Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i jordabalken, m.m.
1971 · 82 sidor, varav 63 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 63 av 82 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1971:179, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i jordabalken, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majrts
proposition nr 179 år 1971 Prop.
1971:179
Nr 179
Kungl.
]V[aj:ts proposition med förslag till lag om ändring i jordabalken, m. m.; given
Stockholms slott den 5 november 1971.
Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bUagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag om vars avlätande till riksdagen föredraganden hemstäUt.
Under
Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
CARL GUSTAF
CARL
LIDBOM
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås vissa smärre ändringar i nya jordabalkens bestämmelser
om panträtt i fast egendom i syfte att underlätta den praktiska tUlämpningen
av bestämmelserna. Vidare föreslås viss ändring i fråga om tiden för besvär mot
inskrivningsmyndighets beslut.
Propositionen
iimehåUer också vissa förslag för att ytterligare anpassa s. k. publika
arrendeupplåtelser till bl. a. de nya bestämmelserna i jordabalken om
besittningsskydd för jordbraksarrendator.
De
föreslagna ändringarna avses träda i kraft samtidigt med jordabalken, dvs. den
1 januari 1972.
1
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 179
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1971:179
1 Förslag till
Lag om ändring i jordabalken
Härigenom
förordnas, att 6 kap. 3 och 7 §§ samt 18 kap. 8 § jordabalken skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
När myndighet
vid utsökning eller i annat fall fördelar medel mellan rättsägare i
fastighet, har borgenär rätt att för fordran, som är förenad med panträtt i
fastigheten, med den företrädesrätt inteckningen medför enligt lag få
betalning ur medlen intUl pantbrevets belopp. I den mån detta ej förslär,
erhåller borgenären betalning ur medlen genom ett tillägg. Detta får icke
överstiga femton procent av pantbrevets belopp jämte sex procent årlig
ränta på detta belopp från den dag då fastigheten utmättes, konkursansökan
gjordes eller de medel nedsättes som eljest skall fördelas.
När myndighet vid utsökning eller i annat fall fördelar
medel mellan rättsägare i fastighet, har borgenär rätt att för fordran, som är
förenad med panträtt i fastigheten, med den företrädesrätt inteckningen medför
enligt lag fä betalning ur medlen intiU pantbrevets belopp. I den män detta ej
förslår, erhåller borgenären genom tillägg betalning ur medlen för ränta på
kapitalbelopp inom pantbrevets belopp, för skadestånd på grund av förtida
betalning samt för ersättning för indrivningskostnad och annan kostnad som föranledes
av fordringsförhållandet. Tillägget får icke överstiga femton procent av
fordringens inom pantbrevets belopp liggande kapitalbelopp jämte sex procent
årlig ränta på detta belopp från den dag då fastigheten utm'ättes,
konkursansökan gjordes eller de medel nedsättes som eljest skall fördelas.
Har flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och
har inteckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter
varandra, skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp avse
pantbrevens sammanlagda belopp.
7 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
fastighet överlåtits och har förre ägaren innan nye ägaren sökt lagfart
upplåtit panträtt i fastigheten, gäller upplåtelsen,
Har
fastighet överlåtits och har därefter förre ägaren upplåtit panträtt i
fastigheten, gäller upplåtelsen, om borgenären vid upp-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1971:179
Föreslagen
lydelse
låtdsen eller, när fordringen därefter överlåtits till
annan, denne vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om äganderättsöverlåtelsen.
Om fastigheten överlåtits även till annan, äger vad som sagts nu tiUämpning i
fråga om upplåtelse som den senare förvärvaren gjort.
Nuvarande lydelse
om borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen
därefter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken ägde eller bort
äga kännedom om äganderätts-överlåtelsen. Om fastigheten överlåtits även till
annan, äger vad som sagts nu tillämpning i fråga om upplåtelse som den senare
förvärvaren gjort innan den förre förvärvaren sökt lagfart.
Första stycket äger tillämpning även när fastigheten övergått
genom sådant förvärv som avses i 17 kap. 11 §.
18
kap.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har ärende
angående anteckning enligt 19 kap. 20 § att talan bUvit väckt om äganderätt
till fast egendom eller enligt 20 kap. 14 § att ägares rätt att förfoga över
egendomen är inskränkt eller enligt 7 § förköpslagen (1967: 868) att kommun
beslutat utöva förköpsrätt i fräga om egendomen upptagits på inskrivningsdag,
får den som därefter förvärvat egendomen eller panträtt eller annan rättighet
i denna icke till stöd för beståndet av förvärvet eller rätten till ersättning
enligt 4 § andra stycket åberopa att han vid förvärvet varken ägde eller bort
äga kännedom om omständighet som avses med anteckningen. Motsvarande gäller i
fråga om anteckning enligt 21 kap. 4 § att tomträttshavares rätt att upplåta servitut
eller rätt till elektrisk kraft i tomträtten är inskränkt.
Har ärende
angående anteckning enligt 19 kap. 20 § att talan blivit väckt om äganderätt
till fast egendom eller enligt 20 kap. 14 § att ägares rätt att förfoga över
egendomen är inskränkt eller enligt 7 § förköpslagen (1967: 868) att kommun
beslutat utöva förköpsrätt i fräga om egendomen upptagits på inskrivningsdag,
får den som därefter förvärvat egendomen eller annan rättighet i denna än panträtt
icke till stöd för beståndet av förvärvet eller rätten till ersättning enligt
4 § andra stycket åberopa att han vid förvärvet varken ägde eller bort äga
kännedom om omständighet som avses med anteckningen. Motsvarande gäller i
fråga om anteckning enligt 21 kap. 4 § att tomträttshavares rätt att upplåta servitut
eller rätt till elektrisk kraft i tomträtten är inskränkt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1971:179
2
Förslag tni
Lag
om ändring i lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken
Härigenom
förordnas i fräga om lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken,
dels att 41 och 44 §§
skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf,
58 a §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
41 §
Har avtal om jordbruksarrende Har avtal om jordbruksarrende
träffats före nya balkens ikraft- träffats före nya balkens ikraft
trädande och är upplåtelsen så- trädande och är upplåtelsen så
dan att äldre bestämmelser om dan att 2 kap. 5156 §§ lagen
optionsrätt ej kunnat tUfämpas (1907:36 s. 1) om nyttjanderätt
pä den, äger 9 kap. 713 §§ nya //// fast egendom ej kunnat till-
balken tiUämpning på avtalet, lämpas på den, äger 9 kap. 713
om antingen arrendatorn ensam §§ nya balken tillämpning pä av-
eller arrendatorn och före honom talet, om antingen arrendatorn
hans make eller någon av hans ensam eller arrendatorn och fö-
för'äldrar vid arrendetidens ut- re honom hans make eller nå-
gång brukat arrendestäUet under gon av hans föräldrar vid ar-
sammanlagt minst tio år. Det- rendetidens utgång brukat arren-
samma gäller, om den arrendetid destället under sammanlagt
som löper vid ikraftträdandet en- minst tio är. Detsamma gäller,
ligt avtalet utgår först sedan ar- om den arrendetid som löper vid
rendeförhållandet varat minst tio ikraftträdandet enligt avtalet ut-
år. går först sedan arrendeförhållan
det varat minst tio år.
Rätt
till förlängning av arrendeavtal enligt första stycket tiUkommer dock ej arrendatorn,
om jordägaren före utgången av år 1973, dock senast i samband med att tvist som
avses i 9 kap. 10 § nya balken prövas av arrendenäirmden, hos nämnden beg'är förklaring
att arrenderätten icke skall vara förenad med rätt till förlängning och
nämnden med hänsyn till omständigheterna finner skäl meddela sådan förklaring.
44
§ I fråga om avtal om jordbraksarrende, som före utgången av år 1981 ingås
beträffande sådan brakningsdel som avses i 2 kap. 49 § lagen (1907: 36 s. 1) om
nyttjanderätt tUl fast egendom, äger 2 kap. 63 och 64 §§ samt, såvitt angår förbehåU
stridande mot någon av dessa båda paragrafer, 2 kap. 65 § andra stycket och 68
§ första och andra styckena nämnda lag fortfarande tUlämpning.
Första
stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om avtal om jordbruksarrende som
före ut-
Prop.
1971:179 5
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
gången av år 1981 ingås beträffande sådan brukningsdd som
avses i 1 § lagen (1946:147) med särskilda bestämmelser om arrende av viss
kommunal jord. I stället för 2 kap. 68 § första och andra styckena lagen (1907:
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom till-lämpas 4 § första och andra
styckena förstnämnda lag.
58 a §
Bestämmelserna om besvärstid i 19 kap. 14 § andra stycket nya
balken träder, utan hinder av vad som sägs i 1 § denna lag, i kraft den dag
Konungen bestämmer. Till dess gäller, att besvärstiden vid beslut som avses i
19 kap. 14 § andra stycket nya balken är två veckor från den dag expeditionen i
ärendet hölls sökanden till hända, dock minst fyra veckor från den
inskrivningsdag till vilken beslutet är att fiänföra.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
3 Förslag till
Lag om ändring i ntsökningslagen (1877: 31 s. 1)
Härigenom förordnas, att 71, 91 a och 91 b §§
utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
71 §1 Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt
att sådant gods till säkerhet för sin fordran kvarhålla, må hinder därav ej
möta för godsets utm'ätande och försäljande för annan gäldenärens skuld; och njute
sådan borgenär rätt till betalning ur köpeskillingen, såsom i 6 kap. sägs. Den,
som har lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom, vare dock,
där egendomen icke utgöres av fartyg eller av gods i fartyg eller i luftfartyg,
ej pliktig att lämna panten från sig, med mindre full lösen därför gives, eller
panthavaren nöjes med att för sin betalning hålla sig tUl köpeskillingen; ej äge
panthavaren vägra att taga lösen, då den, i fall som nu är sagt, honom bjudes,
ändå att hans fordran ej är till betalning förfallen.
» Senaste lydelse 1971: 495.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1971:179
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Har
inteckning i luftfartyg eller reservdelar till sådant fartyg blivit av ägaren
till den intecknade egendomen lämnad såsom pant, skall inteckningen icke
utmätas utan i stället den rätt tUl andel i inteckningen, som, efter ty
särskilt 'är stadgat, må tillkomma gäldenären, tagas i mät i den ordning som
74 § stadgar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om
utmätning av ägarhypotek i fast egendom finnas bestämmelser i 91 a §.
Om
utmätning av pantbrev i fast egendom i den mån det ej utgör pant för fordran
finnas bestämmelser i 91 a §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid utmätning av ägarhypotek i fast egendom skall
pantbrevet tagas i förvar eller, om annan än den intecknade fastighetens ägare
innehar pantbrevet, förbud meddelas innehavaren att utlämna det utan tillstånd
av utmätningsmannen. Utmätningen är fullbordad först när så skett.
Den fasta
egendom vari ägarhypoteket gäller skall tagas i anspråk, om borgenären yrkar
det inom en månad från det att beslut meddelades om utmätning av ägarhypoteket.
När utmätningsmannen meddelat beslut om att den fasta egendomen tages i
anspråk, anses den utmätt. Om borgenären ej inom nämnda tid yrkat att den fasta
egendomen tages i anspråk eller yrkande därom återkaUas, skall det utmätta ägarhypoteket
pantförskrivas till honom enligt 91 b §.
Råder
tvist huruvida ägarhypotek för gäldenären föreligger, skall utmätningsmannen,
om skäl äro d'ärtill, förelägga utmätningssökanden att inom en månad efter
det att föreläggandet delgivits honom vid domstol som anges i 10 kap. 10 §
rättegångsbalken v'äc-ka talan mot gäldenären och den som bestrider dennes
rätt. Innan
/ den mån pantbrev i fast egendom ej utgör pant för fordran
får det tagas i anspråk genom utmätning hos faslighetens ägare.
Vid sådan utmätning skall pantbrevet tagas i förvar
eller, om annan än den intecknade fastighetens ägare innehar pantbrevet, förbud
meddelas innehavaren att utlämna det utan tUlstånd av utmätningsmannen.
Utmätningen är fullbordad först när så skett.
Har utmätning skett enligt 1 mom., skall den fasta
egendomen tagas i anspråk, om borgenären yrkar det inom en månad från
utmätningsbeslutet. När utm'ät-ningsmannen meddelat beslut om att den fasta
egendomen tages i anspråk, anses den utmätt. Om borgenären ej inom nämnda tid
yrkat att den fasta egendomen tages i anspråk eller yrkande därom återkallas,
skall pantbrevet pantförskrivas till honom enligt 91b§.
Råder tvist huruvida något finns att utmäta enligt 1 mom.,
skall utmätningsmannen, om skäl äro d'ärtiH, förelägga utm'ätnings-sökanden att
inom en månad efter det att föreläggandet delgivits honom vid domstol som
anges i 10 kap. 10 § rättegångsbalken väcka talan mot gäldenären och
den som bestrider att
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 Senaste lydelse 1971: 495.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1971:179
Nuvarande lydelse
tvisten blivit avgjord genom dom som vunnit laga kraft fär
beslut om fastighetens tagande i anspråk meddelas eller pantförskrivning av ägarhypoteket
ske endast om rätten förklarar hinder ej möta däremot.
Efterkommer ej utmätningssökanden föreläggande enligt 3
mom. och är ej talan i saken väckt av annan part, går utmätningen äter.
Föreslagen lydelse
något finns att utmäta. Innan tvisten blivit avgjord genom
dom som vunnit laga kraft fär beslut om fastighetens tagande i anspråk
meddelas eller pantförskrivning av pantbrevet ske endast om rätten förklarar
hinder ej möta däremot.
Efterkommer
ej utmätningssökanden föreläggande enligt 4 mom. och är ej talan i saken väckt
av annan part, går utm'ät-ningen äter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Pantförskrivning
av ägarhypotek sker genom att utmätningsmannen tUl borgenären utfärdar bevis
att pantbrevet utgör pant för dennes fordran och överlämnar pantbrevet till
honom eller, om annan än fastighetens ägare innehar detta, underrättar innehavaren
om pantförskrivningen. I underrättelsen skall anges, att innehavaren ej får
utlämna handlingen till skada för borgenären. Ägarhypotek som tUlkommer ägare
av andel i fastighet får ej pantförskrivas för sig.
Pantförskrivning
av pantbrev sker genom att utmätningsmannen till borgenären utfärdar bevis
att pantbrevet utgör pant för dennes fordran och överlämnar pantbrevet till
honom eller, om annan än fastighetens ägare innehar detta, underrättar
innehavaren om pantförskrivningen. I underrättelsen skall anges, att innehavaren
ej får utlämna handUng-en till skada för borgenären. Andel i pantbrev som
tillkommer delägare i fastigheten får ej pantförskrivas för sig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Har ägarhypotek utmätts före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande, medför utmätningen, om den fasta egendomen tagits i anspråk
enligt 91 a § 3 mom., ej rätt till betalning genom tillägg enligt 6 kap. 3 §
jordabalken. Har försäljning av ägarhypoteket ej ägt rum före ikraftträdandet,
tillämpas i övrigt bestämmelserna i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) sådan
sistnämnda lag lyder den 1 januari 1972, om ej annat följer av punkt 4 av
övergångsbestämmelserna till lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen
(1877: 31 s. 1). Tid som anges i 91 a § 3 mom. räknas därvid från
ikraftträdandet.
Senaste lydelse 1971: 495.
Prop.
1971:179 8
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971:495) om ändring i utsökningslagen
(1877: 31 s. 1)
Härigenom förordnas, att punkt 2 av
övergångsbestämmelserna till lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen
(1877: 31 s. 1) skall upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning
av fast egendom
Härigenom förordnas, att 2, 26, 27, 33, 39 och 58 §§ lagen
(1971: 494) om exekutiv förs'äljning av fast egendom skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 § Vad i denna lag s'ägs om utm'ätt fast egendom gäUer i tiU'ämpliga
delar även när fast egendom skall säljas exekutivt under konkurs.
Vad som sägs om fordran som Vad som sägs om fordran som
Ur förenad med panträtt i fast är förenad med panträtt i
fast
egendom gäller även rätt till be- egendom gäller även fordran för
talning på grund av ägarhypotek, vilken fast egendom tagits i an-
om ej annat följer av särskilda språk enligt 91 a § 3 mom. utsök-
bestämmelser i lagen. ningslagen (1877: 31 s. 1) samt,
om ej annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag,
rätt till betalning på grund av ägarhypotek.
De bestämmelser som meddelas om pantbrev gäller i tillämpUga
delar även vilandebevis.
26 § Fordringar och rättigheter upptages efter det företräde
som gäUer enligt lag. Inskriven rättighet har företräde framför fordran med förmänsrätt
pä grund av utmätning, om inskrivning sökts före dagen för utmätningen.
Kostnaden för förfarandet upptages närmast före exekutionsfordringen.
Tillägg som avses i 6 kap. 3 § Ränta och annan biförpliktelse
jordabalken upptages före pant- upptages
före fordringens kapital
brevets belopp, om ej borgenären belopp, om
ej borgenären yrkar
yrkar annat. annat.
Prop.
1971:179 9
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Fordran eller rättighet upptages i förteckningen även om
den är beroende av villkor eller tvistig. Är panträtt för fordran beroende av
att sökt inteckning beviljas eller är inskrivning av rättighet sökt men ännu
ej beviljad, upptages fordringen eller rättigheten med det företräde som
tillkommer den, om inteckningen eller inskrivningen beviljas.
När
försäljning begärts av förvaltaren i konkurs, anses konkursboet som sökande
utan förmånsrätt, om ej anslutning enligt 13 § ägt ram.
opaginerad Kontrollera mot PDF
27 §
Fordran upptages med det belopp till vilket den beräknas uppgå på
tillträdesdagen, dock med den begränsning som kan följa av att panträtt ej fär
åtnjutas för mer än pantbrevets belopp jämte tillägg enligt 6 kap. 3 §
jordabalken. Understiger fordringen pantbrevets belopp, upptages återstoden
som ägarhypotek.
Om i fastigheten gäller pant- Om i fastigheten gäller pant-
brev
som ej innehaves av ägaren brev som ej innehaves av ägaren och någon
fordran för vilket och någon fordran för vilken
pantbrevet
utgör säkerhet ej blivit anmäld, upptages pantbrevets belopp och det tillägg
enligt 6 kap. 3 § jordabalken som med hänsyn till ägarens uppgifter och andra
omständigheter kan antagas böra utgå.
Ägarhypotek upptages utan tillägg, om det ej är
utmätt.
pantbrevet
utgör säkerhet ej blivit anmäld, upptages pantbrevets belopp och ett till tio
procent av detta belopp beräknat tillägg.
Ägarhypotek upptages utan tUlägg enligt 6 kap. 3 §
jordabalken.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rättighet upptages utan att något belopp anges.
opaginerad Kontrollera mot PDF
33 § Tomträtt som inskrivits är vid försäljningen skyddad
utan särskilt förbehåU. Annan nyttjanderätt samt servitut och rätt
till elektrisk kraft är skyddade utan särskilt förbehåll, om rättigheten har
bättre rätt än exekutionsfordringen.
I
andra fall än som
avses i första stycket skall nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk
kraft särskilt förbehållas, om det saknas anledning antaga att de belastar
fastigheten till beaktansvärd skada för innehavare av fordran med bättre
rätt. Härvid skall rätt till betalning på grund av ägarhypotek icke anses som
fordran.
I andra fall än som avses i första stycket skall
nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft särskilt förbehållas, om
det saknas anledning antaga att de belastar fastigheten till beaktansvärd
skada för innehavare av fordran med bättre rätt. Härvid skall rätt till betalning
pä grand av ägarhypotek icke anses som fordran, i den mån ägarhypoteket ej är
utmätt.
Talan mot överexekutors beslut varigenom
rättighet förbehållits enligt andra stycket fär föras endast av den som
bestritt att förbehål-
Prop. 1971:179 10
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
let
göres. Innehavare av rättighet som ej sålunda förbehållits får ej föra talan
mot överexekutors beslut i denna fråga.
Rättighet
som ej enligt första stycket är skyddad utan särskUt förbehåll och icke heller
förbehållits enligt andra stycket kan skyddas genom förbehåU vid auktionen
enligt 39 §.
39 §
Om sakägarförteckningen upp- Om sakägarförteckningen upp
tager rättighet som ej enligt 33 § tager rättighet som ej enligt 33 §
första stycket är skyddad utan första stycket är skyddad utan
särskilt förbehåll och ej heller särskilt förbehåll och ej heller
förbehåUits enligt 33 § andra förbehållits enligt 33 § andra
stycket, skall fastigheten först ut- stycket, skall fastigheten först ut
ropas utan förbehåll om rättighe- ropas utan förbehåll om rättighe
tens bestånd och därefter med tens bestånd och därefter med
sådant förbehåll. Uppnås vid det sådant förbehåll. Uppnås vid det
senare utropet bud som täcker senare utropet bud som täcker
fordringar med bättre rätt än rät- fordringar med bättre rätt än rät
tigheten eller som, utan att täcka tigheten eller som, utan att täcka
dessa, är lika högt som eller hög- dessa, är lika högt som eller hög
re än budet vid det föregående re än budet vid det föregående
utropet, har budet vid det senare utropet, har budet vid det senare
utropet företräde. Att ägarhypo- utropet företräde. Att ägarhypo
tek i den mån det ej är utmätt tek icke täckes utgör ej hinder
icke täckes utgör ej hinder mot mot att bud med förbehåll för
att bud med förbehåll för rättig- rättigheten godtages.
heten godtages.
Upptager
sakägarförteckningen två eller flera sådana rättigheter som avses i första
stycket, skall fastigheten först utropas utan förbehåll för någon av
rättigheterna och därefter med förbehåU först endast för den rättighet som har
bästa rätt och efter hand för ökat antal rättigheter enligt deras inbördes
ordning. Bud som skyddar flera rättigheter än annat bud har företräde framför
detta, om det icke leder till sämre täckning av fordran som har bättre rätt än
någon av rättigheterna.
När
bud med förbehåll för rättighet ej täcker fordringar med bättre rätt, kan rättighetshavaren
skydda sin rättighet genom att betala skillnaden mellan det budet och bud utan
förbehåll för rättigheten eller så stor del av skillnaden som behövs för att
täcka fordringar med b'ättre räti.
Om rättighetshavare
i fall som avses i andra stycket är villig att betala enligt vad nyss sagts men
till följd av att flera tillskott erfordras det sålunda erbjudna beloppet ej
ensamt eller i förening med annat tillskott som bjudes är tillräckligt för att
hans rättighet skall skyddas enligt tredje stycket, skall fastigheten utropas
med förbehåll för rättigheten och den eller de rättigheter som är skyddade
genom tidigare bud och annat tiUskott som bjudes.
Om
borgenär, vars fordran ej blivit täckt genom visst bud, godtager budet, skall
fordringen vid tillämpning av första-fjärde styckena anses som täckt.
Prop.1971:179 H
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Om
rättighetshavare i stället för att betala ställer säkerhet, skall det gälla.
58 §
Vid försäljning under hand Vid försäljning under hand
skall köparen åläggas att svara skall köparen åläggas att svara
för alla fordringar som på grund för alla fordringar som pä grund
av panträtt, utmätning eller el- av panträtt, utmätning eller el
jest är förenade med förmånsrätt jest är förenade med förmånsrätt
i fastigheten och kostnaden för i fastigheten och kostnaden för
förfarandet, i den mån ej borge- förfarandet, i den män ej borge
när kan erhålla betalning ur and- när kan erhålla betalning ur and
ra tiUgängliga medel eller avstår ra tillgängliga medel eller avstår
frän förmånsrätt i fastigheten el- från förmånsrätt i fastigheten el
ler sökanden medger att försälj- ler sökanden medger att försälj
ning får ske utan att kostnaden ning får ske utan att kostnaden
för förfarandet blir täckt. Rätt på för förfarandet blir täckt. Rätt pä
grund av ägarhypotek anses icke grund av ägarhypotek anses icke
som fordran i den mån ej ägar- som fordran.
hypoteket är utmätt.
