Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)
1973 · 47 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 37 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1973:141, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Majrts proposition nr 141 år 1973 Prop. 1973:141
Nr 141
Kungl.Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387);
given Sofiero den 10 augusti 1973.
Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden, föreslå riksdagen att bifaUa det förslag om vars
avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.
Under
Hans Maj:ts
Min
allernådigste Konungs och Herres sjukdom
enligt
Dess nådiga beslut:
CARL GUSTAF
CARL
LIDBOM
Propositionens
huvudsakliga innehåll
Enligt
mUjöskyddslagen får vissa slag av fabriker och andra inrättningar inte
anläggas utan att koncessionsnämnden för miljöskydd lämnat tUlstånd.
Naturvårdsverket och i vissa fall länsstyrelsen kan medge undantag (dispens)
från sådan skyldighet att söka tiUstånd. I propositionen föreslås att
koncessionsnämnden, naturvårdsverket och länsstyrelsema skall få möjUghet att i
tillstånds- resp. dispensärende medge att vissa arbeten påbörjas fastän frågan
om tillstånd eller dispens inte prövats slutligt (igångsättningstillstånd). IgångsättningstUlstånd
får ges endast om synnerliga skäl talar för det och det är uppenbart att
tillstånd eUer dispens kommer att ges.
Naturvårdsverket
och länsstyrelsema är tUlsynsmyndigheter enligt miljöskyddslagen. I
propositionen föreslås att den som utövar verksamhet som kan befaras vara
miljöfarlig skall vara skyldig att utföra de undersökningar av verksamheten som
behövs för att myndigheterna på ett riktigt sätt skall kunna fullgöra sina
tillsynsuppgifter. TUlsynsmyn-dighet föreslås också få rätt att föreskriva att
sådan undersökiung skall utföras av särskUd expertis på företagarens bekostnad.
Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 januari 1974.
1
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 141
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1973:141
Förslag till
Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)
Härigenom förordnas i fråga om mUjöskyddslagen (1969: 387),
dels att 42, 43, 45, 48, 49 och 51 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att
i lagen skall införas en ny paragraf, 17 a §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
17 a §
/ ärende om tillstånd till miljöfarlig verksamhet eller
om undantag från skyldighet att söka tillstånd till sådan verksamhet kan på
ansökan beslut fattas om att vissa arbeten får påbörjas utan hinder av att
ärendet icke prövats slutligt (igångsättningstillstånd). Igångsättningstillstånd
får ges endast om synnerliga skäl talar för det och det är uppenbart att
tillstånd till verksamheten kommer att lämnas eller att undantag från
skyldighet att söka tillstånd kommer att medges.
Igångsättningstillstånd skall innehålla de villkor som
skall gälla i avbidan på den slutliga prövningen.
I fråga om ansökan om igång-, sättningstillstånd som inges
i ärende om tillstånd till miljöfarlig verksamhet gäller 13 § i tillämpliga
delar. Sådan ansökan handlägges i samma ordning som ansökan om tillstånd till
miljöfarlig verksamhet. Sammanträde och besiktning behöver dock ej äga rum.
Har Konungen enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385) prövat frågan om
lokalisering av verksamheten, får igångsättningstillstånd ges utan hinder av
att 14 § andra stycket 1 och 2 ej iakttagits, om synnerliga skäl talar för
det.
42 § För att utöva tillsyn enligt denna lag har tUlsynsmyndighet
rätt att vinna tillträde till fabrik eller annan anläggning vare sig den är i
bruk
Lagen omtryckt 1972: 782.
Prop.
1973:141 3
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
eller ej, samt att företaga undersökning inom anläggningen
eller område som hör tUl denna.
Behövs undersökning på annan plats, har myndigheten rätt
att vinna tUlträde dit för att utföra undersökningen. Detta gäller dock ej hus,
tomt eller trädgård.
Första och andra styckena gäller även den som skall
utföra undersökning som avses i 43 § andra stycket andra punkten.
43 § Kan verksamheten vid en anläggning befaras vara
miljöfarlig, är innehavaren skyldig att på begäran lämna tUlsynsmyndighet
behövliga upplysningar om anläggnuigen.
Tillsynsmyndighet får förelägga den som utövar verksamhet
som kan befaras vara miljöfarlig att utföra för tillsynens fullgörande
behövliga undersökningar av verksamheten och dess verkningar.
Tillsynsmyndighet kan i stället, om det finnes lämpligare, föreskriva att
sådan undersökning skall utföras av annan än den som utövar verksamheten och
utse någon att göra undersökningen.
Det åligger den som utövar verksamheten att ersätta
kostnad för undersökning som avses i andra stycket andra punkten med belopp
som tillsynsmyndigheten fastställer.
I beslut om föreläggande enligt andra stycket får
tillsynsmyndighet utsätta vite.
45 §
Den som uppsåtligen eller av Den som uppsåtligen
eller av
oaktsamhet oaktsamhet
1. bryter mot förbud som med- 1. bryter mot förbud som med-
ddats med stöd av 8, 23 eller 41 §, ddats med stöd av 8, 23 dier 41 §
eller åsidosätter sådana bestämmelser som avses i 2 §
fjärde stycket,
2. underlåter att iakttaga före- 2. underlåter att
iakttaga före
skrift som Konungen meddelat en- skrift som Kommgen meddelat
ligt 10 § första stycket utan att enligt 10 § första stycket utan
undantag har medgivits med stöd att undantag har medgivits med
av 10 § andra stycket eller 17 § stöd av 10 § andra stycket eUer
andra stycket, 17 § andra stycket eller igångsätt
ningstillstånd har meddelats,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
3.
åsidosätter villkor eller föreskrift
som meddelats med stöd av 10 § andra stycket eller 17 §, 18 § första stycket,
1921, 24, 25, 27 eller 41 §, så att allmän eller enskild rätt kan kränkas, eller
4.
bryter mot 44 §,
dömes tUl böter eller
fängelse i högst ett år.
Den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 43 §, dömes
till böter.
Föreslagen lydelse
3.
åsidosätter villkor eller föreskrift
som meddelats med stöd av 10 § andra stycket, 17 eller 17 a §, 18 § första
stycket, 1921, 24, 25, 27 eUer 41 §, så att alhnän eller enskild rätt kan
kränkas, eller
4.
bryter mot 44 §,
dömes till böter eller
fängelse i högst ett år.
Den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 43 § första
stycket, dömes till böter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mot
beslut som meddelas av statens naturvårdsverk enligt 10 § andra stycket eller
av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får talan ej föras.
Talan
mot beslut enligt 14 § femte stycket andra punkten eller rörande förbud vid
vite enligt 51 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Talan
mot annat beslut av koncessionsnämnden eller länsstyrelsen enligt denna lag
föres hos Konungen genom besvär.
För
att tillvarataga allmänna intressen får naturvårdsverket föra talan mot
koncessionsnämndens eller länsstyrelsens beslut i fråga om tillstånd enUgt
lagen, mot koncessionsnämndens beslut i fråga som avses i 41 § och mot länsstyrelsens
beslut i fråga som avses i 40 §.
Mot
beslut som meddelas av statens naturvårdsverk enligt 10 § andra stycket eller
av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får talan ej föras. Talan får ej i
något fall föras mot beslut rörande igångsättningstillstånd.
Talan mot beslut enligt 14
§ femte stycket andra punkten eller 43 § tredje stycket eller rörande förbud
vid vite enligt 51 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av
koncessionsnämnden, naturvårdsverket eller länsstyrelsen enligt denna lag
föres hos Konungen genom besvär.
För att tUlvarataga
allmänna intressen får naturvårdsverket föra talan mot koncessionsnämndens eller
länsstyrelsens beslut i fråga om tillstånd enligt lagen, mot koncessionsnämndens
beslut i fråga som avses i 41 § och mot länsstyrelsens beslut i fråga som
avses i 40 § eller 43 § andra stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslut i fråga om
tillstånd enligt denna lag, beslut i fråga som avses i 41 § och beslut enligt
14 § femte stycket andra punkten blu: gällande när beslutet vunnit laga kraft.
I beslutet kan förordnas att det skall lända till efterrättelse
Beslut i fråga om tUlstånd
enligt denna lag, beslut i fråga som avses i 41 § eller 43 § andra stycket och
beslut enligt 14 § femte stycket andra punkten eller 43 § tredje stycket blir gäUande
när beslutet vunnit laga kraft. I beslutet kan
Prop. 1973:141 5
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
omedelbart. förordnas att det skall lända till
efterrättelse
omedelbart.
Beslut
i fråga som avses i 40 § länder till efterrättelse omedelbart, om ej annorlunda
förordnas.
51
§ Vill någon för att utreda verkningarna av miljöfarlig verksamhet som han
utövar eller ämnar utöva företaga mätning eller annat undersökningsarbete på
fast egendom som annan äger eller innehar, kan länsstyrelsen, om skäl
föreligger, föreskriva att tillträde till egendomen skall lämnas under viss
tid. Behöver mätapparat eller liknande instrument utsättas kan länsstyrelsen
även föreskriva förbud vid vite att rubba eller skada instrumentet.
Föreskrift som avses i första stycket kan meddelas även på ansökan av
den som skall utföra undersökning som avses i 43 § andra stycket andra
punkten.
Undersökningsarbetet
skall utföras så att minsta skada och intrång våUas. För skada och intrång
skall ersättning utgå. Talan om ersättning väckes vid fastighetsdomstol som
anges i 33 §.
Undersökningsarbetet
skall utföras så att minsta skada och intrång vållas. För skada och intrång
skall ersättning lämnas av den som utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga
verksamheten. Talan om ersättaing väckes vid fastighetsdomstol som anges i 33 §.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1974.
Prop. 1973:141
Utdrag
av protokollet över justiteärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen statsrådet
på Sofiero den 10 augusti 1973.
Närvarande:
ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden JOHANSSON, LUNDKVIST, GEIJER,
ODHNOFF, BENGTSSON, LIDBOM.
Statsrådet
Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga
om ändringar i miljöskyddslagen (1969: 387) och anför.
1
Inledning
Statens
naturvårdsverk och länsstyrelserna är tUlsynsmyndigheter enligt mUjöskyddslagen
(1969: 387, omtryckt 1972: 782) (ML). Bestämmelser om tUlsyn finns i 3844 §§
ML. I skrivelser tiU Kimgl. Maj:t den 15 juni 1971 och den 7 september 1972 har
naturvårdsverket hemstäUt om kompletterande bestämmelser om tillsyn.
Förstnämnda skrivelse har remissbehandlats.
Naturvårdsverket
har vidare i skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 november 1972 hemställt om
ändring av ML så att koncessionsnämnden för miljöskydd, naturvårdsverket och
länsstyrelserna i tillstånds- resp. dispensärende får medge att anläggning
påbörjas utan hinder av att frågan om tUlstånd eller dispens inte prövats
slutligt (igångsättningstillstånd).
Angivna
frågor har behandlats i en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds
Ju 1972: 36) om vissa ändringar i ML. Promemorians förslag till ändringar i ML
torde få fogas till statsrådsprotokoUet i detta ärende som bilaga.
Promemorian
har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av vatten-överdomstolen,
socialstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydrolo-giska institut (SMHI),
kammarkollegiet, lantbraksstyrdsen, statens livsmedelsverk, fiskeristyrelsen,
statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden för mUjöskydd, statens planverk, länsstyrelsema
i Stockholm, Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Gävleborgs och Västernorrlands
län, vattenlagsutredningen, utredningen om kostnaderna för miljövården.
Lantbrukamas riksförbund (LRF), Svenska kommunförbundet, Svenska naturskyddsföreningen,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och
industriorganisation (SHIO) och Kooperativa förbundet (KF).
Prop.
1973:141 7
Länsstyrelsen
i Malmöhus län har bifogat yttrande av Skånes handelskammare och länsstyrelsen
i Gävleborgs län har bifogat yttrande av länsläkarorganisationen i länet.
I
det följande behandlas frågoma om igångsättningstillstånd och om ändrade
tillsynsregler i skilda avsnitt.
2
Igångsättningstillstånd 2.1 Gällande ordning
ML
innehåller bestämmelser till skydd mot vattenförorening, luftförorening,
buller och andra störningar, som uppkommer genom användning av mark, byggnad
eller anläggning. Åtgärd eUer användning som faller inom lagens
tillämpningsområde kallas miljöfarlig verksamhet.
Enligt
5 § första stycket ML skall den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig
verksamhet vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och
iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga
eller avhjälpa olägenhet. Andra tillåtlighetsregler för miljöfarlig verksamhet
finns i 4 och 68 §§ ML.
Enligt
9 § ML kan den som utövar eUer ämnar utöva miljöfarlig verksamhet hos
koncessionsnämnden för miljöskydd ansöka om tUlstånd till verksamheten. Kungl. Maj:t
har med stöd av bemyndigande i 10 § ML i stor utsträckning föreskrivit
skyldighet att inhämta tillstånd (koncessionsplikt). 2 §
miljöskyddskungörelsen (1969: 388, senaste lydelse 1972: 224) (MK) innehåller
en uppräkning i 38 punkter av oUka slag av fabriker och andra inrättningar som
inte får anläggas utan tillstånd. Enligt 3 § MK gäller i allmänhet
koncessionsplikt vid ändring av de uppräknade inrättningarna. Koncession skall
sökas Urnan en kon-cessionspliktig inrättning börjat anläggas eller koncessionspUktiga
ändringsarbeten påbörjats.
Enligt
17 § ML kan Kungl. Maj:t uppdra åt länsstyrelsen att pröva frågan om tUlstånd
beträffande visst slag av ärenden. Denna bestämmelse har inte utnyttjats. För
länsstyrelsens prövning gäUer bestämmelserna om ärenden som prövas av
koncessionsnämnden.
Från
koncessionsplikt kan naturvärdsverket enligt 10 § andra stycket ML medge
undantag (dispens) efter prövning i varje särskilt fall. Dispensbeslut skall
förenas med villkor om försiktighetsmått. Även länsstyrelsen kan i vissa fall
medge dispens (12 § MK).
Om
valet av plats för industriell eller liknande verksamhet är av väsentlig
betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar, skall
verksamhetens lokalisering prövas av Kungl. Maj:t enligt 136 a § byggnadslagen
(1947: 385; omtryckt 1972: 775). Kungl. Maj:t har i en särskUd kungörelse (SFS
1972: 781) föreskrivit
Prop. 1973:141 8
vUka
slag av sådan verksamhet som skaU prövas enligt 136 a § byggnadslagen. Kungl. Maj:t
kan också föreskriva sådan prövning beträffande viss verksamhet. Om Kungl. Maj:t
har prövat lokaliseringsfrågan är beslutet enligt 2 § andra stycket ML bindande
vid prövning eiUigt ML. EnUgt 9 § andra stycket ML får ansökan enligt ML inte
upptas av koncessionsnämnden innan föreskriven prövning skett enligt 136 a §
byggnadslagen.
