om ändrande avdragsregler för egenavgifter, m.m.
30 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 26 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975/76:178, om ändrande avdragsregler för egenavgifter, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975/76:178 Regeringens proposition
1975/76:178
om ändrade avdragsregler för egenavgifter, ni. ni.;
beslutad den 6 maj 1976.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som
har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
OLOF PALME
G. E. STRÄNG
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändrade regler om avdrag vid
inkomsttaxeringen för s. k. egenavgifter, dvs. socialförsäkringsavgifter och
allmän arbetsgivaravgift som utgår på egenföretagares inkomster. Syftet med de
nya bestämmelserna är att egenavgifterna skall tas ut efter samma principer som
de avgifter som arbetsgivare betalar på utgående löner. Därmed elimineras de
särskilda marginaleffekter som annars skulle ha kunnat uppkomma vid 1977 års
taxering.
Förslaget innebär att egenavgifter, som belöper på inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse, i fortsättningen inte skall dras av som
allmänt avdrag utan som omkostnad i förvärvskällan. Vid taxeringen för visst
beskattningsår medges ett schablonavdrag för de egenavgifter som hänför sig
till beskattningsåret i fråga. Schablonavdraget beräknas på ett underlag som
motsvarar bruttointäkterna i förvärvskällan efter avdrag för andra omkostnader
än schablonavdraget. Avdraget utgör vanUgen 10 % av den del av underlaget som
inte överstiger 10 000 kr., 20 % av den del av underlaget som ligger mellan 10
000 kr. och 100 000 kr. samt 15 % av överskjutande del av underlaget. För vissa
skattskyldiga med låga egenavgifter utgör schablonavdraget 4 % av underlaget.
De slutliga egenavgifter som påförs för visst
beskattningsår skall avstämmas mot det tidigare medgivna schablonavdraget. Är
de slutliga avgifterna större än schablonavdraget, får överskjutande belopp
dras av vid följande taxering. Har å andra sidan schablonavdrag medgetts med
högre belopp än de slutliga egenavgifterna, tas skillnadsbeloppet upp som
intäkt vid den följande taxeringen.
Det nya schablonavdraget medges första gången vid 1977 års
taxering. Egenavgifter sorn påförts på grund av 1976 års taxering får dras
1 Riksdagen 1975176. 1 saml. Nr 178
Prop. 1975/76:178 2
av
som allmänt avdrag enligt äldre bestämmelser. Avdraget skall dock som regel
fördelas med en tredjedel vid vardera av 19771979 års taxeringar.
Prop. 1975/76:178
1 Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)
Härigenom föreskrives i fråga om kommunalskattelagen
(1928: 370)
dels att 35 § 1 mom., 46 § 2 mom. samt punkt 2 av
anvisningarna till 22 § och punkt 9 av anvisningarna till 29 § skall ha nedan
angivna lydelse,
dds att i lagen skall införas en ny paragraf, 41 b §, samt
anvisningar till nämnda paragraf, av nedan angivna lydelse,
dds att till anvisningarna till 21 § skall fogas en ny
punkt, 15, till anvisningarna till 22 § en ny punkt, 2 a, till anvisningarna
till 28 § en ny punkt, 10, och till anvisningarna till 29 § en ny punkt, 9 a,
av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse
35 §
1 m o m.i Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres
intäkt, som skattskyldig haft av annan förvärvskälla än förut nämnts och som
ej heller härflutit av kapital.
Till intäkt av tillfällig förvärvs- Till intäkt av tillfällig förvärvs
verksamhet räknas även lotteri- verksamhet räknas även lotteri
vinst, som icke är frikallad från vinst, som icke är frikallad från
beskattning enligt 19 §, och be- beskattning enligt 19 §.
lopp, vilket motsvarar restituerad, Belopp, varmed schablonavdrag
avkortad eller avskriven socialför- för egenavgifter överstigit påförda
säkringsavgift till folkpensione- avgifter, samt reslituerade, avkor-
ringen enligt 19 kap. 3 § lagen tade eller avskrivna egenavgifter
(1962: 381) om allmän försäkring, skall, i den omfattning som anges
tilläggspensionsavgift, sjukförsäk- i anvisningarna till 41 b §, uppta-
ringsavgift eller allmän arbetsgi- gas som intäkt av tillfällig för
varavgift och med vilket avdrag värvsverksamhet,
enligt 46 § 2 mom. åtnjutits vid
tidigare års taxering.
Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet räknas vidare
i den omfattning som angives i 24 mom. vinst genom icke yrkesmässig avyttring
(realisationsvinst).
41 b
Vid inkomstberäkningen skall, i den omfattning som anges i
anvisningarna, hänsyn tagas till påförda egenavgifter och till schablonavdrag
för egenavgifter.
(Se vidare anvisningarna.)
' Senaste lydelse 1973: 1109.
Prop. 1975/76:178 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse
46 § 2 m o m.- I hemortskommunen äger skattskyldig, som
varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, därjämte njuta avdrag:
1)
för periodiskt
understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning, som icke får avdragas
från inkomsten av särskild förvärvskälla, i den utsträckning som framgår av
punkt 5 av anvisningarna;
2)
för
sådan socialförsäkrings- 2)
för påförda egenavgifter i den avgifi till folkpensioneringen en- omfattning
som anges i anvis-ligt 19 kap. 3 § lagen (1962: 381) ningarna tiU 41 b §;
om allmän försäkring och tilläggspensionsavgift, som
påförts den skattskyldige under året näst före det taxeringsår varom fråga är;
3) för dels sådan sjukförsäk- 3) för premier och andra avgif-
ringsavgift enligt 19 kap. 2 § la- ter,
som skattskyldig erlagt för för
gen om allmän försäkring, som på- säkringar
av följande slag, vilka
förts den skattskyldige under året ägas
av honom själv eller, i före-
näst före det taxeringsår varom kommande
fall, hans make eller
fråga är, dels ock premier och hans
omyndiga barn, nämligen ka-
andra avgifter, som skattskyldig pitalförsäkring,
arbetslöshetsför-
erlagt för försäkringar av följan- säkring
samt sådan sjuk- eller
de slag, vilka ägas av honom själv olycksfallsförsäkring,
därunder in
dier, i förekommande fall, hans begripen
avgift till sjukkassa för
make eller hans omyndiga barn, begravningshjälp,
som ej avses i
nämligen kapitalförsäkring, ar- 33 § och som
ej utgör sjukförsäk-
betslöshetsförsäkring samt sådan ring enligt
24 kap. lagen om
sjuk- eller olycksfallsförsäkring, allmän försäkring;
därunder inbegripen avgift till sjukkassa för
begravningshjälp, som ej avses i 33 § och som ej utgör sjukförsäkring enligt
24 kap. lagen om allmän försäkring;
4)
för belopp som
den skattskyldige enligt vid självdeklarationen fogat intyg eller annat
skriftligt bevis utgivit under beskattningsåret för underhåll av icke hemmavarande
barn om barnet är under 18 år eller, såvitt gäller underhåll på grund av dom,
oavsett barnets ålder, dock högst med 2 500 kronor för varje barn;
5)
för
sådan avgift enhgt 4 § lagen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift, som
påförts den skattskyldige under året näst före det taxeringsår varom fråga är;
6)
för under
beskattningsåret av den skattskyldige erlagd avgift avseende annan
pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring, som äges av arbetsgivare, om
försäkringen äges av den skattskyldige.
Har skattskyldig under beskattningsåret varit skyldig
erlägga sjömansskatt, skall avdrag för periodiskt understöd, avgift för pensions-försäkrmg
och underhållsbidrag, som i första stycket 4) och 6) här
2 Senaste lydelse 1975: 1347.
Prop. 1975/76:178 5
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ovan sägs, åtnjutas allenast i den mån hänsyn vid
beräkningen av sjömansskatt icke tagits till understödet, avgiften eller
underhållsbidraget. Därest skattskyldig endast under en del av beskattningsåret
varit här i riket bosatt, skall avdrag, som nu sagts, åtnjutas allenast i den
mån det belöper å nämnda tid.
Avdrag för premier och andra Avdrag för premier och andra
avgifter, som avses i första stycket avgifter, som avses i första stycket
3) här ovan och som ej utgöra 3) här ovan må ej för skattskyldig
sjukförsäkringsavgift enligt 19 kap. åtnjutas till högre belopp än 250
2 § lagen om allmän försäkring, kronor; dock att, om skattskyldig
må ej för skattskyldig åtnjutas till under beskattningsåret varit gift
högre belopp än 250 kronor; dock och levt tillsammans med andra
att, om skattskyldig under beskatt- maken, ifrågavarande avdrag för
ningsåret varit gift och levt till- dem båda gemensamt må åtnjutas
sammans med andra maken, ifrå- med högst 500 kronor. Avdrag,
gavarande avdrag för dem båda som nu sagts, med högst 500 kro-
gemensamt må åtnjutas med högst nor må vidare åtnjutas om skatt-
500 kronor. Avdrag, som nu sagts, skyldig under beskattningsåret va-
med högst 500 kronor må vidare rit ogift (varmed jämställes änka,
åtnjutas om skattskyldig under änkling eller frånskild) och haft
beskattningsåret varit ogift (var- hemmavarande barn under 18 år.
med jämställes änka, änkling eller
frånskild) och haft hemmavaran
de barn under 18 år.
Avdrag för avgift som avses i första stycket 6) får ej
överstiga den slcattskyldiges A-inkomst för beskattningsåret eller året närmast
dessförinnan och beräknas med hänsyn till storleken av sådan inkomst. Avdraget
får uppgå till högst 30 procent av inkomst som hänför sig till
jordbruksfastighet eller rörelse och 10 procent av övrig A-inkomst, beräknat på
en sammanlagd A-inkomst av högst tjugo gånger det basbelopp som enligt lagen
(1962: 381) om allmän försäkring bestämts för januari månad året närmast före
taxeringsåret, men får i stället beräknas till högst 7 000 kronor jämte 30
procent av inkomst som hänför sig till jordbruksfastighet eller rörelse intill
en sammanlagd A-inkomst av 23 000 kronor. Avdraget beräknas i sin helhet
antingen på inkomst som skall upptagas till beskattning under beskattningsåret
eller på inkomst året närmast dessförinnan. Med A-inkomst avses inkomst som
enligt 9 § 3 mom. andra stycket lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt är
att anse som A-inkomst.
