Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges försörjning med kärnbränsle
1972 · 43 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 43 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1972:57, Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges försörjning med kärnbränsle
Dokumentets text
Kungl.
Maj:ts proposition nr 57 år 1972 Prop. 1972:57
Nr 57
Kongl.
Maj:ts proposition angående Sveriges försörjning med kärnbränsle; given
Stockholms slott den 7 april 1972.
Kungl.
Maj:t vill härmed, imder åberopande av bUagda utdrag av statsrådsprotokollet
över industriärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars
avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
RUNE
B. JOHANSSON
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen lämnas en aUmän redogörelse för Sveriges försörjning med
kärnbränsle. Mot denna bakgmnd dras vissa riktlinjer upp för den framtida
verksamheten på området.
I
propositionen begärs bemyndigande för Kungl. Maj:t att godkänna ett konsortialavtal
mellan statens vattenfallsverk, Sydsvenska kraft AB och Oskarshamnsverkets
kraftgrupp AB om samarbete i syfte att främja landets försörjning med
kärnbränsle. Samarbetet avses ske i ett särskilt bolag med uppgift bl. a. att
främja en samordnad upphandling och att ta initiativ till projekt inom
kärnbränsleområdet.
I
propositionen begärs vidare bemyndigande för Kungl. Maj:t att godkänna avtal
mellan AB Atomenergi, statens vattenfallsverk och eventuella ytterligare
intressenter om utvecklingsarbete rörande utviiming av uran i syfte att skapa
underlag för ett beslut om eventuell utbyggnad av uranverket i Ranstad. Till gmnd
för förslaget ligger ett program för arbeten vid Ranstadsverket under
budgetåren 1972/731974/ 75. Av kostnaderna för programmet föreslås 10 mUj. kr.
bestridas över statsbudgeten. För budgetåret 1972/73 föreslås ett anslag av 6
milj. kr.
1
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 57
Prop.
1972: 57 2
Utdrag
av protokollet över industriärenden, hållet inför Hans Majrt Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 7 april 1972.
Närvarande:
statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden
STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, NILSSON, GEIJER,
MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.
Chefen
för industridepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om Sveriges försörjning med
kärnbränsle och anför.
I
prop. 1972: 1 (bU. 15 s. 81) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i
avvaktan på särskild proposition i ämnet, till utvecklingsarbete rörande
utvinning av uran för budgetåret 1972/73 beräkna ett reservationsanslag av 8,1
milj. kr.
Jag
anhåller nu att få ta upp denna fråga och i samband därmed redogöra även för
andra frågor rörande Sveriges försörjning med kärnbränsle.
Inledning
Bränsleförsörjningen
för en kärnreaktor består av flera led. Dessa led som sammantagna benämns
kärnbränslecykeln är starkt kopplade tUl varandra, samtidigt som de uppvisar
särdrag i tekniskt, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt hänseende.
En
gmndfömtsättning för driften av kärnreaktorer är tillförsel av uran, som
utvinns efter prospektering och gmvbrytning. De reaktorer av lättvattentyp, som
väntas komma att dominera den svenska kärn-kraftutbyggnaden åtminstone fram
till mitten av 1980-talet, behöver för sin drift anrikat uran, dvs. uran i vUket
den naturliga halten av isotopen uran-235 genom anrikning höjts. Uranet förs in
i kämreak-torerna i kapslad form i bränsleelement, varvid isotopen uran-235 för-bmkas
under samtidig energialstring. Bränsleelementen som efter användning tas ut ur
reaktom innehåller fortfarande vissa mängder uran-235 och dessutom nybUdat
plutonium. Dessa båda ämnen tas tiUvara vid upparbetningen, där de skUjs från
de vid reaktordriften bU-dade radioaktiva klyvningsprodukterna. Plutonium kan
delvis ersätta anrikat uran vid drift av nuvarande reaktortyper. Den främsta
användningen av plutonium väntas dock komma att bli som bränsle i de s.k. bridreaktorerna.
Dessa kan utnyttja en mångfaldigt större del av uranets energiinnehåll än de
nu använda reaktortyperna. Bridreaktorerna väntas inte bli utvecklade för
kommersiell drift förrän vid mitten av 1980-talet.
Prop. 1972: 57 3
De svenska insatserna på kärnbränsleområdet har hittUls
inriktats främst på bränslecykelns första led, dvs. utvinningen av uran. Bakgrunden
härtill är de mycket stora fyndigheterna av uran i de mellansvenska
skiffrarna, främst vid Billingen. Denna fyndighet beräknas in-nehåUa ca 1 milj.
ton uran, varav ca 300 000 ton betraktas som utvin-ningsbart. BiUingen utgör
därmed världens största kända samlade uranfyndighet. Skifferns uranhalt är
dock mycket låg, endast ca 300 g per ton.
De inhemska urantillgångarna i förening med ett program
för utveckling av reaktorer av tungvattentyp, som kan drivas med oanrikat
uran, ansågs tidigare kunna skapa fömtsättningar för ett visst oberoende av
omvärlden på kärnbränsleområdet. En anläggning för utvinning av uran i
industriell skala uppfördes av AB Atomenergi åren 19581965 i Ranstad vid BiUingen.
Ranstadsverket fick en produktionskapacitet av ca 135 ton
om året. Kostnaden för den färdiga anläggningen uppgick tUl ca 145 milj. kr.
Det stod redan vid beslutet om uppförande av verket klart att produktionskostnaden
skulle komma att överstiga världsmarknadspriset. På grund av sjunkande priser
försämrades de ekonomiska fömtsätt-ningama för driften ytterligare. Enbart de
rörliga kostnaderna vid full drift beräknades väsentiigt överstiga
världsmarknadspriset, som under den aktuella perioden legat vid 5 å 7 $ per Ib.
Provdrift skedde därför med tre sjundedels kapacitet, vUket krävde en
personalstyrka av ca 140.
Vid mitten av 1960-talet förändrades de försörjningsmässiga
motiven för en inhemsk uranproduktion genom att det svenska kärnenergiprogrammet
inriktades pä reaktorer av lättvattentyp. Därigenom blev ett beroende av
urananrikning utomlands under alla förhållanden ofrånkomligt. Ar 1966
träffades ett avtal med Förenta staterna, som tiU-försäkrade Sverige såväl
naturligt uran som anrikningstjänster under en trettioårsperiod för de första
då planerade svenska kärnkraftreaktorerna. Avtalet ger efter en viss
utvidgning år 1970 möjligheter till inköp av anrikat uran till de svenska
reaktorer som tas i drift under huvuddelen av 1970-talet.
Mot bakgmnd av dessa ändrade förutsättningar bedrevs under
åren 19661968 vissa utredningar rörande Ranstadsverkets framtid. Utredningarna
resulterade i att statsmakterna våren 1969 fastställde ett treårigt
utvecklingsprogram för utvinning av uran ur de mellansvenska skiffrarna tUl en bmttokostnad
av 25 mUj. kr. (prop. 1969: 49, SU 1969: 88, rskr 1969: 266). Beslutet fattades
mot bakgmnd av rådande osäkerhet beträffande den långsiktiga
marknadsutvecklingen för uran. Programmet innebar en försöks- och
verifikationsverksamhet i Ranstadsverket under treårsperioden och inriktades
främst på att sänka
' Uranpriset anges vanligen i dollar per pund uranoxid. 10
$ per Ib motsvarar ca 125 kr. per kg uran.
Prop. 1972: 57 4
kostnadema
för en eventuell framtida produktion i stor skala. Programmet innebar vidare
en minskning av personalstyrkan till ca 100. Det förutsattes att
uranproduktionen vid Ranstadsverket efter treårsperioden skulle avvecklas helt
och att frågan om ett eventuellt fortsatt utvecklingsarbete finge bedömas med
hänsyn bl. a. till marknadsförhållandena vid slutet av perioden.
För
att möjliggöra en redovisning av frågan till riksdagen i god tid före
treårsperiodens utgång har Atomenergi i juni 1971 avgett en lägesrapport om
utvecklingsarbete rörande utvinning av uran. Atomenergi har även i augusti 1971
avgett en framställning om anslag för budgetåret 1972/73 tUl fortsatt
verksamhet i Ranstad.
Såväl
anslagsframställningen som lägesrapporten har remissbehandlats. Atomenergi har
därefter i december 1971 lämnat en kompletterande redovisning av det fortsatta
utvecklingsarbetet med uppgift om vissa möjligheter att förbättra
uranproduktionens ekonomi genom annan värdeutvinning.
Atomenergi
har även i augusti 1971 avgett en särskUd framställning om anslag för
budgetåret 1972/73 till arbeten på urananrikningsom-rådet.
Det
har inom industridepartementet bedömts önskvärt att i samband med det slutliga
ställningstagandet till Ranstadsfrågan belysa även övriga frågor rörande
Sveriges försörjning med kärnbränsle. Avsikten har därvid varit att behandla
sambandet mellan olika led i bränslecykeln och avvägningen av åtgärder i syfte
att uppnå en samhällsekonomiskt rimlig grad av försörjningstrygghet för den
svenska kärnkraftproduktionen.
Från
industridepartementets sida har mot denna bakgrund initiativ tagits till
utredningar rörande olika aspekter av den svenska kärnbräns-leförsörjningen.
Materialet har i december 1971 redovisats i departementspromemorian (Ds I
1971: 4) Sveriges försörjning med kärnbränsle. I promemorian ges en samlad
bild av den svenska kärnbränsleför-sörjningen på grandval av förenämnda
material. Vissa förslag om Ranstadsfrågan läggs fram. Vidare presenteras en
skiss till organisation med uppgift att tillvarata vissa från samhällets
synpunkt vitala intressen på området.
Yttrande
över departementspromemorian har efter remiss avgetts av arbetsmarknadsstyrelsen,
statskontoret, riksrevisionsverket, kommerskollegium, överstyrelsen för
ekonomiskt försvar, Sveriges geologiska undersökning, styrelsen för teknisk
utveckling, delegationen för atomenergifrågor, länsstyrelsen i Skaraborgs län.
Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Svenska teknologföreningen, Sveriges
industriförbund. Svenska gmvföreningen. Landsorganisationen i Sverige (LO), AB
Atomenergi, Centrala driftledningen (CDL) och Statsföretag AB. Därjämte har AB
Asea-Atom mkommit med en skrivelse i ärendet.
Prop. 1972: 57 5
Atomenergi
har med anledning av förslagen i departementspromemorian utfört vissa
ytterligare utredningar om Ranstadsfrågan. Ett avtal har träffats med statens
vattenfallsverk om gemensam ledning och finansiering av ett nytt treårigt
utrednings- och utvecklingsarbete rörande utvinning av uran. Överenskommelsen,
som förutsätter Kungl. Maj:ts godkännande, har inneburit bl. a. att Atomenergi
reviderat sin tidigare framställning om anslag för budgetåret 1972/73 tUl
fortsatt verksamhet i Ranstad.
Vidare
har överläggningar i organisationsfrågorna ägt rum mellan olika intressenter.
Dessa överläggningar har lett fram till ett den 10 mars 1972 dagtecknat konsortialavtal
mellan statens vattenfallsverk. Sydsvenska kraft AB och Oskarshamnsverkets kraftgmpp
AB om samarbete i bolagsform med syfte att främja landets försörjning med kärnbränsle.
Även detta avtal har för vattenfallsverkets del träffats med förbehåll för Kungl.
Maj:ts godkännande. Avtalet torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende som bilaga.
Utvecklingsarbetet
i Ranstad 1969/701971/72
I
juni 1971 lade AB Atomenergi fram en teknisk lägesrapport angående
uranutvinning. 1 rapporten redovisas dittUls vimna resultat av det
utvecklingsarbete och projekteringsarbete, som utförts under de första två
åren av den är 1969 beslutade treåriga utvecklingsperioden.
Arbetet
har koncentrerats till en anläggning för framställning av 1 250 ton uran per
år, vilket erfordrar bearbetning av 6 milj. ton skiffermalm per år.
Anledningen till att detta alternativ valts är dels att en sådan produktion
skulle utgöra en betydande del av Sveriges totala behov av uran under
1980-talet, dels att den i Ranstad redan föreliggande investeringen skulle
kunna utnyttjas optimalt vid denna storlek på utbyggnaden.
Brytningen
beräknas ske huvudsakligen under jord. Den nya anläggningen förutsätts vara
baserad på samma utvinningsprocess som den befintliga anläggningen, dvs.
läkning av finkrossad uranskiffer med svavelsyralösning. Den stora
malmhanteringen ger upphov till stora volymer fasta lakrester. Atomenergi
anser det möjligt att lösa frågan om landskapsvården på ett tillfredsställande
sätt.
Enligt
rapporten erfordras 660 personer för drift av ett utbyggt verk, varav ca 200
personer i gruvbrytningen. Tiden för projektering och uppbyggnad beräknas till
sju år.
Investeringskostnaderna
uppskattas till 402 milj. kr., varav för lak-verket 100 milj. kr., gmvbrytningen
58 mUj. kr. och sovringsverket 41 milj. kr. DärtUl kommer kostnaden för
svavelsyratillverkning med 29 milj. kr. Den totala investeringsvolymen på
platsen beräknas således till 431 milj. kr.
Prop. 1972: 57 6
En
utbyggd anläggning beräknas få en väsentligt bättre ekonomi än den nuvarande.
Anläggningens restvärde efter 25 års produktionstid har satts lika med noll. Reinvesteringar
av utrustning kalkyleras efter teknisk livslängd. Förräntningskrav har inte
satts på loittillsvarande investering. Med dessa förutsättningar och med en
kalkylränta av 7 "/o anges produktionskostnaden vid ett utbyggt Ranstadsverk
till 9,5 $ per Ib uranoxid.
I
sin framställning i augusti 1971 om anslag för budgetåret 1972/73 till fortsatt
verksamhet i Ranstad angav Atomenergi två alternativ för verksamheten, nämligen
dels ett på den tekniska lägesrapporten baserat program som syftar tiU
utbyggnad av en anläggning färdig att tas i drift år 1980, dels ett program som
syftar tUl avveckling av verksamheten.
Vid
beslut om ett program syftande till en utbyggnad räknar Atomenergi med
verifierande och avslutande arbeten rörande bl. a. landskapsvård och övrig
miljöpåverkan under ytterligare ett ä två år till en kostnad av ca 17 milj.
kr. efter nuvarande treårsperiods utgång. En tid av två år krävs för detaljprojektering
och upphandlingsarbete m. m. och den egentliga nyanläggningsverksamheten på
platsen skulle komma igång är 1975.
Enligt
Atomenergi skulle ett principbeslut om att Ranstadsverket inte skall byggas ut
fä till följd att en avveckling av verksamheten påbörjas under budgetåret
1972/73. Beroende på tidpunkten för beslutet kommer avvecklingen också att
sträcka sig över hela eller delar av budgetåret 1973/74. Den totala
avvecklingsperioden frän beslutsdatum kan beräknas vara ca ett och ett halvt är.
Personalen
för den egna verksamheten beräknas vid detta alternativ minska från 100
personer nu till 3540 personer vid avvecklingsperiodens slut. Den i Stockholm
verksamma personalstyrkan på 10 personer skulle avvecklas helt. Av den
kvarvarande styrkan på 3540 personer i Ranstad torde 1015 personer behövas
för drift av ängcentral etc. samt för kontrollverksamhet. Personalstorleken
blir i viss utsträckning beroende på vilken form av avlösning med annan
verksamhet som kan ske.