Enligt
13 § ML skall ansökan om tUlstånd vara skriftlig. Ansökan skall innehålla de
uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för bedömande av den
miljöfarliga verksamhetens beskaffenhet, omfattning och verkningar. Motsvarande
gäller i fråga om ansökan om dispens (20 och 24 §§ MK).
Enligt
14 § ML skall koncessionsnämnden sörja för fullständig utredning av ärende som
kommer under nämndens prövning. Nämnden skall genom kungörelse bereda sakägare tUlfälle
att yttra sig, samråda med statliga och kommunala myndigheter samt hålla
sammanträde och besiktning på platsen, om det inte är uppenbart onödigt.
Nämnden kan uppdra åt sakkunniga att verkställa särskild utredning. Kostnad för
sådan utredning skaU betalas av den som utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga
verksamheten. På yrkande skall nämnden fastställa ersättning för utredningen.
Nämnden kan också uppdra åt en eller flera av ledamöterna att göra besiktning
på platsen. Liknande bestämmelser gäller för naturvårdsverkets och
länsstyrelses prövning av dispensärende (2024 §§ MK).
EnUgt
18 § ML skall i tillståndsbeslut noggrant avges den miljöfarliga verksamhet
som tillståndet avser och de villkor som skall gälla. Tillståndsbeslutet har i
princip rättskraft. Om någon åsidosätter ett villkor och avvikelsen är
betydande, kan koncessionsnämnden dock efter framställning av naturvårdsverket
förklara tillståndet förverkat och förbjuda fortsatt verksamhet. Efter framstäUning
av naturvårdsverket kan enligt 24 och 25 §§ ML under vissa förutsättningar
omprövning ske av gällande viUkor eller själva tillståndsbeslutet. Beslut om
dispens har inte rättskraft. Dispens kan återkallas och med dispensen förenade vUlkor
kan ändras, om förhållandena påkallar det.
Enligt
45 § ML kan den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att iaktta av Kungl.
Maj:t föreskriven koncessions- eUer anmälningsplikt dömas till böter eller
fängelse. Straff stadgas också för den som bryter mot förbud eller åsdosätter
villkor eller föreskrift.
Beslut
i dispensärende kan inte överklagas. Talan mot tUlständsbeslut av
koncessionsnämnden eller länsstyrelse föres hos Kungl. Maj:t (jordbruksdepartementet)
genom besvär. För att tillvarata allmänna intressen får naturvårdsverket föra
talan mot tillståndsbeslut av koncessionsnämnden och länsstyrelse.
Frågor
om igångsättningstillständ behandlas i annan lagstiftning som
Prop. 1973:141 9
står
ML nära. Sålunda kan vattendomstolen enligt 11 kap. 66 § 1 mom. vattenlagen
(1918: 523) (VL) till särskilt avgörande ta upp frågan om företagets tUlåtUghet
och meddela tillstånd till erforderUga arbeten när ett företags snara
genomförande är angeläget eller eljest synnerliga skäl därtiU föreligger (prop.
1952: 52 s. 4548). Sådant tiUstånd meddelas i deldom och föregås av
skriftväxling och huvudförhandling. Enligt 11 kap. 46 § VL kan
vattenrättsdomaren i vissa fall medge provisoriska åtgärder. Sådant medgivande
kan lämnas så snart ansökning i målet föreligger. Enligt 2 kap. 20 § 2 mom. VL
får arbete på land inte påbörjas innan tillstånd till byggande i vatten
erhållits.
Enligt kap. 8 art. 11 i
gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 meUan Sverige och Finland (se
SFS 1971: 850 och 1015) får finsk-svenska gränsälvskommissionen till särskUt
avgörande ta upp frågan om ett företags tillåtlighet och, om företaget finnes tiUåtUgt,
meddela tillstånd till erforderliga arbeten. Bestämmelsen avser både byggande
i vatten och åtgärd som kan medföra vattenförorening.
2.2
Departementspromemorian
Naturvårdsverket
har i skrivelsen den 8 november 1972 hemställt om ändring av ML så att
koncessionsnämnden, naturvårdsverket och länsstyrelserna i tillstånds- resp.
dispensärende på sökandens begäran får medge att anläggning påbörjas utan
hinder av att frågan om tillstånd eller dispens inte prövats slutligt. Sådant
medgivande bör dock enligt naturvårdsverket kunna lämnas endast om starka skäl
föreligger härför och det är uppenbart att företagets tillåtUghet inte kan
sättas i fräga. Verket har inte utarbetat något förslag till lagtext.
I
departementspromemorian framhålls att det är en viktig princip att den som
planerar mUjöfarlig verksamhet är skyldig att på ett tidigt stadium ge in
ansökan om tillstånd eller dispens så att prövningen enligt ML inte kommer i
efterhand eller påverkas av att arbeten redan utförts. Nuvarande
koncessionsplikt bör enligt promemorian därför bibehållas. Enligt promemorian
visar däremot erfarenheten sedan ML:s ikraftträdande att behov föreligger av en
möjlighet att i tillstånds- eller dispensärende meddela tillstånd för sökanden
att sätta igång med vissa arbeten fastän slutligt tillstånd eller dispens inte
kunnat meddelas.
Enligt
promemorian bör sådant igångsättningstillstånd huvudsakligen avse
anläggningsarbeten och i princip inte själva renmgsanordningama eller arbeten
som kan påverka eller binda dessas utformning.
Möjligheten
att meddela igångsättningstillstånd bör enligt promemorian användas med
försiktighet. Tillstånds- och dispensmyndigheten måste i det konkreta ärendet
pröva om synnerUga skäl verkligen föreligger för att vissa arbeten skall få
påbörjas omedelbart. Det måste en-
Prop.
1973:141 10
ligt
promemorian vara klart att igångsättningstiUståndet medför en vinst från
miljövårdssynpunkt eller med hänsyn till samhällsekonomiska intressen i
övrigt. Det måste vidare vara uppenbart att tillstånd eller dispens kommer att
meddelas.
Frågan
i vilket skede av handläggningen som igångsättningstillstånd skaU meddelas bör
enligt promemorian avgöras från fall tUl fall och med beaktande av att beslut
härom innebär ett stäUningstagande för att tiUstånd eller dispens kommer att
meddelas. Givetvis måste i de aUra flesta fall de motstående intressena beredas
tillfälle att yttra sig över ansökningen, i vart fall i den del den avser
begäran om igångsättningstillstånd.
Det
bör enligt promemorian vara klart att igångsättningstillståndet inte innebär
något ställningstagande till de slutiiga vUlkor som skaU gälla för
verksamheten. Det är sökanden som begär igångsättningstiU-stånd och han får
också stå risken för att de provisoriska villkor som meddelas kommer att ändras
eller att de arbeten som påbörjas kan medföra en merkostnad vid uppfyllandet
av de slutiiga viUkoren.
EnUgt
promemorian torde det vara lämpUgast att inte tUlåta någon särskild talan mot
beslut om igångsättningstillstånd. Däremot har sökanden givetvis frihet att
inte utnyttja tillståndet. Har tillståndet utnyttjats torde enUgt promemorian
en återkalldse av hela ansökan sakna verkan i den del som avses med igångsättningstUlståndet.
Enligt
promemorian är det varken behövligt eller lämpligt att genom förhandsbesked
reglera de föratsättningar och miljöskyddsviUkor som i stort skall gälla för
anläggning av större omfattning. Någon möjlighet till sådant förhandsbesked bör
därför enligt promemorian inte införas i ML. Enligt promemorian torde däremot
några invändningar inte kunna riktas mot den praxis som koncessionsnämnden
börjat utveckla att i delbeslut slutligt reglera viss del av den miljöfarliga
verksamheten sedan ärendet i dess helhet behandlats vid sammanträde.
2.3
Remissyttrandena
Departementspromemorian
har fått ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen. Samtliga
remissinstanser som yttrat sig i denna del anser att behov föreligger av en
möjlighet att meddela igångsättningstillstånd. Förslaget i promemorian
tillstyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av flertalet remissinstanser.
Industriförbundet
påpekar att ett igångsättningstillstånd kan vara av väsentlig ekonomisk
betydelse för det aktuella företaget. Läget kan idag vara ohållbart när man för
flera stora projekt inte har möjlighet att låta pröva alla detaljer innan vissa
delar måste påbörjas. En fördröjning i sådana lägen är enligt
industriförbundet inte samhällsekonomiskt försvar-
Prop.
1973:141 11
bar.
KF framhåller att genom förslaget hänsyn kommer att vid aktuell' tidpunkt kunna
tas också till arbetsmarknadssynpunkter.
Några
remissinstanser, som i och för sig godtar förslaget, framhåller att förslaget
dock är ägnat att inge vissa betänkligheter. Vattenöver-domstolen påpekar att
det är en grundläggande tanke i miljöskyddslagstiftningen att miljöfarliga
företag inte skall få aiUäggäs förrän alla villkor som skall tUlgodose mUjövårdens
intresse fastställts. Man kan enligt vattenöverdomstolen inte bortse från
risken att en företagare, i förlitan på möjligheten att snabbt få ett IgångsättningstUlstånd,
dröjer med att ge in ansökan i ärendet och underlåter så länge som möjligt att
i ärendet precisera förslag till reningsanläggningar. Med det nuvarande
systemet föreligger viss press på företagaren att medverka till erforderliga
utredningar eller att gå med på att utföra reningsanordningar. Att i sådana fall
som skall prövas enligt 136 a § byggnadslagen ha möjlighet att låta företagaren
sätta igång brådskande byggnadsarbeten innan de mera detaljerade vUlkoren
fastställts kan emeUertid enligt vattenöverdomstolens mening anses rintdigt.
Inte heller i de fall som gäller utbyggnad av befintliga anläggningar och där
lokaliseringsfrågan är mindre framträdande är nackdelarna med
igångsättningstillstånd så påtagUga. Det är framför allt i fråga om
nyetableringsfall som i sin helhet skall prövas i koncessions- eller dispensärende
som invändningar kan göras mot förslaget. Enligt vattenöverdomstolen framgår
det dock att det i undantagsfall kan vara av praktiskt värde med en regel om igångsättningstillstånd.
Koncessionsnämnden
för miljöskydd framhåller, att förbudet mot att påbörja anläggningsarbetena vid
ett förprövningspliktigt industriföretag innan slutlig prövning av
tillåtlighetsfrågan skett medför betydande praktiska svårigheter. Om ett
företag prövats enligt 136 a § byggnadslagen framstår det enligt nämnden som
onödigt stelbent att också fordra en slutlig prövning enligt ML av de mera detaljbetonade
miljöskyddsvillkoren, innan anläggningsarbetena får påbörjas, önskemålen om en
snabbehandling av igångsättningsfrågan bör enligt nämnden emellertid inte leda
till en underskattning av de risker och olägenheter som en sådan kan innebära.
Delvis är dessa av psykologisk art. Det kan sägas att lagstiftaren kapitulerar
inför svårigheterna att upprätthåUa nu gäUande bestämmelser, vilket enligt
nämnden kan medföra minskad respekt för mUjöskyddslagstiftningen i dess
helhet. Härtill kommer enligt nämnden den påtagliga risken för att företagama i
förlitande på en snabbehandling av frågan om igångsättningstillstånd skall
dröja längre än nödvändigt med att ge in sina ansökningar. En betydande del av
olägenheterna med nuvarande ordning beror otvivelaktigt just på att ansökningarna
kommer in för sent. Koncessionsnämnden anser emellertid att de praktiska
motiven för en lagändring har sådan styrka att möjUghet bör införas att tiUgripa
den i promemorian förordade prövningsord-
Prop. 1973:141 12
ningen.
Genom en restriktiv tUlämpning något som nämnden är beredd till bör det
vara möjligt att väsentligt reducera skadeeffekterna av lagändringen.
Länsstyrelsen i Stockholms
län har inte något att erinra mot de föreslagna bestämmelserna, eftersom
lagtextens utformning ger garantier för att möjligheten att meddela IgångsättningstUlstånd
kommer att användas med försiktighet. Länsstyrelsen anser dock att principiella
invändningar kan resas mot förslaget och förutsätter därför att utvecklingen
observeras så att frågan snarast kan omprövas, om detta skulle anses påkallat.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att förslaget i stort strider mot grundförutsättnuigama
i ML. Eftersom igångsättningstillstånd skall lämnas först sedan motstående
intressen beretts tillfälle att yttra sig synes behovet av
igångsättningstillstånd vara begränsat. Länsstyrelsen finner emellertid att
det i vissa fall från miljöskyddssynpunkt och ekonomisk synpunkt kan vara
fördelaktigt om möjUgheter att lämna igångsättningstillstånd finns. Dessa
möjligheter bör enligt länsstyrelsen utnyttjas mycket restriktivt och i första
hand för befintliga anläggningar och då fördelarna med en tidigare
igångsättning är uppenbara. Kommunförbundet framhåller att behovet av
förslaget får ses som ett tecken på bristande planering hos sökandena och
otillräcklig kapacitet hos myndigheterna. Förslaget innebär enligt förbundet
en stor risk för att en tillfällig tidspress tvingar fram ett
igångsättningstillstånd till vUket viss hänsyn måste tas vid den fortsatta
prövningen av miljöskyddsåtgärder. Med hänsyn till sysselsättningsproblem och
andra ekonomiska frågor anser dock förbundet att förslaget bör genomföras.
Möjligheten att meddela igångsättningstillstånd bör dock användas restriktivt.
Naturskyddsföreningen anser att vissa praktiska skäl kan anföras för en
möjlighet att meddela igångsättningstillstånd men finner det ändå vara
betänkligt att göra avsteg från en väsentlig princip i hittills gällande
miljöskyddslagstiftning. Från allmänhetens sida framstår en sådan uppmjukning
av lagstiftningen som en ganska betydande minskning av de garantier som ML ger
mot miljöförstöring. Fiskeristyrelsen ifrågasätter om det är så mycket att
vinna med möjligheten till IgångsättningstUlstånd i dispensärende.
Några
remissinstanser behandlar de i promemorian föreslagna rekvi-sUen för
igångsättningstillstånd. Industriförbundet anser, att det framförs så starka
krav på förutsättningarna för ett igångsättningstillstånd att det finns risk
att bestämmelsen inte får önskad praktisk effekt. Förbundet anser det önskvärt
med en mer tänjbar utformning av bestämmelsen än "synnerliga skäl"
och "uppenbart att tUlstånd kommer att lämnas". Enligt
koncessionsnämnden för mUjöskydd torde sistnämnda föratsättning endast
undantagsvis föreligga i andra nyetableringsfall än sådana som prövats enligt
136 a § byggnadslagen. Även när det gäller ändringar av befintliga industrier
bör enligt koncessionsnämnden igångsättnings-
Prop. 1973:141 13
tUlstånd
lämnas endast om inga beaktansvärda invändningar mot företagets tillåtlighet
framkommer. Vid utformningen av ett IgångsättningstUlstånd måste enUgt nämnden
noga tillses att den slutliga prövningen inte föregrips genom att medgivande
lämnas till arbeten som kan hindra eller fördyra den från mUjövårdssynpunkt
lämpligaste utbyggnaden inklusive reningsförfarandet. Vattenöverdomstolen
understryker uttalandet i promemorian att igångsattningstUlstånd inte bör avse
arbeten som kan påverka eller binda utformningen av reningsanordningama.