Fordran
som är förfallen till betalning skall betalas kontant, om ej köparen visar att
han avtalat annat med borgenären eller betalning skall utgå ur särskilt
tillgängliga medel. Om ej sökanden avstått från täckning av kostnaden för
förfarandet, skall vad som behövs för sådan täckning betalas kontant.
Före
försäljningen upplåten rättighet som grundas pä skriftlig handling skall
förbehållas. Härvid äger 47 § motsvarande tillämpning.
Köparen
skall lämna handpenning enligt vad som i 35 § föreskrives i fråga om inrop pä
auktion. Återstoden av den kontanta köpeskillingen skall betalas senast fyra
veckor efter det att köpehandling upprättats. Försummas det är köpet ogUtigt.
Blir
köpet ogiltigt, äger bestämmelserna i 43 § om handpenning motsvarande
tillämpning. Vad i 43 § första stycket sägs om auktion gäller även försäljning
under hand.
I
övrigt bestämmer överexekutor köpevillkoren.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
6
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden
Härigenom
förordnas, att 7 § lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden skall
upphöra att gälla vid utgången av år 1971.
1
Senaste lydelse av 7 § 1964: 670.
Prop. 1971:179 12
7
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning
Härigenom
förordnas i fråga om lagen (1966: 454) om företagsinteckning,
dels
att i 10, 17, 2123, 26, 2931, 34 och 35 §§ ordet "inskrivningsdomare"
i olika böjningsformer skall bytas ut mot "inskrivningsmyndighet" i
motsvarande form,
dels
att 4 och 16 §§ samt punkt 3 av övergångsbestämmelserna till lagen skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Företagsinteckning gäller i näringsidkarens lösa egendom, i den mån
denna hör tUl den intecknade verksamheten och utgöres av
1. inventarier, varor eller andra lösören, dock ej
fartyg som kan in-tecknas för fordran eller luftfartyg eller sådan reservdel tiU
luftfartyg som kan omfattas av inteckning i luftfartyg,
2. byggnad eller anläggning 2.
byggnad eller annan anlägg-som icke bör till tomträtt eller ning
som icke hör till tomträtt, vattenfallsrätt,
3. arrenderätt, hyresrätt, rät- 3.
arrenderätt, hyresrätt, rättighet som avses i 1 kap. 7 § la- tighet
som avses i 7 kap. 3 § Jörgen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) dabalken,
bostadsrätt eller rätt om nyttjanderätt till fast egen- till
gruva eller annan gruvegen-dom, bostadsrätt eller rätt till dom,
om rättigheten kan utmä-gruva eller annan gruvegendom, tas,
om
rättigheten kan utmätas,
4. nyttjanderätt till inventarier eller andra lösören,
om rättigheten kan utmätas,
5. patent, upphovsrätt, eller annan rättighet av
immateriell art, om rättigheten kan utmätas,
6. fordran pä vederlag för överlåtelse eller
upplåtelse av egendom av sådant slag, som avses under 15, eller på ersättning
med anledning av att sådan egendom skadats eller gått förlorad eller tagits i
anspråk genom expropriation eller liknande förfarande,
7. fordran på vederlag för arbete.
Överlåtes
verksamheten, g'äller inteckningen i överlåtarens fordran pä vederlag, i vad
detta avser egendom som vid överlåtelsen omfattades av inteckningen.
16
§
Ärende
om företagsinteckning Ärende om företagsinteckning
upptages av
inskrivningsdomaren upptages av inskrivningsmyndig-
för stad som är s'äte för Tänssty-
heten för kommun som är säte
relsen i det län där
verksamheten för länsstyrelsen i det län där
Prop. 1971:179 13
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
bedrives
eller, om näringsidkaren verksamheten bedrives eller, om
är aktiebolag, bolagets styrelse näringsidkaren är aktiebolag, bo-
har sitt säte. lagets styrelse har sitt säte.
Över
ärenden om företagsinteckning föres särskild inskrivningsbok.
3.
Bestämmelserna i den nya lagen skola tillämpas på meddelad eUer sökt förlagsintecknmg
eller inteckning i jordbruksinventarier, om annat ej framgår av bestämmelse
under a)f) i det följande.
a) Är egendom, i vilken förlagsinteckning eller
inteckning i jordbruksinventarier gäller, utmätt vid lagens ikraftträdande
eller är näringsidkaren försatt i konkurs på grand av ansökan som gjorts före
ikraftträdandet, skall i stället för bestämmelserna i 4, 13 och 14 §§, 15 §
andra stycket, 32 § samt 4 nedan äldre lag gäUa beträffande utmätningen eller konkm-sen.
b) Är vid lagens ikraftträdande fartyg som kan intecknas
för fordran eUer luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan
omfattas av inteckning i luftfartyg föremål för beviljad eUer sökt förlagsinteckning,
omfattar inteckningen utan hinder av bestämmelsema i 4 § alltjämt egendomen
eller utestående köpeskilling för denna. Detta gäller dock icke i konkurs som
inträder på grand av ansökan som göres senare än tio år efter lagens ikraftträdande.
Bestämmelsen om förmånsrätt vid utmätning i 13 § skall ej tillämpas på sådan
egendom som avses här.
c) Den nya lagen medför icke någon inskränkning i inteckningsha-vares
rätt att erhålla ränta som belöper på tid före lagens ikraftträdande.
d) Bestämmelsen
i 12 § skall ej tillämpas, om köpeavhandlingen upp
rättats innan lagen trädde i kraft.
e) Inteckningsärende
som ej avgjorts vid lagens ikraftträdande skaU
prövas enligt äldre lag men handläggas enligt den nya lagen.
f) Bestämmelsen
i 2 § lagen f) Bestämmelsen i 2 § lagen
om förlagsinteckning i vissa olje- om förlagsinteckning i vissa olje
lager skall aUtjämt tiUämpas på lager skall alltjämt tiUämpas på
förlagsinteckning i oljelager som förlagsinteckning i oljelager som
beviljats eller sökts före den nya beviljats eller sökts före den nya
lagens ikraftträdande. Avser så- lagens ikraftträdande. Avser så
dan inteckning lager som tillhör dan inteckning lager som tiUhör
annan än aktiebolag, skall ärende annan än aktiebolag, skall ärende
angående inteckningen även efter angående inteckningen upptagas
den nya lagens ikraftträdande av inskrivningsmyndigheten i
upptagas av inskrivningsdomaren Stockholms domsaga.
i
Stockholm.
Föreskrift
om företagsinteckning i atman författning skall tiUämpas även på
förlagsinteckning eller inteckning i jordbraksinventarier, om annat ej föreskrives.
Deima
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Vid
tiUämpning av 4 § första stycket 2 skall vattenfallsrätt anses likställd med
tomträtt.
Prop. 1971:179 14
Utdrag
av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kimgl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet på Stockholms slott den 8 oktober 1971.
Närvarande:
Statsministern PALME, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING,
NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG,
LIDBOM, FELDT.
Statsrådet
Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga
om ändring i jordabalken, m. m. och anför.
1
Inledning
Den
nya jordabalken (JB) utfärdades den 17 december 1970 (1970: 994). Enligt 1 §
lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken (JP) träder JB i kraft den 1
januari 1972. Samtidigt träder fastighetsbildningslagen (1970:988) och lagen
(1971:494) om exekutiv för-s'äljning av fast egendom (försäljningslagen) jämte tUl
denna anslutande följdändringar (SFS 1971: 495) i utsökningslagen (1877: 31 s.
1) (UL) i kraft. Detsamma gäller en omfattande följdlagstiftning till de nu
nämnda lagkomplexen.
I
en skrivelse den 16 juni 1971 till chefen för justitiedepartementet har Föreiungen
mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, Svenska Bankföreningen, Svenska
Sparbanksföreningen, Sveriges Allmänna Hypoteksbank och Sveriges Jordbrakskasseförbund
(i fortsättningen kaUade kreditorganisationerna) anfört att vissa av besfämmelserna
i JB om panträtt i fast egendom kommer att medföra betydande problem i den
praktiska tUlämpningen. Dessa problem skulle kunna övervinnas genom några
mycket begränsade ändringar av bestämmelserna.
Med
anledning av kreditorganisationernas skrivelse har överläggningar ägt rum med
företrädare för dessa. På grundval av de synpunkter som därvid har kommit fram
har inom justitiedepartementet utarbetats förslag till vissa ändringar i JB, UL,
lagen (1971:495) om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) och
försäljningslagen. Inom departementet har också utarbetats förslag till
ändring i JP, inneb'ärande
Prop. 1971:179 15
att
ikraftträdandet av bestämmelserna i JB om beräkning av besvärstiden vid vissa
beslut i inskrivningsärenden senardäggs.
Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 juni 1970 tiUkaUa-de chefen för
jordbruksdepartementet en sakkunnig, hovrättsrådet Mauritz Bäärnhidm, för att
se över bestämmelserna om utarrendering av publik jord. Den sakkunnige, som
för utredningsverksamheten antog beteckningen publika arrendeutredningen,
avlämnade i juni 1971 promemorian (Ds Jo 1971: 4) Publika arrenden vid
övergången till nya jordabalken. Promemorian innehåller förslag till ändring i
41 § JP. Publika arrendeutredningens förslag har remissbehandlats och därefter
bearbetats inom justitiedepartementet. Samråd har därvid skett med chefen för
jordbruksdepartementet.
Slutligen
har inom justitiedepartementet utarbetats förslag tUl ändring i lagen (1946:
807) om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen) och i lagen (1966: 454)
om företagsinteckning (FL). Ändringarna innebär en anpassning av bestämmelserna
till JB.
Den
föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft samtidigt som JB, dvs.
den 1 januari 1972.
2
Panträttens innebörd
2.1
Gällande rätt
Enligt
18 § 1 mom. förordningen (1875: 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom
(IF) medför inteckning för fordran rätt att i den ordning som UL bestämmer ur
den intecknade egendomen fä ut vad som blivit intecknat. Beträffande intecknad
ränta görs dock en begränsning. Inteckningshavaren har inte rätt att få ut
ränta för längre tid före den dag utmätning sker eller konkurs inleds än två
år. Av 25 § andra stycket IF följer att, om inteckningen innehas av fastighetsägaren
sj'älv, denne inträder i den rätt som annars skulle ha tillkommit borgenär.
Fastighetsägaren är alltså berättigad att vid utsökning eller när medel i
annat faU av myndighet fördelas mellan rättsägare i fastigheten uppbära på
inteckningen utfallande belopp. Inteck-rungen sägs tillkomma fastighetsägaren
som ägarhypotek. Han får dock inte tillgodogöra sig ränta.
Vad
som sagts nu gäller enligt 25 § tredje stycket IF också n'är inteckningen
innehas av borgenär men, exempelvis pä grund av att avbetalning skett, endast tUl
en del får göras gällande mot fastighetsägaren. Borgenären har dock företräde
för sin fordran. Om borge-n"ärens anspråk grundas uteslutande pä
inteckningshandlingen, föreligger alltså ett fastighetsägaren tUlkommande ägarhypotek
i den män borgen'ärens kapitalfordran understiger inteckningens kapitalbelopp.
Har ränta utfästs i inteckningshandlingen, får borgenären ur fastighe-
Prop. 1971:179 16
ten
uppbära också ogulden ränta men även i detta fall med den begränsning som
följer av den fömt angivna tväärsregdn.
Om
inteckningshandlingen har lämnats som säkerhet för en borgenärs fordran
vanligen en omslagsrevers eller således den situation som man i praktiken har
att räkna med blir rättsläget betydligt mera komplicerat. På grund av
omslagsreversen har borgenären i detta fall som regel dels en kapitalfordran,
dels en räntefordran. I rättspraxis anses hans möjligheter att ta
inteckningshandlingen i anspråk för dessa fordringar vara mycket stora.
Kapitalbelopp behöver inte avräknas mot kapitalbelopp och inte heller ränta
mot ränta. Borge-n'ären kan alltså ta ut sin räntefordran ur
inteckningshandlingens kapitalbelopp med undanträngande av ett annars
uppkommande överhy-potek likaväl som det 'är möjligt att ta ut
kapitalfordringen ur inteckningsräntan med den begränsning som följer av tvåårsregeln.
Med en sådan ordning blir fastighetsägarens rätt till ägarhypotek svävande. I
själva verket föreligger normalt inte något ägarhypotek aUs. Detta beror på att
borgenärens räntefordran i princip är till sitt belopp obestämd. Först i
exekutionsögonblicket visar det sig hur stor räntefordringen verkligen är, och
den kan dä med undanträngande av överhy-poteket ta hela inteckrungshandlingens kapitalbelopp
i anspråk. Fastighetsägarens rätt till ägarhypotek kan också vara utesluten av
den orsaken att borgenärens kapitalfordran är obestämd. Inteckningshandlingen
kan exempelvis ligga som säkerhet för ett byggnadskreditiv eller ett
garantiåtagande.
Vad
som har sagts om borgenärs rätt att ta ut betalning ur fastighet på grund av
inteckning gäller givetvis också i fall då inteckningshandling har länmats som
säkerhet för flera borgenärers fordran. I det vanliga fallet att
inteckningshandlingen har pantsatts för en borgenärs fordran och i andra hand
för annan borgenärs fordran står sålunda för andra-handspanthavarens räkning tiU
förfogande vad som återstår av inteckningens kapitalbelopp och maximalränta
sedan förstabandspantbavaren fått hela sin fordran täckt.
2.2
Bestämmelserna i JB
Panträtten
är enligt JB uppbyggd pä ett annat sätt än enligt gäUande rätt. Den nuvarande konstmktionen
med ett skriftligt fordringsbevis, på vilket fastighetsägaren tecknar
medgivande till inteckning och på grund av vilket inteckning sedan meddelas i
fastigheten, har övergivits. I det intecknade skuldebrevets ställe träder en handUng
pantbrevet som utfärdas av inskrivningsmyndigheten som bevis om att
inteckning har beviljats (jfr 6: 1 JB).
Även
innebörden' av panträtten har ändrats väsentligt i JB. Av största betydelse i
förevarande h'änseende 'är att inteckningsräntan genom be-
Prop.
1971:179 17
stämmelserna
i 6: 3 JB ersatts av ett tUlägg. Borgenärens rätt till betalning ur
fastigheten med stöd av panträtt är sålunda inte begränsad till pantbrevets
belopp. Säkerheten består dessutom av ett särskilt tUlägg som uppgår till högst
15 "fo av nämnda belopp. Tillägget är avsett att täcka borgenärens anspråk
på ränta och hans krav på ersättning för kostnader som föranleds av fordringsförhällandet.
Härutöver får borgenären tillgodogöra sig ränta efter 6 "fo om året för
tiden efter det att fastigheten utmättes eller efter motsvarande tidpunkt i
andra fall av medelsfördelning.
Det
särskUda tiUägget fär tas i anspråk bara linder vissa s'ärskilt angivna
förutsättningar. Avsikten är att rätten att utnyttja tUlägget skall vara
begränsad enbart till vad som fordras för att det primära syftet med tiUägget
skall komma till sin rätt, nämligen att ge parterna möjlighet att i normala
fall utnyttja hela pantbrevets belopp som säkerhet för kapitalfordringen (jfr prop.
1970: 20 del B s. 308). För det första får tillägget tas i anspråk bara om
pantbrevets belopp inte förslår. För det andra får tiUägget utnyttjas endast
för betalning av ränta på fordringens kapitalbelopp i den män detta inte
överstiger pantbrevets belopp, av skadestånd på grund av förtida betalning eUer
av ersättning för indrivningskostnad eller annan kostnad som föranleds av fordrmgsförhållandet.
Borgenären har alltså inte rätt att få betalning för sin kapitalfordran ur
tillägget. Inte heller får han, oni fordringen överstiger pantbrevets belopp,
uppbära betalning för den ränta som hänför sig till det överskjutande beloppet.
De
bestämmelser som begränsar borgenärs rätt att utnyttja tiUägget fär särskild
betydelse för andrahandspanthavare. Andrahandspantsätt-ning uppkommer genom att
fastighetsägare, som lämnat pantbrev som pant till borgenär, pantförskriver
pantbrevet även till annan borgenär. Denne senare får på grand av sådan
pantförskrivning utnyttja det överhypotek som föreligger eller kan uppkomma. De
förut angivna begränsningarna i möjligheten att utnyttja tillägget medför, att
en andrahandspanthavare får betalning ur fastigheten endast om första-handspanthavarens
totala anspråk således även utm'ätningsräntan understiger pantbrevets
kapitalbelopp. Andrahandspanthavaren har vidare rätt att ta ut ränta och
kostnader ur tUlägget bara i den mån anspråken hänför sig till den del av hans
fordran som ryms inom pantbrevets belopp och inom ramen för ett procentuellt
tillägg som beräknas på samma del av fordringen (jfr prop. 1970: 20 del B s.
309).
När
pantbrev inte alls eller bara delvis har utnyttjats för pantsättning, utgör
pantbrevet eller den outnyttjade delen därav ägarhypotek. Innebörden härav är
enligt 6: 9 JB att om pantbrev inte överlämnats som pant för fordran,
fastighetsägaren är berättigad att när myndighet vid utsökning eller i annat
fall fördelar medel meUan rättsägare i fastigheten med den företrädesrätt
inteckningen medför enligt lag er-
2
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 179
Prop. 1971:179 18
häUa
tUldelning ur medlen med pantbrevets belopp. Har pantbrev överlämnats som pant
för fordran men understiger fordringen pantbrevets belopp, har
fastighetsägaren rätt att ur medlen erhålla skillnaden.
Ägarhypotek
kan utmätas för fastighetsägarens skuld. Den nya lagstiftningen om exekution i
fast egendom anvisar två möjligheter när det g'äUer att realisera v'ärdet av utm'ätt
ägarhypotek. Den ena innebär att borgenär för vars fordran ägarhypotek har
blivit utmätt skall kunna begära att fastigheten tas i anspråk och den andra
att borgenären kan få det utmätta ägarhypoteket pantförskrivet till sig. Om
borgenären väljer att fastigheten skall tas i anspråk, anses beslut om detta
innebära att fastigheten är utmätt (91 a § andra stycket UL). Det vanliga
förfarandet vid realisation av utmätt fastighet vidtar därefter och borgenären
åtnjuter då den förmänsrätt som följer med ägarhypoteket. Borgenärens fordran
blir jämställd med fordran som är förenad med panträtt i fastigheten. Väljer
borgenären i stället att få det utmätta ägarhypoteket genom utmätningsmannens
försorg pantförskrivet för sin fordran (91 b § UL), får borgenären ställning
som fordringsägare med förmånsrätt på grand av panträtt.
2.3
Kreditorganisationerna
Kreditorganisationema
har i sin skrivelse och vid överläggningama anfört, att skUlnaden i andrahandspanthavarens
sfällning enligt JB:s ordning blir betydande i jämförelse med situationen f. n.,
eftersom borgenären enligt gällande rätt kan fritt utnyttja den intecknade räntan
i den mån den inte tas i anspråk av förstabandspantbavaren. Försämringen av andrahandspanthavarens
ställning är betänklig med h'änsyn till att pantsättning i andra hand 'är
vanligt förekommande inom den institutionella kreditgivningen. I viss
utsträckning torde man kunna lösa problemen genom att överhypotek bryts ut
genom utbyte av ett pantbrev mot flera. AUdeles oavsett att utbyte medför
extra kostnader och besvär inte minst för inskrivningsmyndigheterna är
denna väg inte alltid framkomlig. Utbyte kräver nämligen medverkan av förstabandspantbavaren
och ofta kan denne ha anledning motsätta sig att överhypoteket bryts ut,
exempelvis därför att det behövs som säkerhet vid checkräkningskredit i h"ändelse
av övertrasse-ring.
Kreditorganisationerna
förordar att bestämmelserna om tillägget "ändras så att borgen'är ges
möjlighet att ta ut såv'äl kapitalfordran som ränta och kostnader också ur
tillägget. En andrahandspanthavare skulle då kunna utnyttja skUlnaden mellan
den förste panthavarens hela fordran och ett belopp, motsvarande pantbrevets bdopp
jämte tUlägget i dess helhet.
Enligt
kreditorganisationernas mening är den räntesats som har
Prop. 1971:179 19
fastställts
för utmätningsräntan för låg med hänsyn till rådande räntenivå. Den låga
utmätningsräntan medför att kreditgivarna nödgas inskrida mot
betalningsförsumliga gäldenärer pä ett tidigare stadium än om utmätningsräntan
sattes tUl förslagvis tio procent.
3
Panträttsupplåtelsen 3.1 Bestämmelserna i JB
Av
grundläggande betydelse för panträttsbestämmelserna i JB är att panträttsupplätelsen,
dvs. förfogandet över pantbrevet genom pantsättning, alltid måste göras av
fastighetsägaren (jfr 6: 2 första stycket JB). Upplåtelsen blir annars utan
verkan. Enbart innehavet av pantbrevet legitimerar således inte innehavaren. En
borgenär kan i princip inte göra godtrosförvärv, om panträttsupplätelsen har
gjorts av annan än fastighetens ägare (jfr prop. 1970: 20 del B s. 300). Har
fastigheten överlåtits och har förre ägaren upplåtit panträtt innan nye ägaren
har sökt lagfart, gäUer dock upplåtelsen, om borgenären vid tiden för
upplåtelsen eller, om fordringen därefter överlåtits till annan, denne vid sitt
förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om äganderättsöverlåtelsen (6:7
första stycket första punkten JB). Den nu angivna godtrosregeln gäller också
vid förvärv genom bodelning, arv, testamente eller bolagsskifte eller liknande
förvärv (6: 7 andra stycket JB). Även i fall av tvesala äger den senare
förvärvarens borgenärer godtrosskydd i fräga om panträttsupplåtelse som skett
innan den förste förvärvaren sökt lagfart (6: 7 första stycket andra punkten JB).
Av
betydelse i detta sammanhang är också bestämmelserna i 18 kap. JB om godtrosförvärv
på grund av inskrivning m. m. Om den som upplåter panträtt kan åberopa sig på
lagfart eller lagfart för honom senare beviljas och borgenären är i god
tro, kan panträttsupplåtelsen bli gällande oavsett att annan än upplåtaren
visar sig ha varit ägare till fastigheten (18: 2, jfr 18: 3 JB). Bestämmelserna
i 18 kap. om godtrosförvärv kompletteras av regler om ersättning av staten åt
den vars rätt fär vika på grund av godtrosreglerna, antingen det är den rätte
ägaren eller den åt vilken rättigheten har upplåtits (18: 4 JB). I 18: 8 JB ges
regler av innehåU att vissa slags anteckningar i fastighetsboken medför att förvärvare
av egendomen eller rättighet i den inte får åberopa god tro beträffande
omständighet, som avses med anteckningen, vare sig till stöd för beståndet av
förvärvet eller till stöd för rätten till ersättning av aUmänna medel enligt
18: 4 JB. De anteckningar som avses är anteckning om äganderättstvist eller om förfoganderätisinskränkning
eller enligt 7 § förköpslagen (1967:
Prop.
1971:179 20
868)
om att kommun beslutat utöva förköpsrätt. Den avgörande tidpunkten då
anteckningen hindrar god tro är den dag då anteckningsärendet har tagits upp
på inskrivningsdag.
