbete med vetenskapliga institutioner tillse att forskning

och utredningar kommer till stånd beträffande anpassningsproblemen.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Ilungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

TCO anför att det endast är själva verkställigheten av olika åtgärder som

helt eller nästan helt kan läggas på resp. fackmyndigheter. Ansvaret för att

invandrarna kommer i kontakt med olika former av samhällsservice och

att de i övrigt får sin rätt tillvaratagen måste däremot i helt annan utsträckning

än vad utlänningsu hedningen synes avse läggas på den centrala utlänningsinstansen

och ev. på särskilt tillskapade regionala utlänningsinstanser.

Den administrativa och sociala förvaltningens olika grenar är uppbyggda

för att tillgodose svenska medborgares normala behov och är inte utan

vidare lämpade att sörja för behoven hos människor som inte kan tala, läsa

eller skriva svenska och som ofta inte har grundläggande kunskaper om

det svenska samhällets uppbyggnad, olika myndigheters existens och uppgifter

osv. Som exempel nämner TCO att en lokal skolmyndighet inte med

den ordning som råder f. n. har några uppgifter om vilka utlänningar som

befinner sig inom myndighetens verksamhetsområde och vilka olika utbildningsbehov

som behöver tillgodoses.

I och för sig är det inte nödvändigt, yttrar länsstyrelsen i Kopparbergs

län, att åtgärder som syftar till snabb anpassning av utlänningar i Sverige

handläggs av en central utlänningsmyndighet på annat sätt än som en samordningsuppgift.

Länsarbetsnämnden i Norrbottens län ifrågasätter om inte

AMS, som disponerar en väl utbyggd lokal organisation, är lika väl lämpad

för uppgiften. Enligt Sveriges liberala studentförbund bör arbetsgruppen

för invandrarfrågor ingå i AMS.

Av de remissinstanser som avvisar eller ifrågasätter behovet av en fristående

central utlänningsmyndighet anser statskontoret och LO att det likväl

finns behov av ett cenlralt organ för handläggningen av anpassningsfrågor.

Sålunda lägger statskontoret fram förslag till ett sådant organ. Statskontoret

avvisar tanken att överlåta anpassningsfrågorna på AMS eller socialstyrelsen,

främst under hänvisning till att en sådan ordning skulle innebära

att dessa myndigheter skulle få ansvar för uppgifter som ligger utanför

deras egentliga verksamhetsfält. Statskontoret förordar i stället att ett

separat organ för dessa frågor inrättas. Under förutsättning att frågor om

medborgarskap, visering, främlingspass och resedokument kan överföras

till redan existerande myndigheter föreslår statskontoret, att en nämnd för

invandrarnas anpassnings- och informationsfrågor inrättas. I nämnden bör

finnas representanter för såväl fackmyndigheter som allmänna intressen.

Som fackmyndigheter bör ingå AMS, skolöverstyrelsen och socialstyrelsen

och som representanter för allmänna intressen bl. a. företrädare för arbetsmarknadens

parter samt kommun- och landstingsförbunden.

LO som hör till dem som ifrågasätter om det finns behov av en fristående

central utlänningsmyndighet, anser att en enklare organisation än ett

ämbetsverk bör kunna inrättas för anpassnings- och informationsfrågorna.

En tänkbar organisatorisk lösning är enligt LO en central nämnd för sådana

frågor, allsidigt sammansatt av representanter för skilda områden,

t. ex. arbetsmarknadens parter, AMS, skolöverstyrelsen m. fl.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

85

Det finns behov av en regional organisation för anpassningsfrågor,

menar LO, som framhåller att erfarenheterna av invandrarnas anpassningsproblem

har gett vid handen att det centrala organet för anpassningsfrågor

har behov av att bygga ut en landsomfattande regional organisation

för sådana frågor. Erfarenheterna har visat på stora behov av framför

allt tolkar och kuratorer ute i landet. Arbetsgruppen för invandrarfrågor

säger sig ha gjort samma erfarenheter. Arbetsgruppen har vid flera

tillfällen inom sig och med utomstående sakkunniga och intressenter dryftat

den regionala organisationens förankring. Därvid har länsarbetsnämnderna

diskuterats som ett alternativ med otvetydiga förtjänster, inte minst

genom att nämnderna i de stora invandrarlänen har fått stor erfarenhet och

lagt ner berömvärt arbete på invandrarnas omvårdnad även utanför nämndernas

egentliga arbetsuppgifter. Man har dock tvekat att föreslå att de

skall få ytterligare arbete utanför sitt egentliga område. Arbetsgruppen har

därför stannat för ett annat alternativ, nämligen landstingen, vilkas vårduppgifter

har vuxit i betydelse och ser ut att bli än större. Gruppen förordar

därför att försöksverksamhet inleds i samarbete med utvalda landsting.

Länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län anser det synnerligen viktigt

att det blir någon myndighet inom varje region, t. ex. län, som får uppdraget

att svara för samordningen av insatserna för utlänningarna. Det är

enligt nämndens uppfattning en av de angelägnaste åtgärderna för invandrarna

att de får möjlighet att ta kontakt med ett enda samordnande organ

som är rustat att verkligen ta sig an de utlänningar som inte kan finna rätt

inslåns på egen hand och som har svårighet att uttrycka sig. Socialnämnder

på småorter kommer sannolikt inte att ha tillgång till lämpliga tolkar. Enligt

länsarbetsnämndens erfarenhet har det förekommit att det inte ens

har funnits möjlighet att rekvirera tolkar inom många mils omkrets. Även

enligt Sveriges förenade studentkårer finns det ett starkt behov av speciell

verksamhet för utlänningar vilken fungerar som en sluss eller första kontakt

med det svenska samhället, och man bör därför i större städer inrätta

mottagningscentraler för utlänningar. En för mottagningen avgörande

service, tolkningen, skulle kunna centraliseras till en regional organisation,

oavsett om mottagningsverksamheten knyts till de socialvårdande organen

eller arbetsmarknadsmyndigheterna.

Central utlänningsmyndighets uppgifter

De remissinstanser som har anslutit sig till förslaget att en fristående

central utlänningsmyndighet skall inrättas som ett permanent organ har

inte anfört speciella synpunkter på myndighetens uppgifter utöver vad som

framgår av det som har redovisats i det föregående .

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1068

Central utlänningsmyndighels organisation

Organisationsform m. m.

Förslaget att den centrala utlänningsmyndigheten skall organiseras som

ett permanent ämbetsverk har vunnit allmän anslutning bland de remissinstanser

som anser att det behövs en fristående central utlänningsmyndighet.

Endast länsstyrelsen i Kopparbergs län har framfört erinringar mot

förslaget. Enligt länsstyrelsen bör utlänningsmyndigheten lämpligen utformas

som en permanent nämnd med kvalificerad juridisk ledning och under

medverkan av medborgerliga förtroendemän.

Även i fråga om organisationen i övrigt godtas förslaget i huvudsak av

de remissinstanser som har yttrat sig särskilt. Vissa erinringar mot förslaget

görs i fråga om ämbetsverkets benämning, styrelsens sammansättning

och personalbehovet.

Ett tiotal remissinstanser finner namnet immigrationsstyrelsen vara

mindre lämpligt. Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter om inte

verket bör ha ett mer svenskt klingande namn, och enligt länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län bör man i verkets namn behålla uttrycket »utlänning»

eller annan liknande benämning av svensk språkkaraktär.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelserna i Malmöhus och Gävleborgs

län samt SAF och Sveriges industriförbund anser att ämbetsverket

med hänsyn till verksamhetens art bör kallas utlänningsstyrelsen. Förslaget

invandrarstyrelsen läggs fram av länsarbetsnämnden i Södermanlands

län, medan länsarbetsnämnden i Örebro län konstaterar att benämningen

immigrationsstyrelsen är inadekvat.

Verksledning

Flertalet remissinstanser lämnar utredningsförslaget utan erinran.

I fråga om styrelsens sammansättning anmäler några remissinstanser

dock avvikande meningar. Sålunda hävdar utlänningskommissionen att styrelsen

bör ha samma sammansättning som kommissionen har. Kommissionen

framhåller att utlänningspolitiken, med den omfattning immigrationen

har och torde komma att få framdeles, uppenbarligen är av stor betydelse

inte bara för krigsmakten utan också för totalförsvaret i övrigt. I ett krisläge

är det enligt kommissionen inte möjligt att plötsligt åstadkomma önskvärda

förändringar, eftersom det rådande läget är beroende av den politik

som har förts. Vid utformning och genomförande av denna politik synes det

därför motiverat att krigsmaktens och totalförsvarets synpunkter kan läggas

fram genom en representant för försvarsstaben. Många av de ärenden

som handläggs i kommissionen sägs vidare beröra internationella rättsförhållanden.

Det har därför varit av stort värde att en representant för utrikesdepartementet

ingår i kommissionen. Kommissionen anser att det även

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

är naturligt att utrikesdepartementet genom sin representant deltar i beslut

om instruktioner i viseringsärenden till beskickningar och konsulat.

En ledamot av utlänningskommissionen anser till skillnad från majoriteten

att utrikesdepartementets representant i styrelsen bör ha ställning som

sakkunnig och inte som ledamot. Internationella rättsförhållanden kan belysas

lika väl av en sakkunnig, och frågor om utfärdande av instruktioner i

viseringsärenden bör på sedvanligt sätt beredas gemensamt mellan utrikesdepartementet

och den centrala utlänningsmyndigheten, innan denna fattar

beslut.

Liksom utlänningskommissionen anser ÖB, länsstyrelsen i Gävleborgs län

och länsåklagaren i Älvsborgs län att en representant för försvarsstaben bör

ingå i styrelsen. Enligt AMS, arbetsgruppen för invandrarfrågor, länsstyrelserna

i Västmanlands och Gävleborgs län samt TCO bör även skolöverstyrelsen

vara företrädd i utlänningsmyndighetens styrelse. SAF och Sveriges

industriförbund anser att bostadsstyrelsen inte behöver vara representerad,

eftersom kännedomen om bostadspolitiken torde vara så pass allmän att

flertalet ledamöter kan täcka detta fält. Också TCO ifrågasätter om bostadsstyrelsen

behöver vara företrädd.

I fråga om medborgarrepresentanterna i styrelsen förklarar utlänningskommissionen

att det är tillräckligt att de företräder olika i riksdagen representerade

politiska meningsriktningar. En annan mening har länsstyrelsen

i Kopparbergs län. Det förefaller enligt länsstyrelsen som om ledningen

av ämbetsverket inte borde anförtros enbart personer som tillhör

riksdagen eller är ämbets- och tjänstemän inom andra centrala verk. Av

principiella skäl bör det vara möjligt att till ledamöter av verksstyrelsen

utse andra kvalificerade och av medborgerligt förtroende uppburna personer.

Organisationen i övrigt

Åtskilliga remissinstanser, däribland socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,

AMS, utlänningskommissionen, arbetsgruppen för invandrarfrågor, länsstyrelsen

i Stockholms län och TCO, gör gällande att handläggningen av

anpassningsfrågor kan komma att medföra väsentligt ökade personalbehov

inom det föreslagna stabsorganet.

Arbetsgruppen för invandrarfrågor uppskattar detta behov till ett 30-tal

personer. Enligt AMS och utlänningskommissionen kommer anpassningsfrågorna

att bli så omfattande och betydelsefulla att de motiverade en

särskild byrå.

Den föreslagna överflyttningen av naturalisationsärendena till den centrala

utlänningsmyndigheten föranleder hovrätten över Skåne och Blekinge

att framhålla att beslutanderätten i naturalisationsärenden bör kunna

delegeras till befattningshavare under byråchef. Utlänningskommissionen

påpekar att antalet naturalisationsärenden har ökat avsevärt under år

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

1966 och att handläggningen av ärendena har försvårats genom att sökandena

i allt större utsträckning är medborgare i stater, vilkas medborgarskapslagstiftning

inte tidigare har varit känd för den handläggande personalen.

Personalbehovet för handläggning av dessa ärenden måste därför

beaktas.

I fråga om register- och kontrollarbetet framhåller utlänningskommissionen

vidare att utredningens förslag att registreringen av bostads- och

arbetsanmälningar skall upphöra kommer att medföra att personalbehovet

går ned men inte i någon stor omfattning. Kommissionen anlägger även

åtskilliga andra synpunkter på personalbehovet.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1968

89

Departementschefen

Allmän bakgrund

Återblick

Sedan länge är den principen internationellt erkänd att endast ett lands

egna medborgare har ovillkorlig rätt att vistas i landet och få sin utkomst

där. I enlighet härmed avgör varje land vilka utlänningar som får resa in

och vistas i landet, arbeta eller driva näring där och åtnjuta andra förmåner

som tillkommer landets medborgare.

Fram till tiden för första världskriget var folkutbytet mellan flertalet

länder fritt. Någon allmän kontroll av utlänningars inresa, vistelse och

arbetsanställning upprätthölls inte. Första världskriget innehar emellertid

en vändpunkt i detta avseende. Av hänsyn till den nationella säkerheten

stängde länderna sina gränser och tillät utlänningar att resa in och vistas i

landet endast efter särskilda tillstånd. Jag har förut redogjort för hur denna

tillståndsreglering har blivit bestående, först på grund av det ansträngda

läget i fråga om livsmedels- och bostadsförsörjningen och sedermera huvudsakligen

i syfte att skydda den egna arbetskraften mot konkurrens av arbetssökande

från andra länder.

Parallellt med den nationella utvecklingen av invandringspolitiken har

ett kontinuerligt arbete pågått på det internationella planet för att underlätta

folkutbytet mellan länderna. Det internationella arbetet har bedrivits

både bilateralt och multilateralt och har följt två huvudlinjer. Dels har

det varit direkt inriktat på att undanröja ekonomiska och administrativa

hinder mot folkutbytet. Dels bar det haft som mål att utjämna andra skillnader

mellan utlänningars och den inhemska befolkningens rättsliga ställning,

främst i fråga om social omvårdnad i vidsträckt mening.

Den internationella utvecklingen på utlänningspolitikens område återspeglas

i den svenska utlänningslagstiftningen och dess tillämpning. Sålunda

har, som min redogörelse i det föregående visar, reglering av utlännings

rätt att resa in, vistas och arbeta i vårt land kommit till stånd efter hand

med början under första världskriget. Från de i princip generella kraven på

visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd har vittgående undantag

emellertid gjorts för uLlänningar i allmänhet eller medborgare i vissa länder.

Sverige har också i olika sammanhang stött internationella strävanden att

liberalisera flyttningsrörelserna över gränserna. De nordiska länderna har

här gjort en pionjärinsats genom att skapa en gemensam nordisk arbetsmarknad.

Vidare har vårt land efter överenskommelse med andra länder

eller ensidigt upphävt viseringsskyldigheten för medborgare i staterna i

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

Västeuropa samt Nord- och Sydamerika och i en del länder i Östeuropa,

Asien och Afrika. Inom internationella organ har Sverige understött arbetet

att undanröja hinder på den internationella arbetsmarknaden. För

Sveriges vidkommande har arbetet i OECD haft särskild betydelse i detta

avseende.

Utlänningslagstiftningens principer

Ett gemensamt drag hos utlänningslagstiftningen i olika länder är att den

fullföljer två skilda syften. Det ena är att hindra utlänning, som inte är

önskvärd, att resa in i landet eller att avlägsna sådan utlänning därifrån.

Medel för denna s. k. individuella utlänningskontroll är i allmänhet någon

form av avvisning av utlänning vid gränsen och utvisning av utlänning som

redan befinner sig i landet. Det andra syftet är att reglera tillströmningen av

utlänningar till landet med hänsyn till sådana förhållanden som tillgången

på arbete, bostäder, livsmedel o. d. och landets resurser i fråga om sjukoch

hälsovård, undervisning m. in. Medel för denna s. k. generella utlänningskontroll

är tillstånd av olika slag. Någon skarp gräns mellan individuell

och generell utlänningskontroll upprätthålls i regel inte, vilket framgår

av min tidigare redovisning av förhållandena i olika länder.

Huvuddrag i den svenska utlänningslagstiftningen

Reglerna om utlännings rätt att resa in, vistas och arbeta i Sverige återfinns

huvudsakligen i UtlL och UtlK. Liksom utländsk utlänningslagstiftning

gör den svenska skillnad mellan individuell och generell utlännings
-

kontroll. Kontrollmedlen är följande.

Individuell kontroll

1) Avvisning av icke önskvärd utlänning

vid inresan eller inom tre

månader därefter.

2) Utvisning av icke önskvärd utlänning

som vistas i landet.

3) Förvisning av utlänning som här

i landet har övertygats om brott

av grövre art.

Generell kontroll

1) Visering för rätt att resa in och

vistas här viss angiven tid.

2) Uppehållstillstånd för rätt att vistas

här utöver en tid av tre månader.

3) Arbetstillstånd för rätt att ha arbetsanställning

här.

4) Bosättningstillstånd som ger rätt

att resa in hit samt utan tidsbegränsning

vistas och arbeta här.

5) Förpassning ur landet av utlänning

som vistas här utan att ha

föreskrivet pass eller tillstånd att

vistas här.

Den individuella utlänningskontrollen är avsedd att tillämpas oberoende

av i vilken utsträckning generell kontroll upprätthålls. Sålunda används

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

den individuella kontrollens medel också i fråga om t. ex. nordbor, vilka är

undantagna från den generella kontrollen. Denna skillnad mellan de båda

kontrollformerna kommer till uttryck i att den individuella kontrollen sker

direkt på grundval av bestämmelser i UtlL. Där regleras inte bara vilka

kontrollmedel som får användas utan också förutsättningarna för användningen.

