Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970:892)
1974 · 39 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 36 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1974:163, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970:892)
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 163 år 1974 Prop. 1974:163
Nr 163
Kungl.
]VIaj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunala renhållningslagen
(1970: 892); given den 25 oktober 1974.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbmksärenden, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
CARL GUSTAF
SVANTE
LUNDKVIST
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att komraunala
renhåUningslagen (1970: 892) ändras i syfte att öppna möjlighet för kommunerna
att i större utsträckning än f, n, själva bestämma den närraare omfattningen
av renhåll-ningsverksaraheten i glesbygd.
Lagändringen
föreslås träda i kraft den 1 januari 1975.
1 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 163
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1974:163
Förslag
till
Lag
om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892)
Härigenom förordnas i fråga om kommunala
renhållningslagen (1970: 892)
dels
att 5 § skall upphöra att gälla,
deh
att i 1 § ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen",
dels
att 4 § skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Kommun är skyldig att till all- Kommun är skyldig att tUI all
män avstjälpningsplats eller all- män avstjälpningsplats eller all
män destruktionsanläggning forsla män destmktionsanläggning forsla
orenlighet som härrör från hushåll orenlighet som härrör från hushåll
samt hushållsavfall och därmed samt hushållsavfall och därmed
jämförligt avfall. jämförligt avfall, om ej regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriver annat.
I lokal hälsovårdsordning kan föreskrivas, att vid
bebyggelse förekommande annan orenlighet och annat avfall än som avses i
första stycket skall forslas bort genom kommunens försorg.
När orenlighet och avfall skall forslas bort genom
kommunens försorg, får annan person än den komraunen anlitar för detta ändamål
ej taga befattning därmed.
När särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen
befria kommunen från skyldighet enligt första stycket.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974:163
Utdrag
av protokollet över jordbruksärenden hållet inför Hans Mai:t Konungen i
statsrådet den 25 oktober 1974.
Närvarande:
statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden
STRÄNG, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG,
CARLSSON, ZACHRISSON, LEIJON, HJELM-WALLÉN.
Chefen för jordbmksdepartementet, statsrådet
Lundkvist, anmäler efter geraensam beredning med statsrådets övriga ledamöter
fråga om ändring i kommunala renhåUningslagen (1970: 892) och anför.
Inledning
När 4 § komraunala renhållningslagen (1970: 892)
(renhållningslagen) trädde i kraft den 1 januari 1972, utvidgades korarauns
skyldighet att forsla bort hushållsavfall till att avse hela koraraunens område
från att tidigare ha omfattat i huvudsak endast stads- eller byggnadsplanelagda
områden. Denna skyldighet, det s. k. obligatoriska koraraunala
renhåll-ningsraonopolet, innebär bl. a. att komraunen skall orabesörja
bortfors-ling av hushållsavfall från fastighet där sådant avfall uppkommer, om
inte länsstyrelsen beviljar koramunen dispens.
Bestämmelserna har föranlett vissa svårigheter vid
tillämpningen framför allt inom glesbygdsområden.
1 januari 1974 tillsatte jag en särskild
arbetsgrupp för avfallsfrågor. På initiativ av arbetsgruppen har upprättats en
promemoria (Ds Jo 1974: 4) PM med förslag till renhållningskungörelse i vilken
föreslås att komraun i större utsträckning än f. n. får raöjlighet att själv
bestämma den närmare omfattningen av renhållningsverksamheten i glesbygd.
Efter remiss har yttranden över promeraorian
avgetts av socialstyrelsen, statens naturvårdsverk, saratiiga länsstyrelser,
konsuraentombuds-raannen (KO) samt Flens, Kalmar, Norrtälje, Södertälje, Tyresö
och Vara kommuner ävensom Svenska koraraunförbundet, Riksförbundet för allraän
hälsovård och socialstyrelsens arbetsgmpp angående sanitära krav på
avfallshantering (RASK). Vid reraissvaren från vissa av länsstyrelserna har
bifogats yttranden från bl. a. koramuner och länsläkare. Yttranden över
proraeraorian har också inkommit från försvarets sjukvårdsstyrelse och
justitieombudsmannen Ulf Lundvik (JO).
Promemorian
I promemorian redovisas bl. a. gällande
bestämmelser, exempel på den praktiska tillärapningen av renhållningslagen i
fråga om avfalls-
Prop.
1974: 163 4
hämtning
i glesbygdsområden samt vissa riksdagsmotioner och en skrivelse från KO.
Promemorian bör fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.
Förslag till ändring i renhåUningslagen och till renhållningskungörelse finns i
bUagorna A och B till promemorian.
Kemissyttrandena
Promemorian har fått ett positivt mottagande vid
remissbehandlingen. Huvudlinjerna i promemorieförslaget tillstyrks eller lämnas
utan erinran av det övervägande flertalet remissinstanser.
Naturvårdsverket och flera andra remissinstanser
uttalar att förslagen i promemorian ger möjlighet alt smidigare genomföra
renhållningsverksamheten i kommunernas glesbygdsområden. Länsstyrelsen i
Jönköpings län finner att promemorieförslaget utgör en angelägen förbättring i
nuvarande ordning. Liknande uppfattning hyser länsslyrelsen i Gollands län.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser att den föreslagna uppmjukningen av
bestämmelserna bör kunna hälsas med tillfredsställelse av länsstyrelser,
komrauner och enskilda hushåll. JO uttalar den förhoppningen att grunden för
förekommande missnöje hos allmänheten till betydande del skall komma att
avlägsnas sedan förslaget genomförts.
Flertalet remissinstanser vitsordar att den ökade
renhållningsverksamhet som kommunerna bedrivit till följd av
renhållningslagens föreskrifter om kommunalt renhållningsmonopol gett önskad
effekt genom att nedskräpningen minskat påtagligt under senare år. I allmänhet
godtas vad som i promemorian anförts beträffande de svårigheter som förelegat
att tUlämpa föreskrifterna om renhållningsmonopol i glesbygden. Flera
länsstyrelser anser sig dock inte kunna dela uppfattningen att svårigheterna
främst orsakats av att systemet med dispens av länsstyrelsen varit för
tungrott. Länsstyrelserna i Östergötlands och Gollands län anser att
svårigheterna i huvudsak berott på att det saknats centralt utfärdade
till-lämpningsföreskrifter till renhållningslagen. Andra remissinstanser pekar
på att befolkningen i glesbygden haft svårt att acceptera att renhållningsmonopolet
sträckts ut till glesbygden. Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län och
Riksförbundet för allmän hälsovård härrör en stor del av klagomålen på
renhållningslagens tillämpning från personer sora av kostnadsskäl eller av
annan anledning anser koraraunal renhållning vara onödig. Dessa remissinstanser
finner det vara angeläget att den tUlämp-ningsförfattning som kommer att
utfärdas ges sådan utformning att den inte ger upphov tUl en stor mängd dispensansökningar
från enskUda. Tillämpningsförfattningen bör inte heller föranleda att befintlig
renhållningsorganisation måste göras om. Liknande synpunkter framförs av bl.
a, Norrtälje kommun och RASK. Möjligheten att välja skilda härat-ningssystem
kan enligt näranda kommun försämra förutsättningama för
Prop. 1974:163 ' 5
att
bedriva rationell renhållningsverksamhet, Södertälje kommun pekar på det tryck
på kommunen som förslaget tUl renhållningskungörelse kan förväntas medföra i
fråga om krav på individuell renhållningsservice. Dessa nackdelar övervägs dock
enligt koramunen av förslagets fördelar i övrigt. Länsstyrelsen i Älvsborgs län
understryker att de klagomål som förekommit Inte får undanskymma att det utvidgade
kommunala renhållningsmonopolet på raånga håll i glesbygden tagits emot mycket
positivt. Länsstyrelsen i Gollands län uppger att det på senare tid märkts en
påtagligt förändrad inställning till renhållningsfrågorna hos människorna i
glesbygden. Man har kommit till insikt om att det behövs organiserad
renhållning även inom glesbygdsområden.
KO framhåUer att lagstiftningen om den kommunala
renhållningen i flera hänseenden är svårtUlgänglig och att den för många
enskilda fastighetsägare torde framstå som i det närmaste omöjlig att
överblicka. Detta beror enligt KO tUl en inte obetydlig del på bristande
samordning raellan renhållningslagstiftningen och hälsovårdslagstiftningen. Liknande
synpunkter kommer från flera andra remissinstanser bl, a. från länsstyrelserna
i Stockholms och Kristianstads län. Beträffande dispensprövning finner
sistnämnda länsstyrelse att det skulle vara en enklare och mer praktisk
ordning, om frågor om undantag från kommunens renhållningsskyldighet för hela
områden prövades av länsstyrelsen, raedan hälsovårdsnänmderna meddelade dispens
enligt den föreslagna renhållningskungörelsen beträffande enskilda fastigheter.
Härigenom skulle erhållas en samordning mellan hälsovårdslagstiftningen och renhållningslagstiftningen.
Länsslyrelsen i Malmöhus län för fram liknande synpunkter. Enligt länsslyrelsen
i Värmlands län kommer förslaget endast att medföra raarginella effekter på
renhållningsförhåUandena i länet. Länsstyrelsen i Västerbottens län har
motsvarande uppfattning för sitt läns vidkommande. Riksförbundet för allmän
hälsovård och RASK uttalar tvekan om det finns skäl att ändra nuvarande
dispensordning.
Kommunförbundel anser inte att förslaget
tillgodoser kommunernas krav på större inflytande över den praktiska
tillämpningen av renhållningslagen. Kommunförbundet uttalar att liden nu är
mogen för ett radikalt grepp på frågan om dispensprövningen och föreslår att
samlliga avgöranden i dispensfrågor förs ner på kommunal nivå. Den nuvarande
ordningen med dispensprövning av länsstyrelsen har enligt förbundet framstått
som mer och mer otillfredsställande. Prövningen har gett upphov till allt för
omfattande administrativa insatser, sora i stor utsträckning kommit att avse
mindre väsentliga problem. Länsstyrelsens roll i systemet bör inskränkas till
en allmän tUlsyn över att de med lagen åsyftade railjöaspekterna inte skjuts åt
sidan.
Utforraningen av förslaget till ändring i
renhållnmgslagen har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län framhåller dock att förslaget behöver kompletteras med
en bestäm-
-fl
Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 163
Prop. 1974:163 6
melse
som klargör vad som skall hända raed gällande länsstyrelsedispenser efter
övergången tUl de nya bestämmelserna.
Utöver förslag till ändring i renhåUningslagen
innehåller som nänmts promemorian även förslag till den författning som Kungl.
Maj:t med stöd av det föreslagna bemyndigandet i 4 § näranda lag avses skola
komma att utfärda. En sammanställning av remissinstansernas yttranden över
sistnämnda författning bör fogas till detta protokoll som bUaga 2.
Departementschefen
Enligt 4 § första stycket kommunala
renhållningslagen (1970: 892) (renhållningslagen) är kommun skyldig att tUl
allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning forsla orenlighet
som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall. I
lokal hälsovårdsordning får enligt andra stycket föreskrivas att vid
bebyggelse förekommande annan orenlighet och annat avfall än som avses i
första stycket skall forslas bort genom kommunens försorg. Enligt tredje stycket
i paragrafen får annan person än den kommunen anlitar för ändamålet inte ta
befattning med bortforsling av orenlighet och avfaU, när detta enligt vad fömt
sagts skaU forslas bort genom kommunens försorg. I fjärde stycket föreskrivs
att länsstyrelsen får befria kommunen från skyldighet enligt första stycket,
när särskUda skäl föreligger.
Till hushållsavfall hänförs i första hand sopor,
köksavfall och pappersavfall. Dit räknas vidare dels sådant skrymmande avfall
som t. ex. utrangerade möbler, cyklar och barnvagnar, dels överblivna
läkemedel samt giftiga eller på annat sätt miljöfarliga preparat som används i
hemmen eller för trädgårdsbmk. Som hushåUsavfall räknas även oljerester,
färgrester, metallföremål och plastartiklar m. m, i de små kvantiteter som kan
uppkomma i hushållssararaanhang.