Uttalandet äger enligt vattenöverdomstolens mening giltighet också i fråga om
den närmare utformningen av processtekniken. Ofta är just valet av processteknik
avgörande för vilka föroreningar som kommer att släppas ut från anläggningen.
Naturvårdsverket anser att det i vissa lägen från naturvårdssynpunkt kan vara
angeläget att meddela igångsattningstUlstånd avseende instaUation av
reningsanordningar. Vissa i promemorian använda formuleringar antyder också
enligt verket att igångsättningstiU-stånd i särskilda fall skall kunna meddelas
även för sådana åtgärder.
Enligt
promemorian är det sökanden som får stå risken för att de provisoriska villkor
som meddelas kommer att ändras eller att de arbeten som påbörjas kan medföra en
merkostnad vid uppfyUandet av de slutliga villkoren. Enligt kommunförbundet
bör sökanden göras helt medveten om att ett igångsättiungstillstånd inte
innebär ett ställningstagande till de viUkor för verksamheten som skall prövas
i särskild ordning. Naturskyddsföreningen anmärker att promemorians ståndpunkt
inte kommit tUl uttryck i lagtexten. Föreningen anser att förslaget måste ges
en mer restriktiv utformning om tanken skall fullföljas. I ML bör direkt anges
att de ekonomiska följdema av att arbetena påbörjats inte får åberopas som
skäl för tillstånd vid slutUg prövning enligt A6 §§ ML. Vattenlagsutredningen
framhåller att den i promemorian föreslagna ordningen skUjer sig från
vattenlagens regler (11 kap. 66 § 1 mom.) genom att något bindande
ställningstagande i fråga om slutligt tUlstånd inte kommer i fråga. Denna
osäkerhet om igångsättningstillståndets rättsliga innebörd är enligt
utredningens mening mindre tUlfredsstäUande och bör undanröjas. En lösning av
frågan liknande den som godtagits i vattenlagen framstår som den naturligaste
för tiUståndsärendenas del, i synnerhet om tillståndsprövningen i vattenmål i
framtiden anförtros åt koncessionsnämnden (1969 års riksdagsberättelse s. 79).
För dispensärendena godtar utredningen promemorians förslag men anser det tUhräck-ligt
att erforderliga bestämmelser införs i MK.
I
fråga om den handläggning som måste föregå meddelande av
igångsättningstillstånd framförs några synpunkter. Kommunförbundet anmärker att
förvaltnmgslagen (1971: 290) kommer att påverka handläggningstiden för ett
igångsättningstillstånd och framhåller att kommunen bör höras så tidigt som
möjligt innan igångsattningstUlstånd meddelas. Enligt koncessionsnämnden för
miljöskydd kan, bortsett från riks-
Prop. 1973:141 14
planefallen,
igångsättningstiUstånd inte förväntas förrän kungörelse skett och yttranden
inkommit från berörda myndigheter m. fl. Huravida även sammanträde erfordras,
bör enligt nämnden bli beroende av innehållet i inkomna erimingar. Vattenöverdomstolen
ansluter sig tUl uttalandet i promemorian att det måste bli beroende av
förhållandena i varje särskilt fall i vilket skede av handläggningen
igångsättningstillstånd skall kunna meddelas. Enligt vattenöverdomstolen får
dock av allmänna regler anses följa att igångsättningstillständ inte får ges
innan motpartema haft tUlfälle att yttra sig över i varje fall begäran om
sådant tUlstånd. Även Naturskyddsföreningen imderstryker angelägenheten av att
aUa berörda parter verkUgen får tillfälle att göra sig hörda innan arbetena
påbörjas och att en öppen diskussion får äga ram.
Enligt
promemorian torde det vara lämpUgast att mte tUlåta någon särskild talan mot
beslut om igångsättningstillstånd. Flera remissinstanser kritiserar denna
ståndpunkt. Vattenöverdomstolen, koncessionsnämnden för miljöskydd och
vattenlagsutredningen godtar promemorians lösning när det gäller
dispensärenden men anser att beslut om igångsättningstillstånd som meddelas i
tillståndsärende bör få överklagas. Enligt koncessionsnämndens mening bör
beaktas att redan anhäng-iggörandet av ett tillståndsärende medför en
betydelsefull rättsverkan, eftersom det enligt 36 § ML utgör hinder för
prövning av förbudstalan vid fastighetsdomstol. Om ett av koncessionsnämnden
lämnat igångsättningstillstånd inte får överklagas, blir sakägarna således
förhindrade att genom talan i annan instans än nämnden söka stoppa företaget
innan anläggandet påbörjats. Koncessionsnämnden anser dock att en full-följdsrätt
inte torde få någon större praktisk betydelse. Enligt koncessionsnämnden
följer av 49 § ML att verkställighetsförordnande kan meddelas. Vattenöverdomstolen
framför liknande synpunkter och tUlägger att det med hänsyn till de rättegångsliknande
formema för tiUståndsärendenas behandling skulle strida mot vedertagna
principer att inte tillåta besvärstalan mot beslut om igångsattningstUlstånd.
En lämplig lösning är enligt vattenöverdomstolens mening att medge besvärsrätt
men att låta beslutet gå i omedelbar verkställighet enligt 49 § andra stycket
ML. Fiskeristyrelsen och Naturskyddsföreningen anser att beslut om
igångsättningstillstånd skall kunna överklagas.
Om
igångsättnmgstUlstånd har utnyttjats torde enligt promemorian en återkalldse av
hela ansökan sakna verkan i den del som avses med igångsättningstUlståndet. Vattenöverdomstolen
anser att detta uttalande är oklart. Om meningen är att föreskrifter skall
kunna meddelas för att motverka olägenheter från miljöskyddssynpunkt av ingrepp
i naturen som genom återkaUelsen inte fullföljs, har vattenöverdomstolen inte
något att eruira mot en sådan ordning.
Några
remissinstanser anför olika synpunkter i anslutning tUl förslaget om igångsättningstiUstånd.
Fiskeristyrelsen anser att igångsättnings-
Prop. 1973:141 15
tUlstånd
inte bör få meddelas i sådana fall eUer under sådana villkor att eventuellt
erforderliga basundersökningar försvåras. Naturskyddsföreningen anser att i
lagtexten bör tydligare markeras, att ett igångsättningstillstånd som meddelas
i efterhand inte fritar från straff för redan utförda arbeten. Planverket
framhåller att det i byggnadslagstiftningen inte finns något institut som
motsvarar igångsattningstUlstånd. Den avsedda effekten med den föreslagna lagändruigen
kan reduceras genom exempelvis krav på detaljplaneläggning, dispensprövning och
eventuella besvär. Sådana situationer kan enligt planverket undvikas, om ett
nära samarbete sker mellan planmyndigheterna och de mUjövårdande myndigheterna.
Planverket, som regelmässigt bereds tiUfälle att yttra sig i ärenden enligt ML,
har konstaterat att vederbörande byggnadsnänmd i många faU inte känt till
ärendet. Naturvårdsverket tar upp en fråga av terminologisk natur. Det har
enligt verket visat sig att termen "dispens" ofta föranleder det
missförståndet att därmed avses undantag från de materieUa krav som ML stäUer.
Enligt verkets mening skulle sådana missuppfattningar motverkas om man i gmndläggande
resonemang angående prövningssystemet betraktar ett beslut enligt 10 § andra
stycket ML snarare som ett medgivande än som ett undantag.
3
Tillsyn
3.1
Gällande ordning
Koncessionsnämnden
brakar regelmässigt som ett villkor för meddelade tillstånd föreskriva att
kontroll avseende verksamheten och dess verkningar i omgivningen skall ske enUgt
ett program som upprättas av tUlståndshavaren och understäUs länsstyrelsen för
godkännande. Även i dispensbeslut ges regelmässigt sådana föreskrifter om kontroU.
Ibland föreskrivs i tillstånds- eller dispensbeslut särskUt att besiktaing
skall ske sedan föreskrivna reningsanordningar utförts. ML innehåller inte
någon bestämmelse om sådan besiktning (prop. 1969: 28 s. 292).
Enligt
38 § ML skall tUl skydd mot mUjöfarlig verksamhet som kan medföra fara för allmänna
intressen tiUsyn utövas av naturvårdsverket och länsstyrelserna. TUl
tillsynsuppgifterna hör (prop. 1969: 28 s. 222) att myndigheterna själva är
aktivt verksamma för att spåra upp fall där åtgärder behövs. Vidare hör hit
övervakning och kontroll av stömings-källor och av att skyddsföreskrifter
efterlevs. Andra betydelsefuUa uppgifter är inventering och kartiäggning av
vatten- och luftföroreningar och störningskällor av olika slag samt planering
av det aUmännas insatser. Naturvårdsverket har enligt 38 § ML den centrala
tillsynen, samordnar länsstyrelsemas tillsynsverksamhet och lämnar vid behov
bistånd i denna verksamhet. Länsstyrelsen skaU utöva fortlöpande tUlsyn inom länet.
TUlsynsmyndigheterna skall samarbeta med varandra samt med
Prop. 1973:141 16
sådana
statliga och kommunala organ som har att utöva tUlsyn i särskilda hänseenden
eller som eljest fiUlgör uppgifter av betydelse för tUl-synsverksamheten.
Om
tUlsynsmyndighet finner att olägenhet av betydelse från aUmän synpunkt
uppkommer eller kan uppkomma genom mUjöfarlig verksamhet kan myndigheten
enligt 39 § ML meddela råd och anvisningar om lämplig åtgärd för att motverka
olägenheten. Länsstyrelsen skall enligt 28 § MK samråda med naturvårdsverket,
innan länsstyrelsen meddelar råd och anvisningar.
Länsstyrelsens
befogenheter att ingripa regleras i 40 § ML. Om tiUstånd inte meddelats enligt
ML kan länsstyrelsen enligt 40 § första stycket ML meddela föreläggande om
sådant försiktighetsmått eller förbud som är uppenbart behövligt för att ML
skall efterlevas. I brådskande fall eller när särskilda skäl eljest föreligger
får länsstyrelsens föreläggande ges omedelbart och i annat fall först sedan
det visat sig att rättelse inte kan vinnas genom råd och anvisningar.
I
undantagsfall kan länsstyrelsen ingripa också mot företag som har tiUstånd
enligt ML. Enligt 40 § andra stycket hindrar tiUståndsbeslut inte länsstyrelsen
från att meddela sådan brådskande föreskrift som är nödvändig tiU följd av
särskilda omständigheter. Tanken bakom bestämmelsen är att länsstyrelsen skall
kunna meddela provisoriska bestämmelser när extraordinära förhållanden
påkallar ett snabbt ingripande, t. ex. vid en snabbt uppblossande epidemi (prop.
1969: 28 s. 226). Om tUlståndshavare åsidosätter villkor som angivits i tillståndsbeslut
kan länsstyrelsen enligt 40 § tredje stycket förordna om rättelse på hans
bekostnad eller förelägga honom att själv vidtaga rättelse.
Om
föreläggande enligt 40 § första eller andra stycket inte efterkom-mes, skall
utmätningsmannen på anmodan av länsstyrelsen ombesörja att åtgärd vidtages (47
§ tredje stycket ML). I beslut om föreläggande enligt 40 § kan länsstyrelsen
utsätta vite. Beslut i fråga som avses i 40 § länder till efterrättelse
omedelbart, om inte annat förordnas (49 § andra stycket ML). Länsstyrelsen
skall enligt 28 § MK samråda med naturvårdsverket, innan länsstyrelsen
meddelar föreläggande.
Om
tillstånd enligt ML inte har meddelats, kan koncessionsnämnden enligt 41 § ML
på hemställan av naturvårdsverket förbjuda miljöfarlig verksamhet eller
föreskriva försiktighetsmått. Naturvårdsverkets rätt att påkalla
koncessionsnämndens prövning är beroende av att ingripandet krävs av hänsyn
till allmänna intressen (prop. 1969: 28 s. 397). Endast naturvårdsverket får
påkalla koncessionsnämndens prövning. Den som utsätts för olägenhet genom
miljöfarlig verksamhet kan emellertid väcka talan vid fastighetsdomstol om
förbud eller försiktighetsmått (se 36 § ML). Föreligger tillstånd tiU
verksamheten kan naturvårdsverket åstadkomma ändring endast inom ramen för omprövningsbestämmelserna
i 2325 §§ ML.
Prop. 1973:141 17
Enligt
42 § ML har tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till fabrik eller annan
anläggning och att göra undersökningar inom anläggningen eller tUlhörande
område. Om det behövs undersökning på annan plats, har myndigheten rätt att få
tillträde även dit. Detta gäller inte hus, tomt eller trädgård. Endast den som
äger företräda myndigheten skall ha rätt att mot anläggningsinnehavarens vilja
bereda sig tiUträde till anläggningsområdet. Att därvid biträde får medtagas
följer av sig självt (prop. 1969: 28 s. 388). Den som utövar eller ämnar utöva
miljöfarlig verksamhet kan enligt 51 § för att utreda verkningarna av
verksamheten av länsstyrelse ges tillträde till annan tillhörig fastighet.
Enligt
43 § ML är den som utövar verksamhet som kan befaras vara miljöfarlig skyldig
att på begäran lämna tillsynsmyndighet behövliga upplysningar. Den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 43 §, dömes
till böter (45 § andra stycket ML).
Den
som tagit befattning med tillsyn har enligt 44 § ML viss tystnadsplikt, som är
straffsanktionerad (45 § första stycket punkt 4 och 46 § ML; jfr 31 § MK).
Enligt
47 § sista stycket åligger det polismyndighet att lämna den handräckning som
behövs för utövande av tillsyn enUgt ML.
Talan
mot sådana beslut av koncessionsnämnden eller länsstyrelsen varom nu är fråga
föres hos Kungl. Maj:t (jordbruksdepartementet) genom besvär (48 § ML). För
ätt tillvarata allmänna intressen får naturvårdsverket föra talan mot
koncessionsnämndens beslut i fråga som avses i 41 § och mot länsstyrelsens
beslut i fräga som avses i 40 §.
Gränsälvsöverenskommelsen
den 16 september 1971 meUan Sverige och Finland (se SFS 1971: 850 och 1015)
innehåller bestämmdser till skydd mot vattenförorening som nära ansluter tiU
ML. Överenskommelsen innehåller också särskilda bestämmelser om tillsyn (kap.
9 art. 1 6). Överenskommelsen innebär inte någon inskränkning i den tUlsyn som
skall utövas enligt lagstiftningen i vardera staten.
Utöver
bestämmelserna i ML gäller enligt 2 § ML om miljöfarlig verksamhet vad som föreskrives
i hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning eller annan lagstiftning.
