Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
1972 · 37 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 37 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1972:93, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts
proposition nr 93 år 1972 Prop. 1972: 93
Nr 93
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370); given Stockholms slott den 17 mars 1972.
Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
G.
E. STRÄNG
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås bestämmelser om skärpt realisationsvinstbeskattning vid
överlåtelse av aktier eller andelar i s. k. vinstbolag. Förslaget avser att
hindra att vinstmedel.i aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk förening, som
tömts på sina realtillgångar, obehörigen undgår beskattning.
De
nya bestämmelserna föreslås bli tillämpliga i fråga om överiåtelse av aktier
eller andelar som sker efter utgången av år 1971.
1
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 93
Prop. 1972: 93 2
Förslag
till
Lag
om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)
Härigenom
förordnas, att 35 § 3 mom. kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
35
§ 3 mom.i Avyttras aktie, andel i aktiefond, fondandel eller teckningsrätt till
aktie eller andel i ekonomisk förening eller i handelsbolag eller avyttras
annan rättighet som är jämförlig med här avsedd andelsrätt eller aktie, dock ej
aktie eller andel i bostadsaktiebolag eller i bostadsförening som avses i 24 §
3 mom., räknas som skattepliktig realisationsvinst: om egendomen innehafts
mindre
än 2 år ................................. 100 Vo av vinsten
2 år men mindre än 3 år...................... 75 "/o
av vinsten
3 år men mindre än 4 år...................... 50 «/o av
vinsten
4 år men mindre än 5 år...................... 25 »/o av
vinsten
Avyttrar
skattskyldig egendom som här avses och som den skattskyldige innehaft fem år
eller mera och framstår det icke som sannolikt att avyttringen skett utan vinst
eller med vinst ej överstigande 5 procent av vad den skattskyldige erhåller för
egendomen, skall som skattepliktig realisationsvinst räknas ett belopp
motsvarande 10 procent av vad han erhåller för egendomen efter avdrag för
kostnad för avyttringen. Från sammanlagda beloppet av skattepliktig
realisationsvinst enligt detta stycke under ett beskattningsår äger
skattskyldig åtnjuta avdrag med 500 kronor. Har den skattskyldige under
beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med sin make, får sådant
avdrag åtnjutas för dem båda gemensamt med 500 kronor. I intet fall får dock
skattskyldig åtnjuta avdrag med högre belopp än som svarar mot sammanlagda
beloppet av skattepliktig realisationsvinst enligt detta stycke.
Kan
tillämpning av föregående stycke antagas hindra strukturrationalisering som är
önskvärd från allmän synpunkt, äger Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer medgiva befrielse därifrån helt eller delvis, om företag som beröres
av strukturrationaliseringen gör framställning därom senast den dag avyttringen
sker.
Har
egendom som avses i detta moment avyttrats genom sådan tvångsförsäljning som
anges i 2 mom. andra stycket, beräknas skattepliktig realisationsvinst icke
till högre belopp än som motsvarar 10 procent av vad den skattskyldige erhåller
för egendomen efter avdrag för kostnad för avyttringen.
Bestämmelsen
i 2 mom. fjärde stycket äger motsvarande tillämpning på egendom som avses i
detta moment.
Från
skatteplikt enligt detta moment undantages vinst som uppkommer, när aktie i
aktiebolag eller andel i handelsbolag, ekonomisk förening eller utländskt
bolag överlåtes mellan sådana företag inom samma
1
Senaste lydelse 1968: 275.
Prop.
1972:93 3
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
koncern, om moderföretaget i koncernen är aktiebolag eller
ekonomisk förening och den överlåtna aktien eller andelen innehaves som ett led
i annan koncernens verksamhet än förvaltning av fastighet, värdepapper eller
annan därmed likartad lös egendom.
Har fastighet överlåtits på aktiebolag, handelsbolag eller
ekonomisk förening genom fång på vilket lagfart sökts efter den 8 november 1967
av någon som har ett bestämmande inflytande över bolaget eller föreningen,
beräknas realisationsvinst vid hans avyttring av aktie eller andel i bolaget
eller föreningen som om avyttringen avsett mot aktien eller andelen svarande
andel av fastigheten. Vad nu sagts får icke föranleda att realisationsvinst
beräknas lägre eller att realisationsförlust beräknas högre än enligt reglerna
i detta moment. Bestämmelserna i detta stycke gälla endast om sådan fastighet
utgör bolagets eller föreningens väsentliga tillgång. De gälla dock icke vid
avyttring av aktie i sådant bostadsaktiebolag eller andel i sådan
bostadsrättsförening som avses i 24 § 3 mom., om avyttringen avser endast rätt
till viss eller vissa men ej alla bostadslägenheter i fastigheten. Lika med
lagfartsansökan anses annan ansökan hos myndighet om viss åtgärd med åberopande
av fångeshandlingen.
Avyttrar skattskyldig aktie i aktiebolag och finnes vid avyttringen
obeskattade vinstmedel i bolaget till följd av att större delen av dess
tillgångar före avyttringen av aktien överlåtits på den skattskyldige eller
annan, skall som skattepliktig realisationsvinst räknas vad den skattskyldige
erhåller för aktien. Vid bedömande av frågan om överlåtelse av större delen av
bolagets tillgångar ägt rum skall även beaktas tillgång i bolaget som inom två
år efter avyttringen av aktien, direkt eller genom förmedling av annan, överlåtes
på den skattskyldige eller honom närstående person eller på aktiebolag,
handelsbolag eller ekonomisk förening, vari den skattskyldige eller honom
närstående person har ett bestämmande inflytande. Har överlåtelse av tillgång i
bolaget ägt rum efter utgången av det beskattningsår då skattskyldighet för
realisationsvinst vid avyttringen av aktie i bolaget uppkom, skall realisationsvinst
enligt detta stycke upptagas till beskattning på samma sätt som vid eftertaxering
för nämnda beskattningsår. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning
Frop. 1972: 93
vid avyttring av andel i handelsbolag eller ekonomisk
förening. Riksskatteverket får medgiva undantag från detta stycke, om det kan
antagas att avyttringen av aktien eller andelen skett i annat syfte än att
erhålla obehörig förmån vid beskattningen. Mot beslut av verket i sådan fråga
får talan icke föras.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och
tillämpas även på avyttring av aktie eller andel som skett efter utgången av år
1971.
Har riksskatteverket
medgivit undantag från 35 § 3 mom. åttonde stycket, får den skattskyldige genom
besvär i särskild ordning, som an-föres inom sex månader från beslutets dag,
föra talan om sådan ändring av sin inkomsttaxering som föranledes av beslutet.
I sådant fall får inom samma tid besvär även anföras av taxeringsintendent till
den skattskyldiges förmån. I fråga om besvär som avses här gäller 103 och 104 §§
taxeringsförordningen (1956: 623) i tillämpliga delar.
Prop. 1972: 93
Utdrag
av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 17 mars 1972.
Närvarande:
ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST,
ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, LÖFBERG, CARLSSON, FELDT.
Chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter fråga om beskattningen vid avyttring av
aktier i s. k. vinstbolag och anför.
Inledning
Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1970 tillkallade jag sakkunniga
med uppdrag att göra en översyn av företagsbeskattningen m. m.
I
direktiven för utredningsuppdraget framhölls bl. a. angelägenheten av att de
sakkunniga undersöker och föreslår åtgärder mot sådana företeelser där
aktiebolagsformen konuner till användning för att vinna ej avsedda lättnader
vid beskattning. Som exempel angavs möjligheten att driva verksamhet i s. k. enmansbolag
samt handeln med s. k. förlustbolag.
De
sakkunniga, som antagit namnet företagsskatteberedningen, har i en i september
1971 avlämnad promemoria (Ds Fi 1971: 11) angående beskattningen vid avyttring
av aktier och andelar i s. k. vinstbolag m. m. behandlat en speciell
skatteflyktsmetod som på senare år praktiserats i ökande omfattning. Med
uttrycket vinstbolag förstås i promemorian ett bolag avsett att överlåtas med
betydande obeskattade vinstmedel, som härrör från upplösta reserver i samband
med att säljaren före aktieöverlåtelsen uttagit tillgångar och skulder i
rörelsen. Beredningen föreslår en väsentUgt skärpt realisationsvinstbeskattning
i de fall en skattskyldig avyttrar aktier eller andelar i sådant vinstbolag.
Efter
remiss har yttranden över promemorieförslaget avgivits av kammarrätten, riksskatteverket,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Västerbottens län, realisationsvinstkommittén,
Famil-
1t
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 93
Prop. 1972:93 6
jeföretagens
förening. Föreningen auktoriserade revisorer. Föreningen Sveriges
taxeringsrevisorer. Föreningen Sveriges kommunala taxerings-revisorer,
Kooperativa förbundet. Lantbrukarnas riksförbund, Skånes handelskammare, Svensk
industriförening. Svenska bankföreningen, Svenska revisorsamfundet. Svenska
sparbanksföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges grossistförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.
Sveriges
industriförbund. Svenska bankföreningen och Sveriges köpmannaförbund har som
eget yttrande åberopat ett utlåtande av särskilda delegerade för industriförbimdet
m. fl. (näringslivets skattedelegation). Lantbrukarnas riksförbund har som sitt
yttrande hänvisat till ett av lantbrukets skattedelegation upprättat
utlåtande.
Gällande
beskattningsregler
Som
allmän princip gäller att aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst
beskattas två gånger, nämligen en gång hos bolaget eller föreningen och en
gång hos delägama i företaget i den mån inkomsten utdelas till dem. För de
belopp som utdelas får avdrag vid inkomsttaxeringen i regel inte ske. Visst
undantag gäller dock för kooperativa föreningar. Som ytterligare ett imdantag
medges aktiebolag viss tidsbegränsad rätt till avdrag för utdelning på
nyemitterade aktier enligt förordningen (1967: 94) om avdrag vid
inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning.
I
syfte att undvika en flerfaldig beskattning av aktiebolagens och de ekonomiska
föreningarnas inkomst, s. k. kedjebeskattning, gäller som huvudregel enligt 54
§ kommunalskattelagen (1928: 370), KL, att svenska aktiebolag och ekonomiska
föreningar är frikallade från skattskyldighet för utdelning på aktier eller
andelar i andra svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar, när dessa inte
innehas i kapitalplaceringssyfte. Sådant syfte föreligger ej enligt KL, om
aktiernas sammanlagda röstetal vid beskattningsårets utgång motsvarar en
fjärdedel eller mera av röstetalet i det utdelande företaget, eller om det görs
sannolikt att innehavet av aktien eller andelen betingas av ägarföretagets
verksamhet. Aktie eller andel i förvaltningsföretag anses dock innehavd i kapitalplaceringssyfte,
när förvaltningsföretaget i sin tur äger aktier eller andelar som skulle anses
förvärvade i sådant syfte, om de innehafts direkt av det företag som äger del i
förvaltningsföretaget.
Från
förenämnda huvudregel gäller väsentliga inskränkningar och undantag. Aktiebolag
och ekonomiska föreningar som uteslutande eller så gott som uteslutande
förvaltar värdepapper eller likartad lös egendom (förvaltningsföretag) är frikallade
från skattskyldighet för utdelningsinkomster av nämnda slag endast i den mån
sammanlagda beloppet av des-
Prop.
1972: 93 7
sa
inkomster motsvaras av egen utdelning, som beslutats för samma beskattningsår
eller, ifråga om investmentföretag, beloppet av den egna beslutade utdelningen
ökat med en fjärdedel. Med investmentföretag förstås enligt KL
förvaltningsföretag, vars uppgift väsentligen är att genom ett välfördelat
värdepappersinnehav erbjuda aktieägare eller andelsägare riskfördelning och
vars aktier eller andelar ägs av ett stort antal fysiska personer.
Andra
aktiebolag och ekonomiska föreningar än förvaltningsföretag är skattskyldiga
för utdelning på aktier, som förvärvats i kapitalplaceringssyfte eller utgör
lagertillgång i byggnadsrörelse, tomtrörelse eller yrkesmässig handel med
fastigheter. Vad nu sagts gäller även sådana få-mansföretag, som verkställt
utdelning i skälig omfattning, i praxis betecknade som s. k. vita familjebolag.
För
sådana fåmansbolag, som ej visar att dess vinstmedel utdelats i skälig omfattnmg
till delägama, s. k. svarta familjebolag, gäller skattebefrielsen för mottagen
utdelning endast i fråga om aktier som innehas som ett led i organisationen av
annan verksamhet än förvaltning av fastighet, värdepapper eller annan därmed
likartad lös egendom, s. k. organisationsaktier. Motsvarande begränsning
gäller även för aktiebolag och ekonomiska föreningar, som driver bank- eller
annan penningrörelse, och för aktiebolag som är skadeförsäkringsanstalt.
Utdelning som uppbärs på organisationsaktier är således skattefri i dessa
fall.
