Regeringens proposition med förslag till befissäkringslag för skatte- och avgiftprocessen, m.m.
214 sidor, varav 182 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 182 av 214 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975/76:11, Regeringens proposition med förslag till befissäkringslag för skatte- och avgiftprocessen, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringens proposition nr 11 år 1975/76 Prop. 1975/76:11
Nr 11
Regeringens
proposition med förslag till bevissäkringslag för skatte-och avgiftsprocessen,
m. m.;
beslutad
den 25 september 1975.
Regenngen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagils i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På
regeringens vägnar
OLOF
PALME
G.E.
STRÄNG
Propositionens
huvudsakliga innehåll
Propositionen
innehåller förslag till reformerad lagstiftning beträffande säkerställande av
bevisning i skattemål m. m. En ny lag - bevissäkringslag för skatte- och
avgiftsprocessen - föreslås ersätta den nuvarande lagen (1961:332) om
handräckning vid taxeringsrevision.
Bevissäkringslagen
är avsedd att tillämpas inom praktiskt tagel hela skatle-ocb avgiftsområdet. De
åtgärder som kan vidtas enligt lagförslaget syftar till att säkra material som
skattskyldig eller avgiftsskyldig har att tillhandahålla för granskning enligt
särskilda föreskrifter. De föreslagna säkringsåtgärderna kallas beslag,
försegling och eftersökning. Eftersökning och beslag motsvarar i huvudsak
handräckning enligt handräckningslagen. Försegling av utrymme är ett i stort
sett nytt institut.
Säkringsåtgärderna
kan användas var för sig eller i kombination med varandra. För att man skall fl
använda beslag fordras atl bevismaterial inte tillhandahålls för granskning
eller att risk föreligger atl materialet kommer att undanhållas eller
förvanskas. Riskvillkoret föreskrivs också för beslut om eftersökning, där
särskilt stränga villkor skall gälla för att eftersökning skall lå ske i
privatutrymme. Eftersökning 1 sådant utrymme fär beslutas endast av
länsskatterätt, medan beslut om annan säkringsåtgärd får fattas av vissa
flänstemän inom resp. myndighet. Förseglingsinslitutel har utformats så att
det närmast är ett hjälpmedel för alt genomföra beslag eller eftersökning.
Enligt
särskilda regler skall den granskade inför domstol kunna yrka att
/ Regeringen 1975/76. / sam/. Nr //.
Prop. 1975/76:11 2
bevismedel
skall undantas från granskning. Beslut om säkringsåtgärd skall i princip
verkställas av kronofogdemyndighet men i vissa fall av annan flänstemän.
Som en följd av förslaget
till bevissäkringslag föreslås vissa ändringar av granskningsbestämmelser i
taxeringslagen, uppbördslagen, tullagen m. fl. lagar. Ändringarna avser i stort
sett alt förtydliga vad som avses med verksamhetslokal i dessa lagar.
Prop. 1975/76:11 3
1 Förslag till
Bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen
Härigenom
föreskrives följande.
Tillämpningsområde
1 §
Denna lag är tillämplig vid revision eller annan granskning för faststäl
lande av skatt, tull eller avgifl enligt lagen (1908:128 s. 1) om bevillnings
avgifter för särskilda förmåner och rättigheter, uppbördslagen (1953:272),
taxeringslagen (1956:623), lagen (I958:295)om sjömansskatt, lagen (1959:92)
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, lagen (1959:552) om upp
börd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., stämpel
skattelagen (1964:308), lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets om
råde, lagen (1968:430) om mervärdeskatt, kupongskattelagen (1970:624), väg
traflkskattelagen (1973:601), förordningen (1973:602) om särskild vägtrafik
skatt, tullagen (1973:670), lagen (1974:226) om prisreglering på flskets om
råde.
Beskrivningar
2 §
I denna lag förstås med
säkringsåtgärd:
beslag, försegling och eftersökning,
bevismedel:
räkenskapsmaterial, varuprov och dylikt, som enligt vad som är särskilt
föreskrivet skall tillhandahållas för granskning,
förvar:
skåp, låda, behållare, bankfack, väska, pärm, kuvert och liknande anordning,
som kan tillslutas,
utrymme:
byggnad, lokal, gård, upplagsplats och liknande avgränsat utrymme,
granskningsledare:
den som i sin flänst har att övervaka granskningen samt den som särskilt har
förordnats att vara granskningsledare enligt denna lag.
3 §
Säkringsåtgärderna enligt denna lag verkställes,
beslag genom att bevismedel omhändertas,
försegling
genom att förvar eller utrymme förses med sigill eller liknande förslutning,
eftersökning genom att bevismedel eflerforskas i förvar eller utrymme.
Villkor
för beslut
4 § Beslut om beslag får fattas, om bevismedlet icke tillhandahålles för
granskning eller risk föreligger att det kommer att undanhållas eller förvanskas.
5 § Beslut om försegling får fattas om
1.
granskningsledaren icke får tillåtelse att genomsöka förvar eller ut-
Prop.
1975/76:11 4
rymme
ocb det skäligen kan antagas, att bevismedel finns där, samt efler-sökning ej
kan beslutas eller verkställas omedelbart, eller
2.
bevismedel som ej är under beslag icke lämpligen kan föras från den plats, där
det har påträffats.
Beslut
om försegling av förvar eller utrymme, där beslagtaget bevismedel finns, skall
fattas om bevismedlet lämnas kvar hos innehavaren.
6 §
Beslut om eftersökning i utrymme tår fattas, om det finns grundad
anledning antaga, att den granskade ej endast tillfälligt använder utrymmet
för sin verksamhet eller att utrymmet yrkesmässigt användes av annan,
som har uppdrag förden granskade i dennes verksamhet, samt risk föreligger
att bevismedel kommer att undanhållas eller förvanskas. Samma villkor
gäller för beslut om eftersökning i förvar som påträffas i sådant utrymme,
i myndighets lokal eller på allmän plats.
Beslut
om eftersökning i annat utrymme eller förvar än som avses i första stycket får
fattas om det flnns grundad anledning antaga att bevismedel finns där, samt
risk föreligger att det kommer att undanhållas eller förvanskas.
7 §
Beslut om säkringsåtgärd skall omedelbart hävas, när åtgärden icke läng
re behövs för att säkra bevisning.
Villkor för verkställighet, m. m.
8 §
Beslut om säkringsåtgärd och om hävande av sådan åtgärd får verkställas
omedelbart. Beslut om hävning som har vunnit laga kraft skall verkställas
så fort det kan ske med hänsyn till granskningen.
Länsskatterätls
beslut om eftersökning i utrymme eller förvar får verkställas även om det vid
förrättningen framgår att fråga är om utrymme eller förvar som avses i 6 ij
första stycket.
9 §
Innan beslut enligt 4-6 S!; verkställes skall den granskade beredas tillfälle
att inställa sig till förrättningen. Detsamma gäller annan hos vilken verk
ställighet skall ske.
Kan
den som avses i första stycket ej utan nämnvärt uppskov kallas till
förrättningen eller inställa sig vid denna, får verkställighet ändå ske under
förutsättning att särskilt tillkallat vittne är närvarande. Är den hos vilken
verkställighet av eftersökning enligt 6 S andra stycket skall ske ej
närvarande, får dock förrättningen genomföras endast om det kan antagas att den
granskade eller annan söker förhala granskningen eller att den av annat skäl
kommer att försenas.
10 §
Den granskade och annan hos vilken verkställighet sker äger tillkalla
vittne. Förrättningen får dock ej i onödan uppehållas i väntan på att vittne
skall inställa sig.
Prop.
1975/76:11 5
11 §
Bevismedel, som har tagits i beslag, får lämnas kvar hos innehavaren
endast om särskilda skäl härför föreligger.
Vid
verkställighet av beslag får även förvar som behövs för bevismedlet
omhändertagas.
12 §
Vid verkställighet av eftersökning i utrymme får även förvar som på
träffas där genomsökas.
Verkställighet
av eftersökning som avses i 6 > andra stycket får ej utan medgivande av den
som beröres därav påbörjas mellan kl. 19 och kl. 8.
13 § Beslut om hävning av säkringsåtgärd verkställes genom att besittning
eller annat förhållande som har rubbats genom åtgärden återställes.
14 § Verkställighet skall genomföras så att den innebär minsta möjliga
olägenhet för den som beröres av förrättningen. Skada får icke förorsakas på
egendom. Lås och annan stängningsanordning fär dock brytas.
Behörighet
att fatta och verliställa beslut
15 §
Länsskatterätt beslutar på skriftiig framställning av granskningsledare
om eftersökning som avses i 6 !j andra stycket.
Granskningsledare
beslutar om säkringsåtgärd i annat fall än som avses i första stycket samt om
hävande av säkringsåtgärd.
Har
särskilt förordnad granskningsledare fattat beslut enligt andra stycket, skall
han snarast möjligt anmäla detta till den som har att övervaka granskningen.
Denne prövar omedelbart om beslutet skall bestå. Sådan prövning får ske utan
alt den som ärendet avser har hörts.
16 §
Kronofogdemyndighet verkställer beslut om säkringsåtgärd och om
hävande av sådan åtgärd. Verkställighet sker på begäran av gransknings
ledare. Beslagtaget bevismedel överiämnas snarast till denne.
Granskningsledare
äger verkställa beslut enligt 15 ij andra stycket, om det kan ske obehindrat.
Beslut om försegling eller eftersökning fär gransk-ningsiedare dock verkställa
endast i närvaro av den som beröres av förrättningen eller någon som kan anses
företräda denne.
17 §
Granskningsledare äger tillfälligt avlägsna förslutning som har anbring
ats på grund av beslut om försegling.
Undantagande
av bevismedel från granskning
18 §
Anser den granskade eller annan hos vilken verkställighet sker, att
bevismedel som är eller har varit under beslag skall helt eller till viss del
undantagas från granskningen därför att han har att iakttaga tystnad om
Prop.
1975/76:11 6
dess
innehåll eller innehållet på grund av särskilda omständigheter ej bör komma
till annans kännedom, skall han göra skriftlig framställning till
länsskatterätten om undantagande.
Länsskatterätten
skall underrätta granskningsledaren när framställning enligt första stycket
har kommit in.
19 § Sedan granskningsledaren har erhållit underrättelse enligt 18 S
andra stycket, skall det bevismedel som framställningen avser omedelbart
ställas till rättens förfogande.
20 § Länsskatterätten prövar utan dröjsmål framställning enligt 18 §.
Sådan framställning får bifallas endast om synneriiga skäl föreligger.
Bifalles
framställning enligt första stycket helt eller till viss del, äger
länsskatterätten förordna att det som har undantagits från granskning skall
överiämnas till den som gjort framställningen redan innan rättens beslut har
vunnit laga krafl.
21 §
Bevismedel som har undantagits från granskning enligt 20 S (år ej åter
ges eller åberopas i granskningsärendet.
Underrättelse
om beslut och verliställighet
22 § Domstols beslut i mål enligl denna lag skall omedelbart meddelas den
som har fört det allmännas talan vid domstolen.
23 § Beslut om säkringsåtgärd upprättas skriftligt och lämnas senast vid
förrättning för verkställighet mot bevis till den granskade och annan, hos
vilken verkställighet sker. Beslutet skall innehålla upplysning om vad den har
att iakttaga som vill påkalla prövning av det.
Kan
beslutet ej överiämnas vid förrättningen, skall del delgivas genom
granskningsledarens försorg.
Genom
åtgärd som anges i första eller andra stycket fullgöres, såvitt angår enskild
part, vad i 31 !; första stycket förvallningsprocesslagen (1971:291)
föreskrives om att domstols beslut skall tillställas part. Bevis om sådan
åtgärd skall tillställas domstolen.
24 §
Angående verkställighet av beslut om säkringsåtgärd skall utfärdas
bevis. Vad i 23 S första och andra styckena föreskrives rörande beslut om
säknngsåtgärd skall äga motsvarande tillämpning på bevis om verkställighet.
Är den som skall erhålla bevis ej närvarande vid förrättningen, skall bevis
lämnas även till någon som kan anses företräda honom, om sådan person
är närvarande.
Bevis
om verkställighet av beslag skall innehålla förteckning över beslagtagna
bevismedel samt erinran om bestämmelserna i 18!;.
Prop.
1975/76:11 7
Talan
mot beslut och verlcställighet
25 §
Den som vill påkalla prövning av granskningsledares beslut enligt
15 !; eller av verkställighet enligt denna lag, äger göra framställning härom
till länsskatterätten. Det allmännas talan föres av den som i sin flänst
har att övervaka granskningen.
Övriga
bestämmelser
26 §
Framställning enligt 15 5; första stycket och enligt 25 S upptages av
den länsskatierätt som för det år, då framställningen göres, har atl pröva
den granskades taxering till skatt enligl lagen (1947:576) om statlig in
komstskatt. Finnes ej behörig länsskatterätt enligt vad nu har sagts, är
länsskatterätten i det län behörig, där beslut om säkringsåtgärden skall verk
ställas eller har verkställts.
Behörig
att pröva framställning enligt 18 § är länsskatterätten i det län där
verkställighet av beslaget har ägt rum.
27 § Denna lag får tillämpas även om det förekommer anledning till misstanke
om brott.
28 § Vad någon har erfarit vid tillämpningen av denna lag får ej
obehörigen yppas.
Den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelsen i första stycket
dömes till böter eller fängelse i högst sex månader, om inle gärningen är
belagd med straff i brottsbalken.
Denna
lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Bestämmelsen
i 28 !; andra stycket avser endast gärning som har begåtts före den 1 januari
1976.
Genom
lagen upphäves lagen (1961:332) om handräckning vid taxeringsrevision. Den
upphävda lagen gäller dock fortfarande i fråga om handräckning som har begärts
före ikraftträdandet av denna lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:11
2
Förslag tili
Lag
om ändring i lagen (1908:128 s. l)om bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter
Härigenom
föreskrives all 4 § 15 mom. lagen (1908:128 s. 1) om bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och rättigheter' skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
15
mom.' Den som har att eriägga eller att svara för eriäggande av bevillningsavgift
skall på anmodan av länsstyrelse lämna uppgift om verksamhet som drivits av
honom och i vilken avgiflsskyldighel förelegat, om uppburen eller utgiven
ersättning och om erlagd bevillningsavgift.
På
anmodan av länsstyrelse åligger det den som är avgiftsskyldig eller ansvarig
för erläggande av avgift att för kontroll av avgiflsskyldighéten tillhandahålla
sina räkenskaper med tillhörande handlingar, inbegripet sådana anteckningar som
avses i 14 mom.
För
kontroll av ansöknings-, deklarations- eller uppgiflsskyldighet enligt denna
lag får länsstyrelsen förordna om revision hos den som är avgiftsskyldig eller
ansvarig för erläggande av avgift. Revision får verkställas också hos den som
bedriver förmedlingsverksamhet eller annan verksamhet av sådan beskaffenhet att
uppgifter av betydelse för kontrollen kunna hämtas ur anteckningar eller andra
handlingar som föras vid verksamhetens bedrivande.
I
fråga om revision enligt tredje I fråga om revision enligt tredje
stycket
gälla i tillämpliga delar be- stycket gälla i tillämpliga delar bestämmelserna
om taxeringsrevision stämmelserna om taxeringsrevision i 56 § taxeringslagen
(1956:623) oc/j i 56!; taxeringslagen (1956:623). föreskrifterna i lagen
(1961:332) om handräckning vid taxeringsrevision.
Denna
lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Har handräckning enligt
lagen (1961:332) om handräckning vid taxeringsrevision med stöd av äldre
lydelse av 4 fj 15 mom. begärts före ikraftträdandet, gäller den äldre
lydelsen fortfarande i fråga om den begärda handräckningen.
'
Senaste lydelse av rubriken 1974:855. 'Senaste lydelse 1974:855.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:11
3
Förslag till
Lag
om ändring i uppbördslagen (1953:272)
Härigenom
föreskrives att 78 !; uppbördslagen (1953:272)' skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
78 S
1
mom. Arbetsgivare, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker, skall hava sin
bokföring så ordnad att därav framgå arbetstagares namn, lönebelopp och
skatteavdrags belopp samt, därest debetsedel eller skattekort företetts för
arbetsgivaren, arbetstagarens födelsetid och mantalsskrivningsadress ävensom
nummer å för honom utfärdad debetsedel.
Jämväl
annan arbetsgivare än i första stycket sägs, som har att verkställa
skatteavdrag å arbetstagares lön och för vilken den utbetalade lönen utgör
omkostnad i förvärvskälla, är skyldig alt i enahanda omfattning föra anteckningar
i hänseenden som nyss sagts.
Efter
anmaning av vederbörande Efter anmaning av länsstyrelsen
föredragande
i uppbördsärenden hos eller av lokal skattemyndighet ålig-
länsstyrdsen eller av lokal skatte- ger det sådan arbetsgivare, som i för
myndighet åligger det sådan arbets- sta stycket avses, att tillhandahålla
givare, som i första stycket avses, att sin bokföring med därtill hörande
tillhandahålla sin bokföring med handlingar för kontroll å verkställan-
därtill hörande handlingar för kon- det av skatteavdrag, och sådan ar
troll å verkställandet av skatteav- betsgivare, varom i andra stycket
drag, och sådan arbetsgivare, varom sägs, att tillhandahålla där angivna
i andra slyckel .sägs, alt tillhanda- anteckningar för dylik komroll .?«/«?
hålla diir angivna anteckningar för att bereda myndigheten tillträde lill lo
dylik kontroll. kal, som användes jör den verksatnhet
kontrollen avser.
Har
avsedd kontroll skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och på sådan tid, att
den icke förorsakar hinder i verksamheten för den som är föremål för
kontrollen. Där arbetsgivaren så begär och detta lämpligen kan ske, skall
kontrollen verkställas hos honom. Hava handelsböcker eller andra handlingar överlämnats
för kontroll, skola de så snart ske kan återställas. Meddelande om resultatet
av kontrollen skall snarast lämnas arbetsgivaren.
2
mom. Det åligger envar ar- 2 m o m . Del åligger envar ar-
betsgivare
atl efler anmaning av ve- betsgivare atl efler anmaning av derhörande
föredragande i uppbörds- länsstyrelsen eller av lokal skutte-
bigen
omtryckl l')72:75. Scn;isie lydelse av rubriken 1974771.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse ärenden
hos länsstyrelsen eller av lokal skattemyndighet lämna uppgift om anställda
arbetstagare, utbetalda löner och beloppet av verkställda skatteavdrag.
Föreslagen
lydelse
myndighet
lämna uppgift om anställda arbetstagare, utbetalda löner och beloppet av
verkställda skatteavdrag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 Förslag till
Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)
Härigenom
föreskrives att 56 ?; 2 mom. och 58 >; taxeringslagen (1956:623)' skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lyddse
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
mom.' Den som har att verkställa taxeringsrevision äger rätt att genast
taga del av handlingar som skola granskas.
Vid
taxeringsrevision är den, hos vilken revisionen sker, pliktig att länina de
upplysningar som erfordras lör revisionens verkställande, att lämna tillträde
till de lokaler, som användas i vederbörandes verksamhet, samt att lämna
nödigt biträde för granskning av handlingar och varulager samt maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier.
Vid
taxeringsrevision är den, hos vilken revisionen sker, pliktig att tillhandahålla
de handlingar och liinina de upplysningar, som erfordras för revisionens
verkställande, att liimna tillträde till de lokaler, som användas i hans
verksamhet, samt att lämna nödigt biträde för granskning av handlingar och
varulager samt maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda \n\/enlaner
och för kassainventering.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Underiåter
någon, hos vilken taxeringsrevision enligt meddelat beslut skall äga rum, att
tillhonda-hålla räkenskaper eller andra handlingar, må den som beslutat
revisionen förelägga den försumlige lämpligt vite.
Underiåter någon, hos vilken taxeringsrevision enligt
meddelat beslut skall äga rum, an.fullgöra vad som åligger honom enligl 56 s'»
2 mom., må den som beslutat revisionen förelägga den försumlige lämpligt vite.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen
enligl uppgifl på den uikommii frän trycket i Svensk förlauningssamling.
'Lagen omirvckl 1971:399. Senasie lydelse av rubriken
1974:773. 'Senasie Ivdelse 1974:298.
opaginerad Kontrollera mot PDF
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt
Härigenom
föreskrives att 19 och 30 vis; lagen (1958:295) om sjömansskatt' skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Redare, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker,
skall hava sin bokföring så ordnad, atl därav framgår sjömans namn, födelsetid
och nian-talsskrivningsadress, lönebelopp och skatteavdrags belopp samt, därest
sjömannen uppvisat debetsedel å preliminär skatt, numret å denna debetsedel.
Efter
anmaning av sjömansskattekontoret, laxeringsintendenl eller lokal
skattemyndighet åligger del sådan redare, som i första stycket av-
Jämväl annan redare än i forsla stycket sägs. som har alt
verkställa avdrag för sjömansskaii, iir skyldig atl i enahanda omfattning föra
anteckningar i hänseenden som nyss sagts.
Efter anmaning av sjömansskal-tekontoret, taxeringsintendent
eller lokal skaltemyndighei åligger del sådan redare, som i första sivcket av-
opaginerad Kontrollera mot PDF
ses, alt
tillhandahålla sin bokföring ses, atl lUlhandahålla sin bokföring
med
därtill hörande handlingar för kontroll av skalleavdrag, och sådan redare,
varom i andra slyckel sägs, att tillhandahålla där angivna anteckningar för
dylik konlroll.
med
därtill hörande handlingar tor kontroll av skalleavdrag, och sådan redare,
varom i andra slyckel sägs, alt tillhandahålla där angivna anteckningar för
dylik kontroll. Redare är
skyldig att lämna ilen som verkställer kontrollen tillträde till de lokaler
som användas /ör den verksamhet kontrollen avser. Här avsedd konlroll skall
såvitt möjligt ske på sådant säll och på sådan lid, atl den icke förorsakar
hinder i verksamheten för den som är föremål för kontrollen. Där redaren så
begär och deiui lämpligen kan ske, skall kontrollen verksiällas hos honom. Hava
handelsböcker eller andra handlingar överlämnats lÖr konlroll. skola de så
snari ske kan återställas. Meddelande om resultatet av kontrollen skall
snarast lämnas redaren.
'Lagen omtryckt 1970:933. Senasie lydelse av rubriken
1974:777.
Prop.
1975/76:11 13
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Underlåter
redare alt hörsamma anmaning enligt 16 eller 19 i;, eller
underlåter redare, som är
skyldig verkställa avdrag för sjömansskaii, alt fullgöra sådan skyldighet,
eller verksliillcr han avdrag med för lågt belopp, eller
redovisar
redare icke sjömansskaii i den ordning som stadgas i 14!; 1 mom., eller
fullgör
redare icke vad honom fullgör redare icke vad honom
åligger enligt II f;, åligger enligt II >;
eller 19§ tredje
stycket,
äger
sjömansskattekontorel förelägga den försumlige lämpligt vite. Vite må ej
bestämmas under 100 kronor eller över 5 000 kronor.
Om
uttagande av förelagt vite förordnar skallerätlen i Göteborgs och Bohus län
efter anmälan av sjömansskattekonloret.
Bestämmelserna
i 83!; andra, flärde och femte siyckena uppbördslagen äga motsvarande
tillämpning i fråga om vite som avses i denna paragraf
Denna
lag träder i krafl en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den
utkommit från trycket i Svensk förfallningssamling.
'
Senasie lydelse 1971:415 samt övergångsbest. till 1974:771.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.
Härigenom
föreskrives alt 7 § lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen
om allmän försäkring, m. m.' skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Arbetsgivare,
som icke inom föreskriven tid avlämnat arbetsgivaruppgift eller uppgifl som
avses i 5 § andra stycket, må anmanas att inkomma med de felande
handlingarna. Är avlämnad arbetsgivaruppgift ofullständig, må arbetsgivaren anmanas
att komplettera densamma.
Efter anmaning äro arbetsgivare och arbetstagare
skyldiga att i den omfattning och inom den tid, som i anmaningen angivits,
meddela de upplysningar som finnas erforderiiga för beräkning av
avgiftsunderiag för arbetsgivaren.
För kontroll av att arbetsgivare fullgjort sin
uppgiftsskyldighet enligl denna lag är arbetsgivare, som avses i 78 S 1 mom.
uppbördslagen, skyldig atl efter anmaning tillhandahålla där angivna
handlingar. 1 fräga om verkställandet av kontrollen skall gälla vad i fjärde
slyckel nämnda moment sägs.
Anmaning som avses i denna paragraf utfärdas av
riksförsäkringsverket, lokal skattemyndighet eller sjömansskattekontoret.
1 anmaning må vite föreläggas.
För
kontroll av all arbetsgivare fullgjort sin uppgiftsskyldighet enligt denna lag
är arbetsgivare, som avses i 78 § 1 mom. uppbördslagen (1953:272), skyldig att
efter anmaning tillhandahålla där angivna handlingar och övriga handlingar av
betydelse för beräkning av avgiftsunderiag samt att bereda den som verkställer
kontrollen tillträde till de lokaler som användas för den verksamhet kontrollen
avser. I fråga om verkställandet av kontrollen skall gälla vad i flärde
stycket nämnda moment sägs.
Anmaning
som avses i denna paragraf utfärdas av riksförsäkringsverket,/o775srvre&e,
lokal skattemyndighet eller sjömansskattekontoret.
I anmaning må vite föreläggas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i krafl en vecka efter den dag, då lagen
enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
' Lagen omtryckl och senasie lydelse av rubriken 1974:938.
Prop.
1975/76:11 15
7 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt,
fastighetstaxeringsrätt och länsrätt
Härigenom föreskrives att 6§ lagen (1971:52) om
skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt' skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6§'
Skatterätt, faslighetstaxeringsrätt och länsrätt är domför
med ordföranden ensam
1.
när åtgärd som
avser endast måls beredande vidtages,
2.
vid sådant
förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan skatterätt,
faslighetstaxeringsrätt eller länsrätt,
3.
vid beslut som
avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart
förbiseende,
4.
vid beslut,
såvitt gäller svenskt körkort, trafikkon eller traklorkort, om återkallelse
tills vidare eller, såvitt gäller utländskt körkort, om vägran tills vidare atl
godkänna körkortet, när det är uppenbart att sådant beslut bör meddelas,
5.
vid annat
beslut som ej innefattar slutligt avgörande av mål.
Om del ej är påkallat av särskild anledning att målet
prövas av fullsutlen rätt, är skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt
domför med ordföranden ensam vid beslut som ej innefattar prövning av målet i
sak.
Vad som sägs i andra slyckel gäller även vid avgörande av
1. mål om utdömande av vite. 1. mål om utdömande av vite.
2. mål om handräckning vid taxe- 2. mål enligl bevissäkringslagen
ringsrevision, handlings undantagan- (1975:000) Jör skatte- och avgijispro-
de från taxeringsrevision och befriel- cessen, om handlings undantagande
se från skyldighet all länina kontroll- från taxeringsrevision, skallerevision
uppgift enligt taxeringslagen eller annan granskning och om befriel-
(1956:623), se från skyldighet att lämna kontroll
uppgift enligt taxeringslagen
(1956:623),
3. mål om omhändertagande för
utredning enligt 30 i; barnavårdslagen (1960:97),
4. mål enligt uppbörds- och
folkbokföringsfdrfatiningarna med undanlag av mål om arbetsgivares ansvarighet
för arbetstagares skatt.
'Rubriken ändrad 1973:1108.
'Senasie lydelse 1974:353 sami övergångsbesl. lill
1974:773.
Prop. 1975/76:11 16
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligl 8 S 3
mom. sista stycket kommunalskaiiehigen (1928:370).
6. mål som avser ändring av laxerad inkomst med högst
500 kronor,
7. mål enligt skatte- och laxeringslorfattningarna i
vilket beslutet överensstämmer med parternas samstämmiga mening,
8. mål i vilket saken är uppenbar.
Denna
lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den
utkommit från trycket i Svensk förfatlningssaniling. Har ärende handlagts
enligt lagen (1961:332) om handräckning vid taxeringsrevision gäller äldre
lydelse av 6 5; fortfarande vid avgörande av mål som avser sådant ärende.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8 Förslag till
Lag om ändring i tullagen (1973:670)
Härigenom
föreskrives att 36 § tullagen (1973:670) skall ha nedan angivna Ivdelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
För
sådan konlroll som avses i 35 § är den, vars uppgifter skall kontrolleras
eller för vars räkning varan införts, skyldig atl lämna tillträde lill
lokaler där hans verksamhet bedrives samt bereda tulltjänsteman tillfälle att
undersöka varan och utan kostnad tillhandahålla behövliga varuprov.
För sådan kontroll som avses i 35 § är den, vars uppgifter
skall kontrolleras eller för vars räkning varan införts, skyldig atl bereda
den som verkställer kontrollen tillfälle atl undersöka varan och utan kostnad
tillhandahålla behövliga varuprov samt att lämna honom tillträde till de lokaler
ocb andra utiymmen som användes.För den verksamhet kontrollen avser. I fall
som avses i första stycket skall den, vars uppgifter skall kontrolleras eller
för vars räkning varan införts, svara för den transport av varan som behövs och
för uppackning och återinpackning. Han skall även tillhandahålla arbetsbiträde
vid provtagning och vägning.
Denna lag träder i kraft en vecka efter den, då lagen
enligt uppgift på den uikommii från trycket i Svensk författningssamling.
2 Regeringen 1975/76. / saml. Nr //.
Prop. 1975/76:11 18
Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1975-03-13
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist,
Geijer, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom. Carlsson, Gustafsson, Zachrisson,
Leijon, Hjelm-Wallén
Föredragande: statsrådet Sträng
Lagrådsremiss med förslag till bevissäkringslag för
skatte- och avgiftsprocessen
1 Inledning
Utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen',
som tillsattes den 16 februari 1973 med uppdrag att utreda frågan om kvarstad,
skingringsförbud m. fl. säkerhetsåtgärder i skatteprocessen har i maj 1974
avgelt delbetänkandet (SOU 1974:49) Bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen.
I betänkandet föreslås bl. a. att den nuvarande lagen
(1961:332) om handräckning vid taxeringsrevision (handräckningslagen) skall
ersättas av en ny lag, bevissäkringslagen för skatte- och avgiftsprocessen.
Lagförslaget är grundat på samma principer som
handräckningslagen. Liksom vad f n. gäller enligt handräckningslagen föreslås
att till skatte- och avgiflsmyndigheternas förfogande skall ställas vissa
tvångsmedel för att myndigheterna skall få tillgång till sådant bevismaterial,
som den enskilde författningsenligt skall tillhandahålla för kontroll men som
av en eller annan anledning inte utlämnas. Nyheterna i förslaget är i huvudsak
följande. För det första föreslås att tre olika tvångsmedel skall införas -
beslag, försegling och eftersökning - i stället för handräckningslagens
eftersökande och omhändertagande samt att dessa s. k. säkringsåtgärder skall
kunna användas var för sig eller i kombination med varandra. Denna möjlighet
till differentierad användning saknas i handräckningslagen. Dessutom föreslår
utredningen att beslut om säkringsåtgärd i viss utsträckning skall få fattas
' Ledamöter länsåklagaren för speciella mål Anders
Nordenadier, ordförande, kammarrättsrådet Sten Bergh, riksdagsledamoten Olof
Johansson, kanslirådet Gösia We-lander och riksdagsledamoten Hans Olov
Wesiberg. Experter bitr. skaitedirektören Bill Andréasson, kronofogden Börje
Bjernsiad, taxeringsrevisorn Sven Björnesjö. skaitedirektören Christer
Jarenius och kammarrättsrådet Sverker Widmark.
Prop. 1975/76:11 19
av
flänstemän hos beskattningsmyndighet. Enligt förslaget beslutar
länsskatierätien som första instans endast beträffande mer ingripande åtgärder.
Det föreslås slutligen att sådana flänstemän i viss utsträckning själva skall
få verkställa beslut beträffande säkringsåtgärd medan utmätningsman liksom f n.
skall ha hand om verkställigheten i övriga fall. Enligt handräckningslagen
gäller generellt atl utmätningsman verkställer beslut.
Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK), Göta
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i Göteborg,
riksförsäkringsverket (RFV), kammarkollegiet, generaltullstyrelsen,
riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), 1969 års punktskatteutredning,
1972 års skatteutredning, statens jordbruksnämnd, länsstyrelserna i
Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
Örebro, Västernorriands, Västerbottens och Norrbottens län, Föreningen
auktoriserade revisorer, Föreningen Sveriges fögderichefer, Föreningen Sveriges
kronofogdar. Föreningen Sveriges kommunala taxeringsrevisorer.
Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas
Riksförbund (LRF), Svensk industriförening. Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Svenska företagares riksförbund. Svenska kommunförbundet, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges
hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges industriförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges redareförening, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund (TOR) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Vissa av de nu
nämnda remissinstanserna har inte avgett egna yttranden. Således har LRF
hänvisat till ett utlåtande av Lantbrukarnas skattedelegation medan SAF,
Sveriges industriförbund och Sveriges redareförening åberopat ett utlåtande av
Näringslivets skattedelegation och SACO anslutit sig till vad Föreningen
Sveriges fögderichefer anfört. Länsstyrelsen i Malmöhus län har till sitt
yttrande fogat yttranden från kronofogdemyndigheten i Helsingborgs distrikt och
från lokala skattemyndigheten i Malmö fögderi.
Prop.
1975/76:11 20
2
Gällande rätt
2.1
Allmänt om processuella tvångsmedel
Det
lagförslag, som utredningen har lagt fram, innehåller regler om s. k.
processuella tvångsmedel som avses skola kunna komma till användning inom
området för skatter, tullar och avgifter.
I
vårt rättssystem brukar begreppet processuella tvångsmedel reserveras för
sådana åtgärder som myndighet eller domstol får tillgripa för att det
processuella förfarandet skall kunna genomföras på ett effektivt sätt. Till dessa
räknas således inte de s. k. säkerhetsåtgärderna, exempelvis kvarstad och
skingringsförbud, som syftar till att direkt säkra verkställigheten av dom,
utslag eller beslut. Dessa åtgärder kommer därför inte att behandlas här.
Tvångsmedlen
kan indelas i olika grupper beroende på vilket stadium i processen de
avser. En speciell grupp utgör de förprocessuella tvångsmedlen, vilka får
tillgripas innan talan väckts i'huvudsaken vid domstol eller myndighet. Vidare
finns processuella tvångsmedel, som kan användas under pågående process, samt
efterprocessuella, dvs. sådana som kan bli tillämpliga sedan avgörande träffats
i huvudsaken men detta ännu inte har vunnit laga kraft.
De
förprocessuella tvångsmedlen förekommer så gott som uteslutande inom
slraffprocessen. Under förundersökningen i brottmål och innan åtal väckts äger
polis och åklagare rätt att tillgripa en mängd åtgärder, t. ex. gripande,
anhållande, kroppsvisitation, tagande av blodprov och fingeravtryck, beslag
och husrannsakan. Vidare kan domstol på talan av åklagare besluta om häktning.
Inte heller här krävs att åtal har väckts. På det hela taget är det här inte
fråga om processuella sanktioner. Den misstänkte ges inte något föreläggande
vid äventyr av vissa påföljder utan han utsätts för ett omedelbart verkande
tvång, som han inte kan undvika genom att handla på visst sätt.
Civilprocessen
har inga bestämmelser om förprocessuella tvångsmedel men innehåller en del
regler om tvångsmedel av annan natur.
Den
generella lagstiftningen om förvaltningsprocessen - förvallningsprocesslagen
(1971:291), FPL, - innehåller bestämmelser om vitesföreläggande i samband med
anmaningar och dylikt men saknar i övrigt bestämmelser om tvångsmedel. Vid
sidan av de s. k. basreglerna i FPL finns emellertid kompletterande föreskrifter
i andra författningar, som ger möjlighet till tvångsmedel på vissa
rättsområden. Här märks framför allt handräckningslagen, enligt vilken
tvångsmedel av förprocessuell natur får förekomma under vissa angivna
omständigheter. Husrannsakan och beslag utgör deras närmaste motsvarigheter på
det straffprocessuella området.
Vissa
processuella tvångsmedel är gemensamma för de tre nämnda processformerna.
Sålunda kan part, sakkunnig och vittne kallas till personlig
Prop.
1975/76:11 21
inställelse
vid äventyr av vite. Under vissa förutsättningar får hot om böter eller
häktning tillgripas. Vidare kan enskild vid vite eller exekutiv handräckning
föreläggas att ge in skriftligt bevis (s. k. editionsföreläggande) eller
tillhandahållas föremål för syn eller besiktning (s. k.
exhibitionsföre-läggande). Bestämmelserna om förelägganden av sistnämnda slag
finns i 38 och 39 kap. rättegångsbalken, RB, till vilken 20 och 21 §§ FPL
hänvisar. I det följande skall närmare redogöras för de processuella
tvångsmedel som finns att tillgå inom de olika processformerna. Därvid
behandlas först tvångsmedlen inom beskattningsförfarandet. För att ge en
bakgrund till dessa lämnas en översiktlig framställning beträffande
uppgiftsskyldigheten och kontrollverksamheten inom vårt nuvarande
beskattningssystem.
2.2
Området för skatter, tullar och avgifter
2.2.1
Uppgiftsskyldighet och kontroll
Den
offentliga verksamheten i vårt land bygger i hög grad på den enskilde
medborgarens medverkan. Bl. a. skall han lämna en stor mängd olika uppgifter
till ledning för myndigheternas beslut i olika frågor. Alldeles särskilt gäller
detta inom skatte- och avgiftsområdet.
För
att en i möjligaste mån rättvis och likformig beskattning skall kunna
åstadkommas krävs alt den enskilde fullgör sin uppgiftsskyldighet på ett
sanningsenligt och fullständigt sätt. 1 första hand har han att på eget
initiativ lämna en redogörelse för vissa basfakta i en skriftlig deklaration
eller annan formbunden handling. Dessutom är han emellertid skyldig att på myndigheternas
begäran tillställa dem vissa kompletterande uppgifter.
Den
enskilde har en omfattande skyldighet atl på eget initiativ lämna uppgifter i
fråga om de skatter som fastställs vid den årliga taxeringen enligt
bestämmelserna i taxeringslagen (1956:623), TL. Denna uppgiftsskyldighet
varierar emellertid i sin tur beroende på vad slag av inkomster som avses.
De
mest detaljerade uppgifterna skall lämnas i förvärvskällorna flänst och
jordbruksfastighet, som redovisas enligt kontantprincipen, samt kapital.
Särskilt gäller detta inläkissidan. Dessa inkomstredovisningar är förhållandevis
öppna. Till detta kommer att inte endast den skattskyldige utan även
arbetsgivare och andra ålagts viss förhållandevis omfattande skyldighet att
lämna uppgifter till ledning för annans taxering inom dessa förvärvskällor. I
förvärvskällan rörelse krävs däremot endast en summarisk redovisning från den
skattskyldiges sida och skyldighet att lämna uppgifter lill ledning för annan
skattskyldigs taxering föreligger endast i ringa utsträckning.
Beträffande
övriga skatter och avgifter inom vårt beskattningssystem behöver den enskilde
på eget initiativ lämna endast mer summariska redogörelser. Detsamma gäller
tullarna saml de skatter och avgifter, som administreras av
generaltullstyrelsen. Ett undantag utgör arvsskatten, som fastställs med
ledning av bouppteckning. Som exempel på sådan summarisk
Prop. 1975/76:11 22
redovisning kan nämnas deklarationen för mervärdeskatt,
där endast summan skatt på den totala omsättningen, den skatt som har betalats
av föregående led i produktionskedjan och slutligen skillnaden mellan dessa
två skattebelopp skall uppges. Deklarationen innehåller alltså endast uppgifter
för en matematisk kontroll av den skatt som skall erläggas och lämnar inte
något utrymme för en materiell prövning av beskattningsunderlagets riktighet.
Uppgiftsskyldigheten i deklarationerna till övriga indirekta skatter - de s. k.
punktskatterna - är något mer omfattande men kan ändå sägas vara av summarisk
natur. Delsamma kan anses gälla för de uppgifter som bildar underiaget för
påföring av arbetsgivaravgifter.
1 de fall där uppgiftsskyldigheten i deklaration eller
motsvarande handling är mindre omfattande får den skattskyldiges
bakgrundsmaterial, t. ex. bokföring eller andra räkenskaper, särskilt stor
betydelse för kontrollen. Av det skälet innehåller beskattningsförfatlningarna
mer eller niindre delaljerade föreskrifter om vilket material som skall
ställas till myndigheternas förfogande om de begär detta. Denna skyldighet atl
lämna kompletterande uppgifter är utföfligast reglerad i TL, vars bestämmelser
i ämnet berör inte bara de centrala inkomstskatterna utan i viss mån även
mervärdeskatten. Lagen (1968:430) om mervärdeskatt, ML, innehåller dock även
egna bestämmelser om kontrollmaterial. Liknande föreskrifter men långt ifrån
så detaljerade som i TL finns i lagen (1958:295) om sjömansskatt, SjL, lagen
(1959:92)om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning (förfarandelagen), FFL,
tullagen (1973:670), lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen
om allmän försäkring, m. m., (avgiftslagen), AvgL, lagen (1967:340) med vissa
bestämmelserom prisreglering på jordbrukets område, m. n. författningar som rör
skatter eller avgifter.
Den statliga kontrollverksamheten är uppbyggd på olika sätt
beroende på vilken skatt, tull eller avgift det är fråga om. Därvid spelar de
uppgiftsskyldigas antal samt uppgifternas mer eller mindre öppna karaktär den
största rollen. Den ulan jämförelse största och mest utbyggda
konlrollap-paraten finns på området för direkt inkomstskatt.
Åriigen avges för taxering enligt TL över 5 milj. allmänna
självdeklaralioner. För kontroll av detta stora material finns i första ledet
en taxeringsorganisation, som består av omkring 4 000 lokala och särskilda
taxeringsnämnder. Nämnderna har möjlighet alt begära in deklarationer från den
som av en eller annan anledning inte har avgelt någon deklaration samt kan
dessutom infordra kompletterande uppgifter för att närmare utreda frågor som
har aktualiserats av de uppgifter som lämnats i självdeklaration. För att ge
eftertryck åt dessa framställningar äger nämnden förelägga viie. Däremot saknar
taxeringsnämnderna möjlighet alt infordra bokföring eller annat bakomliggande
räkenskapsmaterial.
Skatteavdelningarna på länsstyrelserna leder och övervakar
taxeringsnämndens arbete inte enbart under löpande taxeringsperiod utan
företar
Prop. 1975/76:11 23
också
olika typer av efterkontroll. Tyngdpunkten i detta senare arbete ligger på
taxeringsrevisioner men även andra former av eftergranskning förekommer.
Bestämmelserna
om taxeringsrevision finns i 56-58 §§ TL. För att revision skall få äga rum
krävs beslut av chefen för skatteavdelningen - skattechefen - men denne äger
delegera beslutanderätten till enhetschef på avdelningen.
Ett
beslut om taxeringsrevision innebär att kontrollmyndigheternas rättigheter att
få ta del av bokföring och annat räkenskapsmaterial utvidgas i avsevärd mån.
Således skall t. ex. den som har att verkställa revisionen genast få tillgång
till de handlingar som skall granskas. Den som är föremål för revision är
skyldig alt lämna de upplysningar som erfordras för revisionens genomförande,
lämna tillträde till de lokaler som används i hans verksamhet samt dessutom
biträda för granskning av handlingar och varulager. Skattechefen äger dessutom
bestämma lid och plats för revisionen samt att den får verkställas hos den vars
verksamhet skall granskas. Skall revisionen äga rum på annan plats är den
reviderade skyldig alt lämna räkenskaper och andra handlingar som får granskas
ifrån sig. Handlingarna skall återställas så fort ske kan. Den som beslutat om
taxeringsrevision äger förelägga vite om de handlingar som författningsenligt
skall ställas till revisorns förfogande inte utlämnas.
Till
skillnad från de direkta inkomstskatterna kontrolleras mervärdeskatten av
enbart flänstemän. Kontrollbestämmelserna i TL gäller - om man bortser från
regleringen av taxeringsnämndernas verksanihet - i allt väsentligt även på
mervärdeskattens område. Taxeringsrevision motsvaras här av skatterevision.
Beslut om revision fattas av länsstyrelsen eller RSV. I övrigt är
beslämmelserna i 56 och 58 i;!; TL lillämpliga.
Övriga
indirekta skatter - de s. k. punktskatterna - kontrolleras av RSV. Inte heller
här förekommer del någon taxering i inkomstbeskattningens, mening.
Kontrollbestämmelserna är inte så formbundna och delaljerade som i TL och ML.
Formellt sett saknas revisionsinstitutet. Skattskyldig måste dock så snart
beskattningsmyndigheten finner det erforderiigt på anfordran tillhandahålla handelsböcker,
affärskorrespondens och övriga handlingar som hör till den skattepliktiga
verksamheten samt dessutom länina tillträde lill verksamhetslokaler. Han är
också skyldig all biträda vid granskning av handlingar och varulager.
Statens
jordbruksnämnd administrerar prisregleringsavgifterna på jordbrukets och
fiskerinäringens områden. De centrala materiella och processuella
bestämmelserna inom jordbruksreglcringen finns i lagen (1967:340) om
prisreglering på jordbrukets område, och för fiskeregleringens del i lagen
(1974:226) om prisreglering på fiskets område.
De
prisregleringsavgifter som tas ut inom landet eller vid utförsel kontrolleras
av statens jordbruksnämnd efter samma principer som gäller för
Prop.
1975/76:11 24
punktskatterna
enligt FFL. Laglekniskl har detta lösts så att i de nämnda lagarna om
prisreglering hänvisas till kontrollbestämmelserna i nyssnämnda lag. Uppbörden
av de avgifter, som skall eriäggas vid införsel till riket av vissa jordbruks-
och -fiskeprodukter, handhas av tullverket. Därvid gäller bestämmelserna i
tullagen.
Tullagen innehåller de
centrala bestämmelserna om tullkontroll. För kontroll av uppgifter som har
lämnats enligt lagen eller enligl föreskrift som meddelats med stöd av den kan
tullmyndighet enligl 35 -i förelägga uppgiflslämnaren att för granskning
tillhandahålla myndigheten handelsböcker, affärskorrespondens och andra
handlingar som behövs för ändamålet. Även den för vars räkning vara införs och
annan, .som bedriver verksamhet av sådan beskaffenhet att uppgift av betydelse
för kontrollen kan inhämtas av anteckningar eller andra handlingar, som förs i
hans verksanihet, kan föreläggas att tillhandahålla handlingar som behövs för
kontrollen. Vidare innehåller tullagen en föreskrift motsvarande 56 J; 4 mom.
TL avseende taxeringsrevision. Enligt 36 S är den, vars uppgifter skall
kontrolleras eller för vars räkning den tull- eller avgiftsplikiiga varan
införts, skyldig atl lämna tillträde till lokaler där hans verksanihet bedrivs
samt bereda tulkjänsteman tillfälle atl undersöka varan och utan kostnad
tillhandahålla denne behövliga varuprov.
Vid
sidan av tullagen finns i 65 >; lullstadgan (1973:671) en bestämmelse som
ger tulkjänsteman rätt att även i annat fall än som avses i 36 § tullagen
undersöka och ta prov på vara som står under tullkontroll. Tulkjänsteman får
vidare ta hand om sådan vara för tillfällig förvaring samt försegla och förse
med igenkänningsmärke sådan vara samt även vara som förvaras gemensamt med
denna. Här kan tilläggas att det är med stöd av nu nämnt lagrum som
tulkjänsteman bl. a. äger undersöka innehållet i inresandes väskor utan att
misstanke om brott behöver föreligga. Har däremot resande tillfrågats och
lämnat uppgift om innehållet i resväskorna kan kontrollen anses ske med stöd av
36 § tullagen.
Arbetsgivaravgifterna
av främst socialpolitisk natur administreras av RFV. Verket handhar också
kontrollverksamheten men har därvid hjälp av de lokala skattemyndigheterna.
Avgifterna fastställs med ledning av åriiga ar-betsgivaruppgifter. Inte heller
på detta område är konirollbestämmelserna utformade på elt detaljerat sätt. Ett
revisionsinslitut av den formella karaktär, .som finns i TL och ML, saknas.
Arbetsgivaren är emellertid skyldig att efter anmaning från myndigheterna
tillhandahålla bokföring med därtill hörande handlingar för kontroll av att
avgiftsunderlaget har blivit rätt beräknat. 1 realiteten innebär detta en form
av revision.
Prop. 1975/76:11 25
2.2.2 Tvångsmedel för uppgiftsskyldighetens fullgörande
2.2.2.1 Allmänt
Vitesinslitutet är det helt dominerande tvångsmedlet inom
hela området för skatter, avgifter och tullar. Dessutom har
kontrollmyndigheterna - med undantag för tullverket och statens jordbruksnämnd
- möjlighet att hos utmätningsman begära handräckning enligt handräckningslagen
för att få tag i visst bevismaterial. Tullmyndigheterna har rätt att vid
misstanke om brott mot tullförfattningarna ingripa med straffprocessuella
tvångsmedel. Denna rätt saknar övriga myndigheter.
2.2.2.2 Vitesinstitutet
Vitesbestämmelser finns i flertalet centrala
författningar.
Enligt 53 § TL har taxeringsnämnd och taxeringsintendent
möjlighet att vid vite anmana skattskyldig att lämna deklaration eller annan
uppgift. Vidare äger skattechef enligt bestämmelserna i 58 § TL förelägga den
hos vilken taxeringsrevision skall äga rum att vid vite tillhandahålla
räkenskaper och andra handlingar. Däremot får vite inte användas för alt
genomdriva sådana åtgärder som kassainventering eller granskning av lokaler,
varulager och andra utrymmen. Vitesbeloppet skall enligt 123 § bestämmas till
minst 500 kr. medan maximum för vitesbeloppet numera inte gäller. Länsskatterätten
beslutar om vitets utdömande enligt bestämmelserna i TL.
ML har i
20 och 23 >;§ bestämmelser om vitesföreläggande som avser försummelse att
göra anmälan om registrering, underiåtenhet att lämna uppgift för bedömning av
skattskyldighet samt deklarationslorsummelse. Vitesföreläggande fårockså
tillgripas vid skallerevision enligl ML. Därvid gäller 58 S TL.
Även vid
skallerevision enligt 24;; kupongskattelagen (1970:624) gäller
vitesbestämmelserna i 58 i; TL. RSV har dessutom enligt 23 S kupong-skallelagen
möjlighet au förelägga aktiebolag, som försummar annan skyldighet enligt lagen
än skyldigheten alt innehålla eller inbetala kupongskall i föreskriven lid
eller ordning, alt vid vite fullgöra denna skyldighet.
Pä punklskalteområdel äger RSV förelägga den skallskyldige
atl avge deklaration eller att utlämna uppgifter, räkenskapshandlingar,
varuprover och dylikt. Föreläggandet kan vidare avse alt förmå den
skattskyldige att lämna tilllräde till lokaler, som används i den berörda
verksamheten, samt att få honom att lämna nödigt biträde för granskning av
handlingar och varulager. Dessa bestämmelser finns i 7-11 §§ FFL. Enligl 12 §
kan vite utsättas vid samtliga dessa nu nämnda förelägganden. Vitesbdoppel
skall avpassas till vederbörandes ekonomiska förhållanden och omständigheterna
i övrigt men får inte underskrida 100 eller överskrida 5 000 kr.
Viiesbesuimmelserna i FFL iiger motsvarande flilämpning
vid konlroll
Prop.
1975/76:11 26
av
prisregleringsavgifler på jordbrukets och fiskets område, i vilka läll viiei
bestäms av statens jordbruksnämnd.
När
det gäller socialförsäkringsavgifter m. m., som ligger under RFV;s
förvaltningsområde, äger RFV, lokal skattemyndighet och sjömansskattekontoret
att vid vite anmana arbetsgivare att avlämna arbetsgivaruppgift och
kontrolluppgifter. Vidare får samma myndigheter förelägga arbetsgivare att vid
vite komplettera ofullständig arbetsgivaruppgift samt att länina erforderiiga
upplysningar för beräkning av avgiftsunderlag. Slutligen äger myndigheterna
anmana arbetsgivare att vid vite tillhandahålla handlingar som avses i 78 § 1
mom. uppbördslagen (1953:272), UL. Enligt 35 § AvgL får vitet inte bestämmas
under 100 eller över 5 000 kr.
Vite
fårockså användas vid kontroll inom uppbördssystemets ram. 1 83 ;; UL finns
angivna de fall då vitesföreläggande kan tillgripas. Detta får ske bl. a. om
skattskyldig inte hörsammar anmaning att lämna preliminär självdeklaration,
att fullständiga sådan deklaration eller att för jämkning inkomma med för den
skattskyldige utfärdad debetsedel på preliminär skatt samt om arbetsgivare inte
hörsammar anmaning alt tillhandahålla bokföring och därtill hörande handlingar
för kontroll enligt 78 §.
Vite
enligt UL föreläggs av länsstyrelsen eller lokal skattemyndighet och fär
bestämmas till lägst 100 och högst 5 000 kr. Vitesbestämmelser som i allt
väsentligt motsvarar dem i UL finns i 30 i; SjL.
Vitesbestämmelser
finns också inom tullagstiftningen. Enligt 42 s; tullagen äger tullmyndighet
förelägga tullskyldig att vid vite vidta åtgärd som behövs för lörtullning
eller för tullverkets kontrollverksamhet. Vite kan även föreläggas, om någon
underiåtit att länina uppgift eller handling enligl bl. a. 7 i; eller att
fullgöra skyldighet som föreskrivs i 36 §. Likaså kan vitesföreläggande enligt
76 S tullstadgan meddelas enskild som i annat fall än som avses i 42 >;
tullagen har underiåtit att fullgöra skyldighet som föreskrivs i lullstadgan
eller i annan med stöd av tullagen meddelad bestämmelse. Vite enligt
tullagstiftningen fär inle vara lägre än 100 eller högre än 5 000 kr.
2.2.2.3
Handräckningslagen
Handräckningslagen
har gällt sedan den 1 juli 1961. Avsikten med lagen var atl den skulle
komplettera viiesinstilutel i visst fall. Beskaltningsmyn-digheterna fick genom
den en möjlighet att begära handräckning av utmätningsman för att få ut
räkenskaper och andra bevishandlingar som inle ställdes lill förfogande vid
granskning.
Handräckningslagen
innehåller i huvudsak följande bestämmelser.
Tillämpningsområdet.
Handräckningslagen är tillämplig vid taxeringsrevision enligt 56-58 !;>; TL
och 42 >; förordningen (1959:507) om allmän va-ruskalt (upphävd), vid
skatlerevision enligt 28§.ML samt 24 kupong-.skattdagen. vid granskning enligl
9-11 §§ FFL samt vid konlroll enligl 78 i; 1 mom. UL. 19!; SjL och 7 !; iredje
stycket AvgL.
Prop.
1975/76:11 27
Ändamål.
Ett beslut om handräckning innebär att utmätningsman fårsöka efter och
omhänderta handlingar som författningsenligt skall tillhandahållas för
granskning. Denna begränsning av ändamålet till att avse endast utfående av
handlingar medför att sådana åtgärder enligt TL som granskning av lokaler samt
kassainventering och granskning av varulager hos bokförings-pliktig
skatlskyldig inte kan genomdrivas mot dennes bestridande med hjälp av
handräckning. Inte heller får handräckning tillgripas för atl skaffa fram
varuprov eller för att bereda sig tillträde till lokaler för granskning enligt
FFL. I sammanhanget bör uppmärksammas att eftersom vitesföreläggande enligt TL
också är begränsat till utfående av handlingar så finns över huvud taget inte
något tvångsmedel, som beskattningsmyndigheterna kan använda för att genomföra
kassainventering och granskning av lokaler och varulager när den skattskyldige
vägrar att medverka härtill. Däremot är det möjligt - som framgått av den
tidigare redogörelsen - all förelägga vite för att förmå skattskyldig atl vidta
sådana åtgärder vid kontrollverksamhet enligt FFL.
Villkor.för
handräckning. Den första förutsättningen för att handräckning skall få
tillgripas är att det beslutas om revision hos någon. Därmed avses
taxeringsrevision och skatterevision, men också vissa typer av granskning
enligt FFL, UL, SjL samt AvgL, vilka granskningar får äga rum utan att något
formligt beslut har meddelats därom.
Handräckning
får ske såväl hos den som är föremål för revisionen eller granskningen som hos
tredje man. Olika förutsättningar gäller beroende på mot vem handräckningen
riktar sig.
För
att handräckning skall få äga rum hos någon som tillhör den första gruppen -
dvs. den som revideras eller granskas - krävs att det finns grundad anledning
anta att han innehar men inte tillhandahåller handling, som är av väsentlig
betydelse för taxering eller för fastställande av skatt, samt att del har visat
sig atl han inte efterkommit föreläggande atl vid vite utge handlingen.
I
prop. 1961:62 underströks att förfarandet inte borde användas utan starka skäl.
Vid prövningen av frågan borde givetvis den beslutande myndigheten göra sig
noga underrättad angående omständigheterna i fallet, vilka åtgärder
granskningsmannen vidtagit för atl erhålla tillgång till handlingarna etc. I
regel torde det vara lämpligt - framhölls det vidare - att granskningsmannen
sammanfattade för prövningen relevanta förhållanden i en skriftlig anmälan.
Den
omständigheten att den som granskas förnekar att han innehar begärda
handlingar medför inte hinder för lagens tillämpning. Om del finns
"grundad anledning" anta att han har handlingarna kan nämligen handräckning
ske för all eftersöka och omhänderta handlingarna. "Grundad anledning"
får i en sådan situation i regel anses föreligga om handlingarna
rörfatiningsenligi skall finnas.
Vitesföreläggande
behöver inte ske i sådana fall där det uppenbarligen skulle vara utan gagn
eller fara är i dröjsmål. I propositionen (s. 39) framhölls all förhållandena
inte sällan torde vara sådana atl elt vitesföreläggande skulle
Prop.
1975/76:11 28
vara
utan gagn och därför enligt de föreslagna reglerna kunde underiåtas. Så kunde
uppenbarligen vara fallet om granskningsniannens anmodan att ställa handlingar
till förfogande besvarades med en uppgift att handlingarna i fråga aldrig hade
upprättats eller alt de förkonimit och det f\inns grundad anledning anta att
uppgiften var oriktig. Anledning att underiåta vitesföreläggande kunde vidare
finnas om den som skulle bli föremål för taxeringsrevision tidigare hade
försökt undandra sig granskning.
Handräckning
hos annan än den som avses med revisionen eller granskningen - dvs. tredje man
- får ske under förutsättning att det finns grundad anledning anta alt viss
angiven handling som är av väsentlig betydelse för taxering eller för
fastställande av skatt finns hos honom, att han inte på begäran tillhandahåller
handlingen samt att det med hänsyn till handlingens betydelse och övriga
omständigheter finns synnerliga skäl för handräckning.
I
detta sammanhang underströks i propositionen (s. 43) att det låg i sakens natur
atl innan sådant beslut fattades man tillsåg att andra åtgärder först vidtogs
för att erhålla handlingen. Framkom det exempelvis atl handlingen deponerats i
bank eller hos advokat borde, om handlingen inte genoni dessas förmedling
frivilligt ställdes till förfogande, förordnande meddelas om taxeringsrevision
hos banken eller advokaten för granskning av handlingen.
Beslutande
och verkställande oigan. Beslut om handräckning meddelas av länsskatterätt och
verkställs genom utmätningsmans försorg. Denne skall skriftligen underrättas om
beslutets innehåll.
Frågan
om vem som skulle tilläggas rätten att besluta om handräckning väckte en hel
del diskussion under förarbetena till handräckningslagen. I den
departementspromemoria som låg till grund för lagstiftningen förordades alt
rätten att påkalla handräckning skulle tilläggas den myndighet som hade
förordnat om taxeringsrevision eller däremot svarande granskning, dvs.
laxeringsinlendenten i länet resp. konirollsiyrelsen. Länsstyrelsen skulle dock
kunna överta en sådan fråga och i vissa fall även falla beslut därom.
Vid
remissbehandlingen av promemorian ifrågasattes från några håll om inte
beslutanderätten alltid skulle tillkomma länsstyrelsen.
1
lagrådsremissen (propositionen s. 38) utökades antalet fall i vilka
länsstyrel.sen skulle fatta beslut. Det föreslogs således atl länsstyrelsen
alltid skulle besluta i fråga om uttagande av handlingar hos annan än den som
var föremål för taxeringsrevision. Vidare utformades författningstexten så att
det klart framgick att länsstyrelsen i anledning av anförda klagomål eller av
annan anledning kunde ingripa och eventuellt upphäva taxeringsintendentens
beslut. Det framhölls vidare alt dessa frågor inom länsstyrelsen borde
handläggas av landskamreraren, vilken i sin egenskap av ordförande i
prövningsnämnden var väl insatt i desamma. 1 övriga fall skulle taxeringsintendenten
besluta om handräckning. Del framhölls att likaväl som en
Prop.
1975/76:11 29
åklagare,
alltså ena parten i ett brottmål, kunde besluta om beslag och husrannsakan,
borde taxeringsintendenten kunna besluta om här avsedda åtgärder.
Lagrådet
medgav att de av departementschefen anförda skälen i viss mån talade för att
beslutanderätten anförtroddes åt taxeringsintendenten i de av honom angivna
fallen men att länsstyrelsen ändå borde fatta beslut i samtliga fall om
handräckning för att ytteriigare stärka garantierna för den enskildes
rättssäkerhet, ligrådets anmärkning i denna del följdes emellertid inte i
propositionen i riksdagen.
Vid
utskottsbehandlingen (L'U 1961:36 s. 41) framhölls att avvägningen mellan å ena
sidan effektivitetsinlresset och å andra sidan den enskildes
rättssäkerhetsintressen måste ske med stor omsorg. Såvitt gällde vissa hithörande
problem ville utskottet därför förorda andra lösningar än dem som upptogs i
propositionen. Utskottet sade sig vilja i dessa delar ytterligare stärka
garantierna för den enskildes rättssäkerhet. Detta gällde till en böflan frågan
om vilken myndighet som skulle äga besluta om handräckning. I denna fråga
delade utskottet lagrådets uppfattning och förordade all beslutanderätten i
fråga om handräckning borde uteslutande tillkomma länsstyrelse. Det blev också
riksdagens beslut.
Befogenheter
vid förrättningen. Handräckning får enbart innebära eftersökning och
omhändertagande av handlingar som författningsenligt skall tillhandahållas för
granskning.
Eftersökandet
fär genomföras så att förrättningsniannen genomsöker hus, rum eller slutet
förvaringsställe och annat ställe även om det inte är tillgängligt för
allmänheten. Rum eller förvaringsställe får om det erfordras öppnas på sätt
utmätningsmannen finner lämpligt. Efter förrättning skall det åter tillslutas.
Olägenhet eller skada får inte förorsakas utöver vad som är oundgängligen
nödvändigt. Av det sagda framgår att handräckningen inte får avse person.
Utmätningsmannen fär således inte undersöka om någon av dem som är närvarande
vid förrättningen har eftersökta handlingar på sig.
Handräckningslagen
har särskilda sekretessbestämmelser, som i viss mån innebär ett utvidgat skydd
i förhållande till de olika beskattningsförfitt-ningarnas regler om sekretess.
De har i huvudsak följande innehåll.
Vill
den hos vilken förrättningen företas att handling skall undantas från
granskning, har han att göra framställning om detta vid förrättningen eller hos
länsskatierätien. Om framställning görs vid förrättningen eller tidigare har
gjorts hos rätten skall handlingen, om den likväl omhändertas, av utmätningsmannen
förseglas och överiämnas till domstolen. Innan framställningen prövats får
annan än den på vilken prövningen ankommer inte la del av handlingen. Har den
hos vilken förrättningen har företagils inle närvarit skall uimäiningsmannen
försegla samtliga omhändertagna handlingar och överlämna dem till
länsskatierätien. Kommer framställningen in senare
Prop.
1975/76:11 30
än
fjorton dagar efter förrättningen, utgör denna inget hinder mot handlingens
granskning såvida inte rätten förordnar annoriunda. Utmätningsmannen eller
annan, som för myndigheternas räkning närvarit vid förrättningen, får inle
obehörigen yppa vad han därvid fått veta. Samma regler gäller för den som
prövar fråga om undantag från granskning. Brott mot dessa föreskrifter straffas
med dagsböter eller fängelse i högst 6 månader, om inte gärningen är belagd med
straff i brottsbalken.
Förfärandet.
Kontrollmyndigheten skall närvara vid förrättningen genom den som har uppdraget
att genomföra taxeringsrevisionen eller annan flänstemän som har förordnats
därtill av den myndighet som beslutat om revision. Omhändertagna handlingar
skall genast utan närmare granskning överlämnas till den närvarande
flänstemannen om de inle skall förseglas av utmätningsmannen på grund av
begäran om undantag från granskning. Det är utmätningsmannen som beslutar om
hur granskningen skall genomföras och vilka handlingarsom skall omhändertas.
Enligt propositionen skall emellertid den flänstemän, som är närvarande från
kontrollmyndighetens sida, biträda utmätningsmannen när det gäller att avgöra
vilka handlingar som skall omhändertas.