Enligt 38 § hälsovårdsstadgan (1958: 663) skall hälsovårdsnämnd tillse, att
erforderliga och skäliga åtgärder vidtas för att motverka vattenförorening,
luftförorening, buller och andra sådana störningar inom kommunen. Enligt 62 §
hälsovårdsstadgan skall anläggning för industri, hantverk eller annan näring
samt upplag av varor eller avfall, anordnas och skötas så att de inte medför sanitär
olägenhet. Bestämmelser om hälsovårdsnämndens hälsovårdskontroll finns i 7082
§§ hälsovårdsstadgan. Den som fått tillstånd enligt ML kan inte på grand av
bestämmelse i hälsovårdsstadgan åläggas att upphöra med verksamheten eller att
vidtaga ytterligare försiktighetsmått (22 § ML). Dispensbeslut har däremot
inte någon rättskraft. Hälso-
2
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 141
Prop. 1973:141 18
vårdsnämnd
kan ingripa med förbud och förelägganden för att motverka sanitär olägenhet
även om det finns ett dispensbeslut. Talan mot beslut av hälsovårdsnämnd föres
hos länsstyrelsen genom besvär med fortsatt fullföljd till kammarrätten och
regeringsrätten.
3.2
Departementspromemorian
Naturvårdsverket
har i skrivelser den 15 juni 1971 och den 7 september 1972 framfört önskemål
om kompletterande bestämmelser om tillsyn. Naturvårdsverkets förslag avser
dels skyldighet fÖr den som utövar miljöfarlig verksamhet att utföra eller låta
utföra undersökningar dels rätt för tillsynsmyndighet att anlita biträde för
utförande av undersökningar. Verket tar också upp frågan om ansvaret för
kostnader för undersökningar som utförs av sådant biträde.
Enligt
promemorian brakar i beslut om tillstånd eller dispens föreskrivas att
sökanden skall svara för kontroll av den miljöfarliga verksamheten.
Föreskrifterna har ett skiftande innehåll men ges ofta endast den formen att
sökanden åläggs att upprätta ett kontrollprogram som kan godkännas av
länsstyrelsen eUer naturvårdsverket. Svårigheter att få till stånd behövliga
undersökningar uppstår enligt promemorian emellertid framför allt i fråga om
verksamhet som inte varit föremål för prövning. ML anvisar inte någon enkel
och lämplig möjlighet för tillsynsmyndighet att gentemot en inte samarbetsvUlig
företagare få till stånd undersökningar av sådan verksamhet.
För
att underlätta tUlsynsmyndigheternas verksamhet bör enUgt promemorian i ML
slås fast att den som utövar verksamhet som kan befaras vara miljöfarUg är
skyldig att utföra de undersökningar av verksamheten som behövs för att
myndigheterna på ett riktigt sätt skall kunna fullgöra sina tillsynsuppgifter.
Undersökningsplikten bör enligt promemorian inte begränsas att avse själva
utsläppet eller verksamheten i övrigt vid anläggningen utan den bör också avse
verkningarna av den miljöfarliga verksamheten, exempelvis hur ett vattenområde
påverkas av ett vattenförorenande avloppsutsläpp. Det är enligt promemorian av
stor vikt att ett ordentligt kunskapsunderlag samlas om verkningar av olika former
av miljöfarUg verksamhet. Om tillsynsmyndigheten får möjligheter att fordra
sådana undersökningar kan enligt promemorian också samordning ske mellan olika
verksamheter som exempelvis påverkar samma vattensystem.
Det
torde enligt promemorian vara självfallet att den som enligt förslaget blir
skyldig att utföra undersökningar också skall svara för kostnaderna för dessa
undersökningar. Naturvårdsverket har emellertid framhållit att
tillsynsmyndigheterna kan ha behov av att anlita biträde. Frågan härom blir av
intresse huvudsakUgen för kostnadsfördelningen mellan staten och företagaren.
Tillsynsmyndighet måste enligt prome-
Prop. 1973; 141 19
morian
anses ha ett berättigat intresse av att kunna föreskriva att viss undersökning
skall utföras inte.av den som utövar verksamheten utan av fristående expertis
med teknisk eller vetenskaplig sakkunskap på just det aktuella området. En
bestämmelse härom bör enligt promemorian fogas tUl bestämmelsen om företagarens
allmänna undersökningsplikt. Den som utövar verksamheten är skyldig att ersätta
kostnad för sådan undersökiung med belopp som tillsynsmyndigheten bestämmer.
Talan mot sådant ersättningsbeslut bör enligt promemorian föras hos
kammarrätten.
Möjligheten
att låta särskUd expertis utföra undersökningar torde enligt promemorian också
kunna användas mot den företagare sorii inte efterkommer föreläggande för honom
att utföra undersökning.
Eftersom
den sakkunnige som enligt föreskrift av tillsynsmyndighet utför viss
undersökning inte utövar tillsyn bör enUgt promemorian bestämmelsema om rätt
till tillträde utvidgas att omfatta även honom. Enligt promemorian behöver
däremot bestämmdsei-na om tystnadsplikt inte ändras, eftersom den som utför
undersökningen tar befattning med tUlsyn enUgt ML.
Enligt
promemorian torde i allmänhet enighet kunna uppnås meUan tillsynsmyndigheten
och företagaren om de undersökning;ar som bör ske. Då behövs inte annat än ett
kontrollprogram som anger hur undersökningarna skall ske. Enligt promemorian
bör liksom f. n. givetvis företagaren kunna åläggas att upprätta ett
kontrollprogram. Tillsynsmyndigheten bör enligt promemorian emellertid också
ha möjlighet att mot företagarens vilja kräva vissa undersökningar. För att ge
eftertryck åt ett föreläggande bör tillsynsmyndighet kunna utsätta vite. Talan
mot tillsynsmyndighetens beslut bör föras direkt hos Kungl. Maj:t och naturvårdsverket
bör ha talerätt mot beslut av länsstyrelse. TUlsynsmyndighet bör ha möjlighet
att låta beslutet gälla omedelbart.
Enligt
promemorian bör i ML (22 §) anges att rättskraften hos ett tUlständsbeslut
inte utgör hinder för tillämpning av de föreslagna bestämmelserna om
företagarens undersökningsplikt. Äldre beslut med villkor om kontrollprogram
bör enUgt promemorian utgöra hinder mot att till-lämpa den nya ordningen endast
om beslutet haft en sådan precis utformning att frågan får anses vara rättskraftigt
avgjord mellan parterna.
3.3
Remissyttrandena
Departementspromemorian
har fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Förslaget i
promemorian tiUstyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av samtliga
remissinstanser utom två. Förslaget avstyrks av Skånes handelskammare.
Industriförbundet och två ledamöter i utredningen om kostnaderna för
miljövården anser att frågan om lagstiftning bör anstå.
Några
av de remissinstanser som ställer sig positiva tUl försläget ut-
Prop. 1973:141 20
vecklar
frågan om behovet och omfattningen av den föreslagna lagstiftningen. Vattenöverdomstolen
anser att syftet med de föreslagna bestämmelserna om företagarens
undersökningsplikt tUl väsentiig del kan tillgodoses inom ramen för gällande lag.
Förslaget får därför närmast ses som ett förtydUgande och beträffande
befogenheten att utsätta vite
en komplettering av nuvarande
regler. Vattenöverdomstolen, som inte har något att erinra mot förslaget, anser
att det väl kan övervägas att begränsa den föreslagna befogenheten för
tillsynsmyndigheterna till sådana fall då tillstånds- eller dispensprövning
inte ägt rum. Enligt domstolen innehåller koncessionsnämndens tillståndsbeslut
alltid i den mån särskilda kontrollanordningar inte föreskrivs i själva
beslutet
föreskrift om att företagaren
skall upprätta kontrollprogram som skall godkännas av länsstyrelsen eller
ibland av naturvårdsverket. Det ligger enligt vattenöverdomstolen i sakens
natur att föreskrifter i ett sådant kontrollprogram kan ändras efterhand.
Företagaren har möjlighet att hänskjuta fråga om kontrollbestämmelse tiU
avgörande av koncessionsnämnden. Vattenöverdomstolen anser att det inte finns
något behov av att komplettera denna väl etablerade ordning med en befogenhet för
tillsynsmyndighet att för koncessionsfallen föreskriva särskUda undersökningar.
Det anförda gäller enligt vattenöverdomstolen också i fråga om dispensärenden.
Koncessionsnämnden för mUjöskydd anser att den f. n. ganska vaga
uppgiftsskyldigheten behöver skärpas och preciseras såvitt gäller de inte tillåtlighetsprövade
företagen (jfr prop. 1969: 28 s. 227). I dessa fall kan det nämligen ibland
möta särskilda svårigheter att på frivillighetens väg få till stånd ett sådant
samarbete mellan företag och myndighet som utgör föratsättning för en effektiv
tillsynsverksamhet. Beträffande tillåtlighetsprövade företag är enligt
koncessionsnämnden behovet av ökade befogenheter för tillsynsmyndigheterna
onekligen väsentligt mindre. Emellertid måste det vara ändamålsenligt att ha
enhetliga tillsynsregler för all miljöfarlig verksamhet och nämnden har därför
inte något att erinra mot att de nya bestämmelsema omfattar också de tillåtlighetsprövade
företagen. Enligt vattenlagsutredningens mening bör den föreslagna
undersökningsplikten betraktas som ett utflöde av den allmänna skyldigheten för
var och en som utövar miljöfarlig verksamhet att vidta skäliga
försiktighetsmått. Detta utesluter inte att en precisering i lagen av
skyldighetens innebörd kan vara både lämplig och påkallad. Vad som anförs i
promemorian ger enligt utredningen vid handen att så är fallet. Utredningen
tillstyrker därför förslaget. LRF anser att det från samhällets synpunkt måste
vara värdefullt att kunna bestämma olika föroreningskällor och ingripa mot
dessa. Som en följdverkan av undersökningama kan den enskilde få ett utgångsläge
för sina eventuella skadeståndskrav vUket i och för sig kan medverka tiU
förbättringar genom lämpliga skadeförebyggande åtgärder. Undersökningsplikten
bör enligt LRF bli så omfattande att bedöm-
Prop.
1973:141 21
ning
kan ske av verkningarna av den miljöfarliga verksamheten. Lantbruksstyrelsen
anser att de föreslagna bestämmelserna bör få tillämpas på jordbrak endast om särskUda
skäl föranleder till det. Med särskilda skäl bör enligt styrelsen i första hand
avses produktion utan en areell bundenhet.
Utredningen om kostnaderna
för miljövården utvecklar närmare sin positiva inställning till förslaget.
Utredningen anser det angeläget att samhället får möjlighet att effektivt
övervaka och kontroUera miljöfarlig verksamhet och dess effekter på miljön. Den
som orsakar miljöförstöring bör svara för kostnadema för erforderliga
åtgärder. Det är enligt utredningen naturligt att detta kostnadsansvar omfattar
också de undersökningar som behövs för myndighetemas tillsyn. Utredningen
tillstyrker därför förslaget. Det förefaller utredningen som om kostnaderna
skulle bli relativt måttiiga i relation till de totala kostnaderna för miljöfarlig
verksamhet. Betydande insatser från enskilda företag och kommuner torde i
vissa fall bli aktuella. Det är enligt utredningen också ofrånkomligt att de
samlade kostnaderna för dessa undersökningar kommer att bli av inte oväsentlig
storlek.
Även
kommunförbundet tar upp kostnadsfrågan. Med hänsyn till de stora kostnader som samhäUet
ikläder sig för ett ökat miljöskydd betonar förbundet angelägenheten av att
nuvarande erfarenheter av miljöskyddstillsynen utvärderas. I kommunerna råder
stor osäkerhet beträffande vilken omfattning kommunen och dess hälsovårdsnämnd
skall ge miljökontrollinsatsema vid sidan av naturvårdsverkets och länsstyrelsens
tillsynsfunktioner. På flera håll fungerar inte samarbetet mellan kommun och
länsstyrelse på ett rationellt sätt. Även en ofrånkomlig prioritering av mUjöskyddsinsatserna
talar enligt förbundet för en sådan allmän utvärdering av samhällets totala
insatser för planering, åtgärder och kontroll inom miljövårdsområdet. Förbundet
vill också betona nödvändigheten av att statliga styrelser görs uppmärksamma
på dels kungörelsen (1970: 641) om begränsning i myndighets rätt att meddela
föreskrifter, anvisningar eller råd, dels den överenskommelse som träffades i april
1972 mellan regeringen, kommunförbundet och landstingsförbundet om
skatteuttaget.
Skånes
handelskammare, som avstyrker förslaget, anser att behovet av tvångsmedel för tillsyrieris
behöriga fullgörande kän betecknas som relativt obetydligt. Gällande
bestämmelser har gett upphov till ett förtroendefullt samarbete mellan
företagen och myndigheterna tUl gagn för vår miljö. Enligt handelskammarens
mening bör stor försiktighet iakttas vad angår åtgärder som kan inverka
negativt på detta samarbete. Myndigheterna saknar enligt gällande lagstiftning
ingalunda möjligheter att komma till rätta med tredskande företag.
Handelskammaren framhåller också att gäUande regler är resultatet av en vid
lagens tiUkomst gjord, på ingående överväganden grandad avvägning mellan olika
intressen på
Prop.
1973:141 22
mUjÖvårdsområdet.
Promémorieförslaget skulle .på ett,betydande sätt, rabba de principer som legat
till grand för den gjorda avvägningen. Förslaget inger eiUigt handelskammaren
också betänkligheter genom att ett beslut enligt de föreslagna reglerna kan
drabba även eri anläggning som redan tUlståndsprövats.
Industriförbundet
anser att frågan om lagstiftning bör anstå i avbidan på
miljökontrollutredningens förslag om informationssystem i miljövården och
eventuellt även i avbidan på resultatet av vattenlagsutredningens arbete.
Förbundet understryker betydelsen av ett förtroendefullt samarbete mellan
företagen och de ansvariga myndigheterna. Kostnaderna för den offentliga
tillsynen bör enligt förbundets uppfattning ostridigt bäras av det allmänna.
Detsamma gäller kostnader för t. ex. immissionsmät-ningar för hela regioner och
recipienter, sammanställningar av uppgifter från miljöfarliga anläggningar etc.
Kostnadema för den normala, löpande kontrollen vilka normalt är ojämförligt
mycket större skall däremot bestridas av företagen. Om tillsynsmyndigheternas
reella kapacitet i dag inte är till fyllest för att effektivt uppfylla
intentionerna i mil-jöskyddslagstiftningen får detta inte kompenseras med ett
överförande av kostnader på företagen. Industriförbundet motsätter sig den
utökning av lagens tillämpningsområde som det innebär att undersökningsplikt
skall kunna åläggas redan om verksamheten "kan befaras vara mUjöfarUg"
och att undersökningsplikten alltså kan omfatta eventuella verkningar av den
antaget miljöfarliga verksamheten, exempelvis redpientanalyser.
Två
ledamöter i utredningen om kostnaderna för miljövården anser att konsekvenserna
av förslaget, såväl för samhället i stort som för den som bedriver verksamhet
som kan befaras vara miljöfarlig, bör klarläggas innan slutlig ställning tas
till frågan om tillsynsmyndigheternas rätt att utfärda föreläggande om
undersökningar.
