Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om, allmän försäkring, m.m.

1971 · 55 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 34 av 55 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1971:94, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om, allmän försäkring, m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 94 år 1971 Prop. 1971: 94

Nr 94

Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1962: 381) om
allmän försäkring, m. m.; given Stockholms slott den 19 mars 1971.

Kungl
Maj:l vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av StatsrådsprotokoUet
över socialärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

SVEN
ASPLING

Propositionens
huvudsaldiga Innehåll

I
propositionen föreslås ändrade bestämmelser om ersättning från den allmänna
försäkringen för resekostnader i samband med sjukvård.

Rätt
lill ersättning föreslås införd för resekostnader i samband med konvalescentvård,
sjukgymnasliska och andra sjukvårdande behandlingar saml sjukvård som meddelas
av dislriktsskölerska och distriktsbam-morska.

I
propositionen läggs vidare fram en rad förslag som syftar lill förenkUngar och
lill ytterligare kompletteringar av försäkringsskyddet vid sjukresor. Dessa
förslag innebär bl. a. att ersättning för resekostnaden skall utgå utan något
krav på remiss när någon söker läkarvård vid närmaste allmänna sjukhus. Vidare
införs rält lill ersättning för de merkostnader för resan som kan drabba den
som insjuknat eller skadats utanför hemorten och lill följd av sill lillslånd
måste välja dyrare färdsätt för hemresan efter vården än han annars kunde ha
använt.

Etl
självriskbelopp om 4 eller, vid läkarvårdsresor i vissa större städer, 5 kr.
har alltsedan sjukförsäkringen infördes 1955 gällt för den försäkrade i fråga
om resekostnader. En höjning av detta belopp till 6 kr. föreslås i
propositionen.

Propositionen
innehåller vidare förslag i vissa andra frågor som rör den allmänna
försäkringen. Frågorna gäller jämkningar i vissa regler om avgiflsplikten till
sjukförsäkringen, överföring lill och från allmänna sjukförsäkringsfonden samt
följdändringar till den vidgade förtidspensioneringen.

De
föreslagna reformerna genomförs inom nuvarande kostnadsram.

De
nya bestämmelserna avses träda i krafl den 1 juU 1971.

1
Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 94

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 94

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom
förordnas, atl 2 kap. 6 §, 14 kap. 3 § och 19 kap. 6 § lagen (1962: 381) om aUmän
försäkring skaU ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydebe

Föreslagen lydebe

2 kap. 6 § '

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konungen
äger föreskriva, alt ersältning enligt av Konungen fastställda gmnder skall
utgå för försäk rads utgifter för annan vård eller behandling i anledning av
sjukdom än i 2-4 §§ sägs.

Konungen
äger föreskriva, alt ersältning enligt av Konungen fastställda grunder skall
utgå för för-säkrads utgifter för annan vård eller behandling i anledning av
sjukdom än i 2-4 §§ sägs ävensom för i samband med sådan vård eller behandling
företagna resor. Motsvarande gäller i fråga om försäk-rads utgifler i anledning
av resor i samband med vård som vid sjukdom meddelats av distriktssköterska
eller distriktsbarnmorska.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Änkepension
utgör för år räknat, om efler den försäkrade finnes barn som enligt 4 § är
berättigat till pension efler honom, trettiofem och i annat fall fyrtio procent
av hel förtidspension enligl 13 kap., som den försäkrade var berättigad till
eller skulle hava kommit i åtnjutande av därest rätt lill sådan pension
inträtt vid lidpunkten för dödsfallet, eller, om den försäkrade var berättigad
lill ålderspension, av dylik pension beräknad enligt 12 kap. 2 § första och
andra styckena.

Änkepension
utgör för år räknat, om efter den försäkrade finnes barn som enligt 4 § är
berättigat till pension efter honom, trettiofem och i annat fall fyrtio
procent av hel förtidspension beräknad enUgt 13 kap. 2 och 3 §§, som den
försäkrade var berättigad lill eller skulle hava kommit i åtnjutande av därest rält
lill sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet, eller, om den
försäkrade var berättigad till ålderspension, av dylik pension beräknad enligt
12 kap. 2 § första och andra styckena.

opaginerad Kontrollera mot PDF

19 kap. 6 §' Sjukförsäkringsavgift fastställes av
riksförsäkringsverket efter den allmänna försäkringskassans hörande. Sådan
avgift utgår för varje avgifls-

I Senaste lydelse 1970; 141.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

pliktig med visst belopp i hela kronor, varvid öretal
bortfaller.

Avgift avseende utgifler för sjukvårdsersätlning beräknas
för hela året, avgift avseende utgifter för grundsjukpenning för varje månad
under vilken den försäkrade varit placerad i sjukpenningklass och avgift
avseende utgifter för liUäggssjukpenning för varje månad under vilken den
försäkrade varit placerad i sjukpenningklass nr 3 eller högre sjukpenningklass.

Avgifterna avseende utgifter för sjukvårdsersättning, gmndsjukpenning
och tilläggssjukpenning skola var för sig vara avvägda så, atl de i förening
med andra medel som äro tiUgängliga för motsvarande del av försäkringen förslå
till bestridande av den allmänna försäkringskassans utgifter för den delen samt
lill förvaltningskostnader och erforderlig fondering.

Avgifterna
avseende utgifler för sjukvårdsersättning och grundsjukpenning skola var för
sig vara lika stora för samtiiga avgiflspliktiga försäkrade i den allmänna
försäkringskassan. Försäkrads avgifter för dessa ändamål må för år räknat tiUsammans
icke överstiga ett belopp motsvarande en tiondel av hans liU statlig
inkomstskatt beskattningsbara inkomst vid laxering årel närmast efler det år
sjukförsäkringsavgiften avser. I första hand nedsältes avgiften avseende utgifler
för sjukvårdsersätlning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Avgifterna
avseende utgifler för lilläggssjukpenning skola, till deii del sådan
sjukpenning svarar mol inkomst av anstäUning, vara lika stora för alla
försäkrade i den allmänna försäkringskassan, som med avseende på sådan inkomst
lillhöra samma sjukpenningklass. Till den del tilläggssjukperming svarar mot
inkomst av annat förvärvsarbete skola avgifterna vara lika stora för samtliga
försäkrade i kassan, för vilka den nämnda delen av sjukpenningen är lika stor
och för vilka försäkringen är lika i fråga om karenstid. Om undantagande, som
avses i 3 kap. 2 § första stycket sista punkten, upphört att äga giltighet
eller övergång till försäkring med kortare karenstid eller utan karenslid
skett efler ingången av den månad varunder den försäkrade fyUt fyrtio år, må
dock med hänsyn lill skillnad mellan de försäkrade i fråga om deras ålder
göras avvikelse från vad nu stadgats.

Är
försäkrad på grund av vad i 4 kap. 3 § stadgas vid ingången

Avgifterna
avseende utgifter för tilläggssjukpenning skola, till den del sådan sjukpenning
svarar mol inkomst av anställning, vara lika stora för alla försäkrade i den
allmänna försäkringskassan, som med avseende på sådan inkomst tillhöra samma
sjukpenningklass. Till den del lilläggssjukpenning svarar mot inkomst av annat
förvärvsarbete skola avgifterna vara lika stora för samtliga försäkrade i
kassan, för vilka den nämnda delen av sjukpenningen är lika stor och för vilka
försäkringen är lika i fråga om karenslid.

Är försäkrad på grund av vad i 4 kap. 3 § stadgas vid
ingången av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

av månad, för vilken avgift avseende ulgUter för gmndsjukpenning
eller tilläggssjukpenning skall utgå, icke berättigad lUl sjukpenning för
minst nUlio dagar, nedsältes avgiften till hälften av det belopp, vartill den
eljest skolat uppgå. Har försäkrad under visst år åtnjutit inkomst, för vilken erlagts
sjömansskatt, skall sådan avgift avseende utgifter för grundsjukpenning eller
lUläggssjukpenning, som hänför sig till samma år, nedsättas med en tolftedel
för varje månad, under vilken sådan inkomst åtnjutits.

Föreslagen lydebe

månad, för vilken avgift avseende utgifter för
grundsjukpenning eller lilläggssjukpenning skaU utgå, icke berättigad till
sjukpenning för minst nittio dagar, nedsältes avgiften till hälften av del
belopp, vartill den eljest skolat uppgå. Har försäkrad under visst år uppburit
lön eller annan gottgörelse som utgör beskattningsbar inkomst enligt förordningen
(f 958:295) om sjömansskatt, skall sådan avgift avseende utgifter för gmndsjukpenning
eller tilläggssjukpenning, som hänför sig lill samma år, nedsättas med en
tolftedel för varje period om trettio dagar, för vUken sådan lön eller gottgörelse
uppburits. Avgift avseende utgifter för tilläggssjukpenning skall icke
erläggas av den som uppburit sådan lön eller gottgörelse om vid taxering året
närmast efter det år avgiften avser icke för honom beräknats lill statUg
inkomstskatt beskattningsbar inkomst.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Den som fullgör värnpliktstjänstgöring eUer vapenfri
tjänst må, om han senast två månader efter tjänstgöringens slut gjort
framställning därom hos den allmänna försäkringskassan, befrias från avgift
avseende utgifter för grundsjukpenning eUer lilläggssjukpenning för varje hel
månad av tjänstgöringstiden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971. 19 kap. 6 § i
dess äldre lydelse tillämpas vid fastställande av sjukförsäkringsavgift på
grundval av 1971 och tidigare års taxering samt vid eftertaxering för år 1971
eller tidigare år. 19 kap. 6 § sjätte styckel tredje punklen tiUämpas dock
redan vid 1971 års laxering. Därvid skall avgiftsbefrielse äga ram för
försäkrad, vilken laxeras enligl bestämmelserna för gift skallskyldig, därest
till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst icke beräknats för någon av
de samtaxerade.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94

2 Förslag tiU

Lag om ändring i förordningen (1962: 385) angående
ersättning för

sjukresor enligt lagen om allmän försäkring (sjukreseförordningen)

Härigenom
förordnas, atl 2 och 4 §§ förordrUngen (1962: 385) angående ersättning för
sjukresor enligt lagen om allmän försäkring (sjukreseförordningen) skaU ha
nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har försäkrad åtnjutit läkarvård, som avses i 2 kap. 2 §
lagen om allmän försäkring, skall ersättning ulgå för utgifter i anledning av
resor lill och från läkaren, vilka föranletts huvudsakligen av behovet av
läkarvård, i den mån ulgiflerna för varje besök hos läkaren överstiga fyra
kronor. Såsom utgift i anledning av resa lill eller från läkare skaU, i den
mån Konungen så förordnar, anses förutom resekostnad utgift för övernattning
och för anUtande av följeslagare under resan.

Ersättning må ej utgivas med högre belopp än som skulle
hava utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars
distrikt den försäkrade vistas. Ersättning må dock utgivas högst med belopp,
som skulle hava utgått, därest läkarvården sökts vid närmaste allmänna
sjukhus, där vården kunnat meddelas.

a) om den försäkrade efter hänvisning av läkare sökt
läkarvård vid sjukhus eller för enbart öppen vård avsedd
sjukvårdsinrättning,

Har försäkrad åtnjutit läkarvård, som avses i 2 kap. 2 §
lagen om allmän försäkring, skall ersättning ulgå för utgifter i anledning av
resor till och från läkaren, vUka föranletls huvudsakligen av behovet av
läkarvård, i den mån utgifterna för varje besök hos läkaren översliga sex
kronor. Såsom utgift i anledning av resa lUl eller från läkare skall, i den mån
Konungen så förordnar, anses förutom resekostnad utgift för övernattning och
för anlitande av följeslagare under resan.

Har den
försäkrade sökt läkarvård annorstädes än vid närmasie aUmänna sjukhus där
sådan vård meddelas eller vid vårdceniral eller motsvarande för öppen vård
avsedd sjukvårdsinrättning, inom vars upptagningsområde den försäkrade vistas,
må ersättning ej utgivas med högre belopp än som skulle hava utgått vid besök
hos den provinsialläkare eller sladsdistriklsläkare, inom vars distrikt den
försäkrade vistas. Utan hinder härav må ersättning utgivas för resekostnad
intill kostnaden för resor till och från närmaste allmänna sjukhus, där
erforderlig läkarvård kan beredas den försäkrade,

a) om den försäkrade efter hänvisning av läkare eller
annan person, som av sjukvårdshuvudmannen bemyndigats atl meddela så-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

vilken tillhör staten eller lill vars drift statsbidrag
utgår eller som drives av landstingskommun eller stad, som ej tUlhör sådan
kommun;

b)
om den
försäkrade utan all hänvisning av läkare skell sökl läkarvård vid sjukhus för
skada, som drabbat honom genom olycksfall, och det skäligen kunnat antagas
alt han lill följd av skadan var i trängande behov av sådan vård;

c) om den försäkrade på grund av
sjukdom varit i trängande behov av läkarvård men icke kunnat anträffa den provinsiaUäkare
eller stadsläkare, inom vars distrikt han vistas, och därför sökl vård hos
annan läkare.

Ersättning i anledning av återresa må utgivas högst för
resa till den plats, varifrån resan till läkaren företogs. Om resan till
läkaren anträlls från den försäkrades arbetsplats och den försäkrade företager
dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen, må dock ersättning i
anledning av återresa utgivas för resa till den försäkrades bostad.

Angående beräkningen i övrigt av ersättning enligt denna
paragraf förordnar Konungen. Konungen äger därvid beträffande resor inom viss
försäkringskassas verksamhels-område föreskriva, att ersättning skall utgå
endast i den mån utgifterna för varje besök hos läkaren

Föreslagen lydelse

dan hänvisning, sökt läkarvård vid sjukhus eller för
enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, vilken tillhör staten eller tiU
vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landstingskommun eller kommun,
som ej tillhör landstingskommun;

b)
om den
försäkrade ulan alt hänvisning skett sökt läkarvård vid sjukhus för skada, som
drabbat honom genom olycksfall, och del skäligen kunnat antagas all han lill
följd av skadan var i trängande behov av sådan vård;

c) om den försäkrade på grund av
sjukdom varit i trängande behov av läkarvård men icke kunnat anträffa den provinsiaUäkare
eller stadsdistriktsläkare, inom vars distrikt han vistas, och därför sökl
vård hos annan läkare.

Ersättning i anledning av återresa må utgivas högst för
resa till den plats, varifrån resan tUl läkaren företogs. Om resan lill
läkaren anträlls från den försäkrades arbetsplats och den försäkrade förelager
dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen, må dock ersättning i
anledning av återresa utgivas för resa till den försäkrades bostad. När den
försäkrade företagit återresa till sin bostad må, UU den del kostnaden för denna
resa icke blir gollgjord enligt vad nyss sagts, ersättning vidare utgå för den
merkostnad för återresan, som den försäkrade kan ha åsamkats till följd av att
hans tillstånd krävt användning av dyrare färdsätt än eljest kunde ha brukats.

Angående beräkningen i övrigt av ersältning enligt denna
paragraf förordnar Konungen. Konungen äger därvid beträffande resor inom viss
försäkringskassas verksamhels-område föreskriva, att vad i andra stycket
stadgas icke skall äga lill-länipning. Konungen äger vidare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydebe

överstiga
fem kronor samt atl vad i andra stycket stadgas icke skall äga tUlämpning.