Vid
förrättningen skall vidare närvara ett vittne, som utsetts av utmätningsmannen.
Denne får också anlita erforderligt biträde av sakkunnig eller annan.
Den
hos vilken förrättningen skall äga rum eller, om han själv inte anträffas,
hans hemmavarande husfolk eller hos honom anställd skall så snart det kan ske underrättas
om förrättningen för att få tillfälle att närvara och kunna tillkalla egna
vittnen. Detta får dock inte uppehålla förrättningen. Vid förrättningen skall
underrättelse lämnas om bestämmelserna i bandräck-ningslagen beträffande
undantagande av handling från granskning och om besvär.
Protokoll
skall föras. I delta måsle anges beslutet om handräckningen, vilka som har
närvarit och vad som förekommit. 1 protokollet antecknas vidare de handlingar
som omhändertagits. Därvid skall anges om de har förseglats och till vem de
överlämnats. Den granskade har rätt att på begäran få bevis om detta samt
avskrift av protokollet. Kostnaderna för handräckningen åvilar statsverket.
Besvär.
Talan mot beslut av länsskatterätt om handräckning och om handlings undantagande
från granskning förs hos kammarrätt och regeringsrätten. Klagan över
utmätningsmans förfarande sker enligt bestämmelserna i utsökningslagen. Sådan
talan prövas i första hand av överexekutor och kan därifrån fullföljas till
hovrätt och högsta domstolen.
2.3
Tvångsmedel inom förvaltningsområdet i övrigt
FPL
innehåller basreglerna för rättsskipningen i förvaltningsdomstolarna. Dessa
gäller således även för skatte-, tull- och avgiftsområdet i den mån
Prop.
1975/76:11 31
avvikande
bestämmelser inte har meddelats i författning på delta område. FPL har endast
ett fåtal bestämmelser om processuella tvångsmedel.
Enligt
14 t; har domstol möjlighet alt kalla part att vid vite inställa sig
personligen. I vissa förvaltningsrättsliga specialförfattningar flnns dessutom
föreskrifter om hämtning av part, t.ex. i 75!; barnavårdslagen (1960:97) som
avser underställningsmål och 27 !; nykterhetsvårdslagen (1954:579) som gäller
mål om tvångsintagning. Vidare äger domstol enligt 25 i; FPL alt enligt
bestämmelserna i 36 och 40 kap. RB kalla sakkunnig och vittne att vid vite
inställa sig personligen samt att därvid i vissa angivna fall även använda hot
om böter eller häktning. Förvaltningsdomstol kan dessutom enligt 20 och 21 !;!;
FPL, vilka lagrum hänvisar till motsvarande bestämmelser i RB, utfärda s. k.
editions- och exhibitionsföreläggande vid äventyr av vite eller handräckning.
Några andra typer av tvångsmedel finns inte i FPL.
Förvaltningslagen
(1971:290), FL, som -med undantag av regeringsärenden - gäller handläggning av
ärende hos förvaltningsmyndighet, vissa ärenden hos kommunal myndighet,
överexekutor eller utmätningsman samt polis-, åklagar- eller tullmyndighet,
innehåller inte några bestämmelser om processuella tvångsmedel.
2.4
Tvångsmedel inom civilprocessen
Bestämmelser
om tvångsmedel inom civilprocessens område finns i RB. De civilprocessudla
tvångsmedlen får användas försl sedan talan i huvudsaken har väckts vid allmän
domstol. Domstolen fattar beslut om användning av tvångsmedel. Besluiei kan
tillkomma på domstolens eget initiativ eller fattas efter begäran från part.
Vitet
är det centrala tvångsmedlet på civilprocessens område.
Om
part eller annan skall vara personligen närvarande vid en domstolsförhandling,
äger domstolen enligl 9 kap. 7 !; RB att i kallelsen till förhandlingen
förelägga vite. Domstol får enligl 36 kap. 21 t; förelägga vite när vittne,
sakkunnig eller part ulan giltigt skäl vägrar avlägga ed eller försäkran eller
att avge utsaga eller besvara frågor. I s. k. indispositiva mål - dvs. mål som
avser fråga som får avgöras endast av domstol - finns dessutom möjlighet att
enligt speciallagstiftning förelägga part och annan som saken angår att vid
vite lämna blodprov eller genomgå viss kroppslig undersökning.
Allmänt
gäller för civilprocessuella viten att de skall bestämmas till ett belopp som
med hänsyn till vederbörandes ekonomiska förhållanden och omständigheterna i
övrigt kan antas förmå honom atl iaktta föreläggandel. Vitet får dock inte vara
lägre än 10 eller högre än 5 000 kr. Domstolen dömer också ut vitet. Har så
skett får domstolen i samma sak förelägga nytt vite och då om högst 10 000 kr.
Vittne
eller part får hämtas till domstolsförhandling enligt bestämmelser i 36 kap. 20
s och 44 kap. 5 v: RB. Såtillvida skiljer sig civilprocessen från
Prop.
1975/76:11 32
förvaltningsprocessen, där sådan hämtning inte kan ske.
Hämtningsbestämmelserna får dock inle användas i s. k. dispositiva tvistemål.
Del handlar här om mål angående tvist som de inblandade parterna får förlika
utom domstol.
Vittne som inte rättar sig efter ett föreläggande att vid
vite avlägga ed eller försäkran eller avge vittnesmål eller besvara fräga kan
enligt 36 kap. 21 sJ RB av domstol föreläggas att vid äventyr av häkte fullgöra
sin skyldighet. Häktningstiden är maximerad till tre månader.
Bestämmelser
om editionsplikt finns i 38 kap. RB. Enligt dessa skall i rättegång vid allmän
domstol envar, som innehar skriftlig handling av betydelse som bevis, förete
denna (editionsplikt). Är någon skyldig att förete skriftlig handling som
bevis, äger domstolen förelägga honom det. Så får ske genom vite men rätten kan
även förordna att handlingen skall tillhandahållas genom utmätningsm.annens
försorg. Enligt 17 kap. 14 S RBäger rätten förordna att beslut om företeende av
skriftlig handling genast skall verkställas. Beslutet verkställs enligt 42 i;
andra stycket utsökningslagen såsom lagakraftägande dom. Säkerhet behöver inte
ställas.
I huvudsak samma regler finns i 39 kap. 5 >; och 40
kap. 5 S RB om tillhandahållande av föremål för syn och besiktning. Detta
tvångsmedel brukar kallas exhibitionsföreläggande.
2.5 Tvångsmedel inom straffprocessen
2.5.1 Allmänt
Straffprocessen är den processform som har de utan
jämförelse flesta och mest utförligt reglerade tvångsmedlen.
De
centrala bestämmelserna finns i 24,27 och 28 kap. RB. Del förekommer också viss
speciallagstiftning vid sidan av RB.
De straffprocessuella tvångsmedlen har till uppgift alt
säkra dels bevisupptagningen inför allmän domstol, dels verkställigheten av
domstolens avgörande.
Beslut om tvångsmedel fattas av allmän domstol och i en
del fall av allmän åklagare. Även polisman äger i vissa situationer besluta om
tvångsmedelsåtgärder och verkställa dem på eget ansvar.
För att
besluta om tvångsmedel skall få fattas måste viss grad av brottsmisstanke
föreligga. Till skillnad från civilprocessens bestämmelser är det således inte
nödvändigt atl talan i huvudsaken har väckts vid domstol. Har inte ålal väckts
kan fråga om användning av tvångsmedel las upp, endast efter framställning från
allmän åklagares sida. Har däremot talan väckts i huvudsaken äräven domstolen
skyldig all förordna om tvångsmedel om situationen del kräver. Del sammanhänger
med atl domsiolen är ansvarig för att utredningen i brottmålet är fullständig.
Prop.
1975/76:11 33
2.5.2
Tvångsmedel enligt RB
Bestämmelserna
om straffprocessuella tvångsmedel och säkerhetsåtgärder har i RB delals upp på
fem kapitel. Kap. 24 handlar om häktning och anhållande, kap. 25 om
reseförbud, kap. 26 om kvarstad och skingringsförbud, kap. 27 om beslag och
kap. 28 om husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Den
följande redogörelsen begränsas till de två sistnämnda kapitlen, som avser s.
k. reella tvångsmedel.
2.5.2.1
Beslag
1 27
kap. 1 § RB sägs att föremål under vissa angivna omständigheter får tas i
beslag. Enligt uttrycklig föreskrift i lagrummets andra stycke är det även
möjligt att låta skriftlig handling omfattas av beslag.
Vid
brottsutredning får beslag ske hos den som misstänks för brottet men även hos
annan som helt saknar anknytning till brottet. Brottets natur och svårhetsgrad
spelar härvidlag ingen roll. Utredningen behöver heller inte ha kommit så långt
att misstankarna kan rikta sig mot någon bestämd person.
Förutsättningarna
för att beslag får äga rum är av tre olika slag. Det skall vara fråga om ett
föremål som "skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott eller
vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat". S. k.
sabotagerisk - t. ex. att någon kan väntas förstöra eller gömma undan föremålet
- behöver däremot inte föreligga för att beslut om beslag skall få fattas.
Den
första förutsättningen - betydelse för utredning om brott - visar att
beslagsinstitutet i ett sådant fall har bevissäkrande syfte. När det gäller
ekonomiska brott används beslagsinstitutet ofta för att säkerställa bokföring
eller annat räkenskapsmaterial. I andra situationer kan beslaget gälla lösa
saker som man vill säkerställa för besiktning vid domstol. Själva saken kan då
ha bevisvärde eller också kan det vara fråga om någon detalj av det beslagtagna
föremålet, t. ex. ett fingeravtryck på en möbel. Förekommer från bevissynpunkt
intressanta fingeravtryck på möblerna i etl rum är det f ö. möjligt för
myndigheterna att då tillslänga hela rummet enligt bestämmelserna i 27 kap.
15 !; RB.
De
två andra förutsättningarna för beslag, nämligen att en sak "avhänts någon
genoni brott" eller "förverkats på grund av brott" avser att
säkerställa verkställigheten av domstolens kommande avgörande och saknar
säledes bevissäkrande syfte.
Beslut
om beslag meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren eller, på dennes
yrkande, av rätten.
Beslulel
verkställs i allmänhet genom att polisen tar hand om föremålet. Det får också
lämnas kvar hos innehavaren med skingringsförbud. Om del föreligger "fara
i dröjsmål" får även enskild polisman verkställa
.f Regeringen 1975/76. / sam/. Nr II.
Prop.
1975/76:11 34
beslag
trots att beslut från undersökningsledaren eller åklagaren saknas. Polismannen
är då skyldig att skyndsamt göra anmälan till sådan befattningshavare som äger
fatta beslut om beslag.
1
de fall där domstol inte beslutat om beslag får den som beslaget avser begära
domstolsprövning av saken. När domstol har beslutat om beslag skall i beslutet
anges inom vilken tid åtal måste vara väckt. Vid beslut om beslag, som har
fattats av undersökningsledare eller åklagare, måste åtal väckas inom en månad
efter det alt beslaget verkställts. Sker inie detta skall beslaget omedelbart
hävas. Delsamma gäller om åtal inte väcks inom den av domstolen förelagda
liden.
Om
beslag angår person som inte är närvarande vid den förrättning, då
beslagsbeslutet verkställs, skall denne utan dröjsmål underrättas om verkställigheten.
Av
bestämmelserna i 27 kap, 12 § första stycket RB framgår att post-eller telegrafförsändelse,
handelsbok eller annan enskild handling inte får undersökas närmare samt att
inte heller brev eller annan sluten handling får öppnas av annan än domstolen,
undersökningsledaren eller åklagaren. Sakkunnig eller annan, som anlitas för
utredning om brottet eller av annat skäl hörs i målet, får efter anvisning av
den behöriga myndigheten granska handlingen. Om den som verkställer beslag inte
fär undersöka handlingen, skall den förseglas av honom.
2.5.2.2
Husrannsakan m. m.
Husrannsakan
är ett tvångsmedel som kan användas för att möjliggöra ett beslag av föremål
eller ett gripande av en person. Husrannsakan fär också tillgripas för att
utröna omständigheter kring ett visst brott. Slutligen kan husrannsakan äga rum
för alt fä tag i t. ex. ett vittne, som skall hämtas till förhör.
Husrannsakan
förutsätter i regel att brottet kan medföra fängelse. Olika bestämmelser gäller
om tvångsmedlet riktar sig mot den misstänkte eller mot någon annan. I
sistnämnda fall krävs att synnerliga skäl är för handen.
Husrannsakan
får avse hus och rum samt slutna förvaringsställen såsom skåp, kassafack, bil
och dylikt. I offentliga lokaler får husrannsakan ske utan att fängelse kan
följa på det misstänkta brottet. Detsamma gäller lokaler som utgör tillhåll för
förbrytare eller används för förvaring av stöldgods. På öppna platser kan
polisen naturiigtvis fritt bedriva sin spaningsverksamhet. Detta gäller också
beträffande sådana avstängda områden som gårdsplaner och industritomter.
Beslut om husrannsakan får fattas utan att myndigheten behöver höra den som
åtgärden skall riktas mot. Det är heller inte nödvändigt att i förväg
underrätta denne om verkställigheten. Tvångsmedlet avses nämligen komma Ijll
användning i sådana situationer där en betydande sabotagerisk föreligger.
Prop.
1975/76:11 35
I
28 kap. 6 S RB föreskrivs att olägenhet eller skada inte får orsakas vid
husrannsakan utöver vad som är oundgängligen nödvändigt. Rum eller förvaringsställe
lår dock öppnas med våld. Om detta har skett skall det efter förrättningen på
lämpligt sätt åter tillslutas. Husrannsakan får inte ulan särskilt skäl
verkställas mellan kl. 21 och kl. 06.
Vid
husrannsakan skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt
vittne vara närvarande. Förrättningsmannen äger anlita biträde av sakkunnig
eller annan. Den hos vilken husrannsakan sker eller om han inte är närvarande
hans hemmavarande husfolk skall ges tillfälle all övervara förrättningen samt
att tillkalla vittne. Detta får dock inte uppehålla undersökningen. I fall denna
företagits utan att den hos vilken undersökningen har ägt rum varit företrädd
på angivet sätt, skall han så snart del kan ske utan men för utredningen
underrättas om den vidtagna åtgärden. Målsägande eller ombud för denne får
under vissa närmare angivna villkor vara närvarande för alt tillhandagå
myndigheterna med upplysningar.
I 28
kap. 8 !; RB föreskrivs att post- och telegrafförsändelse, handelsbok eller
annan enskild handling, som anträffas vid husrannsakan, inte får undersökas
närmare. Brev eller annan sluten handling fär inte öppnas av annan än domstol,
undersökningsledaren eller åklagaren. Särskilt anlitad sakkunnig eller annan
äger dock granska handlingen efter anvisning av myndighet. Om den som gör
husrannsakan inte får ta del av påträffad handling, skall den förseglas.
Protokoll
skall enligt 28 kap. 9 !; RB föras över husrannsakan. I protokollet anges
ändamålet med förrättningen samt vad som därvid hänt. Den hos vilken
husrannsakan företagits äger på begäran erhålla bevis om förrättningen med
uppgift om det brott misstanken avser.
Beslut
om husrannsakan fattas av undersökningsledare, åklagare eller domstol. Antas
förrättningen bli av stor omfattning - t. ex. en hotellrazzia - eller medföra
synnerlig olägenhet bör som regel domstol meddela beslutet. Polisman får enligt
bestämmelserna i 28 kap. 5 >; RB själv företa husrannsakan Ulan
förordnande, om det föreligger fara i dröjsmål.
I 28
kap. RB flnns även bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning.
Dessa tvångsmedel kompletterar i viss utsträckning institutet husrannsakan.
Med
kroppsvisitation avses undersökning av en persons kläder eller vad denne i
övrigt bär på sig. Kroppsbesiktning är direkt inriktad på granskning av en
persons kropp. 1 det senare begreppet ingår t.ex. blodprovslagning och olika
former av läkarundersökning.
Syftet
med båda de nu nämnda tvångsmedlen är att söka efter föremål, som är
underkastade beslag, eller att vinna upplysning om omständighet som kan äga
betydelse för utredning om brott. Tvångsmedlen får användas endast då det är
fråga om brottsmisstanke, som kan medföra fängelsestraff
För
kroppsvisitation gäller att detta tvångsmedel får tillgripas såväl mot
Prop. 1975/76:11 36
den
misstänkte som mot annan person. Avser åtgärden tredje man gäller dock
strängare bestämmelser. Kroppsbesiktning får i princip endast avse den
misstänkte. Vissa specialbestämmelser utanför RB:s område ger dock möjlighet
att företa kroppsbesiktning av tredje man.
Beslut
om kroppsvisitation och kroppsbesiktning meddelas av undersökningsledaren,
åklagaren eller domstol. Vid fara i dröjsmål får även polisman fatta sådant
beslut.
Förrättning
som är av mera väsentlig omfattning skall verkställas inomhus och i avskilt
rum. Såvilt möjligt skall ell av förrättningsniannen anmodat trovärdigt vittne
vara närvarande.
I 28
kap. 15 § RB erinras om att avvikande bestämmelser om husrannsakan,
kroppsvisitation eller kroppsbesiktning finns i andra lagar och författningar.
Etl exempel härpå utgör lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats.
2.5.3
Tvångsmedel enligt varusmugglingslagen
Inom
tullmyndigheternas förvaltningsområde finns straffprocessuella bestämmelser om
tvångsmedel, som kompletterar de allmänna reglerna i RB. Det sammanhänger med
att tullmyndigheterna har vissa polisiära befogenheter i sin
kontrollverksamhet.
Enligt
13 !; varusmugglingslagen (1960:418), VSL, äger tullmyndighet inleda
förundersökning om brott mot tullagstiftningen. Bestämmelserna om
förundersökning i RB gäller därvid beträffande tullmyndighet. Om saken inte är
av enkel beskaffenhet, föreskrivs dock att ledningen av förundersökningen
skall övertas av allmän åklagare så snart någon skäligen kan misstänkas för
brottet.
Tulkjänsteman
har enligt 14 § VSL samma rätt som polisman att gripa den som misstänks för
smugglingsbrott. Vidare kan tulkjänsteman i fråga om sådant brott ta egendom i
beslag efter samma regler som gäller för polisman enligt RB. Denna rätt
tillkommer även poslflänsteman och flänstemän vid statens järnvägar.
När
det gäller husrannsakan äger polisman och tulkjänsteman rätt att utan
förordnande verkställa åtgärden i vissa närmare angivna utrymmen. Det är här
fråga om lägenhet, som nämns i 28 kap. 3 § RB, samt magasin, upplagsbodar och
uthus. I övrigt har tulkjänsteman i fråga om smuggelbrott samma rätt att utan
förordnande företa husrannsakan som tillkommer polisman. Det skall således
vara fråga om fara i dröjsmål.
Tulkjänsteman
får för eftersökande av smuggelgods företa kroppsvisitation på den som
anträffas vid gräns- eller kustort eller kommer till plats som har förbindelse
med utlandet. Förutsättning för visitation är att det förekommer anledning att
denne medför smuggelgods. Något förordnande i enlighet med bestämmelserna i RB
behövs i dessa fall inte.
Prop. 1975/76:11 37
3
Utländsk rätt
3.1
Allmänt om processuella tvångsmedel
Beskattningssystemen
i såväl våra nordiska grannländer som flertalet västeuropeiska stater
innehåller i åtskilliga avseenden bestämmelser som liknar dem i vårt land. Inle
minst gäller detta inom området för den enskildes uppgiftsskyldighet och det
allmännas kontrollverksamhet.
I
regel skall de skattskyldiga medverka i beskattningsförfarandet genom att lämna
deklaration eller någon annan form av skriftlig försäkran. Deklarationsplikten
på den direkta inkomstbeskattningens område är emellertid i vissa länder -1,
ex. Förbundsrepubliken Tyskland, Storbritannien och Österrike - mindre
omfattande än i vårt land. Vissa löntagargrupper i dessa länder är befriade
från att lämna uppgifter om sina inkomstförhållanden och beskattas i stället
genom direkt löneskatt, som tas ut genom arbetsgivarnas försorg. Såväl den
skattskyldiges som tredje mans uppgiftsplikt utvidgas i större eller mindre
utsträckning vid olika typer av efterkontroll från myndigheternas sida.
De
kontrollapparater, som i de olika länderna slår till det allmännas förfogande,
företer av naturiiga skäl åtskilliga olikheter. Härvid spelar bl.a.
skattesekretessens närmare utformning en viktig roll. Ett gemensamt drag är att
kontrollen i allmänhet genomförs av samma myndigheter som fastsläUer skatten
eller avgiften i fråga. När det gäller kontrollen i första instans av direkt
inkomstskatt skiljer sig de nordiska länderna från övriga stater därigenom att
lekmannainfiytandet getts en relativt stark ställning.
Liksom
i vårt land finns det utomlands möjlighet för myndigheterna att tillgripa
processuella tvångsmedel för att förmå den enskilde att fullgöra sin
uppgiftsskyldighet i beskattningssammanhang. Dessa tvångsmedel är i regel
mindre ingripande så länge det handlar om ordinarie kontrollverksamhet av
rutinbetonad natur. Är det däremot fråga om riktad kontroll, står vanligtvis
mer omfattande tvångsåtgärder till myndigheternas förfogande. Allmänt kan
sägas atl deras möjligheter är större ju mindre uirymme det straffprocessuella
förfarandet ges inom beskattningssystemet. När misstanke om
skatteundandragande föreligger kompletteras de skatterättsliga tvångsmedlen med
straffprocessuella åtgärder.
I
vårt land omfattade det skatterättsliga sanktionssystemet före år 1972 enbart
rent straffrättsliga påföljder i form av böter eller fängelse samt i vissa
situationer straffskatt. Samtliga dessa påföljder utdömdes av allmän domstol.
Åklagare kunde dock för vissa lindrigare överträdelser använda sig av
bö-lesfördäggande. Sanktioner av administrativ natur saknades således helt inom
beskattningsområdet.
Det
nya sanklionssyslem som trädde i kraft den 1 januari 1972 innebär alt
lindrigare överträdelser av beskattningsförfattningarna medför en typ
Prop.
1975/76:11 38
av
administrativa böter, s. k. särskilda avgifter. Dessa träffar den enskilde om
han har lämnat oriktig uppgift eller inte iakttagit deklarationsplikten under
förutsättning all omständigheterna inle är ursäktliga. Det straffrättsliga
systemet har reserverats för mer allvarliga fall. De straffrättsliga påföljderna
kan således ses som etl komplement till de administrativa avgifterna i sådana
situationer där dessa inte kan anses utgöra en tillräcklig reaktion från
samhällets sida.
Våra
nordiska grannländer och så gott som alla västeuropeiska länder har sedan
relativt lång tid tillbaka haft någon form av dubbelt sanktionssystem vid
överträdelser mot skatte- och avgiftsförfattningarna. Såtillvida har vi i vårt
land numera anpassat oss till utländska förhållanden. Vissa länder har system
som i stort sett är desamma som i vårt land - dvs. straff i vanlig mening utgör
ett komplement till de administrativa sanktionerna - medan andra länder nöjer
sig med att administrativt bestraffa lindrigare fall och låta straffsystemet
ensamt ta hand onv grövre brotl.
Den
närmare utformningen av sanktionssystemen inom skatte- och avgiftsområdet har
självfallet påverkat bestämmelserna om processuella tvångsmedel och då särskilt
vad angår behörighetsreglerna.
I
Sverige och övriga nordiska länder är beskattningsmyndigheternas möjligheter
att själva besluta om processuella tvångsmedel av annan natur än vite
begränsade. Om man bortser från den svenska handräckningslagen är myndigheterna
i Sverige och Norge hänvisade till att anlita polis- och åklagarmyndigheterna
för att säkerställa bevisning tvångsvägen. De danska förhållandena är i detta
avseende något fördelaktigare för kontrollmyndigheterna. I Finland är en
kontrollorganisation med polisiära befogenheter under uppbyggnad.
Inom
övriga västeuropeiska länder är situationen en annan än i de nordiska länderna.
Eftersom straffrättsliga påföljder i allmänhet reserveras för grövre uppsåtlig
brottslighet, hårde rent polisiära ingripandena kompletterats med möjligheter
för skattemyndigheterna själva att i vissa fall besluta om processuella
tvångsmedel av mer ingripande natur. 1 vafle fall har de getts möjlighet att
verkställa sådana åtgärder efter beslut av domstol eller domare.
1
fortsättningen kommer redogörelsen atl begränsas till våra nordiska grannländer
och Förbundsrepubliken Tyskland. Tyngdpunkten läggs på
in-komstskattekonirollens område.
3.2
De nordiska länderna
Den
enskildes uppgiftsskyldighet och myndigheternas kontrollverksamhet har i
samtliga nordiska länder utformats efter i stort sett samma mönster.
De
direkta och indirekta skatterna fastställs med ledning av de uppgifter som den
skattskyldige lämnar i sin deklaration. Bokföringspliktiga skall till
deklarationen foga utdrag av rörelsens räkenskaper och andra handlingar
Prop. 1975/76:11 39
av
betydelse för beskattningen. Viss obligatorisk uppgiftsskyldighet föreligger
även från tredje mans sida. Liksom i Sverige utvidgas uppgiftsskyldigheten i
samband med efterkontroll. Då måste den skattskyldige och i viss utsträckning
även annan lämna myndigheterna ytteriigare upplysningar genom att t. ex.
tillhandahålla bakomliggande skriftligt grundmaterial och lämna tillträde till
verksamhetslokaler och dylikt.
Beskattningskontrollen
är i sina huvuddrag utformad efter samma principer i samtliga nordiska länder.
För den direkta inkomstskattens del sker kontrollen i första hand genom
beskaitningsnämnder med lekmannainfiytande. Efterkontrollen inom detta område
tillhör däremot beskattningsmyn-digheterna själva. Dessa sköter också all slags
kontroll av den indirekta beskattningen.
Liksom
i Sverige har kontrollmyndigheterna i övriga nordiska länder vissa processuella
tvångsmedel till sitt förfogande för att förmå uppgiftsskyldig att fullgöra
sina åligganden. Vid sidan av dessa tvångsmedel finns givetvis även sanktioner
av mer eller niindre straffrättslig natur.
De
straffrättsliga sanktionssystemen i Finland och Norge överensstämmer i allt
väsentligt med det system, som sedan år 1972 tillämpas i vårt land. Den som
lämnar oriktig uppgift till myndigheterna i beskattningssammanhang eller låter
bli att avge deklaration träffas således i första hand av administrativ
avgift, som bestäms till viss procent av det undandragna skattebeloppet.
Avgifterna fastställs av beskattningsmyndigheterna själva men kan givetvis bli
föremål för överprövning av domstol. Till skillnad från förhållandena i vårt
land är det i Finland och Norge möjligt att företa viss s. k. straffmätning
inom det administrativa systemets ram. Straff i egentlig mening - dvs. böter
och frihetsstraff - har i båda länderna reserverats för mer allvariiga fall av
överträdelser mot skatte- och avgiftsförfattningarna. Dessa påföljder utdöms
alltid av allmän domstol.
Det
danska sanktionssystemet inom skatte- och avgiftsområdet är av en annan typ.
Den som lämnar oriktig uppgift eller underlåter all deklarera bestraffas med
böter eller frihetsstraff Böterna får emellertid utdömas på administrativ väg.
Det sker genom de s. k. ligningsråden, en överinstans till de lokala
beskattningsnämnderna. Frihetsstraff får fastställas endast av allmän domstol.
De
processuella tvångsmedel som står myndigheterna till buds i våra tre nordiska
grannländer är i huvudsak följande.
Danmark.
Möjligheterna att tillgripa processuella tvångsmedel är större på den indirekta
beskiiilningens och tullens område än vid konlroll av direkt inkomstskatt.
Vid
kontroll av direkt inkomstskatt äger skattemyndighet förelägga etl slags vite,
s. k. dagliga böter, beträffande den som underlåter alt i rätt tid avlämna
deklaration eller inte fullständigar denna. Dagliga böter får också föreläggas
andra personer som inte fullgör sina uppgiftsskyldigheter. För
Prop. 1975/76:11 40
kontroll
av räkenskapshandlingar och lagertillgångar har skattemyndighet vidare rätt att
bereda sig tillträde till rörelseidkares driftställe. Det får dock ske först
efter tillstånd av domstol. Vid fara i dröjsmål kan skattemyndighet själv
besluta om sådan undersökning. Polismyndighet är skyldig atl lämna bistånd vid
undersökningens genomförande. Denna myndighet kan också ta över utredningen och
får därvid använda straffprocessuella säkringsåtgärder, t. ex. beslag av
bevismaterial.
De
indirekta skatterna kontrolleras i Danmark av tullmyndigheterna. Dessa får
företa granskning av registreringspliklig verksamhet. Granskningen kan avse bl.
a. den skattskyldiges varulager, räkenskaper och korrespondens. Den
skatlskyldige skall lämna myndigheten erforderiigt bistånd. Även tullmyndigheten
får förelägga s. k. dagliga böter. Andra tvångsmedel får inte tillgripas
utanför straffprocessens ram när det gäller kontroll av indirekt beskattning
inom landet. Vid konlroll av utlandshandel antingen det nu angår tullar eller
indirekta skatter har dock tullmyndigheterna tillagts polisiära befogenheter.
Finland. Vid kontroll av
direkt inkomstskatt och allmän omsättningsskatt äger myndigheterna begära att
överexekutor ålägger den som inte efterkommit anmaning att lämna vissa
upplysningar att vid risk av böter eller fängelse fullgöra sin skyldighet.
Överexekutor och polismyndighet skall även i övrigt lämna skattemyndighet
erforderlig handräckning. Beträffande punktskatterna har skattskyldiga att på
begäran uppvisa sina lagertillgångar och atl förete affärshandlingar. Skatte-
och tullmyndigheterna äger rätt att under daglid bereda sig tillträde till
lokal, där accispliktig vara tillverkas eller förvaras samt att där företa
undersökning. Särskilda skäl skall föreligga för att sådan undersökning skall
få äga rum i privatbostad. Överexekutor och polismyndighet är också inom detta
beskattningsområde skyldiga alt bistå kontrollmyndigheterna med nödig
handräckning.
De centrala
kontrollmyndigheterna har sedan år 1973 erhållit vidgade befogenheter när det
gäller processuella tvångsmedel på den direkta och indirekta beskattningens
område. En särskild arbetsgrupp inom skattestyrelsen - den flnska
motsvarigheten till vårt riksskatteverk - har tillagts polismyndighets
befogenheter såvitt avser användningen av tvångsmedel m. m. i ärenden angående
eftergranskning. Gruppen sysslar företrädesvis med fall där skattebrott kan
misstänkas. Detta innebäranden skatterättsliga utredningen och
förundersökningen i brottmålet handhas av samma myndighet. Avsikten är alt
inom en snar framtid anordna liknande arbetsgrupper vid vafle länsskattebyrå.
Norge.
Kontrollmyndigheterna har ingen möjlighet att självständigt besluta om
processuella tvångsmedel. Bevissäkrande åtgärder av olika slag - t. ex. beslag
av bevismaterial - far således vidtas endast inom ramen för straffprocessen. 1
regel beslutar domstol om användningen av sådana medel och polismyndighet
verkställer åtgärderna.
Prop. 1975/76:11 41
3.3
Förbundsrepubliken Tyskland
Till
de viktigaste skatterna i det tyska beskatiningssystemet hör inkomstskatten,
löneskatten och mervärdeskatten.
Inkomstskatten
(Einkommensteuer) eriäggs som preliminärskatt under inkomståret och fastställs
genom ett särskilt förfarande (Steuerfestsetzung) på grundval av den
självdeklaration som den skallskyldige lämnar. Skattskyldiga med enbart
löneinkomster som underskrider ett visst belopp behöver inte deklarera. Beloppsgränsen
är 24 000 DM för ensamstående resp. 48 000 DM för gifta. Dessa grupper betalar
en särskild typ av inkomstskatt genoni arbetsgivarens försorg (Lohnsteuer).
Efter inkomstårels utgång finns det möjlighet för dessa skattskyldiga att om
vissa omständigheter föreligger begära jämkning (Ausgleich) genom en typ av
förenklad deklaration lill beskattningsmyndigheten. Mervärdeskatten fastställs
med ledning av de uppgifter som den skattskyldige lämnar i sin deklaration
samtidigt som han inbetalar skatten till det allmänna.
Den
enskildes uppgiftsskyldighel på inkomstskattens område är i allt väsentligt
utformad på samma sätt som i Sverige. Även tredje man är i vissa situationer
skyldig att lämna upplysningar och förete handlingar som kan vara av betydel.se
för annans beskattning. Vidare finns noggranna regler om skyldighet att föra
och bevara bokföring och andra slag av räkenskaper till ledning för skattens
fastställande.
Den
ordinarie kontrollverksamheten (Steuerermittlung) handhas av flänstemän vid
den regionala skattemyndigheten (Finanzamt). Allmänt kan sägas att dessa
flänstemän har större befogenheter än vad våra taxeringsnämnder har. Bl. a. har
man rätt alt förhöra den skatlskyldige och göra kontrollbesök hos honom.
Granskningen utmynnar i att skatten fastställs genom ett särskilt beslut
(Steuerbescheid).
Kontrollen
uliinlör del ordinarie granskningsförfarandei är av anflngen allmän eller
särskild natur. Under den allmänna kontrollen har myndigheterna möjlighet all
begära ylterligare upplysningar från den skallskyldige och atl i viss mån
fordra in kompletterande material. Den särskilda kontrollverksamheten omfattar
två skilda slag av efterkontroll. Dessa kallas Beiriebspriifung och
Steuerfahndung.
Betriebspriifung
motsvaras närmast av taxerings- och skatlerevision enligt svensk rätt. Denna
prövning verkställs regelmässigt hos den skattskyldige och innebär all hans
grundmaterial kontrolleras i sin helhet. Sedan kontrollen avslutats
sammanställer revisornen promemoria,s. k, Priifungsbericht, Denna delges den
skallskyldige som har rätt all kräva ell personligt saniman-iräffande med
revisorn för alt diskutera resultatet av revisionen.
Såväl
den allmänna kontrollen som den särskilda kontrollen i form av Betriebspriifung
sköls av de regionala skaiiemyndigheierna, Tjänsiemänncn iir skyldiga all om
broiismissuinke uppslår underriiiui den skallskyldige härom.
Prop.
1975/76:11 42
I
allmänhet brukar brotlsmisstänkta fall tas över av flänstemän vid Steuerfahndung.
Denna myndighet, som inte är underställd de regionala skattemyndigheterna utan
i stället sorterar under de olika förbundsländernas Oberfiniinzdirektion,
omfatiur ett antal revisorer med större befogenheter bl.a, vad avser
tvångsmedel än en vanligt Belriebsprufer, 1 övrigt arbetar dessa
specialrevisorer på i huvudsak samma sätt som de vanliga revisorerna. De skall
således underrälla skallskyldiga och andra om brotismisslanke uppstår.
Dessutom är de emellertid skyldiga atl företa utredning från brotts-synpunkt.
Därvid kan de begära hjälp från de vanliga polis- och åklagarmyndigheterna.
Specialrevisorerna har vidare atl anmäla straffsaker till referenten för
skaliestraffärenden vid Oberfinanzdireklion. Denne bestämmer i sin tur om och i
så fall vilka sanktionsåtgärder som bör aktualiseras i clet föreliggande
fallet.
Det
skatterättsliga sanktionssyslemet innehåller både rent straffrättsliga och
administrativa påföljdsformer. Uppsåtliga gärningar medför fängelse och/eller
böter, som utdöms av domstol. Andra fall - s, k. Ordnungswidrigkeiten -
beivras med administrativa böter, som påförs av skattemyndigheterna själva.
Till skillnad från förhållandena i Sverige, Finland och Norge föranleder ett
brott mot beskattningsförfarandet antingen straff vid allmän domstol eller
administrativa böter. De båda sanktionsformerna kan således inte utgå jämsides
med varandra.
Skattemyndigheterna
lår tillgripa vissa åtgärder för att säkra bevismaterial. Delta gäller såväl de
ärenden där brottsmisstanke har uppstått som i andra fall. De viktigaste
åtgärderna är beslag (Beschlagnahme), genomsökning av hus och visitation av
person (Durchsuchung) saml lillfiilligl omhändertagande av person (voriäufige
Festnahme),
Beslaget
syftar till att säkerställa redan känt bevismaterial och kan äga rum både hos
den misstänkte och hos annan person. Föremål för beslag är handelsböcker,
räkenskapshandlingar, kassakvitton, brev och andra urkunder av betydelse från
bevissynpunkt. Påträffas brev eller meddelande hos annan än den skattskyldige
kan beslag inte ske om denne har rätt att vägra vittna. Sålunda kan t. ex.
patientkartoteket hos en läkare inte beslagtas om det straffrättsliga
förfarandet riktar sig mot patienten.
Beslut
om beslag meddelas av skattechefen - dvs. chefen för den regionala
skattemyndigheten - eller av enhetschef vid denna skattemyndighet. Vid fara i
dröjsmål kan även enskilda flänstemän vid polis- och skattemyndigheterna
besluta om och genomföra ett beslag. Om det sker skall skattemyndigheten inom
tre dagar pröva om beslaget skall bestå. Det bevismaterial som tas i beslag
omhändertas eller förseglas. På begäran av den misstänkte skall den flänstemän
som verkställer beslaget upprätta en förteckning över de föremål åtgärden
avser. Om skaltemyndigheten vägrar att återlämna frivilligt överlämnade
handlingar anses även atl beslag har skett. Beslut om beslag av brev,
försändelser eller telegram i postanstalt
Prop.
1975/76:11 43
och
telegrafverk får fattas endast av allmän domstol.
För
att söka efter inte känt bevismaterial får domare vid allmän domstol förordna
om eftersökning. Denna äger rum i den misstänktes lägenhet, verksamhetslokaler
och andra förvaringsutrymmen. Verkställighet får endast företas under dagtid
såvida det inte föreligger fara i dröjsmål. Hos annan person än den
skattskyldige får eftersökning ske om omständigheterna talar för att
bevismaterial förvaras hos denne. Vid fara i dröjsmål får beslut om
eftersökning meddelas av åklagar- och polismyndighet samt flänstemän vid
Steuerfahndung. En vanlig revisor har däremot inte möjlighet att förordna om
eftersökning i andra fall än när det rör brott mot tull- och
konsumtionsskatldagstiftningen.
Den
misstänkte eller företrädare för denne skall beredas möjlighet att övervara
eftersökningsförfarandet. Tas något i beslag vid en sådan förrättning, skall
det överiämnas till skattemyndigheten.
Inom
beskatlningstorfarandel har flänstemän vid skattemyndighet rält atl gripa
misstänkt om förutsättningar för häktning föreligger och fara är i dröjsmål.
Dessa förutsättningar anses vara för handen då det finns grundad misstanke om
brotl och då flyktfara eller fara för undanröjande av bevis föreligger. Den
gripne skall senast nästa dag inställas inför skattemyndighet. Kan endast
bötesstraff följa på den misstänkta gärningen skall den gripne friges om han
ställer borgen för skattebelopp, bötessumma och rättegångskostnad.
Prop.
1975/76:11 44
4
Utredningens enkäter till länsstyrelserna och vissa kronofogdemyndigheter
Utredningen
har i betänkandet redovisat resultatet av enkäter som tillställts
länsstyrelserna samt etl fyrtiotal av landets kronofogdemyndigheter. 1 svaren
på dessa rundfrågningar har synpunkter lämnats på tillämpningen av gällande
handräckningslag och på reformbehovet inom detta område.
Länsstyrelseenkälerna
innehåller en hel del statistiskt material avseende revisionsverksamheten vid
länsstyrelsernas skatteavdelningar. Av det redovisade materialet framgår bl.a.
följande.
1
vårt land har man under 1970-talet åriigen genomfört ca 10 000 taxerings-och
skaiterevisioner vid länsstyrelsernas skatteavdelningar. Varje revision tar förhållandevis
lång tid. Av de revisioner som åren 1970-1972 medfört höjd taxering har närmare
hälften föranlett höjningar med mellan 1 000 och 10 000 kr., ca 5 % höjningar
mdlan 50 000 och 100 000 kr. samt något mer än 3 96 höjningar överstigande 100
000 kr. Samtliga belopp avser höjt beskattningsunderiag.
För
att vid revision få fram räkenskapshandlingar från uppgiftsskyldig har
länsstyrelserna under de nu nämnda åren använt vitesföreläggande vid 217,207
resp, 173 tillfällen. Storleken av de förelagda vitena har legat mellan 500 och
5 000 kr. Förelagt vite har dömts ut i endast 133 fall.
Under
de tre åren har länsstyrelserna dessutom i 1 078 fall förelagt arbetsgivare
att enligl 83 S UL vid vite förebringa handling om innehållen A-skatt för
kontroll enligt 78 S samma lag. Föreläggandena har gett åsyftat resultat i
ungefär 2/3 av fallen.
Handräckningslagen
härav länsstyrelserna tillämpats vid endast 11 tillfällen. Av dessa hänför sig
7 fall till tiden före år 1970.
Under
vissa omständigheter kan revision påböflas med besök hos den uppgiftsskyldige
utan att någon föregående kontakt tagits med honom. Sådana s. k.
överraskningsrevisioner är förhållandevis sällsynta. Under åren 1970-72 har i
landet förekommit endast 64, 56 resp. 82 sådana fall. 1 6 län har överraskningstaklik
över huvud taget inte tillämpats.
Länsstyrelserna
har i enkäten beretts tillfälle att ange skäl för och emot oanmälda
revisionsbesök. Bland fördelarna med överraskningsrevision har angetts att den
uppgiftsskyldige därigenom inte ges möjlighet
- att undanskaffa eller förstöra räkenskapsmaterial
- att kontakta bokföringsmedhjälpare eller annan för
alt få råd om hur han skall besvara granskningsmannens frågor eller vilka
handlingar han inte bör visa upp
- att skriva om eller "frisera"
räkenskaperna
- att på förhand kontakta kunder eller leverantörer
för att meddela atl skattemyndigheterna kan komma atl "avstämma"
bokföringarna mot varandra.
Prop.
1975/76:11 45
Bland
fördelarna med överraskningsrevisioner nämns vidare i enkätsvaren all sådana
revisioner gör del möjligl för revisorn all utföra fler granskningsuppdrag
under en och samma flänsteresa. Det kan ofta vara svårt att på förhand
uppskatta hur lång tid ett besök tar i anspråk. Ibland kan liden medge något
ytterligare besök utöver det som har aviserats. Del understryks också all elt
oanmält besök kan ge goda informationer om en verksamhets normallillstånd.
Föranmäls revisionsbesökei får granskningsmannen ofta en lillrätialagd bild av
den skattskyldiges verk.samhei. Vid oanmält besök är del dessutom lättare atl
konstatera om bokföringslagens krav på dagliga noteringar av affärshändelser
uppfylls. Granskningsmannen kan också - om han förordnals till det - företa
kassainvenlering, något som kan vara effektivt beträffande rörelse med enbart
kontanlaffärer. Del framhålls vidare i enkäterna att vetskapen hos de
skattskyldiga all de riskerar "fiygande kontroll" bör leda lill en
högre bokföringsstandard. Allmänt understryks alt det måsle ställas myckel
höga krav på granskningsniannens uppträdande och omdöme vid oanmälda besök och
att sådana besök inte bör använda.s i onödan.
Nackdelarna
med överraskningsrevisioner har i huvudsak angetts vara följande.
Den
som skall granskas kanske inte är anträffbar. Vidare kan han vara sysselsatt
med något som granskningsmannen inte rimligen kan fordra att han skall avbryta
just vid besökstillfället. Det kan också vara så att räkenskaperna inte finns
hos den som skall granskas utan hos exempelvis hans bokföringsniedhjälpare, som
kanske bor på annan ort. Andra nackdelar med oanmälda besök är att förhållandet
mellan granskningsmannen och den som skall granskas kan bli mera spänt än vad
annars skulle blivit fallet. Den skatlskyldige kanske rent av vägrar alt ställa
räkenskaperna till förfogande. Vidare kan det hända att revisorn genoni att
den granskade saknar insikter i redovisningsfrågor inte kan få nödvändiga
upplysningar och förtydliganden. Det har i länsstyrelsernas svar också
framhållits atl så länge oanmälda besök är förhållandevis ovanliga måste man
räkna med att de som blir utsatta för dem känner sig speciellt utpekade. Del
skapar irritation. Detsamma kan bli resultatet om ett oanmält besök kommer
olägligt med hänsyn lill all den skattskyldige kan ha andra besök eller av
annan anledning ha svårt att ta emot revisorn.
1
enkätsvaren har länsstyrelserna redovisat en lång rad metoder, som de
skattskyldiga brukar tillämpa för att förhala granskningsarbetet. Sålunda
förekommer det enligt länsstyrelserna atl den uppgiftsskyldige
- undviker att svara på brev, telefon eller anmaning
att inom rimlig tid ställa sina räkenskaper lill förfogande för granskning
- uppges vara sjuk eller bortrest
- hänvisar till sin revisor angående förfrågningar
och räkenskaper medan revisorn i sin lur hänvisar till sin uppdragsgivare
- begär anstånd med att lämna räkenskaper eller svar
på förfrågningar.
Prop.
1975/76:11 46
ibland
upprepade gånger och med olika motiveringar
- lovar upprepade gånger att lämna ut sina
räkenskaper men underlåter detta
- lämnar ofullständiga svar på förfrågningar eller
ändrar lämnade uppgifter upprepade gånger
- säger sig vilja behålla räkenskaperna en tid för
att kunna upprätta bokslut eller deklaration eller för att renskriva eller
rekonstruera materialet
- undandrar sig samarbete med granskningsmannen och
avvaktar granskningspromemoria, innan han inkommer med fullständiga uppgifter
i form av erinringar
- säger sig sakna tid att medverka
- uppger atl han inte kan hitta räkenskaperna
- säger sig inte ha fått kontakt med sin revisor
- kommer inle till avtalade sammanträden med
granskningsmannen
- företer räkenskaperna bitvis
- gör sig oanträfföar och låter någon anställd svara
i telefon, varvid denne säger sig sakna befogenhet att besvara frågor och
utlämna handlingar
- spelar dum och låtsas inte förstå, vad det handlar
om eller vad granskningsmannen begär
- underlåter atl lösa ut granskningsmannens PM och
andra försändelser
- uppger alt hans revisor inte vill lämna ifrån sig
räkenskaperna
- begär under pågående granskning att få tillbaka
räkenskaperna helt eller delvis under påstående, att han måste ha dem
- säger sig inte minnas namn och adress på personer
och företag han haft transaktioner med
- kommer med obefogade invändningar och erinringar
mot innehållet i granskningspromemorian
- begär ytterligare utredning av granskningsmannen
eller begär ny granskning av annan granskningsnian.
Ett
par länsstyrelser har lämnat praktiska exempel på hur länge en revision kan
fördröjas därför alt den skattskyldige inte tillhandahåller erforderligt
räkenskapsunderlag,
1 ett av fallen beslöts om
taxeringsrevision hos en åkeriägare i mitten av december år 1971, Den
skallskyldige förebar olika skäl för att inte tillhandahålla räkenskaperna.
Delta ledde till vitesföreläggande vid ivålillfällen under februari månad 1972,
Föreläggandena kom inte den skattskyldige tillhanda. Först under juli månad
samma år kunde vitesföreläggandet äga rum. Det efterkoms inte. Länsskatterätten
dömde därför i mars 1973 ut del försuttna vitet. Det belöpte sig på I 500 kr.
Den skattskyldige överklagade länsskatterättens beslut till kammarrätten och påstod
atl hans revisor hade räkenskaperna. Kammarrätten avslog besvären. Några
räkenskapshandlingar hade i november 1973 fortfarande inte kommit
granskningsmannen tillhanda,
1
elt annat fall inleddes revisionen med elt besök hos den skattskyldige i
oktober månad 1971, Revisionspromemorian delgavs den skattskyldige den 31 mars
1972, Denne begärde anstånd med svar på promemorian och så småningom ledde det
hela till en tilläggspromemoria. Sedan taxerings-
Prop.
1975/76:11 47
intendenten
i april 1972 anfört besvär fortsatte skriftväxlingen med den skattskyldige.
Muntlig förhandling hölls i länsskatterätten den 11 november samma år. Då
presenterade den skatlskyldige ett nytt bokslut, varför ärendet bordlades. 1
böflan av maj 1973 förekom ånyo förhandling vid länsskatterätten. Den
skattskyldige inställde sig då med bokföringsmaterialet. Ärendet bordlades
därför på nytt. Det inlämnade bokföringsmaterialet genomgicks av
granskningsmannen och den skattskyldiges medhjälpare gemensamt och föranledde
därefter skriftväxling mellan parterna. Ännu vid halvårsskiftet var
taxeringsmålel inte avgjort i första instans.
Utredningen
har begärt att län.ssiyrelserna skulle lämna uppgift på antalet fall under åren
1970-1972, där skattskyldiga vid revision inle tillhandahållit räkenskaper för
ett eller fiera år. Svaren har av utredningen redovisats i tabellform, bil. 2
till betänkandet. I huvudsak framkom följande.
Antalet
revisionsärenden under åren 1970-1972 där räkenskapshandlingar över huvud taget
inte tillhandahållits var 456, 538 resp. 878. De skattskyldiga lämnade fiera
olika förklaringar till varför räkenskaperna inte hade kunnat lämnas. Vanligast
var alt man uppgav sig inle ha fört några räkenskaper eller att räkenskaper
visserligen förts men kastats bort. Etl annat vanligt skäl var att
räkenskaperna helt enkelt kommit bort. Ofta påstods detta ha skett i samband
med flyttning.
1
detta sammanhang bör framhållas atl de nyss redovisade siffrorna endast avser
fall där inget,som helst räkenskapsmaterial företetts. Länsstyrelserna
framhåller emellertid att antalet ärenden där räkenskapsmaterial delvis uppgetts
saknas var flerdubbelt större. Det kunde här röra sig om t. ex. pärmar med
korrespondens, faklurakopior osv.
Som
tidigare har nämnts gav utredningen också ett fyrtiotal av landels
kronofogdemyndigheter möjlighet att besvara frågor på handräckningslagens
område.
Av
kronofogdemyndigheternas svar på rundfrågningen framgår att deras erfarenhet av
handräckningslagen var obetydlig eftersom den inte använts annat än i några fl
fall. Det visade sig sålunda bara vara sex av de tillfrågade
kronofogdemyndigheterna som över huvud taget haft alt tillämpa handräckningslagen.
Antalet fall angavs till sammanlagt 7. Av dessa ledde fem till åsyftat
resultat, dvs. de eftersökta handlingarna påträffades. Något ärende, där
framställning om undantag av viss handling från granskning gjorts i enlighet
med 7 S i handräckningslagen, kunde de berörda myndigheterna inte erinra sig.
I
enkäten ombads kronofogdemyndigheterna även att yttra sig beträffande reformbehovet
på området i fråga. Någon anledning att närmare redogöra för resultatet av
dessa frågor föreligger i delta sammanhang inle.
Prop.
1975/76:11 48
5
.jMlmänna synpunkter på en reform 5.1 Utredningen
1
den allmänna motiveringen till lagförslagen erinrar utredningen till en böflan
om atl man enligt direktiven skall göra en översyn av olika typer av
säkerhetsåtgärder inom skatte- och avgiftssystemet. Uppdraget omfattar således
inte bara bestämmelser som direkt tar sikte på att skydda det allmännas
betalningsanspråk beträffande skatl, tull och avgift ulan innefattar även
åtgärder som från säkerhetssynpunkt kan stärka kontrollmyndigheternas
ställning i beskattningsförfarandet.
Enligt
utredningens uppfattning visar redan en översiktlig analys av gällande
lagstiftning och dess funktion i det praktiska rältslivet alt klart uttalade
reformbehov föreligger inom hela området för utredningens uppdrag. Redan av den
anledningen får reformarbetet i åtskilliga avseenden anses vara komplicerat
och kräva noggranna överväganden. Utredningen har därför funnit alt arbetet bör
bedrivas successivt och att förtur ges åt de mest angelägna uppgifterna. Man
har därvid ansett del påkallat atl i första hand lägga fram förslag till
bestämmelser, som ger kontrollmyndigheterna medel att på ett effektivare men
samtidigt smidigare sätt än hittills kunna säkra bevisning i
beskatlningsförfarandet. Av det skälet har utredningsarbetet i det föreliggande
delbetänkandet koncentrerats på 1961 års handräckningslag.
Utredningen
erinrar i fortsättningen om att vitesinstitutet och i vissa fall
handräckningslagens "eftersökande" och "omhändertagande" av
räkenskaper och andra handlingar utgör de medel som står till
beskaltningsmyn-digheternas förfogande för att förmå uppgiftsskyldiga atl lämna
ul bevis-nialerial av betydelse för skatte- och avgiftsprocessen. Frågan är
emellertid om dessa medel i sin nuvarande utformning ger åsyftat resultat.
Utredningen
framhåller att viiesföreläggandet har ett begränsat användningsområde. Det kan
nämligen tillgripas endast när det finns något så när starka skäl anta att den
som föreläggandet riktas mot verkligen innehar de efterfrågade handlingarna.
Vitet är därför i regel inte användbart när den enskilde uppger att
handlingarna kommit bort eller över huvud laget inte har upprättats. Institutet
är knappasi heller effektivt i fall där en betydande höjning av skatten eller
avgiften skulle aktualiseras, om de efterfrågade uppgifterna utlämnades. 1 en
sådan situation föredrar ofta den enskilde alt eriägga vitesbeloppet i stället
för att drabbas av en viisentlig skattehöjning. Behov av handräckningsåigärder
föreligger således oavsett hur vitesinslitutet utformas. Av främst det skälet
flnner utredningen anledning att tillsvidare inte framlägga några förslag på
vitesinslilutets område, Ul-
Prop.
1975/76:11 49
redningen
anlägger i fortsättningen följande allmänna synpunkter på handräckningslagens
utformning och dess funktion i det praktiska rättslivet.
Till
en början understryker utredningen atl handräckningslagen innebar ett
väsentligt nytänkande i förhållande till äldre lagstiftning. Genom lagen erhöll
beskaitningsmyndigheterna rättsliga hjälpmedel, som av ålder tillkommit endast
polis- och åklagarmyndigheterna samt tullverkets personal. Däflgenom blev del
möjligt att mot den granskades vilja få tillgång till ett fullständigare
kontrollmateriai. Avsikten vid lagens tillkomst var givelvis atl den skulle
effektivt bota en tidigare brist i lagstiftningen. I verkligheten har
emellertid lagen inte kommit att fungera på det sätt man tänkt sig. Genom de
rundfrågningar, som har gjorts hos länsstyrelserna och vissa kronofogdemyndigheter,
har utredningen lått bekräftat att handräckningslagens regler varit ineffektiva
och alltför svåra att hantera. Handräckningslagen har tillämpats endast ett
tiotal gånger sedan den trädde i kraft år 1961. Dessa siffror bör ses mot
bakgrund av att ett betydande antal av de skattskyldiga som har varit föremål
för taxeringsrevision under åren 1970-72 sagt sig sakna räkenskapshandlingar helt
eller delvis. Enligt utredningens uppfattning kan man på goda grunder anta att
i fiera av dessa fall räkenskaper ändå funnits i behåll.
En
annan väsentlig orsak till att handräckningslagen använts så sällan är enligt
utredningen att den enda åtgärd som lagen ställer till myndigheternas
förfogande innebär eftersökande av bevismaterial i den granskades lokaler och
privata bostad utan några egentliga begränsningar. Mindre ingripande, ehuru
lika påkallade åtgärder finns inte reglerade i lagen. En naturiig följd av
detta förhållande har uppenbariigen blivit att myndigheterna dragit sig för alt
använda handräckningslagen i fall, där processuella tvångsmedel av mer
begränsad karaktär hade varit tillräckliga.
Att
beslut om handräckning tillagts länsskatterätten utgör en yttefligare
olägenhet. Eftersom de situationer, där handräckning aktualiseras, i regel
fordrar ett snabbt ingripande om syftet med åtgärden inte skall förfelas, är
det enligt utredningens mening viktigt att handräckning kan beslutas och verkställas
utan dröjsmål.
När
det gäller de förutsällningar som skall föreligga för att handräckning skall få
beviljas gör utredningen bl. a. följande uttalanden.
Den
bevisbörda som lagen lägger på granskningsmyndigheterna är enligt utredningens
uppfattning alltför omfattande. Uttrycket "grundad anledning"
innebär ett betydande krav på sannolikhet, vilket krav kan vara svårt att
uppfylla i fråga om elt påstått innehav av handlingar. Det rör sig här inte
sällan om situationer där den uppgiftsskyldige sagt sig sakna räkenskaper helt
eller delvis medan granskningsmannen anser att omständigheterna talar för att
räkenskaperna finns i behåll. Det är emellertid många gånger inle lätt för den
som företar granskningen att till rätten förmedla de iakttagelser och omständigheter,
som har gjort honom övertygad om att handlingar
4 Regeringen 1975/76. 1 saml. Nr 11.
Prop.
1975/76:11 50
undanhålls.
Vidare kan del normalt inle avgöras om en handling är "av väsentlig
betydelse för taxering" förrän den har företetts och ställts samman med
övrigt material vid granskningen. Granskningsmannen kan knappast ha någon
bestämd uppfattning i denna fråga på ett så tidigt skede av revisionen.
Utredningen
riktar vidare kritik mot den bestämmelsen i handräckningslagen att
vitesföreläggande i regel skall föregå ansökning om handräckning till
länsskatterätt. I flertalet av de fall där handräckningslagen behöver användas
finns det nämligen enligt utredningens uppfattning risk för att den
uppgiftsskyldige söker förhala eller på annat sätt sabotera granskningen. För
att syftet med förfarandet inte skall förfelas bör handräckning därför i regel
komma som en överraskning för den enskilde. Kravet att vite skall föregå
ansökningen verkar åt motsatt håll. Den uppgiftsskyldige görs nämligen
därigenom uppmärksam på att handräckning kan vara förestående och han ges
möjlighet atl vidta de motåtgärder han anser lämpliga.
I
fortsättningen anför utredningen att redan de framlagda synpunkterna på
handräckningslagens utformning visar att man inte i tillräcklig grad tagit
hänsyn till det allmännas ställning i beskattningsförfarandet. 1 sin fiskala
funktion har nämligen staten inte någon möjlighet att själv välja vafle enskild
gäldenär. Det är däremot i allmänhet möjligt för borgenärer i civilrättsliga
sammanhang. Ändå saknar beskaitningsmyndigheterna f n. många av de medel att
säkra betalningsanspråk som tillkommer borgenär i vanliga fordringsförhållanden.
En metod att i detta avseende söka uppnå balans mellan parterna i
beskatlningsförfarandet är enligt utredningens uppfattning atl ge myndigheterna
möjlighet att använda processuella tvångsmedel och andra typer av
säkerhetsåtgärder, som är särskilt avpassade för beskattningsförfarandet.
Dessa effektivitetssynpunkter får dock enligt utredningen inte drivas så långt
att den enskildes i sammanhanget befogade intressen sätts åt sidan. Å andra
sidan ligger det i sakens natur att användning av tvångsmedel och andra typer
av säkerhetsåtgärder alltid utgör ett visst intrång sett ur den enskildes
synvinkel.
Enligt
utredningens mening kan de påtalade bristerna i den nuvarande
handräckningslagen i fiera avseenden anses vara av enbart teknisk natur.
Emellertid föreligger även behov av vissa ändringar i sak. Dessa är av främst
två slag.
För
det första anser utredningen att användningen av processuella säkerhetsåtgärder
av det slag, som det nu är fråga om, måste på elt bättre sätt än hittills
anpassas till den föreliggande situationens krav. Del är skillnad mellan t. ex.
eftersökande av handlingar i mindre förvaringsutrymmen, såsom lådor och skåp,
och eftersökande i rum och andra lokaler. Fall kan tänkas där ett eftersökande
över huvud tagel inte behövs men elt omhändertagande av bevismaterialet mot
den granskades vilja kan visa sig nödvändigt. Kan kontrollmyndigheten på goda
grunder anta att ett visst
Prop.
1975/76:11 51
bevismaterial
finns på ett bestämt ställe, bör beslutet om handräckning kunna begränsas till
just den situationens krav. Genom sådana begränsade beslut kan situationen ofta
avdramatiseras och den enskildes befogade intressen tillvaratas till ett för
båda parter mer lämpligt sätt.
Den
andra väsentliga ändringen i sak, som enligt utredningen behöver genomföras, är
att ge administrativ myndighet möjlighet att fatta beslut om
handräckningsåtgärder. Denna fråga var föremål för delade meningar under
förarbetet till 1961 års lag.
Utredningen säger sig ha
den uppfattningen att de betänkligheter som tidigare rests mot att
administrativ myndighet skulle lå fatta beslut om handräckning inte längre har
samma tyngd. Administrativ myndighet har numera vidgade befogenheter atl
besluta om skilda typer av sanktioner mot enskilda. De på senare år utökade
möjligheterna till strafföreläggande, systemet med ordningsbot samt de s. k.
särskilda avgifterna, som för ell par år sedan infördes inom praktiskt tagel
hela skatte- och avgiftsområdet, utgör enligt utredningen goda exempel på denna
rättsutveckling. Till del kommer att den differentiering av
säkerhetsåtgärderna, som utredningen anser vara nödvändig att införa, gör det möjligt
alt fördela beslutsfunktionen mellan domstol och administrativ myndighet.
Självfallet - framhåller utredningen - skall beslut av administrativ myndighet
kunna överklagas.
Utredningen
understryker att praktiska skäl - inte minst det angelägna i att de olika
statliga kontrollorganen har likartade befogenheter - talar för att
handräckningsåtgärder skall kunna tillämpas vid alla former av granskningsverksamhet
oavsett vilken skatt, tull eller avgift det är fråga om. En förutsättning för
en reformerad handräckningslag med ett sådant tillämpningsområde är atl den
innehåller endast s. k. basregler. Myndigheternas befogenheter att använda
handräckning blir då ytterst beroende av de föreskrifter om uppgiftsskyldighet
och kontroll, som gäller för den ifrågavarande granskningen. Härigenom
erhåller den enskilde - understryker utredningen - ett fullt tillräckligt
skydd mol opåkallade ingripanden samtidigt som myndigheterna ges bättre
möjligheter att genomföra sina granskningar än vad f n. är fallet.
1
sammanhanget påpekar utredningen att myndigheternas kontrollmöjligheter enligt
de skilda skatte-, tull- och avgiftsförfattningarna inte är enhetliga.
Kontrollen på den direkta inkomstskattens och mervärdeskattens områden är
nämligen reglerad på ett formbundet sätt medan så inte är fallet beträffande
kontrollverksamheten inom beskattningssystemet i övrigt.
Skillnaderna
är påtagliga redan när det gäller omfattningen av det bevismaterial som den
granskade är skyldig att lämna ifrån sig för kontroll. Även i övrigt är
kontrollmyndigheternas rättigheter och skyldigheter utformade på olika sätt.
Som exempel kan, nämnas att i vissa författningar äger myndigheterna uttrycklig
rätt att få tillträde till den granskades verksamhetslokaler under det att
bestämmelser därom helt saknas i andra författningar.
Prop. 1975/76:11 52
Utredningen
understryker att dessa skiljaktigheter i de olika granskningsförfattningarna
måste anses vara till förfång för en effektiv och över hela fältet samordnad
granskningsverksamhet. Reformbehoven på kontrollområdet är således mer
uttalade än vad bristerna i handräckningslagen ger vid handen. Enligt
utredningens uppfattning bör därför en enhetlig lagstiftning om skatte- och
avgiftskontroll övervägas. I denna skulle egentligen bestämmelser om handräckning
med fördel kunna infogas som ett särskilt avsnitt. Detsamma gäller bestämmelser
om vite. Elt sådant övergripande reformarbete blir emellertid enligt
utredningen komplicerat och kräver noggranna överväganden. Utredningen menar
emellertid att det föreliggande lagförslaget får ses som ett steg i denna
riktning. Utredningen lägger dock fram vissa förslag om ändringar i de
materiella kontrollföreskrifterna i de centrala författningarna inom skatte-
och avgiftsområdet. Dessa reformförslag - som främst siktar på att skapa en
enhetlig lagstiftning om vad som avses med verksamhetslokaler och om
myndigheternas rätt att få tillträde till dessa - bidrar givetvis till en på
sikt samordnad kontrollverksamhet.
5.2
Remissyttrandena
Utredningens
mening att det nuvarande kontrollsystemet från säkerhetssynpunkt är i behov av
mer genomgripande reformer har inte föranlett något närmare uttalande från det
stora flertalet remissinstansers sida. Inte heller har det från dessa håll
riktats någon anmärkning mot utredningens förslag att lösa sina arbetsuppgifter
etappvis och därvid i första hand inrikta sig på en reform av
handräckningslagen.
Från
några håll inom näringslivet har man dock ifrågasatt om utredningen använt sig
av de rätta metoderna för atl lösa sin uppgift.