Atomenergi
framhåller att man inte har funnit det möjligt att undersöka huruvida andra
intressenter kan finnas för att ta upp en alternativ verksamhet i Ranstad sä
länge programmet för uranutvinningen inte fastställts. Vissa möjligheter till
uthyrning av utrustning, maskiner, utrymmen och tjänster har dock tagits tiU
vara.
Atomenergis
rekommendation i augusti 1971 om ett program som syftar till utbyggnad av en
anläggning grundas huvudsakligen pä försörjningsskäl. Enligt bolagets
uppfattning bör en lämpligt avvägd fördelning eftersträvas mellan olika
försörjningsvägar beträffande naturligt uran. Produktion ur inhemska malmer
utgör härvid den säkraste vägen. Genom den ökande intemationella efterfrågan
kommer under 1980-
Prop.
1972: 57 7
talet
sannolikt att behöva tas i produktion malmer med kostnader som ligger nära i
nivå med de kalkylerade produktionskostnaderna för ett utbyggt Ranstadsverk.
Bolaget påpekar vidare att uranförekomsten i Bil-lingen är mycket stor och att
den nu diskuterade utbyggnaden sannolikt inte innebär någon övre gräns för den
årliga produktionsförmågan.
Sammanfattningsvis
framhåller Atomenergi att man även med de relativt gynnsamma kostnader som
lägesrapporten visar inte kan räkna med att exploatering av uranskiffrar ger en
god förräntning vid den marknadsbUd som tecknas för början av 1980-talet. En
utbyggnad och en utvinning får såvitt man nu kan bedöma värderas från nationell
och energipolitisk synpunkt.
Atomenergis
lägesrapport och anslagsframställning har remissbehandlats. En redogörelse för
innehållet i yttrandena har lämnats i departementspromemorian, till vilken
hänvisas.
Atomenergi
har i början av december 1971 lämnat vissa kompletterande uppgifter rörande
utvecklingsarbetet i Ranstad. Av redogörelsen framgår att arbetet fortsatt med
miljö- och landskapsvårdsfrågor, förbättringar av utvinningsprocessen samt
undersökningar också över annan värdeutvinning. Undersökningar och
verifikationer på miljö- och landskapsvårdsområdet har karaktären att lång tid
erfordras innan entydiga resultat nås. Möjligheter tUl förhöjning av
uranutbytet samt en del andra förbättringar av processen utöver vad som anges i
lägesrapporten har indikerats, men anses tills vidare inte ge anledning tUl
revidering av kalkylen.
Undersökningarna
över annan värdeutvinning har koncentrerats till två projekt som nu bearbetas
vidare. Det första av dessa projekt innebär utnyttjande av de stora
bergrumsvolymer som uppkommer vid en skifferbrytning i stor skala såsom undre
vattenmagasin i en pumpkraftanläggning. Det övre magasinet skulle utgöras av
en invaUad sjö på Billingens överplan och fallhöjden blir därvid ca 150 m.
Enligt en preliminär utredning som utförts på Atomenergis och statens
vattenfallsverks uppdrag skulle Ranstadsverket kunna tUlgodoräknas upp till 10
kr. per m för de utrymmen som ställs till förfogande för ett pumpkraftverk.
Under denna förutsättning skulle urankostnaden sjunka med omkring 1 $ per Ib
för den produktion som svarar mot de utrymmen som tas i anspråk för
vattenmagasinet.
Det
andra projektet innebär utvinning av vanadin och molybden. Atomenergi
framhåller att ekonomiskt intressanta mängder av dessa metaller visat sig
kunna utvinnas med modifikationer av processen som på senare tid vidtagits för
att förbättra utbytet av uran och som prövats i stor skala. Marknaden för molybden
och vanadin vUka används som legeringsämnen har en stabilt ökande
efterfrågan. Det svenska behovet är relativt betydande och täcks genom import.
Atomenergi fram-
Prop. 1972: 57 8
håller
att det nu konstaterade utbytet av vanädin och molybden utgör blott en mindre
del av malmens totala innehåU. Utvecklingsarbete för att undersöka förutsättningama
för en ytterhgare höjning av det sammanlagda produktvärdet pågår.
En
tredje möjlighet till förbättring av uranutvinningens ekonomi ligger i en
sänkning av svavelpriset. Atomenergi utreder svavelmarknadens sannolika
långsiktiga utveckling, framför allt med hänsyn tUl de stora mängder svavel som
framkommer vid avsvavlingsprocesser vid oljeraffinaderier. Enligt Atomenergi
talar flera faktorer för att svavelråvaror framöver blir tUlgängliga till
väsentligt gyimsammare priser än vad som förutsatts i lägesrapporten.
De
tre angivna potentialema som behöver bekräftas genom fortsatt utvecklings-
och utredningsverksamhet skulle enligt Atomenergi sammanlagt
möjliggöra en sänkning av uranframställningskostnaden med omkring 2 $ per Ib.
Även vid ett uranpris av 8 $ per Ib erhåUs därmed en förtäntning av omkring 9 "/o
av det totalt investerade kapitalet. Fortsatt utvecklingsarbete kan eventuellt
genom högre utvinningar öka denna siffra.
Med
de nya omständigheter som här redovisats har enligt Atomenergis uppfattning en
förändrad situation uppstått. För första gängen sedan utvecklingsarbetet på
uranutvinning ur skiffrarna påbörjades synes uranproduktion med en även från
företagsekonomisk synpunkt rimlig lönsamhet ligga inom räckhåll. Bolaget anser
att skälen för ett program med sikte på att möjliggöra en utbyggnad av
anläggningen till början av 1980-talet därmed förstärkts.
Arbeten
på anrikningsområdet
I en
särskild anslagsframställning har AB Atomenergi hemställt om medel för arbeten
inom urananrikningsområdet för budgetåret 1972/ 73.
Atomenergi
ger inledningsvis en beskrivning av den internationella bakgrunden. Med hänsyn
till utbyggnaden av kärnkraft i världen måste ny kapacitet tUlföras marknaden
under senare delen av 1970-talet. Det är osäkert hur denna kapacitetsökning
skall komma till. I Förenta staterna, som f. n. i praktiken är den ende
leverantören på världsmarknaden, kommer man att utvidga de existerande stora gasdiffusionsanlägg-ningarna
och även överväga att uppföra någon ny anläggning för idrift-tagning under
1970-talets senare år. Utbyggnaden av kärnkraft i Europa och Japan kan komma
att föranleda installation av anrikningskapacitet även i dessa områden.
Tidpunkten när avgörande beslut måste tas i utbyggnadsfrågan infaller senast åren
19731974. Möjligheterna till multinationellt samarbete diskuteras f. n.
livligt. Diskussionen gäller bl. a. val av separeringsmetod för de anläggningar
som skall uppföras.
Prop.
1972: 57 9
Gasdiffusionsteknikens
utveckling mot större enheter och större effektivitet är i Förenta staterna
underbyggd av en omfattande och mångårig drifterfarenhet. Det har länge varit
oklart vUka riktlinjer som skulle komma att tUlämpas av amerikanska regeringen
beträffande nyanläggningar inom och utom Förenta staterna.
Nyligen har emeUertid
tagits två initiativ. Det ena är ett beslut att enskild amerikansk industri
skall kunna få tiUgång till licensrätter m. m. för anrikningsteknik. Det andra
initiativet är ett erbjudande till vissa länder, som diskuterar samarbete på gasdiffusionsområdet,
att överlägga om förutsättningarna för tillgång till amerikanskt tekniskt kunnande.
Ar 1971 tillkännagav den
franska regeringen sin avsikt att få till stånd en europeisk gasdiffusionsanläggning
av kommersiell storlek. I detta syfte inbjuder Frankrike andra intresserade
länder att delta i ett särskilt studiebolag med uppgift att undersöka fömtsättningar
för att i Västeuropa uppföra en dylik anläggning. Studiebolaget avses bli
bildat under hösten 1971 och dess arbete skall vara genomfört tiU år 1973 då
enligt fransk bedömning beslut måste fattas om ett stort produktions-tUlskott i
Västeuropa.
Sedan flera år tillbaka
har i olika länder bedrivits arbete med att kartlägga gascentrifugteknikens
möjligheter för industriell isotopseparering. Under år 1970 träffades en
överenskommelse mellan Nederländerna, Storbritannien och Förbundsrepubliken
Tyskland om industriell utveckling och exploatering av denna teknik. Överenskommelsen
omfattar bildandet av dels ett utvecklings- och tillverkningsföretag som skall
marknadsföra gascentrifuganläggningar, dels ett produktionsbolag som skall äga
och driva sådana anläggningar samt marknadsföra urananrikningstjänster.
Överenskommelsen utesluter inte ett kommersiellt deltagande från andra länder,
men villkoren härför är för dagen inte kända. Avsikten är att med några få
anläggningar av begränsad storlek skapa praktiskt underlag för en utveckling av
teknik och ekonomi. En första provanläggning väntas komma i drift år 1972.
Den
tekniska utvecklingen på centrifugområdet är svår att bedöma och kända
förutsägelser om de uppnåbara ekonomiska resultaten varierar inom vida
gränser. De lägsta angivelsema för möjlig produktionskostnad pekar på
kostnader som ligger klart under dagens priser på anrikningstj änster.
Mot bakgmnden av den här
tecknade situationen på anrikningsmarknaden understryker Atomenergi
nödvändigheten av att precisera ambitionsnivån för arbetet i Sverige.
Huvudsyftet för detta arbete bör enligt bolagets mening vara att medverka i
skapandet av tekniskt och ekonomiskt underlag för bedömningar av utvecklingen
av anrikningsmarknaden främst i Västeuropa, med sikte i första hand på att
uppnå positionen att kunna inträda som delägare i uppförande och drift av
anlägg-
Prop.
1972: 57 10
ningar.
Den förstärkning av informationsnivån som bolaget anser nödvändig att
åstadkomma under de närmaste åren bör utformas så att konkret tekniskt-industriellt
engagemang dessutom kan ske om förutsättningama bedöms gynnsamma.
Atomenergi
har tidigare studerat gasdiffusionstekniken med relativt stora insatser. Ett
svenskt engagemang baserat på denna teknik förutsätter ett internationellt
samarbete. Som nämnts föreligger redan flera initiativ på området. De
kartläggningar av gascentrifugteknikens problemområden och möjliga tekniska
lösningar, som Atomenergi och andra svenska parter bedrivit under senare år, är
otUlräckliga för att medge ställningstagande till de värderingar av möjligheter
till konkurrenskraftig exploatering som framförts utomlands. Organisationen av
arbetet och tilldelningen av resurser bör ta sikte på att genom ett treårigt
arbetsprogram skaffa fram underlag för bedömning av möjligheterna dels för en
ekonomisk försörjning av urananrikningstjänster genom centrifugteknik, dels
för en industriell tillverkning av apparater och anläggningar. Atomenergi har
med ASEA träffat överenskommelse om ett gemensamt organiserat arbetsprogram
för de närmaste tre åren under förutsättning att statsmakterna beviljar de
begärda medlen för bolagets åtaganden. Atomenergi avser att i arbetet engagera
andra företag, teknisk-vetenskapliga institutioner, konsulter och fristående specialister
i syfte att uppnå hög effektivitet och undvika uppbyggnad av nya resurser.
Kostnaderna
för de angivna arbetsprogrammen på gasdiffusionsområdet och centrifugområdet
beräknas av Atomenergi till sammanlagt 16,8 milj. kr. för en treårsperiod i
1972/73 års kostnadsläge. Eftersom behovet av insatser på anrikningsområdet
inte kunde förutses då Atomenergi lade fram förslag till femårsplan hösten
1969 kan de angivna arbetena inte inrymmas i medelsramen för planen. Atomenergi
föreslår därför en särskUd treårsplan för anrikningsarbeten och hemställer om
ett anslag för ändamålet av 6,1 milj. kr. för budgetåret 1972/73.
Departementspromemorian
Som
bakgrund tUl övervägandena om kärnbränsleförsörjningen har visst material om
elkraftutbyggnad fram tUl år 1990 tagits fram i samarbete med CDL. Enligt
preliminära beräkningar fördelas Sveriges elproduktion pä olika kraftslag
enligt följande (i TWh = miljarder kilowattimmar):
1975 1980
1985 1990
Vattenkraft 59 60 60 60
Kärnkraft 15 50 100 150
Oljekraft 26 35 40 40
Totalt 100 145 200 250
Prop. 1972: 57 11
Energibeloppen för kärnkraft motsvarar följande effekt (i
MW = tusen kUowatt):
1975 1980 1985 1990
2 600 8 600 16 500 25 500
För tiden t. o. m. år 1980 är utbyggnadsplanerna redan
fastställda. Sju av elva planerade kraftreaktorer är f. n. i drift, under
uppförande eller beställda.
På grundval av utbyggnadsprognosen har behoven av
naturligt uran för de svenska kärnkraftverken beräknats enligt följande (i ton
uran):
1971
1975
1980
1985
1990
450
800
1 700
2 600
3 500
För de olika tjänsterna i bränslecykeln dvs. främst
anrikning och tillverkning av bränsleelement väntas en i huvudsak motsvarande
utveckling. De sammanlagda kostnaderna för naturligt uran och nämnda tjänster
för svenska kraftreaktorer beräknas enligt följande (i milj. kr.):
1971
1975
1980
1985
1990
100
215
550
905
1 250
Vid beräkningen har uranpriset i enlighet med CDL:s
bedömningar av den internationella prisutvecklingen satts till 7 $ per Ib
under 1970-talet och 8 $ per Ib under 1980-talet.
Mot den angivna bakgrunden framhålls i promemorian att det
utgör en viktig energipolitisk uppgift att pröva vilka krav i fråga om försörjningstrygghet
som bör stäUas på kärnkraften och hur dessa krav skall tillgodoses.
Kärnkraftens introduktion innebär att vårt redan nu stora importberoende på
energiområdet får en delvis ny karaktär. Bränsleförsörjningen för kärnkraft är
långt mera komplicerad än för annan energiproduktion. De anläggningar som krävs
för flertalet processer inom bränslecykeln ställer således stora krav i fråga
om kapitalinsats och tekniskt utvecklingsarbete. Tiden för utveckling,
projektering och uppförande av dessa anläggningar är lång. Möjligheterna att
snabbt anpassa utbud tUl efterfrågan är i motsvarande m.ån begränsade. Denna
bristande flexibUitet hos marknaden förstärks av att handeln med material och
tjänster inom bränslecykeln är kringgärdad av olika slags restriktioner, som
ytterst grundas på säkerhetspolitiska hänsyn. Påtagligast är detta i fråga om
det led nämligen anrikning som för Sveriges del är avgörande från
försörjningssynpunkt. Anrikningen utgör således alltjämt i praktiken ett
stormaktsmonopol.
I promemorian framhålls att staten måste särskilt
uppmärksamma beroendeproblemet inom kärnbränslesektorn. Det torde visserligen
inte
Prop.