Enligt
promemorian bör undersökningsplikten inte begränsas till en internkontroll utan
den bör även avse verkningarna av den miljöfarliga verksamheten. Enligt
vattenlagsutredningen skapas härigenom goda förutsättningar för en önskvärd
kartläggning av vattenbeskaffenheten i hela redpienten. Denna kartläggning kan
i sin tur bli av grundläggande betydelse för uppläggning och finansiering av
framtida underhållsarbeten i redpienten. Samtidigt är det emellertid enligt
utredningen av rättssäkerhetsskäl viktigt att den vars verksamhet antas vara
miljöfarlig inte kan åläggas längre gående förpliktelser t. ex. beträffande
undersökningarnas geografiska omfattning än som är nödvändigt med hänsyn tUl
tillsynens fullgörande och motiverat av verksamhetens förmodade farlighet.
Enligt utredningens mening bör den föreslagna lagtexten jämkas så att någon
tvekan inte skall behöva råda härom. Enligt utredningen om kostnaderna för
miljövården framgår det inte närmare av promemorian och tillhörande handlingar
vilken inriktning och omfattning undersökningsverksamheten kan väntas få.
Utredningens kontakter med myndig-
Prop.
1973:141 23
heter har bekräftat att någon praxis i dessa frågor ännu
inte utbildats, beroende på att tillsynen enligt ML är i ett uppbyggnadsskede.
De kontrollprogram som hittUls upprättats för industrier och kommuner visar
att man i vissa falt fordrar relativt omfattande insatser. I regel förutsätts
också att undersökningama, åtminstone till vissa delar, skall fortsätta under
hela den tid den mUjöfarUga verksamheten bedrivs. Det är énUgt utredningens
uppfattning också angeläget att en klar gränsdragning sker mellan denna kontroU-
och undersökningsverksamhet och miljövårdsforskningen. En annan angelägen
uppgift är att precisera målsättningen för tillsynen och inriktningen och
omfattningen av erforderliga undersökningar. Fiskeristyrelsen anser att
basundersökningar kan bli en nödvändig förutsättning för en skälig avgränsning
av en företagares undersökningsplikt, eftersom annars ett nytt företag kan
drabbas av kostnader som rätteligen redan etablerade företag bort svara för.
Med hänsyn tiU att många miljöskadliga ämnen transporteras långa vägar i vatten
eUer luft torde det bli svårt att geografiskt avgränsa ett företags undersökningsplikt.
När det gäller sådan avgränsning eller fördelning av undersökningar mellan
olika företag, även äldre sådana, torde förhandlingsvägen via eventuellt befinthga
vattenvårdsförbund ge bäst resultat.
I fråga om
den i promemorian föreslagna möjligheten för tUlsynsmyndighet att besluta att
fristående expertis skall anlitas framförs olika synpunkter. Länsstyrelsen i
Malmöhus län framhåller att vissa industrier har en så speciell inriktning och
verksamhet att särskUd expertis behövs för att genomföra adekvata
undersökningar. Även länsstyrelsen i Hallands län understryker behovet av att
kunna anlita konsultföretag med branschexperter. Länsstyrelsen i Jönköpings län
anser att bestämmelserna bör innebära skäliga garantier för att företagama
inte belastas med oskäliga kostnader. Enligt länsstyrelsen har behovet härav
inte tillräckligt tUlgodosetts i den föreslagna lagtexten. Det ekonomiska
förhållandet mellan företagaren, tUlsynsmyndigheten och undersökaren har
enligt länsstyrelsen inte heller kommit till tydligt uttryck. Möjligheten att
fördela kostnaderna mellan flera förorenare bör enligt länsstyrelsen också
uppmärksammas. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att man kan undvika en
onödig rutin om tillsynsmyndigheten först vid tvist behöver bestämma ersättning
till undersökaren. Vattenöverdomstolen framför motsvarande synpunkt och" understrykes
vikten av att företagaren ges tillfälle att yttra sig innan beslut om expertis
meddelas och att länsstyrelsen samråder med naturvårdsverket.
Koncessionsnämnden för miljöskydd understryker att tillsynsmyndighetens eget
ansvar för tillsynen inte upphör eller minskas. De upplysningar som erhålles
frän tUl-kallad expertis, t. ex. en konsultfirma, måste alltid granskas av
tillsynsmyndigheten på samma sätt som uppgifter som inkommer från vederbörande
företagare. KF utgår från att tUlsynsmyndighetema inte frånhän-der sig de
övervakningsmöjligheter som föreligger. KF utgår vidare från
Prop.
1973:141 24
att
tillsynsmyndigheten kan låta statsverket stå för viss del av beslutad ersättning
om utredningsresultatet är av betydelse för det aUmänna. SHIO tUlstyrker
förslaget under föratsättning att det blir fråga om en undantagsföreteelse.
Kritik
mot förslaget i denna del framförs av kommunförbundet, Industriförbundet och
Skånes handelskammare. Kommunförbundet ifrågasätter om tiden ännu är mogen för
att låta tillsynsmyndighet överlåta viss del av sin tillsynsfunktion på en
extern expert eller konsultorganisation. Industriförbundet anser att det inte
bör få förekomma att myndigheterna förordnar om konsultmedverkan utan
uttryckligt samtycke av företagaren. Sådan sakkunskap måste företagen enligt
industriförbundet själva få bestämma om de skall inhämta. Handelskammaren anser
att den föreslagna möjligheten bör stå öppen för tillsynsmyndigheterna endast
om särskilda skäl föreligger och efter samråd mellan företag och tillsynsmyndighet.
Enligt promemorian bör i
ML (22 §) anges att rättskraften hos ett tillståndsbeslut icke utgör hinder
för tillämpning av de föreslagna bestämmelsema om företagarens
undersökningsplikt. Mot detta förslag har kritik framförts från flera håll. Vattenöverdomstolen
anser att det föreslagna tUlägget i 22 § ML bör utgå. Rättskraften i ett tUlständsbeslut
omfattar inga andra frågor än sådana som varit föremål för prövning. Om det
visar sig föreligga behov av kontrollföreskrifter i något avseende som inte
prövats, hindrar enligt vattenöverdomstolen 22 § inte att en sådan föreskrift
meddelas. Blir det fråga om att ändra en meddelad föreskrift på grund av
ändrade förhållanden eller av annat skäl kan detta enligt vattenöverdomstolen
ske antingen inom ramen för tillsynsmyndighetens befattning med
kontrollprogrammet eller, om föreskriften är meddelad i själva tUlståndsbeslutet,
med stöd av omprövningsreglerna i ML. Det föreslagna tillägget tUl 22 § skulle enUgt
vattenöverdomstolen kunna få den anmärkningsvärda konsekvensen att, om
koncessionsnämnden i ett tiUståndsbeslut avgjort en kontrollfråga, som är
kontroversiell mellan tillsynsmyndigheten och företagaren och som partema
därför kanske begärt att nämnden skall pröva, avgörandet i den frågan endast
skulle binda den ena parten, företagaren. Koncessionsnämnden för mUjöskydd
framför motsvarande synpunkter och understryker att möjligheten att få vissa
kontrollfrågor rättskraftigt avgjorda i samband med tUlståndsprövningen har ett
betydande värde, mte minst för de enskilda sakägarna som knappast kan få sina
synpunkter beaktade vid kontrollprogrammets fastställande. Skånes
handelskammare yrkar att det föreslagna tillägget i 22 § utgår och åberopar som
skäl härför att det måste vara ett absolut krav att ett företag, som fått
tillstånd, kan förlita sig på att det inte kan komma att åläggas ytterligare
pålagor utöver de i tiUståndsbeslutet angivna i vidare mån än som följer av
omprövningsbestämmelserna. Samma synpunkter framförs av Industriförbundet och
Prop.
1973:141 25
en
ledamot av länsstyrelsen i Malmöhus län medan däremot länsstyrelsens majoritet
anser att en möjlighet för tUlsynsmyndighet att förelägga ett redan tillståndsprövat
företag viss undersökning bör accepteras. Länsstyrelsen anser emellertid att
sådan undersökning bör kunna beslutas endast om särskilda skäl påkallar det.
Sådana skal torde vara att företaget skäligen kan antagas genom sin verksamhet
ha förorsakat betydande olägenhet som inte förutsågs när tUlstånd lämnades.
Enligt
promemorian bör talan mot tiUsynsmyndighetens beslut föras direkt hos Kungl. Maj:t.
Enligt koncessionsnämnden för miljöskydd är det bl. a. med hänsyn till det nära
samband som kan föreligga mellan tillsyn och tillståndsvUlkor lämpligare att
den som är missnöjd med tiU-synsmyndighets beslut i sådan fråga äger hänskjuta
denna till avgörande av koncessionsnämnden. Intill dess nämnden prövat ärendet
bör kontrollen ske på sätt tillsynsmyndigheten föreskrivit. Nämnden brukar i
sina tillståndsbeslut föreskriva att eventuella tvister rörande kontrollprogrammets
innehåll eller tillämpning får understäUas nämndens prövning.
Industriförbundet anser att fullföljd bör ske tUl koncessionsnämnden. SHIO
motsätter sig den föreslagna möjligheten att låta beslutet gälla omedelbart.
Socialstyrelsen
anser att de föreslagna nya tillsynsbestämmdserna kan medföra vissa
kompetenskonflikter, eftersom hälsovårdsnämnderna inte är tillsynsmyndigheter
enligt ML. Det är svårt att särskilja begreppen sanitär olägenhet enligt
hälsovårdsstadgan och miljöfarlig verksamhet enligt ML. Socialstyrelsen, som
anser att en översyn av hälsovårdsstadgan bör ske, finner det angeläget att
dessa tillsynsfrågor och begreppsdefinitioner beaktas.
4
Föredraganden
4.1
Igångsättningstillstånd
Miljöskyddslagen
(ML) innehåller bestämmelser till skydd mot vattenförorening, luftförorening,
buller och andra störningar, som uppkommer genom användning av mark, byggnad
eller anläggning. Åtgärd eller användning som faller inom lagens
tillämpningsområde kallas miljöfarlig verksamhet.
ML
innehåller vissa bestämmelser om koncessionsplikt. Kungl. Maj:t kan sålunda
föreskriva bl. a. att vissa slag av fabriker eller andra inrättningar inte får
anläggas eller att vissa slag av inrättningar eller deras användning inte får
ändras utan att koncessionsnämnden för miljöskydd gett tUlstånd därtiU. Har Kungl.
Maj:t med stöd av 136 a § byggnadslagen prövat frågan om lokalisering av viss
verksamhet är beslutet dock bindande vid den prövning som sker enligt ML.
Prövningen enligt ML begränsas då till vilka viUkor som skall gälla för
verksamheten i fråga.
3
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 141
Prop.1973:141 26
Föreskrifter
om koncessionsplikt har meddelats i mUjöskyddskungörei-sen (MK) för olika slags
fabriker och liknande inrättningar. Författningsregleringen innebär bl. a. att
själva anläggandet av en koncessions-pliktig inrättning resp. utförande av
ändringsarbeten inte får påbörjas förrän tUlstånd föreligger (prop. 1969: 28 s.
366 o. 373).
Kimgl. Maj:t kan uppdra åt
länsstyrelsen att pröva frågan om tUlstånd beträffande visst slag av ärenden.
Denna bestämmelse har hittUls inte utnyttjats.
Naturvårdsverket kan medge
undantag (dispens) från skyldigheten att söka koncession. Dispensbeslut skaU
föregås av prövning i varje särskUt fall och innehåUa föreskrift om de villkor
som skall gälla för verksamheten. Ett dispensbeslut kan därför i viss utsträckning
sägas ha samma karaktär som ett koncessionsbeslut, låt vara att
rättsverkningarna i vissa hänseenden är mer begränsade. Även länsstyrelsen kan
i vissa fall meddela dispensbeslut.
Promemorieförslaget
som tUlkommit efter en framställning av naturvårdsverket innebär att
koncessionsnämnden, naturvårdsverket och länsstyrelsema får rätt att i
koncessions- resp. dispensärende meddela tUlstånd för sökanden att sätta igång
vissa arbeten fastän frågan om koncession eller dispens inte prövats slutiigt.
Förslaget har godtagits av remissinstansema.
Bestämmelserna om
koncessionsplikt och dispensprövning ingår som ett viktigt led i den
författningsreglering som syftar till att skydda vår miljö. För att bestämmelsema
skall få avsedd effekt fordras att prövningen kan ske på förhand så att
anläggningen kan utformas i enlighet med de faststäUda vUlkoren. Skulle
prövningen ske på ett senare stadium, uppstår risk för att prövningen påverkas
av redan utförda arbeten, vilket kan leda till att skadeverkningar på miljön
inte kan motverkas i önskvärd utsträckning. Jag är därför helt övertygad om
att det nuvarande systemet med förprövning i princip måste behållas. De praktiska
erfarenheterna från tUlämpningen av ML ger emellertid vid handen att vissa arbeten
kan påbörjas utan att prövnmgen behöver påverkas. SärskUt när det gäller
ärenden där lokaliseringsfrågan prövats av Kungl. Maj:t enligt reglema i 136 a
§ byggnadslagen kan det framstå som befogat att vissa arbeten får påbörjas
innan den slutliga prövningen av miljöskyddsviUkoren ägt rum. Också när det är
fråga om utbyggnad av befintliga anläggningar kan starka praktiska skäl anföras
för promemorieförslaget. Jag anser mig därför i huvudsak kunna godta promemorieförslaget
att prövningsmyndigheten skall kunna ge sökanden särskilt tUlstånd att påbörja
vissa arbeten trots att förprövningen inte har avslutats.
Några remissinstanser har
pekat på risken för att respekten för miljö-skyddslagstiftnuigen kan
undergrävas ifall promemorieförslaget genomförs. För egen del finner jag det
givetvis utomordentiigt angeläget att
Prop.
1973:141 27
lagändringen
inte får sådana följder. Jag tror inte heUer att man behöver räkna med att
sådana följder uppstår om promemorieförslaget genomförs. Det normala bör, som
nyss antyddes, även i fortsättningen vara att inga som helst arbeten påbörjas
innan förprövningen har ägt mm. Endast i undantagsfall bör IgångsättningstUlstånd
meddelas. En föratsättning härför måste vara att starka samhällsekonomiska
skäl talar för det eller att ett sådant tUlstånd innebär en fördel från
miljövårdssynpunkt, vilket kan vara fallet när befintliga mUjöstörande
anläggningar byggs ut på ett sätt som möjliggör minskningar av;mUjöstömingama.
Systemet med igångsattningstUlstånd måste vidare byggas upp så att de
tillstånds-givande myndigheterna inte blir bundna vid sui prövning av koncessions-vUlkoren
av att igångsättningstillstånd har meddelats tidigare. Sålunda bör i enlighet
med proriiemorieförslaget igångsättningstillstånd huvudsakligen avse
anläggningsarbeten och i pruicip inte själva reningsanordningama eller arbeten
som kan påverka eller binda dessas utformning. Som vattenöverdomstolen påpekat
bör i princip stäUning inte heller tas till den närmare utformningen av
processtekniken i anläggningen, eftersom valet av processteknik ofta är
avgörande för vilka föroreningar som kommer att släppas ut.