Dispens enligt paragrafens fjärde stycke kan avse
befrielse från skyldigheten att forsla avfall från viss bebyggelse, t. ex.
lantgårdar. Dispens behöver inte enbart avse totalbefrielse från skyldigheten
att omhänderta hushållsavfall. Kommunerna kan också befrias från visst led i
omhändertagandet. Kommunens bortforslingsskyldighet kan sålunda begränsas t.
ex. till borttransport av visst slags avfall från särskUda uppsamlingsställen
dit de enskilda hushåUen hänvisats att själva befordra avfallet. Endast
kommunen kan ansöka om dispens. Den enskilde har inte rätt att överklaga
länsstyrelses beslut varigenom dispensansökan avslagits. Enligt 5 §
renhåUningslagen skall talan mot komraunal myndighets beslut enligt lagen
föras genom förvaltningsbesvär hos länsstyrelsen. Bestämmelsen anses inte
tUlämplig på kommunens avgörande av frågan huruvida dispens skaU sökas eller
inte. Sådant avgörande kan den en-
Prop. 1974:163 7
skUde
endast överklaga genom kommunalbesvär enligt 76 § kommunallagen (1953: 753),
Bestämmelser om den enskildes hantering av avfall
finns i hälsovårdsstadgan (1958: 663) och i lokala hälsovårdsordningar. Enligt
67 § hälsovårdsstadgan skall lokal hälsovårdsordning, som antas av kommunfullmäktige,
utarbetas med ledning av en normalhälsovårdsordning som fastställts av Kungl.
Maj:t. I 14 § kungörelsen (1971: 761) om faststäUelse av
normalhälsovårdsordning enligt hälsovårdsstadgan (1958: 663) föreskrivs att
orenlighet och avfall som det åligger kommunen att forsla bort enligt
renhåUningslagen eller enligt lokal hälsovårdsordning inte får komposteras,
brännas eller på annat sätt slutligt behandlas av fastighetsägaren.
Föreskriften är straffsanktionerad. Enligt 27 § normalhälso-vårdsordningen får
hälsovårdsnämnden i särskUda fall medge undantag från föreskrifterna i lokal
hälsovårdsordning, om det är påkallat av lokala förhållanden eUer andra
omständigheter och det kan ske utan väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt,
I fråga ora ttädgårdsavfall får hälsovårdsnämnden medge undantag från förbudet
i 14 § inte bara i särskUda fall utan också generellt för visst område av
kommunen. Talan mot hälsovårdsnämnds beslut enligt lokal hälsovårdsordning
föres genom besvär hos länsstyrelsen (86 § hälsovårdsstadgan).
Kommunens rätt alt ta ut avgifter för renhållningen
regleras i lagen (1965: 54) om komraunala renhållningsavgifter (avgiftslagen).
Enligt 1 § äger koramun besluta alt avgift skall utgå för bortforsling,
omhändertagande och oskadliggörande av orenlighet och avfall som uppsanUats
inom kommunen enligt renhåUningslagen eller hälsovårdsstadgan, I 2 § föreskrivs
att avgiften skall bestämmas till högst det belopp som raotsvarar nödvändiga
kostnader för förräntning av använda medel, för förnyelse och underhåll av
anläggningar och utrustning samt för driften. Utförs renhållningen av
entreprenör, får avtalet med denne läggas till grund för beräkning av avgiften
om detta inte medför väsentligt högre kostnad än om koramunen själv utfört
renhållningen. Enligt 3 § skall avgiften utgå enligt taxa som faststäUs av
kommunens fullmäktige.
Tillämpningen av de bestämmelser som jag nu
redovisat har föranlett vissa svårigheter framför allt inom glesbygdsområden.
Härmed sammanhängande problem har behandlats i en promemoria (Ds Jo 1974: 4)
med förslag tiU renhållningskungörelse som avlämnats av en inora jordbruksdepartementet
särskUt tiUsatt arbetsgmpp för avfallsfrågor. Enligt promemorian har kommuner
med glesbygdsområden i vissa faU organiserat avfallshämtningen inom dessa
områden på ett sätt som skiljer sig från det som tUlämpas inora tätort, där som
regel avfallshämtning sker en gång i veckan från varje fastighet. Av främst
kostnadsskäl har hämtningen av avfall från glesbebyggelse i flera kommuner
ordnats så att avfallet hämtas genom koraraunens försorg från en
förvaringsplats som är gemensam för flera fastigheter. På vissa platser har t,
ex, uppställts
Prop. 1974:163 8
containers
där avfallet lämnats. Sådan häratning används enligt promemorian i fråga om
såväl permanentbebyggelse som fritidsbebyggelse. För permanentbebyggelse i
glesbygd tUlämpas också ett system enligt vilket kommunen eller dess
entreprenör hämtar avfall utefter en i förväg bestämd och kungjord körlinje.
När det gäller bortforsling av trädgårdsavfall och skrymmande avfaU såsom
utrangerade möbler eller liknande avfall har enligt promemorian många komrauner
även i tätort använt sig av containersystemet. För att få tillämpa något av de
hämtningssyslem som nu har nämnts måste kommunen ha erhåUit dispens av
länsstyrelsen såvitt avser den del av kommunens transportskyldighet som utförs
av fastighetsinnehavaren. Också i andra avseenden har enligt promemorian
förekommit att kommuner fått partieU dispens. Sålimda har i en del fall
länsstyrelsen dispenserat komraunen från skyldigheten att hämta latrin inom
bestämda oraråden av kommimen,
1 promemorian redovisas vissa riksdagsmotioner
(mot. 1974:324, 512, 514 och 521) i vilka yrkas att bestämraelserna i 4 §
renhållningslagen skall ses över för att ge kommunema själva rätt att i större
utsträckning bestämma omfattningen av hämtningen av avfall inom glesbygdsområden.
I promemorian redovisas också en skrivelse från konsumentombudsmannen (KO) tUl
Kungl, Mai:t i den aktuella frågan. I skrivelsen konstaterar KO att det av
anmälningar som han mottagit måste anses framgå att i vissa fall rimlig hänsyn
inte tagits till frärast glesbygdens och fritidshusområdenas skUda behov av
renhållningstjänster.
I promemorian föreslås dels att Kimgl. Maj:t i en
särskild renhållningskungörelse raeddelar bestämmelser om tiUämpningen av
renhållningslagen, dels att dispensregleringen ändras så att kommun i slörre
utsträckning än f. n, får möjUghet att själv bestämma den närmare omfattningen
av renhåUningsverksamheten främst i fråga om glesbygden. För genomförande av
ändringen i dispensregleringen föreslås i promemorian att ett bemyndigande
förs in i renhåUningslagen i form av ett tiUägg till 4 § första stycket enligt
vUket Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer får föreskriva
undantag från det obligatoriska renhållnlngsmonopolet. Dispensbestämmelsen I
paragrafens fjärde stycke föreslås samtidigt upphävd, TUl promemorian har
fogats ett förslag till renhållnlngsktmgörelse. Enligt detta får kommunen
besluta att hämtningen av avfall från fastighet som inte ingår i tätbebyggelse
med mer än 200 invånare får ske från aimem plats än förvaringsplatsen på
fastigheten, om kostnaden därigenom minskar i väsentiig mån samt forsling till
och förvaring på hämtningsplatsen kan ske utan olägenhet från bl, a.
miljövårdssynpunkt. Sådant beslut föreslås kunna gäUa endast fastighet vars
innehavare åtagit sig att forsla på fastigheten uppkommande avfall till
hämtningsplatsen. Enligt förslaget får kommun också för tätort besluta om
hämtning från annan plats än förvaringsplatsen på fasligheten, såvida fråga är
om skrymraande avfall, överblivna läkeme-
Prop. 1974:163 9
del
eller rester av olja, kemikalier eller liknande ämnen. Kommun får vidare enligt
förslaget besluta att avfallshämtning från två eller tre närbelägna
fastigheter skall ske från gemensam behållare sora är uppställd på en av
fastigheterna, I andra fall än de nu nämnda skall det enligt förslaget ankomma
på länsstyrelsen att pröva fråga om dispens från bortforslingsskyldigheten. Liksom
hittUls skall sådan dispens meddelas endast om särskilda skäl föreligger,
Koraraunen skall enligt förslaget vara skyldig att beakta att skäliga
railjövårdskrav tiUgodoses och att bortforslingen anpassas till det normala
behovet vid olika slag av bebyggelse, när kommunen planlägger och beslutar hur
den skall genomföra renhållningsmonopolet. Dispensansökan till länsstyrelsen
skall innehålla behövliga uppgifter om hur renhållningen inom kommunen eUer
berörd del därav är eller kommer att bli ordnad.
Promemorian har fått ett positivt mottagande vid
remissbehandlingen. Del övervägande flertalet remissinslanser anser att
kommunema nu bör få ökade befogenheter att själva bestäraraa den närraare
omfattningen av renhållningsverksamheten. Kommunförbundet vill gå längre än promeraorieförslaget.
Förbundet föreslår att nuvarande dispensordning slopas och alt samtliga frågor
om undantag från kommunens renhållnings-skyldighet skall avgöras på kommunal
nivå.
För egen del vill jag anföra följande. Av
uttalanden från flera håll under remissbehandlingen framgår att den ökade
kommunala renhållningsverksamhet som föranletls av statsmakternas beslut om
obligatoriskt renhållningsmonopol för hela kommunens område verksamt bidragit
till att förbättra miljön. Det är sålunda aUmänt omvittnat att nedskräpningen
särskilt i glesbygdsområden minskat påtagligt under senare år. Enligt min
mening finns inte anledning att frångå den i 1970 års lagstiftningsärende
gjorda bedömningen att ett heltäckande renhållnings-monopol behövs för att
motverka föroreningar och nedskräpning i naturen. Organiserad renhållning bör
alltså förekoraraa inora hela kommunens område, om inte särskilda skäl
föranleder annat.
Införandet av det obligatoriska komraunala renhållningsmonopolet
innebar en genomgripande förändring av den ordning som dittills rått på detta
område. Det är därför helt naturligt att vissa problem uppstått vid den
praktiska tillämpningen. Problemen har främst gällt tillämpningen av
renhållningsmonopolet inom glesbygds- och fritidshusområden. Även om en hel del
problem får antas ha varit av övergående natur, anser jag att de erfarenheter
som gjorts ger anledning att överväga särskilda åtgärder för att underlätta
för kommunema att tUlämpa renhållningslagen. Jag delar den i promeraorian och
av flertalet remissinstanser uttalade uppfattningen att en lämplig åtgärd för
att koraraa till rätta med problemen är att ge kommunema ökade befogenheter
att själva bestämma den närmare omfattningen av renhållningsverksamheten.
Promemorians förslag i den delen innefattar enligt min mening en lämplig
avvägning mel-
Prop. 1974:163 10
lan
de olika intressen som gör sig gäUande i saraband med tillämpningen av
renhåUningsmonopolet, I likhet med remissinstanserna anser jag att ändringen av
regleringen författningstekniskt bör ske på det sätt som föreslagits i
promemorian. Med stöd av berayndigande i renhållningslagen bör alltså Kungl,
Maj:t i en särskUd författning medge att kommun under vissa förhållanden får
anordna renhållningsverksamheten på annat sätt än som är fömtsatt i lagen,
I likhet med JO och Kommunförbundet anser jag att
besvärsbesläm-melsen i lagens 5 § är överflödig. Den bör därför upphävas.
För riksdagens mformation vUl jag i det följande
redogöra i korthet för huvuddragen i de bestämmelser om undantag från
renhållningsskyldigheten som jag avser att föreslå Kungl. Maj:t. Jag vill
också ta upp några andra frågor som aktualiserats vid remissbehandlingen av
promemorian.
Den utformning regleringen erhållit i promemorians
förslag tUl renhållningskungörelse får i huvudsak anses ha godtagits
av remissinstanserna, även om skUda uppfattningar förts fram på olika
punkter. Också jag anser att förslaget kan ligga tiU grund for en nyordning av
regleringen. Även om ett förenklat hämtningssystem skulle innebära väsentlig
kostnadsminskning, bör sålunda beslut därom inte få meddelas, om olägenhet
från mUjöskyddssynpunkt eller annan allmän synpunkt skulle uppkomma. I sammanhanget
förtjänar påpekas att hälsovårdsstadgan och lokala hälsovårdsordningar
innehåller av hygieniska skäl betingade föreskrifter om uppsamling, förvaring
och transport av avfall. Självfallet får dessa föreskrifier inle åsidosättas i
anledning av beslut om förenklat hämtningssystem eller om gemensam
sopbehållare för två eller tre fastigheter. Beslut om förenklat hämtningssystem
i fråga om sedvanligt hushållsavfall bör enligt min mening enbart avse
fastighet vars innehavare åtagit sig att forsla avfallet till hämtningsplatsen.
