Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i föräldrabalken, m. in

1969-02-14 · 90 sidor, varav 88 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 88 av 90 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:25, Med förslag till lag om ändring i föräldrabalken, m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

1

Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i föräldrabalken, m. in.; given Stockholms slott

den li februari 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändring i giftermålsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken,

4) lag om ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av

havandeskap,

5) lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

6) lag om ändring i brottsbalken,

7) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser

om unga lagöverträdare,

8) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97),

9) lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet,

10) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet

av bötesstraff,

11) lag om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319),

12) lag om ändring i rättegångsbalken,

13) lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård,

14) lag om ändring i religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680),

15) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen den 26

maj 1954 (nr 521),

16) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om

arvsskatt och gåvoskatt,

17) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)

om statlig förmögenhetsskatt.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

1—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 25

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås myndighetsåldern sänkt från 21 till 20 år. Vidare

föreslås att ungdomar i ålder 18—20 år i flera hänseenden skall få en mera

självständig ställning än f. n. Sålunda skall den som har fyllt 18 år själv

få ta upp och förfoga över studiemedel och statliga bosättningslån. Han

skall också utan förmyndarens samtycke kunna hyra bostad för eget bruk.

Den behörighet att ingå sedvanliga rättshandlingar för den dagliga hushållningen

m. m. som redan nu tillkommer gift underårig föreslås utvidgad

till alla underåriga som har eget hushåll.

Som en konsekvens av att myndighetsåldern sänks föreslås motsvarande

ändring av åtskilliga andra 21-årsgränser inom vitt skilda rättsområden.

Principen vid prövning av olika åldersgränser har varit att en anpassning

till den föreslagna myndighetsåldern skall ske överallt där det inte finns

speciella skäl för annat. Bland 21-årsgränser som behålls kan nämnas de

som finns inom påfölj dssystemet för unga lagöverträdare.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1969.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

3

1) Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, dels att 4 kap. 5 och 10 §§, 6 kap. 1, 3 och 12 §§,

8 kap. 7 §, 9 kap. 1 och 2 §§, 10 kap. 1 § samt 20 kap. 28 § föräldrabalken^

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i 9 kap. samma

balk skall införas två nya paragrafer, 2 a och 3 a §§, av nedan angiven

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

5

Utan eget—------------

Den som ej fyllt tjuguett år må

ej adopteras utan föräldrarnas samtycke.

Moderns samtycke skall hava

lämnats sedan hon hunnit tillräckligt

återhämta sig efter nedkomsten.

Är endera av föräldrarna sinnessjuk,

sinnesslö, utan del i vårdnaden

eller å okänd ort, vare hans samtycke

ej erforderligt. År sådant fall

för handen beträffande båda föräldrarna,

skall i stället förmyndarens

samtycke inhämtas.

Den som---------

---han tillfrågas.

Den som ej fyllt tjugu år må ej

adopteras utan föräldrarnas samtycke.

Moderns samtycke skall hava

lämnats sedan hon hunnit tillräckligt

återhämta sig efter nedkomsten.

År endera av föräldrarna sinnessjuk,

sinnesslö, utan del i vårdnaden eller

å okänd ort, vare hans samtycke ej

erforderligt. År sådant fall för handen

beträffande båda föräldrarna,

skall i stället förmyndarens samtycke

inhämtas.

--— förmyndarens samtycke.

10

Adoptivförhållandet varde ock, sedan

barnet fyllt tjuguett år, efter ansökan

hävt, såframt adoptanten och

adoptivbarnet äro ense därom. Den

som är förklarad omyndig skall hava

förmyndarens samtycke till överenskommelsen.

§•

Adoptivförhållandet varde ock, sedan

barnet fyllt tjugu år, efter ansökan

hävt, såframt adoptanten och

adoptivbarnet äro ense därom. Den

som är förklarad omyndig skall hava

förmyndarens samtycke till överenskommelsen.

1 Senaste lydelse av 4 kap. 5 § se 1968:164 och av 6 kap. 3 § se 1966: 308.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 KAP.

1

Barn i äktenskap står under föräldrarnas

vårdnad enligt vad nedan

sägs till dess det fyllt tjuguett år

eller ingått äktenskap.

3

Föräldrarna skola----—--

12

Barn utom äktenskap står under

moderns vårdnad till dess det fyllt

tjuguett år eller ingått äktenskap.

Äro föräldrarna ense, att fadern skall

träda i moderns ställe, varde han, på

anmälan, av rätten förordnad att

övertaga vårdnaden om barnet, om

han är lämplig därtill. Finnes modern

ej vara lämplig att utöva vårdnaden,

eller dör hon, skall rätten på

ansökan av fadern eller barnavårdsmannen

eller på anmälan av allmän

åklagare eller barnavårdsnämnd

överflytta vårdnaden å fadern eller

särskilt förordnad förmyndare. Vad

i 2—4 och 10 §§ stadgas med avseende

å vårdnad om barn i äktenskap

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande barn utom äktenskap.

§•

Barn i äktenskap står under föräldrarnas

vårdnad enligt vad nedan

sägs till dess det fyllt tjugu år eller

ingått äktenskap.

§•

----övriga omständigheter.

Om rätt för underårig, som har

fyllt aderton år, att själv hyra bostad

för eget bruk stadgas i 9 kap.

§•

Barn utom äktenskap står under

moderns vårdnad till dess det fyllt

tjugu år eller ingått äktenskap. Äro

föräldrarna ense, att fadern skall

träda i moderns ställe, varde han, på

anmälan, av rätten förordnad att

övertaga vårdnaden om barnet, om

han är lämplig därtill. Finnes modern

ej vara lämplig att utöva vårdnaden,

eller dör hon, skall rätten på

ansökan av fadern eller barnavårdsmannen

eller på anmälan av allmän

åklagare eller barnavårdsnämnd

överflytta vårdnaden å fadern eller

särskilt förordnad förmyndare. Vad

i 2—4 och 10 §§ stadgas med avseende

å vårdnad om barn i äktenskap

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande barn utom äktenskap.

8 KAP.

7 §•

Uppdraget att vara barnavårds- Uppdraget att vara barnavårdsman

upphör, när barnet fyller ader- man upphör, när barnet fyller aderton

år. Om särskild anledning där- ton år. Om särskild anledning därtill

föreligger, må nämnden förlänga till föreligger, må nämnden förlänga

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

uppdraget, dock ej längre än till dess uppdraget, dock ej längre än till dess

barnet fyllt tjuguett år. barnet fyllt tjugu år.

Finnes behov-----------skall upphöra.

9 KAP.

1

Den som är under tjuguett år (u nderårig)

är omyndig och äger icke

själv råda över sin egendom eller

åtaga sig förbindelser i vidare mån

än som följer av vad som skall gälla

på grund av lag eller villkor vid förvärv

genom gåva eller testamente.

2

Om rätt

§•

Den som är under tjugu år (u nderårig)

är omyndig och äger icke

själv råda över sin egendom eller

åtaga sig förbindelser i vidare mån

än som följer av vad som skall gälla

på grund av lag eller villkor vid förvärv

genom gåva eller testamente.

§•

Underårig, som har fyllt aderton

år, får själv hyra bostad för eget

bruk. Om den underårige ej kan betala

hyran med medel över vilka han

själv råder eller om hänsyn till hans

uppfostran eller välfärd kräver det,

kan förmyndaren med överförmyndarens

samtycke uppsäga hyresavtalet

att upphöra omedelbart. Innan

samtycke meddelas, skall överförmyndaren

bereda den underårige

tillfälle att yttra sig. Har hyresavtal

uppsagts av förmyndaren, får den

underårige därefter ej själv sluta nytt

hyresavtal.

---6 kap.

2 a §.

Underårig med eget hushåll får

för den dagliga hushållningen eller

uppfostran av barn, som tillhör hushållet,

själv ingå sådana rättshandlingar,

som sedvanligen företagas för

dessa ändamål.

Rättshandling som avses i första

stycket är dock ej bindande för den

underårige, om den med vilken rätts
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

handlingen slöts insåg eller bort inse,

att det som anskaffades genom

rättshandlingen ej var erforderligt.

Missbrukar den underårige behörighet,

som tillkommer honom enligt

första stycket, kan rätten på ansiökan

av förmyndaren frånkänna

honom behörigheten. Sådant beslut

kan upphävas på ansökan av förmyndaren

eller den omyndige, om ändrade

förhållanden inträtt.

Rättens beslut enligt tredje stycket

skall ofördröjligen kungöras i allmänna

tidningarna och tidning inom

orten.

3 a §.

Underårig, som har fyllt aderton

år, får själv upptaga statligt lån,

som syftar till att bereda honom

hjälp till utbildning eller bosättning.

Han får själv råda över medel, som

uppburits på grund av sådant lån

eller såsom statligt bidrag till hans

utbildning. Detsamma gäller avkastningen

av sådana medel och vad som

trätt i deras ställe. I fråga om rätt

för förmyndaren att omhändertaga

egendomen äger 3 § andra stycket

motsvarande tillämpning.

Första stycket gäller ej studiehjälp

enligt studiehjälpsreglementet

den 4 juni 1964 (nr 402).

10 KAP.

1 §•

Den som fyllt tjuguett år skall av Den som fyllt tjugu år skall av

rätten förklaras omyndig: rätten förklaras omyndig:

1. om han på grund av sinnessjukdom, — -— — samtycker därtill.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 KAP.

28

Ansökan om förmyndares förordnande

eller entledigande eller om

annan rättens åtgärd med avseende

å förmynderskap må, såframt fråga

ej är om ärende, varom i 29 § stadgas,

göras, förutom av överförmyndaren

och förmyndare, jämväl av

barnavårdsman och den omyndige

själv, om han fyllt sexton år, så ock

av hans make och närmaste fränder.

Förmyndare, som gjort sig skyldig

till försummelse i vårdnaden om underårig,

må entledigas jämväl på ansökan

av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd.

Frågor som avses i

denna paragraf skall ock rätten, när

anledning är därtill, upptaga utan

att särskild ansökan blivit gjord.

Mot rättens — ----------

Mot beslut, —---------- —

§•

Ansökan om förmyndares förordnande

eller entledigande eller om

annan rättens åtgärd med avseende

å förmynderskap må, såframt fråga

ej är om ärende, varom i 9 kap. 2 a §

eller i 29 § stadgas, göras, förutom

av överförmyndaren och förmyndare,

jämväl av barnavårdsman och

den omyndige själv, om han fyllt

sexton år, så ock av hans make och

närmaste fränder. Förmyndare, som

gjort sig skyldig till försummelse i

vårdnaden om underårig, må entledigas

jämväl på ansökan av allmän

åklagare eller barnavårdsnämnd.

Frågor som avses i denna paragraf

skall ock rätten, när anledning är

därtill, upptaga utan att särskild ansökan

blivit gjord.

---är sagt.

---—av vitet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Har barnavårdsman med stöd av äldre bestämmelser förordnats för tid

efter det att barnet fyllt tjugo år, skall uppdraget upphöra när barnet uppnår

denna ålder.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

2) Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 § samt 5 kap. 12 och 13 §§ giftermålsbalken1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

2 §•

Den, som är under tjuguett år och Den, som är under ljugo år och

ej förut varit gift, må ej ingå äk- ej förut varit gift, må ej ingå äktenskap

utan föräldrarnas samtyc- tenskap utan föräldrarnas samtycke.

ke.

Är den---—--------anmälan förordnar.

I fråga-------------------barn, makarna.

5 KAP.

12

En var av makarna äge att för

den dagliga hushållningen eller barnens

uppfostran med förpliktande

verkan jämväl för den andra maken

ingå sådana rättshandlingar, som

sedvanligen företagas för dessa ändamål.

Rättshandlingen skall anses

vara ingången i syfte att förplikta

jämväl andra maken, såvida ej annat

framgår av omständigheterna.

Make, som är omyndig på grund av

sin ålder, äge utan hinder därav ingå

rättshandling, varom nyss är sagt.

Rättshandling, varom i första stycket

sägs, vare ej förpliktande för

§•

En var av makarna äge att för

den dagliga hushållningen eller barnens

uppfostran med förpliktande

verkan jämväl för den andra maken

ingå sådana rättshandlingar, som

sedvanligen företagas för dessa ändamål.

Rättshandlingen skall anses

vara ingången i syfte att förplikta

jämväl andra maken, såvida ej annat

framgår av omständigheterna.

Rättshandling, varom i första

stycket sägs, vare ej förpliktande

Senaste lydelse av 2 kap. 2 § se 1949: 383 samt av 5 kap. 12 och 13 §§ se 1924: 324.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

9

(Nuvarande lydelse)

andra maken, om den, med vilken

rättshandlingen slöts, insåg eller bort

inse, att det, som anskaffades genom

rättshandlingen, ej var erforderligt.

Var i fall, som nu är sagt,

make, som ingick rättshandlingen,

omyndig, vare den ej heller för honom

bindande.

Vad sålunda—-—---------

(Föreslagen lydelse)

för andra maken, om den, med vilken

rättshandlingen slöts, insåg eller

bort inse, att det, som anskaffades

genom rättshandlingen, ej var

erforderligt.

leva åtskilda.

13 §.

Missbrukar make den honom enligt

12 § tillkommande behörighet,

må han kunna på yrkande av andra

maken av rätten förklaras behörigheten

förlustig. Är han omyndig, må

behörigheten frånkännas honom på

yrkande jämväl av förmyndaren.

Sådant beslut varde av rätten upphävt,

om makarna och, när den beslutet

avser är omyndig, jämväl förmyndaren

enas därom eller förändradje|

förhållanden visas hava inträtt.

Om rättens----------—

Missbrukar make den honom enligt

12 § tillkommande behörighet,

må han kunna på yrkande av andra

maken av rätten förklaras behörigheten

förlustig.

Sådant beslut varde av rätten upphävt,

om makarna enas därom eller}

förändrade förhållanden visas

hava inträtt.

inom orten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Har underårig make enligt 5 kap. 13 § i dess äldre lydelse frånkänts

behörighet som avses i 12 § samma kapitel, skall beslutet gälla som om det

meddelats även enligt 9 kap. 2 a § föräldrabalken.

1*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 25

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

3) Förslag

till

Lag

om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas, att 8 kap. 1 § och 9 kap. 1 § ärvdabalken skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

8 KAP.

Lämnar arvlåtaren efter sig barn,

vars uppfostran icke är avslutad, och

kan det ej av sitt arv eller annorledes

njuta uppehälle och utbildning

efter vad med hänsyn till omständigheterna

prövas skäligt, äger barnet,

innan arv eller testamente må

tagas, ur kvarlåtenskapen utfå bidrag

till underhållet med ett belopp

en gång för alla, dock ej för tiden efter

det barnet fyllt tjuguett år. Hava

flera barn denna rätt och förslår ej

kvarlåtenskapen till deras underhåll,

skall dem emellan sådan jämkning

ske som med hänsyn till deras behov

och förhållandena i övrigt finnes

skäligt.

Bidrag, varom-----------

(Föreslagen lydelse)

Lämnar arvlåtaren efter sig barn,

vars uppfostran icke är avslutad,

och kan det ej av sitt arv eller annorledes

njuta uppehälle och utbildning

efter vad med hänsyn till omständigheterna

prövas skäligt, äger

barnet, innan arv eller testamente

må tagas, ur kvarlåtenskapen utfå

bidrag till underhållet med ett belopp

en gång för alla. Hava flera

barn denna rätt och förslår ej kvarlåtenskapen

till deras underhåll,

skall dem emellan sådan jämkning

ske som med hänsyn till deras behov

och förhållandena i övrigt finnes

skäligt.

■— av underhållsplikt.

9 KAP.

1

Den som fyllt tjuguett år må genom

testamente förordna om sin

kvarlåtenskap. Testamente må ock

göras av underårig, som är eller varit

gift eller som efter fyllda sexton

Den som fyllt tjugo år må genom

testamente förordna om sin kvarlåtenskap.

Testamente må ock göras

av underårig, som är eller varit gift

eller som efter fyllda sexton år vill

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

år vill förordna om egendom, över förordna om egendom, över vilken

vilken han äger själv råda. han äger själv råda.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Har arvlåtaren avlidit före

lagens ikraftträdande, tillämpas 8 kap. 1 § i dess äldre lydelse.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

4) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av havandeskap

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av

havandeskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

5

Innan prövning sker huruvida havandeskap

må avbrytas, bör, när skäl

därtill äro, tillfälle till yttrande beredas

det väntade barnets fader

samt, om kvinnan är under tjuguett

år den som har vårdnaden om henne,

om hon är omyndigförklarad förmyndaren,

om hon är gift hennes

man, och om hon är intagen å allmän

anstalt dennas läkare och föreståndare.

I övrigt-------------—

(Föreslagen lydelse)

§•

Innan prövning sker huruvida havandeskap

må avbrytas, bör, när

skäl därtill äro, tillfälle till yttrande

beredas det väntade barnets fader

samt, om kvinnan är under tjugu år

den som har vårdnaden om henne,

om hon är omyndigförklarad förmyndaren,

om hon är gift hennes

man, och om hon är intagen å allmän

anstalt dennas läkare och föreståndare.

—- — kvinnans medgivande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

13

5) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 18 § lagen den 25 maj 1962 om allmän

försäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 KAP.

18 §.

På framställning---—--moderskapspenning, barnets nytta.

Beträffande moderskapspenning,

som tillkommer kvinna vilken ej

uppnått tjuguett års ålder, må försäkringskassan

på framställning av

barnavårdsnämnd besluta om utbetalning

till annan enligt vad i första

stycket sägs.

Är kvinna---— ----—• •--—

Beträffande moderskapspenning,

som tillkommer kvinna vilken ej

uppnått tjugu års ålder, må försäkringskassan

på framställning av

barnavårdsnämnd besluta om utbetalning

till annan enligt vad i första

stycket sägs.

och barnets nytta.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

6) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 6 kap. 4, 7 och 8 §§ brottsbalken skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)

Har någon

Detsamma skall gälla, om någon

som fyllt aderton år har könsligt

umgänge med annan av samma kön

som ej fyllt aderton år eller ock,

under omständigheter som angivas

i första stycket, med annan av samma

kön som är under tjugoett år.

7

Om någon vanemässigt eller för

att bereda sig vinning främjar eller

utnyttjar annans otuktiga levnadssätt

eller om någon förleder den

som är under tjugoett år till sådant

levnadssätt, dömes för koppleri

till fängelse i högst fyra år.

Är brottet----------

Om någon för---------

fyra år.

Detsamma skall gälla, om någon

som fyllt aderton år har könsligt

umgänge med annan av samma kön

som ej fyllt aderton år eller ock,

under omständigheter som angivas i

första stycket, med annan av samma

kön som är under tjugo år.

§•

Om någon vanemässigt eller för

att bereda sig vinning främjar eller

utnyttjar annans otuktiga levnadssätt

eller om någon förleder den som

är under tjugo år till sådant levnadssätt,

dömes för koppleri till

fängelse i högst fyra år.

--— utnyttjat annan.

-----sex månader.

6 KAP.

4 S.

8 §•

Den som genom att utlova eller Den som genom att utlova eller

giva ersättning skaffar eller söker giva ersättning skaffar eller söker

skaffa sig tillfällig könsförbindelse skaffa sig tillfällig könsförbindelse

med någon som är under aderton med någon som är under aderton år

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

(Nuvarande lydelse)

år eller, om han är av samma kön,

under tjugoett år, dömes för förförelse

av ungdom till böter

eller fängelse i högst sex månader.

(Föreslagen lydelse)

eller, om han är av samma kön, under

tjugo år, dömes för förförelse

av ungdom till böter eller

fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

7) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser om

unga lagöverträdare

Härigenom förordnas, att 8, 9 och 11 §§ lagen den 20 mars 1964 med

särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

8

Brottmål, vari--------

Finnes i mål mot den som ej fyllt

tjugoett år, att förhandlingens offentlighet

är till uppenbar olägenhet

till följd av den uppmärksamhet

för vilken den underårige kan antagas

bliva föremål, äger rätten förordna

att målet skall handläggas

inom stängda dörrar. Anses sådant

förordnande böra meddelas och är

jämväl någon som fyllt tjugoett år

tilltalad i målet, skall rätten, om

det finnes kunna ske utan att utredningen

avsevärt försvåras, handlägga

åtalet mot den underårige såsom

särskilt mål.

Utan hinder ------------ ■—

(Föreslagen lydelse)

§•

--sig uppmärksamhet.

Finnes i mål mot den som ej fyllt

tjugoett år, att förhandlingens offentlighet

är till uppenbar olägenhet

till följd av den uppmärksamhet

för vilken den tilltalade kan antagas

bliva föremål, äger rätten förordna

att målet skall handläggas

inom stängda dörrar. Anses sådant

förordnande böra meddelas och är

jämväl någon som fyllt tjugoett år

tilltalad i målet, skall rätten, om

det finnes kunna ske utan att utredningen

avsevärt försvåras, handlägga

åtalet mot den som är under

tjugoett år såsom särskilt mål.

- övervara handläggningen.

9

Ej må den som icke fyllt tjugoett

år dömas till fängelse, skyddstillsyn

eller ungdomsfängelse, med mindre

den som har vårdnaden om honom,

där så lämpligen kunnat ske, blivit

hörd i målet. Har i sådant mål per
-

§•

Ej må den som icke fyllt tjugo år

dömas till fängelse, skyddstillsyn eller

ungdomsfängelse, med mindre

den som har vårdnaden om honom,

där så lämpligen kunnat ske, blivit

hörd i målet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

17

(Nuvarande lydelse)

sonundersökning ägt rum, skall ock

personundersökaren höras, om skäl

äro därtill.

11

Saknar i fall, som sägs i 10 §,

den underårige försvarare, skall offentlig

försvarare förordnas för honom,

om det icke på grund av sakens

beskaffenhet eller eljest finnes uppenbart,

att försvarare ej erfordras.

(Föreslagen lydelse)

Innan någon som är under tjugoett

år dömes till påföljd som avses i

första stycket skall den som utfört

personundersökning i målet höras,

om skäl äro därtill.

Saknar i fall, som sägs i 10 §,

den tilltalade försvarare, skall offentlig

försvarare förordnas för honom,

om det icke på grund av sakens

beskaffenhet eller eljest finnes

uppenbart, att försvarare ej erfordras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

8) Förslag

till

Lag

om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, att 25, 27, 28, 32, 42 och 67 §§ barnavårdslagen

den 29 april 1960 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

25

Barnavårdsnämnd har -— ---— -

b) om någon, som ej fyllt tjugoett

år, på grund av brottslig gärning,

sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet

att efter förmåga ärligen försörja

sig, missbruk av rusdrycker eller

narkotiska medel eller av annan

jämförlig anledning är i behov av

särskilda tillrättaförande åtgärder

från samhällets sida.

Har någon----------

(Föreslagen lydelse)

§•

---—--honom samt

b) om någon, som ej fyllt tjugo

år, på grund av brottslig gärning,

sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet

att efter förmåga ärligen försörja

sig, missbruk av rusdrycker eller

narkotiska medel eller av annan jämförlig

anledning är i behov av särskilda

tillrättaförande åtgärder från

samhällets sida.

--— — hans tillrättaförande.

27 §.

Föreskrift rörande — —--------även meddelas.

På barnavårdsnämnd---------denna samtycker.

Föreskrift upphör att gälla senast Föreskrift upphör att gälla sedå

den underårige fyller tjugoett år. nast då den underårige fyller tjugo

år.

28 §.

Förordnar barnavårdsnämnden —-----lämplig person.

Övervakaren har — •— — —-----för honom.

Övervakning skall — -— — —-----denna samtycker.

Beslut om övervakning gäller tills Beslut om övervakning gäller tills

vidare men skall omprövas med vidare men skall omprövas med

högst ett års mellanrum. Övervak- högst ett års mellanrum. Övervak
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ning upphör senast då den underårige

fyller tjugoett år.

32

Beslut angående--------

Sådant beslut förfaller även, om

det icke börjat verkställas innan den

underårige fyllt aderton år eller, i

fall som avses i 25 § b), innan han

fyllt tjugoett år.

ning upphör senast då den underårige

fyller tjugo år.

§•

— — laga kraft.

Sådant beslut förfaller även, om

det icke börjat verkställas innan den

underårige fyllt aderton år eller, i

fall som avses i 25 § b), innan han

fyllt tjugo år.

42 §.

Barnavårdsnämnden skall-----

Samhällsvården skall upphöra senast

då den omhändertagne fyller

aderton år eller, om han omhändertagits

enligt 29 § efter det att

han fyllt femton år, senast tre år

efter omhändertagandet.

Finner nämnden

----föranleda annat.

Samhällsvården skall upphöra senast

då den omhändertagne fyller

aderton år eller, om han omhändertagits

enligt 29 § efter det att lian

fyllt femton år, senast tre år efter

omhändertagandet. Har omhändertagandet

skett med stöd av 25 § a), får

samhällsvården dock ej i något fall

bestå sedan den omhändertagne fyllt

tiuqo år.

--25 § b).

67

Elev skall-------— —

Utskrivning skall ske senast när

eleven fyller tjugoett år eller, om

han omhändertagits för samhällsvård

efter det att han fyllt aderton

år, senast tre år efter omhändertagandet.

§•

----i fångvårdsanstalt.

Utskrivning skall ske senast när

eleven fyller tjugo år eller, om han

omhändertagits för samhällsvård

efter det att han fyllt sjutton år,

senast tre år efter omhändertagandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Äldre bestämmelser om utskrivning

från ungdomsvårdsskola tillämpas dock i fråga om den som omhändertagits

för samhällsvård före ikraftträdandet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

9) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet

Härigenom förordnas, att 1, 5 och 6 §§ lagen den 4 juni 1964 om åtgärder

vid samhällsfarlig asocialitet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

1

Om någon som fyllt tjugoett år

underlåter att efter förmåga söka

försörja sig hederligt samt för ett

sådant asocialt liv att uppenbar fara

föreligger för allmän ordning eller

säkerhet, må han intagas i arbetsanstalt

enligt denna lag.