Föreslagen
lydelse

meddela
särskilda bestämmelser om ersättning för utgifter i anledning av resor till
och från viss sjukvårdsinrättning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 §

Har
försäkrad åtnjutit sjukhusvård som avses i 2 kap. 4 § lagen om aUmän försäkring
skall ersättning ulgå för utgifter i anledning av resor lill och från
sjukvårdsinrättningen. Såsom sådan utgift skall, i den mån Konungen så
förordnar, anses fömtom resekostnad utgift för övernattning och for anlitande
av följeslagare eUer vårdare under resan. Ersättning må ej utgivas med högre
belopp än som skulle hava utgått, om vården åtnjutits vid närmaste aUmänna
sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas, eUer, om den sjuke intagils å hemorlssjukhus
och behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet eUer därtUl
gränsande kommun, vid närmaste hemortssjukhus, där erforderiig vård kunnat
beredas.

Utgifter i anledning av
återresa från sjukvårdsinrättning ersättas endasl i den mån de överstiga fyra
kronor. Kostnad för återresa må ej beräknas högre än för resa till den
försäkrades bostad. Har behovet av sjukhusvård uppkommit under det alt den
försäkrade vislats utom det län, där han är bosall, och har han i anledning
därav intagits å sjukvårdsinrättning, som är belägen utom nämnda län, må kostnad
för återresan ej beräknas högre än för resa till den plats, varifrån resan
till sjukvårdsinrättningen företagils. Om behovet av sjukhusvård uppkommit
vid vistelse inom en lUl det egna sjukvårdsområdet gränsande kommun och vården
beretts vid sjukvårdsinrättning belägen utom det län där den försäkrade är
bosatt, må dock ersältning för återresa tiU bostaden ulgå i den mån nämnda ersältning
icke överstiger del belopp som skulle hava utgått för återresa lill bostaden
från närmaste hemortssjukhus, där vården kunnat beredas.

Utgifter i anledning av återresa från sjukvårdsinrättning ersättas endast
i den mån de överstiga sex kronor. Kostnad för återresa må ej beräknas högre än
för resa lill den försäkrades bostad. Har behovet UV sjukhusvård uppkommit under
det att den försäkrade vistats utom det län, där han är bosalt, och har han i
anledning därav inlagils å sjukvårdsinrättning, som är belägen utom nämnda län,
må kostnad för återresan ej beräknas högre än för resa lill den plats, varifrån
resan lill sjukvårdsinrättningen företagits. Om behovet av sjukhusvård
uppkommit vid vistelse inom en till det egna sjukvårdsområdet gränsande kommun
och vården beretts vid sjukvårdsinrättning belägen utom det län där den försäkrade
är bosatt, må dock ersältning för återresa till bostaden utgå i den mån nämnda
ersättning icke överstiger det belopp som skulle hava utgått för återresa till
bostaden från närmaste hemortssjukhus, där vården kunnat beredas. N'är den
försäkrade företagit återresa till sin bostad må. Ull den del kostnaden för
denna resa icke blir gollgjord enligt vad nyss sagts, ersättning vidare utgå
för den merkostnad för återresan, som den

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 8

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

försäkrade
kan ha åsamkats till följd av att hans tillstånd krävt användning av
dyrare färdsätt 'än eljest kunde ha brukals. Angående beräkningen i övrigl av ersältning
enUgl denna paragraf förordnar Konungen. Konungen äger därvid föreskriva, att
viss sjukvårdsinrättning, som ej är allmänt sjukhus, skall vara likställd med
sådant sjukhus.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1971. Äldre bestämmelser tillämpas beträffande
sjukresa som ägt mm före ikraftträdandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:94

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969: 205) om pensionstillskott

Härigenom
förordnas, att 3 § lagen (1969: 205) om pensionstillskott skall ha nedan
angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydebe

Föreslagen
lydebe

opaginerad Kontrollera mot PDF

PensionstiUskott
utgår ej i den mån del tiUsammans med vad den försäkrade har rätt att uppbära
i tiUäggspension i form av ålderspension, förtidspension och änkepension
överstiger vid

ålderspension,
som börjat ulgå från och med den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju
år, hel förtidspension samt änkepension, som utgår enligt 8 kap. 4 § första
stycket lagen om allmän försäkring, trettio procent av basbeloppet,

ålderspension,
som börjat utgå tidigare eller senare än från och med den månad varunder den
försäkrade fyller sextiosju år, det belopp som framkommer om trettio procent
av basbeloppet minskas eller ökas i motsvarande mån som pensionen minskas eller
ökas enligt 6 kap. 2 § andra stycket lagen om allmän försäkring,

förtidspension,
som enligt 7 kap, 2 § andra eller Iredje stycket lagen om allmän försäkring
utgår med två tredjedelar eller hälften av hel förtidspension, motsvarande
andel av trettio procent av basbeloppet,

änkepension, som enUgt 8 kap. 4 § andra eller tredje
stycket lagen om allmän försäkring utgår med minskat belopp, det belopp som
framkommer om trettio procent av basbeloppet minskas i motsvarande mån.

ålderspension, som börjat ulgå från och med den månad
varunder den försäkrade fyller sextiosju år, trettio procen!: av basbeloppet.

ålderspension, som börjat utgå tidigare eller senare än
från och med den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år, det belopp
som framkommer om trettio procent av basbeloppet minskas eller ökas i
motsvarande mån som pensionen minskas eller ökas enligt

6 kap. 2 § andra eller tredje styc

ket lagen om allmän försäkring,

förtidspension
trettio procent av basbeloppet eller, om den enligt 7 kap. 2 § andra eller
tredje stycket lagen om allmän försäkring utgår med två tredjedelar eller
hälften av hel förtidspension eller enligt

7 kap.
4 § andra stycket samma

lag eljest utgår med minskat be

lopp, det belopp som framkommer

om trettio procent av basbeloppet

minskas i motsvarande mån.

änkepension
trettio procent av basbeloppet eller, om den enligt 8 kap. 4 § andra eller
tredje stycket lagen om allmän försäkring utgår med minskat belopp, det belopp
som framkommer om trettio procent av basbeloppet minskas i motsvarande mån.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971. 1 Senaste lydelse
1970:187.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 10

Utdrag
av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Mapt Konungen I
statsrådet på Stockhohns slott den 19 mars 1971.

Närvarande:
statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden
STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER,
MYRDAL, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM,
CARLSSON, FELDT.

Chefen
för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrade bestämmeber för sjukresor m. m.
och anför.

1961
års sjukförsäkringsulredningi har i sitt slutbetänkande (SOU 1970: 56)
Ersättning vid vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor fullföljt sin översyn
av den allmänna försäkringens sjukvårdsförmåner. I belänkandet läggs förslag
fram i fråga om förmånerna i samband med konvalescentvård, s. k. sjukvårdande
behandlingar och sjukresor. Det är inte möjligt att f. n. la slälbing till
förslagen i de bägge förstnämnda av-snillen, som bl. a. fömtsätter
överläggningar med sjukvårdshuvudmännen. Utredningens förslag i fråga om
sjukresor har vissa anknylningai lill de förslag som gäller konvalescentvård
och sjukvårdande behandlingar. Detta förslag kan emellerlid i det väsentliga
behandlas fristående från förslagen i de övriga frågorna. På grundval av
sjukförsäkrings-utredningens betänkande vill jag därför nu ta upp frågan om
ändrade bestämmelser om sjukresor.

Yttranden
över förslaget har efter remiss avgetts av riksförsäkringsverket,
socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, statens handikappråd,
länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Kopparbergs
och Norrbollens län, Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet,
samtliga landsting utom tre genom förvaltningsutskott eller sjukvårdsstyrelse,
Stockholms stads sjukvårdsstyrelse, stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö stads
sjukvårdsstyrelse, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Försäkringskasseförbundet, Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri), Sveriges läkarförbund, Svensk sjuksköterskeförening. Legitimerade
sjukgymnasters rUcsförbund, Av R. F. A. god-

1
Förbundsordföranden Yngve Persson, ordf., byråchefen Äke Blom, professorn
Gunnar Edström, riksdagsledamoten Rolf Kaijser, planeringschefen Gunnar Olofsson
samt riksdagsledamöterna Harald Pettersson och Anna-Greta Skantz.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 11

kända
sjukgymnasternas riksförbund, Föreningen Sveriges arbetsterapeuter,
Riksföreningen mot reumatism, Försäkringskassornas konvales-centhemsförening.
Riksförbundet för enskild sjuk- och åldringsvård och Riksförbundet för hjärt-
och lungsjuka. Yttranden har vidare avgetts av Svenska psykoanalytiska
föreningen. Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys samt
Hörselfrämjandets rUisförbund. Några remissinstanser har bifogat yttranden som
de har inhämtat.

I
della sammanhang viU jag också anmäla förslag i vissa andra frågor som rör den aUmänna
försäkringen. Frågoma gäller jämkningar i vissa regler om avgiflsplikten till
sjukförsäkringen, överföring lill och från allmänna sjukförsäkringsfonden och
följdändringar lill den vidgade förtidspensioneringen.

Gällande
bestämmelser

Försäkrad
har enligt 2 kap. 1 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring (AFL), rätt till
ersättning för utgifler för läkarvård, tandläkarvård och sjukhusvård liksom i
samband med sådan vård företagna resor. Vidare har han rätt lill ersättning
enligt av Kungl. Maj:t med slöd av 2 kap. 6 § AFL fastställda grunder för utgifler
för annan vård eller behandling i anledning av sjukdom.

Den
grundläggande bestämmelsen om resekoslnadsersältning vid resor för sjukvård
finns i 2 kap. 5 § AFL. Försäkrad som åtnjutit läkarvård eller sjukhusvård har
rätt lill ersättning enligt vad Kungl. Maj:l med riksdagen förordnar för
utgifter i anledning av resor lill och från läkaren eller
sjukvårdsinrättningen. Samma gäller resor lill och från landläkare för behandUng
i anledning av sjukdom, om Kungl. Maj:i har förordnat att behandlingen är ersätlningsgiU,

Bestämmelser
om resekoslnadsersältning finns i förordningen (1962:385) angående ersättning
för sjukresor enligl lagen om allmän försäkring (sjukreseförordningen).

I
fråga om resor i samband med läkarvård gäller enligt sjukreseförordningen all
ersättning utgår med del belopp varmed den sammanlagda kostnaden för resa lill
och från läkaren överstiger 4 kr. Ersältning utges i regel inte med högre
belopp än som skulle ha utgått om den försäkrade sökt provinsialläkare eller
stadsläkare (numera sladsdistriklsläkare) inom det distrikt där han vistas. I
vissa fall ges dock ersältning med högre belopp, dock högst del belopp som
skulle ha utgått om läkarvården sökts vid närmasie allmänna sjukhus där vården
kunnat meddelas. Så är fallet då försäkrad efter hänvisning av läkare sökt
läkarvård vid sjukhus eller viss därmed jämställd inrättning för öppen vård.
Delsamma gäller då försäkrad vid trängande behov av vård på grand av
olycksfall sökt vård vid sjukhus eller då försäkrad vid trängande vårdbehov på
grand av sjukdom, efter all förgäves ha sökt tjänsteläkare i distriktet, i släUel
anlitat annan läkare.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 12

Ersältning
i anledning av återresa efler läkarbesök får utges högst för resa lill den plats
varifrån resan liU läkaren företogs. Har resan tUl läkaren anträlls från den
försäkrades arbetsplats och reser den försäkrade dagligen mellan bostaden och
arbetsplatsen får dock ersättning i anledning av återresa utges för resa till
bostaden (2 §).

Reglerna
om resekoslnadsersältning vid läkarvård har motsvarande tillämpning vid sådan
tandläkarvård som medför rält tiU resekoslnadsersältning (3 §).

Vid
sjukhusvård utgår ersättning för utgifter i anledning av resor till och från
sjukvårdsinrättningen med högst det belopp som skulle ha utgått om vården
åtnjutils vid närmasie allmänna sjukhus där erforderlig vård kunnat beredas.
Har den sjuke intagits på hemorlssjukhus - varmed avses aUmänl sjukhus som
drivs av den landstingskommun eller kommun inom vars område han är bosatt - och
har behovet av sjukhusvård uppstått vid vistelse inom sjukvårdsområdet eller
kommun som gränsar därtill, kan dock ersältning utges som för resa till
närmaste hemortssjukhus. Undantaget medför att ersältningsrälten inte påverkas
av alt sjukhus inom främmande sjukvårdsområde är närmare beläget än närmaste
hemortssjukhus. Utgifter i anledning av återresa efter sjukhusvård ersätts
bara tiU den del de överstiger 4 kr. Kostnaden för återresa får inte beräknas
högre än för resa till den försäkrades bostad. Har behovet av sjukhusvård
uppkommit utom hemlänel och har den försäkrade därför intagits på
sjukvårdsinrättning inom främmande .sjukvårdsområde, får kostnaden för
återresan inte beräknas högre än för resa lill den plats, varifrån
intagningsresan förelogs. För den som insjuknat under vistelse i kommun som
gränsar lUl det egna sjukvårdsområdet och efter sjukhusvistelsen reser till
sin bostad kan dock reseersättning i del nämnda faUel beräknas på belopp upp
till kostnaden för återresa till bostaden från det närmaste hemortssjukhus där
vården kunnat beredas (4 §).

För
resa utom Sverige utgår ej ersättning (4 §). Undantag från denna regel gäller
för vissa fall enUgl gränssjukvårdskungörelsen (1962: 390).

Kungl.
Maj:t har med slöd av bemyndigande i sjukreseförordningen utfärdat kungörelsen
(1962: 386) med tillämpningsföreskrifter till sjukreseförordningen.

Enligl
kungörelsen får ersättning för resekostnader beräknas högst efter del biUigaste,
vanUgen förekommande färdsätt som med hänsyn till den sjukes tUlstånd kunnat
användas. Som sådant färdsätt anses del som medför den lägsta sammanlagda
utgiften (2 §).

Om
resa tUl och från läkare i sin helhet sker inom Stockholm, Göteborg, Malmö
eller Norrköping gäller etl förhöjt självriskbelopp på 5 kr. I dessa fall
ersätts i gengäld däratöver verkUga resekostnaden oberoende av vilken läkare
som besökts (3 § ).

Vid
bestämmande av ersättning för utgifter i anledning av resa för

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:94 13

sjukhusvård
UkstäUs Spenshults, Strängnäs och Östersunds reumaliker-sjukhus, sjukhemmet Treklöverhemmet
i Lyckorna och riksförsäkringsverkets sjukvårdsinrättningar med allmänt
sjukhus (5 §).

Om
någon har inlagils för vård på sjuksluga med enbart deltidsanställd läkare -
dock inte på sådan avdelning av sjukstugan som är anordnad som sjukhem - och
flyttas han därifrån liU större allmänt sjukhus inom samma sjukvårdsområde,
ersätts utgifterna i anledning av såväl resa lill sjukstugan som resa till det
större sjukhuset (6 §).

