Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i sjukvårdslagstiftningen, m.m.

1972 · 138 sidor, varav 85 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 85 av 138 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1972:104, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i sjukvårdslagstiftningen, m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts
proposition nr 104 år 1972 Prop. 1972:104

Nr 104

Kungl. Maj:ts proposition med förslag tUl ändring i
sjukvårdslagstiftningen, m. m.; given Stockholms slott den 7 juni 1972.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda uldrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden,

dels föreslå riksdagen atl bifalla de förslag om vars avlålande
lill riksdagen föredragande departementschefen hemställt,

dels inhämta riksdagens yttrande över förslagel till kungörelse
om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663).

GUSTAF ADOLF

SVEN ASPLING

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslagom nya behörighetsregler
för läkare och ändrade bestämmelser för läkartjänsternas utformning m. m.
Allmän behörighet alt utöva läkaryrket (legitimation) erhålls enligt förslagel
efter avlagd läkarexamen och därpå följande 21 månaders allmäntjänslgöring i
sjukvården under yrkesmässigt ansvar. Det förutsätts att läkarna därefter
fullföljer sin allmänläkar- eller specialislulbUdning genom tjänstgöring i den
offentliga sjukvården. Under tiden för allmäntjänstgöring saml allmänläkar-
eller specialislulbUdning sker tjänstgöringen som underläkare. För färdigulbildade
läkare skall på sjukhus finnas tjänster för avdelningsläkare, biträdande
överläkare och överläkare.

Vidare föreslås i propositionen olika åtgärder för en
utbyggnad av den decentraliserade öppna sjukvården i samhällets regi. Varie
sjukvårdsområde, dvs. i regel ett län, skall liksom hittills vara indelat i läkardislrikl
för den öppna sjukvården utanför sjukhus. De i propositionen förordade
åtgärderna omfattar både en förstärkning av allmänläkarvården och en
decentralisering av specialistvården så att denna i viss ulslräckning blir
tillgänglig även ute i läkardistriklen. Avsikten är att därigenom skapa
möjligheter lill en bättre närhetsservice inom den öppna hälso- och sjukvården.
För färdigulbildade läkare skall i läkardistriklen finnas tjänster för
distriktsläkare och biträdande distriktsläkare, avsedda för såväl allmänläkare
som specialister.

På grundval av överläggningar med sjukvårdshuvudmännen
redovisas i propositionen även förslag beträffande vissa finansieringsfrågor
för hälso-och sjukvården, främst avseende den lill sjukförsäkringen knutna läkarvårdsersätlningen
för den offentliga öppna sjukvården.

Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 1
januari 1973.

1 Riksdagen 1972. I saml. Nr 104

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 2

1) Förslag till

Lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242)

Härigenom förordnas i fråga om sjukvårdslagen (1962:242)

dels all 6 § 5 mom. samt 18 och 19 §§ skall upphöra atl
gälla,

dels att 4 §, 6 § 1 och 6 mom., 9 § 3 mom., 12 och 15 §§,
16 § 2 och

3 mom., 17 och 20 §§ samt 34 § 1 mom. skall ha nedan
angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 31 §, av nedan
angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Öppen vård på sfukhus må icke bedrivas på sådant sätt att
den inkräktar på den slutna vården.

För öppen läkarvård utanför sjukhus skall
landstingskommun vara indelad i läkardislrikl.

6 §

1 mom.' Sjukhus benämnes, 1 mom. Sjukhus benämnes,

om ej annat följer av vad nedan om ej annat följer av vad
nedan

stadgas, lasarett, därest det är stadgas, lasarett, därest det är

avsett för vårdbehövande oberoen- avsett för vårdbehövande oberoen

de av fallets svårare eller lindrigare de av fallets svårare eller lindrigare

art, och sjukstuga, om del art, och sjukstuga, om det

företrädesvis är avsett för mindre företrädesvis är avsett för mindre

krävande vård. Sjukstuga må vara krävande vård. Sjukstuga må vara

försedd med högst 30 vårdplatser; försedd med högst 30 vårdplatser;

dock må utan hinder härav såsom dock må utan hinder härav vid

särskild avdelning av sfukstuga an- sfukstuga anordnas vårdplatser för

ordnas förlossningshem och sfuk- mindre krävande förlossningsvärd

hem. och för sådan vård som avses i 6

mom. första stycket.

6 m o m. Sjukhus benämnes sjukhem om det till huvudsaklig
del är inrättat för vård av

a)
långvarigt
kroppssjuka, vilka äro i behov av sjukhusvård främst i form av personlig
skötsel men icke lida av tuberkulos,

b)
lätlskölta
psykiskt sjuka,

c)
konvalescenter
eller

d) vårdbehövande, jämförliga med de i a)-c) nämnda.

Såsom avdelning av sfukhem Vid sfukhem mä anordnas vård-

må förlossningshem inrättas. platser för mindre krävande för-

lossningsvård. iSenastelydel. se 1968:232.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

3 mom. Till
sammanträde med sjukvårdsstyrelse skola kallas sjukvårdsdireklör eller, om
sådan icke finnes, landstingsdirektör samt länsläkaren eller förste
stadsläkaren. Om landstinget eller kommunfullmäktige bestämma det, skall
även annan som har all föredraga sjukvårdsärenden inför landslingskommunens
eller kommunens styrelse kallas till sådanl sammanträde.

Den som inställer sig vid sammanträde på kallelse enligt
första stycket äger dellaga i sjukvårdsstyrelsens överläggningar men icke i
besluten samt få sin mening antecknad lill protokollet.

Till sammanträde med sjuk- TUl sammanträde med sjuk-

vårdsstyrelse
vid vilket sjukvårds- vårdsslyrelse vid vilket sjukvårds-

ärende av slörre
vikt är avsett alt förekomma skall beroende på ärendets art kallas antingen en
överläkare eUer en provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare med räll för
honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och att få sin mening
antecknad till protokoUet. Styrelsen skall för viss tid utse en överläkare och
en provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare inom sjukvårdsområdet alt slå
till förfogande för delta ändamål.

ärende av slörre
vikt är avsett att förekomma skall beroende på ärendets art kallas antingen en
överläkare eller en distriktsläkare med rält för honom all deltaga i
överläggningarna men ej i besluten och att få sin mening antecknad tUl protokoUet.
Styrelsen skall för viss tid utse en överläkare och en distriktsläkare inom
sjukvårdsområdet alt stå till förfogande för detta ändamål.

opaginerad Kontrollera mot PDF

TUl
sammanträde med direktionen skola sjukvårdsdireklör eller, om sådan icke
finnes, landstingsdirektör saml sjukhusdirektör, styresman, chefsläkare och
den som vid sjukhus med styresman leder den ekonomiska förvaltningen kallas
med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten saml atl få sin
mening antecknad lill protokollet.

Enahanda
befogenhet tillkommer ock överläkare, sjukslugu-läkare och sjukhemsläkare ävensom
provinsialläkare som lyder direki under direktion, envar såvitt angår hans
verksamhetsområde. Detsamma gäller såviti angår sjukvårdspersonalen, den som när-

Senaste lydelse 1965:104. Senaste lydelse 1970:211.

Enahanda
befogenhet tillkommer ock överläkare, sjukstugu-läkare och sjukhemsläkare ävensom
distriktsläkare som lyder direkt under direktion, envar såvitt angår hans verksamheisområde.
Delsamma gäller såvitt angår sjukvårdspersonalen, den som närmast

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104

Föreslagen
lydelse under sjukhusdirektör eller styresman handlägger frågor
rörande denna personal.

Nuvarande lydelse mast under sjukhusdirektör eller
styresman handlägger frågor rörande denna personal.

Vad
sålunda stadgals skall äga tiUämpning jämväl dä sjukvårdsstyrelse fullgör
åliggande som direktion.

15
§

opaginerad Kontrollera mot PDF

I varie läkardislrikl / landstingskommun och i Gotlands
kommun skall finnas minst en provinsialläkare.

Härjämte må i läkardislrikl anställas biträdande provinsialläkare
och extra provinsialläkare.

I kommun som ef tillhör landstingskommun skall finnas
minst en stadsdistriktsläkare i varfe läkardistrikt. Vad som sagts nu gäller
dock ef Gotlands kommun.

I varie
läkardistrikt skall finnas erforderligt antal distriktsläkare.

Häriämle må för biträde i sfuk-vården i läkardistrikt
anställas biträdande distriktsläkare och extra distriktsläkare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 mom.' Läkare som avses i 1 mom. benämnes

1) vid lasarett ö v e r 1 ä k a -r e.

2)
vid sjukstuga sjukstu-g
u 1 ä k a r e samt

3)
vid
sjukhem sjukhems-läkare eller, om socialstyrelsen efter framställning av sfukvårds-stvrelsen
så förordnat överläkare.

Såvida
ef annat föreskrives, skaä vad i denna lag och med stöd därav meddelade
bestämmelser stadgas om sfukhemsläkare äga tillämpning å motsvarande läkare vid
förlossningshem.

Senaste lydelse 1970:211. sSenaste lydelse 1970:211.

2 m o m. Läkare som avses i 1 mom. benämnes

1) vid lasarett ö v e r 1 ä k a -

r e,

2)
vid sjuksluga sjukstu-g
u I ä k a r e samt

3)
vid sjukhem sjukhems-läkare.

Socialstyrelsen kan efter framställning av sfukvårdsstyrelsen
förordna att läkare som avses i 1 mom. även vid sfukstuga eller sfukhem skall
benämnas överläkare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Om särskUda
skäl föranleda det, må exlra läkare anställas med uppgift alt fullgöra
åligganden som ankomma på överläkare; och skall, om ej annat föreskrives, vad
om överläkare stadgas äga lillämpning å sådan läkare, dock med undanlag för
de föreskrifler som gälla tjänstens tillsättning.

Nuvarande lydelse

3 m o m.
För fullgörande av viss del av överiäkares åligganden mä anställas biträdande överläkare.
Därjämte mä för biträde i sjukvården anställas u n -derläkare och extra läkare.

Föreslagen lydelse

3 m o m.
För fullgörande av viss del av överläkares åligganden må anställas biträdande överläkare.
Därjämte må för biträde i sjukvården anställas a v -delningsläkare och e x -t r
a läkare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tfänst
för läkare som avses i 15 § må ef inrättas utan att medgivande därtill
inhämtats av socialstyrelsen. Sådant medgivande erfordras fämväl för att
inrätta tfänst såsom överläkare, biträdande överläkare, underläkare eller
extra läkare. Utan medgivande må dock för en tid av högst tre månader under
samma kalenderår läkare som avses i 15 § anställas såsom extra läkare å sfukhus
samt läkare som avses i 16 § anställas såsom extra provinsialläkare.

Medgivande
att inrätta annan tfänst än såsom provinsialläkare eller överläkare må, när
skäl äro därtiU, begränsas till tiden. Medgivande att inrätta tfänst såsom extra
provinsialläkare eller extra läkare må lämnas allenast för begränsad tid.

För
biträde i öppen och sluten vård må inom varfe sfukvårdsom-råde anställas underläkare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 mom. Överläkare
förordnas av sjukvårdsstyrelsen tills vidare.

Senaste lydelse 1968:232. ''Senaste lydelse 1970:211.

1 mom. Distriktsläkare
och överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen tills vidare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

När överläkartfänst skall tillsättas efter ansökning,
åligger det socialstyrelsen att, i den mån behöriga sökande anmält sig, på förslag
uppföra de fyra med avseende å förtjänst och skicklighet främsta sökandena. Kan
sökande inom det område som tfänsten avser åberopa framstående skicklighet,
ådagalagd genom berömvärd tfänstgöring å sfukhus, eller grundlig utbildning
eller väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete, skall särskild hänsyn
tagas därtUl.

Sedan förslag upprättats, förordnar sjukvårdsstyrelsen efler
direktionens hörande en av de sökande, som uppförts pä förslaget tUl
överläkare.

2 mom. Biträdande överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen
eller, efter styrelsens bemyndigande av direktionen tills vidare eUer för viss
tid. Förordnande, som meddelats för viss lid, rnå förlängas.

När tiänst som biträdande överläkare skall tillsättas
efter ansökning, åligger det sakkunniga, vUka utses i den ordning Konungen
föreskriver, att under iakttagande av de i I mom. angivna befordringsgrunderna
på förslag uppföra de tre främsta sökandena.

Sedan förslag upprättats, har sjukvårdsstyrelsen, efter
hörande av den överläkare som innehavaren av tjänsten närmast skall vara
underställd och direktionen för sjukhuset, att till biträdande överläkare
förordna en av de sökande, som uppförts på förslag.

Föreslagen lydelse

När tjänst som distriktsläkare eller överläkare skall
tillsättas efler ansökning, åligger del sakkunniga, vilka utses i den ordning
Konungen föreskriver, alt, i den mån behöriga sökande anmält sig, på förslag
uppföra de fyra med avseende å förtjänst och skicklighet främsta sökandena.

Närmare föreskrifter om sakkunnigförfarandet meddelas av
Konungen.

Sedan förslag upprättats, förordnar sjukvårdsstyrelsen, ;
förekommande fall efler direktionens hörande, en av de sökande, som uppförts
på förslaget.

2 mom. Biträdande distriktsläkare, biträdande överläkare och
avdelningsläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen eller, i förekommande fall
efter styrelsens bemyndigande, av direktionen tills vidare eller för viss
tid. Förordnande, som meddelats för viss tid, må förlängas.

När tjänst som avses i föregående stycke skall tillsältas
efler ansökning äger 1 mom. motsvarande tillämpning. Därjämte gäller att den
distriktsläkare eller överläkare som innehavaren av tjänsten närmast skall
vara underställd skall höras innan förordnande meddelas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:104

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

3 mom. S j u k s t u g u 1 ä k a r e och sjukhemsläkare
förordnas av sjukvårdsstyrelsen tills vidare.

Vid
tUlsältning av tjänst som sjukstuguläkare eller som sjukhemsläkare vid sjukhem
med flera än 60 vårdplatser förfares, om ej socialstyrelsen medgivit undanlag,
i tillämpliga delar på sätt är stadgat i 2 mom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 mom. Underläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen eller,
efter styrelsens bemyndigande, av direktionen för högst tre år. Vid
tillsättning av tjänst som underläkare förfares i tillämpliga delar på sätt
är stadgat i 2 mom.

Har förordnande meddelats för kortare tid än tre år, må
förordnandet förlängas så, att den sammanlagda tiden för förordnandet kommer
att uppgå till högst tre år Utöver vad nu sagts må förlängning av förordnande
såsom underläkare icke ske utan socialstyrel-.lens medgivande.

Socialstyrelsen äger föreskriva, att förordnande ä viss underläkar-tfänst
må meddelas endast för kortare tid än tre år och att den, .som under tre år
innehaft under-läkartfänst, ef må förordnas å annan sådan tfänst vid samma
klinik eller, därest sfukhuset ef är uppdelat på kliniker, vid samma sfukhus.

5 mom. Extra läkare tillsättes av sjukvårdsstyrelsen eller,
när tfänsten ef avser åligganden som ankomma på överläkare, efter styrelsens
bemyndigande, av direktionen genom förordnande på viss tid, dock alt
beträffande den som icke äger behörighel all utöva läkaryrket förordnande
meddelas av socialslyrelsen eller efter styrelsens bemyndigande av

4 mom. Underläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen eller,
i förekommande fall efter styrelsens bemyndigande, av direktionen för viss tid.
För tillsättning av sådan tjänst gäller i övrigt de föreskrifter som meddelas
av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer

5mom. Extra distriktsläkare och extra läkare tillsättas
av sjukvårdsstyrelsen eller, / förekommande fall efter styrelsens
bemyndigande, av direktionen genom förordnande på viss tid, dock all
beträffande den som icke äger behörighet att utöva läkaryrket förordnande
meddelas av socialslyrelsen eller efler styrelsens bemyndigande av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse sjukvårdsstyrelsen eller direktionen. När sjukvårdsstyrelse eller
direktion förordnar extra läkare skall, om ej socialstyrelsen medgivit
undantag eller fråga är om förordnande, som enligt 17 § må meddelas utan
socialstyrelsens medgivande, förfaras på sätt är stadgat i 2 mom.

Föreslagen
lydelse sjukvårdsstyrelsen eller direktionen.

Omfattar
tjänst som extra läkare åliggande som ankommer på överläkare, får direktionen
ej meddelas sådant bemyndigande som avses i första stycket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

31 §'

Tjänst för läkare i hälso- och sjukvärdande verksamhet hos
landstingskommun eller annan kommun må i den utsträckning Konungen föreskriver
inrättas endast efter medgivande av socialstyrelsen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer må meddela
föreskrifter i syfte att anpassa antalet underläkartjänster inom olika
verksamhetsområden tid behovet av läkare med fullgjord vidareutbildning.

34 §

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 m o
m. Talan mol beslut av sakkunniga om tfänsteförslag enligt 20 § föres hos
socialstyrelsen genom besvär Mot socialstyrelsens beslut med anledning av
sådana besvär får talan icke föras.

1 m o m. Talan mot sfukvårds-styrdses eller direktions
beslut om tillsättande av läkartfänst i andra fall än som avses i 20 § I mom.
föres genom besvär hos socialstyrelsen. Besvärstiden räknas från den dag då
verkställd fustering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å
landstingskommunens anslagstavla. Vid prövning av besvären må fämväl de
sakkunnigas förslag avseende tfänsten komma under bedömande.

spörutvarande 31 § upphävd genom 1970:211. Senaste lydelse
1971:667.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:104 9

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om besvär över annat beslut av Om besvär över beslut av sjuk-

sjukvårdsstyrelse eller direktion vårdsslyrelse eller direktion gäUer

gäller vad
som stadgas i landstings- vad som stadgas i landstingslagen

lagen eller kommunallagen. eller kommunallagen.

1.
Denna lag
träder i kraft den I januari 1973.

2. I fråga om den som vid utgången av
år 1972 innehar fullmakt som provinsialläkare i landstingskommunal tjänst och
som skaU kvarstå i Ijänsl under lid därefter skaU fullmakten avse motsvarande
tjänst som distriktsläkare. Den som vid samma tid innehar tjänst som
stadsdistriktsläkare skall i forlsiittningen anses som distriktsläkare.

3. Föreskrifl i lag eller annan författning
om provinsialläkare eller stadsdislriklsläkare skall efter utgången av år 1972
avse distriktsläkare.

4. Har socialstyrelsen före utgången
av år 1972 upprättat förslag i fråga om tillsättning av provinsiaUäkartjänsl
men har ej tjänsten tillsatts före nämnda lidpunkt, förordnar
sjukvårdsstyrelsen på grund av förslagel innehavare av motsvarande tjänst som
distriktsläkare.

5. Har socialstyrelsen före utgången
av år 1972 upprättat förslag i fråga om tillsättning av överläkarljänst, gäller
fortfarande äldre bestämmelser i fråga om tillsättningen.

6. Underläkartjänsl som vid utgången
av år 1972 finns inrättad skall i den mån ej socialstyrelsen förordnar annat
anses inrättad för läkare som efter vunnen legitimation fullgör vidareutbildning
för kompelens som allmänläkare eller specialist.

7. Äldre beslämmelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före utgången av år 1972.
Motsvarande gäller i fråga om beslul som avser tillsättning av bUrädande provinsiaUäkare,
biträdande överiäkare eller underläkare, om beslutet meddelats efler utgången
av år 1972 men förslag av sakkunniga avseende tjänsten lämnats dessförinnan.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 10

2) Förslag tiU

Lag om ändring i lagen (1960:408)

om
behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1960:408) om behörighel
alt utöva läkaryrket

dels all 2 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels atl i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §'

Legitimation såsom läkare meddelas av socialstyrelsen.

Den som inom riket avlagt Den som inom rikel avlagt lä-

medicine licentiatexamen, så ock karexamen och fullgfort
av Ko

den som utom riket avlagt lakar- nungen föreskriven praktisk ut-

examen och härstädes genomgått bildning (allmäntfänstgöring), så

av Konungen föreskriven efterut- ock den som utom riket avlagt

bildning skall på ansökan erhålla läkarexamen och härstädes ge-

legitimation såsom läkare, om ej nomgålt av Konungen föreskriven

sådana omständigheter föreligga eflerulbildning skall pä ansökan

som enligt vad i denna lag sägs erhålla legitimation såsom läkare,

kunna föranleda att legitimation om ej sådana omständigheter före-

återkallas. ligga som enligl vad i denna lag

sägs kunna föranleda att legitimation återkallas.

Äger ulomlands examinerad läkare framstående skicklighet
och särskild klinisk erfarenhet, må Konungen medgiva, att legitimation såsom
läkare meddelas honom utan att han genomgått eflerulbildning som avses i andra
stycket.

7a§

Bestämmelserna i 3 §, 4 § första stycket samt 5 och 7 §§
om legitimation gälla även sådan behörighet som läkare som avses i I § bj och
ej.

9 §

Begränsad behörighet all utöva läkaryrket meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av socialslyrelsen.

1 Senaste lydelse 1971:621.

2 Sena.ste lydelse 1971:621.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

För utövning av läkaryrket inom tjänsteläkardistrikt
intill riksgränsen må begränsad behörighet meddelas atl gälla den som vid
varje tidpunkt uppehåller tjänst, motsvarande svensk tjänsteläkar-befattning, i
angränsande läkardistrikt i Finland eller Norge.

Föreslagen lydelse

För utövning av läkaryrket inom läkardistrikt intUl riksgränsen
må begränsad behörighel meddelas alt gälla den som vid varje tidpunkt
uppehåller tjänst, molsvarande svensk distriktsläkarbe-fattning, i angränsande
läkardistrikt i Finland eller Norge.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den I januari 1973.

Den som efler ikraftträdandet inom rikel avlägger medicine
licentiatexamen erhåller legitimation enligt äldre bestämmelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104

3) Förslag tUl

Lag om ändring i smittskyddslagen

(1968:231)

Härigenom
förordnas, all 5, 6, 7 och 22 §§ smiiiskyddslagen (1968:231)
skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har
sjukdomsfall inträffat inom etl hushåll och finns anledning befara, alt
allmänfarlig sjukdom föreligger, åligger det hus-hållsföreslåndaren alt,
såvida den sjuke icke är föremål för läkarbehandling, ofördröjligen underrätta
tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare. Har sjukdomsfall
inträffat på hotell, pensionat, internal, vandrarhem, vårdanstalt eller annan
inrättning eller på campingplats eller läger har föreståndaren motsvarande skyldighet.
Befälhavare på fartyg är uppgiflsskyldig i fråga om sjukdomsfall ombord på
fartyget.

Har sjukdomsfall inträffat inom ett hushåll och finns
anledning befara, alt allmänfarlig sjukdom föreligger, åligger det hus-hållsföreslåndaren
all, såvida den sjuke icke är föremål för läkarbehandling, ofördröjligen
underrätta distriktsläkare, stadsläkare eller molsvarande läkare. Har sjukdomsfaU
inträffat på hotell, pensionat, internal, vandrarhem, vårdanstalt eller annan
inrättning eller på campingplats eller läger har föreståndaren motsvarande skyldighet.
Befälhavare på fariyg är uppgiflsskyldig i fräga om sjukdomsfall ombord på
fartyget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Den som lider av ailmänfärlig sjukdom eller ulan att vara
sjuk för smitta av sådan sjukdom är skyldig att på anfordran av tjänsteläkare
låta undersöka sig av denne eller annan läkare lill vilken han hänvisas av
tjänsteläkaren och att tillhandahålla läkaren eller dennes biträde nödvändigt
undersökningsmaterial eller tillåta atl sådant tages. Vad nu sagts gäller även
den som av läkare misstankes lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta
därav.

Undersökning som avses i första enskilde.

Den som
lider av allmänfarlig sjukdom eller ulan all vara sjuk för smitta av sådan
sjukdom är skyldig att på anfordran av distriktsläkare låta undersöka sig av
denne eller annan läkare till vilken han hänvisas av distriktsläkaren och att
tillhandahålla läkaren eller dennes biträde nödvändigt undersökningsmaterial
eller tillåta att sådanl tages. Vad nu sagts gäller även den som av läkare
misstankes lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta därav, stycket skall
ske ulan kostnad för den

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 13

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Lider någon av allmänfariig Lider någon av allmänfarlig

sjukdom eller för han smitta därav sjukdom eller för han
smitta därav är han skyldig alt efter beslul av är han skyldig att efler beslul
av den tjänsteläkare, stadsläkare eller distriktsläkare, stadsläkare eUer molsvarande
läkare som förfall- motsvarande läkare låta inlaga sig ningsenligt äger deltaga
i hälso- för vård på sådant sjukhus eller vårdsnämndens sammanträden lå- sådan lilirällig
sjukvårdslokal som ta intaga sig för vård på sådant avses i sjukvårdslagen
eller som sjukhus eller sådan tillfällig sjuk- drives av staten, om han med
vårdslokal som avses i sjukvårds- hänsyn tUl faran för smittans lagen eller som
drives av staten, spridning icke kan behandlas i om han med hänsyn till faran
för öppen vård. smittans spridning inte kan behandlas i öppen vård,

Belräffande den som behandlas i öppen vård skall läkare
som avses i första stycket meddela erforderliga föreskrifter om isolering och
om inskränkning i hans verksamhel.

Vad i första och andra styckena sägs gäller även den som
av läkare misstankes lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta därav.

Beslul av läkare enligl denna paragraf skall underställas
hälsovårdsnämnden, om det begäres av den beslutet rör. Denne skall av läkaren
upplysas om sin rätl lUI sådan prövning. Läkarens beslul länder till efterrällelse
tUl dess hälsovårdsnämnden förordnar annorlunda. Nämnden får också självmant
pröva beslut som läkare meddelat enligt denna paragraf.

22 § '

Beträffande kommun som ej tillhör landstingskommun skall
vad i denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifler sägs om landstingskommun
gälla kommunen och, utom i fråga om Gotlands kommun, vad som sägs om länsläkare
gälla förste stadsläkaren, alll i den mån ej annat föreskrives.

Socialstyrelsen
kan förordna annan läkare att i distriktsläkares ställe fullgöra de
uppgifter som enligt denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter
ankommer på distriktsläkare. Socialstyrelsen kan efler ansökan befria förste
stadsläkare från de uppgifter som ankommer på honom i fråga om veneriska
sjukdomar och förordna länsläkare all fullgöra dessa.

1 Senaste lydelse 1970:48.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Tjänsteläkare och distriktssköterska skall biträda
hälsovårdsnämnden vid fullgörande av de uppgifter som åvilar nämnden enligt
denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter.

Föreslagen
lydelse

Distriktsläkare och distriktssköterska skall biträda
hälsovårdsnämnden vid fullgörande av de uppgifter som åvilar nämnden enUgt
denna lag eller med slöd därav meddelade föreskrifter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4) Förslag tUl

Lag om
ändring i lagen (1956:293)

om
ersättning åt smittbärare

Härigenom
förordnas, att 4 och 8 §§ lagen (1956:293) om ersättning ål smittbärare skall
ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Är den liU
ersättning berättigade inlagen å sjukhus, som i lagen om allmän försäkring omförmäles,
skall ersättningen för 'inkomstbortfall minskas med fem kronor för dag, dock
med högst hälften av ersättningens belopp. Det lägsta ersättningsbeloppet till
den, som sladigvarande sammanbor med eget eller makes barn eller fosterbarn
under tio år, skall för lid då han är inlagen å sjukhus utgöra åtta kronor för
dag.

Är den
till ersättning berättigade intagen å sjukhus, som i lagen om allmän
försäkring omförmäles, skall ersättningen för inkomstbortfall minskas med tio
kronor för dag, dock med högst hälften av ersättningens belopp. Det lägsta
ersättningsbeloppet lill den, som stadigvarande sammanbor med eget eller makes
barn eller fosterbarn under tio år, skall för tid då han är intagen å sjukhus
utgöra åtta kronor för dag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8 §

Framställning om ersättning skaU göras skriftligen och
senast inom två år från den dag ersättningen avser, vid äventyr att rätlen lill
ersättning förloras.

Vid framställningen skall fogas Vid framställningen skall fogas

av myndigheten eller tjänsteläka- av myndigheten eller
distriktsläkaren utfärdat bevis om ingripandel. ren utfärdat bevis om
ingripandet.

Därest den som gör framställning om ersättning för
inkomstbortfall under tiden för ingripandel äger uppbära ersättning, som i 5 §
avses, eller lön, som utgår av allmänna medel, skall framställningen däriämle
innehålla av sökanden på heder och samvete avgiven försäkran angående den
ersättning och lön han äger uppbära under nyssnämnda lid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

' Senaste lydelse 1971:899. Sena.ste lydelse 1959:588.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1954:579)

om nykterhetsvård

Härigenom
förordnas, all 6§ lagen (1954:579) om nyklerhetsvård' skall ha nedan angivna lydelse.-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Om i
kommunal nykterhetsnämnd icke finnes ledamot, som är läkare, skaU vederbörande
tjänsteläkare eller, i kommun med stadsläkare eller motsvarande läkare, denne
närvara vid nämndens sammanträden, i den mån han icke hindras av andra
tjänsteåligganden. Han skall därvid äga rätt att deltaga i överläggningarna
samt att få sin mening antecknad till protokollet.

1 kommun med mer än en stadsläkare skall vad sålunda stadgas
gälla förste stadsläkaren.

Är
behovet av medicinsk sakkunskap ej tillgodosett inom kommunal
nykterhetsnämnd, bör nämnden anlita biträde av person med sådan sakkunskap.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

Lagen omtryckt 1971:307.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:428)

om ympning mot smittkoppor

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1958:428) om ympning
mol smittkoppor

dels all i 7 och 17 §§ ordet
"medicinalstyrelsens" skaU bytas ul mot "socialstyrelsens",

dels att
8 och 13 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

plikten.

Värnpliktig
som hyser allvarliga betänkligheter mot ympning må ock, efter därom gjord
ansökan, av försvarets sjukvårdsstyrelse befrias från ympningsplikt enligl 3 §,
om del under föreliggande omständigheter tinnes kunna medgivas. Vid ansökan
skola fogas de handlingar som sjukvårdsstyrelsen föreskriver.

Vill
någon, som hyser allvarliga betänkligheter mot ympning, att barn under hans
vårdnad skaU befrias från den i 2 § stadgade ymp-ningsplikten oaktat skäl ej äro
till uppskov eller undantag jämlikt 7 §, skall han göra ansökan härom hos
hälsovårdsnämnden i den kommun där barnet är kyrkobok-fört. Vid ansökan skall
fogas intyg av läkare vid organ för förebyggande barnavård eller tjänsteläkaren
i orten utvisande, alt skäl som nyss sagts ej föreligga saml atl sökanden vid
personlig inställelse inför läkaren blivil upplyst om ympningens betydelse. Är
ansökan rätteligen gjord, skall nämnden befria barnet från ympnings-

ViU någon,
som hyser allvarliga betänkUgheter mot ympning, att barn under hans vårdnad
skall befrias från den i 2 § stadgade ympningsplikten oaktat skäl ej äro till
uppskov eller undanlag jämlikt 7 §, skaU han göra ansökan härom hos
hälsovårdsnämnden i den kommun där barnet är kyrkobokfört. Vid ansökan skall
fogas intyg av läkare vid barnavårdscentral eller distriktsläkare i orten
utvisande, att skäl som nyss sagts ej föreligga samt att sökanden vid
personlig inställelse inför läkaren blivit upplyst om ympningens betydelse. Är
ansökan rätteligen gjord, skall nämnden befria barnet från ympningsplikten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

13 §

Del åligger hälsovårdsnämnden att vidtaga erforderliga ålgärder
för alt ympningsplikt, som ej avser personal vid krigsmakten, skall kunna
fullgöras.

2 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 104

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Ympning enligl 2, 3 eller 4 § som verkstäUes vid organ för
förebyggande barnavård eller av tfäns-teläkare eller annan som förordnats
därtill, så ock besiktning i anledning av sådan ympning, är avgiftsfri för den
ympade.

Intyg som i 8 § sägs skall tillhand

Föreslagen lydelse

Ympning
enligt 2, 3 eller 4 § som verkstäUes vid barnavårdscentral eller av
distriktsläkare eller annan som förordnals därtill, så ock besiktning i
anledning av sådan ympning, är avgiftsfri för den ympade, ahållas sökanden
kostnadsfritt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:104 19

7) Förslag tai

Lag om ändring i lagen (1962:381)

om allmän försäkring

Härigenom förordnas, atl 3 kap. 4 § och 19 kap. 4 § lagen
(1962:38 I) om allmän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

4 §'

Försäkrad som avses i 2 § sista stycket skall tillhöra
sjukpenningklass nr 1. Hel sjukpenning i denna klass utgör sex kronor för dag.
Övriga sjukpenningklasser och beloppet av hel sjukpenning för dag i varie klass
framgår av följande labell:

Sjuk-

Inkomsten av

förvärvsarbete

Sjuk-

penning-

uppgår för år

penning

klass

kr

m

till

men ej till

kr

kr

2

1800

2 600

6

3

2 600

3 400

7

4

3 400

4 200

8

5

4 200

5 000

9

6

5 000

5 800

10

7

5 800

6 800

12

8

6 800

8 400

14

9

8 400

10 200

16

10

10 200

12 000

19

11

12 000

14 000

22

12

14 000

16 000

25

13

16 000

18 000

28

14

18 000

21000

31

15

21 000

24 000

34

16

24 000

27 000

37

17

27 000

30 000

40

18

30 000

33 000

43

19

33 000

36 000

46

20

36 000

39 000

49

21

39 000

-

52

Av sjukpenningbeloppet i vae klass utgöra sex kronor
grundsjukpenning och återstoden litläggssjukpenning.

För dag då försäkrad åtnjuter För dag då försäkrad åtnjuter

sjukhusvård skall sjukpenning sjukhusvård skall
sjukpenning minskas med fem kronor, dock minskas med tio kronor, dock med högst
hälften av sjukpen- med högst hälften av sjukpenningens belopp. Minskningen
skall ningens belopp. Minskningen skall intill ell belopp av tre
kronor intUl ett belopp av tre kronor

' Senaste lydelse 1970:141.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ulan
hinder av vad i Iredje stycket stadgas utgör sjukpenningen vid sjukhusvård
lägst sex kronor för försäkrad som stadigvarande sammanbor med barn under tio
år till honom eller hans make eller till någon, med vilken han stadigvarande
sammanbor och med vilken han varit gift eller har eUer har haft barn.

