Sök i Ratio Lex

Angående vidareutbildning och fördelning av läkare in. m

1969-02-21 · 114 sidor, varav 111 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 111 av 114 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:35, Angående vidareutbildning och fördelning av läkare in. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

1

Nr 35

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vidareutbildning

och fördelning av läkare in. m.; given Stockholms

slott den 21 februari 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas ett förslag från socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet

om läkares grundutbildning och vidareutbildning. Till

grund för förslaget ligger bl. a. ett förslag till överenskommelse mellan de

nordiska länderna om enhetliga regler rörande specialistkompetens för

läkare.

Propositionen bärs upp av grundtanken att läkarnas vidareutbildning

skall inordnas i den allmänna sjukvårdsplaneringen. Läkarnas vidareutbildning

skall därvid utformas som ett led i en strävan efter en balanserad

expansion av sjukvårdens olika grenar. Det framhålls i detta sammanhang

att viktiga områden som behöver byggas ut är den öppna vården utanför

sjukhusen, den psykiatriska vården och långtidssjukvården.

Ett program läggs fram för användningen av läkartillskottet i landet fram

till år 1975.

Läkarresurserna bör liksom övriga sjukvårdsresurser inriktas på att tillgodose

patienternas olika behov av sjukvård. Praktiskt taget alla nya läkare

förutsätts gå igenom vidareutbildning som sker genom tjänstgöring i

offentlig sjukvård. Antalet tjänster som kan utnyttjas för vidareutbildning

bör vid varje tidpunkt motsvara antalet läkare som efterfrågar sådan utbildning.

Dessa tjänster bör vara fördelade på sjukvårdens olika sektorer

så, att de svarar mot det förutsebara sjukvårdsbehovet. Genom ett sådant

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 35

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

system kan läkarresurserna kanaliseras till de områden där de bäst behövs.

Tiden för grundutbildningen för läkare fram till läkarexamen — som

avses ersätta nuvarande medicine licentiatexamen •— föreslås bli förkortad

från sex och ett halvt år till fem och ett halvt år, huvudsakligen genom att

de s. 1c. assistenttjänstgöringarna på nio månader utgår ur grundutbildningen.

Läkarexamen enligt den nya studieordningen beräknas komma att

avläggas första gången i början av år 1973.

Vidare föreslås att vidareutbildningen, som läkaren skall fullgöra i underordnad

ställning, skall inledas med en allmän utbildningsperiod, kallad

allmäntjänstgöring. I propositionen uttalas, att den obligatoriska allmäntjänstgöringen

— vars omfattning och innehåll bestäms av Kungl. Maj :t -—

bör omfatta 21 månader, av vilka bl. a. sex månader inom öppen vård och

tre månader inom psykiatri.

Den fortsatta vidareutbildningen avses komma att äga rum i form av

antingen en specialistutbildning, som i regel skall omfatta tjänstgöringar

under sammanlagt 4—5 år, eller en utbildning till allmänpraktiker under

tre år. Härunder skall läkaren följa viss systematisk undervisning.

Nya specialistbehörighetsbestämmelser avses komma att meddelas av

Kungl. Maj :t. Sedan beslut fattats om genomförande av den reformerade

läkarutbildningen finns förutsättningar för Kungl. Maj :t att för Sveriges

del godkänna den nordiska överenskommelsen.

En särskild nämnd föreslås bli inrättad med uppgift att svara för huvuddelen

av de med vidareutbildningen sammanhängande frågorna.

Slutligen föreslås att ett nytt förslagsanslag kallat Vidareutbildning av

läkare tas upp med 1,6 milj. kr. för budgetåret 1969/70.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 21 februari

1969.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson,

Geijer, Odhnoff, Myrdal, Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vidareutbildning

och fördelning av läkare m. m. och anför.

Inledning

Efter rekommendation av Nordiska rådet (nr 26/1962) tillsattes år 1963

en nordisk arbetsgrupp för utredning av frågan om genomförande i de nordiska

länderna av enhetliga regler rörande specialistbehörighet för läkare.

Den 22 februari 1965 avlämnade arbetsgruppen betänkande med förslag till

överenskommelse i ämnet mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige

(Nordisk udredningsserie 1964:6). Avtalsförslaget, som fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga 1, har remissbehandlats.

Avtalsförslaget anger vissa allmänna förutsättningar för att läkare i fördragsslutande

stat skall erhålla rätt att för allmänheten tillkännage, att han

är specialist inom visst område av läkarvetenskapen. Inom den angivna ramen

förutsätts varje land för sig genomföra den detaljreglering, som behövs.

Arbetsgruppen har vid sidan av förslaget uttalat, att för chefstjänster vid

sjukhus eller sjukhusavdelningar, vilkas verksamhet är att hänföra till

specialitet, i vart fall inte bör gälla lägre kompetenskrav än specialistkraven.

Den 3 december 1965 uppdrog Kungl. Maj :t åt medicinalstyrelsen och universitetskanslersämbetet

att gemensamt utreda förutsättningarna för Sveriges

anslutning till ett avtal med i huvudsak det innehåll som föreslagits av

den nordiska arbetsgruppen samt att därvid även utreda förutsättningarna

att begränsa tidsåtgången för läkarutbildningen fram till medicine licentiatexamen.

De båda ämbetsverken tillkallade i sin tur särskilda sakkunniga för att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

fullgöra utredningsuppdraget.1 De sakkunniga — i det följande benämnda

SLUS (specialist- och läkarutbildningssakkunniga) — avlämnade under

sommaren 1967 betänkandet Läkares grundutbildning och vidareutbildning

(SOU 1967:51). I betänkandet intagen sammanfattning fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga 2.

SLUS betänkande remitterades av ämbetsverken. Remissyttranden avgavs

därvid av konsistorierna vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och

Umeå, som överlämnade yttranden från vederbörande medicinska fakulteter,

konsistoriet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, som överlämnade

yttranden från medicinska och odontologiska fakulteterna, organisationskommittén

för anordnande av högre utbildning i Linköping, hovrätten över

Skåne och Blekinge, överbefälhavaren, som överlämnade yttranden från försvarsgrenscheferna,

försvarets sjukvårdsstyrelse, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd,

statens förliandlingsnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen,

arbetsmedicinska institutet, statens institut för folkhälsan, statistiska

centralbyrån, rådet för sjukhusdriftens rationalisering, direktionen för karolinska

sjukhuset, direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala, mentalsjukvårdsberedningen,

statskontoret, statens medicinska forskningsråd, läkarförhandlingsdelegationen,

företagshälsovårdsutredningen, medicinalstyrelsens

nämnd för utländska läkare, Stockholms, Uppsala, Östergötlands,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens läns landstings sjukvårdsstyrelser,

Stockholms, Göteborgs och Malmö stads sjukvårdsstyrelser,

Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO), som överlämnade yttrande från Sveriges psykologförbund,

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges förenade

studentkårer (SFS), Svenska läkaresällskapet samt Sveriges läkarförbund.

Därjämte inkom vissa skrifter i hithörande spörsmål från statens tekniska

forskningsråd, hjälpmedelsnämnden, Svenska psykiatriska föreningen,

Riksförbundet för mental hälsa, Svenska psykoanalytiska föreningen, Riksförbundet

mot allergi, Svenska rehabiliteringsläkarföreningen, socialstyrelsens

vetenskapliga råd R. Berfenstam och G. Lindgren, Älvsborgs läns sektion

av Svenska provinsialläkarföreningen, medicinalstyrelsens expertgrupp för

utredning angående behovet av medicinska vårdresurser för njursjuka,

Svensk förening för nefrologi, professorn Hj. Sjövall, professorn J. Hertz,

provinsialläkaren P. O. Söderbaum samt Nordisk förening för medicinsk

radiologi.

En av ämbetsverken upprättad sammanställning av remissyttrandena

fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

Med överlämnande av SLUS betänkande samt de däröver avgivna remissyttrandena

jämte nämnda sammanfattning avgav socialstyrelsen — som

1 Numera överläkaren Lars Risholm och professorn Nils Thyresson

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

fr. o. m. den 1 januari 1968 övertagit medicinalstyrelsens uppgifter — och

universitetskanslersämbetet den 22 februari 1968 gemensamt ett stencilerat

betänkande, kallat Läkares grundutbildning och vidareutbildning.

Över ämbetsverkens betänkande har efter remiss yttranden avgetts av

statskontoret, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, SACO,

SFS, Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet. Härutöver har

yttranden inkommit från vissa organisationer och ämnesföreträdare.

Nuvarande läkarutbildning

Grundutbildning

Nuvarande läkarutbildningsorganisation fastställdes av statsmakterna år

1954 (prop. 1954: 212, SU 191, rskr 395). De grundläggande bestämmelserna

beträffande den medicinska grundutbildningen återfinns i stadgan den

4 juni 1964 (nr 471) angående medicinska examina.

De medicinska examina som får avläggas vid medicinsk fakultet är medicine

kandidatexamen och medicine licentiatexamen. Åt den som avlagt

medicine licentiatexamen får medicinsk fakultet i den ordning universitetsstadgan

föreskriver utdela medicine doktorsgrad.

Den medicinska undervisningen har till ändamål att ge blivande läkare

nödvändig vetenskaplig skolning samt teoretisk och klinisk grund för en

under utövning av läkaryrket fortsatt utbildning inom olika medicinska

verksamhetsområden. Undervisningen meddelas i form av föreläsningar,

konferenser, seminarieövningar, kliniska ronder, demonstrationer, laborationer

och individuell handledning. I kliniska läroämnen skall utom den

kliniska undervisningen om möjligt ingå poliklinisk undervisning.

Examensfordringarna är så avpassade och undervisningen så planlagd att

studierna normalt kräver för medicine kandidatexamen högst två studieår

och för medicine licentiatexamen ytterligare högst fyra och ett halvt studieår.

Ett studieår anses härvid motsvara tio månaders studietid.

För medicine kandidat- och licentiatexamina finns utbildningsplaner som

upptar allmänna föreskrifter om studiegången samt de ämnen, kurser och

tjänstgöringar som examen omfattar. För varje läroämne och särskild kurs,

som kan ingå i medicinska examina, finns en studieplan som innehåller

samtliga fordringar för godkänd examination. Utbildningsplaner och studieplaner

fastställs av universitetskanslersämbetet efter förslag av fakultet. Vid

upprättande av planerna och tillämpningen därav skall hänsyn tas till värnpliktstjänstgöringens

inverkan på studierna.

I varje examensämne skall studerande genom att undergå tentamen styrka,

att han förvärvat insikter och färdigheter enligt de i studieplanen angivna

fordringarna. Beträffande annat läroämne och särskild kurs sker i allmänhet

kunskapsprövning genom kursförhör.

För avläggande av medicinsk examen fordras att ha dels erhållit minst

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Grundutbildningens nuvarande organisation

Termin Kun
skaps
MEDICINE

KANDIDATSTUDIERNA kontroll1

I—II Anatomi-Histologi................................... T—-T

Medicinsk statistik—Medicinsk genetik................. K—K

III—IV Allmän kemi—Medicinsk kemi........................ K—T

Medicinsk fysik—Fysiologi............................ K—T

Psykologi........................................... K

Examen

V—VI

VII

VIII

Fri studieordning med

rätt till kombinationer,

sammanlagt 16

månaders minimitid

Valfri ordning

9 månader

MEDICINE LICENTIATSTUDIERNA

Första avd.

Propedeutiskt år:

Patologi, Bakteriologi och Farmakologi. dt—T—T

Översiktskurser i medicin och kirurgi, propedeutisk

kurs i socialmedicin, kurs i kliniska undersökningsmetoder

(K), klinisk laborationskurs (K), propedeutisk

röntgenkurs och demonstrationskurs i sjukvårdsteknik

och fysikalisk terapi

Andra avd.

5 mån. Medicin

5 mån. Kirurgi

1 klinisk kemi och klinisk fysiologi, klinisk bakteriologi,

röntgendiagnostik och radioterapi med tumördiagnostik

sker undervisning huvudsakligen under

dessa båda terminer. Likaså förekommer särskilda

patologi- och terapikonferenser. Kunskapskontroll äger

rum i samband med examinationen i resp. kliniska

ämnen.

Patologitentamen.

2 mån. Dermato-venereologi

2 mån. Klinisk epidemiologi

1 mån. Ftisiologi

2 mån. Hygien

1 mån. Krigsmedicin

2 mån. Oftalmiatrik

2 mån. Oto-rhino-laryngologi

3 mån. Obstetrik — gynekologi

3 mån. Neurologi (2 mån.) — Psykiatri (3 mån.)

4 mån. Pediatrik —- Socialmedicin

Rättsmedicin (får kombineras med övriga

kurser)...........................

Samtidigt med pediatrikkursen genomgås kurs i

barnpsykiatri (K)

Tredje avd.

4 män. Medicinassistent tjänstgöring

3 mån. Kirurgiassistenttjänstgöring

2 mån. Assistenttjänstgöring i valfritt ämne

Examen

Legitimation

Två kurser

’får kombineras
-

T

T

T

T

K

T

T

T

T—T

T—T

T

T

T

1 T = tentamen, dt = deltentamen och K = kursförhör.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj ds proposition nr 35 år 1969

betyget godkänd i de examensämnen som ingår i examen, dels med godkänt

resultat undergått de för examen föreskrivna kursförhören, dels ock i övrigt

fullgjort vad som är stadgat för examen.

För att avlägga medicine kandidatexamen skall studerande ha nöjaktigt

genomgått kurser i samtliga däri ingående ämnen och dessutom ha genomgått

godkänd kunskapskontroll i dessa.

Medicine licentiatexamen är uppdelad i tre avdelningar. Dessa är 1) det

propedeutiska året, 2) medicin-kirurgiåret och det s. k. fria kliniska stadiet

samt 3) föreskrivna assistenttjänstgöringar.

Medicine licentiatexamen får avläggas av den, som efter avlagd medicine

kandidatexamen har genomgått föreskrivna kurser och därtill hörande kunskapskontroller

samt fullgjort stadgade assistenttjänstgöringar.

Organisationen av grundutbildningen framgår av en sammanfattande

tablå.

Vidareutbildning

Specialistutbildning

Enligt lagen den 30 juni 1960 (nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket

(prop. 1960: 141, 2LU 44, rskr 332) är den behörig att utöva läkaryrket

som a) är legitimerad läkare b) är förordnad att uppehålla statlig eller

kommunal läkartjänst eller att tjänstgöra som extra läkare eller såsom amanuens

vid undervisningsklinik eller c) innehar begränsad behörighet att

utöva läkaryrket. I lagen föreskrivs bl. a. att den, som inom riket avlagt

medicine licentiatexamen, skall på ansökan erhålla legitimation som läkare,

om sådana omständigheter inte föreligger som kan föranleda att legitimation

återkallas. Legitimation utfärdas av socialstyrelsen. Styrelsen kan återkalla

legitimation, om legitimerad läkare i vissa fall gjort sig skyldig till

brottslig gärning eller ådagalagt grov oskicklighet vid utövning av läkaryrket

eller eljest visat sig uppenbart olämplig såsom läkare. Legitimationen

är den enda formen för stadigvarande och oinskränkt behörighet att utöva

läkaryrket.

Läkare får inte för allmänheten tillkännage att han är specialist inom

viss gren av läkarvetenskapen eller eljest äger särskild kunnighet däri, om

inte socialstyrelsen efter därom gjord ansökan meddelat honom bevis om

specialistkompetens. Bevis får meddelas endast den som är legitimerad

läkare. Nu gällande specialistbehörighetsbestämmelser återfinns i kungörelsen

den 25 november 1960 (nr 653) med tillämpningsföreskrifter till lagen

om behörighet att utöva läkaryrket med däri vidtagna ändringar. Bevis

om specialistkompetens kan enligt kungörelsen meddelas i 28 specialiteter.

Specialistkompetens förvärvas genom tjänstgöring vid sjukhus eller medicinsk-teoretisk

institution. Tjänstgöringen är fördelad på s. k. grundutbildning

och s. k. randutbildning. Den sammanlagda tjänstgöringstiden är

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

med ett undantag bestämd till fem år. Grundutbildningen omfattar mellan

två och fyra år men är för flertalet specialiteter fastställd till tre år. En del

av randutbildningen skall under viss tid, vilken för drygt hälften av specialiteterna

är bestämd till ett år, fullgöras vid för varje specialitet av Kungl.

Maj :t särskilt angivna kliniker, sjukhus eller laboratorier, övrig randutbildning

får med undantag av specialiteten anestesiologi i sin helhet förvärvas

vid sjukhus (avdelning), som socialstyrelsen förklarat vara av betydelse

för specialiteten. Någon tjänstgöring av mera allmän art — således

utöver nämnda egentliga specialistutbildning — fordras inte. Ej heller förekommer

systematisk undervisning eller kunskapsprov.

Föreskriven tjänstgöring skall fullgöras som underläkare eller eljest i

underordnad ställning. Vikariat får tillgodoräknas. Tjänstgöring före legitimation

tillgodoräknas utan begränsning.

Varje undervisningssjukhus och lasarett är godkänt för specialistutbildning.

Vidare har socialstyrelsen godkänt vissa andra sjukvårdsanstalter

eller inrättningar som från utbildningssynpunkt befunnits likvärdiga med

nyssnämnda sjukhus.

Tjänstgöring i öppen vård kan i särskilda fall av socialstyrelsen förklaras

vara att anse som likvärdig med tjänstgöring vid sjukvårdsanstalt eller annan

inrättning.

Någon begränsning av möjligheten att förvärva specialistkompetens inom

flera områden föreligger inte. Tjänstgöring som tillgodoräknats för en specialitet

godtas även för andra specialiteter.

Den som av Kungl. Maj :t utnämnts till överläkare vid sjukhus eller sjukhusavdelning,

som företräder viss specialitet, har alltid rätt att utan särskild

prövning erhålla bevis om specialistkompetens. Vidare kan socialstyrelsen,

då det är motiverat av särskilda skäl, meddela annan legitimerad

läkare, vilkens utbildning avviker från den föreskrivna, bevis om specialistkompetens

om hans specialistkompetens kan anses vara i huvudsak likvärdig

med den, till vilken utbildningsbestämmelserna syftar.

Ärenden angående specialistkompetens handläggs inom socialstyrelsen

av en särskild nämnd, kallad socialstyrelsens nämnd för läkares specialistbehörighet.

Den består av fem ledamöter. Nämnden skall uppmärksamt följa

den medicinska utvecklingen och hos Kungl. Maj :t föreslå de ändringar beträffande

indelningen i specialiteter och i fråga om kompetenskrav för specialistbehörighet,

som nämnden finner erforderliga.

Utbildning för behörighet till vissa läkartjänster

Kompetenskraven för olika slag av läkartjänster regleras genom bestämmelser

i kungörelsen den 17 december 1915 (nr 559) angående villkor för behörighet

till vissa civila läkarbefattningar (ändrad senast 1968: 233).

För behörighet till tjänst som provinsialläkare, biträdande provinsialläkare

eller stadsdistriktsläkare krävs förutom legitimation minst åtta

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

9

månaders tjänstgöring som underordnad läkare vid offentlig eller enskild

sjukvårdsinrättning. Härav skall minst fyra månader vara fullgjorda vid

odelat lasarett för somatisk vård eller vid medicinsk eller kirurgisk klinik

av lasarett eller därmed jämförligt sjukhus.

För behörighet till överläkartj änst vid lasarett för huvudsakligen somatisk

vård fordras efter legitimation minst tre års tjänsteårsberättigad sjukhusläkartjänstgöring,

varav minst två år som underordnad läkare. Tjänstgöringen

skall enligt huvudregeln till en tid av minst två år fullgöras inom

området för den sökta tjänsten. Det tredje året skall fullgöras inom samma

område eller annat av betydelse för specialiteten. Från huvudregeln gäller

vissa undantag.

För behörighet till överläkartj änst inom den psykiatriska sjukvården

vid lasarett fordras efter legitimation minst fyra månaders tjänstgöring

som underordnad läkare vid odelat lasarett för somatisk vård eller vid

medicinsk eller kirurgisk klinik samt minst tre års tjänstgöring som läkare

vid psykiatrisk klinik.

För behörighet till tjänst som biträdande överläkare gäller samma villkor

som är föreskrivna för behörighet till motsvarande överläkartjänst.

Även för tjänst som sjukstugeläkare finns vissa behörighetsvillkor.

Socialstyrelsen bestämmer vid vilka sjukvårdsanstalter och inrättningar

här avsedd tjänstgöring får fullgöras.

Annan vidareutbildning och ef ter utbildning

Några krav på genomgångna kurser eller annan form av systematisk undervisning

är inte uppställda för att erhålla specialistbehörighet eller behörighet

för vissa civila läkarbefattningar. Olika vidareutbildningskurser

har dock anordnats sedan många år tillbaka.

Universitetskanslersämbetet disponerar sålunda särskilda anslag för bl. a.

vidareutbildning av läkare.

Under socialstyrelsens överinseende har sedan lång tid årligen anordnats

frivilliga fortsättnings- och repetitionskurser för läkare, särskilt tjänsteläkare.

Den s. k. provinsialläkarfonden har till ändamål att främja provinsialläkares

utbildning bl. a. genom anordnande av fortsättnings- och repetitionskurser.

Svenska läkaresällskapets sektioner, Sveriges läkarförbunds specialistföreningar

och andra läkarsammanslutningar bedriver kontinuerlig vidareutbildning

i form av föredrag och symposier.

Socialstyrelsens och universitetskanslersämbetets förslag

A. Allmänna synpunkter på läkarutbildningen och målet för densamma

Ämbetsverken uppställer inledningsvis följande principiella program för

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 35

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

en yrkesutbildning av den form läkarutbildningen utgör. Den skall utgöras

av en grundläggande bred men naturligtvis så kort basutbildning som möjligt

och på denna byggande specialiserade utbildningslinjer samt senare följas

av successiva uppfriskningskurser för att ge yrkesutövarna information

om den fortsatta bl. a. vetenskapliga och tekniska utvecklingen. Dessa tre utbildningsverksamheter

svarar mot begreppen grundutbildning, utgörande

den för alla gemensamma basutbildningen, även om denna naturligtvis

kan innehålla en viss begynnande specialisering, vidareutbildning,

avseende den del, som skall leda fram till befattningshavarnas slutliga

verksamhet inom specialiserade yrkesområden, samt efter utbildning,

som syftar till att förnya befattningshavarnas kunskaper i takt med

bl. a. den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

I prop. 1954: 212 (s. 51), hävdades betraktelsesättet, att läkarutbildningen

— såväl grundutbildning som vidareutbildning — utgjorde en enhet. På

denna skulle sedan följa för olika verksamhetsinriktningar utformade efterutbildningar.

Föredragande departementschefen utgick från att framtida

förändringar skulle bli nödvändiga beträffande avvägningen av innehållet i

utbildningen på de olika nivåerna.

Vid remissbehandlingen av SLUS förslag har understrukits att man i dag

saknar en analys beträffande det långsiktiga behovet av läkare och deras

fördelning på olika specialitetsområden. Bl. a. har Svenska landstingsförbundet

och Svenska stadsförbundet framhållit, att det är vanskligt att ta

ställning till nya riktlinjer för specialistutbildningen utan tillgång till en

modern analys av frågan hur läkarkåren bör vara sammansatt för att motsvara

det framtida samhällets krav på effektiv vård i alla skiftande situationer.

Enligt socialstyrelsens och universitetskanslersämbetets mening bör

man dock mot bakgrund av erfarenheterna från den hittillsvarande utvecklingen

samt på grundval av vissa allmänna bedömningar beträffande inriktningen

av den fortsatta utvecklingen inom vårdområdet nu kunna ta ställning

i läkarutbildningsfrågan. Flertalet remissinstanser har också givit uttryck

för denna uppfattning. Det är emellertid viktigt, att den nya läkarutbildningsorganisationen

byggs upp så flexibelt, att successiva förändringar,

betingade av bl. a. ändringar i vårdarbetets struktur eller i vårdorganisationen,

skall kunna vidtas inom de olika utbildningslinjerna, dock utan att den

principiella uppbyggnaden av läkarutbildningen samtidigt behöver rubbas.

I detta sammanhang understryker ämbetsverken, att genom den föreslagna

reformen av läkarutbildningen erbjuds ett effektivt instrument att anpassa

fördelningen av läkare på olika verksamhetsområden på sätt, som synes

bäst gagna samhällets intressen.

Enligt ämbetsverken har man anledning förvänta sig att den for tsatta

utbyggnaden av hälso- och sjukvården kommer att

koncentreras — förutom på en ytterligare upprustning av den psykiatriska

sjukvården och långtidssjukvården — på en utvidgning av all öppen vård.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

11

Olika omständigheter — bl. a. internationella jämförelser — talar för att

vårt land efter genomförandet av nu planerade utbyggnadsprojekt kommer

att vara relativt välförsett med vårdplatser, i vart fall för akutsjukvård.

Upprustningen av den öppna vården torde till en betydande del komma att

ske genom inrättande av gruppmottagningar för bl. a. specialistutbildade

läkare. Dessa mottagningar kan vara antingen anknutna till lasarett samt

andra sjukvårdsinrättningar såsom annexsjukhus och sjukhem för långvarigt

kroppssjuka eller helt fristående. De förväntas bli försedda med vissa

laboratoriediagnostiska resurser och eventuellt också med observationsplatser.

I det framtida vårdarbetet kan man räkna med en ökad samverkan

mellan hälso- och sjukvård å den ena sidan samt socialvård å den andra.

Detta är av särskild betydelse inom sådana områden som åldringsvård,

nykterhetsvård och barnavård. I linje härmed förväntas hemsjukvård och

närbesläktade vårdformer i framtiden komma att spela en allt mer central

roll.

Vid den fortsatta utbyggnaden inom vårdområdet synes härutöver ökade

insatser behöva göras när det gäller förebyggande åtgärder och hälsovårdsupplysning.

En betydande upprustning pågår av resurserna för hälsovård

inom olika fält.

Av stort intresse i målsättningsdiskussionen är att bedöma de kvantitativa

konsekvenserna av föreliggande utbildning sförslag.

Genom den under 1950- och 1960-talen genomförda ökningen

av läkarutbildningen stiger, som framgår av följande tabell, tillgången på

läkare i landet mycket raskt. I tabellen har läkartillgången även uttryckts

i heltidsarbetande läkare. Med sådana läkare avses samtliga manliga läkare

under 65 år, 75 % av de kvinnliga läkarna under 65 år samt en tredjedel av

samtliga läkare över 65 år. Vid beräkningarna av läkartillgången har stu
-

Den 1 januari år

Total-

antal

läkare

Beräk- nat

antal

inv per

läkare1

Hel-

tids-

arbe-

tande

läkare

Läkare i under- ordnad ställn. under

vidareutbildning

Övriga

Antal

läkare

Ökning från

1965

Antal

% av

total- antal

Ök- ning fr

1965

Total-

antal

Hel- tids- arb läk

Total-

antal

Hel- tids- arb läk

1965..............

8 347

922

7 424

2 409

28,9

5 938

5 015

1975..............

13 720

607

12 074

5 314

38,7

2 905

8 406

6 760

2 468

1 745

1980..............

17 085

506

15 035

5 096

29,8

2 687

11 989

9 939

6 051

4 924

1985..............

20 403

437

17 955

5 290

25,9

2 881

15 113

12 665

9 175

7 650

1990..............

23 550

389

20 724

5 290

22,5

2 881

18 260

15 434

12 322

10 419

1995..............

26 530

355

23 240

5 290

19,9

2 881

21 240

17 950

15 302

12 935

2000..............

29 292

332

25 543

5 290

18.1

2 881

24 002

20 253

18 064

15 238

2005..............

31 752

27 465

5 290

16,7

2 881

26 462

22 175

20 524

17 160

1 Enligt statistiska centralbyråns befolkningsframräkning: medelalternativet = fruktsamheten

för samtliga kvinnor mellan 15 och 47 år förblivande på 1964 års nivå.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

dietiden antagits vara sju år fram t. o. m. år 1972 samt därefter fem och ett

halvt år.

De i tabellen angivna tillgångssiffrorna bör jämföras med av läkarprognosutredningen

(SOU 1961:8; prop. 1961: 108, SU 130, rskr 328) år 1961

gjorda beräkningar beträffande behovet av läkare åren 1970, 1975 och 1980,

nämligen 11 300, 13 400 resp. 15 500 heltidsarbetande läkare. Som framgår

av tabellen beräknas tillgången bli 12 074 och 15 035 heltidsarbetande läkare

år 1975 resp. år 1980. Med utgångspunkt i denna jämförelse kan man förvänta,

att vissa nuvarande svårigheter på hälso- och sjukvårdsområdet efter

hand kommer att lätta.

Ett genomförande av SLUS förslag kommer, som vidare anges i tabellen,

att kräva en stark ökning av antalet tjänster för läkare i underordnad ställning

under vidareutbildning. Om, såsom SLUS räknat med, 60 % av läkarna

väljer att gå igenom specialistutbildning och 35 % utbildning för allmän

praktik, måste antalet sådana tjänster ökas från ca 2 400 år 1965 till ca 5 300

år 1975, dvs. med ca 2 900. Därvid har antagits, att samtliga tillgängliga

underläkartjänster år 1965 var utbildningstjänster. Under här nämnda

förutsättningar uppgår det för annan läkarverksamhet (överläkare, biträdande

överläkare, specialistutbildade läkare på avdelningsläkartjänster samt

samtliga läkare utanför den slutna sjukvården) tillgängliga tillskottet av

heltidsarbetande läkare under perioden 1.1.1965—1.1.1975 till ca 1 750 läkare.

Om tillskottet räknas i totalantal läkare, blir ökningen ca 2 500.

Om man antar, att under perioden 1965—1979 härutöver tillkommer 95

utländska läkare per år — inkl. svenska medborgare, som avlagt läkarexamen

utomlands — skulle tillgången på läkare ytterligare öka, år 1975

med 750 och år 1980 med 1 190 heltidsarbetande läkare.

Det fram till år 1975 tillgängliga läkartillskottet måste sålunda enligt

SLUS förslag till största delen läggas på underläkarnivån inom den slutna

vården. Läkartjänsterna för vidareutbildning utgörs nämligen enligt detta

förslag i huvudsak av sådana tjänster. En viss återhållsamhet skulle mot

bakgrund bärav behöva iakttas, när det gäller inrättande av övriga läkartjänster

vid sjukhusen samt när det gäller inrättande av öppenvårdstjänster.

Detta står i ett motsatsförhållande till de tidigare redovisade planerna att

snabbt bygga ut den öppna vårdens resurser liksom till de krav på utökning

av överläkar- och biträdande överläkartjänster, som lagts fram i anslutning

till diskussionen om en förbättrad klinikorganisation. Ett realiserande av

SLUS förslag beträffande vidareutbildningen innebär för övrigt ett ökat behov

av handledning för denna utbildning och därmed en ökning av antalet

tjänster för kvalificerade läkare. De förslag, soin ämbetsverken lagt fram

till ändringar av den av SLUS förordade vidareutbildningsorganisationen,

med bl. a. ökad tjänstgöring i öppen vård, får ses mot bakgrund av ämbetsverkens

önskan att bättre anpassa utbildningens konsekvenser i nu anfört

avseende till arbetsmarknadens behov.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Efter år 1975 förväntas emellertid, som framgår av nämnda tabell, ett

snabbt växande antal läkare bli tillgängligt även för den öppna vårdens del.

För att illustrera utvecklingen inom några aktuella fält, där utbyggnad

behövs, redovisar ämbetsverken härefter vissa bedömningar om de förväntade

behoven av läkare inom det psykiatriska området och inom långtidssjukvårdens

område. Behoven bedöms år 1980 uppgå till bortåt 2 400 läkare,

varav ca 1 600 specialistutbildade, inom det psykiatriska vårdområdet och

950—1 000 läkare, varav närmare 600 specialistutbildade, inom långtidssjukvården.

Innehållet i den av SLUS föreslagna grundutbildningen avviker — frånsett

slopandet av assistenttjänstgöringarna — inte mycket från vad som

gäller f. n. Målet för densamma bör enligt SLUS vara att ge de blivande

läkarna sådana kunskaper och färdigheter som är av vetenskaplig och

praktisk betydelse för alla läkare och som fordras såsom grund för deras

vidareutbildning.

Socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet ansluter sig i likhet med

flertalet remissinstanser till SLUS förslag om omfattningen av och innehållet

i grundutbildningen. Mot bakgrund av den framtida inriktningen av läkararbetet

och av vårdorganisationen anser ämbetsverken liksom SLUS det inte

vara möjligt att för närvarande genomföra någon ytterligare reducering av

tiden i den för alla läkare gemensamma grundutbildningen. För en medicinsk

allmänbildning och en tillfredsställande överblick över medicinen som

helhet kommer fortfarande enligt ämbetsverken att krävas en elementär kunskap

även i de specialämnen, som nu ingår i grundutbildningen. Här erinras

också om att många läkare i framtiden alltj ämt kommer att i sin verksamhet

få behandla fall, som vid tillgång till specialister skulle ha vårdats av

dessa. Även om specialistväsendet hastigt byggs ut, kommer det att dröja

länge innan samtliga glesbygder i vårt land kan tillhandahållas specialistläkarmottagningar.

Till detta kommer att läkare i anslutning till s. k. samjour

och eventuellt också i andra beredskapssituationer behöver utnyttjas

för arbetsuppgifter utanför det egna specialitetsområdet.

Ämbetsverken är medvetna om att det inom en inte alltför avlägsen framtid

kan bli aktuellt att — i enlighet med de riktlinjer, som angavs i prop.

1954:212 — ytterligare begränsa innehållet i grundutbildningen av läkare

samtidigt som vidareutbildningen förstärks i takt med att specialistväsendet

byggs ut. Detta understryker vikten av en sådan elasticitet i utbildningsorganisationen,

att den möjliggör en anpassning av utbildningen med hänsyn till

utvecklingens krav. Det är också nödvändigt, att vederbörande myndigheter

med uppmärksamhet följer utvecklingen och genomför de successiva förändringar

i utbildningsavseende, som kan vara möjliga inom ramen för den av

statsmakterna fastställda organisationen. Läkarn tbildningsorganisationen

bör inte alltför starkt låsas i detaljerna bl. a. för att utrymme skall kunna

föreligga för sådana successiva förändringar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majrts proposition nr 35 år 1969

Det förslag till reformerad läkarutbildning, som lagts fram av SLUS

svarar enligt ämbetsverkens uppfattning mot syftet att närma den svenska

läkarutbildningen inte bara till den nordiska läkarutbildningen utan även

till sådan utbildning i vissa andra europeiska länder.

Sammanfattningsvis föreslår socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet,

att den svenska läkarutbildningen, omfattande såväl grundutbildning,

dvs. utbildning fram till medicine licentiatexamen, som på denna

byggande i huvudsak specialiserade utbildningslinjer, vidareutbildning,

reformeras i princip i enlighet med vad SLUS förordat men med de ändringar,

som ämbetsverken preciserar i det följande. Ämbetsverken föreslår

vidare, att Sverige ansluter sig till det avtal om enhetliga regler rörande

specialistkompetens till läkare, som föreslagits i den nordiska arbetsgruppens

betänkande.

De förslag, som läggs fram, har utformats gemensamt av socialstyrelsen

och universitetskanslersämbetet. Vissa delar av förslagen — t. ex. beträffande

enskilda avsnitt i grundutbildningen — har dock i huvudsak prövats

i universitetskanslersämbetet, andra delar — t. ex. beträffande bestämmelserna

om specialistbehörighet och reglerna för behörighet till vissa civila

läkartjänster liksom frågor om läkarkonstruktionen i samband med vidareutbildningen

— har i första hand behandlats av socialstyrelsen. I dessa fall

redovisar vederbörande ämbetsverk sin egen bedömning.1

På vissa punkter behöver kompletterande utredningar göras innan konkreta

förslag kan framläggas.

Socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet understryker den samhörighet,

som föreligger mellan vissa av SLUS förslag och de förslag, som

framlagts av dels 1963 års klinikutredning i betänkandet De statliga undervisningssjlikhusens

organisation (SOU 1966:37), dels 1963 års forskarutredning

i betänkandet Forskarutbildning och forskarkarriär (SOU 1966: 67

—68).

B. Grundutbildning

Allmänna frågor

SLUS bär ansett, att tiden inte är mogen för en genomgripande förändring

av grundutbildningens innehåll samt omfattningen beträffande de kliniska

specialämnena. Det principiellt nya i de sakkunnigas förslag beträffande

grundutbildningens studieordning är, att assistenttjänstgöringarna föreslås

utgå ur grundutbildningen och ersättas av en för alla läkare obligatorisk

tjänstgöring om 15 månader, kallad allmänutbildning.

Den studieordning, som SLUS föreslagit, omfattar tre stadier. Det första

stadiet — det prekliniska stadiet — omfattar de två första studieåren och

avslutas med medicine kandidatexamen i likhet med vad som f. n. gäller. Det

ändra stadiet kallas det propedeuliska stadiet och omfattar det nuvarande

propedeutiska året. Det tredje benämns det kliniska stadiet och indelas i två

1 I den mån ämbetsverkens sammanfattning av SLUS förslag återges i det följande, utmärks

detta med mindre avstånd mellan textraderna än i övrigt (packad text).

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

delar mot f. n. tre. Den första delen omfattar det fjärde årets studier med

kurser i medicin och kirurgi. Den andra delen omfattar tre terminer och motsvarar

det nuvarande s. k. fria kliniska stadiet, varefter medicine licentiatexamen

avläggs. Studietiden för examens avläggande kan således begränsas

till fem och ett halvt år. För hela grundutbildningen föreslås en i princip bunden

studiegång.

Läsåret föreslås fr. o. m. det tredje studieåret omfatta 40 veckor, fördelade

på två terminer om vardera 20 veckor. Höstterminen föreslås börja

omkring den 25 augusti och sluta sista veckan i januari. Vårterminen föreslås

börja senast den 1 februari och pågå t. o. m. slutet av juni. Detta innebär

en förlängning av åtminstone det propedeutiska året.

Det preklinislca stadiet har inte närmare behandlats av de sakkunniga. I

fråga om det propedeutiska stadiet påpekar SLUS, att en förkortning av den

totala tidsåtgången för grundutbildningen kräver en väsentlig omläggning

av studieordningen under det propedeutiska året. De understryker det propedeutiska

stadiets karaktär av introduktion till de kliniska studierna och

att stor vikt läggs vid samordning mellan undervisningen i de enskilda

ämnena.

För det kliniska stadiets första del, medicin-kirurgiåret, har de sakkunniga

inte föreslagit några stora förändringar. Det kliniska stadiets andra

dei, som motsvarar det s. k. fria kliniska stadiet enligt gällande studieordning,

omfattar tre terminer. De kurser, som skall genomgås under en termin

sammanförs i två kursblock, vart och ett omfattande 10 veckor. Den ena

hälften av de studerande genomgår först kurserna i terminens ena block och

fortsätter därefter med kurserna i det andra. Den andra hälften av de studerande

följer undervisningen i omvänd ordning. SLUS förordar även för

denna del av det kliniska stadiet en bunden studiegång med fasta terminsbloclt.

Socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet ansluter sig till SLUS

förslag om studieordning inom ramen för en normalstudietid på fem och

ett halvt år.

Ämbetsverken anser liksom SLUS det inte vara möjligt att f. n. genomföra

någon ytterligare reducering av tiden i den för alla läkare gemensamma

grundutbildningen, men understryker vikten av en sådan elasticitet i utbildningsorganisationen,

att den möjliggör en anpassning av utbildningen med

hänsyn till utvecklingens krav.

Det har visat sig svårt att hålla en jämn genomströmning av studerande

genom det kliniska skedets kurser, bl. a. av det skälet, att studerande i allt

större utsträckning gör avbrott i sina studier för att vikariera som läkare.

På grund härav har stockningar uppstått framför vissa kurser medan andra

kurser haft lediga kursplatser. Detta har i sin tur bl. a. lett till förlängda

studietider. Enligt en undersökning av medicinalstyrelsen år 1966 är den

reella studietiden (den genomsnittliga studietiden) fram till medicine licentiatexamen

åtta och ett halvt år mot beräknade sex och ett halvt år.

För att uppnå en förbättrad genomströmning och för att lösa köproblemet

vid de kliniska kurserna anser ämbetsverken, att en studieordning bör införas

i huvudsak i enlighet med de sakkunnigas förslag. Om den angivna normalstudietiden

på fem och ett halvt år skall kunna hållas synes det nödvän
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

digt att frångå principen om fri studiegång på ifrågavarande stadium. Givetvis

bör i vissa fall undantag kunna göras för enskilda studerande. Ämbetsverken

är dock medvetna om att en bunden studiegång kommer att under en

övergångsperiod medföra vissa problem framför allt för sjukvården. Den under

de senaste tio åren alltmer accentuerade läkarbristen har nödvändiggjort

ett ökat utnyttjande av medicine kandidater i sjukvården. Flera av sjukvårdens

huvudmän, liksom Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet,

har i sina yttranden påpekat, att det nya systemet under en

övergångsperiod kommer att reducera sjukhusens möjligheter att rekrytera

medicine kandidater till längre eller kortare vikariat på vakanta läkartjänster.

På sikt kommer emellertid den nya studieordningen enligt ämbetsverkens

bedömning alt innebära en klar förbättring av läkarsituationen genom

att sjukvården enligt förslaget kommer att tillföras praktiskt taget samtliga

medicine licentiater under en enligt ämbetsverkens förslag 18 månader lång

allmäntjänstgöring, varav 15 vid sjukhus. Genom att övergången till den

nya studieordningen och införandet av allmäntjänstgöringen föreslås komma

att ske etappvis, bör vidare de nyss angivna olägenheterna komma att

reduceras.

Ämbetsverken är liksom de medicinska fakulteterna medvetna om att

en helt bunden studieordning kommer att medföra problem för de teoretiska

institutionerna med hänsyn till deras behov av yngre lärare och handledare,

som samtidigt med denna sin lärarverksamhet kan fullfölja egna vanligtvis

kliniska studier om än i långsammare takt än övriga studerande. Av denna

anledning liksom av sociala skäl måste studieavbrott även under den kliniska

utbildningen accepteras.

De prekliniska och propedeutiska stadierna

De medicinska fakulteterna har i sina yttranden tryckt starkt på behovet

av översyn av det prekliniska stadiet. Universitetskanslersämbetet

anser det inte möjligt att nu ta ställning till dessa förslag men finner

en översyn av utbildningsplanen för medicine kandidatexamen synnerligen

angelägen och har för avsikt att inom kort företa en sådan bl. a. med ledning

av de i yttrandena framlagda förslagen.

Enligt gällande studieordning omfattar det propedeutiska stadiet

a) kurser i examensämnena bakteriologi, farmakologi och patologi,

b) kurs i kliniska undersökningsmetoder och klinisk laborationskurs samt

c) översiktskurser i medicin och kirurgi, förberedande kurser i socialmedicin

och röntgendiagnostik jämte demonstrationskurs i sjukvårdsteknik och

fysikalisk terapi. Sluttentamen i patologi är förlagd efter huvudkurserna i

medicin och kirurgi under det fjärde studieåret.

SLUS föreslår följande studieordning:

Undervisningen meddelas under tio månader fördelade på två lika långa

terminer. Sluttentamen i patologi avläggs under senare delen av studieåret.

Tentamina i ämnena medicinsk mikrobiologi — nuvarande bakteriologi —

farmakologi och patologi fördelas så jämnt som möjligt under året och tid

för tentamen släsning beräknas vid uppläggningen av studierna. Farmakologi

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

förläggs till det propedeutiska stadiets första termin. Översiktskurserna i

medicin och kirurgi, kursen i kliniska undersökningsmetoder, de förberedande

kurserna i socialmedicin och röntgendiagnostik samt demonstrationskursen

i sjukvårdsteknilc och fysikalisk terapi sammanförs till en kurs,

benämnd kurs i klinisk propedeutik med en lärare i klinisk propedeutik

som handledare. I denna kurs föreslås även ingå förberedande undervisning

i psykiatri jämte utvecklingspsykologi. Klinisk kemi och klinisk fysiologi

blir självständiga ämnen med pedagogisk anknytning dels till patologin,

dels till kursen i klinisk propedeutik.

Universitetskanslersämbetet finner de sakkunnigas förslag beträffande

det propedeutiska stadiets organisation och omfattning innebära en önskvärd

förbättring jämfört med nuvarande studieordning och tillstyrker detsamma.

Det kliniska stadiet

Under detta stadiums första del genomgås kurserna i medicin och kirurgi.

SLUS föreslår vissa förändringar beträffande innehållet i dessa kurser, bl. a.

en viss utökning av undervisningen i patologi under medicin-kirurgiåret.

Universitetskanslersämbetet finner det däremot nödvändigt att begränsa

omfattningen av undervisningen i patologi till förmån för undervisningen i

medicin och kirurgi. Detta studieår är redan nu mycket hårt belastat och

blir det än mer genom föreliggande förslag.

Ämbetet ansluter sig till förslaget att kurserna i medicin och kirurgi avslutas

med tentamen för betygsgraden godkänd i omedelbar anslutning till

resp. kurs. Detta bör ske i form av sluttentamina med graderade betyg på

samma sätt som gäller för övriga kliniska huvudämnen.