5

Förekommer anledning att någon,

som fyllt tjugoett år, för ett sådant

asocialt liv som avses i 1 §, må förundersökning

inledas för utredning

rörande alla omständigheter av betydelse

för sakens bedömande. Under

förundersökningen skall i erforderlig

utsträckning samråd ske med

arbetsförmedling, nykterhetsnämnd,

socialnämnd, barnavårdsnämnd och

övervakningsnämnd.

Den som avses---------

Den som skall —- —------

(Föreslagen lydelse)

l §•

Om någon som fyllt tjugo år underlåter

att efter förmåga söka försörja

sig hederligt samt för ett sådant

asocialt liv att uppenbar fara

föreligger för allmän ordning eller

säkerhet, må han intagas i arbetsanstalt

enligt denna lag.

§•

Förekommer anledning att någon,

som fyllt tjugo år, för ett sådant asocialt

liv som avses i 1 §, må förundersökning

inledas för utredning rörande

alla omständigheter av betydelse

för sakens bedömande. Under

förundersökningen skall i erforderlig

utsträckning samråd ske med

arbetsförmedling, nykterhetsnämnd,

socialnämnd, barnavårdsnämnd och

övervakningsnämnd.

— — psykiskt utvecklingsstörda.

— — hans inställande.

1 Senaste lydelse av 5 § se 1967: 944.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

(■Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §.

År någon, som fyllt tjugoett år,

skäligen misstänkt att föra ett sådant

asocialt liv som avses i 1 §,

må han anhållas. Polisman äger ej

med stöd av denna lag utan beslut

av anhållningsmyndigheten gripa

den mot vilken skäl till anhållande

förekomma.

Föreligga sannolika---------

Är någon, som fyllt tjugo år, skäligen

misstänkt att föra ett sådant

asocialt liv som avses i 1 §, må han

anhållas. Polisman äger ej med stöd

av denna lag utan beslut av anhållningsmyndigheten

gripa den mot vilken

skäl till anhållande förekomma.

-----han häktas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

10) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 20 mars 1964 om verkställighet

av bötesstraff skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12

Uppkommer fråga om förvandling

av böter, som ådömts någon för gärning

varom förmäles i 15 § andra

stycket lagen om nykterhetsvård

eller för sådan gärning jämte annat

brott, och har den bötfällde blivit

dömd för minst tre under de två

senast förflutna åren begångna gärningar

som nyss sagts, skall åklagaren,

innan talan anhängiggöres om

böternas förvandling, hos nykterhetsnämnden

eller, om den bötfällde

ej fyllt tjugoett år, hos barnavårdsnämnden

göra anmälan om förhållandet.

Har ej inom två månader

därefter nykterhetsnämnden ansökt

bos länsstyrelsen om den bötfälldes

intagning å allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare eller barnavårdsnämnden

ansökt hos socialstyrelsen

om intagning av honom för

samhällsvård i ungdomsvårdsskola,

skall åklagaren föra talan om böternas

förvandling.

Blir på------—---

§•

Uppkommer fråga om förvandling

av böter, som ådömts någon för

gärning varom förmäles i 15 § andra

stycket lagen om nykterhetsvård eller

för sådan gärning jämte annat

brott, och har den bötfällde blivit

dömd för minst tre under de två

senast förflutna åren begångna gärningar

som nyss sagts, skall åklagaren,

innan talan anhängiggöres om

böternas förvandling, hos nykterhetsnämnden

eller, om den bötfällde

ej fyllt tjugo år, hos barnavårdsnämnden

göra anmälan om förhållandet.

Har ej inom två månader

därefter nykterhetsnämnden ansökt

hos länsstyrelsen om den bötfälldes

intagning å allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare eller barnavårdsnämnden

ansökt hos socialstyrelsen

om intagning av honom för

samhällsvård i ungdomsvårdsskola,

skall åklagaren föra talan om böternas

förvandling.

---böternas förvandling.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

23

11) Förslag

till

Lag

om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)

Härigenom förordnas, att 51 § skollagen den 6 juni 1962 skall erhalla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

51

Mottages i skola, som ej enligt

denna lag eller särskilda föreskrifter

står under statlig myndighets

inseende eller inspektion, elever under

21 års ålder, äger den centrala

statsmyndighet, till vars arbetsområde

skolan närmast hör, inspektera

skolan, om särskild anledning därtill

förekommer.

Finnes vid — —------

(Föreslagen lydelse)

§•

Mottages i skola, som ej enligt

denna lag eller särskilda föreskrifter

står under statlig myndighets inseende

eller inspektion, elever under

20 års ålder, äger den centrala statsmyndighet,

till vars arbetsområde

skolan närmast hör, inspektera skolan,

om särskild anledning därtill

förekommer.

— —--fortsatt verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

12) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 5 kap. 2 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

5 KAP.

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Tillträde till offentlig förhandling

må, när rättens ordförande finner

skäl därtill, vägras den som enligt

vad är känt eller må antagas ej fyllt

tjuguett år.

Tillträde till offentlig förhandling

må, när rättens ordförande finner

skäl därtill, vägras den som enligt

vad är känt eller må antagas ej

fyllt tjugu år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

25

13) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 28 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Vid förhör inför länsstyrelsen skola

förhandlingarna vara offentliga.

Länsstyrelsen äger dock avvisa åhörare,

som enligt vad känt är eller

antagas må ej fyllt tjuguett år. När

den som ansökningen avser det begär,

så ock eljest, när länsstyrelsen

finner omständigheterna föranleda

därtill, skall handläggningen äga

rum inom stängda dörrar, därvid

länsstyrelsen likväl må medgiva hans

anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro

kan förväntas bliva till nytta

under förhöret, att övervara detsam
-

(Föreslagen lydelse)

Vid förhör inför länsstyrelsen

skola förhandlingarna vara offentliga.

Länsstyrelsen äger dock avvisa

åhörare, som enligt vad känt är

eller antagas må ej fyllt tjugo år.

När den som ansökningen avser det

begär, så ock eljest, när länsstyrelsen

finner omständigheterna föranleda

därtill, skall handläggningen

äga rum inom stängda dörrar, därvid

länsstyrelsen likväl må medgiva

hans anhöriga ävensom andra, vilkas

närvaro kan förväntas bliva till

nytta under förhöret, att övervara

detsamma.

---är närvarande.

— vid förhöret.

--förhöret förekommer.

ma.

Länsstyrelsen må

Konsulent eller---—-— ------ —

Protokoll skall

28

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

14) Förslag

till

Lag

om ändring i religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680)

Härigenom förordnas, att 5 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(■Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

Kloster må---------Konungen föreskriver.

Ej må någon upptagas i kloster, Ej må någon upptagas i kloster,

förr än han fyllt tjuguett år. förr än han fyllt tjugo år.

Åsidosättes vid----------återkalla tillståndet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

27

15) Förslag

till

Förordning

om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 18—20 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen

den 26 maj 19541 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

Rusdrycker må ej utminuteras till Rusdrycker må ej utminuteras till

den som kan antagas ej hava fyllt den som kan antagas ej hava fyllt

tjuguett år. tjugu år.

Utminutering må------—--— förteckning (spärrlista).

På spärrlista------------eller fylleri.

Spärrlista skall----------- — varje månad.

Om upptagande----------sex månader.

19 §.

Rusdrycker må ej utlämnas--—---tillhandahållas någon.

Rusdrycker må ej inköpas genom Rusdrycker må ej inköpas genom

ombud som kan antagas ej hava ombud som kan antagas ej hava

fyllt tjuguett år. fyllt tjugu år.

Föreligger beträffande-------— rusdrycker vägras.

20 §.

Ej må någon såsom ombud eller

på därmed jämförligt sätt med anskaffande

av rusdrycker tillhandagå

den som kan antagas ej hava

fyllt tjuguett år eller missbruka alkoholhaltiga

drycker eller vara berörd

av sådana drycker eller annat

berusningsmedel eller den som enligt

18 § må vägras utminutering.

Ej må någon såsom ombud eller

på därmed jämförligt sätt med anskaffande

av rusdrycker tillhandagå

den som kan antagas ej hava fyllt

tjugu år eller missbruka alkoholhaltiga

drycker eller vara berörd av sådana

drycker eller annat berusningsmedel

eller den som enligt 18 §

må vägras utminutering.

1 Senaste lydelse av 18 och 20 §§ se 1963: 221 och av 19 § se 1957: 212.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ej må någon genom —--------av rusdrycker.

Det är---------på utminuteringsställe.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

29

16) Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom förordnas, att 28 § förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt

och gåvoskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

28 §.

Arvs- eller---------6 000 kronor.

Tillfaller lott barn, styvbarn eller

avkomling till avlidet barn eller styvbarn

och har vid tiden för skattskyldighets

inträde mottagaren av

lotten ej fyllt 21 år, skall vid skattens

bestämmande från lotten såsom

skattefritt avräknas ett belopp av

2 000 kronor för varje helt år eller

del därav, som då återstod till dess

sagda ålder uppnås.

Efterlevande make-----------— från skatt.

I fråga---—--—-----— tidigare tidpunkt

Skattefri är------—-------- 1 000 kronor.

Vid tillämpning---------med skyldskap.

I övrigt --------------enligt denna

Tariff.

Tillfaller lott barn, styvbarn eller

avkomling till avlidet barn eller

styvbarn och har vid tiden för skattskyldighets

inträde mottagaren av

lotten ej fyllt 20 år, skall vid skattens

bestämmande från lotten såsom

skattefritt avräknas ett belopp av

2 000 kronor för varje helt år eller

de! därav, som då återstod till dess

sagda ålder uppnås.

För skattelott,

av återstoden.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969. Har skattskyldighet inträtt

dessförinnan tillämpas dock äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse av 28 § se 1967: 389.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

17) Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt

Härigenom förordnas, att 8 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig

förmögenhetsskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

8

Har skattskyldig hemmavarande

barn, som icke fyllt 21 år, skall, därest

barnets till statlig inkomstskatt

beräknade beskattningsbara inkomst

icke uppgår till minst 100 kronor,

den skattskyldige taxeras jämväl för

barnets förmögenhet. I den skattskyldiges

skattepliktiga förmögenhet

inbegripes i sådant fall jämväl barnets

förmögenhet.

(Föreslagen lydelse)

§■

Har skattskyldig hemmavarande

barn, som icke fyllt 20 år, skall, därest

barnets till statlig inkomstskatt

beräknade beskattningsbara inkomst

icke uppgår till minst 100 kronor,

den skattskyldige taxeras jämväl för

barnets förmögenhet. I den skattskyldiges

skattepliktiga förmögenhet

inbegripes i sådant fall jämväl barnets

förmögenhet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969. Äldre bestämmelser tilllämpas

dock i fråga om 1969 års taxering och eftertaxering för år 1969 eller

tidigare år.

1 Senaste lydelse av 8 § se 1955:124.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

31

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

10 januari 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Erig Nilsson, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om sänkning av

myndighetsåldern m. m. och anför.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande i december 1964 tillkallade jag

sakkunniga för att verkställa en översyn av förmynderskapslagstiftningen.

De sakkunniga1, förmynderskapsutredningen, bedriver sitt arbete i samråd

med motsvarande finländska och norska kommittéer samt med representant

för det danska justitiedepartementet.

I januari 1967 avlämnade förmynderskapsutredningen en promemoria

angående myndighetsåldern och olika former av omyndighet (Stencil

Ju 1967: 1). Promemorian innehöll bl. a. förslag om sänkning av myndighetsåldern

från 21 till 20 år.

Efter remiss har yttranden över promemorian såvitt avser myndighetsåldern

avgetts av Svea hovrätt, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, dåvarande

socialstyrelsen och medicinalstyrelsen, Lunds domkapitel, skolöverstyrelsen,

centrala studiehjälpsnämnden, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings

och Hallands län, Stockholms stads överförmyndarnämnd, familjerättskommittén,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Föreningen Sveriges häradshövdingar,

Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen

Sveriges överförmyndare, Målsmännens riksförbund, Sveriges elevers

centralorganisation, Centerns, Folkpartiets och Högerns ungdomsför
-

1 F. d. hovrättspresidenten Joel Laurin, ordf., riksdagsledamöterna Astrid Bergegren, Einar

Gustafsson, Per Hilding och Bo Martinsson, kommunalrådet Gunnar Hejdeman, advokaten

Magnus Lindahl och kanslichefen Tuve Lundgren; direktiv se riksdagsberättelsen 1966: Ju 60.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

bund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund samt Fredrika-Bremer-förbundet.

Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagaren

i Malmö samt länsåklagarna i Hallands och Skaraborgs län, centrala studiehjälpsnämnden

yttrande från studiemedelsnämnden i Stockholm, länsstyrelsen

i Jönköpings län yttranden från barnavårdsnämnderna i Jönköping,

Vetlanda och Ander storp samt socialvårdskonsulenten i fjärde distriktet

och länsstyrelsen i Hallands län yttranden från drätselkammaren

och socialnämnden i Halmstad samt drätselkammaren i Falkenberg.

Förmynderskapsutredningen har sedermera i april 1968 avlämnat en promemoria

med förslag till följdändringar på andra rättsområden vid en sänkning

av myndighetsåldern till 20 år (Stencil Ju 1968: 9).1

Yttranden över denna promemoria såvitt avser författningsändringar

som kräver riksdagens medverkan har efter remiss avgetts av Svea hovrätt,

riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, försäkringsdomstolen,

riksförsäkringsverket, riksskattenämnden, skolöverstyrelsen, centrala studiehjälpsnämnden,

länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings och Hallands län,

Lunds domkapitel, 1965 års abortkommitté, kommittén för anstaltsbehandling

inom kriminalvården, kapitalskatteberedningen, alkoholpolitiska utredningen,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska

försäkringsbolags riksförbund, Föreningen Sveriges häradshövdingar och

stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges överförmyndare,

Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Landsorganisationen

i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers

centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund, Målsmännens

riksförbund, Centerns, Folkpartiets och Högerns ungdomsförbund samt

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Riksåklagaren har bifogat

yttranden från överåklagaren i Malmö samt länsåklagarna i Hallands och

Skaraborgs län, länsstyrelsen i Jönköpings län yttranden från drätselkammaren

och barnavårdsnämnden i Jönköping samt socialvårdskonsulenten

i fjärde distriktet och länsstyrelsen i Hallands län yttranden från drätselkamrarna

och barnavårdsnämnderna i Halmstad, Falkenberg och Varberg.

I Island har myndighetsåldern den 1 januari 1968 sänkts från 21 till

20 år. Vid möte i Köpenhamn den 18 december 1967 enades justitieministrarna

i övriga nordiska länder om att föreslå motsvarande sänkning

av myndighetsåldern i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Propositioner

i ämnet har under hösten 1968 lagts fram i Danmark och Norge. Den finländska

propositionen kan väntas under våren 1969.

I enlighet med det sagda anhåller jag att nu få ta upp frågan om sänkning

av myndighetsåldern och följdändringar som kräver riksdagens medverkan.

I det senare hänseendet vill jag erinra om att 1968 års riksdag som

1 I arbetet med promemorian har utredningens samtliga ledamöter utom advokaten Magnus

Lindahl deltagit.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

vilande antagit förslag om sänkning av rösträttsåldern vid riksdagsval från

året efter fyllda 20 år till året efter fyllda 19 år (prop. 1968: 92, KU 20, rskr

279). Som skäl för förslaget åberopade jag bl. a. den förebådade sänkningen

av myndighetsåldern. I samband med behandlingen av grundlagsförslaget

beslöts också om motsvarande sänkning av rösträttsåldern vid kommunala

val. Jag vill vidare påpeka att riksdagen nyligen antagit förslag till sänkning

av den manliga äktenskapsåldern från 21 till 18 år (prop. 1968: 136,

1LU 49, rskr 394). Rösträttsåldern och äktenskapsåldern kommer därför

inte att behandlas i det följande.

Gällande rätt m. m.

Myndighetsåldern

Den som är under 21 år betecknas i föräldrabalken som underårig och

är enligt 9 kap. 1 § omyndig. Den som har fyllt 21 år kan under vissa

1 10 kap. 1 § angivna förutsättningar förklaras omyndig av domstol, och

det finns också möjlighet att förordna att underårig skall förbli omyndig

sedan han uppnått myndighetsåldern (10 kap. 2 §). Omyndig får i princip

inte själv råda över sin egendom eller åta sig förbindelser av ekonomisk

natur (9 kap. 1 §). Sådana åtgärder ankommer i stället på förmyndaren

eller kräver i varje fall dennes samtycke. I vissa fall måste förmyndaren

inhämta tillstånd från överförmyndaren eller rätten. Förmyndare för underårig

är vanligen föräldrarna (11 kap. 1 §).

Under särskilda förutsättningar har omyndig viss rätt att själv sköta

sina ekonomiska förhållanden. Så kan vara fallet på grund av villkor

vid förvärv av egendom genom gåva eller testamente. Förmyndaren har

emellertid möjlighet att ta hand om sådan egendom (9 kap. 4 §). Vidare

får underårig enligt 9 kap. 3 § sj älv råda över vad han har förvärvat genom

eget arbete efter det att han har fyllt 16 år. Detsamma gäller avkastning av

sådan egendom och vad som har trätt i egendomens ställe. Också i dessa

fall kan dock förmyndaren ta hand om egendomen. Vidare får den omyndige

inte sätta sig i skuld med betalningsrätt i den självförtjänta egendomen.

Den som är över 16 år och med vederbörligt tillstånd driver näring får

däremot ingå alla rättshandlingar som faller inom området för rörelsen,

alltså även åta sig förbindelser. Undantag gäller bara för vissa förfoganden

över fast egendom (9 kap. 5 §).

Bland regler utanför föräldrabalken av betydelse i detta sammanhang

förtjänar nämnas att underårig, som är gift, enligt 5 kap. 12 § giftermålsbalken

får företa sedvanliga rättshandlingar för den dagliga hushållningen

eller barnens uppfostran. Sådan rättshandling blir bindande både för den

omyndige själv och för hans make. Domstol kan dock frånta den omyndige

nämnda behörighet, om den missbrukas (5 kap. 13 - §).

Har omyndig ingått avtal utan vederbörligt samtycke från förmyndaren

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 25

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

kan motparten frånträda avtalet så länge detta inte har blivit godkänt eller

behörigen fullgjort. Om motparten kände till omyndigheten och inte hade

anledning att anta att den omyndige ändå var behörig att sluta avtalet, blir

han dock bunden under den tid som behövs för att få avtalet godkänt (9

kap. 6 § föräldrabalken). Om ett avtal som underårig har slutit utan erforderligt

samtycke inte blir gällande, skall vardera parten lämna tillbaka vad

han har mottagit eller ersätta dess värde. Den underårige är emellertid i princip

ersättningsskyldig bara i den mån vad han har mottagit har använts

till hans skäliga underhåll eller i övrigt medfört nytta för honom (9 kap.

7 §).

Myndigheten är av betydelse inte bara för möjligheterna att företa

rättshandlingar utan också i vissa andra hänseenden, bl. a. för behörigheten

att inneha uppdrag av skilda slag. Sålunda kan den som är omyndig

inte vara rättegångsombud (12 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken)

eller konkursförvaltare (42 § andra stycket konkurslagen). Vidare gäller

att stiftare av aktiebolag samt styrelseledamot, verkställande direktör, revisor

och lilcvidator i sådant bolag måste vara myndig (4 § första stycket,

79 §, 107 § 1 mom. första stycket och 149 § första stycket lagen den 14 september

1944, nr 705, om aktiebolag). Motsvarande regler finns i lagstiftningen

om bank- och försäkringsrörelse samt om ekonomiska föreningar.

Här kan vidare nämnas att den som utses till ledamot av riksdagen måste

ha fyllt 23 år och vara myndig (26 och 27 §§ riksdagsordningen). I samband

med det tidigare nämnda förslaget om sänkning av rösträttsåldern

har 1968 års riksdag som vilande antagit ett grundlagsändringsförslag enligt

vilket 23-årsgränsen slopas, medan kravet på myndighet bibehålls.

Samtidigt har riksdagen beslutat om motsvarande ändringar i kommunallagstiftningen,

vilka avses träda i kraft samtidigt med grundlagsändringen.

Utländska regler om omyndighet kan få betydelse för svensk del i internationella

rättförhållanden. Bestämmelser härom finns i lagen den 8 juli

1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,

förmynderskap och adoption. 4 kap. i denna lag, som handlar om

förmynderskap för underåriga, bygger på nationalitetsprincipen och innebär

att frågan om en person är omyndig på grund av underårighet bedöms enligt

lagen i det land där han är medborgare. I princip skall förmynderskap anordnas

där, men i andra hand kan förmynderskap komma i fråga i det land

där den underårige har sitt hemvist. Till skydd för tredje man föreskrivs

i 5 § andra stycket, att rättshandling som en underårig utlänning utan

behörighet har företagit här i landet likväl blir bindande för honom, om

han var behörig enligt svensk lag och medkontrahenten var i god tro.

Reglerna i 1904 års lag gäller inte i förhållande till de andra nordiska

länderna utan ersätts där av förordningen den 31 december 1931 (nr 429)

om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och

förmynderskap. Förordningen bygger på en konvention den 6 februari

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

35

samma år (SÖ 1931: 19, jfr 1954: 2). De nordiska reglerna utgår från domicilprincipen

och innebär i huvudsak att förmynderskap skall anordnas

i hemvistlandet och att där gällande rätt skall tillämpas.

Nuvarande myndighetsålder har för män gällt alltsedan 1734 års lag

och för kvinnor sedan år 1884. Också i övriga nordiska länder har myndighetsåldern

sedan länge varit 21 år. Som jag nämnde inledningsvis har åldersgränsen

i Island emellertid nyligen sänkts till 20 år. I andra västeuropeiska

länder är myndighetsåldern 21 år utom i Schweiz, som tillämpar

en 20-årsgräns. I Sovjetunionen och övriga östeuropeiska stater uppnås

myndighet vid 18 års ålder.

Frågan om sänkning av myndighetsåldern för svensk del har under

senare år vid flera tillfällen behandlats i riksdagen.

Vid 1962 års riksdag hemställdes i en motion (1:289) om utredning av

förutsättningarna för en sänkning av myndighetsåldern. På förslag av

första lagutskottet avslog riksdagen motionen. Utskottet anförde, att det

inte med fog kunde påstås att gällande regler var förknippade med några

påtagliga olägenheter, och framhöll vidare, att myndighetsåldern utomlands

i allmänhet var 21 år (1LU 10). Förslag om utredning rörande sänkning

av myndighetsåldern väcktes på nytt i motioner till 1963 års riksdag (I: 533,

11:642 och 643). Även dessa motioner avslogs. Första lagutskottet ansåg

inte att det hade tillkommit sådana vägande skäl som kunde ge utskottet

anledning att ändra sitt föregående år gjorda ställningstagande (1LU 18).

Vid 1964 års riksdag framställdes återigen motioner med förslag om utredning

av frågan om sänkning av myndighetsåldern. I ett par av dem preciserades

förslaget att avse en sänkning till 18 år (I: 342 och II: 383), medan

i andra någon bestämd åldersgräns inte angavs (I: 588 och II: 547). Första

lagutskottet, som avstyrkte motionerna, erinrade i sitt av riksdagen godkända

utlåtande (1LU 31) om vad som hade förekommit vid frågans tidigare

behandling och hänvisade vidare till den förestående översynen av förmynderskapslagstiftningen.

Motionsvis framförda förslag om sänkning av myndighetsåldern

har även under åren 1965—1968 avslagits under hänvisning

till förmynderskapsutredningens arbete (1LU 1965:5, 1966:7, 1967:7 och

1968:8).

Andra 21-årsgränser

Vid sidan av de regler som direkt anknyter till myndigheten finns ett stort

antal bestämmelser i lag och annan författning som tillmäter 21-årsåldern

rättslig betydelse. Dessa redovisas i den andra av utredningens båda promemorior.

Jag skall beröra dem som har tillkommit med riksdagens medverkan.

Inom den familj erättsliga lagstiftningen finns flera bestämmelser

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

som är av intresse i detta sammanhang. Här kan först nämnas den allmänna

regeln i 6 kap. 1 § föräldrabalken om att barn i äktenskap står under

föräldrarnas vårdnad tills barnet har fyllt 21 år eller ingått äktenskap. 1

vissa fall tillkommer vårdnaden bara den ene av föräldrarna eller särskilt

förordnad förmyndare. Vårdnaden om barn utom äktenskap utövas i allmänhet

av modern (6 kap. 12 §).

Vårdnaden innefattar i huvudsak omsorger om barnets personliga angelägenheter

(6 kap. 2 §). Häri ingår bl. a. rätten att bestämma över barnets

arbetskraft. På denna punkt gäller emellertid vissa specialregler. Enligt

6 kap. 4 § får sålunda den som har fyllt 18 år själv ingå arbetsavtal. Har

han fyllt 16 år och med vårdnadshavare^ samtycke tagit anställning, som

ger honom möjlighet att försörja sig, kan han själv säga upp anställningen

och sluta avtal om annat arbete av liknande slag. Vårdnadshavaren har

emellertid alltid rätt att häva arbetsavtal som den underårige har ingått,

om det anses behövligt med hänsyn till barnets uppfostran eller välfärd.

Är barnet över 18 år krävs dock samtycke av domstol.

I den familjerättsliga lagstiftningen finns vidare vissa särskilda bestämmelser,

som nära anknyter till förmynderskaps- och vårdnadsreglerna. Den

som inte har fyllt 21 år får enligt 4 kap. 5 § andra stycket föräldrabalken

inte adopteras utan föräldrars eller förmyndares samtycke. Sedan adoptivbarn

har fyllt 21 år kan adoptivförhållandet enligt 10 § samma kapitel

hävas, om barnet och adoptanten är ense därom. Uppdrag att vara barnavårdsman

upphör enligt 8 kap. 7 § föräldrabalken normalt när barnet

fyller 18 år. Om särskild anledning föreligger kan barnavårdsnämnd förlänga

uppdraget, dock inte längre än till dess barnet har fyllt 21 år. I 9 kap.

1 § ärvdabalken föreskrivs att den som liar fyllt 21 år får föror dna om sin

kvarlåtenskap genom testamente. Samma rätt tillkommer underårig som är

eller har varit gift eller som efter fyllda 16 år vill förordna om egendom

som han själv råder över. Enligt 2 kap. 2 § giftermålsbalken får den som

är under 21 år och inte har varit gift tidigare inte gifta sig utan samtycke

av giftoman, dvs. vanligen föräldrarna.