Med hänsyn till de villkor som sålunda avses gälla för beslut om förenklat
hämtningssystem torde det i praktiken vara uteslutet att tillämpa sådant system
i fråga om sedvanligt hushållsavfall eller latrin från permanentbebyggelsen i
tätort. Med beaktande härav och mot bakgrund av att remissinstanserna har
skilda åsikter i fråga om utformningen av gränsdragningen mellan glesbygd och
tätort har jag för egen del kommit till den uppfattningen att
tUlämpningsområdel för ifrågavarande befogenheter inte behöver fixeras med
hänsyn till antalet invånare i viss bebyggelse. Som några remissinstanser
förordat bör förenklat hämt-ningssystera kunna genomföras t. ex. vintertid i
ett fritidshusområde, även om det under sommaren skulle bo fler än 200 personer
inom området. Jag vill å andra sidan poängtera att avsikten med mitt förslag i
detta hänseende inte är att öppna möjlighet för kommun att ändra etablerad
hämtningsorganisation för sedvanligt hushåUsavfall I tätorterna.
Prop. 1974:163 H
Jag anser att det i princip bör ankomma på varje
kommun att själv bestämma vilket koraraunalt organ sora skaU besluta i de
frågor det här gäller.
Med anledning av att frågan om hämtningsintervaller
tagits upp i flera remissyttranden vill jag upplysa att socialstyrelsen nyligen
utfärdat nya anvisningar i ämnet.
I flera remissvar påtalas att det råder en
bristfällig samordning mellan renhållningslagstiftning och
hälsovårdslagstiftning. Från länsstyrelsen i Kristianstads län föreslås att en
samordning sker av den dispensprövning som kan äga rum enligt resp.
lagstiftning. Jag är medveten om att det behövs en bättre samordning mellan
ifrågavarande lagstiftningsområden. Med hänsyn tUl att en av chefen för
socialdepartementet nyligen tillsatt utredning fått i uppdrag att särskUt
överväga vilka åtgärder som bör vidtas för att bättre anpassa bestäraraelsema i
hälsovårdsstadgan och normalhälsovårdsordningen tUl renhållningslagen är jag
emellertid inte beredd att nu lägga fram förslag i denna fråga.
Promemorians förslag att enskild person skall kunna
föra talan mot korarauns beslut enligt den föreslagna renhållningskungörelsen
enbart genora kommunalbesvär stöds uttryckligen av JO och lämnas utan erinran
av flertalet remissinstanser. Jag instämmer med JO och finner således inte att
det framkommit skäl att frångå promemorieförslaget i denna del.
Några remissinstanser har föreslagit att det i
renhållningslagen intagna förbudet för annan än den kommunen anlitar att forsla
bort avfall skall straffsanktioneras. Enligt vad jag inhämtat kommer förslag
härom att läggas fram av den tidigare nämnda arbetsgruppen för avfallsfrågor.
Med hänsyn härtill bör frågan inte tas upp i detta lagstiftningsärende.
I promeraorian har diskuterats frågan huruvida
trädgårdsavfall bör undantas från renhållningsmonopolet genom upphävande av det
i 14 § normalhälsovårdsordningen intagna förbudet mot kompostering och
bränning. Enligt promemorian saknas anledning föreslå författningsändring i
frågan med hänsyn till att det kan förutsättas att hälsovårdsnämnderna inte
upprätthåller förbudet i vidare mån än som behövs för att motverka olägenheter
från miljövårdssynpunkt. Detta ställningstagande har godtagits eller lämnats
utan erinran av det övervägande flertalet remissinstanser. Även jag anser
nuvarande ordning lämplig. Hälsovårdsnämnderna måste anses bäst skickade att
avgöra inom vilka områden av kommunen som ifrågavarande förbud skall gälla.
JO har anfört att det i avgiftslagen borde införas
mera detaljerade regler om hur renhållningsavgifterna skall bestämmas.
Kommunförbundet, som beretts tillfälle att yttra sig över förslaget, har
avstyrkt detta. EnUgt förbundet skulle den föreslagna detaljregleringen
knappast innebära någon förbättring. Den tänkta regleringen kunde enligt
förbundet i stället bli en hämsko på utvecklingen och ge upphov tiU
tillämpnings-
Prop. 1974:163 12
problem.
Jag delar Kommunförbundets uppfattning i denna fråga.
Som anförts i promemorian bör föreslagna
författningar kunna träda i kraft vid kommande årsskifte. Med hänsyn till att
beslut som länsstyrelsen före ikraftträdandet meddelat med stöd av 4 § fjärde
stycket renhållningslagen inte torde förlora sin gUtighet tUl följd av de nya
bestämraelserna behöver särskUda övergångsbestämmelser inte meddelas.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemstäUer jag att
Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att antaga inom jordbruksdepartementet upprättat
förslag till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892).
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
Prop. 1974:163 13
Bilaga
1
1974-06-26
PM
med förslag till renhållningskungörelse
Ds
Jo 1974: 4 Jordbmksdepartementet t2 Riksdagen 1974.1 saml Nr 163
Prop. 1974:163 14
PM
med förslag till renhållningskungörelse Innehåll
Sid.
1
Inledning ....................................................... 15
2
Nuvarande ordning .......................................... 15
2.1
GäUande bestämmelser ................................ 15
2.2
Exempel på den praktiska tUlämpningen
av gällande bestämmelser i fråga om glesbygdsområden m. m 18
3 1 riksdagsmotioner och i skrivelse från
konsumentombudsman
nen påtalade missförhållanden ............................ 20
3.1
Vissa riksdagsmotioner ............................... 20
3.2
Konsumentombudsmannen (KO) ................... 20
4
Överväganden och förslag...................................
21
5
Specialmotivering ............................................. 24
5.1
Förslaget till lag om ändring i
kommunala renhåUningslagen (1970: 892) 24
5.2
Förslaget lill
renhållningskungörelse................... 24
Bilagor
BUaga
A Förslag till lag om ändring i kommunala
renhållningslagen (1970: 892) BUaga B Förslag
till renhållningskungörelse
Prop. 1974:163 15
1
Inledning
När 4 § kommunala renhållningslagen (1970: 892)
trädde i kraft den 1 januari 1972, utvidgades kommuns skyldighet att forsla
bort hushåUsavfall till att avse hela kommunens område från att tidigare ha
omfattat i huvudsak endast stads- eller byggnadsplanelagda områden. Denna
skyldighet, det s. k. obligatoriska kommunala renhåUningsmonopolet, innebär
bl. a, att kommunen skall ombesörja bortforsling av hushållsavfall från varje
särskild fastighet där sådant avfall uppkommer, om inte länsstyrelsen beviljar
kommunen dispens. Det ökade ansvar beträffande renhållningen som kommunerna
sålunda fått måste antas ha på ett avgörande sätt bidragit till den minskning
av nedskräpningen som noterats de senaste åren. På de flesta håll har därför de
nya bestämmelserna om kommunalt renhållningsmonopol mottagits positivt. Kritik
har dock förekommit. Den har främst gällt den tillämpning av bestämmelsema som
i vissa koramuner ägt rum i glesbebyggda oraråden. Bl. a. har ifrågasatts om
inte rätten att bevilja dispens borde flyttas från länsstyrelsen tUl kommunen
för att man skall få till stånd en smidigare tUlämpning. Frågan om behovet av
tillämpningsföreskrifter har också aktualiserats i sararaanhanget.
I denna promemoria behandlas nyss angivna frågor
och läggs fram förslag till en tillämpningsförfattning med bestämmelser som ger
komraunen större möjligheter än f. n. att själv bestämma den närmare omfattningen
av renhållningsverksamheten i glesbygd.
2
Nuvarande ordning
2.1
Gällande bestämmelser
Enligt 4 § första stycket komraunala
renhållningslagen (1970: 892), är kommun skyldig att till allmän
avstjälpningsplats eller allmän destmktionsanläggning forsla orenlighet som
härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall. I lokal
hälsovårdsordning får enligt andra stycket föreskrivas att vid bebyggelse
förekommande annan orenlighet och annat avfall än som avses i första stycket
skall forslas bort genom kommunens försorg. Enligt tredje stycket i paragrafen
får annan person än den kommunen anlitar för ändamålet inte ta befattning med
bortforsling av orenlighet och avfall, när detta enligt vad förut sagts skall
forslas bort genom kommunens försorg. I fjärde stycket föreskrivs att
länsstyrelsen får befria kommunen från skyldighet enligt första stycket, när
särskilda skäl föreligger.
Om anledningen tUl att det obligatoriska renhållningsmonopolet
utsträcktes tUl kommunens glesbygdsområden anförde departementschefen vid
lagens tillkomst (prop. 1970:157 s. 88) bl. a. följande. "En starkt
Prop. 1974:163 16
bidragande
orsak tiU nedskräpningen i naturen, inte minst vid parkerings- och rastplatser
intUl allmän väg, är att organiserad renhållning bl. a. inora områden med
fritidsbebyggelse inte förekommer i tillräcklig utsträckning. Det är nödvändigt
att nu snabbt öka det allmännas inflytande över renhållningen. Som jag
tidigare framhållit bör kommunema därför genom lag åläggas obligatorisk
skyldighet att ta om hand och forsla bort orenlighet som härrör från hushåll
samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall. Det lagstadgade renhållningsmonopolet
kommer att omfatta sådant avfall från såväl permanentbebyggelse som fritidsbebyggelse,
campingområden, gästhamnar o. d."
Vid samma tiUfälle redogjorde departeraentschefen
närmare för vilka slags avfall som kommunens obligatoriska skyldighet skulle
avse. Enligt departementschefen bör till hushållsavfall hänföras i första hand
sopor, köksavfall och annan dylik orenlighet samt latrin. TUl hushållsavfall
bör vidare räknas sådant skrymmande avfall som t. ex. utrangerade möbler,
cyklar och barnvagnar liksora överblivna läkeraedel, giftiga eller eljest
miljöfarliga preparat sora används i hemmen eller för trädgårdsbruk. Detsamma
bör enligt departementschefen gälla även oljerester, färgrester, metallföremål
och plastartiklar m. m. i de små kvantiteter som kan uppkomma i
hushållssammanhang. Som exempel på avfall som är jämförligt med hushållsavfall
nämner departementschefen sådant avfall från industrier, affärsrörelser och
annan likartad verksamhet som i renhåll-ningssammanhang bör jämställas med hushållsavfall,
dvs. sådant avfall, dämnder inbegripet orenlighet av olika slag, som uppkommer
som en direkt följd av att människor oavsett ändamål och verksamhet uppehåller
sig inom en lokal eller i en anläggning. Som exempel kan nämnas toalettavfall,
avfall från personalmatsalar och restaurangavfall.
Rörande bestämmelsen om dispens i paragrafens
fjärde stycke anförde departementschefen bl. a. att sådan dispens kan avse
befrielse från skyldigheten att forsla avfall från viss bebyggelse, t. ex.
lantgårdar, i den mån avfallet kan tas om hand på ett tillfredsställande sätt
eUer särskUda svårigheter föreligger att härata avfallet, t. ex. på grund av
platsens belägenhet eller vägförhållanden. En dispensprövning bör emellertid
enligt departementschefen inte enbart avse frågan om totalbefrielse från skyldigheten
att omhänderta hushållsavfall. Kommunerna kan också tänkas böra befrias från
visst led i omhändertagandet. Bettäffande en del av-fallsprodukter, såsom
oljerester, lösningsmedel, gifter, bekämpningsmedel och läkemedel, kan det
nämligen visa sig lämpligt att de inte omhändertas direkt vid de olika
fastigheterna. Det torde i framtiden kunna bli nödvändigt, ansåg
departementschefen, att de enskUda hushållen hänvisas att själva befordra
ämnen och varor av dessa slag tUl särskUda upp-saralingsställen. Liknande
arrangemang raed särskilda uppsamlingsställen för allt hushållsavfall eller
delar därav torde enligt departementschefen kunna bli akluella även för vissa
fritidsområden med dåliga vägför-
Prop. 1974:163 17
bindelser
eller för uppsamling av vissa typer av hushållsavfall i särskUda containers.
