kungl. Maj:ts proposition med förslag till permutationslag, m.m.
1972 · 53 sidor, varav 51 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 51 av 53 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1972:8, kungl. Maj:ts proposition med förslag till permutationslag, m.m.
Dokumentets text
Kungl;
Maj:ts proposition nr 8 år 1972 Prop. 1972:8
Nr 8
Kungl.
Maj:ts propositioa med försh till permutatioiislag, m. m.; given Stockholms
slott den 4 februari 1972.
Kungl,
Maj:t viU härmed, under åberopande av bUagda utdrag av StetsrådsprotokoUet över
justitieärenden och lagrådets protokoU, föreslå riksdagen att bifaUa de förelag
om vare avlåtande tiU riksdagen föredraganden hemstäUt,
GUSTAF ADOLF
CARL
LIDBOM
Propositionens
huvudsakliga iimehåll
Kungl,
Maj:t anses sedan gammalt ha befogenhet att genom beslut om s, k, permutetion
medge ändring av bestämmelser i gåvobrev, teste-menten, stiftelseförordnanden
och Uknande, Propositionen innehåUer förslag tiU en särekUd permutetionslag med
regler om föratsättningama för permutetion och om handläggningen av peimutetionsärenden.
Förslaget innebär att beslutanderätten delegeras tiU fideikommissnämnden såvitt
rör fideikommissförordnanden och i övrigt tiU kammarkoUegiet, I vissa faU skaU
dock ärende överlämnas till Kungl, Maj:t för avgörande,
Lagen
avses ttäda i kraft den 1 juU 1972,
1
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 8
Prop.
1972:8
1
Förslag tiU Pennutationslag
Härigenom
förordnas som följer,
1 §
Kan bestämmelse, som enskUd meddelat i gåvobrev, testamente,
stiftelseförordnande eUer liknande handling, på grund av ändrade för
håUanden ej längre iakttegas eUer har bestänomelsen bUvit uppenbart
onyttig eUer uppenbart stridande mot utfärdarens avsikter eUer föreUg
ger annat särekUt skäl, kan på ansökan bestämmelsen ändras eUer upp
hävas eUer undanteg medges för särekUt faU (permutation).
Avser permutetion ändring
av det ändamål som skaU tiUgodoses, skaU det nya ändamålet så nära som möjUgt
motsvara det ureprungUga,
2
§ Fråga om peimutetion prövas,
såvitt rör fideUcommiss som avses i 1 § lagen (1963: 583) om aweckling av
fideikommiss, av fideikommissnämnden och i annat faU av kammarkoUegiet,
3
§ Avser ärende om permutetion
ändrad ändamålsbestämning för egendom av mera betydande värde eUer uppkommer i
ärendet fråga av särskUd vikt från allmän synpunkt, skaU fideikommissnämnden eUer
kammarkoUegiet med eget yttrande överlänma ärendet tiU Konungen för avgörande,
4
§ Talan mot fideUommissnämndens
eUer kammarkoUegiets beslut enUgt denna lag föres hos Konungen genom besvär,
5
§ Denna lag gäUer ej sådan
pensions- eUer pereonalstiftelse som avses i lagen (1967: 531) om tryggande av
pensionsutfästelse m, m.
Denna
lag ttäder i kraft den 1 juU 1972,
2
Förslag till
Lag
om ändring i förordningen den 3 april 1810, hmruledes rättelse och förklaring
uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i avseende på fardag av
fideikommissegoidom kommer att iakttagas
Härigenom
förordnas, att vad i förordningen den 3 april 1810, hura-ledes rättelse och
förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i avseende
på fardag av fideUcommissegendom kommer att iakttegasi sägs om rättelse och förklarmg
i gjorda fideUcommissför-fattningar skaU upphöra att gäUa vid utgången av juni
1972,
Senaste
lydelse 1926: 37.
Prop.
1972:8
Utdrag
av protokoUet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stetsrådet
på Stockhobns slott den 3 december 1971.
Närvarande:
Ministem för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON,
HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, LÖFBERG,
LIDBOM, CARLSSON, FELDT.
Statsrådet
Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga
om lagstiftning om permutation och anför.
1.
Inledning
Ibland
uppstår behov av att med hänsyn tiU ändrade förhåUanden jämka bestämmelser i
testamenten, stiftelseurkunder och Uknande handlingar. Om inte i urkunden har angetts
hur jämkning får äga rum anses Kungl. Maj:t ha befogenhet att förordna härom
genom beslut om s. k. permutation,
Kungl,
Maj:t handlägger årUgen omkring 300 permutationsärenden. Departementsutredningen
(Ju 1964: 58) som enUgt sina direktiv har till uppgift bl, a, att undersöka möjUghetema
tiU delegering av ärenden som nu handläggs av Kungl, Maj:t har i sin i juni
1971 avgivna promemoria 133 behandlat beslutenderätten i ärenden om permutation
och lagt fram förelag rörande delegering av dessa ärenden.
Promemorian
har remissbehandlats genom utredningens föreorg. Yttranden har avgetts av justitiekanslem,
samtliga hovrätter, fideikom-missnänmden, socialstyrelsen, statskontoret skolöveretyrelsen,
universitetskanslersämbetet, kammarkollegiet Stockholms tingsrätt, länsstyrelsema
i Stockholms, östergötiands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Hallands,
Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands och Norrbottens län, grundlagberedningen,
den sakkunnige för övereyn av kammarkoUegiets uppgifter och organisation,
Sveriges advokatsamfund, Fideikonomissa-riemas Inttesseorganisation och Svenska
bankföreningen, Universitets-kanslereämbetet har bifogat yttranden från
konsistorierna vid universiteten i Uppsala, Göteborg, Stockholm och Umeå,
rektoreämbetet vid univereitetet i Lund och konsistoriet vid KaroUnska
institutet samt ett av konsistoriet vid Uppsala univereitet åberopat ytttande
av professom Henrik Hessler,
*
Kanslirådet Erik Berggren,
Prop. 1972:8 4
2
Gällande ordning m. m.
2.1
Författningsbestämmelser m. m.
I
fråga om permutation av fideikommissförordnanden fmns bestämmelser i förordningen
den 3 april 1810 huraledes rättelse och förklaring uti gjorde
fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i avseende på fardag av
fideikommissegendom kommer att iakttagas. Enligt förordningen skaU frågor om
lån mot inteckning i fidei-kommissegendom eUer utbyte av tiU sådan egendom
hörande jord eller hävande av bestänomelse i fideikommissurkund prövas av Kungl,
Maj:t på ansökan som ges in tUl justitiedepartementet.
Fideikommissen
stär f, n, under aweckling. Enligt lagen (1963: 583) om aweckling av fideikonuniss
upphör fideikommiss, utom i vissa un-dantägsfaU, när den som vid lagens ikraftttädande
var innehavare av fideikommisset avUder, Fideikommlssegendomen behandlas vid
fideikommissets upphörande som ett särekUt bo och får under vissa förhållanden
i fortsättningen förvaltas i bl. a. aktiebolagsform. Avvecklingen skaU enUgt
18 § nämnda lag ske under medverkan av en särskUd nänmd, fideikommissnämnden.
Denna får beslutä i vissa frågor som sammanhänger med avvecklingen. Sålunda kan
nämnden påkalla att egendomen avttäds tUl förvaltning av bouttedningsman (24 §
företa stycket), beslutä om förbud vid vite mot bl, a, företöring eUer skingring
av fideikommissegendom (27 §) och länma medgivande tiU vissa förfoganden över
sådan egendom under tiden för avvecklingen (28 § företä stycket andra punkten)
samt bestämma i fråga om skifte av boet m, m, (29 §), I särekUda fall kan Kungl,
Maj:t förordna att fideikonuniss skaU bestå längre tid eUer upphöra tidigare än
vad som följer av lagens huvudregel eller att fideikommissegendom skall inlösas
(6, 16, 17, 37 och 38 §§), Fideikommissnämnden skaU utreda sådana frågor och
göra de framställningar tiU Kungl, Maj:t som föranleds av uttedningen. Även aktiebolagsbUdning
kräver Kungl, Maj:ts medverkan, I 31 § föreskrivs sålunda att Kungl, Maj:t får
medge innehavare av fideikommiss att tiUskjutä fideikonunissegendom i samband
med teckning av aktier i bolag, om denne äger eUer tecknar samtUga aktier i
bolaget. Bolagsordningen för sådant bolag skaU faststäUas av Kungl, Maj:t och
får inte ändras utan Kungl, Maj:ts medgivande (34 §).
I
dette sammanhang kan vidare nänmas att Kungl. Maj:t i beslut den 13 september
1968 har meddelat genereUa regler för placering av fideikommisskapital i
värdehandlingar.
Vad
angår lagstiftningen om stiftelseförordnanden i övrigt märks främst lagen
(1929:116) om tiUsyn över stiftelser. Denna lag föreskriver skyldighet att
anmäla stiftelse tUl länsstyrelsen. Undantag från anmälningsplikten gäUer bl,
a, om tiUsynsfrågan redan
Prop. 1972:8 5
kan
anses tiUfredsstäUande ordnad, om stiftelsens förmögenhet inte överetiger 10
000 kr. eUer om stiftelsen är inrättäd till förmån för medlemmar av viss eller
vissa släkter. Vidare kan stiftelse undantes från tiUsyn genom förordnande av Kungl,
Maj:t eller genom föreskrift av stiftaren. För pensions- och pereonalstiftelser
föreligger dock aUtid anmäl-ningspUkt, På begäran kan länsstyrelsen enUgt 5 § faststäUa
stadgar för stiftelse som finnes främja ett allmännyttigt ändamål. Paragrafen innehåUer
vissa bestämmelser om vad städgama i sådant faU skaU innehåUa, Anmäld
stiftelse skaU enUgt 8 § stå under länsstyrelsens tUlsyn, om den finnes främja
ett allmännyttigt ändamål. Annan stiftelse än pensions- eller personalstiftelse
kan i vissa fall undantas från tiUsyn, Detta gäller bl, a, om stiftelsen redan
kan anses stå under betryggande tillsyn eller om dess förmögenhet har nedgått
under 10 000 kr, I prop, 1971:144 har föreslagits att beloppsgränsen 10 000 kr,
den 1 januari 1972 SkaU höjas tiU 20 000 kr,
I
länsstyrelsens tUlsynsskyldighet mgår bl, a, att övervaka att stiftelse
förvaltas i överensstämmelse med lagen och de för stiftelsen gäUande föreskriftema,
att tUlhandagå stiftelse med råd och upplysningar, att se tUl att det finns
styrelse för stiftelsen samt att granska stiftelsens förvaltning. Härvid bör huvudsakUgen
tillses att stiftelsens medel inte används tiU andra ändamål än de avsedda samt
att förmögenheten är placerad på nöjaktigt sätt (915 §§), Har stiftelses
styrelse fattat beslut som står i strid med lag eUer med de för stiftelsen gäUande
föreskrifterna, kan länsstyrelsen enligt 16 § förbjuda verkstäUighet av beslutet
eller förelägga styrelsen att vidtä rättelse, om verkstäUighet redan har skett.
Länsstyrelsen får också i andra faU förelägga stiftelses styrelse att fuUgöra
sina åUgganden,
Under
förarbetena tiU lagen om tiUsyn över stiftelser diskuterades om lagen borde innehåUa
bestämmelser om permutetion. Förelag tiU sådana bestämmelser utarbetades också
(prop, 1929:83 s. 7484), Dessa utsattes emeUertid för stark kritik och frågan
fick falla. Som skäl härför åberopades i huvudsak att det är svårt att i
lagtext precisera föratsättningarna för permutationsrätt och rättens
begränsningar samt att den gällande ordningen inte är förenad med några olägenheter
utan väl ägnad att på ett ändamålsenUgt sätt tiUgodose uppkommande behov av
förändringar i stiftelser (prop, 1929: 83 s, 42 och 43),
Även
under förarbetena tiU 1930 års lagstiftning om testamente diskuterades frågan
om en reglering av permutationsrätten. Lagberedningen fann emeUertid att
detaljerade bestämmelser inte kunde uppstäUas med hänsyn tiU de skiftande
förhållanden under vUka permutetion kan förekomma. Vidare ansåg beredningen betänkUgheter
möta att överlämna denna grannlaga befogenhet tiU annan myndighet än Kung], Maj:t,
I
brev (1952:183) tiU länsstyrelsema i samtliga län utom Väster-
Frop. 1972:8 6
bottens
och Norrbottens län angående den nya kommunindelningens verkan å donationer
meddelade Kungl, Maj:t vissa bestämmelser om hur man efter ändringar i kommunindelningen
vid åreskiftet 1951/52 skulle förfara med av enskUd givna donationer, vUka
tidigare hade varit förbehållna viss kommun eller föreamling, Bestämmelsema
innebar i fråga om kommuner som sammanlagts med andra kommuner bl, a, att
donationemas geografiska användningsområde skulle vara oförändrat och att även
ändamålet i princip skulle vara detsamma. Donation som tUl följd av den nya konununindelningen
inte vidare kunde användas som förat skulle tiU gagn för invånarna inom den
förutvarande kommunens område nyttjas för ändamål som så nära som möjligt
överensstämde med syftet med donationen. Beslut om sådan ändring av donations
ändamål skuUe meddelas av länsstyrelsen efter framställning av den nybUdade
kommunen. Om det visade sig svårt att finna ett näraliggande ändamål eUer om
ett helt nytt ändamål för donationen ansågs böra bestämmas, skulle den nybUdade
kommunen göra framställning tiU Kungl, Maj:t om ändrade föreskrifter. Vidare
kan nämnas två kungl, brev med bestämmelser om dispositionen av vissa
donationer tUl skolväsendet. Det ena utfärdades den 15 november 1968 och rör stipendie-,
premie- och materielfonder vid av-vecklingsskoloma, dvs, statiiga och kommunala
realskolor, kommunala flickskolor, praktiska kommunala realskolor och högre
folkskolor. Bakgranden är dessa skolformere upphörande. Det andra brevet
utfärdades den 14 mare 1969 och rör lönedonationer vid rikets aUmänna läroverk.
Utfärdandet sammanhänger med det i 14 § stets-tjänstemannalagen (1965:274)
intagna förbudet för tjänsteman att uppbära med tjänsten förenade gåvo- eller
donationsmedel eUer därmed jämförlig förmån. I de båda breven tiUäggs
fondförvaltare, skolstyrelse och länsstyrelse viss beslutanderätt i permutationsärenden,
Lagen
(1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m, m, innehåller bemyndigande
för annan instans än Kungl, Maj:t att besluta i permutetionsärende, EnUgt 22 §
får nämligen tiUsynsmyndigheten på ansökan av pensionsstiftelse förordna om
ändring av innehåUet i stiftelsens stedgar, om det inte längre fmns någon som
omfattas av stiftelsens ändamål eUer om stiftelsens kapital väsentiigen
överetiger vad som kan komma att fordras för att tUlgodose ändamålet eller om
det i övrigt förekommer särekUda skäl för sådan ändring. Förordnandet får avse
sammanslagning av två eUer flera stiftelser. Anser tillsynsmyndigheten att
ärendet är av sådan beskaffenhet att det bör ankomma på Kungl, Maj:t att fatta
beslut, får myndigheten underetälla Kungl, Maj:t ärendet, TiUsynsmyndighet är
länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har sitt hemvist (31 §), Bestämmelsema
gäUer även personalstiftelse (30 §), Vid tiUkomsten av lagen anförde
föredragande departementschefen (prop, 1967: 83 s, 163) bl, a, att överföringen
av
Prop. 1972:8 7
permutationsärenden
på tiUsynsmyndigheten överensstämde med uppfattningen att statsdepartementen
borde befrias från ärenden som med fördel kunde avgöras av lokala eller
centrala myndigheter.
Utöver
vad här har nämnts torde det inte finnas några genereUa föreskrifter, varigenom
beslutanderätten i ärenden om permutetion delegerats från Kungl, Maj:t tiU
underlydande myndighet.
Frågor
om förenkling av permutationsförfarandet har behandlats av riksdagen i
anledning av motioner åren 1966,1969 och 1970. En redogörelse för vad som
därvid har förekommit finns i en bUaga tiU uttedningens promemoria, I princip
har riksdagen ställt sig positiv tiU tanken på vidgad delegering av
beslutanderätten från Kungl, Maj:t tiU underlydande myndigheter men hänvisat tUl
att frågan behandlas av departementsutredningen,
2.2
Nuvarande praxis vid handläggning av permutetionsärenden
Uttedningen
lämnar i promemorian en redogörelse för praxis i per-mutätionsärenden grundad
på en genomgång av de onUoing 300 per-mutationsbeslut som Kungl, Maj:t
meddelade under år 1968, Av besluten gäUde 125 permutätion av fideUcommissförordnanden,
43 permutation i andra faU av förordnemde tiU förmån för individueUt bestämda destinatärer
samt 133 permutätion av förordnande tiU förmån för generiskt bestämda destinatärer,
AUa ärenden i de båda företä grappema handlades i justitiedepartementet
Ärendena i den ttedje grappen bereddes inom olika departement beroende på
stiftelsens ändamålsbestäm-niog. De departement som hade störst antal sådana
ärenden var utbUdnings- och socialdepartementen.
En
redogörelse för den av uttedningen i promemorian lämnade redovisningen för
1968 åre permutetionsärenden torde få fogas tiU stetsrådsprotokoUet i detta
ärande som bilaga 1.
3
Promemorian
Uttedningen
framhåUer att en delegering av permutationsärendena från Kungl, Maj:t tiU
underordnad myndighet är i hög grad önskvärd från decenttaUseringssynpunkt, eftereom
det gäUer en stor grapp av konseljärenden, över 300 per år.
Vad
gäUer frågan om ärendena över huvud teget är av sådan saklig beskaffenhet att
en delegering kan anses lämpUg framhåUer utredningen tiU en början under
hänvisning tUl permutetionsfrågans behandUng vid 1966 och 1969 åre riksdagar,
att ärendena inte längre anses så specieUa tiU sin natur att de lämpUgen bör
prövas av Kungl, Maj:t i första instens. Vidare påpekas att ärendena normalt
inte är svåra att avgöra. Praxis tyder inte på att några särekUda problem eller
olika
Prop. 1972:8 8
uppfattningar
skuUe vara vanUga när det gäUer vilka ändringar som bör medges. Det är i aUmänhet
inte svårt att nå lösningar som står nära dem som anges i stiftelseurkunden eUer
som eljest kan antas stå i god överensstämmelse med den anda som stiftelsen har
velat verka i, Utted-ningsmässigt är ärendena föga kompUcerade, AUt efter sin
art remitteras de före beslut tUl länsstyrelse, centtal förvaltningsmyndighet kammarkoUegiet
eUer fideikommissnänmden. Det är sällsynt med meningsmotsättningar mellan
sökandena och de myndigheter som har att ta befattning med permutetionsärenden,
eUer meUan Kungl, Maj:t och remissmyndighetema. Bara undantegsvis avslås
ansökan om permutetion. Däremot är det inte ovaiUigt att Kungl, Maj:t gör
smärre jämkningar och tiUägg i förhåUande tiU ansökningen. Sammanfattningsvis anföre
i promemorian att permutetionsärendena inte i något avseende som är av
betydelse för delegeringsfrågan skUjer sig från andra tillstånds- och
dispensärenden hos stetUga myndigheter. Från saklig synpunkt torde det däiför enUgt
uttedningen inte möte något hinder att flytte beslutenderätten från Kungl, Maj:t
tiU underordnad myndighet.