När
ambulans eller fortskaffningsmedel som går i allmän trafik anlitats beräknas
resekostnad enligt gällande taxa. I övrigt beräknas resekostnaden vid resa med
bil tiU 25 öre per kUomeler, vid resa med motorcykel lill 10 öre per kUomeler
och vid resa med annat färdmedel till belopp som försäkringskassan finner
skäligt. Resa med cykel eller moped ersätts inle. Om del med ett och samma fortskaffningsmedel
som inte går i allmän trafik har befordrats flera personer, för vilka
ersättning skall beräknas, anses förutnämnda belopp innefatta resekostnaden
för alla ersättningsberättigade och fördelas lika mellan dem (7 §).

Ersättning utgår för
utgift för övernattning när den försäkrade med reguljära fortskaffningsmedel inle
kunnat avsluta resan före kl. 24 den dag resan anträlts eller, vid resa lill
sjukvårdsinrättning för att erhålla sjukhusvård, före den tidpunkt samma dag då
han kunnat bli inlagen på inrättningen. Ersältning för övernattning utgår också
när försäkrad har fått läkarvård under mer än en dag utanför bostadsorten och kvar-slannat
på behandlingsorlen mellan behandlingstiUfällena. I det sistnämnda faUet utgår
dock, om den försäkrade hade kunnat tillbringa natten i sin bostad, inle högre
ersättning än som motsvarar kostnaden för resor fram och åter mellan
behandlingsorten och bostaden, såvida inle övemaltningen på behandlingsorlen
enligt läkarens bedömande varit påkallad av medicinska skäl. Ersättning för
övernattningskostnader utgår med högst 30 kr. per natt (8 §).

Om
försäkrads ålder eUer tUlstånd påkallar atl anhörig eUer annan följer honom vid
besök hos läkare eller intagning på sjukvårdsinrättning eller återresa
därifrån, ersätts även följeslagarens resekostnader. Har försäkrad drabbats av
svårare olycksfaU eUer blivit allvarligt sjuk på avlägset belägen arbetsplats
eller under därmed jämförUga förhållanden ersätts även vad den försäkrade fått
utge till följeslagare som gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst, dock med
högst 20 kr. om dagen för varje följeslagare (9 §).

Utredningen

Sjukförsäkringsutredningen
har företagit en aUmän översyn av de gällande reseersättningsbestämmelserna. De
av översynen föranledda ändringsförslagen avser främst en utvidgning av
försäkringsskyddet atl gälla resor i samband med sjukvårdande behandlingar, en
uppmjukning

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:94 14

av
de remissregler som gäller vid läkarvårdsresor och en höjning och omkonstruktion
av den försäkrades självrisk. Utredningen har också föreslagit ändringar i reseersättningsbestämmelsema
i åtskilliga andra avseenden.

Resekostnader
i samband med sjukvårdande behandlingar m. m.

Utredningen
har hafl i uppdrag all överväga en utvidgning av ersältningsrälten till att
avse kostnader för resor som nu inte omfattas av försäkringsskyddet. I enlighet
härmed har utredningen behandlat frågorna om ersättning för resekostnader i
samband med dels sådan vård eller behandling för sjukdom där vårdkostnaden
ersätts enligl av Kungl. Maj:t med slöd av 2 kap. 6 § AFL faststäUda grunder,
dels distrikls-sköterskevård, dels mödratandvård och dels sjukvård utom riket.

Med
slöd av 2 kap. 6 § AFL har Kungl. Maj:t faslslälll ersättnings-grunder i
kungörelsen (1962: 387) angående ersältning enligl lagen om aUmän försäkring
för vissa utgifter för vård eUer behandling i anledning av sjukdom. Denna
kungörelse medger rätt till ersättning för vårdkostnaden vid konvalescenlvård,
sjukgymnaslisk behandling, viss annan fysikalisk terapi och foniatrisk
behandling. I fråga om ersättning för resekostnader i samband med sådan vård
och behandling erinrar utredningen om alt etl avgörande motiv som tidigare
förelegat mot att införa rätt lill resekoslnadsersältning, nämligen alt
utvidgningen skulle medföra allvarliga kostnadsmässiga konsekvenser för vissa
sjukkassor med begränsat befolkningsunderlag, numera inle äger samma
aktualitet. Efler den omorganisation av kassaväsendet som skett den 1 januari
1962 har nämligen varje försäkringskassa elt län eller motsvarande område som
verksamhetsområde. Därigenom har finansieringsföratsällningarna förbättrats
såtillvida alt riskutjämningen inom kassan stödjer sig på etl betydligt större
befolkningsunderlag än tidigare.

I
elt annat avsnitt av betänkandet, som inle berörs i della sammanhang, tar
utredningen upp konvalescentvårdens stäUning i ersättningshänseende. Med
hänvisning tiU sina överväganden där anför utredningen i resekoslnadsfrågan alt
om konvalescenlhemmen får den sjukvårdsorganisatoriska och författningsmässiga
ställning som utredningen föreslagit och som innebär all hem som uppfyUer
kraven på sjukvårdsmässig standard antingen ingår i sjukvårdshuvudmännens
organisation eller las upp i Kungl. Maj:ls förteckning som sjukhus, så kommer
nuvarande sjukresebeslämmelser automatiskt all omfatta resor lill och från
sådan vårdinrättning. Den vård som där meddelas blir nämligen atl anse som sjukhusvård.
Rätten till ersältning för resekostnaderna skall emellerlid enligt utredningen
inte ses bara som en konsekvens av all hemmen fyller de kvantitativa kraven för
atl innefattas i sjukhusorganisationen. Det är i och för sig angeläget, anser
utredningen, att patienternas kostnader för resor till och från
konvalescenthem minskas för atl en önsk-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 15

värd
differentiering av vårdklientelel mellan olika vårdnivåer skall främjas.
Däremot är utredningen inte beredd att förorda att reseersättning nu införs i
fråga om övriga konvalescenthem. I fråga om dessa konvalescenthem har
utredningen föreslagit all den ersättning som f. n. lämnas för själva vården
skall upphöra att ulgå efter en övergångstid.

I
fokus för intresset för en utökning av tiUämpningsområdet avseende reseersättning
har, erinrar utredningen, genom åren stått resor i samband med sjukgymnaslisk behandUng,
den dominerande bland de sjukvårdande behandlingarna. Många patienter tvingas
alt avstå från behandling, eller atl avbryta behandlingen i förlid därför att reseutgifler
ej ersätts. Numera har tUlkommit andra former av sjukvårdande behandlingar än
de, där vårdkostnaden är ersättningsgill enligt gäUande bestämmelser. Utredningen
föreslår i annat sammanhang vidgade möjligheter att göra kostnader för
sjukvårdande behandlingar ersättningsberälligade. När det gäller
resekostnaderna i samband med sådana behandlingar anför utredningen att tiUkomsten
och utvecklingen av de ifrågavarande behand-Ungsformema hänger samman med bl.
a. alt, efter hand som trycket på sjukvårdsresurserna har ökat, nya vägar har
prövats i syfte alt söka avlasta läkarna åtgärder som utan nackdel kan utföras
av andra vårdgivare. En stark utbyggnad pågår av de nya behandUngsformerna.
Det är viktigt alt oförmånliga resebeslämmelser inle motverkar strävandena lill
elt rationellt utnyttjande av sjukvårdsresurserna. Utredningen anser det därför
motiverat all rätten tUl ersältning för resekostnader utvidgas alt gäUa resor i
samband med sjukvårdande behandlingar. En sådan utvidgad rätt ter sig särskilt
angelägen eftersom vården här oftare än vad som är fallet vid läkarvård har
karaktären av seriebehandlingar.

Utredningen
föreslår därför att ersättning skaU utges för resekostnader i samband med
sådana behandlingar, där räll tUl ersättning för vårdkostnaden enligt gällande
bestämmelser föreligger, nämligen sjukgymnaslisk behandling, övrig fysikalisk
terapi och foniatrisk behandling. Rätt till resekostnadsersällning föreslås
också införd vid sådana andra sjukvårdande behandUngar, för vilka rätt tiU
ersättning för vårdkostnaden kan komma att införas vid ett genomförande av
utredningens förslag i den delen, nämligen vård meddelad av arbetsterapeuter, oftal-mologassislenter,
psykologer m. fl.

Vård
meddelad av distriktssköterska har lämnats utanför del av utredningen
föreslagna nya ersättningssystemet avseende kostnader för sjukvårdande
behandlingar. Utredningen anser emeUertid all starka motiv kan anföras för all
kompensera patienterna för reseutgifler som uppkommer i samband med vård hos
distriktssköterska. Här avser utredningen endast den del av verksamheten som gäUer
sjukvård. Utredningen pekar främst på att distriktssköterskornas sjukvårdande
verksamhet utgör elt alternativ eller komplement tiU tjänsteläkarvården. Som
sådant har verksamheten sin största betydelse på landsbygden, där av-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 16

stånden
som regel också är stora. Med åberopande av detla och av samma skäl som anförts
för resekostnadsersällning vid övriga sjuk vårdande behandlingar föreslår
utredningen atl ersättning utges för resekostnader i samband med sjukvårdande
behandling utförd av distriktssköterska.

I
fråga om den närmare utformningen av rälten till ersättning för resekostnader
vid sjukvårdande behandlingar anser utredningen all reglerna för
läkarvårdsresor bör tjäna som mönster. Utredningen erinrar i detta sammanhang
all de personer som meddelar sjukvårdande behandlingar, frånsett
privatpraktiserande sjukgymnasier och några andra mindre grupper, är anställda
hos offentUg sjukvårdshuvudman. Den offentiiga vården meddelas i aUmänhet vid
sjukhus, men även vid s. k. distriktsmottagningar (vård av distriktssköterska eUer
dislriktsgymnasl). Man torde för framliden kunna räkna med att sjukvårdande
behandlingar i ökad omfallning kommer att meddelas vid vårdcentraler eller motsvarande
vårdenheter. Eftersom behandlingarna, frånsett sådana som meddelas av dislriktsskölerska,
sker efter hänvisning av läkare och i allmänhet i den ordning huvudmannen har
bestämt, blir valel av vårdgivare enligt vad utredningen anför mera sällan en
fråga för den försäkrade all avgöra.

När
det gäller mödralandvården finner utredningen att frågan om resekoslnadsersältning
bör lösas efler samma linjer som frågan om resekostnadsersällning vid landvård
i aUmänhet. Utredningen anser det inle lämpligt all enbart för mödralandvården
lägga fram förslag om resekostnadsersällning eftersom ett sådant förslag för della
begränsade område kan verka bindande för en prövning av frågan om resekostnads-ersättning
i samband med övrig landvård. Utredningen understryker emellertid
angelägenheten av att frågan om resekostnadsersättning vid mödratandvård får en
snar lösning.

En
ledamot av utredningen är i detta avseende av skiljaktig mening och förordar elt
omedelbart införande av rält till ersättning för resekostnader i samband med mödratandvård.

Utredningen
diskuterar också ell införande av rält till ersättning för resekostnader utom
Sverige, och finner atl det torde vara ytterst svårt atl bedöma sambandet
mellan resor och vård i sädana fall. Bristfällig kännedom om skilda länders
sjukvårdsorganisation och kommunikationsför-håUanden omöjliggör i många fall
prövning av skäligheten av anspråk på ersättning för resekostnader. Med hänsyn
till de problem försäkringskassorna skulle ställas inför finner sig
utredningen inte kunna förorda rält till ersättning för sjukresekostnader i
utlandet.

Remissreglerna
vid läkarvårdsresor

Som
framgår av den inledande redogörelsen för gäUande bestämmelser är rälten till
ersättning för resor i samband med läkarvård i princip be-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 17

gränsad
lill att motsvara kostnaden för resa till tjänsteläkare inom det distrikt, där
den försäkrade vistas. Ersättning för kostnaden för resa lUl allmänt sjukhus
avsett för vården kan, förutom i vissa fall av trängande vårdbehov, utgå bara
om besöket sker efter remiss. Remissen måste i sådant faU vara utfärdad av
läkare utanför sjukhuset.

Utredningen
anför alt det viktigaste syftet med kravet på remiss är alt läkarvårdsresurserna
utanför sjukhusen skall tas till vara innan de försäkrade söker vård vid
sjukhus. Remisskravel innebär emeUertid eh beskärning av den försäkrades möjUgheter
alt fritt välja läkare. Hur regeln verkar har inte närmare undersökts. Allmänt
kan det emellerlid enligt utredningens mening hävdas all reseersättningsreglerna
är av underordnad betydelse för den sjukes val av läkare och all aridra
omständigheter är raera avgörande. Försäkringskassorna konfronteras i stör utsträcknmg
med ersättningskrav i faU där den försäkrade trots remissregeln omedelbart
sökt vård vid sjukhus. Stark kritik har också riklats mot regeln från
försäkringskassorna och de försäkrade.

Det gällande remisskravel
har, enligt vad utredningen finner vid en genomgång, kommit alt medföra
betydande nackdelar i olika hänseenden. Utredningen erinrar om att det i
enlighet med socialstyrelsens principprogram för den öppna vården pågår en omslriUcturering
av sjukvårdsresurserna inom landstingskommunerna, sohi innebär en successiv utbyggnad
och differentiering av sjukvårdsorganisationen i syfte atl så rationellt som
möjligt utnyttja vårdresurserna öch på bästa sätt tUlgodose den enskUdes behov.
Utredningen menai- atl inriktningen av efterfrågan på sjukvård i första hand
styrs och bör styras genorii sjukvårdspoUliska beslut och åtgärder. Del är
enligt utredningens mening angeläget atl göra sjukförsäkringens regler om
reseersättning följsamma därvidlag. Efler en diskussion av olika tänkbara
lösningar stannar utredningen för ätt förorda en uppmjukning av det nuvarande
kravet på remiss för utgivande av högre ersättning än som motsvarar kostnaden
för resa lill närmasie tjänsteläkare.

Ulan
remiss bör enUgl utredningens mening ersättning kunna utgå beräknad på en
kostnad som motsvarar kostnaden för resa tUl närmasie allmänna sjukhus där
läkarvård meddelas inom del sjukvårdsområde där den försäkrade vistas.
Försläget innebär att resekostnadsersällning kan ulgå oavsett vUken läkare som
sökts i den mån kostnaden inte överstiger den högsla av å ena sidan kostnaden
för resa tUl del närmaste allmänna sjukhuset och å andra sidan kostnaden för
resa till tjänsteläkaren. Resekostnadsersättning föraisätts av utredningen
också kunna utgå för läkarvårdsresa till en lägre offenlUg vårdenhet
(vårdcentral eller motsvarande för öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning) även
om kostnaden blir högre än för resa till härrhasle allmäima sjukhus eller
tjänsteläkare. En föratsättning härför bör dock vara ätt sjukvårdshuviidmannen
har anvisat visst upptagningsområde för vårdenheten och ätt den försäkrade

2
Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 94

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:94 18

vistas
inom delta område.