Strävandena
att upprätthålla principen om dubbelbeskattning av bolagsvinst har i hög grad
komplicerat lagstiftningen. Trots försök att genomföra principen konsekvent
genom bestämmelser om skatt vid ut-skiftning av aktiebolags tillgångar (utskiftningsskatteförordningen
1927: 321) och om skatt på förvaltnuigsföretag, som fonderar vinstmedel i
oskälig omfattning (förordningen 1933: 395 om ersättningsskatt), torde
principen i praktiken vara mest effektiv i fråga om de stora bolagen och då
särskilt de börsnoterade bolagen med många aktieägare.
För
fåmansbolagens vidkommande finns det möjligheter att helt eller delvis undgå
dubbelbeskattningen genom att utnyttja de regler om avdrag som gäller vid
inkomsttaxeringen. Ett vanligt sätt att undvika dubbelbeskattningen är att de
vinstmedel som inte behålls i företaget tas ut i form av förhöjd lön i stället
för genom utdelning. I ett bolag, som driver rörelse, torde enligt praxis en
aktieägare kunna ta ut hela vinsten som lön eller tantiem, om han är bolagets
verklige ledare och arbetar i bolaget. Denna möjlighet att ta ut vinstmedel
lönevägen föreligger ej för förvaltningsföretag, där avdrag för löner till
delägare och andra förvaltningskostnader i praxis begränsats till viss procent
av skattepliktiga bruttointäkter.
De
vinstmedel som hålls kvar i bolaget, det s. k. företagssparandet, skall i
princip imderkastas bolagsbeskattning, dvs. 40 % statlig skatt jämte kommimal
skatt. I stor utsträckning kan denna beskattning dock
Prop. 1972: 93 8
skjutas
på framtiden genom de möjligheter som beskattningsreglerna medger att föra
bolagets vinst till obeskattade reserver. Detta kan ske bl. a. genom öppen
avsättning av vinstmedel till vissa skattefria fonder eller genom uppläggning
av s. k. dold reserv. Sådan dold reserv bildas vanligen av lagemedskrivning
eller av inventarieavskrivningar som är större än den verkliga värdeminskningen
genom slitage e. d. När de la-gerhåUna produkterna eller inventarierna försäljs
till marknadspriser, upplöses de nyssnämnda i räkenskaperna gjorda
reserveringarna. Dessa framträder på nytt i form av vinstmedel i bolaget som i
princip skall redovisas till beskattning. I det fall tillgångar i bolaget
förvärvas av en aktieägare för ett pris som understiger det verkliga värdet
skall bolagets skattemässiga vinst räknas upp med skillnadsbeloppet. Dessutom
beskattas aktieägaren för samma belopp såsom för s. k. förtäckt utdelning.
Beskattningen
vid aktieförsäljning
I
den mån vinstmedel sparas inom ett företag genom reservering kan vinsten tas ut
ur företaget vid senare tidpunkt förutom i form av utdelning m. m. på det
sätt att aktier eller andelar i företaget avyttras. Försäljningsvinsten
beskattas därvid hos aktieägaren enligt reglerna om skatt på realisationsvinst.
Vid försäljning av aktier
och andelar som inte sker rörelsemässigt utgår skatt enligt skilda regler
beroende av om värdehandlingarna innehafts längre eller kortare tid än fem år.
Om de innehafts mindre än fem år, får samtliga omkostnader avräknas från
försäljningssumman. Av den nettovinst eller nettoförlust som framkommer beaktas
vid beskattningen en viss andel enligt den s. k. reducerande skalan, dvs. vinst
är skattepliktig till 100 % om egendomen innehafts kortare tid än 2 år, till
75 % om tiden för innehavet är 2 men ej 3 år, till 50 % om innehavstiden är 3
men ej 4 år och till 25 % om innehavet varat 4 men ej 5 år. Om däremot den
försålda egendomen innehafts fem år eller mera beräknas den skattepliktiga
realisationsvinsten efter schablon till 10 o/o av försäljningspriset efter
avdrag för kostnader i samband med försäljningen. Hämtöver medges avdrag med
högst 500 kronor. Om den skattskyldige kan göra saimolikt, att försäljningen ej
lämnat vinst eller vinst ej överstigande 5 % av försäljningspriset, sker ej
någon beskattning. Vid försäljning av organisationsaktier inom en koncem utgår
ej heller någon skatt. Kungl. Maj:t äger medge dispens från
schablonbeskattningen, om denna kan antas hindra från allmän synpunkt önskvärd
strukturrationalisering. Vinst genom tvångsförsäljning beräknas enligt
schablonregeln även då försäljningen skett kortare tid än fem år från
förvärvet. Från realisationsvinstbeskattning har särskilt undantagits aktier
eller andelar i s. k. äkta bostadsföretag.
Avdrag
för förlust medges enligt den reducerande skalan vid avytt-
Prop.
1972: 93 9
ring
före femårsperiodens utgång men endast i den mån kvittning kan ske mot
realisationsvinst. Kvittningen får även ske mot vinst beräknad enligt 10
%-regeln. Förlust på femåriga eller äldre innehav får däremot ej under några
förhållanden dras av.
Bestämmelser
mot skatteflykt
Av
särskilt intresse i detta sammanhang är den skatterättsliga bedömningen av s.
k. skenhandUngar och transaktioner syftande till att kringgå gällande
skattelag.
Frågan
om lämpligheten av allmänt hållna bestämmelser riktade mot skatteflykt genom kringgåenden
och mot skentransaktioner, dvs. rättshandlingar vars verkliga iimebörd inte
svarar mot den yttre form som använts, behandlades i det av
skatteflyktskommittén framlagda betänkandet (SOU 1963: 52) om åtgärder mot
skatteflykt. Kommittén fann en författningsmässig reglering av
skentransaktioner vara obehövlig med hänsyn till att de rättstillämpade
myndigheterna ansett sig kunna utan direkt lagstöd ingripa mot rättshandlingar
som tillkommit för skens skull. I fråga om skatteflykt genom kringgåendehandlingar
ansåg kommittén det knappast möjhgt att utforma en generalklausul som samtidigt
kan tillgodose kraven på rättssäkerhet och kraven på effektivitet hos
lagstiftningen. Kommittén avvisade därför tanken på ett generellt lagstadgande
mot skatteflykt.
Med
hänvisning till kommitténs ståndpunkt anförde jag i prop. 1966: 85 att en
väsentlig sida av rättssäkerheten är att skattelagarna har tillräckliga
garantier mot försök från mindre nogräknade skattskyldigas sida att erhålla
oberättigade skattefavörer. En allmän bestämmelse mot skatteflykt skulle
säkerligen ur denna synpunkt vara ändamålsenlig. Rättssäkerheten i övrigt
kunde emellertid bli lidande om man inför ett stadgande som ger stort utrymme
för subjektiva bedömanden från taxeringsmyndigheternas och skattedomstolarnas
sida. I dåvarande läge ansåg jag det därför vara en lämpligare väg, liksom
skatteflyktskommittén funnit, att försöka täppa till de kända kryphålen i skattelagstiftningen.
Bevillningsutskottet uttalade som sin mening i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1966: 55 att det då inte var vare sig lämpligt eller möjligt att i
skattelagstiftningen införa en generell bestämmelse mot skentransaktioner och
skatteflyktsåtgärder.
I
skattelagstiftningen har intagits vissa bestämmelser i syfte att reglera
särskilda skatteflyktssituationer eller motverka kringgåendehandlingar av
speciella slag. Några sådana stadganden som är tillämpliga vid
inkomstbeskattningen anges i korthet i det följande.
I
anvisningama till 29 § KL finns en regel om jämkning av skatte-mässigt
anskaffningsvärde för inventarier i rörelse i visst fall. Stadgandet gäller
rörelseinventarier som överlåts mellan närstående och avser
Prop.
1972: 93 10
att
hindra kringgåenden av reglerna om beskattning av realisationsvinst. Enligt
anvisningarna skall anskaffningsvärdet jämkas i skälig mån, om det visar sig
att den skattskyldige eller honom närstående vidtagit åtgärd för att den
skattskyldige skall kutma tillgodoräkna sig ett högre sådant värde än som synes
rimligt och det kan antas att detta skett för att åt någon av dem bereda
obehörig förmån i beskattningsavseende (punkten 3 b fjärde stycket). I
rättspraxis synes denna regel, som uttryckligen gäller endast inventarier, ha
erhållit motsvarande tillämpning i fråga om byggnader i rörelse.
En korrigering av liknande
slag kan vidtas vid beskattningen enligt 43 § 1 mom. KL, om vinstöverföring äger
rum från ett svenskt företag till ett utländskt företag mellan vilka
intressegemenskap råder. Som förutsättning för omräkning av vinst enligt denna
bestämmelse gäller att vinstöverföringen sker genom prisöverenskommelse eller
annat affärsvillkor som avviker från vad som sloille ha avtalats mellan två oberoende
företag. Vid kommunalbeskattningen kan enligt 57 § 3 mom. KL en motsvarande omtaxering
av inkomst ske mellan två här i landet bosatta skattskyldiga som är i inbördes
intressegemenskap. I detta fall gäller som villkor för ett ingripande att
inkomst av näringsverksamhet till följd av onormal prissättning i icke
oväsentlig mån redovisats inom annan kommun än som bort ske, om
intressegemenskap inte förelegat.
Vissa relativt
komplicerade metoder för kringgående av principen om dubbelbeskattning av
bolagsvinst praktiserades för en del år sedan och blev kända imder namnet
lundintransaktioner. Dessa föranledde särskilda lagstiftningsåtgärder vilka
tillkom på grundval av utredning och förslag av skatteflyktskommittén.
Transaktionerna syftade till att skattefritt ta ut fonderade vinstmedel och
värdestegringsvinster i fastighetsföreningar och fastighetsaktiebolag.
Förfarandet var i princip följande.
Fastighet
och övriga realtillgångar i fastighetsföretaget överfördes efter marknadspris
till företagets ägare mot revers. Aktierna eller andelarna i företaget såldes
därefter till ett för ändamålet tillhandahållet aktiebolag. Detta bolag erlade
likvid genom att överta betalningsansvaret för reversskulden. Det köpande
bolaget lät senare till sig utdela all bokförd vinst i fastighetsföretaget,
något som enligt tidigare lagstiftning i regel kunde ske utan
beskattningspåföljd. Slutligen likviderades det på vinstmedel tömda
fastighetsföretaget.
Giltigheten
av de nämnda transaktionerna prövades i ett pleniavgöran-de av regeringsrätten,
varvid majoriteten fann att förfarandet inte kunde medföra beskattning (RÄ
1953 ref. 10). En minoritet ansåg att avtalet om försäljning av andelarna i
fastighetsföretaget i verkligheten inneburit att säljaren erhållit utdelning
från företaget och bort beskattas härför.
Ett
annat förfaringssätt innebar att ett penningrörelsedrivande före-
Prop.
1972:93 11
tag,
för vilket aktier i allmänhet utgjorde varulager, förvärvade aktierna i ett
annat aktiebolag avsett att likvideras men försett med fonderade vinstmedel.
Utdelningen var i så fall skattepliktig intäkt för det mottagande bolaget, men
intäkten neutraliserades genom att det utdelade beloppet användes för
nedskrivning av de förvärvade aktierna. Lundintransaktioner i denna form byggde
på nedskrivningsrätten för aktier och andelar, som utgjorde varulagertillgång,
och kunde även genomföras, om förvärvaren var fysisk person eller om förvärvet
avsåg andel i ekonomisk förening. Liknande transaktioner kunde också ske med
andelar i handels- eller kommanditbolag.
I syfte att förhindra
dessa transaktioner infördes genom lagstiftning år 1966 bestämmelser i KL om
begränsning av skattefriheten för utdelning resp. rätten till nedskrivning av
aktier (prop. 1966: 85, BeU 1966: 55, rskr 1966: 339). Enligt 54 § sjunde
stycket KL kan ett företag numera inte tUl sig skattefritt utdela vinstmedel,
som före förvärvet av aktier eller andelar uppsamlats i det förvärvade
företaget, om det inte är uppenbart att det företag som gör förvärvet därigenom
erhåller en tillgång av verkligt och särskilt värde med hänsyn till sin rörelse
eller kapitalförvaltning. I fråga om rätten till nedskrivning av aktier gäller
en liknande bestämmelse för skattskyldiga för vilka föi-värvad aktie eller
andel utgör varulagertillgång (punkt 1 nionde stycket av anvisningarna till 41
§ KL). Om det inte är uppenbart att den skattskyldige genom förvärvet erhåller
tillgång av verkligt och särskilt värde för honom med hänsyn till hans rörelse,
äger han inte rätt till nedskrivning av aktierna eller andelarna på grund av
att dessa nedgått i värde till följd av utdelning av vinstmedel, som fanns i
det förvärvade företaget vid förvärvet.
