Kungl. Maj:ts proposition med förslag till viss lagstiftning om trafiknykterhetsbrott.
1974 · 47 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 35 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1974:154, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till viss lagstiftning om trafiknykterhetsbrott.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 154 år 1974 Prop. 1974:154
Nr 154
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till viss lagstiftning om trafiknykterhetsbrott;
given den 11 oktober 1974.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
CARL GUSTAF
LENNART
GEIJER
Propositionens
huvudsakliga irmehåll
I propositionen föreslås en tidsbegränsad lag som
medger att viss försöksverksamhet raed rutinmässiga alkobolutandningsprov skall
få äga rum som ett led i samhällets åtgärder för främjande av trafiknykterheten.
Enligt förslaget skall rutinprov få tas på motorfordonsförare vid i förväg
beordrad trafikkontroU, vid trafikolyckor och vid vissa angivna
trafiköverträdelser. Försöksverksamhetens orafattning skall enligt förslaget
bestämmas av regeringen. I propositionen föreslås också sådan ändring i
straffbesfämraelsema ora trafiknykterhetsbrott att det s. k.
tiUbaka-räkningsproblemet praktiskt taget försvinner. Vidare föreslås att
legitimerad sjuksköterska skall få behörighet att ta blodprov.
Den
nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1975.
1
Riksdagen 1974. 1 saml Nr 154
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974:154
1
Förslag till
Lag
om försöksverksamhet med rutinmässiga alkobolutandningsprov
Härigenom
förordnas som följer.
1 §
Som ett led i samhällets åtgärder för främjande av
trafiknykterheten får i den omfattning som regeringen bestämmer
försöksverksamhet med rutimnässiga alkobolutandningsprov äga rum i enlighet med
beslämmelserna i denna lag.
2 §
Alkobolutandningsprov får under försöksverksamhet
som avses i 1 §, utan att skälig misstanke om brott enligt 4 § lagen (1951:
649) om straff för vissa trafikbrott föreligger, företagas av polisman på
1.
förare av motorfordon som
stoppas vid i förväg beordrad trafikkontroll,
2.
den scm kan antagas under
förande av motorfordon ha, med eller utan skuld, haft del i uppkomsten av
trafikolycka,
3.
den som kan misstänkas för att
under förande av motorfordon ha begått brott enligt 13 § lagen om straff för
vissa trafikbrott eller sådan enligt vägtrafikkungörelsen (1972: 603)
straffbelagd förseelse som avser
a. färdhastighet,
b. skyldighet att stanna fordon på tecken av
polisman eller på grund
av anvisning som meddelas genom vägmärke eller trafiksignal,
c. skyldighet
att ha föreskriven fordonslykta tänd.
Bestämmelserna i första stycket om förare av motorfordon gäller även
förare
av terrängmotorfordon och traktor med släpfordon.
3 §
Alkobolutandningsprov erUigt 2 § får företagas
endast på eller i nära anslutning till den plats där kontrollen eller
polisingripandet äger rum.
Provtagningen skall ske på sätt som ej utsätter den
på vilken provet företages för allmän uppmärksamhet. Om särskUda skäl ej
föranleder annat, skall provet företagas i täckt fordon eller inomhus i avskilt
rum.
4 §
Vägrar den på vilken alkobolutandningsprov skall
företagas enligt 2 § att medverka till sådant prov, får blodprov tagas och
läkarundersökning för utrönande av alkoholpåverkan äga rum.
Denna lag ttäder i kraft den 1 januari 1975 och
gäller till utgången av juni 1976.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974:154
2
Förslag tiU
Lag
om ändring i lagen (1951: 649) om strafif för vissa trafikbrott
Härigenom
förordnas att 4 § lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydehe
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 § 1
1 mom. Den sora vid förande av motordrivet fordon
varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke på
betryggande sätt kuimat föra fordonet, dömes för rattfyUeri till fängelse i
högst ett år eller, där omständigheterna är mildrande, tiU böter, dock lägst
tjugofem dagsböter.
TUl
samma straff dömes föraren, om han av annat berusningsmedel var så påverkad som
nyss sagts.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Hade förare av motorfordon eller
terrängmotorfordon eller av traktor med släpfordon en alkoholkoncentration i
blodet av 1,5 promille eller däröver, skall han anses ha varit så påverkad av
starka drycker, som i första stycket sägs.
2 mom. Är det ej styrkt, att förare av motorfordon
eller terrängmotorfordon eUer av traktor med släpfordon var så påverkad, som i
1 mom. första stycket sägs, men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod till
0,5 men ej tiU 1,5 promUle, dömes till böter, dock lägst tio dagsböter, eller
fängelse i högst sex månader.
Den
som fört motorfordon eller terrängmotorfordon eller traktor raed släpfordon
efter att ha förtärt slarka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i
hans blod under eller efter färden uppgick UU 1,5 promiUe eller däröver, skall
anses ha varit så påverkad av starka drycker under färden, som i första stycket
sägs.
2
mom. Är det ej styrkt, att förare av motorfordon eller terrängmotorfordon
eller av traktor med släpfordon var så påverkad, som i 1 mom. första stycket
sägs, men har han fört fordonet efter att ha förtärt starka drycker i sådan
mängd all alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick
tUl 0,5 men ej till 1,5 promUle, dömes till böter, dock lägst tio dagsböter,
eller fängelse i högst sex månader.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Deima
lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Senaste
lydelse 1972: 749.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974: 154
3
Förslag till
Lag
om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas att 28 kap. 13 §
rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
28
KAP, 13 § Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning gälle i tillämpliga
delar vad i 4, 8 och 9 §§ är stadgat om husrannsakan. Är fara i dröjsmål, må
åtgärd, som nu sagts, beslutas av polisman.
Förrättning, som är av mera vä- Förrättning,
som är av mera vä
sentlig omfattning, skall verkstäl- sentiig omfattning, skall verkstäl
las inomhus och i avskilt rum, las inombus och i avskUt rum.
Verkställes den av annan än lä- Verkställes den av annan än lä
kare, skall såvitt möjligt ett av för- käre, skall såvitt
möjligt ett av för-
rättningsmaimen anmodat trovär- rättningsraannen anmodat trovär
digt vittne närvara. Blodprov må digt vittne närvara. Blodprov raå
ej tagas eller annan mera ingående ej tagas av annan än läkare eller
undersökning utföras av annan än legitimerad sjuksköterska. Annan
läkare. mera ingående undersökning må
utföras endasl av läkare.
Kroppsvisitation eller kroppsbesiktiung å kvinna må
ej verkställas eller bevittnas av annan än kvinna eUer läkare.
Deima
lag träder i kraft den 1 januari 1975.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974:154
Utdrag
av protokollet över justitieärenden hållet inför Hans Mai:t Konungen i
statsrådet den 11 oktober 1974.
Närvarande: Statsministem PALME, ministern för
utrUces ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST,
GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT, GUSTAFSSON, ZACHRISSON,
HJELM-WALLÉN.
Chefen för justitiedeparteraentet, statsrådet
Geijer, anraäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledaraöter
fråga angående viss lagstiftning om trafiknykterhetsbrott och anför.
1
Inledning
Koramittén för lagstiftningen angående
trafiknykterhetsbrott, i det följande kallad trafiknykterbetskommittén, sora
raed stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tUlkaUats av chefen för
justitiedepartementet för att göra en allmän översyn av lagstiftningen om
trafUtnykterhetsbrott, avläranade år 1970 betänkandet (SOU 1970: 61)
TrafUmykterhetsbrott Förslag 1970. Betänkandet mnehåller bl. a. förslag tiU
lag om ändring i lagen (1951: 649) om straff för vissa ttafikbrott och tUl lag
om alkobolutandningsprov på förare av motordrivet fordon. Förslagen torde få
fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende sora bilaga.
Efter reraiss har ytttanden över betänkandet
avgetts av riksåklagaren (RA), Svea bovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
hovrätten för Övre Norrland, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen efter hörande av ett antal länsnykterhetsnämnder, statens
rättskemiska laboratorium, statens treifiksäkerhetsverk, statens
trafiksäkerhetsråd, försäkringsinspektionen, statskontoret,
riksrevisionsverket, universitetskans-lersärabetet efter hörande av saratiiga
medicinska fakidteter, länsstyrelsema i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,
Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs och Norrbottens län, trafikmålskommittén, socialutredningen, Svenska
kommunförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation
' Ledamöter f. d. hovrättspresidenten Maths Heuman,
tillika ordförande, samt riksdagsmännen Hugo Bengtsson i Landskrona, Rune
Hedlund, Erik Larsson i öskevik, Carl-Wilhelm Lothigius och Eric Petersson.
Experter numera docenten, jur. och fil. doktor Hans Klette, professorerna Knut
Sveri, Hans Thomstedt, Roger Bonnichsen och Leonard Goldberg, överläkaren Kjell
Bjerver, överläkaren, bitr. professor Gunnar Lundquist samt direktören Rune
Andréasson.
Prop. 1974:154 6
(SACO),
Svenska arbetsgivareförenmgen (SAF), Sveriges advokatsamfund, Förenmgen
Sveriges tingsrättsdomare (domareföreningen). Föreningen Sveriges
länspolischefer, Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges
polismästare. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges
skyddskonsulenter och skyddsassistenter, TrafUcförsäkringsför-eningen, Kungl.
AutomobU Klubben (KAK), Motorföramas helnykterhetsförbund (MHF), Motormännens
Riksförbund, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF),
Riksförbundet mot alkoholmissbruk, Föreningen för medicinska alkoholfrågor, De
kristna samfundens nykterhetsrörelse, Svenska nykterhetsvårdsförbundet. Svenska
polisförbundet, Sveriges trafikbilägares riksorganisation samt Svenska lokaltrafikföreningen.
Yttranden har vidare kommit in från Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
(SSU) och Sveriges ungdoms helnykterhetsförbund,
RÄ har bifogat yttranden av överåklagarna i
Stockholm, Göteborg och Malmö samt av länsåklagarna i Uppsala, Kalmar,
Kopparbergs, Västemorrlands och Jämtlands län. Flera länsstyrelser har
överlämnat ytttanden av bl, a. lokala poUsrayndigheter, länsnykterhetsnämnder,
nykterhetsnämnder, länsläkare och sociala centralnämnder mom länet.
Bland de i betänkandet framlagda förslagen märks
bl, a. ett förslag enligt vilket polisen skall få befogeidiet att i vissa
situationer företa alkohol-ulandningsprov rutinmässigt på motorfordonsförare i
trafiken, dvs, även på förare som inte skäligen kan misstänkas för
trafiknykterhetsbrott. Syftet med förslaget är att öka raöjlighetema att
upptäcka trafiknykterhetsbrott och att därigenom förstärka
trafiknykterhetslagstiftningens allmänpreventiva effekt.
Ett annat av koramitténs förslag går ut på att
ansvar för rattfyUeri eller rattonykterhet på grund av viss blodalkoholhalt
skall kunna inträda inte bara som f, n. när det är styrkt att den för resp,
brott gäUande promillegränsen har överskridits redan under själva färden utan
även i fall där alkoholförtäring före färdens slut har lett tUl att
promUlegränsen har uppnåtts efter färden. Syftet med detta förslag är att komma
till rätta med det s, k, lillbakaräkningsproblemet, dvs, det problem som
uppstår när en misstänkt påstår att färden skett i så omedelbar anslutning tUl
spritförtäringen att denna ännu inte hunnit medföra några straffbara
verkningar.
Kommitténs nu anförda förslag har under
remissbehandlingen fått ett gynnsamt mottagande av nästan saratiiga
remissinstanser.
Jag ämnar i det följande ta upp frågan om
alkobolutandningsprov samt tUlbakaräkningsproblemet tUl närraare övervägande.
En annan fråga som tas upp tUl behandling är om det bör införas en befogenhet
för annan sjukvårdsutbildad personal än läkare att ta blodprov på personer som
är misstänkta för trafiknykterhetsbrott.
Prop. 1974:154 7
2
Nuvarande straif bestämmelser
Nu gällande bestämmelser om trafUcnykterhetsbrott
finns i 4 § lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott
(trafikbrottslagen, TL), Lagrummet skUjer meUan två brottstyper, ett grövre
brott, rattfylleri, som regleras i 1 mom, och ett lindrigare brott, sora
allmänt brukar betecknas som rattonykterhet, vUket regleras i 2 mora.
Enligt 1 mom, första stycket inträder ansvar för
rattfylleri, om föraren under färden har varit så påverkad av starka drycker
att det kan antas att han inte har kunnat föra fordonet på betryggande sätt.
Hade föraren under färden en alkoholkoncentration i blodet av minst 1,5 %o,
skall han anses ha varit så påverkad som förutsätts för ansvar.
Om föraren har varit så påverkad av annat
berusningsmedel än starka drycker att det kan antas att han inte på betryggande
sätt kunnat föra fordonet, inträder enligt andra stycket samma moment ansvar
såsom för rattfylleri. Någon promilleregel finns inte för detta fall.
Sådant ansvar för rattfylleri som grundas på
påverkansrekvisitet inträder för förare av motordrivet fordon. Den särskilda
promUleregeln i första stycket av momentet är däremot tUlämplig endast på
förare av motorfordon eUer terrängmotorfordon eUer av traktor med släpfordon.
Straffsatsen i 1 mora. omfattar fängelse i högst
ett år eller, där omständighetema är mUdrande, böter, dock lägst tjugofem
dagsböter.
Ansvar enligt 2 mom. för s. k, rattonykterhet
inträder, om alkoholkoncentrationen i förarens blod har uppgått till rainst
0,5 men ej till 1,5 */oo i fall då det likväl inte är styrkt att föraren har
varit så påverkad som sägs i 1 mom., dvs. så påverkad att det kan antas att han
inte har kunnat föra fordonet på betryggande sätt. Denna brottstyp, som uteslutande
anknyter tUl den konstaterade alkoholhalten i förarens blod, är sålunda
subsidiär i förhållande tiU det svårare brottet rattfylleri.
Bestämmelsen i 2 mom. gäUer i likhet med
promiUeregeln i 1 mom. förare av motorfordon eller terrängmotorfordon eller
av traktor med släpfordon. Sttaffsatsen omfattar dagsböter, lägst tio, eller
fängelse i högst sex månader.