Bestämmelserna
i JB i denna del innebär således att en panthavare för att vara skyddad av sin
goda tro måste vid upplåtelsen förvissa sig om inte bara att innehavaren av
pantbrevet har lagfart pä fastigheten utan även att annan än den som upplåter
panträtten inte har sökt lagfart på fastigheten eller del av denna och att
någon sådan anteckning som avses i 18: 8 JB inte har gjorts i fastighetsboken.
De
fordringsförhållanden för vUka panträtt i fast egendom kan utgöra säkerhet beskrivs
inte närmare i JB. I 6: 1 JB sägs att fastighetsägare, som vill upplåta
panträtt i sin fastighet "till säkerhet för fordran" har rätt att fä
fastigheten intecknad och i 6: 2 JB föreskrivs att panträtten upplåts genom att
pantbrevet överlämnas "som pant för fordringen". Den närmare
innebörden av uttrycket fordran belyses i motiven (prop. 1970: 20 del B s.
298) bl. a. genom att det uttalas att lagtexten i 6: 2 JB inte är avsedd att
lägga hinder i vägen för att fastighetsägaren lämnar pantbrevet som säkerhet
för en villkorlig fordran, exempelvis för fordringsanspräk som kan uppkomma ur
något rättsförhållande som anges i pantavtalet.
Vid
upplåtelse av panträtt spelar som framgår av det förut anförda
pantförskrivningen en central roll. Av pantförskrivningen måste i princip framgå
vilket eller vilka pantbrev som skall utgöra säkerhet för fordringen. Vidare
måste pantförskrivningen innehålla uppgift om den fordran for vUket det eller
de i förskrivningen omnämnda pantbreven skall tjäna som säkerhet. I motiven
framhålls att borgenären kan göra anspråk på panträtt bara för sådant
fordringsanspråk som har angetts i pantförskrivningen (prop. 1970: 20 del B s.
300).
JB
innehåller regler som gör det möjligt att också i fortsättningen låta två eller
flera fastigheter svara gemensamt för inteckning. Liksom f. n. skall gemensamt
inteckningsansvar uppkomma dels när inteckning från början har beviljats i
flera fastigheter, dels när intecknad fastighet delas. Möjlighetema att få
till stånd gemensam inteckning har emellertid begränsats i JB. Ansökan om
inteckning får sår lunda avse flera fastigheter gemensamt endast om de är i en
ägares hand och belägna inom samma inskrivningsmyndighets område. Angår
ansökan om gemensam inteckning fastighet som svarar för beviljad eller sökt intecknmg,
måste ansöknmgen avse samma fasta egendom som den sökta eUer beviljade
inteckningen och får ej d'ärjämte avse fastighet som inte svarar för
inteckningen (22: 2 andra stycket JB). Ansökan som strider mot dessa
bestämmelser skall avslås (22: 3 punkt 1 JB). Reglerna syftar tUl att såvitt
möjligt begränsa förekomsten av gemensamma inteckningar tUl fastighetskomplex
som är i en ägares hand och likformigt besvärade av inteckningar. Pä grund av
en särskild
Prop. 1971:179 21
övergångsbestämmelse
(62 § JP) skall under en övergångstid av 15 år vid tiUämpningen av JB:s
bestämmelser om ansökan om gemensam inteckning hänsyn inte tas tUl inteckningar
som har bevUjats eller sökts före JB:s ikraftträdande.
Gemensamt
inteckningsansvar uppkommer som n'ämnts också enligt JB pä samma sätt söm
enligt gällande rätt när intecknad fastighet delas. Inteckning som har
beviljats i en fastighet gäller således enligt JB i område som efter
inteckningsbeslutet har avstyckats från fastigheten. Båda fastigheterna svarar
primärt för inteckningen så länge fastigheterna är i samme ägares hand. Har
fastigheterna olika ägare, är styckningslottens ansvar för inteckningen i
stället subsidiärt i förhåUande till stamfastighetens (6: 11 JB). Särskilda
bestämmelser har meddelats om det inbördes ansvaret mellan flera styckningslotter.
Som har framhållits i det
föregående upplåts panträtt i fastighet genom att fastighetens ägare lämnar
över pantbrevet som säkerhet för fordran. Häri ligger att, om en inteckning
gäller både i en stamfastighet och i en avstyckad fastighet som överlåtits
till annan, en pantförskrivning som görs bara av stamfastighetens ägare i
princip inte medför någon panträtt i styckningslotten. Dennas ägare har ju
inte upplåtit panträtt i sin fastighet. I den nu angivna situationen svarar
stamfastigheten visserligen primärt för hela inteckningens belopp men brist
kan inte tas ut ur styckningslotten. Underlaget för inteckningsrätten och
panträtten är således inte detsamma.
Svarar
två gemensamt intecknade fastigheter primärt för var sin del av inteckningen
och avstyckas och överlåts ett område från den ena av dem, torde en brist som
uppkommer i stamfastigheten inte kunna föras över från denna tiU den andra
primärt ansvariga fastigheten vid senare exekutivt förfarande, när
styckningslottens ägare inte medverkat vid pantförskrivningen (jfr prop. 1970:
20 del B s. 303 samt del A s. 235). JB:s ordning kan således leda till att
borgenären inte får fullt betalt trots att den sammanlagda köpeskillingen för
de primäransvariga fastigheterna skulle förslå till det. Panträttsupplåtelsen
gäller dock i styckningslotten, om upplåtelsen kan anses omfatta denna och görs
innan den avstyckade fastighetens ägare har sökt lagfart, förutsatt dock att
borgenären är i god tro. Detta följer av 6: 7 JB.
Om ett område av en
intecknad fastighet har överlåtits och områ-desförvärvaren har sökt lagfart,
medför en pantförskrivning som därefter görs av fastighetens ägare utan
medverkan av områdesägaren inte någon panträtt i området, om detta avskiljs
genom fastighetsbUd-ningsåtgärd. Om panträttsupplåtelsen däremot sker innan
områdesägaren har sökt lagfart, skyddas godtroende borgenär enligt 6: 7 JB och
får således panträtt både i stamfastigheten och i området, om detta avskiljs
frän stamfastigheten. Motsvarande gäller vid förvärv av
Prop. 1971:179 22
sådan
andel i den intecknade fastigheten som avses skola utbrytas genom fastighetsbildning.
3.2
Kreditorganisationerna
I
sin skrivelse och vid de överläggningar som har ägt rum har kreditorganisationema
förordat att en panträttsupplåtelse som gjorts av den som tidigare har ägt
fastigheten skall gälla mot ny ägare av fastigheten, även om denne har hunnit
att söka lagfart på sitt förvärv före pantförskrivningen, under fömtsättning
att borgen'ären var i god tro med avseende på äganderättsövergången vid
upplåtelsen. Till stöd härför har kreditorganisationema anfört, att det inte är
realistiskt att räkna med att inskrivningsmyndigheterna skall kunna
tillhandahälla så aktuella uppgifter som JB:s nuvarande regler förutsätter, irman
automatisk databehandling (ADB) har införts på inskrivningsväsendets område. Borgen'ären
saknar därför praktiskt sett möjlighet att vid panträttsupplätelsen undersöka,
om en tidigare ägare fortfarande har lagfart på fastigheten.
Kreditorganisationerna
har vidare anfört, att det inom kreditväsendet 'är mycket vanligt att en pant
överlämnas i enlighet med en pantförskrivning, innan någon fordran har
uppkommit. Som exempel nämns kredit mot s'äkerhet av s. k. genereUt hypotek.
Panten 1'ämnas dä ofta som säkerhet för samtiiga förbindelser, i vilka gäldenären
"nu h'äftar eUer framdeles må komma att h'äfta" mot kreditgivaren. Gene-reUa
hypotek medför fördelar för både långivare och låntagare. Den förre kan inom
ramen för säkerhetens värde fortlöpande lämna nya krediter utan att säkerheten
behöver prövas om. Detta är av betydelse t. ex. n'är låntagaren är ett företag
som undan för undan behöver krediter av olika slag.
Vid
vissa kreditformer som 'är vanliga betalas lånebeloppet ut successivt. Sä är
fallet bl. a. vid kredit i löpande räkning som checkräkningskredit och byggnadskreditiv
samt vid vissa krediter med statlig kreditgaranti. Vid en del av dessa
kreditformer sker varje utbetalning först efter en prövning från långivarens
sida, t. ex. vid byggnadskreditiv, medan i andra fall pengarna betalas ut utan
prövning i det enskilda fallet, t. ex. vid checkräkningskredit. Till de fordringsförbållanden
där fordringen uppkommer efter pantförskrivningen hör också de villkorliga fordringarna,
t. ex, på grund av borgensåtagande eller garantiförbindelse.
Kreditorganisationerna
har väckt frågan, om JB:s besfämmelser innebär att kravet på ägarbehörighet
hänför sig till dagen för fordringens uppkomst. Är denna tolkning riktig, leder
panträttsbesfämmelser-na enligt organisationernas mening till betydande
osäkerhet och besvär för kreditgivama. När fräga är om generella hypotek eller
kredit
Prop.
1971:179 23
i
löpande räkning saknar långivaren i praktiken möjlighet att fortlöpande hålla
sig underrättad om ändringar i ägarbehörigheten.
Kreditorganisationerna
förordar en regel av följande innebörd. Har fastighet överlåtits och har
pantbrev i fastigheten tidigare överlämnats till säkerhet för fordran som dä
ännu ej uppkommit, skall panträtt gälla för fordringen även om den uppkommit
först efter överlåtelsen, såvida uppkomsten av fordringen var en följd av vad
som avtalats i samband med pantsättningen eller borgenären ej hade underrättats
om överlåtelsen av överlåtaren eller förvärvaren.
Kreditorganisationerna
har vidare framhållit, att det inte är ovanligt att lån beviljas och betalas
ut mot säkerhet av skuldebrev som har försetts med inteckningsmedgivande. Detta
är givetvis förenat med vissa risker för kreditgivaren. Inteckningsansökningen
kan komma att avslås eller inteckningen få ett annat förmånsrättsläge än som förutsatts.
JB:s krav på likformig inteckningsbelastning innebär enligt kreditorganisationernas
mening att risken för avslag vid nyinteckning ökas betydligt. Behålls kravet på
att inteckningsbelastningen skall vara likformig medför det avsevärt ökat
arbete inte minst för inskrivningsmyndigheterna, som måste besväras med
telefonförfrågningar i en inte ringa omfattning. Enligt kreditorganisationerna
är det också tveksamt om inskrivningsmyndigheterna har resurser att tillräckUgt
snabbt göra de utredningar som erfodras. Regleringen i denna dd kan leda till
en benägenhet hos kreditgivarna att inte betala ut några pengar förrän
pantbrevet har kommit längivaren tUlhanda. Detta skulle medföra allvarliga
olägenheter för låntagarna.
Beträffande kravet på att
ägare till avstyckad fastighet skall medverka till pantsättning av pantbrev på
grund av inteckning som gäller i både stamfastigheten och den avstyckade
fastigheten har kreditorganisationerna anfört, att kravet medför betydande
praktiska problem. Borgenären måste vid pantförskrivningstillfället undersöka
om någon avstyckning har skett sedan inteckningen bevUjades och i sä fall om
lagfart har sökts på styckningslotten. Dessutom måste undersökas, om lagfart
har sökts på förvärv av område av eller andel i den intecknade fastigheten. Kreditorganisationema
har förordat, att ägaren av en primärt ansvarig fastighet skall kunna upplåta
panträtt i hela den intecknade egendomen, således också i avstyckade och
överlåtna områden med samma verkan som om även styckningslottens ägare hade deltagit
i pantförskrivningen. Om ägaren till stamfastigheten inte tiller-kännes denna
behörighet skulle enligt kreditorganisationerna uppläggandet av län mot
säkerhet av pantbrevet och utbetalningen av lånevalutan i mänga fall behöva
anstå till dess relaxation av pantbrevet i styckningslotten hunnit ske. Relaxationen
blir särskUt betydelsefull i det fall att avstyckning skett från en av två eUer
flera gemensamt intecknade primärt ansvariga fastigheter. Har i sådant fall
styckningslottens ägare ej
Prop. 1971:179 24
deltagit
i pantförskrivningen av pantbrevet kan brist i styckningslottens stamfastighet
ej överföras tUl övriga primärt ansvariga fastigheter. SärskUt frän hypoteksinstitutens
sida har framhållits att tid för erforderlig relaxation ofta ej står till buds
vid en konvertering av ett län då den nya lånereversen jämte pantbrevet skall
läggas till säkerhet för ett obligationslån som med hänsyn till läget pä
kapitalmarknaden och meddelat emissionstillstånd måste emitteras med mycket
kort varsel en bestämd dag. Över huvud gäller för hypoteksinstituten mycket
strikta regler beträffande säkerheten för deras lån inneb'ärande även stränga
krav på säkerhetens juridiska fullvärdighet. Arten av hypoteksinstitutens verksamhet
'är dessutom sådan att instituten inte ens temporärt bör ta risker hänförliga tUl
säkerhetens juridiska kvalitet. Vidare åberopas att det g'äller hantering i
många institut är efter år av ett betydande antal ärenden. I en sådan
masshantering skulle en regel som till skiUnad mot nuvarande ordning
diskvalificerar stamfastighetens ägare som ensam pantsättare av pantbrevet i
praktiken medföra kännbara olägenheter.
Kreditorganisationerna
har vidare anfört att, om avstyckningen alltid svarar för inteckningar i
stamfastigheten, som belånats av dess ägare, förvärvaren av en avstyckning vet
om detta. Han förvärvar alltså av-styckningen på det villkoret att den svarar subsidiärt
för stamfastighetens inteckningar och kan rätta sina dispositioner d'ärefter,
t. ex. tUls vidare innehålla köpeskillingen eller del därav. Sedan
styckningslottens ägare sökt lagfart på sin fastighet kan nya pantbrev i denna
ej intecknas utan hans medgivande. Även med den av kreditorganisationerna
förordade regeln skulle man således i detta centrala hänseende upprätthåUa det
skydd som JB i allmänhet ger en fastighetsägare. I sj'älva verket skulle
begränsningen i detta skydd inte i nämnvärd mån vare sig principiellt eller
praktiskt skilja sig frän den begränsning i fastighetsägarens skydd som den
förut förordade godtrosregeln skulle medföra inom sitt verkningsområde.
Ledande jurister från alla grupper av kreditinstitut med mångårig och
omfattande erfarenhet av förhållandena inom kredit- och affärsliv har samfällt
vitsordat att nuvarande ordning för subsidiäransvarig fastighets ansvar för
stamfastighetens inteckningar med något enstaka undantag under alla åren
icke medfört någon förlust för styckningslottens ägare. Som ytterligare skäl
för den förordade regeln har frän kreditorganisationernas sida åberopats
betydelsen av att inteckningsrätt och panträtt sammanfaller. Bl. a. vid det
exekutiva förfarandet kan diskrepans mellan panträtt och inteckningsrätt våUa
komplikationer speciellt om sådan diskrepans föreligger beträffande viss eller
vissa men inte alla inteckningar i fastigheten.
Kreditorganisationema
har också framhållit att regeln inte medför någon försämring i förhållande till
gällande rätt. Snarare är det så att JB:s nuvarande ordning medför att avstyckningsägaren
i vissa fall gör
Prop. 1971:179 25
en
vinst pä bekostnad äv stamfastighetens ägare eller kreditgivaren. Organisationerna
avser dä främst de fall där en inteckning har pantförskrivits före JB:s
ikraftträdande och fråga därefter uppkommer att ersätta det ursprungliga lånet
med ett nytt. Avstyckningen blir då fri från den tidigare belastningen.
Kreditorganisationerna
framhåller slutligen, att om kravet på likformig inteckningsbelastning behåUs,
detta kommer att verksamt bidra till att den önskvärda rdaxeringen av
stamfastighets inteckningar i subsidiär-ansvariga avstyckningar kommer till
stånd. Genom detta krav kommer såväl stamfastighetens som avstyckningens ägare
att ha ett starkt intresse av att sådan rdaxering sker, eftersom dessförinnan
ny inteckning ej kan beviljas vare sig i stamfastigheten eller i
styckningslotten, fränsett förhållandena under övergångstiden.
4
Talan mot beslut i inskrivningsärenden
4.1 Gällande
rätt
Enligt
11 § lagen (1932: 170) med särskUda bestämmelser om handläggning av
inskrivningsärenden (inskrivningslagen) får klagan över inskrivningsdomarens
beslut föras i hovrätten. Enligt 21 § lagen (1946: 804) om införande av nya
rättegångsbalken följer h'ärav bl. a. att rättegångsbalkens regler om fullföljd
av talan till hovrätt äger motsvarande tillämpning. Besvärsrätt anses tillkomma
inte bara sökanden utan också annan, om denne lider förfång av beslutet (prop.
1970: 20 dd B s. 533).
I
fråga om besvärstidens längd gäller f. n. de allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken
(RB). För besvär över slutligt beslut är besvärstiden således två veckor,
räknat från den dag då beslutet meddelades. Frågan när ett beslut i
inskrivningsärende skall anses meddelat har varit föremål för tvekan. En
hovrätt har i ett rättsfall ansett att besvärstiden bör räknas från den dag,
när expedition i ärendet hållits tillgänglig för sökanden (SvJT 1955 rf. s. 3).
Avgörandet torde ha vunnit allmän efterföljd.
4.2 Bestämmelserna
i JB
Talan
mot beslut i inskrivningsärende skall liksom nu föras i hovrätten (19: 14
första stycket JB). I fråga om slutligt beslut och beslut varigenom ansökan har
förklarats vilande är besvärstiden fyra veckor frän den inskrivningsdag till
vilken beslutet är att hänföra (19: 14 andra stycket JB). Beträffande
uppskovsbeslut gäller på grund av hänvisningen i 19: 3 andra stycket JB
bestämmelserna i 49: 6 RB om talan mot beslut som enligt parts mening onödigt
uppehåller målet. Sådan
Prop. 1971:179 26
besvärstalan
är inte inskränkt till viss tid (jfr 52: 1 första stycket sista punkten RB).
För övriga beslut i inskrivningsärenden än de nu nämnda besluten torde de
allmänna reglerna om besvärstid gälla (jfr prop. 1970: 20 del B s. 534). Enligt
JB har också tredje man besvärsrätt.
5
Övergångsregleringen rörande publika arrenden
5.1 Inledning
Som
förut nämnts har publika arrrendeutredningen avgett en promemoria angående
publika arrenden vid övergängen till nya jordabalken (Ds Jo 1971: 4).
Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av riksmarskalksämbetet,
kammarkollegiet, stiftsnämnden i Uppsala ärkestift, stiftsnämnderna i Västerås,
Lunds, Göteborgs och Härnösands stift, domkyrkorädet i Lund, arrendenämnderna i
Södermanlands, Malmöhus och Skaraborgs län. Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund. Föreningen publika arrendatorer i Sverige, Föreningen Arrendatorer
av ecklesiastika hemman i Skåne samt Svenska lantarbetareförbundet.
5.2 Gällande
rätt
Kronan,
kyrkan, kommunerna och andra offentligrättsliga subjekt äger en avsevärd del av
landets jordbruksfastigheter. Jordbruket pä dessa egendomar är i regel
utarrenderat. Vid upplåtelse pä arrende av publik jord gäller förutom 1 och 2
kap. lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom (NJL) ett stort
antal specialförfattningar, mestadels meddelade av Kungl. Maj:t.i Skilda
bestämmelser gäller sålunda för utarrendering av statens jordbruksdomäner,
skogsjordbruk och kronotorp, universitetens arrendegårdar, kyrkliga löneboställen.
Lunds domkyrkas hemman samt ecklesiastika arrendegårdar.
I
såväl NJL som flera publika arrendeförfattningar finns bestämmelser om
optionsrätt för vissa kategorier av arrendatorer. Helt all-m'änt kan sägas att
den rättsliga innebörden av begreppet optionsrätt är att arrendatorn i princip
har rätt att få upplåtelsetiden förlängd eller upplåtelsen förnyad.
Bestämmelserna om besittningsskydd för arrendatorn är i flera avseenden olika
utformade i NJL och de publika arrendeförfattningarna.
Medan
optionsrätten enligt NJL:s s. k. sociala arrenderegler (2: 4969 NJL)
föreligger oberoende av upplåtelsetidens längd och redan i och med
arrendeavtalets tillkomst, inträder optionsr'ätten en-
'
I publika arrendeutredningens promemoria (Ds Jo 1971:1) Publika jordbruksarrenden
anges de olika publika arrendeförfattningarna.
Prop. 1971:179 27
ligt
exempelvis ecklesiastika bostäUsordningen (1932:400) (EBO) i princip först
efter en viss kvalifikationstid, nämligen om arrendatom "innehaft arrendet
så lång tid, att denna tillsamman med återstående delen av arrendetiden uppgår
till fem är" (30 § mom. 1 ÉBO). En arrendator som inte uppfyller det
angivna kravet kan i vissa fall få tillgodoräkna sig även företrädarens
besittningstid. Sä är fallet om arrendatom efter överlåtelse har övertagit
arrendestället från make, förälder eller makes förälder. Detsamma gäller om arrendatorn
är dödsbo efter den föregående arrendatorn (30 § 2 mom. EBO). Även andra skiUnader
mellan NJL:s och EBO:s optionsrättsbestämmelser finns (jfr promemorian s. 8). I
den mån övriga publika arrendeförfattningar innehåller bestämmelser om
optionsrätt är dessa utformade i princip på samma sätt som i EBO.
EBO
upphävs och ersätts fr. o. m. den 1 januari 1972 av lagen (1970: 939) om
förvaltning av kyrklig jord (övergångsbestämmelserna 1). Publika
arrendeutredningen har föreslagit (Ds Jo 1971: 1 s. 61) att även övriga publika
arrendeförfattningar skall upphävas i och med utgången av år 1971. Förslaget
bereds f. n. inom jordbruksdepartementet.
5.3
Bestämmelserna i JB och JP
Bestämmelser
om rätt till förlängning av avtal om jordbruksarrende efter uppsägning har
tagits upp i 9: 713 JB. Jordbraksarrendator får genom de nya beslämmelserna
ett besittningsskydd, liknande det som bostadsarrendator och hyresgäst har f. n.
Besittningsskydd föreligger emellertid inte vid alla jordbruksarrenden. JB:s
bestämmelser om rätt till förlängning av avtalet gäller sålunda inte, om
arrendetiden uppgår till högst ett år och arrendet inte omfattar bostad för arrendatorn.
Inte heller är bestämmelserna tUlämpliga, då jordägaren har sagt upp avtalet
på grund av att arrenderätten är förverkad eller därför att arrendatorn ej
ställt säkerhet enligt 8: 14 JB. FörbehåU att arrenderätten inte skall vara
förenad med rätt till förlängning gäller, om förbehållet har godkänts av
arrendenämnden. De nu angivna begränsningarna i besittningsskyddet framgår av
9: 7 JB. Besittningsskyddet för jordbraksarrendator har således i JB
konstruerats på annat sätt 'än bestämmelserna i NJL om optionsrätt vid sociala
arrenden. Detta medför att vissa upplåtelser som är förenade med optionsrätt
enligt NJL kommer att falla utanför JB:s bestämmelser om besittningsskydd,
medan andra upplåtelser, på vUka de nuvarande sociala arrendebestämmelserna
inte äger tillämpning, ryms under JB:s besittningsskyddsregler. De nu angivna
konsekvenserna av den ändrade regleringen i denna del har påverkat utformningen
av övergångsbestämmelserna i anslutning till 9 kap. JB.
Som
huvudprincip gäller att JB inte är tillämplig på arrendeavtal
Prop. 1971:179 28
som
har slutits före ikraftträdandet (34 § JP). Flera undantag gäller frän denna
princip. Bl. a. ges i 40 och 41 §§ JP övergångsbestämmelser i fråga om
jordbruksarrende som medför att vissa besfämmelser om besittningsskydd i 9 kap.