Om särskilda skäl föreligga, får riksskatteverket efter
ansökan besluta att avdrag för avgift för pensionsförsäkring får åtnjutas med
högre belopp än som följer av bestämmelserna i föregående stycke. Därvid skall
dock följande gälla. För skattskyldig, som redovisar inkomst som är att anse
som A-inkomst endast av tjänst men som i huvudsak saknar pensionsrätt i
anställning, får medges avdrag högst med belopp, beräknat som för inkomst av
jordbruksfastighet eller rörelse på det sätt som föreskrivits i föregående
stycke. Har skattskyldig, som drivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse, upphört
med driften i förvärvskällan och har han under verksamhetsttden ej skaffat sig
ett betryggande pensionsskydd, får avdrag beräknas även på sådan inkomst som
enligt 9 § 3 mom. andra stycket lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt är
att
Prop. 1975/76:178 6
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
anse som B-inkomst. Avdraget får i detta fall beräknas med
beaktande av det antal år varunder den skattskyldige drivit jordbruket,
skogsbruket eller rörelsen, dock högst för tio år. Hänsyn skall vid
bedömningen av avdragets storlek tagas till den skattskyldiges övriga
pensionsskydd och andra möjligheter till avdrag för avgift som avses i första
stycket 6). Avdraget får dock ej överstiga ett belopp som för varje år som
driften pågått motsvarar 6 gånger det basbelopp som enligt lagen om allmän försäkring
bestämts för januari månad det år varunder driften i förvärvskällan upphört och
ej heller summan av de belopp som under beskattningsåret redovisats som
nettointäkt av förvärvskällan och sådan inkomst av tillfällig
förvärvsverksamhet som är att hänföra till vinst med anledning av överlåtelse
av förvärvskällan. Mot beslut av riksskatteverket i fråga som avses i detta
stycke får talan ej föras.
Har skattskyldig erlagt avgift som avses i första stycket
6) men har avdrag för avgiften helt eller delvis icke kunnat åtnjutas enligt
bestämmelserna i femte stycket, medgives avdrag för ej utnyttjat belopp vid
taxering för det påföljande beskattningsåret. Sådant avdrag får dock icke
åtnjutas med belopp som tillsammans med erlagd avgift sistnämnda år överstiger
vad som angives i femte stycket.
Oavsett föreskrifterna i de föregående styckena får avdrag
för avgift som avses i första stycket 6) ej åtnjutas till högre belopp än
skillnaden mellan sammanlagda beloppet av inkomster från förvärvskällor, som äro
skattepliktiga i hemortskommunen, och övriga avdrag enligt denna paragraf. Kan
avdrag för avgift som avses i första stycket 6) icke utnyttjas i
hemortskommunen, må avdrag för återstoden av vad sålunda beräknats åtnjutas i
annan kommun med belopp intill den där redovisade inkomsten, i förekommande
fall efter andra avdrag enligt denna paragraf som åtnjutes vid taxeringen i
kommunen. Vad som sålunda ej kunnat avdragas får den skattskyldige tillgodoföra
sig genom avdrag senast vid taxering för sjätte beskattningsåret efter det år
då avgiften erlades. Ej heller i sistnämnda fall får avdraget överstiga vad som
återstår sedan övriga avdrag enligt denna paragraf åtnjutits.
Anvisningar
tiU 21 §
75. Belopp, varmed schablonavdrag för egenavgifter
överstigit påförda avgifter, samt reslituerade, avkortade eller avskrivna egenavgifter
skall, i den omfattning som anges i anvisningarna till 41 b §, upptagas som
intäkt av jordbruksfastighet.
Ull 22 § 2. TUl driftkostnad hänföres även speciella
skatter och avgifter till det allmänna, såsom till exempel skogsvårdsavgift.
Svenska allmänna skatter få icke dragas av (se 20 §).
' Senaste lydelse 1972: 741.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975/76:178
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Avdrag medges för påförda egenavgifter i den omfattning
som anges i anvisningarna till 41 b§.
2.a. Vid beräkning av nettointäkt av här i riket belägen
jordbruksfastighet som brukats av den skattskyldige medges schablonavdrag för
egenavgifter enligt be-släinindsenia i denna punkt.
Schablonavdraget beräknas på ett underlag som motsvarar
bruttointäkten av jordbruksfastigheten minskad med dels sjukpenning eller
annan ersäitning som avses i punkt 14 av anvisningarna till 21 §, dels andra drifikostnader
än schablonavdraget, dels underskott av annan här i riket belägen jordbruksfastighet
.som brukats av den skattskyldige.
Schablonavdraget ulgör såvida annat icke följer av
fjärde stycket 10 procent av den del av underlaget enligl andra stycket som
icke överstiger 10 000 kronor, 20 procent av den del av underiagel som
överstiger 10 000 men icke 100 000 kronor samt 15 procent av den del av
underlaget som överstiger 100 000 kronor.
Schablonavdraget utgör 4 procenl av underiagel enligt
andra stycket om
a)
den
skattskyldige vid ingången av året näst före taxeringsåret har fy Ut 65 år,
b)
den skatlskyldige
för december månad året näst före taxeringsåret har åtnjutit förtidspension
eller hel ålderspension enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring och
pensionsgrundande inkomst icke skall beräknas för honom enligt 15 kap. 2 §
samma lag,
c)
den
skattskyldige icke är inskriven i allmän försäkringskassa vid utgången av året
näst före taxeringsåret, eller
d) bruttointäkten av fastighe-
Prop.
1975/76:178 8
Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse
ten uteslutande eller så gott som uteslutande omfattas av
överenskommelse som avses i 3 kap. 2 § andra stycket lagen (1962:381) om
allmän försäkring.
tUl 28 §
10. Belopp, varmed schablonavdrag för egenavgifter
överstigit påförda avgifter, samt reslituerade, avkortade eller avskrivna egenavgifter
skall, i den omfattning som anges i anvisningarna till 41 b §, upptagas som
intäkt av rörelse.
till 29 § 9.* Såsom specieUa för rörelse utgående skatter
eller avgifter till det allmänna må nämnas vissa tillverkningsskatter,
stämpelavgifter, tull-och hamnumgälder m. m. dyl. Däremot få svenska allmänna
skatter icke avdragas (se 20 §).
Avdrag medges för påförda egenavgifter i den omfattning
som anges i anvisningarna till 41b§.
9.a. Vid beräkning av nettointäkt av här i riket bedriven
rörelse skall punkt 2 a av anvisningarna till 22 § äga motsvarande
tillämpning. Vid tillämpning av andra stycket av nämnda anvisningspunkt skall
bruttointäkten minskas med dds sjukpenning eller annan ersättning som avses i
punkt 9 av anvisningarna till 28 §, dels andra driftkostnader än
schablonavdraget, dels underskott av annan här i riket bedriven rörelse.
UU 41 b §
Med egenavgifter förstås sjuk-försäkringsavgift enligt
19 kap.
2
§ lagen
(1962: 381) om allmän försäkring, socialförsäkringsavgift till
folkpensioneringen och till-läggspensionsavgift enligt 19 kap.
3
§ samma
lag samt avgift enligt
Senaste lydelse 1969: 741.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lyddse
Föreslagen lydelse
4 § lagen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift.
Avdrag
medges för egenavgifter som påförts såsom slutlig skatt. Har skattskyldig för
det beskattningsår lill vilket avgifterna hänför sig medgivils schablonavdrag
enhgt punkt 2 a av anvisningarna till 22 § och punkt 9 a av anvisningarna till
29 §, medges dock avdrag endast för det belopp varmed egenavgifterna överstiger
schablonavdraget. Om schablonavdrag för visst beskattningsår medgivits med
belopp överstigande summan av de egenavgifter, som påförts såsom slutlig skatt
för samma beskattningsår, skall skillnadsbeloppet tagas upp som intäkt.
Avdrag
medges även för egenavgifter som har påförts såsom tillkommande skatt samt för
belopp varmed medgivet schablonavdrag för visst beskattningsår har reducerats
i samband med ändring av taxeringen. Som intäkt upptages egenavgifter, som restituerats,
avkortats eller avskrivits, samt belopp varmed schablonavdrag för visst
beskattningsår i samband med ändring av taxeringen medgivits utöver tidigare
åtnjutet schablonavdrag.
Belopp
som efter beaktande i förekommande fall av tidigare medgivet schablonavdrag
är avdragsgillt eller skattepliktigt enligt första eller andra stycket hänföres
till det beskattningsår under vilket slutlig eller tillkommande skatt har
påförts eller restitution, avkortning eller avskrivning har skett. Har
schablonavdrag medgivits eller har tidigare medgivet .schablonavdrag ändrats,
skall, såvida laxeringsåtgärden icke föranleder omräkning av egenavgifterna
för beskattningsåret i fråga, avdraget eller intäkten hänföras tid det
beskattningsår under vilket be-
opaginerad Kontrollera mot PDF
t2 Riksdagen 1975176. 1 saml. Nr 178
Prop.
1975/76:178 10
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
slutet angående taxeringsåtgärden har meddelats.
Har den skattskyldige antingen brukat en eller flera
jordbruksfastigheter eller bedrivit en eller flera rörelser under det
beskattningsår som anges i fjärde stycket, skall i nämnda stycke avsett
avdragsgillt eller skattepliktigt belopp hänföras till den förvärvskälla som
ger störst underlag för beräkning av schablonavdrag. Har den skattskyldige
under nämnda beskattningsår både brukat jordbruksfastighet och bedrivit
rörelse, fastställes i första hand del inkomstslag inom vilket underlaget för
avdrag är störst. Inom detta inkomstslag hänföres avdrag eller intäkt lill
den förvärvskälla som ger störst underlag. Har den skattskyldige under
beskattningsåret varken brukat jordbruksfastighet eller bedrivit rörelse,
medges avdraget såsom allmänt avdrag enligt 46 § 2 mom. medan intäkten upptages
såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.