I fråga om det kliniska stadiets andra del har de sakkunniga, som nyss

nämnts, föreslagit en bunden studiegång omfattande tre terminer, varje termin

bestående av två tioveckorsblock med fasta kurskombinationer. Universitetskanslersämbetet

ansluter sig i princip till de sakkunnigas förslag beträffande

studieordningen under detta stadium.

Det nuvarande särskilda läroämnet ftisiologi bör enligt SLUS utgå.

Motsvarande undervisning bör i stället i huvudsak meddelas under medicinkursen

och under kursen i infektionssjukdomar. Ämbetet ansluter sig helt

till detta förslag.

SLUS föreslår att kursen i psykiatri blir löst från kombinationen

med neurologi, vilket anses medföra en önskvärd förstärkning av psykiatriundervisningen.

Emellertid förutsätter förslaget att de studerande i stället

samtidigt genomgår delar av en kurs i försvars- och katastrofmedicin,

vilken består av nuvarande kurs i krigsmedicin och av riksdagen

år 1963 (prop. 1963:106, 2LU 52, rskr 275) beslutad grundkurs i

civil krigssjukvård. Kursen omfattar sammanlagt ca 70 timmar och därtill

30 timmar enskilda förberedelser under grundkursen.

Förslaget till utformning av kursen i psykiatri föranleder ingen universi
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

tetskanslersämbetets principiella erinran. Ämbetet räknar dock med att viss

utökning av undervisningen i detta ämne kan bli aktuell.

Ämbetsverket finner det vidare motiverat, att man anordnar en särskild

kurs i försvars- och katastrofmedicin. En viss minskning av den föreslagna

kurstiden torde dock kunna uppnås inom ramen för ett reducerat kursprogram,

som bör försöksvis prövas under en treårsperiod och som omfattar

sammanlagt 40—50 timmar.

Kursen i obstetrik och gynekologi omfattar enligt gällande

studieordning tre månader. SLUS har föreslagit att studiekursen i likhet

med andra kurser under det kliniska stadiets andra del skall omfatta tio

veckor med oförändrat antal föreläsningstimmar. Denna nedskärning i

studietid har kritiserats av de medicinska fakulteterna, som anser, att förslaget

medför risk för allvarlig försämring av utbildningen. Fakulteterna

har emellertid i sina yttranden lagt fram förslag till kompensation för

minskningen i studietid. Universitetskanslersämbetet ansluter sig till SLUS

förslag men avser vid fastställande av studieplaner för ämnet ta lämplig hänsyn

till i yttrandena framförda önskemål.

SLUS har föreslagit, att nuvarande ämnesbenämning klinisk epidemiologi

skall ersättas av infektionsmedicin, bl. a. med hänsyn till att begreppen

epidemi och epidemiologi under senare år fått en vidare innebörd än tidigare.

Universitetskanslersämbetet finner en ändring nödvändig men föreslår

ämnesbenämningen infektionssjukdomar.

Beträffande övriga kurser ingående i det kliniska stadiets andra

del ansluter sig universitetskanslersämbetet till de sakkunnigas förslag.

Ämbetsverket finner dock anledning understryka, att man vid utarbetandet

av studieplaner för de enskilda ämnena bör beakta vad i remissbehandlingen

anförts om ändringar och tillägg beträffande innehållet i ifrågavarande ämnen.

Härvid erinras särskilt om vad bl. a. vissa sjukvårdshuvudmän anfört

om behovet av undervisning i sjukvårdsadministration m. m. Sjukvårdsorganisatoriska

liksom sjukvårdsekonomiska frågor har kommit att få en

allt större betydelse även för läkarnas verksamhet. Undervisning i dessa

frågor bör därför beredas utrymme såväl i grundutbildningen som i vidareutbildningen.

Under grundutbildningen kan dessa spörsmål lämpligen behandlas

under kursen i socialmedicin.

Förslaget rörande ändrad grundutbildning framgår av en sammanfattande

tablå.

C. Vidareutbildning

Allmäntj änstgöring

Socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet tillstyrker SLUS förslag,

att assistenttjänstgöringarna utgår ur grundutbildningen och ersätts av en

obligatorisk läkar tjänstgöring, som kommer efter medicine licentiatexamen.

Ämbetsverken förutsätter, att läkarna skall fullgöra denna tjänstgöring un
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

19

Föreslagen organisation av grundutbildningen

Termin

STUDIER TILL MEDICINE KANDIDATEXAMEN

Prekliniska stadiet

I—II Anatomi — Histologi

Medicinsk statistik — Medicinsk genetik

III Allmän kemi — Medicinsk kemi

IV Medicinsk fysik — Fysiologi

Psykologi

Examen

Kun
skaps
kontroll1
-

T —T

K—K

K—T

K—T

K

STUDIER TILL MEDICINE LICENTIATEXAMEN

Propedeuliska stadiet

V—VI Medicinsk mikrobiologi — Farmakologi — Patologi

Kurs i klinisk propedeutik (K). Kursen innefattar förberedande undervisning

i psykiatri jämte utvecklingspsykologi m. m. och ersätter nuvarande

översiktskurser i medicin och kirurgi, kurs i kliniska undersökningsmetoder,

förberedande kurser i socialmedicin och röntgendiagnostik

samt demonstrationskurs i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi.

Kurser i klinisk kemi (K) och klinisk fysiologi (K)

Viss samundervisning förutsätts ske.

Kliniska stadiet

Kliniska stadiets första del

VII 5 mån. Medicin

VIII 5 mån. Kirurgi

Inom ramen för kurserna i medicin och kirurgi meddelas särskild undervisning

i klinisk bakteriologi, klinisk farmakologi, klinisk fysiologi,

klinisk kemi, anestesiologi, lungmedicin, neurokirurgi, neurologi, ortopedi,

patologi, plastikkirurgi, radioterapi med tumördiagnostik, röntgendiagnostik,

socialmedicin och thoraxkirurgi samt i viss utsträckning även

i andra ämnen, som anknyter till kursområdena.

IX

X

XI

Kliniska stadiets andra del

Block 1:

Dermato-venereologi — Infektionssjukdomar

Försvars- och katastrof medicin del I eller II

Block 2:

Psykiatri

Försvars- och katastrofmedicin del I eller II

Block 1:

Obstetrik och gynekologi (kursen innefattar undervisning i nyföddhetsperiodens

pediatrik)

Block 2:

Oftalmiatrik

Oto-rhino-laryngologi (kursen innefattar viss tjänstgöring vid radioterapeutisk

klinik)

Rättsmedicin

Block 1:

Pediatrik jämte barnpsykiatri (K)

Block 2:

Hygien — Neurologi — Socialmedicin

Examen

T — T

T

K

T

T

T

T

T

T —T —T

1 T = tentamen och K = kursförhör.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

der fullt professionellt ansvar om än i underordnad ställning. Liksom SLUS

anser ämbetsverken inte något hinder föreligga att så sker, eftersom de som

har avlagt den nya medicine licentiatexamen har genomgått alla kurser och

tentamina, bl. a. i medicin och kirurgi.

Enligt SLUS förslag skall en allmänutbildning inledas med sex månaderstjänstgöring

vid medicinsk klinik och därefter följas av sex månaders tjänstgöring

vid kirurgisk klinik samt tre månaders tjänstgöring vid psykiatrisk

eller barn- och ungdomspsykiatrisk klinik. SLUS föreslår vidare, att vederbörande

läkare under en tid av högst två månader av tjänstgöringen vid en

medicinsk klinik i viss utsträckning följer arbetet hos en provinsialläkare

samt, att av tjänstgöringstiden vid kirurgisk klinik en till två månader skall

fullgöras vid anestesiavdelning, där intensivvård bedrivs.

SLUS föreslår härutöver, att det nordiska avtalsförslagets allmänna utbildningsperiod

skall — förutom allmänutbildningen om 15 månader -— omfatta

nio månaders i huvudsak valfri tjänstgöring i underordnad ställning.

I analogi med att det här är fråga om sådan läkarverksamhet, som i dag bedrivs

av underläkare och som helt föranleds av sjukvårdens behov, föreslår

ämbetsverken, att den obligatoriska tjänstgöringen benämns allmäntjänstgöring

i stället för allmänutbildning.

Ämbetsverken tillstyrker förslaget om sex månaders allmäntjänstgöring

i medicin. Med hänsyn till långtidssjukvårdens växande betydelse och dess

nära samhörighet med invärtesmedicinen bör emellertid enligt ämbetsverkens

uppfattning — där så är möjligt — två av allmäntjänstgöringsmånaderna

i medicin ägnas långtidssjukvård.

Vidare tillstyrker ämbetsverken SLUS förslag beträffande tiden för kirurgitjänstgöringen

med hänsyn till den stora omfattning den kirurgiska sjukvården

har i dag. Ämbetsverken erinrar också om att utökningen motiveras

av behovet av erfarenhet av intensivvårdsarbete vid anestesiavdelning.

Beträffande tjänstgöringen i psykiatri skulle socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet

i och för sig önska gå något längre än SLUS. Ämbetsverken

har haft anledning att i olika sammanhang understryka detta ämnes

stora betydelse och mycket talar för att lika lång tid borde anslås för tjänstgöring

i psykiatri som för tjänstgöring i medicin och kirurgi. Ämbetsverken

anser sig dock inle nu kunna föreslå längre tid än tre månader. De

ansluter sig sålunda till SLUS förslag i denna del.

Flera remissinstanser bär förordat en obligatorisk tjänstgöring inom

öppen vård med hänvisning till vad SLUS uttalat att tjänstgöring i öppen

vård främjar förståelsen för den önskvärda integrationen mellan öppen

och sluten vård samt att det är nödvändigt att i förhållande till nuläget uppvärdera

öppenvårdsfunktioner. Socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet

ansluter sig till denna uppfattning och föreslår sålunda, att en obligatorisk

tjänstgöring i öppen vård om tre månader införs i allmäntjänstgöringen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Ämbetsverken är medvetna om att det kan föreligga svårigheter i vart

fall inledningsvis — att anordna från utbildningssynpunkt fullt tillfredsställande

tjänstgöringsplatser i öppen vård. Det torde sålunda inte vara möjligt

att redan från början fordra, att arbetet i den öppna vården skall ske

under övervakning. I samband med den utbyggnad av den öppna vården,

som nu förestår, bör dock så bli fallet.

Av betydelse vid tjänstgöringen i öppen vård är att läkarna får erfarenheter

av sådana verksamheter inom denna vårdform, som vanligtvis inte

förekommer inom den slutna värden. Särskilt gäller detta förebyggande

vård och viss socialmedicinsk verksamhet. Den obligatoriska allmäntjänstgöringen

i öppen vård bör därför förläggas till sådana enheter, där dylika

verksamheter förekommer, t. ex. hos provinsialläkare och stadsdistriktsläkare

m. fl. Med hänsyn till bristen på sådana allmänna öppenvårdstjänster,

som skall kunna användas i nu aktuellt sammanhang, torde det emellertid

härutöver bli nödvändigt att — i vart fall inledningsvis — utnyttja vissa

specialläkarmottagningar, som svarar för en relativt stor sektor av den

öppna vården, såsom medicin, kirurgi och pediatrik.

I SLUS betänkande liksom i remissbehandlingen har diskuterats om

samtliga läkare verkligen behöver genomgå hela allmäntjänstgöringen samt

om denna inte kan differentieras på något sätt. Man har därvid särskilt

diskuterat värdet av tjänstgöring i psykiatri för blivande laboratorielälcare

och patologer. Ämbetsverken finner det dock motiverat, bl. a. med hänsyn till

den snabba utvecklingen av de laboratoriemässiga psykiatriska undersökningsmetoderna,

att tjänstgöring i psykiatri görs obligatorisk även för dessa

läkare. Motsvarande skäl kan åberopas när det gäller den öppna vården. Mot

den bakgrunden anser ämbetsverken sig inte kunna tillstyrka något avsteg

beträffande omfattningen och inriktningen av den för fortsatt läkarverksamhet

obligatoriska allmäntjänstgöringen.

Ämbetsverken föreslår sålunda, att allmäntj änstgöringen

.skall omfatta en tid av 18 månader, varav sex månader vid

medicinsk klinik — härav bör två vara förlagda till långvårdsklinik

sex månader vid kirurgisk klinik — härav skall en till två vara förlagda

till intensivvårdsavdelning — tre månader vid psykiatrisk eller barn- och

ungdomspsykiatrisk klinik samt tre månader i öppen vård.

Av de nio månader i allmänutbildningsperioden, som enligt SLUS förslag

är i huvudsak valfria, föreslår ämbetsverken sålunda att tre månader ägnas

öppen vård och inordnas i allmäntjänstgöringen. I likhet med bl. a. Sveriges

läkarförbund anser ämbetsverken, att återstående av SLUS föreslagna sex

månader, ingående i den allmänna utbildningsperioden, inte skall medtas

såsom särskilt specialistutbildningskrav.

En allmäntjänstgöringsperiod om 18 månader är enligt ämbetsverkens

uppfattning förenlig med det nordiska avtalsförslagets bestämmelser om en

:sådan period på omkring två år.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Ämbetsverken understryker angelägenheten från utbildningssynpunkt av

att allmäntjänstgöringen kan fullgöras under handledning av överordnade

läkare, samt att läkarna får tillfälle att delta i konferenser och demonstrationsronder.

Läkarexamen

SLUS har föreslagit, att begränsade tentamina för betygsgraden godkänd

i medicin och kirurgi skall införas i anslutning till resp. kurser under det

fjärde studieåret. Detta har emellertid inte ansetts tillräckligt från kvalitativ

utbildningssynpunkt. SLUS har därför förordat, att efter den obligatoriska

tjänstgöringen som underordnad läkare i ifrågavarande discipliner under

allmänutbildningen skall anordnas en gemensam kunskapsprövning i de

båda ämnena, kallad läkarexamen. Någon betygsgradering skall ej förekomma.

Socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet är medvetna om behovet

av att kunna kontrollera resultaten av den utbildning, som läkarna erhåller

under allmäntjänstgöringen. Ämbetsverken kan emellertid inte acceptera förslaget

att införa läkarexamen i den form, som SLUS skisserat. Enligt ämbetsverkens

uppfattning står förslaget genom den omfattning läkarexamen

fått i klar konflikt med den allmänna målsättning för läkarutbildningen,

som ämbetsverken tidigare bundit sig för. Det synes inte motiverat att en

medicine licentiat efter att ha gått igenom alla kurser och avlagt alla tentamina

och därefter vid medicinsk och kirurgisk klinik fullgjort ett års sjukhustjänstgöring,

som är likvärdig med en nuvarande underläkares, skall behöva

undergå en mycket omfattande tentamen med huvudsakligen teoretisk

inriktning i två av de ämnen, i vilka praktisk tjänstgöring fullgörs. Införande

av den föreslagna kunskapskontrollen kommer också att i hög grad verka

studietidsförlängande.

Socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet anser för sin del att man

bör införa prov av mindre omfattning, som inte får studieförsenande konsekvenser,

för att utröna utbildningsresultaten av den handledda praktiska

tjänstgöringen samt för alt stimulera läkarnas självstudier och deras deltagande

i konferensundervisning m. m. Ämbetsverken förutsätter att läkarnas

teoretiska studier inför dessa prov inte skall bli av den omfattningen,

att de inkräktar på läkarnas ordinarie sjukvårdsarbete. Detta prov bör

även innefatta ämnet psykiatri.

Ämbetsverken föreslår alltså att läkarexamen ersätts av kunskap sprov

i medicin, kirurgi och psykiatri, vilka samtliga läkare

obligatoriskt skall genomgå i anslutning till att de avslutar allmäntjänstgöringen

i resp. ämne. I första hand bör man därvid söka bedöma resultaten

av den praktiska tjänstgöringen under handledning. Proven bör också

visa vederbörande läkares förmåga att tolka och värdera samt med omdöme

och mognad utnyttja kliniska data. Proven bör vara skriftliga. Vid

deras genomförande bör flervalsmetod i någon form användas. Kunskaps
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

proven bör bli till antalet fyra per år i varje ämne. Den i det följande föreslagna

nämnden för läkares vidareutbildning bör administrera verksamheten,

som inledningsvis får utformas som en försöksverksamhet och

därför inte alltför hårt bindas i detaljerna. Vid proven bör underkänt betyg

inte sättas. Resultatet av proven kan uttryckas i en poängsumma eller liknande.

Nämnden bör i undantagsfall ha möjlighet att om tillfredsställande

resultat inte uppnåtts avkräva förlängd allmäntjänstgöring.

Intyg bör vidare utfärdas av de överläkare (motsvarande) under vilkas

ledning läkaren tjänstgjort. Av intyget skall framgå hur läkaren tillgodogjort

sig den praktiska utbildningen under allmäntjänstgöringen.

I konsekvens med vad nu anförts föreslås — som framgatt av det föregående

— att tentamina i medicin och kirurgi skall avläggas i omedelbar anslutning

till huvudkurserna i resp. ämnen och att de skall vara betygsgraderade.

Specialistutbildning

SLUS föreslår, att huvudutbildningen skall omfatta en tid av tre till fyra

år, för neurokirurgi och thoraxkirurgi dock fem år. Enligt SLUS förslag

skall vidare sidoutbildningen pågå under en tid av ett till ett och ett halvt

år och fullgöras i för varje specialitet särskilt angivna discipliner. Huvudoch

sidoutbildningen får påbörjas först sedan allmänutbildningen fullgjorts

och läkarexamen avlagts. Huvud- och sidoutbildningen skall fullgöras vid

sjukhus (klinik, avdelning) eller inrättning, som efter prövning godkänts

för sådan utbildning. Slutligen föreslår SLUS, att minst ett år av huvudutbildningen

skall fullgöras vid sjukhus av kategori I. För kategoriindelningen

av sjukhus redogörs i det följande (s. 26).

SLUS lägger fram ett förslag till specialitetsförteckning, omfattande 38

skilda medicinska specialiteter uppdelade i 12 grupper. Några s. k. grenspecialiteter

— dvs. specialitet i begränsat område som ligger inom området för

en större specialitet såsom invärtesmedicin eller allmän kirurgi — föreslås

f. n. inte. I stället bör enligt SLUS förslag i vissa fall möjlighet finnas att annonsera

två specialiteter inom en och samma specialitetsgrupp.

Remissinstanserna har i princip inte haft något att erinra mot den föreslagna

specialitetsorganisationen men har förordat en rad tillägg till specialitetsförteckningen

liksom ändringar och tillägg beträffande enskilda specialiteter.

Bl. a. har flera remissinstanser föreslagit, att långvårdsmedicin

och rehabilitering skall upptas i förteckningen.

Socialstyrelsen finner, att SLUS förslag om huvud- och sidoutbildningens

omfattning liksom de praktiska tjänstgöringarnas förläggning till sjukhus

(klinik, avdelning) kan sägas stå i överensstämmelse med det nordiska avtalsförslaget

och finner inte skäl föreslå avsteg från SLUS förslag i detta

avseende. Styrelsen föreslår emellertid att specialitetsförteckningen kompletteras

med långtidssjukvård som en självständig specialitet inom gruppen invärtes

sjukdomar och medicinsk rehabilitering som en fristående specialitet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Utbildning för allmän praktik

SLUS föreslår, att särskilda utbildningskrav skall uppställas för att en

läkare skall få rätt att för allmänheten tillkännage »allmän praktik». Utbildningen

för denna kompetens föreslås omfatta — förutom den obligatoriska

allmänutbildningen — följande tjänstgöringar, nämligen ett år vid

medicinsk klinik, ett halvt år vid kirurgisk klinik, ett halvt år vid psykiatrisk

klinik, tre månader vid kvinnoklinik, tre månader vid pediatrisk klinik, tre

månader vid infektionsklinik och tre månader i läkardistrikt.

Socialstyrelsen erinrar om att den öppna vården framdeles till stor del

kommer att bli förlagd till gruppmottagningar för bl.a. specialistutbildade

läkare. Dessa mottagningar kan vara antingen fristående eller anknutna till

inrättningar för huvudsakligen sluten vård. Socialstyrelsen är övertygad

om att i den öppna vården kommer att vid sidan om specialistutbildade läkare

finnas behov av mera på allmän praktik inriktade läkare med en

bredare utbildning i botten.

Socialstyrelsen anser det nödvändigt att uppvärdera samtliga öppenvårdsfunktioner

och är medveten om vad utbildning kan betyda i detta avseende.

För den öppna vårdens del bör den blivande allmänpraktikern i första hand

ha erfarenhet av verksamhet vid invärtesmedicinsk och psykiatrisk klinik,

då sjukdomar inom dessa fält torde dominera inom den öppna vården. Härutöver

bör läkaren ha insikt i bl. a. kirurgiska sjukdomar — t. ex. när det

gäller bedömningen av akuta sjukdomstillstånd — samt i barnsjukdomar,

kvinnosjukdomar, infektionssjukdomar och öronsjukdomar. Det är också

värdefullt med hänsyn till åldringsvårdens behov, att erfarenheter finns av

arbetet vid en klinik för långvarigt kroppssjuka.

Då styrelsen vidare räknar med att allmänpraktikern kommer att få en

viss specialitetsprofil med inriktning på s. k. public health och socialmedicin,

bör han också i sin utbildning ha tjänstgjort i öppen vård och härutöver

bibringats kunskaper i socialmedicin. Av flera anledningar bör man

dock tillåta en viss valfrihet i utbildningen för allmän praktik.

Socialstyrelsen föreslår alltså att utbildningen för allmän praktik skall

omfatta följande tjänstgöringar efter allmäntjänstgöringen, nämligen ett

och ett halvt år vid medicinsk klinik — varav högst ett år vid klinik för

långvarigt kroppssjuka eller ett halvt år vid rehabiliteringsklinik — ett halvt

år vid psykiatrisk klinik, ett halvt år vid valfri klinik inom det somatiska

fältet —- företrädesvis vid kirurgisk, pediatrisk, kvinno-, infektions- eller

öronklinik — och ett halvt år inom den öppna vården eller vid en socialmedicinsk

institution.

Vidareutbildningens organisation och administration

Vid sina överväganden och förslag rörande de olika typer av undervisning

och studier, som SLUS funnit böra ingå i den fortsatta medicinska

utbildningen, gör SLUS följande uppdelning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

a) undervisning och handledning under arbetet i sjukvården,

b) systematiska kurser och självstudier samt

c) övrig informations-, undervisnings- och studieverksamhet.

Enligt det nordiska avtalsförslaget skall den till minst ett år av huvudutbildningen

fastställda tjänstgöringen vid sjukhus av kategori 1 kombineras

med på lämpligt sätt anordnad systematisk undervisning.

Ämbetsverken tillstyrker SLUS förslag att undervisningen skall ges i

form av kurser, som av naturliga skäl i första hand kommer att vara förlagda

till undervisningssjukhusen. En omfattande kursverksamhet behöver

dock förläggas till de regionsjukhus, som inte är undervisningssjukhus, och

till i vart fall de större länslasaretten.

Undervisningen bör enligt SLUS motsvara ca 120 timmar föreläsningar. I

likhet med vissa remissorgan anser ämbetsverken att de 120 timmarna inte

bör låsas fast utan endast bör ses som en rimlig riktpunkt i det fortsatta arbetet

med detaljplanering av kursernas uppläggning. Systematisk undervisning

bör anordnas även för blivande allmänpraktiker. Ämbetsverken

anser att det inte skall vara någon principiell skillnad i avseende på den

undervisning som meddelas dessa två grupper.

Det är viktigt att olika lösningar för att rationellt bedriva utbildningen

diskuteras och prövas, t. ex. genom att utnyttja televisionen för utbildningsändamål.

Verken framhåller särskilt vikten av nordiskt samarbete i den

kursbundna delen av specialistutbildningen. Vidare bör man sträva efter

att organisera kurserna så att största möjliga samordning av specialist- och

forskarutbildning garanteras. Liksom SLUS är ämbetsverken medvetna om

att utbyggnaden av den systematiska undervisningen måste ske successivt.

SLUS föreslår att kunskapskontrollen organiseras i anslutning

till veckokurser. Andra former för kunskapskontroll än den av SLUS föreslagna

kursveckouppdelade kan dock visa sig mer ändamålsenliga. Verken

föreslår därför, att kunskapsprövningens slutliga form ej fastställs nu utan

att SLUS förslag endast prövas försöksvis. Något behov av en betygsgraderad

kontroll föreligger inte.

De båda ämbetsverken kan i huvudsak instämma i de bedömningar rörande

behovet av handledande personal och andra lärarkrafter

för undervisning och examination, som redovisas i SLUS betänkande.

Vid sin beräkning av behovet av lärarinsatser för den kursbundna, systematiska

undervisningen har SLUS räknat med att kursledaren för en

veckolång kurs behöver friställas under en vecka från övriga arbetsuppgifter

och kurssekreteraren under två veckor. Vid fullt utbyggd verksamhet

— ca 250 kurser per år — motsvarar detta 16 helårstjänster och därutöver

ytterligare lärare för föreläsningar m. m. Några särskilda lärartjänster

skall dock inte behöva inrättas för ändamålet. Lärarbehovet skall istället

tillgodoses dels genom att läkare under kortare tider friställs från sina

ordinarie arbetsuppgifter för att leda vidareutbildningskurser, dels genom

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

att andra läkare/lärare engageras och mot arvode per timme bedriver undervisning.

Den beräknade lärarinsatsen per kursvecka bedöms av de remissinstanser,

som gått in på denna fråga, som alldeles för låg. Ämbetsverken delar i viss

mån denna uppfattning men betonar att det — i avbidan på erfarenheter —

är svårt att precisera behovet. När det gäller frågan, om särskilda lärartjänster

skall behöva inrättas för den kursbundna, systematiska undervisningen,

anser verken att lärarbehovet i stället bör tillgodoses på sätt de sakkunniga

föreslagit. Verken finner det angeläget, att akademiska lärare skall

kunna fullgöra en viss del av sin undervisningsskyldighet i form av vidareutbildning

och att vidare den latenta undervisningsvolym, som i viss utsträckning

finns vid undervisningssjukhusen och i någon mån även på

den medicinsk-teoretiska sidan, görs tillgänglig för vidareutbildning.

I enlighet med den nordiska arbetsgruppens förslag till avtal om enhetliga

regler för specialistkompetens skall de för specialistutbildning

godkända sjukhusen allt efter sina resurser att meddela utbildning

indelas i två kategorier. Till kategori I skall enligt avtalet hänföras universitetssjukhus,

andra undervisningssjukhus, större centralsjukhus och vissa

specialsjukhus. Kategori II består av övriga godkända sjukhus.

Socialstyrelsen ansluter sig till den grund för indelning av sjukhus i

nämnda två kategorier, som angivits av SLUS. I princip bör varje sjukvårdsområde

ha ett kategori I-sjukhus. Övriga sjukhus med minst fyra specialiteter,

nämligen medicin, kirurgi, röntgendiagnostik och anestesi bör placeras

i kategori II. Varje kategori I-sjukhus bör vara tillfredsställande utrustat i

fråga om laboratorier och biblioteksservice. Vidare bör någon av läkarna i

överordnad ställning vid en kategori I-klinik (avdelning) ha tjänstgjort viss

tid vid sjukhus, där regelbunden, i huvudutbildningen ingående systematisk

undervisning bedrivs, samt ha vetenskapliga meriter och viss erfarenhet av

undervisning av blivande läkare.

Socialstyrelsen bör verkställa kategoriindelningen av sjukhusen. Styrelsen

räknar med att det under en övergångstid blir nödvändigt att acceptera

även sådana sjukhus (kliniker, avdelningar), som inte fyller alla krav.

Liksom SLUS räknar socialstyrelsen med att allmäntjänstgöringen i vad

gäller medicin och kirurgi skall fullgöras vid centrallasarett och normallasarett,

beträffande de senare dock ej vid sådana, som saknar anestesiavdelning.

Det är önskvärt av bl. a. sociala skäl, att dessa tjänstgöringar fullgörs vid ett

och samma sjukhus. Tjänstgöringen i psykiatri föreslås endast få äga rum

vid sådana psykiatriska och barn- och ungdomspsykiatriska kliniker, som

har en väl differentierad öppen och sluten vård. Om det sjukhus, vid vilket

medicin- och kirurgitjänstgöringarna fullgörs, saknar psykiatrisk eller barnoch

ungdomspsykiatrisk klinik, bör psykiatritjänstgöringen förläggas till en

motsvarande, så nära som möjligt belägen klinik. Allmäntjänstgöringen i

öppen vård föreslås slutligen kunna bli förlagd till fl erläkarstationer för

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

provinsialläkare (motsvarande) men också — i vart fall inledningsvis — till

vissa specialläkarmottagningar i discipliner, som svarar för en relativt bred

sektor av den öppna vården (medicin, kirurgi och pediatrik). Det bör ankomma

på nämnden för läkares vidareutbildning att godkänna tjänster, avsedda

för allmäntjänstgöring.

Socialstyrelsen framhåller, att förslaget i denna del kan komma att medföra

konsekvenser för de mindre sjukvårdsenheterna. De små lasaretten

och sjukstugorna kan gå miste om de förstärkningar, som tillskotten av

allmäntjänstgöringsläkare och specialistaspiranter m. fl. innebär. Socialstyrelsen

avser att med uppmärksamhet följa utvecklingen och — om allvarliga

konsekvenser för sjukvårdens del skulle bli följden — föreslå åtgärder,

som kan underlätta rekryteringen av läkare till ifrågavarande sjukvårdsenheter.

Styrelsen erinrar dock samtidigt om att utvecklingen av andra

skäl framtvingar, att små sjukhus antingen läggs ned och i samband därmed

eventuellt ombildas till flerläkarstationer eller byggs ut i en omfattning,

som möjliggör att sjukhuset kan accepteras som kategori Il-sjukhus.

Behovet av läkartjänster för vidareutbildningen kommer

enligt SLUS att öka starkt. För att säkerställa tillgången på sådana tjänster

föreslår SLUS, att nämnden för läkares vidareutbildning skall ha att i samråd

med vederbörande myndigheter och organisationer föreslå inrättande av

nya underordnade läkartjänster i de olika specialiteterna.

” SLUS förslag beträffande läkarförordnandena bygger på förutsättningen,

att läkarna inte skall uppehålla tjänster, som är avsedda för utbildning under

längre tid än som behövs med hänsyn till deras planerade vidareutbildning.

SLUS föreslår, att förordnandena begränsas på följande sätt. Tjänst,

inrättad för allmän utbildning, tillsätts genom blockförordnande, som omfattar

de kliniker och de tider denna utbildning avser. För den fortsatta vidareutbildningen

till kompetens av skilda slag meddelas förordnanden, som

omfattar den tid och om möjligt de specialiteter, som fordras för förvärvande

av respektive kompetens''. Förordnande för läkare, som besitter viss specialistkompetens,

bör enligt SLUS meddelas tills vidare. Härutöver föreslår

SLUS, att i sjukvårdslagen och sjukvårdsstadgan skall beteckningen underläkare

ersättas av avdelningsläkare.

SLUS förslag beträffande läkartjänster in. in. har blivit starkt kritiserat

från vissa håll, däribland berörda arbetsmarknadsparter. Man har ansett

att sjukvårdsbehovet måste spela en central roll vid inrättandet av läkartjänster

samt när det gäller konstruktion av dessa. Utbildningsbehovet får

inte vara så framträdande, som SLUS utgått från. Förslaget om blockförordnande

under allmäntjänstgöringen har i princip accepterats av remissinstanserna.

När det gäller frågan om blockförordnande för specialistutbildningen

framhåller däremot Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet

m.fl., att ett sådant system måste bli svårt att praktiskt genomföra med

hänsyn till de talrika individuella variationer, som kommer att föreligga. Sveriges

läkarförbund kan inte acceptera förslagen i denna del. Förbundet anser

bl. a., att ett förverkligande av dessa skulle genom bestämmelsernas krånglig
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

het skapa stora svårigheter för sjukvården, samtidigt som läkarnas anställningsförhållanden

skulle bli osäkra och djupt otillfredsställande.

Socialstyrelsen vill för sin del framhålla att enligt dess åsikt hälso- och

sjukvårdsbehovet måste vara helt utslagsgivande när det gäller att inrätta

nya läkartjänster. I princip skall inte någon läkartjänst tillkomma, som inte

är sjukvårdsmässigt motiverad. Detta hindrar emellertid inte, att man även

beaktar vidareutbildningens intressen. Detta är för övrigt av utomordentlig

betydelse, eftersom man genom utbildningstjänsterna kan påverka rekryteringen

till och karriären inom olika verksamhetsfält och därigenom långsiktigt

styra hälso- och sjukvårdsutvecklingen.

Det finns enligt socialstyrelsens bestämda uppfattning hälso- och sjukvårdsmässigt

underlag för att inrätta läkartjänster i minst den takt, som

blir möjlig genom pågående utbyggnad av läkarutbildningsorganisationen.

Det kommer att bli en mycket viktig uppgift för socialstyrelsen att vid inrättandet

av nya läkartjänster, som kan användas för vidareutbildning

m. m., göra de avvägningar som är nödvändiga för att så långt möjligt är

tillgodose såväl det aktuella sjukvårdsbehovet som framtida planeringsintressen.

Socialstyrelsen anser sig inte nu kunna ta ställning till de långsiktiga

förändringar i fråga om konstruktionen av läkartjänster, som kan bli aktuella

med anledning av här framlagt förslag till reformerad läkarutbildning.

Socialstyrelsen föreslår, att denna fråga utreds ytterligare. Därvid

bör erforderlig samordning med de slutliga ställningstagandena till klinikutredningens

och forskarutredningens förslag i ämnet komma till stånd.

Socialstyrelsen hyser den uppfattningen, att systemet med blocktjänster

skall kunna användas för vissa sammansatta, fasta utbildningsbehov, där

rekryteringen är jämn och där växling på tjänsterna kan ske regelbundet,

såsom under allmäntjänstgöringen. Däremot ställer sig socialstyrelsen ytterst

tveksam till möjligheten att inrätta motsvarande blocktjänster för den övriga

delen av specialistutbildningen. Ett sådant system skulle, anser socialstyrelsen,

säkerligen bli mycket svåradministrerat. När man utformar de läkartjänster,

som skall användas för specialistutbildningen, finns det enligt socialstyrelsens

uppfattning inte heller skäl att göra så stora avsteg från de

hittills inom läkarområdet liksom inom andra yrkesområden tillämpade

fria arbetsmarknadsmässiga principer, som ett blockförfarande på denna

nivå skulle innebära. Detta hindrar naturligtvis inte att man ändrar reglerna

om förordnandetider m. m. för vissa underläkartjänster, så att en med

hänsyn till utbildningens intressen mer ändamålsenlig genomströmning på

tjänsterna erhålls.

I avsnittet om övergången till ny läkarutbildning föreslår ämbetsverken,

att de nya specialistbestämmelserna skall börja tillämpas för alla läkare,

som avlägger medicine licentiatexamen efter den 1 januari 1969. Den för

specialist- eller allmänpraktikerkompetens nödvändiga tjänstgöringen lik
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

som erforderlig kompletterande allmäntjänstgöring vid psykiatrisk klinik

(motsvarande) och i öppen vård bör tills vidare kunna fullgöras — t. ex.

i form av vikariat — på befintliga underläkartjänster (motsvarande).

SLUS har i sitt betänkande också berört frågan om rätten att som vidareutbildning

tillgodoräkna vikariat. Socialstyrelsen finner det rimligt, att

om denna rätt överhuvudtaget skall begränsas detta endast skall gälla huvudutbildningen.

Den tjänstgöring, som krävs för sidoutbildning och för

behörighet att annonsera allmän praktik, torde kunna ske i form av korttidsförordnande

eller vikariat. Detta kommer också att bli aktuellt under

en övergångstid beträffande vissa delar av allmäntjänstgöringen.

Socialstyrelsen tillstyrker att i enlighet med förslaget till avtal om enhetliga

regler för specialistkompetens för läkare i Norden fristående vikariat av

kortare varaktighet än en månad inte får tillgodoräknas i huvudutbildningen

samt att högst ett halvt år av denna utbildning får fullgöras som vikarie,

om inte tjänstgöringen skett i ett sammanhang eller tjänst tillträds i omedelbar

anslutning till vikariatet. Enligt socialstyrelsens uppfattning torde

dock dispenser från sistnämnda halvårsregel komma att krävas i många

fall.

Socialstyrelsen ställer sig tveksam till lämpligheten att —- som SLUS

föreslår — ha ett centralt antagningsförfarande till läkartjänster ingående

i allmäntjänstgöringen. Man bör även här enligt socialstyrelsens uppfattning

i första hand försöka tillämpa arbetsmarknadens fria anställningsprinciper.

Denna fråga bör emellertid ytterligare övervägas.

Socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet tillstyrker SLUS förslag

om att inrätta ett särskilt organ för administrationen av läkarnas vidareutbildning.

Dess namn föreslås vara nämnden för läkares vidareutbildning.

Nämnden bör knytas till socialstyrelsen, men även få en

stark organisatorisk förankring inom universitetsväsendet.

Nämnden bör handlägga frågor som sammanhänger med allmäntjänstgöringen.

Häri ingår godkännande av tjänster, avsedda för allmäntjänstgöring,

samt administration av kunskapsprövningarna i medicin, kirurgi och

psykiatri. Vidare bör nämnden organisera den systematiska undervisningen

och kunskapskontrollen inom bl. a. specialistutbildningen och utbildningen

för allmän praktik, i övrigt svara för specialistutbildningen och därmed

sammanhängande frågor samt föreslå nya specialiteter.

Enligt ämbetsverkens förslag bör nämndens egna arbetsuppgifter begränsas

till utbildningsfrågor. Frågan om inrättande av läkartjänster för allmäntjänstgöring

m. m. bör på samma sätt som gäller övriga motsvarande

läkarfrågor handläggas av socialstyrelsen direkt liksom frågan om indelning

av sjukhus i olika kategorier enligt det nordiska avtalsförslaget.

Socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet föreslår att de arbetsuppgifter,

som nu tillkommer socialstyrelsens nämnd för läkares specialistbediörighet

överflyttas till den nya nämnden. Ämbetsverken anser även skäl

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

tala för att nämnden för utländska läkare samordnas med den nya vidareutbildningsnämnden.

Nämnden för läkares vidareutbildning bör bestå av ordförande jämte

ytterligare sex ledamöter, samtliga utsedda av Kungl. Maj :t. Av ledamöterna

bör en utses på förslag av universitetskanslersämbetet, en på förslag

av de medicinska fakulteterna gemensamt, en på förslag av socialstyrelsen,

en på förslag av Svenska landstingsförbundet, en på förslag av Svenska

stadsförbundet samt en på förslag av Sveriges läkarförbund.

Nämnden kommer, som tidigare nämnts, att ha mycket omfattande arbetsuppgifter

inte minst under initialskedet. För detta behövs en väl fungerande

kansliorganisation, som bör ingå i socialstyrelsen och vara gemensam

för den nya vidareutbildningsnämnden och nämnden för utländska läkare.

Verksamheten bör knytas till byrån PB 1 inom planerings- och beredskapsavdelningen.

Den bör där lämpligen bilda en egen sektion.

Socialstyrelsen anser att kansliet bör ha följande sammansättning

1 avdelningsdirektör

B 5

1 deltidsanställd läkare

2 byrådirektörer

A 28

1 byråsekreterare

A 23

1 assistent

A 15—17

1 kanslist

A 11—17

1 kontorsskrivare

A 13

2 kansliskrivare

A 11

2 kontorsbiträden

A 3—9

I denna organisation har medräknats befintlig personal vid kanslierna hos

nämnderna för läkares specialistbehörighet och för utländska läkare. För

den förra nämnden disponeras i dag medel för en deltidsanställd läkare som

specialföredragande samt för biträdeshjälp. Kansliet vid den senare nämnden

består av en deltidsanställd läkare som föredragande, en byrådirektör,

en kontorsskrivare och en kansliskrivare.

I samband med att denna kansliorganisation inordnas i byrån PB 1 bör

byråns nuvarande arbetsuppgifter inordnas i en andra sektion, och en av

de två nuvarande byrådirektör stjänsterna i A 30 ombildas till en tjänst som

avdelningsdirektör i B 5.

D. Värnpliktstjänstgöring

Vad SLUS anfört om läkarnas värnpliktstjänstgöring väcker inga socialstyrelsens

och universitetskanslersämbetets principiella erinringar. Någon

förändring föreslås inte beträffande den grundläggande befälsskolan och

sjukvårdsbefälsskolan. Den försvars- och katastrof medicinska kursen föreslås

vidare, som tidigare nämnts, bli samordnad med grundkursen i civil

krigssjukvård. Läkarfackskolan föreslås bli förlagd antingen omedelbart efter

medicine licentiatexamen samt mellan denna och allmäntjänstgöringen

eller omedelbart efter allmäntjänstgöringen. Vinterutbildningen och den där
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj ris proposition nr 35 år 1969

med samordnade grundläggande krigsförbandsutbildningen inom armén föreslås

slutligen bli anordnad i omedelbar anslutning till läkarfackskolan för

de läkare, som genomgår denna under vinterhalvåret. De värnpliktiga läkare,

som genomgår läkarfackskolan på andra tider, får fullgöra sin vinterutbildning

senare.

Ämbetsverken anser emellertid inte att man i dagens läge behöver slutligt

binda sig beträffande inplaceringen av läkarfackskolan och vinterutbildningen

i den civila utbildningen. SLUS förslag i denna del har vid remissbehandlingen

blivit kritiserat av i första hand de militära myndigheterna.

Förslag av 1966 års värnpliktskommitté bör också avvaktas, innan beslut

fattas i dessa spörsmål.

E. Behörighetsfrågor

Legitimation

F. n. utgör legitimationen av läkare bevis om att vederbörande har rätt

att utan begränsning utöva sitt yrke. SLUS föreslår med utgångspunkt från

denna definition, att som krav på legitimation vid genomförandet av den

nya läkarutbildningsordningen skall gälla, att vederbörande har avlagt

medicine licentiatexamen, men därutöver fullgjort allmänutbildning, omfattande

sex månaders tjänstgöring vid vardera medicinsk och kirurgisk

klinik och tre månaders tjänstgöring vid psykiatrisk eller barn- och ungdomspsykiatrisk

klinik samt avlagt läkarexamen. Efter medicine licentiatexamen

skall licentiaten vidare enligt SLUS förslag endast erhålla behörighet

att utöva läkaryrket vid den klinik där allmänutbildningen fullgörs.

Enligt socialstyrelsens uppfattning är läkarbegreppet i dag inte lika entydigt

som tidigare. Utvecklingen framtvingar även på detta område en

differentiering. Innebörden av läkarlegitimationen kan därvid också komma

att bli föremål för en omvärdering.

Det är enligt socialstyrelsens uppfattning nödvändigt — bl. a. för att inte

skapa oklarheter för allmänheten — att läkarbegreppet används för alla de

personer, som är verksamma som läkare, oavsett om verksamheten sker

i underordnad eller självständig ställning. Därför måste även de medicine

licentiater, som fullgör allmäntjänstgöring, benämnas läkare. Deras kontakt

med allmänheten kommer nämligen att vara mycket omfattande. Det

förefaller därför logiskt och konsekvent att ge dessa läkare någon form

av legitimation, för att de härigenom skall få underlag för att benämnas

läkare och — som deras uppgift blir — under fullt professionellt ansvar

utöva läkaryrket. Socialstyrelsen anser sålunda, att nuvarande innebörd av

läkarlegitimationen måste ändras.

Här bör också erinras om att legitimationsordningen ursprungligen infördes

för att ge samhället möjlighet att i vissa fall frånta en medicine

licentiat behörigheten som läkare och därmed förbjuda honom att utöva

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

yrket. Detta skäl är enligt ämbetsverken fortfarande giltigt och talar bestämt

emot att man nu avskaffar legitimationsbegreppet. Den omständigheten,

att de akademiska studierna vid allmäntjänstgöringens början är

avslutade och den professionella verksamheten börjar, motiverar att legitimation

meddelas redan vid denna tidpunkt.

Frågan om hur formerna för läkarverksamheten skall regleras efter en

legitimation i anslutning till medicine licentiatexamen kan enligt socialstyrelsens

mening lösas på två sätt, antingen genom användning av enbart

en form av läkarlegitimation och införande av särskilda behörighetsregler

eller genom användning av olika grader av legitimation.

När fråga är om införande av särskilda behörighetsregler erinrar socialstyrelsen

om att redan i dag finns bestämmelser om behörighet till vissa

civila läkartjänster (överläkartjänster, provinsialläkartjänster). Möjlighet

finns att härutöver vidga behörighetssystemet på sådant sätt att med läkarlegitimation

endast förenas behörighet till sådan tjänst, som nämnden för

läkares vidareutbildning godkänt för allmäntjänstgöring, medan genomgången

sådan tjänstgöring ger behörighet för dels sådana läkartjänster vid

sjukvårdsinrättningar, för vilka inte strängare behörighetsvillkor är föreskrivna,

dels övrig läkarverksamhet. En läkare med sådan behörighet bör

sålunda ha rätt att t. ex. öppna egen praktik. Med hänsyn till medicinens

utveckling och till allmänhetens växande anspråk på kvalitet står socialstyrelsen

inte främmande för tanken, att behörighetskraven för läkarverksamhet

i öppen vård kommer att behöva skärpas inom en inte alltför avlägsen

framtid. I det läget skulle nu gällande innebörd av läkarlegitimationen

komma att te sig än mer diskutabel.