1972: 57 12
vara
möjligt och heller inte nödvändigt för att tiUgodose försörjningstryggheten
att åstadkonuna en minskning av beroendet under den närmaste tioårsperioden.
Efter hand som kärakraftens betydelse för energiproduktionen ökar kan det
emellertid visa sig önskvärt att uppnå en viss grad av kontroll eller inflytande
över landets försörjning med kärnbränsle. Eftersom investeringar och andra
åtgärder inom käm-bränsleområdet ställer stora krav på långsiktig planering bör
arbetet med att utforma ett handlingsprogram på detta område inledas redan nu.
För
att skapa underlag för ett sådant handlingsprogram analyseras i promemorian
olika möjligheter att tillgodose Sveriges framtida behov inom de viktigaste
leden av kärnbränsleförsörjningen.
Behoven
av naturligt uran måste under 1970-talet täckas genom import. Den ordning för
kraftföretagens uranköp som hittills tillämpats innebär att företagen
upphandlar var för sig. I nuvarande överskottssituation på uran torde relativt
kortsiktiga avtal bedömas som kommersiellt mest fördelaktiga. Enligt
promemorian kan det emellertid fömtses att marknadssituationen kommer att
ändras i och med den starkt ökande efterfrågan från början av 1980-talet. För
varje land som i likhet med Sverige satsat på kämkraft i stor skala blir det en
fråga av största vikt att se till att de egna behoven kan täckas på ett sätt
som innebär en rimlig avvägning mellan försörjningstrygghet och ekonomi.
I
promemorian framhålls att korttidsköp av samma slag som nu till-lämpas skapar
stor känslighet för prisstegringar vid uranknapphet. I mer extrema bristlägen
skulle det t. o. m. kunna bli svårt att på den öppna marknaden över huvud
uppbringa större urankvantiteter. Trots risken härför kommer det sannolikt att
visa sig rimligt att även på lång sikt täcka viss del av importbehovet genom
korttidsköp.
Långtidskontrakt,
som f. n. torde kunna slutas för perioder upp till 1015 år, erbjuder köparen
viss trygghet mot prisfluktuationer och knapphet, däremot inte mot pohtiska
störningar i säljarlandet. En möjlighet som även i detta hänseende erbjuder
god säkerhet är inköp för lagring, som i princip ger försörjningstrygghet av
samma slag som inhemsk produktion. En kombination av flera av dessa
importmetoder kan enligt promemorian komma att visa sig lämplig, bl. a. genom
att en viss utjämning av risker kan uppnås. Utjämningen bör ske genom att
inköpen fördelas såväl i tiden dvs. på kort- och långtidskontrakt som
geografiskt.
I
promemorian framhålls att en försörjnmgsstrategi på uranupphand-lingsområdet
måste omfatta hela landets behov och att den förutsätter en samordning av de
berörda kraftföretagens agerande. Fullt tillfredsställande garantier för att
det långsiktiga försörjningsintresset tillgodoses kan nås enbart genom ett
samhälleligt inflytande över upphandlingen.
Prop. 1972: 57 13
Genom
Atomenergis utvecklingsarbete rörande utvinning av uran-skiffertillgångama i BUlingen
föreligger på något längre sikt möjligheter att få tiU stånd en inhemsk
uranproduktion i stor skala. Atomenergis förslag innebar att arbetet skulle
inriktas på en utbyggnad av Ranstadsverket till en årsproduktion av 1 250 ton.
På gmndval bl. a. av de synpunkter som kommit fram vid remissbehandlingen av
Atomenergis förslag görs emellertid i promemorian den bedömningen, att enbart
hänsyn till försörjningstryggheten inte utgör ett tillräckligt skäl för att
bygga ut Ranstad i början av 1980-talet. Även om det finns viss risk för
tillfälliga marknadsstörningar före år 1985 bedöms tillgången på uran dä som
betryggande. Under senare delen av 1980-talet måste man emellertid räkna med möjUgheten
av såväl betydande prisstegringar som knapphet på uran. Genom att vår
elproduktion då sannolikt kommer att vara baserad främst på kämkraft skulle
sådana störningar kunna få allvarliga konsekvenser. Enligt promemorian skulle
det därför utgöra en rimhg försörjningspolitisk målsättning att bedriva sådan
förberedande verksanohet på området att ett utbyggnadsbeslut snabbt och med hög
teknisk-ekonomisk säkerhet kan resultera i en färdig produktionsanläggning
från omkring år 1985.
Även
om det aUtså inte skulle vara motiverat för staten att enbart med hänsyn tiU
försörjningstryggheten satsa på en utbyggnad av Ranstad före mitten av
1980-talet framstår enligt promemorian en väsentligen kommersiellt betingad
uranutvinning redan dessförinnan som tänkbar. Atomenergi har anmält att
bolaget avser att verifiera möjligheterna till kostnadssänkningar och att ta
upp diskussioner med tänkbara intressenter inom kraft- och gmvindustrin. I
promemorian framhålls önskvärdheten av att klarhet rörande fömtsättningarna
för en eventuell kommersiell verksamhet i Ranstad skapas snarast möjligt.
För
den händelse att någon sådan verksamhet inte kan komma till stånd bör redan nu
förberedelser vidtas för ett begränsat program. Ett sådant program skulle
endast syfta tUl att tUlgodose det samhälleliga försörjningsintresset av att
relativt snabbt kunna sätta igång en inhemsk uranutvinning omkring mitten av
1980-talet.
Det
föreslås i promemorian att Atomenergi vid sidan av överläggningarna om
kommersiell exploatering utarbetar ett program som svarar mot detta
försörjningspolitiska mål. Vidare föreslås att bolaget undersöker möjligheterna
att förlägga även sådan annan verksamhet i Ranstad, som kan förenas med det
fortsatta arbetet med uranutvinning.
I
promemorian framhåUs vidare att även prospektering efter nya fyndigheter bör
beaktas i en långsiktig uranförsörjningspolitik. Översiktlig prospektering inom
landet bedrivs av Sveriges geologiska undersökning. Även om sannolikheten för
fyndigheter med ett uraninnehäll som kan jämställas med BiUingens är mycket
liten anses möjligheterna goda att fuma mindre men brytvärda fyndigheter i
Sverige. För att dessa möj-
Prop.
1972: 57 14
ligheter
skall kunna utnyttjas krävs resurser för teknisk och ekonomisk utvärdering av
nya uranfynd.
Anrikningen
är det led i kärnbränsleförsörjningen som f. n. kräver störst uppmärksamhet. För
bränslet tUl de kraftreaktorer som nu uppförs i Sverige utförs anrikningen i
Förenta staterna i enlighet med det avtal om samarbete rörande den civila
atomenergiverksamheten som träffades år 1966 och som reviderades är 1970.
Avtalet är ett ramavtal enligt vilket Förenta staterna bl. a. garanterar
försörjning med anrikningstjänster för vissa närmare angivna reaktorer fram
till år 1996. Avtalet omfattar samtliga reaktorer som vid 1970 års
avtalsrevision beräknades komma att tas i drift senast år 1978. Det kämkraftsprogram
för tiden fram till år 1980 som CDL nu redovisat ryms alltså inte i sin helhet
inom det nuvarande avtalets ram.
Fömtom
i Förenta staterna kan Sverige få anrilcning utförd i Sovjetunionen enligt ett
avtal som träffades år 1970. Vissa preliminära diskussioner har ägt rum
beträffande villkoren för ett svenskt utnyttjande av sovjetiska
anrikningstjänster.
Förenta
staterna tillgodoser f. n. nästan hela västvärldens behov av anrikat uran.
Kapaciteten hos de tre amerikanska anrikningsanlägg-ningama kommer att bli
fullt utnyttjad omkring år 1980. Beslut om att uppföra nya anläggningar har
ännu inte fattats, och det är ovisst på vilka vUlkor de kommer att betjäna
utländska kunder. I Västeuropa pågår diskussioner om att eventuellt i
samarbete med Förenta sta-tema bygga upp en europeisk kapacitet, men ovisshet
råder även här om tidpunkt, förläggning och ägareförhållanden. En tredje
möjlighet utgörs av anrikning i Sovjetunionen.
För
Sverige är det av stor vikt att den erforderliga kapacitetsökningen kommer tiU
stånd och att denna ställs till landets förfogande pä kommersiellt och
politiskt godtagbara vUlkor. För att kunna uppnå dessa mål bör Sverige sträva
efter aktivt samarbete med andra länder genom exempelvis deltagande i
utvecklingsarbete eller delägarskap i anläggningar i utlandet.
I
promemorian framhålls att det krävs en viss egen insats, närmast av stödjande
natur, för att Sverige skall kunna tillgodogöra sig resultaten från ett
utvecklingssamarbete på anrikningsområdet. Ambitionsgraden för landets samlade
insats bör här tills vidare vara att ge tillräcklig kompetens för beslut och
agerande i frågor rörande eventuell svensk medverkan till uppförandet av
utländska anrikningsanläggningar, i form av t. ex. teknisk, industriell och
finansiell medverkan eller genom långtidskontrakt. Delägarskap i utländska
anrikningsanläggningar eUer träffande av långtidsavtal för köp av
anrikningstjänster utgör således inte egentliga alternativ till ett
utvecklingssamarbete. 1 stället bör ett sådant samarbete ses som en naturlig
komplettering till de förstnämnda sam-arbetsformema.
Prop.
1972: 57 15
Kostnaderna
för deltagande i utländskt utvecklingsarbete är avhängi-ga av vilka former
samarbetet får. Preliminärt uppskattas de till ca 4 milj. kr. om året fram tUl
den tid då mera specifika samarbetsprojekt blir aktuella. Av denna kostnad
avser 2 milj. kr. om året det direkta samarbetet och återstoden den nödvändiga
stödjande insatsen inom landet.
I
promemorian behandlas även frågan om möjligheterna till försörjning från egna
anläggningar. Hittills har det betraktats som uteslutet att en
anrikningsanläggning skulle kunna uppföras i vårt land. Om den nya gascentrifugtekniken
slår igenom skulle emellertid den svenska marknaden redan under 1980-talet
kunna ge underlag för en anläggning. Även från industriell synpunkt bedöms
arbeten inom centrifug-tekniken vara av stort intresse. Sådana arbeten fömtsätts
i promemorian ske i samarbete med lämpliga utländska parter. Med
hänvisning tUl att utvecklingsarbeten på gascentrLfugområdet bör bedömas främst
frän industripolitiska synpunkter läggs emellertid inte förslag fram i frågan.
Tillverkningen
av bränsleelement bedrivs nu i Sverige i tUlräcklig omfattning för landets
behov och utgör enligt promemorian inget problem från försörjningssynpunkt.
Även för framtiden väntas här normala företagsekonomiska bedömningar leda till
en utveckling som tiUgodoser försörjningsintresset.
Upparbetning
av svenskt kraftreaktorbränsle kommer att ske först om några är. HittiUs har
den industriella marknaden för upparbetningstjäns-ter präglats av stor
överkapacitet. Beslut om att bilda ett marknadsföringsbolag med de stora anläggningama
i Storbritannien och Frankrike som bas kommer emellertid att ställa
kraftföretagen inför en ren monopolsituation i Västeuropa. Samtidigt med beslut
om det nya bolaget har krav rests på avveckling av Eurochemic, den
internationella upparbetningsanläggningen i vilken Sverige genom Atomenergi är
delägare. Mot denna bakgmnd framhålls i promemorian att upparbetnings-frågan
kräver ökad uppmärksamhet från svensk sida.
Det
svenska behovet av upparbetningstjänster väntas inte komma att motivera en
anläggning av ekonomisk storlek i Sverige förrän omkring år 1990. Före denna
tidpunkt bör behovet av upparbetningstj änster kunna tillgodoses genom att
anläggningar utanför Sverige utnyttjas, under förutsättning att dessa står till
förfogande för svenska företag på icke-diskriminerande vUlkor. Om denna fömtsättning
inte uppfylls kan det dock enligt promemorian bli nödvändigt att överväga
uppförandet av en anläggning i Sverige betydligt tidigare.
En
särskild analys av beredskapsaspekterna görs i promemorian. Analysen visar att
kärnkraften även utan särskilda åtgärder har mycket god uthållighet. Under den aktueUa
tidsperioden beräknas ett på vattenkraft, kärnkraft och konventionell
värmekraft baserat system kunna upprätt-
Prop. 1972: 57 16
håUa
elförsörjningen vid en avspärrning under två år i följd. Möjlighet finns att
ytterligare öka uthåUigheten genom lagring av kärnbränsle, företrädesvis i form
av anrikat uran. Det kan även visa sig ekonomiskt fördelaktigt att ersätta viss
del av den nuvarande oljelagringen för kraft-prodiUction med lagring av
kärnbränsle.
I
promemorian behandlas slutiigen frågan om organisation och finansiering av
verksamheten på kärnbränsleområdet.
Med
hänsyn tiU osäkerheten beträffande den framtida utvecklingen kan det sakliga
innehållet i ett handlingsprogram på kärnbränsleområdet inte i dag till alla
delar anges. Det är enligt promemorian därmed desto angelägnare att snarast
finna en lämplig organisatorisk ram för utformandet av ett sådant program. De
olika åtgärder inom bränslecykeln, som kan komma i fråga för Sveriges del, är
av ganska skiftande natur och sorterar f. n. delvis under skUda huvudmän.
Syftet med åtgärderna är emellertid gemensamt, nämligen att skapa långsiktig
försörjningstrygghet för den på kärnbränsle baserade kraftproduktionen. Detta
utgör ett starkt skäl för att skapa en organisation som kan svara för en
samlad bedömning av behovet av olika åtgärder på kämbränsleom-rådet.
I
promemorian anges kraftindustrin som en naturlig intressent i ett sådant
kärnbränsleorgan. Kraftföretagen i Sverige har en lång tradition av samverkan
kring gemensamma planeringsuppgifter, främst inom CDL. Vidare bör beaktas
behovet av att säkra samhällsinflytandet på kärnbränsleförsörjningen. Detta
utgör en självklar konsekvens av att kärnkraften är på väg att få avgörande
betydelse för vår energiförsörjning. Även behovet av långsiktig planering och
storleken av de ekonomiska åtagandena inom kärnbränslecykeln talar för ett
starkt samhälls-inflytande.
Enligt
promemorian gäller det att finna en lösning, som gör det möjligt att samtidigt
tillgodose såväl samhällsintresset av en säker försörjning som kraftföretagens
intresse av kommersiell rörelsefrihet och god ekonomi vid bränsleanskaffningen.
Det föreslås att staten och kraftindustrin gemensamt bUdar en organisation för
vissa uppgifter på kärnbränsleförsörjningens område. Såväl statens vattenfaUsverk
som enskUda kraftföretag skulle kunna ingå som delägare i organisationen. Med
hänsyn till uppgifternas delvis kommersiella karaktär anges ett aktiebolag som
den lämpligaste formen för verksamheten.
Bolagets
huvuduppgift skulle vara inköp av naturligt uran och anrikningstjänster på den
internationella marknaden för hela det svenska behovet. Kraftföretagen skulle
därvid utnyttja bolaget som centralt upphandlingsorgan. Bolaget skulle
dessutom svara för att den lagring, som bedöms önskvärd av kommersiella skäl
eller av beredskapsskäl, kommer till stånd.