Nuvarande lydelse anses belöpa på grundsjukpenning. I
övrigt skall minskningen i första hand anses belöpa på sådan del av
tilläggssjukpenning, som svarar mol inkomsi av anställning.

Föreslagen
lydelse anses belöpa på grundsjukpenning. 1 övrigt skall minskningen i första
hand anses belöpa på sådan del av tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst
av anställning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Avgift
till sjukförsäkringen enligl 1 § skaU ulgå med tre och en tiondels procent av
del belopp, vara avgiften skall beräknas. Av avgiften skola tio trettioendelar
användas till bestridande av de allmänna försäkringskassornas utgifter för
sjukvårdsersättning och återstoden lill bestridande av kassornas utgifter för lilläggssjuk-penning
i vad den svarar mol inkomst av anställning. Medlen fördelas mellan kassorna i
förhållande lill deras ulgifier för vartdera ändamålet under årel; och skola
därvid de utgifter för läkemedel, som åvUa kassorna, anses ingå i utgifterna
för sjukvårdsersättning. Konungen äger med riksdagen förordna, alt viss del
av de medel, som enUgl vad nu sagts skola tillgodoföras de allmänna
försäkringskassorna, i slällel skall ingå till en fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden,
vUken förvallas enligt grunder som fastställas i enahanda ordning.

Avgift
till sjukförsäkringen enligl 1 § skall ulgå med tre och två tiondels proceni
av del belopp, vara avgiften skall beräknas. Av avgiften skola tolv trettiotvående-lar
användas till bestridande av de allmänna försäkringskassornas utgifter för sjukvårdseisättning
och återstoden tiU bestridande av kas-.sornas utgifter för lilläggssjuk-penning
i vad den svarar mot inkomst av anställning. Medlen fördelas mellan kassorna i
förhållande till deras utgifter för vartdera ändamålet under året; och skola
därvid de utgifter för läkemedel, som åvUa kassorna, anses ingå i utgifterna
för sjukvårdsersäiining. Konungen äger med riksdagen förordna, atl viss del
av de rnedel, som enligt vad nu sagts skola tillgodoföras de allmänna
försäkringskassorna, i stället skall ingå lill en fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden,
vUken förvaltas enligt grunder som fastställas i enahanda ordning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

1 fråga om avgift som avser lid före ikraftträdandet
gäller 19 kap. 4 § i sin äldre lydelse.

Senaste lydelse 1970:567.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 21

8) Förslag tiU

Lag om
ändring i förordningen (1959:555)

angående
redares avgifter i vissa faU enligt lagen om allmän försäkring

Härigenom
förordnas, att 5 § förordningen (1959:555) angående redares avgifter i vissa
fall enUgt lagen om allmän försäkring' skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Av
avgiften till sjukförsäkringen skola tio trettioendelar användas till
bestridande av de allmänna försäkringskassornas utgifter för
sjukvårdsersättning och återstoden till bestridande av kassornas utgifter för lilläggssjuk-penning.

Av
avgiften till sjukförsäkringen skola tolv trettiotvåenddar användas lUl
bestridande av de allmänna försäkringskassornas utgifter för sjukvårdsersäiining
och återstoden till bestridande av kassornas utgifter för lilläggssjuk-penning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den I januari 1973.

1 fråga om avgift som avser tid före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

' Förordningen omtryckt 1962:397. Senaste lydelse 1970-.568.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:104 22

9)
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1954:243)

om
yrkesskadeförsäkring

Härigenom
förordnas, att 15 § lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring' skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

15 §

För
tid, då yrkesskada föranle- För tid, då yrkesskada föranle-

der
sjukhusvård, skall sjukpenning der sjukhusvård, skall sjukpenning

minskas med fem kronor för dag, minskas med tio kronor för dag,

dock med högst hälften av sjuk- dock med högst hälften av sjuk

penningens belopp. penningens belopp.

För skadad, som
stadigvarande sammanbor med eget eller makes barn eller fosterbarn under tio
år, utgör sjukpenningen vid sjukhusvård lägst , sex kronor för dag.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1973.

'
Lagen omtryckt 1962:408. Senaste lydelse 1971:882.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:104 23

10) Förslag tUl

Lag om ändring i förordningen (1969:653)

om bidrag från landsting och städer som ej deltager i
landsting till

bestridande av kostnadema för vård vid karolinska
sjukhuset

Härigenom förordnas, alt förordningen (1969:653) om bidrag
från landsting och städer som ej deltager i landsling lUl bestridande av
kostnaderna för vård vid karolinska sjukhusel skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Kungl. Maj:ts förordning om bi- Kungl. Maj:ts förordning
om bi

drag från landsting och städer som drag från landstingskommuner

ej deltager i landsting till bestri- och kommuner som ej tillhör

dande av kostnaderna för värd vid landstingskommun till bestridande

karolinska sjukhuset. av kostnaderna för vård vid karo-

linska sjukhuset.

Intages någon som är bosatt utanför Stockholms län på
karolinska sjukhusel för vård, som del enligl sjukvårdslagen den 6 juni 1962
(nr 242) åligger landslingskommun att ombesörja, skall den landslingskommun
inom vilken den intagne är bosatt tiU sjukhuset erlägga bidrag lUl kostnaderna
för vården enligt vad nedan sägs.

1 fråga om vård på annan avdelning vid karolinska sjukhusel
än radiumhemmet föreligger skyldighet atl utge vårdbidrag som avses i första
stycket endast under fömtsättning alt den på sjukhuset intagne antingen
insjuknat i den sjukdom vården avser under vistelse inom Slockholms län eller
fått hänvisning tiU sjukhuset för vård, som ej kan beredas på landstingskommunens
sjukhus. Närmare föreskrifler om sådan hänvisning meddelas av Konungen.

Vårdbidraget utgår för varie Vårdbidraget utgår för varje

värddag med det belopp, varmed vårddag med det belopp,
varmed

den för patienten tillämpliga vård- den för patienten tUlämpliga vård

avgiften på allmänt rum vid karo- avgiften på allmänt rum vid karo

linska sjukhusel överstiger tio kro- linska sjukhuset överstiger femton

nor. kronor.

Vad ovan föreskrives om lands- Vad ovan föreskrives om lands-

tingskommun äger motsvarande tingskommun äger motsvarande

lillämpning på stad som ej tillhör lillämpning på kommun som ej

landstingskommun. tUlhör landstingskommun.

Ulgår vårdbidrag, minskas vårdavgifien med motsvarande
belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11) Förslag till

Kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663)

Härigenom
förordnas, atl 9, 10, 13 och 14 §§ hälsovårdsstadgan (1958:663)
skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Om läkare och veterinär icke äro ledamöter i
hälsovårdsnämnd, skall tjänsteläkaren eller, i kommun med stadsläkare eller
motsvarande läkare denne respektive tjänsteveterinären eller stadsveleri-nären
närvara vid nämndens sammanträden, i den mån han icke hindras av andra tjänsleåUggan-den.
Han skall därvid äga deltaga i överläggningarna saml få sin mening antecknad tUl
protokollet.

I stad med mer än en stadsläkare eller stadsvelerinär skaU
vad sålunda stadgats gäUa förste stadsläkaren respektive förste stadsveterinären.

Om läkare och veterinär icke äro ledamöter i hälsovårdsnämnd,
skaU distriktsläkaren eller, i kommun med stadsläkare eller motsvarande
läkare denne respektive tjänsleveterinären eller sladsveleri-nären närvara vid
nämndens sammanträden, i den mån han icke hindras av andra tjänsteåligganden.
Han skall därvid äga dellaga i överläggningarna samt få sin mening antecknad liU
protokoUet.

I kommun med mer än en stadsläkare eller stadsveterinär
skall vad sålunda stadgats gäUa förste stadsläkaren respektive förste
stadsveterinären.

Finnes i kommun flera distriktsläkare, skall vad som föreskrives
om distriktsläkares deltagande i sammanträde med hälsovårdsnämnd avse den som
fullgör de uppgifter som enligt smittskyddslagen (1968:231) åligger distriktsläkare.
Har socialstyrelsen enligt 22 § andra stycket smittskyddslagen förordnat annan
läkare att i distriktsläkares ställe fullgöra de uppgifter som enligt nämnda
lag ankommer på distriktsläkaren gäller vad i denna stadga sägs om
distriktsläkare den läkaren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

I Senaste lydelse 1971:512.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:104

Nuvarande lydelse

10 §'

Föreslagen lydelse

25

opaginerad Kontrollera mot PDF

Vid hälsovårdsnämnds sammanträden äga följande
befattningshavare, även om de icke äro ledamöter eller suppleanter i nämnden, rätl
all närvara och deltaga i överläggningarna saml få sin mening antecknad till
protokollet, nämligen

länsläkaren
eller biträdande länsläkaren, dock ej såvitt avser hälsovårdsnämnd i stad med
stadsläkare, som är likställd med länsläkare.

länsläkaren eller biträdande länsläkaren, dock ej såvitt
avser hälsovårdsnämnd i kommun med stadsläkare, som är likställd med
länsläkare,

länshälsovårdskonsulenten, länsveterinären eller
biträdande länsveterinären, saml

tjänsteläkaren
eller stadsläkaren eller motsvarande läkare och tiänsleveterinären eller sladsveteri-nären,
om de icke på grund av vad i 9 § stadgas äro skyldiga alt närvara vid
nämndens sammanträden.

distriktsläkaren eller stadsläkaren eller molsvarande
läkare och tjänsleveterinären eller stadsveleri-nären, om de icke på grund av
vad i 9 § stadgas äro skyldiga all närvara vid nämndens sammanträden.

Hälsovårdsnämnd äger tillkalla särskild sakkunnig
alt deltaga i nämndens överläggningar.

13 §-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Hälsovårdsnämnd
skall årligen upprätta berättelse angående allmänna hälsotillståndet i
kommunen under nästföregående år samt angående nämndens verksamhet under
samma tid. Berättelsen skall avfallas i överensstämmelse med formulär, som
fastställes av socialstyrelsen i samråd med siatens livsmedelsverk.

Avskrift
av berättelsen skall före mars månads utgång i två exemplar tUlställas
länsläkaren och länsveterinären, dock att i vad avser stad med stadsläkare, Uk-ställd
med länsläkare, och stad med stadsveterinär, likställd med länsveterinär,
avskrift av berättelsen skaU före juni månads utgång tUlställas
socialstyrelsen respektive statens livsmedelsverk.

Avskrift
av berättelsen skall före mars månads utgång i två exemplar tUlställas
länsläkaren och länsveterinären, dock all i vad avser kommun, med stadsläkare,
likställd med länsläkare, avskrift av berättelsen skall före juni månads utgång
tUlställas socialslyrelsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Senaste lydelse 1968:407. 'Senastelydel.se 1971:512.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

På begäran
skall avskrift av berättelsen därjämte tillställas tjänstdäkaren eller
stadsläkaren eller motsvarande läkare och tjänsleveterinären eller stadsvelerinä-ren.

Föreskriven
lydelse

På begäran
skall avskrift av berättelsen däriämle tillställas distriktsläkaren eller
stadsläkaren eller molsvarande läkare och tjänsleveterinären eller stadsvelerinä-ren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

För att
biträda hälsovårdsnämnden i tillsynen över allmänna hälsovården samt i
övrigt tillhandagå nämnden skall stad med minst 40 000 invånare hava en
eller flera stadsläkare. Om så erfordras, bör även i annan kommun med minst
15 000 invånare finnas stadsläkare eUer molsvarande läkare. Sådan läkare antages
av hälsovårdsnämnden, om ej fuUmäktige förbehållit sig detta.

För atl biträda hälsovårdsnämnden i tillsynen
över allmänna hälsovården samt i övrigt tiUhan-dagå nämnden skall kommun med
minst 40 000 invånare hava en eller flera stadsläkare, såvida ej
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer medgiver undantag
härifrån. Om så erfordras, bör även i annan kommun med minsl 1 5 000
invånare finnas stadsläkare eller motsvarande läkare. Sådan läkare antages av
hälsovårdsnämnden, om ej fullmäktige förbehållit sig detta. TiU
hälsovårdsnämnds biträde skola därjämte i varje kommun finnas en eller
flera hälsovårdsinspektörer. Om särskUda skäl föreligga får Konungen eUer
myndighet som Konungen beslämmer medgiva undanlag härifrån.

TUl heltidsanställd hälsovårdsinspektör må antagas endast
den, som med godkända vitsord genomgått fastställd kurs för hälsovårdsinspektörer
eller som av socialstyrelsen på grund av annan utbUdning eller förvärvad
erfarenhet förklarats skickad att fullgöra på hälsovårdsinspektör ankommande
uppgifter.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1973.

Senaste lydelse 1971:512.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 27

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inföi-
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 7 juni 1972.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes
ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, GEIJER,
MYRDAL, MOBERG, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.

Chefen för socialdepartementet, slalsrådel Aspling,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
ändring i sjukvårdslagstiftningen, m. m. och anför.

1 Inledning

Socialstyrelsen redovisade i juni 1968 elt principprogram
för öppen vård. Sedan programmet remissbehandlats upprättade styrelsen en
promemoria i ärendet dagtecknad den 18 april 1969. I promemorian framhöll
socialstyrelsen bl. a. att genomförandet av vissa förslag i principprogrammet
krävde ändringar i sjukvårdslagstiftningen.

Kungl. Maj:t uppdrog den 29 maj 1969 åt överdirektören
Håkan Rahm att utreda och lägga fram förslag beträffande de författningsändringar
och övriga åtgärder som erfordrades från statsmakternas sida för alt göra det
möjligt att organisera den öppna vården utanför sjukhus i huvudsak enligl de
grunder som redovisats i socialstyrelsens principprogram och promemoria.

Rahm (i det följande kallad utredningsmannen) överlämnade
den 20 augusti 1971 ett betänkande. Den öppna läkarvården utanför sjukhus (Ds S
197 1:3). Utredningsmannen har haft överiäggningar med representanter för
socialstyrelsen, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri), Svenska landstingsförbundet. Svenska kommunförbundets
sjukvårdsdelegation, Sveriges läkarförbund och Svenska pro-vinsialläkarföreningen.

Förslag angående vidareutbildning och fördelning av läkare
m. m. lades fram för riksdagen år 1969 (prop. 1969:35, SU 1969:83, rskr
1969:215). Grundtanken bakom förslagel var alt läkarnas vidareutbUdning skulle
inordnas i den allmänna sjukvårdsplaneringen. Det förutsattes att praktiskt
taget aUa läkare skuUe gå igenom vidareutbildningen. Grundutbildningen för
läkare förkortades i det sammanhanget från sex och ett halvt år tUl fem och ell
halvt år. Bl. a. utgick de s. k. assistentljänstgöringarna om nio månader ur
den nya grundutbildningen, som leder fram tUl läkarexamen. Sådan examen
beräknas komma att avläggas första gången i början av år 1973.

Kungl. Maj:t uppdrog den 5 december 1969 ål
socialstyrelsen alt utreda och lägga fram förslag bl. a. beträffande de
ändringar i tjänslekon-struktionen för läkare som påkallades av förslagen i prop.
1969:35, de ändringar i behörighetsvillkoren såväl för utövande av läkaryrket
som för

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 28

olika slag av läkartjänster som föranleddes av dessa
förslag och införandel av läkarexamen saml de ändringar i sjukvårdslagstiftningen,
som föranleddes av ställningstagandena i dessa frågor.

Socialstyrelsen överlämnade den 15 september 1971
betänkandet Läkartjänster (SOU 1971:68). Socialstyrelsen har samrått med
representanter för universitelskanslersämbetet, Spri, Svenska
landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet och Sveriges läkarförbund.

Betänkandena har remissbehandlats.

Yttranden över utredningsmannens belänkande har avgetts av
socialstyrelsen, statens bakteriologiska laboratorium, riksförsäkringsverket, rikspolisstyrelsen,
socialuiredningen, psykiatriska nämnden, länsstyrelserna i Södermanlands,
Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län,
försvarets sjukvårdsstyrelse, Spri, samtliga landstings förvaltningsutskott,
Göteborgs kommun, Malmö sjukvårdsstyrelse, Svenska landstingsförbundet, Svenska
kommunförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges
läkarförbund, Svenska läkaresällskapet. Svensk sjuksköterskeförening. Svenska
sjukhusens och landslingens tjänslemannaförbund, Svenska barnmorske-förbundel.
Riksförbundet för allmän hälsovård. Svenska liälsovårdstjäns-temannaförbundel,
Svenska nyklerhetsvårdsförbundet, Försäkringskasseförbundel och Svenska hälso-
och sjukvårdens tjänstemannaförbund.

Över socialstyrelsens betänkande har efler remiss
yttranden avgelts av hovrätten över Skåne och Blekinge, universitetskanslersämbetel,
försvarets sjukvårdsstyrelse, riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsslyrelsen,
arbetsmedicinska inslilulet, socialuiredningen, psykiatriska nämnden,
länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Kopparbergs och Norrbottens län, direktionen för karolinska sjukhuset,
direktionen för akademiska sjukhusel i Uppsala, samtliga landstings
förvaltningsutskott, Göteborgs kommun, Malmö sjukvårdsstyrelse. Svenska
landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), SACO, Sveriges läkarförbund. Svenska läkaresäUskapet, Svensk sjuksköterskeförening.
Svenska barnmorskeförbundet. Svenska sjukhusens och landstingens tjänslemannaförbund,
Försäkringskasseförbundel och Sveriges förenade studentkårer. Några remissinstanser
har bifogat yttranden som de inhämtat. Yttrande har därjämte avgelts av
AT-gruppen i Lund och Nordiska rådels svenska delegation.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 29

2 Gällande ordning

2.1 Behörighetsregler för läkare

2.1.1 Svenska bestämmelser

Enligt lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket
(ändrad senast 1971:1169) är den behörig att utöva läkaryrket som innehar
legitimation som läkare (1 §). Legitimation meddelas av socialstyrelsen. Den
som avlagt svensk medicine licentiatexamen skall på ansökan erhålla
legitimation, om inte sådana omständigheter föreligger som enligl lagen kan
föranleda all legitimationen ålerkallas. Även den som avlagt läkarexamen ulomlands
och sedan genomgått föreskriven kompletterande utbildning i Sverige skall på
ansökan erhålla legitimation (2 § första och andra slyckel).

En särskild undanlagsbestämmelse medger, att läkare som
examinerats ulomlands och som har framstående skicklighet och särskild klinisk
erfarenhet kan legitimeras som läkare även utan att ha genomgått kompletterande
utbildning (2 § Iredje stycket).

Behörighel att utöva läkaryrket kan i vissa fall också
tillkomma personer som inte blivil legitimerade. Sålunda är den behörig att
utöva läkaryrket, som är förordnad alt uppehålla statlig eller kommunal
läkartjänst eller att Ijänslgöra som extra läkare eller som amanuens vid klinik
eller poliklinik, där medicinsk undervisning bedrivs (1 §). Förordnande som
medför behörighet atl utöva läkaryrket, meddelas av socialstyrelsen eller,
efter styrelsens bemyndigande, av sjukvårdsstyrelse, sjukhusdireklion eller
annan myndighet (8 §).

Kungl. Maj:l eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande,
socialstyrelsen kan vidare meddela begränsad behörighel atl utöva läkaryrket (1
§). Sådan begränsad behörighet har t. ex. tilldelats vissa läkare i Finland och
Norge för tjänstgöring i rikets gränstrakter.

Har en legitimerad läkare genom dom som vunnit laga kraft
övertygats om vissa allvariigare brott, kan socialstyrelsen återkalla hans
legitimation, om han genom brotiet visat atl han inte är skickad atl utöva läkaryrket
(3 §). Delsamma gäller om legitimerad läkare visal grov oskicklighet vid
utövning av läkaryrket eller på annal sätt visal sig uppenbart olämplig som
läkare ulan att han för den skull gjort sig skyldig till allvarligare brott (4 §).
Vidare gäller bl. a., att legitimerad läkare, som blir psykiskt sjuk och därför
är ur stånd atl nöjaktigt utöva läkaryrket, genast kan berövas legitimationen
(5 §).

En läkare som av Kungl. Maj.t eller socialstyrelsen
förordnats som innehavare av viss läkartjänst får inte berövas legitimationen
så länge han innehar tjänsten. Legitimation kan dock återkallas för lid, då
läkaren på grund av ådömd suspension inte är i tjänsl (6 §). Läkare som
berövats sin legitimation skall på begäran återfå legitimationen, när
förhållandena medger detta (7 §).

I fråga om läkare som erhållit behörighel alt utöva läkaryrket
på annal säll än genom legitimation finns inle några beslämmelser om förlust av

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 30

behörigheten.

I behörighetslagen ges ingen definition av begreppet
utövning av läkaryrket. I princip står det även icke läkare fritt all verka på hälso-
och sjukvårdens område. 1 syfte alt minska riskerna för kvacksalveri finns
lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhel på hälso- och
sjukvårdens område (kvacksalverilagen, ändrad senast 1971:624). Dess
bestämmelser gäller inte behöriga läkare eller andra yrkesutövare på hälso- och
sjukvårdens område, som är stäUda under socialstyrelsens tillsyn (1 § andra
stycket). 1 kvacksalverilagen ges vissa begränsningar i rätten att undersöka
och behandla sjuka mot ersättning. Bl. a. är behandling av vissa allvarliga och
smittsamma sjukdomar förbjuden. Rådgivning per korrespondens ulan personlig
undersökning av den hjälpsökande har också bedömts innefatta så stora risker
att verksamheten förbjudils (2 §). En viktig bestämmelse i kvacksalverilagen
är vidare, atl ingen får utge sig för att vara läkare utan alt så är fallet (6
§ andra stycket).

Begreppet läkare definieras i den allmänna läkarinslruklionen
(1963:341, ändrad senast 1970:706). Enligl denna förslås med läkare alla, som
har behörighet att utöva läkaryrket (1 §). Instruktionen anger vad som åligger
läkaren, oavsett om han är i allmän tjänst eller utövar läkaryrket enskilt. Han
skall sålunda bl. a. behandla patienten i överensstämmelse med vetenskap och
beprövad erfarenhet (3 §). Vidare skall han följa socialstyrelsens föreskrifter
(2 §). Läkare som åsidosätter sina skyldigheter kan, om gärningen inte är
straffbelagd särskilt, dömas till böter eller fängelse (10 §).

2.1.2 Det nordiska samarbetet

Den 18 juni 1965 undertecknades en överenskommelse mellan
Danmark, Finland, Norge och Sverige om gemensam nordisk arbetsmarknad för
läkare. Överenskommelsen trädde i kraft den 10 augusti 1966. 1 inledningen till
överenskommelsen uttalas bl. a. atl de fördragsslutande staterna anser atl den
grundläggande utbildningen för läkare är i stort sell likvärdig i respektive
stater och all så enhetlig utformning som möjligt av läkarutbildningen i de
nordiska staterna bör åstadkommas saml all staterna vill eftersträva så
enhetlig lagstiftning som möjligl i fråga om medicinalpersonal.

Enligl överenskommelsen skall medborgare i
fördragsslutande stat, som avlagt dansk laegevidenskabelig embedseksamen och
fullgjort föreskriven turnusljänstgöring eller finsk medicine licentiatexamen
eller norsk medisinsk embelseksamen och fullgjort föreskriven turnusljänstgöring
eller svensk medicine licentiatexamen och som i följd därav vunnit och
fortfarande äger obegränsad legitimation såsom läkare i den stat, där examen
avlades, äga rält att under i överenskommelsen angivna förulsätlningar vinna
legitimation som läkare i övriga fördragsslutånde stater. Samma rätl skall ocksä
tillkomma medborgare i fördragsslutande siat, som avlagt läkarexamen i
icke-nordisk stat och som vunnit och

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 31

fortfarande äger obegränsad legitimation i nordi.sk
stat.

Såsoni villkor för meddelande av legitimation får fördragsslutånde
stal kräva, all läkaren visar sig ha inhämtat erforderliga kunskaper angående
där gällande medicinalförfaltningar.

Varie fördragsslutande stal kan med en uppsägningstid av
sex månader säga upp överenskommelsen alt upphöra den I juli eller den 1
januari.

Med omedelbar verkan kan vidare varie fördragsslutande
stat sätta överenskommelsen ur kraft i förhållande till en eller flera av de
övriga staterna i händelse av krig eller krigsfara eller om andra särskilda
nationella eller internationella förhållanden gör del nödvändigt. Vederbörande
staters regeringar skall omedelbart underrättas om beslutet.

Efler rekommendation av Nordiska rådel (1962:26)
tillsattes år 1963 en nordisk arbetsgrupp för utredning av frågan om
genomförande i de nordiska länderna av enhetliga regler rörande
specialistbehörighet för läkare. Den 22 februari 1965 avlämnade arbetsgruppen
belänkande med förslag till överenskommelse i ämnet mellan Danmark, Finland,
Norge och Sverige (Nordisk udredningsserie 1964:1). Förslagel innehåller bl. a.
följande beslämmelser.

För att läkare i fördragsslutånde stat skall erhålla rält
alt för allmänheten tillkännage alt han är specialist inom visst område av
läkarvetenskapen specialistkompetens skall de förutsättningar vara
uppfyllda som anges i överenskommelsen. Dessa innebär att sökande skall ha
genomgått vidareutbildning, bestående av dels en allmän ulbildningsperiod,
dels huvudutbildning inom den specialitet vari specialistkompetens söks, och
dels sidoutbildning inom annan specialitet som är av betydelse för den sökta
kompetensen. Därjämte skall prövning i någon form ha skett av atl sökanden
förvärvat de kunskaper som krävs.

Huvudutbildningen och sidoutbildningen skall fullgöras
efter det sökanden vunnit obegränsad legitimation som läkare och omfatta tjänstgöring
vid sjukhus under minst fyra år. Vidare meddelas närmare regler om hur
utbildningen skall förvärvas.

Har den som söker specialistkompetens i en
fördragsslutande stal redan förvärvat sådan kompetens i annan fördragsslutande
stal, skall han äga erhålla samma räll i den förstnämnda staten under
förutsättning, alt han vunnit och alltjämt äger obegränsad behörighet som
läkare i denna stat samt att ifrågavarande område av läkarvetenskapen där är
erkänt som specialitet enligt de beslämmelser som reglerar läkares rält alt
beteckna sig som speciaHst. Härifrån får dock fördragsslutande stat föreskriva
undantag belräffande medborgare i staten som ansöker om specialistkompetens
inom åtta år från överenskommelsens undertecknande.

Förslagel har ännu inte lett lill överenskommelse.

2.2 Läkartjänsternas utformning m.m.

Enligl sjukvårdslagen (1962:242, ändrad senast 1971:667)
utgör vae landstingskommun och kommun som inle tillhör landstingskommun etl
sjukvårdsområde (1 § 1 mom.). (Med landstingskommun avses i det

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 32

följande också sådan kommun som inte tillhör landslingskommun
om inle annat anges.) Det åligger landstingskommun alt sörja för både öppen och
sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd av dem som är bosatta
inom sjukvårdsområdet, om inte behovet av sädan vård tUlgodoses på annat sätt
(3 § första stycket). Landslingskommun har också viss skyldighel all ge vård åt
dem som vistas inom sjukvårdsområdet utan alt vara bosatta där (3 § andra
stycket).

Med sluten vård avses i lagen sådan vård för sjukdom,
skada, kroppsfel eller barnsbörd som fordrar intagning på sjukhus. Vård som
meddelas åt annan än den som är intagen pä sjukhus kallas öppen vård (2 § 1
mom.). Öppen vård får inte bedrivas på sådanl sätt atl den inkräktar på den
slutna vården (4 § första stycket).

För öppen läkarvård utanför sjukhus skall landslingskommun
vara indelad i läkardistrikt (4 § andra stycket). I varie läkardistrikt i
landstingskommun och i Gotlands kommun skall finnas minst en provinsialläkare.
Dessutom får anställas biträdande och extra provinsialläkare. 1 kommun som
inte tillhör landstingskommun skall finnas minst en stadsdislriklsläkare i vae läkardislrikl.
Delta gäller dock inle Gollands kommun (15 §).

Provinsialläkare utnämns av Kungl. Maj:l genom fullmakt.
Socialstyrelsen uppför därvid de fyra med avseende på förtjänst och
skicklighet främsta sökandena på förslag i den ordning som de bör komma i fråga
lill tjänsten. Sjukvårdsstyrelsen skall beredas tillfälle yttra sig över
förslaget. Socialslyrelsen avger därefter förord för en av dem som uppförts på
förslaget (18 § 1 mom.).

Biträdande provinsialläkare förordnas av
sjukvårdsstyrelsen för viss lid eller tills vidare. Förslag lUI ledig tjänst
lämnas av sakkunniga som utses av socialstyrelsen. På förslaget skall uppföras
de tre med avseende på förtjänst och skicklighet främsta sökandena i den
ordning de bör komma i fråga till tjänsten. Sedan sjukvårdsstyrelsen hört den
provinsialläkare som innehavaren av tjänsten närmast skall vara underställd
skall styrelsen förordna en av de sökande som uppförts på förslaget (18 § 2
mom.).

Exlra provinsialläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen för
viss tid. För den som inte är behörig atl utöva läkaryrket meddelas dock
förordnandet av socialstyrelsen eller efter styrelsens bemyndigande av
sjukvårdsstyrelsen. 1 vissa fall skall sakkunniga anlitas vid tillsättningen
(18 § 3 mom.).

Stadsdislriklsläkare anlas av sjukvårdsstyrelsen om inle
kommunfullmäktige förbehållit sig detta (19 §).

Vid varie sjukhus skall finnas läkare som är ansvarig för
sjukvården inom det verksamhetsområde som anförtrotls honom. Sådanl verksamhetsområde
får också omfatta sjukvård utanför sjukhuset (16 § 1 mom.). Dessa läkare
benämns vid lasarett överiäkare, vid sjuksluga sjukstuguläkare samt vid
sjukhem sjukhemsläkare eller överläkare (16 § 2 mom.).

För atl fullgöra viss del av överiäkares åligganden får
anställas biträdande överiäkare. Dessutom får underläkare och
extra läkare

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 33

anställas för atl biträda i sjukvården. Vidareutbildning
av läkare sker för närvarande på sådana underordnade tjänster inom den
offentliga sjukvården. Dessa tjänster är dock inte reserverade för
utbildningsändamål. Det sjukvårdsmässiga behovet avgör om tjänsten skall
inrättas. Exlra läkare får också, om särskilda skäl föreligger, anställas för
alt fullgöra överiäkaruppgifter. Med undanlag för föreskrifterna om
tjänstetillsättning skall bestämmelserna om överläkare tillämpas på sådan
läkare, om annat inte föreskrivs (16 § 3 mom.).

Överiäkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen tills vidare.
Socialstyrelsen skall vid tillsättning av överläkare uppföra de fyra med
avseende på förtjänst och skicklighet främsta sökandena på förslag. Därvid
skall särskild hänsyn tas tUl om sökanden kan åberopa framstående skicklighet,
visad genom berömvärd tjänstgöring på sjukhus, eller grundlig utbildning, eller
väl vitsordat vetenskapligt forskningsarbete. Efler att ha hört vederbörande
direktion förordnar sjukvårdsstyrelsen en av dem som uppförts på förslaget lill
överläkare (20 § I mom.).

Biträdande överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelse
eller, efter styrelsens bemyndigande av direktion, lUls vidare eller för viss
tid. Förordnande som meddelats för viss tid får förlängas. Förslag görs upp av
sakkunniga som socialstyrelsen utser. På förslagel skaU uppföras de tre med
avseende på förtjänst och skicklighet främsta sökandena. Samma
befordringsgrunder som vid tillsättning av överläkartjänst skall iakttas. Sedan
sjukvårdsstyrelsen hört den överläkare som tjänsten närmast skall vara
underställd och direktionen för sjukhusel skall styrelsen förordna'en av de
sökande på förslaget till tjänsten (20 § 2 mom.).

Underläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen eller, efler
styrelsens bemyndigande, av direktion för högsl tre år. Vid tillsättningen liilämpas
samma förfarande som för biträdande överläkare (20 § 4 mom.). Om förordnandet
meddelats för kortare tid än tre år, får det förlängas så att den sammanlagda
liden för förordnandet blir högst tre år. Ytterligare förlängning får inte ske
utan socialstyrelsens medgivande. Socialslyrelsen kan föreskriva att
förordnande på viss underläkartjänst får meddelas endast för kortare tid än tre
år. Styrelsen kan vidare föreskriva alt den som innehaft underläkartjänsl under
tre år inle får förordnas på annan underläkartjänsl vid samma klinik eller, om sjukhusel
inle är uppdelat på kliniker, vid samma sjukhus. Begränsningarna i
förordnandetiden har tillkommit för att få cirkulation på tjänsterna med hänsyn
tUl utbUdningsbehovet.

Exlra läkare som skall fullgöra åligganden som överläkare
förordnas av sjukvårdsstyrelsen på viss tid. Annan extra läkare förordnas av
sjukvårdsstyrelsen eller, efler styrelsens bemyndigande, av direktion för viss
tid. Vid tillsättning av sådan läkare tillämpas i regel samma förfarande som
för biträdande överiäkare. Belräffande den som inte har behörighel att utöva läkaryrket
meddelar socialslyrelsen eller, efler styrelsens bemyndigande,
sjukvårdsstyrelse eller direktion förordnandet.

Närmare föreskrifler om läkares åligganden och
tillsättning av läkartjänster m. m. ges i sjukvårdskungörelsen (1970: 703). 3
Riksdagen 1972. 1 saml Nr 104

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 34

Kompetenskraven för olika slag av läkartjänster regleras
genom bestämmelser i kungörelsen (1915:5 59) angående villkor för behörighet
till vissa civila läkarbefaltningar (ändrad senast 1968:233). För behörighel lill
tjänsl som provinsialläkare, biträdande provinsialläkare eller
stadsdistriktsläkare krävs förutom legitimation minst åtta månaders tjänstgöring
som underordnad läkare vid offentlig eller enskild sjukvårdsinrättning (1 §).
För behörighet tiU överläkarljänst krävs förutom legitimation minst tre års tjänsteårsberätligad
tjänstgöring vid lasarett eller motsvarande eller för överläkare i psykiatrisk
sjukvård tre år och fyra månaders sådan Ijänstgöring (3 § I mom.).