Reglerna
riktar sig mot överlåtelse av s. k. skalbolag, dvs. bolag som före
försäljningen tömts på sina reella tillgångar. Rekvisiten för lagstift ningens
tillämpning är i huvudsak desamma i båda fallen, om man bortser från att
nedskrivningsfallet också omfattar förvärv av handels-och kommanditbolag samt
överlåtelse till andra än aktiebolag och ekonomisk förening. Av förarbetena
till lagstiftningen framgår att uttrycket "tillgång av verkligt och
särskilt värde med hänsyn till förvärvarens rörelse eller
kapitalförvaltning" valts för att undanröja tvekan om att överlåtelse av
företag, vars enda tillgång vid överlåtelsetillfället utgörs av likvida medel,
också faller in under bestämmelserna. I fråga om fordran på tredje man
uttalades i motiven att sådan tillgång i detta sammanhang ej är att anse som
reell tillgång, även om fordringen är säker.
I
förordningen (1960: 63) om rätt till förlustavdrag vid taxering för inkomst har
intagits spärregler som avser att förhindra missbruk av rätten till
förlustavdrag genom att konkursmässiga företag som redovisat förluster för
tidigare beskattningsår går i handeln.
Prop. 1972: 93 12
Risk
för missbruk av detta slag har i första hand ansetts föreligga i fråga om fåmansbolag.
Beträffande dessa företag, gäller sålunda, att förlustavdrag ej medges, om inte
samtliga eller så gott som samthga aktier eller andelar, både vid förlustårets
ingång och utgången av det beskattningsår då avdraget yrkas, ägts av samma
fysiska personer samt att varje delägare vid angivna tidpunkter innehade
ungefär samma andel i aktie- eller andelskapitalet (8 §). Om aktierna eller
andelarna genom arv, testamente eller bodelning övergått till andra fysiska personer,
utgör detta dock ej hinder mot förlustavdrag. Vid fusion enligt 174 § 1 mom.
aktiebolagslagen (1944: 705) gäller motsvarande inskränkning i moderbolagets
rätt att utnyttja förlust, som dotterbolag haft före fusionen (9 §).
Företagsskatteberedningens
promemoria Yinstholagstransaktionerna
I
promemorian lämnas en ingående beskrivning av de transaktioner som kommit tDl
användning vid överlåtelse av aktier och andelar i vinstbolag. Med benämningen
vinstbolag avses i promemorian ett rörelsedrivande bolag som tömts på de tillgångar
och skulder som hör till rörelsen. Beskrivningen utgår från de gemensamma gmnddragen
i ett antal av taxeringsmyndigheterna undersökta fall. Vinstbolaget har i dessa
fall utgjorts av ett enmans- eller fåmansföretag. Köpeskillingen för aktierna i
vinstbolaget har ofta uppgått till betydande belopp. En sammanställning över
tio observerade fall av aktieförsäljningar under åren 1969 och 1970 rörande
vinstbolag med säte i Jönköpings län upptar köpeskillingar på totalt 20 mUj.
kr. Priset för aktierna var i ett fall ca 4,4 milj. kr. och översteg i
ytterligare tre fall 3 milj. kr.
Ett
vanligt tillvägagångssätt är enligt promemorian följande.
Samtliga
aktier i ett rörelsedrivande bolag ägs av en fysisk person. I bolaget finns
obeskattade vinstmedel i form av exempelvis en varulagerreserv på 1 milj. kr.
som ägaren vill ta ut så fördelaktigt som möjligt från beskattningssynpunkt.
Som ett första steg överför ägaren tillgångar och skulder i rörelsen (inkråmet)
till ett av honom förvärvat nybildat bolag. Överföringen av inkråmet sker till
marknadspris, varigenom den dolda reserven i varulagret upplöses, dvs.
framkommer som vinstmedel i vinstbolaget. Som tillgångar i detta bolag
redovisas härefter endast kontanta medel och ev. fordringar motsvarande Ukvid
för inkråmet, medan skuldsidan utgörs av eget kapital i form av aktiekapital
och obeskattade vinstmedel.
Aktierna
i vinstbolaget överlåts till ett för ändamålet tillhandahållet aktiebolag. I
avtalet om aktieöverlåtelsen, som upprättas skriftligt, in-tas villkor om
tidpunkt för överlåtelsen, lägsta resp. högsta godtagbara
Prop.
1972: 93 13
belopp
för obeskattade vinstmedel i det överlåtna vinstbolaget, hur köpeskillingen
skall beräknas och hkvid erläggas m. m. Genom aktieöverlåtelsen har
vinstbolaget blivit dotterbolag till köparen. I detta skede ändras
vinstbolagets firma, samtidigt som det nybildade bolaget som övertagit rörelsen
antar det ledigblivna, för rörelsen inarbetade firmanamnet.
Köpeskillingen beräknas vanUgtvis
med utgångspunkt från en i avtalet intagen intern balansräkning tUl ett
totalbelopp, som motsvarar dels hela aktiekapitalet, dels 7080 % av
obeskattade vinstmedel i vinstbolaget vid tidpunkten för överlåtelsen av
aktierna. Den interna balansräkningen har ingen motsvarighet i den officiella
balansräkning, som enligt gällande bokförings- och aktiebolagslagstiftning
skall upprättas vid utgången av varje räkenskapsår, utan utgörs av en
fristående tablå över bolagets förmögenhetsställning vid eller omedelbart före aktieöverlåtelsen.
I detta sammanhang har emellertid bortsetts från den latenta
inkomstskatteskulden på ca 5055 "/o som belöper på obeskattade
vinstmedel.
För att undvika att
försäljningen av aktierna utåt skall beröra verksamhetens förhållande till
kunder och leverantörer m. fl. intressenter in-tas i avtalen regelmässigt
förbehåll om att till bolaget upplåtna hyresrätter, post-, check- och
bankgironummer samt i bolagets namn upplåtna telefon- och telexaboimemang ej
skall medfölja köpet. Vidare förbinder sig parterna att fullfölja ärendet
angående ändring av bolagets namn.
Ett
avtalsvillkor om att vinstbolagets innestående medel ej får användas av
köparen för likvid av aktierna torde ha tillkommit med tanke på köparens svaga
ekonomiska ställning (jfr det s. k. Suecia-fallet NJA 1951 s. 6 I). I
promemorian framhålls i detta sammanhang att den största svårigheten vid dessa
transaktioner i allmänhet utgörs av det förhållandet att köparen själv saknar
medel för att köpa ifrågavarande aktier. I de fall köparen ej lyckats
tillfälligt låna upp medel till aktie-likviden torde likväl vinstbolagets medel
tas i anspråk av köparen för detta ändamål. Att betalningstransaktionen reellt
tillgått på sätt nyss angetts torde dock som regel ej kuima utläsas av
bokföringen i vinstbolaget resp. hos köparen. Oavsett om angivna villkor medtagits
i avtalet eller ej, torde det vara möjligt för köparen att få överta aktierna
i vinstbolaget utan att behöva utge ett enda öre, dvs. att i realiteten
finansiera aktieköpet med vinstbolagets tillgångar i form av fordringar eller
kontanter.
Genom
den valda transaktionsformen har säljaren till sig överfört likvida medel som beloppsmässigt
motsvarar, förutom hela aktiekapitalet, också större delen av bolagets
obeskattade vinst utan andra konsekvenser i skattehänseende än att 10 % av
köpeskillingen för aktierna räknas som skattephktig inkomst enligt
schablonregien vid realisations-
1\ Riksdagen 1972.1 saml. Nr 93
Prop. 1972: 93 14
vinstbeskattningen.
Det har härvid förutsatts att säljaren innehaft aktierna i vinstbolaget fem år
eller mera. Innebörden av transaktionen är således enligt promemorian att
aktieägaren till priset av att avstå från 20 30 "/o av obeskattade
vinstmedel i vinstbolaget, dels har eliminerat den skatteskuld som vilar på den
i bolagsform bedrivna verksamheten, dels har tillgodofört sig en betydande
förmögenhetstillgång i form av likvida medel utan att ha fått vidkäimas
nämnvärd skattebelastning. I promemorian påpekas att, om aktieägaren påförd
inkomstskatt antas vara begränsad enligt den s. k. 80 %-regeln,
skattebelastningen på de medel som tillförts aktieägaren blir endast 8 »/o-
Den
beskrivna transaktionen har kunnat genomföras utan att det hos kunder,
leverantörer m. fl. intressenter eller av utomstående kunnat märkas att
samtliga aktier i bolaget bytt ägare och att verksamheten numera bedrivs av ett
nytt bolag. Rörelsen bedrivs utåt sett helt oförändrad, nämligen under samma
firmanamn, i samma lokaler och med samma fysiska person som huvudintressent.
Någon
avsikt från aktieägarens sida att avyttra den i bolagsform bedriva rörelsen har
ej förelegat. Köparen har i många fall helt saknat ekonomiska resurser att
genomföra ett sådant köp. Det "gamla" bolaget har varit till salu
först sedan rörelsen, som bedrivits i detta bolag, förts över till det
nybildade bolaget, dvs. då vinstbolaget frånsett likvida medel förvandlats till
ett skalbolag.
När tiUräckliga
obeskattade vinstmedel samlats i det nya rörelsedrivande bolaget bl. a. genom återappbyggnad
av lagerreserver, är aktieägaren enligt vad som påpekas i promemorian
oförhindrad att göra om transaktionen i form av överlåtelse av aktierna i detta
bolag.
I
det typfall av vinstbolagstransaktion som beskrivs i promemorian antas köparen
vara ett rörelsedrivande bolag vars verksamhet varit förlustbringande.
Förvärvet av aktierna i vinstbolaget har ej skett för att fortsätta den i detta
bolag bedrivna rörelsen utan för att helt eller delvis eliminera förlusten i
köparens rörelse. Ett ytterligare motiv för köparen är att få ett
likviditetstillskott motsvarande 2030 % av köpeskillingen för aktierna, i
exemplet ca 250 000 kr., varigenom köparens likviditetssvårigheter åtminstone
tillfälligt löses och driften kan fortsättas ytterligare någon tid. Om
förlusterna i köparens verksamhet varit betydande och stora av- och
nedskrivningsmöjligheter kvarstår outnyttjade, torde enligt promemorian den
framtagna vinsten i vinstbolaget, i exemplet uppgående till 1 milj. kr.,
knappast behöva bli föremål för beskattning framdeles. I syfte att nedbringa
vinstmedlen i vinstbolaget kan en sammankoppling av köparens verksamhet med
vinstbolaget tänkas ske på olika sätt. Exempelvis kan vinstbolaget överta
varulager från moderbolaget och fullgöra funktioner som försäljningsbolag eller
hyra moderbolagets anläggningar och bedriva viss tillverkning på legobasis. Om
vinstbolaget genom sammankopplingen påförs kostnader av skilda
Prop.
1972: 93 15
slag
och utnyttjar vid beskattningen tillåtna avsättningsmöjligheter, torde vinsten
i bokslutet utan svårighet kunna nedbringas till noll och vinstbolaget således undgå
skattebelastning.
Fall
har även förekommit, där köparen med sitt förvärv endast syftat till att komma
åt likvida medel. I detta fall avser köparen ej att driva någon egenthg
verksamhet i vinstbolaget. I avsikt att försvåra taxeringskontrollen läggs en
dimridå runt bolaget exempelvis på det sättet, att firmanamn och styrelsens
säte ändras. Samtidigt förlängs räkenskapsåret till att omfatta en tidsperiod
av upp till 18 månader, varigenom bolaget till följd av gällande bestämmelser
om beskattningsår blir skyldigt att redovisa inkomst av rörelse till
beskattning först sedan ytterligare ett år förflutit. Vinstbolagets säte kan
under tiden ha flyttats till ett annat län där bolaget underlåter att deklarera
för det förlängda beskattningsåret. Om det kommer till taxeringsmyndighets
kännedom att bolagets vinst uppgått till miljonbelopp och bolaget påförs
taxering med motsvarande belopp, torde enhgt promemorian denna åtgärd i
praktiken vara helt verkningslös, enär bolaget sannolikt saknar varje möjlighet
att betala härå belöpande skatt.
I
promemorian anmärks att som köpare kan uppträda såväl fysisk person som
aktiebolag eller annan juridisk person. Då köparen utgörs av ett aktiebolag är
vanligtvis fråga om s. k. emnans- eller fåmansbolag, men i princip kan även ett
icke-fåmansbolag uppträda som köpare. Om den tilltänkte köparens ekonomiska
ställning bedöms vara svag, kan det förekomma att säljaren som villkor för
överlåtelsen kräver att en solvent person formellt står som köpare av aktiema
i vinstbolaget och sedan transporterar dessa på den verklige köparen.
Enligt
promemorian är det ett relativt litet antal vinstbolagstrans-aktioner som varit
föremål för utredning av taxeringsmyndighet. Med hänsyn till ärendenas
komplicerade natur har utredningarna i allmänhet krävt taxeringsrevision.
Endast ett tiotal ärenden har behandlats av länsskatterätt (prövningsnämnd). I
några av dessa mål har besvär anförts hos kammarrätt. Beslut i dessa mål
föreligger inte ännu.