I fråga om blodprov gäller rättegångsbalkens regler
om kroppsbesiktning. Detta innebär bl. a. att det skall föreligga skälig
misstanke om rattfylleri eller rattonykterhet för att blodprov skall få tas på
föraren.
3
Rutinmässiga alkobolutandningsprov 3.1 Allmänt
Under senare år har alkoholanalys av
utandningsluften (utandnings-prov) kommit att användas i allt fler länder vid
ingripanden mot motorfordonsförare som misstänks för trafiknykterhetsbrott. I
Sverige började polisen år 1956 att använda utandningsprov. Olika slag av
utand-
Prop. 1974:154 8
njngsapparater
har konstruerats. En apparat som länge har använts i Sverige är Alcotest, som
tiU funktion och verkningsgrad är hänförlig tUl grövre s. k,
"screeningmetoder" eUer kvalitativa prov. Dessa prov har tUl
huvudsakligt ändamål att via utandningsluften påvisa närvaro eller frånvaro av
alkohol i blodet eller att ge en grov uppfattning humvida blodalkoholhalten har
uppnått ett visst gränsvärde, t, ex, 0,5 O/oo eller 0,8 O/oQ, På senaste tid
har polisen övergått tUl att använda utandnings-apparatur av fabrikatet
Alcolyser som är av samma typ som Alcotest men vars ampuller är bUligare i inköp
än AlcotestampuUen.
Alcotest- och Alcolyserapparaterna består av
gummimunstycke, am-pull och plastblåsa. Den som skall undergå prov blåser genom
munstycket och ampullen blåsan full med luft. Om utandningsluften innehåller
alkohol, färgas kristallerna i ampullen mer eller mindre gröna. På ampullen
fiims en vit resp. röd markeringsring, som delar kristallskiktet i två delar
och som på den version som används i Sverige markerar en blodalkoholhalt av 0,5
*'/oo. Om kristallerna färgas gröna upp tUl eUer över denna ring, tyder detta
sålunda på en blodalkoholhalt av 0,5
Ett annat sätt att utföra utandningsprov är att
använda s. k. kvantitativa apparater vUka är så konstruerade att de kan ge
betydligt noggrannare analys av utandningsluften och därmed bättre uppfattning
om blodalkoholhalten än vad Alcotest och därraed jämförliga metoder kan göra,
Breathalyzer-Ethanograph är den kvantitativa apparat som utomlands har använts
mest. Den är innesluten i en metallåda med måtten 22 X 25 X 20
cm och väger 7 kg. Den drivs elekttiskt. De kvantitativa apparaterna kan
emellertid handhas endast av specialutbUdad personal och måste fortiöpande
kontroUeras av särskUda tekniker. Detta medför bl. a. att dessa typer av
apparater endast i begränsad utsträckning kan användas vid kontroUer ute i
ttafiken.
Nya
typer av utandningsapparater är under utveckling i olika länder. Sålunda har
nyligen konstmerats apparater av en enkel lätthanterlig typ, I tekniskt
hänseende innehåller dessa apparater, som tUl omfånget närmast kan liknas vid
en mindre transistorradio, s. k, fuel-celler. Det kan antas att denna nya typ
av apparater kan ge ett mera noggrant besked om blodalkoholhalten än vad
Alcotest och Alcolyser förmår göra. Varje sådan apparat kan användas ett
obegränsat antal gånger under ett år eller mera. Utprovningen i Sverige av
skilda modeUer av denna typ av apparat har påbörjats men torde inte vara klar
förrän om cirka ett år. Alkoholutandningsproven används i Sverige f, n, endast
som ett hjälpmedel för polisen vid bedömningen av om det i ett visst enskilt
fall finns anledning att låta ta ett blodprov på föraren. Som nämnts måste
skälig misstanke om rattfylleri eller rattonykterhet föreligga för att
blodprovet skall få tas,
I
första hand är polisen sålunda f. n. hänvisad att bedöma förares
Prop, 1974:154 9
nykterhetstUlstånd
på grundval av yttre iakttagelser. Omständigheter som därvid kan ge skäl att
misstänka trafiknykterhetsbrott är alkohollukt från andedräkten eller andra
tecken på alkoholpåverkan, som sluddrande tal, fumlighet, balansrubbningar,
hög ansiktsfärg och glansiga ögon. Även förarens allmänna uppträdande kan vara
till ledning vid bedömandet, liksora det sätt på vilket fordonet har förts.
Ora polisraannen finner att föraren skäligen kan misstänkas för
ttafiknykterhetsbrott, anmodar han föraren att göra ett utandningsprov. Sådant
prov bmkar dock underlåtas i de fall då alldeles klara rattfyllerisymtora
föreligger och då det alltså inte finns behov av något ytterligare underlag för
ett beslut ora tagande av blodprov, Utandningsprovet tas i allmänhet på platsen
för ingripandet och äger i regel rum i en polisbil eller i en särskUd
utredningsbuss.
Det finns i dag inte några särskilda bestämraelser sora
uttryckligen tar sikte på att reglera utandningsprovens användning. Olika
uppfattningar har också fraraförts om utandningsprovens rättsliga ställning,
Geraensarat för de olika uppfattningama är eraellertid att poUsen, sådant
rättsläget är i dag, inte bör begära utandningsprov på andra än sådana förare
sora redan före provtagningen skäligen kan misstänkas för trafiknykterhetsbrott,
3.2
Kommitténs förslag
Som tidigare nämnts föreslår
trafiknykterbetskommittén att alkobolutandningsprov (raed Alcotest) skall få
tas inte bara som hittills på förare som misstänks vara påverkade utan också
mtinmässigt på förare sora inte visar några som helst tecken på att ha förtärt
alkohol. De rutinmässiga proven skall få tas vid trafikkontroller som är
beordrade i förväg, och vidare i samband med trafikolyckor och vissa
trafiköverträdelser. Användningen av alkobolutandningsprov föreslås reglerad i
en särskUd lag.
Bakom förslaget ligger undersökningar som
komraittén har låtit utföra, bl. a. i förra av siraulerade trafikkontroller
under varierande betingelser. Undersökningarna bar gett ett resultat som
entydigt visar att polisens möjligheter att vid trafikkontroller avslöja
alkoholdoft eller andra tecken på alkoholpåverkan är mycket begränsade. Förare
med straffbar alkoholhalt i blodet undgår i många fall misstanke och upptäckt
därför att de utåt sett förefaller helt nyktra. I drygt hälften av de
observationer som gjordes med avseende på förare med blodalkoholhal-ter inom
området 0,51,0 "/qq och i
närmare hälften av observationerna inom området 1,01,5 */oo uppkom vid de
simulerade kontrollerna över huvud taget inte någon misstanke hos
kontrollanten. Det är naturligtvis svårt att på grundval av de förhållanden som
råder vid en simulerad tta-fikkontroll få en säker uppfattning ora läget under
verkliga förhållan-
Prop. 1974:154 10
den.
De skillnader som därvid föreligger torde emeUertid enligt kommitténs mening i
stort sett verka i den riktningen att upptäcktsmöjHghe-terna under verkliga
förhållanden är ännu mindre än vid de simulerade kontroUerna.
Konunittén framhåUer att upptäcktsmöjligheterna
kommer att förbättras ora raan inför mtinmässiga utandningsprov och att sådana
prov torde få en stark allraänpreventiv effekt.
I detta sammanhang bör vidare nämnas att koramittén
i sitt betänkande också har framhåUit betydelsen av att få fram mer
tUlförlitliga uppgifter än hittills angående alkoholpåverkade förares roll i
trafikolyckorna. För att undersökningar härav skall kunna ge säkra resultat
förutsätts att alkoholprov kan tas systematiskt på samtliga förare som har
varit inblandade i sådana olyckor. Koraraittén konstaterar att möjlighetema
härtUl förbätttas om förslaget om rutinmässiga utandningsprov genomförs.
Därutöver krävs emeUertid enligt komraittén att man löser frågan om raöjlighet
att för statistiskt ändamål ta blodprov från förare som dödats vid
trafikolyckor eller som skadats så svårt att utandnmgsprov inte kan företas.
3.3
Remissyttrandena
Nästan samtiiga remissinstanser godtar
trafiknykterhetskomraitténs förslag att polisen skall få befogenhet att i vissa
situationer företa prov på förare som inte skäligen kan misstänkas för
trafiknykterhetsbrott (s. k. rutinmässiga utandningsprov). Många av dessa
remissinstanser, däribland rikspolisstyrelsen, framhåller i likhet med
komraittén att införande av rutinprov kan antas öka upptäcktsmöjligheterna och
ge en stark allraänpreventiv effekt. Svea hovrätt påpekar vidare att man med
mtinproven kan få ökad upplysning om alkoholpåverkade förares andel i
trafikolyckorna och om det s. k. mörktalet för trafiknykterhetsbrot-ten.
Vissa remissinstanser tar upp frågan om de
principiella betänkligbeter mot den föreslagna ordningen sora skulle kunna
anföras från integritetsskyddssynpunkt. Svea hovrätt och statens
trafiksäkerhetsverk anser att det intrång på den personliga integriteten sora
rutinproven kan medföra inte är större än att det kan accepteras med hänsyn
till trafiksäkerheten. MHF intar sararaa ståndpunkt och menar att obehaget för
skötsamma förare, vare sig de är helnyktra eller inte, att behöva underkasta
sig rutinprov bör framstå som ett ringa offer för trafiksäkerheten. Av förbundets
remissvar framgår vidare att det i syfte att utröna aUmänhetens instäUning tiU
frågan om mtinprov uppdrog åt SIFO att i oktober 1970 göra opinionsmätningar på
ett urval av 600 personer. Av de tillfrågade ansåg 86 % att polisen skall ha
rätt att vid trafikkontroller genom utandningsprov kontrollera nykterheten hos
bilförarna över lag, 11 %
Prop. 1974:154 H
svarade
"nej" och 3 % "vet ej". Länsstyrelsen i Älvsborgs län, överåklagaren
i Göieborg och länsnyklerhelsnämnden i Västernorrlands län anser visserligen
att mtinproven utgör ett ingrepp i den personliga integriteten som måste inge
betänkligheter men godtar ändå utredningens förslag.
Socialstyrelsen anger att den ansett sig böra
stanna för att tillstyrka förslaget om rutinprov, frärast med tanke på dess
obestridliga värde för trafiksäkerheten. Den irritation som proven torde komma
att väcka hos allmänheten kan mildras avsevärt, om myndigheterna i god tid
informerar aUmänheten om polisens vidgade befogenheter på området och samtidigt
förklarar varför rutinprov har ansetts behövliga.
Av
de reraissinstanser som tillstyrker förslaget om rutinprov framhåller några,
bl. a. RÅ, hovrällen över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Västernorrlands
län och domareföreningen, vikten av att man så långt detta är möjligt undviker
s. k, falskt positiva utandningsprov, dvs, prov som felaktigt indikerar en
straffbar blodalkoholhalt. RÅ framhåller att det i rättssäkerhetens intresse är
viktigare att undvika sådana prov än att vissa förare med straffbar
blodalkoholhalt går fria. De förslag som kommittén har lagt fram angående
tillvägagångssättet vid utandningspro-ven bör därför beaktas. Domareföreningen
ifrågasätter om inte reglerna för tUlvägagångssättet vid tagande av mtinprov
bör fastställas av Kungl, Maj:t,
Föreningen för medicinska alkoholfrågor framhåller,
att möjligheterna att kontrollera trafikanterna utan användning av
utandningsprov är ytterst begränsade men att proven raåste bli föremål för
ytterligare forskning för att man skall få fram tUlförlitligare apparatur.
Några remissinstanser är tveksararaa tUl förslaget
om mtinprov. TiU dem hör KAK, som ändå inte vill motsätta sig förslaget, om
detta kan tillämpas på ett sätt som inte är alltför stötande för den laglydiga
allraänheten, Länsnyklerhelsnämnden i Gävleborgs län och polismyndigheten i
Alingsås ifrågasätter ora inte mtinproven kan leda tUl ett aUtför kraftigt
ingrepp i den personliga friheten. Länsåklagaren i Kalmar län anser, att det är
viss risk för att en stark irritation kan uppstå hos allmänheten, om
polisraannen är alltför nitiska vid tillämpningen av lagstadgandet. SACO
befarar att utandningsprovet är bristfälligt, när det gäller att avskilja
oskyldigt misstänkta. De båda sistnämnda remissinstansema ser helst att man
begränsar sig till en försöksverksamhet. Även medicinska fakulteten vid Uppsala
universitet förordar en försöksverksamhet, som bör kombineras med ökade
möjligheter att ta blodprov på förare som skadats eller dödats i trafikolyckor.
Länsläkaren i Hallands län är beredd att tiUstyrka
rutinprov endast vid trafikolyckor och trafiköverträdelser,
LO är negativt inställd till förslaget ora mtinprov
vid i förväg beordrade trafikkontroller. Förslaget fömtsätter att provtagning
kan ske smi-
Prop. 1974:154 j2
digt
och i övrigt på ett sådant sätt att proven inte framstår som an-stötliga
ingrepp i den personliga integriteten. Vad kommittén har anfört om detta
förslag ger enligt LO:s mening inte tUlräckliga garantier för en
tillfredsstäUande tUlämpning i praktiken, LO kan därför inte tUlstyrka
förslaget i denna del i föreliggande utformning.
Förslaget om mtmprov avstyrks av länsåklagaren i
Kopparbergs län som anser, att rutinproven skulle sakna betydelse i preventivt
hänseende och att de skulle koraraa att utgöra en belastning för polisen i dess
förhållande till allmänheten. Även länsnyklerhetsnämnderna i Stockholms län
och Jämtlands län avstyrker förslaget. Detsamma gäller polismyndigheterna i
Trelleborg, Eksjö och Vetlanda. Sistnämnda två instanser framhåUer, att
rutinproven utgör ett avsteg från huvudregeln att tvångsmedel skall tillgripas
bara mot personer som är misstänkta för brott.
Föreningen Sveriges polismästare anser att det inte
finns någon anledning att begränsa användningen av rutinprov tUl de av
konunittén angivna situationerna. Polisman bör genereUt ha rätt till en sådan
konttoll-åtgärd som mtinprov innebär. Några risker för rättssäkerheten är inte
att befara med en sådan vidsträckt rätt. Polismyndigheterna i Karlskrona och
Jakobsberg föreslår att mtinprov skall få tas vid alla slag av
trafikkontroller. Enligt sistnämnda myndighet torde bedömningen huruvida skäl
föreligger i det enskUda fallet att företa utandningsprov utan risk för
missbruk kunna överlåtas på den enskUde polismannen. De anvisningar för lagens
tUlämpning som förutsätts komraa att utfärdas av rikspolisstyrelsen torde kunna
räcka som vägledning i tveksamma fall.