Näringslivets
skattedelegation anser att utredningen först borde ha försökt överväga enhetlig
lagstiftning om skatte- och avgiftskontroll. Resultatet av en sådan översyn kan
enligt delegationen mycket väl tänkas bli att vissa av de nu gällande reglerna bör
utvidgas medan andra bör inskränkas för att på så sätt få en någoriunda rimlig
avvägning på de olika skatte- och avgiftsområdena mellan kravet på
rättssäkerhet för de granskade och behovet av effektivitet i
myndighetsutövningen. Delegationen vänder sig därvid mot utredningens motiv för
att börja med en översyn av handräckningslagen och detta särskilt mot bakgrund
av att vitesinstitutet inte skulle vara tillräckligt effektivt. Lkredningens
resonemang vilar nämligen på det förhållandet atl viiesbeloppet skulle vara
maximerat till 5 000 kr. Lagstiftaren har emellertid föregripit utredningens
arbete genom att utan närmare undersökning slopa vitesmaximum helt på
inkomstskattens och mervärdeskattens områden. Att då bygga upp ett förslag om
handräckning och dylikt är enligt delegationen knappast motiverat på dessa två
beskattningsområden. Som skäl för sitt ställningslagande att böfla med
handräckningslagen har
Prop.
1975/76:11 53
utredningen
vidare anfört att vitesföreläggande har ett begränsat användningsområde
eftersom det kan tillgripas endast när del föreligger något så när starka skäl
anta alt den som föreläggandet riktas mot verkligen innehar den efterfrågade
handlingen. Vitet skulle därför inte vara lämpligt när den uppgiftsskyldige
påstår att handlingarna kommit bort eller över huvud taget inte upprättats.
Utredningen har därvid bortsett från den i skattebrottslagen införda
straffbestämmelsen om försvårande av skattekontroll och hur den kommer atl
inverka på frekvensen av sådana påståenden med hänsyn till straffrisken.
Några
remissinstanser har gjori mer allmänna uttalanden om reformbehovet på
handräckningslagens område.
RSV
framhåller att skattemyndigheterna har otillräckliga befogenheter
närdetgälleralt tilltvinga sig bevismaterial,som del författningsenligt åligger
den enskilde att tillhandahålla. Intrycket av att så är fallet har länge varit
mycket starkt uttalat. Att de förvaltningsprocessudla vites- och handräckningsinstituten
inte fyller sin funktion på elt ändamålsenligt sätt är enligl RSV allmänt
omvittnat.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge anser att utredningen klart påvisat att
handräckningslagens regler är ineffektiva och omständliga. Lagen utgör inte
något verksamt medel för granskningsmyndigheterna när det gäller att få
tillgång till räkenskaper och handlingar som de författningsenligt äger rätt
att ta del av men som av någon anledning ej ställs till deras förfogande av den
granskade.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län understryker att det ökade skat-teundandragandet
medför större krav på utredningarna i skatte- och avgiftsprocessen. För att
dessa utredningar skall kunna bedrivas på ett från allmän rättvisesynpunkt men
också från ett från fiskal synpunkt tillfredsställande sätt, måste den
utredande myndigheten ha tillgång till de handlingar, bevis, som medges i
författningarna.
Föreningen
Sveriges kronofogdar bekräftar att försöken att smita från skatter och allmänna
avgifter under senare år ökat i omfattning. Illojala förfaranden av mera
kvaliflcerat slag har varit svåra atl avslöja med ledning enbart av de
uppgifter som skatte- och avgiftsskyldiga lämnat.
Föreningen
Sveriges kommunala taxeringsrevisorer - som delar utredningens uppfattning om
att handräckningslagen behöver reformeras - anlägger ett i viss mån vidare
synsätt på reformbehoven än vad övriga remissinstanser gjort. Sålunda påpekar
föreningen atl myndigheterna ofta undviker i och för sig berättigade revisioner
hos kategorier och speciella personer som man erfarenhetsmässigt vet kan väntas
agera så att granskningen förhalas och därigenom binder kontrollresurserna.
Föratti någon mån uflämna skillnaden mellan den lojale och den illojale
skattebetalaren har revisionsverksamheten dessutom i ökad omfattning kommit atl
bedrivas i samarbete med åklagarmyndighet och polis. Polisen har emellertid
begränsade resurser. Ibland
Prop. 1975/76:11 54
begärs
dessutom polisingripande när det från brottssynpunkt knappast kan anses
påkallat. Ett polisbesök medför dessutom betydligt större personligt obehag för
den granskade än elt besök av taxeringsmyndigheterna och ges som regel en helt
annan offentlighet än en taxeringsrevision. Med hänsyn till dessa och andra
omständigheter måste enligt föreningens uppfattning den påbörjade utvecklingen
brytas så att polisingripanden begränsas till svåra fall av skattebrott.
Föreningen framhåller att det är mot denna bakgrund som utredningens förslag om
ökade befogenheter för granskningsmyndigheterna i förhållande till gällande
rätt skall bedömas.
Till
skillnad från övriga remissinstanser menar Svenska företagares riksförbund att
det åberopade statistiska materialet från länsstyrelserna och vissa
kronofogdemyndigheter ger etl ganska klent stöd ål utredningens mening att
handräckningslagen behöver reformeras. Där sägs att de skattskyldiga påfallande
ofta "uppger sig sakna efterfrågat räkenskapsmaterial" men att
räkenskaper trots detta i flera fall finns i behåll. Det åberopade materialet
ger enligt förbundets mening ett ganska klent stöd åt ett sådant antagande.
Uppgifterna kan i stället utläsas så att räkenskaper kommer fram i de fiesta
fall men att man inte vet något om i vilken utsträckning de i övriga fall
verkligen finns kvar. Detta räcker inte som motiv för lagförslaget.
Det
helt övervägande antalet remissinstanser godtar i princip eller har inte något
att erinra mot huvudlinjerna i utredningens lagförslag.
/?5K
anser att de föreslagna nya bestämmelserna vid en jämförelse med
handräckningslagen framstår som myckel effektiva och ändamålsenliga. Enligt
verkets uppfattning kan den reformerade lagstiftningen väntas medföra all de
skattskyldiga inför hoiei om ivängsmedel är benägna all i ökad utsträckning
tillhandahålla sina räkenskaper frivilligt och atl därmed lagen skulle fä en
betydelsefull preventiv effekt. Vidare understryker RSV alt lagförslaget på
intet sätt inkräktar på samarbetet med polis och åklagarmyndighet. Det betonas
alt samhällets berättigade krav på en effektiv skattekontroll givetvis inte
fär tillgodoses på bekostnad av den enskildes behov av skydd mol opåkallade
ingripanden. Å andra sidan är del enligt verkels mening alldeles nödvändigt att
ge eftertryck ål de rättigheter gransknings-myndigheterna redan har i olika
sammanhang. Lagförslaget får därför anses präglat av en förnuftig avvägning
mellan rättssäkerhetsinlressel och strävan efter effektivitet, snabbhet och
smidighet i del skatleprocessuella förfarandet.
RRV
ser det föreliggande lagförslaget som ell nödvändigt led i åtgärden att uppnå
bätlre effektivitet i kontrollen av vissa typer av skalle- och avgiftsskyldiga.
Flertalet
länsstyrelser ansluter sig i allt väsentligt lill de av RSV och RRV framlagda
synpunkterna. Dessutom understryker flera länsstyrelser värdet av att
handräckningsåtgärderna i lagförslaget differentierats på eu helt annat säll än
vad som är fallei i gällande handräckningslag.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge anser att genom del förslag till ny lagstiftning på
området, som har framlagts av utredningen, många av de olä-
Prop. 1975/76:11 55
genheter som visul sig vid tillämpningen av
handräckningslagen kommer alt undanröjas. Granskningsmyndigheterna erhåller
nämligen medel atl på etl effektivare och smidigare sätt än hittills kunna
säkra bevis i skalle-och avgiftsprocesser samtidigt som förslaget även på elt
rimligt sätt tillgodoser den enskildes behov och skydd mol opäkallade
ingripanden. Hovrätten anser som särskilt värdefullt den av utredningen
föreslagna möjligheten lill differentiering vid beslut om eftersökande på så
sätt atl sådant beslut begränsas lill alt avse just de utrymmen eller förvar
som del i det särskilda fallet lår anses som nödvändigt atl undersöka.
Även 1972 års skaiteutredning understryker särskilt att
utredningen på ett tillfredsställande sätt vägt effektivitetskravet mot den
enskildes behov av skydd mot opåkallade ingripanden.
Föreningen Sveriges fögderichefer. Föreningen Sveriges
kommunala taxeringsrevisorer, LO. Landsiingsförbiindei, SACO. Svenska
kommunförbundet. TOR och 7"C0 godtar huvudtankarna i utredningens
lagförslag utan någon som helst erinran.
LO uttalar alt organisationen i andra sammanhang fiera
gånger understrukit viklen av skärpt skattekontroll. Särskilt hardärvid
påpekats del ytterst betänkliga i den olikhet som råder i konlrollhänseende
mellan skilda kategorier av skattskyldiga. Det föreliggande lagförslaget är
ägnat atl uflämna denna skillnad samt väsentligen förbättra och effektivisera
kontrollmöjligheterna inom skatte- och avgiftsprocessen.
Föreningen
Sveriges kommunala taxeringsrevisorer understryker att utredningens förslag
inle i något avseende innebär utvidgning av författningsenliga skyldigheter
att för kontroll förete räkenskapshandlingar m. m. I sammanhanget bör enligl
föreningen framhållas att deklaralionskonlrollen f n. och inom överskådlig tid
utformats så atl löntagarnas uppgifter avstäms ocb detaljgranskas post för post
medan rörelseidkarnas belopp kan bli föremål för en motsvarande kontroll endast
i samband med taxeringsrevision. Det måste därför enligt utredningens mening te
sig stötande för stora grupper om sistnämnda granskning i väsentlig utsträckning
skulle vara beroende av rörelseidkarnas goda vilja alt förete sitt
deklarationsunderiag. Vidare understryker föreningen det tillfredsställande i
alt de reformerade handräckningsåtgärderna differentieras. Därigenom ges
myndigheterna möjlighet alt anpassa och begränsa tvångsåtgärderna lill vad som
i skilda lägen bedöms erforderligt. Om förslaget leder till lagstiftning är det
enligl föreningen synnerligen viktigt atl en bred information lämnas till
allmänheten om den nya lagen. Rätt informerade om lagbestämmelsernas verkliga
innebörd och syfte bör den helt övervägande delen av medborgarna uppfatta
lagstiftningens tillkomst som ett positivt steg mol en ökad likställighet i
skaiteprocessen.
Föreningen Sveriges kronofogdar anser att utredningens
lagförslag bör kunna leda till förbättring av statens ställning i skatte- och
avgiftsprocessen samtidigt som den enskildes rättssäkerhet garanteras genom
beslulsreglernas utformning. Förslaget jämte följdändringar i vissa andra
författningar är
Prop. 1975/76:11 56
därför
enligt föreningen väl ägnat all ligga lill grund för lagstiftning.
Sveriges
köpmannaförbund tillstyrker i princip utredningens lagförslag men riktar viss
kritik mot behörighetsreglernas utformning.
Några
remissinstanser - främst inom näringslivet - ställer sig mer eller mindre
avvisande till huvudlinjerna i utredningens förslag till reformerad
lagstiftning.
Kammarrätten
i Göteborg tillstyrker visserligen atl handräckningslagen ersätts med
bestämmelser som ger möjlighet till betydligt effektivare säkring av
bevismaterial men är av andra skäl kritisk mot det framlagda lagförslaget. Till
en böflan framhålls att det aren självklarhet i en rättsstat att processuella
tvångsmedel i bevissäkringssyfte inle skall få förekomma i andra fall än då
starka skäl talar för det och att ingreppet mot den enskilde då framstår som
rimligt med hänsyn till föreliggande omständigheter.
Klara
sådana skäl föreligger enligt kammarrättens mening i fråga om
laxe-ringsprocessen och liknande administrativa processer. De skattskyldiga och
avgiftsskyldiga är nämligen sedan länge skyldiga inte bara att föra räkenskaper
utan även på begäran tillhandahålla räkenskaperna för granskning. Denna
skyldighet skulle i många fall bli illusorisk om myndigheten saknar ett
tvångsmedel. Inte heller kan de tvångsmedel som utredningen föreslår för
ändamålet enligt kammarrättens mening anses innebära något orimligt ingrepp mot
den enskilde, i synnerhet om man beaktar att ingreppet gäller endast att
genomdriva en skyldighet som författningsenligt åvilar den skattskyldige.
Vidare framhåller kammarrätten att den av utredningen föreslagna uppdelningen
av beslutskompetensen i fråga om eftersökande i förvar och utrymmen har medfört
att författningstexten på fiera punkter inte bara blivit komplicerad ulan även
svårlydd och oklar. Såvitt kammarrätten kan bedöma skulle de påtalade
olägenheterna enligt förslaget i nu angivna avseenden kunna undvikas om de för
taxerings- och avgiftsprocessen föreslagna tvångsmedlen laglekniskl reglerades
på samma sätt som motsvarande tvångsmedel inom brottmålsprocessen. Kammarrätten
förklarar sig därför vara av den uppfattningen att utredningens förslag måste
helt omarbetas.
Lantbrukets
skattedelegallon anser att förslaget i vafle fall tolkat efter bokstaven ger
de fiskala myndigheterna stora möjligheteratt nå effektiva resultat för alt
tvångsvis åtkomma bevisning men på bekostnad av den enskildes berättigade krav
på rättssäkerhet. Det skydd som i normalfallet lämnas den enskilde i form av
olika säkerhetsföreskrifter såväl enligl handräckningslagcn som enligt
bestämmelserna i RB beträffande beslag och husrannsakan saknas sålunda enligt
delegationens uppfattning. Visserligen är man fullt införstådd med att fall kan
förekomma då snabbhet vid företagande av tvångsåtgärder är i hög grad
motiverad. Relativt sett är dock denna grupp liten. Övriga skattskyldiga som
kan ha gjort sig skyldiga till feldeklaralion i etl eller annat hänseende är i
grund och botten hederliga. Mot denna kategori iir det inte motiverat att
använda en överruniplingsiaktik som medges av reglerna. Lagförslaget är
nämligen så utformat att det i princip kan tillämpas på alla skattskyldiga.
Prop.
1975/76:11 57
Näringslivets
skattedelegallon, som i åtskilliga hänseenden är starkt kritiskt inställd mol
lagförslaget, framhåller i detta sammanhang bl. a. följande. Allmänt sett har
utredningen satt effektivitetskravet i främsta rummet och detta på sådant sätt
alt rättssäkerheten måste råka i fara. 1 samband med tillkomsten av 1956 års
taxeringsrörordning,som gäller beiräffande inkomsl-och förmögenhetstaxeringen,
fördes en mycket ingående diskussion om hur taxeringskontrollen skulle utformas
och hur en rimlig avvägning skulle kunna göras mellan kraven på rättsskydd för
den enskilde och önskemålen om effektivitet i taxeringsförfarandet. Des.sa två
avvägningar resulterade i åtskilliga kompromisser men mot bakgrund av den
debatt som under början av 1950-talet förts rörande påstådda övergrepp från
myndigheternas sida gentemot enskilda vore det naturiigt att på olika sätt sätta
rättssäkerheten i främsta rummet. Vid senare ändringar som har gjorts i olika
regler har däremot det i och för sig berättigade kravet på att taxeringsorganisationen
skall kunna verka med effektivitet kommit att alltmer dominera. Delegationen
förklarar sig kraftigt vilja understryka uttalandet i direktiven till
utredningen att rättssäkerhetsaspeklerna noga bör beaktas.
Svenska
företagares riksförbund anser att lagförslaget inle bör leda till proposition
utan atl först ha omarbetats så att den enskildes rättssäkerhet blir betydligt
bättre tillgodosedd.
SHIO
framhåller att utredningen i sitt förslag satt skattekontrollen helt i
förgrunden och att någon balans mellan effektiv kontroll och de skattskyldigas
integritet inte har uppnåtts. Förslaget borde mera ha anslutits till
förutsättningarna i den nuvarande handräckningslagen och det särskilt som nya
möjligheter för det allmänna tillkommit genom skatiebroltslagen.
Sveriges
advokatsamfund anser att de handräckningsåtgärder som enligt utredningens
lagförslag harstälits till granskningsmyndighelernas förfogande innebär ännu
längre gående ingrepp i de enskilda medborgarnas rättssfär än gällande
handräckningslag. I sitt dåvarande yttrande över handräckningslagen underströk
samfundet det allmänna demokratiska intresset av att samhället inte utvecklades
till en polisstat, där medborgarnas privata förhållanden underkastades
tvångsingripande utan att skälig anledning förelåg lill antagande att
brottslig gärning blivit begången. Skyddet för den enskildes rättssfär framstår
för samfundet som lika angeläget att värna om i dag som vid handräckningslagens
tillkomst. En utvidgning i förhållande till den av samfundet tidigare avstyrkta
handräcknirigslagen beträffande såväl tvångsmedlens omfattning som de
situationer i vilka de får tillämpas är därför betänklig. Likväl vill samfundet
inte förneka att fall kan förekomma där användning av tvångsmedel av den natur
som föresläs i lagförslaget måste framstå som motiverad. Av det skälet anser
sig samfundet inte helt kunna avstyrka en lagstiftning som möjliggör
tillgripande av tvångsmedel av föreslagen art i syfte att säkra bevismaterial.
För all inle den enskildes rättssäkerhet i alltför hög grad skall äventyras
anser samfundet dock atl beslutsfattandet rörande handräckningsåigärder och
förutsättningarna för åtgärdernas tillgripande måste utformas vä.sentligt
annorlunda än vad utredningen har föreslagit.
Prop.
1975/76:11 58
6
Utredningens förslag till bevissäkringslag
6.1 Allmänt
Utredningens
förslag till bevissäkringslag omfattar 28 paragrafer. Den inledande paragrafen
innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. 1 andra paragrafen finns
vissa begreppsbestämningar, medan i den tredje paragrafen anges hur de olika
säkringsåtgärderna verkställs. Därefter beskrivs i 4-7!;!; de villkor som måste
föreligga för att beslut om säkringsåtgärd skall få fattas och i 8 S villkoren
för hävning av sådant beslut. 1 9-15 §§ behandlas vad som skall iakttas vid
verkställighet av beslut om säkringsåtgärd. 1 16-18 §§ regleras vem som är
behörig att verkställa beslut om säkringsåtgärder. 1 19-21 S§ öppnas en
möjlighet för den granskade.atl hos länsskatierätt begära all beslaglaget
bevismedel skall undantas från granskningen, 22-23 §!; innehåller föreskrifter
beiräffande underrättelse om beslut och verkställighet. 1 24 t; föreskrivs att
talan mot granskningsnians beslut och mot verkställighet enligl lagen förs
genoni besvär hos länsskatierätt. Av övriga bestämmelser i lagen behandlar 25 §
vilken domstol som är behörig att handlägga framställning om eftersökning i
privata utrymmen och om undantagande av bevismedel från granskning saml atl
pröva besvär enligl 24 i;, 26!; frågan om lagens tillämplighet när
granskningsförfarandei och förundersökning i brottmål förekommer i ell och
samma granskningsärende, 27 >; kravet på sekretess vid lagens tillämpning
med tillhörande slrafföe-siämmelser samt slutligen 28 !; alt närmare
föreskrifter för lagens tillämpning meddelas av regeringen eller myndi.uhet som
regeringen besiämmer.
6.2 Tillämpningsområdet
Is
Utredningen,
Utredningen föreslårali lagen skall bli tillämplig vid revision eller annan
granskning i fråga om skall, tull el ler avgift inom praktisk t laget hela
skalle-och avgiftsområdet. Inom tillämpningsområdet fallerdärförså gott som
alla direkta skatter, indirekta skatter i form av mervärdeskatt och
punktskatter, tullar, arbetsgivaravgifter lor socialförsäkringens finansiering
sann prisregleringsavgifterna inom jordbrukets och fiskerinäringens område.
Tillämpningsområde! anges genom alt de avsedda förfauningarna uppräknas i 1 !;,
Vid gransk ning som inte regleras i dessa lorfaiin ingår blir lagen inte
aktuell.
Bland
de skatter som lagförslaget inte avser märks arvs- och gåvoskatten och ett par
punktskatter beträffande fettvaror,
Lagen
föreslås bli tillämplig "vid revision eller annan granskning i fråga om
skatt, tull eller avgift" enligl de uppräknade förfiiiiningarna. Termen
granskning används av utredningen som en gemensam beieckning för de olika
metoder som myndigheterna förfatiningsenligi kan använda för alt kontrollera
lämnade uppgifter eller eljest skaffa underlag för fustsiällandé
Prop.
1975/76:11 59
av
skatt, tull eller avgift. Till skillnad från vad som gäller enligt handräckningslagen
är möjligheterna att använda säkringsåtgärder enligt förslaget inte begränsade
till att avse de mer ingripande granskningsförfarandena, t.ex.
taxeringsrevision enligt TL, skatterevision enligt ML och liknande institut
inom skatte- och avgiftsområdet. Lagen skall gälla vid all granskning i fiskalt
syfte som anges i de uppräknade rörfatlningarna under förutsättning, att
myndigheterna därvid får ta del av särskilt angett bevismaterial.
Lagförslaget
inverkar inte på användningen av andra processuella tvångsmedel utan
säkringsåtgärderna skall utgöra komplement till de tvångsmedel, som f n. finns,
och får således användas i kombination med dessa eller helt fristående. 1 detta
hänseende skiljer sig bevissäkringslagen från handräckningslagen, där det i
princip krävs att vitesföreläggande skall föregå beslut om handräckning.
Remissyttrandena.
Flertalet av remissinsianserna ullalar sig inte om del föreslagna
tillämpningsområdet. Av yttrandena får ändå anses framgå att man hargodiagit
utredningens förslag i denna dd.
Enligt
kammarkollegiets erfarenhet behövs inle bevissäkringsåtgärder beträffande
sådan stämpelskatt som kollegiet har att ta befattning med. Även om behov därav
kan aktualiseras någon enstaka gång i fråga om arvsskatt eller gåvoskatt är det
inte påkallat att föreslagen lag görs tillämplig beträffande sistnämnda
skatter, framhåller kollegiet.
Generaltullsiyrdsen
påpekar, att om bevissäkringslagen görs tillämplig inom praktiskt taget hela
skatte- och avgiftsområdet ett flertal myndigheter kommer atl besluta om och
verkställa säkringsålgärd var för sig. Lagförslaget innehåller emellertid inte
några bestämmelser om samordning av olika myndigheters åtgärder mot dem som
skall granskas. Detta aktualiserar på etl påtagligt sätt frågan om samarbete
mellan olika skattemyndigheter. Med hänsyn till sekretesslagens bestämmelser
kan dock i mänga fall tvekan föreligga om hemliga uppgifter får utlämnas till
annan myndighet. En närmare reglering av frågan om samarbete mellan
skattemyndigheterna synes i hög grad påkallad, framhåller styrelsen,
RSV
konstaterar med tillfredsställelse att man genom alt göra bevissäkringslagen
tillämplig inom hela skatte- och avgiftsområdet försöker ta ett steg i riktning
mot en förenkling och ökad samordning av granskningsverksamheten inom skilda
sektorer av skatte- och avgiftssystemet. Även andra remissinstanser, såsom
statens jordbruksnämnd och 1972 års skaiteutredning, anser det vara en stor
vinst att bevissäkringslagen blir enhetlig och generell för nästan hela
skatte-, tull- och avgiftsområdet.
Länssiyre/sen
iMa/möhus /än ser det som en fördel au lagen inle har begrän-sais lill all avse
enban sådana revisioner, som normall utförs vid
länssurelser-nasskaiieavdelningar. Genom lagens siora lilliimpningsoniråde
torde saniiir-beiei mel lan skilda gransk ningsmyndigheier k unna underliiiias.Skaiieförfaii-ningarna
blir fier och mer komplicerade tor vafle är och framdeles lorde del
Prop.
1975/76:11 60
komma
au bli nödvändigt atl granskningsmän specialiserar sig på visst eller vissa
områden inom skalleområdei. Komplicerade laxerings- och skatterevisioner kom
mer då i större utsträckning än hittills al t ut föras av två eller fiera revisorer
,som är specialister på skilda områden inom skatleförfattningarna. Atl
bevissäkringslagen då är tillämplig på samtliga revisorers verksamheisoni-råden
kommer uppenbariigen att vara till gagn för granskningsverksamheten, anser
länsstyrelsen.
Även
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det vara av godo att
bevissäkringslagen getts ett stort tillämpningsområde, eftersom samarbetet
mellan olika granskningsmyndigheter undeflättas av etl gemensamt regelsystem.
Å andra sidan innebär detta, uttalar länsstyrelsen, att lagen med nödvändighet
fått utformas så allmänt att givna regler täcker in samtliga de fall som kan
uppkomma inom ett mycket brett område. Detta försvårar den praktiska
tillämpningen inom länsstyrelsens kompetensområde. Länsstyrelsen förutsätter
därför att närmare tillämpningsföreskrifter utfärdas i administrativ ordning.
Sveriges
advokatsamfund anser det i och för sig naturiigt att lagen blir tillämplig inom
praktiskt taget hela skatte- och avgiftsområdet liksom även vid
granskningsförfarandet generellt och således inte endast vid taxeringsrevision
eller likartad kvalificerad granskning.
Näringslivets
skalledelegation framhåller, att särskilda svårigheter måste uppkomma då en
granskning skall ske avseende flera typer av skatter. En granskningsman
granskar exempelvis såväl mervärdeskatleredovisningen som
bensinskatteredovisningen på en bensinstation. Han måste då rimligen ha
förordnande av cheferna för dessa enheter, vilka beflnner sig hos olika
myndigheter. I förslaget görs ingen skillnad mellan granskning enligt olika
författningar. Man tycks utgå från atl det alltid rör sig om granskning enligt
endast en författning.
6.3
Beskrivningar
Utredningen.
125; anges vad som enligt lagen skall avses med säkringsålgärd, bevismedel,
förvar, utrymme och granskningsman. Säkringsåtgärd är den samlande
beteckningen på de åtgärder som enligt lagförslaget får lillgripas för att
säkerställa bevismaterial för granskning. Åtgärderna är av tre slag. nämligen
beslag, försegling och eftersökning.
Det
för lagen centrala begreppet bevismedel beskrivs genom en kortfattad
exemplifierande uppräkning. I lagtexten sägs att till bevismedel hör "räkenskapsmaterial,
varuprov och dylikt, som skall tillhandahållas för granskning". Därmed
har uiredningen avsett sådan dokumentation, som den granskade
författningsenligt är skyldig att ställa till förfogande för myndigheternas
kontrollverksamhet. Vad som i det särskilda fallet skall anses som bevismedel
lär ,illiså avHöras med siöd av den ifrågavarande granskningsför-
Prop.
1975/76:11 61
fattningen.
Med
förvar avses "skåp, låda, behållare, bankfack, väska, pärm, kuvert och
liknande förvar, som kan tillslutas". Termens innebörd anges således i
lagtexten med en exemplifierande uppräkning.
Utredningen
uttalar att den med exemplen velat understryka, att till förvar i första hand
hänförs sådant förvaringsställe, där räkenskapsmaterial och liknande
dokumentation normalt förvaras. Eftersom bevissäkringslagen också skall vara
flllämplig beträffande olika former av varubeskaltning, har bland exemplen
upptagits anordningar, som är avsedda för vätska, pulver eller liknande.
Utredningen, som framhåller att gränsdragningen mellan "förvar" och
"utrymme" i vissa fall kan medföra svårigheter, lämnar följande
hållpunkter för bedömningen.
Som
"förvar" bör i första hand anses alla anordningar, som typiskt sett
utgör förvaringsställen. Föralldel skall vara fråga om förvar bör dock krävas,
att förvaringsanordningen kan tillslutas på något sätt. Bord, stolar, öppna
bokhyllor och liknande är således inte förvar i lagförslagets mening. Om
anordningen är fristående eller inte saknar däremot betydelse. En vanlig
garderob utgör liksom ett fristående skåp ett förvar. Arkivrum bör däremot
falla under begreppet utrymme fastän det i regel är inrättat för förvaring av
räkenskapsmaterial eller dylikt. Bagageutrymmet i en personbil är givetvis ett
förvar, men även personutrymmet bör anses som sådant. Detsamma gäller slutet
utrymme i annat motorfordon, även om det kan vara relativt rymligt, liksom
t.ex. lastutrymmet i en möbelbuss.
I
situationer där det är tveksamt om förvar eller utrymme föreligger bör man
enligl utredningen utgå från att det är utrymme, eftersom användningen av
säkerhetsåtgärder i fråga om utrymme i vissa fall är kringgärdade med de
strängare villkoren.
Även
innebörden av uttrycket "utrymme" anges genom en exemplifierande
uppräkning. Till utrymme hänförs sålunda byggnad, lokal, gård, upplagsplats och
liknande avgränsat utrymme. Det skall vara rum eller platser som är avgränsade
och med så stor yta att en person kan röra sig fritt där. Om allmänheten äger
tillträde eller ej är enligt utredningen utan betydelse. En parkeringsplats
för motorfordon bör anses som utrymme om den t. ex. har inhägnats. I annat fall
är parkeringsplats på samma sätt som gator och torg varken förvar eller utrymme
i bevissäkringslagens mening.
Med
granskningsman avser uiredningen i första hand tjänsteman i chefsställning som
har till flänsteåliggande att övervaka granskningen inom sitt
verksamhetsområde. Vem som på grund av sin flänst har befogenhet som
granskningsman har inte angetts i bevissäkringslagen. Detta bör, uttalar
utredningen, i regel framgå av arbetsordning eller instruktion för ifrågavarande
myndighet. Skattecheferna och enhetscheferna vid länsstyrelsernas
skatteavdelningar tillhör enligt utredningens uppfattning den kategori av
flänstemän, som utan särskilt förordnande har granskningsmans befogen-
Prop.
1975/76:11 62
heter
enligt bevissäkringslagen. Vidare kan de flänstemän inom RSV:s olika
avdelningar, som i sin flänst har motsvarande funktioner, anses ha befogenheter
som granskningsman. Slutligen bör fögderichefen, distriklsöverkontrollö-ren på
RSV:s dislriktskontor. chefen för RFV:s revisionssektion och motsvarande
befattningshavare på tillämpningsområdet i övrigt vara granskningsmän i
bevissäkringslagens mening.
Den
andra kategorin flänstemän, som är atl hänföra till granskningsmän, är de som
särskilt har förordnats att vara granskningsmän enligt lagen. Vilka flänstemän
som skall ha sådant förordnande får enligt utredningen bestämmas i
administrativ ordning, varvid förutsätts att sådant förordnande ges endast
flänstemän med långvarig erfarenhet av granskningsarbete. I första rummet avses
statligt anställda revisorer inom olika förvaltningsområden men även de
kommunala laxeringsrevisorerna bör kunna erhålla sådant specialförordnande.
Eftersom personalen hos de lokala skattemyndigheterna i inte oväsentlig utsträckning
sysslar med granskningsverksamhet synes det vidare möjligt att ge erfarna
flänstemän hos dessa myndigheter uppgiften atl fungera som granskningsmän.
Självfallet gäller motsvarande för andra flänstemän med liknande
arbetsuppgifter, framhåller utredningen.
Remissyttrandena.
Utredningens begreppsbestämningar i 2!:; lämnas av fiertalet remissinstanser
utan erinran.
RSV
påpekar att granskningsmyndigheten enligt vissa skatte- och
av-giftsförlattningar har rätt att få tillträde till den granskades verksamhels-lokaler.
Uiredningen föreslåratt enhetliga föreskrifter härom införs i flertalet av de
författningar, som faller inom bevissäkringslagens tillämpningsområde. Detta
synes bero pä att de nya tvångsmedlen - exempelvis eftersökning i
verksamhetsutrymmen -skall ge eftertryck åt de rättigheter myndigheterna
författningsenligt har i olika kontrollsamnianhang. Bevismedel i bevissäkringslagens
mening är emellertid endast den dokumentation (räkenskapsmaterial, varuprov
och dylikt), som granskningsmyndigheten äger infordra från den enskilde i del
aktuella ärendet. Detta innebär att granskningsman, som vill gå in i en
verksamhetslokal (fabrik, butik, kontor etc.) för att med stöd av gällande
författningar bilda sig en uppfattning om exempelvis utförda underhållsarbeten,
varusortiment eller kassarutiner, kan göra detta endast om den skatlskyldige
medger det. Inte heller finns något tvångsmedel för atl tillvarata de
författningsenliga rättigheterna att genomföra kassainvenlering och granska
varulager samt maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier.
Dessa kontrollåtgärder kan ha ett betydande bevisvärde bl. a. vid granskning
av ingående mervärdeskatt, vid taxeringsrevision hos exempelvis innehavare av
bilskolor och hotellrörelser samt inte minst i de fall det finns anledning
misstänka att skattskyldig manipulerat med räkneverk (kilomelerräknare,
laxameter, kassaregister etc.) och med datorer, I FFL finns föreskrifter om
tvångsmedel (vite) för att förmå skatlskyldig att medge vissa kontrollåtgärder
av här ovan angivet slag. TL:s
Prop.
1975/76:11 63
vitesföreläggande
är däremot i likhet med handräckningsinstilutet begränsat till utfående av
handlingar. Utredningen har givetvis uppmärksammat detta förhållande men
föreslår ingen skärpning av bestämmelserna i denna del. RSV ifrågasätter om man
inte vid utformningen av bevissäkringslagen borde överväga att ge begreppet
bevismedel en något vidsträcktare innebörd. Vid eftersökning i
verksamhetsutrymmen och förvar skulle förslagsvis även varulager, inventarier
och andra tillgångar eller nyttigheter i verksamheten, vars förekomst eller
beskaffenhet kan vara av betydelse för granskningen, betraktas som bevismedel.
Liknande synpunkter framför punktskatteutredningen och ett par länsstyrelser
Länsstyrelsen
I Malmöhus län påpekar, att endast bevismedel får beslagtas. Under pågående
förrättning kan del vara omöjligt alt fastställa vad som är bevismedel. Först
sedan revisionen är avslutad torde det vara möjligt atl ange vad som är
bevismedel av beslagtagel material. Beslagtagna pärmar med affärskorrespondens
kan vid granskningsarbetet visa sig innehålla även privata brev. som inte utgör
bevismedel. Förda anteckningar över privata utgifter och kvitton på inköp av
förbruknings- och kapitalvaror för hem och hushåll kan vid första anblicken
förefalla vara sådana privata handlingar som inte är bevismedel men kan senare
under granskningsarbetel visa sig utgöra bevis för att skattskyldigs
deklarerade inkomster är otillräckliga för att bestrida levnadskostnaderna. Därför
bör lagen utformas så att privata handlingar, som kan utgöra bevis för
underdeklaraiion, kan beslagtas. Dessa handlingar kan åberopas som bevis i
skatte- och straffprocess men utgör likväl inte bevismedel enligt
bevissäkringslagen, framhåller länsstyrelsen.
Utredningens
förslag och synpunkter i fråga om de flänstemän som skall kunna vara
granskningsmän lämnas utan uttrycklig erinran av åtskilliga remissinstanser.
Kammarrätten
i Göteborg framhåller i denna fråga, att lika väl som en åklagare eller annan
förundersökningsledare nu är behörig att besluta om beslag eller husrannsakan
inom brottmålsprocessen, en skallechef. revisionsdirektör eller
laxeringsdirektör bör kunna betros med motsvarande uppgifter inom
taxeringsprocessen. Likaså har kammarrätten svårl att se någon anledning till
att en taxeringsflänsteman, som genomför en taxeringsrevision ute på fältet,
inte skall ha samma behörighet som en polisman att besluta om beslag eller
eftersökning (husrannsakan) när etl sådant beslut behöver fattas utan dröjsmål.
RRV
hänvisar till att i specialmotiveringen till lagförslaget i fråga om innebörden
av termen granskningsman har förutsatts att förordnande som granskningsman ges
endast åt flänstemän med långvarig erfarenhet av granskningsarbele. Enligt
verkets mening bör befattningshavare som anförtros att utföra
taxeringsrevision eller annan moisvarande granskningsuppgift i princip också
ha behörighet alt besluta och verkställa säkringsåtgärd
Prop.
1975/76:11 64
med
de inskränkningar som i övrigt följer av utredningsförslaget. Tillgodoseendet
av kravet på ett riktigt utförande av granskningsuppgiften bör enligt verkets
mening i första hand tillgodoses genom väl utformade instruktioner och genom
utbildning.
Föreningen
Sveriges fögderichefer och SACO uttalar, att hos varje lokal skattemyndighet
vanligen finns en befattningshavare - hos de större myndigheterna en särskild
avdelning - som främst sysslar med arbetsgivarkon-troll. Av arbetsordningen för
lokal skattemyndighet bör efter ett genomförande av förslaget framgå att
befogenhet som granskningsman kan tillkomma även sådan flänstemän hos lokal
skattemyndighet vars arbetsuppgifter består av kontroll av arbetsgivarnas
skatteredovisning.
Föreningen
Sveriges kommunala taxeringsrevisorer säger sig förstå att som grans-kningsman
enligt bevissäkringslagen skall förordnas endast person med särskild erfarenhet
av revisionsverksamhet. Detta torde enligt föreningen borga för alt lagen
kommer atl tillämpas på etl från såväl rättssäkerhets-som effektivitetssynpunkt
tillfredsställande sätt. Svenska kommun.rörbundet finner det naturiigt att,
såsom utredningen föreslagit, även de kommunala laxeringsrevisorerna bör kunna
erhålla förordnande som granskningsmän enligt lagen.
Föreningen
auktoriserade revisorer anser att endast befattningshavare med stor erfarenhet
och gott omdöme bör anförtros rätten att fatta beslut om säkringsåtgärder.
Beslut om säkringsåtgärd bör därför få fattas endast av skattechef,
enhetscheferna vid länsstyrelsernas skatteavdelningar samt befattningshavare
på motsvarande nivå inom RSV.
Lantbrukarnas
skattedelegallon uttalar, alt det är en grannlaga uppgift alt vara
granskningsman i lagens mening. Härför krävs stor kunskap om allmänna
rättsregler och ingående erfarenhet av att på grundval av denna kunskap göra en
objektiv bedömning i det enskilda fallet. Delegationen ifrågasätter om samtliga
som enligt utredningen kan förordnas till granskningsman fyller dessa krav.
Liknande synpunkter framförs av Svenska företagares riksförbund och Sveriges
köpmannaförbund.
Ett
par remissinstanser riktar språklig kritik mot valet av uttrycket granskningsman.
Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar sålunda, att inom skatteförvaltningen
med granskningsman brukar avses tjänsteman eller sakkunnig, som i enlighet med
TL äger verkställa taxerings- eller skatterevision. Enligt de sakkunniga bör
inte hela denna kategori vara behörig besluta om säkringsåtgärder. För att
undvika förväxlingar bör de flänstemän som avses i bevissäkringslagen därför
ges en speciell benämning, l.ex. förrättningsman.
3§
Utredningen.
I tredje paragrafen anges hur säkringsåtgärderna skall verkställas. Utredningen
understryker, att de olika åtgärderna kan användas
Prop.
1975/76:11 65
såväl
var för sig som i kombination med varandra.
Beslag
skall verkställas på så sätt att bevismedel fråntas innehavaren eller i säkrat
skick lämnas kvar hos honom. Det innebär att det beslagtagna bevismedlet i det
senare fallet måste förvaras i ett förseglat förvar eller uirymme, vilket
framgår av 6 § första stycket.
Utredningen
framhåller, att beslag får avse endast bevismedel. Genom en särskild
bestämmelse i 14§ är det dock möjligt att vid beslag förfoga även över det
förvar som innehåller bevismedlet. Förvar som sådant kan enligt utredningen
vara att hänföra lill bevismedel, t. ex. en pärm eller behållare med text. I
så fall får det givetvis tas i beslag som bevismedel.
Den
som obehörigen rubbar beslagtaget material gör sig skyldig till överträdelse
av myndighets bud, vilket brott enligt 17 kap. 13 i; brottsbalken straffas med
böter eller fängelse i högst ett år.
Försegling
verkställs enligt utredningsförslaget genom att förvar eller utrymme förses
med sigill eller liknande förslulning. Ett bevismedel som sådant kan inte bli
föremål för försegling.
Utredningen
framhåller, att avsikten är att försegling i första hand skall användas för att
säkerställa etl beslag, som av någon anledning inte omedelbart kan genomföras.
Dessutom kan försegling bli aktuell om bevismedel - något som tidigare har
nämnts - på grund av omständigheterna måste lämnas kvar hos innehavaren.
Försegling
skall enligt utredningen verkställas så att förvar eller utrymme inte kan
öppnas på normalt sätt utan att sigill eller liknande förslutning bryts.
Närmare bestämmelser om åtgärdens praktiska genomförande förutsätts bli
utfärdade i administrativ ordning.
Utredningen
betonar, att förseglingen har rättslig verkan även om för-slulningen anbringats
så att det är möjligt att ta sig in i förvaret eller utrymmet utan att
förseglingen bryts. Det säger sig dock självt att åtgärden bör verkställas så
säkert som det är praktiskt möjligt. Bl. a. från bevissynpunkt har delta en
avgörande betydelse.
Vare
sig man bryter förslutning eller kringgår denna, gör man sig skyldig till
överträdelse av myndighets bud enligt 17 kap. 13 § brottsbalken.
Enligt
utredningsförslaget sker eftersökning på så sätt att förvar eller utrymme
genomsöks för efterforskande av bevismedel.
Åtgärden
kan enligt utredningen vara mer eller mindre omfattande och kan allt efter
situationen sättas in mot ett kontor med flera rum, vilka då samtliga genomsöks
för efterforskande av bevismedel, eller avse ett enstaka förvaringsställe,
såsom ett skåp eller en väska.
Utredningen
framhåller, alt eftersökning syftar till att få fram "dolda"
bevismedel. För att ta hand om material som förvaras öppet - t. ex. på ett
bord, i en hylla eller i ett skåp med öppen dörr - behövs beslut om
eftersökning endast om granskningsmannen inle tillåts undersöka om där förvarat
material är att anse som bevismedel. Enligt utredningens uppfattning torde det
inte ofta flnnas anledning att tillgripa eftersökning i andra
5 Regeringen 19 75/76. / sam/. Nr //.
Prop.
1975/76:11 66
fall
än då granskningsmannen mot annans vilja måste bereda sig tilllräde till
förvaret eller utrymmet för att ta reda på om bevismedel finns där. Vägras
tillträde till ett stängt rum eller ett tillslutet skåp, får granskningsmannen
således inte tilltvinga sig tillträde utan beslut om eftersökning. Om rummet
eller skåpet är låst saknar härvidlag betydelse.
Utredningen
understryker, att eftersökning inte får innebära mer än att myndigheterna
bereder sig tillträde till förvaret eller utrymmet och där söker efter
bevismedel. Detta framgår av 13 §, som föreskriver att egendomsskada inte får
orsakas vid verkställighet av säkringsåtgärd. För att möjliggöra åtgärden är
det dock enligt paragrafen tillåtet att bryta lås eller annan stängningsanordning.
Remissyttrandena.
Utredningens beskrivningar i 3 !; om hur de olika säkerhetsåtgärderna
verkställs lämnas utan erinran av fiertalet remissinstanser.
JK
anser, att uttrycket "säkrat" bör utbytas mot "förseglat"
eftersom försegling är den enda säkringsåtgärd som kan förekomma i detta fall.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge uttalar atl om det anses nödvändigt alt behålla andra
ledet i definitionen av hur beslag verkställs denna borde utformas på så sätt
atl däri föreskrivs alt beslag verkställs, "genom all bevismedel fråntas
innehavaren eller lämnas kvar hos honom under försegling". Enligt 6 !;
första stycket förslaget skall ju beslut om försegling fallas, om det befinns
erforderligt att lämna kvar det beslagtagna bevismedlet hos innehavaren. Detta
innebär då tillgripande av en ny säkringsåtgärd och ej endast en verkställighet
av beslutet om beslag. Förfarandet i ett sådant fall, där beslagtaget
bevismedel lämnas kvar hos innehavaren, är alltså tänkt att fortgå i två olika
stadier, påpekar hovrätten. Först fattas beslut om beslag av visst bevismedel.
Detta beslut verkställs genoni att bevismedlet tas om hand av granskningsmannen.
Därpå fattar granskningsmannen beslut om försegling av det utrymme eller förvar
i vilket han avser atl länina kvar bevismedlet. Detta beslut Verkställs sedan
genoni att utrymmet eller förvaret förses med sigill eller liknande
förslutning. Enligt hovrättens mening framstår det således som mindre lämpligt
att vid beskrivandet av hur en säkringsåtgärd verkställs förklara atl detta
sker genom att det fattas beslut om tillgripande av en annan säkringsåtgärd.
Andra ledet i definitionen av hur beslag verkställs kan därför med fördel
uteslutas, framhåller hovrätten.
6.4
Villkor för beslut
4§
Utredningen.
I4§ föreskrivs att beslut om säkringsåtgärd får fattas utan att den som berörs
av beslutet dessförinnan har hörts i ärendet. Av bestämmelsen i 9 § framgår,
att för verkställighet däremot fordras att myndigheten har tagit eller sökt ta
kontakt med den som avses med granskningen
Prop.
1975/76:11 67
och,
om förrättningen avses äga rum hos annan, även med denne.
Utredningen
framhåller, att elt beslut om säkringsåtgärd många gånger skulle bli utan
verkan om kontakt i förväg togs med motparten. För sådant beslut krävs nämligen
i de fiesta fall atl en viss risk finns för att granskningen saboteras. Denna
sabotagerisk kan vara mer eller mindre uttalad.
Utredningen
påpekar att det naturligtvis finns situationer där faran för sabotage i form av
förvanskning eller undanhållande av bevismedel bedöms mindre påtaglig just för
tillfället. Den kan dock vara tillräcklig för att utgöra grund forell beslut om
säkringsåtgärd. Den granskade kan vistas pä avlägsen ort eller av andra orsaker
- t. ex. sjukdom - vara ur stånd att vidta några som helst åtgärder med
räkenskapsmaterial. Att då underlåta kommunikation med honom kan vara
olämpligt och i vissa fall t. o. m. stötande.
Enligt
utredningens uppfattning kan situationen inte sällan vara sådan alt viss
misstanke om t. ex. förvanskning finns men att denna misstanke inte är
tillräcklig för att grunda ett beslut alt sätta in en säkringsåtgärd. Först
efter kommunikation framkommer kanske sådana omständigheter att lagliga skäl
för beslut är för handen.
Utredningen
understryker all kommunikation med motparten i fall då sabotagerisken är fullt
uttalad inte bör företas före beslutsfattandet.
Remissyttrandena.
Utredningens förslag att beslut om säkringsåtgärd skall få fallas utan atl den
som berörs av beslutet dessförinnan har hörts i ärendet godtas av så gott som
samtliga remissinstanser.
En
kritisk inställning intar Föreningen auktoriserade revisorer, Svensk industriförening,
Sveriges advokatsamfund och SHIO. som anser att den som berörs av ett beslut om
säkringsåtgärd i princip skall höras innan beslutet fattas. Föreningarna och
oiganisatlonen framhåller, att detta gäller särskilt om beslutet om
säkringsåtgärd riktar sig mot annan person än den vars räkenskaper är föremål
för revision eller granskning. Advokaisainfiindet uttalar att den enskilde har
elt berättigat anspråk på att få framlägga sina synpunkter i ärendet innan
beslut fattas. Endast om grundad anledning finns lill antagande att en
förhandskontakt skulle leda till undanröjande eller förvanskning av bevismedel
bör sådan få underlåtas.
3
i)
Uiredningen. 15!; anger
utredningen de villkor som måste föreligga för atl beslut om beslag skall få
fattas. Sådant beslut riktas endast mot bevismedel. Innan beslut fattas måste
det således fastställas att fråga är om "räkenskapsmaterial, varuprov och
dylikt, som skall tillhandahållas för granskning". Dessförinnan får
materialet inte föras från platsen utan innehavarens medgivande. Försegling
kan däremot' bli aktuell med stöd v 6!;. Vad som i det enskilda fallet är att
hänföra till bevismedel skall, som tidigare har framhållits, avgöras med stöd
av den tillämpliga granskningsförfattningen.
Prop.
1975/76:11 68
Utredningen
understryker, alt det för frågan om ett bevismedel kan tas i beslag saknar
betydelse hos vem bevismedlet vid beslutstillfället förvaras. Oavsett om
innehavaren är ägare till bevismedlet eller av annan anledning har hand om
delta, får beslag äga rum.
Utredningen
framhåller, att frågan om vem som är ägare till ett bevismedel i vissa
granskningsförfaranden, som är mer formellt uppbyggda, kan komplicera frågan
om beslag, men anseratt presumtionen bör vara att åtminstone allt bevismaterial
som finns i lokal med anknytning till den granskades verksamhet eller hos hans
ombud i dennes lokal är bevismedel i lagens mening (jfr prop. 1972:145 s. 27).
Enligt
utredningen får beslut om beslag i princip fattas även om det inte kan avgöras
om bevismedlet har betydelse för granskningen. Det säger sig emellertid självt
att bevismedel, som med säkerhet kan antas sakna betydelse för den aktuella
granskningen, inte kommer att bli föremål för beslag. Utredningen påpekar, att
det många gånger inte är möjligt att i elt tidigare skede av granskningen
avgöra om ett visst bevismedel har sådan betydelse. Villkoren för beslag är
ändå uppfyllda.
Sedan
del har fastställts att det är fråga om ett bevismedel i lagens mening, fordras
enligt utredningens förslag för beslut om beslag dessutom att "bevismedlet
inte tillhandahållits granskningsmannen eller att risk föreligger att det
kommer att undanhållas eller förvanskas". Ett beslut om beslag kan således
bli aktuellt i två olika situationer.
Den ena situationen
föreligger så snart ett visst bevismedel inte har till- handahållits för
granskning. Den som avses med granskningen eller någon annan som förfogar över
dennes räkenskapsmaterial lämnar inte bevismedlet ifrån sig. Han medger
exempelvis vid en telefonkontakt med granskningsmannen eller i ett skriftligt
svar till denne att han visseriigen har de begärda bevismedlen men atl han inte
avseratt tillhandahålla dem. Granskningsmannen får kanske vid ett besök hos
den granskade hastigt ta del av dennes bokföring men vägras därefter ulan
närmare motivering att ta materialet eller någon del av detta med sig för
närmare granskning. Den granskade lovar att överiämna begärda handlingar vid
besök på granskningsniannens kontor en viss dag men håller inte sitt löfte. I
dessa och liknande fall är enligt utredningen förutsättningar för beslut om
beslag för handen.
Förhållandena
kan emellertid vara mer komplicerade. Den granskade lämnar t. ex. en mer eller
mindre trovärdig förklaring till varför han inte kan ställa ett visst
bevismedel till granskningsmannens förfogande pä del sätt denne har begärt. För
att beslag i en sådan situation skall få äga rum måste det kunna konstateras
att del föreligger risk för atl bevismedlet kommer att undanhållas eller
förvanskas om del inte tas i beslag. Omständigheterna måste tala för att denna
s. k. sabotagerisk föreligger.
Utredningen
framhåller, att omständigheterna i regel vid den tidpunkt
Prop.
1975/76:11 69
när
myndigheten tar kontakt med den granskade ger tillräckligt underiag för att
bedöma om sabolagerisk är för handen.
Utredningen
fäster även uppmärksamheten på atl beslut om beslag även kan avse bevismedel
som överlämnats till granskningsmannen. Den granskade kräver t. ex. att visst
räkenskapsmaterial skall återställas till honom och åberopar därvid kanske
gällande bestämmelser - t.ex. 56 i; 3 mom. TL eller 9 !; FFL - som säger atl
räkenskapshandlingar, skall "återställas så fort ske kan". Finns det
skälig anledning anta att materialet kommer att förvanskas eller undanhållas
den fortsatta granskningen om det återställs så bör givetvis beslag äga rum.
Remissyttrandena.
Flera remissinstanser uppehåller sig vid den i 5-7 !;;; uppställda
förutsättningen för beslut om säkringsåtgärd, att risk skall föreligga för att
bevismedel kormiier att undanhållas eller förvanskas. Några remissinstanser
efterlyser klargörande uttalanden hur rekvisilet skall tolkas. Ett niindre
antal kräveratt del skall skärpas. En remissinstans framför önskemål om att det
helt skall utgå som förutsättning för beslut om säkringsåtgärd.
Länsstyrelsen
I Södermanlands län anser att begreppet "risk" i delta sammanhang
bör ges en mer vidsträckt innebörd än som framgår av specialmotiveringen till
5 S, Svårigheter kan uppkomma att i vafle enskilt fall konkretisera
omständigheter som tyder på sabotagerisk. Den bedömning som görs av
granskningsmannen bör kunna vara avgörande för frågan om sabotagerisk
föreligger. Om riskfaktorn överbetonas kan detta inverka hämmande vid den
praktiska tillämpningen av lagen.
Länsstyrelsen
i Norrbottens län anser, att förutsättning för säkringsåtgärd bör föreligga
utan att risk för undanhållande eller förvanskning har konstaterats.
Det
väsentliga i alla de situationer där beslag kan förekomma är alt bevismedlen
inte har tillhandahållits förrätiningsmannen för konlroll. Om orsaken därtill
är alt bevismedlet även behövs av annan kan konfiiklen i det närmaste
undantagslöst lösas enligt länsstyrelsens mening genom ko-pieringdlergenoni att
förrättningsniannen lillhandahållerbevismedlet, t. ex. på sitt flänsterum. För
att skatter och avgifter skall kunna bestämmas på etl rikligt och likformigt
säll fordras all grundmaterialet för uppgiftsskyldigheten skall vara åtkomligt
för granskning, framhåller länsstyrelsen. Huvudparten av de personer som
anmodas att uppvisa grundmaterial efterkommer anmaningen. Kravet på rättvisa
och likformighet medför atl även de övriga måste kunna tvingas att fullgöra
sina skyldigheter. Skyddet för den enskildes rättssäkerhet, som i olika
sammanhang framhålls, har inte närmare specificerats, men lorde väl närmast
avse en verkställighetsför-räiinings genomförande och inle föruisäiiningarna
för beslut om säkringsåtgärder. Det svenska .skattesystemet bygger på
självdeklarationer som grund för taxering. När deklarationer inte lämnas eller
anses böra bli föremål för kontroll inleds granskningsförfarandei regelmässigt
med att vederbörande anmanas alt lämna vissa uppgifter, deklarationer eller
bevis av olika art.
Prop.
1975/76:11 70
För
beslut om säkringsåtgärd bör enligt länsstyrelsens mening förutsättningen att
bevismedlet inte lillhandahållils vara tillfyllest ulan tillägg om risk för
undanhållande eller förvanskning. Redan del förhållandet alt bevismedlet inte
tillhandahålls innebär sådana risker, Atl granskningsmannen därutöver skall
påvisa ytteriigare skäl för risker förefaller inle blott onödigt ulan även
svårt atl åstadkomma, eftersom granskningsmannen endast i undantagsfall kan i
förväg äga kännedom om olika personers förhållanden. Självfallet bör skälig
hänsyn las lill den granskades befogade invändningar om varför han inle vill
eller kan länina visst bevismedel, särskilt om delta är av mindre vikt. Den
granskade har ju också möjlighet atl yrka undantagande. Beslut om beslag eller
annan säkringsålgärd bör inle ske slentrianmässigt. För skatteprocessens del
lorde man knappast behöva befara någon risk härför. Länsstyrelsen understryker
att alltför många angelägna revisioner inte har kommit lill utförande på grund
av tids- och arbetskraftsbrist.
Föreningen
auktoriserade revisorer anser atl det i lagtexten närmare måste preciseras hur
stor risken måste vara för att en säkringsåtgärd skall fl företas.
Svenska
företagares riksförbund anser att rekvisilet måste skärpas, Samma uppfattning
har Sveriges advokatsamfund. Med hänsyn till de allvarliga åtgärder varom här
är fråga anser samfundet rättssäkerheten kräva en avsevärd skärpning av detta
rekvisit för rätt att ingripa med säkringsåtgärder, I de fall som avses i 5 och
6 !;i; samt 7 S första stycket bör åtminstone krävas att påtaglig risk
föreligger för undanhållande eller förvanskning av bevismedel. Liknande
synpunkter anläggs av Näringslivets skaiiedelegaiion och Svenska företagares
riksförbund.
Enligt
lagförslaget lår endast bevismedel las i beslag. Sådant beslut får enligt
utredningen i princip fattas även om det inte kan avgöras om bevismedlet har
betydelse för granskningen. Övervägande antalet remissinstanser har lämnat
utredningsförslaget i denna del utan erinran.
Länsstyrelserna
i Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län framför önskemål om att detta
förhållande klart skall framgå av lagtexten.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge delar utredningens uppfattning all det många gånger kan
vara omöjligt alt i ett tidigt skede av granskningen avgöra om bevismedlet i
fråga har betydelse för granskningen eller ej och all del därför - som enligt
handräckningslagen - ej bör uppställas såsom villkor lör beslag atl handlingen
i fråga är av väsentlig betydelse för la.Kering eller för fastställande av
skatt. Hovrätten anser emellertid att det - till betonande av atl beslag bör
tillgripas endast när starka skäl därför föreligger - i lagtexten bör
uppställas en förutsättning för beslut om beslag liknande den i RB beträffande
slraffprocessuelll beslag, nämligen elt krav på viss sannolikhet lör all
bevismedlet har betydelse för granskningen.
Näringslivels
skattedelegallon anser, all etl minimikrav för att så ingripande åtgärder som
säkringsålgärder skall få tillgripas är att del eftersökta be-
Prop. 1975/76:11 71
vismedlet är av väsentlig betydelse för vederbörande taxering.
Liknande uppfattning får Sveriges advokaisomfund och Svenska företagares
riksförbund anses ge uttryck för.
1 motiveringen till 5 !; uttalar utredningen, att frågan
om vem som äger ett bevismedel i vissa granskningsförfaranden kan komplicera
frågan om beslag men att presumtionen bör vara all åtminstone allt
bevismaterial som finns i lokal med anknytning till den granskades verksamhet
eller hos hans ombud i dennes lokal är bevismedel i lagens mening.
Från denna presumtionsregel tar Sveriges advokatsamfund
avstånd. I advokatens akter rörande den granskade finns regelmässigt
åtskilligt material som tillhör advokaten eller annan än klienten och som inte
är bevismedel i lagens mening, framhåller samfundet, som anser att anledning
saknas att lägga bevisbördan på advokaten för att sådana handlingar inte är bevismedel.
Några remissinstanser har riktat kritik mol den
lagtekniska utformningen.
JK påpekar atl av lagtexten och motiven framgår att 5 !;
behandlar två situationer. Den ena är helt klar: materialet utlämnas inte trots
begäran. I sådana fall är beslag givetvis en adekvat åtgärd. Den andra
situationen är inte lika klart beskriven men måste uppenbarligen avse fall då
innehavaren är beredd att lämna ut materialet. För atl paragrafen skall få
någon mening måste emellertid ytterligare förutsättas atl granskningsmannen
inte tar med sig materialet. Om så sker finns ju rimligen ingen risk för
undanhållande eller förvanskning. Den sist beskrivna situationen företer stora
likheter med den som behandlas i 6 !; andra stycket. Skillnaden mellan de två
fallen är den att beslag får tillgripas oberoende av om materialet kan föras
från platsen och att risk för undanhållande eller förvanskning måste föreligga
för att beslag skall få ske. Trots dessa skillnader bör man enligt JK:s mening
överväga om båda möjligheterna behövs. Om den som innehar bevismedlet är villig
atl tillhandahålla det, torde materialet i allmänhet böra las om hand av
granskningsmannen. Kan detta ej ske, bör materialet säkras genom försegling.
Materialet kan då inte undanhållas eller förvanskas utan att etl broll begås.
Möjligheterna att undanhålla eller förvanska materialet minskar inte
ytterligare om materialet tas i beslag. Mot denna bakgrund bör enligt JK
övervägas om inte regeln i 5 !; kan begränsas till fall där tillhandahållande
vägras. Skulle del ändå anses nödvändigt all behålla båda de nu behandlade
möjligheterna att säkra material som tillhandahålls men kvariämnas hos
innehavaren bör Si; få en lydelse som tydligare än den föreslagna klargör vilka
fall som avses.
6s
Utredningen. Enligt 6 !; törsta sivckei skall försegling
av förvar eller utrymme, där beslagtaget bevismedel finns, beslutas om
bevismedlet lämnas kvar hos innehavaren.
Prop.
1975/76:11 72
Försegling
måsle således ovillkorligen ske om bevismedlet inte tas ifrån innehavaren.
Beslutet kan beroende på omständigheterna - främst bevismaterialets omfattning
och tillgängliga förvaringsställen - avse ett rum eller ett förvar. Eftersom
verkställigheten av beslutet enligt 11 !; inte lår medföra synnerlig olägenhet
för någon som berörs av åtgärden, bör det enligt utredningen i första hand
begränsas till förvar.
Enligt
utredningen är det inte nödvändigt att förseglingsbeslutet omfattar just det
förvar eller utrymme, där det beslagtagna bevismedlet påträffats, även om delta
i regel faller sig naturligast. Självfallet måste del i princip vara fråga om
ett förvar eller uirymme, som bevismedlets innehavare eller ägare förfogar
över. Verkställighet av beslut om försegling kan dock avse även förvar som tillhör
granskningsmyndighelen.
Utredningen
framhåller, att försegling enligt detta stycke torde bli sällsynt eftersom
bevismedel som har tagils i beslag far lämnas kvar hos innehavaren endast om
synneriiga skäl föreligger, vilket framgår av 14!; första stycket.
Enligt
andra stycket får beslut om försegling fattas om bevismedel inte lämpligen kan
föras från den plats, där det påträffats. Det är här inte fråga om beslagtaget
bevismedel, varför beslut om försegling i delta fall inte är obligatoriskt.
Åtgärden får närmast ses som en form av arbetstekniskt hjälpmedel. Villkoren
för beslut om försegling enligt detta stycke är av två slag. För det första
måste det kunna fastställas att bevismaterial, som kan hänföras till bevismedel
i lagens mening, finns i förvaret eller utrymmet. Granskningsmannen skall
således inle bara få tillträde lill förvaret eller utrymmet utan också ha
beretts möjlighet att undersöka där förvarat material. Om granskningsmannen av
någon anledning endast kunnat fastställa att visst befintligt material utgör
bevismedel, hindrar detta inte beslut om försegling med stöd av lagrummet även
om åtskilligt annat material finns i förvaret eller utrymmet i fråga. Det andra
villkoret som måste vara uppfyllt är att bevismedel "inte lämpligen kan
föras från den plats, där det påträffats". Den granskade eller annan som
berörs av granskningen förebär exempelvis skäl för att få granskningsmannen att
tillfälligt avbryta en pågående första genomgång av ett större
räkenskapsmaterial i den granskades lokaler. Granskningsmannen kan få besluta
om den mindre ingripande åtgärden försegling i stället för beslag eller
eftersökning.
Enligt
tredje stvcket får beslut om försegling av förvar eller utrymme fattas, om
granskningsmannen inte får tillåtelse att genomsöka förvaret eller utrymmet
samt det skäligen kan antas att bevismedel finns där och risk dessutom
föreligger att detta kommer att undanhållas eller förvanskas.
Till
att böfla med skall det vara fråga om förvar eller utrymme, som
granskningsmannen inte får tillåtelse atl genomsöka. Uiredningen framhåller,
att vägran inte behöver ta sig uttryck i att den granskade eller någon annan
ställer sig hindrande i vägen. Det är fullt tillräckligt att det genom
yttranden eller annat beteende görs klart för granskningsmannen att elt försök
av denne att ta sig in i förvaret eller utrymmet eller alt där söka
Prop.
1975/76:11 73
efter
bevismedel sker mot den andres vilja. Om det är svårt att avgöra om tillåtelse
har lämnats eller ej, bör enligl utredningen granskningsmannen redan av det
skälet överväga försegling. En vanlig situation, där granskningsmannen kan få
anledning all använda försegling enligl iredje slyckel, föreligger då han vid
besök hos den granskade inte träffar någon person som är behörig att exempelvis
låta honom komma in i en kontorslokal eller öppna en skrivbordslåda.
Det
andra villkoret, som enligt utredningsförslaget måste föreligga vid beslut om
försegling enligt tredje stycket, föreskriver att det skäligen kan antas att
bevismedel finns i det förvar eller utrymme, som granskningsmannen inte får
tillåtelse att genomsöka. Utredningen framhåller, att omständigheterna i det
särskilda fallet skall tala för alt bevismedel finns i det aktuella förvaret
eller utrymmet. "Skäligen kan antas" innebär enligt utredningen inte
att sannolikhelsgraden behöver vara så hög som vid "grundad
anledning" men den skall i vafle fiill vara något mera påtaglig än vad som
markeras genom "kan antas" eller i den beskrivna sabotagerisken.
Del
tredje villkoret för beslut om försegling enligt Iredje stycket i lagförslaget
är atl risk föreligger att det bevismedel, som antas finnas i förvaret eller
utrymmet, kan komma att undanhållas eller förvanskas. Detta villkor är i regel
uppfyllt om granskningsmannen utan närmare motivering vägras tilllräde lill etl
visst förvar eller utrymme, som han har skälig anledning anta innehåller
bevismedel. Denna riskbedömning skall ske efter i huvudsak samma grundersom
angetts i motiveringen lill 5 !;. Den granskades allmänna uppträdande kan
därvid komma att spela en avgörande roll för frågan om beslut skall fattas. Vad
företrädare för den granskade yttrar eller hur denne eljest beter sig kan också
ha betydelse.