I fråga om den generella kontrollen anges i UtlL däremot bara vilka

tillstånd som får krävas. Om ett eller flera av tillstånden skall krävas och

under vilka förutsättningar tillstånd i så fall skall beviljas överlämnas åt

Kungl. Maj :t att bestämma. Föreskrifter om krav på tillstånd ges i UtlK.

Skillnaden mellan individuell och generell utlänningskontroll är emellertid

inte helt genomförd. Sålunda kan utlänning som har visering eller

uppehållstillstånd inte avvisas på grund av sin vandel. I stället prövas hans

vandel i viseringsärende, och vandelsprövning, dvs. individuell kontroll,

sker också regelmässigt i ärende om uppehållstillstånd. Vidare används

avvisning som generellt kontrollmedel så till vida som utlänning skall avvisas,

om han vill resa in i landet utan att ha visering eller annat tillstånd

som krävs för inresan.

På det hela taget är den svenska utlänningslagstiftningen uppbyggd efter

samma huvudlinjer som motsvarande lagstiftning i andra länder. Detta innebär

emellertid inte att ländernas utlänningspolitik är enhetlig. Utlänningspolitiken

får sitt innehåll väsentligen genom det sätt som kontrollreglerna

tillämpas på. Särskilt gäller detta den generella utlänningskontrollen. Som

framgår av redogörelsen i det föregående för förhållandena i vårt land och

ett antal främmande länder förekommer ganska stora olikheter mellan

länderna i detta avseende. Redogörelsen visar också att den svenska utlänningspolitiken

vid en internationell jämförelse framstår som förhållandevis

generös.

Internationellt arbete

Jag har förut nämnt att Sverige har tagit aktiv del i internationellt arbete

för att underlätta folkutbytet över gränserna och främja rörligheten på den

internationella arbetsmarknaden. Sålunda deltar vårt land i det arbetsmarknadssamarbete

inom större delen av Västeuropa som inleddes kort efter

andra världskrigets slut inom den då bildade organisation som numera benämns

OECD. Organisationen omfattar utom flertalet stater i Västeuropa

även Amerikas förenta stater, Canada, Turkiet och Japan. Enligt organisationens

målsättning skall åtgärder vidtas i varje medlemsstat för att i

första hand skapa full sysselsättning för statens egna medborgare. Vid behov

av utjämning av arbetskraftstillgången mellan medlemsstaterna skall

flyttning av arbetskraft mellan dem underlättas. Enligt den s. k. europeiska

arbetskraftsstadgan, som har utarbetats inom organisationen och antagits

av bl. a. Sverige, åtar sig medlemsstat att under vissa förutsättningar ge arbetstillstånd

eller förlänga sådant tillstånd för arbetssökande från annan

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 242 år 1968

medlemsstat. Stadgan medger emellertid att vidsträckta hänsyn tas till medlemsstats

interna förhållanden, bl. a. arbetsmarknadsförhållanden eller andra

samhällsekonomiska förhållanden men också sådana omständigheter som

de nationella arbetsmarknadsparternas inställning. Stadgans bestämmelser

kan därför sägas vara underordnade den nationella arbetsmarknadspolitiken.

Ett betydligt mera långtgående samarbete har kommit till stånd inom Norden

genom 1954 års överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad.

Överenskommelsen innebär att arbetskraften kan röra sig praktiskt

taget fritt mellan de nordiska länderna. Medborgare i ett av länderna är

befriad från skyldighet att ha uppehålls- och arbetstillstånd i de övriga

länderna. I anslutning till överenskommelsen har samarbete etablerats mellan

ländernas arbetsmarknadsmyndigheter. Vidare befrias medborgare i

medlemsstat från skyldighet att ha pass för att få resa in i annan medlemsstat.

I detta avseende fullföljdes samarbetet år 1957 genom passkontrollöverenskommelsen,

enligt vilken medlemsstaterna gentemot övriga stater

bildar ett gemensamt passkontrollområde.

Det arbetsmarknadssamarbete som förekommer inom EEC, i vilket Sverige

som bekant inte deltar, bär i stort samma mål och omfattning som samarbetet

inom ramen för den nordiska arbetsmarknaden. Till skillnad från

den nordiska arbetsmarknaden förutsätter EEC emellertid även ett vidsträckt

ekonomiskt samarbete.

Även resultaten av annat internationellt arbetsmarknadssamarbete som

Sverige har tagit del i kan vara värt att nämna, bl. a. praktikantutbytesavtalen.

Jag hänvisar i detta avseende till redovisningen i det föregående

(s. 11).

Vid sidan av det nationella och internationella arbetet för att underlätta

passagen över gränserna har en omfattande verksamhet ägt rum för att

stärka utlännings ställning i vistelsestaten. Sverige har tagit aktiv del också

i denna verksamhet på både det nationella och det internationella planet

Sålunda var det ett huvudsyfte vid tillkomsten av vår nuvarande utlänningslag

att stärka utlännings rättsliga skydd mot att bli avlägsnad härifrån.

Vidare har Sverige genom att ansluta sig till internationella överenskommelser

eller träffa särskilda avtal med skilda stater verkat för att tillförsäkra

utlänningar som vistas här samma förmåner som svenska medborgare.

Som resultat härav och i viss mån också av ensidiga åtgärder från

svensk sida föreligger det numera inga stora skillnader mellan utlänningars

och svenska medborgares ställning på en rad väsentliga områden. Yttrandefrihet,

religionsfrihet samt förenings- och församlingsfrihet tillkommer i

princip utlänning i samma mån som svensk medborgare. Också i fråga om

rätt till undervisning och utbildning är utlänning jämställd med svensk

medborgare.

Det internationella arbetet i fråga om utlännings rättsställning har emel
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1968

lertid varit koncentrerat till det sociala området. I anslutning till internationella

överenskommelser har utlänning i Sverige i väsentliga avseenden fått

samma rätt till sociala förmåner som svenska medborgare. I första hand gäller

detta medborgare i övriga nordiska länder. Men också andra utlänningar,

som slår sig ned här, är i huvudsak jämställda med svenska medborgare,

bl. a. i fråga om socialhjälp, barnbidrag, allmän tilläggspension, sjukförsäkring,

arbetslöshetsförsäkring, yrkesskadeförsäkring och studiesociala förmåner.

Folkpensionsförmåner är förbehållna svenska medborgare men tillkommer

enligt konventioner även utlänningar av vissa nationaliteter som

är mantalsskrivna här eller har varit bosatta här under viss tid.

U tredningsförslag

År 1961 ansökte Sverige om associering till EEC. I anslutning därtill tillkallades

utlänningsutredningen för att som huvuduppgift undersöka behovet

av föreskrifter om begränsningar i arbetskraftens rörlighet vid ev.

svensk associering till EEC. Med anledning av att denna fråga år 1963 sköts

på framtiden lades tyngdpunkten i utredningsarbetet på övriga uppgifter

som uppdraget omfattade, bl. a. hur den centrala handläggningen av utlänningsärenden

bör organiseras och vilka generella direktiv som är möjliga

att ge i fråga om prövningen av tillstånd enligt utlänningslagstiftningen.

Utredningen har i maj 1967 redovisat sina överväganden i dessa frågor i betänkandet

»Invandringen. Problematik och handläggning.» Betänkandet innehåller

inte förslag till mera genomgripande ändringar i fråga om utlänningspolitikens

mål och medel. I några avseenden föreslås emellertid betydelsefulla

nyheter. Dit hör främst förslaget att statsmakterna skall ikläda

sig ansvaret för utlänningspolitikens utformning genom att lägga fast riktlinjer

främst för den generella utlänningskontrollen. Viktigt är också förslaget

att en permanent central utlänningsmyndighet skall inrättas i statens

utlänningskommissions ställe för handläggning av huvudsakligen tillståndsoch

kontrollfrågor samt frågor om invandrade utlänningars anpassning i

vårt land. Härutöver innehåller betänkandet bl. a. vissa förslag i fråga om

prövning av ärenden om arbets- och uppehållstillstånd och beträffande utlänningskontrollens

tekniska utformning. Vid remissbehandlingen av betänkandet

har huvudlinjerna i utredningens förslag till stora delar vunnit

anslutning, men mera djupgående kritik förekommer också, framför allt

mot utredningens allmänna syn på utlänningspolitikens syften.

Vissa av utredningens förslag syftar till ändringar i UtlL. Som jag har

sagt inledningsvis har dessa förslag anmälts tidigare i dag.

Behovet att kontrollera invandringen

Folkutbytet

Trots att de västeuropeiska länderna har fört en förhållandevis restriktiv

utlänningspolitik under tiden efter andra världskriget har ett betydande

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1968

folkutbyte ägt rum under denna tid. Flyttningsrörelserna har huvudsakligen

gått från medelhavsländerna till länderna i de centrala delarna av Europa.

Sålunda steg antalet utlänningar under första hälften av 1960-talet i Frankrike

med ca 400 000, i Schweiz med ca 250 000 och i Förbundsrepubliken

Tyskland med ca 700 000 personer. 1 fråga om de båda sist nämnda länderna

har endast de förvärvsarbetande räknats med. Från icke europeiska

länder var invandringen till de angivna länderna ganska blygsam. Däremot

har Storbritannien tagit emot ett stort antal invandrare från bl. a. Indien,

Pakistan och Västindien. Storbritanniens invandringsöverskott från samväldesländer

uppgick för första hälften av 1960-talet till ca 450 000 personer.

Av de nordiska länderna är det bara Sverige som har haft mera betydande

invandring. Som framgår av min redogörelse för nuvarande förhållanden

ökade invandringsöverskottet från ca 106 000 personer under 1950-talet

till ca 120 000 personer under de första sex åren av 1960-talet. Bruttoinvandringen

uppgick för första hälften av 1960-talet till ca 170 000 personer.

Intlyttningen till Sverige under efterkrigstiden har väsentligen skett från

övriga nordiska länder, främst Finland. Omkring 70 % av de utlänningar

som flyttade in under den senaste tioårsperioden var nordbor. Inflyttningen

från övriga europeiska länder har emellertid ökat, särskilt under 1960-talet.

Nettoinflyttningen från Grekland, Italien, Jugoslavien och Spanien steg från

2 500 personer under andra hälften av 1950-talet till 15 600 personer första

hälften av 1960-talet. I fråga om utomeuropeiska länder har ett utvandringsöverskott

på 19 000 personer under 1950-talet ersatts med ett invandringsöverskott

under första hälften av 1960-talet på ca 4 000 personer. Mera detaljerade

uppgifter om invandringen till och utvandringen från Sverige lämnas

i kap. 2 i utredningens betänkande.

Antalet i Sverige bosatta utländska medborgare torde f. n. vara ca 300 000.

För bedömningen av antalet här bosatta personer av utländsk härkomst

kan jag vidare nämna att ca 150 000 utlänningar har fått svenskt medborgarskap

sedan början av 1940-talet. Av dessa var drygt 40 % nordbor.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att befolkningsomflyttningen i Europa

under efterkrigstiden i ökad utsträckning har gått från mindre industrialiserade

länder till de högindustrialiserade länderna och att ett allt

större antal invandrare har sökt sig till Europa från utomeuropeiska länder

med befolkningsöverskott. Givetvis är det vanskligt att av dessa förhållanden

dra några säkrare slutsatser i fråga om befolkningsomflyttningarna i

framtiden. Det förefaller emellertid vara realistiskt att f. n. räkna med att

de tendenser som sålunda har visat sig under de senaste decennierna kommer

att bestå och ev. förstärkas.

Sverige kommer sannolikt även framdeles att vara ett attraktivt invandringsland.

I vilken utsträckning utlänningar kommer att söka sig hit beror

emellertid också på andra faktorer, i första hand den utlänningspolitik vi

själva för. De skärpta bestämmelser om arbetstillstånd som infördes åren

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2 år 1968

95

1966 och 1967 för att hejda den spontana invandringen av utländsk arbetskraft

och den omfattande informationen i de europeiska utvandrarländerna

om de nya bestämmelserna har, jämte den ändrade konjunktursituationen,

medfört att överskottet invandrade utlänningar har sjunkit från ca 35 000

år 1965 till ca 27 000 år 1966 för att år 1967 uppgå till endast ca 13 000 personer.

En annan faktor av stor betydelse för att bedöma den invandring som

kan antas komma att ske till Sverige är den utlänningspolitik som andra

europeiska invandrarländer för. Det kan därför vara skäl att erinra

om att de centraleuropeiska länderna för en restriktiv utlänningspolitik —

i fråga om EEG-länderna gäller detta beträffande medborgare i länder utanför

EEC — och att nationella hänsyn, som utlänningsutredningen påpekar,

i allmänhet är utslagsgivande för politikens praktiska utformning. Någon

ändring härutinnan kan i varje fall inte f. n. skönjas. Snarare bör man i

fråga om EEC-staterna räkna med fortsatt restriktiv attityd beträffande invandring

från länder utanför gemenskapen. Det friare folkutbytet inom

gemenskapen kan också leda till att utrymmet för invandring från utomstående

stater begränsas. Vidare har Storbritannien efter hand skärpt sin

utlänningspolitik i fråga om invandring från samväldesländerna, varför

man kan anta att invandringen till Europa från dessa länder söker sig nya

mål. Dessa tendenser skulle kunna leda till ökat invandringstryck på bl. a.

Sverige.

Vad jag nu har anfört utgör den allmänna bakgrunden till mina överväganden

i fråga om behovet av fortsatt generell utlänningskontroll.

Invandring av utländsk arbetskraft

Tiden mellan första och andra världskrigen präglades av en allmän konjunkturbetingad

arbetslöshet och det blev som jag har nämnt en huvuduppgift

för utlänningspolitiken att skydda den inhemska arbetskraften från

konkurrens utifrån. Under större delen av efterkrigstiden har det i flertalet

industriländer, bl. a. Sverige, rått högkonjunktur med brist på arbetskraft.

Bristen har varit påtaglig i Sverige, eftersom befolkningstillväxten i

de produktiva åldrarna har varit låg. Prognoser för det närmaste decenniet

visar en fortsatt minskning av den produktiva befolkningen i relation till

den icke produktiva. Eftersom åldersfördelningen bland invandrarna genomgående

är från arbetsmarknadssynpunkt förmånligare än inom totalbefolkningen,

kan invandring i någon mån bidra till att motverka en sådan

utveckling. Även i ett vidare perspektiv är ökad internationell rörlighet

för arbetskraften önskvärd som ett led i det vidgade ekonomiska samarbetet

länderna emellan. Som jag uttalade i prop. 1966: 52 angående riktlinjer

för arbetsmarknadspolitiken m. m. (s. 238), ett uttalande som riksdagen

godtog (SU 107, BaU 27, rskr 251), bör liberaliseringen av flyttningsrörelserna

över gränserna fortskrida och Sverige som hittills ta initiativ

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

Lill och stödja internationella strävanden i denna riktning. Det är självfallet

väsentligt att slå vakt om de resultat som har nåtts genom detta arbete,

inte minst den gemensamma nordiska arbetsmarknaden. Det bör i

detta sammanhang understrykas att den invandrade arbetskraften utgjort

ett värdefullt inslag i svenskt arbetsliv.

Flyttningsrörelserna skapar emellertid också problem såväl för in- och

utvandrar länderna som för de flyttande själva.

Om inga åtgärder vidtas för att reglera invandringen av arbetskraft till

Sverige, kan invandringen leda till resultat som står i motsättning till de

mål som statsmakterna har fastställt för vår arbetsmarknadspolitik, nämligen

att åstadkomma och bevara full, produktiv och fritt vald sysselsättning,

och för den ekonomiska politiken över huvud taget.

Arbetsmarknadspolitiken tar sikte på den arbetskraft som finns här i

landet. En vidgad målsättning förutsätter internationellt samarbete inte

bara i fråga om arbetsmarknadspolitiken utan också beträffande den ekonomiska

politiken i stort. Ett sådant samarbete som skulle kunna få betydelse

även för arbetsmarknadspolitikens utformning framstår emellertid

som relativt avlägset. Skäl för att i rådande läge ändra målet för vår

arbetsmarknadspolitik föreligger därför inte.

Skall målet för arbetsmarknadspolitiken kunna nås, måste samhället ta

på sig ansvaret för att den arbetskraft som finns här inte ställs utan arbete

till följd av invandring av utländsk arbetskraft. Om detta råder allmän

enighet. Det löfte som ligger i det arbetsmarknadspolitiska målet innebär

emellertid mera än så. Tillgången på arbetskraft inom landet bör i enlighet

med målsättningen bedömas även med hänsyn till möjligheterna för arbetskraften

att med utnyttjande av de arbetsmarknadspolitiska medlen flytta

mellan olika delar av landet eller omskola sig till andra yrken. Som särskilt

LO har betonat i sitt remissyttrande måste de s. k. marginalgruppernas situation

ägnas särskild uppmärksamhet. Dit hör framför allt de icke yrkesverksamma

kvinnorna, den äldre arbetskraften och de handikappade. Att

bereda dessa kategorier arbetstagare sysselsättning kräver speciella och ofta

kostnadskrävande åtgärder både från samhällets och från arbetsgivarnas

sida. En utförlig redovisning av vilka åtgärder det är fråga om lämnas i

den nyss nämnda prop. 1966: 52. Det kan självfallet inte komma i fråga att

föra en invandringspolitik som försämrar möjligheterna att bereda dessa

grupper sysselsättning genom att fylla arbetskraftsbehov med invandrad

arbetskraft på områden där behovet kan tillfredsställas med det arbetskraftsutbud

som dessa kategorier representerar.