Vid
resa för läkarvård vid allmänt sjukhus med specieUt kvalificerad vård kärnsjukhus
(centrallasarett) eller regionsjukhus - i de fall sådant sjukhus inte är
närmaste aUmänna sjukhus, bör enligt utredningen kravet på remiss för vården upprätlhåUas
för rält lUl reseersättning. Normall bör som hittiUs hänvisningen utfärdas av
läkare men utredningen förordar att, i motsats tUl vad nu tillämpas, även
remiss av läkare vid det sjukhus där vården meddelas bör godtas. Detla innebär
all försäkrad som kallas för återbesök lUl kärn- eller regionsjukhus erhåller resekostnadsersällning
ulan begränsning. Utredningen föreslår vidare sådan tolkning av begreppet
hänvisning av läkare atl, om en sjukvårdshuvudman i särskUt fall har medgett
att annan hos honom anstäUd vårdgivare får remittera till kärnsjukhus eUer
regionsjukhus, sådan hänvisning godtas. Remiss bör slutligen - i motsats tiU
vad nu är fallet - gälla utan tidsbegränsning.

För att tillgängliga
resurser skaU utnyttjas effektivt föreslår utredningen all försäkrad som
hänvisas lUl privatpraktiserande läkare med specialistkompetens skall få
reseersättning beräknad högst efter kostnaden för resa lill närmaste offentiiga
vårdenhet där specialiteten är företrädd. Med specialistkompetens avser
utredningen sådan behörighet som meddelats enUgt kungörelsen (1969: 422) med tiUämpningsföreskrifter
till lagen den 30 juni 1960 (nr 408) om behörighet all utöva läkaryrket.

Utredningen
föreslår inte någon ändring i de särskilda regler som gäller i vissa större
städer och som innebär all ersättning för resekostnad utgår utan begränsning av
resans längd och oavsett vilken läkare som konsulterats.

Konstruktionen
av självrisken

Bakom
anordningen med självrisk för resekostnader - 5 kr. vid läkarvårdsresor inom
vissa större städer och 4 kr. i övrigt - ligger, erinrar utredningen, dels det
ekonomiska motivet alt minska försäkringens kostnader genom att de försäkrade
själva får bära viss del av utgifterna, dels elt av administrativa skäl
förestavat önskemål all sålla bort resekostnads-ärenden avseende småbelopp från
försäkringskassornas hantering. Utredningen anser att dessa skäl, av vUka specieUt
det administrativa väger tungt, alltjämt är så bärande alt ett syslem med
självrisk bör bibehållas. Utredningen tar emellerlid upp storleken och ulfornmingen
i övrigt av självrisken liU omprövning.

Utredningen
konstaterar all de nuvarande självriskbeloppen har liU-lämpals alltsedan
sjukförsäkringen genomfördes år 1955. Undersökningar som utredningen gjorl
visar alt t. ex. vid resa med tåg eUer buss bUjellpriset för en resa som år
1955 kostade 4 kr. stigit tiU drygt 10 kr. år 1970. Självriskbeloppet 4 kr.
motsvarade vid'resa med tåg eUer buss år 1955 kostnaden för en tur- och
returresa på i det närmasie 5 mU mot

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:94 19

ca
15 km år 1970. Della innebär alt vad som år 1955 betraktades som icke ersättningsgilla
småresor numera i stor utsträckning bUr föremål för försäkringskassornas
handläggning. Det visar sig också all reseersättning år 1968 betalades ut vid
ca vart sjätte läkarbesök mot ca vart åttonde år 1965 och ca vart tionde åren
1956-1957.

Resekostnadsärendena är
enligt vad utredningen finner genomsnillUgt sett mer tidsödande och svårbehandlade
än flertalet andra ersättnings-ärenden inom sjukförsäkringen. Utredningen
befarar med den trend som visat sig på resesidan atl den administrativa vinst,
som det nya ersättningssystemet för läkarvård i allmän regi - den s. k. sjukronorsreformen
- medfört, snart skall gå förlorad. Utredningen finner därför en höjning av
självrisken påkallad. För alt åstadkomma en meningsfuU ralio-. naliseringsvinst
skulle en höjning lill omkring 10 kr. vara befogad. Vid avvägningen gentemot
önskemålet alt hålla den försäkrades kostnad på en acceptabel nivå har
utredningen funnit en sådan höjning vara för kraftig och föreslår en självrisk
på 6 kr. Enligl utredningens uppfattning är det inle motiverat atl bibehålla
det särskilda självriskbelopp som f. n. gäller i vissa större städer.

Utredningen
diskuterar också frågan om ell högkoslnadsskydd i resehänseende. Ett sådant
skydd borde enligl utredningens mening helst konslmeras så alt del ger den
försäkrade kompensation enligt vissa förmånhgare gmnder för utgifter för varje
sjukresa som företas inom visst kort tidsintervall efter närmast föregående. En
sådan ordning skulle emellerlid nödvändiggöra antingen en individuell
registrering av utbetalade reseersättningar hos försäkringskassoma eller en
uppgiftsskyldighet för de försäkrade. Med ledning av tillgängliga uppgifter
kan man dessutom enligt utredningen förutsätta atl antalet resekoslnadsersätt-ningar
skuUe mångdubblas inom ramen för ett genereUt utformat ersättningssystem.
Dessa omständigheter innesluter enligt utredningens mening avsevärda administrativa
komplikationer som sannolikt skuUe medföra en sådan fördyring av försäkringen
all kostnaden inle skulle slå i rimlig proportion till vad man eftersträvar.
Utredningen överger därför tanken på ell högkoslnadsskydd utformat efler dessa
linjer.

Utredningen
riktar i stället in sina överväganden på atl utforma självrisksyslemel under
hänsynslagande tUl önskemålen att särskilt skydda dem som har långa reseavstånd
och alt få tiU stånd administrativt lätthanterliga regler med möjlighet all
befria kassorna från utbetalning av aUtför obetydliga belopp. En godtagbar
lösning finner utredningen i en sådan utformning av självrisken atl den får en
villkorlig karaktär. Etl sådant system innebär att reseersättning utgår med
belopp motsvarande hela den godkända resekostnaden, så snart denna uppgår lill
minst den fastställda självrisken. Vid det av utredningen föreslagna självriskbe-loppel
6 kr. ersätts aUtså hela resekostnaden om den uppgår lill minst 6 kr., medan
ersättning inle utgår om kostnaden stannar under det

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 20

nämnda
beloppet.

Utredningen
anger atl ett syslem med villkorlig självrisk alltid medför vissa
tröskelproblem. Del kan exempelvis locka den försäkrade alt avsiktligt välja
sin färdväg eller sitt färdsätt så, all resekostnaden kommer atl uppgå till
minst självriskbeloppet. Risken för missbrak bedöms emellertid som obetydUg.

Utredningen
stannar således för ätt förorda ett villkorligt självriskbelopp på 6 kr. i fråga
om ersältning för resekostnader.

Övriga
förslag avseende sjukresor

Bestämmelsen
om beräkning av resekostnad högst efler dét billigaste vaiUigen förekommande
färdsätt, som med hänsyn lill den sjukes tiUstånd kunnat användas, har i
tillämpningen enligl utredningen som regel lett lill all endast kostnaden för
anlitande av reguljärt irafikmedel som buss eller låg godtagils som ersältningsgUl.
Ersättningsanspråk avseende annat, dyrare färdsätt - exempelvis taxi eller
privatbil - föranleder prövning av frågan om den sjukes tUlstånd påkallat sådani
färdsätt. De anvisningar riksförsäkringsverket har utfärdat för prövningen har visat
sig svåra all tillämpa öch flera försäkringskassor har Uttryckt önskemål om
enklare regler.

Utredningen konstaterar alt
en markant övergång från kollektiva trafikmedel till privat bUträfik har skell
de senaste decennierna och kan väntas fortsätta. 1970 beräknades 87 å 88 % av
alla persontransporter, uttryckt i personkilomelér, faUa på resor med
personbil, 6-7 % på järnvägsresor och återstående 5 % på bussresor. Den ökade personbilslälhe-len
har, anförs del, helt naturligt lett till alt privatbil kommit tiU användning
i aUt större utsträckning även vid sjukresor. Samtidigt här många nedläggningar
öch inskränkningar i den kollekliva trafiken försvårat resor med reguljära
färdmedel. Andelen resor med privatbil av totala antalet sjukresor har för år
1968 uppskattats till ca 34 %, motsvarande drygt 1 mUj. resor. Eftersom resa
med privatbil med den gällande ersättningen 25 öre per kilometer i allmänhet
ställer sig dyrare än resa med reguljärt trafikmedel, måste försäkringskassan
pröva behovet av biltransporten. Detta styrks vanligen med läkarintyg. Kan
användningen av privatbU inte anses befogad, måste ersättning för resan räknas
ut med ledning av kostnaden för anlitande av reguljärt färdriiedel. Delta
förorsakar tidsödande utredningar om kommunikationsförhållanden m. m. Antalet
sådana utredningar har av allt all döina ökat i takt med utvecklingen av resevolymen
avseende privatbilsresor.

Med
den spridning privatbilismen har fått och med del försteg framför andra
kommunikationsmedel privatbilen har för snabb öch bekväm transport, är del enligl
sjukförsäkringsulredningens mening motiverat atl godkänna den som adekvat
transportmedel vid sjukresor, där dess karakterislika - snabbheten och
bekvämligheten - gör den specieUt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:94 21

lämplig atl tas i anspråk. På grand härav föreslår
utredningen alt personbilen i princip skaU jämställas med reguljära Irafikmedel
vid bedömningen av frågan huravida bilUgasle, vanligen förekommande färdsätt
använts.

Utredningen påpekar att del för den enskUde redan vid
ganska korta avstånd blir fördelaktigare ur ersällningssynpunkt alt begagna
egen bil än reguljära Irafikmedel. I synnerhet gäUer della i större tätorter
där avgifterna för resor med kollektiva färdmedel är låga. Det kan påstås alt
del uppkommer en frestelse all använda bil enbart för att bringa upp
resekostnaden till ersätlningsbarl belopp, 6 kr., eller, vid längre reseavstånd,
för alt komma i åtnjutande av högre ersättningsbelopp. Bilersättningen täcker
dock inte mera än en del av de rena driflulgiflerna. Invändningen alt den
försäkrade skulle använda egen bil enbart för alt överskrida självriskbeloppel
anser utredningen därför inle böra tillmätas någon större betydelse. Vad
beträffar användandet av egen bil vid längre reseavstånd, framhåller
utredningen bl. a. att persontransporterna år 1964 till 85 % avsåg resor
understigande 10 mil. Förutsätts resemönslret vara oförändrat och ha relevans
även vid sjukresor, kan man enUgt utredningens mening räkna med att skiUnaden i
ersättning från den aUmänna försäkringen (uppskattad till ca 5 kr. vid 5 mUs
och ca 15 kr. vid 10 mUs färdsträcka) inte spelar någon mer avgörande roll för
det stora flertalet sjukresor. Vid längre resor anser utredningen del realistiskt
atl utgå ifrån all den försäkrades val av färdsätt avgörs frän andra bevekelsegrunder
än ekonomiska. Mol denna bakgrund anser utredningen inle nödvändigt all
föreslå några speciella restriktioner i fråga om ersättningen från den
allmänna försäkringen vid sjukresor med privatbil. Försäkringskassorna bör dock
enligt utredningens mening, i synnerhet när del gäller längre bilresor, iaktta
viss försiktighet vid bedömningen av ersällningsärendena och i det begränsade
antal fall som kan ge särskild anledning lill tveksamhet pröva skäligheten av atl
bil använts.

Som förut redovisats gäller särskilda
ersättningsbegränsningar i samband med återresor efter såväl öppen som sluten
sjukvård. För återresa efter läkarvård stadgas sålunda att ersättning i regel
utgår högst för resa till den plats varifrån resan lill läkaren påbörjades.
Motsvarande gäller vid återresa efter sluten vård inom främmande sjukvårdsområde
då vårdbehovet uppkommit utom hemlänel. Motivet bakom dessa begränsningar är,
erinrar utredningen, att sjukförsäkringen inle bör ersätta resekostnader som den
försäkrade skulle ha fåll vidkännas även om han inle hade blivit sjuk.
Utredningen anser det emellerlid rimligt atl beakta eventuella merkostnader som
den försäkrade på grund av sitt tillstånd kan förorsakas därför att återresan lill
bostaden måste företas med dyrare Iransportsätl än han eljest skulle ha ulnyttjat.
Som exempel nämner utredningen bl. a. det fallet all en i Malmö bosall försäkrad
blir sjuk under semeslervistelse i Abisko och tas in på Kiruna

3 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 94

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 22

lasarett.
Efler avslutad sjukhusvård bedöms han av läkare inle kunna företa en så lång
resa som till Malmö med låg utan ordineras flyg. Som ersällningsbar resekostnad
räknas enligl nuvarande bestämmelser kostnaden för tågresa Kirana-Abisko.
Utredningen föreslår sådan ändring i gällande ersättningsbestämmelser all, om
resan företagits lill bostaden och den försäkrades tillstånd krävt dyrare
färdmedel, ersättning utges för den försäkrades ökade resekostnader lill
bostaden. I del redovisade exemplet bör alltså enligl utredningens mening i ersällningsunderlagel
ingå skillnaden i kostnad mellan låg- och flygresa för färdsträckan Ki-rana-Malmö.
Utredningen betonar all en förutsättning för sådan ersättning bör vara att
återresan har företagits i omedelbar anslutning till och utan tidsutdräkt efler
meddelad sjukvård.

Utredningen tar vidare upp
frågan om ersättning i vissa fall för kostnaden för ambulanslransporler med
flygplan och helikopter. I riksförsäkringsverkets anvisningar sägs bl. a. all flygförvallningen
bestrider kostnaden för sådana transporter. Del förekommer emellertid 'all försäkrad
transporteras med flyg ulan atl resan faller under bestämmelserna för
ambulans- och räddningsflygljänslen. EnUgt utredningens mening lalar starka
skäl för alt kostnaden för flyglransport inom rena glesbygdsområden och vissa
skärgårdsområden godtas som ersätlningsbe-rälligad enligt sjukresebeslämmelserna,
framför allt när elt utnyttjande av andra till buds stående transportmedel
bedöms vara särskilt tidsödande ochySlrapatsrikt för den sjuke. Utredningen
förordar därför alt i fall, varom här är fråga, möjlighet öppnas för
försäkringskassa all efler skälighetsprövning utge ersältning för
flygtransport' som faller utanför ramen för den sedvanliga ambulans- och räddningsflygljänslen.
Detla bör enligt utredningens mening lämpUgen ske genom en uppmjukning av riksförsäkringsverkets
föreskrifter.

I de fall då ersättning
utgår för försäkrads utgifter för följeslagares förlorade arbetsförtjänst är
denna f. n. maximerad liU 20 kr. per dag, motsvarande högsla sjukpenning när ersällningsrällen
infördes. Utredningen förordar alt maximum för ersättningen höjes så all den
kommer att motsvara nu gällande högsla sjukpenning, 52 kr.