I kungörelsen anges också vissa ytterUgare krav på
tjänstgöringen. För behörighel till tjänsl som biträdande överiäkare gäller
samma villkor som för överiäkartjänst (3 § 2 mom.). För befattning som underiäkare
har inte uppställts några särskilda krav utöver legitimation.

För tillsättning av vissa läkartjänster vid sjukhus som
meddelar undervisning förblivande läkare finns avvikande beslämmelser i
kungörelsen (1970:704) om kommunala undervisningssjukhus. Även läkartjänst som
är förenad med akademisk lärarbefaltning tillsätts efter andra regler.

Sjukvårdsstyrelses beslut om tillsättning av överläkarljänst
överklagas genom kommunalbesvär. Socialstyrelsens förslag angående vilka fyra
sökande som skall komma i fråga lill tjänsten saml sjukvårdsstyrelsens och
direktionens beslut i fråga om tillsättning av övriga läkartjänster överklagas
genom förvaltningsbesvär (34 § 1 mom. sjukvårdslagen).

Den sjukvårdande verksamheten i landstingskommun eller
kommun som inte tillhör landstingskommun leds av en sjukvårdsstyrelse (9 § 1
mom.).

Om ärende av större vikt skaU behandlas på sammanträde med
sjukvårdsstyrelse skall beroende på ärendets art antingen en överläkare eller
en provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare kallas till sammanträdet.
Läkaren har rätt att delta i överläggningarna men inte i besluten och att få
sin mening antecknad lill protokollet. Styrelsen skall för viss tid utse en
överläkare och en provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare inom
sjukvårdsområdet att stå tiU förfogande för detta ändamål (9 § 3 mom. tredje
stycket).

Tillsynen över och ansvaret för förvaltningen av sjukhus
utövas närmast under sjukvårdsstyrelsen av en direktion. Direktion får vara
gemensam för två eller flera sjukhus. Den kan ulöver sjukhusförvaltning
anförtros andra molsvarande uppgifler inom sjukvården. Huvudmannen får besluta
all sjukvårdsstyrelsen skaU vara direktion (11 § 1 mom.).

Överiäkare, sjukstuguläkare och sjukhemsläkare samt provinsialläkare
som lyder direki under direktion skall kallas tiU sammanträde med direktion vid
handläggning av ärende som angår hans verksamhetsområde. Läkaren har därvid
rätt all delta i överiäggningarna men inte i besluten och att få sin mening antecknad
tiU protokoUet (12 § andra stycket).

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 ''"'-' 35

2.3 Tjänsteläkarbegreppet

I allmänna läkarinslruklionen (1963:341, ändrad senast
1970:706) finns bestämmelser om tjänsteläkare. Med tjänsteläkare förstås
provinsialläkare, biträdande provinsialläkare, extra provinsialläkare och stadsdislriklsläkare
(11 §).

I flera lagar och andra förfallningar finns föreskrifler
om särskilda åligganden för tjänsteläkare.

Enligl smUtskyddslagen (1968:231, ändrad senast 1971:642) skaU
hushållsföreståndaren ofördröjligen underrätta tjänsteläkare, stadsläkare eller
motsvarande läkare om del kan befaras alt någon inom hushållet lider av allmänfariig
sjukdom och inte behandlas av annan läkare (5 §).

Den som lider av allmänfariig sjukdom eller ulan alt vara
sjuk för smitta av sådan sjukdom är skyldig att på anfordran av tjänsteläkare
låta undersöka sig av denne eller av annan läkare som Ijänsteläkaren anvisar.
Den sjuke är också skyldig all lämna läkaren nödvändigt undersökningsmaterial
eller tillåta att sådant las (6 §).

Lider någon av aUmänfarlig sjukdom eller för han smitta av
sådan sjukdom är han skyldig att efler beslul av tjänsteläkare, stadsläkare
eller molsvarande läkare som författningsenligt äger della i hälsovårdsnämndens
sammanträden låta sig tas in för vård på sjukhus om han med hänsyn till risken
för atl smittan sprids inte kan behandlas i öppen vård. Om han behandlas i
öppen vård skall läkaren meddela behövliga föreskrifter om isolering och
inskränkning i hans verksamhet. Den nämnda bestämmelsen gäller också den som
läkare misstänker lida av aUmänfarlig sjukdom eller föra smitta av sådan
sjukdom (7 §).

Tjänsteläkare skall biträda hälsovårdsnämnden vid
fullgörande av dess uppgifter enligt smiiiskyddslagen (22 §).

I lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare (ändrad
senast 1971:11 13) stadgas bL a. att vid framställning om ersättning ål
tillfällig smittbärare som underkastas observation, isolering eller annan
inskränkning i arbetet skall fogas bevis om ingripandet utfärdat av
vederbörande myndighet eller tjänsteläkaren (8 §).

Enligl föreskrifl i hälsovårdsstadgan (1958:663, ändrad
senast 1971:1141) bör läkare om möjligl vara ledamot i hälsovårdsnämnden (7 §).
Om så inte är fallet skall tjänsteläkare eUer i kommun med stadsläkare eller molsvarande
läkare, denne närvara vid nämndens sammanträden, i den mån han inle hindras av
andra tjänsteåligganden. Han skall därvid delta i överiäggningarna och få sin
mening antecknad lill protokollet (9 §). Dessa läkare har rätt att närvara vid
nämndens sammanträden även om skyldighet inte föreligger atl göra del (10 §).

På begäran skall hälsovårdsnämnden tillställa Ijänsteläkaren
och motsvarande läkare avskrift av den åriiga berättelse om det allmänna
hälsotillståndet i kommunen och om nämndens verksamhet som skall upprättas (13
§ Iredje slyckel).

I lagen (1954:579) om nykterhetsvård (omtryckt 1971:307)
föreskrivs all läkare om möjligl bör vara ledamot av nykterhetsnämnden (5 §).
Om

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 36

i nämnden inte finns ledamot som är läkare skall
tjänsteläkaren eller i kommun med stadsläkare eller motsvarande läkare, denne
närvara vid nämndens sammanträden i den mån han inle hindras av andra
tjänsteåligganden. Han har ratt alt delta i överläggningarna och få sin mening
antecknad lill protokollet (6 §).

Enligt lagen (1958:428) om ympning mot smittkoppor skall
barn ympas före utgången av det kalenderår under vilket del fyller fyra år (2 §).
Barnet kan befrias från skyldigheten om föräldrarna hyser allvarliga
betänkligheter mol ympning. Föräldrarna skall då ansöka om befrielse häl.sovårdsnämnden
och bifoga intyg av läkare vid organ för förebyggande barnavård eller
tjänsteläkare i orten (8 §). Intyget tillhandahålls kostnadsfritt. Ympning som
utförs vid barnavårdscentral eller av tjänsteläkare är avgiftsfri (13 §).

2.4 Inrättande av läkartjänster

Läkartjänst i läkardistrikt eller tjänst som överläkare,
biträdande överläkare, underläkare eller extra läkare får inte inrättas ulan
socialstyrelsens medgivande. Läkare i läkardistrikt får dock anställas som
extra läkare på sjukhus och läkare på sjukhus anställas som exlra provinsialläkare
under högst tre månader samma kalenderår utan sådanl medgivande. Medgivande
alt inrätta andra läkartjänster än som provinsialläkare och överläkare får
tidsbegränsas om del finns skäl därtill. Medgivande att inrätta tjänsl som
extra provinsialläkare eller exlra läkare får lämnas endasl för begränsad lid
(17 § sjukvårdslagen).

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 37

3 Förslagen

3.1 Behörighetsregler för läkare

Enligt socialstyrelsens mening måste behörigheten atl
verka som läkare regleras redan från den tidpunkt då läkaren tidigast kan vara
yrkesverksam, dvs. i omedelbar anslutning till läkarexamen. Om man stannar för
all reglera den grundläggande behörigheten atl utöva läkaryrket redan i
anslutning tUl läkarexamen måsle den nuvarande innebörden av läkarlegilimationen
ändras. Socialslyrelsen anser att en mera ingående granskning av
behörighetsfrågan än den som ägde rum i samband med förarbetet till 1969 års
reform av läkarnas grundutbildning och vidareutbildning därför bör ske.

Den möjlighet som legitimationsordningen ger samhället all
kontrollera läkarverksamheten och i vissa fall la ifrån läkaren rätten att
utöva yrket måste enligt styrelsens mening finnas även i fortsättningen. För detla
ändamål behövs dock inget särskUt legitimalionsförfarande. 1 slällel för all återkaUa
legitimationen kan man dra in den behörighet som tUlkommer läkaren.

Styrelsen framhåller, alt begreppet
"legitimerad" för läkare och vissa andra befattningshavare inom medicinalväsendet
har fått hävd som bevis för att vederbörande har den utbildning för sin uppgift
som samhället anser erforderlig för atl utöva yrket i fråga. Såväl för allmänhelen
som för myndigheter har det varit av värde att på detla säll kunna skilja den
kvalificerade yrkesutövaren frän andra som använder samma yrkesbeteckning men
saknar en av samhället erkänd ulbildning. Styrelsen anser emellertid att läget
numera är ell annal än tidigare i fråga om läkare. Förutom all gränsen rent
allmänt skärpts mellan den erkända läkarverksamheten och lekmännens verksamhel
inom hälso- och sjukvården har läkarliteln nämligen blivit lagligen skyddad
genom bestämmelsen i 6 § kvacksalverilagen, som anger att ingen får kalla sig
läkare utan att vara behörig atl utöva läkaryrket.

Fullgjord grundutbildning utgör enligt socialstyrelsens
uppfattning en tillräcklig generell garanti för all kraven för behörighet som
läkare blir tillgodosedda.

Styrelsen förordar all legilimalionsordningen för läkare
avskaffas och att begreppet legitimation utgår ur lagstiftningen. Så snart
någon avlagt svensk läkarexamen eller på annat säll förvärvat en utbildning som
av socialslyrelsen bedöms ha motsvarande värde, skall vederbörande automatiskt
anses behörig som läkare och därmed ställas under socialstyrelsens tillsyn.
Socialstyrelsen föreslår därför alt den nödvändiga kontrollen av
läkarverksamheten i fortsättningen garanteras genom en enkel registrering hos
styrelsen av alla behöriga läkare.

Socialslyrelsen framhåller, alt den behörighel som bör
följa på avlagd läkarexamen inte kan ges samma vidsträckta innebörd som nu
följer av läkarlegilimationen. Permanent och oinskränkt behörighet i den mening
legitimationen nu ger bör tilldelas läkaren försl sedan han fullgjort sin vidareutbUdning,
dvs. aUmäntjänstgöring och fortsatt vidareutbUdning.

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 38

Även om den med läkarexamen förenade behörigheten bör ha
en mer inskränkt innebörd än den behörighet legitimationen nu ger, anser
styrelsen all behörigheten inte bör knytas endast tiU innehav av tjänsl i
offentlig sjukvård. En sådan avgränsning skulle leda till atl den som avlagt
läkarexamen inle var alt anse som läkare annal än i tjänsten. Styrelsen
framhåller alltså, alt läkaren bör få vissa möjligheter alt verka utanför
tjänsten även innan han fullgjort sin vidareutbildning.

I detta sammanhang pekar socialstyrelsen på att det under
senare år diskuterats huruvida behörigheten bör begränsas lill liden, så att en
läkare som nått viss ålder bör underkastas en förnyad kompetensprövning för
rätten alt utöva sill yrke. En sådan begränsning av behörigheten diskuterades
bl. a. vid det Iredje nordiska medicinaldirektörsmötel i Arhus 1970. Enighet
rådde därvid om alt de risker som är förbundna med äldre läkares räll atl bl.
a. förskriva läkemedel borde uppmärksammas.

Enligt socialstyrelsen är utgångsläget för svensk del
emellertid i detla hänseende ett annat än i t. ex. Danmark och Norge. I Sverige
kan läkaren berövas sin behörighet eller få denna inskränkt genom beslut i
administrativ ordning av medicinalväsendets ansvarsnämnd enligt bestämmelser i
behörighelslagen och andra förfatlningar. Någon motsvarande möjlighet finns
däremot inte i Danmark och Norge där motsvarande prövning måste ske vid allmän
domstol. Styrelsen anser därför atl för svenskt vidkommande någon genereU
författningsåtgärd inle erfordras för all man skall komma till rätta med
eventuella missförhållanden.

Socialslyrelsen erinrar om att genom 1969 års reform av
läkarutbildningen bestämmelser har tUlkommit om allmänläkarutbildning (Kungl.
brev den 29 maj 1969). I princip har utbildningskraven för allmänläkare och för
specialister härigenom gjorts likvärdiga. Fortfarande råder dock en viss skUlnad
i fråga om utbildningstidens längd. Styrelsen framhåller dock att skillnaden meUan
utbUdningskraven för allmänläkare och vissa specialiteter redan nu är mindre än
motsvarande skillnad mellan olika specialiteter inbördes. I framtiden torde
skillnaderna meUan allmänläkar-ulbUdningen och specialistutbildningen komma att
ytterligare jämnas ut.

Om kraven för behörighet som specialist och aUmänläkare
skall vara likvärdiga, bör dessa enligl styrelsen helst regleras i samma
kungörelse. Allmänläkarkompetens bör sålunda ingå i förteckningen över
specialiteter. Samtidigt ärdet språkligt sett ologiskt atl beteckna sådan
kompetens som en specialitet. Styrelsen föreslår därför alt begreppen
"specialitet" och "specialist" utgår ur lagstiftningen.
Begreppen bör i stället ersättas av "medicinskt verksamhetsområde"
respektive "läkare inom visst medicinskt verksamhetsområde". Denna
ändring hindrar givetvis inte alt man i andra sammanhang fortfarande kan
använda begreppen "speciaUtet" och "specialist" för att
ange särskild kunnighet på visst medicinskt verksamhetsområde.

Socialstyrelsen anser det angeläget, atl de nya
bestämmelserna träder i kraft sä snart som möjligl. En gemensam dag då samtliga
nya bestämmelser på området träder i kraft är all föredra. Styrelsen förordar
att den

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 39

föreslagna lagen om behörighet som läkare skall träda i
kraft den I januari 1973 och gälla de läkare som efter denna dag avlägger
läkarexamen enligl den nya studieordningen. Tidpunkten har vaUs med hänsyn bl.
a. tUl alt den första gruppen studerande, som följer den nya studieordningen
för medicine studerande som infördes den I juU 1969, beräknas kunna inleda sin allmäntjänslgöring
i börian av år 1973. Den som före den 1 januari 1973 legitimerats som läkare
bör erhålla samma behörighet som nu är förenad med legUimationen. Detta bör
gälla också dem som efter den 31 december 1972 avlägger medicine
licentiatexamen enligt den gamla studieordningen. Dessa bör alltjämt få
legitimation. Vederbörande skall t. ex. ha rätt att utan ytterligare utbUdning
öppna och driva praktik som läkare.

3.2 Läkartjänsternas utformning m. m.

3.2.1 Sjuk värden vid sjukhus

Socialstyrelsen föreslår, att kategoriindelningen av
läkartjänster i offentlig sjukvård i fortsättningen grundas inle endasl på den
medicinska ansvarsställningen utan även på behörighetsnivå.

Enligt styrelsens mening bör vidare antalet
tjänstekategorier vara så lågt som möjligl.

Vad beträffar de organisatoriska förutsättningarna har den
pågående integrationen av skilda vårdformer och strukturförändringarna inom
främst den öppna vården enligt socialstyrelsens mening visal, alt
gränsdragningen mellan tiänster för läkare i sluten och öppen vård blivit
alltmer otidsenlig. Styrelsen anser det därför angeläget att finna en sådan
lösning av Ijänslekonstruklionsfrågoma, att vägen öppnas tUl en så långt möjligl
gemensam kategoriindelning av läkartjänster för hela den offentliga hälso- och
sjukvården. Möjlighet bör dock samlidigl finnas atl för särskilda funktioner -
t. ex. vid undervisningssjukhusen och inom den öppna icke sjukhusbundna vården
- undanlagsvis inrätta läkartiänster som faller utanför den författningsreglerade
tjänstestrukturen.

Med hänsyn lill den medicinska ansvarsställningen behövs enligl
socialstyrelsen endasl två kategorier, nämligen tjänster för läkare med
medicinskt ledningsansvar och tjänster för läkare i underordnad ställning med
uppgift alt biträda i sjukvården. Del nya systemet för vidareutbUdning - och den
gränsdragning i behörighetshänseende som föreslås mellan tjänster för läkare
under vidareutbildning och övriga tjänster - leder dock tiU alt ytterligare en
kategori bör införas. Styrelsen hänvisar här till den promemoria från
socialdepartementet som fogats rill utredningsuppdraget i vilken framhållits,
all man i fortsättningen bör arbeta mera konsekvent än hittills med två olika
slag av läkartjänster - dels tjänster för läkare under vidareutbildning, dels
mera fasta tjänster. Även ansvarsfrågan har berörts i promemorian, där det sägs
att styrelsens förslag bör sikta till att skapa en tjänslekonstruktion för två huvudgmpper
av läkare, nämligen läkare med mera självständigt sjukvårdsansvar och

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 40

läkare i underordnad ställning.

Styrelsen föreslår följande tre kategorier: tjänster för
läkare under vidareutbildning, tjänster i underordnad ställning för läkare med fuUgjord
vidareutbildning saml tjänster förenade med medicinskt ledningsansvar.

Socialstyrelsen framhåller att läkarna under vidareutbUdning
består av två huvudkategorier, nämligen läkare under allmäntjänslgöring och
läkare under fortsatt vidareutbildning. Styrelsen har övervägt att låta
tjänster för läkare under allmäntjänslgöring bilda en särskUd kategori skild
från övriga läkarkategorier genom en särskUd konstruktion, benämning etc. Med
den konstruktion aUmänljänstgöringen fått anser styrelsen emellertid, alt
skillnaderna mellan tjänster för läkare på oUka nivåer i utbildningsgången är
mindre väsentliga än de gemensamma fömtsättningarna för alla vidareutbildningsljänsler.
Viktigast ar att alla läkare under vidareutbildning skall verka under fullt
yrkesansvar om än - såväl i medicinskt som administrativt avseende i underordnad
ställning. Vidare föreslår styrelsen atl alla läkare under vidareutbildning
fårsamma ställning i behörighetshänseende. Styrelsen förordar därför, att aUa
läkare under vidareutbildning förordnas på tjänster som underläkare.

Socialstyrelsen föreslår att tjänsterna för läkare med
fullgjord vidareutbildning indelas i två huvudkategorier, nämligen tiänster i
underordnad ställning med beteckningen avdelningsläkare och Ijänster förenade
med medicinskt ledningsansvar (överläkare).

Avdelningsläkarna kommer enligt socialstyrelsen att inta
en viktig mellanställning meUan överordnade läkare och läkare under
vidareutbildning. Samtliga avdelningsläkare har fuUgjort sin vidareutbildning
och därmed vunnit behörighet all självständigt utöva läkaryrket. Med hänsyn härtiU
får det också förutsättas, att läkare inom den offentliga sjukvården på denna
nivå skall kunna anförtros arbetsuppgifter förenade med etl betydande ansvar
under den för verksamheten ytterst ansvarige överläkaren.

Även om en avdelningsläkare bör kunna utnyttjas för
självständiga uppgifter i betydande omfattning på överläkarens direkta uppdrag,
anser styrelsen att det i vissa faU kan vara tUl fördel för såväl huvudmannen
som berörda läkare att klarare markera avdelningsläkarens ansvarsställning. 1
synnerhet om det bUr fråga om atl ålägga en avdelningsläkare atl självständigt
svara för vissa arbetsuppgifter måste läkarens ansvarsställning preciseras.
För att reglera ansvarsfördelningen föreslår styrelsen därför, att det i sjukvårdsförfattnmgarna
ges möjlighet för sjukvårdsstyrelsen att i de faU sjukvårdsorganisatoriska
skäl talar för detta förordna en avdelningsläkare att självständigt svara för
vissa uppgifter inom en överläkares verksamhetsområde.

Socialstyrelsen aktualiserar också frågan om
tjänstekategorin biträdande överläkare bör behåUas. Den nya
klinikorganisationen, som öppnar möjligheter att inrätta flera
överläkartjänster vid samma kUnik eller avdelning, har enligt styrelsens mening
i viss mån undanröjt de motiv som urspmngligen anfördes för särskUda tjänster
som bUrädande överläkare. Avdelningsläkarkalegorin kommer överlag alt äga
formell kompelens

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 v . 41

alt självständigt utöva läkaryrket. Samtliga har genomgått
vidareutbildning och har sålunda minsl fem års praktisk sjukvårdserfarenhet
bakom sig. Avdelningsläkare skaU enligt styrelsens förslag kunna förordnas all
självständigt svara för delfunktioner inom en överläkares arbetsområde. Härigenom
öppnas möjlighet att ge avdelningsläkare en ställning som helt eller delvis
överensstämmer med de nuvarande biträdande överiäkarnas. Del bör från
sjukvårdssynpunkt vara såväl möjligl som fördelaktigt att välja en
tjänstestruktur med endasl en kategori överordnade läkartjänster. De särskilda
tjänsterna som biträdande överläkare kan sålunda omvandlas lUI överläkar- eller
avdelningsläkarljänster.

Socialstyrelsen har också behandlat frågan om
läkartjänsternas tillsättning. Styrelsen har därvid utgått från atl
tillsättningen av underläkar-tjänstema så långt möjligt bör följa de principer
som normalt tillämpas på arbetsmarknaden. Styrelsen förordar sålunda elt i
princip fritt ansökningsförfarande för underläkartjänsler liksom för övriga
tjänstekategorier. Förfarandet vid tillsättning av underläkartjänsler bör vara
så utformat atl de sökandes meriter kan bU föremål fören allsidig prövning. I
många fall torde dock delta kunna ske ulan elt formaliserat sakkunnigförfarande
av det slag som styrelsen förordar för de mera fasta Ijänslekategorierna.

Utgångspunkten för ett ställningstagande till fördelningen
av läkare på underläkartiänster för allmäntjänslgöring bör enligt
socialstyrelsens mening vara i stort sett densamma som beträffande övriga
underläkartjänster. AUmäntjänstgörande läkare skaU liksom övriga kategorier
verka under fullt yrkesansvar. Om styrelsens förslag om blockförordnanden m. m.
genomförs, kommer också ett förordnande för allmäntjänstgöring att omfatta upp
till två år och innefatta samtliga de momenl som föreskrivs ingå i
tjänstgöringen. Med hänsyn härtill anser styrelsen del rimligt, all de som
avlagt läkarexamen fär möjlighet all relativt fritt välja tjänstgöringsställe.
Vidare har sjukvårdshuvudmännen intresse av all kunna välja mellan sökandena.
De förslag till lottningsförfarande som framförts avvisas av styrelsen.
Farhågorna för att en tillsättning enligl arbetsmarknadens fria principer
skulle bli onödigl komplicerad och tidsödande synes också överdrivna.

Socialstyrelsen framhåller, atl enligl uttalande i prop.
1969:35 skall förordnanden för vidareutbildning vara tidsbegränsade och underläkar-Ijänsterna
inle få uppehållas längre tid än som behövs för att läkaren skall fullgöra
föreskriven ijänslgöring under vidareutbildning. Den fastställda liden för allmäntjänslgöring
är 21 månader. 1 fråga om den fortsatta vidareutbildningen varierar
utbildningstiden alltefter verksamhetsinriktning. Huvudulbildningen sträcker
sig från tre lill fem år och sidoutbildningen från ell halvt till ett och ell
halvt år. Utbildningen för allmänläkare är f. n. treårig.

Styrelsen har inte funnit det möjligt att fastställa en
längsta förordnandetid som lämpar sig för samtliga former av vidareutbildning
utan förordar, alt skillnad i detla hänseende görs mellan underläkartjänster
avsedda för allmäntjänslgöring och övriga underläkartjänsler.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 42

Socialslyrelsen förordar att sjukvårdslagens nuvarande
bestämmelse all underläkare förordnas för en lid av högst tre år (20 § 4 mom.)
ersätts av en reglering i lagen med innebörden att underläkare förordnas av
sjukvårdsstyrelsen eller av direktionen för viss tid. Detaljföreskrifter belräffande
förordnandelider för underläkartjänster förordas i fortsältningen bli lämnade
i anvisningar från socialstyrelsen. Socialslyrelsen framhåller som sin
uppfattning att förordnandeliden för aUmäntjänstgöring bör vara två år. Skulle
oförutsedda förhållanden leda lill alt läkaren inle hinner fullgöra föreskrivna
Ijänstgöringar inom förordnandetiden - det kan röra sig om sjukdom,
värnpliktstjänstgöring etc. - bör möjlighet lill ytteriigare förlängning av
förordnandet kunna medges. Förordnandet bör också kunna förlängas, om läkaren
inte godkänts under allmäntjänstgöringen.

Förlängning av förordnandet utöver den angivna Ivåårsperioden
bör enligt styrelsens mening kunna medges direki av sjukvårdshuvudmännen. Någon
anledning att, som nu gäller för underläkartjänsler, belasta socialslyrel.sen
med dessa ärenden finns inte. För atl garantera socialstyrelsen viss kontroll
över all ingen läkare tjänstgör mer än viss tid inom varje område bör
emellertid huvudmännen åläggas att regelbundet anmäla till socialslyrelsen, när
en läkare under aUmäntjänstgöring medgetts förlängt förordnande.

Förordnandetiderna för läkare under fortsalt
vidareutbildning bör anpassas till högst den tid vidareutbildningen kräver inom
olika verksamhetsområden. Härtill bör införas en generell regel om möjlighet
att utan vidare förlänga förordnandet med ytterligare högst etl halvt år
Motiven härför är desamma som beträffande förslagel om en tvåårig förordnandetid
för allmäntjänstgöringen, som normalt sett avses ta endast 21 månader i
anspråk. Såväl för huvudmannen som för den enskilde läkaren förulsätls del vara
lill fördel att utan vidare kunna förlänga förordnandet i den mån oförutsedda
sociala eller andra omständigheter kräver delta. Belräffande den fortsatta
vidareutbildningen kan en förlängning i vissa fall härtill ge läkaren möjlighet
att komplettera sin vidareutbildning med en kortare tids randulbildning.

Om någon av särskilda skäl måsle förordnas för längre lid
för all kunna fullgöra vidareutbildningen, bör sjukvårdshuvudmannen anmäla
delta till socialstyrelsen enligt samma ordning som föreslagits beträffande
läkare under allmäntjänslgöring. Om behovet av genomströmning på tiänsterna så
kräver, bör styrelsen också kunna föreskriva särskilt tillstånd för rätt atl föriänga
förordnanden utöver angiven lid.

För all garantera genomströmningen på tjänster för
fortsatt vidareutbildning är del nödvändigt att socialstyrelsen även i fortsältningen
bemyndigas alt utfärda begränsningar i fråga om förordnandelidens längd för
vissa underläkartjänsler.

Vad angår tillsättningen av Ijänster för läkare med
fullgjord vidareutbildning utgår socialstyrelsen från alt anlalel överiäkare kommerait
öka. Detla är enligt styrelsen etl motiv för att ytteriigare förenkla tillsättningen
av tjänsterna och decentralisera denna till sjukvårdshuvudmännen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 : 43

Det kan även från rent principiella utgångspunkter ifrågasältas,
om de förhållanden som ursprungligen motiverade elt centralt tillsättningsförfarande
överhuvudlaget längre äger någon aktualitet. En ordning som i likhel med den
nuvarande inskränker den kommunala arbetsgivarens inflytande över
tillsättningen uppfattas på många håll som föråldrad.

I fråga om överläkartjänslerna anser socialstyrelsen att
det ligger nära till hands all på della område tillämpa samma förfarande, som
förekommer på flertalet andra yrkesområden där särskilda villkor författningsmässigi
föreskrivits för behörighel lill tjänst, nämligen att arbetsgivaren har rält
alt fritt välja bland behöriga sökande till Ijänslen i fråga. Hälso- och
sjukvården är å andra sidan en verksamhet som bedömts vara en så viktig
angelägenhet att detla berättigar lUl relativt vittgående förfallningsföreskrifter
syftande till alt upprätthålla en hög och över hela riket så långt möjligt
likvärdig kvalitet på vården. Liknande föreskrifter liilämpas även på andra
områden där kvalitetskraven ansetts vara en ceniral angelägenhet, t. ex. inom
undervisningen.

Styrelsen anser för sin del övervägande skäl tala för atl
decentralisera tillsättningen av överläkartjänslerna. En decentralisering bör
kunna ske utan att därför något avkall behöver göras på de kvalitetskrav en
central tillsältningsordning hillills ansetts garantera. Med hänsyn härtill
förordar socialstyrelsen att dess skyldighet att upprätta förslag till
besättande av överläkartjänster skall upphöra.

Vid ett decentraliserat tillsättningsförfarande bör
funktionen all upprätta förslag tiU besättande av överläkartjänster enligl
styrelsens mening föriäggas lill sjukvårdsregional nivå och där läggas på en
särskild förslagsnämnd som utses för varje sjukvårdsregion.

Socialstyrelsen föreslår atl de regionala nämndernas förslag
lill besättande av överläkartjänster skall omfatta de fyra främsta bland
behöriga sökande utan någon inbördes gradering enligl samma ordning som nu gäUer,
då styrelsen har alt upprätta förslag till överläkarljänst. Bland dessa fyra skaU
respektive sjukvårdsstyrelse ha att utvälja den som bedöms vara bäst skickad
för tjänsten.

Med hänsyn till den förordade konstruktionen av avdelningsläkar-tiänsterna
föreslår socialstyrelsen alt reglerna om tillsättning av tjänster som
avdelningsläkare utformas i stort sell enligl den ordning som nu gäller för
biträdande överläkarljänsler. På en punkt förordar styrelsen dock en ordning
som avviker från den som nu gäller för tillsättning av biträdande överläkarljänsler.
1 slällel för alt som nu de tre främsta skall föras upp på förslag vid
tillsättning av biträdande överläkarljänsler, föreslår styrelsen alt de
sakkunnigas förslag i fråga om avdelningsläkarljänster skall uppta de fyra
främsta sökandena. Härigenom uppnås överensstämmelse med den ordning som gäller
belräffande överläkarljänsler.

Förordnandetiden på avdelningsläkarljänster bör enligl
socialstyrelsen överensstämma med vad som f. n. gäller för biträdande
överläkartjänster, dvs. förordnandena bör gälla tUls vidare eller för viss lid.
Eftersom befattningshavarna på tjänsterna fullgjort sin vidareutbildning och
vunnit

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 44

behörighel att självständigt utöva läkaryrket bör
tjänsterna normalt tUlsättas med förordnande tills vidare. Vid behov bör dock
förordnande i undanlagsfall kunna meddelas även för begränsad tid - t. ex. tre-
eller sexärsperioder. Detta kan bli nödvändigt bl. a. för all tillgodose
behovet av utbytbarhet mellan tjänster för avdelningsläkare och underläkartjänsler.
Särskilt vid de slörre sjukhusen med ell stort inslag av ulbildning och
forskning torde det bli nödvändigt att tillsätta avdelningsläkarljänster med
tidsbegränsade förordnanden.

För all en så långt möjligl gemensam tjänstestruktur skall
kunna skapas för läkare inom den offentligt reglerade hälso- och sjukvården
föreslär socialstyrelsen en sådan ändring av 16 § sjukvårdslagen, atl de
särskilda benämningarna sjukstuguläkare och sjukhemsläkare utmönstras.
Sjukstugorna avvecklas för närvarande successivt och integreras i andra
vårdfunktioner. Någon anledning att ha särskilda benämningar för läkare med
medicinska ledningsfunktioner vid dessa inrättningar finns därför inte. Läkare
som på heltid ansvarar för vården vid sjukhem eller sjukstuga bör i
fortsättningen få benämnas överiäkare.

Socialstyrelsen erinrar om att de nuvarande bestämmelserna
i 34 § sjukvårdslagen om överklagande av beslul om tillsättning av
läkartjänster föreskriver olika besvärsförfaranden beroende på om tillsättningsbeslutet
avser överläkarljänst eller annan läkartjänst. 1 det förra faUet sker
överprövningen genom kommunalbesvär, i del senare fallet genom fÖTvaltningsbesvär.

Med hänsyn till övedäkartjänsternas betydelse bör enligl
styrelsens mening för dessa tjänster väljas en besvärsordning .som i likhet med
den nu gällande medger en materiell överprövning av förslagen till besättande
av tjänstema. En tänkbar lösning är härvid atl tillämpa samma besvärsordning
som nu gäller för biträdande överläkarljänsler, dvs. alt sjukvårdsstyrelsens
tillsättningsbeslut skall kunna överprövas i form av förvaltningsbesvär.
Därvid bör förslagen kunna bedömas i samband med överprövningen av
tillsättningsbeslutet. Förslagsnämndernas förslag bör däremot inte kunna överklagas
särskilt.

Elt annat alternativ är att förvallningsbesvär får föras
direkt över förslagsnämndens beslut och att samtidigt den kommunala besvärsordningen
vid överprövnjngen av sjukvårdsstyrelsens tillsättningsbeslut behålls.

Under utredningsarbetet har både sjukvårdshuvudmännens och
Sveriges läkarförbunds representanter betonat sitt intresse av atl besvärsordningen
utformas i enlighet med det sistnämnda allernalivel. Motiven härför synes
främst vara dels att beredningen av tillsättningsärendet härigenom blir mera
fullständig, innan sjukvårdsstyrelsen går all fatta sitt beslul, dels alt de
sökande kan antas uppfatta en sädan besvärsordning som mera tillfredsställande
från rättssäkerhetssynpunkt.

Mol den ifrågavarande lösningen talar att besvärsordningen
blir mera komplicerad än enligt det förstnämnda alternativet. Besvärsfrekvensen
kan också anlas bli något högre och leda lill en slörre arbetsbelastning för socialslyrelsen.
Med hänsyn lill de starka önskemål som uttryckts av

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 45

arbetsmarknadsparternas företrädare förordar
socialstyrelsen dock atl överprövningen vid tillsällande av överläkarljänsler
skall kunna ske dels i form av förvallningsbesvär hos socialstyrelsen över de
regionala nämndernas beslut om upprättande av förslag lill besällande av tiänsterna,
dels i form av kommunalbesvär över sjukvårdsstyrelses tillsättningsbeslut. Efiersom
överprövningen av de regionala nämndernas beslul skall avse i första hand den
medicinska sakkunnigbedömningen föreslår socialslyrelsen att dess beslul i
besvärsärendena inte skall kunna överklagas.