JB bUr omedelbart tillämpliga på äldre avtal. Sålunda skall bestämmelserna i 9:
813 JB om rätt till förlängning av avtalet efter uppsägnmg gälla fullt ut på
äldre upplåtelser, om de nuvarande besfämmelserna om optionsrätt (2: 5156 NJL)
g'äl-ler för avtalet (40 § första punkten JP). Denna regel gäller dock ej undantagslöst
(jfr 40 § andra punkten JP). Har avtal om jordbruksarrende träffats före JB:s
ikraftträdande och är upplåtelsen sådan, "att äldre bestämmelser om
optionsrätt ej kunnat tUlämpas p>å den", äger bestämmelsema i 9: 713 JB
om besittningsskydd tUlämpning på avtalet, om arrendeförhållandet vid
ikraftträdandet har varat under sammanlagt minst tio år eller om den
arrendetid som löper vid ikraftträdandet enligt avtalet utgår först sedan
arrendeförhållandet varat minst lika läng tid (41 § första stycket JB). Vissa
inskränkningar av besittningsskyddet följer av 41 § andra stycket JP.
5.4
Utredningen
Enligt
utredningen är bestämmelsen i 41 § första stycket JP inte tydlig. Kravet att
upplåtelsen skall vara "sådan att äldre bestämmelser om optionsrätt ej
kunnat tillämpas på den" ger tolkningssvårigheter. Om t. ex. EBO eller
annan samtidigt med denna upphävd publik författning med förskrifter om
optionsrätt gäller för upplåtelsen, leder en ordagrann tolkning till att
exempelvis en löneboställsarrenda-tor med en tioårig besittningstid bakom sig
inte kommer i åtnjutande av det nya besittningsskydd som eljest i motsvarande
situation kommer andra arrendatorer till del. För publika arrendatorer med
rätt till besittningsslcydd enligt de publika specialförfattningarna kan bestämmelsen
enligt utredningen innebära att dessa arrendatorer, vid en tvist om förfängning,
inte kan stödja sig på JB:s besittningsskyddsregler utan endast pä de gamla
specialförfattningarnas bestämmelser i ämnet. Eftersom de olika
författningarnas bestämmelser om besittningsskydd (optionsrätt) inte är
identiska, är det för en arrendator ingalunda UkgUtigt vUket besittningsskydd
som i det konkreta fallet g'äUer. EnUgt utredningen står det utom varje tvivel
att JB:s besittningsskydd från arrendatorns synpunkt är överlägset det
besittningsskydd som finns i de olika publika författningar som gäller
upplåtelse av kyrklig och statlig jord, universitetsjord inräknad. Detta i sin
tur innebär ätt publika arrendatorer, till vars förmån g'äUer optionsr'ätt enUgt
EBO och andra specialförfattningar, kommer i ett sämre läge än andra arrendatorer
som tidigare inte haft någon optionsrätt, om 41 § JP skall tolkas efter
bokstaven.
Prop. 1971:179 29
Efter
en redogörelse för förarbetena till 41 § JP anför utredningen, att när det i 41
§ talas om "äldre bestämmelser om optionsrätt", därmed tydligen har
avsetts de bestämmelser om optionsrätt som finns i NJL. I förarbetena till 41 §
JP finns ingenting som tyder på att man med den i paragrafen begagnade
formuleringen också avsett de bestämmelser om optionsrätt som finns i de
publika författningarna, utom lagen (1946: 147) med särskUda bestämmelser om
arrende av viss kommunal jord. Nämnda lag har särskilt omnämnts och ansluter
sig tUl sin principiella uppbyggnad nära till den sociala
arrendelagstiftningen i NJL. Något fullt säkert belägg för att hänvisningen
till de äldre bestämmelserna om optionsrätt inte avser EBO och övriga publika
specialförfattningar finns enligt utredningen å andra sidan inte heller. Med
hänsyn härtUl och då dessa specialförfattningar ger arrendatorn ett betydliga
svagåre skydd än JB, bör enligt utredningen 41 § första stycket JP formuleras
om så att det klart framgår att publika arrendatorer i detta avseende inte
kommer i en sämre ställning än andra.
5.5
Remissyttrandena
Utredningens
förslag tillstyrks eUer lämnas utan erinran av remissinstanserna.
6
Övriga frågor 6.1 Ärendelagen
Enligt
7 § ärendelagen skall vissa ärenden i underrätt handläggas av den som har att
upptaga inskrivningsärenden, om inte annat har bestämts i arbetsordning eller annorledes.
De ärenden som räknas upp i paragrafen är ärenden angående äktenskapsförord,
bouppteckning, arvsskatt, kvarlåtenskapsskatt, testamentsbevakning, åtgärder
som avses i 16 kap. ärvdabalken, dvs. som rör preskription av arv eller
testamente, avhandlingar om lösöreköp dkr om förskott enligt 3 § sjölagen samt
kallelse ä okända borgenärer. Äv 1 § inskrivningslagen följer att de ärenden
som avses i 7 § ärendelagen skall handläggas av inskrivningsdomaren.
Enligt
JB skall inskrivningsärendena handläggas av inskrivningsmyndigheten (19:2 första
stycket JB). Termen inskrivningsdomare har reserverats för den lagfarne
tjänsteman som förestår inskrivningsmyndigheten (19: 2 andra stycket JB). Ins/irivningslagen
upphävs vid JB:s ikraftträdande (2 § JP).
Prop. 1971:179 30
6.2
Lagen om företagsinteckning
I
4 § FL ges regler om vilken egendom som är objekt för företagsinteckning. Bl.
a. nämns i punkt 3 av paragrafen rättighet som avses i 1: 7 NJL, dvs. åt annan
upplåten rättighet att avverka skog eUer att där taga torv, ler, grus, sten
eller annat, som inte är att hänföra tiU fastighetens vanliga avkastning, eller
att jaga eller att fiska. NJL upp-h'ävs vid JB:s ikraf ttr'ädande. (2 § JP) men
bestämmelserna i 1: 7 har med endast formella jämkningar förts över till 7: 3 JB
(jfr prop. 1970: 20 dd B s. 361).
I
punkt 2 i 4 § FL knyter regleringen an tUl institutet vattenfallsrätt, som inte
har någon motsvarighet i JB (jfr 12 § JP).
1 åtskiUiga
paragrafer i FL Uksom i punkt 3 f) i övergångsbestämmelserna tUl FL förekommer
termen inskrivningsdomare. Som framhållits i det föregående har denna term en
annan betydelse i JB än f.n.
7
Föredraganden 7.1 Inledning
JB
antogs av 1970 års riksdag och träder i kraft den 1 januari 1972. Under den tid
som har gått sedan JB antogs har ett intensivt förberedelsearbete inför
ikraftträdandet ägt rum. Både statliga myndigheter och ensldlda organisationer
har utvecklat rutiner för tUl-lämpnmgen av de nya regler som JB innehåller i
olika h'änseenden. En mycket omfattande utbildningsverksamhet har också
inletts. Denna verksamhet har inte minst tagit sikte på inskrivningsväsendet
och JB:s bestämmelser om panträtt i fast egendom. Vid den mycket noggranna
belysning som sålunda har skett av de problem som omsättningen i praktiken av JB
medför har det framkommit att vissa svårigheter kan komma att uppstå vid tUlämpningen
av bestämmelserna. Uppslag har därvid förts fram till smärre ändringar vUka
skulle väsentligt underlätta tUlämpningen av den nya ordningen. Självfallet är
det angeläget att ta tillvara de möjligheter som finns att förbättra systemet,
om inte principiella skäl lägger hinder i v'ägen.
Det
hittills sagda syftar främst på tillämpningen inom kreditiivet av de nya
bestämmelserna. Det är emeUertid otvivelaktigt så att de ändringsförslag som
har framkommit även skulle i ej obetydlig utsträckning underlätta verksamheten
vid inskrivningsmyndigheterna. Även från denna utgångspunkt är det betydelsefullt
att utnyttja de möjligheter till förenklingar av systemet som kan föreligga.
Detta är så mycket mera angeläget som inskrivningsväsendet i dagens läge i
stora delar av landet besväras av stora arbetsbalanser. Till väsentlig del
torde
Prop. 1971:179 31
dessa
kunna återföras på vissa tillfälliga omständigheter under senare tid. Det är
också min övertygelse att det inför ikraftträdandet av JB skall visa sig
möjligt att uppnå en väsentlig förbättring av läget. Åtgärder i detta syfte
kommer att vidtas inom den närmaste tiden. Oavsett detta måste man dock räkna
med att arbetsläget inom inskrivningsväsendet kommer att vara ansträngt även i
fortsättningen. Denna situation torde man inte kunna komma till rätta med utan
genomgripande organisatoriska förändringar av inskrivningsväsendet. Det är
uppenbart att några sådana åtgärder inte kan vidtas i ett läge när
principbeslut har fattats om övergäng till ADB-system och medan denna övergång
förbereds. Mot denna bakgrund är det angeläget att på allt sätt hindra att arbetsbelastningen
ökas hos inskrivningsmyndigheterna vid ikraftträdandet av JB. Även om
invändningar från principiell synpunkt kan resas mot att nu kort tid före
ikraftträdandet av JB genomföra ändringar i lagbestämmelser varom
statsmakterna efter ingående överväganden nyligen har fattat beslut, anser jag
dock att omständighetema i detta fall är sådana att principskäl inte får hindra
att det ofrånkomligen mycket komplicerade genomförandet av den nya
fastighetsrättsliga lagstiftningen på allt s'ätt underlättas. Jag skall i det
följande ta upp några frågor som väckts av kreditorganisationema eller som föranletts
av förhåUandena inom inskrivningsväsendet.
7.2
Panträttens innebörd
Frågan
om borgenärens rätt till ränta och ersättning för kostnader som föranleds av
fordringsförhållandet samt konstruktionen av det tUl pantbrevets belopp knutna
tillägget har varit en mycket diskuterad fråga vid JB:s tillkomst. Frågan om andrahandspanthavarens
ställning föranledde även motioner i riksdagen (1970:1: 1257 och II: 1469). Dessa avslogs emeUertid vid riksdagsbehandlingen (3LU 1970: 80
punkten G i utskottets hemställan samt rskr 1970: 443).
Vid
JB:s tillkomst diskuterades två alternativ till den lösning som slutligen
valdes. Enligt det ena skulle inteckningsrätten utgöras av rätt tUl enbart ett
kapitalbelopp (prop. 1970: 20 del B s. 273). Mot denna lösning invändes frän kreditgivarhäll
bl. a. att fastighetsägaren skulle fä svårt att inse att han inte kunde fä lån
motsvarande hela kapitalbeloppet enligt pantbrevet utan bara till ett så
bestämt lägre belopp att återstoden täckte ränta och kostnader. Enligt det
andra alternativet skulle inteckningsrätten i stället bestå av ett
kapitalbelopp jämte ett visst, rörligt ränte- och kostnadtillägg och vidare
skulle borgenären vara h'änvisad tiU inteckningens kapitaldel för sin kapitalfordran
och tUl räntedelen för sin räntefordran (den s. k. skiktprincipen; prop. 1970:
20 del B s. 275). Skiktprincipen har kritiserats starkt
Prop. 1971:179 32
vid
remissbehandlingen särskilt frän kreditgivarhåll bl. a. därför att den inte
öppnade möjlighet för borgenärerna att utnyttja kapitaldelen för ränta och
andra kostnader. Den lösning som motionärerna förordade vid
riksdagsbehandlingen av JB var grundad på skiktprincipen.
Den
lösning som nu förordas av kreditorganisationema kan sägas innebära att ett pä
förhand bestämbart belopp, nämligen pantbrevets belopp och hela tillägget,
reserveras i fastigheten för borgenärerna. Det är endast borgenärerna som vid
medelsfördelning skall kunna göra anspråk på att fä betalning ur de medd som
belöper på tUlägget. Ägarhypoteket kommer sålunda att omfatta endast
inteckningens kapitaldel. De invändningar som vid JB:s tillkomst restes mot
tanken pä att låta inteckningsrätten omfatta endast ett kapitalbelopp synes
inte med fog kunna göras gällande mot den nyss skisserade ordningen.
Det
kan inte bestridas, att JB:s bestärmnelser om tiUägget är ganska komplicerade
och därmed mindre väl förenliga med en av grandtankar-; na bakom
panträttsbestämmelserna, nämligen att eftersträva största möjUga enkelhet i
regelsystemet. Det har 'även gjorts g'ållande att bestämmelserna kan leda till
att en rationell kreditgivning motverkas i vissa hänseenden på grund av
försämringen av andrahandspanthavarens ställning. Bestämmelserna om tillägget i
sin nuvarande utformning kan också som lagrådet för övrigt påpekade i vissa
fall leda till gränsdragningsproblem. Det är inte i alla lägen lätt att avgöra
i vad mån ett fordringsanspråk är att hänföra till kapitalfordran eller ej.
Vid överläggningarna med kreditorganisationerna har framkommit att andrahands-pantsättningen
har större betydelse för den institutionella kreditgivningen än vad som
tidigare har antagits i lagstiftningsärendet. Detta förhällande anser jag böra
tillmätas stor betydelse vid ställningstagandet till förevarande fråga.
Med
hänsyn till att sålunda vissa bestämda nackdelar torde vara förenade med den
nuvarande konstruktionen av tiUägget medan den lösning som
kreditorganisationerna föreslagit inte synes vara behäftad med den nuvarande
konstruktionens brister men väl tillgodoser föreliggande önskemål, anser jag
att bestämmelserna om tillägget bör ändras i huvudsaklig överensstämmelse med
vad kreditorganisationerna förordat. Jag föreslår sålunda, att besfämmelserna i
6: 3 JB om tillägget ändras pä sä sätt att borgenär vid medelsfördelning skalF
kunna fä betalning för sin fordran dels med pantbrevets belopp, dels, om detta
inte räcker tiU, genom tUlägget, som bör utgöra 15 "fo av pantbrevets
belopp jämte utmätningsräntan. Regeln innebär i motsats till JB:s nuvarande
ordning att borgenär kan fä betalt för sin kapitalfordran även ur tillägget. Däremot
skall han i överensstämmelse med JB:s nuvarande ordning vara skyldig att i
första hand hålla sig tUl vad som faller ut på pantbrevets bdopp.
För
andrahandspanthavarens del inneb'är den föreslagna besfäm-
Prop. 1971:179 33
melsen
att han får utnyttja skillnaden mellan förstahandspanthavarens hela fordran och
pantbrevets belopp jämte hela tiUägget. Även i det faUet beräknas givetvis tUlägget
på pantbrevets belopp. I likhet med förstabandspantbavaren är andrahandspanthavaren
skyldig att först hålla sig till pantbrevets belopp. Om detta i sin helhet har
tagits i anspråk för betalning av förstahandspanthavarens fordran, fär andrahandspanthavaren
för sin kapitalfordran hälla sig till tUlägget eller vad som kan återstå av
detta.
I
fråga om den utmätningsränta som ingår i tiUägget 6 "fo från den dag då
fastigheten utmättes, konkursansökan gjordes eUer de medel nedsättes som annars
skall fördelas har kreditorganisationerna anfört att den är så låg att kreditgivama
tvingas inskrida mot betalningsförsumliga gäldenärer på ett tidigare stadium
än om utmätningsräntan sattes högre. Frågan om dröjsmålsräntans storlek har
emellertid nära samband med den större frågan om utformningen av de allmänna
reglerna om dröjsmälsränta på förmögenhetsrättens område. Denna fråga utreds f.
n. av köplagssakkunniga (se riksdagsberättelsen 1969 Ju: 24). Jag är därför
inte beredd att nu föreslå någon ändring i fräga om utmätningsräntan.
En
konsekvens av den föreslagna regleringen är att tiUägget bör kunna utmätas för
fastighetsägarens skuld. Tillägget kan nämligen enligt vad jag nyss föreslagit
utnyttjas av en andrahandspanthavare för att täcka dennes kapitalfordran. En
utmätningsborgenär måste pä samma sätt kunna ta tillägget i anspråk för att få
sin fordran täckt. I annat fall skulle han behöva stå tillbaka för en borgenär,
ät vilken fastighetsägaren senare har upplåtit panträtt i andra hand. Det finns
inte någon anledning att låta möjligheten till utmätning bli beroende av om det
finns något ägarhypotek. En sådan ordning skulle medföra, att även ett
obetydligt ägarhypotek skulle ge borgenären rätt att ta ett tillägg av kanske
betydande omfattning i anspråk, medan han däremot gick miste om denna rätt
ifall panthavarens fordran bara obetydligt översteg pantbrevets belopp. TUl de
ändringar i UL och i försäljningslagen som de nu redovisade synpunkterna
medför återkommer jag i det följande.
7.3
Panträttsupplåtelsen
Vid
de överläggningar som har hållits med företrädare för kreditorganisationema
har framkommit att vad som i särskild grad kan väntas vålla svårigheter vid den
praktiska tiUämpningen av JB:s panträttsbestämmelser är de krav på kontroU av panträttsupplätarens
behörighet som Ugger i företrädesreglerna i 6: 7 JB. Dessa reglerar företrädet
mellan äganderättsförvärv och panträttsupplåtelse och innehåller att borgenär
som är i god tro med avseende på äganderättsövergängen är
3
Riksdagen 1971.1 saml Nr 179
Prop.1971:179 34
skyddad
i sitt förvärv av panträtt frän den föratvarande ägaren. Den viktiga
begränsningen gäller dock att borgenären inte är skyddad, om nye ägaren hade
sökt lagfart när panträtten upplåts.
Frågan
om och i vad män en borgenär, som i god tro utgår från att pantsättaren är
ägare tUl fastigheten, bör skyddas har diskuterats ut-föriigt vid JB:s tiUkomst
(jfr prop. 1970: 20 dd B s. 300 och 316). Diskussionen avsåg emellertid i
främsta rammet det fallet att någon som varken är eUer har varit ägare tUl
fastigheten förfogar över ett pantbrev genom pantsättning. I detia fall blk
upplåtelsen ogiltig oavsett borgenärens goda eller onda tro. När överlåtelse skett
och överlåtaren därefter upplåtit panträtt i fastigheten, kan däremot borgenären
som nämnts åberopa god tro. I fräga om företrädet mellan äganderättsförvärv
och förvärv av panträtt förekom i lagstiftningsärendet inte några meningsskiljaktigheter
(jfr prop. 1970: 20 dd B s. 314).
De
nu beskrivna företrädesbestämmelserna leder till att borgenären vid den
tidpunkt då panträttsupplåtelsen sker bör förvissa sig om att den som uinehar
pantbrevet "är lagfaren 'ägare till fastigheten och att ej annan sökt
lagfart på denna. En sådan ordning förutsätter att inskrivningsmyndigheterna
kan tillhandahälla gravationsbevis med mycket kort varsel eller att de per
telefon eller pä annat sätt kan bekräfta lagfartsuppgifter i tidigare utfärdat
gravationsbevis. Kreditorganisationema har uttalat tvekan om
inskrivningsmyndigheterna verkligen kan erbjuda en sådan service innan ett
system som grundas pä ADB kommer i tiUämpning. Under alla förhållanden anser
sig kreditorganisationerna numera ha kommit fram till att den beskrivna
ordningen skulle vara mycket oläglig i praktisk tUlämpning. Godtroende
borgenär borde vara skyddad, om han förlitar sig pä innehållet i ett gravationsbevis
som ej är av alltför gammalt datum. Är beviset utfärdat mindre än ett år före panträttsupplåtelsen,
borde borgenären som regel vara skyddad.
Genom
vad som har framkommit vid överläggningarna med kreditorganisationerna har jag
kommit till den uppfattningen att den ägarkontroll som de nya
panträttsbestämmelserna ålägger borgenären att utföra, om han vill vara skyddad
mot tredje man i vissa hänseenden, ställer större krav på kreditgivarsidan än
man tidigare har utgått från i lagstiftningsärendet. De praktiska problem som
påvisats har sådan r'åckvidd att de inte kan förbigås. Otvivelaktigt är det
också så att de nya reglerna föratsätter en längre gående service frän inskrivningsmyndighetemas
sida än som hittills förekommit. Som jag har anfört inledningsvis finns det i
dagens läge starka skäl att undvika att inskrivningsmyndigheterna ytterligare
belastas.
Vid
utarbetandet av jordabalksförslaget var det en bärande tanke att tiUgodose de
synpunkter som hade framkommit frän kreditinstitutionernas sida i den mån
detta kunde ske utan att viktiga motstående
Prop. 1971:179 35
intressen
fick vika. Denna uppfattning var grandad pä det förhållandet att den
institutionella kreditgivningen mot säkerhet i fastighetspanträtt har
utomordentligt stor betydelse i värt land. Jag anser att denna grundinställning
alltjämt måste anses bärande.
Ett vidgat godtrosskydd
för borgenären i den situation som nu diskuteras går ut över förvärvare av
fastighet. Godtrosskyddet leder nämligen till att denne i vissa fall får finna
sig i att fastigheten belastas med ytterUgare panträtt fastän förvärvaren redan
sökt lagfart. Emellertid är det viktigt att understryka att detta i realiteten
inte innebär någon större nackdel för förvärvaren och att det dessutom är naturligt
för denne att skydda sig på annat sätt mot obehöriga förfoganden frän
överlätarens sida. För det första är det sä att förvärvarens lagfartsansökan
hindrar överlätaren från att söka inteckning i fastigheten och därmed skaffa
sig ytterligare pantbrev utöver dem som redan finns. Saken g'äUer alltså enbart
förfoganden över pantbrev som redan föreligger vid tidpunkten för
lagfartsansökningen. För en förvärvare måste det emellertid vara naturligt att
kräva att outnyttjade pantbrev överlämnas och att beträffande utnyttjande
pantbrev och eventuella överhypotek uppgörelse träffas med borgenären i
anledning av fastighetsförvärvet. En sådan kontakt med borgenären torde som
närmare framgår av vad som anförs i det följande hindra förre ägaren från att
förfoga över pantbrev och överhypotek som pant för nya fordringar. I den män
förre ägaren inte på tillfredsstäUande sätt kan redovisa för föreliggande
pantbrev bör givetvis förvärvaren innehålla köpeskillingen i motsvarande mån.
Med hänsyn till det anförda kan jag inte se att ett vidgat godtrosskydd för
borgenären i fall som nu avses skiUle kränka något motstående intresse. Det
anförda talar starkt för att borgenärens godtrosskydd enligt 6: 7 JB utvidgas
så att hans möjlighet att göra godtrosförvärv inte utan vidare skärs av i och
med att den nye ägaren söker lagfart. Lagtekniskt uppnås en sådan ordning
genom att orden "innan nye ägaren sökt lagfart" i 6: 7 första stycket
första punken JB byts ut mot ordet "därefter". Jag förordar en sådan
ändring av paragrafens lydelse.
När
det gäller att närmare precisera det mätt av undersökning i fråga om
pantbrevsinnehavarens rätt att förfoga över pantbrevet som bör krävas av en
borgenär för att han skall anses vara i god tro, bör till en början slås fast
att gäldenären inte bör kunna anses legitimerad att upplåta panträtt redan
genom sitt innehav av pantbrevet. En sådan ordning skulle vara helt oförenlig
med grundprinciperna för panträtten i JB. Det har heller inte från något håll
gjorts gällande, att ett så långtgående godtrosskydd för borgenären skulle
behövas. Vad frågan gnäller är att skydda den borgenär som förlUat sig pä uppgiftema
i ett aktuellt gravationsbevis, även om lagfartsförhällandena skulle ha ändrats
sedan beviset utfärdades. Som första krav på borgenären bör alltså g'älla
Prop. 1971:179 36
att
denne genom gravationsbevis eller pä annat betryggande sätt vid panträttsupplåtelsen
förvissat sig om att gäldenären var lagfaren ägare tiU fastigheten och att
annan ej sökt lagfart.