I anslutning till nu angivna regler kan nämnas ett par andra bestämmelser.

Innan ansökan om avbrytande av havandeskap prövas bör enligt

5 § lagen den 17 juni 1938 (nr 318) i ämnet kvinnans vårdnadshavare få

tillfälle att yttra sig, om det finns skäl därtill och kvinnan är under 21

år. När moderskapspenning tillkommer kvinna som är under 21 år kan

enligt 3 kap. 18 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

försäkringskassan på framställning av barnavårdsnämnd besluta att beloppet

skall betalas ut till annan än kvinnan själv.

Reglerna om underhållsbidrag in. m. innehåller flera bestämmelser

som tillmäter 21-årsgränsen betydelse. I 8 kap. 1 § ärvdabalken finns

regler om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap. Sådant bidrag skall utgå till

barn efter den avlidne, vars uppfostran inte är avslutad och som inte av

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 25 år 1969

37

sitt arv eller på annat sätt kan få medel till uppehälle och utbildning efter

vad som får anses skäligt. Bidraget skall utgå som ett engångsbelopp före arv

och testamente men får inte avse tid efter det att barnet har fyllt 21 år.

Motsvarande bestämmelser fanns i 8 kap. 1 § lagen den 8 juni 1928 (nr 279)

om arv. Det ursprungliga förslaget till denna lagregel innehöll inte någon

åldersgräns, utan denna infördes under riksdagsbehandlingen på förslag

av första lagutskottet (1LU 1928:21 s. 24). Eftersom någon legal underhållsplikt

inte fanns mellan syskon inbördes, kunde det enligt utskottet

knappast anses skäligt att de till förmån för det ännu inte uppfostrade

barnet skulle vidkännas minskning i sina arvslotter även för utbildning

efter uppnådd myndig ålder. Utskottet påpekade också att det främst var

för tiden dessförinnan som barnet hade behov av bidrag för sin uppfostran.

Enligt lagen den 10 december 1965 (nr 723) om erkännande och verkställighet

av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till

barn är lagakraftvunnet avgörande i sådan fråga gällande här i landet, om

det har meddelats i stat som är ansluten till en i Haag den 15 april 1958

avslutad konvention i ämnet. Enligt 3 § gäller avgörandet dock inte i fråga

om underhåll för tid efter det att den som underhållet avser har fyllt

21 år.

Enligt 21 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

har barn till avliden försäkringstagare rätt till viss livränta t. o. m. den

månad då barnet fyller 19 år. Denna åldersgräns tillkom genom lag den

15 december 1967 (nr 916). Tidigare hade gränsen legat vid 16 år. Höjningen

motiverades med önskemålet att uppnå samma gräns som gäller

för barnpension inom tilläggspensioneringen (2LU 1967:68 s. 56). Om

barnet efter fyllda 19 år till följd av sjukdom eller annan sådan orsak är ur

stånd att försörja sig, skall livränta utgå så länge anledningen till den

bristande försörjningsförmågan består, dock längst t. o. m. den månad då

barnet fyller 21 år. Bestämmelser av motsvarande innehåll finns i 7 §

3 mom. militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261). Lagen

om yrkesskadeförsäkring innehåller också i 9 § regler om en åldersgräns

vid 21 år. Paragrafen anger hur den försäkrades årliga arbetsförtjänst skall

beräknas om skadan inträffar innan han har fyllt 25, 21 eller 18 år.

Även inom skattelagstiftningen finns ett par bestämmelser som

tillmäter 21-årsåldern betydelse. I 28 § förordningen den 6 juni 1941 (nr

416) om arvsskatt och gåvoskatt (arvsskatteförordningen) föreskrivs att

arvs- eller testamentslott, som tillfaller barn, styvbarn eller avkomling

till avlidet barn eller styvbarn, är skattefri om dess värde inte överstiger

6 000 kr. Var mottagaren under 21 år vid tiden för skattskyldighetens inträde,

skall vid skattens beräkning från lotten avräknas ett belopp av 2 000 kr.

för varje helt år eller del därav som då återstod tills mottagaren skulle fylla

21 år. Denna regel kom till genom ändring den 21 november 1958 (nr 562)

i arvsskatteförordningen. Dessförinnan var beloppet 1 000 kr. och ålders
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

gränsen 18 år. Som motiv för skattefriheten åberopades det samhälleliga intresset

av att underårigs arvs- eller testamentslott förbehölls honom för

hans uppfostran och utbildning (prop. 1941:192 s. 130).

Enligt 8 § förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt

skall skattskyldig med hemmavarande barn under 21 år taxeras

även för barnets förmögenhet, om barnets till statlig inkomstskatt beräknade

beskattningsbara inkomst inte uppgår till minst 100 kr.

Vad härefter beträffar det straffrättsliga området kan till en

början nämnas vissa av bestämmelserna om sedlighetsbrott i 6 kap. brottsbalken.

Om någon har könsligt umgänge med annan av samma kön, som

är under 21 år och står under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan

inrättning eller i övrigt står under hans vård eller lydnad, skall gärningsmannen

enligt 6 kap. 4 § straffas för otukt med ungdom. Detsamma gäller

när sådant könsumgänge i annat fall sker under utnyttjande av den underåriges

beroende ställning. Enligt 8 § skall den som genom att utlova eller

lämna ersättning skaffar sig eller försöker skaffa sig tillfällig könsförbindelse

med annan av samma kön som är under 21 år dömas för förförelse

av ungdom. I fråga om gärningar av nu nämnt slag som riktas mot person

av motsatt kön upphör straffbar heten vid 18 års ålder. I 6 kap. 7 § straffbeläggs

som koppleri att vanemässigt eller för att bereda sig vinning

främja eller utnyttja annans otuktiga levnadssätt samt att förleda den som

är under 21 år till sådant levnadssätt.

Brottsbalken innehåller vidare särskilda regler om val av påföljd för

unga lagöverträdare. Enligt 26 kap. 4 § andra stycket får den som är mellan

18 och 21 år dömas till fängelse bara när detta påkallas främst av hänsyn

till allmän laglydnad eller fängelse av annan anledning bedöms som lämpligare

än annan påföljd. Den mera långvariga frihetsberövande påföljd

som i första hand är avsedd att användas för denna åldersgrupp är ungdomsfängelse.

Enligt 29 kap. 1 § kan ungdomsfängelse ådömas den som

är mellan 18 och 21 år, om sådan fostran och utbildning som avses med

ungdomsfängelse anses lämplig för honom. Även den som är mellan 21 och

23 år kan dömas till ungdomsfängelse, men härför krävs att denna påföljd

finnes vara uppenbart lämpligare än annan påföljd.

Lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt innehåller

i 68 § 4) och 71 § vissa särbestämmelser som begränsar möjligheterna att

tillgripa inneslutning i enrum som disciplinär åtgärd mot omhändertagen

under 21 år.

I lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser om unga

lagöverträdare finns vissa föreskrifter om handläggningen av brottmål

mot sådana personer. Brottmål mot den som är under 21 år skall, när på

brottet kan följa svårare straff än böter, om möjligt utsättas till handläggning

i sådan ordning att målet inte tilldrar sig uppmärksamhet. Domstolen

kan förordna om handläggning inom stängda dörrar, om förhand
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

lingens offentlighet är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet

den unge kan antas bli föremål för (8 §). Den som är under 21 år

får inte dömas till fängelse, skyddstillsyn eller ungdomsfängelse utan att

vårdnadshavaren har hörts i målet, om detta lämpligen kan ske. Även personundersökare

skall höras när det finns skäl därtill (9 §). Om det finns

anledning att döma till annan påföljd än böter bör för tjänstgöring i nämnden

anlitas företrädesvis nämndemän som har insikt och erfarenhet beträffande

vård och fostran av barn och ungdom (10 §). Offentlig försvarare

skall förordnas om det inte är uppenbart obehövligt (11 §). Mål mot den

som är under 21 år skall alltid behandlas skyndsamt (12 §).

Ett visst samband med de straffrättsliga reglerna har bestämmelserna i

barnavårdslagstiftningen. Förutsättningarna för att barnavårdsnämnd

skall kunna ingripa med åtgärder mot en person anges i 25 §

lagen den 29 april 1960 (nr 97) om samhällets vård av barn och ungdom

(barnavårdslagen). I denna paragraf föreskrivs under a, att nämnden

skall ingripa, om någon som är under 18 år misshandlas i hemmet eller

i övrigt behandlas på sådant sätt där att hans kroppsliga eller själsliga

hälsa utsätts för fara eller om hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas

eller annan fostrares olämplighet eller bristande förmåga att

fostra honom. Vidare föreskrivs under b, att nämnden skall ingripa, om

någon som inte bär fyllt 21 år på grund av brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt,

underlåtenhet att efter förmåga försörja sig på ärligt sätt, missbruk

av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning

är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida.

De åtgärder som kan komma i fråga är dels s. k. förebyggande åtgärder,

dels omhändertagande för samhällsvård. Förebyggande åtgärder består av

hjälpåtgärder, förmaning och varning, föreskrifter rörande den underåriges

levnadsförhållanden samt övervakning (26 §). Föreskrift kan riktas till den

underårige själv, hans föräldrar eller annan fostrare. Föreskrifter och

övervakning upphör att gälla senast när den unge fyller 21 år (27 och

28 §§). Den som omhändertas för samhällsvård placeras i enskilt hem eller

i lämplig anstalt. Har omhändertagandet skett enligt 25 § b kan placering

i ungdomsvårdsskola komma i fråga (36 §). Beslut om omhändertagande

förfaller enligt 32 § om det inte har börjat verkställas innan den underårige

har fyllt 18 år eller, i fall som avses i 25 § b, 21 år. Samhällsvården upphör

senast när den omhändertagne fyller 18 år eller, om han har omhändertagits

efter fyllda 15 år, senast tre år efter omhändertagandet (42 §). Är

den omhändertagne placerad i ungdomsvårdsskola gäller dock vissa särskilda

regler (45 §). Elev i ungdomsvårdsskola skall sålunda skrivas ut

från skolan senast när han fyller 21 år eller, om han har omhändertagits

för samhällsvård efter fyllda 18 år, senast tre år efter omhändertagandet

(67 §). Beslut om utskrivning innebär att samhällsvården upphör. Om

den tid som samhällsvården får pågå enligt 42 § inte har gått till ända

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

vid utskrivningen, kan dock i samband därmed förordnas att samhällsvården

skall bestå (68 §).

Under förarbetena till gällande barnavårdslag avvisade barnavårdskommittén

tanken att möjliggöra ingripande från barnavårdsnämnd mot den

som hade uppnått myndig ålder. Det var enligt kommitténs mening inte

någon uppgift för samhällets barna- och ungdomsvård att ta sig an och

försöka tillrättaföra myndigblivna personer som hade hemfallit åt asocialt

leverne (SOU 1956:61 s. 114). Kommitténs inställning överensstämde med

den ståndpunkt som intogs vid behandlingen av ett av 1948 års lösdriveriutredning

framlagt förslag om utvidgning av möjligheterna till ingripande

enligt barnavårdslagen (prop. 1950:90 s. 48).

I detta sammanhang kan också nämnas att åklagare i vissa fall skall

göra anmälan hos barnavårdsnämnd innan han väcker talan om förvandling

av böter som har ådömts någon som är under 21 år för fylleri och

liknande brott (12 § första stycket lagen den 20 mars 1964, nr 168, om

verkställighet av bötesstraff).

Lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder mot samhällsfarlig asocialitet

är tillämplig bara på personer som fyllt 21 år. Vid lagens tillkomst

förutsattes att barnavårdslagen liksom dittills skulle gälla för asociala

personer under nämnda ålder (prop. 1964: 128 s. 95).

Inom utbildningsområdet finns några bestämmelser som är av

intresse i detta sammanhang. I 51 § skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)

föreskrivs att central statsmyndighet får inspektera och i vissa fall förbjuda

verksamhet vid skola, som hör till dess arbetsområde och mottar elever under

21 år men inte enligt skollagen eller särskild föreskrift står under statlig

myndighets inseende eller inspektion. Enligt 24 § lagen den 15 december

1967 (nr 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda är

sådan person särskolpliktig, om han kan tillgodogöra sig undervisning men

inte är i stånd att följa undervisningen inom det allmänna skolväsendet.

Särskolplikten består så länge eleven behöver undervisning, dock längst

t. o. m. vårterminen det år då han fyller 21 år. Om synnerliga skäl föreligger

kan den förlängas ytterligare två år. Som motiv för dessa bestämmelser

åberopades vid lagens tillkomst de utvecklingshämmades försenade mognad

och den längre utbildning som de ofta behövde (SOU 1966: 9 s. 130).

Statligt studiestöd utgår i två olika former, som studiemedel eller som

studiehjälp. Regler om studiemedel finns i studiemedelsförordningen den

4 juni 1964 (nr 401) och regler om studiehjälp i studiehjälpsreglementet

samma dag (nr 402). Studiemedel utgår för studier på eftergymnasial nivå,

medan studiehjälp är avsedd för studier vid gymnasium, yrkesskola, fackskola,

folkhögskola o. d.

Studiemedel utgår i princip med 70 % av basbeloppet enligt lagen om

allmän försäkring. För första läsåret beviljas sådana medel utan särskild

prövning av sökandens studielämplighet, men för rätt att i fortsättningen

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

41

uppbära dem krävs i princip att den studerande kan påvisa vissa studieresultat.

Rätten till studiemedel kan påverkas av att den studerande eller

hans make har egen inkomst och förmögenhet, men däremot tas inte någon

hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förhållanden. Viss del av studiemedlen

utgör bidrag, medan återstoden skall återbetalas. Detta belopp löper i

princip utan ränta men är indexreglerat genom anknytning till basbeloppet.

Återbetalning skall ske genom årliga avgifter, vilka är maximerade med

hänsyn till den återbetalningsskyldiges ekonomiska förhållanden.

Bestämmelserna om studiehjälp är olika utformade beroende på om eleven

har börjat studierna före det år då han fyller 21 år eller senare. I det förra

fallet utgår enligt 4 § studiehjälpsreglementet dels studiebidrag (75 kr.

i månaden), dels tillägg till sådant bidrag, dels ock studielån. Till äldre studerande

utgår förhöjt studiebidrag (175 kr. i månaden) samt studielån.

Rätten till vissa tillägg och till studielån är beroende av den studerandes

ekonomi. I fråga om studerande inom den yngre gruppen tas vid prövningen

hänsyn även till föräldrarnas eller makes ekonomiska förhållanden (12 och

20 §§). Med föräldrar avses enligt 26 § bl. a. fader och moder som har vårdnaden

eller, i fråga om studerande som har fyllt 21 år, senast haft vårdnaden

om den studerande.

Centrala studiehjälpsnämnden har i framställning till Kungl. Maj :t

den 25 januari 1968 föreslagit ändrade regler i fråga om gränsdragningen

mellan äldre och yngre elever i studiehjälpssystemet. Nämnden förordar

övergång till en strikt åldersgräns så att alla elever, som under det kalenderår

läsåret eller kurstiden börjar fyller 21 år eller mera, oberoende av när studierna

påbörjades skall betraktas som äldre elever och alltså få studiehjälp

utan hänsyn till föräldrarnas ekonomi. 1968 års studiemedelsutredning

har i skrivelse till Kungl. Maj :t den 19 november 1968 anslutit sig till

nämndens ståndpunkt och lagt fram de förslag till ändringar i 4 § studiehjälpsreglementet

som föranleds därav. I skrivelsen anför utredningen vidare

att starka skäl talar för att åldersgränsen i paragrafen anpassas till

en sänkt myndighetsålder.

Inom trafik lagstift ningen finns några bestämmelser med anknytning

till 21-årsåldern. Enligt 30 § 1 mom. vägtrafikförordningen den

28 september 1951 (nr 648) fordras för att övningskörning skall få äga

rum bl. a. att körningen sker under uppsikt av person, som har fyllt 21 år

och sedan minst tre år har körkort för sådant fordon som övningskörningen

avser. För att en person skall kunna godkännas som föreståndare, lärare

eller instruktör vid trafikskola krävs enligt 36 § 3 mom. att han har uppnått

21 års ålder. Samma ålderskrav uppställs i 27 § 3 mom. förordningen

den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m. för rätt att få trafikkort. Enligt 32 § 6 mom. samma förordning får

den som är under 21 år inte föra hyrd tyngre lastbil eller buss.

Riksdagen har år 1967 godkänt vissa av Kungl. Maj :t redovisade rikt2*

— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 25

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 ur 1969

linjer för en reform av reglerna om körkort (prop. 1967: 55, 3LU 31, rskr

209). Reformen innebär att det införs fem skilda slag av körkort, avsedda

för olika typer av fordon. Minimiåldern för körkort växlar mellan de olika

typerna. Den högsta åldersgränsen gäller buss och är 21 år. Vissa körkort

skall utan särskild prövning ge rätt att föra fordonet i yrkesmässig trafik.

I andra fall krävs en kompletterande prövning. Dessa regler skall ersätta

bl. a. de nuvarande bestämmelserna om trafikkort i förordningen om yrkesmässig

trafik. Beslut om när reformen skall genomföras kommer att

fattas först sedan den år 1967 tillsatta körkortsutredningen (riksdagsberättelsen

1968: K 54) har slutfört sitt arbete.

I ru sdryck sförsäljningsförordningen den 26 maj 1954

(nr 521) föreskrivs att rusdrycker inte får utminuteras till den som kan antas

inte ha fyllt 21 år (18 § första stycket), att sådana drycker inte får köpas

genom ombud som kan antas vara under denna ålder (19 § andra stycket)

samt att det är förbjudet att tillhandagå person som kan antas vara under

denna ålder med anskaffande av rusdrycker (20 § första stycket).

Vid förordningens tillkomst framhöll föredragande departementschefen

(prop. 1954: 151 s. 307), att de problem som sammanhänger med ungdomens

alkoholvanor i första hand borde angripas med andra medel än begränsningar

i inköpsrätten. Om det förbehölls åt de äldre att köpa sprit,

syntes däri ligga en särskild anledning för de unga att betrakta spriten

som något eftersträvansvärt. Det torde därför vara olyckligt att ha en särskild

högre myndighetsålder för spritinköp. En sådan skulle f. ö. inte

stämma överens med den större självständighet som kommit ungdomen

till del i andra hänseenden.

Vad angår övriga bestämmelser, som tillmäter 21-årsgränsen

betydelse, kan först nämnas 3 § lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt

medborgarskap. Enligt detta lagrum kan utlänning, som är född i Sverige

och oavbrutet har haft sitt hemvist här, bli svensk medborgare genom

anmälan hos länsstyrelsen efter det att han fyllt 21 men innan han fyller

23 år. Den lägre åldersgränsen valdes för att begränsa antalet fall av dubbelt

medborgarskap. I åtskilliga länder gällde nämligen att förvärv av utländskt

medborgarskap genom anmälan inte medförde förlust av tidigare

medborgarskap, när anmälan gjorts före 21 års ålder (prop. 1950: 217 s.

30). I sammanhanget kan nämnas att den som är statslös eller som visar

att han skulle förlora sitt utländska medborgarskap om han blev svensk

medborgare kan göra anmälan enligt 3 § redan vid fyllda 18 år.

Enligt 5 kap. 2 § rättegångsbalken kan den som är eller får antas vara

under 21 år vägras tillträde till offentlig domstolsförhandling. Motsvarande

gäller vid förhör i ärende angående tvångsintagning på alkoholistanstalt

(28 § lagen den 27 juli 1954, nr 579, om nvkterhctsvård).

Enligt 2 § förordningen den 5 juni 1959 (nr 312) om förbud mot innehav

av vissa stiletter m. m. får springstilett och springkniv inte förvärvas eller

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1969

innehas av den som är under 21 år och inte heller överlåtas eller upplåtas

till sådan person. Vid förordningens tillkomst berördes frågan om totalförbud

mot innehav av nämnda vapen. En sådan ordning skulle emellertid

kräva ytterligare utredning. Frågan ställdes därför på framtiden (prop.

1959:158 s. 16).

Religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680) innehåller i 5 § andra

stycket en bestämmelse om att ingen får upptas i kloster förrän han har

fyllt 21 år.

Utredningen

Myndighetsåldern

Utredningen framhåller till en början alt myndighetsåldern måste bestämmas

efter en avvägning mellan å ena sidan behovet av att skydda de

unga mot att deras bristande erfarenhet utnyttjas till skada för dem själva

och å andra sidan önskemålet om att den tidpunkt då en person får full

rättslig handlingsförmåga inte skjuts upp i onödan. Som skäl för att sänka

myndighetsåldern har i olika sammanhang åberopats att den biologiska och

sociala mognaden hos barn numera inträder tidigare än förut. Utredningen

vitsordar detta såvilt gäller den biologiska mognaden men är mera tveksam

i fråga om den sociala. Det är vidare inte givet att en tidigare biologisk

och social mognad medför ökad insikt i ekonomiska angelägenheter. Utredningen

ser ingen möjlighet att åstadkomma någon på objektiva fakta grundad

undersökning av denna fråga.

Utredningen påpekar att de unga numera frigör sig från föräldrarnas

ekonomi tidigare än förut. En orsak härtill är att de omedelbart efter avslutad

skolgång ofta kan få väl avlönade arbeten. Härigenom får de tidigt

vänja sig vid att handskas med pengar i en omfattning som inte var tänkbar

förr i tiden. Många av dem som fortsätter sin utbildning efter den obligatoriska

skolgångens slut gör detta vid företag och får lön under utbildningstiden.

De som bedriver studier vid universitet och andra fristående

utbildningsanstalter har genom det nya studiesociala systemet fått vidgade

möjligheter att finansiera sina studier själva. Detta har bl. a. inneburit

att de fått sätta sig in i skuldsättningens problem. Vidare har den ofta intensiva

debatten i privatekonomiska och samhällsekonomiska frågor bidragit

till att öka ungdomens intresse för och förtrogenhet med sådana frågor.

En sänkning av myndighetsåldern skulle främst få betydelse för möjligheterna

att fritt köpa på kredit och ta upp lån. Bl. a. skulle förfarandet

vid finansieringen av högre studier förenklas. Vidare skulle det bli lättare

för dem som gifter sig tidigt att anskaffa kapitalvaror och varaktiga konsumtionsvaror

för familjens behov. Antalet unga äktenskap har ökat under

senare år, bl. a. som följd av de ändrade ekonomiska förutsättningarna. När

det gäller statliga studielån och bosättningslån utgör prövningen för erhål
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1969

lande av lån och återbetalningsreglernas konstruktion en garanti mot betungande

skuldsättning. Vad gäller andra än statliga lån för dessa ändamål

innebär lånemarknadens konstruktion en viss spärr mot onödig eller betungande

skuldsättning.

Beträffande, annan skuldsättning, särskilt sådan som sker för inköp av

konsumtionsvaror, har i skilda sammanhang betonats att ungdomen i dag

i större utsträckning än tidigare bearbetas av en intensiv propaganda och

reklam, som det fordras en hög grad av mognad för att motstå. Utredningen

finner denna synpunkt beaktansvärd men påpekar samtidigt att de unga,

som fr. o. m. 16 års ålder fritt disponerar över sin arbetsförtjänst, kan antas

ha fått en viss erfarenhet i dessa avseenden redan innan de uppnår myndig

ålder. I den allmänna diskussionen bar framför allt avbetalningsköp och

andra kreditköp skjutits i förgrunden. Därvid har framhållits att den

köpare som ingått ett avtal av obetänksamhet inte har någon möjlighet att

frånträda detta. Denna olägenhet drabbar emellertid alla köpare, och frågan

bör därför lösas genom ändring av reglerna om ingående av kreditavtal.

Däremot bör bedömningen av om myndighetsåldern skall sänkas inte

påverkas härav. Risker för onödig och betungande skuldsättning ger visserligen

anledning till försiktighet vid frågans bedömning men utgör inte

något avgörande skäl mot en sänkning av myndighetsåldern.

För den begränsade grupp av unga som har fått egendom av större

värde genom arv, gåva eller testamente skulle en sänkning av myndighetsåldern

innebära att de kan tillträda sin förmögenhet tidigare. Helt allmänt

kan sägas att det fordras ett större mått av erfarenhet och omdöme för

att sköta en betydande förmögenhet än ett mindre kapital. En sänkning

av myndighetsåldern kan enligt utredningen leda till att förmyndare för

förmögna myndlingar i ökad utsträckning försöker utverka beslut av domstol

att omyndigheten skall bestå efter uppnådd myndighetsålder. Redan

nu är det vanligt att den som skänker en gåva till en omyndig föreskriver

att denne inte får förvalta gåvan själv förrän viss tid efter myndighetsålderns

inträde, t. ex. vid 25 års ålder.

Utredningen behandlar ganska utförligt frågan om betydelsen av att

myndighetsåldern i Sverige överensstämmer med vad som gäller i andra

länder. Eftersom nationalitetsprincipen tillämpas i förhållande till länder

utom Norden, skulle en sänkning av myndighetsåldern i Sverige inte påverka

här bosatta personer som tillhör sådana länder. Skulle Sverige gå

över till att tillämpa domicilprincipen kunde emellertid komplikationer

uppstå.

För svensk medborgare i utlandet gäller svensk rätts regler om myndighet.

En svensk med hemvist i ett land som tillämpar domicilprincipen kan

dock komma att behandlas enligt det landets lag. Om den svenska myndighetsåldern

är lägre än den utländska kan detta innebära att en person

som är myndig enligt svensk rätt likväl betraktas som omyndig i det land

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1969

där han vistas. Även länder som tillämpar nationalitetsprincipen kan på

grund av hänsyn till ordre public tänkas vägra att beakta en svensk myndighetsålder

som väsentligt understiger den i landet gällande. Skiljaktiga

regler om myndighetsålder kan vidare leda till att förvärvad myndighet

går förlorad vid byte av nationalitet. De nu anförda synpunkterna talar

enligt utredningens mening för att frågan om sänkning av myndighetsåldern

bör behandlas varsamt.