3.4
Frågans vidare behandling
Frågan om mtinmässiga alkobolutandningsprov har
uppmärksararaats i riksdagen. I raotion (1973: 267) tUl 1973 års riksdag
begärdes sålimda lagstiftning som ger polisen rätt att använda
alkobolutandningsprov enligt de riktiinjer som finns skisserade i koramitténs
betänkande. I justitieutskottets betänkande (JuU 1973:12) i anledning av
motionen, som också innehåller vissa andra yrkanden, anges att utskottet
fömtsätter att proposition på gmndval av kommitténs förslag kommer att utan
onödigt dröjsraål föreläggas riksdagen. Mot bakgrund härav finner utskottet
inte anledning föregripa de ställningstaganden i ett större sammanhang som
förestår beträffande de i motionen upptagna spörsmålen.
Rikspolisstyrelsen bar i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 21 juni 1973 hemställt att det av kommittén framlagda förslaget till
lag om alkobolutandningsprov på förare av motordrivet fordon måtte genomföras
snarast utan avvaktan på behandlingen i övrigt av kommitténs förslag. Enligt
styrelsens raening framstår det som utomordentligt angeläget att utnyttja alla
möjligheter att effektivisera metoderna för kontroU av fordonsförarnas alkoholpåverkan.
Styrelsen framhåUer att de av koraraittén
Prop. 1974:154 13
utförda
undersökningarna talar starkt för att en befogenhet för polisen att ta
rutinprov på fordonsförare härvid avsevärt skulle komma att underlätta
polisens arbete och öka upptäcktsmöjligheterna i fråga ora trafiknykterhetsbrott.
Frågan ora blodprovstagning på den som på grund av
trafikskada införs tUl sjukhus har i anledning av en raotion behandlats av
riksdagen hösten 1973 (TU 1973: 22), Av trafUcutskottets utiåtande framgår bl,
a, att socialstyrelsen, som yttrade sig över raotionen, delar den av motionärerna
och tidigare av kommittén framförda synpunkten att blod-provstagiung i nu
avsedda fall skulle vara en angelägen åtgärd och anser det därför önskvärt att
sådana undersökningar kan komma tUI stånd. Utskottet anser för sin del den
aktualiserade frågan vara av stor vikt men erinrade om att frågeställningen
behandlats i kommitténs förslag som nu är föreraål för prövning inom Ktmgl,
Maj:ts kansli. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida i ämnet anser
utskottet därför inte påkaUad,
Slutiigen bör i detta sararaanhang näranas att det
i en raotion tUl 1974 års riksdag (1974:1433) heraställs att riksdagen hos Kungl,
Maj:t begär försöksverksamhet sora klargör alkoholens roU vid trafikolyckor, I
motionen hänvisas bl, a, tUl koramitténs förslag om mtmraässiga utandningsprov
vid trafikolyckor, I fall då föraren dödats eUer skadats bör det enligt
raotionärernas raening övervägas att införa mtinraässiga imdersökningar av
blodalkoholhalten, under fömtsättning att rättsliga korapUkationer kan
undanröjas under former som är betryggande för den personliga integriteten.
Trafikutskottet har uppskjutit behandlingen av raotionen till hösten 1974,
4
Tillbakaräkningsfrågan 4.1 Rättsläget
För ansvar enligt nuvarande straffbestämmelser som
direkt tar sikte på alkoholhalten i blodet krävs att den alkohol som föraren
har förtärt före eller under färden har lett till att blodalkoholhalten vid
någon tidpunkt under själva färden uppgick tUl eller översteg den
promillegräns som gäller för resp, brott. Har promiUegränsen nåtts först efter
färden, inträder sålunda f. n. inte något straffansvar. Eftersora blodprovet i
regel kan tas först en tid efter det att färden har avslutats, komraer sålunda
blodprovsresultatet att avse en annan och senare tidpunkt än den som är
rättsligt avgörande. Tiden mellan färdens slut och blodprovstagningen varierar
med hänsyn till bl. a. tidpunkten för gripandet och möjligheten att få
tillgång till en läkare som kan utföra provtagningen. Ofta uppgår denna
mellantid tUl en eller två timmar, undantagsvis kan väntetiden bli ännu
längre. På grund härav kan i praktiken inträffa fall då visserligen blodprovet
visar en blodalkoholhalt över promillegränsen
Prop. 1974:154 14
men
där det likväl måste antas att promiUegränsen inte var uppnådd under själva
körningen. När exempelvis en misstänkt gör gällande att spritförtäringen eller
huvuddelen därav ägt rum förhåUandevis kort tid före bUkörningen förutsätter
sålunda en riktig tillämpning av trafiknyk-terhetslagstiflningen att man gör en
s. k. tillbakaräkning. Denna innebär att man söker beräkna om blodalkoholhalten
någon gång under körningen har uppgått till den promUlegräns som gäller för
brottet.
För att kunna göra en tUlbakaräkning måste man utgå
från vissa antaganden om den s. k. blodalkoholkurvan, som beskriver hur
blodalkoholhalten i en persons blod stiger och sjunker efter alkoholförläring.
Alkoholkurvans förlopp är en funktion av 1) alkoholens uppsugning i blodet
(resorption) efter förtäringen, 2) alkoholens fördelning (diffu-sion) från
blodet tUl kroppens vävnader samt 3) alkoholens försvinnande ur kroppen genom förbränning.
I princip har alkoholkurvan först en stigande fas, när uppsugningen överväger
och blodalkoholhalten når sitt maximum, och sedan en fallande fas, när
uppsugningen är avslutad och enbart förbränning sker.
Den faktor som främst bestämmer blodalkoholkurvans
utseende är alkoholförtäringen och omständigheterna kring denna. Andra
faktorer av betydelse för alkoholkurvans utseende är kroppsvikten och
vattenhalten i kroppen. I praktiken uppvisar blodalkoholkurvan en mängd
variationer, främst under den stigande fasen, beroende på att omständigheterna
i samband med alkoholförtäringen skiftar starkt. Förutom den mängd alkohol som
har förtärts är det av betydelse vilket slag av alkoholhaltig dryck som har
intagits samt om förtäringen har skett i samband med mat. Av stor betydelse är
vidare om alkoholförtäringen har skett vid en enda tidpunkt eller vid flera
tidpunkter under en längre tidrymd. Att alkoholförtäringen sålunda är utsträckt
i tiden torde vara det i praktiken vanligaste. I sådana fall kan blodalkoholkurvan
uppvisa ett komplicerat förlopp, där den växelvis stiger och sjunker innan den
slutar vid noll.
Om blodprovet visar en alkoholhalt som med
betydande marginal överskrider promiUegränsen samt tidrymden mellan körning och
blodprovstagning är ganska kort, kan man i rättstUlämpningen ofta utgå från
att promillegränsen var överskriden också under körningen. Om blodprovets
alkoholhalt däremot överstiger promillegränsen endast obetydligt eller om det
har förflutit någon längre tid mellan körning och blodprovstagning, blir det
åter ofta nödvändigt att söka avgöra om uppsugningen av all förtärd alkohol i
stort sett var avslutad före körningens slut, så att blodalkoholkurvan var
sjunkande. I så fall har uppenbarligen blodalkoholhalten under körningen uppgått
till minst det värde som blodprovet utvisar. Om däremot kurvan fortfarande var
stigande när körningen avslutades, är det vanskligare att bedöma om promillegränsen
har varit uppnådd under själva körningen.
Prop. 1974:154 15
I de fall då blodprovets alkoholhalt understiger
viss promUlegräns uppstår ibland också frågan om inte denna gräns ändå har
överskridits under körningen, så att ansvar rätteligen skall ådömas för
brottet. Situationen lorde då i allmänhet vara den att en längre tid, t. ex.
några timmar, har förflutit mellan körning och blodprovstagning. För att kunna
fastslå om promillegränsen i sådant fall har överskridits under körningen
krävs en mera komplicerad tUlbakaräkning. Först söker man avgöra ora
uppsugningen i stort sett var avslutad före körningens slut, så att
blodalkoholkurvan har börjat sjunka. Anser man detta var styrkt, återstår att
avgöra om blodalkoholhalten har sjunkit så mycket mellan körningen och
blodprovstagningen att promUlegränsen var uppnådd under körningen. En sådan
beräkning förutsätter att raan känner till den hastighet med vUken alkoholen
försvinner ur blodet per timme. I praxis beräknas av rättssäkerhetsskäl att
alkoholen försvinner ur blodet med lägst 0,08 *;o(, per timme.
Utredningen om alkoholförtäringen är som framgår av
vad nyss sagts av stor betydelse vid tillbakaräkning, särskUt när det gäller
att ta ställ ning till frågan om alkoholhalten i blodet tmder körningen var
sjunkande eller stigande. EmeUertid är det i praktiken ofta mycket svårt eller
nästan omöjligt att få tillförUtlig upplysning om alkoholförtäringen. Den
misstänktes egna uppgifter är ofta medvetet eller omedvetet oriktiga. Ofta kan
hans uppgifter inte kontrolleras. Dessa utredningssvårigheter har dock i viss
mån kunnat begränsas sedan man har infört metoden att jämföra blodprovets
analysvärde med alkoholhalten i urinprov. Ar 1955 utfärdades föreskrifter ora
att man vid läkamndersökning för påvisande av alkoholpåverkan skulle ta även
urinprov, Genora urinprov får man ofta en god vägledning när det gäller att
bedöraa i vilket skede blodalkoholkurvan befann sig under körningen. Det är
eraellertid inte alltid möjligt att erhålla urinprov från den misstänkte,
I de fall då den misstänktes egna uppgifter om
alkoholförtäringen är avgörande för ansvarsfrågans utgång är
tUlbakaräkningsförfarandet förenat med sådana vanskligheter att man raåste
räkna raed risker för materiellt oriktiga resultat. Sålunda kan det i varje
fall teoretiskt tänkas förekomma fall då en person som är oskyldig till brottet
fäUs tUl ansvar på en oriklig uppgift av honom själv, t. ex. att alkoholen har
förtärts en längre tid före körningen, varför domstolen antar att så mycket av
alkoholen har uppsugits före körningens slut att promUlegränsen då var nådd.
Ett väsentligt mera praktiskt och därtUl ofta förekonunande problem utgör
emellertid de fall då en person som har kört med straffbar promUle frikänns
eller inte ens åtalas, därför att det inte kan klarläggas att
alkoholförtäringen har avslutats så lång tid före körningen att promiUegränsen
kan antas ha hunnit uppnås under körningen. En undersökning som
trafiknykterbetskommittén har låtit företa tyder på att det i
Prop. 1974:154 16
ett
par procent av misstänkta fall av trafiknykterhetsbrott förekommer att förare,
vilkas blodalkoholhalt enligt blodprovet har legat över promillegränsen,
undgår åtal eller blir frikända, därför att det inte har kunnat utredas att
promUlegränsen var uppnådd redan under färden,
Tillbakaräkningsförfarandet har sålunda lett till
att åklagare och domstolar i mål om trafiknykterhetsbrott ofta måste göra
invecklade beräkningar för att bedöma frågan om promillegränsen har uppnåtts
under körningen. Som ett mått både på orafattningen och svårighetsgraden vid
dessa bedömningar kan anges att statens rättskemiska laboratorium varje år på
begäran av åklagare och domstolar avger omkring 1 000 skriftiiga yttranden i
tillbakaräkningsfrågor. Många gånger har anledning att inhämta yttrande
uppkommit först under huvudförhandlingen i målet. Väntetiden för varje yttrande
är i allmänhet fyra veckor.
4.2
Kommitténs förslag m. m.
Komraittén anser det angeläget att raan söker en
lösning sora begränsar de i föregående avsnitt redovisade ölägenheterna raed
behovet av en tUlbakaräkning. Enligt kommitténs mening bör därför den principen
införas att hela den förtärda mängden alkohol skall få inverka på bedömningen
av ansvarsfrågan. Ansvar skall alltså inträda, om föraren före färdens slut har
förtärt alkohol i sådan mängd att blodalkoholhalten under eller efter färden
uppgick tiU eller överskred den promillegräns som gäller för brottet, I
förhåUande tiU gällande rätt iimebär detta en ändring såtillvida att ansvar komraer
att kunna föreUgga också i de fall då proraUlegränsen uppnås först efter
färdens slut. Ett införande av denna princip kommer att medföra att de raånga
koraplicerade tUlbaka-räkningsfaUen begränsas starkt, I de fall då blodprovets
alkoholhalt når upp tUl eUer överstiger den promUlegräns som gäller för brottet
kan man fälla tUl ansvar i enlighet med blodprovsresultatet utan att behöva
göra någon tUlbakaräkning, Inte heller kan alkoholpåverkade förare undgå ansvar
genom att sanningslöst invända att spritförtäringen eller huvuddelen därav har
ägt mm sttax före körningen,
Komraittén frarahåUer att den föreslagna principen
också synes väl försvarlig från aUraänt rättspoUtiska synpunkter. Bl, a, pekar
kommittén på att olika undersökningar visar att påverkansgraden vid samma blodalkoholhalt
i allmänhet är högre strax efter alkoholförtäringen, när blodalkoholkurvan
stiger, än senare när blodalkoholkurvan faller,
I motion (1973: 267) tUl 1973 års riksdag har
begärts ändrad lagstiftning i överensstäraraelse raed vad kommittén föreslagit
i denna del, Justitieutskottets betänkande (JuU 1973:12) i anledning av
motionen har redovisats i avsnitt 3.4,
Prop.