I
princip bör borgenären vara skyddad, om han har tagit del av ett gravationsbevis
av så färskt datum som inskrivningsmyndigheten kan tUlhandahäUa. Det synes dock
inte vara möjligt att beakta arbetsläget vid den enskilda
inskrivningsmyndigheten just när panträttsupplåtelsen sker. Det skulle också
föra för långt att fordra att borgenären skuUe förnya gravationsbeviset, om panträttsupplätelsen
kommer att ske vid en något senare tidpunkt än som frän början var avsett. Det
kan t. ex. tänkas att gravationsbeviset anskaffats någon tid innan
fastighetsägaren vänder sig tUl borgenären för att ansöka om lån och att
läneförhandlingarna därefter drar ut pä tiden. Hänsyn bör här tas tUl vUken
tid som enligt god bankpraxis normalt kan förflyta, innan ny kontroll sker av gravationsbeviset.
I aUmänhet bör inte ett gravationsbevis som är äldre än sex månader godtagas.
Utrymme bör dock finnas att dämtöver ta hänsyn tUl särskUda omständigheter i
det enskilda fallet. En borgenär har givetvis inte rätt att förlita sig på irmehället
i ett gravationsbevis, om han på annat sätt fått eller borde ha fått kännedom
om äganderättsövergången. God tro hos en borgenär som är juridisk person bör
inte vara utesluten enbart av det skälet att annan tjänsteman än den eUer de
som handlägger panträttsärendet äger kännedom om äganderättsövergången under
förutsättning att det vid ett bedömande av omsfändighe-terna inte ter sig
rimligt att föra denna kunskap borgenären tUl last i panträttsärendet.
De
synpunkter som nu har lagts på innebörden av ett vidgat godtrosskydd för
borgenären enUgt 6: 7 JB grundas på förhållandena hos inskrivningsmyndigheterna
under de närmaste åren efter ikraftträdandet av JB. Efter övergången tUl ADB
med de starkt ökade möjligheter att tUlhandahålla aktuella fastighetsuppgifter
som ett sådant system ger finns anledning att se på ett annat sätt på dessa
frågor.
Frågan
om räckvidden av godtrosskyddet för borgenär i samband med att fastigheten överläts
tUl ny ägare har aktualiserats inte bara av de praktiska svårigheterna att tUlhandahålla
gravationsbevis som utvisar lagfartsförhållandena vid panträttsupplätelsen. Godtrosskyddet
har också betydelse i fråga om fordringsförhållanden som uppkommer efter det
att fastighetsägare, som har upplåtit panträtt i fastigheten, har Överlåtit
denna till ny ägare.
TUl
en början bör framhållas att något generellt hinder givetvis inte möter mot
att panträtt upplåts till säkerhet för en framdeles uppkommande fordran. Såsom
i allmänhet gäller på panträttsområdet bör en sådan räUshandUng ha full
giltighet även vid upplåtelse av pant-fått i fast egendom. En sådan uppfattning
har också kommit till uttryck i förarbetena till JB. I dessa har, som förut
nämnts, uttalats att
Prop, 1971:179 37
hinder
inte möter mot att pantbrev lämnas som säkerhet för fordran som uppkommer ur
visst angivet rättsförhållande. I linje med detta ligger att pantriätt kan
upplåtas exempelvis till säkerhet för fullgörandet av ett garantiåtagande, en
vitesklausul eller ett framtida anspråk på skadestånd. Pä samma sätt bör
rimligen bedömas fall då pantbrevet läggs som säkerhet för kredit i löpande
räkning eller då s. k. generell pantförskrivning sker antingen genom särskild
pantförskrivnings-handling eller genom sådan klausul om generell
pantförskrivning som förekommer i bankernas sedvanliga reversformulär.
Även om det alltså torde
vara obestridligt att pantförskrivning av pantbrev för framtida fordran kan ske
med rättslig verkan, har däremot osäkerhet uppstått hur långt rättsverkningama
av ett sådant avtal sträcker sig i förhållande till tredje man. Vad man har
diskuterat är i vad mån förvärvare av fastighet kan anses bunden av förre ägarens
panträttsupplåtelse i den mån fordringen uppkommit först efter det att
förvärvaren sökt lagfart. Från kreditorganisationernas sida har understrakits
att denna fråga har utomordentligt stor praktisk betydelse. Vid kreditgivning
mot säkerhet i fast egendom är det mycket vanligt att säkerheten tas i anspråk
först efter hand. Som exempel härpå har nämnts kredit i löpande räkning såsom
checkräkningskredit eller byggnadskreditiv där lånebeloppet lyfts allteftersom
byggnadsarbetet fortskrider. Man har också betonat betydelsen av att generell
pantförskrivning kan ske särskUt när det gäller näringslivets kreditbehov. I
situationer av detta slag skulle det vara i praktiken ogenomförbart att
kontrollera äganderätten till fastigheten vid varje tidpunkt dä säkerheten
belastas med ny fordran.
I de nu diskuterade
situationerna torde det vara ställt utom allt tvivel att i den mån det inte
längre beror på borgenären, humvida eller när en fordran kommer till stånd,
panträtten kan göras gällande mot förvärvaren oberoende av lagfartsansökningen.
Som typexempel kan nämnas att pantbrevet lämnats som säkerhet för ett
garantiåtagande. Mera osäkert torde rättsläget vara, om situationen är den att
borgenären själv avgör om och när huvudfordringen kommer till stånd, såsom
ibland är fallet vid kredit i löpande räkning och praktiskt taget alltid vid
generell pantförskrivning. Skilda uppfattningar har här gjort sig gällande.
Från
kreditorganisationernas sida har anförts att det frän kreditlivets synpunkt
ter sig naturligt, att säkerheten skall kunna utnyttjas för tillkommande
fordringar även i dessa fall intill dess borgenären blivit underrättad om att
fastigheten överlåtits. Om det efter underrättelsen om överlåtelsen alltjämt
är borgenären som avgör huruvida en huvudfordran skall komma till stånd eller
ej, bör enligt kreditor-ganisationemas mening s'äkerheten inte kunna utnyttjas
för denna fordran.
Prop. 1971:179 38
Det
bör framhållas att i de fall som nu diskuteras har borgen'ären vid den
ursprungliga pantförskrivningen förvissat sig om att upplåtaren är lagfaren
ägare. Jag anser för egen del väl förenligt med det vidgade godtrosskyddet
enligt 6: 7 JB att panträttsupplåtelse avseende framtida fordran ges den
räckvidd som nu har angetts. Avgörande skulle aUtså vara, om borgenären när det
alljämt är han som avgör huruvida huvudfordringen skall uppkomma eller ej
blivit underrättad om fastighetsöverlåtelsen. D'äremot skulle en mellankommande
lagfartsansökan inte tillmätas avgörande betydelse. Med hänsyn till att en
sådan innebörd av godtrosskyddet ligger inom ramen för den ändrade lydelse som
jag föreslär att 6: 7 JB skall ges, anser jag inte att några ytterligare
bestämmelser är behövliga.
Innebörden av de nu
föreslagna ändrade godtrosbestämmdserna i 6: 7 JB bör uppmärksammas även i
vissa situationer då en äldre pantsättning upphör att g'älla och ersätts med
en ny. Jag tänker på de fall då exempelvis ett byggnadskreditiv som beviljats av
ett kreditinstitut lyfts av med hjälp av.en lång kredit hos ett annat
kreditinstitut. Därvid förfars i praktiken regelmässigt så, att den
fastighetspant som banken har till säkerhet för byggnadskreditivet förs över
till det andra kreditinstitutet. Ny kontroll av att låntagaren alltjämt är
ägare tUl fastigheten ter sig i sådant fall överflödig. I denna situation
uppkommer inte någon ny belastning på fastigheten utan vad som sker är att en
kreditform byts ut mot en annan kreditform som regelmässigt är bUligare för fastighets-'dgaren.
6: 7 JB i sin ändrade lydelse bör för dessa situationer inneb'ära att kreditivlåntagarens
pantförskrivning till det nya kreditinstitutet blir gällande utan hinder av att
under mellantiden lagfart sökts på fastigheten för ny ägare, förutsatt att ond
tro inte föreligger hos det nya kreditinstitutet. På motsvarande sätt bör det
fallet kunna bedömas, att ett län konverteras under lånetiden eller vid
lånetidens utgång. Det får dock därvid förutsättas att ej andra ändringar sker
i lånevillkoren än som hänger samman med att dessa anpassas till ett 'ändrat Tage
på kreditmarknaden eUer ändrad praxis i kreditgivningen. Gemensamt för de fall
som åsyftats är att det fär anses ligga närmare till hands för förvärvaren av
fastigheten att underrätta kreditgivaren om överlåtelsen och träffa överenskommelse
med denne i anledning därav än för kreditgivaren att på nytt kontrollera
lagfartsförhållandena i ett läge när någon reell ny belastning pä fastigheten
inte uppstår.
För egen del anser jag det
inte heller uteslutet att också vissa fall av nybdåning, där en ökad belastning
pä fastigheten uppkommer, får bedömas på samma sätt. Jag syftar då i första
hand pä sådana sUuationer där det nya länet får ses som ett led i en
fortlöpande affärsförbindelse. Om i ett sådant fall borgenären oavbrutet har
innehaft pantbrevet och fastighetsägaren vill utnyttja det helt eller delvis
som säkerhet för ett nytt lån, kan det enligt min mening vara rmiligt att
borgenären inte behöver
Prop. 1971:179 39
göra
förnyad ägarkontroll i samband med den nya pantförskrivningen. Frågan om
omfattningen av borgenärens undersökningsplikt i de skiftande fall där nybdåningen
innebär en ökad belastning på fastigheten får dock överlämnas ät rättstUlämpningen.
Den föreslagna
utvidgningen av godtrosskyddet blir tillämpUg också vid upplåtelse av panträtt
i andra hand. För att andrahandspanthavaren skall bli skyddad måste han vara i
god tro när pantbrevets innehavare får tmderrättelse om panträttsupplåtelsen.
Av aUmänna rättsgrundsatser lär dessutom följa att upplåtelse av panträtt i
andra hand inte blir gnällande mot den som före upplåtelsen förvärvat
fastigheten av upplåtaren, om pantbrevets innehavare har fått underrättelse om
äganderättsövergången innan han imderrättas om panträttsupplåtelsen (jfr SOU
1965: 14 Godtrosförvärv i lösöre s. 86). Däremot bör andrahandspanthavare som
i god tro erhållit panträtt genom en generell pantförskrivning ej anses bli
försatt i ond tro genom att en underrättelse om ett senare ägarbyte lämnats
endast tUl förstabandspantbavaren.
Den utbyggda godtrosregeln
bör gälla också i de fall som regleras i 6: 7 första stycket andra punkten och
i 6: 7 andra stycket JB, dvs. i tvesalafallen och då den nye ägaren förvärvat
fastigheten genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande
förvärv.
Om 6: 7 ändras enligt vad
som har anförts nu, bör 18: 8 JB jämkas så att en borgenär som får ett pantbrev
överlämnat tUl sig som pant inte drabbas av rättsförlust, om han har gjort den
kontroll som rimligen kan begäras av honom beträffande förekomsten av sådana
anteckningar som avses i lagrammet. Utvidgningen av godtrosskyddet i 6: 7 JB
skulle i praktiken bli tämligen meningslös, om borgenären för att vinna
trygghet i sitt panträttsförvärv i alla fall måste komplettera gravationsbeviset
med en kontroll pä pantförskrivningsdagen av att anteckningar enligt 18: 8 JB
inte har gjorts imder den mellanliggande tiden. Innebörden av kravet pä god tro
hos borgenären bör vara detsamma enligt 18: 8 JB som enligt 6: 7 JB.
En sådan ändring av 18: 8 JB
torde leda till att bestämmelserna i samma kapitel om ersättning i vissa fall
av staten blir tillämpliga i fall då de annars inte skuUe ha gällt. De
ytterligare fall som kommer att inrymmas under ersättningsbestämmelserna kan
emellertid antagas bli mycket fä.
Jag vill i detta
sammanhang också ta upp ett par ändringsförslag från kreditorganisationemas
sida som rör reglerna om gemensamt inteckningsansvar. I lagberedningens
förslag till ny jordabalk (SOU 1960: 2426) togs inte upp några bestämmelser om
gemensam inteckning. De frågor som hänger samman härmed skiUle enligt
förslaget i stället lösas genom rättsinstitutet registrerad bruksenhet. I denna
del blev förslaget starkt kritiserat imder remissbehandlingen. Jordabalksutredningen
som fick i uppdrag att göra en översyn av lagberedningens för-
Prop. 1971:179 40
slag
förordade i sitt betänkande (SOU 1963: 55) regler som innebar att ordningen med
gemensamt inteckningsansvar behölls. JB:s bestämmelser i denna del stämmer i
huvudsak överens med jordabalksutredningens förslag, som bl. a, innehåUer
förbud mot särinteckning i sam-intecknat komplex. I förhållande till
utredningsförslaget har förbudet dessutom utvidgats tUl att avse även förbud
mot gemensam inteckning i fastighet som fömt svarar för särinteckning (prop. 1970:
20 del B. s. 629).
Bestänomelserna
i JB om gemensam inteckning har getts ett innehåll som syftar tUl bl. a. att
reducera de olägenheter i exekutionsrätts-ligt hänseende som den nuvarande
ordningen medför. Dessa olägenheter uppstår särskUt i sådana fall dä ett
särintresse föreligger i någon eller några av de gemensamt intecknade
fastigheterna antingen på fastighetsägarsidan eller borgenärsidan. Det
vanligaste faUet av särintresse i gemensamt intecknade fastigheter uppstår när
någon av fastigheterna helt eller delvis överlåts. I dessa situationer torde JB:s
ordning tvinga fram relaxation eller annan ansvarsuppdelning inom relativt kort
tid.
Med JB:s
regler bör således svårighetema på det exekutionsrättsU-ga planet bU mindre
framträdande, även om man inte kunnat uppnå helt likformig belastning av
gemensamt intecknade komplex bl. a. med hänsyn till att man under en
övergångstid alltjämt måste räkna med äldre särinteckningar och tUl att
gemensamma inteckningar ibland slås sönder, t. ex. på grand av expropriation
(jfr 6: 14 JB).
Kravet
på likformig inteckningsbelastning är av betydelse inte bara frän
exekutionsrättsliga synpunkter utan också bl. a. för fastighetsbildningen.
Omreglerande åtgärder av skilda slag kan försvåras, om de rör gemensamt
intecknade fastigheter och inteckningsbelastningen inte är likformig. Även för
inskrivningsmyndigheterna medför särintressen i ett gemensamt intecknat
fastighetskomplex vissa svårigheter, exempelvis i sammanläggningsärenden som
avses i 12: 10 fastighetsbildningslagen (1970: 988) eller vid rdaxation (22: 11
JB).
Sammanfattningsvis
kan sålunda sägas att många fördelar obestridligen står att vinna med
införandet i JB av kravet på att inteckningsbelastningen skall vara likformig.
Detta gäller inte minst i fråga om förbudet mot särinteclcning i samintecknat
fastighetskomplex. I denna del vann också jordabalksutredningens förslag starkt
gehör bland remissinstansema (prop. 1970: 20 dd B s. 622), även om vissa
nackdelar med den föreslagna regleringen påvisades. Förbudet mot särinteckning
ansågs sålunda kunna medföra olägenheter för fastighetsomsättningen (jfr prop.
1970: 20 s. 622 ff). Vid JB:s tUlkomst ansågs emellertid fördelama med
förbudet mot särinteckning i sammtecknat fastighetskomplex väga över de
nackdelar som kunde vara förenade med förbudsregeln.
För
kreditgivarnas del innebär, som kreditorganisationerna fram-
Prop. 1971:179 41
hållit,
kravet på likformig inteckningsbelastning en ökning av risken för avslag på
inteckningsansökan. Organisationerna har uttalat att detta kan leda till en
försämring av låntagarnas möjlighet att snabbt och enkelt få ett lån utbetalat tUl
sig, innan inteckningen ännu har beviljats. Jag anser mig dock kunna räkna med
att de uppgifter som behövs i normalfallen skall kunna skaffas fram tämligen
snabbt från inskrivningsmyndigheterna. För dessa kommer å andra sidan förbudet
mot särinteckning i tidigare samintecknade komplex att medföra ett visst merarbete.
Innan inteckning beviljas eller förklaras vilande måste i varje särskilt fall imdersökas
om den fastighet som avses med inteckningsansökningen besväras av fömt sökt
eller beviljad inteckning. Om sä är fallet måste undersökas om den tidigare
inteckningen också frän början gäller eller senare kommit att gälla i annan
eller andra fastigheter och vidare om det gemensamma inteckningsansvaret har
upphört genom relaxation eller på annat sätt. Under tiden närmast efter JB:s
ikraftträdande, då belastningen i övrigt pä inskrivningsmyndigheterna kan
väntas bli stor, underlättas emellertid tillämpningen av förbudet mot särinteckning
av att enligt 62 § JP hänsyn inte behöver tas till inteckning som har sökts eUer
beviljats före JB:s ikraftträdande. Den utredning som måste göras i samband med
nyinteckning kan därför tUl en början i många fall begränsas tUl frågan om
tidigare inteckning har sökts eller beviljats efter ikraftträdandet.
Sammantaget
har jag inte blivit övertygad om att de praktiska svårigheter som kan våUas av
reglerna om gemensamt inteckningsansvar är så stora att de skulle kunna väga
över de obestridliga fördelarna av en så långt möjligt likformig belastning av
gemensamt intecknade fastigheter. Jag finner sålunda inte skäl att pä denna
punkt frångå den avvägning som efter ingående prövning gjordes när JB antogs.
En
annan fräga om gemensamt inteckningsansvar som har tagits upp av
kreditorganisationerna rör kravet på att samtliga intecknade fastigheters ägare
skall medverka till panträttsupplåtelse för att panträtten skall bli gällande
i hela det intecknade fastighetskomplexet. Kreditorganisationema har särskUt
pekat på att kravet även gäller i fråga om avstyckad fastighet som inte är i
samma ägares hand som stamfastigheten och därför svarar endast subsidiärt.
Kreditorganisationerna har förordat, att ägaren av en primärt ansvarig
fastighet skall kunna upplåta panträtt i hela den intecknade egendomen, således
också i avstyckade och överlåtna områden.
Det
kan inte bestridas att den nya panträttskonstruktionen ställer ökade krav på
kreditgivarna i de hänseenden som det här är fråga om. I princip måste dessa
när panträtt upplåts undersöka om någon avstyckning har skett från den
intecknade fastigheten, sedan inteckningen beviljades, och i sä fall om
lagfart har sökts pä styckningslotten. Med den nuvarande regleringen i 6: 7 JB
kan kredUgivarna inte i
Prop.1971:179 42
praktiken
säkerställa sig mot alla risker, eftersom lagfart kan ha sökts på sådan tidpimkt
före pantr'ättsupplåtelsen att uppgift därom inte influtit i gravationsbevis.
I de flesta av de
situationer som här är aktuella får borgenären ett godtagbart skydd genom den
'ändring av 6: 7 JB som jag tidigare har föreslagit. Även om avstyckning har
skett från den intecknade fastigheten och ny ägare har sökt lagfart pä den
avstyckade fastigheten, kommer en panträttsupplåtelse som stamfastighetens
ägare har gjort att omfatta också styckningslotten, om panträttsupplåtelsen
avser båda fastigheterna och borgenären vid upplåtelsen varken kände till
eller bort känna till äganderättsöverlätdsen. Kravet på god tro bör här ha i
princip samma innebörd som jag har förordat när det gäUer upplåtelse av
panträtt på grand av inteckning i allmänhet.
När fräga är om
överlåtelse av område av eller andel i den intecknade fastigheten bör det som
jag nu har anfört ha motsvarande tUl-lämpning. Kan borgenären i dessa fall
åberopa godtrosregeln i 6: 7 JB, har en giltig panträttsupplåtelse kommit tiU
stånd trots ätt den som förvärvat området eller andelen har sökt lagfart på
sitt förvärv före upplåtelsen och trots att han inte har medverkat till denna.
Med den ändring av 6: 7 JB
som jag har föreslagit är det endast i ett fall av någon betydelse då
kreditgivarna i praktiken kan väntas få olägenheter av kravet på att avstyckad
fastighets 'ägare skall medverka till panträttsupplätelsen för att denna skall
omfatta också styckningslotten. Det är det fallet då borgenären känner tiU att
en avstyckning skett och att den avstyckade fastigheten förvärvats av ny ägare
samt denne vägrar att medverka tUl panträttsupplåtelsen. Kreditorganisationerna
har gjort gällande att det i åtskilliga situationer skulle vara orimligt att
den avstyckade fastighetens 'ägare skulle kunna hindra en pant-förskrivning som
omfattar också styckningslotten. Jag kan inte dela denna uppfattning. Den
reglering som skett i JB av frågan om gemensamt inteckningsansvar medför att
när en avstyckning från en intecknad fastighet överläts, det i praktiken är
nödvändigt att den avstyckade fastigheten inom kort tid befrias frän sitt
ansvar för stamfastighetens inteckningar. Detta måste både överlätaren och
förvärvaren räkna med. Den senare har normalt ett ber'ättigat anspråk på att
stamfastighetens inteckningar rdaxeras i hans fastighet. Kravet pä samtycke
från hans sida för att en panträttsupplåtelse skall avse hela det intecknade
fastighetskomplexet utgör ett verkningsfullt påtryckningsmedel i det
hänseendet. Den lösning som kreditorganisationerna har fört fram innebär att
ägaren till en styckningslott inte skulle få det skydd mot att annan person
upplåter panträtt i hans fastighet som JB i allmänhet ger fastighetsägaren.
Från principiell synpunkt är det emeUertid enligt min mening riktigt att en
panträttsupplåtelse som görs av stamfastighetens ägare inte skall kunna omfatta
en styckningslott som har övergått till ny ägare. Det kan
Prop. 1971:179 43
inte
antagas att en borgenär som känner till överlåtelsen när fräga om panträttsupplåtelse
är aktuell inte skulle kunna få betryggande säkerhet för sin kredit även utan
att panträtt erhålls i den avstyckade fastigheten.
I
enlighet med det anförda finner jag inte skäl att föreslå någon ändring av
kravet att panträtt i fast egendom skall upplåtas av fastighetens ägare också
i det fallet att fräga är om en avstyckad fastighet som endast ansvarar subsidiärt.
SlutUgen vUl jag i detta
sammanhang ta upp en fräga som rör övergängen frän det nuvarande
panträttssystemet till JB:s system. Frågan har aktualiserats vid de
överläggningar som har hållits med företrädare för kreditorganisationerna.
Enligt övergångsbestämmelserna till 6 kap. JB skall, om inteckningshandling
utgör säkerhet för fordran vid ikraftträdandet, panträtt enligt 6: 2 JB anses
upplåten i fastigheten till säkerhet för fordringen (24 § första stycket JP).
Av bestämmelsen följer bl. a. att, om en gUtig pantsättnmg har kommit till
stånd enligt gällande rätt men den har gjorts av annan än fastighetsägaren,
pantsättningen likväl gäller som pantförskrivning enligt 6: 2 JB (jfr prop.
1970: 145 s. 130).
