Sök i Ratio Lex

om samordnad sysselsättnings- och reginalpolitik

349 sidor, varav 296 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 296 av 349 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1975/76:211, om samordnad sysselsättnings- och reginalpolitik

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 Regeringens proposition

1975/76: 211

om
samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik,

beslutad
den 13 maj 1976.

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll för de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandens
hemställan

På
regeringens vägnar

G.
E. STRÄNG

INGEMUND
BENGTSSON

Propositionens
huvudsakliga innehåll

På
grundval av sysselsättningsulredningens och länsplaneringens material samt
regeringens ställningstaganden i 1976 års reviderade finansplan läggs förslag
fram om principerna för den framtida sysselsättnings- och regionalpolitiken.

Sysselsättningen
har ökat snabbt under senare år. Ökningen har tack vare de regionalpolitiska
insatserna blivit jämnt fördelad mellan landets olika delar. Den kraftiga
befolkningsminskningen i skogslänen har hejdats och vänts till ökning. Den
tidigare snabba befolkningsökningen i storstadsområdena har blivit mera
balanserad.

Sysselsättningspolitiken
bör, framhålls det, vara att medverka till att undanröja hinder för
förvärvsarbete och att öka antalet arbetstillfällen så att arbeie kan erbjudas
alla som vill delta i arbetslivet. Delta innefattar en strävan att var och en
skall ges möjlighet alt delta i arbetslivet efter sin förmåga. Det förutsätter
vidare att jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet kan åstadkommas,
att trygghet i anställningen kan skapas och att regional balans kan uppnås. För
detta behövs insatser över ett brett fält.

Arbetsförmedlingen
upprustas f. n. i fråga om personal, organisation och teknik. Beslut har redan
fattats om att ta ytteriigare steg.

Förslag läggs fram om ett nytt bidragssystem för halvskyddat arbeie.
Del nuvarande bidraget på 40 % av den direkta lönen ersätts med ett bidrag på
75 % på total lönekostnad under första anställningsåret. En avtrappning av
bidraget sker därefter. Särskilda insatser föreslås för ungdomar med svåra
handikapp. Bidrag kan lämnas under del försia året med 90 % av den totala
lönekostnaden och under följande år med 50 %.

Särskilda
insatser bör göras för de ungdomar som möter svårigheter på

1 Riksdagen 1976. J saml. Nr 211

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 2

arbetsmarknaden.
Förändringar bör göras såväl inom utbildningen som i arbetslivet och i
kontakten mellan skolan och arbetslivet. Utbildningens uppläggning och
dimensionering föreslås förändrad så att ungdomarnas möjligheter på
arbetsmarknaden förbättras. Fr.o.m. budgetåret 1977/78 tillkommer de s. k.
planeringsråden, som har till uppgift bl. a. att följa situationen för de
ungdomar som lämnar skolan. På initiativ av sysselsättningsutredningen bedrivs
försöksverksamhel med intensifierad arbetsförmedling för ungdomar i 19 orter.
På grundval av den nu pågående verksamheten bör metoder kunna utarbetas för
arbetsförmedlingarnas verksamhet i hela landet. Starka skäl talar också för
att arbetsförmedlingsinsatserna för ungdomar bör prioriteras. Syftet med
åtgärderna är att alla ungdomar som slutar skolan skall erbjudas arbete,
praktik eller utbildning.

Länsstyrelserna föreslås
få i uppdrag att analysera brister i de lokala arbetsmarknaderna. Ett sådant
underlag behövs såväl för trafikplaneringen som för en kommunal
sysselsättningsplanering. Möjlighelerna bör prövas att i byggnadslagstiftningen
införa regler om att sysselsättningsfrågorna ägnas uppmärksamhet i
bebyggelseplaneringen.

Resmöjligheterna mellan
bostäder och arbete bör förbättras. De kollektiva transporterna bör spela en
ökad roll för arbetsresorna. Jämställdhelsdele-galionen överväger att initiera
försöksverksamhet med förbättrade resmöj-ligheter till arbetsplatserna.