Endast koramunen kan ansöka om dispens varom nu är
fråga. Den enskUde har inte rätt att överklaga länsstyrelsens beslut i
dispensärende. Enligt 5 § renhållningslagen skall talan mot kommunal myndighets
beslut enligt lagen föras genora besvär hos länsstyrelsen. Denna bestämmelse
om förvaltningsbesvär anses inte tillämplig på kommunens avgörande av frågan
huruvida dispens skall sökas eller inte. Sådant avgörande kan den enskUde
endast överklaga genom komraunalbesvär enligt 76 § kommunallagen (1953: 753).
Detta anses gälla även när beslutet meddelats av hälsovårdsnämnd efter
delegation från kommunfullmäktige. (Jfr rättsfallen R 73 2: 29 och R 73 2:
34.) Till skUlnad mot vid förvaltningsbesvär sker emellertid därvid ingen
saklig prövning av det överklagade avgörandet.
Bestämmelser ora den enskildes hantering av avfall
finns i hälsovårdsstadgan (1958: 663) och i lokal hälsovårdsordning. I 48 och
49 §§ hälsovårdsstadgan regleras främst fastighetsägares skyldigheter i fråga
om uppsamling och förvaring av hushållsavfaU. Där lämnas således föreskrifter
om bl, a. hur kärl eller behåUare skall vara beskaffade och uppställda för att
motverka sanitär olägenhet.
Enligt 67 § hälsovårdsstadgan skall lokal
hälsovårdsordning, som antas av kommunfullraäktige på förslag av
hälsovårdsnämnden eller efter dess hörande, utarbetas med ledning av en
normalhälsovårdsordning som fastställs av regeringen. Föreskrift i lokal
hälsovårdsordning får inte utan särskilda skäl innebära väsentiig avvikelse
från motsvarande bestämmelse i normalhälsovårdsordningen. Gällande
norraalhälsovårds-ordning har upptagits I kungörelsen (1971: 761) om faststäUelse
av normalhälsovårdsordning enligt hälsovårdsstadgan (1958:663). Numera torde
så gott som samtliga koramuner ha antagit lokal hälsovårdsordning.
I 14 § normalhälsovårdsordningen föreskrivs att
orenlighet och avfall sora det åligger koramunen att forsla bort enligt
renhålhiingslagen eller enligt lokal hälsovårdsordnmg inte får användas vid
gödsling, grävas ned, komposteras, brännas eller på annat sätt slutligt
behandlas av fastighetsägaren. Hälsovårdsnämnden får raeddela undantag från
denna besläraraelse såvitt gäller trädgårdsavfall. Sådant undantag behöver Inte
vara begränsat till särskilt fall utan kan ges generell räckvidd. EnUgt 15 §
får hälsovårdsnämnden raeddela närmare föreskrifter om hur orenlighet och
avfall skall förvaras inora fasligheten I avvaktan på borttransport. Näranden
får bestäraraa hur behållare och anordning för förvaring skall vara beskaffade.
Behållare skall vara så uppställd att hämtning underlättas. Vidare föreskrivs
att väg tUl behållare skall hållas lätt framkomlig och att vägen vintertid
skall snöröjas och sandas om det behövs. Enligt 27 § normalhälsovårdsordningen
får hälsovårdsnämnden i sär-
Prop. 1974:163 18
skUda
fall medge undantag från föreskrifterna i lokal hälsovårdsordning, om det är
påkallat av lokala förhållanden eller andra omständigheter och det kan ske
utan väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt. Innehavare av fastighet kan
alltså få tiUåtelse att själv behandla sitt hushållsavfall eller viss del av
detta såsom t. ex. latrin. I sådant fall finns givetvis inte anledning för
kommunen att ordna med hämtning från fastigheten av sådant avfall. Kommunens
skyldighet att hämta torde dock kvarstå i och för sig, varför hämtning måste ske
om fastighetens innehavare påkallar det.
Nu återgivna bestämmelser om den enskildes
hantering av avfall är i viss omfattning sanktionerade med straff. Sålunda döms
den som bryter mot förbudet i lokal hälsovårdsordning att slutiigt behandla
avfall på fastigheten till böter, högst femhundra kronor (28 § normalhälsovårdsordningen
och 84 § hälsovårdsstadgan).
Talan mot hälsovårdsnämnds beslut enligt lokal
hälsovårdsordning föres genom besvär hos länsstyrelsen (86 §
hälsovårdsstadgan).
Kommunens rätt att ta ut avgifter för renhållningen
regleras i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter. Regleringen
innebär i huvudsak följande. Enligt 1 § äger kommun besluta att avgift skall
utgå för bortforsling, omhändertagande och oskadliggörande av orenlighet och
avfall som uppsamlats inom kommunen enligt kommunala renhåUningslagen eller
hälsovårdsstadgan, I 2 § föreskrivs att avgiften skall vara årlig eller på
annat sätt periodisk och att den skall bestämmas till högst det belopp som
motsvarar nödvändiga kostnader för förräntning av använda medel, för förnyelse
och underhåll av anläggningar och utrustning samt för driften. Från
kostnaderna skall dras vad som kan beräknas belöpa på användning av anläggning
eller utrustning för annat ändamål än renhållning, såsom framställning av värme
eller elektrisk kraft. Utföres renhållningen av entreprenör får avtalet med
denne läggas lill grund för beräkning av avgiften i den mån detla inte medför
väsentligt högre kostnad än om kommunen själv ulfört renhållningen. Enligt 3
§ skaU avgiften utgå enligt taxa som fastställs av kommunens fullmäktige.
2.2
Exempel på den praktiska tillämpningen av gällande bestämmelser i fråga om
gle.sbygdsområden m. m.
Genom renhållningslagens tillkomst blev kommunerna
visserligen skyldiga att forsla bort en större mängd avfall än tidigare bl. a.
därför att deras renhållningsskyldighet utökades till att omfatta också det
skrymmande avfallet från hushåll såsom utrangerade möbler o. d. När det gäller
tätorterna torde det ändå knappast ha inneburit några större problem för
kommunerna att genomföra renhållningslagens bestämmelser om obligatoriskt
renhållningsmonopol. För dessa orter fanns i de
Prop. 1974:163 19
flesta
fall redan en uppbyggd renhållningsorganisation till följd av det
renhållningsmonopol sora införts av kommunerna enligt tidigare gällande
ordning.
De problem och svårigheter som uppkommit vid
tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser torde i allt väsentligt ha gällt
glesbygdsområdena. Kommuner med sådana områden har I vissa fall organiserat avfallshämtningen
inom dessa områden på ett sätt som skiljer sig från det som tillämpas inom
tätort, där som regel hämtning från varje fastighet sker en gång i veckan. Av
främst kostnadsskäl har hämtningen av avfall från glesbebyggelse i flera
kommuner ordnats så att avfallet hämtas genom kommunens försorg från en
förvaringsplats som är gemensam för flera fastigheter, I något fall har
iordningställts bodar eller liknande där fastighetsinnehavarna lämnat sopsäckar
i avvaktan på borttransport. I andra fall har kommunen på vissa platser
uppställt containers där avfallet lämnats. Båda dessa system torde användas i
fråga om såväl permanentbebyggelse som fritidsbebyggelse. För
permanentbebyggelse i glesbygd tillämpas också ett system enligt vUket
komraunen eller dess entreprenör häratar avfall utefter en i förväg bestämd
och kungjord körlinje, som omfattar enbart vägar som är farbara hela året.
Innehavarna av fastigheter som ligger på för långt avstånd från linjen får
själva transportera fram sitt avfall tUl denna. I fråga om fastighet som bebos
av raindre hushåll såsora två äldre personer eller ensamstående person har i en
del fall tillåtits att fastighetens avfall lagts i grannfastighets avfallsbehållare.
Även i tätort används conlainersystemet i många
kommuner när det gäller bortforsling av trädgårdsavfall och skrymmande avfall
såsom utrangerade möbler eller liknande avfall. Ett annat slag av avfall från
hushåll som i tätort oftast inte hämtas från varje fastighet är överblivna läkemedel
och rester av olja, färg eller andra kemikalier. Hushållen har i stället
anmodats lämna sådant avfall på vissa uppsamlingsställen.
För att få tUlämpa något av de hämtningssystem som
nu exemplifierats måste kommunen ha erhållit partiell dispens av länsstyrelsen
såvitt avser den del av kommunens transportskyldighet som utföres av fastighetsinnehavaren.
Också i andra avseenden har förekommit att kommuner fått partiell dispens.
Sålunda har i en del fall länsstyrelsen dispenserat kommunen från skyldigheten
att härata latrin inom bestämda områden av kommunen. I stort sett samma
resultat torde ha uppnåtts av de koramuner, vars hälsovårdsnämnder efter
prövning av ansökningar från fastighetsinnehavare medgett undantag i fråga om
latrin från förbudet i lokal hälsovårdsordning att slutbehandla avfall på
fastigheten.
Längre hämtningsintervaller än en vecka torde
förekomma vid hämtning i glesbygd. I många kommuner sker hämtning av avfall
från fritidsbebyggelse endast under den eller de perioder av året då
fritidshusen nyttjas i större omfattning.
Prop.1974:163 20
3
I riksdagsmotioner och i skrivelse från konsumentombudsmannen påtalade
missförhållanden
3.1
Vissa riksdagsmotioner
Vid årets riksdag har väckts fyra motioner som tar
upp frågan om tillämpningen av bestämmelserna i 4 § renhållningslagen
beträffande kommunernas glesbygdsområden, nämligen motionema 1974: 324, 512,
514 och 521. I samtiiga motioner yrkas att bestäramelserna överses för att ge
komraunerna själva rätt att i större utsträckning bestämma omfattningen av
hämtningen av avfall inom glesbygdsområden. De huvudsakliga skäl som anförs
till stöd för motionsyrkandena kan sammanfattas på följande sätt. I stort är
erfarenheterna av renhållningslagens tilllämpning positiva. På vissa håll har
emellertid en alltför rigorös tUlämpning skapat irritation och en negativ
inställning till kommunens renhållningsverksamhet. Den enskilde anser inte alt
renhållningsavgiften står i rimlig proportion till fördelarna med hämtningen
med hänsyn till att mycket av det avfall sora hämtas kan komposteras eller
destrueras utan olägenhet från hälso- eller mUjövårdssynpunkt, Undantag från
renhållningsbestämmelserna borde gälla för trädgårdsavfall. Kommun borde utan
dispens få organisera hämtningen enligt systemet med gemensam container. Rätten
att bevilja dispens i fråga om enskUda hushåll borde överflyttas från
länsstyrelsen till komraunen. Sedan kommunsammanslagningarna genomförts torde
alla kommuner ha underlag, resurser och ansvar för en sådan uppgift. Den
enskildes möjligheter att påverka kommunens beslut i renhållningsfrågor är för
begränsade och bör förbättras.
Med bifall till jordbmksutskottets hemställan i
betänkandet JoU 1974: 10 beslöt riksdagen den 2 maj 1974 att uppskjuta
behandlingen av bl. a. förevarande motioner lill höslsessionen med innevarande
års riksdag.
3.2
Konsumentombudsmannen (KO)
I anledning av att KO från enskilda fastighetsägare
mottagit en stor mängd anmälningar som berörde sop- och lalrinhämtningen i
olika kommuner anförde KO i skrivelse den 18 februari 1974 bl. a. följande.
Anmälarna påtalar främst att de åläggs att betala för sop- och latrin-hämtning
som de inte har behov av. I flera fall uppges att den hämtning för vilken
kommunen debiterar avgift inte utförts. Många av anmälarna anser att avgifterna
för hämtning är för höga. Av anmälningarna måste enligt KO anses framgå att i
vissa fall rimlig hänsyn inte tagits tUl främst glesbygdens och
fritidshusområdenas skilda behov av renhållningstjänster. För att kommunema på
ett rationellt och effektivt sätt skall kunna fullgöra sin skyldighet enligt
kommunala renhållningslagen synes kommunerna visserligen vara tvungna att
tillämpa schabloner för
Prop. 1974:163 21
renhåUningsåtgärder
och avgifter. Detta torde i sin tur medföra ojämnheter i debiteringen för sop-
och latrlnhäratning. Enligt KO:s mening bör det dock vara möjligt att utforma
schabloner på sådant sätt att många av de negativa verkningar för
fastighetsägama som avspeglas i anmälningarna inte behöver uppstå. De
olägenheter som en schablonise-rad sophämtning och taxeulformning leder tUl
torde i inte oväsentlig utsträckning kunna motverkas genom att kommunerna
ägnar särskild uppmärksamhet åt frågor ora dispenser från renhållningslagens
bestäramelser såvitt gäller glesbygdsområden.