Frågan
om Kungl, Maj:t eUer Kungl, Maj:t och riksdagen gemensamt har konstitutionella möjUgheter
att utan grundlagsändring förordna om delegering av beslutanderätten i permutetionsärenden
hänger enUgt uttedningen nära samman med spöremålet om vad som utgör den rättsUga
grunden för Kungl. Maj:ts nuvarande permutetionsrätt. Efter en ingående
redogörelse för doktrinen på området framför utredningen som sin uppfattning
att Kungl, Maj:ts permutetionsrätt inte grundas på någon bestämmelse i
regeringsformen och inte heUer genom tolkning eUer analogi kan härledas ur den.
Rätten har i stäUet vuxit fram på sedvane-rättsUg grund med anknytning mte tiU
grundlagen utan tiU aUmän ci-viUag, EnUgt uttedningen kan därför statsmaktema
utan föregående grundlagsändring beslute om ändrade former för permutetionsrättens
utövande. Praxis anses bestyrka dette, I promemorian hänvisas härvid tiU 1952 åre
kungl, brev angående den nya kommunindelningens inverkan på donationer och tiU
1968 och 1969 åre kungl, brev med bestämmelser om dispositionen av vissa
donationer tiU skolväsendet. Det erinras också om bestämmelsen i 22 § företa
stycket lagen om tryggande av pensionsutfästelse m, m,, som tUlägger
länsstyrelse rätt att under vissa föratsättningar ändra stiftelses stedgar.
Ett
beslut om delegering bör enligt uttedningen omfatte aUa de permutationsärenden
som nu avgörs av Kungl, Maj:t, Att fideikommissen håUer på att avvecklas är
inte något skäl för att undante sådana ärenden. Med den utformning som 1963 års
lagstiftning har kommer fideikommiss rimUgtvis att finnas kvar i åtminstone ttettio
år tiU,
När
det gäUer frågan om val av beslutande instans diskuterar utredningen olika altemativ.
Flera skäl anses tala för att länsstyrelsema bör beslute i ärenden om
permutation av stiftelseförordnanden, i
Prop. 1972:8 9
vart
faU sådana med generiskt bestämda destinatärer. Länsstyrelsen avgör redan nu
vissa sådana ärenden. Dessutom är länsstyrelsen tiUsynsmyndighet enUgt lagen
om tiUsyn över stiftelser. Även om stiftelse inte står under länsstyrelses tiUsyn
är dess verksamhet i aUmänhet lokalt förankrad. Länsstyrelsens kännedom om
lokala förhåUanden kan därför komma tUl nytta vid handläggningen av permutationsärenden.
Mot en överflyttning av beslutanderätten tiU länsstyrelse talar emeUertid att ärendenas
spridning på ett stort antäl instanser förevårar en enhetUg tiU-lämpnmg. En
annan möjUghet är att förlägga prövningen tiU de alhnänna domstolama. Denna
tanke avvisas emeUertid av uttedningen. Som skäl härför åberopas önskemålet om
ett enkelt och snabbt förfarande. Vidare påpekas dels att det i permutätionsärenden
ofta inte finns någon som kan förettäda partsinttessena och dels att en
överföring tiU domstolsprövning skuUe föratsättä en omfattende materieU
lagstiftning om permutation. Utredningen överväger också möjligheten att late
stiftelseärenden med generiskt bestämda destinatärer prövas av olika centtala
förvaltningsmyndigheter. Genom att härvid varje myndighet skuUe få pröva aUa
ärenden där stiftelsens syfte har nära beröring med myndighetens verksamhet
skulle kravet på enhetUg tiUämpning tiUgodoses i fråga om de fackUga synpunktema.
Kravet på samordning av den juridiska bedömningen i de olika ärendena skuUe
däremot kvaretå.
Mest
rationeUt anser utredningen det vara att flytte beslutanderätten i samtUga
stiftelseärenden tiU en underordnad myndighet med goda förutsättningar att
pröva de rättsUga frågoma. Härigenom skuUe antalet remisser som avser den
juridiska bedömningen och därmed handläggningstiden kunna nedbringas. Behovet
av att remittera stiftelseärenden med generiskt bestämda destinatärer tiU
vederbörande fackmyndighet skuUe visserUgen kvarstå. Också antalet sådana
remisser skuUe emeUertid kunna minskas med hänsyn tiU att många ärenden från sakUg
synpunkt är föga kompUcerade och tiU att en fast praxis numera har utbU-dat
sig för prövningen i åtskUUga faU,
Uttedningen
bedömer kammarkoUegiet vara den myndighet som är mest lämpad att te över
ärendena. Sedan den 1 juU 1970 är koUegiet re-missmyndighet i ärenden om permutetion
av stiftelseförordnande. Redan före denna tidpunkt hade koUegiet viss
befattning med permute-tionsfrågor. SakUgt mera kompUcerade permutetionsansökningar
på kyrkans och skolans områden remitteras sedan länge dit för undersökning av
frågor om t. ex, äganderätt tiU fast egendom eUer för annan grandläggande uttedning.
I sammanhanget erinras om att en särekUd sakkunnig (Fi 1970: 75) har tiUkallats
för att se över kanunarkoUegiets uppgifter och organisation samt att det av
direktiven för den sakkunnige framgår att kammarkoUegiet skaU bestå som
självständig myndighet och att någon avgörande ändring av dess nuvarande
huvudinriktning på utredande och processförande uppgifter inte skall ske. I
utred-
Prop.
1972:8 10
ningsuppdraget
ingår bl, a, att undersöka om kammarkoUegiet bör tiUföras uppgifter som i dag åvUar
andra myndigheter. En redogörelse för översynen har länmats i oktober 1971 (Ds Fi
1971:16), Om kammarkoUegiet tiUäggs permutationsärendena, räknar uttedningen
med att de skall avgöras i plenum,
Permutationsärenden
rörande fideikommissförordnanden bör enUgt utredningen överflyttas på fideikommissnämnden,
som bör ha goda förutsättningar för denna uppgift. Det fmns också ett starkt
sakligt samband meUan permutationsärendena och nänmdens nuvarande arbetsuppgifter.
Ärendena avser i allmänhet rätt att ta i anspråk egendom som hör tiU
fideikommisset Ett beslut om permutetion av fideikommissförordnande påverkar
därför i flertalet faU omfattningen av och formema för fideikommissets framtida
aweckling. Under förarbetena tiU 1963 åre lag om aweckUng av fideikonuniss
övervägdes f, ö, om inte beredningen av permutetionsärenden rörande fideikommissförordnanden
borde ankomma på fideikommissnämnden. Det ansågs dock ovisst om några organisatoriska
fördelar skuUe vara att vinna härmed och frågan fick faUa. De organisatoriska frågoma
har emeUertid enUgt uttedningen en helt annan aktuaUtet i dagens läge.
Vad
beträffar handläggningen av permutationsärendena föreslår uttedningen att
ansökan i ärende som skaU avgöras av kammarkollegiet skaU ges in tiU
länsstyrelsen i det län där stiftelsen har sitt säte eller, om ärendet avser
ändring av testamente berörande enskUd pereon, tiU länsstyrelsen i det län där
sökanden är bosatt. Länsstyrelsen bör med eget ytttande överlänma ärendet tUl kammarkoUegiet
Om det anses behövUgt, bör koUegiet före beslut samråda med vederbörande centtala
förvaltningsmyndighet. Ansökan om ändring i fideikommissurkund bör ges in
direkt tiU fideikommissnämnden, som vid behov bör samråda med länsstyrelsen eUer
annan stetUg myndighet, KammarkoUegiet och fideikommissnänmden bör vidare ha
rätt och skyldighet att tiU Kungl. Maj:t överlämna permutetionsärende som
bedöms ha principieU räckvidd. SlutUgen anser uttedningen att avgörande i permutetionsärende
bör kunna överklagas hos Kungl, Maj:t i stetsrådet
När
det gäUer författningsändringar som fordras för överflyttning av permutationsärendena
från Kungl, Maj:t tiU kammarkoUegiet resp, fideikommissnämnden framhåller uttedningen
att per-mutetionsrätten har ett så nära samband med den allmänna lagstiftningen
att delegeringen bör ske genom av Kungl, Maj:t och riksdagen gemensamt stifted
lag. Föreskrifter om fideikommissärendena bör tas in i fideikommisslagen under
det att stiftelseärendena i övrigt bör delegeras genom en särekUd lag om beslutenderätt
i ärenden om permutation, Uttedningen anser att den nya lagstiftningen bör
begränsas tiU frågan om beslutskompetensens fördehung, Lagen bör alltså inte innehåUa
materieUa regler om permutation. Som skäl för denna ståndpunkt anför
Prop. 1972: 8 11
utredningen
att det vid en reglering i detälj av förutsättningarna för permutetion inte
går att ta hänsyn tUl framtida förändringar i samhället, Dette innebär att man
i den praktiska tUlämpningen kan möta permutätionsärenden, där de synpunkter
som Ugger tiU grand för lagen i och för sig motiverar jämkning men där
permutation likväl inte går att genomföra, därför att lagen inte täcker den aktueUa
situationen. Sådana ärenden skuUe då behöva underetäUas riksdagen eller också
måste lagen ändras. Konstitutionella skäl kan inte enligt uttedningen anses
kräva att flyttning av beslutenderätt i permutationsärenden kombineras med materiella
lagregler om permutation. Behövliga anvisningar i materieUt hänseende bör i StäUet
med stöd av bemyndigande i lagen kunna meddelas av Kungl. Maj:t
Om
det skuUe anses nödvändigt att i lag ange under viUca föratsättningar
permutation skaU kunna meddelas, bör 22 § lagen om tryggande av
pensionsutfästelse m. m. tjäna som förebUd, En eventueU materieU lag om permutätion
skuUe på motsvarande sätt kunna innehåUa en uppräkning av de oftast
förekommande i praxis godtegna motiven för medgivande tiU permutetion med tiUägg
att även ändrade förhåUanden i övrigt kan utgöra grund för ändring.
Med
permutation bör i lagen avses ett förfarande, varigenom offentUg myndighet vid
ändrade förhåUanden medger att bestämmelser som har getts av enskUda i
gåvobrev, testamenten, stiftelseurkunder och liknande handlingar får ändras, eUer
medger att undantag får göras för visst faU från vad som är föreskrivet i sådan
handUng, Vad gäUer uttrycket ändrade förhållanden framhåUer uttedningen att
den inte har ansett sig böra skUja meUan vad som är att betrakta som en "ureprung-1ig
brist" i en stiftelses möjUgheter att verka på det sätt som stifteren har tänkt
sig och en bristsituation som har uppkommit lång tid efter det att stiftelsen
har börjat verka. Även en ursprunglig brist kan anses täckt av uttrycket
ändrade förhåUanden, nämUgen genom att det föreligger andra föratsättningar
för stiftelsen att arbete än dem stiftaren räknade med. Det bör även observeras
att ändrade förhåUanden i och för sig inte behöver ha avseende på viss eller
vissa klart preciserade yttre faktorer, t, ex, en viss samhällsreform som har
genomförts efter stiftelsens bUdande, Blötte konsteterandet att stiftelsen inte
kan verka på det sätt stiftaren har tänkt sig är, oberoende av anledningen, tiUräckUgt
för att ändrade förhåUanden skaU anses föreUgga, Det behöver inte heUer aUtid
vara fråga om ändrade yttte förhåUanden, Den permu-tationsgrandande
omständigheten kan helt och håUet hänföra sig tUl stiftelsen själv, t, ex, att
en byggnad som ingår i stiftelsens egendom inte längre fyUer sm funktion,
I
lagen om pemiutetion bör föreskrivas att beslutanderätten ankommer på Kungl.
Maj:t eUer myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer, om annat inte är särskUt
föreskrivet. Av en sådan formulering följer dels
Prop. 1972:8 12
att
lagen inte påverkar bestämmelsema om permutation i lagen om tryggande av
pensionsutfästelse m, m, och lagen om aweckling av fideikommiss, dels att de
föreskrifter om permutation som Kungl, Maj:t har meddelat i administtativ
ordning och varigenom beslutanderätten delegerats främst tUl länsstyrelsema
inte rabbas av den nya lagen. Den omständigheten att den myndighet tiU vilken
delegation skaU ske inte namnges i lagen medför vidare enUgt uttedningen den
fördelen att lagen inte behöver ändras vid ett eventueUt namnbyte eUer en
eventuell framtida organisatorisk omläggning som berör myndighetens verksamhet,
Uttedningen
föreslår vidare att kammarkollegiet i en tiUämpnings-kungörelse får i uppdrag
att beslute i sådana ärenden som omfattas av lagen, om annat inte har
föreskrivits, I kungörelsen bör också tas in erforderliga bestämmelser om
förfarandet och anvisningar som kan tjäna tUl vägledning vid prövningen av
ärendena, Anvisningama bör ha formen av rekommendationer av övereiktUg
karaktär. Som underlag för en bedömning av vad kungörelsen i den delen eventueUt
bör innehåUa i fråga om stiftelseförordnanden tiU förmån för generiskt bestämda
destinatärer har uttedningen gjort följande sammanställning över förhållanden,
vilka i Kungl, Mai:ts praxis har ansetts utgöra tillräckUg grand för medgivande
tiU jämkning. Sammanställningen har upprättets med ledning huvudsakUgen av 1968
åre konseljärenden om permutetion och kan av bl, a. det skälet inte göra
anspråk på att täcka aUa faU som möter i den praktiska tiUämpningen, Den torde
dock innehåUa de vanligaste motiven för permutetion.
1
Ändring av stiftelses ändamålsbestämning
a)
Ändamålet med den verksamhet
som avses i stiftelseurkunden tUlgodoses i annan ordning, t, ex, genom det aUmännas
föreorg,
b)
Destinatärkretsen har minskat väsentUgt
i omfattning eUer upphört helt,
c)
Viss organisation eUer
sammanslutning, vars medlemmar är stiftelsens destinatärkrets, upplöses,
sammanläggs med annan organisation (sammanslutning), byter nanm eUer
underkastas annan Uknande förändring,
d) Av
annat skäl än som nänms under ac) har efterfrågan (beho
vet) av den verksamhet, som skaU bedrivas enUgt stiftelseurkunden,
minskat väsentUgt eUer upphört helt,
e) Stiftelsens
tiUgångar räcker uppenbarUgen inte tiU för att driva en
sådan verksamhet som avses i lurkunden,
f) Stiftelsens
tiUgångar överetiger avsevärt vad som behövs för att
driva en sådan verläamhet som avses i urkunden,
g) Stiftelsens
syfte strider mot lag och goda seder,
h)
Stiftelsens syfte framstår under modema samhäUsförhåUanden som uppenbart otidsenUgt
eUer onyttigt,
i)
Fastighet, som är det praktiska underlaget för i stiftelseurkunden avsedd verksannbet,
måste av någon oreak säljas (se härom under punkt
Prop. 1972:8 13
2),
och det bedöms inte ekononuskt möjligt eUer försvarbart att skaffa en
ersättningsfastighet för att kunna fortsättä verksamheten i oförändrade
former.
j)
Omständighet av liknande slag som sagts under ai).
Anm.
SkaU stiftelsens syfte efter ändringen vara att lämna ekonomiska bidrag tiU
sjuka personer, åldringar eUer eljest behövande, föreskrivs i regel, att
stiftelsens tiUgångar inte får användas för att täcka behov som skaU tUlgodoses
genom det allmännas föreorg,
2 Arulring
av stiftelses verksamhetsföremål
a) TUl följd av medgiven jänokning av bestämmelser i
stiftelseurkunden om stiftelsens ändamålsbestämning upphör ett i urkunden föratsatt
nära samband meUan ändamålsbestämningen och verksamhetsföremålet, t, ex, att en
stiftelses syfte förändras från att med anUtande av viss fastighet ge vård åt integna
tiU att lämna ekonomiska bidrag tUl behövande.
b)
Det aUmänna behöver förfoga
över i stiftelsens egendom ingående mark för industri- eUer bostedsbebyggelse,
för framdragande av allmän väg, för anläggande av ttansformatoretation eUer för
annat liknande ändamål.
c)
I stiftelsens egendom ingående
byggnader, som enligt stiftelseurkunden skall användas för visst ändamål, kan
ej längre fyUa sin funktion, t. ex. därför att byggnadema på grund av ålder är
omoderna eUer i dåligt skick.
d) I stiftelsens egendom
ingående fast egendom, som skaU vara det
ekonomiska underlaget för i urkunden avsedd verksamhet, ger ej längre
en sådan avkastning, t ex. av skäl som nämnts under c), att det räcker
för att driva verksamheten.
e) För en stiftelse med
uppgift att lämna ekonomiska bidrag, t. ex.
stipendier eUer pensioner, finns i urkunden integna sådana bestämmelser
om det högste bidragsbelopp, som får utgå i varje särekUt faU, att bi
dragen i dagens penningvärde framstår som skäUgen meningslösa,
f) Placering
av stiftelsens medel enUgt bestämmelserna i stiftelseur
kunden, t. ex. placering i en avkomsttätt, ger ej längre en sådan avkast
ning, att den räcker för att driva i urkunden avsedd verksamhet,
g) Placering av
stiftelsens medel enUgt bestämmelserna i stiftelseur-
kunden, t. ex, placering i vissa värdepapper, ger under nuvarande för
håUanden en avsevärt sänure avkastning än annan placering som kan
bedömas vara lika trygg.
Anm.
Får efter ändringen endast avkastningen av stiftelsens egendom tas i anspråk,
föreskrivs i regel att en tiondel av den årUga avkastningen skaU läggas tiU
kapitalet
Är
fråga om föreäljning av fast egendom och innehåUer icke ansökningen uppgift om
priset föreskrivs normalt att försäljningen skaU föregås av sakkunnig,
opartisk värdering, att köpeskiUingen inte får understiga vdd sådan värdering
åsätt saluvärde samt att bUvande köpeavtal skall underetäUas länsstyrelsen för
godkännande,
3 Ändring
av stiftelses förvaltningsbestämmelser (utom sammanläggning
av stiftelser)
a)
Sådan organisation, som enUgt stiftelseurkunden skaU handha förvaltnmgen, går
ej att bttda (kan ej fortsätta sm verksamhet), t, ex, där-
Prop. 1972: 8 14
för
att namngivna personer, som skaU ingå i organisationen, ej längre är i Uvet eUer
därför att pereoner med viss i urkunden angiven kompetens ej finns att tiUgå,
b) Organisation, som enUgt stiftelseurkunden skaU
handha förvaltningen, har upphört eUer sammanslagits med annan organisation eUer
bUvit föremål för annan organisatorisk förändring,
c) Nuvarande organisation av ftUer former i övrigt för
stiftelsens förvaltnmg ftamstår som omodema eller bedöms eljest vara
opraktiska i tiUämpning,
4 Sammanläggning
av stiftelser
Som
alhnänna viUkor för medgivande tiU sammanläggning av stiftelser gäUer i
praxis, att sammanläggningen bedöms främja den verksamhet, som stiftelserna
bedriver enUgt sina resp, stiftelseurkunder eUer enUgt av Kungl. Maj:t med
ändring därav meddelade bestämmelser, att det i aUt väsentUgt föreUgger
identitet meUan stiftelsema i fråga om ändamålsbestämningen samt att det inte i
någon av stiftelseurkundema finns UttryckUg föreskrift om att stiftelsen ej får
sammanläggas med annan stiftelse.