1974:154 17
4.3 Remissyttrandena
Nästan samtliga remissinstanser
godtar eller lämnar utan erinran tra-fiknykterhetskommitténs förslag till
lösning av tUlbakaräkningsproblemet, innebärande att ansvar skall inträda om
föraren före färdens slut har förtärt alkohol i sådan mängd att
blodalkoholhalten under eller efter färden uppgick till eller överskred någon
av de föreskrivna promillegränserna, I åtskilliga yttranden hälsas förslaget
med stor tillfredsställelse. Bland de tillstyrkande instanserna finns RÅ,
överåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, länsåklagarna i Uppsala, Kalmar
och Kopparbergs län, de tre hörda hovrätterna, socialstyrelsen, slatens
trafiksäkerhetsverk, statens trafiksukerhelsråd, medicinska fakulteten vid
Umeå universitet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Blekinge,
Malmöhus, Hallands, Göieborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Västernorrlands
och Norrbottens län, polismyndigheterna i Stockholm, Nacka, Solna, Södertälje,
Värnamo, Ljungby, Växjö, Karlskrona, Helsingborg, Lund, Trelleborg, Halmstad,
Kinna, Borås, Skara, Gävle och Östersund, länsläkarorganisationen i Kronobergs
och Gävleborgs län, trafikmålskommittén, LO, TCO, Föreningen Sveriges
länspolischefer. Föreningen Sveriges åklagare. Svenska polisförbundet, MHF,
Föreningen för medicinska alkoholfrågor och Svenska lokaltrafikföreningen.
Socialstyrelsen anser det
väsentliga för ansvarsfrågan vara att föraren har fört fordonet med så slor
mängd alkohol i kroppen att den i lagen fastställda promUlegränsen uppnås, vare
sig delta sker under färden eller först efter färdens slut.
Medicinska fakulteten vid
Karolinska institutet vill i ett avseende gå längre än kommittén, vars förslag
innebär att tillbakaräkning i fortsättningen likväl skall få ske bl. a. i de
fall då blodprovets analysvärde ligger under någon av de föreskrivna promillegränserna.
Enligt fakulteten bör man helt avstå från tillbakaräkning. Individuella
variationer och hypotetiska sammanhang är en olämplig grund för en
rättstillämpning som av praktiska skäl är hårt fixerad till promillegränser.
Genom att helt slopa tillbakaräkningen kan man sannolikt avslå från alt ta
urinprov, vilket skulle vara en fördel eftersom sådana prov är belastade med
vissa möjligheter till fel beroende bl. a. på tidpunkten för urineringen,
vägran eller oförmåga alt lämna prov, vätskeintag etc.
Förslaget godtas med viss tvekan av
polismyndigheten i Uppsala, SACO och Motormännens riksförbund. Sistnämnda
instans menar att den föreslagna ändringen är diskutabel från
rättssäkerhetssynpunkt. SpecieUt gäller detta rattonyklerhetsbrottet, eftersom
relativt små alkoholmängder kan åstadkomma straffbar alkoholhalt i blodet. De
rättspolitiska skäl som har lagts fram i betänkandet samt det förhållandet att
påverkan regelmässigt inträder snabbare än straffbar alkoholhalt gör emellertid
att förbundet inte anser sig böra avstyrka förslaget.
2 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 154
Prop. 1974:154 18
Polismyndigheterna i Sundsvall och Hudiksvall
avstyrker förslaget. Sistnämnda instans anser, att förslaget innebär att man måste
söka få en klar bUd av absorptionskurvan inte bara under körningen utan också
under den tidrymd efter körningen som åtgår för att absorptionskurvan skall
hinna passera sitt maximum. Minst två blodprov med visst tidsmellanrum måste
därför tas. KAK, som också avstyrker förslaget, åberopar att bilförarens
olämplighet och farlighet står i sådan proportion tUl alkoholhalten i blodet,
att man från rättssäkerhets- och trafiksäkerhetssynpunkt bör, som hittills,
anknyta straffet till blodalkoholhalten under själva körningen. Även om det i
vissa undantagsfall kan uppkomma bevissvårigheter rörande alkoholhalten,
motiverar inle dessa undantagsfall att man genombryter själva huvudprincipen.
5
Blodprovstagning m. m. 5.1 Rättsläget
I mål om trafiknykterhetsbrott används som
särskilda bevismedel dels blodprovs- och urinprovsanalys, dels klinisk
läkarundersökning jämte läkarens uttalande om den misstänktes påverkansgrad.
Blodprovstagning och klinisk undersökning genomförs
med stöd av bestämmelser i 28 kap. rättegångsbalken (RB). I och för utredning
om brott får sålunda enligt 12 § första stycket kroppsbesiktning äga mm på den
som skäligen kan misstänkas för brott vara fängelse kan följa. Om det behövs,
får enligt paragrafens andra stycke vid kroppsbesiktning tas blodprov och
utföras annan undersökning som kan ske utan nämnvärt men. Är fara i dröjsmål,
får åtgärden beslutas av polisman. Förrättningen skall äga rum inomhus och i
avskilt rum. Blodprov får tas endast av läkare. Likaså får bara läkare utföra
annan mera ingående undersökning.
Angående skyldighet för vissa läkare att ta
blodprov och utföra klinisk undersökning för påvisande av alkoholpåverkan hos
personer som misstänks för trafiknykterhetsbrott finns bestämmelser i 5 §
allmänna läkarinstruktionen (1963:341; senaste lydelse 1972:689). Där föreskrivs
att i allmän tjänst anställda läkare som är verksamma huvudsakligen inom öppen
vård samt andra läkare inom den allmänna sjukvården är skyldiga att tillhandagå
bl. a. åklagare och polismyndighet med sådana undersökningar och utlåtanden.
Närmare bestämmmelser om blod- och urinprovstagning
för alkoholbestämning har meddelats av dåvarande medicinalstyrelsen, som också
har utfärdat anvisningar för den kliniska undersökningen i anledning av
misstanke om sådana brott. Enligt dessa bestämmelser och anvisningar gäller bl.
a. följande.
Efter
blodprovstagning för alkoholbestämning fylls sex kapillärer med
Prop. 1974:154 19
blod.
Kapillärerna tiUsluts med proppar och läggs ned i askar som förses med
påskrift. Blod- och urinproven samt protokoUet från den kliniska undersökningen
sänds i särskUt kuvert med expresspost till statens rätts-kemiska laboratorium,
där analys sker. Från det medelvärde som erhålls vid analyserna av innehåUet i
de olika kapUlärerna gör laboratoriet
med hänsyn till de med
analysförfarandet förenade felraöjlighetema
avdrag raed i regel 0,14
"/oo-
I samband med blodprovstagningen gör läkaren sora
tidigare nämnts en klinisk undersökning, vars resultat antecknas i ett särskilt
protokoU, Vid undersökningen skall läkaren söka uttöna ora den raisstänkte företer
tecken på sjukdora av vissa slag särat inhärata uppgifter om eventuell
raedicinering och alkoholförtäring. Vidare låter läkaren den raisstänkte
utföra vissa prov, sora avser att utröna ora denne företer tecken på påverkan.
Därvid undersöks bl. a. balansförmågan (gång rakt fram över golvet, vändning
under gång, vändning på stäUet samt "Rombergs skärpta prov",
innebärande att personen i fråga har den ena foten placerad framför den andra
medan han blundar), allmänt uppträdande, orientering i fråga om tid och rum,
tal, inpräglingsförmåga, baklängesräkntng och framställningsförmåga. Läkaren
antecknar därefter i protokollet sin slutsats av undersökningen. Han skall
därvid ange om den undersökte enligt hans uppfattning är a) icke påverkad, b)
påverkad av alkohol och i så faU lätt, medelmåttigt eller höggradigt eller c)
påverkad av sjukdom, utmattning, sömnmedel eller andra stimulerande eller bedövande
medel.
5.2 Kommitténs
förslag
Trafiknykterhetskomraittén föreslår dels att den
kliniska läkarundersökningen på personer som är raisstänkta för
trafiknykterhetsbrott behålls, dels att blodprovstagning och klinisk
undersökning liksom hittills skall utföras av läkare. Det huvudsakliga skälet
för dessa stäUningstaganden från kommitténs sida anges vara den tendens till
en ökning av antalet drogpåverkade förare som förmärkts och därav följande
stärkta krav på läkarmedverkan, när det gäller ingripanden vid trafiknykterhetsbrott,
5.3 Remissyttrandena
Kommitténs förslag att blodprovstagning även i
fortsättningen alltid skall utföras av läkare föranleder erinringar från vissa
remissinstanser. Detta gäller bl. a. rikspolisstyrelsen, som vidare hävdar, att
den kliniska undersökningen bör behåUas bara i de fall då det kan misstänkas
att föraren är påverkad av annat medel än alkohol och att den då bör utföras
av läkare. I fråga om alkoholpåverkade förare saknar enligt styrelsens
Prop. 1974:154 20
mening
den kliniska undersökningen varje bevisvärde. Det saknas därför anledning anta
att en sjuksköterska skulle inge mindre förtroende än en läkare vid en så enkel
riiedicinsk procedur som blodprovstagning. Om sjuksköterskor fär rätt att ta
blodprov skulle man också uppnå den stora fördelen att sådana prov nästan
alltid kommer att kunna tas inom rimlig tid efter körningen.
Även riksrevisionsverket anser, att klinisk
undersökning inte behövs när föraren är påverkad av alkohol samt att blodprov
då skall få tas av sjuksköterska. Om blodprov kan tas av sjuksköterska, bör
kostnaderna kunna bli väsentiigt lägre än f. n. Besparingar skulle också kunna
nås genom att polisens kostnader för transporter av misstänkta blir mindre i de
fall då sjuksköterska finns tillgänglig på närmare håll än läkare.
Länsåklagaren i Kopparbergs län, MHF och De kristna
samfundens nykterhetsrörelse anser, att sjuksköterska efter särskild utbildning
bör kunna åtminstone i undantagsfall få anlitas för blodprovstagning. Enligt
länsåklagaren bör den kliniska undersökningen kunna undvaras i fall då
sjuksköterska tar blodprov. Vid behov torde det vara raöjligt att höra henne
som vittne angående yttre tecken på påverkan hos den misstänkte.
TCO och länsnyklerhelsnämnden i Jämtlands län
anser, att legitimerad sjuksköterska med särskild utbildning bör kunna överta
läkamppgif-lerna vid blodprovstagning och klinisk undersökning.
Medicinska fakulteten vid Karolinska institutet
biträder kommitténs förslag att den kliniska undersökningen behålls, inte minst
med hänsyn till den stigande frekvensen av s. k. drograltfylleri. I likhet med
kommittén anser inte heller fakulteten att sjuksköterska bör kunna ersätta läkare
vid utredning av trafiknykterhetsbrott. Även om det föreligger uppenbara
svårigheter att under en relativt kortvarig och summarisk undersökning av en
tidigare okänd person bUda sig en uppfattning om huruvida denne är påverkad av
alkohol eller annat medel synes läkaren vara den som genom sin utbUdning är
bäst lämpad för en sådan bedömning. Fakulteten framhåller också, att det är
ett rättssäkerhetskrav alt i utredning om trafiknykterhetsbrott med för den
enskUde omfattande och kännbara påföljder, deltar så kvalificerad personal som
möjligt. I sådana utredningsfall där läkare inte är omedelbart tUlgänglig
skulle det dock enligt fakultetens mening kunna vara motiverat att ulnyttja
legitimerad sjuksköterska för blodprovstagningen. Även länsläkaren i Norrbottens
län anser, att sjuksköterska på läkarmottagning (jourcentral) bör kunna få ta
blodprov i avvaktan på läkares ankomst. Länsläkaren i Hallands län menar att
sjuksköterska med kvalifikation som bestäms av socialstyrelsen möjligen
undantagsvis, vid långa avstånd till läkare och trängande behov, skulle kunna
få utnyttjas vid tagandet av ett första blodprov och vid urinprovsförfarandet
men att läkare sedan skulle göra den kliniska undersökningen och la nytt
blodprov.
Prop. 1974:154 21
Trafikmålskommittén ansluter sig i princip till
komraitténs förslag i förevarande frågor raen frarahåller. att det hade varit
intressant om det närmare hade undersökts i vad mån allmänpraktiserande läkare
har särskilda fömtsättningar att vid klinisk undersökning upptäcka läkemedelspåverkan.
SACO tar upp frågan om skyldigheten för läkare i
allmän tjänst att stå till förfogande för blodprovstagning och klinisk
undersökning. Denna skyldighet har enligt SACO ofta skapat problem för läkarna,
inte minst för de jourhavande läkarna vid sjukhusen. Dessa läkare kommer ofta i
en konfliktsituation meUan den akuta sjukvårdens krav ocb polismyndigheternas
önskemål. Vid många tillfällen har denna intressekonflikt orsakat irritation
mellan läkare och polis. Det är också mindre tillfredsställande, att man av
läkare med ansvarsfulla uppgifter inom den akuta sjukvården kräver en
prioritering av trafikonykterhetsfall, SACO anser, att nuvarande bestämmelser
bör revideras och att provtagning bör utföras av läkare som genora avtal med
polismyndigheten har åtagit sig denna uppgift,
5.4
Rikspolisstyrelsens framställning
Rikspolisstyrelsen har i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 19 juni 1972 hemställt om sådan ändring av 28 kap. 13 § RB att
behörighet att ta blodprov på den som misstänks för trafiknykterhetsbrott
tillkoraraer inte endast läkare utan också legitimerad sjuksköterska. Enligt
styrelsens mening bör den kliniska undersökningen behållas endast i fall då
misstanke föreligger om påverkan av annat ämne än alkohol. Som skäl för framställningen
anför styrelsen att den kliniska undersökningen nästan undantagslöst saknar
bevisvärde när det är fråga om alkoholpåverkade förare samt att det kan
föreligga betydande svårigheter att få läkarhjälp för undersökning och
blodprovstagning. Dessa svårigheter gör sig särskilt gäUande i glesbygder, där
det i många fall förflyter så lång tid mellan körningen och blodprovstagningen
att denna ter sig meningslös. Även i tätorter kan svårigheterna att få
läkarhjälp för blodprovstagning vara betydande, särskUt nattetid och under
helger då jourläkare ofta är strängt upptagna med andra brådskande uppgifter.
Även i de fall då den för trafiknykterhetsbrott misstänkte förs tUl sjukhus kan
väntetiden ofta bli lång, om läkaren är upptagen med operation eller annan behandling.
6
Departementschefen
6.1
Rutinmässiga alkobolutandningsprov
Olika undersökningar tyder på att det begås en
mängd trafiknykterhetsbrott som aldrig blir upptäckta. Mörktalet, dvs.
skiUnaden mellan det verkliga antalet brott och det antal brott som kommer till
polisens kännedom, är vid denna typ av brottslighet säkerligen mycket stort.