Prop. 1972: 57 17
Enligt
promemorian framstår bolaget som en naturlig huvudman även för andra
verksamheter på kärnbränsleområdet, som kan komma att aktualiseras under de
närmaste åren. En viktig uppgift för bolaget skulle således vara styrningen av
sådant utvecklingsarbete på uranutvinnings-området, som kan komma att bedrivas
av försörjningsskäl. Beträffande vissa arbetsuppgifter på området kan det visa
sig lämpligt att engagera även andra parter, t. ex. svenska gmvföretag. Kärnbränslebolaget
skulle i dessa fall kunna spela rollen av initiativtagare och medfinansiär. Bolaget
skulle givetvis även svara för den önskvärda totala samordningen.
Enligt
promemorian bör finansieringen av den verksamhet på kärn-bränsleomrädet som
anses påkallad av försörjningsskäl oavsett vilken organisation som väljs
kunna medge en anpassning till de växande uppgifterna. Samtidigt bör
kostnadsansvaret för verksamheten fördelas så att kostnaderna för de åtgärder
pä försörjningsområdet som kärnkraftens införande ger anledning till skall
bäras av vederbörande kraftproducenter, vUka antas genom prissättningen på
elkraft föra kostnaderna vidare till konsumenterna. Som en tänkbar
finansieringsmetod vid en organisation i bolagsform anges i promemorian att
låta ett överskott från bolagets försäljning tUl kraftföretagen finansiera
verksamheten i övrigt. Under de första verksamhetsåren torde ett årligt
överskott av storleksordningen 510 milj. kr. vara tiUräckligt för att täcka
behoven.
I promemorian anges det
som en viktig uppgift för bolaget att fungera som ett foram för överläggningar
mellan delägarna i fråga om käm-bränsleprogrammets närmare utformning och för
den erfarenhetsuppbyggnad och utredningsverksamhet varpå den framtida
kärnbränslepolitiken måste baseras. Bolaget förutsätts efter hand kunna
utvidga sin verksamhet inom den allmänna ram, som statsmakterna kan komma att dra
upp. Även om bolaget sålunda ges ett självständigt ansvar för planering och
utformning av olika åtgärder i syfte att trygga försörjningen med kärnbränsle
kan statsmaktema inom vissa delar av bolagets verksamhetsområde behöva
komplettera den frivUliga regleringen med lagstiftning. I den mån så sker
torde det visa sig lämpligt att finansiera ifrågavarande verksamhet genom
avgifter. Ett sådant system kan komma att visa sig nödvändigt på beredskapslagringsområdet.
1
promemorian betonas att förslaget om ett kärnbränslebolag endast utgör en
principskiss och att en rad frågor återstår att överväga. Bl. a. måste förhållandet
mellan bolaget och de organisationer och företag som i dag handhar olika
uppgifter på kärnbränsleomrädet noga övervägas. Särskilt gäller detta
Atomenergi, som bedriver utvecklingsarbete inom flera olika led av
bränslecykeln och dessutom företräder Sverige internationellt i bl. a. Eurochemic.
Det är naturligt att former skapas så att Atomenergis resurser även efter
tillkomsten av ett nytt organ med ansvar för kärnbränsleförsörjningen
utnyttjas för forsknings- och utveck-
2
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 57
Prop. 1972: 57 18
lingsarbete
på området. Även i förhållandet mellan ett kärnbränslebolag och Sveriges
geologiska undersökning som i dag svarar för den översiktliga
prospekteringen efter bl. a. uran bör en strävan vara att åstadkomma ett
rationellt utnyttjande av tUlgängliga resurser.
Remissyttrandena
Några
remissinstanser har anfört allmänna synpunkter på frågan om
försörjningstryggheten på kärnbränsleområdet och behovet av åtgärder från
samhällets sida. Statskontoret framhåller kravet på en samordnad planering och
ansluter sig tUl uppfattningen att det redan nu bör utformas handlingsprogram
för kärnbränsleförsörjningen. Statskontoret pekar därvid även på sambandet med
annan långsiktig samhällsplanering. Även kommerskollegium ansluter sig till
förslaget om att en långsiktig planering på kärnbränsleområdet bör skapas.
IVA
och LO understryker önskvärdheten av en samlad bedömning av kärnbränsleförsörjningsfrågorna.
Svenska gruvföreningen noterar med tillfredsställelse att promemorian inrymmer
en skiss till ett med energimarknaden integrerat kärnbränsleprogram.
Enligt
AB Atomenergis uppfattning är en aktiv statlig kärnbränslepolitik nödvändig.
Staten bör skapa förutsättningar för en väl fungerande marknad och en sund
industriell utveckling. Mot bakgmnd av vissa monopolistiska tendenser på den intemationella
kärnbränslemarknaden erfordras en aktiv medverkan från staten. Inom vissa led
av bränslecykeln, där prisbildningen inte på ett riktigt sätt avspeglar
kostnaderna för nyetablering, erfordras särskilda åtgärder för att få tUl stånd
tillräcklig kapacitet. Vidare är statliga stödåtgärder ofta erforderliga beträffande
långsiktig industriell utveckling. Atomenergi påpekar att departementspromemorian
behandlar i huvudsak endast försörjningspolitiska synpunkter och att även
övriga energipolitiska, industripolitiska och handelspolitiska frågor borde
fått en motsvarande belysning.
Sveriges
industriförbund anser att slutsatsen i promemorian att särskilda åtgärder
påkallas med hänsyn till risken för kommersiella och politiska störningar av
urantillförseln inte är väl underbyggd. Förbundet anser att kraftföretagen i
eget intresse tillgodoser dessa trygghetssynpunkter.
Stor
uppmärksamhet ägnas åt Ranstadsfrågan.
Av
remissinstansema uttalar sig överstyrelsen för ekonomiskt försvar, styrelsen
för teknisk utveckling, länsstyrelsen i Skaraborgs län och LO för fortsatt
verksamhet i Ranstad med syfte att möjliggöra idrifttag-ning av en stor
anläggning i början av 1980-talet.
Överstyrelsen
framhåller bl. a. att marknadsstörningar av många skäl
Prop.
1972: 57 19
kan
uppstå och att det tekniska kunnande och de erfarenheter som den nuvarande
personalen representerar inte bör skingras. Överstyrelsen pekar även på de
från beredskapssynpunkt värdefulla bieffekter som skulle kunna uppnås om vissa
legeringsmetaller kan utvinnas i samband med uranproduktionen. Överstyrelsens
ställningstagande för utbyggnad av Ranstadsverket är emellertid avhängigt av
att pågående undersökningar om värdeutvinning vid sidan av uranproduktionen
bekräftar Atomenergis antaganden om förbättrad lönsamhet. Skulle undersökningama
inte leda till positivt resultat ansluter sig överstyrelsen till promemorieförslaget.
Styrelsen
för teknisk utveckling framhåller att uranpriset i ringa grad påverkar
kostnaden för den i ett kämkraftverk producerade elenergin och att
kostnadsaspekten därför måste betraktas som sekundär i förhållande till
säkerhetsaspekter vid bedömningen av utbyggnadsfrågan.
Länsstyrelsen
i Skaraborgs län pekar på vissa ännu olösta mihövårds-problem vid en
uranproduktion i stor skala i Ranstad. Under fömtsättning att dessa problem
kan lösas på ett tUlfredsställande sätt förordar länsstyrelsen att
principbeslut om utbyggnad av Ranstadsverket fattas under budgetåret 1973/74.
Med hänvisning tUl de svårigheter som råder på arbetsmarknaden inom Falköpings
kommunblock framhåller länsstyrelsen att en utbyggnad skulle innebära en i hög
grad önskvärd differentiering av näringslivet. Enligt länsstyrelsens mening
talar starka regionalpolitiska skäl för att förtäntaingskraven på en kommersiell
drift i Ranstad inte bör sättas alltför höga. Skulle statsmaktema fatta beslut
om att i avvaktan på kommande utbyggnad av Ranstadsverket begränsa
verksamheten i förhållande till nuvarande nivå uppstår problem med alternativ
sysselsättning för den friställda personalen. I en sådan situation stäUs
oeftergivliga krav på industriell nyetablering. Detta bör kunna åstadkommas
genom lokaliseringsstöd i form av såväl lån som bidrag. Överläggningar mellan
länsstyrelsen och Atomenergi rörande alternativa verksamheter, som kan förenas
med uranutvinningen, har visat att sysselsättningseffektema av dessa
verksamheter är liten. Länsstyrelsen hemställer slutligen att fömtsättningarna
för lokalisering till Ranstad av anläggningar för andra delar av kärnbränslecykeln
än uranutvinning undersöks.
Arbetsmarknadsstyrelsen
fömtsätter att om beslut fattas om avveckling av Ranstadsverket denna
planeras i nära samråd med arbetsmarknadsverket och i sådana former att den
berörda personalens omplacering på alla sätt underlättas.
Några
remissinstanser uttalar sig för ett fortsatt utvecklingsarbete beträffande
uranskiffrarna.
IVA
anser att de nya bedömningar, som presenterats av Atomenergi och som eventuellt
skulle kunna göra Ranstadsverket kommersiellt in-
2t
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 57
Prop.
1972: 57 20
tressant,
bör prövas av Atomenergi tillsammans med gmv- och kraftintressenter på
företagsekonomisk grund. Liknande synpunkter framförs av CDL och Statsföretag.
Kommerskollegium anser det angeläget att resultatet av övervägandena om en
kommersiell exploatering föreligger innan slutlig ställning tas till
anläggningens framtida utnyttjande. Oberoende av detta ställningstagande bör
det arbete som lagts ned på det hydrometallurgiska området för utvinning av
såväl uran som vanadin och molybden få utvecklas vidare inom Atomenergis
program.
Sveriges geologiska
undersökning understryker alunskifferns potential som en naturtillgång av
första ordningen, som innehåller inte bara uran utan även betydande kvantiteter
av andra råvaror. Ett utnyttjande i stor skala av dessa resurser innebär emeUertid
samtidigt allvarliga miljöproblem. Det är en viktig uppgift för svensk
forskning och teknik att på bred bas utveckla metoder för att på bästa sätt
utnyttja skiffrarna. Målsättningen att ett utbyggnadsbeslut snabbt skall kunna
resultera i en färdig uranproduktionsanläggning från omkring år 1985 fömtsätter
därför en energisk och målmedveten utvecklingsinsats på en läng rad fält. En
sådan insats bör också kunna ge värdefulla bieffekter på angränsande,
ekonomiskt intressanta områden.
Två remissinstanser ger
uttryck åt stor tveksamhet beträffande fortsatt verksamhet i Ranstad. Svenska teknologföreningen
framhåller att utvecklingen av marknadsbilden under den gångna treårsperioden
talar mot en fortsatt drift vid Ranstad. Föreningen anser tveksamt om Ranstad
skulle kunna bli lönsamt genom att man utvidgar med annan verksamhet och
finner därför angeläget att fortsatta utredningar bedrivs snabbt så att olika
läsningar kan värderas från lokal sysselsättningssynpunkt.
Sveriges industriförbund
anför liknande synpunkter och drar den slutsatsen att det varken från kommersieU
synpunkt eller försörjnings-trygghetssynpunkt finns anledning att nu planera
för en uranutvinning i Ranstad ens år 1985. Eftersom det föreliggande
materialet inte medger några definitiva slutsatser kan det dock möjligen vara
rimligt att Atomenergi tUlsammans med berörda kraftproducenter och i enlighet
med förslagen fuUföljer erforderliga och slutgiltiga utredningar på området.
De
remissinstanser som uttalar sig beträffande anrikningsfrågan ansluter sig i
huvudsak till bedömningarna i departementspromemorian.
Överstyrelsen för
ekonomiskt försvar framhåller betydelsen för vår försörjningsberedskap av att
behoven av anrikat uran säkerställs. Båda de i promemorian angivna vägarna
samarbete med utlandet och insatser i syfte att på sikt åstadkomma inhemsk
anrikningskapacitet för att uppnå detta måste därför beträdas. Styrelsen för
teknisk utveck-
Prop. 1972: 57 21
Ung anser likaledes att ett visst inhemskt
utvecklingsarbete rörande urananrikning bör bedrivas med inriktning på
anläggningar av den typ som möjliggör uppförande i mindre enheter. Aktuella i
detta fall är då gascentrifugmetoden och en svensk metod för gasseparering.
Utvecklingsarbetet bör bedrivas huvudsakligen vid Atomenergi i Studsvik.
Atomenergi
anser att de diskussioner som under senare tid förts i anrikningsfrågan
bekräftar riktigheten av de synpunkter på ambitionsnivån för ett svenskt
program som förts fram i bolagets anslagsframställning i augusti 1971. Bolaget
har fortsatt kartläggningen av centri-fugmetodens tekniska och ekonomiska
förutsättningar, vilket stärkt tilltron till riktigheten i att göra en större
insats på detta område. Pä gasdiffusionsområdet anser Atomenergi att
möjligheterna till svensk medverkan i utländska studie- och planeringsarbeten
för centrala multinationella anläggningar blivit mer konkreta och att bolaget
bör delta under förutsättning att godtagbara villkor kan erhållas.
IVA framhåUer att huvudsyftet för en svensk verksamhet på
detta område torde vara att medverka i anrilcningsprojekt i Europa där Sveriges
behov tas i beaktande. Tills vidare gäller det i första hand att minska
riskerna för störningar genom långsiktiga avtal med Förenta staterna och
Sovjetunionen. Det är enligt IVA väsentligt att fleia leverantörer av
anrikningstjänster kan anlitas.
Sveriges
industriförbund anser önskvärt att Sverige aktivt deltar i samarbete med andra
länder genom deltagande i utvecklingsarbete eller t. o. m. delägarskap i
anläggningar utomlands. För dagen synes emellertid inte anledning föreligga
att mera aktivt gå in för en nationell anrikningsverksamhet. Kraftföretagen
har skaffat sig behövliga garantier för dessa tjänster, vilket enligt förbundet
skänker rådrum för en senare insats t. ex. på centrifugteknikens område.
Endast ett fåtal remissinstanser har haft synpunkter på
frågor rörande bränsleelement och upparbetning.
Delegationen
för atomenergifrågor framhåller att upparbetningen är den del av bränslecykeln
utanför reaktorerna som har störst intresse från säkerhetssynpunkt. Även om
Sveriges behov av upparbetnings-tjänster kan tUlgodoses av anläggningar i
utlandet fram till år 1990 ät det av vikt att man inom Sverige noga följer
utvecklingen av säkerhetsfrågorna vid upparbetning och efterföljande avfaUsdisponering
på grund av dessa frågors betydelse för totalbedömningen av kärnindustrins
miljöproblem.
Även IVA
och Atomenergi pekar på avfallslagringsfrågan. IVA anser inte orimligt att
varje stat själv får ta hand om det icke kortlivade radioaktiva avfallet. En
permanent lagring av detta under säkerhets-mässigt tUlfredsställande former kan
erbjuda svårlösta tekniska problem som i tid bör beaktas.
Prop.
1972: 57 22
Behandlingen
i promemorian av beredskapsfrågan har föranlett vissa påpekanden.