1 propositionen redovisas
åtgärder som syftar till att åstadkomma industriell expansion och tryggad
sysselsättning. Det samspel som under senare år har vuxit fram mellan industri-
och regionalpolitiken bör vidareutvecklas. De lokaliseringspolitiska medlen
kommer att utredas.

I propositionen redovisas
den överenskommelse som regeringen har träffat med Sveriges industriförbund om
samråd i lokaliseringsfrågor. Syftet med samrådet skall vara alt skapa
förutsättningar för alt regionalpolitiska synpunkter beaktas påett tidigt
stadium i industrins investeringsplanering. Systemet med lokaliseringspåverkan
föreslås bli fullföljt på länsplanet.

Överläggningar
kommer all las upp med kooperationen om liknande överenskommelser.

Åtgärderna för att bekämpa
arbetslöshet vid konjunkiuravmaiining har byggts ut under senare år. Tack vare
dessa åtgärder har arbetslösheten på den svenska arbetsmarknaden kunnat hållas
på en mycket låg nivå samtidigt som anlalel sysselsatta konlinueriigt har kunnat
ökas. De principer som därvid har prövats bör ligga fast och vidareutvecklas.
Hög beredskap bör upprätthållas inför kommande konjunkturavmatlningar.

För att behoven när det
gäller sjuk- och hälsovård, social omvårdnad, utbildning m. m. skall kunna
tillgodoses kommer det att krävas belydande resurser under de närmaste åren.
Beslut om utbyggnad av samhällsservicen kommer fortlöpande att fattas av
kommuner, landsting, regering och riksdag. Utgångspunkten är därvid de
föreliggande verksamhetsplanerna. Strävan bör vara att vidga verksamheten i
riktning mot att tillgodose de faktiskt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 3

föreliggande
behoven. Angelägna reformer och standardförbättringar måste därvid förverkligas
i den takt som de samlade resurserna medger.

Målet
för serviceförsörjningen, som det formulerades år 1972, bör ligga fast.
Särskilda stödjepunkter för lokal service i kommuner inom inre stödområdet med
stor yta bör utses. Ortsplanen kompletteras därför genom att 20 orter i inre
stödområdet och två orter på Golland ulses lill kommun-delscentra. Vidare
föreslås vissa förändringar i storstadsområdena. Avgränsningen av
storstadsområdena i orlsplanen avvecklas. Nynäshamn och Södertälje i
Stockholms län och Slenungsund i Göteborgs och Bohus län föreslås bli regionala
centra.

Länsstyrelserna
föreslås ägna ökad uppmärksamhet åt förhållandena i kommuner som ligger
isolerat i förhållande till större och mera väldiffe-rentierade
arbetsmarknader.

Förslag
till ramar i form av befolkningstal för planeringen av verksamheter i länen läggs
fram för år 1985.

Särskilda
anvisningar kommer att utarbetas när det gäller att fullfölja länsplaneringen.

Förslag
läggs fram om en samordnad sysselsättningsplanering. Sysselsättningsutredningen
kommer att få i uppdrag att bedriva försöksverksamhet med lokal
sysselsättningsplanering. Överiäggningar kommeratt tas upp med företrädare för
kommunerna för att vidareutveckla det samarbete som redan har påbörjats kring
kommunala insatser för sysselsättningen.

Förslag
läggs också fram om länsplaneringens framtida utformning. Den bör i
fortsättningen bedrivas så att en åriig översyn och aktualisering kan ske.
Fullständiga länsplaneringsomgångar bör som hittills genomföras ungefär vart
femte år. En avstämning bör göras under planeringsperioden.

När
det gäller sysselsättningsplaneringen på länsnivå anges ansvars- och
samarbetsområden för länsstyrelser och länsarbetsnämnder.