3
Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 154
Prop. 1974:154 22
Om ttafiknykterhetslagstiftningen skall få den
preventiva verkan som är önskvärd, är det nödvändigt att upptäcktsrisken är
stor. Ytterst koramer det här an på den subjekti\'t upplevda upptäcktsrisken,
dvs. den risk som den enskilde fordonsförären tror föreligga för upptäckt om
han kör med för hög blodalkoholhalt. Av allt att döma är inte bara den objektiva
utan även den subjektivt upplevda upptäcktsrisken f. n. mycket låg. Det är
därför angeläget att åtgärder vidtas för att ändra dessa förhållanden.
Härvidlag komraer det i hög grad an på om polisen med största möjliga
effektivitet kan kontrollera nykterheten i trafiken.
En särskild svårighet när det gäller polisens
övervakning av trafiknykterheten är att så förvånansvärt många av de förare vars
nykterhetstUlstånd granskas av polisen vid trafikkontroller o. d. undgår
misstanke om trafiknykterhetsbrott, trots att de faktiskt har en högre
blodalkoholhalt än lagen tillåter. Detta synes gälla inte bara vid lägre
blodalkoholhalter utan i stor utsträckning också vid blodalkoholhalter uppemot
1,5 "/qo- Genom att dessa
förare inte utåt företer sådana tecken på alkoholpåverkan som är ägnade att
leda till misstanke om ttafiknykterhetsbrott undgår de utandningsprov och
därigenom också lagföring och straff.
Polisens nuvarande, i huvudsak på yttre
iakttagelser grandade kontroU av fordonsföramas nykterhetstiUstånd är sålunda
inte tillräckligt effektiv. Ora polisen ges befogenhet att i vissa faU företa
utandningsprov mtinmässigt, dvs. oberoende av om föraren kan anses skäligen
misstänkt för trafiknykterhetsbrott, torde detta leda till avsevärt förbättrade
upptäcktsmöjUgheter vUket i sin tur bör ha en stark allraänpreventiv effekt.
Trafiknykterbetskommittén har i sitt betänkande (SOU 1970: 61) Trafiknykterhetsbrott
Förslag 1970 förordat att polisen får rätt att företa sådana prov. Förslaget
har tiUstyrkts eller läranats utan erinran av det övervägande flertalet av
remissinstansema.
Från praktisk och brottspreventiv synpunkt
viktigast är att rutinprov kan få företas vid trafikkontroUer. Ett behov av
rutinprov föreligger dock även i fråga om förare som varit inblandade i
ttafikolyckor och förare som begått trafiköverträdelser av vissa slag, t. ex.
kört mot rött ljus.
De invändningar som i och för sig skulle kunna
riktas mot en ordning med mtinprov är i huvudsak av två slag, dels från
rättssäkerhetssynpunkt, dels från integritetsskyddssynpunkt.
Vad avser farhågorna från rättssäkerhetssynpunkt
gäller det framför allt att se tUl att en förare vars blodalkoholhalt ligger
under den nedre promillegränsen (0,5 %o) vid ett rutinprov inte riskerar att
framkalla ett utslag sora felaktigt tyder på att blodalkoholhalten ligger över
denna gräns, I så fall följer ju blodprovstagning som är ett förhållandevis allvarligt
ingrepp i den personliga integriteten och som därför i görligaste mån bör
undvikas i nu avsedda fall.
Prop. 1974:154 23
Möjligheten att tUlgodose denna
rättssäkerhetssynpunkt hänger samman med vilken typ av utandningsapparat som
kommer till användning. Trafiknykterhetskomraittén fann att Alcotestmetoden
som då var den i Sverige tUlämpade metoden kunde anses tUlräckligt
tUlförlitlig även för rutinprov under vissa förutsättningar. Därvid framlades
två olika alternativ. Enligt det ena alternativet (A) skulle man vid rutinprov
använda samma ampull som vid prov på förare som var misstänkta för
alkohol-påverkan, dvs. 0,5 O/oQ-ampullen, men avläsa ampullen på ett annat
sätt. Det andra alternativet (B) innebar att den s. k. 0,8 'iQQ-ampuWen skulle
användas vid mtinprov och att också här en annan avläsningsmetod skulle
användas än vid prov på misstänkta. På misstänkt alkoholpåverkade förare skulle
0,5 '/oo-ampullen fortfarande tillämpas. Från rättssäkerhetssynpunkt ville
kommittén förorda altemativ B men uttalade samtidigt att det borde ankomma på
rikspolisstyrelsen att avgöra vilket alternativ som skuUe väljas.
Tillförlitligheten av 0,8 %(,-ampullen vid
användning av den nya av-läsningsmetoden framgår av följande tabell.
Blodalkoholhalt
(ra. sedvan- Andel Alcotestprov (%) som fel-
ligt
avdrag om 0,14 %o) aktigt indikerar 0,5 %o eller
däröver (laboratorieförsök)
0,200,29 %o O
M
0,300,39
0,400,49
Av tabellen framgår att risken för att provet skall
ge ett utslag som felaktigt tyder pä att blodalkoholhalten ligger över den
nedre promillegränsen vid 0,5 "/qo
är så obetydlig att man i detta sammanhang inte torde behöva tillmäta
den någon avgörande betydelse. Som jämförelse kan nämnas att andelen falskt
positiva prov vid användning av 0,5 "iqq- arapuller
och nuvarande avläsningsraetod enligt kommitténs beräkningar skuUe bli
mångdubbelt större (se SOU 1970: 61 s. 323).
Som tidigare nämnts (avsnitt 3.1) har polisen
numera övergått tUl att använda en annan typ av apparat vid utandningsprov än
Alcotest, nämligen apparater av fabrikatet Alcolyser,
På uppdrag av rikspolisstyrelsen har en
undersökning utförts vid institutionen för teoretisk alkoholforskning vid
Karolinska institutet (professorerna Leonard Goldberg och Roger Bonnichsen)
angående tillförlitligheten och användbarheten av Alcolyser-arapullen 0,5 %o
att användas som "såUnings"-prov vid bestämning av alkoholhalten i
utandningsluften. Undersökningen har visat att Alcolyser-ampullerna för 0,5 %o
är väl användbara för att tjäna sora indikator på förekomsten av alkohol i
utandningsluften och indikera om blodalkoholhalten är 0,5 \o eller högre. De
har angetts vara likvärdiga med Alcotest-ampullerna.
Prop. 1974: 154 24
I nyssnämnda undersökning har 0,5
"/oo-ttipullen av Alcolyser jämförts med 0,5-ampullen av Alcotest. Om
rutinprov skall få utföras uppstår frågan om 0,8 "/oo-ampullen av
Alcolyser är likvärdig med 0,8 "/oo-ampullen av Alcotest. Någon sådan
undersökning har ännu inte gjorts men skulle enligt uppgifi kunna slutföras på
23 månader.
När det gäller farhågorna från
integritetsskyddssynpunkt synes en ordning raed rutinmässiga utandningsprov
närmast kunna jämföras med de stickprovsvisa kroppsvisitalioner som förekommer
i samband med tullkontrollen. Det bör emellertid i detta sammanhang kunna antas
att alkoholutandningsprovet är avsevärt mindre ingripande samtidigt som det
tillgodoser ett betydelsefullt trafiksäkerhelsintresse. Provlagningen bör också
kunna ordnas på ett så smidigt sätt att den innebär ett endast ringa obehag för
fordonsförarna.
En särskild fråga som har betydelse från
inlegriletsskyddssynpunkt är hur man skall välja ut de förare i trafiken som
skall undergå rutinprov vid trafikkontroller. Detta urval bör ske så att något
utrymme för godtycke inte ges och så atl allmänheten inte ens kan få misstanke
om att ovidkommande faktorer spelar in. I allmänhet bör detta önskemål kunna
tillgodoses på så sätt att rutinprov företas på alla förare som stoppas vid en
trafikkontroll. Om det av praktiska skäl t. ex. vid en mera allmän förare-
och fordonskontroll på en mera starkt trafikerad trafikled kan tas rutinprov
endast på ett mindre antal av de stoppade förarna, är det emellertid angeläget
att man i så stor utsträckning som möjligt använder sig av ett helt
slumpmässigt urvalssystem.
Sammanfattningsvis torde av det anförda framgå att
rättssäkerhelsin-tresset kan bli reellt tillgodosett vid ett införande av
rutinmässiga alkobolutandningsprov och att några bärande invändningar mot
sådana prov knappast heller kan resas från inlegriletsskyddssynpunkt. Genom
rutinprov får man elt medel att avslöja många förare med straffbar blodalkoholhalt
som nu undgår upptäckt. Användningen av rutinprov kan därför väntas bli ett
väsentiigt brottsförebyggande element.
Europarådets ministerkommUté antog i april 1974 en
resolution angående straff för vägtrafikbrott som begåtts vid förande av
fordon under påverkan av alkohol. 1 resolutionen framhålls att den stadiga ökningen
av vägtrafiken påkallar intensifierade ansträngningar för att skapa en enhetlig
trafikstrafflagstiftning, att det i trafiksäkerhetens intresse är särskilt
betydelsefullt att bekämpa trafikbrott med alla lämpliga medel samt att i många
länder körning under påverkan av alkohol är en särskilt vanlig orsak till
olyckor. Vidare anförs att effektiviteten av åtgärder mot körning i
alkoholpåverkat tillstånd är beroende av den snabbhet med vilken lagföring kan
ske. Som en följd härav rekommenderas medlemsstaternas regeringar att vidta
åtgärder för att intensifiera trafikövervakningen och förenkla
lagföringsproceduren i den utsträckning som är förenlig med
rättssäkerhetshänsyn. Vad sålunda anförts i
Prop.
1974:154 25
Europarådets
resolution ger också anledning uppraärksararaa behovet av en vidgad användning
av alkobolutandningsprov som ett medel att bekämpa onykterhet i trafiken.
En synpunkt som bör beaktas när det gäller frågan om
införande av rutinmässiga alkobolutandningsprov är vidare den omständigheten
att sådana prov öppnar möjligheter att få fram mera tUlförlitliga statistiska
undersökningar av trafiknykterhetsbrottsligheten. Genom rutinprov vid
trafikkontroller kan man bl. a. få en uppfattning ora det verkliga antalet
förare som kör med straffbar blodalkoholhalt i förhållande till antalet
kontrollerade förare. Genom att företa sådana prov vid trafikolyckor förbättras
också möjligheterna att undersöka vilken roll alkoholpåverkade förare har i
sådana olyckor. För att sådana undersökningar skall bli tillförlitliga
förutsätts dock att blodprov får tas även då förare dödats eller skadats så
svårt att han inte kan avge ett utandningsprov. Som kommittén anfört (SOU 1970:
61 s. 354) rymmer emellertid frågorna om blodprovstagning på dödade och skadade
förare så många problem, särskUt när det gäller humanitära och medicinska
aspekter samt sekretesshänsyn, att form.erna för en sådan provtagning måste
utredas särskilt.
I detta sammanhang bör slutligen också nämnas att
det inom OECD:s "Research Group on Effeets of Alcohol and other Drugs on
Driver Be-haviour" år 1971 tillsattes en arbetsgrupp, i vilken Sverige är
representerat, med uppgift att planlägga undersökningar i vissa länder om förekomsten
av alkoholpåverkan bland förarna i trafiken. Undersökningarna avses tillgå så,
att ett antal förare stoppas slumpvis på vissa platser och tider samt ombeds
att göra ett alkobolutandningsprov. Ändamålet med undersökningarna är dels att
få en uppfattning om frekvensen av alkoholpåverkade förare i olika länder och
dels att kunna mäta effekten av olika åtgärder som sätts in i kampen mot
trafikonykterheten. Enligt uppgift har undersökningar av detta slag hittills
utförts i Kanada och Nederländerna. I allmänhet synes man räkna med att
undersökningarna måste bygga på förarnas frivilliga medverkan. Eftersom många
förare med straffbar blodalkoholhalt under sådana förhållanden kan tänkas vägra
medverka kommer det naturligtvis att bli svårt att få rättvisande resultat av
sådana undersökningar. En möjlighet att undanröja denna svårighet är att införa
lagstiftning om rutinmässiga alkobolutandningsprov. Förare som vägrar sin
medverkan kan då underkastas blodprovstagning. En lagstiftning med angiven
innebörd kommer att träda i kraft i Nederländerna den 1 november 1974.
Som har anföris i det föregående har
trafiknykterhetskommittén föreslagit att användningen av alkobolutandningsprov
såväl prov på misstänkta sora rutinmässiga prov skall regleras i en särskild
lag. Förslaget om införande av rutinmässiga prov ulgör sålunda ett led i det
samlade åtgärdsprogram på rattfyllerilagstiftningens område som kom-
Prop. 1974:154 26
mitten
lagt fram. Bland kommitténs övriga förslag kan här särskilt framhållas
sänkningen av rattfyllerigränsen från 1,5 "/qo
tUl 1,2 %o och genomförandet av ett mera nyanserat påföljdsval vid
rattfyUeri,
Vid ett slutligt ställningstagande till bl. a.
sistnämnda förslag, vars genomförande i sin tur torde utgöra en förutsättning
för den vidgade tilllämpning av ansvarsbestämmelserna för rattfylleri som bhr
följden av en sänkt promUlegräns, måste de allmänpreventiva synpunkterna ägnas
särskild uppmärksamhet. Det torde därvid inte råda någon tvekan om att risken
för upptäckt och lagföring i allmänhet har väsentligt större betydelse än de i
enskilda fall utmätta påföljderna. Av vad tidigare anförts framgår att
upptäcktsrisken f. n. kan antas vara förhållandevis liten. Det är sålunda angeläget
att ändra detta förhållande.
Mycket talar för att införandet av rutinmässiga
alkobolutandningsprov i enlighet med kommitténs förslag skuUe komma att vinna
en bred anslutning hos den svenska aUmänheten. I sammanhanget bör erinras om
att nästan samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran
detta förslag. Motorföramas helnykterhetsförbund (MHF) har i sitt
remissyttrande redovisat en SIFO-undersökning från år 1970 som visar att 86 %
av 600 tUlfrågade personer ansåg att polisen bör ha rätt att vid
trafikkontroller kontrollera nykterheten hos bilförarna över lag genom
utandningsprov.
