Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar m.m.
1971 · 104 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 48 av 104 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1971:131, Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 131 år 1971 Prop.
1971:131
Nr 131
Kungl.
Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i lagen
(1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar m. m. given Stockholms
slott den 1 oktober 1971.
Kungl,
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att bifalla det
förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under
Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
CARL GUSTAF
CARL
LIDBOM
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås att riksdagen godkänner en år 1958 avslutad konvention
om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomare Konventionen, som är
avsedd att ersätta tidigare överenskommelser i ämnet, innebär jämfört med äldre
regler att möjligheterna till verkställighet vidgas. Propositionen innehåller
vidare förslag till ändringar i lagen om uUändska skiljeavtal och skiljedomar
och i lagen (1929: 145) om skiljemän. Förslagen föranleds i huvudsak av
Sveriges tillträde till den nya konventionen.
1
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 131
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1971:131
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal
och skiljedomar
Härigenom
förordnas, att 4 § och 79 §§ lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och
skiljedomar skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ej må på
grund av utländskt skiljeavtal skiljemannaförf ärande äga rum här i riket, utan
så är att, i fall som avses i 1 § andra stycket, den part, mot vilken avtalet göres
gällande, efter dess tillkomst bosatt sig här i riket. I ty fall lände i
avseende å förfarandet till efterrättelse vad i lagen om skiljemän stadgas i
fråga om förfarande i anledning av svenskt skiljeavtal.
Ej må på
grund av utländskt skiljeavtal skiljemannaförf ärande äga rum här i riket, utan
så är att, i fall som avses i 1 § andra stycket, skiljemännen eller skiljedomsinstitution
i enlighet med avtalet bestämt att förfarandet skall äga rum här i riket eller
den part, mot vilken avtalet göres gällande, efter dess tillkomst bosatt sig
här. 1 sådant fall länder i avseende å förfarandet till efterrättelse vad i
lagen om skiljemän stadgas i fråga om förfarande i anledning av svenskt
skiljeavtal.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ej må
utländsk skiljedom här i riket gälla, där
1.
skiljeavtalet
är ogillt enligt den främmande lag, som därå äger tillämpning, eller
2.
skiljedomen
blivit undanröjd i den stat, där den meddelats, eller
3.
någon
omständighet eljest är för handen, på grund varav skiljedomen är utan verkan i
sagda stat, eller
4.
i den
stat pågår rättegång om skiljedomens giltighet, eller tid, som må vara stadgad
för dess överklagande, ännu ej gått till ända, eller
5.
skiljedomen
innefattar prövning av fråga, som enligt svensk lag ej må skjutas under
skiljemän, eller
6.
den
part, mot vilken skiljedomen åberopas, icke haft erforder-
Utländsk
skiljedom gäller ej här i riket, om den mot vilken skilje domen åberopas visar
1.
att
part, när skiljeavtalet träffades, saknade behörighet att ingå sådant avtal
eller icke var be-hörigen företrädd eller att skiljeavtalet är ogiltigt enligt
den lag som enligt parternas överenskommelse skall tillämpas eller, i avsaknad
av varje anvisning i sådant hänseende, lagen i den stat där skiljedomen
meddelats,
2.
att han
ej i vederbörlig ordning underrättats om tillsättandet av skiljeman eller om skiljeman-naförfarandet
eller att han av annan orsak icke varit i stånd att utföra sin talan,
3.
att
skiljemännen överskridit sitt uppdrag och skiljedomen av sådan anledning är
utan verkan
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
lig tillgång att utföra sin talan, eller
7.
den
fråga skiljemännen prövat blivit här i riket avgjord genom domstols eller överexekutors
efter skiljeavtalets ingående meddelade beslut, eller
8.
i
avseende å förfarandet eller skiljedomen föreligger omständighet, som medför,
att skiljedomens tillämpande skulle strida mot goda seder.
Ej skall dock omständighet som omförmäles under 3 eller 6
utgöra hinder för skiljedomens erkännande, med mindre sådan omständighet
åberopas av den, mot vilken skiljedomen göres gällande.
Föreslagen
lydelse
i den stat där den meddelats eller enligt vars lag den
meddelats,
4.
att
skiljenämndens tillsättande eller dess sammansättning eller skiljemannaförf
ärandet strider mot vad parterna avtalat eller, om avtal härom saknas, mot
lagen i den stat där förfarandet ägt rum och skiljedomen av sådan anledning är
utan verkan i den stat där den meddelats eller enligt vars lag den meddelats,
eller
5.
att
skiljedomen ännu icke blivit verkställbar eller eljest bindande för parterna
i den stat där den meddelats eller enligt vars lag den meddelats eller att den
undanröjts eller dess verkställighet uppskjutits av behörig myndighet i sådan
stat.
Utländsk skiljedom gäller ej heller,
1. om skiljedomen innefattar
prövning av fråga, som enligt
svensk lag ej må avgöras av skilje
män, eller
2, om tillämpning av skiljedo
men skulle vara uppenbart oför
enlig med grunderna för rättsord
ningen här i riket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vill någon erhålla verkställighet å utländsk skiljedom, göre
därom ansökan hos Svea hovrätt.
Vid ansökningen skall fogas skiljedomen i huvudskrift
eller be-hörigen styrkt avskrift.
Ar i
den stat där skiljedomen givits tid stadgad för dess överklagande, give
sökanden ock in bevis av behörig utländsk myndighet att klagan icke under den
tid ägt rum.
Ansökan om
verkställighet av utländsk skiljedom göres hos Svea hovrätt.
Vid
ansökningshandlingen skall fogas skiljedomen i huvudskrift eller styrkt
avskrift samt styrkt översättning till svenska språket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9 § Ansökan, som i 8 § sägs, må ej bifallas utan att
motparten haft itil-fälle att därå svara.
Invänder motparten att han gjort framställning om
undanröjande av skiljedom eller uppskov med dess verkställighet hos myndighet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Finner sedan hovrätten anledning ej förekomma till
antagande att för verkställigheten möter hinder, varom i 7 § förmäles, förord-ne
hovrätten om verkställighet; och gånge då skiljedomen i verket likasom domstols
laga kraft ägande dom, där ej, efter klagan över hovrättens beslut. Konungen an-norledes
förordnar.
Föreslagen
lydelse
som avses i 7 § första stycket 5, må hovrätten uppskjuta avgörandet
samt, om sökanden begär det, ålägga motparten att ställa skälig säkerhet vid
påföljd att beslut om verkställighet eljest kan komma att meddelas.
Bifaller
hovrätten ansökningen, verkställes skiljedomen som svensk domstols laga kraft
ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hovrättens beslut förordnar
annat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
2 Förslag tiU
Lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän
Härigenom
förordnas, att 4 § lagen (1929: 145) om skiljemän skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ej må gentemot part, som har hemvist utom riket och ej
skulle, i tvist av den art varom fråga är, kunna sökas vid svensk domstol, skiljemannaförfarande
enligt denna lag inledas, med mindre avtalet innebär, att förfarandet skall
äga rum här i riket, eller parten eljest därtill samtycker.
4 §
Ej må gentemot part, som har hemvist utom riket och ej
skulle, i tvist av den art varom fråga är, kunna sökas vid svensk domstol,
skilj emaimaförfärande enligt denna lag inledas, med mindre avtalet innebär,
att förfarandet skall äga rum här i riket, eller skiljemännen eller
skiljedomsinstitution i enlighet med avtalet bestämt att förfarandet skall
äga rum här i riket, eller parten eljest därtill samtycker.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1971:131
Utdrag
av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet på Sofiero den 4 juni 1971.
Närvarande:
Statsråden SVEN-ERIC NILSSON, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, LÖFBERG, LIDBOM.
Chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning om utländsk skiljedom
in. m. och anför.
1
Inledning
Under
1920-talet antog Nationernas Förbund två överenskommelser angående det
internationella skiljedomsväsendet. Ar 1923 tillkom sålunda det s. k. Genéve-protokollet
angående skiljedomsklausuler och år 1927 en konvention om verkställighet av
utländska skiljedomar. Överenskommelserna, som går ut på att uUändska
skiljeavtal och skiljedomar under vissa förutsättningar skall erkännas i de
fördragsslutande staterna, vann anslutning av ett drygt tjugotal stater,
däribland Sverige. Den i samband med ratifikationen gjorda svenska
översättningen av överenskommelserna torde få fogas till statsrådsprotokollet i
detta ärende som bilagorna 1 och 2. I samband med Sveriges anslutning tillkom
1929 års svenska lagstiftning om utländska skiljeavtal och skiljedomar.
I början av 1950-talet
inleddes ett arbete inom Förenta Nationerna i syfte att åstadkomma en ny
internationell reglering på området. Arbetet ledde till 1958 års New
Yorkkonvention om erkännande och verkställighet av skiljedomar. Konventionen
som trädde i kraft den 7 juni 1959 har hittills tillträtts av 38 stater,
nämligen Amerikas Förenta Stater, Bulgarien, Cambodja, Centralafrikanska
Republiken, Cey-lon, Ecuador, Filippinerna, Finland, Frankrike, Förenade
Arabrepubliken, Ghana, Grekland, Indien, Israel, Italien, Japan, Madagascar,
Marocko, Nederländerna, Niger, Nigeria, Norge, Polen, Rumänien, Schweiz,
Sovjetunionen, Syrien, Thailand, Tanzania, Tjeckoslovakien, Trinidad och
Tobago, Tunisien, Förbundsrepubliken Tyskland, Ukraina, Ungern, Vitryssland och
Österrike. Dessutom har konventionen undertecknats men inte ratificerats av 9
stater. Sverige undertecknade konventionen den 23 december 1958.
Prop. 1971:131 6
Konventionstexten
på engelska och franska jämte översättning till svenska torde få fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.
Den
28 juni 1962 bemyndigade Kungl, Maj:t chefen for justitiedepartementet att
tillkalla sakkunniga för att med beaktande av bl, a, 1958 års New Yorkkonvention
överväga om det förelåg anledning att föreslå ändringar i lagstiftningen om
skiljedom. Med stöd av bemyndigandet tillkallade dåvarande departementschefen
två sakkunniga.' Dessa har i december 1970 avgett promemorian (Ds Ju 1970: 32)
"PM angående den i New York den 10 juni 1958 avslutade konventionen om
erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar m. m," Promemorian
innehåller förslag till lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska
skiljeavtal och skiljedomar. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet
som bilaga 4.
Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svea hovrätt, lagberedningen,
domstolskommittén, kommerskollegium och Exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON)
samt av en delegation med representanter för Internationella Handelskammarens
Svenska Nationalkommitté, Sveriges advokatsamfund, Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening.
Svenska bankföreningen. Kooperativa förbundet och Stockholms Handelskammare (i
fortsättningen benämnd delegationen). Kommerskollegium har ingett yttranden
från Skånes Handelskammare och Handelskammaren i Göteborg,
2
Genéveöverenskommelsema och gällande svensk rätt
1923
års Genéveprotokoll rörande skiljedomsklausuler innebär i huvudsak följande.
Stat, som ansluter sig till protokollet, åtar sig enligt punkt 1 att erkänna
som giltiga såväl fristående skiljeavtal som skiljedomsklausuler i kontrakt.
Åtagandet är begränsat så till vida att det skall vara fråga om parter som är
underkastade jurisdiktion i olika fördragsslutande stater. Begränsning görs med
hänsyn till tvistens beskaffenhet. Den skall röra ämne som är av kommersiell
natur eller som i vart fall kan göras till föremål för skiljedom. Åtagandet
innebär enligt punkt 4 att domstolarna i fördragsslutande stat är skyldiga att,
om part i mål gör gällande skiljeavtal eller skiljedomsklausul som skall gälla
enligt protokollet och som äger tillämpning på tvisten, hänvisa parterna till skiljemannaförfarande,
I
punkt 2 föreskrivs att det skiljemannaförfarande, som kan komma till stånd på
grund av skiljeavtal eller skiljedomsklausul, skall regleras
Justitierådet
Leif Brundin och ambassadrådet Vidar HeUners,
Prop. 1971:131 7
av
parterna och av lagen i det land där förfarandet äger rum. Enligt punkt 2
gäller vidare att stat skall underlätta de processuella åtgärder som skall äga
rum på dess område och enligt punkt 3 åtar sig stat att låta verkställa de
skiljedomar som, inom ramen för protokollets bestämmelser, meddelas i samma
stat.
Protokollet
berör sålunda främst frågor om skiljeavtalets giltighet och dess verkan som
rättegångshinder. Däremot regleras inte spörsmålet om internationell giltighet
av skiljedomar som har tillkommit i enlighet med giltigt skiljeavtal. Denna
fråga har i stället reglerats i 1927 års Genévekonvention om verkställighet av
utländska skiljedomar. Konventionen, som kan sägas utgöra en påbyggnad på Genéveproto-kollet,
innehåller i huvudsak följande,
I artikel 1 ges den
grundläggande bestämmelsen om erkännande och verkstälUghet. För erkännande och
verkställighet förutsätts enligt första stycket att skiljedomen har meddelats
på grund av skiljeavtal eller skiljedomsklausul som avses i Genéveprotokollet,
Vidare krävs att den har meddelats inom fördragsslutande stats område och
mellan personer som är underkastade jurisdiktion i fördragsslutande stat. Verkställighet
sker i överensstämmelse med verkställighetslandets lag, I artikel 1 andra
stycket och artiklarna 2 och 3 ges ytterligare förutsättningar för
verkställighet. Dessa bestämmelser, som berörs närmare i det följande, ger
uttryck för principen att det är den som begär erkännande och verkställighet
som har att visa att alla förutsättningar är uppfyllda, I artikel 4 anges vilka
handlingar och upplysningar den som begär erkännande eller verkställighet har
att förete. Uppräkningen omfattar bl, a, skiljedomen i huvudskrift eller
bestyrkt avskrift och bevis att skiljedomen är definitiv. Skiljedomen torde
vara definitiv, när möjligheten att använda ordinära rättsmedel inte längre
står öppen och talan om skiljedomens upphävande inte pågår, jfr artikel 1 andra
stycket d. Enligt artikel 5 utgör bestämmelserna i de föregående artiklarna
inte hinder för part att göra skiljedom gällande på det sätt eller i den
omfattning som medges av lagen i det land där skiljedomen åberopas eller som
följer av överenskommelser som avslutas av detta land. Artikel 6 innehåller en
övergångsbestämmelse och artiklarna 711 bestämmelser om ratifikation,
uppsägning m. m.
Till Genéveprotokollet
1923 har följande 29 stater anslutit sig: Albanien, Belgien, Brasilien,
Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Indien, Irland, Israel, Italien, Japan,
Jugoslavien, Luxemburg, Monaco, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Polen,
Portugal, Rumänien, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Thailand,
Tjeckoslovakien, Tyskland och Österrike. Flertalet av dessa stater har anslutit
sig även till 1927 års Genévekonvention. De som inte har anslutit sig är Albanien,
Frankrike, Japan, Monaco, Norge och Polen,
De
grundläggande svenska lagbestämmelserna om skiljeavtal och
Prop.
1971:131 8
skiljedomar
tillkom i samband med att Sverige anslöt sig till de båda Genéveöverenskommelsema.
I fråga om svenska skiljeavtal och skiljedomar finns sålunda bestämmelser i
lagen (1929: 145) om skiljemän (SML). I 46 § utsökningslagen ges regler om
verkställighet av svenska skiljedomar. Bestämmelser rörande internationella
förhållanden finns i lagen (1929: 147) om uUändska skiljeavtal och skiljedomar (LUSK).
Nyligen har tillkommit ytterligare lagstiftning om skiljedom. De nya bestämmelserna,
som har meddelats med anledning av Sveriges anslutning till Världsbankens
konvention den 18 mars 1965 om biläggande av investeringstvister mellan stat
och medborgare i annan stat, finns i lagen (1966: 735) om erkännande och
verkställighet av skiljedomar i vissa internationella investeringstvister.
De bestämmelser, som är av
omedelbart intresse vid en svensk ratifikation av New Yorkkonventionen,
återfinns i LUSK. Lagen bygger i huvudsak på de båda Genéveöverenskommelsema,
I vissa avseenden innebär bestämmelserna emellertid att mer liberala regler än
överenskommelsernas gäller i fråga om erkännande och verkställighet av
skiljedom. Sålunda har begränsning inte gjorts till skiljedom som har meddelats
i fördragsslutande stat, I några avseenden har ställning tagits till frågor som
lämnats öppna i konventionen, Lagen innehåller f. n, tretton paragrafer, I 14
§§ ges regler om skiljeavtal och i 511 §§ finns bestämmelser om skiljedomar.
En särskild bestämmelse som rör skiljemannaförfarande som äger rum utomlands finns
i 12 § och i 13 § ges en föreskrift som reglerar skyldigheten för part att
inför tillämpande myndighet förete utredning om innehållet i utländsk rätt. En
närmare redogörelse för de bestämmelser i lagen som är av intresse i detta
sammanhang lämnas i det följande.
3
New Yorkkonventionen
Artikel I
Artikeln
innehåller bestämmelser oni konventionens tillämpningsområde.
Enligt första stycket är
konventionen tillämplig på erkännande och verkställighet av skiljedom som har
meddelats i annan stat än den där erkännande och verkställighet begärs. Vidare
anges bl, a, att konventionen dessutom är tillämplig på sådan skiljedom som
inte anses som inländsk i den stat där domen görs gällande. Bakgrunden till
denna föreskrift är att ett antal kontinentala stater skiljer mellan
"utländsk" och "inländsk" skiljedom efter andra än
territoriella kriterier,
I förhållande till Genévekonventionen
1927 innebär de nya reglerna att New Yorkkonventionen får ett betydligt vidare
tillämpningsområde. Enligt Genévekonventionen gäller nämligen (artikel 1
första styc-
Prop.
1971:131 9
ket
femte p,) att konventionen bara äger tillämpning på skiljedom, meddelad inom
en konventionsstats område och mellan personer som är underkastade sådan stats
jurisdiktion. Till följd av en i artikeln intagen hänvisning till 1923 års
protokoll har, åtminstone enligt en i Sverige omfattad tolkning,
tillämpningsområdet för Genévekonventionen ansetts bli ytterligare begränsat
till skiljedomar, som har meddelats med anledning av skiljeavtal mellan
personer underkastade olika konventionsstaters jurisdiktion.
Artikel
I i New Yorkkonventionen anger i första stycket dessutom att den är tillämplig
på tvist mellan fysiska och juridiska personer. Motsvarande precisering saknas
i Genévekonventionen, I sak torde dock ingen skillnad föreligga mellan
konventionerna på denna punkt.
Av
andra stycket framgår att konventionen omfattar såväl skiljedom meddelad av
skiljemän utsedda för viss tvist som skiljedom meddelad av permanent
skiljedomsinstitut vars prövning parterna har underkastat sig. Bestämmelsen,
som saknar motsvarighet i Genévekonventionen, synes ha tillkommit i
förtydligande syfte och torde inte innebära någon saklig nyhet.
Tredje
stycket behandlar de förbehåll som är tillåtna enligt konventionen. Två
förbehåll får göras. Stat som använder sig av det första förbehållet kan
begränsa konventionens tillämpningsområde till erkännande och verkställighet
av domar som har meddelats inom annan konventionsstats område, Genévekonventionen
har som nämnts denna begränsning som huvudregel.
Genom
att göra det andra tillåtna förbehållet kan konventionsstat begränsa
tillämpningen av konventionen till tvister rörande kommersiella frågor.
Förbehållet torde främst ha intresse för stater, i vilka skiljeförfarande kan
komma i fråga endast i kommersiella tvister. Avgörandet huruvida en tvist är
av sådant slag tillkommer enligt konventionen den stat som har avgett
förbehåll. Samma möjlighet till förbehåll finns enligt Genéveöverenskommelsema
(protokollet punkt 1 andra stycket). Av artikel XIV följer att stat som har
gjort sådant förbehåll inte kan påfordra gynnsammare behandling för egen del.
Av
de stater som hittills har anslutit sig till New Yorkkonventionen har tjugofem
(Bulgarien, Centralafrikanska Republiken, Ecuador, Filippinerna, Frankrike,
Indien, Japan, Madagaskar, Marocko, Nederlän-dema, Nigeria, Norge, Polen,
Rumänien, Schweiz, Sovjetunionen, Trinidad och Tobago, Tunisien,
Tjeckoslovakien, Tanzania, Förbundsrepubliken Tyskland, Ukraina, Ungern,
Vitryssland och Österrike) avgett sådan förklaring enligt konventionens artikel
I, varigenom tillämpligheten i princip begränsas till skiljedomar meddelade i
annan konventionsstat. De av Bulgarien, Rumänien, Sovjetunionen,
Tjeckoslovakien, Ukraina och Vitryssland gjorda förbehållen är emellertid inte
så vittgående som övriga länders. Dessa stater har nämligen förklarat sig
till-
Prop. 1971:131 10
lämpa
konventionen på skiljedomar i icke-konventionsstat, om ömsesidighet
föreligger. Möjligheten att begränsa konventionens tillämpningsområde till
tvister i rättsförhållanden, som enligt konventionsstats nationella lag
betraktas som kommersiella, har utnyttjats av tolv stater, nämligen
Centralafrikanska Republiken, Ecuador, Filippinerna, Frankrike, Indien,
Madagaskar, Nigeria, Polen, Rumänien, Trinidad och Tobago, Tunisien och Ungern,
Artikel
II
I
artikeln ges regler om erkännande av skiljeavtal.
Enligt
första stycket åtar sig fördragsslutande stat att erkänna skriftligt avtal
genom vilket parterna har förbundit sig att till skiljedom hänskjuta alla
eller vissa tvister, som uppkommit eller kan uppkomma mellan dem i ett visst
bestämt rättsförhålllande, i fråga som kan göras till föremål för skiljedom.
Bestämmelsen skiljer sig från regleringen enligt Genéveprotokollet genom att
motsvarighet saknas tiU begränsningen till skiljeavtal mellan parter, som är
underkastade olika staters jurisdiktion. En nyhet är vidare kravet att
skiljeavtalet skall vara skriftligt. Protokollet saknar bestämmelse angående
skiljeavtalets form,
I
andra stycket definieras begreppet skriftligt avtal. Därmed avses klausul i
kontrakt eller skiljedomsavtal, som undertecknats av parterna eller innehålles
i brev eller telegramväxling. Det kan anmärkas att kravet på skriftlighet inte
kan anses uppfyllt genom förekomsten av skriftliga handlingar, som saknar
underskrift. Detsamma torde gälla när fråga är om muntligt erbjudande om skiljedom,
vilket skriftligen antagits av motparten, eller då ena parten i en tvist har
skriftligen bekräftat ett mellan partema muntligen träffat skiljeavtal.
Angående tolkningen av andra stycket kan i övrigt hänvisas till SOU 1968: 40 s,
95,
Enligt
artikelns tredje stycke skall avtal soin avses i artikeln under vissa
betingelser utgöra rättegångshinder. Har tvist, beträffande vilken parterna
slutit ett sådant avtal, anhängiggjorts i konventionsstat, åligger det sålunda
domstolen att på yrkande av part hänvisa parterna tUl skiljemannaförfarande.
Undantag gäller dock, om domstolen finner att avtalet är ogiltigt, utan verkan
eller ogenomförbart. En motsvarighet till bestämmelserna i tredje stycket finns
i punkt 4 i Genéveprotokollet,
De
nya bestämmelserna ger sålunda anvisning om vilka formkrav som får ställas på
skiljeavtal. Föreskrift saknas däremot om vilka regler som bör följas vid
prövning av avtalets giltighet i övrigt och vid prov-' ning av om det är utan
verkan eller ogenomförbart. Lösningen på sådana spörsmål torde i princip få
sökas enligt det prövande landets internationellt privaträttsliga regler. Det
synes emellertid ofrånkomligt att vissa av bestämmelserna i konventionens
artikel V måste komma att bli i huvudsak vägledande. Dessa bestämmelser innebär
att erkännande eller verkställighet av skiljedom får vägras endast om vissa
angivna om-
Prop. 1971:131 11
ständigheter
föreligger. Bland dessa omständigheter nänms att det skiljeavtal, som ligger
till grund för skiljedomen; inte är giltigt enligt den lag som enligt
överenskommelse mellan parterna skall tillämpas på avtalet eller, i avsaknad av
anvisning om tillämplig lag, lagen i det land där skiljedomen har meddelats. En
annan sådan omständighet är att skiljedomen avser fråga, som enligt lagen i
det land där erkännande eller verkställighet begärs inte kan avgöras genom
skiljedom.