Försegling
enligt tredje stycket utgör enligt utredningen främst elt hjälpmedel för att
kunna genomföra en eftersökning med eventuellt åtföljande beslag av bevismedel,
vilka åtgärder av någon anledning inte kan företas omedelbart. Del framhålls,
att lagrummet även kan användas, om sannolikheten för ett kommande beslag inte
är särskilt uttalad. Försegling är under sådana förhållanden snarast en åtgärd
i syfte att säkerställa granskning av visst material för alt del senare skall
kunna bedömas om det är fråga om bevismedel.
Utredningen
understryker slutligen alt beslut om försegling enligt paragrafens samtliga
tre stycken avser alla typer av förvar och utrymmen. Åtgärden är inte begränsad
till utrymmen, som används för den granskades verksanihet, eller till förvar,
som finns i sådana utrymmen, i offentlig lokal hos myndighet eller på allmän
plals. Även privatulrymmen och andra utrymmen eller förvar, som allmänt sett
tycks sakna anknytning lill den granskades verksamhet, får förseglas. Del
förhållandet alt beslut om försegling måste grundas på omständigheter, som
talar för all bevismedel förvaras där, medför dock att tillämpningsområdet för
paragrafens iredje stycke blir
Prop. 1975/76:11 74
betydligt snävare när del gäller egentliga privatulrymmen
och iredjemans-lokaler än beträffande den granskades verksamhetslokaler och
förvar som finns där.
Remissyttrandena, Hovrätten över Skåne och Blekinge
anliigger följande synpunkter, I 6!; första stycket föreskrivs, all beslut om
försegling av förvar eller utrymme, där beslagtaget bevismedel finns, skall
fattas om bevismedlet lämnas kvar hos innehavaren. Denna bestämmelse synes inle
innehålla något villkor för beslut om försegling, Enligl hovriiitens uppfattning
är denna regel att betrakta som en bestämmelse rörande verksiiillighei och del
vore därför naturligare om den överfiytiades till 14 !;, Som hovrätten vid
behandlingen av denna paragraf närmare har utvecklat torde det emellertid
kunna ifrågasättas om bestämmelse i förevarande hänseende över huvud taget
behöver upptas i lagen. Hovrätten anser vidare all för konsekvensens skull
även i andra stycket av paragrafen borde införas föreskrift om all för beslut
om försegling fordras alt risk föreligger lor alt bevismedlet kommer att
undanhållas eller förvanskas. Av utredningens motivering lill 6 !; tredje
stycket framgår att försegling i där angivet fall är avsedd all utgöra elt
hjälpmedel för all säkerslälla genomförandet av en eftersökning som av en eller
annan orsak inle kan verkställas omedelbart. Enligt hovrättens uppfattning bör
detta framgå av tredje stycket genom au där las in en bestämmelse av innebörd
att försegling får lillgripas endast om eftersökning ej kan äga rum omedelbart.
Även kammarrätten i Göteborg framhåller, atl 6 § första
stycket inte innehåller något villkor för beslut och föreslår på grund härav
viss omredigering av lagtexten.
Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter, för att
tillämpningen av lagen skall underlättas, om det inte kan anses tillräckligt
att som villkor för beslut om försegling enligt 6 S tredje stycket föreskrivs
att beslut om eftersökning i annat utrymme eller förvar än som avses i första
stycket får fattas om det finns grundad anledning anta, att bevismedel finns
där. Länssivrelsen i Norrbottens län framlägger elt liknande förslag.
Uiredningen, 17!; /nrsia stycket anges villkoren för
beslut om eftersökning i utrymmen, beträftande vilka det tinns grundad
anledning anta all de används för den granskades verksamhet, sann i förvar i
sådant utrymme, i offentlig lokal hos myndighet eller på allmiin plats.
Begreppet verksamhet skall enligt uiredningen ges en
vidsträckt innebörd. Därmed avses inte endast förvärvsverksamhet i trängre
mening utan i princip alla aktiviteter, för vilka det föreligger skyldighet atl
eriägga skatt, tull eller avgift av aktuellt slag. Om det exempelvis är fråga
om taxeringsrevision eller annan granskning enligt TL, hänförs till verksamhet
allt som avses med förvärvskälla enligt bestämmelserna i KL, Motsvarande gäller
vid andra
Prop.
1975/76:11 75
granskningar,
för vilka bevissäkringslagen skall gälla.
Utredningen
understryker, att till verksamhet i lagrummets mening givetvis räknas även att
föra och bevara räkenskaper eller annat grundmaterial för uppgiftsskyldighetens
fullgörande och kontrollen av denna enligl skyldighet som har ålagts i den
aktuella författningen.
Uttrycket
"används för" slår enligt utredningen fast att till utrymmen enligt
första stycket hänförs inte endast den granskades egna verksamhetslokaler i
nyss angiven mening utan även utrymmen som denne visseriigen saknar
dispositionsrätt över men beträffande vilka det ändå finns grundad anledning
anta att de används för hans räkning.
Första stycket omfattar
enligt utredningen således i första hand utrymmen, där den granskade bedriver
sin egentliga förvärvsverksamhet såsom kontor, affärslokal, verkstad o. dyl.
Hit räknas också de lokaler där räkenskaps-föringen sköts men också de av den
granskades utrymmen, där räkenskapsmaterial i granskningsärendet förvaras,
även om något arbete med materialet inte utförs där. Om räkenskapsföringen
eller lorvaringen av räkenskapsmaterialet mer tillfälligt sker i utrymmet, får
det likväl anses vara sådant utrymme som avses i första stycket. Fall kan dock
tänkas där en motsatt bedömning ligger nära till hands. Har t. ex. någon
enstaka räkenskapshandling helt tillfälligt förvarats i den granskades bostad,
vilken han normalt inle använder för sådana ändamål, bör bostaden inle
härigenom falla under begreppet verksamhetsutrymme i lagrummets mening.
Som
tidigare har nämnts skall enligl uiredningen till verksamhetsutrymmen enligt
första stycket hänföras även sådana tredjenianslokaler, som den granskade
utnyttjar för sin verksamhet fastän han saknar egentlig dispositionsrätt över
dem. Så är exempelvis fallet om tredje man fullgör arbetsuppgifter för den
granskades räkning i egna lokaler. För all en sådan lokal skall kunna sägas
vara använd för den granskades verksamhet, framhåller utredningen, fordras att
fråga är om ett stadigvarande uppdrag. Etl sådant föreligger i första hand när
den granskade har slutit arbetsavtal med iredje man. Denne har exempelvis förbundit
sig att sköta den granskades löpande bokföring i sina egna lokaler mot visst
vederiag. Därvid saknas det givetvis betydelse om tredje man är självständig
rörelseidkare eller arbetstagare.
Handlar det däremot om en
tillfällig syssla, faller uppdragstagarens verk-samhetslokaler inte under
första styckets tillämpningsområde. För belysning av det sagda anger
uiredningen följande exempel. Om en advokat eller en revisor sköter etl visst
ärende för den granskades räkning medför detta inte i och för sig att hans
kontor är utrymme i första styckets mening. Förvarar emellertid advokaten eller
revisorn den granskades räkenskaper hos sig blir bedömningen den motsatta.
För
beslut enligl första stycket måste det finnas "grundad anledning"
anta atl utrymmet i fråga används förden granskades verksamhet. Därmed
Prop. 1975/76:11 . 76
menar utredningen att det skall föreligga en hög grad av
sannolikhet för att så är fallet. Det behöver dock inte vara fulll klarlagt
eller styrkt alt det handlar om ett sådant utrymme.
Uiredningen anser att i det stora fiertalet fall
förhållandena torde vara sådana atl del inte uppstår någon tvist mellan
myndigheten och den granskade om vilken typ av utrymme del är fråga om. 1
situationer där sådan oenighet föreligger behöver del inle heller alltid vara
särskilt komplicerat att avgöra vad för slags utrymme det handlar om. Påslår
exempelvis den granskade atl etl visst rum som har direkt förbindelse med
övriga utrymmen i en koniorsvåning inte används för den granskade verksamheten
bör i regel kravet på "grundad anledning" ändå anses uppfyllt. 1
annat fall fordras för beslut om eftersökning atl villkoren i andra-stycket är
uppfyllda.
Även
beslut om eftersökning i vissa förvar får enligt utredningsförslaget fattas med
stöd av bestämmelserna i första stycket. Det är här fråga om alla förvar, som
finns i utrymmen enligt första stycket, i offentlig lokal hos myndighet eller
på allmän plals. Vem som är ägare till förvaret eller av annat skäl förfogar
över detta saknar enligt utredningen betydelse. Det är således fullt möjligt
att besluta om eftersökning i en portfölj som tillhör iredje man, om den
påträffas i exempelvis den granskades kontorslokaler.
För att beslut om eftersökning i förvar eller utrymme, som
avses i första stycket, skall få fattas måste ytterligare ett villkor vara
uppfyllt. Det skall föreligga en risk för alt bevismedel kommer alt förvanskas
eller undanhållas granskningen. Riskbedömningen skall ske på samma sätt som
redovisats tidigare. Däremot behöver inte beslutsfattaren såsom vid försegling
enligt 6 § tredje stycket skäligen kunna anta att bevismedel finns just i det
förvar eller utrymme som är föremål för hans beslut.
I andra stycket anger utredningen villkoren för beslut om
eftersökning i förvar eller utrymmen, som inte är att hänföra till de i första
stycket upptagna kategorierna.
Till utrymme enligt andra stycket räknar utredningen alla
utrymmen, som den granskade disponerar över men inte använder för den granskade
verksamheten, samt tredjemansuirymmen som saknar den i första stycket angivna
anknytningen till den granskades verksamhet. Elt utrymme är således att
hänföra till andra stycket så snart det inte föreligger grundad anledning anta
att det "används för den granskades verksamhet". En riktpunkt för
gränsdragningen bör enligt utredningen vara att vid tveksamhet andra stycket
tillämpas, eftersom villkoren för beslut enligt detta stycke är strängare och
således bättre tillvaratar den enskildes intressen.
.ndra slyckel avser också beslut om eftersökning i förvar,
som påträffas i där angivna utrymmen, dvs. i den granskades egentliga
privatulrymmen och tredjenianslokaler utan närmare anknytning till den
granskades verksamhet.
Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge
ifrågasiilier om del inte för beslut om eftersökning i sådant utrymme som avses
i 7
Prop.
1975/76:11 77
andra
stycket borde uppställas som villkor all begäran om bevismedlens
tillhandahållande eller om tillträde lill utrymmet eller förvaret skall ha framställts
men ej efterkommits i stället för, som föreslagits av utredningen, att
sabotagerisk skall föreligga. Till skillnad från vad som gäller vid eftersökning
i den granskades verksamhetsutrymmen torde del nämligen vid eftersökning i nu
avsedda fiill ej föreligga lika uttalat behov av all personen i fråga inte i
förväg underrättas om granskningen. Förhandenvaron av den i 7 !; andra stycket
uppställda förutsättningen att sabotagerisk skall föreligga, lorde därtill - i
vart fall vid eftersökning hos annan än den som avses med granskningen - ofta
vara svår att konstatera innan begiiran om bevismedlets tillhandahållande
framställts. För beslut om eftersökning - såväl enligt första som andra stycket
i 7 !; - bör del dessutom enligt hovrättens mening uppställas som krav atl det
föreligger viss sannolikhet för alt bevismedel av betydelse för granskningen
finns i utrymmet eller förvaret.
Bl.
a. länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, atl förutsättningen bör vara
tillfyllest utan tillägg om risk för undanhållande eller förvanskning. Redan
det förhållandet att bevismedlet inte tillhandahålls innebär sådana risker. Att
granskningsmannen därutöver skall påvisa yttefligare skäl för risker förefaller
inte blott onödigt utan även svårt att åstadkomma.
Sveriges advokatsamfund,
som anser all säkringsålgärd allmänt sett bör få tillgripas endast när påtaglig
risk för undanhållande föreligger, menar att där fråga är om eftersökning i
annat utrymme än sådant som med grundad anledning kan antas användas för den
granskades verksamhet, eftersökning bör få beslutas endast om synneriiga skäl
föreligger till antagande att bevismedel kommer att undanhållas eller
förvanskas. En skärpning av rekvisilet i dessa fall är påkallad av de
ölägenheter som del innebär för sådan iredje man som har dispositionsrätten
över utrymmet alt behöva finna sig i eftersökning i detsamma. Näringslivets
skaiiedelegaiion anser att det bör föreligga grundad anledning anta att
bevismedel, som är av väsentlig betydelse för taxeringen, finns i de utrymmen
som undersöks och att det också finns grundad anledning anta att det kan komma
att undanhållas eller förvanskas.
Några
remissinstanser uppehåller sig vid gränsdragningen i 7 § mellan
verksamhetsutrymmen och andra utrymmen.
Enligt
JK:s mening strider det mot vanligt språkbruk att i uttrycket "utrymme
som används för den granskades verksamhet" inrymma t. ex. det fall att en
advokat förvarar den granskades räkenskaper hos sig eller alt en bokföringsbyrå
på grund av fast uppdrag sköter den granskades räkenskaper. I dessa fall
används utrymmena för advokatens resp. bokföringsbyråns verksamhet. JK finner
det önskvärt att sådana fall täcks in och föreslår därför att lagtexten ges en
annan avfattning. Därvid kan möjligen användas en sådan formulering som att
"utrymmet används för den granskades verksamhet eller för annans räkning
enligt uppdrag av den granskade i och
Prop. 1975/76:11 78
för
hans verksanihet". Kammarrätten i Göteborg, som inte kan godta utredningens
tolkning av begreppet verksamhetsutrymme, anser att frågan om avgränsningen
mellan verksamhets- och privatutrymmen är så viktig enligt det av utredningen
föreslagna regelsystemet, att närmare bestämmelser härom bör infiyta i
lagtexten.
Liknande
synpunkter framför i'?5'K Av betänkandet framgåratt säkringsåtgärder av olika
slag kan sättas in även mot privata utrymmen och tred-jemanslokaler samt mot
förvar och bevismedel som finns där. Det kan ifrågasättas om man av lagtexten
kan dra säkra slutsatser om att tvångsmedlen har sådan räckvidd. Vad som
framskymtar i 7, 9 och 10 §§ synes inte ge tillräcklig ledning. Det finns också
viss risk för att läsaren missuppfattar villkoren för beslut och
verkställighet eller att han får en felaktig bild av tillvägagångssättet vid de
ingrepp som här åsyftas. RSV efteriyser även mera konkreta uttalanden i frågor
som rör gränsdragningen mellan privatulrymmen och verksamhetsutrymmen. Det är
nämligen inte ovanligt att en skallskyldig saknar egentliga verksamhetslokaler
och alt räkenskaperna förvaras i hemmet.
Länsstyrelsen i Stockholms
län gör följande överväganden i denna fråga. I motiveringen till 7 !; har bl.
a. framhållits, att det kan bli fråga om svåra bedömningar vid tillämpningen av
regeln om krav på "grundad anledning anta, all utrymme används i den
granskades verksamhet". Denna bestämmelse kan från rättssäkerhetssynpunkt
ge anledning till vissa betänkligheter, eftersom man i praktiken lägger i den
särskilda granskningsmannens hand att från fall till fall avgöra, om han själv
må fatta beslut om eftersökning, därvid de i andra stycket av 7 ;; uppställda
rättssäkerhetsföreskrifterna kan komma att sättas ur spel. Enligt första
stycket krävs nämligen inte att det skall finnas grundad anledning anta, atl
"bevismedel finnes där", vilket däremot krävs enligt andra stycket av
paragrafen. Å andra sidan skulle väl kunna göras gällande, att inkoppling av
länsskatterätten i alla de fall som avses i 7 >; andra stycket är ägnad att
medföra vä.sentligt minskad effektivitet av de nya bestämmelserna. Granskning
av underiaget för självdeklarationerna (räkenskaperna) är ju den enda
effektiva metod som står till skattemyndigheternas förfogande för uppdagande av
skattebedrägeri. Erfarenheten visar att i fiertalet revisionsärenden sker
kontrollen friktionsfritt och användande av tvångsmedel blir ej aktuell. Det
finns därför desto större anledning att ge möjlighet till snabbt och effektivt
ingripande mot den grupp av skattskyldiga som medvetet saboterar
kontrollbestämmelserna i avsikt all vinna ekonomisk fördel och övervältra sin
skattebörda på andra. Den ekonomiska vinsten av att uppge räkenskaperna
"försvunna" trots att de finns i behåll kan vara myckel slor och
överväger i många fall vida de risker för motåtgärder som nuvarande
lagstiftning och även det nu framlagda förslaget ger befogenhet till. Det nu
anförda ger vid handen att här är fråga om en besvärlig avvägningsfråga.
Länsstyrelsen anser atl utredningens förslag tillgodoser rimliga
rättssäkerheiskrav och alt del förflänar prövas om
Prop. 1975/76:11 79
förslaget i praktiken är tillräckligt effektivt. Eftersom
tillämpningssvårigheter uppenbariigen kan uppkomma vid avgörande av vad som kan
anses såsom utrymme för den granskades verksamhet synes det i tveksamma fall
böra rekommenderas granskningsmannen att hellre göra skriftlig framställning
hos länsskatterätten med begäran om beslut i ärendet än att själv efter egel
skön fatta beslut om atl vidta åtgärder. Länsskatierätien bör alltså alltid
inkopplas på de fall av mera genomgripande åtgärder mot de skattskyldiga med
avseende på deras privatliv, som förutsätts kunna ske enligt 7 v; andra
stycket. Till förvar räknas enligt 2 !; även bankfack. Länsstyrelsen påpekar
atl i bankfack ofta förvaras handlingar rörande verksamheten. Avgiften för
bankfack är därför mestadels kostnadsförd i räkenskaperna. Under sådana
förhållanden synes bankfacket vara ett utrymme som används för den granskades
verksamhet, och om grundad anledning finns, bör enligt länsstyrelsens mening
säkringsåtgärder kunna beslutas och verkställas utan att länsskatterätten
normalt behöver inkopplas.
Vidare uttalar länsstyrelsen atl även bostadsrum torde
böra hänföras till dylikt utrymme om dd av bostadshyran har kostnadsförts i
räkenskaperna eller i deklarationen ansetts atl del av bostaden används i
verksamheten.
Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar bl. a. att det uppenbarligen
kan uppkomma problem med gränsdragningen mellan utrymmen enligt första och
andra stycket. Särskilt torde sådana problem uppstå vid revisioner hos mindre
företagare som har verkstads-, affärs- och kontorslokaler i direkt anslutning
till bostaden.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar atl
uppdelningen i 7 ;; uppenbarligen har varit atl man velat skilja eftersökning i
hemmet från eftersökning i rörelselokal. Erfarenhetsmässigt har det dock visat
sig atl en eftersökning måsle sättas in i samtliga utrymmen, som den granskade
har disponerat, för atl den skall bli effektiv. Då länsstyrelsen har föreslagit
all länsskaiterält i samtliga läll skall falla beslut om tvångsåtgärder finns
knappast anledning atl skilja mellan rörelselokal och bostad. På detta säll
undviker man, uttalar länsstyrelsen, även den praktiskt svåra avvägningen
mellan vad ,som är rörelselokal och inte, exempelvis hos mindre företagare,
löntagare och jordbrukare där material regelmässigt förvaras i hemmet.
Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att tvekan
kan uppkomma vid tolkningen av begreppet utrymme som används för den granskades
verksamhet i 7 s; första stycket när det blir fråga om att inbegripa den
granskades bostad. Med hänsyn till reglerna för behörighet alt fatta och
verkställa beslut blir gränsdragningen till annat utrymme som avses i 7 l;
andra stycket en mycket grannlaga uppgift. Länsstyrelsen förutsätter atl i de
fall den granskade brukar förvara räkenskaper i privat bostad hela bostaden
regelmässigt kan antas utgöra sådant utrymme som avses i 7 !; första stycket.
Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår, att paragrafen
utformas på följande sätt. "Beslut om eftersökning får fattas om det är
sannolikt att bevismedel
Prop. 1975/76:11 80
därigenom
kan påträffas. Beslut om eftersökning i utrymme avser också eftersökning i de
förvar som därvid kan påträffas." Länsstyrelsen uttalar därvid, att de
sakkunniga framhållit att strängare villkor bör gälla för beslut om
eftersökning i utrymmen och förvar som inte används i den granskades
verksamhet. Detta gäller även enligt länsstyrelsens förslag. Speciella omständigheter
för att bevismedel skall påträffas i sådana måste föreligga för att
sannolikhetskravet skall kunna anses fyllt. Den enskildes intressen tillvaratas
dessutom i viss mån genom alt endast länsskatterätt är behörig besluta i dessa
fall. Med den föreslagna formuleringen blir lagtolkningen emellertid enklare
och tillämpningen mer flexibel, anser länsstyrelsen.
Sveriges
advokatsamfund framhåller, att frågan huruvida den granskades ombuds kontor är
att hänföra till utrymme enligt 7 l; första eller andra stycket är viktig med
hänsyn till de av utredningen föreslagna beslulsreglerna i 161;. Samfundet
utgår från atl, då i motiven som kriterium på uirymme som avses i första
stycket anges atl del måste vara fråga om utrymme som används för stadigvarande
uppdrag för den granskade, därmed endast avses uppdrag som rör vederbörandes
ekonomiska förvaltning. Etl stadigvarande uppdrag att sköta den granskades
affärsjuridik i allmänhet bör na-tufligen inte kvalificera advokatens kontor
som utrymme enligt första stycket, framhåller samfundet.
..s
Utredningen.
18!; föreskrivs att beslut om säkringsålgärd skall hävas så snart skiil för
åtgärden inte längre föreligger.
Utredningen
framhåller, att etl beslut atl använda säkringsåtgärd får fattas när som helst
under etl granskningsförfarande. Givetvis kan del uppstå situationer där
verkställighet inte kan följa i omedelbar anslutning till beslutet om
säkringsåtgärd. Innan verkställighet blir aktuell kan förhållandena ändras så
att förutsättningar för beslutet inte längre finns. Det åligger då den som
beslutat eller annan behörig flänstemän att genast meddela beslut om hävning
för att därigenom hindra verkställighet.
Har
verkställighet redan ägt rum, lår ett hävningsbeslut beträffande beslag den
verkan, att del beslagtagna bevismedlet genast skall lämnas tillbaka till den
som är föremål för granskningen, såvida granskningsmannen inte har rätt att
tills vidare behålla bevismedlet på grund av författningsbestämmelser vid
sidan av bevissäkringslagen. När beslut om försegling hävs skall förslutningen
omedelbart avlägsnas från förvaret eller utrymmet.
Utredningen
påpekar att del saknas anledning att meddela beslut om hävning när beslut om eftersökning
verkställts. Att genomföra flera förrättningar av samma slag i samma utrymme
eller förvar på grund av elt och samma beslut är nämligen inte möjligt,
framhåller utredningen. Beslutet är förbrukat när verkställighet har skett
oavsett om förrättningen gett önskat resultat eller inte. Denna princip gäller
också för beslag och försegling.
Prop.
1975/76:11 81
Utredningen
understryker, att det bör åligga den som fattat beslut om säkringsåtgärd och
annan för åtgärden ansvarig flänstemän att följa ärendets utveckling även efter
det att beslut har meddelats.
Remissyttrandena.
JK framhåller, att beslut om eftersökning enligl motiven skall anses förverkat
när verkställighet skett. Det sägs också att det inte är möjligl att genomföra
fiera förrättningar av samma slag i samma utrymme eller förvar på grund av ett
och samma beslut. Ett klargörande uttalande om när en förrättning skall anses
avslutad eller när verkställighet skall anses ha skett saknas. Kan en
eftersökning pågå hur länge som helst? JK tar för givet, att den inte tvunget
måste begränsas till en dag eller elt tillfälle.
Hovrätten över Skåne och
Blekinge påpekar, att det vare sig av lagtexten eller motiven framgår när skäl
för säkringsåtgärden ej längre föreligger. Emellertid har utredningen i förslaget
till 2 § definierat bevismedel såsom sådant material, som skall tillhandahållas
för granskning. Denna bestämmelse sammanställd med 8!; och jämförd med
förarbetena till 56 S 3 mom. tredje stycket andra punkten TL-där
departementschefen uttalar, att räkenskaper ej bör behållas längre än den tid
de är föremål för granskning (prop. 1961:100 s. 294) - gav enligt hovrättens
mening närmast vid handen att beslag av bevismedel skall hävas så snart
granskningen av bevismedlet avslutals. Denna tolkning synes dock stå i mindre
god överensstämmelse med lagförslagets rubrik, som ju har angetts som
bevissäkringslag, och med hela huvudsyftet bakom lagen, vilket av utredningen
förklaras vara att ge granskningsmyndighet medel att säkra bevisning i skatte-
och avgiftsprocesser. För att ett sådant syfte skall kunna uppnås erfordras
enligl hovrätten att det blir möjligl att låta ett beslag av bevismedel bestå
fram till det alt lagakraftägande dom i skatte-elleravgiftsprocessen
föreligger. Vidare noterar hovrätten att eftersom tillgripande av
säkringsåtgärd enligt bevissäkringslagen av utredningen har förutsatts vara
möjligt även om misstanke om brott föreligger mot den person som granskningen
avser, fall synes kunna inträffa när beslut om beslag avseende ett visst bevismedel
meddelas såväl enligl bevissäkringslagen som enligt 27 kap. RB. Till undvikande
av tvek-samheler angående verkställigheten av sådana beslut och till
förhindrande av ovisshet om hur det skall förfaras om ettdera av beslagen hävs
samtidigt som det andra består är det enligt hovrättens uppfattning lämpligt
att det i bevissäkringslagen intas bestämmelse om att beslag enligt den lagen
är subsidiärt i förhållande till beslag enligt RB. En sådan bestämmelse skulle
kunna innehålla, atl beslag enligt bevissäkringslagen ej får avse sådant bevismedel
som är taget i beslag enligt RB samt att ett tidigare beslutat beslag enligt
bevissäkringslagen skall anses upphävt om det senare fattas beslut om beslag
enligt RB beträffande samma bevismedel.
Kammarrätten
i Göteborg anser, att paragrafen bör kompletteras med en bestämmelse av ungefär
följande lydelse. "Om hävande av säkringsåtgärd
6 Regeringen 1975/76. 1 sand. Nr 11.
Prop.
1975/76:11 82
förordnar
rätten eller om säkringsåtgärd ej beslutats eller fastställts av rätten,
granskningsman".
Länsstyrelsen
i Malmöhus län framhåller, att när säkringsålgärd har vidtagits av
skattemyndighet det inte torde bli ovanligt att revisionen leder till att
skattechef för anmälan om åtal för skattebrott till åklagarmyndighet. Polismyndighet
kan då behöva ta del av beslagtaget material för utredning av skattebrottet.
Fråga uppkommer då om beslut om säkringsåtgärd skall hävas när materialet
överlämnas till polismyndighet eller om beslutet skall kvarstå till dess
skattskyldig dömts eller friats vid domstol.
Lantbrukarnas
skattedelegallon har den uppfattningen, att eftersom taxeringsrevisioner
brukar dra ut på tiden det kan befaras att såväl beslag som försegling kvarstår
under avsevärd lid. Åtminstone för försegling måste enligt delegationens
mening föreskrivas en mycket kort tid, i allmänhet endast några timmar.
6.5
Villkor för verkställighet
Utredningen.
Enligt 9 forsla stycket förslaget skall den som avses med granskningen eller
någon som kan anses företräda honom beredas tillfälle att närvara när beslut
om säkringsåtgärd skall verkställas. Detsamma gäller annan person om
verkställighet kommer att ske hos honom.
Gäller
det t. ex. beslag av räkenskapshandlingar, som den granskade förvarar hos sin
advokat eller revisor, är det inte tillräckligt att advokaten eller revisorn
bereds tillfälle att inställa sig till förrättningen. Även den som avses med
granskningen skall kallas.
Lagrummet
föreskriver inte någon skyldighet för förrättningsman att i förväg underrätta
den granskade eller annan hos vilken verkställighet skall ske om den
förestående förrättningen. Utredningen framhåller, att vid de tillfällen när
verkställighet följer omedelbart på beslut många gånger inte finns något
utrymme för underrättelse i förväg. I andra situationer måste
överraskningsmomentet tillvaratas. Att före verkställighet meddela berörda
personer om denna skulle kanske leda till att förrättningen misslyckades. Fall
kan dock förekomma där det av olika skäl kan vara lämpligt att genomföra
förrättningen först efter,visst varsel.
Den
underrättelse som i regel måste föregå en förrättning kan enligt utredningsförslaget
ske formlöst.
Med
"företrädare" avser utredningen till att börja med legal ställföreträdare
för omyndig eller för juridisk person samt den som har befullmäkligals att
företräda den granskade vid förrättningen. Skriftlig fullmakt behöver inte
finnas. Det är fullt tillräckligt att granskningsmannen på annat sätt får
bekräftat atl vederbörande äger företräda den granskade. Även personer som
saknar formellt uppdrag att tillvarata dennes intresse skall enligt ut-
Prop.
1975/76:11 83
redningen
kunna anses som företrädare i lagrummets mening. Till denna grupp räknar
utredningen exempelvis vissa familjemedlemmar men även anställda som i sin
flänst sköter den granskades ekonomiska angelägenheter. Bland de senare märks
ekonomichef, kamrer eller personer med liknande centrala arbetsuppgifter av
ekonomisk natur. I mindre företag torde någon av de kontorsanställda - t. ex.
chefens sekreterare eller kontorets "allt i allo" - kunna betraktas
som företrädare. Portvakt, städerska, växeltelefonist etc. skall däremot inte
räknas till denna kategori.
Bestämmelserna
i andra stycket avser att göra det möjligt att under vissa omständigheter
verkställa beslut om säkringsåtgärd trots att varken den granskade eller någon
som kan anses företräda denne kunnat beredas tillfälle att närvara vid
förrättningen.
En
förutsättning måste alltid föreligga för att verkställighet i enskild parts
frånvaro skall få ske. Förrättningsmannen skall nämligen konstatera att den
enskilde inle kan beredas tillfälle att inställa sig utan nämnvärt uppskov.
Utredningen anser att i regel föreligger "nämnvärt uppskov" så snart
det rör sig om några timmars dröjsmål. Kan det under denna tid exempelvis inte
klariäggas var den granskade befinner sig eller visar det sig att han vistas på
avlägsen ort eller utomlands, får det i allmänhet anses att hinder för
verkställighet inte föreligger. Kan man däremot få kontakt med honom och
förklarar han sig då villig att genast inställa sig, bör förrättningen kunna
uppskjutas. Särskilt gäller detta vid verkställighet av beslut om eftersökning.
Är situationen i ett sådant fal! tveksam från säkerhetssynpunkt, bör enligt
utredningen försegling tillgripas i avvaktan på den granskades ankomst.
För
eftersökning med stöd av 7 § andra stycket fordras för verkställighet i parts
frånvaro att ytteriigare ett villkor är uppfyllt. Det skall nämligen kunna
antas "att den granskade söker förhala granskningen eller att denna av
annat skäl eljest kommer att avsevärt försenas". Denna riskbedömning skall
givetvis göras med hänsyn till alla fakta i saken. Här liksom i andra
sammanhang måste förrättningsmannen, framhåller utredningen, mot bakgrund av
föreliggande omständigheter göra en avvägning mellan den enskildes intresse av
att närvara och kravet på effektivitet.
Remissyttrandena.
Föreskrifterna i 9 § om att part skall beredas tillfälle att närvara och under
vilka förutsättningar förrättning får genomföras i enskild parts frånvaro
berörs endast av några remissinstanser.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge ifrågasätter, om det inte vore lämpligt att föreskriva
att den som avses med granskningen eller legal ställföreträdare för honom
alltid i första hand skall beredas tillfälle att närvara vid förrättningen och
att det först om denne inte påträffas skall vara möjligt att genomföra
förrättningen i närvaro endast av familjemedlem, anställd eller annan dylik
person som anges i betänkandet.
Kammarrätten
i Göteboig anser det inte nödvändigt att den granskade bereds tillfälle att
närvara vid förrättning hos annan.
Prop.
1975/76:11 84
Länsstyrelsen
i Malmöhus län konstaterar, atl det i paragrafen inte görs någon åtskillnad
mellan den granskade och den som kan anses företräda honom. Förslaget medger således
att beslut om säkringsåtgärd verkställs i närvaro av exempelvis hos den
granskade anställd kamrer ulan att den granskade bereds tillfälle inställa sig.
även i fall där kännedom föreligger om såväl var den granskade kan anträffas
som att han har möjlighet att inställa sig på kort tid. Det kan antas väcka
betydande irritation hos en granskad om han erhåller vetskap om beslut om
säkringsåtgärd först sedan delta verkställts i de fall där han kunnat beredas
tillfälle atl inställa sig till förrättningen utan att härigenom vållats något
uppskov. Med hänsyn härtill bör enligt länsstyrelsens mening första stycket
utformas med ulgångspunkt från att närvaro i första hand skall beredas den
granskade och i andra hand den som kan anses företräda honom. Länsstyrelsen
antar, att eftersökning ofta måste äga rum samtidigt på fiera platser, t. ex. i
skatt-skyldigs kontorslokaler, verkstadsbyggnader, filialer, bostad och sommarstuga
och framhåller, att om förrättningen inte kan ske samtidigt på dessa platser
risk flnns för att medhjälpare till skattskyldig undanröjer bevismedel efter
det att det blivit känt atl eftersökning påbörjats vid något av utrymmena. Vid
sådana mer omfattande förrättningar måste fiera utmätningsman och
granskningsmän anlitas. Dessa bör enligt länsstyrelsens mening äga rätt att
påbörja förrättningen i skilda utrymmen utan alt skattskyldig är närvarande.
Näringslivels
skaiiedelegaiion anser, atl det enligt motiven ställs förhållandevis små krav
för alt "representant" kan accepteras. 1 första hand bör make, vuxna
barn ell.er den som i den granskades ställe svarar för verksamheten, vara
närvarande. Endast om synneriiga skäl talar för del bör det vara tillålligt att
någon annan företrädare representerar den granskade.
JK uttalar, att regeln i
andra stycket första punkten enligt ordalagen avser endast det fall att den
granskade inte utan uppskov kan nås med en kallelse. Det mest praktiska fallet
är givetvis att hans vistelseort är okänd. Ordalagen täcker däremot inte det
fallet att han visseriigen snabbt kan genom telefon eller på annat sätt beredas
tillfälle att inställa sig men på grund av sin vistelseort eller av andra skäl
inte snabbt kan inställa sig vid förrättningen. JK utgår från att båda
situationerna är avsedda att omfattas av regeln och föreslår därför att den
omformuleras. I andra stycket talas om alt "den granskade" söker
förhala granskningen. Den möjligheten att annan hos vilken verkställighet sker
- t. ex. en revisor eller bokförare - på samma sätt tillämpar förhalningsteknik
synes också böra beaktas.
Länsstyrelsen
i Stockholms län anmärker mot bakgrunden av andra stycket att huvudbekymrei i
händelse av förhalning är att ärendet försenas. Det ter sig därför rätt
meningslöst att behöva ta ställning till om förhalning verkligen föreligger, vilket
i praktiken kan vara svårt alt avgöra och sä-keriigen i regel kommer att
medföra tidsförlust, framhåller länsstyrelsen. Det synes därför kunna vara
tillfyllest att i författningstexten endast anges
Prop.
1975/76:11 85
risk
för försening som grund lor verkställighet. Även ordet "avsevärt" i
paragrafens sista rad synes av liknande anledning böra slopas eller mildras.
Rättssäkerhetskravet bör enligt länsstyrelsen anses tillräckligt tillgodosett
genom att eftersökning enligt 7 !; andra stycket inte får ske annat än efter
beslut av länsskatterätten (16 S) när verklig anledning finns att ania att
eftersökning är motiverad (7 §).
Länsstyrelsen
i Norrbottens län går ett steg längre och anser, att det inte i lagtexten bör
tas in villkor om atl verkställighet av eftersökning enligt 7 § andra stycket
får ske endast om det kan antas att den granskade söker förhala granskningen
eller all den av annat skäl kommer atl avsevärt försenas, eftersom det i
praktiken torde bli svårl att avgöra detta.
10 §
Utredningen.
I 10!; föreskrivs att den granskade och annan hos vilken verkställighet skall
äga rum har rätt alt kalla vittne. Förrättningen får dock inte uppehållas i
onödan genom att den enskilde begär att få tillkalla egel vittne. Utredningen
framhåller, att den enskildes intresse av att inte endast han själv utan också
av honom anlitat vittne bereds tillfälle alt närvara vid mer ingripande
verkslällighetsåtgärder dock i regel bör medföra att förrättningen inte
avslutas förrän den tillkallade hunnil inställa sig. Förrättningen far dock
härigenom inte ta för lång tid. Inte sällan lorde saken praktiskt kunna lösas
genom en förseglingsåtgärd så att förrättningen senare kan avslutas i närvaro
av vittnet.
Remissyttrandena.
Endast några få remissinstanser har yttrat sig över den föreslagna
bestämmelsen.
JK
föreslåren annan utformning av andra punkten, t. ex. atl förrättningen dock
inte utan skäl får uppehållas i väntan på att viss person skall inställa sig
som vittne.
Kammarräiien
i Göteborg anser, att 9 och 10 §§ lämpligen kan utformas med 28 kap. 7 ;; RB
som förebild.
Lantbrukarnas
skattedetegaiion påpekar, atl enligt handräckningslagen ett av utmätningsmannen
anmodat trovärdigt vittne alltid skall närvara och att vid husrannsakan enligt
RB skall såvitt möjligt närvara ett av förrättningsniannen anmodat vittne.
Enligt förbundets mening är det nödvändigt att vittne alltid är närvarande.
11
Uiredningen,
III!; sägs att verkställighet inte får ske om förrättning kan antas medföra
synnerlig olägenhet lor någon som berörs av den.
Ett
visst mått av olägenhet måste den enskilde således tåla. Med "synnerlig
olägenhet" menar uiredningen au del skall vara fråga om eu allvarligare
Prop.
1975/76:11 86
ingrepp
som kan antas bli följden av en viss verkställighelsålgärd. Detta skall bedömas
utifrån omständigheterna i det aktuella fallet. 1 första hand bör
förrättningsniannen beakta faktorer som verksiällighetsålgärdernas omfattning,
förrättningsplatsens karaktär, tidpunkten för förräliningen och liknande
förhållanden av objektiv art. Utredningen framhåller, att särskilda
omständigheter-1, ex. sjukdom eller ftimiljehögtid -självfallet innebär synneriig
olägenhet för den enskilde.
Utredningen
anser vidare, att elt beslag av några.få räkenskapshandlingar nog mera sällan
utgör någon påtaglig olägenhet för den som berörs av åtgärden. Verkställighet
av en mer ingripande säkringsåtgärd kan däremot vara känsligare inte minst vad
avser tidpunkten för verkställigheten.
Synnerlig
olägenhet kan enligt utredningens mening även vara för handen i sådana fall,
där förrättningen företas i enskild persons frånvaro. Ofta kan det då vara
lämpligare atl tillgripa försegling om man tror sig senare kunna komma i
kontakt med den granskade. Bedöms situationen som allvarlig - misstanke om ett
större skatlebrotl kanske föreligger - kan det många gånger vara lämpligt att
genast göra åtalsanmälan och samtidigt begära att åklagaren beslutar om
husrannsakan enligt 28 kap. RB.
Remissyttrandena.
Över innehållet ill!; yttrar sig hovrätten över Skåne och Blekinge, statens
jordbruksnämnd och länsstyrelsen i Västernorriands län.
Hovrätten
anmärker, att det lorde vara lämpligt att denna och 12-13 !;1; förs samman i en
paragraf, eftersom de samtliga närmare reglerar förfarandet vid verkställighet
av säkringsålgärd.
Statens
jordbruksnämnd anser att lokutionen "synnerlig olägenhet" ger intryck
av snävhet mot den enskildes rättssäkerhelsintresse.
Länsstyrelsen
framhåller alt en alltför vidsträckt tolkning av ullrycket "synnerlig
olägenhet" kan föranleda obefogade svårigheter vid förrättningen och att
innebörden härav närmare bör anges antingen i lagtexten eller i vart fall i
tillämpningsföreskrifter. ,
12
§
Utredningen.
112!; föreskrivs att förrättning för verkställighet inte får påböflas mellan
kl. 19 och kl. 8 utan att den som berörs därav medger att så får ske. Förbudet
omfattar alla typer av säkringsåtgärder.
Har
t.ex. eftersökning i ett utrymme däremot böflat före kl. 19 får verkställighet
ske så länge som synnerlig olägenhet enligt 11 !; inte kan anses ha uppstått
för någon som berörs av verkställigheten. Inget hindrar att man under en sådan
förrättning verkställer ett beslag efler kl. 19.
Utredningen
framhåller, all förbudet omfattar även verkställighet som förrätiningsmannen
ämnar företa i egen flänstelokal eller på allmän plats.
Remissyttrandena.
Åtskilliga remissinstanser vänder sig mol fö-
Prop.
1975/76:11 87
reskriften i 12!;. Nästan samtliga framför önskemål om en
utsträckning av liden. De remissinstanser som har yttrat sig är hovrätten över
Skåne och Blekinge, kammarrätten i Göteborg, generallullslyrelsen, RSV,
länsstyrelserna i Stockholms. Södermanlands. Kalmar, Göteborgs och Bohus,
Skaraborgs saml Västerbottens län och Föreningen Sveriges kronofogdar.
Hovrätten framhåller, att om 11-13 §§ förs samman i en
paragraf skulle också den i 12 § i förslaget intagna bestämmelsen, att
förrättning för verkställighet inte får påbörjas mellan kl. 19 och kl. 8,
lämpligen kunna uteslutas. Ifrågavarande paragraf synes ha tillkommit efter
mönster av 28 kap. 6 l; tredje stycket RB. Till skillnad från utredningens
förslag till 121; upptar emellertid denna bestämmelse möjlighet att även under
nattetid genomföra husrannsakan, såvida det föreligger särskilt skäl därför.
Att verkställighet av säkringsåtgärd enligt bevissäkringslagen i normala fall
ej bör företas under kvälls- och nattelid torde ligga i sakens natur. I vart
fall torde 11 S få anses lägga hinder däremot i de fiesta fall, framhåller
hovrätten.
Kammarrätten påpekar, att i 3 § handräckningslagen finns
en regel om förbud mot förrättning mellan kl. 21 och kl. 9. Utredningen har
inle angett varför den stannat för de föreslagna tidsgränserna. Kammarrätten
anser det ändamålsenligt att bevissäkringslagens bestämmelser i delta avseende
anpassas till motsvarande bestämmelser i RB, att husrannsakan ej utan särskilda
skäl fär företas mellan kl. 21 och kl. 6. Därigenom skulle verkställighet när
särskilda skäl föreligger kunna genomföras på annan tid än dagtid. Bestämmelsen
i 11 ;; far enligt kammarrätten anses ge den enskilde tillfredsställande
skydd.
RSV framför liknande synpunkter som kammarrätten. Det
förekommer ibland att skattskyldiga är anträffbara endast under kvällstid eller
att en granskning av andra skäl nödvändigtvis måste företas vid denna lidpunkt.
Del är mot den bakgrunden svårt att förstå varför en tillkallad utmätningsman
inte på några villkor skulle kunna tillåtas att exempelvis kl. 19.30 verkställa
ett låt vara klart påtvingat men likväl okomplicerat beslag i en kontorslokal,
som han och granskningsmannen har fått komma in i efter kl. 19. Likaså är det
enligt RSV svårl att förstå varför en utmätningsman i alla lägen skulle vara
förhindrad att vid samma lidpunkt söka igenom en portfölj, som den granskade
har ställt kvar vid etl besök hos granskningsmannen på hans flänsterum. Med
hänsyn till vad som föreskrivs i 11 !; anser RSV all bestämmelserna 112!; borde
kunna slopas eller i varje fall mjukas upp.
Länsstyrelsen i Stockholms län understryker, att vissa
verksamheter pågår nattetid eller mellan kl. 19 och kl. 8. I vissa fall kan
granskaren besöka den granskade endast efter arbetsdagens slut i dennes bostad,
där räken- : skapsföring sker och där materialet är förvarat. Länsstyrelsen
vill ha samma tidsbestämning som i bestämmelserna om husrannsakan, dvs. liden
21-6, eller ett tillägg som anknyter lill de tider verksamheten bedrivs.
Prop.
1975/76:11 88
Länsstyrelsen
i Södermanlands län anser all bestämmelsen bör ändras på så sätt att hinder för
förrättning efter kl. 19 ej bör föreligga om granskning som föregår förrättning
påböflats före kl. 19. Vidare bör anges att förrättning på lördag eller söndag
samt annan helgdag får ske endast om särskilda skäl föreligger. Detsamma
gäller beträffande förrättning som påböflats mellan kl. 19 och kl. 8.
Föreningen
Sveriges kronofogdar anser att regeln bör utformas i överensstämmelse med 18 §
ulsökningskungörelsen (1971:1098), eftersom bevissäkringsåtgärden i vissa fall
kan få exekutiv karaktär. I denna paragraf sägs att förrättning ej ulan
särskilda skäl får företas vid annan fld än vardagar mellan kl. 6 och kl. 21.
13 §
Utredningen.
113!; föreskrivs att vid verkställighet skada inte får orsakas på egendoni.
Dock är det tillåtet att bryta lås och annan stängningsanordning.
Föreskrifterna anger ramen för del fysiska våld som lår användas vid
verkställighet av beslut om säkringsåtgärd.
Utredningen
understryker, att det faller utanför förätiningsmans befogenheter att med våld
ta sig in i ett låst förvar eller utrymme på annat sätt än genoni atl bryta
låset eller annan stängningsanördning. Bedöms något sådant som nödvändigt måste
husrannsakan enligt RB:s bestämmelser tillgripas. Härför krävs alt viss
brottsmisstanke föreligger.
Remissyttrandena.
Ingen remissinstans har särskilt uttalat sig om innehållet i denna paragraf
14 §
Utredningen.
Enligt 14 5; första stvcket får beslagtagel bevismedel lämnas kvar hos
innehavaren endast om synneriiga skiil härför föreligger.
Utredningen
framhåller alt i normalfallet beslag verkställs genom att bevismedel fråntas
innehavaren. Undantagsvis är det dock möjligt att låta beslagtaget bevismedel
bli kvar på förrättningsplatsen. Härför krävs enligt lagrummet "synnerliga
skäl". Etl sådant skäl är enligt uiredningen all del bedöms vara praktiskt
omöjligt eller i vafle fall förenat med avsevärda olägenheter atl transportera
bort ett omfattande bevismaterial som tagits i beslag. Beslag kan också anses
nödvändigt för viss lid till dess granskningsmannen efter ytteriigare
genomgång kunnat ta ställning lill om beslaget helt eller delvis skall bestå.
Många gånger kan det då bl. a. med hänsyn till den granskades intressen vara
lämpligast alt låta del beslagtagna materialet vara kvar hos honom.
Utredningen
betonar, alt om granskningsmannen flnner påtaglig sabotagerisk vara för
handen, han i regel bör låta föra del beslagtagna materialet från platsen, om
inte fullt betryggande försegling kan anordnas.
Prop.
1975/76:11 89
Enligt
andra stycket får vid verkställighet av beslag även förvar för det beslagtagna
bevismedlet fråntas innehavaren eller förseglas.
Remissyttrandena.
Beträffande 14 !; yttrar sig hovrätten över Skåne och Blekinge och
kammarrätten i Göteborg, som föreslår viss omredigering av lagtexten.
Hovrätten
ifrågasätter om första stycket har någon egentlig funktion att fylla i lagen.
Bestämmelsen torde närmast vara atl ses som en anvisning för den som
verkställer ett beslut om beslag om hur denna verkställighet skall gå till för
atl det med beslaget avsedda syftet ej skall äventyras, och inle - såsom övriga
föreskrifter i avsnittet om verkställighet - som en bestämmelse tillkommen i
avsikt att skydda den som utsätts för verkställigheten. Bestämmelsen synes,
närmast ha sin plals i en tillämpningskungö-relse eller i en särskild
instruktion för granskningsman. Enligt hovrättens uppfattning kan vidare de skäl
som utredningen anger för att beslagtaget bevismedel skall lå lämnas kvar hos
innehavaren knappast böra betecknas som synnerliga utan de synes snarare vara
att likställa med vad som i lagtext brukar betecknas som särskilda skäl.
15
§
115!;
sägs att vid verkställighet av eftersökning i utrymme även förvar som påträffas
där lar genomsökas. Bestämmelsen har ej särskilt kommenterats i belänkandet
och ej heller föranlett uttalande från någon remissinstans.
6.6
Behörighet att fatta och verkställa beslut
16 ,1
Utredningen.
116;; regleras behörigheten atl fatta beslut om säkringsåtgärd.
I
jörsta Slyckel behandlas beslut om vissa mer ingripande säkringsåtgärder, som
beskrivs i 7 ;; andra stycket. Del är här fråga om eftersökning i utrymmen,
som kan anses utgöra den granskades verkliga privatulrymmen, samt s. k.
tredjemansuirymmen som inte används för den granskades verksamhet. Under
första styckels tillämpningsområde faller också alla förvar, som påträffas i
utrymmen av nämnda slag. Rätt all falla beslut i dessa fall tillkommer endast
länsskatierälten. Rätten beslutar i fråga om eftersökning i angivna utrymmen
och förvar även om skalle- eller avgiftsärendci som sådant inle tillhör dess
kompetensområde.
Utredningen
framhåller, atl inom länsskailerältens kompelensoniråde ligger endast frågan
om anviindning av eftersökning i angivna fall. Rätlen alt besluta om hävning av
en sådan säkringsåtgärd tillkommer således inle domstolen om del inle är fråga
om besvärsmål enligl 24 !; eller särskild
Prop.
1975/76:11 90
prövning
om undanlag från granskning enligt 19-21 !;!;.
Ärende
enligt första stycket anhängiggörs vid domstolen av gransknings-man. Detta sker
genom en skriftlig framställning till rätten. Uiredningen anser, att vafle
befattningshavare hos granskningsmyndighelen med granskningsnians befogenhet i
och för sig bör ha kompetens all uppträda som part inför domstolen, men alt det
ligger i sakens natur alt framställningen i regel bör göras av någon i
chefsställning eller alf samråd med överordnad sker innan framställningen
inges.
I
andra stycket regleras vem som är behörig atl besluta i fråga om säkringsålgärd
i de fall som inte omfattas av första stycket. Föreskrifterna inbegriper alla
beslut i fråga om beslag och försegling samt dessutom beslut i fråga om eftersökning
enligl första stycket. Som tidigare påpekats gäller för behörighet all häva
säkringsåtgärd i detta stycke oavsett vilken åtgärd det är fråga om.
Behörighet
enligt andra stycket tillkommer i princip alla de befattningshavare som enligt
2 !; är alt anse som granskningsmän.
1
iredie stycket finns en specialregel om överprövning av särskilt förordnad
granskningsnians beslut. Denna prövning skall enligt uiredningen alltid ske och
omfattar alla beslut i fråga om säkringsåtgärder, dvs. både beslut om användning
av .sådana åtgärder och hävningsbeslut. Den särskilt förordnade
granskningsmannen är skyldig att snarast möjligt anmäla beslutet.
Utredningen
framhåller att den särskilt förordnade granskningsmannen inte behöver avvakta
resultatet av överprövning eller göra anmälan om beslutet innan han förordnar
om verkställighet. Det ligger i sakens natur alt hans beslut oftast
aktualiseras under pågående granskningsarbete hos den granskade och bör
verkställas utan nämnvärt uppskov. Dock kan del enligt utredningens mening
förekomma situationer, där det är lämpligt att invänta den överordnade
befattningshavarens syn på beslutet eller kanske rent av överlämna frågan om
beslut till denne.
Den
befattningshavare som i sin flänst har att övervaka granskningen skall enligl
lagrummet så snart anmälan om beslut har kommit honom tillhanda avgöra om del
skall beslå.
Utredningen
framhåller, atl den som övervakar granskningen givetvis är oförhindrad au ge
den särskilt förordnade granskningsmannen anvisningar om arbetets bedrivande
och därmed även om hur verkställigheten av etl överpröval beslut bör
genomföras.
Inom
vissa sektorer av skatte- och avgiftssystemet är bestämmelserna avfattade så
atl mer än en befattningshavare i sin flänst har att övervaka en och samma
granskning. Vem som därvid skall ha skyldighet att företa överprövning enligl
iredje stycket bör enligl uiredningen bestämmas i ad-ministnitiv ordning.
Remissyttrandena.
Över utredningens förslag i fråga om behörighet alt falla beslut om
säkringsålgärd yttrar sig åtskilliga remissinstanser.
Prop. 1975/76:11 91
En del av deras synpunkter har redovisats i det föregående
men tas här upp på nytt.
Flertalet remissinstanser godtar uttryckligen
utredningsförslaget eller ut talar sig inle om del,
RSV uttalar atl granskningsmännen får anses ha getts
rimliga befogenheter atl falla beslut om säkringsåtgärder.
Länsstyrelsen I Kalmar län anser utredningens förslag att
granskningsnian får besluta om niindre ingripande åtgärder väl motiverad.
Vikten av att snabbi och effektivt kunna ingripa mot den som söker undanhålla
bevismedel liksom erfarenheterna av handräckningslagen talar klart för detta.
Det är således i regel omöjligt all i förväg förutse vilka problem som kan
tänkas uppstå vid en granskning resp. vilka tvångsmedel som kan bli nödvändiga,
framhåller länsstyrelsen. Liknande synpunkter framlägger Föreningen Sveriges
kommunala la.xeringsrevisorer.
Åtskilliga remissinstanser intar emellertid en tveksam
eller kritisk hållning lill förslaget.
JK vill ifrågasätta om inle villkoren för beslut om
säkringsåtgärder lått en utformning som i alltför hög grad tillgodoser
effektivitetsintresset. Bevissäkringslagen är enligl uttalanden i betänkandet
avsedd att användas mot dem som medvetet söker sabotera myndigheternas
kontrollverksamhet. Det hade varit värdefullt om delta kommit till uttryck i
lagtexten, l.ex, i form av ett väsentlighetsrekvisit. Med den utformning
villkoren för beslut om säkringsåtgärder nu har kan sådana åtgärder formellt
oantastligt lillgripas även vid rutinbelonade granskningar där verklig
sabotageavsikt hos den granskade saknas eller i vart fall framstår som
betydelselös från samhällsekonomisk synpunkt. Den nu berörda bristen blir
enligt JK mindre betänklig om beslutanderätten i fråga om säkringsålgärder
läggs på organ som kan förvarnas ha kompelens att avväga effektivitetskravet
mot den skattskyldiges anspråk på rättssäkerhet. Den kategori flänstemän, som
består av dem som har all i sin flänst övervaka granskningen - huvudsakligen
skallechefer och enhetschefer vid länsstyrelsernas skatteavdelningar - får
anses uppfylla de krav som från den enskildes rättssäkerhetssynpunkt bör
ställas på den som beslutar om säkringsåtgärder. Däremot framstår det enligl JK
som ovisst om kategorin särskilt förordnade granskningsmän kan svara upp till
dessa krav. Uppenbarligen blir det denna vidsträckta krets av flänstemän på
fältet som kommer atl få fatta de fiesta säkringsbesluten. Granskningsarbetel
skulle emellertid avsevärt försvåras, menar JK, om de särskilt förordnade
granskningsmännen inte erhöll någon behörighet alt besluta om säkringsåtgärder.
En lösning på delta avviigningsproblem iir enligl JK atl anförtro dessa
granskningsmän rätt all besluta endast om de mindre ingripande
säkringsåtgärderna beslag och försegling. Beslut om eftersökning i utrymme som
används lor den granskades verksamhet skulle således förbehållas den
kvalificerade gruppen granskningsmiin. Från effektiviieissyn-
Prop.
1975/76:11 92
punkt
synes inte befogade erinringar kunna riktas mol en sådan ordning. En särskilt
förordnad granskningsnian kan ju i avbidan på beslut om eftersökning låta
försegla del utrymme i vilket han anser atl eftersökning bör ske och beslut om
eftersökning bör även med en sådan ordning kunna meddelas snabbt eftersom
beslutsvägen i allmänhet är myckel kort.
Av liknande skäl föreslår
hovräilen över Skåne och Blekinge att granskningsmans behörighet att fatta
beslut om tvångsmedel bör inskränkas lill atl omfatta endast sådana fall som
avses 116!; andra stycket och där det kan antas föreligga fara i dröjsmål. I
likhet med vad som gäller vid beslag enligt 27 kap. RB borde därtill införas en
möjlighet för den som drabbas av beslag, som beslutats av granskningsnian, alt
skyndsamt - inom en i lagtexten angiven viss kortare tid - lå frågan om
beslagets bestånd prövad av länsskatierätien.
Kammarrätten i Göteborg
däremot kan inte finna alt några rättssäkerhetsskäl talar för att begränsa
behörigheten för flänstemän inom laxeringsin-lendentorganisationen att besluta
i fråga om de nu aktuella tvångsmedlen. Lika väl som en åklagare eller annan
förundersökningsledare nu är behörig all besluta om beslag eller husrannsakan
inom brottmålsprocessen, bör en skattechef, revisionsdirektör eller
taxeringsdirektör kunna betros med motsvarande uppgifter inom
taxeringsprocessen. Likaså har kammarrätten svårt att se någon anledning till
att en taxeringsflänsteman, som genomför en taxeringsrevision ute på fältet,
inte skall ha samma behörighet som en polisman atl besluta om beslag eller
eftersökning (husrannsakan) när ell sådant beslut behöver fattas utan dröjsmål.
Behörighet att besluta om användning av tvångsmedel bör i normalfallen
tillkomma både den som har att besluta om taxeringsrevision eller granskning,
dvs, i taxeringsfallen skattechefen, revisionsdirektören eller
taxeringsdirektören och länsskatierätien. Möjligen bör i fråga om eftersökning
las med en kompletterande regel av liknande innebörd som regeln i 28 kap. 4 !;
RB atl rätten bör besluta i fall då efter-sökningen kan antas bli av stor
omfattning eller medföra stor olägenhet för den utsatte. Vidare bör- i likhet
med vad som inom brottmålsprocessen gäller för polisman - var och en som utför
taxeringsrevision eller liknande granskning vara behörig all besluta om
bevissäkringsåtgärd när beslut av överordnad chef eller länsskatierälten inte
kan avvaktas.
RRV anser, att med den
föreslagna ordningen att länsskatterätten skall fatta beslut om eftersökning i
utrymmen, som inte används för den granskades verksamhet, dröjsmål med
säkringsåtgärdernas utförande inle torde kunna undvikas. Verket ifrågasätter om
inte också dessa avgöranden bör ske på administrativ väg. Det finns enligt
verkets mening inte anledning att inskränka granskningsmannens befogenheter i
förhållande till vad som i motsvarande avseenden gäller på det
straffprocessuella området. Beslut om eftersökning i privatulrymmen och därmed
i lagförslaget jämställda lokaler bör dock på skatteområdet förbehållas
skattechefen och på andra granskningsområden chef i moisvarande ställning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:11 92
Även
länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om inle även rätten att fatta beslut
om eftersökning i privatutrymmen bör tillkomma skattechef vad gäller
länsstyrelsens verksamhetsområde. Härigenom skulle det bli möjligt att snabbt
fatta beslut om eftersökning när så erfordras och förrättningen skulle på så
sätt kunna utföras på ett effektivt sätt. Något skäl för alt skattechef inte
skulle ha samma rätt att fatta beslut om eftersökning inom sitt verksamhetsområde
som åklagare har beträffande husrannsakan torde inte finnas. Lagrådet ansåg år
1961, då handräckningslagen infördes, atl rätten atl fatta beslut om
handräckning av rättssäkerhetsskäl inte kunde ges vissa bestämda
chefsflänstemän vid länsstyrelsernas taxeringsavdelningar. Detta kan enligt
länsstyrelsens mening inle utgöra något skäl för att en sådan lösning inte
skulle kunna införas nu. Metoderna för atl undgå skatter är mer avancerade nu
än år 1961, framhåller länsstyrelsen, och därför måste myndigheterna ges
effektiva medel att förhindra skattebortfall och för att kunna åstadkomma
likformiga och rättvisa taxeringar. Begreppet rättssäkerhet får inte tolkas
ensidigt. Rättssäkerhet innebär inte enbart skydd för den enskilde medborgaren
mot opåkallade åtgärder från myndigheler utan likaså att staten skall kunna
erhålla de skatter och avgifter som medborgarna enligt gällande författningar
är skyldiga att betala. Flertalet skattskyldiga tillhandahåller
räkenskapsmaterial utan invändning vid taxeringsrevisioner. Bevissäkringslagen
kommer därför att tillämpas endast då det är fråga om trilskande skattskyldiga
som medvetet försöker att förhindra och försvåra granskningsarbetet. Ställs
kravet på rättssäkerhet alltför högt kommer de mest avancerade skattefuskarna
att dra fördel därav. Taxeringsrevisorer som vid misstanke om skattebrott har
biträtt åklagare vid husrannsakan vet av erfarenhet, att sådana bevismedel som
dubbel bokföring, oredovisade försäljningsfakturor och kontokiiranter över
medel insatta i utländska banker påträffas i de skattskyldigas hem. Sådana
handlingar förvaras inte på kontoret förmodligen därför alt de anställda då
skulle kunna få kännedom om dem. Paragonnotor och liknande räkenskapshandlingar
som de skallskyldiga påstår sig inte ha bevarat, kan likaså påträffas i
hemmet. Eftersökning i skallskyldigs hem kommer att bli en för vederbörande
flänstemän grannlaga uppgift, betonar länsstyrelsen. Granskningsman kommer
därför inte att göra framställning om sådan eftersökning om han inte bedömer
åtgärden som absolut nödvändig. Riskerna för missbruk kan därför bedömas som
små. Finner granskningsman efter det atl han har påböflat granskningsarbetet
hos skattskyldig att eftersökning av bevismedel bör ske i skattskyldigs hem,
bör säkringsåtgärden kunna utföras ulan dröjsmål. I annat fall kommer den
skattskyldige atl hinna undanröja bevismedel förvarade i hemmet och
efter-sökningen blir resultailös.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser att beslut om tvångsåtgärder endast bör
tillkomma en dömande instans, förslagsvis länsskalterätt. Länsstyrelsen
förutsätter då att dylika ärenden handläggs med förtur samt
Prop. 1975/76:11 94
behandlas med den smidighet som det praktiska
granskningsarbetet kräver.
Lantbrukarnas skaiiedelegaiion anser att det är orimligt
att överlåta till granskningsman att besluta om eftersökning i
verksamhetsutrymme. Beslut om säkringsåtgärd bör fattas endast av
länsskatierätien. Ett undanlag från denna regel kan delegationen tänka sig om
direkt sabotagerisk föreligger och den som granskas är närvarande. Beslut om
beslag av bevismedel skall då kunna fattas av granskningsman.
Näringslivets skattedelegallon kritiserar utredningens
uttalande att de betänkligheter som tidigare har rests mot att administrativ
myndighet skall få falla beslut om handräckning inte längre har samma tyngd.
Detta påstående görs samtidigt som de återhållande förutsättningarna för
åtgärderna mer eller mindre slopas och åtgärderna görs mer ingripande.
Delegationen understryker uttalanden i direktiven till utredningen att
rättssäkerhetssynpunkterna bör noga beaktas. Beträffande den föreslagna 16 §
om överprövning av beslut som har fattats av särskilt förordnad granskningsman
påpekar delegationen att någon skyldighet för denne att avvakta resultatet av
överprövningen eller göra anmälan om beslutet innan han förordnar om verkställighet
inte stipuleras. Redan detta måste vara en brist - genom att företa åtgärden
lider kanske den granskade just den skada som han velat undvika genom att
överklaga beslutet. Han kanske inte ens är säker på alt granskningsmannen
formellt sett har ett sådant förordnande att han kan genomföra
säkringsålgärden.
Enligt Sveriges advokaisainfiind bör beslutsfattandet
generellt ligga hos länsskatterätt. I brådskande fall. då granskningsmannen kån
påvisa att särskild skyndsamhet är påkallad, bör ordföranden i
länsskatterätien eller, vid fråga om beslag eller försegling, skattechefen ha
befogenhet att meddela provisoriskt beslut. Sådant beslut bör sedan skyndsamt
överprövas av länsskatterätten. Liknande synpunkter och förslag framläggs av
SHIO. Svensk industriförening och Sveriges köpmannaförbund.
I7§
Uiredningen. 117!; regleras vem som är behörig att
verkställa beslut om säkringsåtgärd. Huvudregeln är atl utmätningsman
verkställer beslut. Under vissa omständigheter äger dock granskningsman fungera
som lor-räitningsman.
I .första stycket föreskrivs att utmätningsman verkställer
beslut och att verkställighet sker på granskningsmans begäran.