Vid överflyttning från elt
sjukhus till elt annat av patient som är intagen för sjukhusvård gäller atl
sjukförsäkringen lämnar ersättning för resekostnaden endast i elt specieUt
fall, nämligen när patient som lagils in för observation på sjuksluga med
deltidsanställd läkare flyttas tUl större aUmänt sjukhus inom samma
sjukvårdsområde. Beträffande andra överflyttningsresor gäller enligt
rekommendationer från sjukvårdshuvudmännens centrala organisationer all
huvudmannen svarar för kostnaderna. Sjukförsäkringsutredningen konstaterar atl
den allmänna försäkringens ersättningsskyldighet numera har ell mycket litet
tillämpningsområde. Antalet sjukstugor med deltidsanställd läkare är ringa och
bestämmelserna medför all vid överflyttningsresor från en och samma

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:94 23

sjuksluga försäkringskassan svarar för kostnaderna i vissa
fall och sjukvårdshuvudmannen i andra fall. Utredningen föreslår att sjukvårdshuvudmännen
lar ansvaret för kostnaderna även i fråga om de nu nämnda överflytlningsresorna.

Remissyttrandena

Utredningens förslag i storl hälsas genomgående med
tillfredsställelse av remissinstanserna som anser all det innebär välmotiverade
förbättringar och förenklingar i ell komplicerat regelsystem. Samtidigt ger de
olika detalj förslagen upphov lill delade meningar på åtskilliga punkter.

Resekostnader i samband med sjukvårdande behandUngar m. m.

Flera remissinstanser lar upp frågorna om räckvidden av
den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för sjukresebeslämmelserna
i fråga om sjukvärdande behandlingar och om ytterligare utvidgningar av detla
område. Sociabtyrelsen förordar sålunda all reseersättning skall ges vid besök
hos dislriklsbarnmorska på samma sätt som vid besök hos dislriktsskölerska.
Styrelsen förutsätter vidare atl resor för provning av hjälpmedel inbegrips i
förslaget. Svenska landstingsförbundet finner Ukaledes all frägan om ersältning
för resa lill ortopedisk klinik i samband med utbyte och inprovning av protes
synes få sin lösning, om intentionerna i utredningens förslag följs. Med hänsyn
till att utredningen inle diskuterat hithörande gränsdragningsproblem vill
dock förbundet särskilt peka på ersätlningsbehovet i sädana fall då
handikappade åsamkas resekostnader i samband med reparation av protes ulan all
särskild behandling meddelas och kostnaden inle ersätts enligl kungörelsen
(1954: 516) angående statsbidrag lill resor för vanföra m. m.

Hörselfrämjandets riksförbund erinrar om all inprovning av
hörapparat och vissa andra hörsellekniska hjälpmedel, i fråga om vilka ordi-nationsrält
tillkommer överläkare eller biträdande överläkare vid öron-, näs- och halskUnik
eller audiologisk avdelning, fordrar flera besök vid kliniken eller
avdelningen. F. n. ersätts bara resekostnaden vid del första besöket hos öronläkaren.
De följande, inte mindre nödvändiga besöken hos hörselvårdsassislenlen eller hörselvårdskonsulenten
ger ej rält lill reseersättning. Förbundet anser, att ersättning för resekostnader
bör utgå vid samtliga besök på hörcentral. Liknande synpunkter framförs av
Kronobergs läns landstings sjukvårdsstyrelse och Skaraborgs läns landstings
förvaltningsutskott. Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott förutsätter
atl reseersättning skall ulgå när leg, sjuksköterska vid läkarmottagning utför
sjukvårdande behandUng.

Svenska landstingsförbundet föreslår rält till resekoslnadsersältning
vid besök på familjerådgivningsbyrå eller aborlbyrå. Västernorrlands läns
landstings förvaltningsutskott anser atl del borde övervägas om inle
resekostnadsbestämmelserna borde omfatta, resor för utredning som

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:94 24

görs av psykolog. Svensk sjuksköterskeförening anför atl
hälsovårdande aspekter bör beaktas vid en omändring av ersättningssystemet för
resor. Föreningen anser därför att frägan om resekoslnadsersältning i samband
med hälsokontroller, vaccinationer o. d. som ingår i den förebyggande vården
bör las upp lill prövning. Göteborgs och Bohus läns landstings
förvaltningsutskott ger å sin sida uttryck för uppfattningen alt reseersättning
skall utgå i alla fall där sjukförsäkringen ersätter utgiften för vården eller
behandlingen.

Utredningens förslag går ut på all patient vid
sjukvårdande behandling skall få ersältning högst för resa tiU närmasie
allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas, alternativt till
distriktsmottagning (distriktssköterska eller distriktssjukgymnasl).
Legitimerade sjukgymna.sters riksförbund uppfattar del framlagda förslaget så
all patient inle har rätt till reseersättning vid behandling hos
privatpraktiserande sjukgymnast för sjukgymnaslisk behandling och påyrkar en
komplettering av förslaget i detla avseende. Riksföreningen för reumatism
anför att föreningen f, n. har 18 enheter för sjukgymnaslisk behandling i
glesbygdsområden var och en bemannad med två sjukgymnaster. Patienterna vid
dessa mottagningar bör likaledes enligl föreningens mening få ersättning för
sina resekostnader.

Riksförsäkringsverket anför atl det vid barnpsykialriska
kliniker förekommer 'all ell barns föräldrar kallas till samtal med läkare
ulan alt barnet behöver vara med. Eftersom samtalet är påkallat för behandlingen
av barnet synes del verket motiverat all reseersättning utgår.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus och Kopparbergs
län, för-vahningsutskotten i Östergötlands, Jönköpings, Älvsborgs och Norrbottens
läns landsting, sjukvårdsstyrelsen i Malmöhus läns landsting. Svenska
landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet, TCO, Försäkringskasseförbundet
och Svensk sjuksköterskeförening förordar resekostnadsersällning vid mödratandvård
i enlighet med reservationen till utredningsförslaget.

Remissreglerna vid läkarvårdsresor

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott förklarar
sig vilja gå längre än utredningen gjort och slopa remisstvånget även vid resa
till centrallasarett, dvs. för alla resor inom hela sjukvårdsområdet. Som motiv
härför anger ulskotlel, förutom de av utredningen anförda i fråga om sättet
för styrning av sjukvårdsefterfrågan, dels den pågående utbyggnaden och
förbättringen av den öppna läkarvården utanför sjukhusen, dels principen om
del fria läkarvalet. Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott anser
för sin del alt något remisskrav inte skall gälla i de fall någon sökl vård vid
centrallasarett i en specialitet som inle finns företrädd vid normallasarett.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott
anför all landstinget i en del fall anlitar konsuUläkare med privat mottagning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:94 25

som efter all t. ex. ha gjorl ell operativt ingrepp på en
patient på något av landstingets sjukhus kallar denne till återbesök på sin
privata mottagning. Likaså förekommer del all vissa lasaretlskliniker har
myckel långa väntetider. Då privatpraktiserande läkare, t. ex, pensionerade
överläkare, tar emot patienter på sin privata mottagning, innebär det en viss
avlastning av sjukhusen. Utskottet konstaterar att patientens resekostnad i
dessa fall hittills inle har ersatts av den allmänna försäkringen men utgår
från att även sådana resekostnader kommer all er-sällas om utredningens förslag
genomförs. Sveriges läkarförbund anser del för sin del självklart alt
ersättning skall ulgå vid samtiiga vårdtillfällen oavsett huruvida den som
meddelat vården är offentligt anställd eller privatpraktiserande eftersom
behovet av täckning för kostnaden i bägge fallen är detsamma för patienten.

Frägan
om resekoslnadsersältning i samband med den öppna vården för reumatism vid reumalikersjukhusen
i Spenshull, Strängnäs och Östersund las upp av Riksföreningen mot reuinalism.
Föreningen erinrar om all ersältning lill följd av bestämmelsen i 5 § lillämpningskungörelsen
lill sjukreseförordningen beräknas på den verkliga resekostnaden när sluten
vård beretts försäkrad vid något av dessa sjukhus. Ersältning utgår däremot inle
enligl sådana grunder när besöket avsett öppen vård. Antalet läkarbesök i öppen
vård vid reumatikersjukhusen är i stigande och lorde f.n. inle undersliga 10
000 per år. Föreningen anför all patienternas resor ofta blir förhåUandevis
långa och all resorna på grund av sjukdomens invalidiserande karaktär inte
sällan måste ske med dyrbarare färdmedel, t. ex, taxi. Det föreslås all
tillämpningsföreskrifterna kompletteras så atl ersättning grundad på verkliga
resekostnaden kan utgå även vid läkarbesök i öppen värd. Liknande synpunkter
framförs av förvaltningsutskotten i Södermanlands och Göteborgs och Bohus läns
landsting.

Konstruktionen av självrisken

Förslaget om införande av en villkorlig självrisk har
väckt erinringar från så gott som samtiiga remissinstanser som särskilt yttrat
sig i detla avsnitt. Riksförsäkringsverket 'är av den åsikten alt utredningen
undervärderat de tröskelproblem som uppkommer. Dessutom är det enligl verkels
mening sannolikt alt reglerna kommer att framstå som svårförståeliga för den
enskilde. Som exempel nämner verket atl del torde vara lättare for en försäkrad
atl förslå all en annan försäkrad får tiUbaka 10 öre på sin resekostnad på 6:
10 kr. än atl acceptera all denne fär hela denna resekostnad ersatt, medan han
själv inte får någon som helst kompensation för sin egen kostnad om den uppgår lill
exempelvis 5: 90 kr. Särskilt om utredningens förslag om godtagande av egen bil
som billigaste färdmedel vinner bifall, kommer den villkorliga självrisken all
åtminstone i storstäderna inte sällan medföra mindre tiUfredssläl-

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:94 26

lande resultat. Genom atl använda den egna bilen kan den
försäkrade där uppnå all han får full ersältning för resekostnaden i fall då
han skulle ha fåll slå för kostnaden själv om han hade använt aUmänna
kommunikationsmedel och likaledes om han använt taxi ulan all hans tiUstånd
motiverat della färdsätt. Liknande synpunkter framförs av bl. a. Svenska
landstingsförbundet och Försäkringskasseförbundet som fraktar all den villkorUga
självrisken kommer att uppfattas som godtycklig av allmänheten och ge upphov lill
lillämpningssvårigheler. Försäkringskasseförbundet anför vidare all ingen som
helst rationaliseringsvinst uppnås genom all självrisken görs vUlkorlig.

Svenska kommunförbundet finner likaledes all
konstruktionen med villkorlig självrisk missgynnar de patienter i storstäderna
som anlitar kollekliva transportmedel. Enligl förbundels mening bör man söka
finna en schablonlösning som möjliggör viss ersättning vid upprepad behandling
även för patienter med lägre resekostnader än 6 kr. per besök. En grapp för
vilken en sådan lösning är särskilt påkallad utgörs av de handikappade. De av kommunema
utfärdade legilimalionskorten avseende färdtjänsten för handikappade bör kunna
gälla även som intyg om all dyrare färdmedel behövts vid sjukresa. Frägan om
ett högkoslnadsskydd las även upp av Malmö stads sjukvårdsstyrelse och förvaltningsutskotten
i Älvsborgs och Norrbottens läns landsting.

Förslaget om självriskens höjd lämnas i allmänhet utan
erinran. Riksrevisionsverket viU för sin del ifrågasätta om inle en mer
omfattande höjning bör ske för all uppväga den merkostnad som uppkommer om
självrisken görs villkorlig. Riksförsäkringsverket förordar en enhetiig,
ovillkorlig självrisk pä 5 kr.

Övriga förslag avseende sjukresor

Utredningens förslag att privatbil i princip skall
jämställas med reguljärt Irafikmedel vid bedömning av frågan huruvida
billigaste, vanligen förekommande färdsätt använts tillstyrks av riksförsäkringsverket,
som också anser atl uttrycklig bestämmelse i ämnet bör las in i lillämpningskungörelsen
lill sjukreseförordningen. Förslagel tillstyrks också av Svenska
landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet. Försäkringskasseförbundet,
länsstyrelsen i Jönköpings län och förvaltningsutskottet i Hallands läns
landsting. Enligt riksrevisionsverkets mening kan mol förslaget anföras bl. a.
kravet på jämlikhet mellan olika irafikantkalegorier och även
kommunikationsförhållandena i tätorter. Verket ifrågasätter om inle den
eftersträvade förenklingen i den praktiska tillämpningen som ett alternativ kan
åstadkommas genom uppmjukning av riksförsäkringsverkels anvisningar till resekoslnadsbestämmelserna.

Flera remissinstanser tar upp frågan om tillämpningen av sjukresebeslämmelserna
vid taxiresor. Östergöt/ands läns landstings förvaltningsutskott anför alt
patienter, till följd av bestämmelsen om anlitande av

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 27

bUligasle
färdmedel, kan nödgas tillbringa åtskilliga limmar i väntan på allmänna
kommunikationsmedel. Mycken irritation uppstår när patienten söker få läkaren atl
intyga all medicinska skäl föreligger för resa med taxi i sådant fall. En
patient som inte har tiUgång lill privatbil och som uppnår en avsevärd
tidsvinst vid anlitande av taxi eller annat dyrare transportmedel bör därför enligl
utskottets mening få ersättning från den allmänna försäkringen för den högre
resekostnaden. Sveriges läkarförbund 'år av samma mening men anger som en alternativ
lösning en omarbetning av riksförsäkringsverkets tillämpningsanvisningar i liberaliserande
riktning. En sådan omarbetning förordas också av Kristianstads läns landstings
sjukvårdsnämnd.

Utredningens
övriga förslag har i allmänhet ej gett anledning lill erinran vid
remissbehandlingen. I några remissyttranden las upp andra frågor som avser lillämpningskungörelsen
liU sjukreseförordningen. Frågan om reseersättningen när flera sjuka färdas
med samma bil aktualiseras sålunda av riksförsäkringsverket, som påpekar alt
avdrag för självriskbeloppet nu görs för var och en av de åkande. Della kan
leda till all ingen som helst ersättning utgår för den totala resekostnaden.
Risk kan med sådana regler föreligga för att var och en begagnar sin egen bil i
stället för alt de enas om atl resa tillsammans. Verket förordar att regeln
ändras så att endasl elt självriskbelopp dras av, i varje fall när de
försäkrade tUlhör samma hushåll. LO, som också kommer in på denna fråga,
förordar efler mönster av statliga resebestämmelser en sådan lösning på
problemet all kilometerersätlningen höjs när flera sjuka begagnar samma bil.

Frågan
om förutsättningarna för ersältning för övernallningskoslna-der las upp av
statens handikappråd. Rådel framhåller all en lång resa lill en värdgivare och
en lika lång återresa efter behandUngen kan innebära en alllför stor
ansträngning under en och samma dag för många sjuka och handikappade.
Övernattning kan därför vara nödvändig trots all teoretiska möjligheter
föreligger att återvända under behandlingsdagen. Rådet föreslår en
komplettering av 8 § kungörelsen, som skulle medge ersättning för övernattning
när den försäkrades hälsotillstånd är sådani alt vårdgivaren bedömt alt behov
av övernattning föreligger.