Artikel Hl
Denna artikel iimehåller
den grundläggande regeln i konventionen om konventionsstats skyldighet att erkänna
och verkställa skiljedom. Enligt första punkten åligger det sådan stat att
erkänna och verkställa skiljedom i enlighet med de procedurregler, som gäller i
det område där skiljedomen åberopas, på de villkor som anges i efterföljande
artiklar, I fråga om procedurreglema överensstämmer bestämmelsen i sak med
artikel 1 i Genévekonventionen, I andra punkten införs emellertid en nyhet. Där
föreskrivs att väsentligt strängare villkor eller, avsevärt högre avgifter inte
får tillämpas vid erkännande och verkställighet av skiljedom, som omfattas av
konventionen, än de som gäller för inländska skiljedomar.
Artikel
IV
I
artikeln ges regler om vilka handlingar som den som begär erkännande eller
verkställighet av skiljedom skall förete.
Enligt
första stycket skall framställningen åtföljas av skiljedomen i huvudskrift, som
är till äktheten vederbörligen bestyrkt, eller i behö-rigen styrkt avskrift.
Vidare skall skiljeavtalet i original eller bestyrkt avskrift inges. I andra
stycket ges föreskrifter beträffande översättning av skiljedomen och
skiljeavtalet.
Artikelns
bestämmelser innefattar en betydelsefull ändring i förhållande till vad som
gäller enligt Genévekonventionen. Motsvarande reglering återfinns där i
artikel 4, Enligt denna artikel åligger det den som åberopar eller begär
verkställighet av skiljedonien att förete skiljedomen och de "handlingar
och upplysningar" som behövs för att styrka vissa sakliga förutsättningar,
såsom att skiljedomen är definitiv, att skiljeavtalet är giltigt och att
skiljedomstolen varit behörig. Den nya regleringen bygger i stället på att det
i princip ankommer på den mot vilken skiljedomen åberopas att visa att grund
för att vägra erkännande och verkställighet föreligger.
Artikel
V
I
denna artikel anges uttömmande de omständigheter som får leda till att
erkännande eller verkställighet av skiljedom vägras. Enligt första stycket får
erkännande och verkställighet vägras endast om den part mot vilken skiljedomen
åberopas inför vederbörande myndighet i det
Prop.
1971:131 ] 2
land
där skiljedomen åberopas styrker att någon av de i samma stycke angivna
omständigheterna föreligger, I andra stycket föreskrivs att er-kännnande eller
verkställighet dessutom får vägras i vissa andra fall, I dessa fall får
vederbörande myndighet ex officio pröva frågan om hinder för erkännande eller
verkställighet föreligger.
Den
väsentliga principiella skillnaden mellan bestämmelserna i artikel V och
motsvarande reglering i Genévekonventionen (artiklama 13) är att de nya
reglerna lägger bevisbördan i fråga om flertalet av de invändningar som kan
anföras mot skiljedomen på den som vill hindra erkännande och verkställighet,
medan utgångspunkten enligt Genévekonventionen är den motsatta.
Bland
de omständigheter som enligt de nya reglerna kan utgöra grund för att vägra
godta skiljedom nämns i första stycket a) att parterna enligt den för dem
tillämpliga lagen saknade behörighet att träffa skiljeavtalet eller inte var behörigen
företrädda eller att skiljeavtalet inte är giltigt enligt den lag som enligt
parternas överenskommelse skall tillämpas på avtalet eller, om varje anvisning
om tillämplig lag saknas, lagen i det land där skiljedomen har meddelats, I Genévekonventionen,
där frågan om skiljeavtalets giltighet behandlas i artikel 1 andra stycket a),
finns ingen motsvarande hänvisning till tillämplig lag.
Innebörden
av hänvisningen i fråga om parternas behörighet till den för dem tillämpliga
lagen torde vara att frågan om vilken lag som skall tillämpas får avgöras
enligt vederbörande personalstatut, bestämt enligt verkställighetslandets
internationella privaträtt,
I
första stycket b) anges som grund för att underkänna skiljedom det fall att den
part mot vilken skiljedomen åberopas inte i behörig ordning underrättats om att
skiljeman har utsetts eller om skiljemaima-förfarandet eller av annan orsak
inte varit i stånd att utföra sin talan, I Genévekonventionen finns en
bestämmelse som tar sikte på berörda fall i artikel 2 första stycket b).
Första
stycket c) behandlar den omständigheten att skiljemännen överskridit sitt
uppdrag. Har detta skett, får erkännande och verkställighet vägras. Så långt
föreligger saklig överensstämmelse med Genévekonventionen (artikel 2 första
stycket c). Bestämmelsen innehåller emellertid även i motsats till Genévekonventionen
en regel som iime-bär att skiljedomen får erkännas och verkställas till den
del den täcks av skiljeavtalet. Som förutsättning för sådant partiellt
godkännande uppställs att beslut i ämne som omfattas av skiljeavtalet kan
särskiljas från skiljdomen i övrigt,
I
första stycket d) berörs skiljenämndens tillsättande och sammansättning samt skiljemannaförfarandet.
Erkännande och verkställighet får enligt bestämmelsen vägras, om
skiljenämndens tillsättande och sammansättning eller skiljemannaförfarandet
stått i strid med parternas överenskommelse eller, om sådan saknas, med lagen
i det land där skiljemanna-
Prop.
1971:131 13
förfarandet
ägt rum. Såvitt gäller skiljenämndens tillsättande finns en motsvarande regel i
Genévekonventionens artikel 1 andra. stycket c). Den nya regeln innehåller den
nyheten att där anges att parternas överenskommelse i första hand är avgörande.
Beträffande skiljemannaförfarandet saknar Genévekonventionen uttrycklig
motsvarighet till den nya regeln.
Enligt
första stycket e) får skiljedomen underkännas, om den ännu inte har blivit
bindande för parterna eller om den undanröjts eller dess verkställighet uppskjutits
av behörig myndighet i det land där den meddelats eller enligt vars lag den
meddelats. Med att skiljedomen ännu inte blivit bindande torde avses att den
ännu inte blivit i princip verkställbar enligt den lag som är tillämplig.
Däremot torde den omständigheten att möjlighet ännu finns att väcka
klandertalan mot skiljedomen inte innebära att den inte anses bindande. Det
fallet regleras i artikel VI,
där regler ges bl, a, om möjlighet
till uppskov i vissa fall när talan fors mot skiljedomen.
Kriteriet
"bindande" i den nya bestämmelsen svarar mot artikel 1 andra stycket d)
i Genévekonventionen, där det krävs att skiljedomen skall vara
"definitiv" i närmare angiven mening. Bland de skillnader som på
denna punkt föreligger mellan de båda konventionerna kan pekas på bl, a, att
bevisbördan har flyttats från den som åberopar skiljedomen till hans motpart,
I övrigt torde valet av ordet "bindande" (eng. "binding")
syfta till att ge lättnader åt den som åberopar skiljedomen. Bl. a. har man
velat ta avstånd från det krav på s. k. dubbelt exekvatur som upprätthålls i
somliga stater som är anslutna till Genévekonventionen. Detta krav innebär att
den som åberopar skiljedom måste förete beslut av myndighet i den stat där den
tillkommit att skiljedomen är verkställbar. Den i den nya bestämmelsen angivna
omständigheten att skiljedomen undanröjts torde i sak överensstämma med Genévekonventionens
artikel 2 första stycket a). Dock kan enligt Genévekonventionens föreskrift
hänsyn bara tas till beslut om undanröjande som meddelats i det land där
skiljedomen meddelats,
I
artikel V andra stycket anges, som redan har nämnts, ytterligare fall då
erkännande och verkställighet får vägras. Här ligger bevisbördan inte, som
enligt första stycket, på den mot vilken skiljedomen åberopas. Det föreskrivs näniligen
bara att vägran får ske om behörig myndighet i det land där domen åberopas
finner att vissa angivna omständigheter föreligger. Innebörden är att
myndigheten ex officio får pröva, om någon av dessa omständigheter föreligger.
Under punkt a) nämns att skiljedomen avser fråga som enligt lagen i det land
där den åberopas inte kan avgöras genom skiljedom. Under punkt b) anges det
förhållandet att erkännande eller verkställighet av skiljedomen skall vara
oförenligt med rättsordningen, "ordre public", i det land där den åberopas.
Prop. 1971:131 14
Andra
stycket torde i sak överenstämma med artikel 1 andra stycket b) och e) i Genévekonventionen,
Artikel
VI
Artikeln
innehåller en regel för det fall att part hos myndighet i skiljedomslandet
eller det land vars lag är tillämplig på skiljedomen har yrkat att skiljedomen
skall upphävas eller dess verkställighet uppskjutas, I denna situation äger den
myndighet hos vilken skiljedomen åberopas, om den anser det lämpligt, uppskjuta
beslutet om verkställighet och på hemställan av den part som yrkat
verkställighet ålägga motparten att ställa skälig säkerhet.
Tanken med denna reglering
är bl. a. att i görligaste mån skydda den som åberopar skiljedomen mot
obefogade invändningar, vilkas syfte är att fördröja ett beslut i
verkställighetsfrågan. En liknande bestämmelse finns i artikel 3 i Genévekonventionen,
I förhållande till Genévekonventionen innebär emellertid den nya bestämmelsen
den ändringen att enbart den omständigheten att talan om hävande eller
tillfälligt uppskov ännu står till buds inte är tillräcklig för att stat skall
vara berättigad vägra erkännande eller verkställighet. Ett beaktansvärt intresse
inträder enligt New Yorkkonventionen först i och med att talan om hävande eller
uppskov har väckts. Ytterligare är mellan regleringen i de båda konventionerna
den skillnaden att den myndighet hos vilken erkännande eller verkställighet
söks inte enligt den senare konventionen har möjlighet att ogilla
framställningen om erkännande eller verkstälUghet, De altemativ som står till
buds är att antingen bevilja verkställighet eller att uppskjuta
verkställigheten. Möjligheten att ålägga motpart att ställa säkerhet är också
en nyhet.
Artikel
VII
Denna
artikel behandlar förhållandet mellan New Yorkkonventionen och andra
multilaterala eller bilaterala konventioner om erkännande och verkställighet
av skiljedom. Det föreskrivs i första stycket att bestämmelserna i konventionen
inte inverkar på överenskommelser av detta slag som har ingåtts av
fördragsslutande stat. Det sägs vidare att sådana överenskommelser inte heller
utgör hinder för part att göra skiljedom gällande på det sätt och i den
omfattning, som medges av lagen i den stat där skiljedomen åberopas eller som
följer av fördrag som denna stat har ingått. Av det senare ledet, som i sak
överensstämmer med artikel 5 i Genévekonventionen, framgår att de fördragsslutande
staterna är oförhindrade att inta en mer liberal inställning till utländska
skiljedomar än den som avspeglar sig i föregående artiklar,
I andra stycket görs
undantag från huvudregeln att konventionen inte påverkar andra
överenskommelser. Det föreskrivs sålunda att Genéveöverenskommelsema skall
upphöra att gälla mellan de fördragsslutande
Prop. 1971:131 15
staterna
från och med den dag och i den utsträckning som dessa blir bundna av
konventionen. Den begränsning man har åsyftat med orden "i den
utsträckning" tar sikte på konventionens territoriella tillämpningsområde.
Innebörden är sålunda inte att de äldre överenskommelserna förblir i kraft i
den mån de reglerar frågor som inte berörs i konventionen. Mellan stat som har
anslutit sig bara till de äldre överenskommelserna och stat som visserligen
har anslutit sig till dessa men därefter också till New Yorkkonventionen
förblir de äldre reglerna i kraft.
Artiklarna
VIIIXVI
Dessa
artiklar innehåller föreskrifter om undertecknande, ratifikation, uppsägning m.
m.
4
Frågan om Sverige bör ratificera New Yorkkonventionen 4. 1 De sakkunniga
De
sakkunniga framhåller att den nya regleringen jämfört med Genéveöverenskommelsema
innebär att de fördragsslutande staterna åtar sig längre gående förpliktelser.
Tillämpningsområdet har sålunda utsträckts att i princip omfatta utländska
skiljedomar, oavsett om de meddelats i konventionsstat eller inte och oavsett
vilken stats jurisdiktion parterna är underkastade. Vidare har regler införts
som i högre grad än Genéveöverenskommelsema försvårar för tredskande part att
hindra eller förhala verkställighet av en i och för sig oantastlig skiljedom.
Som en betydelsefull nyhet måste också betecknas att den nya konventionen
innehåller vissa uttryckliga anvisningar om tillämplig lag när fråga uppkommer
om skiljeavtalets giltighet i ett verkställighetsärende. Det är enligt de
sakkunniga ett välkänt faktum att parterna i internationell handel låter
uppkommande tvister slitas genom skiljedom i mycket stor utsträckning. Viktiga
skäl till detta torde vara att skiljemannaförfarandet i regel är snabbt och att
partema har möjlighet att undgå att utomstående får insyn i deras mellanha-vanden,
I många länder blir ett skilj emaimaförf ärande ofta mindre formellt och
kostsamt än en process vid allmän domstol, I ett internationellt
rättsförhållande vill man inte gärna låta en tvist avgöras av organ, som har
nationell anknytning till endast den ena parten. Av betydelse är vidare att
skiljedom är intemationellt verkställbar i större utsträckning än
domstolsavgörande. Några betänkligheter mot att tvister av förevarande slag i
regel avgörs genom skiljemaimaförfarande torde inte kimna anföras.
Mot
denna bakgrund måste regleringen enligt New Yorkkonventio-
Prop.
1971:131 16
nen,
som tar sikte i första hand på det internationella näringslivets tvister, anses
utgöra ett väsenUigt framsteg i förhållande till Genéve-överenskommelsernas
regelsystem.
En viktig faktor vid ett
ställningstagande till den nya konventionen är givetvis vilken anslutning från
andra staters sida som redan har skett. Till Genéveöverenskommelsema har ett
förhållandevis blygsamt antal stater anslutit sig, tjugonio till 1923 års
protokoll och tjugotre till 1927 års konvention. New Yorkkonventionen däremot
har redan tillträtts av inte mindre än trettioåtta stater. Till dem som har
anslutit sig hör flera av vårt lands viktigaste handelspartners. Av de nordiska
länderna har Finland och Norge tillträtt konventionen och i Danmark förbereds f,
n. lagstiftning som skall möjliggöra ratifikation. Det kan anmärkas att
åtskilliga stater, som tidigare har anslutit sig till Genéveöverenskommelsema,
numera valt att tillträda New Yorkkonventionen, Många av de stater som har
anslutit sig till New Yorkkonvenfionen är inte anslutna till Genéveöverenskommelsema.
Intresset av en mera enhetlig reglering av frågan om skiljeavtals och
skiljedomars internationella giltighet skulle alltså främjas av en svensk
anslutning.
Den
svenska lagstiftningen ger, framhåller de sakkunniga vidare, redan nu vida
möjligheter till erkännande och verkställighet av skiljedom som har meddelats
utomlands. Den är mera liberal än regleringen i många andra länder, särskilt
genom att vi från svensk sida inte kräver att en svensk skiljedom skulle
godtas i ett motsvarande fall i det land till vilken den utländska domen har
anknytning. Den uUändska skiljedomen erkänns och verkställs här utan att
Sverige har gjort något åtagande genom mellanstatligt avtal. Antydda
omständigheter har medverkat till att en svensk anslutning till New
Yorkkonventionen tidigare ansetts kunna anstå. Även om nuvarande svenska
ordning alltjämt i stort sett fyller rådande behov, när det gäller erkännande
och verkställighet i Sverige av utländsk skiljedom, har det dock i praktiken
visat sig medföra vissa nackdelar att stå utanför konventionen. Många av de
anslutna staterna har nämligen förbehållit sig att tillämpa konventionen
endast på skiljedom som har meddelats i konventionsstat. En intern reglering
som möjliggör verkställighet av uUändsk skiljedom vid sidan av konventionen
saknas ofta, I vissa stater torde det på denna grund f, n, föreligga
svårigheter att få verkställighet till stånd av skiljedom som har meddelats i
Sverige, Till kretsen av dessa stater torde numera, i motsats till vad tidigare
har antagits, få räknas Norge. Mot denna bakgrund har flera svenska
näringslivsorganisationer uttryckt önskemål om svensk ratifikation av
konventionen. Det har sagts att svenska företag som vill vara förvissade om att
en skiljedom skall bli exigibel kan se sig nödsakade att träffa skiljeavtal,
som avser ett förfarande i motpartens hemland, även i sådana fall där enighet
skulle
Prop. 1971:131 17
kunna
nås om ett i och för sig betryggande och från den svenska partens synpunkt
mera önskvärt skiljemannaförfarande.
Vid
bedömningen av frågan om det är möjligt och riktigt från svensk synpurikt att
åta sig de förpliktelser som konventionen lägger på konventionsstat berör de
sakkunniga bestämmelserna i artikel I första stycket. Enligt första punkten är
konventionen tillämplig på erkännande och verkställighet av skiljedom som har
meddelats i annan stat än den där erkännande och verkställighet söks. De
sakkunniga framhåller att det i förevarande hänseende råder principiell
överensstämmelse med vad som redan gäller enligt svensk lag. Enligt denna lag erkänns
och verkställs utländsk skiljedom i Sverige och med uUändsk skiljedom avses
skiljedom som har meddelats på utländsk ort. Något krav på att orten skall
tillhöra stat med vilken Sverige slutit avtal i ämnet upprätthålls inte. Enligt
andra punkten i första stycket är konventionen också tillämplig på skiljedom
som inte anses som inländsk i den stat där erkännande och verkställighet söks.
Denna regel torde enligt de sakkunniga innebära förpliktelse bara för stater
som i motsats till Sverige inte definierar uUändsk dom på territoriell bas.
Med denna tolkning synes alltså vad som sägs i andra punkten inte ålägga
Sverige någon direkt förpliktelse.
De
sakkunniga finner sålunda att några principiella hinder inte möter från svensk
synpunkt mot att konventionens allmänna förpliktelser godtas. Om Sverige
ratificerar New Yorkkonventionen, är det dock nödvändigt att göra vissa
ändringar i den interna svenska lagstiftningen. De sakkunniga uttalar att
aktuella ändringar inte behöver ge anledning till betänkligheter. Med
hänvisning till det anförda förordar de sakkunniga att Sverige ratificerar 1958
års New Yorkkonvention.
De
sakkunniga tar därefter upp frågan om förbehåll skall göras enligt
konventionens artikel I tredje stycket. Det finns möjlighet att göra två olika
förbehåll. Stat kan på grundval av ömsesidighet förklara att den kommer att
tillämpa konventionen endast vid erkännande och verkställighet av sådana
skiljedomar som har meddelats i annan konventionsstat. Dessutom kan stat
förklara att den kommer att till-lämpa konventionen bara på tvist som härflyter
ur rättsförhållande kontraktsrättsligt eller ej som enligt dess nationella
lag betraktas som kommersiellt.
Förbehåll
måste göras senast vid ratifikationen.
De
sakkunniga erinrar om att det i samband med Sveriges anslutning till Genéveöverenskommelsema
och tillkomsten av LUSK diskuterades huruvida då aktuella
konventionsförpliktelser skulle begränsas till skiljedomar som meddelats i
annan konventionsstat. Övervägandena resulterade i att något krav på
ömsesidighet inte uppställdes. I prop, 1929: 227 s, 23 framhölls bl, a, att den
ömsesidighetsprincip som Genéveöverenskommelsema baserade sig på inte
överensstämde med den
2
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 131
Prop. 1971:131 18
uppfattning
som dittills gjort sig gällande på förevarande område i vårt land. Den
kategoriklyvning av de utländska skiljedomarna som skulle föranledas härav
skulle komma att göra lagstiftningen onödigt invecklad och medföra osäkerhet i
tillämpningen. Det föreslogs därföi att den svenska lagen skulle tillämpas på
utländska skiljedomar, oavsett var de hade meddelats, I sitt yttrande över
lagförslaget framhöll lagrådet bl, a, att denna ståndpunkt kunde leda till att
Sverige skulle kunna komma i en mindre gynnsam ställning. Så skulle det, t, ex,
vid affärer mellan en svensk och en utlänning från land som inte biträtt
överenskommelserna, ofta bli lättare att få till stånd avtal om utländsk än om
svensk skiljedom, eftersom den uUändska skiljedomen skulle bli verkställbar
inte bara i ursprungslandet utan också i Sverige, under det att en svensk
skiljedom inte skulle komma i åtnjutande av motsvarande förmån i det främmande
landet. Lagrådet ansåg sig dock inte med beaktande av omständigheterna böra
avstyrka förslaget i denna del.
När det gäller New
Yorkkonventionen anmärker de sakkunniga att ett ki-av på ömsesidighet kan
tillgodoses antingen så att konventionsförpliktelsen begränsas till
skiljedomar från andra konventionsstater eller så att begränsning görs till stater
som erkänner och verkställer svenska skiljedomar. Det förstnämnda alternativet
har tillämpats av ungefär hälften av de stater som hittills har anslutit sig.
Använder Sverige detta eller det andra alternativet skulle Sverige visserligen
ej komma i den ogynnsamma situation som lagrådet pekade på år 1929, Risken för
att en sådan situation uppstår är emellertid numera reducerad genom att
flertalet av våra viktigare handelspartners har anslutit sig till endera av
Geneve- och New Yorkkonventionerna, Om den mer vidsträckta
reservationsmöjligheten används av Sverige, skulle kanske vissa stater som inte
har tillträtt New Yorkkonventionen påverkas att göra detta. Möjligheten av en
sådan effekt synes emellertid oviss. Vår interna lagstiftning skulle vidare få
utformas så att skiljedomar från vissa icke-konventionsstater uteslöts från
erkännande och verkställighet enligt konventionens system. Detta kunde i sin
tur leda till att svenska skiljedomar blev på motsvarande sätt diskriminerade.
Den mer vittgående begränsningen synes redan av nu anförda skäl inte böra komma
i fråga.
Om
konventionsförpliktelsen begränsas till stater som erkänner svenska
skiljedomar, blir en häremot svarande intern lagstiftning som skall tillgodose
kravet på ömsesidighet uppenbarligen tämligen invecklad och svårtillämpad.
Några olägenheter i tillämpningen av att gällande lag ej upprätthåller något ömsesidighetskrav
har såvitt känt inte förekommit. Det synes ovisst om en reservation av nu nämnd
innebörd skulle påverka andra stater i positiv riktning. På grund av det
anförda
Prop.
1971:131 19
synes
inte heller möjligheten till en mer begränsad reservation böra användas.