Rätt all begära utmätningsmans medverkan tillkommer inte
bara den granskningsmän, som har beslutat om säkringsåtgärden eller har hand om
granskningen. Varje tjänsteman vid myndighet som har granskningsnians
befogenhet äger göra en sådan framställning.
Begäran behöver enligt utredningen inte göras skriftligt.
Uiredningen
Prop.
1975/76:11 95
framhåller
därvid att beslutet om verkställighet dock snarast skall tillställas
utmätningsmannen. Så bör under alla förhållanden ske senast då förrättningen
avslutas. Väntas förrättningen bli omfattande är det enligt utredningen
lämpligt att granskningsmannen och utmätningsmannen i förväg planerar
verkställigheten.
Utredningen
understryker, att granskningsmannen har det yttersta ansvaret vid förrättning
som företas under utmätningsmans medverkan. Han skall ge allmänna anvisningar
om verkställigheten. Sålunda är det granskningsmannen som avgör t. ex. vad som
skall tas i beslag eller vilka förvar eller utrymmen som skall bli föremål för
försegling eller eftersökning. Utmätningsmannen skall däremot ansvara för
förrättningens faktiska genomförande. Han beslutar ensam hur ett beslag rent
praktiskt skall verkställas eller på vad sätt tillträde skall beredas till ett
anvisat förvar eller uirymme. Därvid har han att iaktta
verkslällighetsbestämnielserna i 3 !; och 9-15 !;!;.
Enligt
a/;rfrain'cA-e/äger granskningsman själv verkställa beslut,som avses 116!;
andra stycket, - dvs. säkringsåtgärd som ej avser eftersökning i privatulrymmen
- om förrättningen sker i närvaro av den som berörs av förrättningen eller
annan som kan anses företräda denne. En ytterligare förutsättning är att
förrättningen kan genomföras obehindrat. Bestämmelserna innebär enligt
utredningen inte någon skyldighet för granskningsmannen att genomföra
säkringsåtgärden så snart de lagliga förutsättningarna, härför föreligger. Han
har alltid möjlighet att begära utmätningsmans medverkan.
Granskningsnians
behörighet att verkställa beslut avser alltså alla beslut som han själv får
fatta.
En
annan förutsättning för att granskningsman skall få verkställa beslut är att
förrättningen sker i närvaro av den som berörs härav eller som kan anses
företräda denne.
En
ytteriigare förutsättning för verkställighet genom granskningsman är all
förrättningen kan äga rum "obehindrat". Med detta uttryck menar utredningen
atl vafle form av fysiskt motstånd av den som avses med beslutet eller annan
vid förrättningen närvarande person medför etl absolut hinder för
verkställighet av granskningsman. Motståndet behöver inte nödvändigtvis vara
av aktiv natur, framhåller utredningen. Också hot om våld eller motstånd bör i
regel medföra att granskningsman avstår från att själv söka genomföra
förrättningen. Allmänt sett spelar verkställighetens art och omfattning en
avgörande roll vid bedömningen om förrättningen bör genomföras utan medverkan
av utmätningsman.
Inte
heller rällen att verkställa beslut har knutils lill den granskningsman, som
har fattal beslutet eller förordnals all utföra granskningen. Alla tjänstemän
hos vederbörande myndighet med befogenhet att vara granskningsman enligt
lagförslaget har i princip den befogenhet som här avses.
Remissyttrandena.
Förslaget enligt 17 1; godtas ulan erinran av fiertalet remissinstanser. Några
remissinstanser framför kritik och gör andra påpekanden beiräffande denna del
av lagförslaget.
Prop.
1975/76:11 96
Villkor
för granskningsmans rätt att verkställa beslut är att förrättningen kan
genomföras obehindrat. Kammarrätten i Göteborg anser att med en sådan ordning
det kan finnas risk för att en uppgiftsskyldig genom att hindra
granskningsnians förrättning skaffar sig andrum för atl förstöra eller undangömma
bevismaterial. På grund av den föreslagna utformningen av 17!; torde det
dessutom förhålla sig så, att granskningsmannen inte kommer att åtnjuta det
skydd som 17 kap. brottsbalken ger ämbetsman som hindras i sin flänsteutövning.
Ett sådant skydd skulle innebära ett psykologiskt tryck på den granskade att
godvilligt lämna över räkenskapshandlingar etc. som har tagits i beslag och på
så sätt göra det överflödigt att tillkalla utmätningsman. Enligt kammarrättens
mening bör huvudregeln vara att granskningsman verkställerbeslut om
säkringsåtgärd. Därigenom vinner granskningsmannen det stadgade skyddet.
Hindras granskningsmannen i förrättningen, skall han naturligtvis äga rätt att
anlita utmätningsman. Det bör inte förekomma att granskningsman själv
tillgriper våld för att genomföra förrättning.
Generaltullsiyrdsen
konstaterar, att enligt förslaget till bevissäkringslag utmätningsman skall
verkställa beslut om säkringsåtgärd, såvida ej granskningsman enligt 17!;
andra stycket själv äger utföra förrättningen. Något undantag från denna
bestämmelse har ej berörts i motiveringarna. Enligt styrelsens mening bör
emellertid tulkjänsteman alltid få verkställa beslut om säkringsålgärd när det
gäller tullverkets verksamhetsområde. Tulkjänsteman kan enligt VSL och RB ta
vara i beslag, beordra husrannsakan i vissa fall m. m. Del torde dessutom kunna
inträffa att en beslutad säkringsåtgärd under pågående verkställighet måste
utbytas mot husrannsakan.
Länsstyrelsen
i Södermanlands län anser att verkställande av eftersökning helt bör läggas på
utmätningsman. Eftersökning kan innebära dels ett stort intrång hos den som
granskas, dels-om eftersök ningen verkställs av granskningsmannen - att
genomförandet av själva granskningen allvariigt kan försvåras på grund av
uppkommande konfliktsituation mellan granskningsmannen och den granskade.
Utredningen synes förutsätta, menar länsstyrelsen, att genomsökning av stängda
förvar och utrymmen tillämpas f n. om den skattskyldige frivilligt går med på
detta. Länsstyrelsen vill framhålla att detta emellertid inle förekommer vid
skatte- och taxeringsrevisioner.
Länsstyrelsen
I Malmöhus län hänvisar till att utmätningsmannen har större erfarenhet av
verkställighetsförrättningar än granskningsmännen vid länsstyrelsernas skatteavdelningar
och därför torde kunna verkställa besluten på ett riktigt sätt. Granskningsman
kan emellertid enligt förslaget under vissa förutsättningar själv företa sådan
säkringsåtgärd varom han själv har fattat beslut. Härför erfordras bl. a. att
förrättningen kan äga rum "obehindrat". Uttrycket innebär alt aktivt
eller passivt motstånd från den skalt-skyldiges sida medför att
granskningsmannen inte är behörig att verkställa säkringsåtgärden. Eftersom
avdelnings- och enhetschefer vid länsstyrelsernas skatteavdelningar inte utför
taxeringsrevisioner, torde med gransknings-
Prop.
1975/76:11 97
man
här avses särskilt förordnad granskningsman, som under pågående
taxeringsrevision finner att någon säkringsåtgärd är nödvändig. Då sådan åtgärd
inte kan genomföras om den skattskyldige motsätter sig den, ifrågasätter
länsstyrelsen om sådan åtgärd någonsin kommer all genomföras. Lämnar den
skattskyldige ifrån sig räkenskaperna frivilligt, vilket vanligtvis sker, är
någon säkringsåtgärd ej erforderlig. Misstänker granskningsmannen alt den
skatlskyldige inte har lämnat ifrån sig samtliga räkenskapshandlingar lorde det
vara lämpligast att revisorn kontaktar enhetschefen utan att väcka den
skattskyldiges misstanke om att någon åtgärd mot honom kan komma att ske. Enhetschefen
kan fatta beslut om eftersökning och låta utmätningsman verkställa beslutet.
Resultatet av säkringsåtgärden torde då bli avsevärt bätlre än om
granskningsman på egen hand försöker genomföra åtgärden och möter någon form av
motstånd från den granskades sida.
Länsstyrelsen
i-Göteborgs och Bohus län konstaterar, att utredningen har utformat sitt
lagförslag som en utökning av de exekutiva befogenheterna till atl omfatta även
granskningsmyndigheter. En dylik utvidgning av möjligheterna till tvångsmedel
innebär i princip att nya arbetsuppgifter läggs på de anställda
granskningsmännen. Länsstyrelsen, som i denna fråga har samrått med personalen
och därvid funnit att granskningsmännen ställer sig tveksamma till tanken på
att i samband med granskningar utföra exekutiva uppgifter, anser atl
verkställandet av tvångsåtgärder bör läggas på utmätningsman.
Även
länsstyrelsen i Norrbottens län uttrycker tveksamhet när det gäller förslaget i
denna del. Det kan förmodas att en person som inte frivilligt efterkommer
anmaning att förete bevismedel oftast också vill försöka hindra eller förhala
verkställighet av säkringsbeslut. En skattskyldig som är insatt i gällande
bestämmelser inom detta område har möjlighet att utnytfla sin vetskap om att
han kan stoppa en granskningsmans verkställighetsåtgärd genom att säga
nej. En utmätningsman torde i normalfallet knappast finnas tillgänglig
omedelbart, till följd varav viss tid, kanske några dagar eller mera, vinns för
den skattskyldige att vidta åtgärder med aktuellt bevismedel. Länsstyrelsen
anser det lämpligt med ytteriigare utredning eller överväganden om eventuell
utvidgning av granskningsmans befogenheter eller om utmätningsman alltid skall
verkställa säkringsbeslut.
Länsstyrelsen
i Västernorriands län framhåller, att en alltför vidsträckt tolkning av
uttrycket "obehindrat" kan leda till obefogade svårigheter vid en
förrättning. För att i möjligaste mån förhindra delta bör innebörden av uttrycket
närmare anges.
Föreningen
Sveriges kronofogdar anser det rationellt att granskningsman själv skall verkställa
förrättningar av enkel beskaffenhet och föreskriva utmätningsmans medverkan
till säkringsåtgärder som är mer komplicerade. Framställning om biträde av
utmätningsman bör enligt föreningens mening alltid ske skriftligen, så atl
utmätningsman vid behov kan styrka sin be-
7 Regeringen 19 75/76. 1 sand. Nr II.
Prop.
1975/76:11 98
hörighet
att vidta erforderiiga åtgärder.
Lantbrukarnas
skaiiedelegaiion kan inte godta att verkställighet i något fall får vidtas av
granskningsman ensam. Rättssäkerhetskrav talar för att vid en så ingripande
förrättning utmätningsmans medverkan krävs.
Sveriges
advokatsamfund anser att med hänsyn till granskningsmannens ställning som
representant för part i taxeringsprocessen verkställigheten undantagslöst bör
ankomma på utmätningsman.
18 §
Utredningen.
Enligt 18 § äger granskningsman tillfälligt avlägsna förslutning som anbringats
på grund av, beslut om försegling.
Innebörden
av bestämmelsen är enligt utredningen att beslut om försegling inte blir
förbrukat genom att förslutningen tillfälligt avlägsnas sedan verkställighet
ägt rum.
Remissyttrandena.
Beträffande utredningens förslag i denna del yttrar sig endast två
remissinstanser.
Kammarrätten
i Göteborg ifrågasätter om det flnns behov av regeln. Att granskningsman har
denna rätt synes självklart och behöver inte utsägas i lagen.
Länsstyrelsen
i Malmöhus län anser att i de fall utmätningsman verkställt försegling denne
bör ha samma rätt som granskningsmannen.
6.7
Undantagande av bevisinedel från granskning
Utredningen,
I19§ föreskrivs vad den har att iaktta som önskar alt beslagtaget bevismedel
skall undantas från granskning.
Utredningen
understryker att endast den granskade äger begära undantagande. Annan - t. ex.
den hos vilken verkställigheten sker utan ätt han är föremål för granskning -
är inte behörig all föra talan härom. Skulle han anse att ett visst bevismedel
som tagits i beslag inte tillhör den granskade, har han möjlighet att anföra
besvär enligt 24 §.
Den
granskade kan påkalla undantagande genom att göra skriftlig framställning till
länsskatterätten.
Det
finns således ingen möjlighet att begära undantagande när beslaget verkställs.
Det
bevismedel, som framställningen avser, och skälen för att bevismedlet skall
undantas från granskningen måste enligt utredningen anges i framställningen.
Endast de i lagrummet upptagna skälen kan åberopas. För tolkningen av dessa
förutsättningar hänvisar utredningen i första hand lill förarbetena till 56 §
4 mom. TL.
Prop.
1975/76:11 99
Remissyttrandena.
Innehållet 119!; lämnas utan erinran av nästan samtliga remissinstanser. Några
få remissinstanser framför kritik eller gör påpekanden.
Sveriges
advokatsamfund konstaterar, att den möjlighet som står den granskade till buds
att begära undantag från granskning därför att han har att iaktta tystnad om
dess innehåll m. m. inte är öppen för den granskades ombud. Detta får väl efter
det genombrytande av tystnadsplikten som redan tidigare sanktionerats godtas om
advokaten har tystnadsplikt endast till förmån för den granskade. Fall kan
emellertid förekomma då fiera klienter med samstämmiga intressen anlitat en och
samma advokat. Om granskningen då avser endast en av dem, till vars förmån
advokatens tystnadsplikt gäller, borde enligt samfundets mening den särskilda
möjligheten att göra framställning till länsskatterätten om undantag av
beslagtaget bevismedel från granskning stå öppen även för den advokat hos
vilken bevismedlet
beslagtagits.
Även
JK vill ifrågasätta, om inte rätten att begära undanlagande från granskning bör
tilläggas också den hos vilken verkställighet sker utan att han är föremål för
granskning.
20
och 21 M
Utredningen.
Enligt 20 § skall länsskatterätien underrätta granskningsmannen om innehållet
i framställning enligl 19 § så snart sådan kommit in till rällen. Granskningsmannen
skall då omedelbart ställa det bevismedel som framställningen avser till
rättens förfogande.
Det
sagda innebär enligt utredningen inte att granskningsmannen genast måste
avbryta arbetet med sådana bevismedel som omfattas av framställningen. Däremot
är han skyldig att så snart rätten begär detta vidta sådana åtgärder med
bevismaterialet som rätten bestämmer, t. ex. sända in det till rättens kansli.
I 21
§ regleras länsskatterättens prövning av framställning om undantagande från
granskning.
l.första
stycket sägs att rättens prövning enligt 19 § skall ske utan dröjsmål. Det
betyder enligt utredningens mening att mål av detta slag måste behandlas med
förtur. Bl. a. av det skälet bör de handläggas som enmans-mål. Vidare
föreskrivs i första stycket att framställning om undantagande av bevismedel
från granskning får bifallas endast om synneriiga skäl föreligger. Innebörden
är densamma som i l.ex. 56 !; 4 mom. TL.
Andra
stycket anger att vid bifall till framställning enligt 19 § bevismedlet genast
skall överiämnas till den som är föremål för granskningen. Beslutet behöver
således inte ha vunnit laga kraft för att så skall ske. Detta hindrar inte att
rätten med stöd av bestämmelserna om inhibition i FPL tills vidare
Prop.
1975/76:11 100
dröjer
med överiämnandet. Elt bifallsbeslut får slutligen den följden att bevismedlet
inte får återges eller åberopas i granskningsärendet.
Remissyttrandena.
Utredningens förslag lill föreskrifter i 20 och 21 !;!; om vad
granskningsmannen har all iaktta då framställning om undantagande av
bevismedel kommer in till länsskatierälten och om domstolens handläggning
berörs av endast elt par remissinstanser.
JK
anser hänsynen till den granskades rättssäkerhet kräva atl granskningsman, i
avvaktan på länsskatterättens prövning, inte får la del av beslaglaget
bevismedel som den granskade begär skall undantas från granskning.
Näringslivets
skatiedelegaiion anser atl handlingar beträffande vilka innehavaren har
tystnadsplikt över huvud taget inle bör bli föremål för studium om innehavaren
sätter sig emot detta.
Länsstyrelsen
i Norrbottens län förutsätter alt framställningar om undantagande av
bevismedel skall behandlas med förtur även i kammarrätt och regeringsrätten och
anser att lagtexten bör formuleras om i enlighet härmed. För att
kontrollmyndigheten skall kunna anföra meningsfulla besvär om länsskatierätt
beslutat alt visst bevismedel skall undantas från granskning, bör bevismedlet
inte överlämnas till den granskade innan beslutet har vunnit laga kraft.
6.8
Underrättelse om beslut och verkställighet
22 och 23 §§
Utredningen.
Enligt 22 .första stycket skall beslut om säkringsåtgärd utfärdas skriftligt
samt innan verkställigheten avslutats överiämnas till den som avses med
granskningen eller, om denne inte är närvarande vid förrättningen, till någon
som kan anses företräda honom.
Av
bestämmelserna framgår aU beslutet inte behöver föreligga i skriftlig form
förrän det skall överlämnas till enskild part.
Att
utfärda beslutet skriftligt först vid en så sen tidpunkt som när verkställigheten
avslutats låter sig utan vidare göras i de situationer där beslutsfattaren
själv verkställer säkringsåtgärder, påpekar utredningen. I andra fall - dvs.
när verkställighet sker genoni annan än den som fattat beslutet - bör man
däremot om möjligt länina beslutet till förrättningsniannen före
verkställigheten eller senast i samband med atl denna inleds. Situationer kan
dock tänkas där det av praktiska skäl kan ske först i avslutningsskedet.
Närmare anvisningar angående beslutets form och innehåll förutsätts bli
utfärdade i administrativ ordning.
1
första stycket regleras också på vad sätt motparten skall få del av beslutet.
Av författningstexten framgår att överiämnandet skall ske direkt till den
granskade eller, om han inte är närvarande, till någon som kan anses företräda
honom. I det senare fallet behöver den som fattat beslutet eller
Prop.
1975/76:11 101
förrättningsniannen
inte ta någon senare kontakt med den granskade för att underrälla honom om
beslutets innehåll.
I
22 § andra stycket anges hur meddelande om beslut skall lillsiällas den
granskade om varken han eller någon som kan anses företräda honom är närvarande
när verkställigheten avslutas. I sådana situationer skall beslutet delges den
som avses med granskningen. Därvid gäller bestämmelserna i delgivningslagen
(1970:428).
1 22
§ iredje stycket föreskrivs att beslut enligl 16 !; första stycket eller 21 §
eller på grund av besvär enligt 24 § omedelbart skall meddelas granskningsmannen.
Utredningen framhåller, alt meddelande om beslutet i första hand bör ske
muntligt. Bestämmelsen ger granskningsmannen möjlighet all snabbi företa de
åtgärder som han bedömer som nödvändiga. Att ansökningshandling inte bör
tillställas motparten, om det kan befaras att verkställighet av beslutet
skulle avsevärt försvåras, framgår av 10 § andra stycket FPL.
1
23 1; utredningsförslaget föreskrivs att bevis om verkställighet av beslut om
säkringsåtgärd skall utfärdas skriftligt och tillställas den granskade på sätt
som anges i 22 S. Samma bestämmelser gäller för underrättelse till annan hos
vilken förrättningen sker. Utredningen framhåller, all bevis om verkställighet
således till skillnad från underrättelse om beslut måste tillställas även den
hos vilken förrättningen äger rum om denne är annan än den granskade.
Eftersom
beslut om säkringsåtgärd skall upprättas skriftligt men får tillställas den
som avses med beslutet så sent som vid verkställigheten, är det enligt
uiredningen praktiskt att utforma beslulsblanketten på sådant sätt atl den
också kan fläna som bevis om verkställighet av beslutet.
Remissyttrandena,
Utredningens förslag till processuella föreskrifter i 22-23 !;!; berörs endast
av några remissinstanser,
JK
anser, atl uttrycket i 22 S "i samband med" lämpligen kan ersättas
med "när förrättning för verkställighet avslutas". Med hänsyn till
den diffusa innebörden av uttrycket "någon som kan anses företräda
honom" anser JK alt delgivning enligt andra slyckel alllid bör ske i fall
när beslulel ej överlämnats lill den granskade personligen. Bestämmelsen i
tredje slyckel gäller uteslutande myndigheter emellan. Lika litet som det i lag
föreskrivs alt domslol som häver häktningsbeslut omedelbart skall underrätta
häktet härom behöver här utsägas att länsskatierälten omedelbart skall
underrätta granskningsmannen. De bestämmelser som kan behövas i ämnet kan meddelas
i administrativ ordning.
Hovräiien
över Skåne och Blekinge anser all del, liksom nu gäller enligt
handräckningslagen,
i lagtexten bör intas föreskrift om att det i beslut om siikringsåtgärd resp. i
det bevis om verkställighet av sådan åtgärd som skall lillsiällas den granskade
skall anges hur han skall förfara om han önskar fullfölja talan mol beslutet
resp. mot verkställigheten därav. Liksom enligt
Prop. 1975/76:11 102
handräckningslagen bör den granskade därvid ävenledes
underrättas om innehållet i 19 !; i torslaget.
Länsstyrelsen
i Väslerboliens län finner - i vafle fall vad gäller etl län av Västerbottens
geografiska storlek med många gånger långa avstånd mellan granskarens
förrättningsort och granskningsniannens resp. utmätningsmannens flänsteslällen
- alt den begränsning som i 2 !; ges begreppet granskningsman, kan medföra alt
en tvångsåtgärd med avsedd effekt inte kan företas inom den korta tid, som i
allmänhet står till förfogande. Härför krävs enkla och informella
handläggningsrutiner. Enligt länsstyrelsens mening bör i författningstexten
uttalas, att granskningsmans beslut om säkringsåtgärd och begäran om
verkställighet av sådan åtgärd åtminstone i trängande fall ej behöver ges
skriftlig form.
Tre remissinstanser, nämligen hovrätten över Skåne och
Blekinge, kammarrätten i Göteborg och Lantbrukarnas skatiedelegaiion har
uttalat atl i lagtexten bör intas en regel om att protokoll eller förteckning
över de bevismedel som tas i beslag skall föras. Hovrätten uttalar sålunda atl
det, liksom är fallet beträffande slraffprocessuelll beslag, redan i lagtexten
- och ej som uiredningen uppenbarligen tänkt sig, i särskild kungörelse - bör
införas en föreskrift om att beslut om beslag skall innehålla en noggrann
förteckning över de bevismedel som onifattas av beslaget.
6.9 Besvär
24 §
Utredningen. 124§ föreskrivs att talan mot granskningsmans
beslut och mot verkställighet enligt lagen förs genom besvär hos
länsskatterätten.
Utredningen fäster uppmärksamheten på att bestämmelsen
innebär all även den som vill besvära sig mol utmätningsmans sätt att
verkställa beslut om säkringsåtgärd har att anföra besvär hos länsskalteräiten.
1 övrigt gäller de allmänna beslämmelserna om besvär i FPL.
Remissyttrandena. Den av utredningen föreslagna
besvärsregeln lämnas utan uttrycklig erinran av det övervägande antalet
remissinstanser.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge konstaterar, att utredningen tydligen har ansett atl
besvär över beslut om säkringsåtgärd ej skall utgöra hinder mot verkställighet
av beslulel. Enligl hovrättens uppfattning bör för tydlighetens skull denna
princip lagfästas genom att en erinran härom intas i förevarande paragraf Av
samma anledning synes lämpligt au i 16 ;; iredje stycket föreskriva att särskild
förordnad granskningsmans beslut om säkringsåtgärd får verkställas även om del
ej hunnit överprövas av den som har att övervaka granskningen.
Kammarräiien i Göieboig framhåller, atl enligl 30 kap.
12!; RB rättens beslut angående beslag och husrannsakan genast skall gå i
verkställighet.
Prop. 1975/76:11 103
Utredningen
synes förutsätta atl även beslut om säkringsåtgärder enligt bevissäkringslagen
skall få verkställas omedelbart. Kammarrätten anser- för att någon tvekan inte
skall föreligga - all bestämmelse härom bör införas i lagen.
Länsstyrelsen
i Väslerboliens län anser, att rättsverkningarna av besvär över verkställighet
synes böra klarläggas. Den skattskyldige kan exempelvis i besvär till
länsskatterätien göra gällande alt beslutet är omotiverat eftersom någon
sabotagerisk ej föreligger. Av författningsförslaget framgår ej hur verkställigheten
av beslutet påverkas av besvär till länsskatterätten i dessa fall.
Enligt
länsstyrelsen i Västernorriands och Norrbottens län synes avsikten vara atl verkställighet
av beslut om säkringsåtgärd får ske ulan avvaktande av laga kraft. För alt
undvika vafle tvekan härom bör detta uttryckligen anges i lagtexten.
Länsstyrelsen
i Norrbottens län och Föreningen Sveriges kronofogdar ifrågasätter regeln att
besvär över utmätningsmans verkställighetsåtgärder skall prövas av
länsskatterätt. Det framhålls att skattedomslol i regel torde sakna erfarenhet
av exekutiv verksamhet. Det förefaller lämpligare att här låta överexekutor
fungera som besvärsinstans. Föreningen har ingenting atl invända mot att
skatterätten avgör besvär som rör granskningsmans åtgärder.
Föreningen
auktoriserade revisorer framhåller att i betänkandet inte behandlats frågan om
i samband med anförda besvär domstol äger förordna, att beslut om säkringsåtgärd
tills vidare inte skall verkställas (inhibition). Sveriges advokatsamfund
förutsätter att besvärsmyndigheten har möjlighet att besluta om inhibition av
verkställighet av granskningsmannens beslut enligt 28 !; FPL. Ett uttalande
härom åtminstone i förarbetena till bevissäkringslagen anser samfundet
emellertid önskvärt.
6.10
Övriga bestämmelser
2.-28
sS
Uiredningen.
1 25-28 1;!; regleras vilken domstol som är behörig au handlägga framställning
enligt 16 ); första stycket och 19 1; samt avgöra besvär enligt 24 1; (25 S).
frågan om lagens tillämplighet när gransknings-förfarandet och förundersökning
i brottmål förekommer samtidigt i ett och samma granskningsärende (26 1;). saml
föreskrivs sekretess vid lagens tilllämpning med tillhörande strafföestämmelser
(27 1;), Avsnittet avslutas med en allmän bestämmelse om au närmare
föreskrifter för lagens tillämpning meddelas av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer (28 !;). Beslämmelserna kommenteras inte närmare i
betänkandet.
Remissyttrandena,
Endast RSV yttrar sig över de nu avsedda bestämmelserna. Verket fäster
uppmärksamheten på alt behörighetsreglerna i 25 !; leder lill alt besvär från
hela landet över utmätningsmans verkstäl-lighetsåigärderenligl
bevissäkringslagen kommerall prövasav länsskatterät-
Prop.
1975/76:11 104
ten
i Stockholms län i de fall verkställigheten har föranletts av exempelvis RSV:s
revisions- och granskningsverksamhel.
6.11
Övrigt
Hovrätten
över Skåne och Blekinge anmärker, an i 10 !; handräckningslagen flnns intagen
en bestämmelse av innebörd atl kostnaderna för handräckning enligt lagen skall
åvila statsverket. Någon ändring härvidlag synes utredningen ej ha avsett för
bevissäkringslagens del. Till undvikande av missförstånd är det enligt
hovrättens mening lämpligt att bestämmelse av motsvarande innebörd som i
handräckningslagen införs i bevissäkringslagen.
7
Övriga författningsförslag
Utredningen.
1 78 S UL, 56 S TL, 19 !; SjL, 9 s FFL samt 36 S tullagen föreslås ändringar
som syftar till alt på ett klarare sätt än f n. slå fast vad som avses med
verksamhetslokal, dvs. lokal dit granskningsmyndighet har rält att få
tillträde i anledning av pågående granskningsarbete. Ändringsförslagen innebär
en samordning av dessa bestämmelser och är enligt utredningen utformade så att
en så nära överensstämmelse som möjligl skall föreligga mellan vad som i dessa
författningar avses med lokaler av angett slag och bevissäkringslagens
beskrivning av de utrymmen, där eftersökning får ske med stöd av beslut enligt
7 l; första stycket. 'Vidare föreslås ändring i 4 § fjärde stycket lagen om
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter. Ändringen är
betingad av atl handräckningslagen föreslås upphävd i och med au
bevissäkringslagen träder i kraft.
Slutligen
föreslås ändring i 7 !; iredje stycket AvgL. Ändringen innebär att arbetsgivare
är skyldig atl efter anmaning tillhandahålla alla handlingar av betydelse för
beräkning av avgiftsunderlag. En följd av förslaget blir enligt utredningen att
s. k. tidkort och liknande måste överiämnas lill granskningsmyndigheten om
denna begär det.
Remissyttrande
n a, RFV framhåller, all enligl nuvarande lydelse av 7 !; iredje stycket AvgL
arbetsgivare är för kontroll av att uppgiftsskyldighet fullgioris skyldig alt
tillhandahålla i 78 :; 1 mom. UL angivna handlingar, dvs. uppgifter om
arbetstagares namn, lönebelopp och skatteavdrag m. m. För kontroll av de
uppgifter, som skall ligga lill grund för debitering av arbetsgivaravgifter, är
det nödvändigt all även ha tillgång lill uppgifter om de anställdas arbetstid.
Det är därför enligl verket av ston värde au en bestämmelse om skyldighet för
arbetsgivare au lämna uppgifl härom föreslagits i 7 ;:; iredje slyckel AvgL.
Del föreslagna fjiirde st>ckei i 78 UL och hänvisningen lill detta i 1
>: AvgL bidrar även lill au RFV:s re-
Prop.
1975/76:11 105
visionsverksanihet
kan bedrivas på en lorfaliningsenligi fastare grund.
Generaliullstyrcisen
anmärker i fråga om ändringen i tullagen all begreppet "lokal, som används
för den verksanihet kontrollen avser" lorde vara för snävt begränsat för
att tillgodose tullverkets kontrollbehov. Det kan nämligen förekomma förelag
med sådan verksamhet atl tullmyndighet kan ha intresse av atl få tilllräde till
gård, upplagsplats etc. Styrelsen föreslår därför all ordet "lokal"
byts ul mol "utrymme". Styrelsen ifrågasätter vidare om inle
bestämmelsen om skyldighet "atl bereda tulkjänsteman lilllälle att undersöka
vara" bör ändras lill att avse även den som utför konlroll för tullverkets
räkning. Bestämmelsen skulle härigenom komma att omfatta även de fall då
expertis utom verket anlitas för kontrollverksamheten.
Prop. 1975/76:11 106
8 Föredraganden
8.1 Allmänna synpunkter
Beskatlningsförfarandet i vårt land bygger i hög grad på
alt den enskilde medborgaren är skyldig atl länina skriftliga uppgifter om sina
ekonomiska förhållanden. Samma ordning gäller i fråga om tullar och åtskilliga
avgifter. Det är därför av stor betydelse alt denna uppgiftsskyldighet fullgörs
på ett riktigt och fullständigt sätt och detta inte minst av det skälet, att
uppgifterna förutsätts vara korrekta tills det av omständigheterna framgår au
så inte är fallet.
Uppgiftsskyldighetens omfattning varierar i hög grad
beroende på vilken skall, tull eller avgift det är fråga om. Den ulan tvekan niesl
detaljerade informationen skall den enskilde lämna vid den årliga inkomst- och
för-mögenhelstaxeringen, som regleras i taxeringslagen (1956:623), TL. Särskilt
gäller detta förvärvskällan flänst. Där skall i deklarationen redovisas vafle
primäruppgift. som f ö. vad gäller intäkter oftast kan avstämmas mot kontrolluppgift
från tredje man. För andra förvärvskällor skall endast mer eller mindre
summariska uppgifter anges i deklarationen. Det beror självfallet på att
primäruppgifterna är så många atl de av praktiska skäl inte kan tas upp i
deklarationshandlingen.
Inom andra
sektorer av området för skatter, tullar och avgifter behöver den enskilde i det
ordinarie förfarandet lämna endast summariska uppgifter till ledning för
myndigheternas beräkning av vad han har att eriägga till det allmänna. Ett
exempel härpå är deklarationen lill mervärdeskatt.
För att
kunna kontrollera deklarationer och kompletterande uppgifter, som den enskilde
skall lämna under det ordinarie granskningsförfarandet, har granskningsmyndigheterna
getts rdaiivi omfattande möjligheter atl i efterhand begära in kompletterande
uppgifter och t, o, m. fullständigt grundmaterial. Främst är det här fråga om
det skriftliga primärmalerial som deklarationen eller därmed jämförlig
redovisningshandling bygger på.
Om den
enskilde inte fullgör denna utvidgade uppgiftsplikt på föreskrivet sätt kan
granskningsmyndigheterna tillgripa olika Ivångsmedel, Bl, a, kan de vidta
åtgärder enligt lagen (1961:332) om handräckning vid taxeringsrevision, den s,
k, handriickningslagen, Enligl denna lag, som trädde i kraft den 1 juli 1961,
skall utmätningsman på grundval av länsskaiterälts beslut i särskild ordning
eftersöka och omhänderta räkenskaper och andra handlingar som skall granskas,
Lagen gäller inle bara vid taxeringsrevision ulan också vid viss annan
granskning, t, ex, skatterevision enligt lagen (1968:430) om mervärdeskall. ML,
granskning a v indirekta skatter enligl lagen (1959:92) om förlärandel vid viss
konsumiionsbeskatining. FFL. konlroll av kiill-skalleavdrag enligl
uppbördslagen (1953:272). LIL.och konlroll enligl lagen (1959:552) om uppbörd
av vissa avgifter enligl lagen om allmän försäkring, m, m,, AvgL,
Prop. 1975/76:11 107
Handräckningslagen, som innebar ell nytänkande inom
kontrollagslift-ningen, avsåg att ge granskningsmyndigheterna möjlighet alt lå
fram beskattningsunderiag i de fall då den enskilde undanhåller räkenskaper
eller annat bevismaterial. Det måste tyvärr konstateras att lagen inte har lått
den önskade effekten. Den har kommit till användning endast i ett fåtal fall,
t. ex. på området för inkomstbeskattningen endast ett tiotal gånger sammanlagt.
Detta bör ses mot bakgrunden av att varje år genomförs ca 10 000
taxeringsrevisioner. Bland dessa finns åriigen över 500 där räkenskaperna
uppges ha förkommit. Antalet fall där räkenskapsmaterialet är ofullständigt
anser länsstyrelserna vara mångdubbelt större.
Atl lagen inte används beror på att förfarandet är alltför
omständligt och tungrott för att kunna hanteras i praktiken. Handräckning skall
sålunda beslutas av länsskatierälten. Normalt krävs för sådant beslut all
vitesföreläggande som avser utfående av räkenskapsmaterial har skeit och inle
fått avsett resultat. Ett föreläggande av vite lar lid och under denna tid kan
den skatlskyldige vidta de åtgärder som han finner lämpliga, t. ex. förstöra
räkenskaperna. En avsevärd bevisbörda ligger på den som begär handräckning.
Det skall sålunda visas alt grundad anledning finns för antagande, att den
skatlskyldige innehar men inle tillhandahåller handlingar. Handlingarna måste
vidare vara av väsentlig betydelse för taxeringen. Myndigheten har i del
inledande skedet av granskningen, då handräckning oftast aktualiseras, av
naturliga skäl inle särskilt goda möjligheter alt bevisa detta.
Förslag till ny lagstiftning på detta område har lagts
fram av uiredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skalleprocessen.
Uiredningen har utarbetat ett förslag till bevissäkringslag för skatte- och
avgiftsprocessen, som ärav.sedd all ersätta den gällande handräckningslagen.
Enligl förslaget skall myndigheterna vid sådan granskning som avser konlroll av
skaller och avgifter kunna genoni säkringsåtgärder lå tillgång lill
grundmaterial som omfattas av den enskildes uppgiftspliki.
Säkringsåtgärderna enligt förslaget är beslag, försegling
och eftersökning. Beslag av bevismedel och försegling av utrymme eller förvar,
där bevismedel finns, år nya rätisinstiuit. Eftersökning - som ger myndighet
rätt atl söka igenom lokaler och andra utrymmen tillhöriga den granskade och i
vissa fall även annan - har i stort sett sin motsvarighet i handräckningslagen.
Behörigheten all besluta om säkringsålgärd har lill skillnad från vad som
föreskrivs i handräckningslagen fördelats mellan domslol och flänstemän vid
granskningsmyndighelen, Eftersökning i privatulrymmen kan enligl förslaget
beslutas endast av skattedomslol medan niindre ingripande åigiirder beslutas av
flänsteriian. Bl, a, därigenom har uiredningen velat markera all eftersökning i
privata utrymmen bör kringgärdas med speciella villkor,
.Allmänt sett syftar utredningsförslaget lill en smidigare
och effektivare ordning än den som gäller. Förslaget kan också sägas
avdramatisera förfarandet genom atl valet av säkringsåtgärd kan anpassas till
det mått av ingripande som vafle situation kräver, Eftersökning skall alltså
inte beslutas niir del räcker med beslag eller försegling.
Prop. 1975/76:11 108
Förslaget har remissbehandlats. Det helt övervägande
antalet remissinstanser anser att det finns behov av reformer på det område
som handräckningslagen avser. Det framhålls att handräckningslagens regler
visat sig vara ineffektiva och otillräckliga och att skaiiemyndigheierna inle
har de medel som behövs lör all få tillgång lill bevismaterial som den enskilde
förläiiningsenligt skall tillhandahålla. De föreslagna reglerna anses allmänt
väl avvägda och ägnade all förbättra kontrollmöjligheterna. Några remissinstanser
ställer sig dock kritiska. 1 etl yttrande sägs sålunda atl förslaget hade bort
utformas på ell annat säll och efter modell av reglerna i rättegångsbalken,
RB,oni husrannsakan och beslag i brottmål. Andra remissinstanser uttala ratt
uiredningen inle har visat tillräcklig grund för sin mening all
handräckningslagens regler måste effektiviseras. Åter andra anser atl förslaget
inle tillräckligt tillgodoser räiissäkerhelskraven. För egen del vill jag
uttala följande.
Det är
allmänt känt atl tendensen till skatteundandragande har ökat under de senasie
årtiondena samtidigt som de använda metoderna har blivit alltmer kvaliflcerade.
Dessa förhållanden är inle speciella för vårt land. Situationen iir densamma i
de fiesta industriländer. Det har också här, liksom i andra länder, införts ett
antal bestämmelser, som syflar till att hindra skatteundandragande, och fiera
åtgärder kan väntas.
Av
naturiiga skäl är behovet av nya metoder för att bekämpa skatteundandragande
särskilt uttalat i sådana sammanhang, där den enskilde normalt skall lämna
endasi mer summariska uppgifter lill myndigheterna. Detta gäller på
inkomsiskatiens område främst i förvärvskällan rörelse och i övrigt t. ex,
beträffande mervärdeskall och arbetsgivaravgifter för socialförsäkringens
flnansiering. Inom dessa sektorer av vårt skalle- och avgiftssystem är därför
behovet av effektiva kontrollmöjligheter särskilt ullalat. Uppfattningen all
det behövs en reformerad lagstiftning på del område som förslaget avser är
välgrundad.
När del är fråga om lagstiftning av det aktuella slaget
möter man ofta invändningarom bristande rällssäkerhet, 1 detta hänseende vill
jag föregen del anföra följande.
En vägran
all fullgöra skyldigheten all ge granskningsmyndighelen tillgång lill del
material, som har legal lill grund för lämnade deklarationsuppgifter, kan
givelvis inle accepteras. Del är nämligen här fråga om en skyldighet, som
syftar lill alt en likformig och lagenlig beskattning skall kunna genomföras.
All myndigheterna därför måste ha rätt au genom ivångsmedel få ul handlingarna
av den som inte vill lämna dem ifrån sig faller sig naturligt och kan inle
anses strida mol de rällssäkerheisprindper, som giiller i vårt land, 1
begreppet rätlssäkerhet bör man f, ö, inbegripa de enskildas intresse av atl
skatter, tullar och avgifter fördelas dem emellan på del siitl som
lagstiftningen avser. Detta intresse måste sjiilvfallet lillmiiias slor
betydelse i den nu aktuella lagstiftningen. Naturligtvis finns i detta som i
andra sammanhang gränser som inte bör överskridas med hänsyn
Prop. 1975/76:11 109
till
den enskildes berättigade intressen av mer privat natur. Denna fråga om balans
mellan behovet av effektiv kontroll och privatintressen har utredningen ägnat
särskild uppmärksamhet.
I
sammanhanget bör nämnas skönstaxeringsinstitutet och andra på skönsmässiga
grunder fattade beslut som avser att möjliggöra beskattning även om inga eller
endast ofullständiga uppgifter har lämnats till beskattningsmyndigheten. Många
gånger är det nämligen fördelaktigare för den skattskyldige att bli skönsmässigt
beskattad än att påföras skatter på grundval av ett korrekt material. Även
detta förhållande utgör elt starkt motiv för den föreslagna lagstiftningen.
Slutligen vill jag
understryka all de åtgärder som syftar till all säkra bevisning vid taxering m.
m, bör ha en väsentligt annan utformning än tvångsmedlen i straffprocessen.
Det är en avsevärd skillnad mellan sådana omständigheter som medför all
material för skattekontroll begärs och skälen för alt tillgripa tvångsmedel för
att säkra bevisning i brottmål. Ofta flnns i de fall där bevissäkringslagen är
avsedd att tillämpas ingen grund för misstanke om broll, Uiredningen har tagit
hänsyn därtill vid utformningen av sina förslag.
Jag
anser liksom fiertalet remissinstanser atl utredningens förslag till bevissäkringslag
är i allt väsentligt väl ägnat atl läggas lill grund för lagstiftning, I det
följande avser jag gå närmare in på förslagets detaljer.
Utredningens
förslag, som även innefattar ändringar i vissa beskail-ningslagar m. m., torde
fogas till regeringsprolokollel i detta ärende som bilaga 1.
8.2
Förslaget till bevLssäkringslag
8.2.1
Tillämpningsområdet
Enligl
1 1: förslaget skall lagen kunna tillämpas vid revision eller annan granskning
inom praktiskt tagel hela området för skaller, tullar och avgifter. Lagen
föreslås gälla vid all slags granskning enligt de författningar, som uppräknas
i lagrummet, således vad t. ex. gäller inkomst- och förmögenhetsskatter samt
mervärdeskatt också vid annan granskning än laxerings-revision resp.
skatterevision. Bland de skatter som inte lagils med märks arvs- och
gåvoskatten.
Remissinstanserna har
allmänt inle haft något alt erinra mot förslaget i denna del. Flera av dem
anser det vara en fördel alt reglerna blir enhetliga, I samband därmed tar ett
par instanser upp frågan om samordning av olika myndigheters åtgärder mot den
som skall granskas.
För egen del kan jag
ansluta mig lill utredningsförslaget i denna del. Undantaget i fråga om arvs-
och gåvoskatt anser jag berättigat med hänsyn lill all konirollloreskrifierna beiräffande
den skallen f n. inle är utformade på sådant sätt alt de ger något egentligt
underlag för åtgärder enligl den föreslagna lagen.
Prop.
1975/76:11 110
Det
har sedan länge förelegat ett behov av att kunna bättre samordna
kontrollåtgärder från olika myndigheters sida. Delta behov blir sannolikt än
mer markerat i framtiden. Lagförslaget underlättar en sådan samordning.
Åtskilliga samordningsproblem kommer emellertid att kvarstå även efter ett
genomförande av förslaget. De får lösas i ett annat sammanhang. Slutligen bör
en viss redaktionell ändring göras i förslaget i denna del. Till denna
återkommer jag i specialmotiveringen.
8.2.2
Beskrivningar
I
2 ;; förslaget anges ordet säkringsålgärd som gemensam benämning på de åtgärder
som kan företas enligt lagen. Vissa termer definieras, nämligen
"bevismedel", "förvar", "utrymme" och
"granskningsman".
Med
"granskningsman" avses den som i sin flänst har att övervaka granskningen
samt den som särskilt har förordnats att vara granskningsman enligt lagen. De flänstemän
som skall få sådant förordnande - vilket medför behörighet atl falla beslut om
vissa säkringsåtgärder samt atl verkställa dem - får enligt utredningen
bestämmas i administrativ ordning.
Remissinstanserna
har i stort sett godtagit innehållet i paragrafen. Från ett par håll påpekas
emellertid att lagförslaget inle reglerar möjligheten alt besiktiga lokaler,
granska varulager m. m. eller verkställa kassainventering och dylikt. Det
ifrågasätts om inte begreppet bevismedel borde utvidgas till att avse
förslagsvis även varulager, inventarier m. m. I övrigt går flera
remissinstanser in på frågan om vilka flänstemän som bör få särskilt förordnande
att vara granskningsman. Ett par av dem uttalar att vafle flänstemän som
genomför taxeringsrevision bör få behörighet att vara granskningsman enligt
lagförslaget.
Även
jag anser att det är önskvärt att möjlighet öppnas för granskningsman att
besiktiga lokaler etc. när den granskade vägrar att lämna tillträde. Detta
behov kan emellertid enligt min mening inte tillgodoses på det sätt som
föreslagits av vissa remissinstanser, nämligen att utvidga begreppet bevismedel.
Den berörda frågan bör enligt min mening lösas i ett annat sammanhang. Däremot
kan vitesbestämmelserna i TL med fördel utsträckas till atl avse även skyldighet
att lämna tillträde till lokaler och tillåta kassainventering. Jag skall i det
följande ta upp denna fråga. Rätt att vara granskningsman i lagförslagels
mening bör i varje fall tills vidare inte automatiskt följa med uppgift att
utföra granskning eller förordnande att verkställa taxeringsrevision. Jag
ansluter mig lill den åsikten som utredningen har gett uttryck åt, nämligen att
som granskningsman bör förordnas endast flänstemän med särskild erfarenhet och
tillräcklig utbildning. Dessa förordnanden bör ges inte bara generellt ulan
även kunna avse ett särskilt fall av granskning.
En
remissinstans har gått in på vissa frågor om vilka handlingar som
Prop. 1975/76:11 111
kan hänföras till bevismedel. Frågeställningen skall
behandlas i specialmotiveringen.
I 3 1; förslaget regleras hursäkringsåtgärd skall
verkställas. Beslag verkställs genom atl bevismedel fråntas innehavaren eller i
säkrat skick lämnas kvar hos honom, försegling genoni alt förvar eller utrymme
förses med sigill eller liknande förslulning samt eftersökning genoni att
förvar eller utrymme genomsöks för eftersökande av bevismedel.
Remissinstanserna har i allmänhet inte haft något att
erinra mot dessa bestämningar. Med anledning av vissa synpunkter som förts fram
vill jag emellertid föreslå den bestämmelsen atl verkställighet av beslag sker
genom att bevismedel omhändertas, underförstått av den som verkställer
beslutet. Handräckningslagen har en liknande formulering av de åtgärder som
lagen medger.
8.2.3 Villkor.för beslut
Enligt 4 ;; förslaget skall beslut om säkringsåtgärd få
fattas utan au den som berörs av beslutet dessförinnan har hörts i ärendet. För
atl beslut skall kunna verkställas fordras emellertid i princip kommunikation
med den granskade och annan, hos vilken förrättningen skall äga rum (9 §). 1
motiven till paragrafen påpekar utredningen alt beslut om säkringsåtgärd många
gånger skulle bli utan verkan om kontakt med den granskade skulle las dessförinnan.
Förslaget har kritiserats av några remissinstanser som
anser att den som berörts av beslutet i princip skall höras innan beslutet
fattas. En remissinstans menar atl förhandskonlakt bör kunna underiåtas endast
om sådan kunde antas leda lill alt bevismedel undanröjdes eller förvanskades.
För egen del vill jag säga följande. Det ligger
självfallet så lill att beslut om säkringsåtgärd i de allra fiesta fall blir
aktuellt försl sedan den granskade har fått del av anmodan att lämna ifrån sig
bevismedel för granskning men vägrar detta eller t. ex. uppger att
räkenskaperna förkommit. Den granskade bör då kunna räkna med atl niyndigheten
kan konima att vidta särskilda åtgärder. Frågan om den granskade eller annan i
förväg skall höras beträffande ifrågasatt säkringsbeslut skulle visserligen
kunna bedömas på samma sätt som frågan om hörande av part enligt 15 1;
förvaltningslagen (1971:290). Där föreskrivs äu part i princip skall la yttra
sig innan ärende avgörs men att han inte behöver beredas tillfälle atl yura sig
bl. a. om det kan befaras att genomförande av beslutet i ärendet skulle
avsevärt försvåras därigenom. Detta torde oftast vara fallet när fråga om
säkringsåtgärd kommer upp, eftersom användning av säkringsåtgärd förutsätter
att risk finns för att bevismedel kommer att undanhållas eller förvanskas. En
tillämpning av den nyss angivna bestämmelsen passar emellertid inte in i de
faktiska situationer som lagförslaget avser. Säkringsålgärd kan sålunda bli
aktuell när en granskningsman utför taxeringsrevision i den granskades egna
lokaler. Att då kräva att denne i vissa fall formellt skall höras innan beslut fär
Prop. 1975/76:11 112
fattas om beslag av en räkenskapshandling eller om eftersökning
är enligt min mening inte särskilt meningsfullt. Den granskade har ju
regelmässigt möjlighet att lägga fram sina synpunkter dels när åtgärden
ifrågasätts av granskningsmannen, dels när den skall verkställas. Som framgått
och ytterligare skall behandlas i det följande har som villkor för
verkställighet föreskrivits alt den som berörs därav i princip skall beredas
tillfälle atl vara närvarande. Den bestämmelsen är enligt min mening fullt
tillräcklig som skydd för den enskildes befogade intressen. Jag anser alltså
att den föreslagna lösningen bör godtas.
Villkoren för beslut om beslag av bevismedel har angetts i
5 ;; förslaget. Sådant beslut får fattas om bevismedlet inte tillhandahålls
granskningsmannen eller risk föreligger att det kommer att undanhållas eller
förvanskas. Vad som är bevismedel bestäms således i den aktuella granskningsförfati-ningen.
1 motsats lill vad som gäller för handräckning enligt handräckningslagen
fordras inle för beslag all bevismedlet skall vara av väsentlig betydelse för
granskningen.
Remissinstanserna
har särskilt uppehållit sig vid den förutsättningen som avser risk för
undanhållande eller förvanskning. Rekvisilet återkommer i de följande
paragraferna. Några remissinstanser anser att det bör fordras en mer
accentuerad risk för all beslag skall få beslutas medan andra menar att
riskfaktorn inte bör överbetonas. Ell par remissinstanser anser atl endast
bevismedel av väsentlig betydelse för granskningen skall få beslagtas.
För egen del anser jag att förslaget är väl avvägt. Att
skärpa "riskvillkoret" anser jag inte påkallat. Det avser bl. a. den
situationen att den granskade visserligen inte nekar all lämna ifrån sig
bevismedlet men å andra sidan visar all han vill förhala utlämnandet. I
praktiken synes detta läge inte vara ovanligt. Självfallet bör för beslag inte
krävas att bevismedlet har särskild betydelse för granskningen. En sådan
bedömning kan oftast inte göras förrän handlingen har kunnat sammanställas med
annat material. Förslaget bör alltså godtas.
I 6 ;; förslaget finns regler om villkor för försegling av
förvar eller utrymme. Paragrafens första stycke avser ett fall när försegling
obligatoriskt skall ske, nämligen när beslagtaget bevismedel lämnas kvar hos
innehavaren. Enligt andra stycket får beslut om försegling fattas om bevismedel
inte lämpligen kan föras från den plats där det påträffats. Bestämmelsen, som
föreslagits av arbetstekniska skäl, har inte särskilt berörts av någon remissinstans.
Det tredje stycket avser försegling när granskningsmannen inte får tillåtelse atl
genomsöka förvar eller utrymme. Som villkor för försegling gäller i detta fall
att del finns grundad anledning anta atl bevismedel finns i förvaret eller
utrymmet samt alt risk föreligger att det kommerall undanhållas eller
förvanskas.
Det har påpekats vid remissbehandlingen atl tillämpningen
av iredje stycket skulle underlättas om "riskvillkorei" uteslöts.
Jag vill instämma i denna synpunkt. Det rör sig här om situationer där
försegling måste ske i avvaktan på all eftersökning kan besluias eller beslut
härom kan verkställas, dvs.
Prop.
1975/76:11 113
eftersökning
kan inte ske omedelbart. Detta villkor bör enligt min mening bytas mot riskvillkorei.
Eftersom det rör sig om ett i viss mening provisoriskt beslut bör det inte
fordras mer än att det skäligen kan antas att bevismedel flnns i förvaret eller
utrymmet.
1
71; förslaget anges villkoren för beslut om eftersökning. Paragrafen innehåller
bestämmelser om eftersökning i utrymme, som används för den granskades
verksamhet, eller i förvar som finns i sådant utrymme, i offentlig lokal hos
myndighet eller på allmän plats (första stycket). För att eftersökning skall få
beslutas måste det föreligga grundad anledning anta att utrymmet eller förvaret
används för den granskades verksamhet samt risk föreligga att bevismedel kommer
att undanhållas eller förvanskas.
I
paragrafen anges också villkoren för beslut om eftersökning i andra utrymmen
och förvar än som avses i första stycket. Förutom "riskvillkoren"
enligt första stycket fordras för sådant beslut atl det finns grundad anledning
anta att bevismedel finns i utrymmet eller förvaret.
Bland
remissinstanserna anser en grupp atl riskvillkoren bör slopas medan en annan
menar att villkoren för beslut om eftersökning bör skärpas i ett eller annat
avseende.
Enligt
min mening är rekvisiten avvägda på ett sätt som tar rimlig hänsyn både till
det skydd mot opåkallade ingripanden som den granskade bör ges och till
beslutsfattarens möjligheter att få tillgång till underiag för beslut om
säkringsåtgärd. För eftersökning i privatutrymmen gäller särskilt angivna
villkor. En skärpning av dessa skulle enligt min mening leda till atl eftersökning
inte skulle kunna användas på elt tillräckligt smidigt och effektivt sätt. Jag
är emellertid medveten om att vissa svårigheter kan uppstå när det gäller alt
avgöra vad som är utrymme i "den granskades verksanihet och vad som är privatulrymmen.
Med
anledning av vad ett par remissinstanser har påpekat vill jag föreslå att med
utrymme som används för den granskades verksamhet uttryckligen jämställs
utrymme som yrkesmässigt används av annan med uppdrag för den granskade i
dennes verksamhet. Med detta tillägg bör utredningens förslag i stort sett
kunna godtas.
1
8 1; förslaget sägs att beslut om säkringsåtgärd omedelbart skall hävas när
skäl för åtgärden inte längre föreligger.
Remissinstanserna
har i detta sammanhang lagt fram etl antal synpunkter av i huvudsak
teknisk-juridisk art. Bl. a. påpekas att bestämmelse saknas om den tidpunkt då
en förrättning skall anses avslutad. Synpunkter har lagts på frågan om beslag
enligt 27 kap. RB skall ta över beslag enligt lagförslaget. Vidare föreslås en
särskild bestämmelse om vem som har att häva säkringsålgärd.
Det
framstår som naturiigt att utfärdandet av bevis om att verkställighet har skett
får utgöra slutpunkten på förrättningen. Sådant bevis bör kunna avse en av fiera
lokaler där eftersökning har genomförts. Enligt min mening finns inga skäl för
att beslag enligt RB skall träda i stället för beslag enligt
Prop. 1975/76:11 114
bevissäkringslagen. Ofta torde nämligen ett beslag enligt
lagförslaget från skatterättslig synpunkt ge en bättre effekt än ett straffrättsligt
beslag, vilket tvångsmedel syftar till att säkra bevisningen i brottmål och
inte för granskningen som sådan. Vem som skall vara behörig alt besluta om hävning
av säkringsåtgärd skall behandlas senare vid genomgång av behörighetsreglerna.
I syfte
att förtydliga bestämmelsen bör, som en remissinstans har påpekat, uttryckligen
anges atl beslut om säkringsåtgärd omedelbart skall hävas, när åtgärden inte
längre behövs för att säkra bevisning. Därigenom klargörs att t. ex. beslag får
bestå till dess lagakraftvunnet beslut föreligger i skatte-eller
avgiftsprocessen.
8.2.4 Villkor för verkställighet
Enligt 9 ;; första slyckel förslaget skall den som avses
med granskningen eller någon som kan anses företräda honom beredas tillfälle
att närvara när beslut om säkringsåtgärd skall verkställas. Detsamma skall
gälla annan person om verkställighet skall ske hos honom. Närvaro av den som
berörs av förrättningen är dock inte något absolut krav för verkställighet.
Verkställighet skall nämligen enligt andra stycket få ske om den som avses i
första stycket inle utan nämnvärt uppskov kan beredas tillfälle att inställa
sig. Eftersökning enligt 7 ;; andra stycket fardockskeisådan persons frånvaro
endast om det kan antas att den granskade söker förhala granskningen eller att
den av annat skäl kommer att försenas.
Vid
remissbehandlingen har bl.a. anmärkts på att den granskade inte behöver kallas
till förrättningen om någon är närvarande "som kan anses företräda
honom" saml att det i motiven ställs alltför små krav för att någon skall
anses vara "representant" för den granskade. Den första meningen i
andra stycket, påpekar en remissinstans, läcker inte det fallet att den
granskade visseriigen snabbi kan underrättas om förrättningen men på grund av
sin vistelseort eller av andra skäl inte snabbt kan inställa sig. Det framhålls
också alt frågan om förhalning eller försening av granskningen vid eftersökning
i privatutrymmen i praktiken kommer atl medföra svåra avgöranden.
För egen
del anser jag att den granskade och annan hos vilken verkställighet skall ske
i princip bör beredas tillfälle att närvara. Att legal ställföreträdare för
den granskade bör beredas tillfälle att närvara torde inte behöva särskilt
anges. Verkställighet bör emellertid i princip få ske ulan alt de nu nämnda är
närvarande om de inte utan nämnvärt uppskov kan kallas till förrättningen eller
inte kan inställa sig vid den. En förutsättning för au verkställigheten skall
få ske i sådana fall bör vara att särskilt tillkallat vittne är närvarande. Eftersökning
i privatutrymmen i frånvaro av den som verkställigheten skall ske hos - dvs. i
allmänhet den granskade - bör dessutom förknippas med de villkor som
utredningen har föreslagit för sådana
Prop.
1975/76:11 115
fall.
Ibland kan förhalningsuppsåtet finnas hos annan än den granskade. Även då bör eftersökning
i privatutrymmen kunna verkställas i frånvaro av den hos vilken verkställighet
skall ske.
I
10 1; förslaget föreskrivs att den granskade eller annan hos vilken verkställighet
sker äger tillkalla vittne men att förrättningen därigenom inte får uppehållas
i onödan.
Ett
par remissinstanser har uttalat sig om denna bestämmelse. Enligl en
remissinstans bör kravet på vittnes närvaro vara obligatoriskt. Jag kan inte
dela den uppfattningen. Obligatoriskt vittne är inte föreskrivet ens för en så
ingripande åtgärd som straffprocessens husrannsakan enligt RB. Jag anser att
utredningens förslag bör godtas. En redaktionell ändring bör dock göras i
förtydligande syfte.
Enligt
11 ;; förslaget får verkställighet inle ske om förrättningen kan antas medföra synneriig
olägenhet för någon som berörs av den. I 12 § föreskrivs atl förrättning för
verkställighet utan medgivande av den som berörs därav inte far påböflas mellan
kl. 19 och kl. 8 och i 13-:; förslaget sägs att vid verkställighet skada inte
får förorsakas på egendom men dock lås eller annan stängningsanordning brytas.
Liksom
en remissinstans anser jag att innehållet i dessa tre paragrafer, som alla
reglerar förfarandet vid verkställighet av säkringsåtgärd, bör återges i en
enda paragraf
En
remissinstans anser att en för vidsträckt tolkning av "synnerlig olägenhet"
i den föreslagna 11 >:; kan medföra svårigheter vid förrättning. Stor
uppmärksamhet har remissinstanserna ägnat åt bestämmelsen i 12 1;. En
remissinstans anser alt tidsbegränsningen för verkställighet bör slopas, medan
de flesta andra som uttalat sig i saken anser att tiden för verkställighet bör
utsträckas. Del påpekas att t. ex. handräckningslagen föreskriver förbud mot
förrättning mellan kl. 21 och kl. 9. I vissa fall är de skattskyldiga
anträffbara endasi under kvällstid, framhålls det, liksom att bestämmelsen i 11
§ ger tillräckligt skydd åt den som berörs av förrättning. Innehållet i 13!;
har inte föranlett något remissuttalande.
För
egen del vill jag anföra följande. Innehållet ill!; bör avse att verkställigheten
skall genomföras så att den innebär minsta möjliga olägenhet förden som berörs
av förrättningen. Därigenom bör möjligheten att verkställa beslag och eftersökning
i verksamhetslokaler etc. på olämpliga tider bli tillräckligt begränsad. Vad
det kommer an på är enligl min mening att även här markera den privata sektorns
speciella ställning genom att föreskriva en klar avgränsning av den tidrymd dä eftersökning
i privatulrymmen skall få påbörjas. Den tidsbegränsning som uiredningen har
föreslagit bör därför behållas för eftersökning i sådana utrymmen, dvs.
verkställigheten bör inte få påbörjas mellan kl. 19 och kl. 8 utan medgivande
av den som berörs. Innehållet i 13 i; bör godtas oförändrat.
Vid
remissbehandlingen av 24 § förslaget, som avser besvär över granskningsmans
beslut och över verkställighet, har påpekats att utredningen
Prop.
1975/76:11 116
uppenbariigen
ansett att beslut om säkringsåtgärd skall fä verkställas omedelbart. Det
uttalas att bestämmelse härom bör införas i lagen för tydlighetens skull. Del
påpekas också vid remissbehandlingen att genoni en uttrycklig bestämmelse bör
göras klart att särskilt förordnad granskningsmans beslut om säkringsåtgärd lar
verkställas även om det inte har överprövats enligt 16 t; tredje stycket.
Med anledning av dessa
påpekanden föreslår jag att lagen kompletteras med en bestämmelse som anger att
beslut angående säkringsåtgärd får verkställas omedelbart.
1 anslutning därtill bör
regleras frågan om verkställighet i den situationen när eftersökning i utrymmen
som har antagils vara "privata" vid verkställighet visar sig vara
verksamhetslokaler. Sådant beslut bör fattas av länsskatterätt och det finns
enligt min mening inte något skäl för att frågan om eftersökning skulle behöva
omprövas i nu avsett fall. En bestämmelse härom bör införas och även omfatta
beslut om eftersökning i förvar i pri-vatulrymme.
I
14!; förslaget föreskrivs att bevismedel som tagits i beslag får lämnas kvar
hos innehavaren endast om synneriiga skäl härför föreligger samt, i andra
stycket, att vid verkställighet av beslag även förvar för bevismedlet får
fråntas innehavaren eller förseglas.
Endast
en remissinstans har uttalat sig i sak om paragrafens innehåll. Jag ämnar
återkomma till detta i specialmotiveringen. I princip kan jag tillstyrka
förslaget i denna del.
Bestämmelsen
i 15 1; förslaget innebär att vid verkställighet av eftersökning i utrymme även
förvar som påträffas där får genomsökas. Förslaget, som inte föranlett något
uttalande från remissinstanserna, bör godtas.
8.2.5
Behörighet att fana och verkställa beslut
I
16 !; förslaget regleras behörigheten att fatta beslut om säkringsåtgärd. Denna
behörighet har fördelats mellan domstol och granskningsman. Länsskatterätt
skall sålunda besluta om eftersökning i s. k. privatutrymmen (7 ;; andra
stycket) medan granskningsman beslutar i övriga fall. Om särskilt förordnad
granskningsman har fattat beslut om säkringsåtgärd måste han underrätta den som
har att övervaka granskningen härom. Denne skall omedelbart pröva om beslutet
skall bestå.
Förslaget har föranlett
yttranden från åtskilliga remissinstanser. Ett par av dem anser atl
behörigheten att fatta beslut har avvägts på elt rimligt sätt. De flesta
remissinstanserna uttalar sig emellertid fören annan fördelning av
behörigheten. En grupp anser atl granskningsmannen eller i vart fall den som
har att övervaka granskningen bör tilläggas behörighet även vad gäller att
besluta om eftersökning i privatulrymmen. En annan grupp bland
remissinstanserna vill begränsa granskningsmannens behörighet eller helt lägga
beslutanderätten på länsskatterätt, i varje fall om saken inte är bråds-
Prop. 1975/76:11 117
kände.
Om den
säkringsåtgärd som beslut om beslag innebär över huvud taget skall fungera i
praktiken, kan det enligt min mening inte komma i fråga att lägga beslutanderätten
på domstol. Men inte heller eftersökning i verksamhetslokaler - där
bevismedlen normalt brukar förvaras - skulle i allmänhet kunna verkställas på
ett meningsfullt sätt om domstols medgivande skulle krävas. Behov av eftersökning
liksom villkoren härför kan ofta konstateras föreligga försl sedan granskning
har påbörjats i verksamhetslokalen. Jag vill hänvisa till vad en remissinstans
uttalat därom att det i regel är omöjligt att i förväg veta vilka problem som
kan uppslå vid en granskning och vilka tvångsmedel som kan bli nödvändiga. Au
granskningsman skulle få försegla utrymmen eller förvar i avvaktan på länsskatterätls
beslut om eftersökning innebär enligt min mening inte någon lämplig lösning.