Departementschefen

1961
års sjukförsäkringsulredning har avslutat sin översyn av den aUmänna
försäkringens sjukvårdsförmåner med en granskning av de ersättningsregler som
gäller vid konvalescenlvård, s. k. sjukvårdande behandlingar och sjukresor.
Jag har redan inledningsvis nämnl all del f. n. inte är möjligt alt ta
ställning liU förslagen i de bägge förstnämnda av-snillen, som bl. a.
förutsätter överläggningar med sjukvårdshuvudmännen. Den fråga jag tar upp i
delta sammanhang gäller enbart utredningens förslag i fråga om sjukresor.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:94 28

Utredningens förslag beträffande sjukresorna hälsas
överlag med tillfredsställelse av remissinstansema, som finner alt det innebär
välmotiverade förbättringar och förenklingar i del komplicerade regelsystem sjukresebeslämmelserna
bildar. Samtidigt ger förslaget på ålskilUga punkter upphov till kritiska
synpunkter och önskemål om ytterligare förstärkning av försäkringsskyddet. Jag
anser i likhet med den remissopinion, som sålunda kommit till ullryck, all
sjukförsäkringsutredningens förslag kan utgöra grundval för en reform av sjukresebeslämmelserna.

Resekostnader i samband med sjukvårdande behandlingar m. m.

Sjukförsäkringsulredningen har i sill belänkande först
tagit upp frågan om en utvidgning av försäkringsskyddet till all gälla resor i
samband med konvalescenlvård och sjukvårdande behandlingar.

Utredningen konstaterar atl ett genomförande av
utredningens förslag om konvalescentvården automatiskt medför en viss räll
till ersättning för resor i samband med vården. Detla förslag går nämligen ut
på alt konvalescenthem som uppfyller krav på högre sjukvårdsslandard skall bli
all betrakta som sjukhus genom alt de inlemmas i sjukvårdshuvudmännens
organisation eller tas upp i Kungl. Maj:ts förteckning över
sjukvårdsinrättningar som är all UksläUa med sjukhus. Därmed följer all den
meddelade vården blir att betrakta som sjukhusvård bl. a. när det gäller
ersättning för resekostnader. Beträffande övrig konvalescentvård avses rätten
till vårdersätlning efter en övergångslid upphöra och utredningen säger sig i
del lägel inte vara beredd att förorda införande av rätt till ersältning för
resekostnader i samband med värden.

Utredningen föreslår vidare att räll införs till ersältning
för resekostnader i samband med sjukvårdande behandlingar. Med anknytning lill
sitt förslag om vårdkoslnadsersäilning i samband med sjukvårdande behandling
förordar utredningen all resekostnadsersällning skall ulgå såväl vid
behandlingar där kostnaden för själva vården är ersättningsgill enligl nu
gällande bestämmelser - alltså sjukgymnaslisk behandling, viss annan fysikalisk
terapi och foniatrisk behandling - som vid de behandlingsformer, för vilka rält
till ersättning för vårdkostnaden införs vid elt genomförande av utredningens
förslag i den delen. Värd meddelad av distriktssköterska har utredningen lämnat
utanför del föreslagna nya ersättningssystemet avseende vårdkostnader vid
sjukvårdande behandlingar. Förslaget i resekostnadsdelen avser emellertid även
resekostnader i samband med vård hos distriktssköterska i den del av hennes
verksamhet som avser sjukvård.

Förslaget om utvidgning av tillämpningsområdet för sjukresebeslämmelserna
har genomgående tiUslyrkts vid remissbehandlingen. Jag anser också för min del
all en sådan utvidgning bör ske.

Rätten lill ersältning för resekostnad förulsätler enligt
utredningens

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 29

förslag
i princip att utgiften för själva vården är ersättningsgill. En sådan
begränsning är enligt min mening motiverad med hänsyn till behovet av atl
hålla reseförmånerna inom sjukförsäkringens allmänna ram. Förslagel i fråga om
reseersättning vid besök hos distriktssköterska kan förefalla att innebära ett
avsteg från den princip som nyss nämnts. Dislriklsskölerskevården är emellertid
av tradition avgiftsfri för patienten. SpecieUa bedömningsgrunder måste därför
tUlämpas vid bedömningen av frågan om ersältning för resekostnader i samband
med vården. Den satsning, som f. n. görs på en utbyggnad av den öppna vården
utanför sjukhus, utgör som utredningen anför etl starkt motiv för att stödja
distriktssköterskornas sjukvårdande verksamhet. Denna verksamhet utgör elt
komplement och i viss utsträckning ett aUemaliv till tjänsleläkarvården. Det
förhållandet alt reseersättning inte kan ulgå vid besök hos distriktssköterska,
i motsats tiU vad fallet är vid besök hos tjänsteläkare, är inle
tillfredsställande och bör ändras.

Mot
bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag införande av rält tUl ersältning
för resekostnader i samband med sådan vård eller behandling som avses i 2 kap.
6 § AFL. Jag förordar vidare införande av sådan rätt lill ersättning för
resekostnad i samband med sjukvård hos distriktssköterska. Som socialstyrelsen
påpekat bör motsvarande rätt gäUa vid sjukvård som meddelas av dislriklsbarnmorska.

När del
gäller den närmare utformningen av rälten tUl ersättning för resekostnader vid
sjukvårdande behandUngar anför utredningen att de personer som meddelar vården,
frånsett privatpraktiserande sjukgymnaster och några andra mindre grupper, är ansläUda
hos offentlig sjukvårdshuvudman. Den offentliga vården meddelas i allmänhet
vid sjukhus, men s. k. distriktsmottagningar förekommer också. Del senare gäller
vård av distriktssköterska eller dislriktsgymnasl. För framliden lorde man
kunna räkna med att sjukvårdande behandlingar i ökad omfattning kommer all
lämnas vid vårdcentraler eller motsvarande vårdenheter. Eftersom sjukvärdande
behandlingar, frånsett sådana som meddelas av distriktssköterska, kommer lill
stånd efler hänvisning av läkare och i allmänhet i den ordning huvudmannen
bestämt, blir valel av vårdgivare enligl vad utredningen anför mera sällan en
fråga för den försäkrade alt avgöra.

Sjukförsäkringsutredningen
anser all rälten tiU ersättning för resekostnader bör ha i princip samma omfattning
vid sjukvårdande behandlingar som vid läkarvård. Della innebär, med hänsyn liU
de förslag som samtidigt framläggs om läkarvårdsresor och som jag kommer all
redovisa i del följande, enligt utredningen all resekostnadsersällning bör beräknas
på belopp som högst motsvarar kostnaden för resa lill det närmaste allmänna
sjukhus (vårdceniral) inom sjukvårdsområdet, där sådan behandling meddelas,
alternativt för resa liU dislriktsmoltagning. Vid re-

4
Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 94

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 30

sor
i vissa större städer bör ersättning utgå på motsvarande sätt som vid läkarvårdsresor
i dessa städer, dvs. utan begränsning av resans längd.

Beträffande
genomförandet av den här förordade utvidgningen av rälten till ersättning för
resekostnader vill jag erinra om att Kungl. Maj:l har faststäUt omfattningen av
rätten lill ersättning för vårdutgifter i nu avsedda faU på gmnd av
bemyndigande i 2 kap. 6 § AFL. I AFL bör därför genom en utvidgning av della
bemyndigande anförtros åt Kungl. Maj:t alt meddela föreskrifter om räll tUl
ersättning för resekostnad i samband med sådan vård. Bemyndigandet bör vidare
utvidgas till att omfatta föreskrifter om resekostnadsersällning vid anlitande
av den kostnadsfria sjukvård som meddelas av distriktssköterska eller dislriklsbarnmorska.

Utredningens
förslag synes mig i sina huvudlinjer väl ägnat alt läggas tiU grund för sådana
föreskrifter av Kungl. Maj:t. Med anledning av vad som framförts från
Legitimerade sjukgymnasters riksförbund viU jag framhålla atl den som anlitar
en privatpraktiserande sjukgymnast med här förordade regler får ersättning för
resekostnaden upp tiU vad som motsvarar ersättningen för del fall han hade anlitat
en offent-ligansläUd sjukgymnast. En sådan lösning överensstämmer med de allmänna
principer som legal lill grand för sjukförsäkringens utformning.

I
fråga om reseersättning vid konvalescenlvård uppkommer vissa gränsdragningsproblem.
Konvalescentvård lorde i flertalet faU aktualiseras som en övergångsform
mellan mera kvaUficerad sluten vård och öppen vård. I sådana faU lorde den
regelmässigt lämnas i omedelbar anslutning lill den slutna vården. I
huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen från sina utgångspunkter
kommit till - och som inle givit anledning tiU erinran från remissinstanserna -
anser jag att patientens resa från sjukhuset tUl konvalescenthemmet bör
betraktas som en överflytlningsresa, vilken det enligl gängse principer åvUar
vederbörande sjukvårdshuvudman att ombesörja. I dessa faU kommer således sjukförsäkringen
att svara för kostnaden för dels intagningsresan till sjukhuset, dels återresan
från konvalescenlhemmel, däremot inle för över-flyttningsresan sjukhus-konvalescenlhem.

Sjukförsäkringsulredningen
påpekar all en resas karaktär av överflytlningsresa inle bör påverkas av alt
det blir ett kortare avbrott i resan, under vilket den försäkrade t. ex.
vistas i sin bostad. Utredningen menar all, när tidsavbrottet blir av så kort
varaktighet att vården vid de bägge vårdinrättningarna kan betraktas som
sammanhängande för sjukdomen i fråga, utskrivning-intagning bör ses som en
överflyttning och resan mellan vårdinrättningarna alltså bekostas av
sjukvårdshuvudmannen. Blir tidsuppehållet så långt atl vården inte kan anses
vara sammanhängande bör i konsekvens härmed den allmänna försäkringen svara
för resekostnaderna. Utredningen utgår ifrån all etl uppehåll mellan vårdtillfällena
på högst tre dygn inle skall anses innebära avbrott i vården. Jag ansluter mig lill
utredningens synpunkter.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 31

Remissreglerna
vid läkarvårdsresor

En
försäkrad, som söker vård hos annan läkare än tjänsteläkare inom del distrikt
där han vistas måste, föralom i vissa fall av trängande vårdbehov, kunna stödja
sig på läkarremiss för att få ersättning för den högre resekostnaden. Jag
bortser här från de särskilda slorstadsreglerna. Ersättningen är även i
remissfallen begränsad lill det belopp som skulle ha utgått, om vården sökts
vid närmasie aUmänna sjukhus där värden kunnat meddelas. Del fömtsatts vidare i
regel atl den försäkrade sökt läkarvård vid sjukhus eller viss därmed jämställd
vårdinrättning. Remissen måste enligt riksförsäkringsverkets
tillämpningsanvisningar vara utfärdad av läkare utanför den inrättning där
vården lämnas.

Utredningen
har kunnat konstatera atl remissreglerna medför betydande nackdelar i olika
hänseenden. Del kan enUgl utredningens mening hävdas alt andra faktorer än reseersätlningsreglernas
innehåll fäller utslaget vid den försäkrades val av läkare. Försäkringskassorna
konfronteras i stor utsträckning med ersättningskrav i fall där de försäkrade
trots remissregeln omedelbart sökl vård vid sjukhus. Utredningen kommer till
slutsatsen atl inriktningen av sjukvårdsefterfrågan i första hand styrs och
även bör styras genom sjukvårdspolitiska åtgärder. Sjukförsäkringens regler om
reseersättning bör göras följsamma därvidlag. Utredningen förordar efler
övervägande av olika lösningar en uppmjukning av remissreglerna. Ersättning
beräknad på en resekostnad som högst motsvarar kostnaden för resa lill del närmasie
sjukhuset inom sjukvårdsområdet där läkarvård meddelas bör således alltid kunna
utgå. Även om kostnaden blir högre än för resa liU delta sjukhus eUer till tjänsleläkaren,
föratsätter utredningen vidare att ersättning skall, kunna utgå för
läkarvårdsresa lill vårdcentral eller motsvarande för öppen vård avsedd
sjukvårdsinrättning, såvida den försäkrade vistas, inom dess upptagningsområde.

Jag
finner, i likhet med vad remissinstanserna i aUmänhet kommit till, alt den
uppmjukning av remissregleraa som. utredningen föreslagit är väl avvägd. En
långtgående integration av den öppna vårdem vid och utom sjukhusen eftersträvas
f. n. i sjukvårdsplaneringen och denna strävan har i hög grad beaktats vid
utformningen av det nya ersättnings-syslem som införts för läkarvård i offentiig
regi. Med denna utgångspunkt är del följdriktigt all del särskilda
remisskravet som gällt i re-sekoslnadshänseende mjukas upp;

Elt
par remissinstanser anser alt man bör gå längre än utredningen gjorl.
Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott förordar således ett generellt
avskaffande av remisskravet inom sjukvårdsområdet. Västmanlands läns
landstings förvaltningsutskott anser all något remisskrav inle skall gälla i de
fall någon söker vård vid centraUasarett i en specialitet som inle finns
företrädd vid normallasaFett.

Dessa
önskemål synes i sak bli tillgodosedda i betydande utsträck-

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 32

ning
om utredningens övriga förslag i fråga om remissreglema genomförs. Vid resa
för läkarvård vid sjukhus med speciellt kvalificerad vård

- kärnsjukhus
(centrallasarett) eUer regionsjukhus - bör enligt ut

redningen remisskravet upprätthållas i de fall sjukhuset inle är när

maste allmänna sjukhus. I motsats tiU vad som nu gäller bör emeller

tid även en remiss, utfärdad av läkare vid det sjukhus där vården med

delas, godtas. Likaså skall en remiss som är utfärdad av annan vård

givare än läkare godtas, om sjukvårdshuvudmannens bemyndigande att

utfärda remissen föreligger. Remiss bör slutiigen enligl utredningen gäl

la utan någon särskild tidsbegränsning i resekostnadshänseende.

De
föreslagna nya reglerna har stor betydelse särskilt i fråga om återbesöken,
där nuvarande bestämmelser har vållat svårigheter i tillämpningen. Jag finner
förslaget välgrandat och förordar all del genomförs genom ändring i 2 § sjukreseförordningen.
Den förordade utvidgningen av remissbegreppet innebär bl. a. att remiss kan
utfärdas av den läkare, hos vilken besöket sker, eUer av annan läkare vid samma
sjukvårds-inrättiung. Denne läkare får alltså bedöma om besök vid den sjukvårdsinrättningen
är motiverat. När det gäller tolkningen av begreppet närmaste allmänna sjukhus
i de bestämmelser jag föreslår vill jag nämna att en försäkrad kan ha närmare lill
allmänt sjukhus, som ligger ulan-för det sjukvårdsområde där han är bosatt
eller eljest vistas, än liU närmaste allmänna sjukhus inom sjukvårdsområdet. I
sådant fall måste, i enlighet med rådande praxis, vid
ersättningsbestämmelsernas tillämpning godtagas även alt den försäkrade söker
vård vid del närmasie sjukhuset inom sjukvårdsområdet.

Som
jag berört redan i föregående avsnitt, begränsas reseersättningen vid besök
hos privatpraktiserande läkare enligl gällande bestämmelser

- bortsett
från vad som följer av de särskilda schablonreglerna för

storstäderna - i regel till det belopp som skulle ha utgått om den försäk

rade hade sökt tjänsteläkare.