Möjligheten
att genom förbehåll begränsa konventionens tillämpningsområde tUl tvister
rörande kommersiella frågor har införts av den anledningen att vissa stater i
sin interna rätt inte godtar skiljedom angående kontrakt av icke-kommersiell
natur. Dessa stater vill därför inte heller godta sådan skiljedom i internationella
sammanhang. En. motsvarande möjlighet till förbehåll fanns enligt Genévekonventionen,
Den utnyttjades dock inte av Sverige, Någon sådan begränsning finns alltså f, n,
inte i LUSK,
Som
framhölls redan under förarbetena till 1929 års lag torde den omständigheten
att vissa stater använt sig av nu berörda möjlighet till förbehåll sakna större
praktisk betydelse från svensk synpunkt (prop, 1929: 227 s. 23), För svensk
rätts del synes en uppdelning i kommersiella och icke-kommersiella tvister
främmande. Några olägenheter av gällande lags ståndpunkt har såvitt känt inte
förekommit. Förklaring enligt artikel I tredje stycket andra punkten synes
därför inte böra komma i fråga,
4.2
Remissyttrandena
Remissinstanserna
har genomgående tillstyrkt att Sverige ratificerar New Yorkkonventionen, Av
dem som närmare utvecklar sin mening i denna fråga framhåller Svea hovrätt att
New Yorkkonventionen avser såväl skiljeklausuler som skiljedomar. Den begränsar
inte på samma sätt som Genévekonventionen de skiljeklausuler och skiljedomar som
omfattas av konventionsregleringen. Den överlämnar också till tappande part
att göra eventuella invändningar mot skiljedomen i stället för att, såsom Genévekonventionen,
kräva bevis av vinnande part att förutsättningarna för verkställighet är
uppfyllda. Med hänsyn till att den svenska lagstiftningen i ämnet redan nu i
vidsträckt omfattning erkänner skiljeklausuler och låter verkställa utländska
skiljedomar innebär New Yorkkonventionens regler inte några påtagliga lättnader
i förhållande till redan gällande ordning. På vissa punkter är denna senare t,
o. m. gynnsammare för utländska skiljedomars verkställbarhet än New
Yorkkonventionen kräver. En svensk anslutning till New Yorkkonventionen skulle
därför få begränsat värde. Vissa länder, exempelvis Norge, erkänner emellertid
svenska skiljedomar endast på gmndval av konventionsbunden reciprocitet. På
grund härav och med hänsyn till att ett fortsatt uteblivande för Sveriges del
från konventionstillhörigheten lätt skapar det felaktiga intrycket att
utländska skiljedomar inte kan verkställas i Sverige under de förutsättningar
konventionen anger, finner hovrätten det naturligt att Sverige ansluter sig
till New Yorkkonventionen, Delegationen framhåller bl, a, att New Yorkkonventionen
Prop. 1971:131 20
i
jämförelse med Genévekonventionen åtar sig längre gående förpliktelser och att
tillämpningsområdet utsträcks att i princip omfatta utländska skiljedomar,
oavsett om de meddelats i konventionsstat eller inte och oavsett vilken stats
"jurisdiktion" partema är underkastade. Regler har införts som i
högre grad än Genévekonventionen försvårar för tredskande part att hindra
eller förhala verkstäUighet av en i och för sig oantastlig skiljedom, New
Yorkkonventionen innehåller också vissa uttryckliga anvisningar om tillämplig
lag när fråga uppkommer om skiljeavtalets giltighet i ett
verkställighetsärende, New Yorkkonventionen -r-som i första hand tar sikte på
det internationella näringslivets tvister har ratificerats av 38 stater, av
vilka flera utgör våra främsta handelspartners. Ett svenskt biträdande av
konventionen skulle enligt delegationens mening främja intresset av en mera
enhetlig reglering av frågan om skiljeavtals och skiljedomars internationella
giltighet liksom det skulle ge svenska företag ökade garantier för
verkställighet i tappande parts land av skiljedomar, som har meddelats i
Sverige, Biträdande av konventionen ger eventuella avtalsparter på ett enkelt
och lättfattligt sätt visshet om att en blivande skiljedom blir exigibel.
Därigenom underlättas ingående av skiljeavtal med hänvisning till t. ex.
Internationella Handelskammarens skiljedomstol eller val av andra förfaranden,
som bmkar komma till användning i den internationella handeln. Näringslivet
har sedan länge livligt förespråkat en svensk anslutning till New
Yorkkonventionen, Delegationen hälsar därför nu med tillfredsställelse de
sakkunnigas förslag om en sådan anslutning. Delegationen förordar sålunda att
Sverige snarast ansluter sig till konventionen.
De sakkunnigas uppfattning
att förbehåll som begränsar konventionens tillämplighet till skiljedomar som-har
meddelats i annan konventionsstat inte bör göras delas av flertalet
remissinstanser. Lagberedningen är dock av motsatt mening.
Delegationen framhåller
att de med en reciprocitet förenade problemen är av svår och invecklad natur.
Näringslivets organisationer har i annat sammanhang låtit komma till uttryck
att reciprocitet är en vansklig grund att bygga erkännande av utländska domar
på. Krav på ömsesidighet skulle visserligen kunna medföra att en svensk
avtalspart inte bleve bunden av en skiljeklausul med mindre visshet förelåge
att hans utländska motpart i motsvarande omfattning bleve bunden i sitt hemland
och inför sina myndigheter. Krav på ömsesidighet skulle också kunna tänkas
inverka på två avtalsparters val av platsen för förfarandet. En svensk
avtalsparts intressen skulle därför i vissa lägen kunna tärikas bli bättre
tillgodosedda genom ett krav på ömsesidighet, Å andra sidan bör beaktas att vår
rättsordning sedan gammalt intar en mycket liberal ståndpunkt till frågan om
erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom och att de olägenheter
härav som förekommit inte torde ha varit av så allvarligt slag att de inte på
annat sätt
Prop.1971:131 21
kunnat
övervinnas. Att upprätthålla ett reciprocitetskrav för att därmed försöka få
andra stater att ansluta sig till konventionen synes föga realistiskt och
knappast heller riktigt. Att i varje särskilt fall låta utländsk skiljedoms
erkännande i Sverige bero på humvidä en svensk skiljedom kan verkställas i det
främmande landet kan förväntas leda till komplicerade utredningar och bedömningar
och förefaller därför mindre praktiskt. Tänkbart vore visserligen att till Kungl.
Maj:t överlämnades att bestämma att icke blott skiljedomar från
konventionsstater erkändes utan även skiljedomar från ett större antal andra
stater med ett utvecklat skiljedomsväsen. En sådan ordning skulle dock nödga
statsmakterna till ett antal grannlaga bedömningar som möjligen skulle kunna
störa de goda förbindelserna med länder som inte jämställdes med konventionsstater,
övervägande skäl talar därför enligt delegationens uppfattning för att den
ståndpunkt till utländska skiljedomars verkställighet, som intagits i 1929 års
lag, alltjämt vidhålles. Delegationen förordar därför inte något förbehåll
enligt artikel I tredje stycket i konventionen, Svea hovrätt, som är av samma
mening, uttalar att varje krav på reciprocitet visserligen är okänt i gällande
svensk rätt. Det har emellertid framhållits att avsaknad av ett reciprocitetskrav
i förening med lindriga fömtsättningar för utländsk skiljedoms verkställbarhet
kan komma att påverka avtalsparternas val av ort för skiljeförfarande på så
sätt at skiljeförfarande i Sverige undviks, I allmänhet är det en fördel för en
part att förfarandet kan äga rum i hans hemland. Avtalsparter och särskilt
statliga myndigheter från länder där fömtsättningarna för ett förfarande under rättsligen
betryggande former är som minst gynnsamma, är inte sällan de som mest envetet
hävdar att skiljeförfarandet skall äga rum i deras hemland. Ett krav på reciprocitet
skulle kunna medföra att orten för skiljeförfarandet i sådana fall inte
förlades till motpartens hemland utan, om inte till Sverige, åtminstone till
någon annan konventionsstat. Krav på reciprocitet skulle också kunna förhindra
att en svensk avtalspart blev bunden av en skiljeklausul i sådana fall där en
sådan inte effektivt kunde göras gällande i motpartens hemland. Fastän sålunda
vissa skäl kan anföras för någon form av reciprocitet vill hovrätten för sin
del inte framföra något förslag om ändring av nu gällande lag i detta
hänseende.
Lagberedningen
uttalar att försiktigheten kan synas bjuda att vårt land liksom så många
andra genom förbehåll begränsar sina kon-ventionsenliga förpliktelser till
att gälla i förhållande till konventionsstater. Därav följer inte, att svensk
lag i ämnet måste begränsas på motsvarande sätt. Den senare kan göras
universell, men man vinner genom förbehållet den fördelen att begränsning kan
göras framdeles, om det skulle visa sig behövligt. Det kan måhända också bli
aktuellt att ge några tilläggsbestämmelser i förhållande till icke-konventionsstater,
I
fråga om förbehåll till skiljedomar angående
Prop. 1971:131 22
kommersiella
rättsförhållanden delar remissinstanserna de sakkunnigas uppfattning att ett
sådant förbehåll inte bör komma i fråga. Delegationen konstaterar att
distinktionen mellan kommersiella och icke-kommersiella tvister är främmande
för svensk rätt och framhåller att något behov av att införa den i detta sammanhang
inte är bekant för delegationen,
4.3
Departementschefen
År
1929 anslöt sig Sverige till 1923 års Genéveprotokoll angående skiljedomsklausuler
och 1927 års Genévekonvention om verkställighet av utländska skiljedomar. Dessa
överenskommelser har tillträtts av sammanlagt ett drygt tjugotal stater, I
samband med Sveriges anslutning genomfördes lagstiftning som i huvudsak bygger
på Genéveöverenskommelsema,
År
1958 tillkom i FN:s regi en ny konvention om erkännande och verkställighet av
utländska skiljedomar, den s, k, New Yorkkonventionen. Den nya konventionen
reglerar såväl skiljeavtal som skiljedomar och är avsedd att ersätta de båda Genéveöverenskommelsema,
Hittills har 38 stater tillträtt New Yorkkonventionen. Dessutom har den undertecknats
av ytterligare nio stater, däribland Sverige,
De
sakkunniga rörande lagstiftning om skiljedom har i en i december 1970 framlagd
promemoria förordat att Sverige nu ratificerar konventionen. Vid
remissbehandlingen har enighet rått om att svensk ratifikation bör komma till
stånd.
Den svenska lagstiftningen
lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar (LUSK) är redan
nu så utformad att utländska skiljeavtal och skiljedomar tilläggs verkan i
betydligt större omfattning än vad som krävs enligt Genéveöverenskommelsema, En
anslutning till New Yorkkonventionen påkallar därför inte särskilt
genomgripande ändringar i vår interna lagstiftning. Många konventionsstater,
däribland flera av vårt lands viktigaste handelspartners, har begagnat sig av
möjligheten att förklara konventionen tillämplig enbart i förhållande till
andra konventionsstater, I en del av dem, bl, a, i Norge, anses därför svenska
skiljedomar inte verkställbara. Vidare kan Sveriges underlåtenhet att
ratificera konventionen felaktigt uppfattas på det sättet att utländska
skiljedomar kan verkställas här i landet endast i den begränsade utsträckning
som följer av Genévekonventionen, Intresset av en mer enhetlig internationell
reglering främjas givetvis också av att konventionen vinner en bred
anslutning. På grund av det anförda anser jag att Sverige bör ratificera New
Yorkkonventionen,
Två
olika förbehåll är tillåtna enligt den nya konventionen. Det ena går ut på att
konventionen tillämpas enbart i förhållande till andra konventionsstater och
det andra innebär att konventionens tillämp-
Prop. 1971:131 23
ningsområde
begränsas till tvister rörande kommersiella frågor. De sakkunniga har inte
velat förorda att någon av dessa möjligheter till förbehåll används, I ett
remissvar förordas förbehåll om tillämpning av konventionen endast i
förhållande till andra konventionsstater, dock utan motsvarande begränsning i LUSK
förrän om det framdeles skulle visa sig behövligt. I övrigt är remissinstanserna
ense om att förbehåll inte bör göras.
Redan vid tillkomsten av LUSK
diskuterades huruvida förpliktelserna enligt Genéveöverenskommelsema skulle
begränsas till att gälla endast i förhållande till konventionsstater. Man kom
då fram till att en sådan ömsesidighetsprincip inte borde uppställas och LUSK
kom inte att innehålla någon begränsning av detta slag. Visserligen skulle en
svensk avtalsparts intressen i vissa situationer kunna tänkas bli bättre
tillgodosedda om ett ömsesidighetskrav uppställdes men å andra sidan skulle ett
sådant krav leda till en invecklad lagstiftning och medföra osäkerhet i
tillämpningen. Några allvarligare olägenheter av nuvarande ordning har inte
heller förekommit. Enligt min mening är det inte heller lämpligt att göra
förbehåll om ömsesidighet vid ratifikationen utan att samtidigt göra en
motsvarande begränsning i den interna lagstiftningen. En sådan ordning skulle
lätt kunna leda till missförstånd. På grund av det anförda bör förbehåll om
ömsesidighet inte göras.
Jag
delar de sakkunnigas och remissinstansernas uppfattning i fråga om en
begränsning till tvister rörande kommersiella förhållanden. Inte heller i det
avseendet bör sålunda förbehåll göras vid ratifikationen.
5
New Yorkkonventionens införlivande med svensk rätt 5.1 Inledning
Departementschefen.
1923 års Genéveprotokoll och 1927 års Genévekonvention införlivades med vår
interna rätt enligt den hos oss gängse metoden att fördragsbestämmelserna
upptogs i en särskild lag. Denna erhöll namnet lagen om utländska skiljedomar (LUSK),
Enligt de sakkimniga är det lämpligt både för den enskilde som berörs av regleringen
och de rättstillämpande organen att New Yorkkonventionen införlivas med den
svenska rätten på det sättet att behövliga ändringar görs i LUSK, Enligt de sakkuimiga
är några av lagens bestämmelser inte förenliga med New Yorkkonventionens
reglering och måste ändras. Beträffande andra finns skäl att, även om de inte
är oförenliga med regleringen, företa mindre jämkningar. Ändringarna bör
enligt de sakkunniga genomföras utan att lagens systematik ändras. De
sakkunnigas förslag beträffande formerna för att införliva New
Yorkkonventionen med
Prop. 1971:131 24
vår
interna rätt har godtagits eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen.
För
egen del ansluter jag mig till de sakkunnigas och remissinstansernas
uppfattning att New Yorkkonventionen bör införlivas med vår interna rätt genom
ändringar i LUSK.
Vid utformningen av de nya
bestämmelserna bör uppmärksammas att New Yorkkonventionen anger vilka grunder
för vägran att erkänna utländska skiljeavtal och skiljedomar som får
uppställas av konventionsstaterna. Enligt artikel VII föreligger inte något
hinder att inta en mer liberal hållning än som avspeglar sig i de föregående
artiklarna, I vissa avseenden är konventionsregleringen mer restriktiv än
gällande regler i LUSK, På dessa punkter bör i regel nuvarande ordning
behållas. En allmän riktlinje bör alltså vara att någon skärpning av förutsättningarna
för hänsynstagande till utländska skiljeavtal och skiljedomar inte bör komma i
fråga. Vidare bör ändringarna begränsas till vad som är nödvändigt för svensk
ratifikation av konventionen. Lagens systematik bör i allt väsentligt lämnas
orubbad, I fortsättningen behandlas behovet av ändring i LUSK i anslutning
till varje särskild paragraf i lagen. Därefter behandlas en viss ändring i SML,
5.2
Förslaget till lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och
skiljedomar
1 §
Departementschefen.
Paragrafen innehåller en definition av begreppet utländskt skiljeavtal. Som
utländskt anses enligt första stycket skiljeavtal, som innebär att skiljemannaförfarandet
skall äga rum utom riket. Utmärker inte skiljeavtalet om förfarandet skall äga
rum inom eller utom riket, skall avtalet enligt andra stycket anses som utländskt,
om båda parterna hade hemvist utom riket. De sakkunniga föreslår ingen ändring
i paragrafen och remissinstanserna har ingen erinran mot denna ståndpunkt, I
New Yorkkonventionen har tillämpningsområdet vidgats jämfört med Genéveprotokollet
genom att en i protokollet intagen begränsning med hänsyn till vilken
jurisdiktion parterna tillhör inte har tagits med. Eftersom denna begränsning
saknas i 1 § är paragrafen förenlig med New Yorkkonventionen, Skäl att ändra i
1 § föreligger därför inte,
2 §
Inledning.
I paragrafen ges en bestämmelse om tillämplig lag. Innebär skiljeavtal att skiljemannaförfarandet
skall äga mm i viss främmande stat, skall enligt bestämmelsen den främmande
statens lag äga tillämpning på avtalet, I Genéveprotokollet punkt 2 utpekas för
ett sär-
Prop. 1971:131 25
skilt
fall tillämplig lag. Det föreskrivs där att skiljedomsförfarandet, däri
inbegripet skiljenämndens konstituerande, regleras av parterna och av
lagstiftningen i det land inom vars område förfarandet äger rum, I övrigt finns
varken i protokollet eller i Genévekonventionen någon hänvisning som svarar mot
bestämmelsen i 2 § LUSK,
Under
förarbetena till LUSK konstaterades att frågan om vilken lag som skall
tillämpas, när det gäller att bedöma giltigheten och verkningarna av ett
skiljeavtal, då ännu inte i sin helhet var .mogen för internationell överenskommelse
(prop, 1929: 227 s, 2325), Bestämmelsen i 2 § ansågs ändock kunna i dåvarande
läge tas upp i lagen. Den ansågs reglera ett fall av stor praktisk betydelse
och den gav uttryck för en princip som ej borde framkalla betänklighet från
internationell synpunkt. Bestämmelsen har uppenbarligen inte varit avsedd att
uttömmande reglera frågan om tillämplig lag på området. Även annan lag än
bestämmelsen anger torde kunna komma i fråga, t. ex. om parterna träffat
överenskommelse härom. Bestämmelsen torde vara tillämplig vare sig fråga är om
erkännande av skiljeavtal eller erkännande eller verkställighet av skiljedom
(jfr 7 § första stycket punkt 1),
New
Yorkkonventionen innehåller föreskrifter om tillämplig lag med avseende på
skiljeavtal, I detta sammanhang är reglerna i artikel
V första stycket a) av
intresse. De avser fall när erkännande och verk
ställighet av skiljedom får vägras. Som grund för vägran anges att
parterna, som ingick skiljeavtalet saknade behörighet att straffa sådant
avtal eller inte vara behörigen företrädda och att avtalet inte är gil
tigt. För bedömningen i dessa hänseenden ges anvisning om tilllämplig
lag. Den för parterna tillämpliga lagen skall användas såvitt gäller be
hörighetsfrågor, I fråga om giltigheten i övrigt av avtalet skall man
tillämpa den lag, om vilken parterna träffar överenskommelse, eller, om
sådan saknas, lagen i det land där skiljedomen meddelats.
De
sakkunniga. De sakkunniga påpekar att hänvisningarna i artikel
V till tillämplig lag
enligt konventionstexten avser fall när fråga är om
erkännande och verkställighet av skiljedom. De är alltså inte direkt till
lämpliga, när fråga är om erkännande av skiljeavtal. Det synes enligt
de sakkunniga riktigast att man från svensk sida upprätthåller i princip
samma regler om tillämplig. lag beträffande skiljeavtal såväl vid er
kännande av skiljeavtal som vid erkännande och verkstälighet av skilje
dom. Hinder synes därvid inte möta att dessa regler utformas i över
ensstämmelse med vad New Yorkkonventionen föreskriver. Bedöman
det av partemas handlingsförmåga bör således alltid ske enligt den för
parterna tillämpliga lagen, dvs, parternas personalstatut bestämt enligt
svenska internationellt privaträttsliga regler. Som huvudregel för pröv
ningen i övrigt bör gälla att parternas överenskommelse om tillämplig
lag länder till efterrättelse. Föreligger ingen överenskommelse mellan
parterna om vilken lag som skall tillämpas på skiljeavtalet skall man
Prop. 1971:131 26
enligt
New Yorkkonventionen använda lagen i den stat där skiljedomen meddelades. Denna
regel är avfattad med tanke på att skiljemannaförfarandet lett fram till
skiljedom. När fråga om giltigheten av skiljeavtal uppkommer på ett tidigare
stadium, vet man ofta inte var domen kommer att meddelas. Sannolikheten talar
emellertid för att detta skall ske i den stat där förfarandet äger rum. Den
svenska supplerande lagregeln synes därför lämpligen kunna hänvisa till lagen i
den stat där förfarandet avses äga rum eller, om skiljedomen har meddelats, den
stat där detta skedde,
I
fråga om artikel V anför de sakkunniga vidare bl, a, att hänvisningarna till
tillämplig lag torde avse de materiella förutsättningarna för skiljeavtalets
giltighet, medan frågan om avtalets form regleras i artikel II, Om strängare formkrav än dem som uppställs i artikel II gäller
enligt tillämplig lag, torde alltså skiljedomen inte få underkännas på den
grunden. Även artikel II måste alltså beaktas när utformningen av 2 §
övervägs. Enligt artikel II
åtar sig konventionsstat att i viss omfattning
erkänna skriftligt avtal om skiljedom, I artikeln anges också vad som avses med
skriftligt avtal. Därmed förstås skiljedomsklausul som tagits in i kontrakt
eller skiljeavtal, som undertecknats av parterna, eller som innehålles i brev
eller telegramväxling. Denna reglering av formkravet för skiljeavtal kan enligt
de sakkunniga komma i konflikt med 2 § såväl i dess nuvarande lydelse som i
den ändrade utformning som föranleds av innehållet i artikel V. Tillämplig lag
kan ju innehålla strängare formföreskrifter än konventionens artikel II. Formföreskrifterna i artikel II torde sålunda vara avsedda
att till-lämpas även när det gäller erkännande och verkställighet av skiljedom.
Mot detta torde från svensk rätts synpunkt ingenting vara att erinra i den mån
regleringen kommer att innebära att skiljeavtal anses giltigt. Däremot synes
anledning inte föreligga att införa en så restriktiv ordning att skiljeavtal
skulle betraktas som ogiltigt, därför att det inte uppfyller formföreskriftema
enligt artikel II, om det uppfyller formkraven enligt tillämplig lag,
I
enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga att 2 § LUSK ges ändrad
lydelse, I det föreslagna första stycket föreskrivs att, om parterna har
överenskommit att visst lands lag skall tillämpas på utländskt skiljeavtal,
överenskommelsen skall följas, I armat fall tillämpas lagen i det land, där skiljemannaförfarandet
avses äga mm, eller, om skiljedomen har meddelats, där detta skett, I det nya
andra stycket anges att första stycket inte avser fråga om parts
rättshandlingsförmåga, I tredje stycket anges att utan hinder av första stycket
skall utländskt skiljeavtal anses vara slutet i giltig form, om det upprättats
skriftligen och undertecknats av parterna eller kommer till uttryck genom
brev- eller telegramväxling.
Remissyttrandena.
Vid remissbehandlingen ställer sig Svea hovrätt
Prop. 1971:131 27
och
delegationen kritiska till de föreslagna ändringarna, I fråga om den föreslagna
bestämmelsen i första stycket att parternas överenskommelse i uUändskt
skiljeavtal om tillämplig lag skall följas, anser de att bestämmelsen ger
uttryck för en så självklar princip att den knappast behöver lagfästas och
dessutom att den kan ge upphov till den oriktiga slutsatsen att någonting annat
skulle gälla beträffande svenskt skiljeavtal. Hovrätten uttalar vidare bl, a,
att även om konventionens artikel V första stycket a) måste komma att få
betydelse för bedömningen av ett skiljeavtals giltighet när sådan fråga
uppkommer innan skiljedom har konnunit till stånd det synes lämpligast med
hänsyn till sådana frågors alltjämt outredda läge att inte nu ta upp någon bestämmelse
i 2 §, Ändringen i gällande rätt bör begränsas till vad som behövs för
konventionsanslutning. Hovrätten förordar att en motsvarighet till
konventionsbestämmelsen tas upp i 7 §, Även beträffande det föreslagna andra
stycket, som anger att första stycket inte avser parts rättshandlingsförmåga,
uttalar hovrätten att bestämmelsen bör utgå för att i stället införas i 7 §.
Beträffande det föreslagna tredje stycket angående skiljeavtalets form är
hovrätten och delegationen ense om att bestämmelsen inte är nödvändig för
Sveriges anslutning till konventionen. De anser att den bakomliggande
konventionsbestämmelsen i artikel II endast innebär att
konventionsstat i sin interna lagstiftning inte får uppställa strängare
formkrav än dem som anges i artikel II.