Överstyrelsen
för ekonomiskt försvar framhåller att de från CDL hämtade uppgifterna i
departementspromemorian om uthåUigheten hos kraftsystemet baseras på felaktiga
antaganden om de kvantiteter olja som vid en avspärrning disponeras för
elproduktion. Överstyrelsen avser att ta upp beredskapsfrågorna för
kärnkraftproduktionen till närmare övervägande med sikte på att synpunkter och
eventueUa förslag till åtgärder skall kunna läggas fram i anslutning till den
kontrollstation som förutsätts i det löpande oljelagringsprogrammet.
Överstyrelsen instämmer i uttalandet i departementspromemorian att kostnaderna
för de åtgärder på försörjningsområdet som kärnkraftens införande medför bör
bäras av producenterna av sådan kraft.
IVA
framhåller att den svenska marknaden för kapslingsrör till bränsleelement inte
är tillräckligt stor för att på kommersiell grund motivera en tillverkning i
Sverige, vilket skulle kunna ge upphov till problem från försörjningssynpunkt
om den nuvarande tUlverkningen läggs ned och en avspärrning följer. AB Asea-Atom
påpekar att zirko-nium för kapslingsrör och vissa andra
bränsleelementkomponenter är för svensk kärnbränsleförsörjning viktiga
material, vilket bör beaktas vid överväganden om beredskapslagring.
I
organisationsfrågan har skUda uppfattningar framförts av remissinstanserna.
Förslaget
i promemorian om inrättande av ett av staten och kraftföretagen samägt
kärnbränslebolag förordas i princip av statskontoret, riksrevisionsverket och
styrelsen för teknisk utveckling.
Styrelsen
för teknisk utveckling anser att förslaget har uppenbara fördelar. Detta gäller
framför allt i fråga om att samordna ekonomiska insatser och åtgärder för
landets kärnbränsleförsörjning samt vid skapandet av internationella kontakter
för vissa delar av kärnbränslecykeln. Bolagets verksamhet bör då omfatta samtiiga
steg i kärnbränslecykeln.
Enligt
riksrevisionsverket kan ett bolag vara en lämplig organisationsform för att
lösa angivna uppgifter. Det finns enligt verket skäl att som alternativ till
det föreslagna delstatliga bolaget pröva även ett helt samhällsägt företag.
Statskontoret
anser att förslaget kan utgöra ett riktmärke för en organisationsuppbyggnad på
kärnbränsleområdet. Enligt ämbetsverkets mening kan dock slutlig ställning tas tUl
en bolagsbildning först sedan ett klargörande skett av frågor som berör Ranstadsverkets
framtid, formerna för samarbete med stathga och privata
kärnbränsleintressenter samt uranprospekteringens koppling med övrig verksamhet
inom kärnbränsleområdet.
Prop.
1972: 57 23
Statsföretag
tillstyrker att ett samlande organ för vissa frågor på kärnbränsleområdet
kommer till stånd. Med hänsyn till svårigheterna att överblicka de samlade
uppgifterna för ett sådant organ synes dock den föreslagna organisationsformen
kunna diskuteras. Enligt Statsföretags uppfattning kan man tänka sig att
kärnbränsleorganet inledningsvis inrättas som en delegation, som även skulle
ges uppdrag att efter hand som erfarenhet vinns vara förslagsställare
beträffande en slutiig organisation.
CDL
anser att strävandena att skapa försörjningstrygghet på kärnbränsleområdet bör
föranleda att ett särskilt kärnbränslebolag bildas av de kraftföretag som i dag
är engagerade inom kärnkraftproduktionen. En sådan organisation bör repliera på
de väl utbyggda samarbetsformer som finns bland kraftföretagen, t. ex. genom CDL.
Vid fastställandet av organisationens uppgifter bör kraftföretagens intresse
av kommersiell rörelsefrihet beaktas. Köp av uran och anrikningstjänster bör
således i första hand företas av kraftföretagen själva. Om intressenterna
framdeles skulle finna en samordning av köp ändamålsenlig bör dock det
gemensamma bolaget svara härför.
Några
remissinstanser ställer sig kritiska tiU det föreslagna kärnbränslebolagets
konstruktion, utan att de fördenskull avvisar tanken på ett bolag med uppgift
att samordna avnämarintressena på området.
Överstyrelsen
för ekonomiskt försvar utgår från att målsättningen för beredskapspolitiken
såväl inom detta som för andra försörjningsområden är en uteslutande statlig
angelägenhet. Överstyrelsen anser vidare att det redan finns organ med god
kompetens för de uppgifter, som enligt förslaget är avsedda för bolaget.
Samordningen från statens sida av olika organs verksamhet synes kunna anförtros
åt det särskilda statliga energiorgan, varom förslag lagts fram av
energikommittén och kommerskollegieutredningen.
En
liknande ståndpunkt intas av IVA, som betecknar förslaget tUl konstruktion och
uppgifter för kärnbränslebolaget som oklart och ogenomtänkt. Det förefaller
akademin självklart att de myndighetsutövande funktionerna skall inordnas i
ett blivande statligt energiorgan i den mån de inte naturligt ligger under
andra myndigheter.
Atomenergi
anser det tveksamt om en på kommersieUa grunder baserad verksamhet lämpligen
kan förenas med en av andra skäl betingad verksamhet för att tillgodose
nationella intressen. Enligt Atomenergis mening bör ett försörjningspolitiskt
program formuleras av statsmakterna och övervakas av lämplig myndighet. Vidare
påpekas att de försörjnings- och industripolitiska frågorna inom
kärnbränsleområdet är mycket nära sammanvävda. Atomenergi fömtsätter att det
liksom hittills skall ha huvudansvaret för den statliga verksamhet som syftar tiU
att främja den tekniska och industriella utvecklingen inom den svenska kärnbränsleindustrin.
En sådan samordnande roll för Atomenergi på
Prop. 1972: 57 24
industrisidan
utgör det nödvändiga komplementet till ett kärnbränslebolag som företräder
avnämarintressena.
AB Asea-Atom
framhåller betydelsen för bolaget av att den organisation som kan komma till
stånd för Sveriges försörjning med kärnbränsle inte får en diskriminerande
effekt på bolagets möjligheter att leverera bränsleelement till kärnkraftverk i
Sverige.
Svenska
teknologföreningen och Sveriges industriförbund avstyrker bUdandet av ett
centralt kärnbränsleorgan.
Teknologföreningen
vänder sig bestämt mot den föreslagna lösningen att i ett bolag tillgodose
såväl affärsintressen som beredskapskrav och forsknings- och
utvecklingsintressen. Affärsmässigheten tillgodoses redan i dag av det
"svenska systemet", där varje inköpare strävar efter att för sig
finna gynnsammaste inköpskälla men också delge andra sina kunskaper om
marknaden. Inte heller beredskapsintressen kan enligt Teknologföreningen
motivera den föreslagna organisationen. Föreningen förordar i stället samråd
och ramar sanktionerade i lag om så erfordras som uttrycker kraven på
försörjningsberedskap. Forsknings-och utvecklingsinsatser är däremot ett
hävdvunnet statsintresse, och föreningen framhåller att staten och de enskilda
intressenterna bör kunna enas om former för samarbete på området.
Sveriges
industriförbund uttalar sin skepsis mot en vidgad central styrning av
energipolitiken och ser det som angeläget att kraftföretagen även i
fortsättningen i full frihet får avtala om uraninköp samt anriknings- och upparbetningstj
änster. Från kraftkonsumentens synpunkt ger denna ordning bäst garanti för
kraftförsörjningen i framtiden.
Några
remissinstanser har berört frågan om organisationen för prospektering och
utvinning av uran.
Sveriges
geologiska undersökning framhåller att det finns en naturlig gräns mellan den
på geologiska grundförutsättningar och sakkunskap vilande prospekteringen å ena
sidan och de ekonomiskt-tekniska aktiviteterna såsom gruvundersökning,
brytningsplanering och malmbehandling å andra sidan. Den i
departementspromemorian framförda tanken på att skapa en ny organisation,
knuten till kärnbränslebolaget, för såväl viss del av prospekteringen som den ekonomiskt-tekniska
verksamheten betecknas som verklighetsfrämmande. Däremot anser undersökningen
att finansieringen av uranprospekteringen mycket väl kan överföras till det
föreslagna kärnbränslebolaget, vilket skulle kunna ge undersökningen i uppdrag
att genomföra prospektering i projektform.
Statsföretag
anser naturligt att samhäUets insatser för uranprospekte-ring inordnas i den
organisatoriska ram som kan bli en följd av 1964 års geologiutrednings förslag
och att eventuella särskilda medel för uran-prospektering via direkta uppdrag
kanaliseras genom denna organisation. Av detta följer att ett eventuellt
efterföljande statligt engagemang i fråga om utvinning bör anförtros
existerande mineralexploateringsföretag.
Prop. 1972: 57 25
Statsföretag
påpekar vidare att utvärdering av indikationer framkomna vid den översiktliga
prospekteringen av uran inte är artfrämmande den som förekommer vid annan
malmhantering. Inom den statliga gruv-hanteringen besitter LKAB erforderliga
resurser för utvärdering och dessa resurser kan upprustas för uran bl. a. genom
att utvidga det samarbete som redan inletts med Atomenergi.
Svenska
gruvföreningen framhåller att prospektering och brytning m. m. av uranmalm i
princip inte skiljer sig från motsvarande verksamheter i fråga om andra
mineral. Föreningen är därför mycket tveksam om det finns behov av att
tillskapa en serie intressentbolag för dessa verksamheter på uranområdet. I
sammanhanget framhåller föreningen att den gällande koncessionslagstiftningen
för uran fullständigt inskränkt den privata verksamheten på området och att
man inte heller bör räkna med någon direkt medverkan från gruvföretagen inom
ramen för ett gemensamt kärnbränslebolag.
Avtal
om fortsatt utveckhngsarbete rörande utvinning av uran
Med
anledning av förslaget i departementspromemorian om en undersökning av fömtsättningarna
för kommersiell exploatering av Ran-stadsfyndigheten har Atomenergi med statens
vattenfallsverk bildat en arbetsgrupp för bearbetning av frågan om ett
gemensamt utvecklings-och utredningsprogram. Parterna har gemensamt konsulterat
utomstående expertis.
Ett
antal alternativa program har undersökts. Målet har varit att programmen skall
kunna leda fram till beslutsunderlag som möjliggör exploatering före
1980-talets mitt. Härvid skall miljöeffekterna vara klarlagda. Intäktsökande
och kostnadssänkande potentialer skaU vara utvärderade liksom villkoren för en
snabb utbyggnad efter beslut. Programmen innebär vidare att anläggningarna i Ranstad
bibehålls.
De
studerade programmen har något olika innebörd i fråga om tidsåtgång,
försöksskala för läkningen, personalbehov och kostnader. Från teknisk synpunkt
har preferens getts åt ett treårigt program som innebär att ett komplett nytt lakningssystem
i 3 tons skala byggs upp. Möjlighet att köra det befintliga 250 tons systemet
kampanjvis bevaras dock. Personalbehovet uppgår tUl ca 77, vUket innebär en
avsevärd minskning av sysselsättningsnivån. Kostnaderna för programmet uppgår
till ca 24,5 milj. kr., vilket är något lägre än för de övriga undersökta programmen.
Atomenergi
har den 17 februari 1972 anmält att vattenfallsverket och bolaget under
förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande träffat avtal om gemensam
finansiering och ledning av ett treårigt utrednings- och utvecklingsarbete
baserat på nämnda program. Arbetet omfattar perioden den 1 juli 1972den 30
juni 1975. Kostnaden beräknas tUl 9,4 milj.
Prop.
1972: 57 26
kr.
för budgetåret 1972/73, 8,0 mUj. kr. för budgetåret 1973/74 och
7.1 milj. kr. för
budgetåret 1974/75, räknat i 1972 års kostnadsläge.
Vid bedömningen av
finansieringsfördelningen har i Atomenergis del räknats kalkylerade
baskostnader för att hålla anläggningarna i sådant skick att de effektivt kan
utnyttjas om beslut senare skulle träffas om utbyggnad. Kostnaden härför
beräknas för en treårsperiod till ca 10 milj. kr. Kostnaden för det egenthga
utvecklings- och utredningsarbetet uppgår enligt detta beräkningssätt tUl ca
15 mUj. kr. för treårsperioden. Till denna kostnad för utvecklings- och
utredningsarbetet bidrar statens vattenfallsverk med 2,5 milj. kr. per
budgetår med skäligt tiUägg för kostnadsfördyringar under de två sista
budgetåren, dvs. sammanlagt 7,5 milj. kr.
I avtalet ingår att
vattenfallsverket efter eget val har rätten att upp till en andel av 50 "/o
delta i eventuell fortsatt verksamhet efter perioden. Partema är vidare överens
om att andra företag efter Kungl. Maj:ts godkännande kan inträda i
utvecklings- och utredningsprogrammet med rätt att delta i fortsatt verksamhet.
Mot bakgmnd härav pågår diskussioner dels med andra kraftföretag, dels med gmv-
och utvinningsindustri i avsikt att erhålla dessa företags ställningstagande
före treårsprogrammets start den 1 juli 1972.
Programmet
innebär att Atomenergis resurser på malmbearbetnings-området koncentreras till Ranstad.
Anläggningarna där liksom de personella resurserna bhr därmed väl ägnade för
studier och utvecklingsarbeten även över eventuella andra uranmalmstyper, som
kan bli aktuella. De kan också utnyttjas för undersökningar av kemiska
bearbetnings-processer också för helt andra produktutvinningar ur skUda
råvaror.
Av
det beräknade medelsbehovet för budgetåret 1972/73 av 9,4 milj. kr. för det
angivna programmet pä uranskifferområdet återstår efter avdrag av bidraget
från vattenfallsverket 6,9 milj. kr. En förutsättning för Atomenergis del är
att anslag anvisas av statsmedel. Liksom hittills bör inom ramen för anslaget
finnas möjlighet att finansiera arbeten för preliminär bedömning av exploateringsfömtsättningar
för andra uranmalmstyper, som kan komma fram vid inhemsk prospektering.
Kostnaden härför beräknas tUl 300 000 kr. Sammanlagda anslagsbehovet utgör
därmed
7.2 milj.
kr. För den händelse att finansieringsbidrag kan erhållas från
gmv- och utvinningsindustri till utvecklingsarbetet kommer motsvarande
belopp att av Atomenergi inlevereras till statsverket liksom de medel
som erhålls vid försäljning av uran, som framkommer vid försöksverk
samheten.
Atomenergi
har även i enlighet med förslaget i departementspromemorian undersökt fömtsättningarna
för ett mera begränsat, väsentligen försörjningspolitiskt motiverat program
med syfte att möjliggöra en utbyggnad av Ranstadsverket från mitten av
1980-talet. Årskostnaden för ett sådant program skulle bli något lägre än för
det före-
Prop.
1972: 57 27
slagna
programmet under de första tre åren. Totalkostnaden skulle dock bli högre. Man
får för detta fall fömtse ett mera aUmänt inriktat utvecklingsprogram.
Atomenergi har emellertid den bestämda uppfattningen att ett dylikt program är
alltför utdraget i tiden för att bli effektivt.
1
enlighet med förslag i departementspromemorian har Atomenergi också lämnat en
redovisning tUl länsstyrelsen i Skaraborgs län över tekniska och tidsmässiga
förhållanden och begränsningar för en eventuell alternativ verksamhet i Ranstad.