1
propositionen redovisas slutligen de aktuella forskningsprogrammen kring
regional- och sysselsättningspoUtiska frågor.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 4

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTFT PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-05-13

Närvarande:
statsrådet Sträng, ordförande och Andersson, Johansson, Aspling, Lundkvist,
Geijer, Bengtsson, Carisson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zackrisson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson.

Föredragande:
statsrådet Bengtsson

Proposition
om samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik

1
Inledning

Genom
beslut den 22 mars 1974 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla sakkunniga'med uppgift att utreda
den långsiktiga sysselsättningspolitiken. Uiredningen (A 1974:02) har antagit
namnet sysselsättningsutredningen. Utredningen har avlämnat ett delbetänkande
(SOU 1975:90) Arbete åt alla. Till belänkandel har fogats reservationer av ledamöterna
Karl-Olof Faxén, Ingemar Eliasson, Bertil af Ugglas, Lars Werner och Nils
Åsling samt ett särskilt yttrande av ledamoten Ingemar Eliasson.

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av överbefälhavaren (ÖB),
socialstyrelsen, postverket, televerket, statens järnvägar (SJ), statens
vägverk, sjöfartsverkei, luftfartsverket, statskontoret, statistiska centralbyrån
(SCB), riksrevisionsverket (RRV), konjunkturinstitutet, statens perso-nalmänd
(SPN), skolöverstyrelsen (SÖ), lantbrukssiyrelsen, skogsstyrelsen, statens
naturvårdsverk, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), arbetarskyddsstyrelsen, statens invandrarverk, bostadsstyrelsen,
statens planverk, statens industriverk, statens vattenfallsverk.

' Förbundsordföranden Lars Sandberg, riksdagsmännen Arne
Pettersson och Mals Hellström, kanslichefen Carin Beckius, riksdagsmännen Nils
G. Åsling. Bertil af Ugglas, Karl-Erik Eriksson och Lars Werner, fil.dr.
Rudolf Meidner, ulredningschefen Per-Olof Edin, förste ombudsmannen John
Östlund, direktörsassislenien Hans San-debring, docenten Karl-Olof Faxén,
direktören Sune Eriksson, förbundsdirektören Rune Cadsson, generaldirektören
Bertil Rehnberg och professorn Gösta Rehn. Från den I juli 1975 har
riksdagsmannen Karl-Erik Eriksson ersatts av kanslichefen Ingemar Eliasson.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 5

statens
handikappråd, Sveriges Riksbank, Sveriges Exportråd Svenska föreningen för
studie- och yrkesvägledning samtliga länsstyrelser, Stockholm, Norrtälje,
Enköping, Eskilstuna, Norrköping, Jönköping, Vetlanda, Ljungby, Västervik,
Emmaboda, Gotland, Kariskrona, Hässleholm, Tomelilla, Malmö, Höör, Helsingborg,
Halmstad, Kungsbacka, Uddevalla, Göteborg, Borås, Skövde, Gullspång, Karistad,
Arvika, Örebro, Köping, Sala, Boriänge, Avesta, Sandviken,Sundsvall,
Kramfors,Östersund, Härjedalen,Skellefteå, Vilhelmina, Luleå och Övertorneå
kommuner. Dessutom har svar inkommit från Tyresö kommun, samtliga landsting,
Centerns kvinnoförbund, Centerns ungdomsförbund. Centralorganisationen SACO/SR,
decentraliseringsutredningen, expertgruppen för regional utredningsverksamhet
(ERU), expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EPA),
Folkpartiets kvinnoförbund. Handikappförbundens centralkommitté. Handelns
arbetsgivarorganisation, institutet försocial forskning (SOFI),
kommunalekonomiska utredningen. Kooperativa förbundet (KF),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas
riksförbund. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, nämnden för
samhällsinformation, Statsföretag, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Svenska handelskammarförbundet. Svenska kommunförbundet, Sveriges elevers
centralorganisation (SECO), Sveriges förenade studentkårer (SFS), Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
Tjänstemännens centralorganisation (TCÖ) samt Föreningen Sveriges
socialchefer. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, Teknologorganisationen
REFTEC, Företagareföreningarnas förbund. Svenska Samernas Riksförbund.