Användningen av olika grader av legitimation skulle innebära, att läkaren

endast erhöll en begränsad legitimation, då han avlagt medicine licentiatexamen.

Genomgångna allmäntjänstgöringar skulle däremot berättiga till

fullständig legitimation.

Efter att ingående ha övervägt de två alternativen har socialstyrelsen

stannat för det förstnämnda, nämligen användning av enbart en form

av läkarlegitimation i anslutning till medicine licentiatexamen och införande

av särskilda behörighetsregler. Socialstyrelsen anser detta system vara enhetligt

och logiskt. Innebörden av läkarlegitimationen blir rätt att utöva

läkaryrket i former, som regleras genom olika behörighetsvillkor.

De två läkarnivåer, som åtskiljs av allmäntjänstgöringarna, föreslås bli

benämnda läkare med begränsad behörighet resp. läkare med behörighet för

självständig läkarverksamhet.

Socialstyrelsens förslag innebär således en ändring av nuvarande innebörd

av läkarlegitimationen, såtillvida som den nya legitimationen endast

ger läkaren rätt att utöva yrket under vissa definierade men begränsade

former. Det nya legitimationsbegreppet bör sammankopplas med den föreslagna

nya utbildningsordningen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Behörighet till vissa civila läkartjänster

För behörighet till befattning som provinsialläkare, biträdande provinsialläkare

och stadsdistriktsläkare krävs i dag förutom legitimation minst åtta

månaders tjänstgöring, som kan vara fullgjord antingen före eller efter

legitimationen. Socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet har i det

föregående med vissa ändringar tillstyrkt det av SLUS framlagda förslaget,

att läkare för att få rätt att annonsera allmän praktik skall genomgå en treårig

utbildning efter allmäntjänstgöringen. Socialstyrelsen anser det också

önskvärt att, såsom SLUS föreslagit, samma kompetenskrav uppställs för

nämnda befattningar som provinsialläkare m. m. Socialstyrelsen uppfattar

den nuvarande behörighetssituationen för ifrågavarande läkartjänster i öppen

vård som djupt otillfredsställande. En höjning av kompetenskraven

borde också, enligt styrelsens uppfattning, i positiv riktning påverka värderingen

av dessa läkarverksamheter.

Socialstyrelsen finner det emellertid inte möjligt att omedelbart genomföra

en sådan ändring. Rekryteringen av läkare till den öppna vården skulle

nämligen härigenom kunna komma att ytterligare försvåras. Socialstyrelsen

avser att senare återkomma med förslag till tidpunkt m. m. för nu

ifrågasatt höjning av behörighetsvillkoren för provinsialläkare m. m.

Socialstyrelsen föreslår, att tills vidare såsom kompetenskrav för provinsialläkartjänst,

biträdande provinsialläkartj änst och stadsdistriktsläkartjänst

endast uppställs genomgången allmäntjänstgöring enligt den nya

studieordningen. Detta motsvarar nio månaders läkar tjänstgöring utöver

den assistenttjänstgöring om likaledes nio månader, som ingår i nuvarande

medicine licentiatexamen. Kraven föreslås alltså bli i stort sett oförändrade.

För samtliga dem, som avlagt examen enligt nuvarande studieordning, bör

dock nuvarande behörighetsbestämmelser gälla.

SLUS har föreslagit, att föreskrifter meddelas, att det för behörighet till

befattning som överläkare och biträdande överläkare vid sjukhus (klinik, avdelning),

där verksamheten vid sjukhusenheten är hänförlig till specialitet,

skall fordras specialistkompetens. Socialstyrelsen ansluter sig i princip till

uppfattningen, att specialistkompetens skall utgöra krav för behörighet till

sådana befattningar, men vill inte nu ta slutlig ställning till hithörande frågor

utan avser att senare återkomma med preciserade förslag i ärendet.

F. Efterutbildning

Socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet önskar understryka vad

SLUS anfört om behovet av resurser för efterutbildning av läkare.

I likhet med SLUS föreslår ämbetsverken, att nämnden för läkares vidareutbildning

får till uppgift att närmare utreda behovet av efterutbildning och

på lämpligt sätt organisera denna utbildning. Vidare föreslås att för blivande

specialister anordnade kurser — i den mån platser finns att tillgå — får

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 35

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

utnyttjas även för efter utbildning av specialister och andra läkare, som avslutat

sin egentliga utbildning.

Frågan om efterutbildning av tjänsteläkare har enligt socialstyrelsens

uppfattning en mycket hög prioritet.

G. Övergången till ng grundutbildning och vidareutbildning

Socialstyrelsen föreslår, att de nya specialistbehörighetsbestämmelserna

skall börja tillämpas fr. o. m. den 1 januari 1969. I analogi härmed bör de

gamla bestämmelserna om specialistbehörighet tillämpas fram till den 30

juni 1974 i fråga om de läkare, som legitimerats före den 1 januari 1969.

Socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet föreslår vidare, att samtliga

studerande som höstterminen 1969 eller senare börjar sitt första, andra,

tredje eller fjärde studieår, skall följa den nya studieordningen. Flertalet

studerande, som börjar det fjärde studieåret måste dessförinnan ha avlagt

tentamen i patologi. Det kliniska stadiets andra del kommer enligt

detta förslag att införas höstterminen 1970 och medicine licentiatexamen

första gången avläggas i februari 1972. Eftersom de nya specialistbehörighetsbestämmelserna

föreslås gälla fr. o. m. den 1 januari 1969 förutsätts,

att systematisk undervisning och kunskapskontroll kan starta redan under

andra hälften av läsåret 1968/69. Det kommer dock att krävas viss tid, innan

denna organisation kan byggas ut i full omfattning. Det blir därför nödvändigt

att, såsom SLUS anfört, införa denna undervisning successivt på så sätt

att antalet undervisningstimmar för flera specialiteter sätts lägre än 120.

För blivande specialister, som avlagt medicine licentiatexamen enligt nu

gällande studieordning och som således har fullgjort nio månaders assistenttjänstgöring,

föreslås den allmänna tjänstgöringen utöver denna omfatta dels

tre månaders tjänstgöring vid psykiatrisk klinik (motsvarande), dels tre månaders

tjänstgöring i öppen vård. Det torde inte vara möjligt att under i

vart fall det första verksamhetsåret anordna kunskapsprov i psykiatri.

H. Kostnadsberäkningar

Ett genomförande av SLUS förslag beträffande grundutbildningen beräknas

medföra en årlig merkostnad vid full utbyggnad för samtliga medicinska

läroanstalter i storleksordningen 400 000 kr. Merparten av kostnadsökningen

eller mellan 300 000 och 350 000 kr. infaller under det kliniska

stadiets andra del och denna del kommer enligt föreslagen tidplan

inte att beröras av förändring förrän under budgetåret 1970/71.

Även om omläggningen av utbildningen enligt ämbetsverkens förslag inte

påbörjas förrän läsåret 1969/70, kommer förslaget att påverka undervisningen

i patologi redan under läsåret 1968/69 av den anledningen, att tentamen

i ämnet måste avläggas under läsåret för de studerande, som börjar

den propedeutiska utbildningen under höstterminen 1968. För att täcka de

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

merkostnader, som föranleds härav, samt för vissa övriga nu icke förutsedda

utgifter i samband med förberedelsearbetet för omläggningen föreslås, att

50 000 kr. anvisas under budgetåret 1968/69.

När det gäller allmänt jänstgöringarna och de praktiska tjänstgöringar na

under specialistutbildningen räknar ämbetsverken liksom SLUS med att dessa

verksamheter skall betraktas som sjukvårdande, varför kostnaderna för

dessa inte bör belasta utbildningsorganisationen. Ämbetsverken erinrar om

vad de tidigare anfört om att sjukvårdsbehovet måste vara utslagsgivande

när det gäller att inrätta dylika tjänster. Även när det gäller inrättande av

tjänster för kvalificerade läkare, som tillika skall vara handledare för den

praktiska utbildningen, måste sjukvårdsbehovet vara det primära.

Den systematiska undervisning, som föreslagits skola meddelas i form av

kurser, kommer däremot att innebära direkta utbildningskostnader. SLUS

beräknar följande kostnader för detta ändamål vid full utbyggnad av vidareutbildningsorganisationen.

Arvoden till kursledare, kurssekreterare och lärare............

a) Kostnader för timarvoderade lärare för 250 kurser om vardera

20 timmar + 740 000 ..................................

b) Avgår anslag under budgetåret 1966/67 för vidareutbildning

av läkare — 110 000 ....................................

c) Kursledare och kurssekreterare, motsvarande 16 helårstjänster

i U 22: 25 + 1 030 000 ..................................

Rese- och traktamentsersättning till lärare m. m...............

Rese- och traktamentsersättning till kursdeltagare..............

Omkostnader..............................................

1 600 000

200 000

2 000 000

500 000

4 300 000

SLUS beräknar vidare, att för det första verksamhetsåret — nämligen

budgetåret 1968/69 -—• skall komma att erfordras — utöver för budgetåret

1966/67 anvisat anslag, dvs. 110 000 kr. — anslag av 780 000 kr. för ca

50 vidareutbildningskurser. Härav är 240 000 kr. avsedda för arvoden till

kursledare, kurssekreterare och lärare (dvs. 350 000—110 000), 40 000 kr.

för rese- och traktamentsersättningar till kursledare, kurssekreterare och

lärare, 400 000 kr. för rese- och traktamentsersättningar till kursdeltagare

samt 100 000 kr. för omkostnader i samband med kurserna.

Socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet accepterar angivna beräkningar

beträffande kostnaderna för den systematiska undervisningen vid

full utbyggnad av föreliggande specialistutbildningsprogram; beträffande

kostnaderna för kursdeltagarnas resor och traktamenten dock endast under

förutsättning, att staten anses böra svara för ifrågavarande ersättningar.

Ämbetsverken räknar med att samma regler skall tillämpas vid denna utbildningsverksamhet

som vid övrig motsvarande utbildning.

Till de av SLUS beräknade kostnaderna bör emellertid på grundval av vad

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

ämbetsverken tidigare föreslagit läggas kostnaderna för systematisk undervisning

under utbildningen för allmän praktik. Vid full utbyggnad beräknas

för detta ändamål behöva anordnas 85 kurser per år. Med användning av

samma metod, som SLUS brukat för specialistutbildningen, beräknas kostnaderna

härför uppgå till 1 600 000 kr., varav 620 000 kr. till arvoden till

kursledare, kurssekreterare och lärare, 80 000 kr. till rese- och traktamentsersättningar

till kursledare, kurssekreterare och lärare, 740 000 kr. till reseoch

traktamentsersättningar till kursdeltagare samt 160 000 kr. för omkostnader

i samband med kursverksamheten.

De sammanlagda kostnaderna vid full utbyggnad av vidareutbildningsorganisationen

skulle härigenom komma att uppgå till 5 900 000 kr.

Ämbetsverken understryker att vissa reduceringar i det nu angivna ersättningsbehovet

bör kunna göras, bl. a. genom att man utnyttjar vissa tillgängliga

undervisningstimmar vid undervisningssjukhusen.

För vidareutbildning av läkare under budgetåret 1968/69 bör anvisas,

500 000 kr. utöver det anslag om 214 000 kr. som upptagits för detta ändamål

i prop. 1968: 1 (bil. 10 s. 320, SU 8, rskr 8).

Kostnaderna för nämnden för läkares vidareutbildning samt den för

nämnden och nämnden för utländska läkare gemensamma kansliorganisationen

beräknas uppgå till 480 000 kr. per år. Därvid har förutsatts, att den

personal, som f. n. biträder socialstyrelsens nämnd för läkares specialistbehörighet

och nämnden för utländska läkare, överflyttas till den nya kansliorganisationen.

Beloppet har beräknats på grundval av 1967 års löneplaner.

Nämnden för läkares vidareutbildning bör — med hänsyn till det omfattande

förberedelse- och utredningsarbete, som måste göras i samband med att

vidareutbildningen byggs upp —- inrättas så snabbt som möjligt och få en

fullständig kansliorganisation redan från början. Mot den bakgrunden

föreslår ämbetsverken, att nämnden inrättas redan fr. o. m. den 1 juli 1968

och att för budgetåret 1968/69 anvisas tillhopa 480 000 kr., varav 300 000 kr.

för avlöningar till personal, 30 000 kr. för omkostnader och 150 000 ler. för

arvoden m. in. till ledamöter av nämnden och till experter.

De av ämbetsverken föreslagna medelsanvisningarna för budgetåret

1968/69 sammanfattas enligt följande.

Anslag till universitetskanslersämbetet för att täcka vissa kostnader

inför omläggningen av läkarutbildningen................ 50 000

Anslag till nämnden för läkares vidareutbildning för dess undervisningsverksamhet

...................................... 500 000

Avlöningsanslag till socialstyrelsen för kansliorganisation åt

nämnden för läkares vidareutbildning...................... 300 000

Anslag för nämndens för läkares vidareutbildning omkostnader 30 000

Anslag för arvoden m. m. till ledamöter av nämnden för läkares vidareutbildning

samt till experter.......................... 150 000

Summa kr. 1 030 000

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

37

Remissyttranden

Statskontoret anser det motiverat, att allmäntjänstgöringen även omfattar

tre månaders tjänstgöring i öppen vård. Det föreslagna systemet att

läkarlegitimation meddelas vid med.lic.examen men endast ger rätt till läkaryrkets

utövning i former, som regleras av särskilda behörighetsvillkor,

samt att allmäntjänstgöringen avslutas med mer begränsad kunskapsredovisning

finner statskontoret lämpligare och mer konsekvent än SLUS förslag

i ämnet. Socialstyrelsens och universitetskanslersämbetets förslag rörande

administrationen av vidareutbildningen av läkarna, enligt vilket bl. a.

vidareutbildningsnämndens kansli förs som en särskild sektion till utbildningsbyrån

vid socialstyrelsens planerings- och beredskapsavdelning, ligger

i linje med statskontorets tidigare redovisade uppfattning.

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet konstaterar med

tillfredsställelse att flera av deras tidigare anförda synpunkter blivit beaktade

i de båda ämbetsverkens förslag. Samtidigt beklagar förbunden, att

slutliga ställningstaganden till framför allt klinikutredningens och forskarutredningens

betänkanden inte heller i detta sammanhang kan läggas till

grund för en bedömning av önskemål om förändringar i läkarutbildningskomplexet.

Trots att förbunden ställer sig i viss mån tveksamma till socialstyrelsens

och universitetskanslersämbetets förslag till ändrat system för läkarlegitimationen,

ansluter de sig i huvudsak till förslaget. Däremot kan förbunden

inte tillstyrka att de båda ämbetsverken tagit legitimationens placering till

utgångspunkt för sin bedömning av kostnadsfördelningen mellan staten— utbildaren

och sjukvårdshuvudmännen—läkararbetsgivarna. Enligt förslaget

skulle endast kostnaderna för vad som avgränsats som grundutbildning belasta

utbildningsorganisationen.

Förbunden understryker, att alla utbildningskostnader och andra utgifter

med direkt anknytning till utbildningen skall bestridas av staten.

Åtminstone sådana läkare, som befinner sig på allmäntjänstgöringsstadiet

och till följd av det bundna studiesystemet inte tidigare vunnit någon praktisk

erfarenhet av klinisk tjänstgöring, måste i sin sjukvårdande verksamhet

anses stå på en kvalitativt lägre utbildningsnivå än en nybliven legitimerad

läkare gör enligt nu gällande system. Inte heller de båda ämbetsverken

har ansett dessa läkare vara färdiga utan att genomgå ytterligare utbildning,

då dels allmäntjänstgöringen föreslagits bli obligatorisk och beroende

av godkännande av vederbörande överläkare, dels likaledes obligatoriska

kunskapsprov föreslagits bli anordnade i anslutning till tjänstgöringarna

i respektive medicin, kirurgi och psykiatri. Enligt förbundens mening

kan gränsen mellan var utbildningen slutar och den fullvärdiga verksamheten

i läkaryrket tar vid inte fixeras till legitimationstillfället i den

mening ämbetsverken föreslagit. Förbunden ansluter sig heller inte till

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

socialstyrelsens och universitetskanslersämbetets motivering för en ändringav

den av SLUS använda termen »allmänutbildning» till »allmäntjänstgöring»,

nämligen att det i detta sammanhang skulle vara »fråga om sådan

läkarverksamhet, som i dag bedrivs av underläkare och som helt föranleds

av sjukvårdens behov». Förbunden föreslår att de frågor som hänger samman

med kostnadsfördelningen tas upp inom ramen för ett kompletterande

utredningsarbete eller förhandlingar angående bl. a. konstruktionen av

läkartjänsterna för vidareutbildning. Vid sådana förhandlingar bör enligt

förbundens mening även träffas överenskommelse om ersättning till sjukvårdshuvudmännen

för extra lönekostnader, som föranleds av att läkare

under specialistutbildning är tjänstlediga för att följa kurser eller undergå

kunskapsprov, samt om arvoden till handledare m. fl.

Förbunden tillstyrker den innehållsmässiga uppläggningen av allmäntjänstgöringen

i det nya förslaget och konstaterar med tillfredsställelse

att ämbetsverken funnit sjukvårdsbehovet vara helt utslagsgivande, då

tjänster för allmäntjänstgöring skall inrättas.

Emellertid torde existensen av ett kunskapsprov få till följd att inläsningsinslaget

i allmäntjänstgöringen i realiteten kommer att påverka den

löpande arbetsinsatsens halt. Detta kan tänkas få konsekvenser för storleken

av den ersättning sjukvårdshuvudmännen skall utge för arbetsinsatsen.

Vidare blir ett tillskott av tjänster för handledande uppgifter åtminstone

i vissa fall nödvändigt. Dessa tjänster kommer då inte att betingas

av endast sjukvårdens behov.

1 det nu föreliggande förslaget har socialstyrelsen även tagit upp frågan

om ytterligare skärpta kompetenskrav för behörighet till provinsialläkartjänster

m. m. men därvid konstaterat att det inte redan nu föreligger

förutsättningar för några förändringar i detta hänseende, jämfört med

SLUS förslag, bl. a. beroende på svårigheterna att rekrytera läkare till den

öppna vården. Socialstyrelsen avser emellertid att senare återkomma med

förslag i ämnet. Förbunden markerar, att de uppmärksamt följer utvecklingen

på området och ställer sig bakom socialstyrelsens bedömning av hithörande

problem.

Förbunden fäster uppmärksamheten på det föreslagna utbildningssystemets

konsekvenser för sjukvårdshuvudmännens lälcarvikarieproblem. Ett

system med en i princip bunden studiegång kommer att få till följd att

sjukhusens möjligheter att rekrytera medicine kandidater till längre eller

kortare vikariat på vakanta läkartjänster blir väsentligt reducerade några

år efter det att den nya studieordningen börjat tillämpas.

Även om en mindre grupp medicine kandidater av t. ex. försörjningsskäl

kan antas göra någon termins uppehåll i studierna för att uppehålla

vikariat och även om det nya systemet bör kunna föra med sig vinster

på sikt genom att framtidens vikarier kommer att ha en mer gedigen utbildning

bakom sig, torde åtminstone under en övergångsperiod vissa pro
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

blem uppstå för sjukhus med mer uttalad läkarbrist. Ett ökat antal läkare

från andra länder får introduceras på den svenska läkararbetsmarknaden så

länge situationen är kritisk.

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) anser i likhet med socialstyrelsen,

att läkarlegitimation skall krävas vid avläggande av med. lic.

examen. Enligt SACO:s mening bör emellertid legitimationen ge behörighet

att inneha alla slags underläkartjänster och inte endast underläkartjänst

som godkänts för allmäntjänstgöring. Behörigheten att utöva ett yrke bör

nämligen vara beroende av vederbörandes kompetens och inte av i vad mån

tjänstgöringen kan bedömas ha ett visst utbildningsvärde. Detta bör gälla

läkare lika väl som andra yrkeskategorier.

Socialstyrelsen har lagt den generella behörigheten att utöva läkaryrket

efter genomgången allmäntjänstgöring. SACO avstyrker detta förslag och anser,

att kraven på genomgången utbildning för läkare, som självständigt skall

utöva läkaryrket, skall avse antingen specialistkompetens eller allmänläkarkompetens.

Den föreslagna allmänläkarutbildningen är enligt SACO:s mening

väl anpassad till de krav som bör ställas på en allmänläkare.

SACO fäster uppmärksamheten på att en fast studieordning inte får bli

så stel att de studerande, som av olika skäl fastnar på en mindre del av

en kurs, inte ges möjlighet att ta igen detta utan att gå om kursen.

Sveriges läkarförbund framhåller att det är logiskt att kräva legitimation

från den tidpunkt, då läkarverksamhet i någon form tidigast kan bli aktuell,

dvs. vid med. lic.examen, men att legitimationen måste ge behörighet att

inneha underläkartjänst över huvud taget. I praktiken kommer vikariatsbehov

och liknande att göra det omöjligt att följa den ordning, som socialstyrelsen

föreslår. Läkarförbundet anser vidare i likhet med SACO det

vara angeläget att kraven på genomgången utbildning för varje läkare, som

självständigt skall utöva läkaryrket, skall utgöra antingen specialistkompetens

eller allmänläkarkompetens. Den föreslagna allmänläkarutbildningen

synes vara väl anpassad till de krav man i dag bör uppställa på en allmänläkare.

Läkarförbundet kan inte godkänna, att t. ex. en läkare skall kunna

öppna egen praktik redan efter genomgången allmäntjänstgöring. Läkarförbundet

accepterar inte heller att för befattningar såsom tjänsteläkare,

militärläkare, industriläkare o. d. inte skall erfordras allmänläkarkompetens.

Läkarförbundet anser sålunda, att de högre kraven för allmänläkarkompetens

redan nu bör fastställas. I de fall svårigheter under ett introduktionsskede

kommer att uppstå bör dispensförfarande tillämpas. Sådant dispensförfarande

kan f. ö. också komma att bli aktuellt beträffande specialistkompetenserna.

Läkarförbundet noterar med tillfredsställelse att sjukvårdsbehovet skall

vara helt utslagsgivande, när det gäller att inrätta nya läkartjänster. Enligt

förbundet är det ett oavvisligt krav att frågan om läkartjänsternas konstruktion

blir utredd under medverkan av arbetsmarknadsparterna. Att

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

behörigheten för tjänstgöring i underordnad ställning är generell hindrar

inte, att man kan tänka sig differentieringar av löner o. d. Man måste anta,

att alla underordnade läkare på en klinik utför samma slags arbete — ehuru

kvalitativt olika beroende på erfarenhet etc. — och under jourer och ledigheter

ersätter varandra utan ett omständligt system med förordnanden.

Läkarförbundet anser sålunda, att all vidareutbildning bör äga rum på

tjänster som i sjukvårdslagens mening är identiska. Dessa tjänster bör i

princip vara tillsvidareförordnanden och benämnas avdelningsläkartj änster.

I de fall en huvudman på ett systematiskt sätt vill utnyttja läkare med korta

och av många specialiteter sammansatta utbildningsbehov, såsom under

allmäntjänstgöring eller under utbildning för allmänpraktikerkompetens,

bör dock tidsbegränsade förordnanden komma i fråga. För dessa sammansatta,

fasta utbildningsbehov förordar läkarförbundet i likhet med socialstyrelsen

blockförordnanden.

Det föreslagna systemet med kunskapsprov i medicin, kirurgi och psykiatri

i anslutning till avslutande av allmäntjänstgöringen i respektive

ämne ger vissa möjligheter till en objektiv meritvärdering. En sådan är ett

mycket starkt önskemål från framför allt de yngre läkarnas sida. Inte desto

mindre avstyrker förbundet den föreslagna graderade prövningen. För det

första har man eljest anledning att frukta en påtaglig förlängning av allmäntjänstgöringen

före de föreslagna proven. Det måste framför allt i ett

läge med balans eller överskott på läkare vara motiverat för dessa att skaffa

sig starka meriter för den fortsatta vidareutbildningskarriären. Man skulle

därmed provocera fram just den studietidsförlängning man vill avvärja.

För det andra synes det inte ändamålsenligt att ge tjänstgöringen under de

första 18 månaderna av vidareutbildningen en så nyanserad bedömning och

därmed troligen viktig roll vid kommande tjänstetillsättningar utan att en

motsvarande bedömning görs av övrig tjänstgöring under vidareutbildningen.

Man bör tills vidare i stället ha ett system som ger godkänt eller

underkänt som resultat och som är konstruerat för att sortera ut extremfall,

vilka är otillräckligt utbildade. Läkarförbundets avstyrkande i denna del

innebär emellertid inte ett avståndstagande från att meritvärdering av de

olika delarna av vidareutbildningen skall äga rum. Förbundet understryker

tvärtom behovet av att en genomgripande översyn av meritvärderingen

kommer till stånd med ett godtagbart system som resultat.

Vad gäller införande av intyg över nöjaktigt genomgången allmäntjänstgöring

ställer sig läkarförbundet mycket skeptiskt. Redan kunskapsprovet

syftar till att utröna utbildningsresultaten av den handledda praktiska

tjänstgöringen. Sådana prov kan ju numera också utformas så, att klinisk

kompetens kan testas.

Läkarförbundet anser, att det inte finns anledning att till socialstyrelsen

överföra frågor rörande godkännande av sjukhus för vidareutbildningen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

41

Sådana frågor faller naturligen inom det verksamhetsområde som vidareutbildningsnämnden

har att handha som utbildningsorgan.

Läkarförbundet har tidigare framhållit, att övergångsreglerna bör kompletteras

med rätt för alla att tillgodoräkna sig totalt upp till ett års tjänstgöring

före examen. Av praktiska skäl har vidare förbundet föreslagit, att

man även efter övergångstidens slut får tillgodoräkna sig V2 år före med.-lic.

i allmäntjänstgöringen liksom 1h år (i fråga om institutionsarbete dock 1 år)

före eller efter med.-lic.examen i huvud- eller sidoutbildningen.

Läkarförbundet föreslår en i förhållande till ämbetsverkens förslag utvidgad

läkarrepresentation i vidareutbildningsnämnden.

Svenska läkaresällskapet upprepar sina förslag att hämatologi och invärtesmedicinsk

allergologi inrättas som nya specialiteter. Kunskapskontrollen

vid specialistutbildningen bör ske genom en examination av samma typ

som den föreslagna läkarexamen. Härigenom fås garanti för att minimikraven

på vad som erfordras av en specialist inte skulle kunna underskridas.

Sällskapet betvivlar att den kunskapskontroll, som föreslagits i stället

för läkarexamen, kommer att vara till fyllest för att kontrollera läkarnas

yrkeskvalitet. Eftersom denna kunskapsprövning inte skall kunna underkännas,

men likväl poängsättas, kan man riskera att läkare med otillräckliga

kunskaper i läkarutbildningens viktigaste ämnen kan få rätt till självständig

läkarverksamhet men små möjligheter att erhålla befattningar för

vidareutbildning, vilket synes vara en otillfredsställande ordning.

Sällskapet hälsar med tillfredsställelse att de båda ämbetsverken föreslagit,

att frågan om konstruktionen av läkartjänster för vidareutbildning utreds

ytterligare, varvid bl. a. en samordning med de slutliga ställningstagandena

till klinikutredningens och forskarutredningens förslag förutsätts

komma till stånd.

Sällskapet betonar att en av läkarsällskapets angelägnaste uppgifter har

varit och är vidare- och efterutbildning av läkare.

Sammanfattningsvis instämmer sällskapet i stort med vad socialstyrelsen

och universitetskanslersämbetet anfört om läkares grund- och vidareutbildning.

Svenska läkaresällskapets sektion för pediatrik och skolhygien har anmält

viss reservation mot sällskapets yttrande och i anslutning härtill bl. a.

hemställt att tre månader av den i allmänutbildningen ingående tjänstgöringen

får fullgöras vid barnmedicinsk klinik och att tre månaders tjänstgöring

vid barnmedicinsk klinik blir obligatorisk för specialister i allmänpraktik.

Sveriges förenade studentkårer (SFS) hälsar med tillfredsställelse, att

ämbetsverken poängterar den stora samhörighet, som existerar mellan förslagen

från SLUS samt klinikutredningens och forskarutredningens betänkanden.

Beslut rörande någon av dessa utredningar kan inte fattas utan

stort hänsynstagande till de båda andra. Ett samlat förslag bör föreläggas

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 35

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

riksdagen i avsikt att reformera den medicinska utbildningen i landet. SFS

finner det beklagligt, att ämbetsverken ej förordat denna åtgärd.

SFS instämmer i ämbetsverkens åsikt, att målsättningen för den medicinska

utbildningen måste vara flexibel för att kunna anpassas till såväl

sjukvårdens som den medicinska forskningens snabba utveckling. Organisationen

kan emellertid ej dela uppfattningen, att detta förhållande i och

för sig talar emot att en förnyad förutsättningslös målsättningsanalys för

den medicinska utbildningen nu vidtas. SFS anser, att de intressanta aspekter

på sjukvårdens utveckling och strukturering, som redovisas i betänkandet,

mer än väl motiverar igångsättandet av en sådan analys omedelbart, och

föreslår därför att en utredning snarast tillsätts för att utföra en genomgripande

analys av målsättningen för läkarutbildningen.

Ämbetsverken framhåller att ett effektivt instrument för att anpassa

fördelningen av läkare på olika verksamhetsområden på sätt, som bäst synes

gagna samhällets intressen, är nödvändigt. SFS är medveten om att en

sådan styrning måste äga rum men kan inte acceptera, att sådana hänsyn

får motivera införandet av obligatoriska moment i utbildningen, vilka inte är

tillfredsställande från utbildningssynpunkt. Allmäntjänstgöringen bör sålunda

inte införas inom psykiatri och öppen vård, innan tillfredsställande

handledning kan tillförsäkras de tjänstgörande. SFS delar inte ämbetsverkens

uppfattning, att den nuvarande läkarbristen inom psykiatrin och

den öppna vården motiverar allmäntjänstgöring inom dessa områden redan

innan handledning kunnat anordnas. SFS anser det tillfredsställande, att

ämbetsverken förordar tillsättandet av en arbetsgrupp för utredning av frågorna

rörande den prekliniska undervisningen och förordar att en representant

för SFS knyts till utredningen.

Ämbetsverken föreslår, att en tentamen med graderade betyg i medicin

och kirurgi skall avläggas i anslutning till respektive kurser. SFS är negativt

inställd till användandet av graderade kvalitetsbetyg på alla stadier

av den medicinska utbildningen.

SFS välkomnar förslaget om tentamina under medicin-kirurgiåret. Dessa

är dock enligt ämbetsverkens förslag att betrakta som sluttentamina. SFS

vill ifrågasätta, om detta förhållande inte innebär en kvalitetsförsämring

jämfört med nuvarande förhållanden. Vidare måste en målsättning skapas

för dessa tentamina. Eljest är risken stor, att det kommer att erfordras

så omfattande litteraturkunskaper för godkänt betyg, att det ej blir möjligt

att följa den kliniska undervisningen samtidigt med litteraturstudierna.

SFS anser att sluttentamina i medicin och kirurgi bör äga rum i samband

med allmäntjänstgöringen.

Om kunskapskontrollerna får betydelse vid fördelningen av platserna för

allmän tjänstgöring bör de få formen av rikstentamina av flervalstyp på sätt

som nu sker vid kursförhör vid vissa av landets medicinska kliniker. Härigenom

underlättas uppfyllandet av kravet på en strikt målsättning. Det är

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. May.ts proposition nr 35 år 1969

viktigt att det skapas adekvat kurslitteratur för denna nya typ av tentamen.

SFS, som i princip accepterar ett bundet kliniskt stadium, påpekar, att

det även inom ett i princip bundet schema måste tillåtas studieavbrott av

olika orsaker. Härvid är det nödvändigt med ett väl utvecklat planeringssystem

för kursgången.

SFS anser i likhet med ämbetsverken det realistiskt att räkna med att

studieavbrott även i framtiden kommer att äga rum av sociala skäl, institutionsarbete,

studentkårsarbete m. m. Dessa studieavbrott måste accepteras.

Planeringsåtgärder måste vidtagas så att studieavbrotten ej inverkar i negativ

riktning på kursgenomströmningen för övriga studerande.

SFS instämmer i ämbetsverkens bedömning att undervisningen i sjukhusadministration

inom läkarutbildningen behöver utökas såväl på grundsom

på vidareutbildningsstadiet. Sjukhusadministrationens ställning i den

medicinska utbildningen bör behandlas i samband med den målsättningsanalys,

som måste utföras.

SFS accepterar, att inrättandet av tjänsterna för den föreslagna allmäntjänstgöringen

sker med sjukvårdsbehovet som bakgrund. Med tanke på

tjänsternas karaktär vill organisationen dock framhålla den avgörande

betydelsen av att adekvat handledning och undervisningsmaterial tillförsäkras

de tjänstgörande. Ur utbildningssynpunkt finner SFS det tillfredsställande,

att allmäntjänstgöringen fullgörs som legitimerad läkare med fullt

professionellt ansvar.

SFS delar i stort ämbetsverkens uppfattning rörande allmäntjänstgöringen.

Organisationen finner det ur utbildningssynpunkt vara väl motiverat

med allmäntjänstgöring i även öppen vård och psykiatri förutom i medicin

och kirurgi.

SFS finner ämbetsverkens argument för avskaffandet av en examen efter

allmäntjänstgöringen svaga. Att inskränka kunskapskontrollens omfattning

efter allmäntjänstgöringen torde bidra till att sänka kvaliteten på utbildningsresultatet.

Huruvida denna kunskapskontroll formellt är förenad

med någon examen eller om den godkänd ger en ökad behörighet torde vara

av underordnad betydelse. Ämbetsverkens argument mot en mera omfattande

kunskapskontroll är den studietidsförlängande effekten av en sådan.

Emellertid har ämbetsverken i stället föreslagit en visserligen kvantitativt

mindre kunskapskontroll men med meritgrundande kvalitativa betyg. Det

torde vara uppenbart att även ett sådant arrangemang skulle verka studietidsförlängande,

likaväl som en mera omfattande kunskapskontroll.

SFS förordar att kunskapskontrollen i samband med allmäntjänstgöringen

äger rum på samma sätt som ämbetsverken förordat vad gäller specialistutbildningen.

De argument, som ämbetsverken framför där torde

vara invändningsfria och fullt giltiga även för allmäntjänstgöringen. SFS

föreslår sålunda, att kunskapskontrollen i medicin, kirurgi och psykiatri

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

i anslutning till allmäntj änstgöringen utformas med endast ett godkänt och

ett underkänt betyg och ges omfattning motsvarande de nuvarande sluttentamina

i respektive ämnen.

Kunskapskontrollen i de olika ämnena bör äga rum i direkt anslutning till

allmäntjänstgöringen i respektive ämne.

Inte heller det föreslagna intyget om fullgjord allmäntjänstgöring bör innehålla

någon kvalitetsgradering.

Vidare har vissa yttranden över socialstyrelsens och universitetskanslersämbetets

förslag inkommit från vissa organisationer och ämnesföreträdare.

Sålunda har statens handikappråd lämnat över en skrivelse från Riksförbundet

för utvecklingsstörda barn samt skrivelse kommit in från Svenska

läkaresällskapets sektion för pediatrik och skolhygien och Barnläkarförbundet,

vari bl. a. hävdas att föreslagen läkarutbildning innebär en försämrad

ställning för ämnet pediatrik. Vissa förslag läggs fram syftande

till en förbättrad pediatrisk utbildning. Svenska föreningen för invärtesmedicinsk

allergologi, Sveriges astma- och allergisjukas förening och företrädare

för ämnet allergologi föreslår, att allergologin tas upp som en läkarspecialitet.

Slutligen har företrädare för ämnena medicin, kirurgi och psykiatri

ifrågasatt om föreslagna kunskapsprov efter allmäntjänstgöring har

större värde, då enligt förslaget underkänt betyg inte bör sättas. Visserligen

kan allmäntjänstgöringen förlängas om den praktiska utbildningen inte

gett tillfredsställande resultat, men detta bör enligt förslaget ske endast i

undantagsfall. Ämnesföreträdarna anser att direktiven för proven innebär

en fara för kunskapsnivån hos framtidens läkare och föreslår att förslaget

på denna punkt ändras.

Socialstyrelsens anslagsframställning

Socialstyrelsen föreslår, att 1,6 milj. kr. anvisas till vidareutbildning av

läkare för budgetåret 1969/70.

Anslagsposten Vidareutbildning av läkare, som under innevarande budgetår

är upptagen under det under åttonde huvudtiteln anvisade reservationsanslaget

Vidareutbildning av läkare och tandläkare m. in., bör med

hänsyn till socialstyrelsens och universitetskanslersämbetets förslag om

läkares grundutbildning och vidareutbildning ställas till socialstyrelsens

disposition för budgetåret 1969/70. Anslagsposten är för budgetåret 1968/69

upptagen till 214 000 kr. Medel bör för nästa budgetår beräknas för ca 85

kurser utöver nuvarande vidareutbildningsverksamhet. Merkostnaden för

den utökade kursverksamheten beräknas uppgå till 1 386 000 kr.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

45

Departementschefen

Det ärende som jag nu anmäler bär under beredningen vidgats i olika

etapper.

Från början gällde frågan reglerna om privatpraktiserande läkares rätt

att annonsera sig som specialister. Efter en rekommendation av Nordiska

rådet utreddes möjligheterna att åstadkomma likformighet i detta hänseende

i de nordiska länderna. Ett förslag till överenskommelse mellan de

nordiska länderna om enhetliga regler rörande specialistkompetens för läkare

lades fram år 1965. För specialistkompetens skall enligt förslaget

fordras att läkaren genomgått viss vidareutbildning. Denna skall bestå dels

av en allmän utbildningsperiod på omkring två år och dels en specialistutbildning

av längre varaktighet.

Detta förslag ansåg jag ha intresse långt utöver förslagets omedelbara

syfte. Visserligen var en översyn påkallad av de gällande specialistreglerna,

som staten tagit över — i oförändrad form — från Sveriges läkarförbund

några år tidigare. Men behovet av specialister är naturligtvis inte inskränkt

till den privata sektorn utan finns i minst lika hög grad inom den offentliga

sjukvården. Och lägre kompetenskrav än för privatpraktiserande specialister

bör i princip inte uppställas för överläkare m. fl., vilkas behörighet

f. ö. regleras i en mer än halvsekelgammal författning. Det låg därför nära

till hands att pröva möjligheterna att finna gemensamma vägar för specialistutbildningen.

Då framstod också en allmän översyn av läkarutbildningen

som motiverad.

På mitt förslag uppdrog Kungl. Maj :t åt dåvarande medicinalstyrelsen,

numera socialstyrelsen, och universitetskanslersämbetet — i det följande

kallade ämbetsverken — att utreda hithörande frågor. Efter en expertutredning

lade ämbetsverken i fjol fram ett förslag om läkares grundutbildning

och vidareutbildning.

I den nuvarande grundutbildningen — som avslutas med medicine licentiatexamen

och läkar legitimation — ingår nio månaders praktisk tjänstgöring

(s. k. assistenttj änstgöringar). Enligt direktiven skulle frågan om

placeringen av den praktiska tjänstgöringen prövas särskilt. Ämbetsverken

föreslår att denna tjänstgöring utgår ur grundutbildningen samtidigt

som den för med. lic.-examen fastställda studietiden förkortas från 6,5 till

5,5 år. I stället föreslås att grundutbildningen skall följas av en s. k. allmäntjänstgöring

på 18 månader, som skall vara obligatorisk för den som

vill utöva läkaryrket.

Vidare föreslås dels en specialistutbildning, som i regel omfattar 4—5

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

är, inom 40 olika specialiteter och dels en 3-årig utbildning av allmänpraktiker

främst för den öppna vårdens behov. Ämbetsverken räknar med att

95 % av läkarna kommer att fortsätta sin vidareutbildning efter allmäntjänstgöringen.

Det bör understrykas, att vidareutbildningen i huvudsak är avsedd att

fullgöras i form av tjänstgöring inom den offentliga sjukvården.

Förslagen har fått ett i stort sett positivt mottagande under remissbehandlingen.

Innan jag går vidare vill jag lämna några uppgifter om landets läkarresurser

och fördelningen av dem. Hösten 1968 fanns ca 9 900 leg. läkare.

Detta motsvarar ca 8 700 heltidsarbetande läkare. I offentlig sjukvård

fanns ca 5 200 heltidsarbetande leg. läkare och inom andra verksamhetsområden

— däribland forskning och privatpraktik — ca 3 500.

Ser man enbart på den offentliga sjukvården, visar denna en kraftig

övervikt för den slutna kroppssjukvården. Ca 3 850 heltidsarbetande leg.

läkare fanns vid lasarett o. dyl. — därav ett mindre antal vid sjukhem

— tillsammans motsvarande ca 75 % av läkarna inom samhällets sjukvård.

Det bör understrykas, att en betydande öppen läkarvård — dvs. vård utan

intagning på sjukhus — bedrivs vid lasarettsmottagningar. Inom psykiatrisk

sjukvård fanns ca 600 heltidsarbetande leg. läkare och i öppen, icke

sjukhusbunden vård ca 750, i huvudsak provinsialläkare. Härutöver fanns

ett antal utländska läkare som ännu ej fått generell behörighet.

Vi kan under de närmaste åren vänta en stark ökning av läkarantalet

i vårt land. För att belysa detta vill jag nämna några siffror rörande examinationen

av medicine licentiater. Under de tre åren 1964—66 utexaminerades

ca 1 000 medicine licentiater. Redan under åren 1967-—69 beräknas

antalet stiga till ca 1 400 som en följd av den ökade intagning som

skett till de medicinska läroanstalterna. Under de närmast följande treårsperioderna

beräknas emellertid examinationen bli dubbelt så stor, vilket

också — men till en mindre del — beror på den föreslagna förändringen

av grundutbildningen. Under var och en av perioderna 1970—72 och 1973—

75 skulle antalet nya medicine licentiater därmed uppgå till ca 2 800.

Det finns starka skäl för samhället att anordna en systematiserad vidareutbildning

av de unga läkarna. Därvid bör olika intressen vägas samman till

patienternas förmån. Vidareutbildningens betydelse för läkarnas yrkeskunnighet

framgår av redogörelsen för ämbetsverkens förslag. Härtill skall

jag också återkomma i det följande. Närmast vill jag beröra angelägenheten

av att läkarutbildningen i vidsträckt mening inordnas i den allmänna

s jukvårdsplaneringen.

Genom 1960-talets huvudmannaskapsreformer i fråga om provinsialläkare,

stadsdistriktsläkare och mentalsjukvård har det blivit möjligt för

sjukvårdshuvudmännen att planera för såväl öppen som sluten kroppssjukvård

och psykiatrisk vård inom varje sjukvårdsområde. Socialdepar
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

tementets sjukvår(^delegation har initierat rullande prognosundersökningar

rörande huvudmännens sjukvårdsplaner. Den första undersökningen redovisades

i fjol (Rupro 67) av socialstyrelsen, som i samband med den nyligen

genomförda omorganisationen fått kraftigt ökade planeringsresurser.

En ny undersökning (Rupro 69) pågår.

Det torde vara en allmänt omfattad mening att den fortsatta utbyggnaden

av våra sjukvårdsresurser i första hand bör ta sikte på den öppna vården

utanför sjukhusen, den psykiatriska vården och långtidssjukvården.

Rupro 67 visar, att 85—90 % av den planerade vårdplatsutbyggnaden vid

sjukhus och sjukhem för den närmaste tiden ligger på andra områden än

den akuta kroppssjukvården — främst på vården av långvarigt kroppssjuka

och psykiskt sjuka. För den icke sjukhusbundna läkarvården planeras

en mer än trettioprocentig kapacitetsökning från år 1966 till år 1970 genom

en utbyggnad med flerläkarstationer. Olika åtgärder har också vidtagits

för att främja en sådan utveckling. Jag vill här peka på några.

I höstas togs överläggningar upp mellan socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen

om bl. a. läkarvårdsersättningen från sjukförsäkringen.

Enighet har därvid nåtts om en ersättning per läkarbesök i samhällets öppna

vård till sjukvårdshuvudmännen, vilken närmar sig gränsen för kostnadstäckning,

något som ytterligare bör stimulera till utbyggnad av denna vårdgren.

Avsikten är att förslag i ämnet skall föreläggas riksdagen efter remissbehandling.

Inom långtidssjukvården har statens lånestöd utan tvivel

bidragit till det kraftiga tillskott av sjukhemsplatser som nu byggs och

planeras. På investeringssidan har vidare socialdepartementets sjukvårdsdelegation

inom ramen för gällande byggreglering prioriterat sjukhem för

långvarigt sjuka och kliniker för psykiskt sjuka jämsides med kliniker

som fordras för genomförande av fastställda program för läkarutbildningen.

Läkarstationer faller helt utanför regleringen.

Samtidigt som dessa ansträngningar görs uppvisar samhällets nuvarande

öppna sjukvård — provinsialläkarsidan — och den psykiatriska sjukvården

de relativt sett högsta vakanssiffrorna på läkartjänster, vilket f. ö.

inte är något tillfälligt fenomen. Detta understryker behovet av en samordnad

sjukvårds- och utbildningsplanering.