1.
Denna lag
träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
2.
De nya
bestämmelserna i punkt 2 a av anvisningarna till 22 § och punkt 9 a av
anvisningarna till 29 § tillämpas första gången vid 1977 års taxering.
3.
Bestämmelserna
i 35 § 1 mom., 46 § 2 mom., punkt 2 av anvisningarna till 22 § och punkt 9 av
anvisningarna till 29 § i sin nya lydelse samt de nya bestämmelserna i 41 b §,
punkt 15 av anvisningarna till 21 §, punkt 10 av anvisningarna till 28 § och anvisningama
till 41 b § tillämpas i fråga om egenavgifter och schablonavdrag som hänför
sig till beskattningsår för vilket taxering sker år 1977 eller senare år.
4.
Bestämmelserna
i 35 § 1 mom. och 46 § 2 mom. i sin äldre lydelse tillämpas alltjämt i fråga
om egenavgifter hänförliga till beskattningsår för vilket taxering sker år
1976 eller har skett tidigare år.
Beträffande avdrag enligt 46 § 2 mom. i dess äldre lydelse
för egenavgifter hänförliga till beskattningsår för vilket taxering sker år
1976 gäller dock följande, såvida avgifterna sammanlagt överstiger 3 000 kr.
Avdraget får icke åtnjutas på en gång utan skall fördelas med en tredjedel vid
vardera av 19771979 års taxeringar. Har skattskyldig avlidit under
beskattningsår för vilket taxering sker år 1976 eller år 1977, får dock hela
avdraget åtnjutas vid 1977 års taxering. Har skattskyldig
Prop. 1975/76:178 11
nedlagt jordbruk eller rörelse under beskattningsår för
vilket taxering sker år 1976, får avdraget, i den mån det avser avgifter som
belöper på inkomst av den nedlagda förvärvskällan, likaledes i sin helhet åtnjutas
vid 1977 års taxering. Avlider skatlskyldig under beskattningsår, för vilket
taxering sker år 1978, får hela det då återstående avdraget åtnjutas vid 1978
års taxering.
5. De nya bestämmelserna i punkt 15 av anvisningama till
21 § samt punkterna 2 och 2 a av anvisningarna till 22 § skall tillämpas även
beträffande skattskyldig, som enligt lagen (1972: 742) om ikraftträdande av
lagen (1972: 741) om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) alltjämt
redovisar inkomst av jordbruksfastighet enligt kontant-mässiga grunder. Därvid
skall punkterna 2 och 3 ovan äga motsvarande tillämpning.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt
Härigenom föreskrives att 4 § 1 mom. lagen (1947: 576) om
statlig inkomstskatt skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
1 m o m.i Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges
inkomster från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 §,
avdrag ske för
underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs
inkomst från annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att
avdrag icke får göras för underskott i den mån hänsyn därtill tagits vid
beräkning av sjömansskatt eller för underskott av rederi- eller luftfartsrörelse
i vidare mån än som följer av 46 § 1 mom. tredjesjätte styckena
kommunalskattelagen, samt att avdrag för realisationsförlust får göras endast
från realisationsvinst eller lotterivinst;
sådan socialförsäkringsavgift till allmän kommunalskatt, som på-
folkpensioneringen
enligt 19 kap. förts den skattskyldige under året
3 § lagen (1962:381) om allmän näst före taxeringsåret, dock en-
försäkring, tilläggspensionsavgift dast
såvitt gäller annan skattskyl-
och avgift enligt 4 § lagen om dig än
fysisk person, oskiftat döds-
allinän arbetsgivaravgift som på- bo och familjestiftelse.
förts den skattskyldige under året näst före det
taxeringsår, varom fråga är, i den mån avdrag icke åtnjutes enligt nästföljande
stycke, samt, såvitt gäller annan skattskyldig än fysisk person, oskiftat
dödsbo och familjestiftelse, aUmän kommunalskatt, som påförts den
skattskyldige under året näst före taxeringsåret.
' Senaste lydelse 1973: 1110 och 1114.
Prop.1975/76:178 12
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Skattskyldig, som varit här i Skattskyldig, som varit här i
riket bosatt under hela eller nå- riket
bosatt under hela eller nå
gon del av beskattningsåret, äger gon
del av beskattningsåret, äger
jämväl åtnjuta avdrag för perio- åtnjuta
avdrag som avses i 46 §
diskt understöd eller därmed jäm- 2
mom. första stycket 2) kommu-
förlig periodisk utbetalning, för nalskattelagen
(1928:370) samt, i
tilläggspensionsavgifler och avgift den
omfattning som i nämnda
enligt 4 § lagen om allmän arbets- moment
sägs, jämväl för perio-
givaravgift samt för avgifter för diskt
understöd eUer därmed jäm-
pensionsförsäkring och för annan förlig
periodisk utbetalning samt
personförsäkring ävensom för un- för avgifter
för pensionsförsäk-
derhåll åt ej hemmavarande barn, ring och för
annan personförsäk-
allt i den omfattning som i 46 § ring ävensom
för underhåll åt ej
2 mom. kommunalskattelagen hemmavarande barn.
sägs.
Har sådan fusion mellan aktiebolag eller föreningar ägt
rum, som i 28 § 3 mom. första eller andra stycket kommunalskattelagen avses,
äger moderbolaget eller den övertagande föreningen åtnjuta avdrag för sådan
dotterbolagets eller den överlåtande föreningens skatt, vilken enligt första
stycket skulle hava varit avdragsgill för dotterbolaget eller den överlåtande
föreningen. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning vid fusion mellan
sparbanker enligt 78 § lagen den 3 juni 1955 om sparbanker samt då ett
bankaktiebolags hela bankrörelse övertagits av ett annat bankbolag eller ett
försäkringsbolags hela försäkringsbestånd övertagits av ett annat
försäkringsbolag och det överlåtande bolaget avstår från att yrka avdraget i
fråga.
1.
Denna lag
träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit
från trycket i Svensk författningssamling.
2.
De nya
bestämmelserna tillämpas, såvitt gäller avdrag som avses i 46 § 2 mom. första
stycket 2) kommunalskattelagen (1928: 370), i fråga om egenavgifter och
schablonavdrag hänförliga till beskattningsår för vilket taxering sker år 1977
eller senare år.
3.
Äldre
bestämmelser tillämpas alltjämt i fråga om avdrag för sjukförsäkringsavgift
enligt 19 kap. 2 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen och tilläggspensionsavgift
enligt 19 kap. 3 § samma lag samt avgift enligt 4 § lagen (1968: 419) om allmän
arbetsgivaravgift, om avgiften hänför sig till beskattningsår för vilket
taxering sker år 1976 eller har skett tidigare år.
Beträffande avdrag enligt äldre bestämmelser för avgifter,
som avses i föregående stycke och är hänförliga till beskattningsår för vilket
taxering sker år 1976, gäller dock följande, såvida avgifterna sammanlagt
överstiger 3 000 kronor. Avdraget får icke åtnjutas på en gång utan skall
fördelas med en tredjedel vid vardera av 19771979 års taxeringar. Har
skattskyldig avlidit under beskattningsår för vilket taxering sker år 1976 eUer
år 1977, får dock hela avdraget åtnjutas vid 1977 års taxering. Har
skattskyldig nedlagt jordbruk eller rörelse under beskattningsår för vilket
taxering sker år 1976, får avdraget, i den mån det avser avgifter som belöper
på inkomst av den nedlagda förvärvskällan, likaledes i sin helhet åtnjutas vid
1977 års taxering. AvUder skattskyldig under beskattningsår, för vilket
taxering sker år 1978, får hela det då återstående avdraget åtnjutas vid 1978
års taxering.
Prop. 1975/76:178 13
Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1976-05-06
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden Sträng, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson,
Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Zachrisson, Leijon, Peterson
Föredragande: statsrådet Sträng
Proposition om ändrade avdragsregler för egenavgifter, m. m.
1
Inledning
Fr. o. m. den 1 januari 1976 höjdes
socialförsäkringsavgifterna till den allmänna sjukförsäkringen och
folkpensioneringen med sammanlagt tre procentenheter. Från samma tidpunkt
slopades det s. k. beloppstaket för dessa avgifter, dvs. regeln att den del av
förvärvsinkomsten som överstiger 7,5 gånger basbeloppet inte skall räknas in i
avgiftsunderlaget (prop. 1975: 92, SfU 1975: 17, rskr 1975: 127).
Genom beslut av riksdagen i december 1975 befriades
uppdragstagare med verkan fr. o. m. den 1 januari 1976 i princip från
skyldighet att erlägga socialförsäkringsavgifter för sina uppdragsinkomster (prop.
1975/76: 46, SfU 1975/76: 17, rskr 1975/76: 67). Samtidigt begärde riksdagen
att regeringen skulle överlämna två motioner till företagsskatteberedningen (Fi
1970: 77) för övervägande. Motionerna (1975/76: 80 och 81) gällde den skattemässiga
behandlingen av egenavgifter, dvs. egenföretagares sjukförsäkrings-,
folkpensions- och tilläggspensionsavgifter samt allmänna arbetsgivaravgifter.
Den 5 februari 1976 beslöt regeringen i enlighet med riksdagens beslut att
överlämna motionerna till företagsskatteberedningen.
Till finansdepartementet har kommit in åtskilliga
skrivelser från företagare och organisationer om verkningarna av de år 1975
beslutade ändringarna beträffande egenavgifternas beräkning. Sålunda har t. ex.
Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges advokatsamfund. Svenska revisorsamfundet,
Sveriges industriförbimd. Svenska åkeriförbundet, Sveriges
redovisningskonsulters förbund. Familjeföretagens förening.
Prop. 1975/76:178 14
Föreningen auktoriserade revisorer, Sveriges
tandläkarförbund och Sveriges grossistförbund i en den 15 mars 1976 daterad
skrivelse gemensamt anhållit om ändrade avdragsregler för egenavgifterna.
Organisationerna har begärt att en proposition i ämnet utan föregående kommittéutredning
föreläggs 1975/76 års riksmöte.
Som har framgått av det anförda har
företagsskatteberedningen fått i uppdrag att överväga frågan om den skattemässiga
behandlingen av egenavgifter. Med hänsyn till sina övriga arbetsuppgifter har
beredningen emellertid saknat möjlighet att lägga fram ett förslag i sådan tid
att det kunnat efter sedvanlig remissbehandling läggas till grund för en
proposition i ämnet till 1975/76 års riksmöte. En senardäggning till 1976/77
års riksmöte är mindre lämplig bl. a. med tanke på att en omläggning av
avdragsrätten för egenavgifter synes böra tillämpas redan vid 1977 års
taxering. Efter samråd med chefen för socialdepartementet lägger jag därför nu
fram ett förslag angående den skattemässiga behandlingen av egenavgifter.
Detta innebär dock inte att beredningen är förhindrad att föreslå de ändringar
beträffande avdragsrätten för egenavgifter m. m. som beredningen finner
motiverade.
Jag vill i sammanhanget erinra om att pensionskommittén (S
1970: 40) har i uppdrag att föreslå mer enhetliga regler för beräkning av socialförsäkringsavgifter.
Mitt förslag kan därför behöva omprövas när denna kommitté lägger fram sitt
slutbetänkande.
2 Nuvarande regler
2.1 Socialförsäkringsavgifter m. m.
Bestämmelser om skyldighet att erlägga
socialförsäkringsavgifter finns i 19 kap. lagen (1962: 381) om allmän
försäkring (AFL). Dessa omfattar avgifter till folkpensioneringen,
tilläggspensioneringen och sjukförsäkringen. Förutom dessa
socialförsäkringsavgifter har egenförelagare att erlägga avgift enligt lagen
(1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift. Egenföretagares
socialförsäkringsavgifter och avgifter enligt lagen om allmän arbetsgivaravgift
brukar gemensamt kallas egenavgifter.
Egenavgifterna tas ut med viss procent på den försäkrades
inkomst av annat förvärvsarbete än anställnmg. Med inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning avses främst inkomst av jordbruksfastighet och inkomst av
rörelse. Procentsatserna för åren 19751977 framgår av följande uppställning.
Procentsatser
Ändamål
1975
1976
7977
Sjukförsäkringen
Folkpensioneringen
ATP
Allmän
arbetsgivaravgift
7,0
4,2
10,75
4,0
8,0 6,2 11,0 4,0 (2,0)
8,0
6,8
11,75
4,0
Prop.
1975/76:178 15
Sjukförsäkringsavgift
skall erläggas av försäkrad som vid utgången av det aktuella året är
inskriven i allmän försäkringskassa och under året inte har fyllt 67 år (65 år
fr. o. m. den 1 juli 1976) och inte heller har uppburit ålderspension eller
förtidspension för december månad. Försäkrad som enligt 11 kap. 7 § AFL har
anmält s.k. undantagande från ATP är inte sjukpenningförsäkrad och betalar
därför sjukförsäkringsavgift efter lägre procentsats än 8 %. Den lägre
procentsatsen avser inkomstdelar som annars skulle ha omfattats av
sjukpenningförsäkringen, dvs. inkomst upp till 7,5 gånger basbeloppet.
Motsvarande gäller försäkrad for vilken sjukpenningförsäkringen enligt 3 kap.
11 § AFL gäller med karenstid. Procentsatsen fastställs av riksförsäkringsverket
med hänsyn Ull den inverkan undantagandet eller karenstiden bedöms få på
försäkringens utgifter. För år 1976 tillämpas i detta hänseende preliminärt
följande procentsatser;
Vid
undantagande från ATP
3,7
" 93
dagars karenstid
4,4
33
4,9
" 3 "
6,3
Ar
1974 hade 41 700 försäkrade anmält undantagande från ATP. Karenstiden på 33 och
93 dagar utnyttjas av ett relativt litet antal försäkrade. Däremot har ungefär
hälften av samtliga egenförelagare en karenstid på tre dagar.
Socialförsäkring.savgift
tUl folkpensioneringen påförs försäkrad som vid utgången av det aktuella året
är inskriven i allmän försäkringskassa och vid årets början inte har fyllt 65
år och inte heller har uppburit ålderspension eller förtidspension för
december månad.
ATP-avgift
utgår i den mån pensionsgrundande inkomst av annat förvärvsarbete än
anställning har fastställts för den försäkrade för året. Beräkning av sådan
inkomst görs efter sänkningen den 1 juli 1976 av den allmänna pensionsåldern
för varje år då han fyller 1664 år, dock inte for år då han har uppburit
förtidspension eller hel ålderspension. För försäkrad som är född under något
av åren 1911 1927 gäller emdlertid att pensionsgrundande inkomst beräknas även
det år då han fyller 65 år.
Allmän
arbetsgivaravgift erläggs av fysisk person som hai haft inkomst av här i riket
bedriven rörelse eller av här belägen jordbruksfastighet som har brukats av
honom. Avgift erläggs på den dd av inkomsten som överstiger 18 000 kr. (10 000
kr. år 1975). Är inkomsten hänförUg till verksamhet som bedrivits inom det inre
stödområdet tas avgift under år 1976 ut med 2 % i stället för 4 % (SFS 1975:
1145).
Som
tidigare har påpekats tas egenavgifter i princip ut med viss del av den
avgiftsskyldiges inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Till grund för
beräkning av inkomsten av annat förvärvsarbete läggs i regel egenföretagares
taxering till statlig inkomstskatt för det aktuella
Prop. 1975/76:178 16
året. Utgångspunkt för avgiftsberäkningen är alltså den
vid taxeringen fastställda inkomsten av jordbruksfastighet eller rörelse. Har egenföre-tagaren
bedrivit såväl jordbruk som rörelse eller flera olika jordbruk eller rörelser
skall summan av inkomsterna läggas till grund för beräkningen av egenavgifter.
Underskott av rörelse får dras av från inkomsten av annan rörelse medan
underskott av jordbruksfastighet får avräknas mot inkomst av sådan fastighet.
Årsinkomst som understiger 500 kr. och inkomster i form av
sjukpenning är alltid avgiftsfria. Avgift beräknas alltså inte på den del av
förvärvsinkomsten som belöper på sjukpenning. I övrigt beräknas sjukförsäkringsavgift
och folkpensionsavgift fr. o. m. år 1976 i princip på hela inkomsten av annat
förvärvsarbete. ATP-gmndande inkomst beräknas med tillämpning av såväl
basbeloppsavdrag (basbeloppet vid årets ingång) som beloppstak (7,5 gånger
basbeloppet). Detta innebär att ATP för år 1976 beräknas på den del av
årsinkomsten som ligger mellan 9 700 kr. och 72 750 kr. Har den försäkrade även
inkomst av anställning, görs basbeloppsavdraget i första hand mot anställningsin-komsten
medan beloppstaket i första hand tillämpas på företagsinkomsten. 1 fråga om
allmän arbetsgivaravgift görs fr. o. m. år 1976 ett bottenavdrag på inkomsten
med 18 000 kr.
I
socialförsäkringslagstiftningen finns särskilda regler om ersättning för
arbete som försäkrad har utfört för annans räkning utan att vara anställd i
dennes tjänst. Uppdragsgivaren svarar fr. o. m. år 1976 för avgiftema avseende
ersättning som han har utgett till uppdragstagaren, dock endast om
ersättningen under året har uppgått till minst 500 kr. Har den försäkrade under
året från olika uppdragsgivare fått arvoden som var för sig understiger 500 kr.
men sammanlagt överstiger detta belopp, är han i princip skyldig att själv
betala avgifter till sjukförsäkringen, folkpensioneringen och ATP. Skyldighet
att erlägga sjukförsäkringsavgift kan vidare i undantagsfall uppkomma på grund
av inkomst av annan fastighet (skötsel och förvaltning av egen hyresfastighet)
och inkomst av kapital (egen självständig rörelse i uUandet).
Utgör
ersättning för uppdrag inkomst av rörelse eller jordbruk skall uppdragstagaren
och inte uppdragsgivaren i regel svara för avgifterna. Parterna kan
emellertid genom s. k. likslällighetsavtal komma överens om att ersättningen
skall anses som anställningsinkomst. Härigenom flyttas avgiftsskyldigheten
över till uppdragsgivaren.
Avgiftsunderlaget och avgiftsuttaget för år 1976 har inom
riksförsäkringsverket uppskattats enligt följande (milj. kr.):
Avgifts- Avgifts-
underlag uttag
Sjukförsäkringen 7 900 632,0
Folkpensioneringen 7 900 489,8
ATP 4 550 500,5
Allmän
arbetsgivaravgift 3 750 150,0
1 772,3
Prop.
1975/76:178 17
Det
kan i sammanhanget erinras om att det sammanlagda avgiftsunderlaget år 1976
uppgår till ca 169 miljarder kr. och avgiftsuttaget till 43,5 miljarder kr. Egenavgifterna
utgör således drygt 4 % av det samlade avgiftsuttaget.