Sedan länge upprätthålls den principen på den svenska arbetsmarknaden

att utländsk arbetskraft skall åtnjuta lika goda anställningsförmåner som

svensk arbetskraft. Principen garanteras genom att anställningsförmånerna

prövas i ärenden om arbetstillstånd. Bevakning sker emellertid också genom

löntagarnas organisationer, som har möjlighet att med olika medel för
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1968

säkra sig om att den utländska arbetskraften får kollektivavtalsenliga eller

eljest sedvanliga avlöningsförmåner för det arbete som utförs. Men principen

återspeglar en vidare syn på utlänningar i Sverige, nämligen den

att de skall få möjlighet att leva under samma betingelser som den inhemska

befolkningen, dvs. ha samma levnadsstandard. Detta har kommit

till uttryck i de avtal om kollektiv överföring av arbetskraft till Sverige som

vid olika tider har träffats med sydeuropeiska länder. Utlänningsutredningen

har utgått från att samma syn skall prägla utlänningspolitiken

också i framtiden. Bland remissinstanserna har LO och TCO bestämt yrkat

på att detta mål för invandringspolitiken inte rubbas.

I principen om lika standard ligger inte bara att invandrare tillförsäkras

samma lön för samma arbete som den inhemska arbetskraften. Därutöver

måste principen anses inrymma kravet att invandrarna inte koncentreras

till de sämst betalda yrkena eller de yrkesområden som är mest osäkra

med hänsyn till anställningstryggheten. En sådan utveckling kan leda till

att den invandrade arbetskratten blir en avskild befolkningsgrupp som kännetecknas

av låga inkomster och osäkra anställningsförhållanden och som

kommer att utgöra en arbetskraftsreserv med hög arbetslöshetsrisk. Med en

utveckling efter dessa linjer kan man vidare befara att utlänningarna av

ekonomiska skäl tvingas söka sig till det sämsta bostadsbeståndet och där

isoleras från den övriga befolkningen. I likhet med de två största löntagarorganisationerna

hävdar jag bestämt att en utveckling som den jag nu har

antytt är oacceptabel och måste förebyggas. Ett väsentligt mål för invandringspolitiken

bör därför alltjämt vara att invandrarna skall leva på samma

standardnivå som befolkningen i övrigt.

Insikten om det nödvändiga i att upprätthålla detta mål för invandringspolitiken

torde numera vara allmän i vårt land, en uppfattning som jag

har stöd för i bl. a. resultatet av remissbehandlingen av utlänningsutredningens

betänkande. Garantier för att kravet på lika standard skall kunna

upprätthållas kan enligt min mening inte skapas utan en förhållandevis

ingående prövning av invandringen. Prövningen kan inte begränsas till de

ekonomiska förmånerna vid anställningen. Den måste omfatta också anställningsutsikterna

i ett längre perspektiv. Detta är betydelsefullt med hänsyn

till det önskvärda i att förebygga att den invandrade arbetskraften mera

allmänt rekryteras till utpräglade låglöneyrken eller till verksamhetsområden

med vikande konjunkturer på längre sikt, där riskerna för nedläggningar

ellei dritIsinskränkningar är särskilt stora. Genom att prövningen

av invandringen härutöver omfattar bostadsförhållandena och de sociala

förutsättningarna i övrigt lör att medge invandring kan man medverka till

att invandringen i första hand inriktas på orter, där tillgången på arbete

sammanfaller med möjligheterna att erbjuda invandrarna bostäder.

Det är att märka, vilket framgår av det föregående, att utlänningar som

befinner sig i landet och redan har införlivats med vår arbetsmarknad har

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr H2

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

i huvudsak samma ställning som svensk arbetskraft. Vår arbetsmarknadspolitik

omfattar också denna utländska arbetskraft.

Utlänningsulredningen har pekat på en del andra arbetsmarknadsproblem

som invandringen ger upphov till. Jag återkommer till dem i det följande.

Vad jag redan har sagt torde emellertid ge vid handen att kontroll av invandringen

är påkallad av arbetsmarknadsskäl, en uppfattning som delas

av det stora flertalet remissinstanser.

Försörjning och social omvårdnad

Enligt den återblick på utlänningspolitikens utveckling som jag har

gjort förut anfördes det ansträngda försörjningsläget efter första världskrigets

slut då som motiv för att reglera invandringen. Vad som vid den tiden

stod i blickpunkten var i första hand en allmän brist på livsmedel. Som utlänningsutredningen

bar sagt kan ett sådant motiv för invandringskontroll

komma att aktualiseras, om livsmedelstillförseln utifrån skulle avskäras.

Del synes emellertid f. n. inte finnas anledning att förutse en sådan situation.

Så mycket större skäl finns det att beakta läget i fråga om bostadsförsörjningen.

Jag har nyss anslutit mig till bl. a. LO:s och TCO:s ståndpunkt att

man inte hör ge avkall på principen alt invandrarna skall få möjlighet att

nå en bostadsstandard som är jämförlig med den inhemska befolkningens.

Det ligger i öppen dag att det bereder svårigheter att upprätthålla denna princip.

Lika fullt anser jag att det inte är försvarligt att efterge kravet i fråga

om bostadsstandarden. Risken för att utlänningarna kommer att bilda ett

bostadsproletariat är som jag nyss sagt påtaglig, och denna risk minskar om

bostadsfrågan får eu första lösning vid inflyttningen hit. Skall en invandring,

med dagens situation på bostadsmarknaden, under sådana förhållanden

över huvud taget vara möjlig, måste den inflyttande arbetskraften inriktas

på områden där det finns bostäder. Eller också måste garantier skapas att

arbetsgivare ombesörjer godtagbara bostäder för den invandrande arbetskraft

som behövs. För att åstadkomma denna ordning krävs uppenbarligen

att invandringen kontrolleras. Någon erinran häremot har inte gjorts vid

remissbehandlingen av utredningens betänkande. Även från andra synpunkter

framstår sådan kontroll som önskvärd. Invandring i större skala

till orter med påtaglig bostadsbrist förlänger väntetiderna i bostadsköerna

för den inhemska befolkningen, något som bl. a. kan skapa en negativ inställning

till invandrare från den inhemska befolkningens sida. Utlänningskontroll

som syftar till att trygga invandrares möjlighet att få bostad

som är godtagbar är därför enligt min mening i hög grad befogad.

Enligt utredningen kan invandringens omfattning inte bestämmas enbart

av arbetsmarknadsläget. Stor vikt måste fästas också vid våra resurser

i fråga om -— utom bostäder — utbildning samt hälso- och sjukvård liksom

f. ö. önskemålet att belastningen på den direkta socialvården hålls inom

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lh2 år 1968

99

rimliga gränser. Remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till denna

uppfattning. Jag vill i anslutning härtill erinra om att bedömningen av våra

framtida behov av utbildnings- och sjukvårdsresurser grundas på prognoser

över befolkningsutvecklingen inom olika delar av landet. Prognoserna omfattar

så till vida invandringen som befolkningsutvecklingen bedöms oberoende

av om ett befolkningstillskott utgörs av inhemsk befolkning eller

utlänningar. Prognoserna inrymmer alltså de befolkningsrörelser som motiveras

av bl. a. sysselsättningsutsikterna inom olika delar av landet, oavsett

om befolkningsrörelserna innebär flyttning från andra delar av landet

eller från utlandet. Häri ligger en anpassning av resurserna även till den

antagna invandringen. Dessa resurser låter sig inte bestämmas lika konkret

som t. ex. behovet av arbetskraft. Eftersom utbyggnaden av utbildnings- och

sjukvårdsresurserna sker med hänsyn till bl. a. den antagna arbetsmarknadsutvecklingen,

får man emellertid genom reglering av tillströmningen

av utlänningar till arbetsmarknaden en tämligen god anpassning av invandringen

även till dessa resurser.

Internationella förpliktelser

Helt allmänt torde man kunna säga att Sverige f. n. inte är bundet av

några internationella överenskommelser som förpliktar oss att upprätthålla

generell kontroll av invandringen, överenskommelsen om den gemensamma

nordiska arbetsmarknaden innefattar sålunda inte skyldighet för fördragsslutande

stat att ge prioritet på del egna landets arbetsmarknad åt medborgare

i övriga fördragsslutande stater framför andra utlänningar. Enligt

den nordiska passkontrollöverenskommelsen kan bundenhet anses föreligga

i bl. a. det avseendet att de fördragsslutande staterna har förpliktat sig att

sträva efter att föra likartad politik i fråga om kravet på visering för utlänningars

rätt att resa in i det nordiska passkontrollområdet.

Annorlunda förhåller det sig inom EEC. Romfördraget och i anslutning

därtill utfärdade förordningar ålägger nämligen medlemsstat att ge medborgare

i andra medlemsstater företräde på den egna arbetsmarknaden

framför medborgare i stater utanför gemenskapen. Denna förpliktelse kan

inte uppfyllas utan att tillströmningen till den egna arbetsmarknaden av

arbetskraft från länder utanför gemenskapen regleras. Medlemskap i eller

annan anslutning till EEC kan därför medföra förpliktelser att i detta avseende

upprätthålla generell kontroll av invandringen.

Humanitära synpunkter in. in.

Under andra världskriget och åren närmast därefter sökte ett stort antal

flyktingar sin tillflykt till vårt land. Flertalet av dem kom från de andra

nordiska länderna och de återvände i regel till sina hemländer efter kri
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

gets slut. Åtskilliga flyktingar stannade dock kvar. Även efter krigsslutet

har inte så få flyktingar sökt en fristad här efter politiska omvälvningar i

deras hemländer. En del flyktingar har sedan återutvandrat från Sverige,

mestadels till andra länder än hemlandet.

Flyktinginvandringen till Sverige skedde under krigsåren huvudsakligen

i direkt anslutning till flykten från hemlandet. Efterkrigstidens flyktingskaror

har emellertid till slor del samlats i andra länder än Sverige, främst

Italien och Österrike. Efter hand som skarorna av flyktingar har ökat har

känslan av solidariskt ansvar länderna emellan för omhändertagande av

flyktingarna vuxit bland de västeuropeiska staterna. I linje med denna inställning

har Sverige genom organiserade statliga åtgärder överfört ett

antal flyktingar hit från länder som flyktingarna har sökt sig till. Under

tiden den 1 januari 1950—den 1 juli 1968 överfördes i denna ordning ca

17 500 flyktingar från flyktingläger i Syd- och Mellaneuropa.

Utvecklingen har gjort det särskilt angeläget att bistå politiska flyktingar

i deras nödställda belägenhet och Sverige har anslutit sig till Förenta Nationernas

konvention angående flyktingars rättsliga ställning. I anslutning

till konventionens bestämmelser sägs i UllL att politisk flykting som är i

behov därav inte utan synnerliga skäl får vägras fristad i vårt land, om han

i sitt hemland löper risk att på grund av sin härstamning, tillhörighet till

viss samhällsgrupp, religiös uppfattning eller eljest på grund av politiska

förhållanden utsättas för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet

eller på annat sätt är av svår beskaffenhet, eller om han riskerar allvarligt

straff för politiskt brott. Inte heller får utlänning som vistas här avlägsnas

till land där han löper sådana risker. Dessa asylbestämmelser har i praxis

tillämpats generöst. Det har tagit sig uttryck inte bara i att kraven på utredning

om att fråga är om politisk flykting sätts lågt utan också däri att

även flyktingar som inte omfattas av UtlL:s asylbestämmelser har fått fristad

här. Till denna grupp hör flyktingar som redan har asyl i annat land

samt s. k. ekonomiska flyktingar, dvs. de som har lämnat sitt hemland på

grund av allmänt missnöje med de ekonomiska förhållandena där. Denna

praxis har grundats på allmänt humanitära skäl.

Det är uppenbart att det inte kan komma i fråga att beskära den möjlighet

flyktingar i nöd har enligt nuvarande bestämmelser och praxis att få

skydd här. I någon mån är läget ett annat beträffande flyktingar som redan

har fått asyl i annat land och s. k. ekonomiska flyktingar. Eftersom de inte

befinner sig i ett akut nödläge finns det i fråga om dem utrymme för överväganden

om var hjälpbehovet är störst och hjälpen blir mest verksam.

Det är rimligt att denna bedömning inte överlämnas åt flyktingarna själva

utan görs av mottagarlandet i samråd med det land dit flyktingarna redan

kan ha tagit sin tillflykt och med Förenta Nationernas flyktingkommissarie.

Som jag nyss nämnde har en sådan ordning med organiserad överföring av

flyktingar tillämpats under senare år. Den bör enligt min mening också i

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

101

fortsättningen utgöra den huvudsakliga form i vilken vi tar hand om flyktingar

av ifrågavarande kategorier. Det motiverar kontroll av den enskilda invandringen

av sådana flyktingar. Eftersom de regelmässigt saknar hemlandspass

eller därmed jämförliga handlingar är det för denna kontroll i

allmänhet tillräckligt att passtvång upprätthålls.

Utlänningsutredningen har i detta sammanhang berört också frågan om

eventuell rekrytering av arbetskraft i de s. k. u-länderna som ett led i det

svenska biståndet till dessa länder. Som utredningen framhåller inrymmer

denna fråga komplicerade problem, och det faller inte inom ramen för

överväganden om vår allmänna utlänningspolitik att ta ställning till formerna

för det svenska u-landsstödet. Jag går därför inte in på denna fråga

här.

Till invandring som bör tillåtas av humanitära skäl brukar man vidare

hänföra invandring av anhöriga till dem som redan vistas här. Självfallet

bör sådan invandring inte hindras när det gäller make och barn. Det är lika

mycket i samhällets som i den enskildes intresse att invandrarnas familjer

kan hållas samman så långt det är möjligt. Familjemedlemmar till personer

som har slagit sig ned i vårt land bör därför normalt få resa in hit och

vistas här även om de saknar förvärvsförmåga eller inte avser att försörja

sig genom egen anställning. Vissa gränser bör dock kunna dras. Anförvanter

som inte redan i hemlandet tillhörde familjegemenskapen i ekonomiskt eller

liknande avseende bör kunna vägras inresa, om de saknar egen försörjningsförmåga

eller inte kan beredas utrymme på den svenska arbetsmarknaden.

Skall dylika gränser kunna dras behövs i varje fall praktiskt sett möjligheter

att påverka invandringen.

Utlänningarnas anpassning

Efter hand som invandringen till Sverige under senare år i allt större utsträckning

har kommit från länder, som väsentligt skiljer sig från vårt land

i språkligt, religiöst och kulturellt avseende och även i fråga om den allmänna

samhällsordningen, har behovet att vidta åtgärder för att underlätta

invandrarnas anpassning kommit i blickpunkten. Frågan härom har berörts

av utlänningsutredningen, och vid remissbehandlingen av utredningens

betänkande har den beretts stort utrymme.

Utredningen framhåller en rad svårigheter som möter invandrare från

länder som avviker från vårt land i nyss nämnda avseenden. Flera av dessa

svårigheter är speciella just för invandrarna och kräver därför särskilda

insatser. Hit hör i första hand undervisning i svenska språket och om förhållandena

i Sverige, såväl om samhällsordningen i allmänhet som om utlännings

skyldigheter och hans sociala förmåner av olika slag, skolfrågor

och andra frågor som ganska omedelbart möter invandrarna i det dagliga

livet. Det ankommer f. n. på en inom inrikesdepartementet tillsatt arbets4*—Bihang

till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 142

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

grupp för invandrarfrågor att klarlägga dylika invandrarpoblem och överväga

vilka åtgärder som behöver vidtas för att göra det lättare för invandrarna

att anpassa sig i vårt land. Vid behov skall gruppen ta initiativ till

åtgärder av denna art som det sedan ankommer på andra myndigheter att

vidta.

Invandrarna möter emellertid också på olika områden samma problem

som den inhemska befolkningen men ofta i mera tillspetsad form. Jag kan

i detta sammanhang inskränka mig till att nämna bostadsfrågan, men motsvarande

gäller andra områden.

De resurser som behövs för att möla behovet av anpassningsåtgärder i

vidsträckt mening kan inte skapas omedelbart och bör inte heller komma till

stånd endast i den utsträckning som behövs med hänsyn till tillfälliga

växlingar i invandringens omfattning. Här lika väl som på andra områden

krävs noggrann planläggning för att åtgärderna skall ge avsedd effekt.

De speciella anpassningsåtgärderna, t. ex. på undervisningsområdet, måste

planeras och dimensioneras med hänsyn till prognoser i fråga om invandringens

omfattning. Inom vissa gränser kan det givetvis vara möjligt att

tillfälligt bygga ut verksamheten med hänsyn till tillfälliga ökningar av

invandringen, men på det hela taget måste man räkna med att någon nämnvärd

ökning av resurserna inte kan komma till stånd med kort varsel.