Genom
beslut den 5 juni 1973 uppdrog Kungl. Maj:t åt länsstyrelserna i samtliga län
all genomföra en fortsatt regional uivecklingsplanering -länsplanering 1974.
Anvisningarna för verksamheten utfärdades också nämnda dag (Ds ln 1973:9).
Tillägg och ändringar! anvisningarna har därefter utfärdats av chefen för
dåvarande inrikesdepartementet den 27 november

1973 samt av chefen för arbetsmarknadsdepartementet den 7 februari 1974,
den 17 september 1974 och den 6 december 1974. Resultaten av länsplanering

1974 redovisades av länsstyrelserna till arbetsmarknadsdepartementet den 15
juni 1975. En samlad utvärdering av länsplanering 1974 har redovisats av
arbetsmarknadsdepartementets enhet för regional utvecklingsplanering i
rapporten (SOU 1975:91) Politik för regional balans.

Efter
remiss har yttranden över rapporten avgetts av överbefälhavaren (ÖB),
socialstyrelsen, postverket, televerket, statens järnvägar (SJ), statens
vägverk, sjöfartsverkei, luftfartsverket, statskontoret, statistiska centralbyrån
(SCB), riksrevisionsverket (RRV), konjunkturinstitutet,, skolöverstyrelsen
(SÖ), lantbrukssiyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, överstyrelsen
för ekonomiskt försvar, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens invandrarverk,
bostadsstyrelsen, statens planverk, statens industriverk, statens
vattenfallsverk, statens handikappråd, Sveriges Riksbank, Sveriges Ex-

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 6

portråd,
samtliga länsstyrelser, Stockholm, Norrtälje, Enköping, Eskilstuna, Norrköping,
Jönköping, Vetlanda, Ljungby, Väslervik, Emmaboda, Golland, Kariskrona,
Hässleholm, Tomelilla, Malmö, Höör, Helsingborg, Halmstad, Kungsbacka,
Uddevalla, Göteborg, Borås, Skövde, Gullspång, Karistad, Arvika, Örebro,
Köping, Sala, Boriänge, Avesta, Sandviken, Sundsvall, Kramfors, Östersund,
Härjedalen, Skellefteå, Vilhelmina och Övertorneå kommuner. Dessutom har svar
inkommit från Tyresö och Örnsköldsviks kommuner, samtliga landsting. Centerns
kvinnoförbund. Centerns ungdomsförbund. Centralorganisationen SACO/SR,
decentraliseringsutredningen, experigruppen för regional utredningsverksamhet
(ERU), Folkpartiets ungdomsförbund, institutet för social forskning (SOFI),
kommunalekonomiska utredningen, kooperativa förbundel (KF), Landsorganisalionen
i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund. Nämnden för
samhällsinformation. Statsföretag, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Svenska handelskammarförbundet. Svenska kommunförbundet, Sveriges hantverks-
och industriorganisation, Sveriges industriförbund. Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Föreningen Sveriges socialchefer.

1
anslutning till min redogörelse för sysselsättningsutredningens betänkande och
för länsplanering 1974 skall jag kortfattat redovisa vissa utredningsförslag
som har nära samband med de sysselsättnings- och regionalpolitiska frågorna.
Det gäller förslag som har framförts av expertgruppen för regional
utredningsverksamhet (SOU 1974:1) Orter i regional samverkan och (Ds A 1975:12)
Regionalpolitiska studier och vidare förslag från utredningen om
regionalpolitiska styrmedel (SOU 1974:82) Samverkan för regional utveckling
samt från arbetsgruppen för utredning av vissa praktikfrågor.

2
Sysselsättningsutveckling

2.1
Utvecklingen på arbetsmarknaden (SOU 1975:90, kap. 2)

1
betänkandet Arbete ål alla analyseras ingående sysselsättningsutvecklingen
under första delen av 1970-talet.