Försegling är en åtgärd som bör tillgripas endasi i nödfall, särskilt med
hänsyn till den frestelse det kan vara för den granskade att bryta förseglingen
och undanskaffa bevismedel. Jag vill å andra sidan i dagens läge inte föreslå
att alla beslut om eftersökning skall få fattas av särskilt förordnad granskningsman
eller den som skall övervaka granskningen. Eftersökning i privatutrymmen bör
som utredningen har föreslagit få beslutas endasi av länsskatterätt. Sedan man
har fått praktiska erfarenheter av systemet kan eventuellt behov av ändringar
övervägas. Jag anser alltså att reglerna i 16 1; förslaget bör godtas.
117 1; förslaget regleras vem som är behörig atl
verkställa beslut om säkringsåtgärd. Huvudregeln är den att utmätningsman
verkställer beslut på begäran av granskningsman. Granskningsman lår dock
verkställa beslut som han själv äger fatta om verkställigheten sker i närvaro
av den som berörs av beslutet eller annan som kan anses företräda denne och
förrättningen kan genomföras obehindrat.
De fiesta remissinsianserna har inte haft något alt erinra
mot förslaget i denna del. Av dem som framfört kritik vill flertalet aU
verkställighet skall tillkomma endast utmätningsman. Några anser däremot alt
granskningsman i princip skall få verkställa beslut.
För egen del anser jag att förslaget i stort sett är väl
avvägt. Det innebär alt granskningsmannen alltid skall kunna påkalla
verkställighet av utmätningsman. 1 enkla fall, t.ex. när bevismedel som
granskningsmannen har om hand skall beslagtas, torde han dock finna att
utmätningsmans medverkan är överflödig. Enligt min mening bör granskningsnian
äga verkställa hävning av beslut och beslut om beslag även i frånvaro av
enskild part. Jag har fldigare föreslagit att särskilt tillkallat vittne måsle
vara närvarande vid verkställighet i parts frånvaro.
Den föreslagna bestämmelsen att granskningsnian äger
tillfälligt avlägsna förslutning som anbringats på grund av försegling (18 !;)harjag
ingen erinran mot.
Prop. 1975/76:11 118
8.2.6 Undantagande
av bevismedel från granskning
Enligt
förslaget (19 !;) kan den granskade yrka att beslagtaget bevismedel skall undantas
från granskningen därför alt han har att iaktta tystnad om dess innehåll eller
att innehållet på grund av särskilda omständigheter inte bör komma till annans
kännedom. Han skall i sådant fall göra skriftlig framställning till
länsskatterätten.
Förslaget
har godtagits av nästan samtliga remissinstanser. Etl par remissinstanser
anser att även annan än den granskade bör kunna yrka undantagande av
bevismedel. Det hänvisas bl.a. till det fallet alt fiera personer kan ha
anlitat samma ombud, som har tystnadsplikt gentemot dem alla.
Jag
anser att denna synpunkt bör beaktas. Den hos vilken verkställighet sker bör
alltså ges möjlighet all göra framställning som avses i paragrafen. Vidare bör
sådan framställning kunna avse även del av bevismedel.
Enligl
20 1; förslaget skall länsskatterätten underrätta granskningsmannen om
innehållet i framställning enligt 19 1; så snart sådan kommil in till rätlen. Granskningsmannen
skall då omedelbart ställa bevismedlet till rättens förfogande. 1211; första
stycket sägs all rätlens prövning skall ske ulan dröjsmål samt atl
framställningen får bifallas endast om synneriiga skäl föreligger (jfr 56!; 4
mom. TL). Enligt 21 i; andra stycket skall bevismedlet vid bifall lill
framställningen genast överlämnas till den granskade. Bevismedel som har undantagits
får inte återges eller åberopas i granskningsärendet.
De
föreslagna bestämmelserna berörs endast av ett par remissinstanser. Bl. a. sägs
att granskningsmannen i avvaktan på länsskatterättens prövning inte bör få la
del av bevismedel som någon begärt undantaget frän granskning. En
remissinstans anser att undantaget bevismedel inte skall överlämnas till den
granskade förrän beslut om undantagande har vunnit laga kraft.
För
egen del anser jag liksom utredningen att framställning som här avses inte bör
obligatoriskt medföra att bevismedel tills vidare inte får granskas. Jag vill
understryka att prövning alltid skall ske av sådan framställning, alltså också
när den är helt ogrundad. Om granskningen alltid måsle avbrytas så snart
framställning om undantagande har giorts, skulle möjligheten all sabotera
granskningen kraftigt öka. Jag vill hänvisa till atl granskningsmannen har
tystnadsplikt beträffande vad han erfarit vid granskningen.
Enligt
min mening bör bevismedel eller del därav som länsskatierätt har undantagit
från granskning normalt återlämnas till den som gjort framställningen först
sedan beslutet har vunnit laga kraft. Domstolen bör dock kunna förordna om
undantag från denna regel. Jag föreslårali ifrågavarande bestämmelser i
utredningens förslag godtas med nu angivna ändringar.
8.2.7 Underrättelse
om beslut och verkställighet
Enligt
22 !; första stycket förslaget skall beslut om säkringsåtgärd utfärdas
skriftligt och senast i samband med verkställigheten lämnas till den granskade
eller om denne inte är närvarande till någon som kan anses företräda
Prop.
1975/76:11 119
honom.
Om inte någon nu avsedd person är närvarande vid förrättningen skall beslutet
delges den granskade. Vidare föreskrivs i paragrafen atl beslut enligt 16 i;
första stycket, dvs. om eftersökning i privatulrymmen, eller enligt 21 1; - som
avser undanlagande av bevismedel från granskning - samt beslut pä grund av
besvär enligl 24 1; omedelbart skall meddelas granskningsman.
1
23 !; förslaget föreskrivs alt beslut om verkställighet skall utfärdas skriftligt
och tillställas den granskade på sätt som sägs i 22 !;. Annan hos vilken
förrättning företas skall underrättas om verkställigheten på motsvarande sätt.
Förslagen
har föranlett synpunkter från några remissinstanser. Jag anser all åtskilligt
av vad som förts fram bör föranleda justeringar i lagtexten. När den granskade
varken personligen' eller genom legal ställföreträdare har varit närvarande vid
förrättningen börbeslutet om säkringsåtgärd delges honom även om han har varit
representerad vid verkställigheten. Bevis om verkställighet av beslag bör
innehålla förteckning över beslagtagna bevismedel och erinran om möjligheten
att begära undantagande av bevismedel för granskning. De föreslagna reglerna
om att granskningsman skall underrättas om beslut kan jag godta i sak.
8.2.8
Besvär
Enligl
24;; förslaget skall talan mot granskningsmans beslut och mot verkställighet
föras genom besvär hos länsskatterätt. Det allmännas talan skall föras av den
som i sin tjänst har att övervaka granskningen.
Flera
av de synpunkter som remissinstanserna har anlagt på denna bestämmelse är
beaktade genom den bestämmelse som jag i det föregående har föreslagit om att
beslut om säkringsåtgärd far verkställas omedelbart. Med anledning av vad ett
par remissinstanser uttalat vill jag påpeka alt bestämmelsen om inhibition
enligt 28 i; förvallningsprocesslagen (1971:291) i princip är tillämplig även i
fråga om beslut enligt det lagförslag som nu behandlas. Jag kan däremot inte
instämma i den framförda åsikten att besvär över utmätningsmans
verkställighetsåtgärder bör föras hos överexekutor. En sådan föreskrift skulle
komplicera förfarandet utan att innebära någon fördel för den enskilde.
8.2.9
Övriga bestämmelser
De
återstående paragraferna i lagförslaget reglerar vilken länsskalterätt som är
behörig alt handlägga framställning om eftersökning i privatulrymmen och om
undantagande av bevismedel från granskning samt besvär enligt 24 !; (25 !;),
frågan om lagens tillämplighet när det förekommer anledning till misstanke om
brott (26 l;). Vidare flnns föreskrifter om sekretess vid lagens tillämpning
och straffbestämmelser vid åsidosättande av denna tystnadsplikt (27 S). I den
sista paragrafen (28 !;) sägs alt föreskrifter för tillämpning av lagen
meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
Prop. 1975/76:11 120
En
remissinstans påpekar att behörighetsreglerna i 25 i; leder lill att besvär
från hela landet över utmätningsmans verkslällighetsåtgärder kommer att prövas
av länsskatterätien i Stockholms län i de läll verkställigheten föranletls av
t. ex. riksskatteverkets (RSV:s) revisions- och granskningsverksamhet-Jag
anser att de föreslagna behörighetsreglerna inte är utformade på ett
lämpligt
sätt. Huvudregeln innebär att ifrågavarande behörighet tillagts länsskatterätien
i det län där den som har att övervaka granskningen har sitt flänsteställe.
Frånsett att belägenheten av flänstestället för den som har att övervaka
granskningen oftast inte är känd för allmänheten, vilket dock kan klaras genoni
besvärshänvisningens närmare utformning, så medför reglerna likväl nackdelar
genom att en stor mängd besvär kommer att koncentreras till länsskatterätien i
Stockholms län. Detta gäller inte bara de beslut som fattas av RSV. Med den
nuvarande utformningen av riksförsäkringsverkets organisation kommer
länsskatterätten i Stockholm att bli ensam behörig också i fråga om besvär m. m.
när bevissäkringslagen tillämpas vid den kontroll som detta verk utför. Även i
andra fall skulle en sådan effekt uppstå på grund av reglerna om
länsskatterättens behörighet.
Enligt
min mening bör vid framställning om eftersökningsbeslut enligt 16 1; första
stycket och besvär enligt 24 1; utredningens förslag i första hand den
länsskatterätt vara behörig som har att pröva den granskades taxering till
statlig inkomstskatt för det år, då framställningen görs eller det överklagade
beslutet om säkringsåtgärd har fattats. 1 praktiken blir detta oftast länsskatterätien
i det län där den granskade är bosatt. I vissa fall är den granskade inte
skattskyldig lill statlig inkomstskatt. Så är bl. a. fallet med handelsbolag,
partrederier och vissa dödsbon. Föreligger denna situation bör länsskatterätten
i det län vara behörig, där beslut om säkringsåtgärden skall verkställas eller
har verkställts. Framställning enligt 19 i; om handlings undantagande från
granskning bör prövas endast av den länsskatterätt där verkstäUighet av
beslaget har ägt rum.
Med
hänsyn till vad i prop. 1975:78 föreslagils om ändring i 20 kap. 3 1;
brottsbalken bör andra stycket i den föreslagna 27 1; gälla endast lill den 1
januari 1976. Förslaget i 28 S bör utgå med hänsyn lill 8 kap. 13!; punkt I
regeringsformen.
8.2.10
Övrigt
En
remissinstans har erinrat om att det i 10 1; handräckningslagen finns en
bestämmelse om att kostnaderna för handräckning enligl lagen skall åvila
statsverket. Det sätts i fråga om inte en motsvarande bestämmelse bör införas i
bevissäkringslagen.
Den
avsedda föreskriften i handräckningslagen skall ses mol den bakgrunden att
talan mot verkställighet enligl lagen förs enligl vad som gäller i utsökningslagen.
I utsökningslagen finns särskilda bestämmelser om ersättning av parts kostnad
i utsökningsmål. Bevissäkringslagen har däremot
Prop.
1975/76:11 121
inte
anknytning till utsökningslagen. Frågan om kostnadsersättning, som kan tas ut
av enskild, kan därför inte bli aktuell i det föreslagna förfarandet.
8.3
Övriga författningsförslag
De
övriga författningsförslag som utredningen har lagt fram avser ändringar i ett
antal skattelagar samt tullagen, vilka innebär atl myndighet skall ha rätt atl
få tillträde till den granskades verksamhetsiokaler. I 41; lagen (1908:128) om
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter föreslås vidare en
ändring på grund av att handräckningslagen skall upphävas när
bevissäkringslagen träder i kraft. Slutligen föreslås en ändring i 7 1; AvgL av
innebörd, att arbetsgivare är skyldig att vid granskning utlämna tidkort och
liknande handlingar, som han inte obligatoriskt är skyldig upprätta om granskningsmyndighelen
begär det.
Jag
anser att dessa förslag bör genomföras med vissa ändringar. Även i
fortsättningen bör gälla alt den granskade skall vara skyldig atl lämna granskningsmannen
tillträde till verksamhetslokalen. Med denna lösning är den föreslagna
ändringen av FFL inle påkallad. Som jag tidigare har uttalat bör vitesbestämmelserna
i 58 !; TL ändras så att de omfattar möjlighet att utsätta vite inte baia som f
n. vid underlåtenhet att tillhandahålla räkenskaper och andra handlingar vid
taxeringsrevision utan också vid försummelse av annan skyldighet som enligt 56
i; 2 mom. TL åligger skattskyldig i samband med taxeringsrevision. En ändring
i samma syfte bör göras i 30 t; lagen (1958:295) om sjömansskatt.
8.4
Lagen om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt
Enligt
6 § andra stycket lagen (1971:52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och
länsrätt är rätten i visst fall domför utan nämndemän. Vad som sägs i andra
stycket gäller enligt tredje stycket också vid avgörande av mål om handräckning
vid taxeringsrevision och handlings undantagande från taxeringsrevision.
1
vad 6 § tredje stycket avser mål enligt handräckningslagen bör det ändras till atl
i stället avse mål enligt bevissäkringslagen. Bestämmelsen bör vidare
kompletteras så alt den avser alla mål om handlings undanlagande från
granskning.
8.5
Upprättade lagförslag
I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprättats
förslag till
1. bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen,
2. lag om ändring i lagen (1908:128 s. 1) om
bevillningsavgifter för sär-
Prop.
1975/76:11 122
skilda
förmåner och rättigheter,
3. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
4. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),
5. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,
6. lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av
vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.,
7. lag om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt, faslighetstaxeringsrätt
och länsrätt,
8. lag om ändring i tullagen (1973:670).
Förslagen
bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga2.'
8.6
Specialmotivering av förslaget till bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen
8.6.1
Tillämpningsområdet
1
Paragrafen
överensstämmer med utredningens lagförslag frånsett vissa ändringar av
redaktionell natur. Vidare har orden "i fråga om skatt, tull eller
avgift" utbytts mot "för fastställande av skatt, tull eller
avgift",
Lagen
är tillämplig "vid revision eller annan granskning" enligt de uppräknade
författningarna. Termen granskning utgör en samlande beteckning på de olika
metoder som myndigheterna får använda för att kontrollera lämnade uppgifter
eller eljest skaffa underiag för ett fastställelsebeslut. Det skall alltså vara
fråga om granskning i fråga om beräkning av skatt eller avgift. Granskningar
för annat ändamål - t. ex. intern kontroll av redovisningsansvar - omfattas
inte av lagförslaget. De föreslagna säkringsåtgärderna utgör komplement till
de ivångsmedel, som f n. flnns, och kan således användas i kombination med
dessa eller helt fristående. Sålunda inskränks tullmyndigheternas nuvarande
befogenheteratt använda tvångsmedel inte i något avseende.
I
samband med frågan om samordning mellan olika myndigheters granskningsverksamhet
har en remissinstans uttalat att det med hänsyn till bestämmelserna i lagen
(1937:249) om inskränkningar i rätten atl utbekomma allmänna handlingar
(sekretesslagen) i många fall kan vara tveksamt om hemliga uppgifter får
utlämnas till annan myndighet. Det kan med anledning härav erinras om att
sekretesslagen inte är tillämplig när hemliga handlingar lämnas myndigheter
emellan, även om också i sådana fall viss hänsyn bör tas till de intressen som
lagen avser alt skydda (jfr JO:s ämbeisberättelse 1963 s. 425). Det är enligt
min mening även utan uttryckligt förfaitningsstöd uppenbart att en
myndighet,som kan omhänderta en handling hos en enskild person med stöd av den
nu föreslagna lagen, också har rätt att ta del av handlingen om denna finns hos
annan myndighet som har tagit handlingen i beslag.
'Bilagan
har uteslutits här. såvitt gäller de under 2-8 angivna lagförslagen. 1 dessa
delar är bilagan likalydande med de förslag som är fogade lill proposilionen, frånsell
eu lilUigg i förslaget lill lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av
vissa avgifter enligl lagen om allmän försäkring, m, m.
Prop.
1975/76:11 123
8.6.2
Beskrivningar
2§
Paragrafen,
som i stort sett överensstämmer med utredningens förslag, beskriver vad som
avses med termerna säkringsåtgärd, bevismedel, förvar, utrymme och
granskningsman.
Säkringsåigärderna
enligt lagförslaget är av tre slag, nämligen beslag, försegling och eftersökning.
En beskrivning av den faktiska innebörden av dessa åtgärder finns i 3 !;
lagförslaget.
I
lagtexten sägs att till bevismedel hör "räkenskapsmaterial, varuprov och
dylikt, som enligt vad som är särskilt föreskrivet skall tillhandahållas för
granskning". Det måste vara fråga om det slags material, som den granskade
författningsenligt skall länina ifrån sig för granskning. Därmed anges den
yttre ramen för begreppet bevismedel enligt lagförslaget. Vad som i det särskilda
fallet skall anses vara bevismaterial regleras således inte i paragrafen utan måsle
bedömas på grundval av tillämpliga bestämmelser i den aktuella granskningslorfattningen.
Som
bevismedel anses alltså endast sådant material, som den granskade utan särskild
begäran måste överiämna för kontroll eller som granskningsmyndigheten äger
begära att den enskilde skall lämna ifrån sig i elt pågående konlrollärende. Om
materialet kan få betydelse för granskningen eller komma att fläna till bevis
i en kommande process saknar i och för sig betydelse vid prövningen av om det
är fråga om bevismedel eller inte. Avgörande är i stället om materialet är
sådant som den enskilde måsle tillhandahålla myndigheterna enligt den
tillämpliga granskningsförfattningen.
Vem
som för tillfället har hand om den dokumentation, som skall tillhandahållas
för granskning, är betydelselöst när det gäller att avgöra om materialet utgör
bevismedel eller inte. En handling mister inte sin karaktär av bevismedel
därför att den vid kontrolltillfället befinner sig i tredje mans hand. Atl den
som är föremål för en viss granskning förvarar sin bokföring hos sin revisor
föranleder således inte att bokföringen därigenom skulle falla utanför
begreppet bevismedel. Har däremot en avtalspart ett eget kontraktsexemplar,
blir detta inte bevismedel i ett granskningsärende, som avser den andra
avtalsparten, om inte den tillämpliga granskningsförfattningen föreskriver alt iredje
man i en sådan situation måste lämna ifrån sig sådan dokumentation.
Frågan
vem som äger handlingen kan således vara av betydelse vid bedömningen om en
viss handling är bevismedel enligt lagförslaget. I tveksamma fall bör presumtionen
vara atl åtminstone allt material, som har anknytning till den granskades
verksamhet och förvaras i dennes utrymmen eller förvar eller hos etl ombud lill
honom i dennes lokaler, hör till den granskade verksamheten flfr prop. 1972:145
s. 27).
Innebörden
av termerna /onior och utrymme anges med exempliflerande uppräkningar. Med förvar
avses "skåp, låda, behållare, bankfack, väska, pärm, kuvert och liknande
anordning, som kan tillslutas". Till utrymme
Prop.
1975/76:11 124
hänförs
"byggnad, lokal, gård, upplagsplats och liknande avgränsat utrymme".
Begreppet
förvar innefattar i första hand sådant förvaringsställe, där räkenskapsmaterial
och liknande dokumentation normalt förvaras. Eftersom lagförslaget är
tillämpligt också beträffande olika former av varubeskaltning nämns bland
exemplen även anordningar, som är avsedda för vätska, pulver eller liknande.
Genom exemplifieringar av begreppet utrymme markeras all det skall vara fråga
om rum eller platser som är avgränsade och har så stor yta att en person kan
röra sig fritt där. Om allmänheten äger tillträde eller ej är utan betydelse
för begreppsbestämningen. En parkeringsplats för motorfordon är t. ex. att anse
som utrymme om den har inhägnats. I annat fall är parkeringsplatser på samma
sätt som gator och torg varken förvar eller utrymme i lagförslagets mening.
Gränsdragningen
mellan förvar och utrymme kan i vissa fall medföra svårigheter. Följande
allmänna synpunkter, som ansluter sig till vad utredningen anfört i delta
avseende kan lämnas.
Förvar
enligt lagförslaget är till en böflan alla anordningar, som typiskt sett utgör förvaringsanordning.
En viktig begränsning utgör den omständigheten att förvaringsanordningen skall
kunna tillslutas på något sätt. Utanför begreppet faller således bord, öppna
bokhyllor och liknande anordningar. En vanlig garderob utgör i likhet med ett
fristående skåp ett förvar. Arkivrum får däremot anses falla under begreppet
utrymme fastän det i regel är inrättat för förvaring av just räkenskapsmaterial
eller dylikt. Bagageutrymmet i en personbil är givetvis ett förvar, men även
personutrymmet bör anses som en sådan anordning. Detsamma gäller slutet utrymme
i annat motorfordon, även om det kan vara relativt rymligt, liksom t.ex.
lastrummet i en möbelbuss.
Liksom
i utredningens förslag avses med granskningsman enligt lagförslaget två
kategorier av flänstemän.
Till
den första kategorin hänförs flänstemän som har att övervaka granskningar inom
sitt verksamhetsområde. Förebilden till denna beskrivning finns i 56!; 3 mom. iredje
stycket TL. Vem som på grund av sin flänst har befogenhet som granskningsman
framgår således inte av lagförslaget utan av arbetsordning eller instruktion förden
ifrågavarande myndigheten. Skattecheferna och enhetscheferna vid
länsstyrelsernas skatteavdelningar tillhör den kategori av flänstemän, som utan
särskilt förordnande har granskningsmans befogenheter enligt lagförslaget.
Detsamma gäller de flänstemän inom RSV:s olika avdelningar, som i sin flänst
har motsvarande funktioner. Även chefen för lokal skattemyndighet, chefen för
riksförsäkringsverkets revisionssektion och motsvarande befattningshavare inom
tillämpningsområdet i övrigt är på grund av sin flänst granskningsmän i
lagförslagets mening. Av orden "i sin flänst" följer att
taxeringsnämndsordförande inte är granskningsman enligt lagförslaget.
Prop.
1975/76:11 125
I
den andra kategorin av granskningsmän innefattas "den som särskilt har
förordnats att vara granskningsman enligt denna lag". Vilka flänstemän som
skall ha sådant förordnande lår bestämmas i administrativ ordning. Det
förutsätts att förordnande ges endast den som har särskild erfarenhet av och
tillräcklig utbildning för granskningsarbete. Alla de som är revisorer eller
har motsvarande befattning inom skatte- och avgiftssystemet bör således inte
automatiskt förordnas till granskningsmän enligt lagförslaget. Inget hindrar atl
förordnande att vara granskningsman avser ett särskilt granskningsärende.
De
statligt anställda revisorerna inom lagförslagets tillämpningsområde, vilka har
större erfarenhet av granskningsarbele, avses i första rummet kunna erhålla
förordnande enligl paragrafen. Eftersom personalen hos de lokala
skaltemyndigheterna även sysslar med granskningsverksamhet är det vidare
möjligt att ge erfarna flänstemän hos dessa myndigheter uppgiften att vara
granskningsman. Självfallet gäller motsvarande för andra flänstemän med
liknande arbetsuppgifter inom skatte- och avgiftsområdet i övrigt. Slutligen
synes också annan offentligt anställd granskningspersonal, t.ex. de kommunala laxeringsrevisorerna,
kunna få sådant förordnande om deras erfarenhet och utbildning anses tala för
detta.
3§
Paragrafen
beskriver verkställigheten av de tre säkringsåtgärderna beslag, försegling och eftersökning.
De villkor som måste föreligga för beslut om säkringsåtgärd eller
verkställighet av sådant beslut finns i 4-8 l;!; resp. 9-14 !;S.
En
viktig grundsats är att de olika säkringsåtgärderna kan användas var för sig
eller i kombination med varandra. Försegling eller eftersökning får således
tillgripas utan att beslag av bevismedel måste följa. Å andra sidan kan beslag
ske utan föregående eftersökning. Till skillnad från gällande handräckningslag
görs således en klar skillnad mellan de olika åtgärder som får tillgripas för
att få tillgång till bevismaterial.
Lagförslaget
överensstämmer frånsett en ändring i beskrivningen av beslag med utredningens
motsvarande författningsbestämmelse.
Beslag
verkställs genom att bevismedel omhändertas. 1 normalfallet sker detta genom
att det beslagtagna bevismedlet förs från förrättningsplatsen. Det är dock möjligt
att under vissa omständigheter lämna bevismedlet kvar på platsen men del måste
då med stöd av bestämmelserna i 6 !; andra stycket förseglas.
Beslag
får avse endasi bevismedel. Genom en särskild bestämmelse i 13 § andra stycket
är det dock möjligt för förrättningsmannen att vid beslag omhänderta även
förvar, som behövs för bevismedlet, utan att beslut om beslag behöver fattas.
Om däremot förvaret som sådant är att hänföra till
Prop.
1975/76:11 126
begreppet
bevismedel, t. ex. en pärm eller behållare med viss text, skall beslutet
givetvis omfatta också förvaret.
Försegling
verkställs genom atl förvar eller utrymme förses med sigill eller liknande
förslutning. Det bör uppmärksammas att ett bevismedel inte kan förseglas. För
att åtgärden skall få avsedd verkan - dvs. utgöra skydd mot bevisförvanskning -
krävs att bevismedlet innesluts i ett förvar eller utrymme som förses med
lämplig förslulning.
Allmänt
kan sägas att förseglingen skall göras så att förvar eller utrymme inte kan
öppnas pä normalt sätt utan att förslutningen bryts. Närmare bestämmelser om
åtgärdens praktiska genomförande förutsätts bli utfärdade i administrativ
ordning. I sammanhanget kan understrykas att förseglingen har rättslig verkan
även om förslutningen anbringats så att det är möjligt att ta sig in i förvaret
eller utrymmet ulan att det märks av yttre omständigheter.
Eftersökning
verkställs på så sätt alt förvar eller utrymme genomsöks för efterforskande av
bevismedel. Institutet motsvarar i princip "eftersökande" enligt handräckningslagen.
Etl utmärkande drag för båda dessa institut är atl de på verkställighetsplanet
innebär betydligt mindre ingripande åtgärder mol den enskilde än vad straffprocessudl
husrannsakan kan medföra.
Eftersökning
kan vara mer eller mindre omfatlande. Åtgärden kan sättas in mot ett kontor med
flera rum, vilka då samtliga genomsöks för efterforskande av bevismedel, eller
avse ett enstaka förvaringsställe, t. ex. skåp eller väska.
Meningen
är alt eftersökning i regel skall tillgripas för att få fram "dolda"
bevismedel. För att ta hand om material som förvaras öppet - t. ex. räkenskaper
på elt bord, i en hylla eller i ett skåp med öppen dörr - behövs beslut om eftersökning
endast om granskningsmannen inte tillåts undersöka om materialet i fråga är att
anse som bevismedel. Normalt torde dock eftersökning bli aktuell främst i
sådana situationer där granskningsmannen vägras tillträde till ett stängt rum
eller ett tillslutet skåp. Om rummet eller skåpet är låst saknar härvidlag
betydelse.
Det
kan här erinras om att den som rubbar beslagtagna föremål, tar bort myndighets
försegling eller olovligen öppnar vad myndighet tillslutit enligt 17 kap. 131;
första stycket brottsbalken döms till böter eller fängelse för överträdelse av
myndighets bud. Vidare bör beaktas att den som vägrar förrätlningsman inträde,
som denne äger fordra, döms till böter enligt lagrummets andra stycke.
8.6.3
Villkor för beslut
Lagförslaget
innehåller i 4-7 §§ bestämmelser om de villkor som måsle föreligga för att beslut
om användning av säkringsålgärd skall få fattas. Under rubriken inbegrips även
8 § som reglerar förutsättningarna för hävning av ett sådant beslut.
Prop.
1975/76:11 127
4§
Bestämmelsen
i 4 !; avser att beslut angående säkringsålgärd - dvs. att använda eller häva
en sådan åtgärd - lår fattas utan att den som berörs av beslutet dessförinnan
har hörts i ärendet.
Paragrafen
inskränker förvaltningsmyndighets och förvaltningsdomstols allmänna skyldighet
att före ärendets eller målets slutliga avgörande ta kontakt med part. Denna
skyldighet regleras eljest i 15 i förvaltningslagen resp. 10 !; förvallningsprocesslagen
och behöver enligt dessa lagrum inte iakttas om det kan befaras alt
genomförandet av beslutet i ärendet annars skulle avsevärt försvåras resp. att
underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandet av beslut i målet. Det
ligger i sakens natur att situationer av nu nämnt slag ofta föreligger i
ärenden där säkringsåtgärder aktualiseras. Genom förevarande bestämmelse i
lagförslaget kan emellertid kommunikation underiåtas även i andra fall. Ett
beslut om säkringsåtgärd kräver på etl undantag när - försegling enligt 6 t; -
att det föreligger risk för att granskningen saboteras. Denna risk kan vara
mer eller mindre uttalad men behöver inte vara så påtaglig som uttrycket
"avsevärt försvåras" i de nämnda förvaltningslagarna ger vid handen.
Beslämmelserna
i denna paragraf markerar att kommunikation med motparten i vafle fall inte
bör företas före beslutsfattandet när sabotagerisk bedöms föreligga.
Villkoren
för atl beslut om säkringsåtgärd skall få fattas har utformats så att beslutet
oftast inle aktualiseras förrän en akut fara uppstått för den fortsatta
granskningen exempelvis genom den granskades yttranden och beteenden i övrigt
vid kontakt med honom i telefon eller vid personligt sammanträffande i hans
verksamhetslokaler. Ibland kan det då vara möjligt att med den granskade
diskutera ett eventuellt beslut om säkringsåtgärd men så är långtifrån alltid
fallet. Även en sabotagerisk som inte bedöms vara så stor atl granskningen
skulle avsevärt försvåras om kommunikation ägde rum är nämligen tillräcklig för
att en mer formell kontakt med den granskade bör underlåtas. De bestämmelser
som reglerar villkoren för verkställighet av beslut om säkringsåtgärd visar
emellertid att sådan kontakt i regel kommer att tas innan verkställigheten
genomförs. Del framgår av 10!; lagförslaget.
5§
I
paragrafen beskrivs de villkor som måste föreligga för att beslut om beslag
skall få fattas. Som tidigare nämnts kan elt sådant beslut avse endast
bevismedel.
Den
första förutsättningen för beslut är att det föreliggande bevismaterialet kan
hänföras till bevismedel. Som fldigare nämnts kan ett visst material vara
bevismedel även om det inte har någon betydelse för granskningen.
För
att beslut om beslag skall få fattas krävs vidare att "bevismedlet icke tillhandahålles
granskningsmannen eller att risk föreligger att det kom-
Prop. 1975/76:11 128
mer
atl undanhållas eller förvanskas".
Ett
beslut om beslag av bevismedel, som inte överiämnas på granskningsmannens
begäran, behöver inte grunda sig på ett antagande alt vederbörande söker
förhala eller på annat sätt försvåra granskningen. Det är tillräckligt atl han
faktiskt inte tillhandahåller bevismedlet. Bestämmelserna om granskning
föreskriver i allmänhet att bevismedel skall tillhandahållas utan dröjsmål.
Den
s. k. sabolagerisken - dvs. det andra ledet av den nu behandlade
förutsättningen - kan ta sig olika uttryck. Den granskade lämnar exempelvis en
mer eller mindre trovärdig förklaring lill varför han inte kan ställa etl visst
bevismedel till granskningsmannens förfogande enligt dennes önskemål. För att
ett beslut om beslag i en sådan situation skall få fattas måste det kunna
konstateras atl sabolagerisk föreligger. I regel ger omständigheterna vid den
tidpunkt när den granskade begär anstånd tillräckligt underiag för en sådan
prövning. Påstår den granskade eller företrädare för honom alt det behövs tid
för att exempelvis iordningställa bokföring - något som inte är ovanligt - kan
ofta förvanskningsrisk enligt lagrummets mening anses vara för handen.
Vid prövningen av om sabolagerisk
föreligger kan myndighetens tidigare erfarenheter av den person, som man har
att göra med, eller dennes yttranden eller beteenden i övrigt vid tidigare
kontakter med myndigheten ha betydelse. En hastig genomgång av
bokföringsmaterialet kan också ge skäl för antagandet att förvanskningsrisk
föreligger.
Beslut
om beslag kan även avse bevismedel som överiämnats frivilligt till
granskningsmannen. En sådan situation kan uppstå om den granskade kräver att
visst räkenskapsmaterial skall återställas lill honom. Han åberopar kanske
bestämmelser - t. ex. 56 § 3 mom. TL, 9 § FFL - som säger att räkenskapshandlingar
skall "återställas så fort ske kan". Finns det anledning anta att
materialet i så fall kommer att förvanskas eller undanhållas den fortsatta
granskningen eller en kommande process vid skattedomstol så är
förutsättningarna för beslut om beslag uppfyllda.
Den
omständigheten att den granskade inte efterkommer en anmaning alt länina visst
material ifrån sig på det sätt som granskningsmannen har begärt behöver
självfallet inte i alla situationer innebära att s. k. sabolagerisk föreligger.
Anför han rimliga skäl för att bevismaterialet inte har tillställts
granskningsmannen enligt dennes önskemål bör man i regel kunna avvakta med
beslut. Ytterst är det emellertid här liksom i övriga sammanhang en fråga om
bedömning från fall till fall.
Paragrafen
innehåller villkoren för beslut om försegling. Denna åtgärd får avse förvar
eller utrymme men inte bevismedel som sådant. Delta har närmare behandlats i
specialmotiveringen lill 3 §.
Första
stycket behandlar två skilda fall, då beslut om försegling får fattas.
Prop.
1975/76:11 129
Enligl
lagrummets /o>sw punkl får beslut om försegling fattas om följande tre
villkor är uppfyllda.
Enligt
det första villkoret skall det vara fråga om ett förvar eller utrymme, som
granskningsmannen inte får tillåtelse att genomsöka. Den granskade eller annan
som berörs av förrättningen kan visa sin inställning till saken på många olika
sätt. Granskningsmannen vägras exempelvis att öppna etl skåp eller atl över
huvud taget komma in på ett kontor. Det kan också vara så att han visseriigen
får uppehålla sig i ett visst rum men att del klan sägs ifrån att han inte har
rätt alt ens göra en preliminär besiktning av det material som förvaras där.
Någon ställer sig hindrande i vägen för granskningsmannen när denne förklarar atl
han vill öppna etl visst skåp eller gå in i ett annat rum. Del kan alltså vara
fråga om ett yttrande eller ett beleende som gör det klart för
granskningsmannen atl han inte får fortsätta sin kontrollverksamhet på
platsen. Ibland kan det vara svårt att avgöra om tillåtelse att granska
innehållet i ett förvar eller utrymme föreligger. Inle sällan kan
granskningsmannen i en sådan situation få ett klariäggande besked genom att
antyda möjligheten av en förseglingsåtgärd. Ett annat fall, där
granskningsmannen kan få anledning att överväga beslut om försegling,
föreligger då han vid besök hos den granskade inte träffar någon person som
anser sig som behörig att låta honom komma in i ett utrymme eller öppna elt
förvar.
Det
andra villkoret för försegling är uppfyllt om det skäligen kan antas alt
bevismedel finns i det förvar eller utrymme, som granskningsmannen vägras att
genomsöka. Omständigheterna i det särskilda fallet skall tala för att
bevismedel finns i förvaret eller utrymmet.
Ofta
är förvaret eller utrymmet av det slaget - t. ex. eU skrivbord, kassaskåp,
kontorsrum - att man redan därigenom skäligen kan anta att bevismedel bör
finnas där. Den omständigheten alt den som berörs av ett eventuellt
förseglingsbeslut inte kan ange någon rimlig orsak till att granskningsmannen
vägras tillträde till ett visst förvar eller utrymme eller förbjuds att närmare
undersöka exempelvis handlingar, som ligger öppet i ett rum, är nog många
gånger ett fullt tillräckligt skäl för ett beslut om försegling. Detsamma
gäller om omständigheterna talar för att den granskade genom att hålla sig
undan söker förhala eller på annat sätt försvåra en påböflad granskning.
Den
tredje förutsättningen för beslut om försegling i den nu föreliggande
situationen är den att eftersökning inte kan genomföras omedelbart. Det kan
exempelvis av arbetstekniska skäl vara omöjligt atl omedelbart verkställa en
mer omfattande eftersökning fastän ett beslut härom i och för sig kan fattas
utan omgång. Det kan också vara så att granskningsmannen har anledning sätta i
fråga om inte ett visst utrymme är att hänföra till privatsektorn, där del
krävs domstolsbeslut för att eftersökning skall få äga rum. Gransk-
9 Regeringen 1975/76. 1 saml. Nr 11.
Prop.
1975/76:11 130
ningsmannen
kan också stå inför behovet alt utverka tillstånd till eftersökning i
privatutrymmen. Under sådana omständigheter har han att tillgripa försegling i
avvaktan på att eftersökning kan ske. Situationen kan också vara sådan att
granskningsmannen för tillfället bör avstå från en så ingripande åtgärd, som eftersökning
många gånger kan innebära, och i stället använda sig av försegling.
I
paragrafens första stycke andra punkten föreskrivs att beslut om försegling får
fattas om bevismedel inte lämpligen kan föras från den plats, där det har
påträffats. Förseglingsåtgärden lår här närmast ses som en form av arbetstekniskt
hjälpmedel. Villkoren för beslut om försegling i den nu behandlade situationen
kan sägas vara av två slag.
För
det första måste det kunna avgöras atl bevismedel i lagens mening finns i
förvaret eller utrymmet. Om det kan fastställas att visst befintligt material
utgör bevismedel hindras inte beslut om försegling av att åtskilligt annat
material flnns i förvaret eller utrymmet i fråga.
Det
andra villkoret för beslut om försegling enligt första stycket andra punkten är
att bevismedel "inte lämpligen kan föras från den plats, där det har
påträffats". Den granskade eller annan som berörs av granskningen förebär
t. ex. skäl för att lå granskningsmannen aU tillfälligt avbryta en pågående
första genomgång av ett större räkenskapsmaterial i den granskades lokaler.
Granskningsmannen kan då besluta om den mindre ingripande åtgärden försegling
i stället för att tillgripa beslag eller eftersökning. Det kan också vara så
att granskningsmannen har vissa misstankar om att den granskade ämnar
förvanska eller undanhålla bevismaterial men samtidigt finner alt han med
hänsyn till den enskildes intressen inte bör ta bevismedel i beslag därför att
dessa då i normalfallet måsle föras från platsen. Det kan då ibland vara
lämpligare att fortsätta arbetet i den granskades lokaler och därvid föflita
sig på den säkerhet som förseglingsinslitutel ger. Ett annat fall är för handen
när granskningsmannen direkt vägras att ta med sig be-vismateflal men
förhållandena talar för att granskningen kan genomföras om den åtminstone tills
vidare kan företas i den granskades egna lokaler. Det kan vidare visa sig
praktiskt omöjligt för granskningsmannen att omedelbart transportera bort ett
mera omfattande bevismaterial som har överlämnats frivilligt.
Sammanfattningsvis
kan sägas att beslut om försegling i de nu föreliggande situationerna i
praktiken ofta kommer atl grunda sig på en viss s. k. sabotagerisk trots att
sådan risk inte uttryckligen har angetts som villkor för bestämmelsens
tillämpning. Inte sällan torde beslutet kunna motiveras av att det
granskningsarbete, som av en eller annan anledning utförs i den granskades egna
lokaler, bör från säkerhetssynpunkt i möjligaste mån vara likställt med det
fall då arbetet utförs på granskningsmannens tjänsterum.
Enligt
paragrafens andra stycke skall beslut om försegling av förvar eller uirymme,
där beslagtaget bevismedel finns, fattas om bevismedlet lämnas
Prop.
1975/76:11 131
kvar
hos innehavaren. Det är här fråga om en obligatorisk förseglingssituation som
uppstår så snart ett beslagtaget bevismedel lämnas kvar hos den granskade eller
ombud för honom. Försegling måste då ovillkoriigen ske. Den verkställs på så
sätt att bevismedlet placeras i ett förvar eller utrymme som förseglas.
Eftersom
verkställighet av beslut enligt 12 § första stycket skall genomföras så att
den innebär minsta möjliga olägenhet för den som berörs av förrättningen bör
förseglingsbeslutet i första hand avse förvar. Ibland kan del dock av praktiska
skäl vara lämpligt att besluta om försegling av ett utrymme även om det
beslagtagna materialet i och för sig skulle kunna rymmas i ett förvar.
Förseglingsbeslutet
behöver inle omfatta just det förvar eller utrymme, där det beslagtagna
bevismedlet påträffats, även om det i regel faller sig naturiigast. I och med
beslaget disponerar nämligen innehavare inte längre över bevismedlet, varför
det kan flyttas till annat förvar eller utrymme. Självfallet måste det därvid vara
fråga om ett förvar eller utrymme, som bevismedlets innehavare eller ägare
förfogar över men det kan också avse ett förvar som granskningsmyndigheten
tillfälligt ställer till förfogande.
Beslagtaget
bevismedel får lämnas kvar hos innehavaren endast om särskilda skäl
föreligger. Det framgårav 13 !; lagförslaget. Därmed avses främst arbetstekniska
skäl. Det kan t. ex. vara onödigt eller förenat med svårigheter att
transportera ett omfattande material till myndighetens lokaler. Särskilt gäller
det om förrättningen antas kunna slutföras under en relativt kort tidrymd.
Beslut
om försegling i samtliga nu behandlade tre situationer avser alla typer av
förvar och utrymmen. Beslutet är alltså inte begränsat till utrymmen, som
används för den granskades verksamhet eller till förvar, som finns i sådana
utrymmen, i offenflig lokal hos myndighet eller på allmän plats. Även
privatutrymmen och andra utrymmen eller förvar, som allmänt sett saknar
anknytning till den granskades verksamhet, får under angivna förutsättningar
förseglas.
7§
Paragrafen
anger villkoren för beslut om eftersökning. Sådant beslut kan avse förvar eller
utrymme och ger granskningsmannen möjlighet atl få tillgång till
"dolda" bevismedel. Bestämmelserna har utformats så att beslutets omfauning
skall kunna anpassas till den föreliggande situationens krav. 1 motsats till
vad som gäller för beslut enligt handräckningslagen, vilket i princip avser
alla förvar och utrymmen tillhöriga den person beslutet riktar sig mot, skall i
beslut om eftersökning uttryckligen anges de utrymmen eller förvar där eftersökning
avses skola ske.
Paragrafen
motsvaras i huvudsak av 7 § utredningens lagförslag. Vissa sakliga och
redaktionella ändringar har företagits.
Första
stycket anger villkoren för beslut om eftersökning i två olika ka-
Prop.
1975/76:11 132
legorier
av utrymmen nämligen den granskades verksamhetslokaler och vissa tredjemanslokaler
med anknytning till den granskades verksamhet samt i förvar, som påträffas i de
nu nämnda utrymmena, i myndighets lokal eller på allmän plats.
Den
första kategorin omfattar de utrymmen som den granskade använder för sin
verksamhet. Begreppet verksamhet skall ges en vidsträckt tolkning. Därmed avses
inte endast förvärvsverksamhet i trängre mening utan i princip alla aktiviteter
för vilka det föreligger uppgiftsskyldighet till ledning för fastställande av
skatt, tull eller avgift enligt de i 1 § nämnda författningarna. Vid
taxeringsrevision eller annan granskning enligt TL ingår i begreppet verksamhet
allt som kan hänföras lill någon av de förvärvskällor som nämns i kommunalskatlelagen
(1928:370). Motsvarande tolkning av begreppet verksamhet skall göras vid andra
typer av granskningar, för vilka lagförslaget gäller. Till verksamhet i
lagrummets mening räknas givelvis även skyldigheten att föra och bevara
räkenskaper eller annat grundmaterial.
Med
vilken rätt den granskade disponerar över utrymmet i fråga saknar betydelse i
detta sammanhang. Det avgörande är att han använder utrymmet för sin
verksamhet. Att det även nytflas av annan fråntar således inte utrymmet dess
karaktär av verksamhetslokal för den granskades räkning. Ett kontorsrum som den
granskade hyr tillsammans med annan utgör således verksamhetsutrymme i nu
angiven mening. Detsamma gäller exempelvis banklokal, där den granskade hyr
bankfack som han använder för verksamheten.
Om utrymmet endast
tillfälligt används för verksamheten, kan det inte anses vara nu avsett
verksamhetsutrymme. Fall kan dock tänkas där en motsatt bedömning får
göras. Har t. ex. räkenskapshandling under en längre tidrymd förvarals i den
granskades bostad, vilken han normalt inte använder för sådant ändamål, bör förvaringsutrymmet
anses som verksamhetsutrymme i lagrummets mening.
Den
andra kategorin utrymmen som avses i första stycket utgörs av sådana utrymmen
som "yrkesmässigt användes av annan som har uppdrag för den granskade i
dennes verksamhet". Utrymmet måste utnytflas av tredje man på ett
yrkesmässigt sätt. Han skall normalt utföra arbete där mot vederlag. Om han
gör detta som självständig rörelseidkare eller i egenskap av arbetstagare är
däremot utan betydelse i sammanhanget. Det krävs att tredje man "har
uppdrag för den granskade i dennes verksamhet". Det kan här vara fråga om
ett uppdrag av stadigvarande eller tillfällig natur, som föreligger när
granskningen sker.
Ett
beslut enligt första stycket fordrar yidare att del flnns "grundad anledning
antaga" att utrymmet i fråga används för nu angivna ändamål. Del skall
föreligga en hög grad av sannolikhet för atl så är fallet. Ett visst mått av
tveksamhet i detta avseende får dock flnnas.
I
allmänhet torde förhållandena vara sådana att det inte uppstår någon tvist med
den granskade om vilken typ av utrymme det är fråga om. Påstår
Prop.
1975/76:11 133
t.
ex. den granskade att ett visst rum som har direkt förbindelse med övriga
utrymmen i en kontorsvåning inte används för hans verksamhet kan nog i regel
kravet på "grundad anledning" anses uppfyllt så länge den granskade
inte lämnar en rimlig förklaring till sitt påslående. Särskilt när det gäller
förvaring av räkenskapsmaterial kan det dock ibland vara svårt att avgöra om
"grundad anledning" skall anses föreligga. Enbart den omständigheten
att den granskades räkenskaper inte finns i hans verksamhetslokaler, kan inte
anses vara tillräckligt för att man skall ha grundad anledning anta att
materialet förvaras i den granskades privatbostad. Finns inte andra omständigheter,
som också pekar i den riktningen, bör privatbostaden inte hänföras till
verksamhetsutrymmen enligt paragrafens första stycke. Eftersökning bör i
sådant fall förutsätta beslut enligt lagrummets andra stycke.
Den
omständigheten att grundad anledning finns för att anta att exempelvis
bevismedel normalt förvaras i den granskades privatbostad, innebär inte att
alla utrymmen i bostaden anses vara verksamhetsutrymmen. Beslutet måste rikta
sig mot ett bestämt rum eller förvar i bostaden. Om underiag för sådant beslut
saknas kan eftersökning beslutas endast enligt andra styckets bestämmelser.
Första
stycket innefattar också beslut om eftersökning i förvar, som påträffats i
utrymmen av nu angett slag, i myndighels lokal eller på allmän plats. Vem som
är ägare till förvaret eller av annat skäl förfogar över detta saknar betydelse
om villkoren för beslut om eftersökning i förvaret är uppfyllda. Det är
således möjligt alt besluta om eftersökning i ett skåp eller en portfölj, som
finns i exempelvis den granskades kontorslokaler, även om det är klart att
förvaret tillhör tredje man.
För
att beslut om eftersökning i förvar eller utrymme, som avses i första stycket,
skall få fattas, måste ytteriigare ett villkor vara uppfyllt. Det skall finnas
en risk för att bevismedel kommer att undanhållas eller förvanskas. Prövningen
av denna sabotagerisk kan göras efter samma riktlinjer som angetts i
specialmotiveringen till 5 !;. Beslutsfattaren behöver inle såsom vid beslut om
försegling enligt 6 !; första stycket första punkten skäligen kunna anta atl
bevismedel finns just i del förvar eller utrymme som är föremål för hans
beslut. Det är fulll tillräckligt atl en allmän sabotagerisk kan konstateras.
Därmed öppnas möjlighet att besluta om eftersökning i samtliga
verksamhetsutrymmen och förvar av nyss angivna slag.
Andra
stycket anger villkoren för beslut om eftersökning i utrymme, som inte kan
hänföras till de i första stycket upptagna kategorierna av utrymmen, samt i
förvar, som påträffas i sådant utrymme. Samma sabotagerisk som i första stycket
måste föreligga men dessutom fordras för beslut att det finns "grundad anledning
antaga" att bevismedel finns i utrymmet eller förvaret i fråga.
Till
utrymme enligt andra stycket hänförs till att börja med alla utrymmen, som den
granskade disponerar över men inte använder för sin verksamhet. Vidare
innefattas vissa tredjemanslokaler. Det är här i första hand fråga
Prop.
1975/76:11 134
om
sådana lokaler, som innehavaren inte använder yrkesmässigt. Hit räknas också tredjemanslokaler,
som används yrkesmässigt men saknar sådan anknytning till den granskades
verksamhet som avses i första stycket.
Ett
utrymme är således att hänföra lill andra stycket så snart det saknas grundad
anledning anta att det används för sådana ändamål som anges i paragrafens
första stycke. Gränsdragningen mellan första och andra styckels tillämpningsområden
bör ske efter de huvudlinjer som anvisats i specialmotiveringen till första
stycket. En riktpunkt för rättstillämpningen bör vara att vid tveksamhet anse
andra stycket tillämpligt.
Andra
stycket avser även beslut om eftersökning i förvar, som påträffas i sådant
utrymme som där avses. Ett skåp i den granskades bostad är således att betrakta
som förvar enligt andra stycket, så snart det saknas anledning anta att
utrymmet där förvaret finns används för verksamhet enligt första stycket.
Uttrycket
"grundad anledning" skall tolkas på samma sätt som motsvarande
uttryck i paragrafens första stycke. Det behöver således inte vara fullt
klarlagt eller styrkt att bevismedel finns i förvaret eller utrymmet i fråga
men starka skäl skall tala för att det förhåller sig på det sättet.
8§
I
paragrafen föreskrivs att beslut om säkringsålgärd skall omedelbart hävas när
åtgärden inte längre behövs för att säkra bevisning. En säkringsåtgärd får
således äga bestånd så länge det är nödvändigt från processuell synpunkt. Det
innebär att beslut i princip kan vara i kraft fram lill dess den pågående
granskningen lett till ett lagakraftvunnet avgörande i beskattningsfrågan.
Bestämmelsen medför atl beslutsfiutaren
och även den som ytterst är ansvarig för granskningsärendet måste noggrant
följa ärendets utveckling så att beslutet hävs så snart skäl för atl behålla
det inte längre finns. Av behörighetsreglerna 115 1; framgåratt vafle
granskningsman, som får besluta om säkringsåtgärd i granskningsärendet, även
får besluta om hävning av sådan åtgärd.
Paragrafens
utformning ger vidare vid handen att det inte finns någon skyldighet för
beslutsfattaren att av och till ompröva om ett redan meddelat beslut allflämt
skall bestå. Den som berörs av beslutet är däremot oförhindrad att när som
helst anföra besvär mot beslutet enligt 25 § lagförslaget.
De
fall där hävningsbeslut måste fattas kommer att bli mer eller mindre vanliga
beroende på vilken åtgärd det är fråga om.
Gemensamt
förde tre säkringsåtgärderna är att hävningsbeslut omedelbart skall meddelas om
lagliga förutsättningar för beslut inte längre föreligger men verkställighet av
någon anledning ännu inte har skett, 1 en sådan situation får givetvis inte
beslutet hållas "svävande" därför atl man har anledning anta atl skäl
för säkringsålgärden kommer all föreligga längre fram,
Etl
beslut om beslag som har fattats därför att bevismedel inte tillhandahållits
granskningsmannen behöver inte hävas förrän beskaliningsmyn-
Prop.
1975/76:11 135
digheten
inte längre behöver bevismedlet för bevisningen. Detsamma gäller om beslaget
har grundats på sabotagerisk. Som tidigare nämnts sammanfaller den yttersta
tidsramen för beslutets bestånd med det tillfälle då lagakraftvunnet avgörande
föreligger i granskningsärendet. Fall kan givetvis tänkas där säkringsbehovet
upphör tidigare. Självfallet skall då beslutet omedelbart hävas. I regel
innebär det att bevismedlet genast skall lämnas tillbaka till ägaren, om inte
de allmänna kontrollföreskrifterna - te. ex. 56!; 3 mom. tredje stycket TL -
ger myndigheten rätt att behålla det under viss tid.
Förseglingsinstitutet
har som framgått utformats för att användas då mer ingripande åtgärder, såsom eftersökning
med efterföljande beslag inte kan äga rum, eller som ett arbetstekniskt
hjälpmedel. Av det skälet bör ett förseglingsbesluts praktiska genomförande
noggrant beaktas. Bryts förseglingen av behörig person är beslulel i princip
förbrukat. Ett nytt beslut krävs för atl förvaret eller utrymmet i fråga ånyo
skall kunna förseglas. Ett undantag regleras 117 1; lagförslaget. Där sägs atl
granskningsman äger tillfälligt avlägsna förslulning som anbringats på grund av
beslut om försegling.
Beslut
om eftersökning är förbrukat så snart någon form av verkställighet på grundval
av beslutet ägt rum. Att genomföra fiera sådana förrättningar i samma utrymme
eller förvar på grund av ett och samma beslut bör således inte vara möjligl.
Det gäller oavsett om förrättningen har gett önskat resultat eller inle.
Ett
beslut om säkringsåtgärd gäller oavsett om straffprocessudlt tvångsmedel har
beslutats i ärendet. Det framgår av 271; lagförslaget. Den omständigheten all
allmän åklagare har beslutat ta vissa handlingar, som utgör bevismedel i
lagförslagets mening i beslag, medför således inte atl ett tidigare fattat
beslut om skalterättsligt beslag måste hävas. En liknande fråga kommer alt
behandlas i kommentaren till 27!;.
8.6.4
Villkor för verkställighet
9§
Paragrafen
saknar motsvarighet i utredningens lagförslag.
l.första
stycket föreskrivs att beslut angående säkringsåtgärd får verkställas
omedelbart. Den bestämmelsen ger uttryck för en allmän princip om verkställighet
av processuella tvångsmedel som gäller inom vår lagstiftning.
Enligt
15 § iredje stycket lagförslaget skall den som har att övervaka granskningen
överpröva beslut om säkringsåtgärd, som har fattats av särskilt förordnad
granskningsman. Beslut, som skall överprövas, lår verkställas även om
överprövning inte har skett. Den omständigheten att besvär har anförts mot ett
beslut om säkringsåtgärd medför heller inte att verkställighetsmyndigheten
måste avvakta med förrättningen. Den domstol, som har att
Prop.
1975/76:11 136
pröva
sådana besvär, äger givetvis med stöd av 28 !; förvallningsprocesslagen
förordna alt det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla och därmed
hindra omedelbar verkställighet.
I
andra stycket anges att länsskatterätts beslut om eftersökning i utrymme eller
förvar, som avses i 7 § andra stycket, får verkställas även om det vid förrättningen
framgår att fråga är om utrymme eller förvar enligt paragrafens första stycke.
Bestämmelsen innebär att förrättningsmannen inte behöver avbryta verkställighet
av länsskatterätls beslut om eftersökning därför att han under förrättningens
gång får klart för sig att det uirymme som beslutet avser i själva verket är
ett verksamhetsutrymme. Något nytt beslut om eftersökning behöver inte fattas
för att förrättningen skall få fortsätta.
10 §
Paragrafen
motsvaras av 9 § i utredningens förslag. Vissa sakliga och redaktionella
ändringar har företagits.
l.försia
stycket föreskrivs att den granskade skall beredas tillfälle att inställa sig
till förrättning, innan verkställighet av beslut om säkringsåtgärd äger rum.
Möjlighet att närvara skall också beredas annan hos vilken verkställighet
skall ske.
Att
fastställa vem den granskade är bereder i allmänhet inga svårigheter. Vad avser
juridisk person är det tillräckligt att någon legal ställföreträdare kallas
till förrättningen. Sker förrättningen i elt handelsbolags lokaler är det
således tillräckligt att en av bolagsmännen bereds tillfälle att närvara. Med
den granskade eller legal ställföreträdare för honom kan däremot inte
jämställas person, som lever i familjegemenskap med den granskade eller på grund
av fullmakt eller anställningsförhållande äger företräda honom i skilda
sammanhang.
1
regel torde det inte heller medföra några svårigheter att avgöra hos vem eller
vilka en förrättning skall äga rum. Är det fråga om eftersökning i kontorsuirymmen
som hyrs gemensamt av fiera kan det emellertid bli fråga om att kalla alla, som
har dispositionsrätt lill lokalerna, och således inte bara den som är föremål
för granskningen.
Den
granskade skall beredas tillfälle att närvara även om förrättningen inle äger rum
i hans egna lokaler. Företas beslag av räkenskapsmaterial, som den granskade
förvarar hos sin revisor i dennes verksamhetslokaler, måste således både
revisorn och den granskade i princip ges möjlighet au inställa sig. Det sagda
gäller givelvis också vid verkslällighel av säkringsåtgärderna försegling och eftersökning.
Lagrummet
anvisar inte på vad sätt de nu angivna personerna skall beredas tillfiille att
inställa sig. Skriftlig kallelse är alltså inte nödvändig. Eftersom det ofta är
fråga om en mer eller mindre uttalad sabotagerisk från den granskades eller
annan inblandad persons sida, skulle en underrättelse i förväg
Prop.
1975/76:11 137
många
gånger äventyra verkställigheten. Det bör därför normalt vara tillräckligt alt
förrättningsniannen först på platsen för verkställigheten tar direkt personlig
kontakt med berörda personer eller söker komma i förbindelse med dem.
Andra
stycket gör det möjligt att under vissa omständigheter verkställa beslut om
säkringsåtgärd trots att varken den granskade eller den hos vilken
förrättningen skall ske eller legal ställföreträdare för dessa personer är närvarande.
Förutsättningarna är något olika beroende på om det är fråga om verksamhetsiokaler
eller sådana utrymmen, som avses i 7 § andra stycket.
Verkställighet
av beslag och försegling samt av eftersökning i sådana utrymmen och förvar, som
avses i 7 § första stycket - dvs. verksamhetslokaler och förvar i sådana
lokaler, i myndighets lokal eller på allmän plats - får ske i enskild parts
frånvaro under förutsättning att denne inte utan nämnvärt uppskov kan kallas
till förrättningen eller inställa sig till denna. Ett ytterligare villkor för
verkställighet är att ett särskilt tillkallat vittne är närvarande vid
förrättningen.
Det
ankommer på förrättningsmannen att konstatera om hinder föreligger för
verkställighet i enskild parts frånvaro. Att närmare ange vad som generellt
skall anses som "nämnvärt uppskov" är inte möjligt. Uttrycket avser
emellertid göra klan att det i normalfallet endast får röra sig om någon eller
några timmars dröjsmål. Kan förrättningsmannen under den tiden exempelvis inte
klariägga var den granskade befinner sig eller visar det sig att denne vistas
på avlägsen ort eller utomlands, får det i allmänhet anses att förrättningen
kan påböflas. Har man vid kontakt med den frånvarande fått veta att denne
genast kommer alt inställa sig, kan det emellertid finnas skäl att dröja något
längre om det bedöms vara fråga om ett befogat uppskov. Särskilt vid
verkställighet av mer ingripande eftersökningsåtgärder bör den granskades
intresse av att närvara tillgodoses i största möjliga utsträckning. En
situation av nu angett slag kan tillfälligtvis lösas på så säll atl försegling
tillgrips i avvaktan på de tillkallade personernas ankomst.
Sker
verkställighet i enskild parts frånvaro måste särskilt tillkallat vittne vara
närvarande under förrättningen. Med uttrycket "särskilt tillkallat vittne"
markeras att biträde till granskningsmannen eller förrättningsmannen inte kan
fungera som vittne. I stället skall lillkallas någon som inle är direkt
inblandad i granskningsärendei på del allmännas sida. Många gånger lorde saken
kunna lösas så alt någon familjemedlem eller anställd förklarar sig villig au
fungera som vittne.
De
nu behandlade villkoren för verkställighet i enskild pans frånvaro gäller även
i fråga om eftersökning i utrymme eller förvar, som avses i 7 !; andra stycket.
I sådana fall fordras för verkställighet dessutom atl del kan antas att den
granskade eller annan söker förhala granskningen eller att den av annat skäl
kommer att försenas. Del måsle således föreligga antingen en risk för förhalning
av ärendet eller aU detta av någon annan orsak försenas i högre grad än vad
uttrycket "nämnvän uppskov" enligt
Prop. 1975/76:11 138
första stycket ger vid handen. Redan den omständigheten
att den granskade håller sig undan eller i telefon eller genoni annan person
anger niindre trovärdiga förklaringar till att han inte kan komma inom rimlig
tid, bör i regel vara tillräcklig grund för att förrättningen omedelbart skall
kunna påböflas. Ytterst är det här som i andra sammanhang fråga om en avvägning
mellan den enskildes befogade intressen och kravet på effektivitet.
11 §
1 paragrafen föreskrivs atl den granskade och annan hos
vilken verkställighet sker äger tillkalla vittne. Förrättningen får dock inte
uppehållas i onödan i väntan på att sådant vittne skall kunna inställa sig.
Frånsett en redaktionell ändring överensstämmer bestämmelserna med 10 § i utredningens
lagförslag.
Paragrafen avser bl. a. alt ge den enskilde möjlighet att
anlita sakkunnigt biträde vid förrättningen. Önskemål att viss bestämd person
skall lillkallas bör därför om möjligt villfaras. Förrättningen får dock inte
uppehållas i onödan därför att personen i fråga inte kan inställa sig utan
dröjsmål. Uttrycket "i onödan" markerar att förrättningsmannen bör
ta viss hänsyn till sådana önskemål men alt önskemålen objektivt sett skall ha
viss tyngd. Självfallet väger den enskildes intressen tyngre ju mer ingripande förrält-ningsåtgärder
det är fråga om.
Till skillnad från vad som gäller enligt 10!; utgör
frånvaro av här avsett vittne inte något hinder för att verkställigheten
påbörjas. Däremot bör den i regel inte avslutas förrän det begärda vittnet är
närvarande. Även i dessa situationer torde många gånger en tillfällig
förseglingsåtgärd kunna minska tiden för förrättningens genomförande. Endast
när omständigheterna klart talar för att det är fråga om förhalningsförsök från
den enskildes sida bör förrättningen genomföras i sin helhet utan att det
begärda vittnets ankomst avvaktas.
12
Paragrafen har vissa detaljföreskrifter om hur
förrättningsmannen skall verkställa beslut om säkringsåtgärd.
Första stycket anger att verkställighet skall genomföras
så att den innebär minsta möjliga olägenhet för den som berörs av
förrättningen. Vidare sägs att skada inte får orsakas på egendom men att lås
och annan stängnings-anordning fär brytas. Bestämmelserna överensstämmer i
huvudsak med föreskrifterna i 11 och 13!;!; utredningens lagförslag.
Uttrycket "synneriig olägenhet" i utredningens
förslag har bytts ut mot "minsta möjliga olägenhet". Bestämmelsen har
utformats positivt. Del ligger nämligen i sakens natur all en förrättning av
det slag det här är fråga om oftast innebär viss olägenhet för den enskilde.
Vilken grad av hänsyn som i praktiken kan las till den enskildes intressen får
bedömas utifrån omständigheterna i del särskilda fallet. Sådana faktorer som
verkställighets-
Prop.
1975/76:11 139
åtgärdernas
omfattning, förrättningsplatsens karaktär, tidpunkten för förrättningen och
liknande förhållanden spelar därvid in. En huvudprincip bör vara att man söker
genomföra verkställigheten så att den tilldrar sig minsta möjliga uppmärksamhet
från utomståendes sida.
1
första stycket anges vidare ramen för det fysiska våld som fhr användas vid
verkställighet av beslut om säkringsåtgärd. Förrätiningsmannen får endast
bryta lås eller annan stängningsanördning. Andra fysiska ingrepp som kan
medföra egendomsskada får inle göras. Bestämmelserna medger inle heller någon
form av kroppsvisitation. Av 16!; andra slyckel framgår att brytandet av lås
eller annan stängningsanordning är förbehållet kronofogdemyndighetens
personal. Ide situationer där granskningsmannen fungerar som förräuningsman
kan fysiskt våld inte komma i fråga. Självfallet äger förrättningsmannen -
oavsett om han är granskningsman eller tillhör kronofogdemyndighetens personal
- flytta möbler och andra lillhörigheter under verkställighetens genomförande.
Såsom utredningen framhållit är emellertid situationen inte sällan labil vid
mera omfattande förrättningar, varför det redan av det skälet oftast är mest
lämpligt att redan från böflan låta kronofogdemyndigheten verkställa ingripande
beslut.