I och för sig skulle
frågan om igångsättningstillstånd kunna lösas på samma sätt som enligt 11 kap.
66 § 1 mom. vattenlagen, dvs. den tillståndsprövande myndigheten skulle i
princip definitivt pröva företagets tillåtlighet innan igångsättningstiUstånd
meddelades. Ett sådant system skulle dock medföra en sådan tidsutdräkt att man
inte skulle kimna få den snara prövning av igångsättningsfrågan som åsyftas.
Jag anser därför att ett IgångsättningstUlstånd inte bör innebära att
prövningsmyndigheten tar StäUning till de slutiiga viUkor som skall gäUa för
verksamheten. Det bör alltså inte vara fråga om någon form av förhandsbesked. Ett
igångsättnUigstillstånd skall endast innebära ett undcmtag från miljö-skyddslagstiftningens
obetingade krav på slulUg prövning innan några som helst arbeten på en
anläggning får påbörjas såtillvida att vissa angivna arbeten får utföras utan
att straffsanktion inträder. Några andra rättsverkningar av ett
igångsättningstillstånd bör inte inträda. För tydlighetens skull vill jag
tillägga, att straffansvar givetvis bör inträda i fråga om arbeten som utförts
innan igångsattningstUlstånd meddelats. Vad jag nu har sagt utgör givelvis inte
något hinder för prövningsmyndigheterna att enligt utarbetad praxis meddela
delbeslut beträffande viss del av den miljöfarliga verksamheten.
Jag framhöll nyss att igångsättningstillstånd
bör avse huvudsakligen anläggningsarbeten. Naturvårdsverket anser att det i
vissa lägen från naturvårdssynpunkt kan vara angeläget att meddela
igångsättningstillstånd även beträffande installation av reningsanordningar.
Jag delar naturvårdsverkets uppfattning. Som exempel kan tas att en äldre
fabrik, som förorsakar kraftig förorening, skall byggas om och förses med modema
Prop.
1973:141 28
reningsanordningar.
Jag vUl dock kraftigt understryka att stor försiktighet måste iakttas i
synnerhet vid denna form av igångsättningstillstånd och att den endast bör
användas i speciella fall. Enligt mUi mening bör ett igångsattningstUlstånd
aldrig få innebära att själva den mUjöfarliga verksamheten påbörjas exempelvis
så att viss del av en fabrik tas i drift. IgångsättningstUlståndet skulle i
annat fall påverka möjligheterna att utföra behövliga basundersökningar innan förhåUandena
ändras.
Som
redan antytts bör igångsättningstiUstånd meddelas endast om synnerliga skäl
föreligger till det. Prövningsmyndigheten måste i det konkreta ärendet noggrant
pröva om synnerliga skäl verkligen föreligger för att vissa arbeten skall få
påbörjas omedelbart. Det måste vara fullt klart att igångsättningstUlståndet
medför en vinst antingen från miljövårdssynpunkt eller med hänsyn till
samhällsekonomiska intressen i övrigt. Som föreslås i promemorian bör vidare
för igångsättiungstUlstånd krävas att det är uppenbart att slutligt tUlstånd
eller dispens kommer att lämnas. Föreligger någon som helst tveksamhet i
tillåtlighetsdelen, bör igångsättningstillstånd inte meddelas. Om Kungl. Maj:t
prövat verksamheten enligt 136 a § byggnadslagen, måste det givetvis anses
vara uppenbart att tUlstånd enligt ML kommer att meddelas.
I
igångsättningstillständ bör anges de provisoriska viUkor som behövs för de
arbeten som får utföras. Den som bryter mot de provisoriska vUlkoren bör på
sätt gäller i fråga om de slutliga villkoren drabbas av straffansvar. Det är givetvis
angeläget alt de provisoriska vUlkoren utformas så att medgivande inte lämnas
till arbeten som kan förhindra eller fördyra den från miljövårdssynpunkt
lämpligaste lösningen. Den omständigheten att vissa arbeten redan utförts får
som förut sagts inte påverka lillåtlighetsprövningen. Det kan emellertid
inträffa att del vid den slutliga prövningen visar sig att vissa utförda
arbeten i själva verket inte borde ha fått ske. I sådant fall måste sökanden
bära konsekvenserna av del inträffade. Det är sökanden som begär igångsättningstiUstånd
och han bör också stå risken för att de provisoriska vUlkor som meddelats
kommer att ändras eller att de arbeten som utförts eller påbörjats kan medföra
en merkostnad vid uppfyllandet av de slutliga villkoren. Eftersom
tillåtlighetsreglerna i ML är allmänt hållna och ger utrymme för
skälighetsbedömningar synes mig principen om att sökanden står risken inte
behöva föranleda någon ändring i tillåtlighetsreglema, vUket ifrågasatts av en
remissinstans.
Igångsättningstillstånd
bör kunna meddelas endast i ärende om tillstånd eller dispens. Det bör således
krävas att sökanden har gett in en fuUständig ansökan till vederbörande
prövningsmyndighet. Enligt promemorian bör frågan i vilket skede av
handläggningen som ett igångsättningstillstånd får meddelas avgöras från fall
till fall och med beaktande av att ett beslut härom innebär ett
ställningstagande för att tillstånd eller dispens kommer att meddelas. Jag
delar denna uppfattning.
Prop. 1973:141 29
Som
framhåUits av några remissinstanser bör dock igångsättningstillständ i regel
inte meddelas innan ansökan har kungjorts och berörda myndigheter och sakägare beretts
tillfälle att yttra sig över begäran om igångsattningstUlstånd. Inkomna
erinringar torde i allmänhet utgöra tillräckUgt underlag för
prövningsmyndighetens ställningstagande i fråga om IgångsättningstUlstånd. Jag
föreslår på grund av det anförda alt i ML tas in en bestämmelse att ansökan om igångsattningstUlstånd
skall handläggas på samma sätt som ansökan om tillstånd tUl miljöfarlig
verksamhet men att sammanträde och besUttning inte behöver hållas. För dispensärendenas
del bör motsvarande regler tas in i MK där reglerna om handläggning av dispensärenden
återfinns. För ändringarna i MK fordras ej riksdagens medverkan.
Även
om frågan om lokalisering av verksamheten prövats enligt 136 a § byggnadslagen,
bör ansökan om igångsättningstillstånd normalt handläggas på det sätt som jag
nyss angav. Det kan emellertid i sådana fall förekomma, att starka
företagsekonomiska skäl talar för att arbetena påbörjas omgående. Både berörda
myndigheter och sakägare har haft möjlighet att framföra sina synpunkter i
lokaliseringsärendet. Det har i allmänhet i lokaliseringsärendet varit ganska
klart, åtminstone i stora drag, vilka viUkor som skall gälla för verksamheten. SärskUt
om ett igångsattningstUlstånd inte behöver förses med villkor kan det i sådana
fall framstå som en både onödig och olämplig tidsutdräkt, att den utredning
som skett i lokaliseringsärendet skall behöva följas av kungörelse och remiss
till berörda myndigheter innan igångsättningstillstånd kan meddelas. Jag
förordar därför alt igångsättningstiUstånd skall kunna ges i ärenden där lokaUseringsfrågan
avgjorts enligt 136 a § byggnadslagen så snart fullständig ansökan inkommit
till prövningsmyndigheten utan föregående kungörelse och remiss tiU berörda
myndigheter. För att markera att ett sådant handläggningsförfarande skall
tillgripas endast om starka skäl talar för att arbetena påbörjas omedelbart,
bör i lagtexten anges att synnerliga skäl måste föreligga för att kungörelse
och remiss till myndigheter skall kunna underlåtas.
Enligt
promemorian, torde det vara lämpligast att inte tillåta någon särskUd talan mot
beslut om igångsättnmgstillstånd. Detta ståndpunktstagande har under
remissbehandlingen godtagits såvitt gäller beslut om igångsättningstillstånd
som meddelats i dispensärende. Däremot anser flera remissinstanser att fullföljdsrätt
bör föreligga när beslutet har meddelats i tiUständsärende. .
Enligt
gällande ordning får talan inte föras mot beslut som meddelats av
naturvårdsverket eller länsstyrelse i dispensärende. Under sådana
omständigheter bör givetvis besvär inte kunna anföras mot beslut rörande
igångsättningstillstånd som har meddelats i dispensärende. När det gäller
tillståndsärenden vill jag först ta upp frågan om sökande som har fått avslag
på ansökan om igångsattningstUlstånd bör få föra talan
4
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 141
Prop.
1973:141 30
hos
Kungl. Maj:t mot avslagsbeslutet enligt de regler som gäller i fråga om talan
mot beslut rörande själva tUlståndet.
De
föreslagna reglema om igångsattningstUlstånd innebär ett av praktiska skäl
förestavat undantag från den allmänna regeln om att tillståndsfrågan skall
avgöras innan arbetet på den tUlståndspUktiga anläggningen påbörjas. Det kan
med visst fog hävdas att beslut om igångsättningstillstånd har karaktären av
ett slags begränsad dispens från för-prövningsskyldigheten. Mot denna bakgrand fmner
jag det lämpligast att man inte tillåter talan mot avslagsbeslut rörande igångsättningstillstånd.
När det gäller beslut i
tillståndsärende som innebär att igångsättningstillstånd meddelas gör jag den
bedömningen att en överprövning av beslutet skulle få ringa praktisk betydelse.
Man måste nämligen hålla i minnet att igångsättningstiUstånd skall meddelas
bara i klara fall och att villkoren i tillstånden får antas bli förhållandevis okompUcerade.
Det är föga sannolikt att en talan från sökandens sida rörande villkoren i ett beslut
om igångsättningstillstånd skulle leda till ändring i de villkor som bestämts
av tUlståndsmyndigheten. Inte heller en talan från enskilda sakägares sida kan
antas leda till att ett sådant beslut upphävs eller att villkoren i det
ändras. Vad slutligen angår en eventuell talerätt för naturvårdsverket bör
framhållas, att det inte rimligtvis kan komma i fråga att mot verkets
bestridande meddela igångsättningstillstånd, eller föreskriva villkor i sådant tiUstånd
som i någon större utsträckning avviker från de villkor som verket har
förordat. En talerätt för verket skulle därför antagligen bara ha teoretiskt
intresse. Jag vill av dessa skäl ansluta mig tUl den i promemorian intagna
ståndpunkten att fullföljd mot beslut om igångsättningstillstånd inte bör
tillåtas.
I
promemorian berörs det fallet att en återkalldse av tUlståndsansö-kan sker
sedan ett igångsättningstillstånd har umyttjats. I och för sig måste en sådan återkaUdse
godtas. Som vattenöverdomstolen framhålUt kan det i denna situation uppstå
behov av att meddela föreskrifter för att motverka olägenheter från
miljöskyddssynpunkt av ingrepp i natiu-en som till följd av återkaUelsen inte
fullföljs. Sådana föreskrifter kan meddelas med stöd av 3941 §§ ML.
Planverket
berör i sitt remissyttrande förhåUandet till byggnadslagstiftningen och
framhåller att vederbörande byggnadsnämnd i många fall inte känt till ärenden
enligt ML. Ansökningar enligt ML sänds regelmässigt till hälsovårdsnämnden.
Jag vill understryka vikten av att prövningsmyndigheterna ser till att
erforderligt samråd kommer till stånd med alla berörda myndigheter. Enligt min
mening får det i ärenden enligt ML också anses ankomma på hälsovårdsnämnden
att ta erforderlig kontakt med byggnadsnämnden.
Naturvårdsverket
kritiserar termen "dispens" som enligt verket ofta föranleder det
missförståndet att därmed avses undantag från de mate-
Prop. 1973:141 31
riella
krav som ML ställer. Enligt min mening är emellertid termen "dispens"
numera väl inarbetad, och jag finner inte någon anledning att föreslå ändringar
på den punkten.
4.2
TiUsyn
Naturvårdsverket
och länsstyrelsema skall enligt 38 § ML utöva tillsyn till skydd mot
miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara för allmäima intressen.
Naturvårdsverket har den centrala tUlsynen medan länsstyrelsen utövar
fortlöpande tUlsyn inom länet. TUlsynsmyndighetema skall övervaka att
miljöfarlig verksamhet som är tUlstånds- eUer dispensprövad bedrivs enligt
meddelade viUkor och att annan miljöfarUg verksamhet inte strider mot mUjöskyddslagstiftningen.
I tillsynen ingår också att undersöka verkningarna av all mUjöfarlig
verksamhet. Hälsovårdsnämnden är inte tillsynsmyndighet enligt ML men har
viktiga uppgifter enUgt hälsovårdsstadgan.
Tillsynen
bygger i första hand på företagarnas frivilliga medverkan. Att meddela råd och
anvisningar är i enlighet härmed ett väsentligt led i tUlsynsverksamheten. I
särskilda fall kan det emellertid vara nödvändigt att tillgripa tvångsmedel.
Lagstiftningen ställer också sådana medel till förfogande. Länsstyrelsen kan
ingripa med förbud eller föreläggande och naturvårdsverket har möjlighet att
påkalla koncessionsnämndens prövning eUer omprövning av miljöfarlig verksamhet.
Tillsynsmyndighet
har rätt att få tillträde tUl fabriksområde m. m. och att avkräva företagare
behövliga upplysningar.
Efter
skrivelser från naturvårdsverket har i justitiedepartementets promemoria lagts
fram förslag om kompletterande bestämmdser om företagarens undersökningsplikt
enligt ML. Förslaget iimebär att det i ML slås fast att den som utövar
verksamhet som kan befaras vara miljöfarlig kan föreläggas att utföra de
undersökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för att
myndigheterna på ett riktigt sätt skall kunna fuUgÖra sina tillsynsuppgifter.
Enligt förslaget skall tillsynsmyndighet också kunna föreskriva att viss
undersökning skall utföras inte av den som utövar verksamheten utan på dennes
bekostnad av fristående expertis med teknisk eller vetenskaplig sakkunskap på
just det aktuella området. Föreläggande skall kunna förenas med vite.
Departementspromemorian
har fått ett mycket positivt mottagande vid remissbehandlingen. Förslaget i
promemorian tillstyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av samtliga
remissinstanser utom två, nämligen Industriförbundet och Skånes handelskammare.