Sjukförsäkringsutredningen
föreslår all reseersättning vid besök hos privatpraktiserande läkare alllid
skall kunna beräknas på belopp som högst motsvarar resekostnaden vid besök på närmasie
sjukhus. Vidare föreslår utredningen alt försäkrad som hänvisas till
privatpraktiserande läkare med specialistkompetens skall få reseersättning
beräknad på etl belopp som högst motsvarar kostnaden för resa till närmaste offentliga
vårdenhet där specialiteten är företrädd.

För
egen del viU jag erinra om alt ersättningssystemet vid vård meddelad av
privatpraktiserande läkare f. n. är föremål för utredning. Del kan inte anses
lämpligt atl i elt sådant läge införa ändrade regler för den resekostnadsersällning
som skall utgå i samband med vård meddelad av sådan läkare. Frågan bör därför inle
las upp i delta sammanhang.

Grunderna
för beräkning av resekostnadsersättning i samband med den öppna vård för
reumatism som meddelas vid reumalikersjukhusen

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 33

i Spenshull,
Strängnäs och Östersund föreslås ändrade i remissyttranden av bl. a.
Riksföreningen mol reumatism. Om en försäkrad las in för sluten vård på något
av de nämnda sjukhusen beräknas ersältning på den verkliga resekostnaden tiU
följd av särskild bestämmelse i 5 § tiUämp-ningskungörelsen till sjukreseförordningen.
Någon motsvarighet tiU denna bestämmelse finns inle för det fall att besöket
avsett öppen vård. Ersältning utgår i detla fall med belopp som motsvarar
reseersättningen vid besök vid närmaste allmänna sjukhus där vården kunnat
meddelas. Därmed avses enligt praxis i regel närmaste allmänna sjukhus med medicinsk
klinik. Enligt min mening bör, under föratsättning att remiss föreligger,
resekostnaden tUl närmaste sjukhus med reumatologisk klinik kunna ersättas. Så
blir också fallet med de nya regler som i det föregående förordats. Della gäUer
oavsett om vården sökts vid sådan kUntk eUer något av reumatikersjukhusen. I
vissa fall, exempelvis när det gäller återbesök sedan sluten vård åtnjutits på
något av reumatikersjukhusen, kan det emellertid vara befogat all återbesök
sker vid reumatiker-sjukhuset trots alt allmänt sjukhus med reumatologisk
klinik ligger närmare. I sådant faU bör resekostnaden kunna ersättas ulan
kostnadsjämförelse.

För
att möjliggöra atl reseersättning i vissa fall skall kunna ulgå enligl sist
angivna grander vid öppen vård vid reumatikersjukhusen bör etl bemyndigande för
Kungl. Maj:t alt föreskriva avsteg från eljest gällande regler tas in i 2 § sjukreseförordningen
i likhet med det bemyndigande som nu gäller för sluten vård enligt 4 § sista styckel.
Ett sådant bemyndigande bör också avse vissa andra särskilda situationer,
exempelvis då försäkrad sökt vård vid vårdinrättning som inle är att anse som
vare sig sjukhus eller av sjukvårdshuvudman driven öppenvårdsinrättning. Jag syftar
här bl. a. på de faU då öppen ortopedisk vård sökts vid Kronprinsessan
Victorias sjukhus i Vejbystrand. Närmare bestämmelser kan med slöd av sådant
bemyndigande ges i tillämpningskungörelsen till sjuk-reseförordn mgen.

Konstruktionen
av självrisken

Vid
beräkning av ersättningen för sjukresa gäller atl ett självriskbelopp dras av
- 5 kr. vid läkarvårdsresor inom Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, 4
kr. i övrigt. I fråga om läkarvårdsresor görs avdraget på den sammanlagda
ersättningen för resa liU och från läkaren, i fråga om resor för sjukhusvård
däremot görs avdraget enbart på ersältning för ulskrivningsresan.

Utredningen
konstaterar alt de nuvarande självriskbeloppen har till-lämpats alltsedan
sjukförsäkringen genomfördes. Med hänsyn till den allmänna kostnadsutvecklingen
har delta inneburit all resor, som år 1955 betraktades som icke ersällningsgiUa
småresor, numera i stor utsträckning ger upphov tUl ersättningsärenden hos försäkringskassoma.

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 34

Resekostnadsärendena
är enligt vad utredningen funnit genomsnittligt sett mer tidsödande och svårbehandlade
än flertalet andra ersättningsfrågor inom sjukförsäkringen. Med den trend som
visat sig på resesidan befarar utredningen atl den administrativa vinst som
del nya ersättningssystemet för läkarvård i aUmän regi medfört snart skaU gå
förlorad. För all åstadkomma en meningsfull rationalisering skulle enligt
utredningen en höjning av självrisken vid sjukresor till omkring 10 kr. vara
befogad. Vid avvägningen gentemot önskemålet att hålla den försäkrades kostnad
på en acceptabel nivå finner utredningen en sådan höjning vara för kraftig och
föreslår en självrisk på 6 kr. Enligt utredningens uppfattning är det därvid inle
motiverat att behåUa elt särskUt självriskbelopp för de större städerna.

Utredningen
diskuterar i della sammanhang också frågan om ell högkostnadsskydd i
resekostnadshänseende men finner att tanken på en generell lösning måste
avvisas med hänsyn lUl de administrativa komplikationerna. För ätt inom ramen
för administrativt lätthanterliga regler särskUl skydda dem som har långa
reseavstånd förordar utredningen emellerlid alt självrisken ges en villkorlig
karaktär. Förslaget innebär all självrisk skall tillämpas endasl när
resekostnaden inle uppgår tiU det fastställda självriskbeloppel. Är
resekostnaden högre, skall full ersättning betalas ut.

Förslaget
alt ge självrisken i fråga om resekostnadsersällning en vUlkorlig karaktär har
föranlett erinringar från så gott som alla remissinstanser som särskUt har
yttrat sig i della avsnitt. Del befaras all de tröskeleffekter, som uppkommer
vid en sådan konstruktion är ägnade att leda tUl missbruk och medföra
omotiverade skillnader mellan olika försäkrade i ersällningshänseende. Del
anses också sannolikt all den viUkorliga självrisken kommer all uppfattas som
godtycklig av allmänheten och ge upphov till tUlämpningssvårigheler.

De
farhågor som sålunda framförls av remissinstanserna synes ha åtskUligl fog för
sig och talar enligt min mening emot en konslraklion med vUlkorUg självrisk.
Konstruktionen löser inle heller mer än lill en del problemet om man vill
införa ell särskilt högkoslnadsskydd i resehänseende. Del bör nämnas atl, som
också påpekats i etl par remissyttranden, en sådan konstmktion inle medför
någon rationaliseringsvinst jämfört med den nu gällande ordningen.

Den
höjning av självriskbeloppel lill 6 kr. som utredningen föreslagit och som i
allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen är i realiteten mycket
måttlig och är som utredningen anfört påkallad av administrativa skäl. Jag
förordar således i detla avseende enbart all gällande självriskbelopp - 5 kr.
vid läkarvårdsresor inom vissa större städer och 4 kr. i övrigt - höjs till 6
kr. enhetiigt för hela landet.

Förslagel
föranleder ändring i 2 § första och sista styckena samt 4 § tredje stycket sjukreseförordningen.
På Kungl. Maj:t ankommer

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 35

dessutom
en ändring i 3 § tiUämpningskungörelsen tUl sjukreseförordningen.

Övriga
förslag avseende sjukresor

Vid
faslsläUandet av den försäkrades rätt tiU ersättning för resekostnad får
kostnaden beräknas högst efler del billigaste, vanligen förekommande färdsätt
som med hänsyn liU den sjukes tillstånd kunnat användas.
Sjukförsäkringsutredningen har funnit alt i tillämpningen endast kostnaden för
anlitande av reguljärt trafikmedel som buss eller tåg godtas som ersättningsgill
ulan särskild prövning av frågan om den sjukes lillslånd påkallat dyrare
färdsätt. När någon använt privatbil, måste försäkringskassan följaktligen
pröva behovet av biltransporten eftersom resan med gäUande kilometerersällning
25 öre i regel ställer sig dyrare än resa med reguljärt färdmedel. Behovet av
bilresa styrks vanligen med läkarintyg. Kan användningen av privatbil inle
anses befogad, måste ersättningen för resan räknas ul med ledning av kostnaden
för anlitande av reguljärt färdmedel.

Den
spridning privatbilismen har fåll på senare tid och det försteg framför andra
kommunikationsmedel bilen har för snabb och bekväm transport motiverar enligl
utredningens mening elt generellt godtagande av privatbil som billigaste
färdmedel. Härigenom kommer man, framhåller utredningen, bl. a. ifrån de tidsödande
kostnadsjämförelser som nu besvärar försäkringskassorna. Utredningen diskuterar
länkbara nackdelar av ett sådani godtagande men kommer tUl resultatet alt
reseersättning bör kuima utgå ulan några restriktioner. En skälighetskontroU
från försäkringskassornas sida i fall som kan ge särskild anledning tUl tveksamhet
vid bedömningen förordas dock.

För
egen del vill jag framhålla att nuvarande ersättningsregler vilar på principen
all den försäkrade själv avgör på vilket sätt han viU färdas tUl läkaren men
all, å andra sidan, sjukförsäkringen inle betalar mer i ersättning än vad som
skulle ha utgått, om resan förelagils på del sätt som släUl sig mest ekonomiskt
med beaktande av den sjukes tiUstånd. Denna princip kan inle isolerat sättas åsido
när det gäUer den del av sjukresorna som företas med privatbil. Som framgått
vid remissbehandUngen föreligger bl. a. också problem vid taxiresor. Jag är därför
inte beredd att helt följa utredningen. Den som använt egen bil eller taxi vid elt
läkarbesök i fall, då tåg eller buss kunnat användas i stället, bör inle utan
vidare kunna ställa anspråk på högre ersättning för resan än som skulle ha
utgått vid resa med sådant reguljärt färdmedel. En förutsättning är givetvis
all de allmänna kommunikationerna är sådana all de utgör etl realistiskt
alternativ lill resan med bil eller taxi. Är detta inte fallet, är ell krav på
full ersättning för resekostnaden med bil eller taxi befogal. De problem som föreUgger
är enligl min mening bäst ägnade alt, som riksrevisionsverket varit inne på,
lösas genom

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 36

tiUämpningsföreskrifter
av riksförsäkringsverket.

Utöver
det förslag som jag hittills berört har sjukförsäkringsulredningen lagt fram
förslag i några frågor av mindre räckvidd. Förslagen, som närmare beskrivits i
redogörelsen för betänkandets innehåll, avser i korthet dels räll för
försäkrad som blir i behov av vård vid vistelse utanför hemorten all få
ersättning för merkostnader för hemresa efler vården, dels rält i vissa fall
till ersättning för flyglransport som sker utom ramen för ambulans- och räddningsflygljänslen.
Vidare föreslås en höjning av maximum för gottgörelse för följeslagares
förlorade arbetsförtjänst. Slutiigen föreslås att kostnadsansvaret för överflyttningsresor
mellan sjuksluga och störte allmänt sjukhus överförs på sjukvårdshuvudmannen i
de speciella fall detta ansvar hittUls vUat på sjukförsäkringen. Förslagen har
i aUmänhet inle mött erinran vid remissbehandlingen. När det gäller förslaget
om rätt tiU ersättning för utgifler för flygtransport innebär gällande
bestämmelser i sjukreseförordningen att försäkrads kostnader för flyglransport
skaU ersättas i de fall flygtransporten inneburit användande av billigaste
färdsätt med hänsyn till den försäkrades tiUstånd. Syftet med utredningens
förslag i detta hänseende kan tillgodoses genom en jämkning i
tillämpningsanvisningarna tiU sjukresebeslämmelserna. Beträffande gottgörelse
för följeslagares förlorade arbetsförtjänst anser jag alt det föreslagna
maximum bör avrundas tiU 50 kr.

Bestämmelser
om rält tiU ersättning för merkostnad vid återresa bör införas i 2 och 4 §§ sjukreseförordningen.
Övriga förslag genomförs genom ändring i tillämpningskungörelsen till sjukreseförordningen.

I
några remissyttranden har tagils upp ytterligare frågor rörande
tillämpningsföreskrifterna lill sjukreseförordningen.

Riksförsäkringsverket
och LO behandlar frågan om reseersättning, när flera sjuka färdals i samma bil.
Gällande bestämmelser innebär att kilomelerersättningen är densamma, 25 öre,
oavsett antalet åkande, och att resekostnaden slås ut på var och en av de
sjuka, som därefter får vidkännas var sitt självriskavdrag på ersättningen. I
likhet med de nämnda remissinstansema är jag av den meningen atl bestämmelsema
inle utgör någon stimulans liU gemensamma sjukresor med privatbU. De faU där
bestämmelserna får betydelse är säkerligen sällsynta. En ändring är emellertid
motiverad. Frågan synes mig lämpligen kunna lÖsas genom all kilometerersätlningen
vid färd med privatbil differentieras så all tillägg utgår, då mer än en sjuk
transporterats med bUen. Liksom är faUet med övriga förslag berörande tiUämpningskungörelsen
till sjukreseförordningen ankommer förslagels genomförande på Kungl. Maj:t.

Statens
handikappråd anser alt gällande bestämmelser om ersättning för övernallningskoslnad
inle medger ersättning i de fall då försäkrad besökt läkare och visserligen
teoretiskt haft möjlighet att återvända hem

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 37

under
behandlingsdagen men i praktiken varit tvungen att övernatta på behandUngsorten
därför alt resan med hänsyn lill hans tillstånd skulle ha inneburit en aUtför
stor ansträngning för honom. Rådet hemsläller om sådan ändring i
bestämmelserna att övemattningskoslnaden kan ersättas i dessa fall. Jag är ense
med rådet att ersättning bör utgå för övemallningskostnad när omständigheterna
är sådana som nu be skrivits. Gällande bestämmelser utgör emeUertid enligt min
mening inte hinder härför utan saken bör om så är nödvändigt regleras i rUcs-försäkrmgsverkels
anvisningar tiU sjukresebeslämmelserna.

Kostnader
och ikraftträdande

Kostnaden
för den föreslagna utvidgningen av rätten till ersättning för resekostnader tiU
att gälla vid resor för konvalescentvård, sjukvårdande behandling och vård av
distriktssköterska eUer dislriklsbarnmorska kan uppskattas tUl ca 6-7 mUj. kr.
per år. Denna utgiftsökning för försäkringen kompenseras av den föreslagna
höjningen av självriskbeloppet för resekostnader till 6 kr., vilken beräknas
till ca 7 mUj. kr. per år. övriga förordade ändringar i sjukresereglema är aUa av
den art att de inte kan väntas få några avsevärda konsekvenser i kostnadshänseende.
Jag bedömer den totala effekten av de föreslagna ändringama så att
utgiftsökningar och besparingseffekter i stort sett kommer att ta ut varandra.

De
föreslagna ändringama i sjukresebeslämmelserna bör träda i kraft den 1 juli
1971. Äldre bestämmelser synes emellertid fortfarande böra tUlämpas i fråga om
resor som ägt ram före ikraftträdandet.