I detta sammanhang vill jag nämna att utlänningsutredningen har fäst

uppmärksamheten på behovet av noggranna undersökningar om samhällets

förmåga att i socialt hänseende svara mot de specifika krav som invandringen

för med sig. I fråga om vilka konkreta åtgärder samhället bör vidta

för att främja utlänningarnas anpassning här har utredningen hänvisat till

det uppdrag som arbetsgruppen för invandrarfrågor har fått. Vid remissbehandlingen

har man ganska allmänt bedömt det som en brist i utredningen

att anpassningsproblemen har förts åt sidan. Från flera håll har förordats

att en särskild utredning tillsätts för att ge en allsidig bild av anpassningsproblemen

och lägga fram förslag till ett samlat program för

samhällets insatser på detta område. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande

den 28 maj 1968 har jag samma dag tillkallat sakkunniga med uppgift

att verkställa en sådan utredning.

Sammanfattning

Man kan räkna med fortsatt invandring till de västeuropeiska industriländerna.

Invandring kan i och för sig vara önskvärd på längre sikt. Tillströmningen

av utlänningar till arbetsmarknaden måste emellertid avvägas

så att det arbetsmarknadspolitiska målet att bereda arbetskraft som

redan finns här full, produktiv och fritt vald sysselsättning inte äventyras.

Kontroll över invandringen är nödvändig även för att vi skall kunna upprätthålla

principen att invandrare skall ha en standard som är jämförlig

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^2 år 1968

med den inhemska befolkningens, något som förutsätter att det finns garanlier

för bl. a. att utländsk arbetskraft avlönas efter samma normer som

inhemsk och att den utländska arbetskraften inte koncentreras till de

sämst betalda yrkesområdena eller yrkesområden med osäker anställningstrygghet

på längre sikt. Vidare kan kontroll av invandringens omfattning

och inriktning bidra till att minska risk för att invandringen blir en faktor

som fördröjer önskvärd strukturomvandling av låglönebranscher.

I kravet på jämförlig standard för invandrare och den inhemska befolkningen

ingår att invandrare skall ha bostadsförhållanden som kan godtas

enligt de normer som gäller för den inhemska befolkningen.

Våra resurser i övrigt på det sociala området, utbildningsområdet och

hälso- och sjukvårdsområdet byggs upp med hänsyn bl. a. till den beräknade

arbetsmarknadsutvecklingen. Härigenom får man tämligen god anpassning

av resurserna till den antagna invandringen.

Invandring av asylsökande flyktingar bör liksom hittills medges efter

generösa grunder. Genom organiserad överföring hit av flyktingar som inte

är asylfall skapas möjligheter att bl. a. bistå dem som är i störst behov av

hjälp från vårt land.

Utbyggnad och vidmakthållande av resurser för att underlätta utlänningars

anpassning i vårt land bör grundas på långsiktig planering med hänsyn

till den omfattning i vilken invandring beräknas kunna medges av arbetsmarknadsskäl.

Min slutsats blir densamma som den utredningen och alla remissinstanser

med ett enda undantag har dragit, nämligen att det för den tid vi kan

överblicka i dag är nödvändigt att genom generell kontroll av invandringens

omfattning och inriktning hålla den inom ramen för landets resurser.

Riktlinjer för utlänningspolitiken

Ansvaret för utlänningspolitiken

Den individuella utlänningskontrollen regleras i UtlL. Där anges både

vilka medel som får utnyttjas för kontrollen, nämligen avvisning, utvisning

eller förvisning, och under vilka förutsättningar sådana åtgärder får vidtas.

Fråga om att avvisa eller utvisa utlänning prövas visserligen av administrativ

myndighet men genom ett väsentligen judiciellt förfarande. Förvisning

prövas av domstol. Utrymme för att utöver bestämmelserna i UtlL ge riktlinjer

för prövningen är därför mycket begränsat.

När utlänningsutredningen förordar att statsmakterna skall fastställa

riktlinjer för utlänningspolitiken är det inte heller den individuella utan den

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

generella kontrollens medel, tillståndsprövningen, som utredningen tar sikte

på. Den generella kontrollens huvudsyfte är att anpassa invandringens

omfattning till skiftande förhållanden på arbets- och bostadsmarknaden

m. m. Krav på tillstånd och förutsättningarna att få tillstånd bör därför

enligt min mening liksom hittills regleras vid sidan av UtlL. Det finns inte

heller anledning att ändra på gällande ordning att Kungl. Maj :t i UtlK

bestämmer i vilken omfattning tillstånd krävs för inresa, vistelse och arbetsanställning

i vårt land. Bestämmelserna härom i UtlK bygger till stor del

på allmänna ställningstaganden från riksdagens sida i olika sammanhang.

Jag är ense med utredningen om att utlänningspolitiken i väsentliga

stycken får sitt innehåll genom det sätt som tillståndsreglerna tillämpas

på. I UtlK anges inte under vilka förutsättningar tillstånd får meddelas.

På grund härav har det kommit att vila på de tillämpande myndigheterna,

främst den centrala utlänningsmyndigheten, att avgöra vad som skall fordras

för tillstånd och därmed också att öva väsentligt inflytande över utformningen

av Sveriges utlänningspolitik. Denna ansvarsfördelning mellan

statsmakterna och förvaltningsmyndigheterna avviker från fördelningen

inom andra förvaltningsområden. I likhet med utredningen och en enhällig

remissopinion anser jag att statsmakterna så långt det är praktiskt möjligt

bör ta det direkta ansvaret för utlänningspolitiken. Det bör som utredningen

förordar ske genom att statsmakterna ger riktlinjer för tillståndsprövningen.

Statsmakterna har på skilda områden gett riktlinjer för sin politik, bl. a.

i fråga om arbetsmarknads-, lokaliserings- och bostadspolitiken. Riktlinjerna

har utformats så allmänt att de skall kunna tjäna till ledning på

ganska lång sikt. I fråga om utlänningspolitiken menar utredningen att det

inte är möjligt att fastställa riktlinjer som kan stå sig för längre tid, eftersom

de förhållanden som inverkar på utlänningspolitiken växlar från tid

till annan. Av detta skäl har utredningen avstått från att lägga fram förslag

till riktlinjer. För min del anser jag liksom bl. a. AMS och LO att utrymmet

för förvaltningsmyndigheternas prövning också framdeles måste vara ganska

vidsträckt inom ramen för mera allmängiltigt utformade riktlinjer. Riktlinjerna

bör alltså inte bindas vid de förhållanden som råder i dagens läge

utan ge ledning för tillståndsbestämmelsernas tillämpning i ett längre perspektiv

och huvudsakligen klarlägga vilken inverkan olika faktorer bör ha

på tillståndsärendenas avgörande.

Allmänna principer

Krav på tillstånd

Bestämmelserna i UtlK om skyldighet för utlänningar att ha tillstånd utgår

från att alla utlänningar måste ha tillstånd för att resa in, vistas och

arbeta i Sverige. Från denna huvudregel görs emellertid vittgående undantag

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Majrts proposition nr 142 år 1968

som jag har redogjort för i det föregående. Bl. a. är medborgare i de andra

nordiska länderna helt befriade från alla tillståndskrav, och skyldighet att

ha •visering för att få resa in hit gäller f. n. huvudsakligen bara medborgare i

en del länder i Östeuropa, Asien och Afrika.

Sverige bör som hittills ta aktiv del i och stödja ansträngningarna i internationella

sammanhang att undanröja hinder för ett fritt folkutbyte.

Jag har emellertid förut utförligt redovisat skälen för att vi t. v. behöver

upprätthålla generell utlänningskontroll. Den nuvarande regleringen av

tillståndsskyldigheten bör därför bestå. Lättnader i tillståndskraven bör

genoniföras efter hand som förutsättningar därför skapas genom resultatet

av internationella överenskommelser på bilateral eller multilateral bas.

Man kan inte heller bortse från att behov kan uppkomma att på grund

av förhållanden inom eller utom landet tillfälligt eller för längre tid skärpa

tillståndskraven i det ena eller andra avseendet. Det ankommer enligt UtlL

på Kungl. Maj :t att besluta om sådana åtgärder. I den mån de inte underställs

riksdagens bedömning i annan ordning bör de anmälas för riksdagen,

om de har mera väsentlig betydelse för invandringens omfattning eller utlännings

rättsställning.

Invandringens omfattning

Under efterkrigstiden har arbetsmarknadsläget i vårt land varit praktiskt

taget helt bestämmande för den omfattning i vilken invandring har tillåtits

från länder utanför den gemensamma nordiska arbetsmarknaden. Utlänningsutredningen

har på ett övertygande sätt visat att invandringens omfattning

bör bestämmas med hänsyn också till möjligheterna att bereda invandrarna

bostäder, utbildning, sjuk- och hälsovård, social omvårdnad i

övrigt och annat bistånd. Som framgår av det föregående har jag, liksom

remissinstanserna, anslutit mig till utredningens uppfattning.

Det utrymme som med hänsyn till samtliga dessa förhållanden finns för

invandring hit anser utredningen kunna bestämmas kvantitativt i form av

visst antal vistelse- och arbetstillstånd som får beviljas under viss tidsperiod.

De ganska få remissinstanser som uttalar sig i denna fråga har olika uppfattningar.

För min del är jag benägen att ansluta mig till de synpunkter

som AMS och bostadsstyrelsen anlägger. AMS menar att konjunkturväxlingarna

försvårar möjligheterna till långsiktig planering av invandringens

omfattning, och enligt bostadsstyrelsen har utredningen överskattat möjligheterna

att klarlägga vilka resurser som finns på bostadsmarknaden, särskilt

som resurserna varierar lokalt och invandrarna inte knyts mera permanent

till viss ort. Dessa synpunkter har särskild betydelse, eftersom det

är endast på dessa områden som det över huvud taget skulle kunna vara

möjligt att på förhand fixera utrymmet för invandring. Enligt min mening

måste man därför avvisa utredningens tanke. Utrymmet för invandring bör

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

som hittills bedömas i anslutning till prövningen av tillståndsansökningar

eller framställningar om kollektiv rekrytering av arbetskraft.

Vad jag nu har sagt utesluter självfallet inte att AMS och arbetsmarknadsparterna

ibland kan finna det möjligt och lämpligt att som grund för

arbetsmarknadsbedömningen i tillståndsärenden kvantitativt bestämma utrymmet

för invandring av utländsk arbetskraft till olika branscher och för

vissa tidsperioder.

Anpassningsåtgärdernas inriktning

Bland de grundläggande frågor som enligt utlänningsutredningens mening

kräver ställningstagande från statsmakternas sida nämner utredningen

målet för samhällets åtgärder för invandrarnas anpassning. Utredningen

ställer frågan om anpassningsåtgärderna främst skall ta sikte på att

assimilera invandrarna i det svenska samhället, dvs. införliva dem språkligt

och kulturellt med den svenska befolkningen, eller integrera dem, dvs. passa

in dem i samhället med bevarad språklig, kulturell och religiös särart. Någon

egen ståndpunkt redovisar utredningen inte. Samma frågeställning har efter

motioner (I: 137 och II: 175) aktualiserats av 1967 års riksdag, som har uttalat

att dessa komplicerade problem förtjänar att övervägas förutsättningslöst

(SU 11 s. 9, rskr 11).

Anpassningsfrågorna har, som jag har sagt förut, ägnats stort utrymme

vid remissbehandlingen, och i en rad yttranden beklagas att utredningen

inte har trängt djupare in i dessa problem som är centrala för utformningen

av vår utlänningspolitik. Frågan om anpassningsåtgärdernas inriktning

på assimilering eller integration behandlas emellertid bara i ett fåtal

yttranden. Några remissinstanser synes i första hand vilja förorda assimileringslinjen,

när de helt allmänt pekar på faran att invandrarna både på

kort och lång sikt isoleras från den övriga befolkningen till skada för samhället

och ytterst även för invandrarna själva. I andra yttranden betonas

värdet av att invandrarna kan bevara sin språkliga och kulturella särart.

Ståndpunkterna är emellertid i de flesta fall nyanserade, och man synes

genomgående anse att man måste försöka gå en medelväg. Sålunda förordar

arbetsgruppen för invandrarfrågor en kompromiss mellan assimilering

och integration. Hur kompromissen skall se ut måste enligt arbetsgruppen

bli resultatet av forskning och praktisk försöksverksamhet.

Som jag tidigare nämnt har sakkunniga tillkallats med uppgift att kartlägga

anpassningsproblemen och lägga fram en plan för anpassningsverksamheten

på olika områden och samordningen av denna verksamhet. I samband

med min hemställan om bemyndigande att tillkalla de sakkunniga

anförde jag inledningsvis att diskussionen om utlänningarnas anpassning

i Sverige bör frigöras från sådana begrepp som assimilering och integration.

Frågan om anpassningsåtgärdernas inriktning bör i stället behandlas

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1068 107

med hänsyn till vad som i varje särskilt fall är ändamålsenligt från skilda

synpunkter.

Det måste, uttalade jag, vara en primär uppgift för samhället att medverka

till att utlänning som bosätter sig här får kunskaper i svenska språket

och om det svenska samhällets byggnad och funktion. Det tar emellertid

tid innan utlänningen får så goda kunskaper i svenska språket och så

djup insikt i samhällsförhållandena här att han kan klara sig på egen

hand i alla situationer. Särskilt gäller detta hans kontakter med myndigheter

av olika slag. Samhället bör ta på sig ett ansvar för att utlänningen

får den särskilda service som sålunda behövs under den första tiden efter

hans inflyttning till Sverige.

Jag framhöll vidare att anpassningsåtgärder av nu angiven art är uttryck

för en naturlig strävan från ett inflyttningslands sida att skapa förutsättningar

för invandrares vistelse i landet. Om invandraren avser att bosätta

sig i Sverige för gott, är det angeläget för såväl honom som samhället att

han så till vida smälter in i befolkningen att han i det långa loppet inte känner

sig främmande i samhället. Det måste vara ett klart och medvetet mål

för samhället att medverka till att invandrare av olika nationellt ursprung

inte blir isolerade befolkningsgrupper som avskärmas från befolkningen i

övrigt.

En annan sida av anpassningsfrågan som jag nämnde är vilket ansvar

som bör åvila samhället för att invandrares önskan att vidmakthålla kontakten

med sitt ursprungslands språk och kultur tillgodoses. I detta avseende

bör uppmärksammas att åtskilliga invandrare återvänder till sitt hemland

eller flyttar till annat land efter något eller några års vistelse här.

Man kan därför anta att många invandrare inte från början har tagit ställning

till om de skall stanna här. Bl. a. med hänsyn härtill framhöll jag som

väsentligt att de får tillfälle att hålla kontakt med hemlandets språk och

kultur. Härigenom behåller de möjligheten till fritt val mellan att stanna

här och att återvända.

I vilken mån det svenska samhället bör skapa eller på annat sätt främja

möjligheter för invandrare, som bosätter sig här för gott, att bevara sina

traditioner och sitt kulturarv i övrigt bör, enligt vad jag ytterligare anförde,

i första hand bedömas mot bakgrund av deras egna önskemål. Initiativ

inom detta område bör utgå från dessa grupper själva. En synpunkt som

emellertid måste tilläggas betydelse i detta sammanhang är att våra välfärdsanordningar

har generell utformning och att utrymmet för speciella

anordningar avpassade för särskilda grupper är förhållandevis begränsat,

bl. a. av ekonomiska skäl. Den anpassning till välfärdssystemet som därför

är nödvändig för den inhemska befolkningen måste gälla även de invandrade

grupperna.

Utöver de linjer som jag sålunda angav för överväganden om anpassningsåtgärdernas

inriktning borde en riktpunkt för utredningsarbetet vara

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

att samhällets anpassningsåtgärder byggs in i samhällets allmänna välfärdsanordningar

för befolkningen. Speciella åtgärder enbart för att tillgodose

invandrares behov borde inte föreslås utan att andra vägar visar

sig vara stängda, framhöll jag avslutningsvis.

En hel del åtgärder har redan vidtagits för att komma till rätta med invandrarnas

anpassningsproblem. Bl. a. vill jag erinra om de beslut inom

utbildningsområdet som riksdagen i år har fattat med anledning av förslag

i prop. 1968: 67 (SU 129, rskr 303). Vidare har kurser i svenska språket

och i viss utsträckning i samhällskunskap anordnats under senare år både

inom och utom det ordinarie skolväsendets ram. Även andra åtgärder,

framför allt av informativ karaktär, har vidtagits bl. a. inom ramen för det

uppdrag som arbetsgruppen för invandrarfrågor har fått. Frågan om vilka

ytterligare åtgärder som kan vara motiverade och om samordningen av olika

åtgärder, deras inriktning och avgränsning bör bedömas när den nyss

nämnda utredningen har lagt fram resultaten av sitt arbete. I avvaktan på

detta bör som hittills åtgärder av mera begränsad räckvidd vidtas efter

prövning från fall till fall.

Tillståndsgivningen

Arbetsmarknadsbedömningen m. m.

I fråga om formerna för invandring av utländsk arbetskraft

vill jag först erinra om att flertalet arbetssökande utlänningar

till för ett par år sedan kom till Sverige utan att dessförinnan ha

försäkrat sig om arbete och bostad. Med den ökande inflyttningen från

Sydeuropa under 1960-talets första hälft fick vi så småningom en besvärlig

situation med skaror av utländska arbetssökande, som saknade arbete

och ekonomiska möjligheter att klara sitt uppehälle här ens för kortare

tid. Med anledning härav beslutade Kungl. Maj :t att den spontana inflyttningen

skulle ersättas med organiserad invandring av utländsk arbetskraft.