Enligt
mm mening bör som utgångspunkt för en lagreglermg av företagarens
undersökningsplikt gälla att den som utövar miljöfarlig verksamhet skaU svara
för de kostnader, som blir erforderUga på gmnd av verksamheten. Företagarens
ansvar bör omfatta även undersökningar av
Prop. 1973:141 32
den
mUjöfarUga verksamheten och dess verkningar. När det gäller verksamhet som
varit föremål för tillstånds- eller dispensprövning kommer detta i praxis redan
i dag till uttryck genom att sökanden i beslutet regelmässigt åläggs att svara
för kontroll av den miljöfarliga verksamheten. När det gäller företag som inte
har varit föremål för prövning ger emellertid ML i dag inte
tillsynsmyndigheterna tillräckliga möjligheter att få till stånd behövliga
undersökningar av den miljöfarliga verksamheten. Särskilt för sådana fall
innebär promemorieförslaget en välbehövlig utvidgning av företagarens ansvar
för verksamheten som bör underlätta tillsynsmyndigheternas arbete. Enligt min
mening utgör en lagstiftning på grandval av förslaget en angelägen reform som
förbättrar mUjövårdens möjligheter. Bestämmelsema bör utformas i huvudsaklig
överensstämmelse med promemorieförslaget.
Behovet
av ökade befogenheter för tUlsynsmyndighetema att kräva undersökningar är som
nyss antyddes väsentiigt mindre i fråga om prövade företag än i fråga om
företag som inte varit föremål för prövning. Vattenöverdomstolen har därför
ifrågasatt att de föreslagna bestämmelserna begränsas till verksamhet som inte
varit föremål för tillstånds- eller dispensprövning. Det är emellertid, som
koncessionsnämnden för mUjöskydd framhåller, ändamålsenligt att ha enhetliga
bestämmelser för aU miljöfarlig verksamhet. Dessutom kan den i promemorian
föreslagna befogenheten för tUlsynsmyndighet att utsätta vite eller att anlita
utomstående expertis behövas även i fråga om prövade företag. Jag anser på
grand av det anförda att de föreslagna bestämmelsema i ML bör gälla utan hinder
av tidigare prövning. Jag återkommer senare till frågan om rättskraften hos ett
tillståndsbeslut.
Nuvarande
skyldighet för företagare att lämna tUlsynsmyndighet upplysningar avser
verksamhet som kan befaras vara miljöfarlig. Det är enligt min mening
naturligt att bestämmelsen om undersökningsplikten ges motsvarande avfattning.
Detta innebär att tUlsynsmyndighet även kan kräva undersökning för att
klarlägga om en verksamhet är miljöfarlig eller inte.
TUlsynsmyndighetema
skall övervaka att miljöfarUg verksamhet som är tillstånds- eller dispensprövad
bedrivs enligt meddelade vUlkor och att annan mUjöfarlig verksamhet inte
strider mot mUjöskyddslagstiftningen. I tillsynen ingår också att undersöka
verkningarna av all mUjöfarlig verksamhet. Mot denna bakgrund förefaller det
mig naturligt att i enlighet med promemorieförslaget begränsa företagarens
undersökningsplikt tiU vad som behövs för att myndigheterna skall kunna
fullgöra sina tiUsynsuppgifter. Jag vill något utveckla vad detta närmare
innebär.
I
fråga om själva verksamheten bör undersökningarna vara av sådan omfattning att
de ger tillsynsmyndigheten en god uppfattning av på vilket sätt verksamheten
bedrivs. Särskild uppmärksamhet bör givetvis ägnas åt storleken av utsläpp i
luft eller vatten liksoni även utsläppets art
Prop. 1973:141 33
och
sammansättning. När det gäUer undersökningar av verkningama i omgivningen är
det något svårare att dra en gräns för undersökningsplikten. Företagaren bör
rimligtvis inte kunna åläggas att utföra undersökningar som utgör ren
forskning. Som riktlinje bör man håUa fast vid att undersökningama skall avse
att tUlförsäkra tUlsynsmyndigheten fakta som underlag för bedömningen av det
individuella företaget. Det förekommer emeUertid ganska ofta att skador på miljön
åstadkoms genom utsläpp från flera olika företag. Ett vattendrag kan förorenas
genom utsläpp från flera olika anläggningar, luften i ett område kan försämras
genom luftföroreningar från ett flertal anläggningar osv. I sådana situationer
bör varje företag som kan befaras medverka till föroreningarna åläggas
undersökningsplikt för att man skall kunna få ett underlag för att bedöma
skadeverkningarna på miljön i området, i vad mån varje särskilt företag bidrar
till dessa och vUka åtgärder som skulle kunna krävas av de oUka företagen. Det
kan i sådana fall visa sig lämpligt att göra en undersökning av alla de berörda
företagens verksamhet och sedan fördela kostnaderna för undersökningen på de
olika företagen.
De
föreslagna bestämmelsema torde komma att bidra tiU en ökning av kunskapen om
verkningarna av miljöfarlig verksamhet. Förslaget har också den fördelen att
det ger tillsynsmyndigheterna möjUghet att samordna undersökningar som utförs
av olika företagare.
Begreppet
"undersöknmg" bör ges en vid tolkning. Det omfattar inte endast
provtagningar o. dyl. utan även exempelvis besiktning. Undersök-ningspUkten
innebär givetvis också att företagaren skall på lämpUgt sätt till
tillsynsmyndigheten redovisa resultatet av undersökningama.
I
vissa fall kan tUlsynsmyndighetema ha behov av att anlita utomstående expertis
med särskUd sakkunskap. Jag biträder promemorieförslaget att
tillsynsmyndigheten skall kunna föreskriva, att viss undersökning skall utföras
av annan än företagaren. Självfallet bör tillsynsmyndigheten inhämta
företagarens uppfattning i frågan innan myndigheten beslutar att viss
undersökning skall utföras av särskild fristående expertis. Att, såsom
industriförbundet förordat, göra ett sådant beslut beroende av att företagaren
ger sitt samtycke till beslutet skulle enligt min mening på ett olämpligt sätt
kunna begränsa tUlsynsmyndigheternas möjligheter att få fram tillräckliga
undersökningsresultat. Ytterst måste frågan om särskUd expertis skall anlitas
avgöras av tillsynsmyndigheten under beaktande av omständigheterna i det
särskilda fallet. Det är eiUigt min mening inte möjligt att föreskriva några
speciella föratsättningar för ett beslut om att undersökning skall utföras av
annan än företagaren. Jag vill kraftigt understryka att den föreslagna
bestämmelsen inte innebär att tillsynsmyndigheten avhänder sig någon del av
sitt ansvar för tUlsynen. Skillnaden blir endast att undersökningen utförs och
redovisas mte av företagaren utan av exempelvis ett konsultföretag. Som koncessionsnämnden
framhåller måste tillsynsmyndigheten alltid granska den
Prop. 1973:141 34
fristående
expertens undersökningsresultat på samma sätt som uppgifter som inkommer från
vederbörande företagare.
Det
är självklart att den företagare som är skyldig att utföra vissa undersökningar
också skall svara för kostnaderna för dessa. Detta gäller givetvis även om
företagaren anlitar ett konsultföretag för undersökningarna. Om tillsynsmyndigheten
föreskriver att undersöknuig skaU utföras av annan än företagaren, behövs
däremot i enlighet med vad som föreslås i promemorian en särskild
lagbestämmelse om att företagaren skall svara för kostnaden. Om företagaren och
undersökaren inte kan enas om ersättning för utfört arbete bör tUlsynsmyndigheten
på yrkande vara skyldig att fastställa det belopp som företagaren skall betala.
Talan mot sådant ersättningsbeslut bör föras hos kammarrätten. Den föreslagna
ordningen utesluter inte möjUgheten att kostnadema fördelas mellan flera
företagare eUer att staten står för viss del av kostnaden.
I
allmänhet torde enighet kunna uppnås mellan tillsynsmyndigheten och företagaren
om de undersökningar som bör ske och om val av särskUd expertis. Man kan utgå
från att tillsynsmyndigheterna inte kräver att företagarna skall utföra
oskäligt omfattande och dyrbara undersökningar. Som regel behövs inte annat än
ett kontrollprogram som anger hur undersökningama skall utföras. Liksom f. n.
bör företagaren kunna åläggas att upprätta ett kontrollprogram. TiUsynsmyndigheten
bör emellertid, såsom föreslagits i promemorian, ha möjlighet att mot företagarens
vilja kräva vissa undersökningar. För att ge eftertryck åt ett föreläggande
bör tillsynsmyndighet kunna utsätta vite.
I
promemorian föreslås att talan mot tUlsynsmyndighetens beslut skall föras hos Kungl.
Maj:t. Koncessionsnämnden föreslår i stäUet att parterna skall få hänskjuta tvistig
fråga till avgörande av nämnden. En sådan ordning brukar föreskrivas i nämndens
tillståndsbeslut. Industriförbundet anser att fullföljd bör ske till
koncessionsnämnden. Enligt min mening stämmer det emellertid bäst med
lagstiftningens uppbyggnad att talan mot beslut av naturvårdsverket och
länsstyrelse föres direkt hos Kungl. Maj:t. Mot den av koncessionsnämnden
förordade ordningen talar också att vite kan utsättas enligt förslaget. Jag
ansluter mig alltså till promemorieförslaget och föreslår att talan skall föras
hos Kungl. Maj:t och att naturvårdsverket skall ha talerätt mot beslut av
länsstyrelse. Tillsynsmyndighet bör ha möjlighet att låta beslutet gälla
omedelbart.
Enligt
promemorian bör i ett tillägg till 22 § ML anges att rättskraften hos ett tUlständsbeslut
inte utgör hinder för tillämpning av de föreslagna bestämmelserna om
företagarens undersökningsplikt. Vid remissbehandlingen har kritik framförts
mot detta förslag. Vattenöverdomstolen och koncessionsnämnden för miljöskydd
anser att det föreslagna tiU-lägget i 22 § ML bör utgå som obehövligt, eftersom
rättskraften i ett tillståndsbeslut inte omfattar andra frågor än sådana som
varit föremål för prövning. Det föreslagna tillägget skulle däremot enligt
dessa remissin-
Prop.
1973:141 35
stanser
få den olämpliga konsekvensen att kontroUfrägor inte skulle kunna avgöras rättskraftigt
i samband med tillståndsprövning. Industriförbundet och Skånes handelskammare
yrkar också att det föreslagna tillägget i 22 § utgår. De anfÖr som skäl härför
att det måste vara ett absolut krav att ett företag som fått tillstånd kan
förlita sig på att det inte kan komma att åläggas ytterligare pålagor utöver de
i tUlståndsbeslutet angivna i vidare mån än som följer av omprövningsbestämmelserna.
Jag har redan tagit
ställning för att bestämmelserna om företagarens undersökningsplikt i princip
skall omfatta även tUlståndsprövade företag. Fråga uppkommer nu om vilken
betydelse rättskraftsbestämmelserna i 22 § ML har i detta sammanhang.
I tillståndsbeslut skall
anges den miljöfarliga verksamhet som tiUstån-det avser och de villkor som
skall gälla. Sådana viUkor kan avse bl. a. kontrollåtgärder. Ett
tillståndsbeslut innebär enligt 22 § ML att tUlståndshavaren inte får på grund
av bestämmelse i ML eller hälsovårdsstadgan åläggas att upphöra med
verksamheten eller att med avseende på denna vidta försiktighetsmått utöver vad
som anges i tUlståndsbeslutet, om inte annat följer av 2325 § eller 40 §
andra stycket ML. TUlståndsbeslutet är emellertid inte bindande i andra hänseenden
än sådana som varit föremål för prövning. Den trygghetsverkan ett tiUståndsbeslut
ger är alltså beroende av beslutets utformning.
Den
beskrivna ordningen innebär att tillståndsmyndigheten har möjlighet att i
tillståndsärendet rättskraftigt avgöra bl. a. vissa konkreta frågor om
kontrollens utformning, om det finns intresse av att få sådana frågor prövade
redan på detta stadium. Enligt min mening är detta en fördel. Jag viU därför
inte förorda, att man gör det tillägg tiU 22 § ML som föreslagits i
promemorian, eftersom ett sådant tillägg skulle lägga hinder i vägen för att
avgöranden i kontrollfrågor blev rättskraftigt avgjorda. Man bör alltså
behålla nuvarande ordning som medger att vissa konkreta kontrollfrågor avgörs rättskraftigt
i tillståndsärendet.
De föreslagna bestämmelsema
avviker i tre avseenden från vad som nu brukar föreskrivas i tillståndsbeslut.
Tillsynsmyndigheten får befogenhet att utsätta vite och att anlita särskild
expertis och fullföljd skall alltid ske till Kungl. Maj:t. Jag anser det klart
att dessa lagbestämmelser skall gälla även om ett äldre tillstånd föreligger
till verksamheten. Av vad jag förut anförde framgår dock att möjUgheterna att tUlämpa
de nya lagbestämmelserna om företagarens undersökningsplikt kan vara begränsade
därigenom att kontrollfrågor blivit rättskraftigt avgjorda i ett äldre
tillståndsbeslut. Vid ändrade förhållanden kan dock i sådana fall givetvis nya
kontrollföreskrifter meddelas med stöd av omprövningsreglerna i ML.
Socialstyrelsen tar upp
frågan om hälsovårdsstadgans förhåUande till ML. Jag finner i förevarande
sammanhang inte skäl att överväga en ändring av hälsovårdsstadgan eller
hälsovårdsnämndernas ställning. De
Prop. 1973:141 36
svårigheter
som onekligen kan uppstå i fråga om gränsdragningen mellan ML och
hälsovårdsstadgan ökar inte genom de nu föreslagna ändring-ama av ML. Vad som
vid ML:s tillkomst anfördes om hälsovårdsnämndernas ställning gäller aUtjämt (prop.
1969: 28 s. 228230).
5
Upprättat lagförslag
I
enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
lag om ändring i miljöskyddslagen.
6
Specialmotivering
De
föreslagna reglema om igångsättningstillstånd har fått en annan lagteknisk
utformning än vad som förordades i promemorian och har intagits i en ny
paragraf, 17 a §. I första stycket regleras de förat behandlade förutsättningama
för att igångsättningstillstånd skall kunna meddelas. Enligt andra stycket skall
igångsättningstiUstånd innehålla de vUlkor som skall gälla i avbidan på den slutiiga
prövningen. Tredje stycket innehåller bestämmelser om ansökan om
igångsättningstillstånd och om handläggningen av sådan ansökan i
tillståndsärende. Dessa bestämmelser innebär att reglerna i 13 § om ansökan om
tillstånd tiU miljöfarlig verksamhet blir tillämpliga också på ansökan om
igångsättningstillstånd. Ansökan skall alltså vara skriftiig, inges i det antal
exemplar som tUlståndsmyndigheten finner erforderligt och innehålla de
uppgifter som behövs för att bedöma ansökan. Givetvis kan dock begäran om igångsättningstillstånd
framställas i själva ansökan om tillstånd till den miljöfarliga verksamheten.
Vidare skall ansökan om igångsättningstillstånd handläggas på samma sätt som
ansökan om tillstånd till mUjöfarlig verksamhet med det undantaget dock att
sammanträde med sakägare och besiktning på platsen inte är erforderliga.