Vad gäller tillsättning av avdclningsläkartjänslerna
framhåller socialstyrelsen all denna tjänstekategori på sikt kommer all rymma etl
myckel stort antal läkare. Del är därför möjligl all antalet besvär över beslut
om tillsättning av avdelningsläkarljänst skulle bli så högt, alt styrelsens
arbetsbörda vid en ordning med materiell överprövning i form av förvaltningsbesvär
skulle bli alltför betungande. Della skulle i sin lur leda till all tiden
mellan besvärens anhängiggörande och avgörande kunde bli orimligt lång. Med
hänsyn till det nu anförda föreslår styrelsen att talan mot beslut om
tillsättning av avdelningsläkarljänst skall föras genom kommunalbesvär.

När det gäller underläkartjänsler utgör de meriter de
sökande kan uppvisa i allmänhet inte ett tillräckligt underlag för en mera
ingående materiell överprövning. Socialstyrelsen föreslår därför, all talan mot
beslul om tillsättning av underläkartjänsl skall föras genom kommunalbesvär.

3.2.2 Den decentraliserade öppna vården

Utredningsmannen framhåller atl utanför sjukhusen
samhället i regel endasl tillhandahållit sjukvård av allmänläkare. Behovet av
specialistvård har tillgodosetts pä sjukhusen. I vissa kommuner har dock
specialistmottagningar anordnats utanför sjukhusen. Den tillämpade ordningen
har lett till en ständigt stegrad belastning på sjukhusen och deras kvalificerade
utrustning. Medicinens allmänna utveckling har också bidragit till detta. På
grund av dessa förhållanden har socialstyrelsen år 1968 lagt fram ett
principprogram för den öppna vården. Programmet syftar bl. a. till atl den
specialiserade öppna sjukvården i slor uisträckning skall kunna frigöras från
sjukhusen och decentraliseras till välutrustade enheter utanför sjukhusen. Den
öppna vården vid centrallasarettens kli-nikmollagningar måsle enligl
socialstyrelsens mening begränsas och reserveras för patienter som behöver de
specialiserade resurser som koncentrerats till dessa sjukhus. En allt större
del av den diagnoslik och terapi som nu knyts lill vårdplats på sjukhus bör
föras över lill välutrustade enheter för öppen, allmän och specialiserad, värd
vid eller utanför sjukhus. Socialslyrelsen har senare uttalat all man i
framliden sannolikt får acceptera relativt olikartade arbetsuppgifter för
allmänläkare i glesbygd och tätorter. 1 glesbygden skulle arbetsuppgifterna
komma att likna de som nu utförs av provinsialläkarna. Vid slörre värdcentraler
skulle däremol tyngdpunkten ligga inom socialmedicinen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 46

Utredningsmannen pekar på att mänga sjukvårdshuvudmän
under senare år börjat inrätta särskilda tiänster för specialistläkare i öppen
vård utanför sjukhusen. Vidare framhåller han atl en arbetsgrupp inom Spri f. n.
är sysselsatt med att utarbeta riktlinjer för vårdorganisation inom skilda
specialiteter. 1 projektet förutsälls att den öppna vården pä del lokala planet
baseras på en värdorganisation som förenar resurser för specialiserad öppen
vård med närservice inom hälso- och sjukvård saml primär kommunal socialvård.

Vid sina överväganden om behovet av författningsändringar
har utredningsmannen utgått från att den öppna vården i framliden utvecklas i
huvudsak enligt de skisserade linjerna. Han konstaterar all rekryteringen lill
provinsialläkarväsendet under de senaste decennierna varit otillräcklig. Är
1970 var endast omkring två tredjedelar av tjänsterna besalta med ordinarie
innehavare. Läget har varit mest otillfredsställande i övre Norrland och på
Gotland men en bristsituation har förelegat i nästan hela landel.

Utredningsmannen framhåller all landstingen sedan de år
1963 övertog provinsialläkarväsendet gjort mycket för att förbättra läkarnas
arbetsförhållanden. Gemensamma mottagningar för flera provinsialläkare har
anordnats, jourbördan har lättats saml mer hjälppersonal och bättre utrustning
har ställts till förfogande. Enligt utredningsmannens meningar det viktigt atl
denna utveckling fortsätter. Trots förbättringar av arbetsförhållandena
attraherar provinsialläkartjänslerna fortfarande inte nyexaminerade läkare i
den uisträckning som behövs för att sjukvårdsorganisationen skall få bättre
balans mellan öppen och sluten vård. Läget kommer möjligen atl förbättras i en
framtid då tillgången på läkare beräknas bli mer normal. Man bör dock söka
undvika atl den öppna värdens tjänster besätts med läkare som motvilligt
pressas ul från sjukhusen. Det är i slällel angelägel att läkarna inom den
öppna vården får sådana arbetsförhållanden och arbetsuppgifter atl tjänsterna
eftersträvas av dem som har personliga och yrkesmässiga förutsättningar
härför. För atl förbättra läget inom den öppna vården förordar ulredningen att
större likställighet skapas mellan den öppna och den slutna vårdens läkare, all
äldre allmänläkare befrias från jourljänsl och atl vissa lättnader i
allmänläkarnas arbetsbörda genomförs. Vidare förordas att allmänläkarnas
specialfunktion som tjänsteläkare avskaffas, alt beford-ringstjänster för
allmänläkare inrättas och atl allmänläkare får ökade möjligheler lill fördjupad
utbildning inom annan medicinsk specialitet.

Utredningsmannen uppger att det vid ingången av år 1971
fanns 955 tiänster för provinsialläkare och 75 tjänster för stadsdislriklsläkare.
Dessutom fanns 190 tjänster för specialistläkare och i de största kommunerna
särskilda tjänster för poliklinikläkare. Specialist- och poliklinikläkartjänslerna
är inle reglerade i lagstiftningen.

Utredningsmannen erinrar om att den öppna sjukvården
utanför sjukhus regleras mer ingående i sjukvårdslagen än övrig sjukvård. Detla
hänger samman med den öppna värdens utveckling ur den statliga provinsialläkarorganisationen.
För sjukhusen finns t. ex. inga förfall-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 47

ningsbestämmelser om upptagningsområden. För den öppna
vården ges däremot föreskrifter om indelning i läkardistrikt med en
provinsialläkare eller en stadsdislriklsläkare i varie distrikt. Enligt
utredningsmannens mening behövs inte längre en så ingående reglering av den
öppna vården. Han anser atl den grundläggande bestämmelsen i 3 § sjukvårdslagen
alt del åligger landstingskommunerna alt ombesörja öppen vård åt befolkningen
bör räcka. Någon avvikande författningsreglering för läkartjänster utanför
sjukhusen behövs därför inle. Den nuvarande särskilda kåren av läkare utanför
sjukhusen, provinsial- och stadsdistriktsläkare, kan utgå ur organisationen.
Utredningsmannen föreslår därför att bestämmelserna om läkardislrikl och provinsial-
och stadsdislriklsläkare utgår ur sjukvårdslagen. Varje huvudman bör med
hänsyn lill lokala förhållanden få organisera vården på del sätt som bäst
tillgodoser befolkningens behov.

Utredningsmannen tar härefter upp frågan om konstruktionen
av läkartjänsterna inom den öppna vården. Han utgår därvid från att läkarna i
den slutna och öppna vården bör ha samma legala beteckningar. Han har funnil atl
tre organisationsformer bör komma i fråga. Den första innebär all tjänsterna
inrättas vid det sjukhus som betjänar orten. Enligt den andra inrättas
tjänsterna frislående från sjukhus men regleras i sjukvårdslagen med samma
tjänstebenämningar som i den slutna sjukvården. Enligt den Iredje möjligheten
tillgodoses vårdbehovet av läkare på oreglerade tjänster (specialistläkare i
öppen värd e. d.). Del bör inle möta hinder all de olika organisationsformerna
används sida vid sida inom samma sjukvårdsområde.

Den första organisationsformen innebär att överläkarens
ansvarsområde vidgats till atl avse all sjukvård inom det verksamheisområde
som anförtrotls honom. Verksamhetsområdet får omfatta även sjukvård utanför etl
sjukhus. Molsvarande gäller för biträdande överläkare och andra läkare vid
sjukhuset.

Utredningsmannens andra förslag utgår från atl tjänster
för bl. a. överläkare och biträdande överläkare skall få inrättas vid
självständiga och från sjukhus frislående enheter. Detla kan inle ske enligt
nuvarande lagstiftning. Utredningsmannen föreslär därför atl 16 § 1 mom. sjukvårdslagen
kompletleras med en bestämmelse som gör del möjligt all anställa överläkare,
biträdande överiäkare, underiäkare och exlra läkare även för sjukvård som inte
är anknuten lill sjukhus. Utredningsmannen förutsätter alt en läkare inom
vårdenheten anställs som överläkare och övriga färdigulbildade läkare som
biträdande överläkare. Enstaka specialister bör kunna anställas utan atl
anknytas till sjukhus. Är denna ensam inom sin specialitet bör han anställas
som överläkare.

Utredningsmannen framhåller alt sjukvårdslagen inte
innehåller något förbud mol inrättande av läkartjänster som inte namnges och
regleras i lagen. Vissa huvudmän har därför anordnat öppen vård vid fristående
polikliniker och av specialistläkare i öppen vård. Dessa organisationsformer
överensstämmer med utredningsmannens Iredje förslag. Enligt hans mening har
möjligheten alt inrätta sådana tjänster inte utgjort någon olägenhet för
sjukvårdens behöriga bedrivande. Det finns därför inle

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 48

någon anledning atl förbjuda att sådana tjänster inrättas.
Även med hänsyn till att den framtida ulvecklingen inle i detalj kan bedömas
bör sjukvårdslagens konstruktion i detta avseende inte ändras. Det bör därför
vara möjligt alt i fortsättningen behålla och inrätta specialistläkartjänster
av nuvarande konstruktion. Även tjänster för allmänläkare kan inrättas på detta
sätt. Nämnda Ijänster bör dock i forlsätlningen underkastas sanima prövning av
behovet som de tjänster som regleras i sjukvårdslagen. Hur dessa läkares
verksamhet skall organiseras får huvudmannen fritt bestämma. Utredningsmannen
anser del dock väsentligt all de på något sätt anknyts lill den lasareltsklinik
som motsvarar deras verksamhetsområde.

Utredningsmannen föreslår, all för rält all söka och
inneha tiänsl som allmänläkare skall gälla, atl sökanden genomgått den
särskilda ulbildning om tre år för allmänläkare som fastställts av Kungl. Maj:l.
Efiersom allmänläkarutbildningen dessutom förutsätter fullgjord aUmäntjänstgöring
under 21 månader, kommer den blivande allmänläkaren alt ha bakom sig en sjukvårdstjänslgöring
under 4 3/4 år. Detla krav bör gälla för alla tjänster med självständigt
sjukvårdsansvar dvs. överiäkare, biträdande överläkare och extra läkare med
överläkares åligganden. De nya behörighetsvillkoren, som högst väsentligt
skiljer sig från vad som gäller nu, kan inte gärna träda i kraft omedelbart.
Vissa övergångsbestämmelser behövs. Det är emellertid av stor vikt att
övergångstiden görs så kort som möjligl, om en verklig ändring skall komma till
stånd.

De läkare som vid den nya ordningens ikraftträdande
innehar tjänsl som provinsialläkare, biträdande provinsialläkare eller stadsdislriklsläkare
bör alltjämt vara behöriga till allmänläkarljänsl.

3.3 Tjänsteläkarbegreppet

Ulredningen förordar att tjänsteläkarbegreppet i nuvarande
bemärkelse avvecklas. Detta föranleder ändringar i åtskilliga lagar och andra förfatlningar.
Samtidigt måste prövas om uppgifterna alltjämt behövs och hur de i så fall
skall fullgöras.

Enligl en bestämmelse i 9 § lagen om behörighet att utöva läkaryrket
får den som uppehåller tjänsl motsvarande svensk tjänsteläkarbefattning i
angränsande läkardislrikl i Finland eller Norge utöva läkaryrket inom tjänsteläkardistrikt
intill riksgränsen. Genom att tjänsteläkarbegreppet utgår mäste bestämmelsen
ändras. Ulredningen föreslår atl tjänsteläkardistrikt byts ut mot kommun och
befogenheter alt utöva läkaryrket i nämnda fall tUläggs den som uppehåller
tjänst som offenllig läkare i angränsande område av Finland eller Norge.

Utredningen framhåller att tjänsteläkarna har flera vikliga
befogenheter och uppgifter enligt smitlskyddslagstiftningen. Detta gäller
främst befogenheten alt bestämma om en patient skall tas in på sjukhus eller inle
och i senare fallet vilka ålgärder som skall vidtas för alt förhindra alt
smitta sprids. Enligl utredningsmannens mening kan man inle i kommunerna
undvara en läkare med tjänsleläkarens nuvarande befogenheter.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 49

Han föreslår att för varie kommun en läkare jämte
ersättare förordnas att fullgöra uppgifterna enligt smiiiskyddslagen. Denne
läkare bör benämnas smittskyddsläkare och förordnas av sjukvårdsstyrelsen efter
förslag av länsläkaren. Samma läkare bör kunna ulses lill smittskyddsläkare för
flera kommuner. Till smittskyddsläkare bör förordnas de läkare som är bäst
lämpade för uppgiften. Även om allmänläkaren i orten i regel förordnas bör
därför valet i princip vara frilt mellan landstingets läkare. Den föreslagna
ordningen berör inte kommuner med stadsläkare eller motsvarande läkare. Dessa
läkare har alt tillhandagå hälsovårdsnämnden i smiltskyddsärenden utan särskilt
förordnande.

Smittskyddsläkaren bör ha samma rält som f. n. Ijänsteläkaren
att i kommun som inle har stadsläkare delta i hälsovårdsnämndens sammanträden.
Utredningsmannen framhåller att endast en begränsad grupp läkare har sådan
särskild utbildning i och erfarenhet av omgivningshygien att de kan betecknas
som experter på detta område. Denna expertis finns nu huvudsakligen inom länsläkarorganisationen
och bland stadsläkarna. Tjänsteläkarna deltar endast i mycket ringa uisträckning
i hälsovårdsnämndernas sammanträden. Kommunsammanslagningarna ökar möjlighelerna
för företrädare för länsläkarorganisationen att delta i sammanträdena. Enligl
utredningsmannens mening bör inte bara länsläkaren och biträdande länsläkaren
utan också länshälsovårdskonsulenten ha rätt atl närvara vid nämndens
sammanträden. Denne befattningshavare är uteslutande sysselsatt med frågor
inom hälsovårdsnämndernas verksamhetsområde. Utredningsmannen föreslär alt
hälsovårdsstadgan ändras så att rätlen att närvara vid sammanträden avser
länsläkaren, biträdande länsläkaren eller hälsovårdskonsulenlen.

Av utredningsmannens undersökningar framgår att
tjänsteläkare endasl i ringa utsträckning deltar i nykterhetsnämndens
sammanträden. Han pekar pä all nykterhelsvårdslagens beslämmelser om nyklerhelsnämnd
inle längre gäller för alla kommuner. Enligt lagen (1970: 296) om social
centralnämnd m. m., (ändrad 1971 : 669) kan en kommun besluta, att uppgifter
som ankommer pä socialnämnd, barnavårdsnämnd och nyklerhelsnämnd i stället
skall handhas av en gemensam social centralnämnd. I 3 § nämnda lag föreskrivs
all juridisk och medicinsk sakkunskap bör vara företrädd inom nämnden där så
lämpligen kan ske. I lagen finns inget stadgal om närvarorätt för läkare eller
andra som inle är ledamöter. Däremot sägs i 5 § att om behovet av juridisk
eller medicinsk sakkunskap inte är lillgodosell inom nämnden, bör denna anlita
biträde med sådan sakkunskap. Utredningsmannen föreslår alt bestämmelsen om
tjänsteläkare i 6 § nykterhetsvårdslagen utgår och ersätts av samma
rekommendation om anlitande av medicinsk sakkunskap som gäller enligt 5 § lagen
om social centralnämnd m. m.

Intyg om befrielse från ympning enligt 2 § lagen om ympning
mot smittkoppor utfärdas enligt utredningsmannen i relativt få fall varie år.
Endast en del av dessa intyg har utfärdats av tjänsteläkare. Det slora
flertalet intyg har utfärdats av läkare vid barnavårdsorgan. Med hänsyn till
den obetydliga omfattning som denna uppgift har föreslår utrednings-

4 Riksdagen 1972. 1 saml Nr 104

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 50

mannen att barnavärdsorganens läkare övertar uppgiften i
sin helhet. Förslaget medför att barnavårdsorganens läkare i enstaka fall får
utfärda intyg även för barn som fyllt åtta är. Enligt utredningsmannens mening
bör delta inte utgöra hinder för en sådan rationalisering. Han föreslår vidare atl
bestämmelsen om skyldighet för tjänsteläkare att kostnadsfritt ympa barn tas
bort. Innebörden av bestämmelsen är, att barn i åldern 8-15 år, som inte ympats
vid barnavårdscentral har rätl att bli kostnadsfritt ympat av vederbörande
tjänsteläkare. Del gäller ytterst få barn som här kommer i fråga.

Lagen uppställer som huvudregel krav på atl ympning skall
ha skett senast det år barnet fyller fyra år. Hälsovårdsnämnderna underrättas åriigen
om alla 4-äringar som inte ympats. Med hänsyn härtill bör det endast vara säUsynta
fall, i vilka ett barn som uppnått 8-årsåldern eller mer ännu inte blivit ympat
eller befriats därifrån. I regel har då också föräldrarna försummat sin plikt
att se till alt barnet ympas. Utredningsmannen finner det inle påkallat att
samhället erbjuder kostnadsfri ympning åt sådant barn.

3.4 inrättande av läkartjänster

Socialslyrelsen anser all kravet pä styrelsens medgivande
vid inrättande av läkartjänster i fortsättningen bör tillämpas belräffande
alla läkartjänster inom den offentligt reglerade hälso- och sjukvården. För
utbildningstjänsterna är detta särskilt angeläget mot bakgrund av departementschefens
uttalande i prop. 1969:35 att vidareutbildningen skal! kunna utnyttjas som etl
medel att fördela läkarna på olika områden i enlighet med del långsikliga
sjukvårdsbehovet. En konlinueriig avvägning måsle också kunna ske mellan
antalet tjänster för läkare under vidareutbildning och andra underordnade
läkartjänster. Socialstyrelsen anser alt ansvaret för den centrala planeringen
av läkararbetskraftens användning alltjämt måste vila på styrelsen i dess
egenskap av central tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvården.

Tjänsternas direkta användbarhet som instrument för atl
styra fördelningen av läkararbetskraften är dock begränsad. Förutsättningen för
atl tjänstebegreppet skall bli användbart som fördelningsinstrumenl är atl
antalet tjänster kan omräknas lill det antal läkare som kan erhålla
vidareutbildning på olika nivåer och inom olika verksamhetsområden på ett visst
antal tjänster. För att styrelsen med detta system effektivt skall kunna styra
och kontrollera fördelningen av läkare under vidareutbildning måste styrelsen
ges resurser för alt kontinuerligt beräkna erforderiigt anlal tjänster för atl
vidareutbilda ell önskvärt antal läkare pä skilda områden. Styrelsen måste
också kunna stå i fortlöpande kontakt med sjukvårdshuvudmännen för alt få underiag
dels för alt styra utvecklingen på utbildningstjänsterna i enlighet med det
beräknade framtida behovet av läkararbelskraft på olika verksamhetsområden,
dels för atl kontrollera genomströmningen pä tjänsterna. Praktiskt synes
fördelningen av ijänster för läkare under vidareutbUdning enligl
socialstyrelsen kunna ske på

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 51

följande sätt. Sjukvårdshuvudmännen lämnar åriigen in en
framställning till socialstyrelsen om behovet av läkartjänster av olika
kategorier och fördelade på skilda medicinska verksamhetsområden. På grundval
härav beslutar styrelsen hur många läkartjänster respektive huvudman fär
inrätta för aUmäntjänstgöring och för fortsatt vidareutbildning saml för läkare
med fullgjord vidareutbildning inom skilda medicinska verksamhetsområden. Till
underiag för sina beslut i fråga om fördelningen av läkartjänsterna bör socialslyrelsen
lämpligen fastställa kvoter, som anger den önskvärda fördelningen av läkare
inom skilda områden för den fortsatta vidareutbildningen. Vid fördelningen kan
styrelsen härigenom fortlöpande reglera anlalel läkare under vidareutbildning i
linje med den prioritering som sker i riksplaneringen av sjukvärdens framtida
utbyggnad.

Utredningsmannen har också lagit upp frågan om inrättande
av läkartjänster. Han erinrar om alt de nuvarande bestämmelserna i
sjukvårdslagen att läkartjänster i regel inte får inrättas utan socialstyrelsens
medgivande motiveras av den bristande tillgången på läkare. Tillståndslvånget
gäller dock inte för bl. a. tjänster som sjukstuguläkare, sjukhemsläkare och
konsultläkare, vilka funktioner normall förenas med annan verksamhet. Tillstånd
behövs inte heller för atl inrätta tjänster vid sidan av den i lagen förutsatta
läkarorganisalionen. Detla har bl. a. gällt de specialislläkarljänsler i öppen
vård som tillkommit på senare lid.

Enligl
utredningsmannens mening bör reglerna om inrättande av läkartjänster ges en så
allmän formulering all tillståndskravei kommer att gälla alla läkartjänster
inom landslingens och molsvarande kommuners sjukvärdande verksamhet. Kravet bör
ocksä gälla för tjänster inom hälsovården. Av praktiska skäl bör dock undanlag
göras för Ijänster med en relativt begränsad arbetstid. Utredningsmannen
föreslår att gränsen sätts vid högst 15 timmars Ijänslgöring per vecka, dvs.
mindre än halvtidstjänstgöring.

För atl undvika att liikarorganisalionen blir alltför stel
och byråkratisk bör enligl utredningsmannens mening tiUstånd lill ny tjänsl
inte bindas för hårt med villkor av olika slag och inte heller preciseras lill
sluten eller öppen vård m. m. Den bör helst endast knytas lill viss tjänstetyp
och medicinskt verksamheisområde. Delta bör gälla också redan inrättade tiänster.

Enligt
utredningsmannen bör varje huvudman årligen till sin disposilion få etl visst
antal tjänster för läkare med fullgjord vidareutbildning. Inom denna kvot bör
huvudmannen fä föreslå de tjänster som han anser mest angelägna. Dessa bör
inrättas i den mån socialslyrelsen inte finner vägande invändningar däremol.
När del gäller allmänläkare bör det räcka om huvudmannen anger totalsumman för
hela sjukvårdsområdet.

I stora kommuner finns ofta socialläkare och ibland också skolläkare.
Ulvecklingen mol större kommunala enheter gör atl del kan bli aktuellt för allt
flera kommuner all anställa egna läkare vid daghem, skolor, ålderdomshem och
inom socialvården m. m. Del ärenligt utredningsmannens mening angelägel all
behovet av läkarkrafler för dessa uppgifler

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 52

tillgodoses. Det är dock av vikt att inrättandet av
läkartjänster för primärkommunala och för landstingskommunala ändamål
samordnas. Utredningsmannen föreslår därför att socialstyrelsens tillstånd bör
krävas även för inrättande av läkartjänster för primärkommunala behov.

Utredningsmannen förutsätter att sladsläkartjänsterna
fortfarande lämnas utanför regleringen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 53

4 Remissyttrandena

4.1 Behörighetsregler för läkare

Endast några få remissinstanser tar upp frågan på vilkel
stadium den generella behörigheten bör erhållas. Sveriges läkarförbund.
Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott och Svenska sjukhusens och
landstingens tjänstemannaförbund tillstyrker socialstyrelsens förslag.

länsstyrelsen i Norrbottens län och Västerbottens läns
landstings förvaltningsutskott har förklarat sig inte ha någon erinran mot förslagel
i fråga om behörighetsreglerna.

Uppsala universitets och Umeå universitets medicinska
fakulteter anser, att i den nya utbildningsgången legitimation av läkare bör
ske efter avslutad allmäntjänstgöring, medan Göteborgs universitets medicinska
fakultet anser att legitimation bör erhållas efter fullgjord vidareutbildning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter om inte Kungl.
Maj:l eller socialslyrelsen bör få rätt atl meddela fullständig behörighel,
även för läkare som ej fullgjort vidareutbildningen. Länsstyrelsen finner det inle
rimligt all en läkare som utbildats i fem och ett halvt år fram till
läkarexamen och sedan fullgjort allmäntjänslgöring i ett och tre kvarts år inte
annat än i undanlagsfall skall få yrkesmässigt utöva läkaryrket i enskild
praktik förrän efter ytterligare minst 3 års vidareutbildning.

Nordiska rådets svenska delegation påpekar atl enligt
överenskommelsen om gemensam arbetsmarknad för läkare har Sverige en
skyldighet att ge läkarbehörighet till dem som avlagt läkarexamen i annat
nordiskt land, förutsatt att vederbörande visar sig ha kunskap om svenska medicinalförfaltningar.
Denna bestämmelse bygger på att den grundläggande utbildningen för läkare är i
stort sett likvärdig i de nordiska länderna.

Universitetskanslersämbetet, Svenska landstingsförbundet.
Svenska kommunförbundet och de flesta av sjukvårdshuvudmännen samt Svenska
sjukhusens och landstingens tjänstemannaförbund tillslyrker socialstyrelsens
förslag all avskaffa legitimationen för läkare. Flera remissinstanser motsätter
sig dock att legitimationen avskaffas. Sveriges läkarförbund anser inte
tillräckligt starka skäl tala för en ändring av det - liksom i nästan alla
andra länder - tillämpade auktorisationsförfarandet. En auktorisation behövs
även om den framdeles inte skall medföra s. k. full och oinskränkt behörighet.
För del nordiska samarbetet i vidareutbildningsfrågor leder avskaffandet av auktorisation
till ytterligare svårigheter. Förslagel till överenskommelse mellan de nordiska
länderna om enhetliga specialistkompetensregler förutsätter en auktorisation,
som dessutom enligl förslaget skall heta legitimation. Hovrätten över Skåne och
Blekinge ifrågasätter om inte en modifierad form av legitimation bör behållas.
Hovrätten finner att vad som åberopats liU stöd för elt avskaffande av
legitimationen inte är särskUt övertygande. Förslaget synes inte heller medföra
att administrativa vinster av någon betydenhet görs. Det är en egendomUg
konstruktion att låta en verkan som inträder till följd av en examen återkaUas
på grund av visad olämplighet. Systemet

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 54

med legitimation är överiägset ur systematisk synpunkt.
Hovrätten framhåller vidare att en läkare som avlagt läkarexamen och som fått
sin behörighet återkallad torde kunna kalla sig läkare med stöd av 6 § 1 st. kvacksalverilagen.
Legilimalionsinstitulet skulle därför kunna fä en särskiljande verkan gentemot
denna kategori. Liknande synpunkter förs fram av länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län. Länsstyrelsen tillägger, att elt avskaffande av legitimationen
skulle medföra en vansklig kategoriindelning för avsevärd tid framöver mellan
legitimerade läkare enligl nu gällande regler, och läkare utan legitimation enligl
den föreslagna ordningen. 1 alla händelser kräver frågan ytterligare överväganden.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län, Hallands läns landstings
förvaltningsutskott. Svensk sjuksköterskeförening. Svenska barnmorskeförbundet,
karolinska institutet samt de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund, Göteborg
och Umeå avstyrker all legitimationen avskaffas.

Förslaget alt slopa benämningarna specialist resp.
specialitet tillstyrks av Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och
flertalet sjukvårdshuvudmän samt ytterligare någon remissinstans.

Sveriges läkarförbund hävdar däremol alt förslaget i denna
del är illa underbyggt. Även länsstyrelsen i Malmöhus län, Göteborgs och Bohus
läns landstings förvaltningsutskott. Svenska läkaresäUskapet, karolinska
institutet samt de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå avslyrker
förslaget i denna del. Från universitetens sida åberopas bl. a. internationell
praxis.

4.2 Läkartjänsternas utformning m. m.

4.2.1 Sjukvården vid sjukhus

Socialstyrelsens förslag i denna del har vid
remissbehandlingen på del hela taget fått ett gynnsamt mottagande.

Svenska landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet och
flertalet sjukvårdshuvudmän framhåller att de ser förslagen rörande
tjänstestrukturen som allmänna ramar inom vilka de enskilda huvudmännen bör
ges möjlighet alt utforma verksamheten utan alltför långtgående detaljreglering
från centrall häll och att huvudmännens positiva anslutning lill utredningens
huvudlinjer endasl kan lämnas med förbehåll för en på detta sätt garanterad
handlingsfrihet med hänsyn lill de lokala förhållandena. Dessa remissinstanser
framhåller vidare att frågan om kostnadsfördelningen mellan staten och
sjukvårdshuvudmännen måsle ha blivit tillfredsställande reglerad innan den
föreslagna organisationen sätts i kraft.

Sveriges läkarförbund förklarar sig i väsentliga avseenden
tillstyrka utredningsförslaget. Förbundet anmärker dock bl. a. på att
socialstyrelsen inle lagit upp s. k. dimensioneringsfrågor dvs. frågor om
fördelningen pä de oUka läkarkalegorierna av läkarstaben på en kUnik.

Ett stort antal remissinstanser beklagar atl förslaget inle
omfatiar

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 55

undervisningssjukhusen och anser alt helhetssynen på den
framtida läkarorganisalionen härigenom gått förlorad.

Direktionen för karolinska sjukhuset anser sig inte kunna
la ställning till förslaget eftersom undervisningssjukhusen ej behandlats.

Örebro läns landsting, Sveriges förenade studentkårer och
ett par av universiteten anser att förslaget inte kan läggas rill grund för
lagstiftning utan överarbelning.

Flertalet remissinstanser tillstyrker socialstyrelsens
förslag om gemensam tjänstestruktur för den slutna och den öppna vården eller
lämnar del ulan erinran. Hit hör Svenska landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet
och flertalet huvudmän.

Åtskilliga
remissinstanser ifrågasätter dock om det är lämpligt eller nödvändigt alt
införa en enhetlig struktur. Sveriges läkarförbund framhåller sålunda, att om förslagel
i fråga om mellanläkarkategorin i öppen vård och den öppna värdens
underordnande under den slutna genomförs utan någon väsentlig förändring detla
kommer alt ske mot en helt enig opinion inom läkarkåren. SACO, Svenska läkaresäUskapet
och flera landsting anser också alt läkare i öppen vård skall ha medicinskt
självständig ställning med undanlag för erforderliga utbildningstjänster.
Direktionen vid karolinska sjukhuset ifrågasätter om endast önskvärdheten av
en enhetlig tjänstestruktur inom hela den offentliga sjukvården utgör ett
tillräckligt starkt skäl för ingrepp i en fungerande organisation som socialslyrelsen
aviserar, särskilt som vissa avvikelser från konstmktionen av läkartjänsterna
vid andra sjukhus, förordnandetider osv. med hänsyn till undervisningen och
forskningen, såsom utredningen framhåller, ändå kommer atl behövas.

Under remissbehandlingen har stort intresse ägnats åt
socialstyrelsens förslag lill kategoriindelning av läkartjänsterna. Svenska
landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet och flertalet huvudmän
framhåller, att del är nödvändigt att en funktion motsvarande biträdande
överläkarens behålls oförändrad även inom ramen för den föreslagna
tjänstestrukturen. Möjligheten alt inrätta tjänster som biträdande överläkare
har nämligen inneburit atl överläkaren kunnat beredas lättnader i arbetsbördan
och ledningsansvaret ulan all någon ny överläkarljänst behövt inrättas. Genom
de långa förordnandetiderna har vidare en eftersträvad kontinuitet i vården
kunnat upprätthållas. Förslaget all sjukvårdsstyrelsen skall ha rätt att
förordna en avdelningsläkare all självständigt svara för vissa uppgifler inom
en överläkares verksamheisområde innebär atl nämnda möjligheter och fördelar
bibehålls. Förslagels väsentliga innebörd i jämförelse med nu gällande ordning
är all huvudmannen själv beslutar om att avdelningsläkare självständigt skall
svara för vissa uppgifler inom en överläkares verksamhetsområde ulan skyldighel
all underställa socialstyrelsen ärendel. Den nya konstruktionen ligger därmed hell
i linje med styrelsens krav på en mindre hårt reglerad tjänstestruktur och en
vidare handlingsfrihet inom vissa allmänna ramar. Såväl ur huvudmannens som de
enskilda läkarnas synvinkel är det av väsentlig betydelse alt de avdelningsljänster
som avses bli tilldelade funktioner motsvarande biträ-

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 56

dande överläkarnas kan fömtses på förhand och få en fast
inplacering i sjukvårdsorganisationen.

Flera remissinstanser, däribland fem huvudmän, uttalar sig
för att begreppet biträdande överläkare behålls. Sveriges läkarförbund
framhåller att mycket starka skäl talar för att de nuvarande urvalskriterierna
för läkarkalegori, nämligen medicinskt och administrativt ansvar bör behållas.
Förbundet hävdar, att en mellanläkarkategori med permanent medicinskt
ledningsansvar bör finnas kvar och hänvisar till motiven för införande av en
sådan tjänstekategori. Någon möjlighet att planera en rationell organisalion
föreligger nämligen inle - annat än på kort sikt -om man inte vet hur många
självständigt verksamma läkare som skall fungera i organisationen. Förbundet
anser, alt i den mån mellanläkarkategorin skall få ett medicinskt
ledningsansvar det måste krävas att tjänsleinnehvaren får detta fullt ut utan
inskränkningar. Svenska läkaresällskapet anser att den föreslagna nya mellankategorin
innebär elt steg tillbaka till förhållandena innan tjänsterna för biträdande
överläkare blev permanenta tjänster med självständigt medicinskt ansvar.
Förslaget synes medföra betydande praktiska problem bl. a. när en
avdelningsläkare med personligt förordnande är ledig. Sällskapet biträder
visserligen förslaget all införa kategorin avdelningsläkare men hävdar att det
alltjämt finns behov av de tidigare biträdande överläkartjänsterna. Direktionen
för akademiska sjukhuset i Uppsala anser atl socialslyrelsen i sin strävan att tiUgodose
önskemålet om så få tjänstekategorier som möjUgt i viss mån eftersatt kravet på
atl varje tjänstekategori skall innefatta läkare på samma nivå i fråga om
medicinskt ledningsansvar och behörighet. Avdelningsläkarkalegorin omfattar
således läkare både med och utan medicinskt ledningsansvar. Direktionen för
karolinska sfukhuset framhåller all en tjänsteslmktur med endast en kategori
läkare med självständigt medicinskt ansvar inte torde vara praktiskt möjlig för
undervisningssjukhusens del. Akademiska sfukhuset i Uppsala och Uppsala läns
landstings förvaltningsutskott anser att underläkarkalegorin bör delas upp på
läkare under allmäntjänstgöring och läkare under fortsalt vidareutbildning med
hänsyn till dessa läkares olika användbarhet, olika behov av handledning samt förmodUgen
olika lön.