Under
den senaste tioårsperioden har antalet sysselsatta ökat med ca 300 000
personer. Ökningen faller helt på kvinnorna. Det är i försia hand kvinnor med
barn som har ökat sin sysselsättningsgrad. Ökningen av den totala
sysselsättningen under 1960- och 1970-talen kan helt hänföras till den
offentliga sektorn.

Fig.
2.1 visar sysselsättning och övrig verksamhet bland män och kvinnor i åldern
16-64 år. Diagrammen visar antalet sysselsatta fördelade efler bl. a. arbetad
lid och frånvarande under mätveckan.

Skillnaden
i andelen sysselsatta är slor mellan män och kvinnor. Bland de sysselsatta
kvinnorna fmns en mycket stor grupp deltidsarbetande. Arbetslösheten är
förhållandevis liten i jämförelse med den stora grupp som

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 700 1' iJOO

Jsno

2 400

2 300

2 200

2 100

2 000

1 900

I 800

1 700

1 GOO

1 500;

1 400

1 300

1 200

1 100

1 000

900'

8001

700

600

bOO

400

300

?Q0

lOOj

ovngu

, arbetsofoi-Tiog na

*-

itudcrande
"belslos.) 1 19timmai 20 34 MrruTi.ir

*-35- timmeir

fr.jnv;!',jiKlt'

arbete i eget hush å ll

latent ai-betssokiuide

nvi igii

arbelsofor

mogna

sludtrdnile

-.'illjCtblUSil

» -1-19 timmdi

?0 34 timmjr

-35- timmjr

-'riinv.-ii.-inde

opaginerad Kontrollera mot PDF

igeb G/ B'J 71 73 75 66 G8
70 72 74

19(Jb fa/ GO II /o 7b 66 68 70
72 74

opaginerad Kontrollera mot PDF

Fig. 2.1 Sysselsättning och övrig verksamhet bland män och
kvinnor i åldern 16-64 år 1965-1974. Årsgenomsnitt. Källa: AKU

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 8

står
utanför arbetskraften.

Bland
männen i åldern 16-24 år dominerar de heltidsarbetande och de studerande. En
stor del upptas också av värnpliktstjänstgöring. Under de senaste åren har
andelen studerande minskat kraftigt. Arbetslösheten ökade påtagligt i början av
1970-talet. Sysselsättningsgraden har likväl ökat.

Andelen
heltidsarbetande kvinnor i åldern 16-24 år är väsentligt mindre än bland de
jämngamla männen. Bland kvinnorna finns det också en stor andel latent
arbetssökande. Detta antyder alt det i den här gruppen finns en betydande
undersysselsättning.

För
kvinnor i åldern 25-44 år är skillnaden i förhållande till männen i motsvarande
åldersgrupp mycket stor. Endast en ganska liten del av kvinnorna är
heltidsarbetande. Grupperna arbetslösa och latent arbetssökande är
förhållandevis stora.

Bland
män i åldern 45-64 år dominerar de heltidsarbetande men de intagna för vård och
övriga "arbetsoförmögna" etc. har ökat påtagligt under 1970-lalet.
Bland män i dessa åldrar kan finnas viss "potentiell arbetskraft".

Bland
kvinnor i åldern 45-64 år heltidsarbetar en mycket lilen andel. Förhållandevis
få är överhuvudtagel sysselsatta. Trots detta ulgör både de arbetslösa och de
lantent arbetssökande en mindre andel här än bland de yngre kvinnorna. Också
bland kvinnorna i denna åldersgrupp kan finnas en stor grupp som kan komma att
efterfråga arbete.

När
det gäller åldersgruppen 45-64 år (både män och kvinnor) kan del finnas skäl
att påpeka att förhållandena skiljer sig väsentligt mellan åldrarna 55-64 år
och 45-54 år. Inte minst när det gäller de äldsta kvinnorna lyder mycket på alt
de inle kommer att söka sig ut på arbetsmarknaden utan myckel stora
aktiveringsinsatser.