Departementschefen. Vad
beträffar första och andra styckena i promemorieförslaget har de sakkunniga
funnit riktigast att man från svensk sida upprätthåller i princip samma regler
om tillämplig lag beträffande skiljeavtal såväl vid erkännande av skiljeavtal
som vid erkännande och verkställighet av skiljedom. Någon invändning mot detta
har inte rests vid remissbehandlingen. För min del finner jag den angivna
utgångspunkten i och för sig lämplig. De sakkunniga har emellertid vidare
föreslagit att denna princip ges uttryckligt lagstöd genom att New Yorkkonventionens
regler i ämnet, vilka tar sikte på det fallet att skiljeavtalets giltighet
aktualiseras i ett verkställighetsärende, tas in i 2 § LUSK. Visserligen
skulle den föreslagna lösningen vara fördelaktig från överskådlighetssynpunkt.
Emellertid måste beaktas att man under arbetet med konventionen inte kunde
enas om en sådan konstruktion. Reglerna i konventionen om tillämplig lag på
skiljeavtal gäller sålunda bara när frågan om lagval aktualiseras i ett
verkställighetsärende. Konventionsbestämmelsema behöver alltså beaktas endast
vid utformningen av bestämmelserna i 7 § om erkännande och verkställighet av
skiljedom. Mot denna bakgrund anser jag lämpligast att inte göra någon
ändring,i 2 § med anledning av innehållet i konventionens artikel V första
stycket a). Detta hindrar självfallet inte att principerna i konventionen i
huvudsak måste bli väg-
Prop. 1971:131 28
ledande
när det gäller att innan någon skiljedom har meddelats bedöma giltigheten och
rättsverkningarna av ett utländskt skiljeavtal.
Enligt
det föreslagna tredje stycket anses utländskt skiljeavtal, utan hinder av
första stycket, vara slutet i giltig form om det upprättats skriftligen och
undertecknats av parterna eller kommer till uttryck genom brev- eller
telegramväxling. Föreskriften har av de sakkunniga ansetts påkallad med hänsyn
till innehållet i artiklarna II
och V i New Yorkkonventionen,
Innebörden av föreskriften är bl, a, att skiljeavtal under de angivna
förutsättningarna skall godtas antingen det är frågan om att självständigt
bedöma giltigheten och verkningarna av ett skiljeavtal eller om fråga om
skiljeavtals ogiltighet aktualiseras i ett verkr ställighetsärende och detta
gäller även om skiljeavtalet till följd av formfel skulle vara ogiltigt enligt
den lag som i och för sig skall till-lämpas på det. Vid remissbehandlingen har
hävdats att konventionsregleringen endast innebär att konventionsstat i sin
interna lagstiftning inte får uppställa strängare formkrav än som anges i konventionen
och att den svenska lagstiftningen, som t, o, m, godtar muntliga skiljeavtal, därför
inte behöver ändras. Frågan torde inte ha någon större praktisk betydelse.
Starka skäl talar emellertid enligt min mening för att konventionen tolkas på
det sätt som förordats under remissbehandlingen.
Med
denna utgångspunkt har någon motsvarighet till 2 § tredje stycket i de
sakkunnigas förslag inte tagits upp i departementsförslaget.
Vad
som sagts nu innebär att någon ändring inte bör göras i 2 §,
3
§
Departementschefen.
Enligt 3 § får tvistefråga, som är föremål för uUändskt skiljeavtal, inte tas
upp till prövning vid svensk domstol, om invändning görs. Det sagda gäller
under förutsättning att avtalet är giltigt enligt den främmande lag som är
tillämplig på det och att frågan även enligt svensk lag skulle kunna hänskjutas
till skiljemän. Bestämmelsen står i huvudsaklig överensstämmelse med
principerna i Gené-veprotokollets punkt 4 och Genévekonventionens artikel 1
andra stycket b), I New Yorkkonventionen återfinns motsvarande principer i
artikel II tredje stycket och artikel V andra stycket a).
De sakkunniga anför att
det kan tänkas inträffa att parterna avtalar att svensk lag åtminstone i vissa
hänseenden skall tillämpas på skiljeavtal, fastän förfarandet skall äga rum
utomlands. Med tanke på sådana fall har paragrafen i förslaget underkastats
mindre jämkningar, I sak har endast den ändringen företagits att ordet
"främmande" framför "lag" utgår.
Den
föreslagna ändringen är inte nödvändig för svensk anslutning till konventionen.
Något praktiskt behov av att genomföra ändringen föreligger knappast heller.
Jag förordar därför att någon ändring i paragrafen inte vidtas.
Prop. 1971:131 29
4
§
Inledning.
Enligt 1 § gäller som förut har nämnts att skiljeavtal är att anse som
utländskt dels när skiljemannaförfarandet enligt avtalet skall äga rum utom
riket, dels då det i avtalet inte har bestämts någon ort för förfarandet men
båda parter har hemvist utom riket, I 4 § anges som huvudregel att skiljemannaförfarande
på gmnd av utländskt skiljeavtal inte får äga mm här i riket. Undantag görs
emellertid för det senare av de båda fallen då avtal enligt 1 § skall anses söm
utländskt. Är avtal att anse som uUändskt till följd av att parterna vid
avtalet hade hemvist utomlands, får förfarandet sålunda äga rum här i riket, om
part mot vilken avtalet görs gällande efter dess tillkomst bosatt sig här. För
sådant fall föreskrivs att SML:s regler om förfarande i anledning av svenskt
skiljeavtal skall lända till efterrättelse beträffande förfarandet.
En
med 4 § LUSK korresponderande bestämmelse angående skiljeavtal som inte är
utländskt finns i 4 § SML, Enligt denna paragraf får inte skiljemannaförfarande
enligt SML inledas mot part, som har hemvist utom riket och inte skulle i
tvist av den art varom är fråga, kunna sökas vid svensk domstol. Undantag
gäller för det fall att avtalet innebär att förfarandet skall äga rum här i
riket eller parten eljest samtycker till det.
De
sakkunniga. Bestämmelsen i 4 § LUSK grundas inte på någon uttrycklig
förpliktelse enligt Genéveöverenskommelsema, Den står dock i överensstämmelse
med principerna i Genéveprotokollets punkt 1, På samma sätt saknar New
Yorkkonventionen någon bestämmelse som tar sikte på de fall som avses i
paragrafen. Paragrafens innehåll torde ej strida mot de principer som ligger tUl
grund för konventionen. Någon ändring i paragrafen synes inte påkallad.
Remissinstanserna.
Allmänt lämnas de sakkunnigas uttalanden utan erinran. Delegationen föreslår
emellertid viss ändring i paragrafen. Delegationen påpekar att ett
skiljeförfarande stundom kan behöva äga mm i Sverige mellan två utländska
parter utan att dessa på förhand överenskommit att förfarandet skall äga rum i
Sverige, Enligt 1 § LUSK är ett skiljeavtal, som inte utmärker huruvida
skiljeförfarandet skall äga mm inom eller utom Sverige, att anse som utländskt
om båda parterna hade hemvist utom riket och enligt 4 § samma lag får inte på gmnd
av utländskt skiljeavtal förfarande äga mm här i riket utan så är att den part
mot vilken avtalet görs gällande efter dess tillkomst bosatt sig i Sverige, Det
är emellertid inte ovanligt att avtalsparterna uttryckligen överlämnat åt
skiljemännen eller den institution vars skiljeförfarande de vill anlita att
bestämma platsen för förfarandet. Enligt Internationella Handelskammarens
skiljedomsreglemente bestämmer sålunda skiljedomstolen i Paris platsen för
förfarandet, vilket inte sällan blir en ort i tredje land t, ex. Sverige, till
vilket ingen av parterna från början har
Prop. 1971:131 30
någon
anknytning. Enligt 4 § LUSK skulle förfarandet i ett sådant fall inte få äga mm
i Sverige med mindre partema förmås att i efterhand godkänna den ort
skiljedomstolen sålunda har valt för förfarandet. Någon sanktionsbestämmelse
är visserligen inte anknuten tUl detta förbud, men i det fall
skiljeförfarandet ändå äger rum i Sverige kan detta förhållande komma att
utgöra klandergrund eller få betydelse om skiljemännen vill anlita svensk
domstol för bevisupptagning. Delegationen hemställer därför att sådan ändring
vidtas i förenämnda paragrafer att skiljeförfarande i fall av angivet slag kan
äga rum i Sverige, Viss ändring i 4 § SML torde i sådant fall också bli
nödvändig.
Departementschefen.
Den bärande tanken bakom förbuden i 4 §§ LUSK och SML mot skiljemannaförfarande
här i riket anges i förarbetena vara att en part inte bör från sitt utländska
personliga forum kunna dragas inför en svensk skiljenämnd (jfr prop, 1929: 227 s,
26 och 1929: 226 s, 38 och 7677), Förbuden gäller inte om skiljeavtalet
innebär att förfarandet skall äga rum här i riket. Delegationens framställning
går ut på att förbuden inte heller skall gälla när partema i skiljeavtalet
överlämnat till skiljenämnd eller skiljedomsinstitution att bestämma platsen
för förfarandet. En sådan ordning kan inte anses komma i strid med de
överväganden som ligger till gmnd för bestäm-melsema i de angivna paragraferna
i LUSK och SML, På grund av det anförda förordar jag att dessa ges ändrad
lydelse av innebörd att skiljemannaförfarande får äga rum här i riket, om
skiljemännen eller skiljedomsinstitution i enlighet med skiljeavtalet bestämt
att förfarandet skall äga rum här i riket,
5
§
Inledning.
I 5 § anges att skiljedom skall anses som utländsk, om den är meddelad på
utländsk ort. Bestämmelsen bygger på den gränsdragning mellan inländsk och
utländsk skiljedom som ligger till grund för Genéveöverenskommelsema (punkt 1 i
protokollet och artikel 1 första stycket i 1927 års konvention),
I
artikel I i New Yorkkonventionen nämns två kategorier skiljedomar. Först nämns
skiljedom som har meddelats i annan stat än den där erkännande eller
verkställighet begärs. Detta innebär en vidgning av tillämpningsområdet i
förhållande till Genéveöverenskommelsema, Någon ändring i 5 § behövs emellertid
inte, eftersom denna paragraf saknar motsvarighet till begränsningarna enligt Genéveöverenskommelsema,
Till den andra kategorin som nämns hör skiljedomar, som inte anses som
inländska i det land där erkännande eller verkställighet begärs. Med
angivandet av denna kategori åsyftas att komplettera konventionsåtagandena för
de stater som skiljer mellan "uUändsk" och "inländsk"
skiljedom efter andra än territoriella kriterier. Någon förpliktelse inträder
inte för svensk del.
Prop. 1971:131 31
De
sakkunniga. De sakkunniga framhåller att någon särskild lagstiftningsåtgärd
för att täcka in konventionens tillämpningsområde enligt artikel I i och för
sig inte synes nödvändig. Som den svenska lagstiftningen är konstruerad torde
den därtill väl täcka praktiskt taget alla förekommande slag av skiljedomar.
Skiljedom som meddelats utomlands regleras i LUSK, Äger skiljemannaförfarandet mm
i Sverige, är SML tillämplig och meddelas skiljedomen i Sverige hänförs den
under bestämmelser i SML och 46 § UL. I fråga om en kategori kan emellertid enligt
de sakkunniga tvekan råda, om skiljedomen skall anses som svensk eller
utländsk, nämligen skiljedomar som meddelats i Sverige efter det att skiljemaimaförfarande
ägt rum utomlands. Efter ordalydelsen i 5 § LUSK kan denna kategori inte
betecknas som utländsk. Möjligen kunde sägas att 5 § inte avser att uttömmande
ange vilka skiljedomar som är utländska. Det skulle därför vara tänkbart att
även skiljedom av nu angivet slag enligt lagen skulle kunna betraktas som uUändsk,
Behov av att kunna använda detta förfaringssätt vid meddelandet av skiljedom
har uppgivits föreligga i den praktiska tillämpningen. Tveksamhet bör i så fall
inte råda om möjligheten att få skiljedomen verkställd i Sverige. Oavsett vad
som kan anses som gällande rätt, synes det därför vara av värde att man nu
skapar klarhet i detta sammanhang. Med hänsyn till att själva skiljemannaförfarandet
i det diskuterade fallet förutsätts äga rum utomlands synes rimligt att
betrakta skiljedomen som uUändsk, Anmärkas bör att vi därmed får en typ av skiljedomar
som hänförs till den andra kategorin i artikel I första stycket New
Yorkkonventionen,
I
enlighet med det anförda föreslår de sakkunniga att den nuvarande bestämmelsen
i 5 § behålls. Förslaget innebär att det alltjämt skall föreskrivas att skiljedom
skall anses som utländsk, om den har meddelats på utländsk ort. Som tillägg
föreslås emellertid en föreskrift att detsamma gäller, om skiljedomen
meddelats här i riket efter skiljemannaförfarande som ägt rum på uUändsk ort.
Remissyttrandena.
Vid remissbehandlingen instämmer Svea hovrätt i att en skiljedom som efter
förfarande på utländsk ort senare underskrivs i Sverige lämpligen bör
behandlas såsom uUändsk, Hovrätten ifrågasätter emellertid om detta inte kan
uppnås på bättre sätt än de sakkunniga föreslagit. Det naturliga synes vara att
anse skiljedomen meddelad i anslutning till förfarandet, dvs, i det land där
förfarandet ägt mm. Det förtydligande på denna punkt som möjligen skulle vara
erforderligt, kunde alltså få det innehållet att skiljedomen anses meddelad på
ort som bestämts fÖr förfarandet. Hovrätten förordar emellertid att paragrafen
lämnas oförändrad. Delegationen vitsordar att det föreUgger ett praktiskt behov
av ett tillvägagångssätt där skiljedomen meddelas efter det att skiljemännen
lämnat platsen för förfarandet. Detta behöver emellertid inte föranleda någon
ny bestämning av begreppet utländsk skiljedom. De sakkunnigas uppfattning synes
ba-
Prop. 1971:131 32
serad
på en väl snäv tolkning av ordet "meddela". En skiljedom skulle inte
kunna anses "meddelad" i utlandet därför att den avfattats i Sverige,
En så snäv tolkning är dock inte nödvändig. Ett klargörande', kan begränsas
till ett stadgande att skiljedom skall anses meddelad på den ort där
förfarandet har ägt mm. Bestämmelser av detta innehåll återfinns bl.a. i
Internationella Handelskammarens skiljedomsreglemente (Art. 27) samt i de s,
k, Neuchätel Rules (Art, 3). För att även täcka in det fall att förfarandet ägt
mm på flera orter kan tillfogas att skiljedom anses meddelad på den ort där
förfarandet inleddes. Enligt delegationens mening bör aUtså andra punkten i den
föreslagna lydelsen utgå och ersättas med ett stadgande, i vilket
"meddela" definieras. Denna definition bör utformas på grundval av
bestämmelsen i de angivna skiljedomsreglerna, ev, med tillägg enligt vad nyss
föreslagits. Departementschefen. För egen del anser jag det naturligt att betrakta
utländsk skiljedom som meddelad där förfarandet har ägt rum. De i delegationens
yttrande nämnda artiklarna bygger på detta betraktelsesätt som också torde
vara allmänt vedertaget. Skulle förfarandet någon gång ha ägt rum på flera
orter torde frågan vari domen skall anses meddelad få avgöras med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet. Någon uttrycklig regel som tar sikte
på fall när skiljedomen har meddelats i annan stat än den där förfarandet har
ägt rum synes sålunda inte behövlig. På grund härav bör någon ändring i
5 § inte vidtas.
6 §
Departementschefen.
Enligt 6 § skall utländsk skiljedom gälla här i riket under de förbehåll som
anges i efterföljande paragrafer. Med att domen skall gälla avses dels att den
skall erkännas, dvs. innefatta en bindande reglering av parternas mellanhavande
och utgöra rättegångs-hinder och dels att den skall vara verkställbar.
Paragrafen bygger på artikel 1 i Genévekonventionen, Denna artikel motsvaras av
artikel III i New Yorkkonventionen, Såvitt nu är i fråga föreligger saklig överensstämmelse
mellan konventionerna. De sakkunniga och remissinstanserna är ense om att
någon ändring i 6. § inte är påkallad. Jag är av samma uppfattning.
7 §
Inledning.
Denna paragraf anger i första stycket under åtta punkter undantag från
huvudregeln i 6 § att utländsk skiljedom gäller här i riket. Undantagen har
grupperats så att de fyra första punkterna tar sikte på att skiljedom skall
vara giltig i det land där den har tillkommit och de fyra återstående anger
fall när skiljedomen inte är godtagbar enligt svenska rättsgrimdsatser. Enligt
de fyra första punkterna gäller skiljedomen inte, om skiljeavtalet är ogiltigt
enligt den
Prop. 1971:131 33
främmande
lag som därå äger tillämpning (punkt 1), om skiljedomen blivit undanröjd i den
stat där den meddelats (punkt 2), om någon omständighet eljest är för handen på
grund varav skilejdomen är utan verkan i den staten (punkt 3) eller om i nämnda
stat rättegång pågår om skiljedomens giltighet eller tid som kan vara stadgad
för dess överklagande ännu inte gått till ända (punkt 4), Enligt återstående
punkter gäller skiljedomen inte, om den innefattar prövning av fråga som enligt
svensk lag ej får hänskjutas till skiljemän (punkt 5), om den part mot vilken
den åberopas inte haft erforderlig tillgång att utföra sin talan (punkt 6), om
den fråga skiljemännen prövat blivit avgjord genom domstols eller överexekutors
beslut, som meddelats efter skiljeavtalets ingående (punkt 7), eller om
beträffande förfarandet eller skiljedomen föreligger omständighet som medför
att skiljedomens tillämpande skulle strida mot goda seder (punkt 8),
I
paragrafens andra stycke anges att omständighet som avses under punkterna 3
eller 6 inte skall utgöra hinder för erkännande, om inte sådan omständighet
åberopas av den mot vilken skiljedomen görs gällande.
Bestämmelserna
i 7 § ansluter i huvudsak till artiklarna 13 i Genévekonventionen, där de
omständigheter anges som kan berättiga till vägran att godta utländsk
skiljedom. Bestämmelserna följer emellertid inte konventionens systematik och
vissa viUkor enligt konventionen för erkännande och verkställighet har inte
tagits med. Konventionen anger först de fömtsättningar som måste föreligga, om
erkännande eller verkställighet skall kunna komma i fråga (artikel 1).
Därefter anges vad som kan föranleda att skiljedom inte skall godtas, I sak
innebär konventionen i motsats till lagen att vissa av de omständigheter som
avses i lagens 7 § första stycket punkterna 3 och 6 kan beaktas ex officio
(artiklarna 2 och 3),
I
New Yorkkonventionen finns motsvarande bestämmelser i artikel V. Den nya
regleringen syftar till att ytterligare underlätta erkännande och
verkställighet av internationella skiljedomar. Beträffande systematiken har
man i artikel V valt den metoden att man i artikelns första stycke fastslår att
erkännande och verkställighet av skiljedom får vägras endast om den part mot
vilken skiljedomen åberopas visar att någon av vissa särskilt angivna
omständigheter föreligger. Enligt andra stycket får erkännande och
verkställighet dessutom vägras i vissa andra fall, I sistnämnda fall får
vederbörande myndighet pröva spörsmålet ex officio.
De
sakkunniga. I förhållande till 7 § LUSK innebär artikel V i New Yorkkonvenlionen
att det i flera avseenden är lättare att utverka erkännande och verkstäUighet
av skiljedom. På några punkter synes artikel V inte leda till någon saklig
ändring i förhållande till 7 § men ge ett visst mått av precisering,
3
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 131
Prop. 1971:131 34
Reglerna
i artikel V bör enligt de sakkunniga kunna accepteras i den mån de innebär
samma eller en mera liberal behandling av utländska skiljedomar i förhåUande
till gällande ordning. I detta sammanhang måste också Genévekonventionen
alltjämt beaktas. Detta sammanhänger med övergångsbestämmelsen i artikel XIV i
New Yorkkonventionen. Den innebär att Sverige även efter att ha ratificerat
konventionen fortfarande är bundet av Genévekonventionen i förhållande tUl
vissa stater. Om någon regel i artikel V skulle innebära en skärpning i berörda
hänseende i förhållande till Genévekonventionen, bör den därför inte godtas.
Konventionsförpliktelsen
enligt artikel V går ut på att man inte får tillämpa andra gmnder för vägran
att erkänna och verkställa utländsk skiljedom än dem som nämns i denna artikel.
Någon skyldighet att tillämpa alla uppräknade grunder föreligger däremot inte.
I detta sammanhang berör
de sakkunniga en del av regleringen under artikel V första stycket e). Under
denna punkt nämns som grund för vägran bl. a. att skiljedomen undanröjts eller
att dess verkställighet uppskjutits i det land enligt vars lag den har
meddelats. Någon uttrycklig motsvarighet härtill finns inte i LUSK eller i Genévekonventionen.
Som förut har nämnts skiljer man i en del stater mellan "utländsk"
och "inländsk" skiljedom efter andra kriterier än som till-lämpas
inom vårt rättssystem. Av intresse i detta sammanhang är att vissa stater
accepterar skiljedom, helt tillkommen utanför den egna staten, som
"inländsk", om domen meddelats enUgt statens lag. I överensstämmelse
härmed anser sig myndighet i sådan stat också ha jurisdiktion i frågor om gUtighet
och undanröjande av skiljedomen. Konventionsbestämmelsen åsyftar fall då
myndighet har beslutat om undanröjande eller uppskov med verkställighet. Det
synes föga tilltalande, om part som lyckats utverka sådant beslut skulle behöva
finna sig i att skiljedomen verkstäUs här i landet. Mot denna bakgrund bör
beslut om undanröjande eller uppskov med verkställighet i land, enligt vars reglei
skiljedomen tillkommit, också respekteras. Ett sådant betraktelsesätt måste
anses stå i överensstämmelse med bestämmelsema i nuvarande 7 § första stycket
punkterna 3 eller 8 LUSK och motsvarande artiklar i Genévekonventionen. Enligt
denna tolkning innebär berörda grunder under punkten e) för vägran att erkänna
eller verkställa skiljedom ingen skärpning i förhållande tiU gällande ordning.
De sakkunniga förordar att
7 § ändras så att den i sak ansluter till artikel V i New Yorkkonventionen. Vid
utformningen av den nya 7 § synes lämpligt att viss anpassning sker till
systematiken i artikel V. I ett nytt första stycke bör sålunda tas upp de
grunder för vägran beträffande vilka bevisbördan åligger den mot vilken
skiljedomen åberopas. Övriga grunder bör föras in i ett nytt andra stycke. I
den mån bestämmelserna i artikel V innebär en precisering i förhållande till
Prop.
1971:131 35
gällande
ordning bör preciseringen återspeglas i 7 §, även om någon ändring i sak inte
åsyftas. I det nya första stycket synes de olika grundema för vägran att godta
utländsk skiljedom böra uppräknas allteftersom de hänför sig till
skiljeavtalet, skiljemannaförfarandet och skiljedomen.
Enligt
den föreslagna nya 7 § första stycket gäller uUändsk skiljedom inte här i
riket, om den mot vUken skiljedomen åberopas visar att någon av de
omständigheter föreligger som anges under punkterna 15,1 punkt 1 nämns att
part när skiljeavtalet träffades saknade rättshandlingsförmåga eller att skUjeavtalet
är ogiltigt enligt den lag som äger tillämpning. Punkten motsvarar i sak New
Yorkkonventionens artikel V första stycket a) och ersätter nuvarande punkt 1.