Socialstyrelsens förslag i fråga om tillsättning och
konstruktion av läkartjänster för allmäntjänstgöring och för fortsalt
vidareutbildning godtas av det stora flertalet remissinstanser. Svenska
landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet och flertalet sfukvårdshuvudmän
anser konstruktionen av tjänsterna ändamålsenlig inte minst med tanke på den
avvägning som måste ske mellan .sjukvårdens skarpt formulerade krav pä
kontinuitet och önskemålet om cirkulation på tjänstema med hänsyn till
utbildningsbehovet. Som särskilt posilivi framhålls att socialslyrelsen i den
strängt schematiserade utbildningsgången sökt tillämpa den fria
arbetsmarknadens principer såväl med avseende på läkarnas räll atl fritt söka
utbildningstjänster som arbetsgivarens rätt att fritt välja bland flera
sökande. Sveriges förenade studentkårer kräver dock alt tjänsterna för aUmäntjänstgöring
fördelas centralt efter enhetliga fördelningsprinciper.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:104 - 57

Ifall flera söker samma förordnande bör tillsättning ske
efter lottning. Förtur lill visst förordnande bör kunna erhållas om synnerliga
sociala skäl föreUgger. Medicinska fakulteterna vid Göteborgs universitet och Linköpings
högskola anser att frägan om tillsättning och meritvärdering för allmäntiänstgöring
bör utredas ytterligare.

En slor majoritet av remissinstanserna tillslyrker
förslaget alt blockförordnanden så långt som möjligt bör liilämpas vid allmäntjänslgöring
och fortsalt vidareutbildning. Ett par huvudmän redovisar positiva erfarenheter
av sådana förordnanden, men elt par andra påpekar atl förordnandena också kan
medföra organisatoriska svårigheter och ökade kostnader.

Socialstyrelsens förslag i fråga om förordnandetider har
av de flesta remissinstanser lämnats utan erinran. Några remissinstanser gör
dock invändningar i fråga om förordnandeliderna för fortsatt vidareutbildning.
Svenska läkaresällskapet anser sålunda att förordnanden för forlsall
vidareutbildning måste meddelas för betydligt längre lid än som motsvarar
minimikraven, för att en icke önskvärd stelhet i systemet skaU kunna undvikas.

Lunds universitets medicinska fakultet framhåller att förslagel
lill förordnandetider för de två typerna av underläkare under ulbildning och förslagel
att fortsalt vidareutbildning i allmänhet endast skall avse en specialitet (med
undanlag endast av typen allmänkimrgi plus en kirurgisk grenspecialitet) ur utbildningssynpunkl
medför synnerligen svåra konsekvenser vad beträffar möjlighet att bygga på de
av Kungl. Maj:t fastställda fordringarna för specialitet. Förslagel innebär
nämligen all dessa minimi-fordringar ocksä blir maximifordringar, en vid
internationell jämförelse absurd bestämmelse. Ur fakultetens synpunkt medför de
av ulredningen föreslagna restriktionerna vad beträffar utbildningsgångar att
läkarutbildningen låses fast i ramar som snabbt kan föråldras. Förslagel
innebär i praktiken förbud för enskilda läkare att under sin utbildning pröva
andra lämpliga utbildning.sgängar. Ändå är dagens differentierade medicin
resultatet av alt enskilda unga läkare satsat pä områden som anestesi,
bakteriologi etc.

Sveriges läkarförbund förklarar, att det bör slå öppet för
läkare likaväl som för andra att skola om sig och byta karriär utan särskilt lillslånd
ifall det finns tjänster öppna för ansökan.

1 fråga om tillsättningen av tjänster för läkare med
fullgjord vidareutbildning framhåller elt par remissinstanser att
tillsättningen av överiäkar- och avdelningsläkartjänster bör kunna förenklas ytteriigare.
Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om del inle går alt finna ett
lämpligare tillsättningsförfarande än det föreslagna beträffande överläkartjänslerna.

De flesta remissinstanserna läninar förslaget om
inrättande av särskilda regionala förslagsnämnder ulan erinran. Hovrätten över Skäne
och Blekinge ifrågasätter dock om särskilda nämnder skall inrättas för en sä
begränsad uppgift som den föreslagna.

Västernorrlands läns landstings förvaUningsutskott och
Västerbottens

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 58

läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter om
inte ett helt fritt tiUsältningsförfarande kan införas.

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott anser att
tillsättningsärendena kommer atl fördröjas om utredningens förslag om
särskilda förslagsnämnder genomförs och föreslår därför att socialstyrelsen får
successivt kompetensförklara läkare lill olika tjänstetyper. Sjukvårdsstyrelsen
kan sedan själv utse innehavare tUl tjänster, varvid valet sker bland samtliga
sökande som är kompetenta att inneha aktuell befattning. En sådan ordning
tillgodoser såväl huvudmännens önskemål om valfrihet som patienternas krav på
att berörda läkare är kompetenta ur medicinsk synpunkt.

Karolinska institutet kan inte biträda förslaget i fråga
om tUlsältning av överläkartjänsterna framför allt därför att behovet av
speciella sakkunniga, som garanterar en för hela riket likvärdig bedömning,
inte tillgodosetts. Liknande synpunkter förs ocksä fram av Sven/ca läkaresällskapet.

Svenska landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet och
flertalet huvudmän anser att sakkunnigförfarandet för avdelningsläkarljänsterna
bör ses över.

Sveriges läkarförbund framhåller atl sakkunnig skall höras
i alla fall där berörd specialitet eller berört vårdområde, t. ex. den öppna
primärvården, inte är representerad i förslagsnämnden.

Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet anser, atl
klinikchef alltid skall få tillfälle att yttra sig vid tjänstelillsällning
inom hans specialitet inom sjukvårdsområdet. De förordar också atl förslagen lill
överläkar- och avdelningsläkarljänster graderas.

SACO framhåller alt läkartjänsterna inte bör knytas till
sjukvårdsområdet eftersom del skulle medföra alt en tillfredsställande
anställningstrygghet inte uppnås.

Flertalet remissinstanser tUlstyrker socialstyrelsens
förslag om begränsning av huvudmannens valrätt till de fyra på förslag
upptagna sökandena till överläkar- och avdelningsläkartjänst eller lämnar
förslaget utan erinran. Svenska landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet
och nästan alla sfukvårdshuvudmän anser emellertid att huvudmännen vid utnämningen
inte bör vara bundna till de fyra som förts upp på förslag utan alt huvudmännen
i princip skall kunna välja frilt bland samtliga behöriga sökande och att denna
valrätt under aUa förhåUanden bör gälla för överläkare och avdelningsläkare
oberoende av om del är fråga om öppen eller sluten vård.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om inle för
enhetlighetens skull talan mot de regionala förslagsnämndernas beslut skall
föras i den ordning som gäller för förvallningsbesvär även när det gäller
avdelningsläkartjänster.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:104 59

4.2.2 Den decentraliserade öppna vården

De flesta av remissinstanserna är positiva till
huvudlinjerna i utredningsmannens förslag. Förslagen anses främja en nödvändig
utbyggnad av den öppna vården och slörre likställdhet och samordning mellan
denna vårdform och den slutna sjukhusvården. Denna uppfattning förs fram främst
av socialstyrelsen. Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet och sfukvårdshuvudmännen.
Läkarnas organisationer är däremot kritiska framför aUt tiU förslagen om
tjänsteorganisation inom den öppna vården.

Socialstyrelsen
pekar på den slutna vårdens dominerande slällning i förhällande till den öppna
vården. Utvecklingen har lett till en inte önskvärd belastning på den
sjukhusanknutna vården. Härtill har bidragit medicinskt-lekniska framsteg,
ökade möjligheter för vidareutbildning och ökad efterfrågan på specialistvård.
Den slutna vården har byggts ul kraftigt medan utbyggnaden av den öppna värden
fram till senare tid varit mer begränsad. Styrelsen erinrar om atl dess
principprogram förden öppna vården syftar lill atl bryta denna utveckling.
Styrelsen anser alt utredningsmannens förslag är av stor betydelse för den
öppna vårdens framtida organisation. Förslagen utgår från synpunkterna i
styrelsens principprogram för öppen vård. Enligt styrelsens mening har
utredningsmannen med logisk skärpa och stor följsamhet utvecklat dessa
principer och lagt fram förslag som syftar lill alt vidga möjligheterna för en
ökad integration av öppen och sluten vård och skapa bättre balans mellan de
båda vårdformerna. Styrelsen framhåller att det är synnerligen viktigt att i
det fortsatta utvecklingsarbetet höja den öppna värdens kvalitet och rationellt
la lill vara dess tekniska och personella resurser. Slutmålet bör vara att den
öppna vården får en med den slutna vården likvärdig slällning.
Utredningsmannens förslag stämmer i huvudsak med socialstyrelsens syn på hur
den öppna vården i framtiden bör vara organiserad.

Svenska
landstingsförbundet erinrar om atl förbundet och huvudmännen är positiva till
huvuddragen i socialstyrelsens principprogram förden öppna värden. Förbundet
och huvudmännen har dock inle lagit slällning lill de förslag som kan komma
från pågående utredningar om den öppna vårdens utformning och dimensionering.
Delta gäller också formema för den s. k. nivåstruktureringen av sjukvården.
Förbundet framhåller all den decentralisering och ulbyggnad av den öppna värden
som blir möjlig genom ökad läkartillgäng kan förverkligas först i den takt
huvudmännen finner det sjukvårdsmässigt och ekonomiskt motiverat. Samma uppfattning
har Svenska kommunförbundet och förvaltningsutskotten i ett stort antal
landsting.

Försäkringskasseförbundet pekar på att en ökad organisalorisk
samordning mellan öppen och sluten vård, bättre balans mellan läkarlill-gången
för de båda vårdformerna och förbättring av allmänläkarnas arbetsförhållanden
bör vara till gagn inte minst för socialförsäkringen.

SACO anser atl det är en allvarlig brist alt
utredningsmannen inte övervägt de privatpraktiserande läkarnas nuvarande och
framlida insalser

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 60

i den öppna vården. Man borde ha undersökt i vilka
avseenden samarbetet mellan den offentliga och privata sektorn skaU kunna
förbättras för alt göra det möjligt att utnyttja tUlgängliga resurser effektivt
och samhällsekonomiskt. Utredningsmannen kan inte ha undgått att observera den
effektivisering av den öppna vården i privat regi som skett t. ex. genom
tillkomsten av de s. k. läkarhusen. Enligl SACO:s mening bör man inle utgå från
alt aU framtida utbyggnad av den öppna vården utanför sjukhus måsle ske i
samhällets regi. SACO framhåller vidare alt en reformering av den öppna vårdens
organisation måste ske så all patienterna erbjuds ell fuUgolt omhändertagande tiU
så låg kostnad som möjligl saml verka rekryteringsfrämjande bland läkarna. Enligl
SACO:s mening leder utredningsmannens förslag inte tUl att dessa syften uppnås.
Liknande synpunkter anför Sveriges läkarförbund.

Utredningsmannens förslag att ta bort de nuvarande
bestämmelserna i sjukvårdslagstiftningen om provinsialläkare och läkardistrikt
tillstyrks av remissinstanserna. Bl. a. Svenska landstingsförbundet hälsar med
tillfredsställelse alt varie huvudman fär frihet atl inom en allmän ram i
lagstiftningen organisera vården på det sätt som bäst svarar mot befolkningens
behov och lokala fömtsättningar. Förbundet anser del värdefullt om
läkartjänsterna anknyts till sjukvårdsområdet och inte till visst sjukhus eller
viss vårdinrättning, som utredningsmannen föreslår. Härigenom skulle möjlighelerna
att förflytta läkare till andra Ijänster om organisatoriska skäl föreligger
främjas. Förbundet framhåller alt det ser de framlagda förslagen som allmänna
ramar, inom vilka de olika huvudmännen bör ges möjlighet atl utforma
verksamheten utan alltför långtgående ceniral detaljreglering.

SACO anser att den öppna vårdens samarbete med sjukhusen
bör byggas ul. Delta bör ske genom samarbele och inle genom alt den öppna
vården underordnas den slutna vården på sätt utredningsmannen föreslår.

Sveriges läkarförbund anser del olyckligt om öppen vård
utanför sjukhus betraktas som en del av molsvarande sjukhusdisciplins verksamhel
men med annan lokalisering. Öppenvårdsläkarnas verksamhel skiljer sig från
sjukhusläkarnas både i fråga om del medicinska innehållet och arbetsformerna.
Skillnaderna är uttryck för värdefulla särarter som bör las till vara,
utvecklas och understödjas. En organisatorisk integrering skulle få motsatt
effekt. 1 en inskränkt teknisk-medicinsk bemärkelse blir den öppna vårdens
kvalitet varken högre eller lägre genom atl underordnas sjukhusen. Sjukhusöverläkarens
övervakningsmöjligheler är i praktiken obetydliga.

Utredningsmannens förslag om en gemensam tjänstestruktur
för sluten och öppen vård godtas i princip av socialstyrelsen, Svenska
landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och förvaltningsutskotten i de
flesta landsting. Flera av dessa remissinstanser har dock annan uppfattning än
utredningsmannen i fråga om tjänsternas benämning och innehåll. Sveriges
läkarförbund och SACO avslyrker förslaget. Även länsstyrelsen i Jönköpings län
och ett par huvudmän intar en kritisk hållning.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:104 " 61

Utredningsmannens förslag alt huvudmännen skall få tillsätta
Ijänsl med behörig sökande även om denne inle förls upp på förslag har
föranlett delade meningar under remissbehandlingen.

Förslaget tillstyrks av Svenska landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet och förvaltningsutskotten i de flesta landstingen.
Förslaget avstyrks av bl. a. socialstyrelsen och några huvudmän saml läkarnas
organisationer. Socialstyrelsen anser det ur principiell synpunkt olyckligt om
ordningen för tillsättning av läkartjänster inom den öppna värden skulle avvika
från del som tillämpas inom den slutna vården. Enligt styrelsens mening finns
del inle några skäl all medge huvudmännen en valrätt som sträcker sig utöver
sökande som uppförts på förslag. Samma uppfattning har Norrbottens läns
landstings förvaUningsutskott och länsstyrelsen i Norrbottens län. Länsslyrelsen
befarar att den föreslagna tillsältningsordningen skulle göra läkartjänsterna i
Norrbotten mindre attraktiva. Möjligheterna atl vinna transport lill tjänst i
annat sjukvärds-område skulle minska om huvudmannen vid tillsättning av Ijänsl
kunde välja sökande utanför förslaget.

Utredningsmannens förslag alt sjukvårdsstyrelsen skulle få
utse en läkare med huvudsaklig verksamhel inom den öppna vården utanför sjukhus
atl della i styrelsens sammanträden i stället för som nu en provinsialläkare
eller stadsdislriktsläkare har mött invändningar endasl från Skaraborgs läns
landstings förvaUningsutskott. Förvaltningsutskottet anser att det inte finns
anledning att på delta sätt dra en gräns mellan öppen och sluten sjukvård.

4.3 Tjänsteläkarbegreppet

Utredningsmannens förslag all avveckla tiänsteläkarbegreppet
tillstyrks i princip eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.

Konsekvensema av utredningsmannens förslag har väckt särskUt
intresse såvitt avser tjänsteläkarnas funktioner enligt smitlskyddslagstiftningen.
Hans förslag all dessa funktioner skall föras över på särskUda
smittskyddsläkare har lämnats ulan erinran av bl. a. Svenska
tandstings-förbundet, Svenska kommunförbundet och förvaltningsutskotten i flertalet
landsting.

Socialstyrelsen däremol ifrågasätter om det är nödvändigt
med en särskUd tjänstekategori för smitlskyddsarbelel. En sådan organisalion
förefaller överdimensionerad och otymplig. Styrelsen anser att det bör tiUkomma
den läkare som har hand om det aktuella fallet att själv göra föreskriven
anmälan m. m. Beredskapen i smUtskyddsfall bör ordnas så att hushåUsföreståndare
skaU vara skyldig att anmäla inträffade sjukdomsfall hos närmaste offentliga
mottagning för aUmän praktik. Åtgärder mot smittspridning bör på det regionala
planet ledas av länsläkarorganisationen under förutsättning alt denna får
behövliga resurser. Styrelsen anser alt det behövs en läkare som på kommunal
nivå kan medicinskt bedöma och urskilja smittbärare, bedriva uppspårande verksamhel
m. m.

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 62

Nämnda åliggande måsle betraktas som en tilläggsfunklion
till annan läkartjänst. Dessa läkare bör ulses av sjukvårdshuvudmannen i samråd
med länsläkaren. Beteckningen smittskyddsläkare bör inte tas upp i lagstiftningen.
Även Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott avstyrker förslaget och
anför i huvudsak liknande synpunkter som socialslyrelsen.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser del
tveksamt om smitlskyddsarbelel kommer att fungera tillfredsställande om förslagel
genomförs. Del bör enligt utskottet övervägas om inte smittskyddsarbetet i
kommuner ulan stadsläkare bör läggas på länsläkarorganisationen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser alt allmänläkarnas
utbildning inte motsvarar de höga krav som måste ställas pä smiltskyddsläkarna.
Dessa krav fylls däremot av läkare vid infektionsklinikerna. Enligl
länsstyrelsens mening medför del inga uppenbara ölägenheter om en läkare utses lill
smitlskyddsläkare för hela sjukvårdsområdet.

Enligt Sveriges läkarförbunds mening är den föreslagna
fördelningen av arbetsuppgifter mellan smiltskyddsläkarna och länsläkarorganisa-lionerna
inte den bästa. De onigivningshygieniska problemen i primärkommunerna är
mycket skiftande. Vissa har av historiska och andra skäl skötts och bevakats av
läkare trots att tekniskt utbildad personal är mer lämpad för uppgiften. Pä
mänga håll har sådan personal också övertagit den.

Enligl statens bakteriologiska laboratorium bör det
undvikas alt i etl sammanhang från tjänsteläkarna lyfta av alla åligganden enligl
smittskyddslagstiftningen. Laboratoriet befarar alt den lokala handläggningen
av hälsovårdsfrågor kan försämras om dessa överförs på en för flera kommuner
gemensam smittskyddsläkare. En sädan kan knappast handlägga alla de frågor som
nu handläggs av tjänsteläkare. Laboratoriet avslyrker förslaget i denna del.
Samma uppfattning har länsläkaren i Göteborgs och Bohus län och Svensk sfuksköterskeförening.

Förslaget att smitlskyddsläkaren skall överta tjänsleläkarens
funktioner i hälsovårdsnämnden har också föranlett invändningar i flera
yttranden.

Socialstyrelsen anser alt smitlskyddsläkaren inle kan
fylla hälsovårdsnämndernas behov av läkarexpertis. Styrelsen erinrar om all
hälsovårdsnämnderna numera har elt synnerligen omfattande verksamhetsområde
med bl. a. omgivningshygien och miljövård. Del är därför nödvändigt all
nämnderna tillförsäkras expertis som täcker deras samlade behov av medicinsk
sakkunnigbedömning. Hälsovårdsnämnden bör därför eniigt styrelsens mening få
rätt all själv tillkalla läkare vars medicinska sakkunskap den anser sig
behöva. Kan nämnden inte själv skaffa lämpliga läkare som experter bör den
kunna vända sig till länsläkaren eller sjukvårdsstyrelsen. Hälsovårdsnämnden bör
ha tillgång lill medicinskt sakkunniga som tillsammans kan avge behövliga
fackmässiga synpunkler vid handläggningen av ärenden inom hälsovårdsnämndernas
hela verksamhetsområde. I hälsovårdsstadgan bör tas in en beslämmelse om all
läkare som utsetts till sakkunnig i hälsovårdsnämnd skall vara skyldig alt på

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 63

nämndens kallelse della i nämndens sammanträden. Sädana
läkare bör också fä rätl atl delta i nämndens sammanträde när de önskar del.
Även Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott och Svenska hälsovårds-tfänstemannaförbundet
anser det tveksamt om smitlskyddsläkare kan fylla nämndens behov av medicinsk
sakkunskap.

Riksförbundet för allmän hälsovård delar i princip
utredningsmannens synpunkter pä läkarnas medverkan i hälsovårdsarbelel.
Förbundet framhåller dock alt hälsovårdsnämndernas behov av medicinsk sakkunskap
för den allmänhygieniska verksamheten är förhållandevis begränsad. Den kan
därför tillgodoses av länsläkarorganisationen när del behövs.

Förslaget alt länshälsovårdskonsulenten skall få räll alt
närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträden tillstyrks eller lämnas ulan
erinran under remissbehandlingen.

Utredningsmannens förslag till ändring i nykterhetsvårdslagen
tillstyrks av socialstyrelsen och socialutredningen.

4.4 Inrättande av läkartjänster

Ingen remissinstans motsätter sig fortsalt ceniral
reglering i fråga om fördelningen av läkartjänsterna. Flertalet remissinstanser
har dock uttalat sig för en uppmjukning av bestämmelserna på så sätt atl
sjukvårdshuvudmännen får ökat inflytande över tilldelningen och tjänsternas
placering i organisationen.

1 flera tillstyrkande remissyttranden bl. a. från Svenska
landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet och åtskilliga landsting betonas
starkt all tillståndslvånget för rätt alt inrätta läkartjänster bör avvecklas
så snart arbetsmarknadssituationen för läkare förbättras. Dessa remissinstanser
ser den nuvarande centrala tilldelningen av läkartjänster som en
övergångsordning, motiverad av den knappa tillgången på läkare. Även om
läkartjänsterna tills vidare fördelas centrall kräver huvudmännen alt få ett
direkt inflytande över utformningen av de allmänna riktlinjerna för tilldelningssystemel
så atl detta bringas i överensslämmelse med de egna intentionerna för
sjukvårdens ulbyggnad. Vidare måste den enskilde huvudmannen efter lilldelningsbeslul
själv fä beslämma var i sjukvårdsorganisationen tjänst skall placeras.
Tilldelningen bör således som utredningsmannen förordar avse sjukvårdsområdet.
De anser också all en fastare styrning av läkarlilldelningen lill
företagshälsovården är nödvändig för att motverka negativa återverkningar för
andra viktiga vårdsektorer.

Sveriges läkarförbund anser atl den nuvarande ordningen
för Ijänsle-tilldelning har medfört att tiänsleanlalel vid den enskilda
kliniken stämmer myckel dåligt överens med behov av läkararbelskraft och
faktiskt utfört arbete. Fördelningen på olika slags tjänster är likaså i
flertalet fall hell inadekvat. Gällande regler måsle ändras så alt socialslyrelsen
endasl fördelar läkarkvolen regionalt och all inrättandet av tiänster för färdigulbildade
läkare läggs hos vederbörande sjukvårdshuvudman.

Länsstyrelsen i Jönköpings län för fram tanken atl
tjänstetilldelningen

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 64

skulle kunna styras med mer generella metoder genom alt
socialstyrelsen granskar de planer för organisationen av den öppna vården som
sjukvårdsstyrelserna skall upprätta. Inrättande av tjänster som anknyter tUl
planen skulle därvid inte kräva särskUt godkännande.

Svenska landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet och
de flesta huvudmännen framhåller atl principen att vidareutbildningen och den
därmed sammanhängande läkarlilldelningen skall utgöra ett styrinstrument för
den allmänna sjukvårdsplaneringen i sig kan rymma möjligheter till ingrepp i
sjukvårdshuvudmännens kommunala självbestämmanderätt. Tillämpningen förutsätter
därför ell intimt samråd mellan socialstyrelsen och sjukvårdshuvudmännen.
Huvudmännens medverkan vid fullgörandet av utbildningsprogrammet förutsätter atl
detla fortlöpande anpassas efter sjukvärdens förväntade behov och de ekonomiska
möjligheter som kan beräknas finnas för att tillgodose detta. Det är av stor
vikt att man utan detaljreglering kan få till stånd ett smidigt system för
utbytbarhet mellan avdelningsläkar- och underläkartjänsler för att därmed skapa
möjlighet till en vid olika tidpunkter rätt avvägd fördelning mellan färdigulbildade
läkare och läkare under vidareutbildning. Som huvudansvarig för den totala
sjukvårdande verksamheten i landel måste landstingen och de land.slingsfria
kommunerna ges möjlighet lill ell reellt medinflytande i fråga om dimensioneringen
av all läkarutbildning, inbegripet den utbildning som avses för bl. a.
privatpraktiserande verksamhel, rättspsykiatri, skolhälsovård och
företagshälsovård.

Universitetskanslersämbetet anser, att del inte bör vara
uteslutet atl tanken på en lagfäst skyldighel för sjukvårdshuvudmannen att öka
antalet läkartjänster för utbildningsändamål ånyo aktualiseras om tillgången
på sådana tjänster inte skulle motsvara förväntningarna.

Flera remissinstanser uttrycker oro för alt tillräckligt
med tjänster för aUmäntjänstgöring inte kommer atl finnas. Sveriges
läkarförbund kräver att socialslyrelsen vidtar sådana ålgärder, alt elt
erforderligt antal -sjukvårdsmässigt motiverade - tjänster tillkommer eller atl
på annat sätt adekvata ålgärder vidtas framför allt med avseende på
grundutbildningens dimensionering, så att inte läkare med läkarexamen nödgas
lämna läkaryrket. Enligt förbundets mening måste dimensioneringen av utbildningstjänsterna
styras centrall och avse hela landel. Sveriges förenade studentkårer kräver alt
ett erforderligt anlal tjänster för allmäntjänstgöring inrättas.

Karolinska institutet framhåller, all socialslyrelsen inle
har redovisat några analyser som belyser hur del tilltänkta utbildningssystemet
kommer all påverka sjukvårdsarbetet vid berörda kliniker. Inom vissa smärre,
högt specialiserade khniker är behovet av speciallränad personal stort, men
utbildningsbehovet förhållandevis litet. Inom många andra specialiteter däremot
kommer nu lill buds stående tjänster inle all lillgodose utbildningsbehovet. Detla
beror inle blott på att tiänsterna är förhållandevis få utan också på all den
kvalificerade insats, som f. n. utförs av specialistkompetenta läkare i underläkarställning,
inle kan undvaras om sjukvården skall kunna bedrivas på tillfredsstäUande sätt.
En

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 .:: 65

avsevärd del av den avancerade kirurgi, som bedrivs på
kirurgklinikerna i landel, utförs t. ex. av äldre underiäkare. Endast en
begränsad del av de nuvarande underläkartjänsterna kan sålunda las i anspråk
för vidareutbildning. Två universitet anför liknande synpunkler.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser alt etl administrativt
prövningsförfarande inför allmäntjänstgöringen för den enskilde läkaren
innebär en osäkerhetsfaktor avseende tidpunkt och möjlighet atl fullfölja
utbildningen. Då behörighet att vara yrkesverksam som läkare är betingad av
allmäntjänstgöring vill styrelsen starkl understryka betydelsen av alt plats
för allmäntjänslgöring ordnas i direkt anslutning lill läkarexamen. Mol
bakgrund av behovet av läkare i olika uppgifter i samhället framslår det som
synnerligen angelägel alt personer som under ca 5 1/2 år bedrivit studier
snarast får möjlighet atl göra en yrkesmässig insats. Socialstyrelsen
skisserar ell syslem med sjukvårdshuvudmännen som huvudsakligen ansvariga för frägan
om platslillgång och antagningsförfarande när del gäller aUmäntjänstgöring.
Förslaget synes administrativt krångligt.

Utredningsmannens förslag atl kravet på socialstyrelsens tillstånd
för inrättande av läkartjänster skall gälla alla läkartjänster inom
landstingens och motsvarande kommuners hälso- och sjukvårdande verksamhel
godtas eller lämnas utan erinran av alla remissinstanser. Förslaget att
tillstånds-tvånget skall utsträckas att även omfatta inrättandet av
läkartjänster för primärkommunala behov mottas också positivt. Svenska
kommunförbundet avslyrker dock förslagel i denna del. Socialstyrelsen lämnar
vissa uppgifler som enligt styrelsens mening belyser behovet av att tillståndstvånget
för inrättande av läkartjänster utvidgas. Under åren 1969/71 inrättades inte
mindre än 208 oreglerade specialislläkartiänster i öppen vård medan
socialstyrelsen under samma tid medgav atl 36 tjänster inrättades. Enligl
styrelsens mening har den omständigheten att ett så stort antal tjänster kunnai
inrättas utan styrelsens tillstånd sannolikt varit en av orsakerna till den brisl
på läkare som uppstått inom vissa delar av den slutna vården. Svenska
kommunförbundet kan inle godta förslagel om tiUståndskrav för läkartjänster hos
primärkommunerna så länge sjukvårdshuvudmannen inte har ett klart uttalat
ansvar alt lillgodose primärkommunens läkarbehov. Enligl förbundels mening har
primärkommunerna hittills i ringa omfattning utnyttjat sina möjligheler atl
själva inrätta läkartjänster. När tjänster inrättats har della som regel föranlelts
av en påtvingad utveckling då läkarfrågan ej kunnai lösas på annat sätt.

I flera andra yttranden berörs frägan om primärkommunernas
behov av läkararbelskraft. Svenska landstingsförbundet anser atl sjukvårdshuvudmännen
inom ramen för tillgängliga resurser även bör lillgodose primärkommunens behov
av sådan arbetskraft. Det förulsätls därvid all delta förhållande beaktas vid
tilldelning av läkartjänster. Samma uppfattning har Svenska kommunförbundet,
förvaltningsutskotten i flera landsting och Spri. Sveriges läkarförbund tar
bestämt avstånd från uthyrning av landslingens läkare tiU primärkommunala
arbetsgivare. Enligt förbundets mening är del en form av arbetsmarknad som
ingen arbetstagarorganisation kan acceptera.

5 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 104

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 66

Utredningsmannens förslag att socialstyrelsen bör överväga
atl genom generellt beslut medge alt tidigare medgivna tjänster fritt får
disponeras inom specialiteten vinner aUmänt gillande av remissinstanserna. Det
bör enligt deras mening utan olägenhet kunna uppdras åt sjukvårdshuvudmännen
att i detta avseende själva bestämma över sina läkarresurser.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 "

5 Departementschefen 5.1 Allmänna synpunkter

Under de senaste åren har den sjukvårdspolitiska målsättningen
alltmer inriktats på att få till stånd en omstrukturering av sjukvården. Den
mindre kostnadskrävande sjukvärden vid läkarstationer och vårdcentraler har
därvid ställts i förgrunden på ett helt annat sätt än tidigare. Detta framstår
som nödvändigt inle minst på grund av sjukvårdens kostnadsutveckling och
angelägenheten av elt riktigt resursutnyttjande. Olika åtgärder har vidtagits
för atl i första hand ställa de nya sjukvårdsresurserna till förfogande för den
decentraliserade öppna sjukvården.

Bland de åtgärder som har vidtagits i detla syfte vill jag
särskilt peka på den reformering av läkarutbildningen som beslutades vid 1969
års riksdag (prop. 1969:35). Den plan för fördelningen av våra ökande
läkarresurser som har upprättats i anslutning till läkarutbildningsreformen
innebär en stark prioritering av den öppna sjukvärden utanför sjukhusen. Del
nya sjukförsäkringssystemet för hela den offentUga öppna sjukvården är också av
stor betydelse i detla sammanhang.

För att fullfölja det nya läkarutbildningssystemet krävs
nu ställningstaganden till vissa betydelsefulla frågor om behörighetsreglerna
för läkare och beträffande läkartjänsternas utformning, som behandlats i den av
socialstyrelsen på Kungl. Maj:ts uppdrag verkställda ulredningen (SOU 1971:68).
Jag kommer i det följande att redovisa mina förslag i dessa frågor. 1 detta
sammanhang tar jag också upp till behandling de förslag belräffande en fortsall
utbyggnad av den decentraliserade öppna sjukvården, som lagts fram av
utredningsmannen för den öppna vården utanför sjukhus (Ds S 1971:3).
Utredningsmannen föreslår dels en förstärkning av allmänläkarvården och dels en
decentralisering av specialistvård så att denna i viss omfattning även blir
tillgänglig ute i läkardistriklen. Dessa frågor är av stor betydelse för den
framtida hälso- och sjukvårdens inriktning och utformning. Genom en ulbyggnad
av allmänläkarvården och specialistvården inom en decentraliserad öppen
sjukvård kan skapas möjligheter fören bättre närhetsservice inom hälso-och
sjukvården.

Den av sjukvårdshuvudmännen bedrivna öppna sjukvården
finansieras till väsentlig del av ersättningar lill huvudmännen från
sjukförsäkringen efter den reformering av läkarvårdsersättningen som beslutades
år 1969 (prop. 1969:125, 2LU 1969:80, rskr 1969:369). Del är givetvis nödvändigt
alt tid efler annan se över dessa ersättningsbelopp och de därtiU knutna
patientavgifterna, och bestämda krav på detla har förts fram av landstingen med
hänsyn till sjukvårdens kostnadsutveckUng. Nivån på läkarvårdsersätlningen är
också av stor betydelse för huvudmännens möjligheler att genomföra en önskvärd
utbyggnad av den decentraliserade öppna sjukvården. Med hänsyn härtill har vid
överläggningar mellan representanter för socialdepartementet och
sjukvårdshuvudmännen nåtts enighet om alt en väsentlig höjning av den lill
sjukförsäkringen knutna läkarvårdsersättningen bör genomföras med verkan fr. o.
m den 1 januari

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 68

1973. Jag kommer i det följande att närmare redovisa mina
förslag med anledning av dessa överläggningar, som även gällt vissa andra
finansieringsfrågor för hälso- och sjukvården.