Andelen män i åldern 65-74
år, som förvärvsarbetar har minskal mycket kraftigt under senare år medan
andelen arbetande i eget hushåll, arbetsoförmögna och övriga har ökat. Det
finns också en viss registrerbar grupp latent arbetssökande. Det är uppenbart
att det i denna grupp kan finnas många som både kan och vill arbeta. Andelen
förvärvsarbetande bland kvinnorna i åldern 65-74 år är myckel liten. De nya
pensionsbestämmelserna som gör det möjligt att ta ul dettidspension mellan 60
och 70 år kan komma all påverka utvecklingen av förvärvsfrekvensen bland de
äldre. Andelen förvärvsarbetande kan komma alt minska mindre snabbt i
fortsättningen.

Sysselsättningsgraden
för män över 45 år har minskat. De gifta männens sysselsättningsgrad har
emellertid förändrats mycket litet med undantag för den äldsta åldergruppen. I
åldrarna över 45 år har emellertid andelen sysselsatta ej gifta män, sjunkit
snabbi under perioden 1965-1974 med 4-5 procentenheter i åldrarna 45-54 år och
nära 10 procentenheter i åldersgruppen 55-64 år.

Fig.
2.2 visar förändringen av antalet personer i arbetskraften fördelat på
befolkningsförändring och relativa arbetskraftstal. Under femårsperioden
1965-1970 ökade arbetskraften med 76 000 personer. Närmare tre fjärdedelar av
denna ökning föll på befolkTiingsförändringen och huvuddelen av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211

:!OO.ooo

150.000

100.000-50.000

1

IHHll

1966- 1970

1971 1074

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö kning
p.g.a. befolkningsf ö r ä ndring

ö kning p.g.a. f ö r ä ndring av
arbetskraftstalen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Fig. 2.2 Ökning av anlalel personer i arbetskraften
1965-1970, 1970-1974 fördelad på förändring av bejblkning och relativa
arbetskrajtstal.

denna
bestod i sin tur av nettoinvandring. Under fyraårsperioden 1970-1974 var
förhållandet hell förändrat. Av en ökning med 124 000 personer svarade
befolkningsförändringarna bara för drygt 10 % och nettoinvandringen var närmast
försumbar. Förändringar i de relativa arbetskraftstalen svarade för 90 % av
ökningen.

Ökningen
av de relativa arbetskraftstalen faller för bägge perioderna helt på den
kvinnliga arbetskraften, medan männens sysselsättningsgrad har minskat under
perioden.

2.2
Arbetskraften - alternativa kalkyler (SOU 1975:90, kap. 4)

2.2.1
Den potentiella arbetskrajten - några räkneexempel

1
sysselsättningsutredningen diskuteras omfattningen av den potentiella
arbetskraften i anslutning till ett antal räkneexempel.

Öm
man antar att kvinnorna skulle ha samma sysselsättningsgrad som männen år 1975
skulle antalet sysselsatta kvinnor behöva ökas med knappt 600 000. Enligt SCB:s
prognos sker en viss utjämning fram till år 1980. Ytteriigare knappl 400 000
kvinnor skulle dock behöva sysselsättas för att

opaginerad Kontrollera mot PDF

nå
fullständig utjämning. Om man förutsätter att männens sysselsättningsgrad i
åldersgrupperna över 45 år skulle vara densamma år 1980 som t. ex. år 1970, så
skulle arbetskraftsresurserna bli större -ytteriigare ca 80 000 personer.
Drygt hälften av dessa skulle vara 65-74 år.

Ett
annat sätt att exemplifiera de potentiella arbetskraftsresursernas storleksordning
och fördelning är att utgå ifrån förvärvsfrekvenserna i Stockholms och
Jönköpings län för kvinnor resp. män och anta att alla kommuner i landet skall
uppnå dessa sysselsättningsgrader. Beräkningarna har gjorts med utgångspunkt
från länsplaneringens prognoser för utveckling av sysselsättningen mellan åren
1970 och 1980. Del måste kraftigt understrykas att en beräkning av denna typ
inte ger en fullständig bild av den potentiella arbetskraften eftersom den inle
på något sätt beaktar att det finns stora arbetskraftsresurser också bland de
kvinnor i Stockholm som står utanför arbetskraften.