I
paragrafens andra stycke föreskrivs att verkställighet av eftersökning i
utrymme eller förvar enligt 7 § andra stycket inte får påbörjas mellan kl. 19
och kl. 8 utan medgivande av den som berörs av åtgärderna. Till skillnad från
utredningens förslag har således dessa absoluta förrättningstider begränsats
till eftersökningsåtgärder inom den privata sektorn.
13 s
1
paragrafens första stycke sägs att bevismedel som har tagits i beslag får
lämnas kvar hos innehavaren endast om särskilda skäl härför föreligger. Föreskriften
överensstämmer med vad utredningen föreslagit med undantag för att orden
"synnerliga skäl" bytts ut mot "särskilda skäl". Därmed motsvarar
lagtexten bättre vad som avses-med bestämmelsen. De situationer då beslagtaget
bevismedel får lämnas kvar hos innehavaren har exemplifierats i
specialmotiveringen till 6!;.
Paragrafens
andra stycke föreskriver att vid verkställighet av beslag även förvar som
behövs för bevismedlet får omhändertas. Även denna bestämmelse innebär en viss
ändring i förhållande till utredningens förslag. Det förvar som får omhändertas
behöver inte vara avsett just för det beslagtagna bevismedlet. Frågan om vilka
förvar som därvid lår las i anspråk har behandlats i specialmotiveringen till 6
!;. De allmänna verkställighetsreglerna i lagförslaget gäller givetvis också
vid omhändertagande av sådant förvar.
Prop.
1975/76:11 140
14 §
1
paragrafen föreskrivs att vid verkställighet av eftersökning i utrymme även
förvar som påträffas där får genomsökas. Något särskilt beslut om eftersökning
i ett visst förvar krävs under dessa förhållanden inte och detta oavsett om
förvaret är avsett för utrymmet eller av ren tillfällighet finns där.
8.6.5
Behörighet att fatta och verkställa beslut
15 §
Bestämmelserna
i denna paragraf överensstämmer, frånsett smärre ändringar, helt med 16!; i
utredningens förslag. Behörigheten att fatta beslut angående säkringsåtgärd har
således fördelats mellan länsskatterätt och granskningsman. Beslut som fattats
av särskilt förordnad granskningsman skall omedelbart prövas av den som har att
övervaka granskningen.
första stycket behandlas i vilka fall som länsskatterätt fattar beslut om
säkringsåtgärd. Det är här fråga om den granskades s. k. privatutrymmen och tredjemansuirymmen,
som saknar anknytning till den granskades verksamhet, samt dessutom förvar som
påträffas i sådana utrymmen.
Länsskatterätten
beslutarom eftersökning i angivna utrymmen och förvar även om
granskningsärendet som sådant inte tillhör dess kompetensområde. 1 detta
avseende skiljer sig lagförslaget inle från gällande handräckningslag.
Det
bör i sammanhanget uppmärksammas att länsskatterättens behörighet att besluta i
angivna fall endast gäller frågan om användning av eftersökning. Domstolen äger
inte förordna om hävning av ett sådant beslut i andra fall än vid besvär enligt
25 !;.
Ärende
enligt första stycket anhängiggörs genom att granskningsmannen inger en
skriftlig framställning till domstolen. I och för sig är alla granskningsmän
inom myndigheten i fråga behöriga att uppträda som part inför domstolen. Det
ligger emellertid i sakens natur att framställningen i regel bör göras av någon
i chefsställning eller att samråd med överordnad skpr innan framställningen
inges. Det förutsätts att anvisningar härom meddelas i administrativ ordning.
Andra
stycket reglerar vem som är behörig att besluta i fråga om säkringsålgärder i
de fall som inte omfattas av första stycket. Det är här fråga om alla beslut om
beslag och försegling samt dessutom om eftersökning, som avses i 7 !; första
stycket. Dessutom faller hävningsbeslut under granskningsmans kompetensområde
oavsett vilken säkringsåtgärd det är fråga om.
Behörighetsreglerna
i andra stycket medför givetvis inte hinder för överordnad lill särskilt
förordnad granskningsman att besluta på annat sätt än den sistnämnde granskningsmannen.
I
tredje stycket finns bestämmelser om överprövning av särskilt förordnad
granskningsmans beslut. Denna prövning är obligatorisk och omfattar alla
Prop.
1975/76:11 141
beslut
i fråga om säkringsåtgärder, dvs. både beslut om användning av sådana åtgärder
och om hävningsbeslut.
Enligt
lagrummet åligger det den särskilt förordnade granskningsmannen atl snarast
möjligt anmäla de beslut som han har fattat till den som har att övervaka granskningen.
Det ligger i sakens natur alt anmälan bör ske så snart det av arbetstekniska
skäl är möjligt. Beslutsfattaren behöver dock inte avvakta resultatet av
överprövningen eller göra anmälan om beslutet innan han förordnar om
verkställighet. En sådan ordning skulle många gånger äventyra säkringsåtgärdens
effektivitet. Fall kan dock förekomma där det är lämpligt att invänta den
överordnade befattningshavarens bedömning av beslutet eller överlämna frågan
om beslut till denne. Bestämmelserna har utformats så att detta i och för sig
är möjligt.
När
anmälan kommit in från granskningsmannen skall den som har alt övervaka
granskningen omedelbart pröva om beslutet skall bestå. Prövningen skall ske
från såväl materiell som formell synpunkt. Ett beslut måste fattas. Inget
hindrar att vissa jämkningar företas i den underordnade fläns-lemannens beslut.
Inom
vissa sektorer av beskatiningssystemet är bestämmelserna avfattade så alt mer
än en befattningshavare i sin flänst har att övervaka en och samma granskning.
Vem som skall företa överprövningar enligt tredje stycket i sådana fall bör
bestämmas i administrativ ordning.
16 §
1
paragrafen föreskrivs vem som är behörig alt verkställa beslut om säkringsåtgärd.
Paragrafen avser alla beslut. Huvudregeln är att kronofogdemyndighet
verkställer beslut. Under vissa förutsättningar äger dock granskningsman vara
förrättningsman. Bestämmelserna motsvarar innehållet 117 1; i utredningens
förslag med ett tillägg och ett par ändringar. "Utmätningsman" har
bytts ut mot "kronofogdemyndighet".
Enligt
första stycket verkställer kronofogdemyndighet beslut om säkringsåtgärd på
begäran av granskningsman. Därvid skall beslagtaget bevismedel snarast överiämnas
till granskningsmannen.
Behörighet
att begära kronofogdemyndighets medverkan tillkommer vafle granskningsman inom
den granskande myndigheten. I regel faller det sig emellertid naturiigt att
sådan framställning görs av den granskningsman, som har beslutat om
säkringsåtgärden eller eljest är sysselsatt med granskningen.
En
muntlig hemställan om kronofogdemyndighets medverkan är tillräcklig. Skriftlig
framställning kan inte krävas. Inte sällan torde behov av kronofogdemyndighets
medverkan uppslå först vid besök hos den granskade. Granskningsmannen kan då
under förrättningens gång komplettera sin muntliga begäran genom att överlämna
ett exemplar av beslutet lill kronofogdemyndighetens personal. Om möjligl bör
kronofogdemyndigheten få del av beslutet i skriftlig form innan förrättningen böflar.
Givetvis bör
Prop. 1975/76:11 142
granskningsmannen
och kronofogdemyndigheten när det låter sig göra i förväg planera
verkställighetsåtgärderna. Detta är särskilt nödvändigt om förrättningen väntas
bli av stor omfattning eller eljest komplicerad.
Av
det sagda framgår att granskningsmannen har det egentliga ansvaret även vid
förrättning som företas under medverkan av kronofogdemyndighet.
Granskningsmannen ger således allmänna anvisningar om verkställighetens
genomförande och avgör t. ex. vad som skall tas i beslag samt vilka förvar
eller utrymmen som skall bli föremål för försegling eller eftersökning. Kronofogdemyndigheten
svarar för alt de processuella förutsättningarna för verkställigheten
föreligger och beslutar om förrättningens praktiska genomförande. Därvid
gäller verkställighetsbestämmelserna i 3!; och 9-14!;!;.
1
första stycket har intagits en bestämmelse - som saknar motsvarighet i
utredningens förslag - om att kronofogdemyndigheten snarast skall överlämna
beslagtaget bevismedel till granskningsman som begärt verkställighet.
Föreskriften har särskild betydelse för det fall att förrättningen har ägt rum
utan att granskningsman varit närvarande. Normalt bör kronofogdemyndigheten
inte genomföra verkställigheten utan att granskningsmyndigheten är
representerad.
I
andra stycket föreskrivs atl granskningsman själv äger verkställa beslut enligt
15 1; andra stycket under förutsättning alt förrättningen kan genomföras
obehindrat. Försegling eller eftersökning får granskningsman dock verkställa
endast i närvaro av den som berörs av förrättningen eller någon som kan anses
företräda denne.
Granskningsmans
behörighet att vara förrättningsman omfattar endast sådana beslut angående säkringsålgärd
som han själv får fatta. Han äger således i princip verkställa alla beslut om
beslag och om försegling medan hans möjligheter atl genomföra eftersökning
begränsas till fall, som avses i 7 !; första stycket lagförslaget. Dessutom får
han verkställa alla typer av hävningsbeslut. Det behöver inte vara fråga om
beslut som granskningsmannen själv har fatlat även om det vanligtvis torde bli
fallet.
Behörighetsreglerna
skall inte förstås så som om det föreligger någon skyldighet för
granskningsmannen au vara förrättningsman så snart de lagliga förutsäuningarna
härför finns. Granskningsmannen har alltid möjlighet aU begära
kronofogdemyndighets medverkan. En allmän riktpunkt bör vara all granskningsman
verkställer beslut endasi i okomplicerade situationer.
En
ovillkorlig förutsättning för att granskningsman skall få verkställa beslut är
att förrättningen kan genomföras "obehindrat". Vafle fysiskt motstånd
- även passivt motstånd av sådan art - från någon som är närvarande vid
förrättningen medför etl absolut hinder för verkställighet genom granskningsmans
försorg. Även hot om våld eller motstånd bör medföra alt granskningsmannen
avstår från att själv söka genomföra förrättningen. Om den enskilde inte
motsätter sig att granskningsmannen påböflar förrättningen.
Prop.
1975/76:11 143
bör
han kunna inleda verkslällighetsåtgärder. Om den enskilde därefter börjar göra
mer allvariiga erinringar beträffande granskningsmannens sätt att genomföra
verkställigheten, bör denne dock genast avbryta förrättningen och tillkalla
personal från kronofogdemyndigheten. Tror granskningsmannen att det vid etl
besök hos den granskade kan bli fråga om verkställighet av säkringsåtgärd, bör
han ta med ett vittne. Enligl bestämmelserna i 10!; andra stycket krävs
nämligen att ett särskilt tillkallat vittne är närvarande vid förrättningen så
snart denna genomförs i frånvaro av den granskade eller den hos vilken
verkställighet skall ske.
Ell
villkor för alt granskningsman skall få verkställa beslut om försegling eller eftersökning
är atl förrättningen sker i närvaro av den som berörs härav eller någon som kan
anses företräda denne. 1 första hand skall vara närvarande de personer som
avses i 10 !; första stycket. Däri inbegrips legal ställföreträdare. Med
uttrycket "någon som kan anses företräda" sådan person menas till en böflan
någon som befullmäkligals att företräda enskild part vid förrättningen.
Skriftlig fullmakt behöver inte finnas. Del är fulll tillräckligt att förrätiningsmannen
på något sätt - l.ex. genom ett telefonsamtal med huvudmannen - får bekräftat
att vederbörande äger företräda parten. Även personer som saknar sådant Ibrmellt
uppdrag att tillvarata huvudmannens intressen kan emellertid anses som
företrädare i lagrummets mening. Hit bör i regel räknas exempelvis vuxna
familjemedlemmar men även anställda som i sin flänst sköter huvudmannens
ekonomiska angelägenheter såsom ekonomichef, kamrer eller personer med
liknande centrala arbetsuppgifter. Under vissa förutsättningar torde också
andra kategorier anställda kunna betraktas som företrädare. Portvakt,
städerska, växeltelefonist etc. bör dock inte innefattas i del företrädarbegrepp,
som avses i lagrummet.
1
paragrafen föreskrivs att granskningsman äger tillfälligt avlägsna förslulning
som har anbringats på grund av beslut om försegling. Bestämmelsen motsvarar
18!; utredningens förslag. En mindre redaktionell ändring har företagits.
Bestämmelsen
har tillkommit av praktiska skäl. Bryter granskningsmannen tillfälligt
förslutning beträffande ett visst rum eller förvar för att hämta bevismedel
eller låta den granskade tillfälligt komma in i rummet, får därefter
förslutning ske utan att försegling ånyo beslutas. Föreskriften avses få sin
egentliga betydelse om försegling beslutats med stöd av bestämmelserna i 6 !;
första stycket andra punkten eller andra stycket lagförslaget.
I
övrigt hänvisas till specialmotiveringen beträffande 8 >:;.
Prop.
1975/76:11 144
8.6.6
Undantagande av bevismedel från granskning
18 §
Enligt
paragrafens första stycke, som i huvudsak överensstämmer med
19 !;
utredningsförslaget, kan den granskade eller annan, hos vilken verk
ställighet sker, begära att beslagtaget bevismedel helt eller till viss del
skall
undantas från granskningen därför att han har att iaktta tystnad om dess
innehåll eller innehållet på grund av särskilda omständigheter inte bör kom
ma till annans kännedom. En sådan begäran skall göras genom skriftlig
framställning till länsskatterätten.
Bestämmelser
som motsvarar föreskrifterna i föreliggande lagrum finns i 7 §
handräckningslagen. Skälen för att en handling inle skall bli föremål för
granskning är desamma i lagförslaget och gällande handräckningslag. Till
skillnad från vad som gäller enligt handräckningslagen måste däremot begäran om
undantagande av bevismedel från granskning inlämnas direkt till länsskatierälten.
Begäran skall dessutom göras i skriftlig form. Framställningen kan således
inte riktas flll förrättningsmannen. Denne är vidare inte - såsom föreskrivs i
handräckningslagen - skyldig atl försegla bevismedel, som den enskilde vill
undanta från granskningen.
Kretsen
av de personer som kan begära undanlag från granskning har vidgats i
förhållande till utredningens förslag. Sådan behörighet tillkommer inte endast
den granskade och legal ställföreträdare för honom utan också annan person, hos
vilken verkställighet sker.
Framställningen
till länsskatterätten skall behandlas enligt de allmänna handläggningsreglerna
i förvallningsprocesslagen med det undantag som beror på 4 1; lagförslaget. Det
bevismedel, som framställningen avser och skälen för att det skall undantas
från granskningen bör således anges i framställningen.
En
begäran om undantagande från granskning enligt lagrummet kan bifallas endast
på grundval av de förutsättningar som där anges. För tolkningen av dessa
hänvisas lill 56!; 4 mom. TL.
Vilken
domstol som är behörig att pröva framställning om undantagande från granskning
framgår av bestämmelserna i 26 !; lagförslaget.
I
paragrafens andra stycke - som saknar motsvarighet i utredningens förslag -
föreskrivs att länsskatterätten skall underrätta granskningsmannen när
framställning enligt första stycket har kommit in.
19
§
Bestämmelserna
i denna paragraf motsvaras av 20 1; utredningens lagförslag. På grund av
bestämmelsen i 18!; andra stycket har viss ändring företagits.
Enligl
lagrummet är granskningsman skyldig atl omedelbart ställa det bevismedel som
framställning enligl 18!; första stycket avser till rätlens förfogande så snart
han har erhållit meddelande enligt 18 !; andra stycket.
Prop.
1975/76:11 145
Som
tidigare har påpekats får granskningsman tills vidare fortsätta arbetet med
granskning av samtliga beslagtagna bevismedel även om den granskade eller annan
under förrättningen upplyst om alt han ämnar begära visst eller vissa
bevismedels undantagande från granskningen. Först sedan granskningsmannen har
filt meddelande om att en framställning om undantagande kommit in till
domstolen kan det bli fråga om att avbryta granskningen av sådana bevismedel,
som omfattas av framställningen. Det ankommer på rätten att närmare bestämma
hur det skall förfaras med sådant bevismaterial. Givetvis har
granskningsmannen att omedelbart följa domstolens anvisningar i dessa
hänseenden. Om framställningen inte anses som obefogad, torde det ofta bli
fråga om att överiämmna handlingarna till rättens kansli.
Paragrafen
reglerar domstolens behandling av framställning om undantagande från
granskning. Bestämmelserna kompletterar förvaltningsprocess-lagens allmänna
föreskrifter. Lagrummet motsvarar 21 !; utredningens förslag. Vissa
redaktionella och sakliga ändringar har skett.
]
första stycket föreskrivs att rätten skall pröva framställning enligt 18 !;
utan dröjsmål. Mål av detta slag måste således behandlas med förtur.
Vidare
framgår av första stycket att framställning om undantagande av bevismedel från
granskning lår bifallas endast om synneriiga skäl finns för detta. Innebörden
härav är densamma som i t. ex. 56 1; 4 mom. TL.
Enligt
andra slyckel iiger domstolen vid bifall - helt eller till viss del -till
framställning om undantagande av bevismedel från granskning förordna att det
som har undantagits skall överiämnas till den som gjort framställningen redan
innan rättens beslut har vunnit laga kraft. Överiämnande skall alltså eljest
ske först sedan beslutet har laga kraft.
21 §
Bestämmelserna
i denna paragraf har övertagits från 21 !; andra stycket sista punkten i
utredningens lagförslag.
1
lagrummet föreskrivs att bevismedel, som har undantagits från granskning
enligt 201; lagförslaget, inte fär återges eller åberopas i granskningsärendet.
Förbudet gäller alltså inte bara för granskningsman utan också för annan som
har att göra med ärendet.
8.6.7
Underrättelse om beslut och verkslällighel
22
§
Paragrafen
motsvarar i sak 22 !; tredje stycket utredningens förslag.
1
lagrummet föreskrivs alt domstols beslut i mål enligt denna lag skall
10 Regeringen /975J76. / saml. Nr 11.
Prop.
1975/76:11 146
omedelbart
meddelas den som har fört det allmännas talan vid domstolen. Föreskriften har
tillkommit för att det allmänna snabbi skall få underrättelse om beslut, som
kan föranleda verkställighetsåtgärder eller andra initiativ. Av bl. a. det
skälet bör meddelandet lämnas muntligt så snart beslutet har fattats. I delta
sammanhang kan påpekas att bestämmelserna i 4 och 9!;!; i fråga om
kommunikation med enskild part givelvis också gäller för domstols beslut om
säkringsåtgärd.
23 §
Paragrafens
innehåll motsvarar 22 § första och andra styckena i utredningens förslag.
Vissa sakliga och redaktionella ändringar har företagits.
första stycket föreskrivs att beslut om säkringsåtgärd skall utfärdas skriftligt.
Det skall senast när förrättning för verkställigheten avslutas överiämnas till
den granskade eller, om denne inte är närvarande vid förrättningen, till någon
som kan anses företräda honom. Beslutet skall innehålla besvärshänvisning.
Beslutet
behöver inte föreligga i skriftlig form förrän det skall överiämnas till
enskild part. Oftast torde skriftligt beslut inte föreligga dessförinnan när
granskningsmannen själv både beslutar och verkställer säkringsåtgärd. Sker
verkställigheten i beslutsfattarens frånvaro, vilket i och för sig kan förekomma,
ligger det i sakens natur att beslutet dessförinnan skall ha överiämnats till förrätiningsmannen.
Är beslutsfattaren närvarande vid en förrättning, som genomförs av annan, kan
det däremot många gånger vara mest praktiskt att beslutet överlämnas till
förrättningsmannen först i avslutningsskedet. Verkställigheten avser exempelvis
eftersökning i ett visst förvar, varvid verkställighet följer av beslut om
beslag som fattats av granskningsmannen under förrättningen.
Beslutet
skall överiämnas antingen till den granskade eller, om han inte är närvarande,
till någon som kan anses företräda honom. Den personkrets som avses har angetts
i specialmotiveringen till 16 § andra stycket. Det bör uppmärksammas att
beslutet behöver tillställas endast den granskade eller i vissa situationer
företrädare för honom och således inte annan hos vilken förrättningen har ägt
rum.
Enligt
utredningens förslag skulle den granskade delges beslutet om varken han eller
någon som kunde anses företräda honom har varit närvarande vid förrättningen.
Denna bestämmdse har ändrats i lagförslaget. I stället föreskrivs i andra
stycket att delgivning med den granskade alltid skall ske om denne inte är
närvarande vid förrättningen. Med uttrycket "den granskade" menas
även legal ställföreträdare för honom. Delgivningen skall företas i enlighet
med bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428).
24 §
Paragrafen
är indelad i två stycken. Första stycket motsvarar 23 § utredningens förslag
medan andra stycket utgör en nyhet.
Prop.
1975/76:11 147
\första
stycket sägs alt bevis om verkställighet av beslut utfärdas skriftligt och
tillställs den granskade på sätt som föreskrivs i 23 !;. Detsamma gäller för
underrättelse till annan hos vilken verkställighet sker. Bevis om verkställighet
måste således till skillnad från underrättelse om beslut tillställas även den
hos vilken förrättningen äger rum om denne är annan person än den granskade.
Eftersom
beslut om säkringsåtgärd skall upprättas skriftligt men får tillställas
vederbörande personer så sent som när förrättning för verkställigheten
avslutas, är det givetvis - vilket utredningen har framhållit praktiskt att
beslutsblanketten utformas på sådant sätt att den också kan fläna som bevis om
verkställigheten.
1
andra stycket föreskrivs att bevis om verkställighet av beslag skall innehålla
förteckning över beslagtagna bevismedel. Dessutom skall beviset innehålla
erinran om rätten atl begära undantagande av handling från granskning samt
besvärshänvisning.
Skulle
det av praktiska skäl möta svårigheter att färdigställa förteckningen på
förrättningsplatsen, kan det ibland vara lämpligt att fortsätta förrättningen i
granskningsmyndighetens flänslelokaler. Därvid bör uppmärksammas att endast
beslagtagna bevismedel får föras från platsen mot innehavarens vilja. Denne
eller företrädare för honom bör beredas tillfälle att närvara vid den
fortsatta förrättningen i flänstelokalerna.
8.6.8 Besvär
25 §
Paragrafen
överensstämmer helt med 24 !; utredningens förslag.
I
lagrummet föreskrivs att talan mot granskningsmans beslut och mot
verkställighet förs genom besvär hos länsskalterätt. Vilken domslol som är
behörig att pröva besvärslalan regleras i 26 §. I övrigt gäller de allmänna
bestämmelserna om besvär i förvallningsprocesslagen med det undantag som följer
av 4 !; lagförslaget.
Vidare
reglerar 25 § vem som skall föra det allmännas talan hos länsskatterätten i
besvärsmål. Denna behörighet har tillagts den som i sin flänst har att övervaka
granskningen. För tolkningen av detta sistnämnda uttryck hänvisas till
specialmotiveringen beträffande 2 §.
Av
författningstexten framgår att även den som vill besvära sig mot förrättningsmans
sätt att verkställa beslut om säkringsåtgärd har att anföra besvär hos länsskalterätt.
Den vanliga besvärsordningen beträffande verkställighet av kronofogdemyndighet
gäller således inte på lagförslagets till-lämpningsområde.
8.6.9 Övriga
bestämmel.ser
26 §
Beslämmelserna
i denna paragraf reglerar vilken domstol som är behörig att handlägga
framställning enligt 15 § första stycket och 18 § samt avgöra
Prop.
1975/76:11 148
besvär
enligl 25 !;. Paragrafen motsvarar närmast 25 !; utredningens förslag. Sakliga
ändringar har vidtagits.
Behörig
domstol vid framställning enligt 15 § första stycket och besvär enligt 25 § är
enligt första stycket den länsskatterätt som har att pröva den granskades
taxering till skatt enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt för det år
då framställningen görs resp. det överklagade beslutet har fattats.
Bestämmelsen
medför att länsskatterätten i det län, där den granskade är bosatt, oftast är
den behöriga domstolen. Ibland kan givetvis behörig domstol bli belägen i län,
där den granskade har varit bosatt.
I
de fall där den granskade inte är skattskyldig till statlig inkomstskatt ~ t.
ex. handelsbolag och vissa dödsbon - gäller den regeln att behörig domstol är
länsskatterätten i det län, där beslut om säkringsåtgärden skall verkställas
eller har verkställts. I sällsynta fall kan det härigenom förekomma alt mål
beträffande säkringsåtgärder under en och samma granskning behandlas av två
eller fiera länsskatlerätter.
1
paragrafens andra stycke föreskrivs att framställning enligt 18 1; skall avgöras
av länsskatterätten i det län där verkställighet av beslaget har ägt rum.
27 §
Paragrafen,
som helt överensstämmer med 26 § utredningens förslag, föreskriver alt
lagförslaget får tillämpas även om det förekommer anledning till misstanke om
brott.
Den
omständigheten att allmän åklagare eller allmän domstol har beslutat om straffprocessuella
tvångsmedel beiräffande bevismaterial, som utgör bevismedel i lagförslagets
mening, utgör inget hinder för beslut om säkrings-åtgärder. Beslut om säkringsåtgärd
och straffprocessudlt tvångsmedel kan således föreligga vid ett och samma
tillfälle. På verkställighetsplanet måste myndigheterna givetvis samråda för
att lösa det praktiska genomförandet av förrättningen. Därvid bör uppmärksammas
att de straffprocessuella åtgärderna regelmässigt är mer ingripande och
omfattande. Däremot är dessa tvångsmedel ofla mindre effektiva när det är fråga
om de säkerhetsaspekter som lagförslaget skall tillgodose. Från
granskningssynpunkt är således lagförslagets säkringsåtgärder att föredra.
28 §
Paragrafen,
som har övertagils oförändrad från 27 1; utredningens förslag, avser kravet på
sekretess samt innehåller de i liknande sammanhang sedvanliga
straffbestämmelserna för den som bryter mot sekretessen.
8.7
Hemställan
Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till bevissäkringslag
för skatte- och avgiftsprocessen.
Prop. 1975/76:11 149
9
Beslut
Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Prop.
1975/76:11 150
Bilaga
I
1
Utredningens förslag till
Bevissäkringslag
för skatte- och avgiftsprocessen
Härigenom
förordnas som följer.
Tillämpningsområde
1 §
Denna lag är tillämplig vid revision eller annan granskning i fråga om
skatt, tull eller avgift enligt förordningen (1908:128) angående bevillnings
avgifter för särskilda förmåner och rättigheter, förordningen (1952:320) om
viss reglering av handeln med fisk m. m.. uppbördsförordningen (1953:272),
förordningen (1953:372) angående reglering av införseln av vissa slag av
fisk och skaldjur, förordningen (1953:374) angående reglering av utförseln
av vissa slag av fisk och skaldjur m. m., taxeringsförordningen (1956:623),
förordningen (1958:295) om sjömansskatt, förordningen (1959:92) om för
farandet vid viss konsumtionsbeskattning, förordningen(1959:552)angående
uppbörd av vissa avgifter enligl lagen om allmän försäkring, m. m., släni-
pelskalieförordningen(1964:308), förordningen (1967:340) med vissa bestäm
melser om prisreglering på jordbrukets område, förordningen (1968:430) om
mer\'ärdeskatl, kupongskalteförordningen (1970:624), tullagen (1973:670).
Beskrivningar
2 §
1 denna lag förstås med
säkringsålgärd:
beslag, försegling och eftersökning,
bevisinedel:
räkenskapsmaterial, varuprov och dylikt, som skall tillhandahållas för
granskning,
föl-var:
skåp, låda. behållare, bankfack, väska, pärm, kuvert och liknande förvar, som
kan tillslutas,
utrymme:
byggnad, lokal, gård, upplagsplats och liknande avgränsat utrymme,
granskningsman:
den som i sin flänst har all övervaka granskningen saml den som särskilt förordnals
all vara granskningsnian enligl denna lag.
3§
Säkringsåtgärderna enligl denna lag verkställs.
beslag
genom att bevismedel fråntas innehavaren eller i säkrat skick lämnas kvar hos
honom.
försegling
genoni atl förvar eller utrymme förses med sigill eller liknande förslulning.
eftersökning
genoni alt förvar eller utrymme genomsöks för efterforskande av bevismedel.
Prop. 1975/76:11 151
Villkor
jör beslut
4§
Beslut om säkringsålgärd får fattas utan alt den som berörs av beslulel
dessförinnan hörts i ärendet,
5 § Beslut om beslag lår fallas, om bevismedlet inte tillhandahållits
granskningsmannen eller risk föreligger att det kommer att undanhållas eller
förvanskas,
6 § Beslut om försegling av förvardler utrymme, där beslaglaget
bevismedel finns, skall fattas om bevismedlet lämnas kvar hos innehavaren.
Beslut
om försegling lår fattas, om bevismedel inle lämpligen kan föras från den plals,
där del påträffats.
Beslut
om försegling får fattas, om granskningsmannen inte får tillåtelse au genomsöka
förvar eller utrymme samt del skäligen kan antas, atl bevismedel finns där,
och risk föreligger att del kommer atl undanhållas eller förvanskas.
7 §
Beslut om eftersökning i uirymme får fattas om det finns grundad an
ledning anta, all utrymmet används för den granskades verksamhet, saml
risk föreligger alt bevismedel kommer alt undanhållas eller förvanskas. Sam
ma villkor gäller för beslut om eftersökning i förvar i sådant uirymme,
i offentlig lokal hos myndighet eller på allmän plats.
Beslut
om eftersökning i annat utrymme eller förvar än som avses i första stycket får
fattas om del finns grundad anledning anta, att bevismedel finns där, samt risk
föreligger all del kommer atl undanhållas eller förvanskas,
8 §
Beslut om säkringsåtgärd skall omedelbart hävas, när skäl för åtgärden
inte längre fördiseer.
Villkor
jör verkslällighel
9 §
Innan beslut enligl 5-7 I;!; verkställs skall den granskade eller den som
kan anses företräda honom beredas lillfäUe alt inställa sig till förrättningen.
Detsamma gäller annan om verkställighet skall ske hos honom.
Kan
den som avses i första stycket inte utan nämnvärt uppskov beredas tillfälle att
inställa sig till förrättningen, får verkställighet ändå ske. Eftersökning
enligt 7 andra slyckel får dock i sådant fall verkställas endast om del kan
antas, all den granskade söker förhala granskningen eller au den av annat skäl
eljest kommer atl avsevärt försenas.
10 §
Den granskade och annan hos vilken verkslällighel sker äger tillkalla
\iiine . Förrättningen får dock därigenom inle uppehållas i
onödan.
Prop. 1975/76:11 152
11 § Verkställighet får inte ske om förrättningen kan antas medföra synnerlig
olägenhet för någon som berörs av den.
12 § Förrättning för verkställighet får inte ulan medgivande av den som
berörs därav påböflas mellan kl. 19 och kl. 8.
13 § Vid verkställighet får skada inte förorsakas på egendoni. Lås och
annan stängningsanordning får dock brytas.
14 § Bevismedel, som tagits i beslag, får lämnas kvar hos innehavaren
endast om synneriiga skal härför föreligger.
Vid
verkställighet av beslag får även förvar för bevismedlet fråntas innehavaren
eller förseglas.
15 §
Vid verkställighet av eftersökning i uirymme får även förvar som på
träffas där genomsökas.
Behörighet
alt .fälla och verkställa beslut
16 §
Länsskalterätt beslutar på skriftlig framställning av granskningsman
om eftersökning, som avses i 7!; andra stycket.
Granskningsman
beslutar om säkringsåtgärd i andra fall än som avses i första stycket.
Har
särskilt förordnad granskningsman faltal beslut om säkringsåtgärd, skall han
snarast möjligt anmäla detta till den som har au övervaka granskningen. Denne
prövar omedelbart om beslutet skall beslå.
17 §
Utmätningsman verkställer beslut om säkringsålgärd. Verkslällighel
sker på begäran av granskningsnian.
Granskningsman
äger själv verkställa beslut enligt 16!; andra slyckel i närvaro av den som
berörs av förrättningen eller annan som kan anses företräda denne. Sådan
förrättning får genomföras endasi om del kan ske obehindrat.
18 §
Granskningsman äger lillfalligt avlägsna förslulning som anbringats
på grund av försegling.
Undantagande
av bevismedel från granskning
19 §
Anser den granskade au beslagtaget bevismedel skall undantas från
granskningen därför all han har all iaktta lystnad om dess innehåll eller
au innehåller på grund av särskilda omständigheter inie bör komma till
annans kännedom, skall han göra skriftlig framställning om detta lill
länsskatierälten.
Prop. 1975/76:11 153
20 § .Sedan granskningsmannen erhållit
meddelande att framställning enligl 19 1; inkommit lill länsskatterätien. skall
det bevismedel som framställningen avser omedelbart ställas till rättens
förfogande.
21 § Länsskatierälten prövar utan
dröjsmål framställning enligl 19!;. För bifall lill framställningen fordras att
synneriiga skäl föreligger.
Bifalls framställning enligt första stycket, skall länsskatierälten
genast överlämna bevismedlet till den granskade. Sådant bevismedel får inte
återges eller åberopas i granskningsärendet.
Underrättelse om beslut och verkslällighel
22 § Beslut om säkringsåtgärd ulfiirdas skriftligt
och lämnas senast i sam
band med verkställigheten till den granskade eller, om denne inte är när
varande vid förrättningen, lill någon som kan anses företräda honom.
Är inte någon som nämns i första stycket närvarande vid
förrättningen, delges beslutet den granskade.
Beslut enligt 16 !; första stycket eller 21 !; eller på
grund av besvär enligl 24 !; skall omedelbart meddelas granskningsmannen.
23 § Bevis om verkställighet av beslut utfärdas
skriftligt och tillställs den
granskade på salt som föreskrivs i 22 !;, Annan hos vilken förrättningen
företas skall underrättas om verksiälligheten på motsvarande säll.
Besvär
24 § Talan mol granskningsmans beslut och mot
verkställighet enligl denna
lag förs genom besvär hos länsskalterätt. Det allmännas talan förs av den
som i sin tjänst har alt övervaka granskningen.
Övriga bestämmelser
25 § Framslällning enligl 161; första
stycket eller 19!; samt besvär enligt 24 !; las upp av länsskatterätten i det
län, där den som har atl övervaka granskningen har siu flänsteställe. Behörig atl
pröva framställning enligt 191; är även länsskatterätten i del län, där verkslällighel
ägt rum,
26 § Denna lag får tillämpas iiven om
det förekommer anledning lill misstanke om brotl,
27 § Vad som erfarits vid
tillämpningen av denna lag får ej obehörigen yppas.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mol första
stycket döms
Prop. 1975/76:11 154
lill
böter eller fängelse i högst sex månader, om inte gärningen är belagd med
straff i brottsbalken,
28
§ Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av regeringen
eller myndighet, som regeringen bestämmer.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975, då lagen (1961:332) om handräckning vid
taxeringsrevision skall upphöra att gälla. 1 fråga om handräckning som begärts
före ikraftträdandet gäller dock fortfarande sistnämnda lag.
Prop.
1975/76:11 155
2
Utredningens förslag till
Förordning
om ändring i förordningen (1908:128) angående bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och rättigheter
Härigenom
förordnas alt 4 1; 15 mom. förordningen (1908:128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
4 !;
15
mom.' Den som har att eriägga eller att svara för eriäggande av
bevillningsavgift skall på anmodan av länsstyrelse lämna uppgift om verksamhet
som drivits av honom och i vilken avgiflsskyldighel förelegat, om uppburen
eller utgiven ersättning och om eriagd bevillningsavgift.
På
anmodan av länsstyrelse åligger del den som är avgiftsskyldig eller ansvarig
för erläggande av avgift au för kontroll av avgiftsskyldighelen tillhandahålla
sina räkenskaper med tillhörande handlingar, inbegripet sådana anteckningar som
avses i 14 mom.
För
konlroll av ansöknings-, deklarations- eller uppgiftsskyldighel enligl denna
förordning får länsstyrelsen torordna om revision hos den som är avgiftsskyldig
eller ansvarig för erläggande av avgift. Revision får verkställas också hos den
som bedriver förmedlingsverksamhet eller annan verksamhet av sådan beskaffenhet
au uppgifter av betydelse för kontrollen kunna hämtas ur anteckningar eller
andra handlingar som föras vid verksamhetens bedrivande.
1
fråga om revision enligl iredje 1 fråga om revision enligt tredje
slyckel
gälla i lillämpliga delar be- stycket gälla i flllämpliga delar be-
stämmelsernti
om taxeringsrevision stämmelserna om taxeringsrevision
i
56!; taxeringsförordningen i 56!; laxeringsförordningen
(1956:623) och /öreskri/ierna i /agcn (1956:623).
(1961:332) om handräckning vid taxe
ringsrevision.
Denna
förordning träder i kraft den I juli 1975.
,ldre
lydelse av 4 !; gäller fortfarande i fråga om handräckning enligl lagen
(1961:332) om handräckning vid taxeringsrevision som begärts före förordnineens
ikraftträdande.
.Senaste Kdclse iy7:,:71.
Prop.
1975/76:11 156
3 Utredningens förslag till
Lag om ändring i uppbördsförordningen (1953:272)
Härigenom förordnas all 78 1; I mom, uppbördslörordningen
(1953:272)' skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
78 s'
1 mom. Arbetsgivare, som enligt lag är skyldig föra
handelsböcker, skall hava sin bokföring så ordnad att därav framgår
arbetstagares namn, lönebelopp och skatteavdrags belopp samt, därest debetsedel
eller skattekort företetts för arbetsgivaren, arbetstagarens födelsetid och
mantalsskrivningsadress ävensom nummer å för honom utfärdad debetsedel.
Jämväl annan arbetsgivare än i första slyckel sägs, som
har all verkställa skalleavdrag å arbetstagares lön och för vilken den
utbetalade lönen utgör omkostnad i förvärvskälla, är skyldig att i enahanda
omfattning föra anteckningar i hänseenden som nyss sagts.
Efter anmaning av vederbörande föredragande i
uppbördsärenden hos länsstyrelsen eller av lokal skaliemyndighel åligger det
sådan arbetsgivare, som i första stycket avses, all tillhandahålla sin
bokföring med därtill hörande handlingar lor konlroll å verkställandet av
skatteavdrag, och sådan arbetsgivare, varom i andra stycket sägs, all
tillhandahålla där angivna anteckningar för dylik kontroll.
Vid konlroll. .som nämns i iredje stycket, har myndigheten
rön att /å tilllräde till lokal, som används /ör den vcrksamhei kontrollen
avser.
Hiir avsedd kontroll skall såvitt möjligl ske på sådant
sätt och på sådan lid. au den icke förorsakar hinder i verksamheten för den som
är föremål för kontrollen. Där arbetsgivaren så begär och delta lämpligen kan
ske. skall kontrollen verkställas hos honom. Hava handelsböcker eller andra
handlingar överlämnats för kontroll, skall de så snart ske kan återställas.
Meddelande om resultatet av kontrollen skall snarast lämnas arbetsgivaren.
Denna lae trader i kraft den 1 juli 1975.
F-jrordningeii omtryckl 1972:75. \Sen a.sie lydelse
197275,
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Utredningens förslag till
Lag
om ändring i taxeringsförordningen (1956:623)
Härigenom
förordnas, all 56 !; 2 mom. taxeringsförordningen (1956:623)' skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 m o m .
Den som har att verkställa taxeringsrevision äger rätt att genast taga del av
handlingar som skola granskas.
Vid
taxeringsrevision är den. hos vilken revisionen sker, pliktig alt lämna de
upplysningar som erfordras för revisionens verkställande, an lämna tillträde lill
de lokaler, som användas i vederbörandes verksamhet. samt atl lämna nödigt
biträde för granskning av handlingar och varulager.
Vid
taxeringsrevision är den, hos vilken revisionen sker, pliktig atl lämna de
upplysningar som erfordras för revisionens verkställande saml all länina
nödigt biträde för granskning av handlingar och varulager.
Den som verkställer taxeringsrevision har rätt atl få
tillträde lill lokal, soni användes för den verksamhet revisionen avser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.
Förordningen omirvckl 1971;.'!99. 'Senaste lydelse
1972:764,
opaginerad Kontrollera mot PDF
5 Utredningens förslag till
Lag om ändring i förordningen (1958:295) om sjömansskatt
Härigenom
förordnas att 19 § förordningen om sjömansskatt (1958:295)' skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Redare, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker,
skall hava sin bokföring så ordnad, atl därav framgår sjömans namn,
födelselid och mantalsskrivningsadress, lönebelopp och skatteavdrags belopp
samt, därest sjömannen uppvisat debetsedel å preliminär skatt, numret å
denna debetsedel.
Jämväl annan redare än i första stycket sägs, som har atl
verkställa avdrag för sjömansskatt, är skyldig all i enahanda omfattning föra
anteckningar i hänseenden som nyss sagts.
Efter anmaning av sjömansskattekonloret,
taxeringsintendent eller lokal skaliemyndighel åligger det sådan redare, som
i första stycket avses, att tillhandahålla sin bokföring med därtill hörande
handlingar för konlroll av skatteavdrag, och sådan redare, varom i andra
stycket sägs, atl tillhandahålla där angivna anteckningar för dylik kontroll.
Här avsedd konlroll skall såvitt Här avsedd kontroll skall såvilt
möjligl
ske på sådant sätt och på sådan lid. au den icke förorsakar hinder i
verksamheten för den som är föremål för kontrollen. Där redaren så begär och detia
lämpligen kan ske. skall kontrollen verkställas hos honom. Hava handelsböcker
eller andra handlingar överlämnats för konlroll, skola de så snart ske kan
återställas. Meddelande om resultatet av kontrollen skall snarast lämnas redaren.
möjligt
ske på sådant sätt och på sådan tid, all den icke förorsakar hinder i
verksamheten för den som är föremål för kontrollen. Den som verkställer
kontrollen har rätt att få lilliräde lill lokal, som användes for den
verksamhet kontrollen avser. Där redaren så begär och detta lämpligen kan ske,
skall kontrollen verkställas hos honom. Hava handelsböcker eller andra
handlingar överlämnats för konlroll, skola de så snart ske kan återställas.
Meddelande om resultatet av kontrollen skall snarast lämnas redaren.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den I juli 1975.
Förordningen omtryckt 1970:933 'Senaste Ivdelse 1970:933
Prop. 1975/76:11 159
6 Utredningens förslag till
Lag om ändring i förordningen (1959:92) om förfarandet vid
viss
konsumtionsbeskattning
Härigenom förordnas att 9!; förordningen (1959:92) om
förfarandet vid viss konsumiionsbeskatining skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 i'
Skatlskyldig skall, när beskatt- Skattskyldig skall, när beskail-
ningsmyndigheten finner det erfor- ningsmyndigheten finner
det erforderligt, på anfordran tillhandahålla derligt, på anfordran
tillhandahålla handelsböcker, affärskorrespondens handelsböcker,
affärskorrespondens och övriga handlingar hörande till och övriga handlingar
hörande till den verksamhet, i vilken skatten den verksamhet, i vilken skatten
skall utgöras, ävensom lämna lilliräde skall utgöras saml lämna nödigt bi-till
lokaler, som användas i verksam- trade för granskning av handlingar och heten.
För granskning av handlingar varulager, och varulager skall den skatlskyldige
lämna nödigt biträde.
Beskattningsmyndighelén har rätt att få tillträde lill
lokal, som används för den verksamhet granskningen avser.
Granskningen skall såvilt möjligt ske på sådant sätt och
på sådan tid all den icke förorsakar hinder i den skaltskyldiges verksamhet.
Hava handelsböcker eller andra handlingar överlämnats för granskning, skola de
så fort ske kan återställas. Meddelande om resultatet av granskningen skall
snarast lämnas den skatlskyldige.
Den som verkställer granskningen må laga del av handlingar
av betydelse för granskningen utan hinder därav atl den skattskyldige har alt
iakttaga tystnad om deras innehåll. Är handlings innehåll av beskaffenhet som
nu sagts eller anser den skattskyldige atl särskilda omständigheter eljesi
kunna åberopas för all handlingens innehåll ej kommer lill annans kännedom, må
dock länsskatterätten i det län där den skatlskyldige är bosatt, på framslällning
av honom, när synnerliga skäl föranleda det, förordna att handlingen skall
undantagas frän granskningen. Mol länsskatterättens beslut mä talan ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975, 'Senaste
lydelse 1971:401
Prop.
1975/76:11 160
7 Utredningens förslag till
Lag om ändring i förordningen (1959:552) angående uppbörd
av vissa
avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.
Härigenom förordnas, all 7 1; förordningen (1959:552)
angående uppbörd av vissa avgifter enligl lagen om allmän försäkring, m. m.'
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 '
Arbetsgivare, som icke inom föreskriven lid avlämnat arbetsgivaruppgift
eller uppgift ,som avses i 5 !; andra stycket, må anmanas atl inkomma med de
felande handlingarna. Är avlämnad arbetsgivaruppgift ofullständig, må
arbetsgivaren anmanas alt komplettera densamma.
Efter anmaning äro arbetsgivare och arbetstagare skyldiga atl
i den omfattning och inom den lid, som i anmaningen angivits, meddela de upplysningar
som finnas erforderliga för beräkning av avgiftsunderlag för arbetsgivaren.
För konlroll av all arbetsgivare För kontroll av atl arbetsgivare
fullgjort sin uppgiftsskyldighet en- fullgjort sin
uppgiftsskyldighet en
ligt denna förordning är arbetsgivare, ligt denna förordning är arbetsgivare,
som av,ses i 78 !; 1 mom, uppbörds- som avses i 78 !; I mom, uppbörds
förordningen, skyldig all efter anma- förordningen, skyldig atl efter anma
ning tillhandahålla där angivna ning tillhandahålla där angivna
handlingar, I fråga om verkställandet handlingar. Detsamma gäller övriga
av kontrollen skall galla vad i fjärde handlingar av betydelse for beräkning
siyckci nämnda moment sägs. av
avgiftsunderlag. I fråga om verk-
ställandet av kontrollen skall / tilllämpliga delar gälla
vad i iredje och fiärde siyckena nämnda moment sägs.
Anmaning ,soni avses i denna paragraf utfärdas av
riksförsäkringsverket, lokal skattemyndighet eller sjömansskatlekontorel,
I anmanine må vite föreläggas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975,
Förordningen omiryc-kl 1962:396 '.Senasie lydelse
1973:1122
8
Utredningens förslag till
Lag
om ändring i tullagen (1973:670)
Härigenom förordnas
att 36 !; tullagen (1973:670) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
För sådan kontroll som
avses i 35 !; är den, vars uppgifter skall kontrolleras eller för vars
räkning varan införts, skyldig att lämna tilllräde till lokaler där hans
verksamhet bedrives saml bereda tulkjänsteman tillfälle atl undersöka varan
och utan kostnad tillhandahålla behövliga varuprov.
För
sådan kontroll som avses i 35 t; är den, vars uppgifter skall kontrolleras
eller för vars räkning varan införts, skyldig att bereda tulkjänsteman
tillfälle att undersöka varan och ulan kostnad tillhandahålla behövliga varuprov.
Tulltjänsteman har även rätt att få tillträde till lokal, som användsför den
verksamhet kontrollen avser. I fall som avses i första stycket skall den. vars
uppgifter skall kontrolleras eller för vars räkning varan införts, svara för
den transport av varan som behövs och för uppackning och återinpackning. Han
skall även tillhandahålla arbetsbiträde vid provtagning och vägning.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975.
// Regeringen 1975/76. 1 saml. Nr 11.
Prop.
1975/76:11 162
Bilaga
2
Det
remitterade förslaget
1
Förslag till
Bevissäkringslag
för skatte- och avgiftsprocessen
Härigenom
föreskrives följande.
Tillämpningsområde
1
§ Denna lag är tillämplig vid revision eller annan granskning för fastställande
av skatt, tull eller avgift enligt lagen (1908:128) om bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och rättigheter, uppbördslagen (1953:272), taxeringslagen
(1956:623), lagen (1958:295) om sjömansskatt, lagen (1959:92) om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning, lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen om allmän försäkring, m. m., stämpel-skattelagen (1964:308), lagen
(1967:340) om prisreglering på jordbrukets område, lagen (1968:430) om
mervärdeskatt, kupongskatldagen (1970:624), tullagen (1973:670), lagen
(1974:226) om prisreglering på fiskets område.
Beskrivningar
2 §
I denna lag förstås med
säkringsåtgärd:
beslag, försegling och eftersökning,
bevismedel:
räkenskapsmaterial, varuprov och dylikt, som enligt vad som är särskilt
föreskrivet skall tillhandahållas för granskning,
förvar:
skåp, låda, behållare, bankfack, väska, pärm, kuvert och liknande anordning,
som kan tillslutas,
utrymme:
byggnad, lokal, gård, upplagsplats och liknande avgränsat utrymme,
granskningsman:
den som i sin flänst har atl övervaka granskningen saml den som särskilt har
förordnats att vara granskningsman enligt denna lag.
3 §
Säkringsåtgärderna enligt denna lag verkställes,
beslag genom att bevismedel omhändertas,
.försegling
genom att förvar eller utrymme förses med sigill eller liknande förslulning,
eftersökning
genom att förvar eller utrymme genomsökes för efterforskande av bevismedel.
Prop.
1975/76:11 163
Villkor
för beslut
4 § Beslut angående säkringsåtgärd får fattas utan att den som berörs av
beslutet dessförinnan har hörts i ärendet.
5 § Beslut om beslag får fattas, om bevismedlet icke tillhandahålles
granskningsmannen eller risk föreligger atl det kommer att undanhållas eller
förvanskas.
6 § Beslut om försegling får fattas om
1. granskningsmannen icke lar tillåtelse att genomsöka
förvar eller utrymme och det skäligen kan antagas, att bevismedel flnns där, saml
eftersökning ej kan genomföras omedelbart, eller
2. bevismedel icke lämpligen kan föras från den plats,
där det har påträffats.
Beslut
om försegling av förvar eller utrymme, där beslagtaget bevismedel finns, skall
fattas om bevismedlet lämnas kvar hos innehavaren.
7 §
Beslut om eftersökning i utrymme fär fattas, om det finns grundad
anledning antaga, alt den granskade använder utrymmet för sin verksamhet
eller atl utrymmet yrkesmässigt användes av annan, som har uppdrag för
den granskade i dennes verksamhet, samt risk föreligger att bevismedel
kommer att undanhållas eller förvanskas. Samma villkor gäller för beslut
om eftersökning i förvar som påträffas i sådant utrymme, i myndighets
lokal eller på allmän plats.
Beslut
om eftersökning i annat utrymme eller förvar än som avses i första stycket får
fattas om det finns grundad anledning antaga att bevismedel finns där, saml
risk föreligger atl det kommer att undanhållas eller förvanskas.
8 §
Beslut om säkringsålgärd skall omedelbart hävas, näråtgärden icke läng
re behövs för att säkra bevisning.
Villkor
för verkställighet
9 §
Beslut angående säkringsåtgärd får verkställas omedelbart.
Länsskatterätls
beslut om eftersökning i utrymme eller förvar får verkställas även om det vid
förrättningen framgår atl fråga är om utrymme eller förvar som avses i 7 !;
första stycket.
10 §
Innan beslut enligt 5-7 !;>:; verkslälles skall den granskade beredas till
fälle att inställa sig till förrättningen. Detsamma gäller annan hos vilken
verkställighet skall ske.
Kan
den som avses i första stycket ej utan nämnvärt uppskov kallas
Prop. 1975/76:11 164
till förrättningen eller inställa sig vid denna, far
verkställighet ändå ske under förutsättning alt särskilt tillkallat vittne är
närvarande. Är den hos vilken verkställighet av eftersökning enligt 7 t; andra slyckel
skall ske ej närvarande, får dock förrättningen genomföras endast om det kan
antagas alt den granskade eller annan söker förhala granskningen eller att den
av annat skäl kommer atl försenas.
11 § Den granskade och annan hos
vilken verkställighet sker äger tillkalla vittne. Förrättningen får dock ej i
onödan uppehållas i väntan på alt vittne skall inställa sig.
12 § Verkställighet skall genomföras
så att den innebär minsta möjliga olägenhet för den som beröres av
förrättningen. Skada får icke förorsakas på egendom. Lås och annan stängningsanördning
får dock brytas.
Verkslällighel av eftersökning i uirymme eller förvar enligt
7 !; andra slyckel får ej ulan medgivande av den som beröres därav påböflas
mellan kl. 19 och kl. 8.
13 § Bevismedel, som har tagits i beslag, får
lämnas kvar hos innehavaren
endast om särskilda skäl härför föreligger.
Vid verkställighet uv beslag får även förvar som behövs
för bevismedlet omhändertagas.
14 § Vid verkställighet av eftersökning i uirymme
får även förvar som på-
träflas där genomsökas.
Behörighet att fatta och verkställa beslut
15 § Liinsskatterätt beslutar på skriftlig framställning
av granskningsman
om eftersökning som avses i 7 1; andra stycket.
Granskningsman beslutar angående säkringsåtgärd i annal
fall än som avses i första stycket.
Har särskilt förordnad granskningsnian beslutat angående
säkringsåtgärd, skall han snarast möjligt anmäla detta till den som har alt
övervaka granskningen. Denne prövar omedelbart om beslutet skall bestå.
16 § Kronofogdemyndighet verkställer beslut
angående säkringsålgärd.
Verkställighet sker på begäran av granskningsnian. Beslagtagel bevismedel
överiämnas snarast till denne.
Granskningsman äger verkställa beslut enligt 15 !; andra
stycket, om det kan ske obehindrat. Beslut om försegling eller eftersökning får
gransknings-man dock verkställa endast i närvaro av den som beröres av förrättningen
eller någon som kan anses företräda denne.
Prop.
1975/76:11 165
17 §
Granskningsman äger tillfälligt avlägsna förslutning som har anbringats på
grund av beslut om försegling.
Undantagande
av bevismedel från granskning
18 §
Anser den granskade eller annan hos vilken verkslällighel sker, all
beslaglaget bevismedel skall helt eller till viss del undantagas från gransk
ningen därför alt han har att iakttaga tystnad om dess innehåll eller in
nehållet på grund av särskilda omständigheter ej bör konima lill annans
kännedom, skall han göra skriftlig framställning lill länsskatierälten om
undantagande.
Länsskatterätien
skall underrätta granskningsmannen när framställning enligt första slyckel har
kommit in.
19 §
Sedan granskningsmannen har erhållit meddelande enligt 18 !; andra
stycket, skall del bevismedel som framställningen avser omedelbart ställas
lill rätlens förfogande.
20 §
Länsskatterätien prövar utan dröjsmål framställning enligt 18 !;. Sådan
framslällning far bifallas endasi om synnerliga skal föreligger.
Bifalles
framställning enligt första stycket helt eller lill viss del, äger länsskaiieräilen
lorordna att det som har undantagits från granskning skall överiämnas till den
som gjort framställningen redan innan rättens beslut har vunnit laga kraft.
21 §
Bevismedel som har undantagits från granskning enligl 20 !; får ej åter
ges eller åberopas i granskningsärendet.
Underrättelse
om beslut och verkställighet
22 §
Domstols beslut i mål enligt denna lag skall omedelbart meddelas den som har
fört det allmännas talan vid domstolen.
23 §
Beslut om säkringsålgärd utfärdas skriftligt och lämnas senast när för
rättning lör verkställigheten avslutas lill den granskade eller, om denne
ej är närvarande vid förrältningen.till någon som kan anses företräda honom.
Beslutet skall innehålla besvärshänvisning.
Är den granskade icke
närvarande vid förrättningen skall beslulel delgivas honom.
24 §
Bevis om verksiiillighei av beslut utlärdas skriftligt och lillslälles den
granskade på sätt som föreskrives i 23 1;. Annan hos vilken verkställighet
sker underrättas om verkställigheten på motsvarande sätt.
Prop.
1975/76:11 166
Bevis
om verkställighet av beslag skall innehålla förteckning över beslagtagna
bevismedel, erinran om bestämmelserna 118!; samt besvärshänvisning.
Besvär
25
§ Talan mot granskningsnians beslut och mot verkställighet enligt denna lag
föres genom besvär hos länsskalterätt. Det allmännas talan föres av den som i
sin flänst har att övervaka granskningen.
Övriga
bestämmelser
26 §
Framställning enligt 15 !; förstastycket samt besvär enligt 25 !; upptages
av den länsskatteräll som har alt pröva den granskades taxering till skatl
enligt lagen (1947:576)om statlig inkomstskatt fördel år,då framställningen
göres eller det överklagade beslutet om säkringsåtgärd har faltals. Finnes
ej behörig länsskalterätt enligt vad nu har sagts, är länsskatterätien i det
län behörig, där beslut om säkringsåtgärden skall verkställas eller har verk
ställts.
Behörig
att pröva framställning enligt 18 1; är länsskatterätten i det län där
verkställighet av beslaget har ägt rum.
27 § Denna lag får tillämpas även om det förekommer anledning till misstanke
om brott.
28 § Vad någon har erfarit vid tillämpningen av denna lag får ej obehörigen
yppas.
Den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mol första stycket dömes till böter
eller fängelse i högst sex månader, om inte gärningen är belagd med straff i
brottsbalken.
Denna
lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligl uppgift på den
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Bestämmelsen
i 28 1; andra stycket avser endast gärning som har begåtts före den 1 januari
1976.
Genom
lagen upphäves lagen (1961:332) om handräckning vid taxeringsrevision. Den
upphävda lagen gäller dock fortfarande i fråga om handräckning som har begärts
före ikraftträdandet av denna lag.
Prop. 1975/76:11 167
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid
sammanträde 1975-05-12
Närvarande:
justitierådet Conradi, regeringsrådet Paulsson, justitierådet Fredlund, justitierådet
Mannerfelt.
Enligt
lagrådet den 7 maj 1975 lillhandakommet utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 13 mars 1975 har beslutats att lagrådets yttrande
skall inhämtas över upprättat förslag till bevissäkringslag för skatte- och
avgiftsprocessen.
Förslaget,
som finns bilagl detta protokoll, har den 2-25 april 1975 inför lagrådet
föredragits av länsäklagaren Anders Nordenadier.
Lagförslaget
föranleder följande yttranden inom lagrådet.
2
§ Lagrådet:
Enligt
förevarande paragraf skall med bevismedel förstås räkenskapsmaterial, varuprov
och dylikt, som enligt vad som är särskilt föreskrivet skall tillhandahållas
för granskning. Relativsatsen är avsedd aU ange, att fråga skall vara om
material som någon på grund av uttrycklig bestämmelse i den författning, där
granskningsförfarandet regleras, är skyldig atl tillhandahålla
granskningsmyndigheten.
1
skatte-, avgifts- och taxeringsförfattningarna har skyldigheten att ställa
material till förfogande för granskning ofta gjorts beroende av att myndighet
på etl eller annat sätt begärt, att materialet skall tillhandahållas (se t. ex.
31 !; 2 mom. taxeringslagen, 8 och 9 !;!; lagen om förfarandet vid viss konsumiionsbeskatining,
26 !; lagen om mervärdeskatt och 19 !; lagen om sjömansskatt). 1 sådana fall lärer
materialet inte kunna hänföras till bevismedel enligt förevarande paragraf,
förrän föreskriven begäran om dess tillhandahållande gjorts. Jfr vad lagrådet
anför vid 5 !;.
1
specialmotiveringens sjätte stycke beröres frågan vilken betydelse äganderätten
till en handling kan ha i ett säkringsärende. Beträffande handlingar och andra
bevismedel som är i den granskades besittning synes ägande-rättsfrågan ej böra
tillmätas betydelse, utan det avgörande för beslagsrätten är själva innehavet
av bevismedlet. Denna ståndpunkt intar handräckningslagen (1 !; andra
stycket), och anledning atl frångå densamma torde ej föreligga.
Enligl
elt naturiigt språkbruk är granskningsman den som utför granskning. Att såsom
förslaget gör använda beteckningen granskningsman på
Prop. 1975/76:11 168
den
som övervakar granskningsverksamheten - t. ex. skattechefen i länet - kan inle
vara lämpligt. I fråga om honom synes benämningen granskningsledare ligga
närmare till hands. Vad så angår den som särskilt förordnats att vara
beslutsfattare bör - med förslagets utgångspunkt att denne skall vara en väl
kvalificerad befattningshavare - kunna hävdas att också han intager en i viss
mån ledande ställning, även om han kanske till största delen utför granskningen
själv. Biträde av en eller annan medhjälpare torde han dock i allmänhet ha. Med
hänsyn härtill synes jämväl den särskilt förordnade beslutsfattaren kunna
benämnas granskningsledare, utan att våld göres på vedertaget språkbruk.
Lagrådet
föreslår alltså, att ordet "granskningsnian" i förslaget utbytes mot
"granskningsledare".
I
avbidan på att lagstiftaren tar ställning till lagrådets hemställan i denna del
kommer emellertid lagrådet att i fortsättningen av sitt yttrande använda den i
lagrådsremissen begagnade termen granskningsman.
För
alt den föreslagna lagen skall fungera på tillfredsställande sätt är det enligt
lagrådets mening av stor vikt, att förordnande att vara gransknings-man, såsom
också förutsatts i förslaget, inte ges annan än den som har särskilda
kvalifikationer för uppgiften. I sådant hänseende bör bl. a. krävas mångårig
erfarenhet av granskningsarbete och speciell utbildning för uppgiften att vara
granskningsman enligt den föreslagna lagen. Erforderliga bestämmelserom
kvalifikationskraven torde kunna meddelas i administrativ ordning.
Lagrådet:
Genom
bestämmelsen i förevarande paragraf avses att för handläggning av
säkringsärenden stadga undantag från den allmänna kommunikations-skyldighet,
som är föreskriven i 151; förvaltningslagen samt 10 och 18!;!; förvallningsprocesslagen.
Det
må till en böflan framhållas att genoni den föreslagna lydelsen bestämmelsen
torde komma att avse icke bara beslut som meddelas av granskningsman och av
länsskatterätten enligt 15 !; första stycket utan även avgörande av domstol
vid överprövning av säkringsärende.
Såvitt
angår beslut om säkringsålgärd, som meddelas av granskningsnian eller av
länsskatterätt enligt 15 !; första stycket, torde verkställighet av sådant
beslut i de allra flesta fall inte kunna genomföras eller åtminstone komma att
avsevärt försvåras, om den som beröres av beslutet skulle i förväg få reda på
att säkringsåtgärd är alt vänta. Han skulle ju då få tillfälle att förstöra
eller undanskaffa sådant bevismaterial, som granskningsmyndigheten önskar ta
del av men som dittills inte ställts till förfogande. Det är därför tydligt att
i allmänhet kommunicering inte bör ske innan beslut meddelas
Prop. 1975/76:11 169
i
nu avsedda fall. Det må i sammanhanget framhållas alt enligt förslaget såsom
förutsättning för vidtagande av säkringsålgärd i allmänhet gäller att
sabotagerisk föreligger.
Vad
angår 15 !; förvaltningslagen torde denna emellertid enligt sin lydelse inte
vara tillämplig på beslut om säkringsåtgärd. Det där stadgade förbudet för
förvaltningsmyndighet att avgöra ärende utan alt kommunicering dessförinnan
skett har avseende endast på sådant beslut, varigenom ett ärende slutligt avgöres.
Ett av granskningsman meddelat beslut om säkringsåtgärd enligt det remitterade
lagförslaget kan emellertid inte betraktas som ett sådant avgörande. En
säkringsåtgärd utgör ju endast ett hjälpmedel för genomförande av en pågående
revision eller annan granskning för att bestämma skatt, tull eller avgift, och
ett beslut om säkringsåtgärd måste därför betraktas som ett beslut under
förfarandet i granskningsärendet. Med hänsyn lill vad nu anförts synes den
föreslagna bestämmelsen i förevarande paragraf inte behövas såvitt angår
förfarandet hos granskningsmannen.
Även
om någon skyldighet att höra den enskilde i etl säkringsärende hos
granskningsmannen sålunda inte följer av bestämmelse i förvaltningslagen, bör
den allmänna princip om kommunicering, som kommit lill ullryck i 15 !; nämnda
lag, rimligen ändå tillämpas i de, låt vara säkerligen fåtaliga fall dä den som
berörs av en tilltänkt säkringsåtgärd kan höras utan att ändamålet med åtgärden
äventyras. Några handlingar atl kommunicera med den som berörs av
säkringsåtgärden torde visserligen oftast inte föreligga, men kommuniceringsprincipen
kan i stället tillämpas på det sättet atl parlen underrättas om alt
säkringsåtgärd är ifrågasatt, därvid lämpligen skälen härför bör angivas, och
får tillfälle att yttra sig härom.