Sakägare skall alltså genom kungörelse eller på annat lämpligt sätt beredas
tillfälle att yttra sig och samråd skall äga rum med de statliga och kommunala
myndigheter som har väsentliga intressen att bevaka i frågan. Sökande och
sakägare skall även få del av utredningen i enlighet med bestämmelsema därom i
14 § andra stycket punkten 4. Har lokaliseringsfrågan prövats av Kungl. Maj:t
enligt 136 a § byggnadslagen, kan dock enligt en särskild undantagsregel
igångsättningstillstånd ges utan att föreskrifterna i 14 § andra stycket 1 och
2 om kungörelse och remiss till berörda myndigheter iakttagits. Detta handläggningssätt
får dock tillämpas endast om synnerliga skäl talar för det. Jag vUl slutiigen
i detta sammanhang påpeka, att beslut om igångsättningstiUstånd givetvis inte
kan anses utgöra en sådan förberedande åtgärd söm enligt 11 § ordföranden i
koncessionsnämnden själv kan besluta om.
Prop. 1973:141 37
I
ett nytt tredje stycke i 42 tas upp en bestämmelse om att reglema i första och
andra styckena om rätt till tUlträde tiU fabrik m.m. gäller även den fristående
expert som skall utföra undersökning av verksamheten och dess verkningar.
1
43 § upptas i andrafjärde styckena, som är nya, bestämmelser om företagarens
undersökningsplikt. Bestämmelsema har redovisats tidigare (se avsnitt 4.2).
45
§ innehåller straffbestämmelser. Enligt andra punkten i första styc ket skall
straff ifrågakomma,. om någon bryter mot den i 10 § första stycket stadgade koncessionsplUcten
utan att dispensbeslut föreUgger. Punkten har försetts med ett nytt tillägg som
innebär att straff inte skaU ifrågakomma, om någon påbörjat koncessionspliktiga
arbeten med stöd av ett igångsättningstillstånd. I tredje punkten har en
jämkning skett som innebär att överträdelse av de provisoriska vUlkor som béstämts
i igångsättningstillstånd straffbeläggs.
Enligt
45 § andra stycket är underlåtenhet att fullgöra den upplysningsplikt som
föreligger enligt 43 § straffbelagd. 1 de nya andrafjärde styckena i 43 § ges
regler om undersökningspUkt. Föreläggande att fullgöra undersökningar kan som förat
nämnts förenas med vite. Under sådana omständigheter bör underlåtenhet att
fullgöra undersökningsplikt inte straffbeläggas. Straffbestämmelsen i 45 §
andra stycket har i enlighet härmed utformats så att endast brott mot 43 §
första stycket straffbeläggs. Om den som av tillsynsmyndigheten utsetts att
företa särskild undersökning vägras tillträde enligt 42 § tredje stycket i
förslaget, skall polismyndigheten enligt 47 § sista stycket lämna handräckning.
Enligt
2 § fjärde stycket kan Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer
meddela särskUda bestämmelser tUl förebyggande av vattenförorening genom fast
avfall. Med stöd av derma lagbestämmelse har Kungl. Maj:t meddelat förbud mot
uppläggande av fast avfall så att vissa angivna vattenområden kan förorenas
(två beslut 1973-04-27 i ärenden hos jordbruksdepartementet 1 298 och 1
300/72). Åsidosättande av sådant förbud är f. n. inte straffbelagt. I 45 §
första stycket första punkten införs nu straffansvar för den som bryter mot bestämmelser
som meddelas med stöd av 2 § fjärde stycket.
I
48 § meddelas bestämmelser om fullföljd. Enligt första stycket får i enlighet
med vad som förut anförts talan inte föras mot beslut om igångsättningstillstånd.
Enligt andra stycket skall talan mot beslut om ersättaing till fristående
expertis för utförda undersökningar, föras hos kammarrätten genom besvär.
Tredje stycket har jämkats med anledning av att talan skall kunna föras mot
beslut av naturvårdsverket om undersökningar som avses i 43 §. Talan mot
beslut enligt 43 § andra stycket skall enligt 48 § tredje stycket föras hos Kungl.
Maj:t genom besvär. I fjärde stycket, som handlar om naturvårdsverkets
talerätt, har tillagts att naturvårdsverket får föra talan mot beslut av
länsstyrelse om undersökningar som avses i 43 §.
Prop.
1973:141 38
I
49 § första stycket har tUlagts att beslut enligt 43 § andra eller tredje stycket
blir gällande när beslutet vunnit laga kraft. Som framgår av stycket kan dock i
beslutet förordnas att det skall gälla omedelbart. Beslut om igångsattningstUlstånd
blk givetvis omedelbart gällande, eftersom talan inte får föras mot sådant
beslut.
51 § innehåUer bestämmelser
om tiUträde till annans egendom för undersökningsarbete m. m. TUlträde kan
medges av länsstyrelsen på begäran av den som driver miljöfarlig verksamhet
bl. a. för att kontrollera vilka verkningar som uppkommer. Jag har funnit det
lämpligt att även fristående expert som förordnats att undersöka verkningarna
av mUjöfarlig verksamhet skall ha möjlighet att få tillträde till annans mark
för att utföra undersökningar. Bestämmelser härom har intagits i ett nytt andra
stycke i 51 §. I tredje stycket vUket motsvarar nuvarande andra stycket har
en jämkning skett för att klargöra att ersättning tUl markägare för skada och
intrång lämnas av den som driver den mUjöfarliga verksamheten, även om
undersökningsarbetet har utförts av en fristående expert. Skulle denne eller
någon för vilken han svarar ha uppsåtligen eller av vårdslöshet vållat skada
följer av allmänna regler att han regressvis kan åläggas att ersätta
företagaren vad denne kan ha utgivit tUl den skadelidande.
Lagen
föreslås träda i kraft den 1 januari 1974. Några övergångsbestämmelser behövs
inte.
7
Hemställan
Jag
hemstäUer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
antaga förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387).
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga tiU detta protokoU utvisar.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
Prop. 1973:141 39
Bilaga Promemorieförslaget
Förslag
till
Lag
om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)
Härigenom
förordnas, att 10, 17, 22, 42, 43, 45, 48 och 49 §§ miljöskyddslagen (1969:
387) skaU ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
10 §
Kommgen
kan föreskriva, att
1.
vissa slag av fabriker eUer
andra inrättningar ej får anläggas,
2.
avloppsvatten av viss mängd,
art eller sammansättning ej får utsläppas,
3.
fast avfaU eUer annat fast ämne
ej får utsläppas eller uppläggas så att vattendrag, sjö eller annat
vattenområde kan förorenas,
4.
vissa slag av inrättningar
eller deras användning ej får ändras på sätt som kan medföra ökad eller ny
olägenhet eller som eljest är av betydelse från störningssynpunkt
utan
att koncessionsnämnden lämnat tillstånd enligt denna lag eller anmälan gjorts
hos statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen.
Naturvårdsverket
får, efter prövning i varje särskUt fall enligt denna lag, medge undantag från
sådan skyldighet att söka tillstånd som föreskrivits med stöd av första
stycket. I beslut om medgivande skall anges de villkor som skall gälla.
Koncessionsnämnden
får i ärende om tillstånd medge att vissa arbeten påbörjas fastän frågan om tillstånd
ej prövats slutligt, om synnerliga skäl föreligger till det. Medgivande får
lämnas endast om det är uppenbart att tUlstånd kommer att lämnas. I beslutet
skall anges de villkor som skall gälla i avbidan på den slutliga prövningen.
Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning i fråga om ärende om undantag
som avses i andra stycket.
17
§
Konungen
kan uppdraga åt länsstyrelsen att pröva frågan om tillstånd beträffande visst
slag av ärenden. I fräga om ärenden som sålunda prövas av länsstyrelsen gäller
i tUlämpliga delar bestämmelserna i denna lag om ärenden som prövas av
koncessionsnämnden.
Konungen
kan uppdraga åt länsstyrelsen att beträffande visst slag av ärenden medgiva
undantag som avses i 10 § andra stycket.
1
Lagen omtryckt 1972: 782.
Prop.
1973:141 40
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
När länsstyrelsen prövar fråga om tillstånd eller
undantag, äger 10 § tredje stycket motsvarande tillämpning.
22 §
Den som fått tUlstånd enligt Den
som fått tUlstånd enligt
denna lag
till miljöfarlig verksam- denna lag till miljöfarlig verksamhet kan ej på
grund av bestämmel- het kan ej på grand av bestämmelse i lagen eller i
hälsovårdsstadgan se i lagen eller i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr
663) den 19 december 1958 (nr 663) åläggas att upphöra med verksam- åläggas att
upphöra med verksamheten eller att med avseende på heten eller att med
avseende på denna vidtaga försiktighetsmått ut- denna vidtaga försiktighetsmått
utöver vad som anges i tillståndsbe- över vad som anges i tillståndsbe-'
slutet, om ej annat följer av 23 slutet, om ej annat följer av 23 25 §
eller 40 § andra stycket. 25 § dier 40 § andra stycket.
Tillstånd enligt denna lag utgör ej hinder för tillämpning
av 43 § andra stycket.
42 §
För att utöva tUlsyn enligt denna lag har tUlsynsmyndighet
rätt att vinna tillträde till fabrik eller annan anläggning vare sig den är i
bruk eller ej, samt att företaga undersökning inom anläggningen eller område
som hör tiU denna.
Behövs undersökning på annan plats, har myndigheten rätt
att vinna tillträde dit för att utföra undersökningen. Detta gäller dock ej
hus, tomt eller trädgård.
Första och andra styckena gäller även den som skall
utföra undersökning som avses i 43 § andra stycket andra punkten.
43 §
Kan verksamheten vid en anläggning befaras vara
miljöfarlig är innehavaren skyldig att på begäran lämna tillsynsmyndighet
behövliga upplysningar om anläggningen.
Tillsynsmyndighet får förelägga den som utövar verksamhet
som kan befaras vara mUjöfarlig att utföra för tillsynens fullgörande behövliga
undersökningar av verksamheten och dess verkningar. Tillsynsmyndighet kan i
stället, om det finnes lämpligare, föreskriva att sådan undersökning skall utföras
av annan än den som utövar verksamheten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
Det åligger den som utövar verksamheten att ersätta
kostnad för undersökning som avses i andra stycket andra punkten med be-, lopp
som tillsynsmyndigheten fastställer.
I beslut
om föreläggande enligt andra stycket får tillsynsmyndighet utsätta viVe;
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1.
bryter mot
förbud som meddelats med stöd av 8, 23 eUer 41 §,
2.
underlåter att
iakttaga föreskrift som Konungen meddelat enligt 10 § första stycket utan att
undantag har medgivits med stöd av 10 § andra stycket eller 17 § andra stycket.
3.
åsidosätter viUkor
eUer föreskrift som meddelats med stöd av 10 § andra stycket eUer 17 §, 18 §
första stycket, 1921, 24, 25, 27 eller 41 §, så att allmän eller enskild rätt
kan kränkas, eller
4.
bryter mot 44 §,
dömes till böter eller fängelse i högst ett år.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att
fullgöra vad som åligger honom enligt 43 § dömes till böter.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1.
bryter mot
förbud som meddelats med stöd av 8, 23 eller 41 §,
2.
underlåter
att iakttaga föreskrift som Konungen meddelar enligt 10 § första stycket utan
att undantag har medgivits med stöd av 10 § andra stycket eller 17 § andra
stycket eller särskUt medgivande har lämnats enligt 10 § tredje stycket eller
17 § tredje stycket,
3.
åsidosätter
villkor eller föreskrift som meddelats med stöd av 10 § andra stycket eUer 17 §,
18 § första stycket, 1921, 24, 25, 27 eller 41 §, så att allmän eller enskild
rätt kan kränkas, eller
4.
bryter mot 44 §,
dömes till böter eller fängelse i högst ett år
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att
fullgöra vad som åligger honom enligt 43 §,' första stycket dömes till böter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mot beslut
som meddelas av statens naturvårdsverk enligt 10 § andra stycket eUer av
länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får talan ej föras.
Talan mot beslut enligt 14 § femte stycket andra punkten eUer
rörande förbud vid vite enligt 51 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot beslut
som meddelas av koncessionsnämnden enligt 10 § tredje stycket eller av statens
naturvårdsverk enligt 10 § andra eller tredje stycket eller av länsstyrelsen
enligt 17 § andra eller tredje stycket får talan ej föras.
Talan mot
beslut enligt 14 § femte stycket andra punkten eller 43 § tredje stycket eller
rörande förbud vid vite enUgt 51 § föres hos kammarrätten genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Talan
mot annat beslut av koncessionsnämnden eller länsstyrelsen enligt denna lag
föres hos Konungen genom besvär.
För
att tUlvarataga allmänna intressen får naturvårdsverket föra talan mot
koncessionsnämndens eller länsstyrelsens beslut i fråga om tillstånd enligt
lagen, mot koncessionsnämndens beslut i fråga som avses i 41 § och mot
länsstyrelsens beslut i fråga som avses i 40 §.
Föreslagen lydelse
Talan
mot annat beslut av koncessionsnämnden, naturvårdsverket eller länsstyrelsen
enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
För att tillvarataga
allmänna intressen får naturvårdsverket föra talan mot koncessionsnämndens eller
länsstyrelsens beslut i fråga om tillstånd enligt lagen, mot koncessionsnämndens
beslut i fråga som avses i 41 § och mot länsstyrelsens beslut i fråga som avses
i 40 § och 43 § andra stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslut i fråga om
tillstånd enligt denna lag, beslut i fråga som avses i 41 § och beslut
enligt 14 § femte stycket andra punkten blir gällande när beslutet vunnit
laga kraft. I beslutet kan förordnas att det skall lända till efterrättelse
omedelbart.
Beslut
i fråga om tillstånd enligt denna lag, beslut i fråga som avses i 41 § och 43
§ andra stycket och beslut enligt 14 § femte stycket andra punkten och 43 §
tredje stycket blir gällande när beslutet vunnit laga kraft. I beslutet kan
förordnas att det skaU lända till efterrättelse omedelbart.
Beslut
i fråga som avses i 40 § länder tUl efterrättelse omedelbart, om ej annorlunda
förordnas.
Denna
lag träder i kraft den 1 juU 1973.
MARCUS BOKTR.STOCKHOLM 1973 730411
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
16 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (11)
11 kopplingar i 5 dokument.
- Prop. 1987/88:85 om miljöpolitiken inför 1990-talet s. 490 om s. 34 i texten
- Prop. 1980/81:92 om ändring i miljöskyddslagen (1969:387) s. 34 · s. 71 i texten
- Bet. 1974:CU8 Civilutskottets betänkande i anledning av motion angående tillstånd enligt byggnadslagen och miljöskyddslagen till vissa industrietableringar s. 23 · s. 25 i texten
- Rskr. 1973:338 i texten
- Bet. 1973:JoU50 Jordbruksutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:141 med förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387) jämte motioner s. 1 · s. 6 · s. 8 · s. 12 · och 1 till i texten
Rättsfall (1)
1 koppling.
- RÅ 1998 ref. 26 om s. 32 i texten
Doktrin (4)
4 kopplingar i 2 dokument.
- Westerlund, Kommentar till miljöskyddslagen, 1981 s. 235 om s. 27 · s. 269 om s. 32 · s. 333 i texten
- Darpö, Eftertanke och förutseende, 2001 s. 492 i texten