Den organiserade invandringen förutsätter att arbete och arbetstillstånd

är ordnade före utlänningarnas ankomst till Sverige. Fr. o. in. år 1966 gäller

därför att annan utlänning än nordbo, som kommer hit för att arbeta, i

regel skall ha arbetstillstånd redan före inresan. I samband med denna

övergång till organiserad invandring av arbetskraft uppdrog Kungl. Maj :t

dessutom åt AMS att vidta åtgärder för kollektiv överföring hit av utländsk

arbetskraft. I anslutning därtill har arbetskraftsavtal hittills träffats med

Jugoslavien och Turkiet. Rekryteringen utomlands ombesörjs genom medverkan

av representanter för AMS eller med bistånd av den svenska utlandsrepresentationen.

Att invandringen sker i organiserade former, vare sig enskilt eller kollek
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

109

ti vt, utgör en förutsättning för att de olika förhållanden som jag har angett

i det föregående skall kunna beaktas vid tillståndsgivningen. Erfarenheterna

av den organiserade invandringen av arbetskraft är övervägande

goda. Det kan därför inte föreligga någon tvekan om att invandringen även

framdeles bör äga rum i sådana former.

Den kollektiva överföringen av arbetskraft har framför

allt den fördelen i förhållande till organiserad enskild invandring att

den ger större möjligheter till planmässighet och nödvändiga förberedelseåtgärder.

Den lämnar också utrymme för att redan i utlänningens hemland

pröva hans lämplighet för anställningen här. I valet mellan enskild

invandring och kollektiv överföring av arbetskraft anser jag därför att

kollektiv överföring bör komma i fråga i första hand, där förutsättningar

föreligger härför. AMS bör i samråd med arbetsmarknadsparterna kontinuerligt

bedöma, vilket behov av arbetskraft som behöver täckas genom invandring

av utländsk arbetskraft, och i samråd med arbetsgivaren vidta

åtgärder för kollektiv rekrytering i utlandet.

Kravet att utlänning som vill arbeta i Sverige skall ha arbetstillstånd redan

vid inresan hit upprätthålls inte fullt ut. Kravet gäller sålunda inte de

utlänningar som över huvud taget inte är skyldiga att ha arbetstillstånd. Hit

hör den stora gruppen arbetssökande från övriga nordiska länder liksom

vissa andra grupper utlänningar, bl. a. förutvarande medborgare i de baltiska

staterna och utlänningar som har svenskt bosättningstillstånd. Vidare

krävs inte arbetstillstånd i fråga om vissa slag av arbetsanställning. Den

som sålunda är eller kan bli befriad från skyldighet att ha arbetstillstånd

får resa in utan att ha fått sådant tillstånd. Detsamma gäller tillståndsskyldig

utlänning, om utlänningen ämnar förena sig med familjemedlem

som stadigvarande är bosatt här eller om inresan av annat särskilt

skäl bör tillåtas. Det bör som hittills ankomma på Kungl. Maj :t att med

hänsyn till utvecklingen avgöra i vilken mån sådana lättnader i kravet

på arbetstillstånd före inresan bör medges. Sådana lättnader liksom undantag

från skyldigheten att över huvud taget ha arbetstillstånd bör inte medges,

om systemet med organiserad invandring därigenom blir verkningslöst

i mera betydande mån.

I flera tidigare sammanhang bär jag berört frågan om tillgången

på arbetskraft inom landet. Jag har framhållit bl. a. att de

s. k. marginalgruppernas situation måste beaktas, när behovet att tillföra

landet arbetskraft utifrån bedöms. Möjligheterna att bereda sysselsättning

åt dessa grupper, till vilka hör de handikappade, de gifta kvinnorna och

den äldre arbetskraften, måste ha prövats innan arbetstillfällena ställs till

förfogande för invandrande utländsk arbetskraft, bl. a. förutsättningarna

att omskola eller flytta arbetskraft som tillhör marginalgrupperna. Huvudsakligen

måste prövningen ingå som ett led i AMS:s och arbet smarknadsparternas

mera långsiktiga överväganden i fråga om behovet av ar4**

— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 142

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

betskraft och utrymmet för invandring av utländsk arbetskraft. I detta

sammanhang vill jag erinra om mina uttalanden i prop. 1966: 52 (bl. a. s.

225 och 233) om samarbetet mellan arbetsmarknadsverket och arbetsgivare

för att öka ansträngningarna att anpassa arbetstid och arbetsplats till arbetskraftsutbudet

från marginalgrupperna.

Vid bedömningen av tillgången på arbetskraft bör inte förbises att den

gemensamma nordiska arbetsmarknaden ger arbetskraft från övriga nordiska

länder fri möjlighet att konkurrera med den inhemska arbetskraften

om arbetstillfällena. Detta måste uppmärksammas när utrymmet för invandring

av arbetskraft från andra länder övervägs.

Utlänningsutredningen har aktualiserat frågan i vad mån utländsk arbetskraft

skall tillåtas komma hit för annan korttidsanställning

än praktikanttjänstgöring. Frågan kan som AMS framhåller inte besvaras

entydigt. Det är svårt att definiera vad som är kortvarigt arbetskraftsbehov

och AMS måste ha viss handlingsfrihet i sin bedömning. Det skulle emellertid

rimma illa med vårt ansvar för den utländska arbetskraften i Sverige

om vi i vårt praktiska handlande betraktade den som en arbetskraftsreserv.

Huvudlinjen måste därför vara att arbetstillstånden inte får utnyttjas som

ett medel att reglera inte bara tillströmningen av utländsk arbetskraft till vår

arbetsmarknad utan också avgången av sådan arbetskraft därifrån. Detta

måste beaktas redan vid prövningen av förstagångstillstånd. I princip bör

tillstånd ges endast för anställning som beräknas vara minst ett år. Avvikelser

är befogade dels generellt i fråga om s.k. montagearbetare, som är anställda

hos utländsk arbetsgivare och utför tidsbegränsade arbeten här i

samband med uppsättning eller reparation av maskiner e. d., dels i särskilda

fall, t. ex. i fråga om utpräglade säsongarbeten.

Jag har tidigare sagt att utländsk arbetskraft inte får tillåtas bli koncentrerad

till utpräglade låglönebranscher med osäkra anställningsförhållanden

och hög arbetslöshetsrisk. En garanti för att de allmänna synpunkter

som jag har anlagt på frågan blir beaktade ligger i det avgörande

inflytande som AMS och arbetsmarknadsparterna har på prövningen av

ärenden om arbetstillstånd.

Motsvarande gäller frågan om utländskt arbetskraftstillskott i första

hand bör utnyttjas för att avhjälpa brist på arbetskraft inom trånga sektorer,

högproduktiva branscher eller andra områden av näringslivet där

ett tillskott framstår som särskilt värdefullt från svensk synpunkt. Denna

bedömning kan självklart ske först sedan ett konkret underlag föreligger

och måste därför överlåtas åt AMS och arbetsmarknadsparterna. Enligt min

mening bör det emellertid inte komma i fråga att vid arbetstillståndsgivningen

systematiskt prioritera arbetskraft som redan har särskilt värdefulla

kvalifikationer. Jag är visserligen inte främmande för

att det förekommer lägen, då behov av arbetskraft med särskilda kvalifikationer

inte kan tillgodoses inom landet, och att inflyttning av utländsk ar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

betskraft med sådana kvalifikationer då kan vara önskvärd. Mera omfattande

brist på sådan arbetskraft bör emellertid enligt min mening rekryteras i

nära samarbete mellan arbetsgivare och arbetsmarknadsmyndigheterna och

vid behov efter särskilda överenskommelser med emigrationsländerna, så

att dessa länder inte berövas kvalificerad arbetskraft som de själva behöver.

F. n. beviljas arbetstillstånd endast om erbjudna löne- och andra

anställningsförmåner överensstämmer med vad som normalt utgår

till svensk arbetskraft för motsvarande arbete. Denna prövning skall

ske även i fortsättningen bl. a. för att skapa förutsättningar för invandrare

att leva på samma standardnivå som den inhemska befolkningen.

Löne- och andra anställningsvillkor prövas också i fråga om utländska

s. k. montagearbetare. Även montagearbetare måste ha arbetstillstånd

om arbetet i Sverige varar mer än 14 dagar. SAF har dels i sitt remissyttrande,

dels i särskild framställning hävdat att prövningen av montagearbetarnas

löne- och andra anställningsvillkor saknar grund i UtlL och

strider mot svensk internationell privaträtt.

I fråga om den första invändningen kan jag inskränka mig till att påpeka

att UtlL inte lägger hinder i vägen för prövningen. Tvärtom framhölls

uttryckligen vid tillkomsten av 1927 års utlänningslag (prop. 1927:198)

att sådan prövning borde ske, och bestämmelserna om arbetstillstånd har

i detta avseende inte ändrats i nuvarande lag. Invändningen saknar alltså

fog.

Den andra invändningen föranleder mig att erinra om att den i Sverige

sedan länge hävdade principen om arbetsmarknadsparternas autonomi innebär

bl. a. att svensk arbetstagarorganisation kan med hot om stridsåtgärd

som påtryckningsmedel söka påverka löne- och anställningsvillkoren för

utländska montagearbetare som sysselsätts i Sverige. Ett sådant förfarande

får anses vara att uppfatta som en tillåten åtgärd för att bringa ett från

svensk synpunkt kollektivavtalslöst förhållande under svenskt kollektivavtal.

Härav följer att frågan hur montagearbetarna skall avlönas för sitt

arbete i Sverige inte primärt är knuten till den prövning av arbets- och

lönevillkoren som sker i ärende om arbetstillstånd.

Det är ett svenskt offentligt intresse att skydda freden på arbetsmarknaden.

Statliga ingripanden i detta syfte har inte visat sig nödvändiga i

fråga om de svenska arbetsmarknadsparterna. Förhållandena är givetvis

inte helt likartade i fråga om arbetsmarknadsparter som normalt inte träder

i avtalsförhandlingar med varandra. Riskerna för oro på arbetsmarknaden

är här avsevärt större. Prövningen av löne- och andra anställningsvillkor

i arbetstillståndsärendena bidrar till att undanröja sådana risker. Syftet

med prövningen är alltså att tillgodose ett svenskt offentligt intresse och

prövningen kan inte som sådan strida mot internationellt privaträttsliga

regler. Prövningen bör enligt min mening ske också framdeles.

Ytterligare en aspekt på detta problem är emellertid på vilka grunder

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

själva jämförelsen mellan de utländska montagearbetarnas och motsvarande

svenska arbetstagares löne- och anställningsvillkor görs. Mot bakgrund

av vad jag nyss har nämnt om möjligheterna för svensk arbetstagarorganisation

att öva påtryckningar på utländsk arbetsgivare för att reglera

ett kollektivavtalslöst förhållande synes det uppenbart att föreskrifter om

grunderna för jämförelsen vid arbetstillståndsprövningen knappast kan

fylla någon nämnvärd funktion. Garantier mot dylika åtgärder kan inte

skapas utan förhandlingar direkt mellan den utländska arbetsgivaren och

vederbörande svenska arbetstagarorganisation. Det ankommer på dessa

parter själva att om de anser det önskvärt ta initiativ till sådana förhandlingar.

I övrigt vill jag endast påpeka att jämförelsen i arbetstillståndsärendena

görs av AMS efter samråd med de svenska arbetsmarknadsparterna,

en ordning som inrymmer viss garanti för att grunderna för jämförelsen

har stöd av bl. a. de svenska arbetstagarorganisationerna.

Härmed har jag liksom i tidigare sammanhang gett uttryck åt att a rbetsmarknad

sparternas nuvarande inflytande på den arbetsmarknadsmässigt

betingade invandringen inte bör försvagas. Betydelsen

av detta inflytande har betonats vid remissbehandlingen. F. n. skall

AMS yttra sig över ansökningar om arbetstillstånd. I frågor av principiell

betydelse eller av större vikt skall vederbörande arbetsmarknadsparter

höras. I den mån det är möjligt skall AMS — i stället för att yttra sig i

varje ärende — efter att ha hört arbetsmarknadsparterna ange allmänna

riktlinjer för tillståndsärendenas bedömning med hänsyn till läget på arbetsmarknaden.

Denna möjlighet till generella ställningstaganden från

AMS:s och arbetsmarknadsparternas sida bör utnyttjas i högre grad än

hittills, vilket f. ö. enligt min mening blir en naturlig konsekvens om organiserad

kollektiv invandring på grundval av bedömning av arbetsmarknadsutvecklingen

får ökad betydelse i fortsättningen. Remiss till arbetsmarknadsparterna

i enskilda tillståndsärenden bör då behövas endast i

ärenden av principiell betydelse eller på annat sätt av större vikt, dvs. i undantagsfall.

Bostadsförhållandena

Liksom remissinstanserna ansluter jag mig till utredningens mening att

utlännings bostadsfråga måste vara löst innan tillstånd till inresa, vistelse

och arbetsanställning här lämnas. Även i fråga om bostaden bör samma

standardkrav som för den inhemska befolkningen upprätthållas. På detta

område har utvecklingen hittills visat tecken till att utlänningskvarter av

slumkaraktär bildas, särskilt i de stora städerna. Denna utveckling måste

brytas. Det kan med hänsyn till läget på bostadsmarknaden inte ske på

annat sätt än att kravet på godtagbar bostad inte efterges.

I fråga om bostadsstandarden bör hänsyn i första hand tas till den;

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

tid utlänningen kan antas komma att stanna här. Bostad av tillfällig eller

provisorisk art kan godtas när det gäller utlänningar som kommer att

vistas här tillfälligt eller för bestämd, kortare tid, t. ex. för tillfälliga eller

klart tidsbegränsade arbeten under högst något år. I andra fall bör tillfällig

eller provisorisk bostad kunna godtas om godtagbar bostad kan ställas

till förfogande inom rimlig tid eller när särskilda skäl föreligger, t. ex.

vid mottagande av hjälpsökande flyktingar.

Bostadsstyrelsen har starkt betonat utredningens uttalande att utlänning

bör tillåtas att invandra tillsammans med sin familj endast om lämplig

familjebostad kan disponeras. Jag delar denna uppfattning. Vid bedömningen

av familjebostadens lämplighet bör vedertagna normer inom landet

beaktas. Ett särskilt problem utgör utlänning som invandrar för obestämd

tid och avser att sedermera ta hit sin familj, om han bestämmer sig för att

stanna här. Man kan knappast kräva att utlänningen i detta fall skall disponera

lämplig familjebostad redan innan han bestämmer sig för att

stanna. Å andra sidan bör familjebostad kunna disponeras vid familjens

ankomst hit eller inom rimlig tid därefter. Detta bör så långt det är möjligt

beaktas vid tillståndsgivningen. Företag som vill rekrytera utländsk

arbetskraft bör visa att möjlighet finns att hjälpa de rekryterade till familjebostad.

Dessa krav i fråga om bostaden bör klargöras för utlänning

som vill invandra utan sin familj.

Vid prövningen av bostadsfrågan bör vidare bedömas om bostadserbjudandet

är realistiskt med hänsyn till bl. a. bostadskostnaden. I sammanhanget

bör också beaktas att den tillståndssökande utlänningen befinner

sig i ett tvångsläge, eftersom han behöver bostad för att få tillstånd för sig

och sin familj att invandra. För att hindra att detta tvångsläge utnyttjas

av bostadsupplåtare bör den tillståndsprövande myndigheten bistå utlänningen

vid bedömningen av att kostnaden för erbjuden bostad inte är

uppenbart oskälig med hänsyn till hyresläget för jämförbara bostäder i

orten. Vidare bör uppmärksammas att det i regel får anses olämpligt att

dispositionsrätten till bostaden knyts samman med anställning hos viss

arbetsgivare.

Invandrare har mestadels själva inte möjlighet att anskaffa bostad här.

Genom den organiserade invandringen av arbetskraft och särskilt vid kollektiv

rekrytering läggs ansvaret för bostadsanskaffningen i första hand

på arbetsgivare som vill anställa utländsk arbetskraft. Medgivande därtill

bör inte lämnas utan att garantier finns att bostadsfrågan löses. Vid kollektiv

överföring av flyktingar ligger motsvarande ansvar på de myndigheter

som svarar för överföringen.

Invandring av icke yrkesarbetande utlänningar m. fl.

Invandringen av arbetskraft för med sig en ungefär lika stor invandring

av familjemedlemmar som inte avser att förvärvsarbeta i Sve
-

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

rige. Trots det angelägna i att invandrarnas familjer hålls samman kan det

finnas anledning att i någon mån avgränsa den krets av familjemedlemmar

som bör tillåtas att invandra tillsammans med »huvudmannen».

Make och oförsörjda barn till utlänning som har tillstånd att vistas och

arbeta här bör om bostadsfrågan är löst beviljas vistelsetillstånd utan prövning

av deras försörjningsmöjligheter. Motsvarande bör gälla utlänningens

eller hans makes föräldrar eller annan nära släkting, men bara om föräldrarna

eller släktingen är väsentligt beroende av den härvarande utlänningen

för sin försörjning och utlänningen har ekonomiska möjligheter att svara

för försörjningen. I fråga om övriga anförvanter bör vanliga regler gälla

för prövningen av vistelsetillstånd.

Tyngdpunkten i den humanitärt motiverade invandring

som inte avser asylsökande bör ligga på åtgärder av kollektiv art.