Vederbörande
taxeringsintendent (TI) har i allmänhet intagit den ståndpunkten, att någon
verklig försäljning av vinstbolaget ej ägt rum, eftersom överlåtelsen genom
förbehåll från säljaren ej omfattat bolagets rörelse. Köparen har med sitt
aktieförvärv ej syftat till att fortsätta den verksamhet som bedrivits i det
köpta bolaget. Avtalets innehåll i kombination med omständigheterna kring
detsamma ger enligt TI vid handen att rättshandlingens verkliga innebörd är
helt annorlunda än vad den yttre formen anger. TI har i regel hävdat att
transaktionerna reellt sett skall bedömas som förtäckt utdelning och yrkat att
säljaren skall beskattas för hela köpeskillingen såsom för utdelning för
vinstbolaget. I något fall har TI alternativt yrkat på beskattning av säljaren
såsom för förtäckt lön.
Prop. 1972: 93 16
Det
är enligt promemorian ej möjligt att med utgångspunkt från de mål som
behandlats i prövningsnämnd dra några säkra slutsatser om i vilken riktning
praxis kommer att utvecklas. De enstaka prövnings-nämndsbeslut som hittills
föreligger är knappast entydiga och synes ha gått i olika riktningar beroende
på i vad mån TI lyckats övertyga nämnden om att skentransaktion förelegat och
att aktieöverlåtelsen reellt avsett vinstutdelning till säljaren.
Överväganden
och förslag
Beredningen
konstaterar att undersökningen av vinstbolagstransak-tionerna påvisat flera
karakteristiska drag av skatteflykt. De påminner i viss mån om de
lundintransaktioner mot vilka lagstiftningsingripande tidigare ägt mm. Handeln
med vinstbolag torde enligt beredningen sakna företagsekonomisk motivering.
Transaktionerna tillgodoser inte heller något allmänt behov av affärsmässig
natur. Det finns därför ingen anledning att vid beskattningen godta dessa transaktioner.
Det tillämpade
förfaringssättet är enhgt beredningens mening betänkligt även från den
synpunkten, att man i förlustutjämriingsförordningen sökt stoppa snarlika
transaktioner genom en spärregel avseende ändrade ägareförhållanden i fåmansbolag.
Genom att det i de aktuella transaktionerna är vinstbolaget som överlåts till
förlustbolaget och ej tvärtom kan förlustutjänming ske utan hinder av nänmda
spärregel. Om däremot aktierna i förlustbolaget försålts, skulle redovisade
underskott i detta bolags deklarationer för överlåtelseåret och tidigare år
inte kunnat utnyttjas i form av förlustavdrag.
Vid övervägande av vilka
åtgärder som bör vidtas för att förhindra att skattskyldiga genom handel med
vinstbolag bereder sig opåkällade skattelättnader anser beredningen ett
ingripande lagstiftningsvägen vara den naturliga lösningen. De rättshandlingar
som kommit till användning återspeglar civilrättsliga händelseförlopp, som
under vissa förutsättningar torde kunna accepteras. Eftersom dessa transaktioner
vidtas med utnyttjande av luckor i skattelagstiftningen krävs enligt
beredningens uppfattning kompletterande bestämmelser som förhindrar
skatteflykt. Att uppskjuta ett lagstiftningsingripande i avbidan på hur
rättspraxis kommer att utveckla sig på detta beskattningsområde är enligt beredningen
inte motiverat.
Med hänsyn till önskemålet
om att på relativt kort tid lägga fram förslag till motåtgärder har beredningen
avstått från att överväga införande av en allmän bestämmelse mot alla former
av skatteflykt. Frågan om en sådan generalklausul är ytterst komplicerad och
kräver noggranna överväganden. I den aktuella situationen finner beredningen
det lämpligt att med användning av den lagstiftningsteknik som pekats på i
direktiven utarbeta bestämmelser på ett begränsat avsnitt av skatte-
Prop.
1972:93 17
lagstiftningen.
Beredningen föreslår i enlighet härmed en allmänt hållen bestämmelse som
riktar sig direkt mot vinstbolagstransaktioner.
Utgångspunkten
för beredningens överväganden har varit att nå en regel, som innebär minsta
möjliga ingrepp i nuvarande lagstiftning och praxis inom närliggande beskåttningsområden.
Beredningen har därvid stannat för en regel som tar sikte på en skärpt
beskattning av säljaren av aktiema i vinstbolaget. Eftersom säljaren gör den
största vinsten finner beredningen det naturligt och riktigt att
beskattningsåtgärderna riktas mot denne. Genom att bestämmelsema inarbetas
under inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet ansluter dessa mera än andra
alternativ till vad som formellt ägt rum, dvs. en icke yrkesmässig försäljning
av aktier.
Beredningen
föreslår som huvudregel att den som säljer aktier eller andelar i aktiebolag
eller ekonomisk förening, handels- och kommanditbolag skall beskattas för 75 %
av försäljningssumman såsom inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
(skattepliktig realisationsvinst), om det ej framstår som uppenbart, att
köparen genom förvärvet av aktiema eller andelarna erhåller tillgång av
verkligt och särskilt värde med hänsyn till sin rörelse eller
kapitalförvaltning. Beredningen framhåller att uttrycket "tillgång av verkUgt
och särskilt värde" med hänsyn till köparens rörelse eller
kapitalförvaltning förut har använts i lagstiftningen i fråga om lundintransaktionerna.
Samma uttryck åsyftar i förevarande sammanhang de typiska s. k. vinstbolagen,
vilka före aktieöverlåtelsen tömts på tillgångarna och skuldema i den bedrivna
verksamheten (inkråmet) och vid överlåtelsetidpunkten endast förfogar över
tillgångar i form av fordringar och/eller Ukvida medel. Huvudregeln bör enligt
beredningen gälla i de fall då företag i syfte att undgå den skärpta
beskattningen fått behålla vissa andra tillgångsslag utan att dessa kan anses
ha speciellt värde eller vara särskilt användbara i köparens verksamhet. Som
exempel på sådana tillgångar nämner beredningen personbil, vanliga
kontorsmöbler och -maskiner, samt utrangerade eller i köparens verksamhet ej
ekonomiskt brukbara tillgångar. Att vinstbolaget åvilande skatteskulder, som
köparen avser att eliminera; skulle representera en tillgång av verkUgt och
särskilt värde för köparen med hänsyn till dennes verksamhet anser beredningen
vara helt uteslutet.
Den
föreslagna bestämmelsen skulle enligt beredningen emellertid på ett
förhållandevis enkelt sätt kunna kringgås genom att avyttringen formellt
omfattar ej endast bolagets skal utan även dess inkråm, men säljaren
förbehåller sig rätten att omedelbart eller efter viss kortare tid köpa
tillbaka verksamheten med dess tillgångar och skulder. För att förhindra
kringgående föreslås att bestämmelsen utsträcks även till de fall då bolagets
reella tillgångar ingått i överlåtelsen och helt eller delvis återköps inom
viss tid efter aktieförsäljningen. Beredningen be-
Prop.
1972: 93 18
dömer
att en tidrymd av två år är väl avvägd för att uppnå önskad effekt. Av processuella
skäl, bl. a. det förhållandet, att taxeringsmyndigheterna kan behöva utnyttja eftertaxeringsinstitutet,
anser beredningen det erforderligt att som ytterligare rekvisit föreslå, att
det av omständigheterna skall framgå att sådant återköp varit avsett redan vid
avyttringen av aktierna eller andelarna.
Beredningen anför att bestämmelsema
har karaktär av stoppregler som knappast är ägnade att åstadkomma ett
materiellt korrekt beskattningsresultat i det enskilda fallet. Den föreslagna
lagstiftningen förutses komma att få prohibitiv effekt och beredningen räknar
därför med att de skattskyldiga avstår från att företa dessa transaktioner.
Förslaget om att 75 % av köpeskillingen för aktierna skall utgöra skattepliktig
realisationsvinst motiverar beredningen med att beskattningen ej bör drabba
den ersättning för aktiekapital och eventuella kapitaltillskott som kan ingå i
köpeskillingen. De allmänna reglerna för aktievinstbeskattning bör enligt
förslaget gälla i de fall realisationsvinsten med tillämpning härav skall
beräknas till högre belopp än 75 % av köpeskilUngen.
Beredningen anser att det
bör ankonuna på säljaren, som enligt förslaget är skattskyldig, att visa att
aktieöverlåtelsen innefattat förvärv av tillgångar av verkligt och särskilt
värde för köparen. Denna bevisbörderegel bör enligt beredningen ej väcka
betänkligheter, då den skattskyldige förfogar över bevismaterialet och det
knappast torde medföra större svårighet att påvisa om det vid överlåtelsen är
fråga om reella tillgångar eller inte.
Beredningen har diskuterat
frågan om en eventuell begränsning av tillämpningsområdet för huvudregeln att
omfatta enbart fåmansbolag men har stannat för en generell utformning i likhet
med lagstiftningen mot lundintransaktioner. Den praktiska betydelsen av att
bestämmelserna också omfattar icke-fåmansbolag anser beredningen bli
förhållandevis ringa.
Från huvudregeln bör
enligt beredningen undantag göras för två situationer av överlåtelse av aktier
i skalbolag. Det ena undantagsfallet avser överlåtelse av aktier i bolag som ej
bedrivit verksamhet. Detta undantag torde främst få betydelse för s. k.
skrivbordsbolag, varmed i första hand avses sådana för försäljning bildade
aktiebolag som yrkesmässigt tillhandahålls av advokater, banker, revisorer m.
fl.
Undantag från huvudregeln
föreslås vidare i fråga om överlåtelse av aktier i bolag som ej drivit
verksamhet under de två senaste beskattningsåren före avyttringen av aktierna.
Denna definition åsyftar s. k, vilande bolag, vars tidigare bedrivna verksamhet
upphört utan att formell upplösning av bolaget ägt rum. Sedan länge förekommer
att aktier i sådana bolag är föremål för överlåtelse. Genom att bolaget ej
upplöses, ställs frågan om utskiftningsbeskattning av bolaget på framtiden.
Beredningen erinrar om att det i tidigare diskussioner om de vi-
Prop. 1972: 93 19
lande
bolagen ansetts önskvärt att dessa upplöses. För egen del instämmer
beredningen i dessa önskemål. En lösning av problemet med de vilande bolagen
åstadkommer man enhgt beredningen dock inte genom förslaget om skärpt
beskattning vid aktieöverlåtelse utan detta leder snarare till en total
fastlåsning av nuläget. Det föreslagna undantaget för de vilande bolagen bör
ses mot bakgrund härav.
Då huvudregeln enligt
beredningen undantagsvis skulle kunna medföra ej önskvärda verkningar,
föreslås införande av en dispensregel, enligt vilken skattskyldig skall kunna
medges undantag från tillämpningen av reglerna om skärpt beskattning vid vissa
överlåtelser av aktier. Som exempel på dispensanledning nämner beredningen
avyttring av aktier i ett bolag inom en koncern i samband med omläggning eller
omorganisation av verksamheten i andra fall än intern omplacering av organisationsaktier.
Vid omflyttning av organisationsaktier inom koncerner sker enligt nuvarande
regler ej någon realisationsvinstbeskattning och förslaget avser ej att göra
ändring häri. Fömtsättningar för dispens kan enligt beredningen också
föreligga, då fråga är om en affärsmässigt betingad överlåtelse av aktier i
bolag, som varit vilande kortare tid än två beskattningsår före avyttringen och
därför ej omfattas av det föreslagna undantaget för sådana bolag. Vidare kan
det i vissa fall vara befogat att medge dispens, då ägare av en minoritetspost
i ett skalbolag önskar avveckla sitt ifrågavarande aktieinnehav utan syfte att
vinna opåkallad skattelättnad. I dispens- och undantagsfallen kommer enligt förslaget
de vanliga reglerna om beskattning vid aktieöverlåtelse att gälla.
Att
beskattningen enligt huvudregeln anknyts till köpeskillingen bör enligt
beredningen medföra ej oväsentliga fördelar från kontrollteknisk synpunkt. Vid
taxeringen i första instans kan svårighet emellertid föreligga att upptäcka
aktieöverlåtelser av ifrågavarande slag. Beredningen framhåller i anslutning
härtill en kontrollmöjlighet som står till buds inom ramen för sedvanligt uppgiftslämnande
från taxeringsnämnderna till skattechefen i länet, nämligen om samtliga vid
taxeringen observerade överlåtelser av aktier i fåmansbolag anmäls i denna
ordning. Skattechefen får härigenom möjlighet att föranstalta om de åtgärder
som i varje särskilt fall kan befinnas påkallade.
Bestämmelsema
föreslås träda i kraft den 1 januari 1972 och tillämpas första gången vid 1973
års taxering.