2.2
Inkomstbeskattningen
En
mkomst är skattepliktig enligt kommunalskattelagen (1928: 370), KL, och lagen
(1947: 576) om statlig inkomstskatt, SI, endast om den kan hänföras till något
av följande sex inkomstslag, nämligen inkomst av jordbruksfastighet, annan
fastighet, rörelse, tjänst, tillfäUig förvärvsverksamhet eller kapital. Inom
de olika inkomstslagen skall inkomsten eller underskottet av varje särskild
förvärvskälla uppskattas för sig. Om en skattskyldig bedriver exempelvis två
skilda rörelser, skall den ena rördsens inkomst alltså beräknas fristående från
den andras. Den beskattningsbara inkomsten, dvs. det bdopp på vilket skatten
räknas ut, utgör skillnaden mellan å ena sidan summan av den skattskyldiges inkomster
inom de olika inkomstsla,gen och å andra sidan summan av vissa avdragsposter
såsom allmänna avdrag och gmndavdrag.
Flertalet
skattskyldiga som bedriver jordbruk eller rörelse erlägger preliminär skatt i
form av B-skatt. Den preliminära B-skatten som är beräknad med hänsyn bl. a. till
egenavgifterna för visst beskattningg-år baseras i regel på den
skattskyldiges inkomst- och förmögenhetsförhållanden två år tidigare. Det
inträffar därför ofta att vad som erlagts för egenavgifter i samband med
betalning av preliminär B-skatt avviker från de definitiva egenavgifter som
sedermera faststäUs vid debiteringen av slutlig skatt. Har egenföretagaren erlagt
för mycket i preliminär skatt skall i princip överskjutande belopp betalas
tillbaka. Understiger å andra sidan surnman av de preliminära
skatteinbetalningarna den slutliga skatten, skall skillnadsbeloppet betalas i
form av kvarstående skatt.
Till
allmänt avdrag räknas enligt 46 § 2 mom. KL och 4 § 1 mom. SI bl. a.
företagares egenavgifter. Som förutsättning för avdragsrätten gäller att egenavgiften
har påförts den skattskyldige i form av slutlig eller tillkommande skatt under
året näst före det aktuella taxeringsåret. Avdrag för visst beskattningsårs
avgifter medges alltså inte vid taxeringen för detta beskattningsår utan först
vid taxeringen för det därpå följande beskattningsåret.
Återbetalas
till följd av nedsatt taxering e. d. skatt till egenförelagare, är enligt 35 §
1 mom. andra stycket KL den del av det återbetalda beloppet som motsvarar egenavgift
skattepliktig såsom intäkt av tillfäUig förvärvsverksamhet i den mån avdrag
tidigare åtnjutits för beloppet. Motsvarande gäller om belopp som avser egenavgift
avkortats eller avskrivits.
Prop.
1975/76:178 18
3
Inkomna skrivelser
I
ett flertal skrivelser till finansdepartementet har anhållits att egenavgifterna
skall göras avdragsgilla i förvärvskällan när det gäller jordbruksfastighet
eller rörelse. Rätten till avdrag för egenavgifter som allmänt avdrag föreslås
alltså avskaffad. Som skäl för förslagen anförs bl. a. att slopandet av
beloppstaket för sjukförsäkrings- och folkpensionsavgifterna har medfört att
endast ATP-avgiften kommer att ha karaktär av personlig försäkringskostnad.
Övriga avgifter framstår mer som direkta onUcostnader i förvärvsverksamheten.
Det framhålls också att nu gällande avdragsregler gynnar den som driver
näringsverksamhet genom ett eget aktiebolag, eftersom avgifterna i detta fall
inte beräknas på ett högre bdopp än vad som faktiskt har utgått i lön till
aktieägaren. En överflyttning av avdragsrätten från allmänt avdrag till
förvärvskällan anges vidare få till följd att den nuvarande eftersläpningen av
avdragsrätten försvinner.
4
Föredraganden 4.1 Allmänna principer
Den
som har inkomst av jordbruksfastighet som han brukar här i riket eller inkomst
av här bedriven rörelse är enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring, AFL, vanUgtvis
skyldig att varje år erlägga socialförsäkringsavgifter till sjukförsäkringen,
folkpensioneringen och försäkringen för tilläggspension, ATP. Sådana
försäkrade, s. k. egenförelagare, är också skyldiga att erlägga avgift enligt
lagen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift. Egenföretagares
socialförsäkringsavgifter och avgifter enligt lagen om allmän arbetsgivaravgift
brukar gemensamt kallas egenavgifter.
Den vid taxeringen till
statlig inkomstskatt för året fastställda inkomsten av jordbruksfastighet och
rörelse utgör i princip underlag för beräkning av egenavgifterna. Underskott i
en förvärvskälla får dock kvittas mot överskott av annan förvärvskälla inom
samma inkomstslag. ATP-avgift beräknas på den del av inkomsten som överstiger
ett basbelopp och understiger 7,5 basbelopp (basbeloppet vid årets ingång). Är
1976 utgår avgiften därför på inkomst mellan 9 700 kr. och 72 750 kr. I fråga
om sjukförsäkringsavgift och folkpensionsavgift finns bortsett från en 500-kronorsgräns
inte någon avgiftsfri del och fr. o. m. den 1 januari 1976 inte heller något
beloppstak. Egenavgift i form av allmän arbetsgivaravgift utgår fr. o. m. år
1976 på den del av inkomsten som överstiger 18 000 kr.
Vid
inkomsttaxeringen får egenförelagare s. k. allmänt avdrag för de
Prop.
1975/76:178 19
egenavgifter
som har påförts honom under året näst före det aktuella taxeringsåret. Att
avgifterna får dras av som allmänt avdrag och inte som kostnad vid beräkningen
av inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse saknar i regel betydelse för
inkomstskattens storlek. Den taxerade och den beskattningsbara inkomsten blir
normalt lika stor i båda fallen. Däremot skulle en överflyttning av
avdragsrätten till resp. förvärvskälla minska avgiftsunderlaget och därmed
också avgiftema. Detta belyses bäst med ett exempel. Antag att en rörelseidkare
vars inkomst visst år uppgår till 60 000 kr. har rätt till avdrag för egenavgifter
med sammanlagt 10 000 kr. Enligt nuvarande regler utgör beloppet 60 000 kr. utgångspunkt
för beräkningen av avgifterna för året. Om avdraget får göras i förvärvskällan,
minskas inkomsten av rörelsen med 10 000 kr. Avgiften kommer då i princip att
beräknas på grundval av en inkomst på 50 000 kr. i stället för 60 000 kr.
Under
de senaste åren har reglerna för uttag av egenavgifter ändrats i väsentliga
hänseenden. Samtidigt som avgiftsskyldigheten i stort sett har slopats för
arbetstagare och uppdragstagare har avgifterna för arbetsgivare och egenförelagare
höjts. Slopandet av beloppstaket för sjukförsäkringsavgiften och
folkpensionsavgiften har vidare reducerat avgifternas försäkringsmässiga
inslag. Redan detta talar enligt min mening med viss tyngd för att avdrag för egenavgifter
bör medges i resp. förvärvskälla i stället för som allmänt avdrag.
För
en sådan ordning talar vidare att det är önskvärt att socialförsäkringsavgifterna
beräknas på samma sätt oavsett företagsform. Drivs verksamheten genom t. ex.
ett aktiebolag, beräknas bolagets arbetsgivaravgifter på grundval av de
anställdas lönesumma. Underlaget för arbetsgivaravgift utgörs således inte av
den totala kostnaden för de anställda utan i princip av skillnaden mellan
totalkostnaden (exkl. naturaförmåner o. d.) och arbetsgivaravgifterna. Som jag
tidigare har sagt tas vid fastställande av egenföretagarens avgiftsunderlag
däremot f. n. inte hänsyn till den egenavgift som föranleds av verksamheten. En
överflyttning av avdragsrätten till aktuell förvärvskälla kommer att eliminera
skillnaden i detta avseende mellan verksamhet som bedrivs genom aktiebolag och
verksamhet som bedrivs direkt av enskild person eller som handelsbolag.
En
överflyttning av avdragsrätten till den inkomstbringande förvärvskällan kommer
inte bara att medföra avgiftsminskning för den försäkrade. Även förmånssidan
kommer att påverkas. Innebörden av ändringarna blir att den pensionsgrundande
inkomsten kommer att beräknas på i princip samma sätt som för löntagare.
Detsamma gäller den sjukpenninggrundande inkomsten.
Avdrag
för egenavgifter bör mot bakgrund av det anförda i princip medges i den
förvärvskälla vartill avgiften är hänförlig. Egenavgifterna bör alltså normalt
inte redovisas som allmänt avdrag utan som avdrags-
Prop.
1975/76:178 20
post
vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet eller inkomst av rörelse.
F.
n. gäller enligt 46 § kommunalskattelagen (1928: 370), KL, och 4 § lagen (1947:
576) om statlig inkomstskatt, SI, att avdrag medges för sådan egenavgift som
har påförts den skattskyldige under kalenderåret näst före det aktuella
taxeringsåret. Regeln innebär att den egenavgift som påförs den skattskyldige
i samband med debUerihg av slutlig skatt under visst kalenderår får dras av vid
taxeringen året därpå. Vid taxeringen för visst beskattningsår medges alltså
inte avdrag för de egenavgifter som belöper på detta beskattningsår. Denna
ordning kan medföra olägenhet för egenföretagarna.
Detta
gäller särskilt dem som börjar eller slutar en verksamhet. Vid taxeringen för
det första beskattningsåret får egenföretagaren inte något avdrag för de egenavgifter
som hänför sig till detta verksamhetsår. Avdrag medges alltså inte för den del
av den preUminära B-skatten för beskattningsåret som belöper på egenavgifter.
Den sammanlagda skatte-och avgiftsbelastningen för detta beskattningsår blir
därför hög. En egenförelagare som lägger ned sin verksamhet får dra av avgiften
avseende sista beskattningsåret först vid taxeringen för därpå följande beskattningsår.