Läkarnas nyckelroll inom sjukvården gör det särskilt angeläget att läkarresurserna

— liksom sjukvårdsresurserna i övrigt — inriktas på att tillgodose

patienternas olika behov av sjukvård. En sådan inriktning kan uppnås

om man i fortsättningen mera konsekvent än hittills arbetar med två

olika slag av läkartjänster inom sjukvården, nämligen dels fasta tjänster

och dels tjänster för läkare under vidareutbildning. De sistnämnda bör

vid varje tidpunkt inte vara fler än att de motsvarar antalet läkare som efterfrågar

sådan utbildning. Vidare bör de vara fördelade på sjukvårdens olika

sektorer så, att de motsvarar det sjukvårdsbehov som kan förutses. Genom

ett sådant system kan läkarresurserna kanaliseras till de områden där

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

de bäst behövs. Efter vidareutbildningen skall läkaren kunna söka sig till

fast tjänst. Givetvis måste samtliga tjänster vara sjukvårdsmässigt motiverade.

Läkarnas vidareutbildning bör således från samhällets synpunkt vara

ett led i en strävan efter en balanserad expansion av sjukvårdens olika grenar.

Jag har redan pekat på viktiga områden som behöver byggas ut men

som har behov av mera läkarpersonal redan i dagsläget. Vidareutbildningen

bör redan från början anordnas så, att sådana områden tillgodoses i all

den utsträckning som är möjlig.

I detta sammanhang vill jag erinra om att socialdepartementets sjukvårdsdelegation

— som består av representanter för staten och de kommunala

sjukvårdshuvudmännen — nyligen har utfärdat en enhällig rekommendation

angående inrättandet av nya läkartjänster. Sjukvårdsdelegationen

anbefaller återhållsamhet i detta avseende för att man med hjälp

av den växande läkartillgången i första hand skall få personal på nödvändiga

men svår besatta tjänster. En viss omstrukturering av befintliga tjänster

förutses också kunna ske — särskilt inom andra områden än öppen vård,

psykiatri och långtidsvård — bl. a. genom att vakanta tjänster byts ut mot

nya- Syftet med sjukvårdsdelegationens rekommendation är att så snart

som möjligt uppnå balans mellan läkartjänster och läkartillgång.

Mot den här angivna bakgrunden anser jag mig kunna tillstyrka att de

föreliggande förslagen om läkares grundutbildning och vidareutbildning

genomförs i väsentliga delar. Såsom framgår av det följande anser jagdock

att allmäntjänstgöringen som skall följa på grundutbildningen bör

omfatta 21 månader, vari bör ingå obligatorisk tjänstgöring under sex månader

i öppen vård och tre månader i psykiatrisk vård. Det grundläggande

motivet för att psykiatri och öppen vård ansetts böra ingå i allmäntjänstgöringen

är att så gott som alla läkare oavsett inriktning har behov och nytta

av praktisk erfarenhet från dessa verksamhetsområden. Enligt allmänt omfattade

sjukvårdspolitiska bedömningar behöver — som jag nyss framhållit

saväl psykiatrin som den öppna vården byggas ut. Genom tjänstgöring

inom dessa vårdområden kan de unga läkarna stimuleras att inrikta sin

fortsatta yrkesutövning mot sådana verksamhetsgrenar.

Fram till år 1975 beräknas antalet leg. läkare öka med drygt 6 000, varav

större delen förutsätts tillkomma samhällets hälso- och sjukvård.

Med ledning av beräkningar som gjorts av socialstyrelsen i samråd med

socialdepartementets sjukvårdsdelegation kan ett program för användning

av nytillskottet av leg. läkare göras upp för tiden till och med år 1975. Jag

beräknar att ca 4 600 tjänster vid sjukhusen bör disponeras för utbildningsändamål

år 1975. I första hand bör användas vakanta underläkartjänster,

i andra hand övriga underläkartjänster. För utbildningsändamål behöver

ca 1 600 nya tjänster inrättas vid sjukhusen. Av nytillskottet beräknar jag

att ca 1 000 faller på psykiatri och långtidsvård. Inom den öppna vården

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 är 1969

erfordras ytterligare ca 650 tjänster om man endast tar hänsyn till vidareutbildningen.

På grund av sjukvårdsbehovet bör emellertid ca 1 200 tjänster

nyinrättas. Jag betraktar detta program för psykiatri, långtidsvård och

öppen vård som ett minimiprogram.

För ovan nämnda program åtgår ca 2 800 läkartjänster. Återstoden av

nytillskottet av läkare bör i första hand användas till att fylla vakanser och

tillgodose behovet av övrig öppen vård. Därtill kommer behov av visst nytillskott

av läkare till undervisning inom grundutbildningen. För den slutna

sjukvården måste vidare en viss ökning av antalet överläkare m. fl. ske. Jag

beräknar att för detta ändamål högst 600 tjänster kommer att behöva inrättas,

varav större delen för psykiatri och långtidsvård.

Detta program för läkartillskottets användning bör tjäna som riktlinjer

för socialstyrelsens planering av sjukvårdens utbyggnad fram till mitten av

1970-talet. Jag förutsätter att styrelsen fortlöpande med uppmärksamhet

följer utvecklingen och anmäler behov av en eventuell revidering av programmet.

Som framgår av det anförda finns det i förslaget faktorer, som med

omedelbar verkan kommer att underlätta läkarsituationen inom de områden,

som i dag har de mest framträdande behoven av att tillföras läkare,

nämligen den öppna vården och psykiatrin. Jag syftar då på den i allmäntjänstgöringsperioden

ingående obligatoriska tjänstgöringen inom dessa

vårdgrenar.

Enligt min mening är det önskvärt att härutöver fortsätta att i möjlig

mån ta in utländska läkare, i vart fall intill dess att balans uppnåtts mellan

läkartjänster och läkartillgång.

Jag räknar med att de kommunala sjukvårdshuvudmännen skall utnyttja

de möjligheter till bl. a. en ökning av antalet läkartjänster i underordnad

ställning —- särskilt inom den icke sjukhusanslutna öppna vården,

där sådana tjänster ännu inte finns — som satsningen på en reformerad

läkarutbildning ger. Jag anser mig ha fog för att räkna med att

sjukvårdshuvudmännen även i övrigt har en positiv inställning härvidlag.

Jag finner därför inte anledning föreslå någon lagfäst skyldighet för sjukvårdshuvudmännen

i hithörande avseenden.

Det har gjorts gällande att den föreslagna nya utbildningsgången skulle

komma att öka rekryteringssvårigheterna för de minsta sjukhusen, eftersom

dessa inte avsetts bli tagna i anspråk för vidareutbildningen och tjänstgöring

där således inte får något värde i denna utbildning. Under senare

år har det visat sig allt svårare att uppehålla verksamheten vid dessa sjukhus.

Läkarantalet är där för litet för att bl. a. jourfrågan skall kunna lösas

tillfredsställande. Den fortgående specialiseringen medför också — alldeles

oavsett den nu aktuella vidareutbildningsfrågan — att i synnerhet

de odelade lasaretten, vilka utgör huvuddelen av ifrågavarande relativt fåtaliga

sjukhus, framstår som en mindre lämplig organisationsform. Enligt

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kiingl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

socialstyrelsens bedömning kommer akutvården att undan för undan få

koncentreras till normallasaretten, varvid de minsta sjukhusen omvandlas

till sjukhem för långtidssjuka och/eller sådana gruppmottagningar för

öppen vård som ämbetsverken talar om i betänkandet. För att underlätta

situationen så länge sjukhusen finns kvar har socialstyrelsen förklarat

sig beredd att vid behov föreslå särskilda åtgärder, som kan underlätta

rekryteringen av läkare till ifrågavarande sjukvårdsenheter. Enligt min

åsikt får man bl. a. acceptera att tjänstgöring vid berörda sjukhus övergångsvis

får tillgodoräknas som vidareutbildning, på samma sätt som tjänstgöring

inom psykiatri och öppen vård under allmäntjänstgöringen får godtas,

även om direkt handledning inte alltid kan ges. Jag räknar med att socialstyrelsen

uppmärksamt följer situationen vid dessa sjukhus.

Åtskilliga av de frågor som rör läkarutbildningen ankommer det på Kungl.

Maj :t att besluta om. Riksdagens godkännande bör inhämtas i fråga om

förslagen att grundutbildningen skall omfatta fem och ett halvt år och att

systematisk undervisning skall införas under vidareutbildningen. Med hänsyn

till ärendets vikt främst för den offentliga hälso- och sjukvården bör

emellertid tillfälle beredas riksdagen att yttra sig över förslagen om vidareutbildningen

m. m. även i övriga hänseenden.

Förslag till vissa lagändringar bör föreläggas riksdagen i ett senare sammanhang,

däribland sådana förslag rörande ändringar i sjukvårdslagen, som

föranleds av att en särskild tjänstekonstruktion bör införas för läkare under

vidareutbildning.

Innan jag går in på enskildheterna i de framlagda utbildningsförslagen

vill jag anlägga några allmänna synpunkter på läkarutbildningen och målet

för denna. I detta sammanhang vill jag erinra om att frågan om den eftergymnasiala

utbildningens mål f. n. övervägs inom 1968 års utbildningsutredning.

Den allt snabbare utvecklingen av den medicinska forskningen har lett

till en ständigt ökande kunskapsmängd på både det teoretiska och det

kliniska området. Samtidigt äger en omfattande utbyggnad av sjukvårdsorganisationen

rum i takt med samhällets stigande ekonomiska standard.

En utvecklingslinje har härvidlag varit framväxten av nya vårdområden

genom de möjligheter, som de snabba forskningsframstegen har givit att

inom ramen för en tilltagande specialisering bota allt svårare sjukdomstillstånd.

Samtidigt sker inom sjukvården ett allt intensivare samspel mellan

olika specialiteter. Ytterligare en utvecklingslinje, som på senare tid alltmer

kommit i blickpunkten är — som jag nyss berört -— de möjligheter

som en kraftig utbyggnad av den öppna vården kan erbjuda för att möta

de växande medicinska behoven i det föränderliga samhället. Denna utveckling

ökar anspråken på läkarens allmänna överblick över sjukvårdens

möjligheter samtidigt som önskvärdheten av specialisering inom något visst

område stryks under.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Detta ställer stora krav på avvägningen av de olika delarna inom en

yrkesutbildning av den typ läkarutbildningen utgör. Läkaren bör således

få såväl en grundläggande relativt bred basutbildning som fördjupade och

specialiserade kunskaper inom sitt särskilda verksamhetsområde. Vidare

måste möjlighet föreligga att förnya och anpassa tidigare inhämtat kunskapsinnehåll

i förhållande till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

Det föreligger ett nära samband mellan socialvård och sjukvård. Detta

gäller särskilt åldringsvården, barnavården samt nykterhets- och narkomanvården.

Det är viktigt att de blivande läkarna under sin utbildning bibringas

förståelse för patientvärdens betydelse i vidsträckt bemärkelse

och således även för de sociala aspekterna. Härigenom underlättas en nödvändig

integration mellan sjukvård och socialvård. I de olika utbildningsmomenten

måste därför understrykas vikten av en helhetssyn pa patienten

när det gäller att återföra honom till hälsa. De sociala och andra

förhållanden som kan ha lett till eller förvärrat sjukdomen måste uppmärksammas.

Målet för läkarinsatsen måste vara att bidra till patientens

fullständiga rehabilitering.

Härtill kommer, att det är önskvärt att få en bättre överensstämmelse

mellan den svenska läkarutbildningen och läkarutbildningen främst i de

övriga nordiska länderna. Härigenom erhålls underlag för en fortsatt och

utbyggd nordisk medicinsk samverkan. Detta nordiska samarbete ger även

förutsättningar för en utvidgning av samverkan till att i framtiden gälla

ett vidare internationellt — och då i första hand europeiskt — sammanhang.

Mot bakgrund av nämnda principiella riktlinjer finner jag den av ämbetsverken

gjorda avvägningen mellan grundutbildning och vidareutbildning

lämplig. Efter samråd med vederbörande föredragande statsråd ansluter

jag mig även till det uppställda målet för grundutbildningen, nämligen

att ge de blivande läkarna sådana teoretiska kunskaper och praktiska

färdigheter, som är av betydelse för samtliga läkare och som fordras som

grund för deras vidareutbildning.

I detta sammanhang vill jag understryka vad dåvarande chefen för

ecklesiastikdepartementet anförde i prop. 1954: 212 (s. 51) om att läkarutbildningen

i dess helhet — innefattande såväl grundutbildning som vidareutbildning

— måste betraktas som en enhet. Förändringar inom en

utbildningsnivå, föranledda av t. ex. ändrade arbetsmarknadskrav, bör

således omedelbart få återverkningar på övriga utbildningsnivåer. Den inledningsvis

skisserade utvecklingen ställer även starka krav på flexibiliteten

inom läkarutbildningens olika delar. Jag räknar med att berörda

myndigheter uppmärksamt följer utvecklingen och kontinuerligt ser över

de skilda delarna av utbildningen samt vidtar härav betingade åtgärder.

Jag övergår så — efter samråd med vederbörande föredragande statsråd

— till att behandla vissa frågor rörande grundutbildningen. Huvuddelen

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

av förslagen rörande grundutbildningen avser begränsade förändringar

inom ramen för nuvarande studieordning. För att göra det möjligt för berörda

myndigheter att snarast möjligt inleda visst förberedelsearbete har

därför föredragande statsrådet vid sin anmälan av anslaget Medicinska

fakulteterna m. m.: Avlöningar till lärarpersonal för budgetåret 1969/70

(prop. 1969: 1 bil. 10 s. 303 f) tagit upp de ändringar i grundutbildningen

som kan genomföras inom ramen för gällande studieordning om sex och

ett halvt år. Föredraganden förordar därvid att en bunden studiegång

genomförs för hela grundutbildningen och att läsåret fr. o. m. tredje studieåret

skall omfatta 40 veckor, fördelade på två terminer om 20 veckor.

Om den detaljerade utformningen och organisationen av grundutbildningen

borde Kungl. Maj :t äga besluta. Enligt föredragandens mening borde ämbetsverkens

förslag rörande detaljerna i grundutbildningen i allt väsentligt

kunna genomföras. Föredraganden har slutligen funnit att den ändrade

studieordningen bör gälla fr. o. m. höstterminen 1969 för de studerande

som då börjar sitt första, andra eller tredje studieår. Detta innebär att

den första grupp studerande som följt den ändrade studieordningen skulle

inleda assistenttjänstgöring vid utgången av februari 1973 under förutsättning

av att grundutbildningen liksom hittills avslutas med assistenttjänstgöringar

och sluttentamina i medicin och kirurgi.

Ämbetsverken föreslår som jag tidigare nämnt att grundutbildningen

förkortas till fem och ett halvt år, huvudsakligen genom att nuvarande

assistenttj änstgöringar utgår ur grundutbildningen. Förslaget har accepterats

av remissinstanserna. Enligt min mening erhålls härigenom en i dagens

läge lämplig avvägning mellan grundutbildningen och den därpå

följande vidareutbildningen. Jag förordar därför att förslaget genomförs.

Universitetskansler sämbetet bör dock ytterligare överväga de möjligheter

som kan finnas att begränsa omfattningen av grundutbildningen i samband

med att vidareutbildningen förstärks.

Chefen för utbildningsdepartementet avser att inom kort föreslå Kungl.

Maj :t att lägga fram proposition med förslag till reformerad forskarutbildning.

Därvid kommer även frågan om ändrade benämningar på vissa examina

att beröras. Bl. a. kommer han att anmäla sin avsikt att föreslå Kungl.

Maj :t att besluta, att grundutbildningen för läkare enligt den nya studieordningen

skall avslutas med läkarexamen i stället för medicine licentiatexamen.

Med hänsyn härtill använder jag i det följande benämningen läkarexamen

på den examen som avslutar grundutbildningen enligt den nya studieordningen.

Ställningstagandet till grundutbildningens längd innebär vidare att sluttentamina

i medicin och kirurgi skall i enlighet med ämbetsverkens förslag

ske i anslutning till genomgångna huvudkurser i resp. ämne och att läkarexamen

enligt den nya studieordningen skall normalt kunna avläggas första

gången i början av år 1973.

I samband med remissbehandlingen av förslagen till en ny läkarutbildning

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

har från olika håll framförts önskemål om att nya ämnesmoment skall införas

i utbildningen. Som exempel kan nämnas undervisning i sjultvårdsadministration

och — inom ramen för psykiatriämnet — viss undervisning

i psykoterapi. Vederbörande myndigheter hör uppmärksamt studera

de önskemål som framförts från olika håll om förändringar i utbildningen.

Utbildnings- och studieplanerna bör fortlöpande revideras inom den uppdragna

tidsramen med hänsyn till sjukvårdens utveckling och forskningens

framsteg.

Som nämnts föreslår socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet, att

de assistenttjänstgöringar som fullgörs före nuvarande medicine licentiatexamen

skall utgå. I stället skall i överensstämmelse med det nordiska avtalsförslaget

krävas en allmäntjänstgöring efter nuvarande medicine licentiatexamen

av den, som vill genomgå specialistutbildning. Samma krav

bör enligt ämbetsverken gälla för den som vill genomgå särskild utbildning

för allmänpraktiker eller eljest kunna utöva läkaryrket i självständig ställning.

Allmäntjänstgöringen skall fullgöras som läkare i underordnad ställning.

Jag vill bär inskjuta att de övriga nordiska länderna redan fattat beslut

om nya specialistutbildningsbestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse

med det nordiska avtalsförslaget. Den allmänna utbildningsperioden,

som enligt avtalsförslaget skall inleda vidareutbildningen och omfatta omkring

två år, utgör därvid i Danmark och Finland två år och i Norge ett och

ett halvt år. I den allmänna utbildningen ingår i Finland bl. a. verksamhet

som läkare i öppen vård under sex månader och i Norge tjänstgöring under

samma tid hos praktiserande offentlig läkare.

Det ankommer på Kungl. Maj :t eller — efter Kungl. Maj :ts bemyndigande

— socialstyrelsen att fastställa villkoren för läkares rätt att för allmänheten

tillkännage, att han är specialist eller äger särskild kunnighet

inom viss gren av läkarvetenskapen. Kungl. Maj :t kan sålunda besluta

huruvida genomgången allmäntjänstgöring skall ingå i kvalifikationskraven

för läkares specialistkompetens samt därvid bestämma allmäntjänstgöringens

utformning och omfattning. Jag vill emellertid redovisa några

synpunkter på frågan om allmäntjänstgöringen och specialistutbildningen

m. m.

I likhet med ämbetsverken anser jag som nämnts, att vid slopande av nuvarande

assistenttjänstgöringar krav i stället bör ställas upp på viss fullgjord

allmäntj änstgöring bl. a. av den, som vill genomgå specialistutbildning.

Ämbetsverken har föreslagit, att allmäntjänstgöringen skall bl. a. omfatta

tre månaders tjänstgöring i öppen vård. Mot bakgrund av att läkarna

i framtiden kommer att i stor utsträckning få utöva läkaryrket i den öppna

vårdens former, tillmäter jag tjänstgöringen inom öppen vård under allmäntjänstgöringen

särskild betydelse. Jag anser därför som jag tidigare

nämnt att denna tjänstgöring skall ökas till att omfatta sex månader.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Svenska läkaresällskapets sektion för pediatrik och skolhygien har bl. a.

föreslagit, att tre månader av allmäntjänstgöringen skall få fullgöras vid

barnmedicinsk klinik. Jag vill erinra om att läkaren under allmäntjänstgöringen

kan få en viss kontakt med pediatriska frågeställningar under

tjänstgöringen såväl vid de medicinska, kirurgiska och psykiatriska klinikerna

som inom den öppna vården. Mot bakgrund av samhällets behov av

ökade insatser inom barnsjukvården har jag emellertid förståelse för

önskemålen från pediatrikerhåll. Jag anser således, att två av de sex månader,

som skall fullgöras vid kirurgisk klinik, skall efter läkarens eget val

i stället kunna förläggas till barnmedicinsk klinik.

Den av ämbetsverken föreslagna allmäntjänstgöringen skulle omfatta

18 månader. Genom den av mig förordade ökningen av tjänstgöringen inom

öppen vård kommer allmän tjänstgöringen att omfatta 21 månader, vilket

också närmare ansluter sig till det nordiska avtalsförslagets bestämmelser,

i vilka förutsätts att den inledande allmänna utbildningsperioden skall

omfatta omkring två år.

Jag finner ämbetsverkens förslag i övrigt väl avvägda i förhållande till

dagens läge. På sikt kan det emellertid bli anledning att öka tiden för tjänstgöringen

i psykiatri.

Som jag nyss framhållit finner jag det särskilt betydelsefullt att läkarna

får erfarenhet av den öppna vården. Det är också värdefullt, att den öppna

vården får tillgång till de läkare, som befinner sig i allmäntjänstgöringsskedet.

Sveriges förenade studentkårer hävdar, att allmäntjänstgöring inte bör

införas inom psykiatri och öppen vård innan tillfredsställande handledning

kan tillförsäkras de tjänstgörande. Givetvis anser jag det vara

angeläget att allmäntjänstgöringen kan fullgöras under handledning. Under

en övergångsperiod bör emellertid vissa provisoriska anordningar i detta

hänseende kunna accepteras. Detta är övergångsvis en konsekvens av det nya

systemet mot vilken vissa invändningar kan riktas men som måste vägas

mot behovet av att genom en lämplig fördelning av läkararbetskraften kunna

påverka hälso- och sjukvårdens utveckling och se till att läkare finns tillgängliga

inom olika vårdsektorer så att patienternas vårdbehov tillgodoses.

Jag finner det naturligt att kunskapsprov i medicin, kirurgi och psykiatri

ingår i allmäntjänstgöringen för att utbildningsresultatet av den

praktiska tjänstgöringen under handledning skall kunna utrönas. I likhet

med Sveriges läkarförbund kan jag emellertid inte finna att behov

föreligger av någon närmare betygsgradering. Skulle resultatet av prövningen

bli helt otillfredsställande — vilket dock kan antas komma att

inträffa endast i undantagsfall — bör som regel allmäntjänstgöringen

i ämnet fortsätta och läkaren genomgå förnyat kunskapsprov. Jag anser

det lika naturligt att härutöver tjänstgöringsintyg utfärdas av den överläkare

eller motsvarande som ansvarar för handledningen av läkaren. Det

synes lämpligt att kunskapsproven anordnas och administreras centralt.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Den arbetsgrupp, som utarbetat förslaget till nordisk överenskommelse

om specialistkompetens för läkare, har inte ansett det påkallat att lägga

fram någon överenskommelse om vilka specialiteter, som bör finnas i de

skilda länderna. SLUS har emellertid lagt fram ett förslag till ny specialitetsförteckning,

som överensstämmer bättre med motsvarande reglering

i de övriga nordiska länderna än den nuvarande. Socialstyrelsen bär kompletterat

förslaget på ett pal- punkter. SLUS och socialstyrelsen lägger vidare

fram vissa förslag rörande dels omfattningen av huvud- och sidoutbildningen

för de olika specialiteterna och dels grunderna för viss indelning

av svenska sjukhus i kategorier i överensstämmelse med det nordiska

avtalsförslaget.

Det ankommer, såsom jag nyss anfört, på Kungl. Maj :t att besluta om

den närmare utformningen och omfattningen av specialistutbildningen —

och därvid bl. a. fastställa förteckning över utbildningskraven i de skilda

specialiteterna — samt att uppdra åt vederbörande myndigheter att vidta

erforderliga åtgärder såsom kategoriindelning av sjukhusen m. m. Jag

vill emellertid framhålla att jag finner de framlagda förslagen väl avvägda

i förhållande till dagens behov. Den principiella uppläggning av specialistutbildningen,

som kommer till uttryck i det nordiska avtalsförslaget, bör

sålunda kunna godtas för Sveriges del.

Socialstyrelsen framhåller, att det vid sidan om specialistutbildade läkare

säkerligen kommer att finnas behov inom den öppna vården av läkare, som

är mera inriktade på att vara allmänpraktiker — i offentlig tjänst eller som

privatläkare — och har en bredare utbildning. Styrelsen föreslår därför att

det för rätt för privatpraktiserande läkare att för allmänheten tillkännage,

att läkaren driver allmän praktik, skall fordras dels fullgjord allmäntjänstgöring,

dels sammanlagt tre års tjänstgöringar av skilda slag efter

allmäntjänstgöringen, dels även genomgång av vissa kurser och godkända

kunskapsprov i anslutning till kurserna. Det är enligt styrelsens uppfattning

också önskvärt att nämnda utbildning skall krävas för innehav av provinsialläkartjänster

och motsvarande tjänster. Styrelsen finner det dock

inte möjligt att omedelbart genomföra en sådan ändring och föreslår därför

inte nu införandet av ytterligare krav på utbildning utöver genomgången

allmän tjänstgöring för nämnda tjänster.

I likhet med remissorganen kan jag i stort sett ansluta mig till förslaget

rörande allmänpraktiker. Utbildningen bör omfatta sammanlagt omkring

tre års tjänstgöringar av skilda slag efter genomgången allmäntjänstgöring.

Jag anser dock att tre månaders obligatorisk tjänstgöring i barnmedicin

bör ingå i en allmänpraktikerutbildning. I gengäld bör tjänstgöringen

vid valfri klinik kunna minskas från sex till tre månader.

De ändringar i lagen om behörighet att utöva läkaryrket, som kan behövas

vid införande av särskilt kompetenskrav för allmänpraktiker, bör föreläggas

riksdagen i annat sammanhang.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Enligt det nordiska avtalsförslaget skall under specialistutbildningen

viss tjänstgöring vara kombinerad med systematisk undervisning. SLUS

föreslår, att en systematisk undervisning organiseras som dels planlagda

självstudier och dels ett antal korta heltidskur ser, förlagda till sjukhus

som har tillräckliga resurser härför. Kurserna skall avslutas med kunskapskontroll.

Varje blivande specialist bör i princip genomgå sex veckors systematisk

undervisning, motsvarande föreläsningar under ca 120 timmar.

SLUS räknar med att ca 250 kurser behöver anordnas årligen vid fullt

utbyggd verksamhet. Behovet av lärarinsatser för ledningen av kurserna

motsvarar enligt SLUS ca 16 årsarbetskrafter. Därutöver fordras ytterligare

lärare för föreläsningar m. m. Särskilda lärartjänster bör emellertid inte inrättas

för ändamålet.

Ämbetsverken anser att föreläsningar, omfattande ca 120 timmar, är en

rimlig riktpunkt i arbetet med detaljplanering av kursernas uppläggning.

Systematisk undervisning, förenad med kunskapskontroll, föreslås anordnad

även för dem, som genomgår föreskriven utbildning för att bli

allmänpraktiker. För detta ändamål behöver vid fullt utbyggd verksamhet

85 kurser anordnas årligen. Kurserna kan beräknas motsvara ca 5V2 årsarbetskrafter

för kursledningen förutom lärare för föreläsningar m. m.

Ämbetsverken, som utgått från att staten skall svara för ifrågavarande

systematiska undervisning, anser det vara svårt att redan nu precisera

behovet av lärarinsatser. Det bör emellertid enligt ämbetsverken bl. a.

göras möjligt för akademiska lärare att fullgöra viss del av undervisningsskyldigheten

inom vidareutbildningsverksamheten.

Sammanfattningsvis skulle enligt förslaget ca 335 kurser behöva anordnas

årligen vid fullt utbyggd verksamhet. Varje kurs skall i princip omfatta

en vecka. Normalt skall inte någon vikarie behöva förordnas under den vecka

kursdeltagaren är ledig från sin tjänst.

Utöver sammanlagt drygt 20 årsarbetskrafter för kursledning kan behovet

av lärare för föreläsningar m. m. uppskattas komma att motsvara omkring

10 årsarbetskrafter.

I sammanhanget vill jag erinra om att förslag till reformerad forskarutbildning

inom kort kommer att läggas fram till årets riksdag. Förslaget

aktualiserar bl. a. en förstärkning av den systematiserade undervisningen

i forskarutbildningen. Jag finner det angeläget att den systematiska undervisningen

under läkarnas vidareutbildning samordnas med motsvarande

undervisning inom forskarutbildningen i så stor utsträckning som möjligt.

Jag delar ämbetsverkens uppfattning att krav på genomgången systematisk

undervisning bör i enlighet med det nordiska avtalsförslaget uppställas

för erhållande av specialistkompetens. Samma krav bör senare

också uppställas för allmänpraktikerkompetens. Undervisningen bör avslutas

med kunskapsprov. Jag förordar att staten anordnar sådan undervisning.

Jag räknar emellertid med att verksamheten får byggas upp suc
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

cessivt under en relativt lång övergångstid.

Det ankommer på Kungl. Maj :t att besluta om den närmare omfattningen

och utformningen in. m. av den systematiska undervisningen inom den

medelsram som blir tillgänglig för ändamålet. Jag räknar vidare med att

socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet kommer att svara för samordningen

i stort av den systematiska undervisningen i såväl vidareutbildning

som forskarutbildning.

Då det emellertid är både en principfråga och en resursfråga bör riksdagens

godkännande nu särskilt inhämtas beträffande införande av systematisk

undervisning under den fortsatta vidareutbildningen efter allmäntjänstgöringen.

Till frågan om anslag för budgetåret 1969/70 för ändamålet återkommer

jag.

Som jag redan flera gånger berört är det ett vitalt samhällsintresse att läkarna

fördelas på hälso- och sjukvårdens olika sektorer i enlighet med sjukvårdsmyndigheternas

allmänna bedömning av sjukvårdens utveckling. När

man står i begrepp att ändra läkarutbildningen i dess helhet bör man samtidigt

sträva efter att få ett på en gång effektivt och smidigt instrument för

fördelningen av läkare på olika verksamhetsområden på det sätt som bäst

gagnar samhällets intressen. Det framlagda vidareutbildningsförslaget ger

vissa möjligheter till att påverka tillgången av läkare för olika verksamhetsfält

och därigenom långsiktigt främja hälso- och sjukvårdens utveckling.

Jag anser det vara en mycket viktig uppgift för socialstyrelsen att göra

sådana avvägningar och prioriteringar, som tar sikte på såväl det aktuella

sjukvårdsbehovet som den framtida planeringen. Därvid är det givetvis

väsentligt att socialstyrelsen fortlöpande noggrant kartlägger de olika behoven

av specialistutbildade läkare m. fl.

Jag vill i sammanhanget än en gång erinra om att hälso- och sjukvårdsbehovet

ständigt skall vara utslagsgivande, således även när det gäller inrättande

av sådana nya läkartjänster, som kan utnyttjas för vidareutbildning.

Enligt socialstyrelsen finns sjukvårdsmässigt underlag för inrättande

av i stort sett de läkartjänster, som behövs för vidareutbildningen.

Jag har inledningsvis nämnt, att man i fortsättningen bör mera konsekvent

än hittills arbeta med två olika slag av läkartjänster inom sjukvården,

nämligen dels fasta tjänster och dels tjänster för läkare under vidareutbildning.

Såväl allmäntjänstgöringen som specialist- och allmänpraktikerutbildningen

förutsätts ske på tjänster för läkare i underordnad ställning. Det

är därvid av särskild betydelse, att det sjukvårdsmässiga underlaget finns

för att samtliga läkare, som vill genomgå allmäntjänstgöringen, skall kunna

beredas för ändamålet erforderlig tjänstgöring. Jag beräknar, att behovet

av tillgängliga läkartjänster i underordnad ställning för allmäntjänstgöring

kommer att vid utgången av år 1975 utgöra drygt 1 000 tjänster inom den

slutna vården och drygt 400 inom den öppna vården. Antalet underläkartjänster

vid sjukhusen — inberäknat sjukhem för långvarigt sjuka —

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

uppgår f. n. till närmare 3 000 och antalet tjänster inom den öppna vården

utanför sjukhusen till ca 1 000. Övervägande delen av läkartjänsterna vid

sjukhusen och en stor del av läkartjänsterna inom den öppna vården kan

användas för allmäntjänstgöring. Vidare kommer det — som jag inledningsvis

antytt — att bli möjligt att successivt öka antalet läkartjänster,

som kan utnyttjas för vidareutbildning. Mot denna bakgrund anser jag mig

kunna utgå från att alla läkare skall få möjlighet att fullgöra allmäntjänstgöring.

Behovet av tjänster för läkare i underordnad ställning för specialist- och

allmänpraktikerutbildning kan vid utgången av år 1975 uppskattas till drygt

3 500 vid sjukhusen och drygt 200 inom den öppna vården. Jag räknar med

att det också skall bli möjligt att bereda de läkare, som så önskar, tillfälle till

fortsatt vidareutbildning. Detta kommer emellertid att innebära, att de underordnade

läkartjänsterna vid våra sjukhus kommer att i allt större utsträckning

uppehållas av läkare, som befinner sig under vidareutbildning.

Läkarkarriären kommer således som regel att inledas av en huvudsakligen

till sjukhus förlagd tidsbegränsad tjänstgöring -—• vidareutbildningen

— varefter läkaren fortsätter sin verksamhet antingen som läkare

i överordnad ställning vid sjukhus eller också helt utanför sjukhusen.

Många av de läkare, som i dag uppehåller underläkartjänster, måste således

successivt under tidsperioden till omkring år 1975 gå vidare från dessa

tjänster för att bereda plats åt nyutexaminerade läkare. Jag vill i detta

sammanhang erinra om att förordnanden på under läkartjänster enligt nuvarande

bestämmelser meddelas för högst tre år.

Det har inte ansetts behövligt att nu ta ställning till de långsiktiga förändringar

i fråga om konstruktionen av läkartjänster, som kan bli aktuella

bl. a. med anledning av läkarutbildningsförslagen. Socialstyrelsen föreslår

att frågan utreds ytterligare, varvid en samordning bör ske med bl. a. förslagen

från 1963 års klinikutredning. Jag delar socialstyrelsens mening att

frågan bör ytterligare utredas och förslag läggas fram i ett senare sammanhang.

Eftersom tjänstekonstruktionen för läkare i underordnad ställning blir

en viktig beståndsdel i det framtida system som skall ge en önskvärd utveckling

av läkarverksamheten i samhället, vill jag ytterligare något dröja

vid hur jag tänker mig huvuddragen av en kommande organisation i detta

hänseende vid ett genomförande av läkarutbildningsreformen.

Vid den framtida sjukhuskliniken kommer att vid sidan av innehavare

av överordnade tjänster — dvs. överläkare och biträdande överläkare

— i princip finnas, såvitt nu är i fråga, tre kategorier av läkare i underordnad

ställning. Den första består av läkare, som fullgör sin allmäntjänstgöring.

Den andra är de läkare, som genomgår fortsatt vidareutbildning. I båda dessa

fall bör förordnandet på tjänsten vara tidsbegränsat. Den tredje läkarkategorin

utgörs i huvudsak av läkare med fullgjord specialistutbildning.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Vad jag har sagt i fråga om sjukhuskliniker bör i framtiden även kunna

bli tillämpligt på större centraler för öppenvård utanför sjukhusen.

Skulle t. ex. behovet av underläkartjänster, som utnyttjas för vinnande

av kompetens i viss eller vissa specialiteter, minska till följd av den väntade

medicinska utvecklingen medan det aktuella sjukvårdsbehovet inte samtidigt

motiverar indragningar av läkartjänster, kan en förskjutning ske

mellan olika tjänstekategorier. Såväl sjukvårdens som utbildningens intressen

synes därvid på ett smidigt sätt kunna bli tillgodosedda.

Genom att antalet underläkartjänster, som får användas för allmäntjänstgöring

och annan vidareutbildning, vid varje tidpunkt kan anpassas med

hänsyn till det framtida sjukvårdsbehovet, erhåller man den önskvärda

möjligheten att påverka utvecklingen. En förutsättning är dock att uppehållande

av annan tjänst än för vidareutbildning direkt avsedd tjänst i

princip inte skall kunna tillgodoräknas såsom vidareutbildningstjänstgöring.

Vidare bör tjänsterna inte få uppehållas av andra än dem, som skall

fullgöra allmäntjänstgöring eller annan vidareutbildning. Slutligen kan tjänsterna

inte få uppehållas för längre tid än som vederbörande läkare behöver

för att fullgöra föreskriven tjänstgöring under vidareutbildningen.

Detaljerade förslag rörande konstruktionen av läkartjänster vid sjukhuskliniker

(motsvarande) — som bl. a. innebär ändringar av sjukvårdslagen

— kommer senare att läggas fram för riksdagen.

Som jag tidigare berört kommer förslag om reformerad forskarutbildning

att inom kort läggas fram till årets riksdag. Utbildningen fram till

doktorsgraden i medicinskt kliniska ämnen sker f. n. vanligen jämsides

med utövande av underordnad läkartjänst. Jag finner efter samråd med chefen

för utbildningsdepartementet det motiverat att även frågan huruvida

läkartjänstgöring bör kombineras med forskarutbildning i kliniska ämnen

prövas i samband med det utredningsarbete, som måste föregå kommande

förslag till ändringar i sjukvårdslagen.

Utredningsarbetet kräver viss tid. Det ankommer på Kungl. Maj :t att bemyndiga

vederbörande myndigheter att besluta om vilka underläkartjänster,

som under en övergångstid skall vara godkända för allmäntjänstgöring

eller fortsatt vidareutbildning, samt meddela övriga erforderliga bestämmelser.

Socialstyrelsen föreslår, att legitimation vid införande av den nya studieordningen

fortfarande skall kunna erhållas efter grundutbildningen i samband

med nuvarande medicine licentiatexamen. Innebörden av läkarlegitimationen

bör enligt styrelsen därvid ändras till att avse rätt att utöva läkaryrket

i former, som regleras genom särskilda behörighetsvillkor. Vidare

föreslås bl. a. att allmäntjänstgöring efter nuvarande medicine licentiatexamen

skall krävas av den, som skall utöva läkaryrket i självständig

ställning.

Som ett av skälen för att legitimation skall meddelas i samband med

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

medicine licentiatexamen anför socialstyrelsen, att även de medicine licentiater

som fullgör allmäntjänstgöring måste benämnas läkare. Denna synpunkt

tillgodoses redan därigenom att nuvarande medicine licentiatexamen

avses att i den nya studieordningen komma att ersättas av läkarexamen.

Bl. a. kravet på genomgången allmäntjänstgöring för läkare, som skall

utöva läkaryrket i självständig ställning, föranleder vissa ändringar i lagen

om behörighet att utöva läkaryrket. Vid övervägandena om hur dessa ändringar

skall göras bör definitiv ståndpunkt tas till den närmare utformningen

av reglerna för läkarbehörigheten. Läkarexamen enligt den nya utbildningsordningen

kommer emellertid inte att avläggas förrän under år

1973. Jag avser att i annat sammanhang återkomma med preciserade förslag

i legitimationsfrågan m. m.

Som jag nämnt fastställer Kungl. Maj:t kompetenskraven för olika slag

av läkartjänster. Det finns anledning att höja dessa krav. Utbildningskravet

bör t. ex. inte vara lägre för specialister, som har verksamheten förlagd

till sjukhus — såsom överläkare in. fl. — eller samhällets öppna vård, än

för specialister inom privat öppen vård utanför sjukhusen. Införs en särskild

allmänpraktikerutbildning bör denna så snart det lämpligen låter

sig göra också bli ett krav för behörighet til provinsialläkartjänst och motsvarande

tjänst. Det kan nämligen inte anses tillfredsställande att, såsom

f. n. gäller, endast åtta månaders sjukhustjänstgöring skall krävas för behörighet

till provinsialläkartjänst — en tjänst som på sin utövare ställer stora

krav i fråga om medicinskt kunnande och självständigt handlande. Förslag

om införande av särskilt kompetenskrav för allmänpraktiker avses skola

läggas fram för riksdagen i annat sammanhang.

Läkarnas civila och militära utbildning måste samordnas. Beträffande

den lämpligaste anpassningen av läkarnas värnpliktstjänstgöring till den

civila utbildningsgången och till värnpliktsutbildningssystemet i övrigt finner

jag i likhet med ämbetsverken, att ställning härtill bör tas i samband

med prövningen av kommande förslag från 1966 års värnpliktskommitté. Jag

räknar med att samråd i frågan äger rum mellan värnpliktskommittén och

ämbetsverken.

Jag vill slutligen framhålla, att, efter beslut om genomförande av den

reformerade läkarutbildningen, förutsättningarna föreligger för Kungl.

Maj :t att för Sveriges del godkänna den nordiska överenskommelsen om

enhetliga regler rörande specialistkompetens för läkare i huvudsaklig

överensstämmelse med det framlagda nordiska avtalsförslaget.

Härefter vill jag ta upp frågan om tidpunkten för övergången till en

ny ordning för vidareutbildningen.

Som nämnts ankommer det på Kungl. Maj :t att besluta om den närmare

utformningen och omfattningen av specialistutbildningen. Jag vill emellertid

här förutskicka, att jag ämnar föreslå Kungl. Maj:t att införa nya

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

specialistbehörighetsbestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med

framlagda förslag. De som avlägger medicine licentiatexamen eller läkarexamen

efter den 1 juli 1969 bör omfattas av de nya bestämmelserna. Vidare

är jag av den uppfattningen att nuvarande bestämmelser för vinnande

av specialistbehörighet bör få gälla t. o. m. den 30 juni 1975 för sådana

läkare, som legitimerats före den 1 juli 1969.

Som jag tidigare har redovisat kan läkarexamen enligt den nya studieordningen

avläggas första gången i februari 1973. Allmäntjänstgöringen

för de studerande, som följt den nya studieordningen, inleds sålunda våren

1973. Komplettering med viss allmäntjänstgöring utöver fullgjord assistenttjänstgöring

bör krävas av de blivande specialister enligt nya specialistbehörighetsbestämmelserna,

vilka avlägger medicine licentiatexamen efter

den 1 juli 1969 enligt hittillsvarande ordning. Denna allmäntjänstgöring

bör enligt min mening omfatta tre månaders tjänstgöring vid psykiatrisk

klinik — innefattande kunskapsprov i psykiatri -— och sex månaders

tjänstgöring inom öppen vård.

Jag har vid anmälan av de frågor, som gäller utgifterna för budgetåret

1969/70 inom socialdepartementets verksamhetsområde, föreslagit att bl. a.

kostnaderna för vidareutbildning av läkare, som hittills belastat anslag

under åttonde huvudtiteln, bestrids under ett nytt förslagsanslag på femte

huvudtiteln, kallat Efterutbildning av viss sjukvårdspersonal m. in. (prop.

1969: 1 bil. 7 s. 135). I avvaktan på prövningen av ämbetsverkens förslag

om läkares grundutbildning och vidareutbildning räknade jag därvid med

oförändrat medelsbehov för vidareutbildning av läkare eller 214 000 kr. Jag

förordar nu att kostnaderna för vidareutbildning av läkare fr. o. m. budgetåret

1969/70 bestrids från ett särskilt förslagsanslag under femte huvudtiteln,

kallat Vidareutbildning av läkare.

Socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet uppskattar merkostnaden

vid full utbyggnad av den nya läkarutbildningsordningen till ca 6,4

milj. kr., vilket belopp fördelar sig med 400 000 kr. på de medicinska läroanstalterna

och 6 milj. kr. för den systematiska undervisningen under

specialist- och allmänpraktikerutbildningen. Jag bortser därvid från att

ämbetsverken frånräknat visst anslag om ca 100 000 kr. för vidareutbildning

av läkare.

Härtill kommer kostnaderna för den av ämbetsverken föreslagna nya

nämnden för läkares vidareutbildning. Denna nämnd, som avses bli knuten

till socialstyrelsen men även få viss organisatorisk förankring inom universitetsväsendet,

skall enligt förslaget särskilt ha till uppgift att godkänna

tjänster för allmäntjänstgöring, svara för kunskapsprövningen i anslutning

till denna, organisera den systematiska undervisningen och kunskapskontrollen

under vidareutbildningen samt i övrigt svara för specialistutbildningen

och därmed sammanhängande frågor. Vidare skall nämnden avge

förslag till specialiteter.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Uppgifterna för nuvarande socialstyrelsens nämnd för läkares specialistbehörighet

skall enligt förslaget överföras på nämnden för läkares vidareutbildning.

Nämndens kansliorganisation föreslås bli samordnad med nuvarande

nämnden för utländska läkare och knuten till socialstyrelsens byrå för planerings-

och utbildningsfrågor (PB 1) inom planerings- och beredskapsavdelningen.

Kostnaderna för nämnden och dess kansli uppskattas av ämbetsverken

till 480 000 kr. för år.

Det synes mig ändamålsenligt att den föreslagna nämnden inrättas. Nuvarande

nämnd för läkares specialistbehörighet kan därvid upphöra. Det

ankommer på Kungl. Maj :t att besluta om arbetsuppgifter för och organisation

av vidareutbildningsnämnden.

I avvaktan på nämndens tillkomst kan kostnaderna för det relativt omfattande

förberedelsearbete, som krävs för att den föreslagna vidareutbildningsreformen

skall kunna genomföras enligt planerna, för tiden t. o. m.

den 30 juni 1969 bestridas från femte huvudtitelns kommittéanslag enligt

Kungl. Maj :ts bestämmande.

F. n. ingår assistenttjänstgöringar i studierna för medicine licentiatexamen.

Tjänstgöringarna — som är förlagda till sjukhuskliniker som är särskilt

godkända för ändamålet — är i princip oavlönade. Emellertid kan efter

ansökan vikariat på underläkartjänst få tillgodoräknas som assistenttjänstgöring.