5 Upplösning
av stiftelse
Ansökningar
härom är ej så ofta förekonunande. FörhåUandena varierar och ärendena måste
avgöras med ledning av omständighetema i varje särskUt faU, Dock bör
uppmärksammas att en stiftelse, vars medel har förbrukats i sin helhet, i
praxis anses vara upplöst. Ansökningar om upplösning i dyUka faU har därför av Kungl,
Maj:t ej ansetts påkaUa någon åtgärd.
Uttedningen
har inte ansett det behövUgt att göra en motsvarande sammanställning över permutetionsgrundande
omständigheter när det gäller ärenden om stiftelseförordnanden tiU förmån för individueUt
bestämda destinatärer, I de vanUga testements- och gåvobrevsärendena är det
oftast fråga om att för visst ändamål te i anspråk egendom utöver vad som anges
i testamentet, I tUlämpningen tas härvid stor hänsyn både tiU det ändamål för
vilket de frigjorda medlen skaU användas och till rättshavarens ekononuska förhåUanden,
Av redogörelsen för 1968 års konseljärenden ftamgår att ärendena förekommer i
klart avskUda, enhetUga grupper och att det finns en fast praxis för ärendenas
avgörande.
När
det gäUer permutetionsärenden som rör fideikommissförordnanden föreslår uttedningen
att i lagen om aweckling av fideikommiss införe en ny paragraf av innehåU att
fideikommissnämnden skaU pröva ansökan om ändring av eUer undanteg från
bestämmelse i fideikommissförordnande. Paragrafen kommer att ereätte 1810 åre
förordning i den del förordningen gäUer rättelse eUer förklaring i fideUcommissförfatt-ningar.
Förordningen får därför upphävas i den delen,
I
anslutning tiU ändringen i fideUcommisslagen bör enUgt uttedningen meddelas
tillämpningsföreskrifter i form av ett kungl, brev, där bestäm-
Prop. 1972:8 15
melser
om eventueU samrådsskyldighet och om överlänmande tUl Kungl, Maj:t av ärende av
principieU räckvidd kan få sin plats, EventueUa anvisningar för fideikommissnänmden
rörande permutationsärendenas prövning i sak torde inte böra göras aUtför
detaljerade. Även fideikommissärendena fördelar sig på klart avgränsade grapper,
och det finns en fast praxis i ärendenas prövning. Den av uttedningen lämnade
redogörelsen för 1968 års ärenden torde kunna tjäna som underlag för en
bedömning av vad anvisningama till fideikommissnämnden bör innehålla.
4.
Remissyttrandena
Promemorieförelaget
har allmänt sett fått ett positivt mottagande, SamtUga remissinstanser tiUstyrker
i princip en omläggning av beslutanderätten i permutationsärenden i
huvudsaklig överensstämmelse med förelaget eller lämnar detta utan erinran.
Hovrätten för Nedre Norrland är dock tveksam om man med ändring av den
ståndpunkt statsmaktema intog år 1963 när lagen om aweckUng av fideikommiss
antogs bör flytta avgörandet i permutationsärenden på fideikommissområdet
från Kungl, Maj:t, Fideikommissariernas Intresseorganisation framhåller att
systemet med Kungl, Maj:ts prövning i företa instans av frågor om permutation
av fideikommissförordnanden har visat sig fungera bra och anser övervägande
skäl tala för att den nuvarande ordningen bibehåUs, Mot en delegering tiU
fideikommissnämnden talar framför aUt att detta skuUe föreena ärendenas
handläggning,
SamtUga
remissinstanser instämmer med utredningen i att permu-tetionsårendenas sakliga beskaffenhet
inte hindrar att de flyttas från Kungl, Maj:t tUl underlydande myndighet, Justitiekanslem
påpekar emeUertid att en viktig anledning tiU att permutetionsfram-stäUningama
i så stor utsttäckning har kunnat bifaUas torde vara den omfattande
förhandskontakt som sökandena har haft med ämbetet, I många faU har ämbetet
kunnat avråda från en framställning när det har funnits anledning att anta att framstäUningen
inte skuUe kunna vinna Kungl, Maj:ts bifaU, Hovrätten för Västra Sverige betonar
i detta sammanhang vikten av att ärendena efter besvär kan komma under Kungl, Maj:ts
prövning och hovrätten för övre Norrland föratsätter att föreskrift ges om
rätt och skyldighet för de beslutande myndighetema att underetäUa Kungl. Maj:t
ärenden av specieUt svår beskaffenhet. Länsstyrelsen i Malmöhus län betonar
behovet av rationaUsering av arbetsratinema och pekar på möjligheten att Kungl.
Maj:t får besluta om s, k, genereUa permutationer.
De
remissinstanser som har tegit upp frågan om de konstitutionella föratsättningama
för delegering är ense med uttedningen
Prop.
1972:8 16
om
att en sådan åtgärd inte kräver grundlagsändring och att omläggningen kan och
bör ske genom samfäUd lag, Justitiekanslem anmärker i dette sammanhang att de
förändringar som föranletts av 1952 års kungl, brev om den nya
kommunindelningens inverkan på donationer redan torde vara genontförda samt att
1968 och 1969 åre kungl, brev inte torde vara att bettakta som beslut om delegering
av Kungl, Maj:ts permutationsrätt utan snarare som av Kungl, Maj:t meddelade genereUa
per-mutationsbeslut De där länmade uppdragen åt länsstyrelse att fastställa
stadgar överensstämmer enligt justitiekanslem med gäUande praxis att stadgar
inte beslutas av Kungl, Maj:t utom när det är fråga om mycket stora stiftelser,
t. ex. Nobelstiftelsen,
Även
utredningens förelag om val av beslutande instans har godtagits vid renussbebandlingen.
Kammarkollegiet framhåUer att kollegiet har fått erfarenhet av permutetionsfrågor
framför aUt vid handläggningen av indelningsärenden, där kollegiet aUtid har
att framlägga förelag om permutation av donationer som förvaltas av berörda
kommuner, föreamlingar eller landstingskommuner, I samband med
kommunindelningen 1952 anbefaUde Kungl, Maj:t koUegiet att verkställa
utredning och inkomma med förelag rörande den framtida dispositionen av
donationer som berördes av den nya mdelningen. Denna utredning låg tiU grand
för Kungl, Maj:ts tidigare nänmda beslut i ärendet. Länsstyrelsen i Skaraborgs
län ifrågasätter om det inte bör skapas möjUghet för koUegiet att i vissa
smärre ärenden, t, ex, beträffande stiftelsere organisation och yttte stetus,
delegera sin beslutanderätt tiU länsstyrelse. Länsstyrelsen i Värmlands län
motsätter sig visserligen inte uttedningens förelag men ifrågasätter om inte
beslutanderätten i andra ärenden är sådana som rör fideikommiss kunde anförtros
åt länsstyrelsema. Förfarandet blir enklare om den myndighet som mottar ärendet
från sökanden också är beslutande instans, TiU förmån för att lägga
beslutanderätten hos länsstyrelsema talar även dessas lokal- och pereonkännedom
samt kunskap om de under tiUsyn StäUda stiftelsemas organisation och
verksamhet. Länsstyrelsema har fått erfarenhet av permutationsärenden som
förberedande organ och som remissinstans samt handlägger redan nu vissa sådana
ärenden. Risken för oenhetiig tUlämpnmg om länsstyrelsema tUlerkänns beslutanderätten
torde vara obetydUg med hänsyn tUl den enhetUga praxis som nu råder på området
och den frånvaro av motsättningar i huvudfrågan som präglar ärendena. Risken
reduceras ytterUgare genom möjUgheten tiU besvär. Länsstyrelsen anser i vart faU
att vissa ärenden av enkel beskaffenhet, framför aUt sådana som avser ändring
av organisatoriska föreskrifter, bör avgöras av länsstyrelse.
Kammarkollegiet
och den sakkunnige för översyn av koUegiets uppgifter och organisation anser
att permutationsärendena inte genereUt behöver avgöras i plenum. KoUegiet framhåUer
att permutationsärendena
Prop. 1972:8 17
inte
synes vara mer komplicerade än andra ärenden som koUegiet handlägger. En
bestämmelse om att samtUga permutationsärenden skaU avgöras i plenum skuUe
tynga arbetet och fördröja handläggningen. Enligt koUegiets instraktion finns
alltid möjUghet att hänskjuta ärende som bedöms vara av särskUd vikt tUl
plenum.
Fideikommissariernas
Intresseorganisation ifrågasätter om inte fideikommissnämndens instruktion
borde ändras så att ärenden av ratin-karaktär kan handläggas utan medverkan av nänmdens
samtliga ledamöter. Sådana ärenden synes rimligen kunna avgöras av ordföranden
och en annan ledamot.
Vad
beträffar handläggningen av ärendena ifrågasätter Svea hovrätt om inte ansökan
om ändring av stiftelseförordnande bör ges in direkt tiU kammarkoUegiet när
stiftelsen inte är underkastad anmälningsplikt enUgt tUlsynslagen, Flera
remissinstanser går längre och föreslår att alla ansökningar om permutation av
stiftelseförordnande skaU ges in direkt tiU kammarkoUegiet, Hit hör Göta
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,
hovrätten för Nedre Norrland, statskontoret och Bankföreningen. Man framhåUer
bl. a, att det inte finns anledning att frångå den i aUmänhet förekommande
ordningen att ansökan skaU ges in tiU den beslutande myndigheten, på vUken det
sedan får ankomma att föranstalte om de remisser som anses behövUga. Hovrätten
för Nedre Norrland påpekar i sammanhanget att varje länsstyrelse årUgen torde
komma att mötte så få ansökningar att det kan ifrågasättas om länsstyrelsemas
medverkan under aUa förhåUanden kan vara värdefuU, Hovrätten för övre Norrland
befarar att den länsstyrelse som skaU ta emot en ansökan och med eget ytttande
vidarebefordra den tiU kammarkoUegiet ofte inte alls kommer att vara den
länsstyrelse som har de bäste föratsättningama för att bereda ärendet för
prövning. Sökandens boningsort kan vara belägen långt från det län dit ärendet
har naturlig anknytning. Den föreslagna ordningen har emeUertid enligt
hovrätten den obestridliga fördelen att den är enkel att följa, KammarkoUegiet
kan ju i sin tur remittera ärendet tiU den länsstyrelse som har den bäste
kännedomen om förhåUandena, KammarkoUegiet säger sig vara medvetet om att det
finns ärenden, framförallt sådana som gäller stiftelser tiU förmån för enskUda destinatärer,
där det saknas anledning att inhämte länsstyrelses yttrande. Det är dock en
fördel att ha samma regler för aUa slag av permutationsärenden som skaU
handläggas av koUegiet, och det torde inte innebära någon nämndvärd
belastning, om även ärende som inte ger anledning tUl uttedning ges in tiU
länsstyrelsen för att endast vidarebefordras tUl koUegiet, När ärende rör permutetion
beräffande donerad fastighet kan det givetvis inttäffa att fastigheten är
belägen i annat län än det där stiftelsen har sitt säte, I sådant faU bör
länsstyrelsen i det sistnämnda länet endast vidarebefordra ärendet till
länsstyrelsen i det föret-
2 Riksdagen 1972.1 saml. Nr 8
Prop. 1972:8 Ig
nämnda
länet Universitetskanslersämbetet förordar att permutationsärenden bettäffande
universitetens donationsfonder skall ges in tUl ämbetet, varvid en förenklad
och snabbare handläggning av ärendena bör kunna uppnås.
De
föreslagna reglema om samråd med annan myndighet, om underställning och om
besvär har i aUmänhet godtagits av remissinstanserna. Hovrätten för Västra
Sverige och hovrätten för Övre Norrland framhåUer att det är en förutsättning
för delegering att de beslutende myndighetema åläggs att underställa Kungl,
Maj:t ärenden av principieU räckvidd resp. av specieUt svår beskaffenhet.
Kammarkollegiet föreslår att bestämmelsen om underetällning utformas efter
mönster av 22 § lagen om tryggande av pensionsutfästelse m, m.
Fideikommissnämnden anser med hänsyn till den föreslagna besvärsrätten att
nämnden bör ha befogenhet men inte skyldighet att överlämna fråga som har principieU
räckvidd till Kungl. Maj:ts avgörande. Socialstyrelsen anser att kammarkoUegiet
bör vara skyldigt dels att före beslut i permutetionsärende regelmässigt
samråda med vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, dels att tiU Kungl, Maj:t
för avgörande överlänma, föratom ärende av principieU natur, även ärende där koUegiet
och den centrala förvaltningsmyndigheten har olika uppfattning.
Skolöverstyrelsen å sin sida förutsätter att remiss tiU styrelsen av permutationsärende
kommer att ske endast i sådana fall där det kan finnas särskUda skäl att
inhämta styrelsens yttrande. Enligt statskontoret bör i anvisningama
föreskrivas att ekonomisk expertis, exempelvis statskontorets fondbyrå, bör
beredas tiUfäUe att avge yttrande om sådana permutationer som rör stiftelsers
ekonomiska förhållanden.
Länsstyrelsen
i Jönköpings län påpekar att det oftast inte finns någon som i ärendet renodlat
förettäder stiftarens intresse. Inte sällan kan sökanden-stiftelsen ha ett
självständigt inttesse av att gå längre ifrån stiftarens intentioner än som är
rimligt. Bevakningen av att dessa iakttas får då ankomma på den permuterande
myndigheten. Så länge denna är Kungl, Maj:t får bevakningen anses tUlfredsstäUande
från stifterens synpunkt Något annorlunda synes det te sig om Kungl, Maj:ts
befattning med permutationsfrågor inskränks tiU besvärsärenden och vissa principfaU,
Enligt länsstyrelsens mening bör det därför övervägas att låta någon från
myndigheten i viss mån fristående instans, såsom ad-vokatfiskalen i
kammarkollegiet, i permutationsärendet bevaka de önskemål som stiftaren har
gett uttryck för i stiftelseurkunden. Detta bör gälla handläggningen både hos permutationsmyndigheten
och hos Kungl. Maj:t. Undantag bör göras för sådana fall då stiftaren lever eUer
har insatt viss person att förettäda sig och kanske även då stiftelsen
förvaltas av en opartisk institution utan särekUt inttesse i saken såsom banks notariatevdelning.
Vad
angår de föreslagna författningsändringarna godtas
Prop. 1972:8 19
i
aUmänhet utredningens förelag att delegeringen skaU ske genom en bestämmelse i
lagen om aweckling av fideikommiss, såvitt gäUer fideikommissärendena, och
genom en särekUd lag om permutation, såvitt äUer övriga ärenden, Göta hovrätt
anmärker att föreskriften om understäUning i fideikommissärenden bör placeras
i lagen och inte i tiU-lämpningsföreskrifteraa som utredningen föreslår.
Fideikommissnämnden anser att bestämmelser om delegering svårUgen kan passas
in i av-vecklingslagen, som begreppsmässigt behandlar en helt annan företeelse
än permutation, Permutätionsbestämmelsema bör i stäUet tas upp antingen i en
lag som behandlar även permutetionsområdet i övrigt eUer, kanske helhe, i en särekUd
lag, tiU vilken det bör hänvisas i awecklingslagen. Vidare behövs en
lagbestämmelse om upphävande i viss del av 1810 åre förordning. Den enklaste
lösningen synes vara att det i en lag om upphävande av nämnda förordning, i vad
den avser huruledes rättelse och förklarmg uti gjorde fideikommissförfattningar
må sökas, föreskrivs att sådana ärenden skaU tas upp och avgöras av
fideikommissnämnden.
Åsikterna
i remissyttrandena bryter sig starkt i frågan om omfattningen och placeringen
av eventueUa materieUa föreskrifter för prövningen av permutetionsärendena, Justitiekanslem,
Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för övre Norrland,
fideikommissnämnden och Stockholms tingsrätt ifrågasätter om det över huvud
teget är erforderligt eUer ens lämpUgt att i författning närmare ange under
vilka föratsättningar permutation får äga rum. Även om sådana regler har
karaktär av anvisningar tUl myndigheten och är integna i en författning av
lägre valör än lag, finns enUgt Svea hovrätt risk för att de kan komma att
utöva en mte önskvärd återhåUande effekt på utveckUngen. Hovrätten för Västra
Sverige är av samma uppfattning och anser att erforderUg ledning vid ärendenas
avgörande utan risk för rättsförlust torde kunna hämtas från lagstiftningens
förarbeten. Hovrätten för övre Norrland uttrycker som sin bestämda uppfattning
att detaljerade regler om viUkoren för permutetion inte bör förekomma i lag.
Inte beUer bör sådana föreskrifter tas in i tiUämpningsbestäm-melser. Hovrätten
medger att det finns behov av vägledning i någon form för de beslutande instensema
och att de rättssökande har ett berättigat intresse av att lätt kunna bUda sig
en uppfattning om viUkoren för permutation, Permutetionsärendena har emeUertid
så skiften-de karaktär att någon detaljreglering knappast är genomförbar. Det Återetår
då att tiUgripa övereiktiiga rekommendationer, eventueUt åtföljda av exempel
på ett begränsat antal typfaU, Härigenom går emellertid åtskiUigt av det stöd
som anvisningarna skaU ge förlorat. Härtill kommer det principieUt betänkUga i
att på dette sätt så att säga bakvägen åstadkomma en kodifiering av permutetionsrätten.
Den tiU-lämpande myndigheten kan enligt hovrätten få ett gott stöd genom
2t
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 8
Prop.
1972:8 20
väl
genomtänkta och utförliga motivuttalanden av exempelvis det innehåll
utredningen har antytt. Givetvis blir de rättssökandes intresse då inte tiUgodosett
i lika mån, EmeUertid kan kännedom om hithörande specieUa rättsregler inte
väntas få större spridning bland allmänheten ens om de kommer tiU uttryck i
författning. Fideikommissnämnden, som begränsar sig tUl frågor om permutetion
av fideikommissförordnanden, framhåUer att det här gäller ett avgränsat
rättsområde med ärenden av relativt enkel beskaffenhet och en väl utbUdad
praxis. Det måste anses tiUfyUest att Kungl, Maj:t i propositionen redogör för hittiUsvarande
praxis. Att nämnden skuUe frångå de allmänna riktlinjerna för denna praxis
finns ingen som helst anledning att anta. Om materieUa regler skuUe anses
nödvändiga, bör de enligt nämndens åsikt meddelas genom lag, Stockholms
tingsrätt påpekar att en uppräkning av permutationsgrundande omständigheter
lätt ger mtryck av att vara uttömmande och därför kan medföra risk för en inte
avsedd begränsning i de handläggande myndighetemas praxis. Om en tiU-lämpningskungörelse
över huvud taget anses behövlig, bör den innehåUa endast ett fåtal mera översiktUga
bestämmelser. Länsstyrelsen i Jönköpings län, som anser att hittiUsvarande
praxis i permutetionsärenden bör följas av kammarkoUegiet räknar med att detta
kan säker-stäUas genom en aUmän regel i den föratsätta tiUämpningskungörelsen
och uttalanden i propositionen.