Prop. 1972: 93 20
Remissyttrandena
Allmänna synpunkter
Samtliga
remissinstanser instämmer i beredningens uppfattning att särskilda bestämmelser
bör införas för att förhindra obehöriga skatteförmåner vid handel med s. k.
vinstbolag. Beredningens förslag att genom en väsentligt skärpt
realisationsvinstbeskattning förhindra sådana transaktioner har också i princip
tillstyrkts av det övervägande antalet remissinstanser. Bland de tillstyrkande
instanserna har dock kritiska synpunkter uttalats på en rad olika punkter i
fråga om bestämmelsernas utformning. Sålunda har flertalet länsstyrelser i
allmänhet menat att en del ändringar i och tillägg till bestänrnielserna i
skärpande riktning måste göras för att dessa skall utgöra en effektiv spärr
mot dessa transaktioner. Ä andra sidan har bl. a. de organisationer som represeriterar
näringslivet ansett att bestämmelserna fått en alltför vid utformning eller
utformats så oklart och vagt att svårigheter kommer att uppstå vid av-gränsningen
av bestämmelsernas tillämpningsområde. Bestämmelserna anses kunna träffa sådana
transaktioner som utgör en även från samhällets synpunkt önskvärd strakturrationalisering.
Bland
de tillstyrkande instanserna framhåller kammarrätten att lagstiftningsåtgärder
tidigare vidtagits först sedan skattedomstolarna bedömt transaktionerna och
funnit dem oantastliga enligt gällande lag. Giltigheten av ifrågavarande
transaktioner har inte prövats av vare sig kammarrätten eller regeringsrätten,
varför rättsläget på området är flytande. Det är därför osäkert om den
föreslagna lagstiftningen i nuvarande läge är behövUg. Med hänsyn bl. a. till
att beredningens förslag är ett provisorium har kammarrätten inga invändningar
mot att lagstiftningen genomförs i huvudsak på sätt som föreslagits.
Riksskatteverket
anser att man redan med nuvarande lagstiftning kan komma tillrätta med de
grövsta avarterna vid avyttring av vinstbolag. Detta skulle dock kräva
omsorgsfulla och tidsödande utredningar i form av taxeringsrevisioner.
Utredningsarbetet skulle bli avsevärt enklare med en kompletterande
lagstiftning av den innebörd som föreslagits. Enligt riksskatteverkets
uppfattning har handeln med vinstbolag i syfte att kringgå gällande
bestämmelser antagit sådana proportioner att ett lagstiftningsingripande nu är
motiverat. Verket tillstyrker med vissa ändringar och tillägg beredningens
förslag. Liknande synpunkter framförs av flertalet länsstyrelser.
Näringslivets
skattedelegation, som framhåller att lagstiftningen inte får göras så vid att
den drabbar skattskyldiga som gör helt normala transaktioner, anser att dessa
svårigheter att utforma regelsystemet inte helt har övervunnits i beredningens
förslag. Delegationen har från prin-
Prop. 1972: 93 21
cipiell
utgångspunkt starka invändningar mot den av beredningen valda lösningen och
anser att väsentliga förändringar bör vidtas i den föreslagna lagtexten.
Sveriges grossistförbund
anser det angeläget att lagstiftningen får en sådan utformning att den inte
försvårar eller omöjliggör den handel med vinstbolag som har från samhällets
synpunkt helt skähga bevekelse-grunder såsom strakturrationalisering eller
företagsekonomiska hänsyn. Förbundet anser att förslaget kommer att medföra
skattskyldighet där sådan inte avsetts. Liknande synpunkter uttalar Skånes
handelskammare. Direkt negativ till beredningens förslag är Sveriges
advokatsamfund. Samfundet, som i och för sig inte har någon erinran mot syftet
att förhindra opåkallade skattelättnader vid försäljning av vinstbolag, anser
sig sålunda inte kunna godkänna beredningens förslag med hänsyn till att det
får konsekvenser som går vida utöver vad som åsyftas och som därtill blir uppenbarUgt
orimliga.
Länsstyrelsen i Skaraborgs
län anser att beredningens förslag inte bildar en effektiv spärr mot
ifrågavarande transaktioner och föreslår vissa ändringar som täpper till några
av de mest påtagliga luckorna. Länsstyrelsen hyser förståelse för att
beredningen inte i nuvarande sammanhang ansett sig kunna framlägga förslag om
införande av en generalklausul mot skatteflykt men förutsätter att beredningen
i sitt fortsatta arbete ägnar frågan ett noggrant studium. För sin del anser
länsstyrelsen att införandet av en sådan generalklausul på sikt är
ofrånkomligt. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, som inte har någon erinran
mot beredningens förslag, beklagar att beredningen avstått från att närmare
överväga frågan om införandet av en generalklausul. Motsatt ståndpunkt intar
Sveriges advokatsamfund som ansluter sig till beredningens ställningstagande i
denna fråga.
Skattesubjektet
vid realisationsvinstbeskattningen
Beredningens
förslag att beskattningsåtgärderna skall riktas mot säljaren av aktiema i
vinstbolaget har godtagits av flertalet remissinstanser. I några yttranden
anmäls dock avvikande mening eller kommenteras beredningens förslag. Sålunda
anser näringslivets skattedelegation det nödvändigt att, om säljaren beskattas,
införa sådana bestämmelser att inte även köparen blir föremål för beskattning
för samma vinst. I princip anser delegationen det riktigare att låta
beskattningen drabba köparen, dvs. att tillämpa samma system som tidigare
använts då det gäller s. k. lundintransaktioner.
Liknande synpunkter
uttalas av Sveriges grossistförbund, Svenska revisorsamfundet och Föreningen
auktoriserade revisorer.
Länsstyrelsen i Örebro län
anser i likhet med beredningen att åtgärderna bör riktas mot säljaren av
aktierna och tillägger att taxeringsåt-
Prop. 1972: 93 22
gärder
mot själva vinstbolaget i regel torde bli ett slag i luften, då vinstbolaget
omedelbart efter förvärvet i de flesta fall helt torde berövas sina likvida
medel. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att någon skatt
knappast finns att utta hos det bolag, vars aktier sålts eller av den person
som köpt aktierna. Köparen har som regel tömt bolaget på dess tillgångar och
har själv inga åtkomhga tillgångar för gäldande av skatt. Köparen är nämligen
ofta en person, vars identitet är svår att fastställa, eller en i utlandet
bosatt person.
Uttrycket
"tillgång av verkligt och särskilt värde"
Uttrycket
tillgång av verkligt och särskilt värde med hänsyn till förvärvarens rörelse
eller kapitalförvaltning har föranlett en del kommentarer.
Riksskatteverket
framhåller att formuleringen, när den tidigare använts vid lagstiftning mot
skatteflyktssituationer, tillkommit under delvis andra fömtsättningar. I
förevarande fall kan det inte uteslutas att förvärvaren avser att utnyttja ett
inköpt vinstbolag i jordbruk eller fastighetsförvaltning. Verket anser att
bestämmelsen bör ges en utformning som täcker också dessa fall.
Länsstyrelsen
i Skaraborgs län anser inte att bestämmelsen är effektiv, då den innebär att
försäljningen beskattas enligt de vanliga realisationsvinstreglerna, om
köparen genom förvärvet av aktierna odiskutabelt erhåller en tillgång av
verkligt och särskilt värde för sin rörelse, även om tillgångens värde beloppsmässigt
är ringa, i vart fall i förhållande till köpeskillingen för aktierna. Säljaren
kan sålunda undgå den skärpta beskattningen genom att, eventuellt i samförstånd
med köparen av aktiema, strax före aktieavyttringen låta vinstbolaget inköpa en
tillgång, som för köparens rörelse otvivelaktigt representerar ett verkligt
och särskilt värde. Denna tillgång får sedan övergå på köparen i samband med
förvärvet av aktierna. Länsstyrelsen föreslår därför att uttrycket
"tillgång av verkligt och särskilt värde" i lagtexten kompletteras
med ett villkor om att detta värde skall motsvara större delen av
köpeskillingen för aktierna. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att
begreppet i fråga uttryckligen bör anknytas till köpeskillingen för att undvika
tolkningstvister.
Behovet
av att uttrycket "tillgång av verkligt och särskilt värde" klarläggs
och preciseras framhålls av flera remissinstanser.
Föreningen
auktoriserade revisorer anmärker att, trots att begreppet "verkligt och
särskilt värde" tidigare införts i skattelagstiftningen, har det inte
blivit föremål för någon ingående analys. Hur t. ex. immateriella tillgångar
som patenträtt, firmanamn etc. eller hyresrätt skall behandlas är ej belyst
och föreningen befarar att begreppet kan ge upphov till svåra gränsdragnings-
och tolkningsproblem. Föreningen hem-
Prop. 1972: 93 23
ställer
att begreppet "verkligt och särskilt värde" i en kommande lagstiftning
ges en noggrann och utförlig precisering. Liknande synpunkter uttalar Skånes
handelskammare, som för sin del utgår från att immateriella tillgångar fyller
kravet på verkligt och särskilt värde och att detta uttryckhgen bör framgå av
lagtexten. Även länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att begreppet i
lagtexten eller i anvisningarna till denna bör genom exempel konkretiseras så
att innebörden av begreppet framgår klarare.
Näringslivets
skattedelegation anser att uttrycket "verkligt och särskilt värde"
är ägnat att inbjuda tUl skenhandlingar i avsikt att kringgå lagstiftningens
syfte. Sålunda kan det tänkas att skattskyldiga låter inlägga vissa tillgångar
i rörelsen beträffande vilka det kan vara mycket svårt att hävda att de inte
har något verkligt och särskilt värde med hänsyn till förvärvarens rörelse. Det
kan å andra sidan också finnas tillgångar som i säljarens rörelse otvivelaktigt
haft ett reellt värde men som ej behöver utnyttjas i köparens rörelse och
därför utrangeras. Delegationen framhåller nödvändigheten av att vägledande
uttalanden görs rörande vilka slag av tillgångar som normalt inte bör anses ha
verkligt och särskilt värde. Vidare bör riksskatteverket ge anvisningar för att
klarlägga hur stor del av de överlåtna tillgångarna som får avse andra
tillgångar än sådana som kan sägas ha verkligt och särskilt värde. Delegationen
påpekar också att uttrycket "med hänsyn till dennes rörelse eller
kapitalförvaltning" innebär att en säljare inte utan risk för skärpt
beskattning skulle kunna avyttra sin rörelse till en köpare, som vid tidpunkten
för förvärvet inte bedriver någon rörelse. Vilket beskattningsresultat en
överlåtelse av aktiema till flera köpare kan föranleda är ovisst enligt
delegationen.
Procentsatsen
vid realisationsvinstbeskattningen
Beredningens
förslag att som skattepliktig realisationsvinst skall räknas 75 o/o av vad den
skattskyldige erhåller för aktierna diskuteras i en rad yttranden.
Länsstyrelsen i Stockholms
län anser att de av beredningen föreslagna bestämmelserna, som är av typen
stoppregler, har för litet av generell karaktär för att verka prohibitivt.
Länsstyrelsen anser därför en skärpning påkallad så att hela köpeskillingen
beskattas som realisationsvinst. Även länsstyrelsen i Värmlands län uttalar
att hela köpeskillingen bör beskattas, då lagstiftningen syftar till att
förhindra aktieöverlåtelser av detta slag och då det ändå kan visa sig
fördelaktigt att sälja aktierna med 75 % beskattning av köpeskillingen.
Länsstyrelsen i Örebro län
ifrågasätter om inte ersättningen för aktierna i stället bör beskattas som
inkomst av kapital, då den redovisade metoden innebär ett överförande av i
aktiebolag ansamlade vinst-
Prop, 1972: 93 24
medel
till dess aktieägare och det synes naturligt att betrakta denna överföring som
förtäckt utdelning. Om säljaren beskattas för inkomst av kapital, anser
länsstyrelsen att hela det erhållna beloppet skall beskattas. Även om säljaren
beskattas såsom för realisationsvinst bör hela köpeskillingen beskattas enligt
länsstyrelsens uppfattning, eventuellt med imdantag för vad ägaren vid bolagets
bildande eller senare tillskjutit eller erlagt i köpeskilling vid sitt förvärv
av aktiema. Att beskatta hela vinsten bör enhgt länsstyrelsen inte medföra
några betänkligheter med hänsyn till transaktionemas syfte och då fråga i regel
är om helt obeskattade medel.
Realisationsvinstkommittén
framhåller att vad företagsskatteberedningen velat nå med sitt förslag är att
de obeskattade vinstmedel, som är avsedda att elimineras genom avyttring av aktiema,
inte undgår beskattning. Man har då valt att beskatta en viss del av
köpeskillingen och konstruera denna beskattning som en
realisationsvinstbeskattning. Man hade lika väl kunnat beteckna det belopp, som
skall beskattas, som inkomst av annat slag. Sett från denna synpunkt är det enligt
realisationsvinstkommittén knappast motiverat att begränsa beskattningen till 75
% av köpeskilUngen. Med hänsyn härtill och till att bestämmelserna har karaktär
av stoppregler och därför knappast är ägnade att åstadkomma ett materieUt
korrekt beskattningsresultat i det enskilda fallet kan man enligt kommitténs
uppfattning med samma fog beskatta hela köpeskillingen som man beskattar 75 »/o
eller annan procent av densamma.