Punkt 2 anger att skiljenämndens sammansättning eller skiljemannaförfarandet
strider mot vad parterna avtalat eller, om avtal saknas härom, mot lagen i den
stat där förfarandet ägt rum. Punkten motsvarar artikel V första stycket d) och
torde i gällande lag i huvudsak täckas av punkt 3, I den nya punkt 3 sägs att
den part mot vUken skiljedomen åberopas inte i vederbörlig ordning underrättats
om tUlsättandet av skiljeman eller om skiljemannaförfarandet eller av annan
orsak inte varit i stånd att utföra sin talan. Detta fall motsvarar artikel V
första stycket b) i konventionen och punkt 6 i gällande lag, I den nya punkt 4
nämns att skiljemännen överskridit sitt uppdrag. Punkten tar sikte på det fall
som avses i artikel V första stycket c). Någon uttrycklig motsvarighet till vad
som sägs i konventionsbestämmelsen om möjlighet till partiellt erkännande har
inte tagits upp i förslaget. Sådan möjlighet torde föreligga utan uttrycklig
föreskrift. Fall som avses i den nya fjärde punkten torde f, n, täckas av
nuvarande punkt 3, Som punkt 5 har tagits upp den omständigheten att
skiljedomen ännu inte blivit bindande eller att den undanröjts eller dess
verkställighet uppskjutits av behörig myndighet i den stat i vilken den
meddelats eller enligt vars lag den meddelats. Detta fall motsvarar helt
artikel V första stycket e). Det täcks f, n, i huvudsak av punkterna 2 och 3.
I
det nya andra stycket föreskrivs att utländsk skUjedom inte heller gäller, om
skiljedomen innefattar prövning av fråga som enligt svensk lag ej får avgöras
av skiljemän (punkt 1) eller om skiljedomens till-lämpning skulle vara
uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket (punkt 2), I
sak ansluter dessa bestämmelser helt till New Yorkkonventionen, Punkt 1 har f, n,
motsvarighet i punkt 5 och punkten 2 täcker samma fall som f, n anges i
punkterna 7 och 8, Någon ändring i sak i förhållande till vad som gäller är
inte avsedd.
Remissyttrandena.
Svea hovrätt uttalar att de föreslagna ändringarna är avsevärt mera omfattande
än som betingas av en svensk konventionsanslutning. Hovrätten godtar
emellertid i huvudsak vad som har föreslagits. Beträffande de föreslagna
punkterna 2 och 4 anför hovrätten
Prop. 1971:131 36
dock
betänkligheter och förordar andra lösningar, I fråga om den redaktionella
utformningen uttalar hovrätten att konventionens artikel V så långt som möjligt
bör införlivas med 7 §, Hovrätten förordar från denna utgångspunkt vissa
jämkningar i förslaget. Vad hovrätten i huvudsak har anfört redovisas i det
följande i anslutning tUl de olika punkterna i den föreslagna 7 §, Delegationen
anser att vissa fördelar kan vinnas genom att anknyta den nya 7 § till artikel
V eftersom därigenom enheUighet med lagstiftningen i andra länder kan vinnas. Delegationen
framhåller vidare att förslaget i vissa avseenden innebär vidgade möjligheter
att hindra verkstälUghet av utländsk skiljedom. Enligt delegationens mening
kan dock den föreslagna utformningen i stort godtas. Delegationen framför också
anmärkningar i fråga om vissa detaljer.
I
fråga om det föreslagna första stycket pimkt 1 anser hovrätten att närmare
anknytning bör ske till artikel V första stycket a). Anvisningarna om tUlämplig
lag bör enligt hovrättens mening tas in i denna punkt och inte som de
sakkunniga föreslagit i 2 §. Delegationen framhåller att rättshandlingsförmåga
inte är en adekvat översättning av motsvarande uttryck i konventionen.
Beträffande
första stycket punkt 2, som innebär att invändning får göras att skiljenämndens
sammansättning eller förfarandet stått i strid med vad parterna överenskommit
eller med tillämplig lag, anser sig hovrätten inte kunna instämma i de
sakkunnigas uttalande att denna punkt skulle täckas av nuvarande punkt 3, Samma
ståndpunkt intar hovrätten beträffande den föreslagna punkt 4 som rör det
fallet att skiljemännen överskridit sitt uppdrag. Den nuvarande lagstiftningen
är enligt hovrätten grundad på den uppfattningen att klandergrunder skall
prövas efter klander i det land där skiljedomen meddelats. Invändning om
brister i förfarandet skall, vad gäller en svensk skiljedom, göras gällande
genom klander inom viss tid (21 § 3 och 4 SML), Detsamma måste antas gälla
beträffande utländska skUjedomar som skall verkställas i Sverige, Anställs
inte i tid sådan klandertalan i det land där skiljedomen meddelats eller
förlorar tappande part sådan klandertalan, står skiljedomen fast och man kan
inte sedan i det svenska verkställig-hetsförfarandet framföra en sådan
invändning. Endast i den mån klandertalan inom viss tid inte är känd i det land
där den utländska skiljedomen meddelats utan part utan tidsbegränsning kan göra
gällande att skiljedomen är utan verkan torde invändningen även kunna
framföras i det svenska verkställighetsförfarandet. Det synes främst vara
sådant fall som avses med punkt 3 i nu gällande lag. Hovrätten finner det för
sin del tveksamt huruvida den nuvarande ordningen, att tappande part i första
hand är hänvisad tiU klandertalan i det land där skiljedomen meddelats,
verkligen bör överges och det svenska verkställighetsförfarandet öppnas för
invändningar av detta slag. Att skilje-
Prop. 1971:131 37
männen
överskridit sitt uppdrag är nämligen en icke ovanlig invändning. Redan under
skiljeförfarandet kan det gång efter annan inträffa att skiljeniännen måste ta
ställning till invändningar av detta slag. Genom den ordning de sakkunniga
föreslår ökas onekligen möjligheterna högst betydligt i förhållande till
gällande ordning att förhala verkställighet av ett avgörande genom att ånyo ta
upp sådana invändningar utan någon tidsbegränsning. Å andra sidan får också
beaktas att hänvisning att föra klandertalan i en främmande stat kan framstå
som ett otillräckligt rättsmedel i det fall klanderförfarandet i den staten
inte fyller de anspråk man från rättssäkerhetssynpunkt kan ställa. Hovrätten
är närmast benägen att förorda att nuvarande ordning behålls. I vart fall synes
utformningen av den nya lagstiftningen på de två ifrågavarande punkterna böra
övervägas ytterligare. Delegationen framhåller också att förslaget innebär
vidgade möjligheter att hindra verkställighet men uttalar, som redan har
nämnts, att förslaget i stort kan godtas. Beträffande punkt 4 påpekar delegationen
att någon motsvarighet till vad som sägs i konventionen om möjlighet till
partiellt erkännande inte har medtagits i lagtexten. Enligt de sakkunniga
torde en sådan möjlighet föreligga utan uttrycklig föreskrift. I avsaknad av uttryckliga
regler i detta hänseende för skiljedomars vidkommande är det enligt
delegationens mening inte givet att partiellt erkännande kan ske enligt svensk
rätt. Delegationen vill därför föreslå att lagtexten här anknyts till
konventionsbestämmelserna om partiellt erkännande.
Den
föreslagna punkt 3 innebär enligt paragrafens ordalydelse bl. a, att
skiljedomen inte gäller om den mot vilken skiljedomen åberopas visar att han
inte i vederbörlig ordning underrättats om tillsättandet av skiljeman eller om skiljemannaförfarandet,
I anslutning till denna punkt framhåller lagberedningen att det av lätt insedda
skäl inte är bmkligt att part skall visa att motpart eller annan inte fullgjort
en underrättelseplikt e, 1, Hur bevisbördan i förevarande fall skall fullgöras
är höljt i dunkel. Det kunde måhända vara värdefullt med åtminstone någon
anvisning om vad man skäligen kan fordra. Om t. ex, i skiljedomen ingenting
förekommer om att parten underrättats, måste det väl rimligen anses att denne
primärt fullgjort sin bevisbörda. Finns anteckning i skiljedomen om att part
underrättats, blir den kanske som regel tiUfyllest för att invändningen skall
lämnas utan avseende. Att godta skiljedomen, om berättigat tvivel råder
huruvida part verkligen nåtts av underrättelse, synes emellertid stötande. Om
konventionen ratificeras, torde det ej vara möjligt att komma ifrån oegenUigheten,
och denna bör nog inte hindra ratifikation,
I
fråga om punkt 5 i förslaget såvitt den behandlar det fallet att skiljedomen
undanröjts eller att dess verkstäUighet uppskjutits i det land enligt vars lag
den har meddelats anser sig Svea hovrätt inte kunna godta de sakkunnigas
uppfattning att bestämmelsen inte innebär
Prop.
1971:131 38
någon
skärpning av förutsättningarna för verkställighet enligt gällande ordning, EnUgt
hovrätten är det svårt att se hur en uUändsk skUjedom skulle kunna sägas vara
utan verkan i det land där den meddelats (nuvarande punkt 3) därför att den
står i strid med lagen i ett annat land enligt vars regler den tUlkommit,
Hovrätten är emellertid beredd att godta den föreslagna ändringen.
Beträffande
ordre publicregeln i 7 § andra stycket punkt 2 vänder sig Svea hovrätt mot de
sakkunnigas uttalande att den nya punkten täcker bl, a, samma fall som f, n,
anges i punkten 7, nämligen att den fråga skiljemännen prövat blivit här i
riket avgjord genom domstols eller överexekutors efter skUjeavtalets ingående
meddelade beslut. Hovrätten förordar emeUertid inte att nuvarande punkt 7 behåUs
eller att annat liknande stadgande införs utan anser att lösningen av dylika
kon fliktsituationer bör överlämnas tUl rättstUlämpningen,
Departementschefen. Bestämmelsema
i 7 § LUSK i dess nuvarande lydelse gmndar sig i huvudsak på föreskrifterna i
artiklarna 13 i Genévekonventionen, Lagens bestämmelser innebär dock att det i
vissa avseenden är lättare att utverka erkännande och verkställighet än vad
konventionen kräver. Artiklarna 13 motsvaras i New Yorkkonventionen av
artikel V, Regleringen enligt New Yorkkonventionen ger som förut har berörts
större möjligheter än Genévekonventionens föreskrifter att få tUl stånd
verkställighet. De sakkunniga har förordat att 7 § ändras så att den i sak och
i fråga om systematiken ansluter till artikel V, Förslaget har i huvudsak
godtagits vid remissbehandlingen, I Svea hovrätts yttrande framhålls emellertid
att punkterna 2 och 4 i det föreslagna första stycket innebär en skärpning av
förutsättningarna för verkställighet jämfört med nuvarande 7 §, Hovrätten
förordar därför att nuvarande ordning såvitt gäller dessa punkter behålls i
sak, I fråga om andra delar av förslaget har vissa detaljanmärkningar
framställts.
För
min del anser jag som tidigare har nämnts, att som en allmän riktlinje bör
gälla att någon skärpning av förutsättningarna för erkännande och
verkställighet inte bör ske. Från denna utgångspunkt förordar jag viss
jämkning i de sakkunnigas förslag. Jag återkommer tUl detta i det följande, I
övrigt anser jag att förslaget i huvudsak bör godtas, I första stycket bör sålimda
anges de gmnder för att inte godta skiljedom beträffande vUka bevisbördan
åligger den mot vilken skiljedomen åberopas, och övriga grunder bör tas upp i
ett nytt andra stycke. För att närmare överensstämmelse med systematiken i
konventionen skall vinnas bör viss omplacering av de olika punkterna i första
stycket ske.
Beträffande
första stycket första punkten i de sakkunnigas förslag förordar jag i
överensstämmelse med vad som anförts under remissbehandlingen att orden
"saknade rättshandlingsförmåga" byts ut mot "saknade behörighet
att ingå sådant avtal eller icke var behörigen företrädd", I enlighet med
vad jag har anfört i anslutning till 2 § föreslår
Prop.
1971:131 39
jag
vidare att bestämmelserna i övrigt i artikel V första stycket a) tas in i denna
punkt. Med anledning av ett påpekande av lagberedningen vill jag framhålla att avfattningen
av bestämmelsen givetvis inte hindrar att skiljeavtal som i vederbörlig
ordning ratihaberats måste anses giltigt.
Som punkt 2 i första
stycket bör de sakkunnigas förslag till punkt 3 i samma stycke tas upp. Vissa
redaktionella jämkningar synes därvid lämpliga. Kravet på bevisning om att
underrättelse inte har skett kan självfallet inte ställas särskUt högt. Som
lagberedningen anfört måste den mot vilken skiljedomen åberopas anses ha
primärt fullgjort sin bevisbörda, om i skUjedomen ingenting förekommer om att
han har erhållit underrättelse,
I punkterna 3 och 4 bör de
invändningar behandlas som tagits upp i punkterna 4 respektive 2 i
promemorieförslaget, nämligen att skUje-männen överskridit sitt uppdrag och att
felaktigheter förekommit vid tillsättandet av skiljemännen eller vid skiljemannaförfarandet.
De sakkunniga har här helt följt New Yorkkonventionens reglering i sak. Som har
framhållits vid remissbehandlingen torde derma lösning innebära att möjligheterna
till invändningar ökas jämfört med 7 § i dess nuvarande lydelse. Enligt
nuvarande ordning torde nämligen utgångspunkten vara att invändningar av detta
slag skall prövas i den stat där skiljedomen har meddelats och att skUjedomen
står fast om klandertiden har försuttits. I enlighet med den målsättning jag
tidigare har angett bör möjligheterna tUl invändningar inte ökas. Jag föreslår
därför att ytterligare en förutsättning uppställs för att de omständigheter som
anges i förevarande punkter skall leda till att skiljedomen inte gäller. Denna
förutsättning är att skiljedomen på grund av sådan omständighet är utan verkan
i den stat där den meddelats eller enligt vars lag den meddelats.
Vid
remissbehandlingen har beträffande det fallet att skiljemännen överskridit sitt
uppdrag framhållits att någon motsvarighet till vad som sägs i New
Yorkkonventionen om partiellt godkännande inte tagits upp i lagtexten. Förslag
har väckts om att lagtexten i detta hänseende anknyts till konventionstexten,
I enlighet med vad som anges i konventionen bör partiellt godkännande kunna
komma i fråga om skUjedomen i den del den omfattas av skiljeavtalet kan
särskiljas från skUjedomen i övrigt. Med den avfattning av punkterna 3 och 4
som jag föreslår synes någon särskild föreskrift om partiellt godkännande inte
behövas.
Även om första stycket
punkt 5 i promemorieförslaget i vissa situationer skulle kunna anses utgöra
någon skärpning i förhållande till vad som nu gäller anser jag av de skäl som
de sakkunniga har anfört att förslaget i denna del bör godtas,
I
fråga om andra stycket anser jag att de sakkunnigas förslag bör godtas. En
direkt motsvarighet till den nuvarande punkten 7 kommer därigenom att saknas.
Som påpekats vid remissbehandlingen torde ordre
Prop. 1971:131 40
publicregeln
inte alltid kunna åberopas vid konflikt mellan en svensk dom och en utländsk skUjedom,
Som exempel kan nämnas det fallet att den svenska domen är en tredskodom i ett
mål där skUjeavtalet inte har företetts. För vissa situationer innebär det nya
andra stycket alltså att möjligheterna att vägra godta skiljedom beskurits,
8
§
Inledning.
I paragrafen ges f, n, regler om hur den skall förfara som vill utverka
verkställighet av uUändsk skiljedom. Enligt första stycket skall ansökan om
verkställighet göras hos Svea hovrätt, I andra stycket föreskrivs att vid
ansökningen skall fogas skiljedomen i huvudskrift eller behörigen styrkt
avskrift. Är i den stat där skiljedomen givits tid föreskriven för dess
överklagande, skall sökanden enligt tredje stycket också ge in bevis av behörig
utländsk myndighet att klagan under föreskriven tid inte har ägt mm.
Det
kan anmärkas att paragrafen torde vara avsedd att uttömmande ange vilka
handlingar som sökanden skall förete. Enligt motiven står det dock hovrätten
fritt att vid behov förelägga sökanden att prestera översättning av handling
som är avfattad på främmande språk. Någon föreskrift om detta ansågs inte
nödvändig (prop, 1929: 227 s, 31),
Nuvarande
8 § utgår från de regler som finns i artikel 4 i Genévekonventionen, Sökandens
prestationsskyldighet enligt paragrafen är emellertid mindre omfattande.
De
sakkunniga. New Yorkkonventionen anger i artikel IV vilka
handlingar den som söker verkställighet skall förete. Reglerna där innebär en
betydelsefull ändring i förhållande till artikel 4 i Genévekonventionen. I artikel
IV anges bara skiljedomen och skiljeavtalet i original
eller avskrift och översättning. Handlingarna skall vara bestyrkta i viss
ordning. Innebörden torde vara att sökanden inte kan åläggas förete andra handlingar.
Tillräckliga
skäl att i 8 § införa skyldighet för sökanden att förete skiljeavtalet eller
att kräva någon form av legalisering av skiljedomen synes inte föreligga, I
övrigt bör 8 § utformas så att den återger föreskrifterna i artikel IV, Med denna utgångspunkt saknas skäl att ändra paragrafens första och
andra stycken. Första stycket bör emellertid anpassas till nu gällande språkbmk,
I andra stycket bör, i likhet med vad som har skett i nyare lagar om
verkställighet av utländsk dom, tas in en föreskrift om skyldighet att förete
styrkt översättning till svenska språket, I enlighet med vad som gäller på
andra områden får dock förutsättas att handling som är skriven på danska eller
norska får godtas. Detta synes inte kräva uttryckligt omnämnande (jfr prop,
1965: 139 s. 24). Tredje stycket bör upphävas.
Remissyttrandena.
Förslaget har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Lagberedningen påpekar emellertid att 8 § endast
Prop. 1971:131 41
ålägger
sökanden att inge skiljedomen i huvudskrift eller avskrift medan artikel IV i
konventionen ålägger sökanden att också inge skiljeavtalet i huvudskrift eller
avskrift. Med hänsyn tUl den omkastade bevisbördan synes enligt beredningen
befogat att ålägga sökanden skyldighet att inge även skUjeavtalet. EON tar upp
frågan om översättning av handlingar och uttalar därvid att erfarenheten har
visat, att det från rättssäkerhetssynpunkt måste uppställas ett oviUkorUgt krav
på översättning av exekutionsurkund och övriga handlingar således även
danska och norska som skall handläggas av utmätningsman.
Departementschefen.
Visserligen kan skäl anföras för att i paragrafen ge en föreskrift om
skyldighet att i verkställighetsärende förete skiljeavtal. För vissa fall
synes emellertid inte lämpligt att upprätthålla ett sådant krav. Enligt vissa
rättsordningar godtas i princip muntligt skiljeavtal. Är en sådan rättsordning
tillämplig på skiljeavtalet kan det inträffa att kravet inte kan uppfyllas.
Jag förordar sålunda att de sakkunnigas förslag godtas, SjäMallet hindrar inte
den föreslagna bestämmelsen att den som åberopar skiljeavtal vid bestridande
får visa att ett skiljeavtal verkligen träffats. Anledning att ställa krav på
översättning av danska och norska handUngar föreligger inte.
9
§
Inledning.
I paragrafen ges regler om handläggningen av ansökan om verkställighet. Enligt
paragrafens första stycke får ansökan om verkstäUighet inte bifaUas utan att
motparten haft tUlfälle att yttra sig. Finner hovrätten anledning inte
förekomma till antagande att hinder som anges i 7 § möter för verkställigheten,
skall hovrätten enligt paragrafens andra stycke förordna om verkstäUighet. I
sådant faU skall domen verkställas som domstols laga kraftägande dom, om inte
högsta domstolen efter klagan över hovrättens beslut bestämmer annat.
Paragrafen
saknar motsvarighet i Genévekonventionen. Den står emellertid i
överensstämmelse med det grundläggande åtagandet enligt artikel 1 att under
vissa betingelser erkänna och verkstäUa skUjedom i enlighet med de processuella
reglerna i det område där skiljedomen åberopas, New Yorkkonventionen
överensstämmer i detta hänseende med Genévekonventionen, Den grundläggande
bestämmelsen finns i artikel in.
De
sakkunniga. Beträffande paragrafens första stycke saknas anledning att föreslå
någon saklig ändring. Nuvarande lydelse av andra stycket synes enligt motiven
ha valts för att klargöra att det inte åligger hovrätten att skaffa sig
fullständig visshet rörande frånvaron av varje tänkbart hinder enligt 7 § (jfr prop,
1929: 227 s. 31), Med den ändrade lydelse av 7 § som nu föreslås föreUgger inte
längre något behov av att i 9 § andra stycket närmare ange förutsättningarna
för bifall till ansökan om verkstäUighet, Bestämmelsen i 9 § andra stycket
Prop. 1971:131 42
bör
därför ändras så till vida att det nu angivna villkoret för beslut om
verkställighet får utgå,
I
samband med översynen av denna paragraf finns anledning att uppmärksamma
artikel VI i New Yorkkonventionen, Artikeln avser, som
tidigare har nämnts, det fall att part hos myndighet i skiljedomslandet eller
i det land enligt vars lag skiljedomen tillkommit har yrkat att skiljedomen
skall undanröjas eller tills vidare inhiberas. Regeln innebär att den myndighet
hos vilken skiljedomen åberopas i ett sådant fall har en diskretionär möjlighet
att uppskjuta verkställigheten och på yrkande av den som begärt verkställighet
ålägga motparten att ställa skälig säkerhet. Regeln, som f, n, saknar motsvarighet
i LUSK, har som nämnts till syfte bl, a, att skydda den som åberopar skUjedom
mot obefogade invändningar vars syfte är att fördröja ett beslut om
verkställighet.
Hinder torde ej föreligga
från svensk synpunkt mot att godta regeln i artikel VI. Den torde
kräva att en motsvarande bestämmelse införs i LUSK. Den nya bestämmelsen synes
lämpligen kunna tas in i 9 § som ett andra stycke. Det nuvarande andra stycket
torde med den jämkning som har berörts i det föregående få utgöra ett nytt
tredje stycke.
Remissyttrandena. De
föreslagna bestämmelserna har genomgående lämnats utan erinran. Lagberedningen
har emeUertid beträffande det föreslagna andra stycket framhållit att det bör
klargöras vad som händer om sökandens motpart trots föreläggande inte ställer
säkerhet. Förmodligen skall då verkställigheten äga rum.
Departementschefen.
Med anledning av lagberedningens påpekande har ett förtydligande tillägg gjorts
till promemorieförslaget, I övrigt har detta lagts till grund för
departementsförslaget,
10
§
Departementschefen.
I paragrafen regleras det fall att skUjemännen har meddelat deldom, dvs, inte
samtidigt avgjort alla frågor som hänskjutits till dem. Har flera yrkanden
framställts i den sak skUjedomen avser och innefattar skUjedomen inte prövning
av dem alla, kan hovrätten, när det är skäl till det, förelägga sökanden att
ställa säkerhet för återgäldande av belopp, som kan komma att frångå honom på
grund av senare beslut av skUjemännen, Förmår sökanden inte att ställa
avfordrad säkerheit, som godkänns av hovrätten, skall ansökningen avslås.
Bestämmelsen, som tillkom efter hemställan av lagrådet (prop, 1929: 227 s, 36 f),
motsvarar en liknande bestämmelse i Genévekonventionen artikel 2 andra
stycket, I New Yorkkonventionen däremot finns ingen sådan regel.
Enligt de sakkunniga
föreligger inte något hinder av att behålla 10 §, Enligt artikel III i New
Yorkkonventionen är ju fördragsslutande stat berättigad att tillämpa sina egna
procedurregler. Endast den inskränk-
Prop.
1971:131 43
ningen
gäller att dessa regler inte får innebära att väsentligt strängare villkor
eller avsevärt högre avgifter åläggs än vad som gäller för inländska
skiljedomar, 10 § kan inte anses komma i konflikt med artUcel III (jfr 19 och
21 §§ SML), På grund härav och då skäl föreligger att behålla det skydd som 10
§ innehåller för den mot vUken deldomen meddelats föreslår de sakkunniga ingen
ändring i paragrafen.
Remissinstanserna
har inte haft någon erinran mot vad de sakkunniga har anfört. Även jag
ansluter mig till de sakkunnigas mening att någon ändring i 10 § inte är
behövlig.
5.3 Förslaget
till lag om ändring i skiljemannalagen (1929:145)
Departementschefen.
Som har nämnts i anslutning till 4 § LUSK föreslås ändring även i 4 § SML,
Beträffande skälet till ändringen får jag hänvisa till vad jag har anfört i
anslutning till förstnämnda paragraf,
5.4 Ikraftträdande
Departementschefen.