Liksom hittills bör ramar för överföring av icke asylsökande flyktingar,

vare sig arbetsföra eller ej, fastställas. Uttagningen och överföringen hit

bör uppdras åt AMS i samarbete med andra myndigheter, bl. a. socialstyrelsen

och den centrala utlänningsinyndigheten, samt efter samråd med

Förenta nationernas flyktingkommissarie. Som jag har sagt i det föregående

skapas genom den kollektiva formen möjligheter för vårt land att

bedöma vilka hjälpbehov som det är mest angeläget att tillgodose och på

vilket sätt behoven bäst tillgodoses. Av denna ståndpunkt följer att enskild

invandring av andra lijälpbehövande än asylfall bör tillåtas endast i undantagsfall,

när synnerliga skäl föreligger, främst om utlänningen på etl

eller annat sätt har stark anknytning till Sverige. I dessa fall bör tillstånd

till inresa och vistelse här alltså kunna medges, även om utlänningen inte

bär sin försörjning tryggad.

En särskild form av humanitärt motiverad invandring har som tidigare

nämnts utvecklats i anslutning till reglerna om politisk asyl. Det gäller

s. 1c. ekonomiska flyktingar, dvs. sådana som har lämnat sitt land på grund

av missnöje med de ekonomiska förhållandena där, och medborgare i

krigförande land vilka visserligen inte riskerar att utsättas för förföljelse

i sitt hemland men där riskerar straff för brott för vilka utlämning från

Sverige inte får ske, framför allt militära brott. Sedan länge har Sverige

av allmänt humanitära skäl gett även utlänningar som tillhör dessa båda

kategorier en fristad här. Det är önskvärt att denna praxis upprätthålls

i fråga om utlänningar som inte redan har fått eller kan antas få fristad

i annat land.

I anslutning till frågan om invandring av medellösa utlänningar har utlänningsutredningen

nämnt fördelningen mellan stat och kommun av det

allmännas kostnader för sådana utlänningars försörjning. Fördelningen

mellan stat och kommun av samhällskostnaderna är emellertid en generell

fråga som varken kan eller bör prövas i ett så avgränsat sammanhang som

detta. Jag saknar därför anledning att gå in på dessa problem här.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1968

Prövningen av om utlänning skall få asyl eller av annat skäl beredas

fristad i Sverige är många gånger grannlaga, inte minst från politiska synpunkter.

Med anledning härav vill jag betona att bedömningar med politisk

innebörd i allmänhet inte bör göras lokalt utan av central myndighet eller av

Kungl. Maj :t. Sådana ärenden bör i regel hänskjutas till högre myndighet.

Möjligheter härtill finns redan enligt gällande bestämmelser i UtlL.

Utländska studerande

Som allmän princip för tillståndsprövningen har jag förordat att bl. a.

våra möjligheter att bereda invandrare utbildning skall beaktas. Samtidigt

har jag emellertid framhållit att en beräknad framtida invandring ingår i

underlaget för dimensioneringen av våra utbildningsresurser och att det i

regel torde vara ogörligt att vid tillståndsgivningen avgöra om viss invandring

bör hindras på grund av bristande möjligheter att bereda utbildning

inom vårt utbildningsväsende.

I vissa fall ställer sig saken annorlunda, nämligen i fråga om utlänningar

som vill flytta hit i avsikt att studera eller i varje fall inleder sin vistelse

här med studier. Såväl i remissyttrandena som i särskilda framställningar

till Kungl. Maj :t har yrkats att utländska studerande undantas från skyldighet

att ha tillstånd för att få vistas och arbeta i Sverige. F. n. gäller efter

författningsändring år 1963 att utländsk studerande, som är inskriven vid

läroanstalt här och har sin försörjning under studietiden tryggad, inte utan

särskilda skäl får vägras uppehållstillstånd. Sådan studerande är befriad

från skyldighet att ha arbetstillstånd under ferietid, dvs. tiden den 15 maj

—15 september.

Till eu början kan det finnas anledning att påpeka det självklara faktum

att våra resurser på utbildningsområdet inte kan avpassas så att vi kan

tillmötesgå obegränsad utländsk efterfrågan på utbildningsmöjligheter här.

Att bestämma utrymmet för utländska studerandes möjligheter att få utbildningsplatser

i Sverige är emellertid inte en utlänningspolitisk fråga.

Detta avgörande måste träffas vid dimensioneringen av våra utbildningsresurser.

Däremot är det ett utlänningspolitiskt intresse att utlänningen verkligen

kan bedriva studier här och inte kommer hit enbart under sådan förevändning.

Så är också kontrollen uppbyggd f. n. Genom kravet på uppehållstillstånd

kontrolleras att utlänningen är inskriven vid svensk läroanstalt, dvs.

att det finns utbildningsplats för honom, och att han har ekonomiska möjligheter

att studera. Vidare omfattar tillståndsprövningen bl. a. säkerhetssynpunkter.

Utländsk studerande bör därför inte undantas från kravet på

tillstånd för rätt att vistas här. Däremot bör självfallet nuvarande generösa

bestämmelser om tillståndsprövningen behållas.

Tillämpningen av gällande svenska bestämmelser om studiesocialt stöd

måste beaktas vid prövningen i utlänningsärende av utländsk studerandes

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

försörjningsmöjligheter. Utlänning som kommer till Sverige enbart för att

studera här omfattas inte av vårt studiesociala stöd. Annan utländsk studerande

bör enligt föreskrifter av centrala studielijälpsnämnden i regel få

studiemedel endast om han kan anses inlemmad i det svenska samhället

eller utredningen visar att han har bosatt sig här i sådant syfte. Den praxis

som nu tillämpas torde innebära att utländsk studerande endast i undantagsfall

kan påräkna studiesocialt stöd under det första årets studier i

Sverige. Vid prövningen i ärende om tillstånd att vistas här måste utländsk

studerande alltså i regel visa att hans försörjning är tryggad på annat sätt,

t. ex. genom egna medel, studiesocialt stöd från hemlandet, stipendier e. d.

Närmare riktlinjer för prövningen torde inte kunna ges. Tillstånd bör regelmässigt

lämnas för ett läsår, om utlänningens legitimationshandling gäller

så lång tid och hans försörjning är tryggad för hela läsåret. Fråga om fortsatt

tillstånd kan bli beroende av om utlänningen får studiesocialt stöd.

Det ankommer på de myndigheter som handlägger ärenden om studiesocialt

stöd att bedöma i vilka fall sådant stöd skall utgå till utländska studerande.

Denna bedömning blir avgörande för frågan om fortsatt tillstånd

att vistas här, om den studerande saknar andra tillgångar för sin försörjning.

Tillståndsfrågan bör inte avgöras, innan fråga om studiesocialt stöd,

stipendium eller annan liknande fråga av betydelse för utlänningens försörjning

har blivit avgjord.

I detta sammanhang vill jag nämna att chefen för utbildningsdepartementet

med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 22 mars 1968 har

tillkallat sakkunniga med uppdrag att se över bestämmelserna om studiesocialt

stöd till utländska studerande m. m.

Som jag nyss har sagt är utländsk studerande i Sverige befriad från

skyldighet att ha arbetstillstånd för anställning här under ferietid. Härutinnan

har utländska studerande förmånligare ställning än andra utlänningar.

Att som yrkats i ett remissyttrande utsträcka denna frihet från

arbetstillståndsskyldigheten till hela året skulle innebära avsevärda risker

för dold okontrollerad invandring av arbetskraft i skydd av de generösa

bestämmelserna för de studerande. Jag kan inte biträda detta yrkande. Däremot

står det utländsk studerande fritt att i vanlig ordning söka arbetstillstånd

före inresan hit, om den studerande avser att finansiera sina studier

genom eget arbete under annan tid än ferietid. Sådan ansökan om arbetstillstånd

skall givetvis prövas på vanliga grunder. I särskilda fall bör

utländsk studerande även efter ankomsten hit kunna beviljas arbetstillstånd

för annan tid än ferietid. Sådana särskilda fall kan föreligga t. ex. om de

ekonomiska förutsättningarna för studierna efter inresan har rubbats utan

den studerandes egen förskyllan och garantier finns att han fortsätter sina

studier trots arbetsanställningen.

När utländsk studerande har fullföljt sina studier, uppkommer fråga om

hans fortsatta vistelse här. Tillstånd därtill bör i regel meddelas den som

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

redan vid sin ankomst hit lämnat en trovärdig förklaring att han ämnar

bosätta sig i Sverige. I övriga fall får avgörandet bero på förhållandena i

varje särskilt fall. Motsvarande gäller utländsk stipendiat eller utländsk

studerande som avbryter sina studier.

Beviljas uppehållstillstånd åt utländsk studerande som har fullföljt eller

avbrutit sina studier, föreligger sådana särskilda skäl att arbetstillstånd kan

beviljas honom utan hinder av att han redan befinner sig här i landet.

Bosättningstillstånd m. m.

Såväl utlänningsutredningen som remissinstanserna har efterlyst närmare

riktlinjer för hur tillståndstiderna skall bestämmas. Olika yrkanden

har framställts vid remissbehandlingen vilka går ut på att giltighetstiderna

för uppehålls- och arbetstillstånd generellt skall förlängas eller att tidsbegränsningen

av dessa tillstånd skall avskaffas helt eller för vissa fall.

Enligt UtlL skall visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd meddelas

för viss tid. Tiden får i fråga om uppehålls- och arbetstillstånd inte överstiga

giltighetstiden för utlänningens pass eller motsvarande legitimationshandling.

Denna anknytning mellan passhandlingens och tillståndens giltighetstid

bör bestå. I annat fall kan utlänningen inges den felaktiga uppfattningen

att tillståndet berättigar honom att vistas i Sverige även om passhandlingens

giltighetstid har gått ut. Jag kan alltså inte ansluta mig till uppfattningen

att uppehålls- och arbetstillstånd bör kunna meddelas för obegränsad tid.

Som framgår av redogörelsen för nuvarande förhållanden har vi emellertid

en typ av tillstånd som ges för obegränsad tid och avser rätt att både

vistas och arbeta här, nämligen bosättningstillstånd. Den som har fått bosättningstillstånd

har rätt att vistas här utan att ha pass eller motsvarande legitimationshandling.

F. n. används denna typ av tillstånd ytterst sparsamt.

Det hänger samman med dels att man i praxis kräver minst fem års bosättning

här för att bevilja sådant tillstånd, dels att tillstånd i regel inte beviljas

den som i en nära framtid kan få svenskt medborgarskap, vilket i allmänhet

ges efter omkring sju års vistelse i Sverige. I övrigt krävs enligt UtlL

att utlänningen är fast bosatt här i landet. Upphör bosättningen, kan tillståndet

återkallas. Enligt UtlK får bosättningstillstånd inte meddelas om

tvekan råder om utlänningens vandel eller hans pålitlighet från säkerhetssynpunkt.

I likhet med några remissinstanser anser jag att de nuvarande

författningsbestämmelserna inte hindrar en mera liberal tillämpning än

den nuvarande i fråga om längden av den tid som utlänningen måste ha

varit fast bosatt här. Jag håller före att bosättningstillstånd i allmänhet bör

kunna ges redan efter två års bosättning i Sverige. Denna tid bör normalt

vara tillräcklig för att förutsätta att utlänningen ämnar stanna här för

längre tid och att han har blivit förtrogen med svenska förhållanden. Den

bör också räcka för att tillräckligt underlag skall föreligga att bedöma ut
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

länningens vandel och hans pålitlighet. Avvikelser i fråga om kravet på

viss tids fast bosättning i landet bör kunna göras med hänsyn till förhållandena.

Genom den tillämpning av bestämmelserna om bosättningstillstånd

som jag sålunda förordar tillgodoses i väsentliga delar remissinstansernas

önskemål om lättnader i eller avveckling av tidsbegränsningen av uppehållsoch

arbetstillstånd.

Giltighetstiden för uppehålls- och arbetstillstånd

Som jag nyss sade bör uppehålls- och arbetstillstånd alltjämt vara tidsbegränsade.

I den mån giltighetstiden för utlänningens passhandling inte

föranleder annat bör emellertid vissa generella normer kunna anges för

hur giltighetstiden för dessa tillstånd bör bestämmas. Jag vill då först

erinra om bestämmelsen i OECD:s arbetskraftsstadga att arbetstillstånd i

regel inte bör meddelas för kortare tid än ett år. Denna rekommendation

stämmer överens med den uppfattning som AMS har gett uttryck åt i sitt

remissyttrande, och den rimmar väl med min förut uttalade mening att

utländsk arbetskraft inte får utnyttjas som regulator av arbetskraftstillgången

i Sverige. Jag förordar därför att arbetstillstånd första gången i allmänhet

inte meddelas för kortare tid än ett år. Arbetsmarknadsskäl bör

inte få åberopas för att begränsa giltighetstiden ytterligare. Avvikelser

från denna generella norm bör kunna göras i sådana fall som t. ex. när

utlänningens passhandling eller visering eller uppehållstillstånd gäller för

kortare tid eller utlänningen begär tillstånd endast för visst tidsbegränsat

arbete (montagearbete e. dyl.). För att utlänning som har arbetat här i

minst ett år skall få vägras fortsatt arbetstillstånd bör krävas speciella skäl.

Giltighetstiden för uppehålls- och arbetstillstånd bör alltid sammanfalla.

För utlänning som avser att stanna i Sverige för alltid eller för obestämd

tid bör uppehållstillstånd, även om arbetstillstånd inte blir aktuellt, i regel

inte ges för kortare tid än ett år, om hinder inte möter. Undantag är motiverade

i vissa fall, bl. a. vid tillstånd att utan hinder av förvisningsbeslut

stanna i Sverige, varvid kortare giltighetstid för uppehållstillståndet kan

bestämmas för att man skall få en uppfattning om utlänningens förmåga

och vilja att sköta sig, innan ställning tas till hans fortsatta vistelse här.

Anses tidsbegränsning av uppehålls- och arbetstillstånd onödig i visst

eller vissa fall, bör bosättningstillstånd meddelas.

Yrkesbegränsning av arbetstillstånd

I UtlL föreskrivs att arbetstillstånd skall avse visst slag av arbete. I sitt

remissyttrande anför LO att uppmjukning av denna yrkesbegränsning bör

övervägas så till vida att utlänning som har vistats och arbetat i landet viss

tid, förslagsvis ett—två år, befrias från yrkesbegränsningen. Också andra

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1968

remissinstanser förordar att yrkesbegränsningen skall mjukas upp eller avskaffas.

Med anledning av min anmälan av denna fråga tidigare i dag har

Kungl. Maj:t beslutat att till lagrådet remittera förslag att UtlL ändras

så att det blir möjligt att meddela arbetstillstånd utan yrkesbegränsning.

Ett väsentligt syfte med invandringskontrollen är att upprätthålla kravet

på lika standard för invandrare och den inhemska befolkningen, och

ett medel att nå detta syfte är kontroll av tillströmningen av invandrad

arbetskraft till de mest osäkra yrkesområdena. Från arbetsmarknadspolitisk

synpunkt är det vidare önskvärt att begränsa invandringen av arbetskraft

till yrkesområden med brist på arbetstillfällen. Det är därför naturligt

att yrkesbegränsa arbetstillstånd första gången sådant tillstånd meddelas.

Begränsningen bör självfallet inte gå längre än som motiveras av det

syfte man vill nå. Yrkesbestämningen bör göras så vid som förhållandena

medger. Det kan t. ex. ibland finnas anledning att lämna tillstånd för alla

yrkesområden med särskilt angivna undantag.

Förlängning av arbetstillstånd bör i regel kunna meddelas utan yrkesbegränsning

för den som har arbetat här minst ett år. Jag vill här erinra om

mitt nyss framlagda förslag att bosättningstillstånd, som ju innefattar arbetstillstånd

utan yrkesbegränsning, skall kunna ges efter två års vistelse

i Sverige.

Arbetsförmedling m. m.

Utlänningsutredningen fäster i sitt betänkande uppmärksamheten på att

den offentliga arbetsförmedlingen f. n. inte anvisar arbete åt utlänning som

saknar arbetstillstånd. Enligt utredningens mening bör anvisning kunna

ske också i sådant fall. AMS ansluter sig till denna mening och framhåller

att det är principiellt oriktigt att arbetsför utlänning som har uppehållstillstånd

skall vara hindrad att försörja sig genom eget arbete.

Bestämmelserna om uppehålls- och arbetstillstånd bygger på förutsättningen

att utlänningar skall kunna få tillstånd att vistas i vårt land utan

att ha sin försörjning tryggad genom eget förvärvsarbete. Denna situation

föreligger bl. a. i fråga om anhöriga till utlänningar som redan har bosatt sig

här och utländska studerande. Dessa kategorier utlänningar förutsätts generellt

sett ha sin försörjning tryggad på annat sätt än genom eget förvärvsarbete.

Annorlunda ställer det sig i fråga om den rent humanitärt

motiverade invandringen. Sådan invandring förutsätter att vi är beredda

att ge dessa invandrare en fristad här även om de inte kan försörja sig

själva.

Jag är ense med AMS om att alla utlänningar som har uppehållstillstånd

regelmässigt bör kunna anvisas arbetsanställning genom den offentliga arbetsförmedlingen

och att de i allmänhet bör kunna få arbetstillstånd trots

att de redan befinner sig här i landet. Jag har tidigare berört denna fråga

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

beträffande utländska studerande. Vidare bör enligt min mening arbetstillstånd

i dessa fall kunna beviljas sådana kategorier utlänningar som familjemedlemmar

till utlänning, som har arbetat här någon tid, och flyktingar

utan hänsyn till läget på arbetsmarknaden. I fråga om övriga arbetssökande

utlänningar med uppehållstillstånd bör den omständigheten att

utlänningarna redan befinner sig här emellertid inte generellt innebära

någon favör. Bedömningen bör beträffande dem i princip ske på samma

grunder som bedömningen av andra förstagångsansökningar om arbetstillstånd.