I förhållandet mellan de nordiska länderna tillämpas enligt 1931 års

konvention och förordning domicil principen. Anledningen härtill är den

nära överensstämmelse som råder mellan dessa länders lagstiftning. Om

den svenska myndighetsåldern sänks utan att motsvarande ändring genomförs

i övriga nordiska länder skulle det krävas en särskild bestämmelse av

innebörd att svensk medborgare som har uppnått myndig ålder enligt

svensk rätt och därefter bosätter sig i annat land inte förlorar sin myndighet

på grund av att han är underårig enligt lagen i det landet. Myndigheten

får nämligen anses vara en rättighet som, när den väl har förvärvats, inte

kan förloras utan att förutsättningarna för omyndighetsförklaring föreligger.

Att på detta sätt ge svenska medborgare en särställning torde inte vara

önskvärt. En svensk myndighetsålder som avviker från de andra nordiska

ländernas skulle också stämma dåligt med strävandena mot ökad nordisk

gemenskap på olika områden. Utredningen bedömer en sådan konsekvens

som synnerligen olycklig. Hänsynen till nordiskt lagsamarbete och nordisk

samhörighet över huvud taget kräver att myndighetsåldern är lika i de

nordiska länderna.

Sammanfattningsvis säger sig utredningen ha kommit till den uppfattningen

att en sänkning av myndighetsåldern är väl motiverad men att reformen

bör göras med viss varsamhet. Utredningen föreslår därför att

myndighetsåldern sänks med ett år till 20 år. En sådan reform bör kunna

vinna anslutning i alla de nordiska länderna.

En av utredningens ledamöter, advokaten Magnus Lindahl, reserverar

sig mot förslaget att sänka myndighetsåldern och förordar att gällande regler

bibehålls. Dessa har enligt reservanten inte visats vara förknippade med

några olägenheter. De överensstämmer med vad som gäller i större delen

av Västeuropa och Förenta staterna. Med hänsyn till den ökande bosättningen

av svenskar utomlands och av utlänningar i Sverige måste det vara

önskvärt att största möjliga likformighet föreligger mellan myndighetsåldern

i vårt land och i andra länder. En sänkning till 20 år skulle vidare försvaga

det skydd de unga nu har mot att deras bristande erfarenheter utnyttjas

till skada för dem särskilt i samband med kreditköp och lån. Ungdomen

kan inte anses bättre skickad att bedöma innebörden av en skuldsättning

nu än för några decennier sedan. Härtill kommer att ungdomen i dag utgör

en köpkraftskategori som är föremål för särskild bearbetning från handelns

sida, innebärande rikliga tillfällen att genom skuldsättning tillgodose

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

olika behov. En tidig skuldsättning medför allvarlig risk för att gäldenären

under lång tid får kämpa med dålig ekonomi. Det är därför enligt reservantens

mening angeläget att 20-åringarna får beliålla det skydd som gällande

regler ger dem.

Andra 21-årsgränser

I sin andra promemoria anför utredningen som allmän utgångspunk

t, att en sänkning av myndighetsåldern till 20 år i regel bör medföra

motsvarande sänkningar på andra områden. Somliga 21-årsgränser

har emellertid bestämts efter helt andra hänsyn än dem som har varit avgörande

för myndighetens inträde. Utredningen bär därför på vissa punkter

stannat för att inte föreslå någon ändring av gällande regler.

Bestämmelserna i den f a in i 1 j e r ä 11 s 1 i g a lagstiftningen om vårdnaden,

samtycke till adoption, hävande av adoptivförhållande, barnavårdsmannauppdrag,

rätt att göra testamente och samtycke till äktenskap bör

enligt utredningen följa myndighetsåldern om denna sänks. Detsamma bör

gälla föreskrifterna om yttrande från vårdnadshavare i abortärenden samt

om Utbetalning av moderskapspenning enligt lagen om allmän försäkring.

Som en naturlig konsekvens av en sänkt myndighetsålder bör också

åldersgränsen i 8 kap. 1 § ärvdabalken för underhållsbidrag ur

kvarlåtenskap nedsättas.

Den 21-årsgräns som finns i lagen om erkännande och verkställighet av

vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn grundar

sig på bestämmelser i en konvention som Sverige har anslutit sig till. Regeln

kan inte ändras så länge konventionen gäller för svensk del. Utredningen

anser sig därför nu inte böra föreslå någon ändring i nämnda lag.

Den övre åldersgränsen för livränta till efterlevande barn enligt lagen

om yrkesskadeförsäkring och militärersättningsförordningen bör naturligen

anpassas till eu sänkt myndighetsålder. Eftersom livränta alltid skall

utgå till 19 år innebär detta förslag att möjligheten till förlängning kommer

att avse bara ett år. Med hänsyn härtill antyder utredningen att 19- årsgränsen skulle kunna höjas till 20 år. Någon anledning att ändra reglerna

om beräkning av årlig arbetsförtjänst i 9 § lagen om yrkesskadeförsäkring

föreligger enligt utredningens mening inte.

Vad härefter angår skattelagstiftningen kan bestämmelsen

i 28 § arvsskatteförordningen om viss skattefrihet för barn under 21 år

jämföras med bestämmelsen i 8 kap. 1 § ärvdabalken om barns rätt till

underhåll ur avlidens kvarlåtenskap. I det senare lagrummet betingas

emellertid 21-årsgränsen av hänsyn till äldre syskons rätt till arv, medan

åldersgränsen i arvsskatteförordningen har bestämts med hänsyn till statens

skatteintresse. Det är därför inte nödvändigt att ändra båda bestämmelserna

på samma sätt. Utredningen förutsätter dock att också regeln

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

i arvsskatteförordningen får följa myndighetsåldern. Regeln i 8 § förordningen

om statlig förmögenhetsskatt angående beskattning av hemmavarande

barns förmögenhet bygger på att barn efter uppnådd myndig ålder

själv får förvalta sin förmögenhet och förfoga över avkastningen. Det synes

klart att bestämmelsen bör anpassas till en sänkt myndighetsålder.

I fråga om de straffrättsliga bestämmelser om sedlighetsbrott som

innehåller en 21-årsgräns tar utredningen inte bestämd ståndpunkt. Utredningen

anser det tveksamt om en sänkning av mydighetsåldern bör föranleda

ändring i dessa bestämmelser. Möjligen kan det vara skäl att sänka

21-årsgränserna i 6 kap. 4 och 8 §§, som avser att skydda ungdom mot

homosexuell otukt och förförelse. Däremot torde det enligt utredningen

finnas mindre anledning att ändra bestämmelsen om koppleri i 7 §. Denna

syftar nämligen inte bara till att skydda unga mot att bli sexuellt unyttjade

utan också till att underlätta ingripande mot sutenörer och andra som

förleder unga till prostitution.

Beträffande reglerna i brottsbalken om påföljder för unga lagöverträdare

framhåller utredningen, att de är flexibla och grundar sig främst på

kriminalpolitiska överväganden. Uppfattningen om en genomsnittlig mognad

och utveckling hos ungdomen inverkar bara i andra hand. Utredningen

anser det därför naturligt att en sänkning av myndighetsåldern inte skall

påverka ifrågavarande åldersgränser. Detsamma gäller reglerna i lagen om

behandling i fångvårdsanstalt. De särskilda regler om handläggning av

brottmål som finns i 1964 års lag om unga lagöverträdare bör däremot anpassas

till en sänkt myndighetsålder.

Utredningen anser det i och för sig önskvärt att myndighetsåldern även

i fortsättningen utgör övre gräns för tillämpningen av barnavårdslagen.

Det är från principiella synpunkter betänkligt att medge ingripande

enligt nämnda lag mot myndiga personer. Emellertid måste man också

inom detta område ta tillbörlig hänsyn till kriminalpolitiska överväganden.

Med utgångspunkt i dessa allmänna uttalanden framhåller utredningen

att ingripande enligt 25 § a barnavårdslagen grundas på vårdnadshavare^

olämplighet som fostrare och inte på misskötsamhet hos den underårige.

Eftersom vårdnaden föreslås skola upphöra när den unge fyller 20 år,

bör samhällsvård, övervakning eller lydnadsföreskrifter, som har beslutats

med stöd av 25 § a, upphöra senast när den unge uppnår nämnda ålder.

I fråga om ingripande enligt 25 § b är läget enligt utredningen däremot

ett annat. Denna föreskrift förutsätter för sin tillämplighet misskötsamhet

från den underåriges sida, exempelvis genom missbruk av rusdrycker eller

narkotika. Särskilt för behandling av alkohol- och narkotikamissbrukare

i 20-årsåldern anser utredningen att barnavårdsanstalterna erbjuder den

bästa vårdformen. Ungdomsvårdsskoleorganisationen är sålunda mer differentierad

för detta klientel än kriminal- eller nykterhetsvården och har

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

dessutom större resurser. Både från rehabiliteringssynpunkt och av hänsyn

till samhällsskyddet synes det därför vara värdefullt att barnavårdsnämnden

även efter en sänkning av myndighetsåldern kan ingripa enligt 25 § b

barnavårdslagen mot den som har fyllt 20 år. Utredningen föreslår därför

att åldersgränsen i nämnda lagrum och därtill anknutna bestämmelser får

stå kvar oförändrad. Eftersom barnavårdslagen utgår från att åtgärder

enligt lagen kan komma i fråga bara mot underåriga, dvs. omyndiga, kräver

förslaget emellertid ett flertal redaktionella jämkningar i andra paragrafer.

Med den ståndpunkt utredningen intagit i fråga om åldersgränsen

i 25 § b barnavårdslagen bör 21-årsgränsen i 12 § lagen om verkställighet

av bötesstraff lämnas orubbad. Detsamma gäller lagen om åtgärder vid

samhällsfarlig asocialitet.

Vad angår lagstiftningen på utbildningsområdet föreslår utredningen

att åldersgränsen i 51 § skollagen om inspektion av vissa skolor

m. m. sänks till 20 år vid en motsvarande sänkning av myndighetsåldern. Utredningen

erinrar om att den förlängda skolplikt, som gäller enligt lagen angående

omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, beror på dessa elevers

försenade mognad och angelägenheten av att ge dem så god yrkesutbildning

som möjligt. Med hänsyn härtill bör 21-årsgränsen i nämnda

lag stå kvar. En sänkning av åldersgränsen skulle f. ö. antagligen bara

leda till att den möjlighet som nu finns att ytterligare förlänga skolplikten

utnyttjades i ökad utsträckning. I fråga om reglerna för studiehjälp, som

nu är olika beroende på om studierna har påbörjats före eller efter 21 års

ålder, anser utredningen en anpassning till en sänkt myndighetsålder vara

naturlig. Om centrala studiehjälpsndmndens förslag om en strikt åldersgräns

genomförs, bör också denna gräns sammanfalla med myndighetsåldern.

De 21-årsgränser, som finns itrafik lagstiftning en, har tillkommit

främst med hänsyn till kravet på trafiksäkerhet. På grund härav och

då hithörande frågor f. n. är föremål för undersökning föreslår utredningen

ingen ändring i bestämmelserna.

Under hänvisning till uttalanden vid tillkomsten av rusdrycksf örsäljningsförordningen

förordar utredningen att nuvarande samordning

mellan förordningens minimiålder för inköp av rusdrycker och

myndighetsåldern får bestå.

I fråga om övriga bestämmelser av betydelse i förevarande sammanhang

erinrar utredningen om att åldersgränsen 21 år i 3 § medborgarskapslagen

bestämts främst för att förebygga dubbelt medborgarskap. Detta

skäl äger alltjämt giltighet. Utredningen föreslår därför att bestämmelsen

får stå kvar oförändrad.

Utredningen förordar att föreskrifterna i rättegångsbalken och lagen om

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

49

nykterhetsvård angående tillträde till offentlig förhandling anpassas till en

sänkt myndighetsålder.

Förbudet för den som är under 21 år att inneha springstilett eller springkniv

torde enligt utredningen lika litet som ett totalförbud kunna betraktas

som något större intrång i ett mera beaktansvärt intresse. Med hänsyn

härtill kan väl anses att en sänkning av myndighetsåldern till 20 år inte

nödvändigtvis behöver medföra att åldersgränsen här sänks på motsvarande

sätt. Utredningen anser dock att det inte föreligger särskilda skäl att avstå

från en sådan sänkning och föreslår därför att den genomförs.

Eftersom inträdet av full myndighet bör omfatta även frihet för individen

att själv ta ståndpunkt i religiösa angelägenheter bör religionsfrihetslagens

åldersgräns för rätt att träda i kloster anpassas till en sänkt myndighetsålder.

Remissyttrandena

Myndighetsåldern

Förslaget om sänkning av myndighetsåldern till 20 år tillstyrks eller

godtas av bl. a. Svea hovrätt, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, Lunds domkapitel,

centrala studiehjälpsnämnden, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings

och Hallands län, Stockholms stads överförmyndarnämnd, familjerättskommittén,

Svenska sparbanksföreningen, Föreningen Sveriges stadsdomare,

Föreningen Sveriges överförmyndare, Fredrika-Bremer-förbundet

och en minoritet inom socialstyrelsen. Många av dessa remissinstanser förutsätter

att myndighetsåldern sänks också i övriga nordiska länder.

I några yttranden framförs tanken på en längre gående sänkning av myndighetsåldern

än utredningen har föreslagit. Centerns, Folkpartiets och

Högerns ungdomsförbund förordar sålunda att myndighetsåldern bestäms

till 18 år. Även Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser att en

sänkning av myndighetsåldern under 20 år bör övervägas. Förbundet erinrar

om att det i sitt allmänna handlingsprogram kräver bl. a. att myndighetsåldern

sänks till 18 år.

Utredningens förslag avstyrks av socialstyrelsen (majoriteten), medicinalstyrelsen,

Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund

och Sveriges advokatsamfund.

Några remissinstanser, nämligen skolöverstyrelsen, Föreningen Sveriges

häradshövdingar, Målsmännens riksförbund och Sveriges elevers centralorganisation,

tar inte bestämd ställning till förslaget.

Flera av de remissinstanser som förklarar sig kunna godta utredningens

förslag utvecklar inte närmare skälen för denna ståndpunkt. Vissa,

däribland länsstyrelsen i Uppsala län, Stockholms stads överförmyndar
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

nämnd och Svenska sparbanksföreningen, ansluter sig uttryckligen till

utredningens allmänna motivering. Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar

sig i likhet med utredningen anse ett i förhållande till gällande

rätt tidigare inträde av fullständig civilrättslig handlingsförmåga väl motiverat.

Samhällsutvecklingen har medfört en alltmer självständig ställning

för ungdomen. De ungas ekonomiska köpkraft har påtagligt förstärkts.

Deras förtrogenhet med och intresse för ekonomiska problem är i växande.

På grund härav synes den befarade negativa verkan av en sänkt myndighetsålder

för den underåriges ställning i ekonomiskt avseende inte böra

tillmätas avgörande betydelse. Antydda verkan utgör emellertid ett skäl

att stanna för en måttlig sänkning av myndighetsåldern. Den av utredningen

föreslagna sänkningen till 20 år finner länsstyrelsen lämplig. Socialstyrelsens

minoritet påpekar att de omyndiga redan nu får förvalta sina arbetsinkomster

själva och att bara en mycket begränsad del av ungdomen

liar egendom som förvärvats på annat sätt. Denna ungdom har i regel goda

möjligheter att få råd och hjälp med förvaltningen. Behovet av skydd mot

skuldsättning bedöms som ringa. Det skydd som till äventyrs kan vara

påkallat bör skapas genom att reglerna för ingående av kreditavtal ändras.

Flera remissinstanser uttalar — utan att likväl vilja motsätta sig förslaget

— viss tveksamhet rörande lämpligheten och behovet av den föreslagna

reformen. Svea hovrätt säger sig finna de av utredningen anförda

skälen för en sänkning av myndighetsåldern i och för sig beaktansvärda.

Hovrätten fäster sig särskilt vid att de ungas biologiska mognad inträder

tidigare än förut och att samhällsutvecklingen har medfört att ungdomen

numera i allmänhet har större insikter i sociala, politiska och ekonomiska

frågor. En sänkning av myndighetsåldern skulle främst få betydelse för

de ungas möjligheter att köpa på kredit och ta upp lån. Detta skulle innebära

en viss lättnad i ekonomiskt avseende för dem som ingår äktenskap innan

de bär fyllt 21 år och en förenklad finansiering av studierna för dem som

fortsätter sin yrkesutbildning. En sänkt myndighetsålder medför emellertid

också att de unga tidigare berövas ett ekonomiskt skydd. Hovrätten

ifrågasätter om gällande regler är förknippade med några mera påtagliga

olägenheter och säger sig sammanfattningsvis anse att det knappast föreligger

något trängande behov av att sänka myndighetsåldern. Även Föreningen

Sveriges stadsdomare anför att den föreslagna reformen inte tillhör

de särskilt angelägna. Länsstyrelsen i Hallands län framhåller att de unga

visserligen torde ha större ekonomisk erfarenhet nu än förr men att det

ekonomiska livet numera ställer större krav på den enskildes ekonomiska

omdöme och att lockelserna, särskilt för de unga, att ge sig in på äventyrliga

ekonomiska transaktioner är avsevärt större nu än tidigare. Länsstyrelsen

ställer sig därför något tveksam till förslaget att sänka myndighetsåldern.

Riksåklagaren påpekar att vidgade möjligheter för unga att fritt

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

köpa på kredit och ta upp lån kan medföra risk för att deras brist på ekonomiskt

sinne missbrukas. Detta gäller särskilt inom handeln med begagnade

motorfordon. Riksåklagaren anser inte att de skäl som utrediiingen

har anfört för en sänkning av myndighetsåldern är helt övertygande.

Vad som enligt hans uppfattning främst talar för en sådan reform

är önskemål om samordning med rösträttsåldern. Liknande synpunkter

anförs av länsåklagaren i Skaraborgs län och överåklagaren i Malmö. Den

senare förklarar att de inblickar i ungdomens ekonomiska oförstånd som

åklagare ofta har tillfälle att göra framkallar en inte obetydlig tveksamhet

angående lämpligheten av att sänka myndighetsåldern. Lunds domkapitel

uttalar sig på liknande sätt. Domkapitlet finner det tveksamt om värdet

av reformen utan vidare uppväger olägenheten av att vissa ekonomiska

fördelar, som bl. a. både de statliga och de enskilda försäkringssystemen

knyter till gällande myndighetsålder, skulle avkortas med ett år. Domkapitlet

anser sig dock från de synpunkter domkapitlet har att företräda sakna

anledning att motsätta sig förslaget.

Stockholms stads överförmyndarnämnd tillstyrker att myndighetsåldern

sänks men anser att man i samband därmed bör öka möjligheterna att

anordna ekonomisk tillsyn efter myndighetsdagen genom att ändra reglerna

i 18 kap. 3 § föräldrabalken om förordnande av god man så afl sadant

förordnande kan grundas även på vederbörandes oerfarenhet.

I åtskilliga yttranden betonas vikten av att enhetliga regler om myndighetsåldern

gäller i alla de nordiska länderna, och på flera håll anförs också

att hänsyn bör tas även till förhållandena utanför Norden. Flera remissinstanser,

däribland Svea hovrätt och riksåklagaren, anser det vara

eu förutsättning för att den föreslagna sänkningen av myndighetsåldern

skall kunna godtas att enighet uppnås härom mellan de nordiska länderna.

Enligt Föreningen Sveriges stadsdomare bör någon reform inte genomföras

förrän en bindande nordisk överenskommelse i frågan har träffats. Länsstyrelsen

i Hallands län säger sig trots vissa betänkligheter inte vilja motsätta

sig utredningens förslag, om en sänkning av myndighetsåldern är

nödvändig för att uppnå nordisk rättslikhet. Lunds domkapitel uttalar sig

på liknande sätt och tillägger, att vårt land saknar anledning att gå i spetsen

för en reform, som förefaller föga angelägen och skulle vålla komplikationer

i ett större internationellt sammanhang.

Familjerättskommittén uppehåller sig närmare vid de problem som skulle

uppstå om Sverige ensamt sänkte myndighetsåldern. Enligt 1931 års

konvention och förordning om internationella rättsförhållanden rörande

äktenskap, adoption och förmynderskap skall domicilprincipen tillämpas

beträffande nordiska medborgare med hemvist i Norden. Det får anses

uteslutet att man skulle återgå till nationalitetsprincipen. Om t. ex. Finland

behöll 21-årsregeln, medan Sverige sänkte myndighetsåldern till 20

år, skulle alltså finska 20-åringar med hemvist här behandlas som myndiga,

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

medan svenska 20-åringar med hemvist i Finland behandlades som omyndiga.

Kommittén anser det inte tilltalande att införa en så brokig ordning

i Norden och påpekar dessutom att det inte är så lätt att avgöra, när hemvist

föreligger i internationellträttslig mening. Kommittén understryker

därför — inte minst med tanke på de livliga förbindelserna mellan Sverige

och Finland — angelägenheten av att myndighetsåldern är lika i de nordiska

länderna. Om bara Sverige sänker myndighetsåldern måste enligt

kommitténs mening 1931 års nordiska konvention och förordning ändras

åtminstone så att motsvarighet införs till 4 kap. 5 § andra stycket i 1904

års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap

och adoption. Bestämmelsen innehåller att rättshandling, som

företas av den som är omyndig enligt den tillämpliga främmande lagen,

trots detta blir bindande för honom, om han varit behörig att företa rättshandlingen

enligt svensk lag och medkontrahenten var i god tro. Kommittén

påpekar vidare att nationalitetsprincipen är tillämplig beträffande växel

och check enligt 1932 års lagstiftning i dessa ämnen, vilket ytterligare

komplicerar förhållandena de nordiska länderna emellan om Sverige sänker

myndighetsåldern utan att motsvarande ändring sker i övriga nordiska

länder. Även i förhållande till länder utom Norden kommer enligt kommitténs

mening den föreslagna ändringen att medföra beaktansvärda olägenheter.

Kommittén anför härom följande.

Svenska medborgare med hemvist utomlands får finna sig i att efter

uppnådda 20 år alltjämt behandlas som omyndiga i hemvistlandet, om detta

tillämpar domicilprincipen och drar gränsen vid 21 år. För att någon där

skall kunna handla på den underåriges vägnar måste förmynderskap ordnas.

Man frågar sig då hur en rättshandling som en 20-åring företar i hemvistlandet

skall bedömas här i riket. Skall vi behandla den svenska medborgaren

som myndig trots det förmynderskap som ordnats i hemvistlandet?

Frågan torde sannolikt böra besvaras jakande med hänsyn till den

nationalitetsprincip som ligger till grund för 4 kap. i 1904 års lag. Härav

följer emellertid, att konflikter kan uppkomma mellan förmyndarens och

hans myndlings dispositioner liksom oklarhet om sådana dispositioners

verkan i ena eller andra landet. Ännu mer komplicerad kan situationen

bli om myndlingen eller förmyndaren företar rättshandling i ett tredje

land. I fråga om utländsk medborgare med hemvist här i Sverige som enligt

sin nationella lag blir myndig först vid 21 år skulle frågan om giltigheten

av rättshandlingar som han företagit efter fyllda 20 år bli beroende

av tredje mans goda eller onda tro enligt 4 kap. 5 § andra stycket i 1904

års lag. En sådan ordning kan tänkas bli besvärande.

Som skäl för att myndighetsåldern bör sänkas till 18 år framhåller

Högerns ungdomsförbund särskilt att de unga blir ekonomiskt oberoende

av föräldrarna tidigare nu än förr och att allt flera bildar familj

före 21 års ålder. Centerns och Folkpartiets ungdomsförbund anför att det

med hänsyn till den samhällsinformation som skolan och massmedia ger är

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

motiverat att tala om en tidigare social mognad hos ungdomen nu än förr.

Folkpartiets ungdomsförbund anser att det bör vara en självklar utgångspunkt

vid varje diskussion om sänkning av myndighetsåldern att denna

bör sättas så lågt som möjligt.

Betydelsen för den enskilde av gemensam myndighetsålder inom Norden

och Europa i övrigt har enligt Högerns ungdomsförbund överbetonats av

utredningen. Det antal personer som kan komma att beröras av olikheter

i myndighetsåldern måste enligt förbundet vara försvinnande litet. Om den

som är myndig enligt svenska regler behandlas som omyndig utomlands,

innebär detta bara att han får finna sig i samma behandling som sina jämnåriga

i det land där han vistas. Så torde vara förhållandet även i andra sammanhang

när det gäller utlänningar. Vid ett svenskt ställningstagande kan

man enligt förbundets mening i huvudsak bortse från förhållandena i andra

länder. Den nordiska rättslikheten synes visserligen i och för sig önskvärd

men långtifrån nödvändig. Förbundet påpekar också att man i Finland

och Island länge har haft delvis annan myndighetsålder än i det övriga

Norden genom de regler som gäller där om att underårig blir myndig

när han ingår äktenskap. Även Centerns och Folkpartiets ungdomsförbund

anser att hänsyn till de andra nordiska länderna inte bör hindra Sverige

från att sänka myndighetsåldern till 18 år.

Enligt Folkpartiets ungdomsförbund bör ett självständigt svenskt handlande

kunna påskynda åtgärder i samma riktning i övriga nordiska länder.

Vad beträffar förhållandet till utomnordiska länder anför Centerns ungdomsförbund

att det är den omständigheten att en avvikelse över huvud

taget föreligger som skapar olägenheter, medan avvikelsens storlek har

mindre betydelse. Hänsynen till internationella förhållanden bör därför inte

hindra att myndighetsåldern sänks till 18 år i stället för till 20 år. Förbundet

påpekar också att denna myndighetsålder tillämpas i de östeuropeiska

länderna och att våra förbindelser med dessa länder ökar.

Enligt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund bör visserligen värdet

av det skydd som tillkommer den omyndige i vissa situationer inte underskattas.

Det är dock enligt förbundets mening inte befogat att sträcka

detta skydd längre än till 20 år. Snarare torde det vara möjligt att överväga

ytterligare sänkning.