Vid en sådan verksamhet förutsätts anläggningens resurser bli utnyttjade utan
att möjligheterna begränsas att där genomföra utvecklingsprogram av angiven art
eller att åtgärder försväras som kan beslutas sedan ett dylikt program
genomförts.
Atomenergi
avser att återkomma med hemställan om anslag för extraordinära kostnader som
kan uppkomma i samband med personalaweck-ling.
Departementschefen
Under
1970-talet introduceras kärnkraften i stor skala i Sverige. Enligt
kraftföretagens utbyggnadsplaner kommer redan år 1980 ca en tredjedel av den
totala produktionen av elenergi att baseras på kärnkraft. Andelen år 1985
uppskattas till ca hälften. Detta innebär att landets framtida försörjning med
kärnbränsle utgör en fråga av stor energipolitisk betydelse.
Verksamheten
på kämenergiområdet i Sverige har innefattat stora insatser i fråga om
utvinning av uran ur inhemska uranskiffertillgångar. Den försöksanläggning som
uppfördes i Ranstad vid Billingen under åren 19581965 har utgjort basen för
ett utvecklingsarbete med sikte på att klarlägga de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna för en framtida utvinning i stor skala. Är 1969 fattades
beslut om ett utvecklingsprogram, som löper ut med utgången av budgetåret
1971/72.
I
samband med att ställning tas tUl Ranstadsverkets framtid och till behovet av
fortsatta insatser på uranområdet bör även andra led i kärnreaktorernas bränsleförsörjning
uppmärksammas. I syfte att skapa underlag för en samlad bedömning har ett
omfattande utredningsmaterial tagits fram under medverkan av bl. a.
kraftföretagen och AB Atomenergi. Materialet har sammanfattats i en
departementspromemoria. Härmed har möjligheter skapats för en analys av
kärnbränsle-försörjningsfrågorna i stort. En sådan analys bör kunna leda fram
till allmänna riktiinjer för det fortsatta arbetet.
Vårt
land är beroende av omvärlden för såväl tillförsel av naturligt uran som för
flertalet tjänster inom den s. k. bränslecykeln för kärnreaktorer. Läget
beträffande kärnbränsleförsörjningen på kort sikt är emellertid tämligen
betryggande. Internationellt sett råder en betydan-
Prop. 1972: 57 28
de
överkapacitet sedan lång tid tiUbaka. Detta beror på att efterfrågan på kämkraftbränsle
för den civUa kämkraftutbyggnaden ännu mte kompenserat bortfaUet av den
militära efterfrågan, för vilken såväl rävam-utvinning som ohka tillverkningsprocesser
urspmngligen dimensionerats.
Denna
för köparen kortsiktigt gynnsamma marknadssituation företer även vissa oroande
drag. Den låga prisnivån innebär att incitament till kapacitetsutbyggnad
saknas. Samtidigt finns vissa tendenser tiU kartellbildning hos producentiändema
i syfte att reglera marknaden. HärtUI kommer att de säkerhetspolitiskt
motiverade bindningar, som från början kännetecknat kämbränsleområdet, även i
framtiden torde komma att försvåra en utveckling mot normala marknadsförhållanden.
Om
utbyggnaden av kärnkraftverk i de industrialiserade länderna under 1980-talet
genomförs i nu planerad omfattning kommer detta att skapa en starkt ökad
efterfrågan på uran och tjänster inom bränslecykeln. För att denna efterfrågan
skall kunna tUlgodoses måste ny kapacitet komma till. Beslut om utbyggnad av
sådan kapacitet måste fattas redan inom de närmaste åren. Det är emellertid en
öppen fråga om så kommer att ske i tillräcklig omfattning. Därav följer att det
råder stor osäkerhet om marknadsutvecklingen inom olika delar av kärnbränsleområdet
under 1980-talet. Kraftiga prisstegringar och t. o. m. svåra bristsituationer
kan inte uteslutas. Å andra sidan kan det nuvarande överskottsläget komma att
bestå inom vissa sektorer under en längre tid som en följd av att kämkraftutbyggnaden
hos vissa länder fördröjts.
Enligt
min mening leder utredningsmaterialet till den allmänna slutsatsen att kämbränsleförsÖrjningsfrågorna
kräver stor uppmärksamhet framför allt med hänsyn till utvecklingen under
1980-talet. För Sveriges vidkommande gäller detta särskUt under årtiondets
senare del, då kärnkraften börjar spela en dominerande roU i vår elförsörjning
och då störningar av kommersiell eller politisk natur i tillförseln av kärnbränsle
skulle kunna få allvarliga konsekvenser för vårt samhälle. Den statliga
politiken på området bör alltså syfta till att minska riskema för sådana
störningar.
Jag
delar uppfattningen i departementspromemorian att det på gmnd av frågornas
långsiktiga natur och det ännu ofullständiga underlaget inte är möjligt att nu
utforma ett handlingsprogram på kärnbränsleområdet. Denna uppgift kräver
medverkan av den nya organisation i bolagsform för kämbränsleförsörjningsfrågor
varom avtal träffats mellan den statiiga och enskilda kraftindustrin.
Iiman
jag går in på frågan om det nya bolaget vUl jag redovisa min syn på de olika
leden i kämbränslecykeln med särskild hänsyn till behovet av åtgärder i syfte
att bevara vår framtida handlingsfrihet på området.
Prop.
1972: 57 29
I
fråga om naturligt uran är tillgången på världsmarknaden mycket god, och prisema
är följaktiigen låga. Handeln med naturligt uran är f. n. relativt fri från
restriktioner av ohka slag. Svenska kraftföretag har ingen svårighet att
tillgodose sina behov av uran på kort och me-ddlång sikt genom avtal med olika
producenter på gynnsamma och väl definierade vUlkor.
Denna marknadssituation
väntas enligt allmän uppfattning komma att bestå åtminstone fram till början av
1980-talet. Därefter bhr utvecklingen beroende på i vilken utsträckning nya
fyndigheter kommit fram genom prospektering och ny produktionskapacitet tagits
i drift. Detta kan inte bedömas med någon säkerhet i dag och man måste därför
räkna med möjligheten av marknadsstörningar. Ohka åtgärder för att minska
olägenheterna härav bör övervägas, såsom längtidskontrakt med utländska
producenter eller lagring. En viss riskutjämning genom fördelning av inköpen på
flera leverantörländer bör även eftersträvas.
Genom AB Atomenergis
utvecklingsarbete rörande utvinning av uranskiffertillgångarna i Billingen
föreligger också på något längre sikt möjligheter att få tUl stånd en inhemsk
uranproduktion i stor skala. Atomenergi har i en lägesrapport sommaren 1971
redovisat resultat av arbetet i Ranstad imder de första två åren av det år 1969
beslutade treårsprogrammet. Utvecklingsarbetet har inriktats på en anläggning
med en årsproduktion av 1 250 ton uran, vilket motsvarar halva det beräknade
svenska behovet år 1985. Den erforderliga tiden för projektering och
uppbyggnad av anläggningen beräknas tUl sju år. Investeringskostnaderna anges tUl
430 mUj. kr. och antalet sysselsatta tUl 660. Genom vidareutveckling av den
process som tUlämpas i det nuvarande verket kan utbytet av uran ökas, vilket
innebär att ekonomin hos en större anläggning förbättras avsevärt. Atomenergi
har under det fortsatta arbetet med projektet funnit ytterligare potentiella
möjligheter att förbättra uranutvinningens ekonomi, bl. a. genom att utvinna
vissa andra mineral främst vanadin och molybden och genom att använda bergmm
som uppkommer vid skifferbrytning i stor skala som undre vattenmagasin i ett
pumpkraftverk. Enligt Atomenergis bedömning ligger därmed för första gången en
uranproduktion från skiffer med företagsekonomiskt rimlig lönsamhet inom
räckhåll.
Med hänvisning särskilt tUl
det försörjningspolitiska värdet av en inhemsk uranproduktion hemställde
Atomenergi hösten 1971 om uppdrag att förbereda en utbyggnad av Ranstadsverket
till år 1980. Atomenergis förslag behandlades i den tidigare nämnda
departementspromemorian. Där gjordes den bedömningen att enbart hänsyn till
försörjningstryggheten inte utgör ett tillräckUgt motiv för att bygga ut Ranstad
i början av 1980-talet. I promemorian angavs det som en rimlig försörjningspohtisk
målsättning att bedriva sådan förberedande verksamhet på uranskifferområdet
att ett utbyggnadsbeslut snabbt och med
3
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 57
Prop. 1972: 57 30
hög
teknisk-ekonomisk säkerhet kan resultera i en färdig produktions-aiUäggning
från omkring år 1985. Enligt promemorian framstod emellertid en väsentligen
kommersiellt betingad uranutvinning redan dessförinnan som tänkbar med hänsyn
till de gynnsamma resultaten av pågående utvecklingsarbete. I promemorian
föreslogs därför att Atomenergi skulle ta upp överläggningar med intresserade
företag inom kraft- och gruvindustrin och i samråd med dessa lägga fram en
första rapport om förutsättningarna för en kommersiell exploatering av Ran-stadsfyndigheten.
Därjämte föreslogs att Atomenergi skulle utarbeta ett altemativt program som
svarar mot det mera begränsade försörjningspolitiska målet att förbereda en
eventuell uranutvinning från mitten av 1980-talet.
Atomenergi
har nu redovisat program enligt dessa båda alternativ med förord för ett
program enligt det första alternativet. Avtal har träffats mellan Atomenergi
och statens vattenfallsverk om samarbete rörande fortsatt utvecklingsarbete med
sikte på att klarlägga fömtsättningarna för en kommersieUt motiverad utbyggnad
till början av 1980-talet. Överläggningar pågår även med andra företag om
medverkan i projektet.
Jag
ansluter mig till bedömningen i departementspromemorian att en utbyggnad av Ranstadsverket
redan i början av 1980-talet inte skulle kunna motiveras enbart av
försörjningspolitiska skäl. I likhet med flertalet remissinstanser anser jag
emellertid att utvecklingsarbetet bör fullföljas. Med hänsyn till det goda
resultatet av de senaste årens utvecklingsarbete framstår det nämligen nu som
tänkbart att utvinning av uran från Billingen skulle kunna utgöra ett
alternativ eller komplement till andra medel att skapa försörjningstrygghet
beträffande naturligt uran, t. ex. långtidsavtal med utländska producenter,
lagring och prospektering efter nya fyndigheter. Behovet av åtgärder i fråga
om försörjningen med naturligt uran kan därför bedömas närmare först sedan förutsättningarna
för en exploatering av Billingenfyndigheten ytterligare preciserats. Jag
återkommer till frågan om den fortsatta verksamheten i Ranstad.
De
kärnkraftverk, som nu uppförs eller planeras i vårt land, är för sin drift
beroende av tillgäng till anrikat uran. Anrikningstjänster kan f. n. endast
utföras hos några stormakter. För Sveriges del gäller att anrikningsbehovet för
de reaktorer, som avses bli uppförda under 1970-talet, kan nästan helt
tillgodoses genom utnyttjande av ett leveransåtagande från Förenta staterna
för tiden fram till år 1996. Vissa inledande överläggningar har även ägt rum
angående möjligheterna att utnyttja sovjetiska anrikningstjänster.
Den
nuvarande amerikanska anrikningskapaciteten, som svarar för praktiskt taget
hela västvärldens behov, beräknas komma att vara fullt utnyttjad omkring år
1980. En utbyggnad för att tillgodose behovet i
Prop. 1972: 57 31
Förenta
staterna väntas komma att ske, men det är ännu inte känt huruvida och på vUka
villkor anrikningstjänster kommer att stå till förfogande för utländska kunder.
Mot denna bakgrund pågår i flera europeiska länder intensivt arbete på att få
till stånd ny kapacitet. Sverige har genom Atomenergi deltagit i diskussioner
rörande olika samarbetsprojekt. Det är emellertid ännu ovisst när en europeisk
anrikningskapacitet kan komma till stånd.
Anrikningsfrägan
är av central försörjningspolitisk betydelse för vårt land. Den stora
utbyggnaden av kärnkraftverk i Sverige är helt beroende av att tillgång till
anrikningstjänster kan säkras. Målet bör vara att tillräcklig kapacitet skall
finnas tillgänglig för vårt lands behov och att denna skall stå tUl förfogande
för svenska kraftföretag på rimliga villkor. Allteftersom kärnkraftens andel i
den totala energibalansen ökar bör också spridning på flera inköpskällor
eftersträvas.
Detta
mål stäUer krav på aktivt engagemang. Till en början torde arbetet få inriktas
på att i samarbete med utländska parter ta fram underlag för beslut rörande
åtgärder för att säkra tUlgång till anrikningskapacitet för Sveriges behov.
Det synes nödvändigt att få fram ett sådant material innan mer långtgående och
kostnadskrävande bindningar sker. Vid de intemationeUa engagemangen bör beaktas
även det industripolitiska intresset av att svenska industriföretag förvärvar
kunskaper och erfarenheter på området. Detta är betydelsefullt inte minst med
hänsyn till möjligheterna att på längre sikt få till stånd en
anrikningskapacitet inom landet.
Atomenergi
har föreslagit ett treårsprogram för arbeten på anrikningsområdet tUl en
sammanlagd kostnad av 16,8 milj. kr. I departementspromemorian har gjorts den
bedömningen att de i första hand av försörjningsskäl motiverade kostnaderna för
att delta i utländskt samarbete uppgår till ca 4 milj. kr. om året varav 2
milj. kr. om året för direkta bidrag och återstoden för stödjande insatser inom
landet fram till den tid då mera specifika samarbetsprojekt blir aktuella.
Enligt
min mening anger Atomenergis program och departementspromemorian en rimlig
nivå för de insatser som erfordras på anrikningsområdet i ett inledande skede.
I enlighet med vad jag redan anfört bör det närmare ställningstagandet till
frågan om ett svenskt program på området såvitt avser programmets försörjningspolitiska
aspekter väsentligen ankomma på en ny organisation för kämbränsleförsörjningsfrågor
med ansvar även för finansieringen av programmet. För den händelse att det
skulle visa sig nödvändigt att redan innan det nya bolaget börjat sin verksamhet
träffa avtal rörande svenskt deltagande i ett intemationellt samarbetsprojekt
och detta skulle medföra kostnader för medlemsbidrag m. m. bör medel för
ändamålet kunna disponeras från det under trettonde huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget Internationellt atomenergisamarbete.
Prop. 1972: 57 32
Som
jag framhållit har en inhemsk verksamhet inom landet på anrikningsområdet
stort intresse även från industriell utvecklingssynpunkt. Atomenergi har sedan
lång tid i begränsad omfattning bedrivit utvecklingsarbete på detta område i
samarbete med vissa industriföretag och forskningsinstitutioner. Vid anmälan av
anslag till styrelsen för teknisk utveckling för budgetåret 1972/73 (prop.
1972: 1 bil. 15 s. 58) har jag beräknat medel för forsknings- och
utvecklingsarbete avseende uranamikning. Det är önskvärt att dessa arbeten
samordnas med de insatser på anrikningsområdet som kommer att initieras med
hänsyn till försörjningstryggheten. Jag finner det angeläget att överläggningar
i frågan kommer tUl stånd meUan berörda parter.