Verkställande organ

Allmänna synpunkter

I det föregående har framhållits att den avgörande skillnaden mellan utlänningars

och svenska medborgares rättsställning ligger i att utlänningar

inte har ovillkorlig rätt att resa in, vistas och få sin utkomst i Sverige. I

övriga avseenden är utlänningar i väsentlig utsträckning rättsligt jämställda

med svenska medborgare. Det är därför främst i fråga om inresa, vistelse

och arbetsanställning som det föreligger specifika utlänningsfrågor. Inom

andra områden har det i praktiken ofta underordnad betydelse om frågorna

rör utlänningar eller svenska medborgare.

Vad jag nu har sagt återspeglas i ordningen för utlänningsfrågornas handläggning.

För ledningen av den kontroll över utlänningar som behövs på

grund av regleringen av utlännings inresa, vistelse och arbetsanställning i

Sverige finns en central utlänningsmyndighet, som också är beslutande

organ i flertalet tillståndsfrågor och fungerar som besluts- eller besvärsinstans

i ärenden om utlännings avvisning, utvisning eller förpassning ur

landet. Andra ärenden som rör utlänningar, bl. a. frågor om undervisning,

hälso- och sjukvård och socialhjälp, handläggs av resp. fackmyndigheter,

var och en inom sitt verksamhetsområde.

Det förslag till ändring i UtlL som Kungl. Maj :t förut i dag har beslutat remittera

till lagrådet innebär bl. a. att det alltjämt skall finnas en central

utlänningsmyndighet för handläggning av utlänningsfrågor. Jag delar utredningens

och en enig remissopinions mening att denna myndighet liksom

hittills bör handlägga endast sådana frågor som är specifika för utlänningar

och därför inte lämpligen bör anförtros skilda fackmyndigheter. Den första

uppgiften blir då att med denna utgångspunkt klarlägga vilka uppgifter

som bör ankomma på den centrala utlänningsmyndigheten. Först därefter

blir det möjligt att överväga, om den centrala myndigheten bör i enlighet

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1968

121

med utredningens förslag vara en fristående myndighet eller om dess uppgifter

bör åläggas någon befintlig fackmyndighet och hur den centrala

handläggningen av utlänningsärendena bör organiseras.

Den centrala utlänningsmyndighetens uppgifter

Uppgifter enligt UtlL m. m.

Enligt olika bestämmelser i UtlL är den centrala utlänningsmyndigheten

beslutande organ i fråga om den generella utlänningskontrollen. Sålunda

beslutar denna myndighet, som f. n. är statens utlänningskommission, om

visering samt uppehålls-, arbets- och bosättningstillstånd. Visering kan

beviljas också av ministern för utrikes ärendena. Beslutanderätten får delegeras

och har i stor utsträckning delegerats till andra myndigheter, nämligen

Sveriges utlandsrepresentation i viseringsärenden samt polismyndigheterna

och länsarbetsnämnderna i ärenden om uppehålls- och arbetstillstånd.

Avslagsbeslut i sistnämnda tillståndsärenden får dock meddelas endast

av den centrala utlänningsmyndigheten.

Som jag har betonat i åtskilliga sammanhang måste invandringen

''till vårt land regleras med hänsyn till en rad skilda faktorer. Utom läget

på arbets- och bostadsmarknaden bör förhållandena på andra områden

av samhällslivet beaktas, och hänsyn måste tas till humanitära och politiska

aspekter och säkerhetssynpunkter. Handläggningen av ärenden om

utlännings inresa, vistelse och arbetsanställning i vårt land kräver därför

vida hänsynstaganden och ömtåliga avvägningar mellan olika i och för sig

beaktansvärda intressen. Det är mot denna bakgrund som jag i den nyss

nämnda lagrådsremissen har uttalat, att det alltjämt behövs en central

utlänningsmyndighet för handläggning av de uppgifter som f. n. åligger den

centrala utlänningsmyndigheten enligt UtlL. I enlighet härmed har utlänningsutredningens

förslag att skilja handläggningen av ärenden om arbetstillstånd

från handläggningen av övriga tillståndsärenden avvisats.

Viserings- och andra tillståndsärenden avses alltså även framdeles skola

avgöras av den centrala utlänningsmyndigheten i samma omfattning som

f. n.

Enligt UtlL har den centrala utlänningsmyndigheten vidare som jag nyss

nämnde uppgifter som besluts- eller besvärsinstans i ärenden om utlännings

avlägsnande från Sverige. Sålunda prövar myndigheten besvär över

polismyndighets beslut om avvisning och har att i vissa fall, efter hänskjutning

från polismyndighet, pröva avvisningsfrågor som första instans. På

motsvarande sätt fungerar den centrala utlänningsmyndigheten som besvärsinstans

i ärende om utvisning. Sådant ärende avgörs normalt av länsstyrelsen

som första instans, men i vissa fall kan länsstyrelsen hänskjuta

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr Ji2 år 1968

utvisningsärende till den centrala utlänningsmyndigheten för avgörande.

Beslutanderätten i fråga om förpassning tillkommer den centrala myndigheten.

Även i nu angivna hänseenden avses den centrala utlänningsmyndigheten

skola behålla sina uppgifter.

De uppgifter som enligt UtlK åligger den centrala utlänningsmyndigheten

i fråga om utlänningars legitimationshandlingar har omedelbart samband

med tillståndsfrågorna. Jag syftar på de föreskrifter enligt vilka den centrala

utlänningsmyndigheten dels bestämmer vilka legitimationshandlingar

utom de i kungörelsen särskilt angivna som får godtas som pass, dels i vissa

fall kan utfärda särskild legitimationshandling (främlingspass) för utlänning

som saknar möjlighet att skaffa hemlandspass eller motsvarande passhandling.

Enligt kungörelser om resedokument för vissa flyktingar och

vissa statslösa personer åligger det vidare den centrala utlänningsmyndigheten

att utfärda eller förlänga giltighetstiden för dylika resedokument enligt

konventioner som Sverige har anslutit sig till. Uppgifterna får delegeras

till Sveriges utlandsrepresentation enligt särskilda föreskrifter i kungörelserna.

Dessa åligganden i fråga om pass och andra legitimationshandlingar

bör som utredningen har föreslagit alltjämt ankomma på den centrala utlänningsmyndigheten.

Yttre och inre utlänningskontroll

Den yttre utlänningskontrollens huvudsyfte är att hindra

att utlänning, vilken inte har godtagbar passhandling eller tillstånd som

krävs för inresa i Sverige eller vilken inte är önskvärd här på grund av sina

personliga förhållanden, reser in i landet. Utlänning som sålunda inte bör

medges inresa skall avvisas. Den yttre kontrollen åligger de lokala polismyndigheterna

under tillsyn av rikspolisstyrelsen. Undantag utgör de

fall då fråga om avvisning skall eller får hänskjutas till den centrala utlänningsmyndigheten

för avgörande. Både utlänningsutredningen och remissinstanserna

har förordat att nuvarande ordning består. Jag har samma

uppfattning.

Syftet med den inre utlänningskontrollen är att övervaka

dels att utlänning inte vistas eller arbetar här utan att ha legitimationshandling

och tillstånd som krävs, dels att fråga om utlännings avlägsnande

härifrån prövas om förutsättningar för avlägsnande kan antas föreligga.

Kontrollen utövas centralt av den centrala utlänningsmyndigheten

och lokalt av polismyndighet. UtlL ger Kungl. Maj :t befogenhet att meddela

bestämmelser om anmälan av utlännings vistelse och arbetsanställning

i landet. Sådana bestämmelser har meddelats i UtlK.

I stort sett sker den inre utlänningskontrollen f. n. i följande former.

Kontrollen av att utlänning som har viseringsplikt inte vistas här längre tid

än som har medgetts i viseringsbeslutet utövas på grundval av kontrollkort

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1968

som avfordras utlänningen vid inresan resp. utresan. Denna kontroll är samordnad

för hela det gemensamma nordiska passkontrollområdet. I samband

härmed har de nordiska staterna enligt passkontrollöverenskommelsen

viss underrättelse- och efterforskningsskyldighet mot varandra. Att viseringsfri

utlänning söker uppehållstillstånd efter utgången av den tillståndsfria

tremånadersperioden kontrolleras på grundval av bostadsanmälningar.

Som framgår av min redovisning av nuvarande förhållanden skall den som

upplåter bostad eller tältplats åt annan utlänning än nordbo i regel anmäla

detta till polismyndigheten. Kontrollen att utlänning söker fortsatt uppehållstillstånd

grundas på förfalloregister över beviljade uppehållstillstånd

och kontrollen att utlänning har erforderligt arbetstillstånd på arbetsanmälningar.

Skyldighet att avge arbetsanmälan åligger varje arbetsgivare som

anställer utlänning i sin tjänst. Anmälan skall ske också när anställningen

upphör. Bostads- och arbetsanmälningar utgör vidare underlag för kontroll

av inte önskvärda utlänningar.

Jag delar utredningens mening, som har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen,

att den inre utlänningskontrollen måste upprätthållas även

i fortsättningen och att dess betydelse ökar i samma mån som ytterligare

förenklingar av gränsformaliteterna eller andra lättnader genomförs i fråga

om den yttre utlänningskontrollen.

Utredningen har ingående uppehållit sig vid den nuvarande utformningen

av den inre utlänningskontrollen och särskilt undersökt om kontrollen

grundas på ändamålsenligt material. Enligt vad utredningen har funnit är

kontrollmaterialet i stort sett ändamålsenligt utom i ett avseende. Sålunda

anser utredningen att bostadsanmälningssystemet inte är lämpat som

grund för kontrollen av viseringsfria utlänningar utan uppehållstillstånd.

Enligt utredningens förslag skall denna kontroll i stället grundas på folkbokföringens

uppgifter om inflyttade utlänningar. Bostadsanmälningsskyldigheten

hör enligt utredningen dock behållas t. v., i första hand som upplysningskälla

för polismyndigheterna i deras brottsförebyggande och brottsuppdagande

verksamhet. Flertalet remissinstanser ansluter sig till utredningens

förslag. En del av dem anser emellertid i likhet med en reservant

i utredningen att bostadsanmälningsskyldigheten bör upphävas genast, medan

andra, främst rikspolisstyrelsen, betonar anmälningarnas betydelse för

polisverksamheten.

Det ankommer som jag nyss har sagt på Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter

om den inre utlänningskontrollen. Med hänsyn till den betydelse

som kontrollens utformning har för omfattningen av kontrolluppgifterna

vill jag emellertid i detta sammanhang anföra några synpunkter för att

belysa min inställning till utredningens förslag.

Utredningens kritik mot bostadsanmälningarna grundar sig framför allt

på att anmälningsskyldigheten fullgörs bristfälligt och att central registrering

av anmälningarna dels omfattar även vissa korttidsbesökare som sak
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

nar intresse från kontrollsynpunkt, dels inte avser de utlänningar som bor

på hotell eller pensionat. Det kan inte bestridas att denna kritik har fog

för sig. Å andra sidan är jag inte f. n. beredd att ta ställning till om folkbokföringens

invandringsuppgifter utgör ett tillfredsställande underlag för

kontrollen. Sedan utredningen avgav sitt betänkande har ändrade rutiner

vid kyrkobokföring av inflyttad utlänning införts, och föreskrifter i anslutning

därtill har ännu inte utfärdats i alla avseenden.

Även mot tekniken för den centrala registreringen och den därpå grundade

kontrollen kan kritik riktas. Både registreringen och kontrollen ombesörjs

väsentligen manuellt och fordrar stor personalstyrka. Enbart den

centrala behandlingen av bostads- och arbetsanmälningarna kräver enligt

utredningens uppgift en arbetsinsats av ca 30 tjänstemän. Mot denna bakgrund

har jag funnit anledning att föranstalta om ytterligare utredning

för att klarlägga möjligheterna att behandla kontrollmaterialet genom utnyttjande

av moderna tekniska hjälpmedel, bl. a. automatisk databehandling.

En sådan undersökning pågår och beräknas kunna leda fram till ett

principiellt ställningstagande mot slutet av detta år. Undersökningen omfattar

hela den inre utlänningskontroll som nu åvilar den centrala utlänningsmyndigheten

och syftar till en grundläggande prövning av den arbetsmetodik

som har tillämpats hittills. Organisationen av myndigheten

bör baseras på resultatet av denna prövning.

Ytterligare överväganden om den inre utlänningskontrollens utformning

och underlag bör därför anstå tills klarhet har vunnits främst i de avseenden

som jag nu har nämnt. Först då blir det vidare möjligt att ta ställning

till hur kontrollrutinerna skall utformas och vilken omfattning kontrollen

skall ha.

Anpassn ings frågor

I likhet med utlänningsutredningen och samtliga remissinstanser anser

jag det ändamålsenligt att åtgärder för utlänningars anpassning i Sverige i

princip vidtas av de myndigheter som svarar för motsvarande uppgifter i

fråga om svenska medborgare. Som framgår av uttalanden i en del remissyttranden

kan det emellertid råda delade meningar om hur gränserna inom

olika områden skall dras mellan skilda myndigheters uppgifter i dessa avseenden

inom ramen för den principiella fördelningen. I huvudsak är sådana

gränsdragningsfrågor av mera praktisk än principiell natur och de torde

därför kunna lösas utan större meningsskiljaktigheter, när man får en

samlad bild av samhällets olika aktiviteter i syfte att främja utlänningarnas

anpassning till våra förhållanden. Uppgiften att lägga fram förslag till ett

sådant samlat handlingsprogram ankommer på de sakkunniga med uppgift

att bl. a. utreda anpassningsfrågorna som jag har tillkallat. Jag finner därför

inte anledning att nu närmare behandla dessa gränsdragningsfrågor.

Mitt förslag innebär att ansvaret för att olika konkreta åtgärder på

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Knngl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

skilda områden vidtas för att främja utlänningars anpassning i vårt land

och för att i övrigt ge dem stöd och hjälp kommer att åligga resp. fackmyndigheter.

Som utredningen utvecklar motiverar denna spridning av

uppgifterna att garantier skapas för samordning av myndigheternas insatser.

Utredningen föreslår att ansvaret för samordningen läggs på en central

myndighet. I denna myndighets uppgifter skall enligt utredningsförslaget

även ingå att klarlägga de kulturella och religiösa problem som utlänningar

möter i Sverige, bevaka utvecklingen inom anpassningsområdet i dess helhet

och efter samråd med berörda myndigheter föreslå åtgärder som behövs

för att underlätta anpassningen. Det skall vidare åligga myndigheten

att tillgodose behovet av information för utlänningar i Sverige och vara

kontaktorgan mellan samhället och invandrarna eller deras intressesammanslutningar.

Utredningens förslag har hälsats med tillfredsställelse av

remissinstanserna. Också jag ansluter mig till förslaget.

Däremot föreligger delade meningar om vilken myndighet som bör

åläggas dessa centrala anpassningsuppgifter. Utredningen anser att uppgifterna

bör åligga den centrala utlänningsmyndigheten. Samma uppfattning

har en majoritet av remissinstanserna, bl. a. socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,

AMS och statens utlänningskommission. Andra remissinstanser,

bl. a. statskontoret och LO, förordar att anpassningsuppgifterna på det

centrala planet anförtros åt en nämnd, sammansatt av representanter för

både fackmyndigheter och allmänna intressen.

Enligt min mening är det en brist i den nuvarande centrala handläggningen

av utlänningsärenden att den centrala utlänningsmyndighetens uppgifter

är begränsade till tillståndsfrågor, frågor om utlännings avlägsnande

härifrån och kontrollfrågor. Starka skäl talar för att den myndighet som

sålunda bär det förvaltningsmässiga ansvaret för prövningen av invandringsfrågorna

också bör ha ett ansvar för att de utlänningar som invandrar

blir omhändertagna här. En sådan ordning är ägnad att klargöra sambandet

mellan invandringskontrollen och anpassningsinsatserna, något som har

väsentlig betydelse såväl för den centrala utlänningsmyndighetens verksamhet

som för allmänhetens och särskilt utlänningarnas egen inställning till

verksamheten. Jag förordar därför i likhet med utredningen och de flesta

remissinstanserna att de samordnande, initiativtagande och informativa

uppgifter som enligt utredningens förslag skall handläggas centralt åläggs

den centrala utlänningsmyndigheten. Med anledning av vad arbetsgruppen

för invandrarfrågor har anfört i sitt remissyttrande är jag angelägen att

betona, att myndighetens uppgifter i fråga om utlänningarnas anpassning

inte blir mindre viktiga än dess uppgifter i fråga om invandringskontrollen.

Övriga frågor

Liksom remissinstanserna ansluter jag mig till utredningens mening att

frågor om internationellt arbetsförmedlingssamarbete, rekrytering av ut
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

ländsk arbetskraft och praktikantutbyte med andra länder samt flyktingöverföring

hit bör som hittills ankomma på AMS i styrelsens egenskap av

central arbetsmarknadsmyndighet.

I detta sammanhang vill jag vidare erinra om att Kungl. Maj :t förut i dag

har heslutat att till lagrådet remittera bl. a. förslag till lag om ändring i

lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap. Lagförslaget

innebär, att prövningen av ärenden om utlännings förvärv av svenskt medborgarskap

genom naturalisation flyttas från Kungl. Maj :t till den centrala

utlänningsmyndigheten som första instans.