Det är emellertid inte säkert att den skattskyldige detta år har haft så stor
inkomst att avdraget kan utnyttjas fullt ut. Dessa nackdelar hos nuvarande
avdragsregler kan begränsas, om avdragsrätten för egenavgifter i högre grad
knyts till det beskattningsår till vilket avgifterna i realiteten hör. För en
sådan lösning talar också önskemålet att jämställa egenförelagare med personer
som bedriver sin verksamhet genom t. ex. ett aktiebolag. I sistnämnda fall får
bolaget under löpande beskattningsår avdrag för såväl aktieägarens lön som
därpå belöpande socialförsäkringsavgifter och allmän arbetsgivaravgift.
Önskemålet
om neutralitet i avgiftshänseende mellan olika företagsformer skulle bäst
kunna tillgodoses om egenförelagare vid beräkning av inkomst av
jordbruksfastighet eller inkomst av rörelse medgavs avdrag med belopp
motsvarande de på beskattningsåret faktiskt belöpande egenavgifterna.
Härigenom skulle underlaget för socialförsäkringsavgifter och allmän
arbetsgivaravgift i princip beräknas på samma sätt för egenförelagare som för
anställd personal. Metoden skulle också medföra att den nuvarande
eftersläpningen i fråga om avdrag för egenavgifter upphörde. En förutsättning
för att metoden skall kunna till-lämpas är dock att storleken av de egenavgifter
som belöper på visst beskattningsår är känd när den skattskyldige skall
taxeras för beskattningsårets inkomst. Avgifterna fastställs emellertid
slutligt först sedan taxeringen är avslutad. Man måste således med denna metod
göra en förhandsuppskattning av avgifterna. En sådan uppskattning är svår att
utföra även om den skattskyldiges inkomstförhållanden är okomplicerade.
Ytterligare svårigheter uppkommer t. ex. om avgiftsunderlaget
Prop.
1975/76:178 21
skal!
reduceras på grund av att den skattskyldige uppburit sjukpenning eller annan
avgiftsfri inkomst eller om sjukförsäkringsavgiften skall reduceras på grund av
att den skattskyldige gjort anmälan om undantagande från ATP och
sjukpenningförsäkringen. Även andra faktorer kan inverka på avgiftsberäkningen,
t. ex. att egenföretagaren har haft anställningsinkomst vid sidan av inkomst av
jordbruk eller rörelse eller att han har uppburit förtids- eUer ålderspension
under beskattningsåret. Det är därför svårt att utforma systemet så att den
skattskyldige själv i alla lägen kan bestämma hur stor hans avgift är. Ett
avdragssystem som bygger på att taxeringsnämnden eller lokal skattemyndighet skall
räkna ut egenavgifterna och därefter föra in avdraget i självdeklarationen är
enligt min mening också olämpligt. De skattskyldiga bör nämligen vid avlämnande
av deklarationen själva kunna beräkna sin slutliga skatt och därmed också bl.
a. behovet av fyllnadsinbetal ning.
Vad
jag nu har sagt visar enligt min mening att det vid taxeringen för visst
beskattningsår, med den utformning som avgiftssystemet f. n. har, inte är
möjligt att medge avdrag för de på beskattningsåret belöpande egenavgifterna
med exakta belopp. Avdraget måste med nödvändighet uppskattas enligt schablon.
Överensstämmer de definitiva avgifterna för beskattningsåret inte med det schablonmässigt
beräknade avdraget, får skillnadsbeloppet dras av eller tas upp som intäkt vid
taxeringen för ett senare beskattningsår.
Ett
sätt att beräkna ett schablonavdrag är att knyta avdragsrätten för visst
beskattningsår till de avgifter som ingår i preliminär B-skatt för det aktuella
beskattningsåret. Denna avdragsmetod har emellertid åtskilliga nackdelar.
Metoden förutsätter för det första att den skattskyldige verkligen har påförts
preliminär B-skatt. Mänga avgiftsskyldiga har emellertid stora
anställningsinkomster vid sidan av rörelse- eller jordbruksinkomst och erlägger
därför preliminär A-skatt i stället för B-skatt. För denna krets av egenförelagare
skulle därför under alla omständigheter en särskild schablon behöva utarbetas.
En annan nackdel med att anknyta till preliminär B-skatt är att den
skattskyldige normalt påförs preliminär B-skatt för visst beskattningsår med
ett belopp som motsvarar den totala slutliga skatten för beskattnuigsåret två
år tidigare. Vid debiteringen av preliminär B-skatt tas således i regel inte
hänsyn till den verkliga inkomsten under det aktuella beskattningsåret och inte
heller tUl de procentsatser som det året skall tillämpas vid fastställandet av egenavgifterna.
Av detta följer att de definitiva egenavgifterna ofta avsevärt avviker från de egenavgifter
som ingår i den preliminära B-skatten för beskattningsåret i fråga.
Det
är däremot enligt min uppfattning möjligt att uppnå godtagbar överensstämmelse
mellan avdraget för egenavgifter under löpande beskattningsår och de
definitiva egenavgifterna för samma beskattningsår
Prop.
1975/76:178 22
om
avdraget schablonmässigt beräknas till viss andel av den avgiftspliktiga
inkomsten. Denna metod, som kan användas oavsett om den skattskyldige erlägger
preliminär skatt i form av A-skatt eller B-skatt, blir i de flesta fallen också
förhållandevis enkel att ttllämpa. Jag föreslår att avdraget för egenavgifter
beräknas på detta sätt.
Vid den närmare utformningen
av en sådan schablonmetod för beräkning av avdrag för egenavgifter måste
ställning tas till om avdrags-rätten skall begränsas till vissa förvärvskällor
eller om schablonavdrag skall kunna medges från varje inkomst som kan föranleda
skyldighet att erlägga egenavgift. Ett därmed sammanhängande spörsmål är om
schablonavdraget skall beräknas på grundval av hela eller endast en del av
förvärvskällans inkomst. En annan viktig fråga är om en enhetlig procentsats
skall tillämpas vid beräkning av avdraget eller om man, för att minska
skillnaden mellan detta avdrag och de definitiva egenavgifterna, skall
tillämpa olika procentsatser beroende på omständigheterna i det enskilda
fallet. Av stor betydelse är också hur avstämningen mellan schablonavdraget och
de definitiva egenavgifterna skall göras.
4.2
Underlaget för beräkning av schablonavdrag m. m.
Av
min tidigare lämnade redogörelse framgår att egenavgifter fr. o. m. år 1976
främst tas ut på inkomst av jordbruksfastighet och rörelse. I de fall då annan
inkomst kan medföra skyldighet att erlägga egenavgift är det i regd fråga om
obetydliga avgiftsbelopp. Schablonavdrag för egenavgifter bör med hänsyn bl.
a. härtill begränsas till jordbruks- och rörelseinkomster. Detta innebär dock
inte att avdragsrätten för t. ex. egenavgift som har påförts på inkomst av
annan fastighet går förlorad. Som jag kommer att beröra senare (avsnitt 4.4)
bör avdrag för sådana avgifter liksom f. n. medges vid taxeringen för det
beskattningsår då avgiften debiterats som slutlig skatt.
Det schablonmässigt
beräknade avdraget bör således begränsas till inkomst av jordbruksfastighet och
inkomst av rörelse. Schablonavdraget bör räknas på nettointäkten minskad med
övriga avdrag i förvärvskällan. Underlaget för fastställandet av
schablonavdraget motsvarar alltså normalt nettoUitäkten beräknad enligt
nuvarande regler.
I några situationer kan
emellertid skillnaden mellan bruttointäkten av jordbruksfastigheten eller
rörelsen och andra avdrag än schablonavdraget ge ett alltför högt underlag för
beräkning av schablonavdraget. Så är för det första fallet om skattskyldig,
som redovisar inkomst av jordbruksfasUghet, inte brukat fastigheten. Är
jordbruket utarrenderat eller har den skattskyldige av annan anledning inte
själv brukat fastigheten, är inkomsten varken avgiftspliktig eller förmånsgmndande.
Vid fastställandet av underlaget för schablonavdraget bör därför sådan inkomst
av jordbruksfastighet inte medräknas.
Prop.
1975/76:178 23
Sjukpenning
enligt AFL eller enligt lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring och liknande
ersättningar kan utgöra intäkt av jordbruksfastighet om sjukpenningen eller
ersättningen grundas på inkomst som hänför sig till jordbruket (punkt 14 av
anvisningarna till 21 § KL). Motsvarande regler gäller i fråga om sjukpenning
o. d. som hänför sig till rörelse (punkt 9 av anvisningarna till 28 § KL). Egenavgift
behöver dock inte erläggas för den del av inkomsten som belöper på sjukpenning
o. d. För att underlaget för beräkning av schablonavdraget skall korrespondera
med underlaget för de definitiva egenavgifterna bör därför bruttointäkt av
jordbruksfastighet och rörelse minskas med den del därav som hänför sig till
sjukpenning enligt AFL eller motsvarande avgiftsfri intäkt.
Om en skattskyldig har
inkomst av såväl jordbruksfastighet som rörelse skall egenavgifter och sociala
förmåner beräknas på summan av inkomsterna. Underskott av rörelse får vid
beräkning av avgiftsunderlaget inte avräknas mot inkomst av
jordbruksfastighet. Kvittning får inte heller ske mellan underskott av
jordbruksfastighet och inkomst av rörelse. Däremot tillåts vid
avgiftsberäkningen kvittning inom vardera inkomstslaget. Underskott som uppkommit
i en rörelse får alltså kvittas mot inkomst i annan rörelse och motsvarande
gäller i fråga om inkomst och underskott av jordbruksfastighet. Mot denna
bakgrund bör, vid beräkning av underlaget för schablonavdraget, bruttointäkten
av jordbmksfastighet minskas med underskott som uppkommit i annat jordbruk som
också brukas av den skattskyldige. Likaså bör underskott i en rörelse avräknas
från bruttointäkt av en rörelse som ger överskott.
Vad jag nu har anfört
innebär sammanfattningsvis att schablonavdraget bör förekomma endast vid
beräkning av inkomst av jordbruksfastighet och inkomst av rörelse.