De remissinstanser som avstyrker utredningens förslag betonar

alla vikten av internationell enhetlighet i fråga om myndighetsåldern.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför att den nordiska rättslikheten

på området är angelägen men att man inte kan begränsa frågan

till Norden. En vidare internationell rättslikhet är i dagens läge av allt större

vikt med hänsyn till den ökande rörlighet på arbetsmarknaden som är en

följd av bl. a. olika integrationssträvanden länderna emellan. Liknande synpunkter

anförs av Svenska bankföreningen. Socialstyrelsens majoritet fin
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Majrts proposition nr 25 år 1969

ner det önskvärt att myndighetsåldern så långt möjligt är densamma i de

västeuropeiska länderna.

Socialstyrelsen (majoriteten) påpekar vidare att den svenska rättsordningen

i avsevärd utsträckning har inrättat sig efter nu gällande myndighetsålder.

För att en så relativt sett obetydlig ändring som den föreslagna

skall genomföras torde därför böra fordras att avsevärda nackdelar är förenade

med gällande regler. Så synes emellertid inte vara fallet. Tvärtom

talar flera skäl mot en sänkning. Bl. a. nämns de ungas behov av skydd mot

skuldsättning och mot risken att av oförstånd förslösa i första hand egendom

som har förvärvats på annat sätt än genom eget arbete. Enligt styrelsens

mening bör 21-årsåldern behållas inom flera angränsande rättsområden,

vilket också talar mot en sänkning av myndighetsåldern.

Även Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund

ifrågasätter om gällande ordning är förenad med några större olägenheter.

Enligt bankföreningen torde skyldigheten för omyndig att inhämta

förmyndarens tillstånd vid upptagande av lån i praktiken knappast uppfattas

som allvarligt besvärande. Inte sällan är f. ö. förmyndaren inkopplad

på låneärendet även av annan anledning, nämligen som borgensman. Föreningen

anför vidare att både fördelarna och riskerna med en sänkning av

mydighetsåldern skulle bli ganska obetydliga om sänkningen inskränktes

till ett år. Enligt riksförbundet bör visserligen risken för onödig skuldsättning

eller förslösande av tillgångar inte överdrivas. Förbundet har dock

inte blivit övertygat om att skyddet häremot bör upphöra vid 20 års ålder.

Mot den större förtrogenhet med ekonomiska problem och kanske tidigare

allmänna mognad som dagens ungdom besitter kan ställas det ökade tryck

på ungdomen som de friare kreditmöjligheterna och frestelserna på konsumtions-

och kapitalvarumarknaderna skapar. Från försäkringsområdet

erinrar förbundet om att många unga själva är ägare till kapitalförsäkringar

som oftast har bekostats av föräldrarna och som barnen vid myndig

ålder kan förfoga över genom bl. a. belåning och återköp. Riskerna för

obetänksamt spolierande av försäkringsskydd och sparande ökar om myndighetsåldern

sänks.

Medicinalstyrelsen hänvisar till ett yttrande av styrelsens vetenskapliga

råd i barnpsykiatri, professorn Sven Ahnsjö. Denne instämmer med utredningen

i att den biologiska mognaden inträder tidigare nu än förr, medan

det är mera tveksamt hur det förhåller sig med den sociala mognaden och

i vilken mån en tidigare biologisk och social mognad även medför ökad insikt

i ekonomiska ting. Enligt Ahnsjö skulle en jämförande undersökning

av 20- och 21-åringar sannolikt inte visa så avgörande skillnader mellan

dessa åldersgrupper att därav kunde dras slutsatser av praktisk betydelse

i detta sammanhang. Skillnaderna mellan olika individer inom åldersgrupperna

är av allt att döma av helt annan storleksordning. Ahnsjö anser inte

att utredningen har framfört tillräckligt bärande skäl för en sänkning av

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

myndighetsåldern. Styrelsen säger sig för egen del inte heller kunna finna

att en sänkning av myndighetsåldern f. n. är påkallad.

Sveriges advokatsamfund åberopar den reservation som ledamoten Lindahl

har avgett mot utredningens förslag.

Bland de remissinstanser som inte tar bestämd ståndpunkt

till utredningens förslag framhåller Föreningen Sveriges häradshövdingar

att myndighetsåldern med hänsyn till det ekonomiska skyddet för både

de unga själva och tredje man måste bero av den mognad som de unga

i allmänhet på objektiva skäl kan antas besitta vid viss ålder. Föreningen

beklagar att någon på fakta grundad undersökning härav inte har utförts.

Föreningen betonar vikten av internationell enhetlighet och anser

att det under inga omständigheter bör komma i fråga att sänka den svenska

myndighetsåldern utan att motsvarande sänkning samtidigt genomförs i

de andra nordiska länderna.

Enligt Målsmännens riksförbund torde den praktiska erfarenhet i ekonomiska

ting som de unga hinner skaffa sig före 20 års ålder ofta vara begränsad

till ganska snäva områden. Förbundet framhåller att stora grupper

ungdom i framtiden kommer att fortsätta sina studier upp till och över

20-årsåldern. Detta möjliggörs inte bara genom de statliga studiesociala

åtgärderna utan också genom att många hem har fått bättre ekonomiska

resurser och är beredda att under längre tid medverka till barnens fortsatta

utbildning. Det finns alltså en tendens till ett i tiden utsträckt föräldrastöd

i ekonomiska angelägenheter. För den som saknar sådant stöd kan emellertid

en sänkt myndighetsålder vara av värde, t. ex. när det gäller att ta

upp lån. Med hänsyn härtill talar vissa skäl för att myndighetsåldern sätts

lägre än utredningen har föreslagit. Förbundet anser det emellertid också

önskvärt att nuvarande skydd för ungdom under 21 år bibehålls. Förbundet

finner det vidare önskvärt att myndighetsåldern anknyts till rösträttsåldern

men påpekar samtidigt att ett flertal medborgerliga rättigheter och

skyldigheter redan nu inträder före 21 års ålder och att det trots detta inte

har gjorts gällande att myndighetsåldern borde anknytas till dem.

Sveriges elevers centralorganisation betonar behovet av undersökningar

angående ungdomens ekonomiska mognad och framhåller att några sådana

undersökningar inte har redovisats av utredningen.

I ett par yttranden behandlas frågan om underårig som ingår

äktenskap bör bli myndig i samband därmed. Enligt

Lunds domkapitel skulle en sådan regel kunna tänkas som ett alternativ

till en allmän sänkning av myndighetsåldern. Högerns ungdomsförbund

anser att det finns anledning att överväga en regel av detta slag, om sänkningen

av myndighetsåldern stannar vid 20 år. Förbundet påpekar att det

särskilt är de gifta som får olägenheter av att inte själva kunna köpa kapitalvaror.

Enligt Fredrika-Bremer-förbundet bör kvinna som är underårig

men har uppnått den legala äktenskapsåldern bli myndig när hon gifter sig.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1969

I sådana fall då någon önskar gifta sig före den legala äktenskapsåldern

bör det i dispensärendet särskilt övervägas, om den underårige lämpligen

bör bli myndig i samband med äktenskapet.

Centrala studiehjälpsnämnden ifrågasätter i sitt yttrande om det inte

finns skäl att slopa kravet på förmyndares samtycke vid uttagande av studiemedel.

Nämnden påpekar att den studerande inom studiemedelssystemet

behandlas som ekonomiskt fristående från sina föräldrar. När

det gäller omyndiga studerande kan föräldrarna emellertid utöva ett faktiskt

inflytande inte bara på valet av studiebana utan också på frågan om

den omyndige över huvud taget skall ägna sig åt högre studier. De kan nämligen

vägra att samtycka till att den omyndige ansöker om studiemedel eller

förklara att de samtycker bara under förutsättning att han bedriver sådana

studier som de önskar. Enligt nämndens erfarenhet har sådana fall förekommit.

Nämnden har emellertid den principiella inställningen att avgörandet

i frågor om fortsatta studier och om val av studiebana bör tillkomma

den studerande ensam. När det är fråga om studier för vilka studiemedel

kan utgå är den studerande regelmässigt minst 18 år gammal. Vid denna

ålder har en omyndig enligt 6 kap. 4 § föräldrabalken rätt att utan föräldrarnas

samtycke ingå avtal om tjänst eller annat arbete. Det förefaller rimligt

att ge de omyndiga motsvarande rätt i fråga om studiemedelsberättigande

studier. I fråga om studiehjälpssystemet är läget annorlunda genom

att alla omyndiga studerande där anses tillhöra föräldrarnas ekonomiska

hushållning. I enlighet härmed är studiehjälpsförmånerna i dessa fall att

anse som ett bidrag till föräldrarna och utgör ett led i familjepolitiken. En

stor del av förmånerna är inkomstprövade eller behovsprövade mot föräldrarnas

ekonomi. Förmånerna är sålunda avvägda med hänsyn till det stöd

som den studerande kan beräknas få från sina föräldrar. Under sådana

förhållanden går det enligt nämndens mening knappast att låta den omyndige

ensam avgöra frågan om fortsatta studier och dessas inriktning. Även

Högerns ungdomsförbund anser att kravet på förmyndarens samtycke för

uttagande av studiemedel bör slopas.

Andra 21 -årsgränser

I yttrandena över utredningens andra promemoria uttalar många remissinstanser

sin anslutning till utredningens allmänna ståndpunkt

att en sänkning av myndighetsåldern till 20 år i regel bör medföra motsvarande

sänkning av andra 21-årsgränser. Enligt rikspolisstyrelsen talar utom

grundsynen på ungdomens allmänna mognad även praktiska skäl för en

sådan ordning. Det måste anses eftersträvansvärt att i största möjliga utsträckning

undvika en uppspaltning på flera olika åldersgränser inom

skilda delar av lagstiftningen. Föreningen Sveriges häradshövdingar och

stadsdomare påpekar att den enskilde medborgaren torde uppfatta rättshandlingsförmågan

som grunden för inträde av både rättigheter och skyl
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

57

digheter på skilda områden. För den enkelhet och enhetlighet som är av

vikt för lagens tillämpning och efterlevnad bör det eftersträvas att samma

åldersgräns gäller för rättsverkningar i olika hänseenden. Föreningen anser

därför att de åldersgränser som f. n. anknyter till myndighetsåldern

inte utan mycket tungt vägande skäl bör skiljas därifrån om myndighetsåldern

sänks. Socialstyrelsen (majoriteten) säger sig anse att bara speciellt

starka skäl bör kunna föranleda att 2l-årsgränsen behålls. En minoritet

påpekar emellertid att ett skäl för att behålla en 21-årsgräns kan vara att

andra hänsyn än myndighetsåldern har varit avgörande vid bestämmelsens

tillkomst. Ett annat skäl kan vara att en sänkning kan befaras leda till konsekvenser

som inte är önskvärda. I så fall bör gällande åldersgräns behållas

även om den ursprungligen har varit knuten till myndighetsåldern. Också

andra remissinstanser, exempelvis Svea hovrätt och länsstyrelsen i Uppsala

län, understryker att en automatisk anpassning till myndighetsåldern

inte bör ske i sådana fall där åldersgränsen har bestämts efter andra grunder

än som är avgörande i fråga om myndighetsåldern.

Några av de remissinstanser som är kritiska mot tanken att sänka myndighetsåldern

framhåller i sina yttranden över utredningens andra promemoria

att de där framlagda förslagen ger stöd åt deras inställning. Svenska

bankföreningen anser att de vittgående konsekvenser som en sådan

ändring rimligen måste få i många skiftande och för samhällslivet högst

betydelsefulla sammanhang ökar betänkligheterna mot reformen. Svenska

försäkringsbolags riksförbund uttalar sig på liknande sätt och påpekar att

det på vissa områden skulle komma att finnas dubbla och mycket närliggande

»myndighetsgränser», vilket måste vara ägnat att skapa oreda och

förvirring hos allmänheten och i den praktiska tillämpningen. På andra områden

synes önskemålet om enhetlighet utgöra det enda eller åtminstone

det huvudsakliga motivet för en ändring, medan sakskälen inte har tagits

upp till närmare granskning. Lunds domkapitel anser att utredningens andra

promemoria ganska väl illustrerar de svårigheter som uppstår när det gäller

att bedöma konsekvenserna av en sänkning av myndighetsåldern. När i

vissa fall särskilda skäl anses tala för en högre åldersgräns än 20 år kommer

bibehållandet av just 21-årsgränsen att te sig något nyckfullt. Samma skäl

kunde i vissa fall lika väl tala för en ännu högre åldersgräns. Som ett allmänt

omdöme om förslaget uttalar domkapitlet att det är svårt att undgå

intrycket att utredningen i stor utsträckning har förordat sänkning av åldersgränser

i sådana fall då detta innebär ökad frihet och större rättigheter

för den unge men tvekat inför sänkningar som skulle innebära krav på

ökat ansvar för handlandet.

Utredningens förslag till ändring i de familjerättsliga reglerna

om vårdnaden, samtycke till adoption, hävande av adoptivförhållande, barnavårdsmannauppdrag,

rätt att göra testamente och samtycke till äktenskap

godtas av samtliga remissinstanser.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

Förslaget att sänka åldersgränsen i 5 § lagen om avbrytande av havandeskap

har inte heller mött några invändningar. Svea hovrätt anför emellertid

att vissa skäl i och för sig talar för en längre gående sänkning av

åldersgränsen, nämligen till 18 år. Ett skäl är att kvinnorna nu ofta frigör

sig från föräldrahemmet långt före myndighetsåldern. Vidare är abort

en högst privat och personlig angelägenhet. Det kan därför anses rimligt

att en kvinna som har fyllt 18 år själv får besluta i frågan utan inblandning

av vårdnadshavaren. Skydd mot förhastade ställningstaganden finns

i lagens regler om läkarutlåtande. Ett tredje skäl, som nära anknyter till

det förra, är att en kvinna som har fyllt 18 år kan ha ett berättigat intresse

av att få hemlighålla sin graviditet och en abort för sin vårdnadshavare.

Slutligen bör beaktas att den allmänna synen på hithörande frågor har

ändrats sedan lagen kom till. Det är numera —- förutom kvinnans egen inställning

— medicinska och sociala synpunkter som är vägledande, mindre

vad en vårdnadshavare kan anse. Ju äldre kvinnan är, desto mindre angeläget

synes det vara att höra vårdnadshavarens uppfattning. Det kan därför

ifrågasättas om yttrande från vårdnadshavaren i en sådan fråga bör

inhämtas beträffande kvinna som har fyllt 18 år. Hovrätten förutsätter

att detta problem kommer att beaktas i anslutning till den pågående översynen

av abortlagstiftningen. 1965 års abortkommitté upplyser att kommittén

kommer att behandla frågan om yttrande i abortärenden från bl. a.

kvinnans vårdnadshavare.

Även förslaget till ändring av reglerna om utbetalning av moderskapspenning

har godtagits vid remissbehandlingen. Riksförsäkringsverket upplyser

att möjligheten att betala ut moderskapspenning till annan än modern

tillämpas mycket sällan för mödrar över 20 år.

Utredningens förslag om sänkning av åldersgränsen för underhållsbidrag

ur kvarlåtenskap samt för livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring

och militärersättningsförordningen godtas av flertalet remissinstanser.

Svea hovrätt påpekar att en ändring av myndighetsåldern visserligen

inte ökar barnens försörjningsmöjligheter. Det får dock anses naturligt

att gränsen för rätt till understöd anpassas till en sänkt myndighetsålder.

Liknande uttalande görs av socialstyrelsen. Här kan anmärkas att

dåvarande socialstyrelsen i yttrande över utredningens första promemoria

förklarade sig anse att rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap borde

bestå fram till 21 års ålder.

Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget såvitt rör underhållsbidrag

ur kvarlåtenskap under hänvisning till att barnens försörjningsmöjligheter

inte förbättras genom en sänkning av myndighetsåldern. Samma synpunkt

anförs av länsstyrelsen i Uppsala län och Svenska försäkringsbolags

riksförbund, som båda avstyrker förslaget även i fråga om livränta enligt

lagen om yrkesskadeförsäkring och militärersättningsförordningen. Riksförbundet

framhåller i detta sammanhang att de föreslagna ändringarna

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

59

otvivelaktigt skulle medföra en stark press i sänkande riktning i fråga om

åldersgränser för förmåner av underhålls- och livräntekaraktär även inom

andra områden än dem som direkt berörs av förslagen. På skadeståndsområdet

skulle de exempelvis sannolikt få direkt verkan. Skadeståndslivränta

till efterlevande barn kan enligt dagens domstolspraxis utgå utöver den

ålder (16—18 år) då underhållsbidrag till barn normalt brukar upphöra.

Förutsättningen är att detta anses skäligt med hänsyn till föräldrarnas villkor

och barnets anlag. Domstolarna kan sägas ha visat viss liberalitet vid

denna prövning. Fn absolut tidsgräns har dock i praxis satts vid den tidpunkt

då barnet fyller 21 år, vilket uppenbarligen sammanhänger med

myndighetsålderns inträde. Skulle denna ålder bestämmas till 20 år, kan

det alltså antas att rättstillämpningen även på denna punkt anpassar sig

efter den nya gränsen. De underhållsberättigade skulle därmed gå miste

om ett års underhåll trots att något sakligt motiv för en sådan inskränkning

av rätten till ersättning inte har tillkommit. Det synes riksförbundet

tvivelaktigt om 20-årsgränsen i de ifrågavarande författningarna kan anses

vara en naturlig konsekvens av en sänkt myndighetsålder. Ett ställningstagande

i denna fråga — liksom till frågan vilken utveckling som kan

vara riktig på skilda avtalsområden, inklusive försäkringsområdet, samt

inom skadeståndsrätten —■ skulle kräva undersökningar med direkt sikte

på ungdomens försörjningssituation och behov i olika åldrar i dagens utbildningssamhälle.

I avsaknad av sådana undersökningar avstyrker förbundet

förslagen.

Förslaget att sänka åldersgränserna för livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring

och militärersättningsförordningen avstyrks också av försäkringsdomstolen

och riksförsäkringsverket, som båda framhåller att

dessa gränser inte har sådant samband med myndighetsåldern att de bör påverkas

av att denna sänks.

Riksförsäkringsverket avvisar också utredningens tanke att barnlivränta

alltid skulle utgå till 20 års ålder och framhåller att nu gällande gräns

vid 19 år har valts för att åstadkomma överensstämmelse med reglerna

för barnpension inom tillläggspensioneringen. Länsåklagaren i Skaraborgs

län ställer sig däremot positiv till tanken på att avskaffa 19-årsgränsen.

Som skäl anförs att det inte kan anses rimligt att behålla ett prövningsförfarande

för så kort tid som ett år och att den ifrågasatta förenklingen kan

ses som en kompensation för den förkortade ersättningstiden. Drätselkammaren

och barnavårdsnämnden i Varberg uttalar sig på liknande sätt.

Förslaget att 21-årsgränserna i 3 § lagen om erkännande och verkställighet

av vissa utländska domar och beslut angående underhållsbidrag till

barn samt i 9 § lagen om yrkesskadeförsäkring skall stå kvar orubbade har

lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Vad härefter beträffar de skatterättsliga bestämmelserna har

den föreslagna ändringen i arvsskatteförordningen i allmänhet godtagits

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

av remissinstanserna. Förslaget avstyrks emellertid av Sveriges advokatsamfund

och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Advokatsamfundet

anför att något samband inte har kunnat spåras mellan den aktuella åldersgränsen

och myndighetsåldern. De nuvarande reglerna om skattefrihet för

barns arvslott har motiverats med att dödsbobeskattningen bör avvägas så

att man i görlig mån tillgodoser barnfamiljernas intressen. Dessa intressen

gör sig — bl. a. med hänsyn till längre skolgång och utbildningstider —

starkare gällande i dag än när reglerna infördes och kolliderar inte med

annat intresse än det staten har att öka sitt skatteuttag. Även riksförbundet

erinrar om de motiv som bär anförts för de gällande reglerna och påpekar

vidare att skattefriheten har utvidgats i olika etapper. Mot denna bakgrund

ter sig utredningens förslag att sänka åldersgränsen överraskande. Förbundet

hänvisar också till att frågan omfattas av kapitalskatteberedningens

uppdrag. Kapitalskatteberedningen framhåller för egen del att anknytningen

till myndighetsåldern som sådan inte är det primära utan att bestämmelsen

har utformats med hänsyn till önskemålet att avväga arvsbeskattningen

på ett lämpligt sätt för barnfamiljer. Förslaget innebär en viss skatteskärpning

för dessa grupper, och för att inte det skydd som lagstiftaren

har velat åstadkomma skall försämras kan det bli aktuellt att höja de skattefria

bottenbeloppen. I och för sig föreligger enligt beredningens mening

inte något hinder mot att den föreslagna ändringen genomförs. Huruvida

den nuvarande gränsdragningen får motsvarande betydelse för beskattningen

i framtiden kan inte överblickas f. n. Det sist sagda gäller även förslaget

till ändring i förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Beredningen påpekar

att åldersgränsen där motiveras med att barn efter uppnådd myndig

ålder själva får förvalta sina tillgångar. För dessa fall kommer förslaget

att innebära en skattelättnad genom att barnen tidigare blir självständiga

skattesubjekt.

Utredningens förslag till sänkning av åldersgränsen i 8 § förmögenhetsskatteförordningen

har inte heller i övrigt mött några invändningar under

remissbehandlingen.

Kapitalskatteberedningen påpekar att övergångsbestämmelser behövs till

de ifrågasatta ändringarna i skattelagstiftningen. De nya bestämmelserna i

arvsskatteförordningen bör bli tillämpliga i fråga om arv efter den som

har avlidit efter dagen för ikraftträdandet. Ändringarna i förmögenhetsskatteförordningen

kan förses med övergångsbestämmelser av sedvanligt

innehåll, innebärande att de nya reglerna skall tillämpas fr. o. m. visst års

taxering jämte eftertaxering för samma eller senare år.

Svenska försäkringsbolags riksförbund tar upp en annan skatterättslig

bestämmelse. Enligt 46 § 2 mom. 3 kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370) föreligger rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen bl. a.

för premier för vissa försäkringar som ägs av den skattskyldige, hans make

eller hans omyndiga barn. En sänkning av myndighetsåldern till 20 år skulle,

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

61

om denna bestämmelse inte ändras, automatiskt medföra en inskränkning

av avdragsrätten. Riksförbundet kan — i vart fall i avsaknad av en utredning

om ungdomens försörj ningsfrågor — inte anse en sådan inskränkning

motiverad men vill, om den trots detta genomförs, framhålla att övergångsbestämmelser

synes oundgängliga. Ett försäkringsskydd planeras och

ordnas enligt den vid varje tidpunkt gällande lagstiftningen. En lagstiftning

som skulle rubba förutsättningarna för redan ingångna avtal bör uppenbarligen

inte omfatta dessa utan bara sådana avtal som har slutits efter

lagens ikraftträdande.

Av de remissinstanser som uttalar sig angående de straffrättsliga

bestämmelserna om sedlighetsbrott anser flertalet att 21-årsgränsen i samtliga

tre aktuella paragrafer bör sänkas i samband med en sänkning av myndighetsåldern.

Denna ståndpunkt intar sålunda riksåklagaren, länsåklagarna

i Hallands och Skaraborgs län, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen (majoriteten),

drätselkammaren och barnavårdsnämnden i Varberg, kommittén

för anstaltsbehandling inom kriminalvården, Föreningen Sveriges häradshövdingar

och stadsdomare, Sveriges advokatsamfund samt Svenska kommunförbundet.

I flera av dessa yttranden hänvisas till att de allmänna

överväganden i fråga om ungdomens mognad som har ansetts motivera att

myndighetsåldern sänks också talar för en sänkning av nu ifrågavarande

åldersgränser. Vidare framhålls att den tidigare biologiska mognaden innebär

tidigare mognad även i sexuellt hänseende. Rikspolisstyrelsen erinrar

om att strafflagberedningen i motiven till bestämmelsen om homosexuell

otukt i 6 kap. 4 § brottsbalken framhöll att man i fråga om dem som hade

uppnått myndig ålder hade rätt att räkna med en mera allmän både fysisk

och psykisk mognad med förmåga att självständigt bestämma över sitt

sexuella liv. Vad beträffar 6 kap. 4 § påpekar styrelsen också att grövre fall

av det slag som avses där kan bestraffas som frihetskränkande otukt enligt

6 kap. 2 §. Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården hänvisar

i sammanhanget till synpunkter som framfördes i riksdagsdebatten

vid tillkomsten av 6 kap. 4 §, bl. a. om risken för utpressning vid ett för

långt gående straffskydd.

I fråga om 6 kap. 7 § framhålls från åtskilliga håll att önskemålet om

att kunna ingripa mot sutenörer och prostituerade inte är tillräckligt skäl

för att behålla 21-årsgränsen. Riksåklagaren påpekar att då personer mellan

20 och 21 år utnyttjas i sexuellt hänseende detta oftast torde ske vanemässigt

eller i vinningssyfte. I så fall kan paragrafen tillämpas oavsett den

utnyttjades ålder.

Svea hovrätt förordar att åldersgränserna i 6 kap. brottsbalken får bestå

oförändrade. Enligt hovrätten kan det, åtminstone i åtskilliga fall, antas

att en 20-åring som ger sig in i ett homosexuellt förhållande saknar den

mognad som man genomsnittligt vill tillerkänna dagens 20-åring och därför

i sin psykiska utveckling befinner sig under vuxen ålder. Skyddet mot ho
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

mosexuell otukt och förförelse behövs då alltjämt. Beträffande 6 kap. 7 §

hänvisar hovrätten också till intresset av att underlätta ingripanden mot

sutenörer och prostituerade. Även överåklagaren i Malmö samt drätselkammaren

och barnavårdsnämnden i Jönköping anser att 21-årsgränserna i

6 kap. brottsbalken bör stå kvar.