Föreningen Sveriges
taxeringsrevisorer uttalar att beredningens förslag om beskattning av 75 »/o
av köpeskillingen för aktierna i vissa fall torde leda till ett alltför lågt
beskattningsresultat. När det gäller transaktioner med bolag, som har stora
vinstmedel och förhållandevis litet aktiekapital, kommer summan av de upplösta
reserverna inte sällan att överstiga 75 % av köpeskillingen. Föreningen anser
att en spärregel bör införas, som innebär att den skattepliktiga
realisationsvinsten inte bör sättas lägre än summan av bolagets vinstmedel och
dolda reserver.
Flera
remissinstanser riktar stark kritik mot beredningens förslag i denna del.
Sålunda framhåller Svenska revisorsamfundet det som oskäligt att
köpeskillingen för aktierna skall beskattas som realisationsvinst även utan att
vinst behöver föreligga. Samfundet påpekar också att beskattningen kan komma
att ske med belopp som överstiger dold reserv, vilket inte kan ha varit
beredningens avsikt. Under inga omständigheter kan samfundet godta att både
säljare och köpare kan bli beskattade för en och samma transaktion, vilket
synes bli fallet med den föreslagna konstruktionen.
Föreningen
auktoriserade revisorer anser att beskattningsunderlaget bör utgöras av
förekommande obeskattade vinstmedel och att beskattning bör ske endast när
verklig vinst uppkommit vid aktieförsäljningen.
Prop. 1972: 93 25
Därjämte
anser föreningen att den föreslagna procentsatsen 75 % är för hög.
Även Sveriges
grossistförbund påpekar att beskattning kan ske av en vinst, som inte
föreligger i samtliga fall. Enligt förbundets uppfattning talar därför
rättviseskäl för att den skattepliktiga inkomsten bestäms tUl avtalat vederlag
med avdrag för värdet av aktiekapital och egna bundna fonder.
Näringslivets
skattedelegation anser likaledes att den föreslagna procentsatsen i många fall
framstår som orimligt hög. Delegationen anser det stötande att 75 % av likviden
för aktierna skall räknas som skattepliktig realisationsvinst även i de fall
då dessa uppenbarUgen sålts med förlust eller med en vinst som är mindre än det
belopp som motsvarar 75 % av försäljningsvärdet. Enligt delegationen bör det
övervägas, då beskattning i vissa fall sker med belopp som överstiger
befintliga dolda reserver, om inte reglerna skall utformas så att
beskattningsunderlaget bestäms efter avdrag för i aktiekapital bundet belopp,
för beskattade vinstmedel och också efter avdrag för belopp motsvarande t. ex.
bundna reserver. Vid bestämmande av hur stor del av likviden som skall hänföras
till skattepliktig realisationsvinst hos säljaren bör även beaktas, anför
delegationen, att beskattningen totalt sett kan bli mycket betungande med
hänsyn till att de föreslagna reglerna inte utesluter en till-lämpning av
bestämmelserna i 54 § sjunde stycket KL om lundintransaktioner.
Återköpsfalleu
Beredningens
förslag att utsträcka de nya bestämmelserna tUl att även omfatta sådana fall,
där vinstbolagets reella tillgångar ingått i överlåtelsen men sedermera
återköpts anser riksskatteverket välmotiverat. Verket påpekar att i många fall
torde en 75-procentig beskattning kunna åstadkommas endast om
förutsättningarna för eftertaxering föreligger. Verket anser dock inte att det
föreslagna villkoret om att återköpet skall ha varit avsett redan vid
överlåtelsen av aktierna fyller det angivna syftet. Den bevisföring som
härigenom åläggs taxeringsintendenten kan endast fullgöras i undantagsfall.
Kravet på bevisning bör därför mildras, anför riksskatteverket, förslagsvis så
att beskattaingseffekten inträder, om det framstår som sannolikt att en återgång
var avsedd vid avyttringen av aktierna. Denna bevisregel förutsätter dock
enligt verket att det tillskapas möjligheter att uppta realisationsvinsten tUl
beskattning, trots att de formella förutsättningarna för eftertaxering inte
föreligger. Detta kan enUgt riksskatteverkets mening ske genom att man inför en
efterbeskattningsrätt av det slag som finns i 4 och 5 §§ förordningen (1968:
276) om uppskov i vissa faU med beskattning av realisationsvinst.
Prop. 1972: 93 26
Kammarrätten
framhåller att det är oklart huruvida enligt förslaget bevisbördan skall åvila
taxeringsintendenten eller den skattskyldige. Skulle vid rättstillämpningen
bevisbördan anses åvila taxeringsintendenten kan svårigheter uppstå att uppnå
det med den föreslagna lagstiftningen avsedda syftet.
Länsstyrelserna
i Jönköpings och Örebro län anser det tillräckligt att återköp faktiskt ägt mm
mom viss tid för att de speciella reglerna mot vinstbolagstransaktioner skall tUlämpas.
Länsstyrelsen
i Skaraborgs län anser inte regeln om återköp särskilt effektiv och påpekar att
säljaren lätt kan undgå den hårdare beskattningen genom att under de två
första åren hyra tillgången av köparen och återköpa den först efter
tvåårsperiodens utgång. Liknande synpunkter uttalar länsstyrelsen i
Södermanlands län som därför anser att tvåårsgränsen bör utgå ur lagtexten
eller i vart fall väsentligt utsträckas.
Flera
andra remissinstanser delar uppfattningen att tidsperioden två år är för snävt
tilltagen med hänsyn till möjligheterna att kringgå regeln. Vissa länsstyrelser
föreslår sålunda att tidsperioden utsträcks till 5 år, dvs. samma frist som
gäller för eftertaxering. Samma förslag framförs av föreningarna Sveriges
taxeringsrevisorer och Sveriges kommunala taxeringsrevisorer.
Bevisbördan
Att
bevisbördan enligt förslaget lagts på den skattskyldige bl. a. angående frågan
om aktieöverlåtelsen innefattat tUlgångar av verkligt och särskilt värde för
köparen har på några håll föranlett kritik eller kommentarer.
Näringslivets
skattedelegation anser att, eftersom tillgångarnas karaktär skall bedömas med
hänsyn till köparens rörelse och kapitalförvaltning, kan endast köparen med
framgång föra bevisning därom. Skulle bevisbördan likväl läggas på säljaren,
bör kraven på bevisningen ställas väsentligt lägre än som föreslagits.
Delegationen anser det tillfyllest att säljaren med utgångspunkt från av honom
kända förhållanden kan göra sannolikt att köparen erhållit tillgångar av
verkligt och särskilt värde.
Svenska
revisorsamfundet framhåller som ett minimikrav att bevisbördan läggs på
köparen, om beskattningen skall ske hos säljaren.
Skånes
handelskammare ställer sig tveksam tiU att bevisbördan läggs på säljaren, då
det är köparen av vinstbolaget som sedan affären avslutats förfogar över
bevismaterialet, dvs. bokföring och korrespondens. Länsstyrelsen i Stockholms
län anser att det bör framgå av lagtexten att bevisbördan lagts på den
skattskyldige. Flera andra remissinstanser uttalar sig i samma riktning.
Prop. 1972: 93 27
Undantagen
i fråga om vilande bolag och skrivbordsbolag
Flera
remissinstanser påpekar de tolkningsproblem som kan uppstå vid tillämpningen av
uttrycket "som ej drivit verksamhet under de två senaste
beskattningsåren", vilket föreslagits som definition av s. k. vUan-de
bolag. I dessa yttranden framhålls de möjligheter som därigenom öppnas för
skatteflyktsåtgärder. Undantaget för nämnda slag av bolag bör därför utgå anser
länsstyrelserna i Jönköpings och Göteborgs och Bohus län samt föreningarna
Sveriges taxeringsrevisorer och Sveriges kommunala taxeringsrevisorer.
Länsstyrelsen
i Örebro län anser att några undantag inte skall göras. Skulle undantag ändå
komma i fråga, bör undantagsregler inte gälla, om avyttringen av aktierna skett
för att erhålla obehöriga skatteförmåner. Länsstyrelsen ifrågasätter också
tidsgränsen två beskattningsår och anser att tiden bör utsträckas till tre
beskattningsår. Att tidsgränsen är för snävt tilltagen anser även länsstyrelsen
i Stockholms län. Föreningen auktoriserade revisorer anser att undantaget för vUande
bolag, som föreslagits endast gälla aktiebolag, bör utsträckas till att även
avse ekonomisk förening och handelsbolag.
Dispensregeln
Dispensreglema
diskuteras ingående av riksskatteverket. Verket ifrågasätter om det finns
anledning att medge dispens i återköpsfalleu, då reglerna om återköp är avsedda
att träffa rena skentransaktioner. Verket påpekar vidare att dispensfrågan i återköpsfaUen
inte kan prövas av verket med mindre det är ostridigt att 75-procentregeln är
tillämplig eller det genom förhandsbesked eller lagakraftvunnen taxering
fastslagits att så är fallet. Detta innebär att dispensprövningen i många fall
kommer att skjutas långt på framtiden och medföra betydande olägenheter.
Verket finner det angeläget att frågan om dispens prövas i så nära anslutning
till den vidtagna avyttringen som möjligt och föreslår därför att ansökan om
dispens skall ha uikommit till verket inom ett år från det taxeringsfrågan
vunnit laga kraft. För att en lagakraftvunnen taxering skall kunna ändras, om
dispens medgivits, är det nödvändigt, anför riksskatteverket, att meddela
bestämmelser om att den skattskyldige får anföra besvär över taxeringen i
särskild ordning. Enligt verkets mening bör det också övervägas om inte
dispensinstitutet bör handhas av Kungl. Maj:t, då det inte kan uteslutas att
den föreslagna dispensen kan komma att kollidera med den dispens som kan
medges av Kungl. Maj:t enligt 35 § 3 mom. KL.
Länsstyrelsen
i Stockholms län anser att det ligger i sakens natur att dispens endast bör
kunna sökas innan transaktion avseende köp av
Prop. 1972: 93 28
vinstbolag
genomförs. Uttryckligt stadgande härom torde vara erforderligt enligt
länsstyrelsen.
Näringslivets
skattedelegation, som utgår från att dispens skall kunna sökas såväl före som
efter det en transaktion genomförts, anser att dispensförutsättningarna bör
anges i lagstiftningen. I motiven bör också ges exempel på när dispens
regelmässigt skall beviljas.
Föreningen
auktoriserade revisorer anser att det ligger i rättssäkerhetens intresse att
talan skall få föras mot riksskatteverkets beslut i dispensfrågor som avses
här.
Ikraftträdandebestämmelser
Flera
remissinstanser tar upp frågan om när beredningens förslag skall träda i kraft.
Med hänsyn bl. a. till transaktionernas art och till den aktivitet med handel
med vinstbolag som märkts sedan beredningens promemoria offentliggjordes anser
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Värmlands och Västerbottens län
samt Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer att lagstiftningen bör träda i
kraft den dag då promemorian offentliggjordes.
Departementschefen
Inledning
Företagen
beskattas varje år för den redovisade nettovinsten av rörelsen. Denna
nettovinst skall i princip svara mot skillnaden mellan intäkter och kostnader
under året. När verksamheten drivs i form av aktiebolag eller ekonomisk
förening får vad som utdelas tUl delägarna inte dras av vid beräkning av
företagets beskattningsbara inkomst. Delägarna beskattas i sin tur för
utdelningen som för annan inkomst. Det föreligger alltså en dubbelbeskattning
av aktiebolags och ekonomiska föreningars inkomst i den mån den utdelas.
Vissa
avsteg har gjorts från de nu angivna grunddragen i beskattningen. Således har
de kooperativa föreningarna viss rätt till avdrag för utdelning som utgår i
form av återbäring, pristiUägg e. d. I syfte att underlätta aktiebolagens
kapitalanskaffning medges bolagen numera en begränsad rätt tiU avdrag för
utdelning som hänför sig till nyemitterade aktier. Principen att skatten
beräknas på årets nettovinst modifieras även av den vidsträckta rätt tUl vinstreglerande
dispositioner som gällande skatteregler inrymmer. Till dispositioner som
påverkar företagens vinst hör reglerna om årlig avskrivning av anskaffningskostna-dema
för byggnader samt maskiner och andra inventarier. Hit hör också reglerna för
värderingen av omsättningstUlgångar som möjliggör en betydande skattemässig
nedskrivning av varulagrets värde under dess
Prop. 1972: 93 29
verkliga
värde. SärskUt genom av- och nedskrivningsrätten för inventarier respektive
varalager har företagen möjlighet att skapa avsevärda s. k. dolda reserver vid
beskattningen. Dessa regler är avsedda att bl. a. tillgodose företagens behov
av konsolidering och stimulans till produk-tionstUlväxt och får aUtså tUl
effekt att ett företag kan skjuta beskattningen av nettovinsten på framtiden.