Schablonavdraget bör i regel beräknas på skillnaden meUan bruttointäkten och
samtliga avdrag i förvärvskällan utom schablonavdraget. Bruttointäkten skall
dock reduceras dels med den del därav som hänför sig till sjukpenning och Uknande
avgiftsfri ersättning, dels med underskott som uppkommit i annan förvärvskälla
tillhörande samma inkomstslag. Hänsyn skall inte tas till inkomst eller
underskott av jordbruksfastighet som inte brukas av den skattskyldige eller av
rörelse som inte har bedrivits här i riket. Den på detta sätt justerade
nettointäkten av förvärvskällan utgör således underlag för beräkning av
schablonavdraget för egenavgifter.
4.3
Schablonavdragets storlek
Det
är, som jag tidigare har framhållit, önskvärt att det med hjälp av schablonen
beräknade avdraget för egenavgifter så nära som möjligt motsvarar de
definitiva avgifterna för beskattningsåret i fråga. Många olika faktorer
inverkar emellertid på de definitiva egenavgif-
Prop.
1975/76:178 24
temas
storlek. Det är inte möjligt att ta hänsyn till denna mångfald av
avgiftssituationer, om man skall utforma en schablon som är praktiskt användbar.
För
egenförelagare uppgår egenavgifterna i normalfallet till ca 20 % av den del av
jordbruks- eller rörelseinkomsten beräknad enligt nuvarande regler som
överstiger 10 000 kr. men uppgår till högst 100 000 kr. För inkomstdelar under
10 000 kr. är avgiftsuttaget avsevärt lägre med hänsyn till att varken ATP-avgift
eller allmän arbetsgivaravgift utgår. Eftersom ATP-avgift inte tas ut på
inkomst överstigande 7,5 basbelopp, blir egenavgifterna likaså lägre än 20 %
på överskjutande inkomst. Jag föreslår därför att schablonavdrag för skattskyldiga
som betalar oreducerade egenavgifter bestäms till 10 % av den dd av underlaget
för avdragsberäkningen som uppgår till högst 10 000 kr., 20% på den del av
underlaget som ligger mellan 10 000 och 100 000 kr. och till 15 % av den del av
underlaget som överstiger 100 000 kr. Dessa procentsatser bör gälla också för
skattskyldig som t. ex. till följd av att särskild karenstid tillämpas vid
sjukförsäkringen eller att verksamheten bedrivs inom det inre stödområdet
betalar en något lägre avgift.
För
en mindre grupp av jordbrukare och rörelseidkare skulle emellertid ett
schablonavdrag för egenavgifter med 20 % av underlaget medföra ett för stort
avdrag. Skattskyldig som hr fyllt 65 år vid ingången av året före
taxeringsåret eller som har åtnjutit förtidspension eller hel ålderspension
enligt AFL i december månad året före taxeringsåret och inte omfattas av vissa
särbestämmelser i 15 kap. 2 § AFL betalar inte annan egenavgift än allmän
arbetsgivaravgift. Detsamma gäller om avgiftspliktig inkomst av
jordbruksfastighet eller rörelse omfattas av s. k. likställighetsavtal. Har
ett sådant avtal träffats skall nämligen inkomsten i socialförsäkringshänseende
anses som inkomst av anställning. En väsentUg minskning av egenavgifterna äger
vidare rum om den skattskyldige inte är inskriven i allmän försäkringskassa vid
utgången av året före taxeringsåret. För dessa egenförelagare synes
schablonavdraget lämpligen kunna bestämmas till 4 % av underlaget för
avdragsberäkningen. I de fall då likställighetsavtal föreligger bör den lägre
procentsatsen tillämpas endast om inkomsten av jordbruket eller rörelsen
uteslutande eller så gott som uteslutande omfattas av avtalet.
4.4
Avstämning av schablonavdraget
Med
de regler för beräkning av schablonavdraget för egenavgifter som jag har
föreslagit i det föregående torde skillnaden mellan detta avdrag och de
definitiva avgifterna i flertalet fall bli relativt liten. Det är emellertid
givet att en avstämning måste göras mellan schablonav-
Prop.
1975/76:178 25
draget
och de definitiva avgifterna så att det slutliga resultatet blir rimligt. Avstämningen
bör enligt min mening göras på följande sätt. Framkommer vid debiteringen av
slutlig skatt att det schablonmässigt beräknade avdraget varit för lågt, bör
skillnadsbeloppet vara avdrags-gUlt vid taxering för det beskattningsår då den
sluttiga skatten debiterats. Har å andra sidan schablonavdraget överstigit de
definitiva egenavgifterna, bör skillnadsbeloppet redovisas som intäkt vid
taxeringen för det beskattningsår som omfattar den tidpunkt då debiteringen av
den slutliga skatten ägt rum.
Följande
exempel kan belysa det anförda. En rörelseidkare har under år 1976 haft bmttointäkt
i rörelsen på sammanlagt 150 000 kr. och avdragsgilla kostnader bortsett från
schablonavdraget på sammanlagt 50 000 kr. Någon reducering på grund av
sjukpenning eller underskott i annan rörelse förutsätts inte i detta exempel,
varför underlaget för beräkning av schablonavdraget blir 100 000 kr. Skall
schablonavdrag medges enligt huvudregeln blir detta avdrag vid 1977 års
taxering (10 % av 10 000-t-20 % av 90 000 =) 19 000 kr. och nettointäkten av
rörelsen 81 000 kr. Detta belopp utgör i sin tur utgångspunkt för beräkning av
de definitiva egenavgifterna för år 1976. Vid debiteringen av slutlig skatt i
december 1977 fastställs summan av egenavgifterna till 20 000 kr. Summan av de
definitiva avgifterna överstiger alltså schablonavdraget med 1 000 kr. Detta
belopp bör vid 1978 års taxering (avseende 1977 års inkomster) anses som
driftkostnad i rörelsen. Hade de definitiva avgifterna för år 1976 uppgått
till 17 000 kr., skulle däremot (19 000 ./. 17 000 =) 2 000 kr. ha redovisats
som intäkt av rörelse vid 1978 års taxering.
Avstämningen
meUan schablonavdraget för egenavgifter och de definitiva avgifterna behöver
inte vålla något problem om den skattskyldige har inkomst från en enda
förvärvskälla antingen jordbruksfastighet eller rörelse under det
beskattningsår då de definitiva avgifterna debiterats. Har den skattskyldige
under detta beskattningsår bedrivit enbart jordbruk bör hela skillnadsbeloppet
redovisas i jordbruket och har den skattskyldige bedrivit enbart rörelse bör
hela skillnadsbeloppet redovisas i rörelsen. Vad nu har sagts bör gälla även
om de definitiva avgifterna helt eller delvis hänför sig till annan inkomst än
jordbruksfastighet eller rörelse. En skatlskyldig som vid debiteringen av
slutlig skatt påförts egenavgift på grund av förvaltning av egen hyresfastighet
bör således under förutsättning att han bedrivit jordbruk eller rörelse under
det beskattningsår då de definhiva egenavgifterna debiterats få dra av hela
den slutliga avgiften i jordbruket eller rörelsen.
Bedriver
den skattskyldige såväl jordbruk som rörelse bör förhållandena under det
beskattningsår då den aktuella debiteringen ägt mm vara avgörande för valet av
inkomstslag. Överstiger det sammanlagda
Prop. 1975/76:178 26
underlaget för beräkning av egenavgifter på grund av
inkomst av jordbruksfastighet motsvarande underlag på gmnd av inkomst av
rörelse, bör hela skUlnadsbdoppet redovisas som intäkts- eller avdragspost i
jordbruket. I det motsatta fallet bör skillnadsbeloppet redovisas som rördseintäkt
eller rörelsekostnad. Av förenklingsskäl bör således skillnadsbeloppet inte
fördelas mellan olika inkomstslag. Har den skattskyldige flera förvärvskällor
inom samma inkomstslag, t. ex. två olika rörelser, bör hela skillnadsbeloppet
redovisas i den förvärvskälla som uppvisar det största avgiftsunderlaget. Inte
heller i detta fall bör alltså någon fördelning av beloppet komma till stånd.
Har den
skattskyldige under det beskattningsår då debiteringen av slutlig skatt ägt rum
varken bedrivit jordbruk eller rörelse bör, såvida schablonavdraget understiger
de definitiva avgifterna, skillnadsbeloppet av praktiska skäl dras av som
allmänt avdrag. Överstiger däremot schablonavdraget de definitiva avgifterna
bör skillnadsbeloppet redovisas som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.
Detta innebär att skattskyldiga, som inte bedriver jordbruk eller rörelse, får
avdrag för egenavgifter på samma sätt som. i dag.
Beslut om
ändrad taxering eller debitering kan medföra att ytterUgare egenavgift skall
tas ut eller att tidigare påförda avgifter skall återbetalas eller avkortas.
Det kan också förekomma att restförd egenavgift avskrivs.
Återbetald
(restituerad), avkortad eller avskriven egenavgift bör i princip redovisas som
intäkt vid taxeringen för det beskattningsår under vilket avgiften har ändrats.
Med ändring avses lokal skattemyndighets eller annan längdförares beslut om
nedsättning av avgiften. Det återbetalade, avkortade eller avskrivna beloppet
bör redovisas som intäkt av jordbruksfastighet eller rörelse om den
skattskyldige under det aktuella året bedrivit sådan verksamhet och i annat
fall som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet. Vid valet av inkomstslag och
förvärvskälla bör de regler som jag nyss har föreslagit beträffande
skillnadsbeloppet vid debiteringen av slutlig skatt äga motsvarande tiUämpning.
Har
återbetalning eller avkortning av tidigare påförd egenavgift föranletts av att
taxeringen nedsatts torde i regel underlaget för beräkningen av
schablonavdraget och därmed också detta avdrag ha minskat. I sådana fall bör
vid taxeringen för det beskattningsår då den tidigare påförda egenavgiften
återbetalats eller avkortats, hänsyn tas till den minskning av schablonavdraget
som taxeringsnedsättningen medfört. Detta sker genom att det belopp varmed
avdraget minskat behandlas som en avdragspost och avstäms mot den reslituerade
eller avkortade egenavgiften.