Flera remissinstanser framhåUer
att tUlämpningsbestämmelsema inte bör göras aUtför deteljerade utan uttryckas i
allmänna ordalag, Göta hovrätt har sålunda inte något att erinra mot att
vägledande bestämmelser meddelas av Kungl, Maj:t men anvisningama bör inte
göras aUtför vidlyftiga. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att kammarkoUegiet
bör ha direktiv att följa vid ärendenas avgörande och att det även förefaUer
befogat att klagande hos Kungl, Maj:t får möjUghet att motivera sina besvär
under hänvisning tiU genereUa normer. Med hänsyn tiU permutationsinstitutets
anknytning tiU allmän civiUag bör reglering ske i en av Kungl, Maj:t och
riksdagen gemensamt stifted lag, Förat-sätmmgama för permutation torde kunna
anges i relativt allmänna ordalag med föreskrift att ärende av mera ovanUg
beskaffenhet som dessutom kan anses betydelsefuUt från aUmän synpunkt skall
överlämnas tiU Kungl. Maj:t för avgörande. Även hovrätten för Nedre Norrland
anser att utövningen av permutationsrätten bör, åtnunstone i sina grunddrag,
regleras i lag som i möjligaste mån, i likhet med vad som gäUer civUlagstiftning
i övrigt, bör ange tydUga normer för den beslutende myndighetens handlande. Länsstyrelsen
i Stockholms län anser att de aUmänna föratsättningama för permutation bör
anges i lagen och att lagtexten kan utformas i överensstämmelse med 22 § lagen
om tryggande av pensionsutfästelse m, m. Länsstyrelsen ifrågasätter om det är lämpUgt
att utfärda mera detaljerade bestämmelser
Prop. 1972: 8 21
och
påpekar att en detaljreglering skulle kunna hindra en förnuftig utveckling av
praxis, TUlämpningen kan underlättas om i propositionen ges riktlinjer för
ärendenas avgörande och redogörelse för hittiUsvarande praxis. Länsstyrelsen i
Värmlands län underetryker angelägenheten av att bl. a. föratsättningama för
permutation regleras till ledning för beslutande instanser och anser det
önskvärt att dessa föreskrifter meddelas i lagen. Reglema bör avfattas så
generellt att de täcker framtida förändringar i samhäUet. Erforderliga
detaljföreskrifter tUl ledning för de beslutande instansema torde kunna ges i
propositionen. Enligt grundlagberedningen bör permutationsgranderna regleras
genom samfälld lag. De skäl av praktisk natur som utredningen anför mot tanken
på en sådan reglering finner beredningen inte övertygande. Om permutationsgranderna
i lagtexten anges i Uka allmänna ordalag som i 22 § lagen om tryggande av
pensionsutfästelse m, m., kommer regleringen knappast att låsa
rättsutvecklingen,
Hessler,
vare yttrande åberopas av konsistoriet vid Uppsala universitet och
universitetskanslersämbetet, anser att det är viktigt att på något sätt slå
fast att ändring eUer annat avsteg från stiftelseförordnande inte får ske utan
tvingande skäl eller på ett godtyckUgt sätt, HittiUs tiUämpade principer bör i
stort sett vara vägledande även i fortsättningen. Det är möjUgt att det inte
är lämpligt att ens mycket allmänt fastiägga principema i en lag. Kanske uppnår
man i själva verket både en önskvärd flexibiUtet och ett betonande av att
respekten för donatore intentioner normalt skall vara vägledande bäst på det av
utredningen förordade sättet att det i propositionen lämnas en redogörelse
för praxis i permutationsärenden med påpekande att delegeringen inte avser att
innebära någon ändring i denna. Så mycket synes dock under aUa omständigheter
nödvändigt. Klart är att man vid ett sådant arrangemang går miste om det värde
som kunde bestå i att stiftelseförvaltare i en författningstext kunde få
klarhet om föratsättningama för permutätion. Det finns säkert ett antal fonder
och stiftelser, där bestämmelseraa tiU följd av ändrade förhåUanden har bUvit
svåra eUer omöjliga att tiUämpa och som därför inte kommer tiU någon nyttig
användning. Spreds vidare kännedom om permutationsprincipema genom en
författningstext skuUe kanske effekten bU att det söktes permutation för en
hel del sådana fonder. Fonden skuUe därigenom åter kunna bli funktionsdugUg och
verka på ett sätt som svarade mot donatore intentioner.
Kammarkollegiet
förordar att de vägledande bestämmelsema anges dhekt i kungörelsen. Framför aUt
för stiftelsemas förettädare skuUe det bU svårt att få reda på de riktlinjer
som gäUer, om det i kungörelsen hänvisas tiU uttalanden i en proposition.
Dessutom synes det opraktiskt att vid tiUämpningen av lagen ständigt behöva gå tiU
såväl kungörelsen som propositionen. Bankföreningen ansluter sig tUl tanken att
erforder-
Prop. 1972:8 22
Uga
tiUämpningsbestämmelser inte lämpUgen bör tes upp i lag utan meddelas i administtativ
ordning, I en utveckling som präglas av snabba förändringar inom stora delar av
samhäUet bör reglerna för permutation kunna snabbt anpassas tiU nya
förhållanden. TUlämpningsbestämmelsema bör vara så utförUga att sökandena där
såvitt möjligt kan få vägledning om vad som är gäUande rätt. Att vid tolkning
av tUlämpningsbestämmelsema i stor utsttäckning behöva faUa tiUbaka på förarbetena
är otillfredsställande från flera synpunkter, även om skälen för en sådan metod
kan vara starkare på detta område än annars. En närmare exemplifiering av tänkbara
permutätionsgnmder bör dock ges i förarbetena och utformas så att den inte kan
uppfattas som uttömmande,
Uttedningens
sammanställning över förhållanden som enUgt praxis har ansetts utgöra tUlräckUg
grund för medgivande tiU jämkning av stiftelseförordnanden tiU förmån för generiskt
bestämda destinatärer beröre i några remissytttanden, I anslutning tiU
anmärkningen under 1 i förteckningen framhåller justitiekanslem, att regeln att
stiftelses tUlgångar efter ändringen inte får användas tiU behov som skaU tiUgodoses
genom det aUmännas försorg i princip gäUer aUa stiftelser, oberoende av
ändamålet. Föreskriften brukar täs in i Kungl, Maj:ts beslut i faU då beslutet
avser ett ändamål där det aUmänna är skyldigt att ingripa. Stiftelsemedlen får
användas för att nedbringa kostnader som skaU betalas med utdebiterade medel
endast om detta har varit stiftarens avsikt. Vidare anför justitiekanslem att
den i anmärkningen under 2 angivna fonderingen av en tiondel av den årUga
avkastningen i princip föreskrivs bettäffade aUa fonder där kapitalet inte får
förbrukas och inte beUer är placerat i mera värdebeständig tiUgång såsom
fastighet Sådan föreskrift meddelas i samband med permutetion även när denna
inte avser någon ändring av tiUgångamas placering. Vad bettäffar sammanläggning
av stiftelser, som berörs under 4 i uttedningens sammanställning, är det enUgt
justitiekanslem främst två olika situationer som blir aktueUa, Den ena är att
samma person har stiftat två fonder med olika ändamål. Om på grund av ändrade förhåUanden
det ena ändamålet inte längre kan uppfyUas har tiUgångarna fått överföras tiU
den andra fonden. Den andra situationen gäUer sammanläggning tUl s, k,
samfonder av smärre fonder, som har likartade ändamål och desti-natärskretsar
och som förvaltas av samma organ. Som villkor brukar föreskrivas att ingen av
de fonder som skaU bUda samfond får överstiga 20 000 kr,, att vid disposition
av avkastningen hänsyn skaU tas tiU föreskrifterna för de i fonden ingående
donationerna i den utsttäckning som finnes lämpUgt att för fonden antagna stedgar
skaU underetäUas länsstyrelsen för godkännande samt att donationsbok, innehåUande
förteckning över de donationsfonder som ingår i samfonden och för fonden antegna
stadgar, skaU läggas upp. Kammarkollegiet anmärker att de
Prop. 1972:8 23
i
punkt 2 b angivna exemplen är hänförliga tUl expropriationsändamål och föreslår
att punkten får sådan lydelse att den omfattar samtliga faU där stiftelses mark
behövs för expropriationsändamål och annat liknande ändamål. Bankföreningen
vänder sig mot att som ändringsgrund i punkt 1 a har angetts att ändamålet med
den verksamhet som avses i stiftelseurkunden tiUgodoses i annan ordning, t. ex.
genom det allmännas försorg. Regeln synes enUgt föreningen ha fått en alltför
allmän formulering. Det bör inte i och för sig vara tillräckUgt för ändring av
en stiftelses ändamålsbestämning att det föreskrivna ändamålet tiUgodoses i
annan ordning. Även i sådana lägen kan ett fortsatt iakttagande av stiftelseändamålet
vara meningsfuUt, nämligen som komplement exempelvis tiU det allmännas
insatser. För ändring av en stiftelses ändamål bör krävas att dette har bUvit
praktiskt omöjligt att tiUgodose eller åtminstone i huvudsak onyttigt. Bland
övriga exempel saknar föreningen det fall att ändring av en stiftelses
placeringsregler påkaUas för att möjUggöra placering i realvärden, ägnad att
motverka reducering av kapitalet tiU följd av penningvärdets försämring. Denna ändringsgrund
kan i särskUda faU ha sådan betydelse att den förtjänar att nämnas i tiUämpningsbe-stämmelsema.
Några
remissinstanser berör uttedningens uttalande att även en ursprunglig brist kan
anses täckt av begreppet ändrade förhåUanden genom att det föreUgger andra
förutsättningar för stiftelsen att arbeta än dem stifteren räknade med och att
blötte konsteterandet att stiftelsen inte kan verka på det sätt stiftaren har
tänkt sig, oberoende av anledningen, är tiUräckUgt för att ändrade
förhållanden skaU anses föreligga, Göta hovrätt ifrågasätter med hänsyn härtiU lämpUgheten
av att det i definitionen av permutationsbegreppet anges att ändrade förhåUanden
skaU ha inttätt. Hovrätten påpekar även att permutation kan medföra inte bara
en ändring av stadgama utan i vissa fall upplösning av stiftelsen. Hovrätten
över Skåne och Blekinge anser uttedningens resonemang tvivelaktigt och framhåUer
att förordnandet torde kunna bU ogUtigt när stiftelsens ändamål redan från
början i sin helhet är omöjUgt att verkstäUa, I en sådan situation skuUe
följden bU att de för stiftelsen avsedda medlen tillfaUer arvingama och något
utrymme för permutetion torde inte finnas. Den skUlnad som sålunda föreUgger meUan
olUsa fall beroende på när brist har uppkonunit bör enligt hovrätten på något
sätt komma tiU uttryck i den beskrivning av rättsläget som skaU göras vid reformens
genomförande. Hovrätten för övre Norrland anser att det strider mot såväl aUmänt
som juridiskt språkbrak att anse begreppet ändrade förhåUanden täcka även
ursprunglig brist. Hovrätten hänvisar tUl ett uttalande av Hessler i hans
arbete "Om stiftelser" av innebörd att det finns mycket begränsat
utrymme för användning av permutationsrätten i faU av ursprunglig brist.
Enligt hovrätten kunde möjUgen i motiven tas in ett uttalande om att permutetion
under vissa omständig-
Prop. 1972:8 24
heter
kan förekomma även vid ursprunglig brist, eventuellt i förening med citet av
eller hänvisning tiU Hesslere bok,
Göta
hovrätt anmärker att uttrycket "enskUda" i uttedningens förslag tiU
bestämning av begreppet permutetion kan våUa missförstånd. Äldre kommunala
stiftelser kan enligt hovrätten uppenbarUgen också komma i fråga för permutetion,
EnUgt kammarkollegiet för uttrycket "enskUda" närmast tanken tiU
fysiska personer, Dette innebär en aUtför snäv begränsning, KoUegiet anser
därför att i motiven tiU lagen bör anges att med uttrycket avses andra än stet
och kommun,
Justitiekanslem
förordar att det i permutetionslagen direkt anges att beslutanderätten tUlkommer
kammarkoUegiet, Som skäl för denna ståndpunkt anför han, att de förändringar
som föranletts av 1952 års kungl. brev om den nya kommunindelningens inverkan
på donationer redan torde vara genomförda och att föreskriftema i 1968 och 1969
års kungl. brev om awecklingsskolomas donationer och om lärarnas lönedonationer
inte torde vara att betrakte som delegering av permutationsrätt uten mera som
generella permutetionsbeslut varför således endast permutation av
pensionsstiftelses stedgar och fideikommissförordnanden skuUe vara undantagna
från lagens tiUämpningsområde. Dessa undantag kan uttryckas med orden "om
annat icke är stadgat". Med en sådan inskränkning skulle också
föreskrifter om andra undanteg kunna utfärdas utan att lagen behöver ändras.
Även Bankföreningen anser att kammarkoUegiet bör utses tUl beslutande myndighet
genom samfäUt beslut av Kungl, Maj:t och riksdagen.
Ett
par remissinstanser berör frågor om talan angående utbetelning eUer återgång av
donationsmedel. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser sålunda att det skuUe
vara av värde om den föreslagna lagstiftningen även innehöU bestämmelser för
handläggningen och avgörandet av "tvistiga" permutationsärenden.
Länsstyrelsen i Jönköpings län fäster uppmärksamheten vid de faU då det finns
utrymme för tedan vid domstol om återgång helt eUer delvis av förordnandet på
grund av att intentio-nema har frångåtts eller då eljest permutationsfrågan kan
bU föremål för tvist.
Angelägenheten
av att göra kammarkoUegiets och fideikommissnämn-dens beslut i permutationsärenden
lätt tiUgängliga för allmänheten beröre i några remissytttanden, Svea hovrätt framhåUer
att det kan vara av inttesse för flera myndigheter att följa utveckUngen av permutätions-praxis.
Det bör därför enligt hovrätten övervägas om inte fideikommissnämnden och
kammarkollegiet borde avge en årlig berättelse över avgjorda permutationsärenden.
Länsstyrelsen i Stockholms län finner det önskvärt att kammarkoUegiets
avgöranden i ärenden av större vikt eUer principieU betydelse på lämpUgt sätt
delges länsstyrelsen och andra berörda myndigheter.
Prop. 1972:8 25
5
Föredraganden
När
det i testamente, gåvobrev, stiftelseurkund eUer liknande handling har
meddelats föreskrifter om förfogandet över eUer förvaltningen av viss egendom uppstär
stundom behov av att jämka dessa föreskrifter, SamhäUsutveckUngen på det område
som beröre av förordnandet förändringar i destinatärskietsens omfattning eUer
i egendomens värde kan ha lett tiU att det är omöjligt eUer mte meningsfuUt eUer
skulle strida mot syftet med förordnandet att strikt iaktta de ureprungUgen
meddelade föreskriftema, I fall då den grundläggande urkunden inte innehåUer
några anvisningar om hur ändring i föreskriftema skall ske, anses sedan gammalt
Kungl, Maj:t ha befogenhet att genom beslut om s, k, permutetion medge sådan
ändring.
Någon
aUmän lagstiftning om permutetion finns inte hos oss. Olika meningar har yppats
om den rättsUga granden för Kungl, Maj:ts permutetionsrätt. Utredningen har
stannat för att beteckna den som en konstimtionell sedvanerätt med anknytning tiU
området för allmän civiUag, Dette innebär att ändrade regler kan införas genom
samfäUt stifted lag och inte kräver grundlagsändring. Uttedningens ståndpunkt
har allmänt godtegits av remissinstansema, och för egen del har jag inte
anledning att hävda någon avvikande mening. Viss reglering av
per-mutationsinstitutet har f. ö. komnut tiU stånd genom lagstiftning som har
beslutets av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt.
Sålunda kan vad gäller
fideikommissförordnanden hänvisas tiU 1810 åre förordning huruledes rättelse
och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i
avseende på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttegas. Där föreskrivs
att ansökan om lån mot mteckning i fideUcommissegendom eUer utbyte av tUl sådan
egendom hörande jord eUer hävande av bestämmelse i fideikommissurkund skaU
prövas av Kungl, Maj:t, Genom lagen (1963: 583) om aweckling av fideikommiss
har vidare införts föreskrifter om tvångsmässig aweckUng av fideikommiss vid
den nuvarande innehavarens död, om inte Kungl. Maj:t av särekUda skäl förordnar
annorlunda. Avvecklingen skall ske under medverkan av fideikommissnämnden, vUken
bl. a. är behörig att beslute i vissa frågor som rör avvecklingen. Beträffande
pensions- och personalstiftelser finns en permutationsbestämmelse i lagen
(1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m. Permutationsrätten tUlkommer
tiär tUlsynsmyndigheten, dvs, länsstyrelse, som får förordna om ändring i stiftelses
stadgar om det inte längre finns någon som omfattas av stiftelsens ändamål
eller om stiftelsens kapital väsentUgen överstiger vad som kan komma att
fordras för att tillgodose ändamålet eller om det i övrigt förekommer skäl att
förordna om sådan ändring. Länsstyrelsen har möjlighet att underetälla ärende Kungl,
Maj:ts prövning.
Prop. 1972:8 26
EnUgt
uttedningen har det även förekommit att permutetionsrätt delegerats genom
beslut av Kungl, Maj:t utan riksdagens medverkan. Som exempel anför uttedningen
tte kungl, brev. Det första (SFS 1952: 183) rör inverkan på enskUda donationer
av ny kommunindelning. De båda andra är från 1968 och 1969 och rör dels vissa
fonder vid de s, k, awecklingsskoloma, dels lönedonationer vid de allmänna
läroverken. Som justitiekanslem har framhåUit torde 1952 års brev närmast syfte
tiU att möjUggöra en översättning av donationsbestämmelsema tiU nya förhåUanden
i anledning av den nya kommunindelningen. Vad gäUer 1968 och 1969 åre brev
synes det, som justitiekanslem också har påpekat tveksamt om breven verkUgen
kan anses innebära beslut om delegering av permutationsrätt och om de inte
snarare bör ses som genereUa permuta-tionsbeslut föranledda av ändrade förhåUanden,
där lokal myndighet har fått i uppdrag att på grundval av det genereUa beslutet
svara för detelj-utformning i de enskUda faUen, Åtmmstone torde det kunna slås
fast att något klart belägg för att permutationsrätt delegerats genom beslut av
Kungl, Maj:t ensam inte föreUgger.
Kungl.