5.2 Behörighetsregler för läkare

Grundtanken bakom prop. 1969:35 var att läkarnas vidareutbUdning
skulle inordnas i den allmänna sjukvårdsplaneringen. Del förutsattes alt
praktiskt taget alla läkare kommer att gå igenom vidareutbildningen.
Grundutbildningen för läkare förkortades i del sammanhanget frän sex och etl
halvt år till fem och etl halvt år. Bl.a. utgick de s.k. assislenttjänslgöringarna
på nio månader ur den nya grundutbildning som leder fram lill läkarexamen.
Sådan examen beräknas komma all avläggas första gången i bönan av år 1973.

Det ankommer på Kungl. Maj:l att besluta om omfattningen
av och innehållet i läkarnas vidareutbildning. Jag fann emellertid anledning
att i prop. 1969:35 närmare redogöra för min syn på denna fråga. Jag ansåg
sålunda atl vidareutbildningen borde ske genom tiänslgöring i underordnad slällning
inom den offentliga sjukvården och inledas av en allmän utbildningsperiod,
kallad allmäntjänstgöring. Denna borde omfatta 21 månader, varav sex månader
inom ellvarl av områdena medicin, kirurgi och öppen vård utanför sjukhus samt
tre månader inom psykiatrisk vård. Vidareutbildningen borde därefier fortsätta
enligt vissa i prop. 1969:35 redovisade förslag, som innebär tjänstgöring under
i regel sammanlagt fyra till fem år. Läkarna skulle då också följa viss
systematisk undervisning. Efter fullgjord vidareutbildning skulle läkarna
erhålla bevis om specialistkompetens. Jag anslöt mig vidare i stort sell till ell
framlagt förslag om alt läkarna skulle få möjlighet alt välja en särskild
utbildning för allmänläkare. Denna ulbildning borde omfatta omkring tre års Ijänstgöring
efler genomgången allmäntjänslgöring.

Enligt lagen om behörighet att utöva läkaryrket krävs i
princip medicine licentiatexamen för legitimation som läkare. Redan den
omständigheten att medicine licentiatexamen ersätts av läkarexamen föranleder
all lagen måste ändras vid ingången av år 1973. Jag framhöll i prop. 1969:35
all jag avsåg alt återkomma med preciserade förslag beträffande läkarlegilimation
m. m. och vill därför till en början uppehålla mig vid dessa frågor.

Sedan den 1 juli 1969 gäller nya regler för förvärv av
specialistkompetens. Liksom tidigare krävs därvid efler legitimation genomgång
av vidareutbildning. Dessa nya regler, som avser endast dem som avlagt medicine
licentiatexamen, innebär att vidareutbildningen inleds av allmäntjänstgöring
som läkare under nio månader, varav tre månader i psykiatrisk vård och sex
månader i öppen vård utanför sjukhus. Föreskrifterna om den fortsatta vidareutbUdningen
följer i övrigt i stort sett vad som redovisades i prop. 1969:35. Vidare har Kungl.
Maj:l den 29 maj 1969 bemyndigat socialstyrelsen att i samråd med nämnden
för

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 69

läkares vidareutbildning låta anordna en särskUd
utbildning för allmänläkare. Föreskrifterna härom ansluter tiU den uppfattning
om ulformningen av denna som jag gett tiU känna i nämnda proposition.

Lagen om behörighel alt utöva läkaryrket skiljer mellan
tre olika former av behörighel, nämligen permanent och oinskränkt behörighet -
i det följande benämnd allmän behörighet - tillfällig behörighel eller s. k.
förordnandebehörighet samt behörighet i begränsad utsträckning. 1 detla
sammanhang är de båda första behörighetsformerna av intresse.

Allmän behörighel tillkommer den som är legitimerad som
läkare. Som villkor för legitimation gäller f.n. som tidigare nämnts att
läkaren inom rikel avlagt medicine licentiatexamen. Även utomlands examinerad
läkare har dock rätl atl vinna legitimation om han genomgått av Kungl. Maj:t
föreskriven eftemlbildning. För båda kategorierna gäller atl legitimation kan
vägras om vissa särskilda omständigheter föreligger.

Förordnandebehörighet äger den som är förordnad att
uppehålla statlig eller kommunal läkartiänsl eller att Ijänslgöra som extra
läkare eller som amanuens vid klinik eller poliklinik, där medicinsk
undervisning bedrivs.

Frågan är nu vid vilken tidpunkt allmän behörighel bör
inträda för dem som utbildas enligt den nya ordningen. Den som avlägger
medicine licentiatexamen och härigenom kan få allmän behörighel har fullgjort assistentljänstgöring
under nio månader. De som kommer att avlägga läkarexamen har inte haft sådan
praktisk Ijänstgöring. Socialstyrelsen föreslär, att allmän behörighet skall
inträda först sedan vidareutbildningen fullgjorts. Detta skulle innebära alt
allmän behörighet erhålls först fem lill sju år efler läkarexamen.

Jag vill här erinra om den överenskommelse som år 1965
träffades mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige om gemensam arbetsmarknad
för läkare. Överenskommelsen stadfäster som allmän princip att den läkare som i
sitt hemland förvärvat obegränsad behörighet som läkare ocksä skall ha rätl alt
få samma behörighel i de övriga nordiska länderna. Som villkor härför får enligl
överenskommelsen krävas endasl alt läkaren inhämtat erforderliga kunskaper om
landels medicinalförfaltningar.

I Danmark och Norge, där krav på praktisk tiänslgöring
motsvarande den nya svenska allmäntiänstgöringen gäller sedan lång lid
tillbaka, förvärvar den som fullgjort sådan tjänstgöring full läkarbehörighet.
Enligt 1965 års överenskommelse skall de ha rätt liU samma behörighet i
Sverige. Den av socialslyrelsen ifrågasatta skärpningen av behörighetskraven -
som uppenbarligen måste gälla lika för alla här i landel verksamma läkare - kan
därför inte genomföras utan en ändring av den nordiska överenskommelsen.

Med hänsyn till medicinens utveckling och till
allmänhetens växande anspråk på kvalitet i läkarutövningen är det - såsom
socialstyrelsen anfört - önskvärt med ökade krav för förvärv av allmän behörighel.
Jag är emellertid mot bakgrund bl. a. av den nordiska överenskommelsen f. n. inle
beredd all gå så långt som socialslyrelsen föreslår. Jag förordar i

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 70

stället att allmän behörighet erhålls efter fullgjord allmäntjänslgöring,
vilket överensstämmer med motsvarande regler i de övriga nordiska länderna. För
sådan behörighet kommer sålunda att krävas, utöver genomgången grundutbildning,
även 21 månaders allmäntjänstgöring under yrkesmässigt ansvar. Vid milt
ställningstagande i denna fråga har jag förutsatt att läkarna därefter genom
tjänstgöring i den offentliga sjukvården genomgående slutför sin påböriade
vidareutbildning till specialist eller allmänläkare. Skulle det visa sig att
denna förutsättning inte uppfylls, kan det bli anledning att framdeles
återkomma lill frågan. De som fullgör allmäntjänstgöring eller vikarierar på
läkartjänst innan allmäntjänstgöringen är fullgjord har s. k.
förordnandebehörighet. Någon ändring härutinnan bör enligt min mening inle
göras.

Allmän behörighet erhålls sedan gammalt genom
legitimation. Det är inte endast för läkare som detta gäller utan även för
flera andra grupper av medicinalpersonal. Man kan säga all ordet
"legitimerad" i vårt land vunnit hävd som beteckning för en
yrkesutövare inom det medicinska området som har oinskränkt rätt att utöva
yrket och som besitter den kompetens som samhällel fordrar för ändamålet. Om en
yrkesutövare kan beteckna sig som legitimerad innebär det för allmänhet och
myndigheter en lättfattlig upplysning om atl man har alt göra med en av samhällel
godkänd yrkesman. A andra sidan är terminologins värde huvudsakligen begränsat
till yrkesutövare vilka som egna företagare kommer i direki kontakt med
allmänheten. Beträffande den som är anställd i den samhälleliga hälso-och
sjukvården saknar det betydelse om han kan beteckna sig som legitimerad eller inle.
1 dessa fall erbjuder tjänslebeteckningen en tiUräcklig upplysning. Även för
den som uppträder som egen företagare gentemot allmänheten får legitimation i
vissa faU anses överflödig, nämUgen om hans yrkesbeteckning är lagligen
reserverad för de yrkesmän som godkänts av samhäUet. I 1960 års kvacksalverilag
har införts förbud för lekmän all beteckna sig som läkare om de utövar
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område. För läkare föreligger därför inte
behov av legitimation för all de skall kunna markera skiUnad mot
sjukvårdsutövande lekmän.

Av vad jag nyss anförl framgår emellertid att det enligt
den nya utbildningsordningen lika väl som enligt den äldre kommer atl finnas
läkare som inle har förvärvat allmän behörighet. Enligt min mening finns det
därför praktiska skäl som talar för all behålla legilimalionsordningen. Jag
vill också erinra om att motsvarande ordning förekommer i de övriga nordiska
länderna. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag atl förfarandet med
legitimation av läkare bör behållas och alt legitimation bör meddelas efter
fullgjord allmänfiänstgöring.

I behörighetslagen finns bestämmelser om återkallande av
legitimation. Däremol saknas regler om återkallande av förordnandebehörighel
och begränsad behörighet. Frågan om behovet av sådana regler övervägdes vid tiUkomsten
av lagen. Vad angår behörighet på grund av förordnande utgick man från all de
förordnanden som kom i fråga - i de flesla faU kortvariga vikariat -
kunde bringas att upphöra om den

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 ' 71

förordnade visade sig inle skickad alt utöva läkaryrket.
Med den nya ulbildningsordningen har förhållandena i viss mån ändrats.
Ordningen förutsätter ganska långa förordnanden före legitimationen, eftersom
denna föregås av allmäntiänstgöring. I den mån det blir möjligt atl ge s. k.
blockförordnande för hela allmäntiänstgöringen, kommer förordnandet att kunna
avse 21 månader. Mot den bakgrunden finner jag det lämpligl alt samma regler
som gäller i fråga om återkallande av legitimation införs också för
återkallande av behörighet på grund av förordnande. Detta är angeläget även
från den synpunkten atl det inle får råda tvivel om all samma allmänna krav som
lagen ställer på den legitimerade gäller för den som utan atl ha nått sådan
kompetens är förordnad på läkartjänst.

Legitimation kan meddelas på nytt när de omständigheter
som föranlett all legitimationen återkallats inte längre föreligger. Delsamma
bör i princip gälla även vid återkallande av de båda andra behörighetsformerna.
Då behörighel på grund av förordnande har återkallats kan behörigheten inte
återges vid en senare omprövning om del förordnande som grundlade behörigheten
då utlöpt. I administrativ ordning bör därför meddelas föreskrifl om att den
som fått förordnandebehörighet återkallad inte får förordnas på ny läkartjänst
utan atl socialstyrelsen funnil atl sådana omständigheter som kan föranleda
återkallande av behörighel inte längre föreligger.

Socialstyrelsen
har uppmärksammat frågan om läkare som nått viss ålder borde underkastas
förnyad kompelensprövning för rält att fortsättningsvis utöva läkaryrket. Socialslyrelsen
framhåller atl en läkare kan berövas sin behörighel eller få den inskränkt
genom beslul i administrativ ordning, varför någon ytterligare
författningsbestämmelse inte behövs för atl man skaU komma lUl rätta med eventueUa
missförhållanden. För egen del anser jag att erforderliga förbättringar bör
kunna åstadkommas inom ramen för gällande beslämmelser. Enligt 6 § läkarinslruklionen
har länsläkarna tillsyn över bl. a. de privatpraktiserande läkarnas verksamhet.
Socialstyrelsen har vidare förklarat sig vara beredd att gå ut med direktiv
till länsläkarna om en utvidgad inspektionsverksamhet. Härigenom skulle
förutsättningarna förbättras alt i tid få kännedom om behovet av åtgärder i
sädana fall då äldre läkare, som fortsätter sin yrkesverksamhet, inle längre
förmår alt på ett tillfredsställande sätt utöva sill yrke.

I 10 § behörighetslagen föreskrivs nu att läkare, som inte
äger särskild skicklighet och erfarenhet inom viss gren av läkarvetenskapen, inle
får för allmänhelen tillkännage atl han är specialist inom den grenen av
läkarvetenskapen eller eljesi äger särskild kunnighet däri. Kungl. Maj:t eller efler
Kungl. Maj:ls bemyndigande socialstyrelsen faslställer villkoren för rätl all
tillkännage specialitet. Socialstyrelsen har föreslagil, att bestämningen
"viss gren av läkarvetenskapen" byts ut mot uttrycket "visst
medicinskt verksamhetsområde" och alt i anslutning härtill beteckningen
"specialist" skall ulgå ur lagstiftningen. Syftet härmed är att allmänläkarkompetens
skulle i formellt hänseende kunna likställas med de egentliga specialiteterna.
Förslaget har väckt stark kritik från läkarhåll. Det har därvid framhållits
att specialitetsbegreppel inom

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 72

medicinen har internationell giltighet. Jag anser inte alt
övertygande argument framförts för alt avskaffa specialistbeteckningen och
föreslår därför inte någon ändring i behörighetslagen i detta avseende.

5.3 Läkartjänsternas utformning m. m.

Jag övergår härefter till frågan om de ändringar i
sjukvårdslagstiftningen som den nya ordningen för läkares vidareutbildning
aktualiserar. Därvid begränsar jag mig till en börian till läkartiänsterna inom
den slutna vården för att senare återkomma tUl den öppna vården.

5.3.1 Sjukvården vid sjukhus

Socialstyrelsen har i sin utredning föreslagit tre
läkartjänstekategorier, nämligen underläkartjänsler för läkare under
vidareutbildning, avdelningsläkartjänster för läkare med fullgjord
vidareutbildning med eller utan tillagda överiäkaruppgifter samt
överläkartjänster. Styrelsens förslag innebär alt man i realiteten får fem
olika slag av läkare, nämligen 1) underläkare under allmäntjänslgöring, 2)
underläkare under fortsatt vidareutbildning, 3) avdelningsläkare i medicinskt
underordnad ställning, 4) avdelningsläkare med tillagda överiäkaruppgifter samt
5) överläkare.

I förhållande lill vad som nu gäller enligl sjukvårdslagen
innebär förslaget att läkarna under allmäntjänslgöring får bilda en särskild
kategori inom underläkarkåren. Läkarna inom kategori 3 kallas nu underläkare
men får enligt förslagel benämningen avdelningsläkare. Kategori 4 motsvarar de
biträdande överläkarna. Denna tjänstetyp föreslås upphöra och ersättas av
avdelningsläkare som av huvudmannen erhållit särskilt uppdrag att fullgöra överiäkaruppgifter.
Kategorierna 2 och 5 finns redan i dag. För dessa innebär socialstyrelsens
förslag inte någon ändrad tjänslekonstruktion.

Enligt gällande lagstiftning har alla läkare i underordnad
ställning samma benämning, nämligen underläkare. Som socialstyrelsen framhållit
omfattar f. n. begreppet underläkare en mycket bred kategori läkare. Det omfatiar
såväl läkare som tjänstgör på tidsbegränsade förordnanden under
vidareutbildning som specialistkompelenta läkare med omfattande
sjukvårdserfarenhet. Till den första gruppen kan hänföras läkarna i
kategorierna I och 2 och till den senare gruppen läkarna i kategori 3. Jag
delar socialstyrelsens uppfattning att det finns skäl att genom olika tiänstebenämningar
skilja de båda grupperna från varandra.

Som styrelsen föreslagil bör läkarna i kategorierna 1 och
2 benämnas underläkare och läkarna i kategori 3 avdelningsläkare.

Vad härefter angår läkarna i kategori 4 så skall enligt
socialstyrelsens förslag den ställning för läkarna som här avses förvärvas
genom att sjukvårdsstyrelsen uppdrar ål en avdelningsläkare atl fullgöra vissa överiäkarfunklioner.
Enligt min mening bör det alftjäml finnas särskilda Ijänster för läkare inom
denna kategori. Tjänsteställningen är normalt den första i medicinskt
självständig slällning som en läkare får. I princip bör tiänsterna tUlsättas
efter ledigförklarande och i konkurrens med

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 ' 73

andra sökande. I motsatt fall skulle rekryteringen komma atl
begränsas lill läkare inom den egna kliniken eller avdelningen, vilkel måsle
vara en inle önskvärd utveckling. På huvudmannahåll har man också utgått från atl
ledigförklarande skall kunna ske. Benämningen biträdande överläkare ger på elt
riktigt sätt uttryck för den funktion som läkaren har. Jag förordar att
kategorin biträdande överläkare utan ändring behålls i lagstiftningen.

Någon ändring av ijänstekonstruktionen i fråga om
överläkartjänsterna har inte ifrågasatts.

Jag kommer så till frågan om läkartiänsternas tillsättning
och vad därmed sammanhänger. Socialstyrelsens förslag innebär att underläkare
för allmäntjänslgöring tillsätts av sjukvårdsstyrelsen eller efter dess
bemyndigande av direktionen. Skyldighet all höra sakkunniga över sökandena
föreslås inle. Bestämmelser om förordnandenas längd bör enligl socialstyrelsen
inte las in i lagen. 1 slällel bör Kungl. Maj:t bemyndigas att besluta härom
med rätl atl delegera befogenheten till underordnad myndighet. För tillsättning
av underläkare för fortsatt vidareutbildning föreslås samma ordning. Jämfört
med gällande beslämmelser innebär detta bl. a. att skyldigheten atl höra
sakkunniga faller bort.

Sveriges förenade studentkårer har vid remissbehandlingen
gjort invändningar mol socialstyrelsens förslag belräffande tillsättningen av
tjänsterna för allmäntjänslgöring och bl. a. krävt atl dessa tiänster skall
fördelas centralt. Enligl min mening föreligger emellertid inte tillräckliga skäl
för alt gå ifrån arbetsmarknadsmässiga principer vid tillsättningen av dessa
tjänster. Jag biträder därför styrelsens förslag. Tjänsterna för läkare under
vidareutbildning bör därvid av praktiska skäl kunna anknytas till
sjukvårdsområdet och inle till viss vårdinrättning.

Del är givetvis väsentligt för vidareutbildningen atl
erforderlig genomströmning kommer lill stånd på de tjänster som är avsedda för
denna. Del måste därför meddelas bestämmelser som hindrar atl tiänster - till
förfång för dem som söker vidareutbildning - uppehålls av personer som redan
fullgjort sin utbildning. Socialslyrelsen har dragit upp riktlinjer för förordnandenas
längd i olika fall och jag har i huvudsak inte något atl erinra mot dessa.
Omprövning och justering av riktlinjerna bör dock ske alll eftersom
erfarenheter vinns.

Socialslyrelsen föreslår alt tillsättning av
avdelningsläkare skall ske efter i allt väsentligt samma regler som nu gäller
för underläkare och biträdande överläkare. Detla förulsälter förslag av de s.
k. länssakkunniga, hörande av vederbörande överläkare och tillsättning av
sjukvårdsstyrelsen eller efler dess bemyndigande av direktionen, varvid endasl
någon av de på förslagel uppförda sökandena får väljas. Den ändringen föreslås
dock atl sakkunnigförslaget skaU uppta de fyra mest meriterade sökandena i
stället för som nu de tre främsta. Förordnandena skaU kunna ges tUls vidare
eller för viss tid. Jag ansluter mig liU socialstyrelsens förslag. Den av
socialstyrelsen föreslagna ordningen bör tUlämpas även vid tillsättning av
tjänster som biträdande överläkare.

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 74

Tjänsterna för överläkare tillsätts f. n. av
sjukvårdsstyrelsen inom ramen för förslag som upprättas av socialstyrelsen.
Socialstyrelsen föreslår att styrelsen skaU befrias från skyldigheten att göra
upp förslag och att denna uppgift i stället skall anförtros särskUda
förslagsnämnder, som var och en skaU beslå av fem ledamöter. Styrelsen föreslår
en sådan nämnd för var och en av de sju sjukvårdsregionerna.

Enligt min mening är del angelägel alt ordningen för
tillsättningen av överläkare inte görs administrativt mer betungande än
nödvändigt. Ett viktigt steg i riktning mol en förenkling och decentralisering
av förfarandet togs år 1970 (prop. 1970:42, 2LU 1970:30, rskr 1970:153), då
tillsättningen överflyttades från Kungl. Maj:l till sjukvårdsstyrelserna. För
socialstyrelsen innebär dock tillsällningsförfarandel alUjäml en omfattande
arbetsuppgift, eftersom styrelsen har att upprätta förslagen. Jag delar
styrelsens uppfattning all en ytterligare decentralisering bör ske. Den
meritvärdering som sker vid upprättandet av förslag kan inle anses så krävande
alt den nödvändigtvis måste handhas av den cenirala medicinalmyndigheten.
Decentraliseringen bör kunna genomföras ulan att nya administrativa organ
bildas. Därvid ligger det nära lill hands att ta i anspråk de sakkunniga som
redan finns för upprättande av förslag till läkartjänster. Jag syftar på de
nyssnämnda länssakkunniga. De sakkunniga utgörs då det gäUer Ijänster för
underläkare och biträdande överläkare inom den slutna vården av tre läkare, i regel
överläkare. Detla förfarande har fungerat väl och förslagen har sällan givit
anledning lill klagomål. I enlighet med vad jag förordal i del föregående
kommer de sakkunniga alt bli befriade från att göra upp förslag till underläkartiänster.
Kvar blir förslagen lill Ijänster för avdelningsläkare och biträdande
överläkare. Det är naturiigt att de sakkunniga ges i uppdrag atl göra upp
förslag även lUl överläkartjänster. Jag förordar att denna ordning genomförs.
Det bör i sammanhanget beaktas all förslagen lill överläkarljänsler förenklats
genom alt någon inbördes värdering av meriterna för de fyra sökande som förs
upp inle skall ske. Den här förordade lösningen erbjuder fördelar också
därigenom att den inte splittrar uppgörandet av förslag för olika tjänster på
skilda sakkunniga utan låter en och samma grupp inom varje sjukvårdsområde
handha all meritprövning som kräver medicinsk sakkunskap. I vissa fall kan de
sakkunniga behöva konsultera särskild expertis. Med sjukvårdsstyrelsens
medgivande bör så kunna ske.

Under remissbehandlingen har olika meningar förts fram om
förslagens betydelse för huvudmännens vätt att välja mellan de sökande. För de
Ijänster där sakkunnigförslag nu är föreskrivna är valrätten begränsad tiU dem
som uppförts på förslag. Socialstyrelsen ifrågasätter ingen ändring i detla
hänseende. För egen del vill jag lägga följande synpunkter på denna

fråga.

Sjukvården bedrivs på olika vårdnivåer inom varje
sjukvårdsområde. Man talar f. n. om fyra nivåer, nämligen primärvård i öppen
vård saml vård vid normallasarell, centrallasarett och regionsjukhus. Vikten av
en rationell nivåindelning har kommil atl framstå alll tydligare. Varie nivå

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 75

släller sina särskilda krav pä de läkare som skall verka
där. Vid bestämmande av behörighetskraven för olika läkartjänster har del dock
inte ansetts kunna komma i fråga att föreskriva olika krav för varje vårdnivå. F.
n. är därför behörighetskraven enhetliga för alla vårdnivåer inom den specialiserade
sjukvården. Någon principiell ändring av delta har inte satts i fräga. Den
meritbedömning som de sakkunniga har alt göra beträffande sökandena till vage
enskild tiänsl får därför en särskild betydelse. Vid bedömningen kan och skaU
hänsyn las tiU de särskUda krav som den aktuella tjänsten ställer. Förslagen
utgör sålunda en viktig komplettering lill behörighetskraven. Bl. a. med hänsyn
härtill förordar jag att valrätten liksom hittills begränsas lill dem som
uppförts på förslag. Jag förutsätter alt socialslyrelsen efler samråd med
arbetsmarknadens parter lämnar vägledning för merilbedömningen med utgångspunkt
i de riktlinjer som socialstyrelsen dragit upp i sin utredning.

Tjänsl för Överläkare, biträdande överläkare och
avdelningsläkare bör Uksom f. n. vid anställningslillfäUel knytas tUl visst
sjukhus inom sjukvårdsområdet. I administrativ ordning bör dock ges
bestämmelser som gör det möjligt att flytta sådan läkare lill annan tiänst inom
sjukvårdsområdet förutom av organisatoriska skäl även när andra särskilda
omständigheter föreligger.

Om överprövning av sakkunnigas och myndigheters beslut i
samband med tillsättning av läkartjänster gäller f. n. följande.
Socialstyrelsens förslag lill överläkartiänster överklagas till Kungl. Maj:l
genom förvaltningsbesvär, medan sjukvårdsstyrelses beslut alt tUlsätta sådan tjänsl
endast kan överklagas genom kommunalbesvär. För alla övriga läkartjänster
gäller att tillsättningsbeslut kan överklagas till socialstyrelsen genom
förvaltningsbesvär och från styrelsen till Kungl. Maj:l. Förslag av de
länssakkunniga kan inle överklagas särskilt men kan överprövas i samband med
klagan över det beslul, varigenom tiänsten tillsatts.

Socialslyrelsen har föreslagit atl talan mot
sjukvårdsstyrelses - eller i förekommande fall - sjukhusdireklions beslut om
tillsättning av läkartjänst i samtliga fall skall föras genom kommunalbesvär. Såviti
avser överläkartjänsterna har socialstyrelsen vidare föreslagit atl förvallningsbesvär
skall få föras hos socialslyrelsen mot beslul varigenom sökande uppförts på
förslag. Eftersom överprövningen av förslagel skall avse i första hand en
medicinsk sakkunnigbedömning föreslår styrelsen alt dess beslul i besvärsärende
inle skall kunna överklagas.

Jag ansluter mig till vad socialslyrelsen förordal. Genom
all valrätten vid tillsättningen är begränsad lill de sökande som förts upp på
förslag bör förvaltningsbesvär t. v. få föras mol förslagen i samtliga fall då
sådana upprättas, alltså även i fråga om tiänster för biträdande överläkare och
avdelningsläkare samt i del följande berörda tiänster för distriktsläkare och
biträdande distriktsläkare.

De läkartjänster som jag nu behandlat är i gällande
lagstiftning avsedda för lasarett men kan efter socialstyrelsens medgivande
inrättas även vid sjukhem. Socialstyrelsen föreslår atl samma tiänster skall
kunna inrättas även vid vårdinrättningar av annan karaktär. Delta innebär alt
de skulle

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 76

kunna komma i fräga också vid andra inrättningar inom den
slutna vården - av sådana finns enligt sjukvårdslagen numera endast sjukstugor
och förlossningshem saml inom den öppna vården.

Till frågan om tjänstekonstruktionen inom den öppna vården
återkommer jag i nästa avsnitt. Såvitt avser sjukstugor har jag inget alt
invända mol förslaget. Förlossningshemmen har successivt utgäll ur
sjukvårdsorganisationen. Det sista av dem lades ned förra året. Bestämmelserna
om förlossningshem bör därför utgå ur lagstiftningen.

Sjukvårdslagen upptar särskUda benämningar på de läkare
som ansvarar för sjukvården vid sjukstugor och sjukhem, nämligen sjukstuguläkare
och sjukhemsläkare. Socialslyrelsen föreslåratt dessa benämningar skall utgå.
Jag kan dock inle dela socialstyrelsens uppfattning. Av förfatlningstekniska
skäl behövs dessa beslämmelser även 1 fortsättningen. De fyller också det
praktiska behovet av en beteckning på den ansvarige läkaren i de fall överläkartiänsl
inte inrättats. Del bör nämnas, att sjukhemmen utgör den utan jämförelse
största sjukhuskategorin i landet - den omfatiar inemot 400 inrättningar.
Endast vid en mycket ringa del av dessa har del varit aktuellt att inrätta överläkarljänsler.
Däremot biträder jag socialstyrelsens förslag all låta de särskilda
föreskrifter som nu gäller om förfarandet vid tillsättning av tiänster som sjukstuguläkare
och sjukhemsläkare vid sjukhem med flera än sextio vårdplatser utgå.

5.3.2 Den decentraliserade öppna sjukvården - aUmänläkare
och specialister

Samhällets sjukvårdsorganisation har traditionellt varit
så uppbyggd alt den sjukvård som lämnats utanför sjukhusen varit
allmänläkarvård, vilken har meddelats av provinsialläkarna. Annan öppen vård,
dvs. specialistvård, har som regel endast meddelats på sjukhusen av dess
specialister. Nackdelarna med denna ordning har efler hand blivil alltmer
framträdande. Bl. a. har den lett till en ständigt ökad belastning på
sjukhusen, vilket också kan antas ha medfört alt den slutna vården lagils i
anspråk i alltför stor utsträckning. Belastningen på sjukhusen har ytterligare
förstärkts genom atl allmänläkarvården inte alltid svarat mol de behov som
förelegal. För dem som inte varil bosatta i sjukhusens närhet har specialistvården
samtidigt varil svårtillgänglig.

Som jag inledningsvis nämnt har den sjukvårdspoliliska mälsätlningen
under de senaste åren alltmer inriktats på atl prioritera en utbyggnad av den
öppna sjukvården utanför sjukhusen. Planeringen har i alll högre grad tagit sikte
på en ulbyggnad av den mindre kostnadskrävande decenlrali-.serade .sjukvården
vid läkarstationer och vårdcentraler utanför sjukhusen. Härvid har del varit av
grundläggande betydelse all vi under 1960-talel har genomfört ett enhetligt
huvudmannaskap för hela sjukvården. Genom olika åtgärder har det varit möjligl alt
under de senaste åren väsentligt minska de tidigare slora vakanserna på
läkartjänsterna i den öppna sjukvården. Antalet provinsialläkartjänsler har de
senaste åren ökat med

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 77

över 20%, och därutöver har under åren 1969-1971 uirällals
över 300 nya specialislläkarljänsler inom den öppna sjukvården utanför
sjukhusen. Sammantaget har den Öppna sjukvården utanför sjukhus under de senasle
åren således tillförts mer än 500 nya läkartjänster.

När det nu gäller atl få lill stånd en fortsall ulbyggnad
av den decentraliserade öppna sjukvården, är de förslag som lagts fram av utredningsmannen
av stor betydelse. Förslagen syftar lUl atl ge sjukvårdshuvudmännen ökade
möjligheter alt bygga ul den öppna sjukvården. För alt nå detta mål anger
utredningsmannen två parallella handlingslinjer, nämligen å ena sidan en
förstärkning av allmänläkarvården och å andra sidan en decentralisering av
specialistvården så all den i viss uisträckning blir tillgänglig även ute i läkardistriklen.

Dessa båda handlingslinjer bör enligl min mening vara riktgivande
för en sjukvårdspolitik, vars målsättning är atl skapa möjligheter till en
bättre närhelsservice inom den öppna hälso- och sjukvården. För all understryka
betydelsen av en närhetsservice i sjukvårdsorganisationen bör sjukvårdslagen
enligt min mening även i forlsätlningen innehålla beslämmelser om all
sjukvårdsområdena skall vara indelade i läkardislrikl för den öppna sjukvården
utanför sjukhus. Den lämpliga storleken på distrikten bör det liksom nu ankomma
på huvudmannen att beslämma.

Den medicinska och tekniska utvecklingen har lett till en
ökad koncentration av den slutna vården. Både kostnadsskäl och personella
hänsyn omöjliggör alt resurserna för den slutna vården fördelas på ell stort anlal
enheter inom varie sjukvårdsområde. De minsta sjukhusen har därför undan för undan
måst disponeras om för annan verksamhet. Samtidigt har det blivil möjligl all
på de slörre sjukhusen tillhandahålla en sjukvård som fyller höga krav på
medicinsk standard. Med den utveckling som sålunda skett och alUjämt fortgår
blir det enligt min mening så mycket angelägnare all öppen sjukvård kan beredas
så nära de vårdbehövande som möjligt. Härigenom underlättas även samordningen
mellan sjukvården och socialvården.

Den öppna vård jag härvid avser bör knytas lill läkardistriklen
i första hand som allmänläkarvård men även som specialistvård. Utbyggnaden av
den öppna sjukvården i läkardistriklen förutsätter en betydande ökning framför
allt av antalet allmänläkare. Om även sådan specialistvård som inte fordrar
dyrbar utrustning eller alltför stort befolkningsunderlag knyts till läkardistriklen
kommer patienterna att fä bättre närhetsservice även i fråga om viss
specialistvård.

För de färdigulbildade läkare som tjänstgör i läkardistriklen
bör skapas en särskild tiänstebeleckning som markerar deras anknytning till distriktet.
Della bör gälla för såväl allmänläkare som specialister. Jag förordar atl
benämningen distriktsläkare införs för dessa läkare.

Sjukvårdslagen upptar nu för de landstingsanslällda
allmänläkarna tre tiänstelyper; provinsialläkare, biträdande provinsialläkare
och exlra provinsialläkare. För distriktsläkarna bör finnas motsvarande tre
kategorier, nämligen distriktsläkare, biträdande distriktsläkare och extra distriktsläkare.
Härutöver bör givelvis finnas underläkartjänsler inom

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 78

distrikten med hänsyn till vidareutbildningens behov. I
fortsättningen bör samma tjänstekategorier finnas även i Göteborg och Malmö.
Benämningen stadsdistriktsläkare bör sålunda ulgå.

Sjukvårdslagen upptar f. n. inle några särskilda
läkartjänster för specialistvården i läkardistriklen. Huvudmännen har
emellertid anställt sådana läkare som "specialistläkare i öppen
vård". Efter 1970 års ändring i sjukvårdslagen kan de specialistläkare som
tjänstgör ute i läkardistriklen anställas vid sjukhus och inordnas i den
sjukhusklinik med vUken de specialitetsmässigt hör samman med tjänstgöringen hell
eller delvis förlagd tiU ett läkardistrikt. Det bör emellertid skapas
möjligheter för huvudmännen att på tjänster som regleras i sjukvårdslagen även anstäUa
speciaUster för den öppna vården utan anknytning till sjukhus. För dessa
specialistläkare bör gälla samma tiänslekategorier som för de i distrikten
tjänstgörande aUmänläkarna.