En minoritet inom socialstyrelsen förordar att 21-årsgränserna i 4 och

8 §§ sänks men att 7 § lämnas oförändrad. Det finns ingen anledning för

samhället att genom en lagändring försvåra ingripanden mot sutenörer

och andra som förleder unga till prostitution. Även Högerns ungdomsförbund

anser det lämpligt och följdriktigt att sänka åldersgränserna i 4 och

8 §§, medan det föreligger mindre skäl att ändra 7 §. Länsstyrelsen i Jönköpings

län förordar att 21-årsgränsen i 7 § får stå kvar. Vad beträffar

4 och 8 §§ ifrågasätter länsstyrelsen om det över huvud taget finns anledning

att gå över 18 år och ha olika åldersgränser i fråga om heterosexuella

och homosexuella förbindelser. Möjligen kan detta vara befogat i 4 §, som

bl. a. skyddar elever i ungdomsanstalter, eftersom omhändertagande med

stöd av barnavårdslagen enligt förslaget skall kunna ske upp till 21 års

ålder. Länsstyrelsen kan därför ansluta sig till tanken att bibehålla 21-årsgränsen

i 4 §. I 8 § bör däremot gränsen inte sättas högre än 20 år och

åtskilligt talar för att man bör ha en enhetlig gräns vid 18 år. Länsstyrelsen

i Uppsala län förordar sänkning av åldersgränserna i 7 och 8 §§ till

20 år men anser på liknande skäl som länsstyrelsen i Jönköpings län att

21-årsgränsen i 4 § bör stå kvar.

Utredningens ståndpunkt att en sänkning av myndighetsåldern inte bör

påverka åldersgränserna inom kriminalvården biträds eller lämnas utan

erinran av det stora flertalet remissinstanser. Bl. a. riksåklagaren framhåller

att 21-årsgränserna här tydligen kommit till under inflytande av

den civilrättsliga myndighetsåldern men att de dock främst grundar sig

på rent kriminalpolitiska överväganden. Svea hovrätt påpekar att det visserligen

kan synas logiskt att i samband med en sänkning av myndighetsåldern,

som främst motiveras med den tidigare mognaden hos dagens ungdom,

göra samma sänkning i de nu aktuella bestämmelserna. Hovrätten

anser dock inte att det på grundval av nu föreliggande utredningsmaterial

finns skäl för en sänkning av åldersgränserna. Liknande synpunkter anförs

av rikspolisstyrelsen. Hovrätten framhåller vidare att erfarenheten visar

att en 20-årig lagöverträdare ofta är försenad i sin utveckling och att detta

har medverkat till hans brottslighet. En sådan 20-åring bör trots att han

har uppnått den föreslagna civilrättsliga myndighetsåldern därför betraktas

som icke vuxen. Socialstyrelsens minoritet anser att det skulle vara

olyckligt om det differentierade påföljdssystem som står till buds för unga

lagöverträdare inte skulle kunna användas i fråga om 20-åringar och om

det skulle bli möjligt att behandla dem strängare än nu under intagning

i fångvårdsanstalt.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

63

Folkpartiets ungdomsförbund anser inte att övertygande skäl har anförts

mot en sänkning av de aktuella åldersgränserna. Reglerna om påföljder

för unga lagöverträdare stämmer emellertid avsevärt bättre överens med

förbundets inställning i kriminalpolitiska frågor än de regler som gäller

för vuxna. Med hänsyn härtill ser förbundet ingen anledning att förorda

någon annan lösning än utredningen.

Kommittén för ansialtsbehandling inom kriminalvården förordar att 21- årsgränsen i 26 kap. 4 § och 29 kap. 1 § brottsbalken anpassas till myndighetsåldern.

Kommittén säger sig vara ense med utredningen om att en sänkning

av myndighetsåldern inte bör påverka de åldersgränser som gäller

inom kriminalvården i den mån dessa betingas av kriminalpolitiska skäl.

Syftet med brottsbalkens påfölj dsregler är att den unge skall ådömas den

för honom lämpligaste påföljden. De kriminalpolitiska överväganden som

ligger till grund för bestämmelserna synes närmast vara att den unge lagöverträdare

som ännu kan tillgodogöra sig utbildning och uppfostran skall

få möjlighet till det. I fråga om dem som döms till ungdomsfängelse har

man velat ge vissa garantier för att tiden för omhändertagandet inte blir

så kort att syftet med behandlingen förfelas. Det ansågs svårt att fastställa

någon viss åldersgräns från kriminalpolitisk synpunkt, och det tedde sig

då naturligt att välja 21 år, dvs. den civila myndighetsåldern. Principen

att inte utan särskilda skäl frångå den betydelsefulla gränslinje som myndighetsålderns

inträde utgör för de flesta medborgare tillgodosågs samtidigt

som de kriminalpolitiska synpunkterna beaktades. Om man sänker den

civilrättsliga myndighetsåldern till 20 år, inställer sig frågan om de kriminalpolitiska

skälen är tillräckligt starka för att motivera att 21-årsgränsen

bibehålls i nu aktuella lagrum. Möjligheten att döma till ungdomsfängelse

upp till 23 års ålder, om sådan påföljd finnes »uppenbart lämpligare»

än annan påföljd, bör enligt kommitténs åsikt stå kvar. En sänkning av

21-årsgränsen till 20 år skulle innebära den förändringen i jämförelse med

nuvarande förhållanden att domstolarna även beträffande 20-åringar fick

pröva lämpligheten av ungdomsfängelse på samma sätt som de f. n. gör

för 21- och 22-åringar. Redan nu torde domstolarna anse att starka skäl

bör föreligga för att de skall döma en 20-åring till ungdomsfängelse. En

sänkning av åldersgränsen kan därför knappast få någon större verkan.

Yad beträffar 21-årsgränsen i lagstiftningen om behandling i fångA''årdsanstalt

avstår kommittén från att ta ställning under hänvisning till att

den kommer att behandla frågan ingående vid fullgörandet av sitt utredningsuppdrag.

Socialstgrelsen (majoriteten) anser att samtliga åldersgränser inom kriminalvården

bör anpassas till en sänkt myndighetsålder. En sådan anpassning

kan inte anses innebära tillräckliga nackdelar för att motivera undantag

från huvudprincipen att andra 21-årsgränser i möjligaste mån bör följa

myndighetsåldern. Påföljden ungdomsfängelse har inte så uppenbara för
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

delar framför vanligt fängelse när det gäller 20-åringar att man bör ha kvar

dess företrädesställning. Det blir f. ö. alltjämt möjligt att döma till ungdomsfängelse

när denna påföljd anses lämpligast. Styrelsens ståndpunkt

delas av bl. a. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare samt

Sveriges advokatsamfund. De framhåller att även de nu aktuella åldersgränserna

har bestämts efter en bedömning av ungdomens mognad på

liknande sätt som i fråga om den civilrättsliga myndighetsåldern, och de

anser inte att utredningen har anfört tillräckliga skäl för sin ståndpunkt.

Även länsåklagaren i Hallands län och Lunds domkapitel ställer sig tveksamma

till utredningens förslag. Domkapitlet hävdar att de äldsta intagna

utgör en allvarlig belastning på ungdomsfängelserna med hänsyn till det

inflytande som de kan utöva där på grund av sin ålder och erfarenhet. En

sänkning av åldersgränsen skulle säkerligen underlätta arbetet bland ungdomen

i de lägre åldersgrupperna.

Utredningens förslag till sänkning av 21-årsgränsen i lagen med särskilda

bestämmelser om unga lagöverträdare har godtagits av samtliga remissinstanser

utom rikspolisstyrelsen. Styrelsen finner det visserligen klart att

hörande av vårdnadshavare inte kan komma i fråga beträffande tilltalad

som uppnått myndig ålder. Föreskrifterna i 9—It §§ i lagen angående

hörande av personundersökare, nämndens sammansättning och offentlig

försvarare torde emellertid främst syfta till att ge domstolen bättre möjligheter

att välja den mest ändamålsenliga påföljden inom det rikt differentierade

system som står till buds beträffande unga lagöverträdare. Även

bestämmelserna om handläggningen i 8 och 12 §§ har kriminalpolitiskt

motiv. Med hänsyn härtill bör åldersgränserna stämma överens med dem

som gäller enligt lagstiftningen om brottspåföljder. Detta innebär att 21- årsgränserna i 8 §, i 9 § såvitt gäller hörande av personundersökare samt

i 11 och 12 §§ bör stå kvar om utredningens förslag i fråga om de straffrättsliga

åldersgränserna följs. Om förslaget rörande barnavårdslagstiftningen

godtas bör även 21-årsgränsen i 10 § behållas.

Vad gäller barnavårdslagstiftningen har några invändningar

inte riktats mot utredningens förslag i de delar där det innebär anpassning

till en sänkt myndighetsålder. Däremot har förslaget att 21-årsåldern skall

behållas som övre gräns för ingripande enligt 25 § b barnavårdslagen fått

ett blandat mottagande. Till dem som tillstyrker eller godtar utredningens

förslag hör Svea hovrätt, riksåklagaren, socialstyrelsens minoritet, de tre

hörda länsstyrelserna, kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården

och Målsmännens riksförbund.

Riksåklagaren påpekar att 21-årsgränsen i 25 § b barnavårdslagen grundas

på liknande överväganden som den straffrättsliga 21-årsgränsen. En

sänkning skulle enligt hans mening allvarligt begränsa möjligheterna att

bereda lämplig vård åt exempelvis alkohol- och narkotikamissbrukare i

20-årsåldern. Socialstyrelsens minoritet anför liknande synpunkter och på
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969 65

pekar att även möjligheterna att ingripa mot prostituerade 20-åringar skulle

minska. Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården anser det

betydelsefullt att ungdomsvårdsskolorna även i fortsättningen skall kunna

ta hand om alkohol- och narkotikamissbrukare i 20-årsåldern. Härigenom

undgår detta unga klientel att stämplas som kriminellt. Länsstyrelsen i

Hallands län finner det visserligen principiellt önskvärt att barnavårdslagens

åldersgränser stämmer överens med myndighetsåldern. Frågan sammanhänger

emellertid med frågan om motsvarande åldersgräns i bestämmelserna

om behandlingen av unga lagöverträdare. Länsstyrelsen, som inte har funnit

anledning till erinran mot att sistnämnda åldersgräns lämnas orubbad, vill

inte motsätta sig att kriminalpolitiska överväganden får bli avgörande

även när det gäller barnavårdslagen. Eftersom frågan rör en ganska begränsad

kategori av 20-åringar bör de principiella invändningarna få vika

för vårdsynpunkterna. Länsstyrelsen erinrar om att även enligt nuvarande

bestämmelser samhällsvård kan fortgå efter 21 års ålder. Det är visserligen

olägligt att vederbörande 20-åring berövas det stöd av sina vårdnadshavare

som han kan ha. Detta bör dock inte i och för sig vara tillräckligt

skäl att sänka åldersgränsen. Det bör emellertid enligt länsstyrelsens mening

övervägas att införa regler om att barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande

av den som är myndig alltid skall underställas länsstyrelsen.

Svea hovrätt vitsordar utredningens påstående att alkohol- och narkotikamissbrukare

i 20-årsåldern kan beredas bättre vård inom ungdomsvårdsskoleorganisationen

än genom kriminal- och nykterhetsvården. Detta kan

emellertid sägas också om dem som har fyllt 21 år. Det rör sig ju ofta om

unga med försenad mognad. Enligt hovrätten bör man i lämpligt sammanhang

överväga att — med bibehållande av myndighetsåldern som principiell

gränslinje — försöka genom särskild lagstiftning skapa andra möjligheter till

återanpassning för alkohol- och narkotikamissbrukande ungdom som har

uppnått myndig ålder.

Rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen (majoriteten), drätselkamrarna och

barnavårdsnämnderna i Falkenberg och Varberg, Föreningen Sveriges häradshövdingar

och stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Svenska kommunförbundet,

Högerns ungdomsförbund samt Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund anser att åldersgränsen för ingripande enligt 25 § b barnavårdslagen

bör anpassas till en sänkt myndighetsålder. Som skäl för

denna ståndpunkt åberopas att det framstår som principiellt olämpligt

att ingripande enligt barnavårdslagen skall kunna ske mot den som är

myndig. Denna invändning väger över de skäl som utredningen har åberopat

som grund för att nuvarande åldersgräns bör bibehållas. Rikspolisstyrelsen

påpekar att antalet personer över 20 år som tas in i ungdomsvårdsskola

är mycket litet. År 1967 uppgick det till 28, vilket bör sättas i relation

till en total årlig intagning av ungefär 1 000 personer. De intagna 20- åringarna är nästan uteslutande alkohol- eller narkotikamissbrukare och

3—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 25

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

har bara sekundärt kriminell belastning. Med utgångspunkt från dessa

uppgifter är styrelsen inte övertygad om att det kriminalpolitiska behovet

av att behålla denna vårdform för 20-åringar är så stort som utredningen

synes ha förutsatt. Styrelsen menar att klientelet utan risk för påtaglig

försämring av behandlingsresultatet kan beredas vård i andra former, främst

nykterhetsvård. Även Svenska kommunförbundet anför att tillfredsställande

vård för 20-åringar bör kunna anordnas inom nykterhetsvårdens ram. Förbundet

påpekar vidare att narkotikamissbruk är vanligt och ett allvarligt

problem även i åldersgrupperna närmast över 21-årsgränsen. De båda barnavårdsnämnderna

framhåller bl. a. att samarbetet med vårdnadshavaren

är av stor vikt för barnavårdsnämndens arbete. Detta talar för att ingripande

inte bör få ske sedan vårdnaden har upphört. De påpekar vidare

att vårdnadshavaren f. n. har rätt och plikt att bevaka den underåriges

intressen. Skall barnavårdsnämnd kunna ingripa även sedan vårdnaden

har upphört förlorar den unge detta stöd, vilket inger betänkligheter från

rättssäkerhetssynpunkt. Om utredningens förslag genomförs, bör barnavårdsnämnd

vara skyldig att alltid underställa länsstyrelsen beslut om omhändertagande

av den som har uppnått myndig ålder.

Länsåklagaren i Hallands län och Lunds domkapitel ställer sig tveksamma

till utredningens förslag. Domkapitlet anser att de äldsta intagna skapar

svårigheter för behandlingen vid ungdomsvårdsskolorna.

Vissa av de remissinstanser som förordar sänkning av åldersgränsen i

25 § b barnavårdslagen anför att motsvarande sänkning bör göras i lagen

om samhällsfarlig asocialitet och lagen om verkställighet av bötesstraff,

medan remissinstanser som ansluter sig till utredningens förslag i fråga

om barnavårdslagen intar motsatt ståndpunkt.

Vad gäller utbildningsområdet har förslaget att sänka åldersgränsen

i 51 § skollagen godtagits av alla remissinstanser utom länsstyrelsen

i Uppsala län, som ifrågasätter om det finns något bärande skäl för

att begränsa inspektionsrätten på föreslaget sätt. Mot utredningens ståndpunkter

i fråga om särskolplikt och studiehjälp har någon invändning inte

gjorts.

De allra flesta remissinstanserna har också godtagit utredningens förslag

rörande trafiklagstiftningen. Riksåklagaren anser det visserligen

tveksamt om 21-årsgränsen bör bibehållas. Han vill dock inte avstyrka

förslaget och hänvisar bl. a. till att den som utövar uppsikt över övningskörning

måste ha körkort sedan minst tre år tillbaka och att körkort för

bil kan erhållas först vid 18 års ålder. Socialstyrelsen och Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund förordar däremot att åldersgränserna sänks

till 20 år i samband med motsvarande sänkning av myndighetsåldern. Enligt

styrelsen saknas det anledning att över huvud taget behålla någon 21-årsgräns

i trafiklagstiftningen. Vad man vill ha garantier för när det gäller

övningslärare och innehavare av trafikkort är att de har viss trafikrutin.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

67

Detta kan inte anses hänga samman med åldern, utan kravet bör ges uttryck

i lagtexten på annat sätt. Ungdomsförbundet anför liknande synpunkter.

Förslaget att sänka 21-årsgränsen i rusdrycksf örsälj ningsf

örordningen tillstyrks eller lämnas utan erinran av nästan alla remissinstanser.

I flera yttranden betonas härvid vikten av att denna åldersgräns

inte sätts högre än den allmänna myndighetsåldern.

En minoritet inom socialstgrelsen avstyrker den föreslagna sänkningen.

Därvid anförs att vissa grupper av ungdom i mycket stor utsträckning

koncentrerar sitt intresse till att de en viss dag har rätt till inköp och införsel

av rusdrycker. Att även andra rättigheter inträder samma dag har

med all sannolikhet inte någon avgörande betydelse för dem. Samhällets

problem med ungdomsalkoholism har ökat i inte obetydlig omfattning under

senare år. Tidig alkoholdebut kan i många fall utgöra en inkörsport

till narkotikamissbruk. Det råder ett klart samband mellan ungdomsbrottslighet

samt alkohol- och narkotikamissbruk. De unga torde framför allt

komma över alkohol genom att äldre kamrater köper åt dem. Det kan inte

anses önskvärt att underlätta detta genom att sänka inköpsåldern. Även

tänsåklagarna i Hallands och Skaraborgs län ifrågasätter om inte nuvarande

åldersgräns bör bibehållas med hänsyn till det rådande alkoholmissbruket

bland ungdomen.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund erinrar om sin i olika sammanhang

framförda uppfattning att utskänknings- och utminuteringsåldrarna

bör samordnas och fastställas till 18 år.

Vad slutligen angår övriga bestämmelser har utredningens

ställningstagande i fråga om medborgarskapslagstiftningen inte mött någon

kritik under remissbehandlingen. Detsamma gäller reglerna om tillträde

till offentlig förhandling och om rätt att träda i kloster.

Förslaget i fråga om rätt att inneha stiletter m. m. godtas av flertalet remissinstanser.

Socialstgrelsen (majoriteten) tillstyrker förslaget under hänvisning

till att praktiska skäl talar för en anpassning till myndighetsåldern.

En minoritet inom styrelsen hävdar emellertid motsatt uppfattning och

framhåller att förbudet har en kriminalpolitisk aspekt och att det kan vara

av värde att inte försvåra polisens möjligheter att begränsa ungas innehav

av ifrågavarande vapen. Utredningsförslaget avstyrks även av länsåklagaren

i Skaraborgs län.

Riksåklagaren anser det tveksamt om man utan stöd av närmare utredning

bör anknyta åldersgränsen till en sänkt myndighetsålder. Det kan snarare

ifrågasättas att höja gränsen till 25 år så att förbudet omfattar alla de

åldersgrupper som brukar avses när man talar om ungdomsbrottslighet.

Man synes också kunna överväga att helt slopa åldersgränsen och införa

totalförbud mot innehav av springstilett och springkniv. Också länsstyrelsen

i Uppsala län ifrågasätter om inte ett totalförbud bör övervägas med

hänsyn till de ökande våldstendenserna.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

Departementschefen

Myndighetsåldern

Den nuvarande myndighetsåldern, 21 år, har gammal hävd i vårt land

och överensstämmer med vad som sedan länge gäller i en rad andra europeiska

länder. Under senare år har emellertid i olika sammanhang gjorts

gällande att åldersgränsen är onödigt hög. Förmynderskapsutredningen har

föreslagit att myndighetsåldern skall sänkas till 20 år.

Förslaget har fått ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen.

Flera remissinstanser har dock ifrågasatt lämpligheten och behovet

av en sänkning av myndighetsåldern. De politiska ungdomsorganisationerna

vill å andra sidan gå längre än utredningen har föreslagit och förordar en

sänkning till 18 år.

I diskussionen om lämplig myndighetsålder har påpekats att den biologiska

mognaden hos ungdomen numera inträder tidigare än förut. Utredningen

och åtskilliga remissinstanser anser det tveksamt om det förhåller sig på

samma sätt med den sociala mognaden. Jag finner det föga fruktbart att ta

upp denna fråga till närmare diskussion, eftersom det är svårt att ställa upp

några objektivt giltiga kriterier på social mognad. Överväganden av detta

slag synes mig därför inte ägnade att läggas till grund för ett avgörande om

myndighetsåldern skall ändras.

Eu sänkning av myndighetsåldern skulle främst få betydelse i fråga om

behörigheten i ekonomiska angelägenheter. Nu för tiden förvärvar de unga

i allmänhet avsevärda erfarenheter i sådana frågor redan före 21 års ålder.

De som beger sig ut i förvärvslivet kan som regel få anställningar som gör

det möjligt för dem att försörja sig själva. För den växande grupp av unga

som bedriver studier vid högre läroanstalter innebär det för några år sedan

införda studiesociala systemet att de inte har behov av något ekonomiskt bistånd

från föräldrarnas sida för finansieringen av sina studier. Dessa och

andra faktorer leder till att de unga i allmänhet kan frigöra sig från den

ekonomiska gemenskapen med föräldrarna redan innan de blir myndiga.

Många gifter sig och bildar egna hem före 21 års ålder. Hittills har visserligen

krävts tillstånd av länsstyrelsen för att en man som är under 21 år

skall få ingå äktenskap. Sådant tillstånd har dock i praxis så gott som alltid

beviljats när mannen har fyllt 18 år och fått sina föräldrars samtycke till

äktenskapet (se prop. 1968: 136 s. 73), och fr. o. in. den 1 juli 1969 sänks åldersgränsen

till vad som redan nu gäller för kvinna, nämligen 18 år.

Nu anförda förhållanden talar för att myndighetsåldern bör sänkas. Ungdomsorganisationernas

uppfattning att man bör gå längre än utredningen

har föreslagit och sänka myndighetsåldern till 18 år har enligt min mening

vissa skäl för sig. Många har redan vid 18 år frigjort sig från det ekonomiska

beroendet av föräldrarna och lever ett självständigt liv. De är bosatta utanför

föräldrahemmet, har eget hushåll och försörjer sig själva genom eget arbete

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kunc/l. Maj.ts proposition nr 25 år 1969

69

eller bedriver studier som finansieras genom statliga studiemedel. De unga

som har förvärvsarbete har redan enligt gällande bestämmelser rätt att förfoga

över sin arbetsinkomst. Det finns emellertid också många 18-åringar,

som inte alls har så självständig ställning i förhållande till sina föräldrar.

Vidare måste beaktas att omyndigheten medför ett skydd för de unga mot

förhastade åtgärder på det ekonomiska området. Lockelserna för ungdomen

till sådana transaktioner är i dagens samhälle avgjort mera framträdande

än tidigare med hänsyn bl. a. till de vidgade möjligheter till avbetalningsköp

och lån i olika former som numera står till buds för enskilda. Lockelserna

förstärks väsentligt genom den intensiva reklamen för inköp av konsumtionsvaror

som riktar sig inte minst till ungdomen.

Jag vill i detta sammanhang också fästa uppmärksamheten på att myndighetsåldern

hittills har varit densamma i hela Norden. En enhetlig ordning

är otvivelaktigt av värde med hänsyn till de nära förbindelser som råder

mellan de nordiska länderna. Frågan om sänkning av myndighetsåldern

har behandlats vid nordiska överläggningar och man har härvid lyckats nå

enighet om att åldersgränsen bör sänkas till 20 år. I Island har en sådan

ändring redan genomförts. Motsvarande ändringsförslag har nyligen lagts

fram i Danmark och Norge och kan inom kort väntas också i Finland.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt om man inte — med eller utan

kombination med en sänkning av myndighetsåldern till 20 år — borde införa

en regel om att underårig som ingår äktenskap skall bli myndig i samband

därmed. Samma tanke togs upp av Stockholms stads överförmyndarnämnd

i yttrande över familjerättskommitténs betänkande, vilket bl. a.

innehöll förslag om sänkning av äktenskapsåldern (prop. 1968: 136 s. 24).

Regler om sådan s. k. emancipation finns i en del främmande länder, bl. a.

Finland och Island. Dessa regler ger uttryck åt den i och för sig riktiga

tanken att unga som faktiskt har släppt de ekonomiska banden med föräldrarna

och bildat ett eget hem bör vara självständiga i ekonomiskt hänseende.

Emellertid är det inte bara de gifta som på detta sätt står fria i förhållande

till sina föräldrar, utan detsamma gäller många andra. Det synes

mig därför inte lämpligt att placera de gifta i någon särställning när det

gäller tidpunkten för myndighetens inträde.

Mina överväganden i frågan har fört mig till den slutsatsen att myndighetsåldern

i enlighet med utredningens förslag bör sänkas till 20 år och vara

lika för alla. Som jag inledningsvis nämnde har 1968 års riksdag som vilande

antagit förslag om sänkning av rösträttsåldern vid riksdagsval från året

efter fyllda 20 år till året efter fyllda 19 år. Om detta förslag blir slutligt

antaget och myndighetsåldern sänks till 20 år kommer den relation som

nu råder mellan myndighetsålder och rösträttsålder att bestå även i fortsättningen.

Som redan har framgått har jag förståelse för de synpunkter som ligger

bakom förslagen om en längre gående sänkning av myndighetsåldern och

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

om en emancipationsregel. Vid beredningen av förevarande lagstiftningsärende

i justitiedepartementet har det befunnits, att man i stor utsträckning

kan tillgodose dessa synpunkter genom att vidga behörigheten för dem

som ännu inte har uppnått myndig ålder. Utvidgningarna tar sikte bl. a.

på den underåriges rätt att bestämma över sin vistelseort och sina studier

samt hans rätt att företa vissa vardagliga rättshandlingar.

Enligt 6 kap. 4 § föräldrabalken får den som har fyllt 18 år själv sluta

arbetsavtal. Föräldrarnas behörighet i detta hänseende inskränker sig till

en möjlighet att med domstols samtycke häva avtal som är till skada för

den omyndige. En 18-åring förfogar alltså i princip själv över sin arbetskraft.

Enligt min mening bör motsvarande bestämmanderätt tillkomma

honom när det gäller att välja om han skall ägna sig åt förvärvsarbete eller

studier och vad han i så fall skall studera. Det statliga studiemedelssystemet

ger var och en möjlighet att bedriva studier på eftergymnasial nivå

utan att vara beroende av föräldrarnas ekonomiska förhållanden. Vid prövning

av ansökan om studiemedel tas nämligen inte någon hänsyn till föräldrarnas

inkomst och förmögenhet, oavsett om den studerande har uppnatt

myndig ålder eller inte. Eftersom upptagande av studiemedel innebär

eu skuldsättning måste emellertid den som är omyndig ha förmyndarens

samtycke till en sådan åtgärd. Förmyndaren har alltså en formell möjlighet

att genom att vägra samtycke hindra den unge från att ägna sig åt de

studier han önskar. Detta strider mot den princip jag nyss anförde, nämligen

att den som har fyllt 18 år själv bör få avgöra om han skall ägna

sig åt förvärvsarbete eller studier, och det rimmar inte heller med den syn

på den studerande som självständig i förhållande till föräldrarna vilken

reglerna om studiemedel bygger på.