Som framgått av den
föregående redogörelsen har försök till kringgående av reglerna om
dubbelbeskattning av företagens inkomst tidigare förekommit i syfte att utta
vinstmedlen ur företagen utan skattebelastning. I anslutning till förslag av
skatteflyktskommittén antog 1966 års riksdag bestämmelser riktade mot vissa
former av sådana kringgåenden.
I
företagsskatteberedningens uppdrag ingår bl. a. att undersöka i vilken
utsträckning aktiebolagsformen används för att vinna ej avsedda lättnader vid
beskattningen samt att föreslå lämpliga åtgärder häremot. Beredningen har
funnit det påkallat att i en särskUd promemoria behandla en speciell
skatteflyktsmetod, som på senare tid praktiserats i ökande omfattning. Dessa
slag av transaktioner brukar gå under beteckningen handel med vinstbolag och
företer likheter med dem som tidigare föranlett lagstiftningsingripande.
Beredningen har sett det som en angelägen uppgift att genom lagstiftning
förhindra den aktuella metoden för skatteflykt. Beredningen har påpekat att
dess förslag är av provisorisk karaktär och att beredningen i sitt fortsatta
arbete kan komma att föreslå lösningar efter andra linjer.
Behovet
av lagstiftning mot vinstbolagstransaktioner
Den
skatteflyktsmetod, som beredningen behandlat, består i att ägaren av ett bolag
som har betydande obeskattade vinstmedel överför dessa till sig nära nog
skattefritt genom att sälja aktierna i bolaget sedan detta tömts på sina reella
tillgångar. Säljaren har i dessa transaktioner endast att räkna med den
skattekonsekvens som följer av reglerna om beskattning av realisationsvinst.
Har aktierna före försäljningen ägts fem år eller mer, räknas 10 "/o av försäljningssu.mman
som skattepliktig realisationsvinst. Denna schablonmässigt beräknade realisationsvinst
har lagstiftaren godtagit för bl. a. de fall då aktier i familjebolag säljs i
syfte att avyttra företaget som sådant efter mer än 5 års aktieinnehav. I det
av beredningen redovisade typfallet av vinstbolagstransaktion har någon avsikt
ej förelegat från säljarens sida att överlåta själva rörelsen. Denna har
nämligen före försäljningen av aktierna ut-tagits ur bolaget och överförts till
ett annat av säljaren ägt bolag. Vinstbolagets obeskattade vinst elimineras
sedan på olika sätt av köparen av aktierna. Beredningen konstaterar att dessa
transaktioner inte har någon naturlig affärsmässig motivering.
Beredningen
föreslår nu lagstiftning för att förhindra att skattskyl-
Prop.
1972: 93 30
diga
undandrar sig skatt genom handel med vinstbolag. Olika alternativ har
övervägts av beredningen. Ett sådant alternativ är att införa en generalklausul
mot skatteflykt. Beredningen har dock avvisat tanken på att i detta sammanhang
införa en sådan regel. Frågan om en generalklausul är enligt beredningen
ytterst komplicerad och kräver noggrannare överväganden än beredningen kunnat
medhinna med hänsyn till önskemålet om att på relativt kort tid framlägga
förslag till lagstiftning mot dessa transaktioner.
Beredningen
föreslår i stället en allmänt hållen bestämmelse som riktar sig direkt mot vinstbolagstransaktionerna.
Förslaget innebär att säljaren blir föremål för en skärpt
realisationsvinstbeskattning vid försäljningen av aktier i vinstbolag.
Beredningens
förslag har i huvudsak mottagits positivt av remissinstanserna. I samtliga
yttranden instämmer man i beredningens uppfattning att särskUda bestämmelser
bör införas för att förhindra obehöriga skatteförmåner vid vinstbolagstransaktioner.
Den av beredningen valda lösningen att genom en skärpt
realisationsvinstbeskattning förhindra dessa transaktioner har också i princip
tillstyrkts av flertalet remissinstanser.
För
egen del viU jag först något uppehålla mig vid den förut berörda frågan om en
allmän bestämmelse mot skatteflykt. I prop. 1966: 85 fann jag mig kunna godta
de betänkligheter som framförts mot en sådan generell föreskrift. Jag framhöll
att frågan om skattelagstiftningens effektivitet ingår som en ytterst viktig
faktor bland förutsättningarna för en rättvis och likformig taxering. En
väsentlig sida av rättssäkerheten är vetskapen hos allmänheten att inte vissa
skattskyldiga genom transaktioner av olika slag kunde förskaffa sig omotiverade
skattefavörer. Jag delade emellertid i stort sett farhågorna att rättssäkerheten
i övrigt kunde bli lidande, om man införde ett stadgande som gav stort utrymme
för subjektiva bedömanden från taxeringsmyndigheternas och skattedomstolarnas
sida. I dåvarande läge ansåg jag det lämpligare att försöka täppa till de kända
kryphålen i skattelagstiftningen. Mitt ställningstagande begränsade sig till
spörsmålet om man borde ha en skatteflyktsbestämmelse som gällde över hela
eller mycket stora delar av beskattningsområdet. Jag ställde mig inte lika avvisande
till bestämmelser av denna art med mer begränsad giltighet.
På senaste tiden har
observerats att mindre nogräknade personer medverkat till att sätta i system
olika transaktioner av skatteflyktskaraktär. Genom annonsering i pressen eller
på annat sätt har man förespeglat stora skattelättnader för dem som inlåter sig
på dessa transaktioner. Det måste anses ytterst beklagligt att vissa
skattskyldiga vill medvetet bryta mot principerna för skattesystemet och ställa
sig utanför samhällssolida-riteten. Jag har också förståelse för dem som menar
att det är i högsta grad otillfredsställande att ingripanden sker först i
efterhand med på-
Prop.
1972: 93 31
följd
att de luckor som eventuellt finns i skattelagstiftningen kan otillbörligt
utnyttjas i åratal, innan lagstiftaren uppmärksammar och täpper till dem.
Några
remissinstanser har berört frågan om en generalklausul mot skatteflykt och
åsikten har framförts från länsstyrelsehåll att en sådan klausul på sikt är ofrånkomlig.
För egen del utesluter jag inte att en generalklausul på sikt kan vara den
bästa lösningen men i likhet med beredningen anser jag att den aktuella
skatteflyktsmetoden f. n. bör stoppas genom en mer allmänt hållen bestämmelse
mot vinstbolagstransaktionerna. Jag förutsätter att beredningen i sitt
fortsatta arbete har särskild uppmärksamhet riktad mot skatteflyktsproblemen
och vid sitt slutliga ställningstagande tiU företagsbeskattningens utformning
beaktar olika lösningar av dessa frågor.
Som
nyss nänmts har samtliga remissinstanser tillstyrkt att särskilda bestämmelser
införs för att förhindra vinstbolagstransaktioner. Kammarrätten erinrar
visserligen om att lagstiftningsåtgärder tidigare vidtagits först sedan
skattedomstolarna bedömt transaktionerna och funnit dem oantastliga enligt
gällande lag. Riksskatteverket anser för sin del att handel med vinstbolag
antagit sådana proportioner att ett lagstiftningsingripande nu är motiverat
även om man redan med nuvarande lagstiftning kan komma till rätta med de
grövsta avarterna. Jag delar verkets uppfattning att man redan med nuvarande
regler kan komma till rätta med de flagranta fallen. För att undanröja varje
tvivel anser jag det dock angeläget att det i lagstiftningen klart sägs ifrån
att systematiska skatteundandraganden i dessa former inte kan tolereras. Jag
vill i detta sammanhang även understryka vad jag anförde i prop. 1966: 85 om
att det torde få anses som en allmän rättsgrundsats att varje rättshandling
skall bedömas efter sin verkliga innebörd. Principen om att skenrättshandlingar
inte äger giltighet framstår enligt min mening som så självklar att den inte
behöver inskrivas i författningstexten. Vad särskilt gäller fall där
överlåtelse sker till en insolvent person vill jag nu liksom tidigare erinra om
att sådana transaktioner i praxis regelmässigt torde bedömas som tillkomna för
skens skull.
Bestämmelsernas
utformning
Som
framgått föreslår beredningen att vinstbolagstransaktioner bör förhindras genom
en skärpt realisationsvinstbeskattning. Enligt förslaget beskattas den som
säljer aktier eller andelar i aktiebolag, ekonomisk förening eller handelsbolag
för 75 "/o av försäljningssumman såsom för realisationsvinst, när en vinstbolagstransaktion
föreligger. En sådan transaktion skall anses föreligga, om det inle framstår
som uppenbart att köparen genom förvärvet av aktierna eller andelarna erhåller
en till-
Prop.
1972: 93 32
gång
som ingår i det överlåtna företaget och som är av verkligt och särskilt värde
för honom med hänsyn till hans rörelse eller kapitalförvaltning. Förslaget
avser att förhindra uttag av obeskattade vinstmedel genom försäljning av
aktier i företag, som tömts på sina realtillgångar och endast utgör ett tomt
skal. Har företaget tömts på rörelsetillgångar, blir således den föreslagna
beskattningsregeln tillämplig. För att förebygga kringgående av
lagstiftningens syfte föreslås samma beskattning inträda även i de fall då
företagets reella tUlgångar ingått i överlåtelsen men helt eller delvis
återköpts av säljaren inom två år efter aktieförsäljningen, om det av
omständigheterna framgår att sådant återköp varit avsett redan vid
aktieförsäljningen. Från tillämpningsområdet undantas enligt förslaget
överlåtelse av aktier i nybildade bolag som ännu inte drivit verksamhet, s. k.
skrivbordsbolag, och i bolag som ej haft någon verksamhet under de två senaste
beskattningsåren före överlåtelsen av aktiema, s. k. vilande bolag. Beredningen
föreslår vidare en dispensregel enligt vUken riksskatteverket får medge
undantag från bestämmelserna under förutsättning att överlåtelsen av aktien
eller andelen inte kan antas vara ett led i åtgärder som syftar till att ge
obehöriga skatteförmåner.
Utformningen av förslaget
såsom en skärpt realisationsvinstbeskattning har i princip lämnats utan erinran
vid remissbehandlingen och också jag ansluter mig till en sådan lösning. Som
förut redovisats har kritik uttalats mot olika avsnitt av de föreslagna bestämmelserna.
Det har bl. a. invänts att bestämmelserna givits ett alltför vidsträckt
tillämpningsområde. Även enligt min mening bör bestämmelserna så långt möjligt
utformas så att deras räckvidd begränsas till de typiska vinstbolagstransaktionerna
utan att kravet på lagstiftningens effektivitet eftersatts.
Efter mönster från
tidigare lagstiftning mot de s. k. lundintransaktionerna föreslår beredningen
att den skärpta beskattningsregeln skall vara tillämplig, om det överlåtna
bolaget uppenbart inte innehåller någon tillgång av verkligt och särskilt värde
för köparen med hänsyn till dennes rörelse eller kapitalförvaltning. Flera
remissinstanser framhåller att uttrycket "tillgång av verkligt och
särskilt värde" kräver en precisering med hänsyn till bl. a. olika
tillgångskategorier. Vidare har man framhållit att beskattningen bör drabba
köparen, dvs. samma system som gäller för lundintransaktioner, eller åtminstone
att bevisbördan bör läggas på köparen. Särskilt beaktansvärt synes mig
påpekandena vara från länsstyrelsen i Skaraborgs län och näringslivets
skattedelegation att den föreslagna bestämmelsen inte är effektiv, då den
inbjuder till skenhandlingar för att kringgå lagstiftningens syfte. Det har sålunda
anmärkts att vinstbolaget kan tUlföras tillgång enbart för att uppfylla
villkoret om verkligt och särskilt värde med hänsyn till köparens verksamhet.
Prop.
1972: 93 33
Den
typiska vinstbolagstransaktionen bygger på att säljaren tiU sig överför i
bolaget obeskattade vinstmedel vilka härrör från upplösta reserver i samband
med uttag av det s. k. inkråmet i bolaget. Enligt min mening bör därför bestämmelsema
anknytas till uttaget av inkråmet i bolaget. Därigenom inriktas lagstiftningen
direkt mot säljarens åtgärder att överflytta rörelsetillgångar från bolaget och
avyttra aktierna. Man vinner samtidigt den förenklingen att en prövning av vad
som för köparen utgör tillgång av särskilt värde inte behöver ske. Jag
förordar således att en skärpt realisationsvinstbeskattning bör gälla när en
skattskyldig överlåter aktier i aktiebolag, som vid överlåtelsetillfället framstår
väsentligen som ett tomt skal. En överlåtelse av ett skalbolag bör för
tillämpningen av den skärpta regeln anses föreligga när värdemässigt sett
större delen av tillgångarna i bolaget har tagits ut före aktieöverlåtelsen så
att obeskattade vinstmedel finns i bolaget på överlåtelsedagen. Frågan
huruvida större delen av tillgångarna i bolagets rörelse har tagits ut får
bestämmas med ledning av bolagets ställning vid ingången av räkenskapsåret i
fråga och vid tidpunkten för aktieöverlåtelsen. Jämförelsen bör ske efter
anskaffningsvärdet eller annat verkligt värde av de olika tillgångarna i
rörelsen. Vid denna bedömning av om skaibolag föreligger eller ej bör naturiigen
endast reella rörelsetillgångar i bolaget beaktas. Kontanta medel och
fordringar som utgör likvid för överlåtna rörelsetillgångar bör således ej tas
med i bedömningen.