New Yorkkonventionen träder för Sveriges del i kraft på nittionde dagen efter det
att det svenska ratifikationsinstm-mentet deponerats. För att få en lämplig
samordning med ikraftträdandet av konventionen bör Kungl, Maj:t ges befogenhet
att förordna.om ikraftträdande av lagändringarna.
6
Hemställan
I
enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
1) lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska
skiljeavtal och skiljedomar,
2) lag om ändring i skiljemannalagen (1929:145).
Förslagen
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 5.
Jag
hemställer, att lagrådets yttrande över lagförslagen inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Vad
föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter
hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen,
Ur
protokollet:
Britta
Gyllensten
Prop. 1971:131 44
Bilaga
1
Protokoll
angående skiljedomsklausuler. Geneve den 24 september 19231
1. En
var av de fördragsslutande staterna erkänner såsom giltiga,
så vitt rörer parter som äro underkastade jurisdiktion i olika stater
bland de fördragsslutande, avtal om viss tvists avgörande genom skilje
dom och av en skUjedomsklausul i kontrakt, varigenom kontrahenterna
förbinda sig att, i ämnen som äro av kommersiell natur eller eljest
kunna göras tUl föremål för skiljedom, låta de i aiUedning av kontrak
tet uppkommande tvister helt eller delvis hänskjutas tiU skiljedom, även
i det fall att skUjemannafö rf ärandet är avsett att äga mm i annat land
än det, vars jurisdiktion den ena eller andra kontrahenten är under
kastad.
Varje
fördragsslutande stat förbehåller sig frihet att inskränka förenämnda
förpliktelser tUl avtal som enligt statens egen lagstiftning betraktas såsom
kommersiella. Fördragsslutande stat som begagnar sig av denna möjlighet skall
därom lämna meddelande till Nationernas förbunds generalsekreterare, i ändamål
av de övriga fördragsslutande statemas underrättande,
2. Skiljedomsförfarandet,
däri inbegripet skiljenämndens konstitue
rande, regleras av parterna och av lagstiftningen i det land, inom vars
område förfarandet äger mm.
De
fördragsslutande staterna förbinda sig att underlätta de processuella
åtgärder, som skola äga rum inom deras områden, i enlighet med de bestämmelser
deras lagstiftning innehåller angående skiljemannaförfarandet.
3. Varje fördragsslutande stat förbinder sig att genom
sina myndigheter låta de i enlighet med föregående artiklar inom dess eget
område meddelade skiljedomarna verkställas i överensstämmelse med föreskrifterna
i statens egen lagstiftning,
4. När vid domstol i någon av de fördragsslutande
staterna anhängig-göres tvist rörande ett kontrakt meUan personer som avses i
första artikeln, och tvisten inrymmes under ett skiljeavtal eller en
skiljedomsklausul som i kraft av sagda artikel äger giltighet, skall
domstolen, där någondera parten sådant äskar, hänvisa parterna till skiljemannaförfarande.
Sådan
hänvisning inverkar ej å domstolens behörighet i händelse skiljeavtalet eller
skiljedomsklausulen eller skiljemannaförfarandet skulle förfalla eller bliva
utan verkan,
5. Förevarande protokoll, vilket skall för alla stater
stå öppet för undertecknande, skall ratificeras. Ratifikationerna skola snarast
möjligt deponeras hos Nationernas förbunds generalsekreterare, vilken skall om
sådan deposition underrätta alla signatärmakterna,
6. Förevarande protokoll skaU träda i kraft så snart
två ratifikationer deponerats. Därefter skall det träda i kraft för varje fördragsslu-
1
Texten är hämtad ur SÖ 1929: 27, jfr prop, 1929: 227,
Prop. 1971:131 45
tände
stat en månad efter generalsekreterarens meddelande om denna stats deposition,!
7, Förenämnda protokoll kan av varje fördragsslutande
stat uppsägas med ett års uppsägningstid. Uppsägning skall ske genom notifikation
till Nationemas förbunds generalsekreterare. Denne har att omedelbart
tillställa alla andra signatärmakter avskrift av notifikationen, med angivande
av dagen för mottagandet. Uppsägningen skall träda i kraft ett år efter den dag
då den notificerades generalsekreteraren. Den gäller endast den notificerande
staten,
8, De fördragsslutande staterna äga förklara, att
deras antagande av detta protokoll icke omfattar följande områden eller vissa
av dessa: kolonier, transatlantiska besittningar eller territorier, protektorat
eller territorier, över vUka de utöva mandat.
Dessa
stater äga senare för sålunda uteslutet område anmäla särskild anslutning.
Dylik anslutning skall snarast möjUgt meddelas Nationemas förbunds
generalsekreterare, vUken har att därom underrätta samUiga signatärmakter.
Anslutningen skall träda i kraft en månad efter det samtliga signatärmakter erhåUit
underrättelse.
De
fördragsslutande staterna äga också uppsäga protokollet för varje särskilt av
de här förut angivna områden, Å sådan uppsägning är art, 7 tillämplig.
Styrkt
avskrift av detta protokoll skall av generalsekreteraren tillställas samtliga
de fördragsslutande staterna.
Som
skedde i Geneve den 24 september 1923 i ett enda exemplar, vars franska och
engelska texter skola äga lika vitsord, och vilket skall förvaras i Nationernas
förbunds arkiv.
>
Generalsekreterarens meddelande ang, den svenska depositionen är daterat den 26
aug, 1929,
Prop.
1971:131 46
Bilaga
2
Konvention
angående verkställighet av utländska skiljedomar. Geneve den 26 september 1927
Artikel
1
Då
på grund av skUjeavtal eller skUjedomsklausul, varom förmäles i det i Geneve
den 24 september 1923 för undertecknande framlagda protokollet angående
skiljedomsklausuler, skiljedom meddelats inom ett till någon av de höga
fördragsslutande staterna hörande område, å vilket denna konvention är
tillämplig, och mellan personer, som äro underkastade jurisdiktionen i någon
av dessa fördragsslutande stater, skall inom varje sådan stats område, skUjedomen
erkännas som giltig och kunna bringas till verkställighet i överensstämmelse
med de processuella reglerna å det område där skiljedomen åberopas.
För
ernående av sådant erkännande eller sådan verkställighet fömt-sättes vidare:
a) att skiljedomen meddelats på grund av ett skUjeavtal
eller en skUjedomsklausul, som äger giltighet enligt den lag, vilken därå är
tilllämplig;
b) att den tvist skiljedomen avser är sådan, att den
enligt lagen i det land där skiljedomen åberopas kan göras till föremål för
skiljeavtal;
c) att skiljedomen meddelats av den skiljenämnd, som
avses i skiljeavtalet eller skUjedomsklausulen, eller som tUlsatts enligt
parternas överenskommelse och de rättsregler som äro tillämpliga å skUjemannaför-farandet;
d) att
i det land där skUjedomen meddelas den så tUl vida är defini
tiv, att återvinning, appell eller kassation (i de länder där sådana rätts
medel ifrågakomma) icke står öppen och ej heller talan om skiljedomens
upphävande visas vara anhängiggjord;
e) att
skiljedomens erkännande icke strider mot offentlig ordning
eller mot de statsrättsliga principer, som gälla i det land där den åbe
ropas.
Artikel
2
Änskönt
de i föregående artikel stadgade förutsättningarna äro för handen, skall
erkännande och verkställighet av skUjedomen vägras, om domaren finner:
a) att domen blivit upphävd i det land där den
meddelats;
b) att den part mot vUken skiljedomen åberopas icke
haft kännedom om skUjemannaförfarandet i så god tid, att han kunnat göra
gällande sina invändningar, eller att han saknat rättskapacitet och icke varit lagligen
företrädd;
c) att skUjedomen icke har avseende å tvist som är
föremål för skUjeavtal eller inbegripes under skiljedomsklausulen, eller att
den innefattar beslut som överskrider skiljeavtalet eller skiljedomsklausulens
omfattning,
>
Texten är hämtad ur SÖ 1929: 28, jfr prop, 1929: 227,
Prop. 1971:131 47
Skulle
i någon skiljedom icke alla tUl skiljenämnden hänskjutna tvistefrågor hava
avgjorts vara vederbörande myndighet i det land, där erkännande eller
verkställighet av skUjedomen påkallas, berättigad att, om den så finner
lämpligt, uppskjuta erkännandet eller verkställigheten eller göra åtgärden
beroende av att sökanden ställer säkerhet, som myndigheten bestämmer.
Artikels
Visar
den tappande parten, att enligt de rättsregler som äro till-lämpliga å skiljemannaförfarandet
han, på grund av någon annan omständighet än de i art, 1 punkterna a) och c)
samt i art, 2 punkterna b) och c) omnämnda, äger föra talan om skUjedomens
upphävande, må domaren, där han så finner lämpligt, vägra erkännande eller
verkställighet eller meddela det uppskov som kan finnas skäligt för ernående av
skiljedomens upphävande av vederbörande domstol.
Artikel
4
Den
part, som åberopar skiljedomen eUer begär verkställighet därav har att förete,
bland annat:
1, SkUjedomen i huvudskrift eller i avskrift, som behörigen
styrkts i enlighet med lagbestämmelserna i det land där skiljedomen givits;
2, De handlingar och upplysningar som erfordras för
styrkande av att i det land där skiljedomen givits den är definitiv i den
mening som angivits i art, 1 punkt d);
3, De handlingar och upplysningar som till äventyrs
erfordras för styrkande av att de i art, 1 första stycket ävensom andra stycket
punkterna a) och c) stadgade förutsättningar äro för handen.
Det
kan föreläggas parten att ingiva en till det officiella språket i det land där
skiljedomen åberopas verkstäUd översättning av skiljedomen och övriga
handlingar som omnämnas i denna artikel. Sådan översättning skall vara tUl
riktigheten styrkt av diplomatisk eller konsulär representant för det land
parten tiUhör eller av en edsvuren översättare i det land där skiljedomen
åberopas.
Artikel
5
Bestämmelserna
i de föregående artiklama utgöra ej hinder för part att göra skUjedom gällande
på det sätt eller i den omfattning som med-gives av lagen i det land där
skiljedomen åberopas eller enligt överenskommelser som avslutas av detta land.
Artikel
6
Denna
konvention är ej tillämplig å andra skiljedomar är dem som meddelas efter
ikraftträdandet av det i Geneve den 24 september 1923 för undertecknande
framlagda protokollet angående skUjedomsklausu-ler.
Artikel?
Denna
konvention, vars undertecknande skall stå öppet för alla undertecknare av 1923
års protokoll angående skiljedomsklausuler, skall ratificeras.
Den
kan ej ratificeras av andra än de medlemmar av Nationemas förbund och utanför
förbundet stående stater som ratificerat eller komma att ratificera 1923 års
protokoll.
Prop. 1971:131 48
Ratifikationsinstrumenten
skola snarast möjligt deponeras hos Nationernas förbunds generalsekreterare, vUken
skall underrätta alla sig-natärmaktema om deposition.
Artikel
8
Denna
konvention skall träda i kraft tre månader efter det den ratificerats av två
av de höga fördragsslutande staterna. Sedermera skall ikraftträdandet för en
var av de höga fördragsslutande staterna infalla tre månader efter det deras
ratifikationsinstrument deponerats hos Nationernas förbunds
generalsekreterare.
Artikel
9
Denna
konvention skaU uppsägas av varje stat, medlem av Nationernas förbund eller
icke. Uppsägningen skall skriftligen tillkännagivas hos Nationernas förbunds
generalsekreterare, vilken omedelbart skall tillställa alla de övriga
fördragsslutande staterna avskrift av uppsägningshandlingen jämte uppgift om
dagen för dess mottagande.
Uppsägning
skall äga verkan endast såvitt angår den av de höga fördragsslutande parterna
från vars sida den gjorts, och först ett år efter det meddelandet därom kommit
Nationernas förbunds generalsekreterare till hända.
Uppsägning
av protokollet angående skUjedomsklausuler skall utan vidare innebära
uppsägning jämväl av denna konvention.
Artikel
10
Denna
konvention är icke, utan att sådant särskilt angives, tillämplig å kolonier,
protektorat eller andra områden, över vilka någon av de höga fördragsslutande
staterna innehar överhöghet eller mandat.
Tillämpningen av denna
konvention kan när som helst genom förklaring, som av någon av de höga
fördragsslutande staterna avgives till Nationernas förbunds generalsekreterare,
utsträckas till en eller flera av de kolonier, protektorat eller andra områden,
å vUka det i Geneve den 24 september 1923 framlagda protokollet angående skiljedomsklausuler
är tillämpligt. Sådan förklaring träder i kraft tre månader efter dess
deposition.
Fördragsslutande stat kan
när som helst uppsäga konventionen såvitt angår samtliga eller någon viss av omförmälda
kolonier, protektorat eller områden, Å sådan uppsägning är art, 9 tUlämplig,
Artikeln
En
till riktigheten styrkt avskrift av denna konvention skall av Nationernas
förbunds generalsekreterare överlämnas till varje signatär-makt, den må vara
förbundsmedlem eller icke.
Till
bekräftelse härav hava ovannämnda fullmäktige undertecknat denna konvention.
Som
skedde i Geneve den 26 september 1927 i ett enda exemplar, vars franska och
engelska texter skola äga lika vitsord och vilket skall förvaras i Nationernas
förbunds arkiv.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Convention
on the recognition and
en-forcement of foreign arbi-tral awards
Convention
pour la reconnaissance
et Féxecution des sentences arbitrales étrangéres
Konvention
om erkännande och verkställighet
av utländska skiljedomar
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide I
1.
This Convention shall apply to the recognition and enforcement of arbitral awards
made in the territory of a State other than the State where the recognition and
enforcement of such awards are sought, and arising out of differences between
persons, whether physical or legal. It shall also apply to arbitral awards not considered
as domestic awards in the State where their recognition and enforcement are sought.
2,
The term "arbitral awards" shall include not only awards made by arbi-trators
appointed for each case but also those made by permanent arbitral bodies to which
the parties have submitted.
3.
When signing, ratifying or acceding to this Convention, or notifyjng exten-sion
under artide X hereof, any State may on the basis of reciprocity declare
that it will apply the Convention to the recognition and enforcement of awards
made only in the territory of an-
4
Rikidagen 1971.1 saml. Nr 131
Artide premier
1. La présente Convention s'applique ä la reconnaissance
et a Texécution des sentences arbitrales ren-dues sur le territoire d'un Etat autre
que celui ou la reconnaissance et Texécu-tion des sentences sont de-mandées, et
issues de différends entré personnes phy-siques ou morales. Elle s'applique également
aux sentences arbitrales qui ne sont pas considérées comme sentences nationales
dans TEtat oii leur reconnaissance et leur execution sont demandées.
2. On entend par « sentences arbitrales» non seu-lement
les sentences rendues par des arbitres nommés pour des cas déterminés, mais également
celles qui sont rendues par des organes d'arbitrage permanents auxquels les parties
se sont soumises.
3. Au moment de signer ou de ratifier la présente Convention,
d'y adhérer ou de faire la notification d'ex-tension prévue å Tarticle X, tout
Etat pourra, sur la base de la réciprocité, dédarer qu'il appUquera la Convention
ä la reconnaissance et ä Texécution des seules seri-
Artikel I
1.
Denna konvention är tillämplig på erkännande och verkställighet av skiljedom,
som meddelats i annan stat än den, där erkännandet och verkställigheten av
domen söks, och som hänför sig till tvist mellan fysiska eller juridiska personer.
Den äger dessutom tillämpning på skiljedom, som icke anses såsom inländsk i
den stat, där erkännandet och verkställigheten söks.
2.
Med skiljedom avses icke endast dom, som meddelats av skiljemän, utsedda för
viss fråga, utan även dom, som meddelats av ständig skiljedomsorganisation,
vars prövning parterna underkastat sig.
3.
Vid undertecknande eller ratifikation av denna konvention eller vid anslutning
till densamma eUer vid anmälan om sådan utvidgning, som avses i artikel X, äger
varje stat på grundval av ömsesidighet förklara att den kommer att tillämpa
konventionen
opaginerad Kontrollera mot PDF
other Contracting
State. It may also declare that it will apply the Convention only to differences
arising out of legal relationships, whether contractual or not, which are considered
as commer-cial under the national law of the State making such declaration.
tences rendues
sur le territoire d'un autre Etat con-tractant. Il pourra également dédarer qu'il
appliquera la Convention uniquement aux différends issus de rapports de droit, contractuels
ou non contractuels, qui sont consi-dérés comme commerciaux par sa loi nationale.
endast vid
erkännande och verkställighet av sådana domar, som meddelats i annan
fördragsslutande stat. Den äger vidare förklara, att den kommer att tillämpa
konventionen endast på tvist som härflyter ur rättsförhållande, vare sig kontraktsrättsligt
eller ej, som betraktas såsom kommersiellt enligt dess nationella lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide II
1. Each Contracting State shall recognize an agreement in writing
under which the parties undertake to submit to arbitration all or any differences
which have arisen or which may arise between them in respect of a defined legal
relationship, whether contractual or not, concerning a subject matter capable
of settlement by arbitration.
2.
The term "agreement
in writing" shall include an arbitral clause in a contract or an arbitration
agreement, signed by the parties or con-tained in an exchange of letters or
telegrams.
3.
The court of a Contracting
State, when seized of an action in a matter in ]-espect of v/hich the parties have
made an agreement within the meaning of this artide, shall, at the request of one
of the parties, refer the parties to arbitration, unless it finds that the said
agreement is null and void, inoperative or incapable of being performed.
Artide II
1.
Chacun des Etats
con-tractants reconnait la convention écrite par laquelle les parties s'obligent
å soumettre a un arbitrage tous les différends ou certains des différends qui
se sont élevés ou pourraient s'élever entré elles au sujet d'un rapport de droit
determine, contractuel ou non contrac-tuel, portant sur une question susceptible
d'étre réglée par voie d'arbitrage.
2.
On entend par «
convention écrite » une clause compromissoire insérée dans un contrat, ou un compro-mis,
signés par les parties ou contenus dans un échange de lettres ou de télégram-mes.
3.
Le tribunal d'un
Etat contractant, saisi d'un litige sur une question au sujet de laquelle les parties
ont conclu une convention au sens du present artide, ren-verra les parties ä Farbitra-ge,
a la demande de Tune d'elles, ä moins qu'il ne con-state que ladite convention
est caduque, inopérante ou non susceptible d'étre appliquée.
Artikel
II
1. Konventionsstat skall erkänna skriftligt avtal genom
vilket parterna förbundit sig att till skiljedom hänskjuta alla eller vissa
tvister, som uppkommit eller kan uppkomma mellan dem i ett visst bestämt rättsförhållande,
vare sig kontraktsrättsligt eller ej, i fråga, som kan göras till föremål
för skiljedom.
2. Med skriftligt avtal avses skiljedomsklausul i ett
kontrakt eller skiljeavtal, som undertecknats av parterna eller innehålles i brev-eller
telegramväxling.
3. Har tvist i fråga beträffande vilken parterna slutit
ett i denna artikel avsett avtal anhängiggjorts vid domstol i konventionsstat,
skall domstolen på yrkande av part hänvisa parterna till skiljemannaförfarande,
såvida domstolen icke finner att avtalet är ogiltigt, utan verkan eller
ogenomförbart.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide III
Each Contracting State shall recognize arbitral awards as binding
and enforce them in accordance with the rules of procedure of the territory where
the award is relied upon, under the conditions laid down in the following artides.
There shall not be imposed sub-stantially more onerous conditions or higher fees
or charges on the recognition or enforcement of arbitral awards to which this Convention
applies than are imposed on the recognition or enforcement of domestic arbitral
awards.
Artide IV
1. To obtain the recognition and enforcement mentioned
in the preceding artide, the party applying for recognition and enforcement shall,
at the time of the application, supply:
(a) The duly authenti-cated original award or a duly certified
copy thereof;
(b) The original agreement referred to in artide II or a duly certified copy thereof.
2. If the said award or agreement is not made in an official
language of the country in which the award is relied upon, the party applying
for recognition and
Artide III
Chacun des Etats con-tractants reconnaitra fautorité d'une
sentence arbitrale et accordera Texécution de cette sentence conformément aux régles
de procedure suivies dans le territoire 011 la sentence est invoquée, aux conditions
établies dans les artides sui-vants. Il ne sera pas impose, pour la reconnaissance
ou Texécution des sentences arbitrales auxquelles s'appli-que la présente Convention,
de conditions sensiblement plus rigoreuses, ni de frais de justice sensiblement
plus élevés, que ceux qui sont imposés pour la reconnaissance ou Texécution
des sentences arbitrales nationales.
Artide IV
1. Pour obtenir la recon
naissance et Fexécution vi
sées å Fartide précédent,
la partie qui demande la
reconnaissance et Fexécu
tion doit fournir, en méme
temps que la demande :
a)
L'original dument
au-thentifié de la sentence ou une copie de cet original réunissant les conditions
re-quises pour son authenti-cité ;
b)
L'original de
la convention visée å Fartide II, ou
une copie réunissant les conditions requises pour son authenticité.
2. Si ladite sentence ou
ladite convention n'est pas
rédigée dans une langue of
ficielle du pays ou la sen
tence est invoquée, la partie
qui demande la reconnais-
Artikel III
Det åligger konventionsstat att godkänna skiljedom såsom
giltig samt att verkställa den i enlighet med de procedurregler, som gäller i
det område där skiljedomen åberopas, på de villkor som anges i följande artiklar.
Därvid får icke uppställas väsentligt strängare villkor eller påföras avsevärt
högre avgifter för erkännande eller verkställighet av skiljedomar, på vilka
denna konvention är tillämplig, än de som gäller för erkännande och
verkställighet av inländska skiljedomar.
Artikel IV
1. För att erhålla sådant erkännande och sådan verkställighet,
som avses i föregående artikel, skall den part, som begär erkännande eller
verkställighet, samtidigt med framstäUningen därom förete:
a) skiljedomen i huvudskrift, till
äktheten vederbörligen bestyrkt, eller behörigen styrkt avskrift därav,
b)
i artikel II
avsett avtal i huvudskrift eller i behörigen styrkt avskrift.
2. Om skiljedomen eller skiljeavtalet icke upprättats på
ett språk som är officiellt i det land där skiljedomen åberopas, åligger det
part, som söker erkännande
opaginerad Kontrollera mot PDF
enforcement
of the award shall produce a translation of these documents into such language.
The translation shall be certified by an official or sworn trans-lator or by a
diplomatic or consular agent.
sancc et Fexécution
de la sentence aura å produire une traduction de ces piéces dans cette langue.