Maj:t handlägger varje år ungefär 300 permutationsärenden. Ärendena har av uttedningen
hänförts tiU tte olika grapper. Den första omfattar fideikommissförordnanden
och de båda andra stiftelseförordnanden, dels sådana tiU förmån för individueUt
bestämda pereoner och dels sådana där kretsen av destinatärer är bestämd på
annat sätt. Utredningen talar här om förordnanden tiU förmån för generiskt
bestämda destinatärer, TiU sistnämnda grupp hör bl, a, sådana allmännyttiga
stiftelser som enUgt lagen (1929:116) om tiUsyn över stiftelser står under tUlsyn
av länsstyrelse.
Redan
det stora antal permutationsärenden som Kungl, Maj:t har att handlägga gör det
angeläget att överväga vilka möjUgheter som finns att mera allmänt delegera
handläggningen tiU underordnad myndighet Förelag om sådan delegering har också
förts fram i riksdagen under senare år och där fått ett positivt mottegande. Departements-uttedningen,
som har tiU uppgift att undereöka möjUghetema att delegera konseljärenden,
föreslår nu att det införe allmänna regler om delegation av permutetionsärenden,
Iimebörden av förelaget är att fideikommissärendena skaU handläggas av fideikommissnänmden
och stiftelseärendena av kammarkoUegiet, Förelaget har genomgående tiUstyrkts
under remissbehandlingen.
Även
jag kan ansluta mig tiU utredningens förelag. Tidigare torde man ha ansett att
det inte bör tiUkomma någon annan än den högsta verkstäUandé myndigheten i samhäUet
att meddela beslut som innebär rubbning av testamentariska vUjeförklaringar,
Denna ståndpunkt får emeUertid numera anses övergiven, vUket bl, a, framgår av permutetionsfrågans
behandling i riksdagen under senare år. Flertalet permutetionsärenden är
förhållandevis enkla att handlägga och avgöra. Någon
Prop. 1972:8 27
ontfattende
uttedning behövs i regel inte. För huvudtypema av ärenden har i Kungl, Maj:ts
praxis utbUdats fasta normer för bedömningen. Ärendenas sakliga beskaffenhet
gör dem med hänsyn härtiU väl lämpade för handläggning av Kungl. Maj:t
underordnad myndighet. Tveksamma eUer principieUt betydelsefuUa frågor bör
dock kunna komma under Kungl, Maj:ts prövning. Ett beslut om delegering bör
därför som uttedningen föreslår kompletteras med regler om underetällning
och besvär,
Delegeringen
bör omfatte aUa grapper av permutationsärenden som nu handläggs av Kungl, Maj:t
i förste instans, VisserUgen avvisade man så sent som vid tillkomsten av lagen
om aweckling av fideikommiss år 1963 tanken att föra över beredningen av permutetionsärenden
från Kung], Maj:t tUl fideikomnussnänmden, eftereom det ansågs ovisst om man skuUe
vinna några organisatoriska eUer andra fördelar med en sådan ändring.
Önskemålet om decentraUsering framstår emeUertid nu med större tyngd och någon
anledning att vid en aUmän delegering av permutetionsärendena undante dem som
rör fideikommiss föreUgger inte. Jag kan inte dela de farhågor för att en delegering
skuUe förlänga handläggningstiderna som Fideikommissariernas
Intresseorganisation har gett uttryck åt.
Vad
gäUer frågan om beslutande instans i permutetionsärenden instämmer jag med uttedningen
i att de ärenden som rör fideikommissförordnanden bör delegeras tiU
fideikommissnämnden, SakUgt sett har ärendena nära samband med de frågor om aweckling
av fideikommiss som nämnden nu handlägger, Nänmden anUtas också som remissinstans
i vissa permutationsärenden. Vad bettäffar stiftelseförordnanden i övrigt är
som uttedningen framhåller oUka altemativ tänkbara. Goda skäl kan synas tala
för att förlägga prövningen tiU länsstyrelsema, som är tiUsynsmyndighet för
många av de stiftelser det gäller, EmeUertid har jag i Ukhet med utredningen
och det övervägande antalet remissinstanser kommit tiU den uppfattningen att
handläggningen av stiftelseärendena bör koncentteras till en myndighet Vad som
framför aUt talar för denna lösning är att den skapar de bästa föratsättningama
för en enhetiig tiUämpning, Som lämplig myndighet förordar uttedningen kammarkoUegiet,
som redan har erfarenhet av permutetionsfrågor, bl, a, i egenskap av
regelbundet anlited remissmstans i sådana ärenden. För egen del ansluter jag
mig efter samråd med chefen för finansdepartementet tiU uttedningens
förelag,
Bettäffande
handläggningen av permutetionsärenden föreslår uttedningen att ansökningar om
permutation av fideikommissförordnanden skaU ges in direkt tUl
fideikommissnämnden under det att ansökningar som skaU prövas av
kammarkollegiet skaU ges in tiU länsstyrelsen i det län där stiftelsen har
sitt säte eUer, om ärendet avser ändring av testamente som rör enskUd pereon,
där sökanden är bosatt. Läns-
Prop.
1972:8 28
styrelsen
skall sedermera med eget yttrande vidarebefordra ärendet tiU koUegiet,
Förelaget att ansökan skall ges in tiU länsstyrelse har mött kritik under
remissbehandlingen. Det har anförts att det inte finns någon anledning att här
frångå den vanUga ordningen att ansökan skall ges in direkt tiU den prövande
myndigheten. Vidare har framhållits att det i många ärenden inte finns något
behov av att höra länsstyrelsen och att i vissa ärenden anknymingen kan vara
starkare tiU annan länsstyrelse än tUl den som skaU ta emot ansökningen. För
egen del anser jag den lämpUgaste ordningen vara att ansökan i permutationsärende
alltid ges in tiU den myndighet som skaU pröva ärendet i förete instens, dvs,
fideikommissnämnden resp, kammarkollegiet. Dessa myndigheter bör vid behov samråda
med länsstyrelse och annan stetUg myndighet, Dette torde följa av aUmänna
regler och aUtså inte kräva någon uttryckUg föreskrift i föreUggande
sammanhang, I åtskiUiga ärenden av enkel eUer rutinbetonad karaktär synes något
samråd inte vara behövligt. Det kan inte anses motiverat att rutinmässigt inhämtä
yttrande från den centtala myndighet tiU vars sakområde den aktueUa frågan närmast
hör. Om ytttande inhämtes bara i sådana faU då det är av behovet påkaUat kommer
handläggningstideraa i många fall att kunna hållas korte.
Fideikommissnämnden
och kammarkoUegiet skaU enligt uttedningens förslag ha rätt och skyldighet att underetäUa
Kungl, Maj:t ärende av principieU räckvidd, och vidare skaU deras beslut kunna
överklagas genom besvär hos Kungl, Maj:t, Som framgår av vad jag tidigare har
anfört instämmer jag i att delegeringen bör förenas med regler om överlämnande
tiU Kungl, Maj:t av vissa ärenden för avgörande, Kungl, Maj:t bör sålunda
avgöra dels ärenden som rör betydande ekonomiska värden, t, ex, fråga om ändrad
ändamålsbestämning för en stiftelse med stora kapitaltiUgångar, dels ärenden
där det uppkommer frågor av principiell betydelse, som får räckvidd utöver det aktueUa
ärendet. Däremot kan jag inte ansluta mig tiU den under remissbehandlingen
framförda synpunkten att Kungl, Maj:t aUtid bör avgöra faU där
prövningsmyndigheten och centtal förvaltningsmyndighet som har hörts i ärendet
har olika uppfattningar. En sådan meningsskUjaktighet kan dock givetvis vara
ett tecken på att det föreligger en principfråga som bör överlämnas tiU Kungl, Maj:t,
Som utredningen föreslagit bör besvär i permutationsärende kunna anföras hos Kungl,
Maj:t,
Från
ett håU har under remissbehandlingen ifrågasatts om inte någon borde förordnas
att i permutetionsärenden bevaka den avlidne stiftarens inttessen. För egen del
anser jag en sådan ordning överflödig. Den prövande myndighetens huvudsakliga
uppgift är ju just att se till att stiftarens intentioner följs så nära som möjUgt,
Vad
angår de författningsändringar som behövs för att genomföra delegeringen är jag
ense med uttedningen i att frågan skall
Prop. 1972:8 29
regleras
genom samfäUd lagstiftning. Utredningen föreslår att regler om permutation av
fideikommissförordnanden tas upp i lagen om avveckling av fideikommiss samt
att beslutanderätten i andra permutationsärenden regleras i en särskUd lag. I
denna lag skall enligt förslaget föreskrivas att ärendena prövas av Kungl.
Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar, om annat inte är särskUt stedgat
Fideikommissnämnden kritiserar i sitt remissyttrande förslaget att införa en
bestämmelse om permutation i lagen om aweckling av fideikommiss.
För
min del anser jag det lämpligast att låta en och samma lag innehåUa
bestämmelser om permutation av både fideikommissförordnanden och
stiftelseförordnanden. I lagen kan lämpligen direkt anges vilka myndigheter
som prövar ärendena. Jag förordar därför att det i en särskUd lag om permutetion
föreskrivs att permutationsfrågor prövas av fideikommissnämnden såvitt rör fideikonuniss
och av kammarkoUegiet i övriga faU, Undantag bör dock göras för sådana ärenden
som enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse m, m, skall prövas av
länsstyrelse.
Uttedningen
anser inte att lagen bör innehåUa några materieUa bestämmelser om föratsättningama
för permutation. Det huvudsakliga motivet härför är svårigheten att utforma reglema
så att de både ger ledning för tiUämpningen och lämnar önskvärt utrymme för de
nya peimutationsgrander som samhällsutvecklingen kan motivera. Uttedningen
förordar i stället att det i propositionen tas in en redogörelse för Kungl. Maj:ts
praxis i permutetionsärenden med förklaring att delegeringen inte är avsedd
att innebära någon ändring häri. Vidare föreslår uttedningen att Kungl. Maj:t i
särskUda tiUämpningsföreskrifter lämnar anvisningar för prövningen i form av
översiktliga rekommendationer. TiU ledning för utformningen av dessa
rekommendationer har uttedningen gjort en sammanställning över förhåUanden som
i praxis har ansetts motivera jämkning i stiftelseförordnanden med generiskt
bestämda destinatärer.
Frågan
om eventueUa materieUa regler om permutation har varit föremål för mycket
delade meningar under remissbehandlingen. Från många håU ifrågasätts om det
alls är nödvändigt eller ens lämpUgt att i författning närmare ange under vUka föratsättningar
permutetion får äga rum. Det framhålls att regler härom kan komma att utöva en
inte önskvärd återhåUande effekt på utvecklingen och att permutationsärendena
är av så skiftande karaktär att någon detaljreglering knappast kan genomföras.
Det anses tUlräckligt att det i lagens förarbeten lämnas en redogörelse för Kungl,
Maj:ts praxis åtföljd av en förklaring att någon ändring i denna praxis inte är
avsedd. Andra remissinstanser anser att utövningen av permutationsrätten
åtminstone i sina grunddrag bör regleras i lag men att reglema bör utformas så
generellt att de tar hänsyn tiU framtida förändringar i samhäUet.
För
egen del anser jag, med hänsyn till att permutetionsinstitutet
Prop. 1972:8 30
onekUgen
lämnar möjUghet tiU väsentUga ingripanden i enskUdas dispositioner, att permutationsrätten
i sina huvuddrag bör regleras i lag. 22 § lagen om tryggande av
pensionsutfästelse m. m. kan härvid tjäna som mönster. Någon detaljerad
författningsreglering av föratsättningarna för permutation bör däremot inte
komma i fråga. HärtiU är ärendena aUtför disparata, och vidare är det angeläget
att inte genom utförUga bestämmelser låsa rättsutvecklingen. Jag kan därför
inte ansluta mig tUl uttedningens tanke att Kungl. Maj:t i tiUämpningsföreskrifter
skall ge närmare anvisningar för utövningen av permutetionsrätten.
Som
utgångspunkt för tiUämpningen av lagen bör gäUa att den praxis som har
utvecklat sig vid Kungl, Maj:ts handläggning av permutetionsärenden skall
följas även i fortsättningen och att någon ändring av hittiUs tiUämpade
allmänna principer inte är åsyftad. En god uppfattning om praxis kan erhåUas ur
den i uttedningens promemoria lämnade redogörelse för 1968 års konseljärenden
som jag tidigare har nämnt. Även uttedningens här förat återgivna
sammanställning över förhåUanden som har ansetts motivera permutetion och de
synpunkter som i anslutning därtiU har anförts av vissa remissinstanser är
härvidlag av betydande inttesse.
Som
har anförts under ärendets behandling är det för stiftelsemas förettädare av inttesse
att det finns lätt tiUgängUga upplysningar om föratsättningama för permutetion.
Det torde finnas åtskiUiga stiftelser som på grund av olämpUgt utformade
ändamålsbestämmelser inte kommer tiU större nytte och där skäl för permutation
föreUgger men stiftelsens förettädare inte har dette klart för sig. Med hänsyn
härtiU är det önskvärt att sprida bättte kännedom om permutationsmöjUghetema
och gällande principer. Det är en uppgift för de handläggande myndigheterna
att ägna uppmärksamhet åt denna fråga.
Jag
anser mig inte ha anledning att som ett par remissinstenser har ifrågasatt, i
lagen om permutation reglera frågor om återkrav av donationsmedel.
Föreskrifterna
i 1810 års förordning om rättelse och förklaring av fideikommissförordnanden
blir överflödiga genom tiUkomsten av den föreslagna permutetionslagen. De bör
därför upphävas, Dette bör ske genom en särekUd lag om upphävande av
förordningen utom i vad avser fardag av fideikommissegendom.
6
Upprättade lagförslag
I
enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förelag till
1)
pennutationslag,
2)
lag om upphävande av
förordningen den 3 april 1810, huruledes
Prop. 1972:8 31
rättelse
och förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i
avseende på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas.
Förelagen
torde få fogas tUl statsrådsprotokoUet i dette ärende som bilaga 2.
Rörande
de enskilda bestämmelsema i lagförelagen vUl jag ytterUgare anföra följande.
7
Specialmotivering
7.1
Förslaget tiU permutetioiislag
Utredningen
har som rubrik på den nya lagen föreslagit "lag om beslutanderätt i
ärenden om permutätion". Rubriken speglar uttedningens förelag att lagen skaU
begränsas tiU frågan om beslutskompetensens fördelning. Som framgår av den aUmänna
motiveringen föreslår jag emellertid att lagen även skaU, om än i mycket aUmänna
ordalag, ange under vilka föratsättningar permutetion skall kunna medges. Med
hänsyn härtiU föreslås lagen få rubriken "Permutationslag",
1
§
I
paragrafens första stycke anges vad ett beslut om permutation innebär samt de aUmänna
föratsättningar under vilka ett sådant beslut kan meddelas,
Permutetion
kan avse bestämmelse som enskUd har meddelat i gåvobrev, testamente,
stiftelseurkund eUer liknande handling. Med enskUd avses inte bara fysiska pereoner
utan också privattättsUga juridiska personer. Däremot är paragrafen inte tiUämpUg
på förordnanden som har gjorts av steten eUer kommun.
Genom
beslut om permutetion kan den aktueUa bestämmelsen ändras eUer upphävas.
Innebörden av beslutet kan vara att stiftelsen helt upphör eUer att den slås
samman med annan stiftelse. Ett permutetionsbeslut kan också innebära att undanteg
från viss bestämmelse medges för ett särskUt fall,
Föratsättnmgar
för permutation är enligt paragrafen att det på grund av ändrade förhåUanden
inte längre är möjUgt att iaktte bestämmelsen, att bestämmelsen har bUvit
uppenbart onyttig eller uppenbart stridande mot utfärdarens avsikter eUer att
det föreUgger annat särskUt skäl. Som jag har framhåUit i den allmänna
motiveringen är det inte avsett att någon ändring skaU ske i förhåUande tUl den
praxis som har utbUdats i permutationsärenden hos Kungl, Maj:t, Som huvudregel
gäller att det skall ha inttätt ändrade förhåUanden, Uttedningen och vissa
remissinstanser har diskuterat frågan i vUken mån detta uttryck täcker även
det faUet att förordnandet är behäftat med en ursprunglig brist. Med den
Prop. 1972:8 32
av
mig förordade lydelsen ställs denna tolkningsfråga inte på sin spets. Permutation
skall nämligen enUgt förslaget kunna ske när det föreligger annat särskUt
skäl. Det är emellertid givet att utrymmet för permutation vid fall av
ursprunglig brist är mycket begränsat. Åtminstone när bristen hänför sig tiU
själva ändamålet torde det ofta vara riktigast att bettakta hela förordnandet
som ogUtigt med påföljd att egendomen i StäUet skaU tUlfaUa stiftarens
rättsägare.
Fråga
om permutätion får tas upp endast på ansökan. Föreskriften härom innebär inte
att fideikommissnänmden och kammarkoUegiet vid prövningen av ärendena är
absolut bundna av de yrkanden som framstäUts i ansökningen. När förhåUandena påkaUar
det bör beslut kunna ges en innebörd som i viss mån avviker från vad som
yrkats. Behörighet att ansöka om permutation torde i första hand tiUkomma den
som kan sägas förettäda egendomen, exempelvis i fråga om stiftelse dennas styrelse
och i fråga om fideikommiss fideikommissinnehavaren samt i fråga om stiftelse
som står under särskUd förvaltning förvaltaren. Vidare får givetvis stiftaren
själv anses behörig att ansöka om permutation. Även personer som ingår i destinatärskretsen
eUer som efter den ifrågasatta permutetionen skuUe komma att ingå i denna
krets bör emeUertid anses berörda på sådant sätt att de kan göra ansökan.
Har
ansökan gjorts av annan än den som förettäder egendomen, bör denne beredas tUlfälle
att yttta sig i ärendet. Detsamma gäUer stiftaren själv, om han är i Uvet och
det är möjUgt att inhämta yttrande från honom. Några uttryckliga föreskrifter
härom torde inte behövas.
Vid
ändring av bestämmelse om det ändamål som skaU tiUgodoses med viss egendom skaU
enUgt andra stycket det nya ändamålet så nära som möjUgt överensstämma med det ursprangliga.
Härmed avses att man skall föreöka finna ett ändamål som svarar mot stiftarens
avsikt med förordnandet. Man skall med andra ord föreöka uttöna vUken ändamålsbestämning
som han skuUe ha förordnat om, därest han vid tiden fÖr stiftelsens tiUkomst
hade känt till de ändrade förhållanden som råder vid tiden för permutationen.