4
Överväganden och förslag
Av de i föregående avsnitt redovisade förhållandena
framgår att det inora vissa kommuner förelegat svårigheter att tUlämpa
bestämmelsema om koraraunalt renhållningsmonopol på ett fuUt tUlfredsställande
sätt inom glesbygdsområden. Det kan antas att avsaknaden av en
tUlärap-ningsförfattnlng i viss mån varit en bidragande orsak till
svårigheterna. Men dessa torde främst ha orsakats av att systemet med dispens
av länsstyrelsen varit för tungrott för att åstadkomma en lämplig organisation
av avfallshämlningen inom glesbygdsområden. För att underlätta till-lämpningen
av ifrågavarande bestämraelser i renhåUningslagen bör utfärdas en
tillämpningsförfatlning sora bör innehålla bl. a. föreskrifter sora ger
kommunen större möjligheter än f. n. att själv bestämma rörande den närmare
omfattningen av renhåUningsverksamheten I glesbygd.
För att understryka syftet med verksamheten bör det
inledningsvis i den tänkta tillämpningsförfattningen föreskrivas att kommunen
skall beakta att skäliga miljövårdskrav tillgodoses, när kommimen planlägger
och beslutar hur skyldigheten att forsla bort hushållsavfall skall fullgöras.
En annan och lika viktig princip som kommunen samtidigt bör vara skyldig att
tillämpa är att bortforslingen skall anpassas till det normala behovet vid
olika slag av bebyggelse. Kommunen skall således ta hänsyn till de skillnader i
hämtningsbehov sora kan föreligga raellan glesbebyggelse och tätortsbebyggelse
och mellan fritidsbostäder och permanentbostäder, när kommunen t. ex. beslutar
hur ofta hämtning skall ske.
Enligt nuvarande reglering är det möjligt för
komraunen att tillämpa olika hämtningsperioder och olika hämtningsintervaller
för skilda slag av bebyggelse utan att ha erhållit dispens. I många fall är
detta emellertid inte tUlräckligt för att utan större omgång få till stånd en
från kostnadssynpunkt lämplig renhållningsverksamhet. Kommunen behöver dessutom
ha möjlighet att utan dispensförfarande ordna verksamheten så att hämtningen av
hushållsavfaU sker från annan plats än respektive förvaringsplats på varje
fastighet. En sådan befogenhet skulle innebära att kommunen utan länsstyrelsens
medgivande får använda sig av de i avsnitt 2.2 exemplifierade hämtningssystemen
eller liknande system. Det
Prop. 1974:163 22
torde
inte finnas anledning att låta kommunen ordna sådan avfallshämtning i andra
fall än då det blir väsentligt bUligare än hämtning från varje fastighet.
Den föreslagna befogenheten för kommunen att själv
befria sig från en del av den transportskyldighet som åläggs kommunen i
renhållningslagen bör såsom förut antytts i huvudsak begränsas till
glesbygdsområden. Inom sådana områden kan emellertid finnas förtätad
bebyggelse. Bor det fler än 200 personer i dylik bebyggelse, bör denna inte
längre anses utgöra glesbygd utan tätort. För tätort bör dispensfrågor även i
fortsättningen prövas av länsstyrelsen. Såsom närmare berörs nedan bör dock
kommunen även vad gäUer tätort kunna besluta att sophämtning från två eller tre
närbelägna fastigheter skall ske från gemensam behållare som finns på en av
fastigheterna och att hämtning av grövre avfall och kemiskt-tekniskt avfall
skall ske från gemensamt uppsamlingsställe.
För att de av kommunen beslutade
hämtningsarrangemangen, varom nu är fråga, skall fungera krävs att innehavarna
av berörda fastigheter åtar sig att utföra transport av avfallet från
fastigheten till exempelvis en container. Vill någon innehavare hellre ha
hämtning från fastigheten, bör han ha rätt därtill förutsatt att han betalar
den högre avgift som individuell hämtning kommer att betinga. Alltså bör
kommunens hämtningsskyldighet i princip kvarstå, och tillämpningen av t. ex.
conlainersystemet bör enbart gälla fastigheter vars innehavare åtagit sig att
forsla avfallet till containern.
Såsom redan sagts bör kommunen också få befogenhet
bestämma att sophämtning från två eller tre närbelägna fastigheter skall ske
från gemensam avfallsbehållare på en av fastigheterna. Därigenom kan kommunen
utan dispens underlåta alt hämta avfall från fastigheter som bebos av mindre
hushåll med små avfallsmängder, om det kan ordnas så att avfallet läggs i
behållare på grannfastighet.
Det kan inte anses lämpligt att kommunen själv
avgör fråga om total befrielse från lagstadgad bortforslingsskyldighet i vidare
mån än vad nu föreslagits beträffande fastighet som bebos av mindre hushåll med
hänsyn till att syftet med renhållningsmonopolets införande då skulle kunna
äventyras. Om kommunen behöver dispens i andra fall än sådana där kommunen
enligt vad ovan föreslagits får besluta själv, får kommunen liksom hittUls
ansöka om befrielse hos länsstyrelsen. I sammanhanget förtjänar påpekas att det
behov av total befrielse från bortforslingsskyldigheten som kan föreligga i
fråga om enstaka fastighet, kan tillgodoses genom att hälsovårdsnämnden
beviljar fastighetens innehavare undantag från det i lokal hälsovårdsordning
upptagna förbudet att destruera avfall på fastigheten.
I de förut angivna riksdagsmotionerna har hävdats
att trädgårdsavfall inte borde omfattas av renhållningsmonopolet. Även om en
hel del skäl talar för en sådan lösning måste dock beaktas att det i åtskiUiga
fall inte
Prop. 1974:163 23
minst
inora tätbebyggelse får anses mindre lämpligt att sådant avfall komposteras
eller slutbehandlas på annat sätt inom fastigheterna. Med hänsyn tUl att
hälsovårdsnämnden enligt 14 § fjärde stycket normalhälsovårdsordningen genom
ett enda beslut kan meddela undantag från destruktionsförbudet i fråga om
trädgårdsavfall för hela kommunens glesbygd finns redan raed nuvarande regler
goda raöjligheter att anpassa ifrågavarande förbud till områden där det behövs
för att motverka olägenheter från miljövårdssynpunkt. Då det kan förutsättas
att hälsovårdsnämnderna inte upprätthåller förbudet i vidare mån än som behövs,
saknas anledning föreslå författningsändring i denna fråga.
Från olika håU har påtalats att den enskildes
ställning i dispensförfarandet borde stärkas genom att hans möjligheter att
överklaga kommuns beslut förbättrades. F. n. kan den enskilde som tidigare
redovisats endast anföra kommunalbesvär mot kommuns beslut att söka eller inte
söka dispens. Genom sådana besvär kan enbart lagligheten av överklagade
beslutet prövas. Enskild anses vidare Inte ha behörighet alt överklaga
länsstyrelsens beslut att t. ex. vägra kommunen begärd dispens. Eftersom
renhållningsverksamheten är en angelägenhet som kommunen handhar i
kommunmedlemmarnas gemensamma intresse, har det inte ansetts finnas skäl att
efter förvaltningsbesvär låta statlig myndighet pröva frågor om den enskUdes
deltagande i denna verksamhet. Av principen om den kommunala självstyrelsen
får anses följa att kommunen beträffande dylika kommunala angelägenheter bör ha
stor frihet att bestäraraa den närmare utformningen av verksamheten utan
inblandning från stallig myndighet. Särskilt mot bakgrund av att den utökning
av kommunens beslutanderätt som nu föreslås avser att tillgodose den enskUdes
intressen på ett bättre sätt än hittills kan det inte anses motiverat att
frångå nuvarande ordning.
Den reglering av dispensfrågorna som föreslås ovan
bör såsom inledningsvis framhållits tas upp i en tillämpningsförfattning som
meddelas av regeringen. Med hänsyn lUl bestämmelsernas innehåll krävs bemyndigande
av riksdagen.
Ett sådant bemyndigande kan tas in i
renhåUningslagen och bör lämpligen få formen av ett tillägg till 4 § första
stycket av innehåll att regeringen eller myndighet sora regermgen bestämmer
får föreskriva undantag från nuvarande bestämmelse. Dispensbestämmelsen i
paragrafens fjärde stycke kan samlidigt upphävas. Ändringen i lagen samt
tillämp-ningsförfattningen bör kunna träda i kraft den 1 januari 1975.
I
enlighet med nu redovisade överväganden har upprättats förslag till
1.
lag om ändring i kommunala
renhållningslagen (1970: 892),
2.
renhållningskungörelse.
Förslagen
bifogas denna promemoria som bilagorna A och B.
Prop. 1974:163 24
5
Specialmotivering
5.1
Förslaget till lag om ändring i kommunala renhåUningslagen (1970:
892)
Med anledning av nya regeringsformen som träder i
kraft den 1 januari 1975 har begreppet "regeringen" använts i det
föreslagna bemyndigandet i stället för det i lagtext tidigare brukade
begreppet "Konungen". Till följd därav bör också ordet
"Konungen" i lagens 1 § bytas ut mot "regeringen". Med stöd
av bemyndigandet kan regeringen eUer myndighet som regeringen bestämmer
föreskriva undantag från den absoluta bortforslingsskyldighet sora åvilar
kommunen enligt nuvarande lydelse av 4 § första stycket. Enligt bemyndigandet
kan också regeringen uppdra åt länsstyrelsen att i särskilda fall pröva frågor
om undantag. En dispensbestämmelse motsvarande nuvarande fjärde stycket i
paragrafen behöver därför inte förekomma i lagen utan bör såsom skett i
förslaget placeras i tillämpningsförfattningen.
I 5 § renhållningslagen föreskrivs såsom tidigare
angetts att talan mot kommunal myndighets beslut enligt lagen föres genom
besvär hos länsstyrelsen. Kommuns beslut enligt bestämmelse i
tillämpningsförfattningen kan emellertid inte anses som beslut enligt lagen.
Fullföljdsbe-stäraraelsen i 5 § gäller således inte beslut enligt
tUlärapningsförfatt-ningen. Någon lagstiftningsåtgärd för att åstadkomma den i
föregående avsnitt föreslagna ordningen enligt vUken rättsmedlet vid fullföljd
av talan mot ifrågavarande beslut skall vara kommimalbesvär behövs inte.
5.2
Förslaget till rentaållningskungörelse
1 §
Såsom förut anförts innehåller paragrafen de
huvudprinciper som koramunen skall tillämpa när kommunen organiserar sin
lagstadgade renhåUningsverksamhet. Såsom framgår av den föreslagna lydelsen
skall principerna iakttas inte bara i fråga om det obligatoriska renhållningsmonopolet
utan också i fråga om det s. k. frivilliga renhållningsmonopol som kommunen
inför genora föreskrift i lokal hälsovårdsordning.
Genom den föreslagna utformningen av paragrafen
understryks att kommunen redan på planeringsstadiet skaU beakta att skäliga
miljövårdskrav blir tillgodosedda och att bortforslingen anpassas till det
normala behovet vid olika slag av bebyggelse. För att genomföra en effektiv och
till skiftande förhållanden anpassad renhållningsverksamhet torde det i de
flesta fall vara nödvändigt med en inventering av fastigheterna inom hela
kommunen eller visst område av kommunen. Först därigenom torde skapas
tillräckligt underlag för beslut rörande renhållningsorganisationen. Genom
inventeringen bör kunna klarläggas bl. a. till vilken typ av bebyggelse en
fastighet hör, hushållens antal och storlek, eventuella
Prop. 1974:163 25
transportsvårigheter
och i fråga om glesbygd eventueUa möjligheter att på fastigheten slutbehandla
visst avfall t. ex. latrin. Inventering varom nu är fråga torde också behövas
sora underlag för de uppgifter sora ansökan om dispens skall innehålla enligt
den föreskrift som föreslås i 4 § andra stycket denna kungörelse.
Föreskriften att bortforslingen skall anpassas tUl
det normala behovet vid olika slag av bebyggelse tar främst sikte på att
hämtningsperioder och häratningsintervaUer skall modifieras efter de skiftande
behov som kan föreligga. Det torde sålunda oftast inte vara behövligt med
exempelvis hämtning årets aUa veckor från fritidsbebyggelse. Att det skall
vara fråga om det normala behovet innebär att hänsyn inte behöver tas i detta
sammanhang till det varierande behovet av sophämtning hos enskilda hushåU. När
kommunen bedöraer behovet av häratning, bör kommunen helt naturligt också
pröva humvida det finns anledning att över huvud taget hämta t. ex. latrin från
lantgårdar med djurhållning. Finner kommunen att sådan hämtning inte bör ske,
bör kommunen verka för att hälsovårdsnämnden raeddelar erforderliga dispenser
enligt lokala hälsovårdsordningen.