Den regel jag nu förordat
innebär ett sådant kraftigt korrektiv som enligt min mening behövs för att
sätta stopp för transaktioner med skalbolag. Skattskyldig som avser att
överflytta rörelsetillgångar så att vinstmedel framträder bör inte genom en
aktieöverlåtelse få en väsentligt lägre skattebelastning än om vinstmedlen i
bolaget redovisats till beskattning. Har i samband med en aktieöverlåtelse
rörelsetillgångar överförts till bokfört värde och således utan att dold reserv
upplöses, finns däremot inte anledning ingripa mot förfarandet genom en skärpt
realisationsvinstbeskattning. Jag vill dock erinra om att när en aktieägare
till sig själv överför tUlgång i bolaget tiU ett pris som understiger fulla
värdet beskattas skUlnaden mellan allmänna saluvärdet och priset enligt praxis
som s. k. förtäckt utdelning.
I likhet med beredningen
anser jag att bestämmelserna bör omfatta även sådana fall där vinstbolagets
tillgångar helt eller delvis följt med bolaget vid överlåtelsen av aktierna men
sedermera överflyttats på den skattskyldige eUer honom närstående person eller tUl
ett företag, där denne har ett bestämmande inflytande. Vid avgörandet av
huruvida större delen av bolagets tillgångar tagits ut ur bolaget bör hänsyn
tas till uttag som ägt rum såväl före som efter avyttringen av aktierna. Det är
endast med en sådan samlad bedömning som skatteflyktsregeln kan bli effektiv.
Jag delar även beredningens uppfattning att tidsgränsen i fråga om återköp som
skall ingå i den samlade bedönmingen lämpli-
Prop.
1972: 93 34
gen
bör sättas till två år. I överensstämmelse med vad jag tidigare uttalat om
skenrättshandlingar anser jag att några bestämmelser inte behöver införas för
att förhindra sådana fall, där skattskyldig genom olika skentransaktioner
försöker kringgå syftet med lagstiftningen. Kringgåenden genom att återköpet av
tillgången exempelvis ges sken av hyra eller arrende under de två första åren
efter avyttringen av akterna bör enligt min mening inte godtas.
Beredningen
har föreslagit att återköp av tillgång i bolaget skall ha varit avsett redan
vid överlåtelsen av aktierna. Förslaget motiveras i denna del med att ett rekvisit
angående partemas syfte krävs för att taxeringsmyndigheterna skall kunna
utnyttja eftertaxeringsinstitutet. Flera remissinstanser har anmärkt att
förslaget ställer alltför stora krav på bevisning för taxeringsmyndigheternas
sida. Med hänsyn tUl att återköpsfaUen enligt min mening oftast är att bedöma
som flagranta fall av skatteflykt bör något villkor om parternas avsikt inte
uppställas. Enligt min mening bör det anses tillräckligt att återköp faktiskt
ägt rum inom tvåårsperioden för att den skärpta realisationsvinstbeskattningen
skall vara tillämplig. Det bör ej heller väcka betänkligheter att såsom bl.
a. riksskatteverket föreslagit i detta speciella fall möjlighet öppnas att ta
upp köpeskiUingen för aktierna till beskattning i efterhand såsom
realisationsvinst, trots att de formella förutsättningarna för eftertaxering
inte föreligger. Jag föreslår sålunda att en bestämmelse om en efterbeskattningsrätt
införs av det slag som finns i förordningen (1968: 276) om uppskov i vissa fall
med beskattning av realisationsvinst.
Med
den av mig föreslagna lösningen är det naturligt att beskattningsåtgärden
riktas mot säljaren av aktierna. De obeskattade vinstmedlen i bolaget har
framträtt genom säljarens åtgärd att ta ut inkråmet i bolaget och det är han
som har överblick över bolagets ställning vid aktieöverlåtelsen. Den föreslagna
lagstiftningen syftar till att hindra att de obeskattade vinstmedel, som är
avsedda att elimineras, undgår beskattning. Det kan antas att köpeskillingen
för aktierna i en typisk vinstbolagstransaktion till storleken ungefärligen
motsvarar beloppet av de obeskattade vinstmedlen. Man skulle lika väl ha kunnat
beteckna det belopp, som skall beskattas, som inkomst av annat slag för
säljaren. Med hänsyn härtill och då lagstiftningen enligt min mening skall ha prohibitiv
effekt anser jag att hela köpeskillingen för aktierna bör räknas som skattepliktig
realisationsvinst. Några remissinstanser har ansett det nödvändigt att införa
sådana bestämmelser att inte även köparen kan bli föremål för beskattning för
samma vinstmedel. Enligt min mening kan denna invändning inte tiUmätas någon
vikt. Genomförs förslaget finns det starka skäl att anta att en seriös köpare
av aktierna i ett skalbolag har anledning att överväga det pris han är villig
att betala för aktierna och därvid ta hänsyn tiU den latenta skatteskulden i
bolaget.
Prop.
1972: 93 35
De
transaktioner som förslaget riktar sig mot torde kunna genomföras endast om
säljaren och köparen samverkar. Såsom påpekats av både beredningen och flera
remissinstanser ingår det också som ett led i dessa transaktioner att köparen
söker neutraUsera beskattningen av de obeskattade vinstmedlen i skalbolaget.
I
likhet med beredningen anser jag att bestämmelsen mot vinstbolagstransaktioner
bör omfatta även avyttring av andelar i ekonomiska föreningar och handelsbolag.
I princip kan dessa transaktioner genomföras också när verksamhet bedrivs i
nämnda företagsformer.
Om beskattningen av vinstbolagstransaktioner
regleras på sätt jag förordat, finns det enligt min mening ej skäl att göra
undantag för s. k. skrivbordsbolag eller s. k. vUande bolag. Något uttag av inkråm
ur bolag av dessa slag torde som regel inte förekomma. Har likväl uttag av inkråm
i sådana bolag skett i samband med aktieöverlåtelse, bör förfaringssättet
bedömas enligt de föreslagna bestämmelserna.
Dispensprövningen
Beredningen
föreslår att riksskatteverket får befogenhet att medge undantag från de nya
bestämmelserna, när aktieöverlåtelsen kan antas ha skett i annat syfte än att
erhålla obehöriga skatteförmåner. Bakom förslaget om en dispensregel ligger
beredningens bedömning att lagstiftningen undantagsvis kan komma att träffa faU
som ej avsetts därmed. Någon erinran mot förslaget om införande av en
dispensregel har ej riktats av remissinstanserna.
Den av mig föreslagna
stoppregeln mot missbruk kan likaså undantagsvis komma att omfatta
affärstransaktioner som inte kan ses som arrangemang för att nå omotiverade
fördelar vid beskattningen. En dispensregel fyller i sådana fall ett givet
behov. Jag kan därför ansluta mig till beredningens förslag i denna del.
Beredningen har angivit
vissa exempel på dispensanledningar. Bl. a. kan det enligt beredningen i vissa
fall vara befogat att medge dispens, då en ägare av en minoritetspost i ett
skalbolag önskar avveckla sitt aktieinnehav utan syfte att vinna opåkallad
skattelättnad. Vidare pekar beredningen på avyttring av aktierna i ett bolag
inom en koncern i samband med omläggning eller omorganisation av verksamheten.
Beredningen avser härvid sådana överlåtelser av aktier eller andelar inom en koncem
som inte redan enligt gällande bestämmelser är undantagna från
realisationsvinstbeskattning. Jag vUl härutöver tUlägga att även utanför koncemförhållande
kan affärsmässigt betingade uttag av tUl-gångarna i ett företag tänkas motivera
en dispens t. ex. när en hel rörelsegren som omfattar mer än hälften av tUlgångarna
avskiljs från ett företag. Avgörande för dispensprövningen i sådana och andra faU
bör givetvis vara om den skattskyldige med sina dispositioner har syftat tUl att
erhålla obehöriga skatteförmåner eller ej. Kan det antas att så inte
Prop. 1972: 93 36
har
varit fallet, bör dispens från den skärpta beskattningsregeln kunna medges. TUlämpningen
av dispensregeln bör dock enligt min mening vara tämUgen restriktiv med hänsyn tUl
att lagstiftningen enligt mitt förslag inriktats mera direkt mot de typiska
försäljningarna av aktier och andelar i skaibolag.
Riksskatteverket har
framfört vissa synpunkter på dispensprövningen av väsentUgen formeU natur. I
likhet med verket förutsätter jag att en dispensprövning skall kunna ske såväl
före som efter en aktieförsäljning. Givetvis är det angeläget, som verket även
påpekat, att dispensfrågan prövas i så nära anslutning tUl den vidtagna avyttringen
som möjligt. Vanligen torde en dispensansökan komma att inges före aktieförsäljningen
i samband med ansökan om ett förhandsbesked i taxeringsfrågan. När en dispens
söks efter det att en aktieförsäljning ägt rum, torde det i allmänhet vara
ostridigt att den skärpta beskattningsregeln är tillämplig. I dessa fall torde
en dispensprövning således kunna ske i sådan tid att beslutet normalt kan
beaktas redan vid åsättande av taxering i första instans. Har dispensfrågan
avgjorts först sedan taxeringen vunnit laga kraft, bör skattskyldig som
erhållit dispens kunna få till stånd en ändring av sin inkomsttaxering. Detta
kräver en särskild författningsbestämmelse. Jag föreslår att en regel införs
som gör det möjligt att vidta en sådan ändring. Däremot ser jag inga behov av
en bestämmelse om tidsgräns för ingivande av dispensansökan som föreslagits av
riksskatteverket.
Riksskatteverket har
ifrågasatt om inte dispensinstitutet bör handhas av Kungl. Maj:t, då det inte
kan uteslutas att den föreslagna dispensen kan kollidera med den dispensregel
som finns i 35 § 3 mom. KL. För min del anser jag det olämpligt att sådana
dispensfrågor som här avses handhas av Kungl. Maj:t. Den av verket befarade
dispenskonflikten bedömer jag som ringa.
Föreningen auktoriserade
revisorer hävdar i sitt yttrande att talan bör få föras mot riksskatteverkets
beslut i dispensfrågan. När riksskatteverket i tidigare skattelagstiftning anförtrotts
möjlighet att medge dispens, har verkets beslut regelmässigt inte kunnat
överklagas. Enligt min mening föreligger inte tillräckliga skäl att här bryta
mot denna regel.
De
föreslagna nya bestämmelsema bör enUgt min mening träda i kraft snarast möjUgt
och tUlämpas på sådana överlåtelser av aktier och andelar som ägt rum efter
utgången av år 1971.
Hemställan
Under
åberopande av det anförda hemstäUer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
antaga inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928: 370).
Prop.
1972: 93 37
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
MARCUS BOKTB. STHLM 1 972 72021 6
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
24 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (9)
9 kopplingar i 8 dokument.
- Prop. 2001/02:165 Skatteregler mot handel med skalbolag Prop. 2001/02:165 om s. 34 i texten
- Ds 2000:35 Skatteregler mot handel med skalbolag s. 21 om s. 34 i texten
- Bet. 1989/90:SkU4 Företagsbeskattning s. 15 i texten
- Dir. 1988:59 Översyn av lagen mot skatteflykt i texten
- Prop. 1973:207 Kungl. Maj:ts proposition med förslag om beskattning av interna aktieöverlåtelser oeh avdrag vid taxeringen för garantiavsättningar s. 12 i texten
Rättsfall (3)
3 kopplingar.
- RÅ 1994 ref. 51 om s. 37 ur registret
- RÅ 1993 ref. 49 om s. 33 i texten
- NJA 1992 s. 243 »Confecta« om s. 35 i texten
Doktrin (12)
12 kopplingar i 3 dokument.
- Bergström, Förhandsbesked vid inkomsttaxeringen, 1990 s. 154 om s. 33 · s. 156 om s. 33 · s. 158 om s. 33 · s. 162 om s. 32 · och 2 till i texten
- Alhager, Dispens från inkomstskatt, 1999 s. 141 om s. 35 · s. 240 · s. 241 · s. 242 om s. 35 i texten
- Gäverth, Skatteplanering och kapitaliseringsfrågor, 1999 s. 147 om s. 31 · s. 184 i texten