Med hänsyn till frågans principiellt viktiga
kraktär skulle det emeUertid vara värdefuUt om man kunde genomföra en
försöksverksamhet med rutinmässiga prov bland fordonsförare i trafiken innan
raan tar slutlig ställning tUl frågan ora en permanent lagstiftning om sådana
prov. Genom en försöksverksamhet skulle man få en säkrare uppfattning om både
hur rutinproven uppfattas av aUmänheten och hur de i övrigt utfaller i den
praktiska tUlämpningen. Rutinprovens effekt från brottsbekämpningssynpunkt
skulle också kunna bli föreraål för vissa studier. Man skulle samtidigt också
kunna få ett bättre underlag för ett samlat ställningstagande tUl kommitténs
betänkande i stort. Mot bakgrund av vad som sålunda anförts finner jag
övervägande skäl tala för att förslag nu läggs fram om en sådan
försöksverksamhet med mtinmässiga utandningsprov.
Bestämmelser om försöksverksamheten bör ges i en
särskild tidsbegränsad lag. Där bör föreskrivas att sora ett led i samhäUets
åtgärder för främjande av trafiknykterheten försöksverksairUiet med sådana prov
får äga rum i den omfattning som regeringen bestämmer. Rutinprov bör i
huvudsaklig överensstäraraelse med komraitténs förslag få företas på förare av
motorfordon och vissa andra motordrivna fordon som (1) stoppas vid i förväg
beordrad trafikkontroU, (2) varit inblandade i trafikolyckor eller (3) begått
trafiköverträdelser av vissa slag.
Vid en försöksverksamhet med mtinraässiga
alkobolutandningsprov är det som understmkits av bl. a. riksåklagaren
särskUt angeläget
Prop. 1974:154 27
att
använda en raetod sora är tillräckligt tiUförlitlig från rättssäkerhetssynpunkt.
Som framgår av det fömt anförda torde 0,8 /oo-ampuUen av Alcotest fylla alla
runliga krav i detta hänseende om raan tillärapar en av kommittén föreslagen ny
avläsningsmetod, vUken innebär att resultatet av provet skall betecknas som
positivt endast i de fall då grönfärgningen av kristallerna i ampullen når fram
tUl eller överskrider överkanten av den på ampullen anbringade
markeringsringen. Humvida detsamma gäller 0,8 'lofy-ampullen av Alcolyser är
ännu inte tUlförlitligen klarlagt. En särskUd undersökning härom torde böra
genomföras med hänsyn till att Alcolyser-fabrikatet enUgt vad förut anförts är
billigare i inköp än Alcotest och till att polisen numera övergått tUl
Alcolyser (0,5 %o-ampullen) vid prov på förare sora är raisstänkta för
trafUtnykterhetsbrott. Om resultatet av en sådan undersökning inte skulle
föreligga före försöksverksamhetens början, bör 0,8 "/oo-ampullen av
Alcotest användas i avbidan härpå.
Jag
vUl i detta sammanhang inte underlåta att fästa uppmärksamheten på det
förhållandet att den sålunda föreslagna ordningen kan få till följd att en
person sora vid prov med en 0,5 '/oQ-tsapvll skulle komma att underkastas
blodprovstagning och ett senare eventueUt straffansvar för en blodalkoholhalt
mellan 0,5 och 0,8 "/qo i en
del fall kan komma att gå fri vid rutinkontrollen därför att utslaget på 0,8
"/oo-ampullen inte blir så kraftigt att mtinprovet kommer att kunna
betecknas som positivt. Detta är givetvis en betydande nackdel, 1 awaktan på
att en mera exakt fungerande provtagningsapparatur kan tas i bruk synes man
emellertid från rättssäkerhetssynpunkt inte kunna undvika dessa olägenheter. De
är att föredra framför att ett inte obetydUgt antal personer på gmnd av falskt
positivt utandningsprov underkastas blodprov med därav följande konsekvenser
vederbörande får avbryta sin färd, lämna ifrån sig fordonet till polisen osv.
Det bör också håUas i minnet att det här alltid komraer att vara fråga om
personer som utåt sett inte företer några som helst tecken på att vara
påverkade och som alltså f. n. skulle passera helt obemärkta vid en
trafikkontroll medan de som nu och även i fortsättningen kommer att
underkastas provtagning med 0,5 \o-ampuller redan är direkt misstänkta för ett trafiknykterhetsbrott. När det
gäller frågan om lämplig tidsperiod för genomförandet av en försöksverksarahet
med rutinmässiga alkobolutandningsprov finns det anledning att uppmärksamma
följande förhållande. Enligt trafiksäkerhetsverkets långtidsplan för
informationsaktiviteter planeras en trafik-nykierhetskampanf under hela år 1975
("Trafiknykterhetens år"). Det gäller här en bred informationskampanj
på central, regional och lokal nivå i vUken en rad myndigheter, organisationer,
företag och enskilda kommer att medverka. Det mål som kampanjen syftar till är
att, på kort och lång sikt, minska antalet onyktra förare i trafiken.
Förberedelsearbetet för kampanjen har redan påbörjats. Planeringen förutses i
stort
Prop. 1974:154 28
sett
vara klar i slutet av januari 1975. För att markera kampanjens start och för
att ge en samlad information om kampanjens olika aktiviteter avses en
upptaktskonferens komma att anordnas i Stockholra i raitten av januari 1975.
Det synes av många skäl lämpligt att en
försöksverksamhet raed m-tinraässiga alkobolutandningsprov genomförs i samband
med den trafik-nykterhetskampanj sora sålunda planeras. Försöksverksamheten
skulle ge ökad tyngd åt kampanjens målsättning om ökad trafiknyklerhel och
sannolikt därigenom få en väsentlig brottsförebyggande effekt. Man bör inte
försitta det tillfälle till samlade åtgärder i trafiksäkerhetens intresse som
sålunda erbjuder sig.
Trafiksäkerhetsverket har sålunda meddelat att om
en försöksverksamhet med rutinmässiga alkobolutandningsprov genomförs, man avser
att i samband med informationskampanjen år 1975 i viss utsträckning informera
om denna försöksverksamhet.
Sådan information som avser att ge en mer ingående
upplysning om syftet med och innebörden av försöksverksamheten torde lämpligast
framställas av rikspolisstyrelsen. Efter kontakter med rikspolisstyrelsen
förordar jag därför att ett belopp upp till 75 000 kronor ställs till styrelsens
förfogande under innevarande budgetår från anslaget Justitiedeparteraentet A 5,
Information om lagstiftning ra. m. Styrelsen avser att för de medel som sålunda
ställs tUl förfogande framstäUa och sprida dels en detaljerad och omfattande
information till de berörda polismännen, och dels en bred informationsfolder
till de fordonsförare som blir föremål för rutinmässiga alkobolutandningsprov
under försöksverksamheten.
En försöksverksamhet med rutinmässiga
alkobolutandningsprov bör också kunna utnyttjas till sådana i det föregående
nämnda undersökningar som avser att ge en bättre uppfattning om alkoholens
roll i trafikolyckor, närmare bestämt i vilken utsträckning det förekommer att
fordonsförare kör med alkoholhalt i blodet. Om undersökningar i detta syfte
företas dels strax före inledandet av trafiknykterhetskampanjen år 1975 och dels
efter kampanjens slut, kan man dessutom få en uppfattning om vilken inverkan
som kampanjen haft på fordonsförarnas beteende när det gäller alkohol och
trafik. Från brottsbekämpningssynpunkt skulle det vara av värde om sådana
undersökningar kommer lUl slånd.
Mot bakgrund av det anförda bör giltighetstiden för
en lag om försöksverksamhet med rutinmässiga alkobolutandningsprov omfatta
perioden 1 januari 197530 juni 1976.
Som jag tidigare anfört bör det ankomma på
regeringen att avgöra i vUken omfattning försöksverksamhet med rutinmässiga
alkobolutandningsprov får äga rum enligt lagen. För ett genomförande av denna
försöksverksamhet behövs vissa tillämpningsföreskrifter ut-
Prop. 1974:154 29
över
de bestämmelser som framgår av lagen. Dessa tillämpningsföreskrifter bör
innehålla bl. a, riktiinjer för det tekniska tillvägagångssättet vid
utandningsproven samt närmare vägledning för mtinprovens genomförande i olika
situationer, Föreskriftema bör lämpligen raeddelas av regeringen eller, efter
dess bemyndigande, av rikspolisstyrelsen. Eftersom möjlighet att i
administrativ ordning meddela tillämpningsföreskrifter föreligger även utan
stöd av ett i lag givet bemyndigande, anser jag emellertid att en direkt lagbestämmelse
i ämnet kan undvaras.
6.2
TiUbakaräkningsfrågan
Enligt de nuvarande straffbestämmelserna i 4 §
trafikbrottslagen är den blodalkoholhalt sora föraren har haft under färden
avgörande för om han skall anses ha gjort sig skyldig tiU rattfyUeri resp.
rattonykterhet. Har promUlegränsen uppnåtts först efter färden, inträder inte
straffansvar. Trafiknykterhetskommittén har i sitt tidigare nämnda betänkande
föreslagit att ansvar skall inträda även om alkoholförtäringen före eller under
färden lett till att promillegränsen uppnåtts först efter färden. Nästan
samlliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan
erinran.
Eftersom blodalkoholhalten är ett uttryck för en
ökad olycksrisk och denna hänför sig just till själva färden, är det i och för
sig naturligt att blodalkoholhalten under färden är avgörande för ansvarsfrågan.
Reglema innebär emellertid också, att även om föraren före färden har förtärt
så mycket alkohol att promUlegränsen kommer att uppnås, han ändå går fri från
ansvar, om han framför fordonet så kort tid efter alkoholförtäringen att
blodalkoholkurvan når upp lill promUlegränsen först efter färdens slut. Från
trafiksäkerhetssynpunkt är detta inte tUlfredsställande, eftersom
påverkansgraden enligt vad olika undersökningar visar vid en och samraa
blodalkoholhalt är högre raedan alkobolkurvan stiger än när alkoholkurvan
sjunker. Det måste också anses stötande att en förare kan gå fri från ansvar
enbart därför att han för fordonet omedelbart efter alkoholförtäringen och
hinner avsluta färden, innan kurvan når sitt maximura. Detta gäller särsldlt i
det övervägande antal fall då orsaken till färdens avbrott är ett
polisingripande. Redan av dessa skäl kan det ifrågasättas ora raan inte i
förevarande sammanhang även bör kunna få beakta den höjning av blodalkoholhalten
som kan ha skett efter färdens slut, nämligen under förutsättning att den höjda
blodalkoholhalten hänför sig tUl alkohol som har förtärts före eller under
färden.
Den nuvarande principen att blodalkoholhalten under
själva färden är avgörande har otvivelaktigt gett upphov till avsevärda
tillämpningssvårigheter, som har ramskat lagstiftrungens effektivitet. Det s.
k. lillbakaräkningsproblemet är sålunda nu mycket påtagligt. Eftersora blodprovet
regelmässigt tas först någon tid efter färdens slut, hänför sig alkohol-4
Riksdagen 1974. 1 saml Nr 154
Prop. 1974:154 30
halten
i blodprovet tUl en senare tidpunkt än den som är rättsligt avgörande. Det
blir under sådana förhållanden nödvändigt att göra en tUlbakaräkning för att
därigenom söka fastställa, om blodalkoholhalten tmder själva färden har nått
upp till eller överstigit promillegränsen. En sådan tUlbakaräkning är som
tidigare nämnts i raånga fall vansklig att göra, bl. a. beroende på
svårigheterna att i efterhand klarlägga omfattningen av och lidpunkten för den
misstänktes alkoholförtäring, faktorer sora ju har en grundläggande betydelse
för alkoholkurvans förlopp. Även om resultatet av en analys av ett urinprov i
många fall underlättar bedömningen, har tillbakaräkningsförfarandet visat sig
ge upphov tUl problem vid tUlämpningen av ttafiknykterhetslagstiftningen. Detta
framgår inte minst av den förhållandevis slora mängd yttranden i tillbakaräkningsfrågor
som statens rättskemiska laboratorium årligen avger i mål ora
trafiknykterhetsbrott (omkring 1 000),
Tillbakaräkningsförfarandet innebär också avsevärda
risker för materiellt felaktiga resultat. Inte så få fordonsförare raed en
straffbar alkoholhalt i blodet torde sålunda f. n. undgå ansvar genom att
sanningslöst påstå att de har förtärt alkohol så kort tid före färden att det
inte med säkerhet kan antas att promillegränsen har hunnit uppnås förrän efter
färden.
Med hänsyn tUl nu anförda förhållanden synes
trafiknykterhetslag-stiftningen böra ändras så att den i fortsättningen
koraraer att ha sin utgångspunkt i den av trafiknykterhetskomraittén
föreslagna principen näraligen att ansvar för rattonykterhet resp. rattfylleri
skall inträda, ora föraren före färdens slut har förtärt alkohol i sådan mängd
att blodalkoholhalten under eller efter färden uppgick tUl eller översteg den
för brottet gällande promUlegränsen (0,5 resp. 1,5 '/qo)- TUlbakaräkningsproblemet kommer härigenom i stort
sett att försvinna, I de fall då blodprovet överstiger promillegränsen för
brottet inträder ansvar utan att man genom tUlbakaräkning behöver konstatera om
promUlegränsen var nådd också under färden. En invändning att alkoholförtäring
har skett så kort tid före färden att promillegränsen har nåtts först efter färden
kan inte som f. n. resultera i ett frikännande eller i att gärningen hänförs
under en lindrigare brottstyp än som annars skulle ha varit fallet.
Med hänsyn tUl vikten av att raan så skyndsarat som
möjligt kommer till en lösning av tUlbakaräkningsproblemet bör den här
förordade lagändringen genomföras utan avvaktan på stäUningstagandet lill
kommitténs betänkande i dess helhet. Jag förordar därför att erforderliga ändringar
nu görs i 4 § trafikbrottslagen.