Vissa
andra frågor

Folkpension
och tUläggspension i form av ålderspension utgår med vissa normalbelopp när
pensionen tas ut fr. o. m. den månad vanm-der den pensionsberättigade fyller 67
år. Den pensionsberättigade kan emellertid inom vissa gränser ta ut
ålderspensionen med början före eUer efter nänmda månad, varvid det månatliga
pensionsbeloppet minskas eUer ökas med hänsyn till den tid varmed pensionsultagel
tidigarelagts respektive uppskjutits.

Elt
förtida uttag av ålderspension kunde tidigare inte återkallas, men i samband
med genomförandet av den vidgade förtidspensioneringen [lag (1970: 186) om ändrmg
i lagen (1962: 381) om allmän försäkring] infördes fr. o. m. den 1 juli 1970
rätt för pensionslagaren all avbryta det förtida uttaget. Därvid föreskrevs alt
folkpension och tilläggspension i form av ålders- eller förtidspension samt
folkpension i form av änkepension, som utgår sedan den pensionsberättigade avbralit
elt förlida uttag av ålderspension, skall minskas med hänsyn tUl den tid,
varunder den i förtid uttagna ålderspensionen dessförinnan uppburits.

Problem
har i detta sammanhang uppstått i fråga om familjepensions-

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 38

förmånerna
inom tilläggspensioneringen för de efterlevande tUl en pensionär som gjort
förtida uttag av ålderspension. Problemet berör ej folkpensioneringen eftersom
familjeförmånerna där utgår utan anknytning tiU den avlidnes
pensionsförhållanden. Inom tilläggspensioneringen, där en sådan anknytning
föreligger, har med förhållandena inom folkpensioneringen som förebild
uppställts principen atl familjeförmånernas storlek inle skall påverkas av den
särskilda omständigheten alt den avlidne på sin lid tagit ul ålderspensionen
före eUer efter den normala pensionsåldern.

Någon
rubbning av den nu angivna principen har inle avselts i samband med
genomförandet av den vidgade förtidspensioneringen, och beträffande famUjepensionsförmåner
för efterlevande till avliden ålderspensionär framgår principen klart av
lagtexten. I fråga om den nytillkomna situationen då någon dör efler att först
ha tagit ul ålderspension i förlid och sedan med avbrytande av del förtida
uttaget fått förtidspension, har emeUertid till följd av den redaktionella
utformningen av 14 kap. 3 § AFL paragrafen efler lagändringarna kommit atl
enligt sin ordalydelse innebära all storleken av pension tiU efterlevande änka
liksom, med tUlämpning av 5 § samma kapitel, lUl efterlevande bara, påverkas
av det förtida uttag av ålderspension som den avlidne på sin lid gjort. Jag
förordar att 14 kap. 3 § AFL ändras så alt den avsedda innebörden av reglema
klart framgår av lagtexten även i della senare fall.

Ell ytterligare problem i della
sammanhang gäUer pensionstillskotten enligt lagen (1969: 205) om pensionstiUskott.
Som jag nyss anfört gäller den principen att elt förtida eUer uppskjutet uttag
av ålderspension påverkar pensionsnivån för den som begärt uttaget. Får en
person som har gjort förlida uttag och avbrutit delta sedermera ny pension,
reduceras även i della faU pensionen med hänsyn liU de i förtid uttagna
ålderspensionsförmåner han har uppburit dessförinnan. Denna princip om inverkan
av förlida eller uppskjutet uttag av ålderspension gäller över hela fältet,
således även beträffande rälten till pensionstiUskott. Den utformning 3 §
lagen om pensionstUlskott fått genom 1970 års lagändringar (SFS 1970: 187) har emeUertid
gett upphov lill tolkningssvårigheler i ell särskilt hänseende.

PensionstUlskott
tiU den som utöver folkpensionen är berättigad liU tiUäggspension utgår enligt
nyssnämnda paragraf i den mån del tiUsammans med tUläggspensionen ryms inom
ramen för - enligl huvudregeln - 30 procent av basbeloppet. När den
folkpension till vilken pensionsliUskollet är knutet avviker från pensionens
normalbelopp, gäller emellertid att denna ram inskränks eller vidgas i samma
proportion. Ramen skall således bl. a. inskränkas i samma proportion som folkpension
minskas, när den pensionsberättigade tidigare haft förtida uttag av
ålderspension som avbrutits.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 39

I
3 § lagen om pensionstillskott har detta klart utsagts i fråga om pensionstUlskott
till änkepension genom en uttrycklig hänvisning till bestämmelsen om minskning
av sådan pension i 8 kap. 4 § tredje stycket AFL. Däremot saknas motsvarande
hänvisningar till de bestämmelser om minskning av ålderspension och
förtidspension för fall då tidigare förlida uttag av ålderspension avbrutits,
som införts i 6 kap. 2 § tredje styckel och 7 kap. 4 § andra stycket AFL. All principen
gäller även i här avsedda fall bör klarläggas genom alt sådana hänvisningar
införs i 3 § lagen om pensionstillskott.

1967
års sjömansskatlekommitlé har i sitt belänkande (SOU 1969: 55) Sjömansbeskatlningen
tagit upp frågan om sjömäns skyldighet all erlägga sjukförsäkringsavgift i
vissa fall. Kostnad för sjukförsäkringsförmåner har vägts in med étt schabloniserat
belopp i sjömansskatten som är en definitiv käUskatt. För det fall all en
försäkrad under ett visst år har åtnjutit inkomst, för vilken sjömansskall erlagls,
har därför i 19 kap. 6 § sjätte stycket AFL givils den samordningsregeln, alt
sjukförsäkringsavgift avseende grundsjukpenning eller lilläggssjukpenning, som
hänför sig lUl samma' år, skaU sällas ned med en tolftedel för varje månad
inkomst som beskallas genom sjömansskatt har åtnjutits.

Den
nu angivna regeln leder enligt kommilléns mening ibland till otillfredsställande
resultat. Delta sammanhänger med att avgift lill försäkringen för liUäggssjukpenning
till skillnad från övriga delposter i sjukförsäkringsavgiften påförs försäkrad
även om denne inte hafl så stor inkomst alt lill statlig inkomstskatt
beskattningsbar inkomst uppkommit. Om en sjöman t. ex. vistas i land ett par
månader ulan alt arbeta och lever på semesterersätlning, påförs han sådan
avgift avseende försäkringen för liUäggssjukpenning under denna tid -
sannolikt som enda post på debetsedel för slutlig skall.

Kommittén
anför atl de avgifter del här är fråga om är beloppsmässigt små, ofta så
obetydliga alt kostnaderna för bestyren med påföring, utfärdande av debetsedel m.
m. överstiger avgifterna. HärtiU kommer alt avgifterna i många faU inle betalas
in frivilligt, ofta beroende på alt avgiftspåföringen uppfattas som oriklig av
sjömannen i fråga. Delta medför alt ett kostnadskrävande indrivningsförfarande
måste tillgripas. Kommittén anser därför övervägande skäl tala för all avgift tiU
försäkringen för tilläggssjukpenning i likhet med övriga delposter i sjukförsäkringsavgiften
inte skall påföras i fall tiU statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst
inte påförts.

Vid
remissbehandlingen av kommilléns belänkande har della förslag tillstyrkts av
bl. a. kammarrätten och riksförsäkringsverket. Jag förordar alt det nu
genomförs. Vidare bör en annan ändring göras i bestämmelsen efter mönster av
vad som enligl lag (1970: 633) om ändring i kommunalskallelagen (1928: 370)
gäller i fråga om beräkning av grund-

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 40

avdrag
som avses i 48 § 2 mom. sistnämnda lag, i faU då någon uppburit till
sjömansskatt beskattningsbar inkomst. Ändringen innebär alt minskningen av
sjukförsäkringsavgiften skall ske med en tolftedel för varje period om trettio
dagar - i stället för som enligl nuvarande regler med en tolftedel för varje
kalendermånad - för vilken den till sjömansskatt beskattningsbara inkomsten uppburits.

Den
nya bestämmelsen bör i likhet med den ändrade bestämmelsen i kommunalskattelagen
tiUämpas fr. o. m. 1972 års taxering. RegeUi om att avgift till försäkringen
för tilläggssjukpenning inte skall påföras i faU tiU statlig inkomstskatt
beskattningsbar inkomst inte påförts bör emellertid virma tiUämpnmg redan vid irmevarande
års taxering. Vid denna taxering måste även makes inkomslförhåUanden beaktas
när regeln tillämpas.

I
delta sammanhang förordar jag också en annan ändring i avgifls-reglema i 19
kap. 6 § AFL. I paragrafens femte stycke sista punklen anges alt avgiftstiUägg
kan komma i fråga för den som sedan undanlagande gällt återinträder i
försäkringen för tilläggssjukpenning och för den som övergår tUl försäkring med
kortare karenslid efler fyllda 40 år.

1969
års riksdag gjorde hos Kungl. Maj:t en framställning (2LU 1969: 66, rskr 1969:
315) att man under det pågående rationaliseringsarbelet inom den aUmänna
försäkringen skuUe ta upp frågan om avskaffande av de nu åsyftade
avgiftstilläggen. Riksförsäkringsverket har på Kungl. Mai:ts uppdrag övervägt
denna fråga. Verket har därefter anmält att de försäkrade fr. o. m. år 1970
inte längre påförs sådana avgiftstiUägg. Med hänsyn härtiU förordar jag alt
den berörda punkten i paragrafen får ulgå.

Slutligen
viU jag ta upp frågan om reglering av aUmänna sjukförsäkringsfonden. EnUgt 19
kap. I § AFL skall arbetsgivare erlägga avgift till bl. a. sjukförsäkrUigen. En
viss del av avgiften används tiU bestridande av försäkringskassomas utgifter
för liUäggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning. Storleken
av den totala avgiften och fördelningen av denna anges i 19 kap. 4 § och har
under de gångna åren varierat. För åren 1967-1969 gäUde att den totala avgiften
var 2,6 % av lönesumman (med viss begränsning), och atl därav 1,9 procentenheter
skuUe användas tUl bekostande av de nyss nämnda utgifterna för lilläggssjukpenning.
Motsvarande siffror för 1970 och 1971 är för den totala avgiften 2,9 och 3,1 %
resp. för sjukpenningdelen 1,9 och 2,1 %.

Det
belopp som inflyter i arbetsgivaravgifter och avser försäkringen för lUläggssjukpenning
fördelas meUan försäkringskassorna i förhåUande lUl deras utgifler för del
avsedda ändamålet. Kungl. Maj:t kan dock med riksdagen bestämma all viss del av
beloppet i stället skall ingå tiU en fond, allmänna sjukförsäkringsfonden, vilken
förvallas enligt gran-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 41

der
som fastställs i samma ordning.

När
arbetsgivarnas bidrag tiU kostnaderna för löntagarnas lilläggssjukpenning
ursprungligen fastställdes, beräknades del att dessa bidrag skulle komma atl
svara för ungefär 60 % av kostnadema för ändamålet. Detta antagande låg liU
grand för finansieringsreglema t. o. m. år 1966. F. n. är riktmärket satt tiU
75 % av utgifterna.

I den mån de verkligen
influtna arbetsgivaravgifterna tUl försäkringen för liUäggssjukpenning har
avvikit från vad avgifterna borde ha inbringat för alt svara för den nyss
angivna andelen av försäkringens utgifler, har en reglering skett genom
överföring liU resp. uttag från allmänna sjukförsäkringsfonden enligt beslut
som stalsmaklema fallat för varje år. Sådan reglering skedde senast år 1969
avseende avgiftsutfallel år 1967, varefter fondens behållning den 30 juni 1970
uppgick till 410,7 milj. kr. inberäknat räntor.

Riksförsäkringsverket har
tagit upp frågan om reglering av fonden med hänsyn tUl avgiftsutfallel för åren
1968-1970. Verket upplyser alt, med fortsalt tiUämpning av regeln all
arbetsgivaravgifterna skaU täcka 75 % av ulgiflerna för lilläggssjukpenning i vad
de svarar mot inkomst av anställning, fonden för år 1968 bör tiUföras etl överskoltsbelopp
på 37,1 milj. kr. och för åren 1969 och 1970 belastas med avgiflsunder-skolt
som för år 1969 uppgår tiU 144,0 mUj. kr. och för år 1970 kan beräknas tiU ca
185 milj. kr.

Allmänna
sjukförsäkringsfonden har som framgår av den förut lämnade redogörelsen tiU
syfte alt utgöra en reserv vid tillfälliga påfrestningar på försäkringens
finanser. Efter en reglering av fonden med hänsyn till avgiftsutfallel för åren
1968-1970 kan dess behållning beräknas nedgå tiU ca 120 milj. kr. Om höjning
av avgifterna inle kommit tUl slånd, skulle fonden kunnat bli otillräcklig för
täckning av ytterligare uppkommande underskoll. Med åberopande härav undersläUdes
1970 års riksdag i prop. 1970: 156 förslag om höjning av arbetsgivaravgifterna
för all förebygga uppkomsten av ytterligare underskott för åren 1971 och 1972.
Riksdagen godtog förslaget, som innebar den förut nämnda höjningen av
avgiftssatsen fr. o. m. år 1971.

Som förutskickats i prop.
1970: 156 bör en fondreglering med hänsyn tiU avgiftsutfallel för åren
1968-1970 komma till slånd. Jag förordar alt dels lill fonden överförs del
belopp varmed arbetsgivaravgifterna för år 1968 tiU liUäggssjukpenning överstiger
75 % av under året utbetald tilläggssjukpenning för anställda, dels frän fonden
återförs de belopp varmed 75 % av utbetald tilläggssjukpenning för anställda
åren 1969 och 1970 överstiger arbetsgivaravgifterna för sådan sjukpenning.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:94 42

Hemställan

Under
åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t dels föreslår rUcsdagen
att antaga inom socialdepartementet upprättade förslag tiU

1) lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring,

2) lag om ändring i förordningen (1962:385) angående
ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän försäkring (sjukreseförordningen),

3) lag
om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott,

deb föreslår riksdagen att

4) besluta om den
reglering av aUmänna sjukförsäkringsfonden som

jag angett i det föregående.

Med
bifall lUl vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemstäUt förordnar Hans Maj:t Konungen all till riksdagen skall avlålas
proposilion av den lydelse bilaga till detla protokoU utvisar.

Ur protokoUet: Britta Gyllensten

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

11 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (11)

11 kopplingar i 6 dokument.

  1. Bet. 1974:SfU13 Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående vidgad rätt till ersättning enligt lagen om allmän försäkring för resor och vid frånvar… s. 4 · s. 8 i texten
  2. Bet. 1973:SfU27 Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående vidgad rätt till ersättning enligt lagen om allmän försäkring för resor s. 3 · s. 4 · s. 8 · s. 9 i texten
  3. Bet. 1972:SfU9 Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående reseersättning vid sjukresor s. 3 · s. 6 i texten
  4. Bet. 1971:SfU30 Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, m.m.,… s. 17 i texten
  5. Bet. 1971:SfU38 Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion om ersättning från den allmänna försäkringen för psykoterapeutisk vård s. 6 i texten

Visa alla 6