Att den som är över 18 år utan förmyndarens samtycke skall få åta sig

den förbindelse som upptagande av studiemedel innebär har förordats i

centrala studiehjälpsnämndens yttrande över utredningens förslag. Enligt

min mening kan några betänkligheter av hänsyn till omsorgen om den

omyndiges bästa inte möta mot en sådan reform. Studiemedel beviljas av

statlig myndighet. De är maximerade till visst belopp och kan i regel inte utgå

under mer än ett år ulan att den studerande kan påvisa vissa studieresultat.

Den del av studiemedlen som utgör lån löper utan annan ränta än den som

kan sägas ligga i indexregleringen, och amorteringsbestämmelserna är gynnsamma

för låntagaren. Från administrativ synpunkt skulle ett slopande av

kravet på förmyndarens samtycke innebära en viss lättnad.

Efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet och statsrådet

Moberg har jag kommit till följande uppfattning.

Underårig som har fyllt 18 år bör få ta upp studiemedel utan samtycke

av förmyndaren. Han bör också själv få råda över uppburna medel samt

avkastning därav och vad som har trätt i medlens ställe. I likhet med vad

som enligt 9 kap. 3 § andra stycket gäller i fråga om arbetsinkomst bör emel
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

lertid förmyndaren ha rätt att med överförmyndarens samtycke ta hand

om medlen, i den mån det behövs av hänsyn till den omyndiges uppfostran

och välfärd.

Det kan förefalla naturligt att låta samma regler gälla i fråga om studiehjälp

enligt studiehjälpsreglementet. Detta tar emellertid sikte på skolformer

där de flesta eleverna är under myndig ålder, och för dessa elever är rätten

till både vissa tillägg och studielån beroende av föräldrarnas ekonomi.

Reglerna om studiehjälp kan alltså sägas bygga på den tanken att föräldrarna

i mån av förmåga skall bidra till kostnaderna för barnens studier

vid sådana skolor som åsyftas i reglementet. Den statliga studiehjälpen

till omyndiga är utformad som ett stöd åt barnfamiljerna, och syftet med

de inkomstprövade förmånerna är att stärka den ekonomiska ställningen

för familjer i låga inkomstlägen så att barn från sådana hem skall få möjlighet

att skaffa sig utbildning utöver den som ges i den obligatoriska skolan.

Mot denna bakgrund vill jag inte förorda några inskränkningar i förmyndarens

befogenheter med avseende på studiehjälpsförmånerna.

De bestämmelser i 9 kap. föräldrabalken som föranleds av det nu anförda

bör utformas så att de blir tillämpliga — förutom på studiemedel enligt

studiemedelsförordningen — även på sådana lån till studier och yrkesutbildning

som kan lämnas ur riksbankens avbetalningslånefond. Däremot

bör de, i enlighet med vad nyss sagts, inte gälla studiehjälp enligt studiehjälpsreglementet.

Genom en ändring år 1966 (nr 308) i 15 kap. 14 § föräldrabalken infördes

en regel om undantag från kravet på överförmyndarens samtycke för

upptagande av bl. a. statligt lån som syftar till att bereda omyndig hjälp

till utbildning. Efter den föreslagna ändringen i 9 kap. blir denna undantagsregel

tillämplig dels på lån enligt studiehjälpsreglementet dels på annat

statligt studielån som skall tas upp för den som är under 18 år eller omyndigförklarad.

Vid 1966 års ändring i 15 kap. 14 § jämställdes med statligt lån för utbildning

sådant lån för bosättning. Härmed avses i första hand lån som

enligt kungörelsen den 29 juni 1946 (nr 570) om statliga bosättningslån

(omtryckt 1953:330, ändrad senast 1967:200) utgår ur statens bosättningslånefond.

Sådant lån kan beviljas för inköp av möbler, andra bosättningsföremål

m. m. till ett belopp av högst 5 000 kr. Ansökan om lån prövas

av riksbanken, som bl. a. skall beakta om lånet är tillrådligt med hänsyn

till sökandens egna villkor och intressen. Lånet löper med ränta och

skall amorteras på viss tid. Uppskov kan medges med amorteringen, och

i ömmande fall kan fordran på återbetalning efterskänkas. Lån till bosättning

kan utgå även ur riksbankens avbetalningslånefond. Liksom när

det gäller studiemedel skulle ett slopande av kravet på förmyndarens medverkan

vid upptagande av statligt bosättningslån medföra administrativa

förenklingar utan att vara förenat med några bealctansvärda risker för den

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

omyndige. De underåriga det här är fråga om är i allmänhet gifta. Även

om så inte är fallet torde de vara i hög grad lösgjorda från den ekonomiska

samhörigheten med föräldrarna, och det synes principiellt riktigt att det

skall vara en angelägenhet enbart mellan dem och det lånebeviljande organet

om de skall få statligt lån till bosättningen. Jag förordar därför att statligt

lån till bosättning även i nu aktuellt hänseende jämställs med statligt

studielån.

En fri bestämmanderätt för underårig som har fyllt 18 år i frågor om

förvärvsarbete och studier förutsätter att den unge också har frihet att

själv välja sin vistelseort. Redan nu torde det vara mycket vanligt att förvärvsarbetande

och studerande ungdom sluter hyresavtal för egen räkning

utan förmyndarens direkta medverkan. I sådana fall kan dock i regel

dennes samtycke antas föreligga. Det synes mig emellertid rimligt att den,

som har fyllt 18 år, får rättsliga möjligheter till självständighet i detta hänseende.

Jag föreslår därför att sådan underårig får rätt att själv hyra bostad

för eget bruk. Regeln bör gälla bara hyresavtal, inte förvärv av bostadsrätt,

vilket i allmänhet är en från ekonomisk synpunkt alltför ingripande disposition

för att den skall få företas utan förmyndarens medverkan. I likhet med

vad som enligt 6 kap. 4 § föräldrabalken gäller i fråga om arbetsavtal bör

förmyndaren ha rätt att med myndighets medgivande bringa hyresavtal som

den omyndige har slutit att upphöra omedelbart om det behövs med hänsyn

till dennes uppfostran eller välfärd. Förmyndaren bör alltså kunna ingripa

exempelvis om den omyndige bosätter sig i en miljö där han kan utsättas för

skadligt inflytande eller om han hyr en bostad som är oskäligt dyrbar med

hänsyn till hans behov och ekonomiska möjligheter. Den föreslagna regeln

är givetvis avsedd främst för de unga som försörjer sig själva genom eget

arbete eller finansierar sitt uppehälle med hjälp av statliga studiemedel.

Den omyndige svarar för avtalets fullgörande med hela sin förmögenhet,

alltså även sådan egendom som han inte själv råder över. Om han inte kan

betala hyran med medel som han själv disponerar bör emellertid förmyndaren

kunna utverka att avtalet får sägas upp under hänvisning härtill. Förmyndaren

bör inte vara tvungen att mot sin vilja använda medel som står

under hans förvaltning till att betala hyra för bostad som den omyndige

själv har hyrt. Har ett hyresavtal sagts upp av förmyndaren bör den omyndige,

likaledes i enlighet med vad som gäller för arbetsavtal, inte ha rätt att

utan förmyndarens samtycke träffa nytt sådant avtal.

En regel om rätt för den omyndige att själv hyra egen bostad ingriper i

både vårdnadshavare^ och förmyndarens befogenheter. Rätten att bestämma

om den underåriges vistelseort ligger inom ramen för vårdnaden,

medan ingående av hyresavtal är ett sådant förmögenhetsrättsligt förfogande

som tillhör förmynderskapet. Jag föreslår att regeln om rätt att hyra

bostad placeras i 9 kap., som behandlar omyndighetens rättsverkningar,

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969 73

och att en erinran om bestämmelsen införs i 6 kap., som handlar om vårdnaden.

Den föreslagna regeln om behörighet för den som är över 18 år att själv

hyra bostad för eget bruk får anses innebära att ungdom över denna ålder

i princip har rätt att bryta sig ur hushållsgemenskapen med föräldrarna och

bilda eget hushåll. Med föräldrarnas tillstånd kan även den som är under

18 år göra detta. En underårig som har eget hushåll, vilket givetvis kräver att

han också har medel för sin dagliga försörjning, torde vanligen ha ett stort

mått av ekonomisk självständighet. Det synes därför naturligt att han också

skall ha ganska stor frihet att företa sådana rättshandlingar som har samband

med den dagliga hushållningen. Enligt gällande rätt tillerkänns den som

är gift viss behörighet i detta hänseende. Bestämmelser härom finns i 5 kap.

12 och 13 §§ giftermålsbalken. 12 § innehåller regler om rätt för make att

med förpliktande verkan även för den andra maken ingå rättshandlingar

som sedvanligen företas för den dagliga hushållningen och barnens uppfostran.

I paragrafen föreskrivs emellertid också att make som är underårig

får ingå rättshandlingar av detta slag utan hinder av att han är omyndig.

Genom denna bestämmelse har emancipationstanken vunnit visst erkännande

i svensk rätt. Enligt min mening finns emellertid inte anledning

att begränsa behörigheten till dem som är gifta. Varje underårig som har

eget hushåll bör ha rätt att själv ingå rättshandlingar av det slag som avses

i 5 kap. 12 § giftermålsbalken.

På grund av det nu anförda föreslår jag att de nämnda reglerna om omyndigs

behörighet i 5 kap. giftermålsbalken överflyttas till föräldrabalken och

görs tillämpliga även på underårig som har eget hushåll utan att vara gift.

Det kan givetvis uppstå tvekan om vilken innebörd som skall läggas i

rekvisitet att den underårige har eget hushåll. Några oöverkomliga svårigheter

för rättstillämpningen behöver dock inte befaras. Inte heller föreligger

risk för att den nya behörighetsregeln skall ge upphov till ett stort

antal processer. De bestämmelser som nu finns i 5 kap. 12 § giftermålsbalken

är redan de mycket vagt utformade men de har ändå inte föranlett

några särskilda problem i den praktiska tillämpningen.

Föräldrabalkens regler i ämnet bör innehålla att underårig som har eget

hushåll får ingå sådana rättshandlingar som sedvanligen företas för den

dagliga hushållningen och för uppfostran av barn som tillhör hushållet.

I enlighet med vad som gäller enligt giftermålsbalken bör vidare föreskrivas

att rättshandling som den omyndige företar inte skall vara bindande om

motparten insåg eller bort inse att det som anskaffades genom rättshandlingen

inte var behövligt. Enligt 5 kap. 13 § giftermålsbalken kan den som

missbrukar sin behörighet enligt 12 § berövas denna genom beslut av domstol.

Motsvarande bör gälla enligt föräldrabalken. Ansökan härom bör, liksom

enligt nuvarande bestämmelser i giftermålsbalken, kunna göras av

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1969

förmyndaren. Domstolens förordnande bör kunna upphävas på ansökan

av förmyndaren eller den omyndige själv om ändrade förhållanden har inträtt.

Domstolens beslut bör, i likhet med vad som föreskrivs i giftermålsbalken,

kungöras i Post- och Inrikes Tidningar samt i ortstidning.

Om bestämmelser av den innebörd jag nu har angett införs i föräldrabalken

bör, som jag nyss framhöll, motsvarande regler i giftermålsbalken

kunna utgå. Någon ändring i sak för gift underårig innebär detta inte. Underårig

som är gift och har eget hushåll tillsammans med sin make blir enligt

föräldrabalken behörig att ingå rättshandlingar för den dagliga hushållningen

och barnens uppfostran. Av 5 kap. 12 § giftermålsbalken följer då att han

också kan ingå sådana rättshandlingar med förpliktande verkan för andra

maken. Skulle behörigheten enligt föräldrabalken ha tagits ifrån honom

saknar han även behörighet enligt giftermålsbalken.

Reglerna om underårigs rätt att sluta hyresavtal bör införas i ett nytt

första stycke i 9 kap. 2 § föräldrabalken. En hänvisning till denna bestämmelse

bör göras i ett nytt andra stycke i 6 kap. 3 §. Reglerna om rättshandlingar

för den dagliga hushållningen och om lån för utbildning och

bosättning bör tas upp i två nya paragrafer i 9 kap., benämnda resp. 2 a

och 3 a §. Den nya 2 a § föranleder en mindre jämkning i 20 kap. 28 §.

Några skäl att nu utvidga den behörighet som tillkommer omyndigförklarade

personer på motsvarande sätt som föreslås i fråga om underåriga

föreligger enligt min mening inte.

De föreslagna nya reglerna synes mig i allt väsentligt tillgodose de synpunkter

som ligger till grund för förslagen att sänka myndighetsåldern till

18 år och att införa en regel om emancipation för underåriga som ingår

äktenskap. Samtidigt skyddas den underårige mot förhastade ekonomiska

transaktioner. Sammanfattningsvis innebär förslaget att underårig, som

liar fyllt 18 år, inte bara som f. n. själv kan ta anställning och disponera

över sin arbetsinkomst. Han får också ökade möjligheter att själv fritt välja

mellan förvärvsarbete och studier. Han får vidare rätt att skaffa sig egen

bostad utan föräldrarnas medverkan. Nuvarande möjlighet för underårig,

som är gift, att oavsett ålder företa sådana rättshandlingar, som krävs för

den dagliga hushållningen, vidgas till att omfatta alla underåriga som har

eget hushåll. Förmyndarens befogenheter inskränks till att gälla i huvudsak

ingående av kreditavtal — med vissa undantag — samt förfogande över egendom

som inte utgörs av arbetsinkomst eller av statliga medel som tillhandahållits

för bosättning eller för högre studier. Dessutom får förmyndaren

möjlighet att ingripa om den underårige missbrukar sin handlingsfrihet.

Sänkningen av myndighetsåldern och övriga nu behandlade lagändringar

bör träda i kraft den 1 juli 1969. Några särskilda övergångsbestämmelser

torde inte behövas mer än på en punkt. Om domstol med stöd av 5 kap.

13 § giftermålsbalken har tagit ifrån make hans behörighet enligt 12 § bör

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

To

detta beslut i fortsättningen gälla som om det hade meddelats enligt den

nya 2 a § i 9 kap. föräldrabalken.

Den av mig förordade ändringen av myndighetsåldern innebär, som jag

tidigare har påpekat, att den nordiska rättslikheten i detta hänseende kommer

att bestå. Vad angår övriga europeiska länder gäller redan nu delvis

olika myndighetsåldrar. I Östeuropa är åldersgränsen 18 år, i Schweiz 20

år och i andra västeuropeiska länder 21 år. I England har emellertid nyligen

föreslagits en sänkning av myndighetsåldern till 18 år. Vid europeiskt justitieministermöte

i juni 1968 ställde sig ytterligare ett antal länder positiva

till tanken på en sänkning av gällande 21-årsgräns.

En sänkning av åldersgränsen för svensk del med ett år medför enligt

min mening inte sådana komplikationer i internationellt privaträttsligt

hänseende att det finns anledning att nu överväga ändring i gällande regler

på delta område. Inte heller de nya bestämmelser jag föreslår i fråga om

omyndighetens rättsverkningar synes mig kräva några sådana ändringar.

Stockholms stads överförmyndarnämnd har i sitt yttrande över förmynderskapsutredningens

förslag tagit upp en fråga om ändring av reglerna

om förordnande av god man i 18 kap. 3 § föräldrabalken. Enligt

nämndens mening bör i samband med en sänkning av myndighetsåldern

införas möjlighet att förordna god man för den som på grund

av oerfarenhet behöver biträde med sina ekonomiska angelägenheter. Jag

är inte beredd att ta upp detta förslag nu utan anser att frågan bör behandlas

i samband med den allmänna översyn av förmynderskapslagstiltningen

som förmynderskapsutredningen f. n. är sysselsatt med.

Andra 21-årsgränser

Vid sidan av de regler som direkt anknyter till myndighetsåldern finns

bestämmelser om eu åldersgräns på 21 år i åtskilliga andra författningar som

har tillkommit med riksdagens medverkan. Ofta har 21-årsgränsen valts

för att få överensstämmelse med myndighetsåldern. Ibland har emellertid

andra motiv varit avgörande eller i vart fall inverkat på bedömningen. När

det gäller att avgöra om en sänkning av myndighetsåldern med ett år skall

påverka andra åldersgränser bör den principiella utgångspunkten enligt min

mening vara att en anpassning nedåt bör ske överallt där den nuvarande

åldersgränsen i väsentlig grad influerats av den nuvarande myndighetsåldern.

På områden där det finns speciella skäl att behålla en 21-årsgräns

bör någon konsekvensändring däremot inte göras.

21-årsgränser finns i författningar på vitt skilda rättsområden. Beträffande

de ändringar som kan bli aktuella i andra författningar än sådana

som tillhör justitiedepartementets verksamhetsområde har jag i varje särskilt

fall samrått med vederbörande statsråd.

Beträffande den familjerättsliga lagstiftningen är det tydligt

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

att reglerna i föräldrabalken om vårdnadens upphörande, samtycke till

adoption, hävande av adoptivförhållande och längsta tid för barnavårdsmannauppdrag,

i ärvdabalken om behörighet att upprätta testamente samt

i giftermålsbalken om giftomans samtycke till äktenskap alla har nära samband

med myndighetsåldern. Åldersgränserna bör därför, såsom utredningen

har föreslagit, i samtliga dessa fall anpassas till en sänkt myndighetsålder.

På en punkt torde särskild övergångsbestämmelse behövas, nämligen i

fråga om reglerna angående barnavårdsmannauppdrag. Sedan de nya bestämmelserna

har trätt i kraft, bör barnavårdsman inte finnas för den som

är över 20 år. Om sådant uppdrag dessförinnan har meddelats för tid efter

fyllda 20 år, bör därför uppdraget upphöra vid lagens ikraftträdande, om

barnet då är 20 år, och annars när barnet uppnår denna ålder.

Om vårdnaden skall upphöra vid 20 år, kan abortlagens 21-årsgräns för

hörande av kvinnans vårdnadshavare i abortärende inte stå kvar oförändrad.

Svea hovrätt har ansett vissa skäl tala för att åldersgränsen sätts till

18 år. Eftersom abortlagstiftningen f. n. är föremål för en allmän översyn

är jag inte nu beredd att förorda en längre gående sänkning än till 20 år.

Jag biträder utredningens förslag att föreskrifterna i lagen om allmän

försäkring rörande utbetalning av moderskapspenning anpassas till en sänkt

myndighetsålder.

I 8 kap. 1 § ärvdabalken föreskrivs en högsta åldersgräns vid 21 år för rätt

till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap. Detsamma gäller för barns

rätt till livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring och militärersättningsförordningen.

Utredningen föreslår att även dessa åldersgränser anpassas

till en sänkt myndighetsålder. Förslaget har kritiserats av några remissinstanser,

som påpekat att en sänkning av myndighetsåldern inte i och för

sig ökar de ungas försörjningsmöjligheter. Som ytterligare argument mot

förslaget har anförts att en sänkning skulle kunna få konsekvenser för beräkningen

av exempelvis livräntor i skadeståndsmål och att det kan ifrågasättas

om en sådan utveckling är önskvärd.

Bestämmelserna om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap bör enligt min

mening ses i samband med reglerna i 7 kap. 1 § föräldrabalken om föräldrars

skyldighet att bekosta sina barns uppehälle och utbildning. I detta lagrum

anges en nedre åldersgräns vid 16 år, före vilken underhållsskyldigheten

aldrig upphör. Någon motsvarande övre gräns finns inte, utan underhållsplikten

består till dess att barnet har fått den utbildning som kan anses

tillbörlig med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag. Som

motiv för en övre åldersgräns för underhållsbidrag ur kvarlåtenskap anfördes

vid regelns tillkomst bl. a., att syskon inte var underhållsskyldiga

mot varandra och att det därför inte var rimligt att till förmån för ett barn

som hade uppnått myndig ålder minska de andra barnens arvslotter. Någon

underhållsplikt gäller emellertid inte heller i förhållande till underåriga

syskon, och de sålunda anförda skälen innebär alltså inte någon nödvändig

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

sammankoppling med myndighetsåldern. Det mest naturliga är att rätten

till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap i likhet med vad som gäller underhållsbidrag

enligt föräldrabalken inte inskränks genom någon absolut tidsgräns.

Jag föreslår därför att den nuvarande 21-årsgränsen i 8 kap. 1 §

ärvdabalken slopas.

Den av mig föreslagna ändringen innebär att frågan i vad mån underhållsbidrag

skall utgå ur kvarlåtenskap får bedömas efter dels vilka utbildningskostnader

som är skäliga med hänsyn till boets förhållanden och barnets

anlag, dels vilket behov barnet har av bidrag till dessa kostnader. Med hänsyn

inte minst till de goda studiefinansieringsmöjligheter som numera står

till buds torde bedömningen bara i undantagsfall leda till att bidrag skall

utgå för tid efter det att barnet har uppnått myndig ålder, dvs. enligt förslaget

20 år.

De nya reglerna i 8 kap. 1 § ärvdabalken bör inte tillämpas på kvarlåtenskap

efter den som har avlidit innan lagändringen träder i kraft. Jag föreslår

en övergångsbestämmelse härom.

Reglerna om livränta till efterlevande barn inom yrkesskadeförsäkringen

ändrades senast år 1967, varvid bl. a. den ålder till vilken sådan livränta

alltid skall utgå höjdes från 16 till 19 år. Detta innebar en anpassning till

vad som gäller om barnpension enligt lagen om allmän försäkring. Mellan

19 och 21 år kan livränta utgå om det är motiverat av särskilda i lagen angivna

skäl. Mot denna bakgrund framstår det inte som motiverat att ändra

19-årsgränsen. Inte heller vill jag förorda en sänkning av 21-årsgränsen.

Detta skulle för vissa fall försämra det skydd som yrkesskadeförsäkringen

f. n. ger. I konsekvens med dessa ställningstaganden bör också motsvarande

regler i militärersättningsförordningen bibehållas oförändrade.

I likhet med utredningen anser jag att det inte finns någon anledning att

i detta sammanhang föreslå ändring aAr reglerna i 9 § lagen om yrkesskadeförsäkring

angående beräkningen av den försäkrades årliga arbetsförtjänst.

Lagen om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och

beslut angående underhåll till barn bygger på en internationell konvention

i ämnet. Jag delar utredningens uppfattning att det inte är möjligt att i

detta sammanhang göra någon ändring i den lagen.

På det skatterättsliga området finns två bestämmelser som tillmäter

21-årsgränsen betydelse för beskattningen. Den ena är 28 § arvsskatteförordningen,

som medger viss lindring i arvsbeskattningen för barn under

21 år. Den andra är 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt, enligt

vilken föräldrar i viss omfattning beskattas för förmögenhet som tillhör

deras barn under 21 år. Utredningen föreslår att dessa båda åldersgränser

anpassas till en sänkt myndighetsålder. Vad beträffar förmögenhetsskatten

framstår en sådan sänkning som en naturlig konsekvens av att den ålder

då barnen själva disponerar över sin förmögenhet sänks. Förslaget i denna

del, som innebär en viss skattelindring, har inte heller mött några erin
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

ringar under remissbehandlingen, och jag förordar att det genomförs.

Regeln i 28 § arvsskatteförordningen ingår i ett delvis ganska komplicerat

regelsystem, som syftar till att åstadkomma en rimlig avvägning mellan

olika kategorier skattskyldiga. Utredningens förslag till sänkning av 21- årsgränsen har under remissbehandlingen kritiserats från några håll. Därvid

har hävdats att den skattehöjning som förslaget innebär skulle strida

mot den allmänna tendensen att i ökad utsträckning tillgodose barnfamiljernas

intressen.

Jag vill erinra om att den särskilda skattelindring, som gäller om arveller

testamentstagaren inte fyllt 21 år, har tillkommit för att tillgodose

underårigas behov av medel för uppfostran och utbildning. Det finns enligt

min mening inte anledning att i arvsskatteförordningen ha någon generell

regel om särskild skattelindring med anknytning till en högre åldersgräns

än myndighetsåldern. Den påtalade skatteskärpningen blir i regel

obetydlig. Jag föreslår därför att åldersgränsen sänks till 20 år.

Under remissbehandlingen har väckts ytterligare en fråga rörande skattelagstiftningen.

Enligt bestämmelse i kommunalskattelagen får avdrag

vid inkomstbeskattningen göras bl. a. för premier för vissa försäkringar

som ägs av den skattskyldiges omyndiga barn. En sänkning av myndighetsåldern

medför automatiskt en begränsning av denna avdragsrätt. Svenska

försäkringsbolags riksförbund har under hänvisning till att en sådan ändring

skulle rubba förutsättningarna för redan ingångna avtal hävdat, att

särskilda övergångsbestämmelser är påkallade. Jag kan inte biträda denna

uppfattning. Den omständigheten att en person har slutit ett långtidsavtal

under den förutsättningen att avtalet skulle medföra vissa gynnsamma

verkningar för honom i skattehänseende kan inte betraktas som ett tillräckligt

motiv för att vid en ändring i civilrättslig lagstiftning, som återverkar

på skattereglerna, ändå låta honom åtnjuta de sålunda beräknade fördelarna.

Vad härefter beträffar det straffrättsliga området märks till en

början vissa paragrafer i 6 kap. brottsbalken, som handlar om sedlighetsbrott.

Detta kapitel innehåller en rad bestämmelser som straffbelägger

sexuella handlingar mot barn och ungdom. Utmärkande är bl. a. att homosexuella

handlingar behandlas strängare än motsvarande heterosexuella

handlingar. Två av de 21-årsgränser som förekommer i kapitlet rör just

homosexuella handlingar. Enligt 4 § straffas den, som har könsligt umgänge

med annan av samma kön under 21 år, för otukt med ungdom, om gärningen

sker under utnyttjande av den unges beroende ställning. I 8 § föreskrivs

straff för förförelse av ungdom i fråga om den som genom att utlova

eller lämna ersättning skaffar eller försöker skaffa sig tillfällig könsförbindelse

med annan av samma kön under 21 år. Beträffande motsvarande gärningar

som är riktade mot person av motsatt kön upphör straffskyddet vid

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

79

18 års ålder. En ytterligare 21-årsgräns finns i 7 §, där det bl. a föreskrivs att

den som förleder någon som är under 21 år till otuktigt levnadssätt skall

straffas för koppleri. Denna regel är inte begränsad till homosexuella förhållanden.