La traduction devra étre certifiée par un traducteur officiel ou un traducteur
juré ou par un agent diplomatique ou consulaire.
och verkstäUighet
av skiljedomen, att förete översättning av dessa handlingar till sådant
språk. Översättningen skall vara till riktigheten styrkt av officiell eller edsvuren
translator eller diplomatisk eller konsulär tjänsteman.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide V
1, Recognition and enforcement of the award may be refused,
at the request of the party against whom it is invoked, only if that party furnishes
to the competent authority where the recognition and enforcement is sought, proof
that:
(a) The parties to the agreement referred to in artide II were, under the law appUcable to them,
under some incapacity, or the said agreement is not valid under the law to which
the parties have subjected it or, failing any indication there-on, under the law
of the country where the award was made; or
(b)
The party against
whom the award is invoked was not given proper notice of the appointment of the
arbitrator or of the arbitration proceedings or was otherwise unable to
present his case; or
(c)
The award deals
with a difference not contem-plated by or not falling within the terms of the submission
to arbitration, or it contains decisions on mat-
Article V
1, La reconnaissance et Fexécution de la sentence ne seront
refusées, sur re-quéte de la partie contre laquelle elle est invoquée, que si cette
partie fournit ä Fautorité compétente du pays oii la reconnaissance et Fexécution
sont deman-dés la preuve :
a)
Que les parties
å la convention visée å Fartide II étaient,
en vertu de la loi ä elles applicable, frap-pées d'une incapacité, ou que ladite
convention n'est pas valable en vertu de la loi ä laquelle les parties Font subordonnée
ou, a défaut d'une indication å cet égard, en vertu de la loi du pays oii la sentence
a été rendue; ou
b)
Que la partie contre
laquelle la sentence est invoquée n'a pas été dåment informée de la désignation
de Farbitre ou de la procedure d'arbitrage, ou qu'il lui a été impossible, pour
une autre raison, de faire valoir ses moyens ; ou
c)
Que la sentence
porte sur un différend non vise dans le compromis ou n'en-trant pas dans les prévisions
de la clause compromissoire, ou qu'elle contient des dé-
Artikd V
1. Erkännande och verkställighet av skiljedom får vägras
endast om den part mot vilken skiljedomen åberopas inför vederbörande
myndighet i det land, där erkännandet och verkställigheten söks, bevisar:
a)
att parterna i
sådant avtal, som avses i artikel II, enligt den för dem tillämpliga lagen saknade behörighet att ingå
sådant avtal eller icke var behörigen företrädda eUer att avtalet icke är
giltigt enligt den lag som enligt parternas överenskommelse skall tillämpas på
avtalet, eller i avsaknad av varje anvisning därom, enligt lagen i det land,
där skiljedomen meddelats, eller
b) att den part, mot vUken skUjedomen
åberopas, ej i vederbörlig ordning underrättats om tillsättandet av skiljeman eUer
om skUjemannaförfarandet eller av annan orsak icke varit i stånd att utföra
sin talan, eller
c)
att skiljedomen
behandlar tvist, som icke avses med eller omfattas av skiljeavtalet eller att
skiljedomen innehåller beslut i ämne, som faller utanför skiljeavtalet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
ters
beyond the scope of the submission to arbitration, provided that, if the decisions
on matters submitted to arbitration can be separated from those not so submitted,
that part of the award which contains decisions on matters submitted to arbitration
may be recognized and enforced; or
(d) The
composition of
the arbitral authority or the
arbitral procedure was not
in accordance with the
agreement of the parties, or,
failing such agreement, was
not in accordance with the
law of the country where
the arbitration took place;
or
(e) The
award has not yet
become binding on the par
ties, or has been set aside
or suspended by a compe
tent authority of the country
in which, or under the law
of which that award was
made.
2. Recognition
and enforcement of an arbitral award may also be refused if the competent authority
in the country where recognition and enforcement is sought finds that:
(a) The subject matter of the difference is not capable
of settlement by arbitration under the law of that country; or
(b) The recognition or enforcement of the award would
be contrary to the public policy of that country.
cisions
qui dépassent les termes du compromis ou de la clause compromissoire ; toutefois,
si les dispositions de la sentence qui ont trait a des questions soumises å Farbitrage
peuvent étre dis-sociées de celles qui ont trait å des questions non soumises å
Farbitrage, les premiéres pourront étre re-connues et exécutéés ; ou
d) Que
la constitution du
tribunal arbitral ou la pro
cedure d'arbitrage n'a pas
été conforme a la conven
tion des parties, ou, å défaut
de convention, qu'elle n'a
pas été conforme å la loi du
pays ou Farbitrage a eu
lieu; ou
e) Que
la sentence n'est
pas encore devenue obliga
toire pour les parties ou a
été annulée ou suspendue
par une autorité compétente
du pays dans lequel, ou
d'aprés la loi duquel, la sen
tence a été rendue.
2.
La reconnaissance et Fexécution d'une sentence arbitrale pourront aussi étre refusées
si Fautorité compétente du pays oii la reconnaissance et Fexécution sont requises
constate :
a) Que, d'aprés la loi de ce pays, Fobjet du différend
n'est pas susceptible d'étre réglé par voie d'arbitrage ; ou
b) Que la reconnaissance ou Fexécution de la sentence serait
contraire å Fordre public de ce pays.
dock
skall, om beslut i ämne som omfattas av skUjeavtalet kan särskUjas från
beslut i ämne som faller utanför skiljeavtalet, den del av skiljedomen, som
innehåller beslut i ämne vilket omfattas av skiljeavtalet, erkännas och
verkställas, eller
d) att
skUjenämndens tUl-
sättande och sammansätt
ning eller skiljemannaförfa
randet stått i strid med par
ternas överenskommelse el
ler, i avsaknad av sådan
överenskommelse, med la
gen i det land där skUje
mannaförfarandet ägt mm,
eller
e) att
skiljedomen ännu
icke blivit bindande för par
terna eller att den undan
röjts eller dess verkställig
het uppskjutits av behörig
myndighet i det land i vU-
ket den meddelats eller en
ligt vars lag den meddelats,
2,
Erkännande och verkställighet av skiljedom får också vägras, om behörig myndighet
i det land, där erkännandet och verkställigheten begäres, finner
a) att skiljedomen avser fråga, som enligt lagen i
detta land icke kan avgöras genom skiljedom; eller
b) att erkännande eller verkställighet av skiljedomen skulle
vara oförenligt med grunderna för rättsordningen i detta land.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide VI
If
an application for the setting aside or suspension
Artide
VI
Si
Fannulation ou la suspension de la sentence est
Artikd
VI
Om
upphävande av skiljedom eller uppskov med
opaginerad Kontrollera mot PDF
of the award has been made to a competent authority referred
to in artide V (1) (e), the authority before which the award is sought to be relied
upon may, if it considers it proper, adjourn the décision on the enforcement
of the award and may also, on the application of the party claiming enforcement
of the award, order the other party to give suitable security.
Artide VU
1. The provisions of the
present Convention shall not
affect the validity of multi
lateral or bilateral agree
ments concerning the rec
ognition and enforcement
of arbitral awards entered
into by the Contracting
States nor deprive any in-
terested party of any right
he may have to avaU him
self of an arbitral award in
the manner and to the extent
allowed by the law or the
treaties of the country where
such award is sought to be
relied upon.
2, The Geneva Protocol
on Arbitration Clauses of
1923 and the Geneva Con
vention on the Execution
of Foreign Arbitral Awards
of 1927 shall cease to have
effect between Contracting
States on their becoming
bound and to the extent that
they become bound, by this
Convention.
Artide VIII
1. This Convention shall be open until 31 December 1958
for signature on behalf
demandée ä Fautorité compétente visée å Fartide V, paragraphe
1, e, Fautorité devant qui la sentence est invoquée peut, si elle Fes-time approprié,
surseoir å statuer sur Fexécution de la sentence; elle peut aussi, å la requéte
de la partie qui demande Fexécution de la sentence, ordonner ä Fautre partie de'fournir
des siiretés convenables.
Artide VII
1.
Les
dispositions de la présente Convention ne por-tent pas atteinte ä la vali-dité
des accords multilaté-raux ou bilatéraux conclus par les Etats contractants en matiére
de reconnaissance et d'exécution de sentences arbitrales et ne pri-vent aucune
partie intéressée du droit qu'elle pourrait avoir de se prévaloir d'une sentence
arbitrale de la maniére et dans la mesure ad-mises par la législation ou les traités
du pays ou la sentence est invoquée.
2.
Le Protocole de
Geneve de 1923 relatif aux clauses d'arbitrage et la Convention de Geneve de
1927 pour Fexécution des sentences arbitrales étrangéres cesseront de produire
leurs effets entré les Etats contractants du jour, et dans la mesure, oii ceux-ci
de-viendront Ués par la présente Convention.
Artide VIII
1. La présente Convention est ouverte jusqu'au 31 décembre
1958 ä la signa-
dess verkstälUghet yrkats hos sådan behörig myndighet,
som avses i artikel V första stycket e), äger den myndighet inför vilken skiljedomen
åberopas, om den anser det lämpligt, uppskjuta beslutet om verkställighet av
skiljedomen samt på hemställan av part, som yrkat verkställighet av skiljedomen,
ålägga den andra parten att ställa skälig säkerhet.
Artikd VII
1. Bestämmelserna i denna konvention
skall icke inverka på giltigheten av multilaterala eller bUaterala
överenskommelser rörande erkännande och verkställighet av skiljedom, vilka ingåtts
av konventionsstaterna, eller utgöra hinder för part att göra skiljedom gällande
på det sätt och i den omfattning, som medgives av lagen i det land där skiljedomen
åberopas eller enligt fördrag, som avslutas av detta land.
2.
Genéveprotokollet
av år 1923 angående skiljedomsklausuler och Genévekonventionen av år 1927 angående
verkställighet av utländska skUjedomar skall upphöra att gälla mellan
konventionsstaterna från och med den dag och i den utsträckning, som dessa
blir bundna av denna konvention.
Artikel VIII
1. Denna konvention skall hållas öppen för undertecknande
till och med den 31
opaginerad Kontrollera mot PDF
of any Member of the United Nations and also on behalf of any
other State which is or hereafter becomes a member of any spedalized agency
of the United Nations, or which is or hereafter becomes a party to the Statute
of the International Court of Justice, or any other State to which an invitation
has been addressed by the General Assembly of the United Nations.
2. This Convention
shall be ratified and the instrument of ratification shall be deposited with the
Secretary-General of the United Nations.
Artide IX
1.
This Convention
shall be open for accession to all States referred to in artide VIII.
2.
Accession shall
be effected by the deposit of an instrument of accession with the Secretary-General
of the United Nations.
ture de tout
Etat Membre des Nations Unies, ainsi que de tout autre Etat qui est, ou deviendra
par la suite, membre d'une ou plusieurs institutions spécialisées des Nations Unies
ou partie au Statut de la Cour internationale de Justice, ou qui aurra été
invite par FAssemblée générale des Nations Unies.
2. La présente Convention doit étre ratifiée et les
instruments de ratification déposés auprés du Secrétaire general de FOrganisation
des Nations Unies.
Artide IX
1. Tous les Etats vises a Fartide VIII
peuvent adhérer å la présente Convention.
2.
L'adhésion se fera
par le depot d'un instrument d'adhésion auprés du Secrétaire general de FOrganisation
des Nations Unies,
december
1958 av varje stat, som är medlem av Förenta Nationerna, ävensom av varje annan
stat, som är eller kommer att bli medlem av något av Förenta Nationernas
fackorgan eller som är eller kommer att bli an sluten tiU internationeUi
domstolens stadga, eller a.\ varje annan stat, som in-bjudes därtiU av Förenta
Nationernas generalförsamling,
2, Denna konvention skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten
skall deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare.
Artikd IX
1, Alla stater, som avses i artikel
VIII, kan ansluta sig tUl denna konvention,
2,
Anslutning
skall ske genom deposition av anslutningsinstrument hos Förenta Nationernas
generalsekreterare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide X
1. Any State may, at the
time of signature, ratifica
tion or accession, declare
that this Convention shall
extend to all or any of the
territories for the interna
tional relations of which it
is responsible. Such a decla
ration shall take effect when
the Convention enters into
force for the State concern
ed,
2, At any time thereafter
any such extension shall be
made by notification adres-
Article X
1. Tout Etat pourra, au moment de la signature,
de la ratification ou de Fadhésion, dédarer que la présente Convention s'étendra
a Fensemble des territoires qu'U représente sur le plan international, ou å Fun
ou plusieurs d'entre eux. Cette declaration produira ses effets au moment de Fentrée
en vigueur de la Convention pour ledit Etat.
2.
Par la suite, toute
extension de cette nature se fera par notification adres-
Artikel X
1. Varje stat får vid un
dertecknande, ratifikation
eller anslutning förklara, att
denna konvention skall ut
sträckas att gälla i ett eller
flera av de områden för vil
kas internationella angelä
genheter staten är ansvarig.
En sådan förldarlng blir gäl
lande vid den tidpunkt, då
konventionen träder i kraft
för ifrågavarande stat,
2, Vid varje tidpunkt
därefter sker en dyUk ut
vidgning genom anmälan till
opaginerad Kontrollera mot PDF
sed
to the Secretary-General of the United Nations and shall take effect as from the
ninetieth day after the day of receipt by the Secretary-General of the United
Nations of this notification, or as from the date of entry into force of the Convention
for the State concerned, whichever is the låter.
3,
With respect to those territories to which this Convention is not extended at the
time of signature, ratification or accession, each State concerned shall consider
the possibility of taking the necessary steps in order to extend the application
of this Convention to such territories, subject, where necessary for constitutional
reasons, to the consent of the Governments of such territories.
sée au Secrétaire general
de FOrganisation des Nations Unies et produira ses effets ä partir du quatre-vingt-dixiéme
jour qui suivra la date å laquelle le Secrétaire general de FOrganisation des
Nations Unies aura regu la notification, ou å la date d'entrée en vigueur de la
Convention pour ledit Etat si cette derniére date est postérieure.
3, En ce qui concerne les territoires
auxquels la présente Convention ne s'app-Uque pas å la date de la signature,
de la ratification ou de Fadhésion, chaque Etat intéressé examinera la possibilité
de prendre les mesures voulues pour éten-dre la Convention å ces territoires, sous
réserve le cas échéant, lorsque des motifs constitutionels Fexigeront, de
Fassentiment des gouvernements de ces territoires.
Förenta Nationernas generalsekreterare
och blir gällande från och med nittionde dagen efter den dag då Förenta
Nationernas generalsekreterare mottog anmälningen eUer å dagen för konventionens
ikraftträdande för ifrågavarande stat, om sistnämnda dag inträffar senare.
3,
I fråga om de områden, till vilken konventionen icke utsträckts att gälla vid
tiden för undertecknandet, ratifikationen eller anslutningen, skall
vederbörande stat undersöka möjligheten av att vidta erforderliga åtgärder för
att utsträcka till-lämpningen av konventionen till dessa områden, med förbehåll
för godkännande av dessa områdens regeringar där så följer av konstitutionella
hänsyn.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide
XI
In the
case of a federal or non-unitary State, the following ' provisions shall apply:
(a) With respect to those artides of this Convention that
come within the legislative jurisdiction of the federal authority, the obUga-tions
of the federal Government shall to this extent be the same as those of Contracting
States which are not federal States;
(b) With respect to those artides of this Convention that
come within the legislative jurisdiction of constituent States or provinces which
are not, under the
Artide XI
Les
dispositions ci-aprés s'appliqueront aux Etats fédératifs ou non unitaires :
a) En ce qui concerne les artides de la présente Convention
qui relévent de la competence legislative du pouvoir federal, les obligations
du gouvernement federal seront les mémes que celles des Etats contractants qui
ne sont pas des Etats fédératifs ;
b) En ce qui concerne les artides de la présente Convention
qui relévent de la competence legislative de chacun des Etats ou provinces constituants,
qui ne sont
Artikd
XI
I
fråga om förbundsstat eller stat, som icke är enhetsstat, skola följande bestämmelser
gäUa:
a) Beträffande artiklar i denna konvention, som faller
inom området för förbundsstatens lagstiftande organs befogenhet, skall förbundsregeringen
ha samma förpliktelser, som åvUar regeringarna i de fördragsslutande stater,
vilka icke äro förbundsstater,
b) beträffande artiklar i denna konvention, som faller
inom området för delstaternas eller provinsernas lagstiftande befogenhet, utan
att dessa enligt förbundssta-
opaginerad Kontrollera mot PDF
constitutional
system of the federation, bound to take legislative action, the federal
Government shall bring such artides with a favourable recommendation to the notice
of the appropriate authorities of constituent states or provinces at the earliest
possible moment;
(c)
A federal State Party to this Convention shall, at the request of any other Contracting
State transmitted through the Secretary-General of the United Nations, supply
a statement of the law and practice of the federation and its constituent units
in regard to any particular provision of this Convention, showing the extent
to which effect has been given to that provision by legislative or other action.
pas,
en vertu du systéme constitutionnel de la federation, tenus de prendre des mesures
législatives, le gouvernement federal portera le plus töt possible, et avec son
avis favorable, lesdits artides å la connaissance des autorités compétentes des
Etats ou provinces constituants ;
c) Un Etat fédératif Partie
å la présente Convention communiquera, a la demande de tout autre Etat contractant
qui lui aura été transmise par Fintermédiaire du Secrétaire general de FOrganisation
des Nations Unies, un exposé de la législation et des pratiques en vigueur
dans la federation et ses unités constituantes, en ce qui concerne teUe ou telle
disposition de la Convention, indiquant la mesure dans laquelle effet a été donné,
par une action legislative ou autre, å ladite disposition.
tens
författning är skyldiga att vidtaga lagstiftningsåtgärder, skall förbundsregeringen
snarast möjUgt och med förordande av dylika åtgärder bringa artiklarna till
delstatliga eller provinsiella myndigheters kännedom.
c)
förbundsstat, som biträtt denna konvention, skall på begäran, som framställes av
annan fördragsslutande stat och förmedlas av Förenta Nationemas generalsekreterare,
tillhandahålla redogörelse över lagstiftningen och rättstillämpningen i
förbundsstaten och i de däri ingående självständiga enheterna beträffande angiven
bestämmelse i konventionen, vilken redogörelse skall utvisa i vilken utsträckning
bestämmelsen satts i kraft genom lagstiftningsåtgärd eller på annat sätt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide XII
1. This Convention shall come into force on the ninetieth
day following the date of deposit of the third instrument of ratification of accession.
2. For each State ratifying or acceding to this Convention
after the deposit of the third instrument of ratification or accession, this Convention
shall enter into force on the ninetieth day after deposit by such State of its
instrument of ratification or accession.
5
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 131
Artide XII
1. La présente Convention entrera en vigueur le quatrevingt-dixiéme
jour qui suivra la date du dépot du troisiéme instrument de ratification ou d'adhésion.
2. Pour chacun des Etats qui ratifieront la Convention
ou y adhéreront apres le dépöt du troisiéme instrument de ratification ou d'adhé-sion,
elle entrera en vigueur le quatrevingt-dixiéme jour qui suivra la date du dépöt
par cet Etat de son instrument de ratification ou d'ad-hésion.
Artikd XII
1. Denna
konvention skall
träda i kraft å nittionde da
gen efter det att det tredje
ratifikations- eller anslut
ningsinstrumentet depone
rats.
2. För varje stat, som ra
tificerar eller ansluter sig till
konventionen efter deposi
tionen av det tredje ratifi
kations- eller anslutningsin
strumentet, skall konventio
nen träda i kraft å nittionde
dagen efter det att ifrågava
rande stat deponerat sitt ra
tifikations- eller anslutnings
instrument.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Artide
XIII
1, Any Contracting State may denounce this Convention by
a written notification to the Secretary-General of the United Nations, Denun-ciation
shaU take effect one year after the date of receipt of the notification by the Secretary-General,
2, Any State which has
made a declaration or notifi
cation under artide X may,
at any time thereafter, by
notification to the Secretary-
General of the United Na
tions, declare that this Con
vention shall cease to extend
to the territory concerned
one year after the date of
the receipt of the notifica
tion by the Secretary-Gen
eral,
3. This Convention shall
continue to be applicable to
arbitral awards in respect
of which recognition or en
forcement proceedings have
been instituted before the
denundation takes effect.
Artide XIV
A Contracting State shall not be entitled to avaU itself
of the present Convention against other Contracting States except to the extent
that it is itself bound to apply the Convention,
Artide XV
The Secretary-General of the United Nations shall notify the
States contem-plated in artide VIII of the following:
Artide
XIII
1,
Tout Etat contractant
pourra dénoncer la présente Convention par notification écrite adressée au Secrétaire
general de FOrganisation des Nations Unies, La dénonciation prendra effet un
an a-prés la date oii le Secrétaire general de FOrganisation des Nations Unies aura
regu la notification,
2, Tout Etat qui aura fait une declaration
ou une notification conformément å Fartide X pourra notifier ultérieurement au Secrétaire general
de FOrganisation des Nations Unies que la Convention cessera de s'appli-quer
au territoire en question un an apres la date a laquelle le Secrétaire general
aura regu cette notification,
3, La présente Conven
tion demeurera applicable
aux sentences arbitrales au
sujet desquelles une proce
dure de reconnaissance ou
d'exécution aura été enta-
mée avant Fentrée en vi
gueur de la dénonciation.
Artide XIV
Un Etat contractant ne peut se rédamer des dispositions
de la présente Convention contre d'autres Etats contractants que dans la mesure
oii il est lui-méme tenu d'appUquer cette convention.
Artide XV
Le Secrétaire general de FOrganisation des Nations Unies notifiera
å tous les Etats vises å Fartide VIII:
Artikd
XIII
1,
Varje
fördragsslutande stat äger uppsäga denna konvention genom skriftligt meddelande
till Förenta Nationernas generalsekreterare. Uppsägningen träder i kraft ett
år efter den dag, då Förenta Nationernas generalsekreterare mottog meddelandet,
2,
Varje stat, som
avgivit en förklaring eller en anmälan i enlighet med artikel X, äger när som helst därefter meddela
Förenta Nationernas generalsekreterare att konventionen skall upphöra att äga
tillämpning på området i fråga ett år efter den dag, då generalsekreteraren
mottagit meddelandet.
3, Denna konvention skall alltjämt äga tillämpning på skUjedomar
beträffande vilka ett förfarande om erkännande och verkställighet påbörjats
innan uppsägningen träder i kraft.
Artikd XIV
Fördragsslutande stat får icke åberopa denna konvention
gentemot annan fördragsslutande stat i vidare mån än förstnämnda stat själv är
bunden av konventionen,
Artikd XV
Förenta Nationemas generalsekreterare skall underrätta
de stater, som avses i artikel VIII, om
opaginerad Kontrollera mot PDF
(a) Signatures and ratifications in accordance with artide VIII;
(b) Accessions in accordance with artide IX;
(c) Dédarations and notifications under artides I, X and
XI;
(d) The
date upon which
this Convention enters into
force in accordance with
artide XII;
(e) Denunciations
and no
tifications in accordance
with artide XIII,
Artide
XVI
1. This
Convention, of
which the Chinese, English,
French, Russian and Spanish
texts shaU be equally au
thentic, shall be deposited in
the archives of the United
Nations,
2, The Secretary-General
of the United Nations shall
transmit a certified copy of
this Convention to the
States contemplated in ar
tide VIII,
a) Les signatures et ratifications visées å Fartide
VIII;
b) Les adhésions visées å Fartide IX;
c) Les dédarations et notifications visées aux
artides premier, X et XI;
d) La date oii la présente
Convention entrera en vi
gueur, en application de
Fartide XII;
e) Les dénondations et
notifications visées å Far
tide XIII,
Artide
XVI
1, La présente Convention, dont les textes anglais, chinois,
espagnol, frangais et russe font également foi, sera déposée dans les archives
de FOrganisation des Nations Unies,
2, Le Secrétaire general de FOrganisation des Nations
Unies remettra une copie certifiée conforme de la présente Convention aux Etats
vises å Fartide VIII,
a) undertecknanden och ratifikationer i enlighet med
artikel VIII,
b) anslutningar i enlighet med artikel IX,
c) förklaringar och anmälningar jämlikt artiklarna I,
X och XI,
d) dagen för konventio
nens ikraftträdande jämlikt
artikel XII,
e) uppsägningar
och med
delanden i enlighet med ar
tikel XIII,
Artikd
XVI
1. Denna
konvention,
vars engelska, franska, kine
siska, ryska och spanska tex
ter äger hka vitsord, skall
deponeras i Förenta Natio
nernas arkiv,
2, Förenta
Nationernas
generalsekreterare skall
översända bestyrkt avskrift
av denna konvention tiU de
stater, som avses i artikel
VIII,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 4 De sakkunnigas förslag
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal
och skiljedomar
Härigenom
förordnas, att 2, 3, 5 och 79 §§ lagen (1929: 147) om uUändska skiljeavtal och
skiljedomar skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innebär
skiljeavtal, att skiljemannaförfarandet skall äga rum i viss främmande stat,
skall den stats lag äga tillämpning å avtalet.
Ha
parterna överenskommit att lagen i viss stat skall tillämpas på utländskt
skiljeavtal, skall överenskommelsen följas. Föreligger ej sådan
överenskommelse, tillämpas lagen i den stat där skiljemannaförfarandet avses
äga rum eller, om skiljedomen har meddelats, där detta skett.