Den centrala utlänningsmyndighetens organisation

Behovet av fristående central utlänning smyndighet

De skäl som jag har anfört i det föregående för att tillståndsfrågor bör

avgöras av en central utlänningsmyndighet och inte av vederbörande fackmyndigheter

talar för att uppgiften att vara central utlänningsmyndighet

inte åläggs någon av dessa fackmyndigheter, vilkas huvuduppgift det är att

var och en företräda sitt särskilda verksamhetsområde. Som utlänningsutredningen

framhåller finns det, vid sidan av den nuvarande centrala utlänningsmyndigheten,

statens utlänningskommission, ingen central förvaltningsmyndighet

som har till uppgift att företräda så vitt skilda intressen

som dem till vilka hänsyn måste tas vid prövningen av tillståndsfrågor.

Det stora flertalet av remissinstanserna har samma mening som utredningen.

Mitt förslag att även anpassningsfrågor skall ankomma på den centrala

utlänningsmyndigheten förstärker skälen för att myndigheten bör ha fristående

ställning. Beträffande anpassningsfrågorna delas denna uppfattning

också av de remissinstanser som anser att det inte behövs en fristående

myndighet för handläggning av övriga utlänningsfrågor.

Ytterligare skäl för att den centrala utlänningsmyndigheten bör vara fristående

utgör förslaget att medborgarskapsfrågor skall avgöras av denna

myndighet. Till följd därav blir myndighetens uppgifter så omfattande

att det redan på grund därav framstår som uteslutet att lägga uppgifterna

på någon redan befintlig central förvaltningsmyndighet.

Jag förordar därför att en fristående central utlänningsmyndighet skall

finnas även framdeles med de huvuduppgifter som jag har angett i det

föregående.

Organisationsform m. m.

Den nuvarande centrala utlänningsmyndigheten, statens utlänningskommission,

som inrättades som ett krisorgan år 1944, har alltjämt provisorisk

karaktär. Den består av ordförande och åtta andra ledamöter, av vilka

f- n- fyra är medborgarrepresentanter och de övriga fyra företräder utrikesdepartementet,

försvarsstaben, AMS och rikspolisstyrelsen.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

Utlänningsutredningen föreslår att statens utlänningskommission nu omvandlas

till ett permanent ämbetsverk. Praktiskt taget alla remissinstanser,

som anser att det behövs en fristående central utlänningsmyndighet, ansluter

sig till utredningens förslag.

Frågan om att inrätta ett permanent ämbetsverk för utlänningsfrågor

har behandlats tidigare av statsmakterna (se prop. 1952: 147). Trots att

någon form av utlänningskontroll ansågs komma att behövas under lång

tid framöver bedömdes det då lämpligt att behålla den provisoriska ordningen

med en kommission som central utlänningsmyndighet. Som jag har

utvecklat utförligt tidigare i min framställning måste man alltjämt räkna

med att den generella utlänningskontrollen behöver upprätthållas för avsevärd

tid, och den individuella kontrollen är avsedd att vara permanent. I

dessa avseenden är läget i dag alltså i stort sett detsamma som år 1952.

Kvar står också den osäkerhet i fråga om omfattningen av myndighetens

uppgifter som grundas på omöjligheten att avgöra, i vilken mån ändringar

i den generella kontrollens omfattning kan komma att genomföras framdeles.

I andra avseenden är förhållandena nu andra än år 1952. Jag syftar

främst på den ökade betydelse som anpassningsfrågorna redan har fått och

kan väntas få i framtiden. Den centrala utlänningsmyndighetens uppgifter

på detta fält kan därför antas växa i omfattning och betydelse, och detta

oberoende av variationer i den generella utlänningskontrollen. Enligt min

mening är det snarast så, att anpassningsfrågornas betydelse ökar både i

betydelse och omfång ju liberalare utlänningspolitiken är, eftersom man då

får räkna med ökad invandring och efter hand allt fler befolkningsgrupper

av utländskt ursprung och därmed sannolikt också med särskilda anpassningsproblem

i mera vidsträckt mening. Det är ändamålsenligt att inriktningen

av myndighetens verksamhet på detta sätt ändras med utvecklingen

på utlänningspolitikens område.

Utöver vad jag nu har sagt vill jag på nytt erinra om förslaget att ärenden

om svenskt medborgarskap genom naturalisation skall handläggas och avgöras

av den centrala utlänningsmyndigheten. Antalet avgjorda ärenden utgjorde

år 1967 ca 6 600 och tog i anspråk 23 personers arbetskraft, varav

fem kvalificerade tjänstemän och tio kvalificerade personer inom biträdeskarriären

(kansliskrivare och högre), jämte viss extra arbetskraft.

Omfattningen av de arbetsuppgifter av bestående art som sålunda kommer

att åvila den centrala utlänningsmyndigheten talar starkt för att myndigheten

nu får permanent karaktär. Särskilt vill jag framhålla det angelägna

i att anpassningsfrågorna anförtros en sådan myndighet för att man

skall få garantier för att dessa betydelsefulla frågor planläggs med sikte på

framtiden och bärs upp av en myndighet med tyngden hos ett permanent

centralt ämbetsverk. Sistnämnda synpunkt gör sig gällande också i fråga

om medborgarskapsärendena.

Jag ansluter mig följaktligen liksom det stora flertalet remissinstanser till

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

utredningens förslag att utlänningskommissionen skall upphöra och ersättas

med ett permanent centralt ämbetsverk för utlänningsfrågor.

Utredningens förslag att ämbetsverket skall kallas immigrationsstyrelsen

lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Åtskilliga förordar

emellertid en benämning som innehåller ordet utlänning eller invandring

eller annat ord av svensk språkkaraktär. För egen del anser jag att ämbetsverket

lämpligen kan benämnas statens verk för invandrarfrågor.

Verksledning m. in.

Enligt utlänningsutredningens förslag skall det nya ämbetsverkets styrelse

bestå av verkschefen som ordförande samt åtta andra ledamöter. Av

dessa åtta ledamöter skall fyra vara lekmannaledamöter och övriga fyra

företräda de viktigare samhällsintressen som inverkar på utlänningspolitiken.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de remissinstanser

som har förordat ett fristående centralt ämbetsverk.

I likhet med utredningen anser jag att verkschefen bör vara ordförande

i verkets styrelse.

I fråga om styrelsens sammansättning i övrigt utgår utredningen vid sin

bedömning från den sammansättning som utlänningskommissionen har och

föreslår de ändringar däri som utredningen finner befogade med hänsyn

till de intressen som numera kan anses dominera vid utövningen främst av

den generella utlänningskontrollen. Som jag har betonat kommer emellertid

det nya ämbetsverkets ämbetsområde att få en avsevärt vidare inriktning

än utlänningskommissionens. Framför allt anpassningsfrågornas

behandling men också handläggningen av medborgarskapsfrågor knyter an

till en rad intressen som inte alls eller endast i mindre grad direkt berörs

av tillståndsregleringen. Det kan av praktiska skäl inte komma i fråga att

öka antalet ledamöter i styrelsen så att alla sådana intressen blir företrädda.

Verkets uppgifter särskilt inom anpassningsområdet gör det å andra

sidan önskvärt med en bredare medborgerlig förankring av styrelsen än den

som kommissionen har. Dessa omständigheter talar för att antalet lekmannaledamöter

i styrelsen bör vara större än det föreslagna.

Dessa skilda synpunkter förenas, om det nya verket i likhet med flertalet

andra centrala förvaltningsmyndigheter får en lekmannastyrelse med verkschefen

som ordförande, medan de särskilda intressen vilka inverkar på avgörandet

av frågor som verket handlägger företräds genom att rådgivande

experter knyts till verket. Jag föreslår att verkets styrelse skall bestå av

verkschefen och sex lekmannaledamöter. Bland experterna, vilka liksom

lekmannaledamöterna bör utses av Kungl. Maj :t, bör finnas företrädare

för den sakkunskap som f. n. tillförs utlänningskommissionen genom företrä
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

129

dare för AMS, rikspolisstyrelsen, försvarsstaben och utrikesdepartementet.

Vidare bör sakkunskapen inom socialstyrelsen och skolöverstyrelsen vara

företrädd liksom sakkunskapen hos kommunerna, som har och kan väntas

få än mer betydelsefulla uppgifter på anpassningsområdet. Självfallet bör

också sakkunskap och erfarenhet i fråga om invandrar- och minoritetsproblem

vara företrädd. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra vilka

intressen som vid olika tider har sådan betydelse för utlänningspolitiken

att de bör företrädas. En eller flera experter skall delta i ärendenas beredning

i den mån det behövs med hänsyn till ärendenas beskaffenhet. Det

slutliga avgörandet skall emellertid alltid ankomma på styrelsen eller den

som inom verket eljest har att besluta i ärendet.

Det nya ämbetsverket bör komma till stånd den 1 juli 1969. Som jag förut

antytt är jag inte beredd att f. n. ta ställning till verkets närmare organisation

och ärendenas handläggning inom verket. Förslag i organisations- och

anslagsfrågorna avses skola framläggas för riksdagen under vårsessionen

1969.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

Hemställan

Under åberopande av vad jag har anfört i det föregående hemställer jag att

Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att

1) godkänna de riktlinjer för utlänningspolitiken som jag har föreslagit,

2) godkänna de grunder för utlänningsfrågornas handläggning som jag

har förordat,

3) besluta att en central utlänningsmyndighet med de uppgifter och med

den ledning som jag har angett inrättas den 1 juli 1969.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Margit Edström

opaginerad Kontrollera mot PDF

f

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968 131

INNEHÅLL

Sid.

Propositionen ........................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 1

TJtdrag av statsrådsprotokollet den 4 oktober 1968 ........................ 3

Inledning........................................................ 3

Nuvarande förhållande in. ru.................................................... 6

Folkutbytet under 1900-talet .......................................... 6

Historik ............................................................ 7

Huvuddragen av den svenska utlänningslagstiftningen .................. 8

Utlännings rättsställning.............................................. 10

Internationella överenskommelser...................................... 1|

Förhållandena i vissa främmande länder........................................ 13

Översikt ............................................................ 13

De nordiska länderna ................................................ 14

Förbundsrepubliken Tyskland ........................................ 15

Frankrike .......................................................... 16

Schweiz ............................................................ 18

Storbritannien och Nordirland ........................................ 19

Amerikas förenta stater ............................................ 21

Kontroll av invandringen...................... 23

Gällande reglering .................................................... 23

Visering ......................................................... 23

Uppehållstillstånd .................................................. 24

Bosättningstillstånd ................................................ 25

Arbetstillstånd .................................................... 25

Förpassning ...................................................... 26

Avvisning ........................................................ 26

Förvisning ........................................................ 26

Utvisning ........................................................ 27

Utredningen .......................................................... 28

Utlänningspolitikens problematik...................................... 28

Demografiska synpunkter .......................................... 28

Arbetsmarknadssynpunkter ........................................ 29

Försörjningssynpunkter ............................................ 32

Sociala synpunkter ................................................ 32

Utrikespolitiska samt ordnings- och säkerhetssynpunkter .............. 33

Humanitära och ideella synpunkter.................................. 33

Anpassningssynpunkter ............................................ 35

Behovet att kontrollera invandringen .................................. 35

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1968

Sid,

Ansvaret för invandringspolitiken .................................... 37

Allmänna synpunkter .............................................. 37

Riktlinjer för tillståndsgivningen .................................... 38

Remissyttrandena ...................................................... 41

Behovet att kontrollera invandringen .................................. 41

Allmänt .......................................................... 41

Demografiska synpunkter .......................................... 43

Arbetsmarknadssynpunkter ........................................ 44

Försörjnings- och sociala synpunkter ................................ 45

Ideella och humanitära synpunkter.................................. 46

Anpassningssynpunkter ............................................ 47

Ansvaret för invandringspolitiken .................................... 49

Allmänna synpunkter .............................................. 49

Riktlinjer för tillståndsgivningen .................................... 50

Verkställande organ............................................................ 55

Nuvarande förhållanden ................................................ 55

Pass- och tillståndsfrågor ............................................ 55

Avlägsnande ........................................................ 56

Yttre utlänningskontroll .............................................. 57

Inre utlänningskontroll ........................ 57

Anpassningsfrågor .................................................. 59

Den centrala utlänningsmyndighetens organisation...................... 60

Utredningen .......................................................... 62

Allmänna synpunkter ................................................ 62

Pass- och tillståndsfrågor ............................................ 62

Legitimationshandlingar, visering och uppehållstillstånd .............. 62

Arbetstillstånd .................................................... 63

Avlägsnande ........................................................ 63

Yttre utlänningskontroll .............................................. 63

Inre utlänningskontroll .............................................. 64

Behov av inre kontroll ............................................ 64

Underlaget för kontrollen m. m..................................... 64

Kontrollmyndigheter .............................................. 68

Flyktingfrågor ...................................................... 70

Anpassningsfrågor .................................................. 70

Medborgarskapsfrågor ................................................ 72

Central utlänningsmyndighets uppgifter................................ 72

Central utlänningsmyndighets organisation ............................ 72

Organisationsform ................................................ 72

Verksledning ...................................................... 73

Organisationen i övrigt m. m....................................... 74

Remissyttrandena ...................................................... 75

Allmänna ställningstaganden .......................................... 75

Pass- och tillståndsfrågor ............................................ 75

opaginerad Kontrollera mot PDF

f

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1968 133

Sid.

Avlägsnande ........................................................ 7(5

Yttre utlänningskontroll .............................................. 77

Inre utlänningskontroll .............................................. 77

Behov av inre kontroll ............................................ 77

Underlag för kontrollen ............................................ 77

Kontrollmyndigheter .............................................. 80

Flyktingfrågor ...................................................... 82

.t n passn ings frågor .................................................. 82

Central utlänningsmyndighets uppgifter................................ 85

Central utlänningsmyndighets organisation ............................ 86

Organisationsform m. .............................................. 86

Verksledning ...................................................... 86

Organisationen i övrigt............................................ 87

Departementschefen............................................................ ^9

Allmän bakgrund ...................................................... 89

Återblick .......................................................... 89

Utlänningslagstiftningens principer .................................. 90

Huvuddrag i den svenska utlänningslagstiftningen 90

Internationellt arbete .............................................. 91

Utredningsförslag .................................................. 93

Behovet att kontrollera invandringen ................................... 93

Folkutbytet ........................................................ 93

Invandring av utländsk arbetskraft .................................. 95

Försörjning och social omvårdnad .................................. 98

Internationella förpliktelser ........................................ 99

Humanitära synpunkter m. in....................................... 99

Utlänningarnas anpassning.......................................... 101

Sammanfattning .................................................. 102

Riktlinjer för utlänningspolitiken 103

Ansvaret för utlänningspolitiken ...................................... 103

Allmänna principer .................................................. 104

Krav på tillstånd .................................................. 104

Invandringens omfattning .......................................... 105

Anpassningsåtgärdernas inriktning .................................. 106

Tillståndsgivningen .................................................. 108

Arbetsmarknadsbedömningen m. m................................... 108

Bostadsförhållandena .............................................. 112

Invandring av icke yrkesarbetande utlänningar m. fl................... 113

Utländska studerande .............................................. 115

Bosättningstillstånd m. in........................................... 117

Giltighetstiden för uppehålls- och arbetstillstånd...................... 118

Yrkesbegränsning av arbetstillstånd.................................. 118

Arbetsförmedling m. m............................................ 119

Verkställande organ .................................................... 120

Allmänna synpunkter ................................................ 120

opaginerad Kontrollera mot PDF

1

134 Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1968

Sid

Den centrala utlänningsmyndighetens uppgifter ....................... 121

Uppgifter enligt UtlL m. in....................................... 12]

Yttre och inre utlänningskontroll................................... 122

Anpassningsfrågor ................................................ 124

Övriga frågor.................................................. 125

Den centrala utlänningsmyndighetens organisation...................... 126

Behovet av fristående central utlänningsmyndighet .................. 126

Organisationsform m. m............................................. 126

Verksledning m. m................................................. 128

Hemställan ........................................................ 130

ESSELTE AB. STHLM f

814041

Doktrin (4)

  1. Mats Tjernberg, Rättslig inkludering av nyanlända – vägen från uppehållstillstånd till medborgarskap, FT 2020 nr 1 s. 109, på s. 126 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Johan Lind, Högsta domstolen och arbetsrätten, SvJT 1989 s. 291, på s. 304 · Fritt tillgänglig
  3. Michael Bogdan, Den svenska internationella arbetsrättens grunder, SvJT 1979 s. 81, på s. 100 · Fritt tillgänglig
  4. Utlänningen på arbetsmarknaden, SvJT 1974 s. 515, på s. 516, 518 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 2LU 1968:73 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 s. 1 i texten
  2. SU 1968:196 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer för utlännings politiken in. in. jämte motioner. s. 1 i texten

Doktrin (5)

5 kopplingar i 4 dokument.

  1. SvJT 1974 s. 515 Utlänningen på arbetsmarknaden s. 516 · s. 518 i texten
  2. FT 2020 s. 109 Mats Tjernberg, Rättslig inkludering av nyanlända – vägen från uppehållstillstånd till medborgarskap s. 126 i texten
  3. SvJT 1989 s. 291 Johan Lind, Högsta domstolen och arbetsrätten s. 304 i texten
  4. SvJT 1979 s. 81 Michael Bogdan, Den svenska internationella arbetsrättens grunder s. 100 i texten