2
§
Enligt denna paragraf får kommunen besluta att
hämtning av hushållsavfaU från fastighet, som inte ingår i tätbebyggelse med
mer än 200 invånare, skall ske från annan plats än förvaringsplatsen på
fastigheten, om kostnaden för hämtningen därigenom minskar i väsentlig mån. Bestämmelsen
ger komraunen vidsträckta möjligheter att i glesbygden arrangera sophämtningen
på det från kostnadssynpunkt lämpligaste sättet. Exempel på olika
hämtningssystem har redovisats i avsnitt 2.2. Beträffande en och samma
bebyggelse bör det givetvis vara möjligt att ha skilda hämtningssystem under
olika tider av året. I ett fritidsområde är det kanske lämpligt att hämta
avfall veckovis från varje fastighet under sommarmånaderna och att hämta från
en gemensam container under resten av året. Efter förebild av 5 §
nuljöskyddskungörelsen (1969: 388) har uttrycket "tätbebyggelse med mer än
200 invånare" använts för att beteckna tätort. Begreppet
"invånare" avser även den som endast bor på fastighet under semester
och annan ledighet.
Med hänsyn till rådande dispenspraxis i fråga om
hämtning i tätort av skrymmande avfall samt överblivna läkemedel och rester av
olja, kemikalier och liknande ämnen har i första stycket andra punkten
upptagils en regel som ger koramunen befogenhet att även beträffande tätort besluta
att hämtning av sådant avfall inte skaU ske från varje fastighet utan t. ex.
från en container eUer annat uppsamlingsställe.
När kommunen enligt andra stycket bedömer om
forsling till och förvaring på hämtningsplatsen kan ske utan olägenhet från
mUjövårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt, bör särskiU beaktas att
planerade
Prop. 1974:163 26
anordningar
för avfallsförvaringen står i överensstämmelse med föreskrifter i
lagstiftningen angående miljö- och naturvård, vägar och trafiken.
För att kommunen skall kunna underlåta alt hämta
avfall på viss fastighet i glesbygdsområde, måste innehavaren enligt vad som
föreskrivs i tredje stycket ha gentemot kommunen åtagit sig att forsla avfallet
tUl den gemensamma hämtningsplatsen. Genom denna konstruktion får fastighetsinnehavare
möjUghet att i fråga om individuell eller gemensam hämtning välja det för honom
mest lämpliga alternativet med hänsyn tUl renhållningsavgiftens storlek och
andra förhållanden. Då kommunen behöver tid på sig för att ändra
renhållningsverksamheten från gemensam till individuell hämtning, har
föreslagits att fastighetsinnehavarens åtagande att forsla bort avfallet till
hämtningsplatsen gäller under sex månader efter återkallelsen. Kommunen bör
givetvis kunna gå med på att åtagandet upphör vid en tidigare lidpunki, om
individuell hämtning då kan ordnas.
3 §
Denna paragraf är som tidigare angetts avsedd att
tUlämpas i fall då ett eller högst två mindre hushåll lämnar så litet avfall
att detta utan vidare ryms i en grannfastighets sopsäck. Som villkor för
beslut enligt denna paragraf har föreskrivits att berörda fastighetsinnehavare
ansöker om att få gemensam hämtning. Därigenom kan förutsättas att de enats om
hur de sinsemellan skall dela på renhållningsavgiften och övriga skyldigheter i
samband med hämtningen såsom skyldigheten att hålla vägen till säckstäUet lätt
framkomlig. Den som skall svara för avgiften och övriga skyldigheter gentemot
kommunen bör dock endast vara den innehavare på vars fastighet sopsäcken slår
uppställd.
Fastighetsinnehavare som får använda behållaren på
annan fastighet kan inte anses vara skyldig alt ha egen behållare, så länge
beslut ora hämtning från gemensam behållare gäUer. Han torde därför inte behöva
ansöka om dispens från beslut som hälsovårdsnänmd med stöd av 15 §
normalhälsovårdsordningen kan ha meddelat om skyldighet för varje fastighet
inom kommunen att ha avfallsbehållare av visst slag.
Om beslutanderätten enligt denna paragraf inte
delegerats till hälsovårdsnämnden, förefaller det uppenbart att nämndens
yttrande inhämtas, innan beslut fattas.
4 §
Enligt första stycket skall såsom berörts i det
föregående (avsnitt 4) dispensgivningen i andra fall än som avses i 2 och 3 §§
denna kungörelse också i fortsättningen handhas av länsstyrelsen. Liksom
hittills skall dispens få meddelas endast när särskilda skäl föreligger.
Behovet
av begärd dispens torde inte kunna prövas utan tillgång till
Prop.
1974:163 27
ganska
detaljerade uppgifter om hur renhållningen inom kommunen eller del därav är
eller komraer att bli ordnad. I andra stycket har därför Införts en
besläraraelse att ansökan om dispens skall innehålla sådana erforderliga
uppgifter.
Prop.
1974:163 28
Bilaga A
Förslag till
Lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892)
Härigenom förordnas i fråga
om kommunala renhållningslagen (1970: 892)
dels att i 1 § ordet "Konungen" skall bytas ut
mot "regeringen", dels att 4 § skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Koramun är skyldig att tUl all- Kommun är skyldig alt tiU all
män avstjälpningsplats eller all- män avstjälpningsplats eller all
män destruktionsanläggning forsla män destruktionsanläggning forsla
orenlighet som härrör från hushåll orenlighet som härrör från hushåll
samt hushåUsavfall och därmed samt hushållsavfaU och därmed
jämförligt avfall. jämförligt avfall, om ef regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriver
annat.
1 lokal hälsovårdsordning kan
föreskrivas, att vid bebyggelse förekommande annan orenlighet och annat avfall
än som avses i första stycket skall forslas bort genom kommunens försorg.
När orenlighet och avfall skall
forslas bort genora kommunens försorg, får annan person än den kommunen
anlitar för detta ändamål ej taga befattning därmed.
När särskilda skäl föreligger, får
länsstyrelsen befria kommunen från skyldighet enligt första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.
Prop. 1974:163 29
Bilaga B
Förslag
till Renhållningskungörelse
Härigenom
förordnas följande.
1
§ När kommun planlägger och
beslutar hur kommunen skall fuUgöra sin skyldighet att forsla bort orenlighet
och avfall enligt 4 § första eller andra stycket kommunala renhållningslagen
(1970:892), skall beaktas att skäliga miljövårdskrav tillgodoses och att
bortforslingen anpassas till det normala behovet vid olika slag av bebyggelse.
2
§ Kommun får besluta att
hämtning av orenlighet och avfall som avses i 4 § första stycket kommunala
renhåUningslagen (1970: 892) från fastighet, som ej ingår i tätbebyggelse med
mer än 200 invånare, skall ske från annan plats än förvaringsplatsen på
fastigheten, om kostnaden för hämtningen därigenom minskar i väsentlig mån. I
fråga om skrymmande avfall samt överblivna läkemedel och rester av olja,
kemikalier och liknande ämnen får sådant beslut meddelas även beträffande tätbebyggelse
med mer än 200 invånare.
Beslut som avses i första siycket får meddelas
endast om forsling lill och förvaring på hämtningsplatsen kan ske utan
olägenhet från miljövårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt.
Beslut som avses i första stycket första punkten
gäller endast i fråga om fastighet vars innehavare gentemot kommunen åtagit sig
att forsla på fastigheten uppkommande orenlighet och avfall till hämtningsplatsen.
Återkallas sådant åtagande, gäller det ändå under sex månader efter
återkallelsen, om ej kommunen medger annat.
3
§ Kommun kan besluta att
hämtning av orenlighet och avfall som avses i 4 § första stycket kommunala
renhållningslagen (1970: 892) från två eller tre närbelägna fastigheter skall
ske från gemensam behållare som är uppställd på en av fastigheterna, om
innehavarna ansöker därom.
4
§ Länsstyrelsen får befria
kommun från skyldighet enligt 4 § första stycket kommunala renhållningslagen
(1970: 892) i andra fall än som avses i 2 och 3 §§ denna kungörelse, när
särskilda skäl föreligger (dispens).
Ansökan om dispens skall innehålla erforderliga
uppgifter om hur renhållningen inom kommunen eller berörd del därav är eller
kommer att bli ordnad.
Denna
kungörelse träder i kraft den 1 januari 1975.
Prop. 1974:163 30
Bilaga .
Sammanställning
av remissyttrandena över förslaget till renhållnings-kungörelse i promemorian
(Ds Jo 1974: 4)
För överskådlighetens skull redovisas
remissinstansernas synpunkter på den föreslagna kungörelsen i anslutning till
resp. paragraf. Dessutom behandlas i särskUda avsnUt vissa andra under
remissbehandlingen aktualiserade frågor.
1.
Förslaget tiU renhållningskungörelse
Föreskriften att skäliga miljövårdskrav skall
tUlgodoses när kommun planlägger och beslutar hur kommunen skall fullgöra sin
renhållningsskyldighet, anses av flera remissinstanser vara otillräcklig.
Socialstyrelsen framhåller att även de hygieniska synpunkterna skall beaktas i
sammanhanget. Länsslyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Alvsborgs
och Örebro län ävensom Riksförbundet för allmän hälsovård och RASK förordar att
det i författningstexten uttryckligen anges att också skäliga sanitära krav
skall tUlgodoses. Länsstyrelserna i Gotlands och Hallands län anser att
föreskriften I stället bör kompletteras så alt det framgår att skäliga
hälsovårdskrav skall beaktas. Norrtälje kommun påpekar att uttrycket
"skäliga miljövårdskrav" inte får innebära en lägre ambitionsnivå än
den som föreskrivs I renhållningslagen.
Den föreslagna skyldigheten för kommun att se till
att bortforsling av avfall anpassas till det normala behovet vid olika slag av
bebyggelse godtas överlag av remissinstanserna. I anslutning därtUl anför
länsslyrelsen i Malmöhus län att det är angeläget att häratningsintervallerna
så långt administrativa, ekonomiska och tekniska hänsyn medger ansluter till det
normala bortforslingsbehovet. Annars kommer inte allmänheten att uppfatta
kommunens renhållningstjänster som effektiva. Länsstyrelsen i Älvsborgs län
och RASK delar den i promemorian framförda uppfattningen att genomförande av
renhållningsverksamhet som är anpassad tUl skiftande förhållanden som regel
kräver en Inventering av berörda fastigheter. Båda dessa remissinstanser anser
att inventeringen bör följas av en plan över renhållningens omfattning.
Länsstyrelserna i Kronobergs och Älvsborgs län ställer
sig kritiska till uttalandet i promemorian att komraun bör verka för att
hälsovårdsnämnden meddelar erforderUga dispenser från behandlingsförbudet i lokal
hälsovårdsordning, om kommun vid bedömning av hämtningsbehovet inte finner
anledning att över huvud taget hämta latrin från lantgår-
Prop. 1974:163 31
dar
raed djurhållning. Enligt dessa länsstyrelser synes det mest praktiska
förfarandet vara att ansökan görs hos länsstyrelsen om generell dispens för
sådana lantgårdar.
2
§
Vara kommun uppger att hämtningen av hushållsavfall
från kommunens ca 5 000 glesbygdsfastigheter sker vid ett för flera
fastigheter gemensarat uppsaralingsställe. Containers finns utplacerade på 80
platser inom kommunen. Kostnaden för varje glesbygdsfastighet uppgår till 20
kr. per år. Den utredning som föregick beslutet om förevarande renhållningsorganisation
visade att alternativet med hämtning vid varje glesbygdsfastighet skulle
kostat 205 kr. för fastighet och år. Ägare av tätortsfastighet I Vara kommun
betalar 115 kr. per år för hämtning en gång i veckan.
Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att
avlämningsställen för hushållsavfall, t. ex. en container, lätt kan missbrukas
genom att där lämnas bUdelar, jordbruks- och byggnadsavfall eller liknande
skrymmande avfall. Avlämningsplatsen kan därigenora komma att bli en sanitär
olägenhet. Åtskilliga kommuner som hörts över förslaget av länsstyrelsen tvivlar
på att det är raöjligt att I väsentlig raån minska kostnaderna för hämtningen
genom den ordning som föreslås i denna paragraf. Länsslyrelsen i HaUands län
anser att det av författningstexten bör framgå att skrymraande avfall sora kan
tas om hand vid den normala hämtningen regelmässigt också skall hämtas på resp.
fastighet.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser inte att
containersystemet skall tUlämpas i vidsträckt omfattning. Enligt länsstyrelsen
är det tveksamt om systeraet bör koraraa till användning för annat än
skrymmande hushållsavfall. Det måste betecknas som olämpligt, när det gäller
uppsamling av överblivna läkemedel, kemikalier och liknande ämnen. Motsvarande
synpunkter förs fram av länsstyrelserna i Skaraborgs och Västerbollens län.
Riksförbundet för allmän hälsovård och RASK. Att utplacera containers på
lärapliga ställen är enligt RASK en raycket effektiv åtgärd mot nedskräpning i
naturen.
Norrtälje kommun uppger att endast fyra av ca 200
tomtägarför-eningar som tillfrågats har uttryckt önskemål om containerhämlning.
Två av de föreningar som ställt sig positiva har ansett att systemet endast
bör tillämpas vintertid. Flera föreningar ställer sig direkt negativa till
gemensamma förvaringsplatser för avfall. Det är enligt kommunen stora
svårigheter att ordna en från sanitära synpunkter tiUfredsstäUande kontroll av
gemensamma uppsaralingsställen.
Rörande tillämpningsområdet för koraraunens
dispensbefogenhet sora i proraemorieförslaget angetts med uttrycket
"fastighet, sora ej ingår i tätbebyggelse med raer än 200 invånare"
har olika uppfattnmgar koramit fram vid remissbehandlingen. Naturvårdsverket
och flera andra re-
Prop. 1974:163 32
missinstanser
pekar på att nämnda uttryck kan ge upphov till tolknings-och
tillämpningsproblem. Naturvårdsverket anser det dock svårt att finna ett bättre
altemativ. Problemen orsakas enligt Kommunförbundet av att den föreslagna
gränsdragnmgen inte svarar mot någon administrativ indelning. De områden varom
fråga är kan enligt förbundet inte heUer på annat sätt anses lätta att
urskilja. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att ett bestämt antal
invånare inte bör anges i författnmgstex-ten. Att införa containersystem för
avfallshämtnuig i område med förtätad permanentbebyggelse med mindre än 200
invånare kan medföra sanitära olägenheter, medan systemet utan sådana
olägenheter torde kunna användas under vinterhalvåret inom område med
sammanhängande fritidsbebyggelse även om invånarantalet överstiger 200. Också
länsslyrelsen i Gotlands län. Riksförbundet för allmän hälsovård och RASK anser
att tätortshämtning i många fall behövs av sanitära skäl i tätbebyggelse med
mindre än 200 invånare. KO anser i likhet med länsstyrelsen i Östergötlands
län att kommun bör ges möjlighet att själv besluta om användning av
containersystem under lågsäsong också i fråga om fritidshusområden med mer än
200 invånare. Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår att förevarande paragraf
också bör vara tUlämplig på gruppbebyggelse av småhus i större tätort.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att gränsen för kommunens rätt att själv
bestämma över renhållningens organisation i mindre samhällen bör kunna höjas
utan att renhållningslagens intentioner fördenskull kommer atl äventyras.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som godtar
förslaget, anser att beslut om förenklat hämtningssystera normalt inte bör
komma i fråga inom planlagt område med permanent bebyggelse. Liknande åsikt
uttalas av länsstyrelsen i Jönköpings län. Länsstyreheit i Blekinge län anser
att från kommunens dispensbefogenhet bör undantas all bebyggelse som ingår i
hälsovårdstätort. För en sådan bestämning talar den omständigheten att
flertalet bebyggelsegrupper med uppemot 200 Invånare redan torde utgöra
hälsovårdstätorter. En ytterligare fördel är enligt sistnämnda länsstyrelse
att det naturliga sambandet mellan renhållningslagstiftningen och
hälsovårdslagstiftningen bibehålls. Samma uppfattning uttalas av bl. a.
länsstyrelserna i Malmöhus och Örebro län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län
anser också att det skulle varit önskvärt om begreppet hälsovårdstätort kunnat
användas för ifrågavarande gränsdragning. Med hänsyn till att alla
tätbebyggelseområden som avses med uttrycket tätbebyggelse med mer än 200
invånare inte ingår i eller utgör hälsovårdstätort, bör emeUertid
promeraorieförslaget i denna del godtas trots befarade svårigheter vid
lillämpningen. Socialstyrelsen och KO ifrågasätter om inte det tätortsbegrepp
som användes vid 1970 års folk-och bostadsräkning skulle kunna tillämpas i
detta sammanhang. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som anser att hälsovårdsstadgans
tälortsbegrepp vore att föredra, förordar att det i paragrafen direkt ut-
Prop. 1974:163 33
sägs
att bestämmelserna inte gäller större campingplatser. Dessa måste nämligen i
realiteten anses ha karaktär av tätbebyggelse.
Kommunförbundet anser inte att det kan anföras
några vägande skäl för att begränsa kommunernas rätt att själva bestämma i
fråga om utformningen av hämtningen i tätbebyggelse. Också länsstyrelsen i Södermanlands
län anser den föreslagna begränsningen vara onödig.
Enligt länsstyrehen i Stockholms län och Norrtälje
kommun har latrinhämtningen i glesbygd vållat stora svårigheter vid
renhållningslagens tUlämpning. Denna hämtning har enligt länsstyrelsen orsakat
administrativa problem och kostnader sora inte står i proportion till den från
allmän synpunkt ofta tveksamma fördelen med hämtningen. Enligt länsstyrelsen
är det, även på tomter inom fritidsområden som inte är glesbebyggda, ett
bättre alternativ att kompostera latrin än att omhänderta detta genom
koraraunens försorg. Fastighetsägamas eget intresse av behaglig miljö torde
vara tillräcklig garanti för att koraposteringen kommer att skötas på
tUlfredsställande sätt. Oavsett att det finns möjlighet för hälsovårdsnämnd att
i särskUda fall medge dispens från det I lokal hälsovårdsordning intagna
förbudet att på fastighet behandla avfall, bör förevarande paragraf enligt
länsstyrelsen utökas med en bestämmelse enligt vUken kommun får rätt att besluta
om undantag från skyldigheten alt hämta latrin i fråga om ett helt område med
fritidshus, om möjlighetema att kompostera latrinet bedöms vara goda från
hygienisk synpunkt.
Förslaget i proraemorian att beslut om hämtning vid
t. ex. container skall avse endast fastigheter vars innehavare gentemot
kommunen åtagit sig att forsla avfallet tUl hämtningsplatsen godtas eUer lämnas
utan erinran av många remissinstanser. Enligt KO, som uttryckligen tiUstyrker
förslaget, skulle därigenom uppnås den önskvärda konsekvensen att fastighetsägare
som inte anser sig ha möjlighet att själv transportera avfallet tUl
uppsamlingsstället kan fordra att avfallet hämtas vid fastigheten. Samraa
inställning I denna fråga redovisas av länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands
och Blekinge län. Enligt sistnämnda länsstyrelse måste förfarandet med att
inhämta fastighetsägarnas samtycke förenklas för att tUlämpningen av
ifrågavarande paragraf inte skaU bli för administrativt betungande för
kommunerna. Med hänvisning till att det torde korama att innebära ett inte
oväsentiigt adralnistrativt problem för kommunerna att skaffa och vidmakthålla
åtaganden av berört slag från fastigheternas innehavare ifrågasätter några
remissinstanser bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län humvida det är lämpligt
att föreskriva krav på åtagande. Länsstyrelsen i Kronobergs län avstyrker
förslaget i denna del. Kommunförbundet anser att förekomsten av en bestämmelse
om krav på åtagande från fastighetsägamas sida kan innebära ett omotiverat
starkt tvång för konununen att vidta organisatoriska förändringar för att
efterkoraraa förändrade önskemål. Därigenom försvåras för
Prop. 1974:163 34
komraunerna
att skapa en fast och enhetlig organisation för avfallshämtning.
3
§
Förslaget
i denna del godtas allmänt. KO anser att förslaget på ett praktiskt sätt
förefaller kunna reducera antalet fall av onödig sophämtning. Länsstyrelsen i
Alvsborgs län upplyser att ifrågavarande form av hämtning med gott resultat
praktiserats i länet sedan renhållningslagens ikraftträdande. Om det är fråga
om sanitär bedömning i ärende av förevarande slag, bör hälsovårdsnämnden
handlägga ärendet. Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar att det i
författningstexten anges att det är hälsovårdsnämnden som skall besluta i
frågor som nu avses. Liknande synpunkt förs fram av RASK. Socialstyrelsen anser
att det i allt fall bör föreskrivas att hälsovårdsnämnden skall höras innan
beslut meddelas. Kommunförbundet utgår från att systemet med gemensara behållare
för närbelägna fastigheter skall kunna tillämpas även om fastighetema skiljs åt
av en allmän väg och att gemenskapen skall kunna hävas om förhållandena ändras.
Länsslyrelsen i Kalmar län anser alt det skulle
innebära en ytterligare förenkling om kommunen själv fick avgöra hur raånga
närbelägna fastigheter som kan ha gemensam avfallsbehållare utan att sanitära
olägenheter uppkommer. Samma uppfattning uttrycks av länsstyrehen i Östergötlands
län.
Länsstyrelsen i Väsiernorrlands län, sora finner
promemorieförslaget lämpligt, anför att ett alternativ tUl gemensamt sopstäU är
att berörda fastigheter behåller sina sopställ och att tidigare veckohämtning
ändras till hämtning var fjortonde dag. Också med detta altemativ torde kostnaderna
för den enskilde minska.
Norrlälfe kommun anser att förevarande paragraf
koramer att innebära ökade administrativa kostnader för koraraunen. Ett bättre
altemativ är att hälsovårdsnämnden tUlåter den fastighetsinnehavare som har en
ringa mängd avfall att destruera detta på fastigheten. Från sanitär synpunkt
förefaller det betänkligt att också latrin enligt paragrafens lydelse torde
kunna transporteras till geraensam behåUare.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län fömtsätter att
Kommunförbundet låter upprätta formulär till normalavtal som reglerar
rättsförhållandet mellan berörda fastighetsägare.
Mot promemorians förslag att endast kommunalbesvär
skall kunna föras raot kommuns beslut enligt den föreslagna
renhållningskungörelsen har erinringar framförts av naturvårdsverket och några
länsstyrelser, medan övriga remissinstanser tUlstyrkt förslaget eller lämnat
detta utan erinran.
JO instämmer helt i promemorians uppfattning i
besvärsfrågan och frarahåller att en ordning med förvaltningsbesvär skulle
kunna medföra
Prop. 1974:163 35
att
den statiiga myndigheten sätter sig i den kommunala myndighetens stäUe i en
kommunal initiatlvfråga och därmed i själva verket övertar den kommunala
självbestämmanderätten.
Naturvårdsverket anser att det från besvärssynpunkt
är angeläget att det i den föreslagna kungörelsen uttryckligen anges vUket
kommunalt organ som har att besluta i frågan om hämtnlngslntervaller. Mot
beslut i sådan fråga bör talan få föras i form av förvaltningsbesvär. Liknande
uppfattning redovisar länsstyrelsen i Kronobergs län.
Några länsstyrelser pekar på att med stöd av lokal
hälsovårdsordning kan meddelas beslut som är likartade med beslut som avses
kunna meddelas med stöd av renhållningskungörelsen. Länsstyrelsen i Kristianstads
län anser därför att det vore rimligt att den enskilde får samma
klago-möjligheter enligt renhållningslagstiftningen som han redan har enligt
hälsovårdslagstiftningen. Rätten att anföra kommunalbesvär får enligt nämnda
länsstyrelse anses vara utan värde. Den oklara gränsdragningen mellan olika
dispensförfaranden inger knappast förtroende för lagstiftningen. Om enskild
vägras dispens, bör han ha fuUa möjligheter att få ärendet överprövat även i
sakfrågan. Han bör sålunda ha rätt att föra förvaltningsbesvär. Liknande
uppfattning uttalas av länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus,
Värmlands och Örebro län.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län uppger att mycken
kritik har föranletts av att den enskUde inte kunnat få tUl stånd sakprövning
vid besvär över kommuns beslut att inte söka dispens hos länsstyrelsen. Den
enskilde har i stället utnyttjat möjligheten att erhålla undantag från det i
lokal hälsovårdsordning intagna förbudet att destmera avfaU. Möjligheten för
hälsovårdsnämnd att medge sådana undantag kan på sikt medföra en risk för att
renhållningslagen urholkas. Enligt länsstyrelsen är det en brist att denna
problematik inte behandlats i promemorian.