2
§
Enligt
denna paragraf skaU permutetionsärende prövas av fideikommissnämnden, om det
rör fideikommissförordnande, och i annat faU av kammarkoUegiet,
Uttedningen
har räknat med att kammarkoUegiet aUtid skaU handlägga permutaitonsärenden i
plenum, KoUegiet och den sakkunnige som sett över koUegiets uppgifter och
organisation anser inte detta befogat. Det ankommer på Kungl, Maj:t att meddela
erforderliga föreskrifter rörande koUegiets handläggning av permutetionsärenden,
och denna fråga torde få tes upp vid ett senare tUlfälle, Jag vill emeUertid
redan nu
Prop. 1972: 8 33
framhålla
att jag instämmer i att en föreskrift om obligatorisk handläggning i plenum
synes onödig,
Fideikonunissariemas
Intresseorganisation har tagit upp frågan om förenklad sammansättning av
fideikommissnämnden i ratinbetonade ärenden. Även detta är en fråga som Kungl. Maj:t
ensam beslutar om. Jag kan inte se att det finns någon anledning att ändra
gällande regler, vUka innebär att nämnden är beslutför när tre ledamöter är
närvarande,
3 §
Denna
paragraf upptar den i allmänna motiveringen behandlade regeln om överlämnande tiU
Kungl, Maj:t av vissa ärenden för avgörande. Överlämnande skaU ske dels när
ärendet rör ändrad ändamålsbestämning för egendom av mera betydande värde,
dels när det angår fråga av väsentiig betydelse utöver det aktueUa ärendet.
Fideikommissnämnden eUer kammarkolleet skall vid överlämnandet bifoga eget
yttrande i ärendet,
4 §
Enligt
denna paragraf skaU talan mot fideikommissnämndens eUer kammarkoUegiets beslut
enligt lagen föras hos Kungl, Maj:t genom besvär,
5 §
I
denna paragraf föreskrivs att lagen inte gäUer i fråga om pensionsstiftelser
och pereonalstiftelser som avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m,
m.
Något
SärekUt undantag med hänsyn tiU 1952, 1968 och 1969 års kungl, brev har inte
ansetts behövligt. Som jag tidigare har påpekat torde i 1952 års brev avsedda
ändringar vara genomförda sedan länge och de två övriga breven närmast få bettaktes
som genereUa permuta-tionsbeslut och inte som beslut om delegering av permutetionsrätt,
Lagen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1972, Några särekUda övergångsbestämmelser
har inte föreslagits. Dette innebär att de ärenden vari ansökan gjorts hos Kungl,
Maj:t före den 1 juli 1972 men i vUka beslut ännu inte har meddelats vid denna
tidpunkt skaU överlämnas till fideikommissnämnden resp, kammarkollegiet för
avgörande,
7.2
Förelaget tiD lag om ändring i 1810 års förordning
Genom
den föreslagna permutationslagen blh bestämmelsema i 1810 åre förordning om
rättelse och förklaring av fideikommissförordnande överflödiga. Som jag har
anfört i den allmänna motiveringen bör förordningen därför upphävas, Dette bör
lämpUgen ske genom en särskUd lag, Bestämmelsema om fardag bör dock fortfarande
äga tiUämpning,
Prop. 1972:8 34
8
Hemställan
Jag
hemstäUer att lagrådets ytttande över förelagen tUl
1)
permutationslag,
2)
lag om upphävande av
förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring uti gjorde
fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i avseende på fardag av
fideikommissegendom kommer att iakttagas
mhämtes
genom utdrag av protokoUet.
Vad
föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemstäUt bifaUer
Hans Maj:t Konungen,
Ur
protokoUet: Britta Gyllensten
Prop. 1972:8 35
Bilaga 1
Praxis
i permutationsärenden
Den
följande redogörelsen för praxis i permutationsärenden är grundad på
utredningens i promemorian redovisade genomgång av de omkring 300 permutationsbeslut
som Kungl, Maj:t meddelade år 1968.
Fideikommissärenden
Flertelet
ärenden om permutation av fideikommissförordnande avser rätt att ta i anspråk
egendom som hör tUl fideUcommisset. Det kan gäiia t. ex. försäljning av fast
egendom eUer inteckning i sådan egendom eller uttegande av medel ur
fideikommisskapital.
Ansökan
om försäljning av fast egendom från fideikommiss motiveras oftä med att
kommunen behöver marken för industri- eUer bostadsbebyggelse. I andra fall är
fråga om framdragande av aUmän väg, uppförande av transformatorstetion e. d. YtterUgare
förekommer ansökningar om avstyckning av fideikommissegendom för byggande av
egna hem, t. ex. för personer som är anställda vid egendomen, eller för uppförande
av fritidshus. I samtUga 31 ärenden om försäljning av fast egendom tillhörig
fideikommiss som prövades under år 1968 medgav Kungl. Maj:t att egendomen fick
säljas. I regel föreskrevs därvid att köpeskUlingen skuUe läggas tUl
fideikommisskapitalet. Fideikommissinnehavaren medgavs att ur köpeskUlingen
eller, om denna skuUe föras tUl fidelkommisskapitelet, ur dette gottgöra sig
för kostnader i samband med försäljningen. Många av ansökningama om
försäljningstillstånd innehöU även en hemställan av fideikonmiissets
innehavare att få använda köpeskillingen för visst ändamål. Som exempel på
sådana ändamål kan nämnas erläggande av obetalda skatter eller utförande av förbättringsarbeten
på egendomen eUer förvärv av fast egendom i ersättning för den sålda. AUa
framställningar om köpeskUlingens användning för sådana ändamål bifölls av Kungl.
Maj:t. I ett par ärenden hemställde sökanden att få använda influtna medel för
sin pereonliga del. Dessa framstäUningar lämnades utan bifaU,
Den
vanUgaste anledningen till hemställan hos Kungl, Maj:t om medgivande tiU
penninginteckning i fideikommissegendom är att innehavaren behöver medel för
byggnadsarbeten på egendomen. Inteckning och belåning kommer också i fråga för
betalning av förmögenhetsskatt eUer arvsskatt eller för att innehavaren skaU få
tUlgång tUl rörelsekapital för egendomens drift. Kungl. Maj:t prövade under år
1968 18 ansökningar om tUlstånd tUl penninginteckning i fideikommissegendom
och om användning av upplånat kapital för något av nyssnämnda ändamål. AUa ansökningama
biföUs. I ärende som gäUde större belopp förordnades att upplåningen skulle ske
i penninginrättning, vars bolagsordning, reglemente eUer stedgar hade faststäUts
av Kungl. Maj:t, bankinspektionen eUer länsstyrelse. I vissa av besluten
meddelades föreskrifter om amortering. I ett fall föreskrevs skyldighet för
fideikommissinnehavaren att innan lånemedlen betalades ut överlämna på sitt
liv tagen föreäkring tiU belopp som inte undereteg inteckningslånet.
Prop. 1972:8 36
Kungl.
Maj:t prövade och biföU under år 1968 sex ansökningar om servitutsinteckning i
fideikommissegendom. Samtiiga ärenden avsåg kraftledningsservitut.
Under
året behandlades 33 ansökningar om medgivande att ta ut medel ur fideikommisskapital.
I 27 faU var ändamålet med utteget att erlägga på fideikommisset belöpande stetUg
förmögenhetsskatt och i fem fall att utföra byggnadsarbeten på fidelkommissegendomen.
Samtliga ansökningar biföUs. I intet av ärendena föreskrevs återbetalningsskyldighet
Ett
under året handlagt ärende gäUde tillstånd att som gåva överlåta vissa
fastigheter samt inre inventerier och samlingar tiU en av fideikommissinnehavaren
i gåvobrevet bUdad stiftelse. Denna ansökan biföUs.
Framställningar
om införlivande av egendom med fideikommiss är i regel motiverade med
önskemålet att genom sammanläggning av fastigheter skapa bättte brukningsförhållanden.
Under år 1968 förekom sex sådana ansökningar, vilka aUa biföUs av Kungl. Maj:t.
TiU den del köpeskiUingen inte skuUe erläggas genom att fideikommissets
innehavare övertog betalningsansvaret för penninginteckningar föratsattes i
beslutet att tiUgängUgt fideikonunisskapital skuUe tes i anspråk.
Ansökningar
om ändring i bestämmelsema för förvaltningen av fideikommiss förekommer ofte.
Under år 1968 prövade Kungl. Maj:t 22 sådana ansökningar. AUa utom en bifölls.
Den avslagna framställningen avsåg medgivande att placera fideikommisskapital i
"utländska företeg som noteras på de stöne böreema i Europa och
Nordamerika". Däremot medgavs i två faU placering av fideikommisskapital
i aktier noterade på Stockholms fondbörs (Kungl. Maj:t har sedermera lämnat genereUt
medgivande tUl sådan placering). Sex ansökningar om befrielse från skyldighet
att verkstäUa i fideikommissförordnandet eUer i tidigare beslut av Kungl. Maj:t
föreskrivna årUga avsättningar tiU fideikommisskapitalet bevUjades under året.
I några faU begränsades medgivandet dock att gäUa visst antal år. Åtta
ansökningar avsåg införUvande av skadeereättningsbelopp med fideikommisskapital.
SlutUgen prövades och biföUs under året tte ansökningar om flyttning av
fideikommissegendoms förvaltning, i ett faU från en bank tUl en annan och i
ett annat faU från gode män tiU bank, medan i det ttedje faUet förvaltningen skuUe
få handhas av en god man i stäUet för tidigare två.
Förordnanden
med IndividDent bestämda destinatärer
Ofte
föreskrivs i testamente eUer gåvobrev begränsningar med avseende på mottegarens
förfoganderätt Exempelvis kan en person få nyttjanderätt eUer avkomsttätt tUl viss
egendom, vartiU en annan samtidigt erhåUer äganderätten. Donators avsikt är då
vanligen att egendomen vid den ena rättshavarens död skall tillfalla den
överlevande med fri rådighet. I fråga om fast egendom brakar i testamentet eUer
gåvobrevet i sådana fäU anges, att egendomen inte får säljas eller belastas
med inteckningar så länge båda rättshavama är i livet. Men även om nyttjanderätten
och äganderätten tillfaUer samma person föreskrivs ibland begränsningar i mottegarens
möjligheter att förfoga över egendomen, exempelvis att egendomen inte får
säljas innan mottagaren har uppnått viss ålder eller eljest före viss tid eUer
att den över huvud teget
Prop. 1972:8 37
inte
får förbrukas utan skaU förbli orörd tiU sitt kapitalvärde under rättshavarens Uvstid.
Under
år 1968 prövades och bifölls, i vissa faU delvis, 35 ansökningar om att utan
hinder av bestämmelse i testemente eller gåvobrev få ta ut eller låna medel ur
donationskapital eUer på annat sätt förfoga över sådant kapital. Genomgående
krävdes att berörda ytterligare rättshavare hade lämnat sitt medgivande. I
omkring 15 av fallen skulle kapitalet användas för betalning av skatter. Det gäUde
antingen förmögenhetsskatt som belöpte på kapitalet eUer inkomstskatt som
hänförde sig till vinst vid realisation av i kapitalet ingående fast egendom. I
allmänhet krävdes inte att sökanden saknade medel i övrigt för betelning av
skatten. Som exempel på andra ändamål som i praxis godtas som motiv för
medgivande att te i anspråk donationskapitel kan nämnas anskaffande av
rörelsekapitel för jordbraksfastighet modemisering av till donationen hörande
byggnad samt bestridande av kostnader för eget uppehäUe, för bams uppehäUe och utbUdning,
för läkarvård eller för fördyrade levnadskostnader på grund av sjukdom. I några
faU under år 1968 medgavs utteg eUer lån ur donationskapital även för betelning
av personUga skulder.
Det
förekommer att Kungl, Maj:t i samband med tillstånd tUl utteg eUer lån ur
donationskapital medger fri förfoganderätt över de uttagna medlen, I tte av sex
sådana ärenden under år 1968 var det fråga om att StäUa donationskapital tUl
fritt förfogande för bam tUl den som enUgt testamentsbestämmelse fick uppbära
avkastningen av kapitelet men som förklarade sig avstä från denna rätt tiU
förmån för bamen. För medgivande krävs regelmässigt att bamet har behov av
medlen, t, ex, för att anskaffa egen bostad eUer för att bedriva studier. I två
faU medgavs sjukUga äldre pereoner som saknade bröstarvingar fri förfoganderätt
över uttegna donationsmedel. Deras testamentsenUga rätt tUl kapitelet var
begränsad tiU avkastningen under deras livstid, varefter kapitelet skulle tUlfalla
deras lagliga arvingar med fri rådighet.
I
två av sammanlagt tre under år 1968 behandlade ärenden om tillstånd att utan
hinder av bestämmelse i gåvobrev eUer testamente sälja donationsfastighet
föreskrevs att köpeskiUingen inte fick underetiga saluvärdet enUgt sakkunnig
värdering samt att medlen skulle förvaltas av bank, i det ena fallet så länge
den pereon levde som enligt testamentet skuUe njute avkastningen av egendomen
och i det andra faUet under 15 år räknat från testetore död, vilket var den tid
under vUken fastigheten enUgt testamentet inte skulle få säljas. Försäljningen
motiverades i båda faUen med att kostnadema för reparation och modemisering av fastighetema
var så stora att det inte bedömdes som ekonomiskt försvarbart att genomföra
arbetena. I det ttedje försäljningsärendet var fråga om överlåtelse av
jordbruksfastighet tiU en son tiU rättshavaren. Jordbruket drevs av sonen, och
praktiska skäl, som hade att göra med sanmianläggning av jordbruksmark, talade
för att sonen redan nu fick äganderätten tiU fastigheten.
Två
under år 1968 avgjorda ärenden rörde tUlstånd till pennmgin-teckning i
testamenterad fastighet. I det ena faUst var det fråga om inteckning i del av stedsäga
i samband med omläggning av stadsplan. Det andra faUet avsåg inteckning i jordbraksfastighet
och motiverades med att sökanden behövde likvida medel för vissa
byggnadsarbeten m. m. på fastigheten.
Sju
ärenden under år 1968 avsåg ändring av förvaltningsbestämmelser
3
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 8
Prop. 1972:8 38
i
testamente eller gåvobrev. Ett av ärendena gällde flyttning av förvaltningen
av donationskapital från en bank tiU en annan och två av ärendena medgivande
att placera sådant kapital i vissa i ansökningen angivna värdepapper. I ett
fjärde ärende var fråga om att placera ett belopp i en livsvarig
pensionsförsäkring i stället för i vissa slag av värdehandlingar och i ett
femte ärende hemställdes om upphävande av i testamente föreskriven särskild
förvaltning i bank av viss testaments-lott. I dessa fem ärenden biföU Kungl.
Maj:t ansökningen. Däremot lämnades uten bifaU två framställningar avseende en
donation som bestod av aktiema i ett industribolag. Ansökningama gällde
upphävande av bestämmelser om aktiemas förvaltning genom bl. a. vissa namngivna
pereoner. Som grund för yrkandet hade åberopats att förvaltarnas sätt att sköte
sitt uppdrag stod i sttid med givarens syfte.
Förordnanden
med generiskt bestämda destinatärer
Under
år 1968 prövades sammanlagt omkring 130 ansökningar om permutetion av
stiftelseförordnanden tiU förmån för generiskt bestämda destinatärer, 16 av
dessa gäUde företagsstlftelser, I övrigt avsågs benefika stiftelser, I bara
tio faU avslogs ansökningen helt. I vissa andra faU blev den bara delvis bifaUen.
Ärende
om ändrad ändamålsbestämning för stiftelse kan avse stiftelsens syfte eUer destinatärekrets
eUer båda dessa frågor. Ändring av stiftelses syfte kommer framför aUt i fråga
när staten eUer kommun har tagit över den verksamhet som stiftelsen avser att
främja. Men även i faU då det är penningvärdeförändringen som motiverar nya
bestämmelser för stiftelsen avser ansökan ofte syftet. Dette gäUer t. ex. när tiUgångama
inte längre räcker tiU för att förverkUga stiftarens intentioner. Som villkor
för bifaU tiU ansökan om ändrat syfte gäller i praxis, att det nya syftet skaU
stå det i stiftelseurkunden angivna så nära som möjUgt. Inte säUan inttäffar
det att tiUgångama i stiftelse inte kan utnyttjas enUgt donatore i urkunden
uttalade önskemål eUer blir utnyttjade bara i begränsad omfattning. Finns det
anledning räkna med att dette beror på stiftelseurkundens bestämmelser om destinatärskretsens
sammansättning, medger Kungl, Maj:t aUtid att denna får ändras. Om möjligt tiUses
dock därvid att stiftelsens medel även i fortsättningen förbehåUs personer som
är bosatte inom samma geografiska område som anges i urkunden, t. ex. viss föreamling,
eUer som tUlhör i urkunden angiven organisation eller motsvarande, t, ex,
visst samfund eUer viss skola. I praxis tUlåts bara undantegsvis att stiftelse,
som enUgt urkunden skaU komma uteslutande män tiU del, får disponeras även för
kvinnor eller vice verea. Frågan är av särskUd betydelse när det gäUer äldre
stipendiefonder och har i viss mån bUvit föremål för reglering i beslut av Kungl.
Maj:t år 1935 och 1937. EnUgt dessa beslut skaU i fråga om vissa äldre
stipendiefonder enbart den omständigheten att i bestämmelsema har använts något
närmast på manUg studerande syf-tende uttryck, såsom "yngling" eUer
"son" eUer liknande, inte utgöra hinder för att utdela stipendium
även tiU kvinnUg studerande. 1 båda besluten betonas emeUertid att de inte skaU
tiUämpas om det finns någon omständighet som talar för att stifteren verkUgen
avsett att uteslute kvinnliga studerande, I nästan aUa ärenden om ändrad
ändamålsbestämning där syftet med
Prop. 1972:8 39
stiftelsen
skaU vara att lämna ekonomisk hjälp åt sjuka personer, åldringar eUer andra
behövande förordnar Kungl, Maj:t att stiftelsens tiUgångar inte får användas
för att täcka behov som tiUgodoses genom det aUmännas försorg.
En
stiftelses tiUgångar och det i förordnandet angivna sättet för hur de skaU tas
i anspråk kaUas av utredningen för stiftelsens verksamhetsföremål, TiUgångama
kan utgöras av ett kapital i pengar eUer av fast egendom eUer av något annat t,
ex. en avkomsttätt. 1 fråga om tiUgångamas disponering gäUer i vissa fall att
bara avkastningen av kapitalet får tes i anspråk, i andra faU att kapitelet
skall användas för inköp eller uppförande av en byggnad för visst ändamål, Undantegsvis
utgöre donation av ett kapital som skaU konsumeras löpande, varvid stiftelsen
upphör när kapitalet är slut. Ansökningar om ändring i dessa olika hänseenden
förekommer ofte och är inte säUan kombinerade med frågor om ändrad
ändamålsbestämning. När det inte gäUer större avvikelser torde ansökningar om
medgivande tiU ändrat verksamhetsföremål i stor utsttäckning prövas med ledning
av vad som i varje särskUt faU kan bedömas vara lämpUgt. Praxis är Uberal, I
ärenden som gäUer ändrad ändamålsbestämning och där endast avkastningen av
stiftelsens egendom får tas i anspråk brukar Kungl, Maj:t regelmässigt
förordna, att viss del av den årUga avkastningen, i allmänhet en tiondel, skall
läggas tUl kapitalet innan utbetalningar får göras ur fonden,
I
promemorian exemplifieras de av Kungl, Maj:t under år 1968 avgjorda ärendena
om permutätion avseende stiftelseförordnanden tiU förmån för generiskt
bestämda destinatärer. Ärendena redovisas i oUka grapper beroende på om permutetionen
avser ändring av ändamålsbestämning, försäljning av donationsfastighet, ändring
av förvaltningsbestämmelse, sammanläggning av fonder eUer upplösning av
stiftelse.