I tydlighetens intresse bör framhåUas att en
ändring av trafiknykter-hetslagstiftnmgen i enlighet med det anförda i och för
sig lämnar utrymme för tillbakaräkning i sådana fall då alkoholhalten i
blodprovet understiger den promUlegräns som gäller för brottet raen då det
genom
Prop. 1974:154 31
annan
bevisning likväl kan utredas att promillegränsen måste ha varit uppnådd under
eller efter färden. I praktiken rör det sig här främst om de ganska fåtaliga
fall då blodprov inte har tagits förrän ganska lång tid efter färdens slut och
alkoholhalten i blodprovet ligger nära under promillegränsen för det brott som
raisstanken avser. Eftersom syftet med lagändringen är att komraa till rätta
raed tUlbakaräknings-probleraet genom att låta blodprovsresultatet i praktiken
vara avgörande för ansvarsfrågan, bör tUlbakaräkning i dessa fall företas bara
undantagsvis, då det är uppenbart att promillegränsen varit uppnådd under
eller efter färden, I fall där tUlbakaräkning sålunda fortfarande blir aktueU
torde sakkunnigutlåtande aUtid böra inhäratas före målets avgörande.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att de i 5 §
brottsbalkens promulgationslag intagna principerna rörande strafflags
tUlämplighet i tiden medför att den nya lydelsen av 4 § TL blir tUlämplig
endast på gärningar som begåtts efter ikraftträdandet av ändringen,
6.3
Blodprovstagning
Den kliniska undersökning som företas i samband med
en blodprovstagning i anledning av misstanke ora trafiknykterhetsbrott torde i
aUraänhet ha föga betydelse sora bevisraedel i ett blivande brottmål. Det har
också redan tidigare i olika sararaanhang ifrågasatts om inte denna
undersökning borde avskaffas helt eller delvis. Man bör å andra sidan inte
underskatta betydelsen från den misstänktes synpunkt av att en läkare genom
klinisk undersökning medverkar i utredningen ora trafiknykterhetsbrott,
Fömtora dessa psykologiska skäl kan emellertid också vissa rättssäkerhetshänsyn
åberopas för ett bibehållande av de kliniska undersökningarna. Genom en sådan
undersökning kan bl, a. klarläggas ora ett onormalt uppträdande hos den
raisstänkte eventueUt beror på sjukdora eller skada, något som en lekman ibland
kan ha svårare att avgöra. Vidare har det under senare år ökade raissbruket av
läkemedel och andra droger lett tUl att de kliniska undersökningarnas betydelse
ökat, Symp-tora på drogpåverkan, som är svåra att upptäcka för en lekman, kan
avslöjas vid en klinisk undersökning, vUket i sin tur föranleder att särskUt
blod- och urinprov tas för droganalys, Trafiknykterhetskommittén har i sitt
tidigare nämnda betänkande också förordat att de kliniska undersökningarna i
samband med blodprovstagning behålls, ÅtskUUga reraissinstanser har en från
kommittén avvikande uppfattning i denna fråga.
Sålunda har under remissbehandlmgen liksora i en
särskUd skrivelse tiU Kungl, Maj:t från rikspolisstyrelsen det förslaget förts
frara att klinisk undersökning skall behöva äga mra endast i fall då raisstanke
föreligger ora påverkan av annat raedel än alkohol. En sådan begränsning kan
eraellertid korama att leda till att många drogpåverkade förare
Prop. 1974:154 32
inte
blir föreraål för någon klinisk undersökning. Man måste nämligen räkna med fall
då det först genom en av läkare företagen undersökning uppdagas, att en person,
som företer sedvanliga tecken på alkoholpåverkan, i själva verket är under
inflytande av annat medel än alkohol eller av alkohol i kombination med annat
raedel, Bestämraelser som på föreslaget sätt begränsar användningen av klinisk
undersökning i mål om trafiknykterhetsbrott torde därför inte böra införas.
Liksom hittiUs bör sådan undersökning alltid utföras av läkare.
Enligt 28 kap, 13 § RB får blodprov inte tas av
annan än läkare, Trafiknykterhetskommittén har övervägt ora raöjlighet bör
öppnas att låta även sjuksköterska ta blodprov för utredning ora
trafiknykterhetsbrott, Koramittén ansåg emellertid att sådan behörighet inte
borde införas. Såväl under remissbehandlingen sora i rikspoUsstyrelsens nyssnämnda
skrivelse har dock behovet av en ändring på detta område betonats,
I denna fråga vill jag tiU en början framhålla att
blodprovet i många fall har en avgörande betydelse för prövningen av
ansvarsfrågan i tra-fikonykterhetsmål. Det är därför angeläget att blodprovet
tas av en väl kvalificerad person. Erfarenheten visar att legitimerad
sjuksköterska såväl genom sin utbUdning som genom sin praktiska verksamhet generellt
sett måste anses ha väl så goda förutsättningar att utföra blodprovstagning på
ett fullt betryggande sätt sora läkare,
F, n, är det i vissa faU raycket svårt att få tiU
stånd blodprovstagning och klinisk undersökning vid uttedning ora
ttafiknykterhetsbrott, SärskUda svårigheter föreligger när avståndet till
läkare är långt, t, ex, i glesbebyggda delar av landet och på platser där
läkartjänst är vakant. Även i andra fall kan det vara svårt att få tag på
läkare för dessa uppgifter, t, ex, när läkaren är upptagen av andra brådskande
göromål och därför inte finns tUlgänglig inom rimlig tid. De dröjsraål raed
blodprovstagning och klinisk undersökning som kan uppstå i sådana fall är givetvis
av olägenhet från utredningssynpunkt, och den försvagning av blodprovsanalysemas
bevisvärde som dröjsmålen medför leder i sin tur både till ojämnheter i
rättstillämpningen och till att trafiknykterhetslag-stiftningens effektivitet
allmänt sett minskar.
Mot bakgrund av det anförda skuUe det vara en
fördel om legitimerad sjuksköterska fick behörighet att ta blodprov vid
utredning ora trafilcnykterhetsbrott. Den nuvarande begränsningen av
behörigheten tiU läkare måste även anses raindre rationeU när det gäUer att
utnyttja de tUlgängliga läkarresurserna på ett så ändamålsenUgt sätt som möjligt.
Jag anser därför att behörighet att ta blodprov bör tUlkomma inte endast läkare
utan också legitimerad sjuksköterska.
En bestämmelse som sålunda gör det möjligt att
blodprovstagning kan ske genom sjuksköterskas försorg är inte avsedd att
begränsa användningen av klinisk undersökning vid utredning om
ttafiknykterhets-
Prop. 1974:154 33
brott.
Även i faU då sjuksköterska tar blodprov bör därför i görligaste mån åtgärder
vidtas enUgt hittUls tUlämpade gnmder för att få tUl stånd en av läkare
företagen klinisk undersökning. Någon gång kan det emellertid visa sig att
läkare inte kan anskaffas för kUnisk undersökning inora en sådan tidryrad efter
blodprovstagningen att den fortfarande kan väntas fyUa något meningsfuUt syfte.
Från fall tUl fall får då bedömas vUken biverkan det har i bevishänseende att
någon klinisk undersöknuig inte har ägt mm. Ibland kan skäl tala för att den
sjuksköterska sora har tagit blodprovet hörs sora vittne i raålet.
Blodprov kan ha betydelse inte bara för bestämning
av alkohol eUer annat bemsningsmedel vid utredning om ttafiknykterhetsbrott
utan också i andra brottsutredningssamraanhang. Enligt min raening finns det
inte anledning att föreskriva en endast begränsad behörighet för legitimerad
sjuksköterska att ta blodprov. Behörigheten bör gäUa generellt inom
tUlämpningsorarådet för RB:s bestäraraelser ora blodprovstagning.
I enlighet med det anförda bör 28 kap. 13 § andra
stycket RB ändras sålunda att det framgår att blodprov får tas både av läkare
och legitimerad sjuksköterska.
7
Lagförslag
I enlighet med det anförda har inom
justitiedepartementet upprättats förslag tUl
1,
lag om försöksverksarahet med
mtinraässiga alkobolutandningsprov,
2,
lag ora ändring i lagen (1951:
649) ora straff för vissa trafikbrott,
3,
lag om ändring i
rättegångsbalken.
8
Specialmotivering
8.1
Förslaget till lag om försöksverksamhet med rutinmässiga alkobolutandningsprov
1 §
Denna paragraf innehåller de gmndläggande reglerna
för genomförandet av s, k, mtinraässiga alkobolutandningsprov. Av paragrafen
framgår att det är fråga om en försöksverksamhet sora genomförs som ett led i
samhällets åtgärder för främjande av trafiknykterheten. Som jag anfört i den
allmänna motiveringen är ett av syftena med en sådan försöksverksamhet att få
en säkrare uppfattning om hur proven uppfattas av allraänheten och hur de i
övrigt utfaller i den praktiska tUl-lämpningen. Av värde är också att man kan
studera provens effekt från brottsbekämpningssynpunkt. Möjligheten att genom
mtmprov utföra
Prop. 1974:154 34
statistiska
undersökningar av trafiknykterhetsbrottsligheten bör också uppmärksararaas.
Med hänsyn till mtinprovens principeUlt viktiga
karaktär bör det ankomma på regeringen att bestäraraa omfattningen av
försöksverksamheten. Paragrafen är utforraad i enlighet härmed.
Efter överläggningar med företrädare för
rikspolisstyrelsen och trafiksäkerhetsverket har jag kommit tUl den
uppfattningen att en försöksverksamhet av det slag det här är fråga om inte
lämpligen redan från början bör läggas fast med avseende på omfattning i tid
och rum för hela försöksperioden. Hänsyn måste således fortlöpande tas till de
praktiska fömtsättnmgarna att på det lokala planet genoraföra en effektiv
försöksverksarahet liksora tUl de önskemål och inttessen som gör sig gällande
från forskningssynpunkt. Det är givetvis också väsentligt att kunna utnyttja
vunna erfarenheter från försöksperiodens början när det gäller att ta ställning
till det fortsatta förloppet. Mot bakgrund härav torde regeringens första
förordnande med stöd av lagen böra orafatta en period om två tUl tre raånader.
Vad gäUer försöksområdenas utsträckning talar övervägande praktiska skäl för
att dessa inte görs för små. De naturliga enheterna bör därför i detta
sararaanhang vara de tre största polisdistrikten (Stockholras, Göteborgs och
Malmö) samt i övrigt länen. Vad gäUer antalet försöksområden under oUka delar
av försöksperioden synes hänsyn böra tas tiU det förhållandet att en alltför
stor begränsning kan få tUl följd att innevånarna i dessa områden känner sig
specieUt utpekade. Med hänsyn härtUl synes i varje fall det första
förordnandet böra orafatta fyra tUl fera områden. Jag vUl i detta sammanhEmg
också förutskicka att det inte rainst från forskningssynpimkt kan vara motiverat
att visst oraråde kan bli föremål för en längre tids samraanhängande
försöksverksarahet eller att sararaa område återkomraer i ett förordnande för
en senare del av försöksperioden. Det är lärapUgt att försöksområdena väljs så
att både storstadsoraråden och glesbygd blir repre senterade. Regeruigen bör
ge föreskrifter om omfattningen av försöksverksamheten i enlighet med det
anförda medan det lämpligen bör ankomma på rikspolisstyrelsen att efter samråd
med trafiksäkerhetsverket bestämma vUka områden som skaU komma i fråga under de
olika försöksperioderna.
Det bör slutUgen framhåUas att användningen av
alkobolutandningsprov på den som skäligen kan misstänkas för trafiknykterhetsbrott
ligger helt utanför lagens tUlämpningsområde.
2
§
Denna paragraf reglerar de olika situationer i
vilka polisman har befogenhet att inom ramen för försöksverksamheten företa
utandningsprov rutinmässigt, dvs, utan att det föreligger nägon konkret
misstanke ora brott mot 4 § trafUcbrottslagen,
Prop. 1974:154 35
Första
stycket
Första
punkten
Som framgår av den allmätma motiveringen bör
rutinprov få tas i tte olika situationer. Principiellt viktigast är
befogenheten för polisman att företa utandningsprov på förare av motorfordon
som stoppas vid i förväg beordrad trafUtkontroll, Bestämmelse härom har tagits
upp i första punkten av förevarande paragraf.
Med "i förväg beordrad trafikkontroU"
avses sådan kontroU som är beordrad av lägst poliskomraissarie.
Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen
är det angeläget att rutinprov vid trafikkontroller genoraförs på ett sätt sora
inte ger ut-rymme för någon misstanke ora godtycke från polisens sida. I den
mån praktiska skäl hindrar en ordning som innebär att saratiiga förare sora
passerar kontrollen underkastas prov är det av särskUd betydelse att man får
ett helt slumpmässigt urval av de förare i trafiken som skall undergå
mtinprov. Grunderna för ett sådant urval bör i varje särskilt fall redovisas
för de personer på vilka prov skall tas. Närmare föreskrifter om bur här
anförda synpunkter skall tUlgodoses i den praktiska tiUämpningen bör meddelas
i administrativ ordning.
Andra
punkten
Som jag tidigare har förordat bör rutinprov få
företas också på den som kan antas under förande av motorfordon ha, med med
eller utan skuld, haft del i uppkomsten av trafikolycka. Bestämmelse härora har
tagits upp i paragrafens andra punkt.
Eftersom utandningsprov erUigt hittills tillämpade
metoder fömtsätter aktiv raedverkan av den person på vilken provet skall tas,
kan tekniskt hinder för provet föreligga i sådana fall då föraren är
raedvetslös eller svårt skadad. Om sådant hinder inte föreligger, får det
ankomma på vederbörande polisman att bedöma om rutinprov lämpligen bör tas.
Tredje
punkten
Rutinprov bör, som tidigare nämnts, få företas
också på den som kan misstänkas för att under förande av motorfordon ha begått
någon av vissa närmare angivna trafiköverträdelser. Till dessa överträdelser
har i förevarande bestämmelse hänförts dels brott sora avses i 1 3 § TL, dels
sådana enligt vägtrafUckungörelsen (1972: 603) straffbelagda förseelser som
avser (a) färdhastighet, (b) skyldighet att stanna fordon på tecken av polisman
eller på gmnd av anvisning sora meddelas genom vägmärke eller trafiksignal samt
(c) skyldighet att ha föreskriven fordonslykta tänd. Denna gränsdragning är i
fråga ora förseelse mot vägtrafikkungörelsen snävare än den som komraittén har
föreslagit.
Prop. 1974:154 36
Andra
stycket
För att nå överensstämmelse med promUlereglerna i
ttafikbrottslagen (1951: 649) har i förevarande stycke intagits en bestämraelse
som anger att vad i första stycket sägs om förare av raotorfordon gäller även
förare av terrängmotorfordon och traktor med släpfordon.