Utredningen tar inte bestämd ståndpunkt i frågan om de nu nämnda 21- årsgränserna skall anpassas till en sänkt myndighetsålder men framhåller,

att skälen för en sänkning synes starkare i fråga om 4 och 8 §§ än beträffande

7 §, som bl. a. syftar till att underlätta ingripanden mot dem som

förleder unga till prostitution. Bland remissinstanserna uttalar sig majoriteten

för att samtliga tre åldersgränser sänks.

Enligt min mening kan det ifrågasättas om det i fortsättningen finns anledning

att i brottsbalken skilja mellan homosexuella och heterosexuella

handlingar. Det är emellertid en fråga som jag inte kan ta upp i detta sammanhang.

Den får utredas särskilt. Jag begränsar mig här till att föreslå

att 21-årsgränserna i samtliga tre aktuella paragrafer sänks till 20 år. Beträffande

bestämmelsen i 7 § om straff för koppleri vid förledande av unga

till otuktigt levnadssätt vill jag framhålla att den inte torde ha någon större

självständig betydelse för möjligheterna att ingripa mot sutenörer och andra

som förleder unga till prostitution. I regel torde nämligen, som riksåklagaren

har framhållit, gärningsmannen i sådana fall också utnyttja den unge

vanemässigt eller i vinningssyfte, och straffansvar föreligger då enligt paragrafen

oavsett den utnyttjades ålder.

Inom det straffrättsliga påföljdssystemet utgör 21-årsåldern en betydelsefull

gräns. Den som fyllt 18 men inte 21 år får enligt 26 kap. 4 § andra

stycket brottsbalken dömas till fängelse bara om frihetsstraff är påkallat

främst av hänsyn till den allmänna laglydnaden eller om fängelse annars

anses lämpligare än annan påföljd. Den mera långvariga frihetsberövande

påföljd som i första hand bör komma i fråga för ungdom mellan 18 och

21 år är ungdomsfängelse. Även den som är mellan 21 och 23 år kan enligt

29 kap. 1 § andra stycket dömas till ungdomsfängelse, om det anses uppenbart

lämpligare än annan påföljd.

Utredningen förordar att de nämnda åldersgränserna i brottsbalken lämnas

orubbade vid en sänkning av myndighetsåldern och framhåller, att de

i första hand har bestämts efter kriminalpolitiska hänsyn och bara i andra

hand påverkats av sådana överväganden rörande ungdomens genomsnittliga

mognad som ligger till grund för bestämningen av myndighetsåldern.

Utredningens ståndpunkt delas av många remissinstanser, men det finns

en ganska stark opinion för att även här en anpassning till myndighetsåldern

bör ske. Som skäl härför åberopas bl. a. att ungdomsfängelse inte har så

uppenbara fördelar framför vanligt fängelse i fråga om 20-åringar att dess

företrädesställning bör bestå efter en sänkning av myndighetsåldern. Vidare

påpekas att en nedsättning av åldersgränsen inte skulle innebära något

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. May.ts proposition nr 25 år 1969

absolut hinder mot att en myndig person döms till ungdomsfängelse, eftersom

det finns en möjlighet att tillämpa denna påföljd ända upp till 23 års

ålder.

För min del vill jag framhålla att det nuvarande straffrättsliga påfölj dssystemet

är resultatet av en lång utveckling, som bl. a. har inneburit att

reglerna om behandlingen av unga lagöverträdare har blivit mer differentierade

och att utrymmet för fängelse som brottspåföljd för denna åldersgrupp

har inskränkts. De åldersgränser som nu gäller på området har bestämts

främst på grundval av kriminalpolitiska överväganden. Som Svea

hovrätt framhåller torde 20-åriga lagöverträdare ofta nog vara försenade

i sin utveckling. De överväganden som ligger till grund för en sänkning av

den allmänna myndighetsåldern bör därför inte vara avgörande för det

straffrättsliga området. För min del ansluter jag mig till utredningens förslag

att 21-årsgränsen behålls inom området för brottsbalkspåföljderna.

De bestämmelser i lagen om behandling i fångvårdsanstalt som inskränker

möjligheterna att tillgripa inneslutning i enrum som disciplinär åtgärd

mot intagen under 21 år har visst samband med påföljdsreglerna. Med hänsyn

härtill och då behandlingslagen f. n. är föremål för översyn anser jag i

likhet med utredningen att behandlingslagens bestämmelser om isolering

inte nu bör ändras.

I lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare finns åtskilliga

föreskrifter om handläggningen av brottmål mot den som är under 21

år. Sådana mål skall handläggas skyndsamt och, när svårare straff än böter

kan komma i fråga, om möjligt i sådan ordning att de inte tilldrar sig uppmärksamhet.

Under vissa förutsättningar kan domstolen förordna om handläggning

inom stängda dörrar. Vidare finns särskilda bestämmelser om

hörande av vårdnadshavare och personundersökare samt om förordnande

av offentlig försvarare. I nämnden bör tjänstgöra nämndemän som har insikt

och erfarenhet i ungdomsvård.

Utredningen föreslår att 21-årsgränserna i den nu nämnda lagen genomgående

sänks till 20 år. Detta förslag godtas av alla remissinstanser utom

rikspolisstyrelsen, som anser att de flesta av de aktuella föreskrifterna är

kriminalpolitiskt motiverade och därför inte bör ändras om påföljdsreglerna

i brottsbalken lämnas oförändrade. Jag anser rikspolisstyrelsens synpunkter

beaktansvärda. Föreskriften om hörande av vårdnadshavare kan visserligen

inte tillämpas efter det att vårdnaden har upphört, vilket enligt mitt förslag

skall ske vid 20 års ålder. Bestämmelsen att personundersökare skall höras

tjänar emellertid till att ge domstolen bättre underlag för valet av påföljd

bland de alternativ som står till buds. Reglerna om offentlig försvarare och

om tjänstgöringen i nämnden fyller en liknande funktion. Föreskrifterna

om snabbhet och diskretion i handläggningen bidrar till att brottmålsförfarandet

utformas så skonsamt som möjligt för den unge. Samtliga dessa bestämmelser

bygger alltså på kriminalpolitiska hänsyn. De skäl som talar

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

81

för att brottsbalkens påföljdsregler inte bör påverkas av att myndighetsåldern

sänks är alltså tillämpliga även på dem. Jag föreslår därför att 21-årsgränserna

i den nu behandlade lagen lämnas orubbade med undantag för

bestämmelsen om att vårdnadshavare skall höras. Eftersom lagen på ett par

ställen använder uttrycket underårig som beteckning för den som är under

21 år men detta uttryck får ändrad innebörd genom att myndighetsåldern

sänks, måste dessutom ett par redaktionella jämkningar göras i lagen.

Ett område där 21-årsgränsen är av stor betydelse är barnavård slagstiftningen.

Ingripande med stöd av barnavårdslagen kan grundas

på två skilda slag av motiv, nämligen dels olämplighet hos fostraren

eller i hemmiljön (25 § a barnavårdslagen), dels misskötsamhet hos den

unge själv (25 § b). I den förra typen av fall kan ingripande inte företas

sedan den unge har fyllt 18 år, medan motsvarande åldersgräns i de senare

fallen är 21 år. Vidtagna åtgärder skall i princip upphöra senast när den

unge fyller 21 år. Om någon har omhändertagits för samhällsvård efter

fyllda 18 år gäller emellertid att vården skall upphöra eller, om den unge

placerats i ungdomsvårdsskola, utskrivning ske senast tre år efter omhändertagandet.

Utredningen föreslår att åtgärder, som har beslutats med stöd av 25 § a

barnavårdslagen, skall upphöra senast när den unge fyller 20 år. Detta förslag,

som har godtagits under remissbehandlingen, framstår som en naturlig

konsekvens av en sänkning av myndighets- och vårdnadsåldern. Jag vill

därför ansluta mig till det.

21-årsgränsen i 25 § b barnavårdslagen och därtill anknutna bestämmelser

skall däremot enligt utredningsförslaget stå kvar oförändrad. Som skäl

härför åberopar utredningen främst intresset av att alkohol- och narkotikamissbrukare

i 20-årsåldern också i fortsättningen skall kunna omhändertas

för vård inom ungdomsvårdsskoleorganisationen.

För egen del anser jag, i likhet med åtskilliga remissinstanser, att det är

principiellt otillfredsställande att möjliggöra ingripande inom barnavårdens

ram mot personer, som har uppnått myndig ålder. Jag vill erinra om att

tidigare förslag i sådan riktning har avvisats. Det råder inte några delade

meningar om det angelägna i att alkohol- och narkotikamissbrukare kommer

under lämplig behandling. Vårdbehovet för myndiga missbrukare bör emellertid

tillgodoses på annat sätt än genom barnavårdsnämndens försorg.

Intagning i ungdomsvårdsskola kommer redan nu bara i undantagsfall i

fråga för den som fyllt 20 år.

I enlighet med vad jag nu har anfört bör samtliga 21-årsgränser i barnavårdslagen

ändras till 20 år. Därutöver krävs vissa ytterligare ändringar

i lagen. I 42 § föreskrivs bl. a. som huvudregel att samhällsvård skall upphöra

senast när den omhändertagne fyller 18 år. I fråga om den som har

tagits om hand efter fyllda 15 år gäller emellertid att vården skall upphöra

senast tre år efter omhändertagandet. Eftersom åtgärder som grundas på

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 25

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

ingripande enligt 25 § a inte skall kunna bestå efter det att vårdnaden har

upphört, bör, som utredningen har föreslagit, i 42 § tas in en särskild regel

om att samhällsvården i sådant fall aldrig skall bestå efter det att den omhändertagne

fyller 20 år. Enligt 67 § skall utskrivning från ungdomsvårdsskola

ske senast när eleven fyller 21 år eller, om han har omhändertagits

för samhällsvård efter fyllda 18 år, senast tre år efter omhändertagandet.

En sänkning av den förra åldersgränsen till 20 år bör medföra att även den

senare åldersgränsen sänks med ett år.

De föreslagna nya bestämmelserna medför att föreskrifter och övervakning

enligt barnavårdslagen för den som är över 20 år när lagen träder i

kraft skall upphöra omedelbart. Detsamma gäller samhällsvård som grundas

på 25 § a barnavårdslagen. Däremot påverkas inte tiden för samhällsvård

i fråga om den som har omhändertagits med stöd av 25 § b men inte

placerats i ungdomsvårdsskola. Vad gäller elev i sådan skola medför de

nya reglerna inte heller någon ändring, om omhändertagandet har skett

efter fyllda 18 år. I så fall skall både enligt gällande lydelse av 67 § och

enligt förslaget utskrivning ske senast tre år efter omhändertagandet. Den

som har omhändertagits tidigare skall enligt nuvarande regler skrivas

ut senast vid 21 års ålder. Paragrafens nya lydelse innebär däremot att utskrivning

skall ske senast när eleven fyller 20 år eller, om han omhändertagits

efter det att han fyllde 17 år, senast tre år efter omhändertagandet.

De nya reglerna skulle i sådana fall kunna leda till att vården måste avbrytas

vid en icke förutsedd tidpunkt, vilket kan medföra olämpliga konsekvenser

från vårdsynpunkt. För att detta skall undvikas bör i en övergångsbestämmelse

föreskrivas att äldre regler om utskrivning från ungdomsvårdsskola

skall tillämpas beträffande den som har omhändertagits

för samhällsvård före lagens ikraftträdande.

Som en följd av ändringarna i barnavårdslagen bör åldersgränsen för

tillämpning av lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet sänkas från

21 till 20 år. Vidare bör föreskriften i 12 § lagen om verkställighet av bötesstraff

angående meddelande till barnavårdsnämnd i fall då fråga uppkommer

om bötesförvandling jämkas på motsvarande sätt.

Vad gäller utbildningsområdet finns inte någon särskild anledning

att behålla 21-årsgränsen i 51 § skollagen rörande inspektion av

privatskolor m. m. Jag föreslår att åldersgränsen sänks till 20 år. Den särskolplikt

till 21 år, som gäller enligt 1967 års lag angående omsorger om

vissa psykiskt utvecklingsstörda, grundas på den försenade mognaden hos

sådana personer. Jag föreslår att den nuvarande åldersgränsen behålls.

Studiehjälpsreglementet innehåller ett par 21-årsgränser. Proposition beträffande

vissa ändringar i detta reglemente kommer att föreslås senare i vår.

Frågan om en eventuell anpassning av reglementets 21-årsgränser till den

nya myndighetsåldern får prövas i detta sammanhang.

Inom trafiklagstiftningen förekommer 21-årsgränser dels i

vägtrafikförordningens föreskrifter om övningskörning och trafikskolor,

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969 83

dels i bestämmelserna om trafikkort och vissa andra regler i förordningen

om yrkesmässig trafik. Dessa åldersgränser betingas främst av trafiksäkerhetshänsyn.

Riksdagen har nyligen genom ett principbeslut godkänt vissa

riktlinjer för en reform av gällande regler om körkort. Riktlinjerna innebär

bl. a. att det nuvarande trafikkortet slopas och att det införs fem skilda

typer av körkort med olika regler om minimiålder samt att minimiåldern i

ett fall, körkort för buss, skall vara 21 år. Med hänsyn till den reform som

sålunda förestår förordar jag att några ändringar i fråga om 21-årsgränserna

i trafiklagstiftningen inte företas nu.

Rusdrycksförsäljningsförord ningen innehåller bestämmelser

som innebär att rusdrycker inte får säljas till den som är under 21

år. Vid förordningens tillkomst ansågs det av flera skäl naturligt att anknyta

åldersgränsen till den allmänna myndighetsåldern. Under hänvisning härtill

föreslår utredningen att åldersgränsen sänks till 20 år. Förslaget har så

gott som genomgående godtagits vid remissbehandlingen. Från ett par håll

uttalas dock farhågor för att en sänkt inköpsålder skulle leda till ökat alkoholmissbruk

hos ungdomen. I ett yttrande hävdas å andra sidan att åldersgränsen

bör samordnas med minimiåldern vid utskänkning av rusdrycker,

vilken är 18 år. Enligt min mening finns det inte tillräckliga skäl att nu

bryta sambandet mellan myndighetsåldern och inköpsåldern. Jag biträder

därför utredningens förslag.

Vad angår övriga bestämmelser som är aktuella i detta sammanhang

är jag ense med utredningen om att man inte nu bör ändra 3 §

medborgarskapslagen.

Jag ansluter mig till utredningens förslag om sänkning av åldersgränserna

i rättegångsbalkens och nykterhetsvårdslagens bestämmelser om tillträde

till offentlig förhandling.

Också religionsfrihetslagens minimiålder för rätt att bli upptagen i kloster

bör anpassas till en sänkt myndighetsålder.

Mot utredningens förslag att sänka åldersgränsen för rätt att inneha

springstilett och springkniv har anförts betänkligheter från några remissinstansers

sida. Utredningen har också själv varit något tveksam på denna

punkt. Enligt min mening ter det sig från allmän synpunkt inte befogat

att utvidga möjligheterna till innehav av sådana vapen. Snarare kan, som

ett par remissinstanser påpekar, ifrågasättas att höja åldersgränsen eller

införa totalförbud. En sådan reform kräver emellertid vissa ytterligare

överväganden. Frågan bör tas upp på nytt vid lämpligt tillfälle. Jag föreslår

atL 21-årsgränsen tills vidare får stå kvar oförändrad.

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

4* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 25

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

2) lag om ändring i giftermålsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken,

4) lag om ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av

havandeskap,

5) lag om ändring i lagen den 25 ma j 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

6) lag om ändring i brottsbalken,

7) lag om ändring i lagen den 20 mars 196b (nr 167) med särskilda bestämmelser

om unga lagöverträdare,

8) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97),

9) lag om ändring i lagen den b juni 196b (nr b50) om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet,

10) lag om ändring i lagen den 20 mars 196b (nr 168) om verkställighet

av bötesstraff,

11) lag om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319),

12) lag om ändring i rättegångsbalken,

13) lag om ändring i lagen den 27 juli 195b (nr 579) om nykterhetsvård,

14) lag om ändring i religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680),

15) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen den 26

maj 195b (nr 521),

16) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 19bl (nr bl6) om

arvsskatt och gåvoskatt,

17) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 19b7 (nr 577) om

statlig förmögenhetsskatt.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga.l

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1)—14) upptagna

lagförslagen inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

1 Bilagan, som frånsett vissa redaktionella ändringar är likalydande med de vid propositionen

fogade förslagen, har uteslutits här.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

85

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 10 februari 1969.

Närvarande:

justitierådet Nordström

regeringsrådet Walberg

justitierådet Westerlind

lagmannen Ulveson

Enligt lagrådet den 31 januari 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

10 januari 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

inhämtas enligt 87 § regeringsformen över upprättade förslag till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändring i giftermålsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken,

4) lag om ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av

havandeskap,

5) lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

6) lag om ändring i brottsbalken,

7) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser

om unga lagöverträdare,

8) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97),

9) lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet,

10) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av

bötesstraff,

11) lag om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319),

12) lag om ändring i rättegångsbalken,

13) lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

och

14) lag om ändring i religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680).

Förslagen, som är bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Anders Knutsson.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen

Justitieråden Nordström och Westerlind:

Vi lämnar förslaget utan erinran.

Regeringsrådet Wålberg och lagmannen Ulveson:

Barnavårdslagen kan sägas bygga på den principen att samhället övertar

vårdnadshavare^ befogenheter och skyldigheter helt eller delvis, när vårdnadshavaren

icke vill eller förmår ge en underårig lämplig vård och fostran.

Från denna synpunkt kan det synas följdriktigt att i allo låta sänkningen

av myndighetsåldern leda till en motsvarande sänkning av barnavårdslagens

21-årsgränser till 20 år. När i remissprotokollet föreslagits ändringar av

denna innebörd, synes också den nu antydda principiella synpunkten ha

varit avgörande.

Lagen har emellertid viktiga funktioner att fylla utanför vad som sålunda

kan sägas vara dess egentliga område. Ingripande sker nämligen enligt

25 § första stycket b) mot asociala eller kriminella ungdomar, oavsett

om det kan konstateras att vårdnadshavaren brustit i fråga om vilja eller

förmåga att tillrättaföra den unge. Under senare år har samhällsvård enligt

barnavårdslagen, med eller utan intagning på ungdomsvårdsskola, i växande

utsträckning använts för att komma till rätta med missbruk av alkohol eller

narkotika. Det torde vara allmänt erkänt, att barnavården och i synnerhet

ungdomsvårdsskoleorganisationen — trots vissa bristfälligheter — innebär

bättre vårdmöjligheter än dem som står till buds för närmast högre åldersgrupper,

i första hand nykterhetsvården och mentalsjukvården. En allmän

upprustning kan väntas inom mentalsjukvården. Det torde dock komma

att dröja, innan man där får sådana resurser att vårda unga missbrukare

att de kan jämföras med dem som nu finns inom barna- och ungdomsvården.

Av det sagda torde framgå, att den föreslagna lagändringen kommer att

innebära en försämring i möjligheterna att vårda alkohol- och narkotikamissbrukare

i den åldersgrupp det här gäller. Mot bakgrund av den allvarliga

stegring av narkotikamissbruket bland ungdom som skett under senare

år måste förslaget inge betänkligheter. Det kan också förtjäna framhållas

att den samtidigt föreslagna sänkningen av den lägsta åldern för inköp av

rusdrycker — en fråga som icke underställts lagrådet — måste antagas

medföra en viss ökning av alkoholmissbruket bland 20-åringar.

Verkningarna av den föreslagna lagändringen torde icke bli begränsade

till de omkring 30 ungdomar mellan 20 och 21 år som nu årligen inskrives

i ungdomsvårdsskola. Andra ungdomar i samma ålder ställs under övervakning.

Man får vidare räkna med att myndigheterna är återhållsamma,

när det gäller att ingripa mot ungdom som närmar sig den i lagen angivna

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

övre åldersgränsen. Den föreslagna sänkningen av gränsen för ingripande

enligt 25 § första stycket b) får därför sannolikt även den effekten, att antalet

ingripanden mot ungdomar mellan 19 och 20 år kommer att minska.

Av dessa skäl anser vi inte tillrådligt att för närvarande sänka 21-årsgränsen

i barnavårdslagen annat än då ingripande företagits med stöd av

25 § första stycket a). Sistnämnda ingripanden grundas i allmänhet på

brister hos vårdnadshavaren och får inte företagas efter det den underårige

fyllt 18 år. Vi hemställer, att ändringarna i barnavårdslagen begränsas på

detta sätt.

Den här förordade mera begränsade lagändringen bör så mycket mindre

väcka betänkligheter från systematisk synpunkt som barnavårdslagen redan

nu medger att vård på ungdomsvårdsskola fortsätter efter fyllda 21 år.

Såsom påpekats under frågans beredning är för övrigt den här aktuella 21- årsgränsen också jämförlig med de åldersgränser som brottsbalken uppställer

för olika påföljder. Det kan ytterligare erinras om att socialutredningen

har i uppdrag att företaga en allmän översyn av barnavårdslagen.

Nu företagna ändringar torde på grund härav kunna väntas bli provisoriska.

Lagtekniskt kan de här förordade ändringarna lämpligen genomföras på

följande sätt. I 1 § införes ett nytt andra stycke av innehåll att vad i lagen

stadgas om underårig i tillämpliga delar även skall gälla den som fyllt 20

men ej 21 år. Genom en sådan avfattning torde bl. a. klargöras, att lagens

bestämmelser om föräldrar eller andra vårdnadshavare eller fostrare inte

skall tillämpas, när den unge uppnått 20 år och således inte längre står under

någons vårdnad (jfr även 9 § tredje stycket). Vidare bör 27 § tredje stycket

avfattas så, att föreskrift upphör att gälla senast då den underårige fyller

20 eller, i fall som avses i 25 § b), 21 år. På samma sätt bör i 28 § fjärde

stycket andra punkten föreskrivas, att övervakning upphör senast då den

underårige fyller 20 eller, i fall som avses i 25 § b), 21 år. Någon ändring

erfordras inte i 32 §. Däremot bör 42 § ändras i enlighet med det remitterade

förslaget. Den föreslagna ändringen i 67 § och den därtill knutna övergångsbestämmelsen

blir överflödiga, likaså ändringarna i lagen om åtgärder vid

sambällsfarlig asocialitet och lagen om verkställighet av bötesstraff.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 14

februari 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Moberg, Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslagen till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändring i giftermålsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken,

4) lag om ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av

havandeskap,

5) lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

6) lag om ändring i brottsbalken,

7) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser

om unga lagöverträdare,

8) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97),

9) lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet,

10) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet

av bötesstraff,

11) lag om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319),

12) lag om ändring i rättegångsbalken,

13) lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård,

14) lag om ändring i religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680).

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Två av lagrådets ledamöter har avstyrkt förslaget att sänka 21-årsgränsen

i 25 § b barnavårdslagen och därtill anknutna bestämmelser. Som skäl

för denna ståndpunkt har de anfört att en sådan ändring skulle försämra

möjligheterna att vårda alkohol- och narkotikamissbrukare i den åldersgrupp

det här gäller och att detta mot bakgrund av den allvarliga stegring

av narkotikamissbruket bland ungdom som skett under senare år måste

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

inge betänkligheter. Efter samråd med chefen för socialdepartementet och

statsrådet Odhnoff får jag anföra följande. Såsom jag framhöll vid remissen

till lagrådet råder det inte några delade meningar om det angelägna i att alkohol-

och narkotikamissbrukare kommer under lämplig behandling. Vad de

håda ledamöterna av lagrådet anfört ger mig inte anledning att frångå min

uppfattning att vårdbehovet i fråga om dem som har nått myndig ålder bör

tillgodoses utanför barnavårdens ram. Jag vill erinra om att socialstyrelsen

nyligen har lagt fram förslag om vissa ändringar i lagen den 16 juni 1966

(nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. De föreslagna

ändringarna syftar till att skapa klarare förutsättningar för vården av narkotikamissbrukare.

Av betydelse i detta sammanhang är också den inventering

av vårdresurserna på det psykiatriska området som socialstyrelsen

nu gör i samråd med sjukvårdens huvudmän. I anslutning till denna inventering

undersöks möjligheterna att öka resurserna för vård av narkotikamissbrukare.

Vissa redaktionella jämkningar bör vidtas i de remitterade förslagen.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga dels de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar,

dels de vid statsrådsprotokollet den 10 januari 1969 fogade förslagen till

15) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen den 26

maj 195b (nr 521),

16) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 19bl (nr bl6) om

arvsskatt och gåvoskatt,

17) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 19b7 (nr 577) om

statlig förmögenhetsskatt.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 2

Lagförslag .................................................... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 10 januari 1969 ................ 31

Inledning .................................................... 31

Gällande rätt in. in........................................... 33

Myndighetsåldern .......................................... 33

Andra 21-årsgränser ........................................ 35

Utredningen ................................................ 43

Myndighetsåldern .......................................... 43

Andra 21-årsgränser ........................................ 46

Remissyttrandena ............................................ 49

Myndighetsåldern .......................................... 49

Andra 21-årsgränser ........................................ 56

Departementschefen .......................................... 68

Myndighetsåldern .......................................... 68

Andra 21-årsgränser ........................................ 75

Hemställan .................................................. 83

Utdrag av lagrådets protokoll den 10 februari 1969 .................. 85

Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 februari 1969 ................ 88

ESSELTE AB. STHLM 69

914004

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 1LU 1969:32 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i föräldrabalken, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. 2LU 1969:38 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till studiebidrag m. m. för budgetåret 1969/70, såvitt avser ändring i studiehjälpsreglemente s. 2 i texten
  3. BevU 1969:33 Bevillningsutskottets betänkande nr 33 år 1969 s. 1 i texten