I
omkring 20 av de ärenden som avsåg ändring av ändamålsbestämning var syftet enUgt
stiftelseurkunden att främja sjukvård. Ansökan om ändring motiverades i många faU
med att sådan verksamhet som avsågs i stiftelseurkunden numera ombesörjs av
det aU-mäima. I andra faU åberopades att stiftelsens tiUgångar inte under nuvarande
ekonomiska förhållanden räckte tiU för att driva verksamheten. Om underlaget
för verksamheten utgjordes av en fastighet angavs ofta som skäl för permutetion
att fastigheten med hänsyn tiU modema krav inte längre kunde tjäna sitt
ändamål. Innebörden av vissa av Kungl. Maj:t i sådana faU meddelade beslut
framgår av följande sammanstäU-ning.
Gällande
ändamål Medgivet nytt ändamål
barnhem verksamhet för utvecklingsstörda
barn
klinik
för psykiskt sjuka bam barnpsykiatrisk forskning
pensionärshem
och konvalescent- ekonomisk hjälp åt sjuka kvinnor hem för gifta kvinnor
hem
för lupuspatienter under tid bidrag för främjande av veten-för vistelse i
Stockholm för vård skapUg medicinsk forekning,
främst
inom ämnesområdet dermatologi, samt tillfäUiga understöd tiU pereoner med
hudtuberkulos, särskUt i syfte att ekono-
Prop. 1972:8 40
Gällande
ändamål Medgivet nytt ändamål
miskt
stödja dem under tid de
undergår behandling för sjuk
domen
avlöning av sjukskötereka (2 fon- understöd åt mindre bemedlade
der) sjuka personer, framför aUt för
beredande av speciaUstvård
tillfälUg hjälp åt sjuka pereoner
anordnande och drift av ett sjuk- ändamål som främjar vården av
hem (ett flertal fonder avseende långvarigt sjuka (tUlika sam-
en och samma anläggning) manläggning av fondema)
vård
av sjuka pereoner, däribland drift av ett invaUddaghem (tiUUca
konvalescenter och obotiigt sju- sammanläggning av fondema)
ka
(4 fonder) bidrag tiU kostnadema för banda- främjande av protesforskning
ger och proteser åt vissa patien-tt!r
Två
av de övriga ärendena inom gruppen sjukvård gäUde bara ändring av destinatärekretsen.
I ett av faUen skuUe bidrag ur fonden utgå tiU den som var mindre bemedlad och
intagen antingen på Sabbatsbergs vård- och ålderdomshem eUer på Sabbatsbergs
sjukhus i Stockholm, Destinatärekretsen ändrades tiU att avse på ålderdomshem i
Stockholm eUer på sjukhus i samma stad intagna behövande pereoner. Det andra faUet
gäUde en stiftelse som enUgt sin ureprungUga konstitution från mitten av 1700-telet
skuUe användas tiU underetöd åt sjuka och fattiga personer utan hänsyn tiU kön
eUer samhäUsgrupp, Under de senaste 50 åren hade emeUertid tiUämpats ett
reglemente, enUgt vilket underetöd ur kassan var förbehållna "behövande
aktningsvärda fruntimmer" tUlhörande kategorien "pauvres honteux".
Ändring medgavs som med avseende på destinatärekretsen innebar anpassning tiU
de ureprungUga stetutema,
I
flera faU där det i stiftelseurkunden var sagt att avkastningen skuUe användas
för tillfäUiga bidrag tiU enskUda sjuka pereoner medgav Kungl. Maj:t höjning av
föreskriven maximering av bidragsbeloppen,
TiU
slut kan nämnas ett ärende, i vUket Kungl, Maj:t på ansökan medgav att
avkastningen av en sjuksköterekefond fick användas för ungdomens fosttan och utbUdning,
En
del av stiftelsema med syfte att främja sjukvård hade även tiU uppgift att tiUgodose
ändamål på området för åldringsvård. Stiftelser med uteslutande ändamål att
lämna ekonomisk och annan hjälp åt åldringar är eljest talrikt förekommande.
För medlens användning föratsätts därvid i regel att underetödstegaren också
är mindre bemedlad. På området för socialvård i övrigt finns dessutom många
stiftelser med syfte att lämna hjälp åt mindre bemedlade vuxna pereoner, utan
krav på att de skaU vara ålderetigna.
Uppförande
och drift av pensionärehem, rekreationshem och liknande kräver nu för tiden ofte
stora ekonomiska insatser. Åldringsvården åvUar dessutom numera det allmänna.
Ansökningar om permutetion av stiftelseförordnanden tiU förmån för sagda
ändamål förekonmier därför ofta, I regel begäre att avkastningen av medlen i
förekommande faU efter fastighetsföreäljning skaU få användas för tiUfälUga underetöd
åt behövande pereoner som tilUiör den i stiftelseurkunden angivna desti-
Prop. 1972:8 41
natärskretsen.
Ansökningarna brukar nästan aUtid bifaUas, Exempelvis medgav Kungl, Maj:t att tiUgångama
i två stiftelser med syfte att uppföra och driva rekreationshem för resp,
lantbrukarhustrur och pereo-nalen vid visst företeg i stäUet fick användas tiU
bidrag tiU lanthusmödrars semesterresor och främjande av pereonalens
rekreation, I ett annat fall beslöt Kungl, Maj:t i fråga om en
donationsfastighet avsedd att brukas som "pensionsanstalt för fattiga
borgare, deras änkor och bam", att tillgångama, efter fastighetens föreäljning,
fick användas som bidrag tUl uppförande av ett helinackorderingshem för ogifte
pensionärer.
Beträffande
åtskUUga stiftelser med syfte att tUlhandediåUa pensioner eller andra
penningbidrag åt behövande medgav Kungl, Maj:t på ansökan höjning av utgående
belopp, Bettäffande en donation, avsedd att lindra dagavgifterna för sådana på
ålderdomshem integna personer, vUka enUgt de vid tiden för donationens
tillkomst gäUande reglema hade att betala för sig, medgav Kungl, Maj:t att
avkastningen fick användas tiU trivselfrämjande åtgärder på ålderdomshemmet, I
två faU tUläts utökning av destinatärekretsen, varav i det ena faUet från att omfatte
"änkor tiU timmermansbröder" tiU att även avse "timmermansbröder
ävensom oförsörjda bam tiU sådana timmermansbröder". Ändringen var
motiverad med att antalet änkor som kunde komma i fråga för bidrag enUgt bestämmelsema
i stiftelseurkunden var ringa och att donationen därigenom blev utnyttjad i
blott begränsad utsttäckning. Det andra fallet avsåg en stiftelse som hade tiU
ändamål att bereda understöd åt behövande ledamöter i visst samfund, föratvarande
ledamöter eUer avUdna ledamötere änkor och bara, Kungl. Maj:t medgav att stadgama
ändrades så, att när särekUda skäl förelåg underetöd även fick beredas åt ledamots
eUer avUden ledamots frånskUda make.
Under
året prövades 16 ärenden om ändring av stedgar för sociala företegsstiftelser.
Det var i allmänhet fråga om pensionsstiftelser, Ansökningama motiverades med företegsfusioner
och organisatoriska omläggningar inom det eUer de berörda företegen, AUa ansökningama
utom en biföUs. I den ansökan som länmades utan bifaU hade bettäffande en personatfond
hemstäUts om stedgeändring av innebörd, att bidrag ur fonden skuUe utgå tiU vid
bolaget anstäUda "tjänstemän" i stäUet för vid bolaget anstäUd "pereonal",
I
ett femtiotal ärenden var fråga om stiftelser med syfte att främja bams och
ungdoms fostran och utbUdning. Flertalet av dessa ärenden gäUde underetöd eUer
stipendier åt elever inom vad som nu är den obUgatoriska skolan jämte
fackskolan och yrkesutbUdningen, Innebörden av vissa av Kungl, Maj:t i sådana
sammanhang meddelade beslut om ändrad ändamålsbestämning framgår av följande
sammanställning.
Gällande
ändamål Medgivet nytt ändamål
pension
åt lärarinna och underhåU premier åt förtjänte elever inom
av
skoUokal grandskolan
avlöning
av lärare böcker tiU lärarnas handbokssam-
Ung
fattiga skolbams beklädnad eUer premier åt förtjänta elever inom
bespisning eUer eljest understöd grandskolan
åt sådana bam för att främja bamdagsverksamhet
deras skolgång (17 fonder) böcker tiU grandskolans bibliotek
premier
åt lågstadieelever
opaginerad Kontrollera mot PDF
Gällande ändamål
diverse
skoländamål för i Västerås bosatta elever, främst premier men också beklädnad m.
m, (14 fonder)
uppförande
av ett barnhem i Hämösand
skoUnrättning
för förskolebarn och för UtbUdning av flickor i sömnad
stipendier
åt elever i folkskolans högsta klass
soppkokningsanstalt
för fattiga skolbarn, men av dessa endast de snäUaste och stiUsammaste och med
helt uteslutende av de vanartiga
utsmyckning
av skola, förettädes-vis med planteringar
gåva
i form av en äppelträdsplante åt avgående folkskoleelev
dels
stipendier och premier åt elever vid kommunal meUanskola och StetUg realskola,
dels understöd för att möjUggöra genomgång av lantmanna- eUer lant-hushåUsskola
(två fonder med samma donator)
bidrag
åt flickor som under tid för studier i Stockholm bor i stiftelsen Elevhemmets
flickpension
byggnadsändamål
vid högre aUmänt läroverk
Medgivet nytt ändamål
behovsprövade
stipendier tiU ungdomar, vilka efter genomgång av obligatorisk skola bedriver fortsatte
studier (13 fonder)
antingen
årUga stipendier åt elever vid stadens fackgymnasier, fackskolor m, fl, skolor
eUer tiU-lämpning av bestämmelsema i B 47 kungl, brev 15,11,68 om awecklingsskolomas
donationsfonder (tiUika sammanläggning av fondema tiU en fond)
uppförande
av byggnad för bostäder åt elever vid stadens icke obligatoriska skolor
behovsprövade
stipendier tiU ungdomar, vUka efter genomgång av obUgatorisk skola bedriver fortsatta
studier (3 fonder)
prenuum
i teckning åt elev på högstadiet
premium
i biologi åt en elev i klass 7
stipendie-
och premiefonden får föras över tUl lantmanna- och lanthushåUsskolefonden och
användas för ändamål som avses med sistnämnda fond
stipendier
åt unga flickor som studerar på annan ort än hemorten
byggnadsändamål
vid folkhögskola
opaginerad Kontrollera mot PDF
Dessutom
kan nämnas en donation, vare ränteavkastning enUgt stif-telseurkimden skuUe
disponeras för bidrag tiU driften av en folkhögskola, 1 särskUd ansökan hemstäUde
delegerade för två församlingare kyrkoråd, såsom förvaltare av fonden, att tiUgångama
skuUe få användas för ett församlingshemsbygge och för drift av
församlingshemmet, Kungl, Maj:t länmade ansökningen utan bifaU.
Under
året prövades i konselj endast ett mindre antal permutationsärenden med
anknytning tiU området för högre utbUdning. Det var i allmänhet fråga om
stipendiefonder. I två ärenden gällde permutationen
Prop. 1972:8 43
utökning
av destinatärskretsen, varav i det ena faUet från att avse "manliga
studerande av svensk arisk börd" till att avse "maidiga studerande
som är svenska medborgare". Bettäffande fem stipendiefonder vid karolinska
institutet medgav Kungl. Maj:t med hänsyn tUl fondemas ringa storlek att uten
hinder av de för resp. fonder gällande bestämmelsema stipendier fick utdelas
ur varje fond först när det för utdelning disponibla beloppet genom
sammanläggning av två eller flera års avkast-mng uppgick tiU 500 kr.
Bettäffande
permutation av stiftelseförordnanden tiU förmån för kyrkUg verksamhet kan av
1968 års konseljärenden nämnas följande. I vart och ett av två ärenden medgav Kungl.
Maj:t att donation för uppförande av ny församlingskyrka i stället fick tas i
anspråk för resteurering av den i föreamlingen befintUga kyrkan. Däremot
lämnades uten bifaU en ansökan om tillstånd att för utvidgning och iordningstäUande
av kyrkogård ta i anspråk donationsmedel, som enligt stiftelseurkunden var avsedda
för uppförande av ett gravkapell på samma kyrkogård. Beträffande en stiftelse gäUde
enhgt donationsbrevet att tiUgångama antingen skuUe vara grundplåt för
anordnande av en friviUig hemhjälpsförening eUer, om sådan verksamhet inte
kunde reaUseras, användas tiU årUga stipendier för utbUdning av lärare vid
söndagsskolan, varvid endast avkastningen fick tas i anspråk. Kyrkorådet i
församlingen, som stod som mottegare av gåvan, bedömde intetdera ändamålet som
praktiskt genomförbart. På ansökan av kyrkorådet medgav Kungl, Maj:t att
avkastningen av stiftelsens tiUgångar fick användas för inköp av bokverk tiU
söndagsskoleverksamheten. Ändamålsbestämningen för en donation tiU inköp av
böcker åt mindre bemedlade konfirmander medgavs ändrad tUl att avse även arbete
bland församlingens ungdom, I ett ärende tiUät Kungl, Maj:t en missionsförening
att efter försäljning av två för främst predikoändamål donerade fastigheter,
vilka numera var i dåUgt skick använda avkastningen av inflytande köpeskUlingar
för föreningens verksamhet i allmänhet.
Från
1968 åre konseljbeslut om permutetion gäUande stiftelser för tiUgodoseende av
andra ändamål än dem för vilka nu redogjorts återger uttedningen följande, KapiteltiUgångama
i en stiftelse med uppgift att främja viss kommuns sommarkoloniverksamhet
vilken verksamhet kommunen inte längre ansåg behövlig fick i stäUet användas
för iordningstäUande av ungdomsgårdar i kommunen. Avkastningen av in-fl3rtande köpeskUling
vid föreäljning av en fastighet som var skänkt att användas som ungdomsgård i
en kommun fick användas som bidrag till driften av en inom samma kommun av det aUmäna
nyuppförd ungdomsgård. Stipendier åt unga konstnärer om vardera 6 000 kr, fick
höjas tiU 12 000 kr, SlutUgen bör nämnas en donationslånefond tiU förmån för
mindre bemedlade jordbrakare, med angivet syfte att möjliggöra upparbetande av
mindre jordbrakslägenheter för att därigenom bereda vederbörande låntegare ett
eget hem, Kungl, Maj:t medgav att avkastningen av donationsmedlen fick
användas för kureverksamhet i fortbU-dande syfte, studieresor, stipendier för
studier samt liknande för att bereda i förste hand nytiUttädande och yngre
jordbrukare tillfäUe att genom vidgade kunskaper följa utvecklingen inom
jordbruket.
För
försäljning av donationsfastighet fordras permutetion, om det i
stiftelseurkunden finns en bestämmelse om att fast egendom som tUlhör
stiftelsen inte får säljas. Utan en sådan bestämmelse får krav på permutätion
anses föreUgga även i faU där stiftelsen i
Prop. 1972:8 44
överensstämmelse
med föreskrift i urkunden använder donerad fastighet för viss verksamhet eUer
där enUgt urkunden fastighetens avkast-nmg skaU vara det ekonomiska underlaget
för det arbete som stiftelsen bedriver.
Fråga
om ändrad ändamålsbestämning är oftä sammankopplad med fråga om fastighetsföreäljnmg.
Det vanligast åberopade motivet för försäljning är att fastighetens åbyggnader
befinner sig i dåUgt skick och inte längre fyUer sitt ändamål på tiUfredsstäUande
sätt. Det kan också vara så att efterfrågan numera har upphört på sådana
tjänster som stiftelsen tillhandahåUer genom fastigheten. Även andra orsaker, t.ex,
att det aUmänna numera utövar verksamhet av samma eller motsvarande slag som
stiftelsen, kan föranleda denna att vUja ge sitt arbete sådan ändrad inriktning
att behov inte längre föreUgger av en i kapitalet ingående fastighet, EmeUertid
ansöks ofte om medgivande till försäljning av donationsfastighet även utan
samband med ändrad ändamålsbestämning. Det gäUer bl, a, i sådana faU där
fastigheten bara är det ekonomiska underlaget för stiftelsens verksamhet och
stiftelsen viU ha sina medel omplacerade, t, ex, i värdepapper. Motivet kan
vara att fastigheten numera ger dåUg avkastning. Som ett ytterUgare ibland
åberopat skäl tUl föreäljning av donationsfastighet kan nämnas att kommunen
behöver marken för t, ex, bostadsbebyggelse eUer fritidsändamål,
I
sådana faU som sagts nu medger Kungl, Maj:t i praxis tillstånd tUl föreäljning.
En viss konttoU utövas därvid över att försäljningen inte sker tiU lägre belopp
än som objektivt kan bedömas vara rimUgt, Oftä anger stiftelsen redan i
ansökningen det pris som man tänker begära för fastigheten eUer som man redan
har en preliminär överenskommelse om med bUvande köpare, Kungl, Maj:t brukar
då, om särskUda skäl inte föranleder annat, medge att föreäljning får ske tiU
lägst det pris som är angivet i ansökningen. Normalt föreskrivs annare i tiUståndsärende
att föreäljningen skaU föregås av sakkunnig, opartisk värdering, att köpeskiUingen
inte får underetiga vid sådan värdering åsätt saluvärde samt att bUvande
köpeavtal skaU underetäUas länsstyrelsen för godkännande. Även i sådana faU där
priset finns angivet redan i ansökningen och godtas av Kungl, Maj:t förekommer
det att Kungl. Maj:t kräver att bUvande köpeavtal skaU granskas av
länsstyrelsen.
Vid
tillstånd tiU föreäljning av stiftelse tillhörig fast egendom förordnar Kungl,
Maj:t i regel att köpeskillingen skaU tillföras stiftelsens kapital eUer, om
sådant inte finns förut bUda ett kapital hos stiftelsen, varav avkastningen
sedan en tiondel lagts tiU kapitälet får användas för med stiftelsen avsett
ändamål. Blott undantägsvis medger Kungl, Maj:t att köpeskillingen får
förbrukas.
Under
år 1968 prövade och biföU Kungl Maj:t 21 ansökningar om ändring av förvaltningsbestämmelse.
I tte av ärendena var främst fråga om förenkUng och modemisering av städgama,
i fyra om styrelsens sammansättning och formema för utseende av styrelseledamöter
samt i fem om formema för utseende av revisorer. Återstående nio ärenden gäUde
flyttning av förvaltningen från en statiig myndighet tiU en annan statUg
myndighet eUer från en kommunal instens tiU en annan kommunal instans eUer från
egen förvaltning tiU förvaltning av antingen kommunal instans eUer privat
organisation eUer i ett f aU som gäUde flera stiftelser en för stiftelsema
gemensam styrelse.