3
§
Denna paragraf, sora i sak motsvarar 3 § i
kommittéförslaget, innehåller vissa föreskrifter rörande provtagningen och
platsen för denna.
Första
stycket
I första stycket har i enlighet med 3 § andra
stycket kommittéförslaget föreskrivits, att rutinmässigt alkobolutandningsprov
får företas endast på eller i nära anslutning tUl den plats där kontrollen
eller polisingripandet äger mm. Motivet tiU bestäramelsen är att den sora
skall undergå rutinprov inte bör vara skyldig att för detta ändaraål förflytta
sig någon näranvärd sträcka från den plats där konttollen eller polisingripandet
äger mra, Ora föraren själv läranar platsen, t, ex, smiter efter en
trafikolycka, men efter förföljande anträffas långt därifrån, får polisingripandet
anses äga mra på den plats där han sålunda anträffas.
Rikspolisstyrelsen har i sitt remissytttande
föreslagit, att föreskriftema i detta stycke inskränks tUl att avse endast
sådana rutinprov som företas vid trafikkontroll (2 § 1, departeraentsförslaget)
eller vid trafiköverträdelser (2 § 3, departeraentsförslaget), så att
utandningsprov efter en trafikolycka skall kunna företas exempelvis på sjukhus.
Med anledning härav vill jag framhåUa att bestämraelsen inte avser att hindra
rutinprov i sådana fall då föraren efter en trafikolycka har förts tUl sjukhus.
Andra
stycket
I koramitténs förslag har föreskrivits, att
alkobolutandningsprov skall företas på sätt som inte utsätter föraren för
allmän uppraärksarahet och att provet skall företas i täckt fordon eller
inomhus och i avskUt mm, om särskilda skäl inte föranleder annat,
TCO och Svenska poUsförbundet har i sina
remissyttranden förklarat, att förslaget i denna del kan vålla praktiska
svårigheter, inte minst i storstadsregionerna. En föreskrift ora att
utandningsprov sker på sådant sätt att det vållar rainsta möjliga uppmärksamhet
är enligt dessa remissinstanser tiUräcklig. Även poUschefen i Jakobsbergs
polisdistrikt anser det onödigt raed en föreskrift att utandningsprovet skall
företas i täckt fordon eller inorahus i avskUt rum. Av effektivitetsskäl raåste
det vara en fördel om provet kan tas t. ex. direkt genora fordonets sidoruta.
Det torde enligt polischefen vara tillräckligt att rikspolisstyrelsen i sina anvisningar
anger lärapligaste sätt för provtagningens utförande. Liknande synpunkter förs
fram av medicinska fakulteten vid Lunds universitet.
Prop. 1974:154 37
Enligt min mening är det vid mtinprov från
psykologisk synpunkt särskilt betydelsefullt att provet företas diskret. Det är
angeläget att i lagtexten framhålUa vikten av sådan diskretion. Jag har därför
anslutit mig till kommitténs förslag i det aktuella hänseendet. Några större
praktiska svårigheter torde föreskriftema inte behöva ge upphov tiU, Provtagning
i täckt fordon avses innefatta även det fallet att föraren trader
utandningsprovet sitter kvar i bUen med sidomtan neddragen, SärskUda skäl att
göra undantag från den föreslagna föreskriften om plats för provtagningen kan
tänkas föreligga exempelvis i fall då rutinprov tas på en motorcyklist och
polisen inte har nära tillgång till täckt fordon eUer lokal där provet kan
företas. Självfallet skall därvid liksom i aUa andra fall när rutinprov
företas tUlses att man iakttar bestämmelsen att provtagningen skall ske på
sätt som inte utsätter föraren för allmän uppmärksamhet.
4
§
Paragrafen, som i sak motsvarar 4 § i
kommittéförslaget, innehåller bestämraelser om vUka åtgärder som får vidtas om
den på vUken utandningsprov enligt 2 § skall företas vägrar att medverka tiU
sådant prov. I paragrafen föreskrivs, att vid sådan vägran blodprov får tas och
läkarundersökning för utrönande av alkoholpåverkan får äga ram.
8.2
Förslaget till lag om ändring i lagen (1951: 649) om straff för vissa
trafikbrott
4 §
Som framgår av den allraänna raotiveringen har jag
föreslagit att straff enligt promUlereglerna skall inträda ora någon fört
fordonet efter att ha förtärt starka drycker i sådan raängd att
alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgår till eller
överstiger 0,5 '/oo resp. 1,5 %o- Paragrafen har ändrats i överensstäraraelse
härmed.
Några remissinstanser har berört den situationen
att det på en förare tas två blodprov raed visst tidsmellanrum, varvid endast
det senare provet visar en blodalkoholhalt som överstiger båda eller den lägre
av promillegränserna. Man har därvid kritiserat kommitténs uttalande att det
torde stämma bäst överens med de principer sora ligger till gnmd för den nya
lagstiftningen att döma tUl ansvar på grundval av det blodprov som har tagits
sist. För egen del biträder jag koramitténs uppfattning. Enligt de föreslagna nya
bestämmelsema är det avgörande för om sttaff skall inträda eller inte humvida
föraren under färden hade så stor mängd alkohol i kroppen att promillegränsen
har kommit att uppnås under eller efter färden. Det måste därvid håUas i minnet
att påverkansgraden inte står i direkt proportion tUl alkoholhalten utan i
allmänhet är störst under tiden närmast efter förtäringen, då alkoholhalten är
i sli-
Prop. 1974:154 38
gande
och alltså kan ha förhåUandevis lågt värde. Det förhåUandet att det första
blodprovet ligger under promillegränsen synes dock i vissa fall kunna påverka
påföljdsbestämningen i mUdrande riktning.
Statens rättskemiska laboratorium har i sUt
remissyttrande framhållit, att raed en och samma raängd intagen alkohol kan
blodalkoholkurvan under sitt stigande skede variera raycket såväl hos olika
individer som hos samma individ vid olika förtäringsmönster, Ora ansvar skall
ådömas på grundval av alkoholhalten i blodprovet oberoende av tiden för alkoholförtäringen,
måste man därför enligt laboratoriets mening av rättssäkerhetsskäl göra
särskilda avdrag från den vid blodanalysen funna alkoholhalten.
Med anledning av laboratoriets påpekande vUl jag
anföra följande. Vid alkoholanalys av blodprov gör laboratoriet raed hänsyn
till de raed analysförfarandet förenade felraöjlighetema f. n. ett avdrag om i
regel 0,14 "/oo från medelvärdet av blodanalysresultaten. Efter sådant
avdrag erhålls ett reducerat värde, I det analysbevis som laboratoriet utfärdar
anges att alkoholkoncentrationen i blodprovet med tUlräcklig grad av säkerhet,
99,9 %, beräknas ha uppgått tiU minst det reducerade värdet. Det är detta värde
som ligger tiU grund för den rättsliga bedömningen. Ett genomförande av de nya
bestäraraelsema, som endast innebär att en eventuell höjning av
blodalkoholhalten efter färdens slut skall beaktas i ansvarshänseende, torde
inte kunna tiUäggas någon självständig betydelse med avseende på det av
laboratoriet anmärkta förhållandet att samraa alkoholförtäring under olika
betingelser kan ge upphov tUl varierande blodalkoholhalter under alkoholkurvans
stigande skede. Behovet av en eventuell justering av avdragets storlek synes
därför vara helt oberoende av ifrågavarande lagändring,
1 körkortskungörelsen (1972: 592) finns vissa
bestämmelser om kbr-kortsingripanden vid trafiknykterhetsbrott som enligt sin
lydelse förutsätter att körkortshavaren haft viss blodalkoholhalt under
färden. Det gäller 54 § andra stycket (interimistisk återkallelse), 64 §
(vaming) och 67 § andra stycket (omhändertagande). Den nya principen enligt
vilken en förhöjnmg av blodalkohoUialten efter färdens slut skall beaktas i
ansvars-hänseende, föranleder motsvarande ändringar i dessa bestämmelser, så
att de i angivna hänseende bringas i överensstämmelse med 4 § TL i dess nya
lydelse. Om riksdagen godkänner förevarande förslag om ändring i 4 § TL ämnar
enligt vad jag inhäratat statsrådet och chefen för
komraunikationsdeparteraentet förelägga Kungl, Maj:t förslag till ifrågavarande
följdändringar i körkortskungörelsen.
Prop. 1974:154 39
8.3
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
28
KAP.
13 §
Denna paragraf innehåller bestäramelser om bl. a.
blodprovstagning. Som jag har föreslagit i den aUmänna motiveringen (avsnitt
6.3) bör behörighet att ta blodprov tillkomraa inte endast läkare utan också legitimerad
sjuksköterska. En besläraraelse raed nu angivet innehåll har tagits upp i
förevarande paragrafs andra stycke.
9
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag att
Ktmgl, Maj:t föreslår riksdagen
att
antaga förslagen till
1,
lag om försöksverksamhet med
mtinmässiga alkobolutandningsprov,
2,
lag ora ändring i lagen (1951:
649) ora straff för vissa trafikbrott,
3,
lag ora ändring i
rättegångsbalken.
Med
bifall tiU vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter heraställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlätas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur
protokoUet: Britta Gyllensten
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga
(Kommitténs förslag)
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott
Härigenom
förordnas i fråga om lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott dels att
4 § skall ha nedan angivna lydelse, deh att i lagen skall införas en ny
paragraf, 4 a §, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 §1
Nuvarande lydelse
1 mom. Den som vid förande
av bU, motorcykel, traktor eller
motorredskap varit så påverkad
av slarka drycker, att det kan an
tagas, att han icke på betryggande
sätt kunnat föra fordonet, dömes
för rattfylleri tUl fängelse i högst
ett år eller, där omständigheterna
äro mildrande, till dagsböter, dock
ef under tfugofem.
TiU sarama straff dömes föraren, om han av annat
bemsningsmedel var så påverkad som nyss sagts.
Hade förare av bU eller motorcykel eller av
traktor med släpfordon en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promUle eller
däröver, skall han anses hava varit så påverkad av starka drycker, som i
första stycket sägs.
2 mom. Är det ej styi-kt, att fö
rare av bU eller motorcykel eller
av traktor med släpfordon var så
påverkad, som i 1 mom. första
stycket sägs, men uppgick alkohol
koncentrationen i hans blod till
0,5 men ej tUl 7,5 promille, skall
han straffas med dagsböter, lägst
tio, eller fängelse i högst sex må
nader.
Föreslagen lydehe
1 mora. Den som vid förande av motordrivet fordon
varit så påverkad av alkohol eller annat medel än alkohol, att det kan antagas,
att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet, dömes för rattfylleri
tUl fängelse i högst ett år eller, i ringa fall, till dagsböter eller fängelse
i högsl sex månader.
Har förare av motordrivet fordon före färdens slut
förtärt alkohol i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller
efter färden uppgick till 1,2 promille eller däröver, dömes för rattfylleri som
i första stycket sägs.
2 mom. Är det ej styrkt, att förare av motordrivet
fordon var så påverkad, sora i 1 mom. första stycket sägs, men har föraren före
färdens slut förtärt alkohol i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans
blod under eller efter färden uppgick till 0,5 men ej tUl 1,2 promille, dömes
för rattonykterhet lill dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
opaginerad Kontrollera mot PDF
'
Senaste lydelse se 1957: 355,
Prop. 1974:154 41
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
4a§ Den som efter att ha fört motordrivet fordon
förtär alkohol eller annat medel som avses i 4 § 1 mom. första stycket och som
därvid inser eller har skälig anledning antaga alt färden kan föranleda
undersökning om brott enligt 4 § och alt förtäringen kan försvåra
undersökningen om sådant brott, dömes till dagsböter eller fängelse i högst
sex månader. Ansvar må dock ej ådömas den som i anledning av färden dömes till
ansvar enligl 4 §.
Denna
lag träder i kraft den
Förslag
till
Lag
om alkobolutandningsprov på förare av motordrivet fordon
Härigenom
förordnas som följer,
1
§ På förare av motordrivet
fordon, som kan skäligen misstänkas för brott enligt 4 § lagen (1951: 649) om
straff för vissa trafikbrott, får po-lisraan företa alkobolutandningsprov.
2
§ Vidare får polisraan företa
alkobolutandningsprov på sådan förare av raotordrivet fordon
1,
som med eller utan skuld haft
del i uppkomsten av trafikolycka,
2,
som kan skäligen misstänkas för
brott enligt 13 § lagen (1951: 649) om straff för vissa trafUtbrott eller för
sådan förseelse enligt vägtrafikförordningen (1951: 648) som begåtts under
förande av fordonet, eller
3,
som stoppas vid i förväg
beordrad trafikkontroll,
3 §
Alkobolutandningsprov skall företagas på sätt som ej utsätter fö
raren för allmän uppmärksamhet. Om särskilda skäl ej föranleder annat,
skall provet företagas i täckt fordon eller inomhus och i avskUt rum.
Alkoholutandningsprov enUgt 2 § får företagas
endast på eller i nära anslutning tiU den plats där kontroll eller polisingripande
äger mm,
4
§ Vägrar den på vilken
alkoholutandnuigsprov får företagas alt medverka tUl sådant prov, får blodprov
tagas och läkarundersökning för utrönande av alkoholpåverkan äga mm.
5
§ Närmare anvisningar för
tillämpningen av denna lag meddelas av rikspolisstyrelsen.
Denna
lag träder i kraft den.
MARCUSBOKTR. STOCKHOLM 1974 740451
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
34 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (29)
29 kopplingar i 22 dokument.
- SOU 2013:38 Vad bör straffas? s. 150 i texten
- SOU 2001:30 Sjöfylleri s. 86 om s. 22 i texten
- Bet. 1993/94:JuU11 Grovt rattfylleri m.m. i texten
- Prop. 1988/89:118 om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, m. m. s. 19 om s. 29 i texten
- Bet. 1986/87:JuU24 om ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott, m. m.(prop. 1986/87:81 jämte motioner) s. 12 i texten
Rättsfall (1)
1 koppling.
- NJA 1984 s. 637 om s. 30 i texten
Doktrin (4)
4 kopplingar i 1 dokument.
- Hoflund, Trafikbrottslagen, 1995 s. 24 · s. 73 om s. 37 · s. 74 om s. 30 · s. 134 i texten