Medför en
ändring av taxeringen eller debiteringen att den skattskyldige skall erlägga
ytterligare egenavgifter, tas dessa ut i form av tillkommande skatt. Sådana egenavgifter
bör anses som driftkostnad i
Prop.
1975/76:178 27
jordbruksfastighet
eller rörelse om den skattskyldige under det år då den tillkommande skatten
påförts bedrivit verksamhet av detta slag. I annat fall bör beloppet dras av
som allmänt avdrag. Vid valet av inkomstslag och för förvärvskälla bör de av
mig föreslagna reglerna i fråga om det skillnadsbelopp som framkommer vid
debiteringen av slutlig skatt äga motsvarande tillämpning.
Vid
beräkning av avdrag för egenavgift som debiterats som tillkommande skatt
skall, såvida den tillkommande skatten har föranletts av taxeringshöjning som i
sin tur medfört höjning av underlaget för beräkning av schablonavdraget,
hänsyn tas till att schablonavdragets storlek ökar. Detta sker genom att det
belopp varmed schablonavdraget höjts behandlas som en intäktspost som avstäms
mot den ökade avgiften.
Samma
princip tillämpas om en jordbrukare eller rörelseidkare, som i och för sig är
berättigad till schablonavdrag för egenavgifter, av misstag inte taxeras av
taxeringsnämnden. Följden i ett sådant fall blir att den skattskyldige inte
påförs någon slutlig skatt för beskattningsåret i fråga. Om taxeringen
sedermera åsätls genom beslut av länsskatterätten kommer den skattskyldige att
påföras samtliga egenavgifter i form av tillkommande skatt. Även i detta fall
skall alltså det schablonavdrag som medges av länsskatterätten behandlas som
intäktspost och avräknas mot den egenavgift som ingår i den tillkommande
skatten.
Det
bör här tilläggas att en taxeringsändring och en därmed sammanhängande ändring
av schablonavdraget inte alltid behöver föranleda ändring i påförda egenavgifter.
Även i dessa fall måste en ökning av schablonavdraget behandlas som intäktspost
och en minskning av avdraget som en avdragspost. Intäkten eller avdraget får
hänföras till det beskattningsår då beslut om taxeringsåtgärden meddelats.
Den
av mig föreslagna omläggningen av avdragsrätten för egenavgifter får anses ge
ett materiellt tillfredsställande resultat och är i de flesta fall enkel att
tillämpa. Jag är emellertid medveten om att omläggningen kan ge upphov till
tillämpningssvårigheter i vissa situationer, t. ex. när egenavgifternas
storlek ändras till följd av höjning eller nedsättning av taxeringen. Att
svårigheter av det slag som här har nämnts uppkommer beror tUl viss del på
utformningen av det nuvarande systemet för fastställande av egenavgifter.
Pensionskommittén (S 1970: 40) har i uppdrag att föreslå mer enhetliga regler
på detta område. Det kommer därför sannolikt att finnas anledning att på nytt
ta upp frågan hur avdragsrätten för egenavgifter skall konstrueras när
kommittén har slutfört sitt arbete.
I
detta sammanhang vill jag ta upp ytterligare en fråga. Enligt lagen (1970: 172)
om begränsning av skatt i vissa fall, skall statlig inkomstskatt och
förmögenhetsskatt begränsas om den skattskyldiges sammanlagda skatter inkl.
kommunalskatt utgör en mycket stor del av
Prop. 1975/76:178 28
den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten.
Begränsningsregeln blir i regel tillämplig när den sammanlagda skatten
överstiger 80 % av den del av nämnda beskattningsbara inkomst som understiger
200 000 kr. På den del av den beskattningsbara inkomsten som överstiger 200
000 kr. bUr begräiisningsregeln tiUämplig om den sammanlagda skatten överstiger
85 % av det överskjutande beloppet.
Vid tillämpning av denna begränsningsregel (80/85-procentregeln)
tas f. n. inte hänsyn till egenavgifter. Med tanke bl. a. på den utveckling
som ägt mm i fråga om dessa avgifter föreligger enligt min mening skäl för alt
även egenavgifterna bör helt eller delvis beaktas vid bedömningen om den
totala skatten skall begränsas. En sådan ändring av begränsningsregdn
aktualiserar dock vissa andra principiella frågor som rör regelns utformning
och kräver därför ytterligare överväganden. Jag avser att i höst till riksdagen
återkomma i denna fråga.
I detta sammanhang vill jag framhålla att redan den nu
föreslagna omläggningen av avdragsrätten för egenavgifter medför att inkomstskatt
och avgifter på en inkomstökning endast i rena undantagsfall och då med några
få procenterUieter kommer att kunna överstiga 85 % av inkomstökningen. Härav
följer givetvis att det totala skatte- och avgiftsuttaget bortsett från
förmögenhetsskatten inte heller kommer att kunna överstiga 85 % av den
sammanlagda inkomsten.
4.5 Övergångsbestämmelser
Som jag i det föregående uttalat bör den här föreslagna
omläggningen av avdragsrätten för egenavgifter tUlämpas fr. o. m. det
beskattningsår för vilket taxeringen i första instans sker år 1977, dvs. i
princip första gången på 1976 års inkomster. Skattskyldiga som vid 1977 års
taxering redovisar inkomst av jordbruksfastighet, som de själva brukat, eller
inkomst av rörelse bör få göra ett schablonavdrag i förvärvskällan. Överstiger
det vid 1977 års taxering schablonmässigt beräknade avdraget de sedermera
påförda egenavgifterna skall skiUnadsbeloppet tas upp som intäkt eller dras av
vid 1978 års taxering. Denna del av förslaget torde inte ge upphov till några
egentliga problem i samband med ikraftträdandet.
En särskild fråga i samband med övergängen till de nya
avdragsreglerna är hur avgifterna avseende det beskattningsår för vilket
taxering i första instans sker år 1976 (i regd 1975 års inkomster) skall
behandlas. Med tillämpning av nuvarande regler skulle de skattskyldiga få
allmänt avdrag vid 1977 års taxering för dessa avgifter, vilka redovisas på
debetsedeln för slutlig skatt enligt 1976 års taxering. Det kan sättas i fråga
om egenföretagarna vid 1977 års taxering bör få avdrag för såväl de slutliga egenavgifterna
enligt 1976 års taxering som det nya schablonavdraget avseende 1976 års
inkomst. En lämplig lösning av denna fråga är
Prop. 1975/76:178 29
enligt min mening att i övergångsbestämmelserna införa en
föreskrift om att avdraget för de egenavgifter som fastställs vid debiteringen
av slutlig skatt enligt 1976 års taxering skall delas upp på tre år. En egenförelagare
som vid 1976 års taxering påförs egenavgifter med sammanlagt 12 000 kr. bör
alltså få avdrag med 4 000 kr. vid envar av taxeringarna åren 1977-1979.
Avdraget bör i likhet med vad som nu gäller medges som allmänt avdrag.
Denna uppdelning av avdragsrätten på tre år kan i enstaka
fall framstå som omotiverad. Avlider den skattskyldige kan den uppskjutna avdragsrätten
fördröja skiftet av dödsboet. Jag föreslår därför att dödsbo efter
skattskyldig, som avlidit under år 1975 eller år 1976 ellqr motsvarande
beskattningsår, vid 1977 års taxering på en gång skall få avdrag med belopp
motsvarande de vid 1976 års taxering påförda egenavgifterna. Detsamma bör
gälla i fråga om skattskyldiga som på grund av att de under år 1975 eller
motsvarande beskattningsår lagt ned sitt jordbruk eller sin rörelse inte skall
redovisa intäkt av jordbruksfastighet eller rörelse i sin deklaration till
ledning för 1977 års taxering. Av förenklingsskäl bör likaså hela avdraget
medges vid 1977 års taxering om summan av de påförda egenavgifterna understiger
3 000 kr.
Avlider den som påförts egenavgift vid 1976 års taxering
under år 1977 (motsvarande beskattningsår), bör dödsboet vid 1978 års taxering
få avdrag med det då återstående avdragsbeloppet, dvs. 2/3 av de vid 1976 års
taxering debiterade avgifterna. Det kan vidare i och för sig sättas i fråga om
egenförelagare, som lägger ned sin verksamhet under åren 1976 eller 1977
(motsvarande beskattningsår), skall få tidigarelägga sin rätt till avdrag för egenavgifter
enligt 1976 års taxering. Starka kontrollskäl talar dock enligt min mening mot
en sådan bestämmelse. Tidigareläggning av avdraget bör därför bortsett från
de fall då den skattskyldige avlidit komma i fråga endast om verksamheten
lagts ned senast under år 1975 (motsvarande beskattningsår).
5 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till
1.
lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370),
2.
lag om ändring
i lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt. Ärendet bör behandlas under
innevarande riksmöte.
6 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag sorn
föredraganden har lagt fram.
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1976 760312
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
25 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (23)
23 kopplingar i 11 dokument.
- Prop. 2000/01:22 Anpassningar på företagsskatteområdet till EG- fördraget, m.m. Prop. 2000/01:22 s. 82 i texten
- Prop. 1999/2000:2D1 Inkomstskattelagen i texten
- Bet. 1979/80:SkU52 Med anledning av motion om schablonavdrag för egenföretagare s. 2 i texten
- Bet. 1975/76:SkU68 Med anledning av propositionen 1975/76:178 om ändrade avdragsregler för egenavgifter, m. m. jämte motioner s. 1 · s. 12 · s. 20 i texten
- Prop. 1975/76:217 om säkning av den statliga inkomstskatten, m.m. s. 10 · s. 14 i texten
Doktrin (2)
2 kopplingar i 1 dokument.
- Cejie, Den utsträckta hemvistprincipen, 2015 s. 144 · s. 305 i texten