Något statsbidrag utgår inte till sjukvårdshuvudmannen för att

assistenttjänstgöringarna är förlagda till huvudmannens sjukvårdsinrättningar.

Det nu framlagda förslaget innebär som nämnts att assistenttjänstgöringarna

utgår. I stället skall läkarna, sedan de avslutat sin grundutbildning,

gå igenom en allmäntjänstgöring såsom ett led i vidareutbildningen och

innan de får utöva läkaryrket i självständig ställning.

Specialistbehörighet erhålls redan i dag genom olika tjänstgöringar vid

sjukhusinrättningar m. m. Avsikten är inte att göra någon principiell ändring

av detta förhållande. Något statsbidrag utgår inte i dag för att tjänstgöring

för specialistkompetens sker vid sjukvårdshuvudmännens inrättningar.

Det principiellt nya i den föreslagna vidareutbildningsordningen är —

förutom att läkaren även skall kunna erhålla allmänpraktikerkompetens

genom vissa tjänstgöringar — att krav på viss genomgången systematisk

undervisning ställs upp. Här skall staten svara för de kostnader som berör

själva undervisningen.

Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har förbehållit

sig att senare fa ta upp frågan om bidrag från staten för vissa

kostnader i samband med vidareutbildningen, som förslaget kan medföra

för huvudmännens del.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

I vad avser omläggningen av grundutbildningen har medel för budgetåret

1969/70 redan beräknats under det under åttonde huvudtiteln upptagna

anslaget Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar till lärarpersonal

(prop. 1969: 1 bil. 10 s. 304).

För vidareutbildningsverksamheten beräknar jag för budgetåret 1969/70

1 milj. kr. Jag vill i detta sammanhang framhålla att bl. a. även de läkare,

som påbörjar tjänstgöringar för den särskilda allmänpralctikerutbildningen

med vägledning av framlagda förslag, bör få tillgång till systematisk undervisning.

Kostnaderna för en kansliorganisation åt nämnden för läkares vidareutbildning

av i huvudsak den utformning, som föreslagits, beräknar jag till

330 000 kr. under nästa budgetår. Till omkostnader samt till arvoden m. m.

till nämndens ledamöter och experter beräknar jag i enlighet med ämbetsverkens

förslag 180 000 kr. Härtill kommer vissa kostnader för anordnande

av kunskapsprov i samband med allmäntjänstgöring. I likhet

med ämbetsverken beräknar jag dessa till ca 50 000 kr.

Mot bakgrund av vad jag sålunda anfört bör till vidareutbildning av läkare

tas upp avrundat 1,6 milj. kr. Vid bifall till detta förslag kan belastningen

på anslaget Efterutbildning av viss sjukvårdspersonal m. m. komma

att bli ca 200 000 kr. mindre än som tidigare beräknats.

Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag att

Kungl. Maj :t

a) föreslår riksdagen att godkänna vad jag i det föregående

förordat rörande grundutbildning för läkare av

fem och ett halvt år;

b) föreslår riksdagen att godkänna vad jag i det föregående

förordat om systematisk undervisning under vidareutbildning

av läkare;

c) bereder riksdagen tillfälle att yttra sig angående vad

jag i det föregående anfört om vidareutbildning av läkare

m. m. i övrigt;

d) föreslår riksdagen att till Vidareutbildning av läkare

för budgetåret 1969/70 under femte huvudtiteln anvisa ett

förslagsanslag av 1 600 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med

instämmande av statsrådets övriga ledamöter

hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Bilaga 1

Förslag till överenskommelse mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige

om enhetliga regler rörande specialistkompetens för läkare

De fördragsslutande staterna,

som tidigare träffat överenskommelse om en gemensam nordisk arbetsmarknad

för läkare och

som funnit överenskommelsen böra kompletteras med enhetliga regler rörande

specialistkompetens för läkare,

ha enast om följande.

Artikel 1

För att läkare i fördragsslutande stat skall erhålla rätt att för allmänheten tillkännagiva

att han är specialist inom visst område av läkarvetenskapen — specialistkompetens

— skola de förutsättningar vara uppfyllda, som framgå av det

följande.

Artikel 2

Den som erhåller specialistkompetens skall ha genomgått vidareutbildning,

bestående av

dels en allmän utbildningsperiod,

dels huvudutbildning inom den specialitet, vari specialistkompetens sökes,

och dels sidoutbildning inom annan specialitet, som är av betydelse för den

sökta kompetensen.

Därjämte skall prövning i någon form ha skett av att sökanden förvärvat för

ändamålet erforderliga kunskaper.

Artikel 3

Den allmänna utbildningsperioden skall omfatta omkring två år och avse tjänstgöring

såsom underordnad läkare i öppen eller sluten vård. Minst ett år av perioden

skall utgöras av klinisk sjukhustjänstgöring, i vilken skall ingå tjänstgöring

vid såväl invärtesmedicinsk som kirurgisk avdelning.

Artikel 4

Huvudutbildningen och sidoutbildningen skola fullgöras efter det sökanden

vunnit obegränsad legitimation som läkare och omfatta tjänstgöring vid sjukhus

under minst fyra år. Huvudutbildningen skall pågå under minst tre år och sidoutbildningen

som regel under minst ett halvt år.

Därest inom område för större specialitet såsom invärtesmedicin och allmän

kirurgi erkännes specialitet i begränsat område — grenspecialitet — utan att

denna anordnas som självständig specialitet, skall för specialistkompetens i grenspecialiteten

krävas, att sökanden förvärvat sådan kompetens i huvudspecialiteten

och därjämte fullgjort tjänstgöring som i första stycket sägs under minst två

år inom området för grenspecialiteten.

Artikel 5

Huvudutbildningen och sidoutbildningen få endast fullgöras vid sjukhus, som

efter prövning godkänts för sådan utbildning.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Sålunda godkända sjukhus skola allt efter sina resurser att meddela utbildning

som ovan sagts indelas i två kategorier. Till kategori I hänföras universitetssjukhus,

andra undervisningssjukhus, större centralsjukhus och vissa specialsjukhus.

Kategori II består av övriga godkända sjukhus.

Tjänstgöring vid sjukhus av kategori I skall kombineras med på lämpligt sätt

anordnad systematisk undervisning.

Minst ett år av huvudutbildningen skall ha fullgjorts vid sjukhus av kategori I.

Artikel 6

Såväl huvudutbildningen som sidoutbildningen skall i princip fullgöras i underordnad

ställning.

Fristående vikariat av kortare varaktighet än en månad får icke tillgodoräknas

för huvudutbildning.

Högst ett halvt år av huvudutbildningen får fullgöras såsom vikarie, såvida

icke vikariatet äger rum i omedelbar anslutning till tjänstgöring som innehavare

av tjänst eller fråga är om sammanhängande vikariat under längre tid än ett

halvt år.

Artikel 7

Tjänstgöring i annan fördragsslutande stat skall för förvärvande av specialistkompetens

tillerkännas samma värde som tjänstgöring i den stat, där specialistkompetens

sökes.

Artikel 8

Då särskilda skäl föranleda det får specialistkompetens meddelas, oaktat sökandens

utbildning avviker från vad som stadgats i det föregående, därest hans specialistkompetens

kan anses vara i huvudsak likvärdig med den, till vilken bestämmelserna

i denna överenskommelse syfta.

Artikel 9

Har den som söker specialistkompetens i en fördragsslutande stat redan förvärvat

sådan kompetens i annan fördragsslutande stat, skall han äga erhålla samma

rätt i den förstnämnda staten under förutsättning

dels att han vunnit och alltjämt äger obegränsad legitimation som läkare i

denna stat,

dels ock att ifrågavarande område av läkarvetenskapen där är erkänt som specialitet

enligt de bestämmelser, som reglera läkares rätt att beteckna sig som

specialist.

Artikel 10

1. Under en övergångstid från undertecknandet av denna överenskommelse

får specialistkompetens beviljas oaktat sökandens utbildning icke överensstämmer

med vad som kräves enligt bestämmelserna i artiklarna 2—6. övergångstiden

får icke överstiga åtta år, dock får beträffande enstaka specialiteter en längre

övergångstid medgivas i vad gäller genomförandet av föreskriften i sista stycket

av artikel 5, därest detta av organisatoriska skäl befinnes oundgängligt.

2. Från vad som stadgats i artikel 9 äger fördragsslutande stat föreskriva undantag

beträffande medborgare i staten, som ansöker om specialistkompetens

inom åtta år från överenskommelsens undertecknande.

3 — Biliang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 35

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Artikel 11

Efter förhandlingar äger Islands regering ansluta sig till denna överenskommelse.

Artikel 12

Denna överenskommelse skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten deponeras

i det svenska utrikesdepartementets arkiv.

Överenskommelsen träder i kraft så snart samtliga ratifikationsinstrument deponerats.

Envar av de fördragsslutande staterna kan uppsäga överenskommelsen med

en uppsägningstid av sex månader att upphöra den 1 juli eller den 1 januari.

Till bekräftelse härav ha de befullmäktigade ombuden för respektive stat undertecknat

denna överenskommelse och försett densamma med sina sigill.

Som skedde i Stockholm den ............ i ett exemplar på svenska, danska,

finska och norska språken, av vilket svenska utrikesdepartementet skall överlämna

bestyrkta avskrifter till de övriga fördragsslutande staternas regeringar.

Specialmotivering

Den 13 oktober 1959 framlades av särskilda sakkunniga förslag till överenskommelse

om gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare. I anslutning härtill

torde även de föreslagna reglerna om specialistkompetens för nordiska läkare

böra fastställas i form av en överenskommelse. Det förutsättes i denna, att överenskommelsen

om gemensam arbetsmarknad dessförinnan kommit till stånd.

Artikel 3

Spörsmålet om förläggandet av den allmänna utbildningsperioden helt eller

delvis till tiden före eller efter det sökanden vunnit legitimation eller auktorisation

såsom läkare har arbetsgruppen ej ansett vara av beskaffenhet att behöva

regleras enhetligt. Det bör ankomma på varje land att bestämma härom.

Såsom kirurgisk avdelning bör även kunna anses odelat sjukhus, där en betydande

kirurgisk verksamhet bedrives.

Artikel 4

Med hänsyn till den ordning, som i Danmark och Norge gäller i fråga om rätt

att utöva läkarverksamhet, har i fördragstexten använts uttrycket obegränsad

legitimation.

I viss omfattning bör tjänstgöring vid medicinsk-teoretisk institution kunna anses

likvärdig med sjukhustjänstgöring.

Artikel 8

I praktiken kan det inträffa att sökande måste anses reellt kompetent, oaktat

hans utbildning avviker från vad som föreskrives. I sådant fall bör hinder icke

föreligga att bevis om specialistkompetens meddelas. En undantagsbestämmelse

av här föreslaget innehåll har därför ansetts påkallad.

Artikel 10

En ganska lång övergångstid måste av olika skäl medgivas innan de nya utbildningsbestämmelserna

kan träda i kraft. Sålunda bör bl. a. den som påbörjat

sin utbildning enligt de äldre bestämmelserna i huvudsak äga fullfölja sin utbildning

enligt dessa. Vidare kommer utarbetandet av de erforderliga nya nationella

bestämmelserna att kräva viss tid. Arbetsgruppen har med hänsyn härtill icke

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

67

ansett sig kunna förorda en kortare övergångstid än åtta år från överenskommelsens

undertecknande.

Den i artikel 5 sista stycket intagna föreskriften att minst ett år av huvudutbildningen

skall ha fullgjorts vid sjukhus av kategori I kan av sjukhusorganisatoriska

skäl möjligen bli svår att realisera inom den regelrätta övergångstiden.

Med hänsyn härtill har beträffande denna föreskrift en längre övergångstid

ansetts böra få medges i fråga om enstaka specialiteter.

I andra stycket angivet undantag har tillkommit på begäran från dansk sida.

Det kan nämligen befinnas önskvärt att förhindra att det egna landets läkare

under övergångstiden kompletterar sin utbildning i annan fördragsslutande stat

på lättare utbildningsvillkor än i hemlandet.

Artikel 11

Island har icke varit representerat under utredningsarbetet men bör efter förhandlingar

dock kunna få ansluta sig till överenskommelsen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Bilaga 2

Sammanfattning av betänkandet Läkares grundutbildning och vidareutbildning

(SOU 1967:51) avgivet av sakkunniga tillkallade av medicinalstyrelsen och universitetskanslersämbetet

(betänkandets kap. 9)

De väsentligaste delarna av uppdraget har varit att utreda förutsättningarna

dels för Sveriges anslutning till ett avtal om enhetliga regler rörande specialistkompetens

för läkare med i huvudsak det innehåll som föreslagits av en nordisk

arbetsgrupp i betänkandet Specialistkompetens för nordiska läkare (NU 1964: 6),

dels för en begränsning av tidsåtgången för medicinsk utbildning fram till avläggande

av medicine licentiatexamen till ca fem och ett halvt studieår med bibehållande

av den nuvarande studieordningens huvuddrag. Vad gäller den senare

delen av uppdraget borde utgångspunkten enligt direktiven vara det i prop.

1954:212 hävdade betraktelsesättet, att läkarutbildningen — omfattande såväl

grundutbildning, dvs. utbildning fram till medicine licentiatexamen, som på denna

byggande specialiserade utbildningslinjer, vidareutbildning — utgjorde en enhet.

Den medicinska utbildningens mål och uppdelning

Medan målet för den grundläggande läkarutbildningen tidigare var att producera

kompetenta allmänläkare, är målet för den nuvarande grundutbildningen att

ge den nödvändiga grundvalen för en senare, huvudsakligen praktiskt inriktad

vidareutbildning för olika former av medicinsk verksamhet.

Trots att sjukvårdens utveckling karakteriseras av en fortsatt, tilltagande specialisering

anser vi inte att tiden ännu är mogen för en genomgripande förändring

av grundutbildningens innehåll samt omfattningen beträffande de kliniska specialämnena.

Specialistvården kan nämligen f. n. inte anses utbyggd i sådan omfattning,

att den motiverar en radikal nedskärning av utbildningen i dessa ämnen.

Vi anser att samtliga läkare — oavsett vilken framtida verksamhet de kommer

att ägna sig åt —• behöver en medicinsk allmänutbildning i specialämnena av ungefär

samma omfattning som för närvarande.

Den medicinska utbildningen bör i likhet med vad som nu gäller och i enlighet

med den nordiska arbetsgruppens uppfattning indelas i grundutbildning, vidareutbildning

och efterutbildning.

Grundutbildningen avser universitetsstudierna fram till medicine licentiatexamen.

Våra förslag innebär bl. a., att assistenttjänstgöringarna skall utgå ur grundutbildningen

och inordnas i en för alla läkare obligatorisk tjänstgöring om 15 månader

— allmänutbildning. Målet för grundutbildningen anser vi böra vara att ge

de blivande läkarna sådana kunskaper och färdigheter som är av vetenskaplig och

praktisk betydelse för alla läkare och som fordras såsom grund för deras vidareutbildning.

Vidareutbildningen avser den del av utbildningen, som följer efter medicine

licentiatexamen och som huvudsakligen under utövning av läkaryrket leder fram

till läkarnas slutliga verksamhet på skilda medicinska områden, bl. a. som specialister.

Med specialist menar vi en läkare, som med stöd av stadgade normer och enligt

ett erkänt värderingssystem har uppnått och vidmakthåller en ansenlig grad av

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

kunskaper och skicklighet inom ett särskilt medicinskt verksamhetsområde och

som huvudsakligen begränsar sin verksamhet till detta.

Efterutbildningen avser sådan utbildning, som följer efter vidareutbildningen

och som syftar till att i takt med medicinens utveckling ge de praktiskt verksamma

läkarna kunskaper om nya vetenskapliga landvinningar och utvecklandet

av nya metoder m. m. inom deras respektive verksamhetsområden.

Studieordning m. m. under grundutbildningen

Studierna under grundutbildningen indelas i tre stadier. Det första stadiet, det

prekliniska stadiet, omfattar de två första studieåren och avslutas med medicine

kandidatexamen. Det andra kallas det propedeutiska stadiet och omfattar det nuvarande

s. k. propedeutiska året. Det tredje benämns det kliniska stadiet och indelas

i två delar. Den första delen omfattar det fjärde årets studier med kurserna

i medicin och kirurgi. Den andra delen omfattar tre terminer och motsvarar det

nuvarande s. k. fria kliniska stadiet. Assistenttjänstgöringarna föreslås som tidigare

nämnts utgå ur grundutbildningen. Sedan det kliniska stadiets andra del är

fullföljd erhålls medicine licentiatexamen. Studietiden för examens avläggande

kan sålunda begränsas till fem och ett halvt år.

Läsåret föreslås fr. o. m. det tredje studieåret omfatta 40 veckor fördelade på

två terminer om vardera 20 veckor. Höstterminen föreslås börja omkring den

25 augusti och sluta sista veckan i januari. Vårterminen föreslås börja senast den

första februari och pågå t. o. m. slutet av juni.

För hela grundutbildningen föreslås en i princip bunden studiegång.

Ledningen och övervakningen av den medicinska utbildningen är en krävande

uppgift för fakulteten och dess utbildningsnämnd. Vi anser att utbildningsnämnden

inte bör belastas med detaljplanering av utbildningens innehåll och organisation

inom grundutbildningens olika stadier. I stället bör skapas funktionsdugliga

lednings- och övervakningsorgan för de olika stadierna genom att i enlighet

med universitetsstadgans bestämmelser särskilda avdelningar bildas inom utbildningsnämnden,

vilka kan få besluta på nämndens vägnar i vissa ärenden eller

grupper av ärenden. Vi föreslår att tre sådana avdelningar bildas med uppgift att

samordna undervisningen inom de olika stadierna av utbildningen, nämligen en

för det prekliniska stadiet, en för det propedeutiska stadiet och en för det kliniska

stadiet.

Det prekliniska stadiet

För det prekliniska stadiets del innebär utredningsuppdraget enligt vår uppfattning

att vi skall överväga om en omfördelning av utbildningsmomenten kan

ske mellan detta stadium och antingen den fortsatta grundutbildningen, dvs. de

propedeutiska och kliniska stadierna, eller den därpå följande vidareutbildningen.

Vi anser att två studieår är ett minimum för den prekliniska utbildningen och att

ingen omfördelning av väsentliga utbildningsmoment är möjlig mellan å ena sidan

det prekliniska stadiet och å andra sidan de senare stadierna i grundutbildningen

eller vidareutbildningen. Frågorna om utbildningsplanen för det prekliniska

stadiet faller i övrigt utanför ramen för utredningsuppdraget men synes så

betydelsefullt att vi anser att de bör bli föremål för särskild prövning. Vi föreslår

dock att undervisningen i allmänbiologi under den första studieterminen redan

nu utökas med 2 å 4 undervisningstimmar i mikrobiologi. Undervisningen i medicinsk

genetik föreslås vidare bli utökad genom att undervisningstimmar beräknas

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

för medverkan av lärare i medicinsk genetik i samundervisning med olika kliniska

ämnen.

Det propedeutiska stadiet

En förkortning av den totala tidsåtgången för grundutbildningen i enlighet med

direktiven kräver en väsentlig omläggning av studieordningen under det propedeutiska

året. Det propedeutiska årets karaktär av en introduktion till de kliniska

studierna understryks i vårt förslag och stor vikt läggs vid samordning mellan

undervisningen i de olika ämnena. Samundervisningen föreslås ske dels som en

samordnad undervisning, varvid undervisningen schemamässigt samordnas i innehållsmässigt

gemensamma eller angränsande avsnitt, dels som en gemensamundervisning,

varvid två eller flera lärare gemensamt deltar i undervisningen. Under

det propedeutiska stadiet skall undervisningen meddelas under tio månader fördelade

på två lika långa terminer.

Ämnena medicinsk mikrobiologi och farmakologi föreslås bli förlagda till första

terminen under det propedeutiska året. Tentamen i ämnena skall ske i anslutning

till respektive kurser. Översiktskurserna i medicin och kirurgi, kursen i kliniska

undersökningsmetoder, de förberedande kurserna i socialmedicin och röntgendiagnostik

samt demonstrationskursen i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi

föreslås sammanförda till en kurs, benämnd kurs i klinisk propedeutik och med

en lärare i klinisk propedeutik som kursledare. I denna kurs föreslås ingå även

föreläsningar i psykiatri jämte utvecklingspsykologi m. m. Kursen pågår under

hela året. Undervisningen ökar i omfattning under året och intensifieras under

de sista fem å sex veckorna, då de studerande bör ges möjlighet att kontinuerligt

sätta sig in i sjukvårdsarbetet och den kliniska verksamheten.

Klinisk kemi och klinisk fysiologi föreslås vara särskilda läroämnen. Undervisningen

i dessa ämnen föreslås bli samordnade med dels ämnet patologi (patokemi

och patofysiologi), dels kursen i klinisk propedeutik (klinisk laboratoriediagnostik).

Undervisningen i patologi skall samordnas med undervisningen i klinisk

propedeutik, klinisk kemi och klinisk fysiologi samt även i viss utsträckning med

medicinsk mikrobiologi. Timantalet för obduktionsdemonstrationer föreslås minskat

under det propedeutiska stadiet samtidigt som ett visst antal dylika demonstrationer

föreslås bli anordnade under kurserna i medicin och kirurgi. Sluttentamen

i patologi avläggs under det propedeutiska året. De kunskaper i patologi, som de

studerande tillägnar sig efter detta år, bör kontrolleras i samband med förhören

i kliniska ämnen och i läkarexamen.

Det kliniska stadiets första del

Under detta stadium, det fjärde studieåret, genomgås kurserna i medicin och

kirurgi. Några förändringar beträffande den totala undervisningsvolymen under

dessa kurser föreslås inte. Nuvarande särskilda kurs i ftisiologi föreslås utgå och

motsvarande undervisning bör bli meddelad i huvudsak under kursen i medicin.

Viss undervisning i neurologi bör vidare meddelas under medverkan av lärare i

neurologi. Till kursen i kirurgi överförs viss undervisning från nuvarande översiktskurs

i kirurgi under det propedeutiska året. Nuvarande undervisning i odontologi

föreslås överförd till kursen i oto-rhino-laryngologi. Viss undervisning i

ahdominell gynekologi föreslås skola ingå i kirurgiundervisningen. De till undervisningen

i neurokirurgi hörande föreläsningarna i neurotraumatologi förläggs

till kursen i kirurgi. Föreläsningsundervisningen i radioterapi med tumördiagnostik

ges i sin huvuddel alltjämt under kursen i kirurgi. Undervisningen i röntgen
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1969

diagnostik föreslås i största möjliga utsträckning bedrivas som gruppundervisning,

varjämte varje studerande bör delta i det praktiska arbetet på röntgenavdelningen.

Delar av den särskilda undervisning, som skall samordnas med undervisningen

i medicin respektive kirurgi och meddelas av ämneslärare i klinisk kemi,

klinisk fysiologi och klinisk bakteriologi, föreslås i viss utsträckning meddelas

som gemensamundervisning med lärare i medicin respektive kirurgi inom ramen

för de kliniska och polikliniska föreläsningarna i dessa ämnen. Härigenom kan

det totala antalet föreläsningar minskas till förmån för praktisk tjänstgöring. Kunskapskontroll

i form av tentamen föreslås avsluta kurserna i medicin och kirurgi.

Härvid skall fordringarna avpassas till den nya studieplanen på sådant sätt, att

tentamen normalt kan avläggas i anslutning till kursens slut och inom kurstidens

ram. För att de studerande skall få tid till tentamensläsning bör de befrias från

praktiskt arbete under de sista veckorna av medicin- respektive kirurgiterminen.

Nuvarande tentamina i medicin och kirurgi, som avläggs först efter fullgjord

assistenttjänstgöring, föreslås bli ersatta av en läkarexamen, som skall ingå i vidareutbildningen.

Det kliniska stadiets andra del

Målet för utbildningen i de kliniska specialdisciplinerna och i övriga specialämnen

bör alltjämt vara att ge en gemensam grundläggande undervisning för

både allmänläkaren och specialisten. Mot bakgrund av detta vårt ställningstagande

och med hänsyn till önskvärdheten av ett närmande i fråga om den medicinska

grundutbildningen mellan de nordiska länderna anser vi oss inte kunna föreslå

någon väsentlig minskning av undervisningen i dessa ämnen.

Enligt direktiven bör möjligheterna av en fastare organisation av det fria kliniska

skedet övervägas, bl. a. med hänsyn till önskvärdheten att nedbringa förseningar

i de medicinska studierna. Yi anser det inte möjligt att föreslå en fri studiegång

under det kliniska stadiets andra del, eftersom det för att genomföra en

sådan inom den angivna tidsramen skulle krävas en större utbildningskapacitet

än vad som motsvarar det direkta antalet intagna studerande per år. Vi erinrar

därvid om den betydande ökning av nybörjarintagningen vid de medicinska lärosätena

som pågår. Vi förordar i stället en bunden studiegång. Följande studieordning

föreslås för det kliniska stadiets andra del.

Utbildningen skall pågå under tre terminer. De kurser som skall genomgås varje

termin sammanförs i två »kurs-block» vart och ett omfattande tio veckor. Den ena

hälften av de studerande genomgår först kurserna i terminens ena block och fortsätter

därefter med kurserna i det andra. Den andra hälften av de studerande följer

undervisningen i omvänd ordning.

Första terminens block omfattar kurser i följande ämnen.

1. Psykiatri samt

försvars- och katastrofmedicin, del I eller del II.

2. Dermato-venereologi,

infektionsmedicin (klinisk epidemiologi) samt

försvars- och katastrofmedicin, del I eller del II.

Andra terminens block omfattar kurser i följande ämnen.

1. Obstetrik och gynekologi (under kursen meddelas undervisning i nyföddhetsperiodens

pediatrik).

2. Oftalmiatrik,

oto-rhino-laryngologi (under kursen fullgörs viss tjänstgöring vid radiotera
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

peutisk klinik) samt

rättsmedicin.

Tredje terminens block omfattar kurser i följande ämnen.

1. Pediatrik järnte barnpsykiatri.

2. Hygien,

neurologi samt

socialmedicin.

Undervisningen i de enskilda ämnena under det kliniska stadiets andra del

Första terminens ämnen

Psykiatri. Nuvarande fasta kombination med neurologi föreslås upphöra. Med

hänsyn härtill föreslås viss undervisning i neurologi skola tillkomma under kursen

i psykiatri. I övrigt föreslås ingen förändring av föreläsningstiden under kursen.

Möjligheterna till samundervisning med andra kliniska ämnen bör utnyttjas

under hela det kliniska stadiet för att därigenom bredda patientunderlaget för

undervisning i psykiatri.

Dermato-venereologi. Viss undervisning i radioterapi med tumördiagnostik föreslås

skola meddelas under kursen.

Infektionsmedicin (— klinisk epidemiologi). Benämningen på det nuvarande

ämnet klinisk epidemiologi föreslås bli ändrad till infektionsmedicin. Viss undervisning

i tuberkulosens epidemiologi, som nu meddelas under kursen i ftisiologi,

föreslås bli överförd till kursen i infektionsmedicin. Samtidigt utgår nuvarande

kurs i ftisiologi.

Försvars- och katastrof medicin (= krigsmedicin jämte grundkurs i civil krigssjukvård).

Nuvarande kurs i krigsmedicin föreslås bli ersatt med en kurs i försvars-

och katastrofmedicin och samordnad med den av riksdagen år 1963 beslutade

grundkursen i civil krigssjukvård. Kursen bör bestå av två delar, som båda

skall kunna kombineras antingen med kurserna i dermato-venereologi och infektionsmedicin

eller med kursen i psykiatri. En särskild arbetsgrupp inom universitetskanslersämbetet

föreslås få i uppdrag att organisera utbildningen i samråd

med beredskapsavdelningen inom socialstyrelsen och försvarets centrala myndigheter.

Man bör därvid försöka organisera undervisningen så att den leds centralt

med hjälp av olika experter. Den huvudsakliga delen av undervisningen bör baseras

på film och TV-inspelat undervisningsmaterial.

Andra terminens ämnen

Obstetrik och gynekologi. Studiekursen föreslås i likhet med andra kurser under

det kliniska stadiets andra del omfatta en tid av tio veckor. Det totala antalet föreläsningstimmar

föreslås vara oförändrat. En viss del av undervisningen bör dock

ges i samundervisning med lärare i pediatrik och behandla nyföddhetsperiodens

fysiologi och patologi samt förebyggande mödravård. Under kursen förutsätts de

studerande tjänstgöra på förlossningsavdelning, gynekologisk avdelning och poliklinik

samt även på nyföddhetsavdelning. I övrigt föreslås ingen ändring av studiekursens

innehåll.

Oftalmiatrik. Ingen ändring föreslås av studiekursens innehåll.

Oto-rhino-laryngologi. Inom kursens ram föreslås särskild undervisning i radioterapi

med tumördiagnostik bli meddelad. Den undervisning i odontologi som nu

ingår i kursen i kirurgi överförs till kursen i oto-rhino-laryngologi. Under kursen

skall de studerande förutom sedvanlig tjänstgöring vid öron-, näs- och halsklinik

s. 73 Kontrollera mot PDF

1 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969 73

och poliklinik också fullgöra tjänstgöring vid radioterapeutisk klinik. I övrigt

föreslås inga ändringar i studiekursens innehåll.

Rättsmedicin. Ingen ändring föreslås av studiekursens innehåll.

Tredje terminens ämnen

Pediatrik. Undervisningen i pediatrik avseende barnets normala somatiska utveckling

föreslås bli meddelad under kursen i klinisk propedeutik samt avseende

nyföddhetsperiodens fysiologi och patologi jämte den förebyggande mödravården

under kursen i obstetrik och gynekologi. Under sistnämnda kurs förutsätts de

studerande samtidigt fullgöra viss tjänstgöring vid nyföddhetsavdelning. Studiekursen

i pediatrik skall omfatta en tid av tio veckor. Framför allt med hänsyn till

den undervisning i pediatrik, som skall ges under kursen i obstetrik och gynekologi,

minskas det totala antalet föreläsningstimmar under huvudkursen.

Barnpsykiatri. Undervisningen i barnpsykiatri föreslås i huvudsak ha samma

omfattning och innehåll som för närvarande. Studiekursen ges i anslutning till

kursen i pediatrik. Härutöver skall viss undervisning i barnpsykiatri meddelas

under kursen i klinisk propedeutik.

Socialmedicin. Undervisningen i socialmedicin föreslås i likhet med vad som

nu är fallet bli meddelad under medicine licentiatstudiernas samtliga stadier, dvs.

under det propedeutiska stadiet, det kliniska stadiets första del samt under det

kliniska stadiets andra del både under huvudkursen och i samband med särskilt

angivna kurser. Huvudkursen i socialmedicin skall omfatta en tid av tio veckor.

Under denna tid bör samundervisning med hygien och neurologi meddelas.

Neurologi. Viss undervisning i ämnet föreslås bli meddelad i samband med kurserna

i klinisk propedeutik, medicin och psykiatri. Det totala antalet föreläsningstimmar

under studiekursen i neurologi föreslås vara oförändrat. Däri skall dock

ingå visst antal föreläsningar i neurokirurgi.

Hygien. Ingen väsentlig ändring föreslås beträffande undervisningen i hygien.

Övriga ämnen

Ftisiologi. Nuvarande särskilda kurs i ftisiologi under det kliniska stadiet utgår.

Undervisningen föreslås bli överförd till kurserna i medicin och infektionsmedicin.

Radioterapi med tumördiagnostik. Viss undervisning i radioterapi rörande strålbiologi,

strålfysik och strålskydd föreslås ingå i kursen i klinisk propedeutik. Huvuddelen

av föreläsningsundervisningen i ämnet förutsätts bli meddelad under

kursen i kirurgi. Vidare föreslås undervisning i ämnet ingå i kurserna i oto-rhinolaryngologi

och dermato-venereologi samt särskild undervisning i gynekologisk

radioterapi i kursen i obstetrik och gynekologi. Tjänstgöringen vid radioterapeutisk

klinik och poliklinik förläggs jämsides med kursen i oto-rhino-laryngologi.

Röntgendiagnostik. Viss undervisning i elementär röntgendiagnostik jämte strålbiologi,

strålfysik och strålskydd föreslås bli meddelad under kursen i klinisk propedeutik.

Den totala undervisningstiden i ämnet under kurserna i medicin och

kirurgi föreslås vara oförändrad. Föreläsningarna under kursen i kirurgi skall

dock minskas till förmån för gruppundervisning, varjämte de studerande skall

handledas i det praktiska arbetet på röntgenavdelningen.

Allmänutbildning

I uppdraget ingår att pröva frågan, huruvida assistenttjänstgöringarna helt eller

delvis skall utgå ur grundutbildningen och inordnas i den allmänna utbildnings
3*

— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 35

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

period, som enligt det nordiska avtalsförslaget skall inleda vidareutbildningen till

specialist och avse ca två års läkartjänstgöring under fullt professionellt ansvar.

Tjänstgöringar nas inordnande i perioden fordrar sålunda att de förenas med sådant

ansvar. Något hinder mot att så sker synes inte föreligga eftersom de, som

avlägger medicine licentiatexamen enligt den av oss föreslagna studieordningen,

har genomgått alla kurser och tentamina, bl. a. i medicin och kirurgi, och sålunda

förvärvat den kompetens som kan anses erforderlig. Assistenttjänstgöringarna

föreslås därför helt utgå ur grundutbildningen. Som ersättning för dessa tjänstgöringar

föreslås en för erhållande av legitimation såsom läkare obligatorisk utbildning,

kallad allmänutbildning.

Enligt avtalsförslaget skall minst ett år av den allmänna utbildningsperioden

vara klinisk sjukhustjänstgöring, i vilken skall ingå tjänstgöring vid såväl medicinsk

som kirurgisk klinik. Yi föreslår därför obligatoriska tjänstgöringar om vardera

sex månader under denna utbildningsperiod i de centrala kliniska disciplinerna

invärtesmedicin och kirurgi. Eftersom invärtesmedicinen är av grundläggande

betydelse för alla läkare föreslås tjänstgöringen vid medicinsk klinik

inleda allmänutbildningen. Det är önskvärt att varje läkare har praktisk erfarenhet

av intensivvård i allmän bemärkelse och kan behandla akut uppkomna situationer

med sviktande vitala livsfunktioner. En till två månader av tjänstgöringen

vid kirurgisk klinik föreslås därför fullgöras vid anestesiavdelning, där intensivvård

bedrivs. Under en övergångstid bör dock även anestesiavdelning utan särskild

intensivvårdsavdelning kunna godtas.

Vi har prövat om den allmänna utbildningsperioden obligatoriskt bör innefatta

viss tids tjänstgöring inom psykiatrisk vård. Vid bedömningen av skälen för och

emot en sådan tjänstgöring under allmänutbildningen har vi funnit att de motiv

som talar för en obligatorisk tjänstgöring väger över de som talar emot. Enligt

vår uppfattning måste ökad erfarenhet av psykiatrisk sjukvård betraktas som värdefull

för alla läkarkategorier, varför sådan tjänstgöring bör vara ett krav för

oinskränkt behörighet att utöva läkaryrket, dvs. legitimation. Allmänutbildningen

föreslås därför omfatta tre månaders tjänstgöring vid sådana psykiatriska eller

barn- och ungdomspsykiatriska kliniker, som har en väl differentierad öppen och

sluten vård. Tjänstgöringen bör följa omedelbart efter tjänstgöringen vid kirurgisk

klinik.

Vi har prövat om perioden härutöver obligatoriskt bör innefatta viss tids tjänstgöring

i öppen vård. För att i största möjliga utsträckning ge läkarna tillfälle till

utbildning i öppen vård och därmed lära dem att inse vikten av integration och

samarbete mellan öppen och sluten vård har vi funnit det värdefullt att tjänstgöringen

vid medicinsk klinik också omfattar integrerad tjänstgöring i öppen och

sluten vård. Under en tid av högst två månader bör läkaren i fråga, ehuru formellt

anställd vid vederbörande medicinska klinik, i viss utsträckning följa arbetet

hos en provinsialläkare som är verksam inom sjukhusets upptagningsområde

och om möjligt stationerad på samma ort som sjukhuset. Vi är väl medvetna om

att det kan vara svårt att omedelbart organisera en sådan tjänstgöring i alla sjukvårdsområden

och föreslår därför endast att man i största möjliga utsträckning

ordnar en försöksverksamhet enligt de riktlinjer som vi angivit.

Läkarexamen

Beträffande undervisningen i medicin och kirurgi under grundutbildningen har

vi föreslagit att huvudkurserna i dessa ämnen skall avslutas med en tentamen,

som är av mindre omfattning än den som nu genomgås efter assistenttjänstgöringen

i respektive ämne. Detta beror på att de studerande vid tiden för de föreslagna

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

tentamina inte fullgjort allmänutbildningens tjänstgöringar vid medicinsk och

kirurgisk klinik. Slutlig kunskapskontroll i medicin och kirurgi bör därför äga

rum först sedan dessa tjänstgöringar fullgjorts. Av flera skål anser vi det inte

lämpligt att universiteten svarar för den aktuella kunskapskontrollen utan förordar

att den anförtros åt en särskild statens nämnd för läkares vidareutbildning,

som vi föreslår skall inrättas. Vidare föreslår vi att kunskapskontrollen skall anordnas

som en för både medicin och kirurgi gemensam, icke betygsgraderad examination,

kallad läkarexamen. Till nämnden bör knytas bl. a. en arbetsgrupp, bestående

av representanter för berörda ämnen, med uppgift att administrera läkarexamen.

Innehållet i denna bör i huvudsak motsvara fordringarna i nuvarande

tentamina i medicin och kirurgi. Läkarexamen avses vara skriftlig och anordnas

två gånger per år. Vid dess genomförande bör flervalsmetod i någon form, kombinerad

med databehandling, komma till användning.

Specialistutbildning

Som tidigare nämnts skall enligt avtalsförslaget vidareutbildningen till specialist

inledas med en allmän utbildningsperiod om ca två år. Med hänsyn härtill

föreslår vi att de läkare, som fullgjort allmänutbildningen om 15 månader och

som avser att utbilda sig till specialist, skall genomgå nio månaders ytterligare

tjänstgöring. Vi anser det fördelaktigt att denna tjänstgöring fullgörs inom områden

av betydelse för den sökta kompetensen. Bl. a. av sjukhusorganisatoriska

skäl bör i fråga om tjänstgöringen meddelas så få begränsande föreskrifter som

möjligt. Vi föreslår därför en i huvudsak valfri tjänstgöring i underordnad ställning.

Vidare bör tjänstgöringen vid valfri tid under utbildningen få fullgöras

1) i läkardistrikt, 2) vid lasarett eller sjukstuga, 3) vid enskild sjukvårdsinrättning,

som godkänts för sådan utbildning av statens nämnd för läkares vidareutbildning,

eller 4) vid medicinsk-teoretisk institution. Som regel får tjänstgöringen

inte fullgöras i specialitet, inom vilken sökanden har att fullgöra huvud- eller

sidoutbildning för förvärvande av den aktuella specialistkompetensen. Intill sex

månader av tjänstgöringen i läkardistrikt föreslås under en övergångstid få fullgöras

i självständig ställning.

Huvud- och sidoutbildningen skall enligt avtalsförslaget fullgöras efter erhållandet

av obegränsad legitimation som läkare och omfatta minst fyra års sjukhustjänstgöring,

varav huvudutbildningen minst tre år och sidoutbildningen som regel

minst ett halvt år. För vissa specialiteter föreslår vi samma tid för huvud- och

sidoutbildningen som i avtalsförslaget angivits som minimitider. Dock anser vi

det motiverat att för dels specialiteterna inom grupperna invärtes sjukdomar, kirurgiska

sjukdomar och psykiska sjukdomar och dels vissa huvudsakligen tekniskt

betonade specialiteter något överskrida dessa minimitider, nämligen för huvudutbildningen

som regel upp till fyra år och för sidoutbildningen upp till ett

och ett halvt år.

Huvud- och sidoutbildningen får enligt vårt förslag påbörjas först sedan allmänutbildningen

fullgjorts och läkarexamen avlagts. Huvud- och sidoutbildningen

skall fullgöras vid sjukhus (kliniker, avdelningar) eller inrättningar, som efter

Provning godkänts härför, och minst ett år av huvudutbildningen skall fullgöras

vid sjukhus av kategori I.

I uppdraget ingår att uppgöra förslag till specialitetsförteckning. Med hänsyn

till sjukvårdens utveckling anser vi nu gällande specialitetsschema, som omfattar

28 specialiteter, vara ofullständigt. Alla i sjukvårdsorganisationen väl etablerade

och avgränsade specialiteter bör enligt vår mening upptas i den nya förteckningen.

Vårt förslag till specialitetsförteckning är följande.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

1. anestesiologi

2. barnaålderns invärtes sjukdomar eller pediatrik

3. hudsjukdomar och veneriska sjukdomar eller dermatologi och venereologi

4. invärtes sjukdomar:

a) invärtes sjukdomar eller allmän intermedicin

b) endokrina sjukdomar eller endokrinologi

c) hjärtsjukdomar eller kardiologi

d) akuta infektionssjukdomar

e) lungsjukdomar eller pneumologi

/) matsmältningsorganens medicinska sjukdomar eller gastroenterologi

å) medicinska njursjukdomar eller nefrologi

) reumatiska sjukdomar eller reumatologi

5. kirurgiska sjukdomar:

a) kirurgiska sjukdomar eller allmän kirurgi

b) barnkirurgi

c) handkirurgi

d) neurokirurgi

e) ortopedisk kirurgi

f) plastikkirurgi

g) thoraxkirurgi

h) urologisk kirurgi

6. klinisk laboratorieverksamhet:

a) blodgruppsserologi och transfusionslära

b) klinisk bakteriologi

c) klinisk fysiologi

d) klinisk kemi

e) klinisk neurofysiologi

f) klinisk patologi

g) klinisk virologi

7. kvinnosjukdomar och förlossningar eller gynekologi och obstetrik

8. nervsjukdomar eller neurologi

9. psykiska sjukdomar:

a) psykiska sjukdomar eller allmän psykiatri

b) barn- och ungdomspsykiatri

c) rättspsykiatri

10. radiologi:

a) röntgendiagnostik

b) allmän radioterapi

c) gynekologisk radioterapi

11. ögonsjukdomar eller oftalmologi

12. öron-, näs- och halssjukdomar:

a) öron-, näs- och halssjukdomar eller oto-rhino-laryngologi

b) hörselrubbningar eller audiologi

c) röst- och talrubbningar eller foniatri

Vi har diskuterat att i förteckningen införa ytterligare ämnesområden, såsom

bl. a. geriatrik, långvårdsmedicin, rehabilitering, fysikalisk terapi, yrkesmedicin

och företagshälsovård samt internmedicinska allergisjukdomar. Inget av dessa områden

anser vi dock f. n. böra införas.

För specialistkompetens i grenspecialitet fordras enligt avtalsförslaget att sökanden

förvärvat sådan kompetens i huvudspecialiteten och därjämte fullgjort

minst två års tjänstgöring inom området för grenspecialiteten. Vi föreslår f. n.

inte några grenspecialiteter. Vi anser att vissa specialiteter, som enligt avtalsförslaget

skulle kunna anordnas såsom grenspecialiteter, bör vara självständiga specialiteter.

Rätten att annonsera flera specialiteter samtidigt bör vidare enligt vår mening

begränsas till att avse två specialiteter mellan vilka det föreligger ett nära släktskap.

Vi föreslår sålunda att det skall vara tillåtet att tillkännage specialiteterna

allmän internmedicin och allmän kirurgi med en annan specialitet inom respektive

specialitetsgrupp. Denna möjlighet bör också finnas när det gäller speciali
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

teterna allmän psykiatri samt oto-rhino-laryngologi. Eftersom specialiteterna gynekologisk

radioterapi samt kvinnosjukdomar och förlossningar är besläktade bör

också dessa få tillkännages tillsammans. Likaså bör specialiteten pediatrik få annonseras

tillsammans med barn- och ungdomspsykiatri.

Emellertid går utvecklingen på flera områden mot ytterligare specialisering och

det kan därför i framtiden bli aktuellt att anordna nya specialiteter som grenspecialiteter.

Statens nämnd för läkares vidareutbildning bör få till uppgift att föreslå

de grenspecialiteter liksom de förändringar i specialitetsförteckningen i övrigt

som motiveras av utvecklingen.

Systematisk undervisning och studier. Enligt avtalsförslaget skall tjänstgöring

vid sjukhus av kategori I kombineras med på lämpligt sätt anordnad systematisk

undervisning. Enligt arbetsgruppen borde den systematiska undervisningen, vari

avsågs skola ingå studier, såvitt möjligt meddelas under vidareutbildningen vid

sjukhusen av kategori I. Enligt vårt förslag beträffande kategoriindelningen av

sjukhusen bör visserligen i princip varje sjukvårdsområde ha ett kategori I-sjukhus.

Detta innebär dock inte att alla sådana sjukhus kommer att ha tillräckliga

resurser för den systematiska undervisningen. För att bereda alla blivande specialister

inom de olika specialiteterna likvärdig systematisk undervisning föreslår vi

att undervisningen skall ges i form av kurser vid företrädesvis undervisningssjukhus.