När
beslut om säkringsålgärd skall meddelas av domslol är läget etl annat än då
granskningsman har att besluta om sådan åtgärd. Säkringsärendet anhängiggöres
vid domstolen genoni alt framslällning eller besvärsskrift inges, och kommunikationsbestämmelserna
i 10 och 18 !;!; förvallningsprocesslagen blir otvivelaktigt i och för sig lillämpliga
på handläggningen. Det ter sig redan från principiell synpunkt mindre
tilltalande alt för handläggning vid domslol stadga undanlag från nämnda, i
rättssäkerhetshänseende betydelsefulla bestämmelser. Härtill kommer att sådant
undantag ulan olägenhet torde kunna avvaras i föreliggande fall. Enligl
angivna bestämmelser behöver kommunicering inte ske om det kan befaras att
denna skulle avsevärt försvåra genomförande av beslut i målet. En sådan situation
torde komma alt föreligga i de allra fiesta fall, varom här är fråga. Behöver
emellertid i något fall sådan verkställighetssvårighet inte befaras lorde
något skäl heller inte föreligga att underlåta kommunicering.
Med
hänsyn till vad sålunda anförts föreslår lagrådet alt bestämmelsen i 4 !; av
lagförslaget får utgå. Godtages detta förslag, bör paragrafnumreringen i
fortsättningen ändras i enlighet härmed.
I
detta sammanhang vill lagrådet beröra en terminologisk fråga. Del remitterade
lagförslaget använder omväxlande ullrycken "beslui angående
Prop:
1975/76:11 170
säkringsåtgärd"
och "beslut om säkringsåtgärd" (respektive om beslag etc). Med
uttrycket "beslut angående säkringsåtgärd" avses, enligt vad som framgår
av specialmotiveringen till förevarande paragraf, såväl beslut all använda
säkringsåtgärd som beslut atl häva sådan åtgärd, medan uttrycket "beslut
om säkringsåtgärd" etc. synes ha reserverats för beslut av förstnämnda
slag. Enligt lagrådets mening föreligger ur språklig synpunkt inte någon betydelseskillnad
mellan de båda uttrycken: Härtill kommer att uttrycken närmast leder tanken
till att endast beslut om användande av säkringsåtgärd åsyftas. Lagrådet
förordar därför atl uttrycket "beslut om säkringsåtgärd" etc. i
lagtexten begagnas för det fall då enbart beslut om användande av
säkringsåtgärd åsyftas och alt, när båda slagen av beslut avses, detta uttryckligen
anges, exempelvis genom lokutionen "beslut om säkringsåtgärd och om
hävande av sådan åtgärd". Lagrådet återkommer med härav betingade förslag
till jämkningar av lagtexten vid berörda paragrafer.
5
S Lagrådet:
Enligt
förevarande paragraf får beslag ske i två fall, nämligen då bevismedlet inte tillhandahålles
granskningsmannen och då risk föreligger att bevismedlet kommerall undanhållas
eller förvanskas. 1 det förra fallet krävs enligt lagtexten inle, att någon
risk för undanhållande eller förvanskning föreligger. Ofta är väl sådan risk
för handen, när den granskade underlåtit att tillhandahålla bevismedlet. Så behöver
emellertid ej alllid vara fallet. Såsom departementschefen berört i
specialmotiveringen, kan det ibland förekomma, att den granskade haft giltigt
skäl för sin underiåtenhet att tillhandahålla bevismedlet. I sådana fall, där
underlåtenheten beror på annat än en avsikl att undanhålla eller förvanska
bevismedel, bör beslagsrätt ej föreligga och detta är med hänsyn till vad som
anförts i specialmotiveringen måhända ej heller avsett. Enligt lagrådets mening
bör underiåtenhet att tillhandahålla bevismedel ej uppställas som självständig
beslagsanledning i lagen. När underlåtenheten indicerar risk för undanhållande
eller förvanskning, såsom exempelvis är fallet när den granskade utan att
kunna anföra godtagbar förklaring härtill underlåtit att efterkomma mottagen
begäran om bevismedlets tillhandahållande, kan beslag ske med stöd av andra
ledet i paragrafen.
Lagtexten
innehåller ingen antydan om hur stor risken för undanhållande eller
förvanskning skall vara för att grunda beslagsrätt. Klart är, alt risken inte
kan få vara obetydlig. Det bör krävas att risken är att praktiskt räkna med.
Delta bör i någon form komma till synes i lagtexten. - Likaså bör i lagtexten
antydas, att risken, på sätt departementschefen exemplifierat i
specialmotiveringen, har manifesterats genom den granskades göranden och
låtanden i saken eller andra konkreta omständigheter.
Prop.
1975/76:11 171
På
grund av vad sålunda anförts föreslår lagrådet, att 5 !; erhåller följande
lydelse: "Beslut om beslag får fattas, om det på grund av förekomna omständigheter
skäligen kan befaras, alt bevismedel kommer att undanhållas eller
förvanskas." På samma sätt bör riskrekvisitet formuleras i 7 !;.
Om
emellertid det första ledet i paragrafen skall kvarstå, bör av lagtexten
framgå, att det genomgående krävs, att den granskade inte efterkommit en
framställning om tillhandahållande av bevismedlet, samt att giltig ursäkt för undeflåtenheten
skall beaktas. Detta kan ske genom att ledet formuleras sålunda: "Beslut
om beslag får fattas, om den granskade utan giltig orsak underlåter att
tillhandahålla bevismedlet".
6 1;
Lagrådet:
Slutorden
i första stycket första punkten ("samt eftersökning ej kan genomföras
omedelbart") tyder på att avsikten varit, att försegling enligt denna
punkt ej skall få vidtas, om inte de för eftersökning i vafle särskilt fall
uppställda förutsättningarna är för handen. Om detta uttryckligen uppställes
som villkor, torde det vara obehövligt att också kräva att det skäligen kan
antagas att bevismedel finns i utrymmet eller förvaret.
Lagrådet
föreslår, att punkten ges följande lydelse: "1. granskningsmannen icke
får tillåtelse att genomsöka förvar eller utrymme och skäl för eftersökning
där föreligger men sådan ej kan genomföras omedelbart".
När
här talas om "tillåtelse atl genomsöka förvar eller utrymme" måste, i
fall då utrymmet eller förvaret disponeras av den granskade och andra
gemensamt, förutsättas att tillåtelse begäres hos alla dem som förfogar över
utrymmet eller förvaret. Vägras sådan tillåtelse får, sedan förseglingsbeslut
fatlats, på verkställighetsstadiel avgöras vad som i olika hänseenden krävs för
att beslutet skall kunna genomföras (se särskilt 10 !; första stycket andra
meningen och andra stycket i det remitterade förslaget).
Det
får förutsättas att granskningsmännen kommer att visa stor återhållsamhet när
det gäller atl försegla en hel bostad eller rum i bostad.
7 !;
Lagrådet:
Gränsen
mellan de eftersökningsfall som behandlas i första stycket och de fall av eftersökning
som avses i andra stycket är av betydande intresse från rättssäkerhetssynpunkt.
Under bestämmelsen i andra stycket faller nämligen i stort sett de utrymmen
och förvar som avser den privata sektorn, främst den granskades bostad.
Beslut
i fall som avses i första stycket meddelas enligt förslaget av granskningsmannen,
medan beslut enligl andra slyckel meddelas av länsskatterät-
Prop. 1975/76:11 172
ten.
Förutsättningarna för beslut är också olika. Enligt andra stycket krävs, att
det skall finnas grundad anledning antaga all bevismedlet finns i det
ifrågavarande utrymmet (privatbostaden osv.), medan motsvarande förutsättning
inte har uppställts när det gäller verksamhetsutrymmen enligt första stycket.
Det
måste med hänsyn till intresset av att värna om den personliga integriteten
anses vara av vikt, att andra styckets räckvidd inte blir för snäv.
Den
väsentliga och viktigaste kategorin av de utrymmen som avses i första stycket
har i förslaget bestämts sä, att fråga är om utrymmen som den granskade
använder i sin verksanihet. I specialmotiveringen har vid gränsdragningen
härvidlag i förhållande till privatulrymmen avseende fästs huvudsakligen vid
varaktigheten av användningen. Det anges sålunda, alt elt utrymme inte kan
betraktas som verksamhetsutrymme, om del endast lillfalligt användes lor
verksamheten. Om däremot räkenskapshandlingar under längre tidrymd förvarats i
den granskades bostad, bör förvaringsutrymmet enligt departementschefens
motivering anses som verksamhetsutrymme i lagrummets mening, även om bostaden inte
normalt användes för verksamheten.
Det
skall inte förnekas, atl varaktigheten av förvaringen kan spela viss roll. Den
är dock enligt lagrådels mening av underordnad betydelse. Gränsen mellan
verksamhetsutrymmen och privata utrymmen bör i stället - för alt inte den
privata sektorn skall bli alltför trång - dragas så, alt ett utrymme inle blir atl
betrakta som verksamhetsutrymme, med mindre det huvudsakligen användes för
verksamheten. Om sålunda en liten näringsidkare inte har något särskilt kontor
utan förvarar sina räkenskaper exempelvis i en byrålåda i sitt sovrum, måste
del te sig som tämligen självklart, att bostaden inte bör hänföras till
verksamhetsutrymme, och att de särskilda garantier som omgärdar privatbostadens
helgd enligt andra stycket skall gälla.
Lagrådet
föreslår, med åberopande av vad sålunda anförts, all före orden "för sin
verksamhet" i första stycket första meningen inskjutes ordet "huvudsakligen".
Eftersökning
i utrymme, som användes av någon som har uppdrag för den granskade i dennes
verksamhet, lärer i praktiken sällan kunna ifrågakomma hos andra
uppdragstagare än sådana som har atl taga befattning med den granskades
bokföring eller andra bevismedel.
1
fråga om utformningen av riskrekvisitet torde få hänvisas till vad lagrådet
anfört vid 5 !;.
Med
"allmän plals" i första styckets andra mening lorde avses plals. som
är upplåten för eller eljest frekventeras av allmänheten. Därigenom kommer förvaringsbox
i järnvägsstaiionsbyggnad och liknande att utgöra förvar, som faller under
första stycket.
Beiräffande
andra meningen i första stycket anföres i specialmotiveringen alt det för
beslut om eftersökning i förvar saknar betydelse vem som är
Prop, 1975/76:11 173
ägare
till förvaret eller vem som av annat skäl förfogar över delta. Det är således
möjligt, säges del vidare, att besluta om eftersökning i ett skåp eller en
portfölj, som finns i exempelvis den granskades kontorslokaler, även om det är
klart att förvaret tillhör tredje man. Till undvikande av missförstånd
beträffande den rätta innebörden av styckets andra mening vill lagrådet i
anslutning härtill påpeka, att lagtextens föreskrift att för eftersökning i
förvar gäller samma villkor som för eftersökning i utrymme måste betyda att eftersökning
i förvaret får beslutas endast om det finns grundad anledning antaga att den
granskade använder förvaret för sin verksamhet - eller med lagrådets förslag
huvudsakligen för sin verksamhet - eller att, vilket dock knappast torde bli
tillämpligt, förvaret yrkesmässigt användes av annan, som har uppdrag för den
granskade i dennes verksamhet, samt tillika sabotagerisk föreligger. Uttrycket
"samma villkor" har med andra ord härsamma betydelse som uttrycket
"motsvarande villkor". 1 sammanhanget lorde vidare få hänvisas lill
vad lagrådet anför vid 14 S rörande innehållet i nämnda paragraf
Lagrådet:
1
specialmotiveringen till paragrafen sägs alt beslut om säkringsålgärd i princip
kan vara i kraft fram lill dess den pågående granskningen lett lill ett lagakraftvunnet
avgörande i beskatlningsfrågan; främst lär därvid beslag vara åsyftat men även
försegling kan i och för sig komma att ha längre varaktighet. Emellertid anges
vidare i specialmotiveringen. atl ett hävande av beslut om säkringsåtgärd inte ovillkoriigen
behöver leda lill au säkrat bevismedel skall återgå i den granskades
besittning. Allmänna kontrollföreskrifter, såsom 56 t; 3 mom. tredje stycket
taxeringslagen, menas då ge myndigheten rätt att behålla bevismedlet viss lid
oavsett att beslutet om säkringsåtgärd hävts. De kontrollföreskrifter av antydd
art som ger myndighet rätt atl i och för granskning ha vi.ssa, den granskade
tillhöriga handlingar i sin besittning måste emellertid anses bygga på
förutsättningen alt den granskade själv ställt handlingarna till
granskningsmyndighetens förfogande. Har däremot den granskade tvångsvis, på
grundval av ett beslut om säkringsåtgärd, berövats besittningen av
handlingarna, är läget ett annat. Häves nämligen det beslut som utgör grunden
för att granskningsmyndigheten överhuvudtagel fått handlingarna i sin
besittning, bör gälla att den ursprungliga besiltningssituaiionen skall
återställas, oavsett den rält granskningsmyndigheten eljest må ha att få
disponera handlingarna. En grundsals av denna innebörd gäller som huvudregel
inom ulsökningsrätten (jfr 50!; utsökningslagen), och anledning saknas att på
förevarande område anlägga ett annat synsätt.
Det
bör tilläggas, alt förevarande fråga lorde ha särskild betydelse för
Prop. 1975/76:11 174
att
möjligheten att påkalla prövning av beslutet skall kunna fylla någon verklig
funktion som rättssäkerhetsgaranti. Det i specialmotiveringen anlagda
synsättet skulle göra det möjligt för granskningsmannen atl meddela beslut om
beslag och i kraft av detta beslut komma i besittning av ifrågakomna
bevismedel, varefter han omedelbart skulle kunna häva beslagsbeslutet men
likväl behålla bevismedlen under åberopande av den i 56!; 3 mom. andra och
tredje styckena taxeringslagen eller likartade bestämmelser inskrivna rätten
för granskningsmyndighet att disponera den granskades handlingar. Om efter
talan mol beslutet överinstansen erfar alt beslaget är hävt, lär den enligt
allmänna processuella grundsatser finna sig ej ha anledning atl ingå på
prövning av beslagsfrågan. Men lika fullt skulle den granskade vara berövad
handlingarna och inte ha tillgång lill annat korrektiv än sådant som erbjuds i
bestämmelser om undantagande av bevismedel från granskning (56 !; 4 mom.
taxeringslagen m. fi.). Det synes inte tillfredsställande om den granskade på
nyss antytt sätt skulle kunna berövas möjligheten alt efter klagan få prövat
huruvida säkringsåtgärden varit lagligen grundad.
Med
hänsyn till det anförda förordas att som en andra mening i förevarande
paragraf intages en föreskrift av följande lydelse: "Häves beslut om sådan
åtgärd, skall besittning eller annat förhållande, som rubbats genom åtgärden,
genast återställas."
9
Lagrådet:
Med
den i lagförslaget använda terminologin avser första stycket av förevarande
paragraf även beslut om hävande av säkringsålgärd. Med hänsyn till vad lagrådet
föreslagit under 8 !; bör bestämmelsen emellertid gälla endast beslut att
använda säkringsåtgärd. På grund härav och med hänvisning till vad lagrådet
anfört under4 !; föreslåsatt i lagtexten ordet "angående" ersattes
med ordet "om".
Conradi:
1
konsekvens med vad jag anför vid 15 !; hemställer jag atl andra stycket utgår.
10 S
Lagrådet:
Beträffande
vissa fall, där första stycket andra nieningen bör tillämpas, hänvisas till vad
lagrådet anför under 14-
s
Prop.
1975/76:11 175
14!;
Lagrådet:
1
förevarande paragraf föreslås att vid verkställighet av eftersökning i utrymme
även förvar som påträffas där får genomsökas. Uppenbariigen har bestämmelsen
tillkommit företrädesvis med tanke på att länsskalterätt, när den beslutar om eftersökning
enligt 7 i; andra stycket, inte kan förutse vilka förvar som kan komma atl
påträffas. Till skillnad från sistnämnda bestämmelse - som tillåter eftersökning
i förvar endast om del finns grundad anledning antaga att bevismedel finns där
- innehåller 14 1; inga uttryckliga begränsningar i frågan vilka förvar som
enligt den bestämmelsen får genomsökas. 1 sakens natur bör dock anses ligga
alt, när länsskatterätts beslut om eftersökning i privatulrymmen skall
verkställas och fråga uppkommer om tillämpning av 141;, man bör anse 71; andra
stycket vägledande för verkställigheten, så att eftersökning kommer i fråga
endast om det finns grundad anledning antaga att förvaret innehåller bevismedel.
Det
sagda får särskild betydelse, när eftersökning skall ske i den granskades
bostad och denna disponeras även av annan (hustru, samboende eller familjemedlem
i övrigt). Utomordentlig försiktighet bör iakttagas vid bedömningen om eftersökningen
skall utsträckas att avse förvar som kan antagas vara familjemedlemmens
privata. Inte minst bör beaktas möjligheten atl familjemedlemmen i sina låsta
förvar kan ha ting som han eller hon önskar hemlighålla inte bara för
utomstående utan också - och kanske särskilt - i förhållande till den
granskade. Det bör betonas att den som sammanbor med den granskade bör räknas lill
den i 10 !; första stycket andra meningen åsyftade personkretsen och alltså bör
beredas tillfälle att inställa sig vid förrättningen.
1
viss mån äger det nu sagda tillämpning även när eftersökning i verksamhetsutrymme
beslutats enligt 7 !; första stycket. Eftersökningen bör då ej - under
åberopande av avsaknaden i 14 !; av närmare villkor beträffande förvarets art -
kunna ske i påträffade förvar under andra förulsällningar än som anges i 7 !;
första stycket. Det torde f ö. bli en praktisk handläggningsfråga huruvida eftersökningsbeslut
meddelas särskilt för vafle förvar som påträffas vid eftersökning i
verksamhetsutrymme eller om man nöjer sig med att falla tillbaka på det
ursprungliga eftersökningsbeslutet, avseende själva verksamhetsutrymmet, och
anser 14 !; utgöra tillräcklig grund för eftersökning även i påträffade förvar.
Resultatet bör under alla förhållanden bli detsamma.
Vid
eftersökning i rörelselokaler kan uppkomma fråga om eftersökning i låsta
förvar, som anställda hos den granskade uppges disponera för privat räkning
(skrivbordslådor, klädskåp etc). 1 den mån tillräckliga skäl för eftersökning
i sådant förvar likväl anses föreligga, bör verkställighet anses ske jämväl hos
den anställde och denne alltså beredas tillfälle all närvara (10 !; första
stycket).
Prop.
1975/76:11 176
15
s Lagrådet:
Bestämmelsen
i andra stycket av förevarande paragraf har avseende såväl på beslut om
användande av säkringsåtgärd som pä beslut om hävande av sådan åtgärd.
Lagtexten bör omformuleras med beaktande av vad lagrådet anfört vid 4!; om
terminologin i lagförslaget.
Vad
angår tredje stycket skall enligt remissförslaget underställning äga rum inte
bara av beslut om användande av säkringsåtgärd utan även av beslut om hävande
av sådan åtgärd. Varför underställning skall behöva ske även i hävningsfallet
ter sig svårförståeligt. Den enskilde har i sådant fall inte något intresse av
underställning, och skulle underställning vara önskvärd av annat skäl synes en
regel därom inte ha sin plats i lagen. Här mä vidare hänvisas till all, enligt
vad lagrådet anfört under 8 !;, etl beslut om hävande av säkringsbeslut får
anses medföra skyldighet för myndigheten atl omedelbart återställa det rubbade
förhållandet. Vid tillämpning härav torde ett beslut om hävande av
säkringsåtgärd, som fattats av särskilt förordnad granskningsnian, rätteligen
redan vara verkställt när det underställes.
Med
hänsyn till vad sålunda anförts föreslår lagrådet dels att ordet "angående"
i tredje styckets första mening utbytes mot ordet "om", dels att
andra stycket ges följande lydelse: "Granskningsnian beslutar om säkringsåtgärd
i annat fall än som avses i första stycket samt om hävande av säkringsåtgärd."
Conradi:
Förslaget
innebär, atl tre former av säkringsåtgärder skall förekomma, nämligen beslag,
försegling och eftersökning. Rätten att besluta om säkringsålgärd skall i
allmänhet tillkomma flänstemän inom taxerings- eller granskningsverksamheten; i
fråga om eftersökning i privat utrymme, bostad och liknande, läggs dock
beslutanderätten på länsskatterätten.
1
vad gäller beslutsfunktionen företer det nu remitterade förslaget likheter med
det förslag som finansministern - densamme som nu, statsrådet Sträng -
remitterade till lagrådet för fjorton år sedan, 1961, och som därefter låg lill
grund för proposition till riksdagen och ledde till den nuvarande handräckningslagens
antagande. Den gången motsatte sig lagrådet, av rättssäkerhetsskäl, att
beslutanderätten uppdrogs åt en befattningshavare inom taxeringsväsendet
(enligt 1961 års förslag taxeringsintendenten); lagrådet föreslog i stället
att det skulle vara länsstyrelsen som skulle besluta om handräckning av nu
ifrågavarande slag. Riksdagen följde lagrådet. Länsskatterätten har numera
trätt i länsstyrelsens ställe.
Jag
kan inte se atl situationen på förevarande område principiellt har ändrats
sedan 1961. Skattetrycket har hårdnat, och människors benägenhet
Prop.
1975/76:11 177
atl
på olika säll söka undgå skall har på grund härav sannolikt tilltagit; detta i
sin tur har medfört, att statens ansträngningar alt motverka sådana försök har
intensifierats, i följd varav laxeringsorganisaiionen svällt enormt under de
gångna åren. Men dessa omständigheter måste snarast leda lill den slutsatsen,
alt kravet på rättssäkerhet i fråga om taxering och tvångsåtgärder i
taxeringsförfarandet fåtl ökad tyngd.
Jag
ser alltså med betydande skepsis på förslaget atl återigen söka fiytta ned
beslutanderätten på ett lägre plan. De flänstemän som enligl förslaget i första
hand ifrågakommer som beslutsfattare är i länsstyrelsernas skatteavdelningar
de s. k. enhetscheferna, dvs. de avdelningschefer, i allmänhet i byråchefsgrad,
vilka är placerade närmast under skattechefen. 1 riksskatteverket och andra
instanser torde det bli fråga om befattningshavare med något lägre flänsleslällning.
De som sålunda avses skola vara beslutsfattare är i allmänhet inte jurister; de
fiesta har ekonomulbildning.
Emellertid
skall också lägre flänstemän - som uppfyller vissa krav på utbildning och
erfarenhet - kunna förordnas alt vara beslutsfattare i fråga om tvångsåtgärder
av nu avsett slag. Förslaget upptar inte några begränsningar i sådant
hänseende. Man kan befara, atl när trycket på organisationen växer,
allteftersom ökade fordringar ställs på effektiviteten i kontrollen, förordnandena
alt vara beslutsfattare i fråga om tvångsåtgärder kommer all gå allt längre ned
på skalan.
Jag
finner detta betänkligt. Huvudtanken är tydligen att granskningsmannen - någon
gång i sällskap med kronofogden eller en kronoassistenl - skall bege sig till
den som skall kontrolleras och på hans kontor slå sig ned och begära fram böckerna.
Finner han då att allt inle är i sin ordning, skall han omedelbart på stället
kunna besluta om eftersökning. Sådan eftersökning skall under vissa
betingelser, om någon från kronofogdemyndigheten ej är tillstädes, kunna
utföras av granskningsmannen själv. Han kan också ta räkenskapsböcker i beslag
och försegla lådor och skåp.
Det
kan starkt ifrågasättas, om de uppgifter som sålunda enligt förslaget skall
åvila revisors- och granskningspersonal inom taxeringsväsendet och närliggande
områden på ell naturligt säll låter sig förena med denna personals ställning i
allmänhet. Risken för alt spänningen mellan beskattningsväsendets
representanter och medborgarna kommer alt skärpas är påtaglig. - Jag förbiser
inte, alt åklagare, polis och lullpersonal enligt gällande lagd, ex.
rättegångsbalken) och annan författning har befogenhet atl ta egendom i beslag
eller verkställa husrannsakan och alt det kan göras gällande atl kontroll- och
granskningspersonal inom laxeringsväsendet bör kunna lå motsvarande
befogenheter. När del gäller tvångsåtgärder enligt rättegångsbalken är det
dock fråga om misstanke rörande brott, och detsamma gäller tullväsendet.
Jag
förbiser inle heller, att den skattskyldige enligl författningarna har en
grundläggande skyldighet alt tillhandahålla sina räkenskapsböcker tor
granskning. Det är .självklart att beskaitningsmyndigheterna skall ha medel
/: Ke.i-riiigen /975/76. / saml. \r II.
Prop.
1975/76:11 178
till
sill förfogande atl vid behov tvinga fram räkenskaperna. Det är metoden
- atl
på ell oftast överraskande säll genoni beslut ute på fallet av en be
fattningshavare i relativt underordnad flänsleslällning utsätta den granskade
för långtgående ingripanden - som jag vänder mig emot.
Med
min utgångspunkt hade del varit naturligt atl man eftersträvat en överarbetning
och modernisering av 1961 års lag. Dess grundprinciper -alt det är
länsskatterätten som skall besluta om tvångsåtgärder och kronofogdemyndigheten
som skall verkställa beslutet - är enligt min mening allflämt bärande. När
departementschefen emellertid nu valt att framlägga förslag till en helt ny
lag, har jag inle velat motsätta mig all delta förslag lägges lill grund för
lagstiftning. Den föreslagna ordningen fyller dock i vissa hänseenden inte
rimliga anspråk på rättssäkerhet för den enskilde.
Härvid
kommer i första hand eftersökningsinslilutet i blickpunklen. Eftersökning är
en långtgående åtgärd, vilket i sin mån avspeglar sig i både
utredningsförslaget och deparlementsförslaget på det sättet att
beslutande-rätlen i fråga om eftersökning i den granskades bostad lagts på
domstol (länsskatterätien). Emellertid är även eftersökning i kontorslokaler
många gånger en högst ingripande åtgärd av grannlaga natur; eftersökningen kan
röja förhållanden, helt vid sidan av skattskyldigheten, vilka inte bör komma
till utomståendes kännedom, och eftersökningen kan försätta den granskade i
pinsamma situationer i förhållande till anställda och kunder osv. För min del
anser jag att befogenheten alt besluta om eftersökning även när det gäller
kontorslokaler bör tillkomma domstol (i detta fall ensamdomare i
länsskatterätt). En domare företräder genom utbildning och tradition i viss mån
ett annat synsätt än en revisor - vilket är betydelsefullt även för upprätthållande
av respekten i förhållande till allmänheten.
Jag föreslår i enlighet
härmed, atl första stycket i förevarande paragraf skall lyda sålunda: "Länsskalterätt
beslutarom eftersökning på framställning av granskningsnian." Atl IVamsiällningen
skall vara skriftlig behöver knappast utsägas; del framgår av förvallningsprocesslagen.
Av sagda lag följer också, att framställningen skall uppta de skäl som åberopas
till stöd för åtgärden, vilket förebygger förhastande. Av 10!; förvallningsprocesslagen
framgår, atl ansökningen inle behöver delgivas med den som berörs av eftersökningen,
om det befaras att underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandet av
beslut i målet (jfr vad som anförts av lagrådet vid 4 !;). Eftersom beslut om eftersökning
får meddelas endast när sabotagerisk är för handen, torde läget i allmänhet
vara sådant, alt den som berörs av åtgärden inte bör underrättas. Skall eftersökningen
ske på advokatkontor eller på en auktoriserad eller godkänd revisors byrå i
syfte att konstalera huruvida där finns handlingar som tillhör en klient, synes
dock ofta kommunicering av framställningen med advokaten eller revisorn böra
äga rum.
- Beträffande
underrättelse om länsskailerältens beslut hänvisar jag till vad
som anföres vid 23 !;.
Prop. 1975/76:11 179
Lagrådet:
Med
den terminologi, som använts i det remitterade lagförslaget, innebär första
styckets första mening, att kronofogdemyndigheten skall verkställa inle bara
beslut om användande av säkringsålgärd utan även beslut om hävande av sådan
åtgärd. Det ter sig dock enligl lagrådets mening inte realistiskt att
kronofogden skall behöva medverka i verkslällighel av hävningsbeslut. Med
hänsyn härtill och med användning av den terminologi, som lagrådet förordat vid
4 !;, föreslås alt ordet "angående" i första meningen av första
stycket utbytes mot ordet "om".
Paulsson,
Fredlund, Manneifelt:
Föreskriften
i andra styckels första mening att granskningsman äger verkställa beslut enligl
15!; andra stycket, om det kan ske obehindrat, torde rimligen åsyfta endast
beslut om användande av säkringsåtgärd. Granskningsnian torde även ulan
särskild bestämmelse därom vara berättigad alt verkställa beslut om hävande av
säkringsåtgärd, och detta även om beslutet meddelats av domstol. Vi föreslår
därför att första meningen i andra stycket ges följande lydelse:
"Granskningsnian äger verkställa beslut om säkringsåtgärd enligt 15!;
andra stycket, om del kan ske obehindrat,"
Conradi:
Förslaget
är uppbyggt så, att tyngdpunkten i fråga om rättssäkerheten förläggs lill verkställighetsstadiel.
Verkställigheten skall enligt huvudregeln i första stycket första nieningen av
förevarande paragraf åvila kronofogdemyndigheten. Emellertid skall
granskningsmannen under vissa förutsättningar kunna själv verkställa beslut.
Han skall, om det kan ske obehindrat, t. ex. ha möjlighet atl utföra eftersökning
i kontorslokaler och plombera förvaringsutrymmen samt stänga och plombera rum.
Detta kan inle vara lämpligt. Skaltevä.sendets flänstemän kan i regel inte
förväntas få erforderiig rutin atl bemästra verkställighetens skiftande
problem, och mötet mellan granskningspersonalen och dem som utsätts för
åtgärderna kan befaras leda lill ej önskvärda sammanstötningar. Remisskritiken
ger åtskilligt stöd för vad jag nu anfört. Och det förefaller som om
granskningspersonalen själv skulle känna viss olust inför utsikten att behöva
syssla med genomförandet av eftersökning och försegling.
Däremot
synes det mig vara en onödig omgång om verkställigheten av beslagsbeslut alllid
skall behöva utföras av kronofogdemyndigheten. Om handlingen finns åtkomlig och
vidare åtgärd ej erfordras än alt granskningsmannen förklarar att han vill ta
handlingen med sig, synes han böra få genomföni beslaget själv, under
förutsättning att det kan ske obehindrat.
Prop.
1975/76:11 180
Av
specialmotiveringen framgår, alt "obehindrat" skall lolkas så, all
hinder mot att granskningsmannen företar förrättningen skall anses föreligga så
snart den hos vilken förrättningen äger rum förklarar alt han inte tillåter
granskningsmannen att agera.
Det
må tilläggas att denna konstruktion i och för sig är ett gott argument för att
verkställigheten av eftersökning och försegling skall ligga hos kronofogdemyndigheten.
De skatl- och avgiftsskyldiga som vill krångla - och det är ju i förhållande
till dem som lageri är aktuell - torde nämligen fort komma att lära sig, att om
granskningsmannen kommer ensam, utan biträde från kronofogdemyndigheten, så
räcker det med ett enkelt förbud från den granskades sida för att både eftersökning
och försegling skall hindras. Oftast torde i så fall någon från
kronofogdemyndigheten inte finnas att tillgå i en handvändning. Insikten härom
lär snart medföra, att granskningsmännen inte går ut ensamma utan tar med sig
biträde från kronofogdemyndigheten redan från början. Därmed har den av mig
önskade ordningen uppnåtts på en otillfredsställande omväg.
Jag
föreslår att andra stycket erhåller följande lydelse: "Granskningsnian
äger verkställa beslut om beslag, om förrättningen kan genomföras obehindrat."
17 S
Conradi:
1
konsekvens med vad jag anfört vid 16 !; hemställer jag, att förevarande
paragraf utgår.
Lagrådet:
Paragrafen
behandlar rätten för den granskade m. fi. att begära att "beslagtaget
bevismedel" undantages från granskningen. Tvivel kan uppslå om sådan rätt
föreligger bara beträffande bevismedel som för lillfället ligger under beslag
eller om rätten också avser bevismedel, som tidigare beslagtagits men
beträffande vilka beslaget hävts. Den sistnämnda ordningen synes vara den
lämpligaste, eftersom därigenom uppnås att den granskade kan få ett
vidsträcktare skydd i del avseende som beröres 121!;. Sålunda bör han kunna
uppnå att detta lagrums förbud mot att undantaget bevismedel återges eller
åberopas i granskningsärendet blir gällande även i fråga om bevismedel som
omfattats av ett redan hävt beslag. I enlighet med det anförda bör uttrycket
"beslagtaget bevismedel" utbytas mot uttrycket "bevismedel som
är eller har varit under beslag".
Prop. 1975/76:11 181
23
s Lagrådet:
Enligt
förevarande paragraf skall beslut om säkringsåtgärd tillställas endasi den
granskade men däremot inle annan, hos vilken verkställighet sker. Den
sistnämnde skall enligt förslaget i stället erhålla verkställighetsbevis, se 24!;.
Emellertid får ett beslut om säkringsåtgärd anses angå envar, hos vilken del
skall verkställas, och denne bör i princip vara berättigad att begära
omprövning av beslutet i högre instans. Det synes därför nödvändigt att beslut
om säkringsåtgärd överiämnas inte bara till den granskade utan även till annan,
hos vilken verkställighet sker.
I
sammanhanget må framhållas att, om exempelvis försegling eller eftersökning
sker beträffande utrymme som disponeras av flera personer, verkställigheten
får anses ske hos dem alla.
Bestämmelsen
i första stycket att beslut skall överiämnas till någon, som kan anses
företräda den granskade, om denne inte är närvarande vid förrättningen, synes
inte fylla något praktiskt syfte. När det gäller överlämnande av verkställighelsbevis
torde däremot en moisvarande regel kunna vara lämplig. Lagrådet kommer att
föreslå att en sådan bestämmelse upptas i 24!;.
Med
beslut om säkringsåtgärd avses i förevarande paragraf såväl beslut av
granskningsman som beslut av domstol. Beträffande domstolsbeslut gäller enligt
31 !; förvallningsprocesslagen att domstol är skyldig att tillställa part
beslutet. Fråga uppkommer då huruvida det överiämnande av beslutet, som sker
vid förrättningen genoni granskningsmannens eller kronofogdemyndighetens
försorg, ersätter den underrättelse, som är föreskriven i 31 !; förvallningsprocesslagen,
såvitt avser den enskilda parten, eller om domstolen är skyldig att tillställa
parten beslutet oaktat det överiämnats enligt första stycket av förevarande
paragraf Med hänsyn till syftet med säkringsbeslutet är det tydligt, att i de
allra fiesta fall beslutet inte kan få tillställas den enskilda parten förrän
vid förrättningen. Får denne del av beslutet vid förrättningen, lorde der å andra
sidan inle fläna något praktiskt syfte att parten därefter lillslälles
ytterligare en underrättelse om beslutet av samma innehåll, denna gång genom
domstolens försorg. Därtill kommer att vid en sådan tillämpning det blir
nödvändigt att meddela föreskrifter för alt i normalfallen hindra att beslutet
tillställes enskild part genom rättens försorg innan förrättningen ägt rum. Den
ordningen synes därför böra gälla att, om domstolens beslut överiämnas vid
förrättningen, någon åtgärd av domstolen enligl 31 !; förvallningsprocesslagen
inte skall vidtagas såvitt angår den enskilda parten.
Har
domstolsbeslutet inte kunnat överiämnas vid förrättningen på grund av att den
beslutet angår inte varit närvarande, skall enligt andra stycket delgivning av
beslutet ske. Det synes mest praktiskt att befria domstolen även från ddgivningsuppgiften.
Ansvaret för delgivningen bör lämpligen
13 Regeringen 1975/76. I saml. Nr 11.
Prop. 1975/76:11 182
läggas
på granskningsmannen.
Uttrycklig
föreskrift om vad som skall gälla med hänsyn till 31 !; förvallningsprocesslagen
torde vara erforderiig.
Lagrådet
förordar vid 25 !; annan ordning för domstolsprövning än det remitterade
förslaget upptar. Detta föranleder viss omformulering av förevarande paragraf Häflämte
synes några redaktionella jämkningar böra göras.
Med
hänsyn till vad sålunda anförts föreslår lagrådet att förevarande paragraf ges
följande lydelse:
"Beslut
om säkringsålgärd upprättas skriftligt och lämnas vid förrättning för
verkställighet mot bevis till den granskade och annan, hos vilken verkställigheten
sker. Beslutet skall innehålla upplysning om vad den som är missnöjd med
beslutet har att iakttaga om han vill påkalla ändring av detta.
Kan
beslutet ej överlämnas vid förrättningen, skall det delgivas genom
granskningsmannens försorg.
Genom åtgärd som anges i
första eller andra stycket fullgöres, såvitt angår enskild part, vad som i 31 §
första stycket förvallningsprocesslagen (1971:291) föreskrives om att domstols
beslut skall tillställas part. Bevis om sådan åtgärd skall tillställas
domstolen."
Det
må anmärkas att, i vart fall när fråga är om domstols beslut, överlämnandet
enligt det nu föreslagna första stycket i regel bör ske vid förrättningens böflan.
24
ij Lagrådet:
Lagrådet
har vid 23 !; förutskickat att viss ändring bör göras i förevarande paragraf
Den prövningsordning, som lagrådet förordar vid 25 !;, bör vidare föranleda
viss jämkning av 24!;. Härutöver synes viss omformulering av redaktionell art
böra vidtas. Lagrådet föreslår att förevarande paragraf ges följande lydelse:
"Angående
verkställighet av beslut om säkringsåtgärd skall utfärdas bevis. Vad i 23 1;
första och andra styckena föreskrivits rörande beslut om säkringsåtgärd skall
äga motsvarande tillämpning på bevis om verkställighet. Är den som skall
erhålla bevis icke närvarande vid förrättningen, skall bevis lämnas även till
någon som kan anses företräda honom, om sådan person är närvarande.
Bevis om verkställighet av
beslag skall innehålla förteckning över beslagtagna bevismedel samt erinran om
bestämmelserna i 18!;."
Prop. 1975/76:11 183
25
s Lagrådet:
1
denna paragraf behandlas frågan i vilken ordning part skall kunna påkalla
domstols prövning av granskningsmans beslut om säkringsåtgärd och av verkställighet
enligt den föreslagna lagen. Frågan har lösts så att talan mot granskningsmans
beslut och mot verkställighet skall föras genom besvär. Besvärstiden är inte
särskilt reglerad i lagförslaget. Av 12 !; förvaltningslagen och 7 !; förvallningsprocesslagen
följer att besvärsliden beträffande granskningsnians beslut är tre veckor från
den dag klaganden erhöll del av beslutet. 1 fråga om verkställighet synes
tanken i lagförslaget vara att besvärstiden skall vara tre veckor från den dag
klaganden erhöll del av verkställighets-beviset. 1 23 och 24 !;!; har upptagits
bestämmelser om atl besvärshänvisning skall lämnas.
Den
föreslagna ordningen med rält att till domstol fullfölja talan mot beslut om
säkringsåtgärd, som meddelats av granskningsman, kompliceras därav att en del
av dessa beslut efter underställning skall bli föremål för obligatorisk
omprövning av administrativ myndighet enligt bestämmelserna i 15!; tredje
stycket. När beslut om säkringsåtgärd meddelats av särskilt förordnad
granskningsman, kommer besvär, som part i enlighet med honom meddelad fullföljdshänvisning
anfört över beslutet, i själva verket inte att kunna prövas. Då besvärsmålet
skall företagas lill avgörande, kommer nämligen det överklagade beslutet
nästan alltid att redan vara ersatt av överordnad granskningsmans beslut. Vill
part få till stånd domstolsprövning av säkringsåtgärd som beslutats av särskilt
förordnad granskningsman och faslställts av överordnad granskningsman, måste
han i realiteten överklaga den sistnämndes beslut. Detta kan uppenbarligen lätt
förbises av part som följt den besvärshänvisning han fåtl och Överklagat den
särskilt förordnade granskningsmannens beslut. Härigenom kan rättsföriust
uppkomma. Även i andra hänseenden medför den föreslagna ordningen vissa
olägenheter. Part som är missnöjd såväl med elt av överordnad granskningsnian
fastställt beslut om säkringsåtgärd som med verkställigheten av nämnda beslut,
blir t. ex. nödsakad att med iakttagande av skilda besvärslider fullfölja talan
både mot fastställdsebeslutet och mot verkställighetsmyndighetens åtgärd.
Underställning
av beslut om tvångsmedel kan i vissa fall förekomma vid beslag i brottmål. Om
exempelvis en polisman med stöd av 27 kap. 4!; rättegångsbalken själv beslutat
om beslag, skall sålunda enligt samma lagrum anmälan om beslutet skyndsamt
göras hos undersökningsledaren eller åklagaren, som har atl omedelbart pröva,
om beslaget skall bestå. I 27 kap. 6 !; rättegångsbalken regleras frågan om
domstolsprövning av beslag som tillkommit utan rätlens förordnande. Där föreskrives,
atl den som drabbats av sådant beslag äger begära rättens prövning av
beslaget. Någon viss tid inom vilken framställning om sådan prövning skall ske
är inte föreskriven. Stadgandet torde innebära, att framställning som riktar
sig mol
Prop.
1975/76:11 184
ett
av polisman beslutat beslag skall upptagas till prövning utan hinder av att
beslaget sedermera faslslällls genom beslut av undersökningsledaren eller
åklagaren. Vidare kan framställning prövas, oavsett om den riktar sig mot
själva beslagsbeslutet eller mot verkställigheten av beslutet och oberoende av
om den grundas på att beslagsanledning från början saknats eller på alt skälen
för beslaget sedermera bortfallit.
En
ordning sådan som den i rättegångsbalken reglerade synes vara att föredraga
framför den nu föreslagna. Lagrådet förordar därför, att bestämmelsen i första
meningen i förevarande paragraf ersattes av en regel med följande lydelse:
"Är någon missnöjd med säkringsåtgärd som beslutats av granskningsman
eller med åtgärd som vidtagits vid verkställighet av beslut enligt denna lag,
äger han påkalla länsskatterättens prövning huruvida åtgärden skall
bestå."
Godtages
detta förslag, bör rubriken närmast före 25 !; omformuleras, förslagsvis så all
den kommer alt lyda: "Talan mot granskningsmans beslut m. m."
Den
i paragrafens andra mening upptagna regeln om vem som skall föra det allmännas
talan i besvärsmål vid länsskatterätt bör erhålla en mera generell räckvidd.
Den kan lämpligen bilda ett andra stycke i paragrafen med förslagsvis följande
lydelse: "I mål vid domslol rörande säkringsåtgärd eller verkställighet
enligt denna lag föres det allmännas talan, om ej annat följer av 15 § första
stycket, av den som i sinflänst har att övervaka granskningen."
26
!; Lagrådet:
Vad
lagrådet vid behandlingen av 25 § föreslagit rörande sättet att påkalla
domstols prövning av säkringsåtgärd skulle i och för sig föranleda följdändringar
i den i första meningen av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen. Emellertid
synes det önskvärt att paragrafen - som är invecklad och ej särskilt lättolkad
- omarbetas i förenklande syfte. Efler mönster i stort sett av 56 § utsökningslagen
förordar lagrådet, att paragrafen ges följande lydelse:
"Framställning
till länsskatterätt enligt denna lag göres till länsskatterätten i del län, där
den granskade har sitt hemvist när beslut av granskningsman fattas eller, i
fall som avses 1151; första stycket, när framställningen göres. Som hemvist
anses den ort där den granskade är mantalsskriven samt, i fråga om dödsbo, den
ort där den döde senast var mantalsskriven och, i fråga om bolag eller annan
som avses i 10 kap. 1 !; tredje stycket rättegångsbalken, den ort som enligl
nämnda lagrum gäller som hemvist.
Saknar
den granskade hemvist inom riket, är länsskatterätten i det län behörig, där
beslut om säkringsåtgärd skall verkställas eller har verkställts."
Prop.
1975/76:11 185
Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1975-09-25
Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Johansson, Holmqvist,
Aspling, Geijer, Bengtsson, Lidbom, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson,
Hjelm-Wallén
Föredragande:
statsrådet Sträng
Proposition
med förslag till bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen, m. m.
Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till bevissäkringslag för skatte- och
avgifisprocessen.
Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande.
Enligt
förslagets 4 skall beslut angående säkringsåtgärd lå fattas utan att den som
berörs av beslutet dessförinnan har hörts i ärendet. Bestämmelsen betingas av
att verkställighet i många fall inte kan genomföras om den granskade får
kännedom om ärendet dessförinnan. Enligl såväl förvaltningslagen (1971:290)som
förvallningsprocesslagen (I97I;291)skall part i princip höras innan ärende
avgörs.
Lagrådet
uttalar atl det i 15!; förvaltningslagen stadgade förbudet för
förvaltningsmyndighet au avgöra ärende utan alt kommunicering har skett inte är
tillämpligt på säkringsåtgärd som beslutas av granskningsman, eftersom
säkringsåtgärd endast är ett hjälpmedel för genomförande av granskning och inte
ett sådant beslut varigenom ett ärende slutligt avgörs. Förbudet avser enligt
lagrådet endast beslut av sistnämnda slag. Vad angår domstols beslut om
säkringsåtgärd anser lagrådet att situationen oftast är den att kommunicering
kan underiåtas genom att denna skulle avsevärt försvåra genomförandet av
säkringsåtgärden. Lagrådet föreslår därför alt bestämmelsen i 4!; utgår.
Jag
godtar lagrådets förslag. Jag anser alltså liksom lagrådet att ett beslut av
granskningsman om säkringsåtgärd inte är att anse som eU slutligt beslut.
Förvaltningslagen är således inte tillämplig. Beslut vid överprövning av särskilt
förordnad granskningsmans beslut kan däremot anses som ett slutligt beslut. En
bestämmelse motsvarande innehållet i 4 !:; torde därför erfordras beträffande
sådana beslut om överprövning. Jag återkommer till denna fråga.
Beträffande
villkoren för beslut om försegling enligt 6 § första punkten har lagrådet
föreslagit en ny formulering som medför att försegling enligt
'
Beslut om lagrädsremiss taget vid regeringssammanträde den 13 mars 1975.
Prop. 1975/76:11 186
denna
punkt skall få vidtas endast om de för eftersökning i vafle särskilt fall
uppställda villkoren är för handen. Avsikten är emellertid att försegling skall
kunna användas bl. a. i den situationen när granskningsmannen saknar
fullständigt underlag för att pröva om eftersökning skall beslutas. Den granskade
framför t. ex. invändningar mot ett ifrågasatt eftersökningsbeslut som kan
prövas först efter särskild undersökning. Försegling skall alltså kunna ske
också i sådant fall. Lagrådets synpunkter bör enligl min mening föranleda etl
förtydligande av bestämmelsen så att den klart omfattar också det fallet att eftersökning
inle kan beslutas omedelbart.
I
7 § anges villkoren för beslut om eftersökning dels i verksamhetsutrymme
(första stycket) och dels i andra utrymmen, t. ex. privatbostad (andra
stycket). Bestämmelserna i första stycket omfattar bl. a. utrymme som den
granskade använder för sin verksamhet. Lagrådet har föreslagit att som den
granskades verksamhetsutrymme skall anses endast utrymme som huvudsakligen
används för verksamheten. 1 specialmotiveringen till paragrafens första stycke
uttalas att utrymme inte kan betraktas som verksamhetsutrymme om del endast
tillfälligt används för verksamheten. Med anledning av lagrådets yttrande
föreslår jag ett tillägg till lagtexten av innebörd, i överensstämmelse med
specialmotiveringen, att uirymme skall anses som verksamhetsutrymme om den
granskade ej endast tillfälligt använder det för sin verksamhet. I sammanhanget
har lagrådet gjort vissa uttalanden om tolkningen av bestämmelsen i första
stycket om villkoren för eftersökning i förvar. Jag instämmer i dessa
uttalanden som innebär förtydliganden.
Lagrådets
förslag om ett tillägg till 8 § innebär att när beslag har hävts beträffande
bevismedel, som myndighet äger att få överiämnat till sig för granskning,
myndigheten först skulle lämna tillbaka materialet till den granskade och
därefter återkräva det för granskning. I sådant fall skulle den. som avhänts
material genom beslag vara i bättre läge än den som frivilligt har lämnat det från
sig för granskning. En sådan ordning skulle enligt min mening medföra omgång
och vissa risker för granskningsarbetel. Vad lagrådet har anfört i förevarande
avseende ger mig emellertid anledning att föreslå elt tillägg till 9!; första
stycket av innebörd att hävningsbeslut, som har vunnit laga kraft, skall
verkställas så fort det kan ske med hänsyn till granskningen. Därmed avses bl.
a. att material, som avses i lagakraftvunnet hävningsbeslut, utan dröjsmål
skall återställas till vederbörande om materialet inte behövs för granskningen
eller om det inte får granskas.
I
fråga om 15 §, som avser behörighet att fatta beslut, godtar jag lagrådets
förslag lill lydelse av andra stycket. Med hänsyn till att 4 1; enligt vad jag
har föreslagit skall utgå. bör i 15 !; tredje stycket föreskrivas att
överprövning får ske utan att den som ärendet avser dessförinnan har hörts.
Beträffande
innehållet i 18 § har lagrådet föreslagit att rätten atl begära undantagande
bör avse även bevismedel som har varit under beslag. Lydelsen enligt
lagrådsremissen kan i detta avseende tolkas på annat sätt. Jag föreslåratt
ordalydelsen ändras i enlighet med lagrådets förslag.
Prop.
1975/76:11 187
Vad
gäller 2i ;{>, som avser överlämnande av beslut, har lagrådet föreslagit
flera ändringar och ett tillägg. Förslagen avser bl. a. att även annan än den
granskade bör få del av beslut om säkringsåtgärd, om verkställighet sker hos
denne. Bestämmelsen att beslut skall överiämnas till någon som kan anses
företräda den granskade, om denne inte är närvarande, kan enligt lagrådets
mening utgå. Lagrådet föreslår vidare att delgivning alltid bör ske genom
granskningsmans försorg, om beslutet ej kan överiämnas vid förrättningen.
Genom dessa åtgärder skall anses fullgjort vad som enligt 31 1; förvallningsprocesslagen
gäller om att domstols beslut skall tillställas part. En föreslagen ändring
betingas av lagrådets förslag till ändring av 25 §. Jag ansluter mig i princip
till vad lagrådet har förordat i dessa hänseenden.
Beträffande
24 §, som avser överiämnande av bevis om verkslällighel, föreslår lagrådet
vissa ändringar som hänger samman med föreslagna ändringar i 23 och 25 !;!;.
Därutöver föreslås en bestämmelse av innehåll att om den som skall erhålla
bevis inte är närvarande vid förrättningen, beviset skall lämnas även till
någon som kan anses företräda honom, om sådan person är närvarande. Enligt min
mening bör förslaget godtas. Ändringen av 25 !; medför omredigering av 26 !;.
Vad
lagrådet har uttalat i anslutning till innehållet i 5§ förslaget ger mig
anledning understryka, att en anhållan om anstånd med överiämnande av
bevismedel med angivande av skäl för uppskov självfallet inte utan vidare kan
betraktas som en vägran att tillhandahålla bevismedlet. Beträffande del föreslagna
riskvillkoret vill jag framhålla, att med bestämmelsen avses alt det skall
föreligga en konkret risk i det aktuella fallet.
I
det remitterade förslaget har den som skall besluta om säkringsåtgärd benämnts
granskningsman. Lagrådet föreslår "granskningsledare". Jag biträder
detta förslag.
I
förslaget används uttrycket "beslut angående säkringsåtgärd" när även
hävningsbeslut avses medan orden "beslut om säkringsåtgärd" avser
endast beslut atl använda sådan åtgärd. Vid behandlingen av 4 § har lagrådet
uttalat som sin mening, att det från språklig synpunkt inte föreligger någon betydelseskillnad
mellan de båda uttrycken. Lagrådet har därför föreslagit, att det i lagtexten
särskilt utsägs när även hävningsbeslut avses. Jag anser att detta börgodtas.
Förslaget medför några redaktionella ändringar i lagtexten.
1
ett par sammanhang har lagrådet uttalat sig i tolknings- eller tillämpningsfrågor.
Detta gäller bl. a. definitionen av bevismedel i 2 §, vilket avser
"räkenskapsmaterial, varuprov och dylikt, som enligt vad som är särskilt
föreskrivet skall tillhandahållas för granskning". 1 vissa lagrum har skyldigheten
att ställa material till förfogande gjorts beroende av om myndighet har begärt
att materialet skall tillhandahållas. Lagrådet drar av detta den slutsatsen att
material inte torde kunna hänföras till bevismedel enligt paragrafen förrän
föreskriven begäran om dess tillhandahållande har gjorts. Jag kan emellertid
inte dela denna uppfattning. Definitionen av bevismedel
Prop.
1975/76:11 188
anger
rfe/i/ogs handlingar etc. som är bevismedel. Den åsikten att bevismedel enligt
definitionen i vissa fall skulle föreligga först sedan myndighet har begärt att
det skall tillhandahållas anser jag därför inte hållbar. En annan sak är att
myndighet i de allra flesta fall kommer att besluta om säkringsåtgärd först
sedan det har visat sig att den granskade inte tillhandahåller bevismedel på
begäran av myndigheten.
1 specialmotiveringen till
2 § berörs frågan om äganderätten till handlingar etc. Det underförstås där att
handling som finns hos den granskade men tillhör annan inte kan vara bevismedel
i lagförslagets mening. Lagrådet menar emellertid att äganderättsfrågan inte
bör tillmätas betydelse i fråga om handlingar som är i den granskades besittning.
Även i delta fall har jag en annan åsikt än lagrådet. Skyldigheten att
tillhandahålla handlingar för granskning enligt de olika lagrummen torde
nämligen bara omfatta vad som tillhör den granskade, och som bevismedel kan naturiigtvis
inte anses annat än vad den granskade är skyldig att tillhandahålla. Som har
uttalats i specialmotiveringen måste det dock presumeras att handlingar och
andra bevismedel, som är i den granskades besittning, också tillhör honom.
Bestämmelsen i 14 ,
angeratt vid verksläUighet av eftersökning i utrymme även förvar som påträffas
där får genomsökas. Lagrådet har uttalat att bestämmelsen i princip börlillämpasså,att
eftersökning i förvar skall komma i fråga endast om det flnns grundad anledning
anta att förvaret innehåller bevismedel. Jag vill i anslutning härtill
framhålla att man självfallet bör visa all möjlig hänsyn vid verkställighet av eftersökning
i förvar, som tillhör eller nytflas av annan än den granskade. Sådan i viss
mening utomstående bör sålunda, som lagrådet också har påpekat, regelmässigt
beredas tillfälle att närvara vid verkställighet. Emellertid skulle en strikt
tillämpning av lagrådets uttalanden i fråga om 14 1; inverka ytterst
oförmånligt på effektiviteten vid verkställighet av eftersökning i utrymme.
Den granskade kan i vissa fall antas försöka gömma undan bevismedel i sådana
förvar som normall inte används för förvaring av dem. Den särskilda bedömning,
som lagrådet förutsätter vid eftersökning i utrymme där det flnns förvar, kan f
ö. inte tillkomma kronofogdemyndighet, som normalt skall verkställa beslut om eftersökning.
Jag kan alltså inte helt instämma i de synpunkter som lagrådet har anlagt på
tillämpningen av 14!; förslaget.
Lagrådet
har anmärkt mot utformningen av 16 § .första slyckel att kronofogden inte
torde behöva medverka i verkställighet av hävningsbeslut och föreslagit ändring
i enlighet härmed. Jag har här en annan åsikt. Särskilt hävande av försegling
kan fordra medverkan av kronofogdemyndighet. Inte heller kan jag biträda
lagrådets förslag till omredigering av 16 andra stycket. Lagrådets förslag om
ändring i 26 § utöver den ändring som skulle vara en följd av ny lydelse av 25 !;
innebär enligl min mening inte någon förenkling. Det tillgodoser inte heller,
i motsats till det remitterade förslaget, behovet av att framställning om
undantagande av bevismedel kan prövas av den länsskatterätt som ligger närmast
till vid verkställigheten.
Prop.
1975/76:11 189
Förutom
vad jag har föreslagit med hänsyn till lagrådets yttrande bör vissa andra
ändringar och tillägg göras i det remitterade förslaget. I vägtrafikskattelagen
(1973:601) och förordningen (1973:602) om särskild trafikskatt har, liksom i
författningarna på jordbruksregleringens och fiskeregleringens områden, i
fråga om granskning gjorts en hänvisning lill lagen (1959:552) om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning. Eftersom sistnämnda lag endast i ett par
avseenden gäller i fråga om traflkskatterna bör för tydlighetens skull
granskning enligt vägtrafikskattelagen och förordningen om särskild trafikskau
uttryckligen anges i 1 §. I i | föreslår jag en redaktionell ändring i
beskrivningen av förfarandet vid eftersökning. Ordet "granskningsman"
i 5 § bör bytas ut mot "för granskning". Bestämmelsen i 6 §.första slyckel
andra punkten kan med hänsyn till tredje stycket avse endast bevismedel som ej
är under beslag, vilket för tydlighetens skull bör anges. I lagförslaget bör
infogas en bestämmelse om att beslut om hävning av säkringsåtgärd verkställs
genom ått besittning eller annat förhållande, som har rubbats genom åtgärden,
återställs. Bestämmelsen, som har viss anknytning till vad lagrådet har
föreslagit som etl nytt stycke 18!;, bör infogas i en ny 13!; och följas av
12!; i det remitterade förslaget. 1 denna paragrafs andra stycke bör göras en
redaktionell ändring och stycket flyttas till förslagets 14 S. Vissa ändringar
av paragrafföljden i lagförslaget följer härav och genom att 4 !; skall utgå.
Även ett par andra redaktionella ändringar bör göras.
I
detta sammanhang föreslår jag ett tillägg i 7 !; lagen (1959:552) om uppbörd
av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. Tillägget bör avse
att anmaning enligt paragrafen kan utfärdas även av länsstyrelse.
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att antaga
1. det
av lagrådet granskade förslaget till bevissäkringslag för skatte- och
avgiftsprocessen med föreslagna ändringar,
samt
de övriga vid regeringsprotokollet den 13 mars 1975 fogade förslagen med nu
föreslagen ändring i etl av dem, nämligen förslagen till
2. lag om ändring i lagen (1908:128 s. 1 )om
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter,
3. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
4. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),
5. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,
6. lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av
vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.,
7. lag om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt
och länsrätt,
8. lag om ändring i tullagen (1973:670).
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen alt antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.
Prop. 1975/76:11 190
Innehåll
Propositionen................................................... ...... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll..................... ....... I
Lagförslag
1. bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen
3
2. lag om ändring i lagen (1908:128 s. 1) om
bevillningsavgifter
för
särskilda förmåner och rättigheter.................... 8
3. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)....... ...... 9
4. lag om ändring i taxeringslagen (1956:623) ...... ..... 11
5. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt 12
6. lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av
vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m 14
7. lag om ändring i lagen (1971:52) om skatterätt, fastighetstaxe-ringsrän
och länsrätt 15
8. lag om ändring i tullagen (1973:670)................ 17
1 Inledning...................................................... 18
2 Gällande rätt ................................................ 20
2.1 Allmänt om processuella tvångsmedel............ 20
2.2 Området för skatter, tullar och avgifter......... 21
2.2.1
Uppgiftsskyldighet och kontroll............ 21
2.2.2
Tvångsmedel för uppgiftsskyldighetens
fullgörande 25
2.2.2.1 Allmänt.................................. .... 25
2.2.2.2 Vitesinstitutet......................... .... 25
2.2.2.3 Handräckningslagen.................. .... 26
2.3 Tvångsmedel inom förvaltningsområdet i övrigt .... 30
2.4 Tvångsmedel inom civilprocessen..... ......... .... 31
2.5 Tvångsmedel inom straffprocessen................ 32
2.5.1
Allmänt........................................... 32
2.5.2
Tvångsmedel enligt RB....................... 33
2.5.2.1 Beslag................................... 33
2.5.2.2 Husrannsakan m. m.................. 34
2.5.3 Tvångsmedel
enligt varusmugglingslagen 36
3 Utländsk
rält.................................................. 37
3.1 Allmänt om processuella tvångsmedel............ 37
3.2 De nordiska länderna................................. 38
3.3 Förbundsrepubliken Tyskland....................... 41
4 Utredningens enkäter till länsstyrelserna och vissa
kronofogdemyndigheter 44
5 Allmänna synpunkter på en reform..................... .... 48
5.1 Utredningen............................................. .... 48
5.2 Remissyttrandena......................... .......... 52
Prop.
1975/76:11 191
6 Utredningens
förslag till bevissäkringslag............ .... 58
6.1 Allmänt.................................................... .... 58
6.2 Tillämpningsområdet................................... .... 58
1 1;....................................................... .... 58
6.3 Beskrivningar............................................ .... 60
2 !;........................................................ .... 60
3 !;........................................................ .... 64
6.4 Villkor
för beslut........................................ .... 66
4 !;........................................................ .... 66
5 1;....................................................... .... 67
6 !;........................................................ .... 71
7
!;............................................................................. 74
8 !;........................................................ 80
6.5 Villkor
för verkställighet............................. 82
91;....................................................... 82
10!;..................................................... 85
11
!;.................................................... 85
12!;..................................................... 86
13!;..................................................... 88
14!;..................................................... 88
15!;..................................................... 89
6.6 Behörighet
att fatta och verkställa beslut...... 89
16 !;....................................................... 89
17 !;....................................................... 94
18 !;....................................................... 98
6.7 Undanlagande
av bevismedel från granskning.. 98
19 !;....................................................... 98
20 och 21 !;!;........................................... 99
6.8 Underrättelse
om beslut och verkställighet..... 100
22
och 23 sS........................................... ... 100
6.9 Besvär.................................................... ... 102
24
!;...................................................... ... 102
6.10............................................................ Övriga
bestämmelser 103
25-28
st;................................................ ... 103
6.11............................................................ Övrigt 104
7 Övriga författningsförslag................................ ... 104
8 Föredraganden.............................................. 106
8.1 Allmänna synpunkter.................................. 106
8.2 Förslaget till bevissäkringslag...................... 109
8.2.1
Tillämpningsområdet.......................... 109
8.2.2
Beskrivningar................................... 110
8.2.3
Villkor för beslut............................... 111
8.2.4
Villkor för verkställighet...................... 114
8.2.5
Behörighet atl fatta och verkställa
beslut 116
Prop. 1975/76:11 192
8.2.6
Undantagande av bevismedel från
granskning ... 118
8.2.7
Underrättelse om beslut och
verkställighet 118
8.2.8
Besvär............................................ 119
8.2.9
Övriga bestämmelser......................... 119
8.2.10 Övrigt............................................ 120
8.3 Övriga författningsförslag............................ 121
8.4 Lagen om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och
länsrätt.. 121
8.5 Upprättade lagförslag................................. .. 121
8.6 Specialmotivering av förslaget till
bevissäkringslag för skatte-
och
avgiftsprocessen................................. 122
8.6.1 Tillämpningsområdet.......................... 122
1 §................................................. 122
8.6.2 Beskrivningar................................... 123
2 !;................................................ 123
3 S................................................ 125
8.6.3 Villkor
för beslut............................... 126
4
§ ............................................................. 127
5
?............................................................. 127
6 !;................................................ .. 128
7 !;................................................ .. 131
8 1;............................................... 134
8.6.4 Villkor
för verkställighet..................... .. 135
9 !;................................................ 135
10 !;.............................................. 136
11 t;.............................................. 138
12 !;.............................................. 138
13 !;.............................................. 139
14 !;.............................................. 140 .
8.6.5 Behörighet
att fatta och verkställa beslut 140
15 !;.............................................. 140
16 t;.............................................. 141
17 !;;............................................. 143
3
8.6.6 Undantagande av bevismedel från granskning ... 144
18 !;.............................................. 144
19 !;.............................................. 144
20
!;........................................................... 145
21
!;........................................................... 145
8.6.7 Underrättelse
om beslut och verkställighet 145
22 1;.............................................. 145
23 !;.............................................. 146
24 !;......................... :.................... 146
8.6.8 Besvär............................................ 147
25 !; 147
8.6.9 Övriga
bestämmelser......................... .. 147
Prop. 1975/76:11 193
26 !;............................................... 147
27 !;............................................... 148
28 !;.............................................. ... 148
8.7
Hemställan............................................ ... 148
9 Beslut ....................................................... 149
Bilaga
1 Utredningens författningsförslag............... 150
Bilaga 2 Inom
finansdepartementet upprättat lagförslag 162
Utdrag av lagrådets
protokoll den 12 maj 1975........ 167
Utdrag av regeringsprotokollet
den 25 september 1975 185
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
21 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (18)
18 kopplingar i 13 dokument.
- SOU 2025:42 Säkerhetsskyddslagen - ytterligare kompletteringar s. 151 om s. 141 · s. 151 om s. 142 i texten
- Prop. 1987/88:65 om vissa ändringar i reglerna om taxeringsrevision, m.m. om s. 107 i texten
- Bet. 1985/86:SkU25 Om generalklausulen m. m. s. 6 i texten
- Prop. 1985/86:55 om sammanhållen skatteförvaltning, m.m. s. 258 om s. 124 i texten
- Bet. 1984/85:SkU48 om skatteflykt m.m. s. 4 i texten
Doktrin (3)
3 kopplingar i 2 dokument.
- Moëll, Proportionalitetsprincipen i skatterätten, 2003 s. 43 om s. 108 · s. 309 i texten
- Leijonhufvud, Brotten mot borgenärer, 1986 s. 363 i texten