Första stycket avser icke fråga om parts
rättshandlingsförmåga.
Utan hinder av första stycket anses utländskt skiljeavtal
vara slutet i giltig form, om det upprättats skriftligen och undertecknats av
parterna eller kommer till uttryck genom brev- eller telegramväxling.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tvistefråga,
som är föremål för utländskt skiljeavtal, må ej, om invändning däremot göres,
upptagas till prövning vid svensk domstol, så framt avtalet är giltigt enligt
den främmande lag, som därå äger tillämpning, och frågan även enligt den för
svenskt skiljeavtal gällande lag skulle kunna hänskjutas till skiljemän.
Tvistefråga,
som är föremål för utländskt skUjeavtal och som enligt svensk lag kan hänskjutas
till skiljemän, må ej, om invändning däremot göres, upptagas till prövning vid
svensk domstol, om avtalet är giltigt enligt den lag, som därå äger
tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Skiljedom
skall anses såsom utländsk, där den är meddelad å utländsk ort.
Skiljedom
skall anses såsom utländsk, om den är meddelad på utländsk ort. Detsamma
gäller, om den meddelats här i riket efter
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1971:131
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
skiljemannaförfarande, rum på utländsk ort.
61
som ägt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ej må uUändsk skiljedom här i riket gälla, där
1.
skiljeavtalet
är ogillt enligt den främmande lag, som därå äger tillämpning, eller
2.
skiljedomen
blivit undanröjd i den stat, där den meddelats, eller
3.
någon
omständighet eljest är för handen, på grund varav skiljedomen är utan verkan i
sagda stat, eller
4.
i den
stat pågår rättegång om skiljedomens giltighet, eller tid, som må vara stadgad
för dess överklagande, ännu ej gått till ända, eller
5.
skiljedomen
innefattar prövning av fråga, som enligt svensk lag ej må skjutas under
skiljemän, eller
6.
den
part, mot vilken skiljedonien åberopas, icke haft erforderlig tillgång att
utföra sin talan, eller
7.
den
fråga skiljemännen prövat blivit här i riket avgjord genom domstols eller överexekutors
efter skiljeavtalets ingående meddelade beslut, eller
8.
i
avseende å förfarandet eller skiljedomen föreligger omständighet, som medför,
att skiljedomens tillämpande skulle strida mot goda seder.
Ej skall dock omständighet som omförmäles under 3 eller 6
utgöra hinder för skiljedomens erkännande, med mindre sådan omständighet
åberopas av den, mot vilken skiljedomen göres gällande.
Utländsk
skUjedom gäller ej här i riket, om den mot vilken skiljedomen åberopas visar
1. att part, när skiljeavtalet träffades,
saknade rättshandlingsförmåga eller att skiljeavtalet är ogiltigt enligt den
lag, som därå äger tillämpning,
2.
att
skiljenämndens sammansättning eller skiljemannaförfarandet strider mot vad
parterna avtalat eller, om avtal härom saknas, mot lagen i den stat där
förfarandet ägt rum,
3.
att den
part, mot vilken skiljedomen åberopas, ej i vederbörlig ordning underrättats
om tillsättandet av skiljeman eller om skiljemannaförfarandet eller av annan
orsak icke varit i stånd utföra sin talan,
4.
att
skiljemännen överskridit sitt uppdrag, eller
5.
att
skiljedomen ännu icke blivit bindande för parterna eller att den undanröjts
eller dess verkställighet uppskjutits av behörig myndighet i den stat där den
meddelats eller enligt vars lag den meddelats.
Utländsk skiljedom gäller ej heller,
1.
om
skiljedomen innefattar prövning av fråga som enligt svensk lag ej må avgöras av
skiljemän, eller
2.
om en
tillämpning av skiljedomen skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för
rättsordningen här i riket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vill någon
erhålla verkställighet å utländsk skiljedom, göre därom ansökan hos Svea
hovrätt.
Ansökan om
verkställighet av utländsk skiljedom göres hos Svea hovrätt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Vid ansökningen skall fogas skUjedomen i huvudskrift
eller behörigen styrkt avskrift.
Är i den stat där skiljedomen givits tid stadgad för dess
överklagande, give sökanden ock in bevis av behörig utländsk myndighet att
klagan icke under den tid ägt rum.
Föreslagen
lydelse
Vid ansökningen skall fogas skiljedomen i huvudskrift
eller behörigen styrkt avskrift samt styrkt översättning till svenska språket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9 §
Ansökan, som------------------------------------ därå svara.
Har hos myndighet, som avses i 7 § första stycket 5,
framställning gjorts om undanröjande av skiljedom eller uppskov med dess
verkställighet, må hovrätten uppskjuta avgörandet samt, om sökanden begär
det, ålägga motparten att ställa skälig säkerhet.
Finner
sedan hovrätten anledning ej förekomma till antagande att för verkställigheten
möter hinder, varom i 7 § förmäles, förord-ne hovrätten om verkställighet;
och gånge då skiljedomen i verket likasom domstols laga kraft ägande dom, där
ej, efter klagan över hovrättens beslut. Konungen annorle-des förordnar.
Bifaller hovrätten ansökningen, verkställes skiljedomen
som svensk domstols laga kraftägande dom, om ej högsta domstolen efter talan
mot hovrättens beslut förordnar annat.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 5
1 Förslag tiU
Lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal
och skiljedomar
Härigenom
förordnas, att 4 § och 79 §§ lagen (1929: 147) om utländska skiljeavtal och
skiljedomar skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ej må på gmnd
av utländskt skUjeavtal skiljemannaförfarande äga rum här i riket, utan så är
att, i fall som avses i 1 § andra stycket, den part, mot vilken avtalet göres gäUande,
efter dess tUlkomst bosatt sig här i riket. I ty fall lände i avseende å
förfarandet till efterrättelse vad i lagen om skiljemän stadgas i fråga om
förfarande i anledning av svenskt skUjeavtal,
Ej må på
grund av utländskt skiljeavtal skiljemannaförfarande äga rum här i riket, utan
så är att, i fall som avses i 1 § andra stycket, skiljemännen eller skiljedomsinstitution
i enlighet med avtalet bestämt att förfarandet skall äga rum här i riket eller
den part, mot vilken avtalet göres gällande, efter dess tillkomst bosatt sig
här. I sådana fall länder i avseende å förfarandet till efterrättelse vad i
lagen om skUjemän stadgas i fråga om förfarande i anledning av svenskt
skiljeavtal.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ej må
utländsk skiljedom här i riket gälla, där
1,
skiljeavtalet
är ogillt enligt den främmande lag, som därå äger tillämpning, eller
2,
skiljedomen
blivit undanröjd i den stat, där den meddelats, eller
3,
någon
omständighet eljest är för handen, på grund varav skiljedomen är utan verkan i
sagda stat, eller
4,
j den
stat pågår rättegång om skiljedomens giltighet, eller tid, som må vara stadgad
för dess överklagande, ännu ej gått till ända, eller
Utländsk
skiljedom gäller ej här i riket, om den mot vilken skiljedomen åberopas visar
1,
att
part, när skiljeavtalet träffades, saknade behörighet att ingå sådant avtal
eller icke var behörigen företrädd eller att skiljeavtalet är ogiltigt enligt
den lag som enligt parternas överenskommelse skall tillämpas eller i avsaknad
av varje anvisning i sådant hänseende, lagen i den stat där skiljedomen
meddelats,
2,
att han
ej i vederbörlig ordning underrättats om tillsättandet av skiljeman eller om skiljemannaförfarandet
eller av annan orsak
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
5.
skiljedomen
innefattar prövning av fråga, som enligt svensk lag ej må skjutas under
skiljemän, eller
6.
den
part, mot vilken skiljedomen åberopas, icke haft erforderlig tillgång att
utföra sin talan, eller
7.
den
fråga skiljemännen prövat blivit här i riket avgjord genom domstols eller överexekutors
efter skiljeavtalets ingående meddelade beslut, eller
8.
i
avseende å förfarandet eller skiljedomen föreligger omständighet, som medför,
att skiljedomens tillämpande skulle strida mot goda seder.
Ej
skall dock omständighet som omförmäles under 3 eller 6 utgöra hinder för
skiljedomens erkännande, med mindre sådan omständighet åberopas av den, mot
vilken skiljedomen göres gällande.
Föreslagen
lydelse
icke varit i stånd att utföra sin talan,
3,
att
skiljemännen överskridit sitt uppdrag och skiljedomen av sådan anledning är
utan verkan i den stat där den meddelats eller enligt vars lag den meddelats,
4,
att
skiljenämndens tillsättande och sammansättning eller skiljemannaförfarandet
strider mot vad parterna avtalat eller, om avtal härom saknas, mot lagen i den
stat där förfarandet ägt rum och skiljedomen av sådan anledning är utan verkan
i den stat där den meddelats eller enligt vars lag den meddelats, eller
5,
att
skiljedomen ännu icke blivit bindande för parterna eller att den undanröjts
eller dess verkställighet uppskjutits av behörig myndighet i den stat där den
meddelats eller enligt vars lag den meddelats.
Utländsk skiljedom gäller ej heller,
1. om skiljedomen innefattar
prövning av fråga, som enligt
svensk lag ej må avgöras av skilje
män, eller
2. om en tillämpning av skilje
domen skulle vara uppenbart oför
enlig med grunderna för rättsord
ningen här i riket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vill någon
erhålla verkställighet å utländsk skiljedom, göre därom ansökan hos Svea
hovrätt.
Vid
ansökningen skall fogas skiljedomen i huvudskrift eller behörigen stjTkt
avskrift.
Är i den stat där skiljedomen givits tid stadgad för dess
överklagande, give sökanden ock in bevis av behörig utländsk myndighet att
klagan icke under den tid ägt rum.
Ansökan om
verkställighet av utländsk skiljedom göres hos Svea hovrätt.
Vid
ansökningshandlingen skall fogas skiljedomen i huvudskrift eller behörigen
styrkt avskrift samt styrkt översättning till svenska språket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
9 §
Ansökan, som i 8 § sägs, må ej bifallas utan att motparten
haft tillfälle att därå svara.
Gör
motparten invändning om att han gjort framställning om undanröjande av
skiljedom eller uppskov med dess verkställighet hos myndighet som avses i 7 §
första stycket 5, må hovrätten uppskjuta avgörandet samt, om sökanden begär
det, ålägga motparten att ställa skälig säkerhet vid äventyr att beslut om
verkställighet kan komma att meddelas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finner
sedan hovrätten anledning ej förekomma till antagande att för verkställigheten
möter hinder, varom i 7 § förmäles, förord-ne hovrätten om verkställighet; och
gånge då skiljedomen i verket likasom domstols laga kraft ägande dom, där ej,
efter klagan över hovrättens beslut. Konungen an-norledes förordnar.
Bifaller
hovrätten ansökningen, verkställes skiljedomen som svensk domstols laga kraft
ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hovrättens beslut förordnar
annat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän
Härigenom förordnas,
att 4 § lagen (1929: 145) om skUjemän skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ej må gentemot part, som
har hemvist utom riket och ej skulle, i tvist av den art varom fråga är, kunna
sökas vid svensk domstol, skiljemannaförfarande enligt denna lag inledas, med
mindre avtalet innebär, att förfarandet skall äga rum här i riket, eller parten
eljest därtill samtycker.
Ej må gentemot part, som
har hemvist utom riket och ej skuUe, i tvist av den art varom fråga är, kunna
sökas vid svensk domstol, skUjemannaförfarande enligt denna lag inledas, med
mindre avtalet innebär, att förfarandet skall äga rum här i riket, eller
skiljemännen eller skiljedomsinstitution i enlighet med skiljeavtalet bestämt
att förfarandet skall äga rum här i riket, eller parten eljest därtill samtycker.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Prop.
1971:131 67
Utdrag
av protokoll, hållet i lagrådet den 29 september 1971.
Närvarande:
justitierådet ALEXANDERSON, f, d, regeringsrådet ÖH-MAN, regeringsrådet KÖRLOF,
justitierådet WALBERG,
Enligt
lagrådet den 23 september 1971 tUlhandakommet utdrag av protokoU över justitieärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 4 juni 1971, hade Kungl, Maj:t
förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas över upprättade förslag till
1) lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar,
2) lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän.
Förslagen,
som finns bUagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Sigvard Holstad,
Förslagen
föranledde följande yttranden.
Förslaget
till lag om ändring i lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar
5
§
Jiistitieråden
Alexanderson och Walberg:
Vi
delar den av departementschefen, i anslutning till de sakkunniga, uttalade
meningen att det är naturligt att betrakta en skiljedom som utländsk, om skUjemannaförfarandet
ägt mm på uUändsk ort, I ett sådant fall skulle följaktUgen skUjedomen vara
att anse som utländsk, även om den av ett eller annat skäl eller måhända av en tUlfälUghet
kommit att underskrivas i Sverige, Omvänt måste då givetvis gälla att en
skiljedom borde anses som svensk, om skiljemannaförfarandet ägt rum här i rUcet,
oavsett att skUjedomen underskrivits på utländsk ort,
I
förevarande paragraf stadgas för närvarande att skUjedom skall anses såsom uUändsk,
om den är meddelad å utländsk ort. Uttrycket "meddelad" torde
emellertid vid lagens tUlkomst ha använts såsom ett begrepp med rent formeU
innebörd, närmast hänvisande just till orten för skiljedomens underskrivande
(givande), I sådant hänseende må anmärkas följande.
Den
sakkunnige, som år 1929 avlämnade förslag till den förevarande lagen, anförde
(se NJA II 1929 s, 79) att det onekligen i 1923 års protokoll
och 1927 års konvention fanns vissa detaljer som kunde bli
Prop. 1971:131 68
föremål
för meningsskUjaktighet, En sådan var den i de båda överenskommelserna antagna
regeln att en skUjedoms egenskap av uUändsk eller inländsk skuUe bero av orten
för dess meddelande. Under de förhandlingar som föregick protokollets
avfattande framhölls från svensk sida, att det mången gång kunde bero av ett ur
rättslig synpunkt irrelevant förhållande, t, ex, skiljemännens bekvämlighet
eller annan tillfällig omständighet, humvida skiljedomen blev meddelad i det
ena eller andra landet. Att denna anmärkning icke vann beaktande berodde av de
svårigheter det ansågs medföra att uppnå enighet om mera detaljerade regler. Om
det också måste beklagas, fortsatte utredningsmannen, att man ej såg sig i
stånd att övervinna dessa svårigheter, syntes dock häri ej ligga någon
avgörande betänklighet mot anslutning tUl protokollet. Att skiljedomen
meddelades utomlands, när förfarandet ägt rum inom landet eller när parterna
kunde antagas ha avsett att ernå en inländsk skiljedom eller när andra
omständigheter syntes ha påkaUat en sådan, inträffade dock helt visst endast
undantagsvis,
I anslutning till dessa
uttalanden upptog utredningsmannens förslag (NJA II 1929 s,
89) den regel som nu återfinnes i förevarande paragraf jämte ett förklarande
tillägg, åsyftande det fall att vid skiljedoms underskrivande skiljemännen
befunnit sig på skUda orter; i detta fall skulle domen anses meddelad där den
sista underskriften tUlkom, Lagrådet (a, a, s, 90) ifrågasatte icke
huvudregeln men påpekade, att till-lämpningssvårigheter ej sällan skulle
uppkomma, när domen icke innehöll uppgift om viss ort där den givits, TUläggsregeln
uteslöts på lagrådets hemställan.
Med
hänsyn till vad som sålunda återgivits av förarbetena till gällande lag kan
enligt vår mening knappast betvivlas att uttrycket "meddelad" i
förevarande paragraf vid dennas tillkomst var avsett att tolkas formellt,
ungefär liktydigt med "underskriven". Det är lämnat öppet hur tillämpningen
skulle ske i de undantagsfall då domen icke innehåller uppgift om var den
givits eller då den underskrivits både på svensk och utländsk ort.
Det
kan förtjäna att framhållas, mer än som skett i diskussionen, att en
tillämpning efter sådana formella kriterier icke saknar fördelar. Var och när
skUjedomen undertecknats framgår regelmässigt av domen, medan uppgift om var
förfarandet ägt rum ofta torde saknas, I allmänhet kan, med nyss angivna
tillämpning, lätt omedelbart avgöras om skUjedomen är svensk eller utländsk.
Att märka är härvid att ett sådant avgörande ankommer icke endast på Svea
hovrätt utan också på svensk utsökningsmyndighet hos vilken begäres verkställighet
enligt 46 § utsökningslagen. Också skiljemännen och parterna är betjänta av en
regel som är lätt att tUlämpa,
Emellertid
har, såsom de sakkunniga i förevarande lagstiftningsären-
Prop. 1971:131 69
de
erinrat, både i Internationella Handelskammarens skiljedomsregle-mente och i de
så kaUade Neuchätel Rules upptagits bestämmelser som innebär att skiljedom
anses meddelad på den ort där skiljeförfarandet ägt rum. Enligt
remissprotokollet skulle ett sådant betraktelsesätt vara allmänt vedertaget.
Såsom förut framhållits framstår det också som naturligt att betrakta en skUjedom
som utländsk, om skUjemannaförfarandet ägt rum på utländsk ort. Saklig
anledning kan ock förefinnas att på motsvarande sätt tolka och tiUämpa regler
som eljest (7 och 9 §§ i förslaget) hänvisar tUl stat där skiljedomen
meddelats.
Övervägande
skäl får därför anses föreligga, att avgörande blir, i vilken stat
skiljeförfarandet ägt rum. En regel av sådan innebörd får emellertid, såsom
framgår av det förut sagda, anses innefatta en saklig ändring av gällande rätt,
och en dylik ändring bör komma till uttryck i lagtexten. Detta kan ske genom
att i ett nytt andra stycke av förevarande paragraf införes en bestämmelse med
innehåll att vid tUlämp-ningen av denna lag skiljedom skall anses meddelad i
den stat, där skiljeförfarandet ägt rum.
Vi
hemställer att paragrafen ändras i enlighet med vad nu sagts, SärskUd
övergångsbestämmelse synes kunna undvaras,
7
§ Lagrådet:
Enligt
New Yorkkonventionen artikel V mom, 1 e) får erkännande och verkställighet av skUjedom
vägras bland annat i det fallet, att skUjedomen ännu icke blivit
"bindande" för parterna, I överensstämmelse härmed sägs i den
föreslagna punkten 5 i första stycket av förevarande paragraf, att uUändsk
skiljedom ej gäUer här i riket, om den mot vilken skUjedomen åberopas visar
att domen ännu icke blivit bindande för parterna. I konventionen torde icke
avses sådana fall, då skiljedomen i det land, där den meddelats, får
omedelbart verkställas, men tidsfrist som gäller för klander av skiljedomen
ännu icke är utlupen (jfr 21 § skiljemannalagen). Detta framgår indirekt av
artikel VI, enligt vilken, när upphävande av skiljedom yrkats
hos behörig myndighet i det land i vilket den meddelats eller enligt vars lag
den meddelats, den myndighet inför vilken den åberopas äger uppskjuta beslutet
om verkställighet. Vägran av verkställighet kan alltså icke förekomma. En motsvarande
bestämmelse har intagits i det föreslagna andra stycket av 9 § i förevarande
lag. Bestämmelsen innebär att, där motparten invänder att han gjort
framställning om undanröjande av skiljedomen hos behörig myndighet i
"hemlandet", hovrätten äger uppskjuta avgörandet.
Att
skiljedomen är bindande torde alltså i New Yorkkonventionen och den föreslagna
punkten 5 innebära att domen, om den går ut på fullgörelse, är verkställbar i
hemlandet och, där fråga är om faststäl-lelsedom, länder tUl omedelbar
efterrättelse i detta land. Det förhåUan-
Prop.1971:131 70
det,
att skiljedom, trots att den är på angivet sätt "bindande", inom viss
tidsfrist kan angripas med klander i hemlandet, hindrar sålunda i och för sig
ej verkstäUighet här.i riket. Som exempel på att skUjedom är bindande i den
angivna meningen liksom på motsatsen kan nämnas 46 § i svenska utsökningslagen.
Därav framgår, att klandermöjligheten i och för sig ej utgör hinder mot
verkställighet av svensk skUjedom, när det gäller domen i sak. Däremot
förutsattes för att skUjeman skall erhålla verkstälUghet av domen i vad avser
honom tillerkänd ersättning, att tid för parts talan mot skUjedomen i denna
del gått till ända och att sådan talan ej visas vara förd. I fråga om
huvudsaken men ej beträffande skiljemännens ersättning är sålunda skiljedomen
bindande för parterna i den mening som torde avses i konventionen. Ett exempel
på att uUändsk skiljedom icke är bindande är att domen kan överprövas i en
andra skiljedomsinstans och därför ej kan verkställas.
Mot
bakgrunden av det nu anförda anser lagrådet att ett förtydligande av begreppet
"bindande för parterna" i punkten 5 skulle vara av värde. Förslagsvis
kunde detta ske genom att det i lagtexten som ett hinder mot verkställighet här
i riket anges att skUjedomen ännu icke blivit verkställbar eller eljest
bindande för parterna i den stat där den meddelats eller enligt vars lag den
meddelats.
Lagrådet
hemställer att punkten 5 jämkas enligt vad nu sagts.
Förslaget
till lag om ändring i lagen om skiljemän
Lagrådet:
Förslaget
lämnas utan erinran.
Ur
protokollet: Ingrid Hellström
Prop.
1971:131 71
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 1
oktober 1971.
Närvarande: Statsministern PALME, statsråden ANDERSSON, JOHANSSON,
HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING,
LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.
T.f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lidbom
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande
över förslag till
1)
lag om
ändring i lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar,
2)
lag
(1929:145) om skiljemän.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Två ledamöter av lagrådet hemställer att i 5 § LUSK införs
en bestämmelse med innehåll att vid tillämpningen av denna lag skiljedom skall
anses meddelad i den stat där skiljeförfarandet ägt rum. Som framgår av
remissprotokollet anser jag det naturligt att betrakta skiljedom som meddelad
där förfarandet ägt rum. Emellertid har jag också uttalat att någon ändring i 5
§ inte synes behövlig. Tillräckliga skäl att frångå denna ståndpunkt föreligger
inte.
Vad lagrådet har anfört i anslutning till 7 § ger mig inte
anledning till erinran. Jag godtar också lagrådets förslag till utformning av
femte punkten.
I övrigt bör lagförslagen underkastas vissa redaktionella
jämkningar.
Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t genom
proposition föreslår riksdagen att
dels godkänna den i New York den 10 juni 1958 avslutade
konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar,
dels antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med
vidtagna ändringar.
Med bifall tUl vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
att tUl riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur
protokollet:
Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR, STHLM 1970 710334
Doktrin (2)
- Styckegodsbefordran enligt nya sjölagen — en replik, SvJT 1995 s. 865, på s. 872, 873 · Fritt tillgänglig
- Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis Internationell privat- och processrätt 1976—1980, SvJT 1982 s. 214, på s. 245 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
16 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (8)
8 kopplingar i 3 dokument.
- Prop. 1998/99:35 Ny lag om skiljeförfarande om s. 39 · s. 139 · s. 200 om s. 13 · s. 203 om s. 41 · och 1 till i texten
- Bet. 1971:JuU27 Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedo… s. 12 · s. 14 i texten
- Prop. 1975/76:48 med förslag till ändring i lagen (1929:145) om skiljemjän, m.m. i texten
Rättsfall (4)
4 kopplingar.
- NJA 2018 s. 504 »Den serbiska skiljedomen« om s. 34 i texten
- NJA 2018 s. 291 »Robot Grader« i texten
- NJA 2015 s. 315 om s. 37 i texten
- NJA 2010 s. 219 om s. 37 i texten
Doktrin (4)
4 kopplingar i 3 dokument.
- SvJT 1995 s. 865 Styckegodsbefordran enligt nya sjölagen — en replik s. 872 · s. 873 i texten
- Cars, Lagen om skiljeförfarande, 2001 s. 22 i texten
- SvJT 1982 s. 214 Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis Internationell privat- och processrätt 1976—1980 s. 245 i texten