Kurserna bör förberedas genom självstudier. Undervisningen bör motsvara

ca 120 timmar föreläsningar och avse de väsentligaste delarna av respektive ämne

och fördelas på ett antal kurser, som för varje specialitet bestäms av statens

nämnd för läkares vidareutbildning. Antalet deltagare per kurs bör i allmänhet

inte överstiga 25 och i medeltal utgöra 15.

Enligt avtalsförslaget fordras att blivande specialister genomgått kunskapsprövning

i någon form. Yi anser att målet för en sådan prövning bör vara att bedöma,

om läkarens kunskaper är tillräckliga för hans verksamhet som specialist inom

respektive ämnesområde. Något behov av en betygsgraderad kunskapskontroll

torde således inte föreligga. Eftersom vi föreslår att den systematiska undervisningen

skall ges i form av kurser, förordas att kunskapsprövningen sker genom

kursledarens försorg som förhör i anslutning till de olika kurserna. Det bör åvila

statens nämnd för läkares vidareutbildning att tillse att största möjliga enhetlighet

beträffande kunskapskraven kommer att råda mellan både de skilda kurserna i

samma specialitet och kurserna i olika specialiteter.

Utbildning för allmän praktik

De kunskaper och färdigheter, som förvärvas under utbildningen fram till nuvarande

medicine licentiatexamen och därmed legitimation, är enligt vår mening

ett absolut minimum för självständig läkarpraktik. Trots den förstärkning av den

praktiska utbildningen före erhållandet av legitimation, som vårt förslag om allmänutbildningen

innebär, finner vi det motiverat att föreslå att särskilda utbildningskrav

uppställs för att en läkare skall få rätt att för allmänheten tillkännage

»allmän praktik». Bevis om rätt att annonsera allmän praktik bör meddelas av

samma organ som utfärdar bevis om specialistkompetens. Denna ordning skulle

på samma sätt som annonserandet av specialistkompetens innebära en förbättrad

vägledning för allmänheten. Utbildningen för allmän praktik föreslås utöver allmänutbildningen

omfatta följande tjänstgöringar — varav högst nio månader bör

få fullgöras före legitimationen — nämligen ett år vid medicinsk klinik, ett halvt

år vid kirurgisk klinik, ett halvt år vid psykiatrisk klinik, tre månader vid kvinnoklinik,

tre månader vid pediatrisk klinik, tre månader vid infektionsklinik och

tre månader i läkardistrikt.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Vidareutbildningens organisation och administration

Alla läkare bör i anslutning till avlagd medicine licentiatexamen beredas plats

på sjukhusen för att fullgöra allmänutbildning. För att så skall bli fallet föreslår

vi att staten och sjukvårdshuvudmännen träffar avtal som säkerställer tjänstgöringsmöjligheterna.

Vidare föreslår vi att allmänutbildningen vad gäller medicin

och kirurgi skall fullgöras vid de s. k. centrallasaretten och normallasaretten, beträffande

de senare dock ej vid sådana som saknar anestesiavdelning. Av sociala

och organisatoriska skäl bör dessa tjänstgöringar fullgöras vid ett och samma sjukhus.

Utbildningen i psykiatri föreslås endast få äga rum vid sådana psykiatriska

och barn- och ungdomspsykiatriska kliniker, som har en väl differentierad öppen

och sluten vård. Om det sjukhus, vid vilket medicin- och kirurgitjänstgöringarna

fullgörs, saknar psykiatrisk eller barn- och ungdomspsykiatrisk klinik bör psykiatritjänstgöringen

förläggas till en motsvarande, så nära som möjligt belägen

klinik. Vi föreslår vidare att statens nämnd för läkares vidareutbildning får befogenhet

att i samråd med vederbörande sjukvårdshuvudman och på grundval av

det avtal, som förutsätts bli träffat, bestämma vid vilka sjukhus allmänutbildningen

får fullgöras och antalet läkartjänster vid de sålunda godkända sjukhusen.

Vad gäller sjukhus för fortsatt vidareutbildning föreslår vi i enlighet med avtalsförslaget

att huvud- och sidoutbildningen endast får fullgöras vid sjukhus, som

efter prövning godkänts härför. I första hand bör godkännas undervisningssjukhus,

större centrallasarett och vissa specialsjukhus samt i andra hand sjukhus

med minst fyra specialiteter, nämligen medicin, kirurgi, röntgendiagnostik och

anestesi. Sjukhusens patientmaterial bör vara tillräckligt stort och allsidigt sammansatt.

Vidare bör alla läkare i överordnad ställning vara specialistkompetenta

i respektive specialitet. Sjukhusen bör dessutom ha viss biblioteksservice och vara

försedda med lokaler för konferenser. De godkända sjukhusen skall enligt avtalsförslaget

indelas i två kategorier. Vi föreslår att i princip varje sjukvårdsområde

bör ha ett kategori I-sjukhus. Övriga sjukhus med det specialitetsantal som tidigare

angivits bör placeras i kategori II. Varje kategori I-sjukhus bör vara tillfredsställande

utrustat i fråga om laboratorier och biblioteksservice. Vidare bör någon av

läkarna i överordnad ställning vid en kategori I-klinik (avdelning) ha tjänstgjort

minst tre år vid sjukhus, där regelbunden, i huvudutbildningen ingående systematisk

undervisning bedrivs, samt ha vetenskapliga meriter och viss erfarenhet av

undervisning av blivande läkare eller specialister. Statens nämnd för läkares vidareutbildning

föreslås få till uppgift att bestämma vid vilka sjukhus (kliniker,

avdelningar) specialistutbildningen får fullgöras. Vidare bör nämnden verkställa

kategoriindelningen av sjukhusen. Det förutsätts att det under en övergångstid

blir nödvändigt att acceptera även sådana sjukhus (kliniker, avdelningar) som

inte fyller alla krav. Vidare bör nämnden kontinuerligt granska de godkända klinikerna

med avseende på deras resurser för vidareutbildning och vidta erforderliga

ändringar av kategoriindelningen.

Enligt direktiven bör vi bedöma behovet av utbildningstjänster. Den för grundutbildningen

föreslagna studieordningen förutsätter, att flertalet läkare vidareutbildar

sig och genomgår i varje fall allmänutbildningen. Som en följd av pågående

och planerad ökning av läkarutbildningen kommer antalet läkare att kontinuerligt

öka och därmed även behovet av tjänster för vidareutbildning. Att nu

söka fastställa hur många sådana tjänster som behövs i varje enskild specialitet

är dock synnerligen vanskligt med hänsyn till att den medicinska vetenskapens

snabba framsteg nödvändiggör fortlöpande ändringar i sjukvårdens organisation.

Om samhället i högre grad än vad som hittills skett vill inrikta läkarna mot vissa

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

specialiteter kan detta ske på så sätt att tjänsternas antal ökas inom de aktuella

disciplinerna. Vi har valt att beräkna endast det generella behovet av tjänster för

läkare i underordnad ställning. På grundval av vissa antaganden om frekvensen

av specialister samt allmänpraktiker och tjänsteläkare har vi funnit att totalbehovet

av underordnade tjänster för vidareutbildning kommer att öka från 3 015 år

1972 till 5 290 fr. o. m. år 1984. För vissa specialiteter kan, särskilt beträffande

sidoutbildningen, problem tänkas uppstå i fråga om tillgången på utbildningsplatser,

i synnerhet om samhället snabbt vill utbilda ett ökat antal läkare i en viss

specialitet. I sådana fall torde det under en övergångsperiod vara lämpligt, att statens

nämnd för läkares vidareutbildning anordnar kursbunden undervisning i

sidoutbildningsspecialiteten. Detta kan exempelvis bli aktuellt för utbildningen

i allmän psykiatri. Vi föreslår att vidareutbildningsnämnden får i uppdrag att

kontinuerligt följa sjukvårdens utveckling och i samråd med vederbörande myndigheter

och organisationer föreslå inrättandet av nya, underordnade tjänster i

de olika specialiteterna.

Enligt direktiven bör frågan om underläkarförordnandenas längd prövas. Det

av oss beräknade behovet av underordnade tjänster bygger bl. a. på förutsättningen

att läkarna inte uppehåller tjänsterna under längre tid än som behövs med

hänsyn till deras planerade vidareutbildning. Utgångspunkten har sålunda varit

att en omsättning på tjänsterna måste äga rum för att tillräckliga utbildningsmöjligheter

skall kunna erhållas. Vi föreslår att förordnandena på vidareutbildningstjänsterna

begränsas på följande sätt. Tjänst, inrättad för allmänutbildning, tillsätts

genom blockförordnande som omfattar sex månaders tjänstgöring vid vardera

medicinsk och kirurgisk klinik samt tre månaders tjänstgöring vid psykiatrisk

eller barn- och ungdomspsykiatrisk klinik. Sådan tjänst får innehas en gång

och endast av läkare som inte erhållit legitimation. Den ytterligare allmänna utbildning

om nio månader, som är föreslagen för blivande specialister, får fullgöras

som vikarie med sedvanligt förordnande. För den fortsatta vidareutbildningen

till kompetens av skilda slag meddelas förordnanden, som omfattar den tid och

om möjligt de specialiteter som fordras för förvärvandet av respektive kompetens.

Endast ett sådant förordnande får meddelas varje läkare. Tiden kan dock förlängas.

Den som avbryter sin utbildning eller erhållit viss kompetens får förordnas

under den tid, som krävs för vinnande av annan kompetens. För komplettering

av vidareutbildningen bör tjänster för kortare tid inrättas. Förordnande för

läkare som besitter viss specialistkompetens får meddelas tills vidare. Vidare föreslår

vi att i sjukvårdslagen och -stadgan beteckningen underläkare skall ersättas

av avdelningsläkare.

För vikariatstjänstgöringen under vidareutbildningen anser vi i likhet med den

nordiska arbetsgruppen, att rätten att tillgodoräkna sådan tjänstgöring bör begränsas

endast vad gäller huvudutbildningen. Den tjänstgöring, som krävs för sidoutbildning

och för behörighet att annonsera allmän praktik, torde, om blockförordnande

inte kan erhållas, kunna ske i form av korttidsförordnande eller vikariat.

Några regler om vikariatens längd torde ej böra fastställas. Vi föreslår att

fristående vikariat av kortare varaktighet än en månad inte får tillgodoräknas för

huvudutbildningen samt att högst ett halvt år av denna utbildning får fullgöras

som vikarie, om inte tjänstgöringarna skett i ett sammanhang eller tjänst tillträds

i omedelbar anslutning till vikariatet.

Vid fördelningen av läkare på sjukhus för allmänutbildning måste beaktas att

den kommer att omfatta ca 900 läkare varje år ävensom att läkarna med hänsyn

till sjukvårdens behov bör fördelas så jämnt som möjligt på de för denna utbildning

godkända sjukhusen. Vidare bör största möjliga hänsyn tas till läkarnas egna

önskemål. Vi föreslår att läkarna från samtliga medicinska lärosäten gemensamt

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

fördelas på alla godkända sjukhus samt att statens nämnd för läkares vidareutbildning

administrerar fördelningen. Vi anger också en möjlig utformning av fördelningssystemet

som innebär bl. a. följande. Fördelningen sker med hjälp av ADB

efter läkarnas önskemål. I de fall, då flera läkare sökt sig till samma sjukhus, avgörs

turordningen efter betygspoäng. Vid lika poängsumma bestäms ordningen

med hänsyn till om det önskade sjukhuset ligger inom räjongen för vederbörande

lärosäte. I sista hand avgörs ordningen genom lottning. Fördelningen sker under

den avslutande studieterminen och är preliminär. För dem, som ej önskar tjänstgöra

vid anvisat sjukhus, sker efter avlagd licentiatexamen en ny fördelning på

grundval av samtliga betyg i denna examen. Fördelningen avses skola ske fyra

gånger per år.

I uppdraget ingår att söka fastställa behovet av handledande personal och andra

Lårarkrafter för undervisning och examination. För den i sjukvården ingående

rutinmässiga undervisningen och handledningen av läkarna i det praktiska arbetet

torde komma att fordras en viss ökning av antalet överordnade läkare men

denna ökning får även för sjukvårdens del anses önskvärd. Det stigande antalet

läkare under specialistutbildning förväntas öka tillgången på läkare för utbildning

av annan sjukvårdspersonal, såsom sjuksköterskor, assistenter av olika kategorier,

undersköterskor etc. För den kursbundna, systematiska undervisningen beräknar

vi att det mot slutet av 1970-talet, då vidareutbildningen når full omfattning med

ca 250 kurser per år, kommer att behövas en årlig lärarinsats av kursledare och

kurssekreterare som motsvarar ca 16 helårstjänster och därutöver ytterligare lärare

för föreläsningar m. m. Vi räknar inte med att några särskilda lärartjänster

skall behöva inrättas utan föreslår i stället att lärarbehovet skall tillgodoses dels

genom att lärare och läkare under kortare perioder mot ersättning motsvarande

mistade avlöningsförmåner friställs från sina ordinarie arbetsuppgifter för att

leda vidareutbildningskurser, dels genom att andra lärare/läkare engageras att

mot arvode per timme meddela undervisning. Vi föreslår vidare att en viss vid

undervisningssjukhusen latent undervisningsvolym skall göras tillgänglig för vidareutbildningen

ävensom att det görs möjligt för lärare i kliniska ämnen att fullgöra

en viss del av sin undervisningsskyldighet under denna utbildning. Vi utgår

från att statens nämnd för läkares vidareutbildning kommer att disponera medel

så att akademiska lärare skall kunna friställas för särskilda vidareutbildningsuppdrag,

t. ex. att förbereda mera omfattande kurser och framställa undervisningsmaterial.

För vidareutbildningens administration föreslås som tidigare nämnts inrättandet

av en särskild nämnd (styrelse), förslagsvis kallad statens nämnd (styrelse)

för läkares vidareutbildning. Denna bör handlägga frågor som sammanhänger

med läkarnas fördelning på allmänutbildningssjukhus och med läkarexamen. Vidare

bör nämnden organisera specialistutbildningen samt föreslå nya specialiteter.

En viktig uppgift för nämnden blir att godkänna sjukhus för allmänutbildning

och vidareutbildning samt att indela de godkända sjukhusen i kategorier. Nämnden

bör ha befogenhet att tillkalla sakkunniga och experter för olika arbetsuppgifter.

Nämnden föreslås bestå av åtta ledamöter, varav en representerar universitetskanslersämbetet,

en socialstyrelsen, två Svenska landstingsförbundet, en

Svenska stadsförbundet, en Sveriges läkarförbund och en Svenska läkaresällskapet.

Nämnden föreslås till sitt förfogande få ett väl utrustat kansli.

Värnpliktstjänstgöring

Ingen ändring av den grundläggande befälsskolans placering föreslås. Sjukvårdsbefälsskolan

kan från den civila utbildningens synpunkt fullgöras sommar
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

tid antingen under medicine kandidatstudierna eller under sommaren närmast

före påbörjandet av det propedeutiska stadiet. Den försvars- och katastrofmedicinska

kursen föreslås bli samordnad med grundkursen i den civila krigssjukvårdsutbildningen

och placerad under femte studieåret. De läkare, som inte i anslutning

till avlagd medicine licentiatexamen kan beredas plats på sjukhusen för

allmänutbildning och som har att genomgå läkarfackskola, bör beredas möjlighet

att göra detta i avvaktan på att de kan erhålla plats på sjukhusen. De läkare, som

omedelbart efter avlagd medicine licentiatexamen påbörjar allmänutbildningen,

föreslås genomgå läkarfackskolan efter fullgjord obligatorisk tjänstgöring i psykiatri

och under tid då de militära utbildningsförutsättningarna är bäst, dvs. under

vinterhalvåret för armén och under sommaren för marinen. Vinterutbildningen

och den därmed samordnade grundläggande krigsförbandsutbildningen

inom armén bör såvitt möjligt anordnas i anslutning till läkarfackskolan. Den del

av värnpliktstjänstgöringen, som följer efter läkarfackskolan och vinterutbildningen,

förutsätts komma att fullgöras företrädesvis vid krigsförband under olika

tidpunkter för olika läkare under deras fortsatta vidareutbildning och efter avslutad

vidareutbildning. Vi föreslår att ett intimt samarbete etableras mellan statens

nämnd för läkares vidareutbildning och vederbörande militära myndigheter för

att samordna å ena sidan läkarfackskolan, den grundläggande krigsförbandsutbildningen

och vinterutbildningen och å andra sidan allmänutbildningen.

Legitimation

I uppdraget ingår att ta ställning till de krav i fråga om fullgjord tjänstgöring

i öppen och sluten vård, som bör uppställas för en legitimation av samma innebörd

som enligt nuvarande bestämmelser. Vi anser att legitimationen liksom hittills

skall vara ett bevis om vederbörandes rätt att utan begränsning utöva läkaryrket.

Vi föreslår följande krav för erhållande av legitimation som läkare, nämligen

1) avlagd medicine licentiatexamen, 2) fullgjord allmänutbildning, omfattande

sex månaders tjänstgöring vid vardera medicinsk och kirurgisk klinik och

tre månaders tjänstgöring vid psykiatrisk eller barn- och ungdomspsykiatrisk klinik

samt 3) avlagd läkarexamen. Den som undergår allmänutbildning föreslås

vara behörig att utöva läkaryrket vid den klinik, där tjänstgöringen äger rum.

Behörigheten bör kunna återkallas av socialstyrelsen under samma förutsättningar

som gäller beträffande legitimerad läkare.

Behörighet till vissa civila läkartjänster

Vi har tidigare föreslagit att läkare för att få rätt att annonsera allmän praktik

skall genomgå en treårig utbildning av närmare angiven art. Vi föreslår att denna

utbildning uppställs som kompetenskrav för befattning som provinsialläkare, biträdande

provinsialläkare och stadsdistriktsläkare.

Vad gäller kompetenskraven för befattning som överläkare och biträdande överläkare

vid sjukhus (avdelningar), vilkas verksamhet är hänförlig till specialitet,

föreslår vi att föreskrifter meddelas att det för behörighet till sådana befattningar

fordras specialistkompetens. Det kan i vissa fall behövas en ganska lång övergångstid

innan den skärpning av kompetenskraven, som vårt förslag innebär, sätts

i kraft. Den lämpliga längden av övergångstiden bör prövas av socialstyrelsen. Sedan

enighet vunnits om de kommande speciaiistkraven, bör till prövning upptas

vilka behörighetskrav som bör uppställas för de sjukhusläkartjänster, beträffande

vilka vi inte föreslår specialistbestämmelser. Vi förutsätter att socialstyrelsen kommer

att framlägga förslag härom.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Efterutbildning

I framtiden bör enligt vår mening anordnas en systematiserad efterutbildning

för alla läkarkategorier. Härvid torde de kurser, som enligt våra förslag kommer

att ingå i vidareutbildningen för specialister, i viss utsträckning kunna utnyttjas

även för efterutbildning. Yi anser att statliga medel bör ställas till förfogande för

den betydande efterutbildning, som f. n. ordnas av olika läkarsammanslutningar.

Vi föreslår att statens nämnd för läkares vidareutbildning får till uppgift att närmare

utreda efterutbildningsbehovet och på lämpligt sätt organisera denna utbildning.

Övergången till ny läkarutbildning

Under förutsättning att 1968 års vårriksdag fattar beslut om ändring av läkarutbildningen

föreslår vi att den nya studieordningen för grundutbildningen börjar

tillämpas höstterminen 1968. De studerande, som vid denna tidpunkt börjar sin

första, andra, tredje respektive fjärde studietermin, skall följa den nya studieordningen.

Vidare kommer det propedeutiska stadiet enligt vårt förslag att kunna

införas höstterminen 1968, det kliniska stadiets första del höstterminen 1969 och

dess andra del höstterminen 1970. Medicine licentiatexamen kommer enligt den

nya studieordningen att avläggas omkring den 1 februari 1972, allmänutbildningen

kan börja omkring den 1 mars 1972 och läkarexamen första gången avläggas i juni

1973.

De nya bestämmelserna om specialistbehörighet och om behörighet att annonsera

allmän praktik föreslås gälla för alla läkare, som avlägger medicine licentiatexamen

efter den 1 juli 1968. Det kan dock komma att krävas viss tid innan den

systematiska undervisningen i form av ca 120 timmar kursbunden undervisning,

förlagd till företrädesvis undervisningssjukhus, kan genomföras. Det kan därför

bli nödvändigt att införa denna undervisning successivt på så sätt att antalet undérvisningstimmar

för någon eller några specialiteter sätts lägre än 120. Det bör

ankomma på statens nämnd för läkares vidareutbildning att meddela föreskrifter

om undervisningen allt eftersom den utbyggs. Detsamma gäller kunskapskontrollen.

För blivande specialister, som avlagt medicine licentiatexamen enligt nu gällande

studieordning och som således har fullgjort nio månaders assistenttjänstgöring,

föreslås den allmänna utbildningsperioden utöver denna assistenttjänstgöring

omfatta dels tre månaders tjänstgöring vid psykiatrisk klinik och dels nio

månaders i huvudsak valfri tjänstgöring. Vad gäller läkare, som legitimerats före

den 1 juli 1968, föreslår vi att de gamla specialistbestämmelserna får tillämpas

t. o. m. den 31 december 1973.

Kostnadsberäkningar

Ett genomförande av vårt förslag beträffande grundutbildningen kommer att

medföra en merkostnad för samtliga medicinska läroanstalter i storleksordningen

400 000 kr. Vi understryker kostnadsberäkningens överslagsmässiga natur och

framhåller vikten av att den undersökning om en omstrukturering av lärarorganisationen

för de kliniska ämnena, som föreslagits av bl. a. universitetskanslersämbetet

i dess yttrande över klinikutredningens betänkande, snarast kommer till

utförande.

Den ovan angivna kostnadsökningen gäller när den av oss föreslagna grundutbildningen

har utbyggts helt. Den nya grundutbildningen skall enligt vårt förslag

införas successivt med början läsåret 1968/69 i de tre första studieårens kur
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

83

ser. Vi har inte kunnat i detalj analysera de övergångsproblem som hänger samman

med införandet av den nya studieordningen och inte heller kunnat beräkna kostnadsökningens

fördelning på olika budgetår. Vi förutsätter att vederbörande universitetsmyndigheter

i sina yttranden över föreliggande betänkande framlägger de

förslag till övergångsanordningar, som kan bli nödvändiga, och därvid även redovisar

kostnaderna för dessa. I första hand bör erforderliga anslag för budgetåret

1968/69 föreslås.

Vi anser inte att kostnaderna för inrättandet av ett ökat anfal läkartjänster i

samband med införandet av allmänutbildningen till någon del bör belasta anslagen

för högre utbildning och forskning utan bör helt påföras sjukvården.

Den praktiska tjänstgöringen inom huvudutbildningen bör enligt vår mening

likaledes helt räknas som sjukvårdande verksamhet och kostnaderna för denna

sålunda helt belasta sjukvården. Den systematiska undervisning, som vi föreslagit

skola ske i form av kurser, kommer däremot att innebära direkta utbildningskostnader.

Dessa kan fördelas på arvoden och rese- och traktamentsersättningar till

kursledare, kurssekreterare och lärare, rese- och traktamentsersättningar till kursdeltagarna

samt omkostnader i anslutning till kurserna. De sammanlagda kostnaderna

för den systematiska undervisningen under huvudutbildningen vid full utbyggnad

beräknas komma att uppgå till i storleksordningen 4 300 000 kr per år.

Motsvarande kostnader för det första verksamhetsåret, budgetåret 1968/69 beräknas

till i storleksordningen 780 000 kr. Vi har för vår del inte anledning att ta

ställning till hur kostnaderna för läkarnas ledighet m. m. i samband med att de

deltar i den systematiska undervisningen skall täckas.

Sidoutbildningen medför endast sjukhustjänstgöring. Kostnaderna bör således

helt hänföras till sjukvården.

Kostnaderna för statens nämnd för läkares vidareutbildning, nämnden för läkares

specialistbehörighet och nämnden för utländska läkare beräknas till i storleksordningen

630 000 kr. Kostnadsökningen i förhållande till nuläget begränsas

dock till omkring 480 000 kr. Nämnden bör enligt vår mening inrättas redan

fr. o. m. budgetåret 1968/69 och anslag för nämndens verksamhet utgå redan

fr.o. m. detta budgetår.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttranden över SOU 1967:51 »Läkares grundutbildning

och vidareutbildning»

Inledning: Allmänna synpunkter på läkarutbildningen och målet för densamma

Remissinstanserna är i huvudsak positiva till SLUS förslag. Flera bland dem

beklagar dock, att SLUS inte lämnat någon ingående analys av målet för läkarutbildningen.

Medicinska falmlteten i Uppsala tillstyrker i huvudsak SLUS förslag och anför

bl. a. följande.

Fakulteten konstaterar att de sakkunniga arbetat enligt departementens direktiv

och med stor skyndsamhet, något som bl. a. omöjliggjort mera omfattande undersökningar

över utbildningens grundförutsättningar (t. ex. målsättningsanalys, arbetskravsanalys

och utbildningsvärdering) eller att göra någon mera genomgripande

och detaljerad genomgång av undervisnings- och studieinnehållet i de

enskilda ämnena i grundutbildningen. Fakulteten måste dock kraftigt understryka

vikten av att man snarast sätter igång undersökningar och genomgångar av nyss

nämnt slag, något som synes fordra inte endast tillkomsten av en statens nämnd

för läkares vidareutbildning utan även av ökade personalresurser inom universitetskanslersämbetet

just för den medicinska utbildningens problematik, och —

framför allt — av särskilda resurser för forskning m. m. inom den medicinska

undervisningens område.

Direktionen för akademiska sjukhuset betonar starkt behovet av en mera genomgripande

målsättningsanalys men accepterar utredningens förslag. Direktionen

framhåller också de svårigheter och påfrestningar som en kraftig ökning av läkarbefattningarna

i den slutna vården kan komma att medföra ur organisatorisk synpunkt.

Medicinska fakulteten i Lund finner det beklagligt att de sakkunnigas direktiv så

utformats, att någon mera djupgripande reform av läkarutbildningen ej kunnat

diskuteras. I särskilt hög grad gäller detta det prekliniska stadiet, som fakulteten

anser bör överses i ett större sammanhang med tillvaratagande bl. a. av rön som

nyligen gjorts utomlands. I övrigt ansluter sig fakulteten i princip till de sakkunnigas

förslag om grundutbildningen. Till frågan om vidare- och specialistutbildningen

önskar fakulteten inte nu ta ställning, eftersom forskarutredningens och

klinikutredningens betänkande inte ännu slutbehandlats.

Medicinska fakulteten i Göteborg anser att i och med att de väsentliga lösningarna

av de skilda problemen angivits i utredningsuppdraget har utredningens

arbete i stort sett bundits till att utarbeta en plan för hur dessa lösningar skall

appliceras i praktiken. Fakulteten anser tiden vara inne att göra en omprövning

av läkarutbildningens mål. Enligt fakultetens mening innebär utredningens förslag

en förlängning av läkarutbildningen. Utredningen borde ha övervägt om det inte

varit förnuftigare att göra grundutbildningen fram till medicine licentiatexamen

något längre och som kompensation förkorta den därpå följande så kallade allmänutbildningen

i samma mån. En underläkartjänstgöring utan gedigna grundkunskaper

och utan kvalitativt tillräcklig handledning medför enligt fakultetens

mening risk för att denna tid får negativt utbildningsvärde. Fakulteten föreslår att

det kliniska stadiets andra del utökas till 19 månader och att läkarexamen avläggs

först sedan hela den allmänna utbildningsperioden fullgjorts. Slutligen anser fakul
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

teten att utredningens förslag beträffande specialistutbildningen grundligt måste

överarbetas, lämpligen av socialstyrelsen och Sveriges läkarförbund gemensamt.

Medicinska fakulteten vid karolinska institutet beklagar att SLUS ej givits tid

och möjlighet att genomföra en målsättningsanalys, utan vilken även bedömningen

av de framlagda förslagen från remissinstansernas sida får begränsat värde.

Fakulteten tillstyrker i princip förslagen om grundutbildningen men anser att

utredningen är ofullständig i väsentliga avseenden. Fakulteten framhåller särskilt

behovet av en kompletterande utredning beträffande en ökad integrering av undervisning

såväl inom den första treårsperioden som mellan denna och följande

perioder av grundutbildningen. De framlagda förslagen innebär vidare enligt

fakulteten en nedskärning av den kliniska utbildningen i vissa ämnen och fakulteten

anser det nödvändigt att få utrett, vilka konsekvenser detta kommer att medföra

för olika läkarkategorier. Fakulteten anser att den kanske viktigaste frågan

för utformningen av läkarutbildningen i våra dagar är vid vilken tidpunkt av utbildningen

en differentiering för olika verksamheter skall ske. Utvecklingen mot

allt större specialisering och allt flera uppgifter måste innebära att den gemensamma

grunden, som alla läkare måste ha, blir allt mindre under det att kraven

på speciella kunskaper för läkarens slutliga verksamhet blir allt större. Fakulteten

anser sig vidare endast i begränsad omfattning kunna tillstyrka de sakkunnigas

förslag beträffande läkarnas vidareutbildning och föreslår att, innan förslagen

realiseras, en överarbetning görs av samtliga förslag som framlagts av 1963 års

klinikutredning, 1963 års forskarutredning och SLUS med beaktande av remissinstansernas

yttranden för att erhålla en integrering av föreslagna åtgärder beträffande

undervisning, sjukvård och forskning.

Medicinska fakulteten i Umeå anser att de sakkunniga inte har kunnat beakta

den vetenskapliga utvecklingen i tillräcklig grad och inte heller haft möjlighet att

genom en noggrann målsättningsanalys föreslå en behövlig radikal omändring och

förnyelse av läkarutbildningen.

Fakulteten vill därför starkt understryka behovet av en ny och förutsättningslös

utredning om den medicinska grundutbildningens omfattning och innehåll och

om sambandet mellan denna utbildning och vidareutbildning. Den i utredningen

föreslagna studieordningen under grundutbildningen kan accepteras endast om

den avser en begränsad tidsperiod.

Förslaget innebär enligt fakultetens mening inte någon reell förkortning av

studietiden.

Enligt fakultetens mening borde en differentiering redan efter avslutad grundutbildning

ha allvarligt övervägts. Vidareutbildningen skulle genom en tidigare

differentiering kunna göras mera fyllig, ändamålsenlig och specialinriktad. Förslaget

till ny vidareutbildning innebär som helhet dock en klar förbättring i jämförelse

med nuvarande situation.

Även direktionen för karolinska sjukhuset finner att en gemensam beredning

och behandling av vissa förslag i de här ifrågavarande tre utredningarna är ofrånkomlig.

Direktionen finner sig i stort kunna godta av de sakkunniga anförd målsättning

för läkarutbildningen men anser inte att förslagen kan förverkligas inom

föresatt tidrymd.

Organisationskommittén för anordnande av högre utbildning i Linköping säger

sig sakna förutsättningar att till prövning uppta förslagen till reformerad läkarutbildning.

Enligt kommitténs uppfattning kommer det dock att vara fullt möjligt

att genomföra förslagen i Linköping, om organisationen där byggs upp på det

sätt som föreslagits i organisationskommitténs delbetänkande om läkarutbildningen

i Linköping.

Statens medicinska forskningsråd, som endast granskat betänkandet från de

opaginerad Kontrollera mot PDF

8(5

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

synpunkter forskningsrådet har att företräda, finner att den föreslagna formen för

vidareutbildning kommer att befrämja ökade kunskaper bos såväl allmänpraktiserande

läkare som hos blivande specialister. Rådet ställer sig i princip positivt

till de sakkunnigas förslag men framhåller behovet av flexibilitet inom såväl

grundutbildningen som vidareutbildningen.

Rådet för sjukhusdriftens rationalisering är mycket positivt till de sakkunnigas

förslag beträffande grundutbildningen. Däremot ställer man sig tveksam inför de

sakkunnigas förslag om vidareutbildningen, i synnerhet i vad gäller den allmänna

utbildningsperiodens utformning.

Statskontoret ifrågasätter om inte läkarutbildningen i dess helhet borde bli föremål

för en utredning, där själva grunderna för den nuvarande studieordningen

och kursinnehållet i olika ämnen ses över.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner det mot bakgrunden av den rådande läkarbristen

beklagligt att inte utbildningsplanen för den medicinska grundutbildningen

blivit föremål för en grundligare innehållsmässig översyn i avsikt att förkorta

studietiden.

Styrelsen anser sig inte kompetent att yttra sig om vilka moment som kan bli

aktuella vid en eventuell nedskärning av lärostoffet, men vill starkt framhålla vikten

av att studietiden om möjligt ytterligare förkortas. För att så snart som möiligt

tillgodose det akuta behovet av läkare gäller det att uppnå en ökad genomströmning

och därmed ett bättre utnyttjande av de medicinska läroanstalterna. Med

hänvisning till erfarenheter från andra utbildningsområden där man genom användande

av rationella undervisningsmetoder och med utnyttjande av moderna

pedagogiska hjälpmedel och metoder kunnat förkorta utbildningstiden finner styrelsen

det förvånansvärt om man inte skulle kunna göra motsvarande tidsvinster

och därmed ekonomiska vinster för samhället när det gäller läkarutbildningen.

I detta sammanhang borde man också ta upp frågan om förutsättningar finns för

en differentiering av den medicinska grundutbildningen.

Mentalsjukvårdsberedningen anser att förslagen om en förbättring och intensifiering

av utbildningen i psykiatri är av väsentligt intresse. Psykiaterbanan bör

framgångsrikt kunna konkurrera med övriga medicinska specialiteter. Även Riksförbundet

för mental hälsa betonar psykiatriutbildningens betydelse.

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet framhåller med instämmande

av Stockholms läns landstings sjukvårdsstyrelse och Stockholms stads

sjukvårdsstyrelse, att de sakkunnigas förslag påverkas av att vissa styrande faktorer

inte är helt klarlagda. Propositioner har ännu inte föreslagits riksdagen i anledning

dels av klinikutredningens och forskarutredningens betänkanden, dels av

organisationskommitténs för anordnande av högre utbildning i Linköping betänkande

»Linköpings högskola: Teknisk högre utbildning och forskning i Linköping.

Del 1» (SOU 1967:10) och »Linköpings högskola: Läkarutbildning i Linköping»

(stencil Ecklesiastikdepartementet 1967:2). Remissinstanserna finner det också

angeläget att påpeka vissa konsekvenser för sjukvården vilka anses bli ofrånkomliga

efter det att den nya ordningen trätt i kraft.

Nyssnämnda remissinstanser anser sig i princip inte ha något att erinra mot

SLUS förslag beträffande grundutbildningen. I vad avser specialistutbildningen

anses det emellertid beklagligt att de sakkunniga inte kunnat utgå från en aktuell

prognos över behovet av specialister.

Utan tillgång till en modern analys av frågan hur läkarkåren bör vara sammansatt

för att på bästa sätt kunna motsvara det växande samhällets krav på effektiv

vård i alla skiftande situationer finner [dessa remissinstanser] det i hög grad

vanskligt att ta ställning till nya riktlinjer för specialistutbildningen. Det är enligt

Lderas mening] synnerligen angeläget att man redan vid planeringen av en förandrad

specialistutbildning kan i någon form få garantier för att följderna i framtiden

inte blir ett icke önskvärt specialistöverskott på vissa kanske mest från

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

läkarnas egen synpunkt attraktiva områden. En aktuell kartläggning och en realistisk

bedömning av det kvantitativa specialistbehovet på skilda områden måste

därför komma till stånd under den närmaste tiden. [Remissinstanserna] vill föreslå

att en ny utredning snarast tillsätts med uppdrag att genom uppföljning av

läkarprognosutredningens undersökning belysa bl. a. hithörande frågor.

De här nämnda remissinstanserna framhåller särskilt att psykiatrin är det

kanske största bristområdet inom sjukvården och att svårigheten att rekrytera

läkarpersonal till mentalsjukhusen och de psykiatriska klinikerna för närvarande

torde vara sjukvårdshuvudmännens största problem. Vidare anser de det vara

ytterst angeläget att långtidsvårdens stora behov av läkarpersonal kan tillgodoses

i största möjliga utsträckning och att alla åtgärder som kan stimulera rekryteringen

till tjänster inom långtidsvården ges hög prioritet i planeringen.

Malmö stads sjukvårdsstyrelse ansluter sig i huvudsak till nyss nämnda remissinstansers

åsikter och Göteborgs och Bohus läns landstings sjukvårdsstyrelses

yttrande präglas av samma inställning.

Uppsala läns landstings sjukvårdsstyrelse anser att förslaget innebär åtskilliga

förbättringar, vilka hälsas med tillfredsställelse, men hemställer bestämt, att vissa

anförda påpekanden måtte beaktas.

Östergötlands läns landstings sjukvårdsstyrelse finner de föreslagna åtgärderna

beträffande grundutbildningen vara en förbättring. Förslaget om vidareutbildning

anses utgöra en markant låsning av utbildningsgången.

Malmöhus läns landstings sjukvårdsstyrelse är mycket kritisk mot flera av de

sakkunnigas förslag beträffande vidareutbildningen.

Västerbottens läns landstings sjukvårdsstyrelse anser att en ytterligare förkortning

av grundutbildningen bör övervägas, att viss tids obligatorisk tjänstgöring i

öppen vård utanför sjukhus bör ingå i vidareutbildningen samt att möjligheterna

till en ytterligare utökning av antalet utbildningsplatser noggrant bör undersökas.

Göteborgs stads sjukvårdsstyrelse framhåller att följdproblemen inom sjukvården

av de föreslagna åtgärderna klart undervärderats samt att det saknas en sammanfattande

bedömning av de resultat, som utbildningsmässigt kan förväntas av

reformen.

Sveriges läkarförbund uttalar sin stora tillfredsställelse över att förslag om läkares

vidareutbildning nu framlagts.

Läkarförbundet vill redan här framhålla att de framlagda förslagen beträffande

de olika utbildningarnas innehåll i allt väsentligt är sådana att de bör genomföras

utan dröjsmål. Läkarförbundet är däremot starkt kritiskt mot många av de övriga

förslag utredningen ansett sig böra framlägga, t. ex. bestämmelserna om utbildningstjänsternas

konstruktion, inrättande och tillsättande m. m. Ett förverkligande

av dessa förslag är inte nödvändigt för utbildningsförslagens genomförande och

skulle genom bestämmelsernas krånglighet skapa stora svårigheter för sjukvården

samtidigt som läkarnas anställningsförhållanden skulle bli unika och djupt otillfredsställande.

Sveriges läkarförbund efterlyser en mera ingående prövning av den totala uppbyggnaden

av läkarutbildningen. En bedömning exempelvis ämne för ämne av

vad som kan hänföras till vidareutbildning, skulle enligt läkarförbundet ha visat

huruvida nuvarande fördelning mellan grund- och vidareutbildningen är ändamålsenlig.

Läkarförbundet förordar att en kontinuerlig översyn av grundutbildningen kommer

till stånd genom de olika fakulteternas försorg och med den medverkan av

universitetskanslersämbetet som kan erfordras för att läkarutbildningen inte skall

komma att variera mer mellan de olika lärosätena än vad som kan accepteras.

Läkarförbundet finner SLUS definition av grundutbildning ändamålsenlig. Beträffande

SLUS definition av vidareutbildning anför läkarförbundet följande.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Läkarförbundet finner denna definition på vidareutbildning, vilken i sig ju

också innehåller målet för densamma, ändamålsenlig men vill framhålla att även

om slutmålet i fråga om vidareutbildningen för många läkare bör vara just specialistkompetens,

så måste vissa läkare genomgå ytterligare vidareutbildning för att

erhålla den kompetens, vare sig den är föreskriven i behörighetsregler eller ej

som krävs för den slutliga verksamheten.

Som exempel nämner läkarförbundet att allmänpraktiker, som skall arbeta i

glesbygd utan tillgång till specialister, och allmänkirurger, som skall arbeta vid

sjukhus med förlossningsvård utan tillgång till gynekologer, bör ha en vidareutbildning,

som breddas utöver vad som erfordras för allmänpraktikerkompetens

respektive specialistkompetens i allmän kirurgi.

Läkarförbundet anser vidare att den gemensamma utbildningen måste utformas

så att den blir av i huvudsak samma värde för alla framtida yrkesinriktningar. En

på sådant sätt balanserad gemensam utbildning anses få för rekryteringen gynnsamma

effekter både genom urvalet av studerande och genom den kontinuerliga

attitydpåverkan. Beträffande den differentierade utbildningen anses det väsentligt

att de olika utbildningslinjerna är dimensionerade så att de väl motsvarar de

framtida rekryteringsbehoven.

Svenska läkaresällskapet uttalar sin tillfredsställelse över att en utredning framlagts

om läkares specialistbehörighet och om utbildningen fram till denna behörighet.

Dock anser sällskapet att förslagen kräver komplettering på många punkter

samt en samordning med klinikutredningens och forskarutredningens betänkanden.

Sveriges förenade studentkårer (SFS), som begränsat sin granskning av de sakkunnigas

förslag till utbildningen fram till och med den s. k. läkarexamen, tillstyrker

i huvudsak dessa förslag. Dock efterlyses en genomgripande och förutsättningslös

målsättningsanalys.

I övrigt har remissinstanserna inte avgivit några uttalanden av mer allmän

natur utan anlagt synpunkter härom i de olika delfrågor, som redovisas i det

följande. Detta gäller även de remissinstanser, som begränsat sina yttranden till

att avse enskilda avsnitt.

Allmänna frågor — Grundutbildning

De sakkunnigas förslag till en ny avvägning mellan grundutbildning och vidareutbildning

får klart stöd av medicinska fakulteten vid universitet i Uppsala och av

Sveriges läkarförbund. Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund konstaterar,

att den nya studieordningen inte innebär någon mer påtaglig förkortning av studietiden

men accepterar den föreslagna ordningen, då fakulteten anser, att ett

utbrytande av assistenttjänstgöringen medför en nödvändig anpassning till övriga

nordiska länders studiesystem.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Göteborg framhåller, att den föreslagna

studieordningen innebär en förlängning av studietiden, då reell legitimation erhålls

först 15 månader efter den föreslagna medicine licentiatexamen. Fakulteten

anser, att grundutbildningen borde ha förlängts och allmänutbildningen avkortats

i motsvarande mån och fortsätter:

Det kan ju knappast spela någon roll med hänsyn till den nordiska uniformiteten

om den artificiella gräns, som den föreslagna medicine licentiat-examen utgör,

placeras några månader tidigare eller senare. Huvudsaken är enligt fakultetens

bestämda mening att den viktiga grundutbildningen blir effektiv, vilket i

sin tur utgör en fundamental förutsättning för att den senare tjänstgöringen i

underläkarställning under allmänutbildningen ur utbildningssynpunkt skall bli

givande, i all synnerhet som man nämligen tyvärr knappast på alla utbildningsplatser

inom överskådlig tid kan förutsätta att underläkaren skall erhålla tillräck
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

lig ledning av kompetenta lärarkrafter. En underläkartjänstgöring utan gedigna

grundkunskaper och utan kvalitativt tillräcklig handledning medför risk för att

denna tid får negativt utbildningsvärde.

Medicinska fakulteten vid universitetet i TJmeå kräver en ny och förutsättningslös

utredning om den medicinska grundutbildningens omfattning och innehåll

och om sambandet mellan denna utbildning och vidareutbildning.

Fakulteten accepterar den av utredningen föreslagna studieordningen endast

om den avser en begränsad tidsperiod.

Medicinska fakulteten vid karolinska institutet påpekar, att utredningen borde

ha diskuterat följderna av sitt förslag beträffande de ämnen i vilka kurstiden nedskurits

och kräver ny utredning med målanalys.

Enligt fakultetens uppfattning kan skäl anföras för en reduktion av den praktiskt

kliniska undervisningen i vissa ämnen i grundutbildningen under förutsättning

att detta kompenseras i allmänutbildningen eller i vidareutbildningen för

vissa specialiteter. Detta kräver emellertid en ingående prövning av utbildningsmålet

för olika läkarkategorier och en analys beträffande vilken betydelse nedskärningen

av kunskapsstoffet kan få. Fakulteten kan tillstyrka nden av utredningen

föreslagna grundutbildningen under förutsättning att en sådan prövning av

förslagets följder blir föremål för ytterligare utredning genom kanslersämbetets

försorg.

De sakkunnigas förslag angående läsårets omfattning och terminernas förlängning

får ett helt positivt mottagande av de remissinstanser, som går in på frågan.

Således förordar medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund och

Umeå samt Östergötlands läns landsting en förändrad terminsindelning.

Beträffande utredningens förslag att inom utbildningsnämnderna inrätta tre avdelningar,

en för det prekliniska stadiet, en för det propedeutiska stadiet och en

för det kliniska stadiet går meningarna starkt isär. Medicinska fakulteterna vid

universiteten i Uppsala, Lund och Umeå tillstyrker att avdelningar inrättas inom

utbildningsnämnderna och likaså statskontoret och Sveriges förenade studentkårer.

Medicinska fakulteterna vid universiteten i Lund och Umeå anser emellertid, att

det propedeutiska året och medicin-kirurgiåret bör föras till samma avdelning

med motiveringen, att förbindelsen mellan dessa stadier av utbildningen torde

vara större än mellan medicin-kirurgiåret och det kliniska stadiets andra del.