På administrativ väg har meddelats bestämmelser om att
vården på sjukhus skall bedrivas på kliniker eller motsvarande. En för
uppgiften lämplig läkare inom varje klinik skall utses till klinikchef med
uppgift att leda, planera och samordna verksamheten inom kliniken.
Bestämmelserna härom berör inte det medicinska ansvaret för de enskilda
patienternas behandling. Klinikchefen skall bl. a. svara för alt personal och
utrustning utnyttjas effektivt, se till att givna direktiv och riktlinjer följs
och föreslå åtgärder som behövs för alt främja klinikens verksamhet och
utveckling. Det erbjuder organisatoriska fördelar om distriktsläkarna på
liknande säll kan hållas samman och ledas av en chef med medicinsk ulbildning.
Del bör därför skapas möjlighet för huvudmännen atl i administrativt hänseende
föra samman distriktsläkarna inom ett sjukvårdsdistrikt eller annat lämpligt
geografiskt område till en enhet och utse en läkare med kUnikchefs uppgifter.
Lämplig benämning på en sådan tjänsteman är enligt min mening
distriktsöverläkare. Bestämmelser tUl stöd för en sådan ordning bör meddelas av
Kungl. Maj:t.

I detla sammanhang vill jag erinra om all del blivit alll
vanligare att ett akutsjukhus och den öppna vården inom dess upptagningsområde
ställs under gemensam ledning av sjukhusets direktion, sjukhusdirektör och
chefsläkare. Upptagningsområdet benämns då vanligen sjukvårdsdistrikt. Om
sådan gemensam förvallning ordnas, blir dislriklsöverläkaren helt naturligt den
som i första hand förmedlar kontakterna mellan distriktsläkarna och
sjukhusläkarna. Över dislriklsöverläkaren kan en chefsläkare komma att stå i de
hänseenden som stadgas i sjukvårdslagen. Innehavaren av denna tjänst bör dock
inte belastas med mera delaljbetonade uppgifter. En i della sammanhang viktig
uppgift för chefsläkaren är att verka för samordningen mellan öppen och sluten
vård.

Del är självfallet angeläget all en specialist som
anställs som distriktsläkare inle isoleras från molsvarande specialister på det
sjukhus, inom vars upptagningsområde distriktsläkaren är verksam. Jag
förutsätter att huvudmännen verkar för all erforderlig samverkan på lämpligl säll
kommer till stånd mellan specialiteternas företrädare på och utanför sjukhuset.
Några författningsbestämmelser härom anser jag inte påkallade.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 . , 79

En ordning enligt de riktlinjer jag här angett bör vara
ägnad att främja en fast organisation av dislriktsläkarvården och förstärka
integrationen mellan den öppna och den slutna vården.

För tillsättning av distriktsläkare bör i princip gälla
samma förfarande som jag förordat beträffande överiäkare. Utredningsmannen har
föreslagit all huvudmännen vid tillsättning av allmänläkartiänst borde ha fri
valrätt mellan de sökande som är behöriga till tiänsten oavsett om dessa kommil
på förslag eller inte. Han framhåller alt särskilda förhållanden kan råda på
läkarstationer med flera allmänläkare och atl detta gör alt en sökandes lämplighet
måsle bedömas i förhållande lill dem som han skall samverka med. Jag kan dock
inte finna att tillräckliga skäl föreligger alt för tjänsterna i den öppna
vården i delta hänseende ha andra bestämmelser än för tjänsterna inom den
slutna vården.

Biträdande distriktsläkare bör tillsättas i samma ordning
som biträdande överläkare och avdelningsläkare.

Frågan om vilka ulbildningskrav som bör ställas på en
allmänläkare är av grundläggande betydelse då del gäller alt genomföra en
förstärkning av allmänläkarvården. Det ankommer på Kungl. Maj:l all fastställa
kompetenskraven för olika tjänster. Eftersom utbildningskraven för allmänläkare
tidigare varil föremål för riksdagens uppmärksamhet vUl jag här dock något
beröra frågan. Som jag tidigare nämnt har Kungl. Maj:t år 1969 fastställt en särskUd
utbUdningslinje för allmänläkare. Denna omfattar -förutom fullgjord
allmäntjänstgöring Ijänstgöring vid medicinsk kUnik under ett och elt halvt
år, vid psykiatrisk klinik under ett halvt år, i öppen vård utanför sjukhus eUer
vid socialmedicinsk institution under ett halvt år, vid barnmedicinsk klinik
under tre månader och vid valfri klinUc under tre månader. Under denna
tjänstgöring skaU läkaren delta i systematisk undervisning och genomgå
kunskapsprov. I lUihet med utredningsmannen anser jag att den särskilda utbUdningen
för allmänläkare nu bör i princip föreskrivas som behörighetskrav för tjänst
som distriktsläkare för allmänläkarvård. De föreslagna behörighetsvUlkoren kan inle
träda i kraft omedelbart. Som utredningsmannen framhåUit, är det dock av vikt
alt Övergångstiden görs så kort som möjligl.

Utredningsmannens förslag i övrigt syftar till all
undanröja sådana förhållanden som kan ha bidragit lill svårigheterna all
rekrytera provinsialläkartjänslerna. Av dessa förslag är dock endasl elt av beskaffenhet
att kräva åtgärder på lagsliftningsområdet, nämligen avskaffandet av tjänsteläkarbegreppet.
Härtill återkommer jag senare. De övriga förslagen - bland dessa märks särskilt
befrielse från jourtiänsl för äldre läkare, allmänna lättnader i arbetsbördan
genom att vissa uppgifler överflyttas på specialister, möjlighet tUl fördjupad
utbildning eUer övergång lill annat medicinskt verksamheisområde - kräver inle
författningsreglering. Jag vill här endasl framhålla all huvudmännen redan har
sin uppmärksamhet riktad på dessa och andra åtgärder, som kan vara ägnade all
leda lill ökad likställdhet mellan allmänläkare och andra läkare.

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:104 80

5.4 Tjänsteläkarbegreppet

Provinsialläkare och stadsdistriktsläkare har sedan
gammalt ställning som tjänsteläkare och som sådana är de skyldiga att vid sidan
av sina allmänna läkaruppgifter utföra ell flertal särskilda uppgifler enligt
olika förfatlningar. Enligt utredningsmannen har della bidragit till atl göra
dessa tjänster mindre eftertraktade och då de speciella uppgifterna enligl
utredningsmannen ofla lika väl eller bättre kan ulföras av andra läkare
föreslär han atl uppgiflerna i möjligaste män fördelas mellan alla läkare i offenllig
tjänsl och all begreppet tjänsteläkare utgår ur lagstiftningen.

Jag delar utredningsmannens uppfattning att de uppgifler
som tjänsteläkarna har f. n. i möjligaste män bör fördelas mellan alla läkare i
offentlig tiänsl. Begreppet tiänsleläkare bör också kunna ulgå ur
lagstiftningen. Belräffande vissa uppgifler föreligger dock skäl all t. v. låta
distriktsläkarna ha ansvaret för uppgifterna. Detta gäller i första hand de
nuvarande tiänsleläkarnas befattning med smiltskyddsarbelet.

Jag övergår nu till att behandla de olika lagändringar som
föranleds av att tjänsteläkarbegreppet avskaffas.

Under remissbehandlingen har ändringarna i
smittskyddslagen tilldragit sig den största uppmärksamheten. Tjänsteläkarna
har flera vikliga befogenheter och uppgifler då det gäller bekämpandet av de
allmänfarliga sjukdomarna. Tjänsteläkaren skall sålunda bl. a. bestämma vilka
åtgärder som skall vidtas för atl förhindra spridning av smitta. Han har bl. a.
befogenhet atl beslula om intagning av smittbärare på sjukhus. 1 fråga om
kommun med flera tjänsteläkare har i administraliv ordning bestämls vem av dem
som skall fullgöra Ijänsleläkaruppgifterna. Utredningsmannen föreslår alt
sjukvårdsstyrelsen för varje kommun utser en läkare, allmänläkare eller annan
som bedöms särskilt lämplig, att vara smittskyddsläkare. Samma läkare bör
kunna ulses för flera kommuner, eventuellt för samtliga inom etl
sjukvårdsdistrikt.

Förslaget har föranlett invändningar från några
remissinstanser. Socialslyrelsen anser alt det inte behövs några särskilda smitlskyddsläkare
ulan alt det bör ankomma på den behandlande läkaren all själv göra anmälan om
smittskyddsfall, besluta om intagning på sjukhus m. m. Enligt styrelsen behövs
dock en läkare för atl inom kommunen svara för nödvändiga medicinska
bedömningar och biträda hälsovårdsnämnden i smitlskyddsarbelel. Statens
bakteriologiska laboratorium motsätter sig utredningsmannens förslag. Enligl
laboratoriets mening skulle elt genomförande av della kunna leda till en
försämring av den lokala handläggningen.

För egen del anser jag all en ändamålsenlig smillskyddsorganisation
kräver atl det inom varie kommun alllid finns en läkare som har ansvarel för de
uppgifler som enligt smillskyddslagsliflningen nu åligger tiänste-läkaren. Av
rättssäkerhetsskäl kan kretsen av läkare som har befogenhet atl besluta om
intagning på sjukhus inte vidgas till atl avse fler läkare än som nu har sådan
befogenhet. Jag anser att den bästa nu till buds stående

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:104 " 81

lösningen är atl uppgiflerna i fortsättningen läggs på
distriktsläkarna. Finns i kommun flera distriktsläkare, bör i administraliv
ordning bestämmas vem av dem smittskyddet skall åvila. Det är självfallet
önskvärt all den för uppgiften lämpligaste distriktsläkaren därvid tas i
anspråk. För det fall att lämpligare läkare än distrUctsläkare står tUl
förfogande i orten bör socialstyrelsen få rält att förordna annan läkare att
fullgöra dessa uppgifter. Det kan förutsättas att länsläkarna bevakar möjUghetema
alt få annan läkare förordnad.

Enligt hälsovårdsstadgan skall, i den mån läkare inte är
ledamot i hälsovårdsnämnden, tjänsteläkaren närvara vid nämndens sammanträden
om han inle är förhindrad av andra tiänsleåligganden. Utredningsmannen förordar
all den av honom föreslagna smitlskyddsläkaren får samma ställning som tiänsleläkaren
har enligt gällande beslämmelser. Vidare föreslär han all länshälsovårdskonsulenten
får närvarorätt vid nämndens sammanträden. Det sistnämnda förslaget har under
remissbehandlingen vunnit allmän anslutning och jag biträder detsamma. Socialstyrelsen
har framhållit all hälsovårdsnämnden numera har elt omfattande verksamhetsområde
som innefattar bl. a. omgivningshygien och miljövård och alt det är nödvändigt
att nämnden tillförsäkras tillgång lill erforderlig expertis. Nämnden bör
därför enligt styrelsen få rält att själv välja den läkare vars medicinska
sakkunskap den behöver. För egen del vill jag erinra om att hälsovårdsnämnden
enligt 10 § andra stycket hälsovårdsstadgan redan har rätt att tUlkalla
särskild sakkunnig att deltaga i nämndens överläggningar. Med hänsyn lill vad
jag tidigare anförl om den befattning som distriktsläkaren skall ha med ärenden
enligt smittskydds-lagen bör denne även i övrigt ersätta Ijänsteläkaren vid
nämndens sammanträden. För den händelse socialslyrelsen förordnat annan läkare
bör den förordnade inträda i distriktsläkarens ställe även i förevarande
sammanhang.

Vad jag i det föregående anfört om överförande av tiänsteläkares
uppgifler enligl smillskyddslagsliflningen och hälsovårdsstadgan berör inle
kommun med stadsläkare eller molsvarande läkare.

Enligt nykterhetsvårdslagen skall, om i nykterhetsnämnden
inte finns ledamot som är läkare, Ijänsteläkaren eller, i kommun med
stadsläkare eller motsvarande läkare, denne närvara vid nämndens sammanträden i
den män han inle hindras av andra tiänsleåligganden. Utredningsmannen föreslår
att denna bestämmelse ersätts av en bestämmelse som föreskriver endasl alt om
behov av medicinsk sakkunskap ej är tillgodosett inom nämnden denna bör anlita
biträde av person med sådan sakkunskap. Molsvarande bestämmelse finns redan i lagen
om social centralnämnd. Jag biträder utredningsmannens förslag.

5.5 De statliga provinsialläkarna

När huvudmannaskapet för provinsialläkarväsendet under 1960-lalel
överfördes från staten till landslingen föredrog en del av de då verksamma
provinsialläkarna all stå kvar under statligt huvudmannaskap.

6 Riksdagen 1972. 1 saml Nr 104

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:104 82

För de provinsialläkare som stod kvar i den statliga
organisationen har den vid övergången gällande statliga distriktsorganisationen
måst behållas. Samlidigl har i landslingens regi skell en fortskridande
satsning på en utbyggnad och omorganisation av den öppna vården med bl. a.
tillskapande av nya och större distrikt försedda med fleriäkarstationer. De kvarstående
statliga provinsialläkardistrikten - deras antal har numera gått ned lill fem
har alltmera kommit att framstå som öar i den nya öppenvårdsorganisationen.
Beträffande fyra av de statliga distrikten har frågan om dislriktsändring och
integrering i landstingets organisation redan väckts.

De slalliga provinsialläkarnas avlöningsförmåner regleras
i etl Kungl. brev lill socialstyrelsen den 11 februari 1966. Utöver fast lön
enligt löneplan har de genom brevet tUlförsäkrats rätt att uppbära ersättning
av sina patienter enligt provinsialläkarlaxan (1963:160), vilken innehöll en
efter behandlingens art differentierad tariff. Frågan om ersättning för den
vård som lämnades av statliga provinsialläkare löstes vid reformeringen av läkarvårdsersätlningen
år 1969 provisoriskt så, all enhetstaxesystemel skrevs in i provinsiaUäkartaxan.
Denna reglerar numera i dessa delar enbart vad patienten skall betala tUl
staten som sjukvårdshuvudman för erhåUen vård. Genom etl tUlägg till
avlöningsföreskrifterna tUlförsäkrades läkaren samtidigt rätt att även i
fortsättningen få sin ersättning beräknad på grundval av den tariff, provinsialläkarlaxan
dittills innehållit. Den ståtlige provinsialläkaren klassificerar själv varie
besök med lillämpning av denna tariff och ersättning utbetalas från
socialstyrelsen på grundval därav.

Utvecklingen på den öppna vårdens område har numera
framskridit så långt alt det enligl min mening från vårdpoliliska synpunkler framslår
som orimligt att behålla en särskild statlig organisation för det fåtal
provinsialläkare som inte övergått i landstingstjänst. Jag förordar därför, att
ålgärder vidtas för atl i de fall sä befinns lämpligt inlemma dessa läkare i
landstingens öppenvårdsorganisation. Jag förordar all KungL Maj:t inhämtar
bemyndigande att vidta de åtgärder som behövs för att slutligt avveckla det
statliga provinsialläkarväsendet.

5.6 Inrättande av läkartjänster

I 17 § sjukvårdslagen finns bestämmelser som reglerar
frågan om inrättande av läkartiänster. Som villkor för inrättande av tjänst
krävs att socialstyrelsen läninar sitt tiUstånd. Bestämmelserna täcker dock inle
hela fältet utan gäller vissa uppräknade tjänster, nämligen provinsialläkare,
biträdande provinsialläkare, extra provinsialläkare och stadsdislriklsläkare i
den öppna vården samt överläkare, biträdande överiäkare, underiäkare och exlra
läkare i den slutna vården. Detta innebär bl. a. atl läkartiänster av annan typ
t. ex. för konsultläkare, för specialistläkare i öppen vård och för läkare med
rena hälsovårdsfunklioner eller priniär-kommunala uppgifter inle omfattas av bestämmelsema.
Utredningsmannen föreslår att bestämmelserna i princip skall gälla alla
läkartjänster inom den kommunala hälso- och sjukvården och sålunda ges en mera

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 83

allmän avfattning än vad nu är fallet. Tjänsternas
benämning skall inle tillmätas någon betydelse och inle heller skall
primärkommunala läkartiänster, frånsett stadsläkartjänsterna, lämnas utanför
bestämmelserna. A andra sidan har utredningsmannen med tanke på en framlida
utveckling som kan möjliggöra lättnader i reglerna om inrättande av
läkartjänster föreslagit att lagen endast skall innehålla ell bemyndigande för Kungl.
Maj:l alt förordna i ämnet och alt de bestämmelser som behövs meddelas i
administrativ väg. De kan då lättare anpassas till utvecklingen.

Jag flnner liksom utredningsmannen att i lagen inte bör
tas in någon detaljreglering beträffande inrättandet av läkartiänster ulan endasl
ett bemyndigande för Kungl. Maj:t atl meddela de bestämmelser som behövs.

Beträffande bemyndigandets principiella omfattning har vid
remissbehandlingen framförts erinringar mot utvidgningen till tiänster inom
det primärkommunala området. Jag finner dock inle rimligt att tiänster inom
detta område skulle inta en särställning och undantas från den prövning som i
övrigt gäller beträffande läkartjänsternas fördelning. Skall denna prövning
fylla sitt syfte, bör inle vissa kategorier av tiänster lämnas utanför. Jag
biträder därför utredningsmannens förslag beträffande bemyndigandets
omfattning.

Jag vill här redogöra för min inställning i några av de
frågor som del enligt vad jag förordal i del föregående ankommer på Kungl. Maj:t
att reglera på grundval av bemyndigande i sjukvårdslagen. Som redan nämnts
delar jag utredningsmannens uppfattning att tillståndskravei i princip bör
gälla alla tiänster för läkare i hälso- eller sjukvärdande verksamhet hos
landstingskommun eller annan kommun. 1 likhet med utredningsmannen anser jag
dock att tiänster som genomsnittligt endast kräver en mycket begränsad
arbetstid skall undantas.

Genom den reformerade vidareutbildningen för läkare har
förutsättningarna för tilldelningen av vidareutbildningstjänster,
underläkartjänster enligt mitt i det föregående redovisade förslag, delvis
förändrats. Enligt de av 1969 års riksdag i samband med beslutet om
utbildningsreformen godkända riktlinjerna för dispositionen av vidareutbildningstiänsterna
skall nämligen samtliga underiäkartiänster vara förbehållna läkare under
vidareutbildning, och vidare skall tjänsterna inle få uppehållas för längre lid
än vederbörande läkare behöver för att genomgå föreskriven ulbildning. Jag vill
understryka all det samtidigt har förutsatts att tjänsterna skall fylla ett
sjukvårdsbehov. Dessa förhållanden kommer att ställa krav på möjlighet liU
anpassning inom sjukvårdsorganisationen, vilket i sin tur förutsätter en viss handlingsfrUiel
för den enskUde huvudmannen, särskilt i vad avser tjänsterna för
allmäntjänstgöring. Förfarandet belräffande dessa tjänster bör vara, atl
socialstyrelsen årligen gör en beräkning av del anlal Ijänster som totalt
behövs under det kommande årel i de olika sjukvårdsområdena. Denna fördelning
bör ske efter hörande av de enskilda huvudmännen och i samråd med Svenska
landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Den sålunda upprättade
fördelningen motsvarar och ersätter den prövning som styrelsen i

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:104 84

övriga fall gör för varje enskUd ansökan om inrättande av
läkartjänst. Särskild framställning från varje huvudman om inrättande av dessa
tjänster behövs därigenom inte. Vederbörande huvudman meddelar därefter de
förordnanden som behövs för att kunna inplacera de allmäntjänstgörande läkare
som tUlförts sjukvårdsområdet.

Antalet utbildningstjänster för forlsall vidareutbildning
bör vara avvägt med hänsyn till vad som behövs för atl tUlgodose samhällets
behov av läkare med kompetens inom olika speciaUleter eller kompelens som
allmänläkare. Socialstyrelsen bör därför ges vissa befogenheter med avseende på
de tiänster som är avsedda för fortsatt vidareutbUdning för att en tUlfredsstäUande
fördelning av läkarna på olika verksamhetsområden skall ernås. Jag förulsälter
atl socialslyrelsen genom upplysning lill huvudmännen härvidlag verkar för en
ändamålsenlig utveckling. 1 anslutning härtill vill jag erinra om att
socialdepartementels sjukvårds-delegation i oktober 1971 har uppdragit ål
socialstyrelsen alt göra en allsidig översyn av det program för användningen av
läkartillskottet i landet som jag berörde i prop. 1969:35. Detta program kommerait
vara av grundläggande betydelse vid läkarfördelningen.

När förslagel lill den reformerade läkarutbildningen lades
fram i prop. 1969:35, framhöll jag att det fanns anledning räkna med att
sjukvårdshuvudmännen skulle utnyttja de möjligheler till bl. a. en ökning av
antalet läkartjänster i underordnad ställning som det nya utbildningssystemet
ger utrymme för. jag fann därför inte då anledning föreslå någon lagfäst
skyldighet för sjukvårdshuvudmännen i detla avseende. Vad som sedan dess
förekommit ger mig inte anledning atl nu inta en annan ståndpunkt. Del ligger i
sakens natur alt det är etl samhällsintresse att tiänster slår till förfogande
i erforderlig omfattning för såväl allmäntiänstgöringen som den fortsatta
vidareutbildningen. Eftersom allmäntiänstgöringen är nödvändig för alt ge
läkarna lillfälle all förvärva den erfarenhet som är förutsättning för deras
vidare utveckling fram till kompetens för självständig verksamhel, är möjlighelerna
för de unga läkarna all fullgöra allmäntiänstgöring av avgörande betydelse för
att tillgodose samhällets behov av utbildade läkare. Det nya vidareutbild-ningssyslemet
är på samma gäng etl medel och en förutsättning för att delta behov i framliden
skall kunna tillgodoses. Landstingsförbundet har också framhållit alt det står
i överensstämmelse med sjukvårdshuvudmännens egna intressen att medverka vid
vidareutbildningens genomförande på det säll som reformen förutsätter. Av gmndläggande
betydelse i detta sammanhang är att det nya systemet för vidareutbildning av
läkare har inordnats i sjukvården och används som ell bland flera instrument
för sjukvårdens planering och utveckling.

När det gäller tUlståndsprövningen med avseende på
tjänster för färdigutbUdade läkare bör etl väsentligt förenklat förfarande i
fortsättningen kunna tillämpas genom atl fördelningen på olika
tjänstekategorier slopas vid prövningen av tillstånd atl inrätta nya tiänster.
Därigenom får huvudmännen möjlighet atl själva fördela dessa läkartiänster på
olika tiänslekategorier med hänsyn till de sjukvårdsorganisaloriska
förhål-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:104 85

landen som föreUgger. Tillståndsprövningen beträffande tiänster
inom sjukvårdsområdet för färdigulbildade läkare kommer pä delta sätt all begränsas
till antalet tiänster och fördelningen mellan olika medicinska
verksamhetsområden. Molsvarande bör gälla för redan inrättade tiänster.

5.7 Vissa finansieringsfrågor beträffande sjukvården m. m.

5.7.1 AUmänna synpunkter

Som jag tidigare framhållit finansieras den av
sjukvårdshuvudmännen bedrivna öppna sjukvården lill väsentlig del genom ersältnmg
liU huvudmännen från sjukförsäkringen efter den reformering av läkarvårdsersätlningen
som beslutades år 1969. Nivån på läkarvårdsersätlnuigen är av stor betydelse
för huvudmännens möjligheter alt förverkliga en ulbyggnad av den
decentraliserade öppenvården vid läkarstationer och vårdcentraler enligt de
riktlinjer jag har angett i det föregående. Med hänsyn härlUl har vid
överläggningar mellan representanter för socialdepartementet och
sjukvårdshuvudmännen nåtts enighet om att en väsentUg höjning av den till
sjukförsäkringen knutna läkarvårdsersättningen bör genomföras fr. o. m. den 1
januari 1973. Resultatet av dessa överläggningar, som även gällt vissa andra
finansieringsfrågor för hälso- och sjukvården, framgår av en den 25 maj 1972
undertecknad promemoria om vissa finansieringsfrågor beträffande sjukvården m. m.
Promemorian torde få fogas tUl statsrådsprotokoUet i detta ärende som bilaga.

Den viktigaste frågan som behandlas i promemorian gäller
en höjning av ersättningen från sjukförsäkringen lill sjukvårdshuvudmännen för
öppen läkarvård från 31 kr. till 48 kr. för varie läkarbesök fr. o. m. den I
januari 1973. Från samma tidpunkt får patientavgiften höjas från högst 7 kr.
till högsl 12 kr. per läkarbesök. Del sammanlagda ersättningsbelopp som
huvudmannen får uppbära ökas alltså från 38 kr. till 60 kr. per läkarbesök.
Proportionen mellan patientavgift och försäkringsandel blir därmed i stort sett
oförändrad. Del bör understrykas att ändringarna gäller enbart beloppsniväerna
och atl de således inle berör de grandläggande principerna i det år 1969
beslutade sjukförsäkringssystemet för den offentliga öppna läkarvården.
Principen all arvoden inle skall betalas privat till offentligt anslällda
läkare kvarstår således oförändrad, och likaså att den enhetligt bestämda
patientavgiften täcker inle bara läkarbesöket utan också förekommande röntgen-
och laboraiorieundersökningar osv. Inkomstökningen för sjukvårdshuvudmännen
kan beräknas lill 240 milj. kr. genom den höjda ersättningen från
sjukförsäkringen och till 78 milj. kr. genom den höjda palienlavgiflen.

Vidare tillförs sjukvårdshuvudmännen från sjukförsäkringen
ca 110 milj. kr. genom att den avgift för sjukhusvård som sjukförsäkringen
betalar direki lill sjukhusel fr. o. m. den I januari 1973 höjs från 10 kr.
till 15 kr. per vårddag. I samband därmed ändras avdraget på försäkrads
sjukpenning vid sjukhusvård från 5 kr. lill 10 kr. per dag - del nuvarande
beloppet har legat stilla sedan år 1963 - dock fortfarande med högst

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 86

hälften av sjukpenningens belopp och med även i övrigi
oförändrade grunder för sjukpenningförsäkringen,

De ökade kostnaderna för sjukförsäkringen leder enligt
gällande finansieringsgrunder till en höjning av statsbidraget till
sjukförsäkringen med ca 130 milj. kr. per år och en höjning av talet för
arbetsgivares sjukförsäkringsavgift med en promille, från 3,1 till 3,2 % av
avgiftsunderlaget. Den försäkrades egenavgift till sjukförsäkringen kan
därigenom hållas oförändrad.

Promemorian innefattar också förslag om viktiga
förbättringar av statsbidragen till vissa institutioner för psykiskt
utvecklingsstörda, vilket beräknas tillföra sjukvårdshuvudmännen 12 milj. kr.

Sammanlagt uppgår de nu nämnda inkomstökningarna för
sjukvårdshuvudmännen till 440 milj. kr. Vid bestämningen av de angivna
ersättningarna har emellertid tagils hänsyn till att det samtidigt uppkommer
vissa i promemorian upptagna merkostnader och inkomstbortfall för
sjukvårdshuvudmännen. Sålunda avvecklas ett särskilt statsbidrag lill viss hälso-
och sjukvård, avseende bl. a. provinsialläkarväsendet. Sjukvårdshuvudmännens
kostnader för vidareutbildning av läkare har även beaktats vid bestämningen av
ersättningsbeloppen. Vidare övertar sjukvårdshuvudmännen kostnaderna för bl. a.
den sjukvårdande verksamhet som varit underställd riksförsäkringsverket,
liksom kostnaderna för vissa enklare handikapphjälpmedel. Efler avräkning för
dessa poster kan nettoresultatet av samtliga i promemorian angivna åtgärder
beräknas innebära en inkomstökning för sjukvårdshuvudmännen med ca 250 milj.
kr. per år fr. o. m. år 1973.

Jag förordar att de i promemorian angivna åtgärderna
genomförs i enlighet med de förslag som jag i det följande redovisar vid en
närmare genomgång av de olika punkterna i promemorian.

5.7.2 Ersättningar från sjukförsäkringen

Ett radikalt förenklat sjukförsäkringssystem för läkarvård
i samhällets regi genomfördes den 1 januari 1970. För läkarvård åt försäkrad
som ombesörjs av staten eller landslingskommun utgår ersättning från den
allmänna försäkringen lill sjukvårdshuvudmannen med 31 kr. för varie läkarbesök.
Beloppet inkluderar ersättning även för sådana röntgen- och
laboratorieundersökningar m. m. som patienten blir remitterad till vid
läkarbesöket. Nämnda ersättning utgår under förutsättning att sjukvårdshuvudmannen
inte lar ul högre patientavgift än 7 kr. per besök. Vid hembesök av läkare får därtUl
tas ut en tilläggsavgift av 8 kr.

1 enlighet med vad som anges i promemorian bör den
enhetliga läkarvårdsersättningen lill sjukvårdshuvudmännen höjas från 31 kr. lill
48 kr. för varje läkarbesök. Denna ersättning bör utgå under förutsättning att
patientavgiften uppgår tiU högsl 12 kr. per läkarbesök. Tilläggsavgiften vid
läkarbesök i hemmet bör vara oförändrad högst 8 kr. För rådfrågning per telefon
bör ersättningen från försäkringen höjas från nuvarande 4 kr. lill 5
kr. och maximiavgifien för den försäkrade

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 87

samtidigt höjas från 2 kr. tiU 5 kr. Del ankommer på Kungl.
Maj:t atl meddela bestämmelser om dessa ersättningar och avgifter. Förutsättningarna
och reglerna för läkarvårdsersättningen bör i övrigi vara oförändrade. Del
betyder bl. a. alt sjukvårdshuvudmännen utan att gå miste om ersättning från
sjukförsäkringen skall kunna beakta de ekonomiska, sociala eller andra skäl tUl
avgiftsnedsällning som kan föreligga i det enskUda fallet.

För sjukhusvård som bereds försäkrad på hemorlssjukhus
utgår enligl 2 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) ersättning
från sjukförsäkringen med belopp som motsvarar den vid .sjukhuset tillämpade
avgiften på allmän sal. Denna avgift är f. n. i regel 10 kr. per vårddag. För
den lid försäkrad vistas på sjukhus skall enligt 3 kap. 4 § AFL göras avdrag på
den sjukpenning den försäkrade är berättigad till. Avdraget uppgår tUl 5 kr.
per dag, dock högst till hälften av sjukpenningens belopp. För den som har
hemmavarande barn under 10 år utgår alltid minst 6 kr. per dag i sjukpenning.

Som tidigare nämnts har enighet nåtts om en höjning av sjukhusav-giflen
till 15 kr. Sjukförsäkringen bör liksom hittills svara för denna avgift när det
gäller försäkrade. För patienter som är ulförsäkrade frän sjukförsäkringen
regleras vårdavgiften av sjukvårdshuvudmännen själva. Därvid förutsätts att
sjukvårdshuvudmännen vid behov medger avgiftsnedsällning eller
avgiftsbefrielse. Jag vUl här erinra om den förstärkning av sjukförsäkringsskyddel
vid sjukhusvård för pensionärer som genomfördes den I januari 1970.

Sjukpenningavdragel vid sjukhusvård har som jag förut
nämnt varit oförändrat sedan år 1963. Med hänsyn till de kostnader som vid
sjukhusvård övertas av sjukhusel finner jag en höjning av detta avdrag från 5 lill
10 kr. vara motiverad. Liksom f. n. bör avdraget utgöra högsl hälften av sjukpenningbeloppel.
Vad jag förordat i fråga om sjukpenningavdraget föranleder ändring i 3 kap. 4
§ AFL, 15 § lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring och 4 § lagen (1956:293)
om ersättning ål smittbärare.

De ändrade ersättningsreglerna bör gälla fr. o. m. den I
januari 1973. Genom ändringarna beräknas sjukförsäkringens kostnader för
läkarvårdsersättning och ersättningar för sjukhusvård öka med 240 resp. 110 mUj.
kr. för hell år. Samtidigt beräknas kostnaderna för sjukpenningförsäkringen
minska med ca 30 milj. kr. Enligt gällande finansieringsregler utgår statsbidrag
med 55 % av utgifterna för bl. a. sjukvårdsersättning, dock inte för ersättning
för sjukhusvård. Arbetsgivares sjukförsäkringsavgift utgör f.n. 3,1% av avgiftsunderiagel.
Därav utgör 10/31 bidrag till sjukvårdsförsäkringen och 21/31 bidrag rill
sjukpenningförsäkringen. Älerslående kostnader för sjukförsäkringen täcks genom
avgifter från de försäkrade.

Av kostnadsökningen för sjukförsäkringen faUer således 132
milj. kr. för hell år pä statsbidrag i enlighet med gällande beslämmelser.
Dessa kostnader kommer atl belasta förslagsanslaget Bidrag lill sjukförsäkringen.
För budgelårel 1972/73 kommer anslaget med beaktande av

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 88

utbelalningsbestämmelserna att av denna anledning merbelaslas
med ca 55 mUj. kr. utöver vad som beräknades vid fastställande av riksstaten
för detta budgetår. De ökade kostnaderna inom sjukvårdsförsäkringen efter
avdrag för statsbidraget motsvarar en höjning av talet för arbetsgivares
sjukförsäkringsavgift med två promille. Del finns emellertid utrymme för en
viss sänkning av denna avgift i vad avser sjukpenningförsäkringen, bl. a. lill
följd av den kostnadsminskning som uppstår genom höjningen av
sjukpenningavdraget vid sjukhusvård. Höjningen av talet för arbetsgivares
sjukförsäkringsavgift kan därför stanna vid en promille, dvs. från 3,1 % till
3,2 % av avgiflsunderiaget. Jag förordar således att arbetsgivares sjukförsäkringsavgift
fr.o.m. den 1 januari 1973 fastställs tiU 3,2%, varav 12/32 skaU avse
sjukvårdsförsäkringen och 20/32 sjukpenningför-.säkringen. Delta föranleder
ändring i 19 kap. 4 § AFL och 5 § förordningen (1959:555) angående redares
avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring.

5.7.3 Omsorger om psykiskt utvecklingsstörda

Statsbidrag för anordnande av institutioner för psykiskt
utvecklingsstörda ulgår med 12 000 kr. per plats i särskola med elevhem, med
högst 9 000 kr. per plats i annan särskola, daghem för barn eller
sysselsättningshem samt med 9 000 kr. per plats i vårdhem eller i
specialsjukhus. För detla ändamål finns etl reservationsanslag av 10 milj. kr.
uppfört under femte huvudtiteln i riksstalen för budgetåret 1972/73. Klasser
inom särskolan föriäggs numera i allmänhet till gmndskoleanläggningar och
bidrag från nämnda anslag utgår i huvudsak - förutom till redan uppförda
särskolor till anordnande av vårdhem och specialsjukhus samt av särskolor vid
vårdhem.