Fördelningen
på ålder och kön framgår av fig. 2.3.

Tusental 200-

150-

100-

opaginerad Kontrollera mot PDF

11 i

Å lder 15-24 å r 2b-44 ä r
45 64 |r

Kvinnor

I M ä n

opaginerad Kontrollera mot PDF

Fig. 2.3 De potentiella arbetskraflslillgångarna år 1980
(I OOO-tal), beräknade med iit-gångspimkl jrån regional utjämning av
sysselsättningsfrekvenserna; fördelning efter ålder och kön.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö kning i tusental O 10
20 30

40 50 60 70 80 90 100

Ö knlrvg
i procent O 10 20 30

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stockholms

S'jder manlands

Ö sterg ö tlands

J ö nk ö pings

Kronobergs

K.itmar

Gotatnds

Blekinge

K'-istiarist8ds

Malm ö hus Hatlands Gbsoch Bohu5 Alvsborgs
Skaraborgs

V ä rmlands

O-ebro

V ä stmanlands

Kopparbergs

G ä vleborgs

V-Norrlands
Jrjmttands V ä sterbottens Norrbottens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Huv. regionala
skillnader

H ö jning litl m ä nnens
syssel-s ä ttningsniv ä

opaginerad Kontrollera mot PDF

Fig. 2.4 Polenliella arbelskraflslillgångar i skilda län.
Staplarnas försia två fdh från vänster räknat visar hur många fter som skulle
förvärvsarbeta i de skilda länen om männen resp. kvinnorna i alla landels
kommuner skulle arbeta i samma ulslräckning som i de delar av landel där
sysselsättningsgraden nu ligger högsl -för männens del Jönköpings län och för
kvinnornas del Stockholms län. Del tredje fältet visar vad en ytterligare
höjning av kvinnornas sysselsättningsgrad upp lill männens nivå skulle betyda
anlal sysselsatta.

Den regionala fördelningen av den potentiella
arbetskraften framgår av fig. 2.4.

För männens del rör det sig i flertalet län om tämligen
små tal både i antal och i procent. Betydande antal finns dock som framgår av
figuren

opaginerad Kontrollera mot PDF

i
de tre storstadslänen och även i de fyra nordligaste länen.

Som
framgår av figuren finns de största potentiella arbetskraftstillgångarna bland
kvinnorna. Samtliga län kan här visa upp betydande tal både i antal och i
procent. Också på kvinnosidan väger storstadslänen tungt om man ser till
antalet personer. Ser man däremot till de relativa talen finns som synes den största
arbetskraftspotentialen i norriandslänen samt i Värmlands och Kopparbergs län.

I fig. 2.5 och 2.6
har summeringar av de potentiella arbetskraftstillgångarna också gjorts på de
ortstyper som används i den regionalpolitiska planeringen, och på de delar av
landet som tillhör inre resp. yttre stödområdet och övriga landet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö kning
t tusental O , 100

200

3C ©

. ..._J

400

500

Ö kning t procent O 10
20 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

Storstadsomr å de!
Prim ä ra centra Regionala centra ,
Kommuncentra

M ä n I Kvinnor

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuv. regionala
skillnader

H ö jning titt

m ä nnens

s ä ttningsntv å

opaginerad Kontrollera mot PDF

Fig.
2.5 Potentiella arbelskrajtslillgångar i kommuner inom skilda ortstyper.
Beräknade på samma säll som.för länen ijig. 2.4.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ö kning t tuserttal

O 100

200

300

400

Ö kning i procent 500 O
10 20 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

I
nre st ö domr Yi:tre st ö domr Ö« riga'riket

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuv. regio

nala skijl-

nacf é r.....