I besvärsfrågan anför JO ytterligare att avsikten
enligt promemorieförslaget är att fullföljdsbestämmelsen i 5 §
renhållningslagen inte skall gäUa frågor som behandlas i
renhållnmgskungörelsen, dit dispensförfarandet överförts. Emellertid infinner
sig osökt frågan vilken funktion besvärsbeslämmelsen i renhållningslagen i så
fall skall ha. I promemorian ges inget besked på den punkten. Beträffande de
frågor sora tidigare reglerades i 1965 års lag om skyldighet alt renhålla gata
m.m. fanns ingen bestämmelse om förvaltningsbesvär och ingenting synes i dessa
delar ha tillkommit som motiverar att man numera bör ha en sådan ordning.
Enligt JO synes det under alla förhåUanden uteslutet att anse bestämmelsen i 5
§ renhållningslagen tUlämplig på beslut som fattas av kommunfullmäktige. Om
meningen inte är att tUl-låta förvaltningsbesvär i dispensärenden finns sett
ifrån den enskildes synvmkel ännu mindre anledning att tUlåta förvaltningsbesvär
i fråga om själva renhållningshanteringen i övrigt. JO föreslår därför att
besvärsbestämmelsen i 5 § renhållningslagen upphävs eller er-
Prop. 1974:163 36
sätts
med en hänvisning till kommunalbesvärsreglerna eller, om bestämmelsen ändock
för något fall anses böra behållas, förtydligas så att en precisering sker.
Kommunförbundet delar JO:s uppfattning att
ifrågavarande besvärsbestämmelse inte torde fylla någon funktion. Förbundet
förordar att beslämmelsen upphävs. Därigenom skulle bekräftas att beslut enligt
renhåUningslagen endast kan överklagas i den ordning som gäller för
kommunalbesvär.
2.
Ifrågasatt ändring i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter
1 sitt remissvar har JO tagit upp frågan om inte i
detta sammanhang vissa ändringar borde göras i lagen (1965: 54) om kommunala
renhåU-ningsavgifter i förtydligande syfte. Över vad JO sålunda anfört har
Kommunförbundet beretts tiUfälle att yttra sig.
1 sitt remissvar anför JO i det hänseende som nu är
aktuellt i huvudsak följande. Tillämpningen av renhållningslagen och vad
därmed sammanhänger har föranlett åtskiUiga klagomål hos JO. De klagomål som
anförts har mestadels rört uttagandet av renhållningsavgift, vilket skett
enligt avgiftslagen. Bakgrunden till klagomålen har i flera fall varit att man
menat att något behov av kommunal renhållningsservice inle funnits, eller att
man hävdat att kommunen inte fullgjort sina skyldigheter på ett godtagbart
sätt. Avgiftslagen innehåller lika litet som renhållningslagen eller annan
författning detaljerade regler om skyldigheten att erlägga avgift i olika
situationer. Det kan därför enligt JO i åtskilliga fall vara vanskligt att
avgöra om avgiftsskyldighet föreligger. Ordalydelsen i 1 § avgiftslagen ger
slöd för den tolkningen att någon avgiftsskyldighet inte föreligger när
kommunen av länsstyrelsen helt dispenserats från sin skyldighet enligt 4 § renhållnmgslagen,
förutsatt att kommunen utnyttjar dispensen. Denna tolkning rimmar också bäst
med den bakomliggande tanken att avgiften utgör vederlag som bör stå i viss
relation till den utförda prestationen. I annat fall skulle avgiften enligt JO
snarare få karaktär av beskattning. I konsekvens med vad som nyss sagts bör
undantag från avgiftsskyldighet rimligen gälla även i vissa andra situationer
då kommunen inte ombesörjer renhållning. Att så bör vara fallet med fastigheter
som är obebodda och tUlika obebyggda framstår enligt JO nära nog som en
självklarhet. Att avgiftsskyldighet inte heller bör föreligga, när den enskilde
jämlikt lokal hälsovårdsordning medgivits dispens från däri stadgat förbud mot
destruktion av avfall och även utnyttjar denna sin rättighet, synes också
rimligt enligt JO. Vid sidan av nu nämnda fall kan diskuteras, om och i vad mån
avgiftsskyldigheten bortfaller i händelse av försuraraelse från kommunens sida.
Ett flagrant fall föreligger om kommunen helt underlåter att fullgöra sin
bortforslingsskyldighet. Ett annat.
Prop. 1974:163 37
mera
praktiskt fall är att kommunen, i tro att intet finns att avhämta från en
avlägset belägen fastighet en kanske riktig förmodan underlåter att ens
besöka fastigheten. Skäl kan anföras för att avgiftsskyldigheten bortfaller
under dessa omständigheter men rättsläget får dock betecknas som något ovisst.
Än större tvekan bereder enligt JO de fall då kommunens försummelse består
däri att den kanske på grund av utebliven tillsägelse från fastighetsägarens
sida ej tillhandahållit sopsäck eller förvaringskärl. Problem uppkommer också
när kommunen ej vUl godta kärl e. d. som fastighetsägaren anskaffat för
förvaring av avfall.
Nu gällande regler lämnar föga eUer ingen väglednmg
för hur här angivna frågor skall lösas. Genoraförs de i promeraorian upptagna
förslagen, blir läget i vissa hänseenden förändrat och det finns enligt JO anledning
förmoda att konflikter av här antydd natur inte så ofta skall uppkoraraa. Något
svar på de rättsliga frågorna lämnar promeraorian dock inte. JO anser att det
vore önskvärt om lagstiftningen eller åtminstone lokala förordningar och taxor
kunde utformas så, att den nuvarande ovissheten på området skingras.
I nära samband med det nu anförda står enligt JO
frågan hur den enskilde skall kunna tillvarata sina intressen genteraot
koraraunens krav. Tvist ora avgiftsskyldigheten och dess omfattning hör under
allmän domstols prövning. Den enskildes möjligheter att på denna väg tUlvarata
sin rätt är dock begränsade eftersom domstolsvägen är både lång och kostsam. I
den mån tvisten, såsom ofta är fallet, gäller själva utformningen av
renhållningstaxan är de praktiska svårigheterna att vinna någon ändring genom
vaiUig process betydande. Komraunfullmäktiges beslut att anta
renhållningstaxor behöver inte underställas statiig myndighet för
fastsiällelse. Beslutet kan emellertid angripas genom koramunal-besvär.
Möjligheterna för besvärsmyndigheten att ingå i en materiell prövning av taxan
är raed nu gällande regler begränsade, låt vara att 24 §§ avgif Islägen
upptar vissa bestämraelser som man kan falla tillbaka på. Prövningen skulle få
en helt annan räckvidd och betydelse, om det fanns mera detaljerade regler i
avgiftslagen om hur avgifterna skall bestämmas. Enligt JO borde t. ex. utsägas
att taxan skall närmare ange förutsättningarna för avskiftsskyldighet och
undantag därifrån. Vidare borde utsägas att differentiering bör göras för att
erhålla en rättvis kostnadsfördelning när det är påkallat av hänsyn till
olikheter i fråga om bebyggelsekaraktär och renhållningstjänster. Med hänsyn
tiU att kommunalbesvär synes vara den väg till rättelse som här kan få den
största praktiska betydelsen föreslår JO att sora koraplettering tUl de
föreslagna ändringarna i renhållningslagen ett tilägg till avgiftslagen av
här angivet slag görs.
Kommunförbundet avstyrker i sitt yttrande det
förslag sora JO fört fram. Förbundet anför därvid bl, a, följande. Den
rörelsefrihet sora avglftslagen ger koramunerna har ansetts vara en fördel för
såväl kom-
Prop. 1974:163 38
munerna
som allmänheten inte minst vid lösningen av de nya avgiftsproblem som
renhållningslagen gett upphov tUl, Kommunerna har därvid ofta haft att
göra avvägningar för att tillgodose såväl renhållningskollektivets självklara
inttesse av lägsta totala renhållningskostnad sora flertalets uppfattning om
individuell rättvisa. Enligt förbundet har kommunema haft högt stäUda
ambitioner i dessa avseenden. Det är givet att gränsproblera alltid måste
förekomraa. Kommunerna är givetvis öppna för revideringar som aUraänt sett
bedöras ge ett raera rättvisande resultat. Förbundet har också bidragit till en
ändamålsenlig utveckling på avgiftsorarådet genora att utarbeta en promemoria
om renhållningsavgifter med vissa vägledande synpunkter. I denna promemoria
berörs flertalet av de problem JO särskilt uppmärksammat. Enligt förbundets
uppfattning skulle en detaljreglering i lagen om koraraunala renhållningsavgifter
knappast fräraja någon bättre tingens ordning på detta område. Tvärtom
föreligger risk att en sådan reglering skulle bli en hämsko på en naturlig
utveckling och ge upphov till nya tUlämpnings-problera. Förbundet vill också
vända sig mot det av JO åberopade motivet för den föreslagna komplettering av
avgiftslagen, nämligen att den enskUde därigenora skulle få möjlighet att genom
kommunalbesvär på ett enkelt sätt och utan större kostnader få vissa
grundläggande rättsfrågor prövade. Enligt förbundet torde syftet med
komraunalbesvärsinstitu-tet inte ha varit att få enskilda personers materiella
rättsanspråk prövade.
3.
Särskilda frågor
Några remissinstanser har i sina yttranden tagit
upp vissa frågor i anslutning till förslagen i promemorian men vilka inte
särskilt berörts där.
Enligt socialstyrelsen torde beslutanderätten
beträffande hämtningsintervaller i regel delegeras till hälsovårdsnämnden,
eftersom beslut i sådana frågor i allt väsentligt måste baseras på en
hygienisk bedömning. Styrelsen anser att hälsovårdsnämnden alltid bör höras, om
annat kommunalt organ får beslutanderätten i dessa frågor.
Länsslyrelsen i Malmöhus län anser att frågan om
häratningsintervallerna är den viktigaste frågan vid tillämpningen av
renhållningslagen. En verksam åtgärd för att underlätta tillämpningen vore
därför att från centralt håll ge typexempel på hämtningsintervaller för olika
bebyggel-sestmkturer och olika hushållskategorier,
Södertälje och Tyresö kommuner samt Kommunförbundel
har föreslagit införande av ansvarsbestämmelser sora ger möjlighet att
bestraffa den som forslar bort sådan orenlighet och sådant avfaU som omfattas
av renhållningsmonopol utan att vara anlitad därtiU av kommunen.
Försvarets
sjukvårdsstyrelse utgår från att avfall som försvarsmaktens
Prop. 1974:163 39
fältförband
lämnar under en krigsförbandsövning omfattas av det kommunala
renhållningsmonopolet. Eftersom sådant avfall regelmässigt forslas bort genom
försvarsmaktens försorg föreslås ett särskilt undantagsstadgande till 4 §
renhållningslagen för avfall som uppkommer vid fälttjänstövningar. Undantag
föreslås också gälla för orenlighet eller avfall som uppkommer vid sådana
befästningar eller andra försvarsanläggningar lill vUka kommunal
sophämtningspersonal inte kan beredas tillträde av säkerhetsskäl.
MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1974 740467
Doktrin (1)
- Ingvar Severin, Synpunkter på utformningen av en ny renhållningslagstiftning, FT 1978 nr 6 s. 295, på s. 304 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (5)
5 kopplingar i 4 dokument.
- Prop. 1975:32 Regeringens proposition om återvinning och omhändertagande av avfall i texten
- Rskr. 1974:395 i texten
- Bet. 1974:JoU50 Jordbruksutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:163 med förslag till lag om ändring i kommunala renhållningslagen (1970:892) jämte motioner s. 1 · s. 12 i texten
- Prop. 1976/77:1 om minskad statlig detaljreglering av kommunerna m.m. s. 132 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- FT 1978 s. 295 Ingvar Severin, Synpunkter på utformningen av en ny renhållningslagstiftning s. 304 i texten