Mot förslaget att inrätta avdelningar inom utbildningsnämnderna talar medicinska

fakulteten vid universitetet i Göteborg, som konstaterar helt kort, att utbildningsnämnden

bör hållas samman i en enhet. Medicinska fakulteten vid karolinska

institutet, SACO och Sveriges läkarförbund betvivlar, att en uppdelning av utbildningsnämnderna

skulle befrämja den önskade integrationen i undervisningen och

anser att samordningen tillgodoses bäst av en enhetlig utbildningsnämnd. Integreringen

bör däremot anförtros studierektorerna. Angelägenheten av att förstärka

utbildningsnämndernas resurser dels i form av utökat antal ledamöter, dels i form

av administrativa och tekniska resurser understryks av medicinska fakulteterna

vid universiteten i Lund och Umeå, Sveriges förenade studentkårer, SACO, Sveriges

läkarförbund och Malmö stads sjukvårdsstyrelse.

Det prekliniska stadiet

Det prekliniska stadiet har de sakkunniga ansett falla utanför utredningsuppdraget

och förutsätter att universitetskanslersämbetet utarbetar förslag till ny

undervisningsplan på basis av fakulteternas förslag. Kravet på en översyn av det

prekliniska stadiet framförs starkast av Sveriges förenade studentkårer, medicinska

fakulteterna vid universitetet i Umeå och vid karolinska institutet. Den

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

sistnämnda instansen anser att en sådan översyn bör omfatta de tre första studieåren

av läkarutbildningen. Även övriga medicinska fakulteter, med instämmande

av statens medicinska forskningsråd, betonar angelägenheten av en ny studieordning

för detta stadium men anser, att översynen bör vara löpande och successiv

och att fakulteterna bör få relativt stor frihet till experiment. Medicinska fcdmlteten

vid universitetet i Uppsala framhåller önskvärdheten av ökad undervisning

i beteendevetenskaperna, en synpunkt som även framförs av mentalsjukvårdsberedningen

och Sveriges psykologförbund.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund, med stöd av Malmö stads sjukvårdsstyrelse,

samt medicinska fakulteten vid universitetet i Umeå lägger fram var

sitt förslag till studiegång för det prekliniska stadiet.

Det propedeutiska stadiet

Samtliga remissinstanser, som yttrat sig om detta stadium i grundutbildningen,

utom medicinska fakulteten vid universitetet i Göteborg, är positiva till förslagen

till utökad integration mellan det propedeutiska årets ämnen enligt de sakkunnigas

förslag. Sålunda tillstyrker medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala,

Lund, Umeå och vid karolinska institutet samt SJUKA, Östergötlands läns

landsting, Malmö stads sjukvårdsstyrelse, Sveriges läkarförbund och Sveriges

förenade studentkårer i princip de sakkunnigas uppläggning av det propedeutiska

året. Medicinska fakulteten vid universitetet i Göteborg framför en något avvikande

synpunkt på integrationen under detta stadium.

Utredningen ordar mycket om integrerad undervisning, detta i likhet med LUK

tidigare. Dessa välmenta teoretiska utläggningar har visat sig svåra att applicera

i verkligheten och detta mindre på grund av oförmåga eller ovilja från de akademiska

lärarnas sida, utan fastmera på det förhållandet att studenten på detta

stadium helt enkelt inte är mogen för integration av teori och klinik i undervisningen.

Utredningen har som konsekvens av sin strävan till integration föreslagit

att ett ej så litet antal timmar av de kliniska propedeutiska kurserna förläggs till

tiden för kurserna i bakteriologi, farmakologi och patologi. Fakulteten vill bestämt

förorda en omvänd typ av integration, vilken för övrigt i mindre skala redan

med framgång prövats här i Göteborg, nämligen att inom det propedeutiska kliniska

kursblocket integrera viss undervisning i de nämnda ämnena. Det måste

nämligen vara en integration av betydande värde att i samband med undervisningen

över medicinska och kirurgiska fundamenta ge studenten en återblick på

och en vidareutveckling av de bakteriologiska, farmakologiska och patologiskanatomiska

aspekterna. Därför bör övervägas att avsätta ett lämpligt antal timmar

ur dessa kurser till det propedeutiska kliniska kursblocket. Fakulteten anser det

nödvändigt att fakulteterna i detta avseende gives största möjliga frihet att pröva

sig fram till optimum av effektivitet i undervisningen. Utbildningsnämnderna

kommer även här att få en viktig uppgift.

Samtliga medicinska fakulteter — utom fakulteten vid universitetet i Umeå —■

samt Sveriges förenade studentkårer poängterar, att fakulteterna bör ges frihet att

i enlighet med betänkandets principer organisera undervisningen under det propedeutiska

stadiet på det sätt som de lokala förutsättningarna gör lämpligast.

Göteborgs sjukvårdsstyrelse påpekar en lokal effekt av de sakkunnigas förslag.

I fråga om undervisningen under det propedeutiska året torde betänkandet —

vilket även understrykes i fakultetens yttrande — för Göteborgs del innebära, att

Vasa sjukhus utnyttjas intensivare än som förutsatts i avtalen om läkarutbildning.

Detta förhållande, vilket redan för närvarande råder enligt beslut av fakulteten

och universitetskanslersämbetet, motiverar sådana ändringar av avtalet, att staden

erhåller statsbidrag till såväl drift som investeringar vid sjukhuset.

De sakkunnigas förslag att tentamen i patologi förläggs efter kursens slut och

till det propedeutiska året accepteras av flertalet instanser och möts med viss

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

91

skepsis av andra. Medicinska falmlteterna vid universiteten i Lund och Umeå samt

Sveriges förenade studentkårer är klart positiva till förslaget. Medicinska fakulteten

vid universitetet i Göteborg anser det vara otillfredsställande att inemot en

tredjedel av undervisningen i ett så stort ämne som patologi placeras efter sluttentamen

och föreslår att som kompensation och tänkbar lösning

låta lärarna i patologi få tillfälle att i ökad utsträckning deltaga i undervisningen

och tentamina inte endast i medicin och kirurgi utan även i andra ämnen, där

den patologiska anatomin spelar en viktig roll som underlag för kliniska kunskaper.

Sveriges läkarförbund motsätter sig ej sluttentamen i patologi på detta stadium

men ställer sig tveksamt till om schemaförslaget verkligen ger plats för två—tre

veckors fri tentamenläsning i patologi. Malmö stads sjukvårdsstyrelse är den enda

instans som klart uttalar sin negativa inställning i denna fråga.

Utredningens förslag att propedeutiska året fortsättningsvis skall innehålla tentamen

i speciell patologi torde inte vara realiserbart med mindre att kunskapskraven

sänkes.

Beträffande de särskilda ämnen, som ingår i det propedeutiska året, framför de

medicinska fakulteterna en rad detaljsynpunkter. Så t. ex. har de sakkunnigas förslag

att minska undervisningen i fysikalisk terapi kritiserats av de medicinska

fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Göteborg och Umeå. Mot de sakkunnigas

förslag till förstärkning av psykiatriundervisningen genom en utökning av det

propedeutiska stadiets kurs i intervjuteknik om 5 timmar till en propedeutisk

kurs i psykiatri om 20 timmar har ingen kritik riktats, men medicinska fakulteten

vid universitetet i Umeå lägger fram följande förslag och motivering.

Fakulteten finner det angeläget att förstärka undervisningen i beteendevetenskaper

och att därvid integrera teoretiska och praktiska aspekter. Dessa syften

skulle kunna uppnås genom att flytta kursen i psykologi från de prekliniska till

de propedeutiska kurserna i psykiatri och socialmedicin till en större kurs som

förslagsvis skulle benämnas »Medicinsk psykologi och sociologi». Denna kurs bör

avslutas med kunskapskontroll. Fn utökning av timantalet för den sammanslagna

kursen (50 timmar) torde vara ofrånkomlig för att ge demonstrationer och gruppundervisning

i intervjuteknik. Utrymme för detta skulle kunna erhållas genom att

överföra vissa timmar från kursen i kliniska undersökningsmetoder samt genom

någon minskning av den propedeutiska undervisningen i medicin och kirurgi.

Fakulteten vill understryka betydelsen av att kursen i medicinsk psykologi och

sociologi får en sådan placering att studenternas intresse i huvudsak kan ägnas åt

ämnet och att reell tid finns för tentamenläsning.

Förslag om kurs i medicinsk psykologi och sociologi med överföring av den

prekliniska kursen i psykologi framförs även av Sveriges läkarförbund och statens

medicinska forskningsråd. Den sistnämnda instansen betonar, att i framtiden

vore det önskvärt med lärostolar i medicinsk psykologi och sociologi, som kan

tillgodose behovet av forskning i gränsområdet mellan medicin och beteendevetenskap.

Även medicinska fakulteten vid universitetet i Göteborg framför önskemål

om en beteendevetenskaplig kurs.

Det kliniska stadiets första del (medicin-kirurgiåret)

De remissinstanser, som yttrat sig över medicin-kirurgiåret, har i stort tillstyrkt

de sakkunnigas förslag till uppläggning. Således accepterar i princip medicinska

fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg, Umeå och vid karolinska

institutet samt SJURA, Malmö stads sjukvårdsstyrelse, Sveriges läkarförbund och

Sveriges förenade studentkårer utformningen av medicin-kirurgiåret om än med

vissa reservationer och påpekanden. Medicinska fakulteterna vid universiteten i

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Uppsala och Lund, Malmö stads sjukvårdsstyrelse samt SJURA betonar, att en ökad

samordning av undervisningen är angelägen och schemaläggningen mycket viktig.

De sakkunnigas förslag att tentamen i medicin och kirurgi skall ske i omedelbar

anslutning till respektive kurs bär inte mötts av större entusiasm av remissinstanserna

med undantag av Sveriges förenade studentkårer, som anför:

Som en mycket väsentlig reform inom denna del av läkarutbildningen vill SFS

beteckna utredningens förslag om en tentamen för betygsgraden godkänd i medicin

och kirurgi i omedelbar anslutning till respektive kurser. Det har länge varit

praxis att någon form av kursförhör hållits vid slutet av dessa terminer för att i

någon mån kontrollera effekten av undervisningen. Detta har även varit särskilt

motiverat med hänsyn till att många av de studerande brukar vikariera som läkare

efter detta skede i utbildningen. Att dessa kursförhör nu föreslås ersatta med en

tentamen för betygsgraden godkänd, måste givetvis från studerandehåll hälsas

med största tillfredsställelse.

Även SJURA och Sveriges läkarförbund stöder förslaget. Medicinska fakulteten

vid universitetet i Göteborg accepterar förslaget som en kontroll på att vissa fundamentala

fakta i respektive ämne har inhämtats. Medicinska fakulteten vid universitetet

i Umeå anser, att förslaget inger betänkligheter men tillstyrker under

förutsättning att fakultetens förslag beträffande utformningen av läkarexamen

godtas. Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund accepterar någon form av

kontroll i samband med kurserna i medicin och kirurgi men motsätter sig bestämt

tentamen.

Det kliniska stadiets andra de]

Studieordning

De sakkunnigas förslag om en bunden studiegång under tre terminer, varje

termin bestående av två 10-veckors block med en total studietid av 15 månader,

har mottagits förhållandevis positivt av remissinstanserna men flertalet önskar

ett modifierat system med möjlighet till avbrott för framför allt vikariat och

amanuenstjänst på teoretiska institutioner. Arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret

och SJURA tillstyrker bunden studiegång utan reservation. Medicinska fakulteterna

— med undantag för fakulteten i Uppsala och i viss mån fakulteten i Umeå

accepterar den bundna studiegången under förutsättning att dispens må kunna

beviljas student för tjänstgöring som assistent eller amanuens, att ett smidigt

system garanterar återinträde i studiegången eller bortovaro med giltigt förfall

samt att möjlighet till dispens för vikariat skall finnas. Statens medicinska forskningsråd

betonar vikten av tjänstgöringsmöjligheter som amanuens på teoretisk

institution och medicinska fakulteten vid universitetet i Lund poängterar.

Alldeles speciellt vill fakulteten inskärpa att de teoretiska institutionernas hela

undervisningssystem står och faller med tillgången på studenter som yngre lärare.

Om en helt bunden studieordning fastställes även för studenter som ansetts lämpliga

tjänstgöra i sådana befattningar, är det ett absolut krav att de teoretiska institutionernas

rekryteringsproblem dessförinnan på annat sätt löses.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Umeå tar inte klar ställning men påpekar

att s. k. terminsansökan har införts vid flertalet fakulteter för att bemästra

köproblemet och för att effektivare utnyttja kursplatserna. Sveriges förenade studentkårer

ställer sig relativt negativa till de sakkunnigas förslag om bunden studiegång,

men avstyrker inte detsamma. Medicinska fakulteten vid universitetet i

Uppsala föreslår en kombination av bunden och fri studiegång:

Mot slutet av medicin-kirurgiåret skulle de studerande skriftligen ta ställning

till att välja antingen det bundna systemet eller ett fritt system. I fortsättningen

skulle den förstnämnda gruppen av studerande alltid ges förtur till de kommande

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kiingl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

kurserna, medan överblivna kursplatser skulle annonseras liksom hittills och besättas

med sökande från den sistnämnda gruppen av studerande efter samma

principer som nu gäller vid ansökningen till det fria kliniska stadiets kurser.

Fakulteten förväntar sig att det stora flertalet studerande skulle välja enligt det

förstnämnda alternativet, och därigenom skulle den lilla »fria» gruppen av kursplatser

icke innebära något större problem.

Sjukvårdens behov av vikarier betonas framför allt av sjukvårdens huvudmän.

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet ■— med instämmande av

Stockholms läns landsting och Stockholms stads sjukvårdsstyrelse — anför att

förslaget om bunden studiegång får till följd att sjukhusens möjligheter att

rekrytera medicine kandidater till längre eller kortare vikariat på vakanta läkartjänster

blir väsentligt reducerade några år efter det att den nya studieordningen

börjar tillämpas, varför sjukhusens läkarbehov får mötas genom att proportionerna

mellan medicine kandidater och utländska läkare på vikariatförordnandena förskjuts

i riktning mot att ett ökat antal läkare från andra länder introduceras på

den svenska läkararbetsmarknaden så länge situationen är kritisk. Även Uppsala

läns landsting, Östergötlands låns landsting och Malmöhus läns landsting påpekar,

att medicine kandidater utgör en oumbärlig arbetskraft och att sjukvården får

stora problem i samband med en bunden studieordning för medicine kandidater

under det kliniska stadiet. Sveriges läkarförbund däremot anför angående vikarieproblemet:
Den

föreslagna studieordningen måste vidare så långt möjligt med hänsyn till

organisationens flexibilitet möjliggöra de vikariat i sjukvården som även under

den närmast kommande perioden kan visa sig nödvändiga. Behov, att som vikarier

anlita studenter som utbildar sig enligt den nya studieordningen synes emellertid

inte komma att föreligga så länge nuvarande studieordning gäller parallellt, vilket

kommer att vara förhållandet fram till några år in på 1970-talet. Vid denna tidpunkt

kommer sjukvårdens försörjning med nya läkare väsentligt att förbättras,

genom att dubbla kullar examineras under ett antal år.

Sveriges läkarförbund accepterar således en bunden studiegång under förutsättning

av liberal dispensgivning för studieavbrott liksom Svenska landstingsförbundet

och Svenska stadsförbundet — med instämmande av Stockholms läns

landsting och Stockholms stads sjukvårdsstyrelse — vidare Östergötlands läns

landsting, Malmö stads sjukvårdsstyrelse och Malmöhus läns landsting.

Ilalvterminsblock

De sakkunnigas förslag om halvterminsblock har accepterats av de flesta instanser,

som yttrat sig i frågan. Förslaget stöds av medicinska fakulteterna vid universiteten

i Uppsala, Lund och Umeå — om än med vissa ändringar i ämneskombinationerna

— av mentalsjukvårdsberedningen, som karakteriserar förslaget

som det minst ogynnsamma, Östergötlands låns landsting, Malmö stads sjukvårdsstyrelse

och Sveriges förenade studentkårer; den sistnämnda instansen under

förutsättning att flexibilitet kan åstadkommas i det enskilda fallet.

Stark kritik mot de sakkunnigas förslag framförs av medicinska fakulteten vid

universitetet i Göteborg, som först konstaterar att systemet är ogenomförbart för

Göteborgs del, innan östra sjukhuset kommit i funktion, då flertalet ämnen förutsätter

fem kurser per år mot förslagets fyra kurser per år. Fakulteten föreslår,

att det ifrågavarande skedet i studiegången utökas utöver de tre föreslagna terminerna

med fyra månader och att denna ökning kompenseras med en motsvarande

minskning av den allmänna utbildningens s. k. valfria del, vilket skulle

innebära dels förbättrade kunskaper för dem, som inte senare skaffar sig specialistutbildning,

dels erfordra ett något lägre antal underläkartjänster än vad

utredningen räknat med. Fakulteten fortsätter:

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Skulle mot fakultetens bestämda avstyrkande statsmakterna trots allt besluta

om en kortare studiegång än dessa 19 månader måste fakulteten för sin del konstatera

att den under inga omständigheter har kunnat prestera ett schema innefattande

mindre än 16 månader och detta dels av den anledningen att ämnet

socialmedicin inte kan ingå i något av de fem 2-månadersblocken, dels på grund

av angelägenheten av kopplingen av obstetrik-gynekologi till pediatrik i ett 5- månader kursblock.

Fakultetens förslag innebär, att kurserna indelas i sju block, av vilka de fem

första utgörs av fem på varandra följande 2-månadersperioder, till vilka vardera

en femtedel av terminskullen hänvisas i fem olika turordningar. Schematekniskt

skulle det mycket väl vara möjligt att låta Göteborgsstudenterna med denna

studiegång bli medicine licentiater vid samma datum som enligt utredningens

förslag. Göteborgs sjukvårdsstyrelse instämmer särskilt med fakulteten i denna

fråga.

Medicinska falmlteten vid karolinska institutet påpekar att SLUS förslag likväl

innebär en minskning av den kliniska tjänstgöringen under det kliniska stadiets

andra del, trots att de sakkunniga framhållit, att när det gäller utbildningen inom

de kliniska specialämnena en nedskärning inte är möjlig och att tiden inte är

mogen för en genomgripande förändring härvidlag, varför fakulteten föreslår

införandet av ytterligare ett 10-veckorsblock. Fakulteten påtalar vidare, att den

föreslagna studieordningen är praktiskt svår att genomföra för Stockholms del

med undervisningens uppsplittring på olika sjukhus och institutioner utspridda

över hela Stockholm. Fakulteten tillstyrker dock i princip de sakkunnigas förslagmen

framhåller behovet av en kompletterande utredning beträffande ökad integrering

av undervisningen på olika stadier i utbildningen och de konsekvenser

för olika läkarkategorier som den föreslagna nedskärningen kan medföra.

Psykiatri

De sakkunniga har föreslagit, att kursen i psykiatri skall förläggas till första

terminen och kombineras med den nya och utvidgade kursen i försvars- och

katastrofmedicin, vilket kritiseras av mentalsjukvårdsberedningen, som anför:

De nackdelar, som enligt förslaget påtalats beträffande den nuvarande ordningen

för de medicinska studiernas bedrivande med neurologin kopplad vid

psykiatrin, kommer vid en tillämpning av förslaget att få sin motsvarighet genom

annan ämneskombination. Det är av utomordentligt stor betydelse att studierna

i psykiatri inte splittras eller beskäres på ett sätt, som försvårar ett meningsfullt

bedrivande av desamma. Beredningen anser därför att de medicine studerandena

under detta studieskede måste få åtnjuta åtminstone 10 veckors av annan undervisning

obruten undervisning och klinisk tjänstgöring i psykiatri.

Denna synpunkt delas av Riksförbundet för mental hälsa. De flesta instanser,

som yttrat sig närmare om denna kliniska kurs i psykiatri, anser, att förstärkningen

inte är tillfyllest. Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala förordar,

att undervisningsinnehållet och kraven på undervisningstid i ämnet försvars-

och katastrofmedicin ges ytterligare granskning i syfte att skära ned antalet

fasta undervisningstimmar till förmån för psykiatrin. Medicinska fakulteterna vid

universiteten i Lund och Göteborg anser, att psykiatrin borde förstärkas ytterligare

genom att förlägga tentamen i psykiatri efter den föreslagna allmänutbildningen

i psykiatri i samband med läkarexamen, och medicinska fakulteten vid karolinska

institutet påpekar, att förslaget innebär en förkortning, men det utökade timantalet

under det propedeutiska stadiet och den obligatoriska tjänstgöringen under allmänutbildningsperioden

innebär totalt sett, att psykiatrin får större plats i läkarutbildningen.

Beträffande uppläggningen av psykiatrikursen anser mentalsjukvårdsberedningen,

att fördelningen på klinisk psykiatri och lasarett för psykiatrisk

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

vård med 65 respektive 15 timmar är väl statisk och i alltför hög grad associerar

till förutvarande riktlinjer för uppdelningen av vårdorganisationen för patienter

med psykiska sjukdomar. Beredningen påpekar, att dagens riktlinjer präglas av

uppfattningen att det är nödvändigt med en differentierad och nyanserad integration

av psykiatrisk och somatisk vård, varför undervisningen i princip bör

fördelas på olika vårdformer inom psykiatrin. Malmö stads sjukvårdsstyrelse anser

det vara angeläget, att psykiatrin får stöd i form av institutioner för medicinsk

psykologi, varför man snarast bör inrätta forskartjänster inom detta område.

Försvars- och katastrof medicin (== krigsmedicin jämte grundkurs i civil krigssjukvård)
De

sakkunnigas förslag att nuvarande kurs i krigsmedicin bör sammanslås med

en grundkurs i civil krigssjukvård till en gemensam kurs i försvars- och katastrofmedicin

hälsas med tillfredsställelse av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd,

som anför att härigenom möjliggörs att alla läkare efter medicine licentiatexamen

även kan fullgöra sina uppgifter inom krigssjukvården, men nämnden betonar,

att kursen måste organiseras som en odelbar kurs som med lämplig samordning

kan skäras ner från 65 till 60 timmar. En minskning av timantalet rekommenderas

också av medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Göteborg

och Umeå. Försvarets sjukvårdsstyrelse vill kraftigt understryka behovet av utbildning

i försvars- och katastrofmedicin men anser att det framlagda förslaget

innebär

en betydande försämring av de värnpliktiga läkarnas möjligheter att förstå och

lösa de viktiga underhållstekniska problem, som förutsätter goda medicinska

grundkunskaper i ämnet försvars- och katastrofmedicin. Ur försvarsmedicinsk

synpunkt är det i högsta grad önskvärt, att den nuvarande timplanen såväl beträffande

ABC-stridsmedlens medicinska verkningar som även de övriga medicinska

ämnena i den nuvarande kursen i krigsmedicin utökas.

Överbefälhavaren biträder SLUS förslag om samordning och betonar vikten av

central planläggning av undervisningen av universitetskanslersämbetet i samråd

med medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd och krigsmaktens centrala

myndigheter. Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund kritiserar den föreslagna

centrala ledningen av kursen och påpekar, att medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd

vid en omorganisation nyligen lagt undervisningsansvaret

i ämnet krigsmedicin helt på det regionala planet, vilket även kommer att gälla

den kommande obligatoriska vidareutbildningen i ämnet, där ansvaret kommer

att läggas regionalt på sjukvårdshuvudmannen. Fakulteten anser att undervisningen

i speciellt katastrofmedicin självfallet bör få regional anknytning och

organiseras vid varje lärosäte för sig.

De sakkunnigas avståndstagande från SamFLU:s förslag att inrätta laboratorstjänster

i ämnet vid de medicinska fakulteterna möter kritik från försvarets sjukvårdsstyrelse

och överbefälhavaren, varvid överbefälhavaren framhåller, att försvars-

och katastrofmedicin bör vara ett med övriga ämnen inom medicinsk fakultet

jämbördigt utbildnings- och forskningsämne, varför det bör finnas en kvalificerad

ansvarig företrädare för ämnesområdet vid varje lärosäte. Han fortsätter:

Betydelsen härav ökar genom att de olika medicinska kursavsnitten enligt utredningen

förutsätts skola innehålla delmoment med försvarsmedicinsk anknytning.

En vid lärosätena verksam ämnesföreträdare kan inte ersättas av centralt

utarbetade anvisningar, om än aldrig så detaljerade.

Även medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd förordar inrättandet av

laboraturer vid varje lärosäte. Andra instanser framför i stället önskemål om en

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

riksinstitution. Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala föreslår inrättandet

av en institution av rikskaraktär i Stockholm under ledning av en nyinrättad

professur. Medicinska fakulteten vid universitetet i Göteborg anser, att en

sådan riksinstitution bör sortera under försvarets sjukvårdsstyrelse, men dess

chef bör ha akademisk befattning med säte och stämma i karolinska institutets

medicinska fakultet. Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd vill utöver

laboratorerna vid varje lärosäte även förorda en professur i ämnet, placerad vid

karolinska institutet. Statens institut för folkhälsan erinrar om att SamFLU :s förslag

förutsatte, att kursen samordnades med hygienkursen. De sakkunniga har

frångått denna kombination med bl. a. den motiveringen att beredskapsskäl skulle

göra det önskvärt, att utbildningen i försvarsmedicin ges så tidigt som möjligt.

Statens institut för folkhälsan anser emellertid,

att eleverna utan de kunskaper som meddelas i hygienkursen icke kan tillgodogöra

sig ens elementära delar av det planerade avsnittet försvars- och katastrofhygien.

Därmed torde den åsyftade beredskapshöjningen inom ett väsentligt område

utebli.

Obstetrik och gynekologi

De sakkunnigas förslag att skära ned kursen i obstetrik och gynekologi från tre

till två och en halv månader möts med viss skepsis från medicinska fakulteternas

håll. Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund anser, att förslaget innebär en

allvarlig risk för försämring av utbildningen men vill kompensera detta genom

att förlägga den gynekologiska socialmedicinen till kursen i socialmedicin samt

närmare samordna nyföddhetens fysiologi och patologi med pediatrikkursen.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Umeå går längre i sina krav på samordning

mellan obstetrik och gynekologi å ena sidan och pediatriken å den andra

och föreslår, att dessa kurser bildar ett block, vilket skulle gynna en långtgående

integration. Även medicinska fakulteten vid karolinska institutet framför detta

förslag. Medicinska falculteterna vid universiteten i Göteborg och Umeå vill förstärka

ämnet obstetrik och gynekologi genom att föreskriva sidoutbildning i

ämnet för ett långt större antal specialiteter än vad de sakkunniga föreslagit.

Beträffande rättsmedicin påpekar de medicinska fakulteterna vid universiteten

i Uppsala, Göteborg och Umeå, att med den nuvarande organisationen av rättsmedicin

finns inga vägande skäl att bibehålla rättsmedicinska obduktioner för

samtliga blivande läkare, och medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala

anser dessutom, att rättsmedicin bör avslutas med kursförhör i stället för tentamen.

Företagshälsovårdsutredningen påpekar, att företagshälsovården kommer att öka

i betydelse och alla sjukvårdsläkare kommer mer än hittills att möta frågeställningar

rörande samband mellan sjukdom och arbetsförmåga, arbetsanpassningsfrågor,

rehabiliteringsproblem etc., varför utredningen ifrågasätter, om inte en

förstärkning av undervisningen i socialmedicin och hygien vore motiverad. Denna

uppfattning stöds av arbetsmedicinska institutet.

En del remissinstanser har fört fram förslag till nya ämnen, som lämpligen

borde införas i grundutbildningen för läkare. Så föreslår t. ex. TCO och arbetsmedicinska

institutet att ämnet ergonomi bör införas. Sjukvårdens huvudmän

poängterar behovet av undervisning i sjukvårdsadministration under grundutbildningen,

förslagsvis under det kliniska stadiet. Sålunda talar akademiska sjukhusets

direktion, Uppsala läns landsting, Göteborgs och Bohus läns landsting, Malmöhus

läns landsting samt SJURA för införandet av orienterande undervisning i sjukvårdsadministration.

SJURA går ett steg vidare och anser, att vissa kunskapsprov

i ämnet kan ingå i läkarexamen. Östergötlands läns landsting förordar, att en

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969 97

kurs i sjukvårdsadministration bör anordnas under allmänutbildningens obligatoriska

period.

Allmänutbildning — Vidareutbildning

Assistenttjänstgöringar

De sakkunnigas förslag att assistenttjänstgöringarna skall utgå ur grundutbildningen

och ersättas av en obligatorisk läkartjänstgöring, kallad allmänutbildning,

med fullt professionellt ansvar har icke mött någon kritik av remissinstanserna.

Endast Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet — med instämmande

av Stockholms läns landsting och Stockholms stads sjukvårdsstyrelse ■—

påpekar, att tjänstgöringen under allmänutbildningsskedet bör jämföras med en

amanuensutbildning, varför de studerande normalt inte bör tilläggas självständigt

ansvar utan fungera som assistenter till de för respektive avdelningarna ansvariga

läkarna. Beträffande allmänutbildningens omfattning och utformning finns emellertid

olika åsikter. Flertalet instanser poängterar betydelsen av tjänstgöring i

öppen vård under denna tid och flera uttrycker stark önskan att ytterligare förstärka

denna tjänstgöringsform utöver de sakkunnigas förslag.

Medicinska falmlteten vid universitetet i Lund anser sig inte kunna ta ställning

till frågan om vidare- och specialistutbildning med hänvisning dels till forskarutredningen,

dels till klinikutredningen, vilka ännu inte slutbehandlats. Fakulteten

förbehåller sig rätten att återkomma med yttrande sedan de olika betänkandena

integrerats.

Tjänstgöring vid medicinsk och kirurgisk klinik samt i öppen vård

De sakkunnigas förslag till den obligatoriska allmänutbildningstidens disposition

— 6 månader vid kirurgisk klinik, 6 månader vid medicinsk klinik, varav högst

2 månader om möjligt i öppen vård, samt 3 månader vid psykiatrisk klinik — har

i stort mottagits positivt av remissinstanserna, men olika förslag till en något

annan fördelning av tiden återfinns i flera yttranden.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Umeå och Östergötlands låns landsting

önskar begränsa kirurgitjänstgöringen till tre månader och medicinska fakulteten

vid karolinska institutet föreslår en omfattning av fyra månader. Ett flertal instanser

har pekat på angelägenheten av att viss tid, antingen av kirurgitjänstgöringen

eller medicintjänstgöringen, bör förläggas till intensivvårdsavdelning. Sålunda

framhåller överbefälhavaren, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd,

Malmöhus läns landsting och Östergötlands läns landsting att minimitiden för

tjänstgöring vid intensivvårdsavdelning bör vara två månader, medan medicinska

fakulteterna vid universiteten i Göteborg och Umeå föreslår endast en månad.

Förslaget om sex månader vid medicinsk klinik med möjlighet till två månaders

verksamhet i den öppna vården får ett positivt mottagande, men flera remissinstanser

önskar göra tjänstgöring i öppen vård obligatorisk. Sålunda föreslår

medicinska fakulteterna vid universitetet i Umeå och vid karolinska institutet,

akademiska sjukhusets direktion, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet

— med instämmande av Stockholms läns landsting och Stockholms

stads sjukvårdsstyrelse — Uppsala läns landsting, Västerbottens läns landsting

samt SJURA, att tjänstgöring i öppen vård skall vara obligatorisk och omfatta en

till tre månader, förslagen varierar. Obligatorisk tjänstgöring vid långvårdsklinik

föreslås av aleademiska sjukhusets direktion och Uppsala läns landsting medan

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet — med instämmande av

Stockholms läns landsting och Stockholms stads sjukvårdsstyrelse •— föreslår, att

4—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 35

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

tre månader skall fullgöras antingen i öppen vård eller vid långvårdsklinik.

Malmöhus läns landsting anser, att SLUS förslag, att läkaren under tjänstgöringen

i öppen vård alltjämt skall vara bunden till den medicinska kliniken, måste medföra

betydande svårigheter och medicinska fakulteten vid universitetet i Umeå

föreslår, att ledningen och koordinationen av tjänstgöringen i öppen vård bör

anförtros de socialmedicinska institutionerna i nära samarbete med länsläkarorganisationen.

Medicinska fakulteten vid karolinska institutet anser, att en viss valfrihet beträffande

tjänstgöringarna bör kunna ges redan under denna period — bl. a. för

att ge de studerande ökade möjligheter att orientera sig inför den efterföljande

specialiseringen — varför fakulteten föreslår, att två månader av de föreslagna

sex vid kirurgisk avdelning skall kunna fullgöras valfritt inom övriga specialiteter.

Även Sveriges läkarförbund och Östergötlands läns landsting talar för större valfrihet

inom allmänutbildningen. Karolinska sjukhusets direktion ställer sig avvaktande

till förslaget om allmänutbildningens omfattning och utformning och

anser ytterligare överväganden erforderliga.

Tjänstgöring vid psykiatrisk klinik

Förslaget om tre månaders obligatorisk tjänstgöring vid psykiatrisk klinik under

allmänutbildningsperioden hälsas med tillfredsställelse av det stora flertalet

remissinstanser. Sålunda tillstyrker medicinska fakulteterna vid universiteten i

Uppsala och Göteborg, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, alcademiska sjukhusets

direktion, mentalsjukvårdsberedningen, Göteborgs och Bohus läns landsting,

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet — med instämmande

av Stockholms läns landsting och Stockholms stads sjukvårdsstyrelse —

samt Sveriges läkarförbund att tjänstgöringen vid psykiatrisk klinik blir obligatorisk.

En annan uppfattning framförs av medicinska fakulteten vid universitetet

i Umeå:

Med hänsyn till önskemål om en tidigare differentiering av specialistutbildningen

och med hänsyn till att psykiatrin ej har utbildningsvärde för vissa läkare

(såsom t. ex. bakteriologer, kliniska kemister, patologer, röntgendiagnostiker och

virologer) föreslår fakulteten att psykiatrin ej görs obligatorisk inom allmänutbildningen.

Tre månaders psykiatriutbildning föreslås i stället ingå i sidoutbildningen

utöver redan föreslagna sidoutbildning för de specialiteter för vilka psykiatri

har utbildningsvärde.

Medicinska fakulteten vid karolinska institutet ifrågasätter, om den föreslagna

tjänstgöringen kan förverkligas på sådant sätt, att den kommer att utgöra ett

värdefullt tillskott till utbildningen och vill därför att en av de tre månaderna

vid psykiatrisk klinik skall kunna fullgöras inom annan klinisk specialitetet.

Mentalsjukvårdsberedningen och medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala

anser, att även tjänstgöringen i psykiatri egentligen borde omfatta sex månader

men med hänsyn till den bristande utbildningskapaciteten accepteras tills vidare

tre månaders tjänstgöring. Mentalsjukvårdsberedningen påpekar vidare, att det

är angeläget, att tjänstgöringen kan förläggas till sådana kliniker, där klientelet

är allsidigt och där både öppen och sluten vård förekommer, men med hänsyn

till att alla utvägar bör anlitas för att stimulera rekryteringen till psykiaterbanan

anser sig beredningen kunna tillstyrka ett övergångsvis utnyttjande av sådana

resurser, vilka f. n. inte motsvarar den ideala målsättningen.

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet — med instämmande

av Stockholms läns landsting och Stockholms stads sjukvårdsstyrelse —• påpekar,

att förslagets effekt från sjukvårdssynpunkt blir tvåfaldig:

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 19G9

dels kommer en kvantitativ förstärkning till stånd i form av ett tillskott av tämligen

kvalificerade medicine licentiater på gränsen till legitimationsnivån, dels

ges dessa ett tillfälle att på ett tidigt stadium få sitt intresse för den psykiatriska

vården väckt och stimulerat. Från huvudmannasynpunkt är det väsentligt att även

mentalsjukhusen därvidlag blir betraktade som psykiatriska kliniker. På sikt kan

betydelsen härav bli mycket påtaglig och dessa remissinstanser ser detta förslag

som ett av de viktigaste i betänkandet.

Läkarexamen

Samtliga remissinstanser, som yttrat sig i frågan, utom medicinska fakulteten

vid universitetet i Lund, tillstyrker i princip de sakkunnigas förslag om införande

av en läkarexamen, men med en del ändringsförslag i detaljerna.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund är mycket kritisk mot SLUS

förslag. Fakulteten anser visserligen, att någon prövning efter fullgjord allmänutbildning

är nödvändig, men avstyrker bestämt, att en central nämnd — i sämsta

fall utan någon representant för de medicinska fakulteterna — skall ha inflytande

över dessa kunskapsprov. En »rikslikare» för den slutliga kunskapskontrollen

vore emellertid önskvärd och nämnden skulle kunna stå för provens utformning

och rättning. De, som vid dylikt prov erhållit godkänt betyg, skulle sedan eventuellt

kunna undergå en slutlig prövning av den lokala ämnesrepresentanten, vilken

då fick möjlighet att mäta tentandens kunskaper, så som de kunnat avläsas

från det centrala provet, med hans erfarenhet, mognad och omdöme. Medicinska

fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Umeå samt Sveriges förenade studentkårer

anser, att läkarexamen bör äga rum »på universitetssjukhusen». Sveriges

läkarförbund däremot finner »förhörets frikoppling från grundutbildningen konsekvent»

och påpekar att det föreslagna tekniska förfarandet gör det möjligt att

utforma förhöret så att klinisk kompetens kan testas. Statskontoret delar de sakkunnigas

syn på de möjligheter som den föreslagna rationaliserade tentamensproceduren

kan erbjuda och påpekar, att statskontoret har utarbetat en datamaskinrutin

för rättning av flervalsprov, en service som sedan början av höstterminen

1967 står öppen — mot avgift —- för bl. a. alla universitets- och högskoleinstitutioner.

Några remissinstanser, bl. a. medicinska fakulteterna vid universiteten i Göteborg

och Umeå samt vid karolinska institutet, Sveriges läkarförbund och Sveriges

förenade studentkårer anser det angeläget att tillfälle att avlägga läkarexamen ges

fyra gånger per år i stället för föreslagna två. Medicinska fakulteten vid universitetet

i Uppsala är av samma mening men accepterar två gånger om året inledningsvis

med hänsyn till resurserna.

Beträffande läkarexamens omfattning har en rad instanser påpekat det inkonsekventa,

att psykiatri ej skulle ingå i examen. Sålunda förordar medicinska

falmlteterna vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg samt vid karolinska

institutet, Malmö stads sjukvårdsstyrelse, Svenska landstingsförbundet och Svenska

stadsförbundet — med instämmande av Stockholms läns landsting och Stockholms

stads sjukvårdsstyrelse—, mentalsjukvårdsberedningen, Malmöhus läns landsting

och Sveriges läkarförbund, att tentamen i psykiatri införs i läkarexamen tillsammans

med tentamen i medicin och kirurgi. Medicinska fakulteten vid karolinska

institutet anser, att läkarexamen dessutom bör omfatta frågor rörande socialmedicin,

samhällsprofylax, medicinalförfattningar, sjukvårdsorganisation m. m., således

kunskaper, som bör utgöra grunden för en läkares praktiska verksamhet.

Östergötlands läns landsting förordar också en vidgad läkarexamen där man

prövar

4*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 35

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kiingl. Maj.ts proposition nr 35 år 1969

den blivande läkarens förmåga till medicinsk helhetssyn och eventuellt även hans

allmänna kunskaper inom andra specialiteter.

De sakkunnigas förslag om ograderade betyg i denna läkarexamen finner

medicinska fakulteterna vid universiteten i Göteborg och Umeå samt Malmö stads

sjukvårdsstyrelse icke motiverat.

Den allmänna utbildningsperiodens avslutande nio månader

Flera remissinstanser ställer sig tveksamma till värdet av de av SLUS föreslagna

valfria nio månaderna i den allmänna utbildningsperioden. De flesta av remissinstanserna

godtar dock förslaget i princip.

Medicinska fakulteten i Uppsala finner den av SLUS föreslagna flexibiliteten

vara mycket viktig.

För åtskilliga specialiteter är den föreslagna obligatoriska sidoutbildningen

otillräcklig, och avsikten är att de valfria nio månaderna skall utnyttjas för värdefull

ytterligare sidoutbildning. Fakulteten anser att detta bör förtydligas genom

att de kommande specialistarbetsgrupperna utger rekommendationer om vilka

ämnen som i första hand bör komma ifråga såsom särskilt meriterande sidoutbildning

för var och en av specialiteterna. Fakulteten anser det även synnerligen

viktigt att på detta sätt tjänstgöring på medicinsk-teoretiska institutioner

kan tillgodoräknas för klinisk specialitet. Ytterligare fördelar med flexibiliteten

är att den ger de unga läkarna en möjlighet att få erfarenhet om sin specialitetsinriktning,

den medger en väntetid vid misslyckande i läkarexamen och den innebär

en praktisk anpassning till vikariebehovet inom sjukvården, bl. a. den öppna

vården.

Medicinska fakulteterna i Lund och Umeå tillstyrker SLUS förslag på liknande

grunder. Medicinska fakulteten i Umeå föreslår dessutom att fjorton i stället för

nio månader av periodens två år skall vara i huvudsak valfria. Medicinska fakulteten

vid karolinska institutet anser däremot att värdet av den föreslagna avslutande

delen av den allmänna utbildningsperioden är tvivelaktigt.

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet, med instämmande av

Stockholms låns landstings sjukvårdsstyrelse och Stockholms stads sjukvårdsstyrelse,

finner inte skäl att motsätta sig de sakkunnigas förslag i denna del, även om

värdet av ytterligare nio månaders inte närmare specificerad allmänutbildning

anses kunna diskuteras.

Uppsala läns landstings sjukvårdsstyrelse föreslår att två av de nio månaderna

inordnas i allmänutbildningen och ägnas åt tjänstgöring vid långvårdsklinik.

Även direktionen för akademiska sjukhuset pekar på möjligheten att tillgodose

långtidsvården inom ramen för den i huvudsak valfria delen av den allmänna

utbildningsperioden.

Rådet för sjukhusdriftens rationalisering anser att tre av de nio månaderna bör

kunna överföras till allmänutbildningen och ägnas öppen vård.

Sveriges läkarförbund anser att det inte kan vara rationell utbildningspolitik

att i föreskrifter om obligatorisk vidareutbildning inkludera moment av odefinierat

slag. De nio månaderna torde som regel komma att förläggas efter huvud- och

sidoutbildningen samt komma att skapa sociala och sjukvårdsorganisatoriska

problem. Läkarförbundet finner att de nio månaderna bör slopas.

Om det skulle visa sig oförenligt med gemensamma nordiska bestämmelser att

slopa samtliga nio månader, bör i varje fall sex månader slopas och tre integreras

med den »obligatoriska» allmänna utbildningsperioden. De bör därvid främst

användas för att förstärka utbildningen i medicin, om denna skulle komma att

permanent förkortas med den tid som nu föreslagits försöksvis få förläggas till

öppen vård. öppenvårdstjänstgöringen må då, beroende på försöksresultaten, omfatta

upp till tre månader. Vid en förlängd »obligatorisk» allmänutbildning bör

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

det också övervägas om det inte med samma rätt, som gäller för tjänstgöring i

öppen vård, kan hävdas att tjänstgöring inom främst röntgen men även andra

servicediscipliner är av värde för alla läkare.

Specialistutbildning

SLUS förslag om huvud- och sidoutbildningen har mött erinran endast från

statens medicinska forskningsråd. Rådet finner sig inte kunna instämma i utredningens

förslag om långtgående uniformitet beträffande specialistutbildningens

längd och omfattning inom olika specialiteter. Det synes enligt rådet tvärtom

naturligt att utbildningen bör vara både längre och mera omfattande t. ex inom

vissa sjukhusbundna specialiteter än inom andra med arbetsfältet övervägande

inom öppen sjukvård,

Statens institut för folkhälsan framhåller i detta sammanhang att det med den

förskjutning av arbetsuppgifter från sjukvård till förebyggande hälsovård, soro

väntas, synes nödvändigt, att flera grupper av läkare än allmänpraktiker och

tjänsteläkare i framtiden får särskild utbildning i dessa frågor på sådant sätt, att

utbildningen kan meritvärderas i likhet med övrig föreslagen vidareutbildning.

SLUS förslag till specialitetsförteckning tillstyrks av remissinstanserna, dock

med åtskilliga förslag om utökning.

Långvårdsmedicin anses böra upptas i specialitetsförteckningen enligt ett flertal

remissinstanser, nämligen medicinska fakulteterna i Lund och Göteborg, Svenska

landstingsförbundet, Stockholms läns landstings, Stockholms stads, Östergötlands

låns landstings och Malmöhus läns landstings sjukvårdsstyrelser samt Sveriges

läkarförbund och TCO.

Rehabilitering anses likaså av ett flertal remissinstanser böra upptas i specialitetsförteckningen.

Dessa är medicinska fakulteterna vid karolinska institutet och

i Göteborg, arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,

Stockholms läns landstings, Stockholms stads, Östergötlands läns landstings

och Malmöhus läns landstings sjukvårdsstyrelser samt Sveriges läkarförbund.

Slutligen har Svenska rehabiliteringslåkarföreningen i en särskild skrift framhållit

nödvändigheten av att rehabilitering införs som specialitet. Ytterligare ämnen

som olika instanser har ifrågasatt kunna upptas i specialitetsförteckningen, i vissa

fall som grenspecialitet, är diagnostisk radiologi med röntgenterapi, neuroradiologi,

geriatrik, fysikalisk terapi, företagshälsovård, yrkesmedicin, socialmedicin,

internmedicinska allergisjukdomar, hematologi, tropikmedicin, kärlkirurgi och

käkkirurgi.