Ansökningar om bidrag föreligger f. n. för belopp som
överstiger det anslag som är disponibelt för ändamålet. Enighet har nåtts med
sjukvårdshuvudmännen om alt det statliga anslaget för anordningsbidrag till
institutioner för psykiskt utvecklingsstörda i fortsältningen bör anpassas till
igångsättningen av nya objekt. Mot den bakgrunden och i syfte att successivt
avveckla den föreliggande bidragskön förordarjag, att för ändamålet anvisas på tilläggsstat
för budgetåret 1972/73 ett reservationsanslag av 3 mUj. kr. till Bidrag till
anordnande av vissa institutioner för psykiskt utvecklingsstörda.

Statsbidrag till driften av särskolor utgår med 95 % av
lönekostnaderna för rektorer och lärare vid särskolan. Vidare har Kungl. Maj:l
genom särskilt beslul medgell alt skolöverstyrelsen betalar statsbidrag till
lönekostnader för lärare för träningsskola beräknat efter högst lönegrad U 6.
En särskUl tillkallad arbetsgrupp för översyn av statsbidragsreglerna har i en
promemoria den 10 juni 1971 föreslagil vissa ändringar i statsbidragsbestämmelsema.
Förslaget syftar lill närmare överensslämmelse med reglerna för statsbidrag
till det allmänna skolväsendet. Statsbidrag föreslås utgå även för lön och
arvode åt särskolchef, studierektor, talpedagog och lärare för Iräningsskola.
Vidare föreslär

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 89

arbetsgruppen alt statsbidragsreglerna ändras så, atl bidragsunderiagel
beräknas efler den högre löneklassen i de fall lärares lön, på gmnd av särskild
föreskrift, ulgår efler högre löneklass än den som läraren är placerad i.
Arbetsgruppen föreslår vidare all statsbidrag skall utgå till kostnader för uppdragstUlägg
till lillsynslärare och huvudlärare. Jag finner del i likhel med arbetsgruppen
befogat att statsbidragsreglerna för särskolverksamhelen närmare samordnas med molsvarande
beslämmelser för del allmänna skolväsendel. Vidare bör statsbidragsbestämmelsema
klarare ansluta till de gmndläggande bestämmelserna i lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och stadgan (1968:146) i samma
ämne. Mol denna bakgrund och med hänvisning till den enighet som nåtts vid
överläggningarna mellan företrädare för socialdepartementet och
sjukvårdshuvudmännen förordar jag alt statsbidragsbestämmelsema ändras i
enlighet med arbetsgruppens förslag. De nya reglerna bör gälla första gången
för de statsbidrag som utbetalas under budgetåret 1972/73 och som avser
kostnader för verksamheten under läsåret 197 1/72. Kostnadsökningen för staten
beräknar jag till ca 9 milj. kr. för helt år, vilken kommer att belasta
förslagsanslaget Bidrag tUl driften av särskolor m. m. utöver vad som
beräknades vid faststäUande av riksstalen för budgetåret 1972/73.

5.7.4 Enklare handikapphfälpmedel

I prop. 1972:24 angående ändrad organisalion av
verksamheten med hjälpmedel för handikappade fann jag i likhet med
hjälpmedelsgruppen alt uppgiflerna med enklare och vanligen förekommande
hjälpmedel borde ges en mera rationell utformning. Hjälpmedelsgruppens förslag
i betänkandet (Ds S 1972:4) syftar till all sådana hjälpmedel las upp i en
särskild hjälpmedelsförteckning (förteckning B) och att nuvarande krav på
detalj redovisning bortfaller. Ersättning för kostnaderna för dessa hjälpmedel skuUe
enligt förslaget kunna ulgå i form av ell stående i förhållande till kostnaden
avpassat samlingsbidrag från slalen. Dessa hjälpmedel skulle genom huvudmännens
försorg lämnas ul till handikappade i enlighet med nuvarande praxis. Jag
förordade i propositionen att överiäggningar med företrädare för
sjukvårdshuvudmännen snarasl borde komma lill stånd för atl fastställa
statsverkets ersättning för hjälpmedlen.

Vid de överläggningar som nu ägt rum och som redovisas i
promemorian har enighet nåtts om atl sjukvårdshuvudmännen fr. o. m. den I
januari 1973 skaU svara för kostnaderna för sådana av dem kostnadsfritt
utlämnade enklare handikapphjälpmedel som enligt hjälpmedelsgruppens förslag
uppförs på hjälpmedelsförleckning B. Som jag framhöll i prop. 1972:24 (s. 42)
ankommer del på Kungl. Maj:l all meddela de närmare beslämmelser som föranleds
härav.

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 90

5.7.5 Bidrag till viss hälso- och sfukvård m. m.

Med hänsyn till pågående förhandlingar beräknade jag i prop.
1972:50 angående vissa avtal med landstingskommunerna m. fl. om bidrag till
psykiatrisk sjukvård m. m. reservationsanslaget Bidrag till viss hälso- och
sjukvård till 114 mUj. kr.

Överenskommelse har nu nåtts med sjukvårdshuvudmännen om
att den särskilda bidragsgivningen för de ändamål som avses med anslaget skall
upphöra fr.o.m. är 1973. Enighet har samtidigt nåtts om all de särskilda
bidragen tiU psykiatriska lasarellskliniker i Stockholm, Göteborg och Malmö skaU
upphöra vid samma tidpunkt. Sistnämnda bidrag, som för budgetåret 1972/73
beräknats till 400 000 kr., har hittills utgått från förslagsanslaget Bidrag tUl
driften av khniker för psykiskt sjuka m. m. I samband med överenskommelsen har
bidragen för nämnda ändamål för år 1972 fastställts till 120 milj. kr. med
fördelning mellan sjukvårdshuvudmännen enligl hittillsvarande grunder. Anslagsmässigt
kommer bidragen för år 1972 att belasta budgetåret 1972/73.

Med hänvisning härtUl förordar jag, atl till Bidrag lill
viss hälso- och sjukvård anvisas 6 milj. kr. i form av ell reservationsanslag
på tilläggsstat för budgetåret 1972/73. I detla belopp är medräknat kostnaderna
för den bidragsgivning lill psykiatriska lasarellskliniker i Stockholm, Göteborg
och Malmö som hittills belastat anslaget Bidrag till driften av kliniker för
psykiskt sjuka m. m. Belastningen på sistnämnda anslag kommer att minska i
motsvarande mån.

5.7.6 Riksförsäkringsverkets sfukvårdande verksamhet m. m.

Riksförsäkringsverket ombesörier f. n. viss värd åt
personer som lider av reumatiska sjukdomar, aslma m. m. besvär. Värden bedrivs
dels vid de av folkpensioneringsfonden ägda och av AB Kurortsverksamhet drivna
sjukhusen i Nynäshamn, Are och Tranås, dels vid lasarettsavdelningar i Lund,
Umeå och Boden. Avdelningarna drivs av resp. landsting och disponeras av
riksförsäkringsverket enligt avtal med sjukvårdshuvudmännen. Sjukhusen i
Nynäshamn, Åre och Tranås utnyttjas också för vissa ulrednings- och
undersökningsfall för den allmänna försäkringens behov och för viss
konvalescentvård. Verksamheten vid sjukhusen och avdelningarna bekostas från
femte huvudtitelns förslagsanslag Invalidi-letsförebyggande åtgärder m. m. Från
della anslag bekostas även bidrag som riksförsäkringsverket lämnar för vård vid
sommarkurorterna i Sätra, Loka och Varberg samt för viss foniatrisk behandling
och annan specialvård.

Det har länge framstått som önskvärt atl fä till stånd en
ändring av riksförsäkringsverkets verksamhel i dessa avseenden för all få denna
inordnad i den sjukvårdsverksamhet som åvilar sjukvårdshuvudmännen.

Enligt den nu föreliggande promemorian skall kostnaderna
för vård på riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn, Tranås och Are fr. o. m.
den 1 juli 1973 läckas genom i sedvanlig ordning godkänd avgift, som eriäggs

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:104 91

av den sjukvårdshuvudman genom vars försorg patienten
remitterats lill sjukhusel. Huvudmannaskapet för sjukhusen och för verksamheten
vid dessa ändras inte och kostnaderna för undersöknings- och utredningsfall för
den allmänna försäkringens behov stannar fortfarande på riksförsäkringsverket.
Samlidigl skall riksförsäkringsverkels befattning med den vård och behandling
som lämnas vid de nämnda lasarettsavdelningarna i Lund, Umeå och Boden upphöra
genom atl avtalen härom mellan riksförsäkringsverket och berörda landsting uppsägs
att gälla med verkan fr.o.m. den 1 juli 1973. Därvid skall övergångsvis ulgå
bidrag lill sjukvårdshuvudmännen med i princip halva beloppet under liden I
juli 1973 - 31 december 1974.

I promemorian innefattas också en överenskommelse om atl
riksförsäkringsverkels bidragsgivning för vård vid sommarkurorterna i Sätra, Loka
och Varberg samt för viss foniatrisk behandling och annan specialvård upphör
den I januari 1973 och överläs i erforderlig utsträckning av
sjukvårdshuvudmännen.

Jag avser alt senare denna dag föreslå atl
riksförsäkringsverket får i uppdrag all överlägga med berörda huvudmän om
erforderliga åtgärder för genomförande av omläggningen.

Upprättade författningsförslag

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet
upprättats förslag till

1.
lagom ändring i
sjukvårdslagen (1962:242),

2. lag om ändring i lagen (1960:408)
om behörighel alt utöva läkaryrket,

3.
lagom ändring i
smiiiskyddslagen (1968:231),

4.
lag om ändring
i lagen (1956:293) om ersättning ät smittbärare,

5.
lag om ändring
i lagen (1954:579) om nyklerhetsvård,

6.
lag om ändring
i lagen (1958:428) om ympning mot smittkoppor,

7.
lagom ändringi
lagen (1962:381) om allmän försäkring,

8. lag om ändring i förordningen (1959:555)
angående redares avgifter i vissa faU enligt lagen om allmän försäkring,

9.
lag om ändring
i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring,

10. lag om ändring i förordningen (1969:653)
om bidrag från landsting och städer som ej deltager i landsting tiU bestridande
av kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset,

11.
kungörelse om
ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663).

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 92

Specialmotivering

Utöver vad jag tidigare anförl bör följande nämnas om
de olika förfallningsförslagen.

Förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242)

4§

1 4 § första stycket föreskrivs f. n. atl öppen vård på
sjukhus inle får bedrivas på sådant sätt att den inkräktar på den slutna
vården. Enligt utredningsmannen finns del inle något praktiskt behov av all i
lagen ha en föreskrift av detla slag. Att ett sjukhus i första hand är avsett
för vårdbehövande som kräver ianspråktagande av sjukhusets vårdplatser och atl
dessa palienler under alla förhållanden skall ha tiUfredsställande vård lär
ingen ifrågasätta. Hur myckel öppen vård som kan bedrivas på elt sjukhus är en
rent organisalorisk fråga. Jag delar utredningsmannens uppfattning och 4 §
första stycket har därför fått utgå i det upprättade förslagel.

6§

Bestämmelsen i 5 mom. om förlossningshem bör som jag
framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.1) ulgå ur lagen. Della har
föranlett vissa formella ändringar i 1 och 6 mom. Något behov av alt
uttryckligen begränsa antalet föriossningsplalser vid sjukstuga och sjukhem lill
tio finns inte.

9 och 12 §§

Ändringarna har föranletts av förslaget om nya
tjänstebenämningar inom den öppna vården utanför sjukhus (avsnitt 5.3.2).

15§

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 5.3.2). Läkarna i läkardistrikt bör även i fortsättningen vara anställda
för Ijänstgöring i distriktet.

16 och 17 §§

Ändringarna har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 5.3.1). Om socialslyrelsen förordnar att ansvarig läkare vid sjukhem
eller sjukstuga skaU benämnas Överläkare, innebär detla bl. a. all behörighetskraven
och tillsätlningsordningen för överiäkare blir tillämpliga på tjänsten.

Bestämmelser om inrättandet av läkartjänster, som f. n.
finns i 17 § har flyttats tUl 31 §.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 93

20 §

Ändringarna har i huvudsak behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 5.3.1 och 5.3.2).

Bestämmelserna om tillsättning av läkartiänster är f. n.
uppdelade på tre paragrafer, 18-20 §§. Som framgått av vad jag anfört iden
allmänna motiveringen bör i fortsättningen även läkarna i läkardistriklen
tillsättas av sjukvårdsstyrelse eller, i förekommande fall, av direktion. Den
enda skUlnaden som i fortsättningen kommer atl finnas i fråga om tillsättning
av läkare vid sjukhus och läkare inom öppen vård utanför sjukhus betingas av
reglerna om sjukhusdirektion. Bestämmelserna om lillsäll-ningen har därför förls
samman till en paragraf. Eftersom förslaget innebär atl i paragrafen även
regleras tjänster inom den öppna vården utanför sjukhus, bör bestämmelserna
justeras så att det framgår att direktionen endast skall medverka när tjänsten
lyder under direktion.

I och med all lUlsätlningen av distriktsläkare överförts
på sjukvårdshuvudmannen bör Kungl. Maj:ls befattning med avsked av
provinsialläkare upphöra. Jag vill i detta sammanhang hänvisa till vad jag
anförde i prop. 1970:42 s. 53 belräffande sjukvårdsstyrelses entledigande av överiäkare
som utnämnts av Kungl. Maj:t.

F. n. finns i 1 mom. upptagna vissa befordringsgrunder.
Dessa bör utgå ur lagen. Det får ankomma på socialstyrelsen att efter samråd
med arbetsmarknadspartema utarbeta vägledning för de sakkunniga vid tiUsättning
av läkartjänster med utgångspunkt i de riktlinjer som styrelsen dragit upp i
sitt betänkande.

Beslämmelser om förfarandet vid tillsättning av exlra
distriktsläkare och exlra läkare har inte ansells behövliga. Övriga ändringar i
5 mom. har lillkommil av redaktionella skäl.

31 §

Paragrafen ersätter nuvarande 17 §. Innehållet har
behandlats i den aUmänna motiveringen (avsnitt 5.6).

34 §

Ändringen har behandlats i den aUmänna motiveringen
(avsnitt 5.3.1).

Övergångsbestämmelser

Lagändringarna bör träda i kraft den I januari 1973.

1 punkt 2 har meddelats beslämmelser bl. a. om all
fullmakt som provinsialläkare för liden efler ikraftträdandet skall avse molsvarande
tiänsl som distriktsläkare.

Särskilda övergångsbestämmelser behövs också för vissa
tillsättnings-

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 94

ärenden som befinner sig under handläggning vid lagens
ikraftträdande. I punkt 4 har tagits in bestämmelser om tillsättning av
provinsialläkare. Som framgår av den aUmänna motiveringen (avsnitt 5.3.2) bör
dessa läkare efter utgången av år 1972 tUlsättas av sjukvårdsstyrelse. De
ärenden som vid den tidpunkten är under handläggning i socialdepartementet
eller i socialstyrelsen bör därvid överlämnas till vederbörande huvudman. Det
är uppenbart atl yttrande av sakkunniga enligt 20 § 1 mom. i den nya lydelsen inle
behöver inhämtas av huvudmannen om förslag i fråga om tiUsältningen upprättats
av socialstyrelsen.

I punkt 5 har föreskrivits alt äldre beslämmelser skall
tillämpas vid tUlsältning av överläkare, om förslag i fråga om lUlsätlningen
upprättas av socialslyrelsen före utgången av år 1972. Della innebär att de särskUda
befordringsgrunderna i 20 § 1 mom. enligt den nu gällande lydelsen liilämpas saml
atl yttrande av sakkunniga inte skall inhämtas.

Som jag framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt
5.3.1) omfattar begreppet underiäkare f. n. en mycket bred kategori läkare. Det
inbegriper sålunda både nyexaminerade läkare som tiänstgör pä tidsbegränsade
förordnanden under vidareutbildning och specialistkompelenta läkare med
omfattande sjukvårdserfarenhet. 1 fortsältningen bör endasl läkare under
vidareutbildning få uppehålla underiäkartiänster. Dessa läkare utgörs av tre
grupper, nämligen läkare som fullgör allmäntiänstgöring, legitimerade läkare
som fullgör fortsatt vidareutbildning lill speciaUsl och legitimerade läkare
som undergår allmänläkarulbildning. Vid övergången till den nya ordningen måste
bestämmas för vilken UtbUdning de befintliga tjänsterna skall avses. Socialslyrelsen
bör bemyndigas atl besluta härom. Eftersom flertalet tjänster torde uppehållas
av läkare under fortsatt vidareutbildning synes den administrativt minst
betungande ordningen vinnas om i övergångsbestämmelse stadgas, all de
befintliga tjänsterna skaU avses för fortsall vidareutbildning i den mån inte socialslyrelsen
förordnar annat. Bestämmelser av denna innebörd har tagils in i punkt 6. Det
har förutsatts att de förordnanden socialstyrelsen kan finna anledning meddela
sker efter hörande av vederbörande sjukvårdsstyrelse. Initiativ tUl sådanl förordnande
kan tas av socialstyrelsen men bör också kunna tas av sjukvårdsstyrelsen. Del
senare torde särskUl kunna bli fallet om en sjukvårdsstyrelse vill förändra en
underläkartjänst tiU tjänst för färdigutbildad läkare.

I punkt 7 har föreskrivits atl äldre bestämmelser i fråga
om besvär skall gälla i fråga om beslul som meddelats före utgången av år 1972.
Motsvarande bör gälla i fråga om besvär över beslut om tUlsältning av
biträdande provinsialläkare, biträdande överiäkare eller underläkare även om beslulel
meddelats efter lagens ikraftträdande för del fall förslag av sakkunniga
lämnats före denna tidpunkt.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104

Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:408) om
behörighet att utöva läkaryrket

2 §

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 5.2).

7a§

Innehållet i den nya paragrafen har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 5.2).

9§

Ändringarna har föranletts av alt tiänsteläkarbegreppet
avskaffats och atl nya benämningar införts på läkarna i läkardislriklel.

Övergångsbestämmelse

De som i fortsättningen avlägger medicine licentiatexamen
har ansetts böra erhålla legitimation enligl nu gällande bestämmelser dvs.
omedelbart efter examen.

Förslaget till lag om ändring i smittskyddslagen (1968:
231)

5,6,7 och 22 §§

Ändringarna har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 5.4). 1 administrativ ordning får bestämmas vilken av distriktsläkarna
som skall fullgöra distriktsläkarens skyldigheter enligl lagen för den händelse
flera distriktsläkare finns i distriktet.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1956:293) om
ersättning åt smittbärare

4§

Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 5.7.2).

8§

Ändringen har föranlelts av att tiänsteläkarbegreppet
avskaffats och nya benämningar införts på läkarna i läkardistriklen.

Förslaget till lagom ändring i lagen (1954: 579) om
nykterhetsvård

6§

Ändringen har föranlelts av all tjänsteläkarbegreppet avskaffats
och har behandlats i avsnitt 5.4.

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 96

Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1958:428) om ympning
mot smittkoppor

8 och 13 §§

Ändringarna har föranletts av all tjänsteläkarbegreppet
avskaffats och att nya benämningar införts på läkarna i läkardistriklen. Vidare
har begreppet läkare vid organ för förebyggande barnavård bytts ul mol läkare
vid barnavårdscentral. Några andra organ för sådan vård finns numera inle.

Förslagen tiU lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring, lag om ändring i förordningen (1959:555) angående redares avgifter
i vissa faU enligt lagen om allmän försäkring, lag om ändring i lagen
(1954:243) om yrkesskadeförsäkring

Ändringarna har behandlats i den aUmänna
motiveringen (avsnitt

5.7.2).

Förslaget till lag om ändring i förordningen (1969:653) om
bidrag från landsting och städer som ej deltager i landsting till bestridande
av kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset

Höjningen av vårdavgifterna vid sjukhus har föranlett en
ändring i tredje stycket. Samtidigt bör lydelsen av rubriken och fjärde slyckel
jämkas med hänsyn till atl beteckningen stad på vissa borgerliga primärkommuner
den 1 januari 1971 ersatts med den enhelliga beteckningen kommun.

Förslaget till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan
(1958:663)

9§

Ändringarna har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 5.4). För den händelse flera distriktsläkare finns i distriktet bör
skyldigheten att närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträden, åvUa den av
distriktsläkarna som fullgör distriktsläkarens skyldigheter enligt smiiiskyddslagen.
I fråga om utbytet av ordet stad mot kommun i 9, 10 och 13 §§ hänvisas till 14 §.

10 §

Ändringarna har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 5.4).

13 §

Ändringen i tredje stycket har föranlelts av atl tjänsteläkarbegreppet
avskaffats och att nya benämningar införts på läkarna i läkardistriklen.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 97

14§

Enligt 14 § första slyckel hälsovårdsstadgan skall en
eller flera stadsläkare fmnas i stad med minst 40 000 invånare. Stadsläkarens
uppgift är att biträda hälsovårdsnämnden i tillsynen över den aUmänna
hälsovården samt atl i övrigt tiUhandagå nämnden. Om så erfordras, bör även i
annan kommun med minst 15 000 invånare finnas stadsläkare eller motsvarande
läkare. Sådana läkare antas av hälsovårdsnämnden, om inte kommunfullmäklige förbehålUt
sig detta.

Enligt 1 § 1. lagen (1969:780) med anledning av införande
av enhetlig kommunbeleckning, m. m. skaU föreskrift i lag eller annan
författning om stad i stället avse kommun, som motsvarar en förutvarande stad
eller i vilken en förutvarande stad ingår, i den mån Kungl. Maj:t inte
förordnar annat i ärende om ändring i kommunindelningen. Förordnande som här
avses har såvitt avser undantag från bestämmelsen i 14 § första stycket
hälsovårdsstadgan om skyldighet för stad med minst 40 000 invånare att ha
stadsläkare meddelats i fråga om Gotlands kommun.

Socialstyrelsen har hos Kungl. Maj:t anmält alt vissa
kommuner hos styrelsen i oUka sammanhang väckt fråga om dispens från
skyldigheten atl ha stadsläkare. Styrelsen har med anledning härav hemställt om
sådan ändring i hälsovårdsstadgan att Kungl. Maj:l eUer myndighet som Kungl. Maj:l
beslämmer får lämna dispens från skyldigheten för vissa kommuner att ha
heltidsanställd stadsläkare. Som skäl för sin hemställan har styrelsen pekat på
att de ändringar som den 1 januari 1971 genomfördes i kommunindelningen lett
till att många kommuner fått över 40 000 invånare utan att de faktorer som
borde vara utslagsgivande för kommunens skyldighet att anställa särskUd
stadsläkare ändrats. Styrelsen har vidare framhållit att även i fråga om
kommuner som redan tidigare haft över 40 000 invånare kommunernas behov av
särskilda hellidsanstäU-da stadsläkare minskat sedan bestämmelsen härom
infördes den I juU 1963. Bl.a. har den ökade förekomsten av statliga
anvisningar och normer saml omgivningshygienens alltmer tekniska inriktning
medverkat tUl detla.

Med hänsyn till 1969 års beslul om införande av en
enhetlig kommunbeteckning bör ordet stad nu utgå ur hälsovårdsstadgan och
ersättas med kommun. Detta medför ändringar i 9, 10, 13 och 14 §§
hälsovårdsstadgan och innebär i fråga om skyldigheten för en kommun att ha
särskild stadsläkare att enhetliga regler kommer atl gälla för alla kommuner
med över 40 000 invånare. Vad socialstyrelsen anfört talar emellertid för att
kommunens invånarantal inle längre ensamt bör vara avgörande för skyldigheten
för en större kommun all ha en eller flera heltidsanställda stadsläkare. Jag
förordar därför att i avvaktan på närmare överväganden beträffande sladsläkarinstilutionens
framtida utformning Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t beslämmer får
medge dispens från skyldigheten för kommun med minsl 40 000 invånare att ha en
eller flera stadsläkare. Vid meddelandet av dispens bör särskilt tUlses att
hälsovårdsnämnden på annat sätt har tUlgång till medicinsk expertis i den
utsträckning som behövs.

7 Riksdagen 1972. 1 saml Nr 104

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 98

Ändringarna i 14 § första stycket har utformats i enlighet
med vad jag här anfört.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag all Kungl.
Maj:l dels föreslår riksdagen att antaga förslagen till

1.
lagom ändringi
sjukvårdslagen (1962:242),

2.
lagom ändring i
lagen (1960:408) om behörighet atl utöva läkaryrket,

3.
lag om ändring
i smiiiskyddslagen (1968:231),

4.
lag om ändring
i lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare,

5.
lag om ändring
i lagen (1954:579) om nykterhetsvård,

6.
lag om ändring
i lagen (1958:428) om ympning mol smittkoppor,

7.
lag om ändring
i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

8.
lag om ändring
i förordningen (1959:555) angående redares avgifter i vissa fall enligl lagen
om allmän försäkring,

9.
lag om ändring
i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring,

10. lag om ändring i förordningen (1969:653) om bidrag
från

landsling och städer som ej deltager i landsting till bestridande av

kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset,

dels inhämtar riksdagens yttrande över förslag till

11. kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663),

dds föreslår riksdagen att

12.
bemyndiga Kungl.
Maj:t alt i enlighet med vad jag anfört i det föregående vidta de ålgärder som
behövs för all slutligt avveckla del slalliga provinsialläkarväsendet,

13.
godkänna de av
mig förordade ändrade grunderna för statsbidrag till driften av särskolor,

14.
lill Bidrag tiU
anordnande av vissa institutioner för psykiskt utvecklingsstörda på tilläggsstat
1 till riksstalen för budgetåret 1972/73 under femte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 3 000 000 kr.,

15.
lill Bidrag
till viss hälso- och sfukvård på lilläggsstal 1 till riksstalen för budgetåret
1972/73 under femte huvudtiteln anvisa ell reservationsanslag av 6 000 000 kr.

Med bifall lill vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detla
protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:104 99

Bilaga

PM om vissa finansieringsfrågor beträffande sjukvården m. m.

Efter överiäggningar mellan representanter för
socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen har nåtts enighet om följande
åtgärder avseende vissa finansieringsfrågor beträffande sjukvården m. m.

1.
Ersättningen
från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen för öppen läkarvård höjs fr. o.
m. den 1 januari 1973 från 31 kr. lill 48 kr. för varie läkarbesök.
Patientavgiften får samlidigl höjas från högsl 7 kr. till högst 12 kr. per
läkarbesök. Vid hembesök av läkare får liksom f. n. tas ut en tilläggsavgift av
8 kr För rådfrågning per telefon höjs samtidigt sjukförsäkringens ersättning
från 4 kr. till 5 kr. Palienlavgiflen för sådan rådfrågning får höjas från 2
kr. lill 5 kr.

2.
Den sjukhusavgifl
som betalas från sjukförsäkringen höjs fr. o. m. den I januari 1973 från 10 kr.
lill 15 kr. per vårddag. Avdraget på försäkrads sjukpenning vid sjukhusvård
höjs från 5 kr. till 10 kr. per dag, dock fortfarande högst hälften av
sjukpenningens belopp.

3.
Vårdavgifien
för ulförsäkrade fastställs av sjukvårdshuvudmännen efler eget bedömande,
varvid möjligheten till avgiftsnedsällning eller avgiftsbefrielse behålles.

4.
Det statliga
anslaget för anordningsbidrag till institutioner för psykiskt utvecklingsstörda
anpassas i fortsättningen till igångsättningen av nya objekt.
Medelsanvisningen för anordningsbidragen höjs med 3 mUj. kr. per år under tre
år fr. o. m. budgelårel 1972/73 i syfte alt avveckla den föreliggande bidragskön.
Beräkningsgrunderna för driftbidragel tUl särskolor ändras i enlighet med
förslag från arbetsgmppen för översyn av statsbidraget lill särskoleverksamhelen
med verkan från läsåret 1971/72, dvs. vid de slalsbidragsrekvisilioner som görs
under budgelårel 1972/73.

5.
Vid
bestämningen av ersättningarna enligt punkterna 1 och 2 har beaktats de
merkostnader och intäktsborlfall för sjukvårdshuvudmännen som följer av
punkterna 6-8, liksom även sjukvårdshuvudmännens kostnader för läkares
vidareutbildning. Det förutsätts alt sådana avgiflsfrågor som har samband med
sjukförsäkringen även i fortsättningen skall kunna bli föremål för
överläggningar.

6.
Statens bidrag
till viss hälso- och sjukvård, liksom det särskilda bidraget lill psykiatriska
lasarettskliniker i Slockholm, Göteborg och Malmö, upphör fr. o. m. år 1973.
För år 1972 fastställs bidragen lill 120 milj. kr. med fördelning mellan
sjukvårdshuvudmännen enligl hittillsvarande grunder.

7.
Kostnaderna för
vård på riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn, Tranås och Are skall - lill
den del vårdkostnaderna icke avser undersöknings- och utredningsfall för den
allmänna försäkringens behov - fr. o. m. den 1 juli 1973 läckas genom i
sedvanlig ordning godkänd avgift, som eriäggs av den sjukvårdshuvudman, genom
vars försorg patienten remitterats till sjukhusel. Samlidigl uppsäges

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 100

avtalen mellan riksförsäkringsverket och landstingen i
Malmöhus, Västerbottens och Norrbollens län avseende vård och behandling vid lasareltsavdelningar
i Lund, Umeå och Boden atl gälla fr. o. m. den 1 juli 1973, varvid övergångsvis
bidrag med i princip halva beloppet ulgår för tiden Ijuli 1973-3 1 december
1974.

Vidare upphör fr. o. m. år 1973 riksförsäkringsverkets bidragsgivning
för vård vid sommarkurorterna i Sätra, Loka och Varberg samt för foniatrisk
behandling och annan specialvård och överläs i erforderlig utsträckning av
sjukvårdshuvudmännen.

Riksförsäkringsverket får i uppdrag all överlägga med
berörda huvudmän om erforderliga ålgärder för genomförande av omläggningen.

8.
Sjukvårdshuvudmännen
svarar fr. o. m. den I januari 1973 för kostnaderna för sådana enklare
handikapphjälpmedel som enligt hjälpmedelsgruppens belänkande (stencil Ds S
1971:4) skall uppföras på hjälpmedelsförleckning B.

9.
De angivna
åtgärderna beräknas innebära atl sjukvårdshuvudmännen fr. o. m. år 1 973
tillförs netto i runt tal 250 milj. kr. per är.

10.
Förslag till de
lagändringar m.m. som behövs för ändring av ersättningsregler m. m. läggs fram
av socialdepartementet i en proposition lill 1972 års riksdag.

Stockholm den 25 maj 1972

Göte Fridh Kurt Ward

Bengt SöderMvist Bengt Olsson

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 101

Innehållsförteckning

Propositionen ................................................................ I

Propositionens
huvudsakliga innehåll.............................. 1

Lagförslag........................................................................ 2

Utdrag av
statsrådsprotokollet den 7 juni 1972 .......... ..... 27

1 Inledning...................................................................... ..... 27

2 Gällande ordning ....................................................... 29

2.1 Behörighetsregler
för läkare 29

2.1.1
Svenska
bestämmelser ................................ 29

2.1.2
Del nordiska samarbeiet................................. 30

2.2
Läkartjänsternas
utformning m. m........................... ..... 31

2.3
Tjänsteläkarbegreppet............................................ 35

2.4
Inrättande av läkartiänster..................................... 36

3 Förslagen .................................................................. ..... 37

3.1
Behörighetsregler
för läkare................................... ..... 37

3.2
Läkartiänsternas
utformning m. m.......................... ..... 39

3.2.1
Sjukvården vid
sjukhus................................... ..... 39

3.2.2
Den
decentraliserade öppna vården.............. ..... 45

3.3
Tjänsteläkarbegreppet............................................ 48

3.4
Inrättande av
läkartjänster..................................... ..... 50

4 Remissyttrandena......................................................... ..... 53

4.1
Behörighetsregler
för läkare.................................... 53

4.2
Läkartiänsternas
utformning m. m........................... ..... 54

4.2.1
Sjukvården vid
sjukhus................................... ..... 54

4.2.2
Den
decentraliserade öppna vården.............. ..... 59

4.3
Tjänsteläkarbegreppet
........................................ ..... 61

4.4
Inrättande av
läkartjänster ................................. .... 63

5 Departementschefen ................................................. ..... 67

5.1
Allmänna
synpunkter............................................... 67

5.2
Behörighetsregler
för läkare.................................... 68

5.3
Läkartjänsternas
utformning m. m.......................... 72

5.3.1
Sjukvården vid
sjukhus................................... 72

5.3.2
Den
decentraliserade öppna sjukvården - allmänläkare

och specialister............................................... 76

5.4
Tjänsteläkarbegreppet............................................ ..... 80

5.5
De statliga
provinsialläkarna................................... ..... 81

5.6
Inrättande av
läkartjänster..................................... 82

5.7
Vissa
finansieringsfrågor beträffande sjukvården m. m 85

5.7.1
Allmänna
synpunkter...................................... .... 85

5.7.2
Ersättningar
från sjukförsäkringen ............ , 86

5.7.3
Omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda........ .... 88

5.7.4
Enklare
handikapphjälpmedel ...................... .... 89

5.7.5
Bidrag till
viss hälso- och sjukvård m. m.......... .... 90

5.7.6
Riksförsäkringsverkets
sjukvårdande verksamhet m. m. 90

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:104 102

Upprättade författningsförslag ..................................... 91

Specialmotivering.............................................................
92

Hemställan .................................................................... 98

Bilaga (PM om vissa finansieringsfrågor beträffande
sjukvården m. m.) 99

Innehållsförteckning........................................................
101

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

55 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (55)

55 kopplingar i 39 dokument.

  1. SOU 2019:29 God och nära vård s. 51 · s. 262 i texten
  2. Prop. 1988/89:138 om riktlinjer för specialiseringstjänstgöring för läkare m.m. i texten
  3. Prop. 1983/84:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1984/85 i texten
  4. Prop. 1981/82:97 om hälso- och sjukvårdslag, m.m. s. 244 i texten
  5. Bet. 1980/81:SoU35 om meritvärdet för läkare av tjänstgöring inom alkoholistvård och inom företagshälsovård s. 12 i texten

Visa alla 39