Den angivna regeln tar i
första hand sikte på det fallet att inteckningshandlingen har lämnats som
säkerhet för län, vars kapitaldel inte kan ökas utan att nytt försträckningsavtal
träffas. Ingås ett sådant efter JB:s ikraftträdande och vill borgenären
utnyttja den äldre inteckningshandlingen som säkerhet också för det nya länet,
måste en ny pantförskrivning ske. Panträttsupplåtelsen skall då göras i den ordning
som JB föreskriver, vilket innebär att fastighetsägaren måste verkstäUa
pantförskrivningen. Även för det fall att den ursprungliga pantförskrivningen
avsett även framdeles uppkommande fordringar, har det satts i fräga om inte ny
pantförskrivning under medverkan av fastighetsägaren måste ske för att de
fordringar som kan uppkomma efter ikraftträdandet skall omfattas av panträtt i
fastigheten. Från kreditorganisationernas sida har framhållits, att om
regleringen skulle ha denna innebörd, det skulle kräva en betydande
arbetsinsats av kreditgivarna, eftersom i sä fall bl. a. alla generella
pantförskrivningar måste kontrolleras och i förekommande fall göras om.
För
egen del kan jag inte finna några skäl som talar för att de faU som åsyftas av
kreditorganisationerna bör behandlas pä ett annat sätt än de fall som de
ifrågavarande övergångsbestämmelserna omedelbart tar sikte på. Enligt min mening
ligger det helt i linje med de principer som bestämmelserna är ett uttryck för
att panthavarens ställning, såvitt nu är i fråga, inte försämras vid
övergången till det nya systemet. Detta betyder, att om den pantförskrivning
som har gjorts före JB:s ikraftträdande, är generell, borgenären skall kunna
bevilja nya län efter ikraftträdandet och få säkerhet i fastigheten för dessa
som om det hade varit fastighetsägaren själv som gjort den generella pantför-
Prop. 1971:179 44
skrivningen.
För de berörda rättsägarna måste en sådan ordning te sig högst naturlig. Någon
uttrycklig lagregel med den innebörd som har angetts finner jag inte vara
påkallad.
7.4 Talan
mot beslut i inskrivningsärenden
Vid
JB:s tiUkomst framhölls att besfämmelserna om besvärstiden vid slutiiga beslut
och beslut om vilandeförklaring vilade på den förat-sättningen att de
svårigheter som inskrivningsväsendet då drogs med i fråga om expeditionstidens
längd (jfr prop. 1970: 20 del B s. 493) skulle ha övervunnits senast vid JB:s
ikraftträdande. Enligt dåvarande departementschefen fick frågan om
besvärstidens längd prövas om för det fall att förutsättningen befanns brista.
Inför
JB:s ikraftträdande har frän justitiedepartementet infordrats uppgifter från
inskrivningsavdelningarna rörande arbetsläget i augusti 1971. Av uppgiftema kan
dras den slutsatsen att arbetsläget vid in-skrivningsavdelningama f. n. inte är
mycket bättre än för några år sedan. Fortfarande 'år det vanligt att den
föreskrivna expeditionstiden om 14 dagar inte kan hållas och på sina håll är
expeditionstiderna mycket länga. Som jag inledningsvis har anfört kan en
förbättring av läget väntas inför årsskiftet. Likväl är jag tveksam om
expeditionstiderna kan hållas sä korta som krävs med hänsyn till reglerna om
besvärstidens längd i JB.
EnUgt
mitt bedömande är förhållandena sådana att frågan om besvärstidens längd bör i
enlighet med vad som förutskickades vid JB:s tillkomst övervägas på nytt. Jag är
emellertid inte beredd att på denna punkt föreslå någon ändring i JB:s ordning
som bar goda skäl för sig. Däremot anser jag att ikraftträdandet av
bestämmelserna i 19: 14 andra stycket JB bör senareläggas. Kungl. Maj:t bör
bemyndigas att bestämma när nämnda bestämmelser skall träda i kraft. Jag
räknar därvid med att den föreskrivna expeditionstiden, fjorton dagar frän
inskrivningsdagen, kommer att kunna iakttas efter ett övergångsskede och i
allt fall när övergången till ADB har skett inom inskrivningsväsendet. När
förutsättningar härför föreligger, bör förordnas att den i 19: 14 JB
föreskrivna besvärstiden skall tillämpas. TUl dess bör vad som hittills ansetts
gälla i fråga om besv'ärstiden alltjämt äga tillämpning, om besvärstiden
därigenom blir längre.
7.5 Övergångsregleringen
rörande publika arrenden
JB:s
arrendebestämmelser, som träder i kraft den 1 januari 1972, har utformats i
huvudsak enhetUgt för enskilda, staten, kommunema och kyrkan. Samma dag upphävs
nuvarande särskilda författningar för publika arrenden. I 40 och 41 §§ JP finns
övergångsbestämmelser
Prop. 1971:179 45
som
i fräga om jordbndcsarrende medför att besittningsskyddsreglerna i JB blir
omedelbart tillämpliga pä vissa avtal om jordbraksarrende som ingåtts före balkens
ikraftträdande. 40 § JP omfattar de s. k. sociala jordbruksarrendena enligt 2
kap. NJL. På dem är i princip de nya besittningsskyddsreglerna utan vidare
tillämpliga. 41 § JP avser upplåtelse som är sådan att äldre bestämmelser om
optionsrätt inte har kunnat tUlämpas pä den. I det fallet gäller de nya
besittningsskyddsreglerna under vissa förutsättningar. Enligt pubUka arrendeutredningen
kan villkoret att optionsrätt inte har gällt medföra att publika arrendatorer,
som har rätt tiU besittningsskydd enligt de publika specialförfattningama, vid
en tvist om förlängning inte kan stödja sig pä JB:s besittningsskyddsregler
utan endast pä specialförfattningarnas bestämmelser i ämnet. Eftersom dessa författningar
ger arrendatorn ett betydligt svagare skydd än JB, föreslår utredningen att 41
§ JP ändras så att det klart framgår att publika arrendatorer i
övergångshänseende inte kommer i en sämre ställning än andra.
Jag
delar utredningens och remissinstansernas mening att 41 § JP bör förtydligas,
så att någon tvekan inte behöver råda om att lagrummet är tiUämpligt även pä arrendatorer
av publik jord med optionsrätt enUgt specialförfattningar, under föratsättning
att villkoren i övrigt i lagrummet är uppfyllda. Det torde nämligen inte ha
varit åsyftat att i fall som avses i 41 § JP sätta arrendatorer av publik jord
i sämre stälhung än andra. För att imdvika oklarhet på denna punkt bör som
utredningen föreslagit i paragrafens första stycke orden "äldre
bestämmelser om optionsrätt" bytas ut mot "bestämmelserna i 2 kap.
5156 §§ lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderäti tiU fast egendom".
Därigenom får de publika arrendatorema samma möjlighet att komma i åtnjutande
av bestämmelserna i JB om rätt till förlängning av avtalet efter uppsägning som
innehavare av ej sociala jordbruksarrenden har.
7.6
övriga frågor
Införandet
av JB medför att vissa följdändringar bör göras i ärendelagen och i FL. Till
dem återkommer jag i specialmotiveringen.
7.7
Upprättade lagförslag
I
enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till
1) lag om ändring i jordabalken,
2) lag om ändring i lagen (1970: 995) om införande av
nya jordabalken.
Prop.
1971:179 46
3)
lag om ändring
i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),
4)
lag om ändring
i lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),
5)
lag om ändrmg i
lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom,
6)
lag om ändring
i lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden,
7) lag om ändring i lagen (1966: 454) om
företagsinteckning.
Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
Rörande de enskilda besfämmelserna i lagförslagen vill jag
ytterligare anföra följande.
7.8 Specialmotivering
7.8.1 Förslaget till lag om ändring i jordabalken 6:3
I överenssfämmelse med vad jag har föreslagit i det
föregående (avsnittet 7.2) bör i 6: 3 första stycket andra och tredje punkterna
JB utmönstras de begränsningar i möjligheten att använda tUlägget som finns nu
och som inneb'är att betalning ur tiU'ägget endast får avse ränta på
kapitalfordran och vissa kostnader (andra punkten) samt att tillägget får
beräknas endast på den del av pantbrevets belopp som täcks av kapitalfordringen
(tredje punkten). En följd av detta är bl. a. att utmätningsräntan inte skall
beräknas på fordringens kapitalbelopp eller den del därav som ligger inom
pantbrevets belopp utan i stället pä sistnämnda belopp.
I 6: 3 andra stycket JB finns nu bestämmelser för det fall
att borgenären innehar flera pantbrev som säkerhet för en och samma fordran.
Om de bakomliggande inteckningarna g'äUer med samma företrädesrätt eller
omedelbart efter varandra, skall pantbreven vid tillämp-nuigen av första
stycket ses som en enhet (prop. 1970: 20 del A s. 399). I det nu framlagda
förslaget har andra stycket behåUits oförändrat. Genom de föreslagna ändringama
i första stycket får emellertid bestämmelserna i andra stycket en i viss mån
ändrad innebörd. Specialregeln kommer att innebära att tUläggen till
pantbrevens belopp får tas i anspråk bara i den mån pantbrevens sammanlagda
belopp inte förslår till betalning av borgenärens fordran. Detta medför att
borgenären inte genom att i första hand ta tilläggen tUl vissa pantbrev i
anspråk
1 Av bUagan återges här övergångsbestämmelserna ur
författningsförslaget under 3. Författningsförslagen i övrigt har uteslutits.
Dessa är likalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen
frånsett dels ikraftträdandebestämmelsen i författningsförslagen 1, 2 och 5
samt 44 § JP, vilka saknar motsvarigheter i de till lagrådet remitterade
förslagen, dels vissa smärre redaktioneUa ändringar i några av förslagen.
Prop.
1971:179 47
kan
påverka fastighetsägarens rätt tUl ägarhypotek enligt övriga pantbrev.
6:7
Paragrafen
föreslås ändrad i överensstämmelse med vad jag har anfört i det föregående
(avsnittet 7.3). Den föreslagna godtrosregeln tar närmast sikte pä det fallet
att efter överlåtelse av fastigheten förre ägaren upplåter panträtt i
fastigheten. Av grunderna för bestämmelsen följer emellertid också att
borgenär, som fått panträtt upplåten åt sig av den som dä var fastighetens
ägare eller som borgenären i samband med mottagandet av pantbrevet i god tro
förutsatt vara pantbrevets ägare, kan vinna panträtt för fordran som omfattas
av pantförskrivningen och uppkommer först efter det att fastigheten har bytt
ägare och den nye ägaren har sökt lagfart.
18:8
Paragrafen
föreslås ändrad i enlighet med vad jag har förordat i det föregående (avsnittet
7.3).
7.8.2
Förslaget till lag otn ändring i lagen om införande av nya jordabalken
41
§
Paragrafen
har i enlighet med vad jag tidigare har förordat (avsnittet 7.5) utformats i
överensstämmelse med publika arrendeutredningens förslag.
58
a §
Som
jag anfört i det föregående (avsnittet 7.4) bör ikraftträdandet av bestämmelserna
om besvärstid i 19: 14 andra stycket JB senareläggas och Kungl. Maj:t i
stället bemyndigas att bestämma om när de skall träda i kraft. Bestämmelser av
det innehåll som har angetts nu har tagits upp i förevarande paragraf, som är
ny. Enligt lagrummet skall tUl dess att 19: 14 andra stycket JB träder i kraft
gälla, att besvärstiden vid beslut som avses i nämnda lagrum är två veckor
från den dag expeditionen i ärendet hölls sökanden tUl banda, dock minst fyra
veckor från den inskrivningsdag tUl vilken beslutet är att hänföra.
När
tmderrättelse om beslut i inskrivningsärende enligt 19:13 JB tillställs sökande
eller annan som beslutet gått emot, bör besvärstiden räknas från den dag tmderrättelsen
är dagtecknad. Kan det i annat fall antagas att tredje man kommer att föra
talan mot beslutet, bör på lämpligt sätt anteckning göras om när expeditionen i
ärendet har hållits tiUgänglig, dvs. om den dag då sökandens expedition
skickats tUl honom mot postförskott eller funnits att hämta på inskrivnings-
Prop. 1971:179 48
myndighetens
kansli. Jag vill framhålla, att den dag då sökanden löser sin expedition på
posten eller hos inskrivningsmyndigheten inte är relevant för beräknandet av
besvärstiden.
7.8.3
Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen
Den
ändrade konstmktionen i 6: 3 JB beträffande tillägg tUl pantbrevs belopp
innebär att fastighetsägarens möjligheter att utnyttja pantbrev för
pantsättning vidgas. Detta är en följd dels av att tiUägget skall beräknas på
pantbrevets belopp och inte på kapitalfordran, dels av att tUlägget kommer att
kunna tas i anspråk för täckning av kapitalfordran och inte bara för att täcka
tUläggsförpliktelser till denna. Den vidgade möjligheten att utnyttja pantbrevet
för pantsättning bör enligt min mening ses som en tillgång i fastighetsägarens
hand som bör kunna tas i anspråk av hans borgenärer. Som jag förut har nämnt
(avsnittet 7: 2) bör det omkonstruerade tiUägget alltså, i den män det inte har
utnyttjats för pantsättning, kunna utmätas för ägarens skuld.
Bestämmelser
om utmätning av ägarhypotek har tagits in i 91 a § UL, som tUlkom genom lagen
(1971: 495) om ändring i UL. Tänkbart är att genom en ändring av reglerna om ägarhypotek
i 6: 9 JB jämställa det omkonstruerade tUlägget med 'ägarhypotek och på så s'ätt
göra det tillgängUgt för utmätiung. Med hänsyn till att tillägget också enligt
de nya reglerna skall kunna utgå bara i den mån det behövs för att borgenärs
fordran skall bli täckt kan en sådan lösning dock knappast accepteras.
Begreppet ägarhypotek bör sålunda enligt min mening reserveras som beteckning
för den rätt tUl betalning som fastighetsägaren har enligt 6: 9 JB i dess
antagna lydelse, dvs. en rätt för fastighetsägaren att få tilldelning ur medel
antingen med pantbrevets hela belopp eller med den del av detta som överstiger
fordran för vUken pantbrevet är pantsatt. Syftet att göra tillägget
tillgängligt för utm'åt-ning bör man, i stället för att ändra reglerna i JB om ägarhypotek,
kunna uppnå genom en 'ändring av reglerna i 91 a § UL. Ändringen bör då
innebära att man utvidgar föreskrifterna om utmätning av ägarhypotek till att
avse utmätning av den rätt pä grund av pantbrev som tiUkommer fastighetsägare
som följd av att pantbrev inte alls eller endast delvis behöver tas i anspråk
för täckning av fordran. Genom att pantbrev i den män det ej utgör pant för
fordran fär utgöra föremål för utm'ätning kommer man att för en
utmätningssökandes räkning kunna ta i anspråk hela det utrymme av fastighetens
värde som ägaren har möjlighet att förfoga över genom pantsättning, dvs. både eventueUt
'ägarhypotek och tiUägg som inte behövs för att täcka fordran för vUket pantbrevet
är pantsatt. Efter en sådan utmätning bör utmätningssökanden få samma
ställning som han fått om pantbrevet av ägaren pantsatts för
utmätningsfordringen.
Prop. 1971:179 49
Den
nu förordade lösningen medför att ändringar får företas, förutom i 91 a § UL,
också i 71 § och 91 b § samma lag samt i 2 § försäljningslagen.
71 §
Hänvisningen
i 71 § 3 mom. UL i dess lydelse enligt lagen 1971: 495 har i förslaget jämkats
i överensstämmelse med vad jag förut har anfört om föremålet för utmätningen.
91a
§
91
a § UL innehåUer bestämmelser om utmätning av ägarhypotek. Som jag förut har
anfört bör man i fortsättningen inte anknyta till detta begrepp när fråga är om
utmätning. I förslaget tas därför i ett nytt 1 mom. upp bestämmelser om vad
utmätningen avser. 1 enlighet med vad jag förut bar föreslagit föreskrivs här,
att i den mån pantbrev i fast egendom ej utgör pant för fordran får det tas i
anspråk genom utmätning hos ägaren. Bestämmelsen omfattar både det fallet att pantbrevet
inte har överlämnats som pant för fordran och det fallet att så har skett men
fordringen understiger pantbrevets belopp jämte tillägg enligt 6: 3 JB.
I
förslaget har 91 a § 1 och 2 mom. UL tagits upp med endast smärre jämkningar
som 2 resp. 3 mom. i samma paragraf. Jag kommer i det följande att föreslå att
när fast egendom tagits i anspråk enligt 3 mom., fordringen vid exekutiv
försäljning av fastigheten skall likställas med fordran som är förenad med
panträtt i egendomen.
I 91
a § 3 och 4 mom. UL regleras förfarandet, när tvist råder huruvida det finns
något ägarhypotek. Med hänsyn till den ändring i fråga om föremålet för
utmätningen som jag nyss har förordat har bestämmelserna härom jämkats i
förslaget så att de i stället avser det fallet att det råder tvist huruvida
något finns att utmäta enligt 1 mom. Bestämmelsen tas upp i 4 och 5 mom. i
paragrafen.
91b
§
Bestämmelserna
i 91 b § UL har anpassats formellt till 91 a § i dess ändrade lydelse.
Övergångsbestämmelser
1
punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagen (1971: 495) om ändring i UL
föreskrivs, att om ägarhypotek har utmätts men försäljningen därav inte har
ägt rum före lagens ikraftträdande, de nya bestämmelserna skall tillämpas med
visst förbehåll. De ändringar i UL som jag nyss har förordat innebär att
utmätning av ägarhypotek också
4
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 179
Prop. 1971:179 50
omfattar
tUlägg enligt 6: 3 JB. Detta bör inte gälla, när ägarhypotek utmätts före
ikraftträdandet. Hänvisningen till 2 mom. i 91 a § bör ändras till att avse 3
mom.
Lagtekniskt
bör den ifrågavarande övergångsbestämmelsen fogas till den nu föreslagna lagen
om ändring av UL. Samtidigt bör punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1971:495) om ändring i UL upphävas.
7.8.4 Förslaget
till lag om ändring i lagen (1971: 495) om ändring i ut
sökningslagen
Som
jag nyss anfört bör punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1971: 495) om
ändring i UL upplfåvas.
7.8.5 Förslaget
till lag om ändring i lagen om exekutiv försäljning av
fast egendom
2 §
Enligt vad jag förut har
anfört bör utmätningsborgenär, för vars fordran pantbrev har utmätts, efter
utmätningen få samma ställning som borgenär som har säkerhet för fordran i form
av panträtt i fastigheten. När pantbrevet pantförskrivits enligt 91 b § UL
följer detta direkt av pantförskrivningen. För det fallet att fastigheten har
tagits i anspråk enligt 91 a § 3 mom. UL i den här föreslagna lydelsen krävs emellertid
en särskild bestämmelse av nyss angiven innebörd. I 2 § försäljningslagen
föreskrivs nu bl. a. att vad som sägs i lagen om fordran som 'är förenad med pantr'ätt
i fast egendom skall gälla 'även T'ätt till betalning på grund av ägarhypotek,
om ej annat följer av särskilda bestämmelser i lagen. Föreskriften blir tUlämplig
även när ägarhypoteket är utmätt. Eftersom utmätning enligt förslaget inte
skall avse ägarhypotek bör i stället anges, att vad som sägs om fordran som är
förenad med panträtt i fast egendom också skall gälla fordran för vilken fast
egendom tagits i anspråk enligt 91 a § 3 mom. UL. Något undantag härifrån
behövs inte. Vid sidan härom bör den nuvarande föreskriften om ägarhypotek
behållas för det fallet att utmätning inte har skett utan fastighetsägaren har r*ätt
till tUldelning av medel vid köpeskillingsfördelning o. d.
26
§
Vid
exekutiv försäljning av fast egendom tas nu i praxis räntan upp före kapitalet
i borgenärsförteckningen. Detta kan vara till fördel för borgenären därför att
han, om någon del av fordringen blir nödlidande, får kvar en större
kapitalfordran. Under förarbetena till den nya lagstiftningen om
fastighetsexekution anförde lagberedningen, att det i första hand gäUde att
bestämma ordningen mellan pantbrevets be-
Prop.
1971:179 51
lopp
och tillägg enligt 6: 3 JB. 1 andra hand måste man också iakttaga viss ordning
i fråga om förhållandet mellan fordringens kapitalbelopp och biförpliktelser.
Beredningen ansåg det behövligt att föreslå en uttrycklig bestämmelse om den
inbördes ordning i vilken pantbrevets belopp och tillägg enligt 6: 3 JB skall
tas upp i sakägarförteckningen. Beredningen beaktade härvid, att tiUägget
skulle komma i fräga endast om borgenärens sammanlagda fordran översteg
pantbrevets belopp och i så fall tas i anspråk endast för ränta och andra tilläggslör-pliktdser,
och föreslog att på deUa s'ätt beräknat tillägg skulle upplagas före
pantbrevets belopp, om inte borgenären yrkade annat. På motsvarande sätt
skulle själva fordringen, om borgenären inte yrkade annat, också upptagas med
först biförpliktdserna och därefter kapitalet. Om fordringen blev delvis
nödlidande, skulle därvid den betalning som utföll i första hand avräknas på biförpliktdserna.
Någon uttrycklig bestämmelse som angav ordningen mellan fordringens
kapitalbelopp och biförpliktdserna ansågs ej behövlig (SOU 1968: 64 Utsökningsrätt
VIII s. 135 f). I enlighet med lagberedningens förslag föreskrivs nu i 26 §
andra stycket försäljningslagen, att tillägg som avses i 6: 3 JB upptas före
pantbrevets belopp, om inte borgenären yrkar annat.
Enligt vad jag förut har
föreslagit skall tillägget få tas i anspråk inte bara för ränta och andra
tilläggsförpliktelser utan också för borgenärens kapitalfordran. Däremot skall
det aldrig utgöra ägarhypotek. Om nu tillägget skulle upptagas i sakägarförteckningen
före pantbrevets belopp, kunde detta leda till att så stor del av borgenärens
fordran täcks av tillägget att det uppstår ett ägarhypotek inom pantbrevets
belopp, trots att detta i och för sig inte räcker till för betalning av hela
borgenärens fordran. Eftersom tillägget enligt mitt förslag beräknas på
pantbrevets belopp och inte pä viss fordran, kan också flera borgenärer komma
att konkurrera om ett och samma tillägg. Det är då inte möjligt att låta
borgenär bestämma, i vilken ordning tillägget och pantbrevets belopp skall tas
upp i sakägarförteckningen. Bestämmelsen härom i försäljningslagen bör utgå.
Av den föreslagna lydelsen av 6:3 JB framgår, att borgenären får utnyttja sin
företrädesrätt enligt tillägget endast när pantbrevets belopp inte förslår.
Om någon bestämmelse inte
tas upp i försäljningslagen angående ordningen mellan pantbrevets belopp och
tillägget, bör i stället anges ordningen mellan fordringens kapitalbelopp och biförpliktdserna.
Jag förslår därför att i 26 § andra stycket försäljningslagen föreskrivs, att
ränta och annan tilläggsförpliktelse skall upptagas i sakägarförteckningen
före fordringens kapitalbelopp, om inte borgenären yrkar annat. Med en sådan
utformning när man i praktiken samma resultat som åsyftats med den nuvarande
bestämmelsen.
Prop. 1971:179 52
27
§
I
fråga om beräkning av fordran i sakägarförtcckning gäller f. n. aU kapitalbeloppet
av en fordringsinteckning skall tas upp i sin helhet. Framgår av borgenärens
bevakning eller styrks pä annat sätt att del av en inteckning utgör ägarhypotek,
tas detta upp efter det övriga beloppet. Om ränta inte bevakats, skall enligt 112
§ 1 mom. UL vid borgenärsförteckningens uppgörande beräknas ränta på det inteckna-de
beloppet för ett är. Detsamma gäller om boigenären inte kan styrka alt r'änta inncstår
för längre tid. För 'ägarhypotek skall som framgår av vad jag förut har anfört
inte beräknas någon ränta.