TUlverkning
av bränsleelement sker f. n. inom landet i tUlräcklig omfattning för det
inhemska behovet. I departementspromemorian har gjorts den bedömningen att för
detta led i bränslecykeln inte krävs några särskUda åtgärder. Vid
remissbehandlingen av promemorian har emellertid påpekats att den svenska
marknaden för kapslingsrör till bränsleelement är för liten för att motivera en
produktion enbart för landets behov och att tillgången tUl sådana rör inom
landet alltså är beroende av att den nuvarande exportinriktade tillverkningen
kan upprätthållas. Med hänsyn till att kapslingsrören utgör den vid sidan av
uranet viktigaste komponenten i kärnbränslet bör enligt min mening denna fråga
uppmärksammas från försörjningssynpunkt.
Upparbetning
av använda bränsleelement kan f. n. ske på flera håll i bl. a. Västeuropa. En
betydande överkapacitet råder, vilket lett tUl en överenskommelse mellan de
västeuropeiska anläggningarna om gemensam marknadsföring. I
departementspromemorian framhålls Sveriges intresse av att svenska
kraftföretag även i fortsättningen kan få tiUgång till upparbetningstj änster
på rimliga vUlkor. Om så inte skulle bli fallet kan frågan om att uppföra en
inhemsk anläggning komma att aktualiseras.
Flera
remissinstanser har tagit upp frågan om förvaringen av det högaktiva avfall,
som utgör en av slutprodukterna från upparbetningen. Frågan utgör inget
omedelbart problem för Sveriges del, eftersom avfallet tas om hand vid upparbetningen
i utländska anläggningar av bränsleelement från svenska reaktorer. På längre
sikt måste emeUertid sannolikt möjligheter skapas för en förvaring inom landet.
Det pågår bl. a. inom berörda internationella organ ett intensivt arbete på att
fm-na lämpliga metoder för avfallsförvaringen. Detta arbete bör noga följas
även från svensk sida.
I
departementspromemorian har beredskapsfrågorna vid införandet av kämkraften
tagits upp. Det har därvid konstaterats att kämkraften även utan särskilda
beredskapsåtgärder har en jämfört med konventionell värmekraft mycket god
uthållighet vid avspärrning. Möjligheter finns att med relativt enkla åtgärder
öka beredskapen, överstyrelsen
Prop. 1972:57 33
för
ekonomiskt försvar har i sitt remissyttrande anmält att styrelsen avser att ta
upp frågan till övervägande och att lägga fram därav föranledda förslag.
Inventeringen
i departementspromemorian av olika problem på kämbränsleområdet ledde fram tUl
slutsatsen att det fiims ett starkt behov av en särskild organisation med
ansvar för att samordna och verkställa från försörjningstrygghetens synpunkt erforderhga
åtgärder på området. Som huvudmän för en sådan organisation angavs dels
avnämare av kärnbränsle, dvs. kraftföretagen, dels staten. Ett av staten och
kraftföretagen samägt aktiebolag angavs därför som en lämplig form för
samarbetet.
På
gmndval av denna skiss har överläggningar i organisationsfrågan ägt mm meUan
företrädare för industridepartementet, berörda kraftföretag och Atomenergi,
överläggningarna har resulterat i ett konsortialavtal mellan statens
vattenfallsverk och de två enskilda kraftföretag som f. n. driver eller uppför
kärnkraftverk, dvs. Oskarshamnsverkets kraftgrupp AB och Sydsvenska kraft AB.
Detta avtal avser samarbete i bolagsform för att i överensstämmelse med de
allmänna rikthnjer som anges av statsmakterna planera, samordna och vidta
åtgärder syftande tUl att främja landets försörjning med kärnbränsle. Det nya
bolagets aktiekapital skall uppgå till 100 000 kr., varav vattenfallsverket
förutsätts teckna 50 "/o och de två enskilda företagen 25 »/o vardera.
Bolaget skall ha till uppgift bl. a. att främja en samordnad upphandling av
kärnbränsle och i viss utsträckning även företräda parterna vid upphandlingen.
En andra huvuduppgift för bolaget är att ta initiativ till projekt inom
bränslecykeln, som syftar till utökning av kapaciteten beträffande säväl
material som tjänster på kärnbränsleområdet, och att därvid företräda partema
gentemot in- och utländska producentintressen. Bolaget fömtsätts även som en
förberedelse för sådana initiativ engagera sig i utvecklingsarbete
beträffande verksamheter inom kärnbränsleområdet. Enligt avtalet skall
kostnaderna för bolagets medverkan i olika projekt fördelas mellan parterna i
proportion till kärnkraftverkens netto eleffekt. Beslut rörande sådana engagemang
förutsätter enighet mellan parterna. Ordförande i bolagets styrelse utses av Kungl.
Maj:t.
Enligt
min uppfattning ger konsortialavtalet en lösning av organisationsfrågan på
kärnbränsleområdet som väl svarar mot de aktuella behoven. Det nya bolaget
skapar goda fömtsättningar för en avvägning mellan olika åtgärder på området
och för ett samlat uppträdande utåt. Avtalet ger också en lämplig ram för den
samordning som skisserats i departementspromemorian. I fråga om upphandlingen
har avtalsbestämmelserna med hänsyn till rådande marknadsläge fått en relativt
allmän karaktär. Jag räknar med att bolagets roll kommer att vidgas
Prop. 1972: 57 34
och
förstärkas allteftersom mer omfattande och långsiktiga åtaganden aktualiseras
för svensk kraftindustris del.
Genom
det nya bolaget tillförsäkras samhället ett starkt inflytande över
kärnbränsleförsörjningen. Bolaget får genom sin konstmktion och sina uppgifter
ett vidsträckt ansvar. Bolaget torde på grund av de speciella förhållandena
inom kärnbränsleområdet i viss utsträckning få ta hänsyn även tUl andra än rent
kommersiella bedömningar. Kraftföretagens och samhäUets intressen i fråga om
försörjningstryggheten torde också i allt väsentligt sammanfalla.
I
något fall kan det dock visa sig nödvändigt för samhäUet att uppställa särskUda
krav. Detta kan komma att gälla beträffande beredskapslagring. Jag delar den
uppfattningen, som framförts av överstyrelsen för ekonomiskt försvar, att
målsättningen för beredskapspoh-tiken på kärnbränsleområdet liksom på andra
försörjningsområden är en statlig angelägenhet. Detta förutsätts också i konsortialavtalet,
som stadgar att kärnbränslebolaget på beredskapsområdet skall fungera som
utredande och vid behov verkställande organ åt den ansvariga myndigheten.
I
övrigt förutsätts emellertid bolaget ha det primära ansvaret för att sådana
åtgärder som erfordras för försörjningstryggheten på kärnbränsleområdet kommer
till utförande. Enligt konsortialavtalet skall bolaget tUl chefen för
industridepartementet årligen avge redogörelse för pågående och planerad
verksamhet. Redogörelsen som i lämplig form bör bringas till riksdagens
kännedom bör bilda underlag för överväganden om behovet av ytterligare
åtgärder från statsmakternas sida.
Frågan
om rollfördelningen mellan det nya bolaget och andra intressenter på kämbränsleområdet
bör noga övervägas. Atomenergi bör liksom hittills ha huvudansvaret för den
statliga verksamhet som syftar till att främja den tekniska och industriella
utvecklingen inom den svenska kämbränsleindustrin. I den mån kämbränslebolaget
önskar engagera sig i utvecklingsarbete på områden där Atomenergi förfogar över
erforderliga resurser torde bolaget komma att få roUen av uppdragsgivare med
ansvar för målformulering och finansiering. Beträffande kärnbränslebolagets
deltagande i projekt av industriell karaktär är det svårare att ange allmänna
principer. Olika industriföretag inom landet kan komma att engagera sig på
kärnbränsleområdet mot bakgmnden av näraliggande företagsintressen, tidigare
erfarenhet eller speciella resurser för utveckling, produktion och
marknadsföring. I vissa faU kan det såsom antyds i departementspromemorian
visa sig lämpligt att kärnbränslebolaget deltar som medintressent. 1 andra fall
kan sannolikt önskat resultat uppnås även om bolaget begränsar shi roU till avnämarens.
Jag finner därför naturhgt att bolaget intar en flexibel hållning till frågor
om samarbetsformer för att medge en an-
Prop. 1972: 57 35
passning
till de snabba förändringarna i marknadsförhållanden och in-dustristmktur på kämbränsleområdet.
Statens
vattenfallsverk har i sin anslagsframställning för budgetåret 1972/73 tagit upp
frågan om insatser från verkets sida för prospektering efter uran. Vid
remissbehandlingen av departementspromemorian har vidare flera remissinstanser
anfört synpunkter på frågan om organisationen på uranprospekteringens område.
Frågor rörande organisationen av den statiiga prospekteringen och
mineralexploateringen övervägs f. n. inom industridepartementet främst med utgångspunkt
i 1964 års geologiutrednings och kommerskoUegieutredningens betänkanden (SOU
1971: 17 och SOU 1971: 69). Av vad jag anfört om det nya kärnbränslebolagets
roll följer att detta bolag vid sin avvägning av olika åtgärder på
uranförsörjningsområdet bör beakta även behovet av prospektering efter nya
fyndigheter. Bolaget bör således medverka till att uranprospekteringen ges en
från försörjningssynpunkt önskvärd omfattning och inriktning. Bolagets
engagemang på området torde huvudsakligen få formen av uppdrag till de
myndigheter, institutioner och företag som har resurser och erfarenheter på
området.
Det
nya bolagets ansvar för kämbränsleförsörjningen innebär att bolaget
inom de allmänna ramar som statsmakterna anger självt har att ta ställning
till såväl verksamhetens omfattning som prioriteringen mellan olika åtgärder.
Det är inte möjligt att i dag i mera konkreta termer beskriva den kommande
verksamheten. En första uppgift för bolaget efter bildandet blir att utarbeta
ett arbetsprogram för de närmaste åren. Det är angeläget att programmet kan
redovisas under hösten 1972. Som jag tidigare framhållit måste sannolikt beslut
av stor vikt för våra framtida,försörjningsmöjligheter fattas inom de närmaste
åren.
Detta
gäller framför allt beträffande anrikningen. I samband med överläggningarna om
det nya bolaget har också kraftföretagen starkt framhållit nödvändigheten av
betydande insatser på anrikningsområdet från svenskt håll. Jag utgår därför
från att medel i erforderlig omfattning för sådana arbeten på området, som är
motiverade med hänsyn till försörjningen, kommer att ställas till förfogande
genom bolaget.
Enligt
konsortialavtalet skall verksamheten bedrivas i icke vinstgivande syfte.
Finansieringen av bolagets olika engagemang sker genom bidrag från parterna,
och dessa bidrag fömtsätts ingå i kärnkraftverkens driftkostnader. Detta
innebär att kostnaderna för bolagets verksamhet genom taxesättningen i sista
hand kommer att belasta konsumenterna av elkraft. Jag finner detta vara en principiellt
riktig fördelning av kostnadsansvaret. Om det i framtiden skulle visa sig
nödvändigt att även utom ramen för bolaget vidta åtgärder för försörjningstryggheten
på kämbränsleområdet såsom beredskapslagring torde fi-
Prop. 1972: 57 36
nansieringen
fä ske efter samma grundprincip, t. ex. genom en särskUd avgift på producerad kämkraft.
Vid
överläggningarna om konsortialavtalet har företrädare för de enskilda
kraftföretagen väckt frågan om behandlingen i skattehänseende av bidrag till
det nya kämbränslebolaget. Det har därvid framhållits att avdragsrätt i
praktiken utgör en förutsättning för sådana bidrag. Enligt min uppfattning bör
frågan prövas enhgt gällande bestämmelser för företagsbeskattnuigen. Jag vill i
detta sammanhang erinra om den ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) som vidtogs
år 1970 i syfte att ge företag ökade möjligheter att dra av kostnader för
forskning och utveckling vid inkomstbeskattningen (prop. 1970:135, BevU 1970:
59, rskr 1970: 363). Vidare har statsmaktema nyligen beslutat om sådan ändring
i kommunalskattelagen att Kungl. Maj:t i syfte att främja samhällsekonomiskt betydelsefuUa
uppgifter skall kunna medge avdragsrätt för bidrag från ett företag till ett
annat även om inte alla de fömtsättningar som annars gäller för avdragsrätt
för koncernbidrag föreligger (prop. 1972: 13, SkU 1972: 11, rskr 1972: 59).
Jag
förordar att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens bemyndigande att godkänna ett konsortialavtal
angående bildandet av ett bolag för kämbränsleförsörjningsfrågor. Det bör även
ankomma på Kungl. Maj:t att godkänna sådana smärre ändringar i och tillägg till
avtalet som kan visa sig nödvändiga i framtiden. Vidare förordar jag att
vattenfallsverket får ta medel i anspråk från investeringsanslaget till
kraftstationer m. m. för att teckna aktier i det planerade bolaget.
Jag
övergår tUl frågan om den fortsatta verksamheten i Ranstad.
Jag
vill därvid först erinra om fömtsättningarna för det nu löpande treåriga
utvecklingsprogrammet. Detta program har haft till syfte att klarlägga
möjligheterna till framtida produktion i full skala som ett led i en
handlingsberedskap på uranförsörjningsområdet. I samband med 1969 års beslut (prop.
1969: 49, SU 1969: 88, rskr 1969: 226) togs inte ställning till frågan om
verksamheten efter treårsperiodens utgång. Denna fråga gjordes avhängig av de
förutsättningar som skuUe råda mot slutet av utvecklingsperioden.
Etet
hittillsvarande utvecklingsarbetet har lett fram tiU att utvinning av uran ur BUlingenskiffem
kan ske i stor skala med god teknisk säkerhet. Dessutom har arbetet visat att
det finns möjligheter tUl betydande kostnadssänkningar, bl. a. genom utvinning
av andra änmen än uran. Om dessa möjhgheter kan realiseras skulle kostnaderna
för uranutvinningen komma att ligga i nivå med kostnadema för exploatering av
sådana fyndigheter utomlands, som beräknas behöva tas i anspråk för att täcka
den starkt ökade internationella efterfrågan på uran under 1980-talet.
Det
förslag tUl utvecklingsprogram som Atomenergi nu utarbetat
Prop.
1972: 57 37
i
samarbete med statens vattenfallsverk iimefattar främst utvärdering av möjligheterna
tUl kostnadssänkningar och därjämte vissa imljöunder-sökningar som erfordras
för myndigheternas ställningstagande tUl en utbyggnad. Programmet avses leda
fram tiU ett underlag för beslut om eventueU exploatering av fyndigheten i
början av. 1980-talet. Som tidigare nämnts har med förbehåll för Kungl Maj:ts
godkännande ett avtal träffats mellan Atomenergi och vattenfallsverket om gemensam
styrning och finansiering av arbetet.
Kostnadema
för det nya programmet, som avser perioden den 1 juli 1972den 30 juni 1975,
har beräknats tUl sanunanlagt 24,5 mUj. kr. Av detta belopp skall enligt
avtalet 7,5 milj. kr. utgöra bidrag från statens vattenfallsverk. Det
förutsätts att kostnadema för Atomenergis andel skall täckas genom anslag över
statsbudgeten.