Ansökningar
om sammanläggning av fonder prövades i elva faU av Kungl. Maj:t under år 1968,
Tre av ansökningama gäUde
Prop. 1972:8 45
fusion
av fonder som enligt resp. stiftelseurkund tjänade sanuna ändamål. I fyra av
de övriga ärendena var fråga om sammanläggning av två fonder med delvis olika
syften men där donator var en och samma person. Ansökan om sammanläggning
motiverades i varje särskUt fall med att ändamålet med den ena av fondema inte
längre var aktueUt, Därvid ansågs stä bäst i överensstämmelse med donatore vUja
att tiUgångama i den numera "onyttiga" fonden fördes över tiU den
andra av honom stiftede fonden för att disponeras för det med denna fond
avsedda ändamålet, YtterUgare meddelades fyra beslut om sammanläggning av fond
med tiU densamma hörande besparingsfond, I vart och ett av dessa faU var fråga
om samma givare och i princip även samma ändamål. Besparingsfond är nämUgen i
regel konstraerad så att viss del av dess tiUgångar skaU föras över till
huvudfonden, när besparingsfondens medel
som
inte får tas i anspråk för löpande ändamål har nått upp tiU
viss nivå.
Nio
konseljbeslut om upplösning av stiftelse, innebärande att tiUgångarna fick
förbrukas i sin helhet, meddelades under år 1968, Av dessa ärenden kan här
nämnas följande, Bettäffande en av en skolklassförening instiftad
resestipendiefond om ca 1 000 kr, tiU förmån för elevema vid en numera nedlagd
privatskola medgav Kungl, Maj:t på ansökan av föreningen att tUlgångama fick
användas för att bereda en svårt handikappad medlem av föreningen möjUghet tiU
rekreations- och rehabUiteringsresa eUer eventuellt tiU inköp av en elektriskt driven
raU-stol, I ett annat faU var fråga om en kapitalfond, vare ränteavkastmng skuUe
utdelas som årUga understöd tiU en eUer två från dåvarande gymnastiska centtalinstitutet
utexaminerade kvinnUga elever, i förete hand infödda finska kvinnor, vilka
under utövande av sitt yrke förlorat arbetskraft och förmåga att föreörja sig.
Kungl. Maj:t medgav att kapitelet
som
utgjorde 1 070 kr, fick i sin helhet utdelas som stipendium
tiU en utexaminerad kvmnlig sjukgynmast av finsk härkomst som var
i behov av ekonomiskt stöd, I fråga om ett testementerat kapital om
ca 5 000 kr,, varav den årUga räntan skuUe utdelas tiU en av huvud
mannen för testetoremas släkt utsedd behövande person tiUhörande
sanoma släkt, medgav Kungl, Maj:t att hela kapitalet fick utbetalas till
en sådan behövande pereon som avsågs i testementet och utsetts av
huvudmannen, EnUgt ett testementariskt förordnande från år 1790
skuUe avkastningen av ett kapital användas tiU årUgt understöd med
visst belopp åt tolv angivna pereoner och efter deras död åt deras nära
anhöriga. Om inga anhöriga fanns skuUe understödet gå tiU ett stock-
holmsbam, medan eventueUt överskjutande medel skuUe få användas tiU
att underetödja "Maria Magdalena församUngs fattighus". Vid besluts-
tiUfäUet utgick underetöd tiU tio pereoner med 66 kr, 67 öre per år tUl
var och en, Kungl, Maj:t förordnade att testamentsfonden skuUe av
vecklas genom inköp av lika stora Uvräntor tiU var och en av dessa per
soner. En stiftelse kaUad Olycksfallsfonden för Gotiand hade tUl ända
mål att länma ekonomisk hjälp tiU mindre bemedlade, vUka genom
eldsvåda eUer annan olyckshändelse såsom förlisning, förlust av fiske
redskap m.m, eUer på grand av inttäffad kroppsskada förlorat sin
arbetsförmåga och därigenom råkat i ekonomisk nöd, Kungl, Maj:t
fann hinder ej möta mot att stiftelsen upplöstes och dess tiUgångar över
fördes till stiftelsen Gotländska röda korsets katastroffond, som bedrev
liknande verksamhet.
Prop.
1972:8 46
Bilaga
2
1
Förslag tiJI Pennutationslag
Härigenom
förordnas som följer.
1 §
Kan bestämmelse, som enskUd meddelat i gåvobrev, testamente,
stiftelseurkund eUer liknande handling, på grund av ändrade förhåUan
den ej längre iakttegas eUer har bestämmelsen bUvit uppenbart onyttig
eUer uppenbart stridande mot utfårdarens avsikter eUer föreUgger annat
särskUt skäl, kan bestämmelsen på ansökan genom permutetion ändras
eUer upphävas eUer undanteg medges för särekUt faU.
Innebär
permutetion ändring av det ändamål som skaU tiUgodoses med viss egendom, skaU
det nya ändamålet så nära som möjUgt överensstämma med det ursprungUga
ändamålet,
2
§ Fråga om permutation prövas,
såvitt rör fideikommissförordnande, av fideikommissnämnden och i annat faU av kammarkoUegiet,
3
§ Rör ärende om permutetion
ändrad ändamålsbestämning för egendom av mera betydande värde eUer fråga av väsentiig
betydelse utöver det ärende som prövningen avser, skaU fideikonunissnänmden eUer
kanomarkoUegiet med eget ytttande överlänma ärendet tiU Konungen för avgörande,
4
§ Talan mot fideikonunissnämndens
eUer kammarkoUegiets beslut enUgt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
5
§ Denna lag gäUer ej sådan
pensions- eUer personalstiftelse som avses i lagen (1967: 531) om tryggande av
pensionsutfästelse m. m.
Denna
lag ttäder i kraft den 1 juU 1972,
2
Förslag tiD
Lag
om upphävande av förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och
förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i avseende
på fardag av fideikomiiussegendom kommer att iakttagas
Härigenom
förordnas, att förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och
förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i avseende
på fardag av fideUcommissegendom konuner att iakttegas skaU upphöra att gäUa
vid utgången av juni 1972, Bestämmelsema om fardag äger dock fortfarande tiUämpning,
'
Senaste lydelse 1926: 37.
Prop. 1972:8 47
Utdrag
av protokoU, båUet i lagrådet den 4 januari 1972.
Närvarande:
justitierådet ALEXANDERSON, regeringsrådet KLACKENBERG, f. d. regeringsrådet ÖHMAN,
justitierådet WALBERG.
Enligt
lagrådet den 23 december 1971 tillhandakommet utdrag av protokoU över justitieärenden,
håUet inför Hans Maj:t Konungen i stetsrådet den 3 december 1971, hade Kungl. Maj:t
förordnat, att lagrådets ytttande skuUe inhämtas över upprättede förelag tUl 1)
permutationslag, 2) lag om upphävande av förordningen den 3 april 1810, huruledes
rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas, samt vad
i avseende på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas.
Förelagen,
som finns bUagda dette protokoU, hade inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Ingegerd Sarman.
Lagförelagen
föranledde följande yttranden inom lagrådet:
Förslaget
till permutatioiKlag
1§
Lagrådet:
I
förete stycket av förevarande paragraf anges tte kvalificerade förutsättningar
för permutätion, nämUgen att, på gnmd av ändrade förhållanden, bestämmelse ej
längre kan iakttegas eUer bUvit uppenbart onyttig eUer bUvit uppenbart
stridande mot utfärdarens avsikter. Härjämte anger lagtexten att permutetion
får ske om "annat särekUt skäl" föreUgger.
Av
den redogörelse för praxis, som lämnas i en bilaga tiU remissprotokoUet
framgår, att de tre kvalificerade föratsättningama för permutetion knappast
har aktuaUtet för fideikommissförordnandena. Flertelet ärenden om permutation
av fideikommissförordnande synes sålunda avse rätt att ta i anspråk egendom som
hör till fideikommisset och skäl för ianspråktegande är vanUgen att innehavaren
behöver medel för byggnadsarbeten på den tUl fideUcommisset hörande fäste
egendomen eUer för betalning av skatt
Avsikten
är tydUgen, att permutetion av fideikommissförordnande skaU kunna grundas på
den aUmänna föratsättningen "särskUt skäl". Dette innebär emellertid
i själva verket, att lagtexten i motsats tUl
Pn>p. 1972:8 48
1810
års förordning inte ger någon ledning i fråga om föratsättningama för permutetion
av fideikommissförordnande. Att märka är nänUigen, att med "särekUt
skäl" inte kan åsyftas någon begränsning tiU skäl liknande de i paragrafen
förat angivna.
Det
sagda ger vrid handen att lagen i själva verket inte ger någon avgränsning av
området för permutationsrätten. Företa stycket säger egentUgen endast, att permutetion
får ske när särekUt skäl föreUgger.
Med
hänsyn tiU det förat anförda kan det ifrågasättas om inte den bäste lösningen skuUe
vara att lämna fideikommissförordnandena utanför permutetionslagen. Härför kunde
också tala, att flertalet av dessa ärenden är av en helt annan typ än övriga permutationsärenden
och att fideikommissärendena på grund av fideikommissens aweckling kommer att
efter hand upphöra.
Om
fideikommissen skuUe lämnas utenför permutetionslagen, Ugger det närmast tiU
hands att bibehåUa 1810 års förordning i dess heUiet och med ändring av
förordningen föreskriva att ansökningar som avses i förordningen skaU, i varje faU
när fråga är om fideikommiss enUgt 1 § awecklingslagen, inges tiU
fideikommissnämnden och prövas av denna. Härigenom skuUe vinnas att de skUda föratsättningama
för permutation av fideikommissförordnanden aUtjämt direkt framgår av författningstexten.
Med
hänsyn tiU att handläggningen av permutationsärenden skaU ankomma på endast två
myndigheter och att den fasta praxis som nu råder på området är avsedd att bibehåUas
finner lagrådet emeUertid icke anledning att hemstäUa om ändrad utformning av
förslaget i nu förevarande avseende,
2§
Lagrådet:
Av
motiven synes framgå, att avsikten är att området för fideikom-missnämndens
befattning med permutationsärenden skaU vara begränsat tiU fideikommiss som
avses i 1 § awecklingslagen. Denna ståndpunkt synes böra komma tiU uttryck i
texten till förevarande lag.
Den
föreslagna permutetionslagen avser endast av enskUd gjorda dispositioner, Dette
innebär att frågor om förändring av förordnande, som gjorts av annan än
enskild, aUtjämt ankommer omedelbart på Kungl, Maj:ts prövning,
3§
Alexanderson,
öhman, Walberg:
Bettäffande
de faU, när understäUning bör ske, anföres i den aUmänna motiveringen, att Kungl,
Maj:t bör avgöra dels ärenden som rör betydande ekonomiska värden, t. ex. fråga
om ändrad ändamålsbestäm-
Prop. 1972: 8 49
ning
för en stiftelse med stora kapitaltiUgångar, dels ärenden där det
uppkommer frågor av principieU betydelse, som får räckvidd utöver det
akttieUa ärendet Vi delar uppfattningen att underetällning bör ske i de
nyss angivna faUen. överhuvud synes underetällning aUtid böra ske, när
ärendet kan sägas vara av särekUd vikt ur allmän synpunkt. Den räck
vidd, som en bestämmelse om underetällning enUgt det anförda bör äga,
skuUe bättte komma fram, om förevarande paragraf ges följande av
fattning: "SkuUe frågan om permutetion avse egendom av mera bety
dande värde eUer annare vara av särekUd vikt ur aUmän synpunkt, skaU
fideikommissnämnden---- för avgörande."
Klackenberg:
Jag
delar uppfattningen att den av övriga ledamöter föreslagna jämkningen i
lagtexten utgör en förbättring men viU tUlägga följande.
Det egentUga syftet med
den i 3 § givna begränsningen av delegationen torde vara att vederbörande
myndighet icke skaU äga medge per-mutetioner, som medför mera betydande
ekonomiska förändringar eUer innefattar avgörande av prejudicieU betydelse, Kungl.
Maj:t har velat förbehåUa sig sådana avgöranden. En dylik avgränsning synes mig
i sak befogad. För tiUgodoseende av det syftet förefaUer överflödigt att såsom
den föreslagna lagtexten närmast ger vid handen, samtUga ansökningar av
angiven innebörd skaU prövas av Kungl, Maj:t, aUtså även sådana ansökningar som
enUgt myndighetens bedömande bör avslås. Detta skuUe innebära att så snart i en
ansökan har ifrågasatts någon avvikelse från hittills gäUande permutetionspraxis
hur omöjUg den än är, varje sådant ärende skuUe behöva bU föremål för Kungl, Maj:ts
prövning. Det förefaUer vara en ganska meningslös begränsning i den med
lagförelaget åsyftade delegationen. Någon motivering härför framgår ej heUer
av renussprotokoUet, I de faU myndigheten fiimer ansökan böra avslås, borde det
kunna räcka med att ärendena kan föras tiU Kungl, Maj:t besvärevägen.
Med
utgångspunkt från att meningen med den föreslagna lagen är att i möjUg mån
avläste Kungl. Maj:t prövningen av onödiga ärenden anser jag det förtjäna
övervägas att 3 § ges det huvudsakUga innehåUet att om myndighet som i 2 § sägs
fmner permutetion böra medgivas, som medför ändrad användning för egendom av
mera betydande värde eUer annars är av särekUd vikt ur allmän synpunkt, skaU
myndigheten med eget ytttande överlämna ärendet tiU Konungen för avgörande,
I
förbigående må här även beröras en i renussprotokoUet icke behandlad fråga, nämUgen
om behov kan tänkas föreUgga av ett stadgande, enUgt vUket Kungl, Maj:t skuUe
äga på förhand förbehåUa sig prövningen av viss permutetionsfråga eUer viss grapp
av sådana frågor, I samband med kommunindelningsreformen ansågs 1952 påkaUat
att meddela enhetiiga bestämmelser för en decentraliserad prövning av de
ändringar
Prop. 1972:8 50
i
vissa donationsbestämmelser som reformen föranledde, I brist på ÖverbUck i vad
mån en liknande situation framdeles kan uppkomma har jag endast velat anmäla
att, därest Kungl, Maj:t skulle finna behov föreUgga av dyUkt förbehåU,
stadgande härom bör intagas under denna paragraf.
Förslaget
tiU lag om upphävande av 1810 års förordning
Lagrådet:
Lagrådet
anser att det av rabriken tUl lagen bör framgå att upphävandet avser endast
viss del av förordningen.
Ur
protokollet: Ingrid Hellström
Prop. 1972:8 51
Utdrag
av protokollet över justitieärenden, håUet inför Hans Maj:t Konongea i stetsrådet
på Stockholms slott den 4 februari 1972.
Närvarande:
Ministem för utrikes ärendena WICKMAN, stetsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON,
HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEUER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING,
LIDBOM, FELDT.
Stetsrådet
Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter dels
lagrådets ytttande över förslagen tUl
1)
permutationslag,
2)
lag om upphävande av förordningen
den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar
må sökas, samt vad i avseende på fardag av fideikommissegendom konuner att
iakttagas,
dels
frågor om anslag.
Författningsförslag
Föredraganden
redogör för lagrådets ytttande och anför.
Lagrådets
förslag till förtydligande av 2 § permutetionslagen torde böra godtas. Jag
instämmer i vad lagrådet i anslutning tiU denna paragraf har anfört om
prövning av permutetionsfrågor rörande förordnande som har gjorts av annan än enskUd.
Vad gäUer
3 § permutationslagen delar jag lagrådets uppfattning att permutetionsärende
bör understäUas Kungl. Maj:t om det kan sägas vara av särekUd vikt från aUmän
synpunkt Paragrafen bör utformas i sakUg överensstänunelse med vad flertalet av
lagrådets ledamöter föreslagit.
Med
anledning av vad lagrådet har emfört om förslaget tiU lag om upphävande av 1810
års förordning förordar jag att författningen i det ämnet i stället utformas
som en lag om ändring i förordningen.
Vissa
redaktioneUa ändringar bör vidare göras i förslaget tUl permutetionslag.
Anslagsberäknii
m. m.
I
årets stetsverksproposition (prop. 1972:1 bU, 4 s, 9) har anslaget för
budgetåret 1972/73 tiU FideUcommissnämnden beräknats med ett preliminärt belopp
om 220 000 kr, i avvaktan på en särskUd proposition i ämnet.
Prop. 1972:8 52
1970/71
Utgift 62 971 Reservation 90 602
1971/72
Anslag 84 000
1972/73
Förelag 220 000
Fideikommissnänmden
har beräknat medelsbehovet för budgetåret 1972/73 tiU 81 000 kr. med hänsyn tiU
den reservation som finns under anslaget. Nämndens anslagsberäkning avser
oförändrad organisation och tar ej hänsyn tiU kostnader som uppstår, om
beslutanderätten i permutetionsärenden rörande fideikommiss överföre tUl
nämnden.
Med
hänsyn tiU de nya uppgifter som avses att läggas på nämnden bör i nämndens kansU
finnas en tjänst som chef för kansUet och föredragande i nämnden, I avvaktan
på att erfarenhet vunnits av den nya organisationen bör denna tjänst vara en
arvodestjänst.
Jag
har beräknat medel för budgetåret 1972/73 för ovannämnda arvodestjänst och en bittädestjänst
samt för övriga kostnader för nämndens verksamhet. Anslaget bör föras upp med
220 000 kr.
Hemställan
Under
åberopande av det anförda hemstäUer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
dels
att antega förelagen, med vidtegna ändringar, tiU
1)
permutationslag,
2)
lag om ändring i förordningen
den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring uti gjorde
fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i avseende på fardag av
fideikommissegendom kommer att iakttagas,
dels
att tiU Fideikommissnämnden för budgetåret 1972/73 under andra huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 220 000 kr.
Med
bifaU till vad föredraganden sålunda med instänunande av stetsrådets övriga
ledamöter hemstäUt förordnar Hans Maj:t Konungen att tiU riksdagen skaU avlåtes
proposition av den lydelse bUaga tiU dette protokoll utvisar.
Ur protokoUet: Britta Gyllensten
MAKCUS BOKTR. STHLM 1071 7101 tit
Doktrin (1)
- K. G. Grönhagen, Fideikommissnämndens praxis i prermutationsärenden, FT 1985 nr 3 s. 93, på s. 98, 100 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
47 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (28)
28 kopplingar i 19 dokument.
- SOU 2021:74 Ett modernt belöningssystem, de allmänna flaggdagarna och redovisningen av anslaget till hovet s. 376 om s. 25 · s. 376 om s. 31 i texten
- Prop. 2008/09:84 Stiftelser - frågor om registrering och tillsyn, m.m. s. 64 om s. 27 i texten
- Ds 2007:7 Vissa frågor i stiftelselagen, m.m. s. 188 om s. 27 i texten
- Bet. 1997/98:KU25 Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning i texten
- Bet. 1996/97:LU2 Statliga stiftelser om s. 25 i texten
Doktrin (19)
19 kopplingar i 3 dokument.
- Olsson, Näringsdrivande stiftelser, 1996 s. 81 om s. 25 · s. 82 om s. 5 · s. 82 om s. 30 · s. 82 om s. 31 · och 12 till i texten
- FT 1985 s. 93 K. G. Grönhagen, Fideikommissnämndens praxis i prermutationsärenden s. 98 · s. 100 i texten
- Strömberg, Rättsordningens byggstenar, 1988 s. 85 om s. 1 i texten