Under
förarbetena till den nya lagstiftningen om fastighetscxcku-tion ansågs det
mindre väl förenligt med konstruktionen av tillägget i 6: 3 JB att i tveksamma
fall ta upp tillägg eller del av tillägg enligt en schablonregel. I stället
ansågs överexekutor böra pröva, om det finns skälig anledning räkna med att
pantbrevet är belånat resp. att fordringen med ränta m. m. överstiger
pantbrevets belopp, när fastighetsägaren t. ex. uppger att pantbrevet är
belånat hos en person, som inte kunnat anträffas pä grund av utlandsvistelse,
och att ränta är ogulden för viss tid (se prop. 1971: 20 s. 218 f). I 27 §
andra stycket försäljningslagen föreskrivs nu, att om i fastigheten gäller
pantbrev som cj innehas av ägaren och någon fordran för vilken pantbrevet utgör
säkerhet inte blivit anmäld, i sakägarförteckningen skall upptas pantbrevets
belopp och det tiUägg enligt 6: 3 JB som med hänsyn till ägarens uppgifter och
andra omständigheter kan tuitagas böra utgå.
Bestämmelsen
i 27 § andra stycket försäljningslagen torde föranleda vissa
tillämpningsproblem genom att det i varje fall när fordran inte blivit anm'äld
och fastighets'ägaren inte innehar pantbrevet måste utredas, hur stort tiUägg
som bör utgå. Med den ändrade konstruktion av tillägget enligt 6: 3 JB som jag
föreslår (avsnittet 7.2) är det väl förenligt att i den angivna situationen
tillägget tas upp enligt en schablonregel på samma sätt som enligt gällande
rätt sker i fråga om inteckningsräntan. Den senare beräknas nu på det
intecknade beloppet för ett år. Jag anser att tillägget i de fall som nu är i
fråga lämpligen kan bestämmas till tio procent pä pantbrevets belopp. 27 §
andra stycket har i förslaget utformats i enlighet med vad jag har anfört nu.
1
27 § tredje stycket föreskrivs, att ägarhypotek skall upptagas ulan tillägg, om
det inte är utmätt. Genomförs de regler om utmätning av pantbrev hos
fastighetsägaren som jag förordat i det föregående (jfr 91 a § UL), behövs inte
något undantag för det fall att ägarhypoteket är utmätt. I enlighet härmed har
i förslaget reservationen för det fall att ägarhypoteket är utmätt utmönstrats.
Prop.
1971:179 53
33,
39 och 58 §§
Av
samma skäl som nyss anförts har i 33 § andra stycket, 39 § första stycket och
58 § första stycket försäljningslagen reservationen för det fall att ägarhypoteket
är utmätt utmönstrats.
7.8.6 Förslaget
till lag om ändring i lagen ont handläggning av dom
stolsärenden
Föreskriften
i 7 § ärendelagen att sådana ärenden som anges i paragrafen i underrätt skall
handläggas av den som har att upptaga in-skrivnjngsärenden, om inte annat har
bestämts i arbetsordning eller imnorledes, kan med hänsyn till de nya reglerna
om inskrivningsväsendets organisation inte stå kvar. Efter JB:s ikraftträdande
bör gälla att den inom tingsrätten som i gäUande arbetsordning eller pä annat
sätt har utsetts till det skall handlägga de ifrågavarande ärendena. Någon särskild
föreskrift härom i ärendelagen behövs inte och jag föreslår därför att 7 §
nämnda lag upphävs med utgången av år 1971.
7.8.7 Förslaget
till lag om ändring i lagen om företagsinteckning
I 4
§ 2 FL meddelas bestämmelser om vattenfallsrätt. Som detta rättsinstitut inte
har någon motsvarighet i JB bör de åsyftade bestämmelserna om vattenfallsrätt
föras över till övergångsbestämmelserna. Nämnda punkt bör jämkas också
redaktionellt med hänsyn till att byggnad numera anses vara ett särskUt slags
anläggning (jfr t. ex. 2:1 första stycket JB samt prop. 1970: 20 del B s. 893).
Hänvisningen
i 4 § 3 FL tUI 1: 7 NJL bör ersättas med en hänvisning till motsvarande
bestämmelser i JB, nämUgen 7: 3 JB.
Forumreglerna
i 16 § FL bygger på den tidigare indelningen av riket i städer och
landskommuner. Med hänsyn till genomförandet av kommunreformen bör paragrafen
jämkas formellt.
Eftersom
termen inskrivningsdomare har en annan innebörd i JB än i gällande rätt, bör
ordet inskrivningsdomare i FL och i övergångsbestämmelserna tiU FL bytas ut
mot ordet inskrivningsmyndighet i motsvarande böjningsform.
Också
ändringarna i FL är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1972.
8
HemstäUan
Jag
hemställer att lagrådets yttrande över förslagen till
1) lag om ändring i jordabalken,
2) lag om ändring i lagen (1970: 995) om införande av
nya jorda balken.
Prop. 1971:179 54
3) lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),
4) lag om ändring i lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen
(1877:31 s.l),
5) lag om ändring i lagen (1971:494) om exekutiv
försäljning av fast egendom,
6) lag om ändring i lagen (1946: 807) om haridläggiiing
av domstolsärenden,
7) lag om ändring i lagen (1966: 454) om
företagsinteckning
inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Vad
föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
bifaUer Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
Prop.
1971:179 55
Bilaga
De remitterade förslagen
3
Utdrag av förslag till
Lag
om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Har
ägarhypotek utmätts före nya lagens ikraftträdande, omfattar utmätningen ej tUlägg
enligt 6 kap. 3 § jordabalken. Har försäljning ej ägt rum före ikraftträdandet,
tillämpas i övrigt de nya bestämmelserna, om ej annat följer av punkt 4 av
övergångsbestämmelserna tUl lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen
(1877: 31, s. 1). Tid som anges i 91 a § 3 mom. räknas därvid från
ikraftträdandet.
Prop, 1971:179 56
Utdrag
av protokoll, hållet i lagrådet den 2 november 1971.
Närvarande:
justitierådet ALEXANDERSON, f. d. regeringsrådet ÖHMAN, regeringsrådet KÖRLOF,
justitierådet WALBERG.
Enligt
lagrådet den 27 oktober 1971 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 8
oktober 1971, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle
inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i jordabalken, 2) lag
om ändring i lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken, 3) lag om
ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1), 4) lag om ändring i lagen (1971:
495) om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1), 5) lag om ändring i lagen
(1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom, 6) lag om ändring i lagen
(1946: 807) om handläggning av domstolsärenden, 7) lag om ändring i lagen
(1966: 454) om företagsinteckning.
Förslagen,
som finns bUagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Lars-Göran Asbring. Lagförslagen föranledde följande
yttranden inom lagrådet.
Lagrådet:
Såsom
angivits i inledningen tUl remissprotokollet träder betydelsefulla och
omfattande nya lagkomplex på fastighetsrättens område i kraft den 1 januari
1972. Bland dem märks JB och försäljningslagen jämte följdändringar i UL. De
lagförslag som nu remhterats till lagrådet avser vissa ändringar huvudsakligen
i de nämnda lagarna. Ändringarna är visserligen begränsade tUl sitt yttre
omfång, men flera av dem berör centrala områden i de nya lagkomplexen och
grundsatser däri som ännu är oprövade i praktiken. Granskningen av lagförslagen
har därför nödvändiggjort en förhållandevis omfattande genomgång av regelsystemet
i den nya lagstiftningen. Granskningen har å andra sidan naturligen måst bli
begränsad med hänsyn till att de föreslagna ändringarna skall träda i kraft
redan den 1 januari 1972.
Lag'ändringarna
är väsentligen avsedda att underlätta den praktiska tUlämpningen inom
kreditlivet och hos inskrivningsmyndigheterna av den nya ordningen. Förslagen
synes i detta hänseende i stort sett ändamålsenliga. På särskUda punkter vill
lagrådet emellertid göra vissa påpekanden och framställa smärre
ändringsförslag.
Prop.
1971:179 57
Förslaget till lag om ändring i jordabalken
6
kap.
7
§
Lagrådet:
I remissprotokollet har i anslutning till den föreslagna
ändringen av godtrosstadgandet i förevarande paragraf gjorts åtskilliga
uttalanden om mättet av den undersökning som bör krävas av borgenären för att
han skaU anses vara i god tro och om godtrosskyddets betydelse i olika
situationer. För vissa av de faU, som i detta sammanhang behandlas, nämligen
dem som avser nybdåning innebärande ökad belastning på fastigheten, har i
remissprotokollet anförts att frågan om omfattningen av borgen'årens undersökningsplikt
får överlämnas åt rättstUlämpningen. Lagrådet vUl understryka att det sagda
måste anses vara giltigt för alla de hithörande situationer som i anledning av
kreditorganisationernas framstäUningar och påpekanden tagits upp tUl diskussion
i remissprotokollet. Uttalandena däri kan sålunda tjäna till ledning för
rättspraxis och för kreditinstitutens handlande, men full visshet om godtrosskyddets
innebörd och undersökningspliktens omfattning i olika situationer kan nås
endast genom rättsavgöranden av domstolar, i sista hand högsta domstolen.
Justitierådet Alexanderson, regeringsrådet Körlof och justitierådet
Walberg:
Vi har icke funnit anledning att behandla samtliga i dessa
sammanhang gjorda uttalanden men anser oss böra gå in på några av dem.
Kreditorganisationerna har väckt frågan om tillämpningen
av en godtrosregel i sådana fall, när pantbrevet lämnas till säkerhet för en
framdeles uppkommande fordran. De har framhållit att, om JB:s bestämmelser
innebär att kravet på ägarebehörighet hänför sig tUl dagen för fordringens
uppkomst, detta i här avsedda fall leder till betydande osäkerhet och besvär
för kreditgivarna. I remissprotokollet uttalas att, i den mån det icke längre
beror på borgenären huruvida eller när en fordran kommer tUl stånd, det är
klart att panträtten kan göras gällande mot ny ägare till fastigheten
oberoende av att äganderättsövergång ägt rum och att den nye ägaren sökt
lagfart. Som typexempel har nämnts, att pantbrevet lämnats såsom säkerhet för
ett garantiåtagande. Som ett annat betydelsefullt fall kan nämnas pantsättning
för checkräkningskredit tUl visst högsta belopp. Den i remissprotokollet
uttalade meningen är otvivelaktigt riktig. I nu angivna fall torde i själva
verket fordringen få anses ha uppkommit redan vid panträttsupplåtelsen, ehuru
den dä ännu är beroende av vUlkor.
5 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 179
Prop.
1971:179 58
När
däremot borgenären själv avgör om och när fordringen kommer till stånd, såsom
förhällandet i regel är bl. a. vid generell pantförskrivning, blir frågan om
borgenärens goda tro av betydelse, om den pantsatta fastigheten överlåtits,
innan borgenären träffat sitt avgörande, exempelvis att ytterligare kredit
skall lämnas. Enligt remissprotokollet bör borgenären i sädana fall anses vara
i god tro beträffande panträtts-upplåtarens äganderätt, sä länge borgenären ej
blivit underrättad om överlåtelsen eller, som framgår av lagtexten, erhållit
kunskap om äganderättsövergängen. Det synes icke alldeles klart, att godtrosstadgandet
efter den föreslagna ändringen i aUo får den räckvidd, som förutsatts i
remissprotokollet. I det vanliga fallet när upplåtelse av panträtt sker för en
redan föreliggande fordran måste det, såsom också framhållits, i regel krävas
av borgenären, att han genom ett någorlunda färskt gravationsbevis eller på
annat sätt söker förvissa sig om att gäldenären fortfarande är ägare tUl den
intecknade fastigheten. Det är icke i alla situationer givet att mindre krav
bör ställas på borgenären i de fall, när fordringen uppkommer efter
panträttsupplåtelsen, såsom exempelvis vid en generell pantförskrivning.
Det
förefaUer också något tveksamt, hur domstolarna kommer att tUl-lämpa de nya godtrosreglerna
i de i remissprotokollet berörda fall, dä en äldre pantsättning upphör att
gälla och ersattes med en ny, t. ex. dä ett byggnadskreditiv avlyftes med hjälp
av en läng kredit bos ett annat kreditinstitut. God tro skulle enligt
remissprotokollet i ett sådant fall anses föreligga hos den nye kreditgivaren,
om denne ej blivit underrättad därom att fastigheten överlåtits. Att en viss
person upplåtit panträtt för ett byggnadskreditiv och att den nya kredit,
varigenom kreditivet avlyftes, icke utgör någon ytterligare belastning av fastigheten,
kan i och för sig knappast anses ge den nye kreditgivaren anledning att utgå
ifrån att ägareväxling ej skett. Det kan ju ha gått flera år sedan den
ursprungliga pantsättningen skedde. De flesta av byggmästare uppförda
fastigheter torde för övrigt byta ägare i samband med att fastigheten blir
färdig. Det är icke heller utan vidare klart att det i här avsedda fall skall
anses ligga närmare till hands för förvärvaren av fastigheten att underrätta
den nye kreditgivaren om överlåtelsen än för kreditgivaren att pä vanligt sätt
kontrollera ägareförhållandena.
Såsom
tidigare anm'ärkts, finner föredragande statsrådet det ej uteslutet, att också
vissa fall av nybdåning, där en ökad belastning uppkommer, bör bedömas sä, att
den som lämnar den nya krediten anses vara i god tro, försåvitt han icke
erhållit underrättelse om att fastigheten övergått tiU ny ägare. Vi finner det
för vår del högeligen tveksamt, om kreditgivaren i något fall, där den nya
krediten innebär en ökad belastning på fastigheten, bör anses befriad från att
på vanligt sätt kontrollera äganderättsförhållandena.
Prop.
1971:179 59
Lagrådet:
I
den allmänna motiveringen har också upptagits det fallet, att efter pantbrevets
utfärdande men före panträttsupplåtelsen avstyckning skett från den fastighet,
vari inteckningen beviljats. Det bör tydligare än som skett understrykas att,
sedan avstyckningen fullbordats, panträttsupplåtelsen uppenbarligen måste
omfatta såväl stamfastigheten som avstyckningen för att panträtt skall erhåUas
i hela den intecknade egendomen. Om i panträttsupplätelsen stamfastigheten
skulle ha angivits med re-gisternummer medan intet sagts om avstyckningen,
kommer sålunda panträtten ej att gälla i styckningslotten. Härutinnan inverkar
ej god tro på borgenärens sida. Att borgenären saknar kännedom om att avstyckning
skett kan alltså ej medföra, att panträtten kommer att gälla även i
styckningslotten. Sker däremot pantförskrivningen sä att beträffande objektet
uttryckligen eller underförstått hänvisas till pantbrevet, lär en tolkning av
pantavtalet regelmässigt leda till att panträttsupplåtelsen anses omfatta hela
den intecknade egendomen. Avser den av stamfastighetens ägare gjorda
panträttsupplåtelsen även styckningslotten men har denna överlåtits till ny
ägare, får frågan om god tro hos borgenären betydelse. Om borgenären vid
panträttsupplåtelsen varken kände till eller bort känna tUl överlåtelsen kommer
sålunda godtrosregeln, såsom framhållits i remissprotokollet, att medföra att panträttsupplätelsen
blir gällande även i styckningslotten, trots att dennas ägare ej medverkat vid
upplåtelsen.
Justitierådet
Alexanderson:
Enligt
JB:s system utgör inteckningen hos inskrivningsmyndigheten och dennas utfärdande
av pantbrev endast ett förspel till panträttsupplåtelsen. Såsom det med ett
något oegentligt uttryck heter i 6 kap. 2 § första stycket sker panträttsupplätelsen
"genom att fastighetens ägare överlämnar pantbrevet som pant för
fordringen". I själva verket är det fastigheten som genom
pantförskrivningen blir pant för fordringen. Pantbrevet har endast
symbol-karaktär. Pantförskrivningen är ett enskilt rättsärende mellan
fastighetsägaren, som vanligen också är gäldenär, och borgenären.
I
remissprotokollet framhålles den centrala roll pantförskrivningen spelar vid
upplåtelse av panträtt. I detta sammanhang utsäges att av pantförskrivningen i
princip måste framgå, vilket eller vilka pantbrev som skall utgöra säkerhet för
fordringen, och vidare att pantförskrivningen måste innehåUa uppgift om
fordringen. Däremot sägs intet om att själva objektet för pantförskrivningen,
alltså fastigheten, skall anges. Detta lär ej bero av en tUlfällighet. Icke
heller i jordabalkspropositionen (1970: 20 del Bis. 299 f) sägs att
pantförskrivningen skall innefatta uppgift om fastigheten och förklaringen ges
i de inledande orden: "Pantförskrivningen spelar en central roll i
panträttssystemet genom att
Prop. 1971:179 60
tjäna
som sammankoppling mellan fordran och pantbrev". Tankegången har tydligen
varit att eftersom i pantbrevet angivits de intecknade fastighetema det är
överflödigt att intaga uppgift om fastigheterna i pantförskrivningen. SjälvfaUet
har man beaktat möjligheten av att intecknad fastighet kan ha delats eller
sålts före pantförskrivningen men härmed förbundna problem har icke framstått
som särskilt stora. Köpare av intecknad fastighet kunde ju skydda sig på skUda
sätt, genom att genast söka lagfart, genom att kräva rdaxering av inteckningen
och i sista hand genom avräkning på köpeskUlingen. En fastighetsägare som tänkte
sälja en ny tUlkommen avstyckning borde låta relaxera inteckningen i denna. TUl
borgenärens skydd tjänade godtrosregeln i förevarande lagrum, såvitt angick
möjligheten att intecknad fastighet sålts, och i övrigt det system av
rättsregler enligt vilka ett avtals innehäU faststäUes (bl. a, 32 § första
stycket avtalslagen).
Inom
det sålimda helt översiktiigt återgivna systemet sker genom den lagändring som
nu föreslås en viss förskjutrung tiU fastighetsköparens nackdel och
borgenärens förmån. Men systemet ändras icke pä något mera avgörande sätt.
Köparen har alltjämt möjlighet att skydda sig. Det kunde tyckas att förslaget i
förevarande del skulle kunna re-servationslöst tillstyrkas.
Enligt
min mening är emeUertid detta knappast faUet. Jag lämnar här huvudsakligen
åsido de i lagstiftningsärendet närmare belysta, icke alltid lättbedömda
frågorna om pantsättningens omfattning med avseende å fordran och om fömts'ättningama
för att borgenär skaU anses vara i god tro och stannar inför frågan om
panträttsobjektet.
Systemet
kan helt kort sägas gå ut på att med hjälp av en praxis vid pantförskrivningen,
enligt vilken objektet angives endast genom en ofta blott underförstådd
hänvisning tiU pantbrevet, och av godtrosregeln och regelsystemet i övrigt
uppnå överensstämmelse mellan inteckningens objekt och pantförskrivningens,
även om detta mången gång måste medföra att pantförskrivningen kommer att
omfatta fastighet som sålts eller som eljest bort vara undantagen. Vid insikt
härom och i medvetande om hur läng tid som ofta kommer att ha förflutit meUan
pantbrevets utfärdande och pantförskrivningen och om hur vanligt det är att
fastigheter säljs och delas samt mot bakgrunden av allt som sagts om
pantförskrivningens centrala roll är det naturligt att man ställer sig följande
fräga: Varför förordas eller rentav lagfästes icke en ordning, innebärande att panträttsupplätaren
vid själva upplåtelsen direkt förklarar i vilken eller vilka fastigheter han
upplåter panträtt samt vidare bekräftar att dessa fastigheter fortfarande tUlhör
honom? Därigenom och till följd av de frågor och förtydliganden som
förklaringen ger anledning till skulle, kan man tycka, de flesta missförstånd
bli undanröjda. Det måste dock vara sällsynt att panträttsupplåtare svikligen
lämnar oriktiga uppgifter varemot säkerligen, under läng tid efter IF:s upphä-
Prop. 1971:179 61
vande,
hos allmänheten, här närmast fastighetsägarna-gäldenärerna, föreställningen
kommer att leva kvar, att objektet för panträtten är bestämt genom
inteckningen. Att diskutera behovet av klarspråk vid pantförskrivningen beträffande
det mest centrala däri, nämligen objektet, är så mycket mera påkallat som man
icke kan känna sig viss om att rätts-tiUämpningen kommer att visa sig benägen
att erkänna god tro i överlåtelsesituationer i den vida omfattning som till
synes är antaget.
Diskussionen torde vinna i
klarhet genom att anknytas till ett enkelt exempel, i vilket inteckningen
meddelats i 1:1 och 2:1 samt därefter från 1:1 avstyckats 1:2. Om upplåtaren
sålt 1:1 och av den anledningen säger sig pantförskriva 1:2 och 2:1 är diskrepansen
mellan inteckningsobjektet och det avsedda pantobjektet uppenbar och i
allmänhet kommer borgenären då att vägra krediten med hänsyn till vad som g'äller
om överföring av brist mellan gemensamt intecknade fastigheter. Upplåtaren får
beskedet att han bör ordna relaxation och sedan återkomma. Säger sig upplätaren
pantförskriva 1:1 och 2:1 förefaller det visserUgen stämma överens med
pantbrevet. Borgenären måste emellertid inse att uppgiften avser vad som dagen
för pantförskrivningen är 1:1 och 2:1. I exemplet var inteckningsdagen 1:1
något annat och större än pant-upplåtelsedagen. Borgenären kan alltså icke utan
risk för förlust antaga att pantobjektet överensstämmer med
inteckningsobjektet. En närmare undersökning hur h'ärmed förhåller sig kan dock
för närvarande icke enkelt och snabbt göras. Situationen är paradoxal. Fär
borgenären vid pantförskrivningen ingen annan uppgift om pantobjektet än vad
han inhämtar ur pantbrevet kan han tro på överensstämmelse mellan inteckningsobjekt
och pantobjekt och vara skyddad, vad angår möjligheten av fastighetsdelning
genom att pantupplätdsen tolkas i enlighet härmed samt mot risken att objektet eUer
någon del därav överlåtits genom sin goda tro. Får han en direkt uppgift måste
han i allmänhet kontrollera den och det är förenat med svårigheter.
Det
är naturligt och eftersträvansvärt att i avtalsförhållanden lämnas och begärs
klara och öppna direkta besked. Ett system som knappast fungerar, när sådana
besked lämnas, är icke tillfredsställande.
Den
måhända rätt avlägsna dag då varje borgenär vid pantupplåtelsen har eller kan
skaffa sig tUlgång till aktueUa fastighetsdata är möjligheten att intecknad
fastighet delats icke längre något problem och har någon sökt lagfart på
intecknad fastighet får borgen'ären veta detta. Fortfarande bör emeUertid pantupplåtaren
avkrävas besked huruvida han alltjämt äger de fastigheter han vUl pantsätta.
Därefter kan den förevarande godtrosregeln få spela sin avsedda, mera blygsamma
roll.
Den
föreslagna lagändringen och vad som anförts tUl stöd för den visar enligt min
mening hän på behovet av en annan och bättre lösning av frågan, hur uppkomsten
av bristande överensstämmelse mellan
Prop. 1971:179 62
inteckningsrätt
och panträtt skall kunna förhindras. Den föreslagna lösningen torde alltså
icke få betraktas som slutgiltig. Med dessa uttalanden tillstyrker jag den
föreslagna ändringen.
Ikraftträdande
Lagrådet:
Till det remitterade
förslaget har icke fogats någon bestämmelse om ikraftträdandet. En sådan kan
enligt lagrådets mening ej avvaras.