Enligt
avtalet kan även andra företag inträda i programmet med rätt att delta i eventueU
fortsatt verksamhet efter periodens slut. Diskussio-. ner härom har ägt mm med
vissa företag inom kraft- och gmvindustrin. I samband därmed har statens vattenfaUsverk
förklarat sig berett att höja verkets bidrag från 7,5 tiU 10 milj. kr. Därjämte
har vissa gruvföretag uttryckt intresse för medverkan i programmet.
Jag fmner
det önskvärt att ett fortsatt utvecklingsarbete i Ranstad kommer till stånd. Billingenfyndigheten
skuUe genom sin storlek kunna svara för en stor del av landets försörjning med natiu-hgt
uran under överskådlig framtid. Det framstår därför som ett viktigt försörjningspolitiskt
intresse att få de tekniska, ekonomiska och miljömässiga förutsättningarna för
fyndighetens utnyttjande bättre klarlagda. Som jag tidigare nämnt utgör
dessutom en värdering av de inhemska uranskiff-rama ett viktigt underlag för
beslut om andra åtgärder i fråga om den långsiktiga försörjningen med naturligt
uran.
Jag
finner ett utvecklingsprogram med föreslagen inriktning ägnat att ge den
önskade informationen om BiUingenfyndigheten. Atomenergi bör efter två år av
ett nytt treårsprogram lägga fram en redovisning av arbetet, som gör det
möjligt för potentiella avnämare att ta ställning till Ranstad som försörjningsaltemativ
på lång sikt. En sådan redovisning bör därför innefatta villkoren för
leveranser av uran från ett utbyggt Ranstadsverk.
Om
det därvid visar sig möjligt att på dessa vUlkor avsätta produktionen,
ankommer det på Atomenergi att finna lämpliga intressenter för utbyggnaden.
Atomenergi bör därvid utgå från att dessa intressenter skall svara för
samtliga kostnader för utbyggnaden. Beslut om en kommersiellt betingad
exploatering bör fattas senast den 1 januari 1975. Om det däremot visar sig att
förutsättningar saknas för ett positivt beslut, bör Atomenergi omedelbart
inleda en avveckling av verksamheten i Ranstad. Avvecklingen bör ske på sådant
sätt att verksamheten kan åtempptas senare.
Prop. 1972: 57 38
Jag
förordar ett bidrag under treårsperioden från statsbudgeten av sammanlagt 10
milj. kr. tUl Atomenergi för att genomföra ett utvecklingsprogram i Ranstad.
Detta bidrag jämte bidraget från vattenfallsverket och från eventuella
ytterligare intressenter i projektet bör kunna göra det möjUgt att genomföra
ett program av reducerad omfattning men med en inriktning i huvudsaklig
överensstämmelse med avtalet mellan Atomenergi och vattenfallsverket.
Statens
bidrag tUl ett nytt treårsprogram bör liksom under den gångna perioden
anvisas tUl Atomenergi under reservationsanslaget Utvecklingsarbete rörande
utvinning av uran. Jag beräknar anslagsbehovet för budgetåret 1972/73 till 5,7
milj. kr. Liksom hittUls bör inom ramen för anslaget finnas möjhghet att
finansiera arbeten för preliminär bedömning av exploateringsfömtsättningar för
andra uranmalmstyper, som kan komma fram vid inhemsk prospektering. Kostnaden
härför beräknar jag till 300 000 kr. Anslaget bör alltså tas upp med 6 milj.
kr.
Jag
föreslår att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens bemyndigande att godkänna avtal
om utvecklingsarbete rörande utvinning av uran i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag förordat.
Det
treårsprogram som jag förordat medför ett personalbehov av ca 60 personer,
vilket innebär att den nuvarande personalen i projektet minskar med ca 55. De
extra kostnader som denna minskning kan medföra ingår inte i de redovisade kostnadema
för projektet, och underlag saknas ännu för en närmare beräkning.
Jag
har tidigare berört frågan om det nya kärnbränslebolagets roll i samband med
industriella projekt på kärnbränsleområdet. Ett deltagande av bolaget som
intressent i det nu aktueUa utvecklingsprogrammet synes inte komma att bli
nödvändigt. Det ankommer dock givetvis på bolaget att utifrån sitt ansvar för
kärnbränsleförsörjningen i stort vidta de åtgärder beträffande inhemsk
uranutvinning som bolaget anser påkallade med hänsyn till försörjningstryggheten.
Hemställan
Under
åberopande av det anförda och under framhållande av att ärendet bör behandlas
av riksdagen under innevarande vårsession hemställer jag att Kungl. Maj:t
föreslår riksdagen att
1)
godkänna de av mig förordade
allmänna riktlinjerna för verksamheten på kärnbränsleförsörjningens område,
2)
bemyndiga Kungl. Maj:t att
godkänna dels konsortialavtal mellan statens vattenfallsverk. Sydsvenska
kraftaktiebolaget och Oskarshamnsverkets kraftgrupp aktiebolag om bildande av
ett aktiebolag med uppgift att främja landets försörjning med kärnbränsle, dels
överenskommelser om smärre ändringar i och tillägg tUl avtalet.
Prop. 1972: 57 39
3)
medge att medel får tas i
anspråk frän investeringsanslaget Kraftstationer m. m. för teckning av aktier
i det under 2 avsedda aktiebolaget,
4)
bemyndiga Kungl. Maj:t att i
huvudsaklig överensstämmelse med vad jag förordat godkänna avtal mellan
Aktiebolaget Atomenergi, statens vattenfaUsverk och eventuella ytterhgare
intressenter om utvecklingsarbete rörande utvinning av uran,
5)
till Utvecklingsarbete rörande
utvinning av uran för budgetåret 1972/73 under trettonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 6 000 000 kr.
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
Prop.
1972: 57 40
Bilaga
Konsortialavtal
MeUan
statens vattenfaUsverk (Vattenfall), Sydsvenska Kraftaktiebolaget (Sydkraft)
och Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB (OKG) har träffats följande avtal om
samarbete i bolagsform för att i överensstämmelse med de aUmänna riktlinjer
som anges av statsmakterna planera, samordna och vidta åtgärder syftande till
att främja landets försörjning med kärnbränsle.
5
1
För
genomförande av avtalets syfte skall kontrahenterna gemensamt bUda ett
aktiebolag, AB Svensk Kärnbränsleförsörjning (ASK).
För
bolaget skall gälla bilagda bolagsordning.
Aktiekapitalet,
som vid bUdandet skall utgöra 100 000 kronor, skall fördelas med 50 000 kronor
på Vattenfall och 25 000 kronor vardera på Sydkraft och OKG. Vid eventuell
framtida ökning av aktiekapitalet skall förhållandet mellan å ena sidan
Vattenfall å andra sidan övriga kontrahenter vara orubbat.
Därest
andra företag i framtiden meddelas koncession för att äga och driva en
kärakraftstation förutsätts sådana företag deltaga i samarbetet som aktieägare
i bolaget. Kontrahenterna skall därvid verka för att tillkommande part skall beredas
möjlighet att förvärva aktier i bolaget genom jämkning av de icke-statliga
kontrahenternas aktieinnehav på sätt dessa sinsemellan överenskommer.
§
2 Bolaget skall ha till uppgift att
a)
I samråd med berörda
myndigheter och Centrala driftiedningen (CDL) utreda behoven på kort och lång
sikt av nukleärt material och tjänster inom kämbränslecykeln för landets
kärnkraftstationer
b) Utreda frågor om råvamtillgångar och
produktionsresurser inom och utom landet avseende nukleärt material och tjänster
inom kärnbränslecykeln samt utföra marknadsstudier
c)
Främja en samordnad upphandling
av nukleärt material och tjänster inom kämbränslecykeln samt föra förhandlingar
och träffa avtal rörande leveranser av ifrågavarande material och tjänster
d) Verkställa
upphandlingsuppdrag
e) Verka
för en gemensam planering inom bränslecykeln
f) Utreda
behov av, utvärdera samt där så befinnes erforderligt låta
utföra eller medverka i utvecklingsarbete inom kämbränsleområdet
som bedöms vara till nytta för landets kraftförsörjning, avseende tiU
exempel utvinning av uran, prospektering efter nya uranfyndigheter,
anrikning av uran, upparbetning av använt bränsle och transporter
g) Ta
initiativ tUl projekt inom bränslecykdn, syftande tiU erforder
lig utökning av tUlgången på material och produktionsresurser, och där
vid företräda kontrahenterna gentemot in- och utländska producent-
intressen
'
Bilagan har uteslutits här.
Prop.
1972: 57 41
h)
Förse den för beredskapslagring av kärnbränsle ansvariga myndigheten med
underlag för en bedömning av erforderliga åtgärder på lagringsområdet samt på
myndighetens uppdrag svara för verkställigheten av sådana åtgärder
i)
Följa och utreda frågor rörande internationella avtal och bestämmelser rörande
försörjning med kärnbränsle, säkerhetskontroll och transporter av nukleärt
material, samt lämna erforderligt underlag för förhandhngar mellan svenska
staten och utländska stater eller internationella organisationer
j) Engagera
sig i sådan annan verksamhet som står i överensstämmelse med bolagets syfte
och som beslutas av styrelsen.
§ 3
Bolaget
skall till chefen för industridepartementet årligen före den 1 juli avge
redogörelse omfattande dels översikt över försörjningsläget beträffande kämbränsle,
dels redovisning av bolagets verksamhet under det sistförflutna
verksamhetsåret, dels allmänt program för planerad verksamhet.
§ 4
Kostnaderna
för bolagets allmänna administration skall täckas genom bidrag från kontrahenterna
i proportion tUl deras andelar i aktiekapitalet tUl den del dessa kostnader
inte täcks genom ersättning för upphandlingsuppdrag.
Kostnader
för upphandlingsuppdrag skaU ersättas av uppdragsgivaren enligt principer som
styrelsen faststäUer. Upphandling för kontrahenternas gemensamma behov
förutsätter enighet mellan kontrahenterna.
Kostnader
för övriga engagemang, som avses belasta företagens driftkostnader, skall
fördelas mellan kontrahentema i proportion till de koncessionerade kämkraftverkens
netto eleffekt. Beslut rörande sådana engagemang förutsätter enighet mellan
kontrahenterna. Detsamma gäller beträffande beslut om borgen eUer annan
ekonomisk säkerhet för såväl upphandling som andra engagemang.
§ 5
Bolagets
verksamhet skall bedrivas så att rörelsen utvisar varken vinst eller förlust.
§6
Kontrahenterna
är ense om att inte var för sig utan samråd i styrelsen bedriva eller deltaga
i verksamhet som ligger inom bolagets arbetsområde.
§
7 Bolagets verksamhetsår skaU sammanfaUa med kalenderåret.
§ 8
Bolagets
verksamhet skall i den mån detta är förenligt med bolagets intressen baseras på
resurser i första hand hos kontrahenterna, CDL och AB Atomenergi.
§
9
Utöver
de förpliktelser, som bestämmelserna i bolagsordningen om hembud m. m.
ålägger kontrahenterna såsom aktieägare i bolaget.
Prop. 1972: 57 42
åtager
sig kontrahentema gentemot varandra att, om kontrahent önskar sälja sin
aktiepost, icke utbjuda denna till försäljning eller antaga anbud från
utomstående eller medkontrahent avseende förvärv av aktieposten, förrän
samtliga medkontrahenter haft tUlfäUe att efter förhandlingar taga ställning tUl
om de önskar förvärva aktierna i fråga. Aktierna skall i så fall fördelas
mellan kontrahentema i första hand i proportion till dessas aktieinnehav eller,
i andra hand, på sätt kontrahenterna överenskommer sinsemellan, med
iakttagande av att förhållandet mellan statliga och icke-statliga kontrahenter
skall vara orubbat.
Sker
försäljning till utomstående, är den säljande kontrahenten pliktig tillse att
vid försäljningens genomförande köparen på kontrahenternas exemplar av detta
avtal och andra då mellan kontrahenterna föreliggande avtal i samma frågor
tecknar förbindelse, att han biträder avtalen och åtager sig att fullgöra de
förpliktelser, som enligt avtalen åvilar säljaren av aktierna. Vidare är den
säljande kontrahenten, om medkontrahenterna enligt detta avtal icke skriftligen
godtagit köparen i överlätarens ställe, ansvarig för att köparen fullgör sina
förpliktelser enligt avtalen och att varken medkontrahenterna eller bolaget tiUskyn-das
skada eller förlust till följd av aktieöverlåtelsen.
Sker
aktieöverlåtelse, skall konsortialavtalet och därtiU eventuellt knutna avtal
omskrivas och anpassas efter de nya ägareförhållandena kontrahenterna emellan
och gentemot eventuell ny aktieägare.
§ 10
Kontrahenterna
skall utse vardera en ledamot och en suppleant i styrelsen. Kungl. Maj:t skall
utse en ledamot, tillika ordförande i styrelsen, och en suppleant.
Vid
bolagsstämma skall varje röstberättigad äga utöva rösträtt för fulla antalet av
honom ägda och representerade aktier. Vattenfall skall utse ordförande vid
bolagsstämma.
§ 11
Bolaget
skall ha två revisorer och revisorssuppleanter av vilka Vattenfall utser en
revisor och en revisorssuppleant samt övriga kontrahenter gemensamt en revisor
och en revisorssuppleant.
§ 12
Avtalet
gäller för tiden den 1 juh 1972den 31 december 1982. Sker ej uppsägning senast
två år före avtalstidens utgång förlänges avtalet automatiskt med fem år och så
vidare i femårsperioder med två års uppsägningstid.
§ 13
Tvister
om tolkning och tillämpning av detta avtal skall avgöras genom skiljedom
enligt vid ifrågakommande tid gällande svensk lag om skiljemän.
§ 14
För
detta avtals giltighet fordras att Kungl; Maj:t godkänt avtalet. Avtalet träder
i kraft den 1 juli 1972.
Detta
avtal har upprättats i fyra exemplar, varav kontrahenterna och bolaget tagit
var sitt.
Prop.
1972: 57 43
Innehållsförteckning
Inledning
........................................................ 2
Utvecklingsarbetet
i Ranstad 1969/701971/72 ........ 5
Arbeten
på anrikningsområdet .............................. 8
Departementspromemorian
................................... 10
Remissyttrandena
............................................... 18
Avtal
om fortsatt utvecklingsarbete rörande utvinning av uran .... 25
Departementschefen
....................................... 27
Hemställan
..................................................... 38
BUaga
........................................................... 40
Konsortialavtal
MARCUS BOKTR. STHLM 1971 72014 »
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
19 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (19)
19 kopplingar i 13 dokument.
- Prop. 1975:30 Regeringens proposition om enerighushållningen m.m. s. 242 i texten
- Prop. 1974:1 Statsverkets tillstånd och behov under bugetåret 1974/75 i texten
- Prop. 1974:170 Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1974/75 s. 80 i texten
- Bet. 1973:NU49 Näringsutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:1 i vad avser anslag till energiförsörjning m. m., propositionen 1973:112 angående vissa åtgärde… s. 12 i texten
- Prop. 1973:1 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1973/74 i texten