SLUS förslag beträffande utbildningskraven i de olika specialiteterna har i stort

sett accepterats av remissinstanserna. Medicinska fakulteten i Umeå anser emellertid

att sidoutbildningskraven i många fall är alltför begränsade och ensidiga och

nämner som exempel att för specialitet i barnkirurgi även i fortsättningen bör

krävas ett halvt års tjänstgöring i pediatrik. Direktionen för karolinska sjukhuset

anser att mycket talar för att alla kirurger bör ha en gemensam basutbildning

i kirurgi på omkring tre år. Direktionens mening om önskvärdheten av en så

långt möjligt gemensam basutbildning för olika inom en moderdisciplin utvecklade

specialiteter gäller även internmedicinen. Sveriges läkarförbund framhåller

att utbildningskraven kontinuerligt bör överses, varvid de kompletteringar, som

företrädare för olika specialiteter anser önskvärda, ytterligare kan övervägas.

Läkarförbundet vill mot denna bakgrund tillstyrka att utredningens förslag nu

fastställs med de enda ändringarna att huvudutbildningen i rättspsykiatri kompletteras

med ett år allmän psykiatri och sidoutbildningen i barnkirurgi kompletteras

med ett halvt år pediatrik. Svenska läkaresällskapet ifrågasätter om en så

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Mctj:ts proposition nr 35 år 1969

lång psykiatritjänstgöring som föreslagits verkligen är motiverad för specialistutbildning

inom invärtes medicin. Läkaresällskapet efterlyser även en större variabilitet

i utbildningslinjerna. I många fall anses tjänstgöring vid kliniskt laboratorium

vara av stort värde såsom sidoutbildning. Likaså anses sidoutbildning i

anestesiologi vara värdefull med tanke på intensivvård och omhändertagandet av

akut sjuka patienter. Sällskapet kan vidare inte finna att den ringa ökning av utbildningstiden

utöver det nordiska avtalets minimitider som SLUS föreslagit är

tillräcklig för utbildning i de tekniskt betonade specialiteterna, särskilt de som

fordrar operativ färdighet. Såsom exempel nämns den kirurgiska verksamheten i

chefläkarställning på sjukhus. Den föreslagna kortare utbildningen bör enligt

sällskapet endast anses tillräcklig för självständig verksamhet i öppen vård.

Utbildning för allmän praktik

SLUS förslag om utbildning för allmän praktik tillstyrks av remissinstanserna

på huvudmannasidan och av Sveriges läkarförbund. Svenska landstingsförbundet

och Svenska stadsförbundet, med instämmande av Stockholms läns landstings sjukvårdsstyrelse

och Stockholms stads sjukvårdsstyrelse, erinrar i detta sammanhang

om önskemålet att en strukturanalys i någon form kommer till stånd, bl. a. för

att glesbygdernas speciella problem skall kunna bli belysta. Vidare framhålls att

det bör tillses att långtidsvårdens särskilda behov blir beaktade i erforderlig utsträckning,

förslagsvis inom ramen för den ettåriga tjänstgöring vid medicinsk

klinik, som föreslås ingå i vidareutbildningen för allmänpraktiker.

Sveriges läkarförbund anser det vara synnerligen angeläget att kraven på genomgången

utbildning för varje läkare som skall självständigt utöva läkaryrket

sätts högre än vad som motsvarar den föreslagna allmänutbildningen.

I princip tillstyrks förslaget om allmän praktik också av de medicinska fakulteterna

i Lund, vid karolinska institutet, i Göteborg och Umeå samt av Svenska

läkaresällskapet. Dessa remissinstanser anser emellertid att utbildningen bör vara

längre än SLUS föreslagit och alltså mera i paritet med specialistutbildningen.

Vidare har några remissinstanser framhållit önskvärdheten av att kursundervisning

anordnas under utbildningen för allmän praktik på samma sätt som under

specialistutbildningen. Sålunda finner medicinska fakulteten i Umeå det uppenbart

angeläget att även utbildningen för allmän praktik förenas med obligatorisk

kursundervisning och förhör lämpligen administrerat av de socialmedicinska

institutionerna. Sveriges läkarförbund anser att den föreslagna tjänstgöringen bör

kompletteras med kursverksamhet i medicin, kirurgi och psykiatri samt socialmedicin

och hygien.

Slutligen anser rådet för sjukhusdriftens rationalisering att mycket synes tala

för att huvudvikten läggs på förebyggande vård och socialmedicin och ej på de

klassiska somatiska disciplinerna.

Vidareutbildningens organisation och administration

Systematisk undervisning och kunskapskontroll

Ingen av de instanser, som yttrat sig i frågan, ställer sig negativ till principen

att införa systematisk undervisning i specialistutbildningen. De medicinska fakulteterna

— med undantag av fakulteten vid universitetet i Lund, som förklarat

sig inte kunna ta ställning till frågan om vidareutbildning — karakteriserar förslaget

som mycket betydelsefullt, och Sveriges läkarförbund anser, att den teoretiska

vidareutbildningens skiljande från de praktiska tjänstgöringarna är »ändamålsenligt».

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

103

Beträffande den föreslagna omfattningen, ca 120 timmar undervisning totalt,

förutsätter medicinska fakulteten vid universitetet i Umeå, statens medicinska

forskningsråd och Sveriges lälcarförbund, att denna ram ej är låst, utan att den

kursbundna undervisningen utformas i enlighet med kraven för varje specialitet.

Medicinska fakulteten vid karolinska institutet tillstyrker däremot den föreslagna

undervisningsvolymen.

De sakkunnigas förslag att kunskapskontrollen organiseras i anslutning till

veckokurserna kritiseras av medicinska fakulteterna vid universitetet i Uppsala

och vid karolinska institutet, vilka anser att en sammanfattande examen vore rimlig.

Sveriges läkarförbund anser det svårt att nu ta ställning till frågan om kunskapskontrollen

»så länge den teoretiska vidareutbildningens uppläggning inte

ytterligare utretts» och förutskickar att nya ställningstaganden kan komma att

aktualiseras senare.

Behov av lärare och handledare

De remissinstanser, som uttalat sig i denna fråga, anser i de flesta fall, att de

sakkunniga underskattat lärarbehovet. Den beräknade lärarinsatsen per kursvecka

— en vecka för kursledaren och två veckor för kurssekreteraren — bedöms

med hänvisning till erfarenheten från existerande vidareutbildningskurser som

alldeles för lågt. Så beräknar t. ex. medicinska fakulteten vid universitetet i Lund

och Malmö stads sjukvårdsstyrelse lärarinsatsen per kurs till tre respektive fyra

veckor, medan medicinska falmlteterna vid universiteten i Uppsala och Umeå stannar

vid fem veckor totalt per kursvecka. Hela specialistundervisningen — både

den teoretiska systematiska kursundervisningen och den praktiska handledningen

under tjänstgöringstiden — anses av flertalet remissinstanser komma att kräva

ökade resurser i form av lärar- och läkartjänster, bl. a. medicinska fakulteterna

vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå, mentalsjukvårdsberedningen,

Östergötlands läns landsting, Malmö stads sjukvårdsstyrelse, Sveriges läkarförbund,

statens medicinska forskningsråd, karolinska sjukhusets direktion

och akademiska sjukhusets direktion. Medicinska fakulteten vid universitetet i

Göteborg kan inte acceptera, att kursverksamhetens omfattning —■ motsvarande

ca 16 heltidsanställda lärare i utbyggt skede — skall ersättas med arvode utan

anser, att ett antal ordinarie professurer i ämnen av central betydelse för vidareutbildningen

bör inrättas. Även medicinska fakulteten vid universitetet i Lund,

Malmö stads sjukvårdsstyrelse och statens medicinska forskningsråd hävdar, att

förslaget kommer att kräva ett antal akademiska topptjänster. Mot förslaget att

inrätta särskilda professurer för vidareutbildningen talar medicinska falmlteten

vid universitetet i Uppsala:

Dylika tjänster skulle medföra stora problem: de skulle behöva ett eget sjukvårdsunderlag

och en egen forskningsorganisation, avgränsningen gentemot institutionerna

för grundutbildningen skulle vara svår, och det skulle i många fall

troligen vara olyckligt att en viss person för sin återstående tjänstetid utnämndes

att vara »vidareutbildningsprofessor», eftersom en rotation beträffande uppgifter

att leda specialistkurser troligen är mest ändamålsenligt.

Uppsalafakulteten vill ändå föreslå inrättandet av tre nya professurer — i internmedicin,

kirurgi och psykiatri vid regionsjukhuset i Örebro — då fakulteten

anser det angeläget, att samtliga regionsjukhus bör tas i anspråk för den systematiska

undervisningen i vidareutbildningen.

Mentalsjukvårdsberedningen tar upp psykiatrins speciella problem beträffande

lärare och handledare och betonar, att lärar-läkar-krafterna framför allt vid universitetsklinikerna

måste förstärkas för att klara vidareutbildningen. Sveriges för
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

enade studentkårer uttrycker farhågor, att grundutbildningen kan komma att sättas

i efterhand i förhållande till specialistutbildningen, och vill därför förorda en

ytterligare utredning på denna punkt. Medicinska fakulteterna vid universiteten

i Uppsala, Göteborg och Umeå har slutligen betonat vikten av nordiskt samarbete

i denna del av specialistutbildningen, framför allt i de mindre och mera speciella

ämnena.

Vidareutbildningens administration

Den allvarligaste kritiken mot förslaget om en statens nämnd för läkares vidareutbildning

riktas mot dess föreslagna sammansättning. Av de som uttalat sig är

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet — med instämmande av

Stockholms läns landsting och Stockholms stads sjukvårdsstyrelse — nöjda, då

man anser att sjukvårdshuvudmännens intressen har blivit tillgodosedda. Samtliga

medicinska fakulteter, Sveriges läkarförbund, Malmö stads sjukvårdsstyrelse,

Malmöhus läns landsting och statens medicinska forskningsråd anser, att de medicinska

fakulteterna bör vara representerade i den föreslagna nämnden. Medicinska

fakulteten vid universitetet i Uppsala föreslår att antalet ledamöter utökas

med en representant för de medicinska fakulteterna, utsedd av universitetskanslersämbetet

på förslag av fakulteterna, medan medicinska fakulteten vid universitetet

i Umeå bestämt förordar att varje medicinsk fakultet får utse en ledamot i

nämnden. Malmö stads sjukvårdsstyrelse anser, att i nämnden bör finnas en företrädare

för vardera de tre stora ämnena medicin, kirurgi och psykiatri, utsedda

av och bland ämnesföreträdarna vid landets samtliga fakulteter. Medicinska fakulteten

vid universitetet i Göteborg har föreslagit, att ett antal professurer bör inrättas

för vidareutbildningen och anser att dessa professorer bör ingå i nämnden

för vidareutbildningen som ledamöter.

Även andra intressegrupper föreslås bli representerade i den föreslagna nämnden.

Så föreslår t. ex. TCO att berörda grupper inom TCO erhåller representation

i nämnden och karolinska sjukhusets direktion ifrågasätter, om inte staten i egenskap

av sjukvårdshuvudman bör företrädas i nämnden. Malmö stads sjukvårdsstyrelse

anser att, då nämndens huvudsakliga uppgift skall vara utbildningsfrågor,

nämnden skall föras till universitetskanslersämbetet i stället för till socialstyrelsen.

Samma åsikt framförs av medicinska fakulteten vid universitetet i Göteborg.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund anser, att den centrala nämnden

bör vara ett de medicinska fakulteternas organ.

Beträffande nämndens arbetsuppgifter framhåller Sveriges läkarförbund bestämt

att

den sammanblandning av arbetsmarknads- och utbildningsfrågor, som utredningens

förslag till arbetsuppgifter för nämnden innebär, ej kan accepteras. Nämndens

verksamhetsområde bör begränsas till utbildningsfrågor.

Frågan om nämndens kansliorganisation tas upp av ett par instanser. Medicinalstyrelsens

nämnd för utländska läkare delar SLUS uppfattning att nämnden för

vidareutbildning av läkare och nämnden för utländska läkare inte bör slås ihop.

Däremot anser nämnden — i likhet med SLUS — att kanslierna för dessa två

nämnder samt nämnden för specialistbehörighet för läkare bör samordnas och

ingå i socialstyrelsen som en byrå. Det förslag till upprustning av kansliet som

de sakkunniga lagt fram finner nämnden för utländska läkare synnerligen angeläget.

Statskontoret däremot finner det inte motiverat att behålla specialistbehörighetsnämnden

och nämnden för utländska läkare. En sammanslagning föreslås

även av Sveriges läkarförbund.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

105

Beträffande kansliorganisationen ifrågasätter vidare statskontoret starkt det

lämpliga i att nämndkansliet får ställning som en fristående enhet inom socialstyrelsen

utan anser det mer ändamålsenligt att samordna dessa kanslifunktioner

med handläggningen av andra planerings- och utbildningsfrågor inom socialstyrelsen.

Göteborgs sjukvårdsstyrelse ställer sig över huvud taget skeptisk till förslaget

om inrättandet av en särskild nämnd för vidareutbildningen och framhåller, att

ytterligare alternativa möjligheter att lösa de uppgifter, som nu föreslås åvila

nämnden, bör framtas och prövas.

Sjukhus för vidareutbildning

De förslag som SLUS framlagt beträffande sjukhusen för vidareutbildning godtas

i princip av de remissinstanser som yttrat sig härom.

Medicinska fakulteten vid karolinska institutet framhåller beträffande valet av

sjukhus under allmänutbildningen att det härvid är fråga om kompletterande utbildning

och att tjänstgöringen skall ges i form av undervisning.

Det är därför av största vikt att utbildningen verkligen får en fast organisation

och förlägges till kliniker och tjänsteläkarmottagningar med fulla resurser för

kvalificerad sjukvård. Enligt fakultetens uppfattning bör man därför ej endast

kräva att sjukhusen har anestesi- och intensivvårdsavdelningar utan även fullgod

laboratorieservice och psykiatrisk sakkunskap. Undervisningssjukhusen bör ej

heller undantagas.

Sveriges läkarförbund anser att det ej skall kategoriskt förbjudas att allmänutbildningen

fullgörs vid universitetssjukhus. Läkarförbundet anser vidare att

sjukhus som godkänns för allmänutbildning skall ha en särskild läkarorganisation

för verksamhet inom medicin, kirurgi, anestesi och röntgen. Läkarförbundet

har inga invändningar att göra mot utredningens diskussion av vilka krav som

bör ställas för godkännande av sjukhus för den fortsatta vidareutbildningen. Läkarförbundet

delar också utredningens uppfattning att för flertalet specialiteter

varje så kallat centrallasarett torde kunna godkännas, innebärande att varje sjukvårdshuvudman

kommer att disponera minst ett kategori I-sjukhus för i varje

fall alla de största specialiteterna.

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet, med instämmande av

Stockholms läns landstings sjukvårdsstyrelse och Stockholms stads sjukvårdsstyrelse,

tillstyrker i det väsentliga denna del av förslaget men framhåller några faktorer

som sannolikt kommer att bli kännbara för de mindre sjukvårdsenheterna.

En följd av att endast vissa sjukhus kommer att vara av den storleken att de

kan göra tjänst som vidareutbildningsbas blir att de små lasaretten och sjukstugorna

(motsvarande) kommer att gå miste om de förstärkningar, som tillskotten

av allmänutbildningsläkare, specialistaspiranter m. fl. innebär. Bortsett från

de rent sjukvårdsmässiga konsekvenserna härav kan denna omständighet föra

med sig att de små sjukhusen endera läggs ned och i samband därmed eventuellt

ombildas till flerläkarstationer eller byggs ut i en omfattning som kanske i och

för sig inte är motiverad av det aktuella vårdbehovet.

Läkartjänster rn. in.

SLUS förslag beträffande läkartjänster m. m. har blivit starkt kritiserat av vissa

remissinstanser, däribland berörda arbetsmarknadsparter. Framför allt betonas

att svårigheter föreligger att genomföra förslagen och man efterlyser en aktuell

prognos över behovet av specialister.

Direktionen för akademiska sjukhuset framhåller de svårigheter och påfrestningar

som den kraftiga ökningen av läkarbefattningarna i den slutna vården kan

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

komma att medföra ur organisatorisk synpunkt. Det stora utbildningsbehov som

nu anmäler sig får enligt direktionen för karolinska sjukhuset inte leda till att inrättande

av korttidstjänster för utbildning tränger undan åtgärder för att befrämja

vårdens kvalitet. Medicinska fakulteten i Göteborg framhåller att ett inte obetydligt

antal överläkar- och biträdande överläkartjänster måste tillkomma för att underläkartjänstgöringen

under allmänutbildningen skall kunna få karaktären av

utbildning.

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet, med instämmande av

Stockholms läns landstings sjukvårdsstyrelse och Stockholms stads sjukvårdsstyrelse,

finner det vara en fördel att man under den överblickbara tid, då läkarbrist

råder, kan utnyttja de studerande som ett arbetskraftstillskott inom sjukvården.

I vad avser t. ex. psykiatrin är det fråga om det kanske största bristområdet inom

sjukvården och svårigheten att rekrytera läkarpersonal till mentalsjukhusen och

de psykiatriska klinikerna torde f. n. vara sjukvårdshuvudmännens största problem.

SLUS förslag om tre månaders allmänutbildning i psykiatri hälsas alltså

med tillfredsställelse. Beträffande allmänutbildningen konstateras vidare att antalet

tjänster främst kommer att bli beroende av antalet nybörjarplatser vid

de skilda fakulteterna och inte av sjukvårdsbehovet.

Nyss nämnda remissinstanser finner det beklagligt att man inte vid bedömningen

av ett förslag som syftar till en utvidgning av specialistutbildningen kunnat

utgå från en aktuell prognos över behovet av specialister.

En aktuell kartläggning och en realistisk bedömning av det kvantitativa specialistbehovet

på skilda områden måste därför komma till stånd under den närmaste

tiden. [Remissinstanserna] vill föreslå att en ny utredning snarast tillsätts med

uppdrag att genom uppföljning av läkarprognosutredningens undersökning belysa

bl. a. hithörande frågor.

I vad avser behovet av utbildningstjänster finner [remissinstanserna] de tal de

sakkunniga kommit fram till vara resultatet av en överslagsmässig bedömning,

vars förankring i verkligheten knappast kan preciseras f. n. [Man] anser sig inte

kunna ta ställning i detta hänseende på det underlag som föreligger utan vill tills

vidare avvakta ett utförligare material inför de kommande förhandlingarna.

Sveriges läkarförbund finner att det måste förutsättas att behovet av läkararbetskraft

motsvarar de tjänstgöringar läkarna föreskrivs behöva för att bli färdigutbildade.

Det alternativ, som synes ha förespeglat utredningen, nämligen att med konstlade

medel, i form av ett statligt avtal med sjukvårdshuvudmännen, skapa arbetsmöjligheter

(för AU-perioden) anser läkarförbundet felaktigt.

Skulle utan ett sådant avtal de föreskrivna utbildningsmöjligheterna inte komma

att finnas bör enligt läkarförbundet andra utbildningsvägar, såsom praktiskteoretisk

undervisning, beträdas.

Läkarförbundet anser inte att man behöver allvarligt ifrågasätta att antalet

underläkartjänster inte skulle bli tillräckligt. Det är den framtida rekryteringen

av läkare och vidareutbildningsbestämmelserna som tillsammans avgör behovet ur

utbildningssynvinkel av tjänstgöring på underläkartjänster. Som tidigare förklarats

måste man räkna med att i och med att ett otillfredsställt specialistrekryteringsbehov

föreligger (hos en huvudman) föreligger också ett starkt incitament

för samme huvudman att inrätta en underläkartjänst.

Läkarförbundet gör den bedömningen att det föreslagna utbildningssystemet,

sedan det väl kommit i full funktion och ersatt det nu gällande, kommer att fungera,

dvs. att antalet underläkartjänster blir tillräckligt. Det synes läkarförbundet

lämpligt att planering och prognostisering angående läkararbetsmarknaden läggs

i händerna på de centrala organ som sköter motsvarande uppgifter i övrigt. Det

bör emellertid, anser förbundet, vara en fråga för varje enskild huvudman att

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

själv dimensionera och strukturera sin läkarstab, medan ramarna bör skapas av

centrala planeringsorgan på sjukvårdsområdet.

Svenska läkaresällskapet finner det väsentligt att de sakkunnigas förslag kompletteras

med en utredning om dessas konsekvenser för sjukvården.

Statens förhandling snämnd finner det uppenbart att särskilda läkartjänster utöver

vad som behövs för verksamheten inom hälso- och sjukvården inte kommer

att inrättas. Nämnden anser att sjukvårdshuvudmännens skyldigheter i fråga om

vidareutbildningen inte bör regleras genom avtal med de särskilda huvudmännen

utan genom lag.

Remissinstanserna är övervägande negativa till SLUS förslag om tidsbegränsade

blockförordnanden för läkare under vidareutbildning.

Medicinska fakulteten vid karolinska institutet tillstyrker inte utredningens förslag

om organisation av allmänutbildningen i form av blockförordnande för hela

perioden under en och samma huvudman. Fakulteten anser att en tjänstgöringsform

som avlönad assistent motsvarande det norska turnussystemet eller det amerikanska

internship bättre motsvarar tjänstgöringens egentliga art än den som

utredningen föreslagit.

Statens medicinska forskningsråd kan inte finna, att tillräckligt motiv föreligger

för den starka tidsbegränsningen av vissa förordnanden som utredningen föreslår.

Enligt Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet, med instämmande

av Stockholms läns landstings sjukvårdsstyrelse och Stockholms stads sjukvårdsstyrelse,

kan tjänstgöringen under allmänutbildningsskedet närmast jämföras

med en amanuensutbildning.

Under denna tjänstgöring bör de studerande normalt inte tilläggas självständigt

ansvar för sådana arbetsenheter som vårdavdelningar utan fungera som assistenter

till de för avdelningarna ansvariga läkarna, varvid de, efter hand som praktiken

fortgår, bör tilldelas mer ansvarsfyllda uppgifter.

Den allmänna utvecklingen inom den medicinska sektorn har enligt nämnda

remissinstanser till följd att man på något sätt måste skapa förutsättningar för att

planeringen av sjukvården i större utsträckning än f. n. skall kunna ske på

samma sätt som övrig arbetsmarknadsplanering. I en sådan progressiv planering

anses möjligheter till flyttning av tjänster, »omskolning» av läkare och

strukturrationalisering av andra slag vara viktiga led. Det bör, anser man, kunna

finnas skäl för omstruktureringsinitiativ redan under vidareutbildningsskedet.

Å andra sidan kan remissinstanserna tänka sig att överväga om inte dagens underläkartjänster

— generellt eller i vissa situationer •—■ skulle kunna tillsättas med

förordnande tills vidare i stället för som hittills för viss tid.

Mot de sakkunnigas resonemang kring förordnandenas längd och förslaget om

»blockförordnanden» under den obligatoriska allmänutbildningen har [remissinstanserna]

i princip ingen erinran, även om vissa administrativa problem torde

vara ofrånkomliga. Förslaget om motsvarande »blockförordnanden» under specialistutbildningen

efter legitimationen torde det enligt [remissinstansernas] mening

bli svårt att praktiskt genomföra med hänsyn till de talrika individuella variationer

som kommer att föreligga. Styrelsen förutsätter att erforderlig samordning

med de slutliga ställningstagandena till klinikutredningens förslag i ämnet kommer

till stånd.

Liksom de sakkunniga finner [dessa remissinstanser] en rad skäl tala för att

benämningen »avdelningsläkare» ersätter den i nu gällande sjukvårdslagstiftning

använda termen »underläkare». [Man] anser emellertid att även denna fråga bör

lösas förhandlingsvägen och vill därför inte här ta någon definitiv ställning.

[Man] konstaterar vidare i detta sammanhang att de sakkunniga avstått från att

föreslå någon särskild benämning på de icke-legitimerade medicine licentiater,

som medverkar i sjukvården på allmänutbildningsförordnanden.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Sveriges läkarförbund anser att all vidareutbildning — även allmänutbildningen

— bör äga rum på tjänster som i sjukvårdslagens och sjukvårdsstadgans

mening är identiska och som bör benämnas avdelningsläkartjänster.

Sjukvårdslag och sjukvårdsstadga bör ej reglera, på vilket sätt läkare skall förordnas

på dessa tjänster, utan detta bör överlåtas till huvudmännen själva. Inom

denna ram bör det vara möjligt för huvudmännen att genomföra den differentiering

av avdelningsläkartjänsterna de finner ändamålsenlig. Beträffande avtalsbara

frågor måste förhandlingar givetvis äga rum med läkarförbundet och i övriga

frågor förutsattes överläggningar i vanlig ordning. Läkarförbundet räknar emellertid

med, att det bör vara både i huvudmännens och läkarnas intresse, att läkarna

normalt anställs på liknande villkor som annan arbetskraft.

Beträffande den dominerande delen av underläkartjänstgöringen anser läkarförbundet

att tillsvidareförordnanden bör vara mest ändamålsenligt. Det blir då

en förhandlingsfråga på vilka villkor tjänstledighet skall beviljas för en läkare

som önskar sidoutbildning eller kategori I-sjukhustjänstgöring.

Ett bindande av alla underläkartjänster i block måste skapa ett system som blir

så stelt att det troligen inte kommer att fungera alls. Systemet förbiser också att

det för många läkares fortsatta karriär, oavsett behörighetskrav, krävs tjänstgöring

vid sjukhus utöver vad som erfordras för specialistkompetens.

SACO framhåller att trygghet i anställning numera är ett självklart anspråk

från alla anställda och att det med hänsyn härtill är högst förvånande, att utredningen

inte framlagt förslag, som ökar underläkarnas anställningstrygghet.

I fråga om SLUS förslag om fördelning av läkarna på olika sjukhus för allmänutbildning

är remissinstansernas meningar delade.

Medicinska fakulteterna i Uppsala och Umeå accepterar förslaget i princip men

motsätter sig att fördelning skall kunna ske med regional förtur eller efter betygspoäng.

Medicinska fakulteten i Lund anser däremot att fördelning genom lottning

bör kunna tillgripas endast i yttersta nödfall och då lämpligen först göras regionvis.

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet, med instämmande av

Stockholms läns landstings sjukvårdsstyrelse och Stockholms stads sjukvårdsstyrelse,

föreslår att statens nämnd för läkares vidareutbildning fördelar erforderliga

allmänutbildningsplatser på de olika sjukvårdsområdena och att därefter

nämnden och respektive sjukvårdshuvudmän i samråd detaljfördelar platserna

på de sjukhus och kliniker som särskilt godkänts för ändamålet, med rätt för sjukvårdshuvudmännen

— som ju enligt förslaget skall inrätta tjänster för allmänutbildning

— att senare företa de omdispositioner som kan betingas av sjukvårdssituationen

vid varje enskild tidpunkt.

Sveriges läkarförbund anser att läkarna måste vara fria att söka anställningar

över hela landet och att urvalsmetoder som lottning ej bör komma ifråga. Anställningsförfarandet

bör vara detsamma som för andra underläkartjänster. Läkarförbundet

räknar också med att allmänutbildningen kommer att påbörjas vid ett flertal

tillfällen under året.

SACO anser att SLUS förslag innebär en tvångsdirigering av arbetskraft. Organisationen

framhåller att man normalt meriterar sig på olika sätt för avancemang

inom sitt yrkesområde och att enligt organisationens mening detta givetvis även

skall gälla läkarna. Man framhåller även att utredningens förslag innebär en detaljreglering

av alla yrkesverksamma personers tjänstgöring och karriär inom

sjukvården.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

109

V ärnpliktstj änstgöring

Remissinstansernas åsikter om den tidsmässiga inplaceringen av värnpliktstjänstgöringens

olika delar varierar. Beträffande den grundläggande befälsskolan

och sjukvårdsskolan godtar överbefälhavaren inpassningen av dessa. Försvarets

sjukvårdsstyrelse är av samma uppfattning i vad gäller förstnämnda utbildning

men anser, att sjukvårdsskolan borde placeras i den civila utbildningen på ett

mer fruktbart sätt, helst efter det kliniska stadiets första del för att eleverna skall

få större behållning av den militära utbildningen. Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd

finner, att värnpliktsutbildningen bör kunna rationaliseras genom

att de värnpliktiga läkarnas grundläggande befälsskola och sjukvårdsbefälsskola

sammanslås till en gemensam sjukvårdsbefälsskola på två eller tre månader

och att facktjänstgöringstiden vid fredsförband begränsas till högst en månad.

Den sålunda erhållna tidsvinsten skulle lämpligen kunna utnyttjas för sjukvårdsassistent-

och eventuellt också laboratorieassistenttjänstgöring vid sjukhus

samt vid senare tidpunkt också för läkar assistenttjänstgöring i öppen sjukvård

och vid psykiatrisk klinik (motsvarande) efter samma principer som sjukvårdsberedskapsnämnden

föreslagit Kungl. Maj :t för vapenfria läkare.

Förslaget om läkarfackskolans inplacerande i den civila utbildningen har genomgående

kritiserats. Överbefälhavaren framhåller att läkarfackskolan och vinterutbildningen

i framtiden torde komma att samordnas med den grundläggande

krigsförbandsutbildningen, men då hithörande problem utreds av 1966 års värnpliktskommitté

bör beslut härom fattas i annat sammanhang.

Försvarets sjukvårdsstyrelse framför en mer preciserad kritik och skriver att

läkarfackskolans placering före den allmänna utbildningen förefaller vara

en nödlösning för att i viss mån bereda sysselsättning för sådana värnpliktiga,

som ej får plats på sjukhusen för allmänutbildning där. En kategoriklyvning av de

värnpliktiga läkarna med uppdelning på krigsmakt och civilsida måste förutsätta,

att de vid genomförandet av läkarfackskolan hunnit så långt i utbildningsgången,

att de kan på ändamålsenligt sätt tillgodogöra sig den militärmedicinska utbildningen.

En läkarfackskola förlagd till period efter den allmänna utbildningen är

därför att rekommendera.

Sveriges läkarförbund anser däremot, att ej endast soldat- och befälsutbildningen

utan även läkarfackskolan bör förläggas till tiden före medicine licentiatexamen.

Överbefälhavaren aktualiserar den principiellt betonade frågan om vad som

skall ges företräde i planeringen av läkarnas deltagande i militär utbildning. Enligt

överbefälhavarens uppfattning måste

samhällets behov (såväl i vad avser kraven på militär utbildning som den civila

sjukvården) ... få styra fördelningen i högre grad än enskilda önskemål, betyg och

lottdragning.

Sveriges läkarförbunds uppfattning är en annan. De militära myndigheterna

måste anpassa sig till den civila grundutbildningen, även om dessas planering

skulle underlättas genom fri disposition över de yrkesverksamma läkarna.

Både överbefälhavaren och försvarets sjukvårdsstyrelse betonar den stora betydelse

nämnden för läkares vidareutbildning kommer att få för samordningsarbetet

i vad avser de i detta avsnitt aktuella frågorna.

Legitimation

Endast tre remissinstanser har yttrat sig beträffande SLUS förslag i legitimationsfrågan,

nämligen statskontoret, Sveriges läkarförbund och Hovrätten över

Skåne och Blekinge.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Statskontoret finner det olämpligt att begreppsmässigt skilja mellan »läkarexamen»

och »läkarlegitimation».

Sveriges läkarförbund anser att de kvaliteter, som legitimationen avser, krävs

vid utövandet av läkarverksamhet på alla nivåer och i alla slags befattningar, och

att det därför inte bara är ändamålsenligt utan det enda logiska och konsekventa,

att legitimation krävs från den tidpunkt då läkarverksamhet i någon form tidigast

kan bli aktuell, dvs. vid medicine licentiatexamen. Läkarförbundet finner att enighet

råder om den önskvärda nivån för kraven på en läkare som utan överinseende

självständigt skall bedöma och behandla patienter. Emellertid används legitimationsbegreppet

av tradition på visst sätt, vilket SLUS påpekat. Läkarförbundet anser

att man bör bortse härifrån och utfärda de bestämmelser man finner nödvändiga.

Något tekniskt hinder för det finns inte enligt läkarförbundets mening. Vidare

föreskriver den nordiska överenskommelsen i artikel 4 att »huvudutbildningen

och sidoutbildningen skola fullgöras efter det sökanden vunnit obegränsad

legitimation som läkare».

Bestämmelsen har tillkommit med tanke på de danska och norska regler, som

föreskriver turnustjänstgöring innan obegränsad legitimation, s. k. ius practicandi,

meddelas. Begreppet »obegränsad legitimation» åsyftar här vad som i svensk

terminologi skulle ha kallats »obegränsad behörighet», vilket ej finns i Sverige

och ej heller bör införas.

Ändamålet med det nordiska förslagets bestämmelser är uppenbarligen att garantera,

att den egentliga vidareutbildningstjänstgöringen utövas av läkare, som

på grundval av en godtagbar utbildning och erfarenhet kan tillgodogöra sig tjänstgöringens

utbildningsvärde i avsedd omfattning. Den egentliga vidareutbildningen,

specialiseringen, skall med andra ord komma i ordning efter grundutbildning och

allmänutbildning. Detta syfte uppnås emellertid redan genom de övriga bestämmelserna

som avses ingå i de svenska vidareutbildningsreglerna. Av nu angiven

anledning synes det därför ej nödvändigt att för svensk del införa någon särskild

bestämmelse om obegränsad legitimation.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har inte ur de av de sakkunniga angivna

synpunkterna något att invända mot förslaget i vad det avser läkarlegitimationens

innebörd. Det avviker inte principiellt från vad som gäller nu och några

praktiska svårigheter i tillämpningen lär därför enligt hovrätten inte behöva uppkomma.

Enligt hovrättens mening torde emellertid endast den som har legitimation

eller därmed jämställd behörighet eller begränsad behörighet att utöva läkaryrket

böra ha rätt att kalla sig läkare.

Behörighet till vissa civila läkartjänster

SLUS uttalanden och förslag i fråga om behörighet till vissa civila läkartjänster

har endast föranlett yttranden från ett fåtal remissinstanser.

Medicinska fakulteten i Lund har övervägt om inte behörigheten för tjänsteläkare

borde vara förenad med en utbildning, som tidsmässigt har samma omfattning

som utbildn''ngen till specialist.

Sveriges läkarförbund anser att de särskilda behörigheter, som kan behöva föreskrivas

bör motsvara specialistkompetens jämte särskilt föreskriven ytterligare

vidareutbildning.

Sådana behörighetskrav kan komma ifråga framför allt för de överläkarbefattningar

där den mest kvalificerade vården bedrivs. Särskilda behörighetskrav kan

emellertid också behövas för befattningar där verksamheten specialitetsmässigt

täcker ett vidare eller mer specialiserat fält än vad någon specialistkompetens

anger. Det kan t. ex. vara fråga om överläkarbefattning vid kirurgklinik där obstetrisk

och gynekologisk verksamhet bedrivs. Behörighetskravet bör där motsvara

specialistkompetens i kirurgi samt viss ytterligare utbildning i obstetrik och

gynekologi. Ett annat exempel är anestesiologöverläkartjänst vid avdelning som

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

har att betjäna t. ex. thoraxkirurgisk klinik. För en sådan tjänst kan behörighetskravet

behöva anges såsom specialistkompetens i anestesiologi inkluderande eller

kompletterad med tjänstgöring vid sjukhus där thoraxkirurgi bedrivs. Även inom

den öppna vården kan motsvarande förhållanden råda. En del av de enskilda behörigheterna

kan tänkas sammanfalla med grenspecialiteter.

Efterutbildning

Utredningens förslag rörande efterutbildning tillstyrks av de instanser, som tar

upp frågan. Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala anför, att det bör

bli en av de viktigaste uppgifterna för den föreslagna nämnden för läkares vidareutbildning

att planera ökade insatser för läkarnas efterutbildning. Östergötlands

läns landsting anser, att en särskild efterutbildningsorganisation bör byggas upp;

förslaget att platser reserveras på de kurser, som ges för läkare under huvudutbildning,

ställer landstinget sig skeptiskt till.

Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd anser, att det är angeläget att en

utredning om fredsmedicinsk efterutbildning av läkare snarast möjligt kommer

till stånd och att nämnden bereds möjlighet att delta i denna utredning. Sveriges

läkarförbund välkomnar förslaget att statliga medel ställs till förfogande för den

efterutbildning, som f. n. ordnas av olika läkarsammanslutningar. Förbundet

pekar vidare på de svårigheter, som enligt dess mening föreligger, när det gäller

efterutbildning för de inom enskild regi arbetande läkarna.

Övergången till ny grundutbildning och vidareutbildning

Ett flertal av de instanser, som yttrat sig i denna fråga, avstyrker, att förslaget

genomförs på sätt som föreslås av utredningen. Medicinska fakulteten vid universitetet

i Umeå anser, att omläggningen kan ske tidigast höstterminen 1969. Medicinska

falmlteten vid universitetet i Göteborg önskar uppskjuta genomförandet

bl. a. med hänvisning till de förhandlingar, som bör vara avklarade före övergången

till ny grundutbildning och vidareutbildning.

Även Göteborgs sjukvårdsstyrelse pekar på de förhandlingar om kostnadsfördelningen

mellan sjukvårdshuvudmännen och staten som förutsätts komma till stånd,

Styrelsen anser vidare att hänsyn måste tas till att en samordning med eventuella

beslut, föranledda av klinikutredningen, bör äga rum.

Sveriges förenade studentkårer föredrar visst utredningens alternativ.

Bland annat kommer vid en övergång enligt sistnämnda alternativ mer tid att

stå till buds för omstruktureringen av det propedeutiska året och det fria kliniska

stadiet, samt för utformningen av det nya tentamensförfarandet vid läkarexamen.

Samtidigt hinner fler av de medicine studerande som nu befinner sig på olika

nivåer av det fria kliniska stadiet att lämna detta, ett förhållande som i icke oväsentlig

grad bör kunna bidra till att underlätta övergången till den nya läkarutbildningen.

Karolinska sjukhusets direktion anser, att angelägenheten att så snart som möjligt

få en överensstämmelse till det nordiska avtalsförslaget rörande specialistutbildningen

i sig inte utgör ett absolut hinder för ett framflyttande av förslagets

genomförande. Överensstämmelse skulle kunna ernås genom utfärdande av föreskrifter

att viss tjänstgöring i specialistutbildning skall fullgöras vid kategori

I-sjukhus, att de blivande specialisterna skall delta i kurser som i nuläget finns

anordnade och som successivt kan ökas i omfattning, att de föreläggs att följa

vissa medicinska facktidskrifter samt att kunskapsprov anordnas.

Sveriges läkarförbund berör övergångsbestämmelserna och framhåller, att dessa

bör kompletteras med rätt för alla att, oavsett om det är fråga om [allmän-, huvudeller

sidoutbildning], under en övergångsperiod tillgodoräkna sig totalt upp till ett

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

års tjänstgöring före examen. I annat fall bör alla som avlagt examen enligt gamla

studieordningen få meritera sig enligt nu gällande regler, vilka medger sådant

tillgodoräknande.

Kostnadsberäkningar

Grundutbildning

Beträffande storleken av kostnaderna för detta ändamål framhåller medicinska

fakulteten vid universitetet i Uppsala mer allmänt att de sakkunnigas förslag kommer

att medföra behov av ytterligare resurser; ökad undervisningsmängd kräver

motsvarande förstärkning på lärarsidan. Lokalsituationen bör också uppmärksammas;

dagsläget är bekymmersamt för Uppsalas del. Statens förhandlingsnåmnd finner,

att förslaget i vad gäller grundutbildningen inte ger anledning till omprövning

av statens bidrag till de kommunala sjukhusen.

Vidareutbildning

När det gäller fördelning av kostnaderna för allmänutbildningsperioden redovisas

motsatta åsikter av de instanser, som berör frågan.

Göteborgs och Bohus läns landsting anser, att utredningen alltför lättvindigt behandlat

hithörande problem. Landstinget medger, att läkarbehovet vid sjukhusen

inte är tillfredsställande tillgodosett f. n. men konstaterar samtidigt, att bristen

inte kommer att bli avhjälpt genom att vissa kliniker får ett överskott av »allmänutbildningstjänster»;

mindre attraktiva kliniker kan för lång tid framåt bli helt

utan förstärkning. Landstinget påyrkar bestämt, att frågan om kostnadsfördelningen

löses förhandlingsvägen.

Uppsala läns landsting går längre i sin kritik av förslaget i denna del. Landstinget

säger sig inte kunna acceptera att kostnaderna för ett ökat antal läkartjänster

skall påföras sjukvården utan finner tvärtom att i den mån dessa tillkommer

p. g. a. undervisningskrav kostnaderna helt bör åvila staten.

Det måste.......understrykas att det här är fråga om personer under utbild
ning

som skall ha en omfattande kursmässig undervisning avslutad med skriftlig

läkarexamen. Det är alltså icke fråga om fullgod arbetskraft på tjänster dikterade

enbart av sjukvårdens behov.

Landstinget anser att någon form av fördelning av kostnaderna därför måste

utarbetas, varvid även bör beaktas kostnaderna i form av lokaler, arbetsrum och

bostäder för de nya underläkarkategorierna. Landstinget understryker, att forskningskapaciteten

vid de akademiska institutionerna, inte minst de speciella forskningsldinikerna,

inte får äventyras genom att de akademiska forskarna åläggs en

ökad undervisningsbörda utan motsvarande förstärkning av den undervisande

personalens antal.

Statens förhandlingsnämnd intar en motsatt ståndpunkt i vad gäller kostnadsfördelningen,

nämligen att huvudmännen bör svara för de med utbildningen efter

medicine licentiatexamen förenade kostnaderna. Nämnden konstaterar, att utbildning

av motsvarande slag inom andra verksamhetsområden i regel bekostas

av arbetsgivaren och fortsätter:

Det bör även beaktas att vidareutbildningen till skillnad från grundutbildningen

kommer att äga rum vid sjukhus inom samtliga sjukvårdsområden. Den variation

i utnyttjandegrad som kan komma att föreligga mellan olika sjukvårdsområden,

torde inte ge anledning till särskilda åtgärder för att utjämna eventuell kostnadsskillnad

mellan sjukvårdshuvudmännen.

Nämnden finner inte heller, att de förmåner inkl. ifrågakommande resekostnadsersättning

och traktamente, som efter överenskommelse mellan arbetsmark
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1969

nådens parter ikan komma att utgå under de centraliserade vidareutbildningskurserna

för blivande specialister är av sådant slag att de till någon del bör bestridas

av statsmedel.

Sjukvårdshuvudmännens skyldigheter bör slutligen enligt nämnden inte regleras

genom avtal med de särskilda huvudmännen utan genom lag.

Statskontoret intar samma ståndpunkt som statens förhandlingsnämnd och anser

att kostnaderna för de föreslagna »avdelningsläkartjänsterna» i allmänutbildningen

och för den praktiska tjänstgöringen inom specialistutbildningen bör,

som de sakkunniga föreslagit, helt belasta sjukvården.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1969

Innehållsf ör teckning

Sid.

Inledning ...................................................... 3

Nuvarande läkarutbildning ...................................... 5

Grundutbildning................................................ 5

Vidareutbildning .............................................. 7

Specialistutbildning .......................................... 7

Utbildning för behörighet till vissa läkartjänster.................. 8

Annan vidareutbildning och efterutbildning...................... 9

Socialstgrelsens och universitetskanslersämbetets förslag............ 9

A. Allmänna synpunkter på läkarutbildningen och målet för densamma 9

B. Grundutbildning ............................................ 14

Allmänna frågor ............................................ 14

De preklinislta och propedeutiska stadierna .................... 16

Det kliniska stadiet .......................................... 17

C. Vidareutbildning ............................................ 18

Allmäntjänstgöring .......................................... 18

Läkarexamen .............................................. 22

Specialistutbildning .......................................... 23

Utbildning för allmän praktik ................................ 24

Vidareutbildningens organisation och administration ............ 24

D. Värnpliktstjänstgöring ...................................... 30

E. Behörighetsfrågor .......................................... 31

Legitimation ................................................ 31

Behörighet till vissa civila läkartjänster........................ 33

F. Efterutbildning .............................................. 33

G. övergången till ny grundutbildning och vidareutbildning.......... 34

H. Kostnadsberäkningar ........................................ 34

Remissyttranden .............................................. 37

Socialstyrelsens anslagsframställning.............................. 44

Departementschefen ............................................ 45

Bilaga 1. Förslag till överenskommelse mellan Danmark, Finland, Norge

och Sverige om enhetliga regler rörande specialistkompetens för läkare

........................................................ 54

Bilaga 2. Sammanfattning av betänkandet Läkares grundutbildning och

vidareutbildning (SOU 1967:51) avgivet av sakkunniga tillkallade

av medicinalstyrelsen och universitetskanslersämbetet (betänkandets

kap- 9> ...................................................... 68

Bilaga 3. Sammanställning av remissyttranden över SOU 1967: 51 »Läkares

grundutbildning och vidareutbildning»................................ 84

ESSELTE AB. STHLM 69

814201

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 2LU 1969:78 Utlåtande i anledning av motioner om jourskyldighet för läkare. Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, 1:42 av herr Svante Kri s. 3 i texten
  2. SU 1969:83 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vidareutbildning och fördelning av läkare in. in. jämte motioner och Kungl. Maj:ts i statsverkspropo s. 1 i texten