Förslaget
till lag om ändring i lagen om införande av nya jordabalken
Lagrådet:
I
överensstämmelse med vad lagrådet anfört i anslutning tUl förslaget tUl lag om
ändring i JB förordar lagrådet att en bestämmelse om ikraftträdandet meddelas.
Förslaget
till lag om ändring i utsökningslagen
Lagrådet:
71 §
och 91 a §
Den
ändrade konstruktionen i 6 kap. 3 § JB beträffande tUlägg tUl pantbrevs belopp
har föranlett att också föreskrifterna om utmätning av ägarhypotek föreslås
ändrade. Ändringen innebär enligt uttalande i remissprotokollet att man
utvidgar dessa föreskrifter till att avse utmätning av den rätt pä grand av
pantbrev som tillkommer fastighetsägare som följd av att pantbrev icke alls
eller endast delvis behöver tagas i anspråk för t'äckning av fordran. Den rätt
som här åsyftas är rätten att med utnyttjande av pantbrevet göra en
pantförskrivning med verkan att borgenären vid behov får taga också tillägget i
anspråk. Utmätningen kan n'ärmast förliknas vid en tvångsvis genomförd
pantförskrivning till säkerhet för utmätningssökandens fordran. I den
föreslagna lagtexten kommer ändringen tUl uttryck genom att däri anges såsom
föremål för utmätningen, i stället för ägarhypotek i fast egendom, pantbrev i
fast egendom i den mån det ej utgör pant för fordran. Att pantbrev sålunda
betecknas som föremål för utmätning kan synas stå i mindre god överensstämmelse
med den innebörd pantbrev har enligt 6 kap. 1 § JB, nämligen att utgöra
inskrivningsmyndighetens bevis om inskrivning i fastighet av visst
penningbelopp. Emellertid förekommer redan i 2 och 9 §§ av nämnda kapitel
uttryckssättet att pantbrev överlämnas som "pant för fordran". När
det i UL sägs att pantbrev får tagas i anspråk genom utmätning, kan detta
anses vara i viss män en
Prop. 1971:179 63
konsekvens av den i JB angivna funktionen hos pantbrev att
överlämnas som pant för fordran. Uttrycket är bekvämt att anv'ända och det
kan, i det sammanhang vari det förekommer, knappast missförstås. Med hänsyn
härtill kan det godtagas.
91b §
Beträffande terminologien hänvisas till det vid 71 § och
91 a § sagda.
Den ändring som föreslås i sista punkten i förevarande
paragraf innefattar en formell anpassning tUl 91 a § i dess nya lydelse. EmeUertid
innebär den föreslagna lydelsen en ändring härutöver. Det förbud mot
pantförskrivning av ägarhypotek som sista punkten nu innehåller täcker enligt
lagrummets ordalydelse såväl det fallet att inteckning, beviljad före JB:s
ikraftträdande, gäller endast i delägarens andel i fastigheten som det fallet
att delägare i fastighet har del i ägarhypotek i inteckning som belastar hela
fastigheten. Enligt den nu föreslagna lydelsen av sista punkten avser denna
endast det sistnämnda fallet. Räckvidden av bestämmelsen, om den läses efter
ordalagen, har sålunda begränsats. Det framgår emellertid av motiven till
ändringen tidigare i är i UL, varigenom förevarande paragraf tillkom, att man
avsett att förbudet skulle vara begränsat till detta sista fall (jfr prop.
1971: 20 s. 112, 173 och 308 samt 168170). Lagrådet har alltså icke något att
erinra mot att sista punkten i förevarande paragraf får den lydelse som
föreslås.
Övergångsbestämmelserna
Punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagen (1971: 495)
om ändring i UL skall enligt remitterade förslag upphävas och ersättas av förevarande
övergångsbestämmelser. Den lagtekniska lösning som sålunda har valts är i och
för sig godtagbar. Den förutsätter emellertid att punkt 2 icke har avseende pä
andra bestämmelser i UL än dem som nu föreslås ändrade. I detta hänseende
framgår emellertid av förarbetena till de tidigare övergångsbestämmelserna att
punkt 2 icke har en på så säu begränsad syftning (jfr Utsökningsrätt VIII, SOU
1968: 64 s. 243, och prop. 1971: 20 s. 337), utan att den avser också
bestämmelser om panträtt i lös egendom som innehåller vissa ändringar i
förhällande till gällande rätt. Övergångsbestämmelserna till det förevarande
lagförslaget bör därför utformas så att även de nya bestämmelser, pä vUka punkt
2 har avseende men som ej upptages i den nu föreslagna ändringslagen, blir
tillämpliga för det faU att försäljning av utmätt ägarhypotek ej ägt rum före
den 1 januari 1972.
Om pantbrev tages i anspråk genom utmätning enligt 91 a §
i den nu föreslagna lydelsen har utmätningsborgenären rätt tUl betalning genom
tUlägg enligt 6 kap. 3 § JB också i det fallet att borgenären inom föreskriven
tid begär att fastigheten skall tagas i anspråk. Detta följer
Prop. 1971:179 64
av
2 § försäljningslagen i den lydelse som föreslås nu. De förevarande övergångsbestämmelserna
innehåller att, om ägarhypotek utmätts före ikraftträdandet, utmätningen ej
omfattar tiUägg enUgt 6 kap. 3 § JB. Efter orden gäller detta såväl i det nyss
angivna fallet att fastigheten tages i anspråk enligt 91 a § som det fallet
att, såsom en följd av utmätningen, pantförskrivning av pantbrev sker enligt
91 b §. Rimlig anledning saknas emeUertid att icke låta en sådan
pantförskrivning få samma verkan som pantförskrivning som görs av
fastighetsägaren, övergångsbestämmelsen bör avfattas i enlighet h'ärmed.
På
grund av vad nu anförts synes andra stycket av förevarande övergångsbestämmelser
kunna få följande lyddse: "Har 'ägarhypotek utmätts före de nya
bestämmelsernas ikraftträdande, medför utmätningen, om den fasta egendomen tages
i anspråk enligt 91 a § 3 mom., ej rätt tiU betalning genom tUlägg enligt 6 kap.
3 § jordabalken. Har försäljning av ägarhypoteket ej ägt rum före
ikraftträdandet, tUlämpas i övrigt bestämmelserna i utsökningslagen (1877: 31 s.
1) sådan sistnämnda lag lyder den 1 januari 1972, om ej annat följer av punkt 4
av över-gängsbestämmelserna till lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen
(1877: 31 s. 1). Tid som anges i 91 a § 3 mom. räknas d'ärvid från
ikraftträdandet."
Förslaget
till lag om ändring i lagen om exekutiv försäljning av fast egendom
Lagrådet:
I
överensstämmelse med vad lagrådet anfört i anslutning tiU förslaget till lag
om ändring i JB förordar lagrådet att en bestämmelse om ikraftträdandet
meddelas.
övriga
lagförslag
Lagrådet:
Förslagen lämnas utan erinran.
Ur
protokollet: Ingrid Hellström
Prop. 1971:179 65
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 5
november 1971.
Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes
ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING,
LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.
Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med
statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslag till
1)
lag om
ändring i jordabalken,
2)
lag om
ändring i lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken,
3)
lag om
ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),
4)
lag om
ändring i lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),
5)
lag om
ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom,
6)
lag om
ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden,
7) lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
I
anslutning till den föreslagna ändrade utformningen av godtrosregeln i 6.- 7 JB
har lagrådet uttalat att full visshet om godtrosskyddets innebörd och
omfattningen av den undersökningsplikt som åvilar borgenären i olika
situationer endast kan nås genom rättsavgöranden av domstolama och i sista hand
högsta domstolen. SjälvfaUet delar jag denna uppfattning. Ä andra sidan är det
uppenbart att uttalanden i vart fall om dessa har principiell räckvidd som
gjorts av statsmakterna vid lagens tUlkomst måste tiUm'ätas mycket stor
betydelse i rättstillämpningen. Genom dessa uttalanden blir klarlagt vUka
syften lagstiftningen är avsedd att tUlgodose. Uppnås inte dessa syften, blir
statsmakternas ställningstagande i lagstiftningsärendet förfelat.
Tre av
lagrådets ledamöter har ifrågasatt vissa av de uttalanden som gjorts i
remissprotokollet angående omfattningen av det godtrosskydd som enligt 6: 7 JB
i det remitterade förslaget tUlkommer borgenär. Sålunda har de framhållit att
det inte i alla situationer är givet att mindre krav bör ställas på borgenären
i fall dä fordringen uppkommer efter panträttsupplätelsen, som t. ex. vid
generell pantförskrivning, än när
Prop. 1971:179 66
upplåtelse
av panträtt sker för en redan föreliggande fordran. Till detta är till en
början att anmärka att, som också tydligt framgår av remissprotokollet, godtrosskyddets
räckvidd i fall av panträttsupplåtelse till säkerhet för framtida fordran
varvid inte minst åsyftas generell pantförskrivning tillmätts stor betydelse
i detta lagstiftningsärende och att ändringen i 6: 7 JB direkt åsyftat bl. a.
att någon förnyad ägarkontroll normalt ej skall behöva ske vid den senare
tidpunkt då fordringen uppstår. Jag vill betona att det föreligger en väsentiig
skillnad mellan de båda situationer som ledamöterna jämför. Vid generell
pantförskrivning har borgenären fått pantbrevet överlämnat till sig och därvid
gjort den kontroll av 'ägarbehörigheten som kr'ävts av honom. Han har därefter
haft pantbrevet i sin besittning. Varje överlåtelse av fast egendom föranleder
en avräkning av belånade pantbrev och normalt måste vid sådan avräkning överlätare
och förvärvare eller endera av dem sätta sig i förbindelse med borgenären. Har
denne inte blivit underrättad om att den fasta egendomen övergått till ny
ägare, har han därför starkt fog för att utgå frän att någon överlåtelse inte har
skett och att den som överlämnade pantbrevet alltså alltjämt är fastighetens
ägare. Det bör med hänsyn härtill i ett praktiskt fungerande kreditiiv som
regel inte krävas, att borgenären efter en generell pantförskrivning varje gäng
ny fordran uppkommer skall behöva på nytt kontrollera äganderättsförhållandena.
Beträffande tillämpningen
av godtrosregeln i fall då en äldre pantsättning upphör att g'äUa och ersätts
med en ny tar de tre ledamöterna upp det fallet att ett byggnadskreditiv
avlyfts med hjälp av en läng kredit hos ett annat kreditinstitut. I
remissprotokollet uttalas att god tro i ett sådant fall bör anses föreligga hos
den nye kreditgivaren, om denne inte har blivit underrättad om att fastigheten
har överlåtits. De tre ledamöterna anför dels att det förhållandet att någon
ytterligare belastning av fastigheten inte uppkommer knappast kan anses ge den
nye kreditgivaren anledning utgå frän att ägarväxling ej skett, dels att det
inte utan vidare är klart att det skall anses ligga närmare till hands för
förvärvaren av fastigheten att underrätta den nye kreditgivaren om överlåtelsen
än för kreditgivaren att på vanligt sätt kontrollera lagfartsförhållandena.
Jag
vUl till en början framhålla att det också i förevarande fall är fråga om de
krav på kontroll av ägarbehörighet som rimligen bör sfällas i ett praktiskt
fungerande kreditliv. De synpunkter som jag har anfört i fråga om pantsättning
avseende framtida fordran har i stor utsträckning tillämpning även i
förevarande situation. Anledningen tiU att jag för vissa fall av här angiven
art, bl. a. dä ett byggnadskreditiv som beviljats av ett kreditinstitut lyfts
av med hjälp av en lång kredit hos ett annat kreditinstitut, ansett ny kontroll
av att längivaren alltjämt är ägare till fastigheten vara överflödig, är
sålunda i främsta rummet att
Prop.
1971:179 67
man
kan förutsätta, att den nye kreditgivaren själv eller genom förmedling av den
tidigare kreditgivaren hade blivit underrättad, om en överlåtelse skett av
fastigheten. Med hänsyn härtill bör den nye kreditgivaren, om han inte får
veta annat, kunna utgå från att fastigheten alltjämt ägs av den ursprunglige gäldenären.
Hänsyn bör också tas tUl att en snabb handläggning ligger i fastighetsägarens
intresse och att fastigheten i det här behandlade fallet inte belastas
ytterligare.
Med hänsyn till det
anförda och eftersom det är lagtekniskt svärge-nomförbart att ge en särskUd
regel för de åsyftade situationerna finner jag ej anledning att frångå den i
remissprotokollet föreslagna lösningen. Ansluter riksdagen sig till de
av mig gjorda uttalandena, kommer godtrosreglerna i 6: 7 JB otvivelaktigt att
i det praktiska rättslivet fä den tillämpnuig som statsmakterna sålunda avsett.
Lagrådet
och en av dess ledamöter har från olika synpunkter tagit upp frågan om hur
panträtt upplåts i fast egendom, om fastigheten delats efter inteckningens
beviljande men före panträttsupplåtelsen. Jag vill i anslutning härtill
framhålla att JB bygger pä att panträttens omfattning i första hand bestäms
genom pantbrevet. Av 6: 2 första stycket JB framgår också att det är
pantbrevet som pantförskrivs och inte den med pantbrevet avsedda fasta
egendomen. I normalfallet bör i enlighet härmed pantavtalet tolkas sä att
panträtt upplåts i den fasta egendom som besväras av inteckningen. Detta bör
gälla utan hinder av att i avtalet pantbrevet identifierats med användande av
beteckningen pä den fastighet vari inteckningen bevUjats. I de fall dä
inteckningen genom delning kommit att gälla även i avstyckad fastighet kan man
regelmässigt räkna med att relaxation har skett i fräga om fastighet som fränsälts
eller att sådan fastighet på annat sätt befriats frän det gemensamma
inteckningsansvaret. Det är därför onödigt att i normala fall göra annan
undersökning om vad panträttsupplåtelsen omfattar än som krävs med hänsyn tUl
kreditvärderingen. Vid den masshantering som det här är fråga om är det
nödvändigt att vid pantförskrivningen på ett enkelt sätt kunna precisera vad
panträtten omfattar. Detta sker med hjälp av pantbrevet och med hänsyn till de
uppgifter som gravationsbeviset innehåller. Jag vill emellertid understryka,
att det måste ankomma på fastighetsägaren att i fall då inteckningen omfattar
fastighet som han överlåtit klart ange detta vid panträttsupplätelsen, om inte
medgivande tUl pantsättningen lämnas av den överlåtna fastighetens ägare.
Åsidosätter han vad som åligger honom i detta avseende, har han förfogat över
egendom som inte längre tUlhör honom och panträtten kommer att belasta den
överlåtna fastigheten endast under fömtsättning att borgenären är i god tro.
Till
vad lagrådet har anfört om innebörden av den föreslagna ändringen i sista
punkten a\ 91 b § UL kan jag ansluta mig.
Prop. 1971:179 68
Jag
anser också att den av lagrådet föreslagna lydelsen av övergångsbestämmelserna
till lagen om ändring i UL bör godtagas.
För att det inte skall
behöva råda någon som helst oklarhet i fråga om tidpunkten för ikraftträdandet
bör, som lagrådet påyrkat, uttryckliga bestämmelser om ikraftträdandet ges i
förslagen tUl lag om ändring i JB, lagen om ändring i JP och lagen om ändring
i försäljningslagen. Av samma skäl bör en uttrycklig ikraftträdandebestämmelse
ges i förslaget tUl lag om ändring i lagen (1971: 495) om ändring i UL.
Utöver vad som följer av
det anförda bör vissa redaktionella ändringar vidtas i några av de remitterade
förslagen.
Slutligen vill jag i detta
sammanhang ta upp en fråga om ändring i JP som väckts efter det att det nu
behandlade förslaget tUl lag om ändring i JP remitterats tUl lagrådet.
Enligt 2: 63 NJL får jordbraksarrendator
vid socialt jordbruksarrende i aUmänhet inte förbjudas att för husbehov nyttja
det fiske som hör tUl den arrenderade jorden. Enligt 2: 64 NJL har sociala jordbmks-arrendatorer
i de norra delarna av landet s'ärskUd r'ätt tUl bete och att för husbehov
utnyttja skogsprodukter som tillhör jordägaren.
Förbehåll
som strider mot bl. a. 2: 63 eller 64 NJL är enligt 2: 65 andra stycket NJL
utan verkan. I 2: 68 första och andra styckena meddelas bestämmelser om
dispens av arrendenämnd från tillämpningen av någon av bestämmelsema i bl. a.
2: 6365 NJL.
Samma rätt tiU
husbehovsfiske m. m. som enligt n'ämnda lagrum tiUkommer sociala jordbmksarrendatorer,
tillkommer även sådana arrendatorer pä vilka lagen (1946: 147) med särskUda
bestämmelser om arrende av viss kommunal jord är tUlämplig.
Enligt 2 § JP skaU både NJL
och 1946 års lag upphöra att gälla i och med att JB träder i kraft. Enligt 44 §
JP skall dock 2: 63 och 64 NJL samt, såvitt angår förbehåU stridande mot någon
av dessa paragrafer, 2: 65 andra stycket och 2: 68 första och andra styckena NJL
under en övergångstid av tio år alltjämt gälla vid avtal om jordbruksarrende betr'äffande
sådan brukningsdel som avses i 2: 49 NJL. Någon motsvarande förlängning av
rätten tUl husbehovsfiske m. m. är dock inte föreskriven för kommunala arrendatorer
enligt 1946 års lag.
I skrivelse den 14 oktober
1971 har lantbmksstyrelsen efter samråd med fiskeristyrelsen när det gäller
rätt till husbehovsfiske anfört, att den enda sakliga skillnaden mellan
sociala arrenden enligt NJL och kommunala arrenden enligt 1946 års lag hittUls h'änfört
sig till besfämmelser om minsta tid för upplåtelsen och vad som därmed äger
omedelbart samband och att det därför framstår som ej ändamålsenligt att i
fråga om rätten till husbehovsfiske, husbehovsvirke och bete behandla de
kommunala arrendatorerna annorlunda än de sociala. Lantbmksstyrelsen föreslår
att den särskilda övergångsbestämmelsen i 44 § JP utsträcks att gälla även
sådana arrenden som avses med 1946 års lag.
Prop. 1971:179 69
Över
lantbruksstyrelsens skrivelse har yttrande inhämtats från Svenska
kommunförbundet, som förklarat sig inte ha något att erinra mot den föreslagna
lagändringen.
Också jag anser att den av
lantbmksstyrelsen föreslagna ändringen i JP bör genomföras. Jag förordar därför
att i 44 § JP förs in ett nytt andra stycke av innehåll, att första stycket
äger motsvarande tiUämpning i fräga om avtal om jordbruksarrende, som före
utgången av är 1981 ingås beträffande sådan brukningsdel som avses i 1 § 1946
års lag. I StäUet för 2: 68 första och andra styckena NJL skall dock tillämpas
4 § första och andra styckena i 1946 års lag.
Jag hemstäUer, att Kungl. Maj:t
föreslär riksdagen att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med däri
vidtagna ändringar och förslaget till ändring av 44 § lagen om införande av
nya jordabalken.
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemstäUt förordnar Hans Kungl, Höghet Kronprinsen-Regenten att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
MARCUS BOKTB. STHLM 1971 710466
Doktrin (20)
- Stig Kärrberg, Panträtten och kreditinstituten, SvJT 1985 s. 716, på s. 720, 725 · Fritt tillgänglig
- Godtrosskyddet vid obehörig pantsättning efter fastighetsöverlåtelse, SvJT 1980 s. 384, på s. 385, 386, 387, 388, 390 · Fritt tillgänglig
- PETER WESTERLIND. Kommentar till Jordabalken. 6 kap., SvJT 1979 s. 491, på s. 492 · Fritt tillgänglig
- Konvertering av långtidsbundna fastighetslån, SvJT 1978 s. 143, på s. 145 · Fritt tillgänglig
- De illusoriska övertagandeförbindelserna, SvJT 1977 s. 734, på s. 736 · Fritt tillgänglig
- Hypoteket i utveckling, SvJT 1977 s. 722, på s. 727 · Fritt tillgänglig
- Panträtt vid kredit i checkräkning. Repliker, SvJT 1977 s. 653 · Fritt tillgänglig
- Svensk panträtt i ny eller nedan?, SvJT 1977 s. 630, på s. 631, 635 · Fritt tillgänglig
- Än en gång om panträtt vid kredit i checkräkning, SvJT 1977 s. 478, på s. 481 · Fritt tillgänglig
- Panträtt vid kredit i checkräkning m. m., SvJT 1976 s. 728 · Fritt tillgänglig
- Ytterligare om övertagande av fastighetslån, SvJT 1976 s. 676, på s. 677 · Fritt tillgänglig
- Rätten och samhället, SvJT 1976 s. 556 · Fritt tillgänglig
- Hypotekssäkerhet för checkräkningskredit, SvJT 1976 s. 552, på s. 553, 554 · Fritt tillgänglig
- Villkorliga fordringar — finns de?, SvJT 1976 s. 548, på s. 551 · Fritt tillgänglig
- En fråga om godtrosförvärv av panträtt vid kredit i checkräkning, SvJT 1976 s. 308 · Fritt tillgänglig
- Övertagande av fastighetslån i samband med ägarväxling, SvJT 1976 s. 220, på s. 222, 223 · Fritt tillgänglig
- Replik, SvJT 1973 s. 819, på s. 821 · Fritt tillgänglig
- Spörsmål om utmätning av pantbrev, SvJT 1973 s. 244, på s. 245 · Fritt tillgänglig
- Några synpunkter beträffande tillämpningen av godtrosreglerna vid vissa förvärv av pantbrev enligt nya jordabalken, SvJT 1972 s. 586, på s. 587, 589 · Fritt tillgänglig
- Pantsättning vid tvesala av fastighet, SvJT 1972 s. 582, på s. 583 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
149 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (29)
29 kopplingar i 9 dokument.
- Prop. 1999/2000:39 Registrering av fastighetsrättsliga förhållanden, m.m. om s. 44 i texten
- Prop. 1991/92:110 om ändring i jordabalken m.m. s. 17 om s. 47 i texten
- Prop. 1984/85:54 om panträttsreglerna i jordabalken och sjölagen m.m. s. 12 · s. 14 om s. 36 · s. 14 om s. 37 · s. 16 om s. 36 · och 15 till i texten · dokumentnivå
- Prop. 1983/84:128 med förslag till lag om företagshypotek m.m. om s. 44 · om s. 46 i texten
- Prop. 1981/82:84 om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar s. 11 i texten
Rättsfall (4)
4 kopplingar i 3 dokument.
- NJA 1983 s. 783 om s. 44 i texten
- NJA 1983 s. 696 om s. 46 i texten
- NJA 1981 s. 459 om s. 33 · om s. 48 i texten
Doktrin (116)
116 kopplingar i 28 dokument.
- Westerlind, Kommentar till Jordabalken Kap. 6, 1977 s. 105 · s. 108 · s. 110 · s. 130 om s. 33 · och 53 till i texten · dokumentnivå
- Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985 s. 436 om s. 22 · s. 444 om s. 16 · s. 450 om s. 36 · s. 451 om s. 39 · och 5 till i texten
- SvJT 1980 s. 384 Godtrosskyddet vid obehörig pantsättning efter fastighetsöverlåtelse s. 385 · s. 386 · s. 387 · s. 388 · och 1 till i texten
- Hessler, Allmän sakrätt, 1973 s. 149 om s. 39 · s. 245 om s. 33 · s. 380 om s. 36 · s. 433 om s. 39 · och 1 till i texten
- Rune, Rätt till skepp, 1991 s. 103 om s. 39 · s. 106 om s. 57 · s. 195 om s. 62 i texten