H ö jning til! m ä nnens
syssel-s ä ttningsniv ä

opaginerad Kontrollera mot PDF

Fig. 2.6 Polenliella arbelskrajlslillgångar i kommuner
belägna i inre stödomrädel, yttre stödområdet resp. i övriga riket. Beräknade
på samma sätt som jör länen ijig. 2.4.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2.2.2
Viljan att la jöiväivsarbele

1
en tilläggsundersökning i anslutning till arbetskraftsundersökningarna i
mars-april 1975 har frågor ställts till icke sysselsatta personer om deras
vilja och förmåga att förvärvsarbeta. Sysselsättningsutredningen konstaterar i
detta sammanhang att kvinnor i åldern 25-44 år är en stor grupp bland dem som
vill ha arbete omedelbart, inom 6 månader eller senare. De uppgår sammanlagt
till 183 000 personer. Nära två tredjedelar vill ha arbete senare än efter 6
månader, 80 % av dessa kvinnor bor uianför skogslänen. Som framgår av fig. 2.7
dominerar hushållsarbete och barntillsyn som förvars-hinder bland dem som vill
ha arbete senare än inom 6 månader.

Tusental SOi

60

40

20-

Vill
arbeta omedeltiart

opaginerad Kontrollera mot PDF

Fig. 2.7 Huvudsakliga jörväiyshinder jör ej sysselsatta
kvinnor i åldern 254 år, som vill jörvärvsarbela inom 6 månader eller senare.

Kvinnorna
i åldersgruppen 45-64 år är i de tidigare återgivna räkneexemplen den största
gruppen i den potentiella arbetskraften. 1 denna undersökning utgör de
emellertid en förhållandevis liten grupp (ca 70 000).

Bland
de personer som arbetar deltid - i huvudsak kvinnor - finns en stor grupp som
skulle vilja arbeta längre tid. Det finns emellertid en betydligt större grupp
bland de förvärvsarbetande (enligt levnadsnivåundersökningen fyra gånger så
stor) som skulle vilja arbeta mindre lid även om förutsättningen var all lönen
minskade i motsvarande grad.

Av
de som vill förvärvsarbeta önskar mer än 80 % av männen heltid mot ca 15 % av
de gifta kvinnorna. Det är särskilt markant att de äldre

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 14

kvinnorna
vill ha deltid. Endast knappl en tredjedel av de kvinnor som vill ha deltid
uppger alt de skulle vilja förvärvsarbeta om endast heltidsarbete fanns
tillgängligt.

Ytterligare
en betydelsefull potentiell arbetskraft som uppmärksammats är pensionärerna.
Denna grupp kommer att i framtiden växa ganska snabbt. Den kommer också att
omfatta åtskilliga personer i åldrarna 60-65 år när flexibel pensionsålder och
möjlighet till delpension genomförts den 1 juli 1976. Kraven från denna grupp -
liksom från flera andra - kommer i stor utsträckning att inriktas på
deltidsarbete och arbeie under delar av året.

Den
potentiella arbetskraften och dess förutsättningar måste i stor utsträckning
få vara styrande för planeringen av nya sysselsättningstillfällen - inte minsl
dess regionala fördelning. Problemen kan emellertid inte lösas enbart genom all
anpassa nytillskottet av arbetsplatser till den potentiella arbetskraftens
förutsättningar. Det måste också ske en anpassning av redan existerande
arbetsplatser för att tillmötesgå de krav och de förutsättningar som nya
grupper har.

En
av sysselsättningspolitikens viktigaste uppgifter är också att underlätta för
den enskilde all kunna la de arbeten som erbjuds på arbetsmarknaden. Detta kan
ske genom stöd i olika former till ulbildning och flyttning. Del är samtidigt
uppenbart att möjligheterna i detta avseende är begränsade om röriigheten skall
ske enbari inom de nytillkommande grupperna på arbetsmarknaden. Dessa är -
framför allt när det gäller de äldre grupperna för både män och kvinnor -
förhållandevis svåra att motivera för t. ex. utbildning. När det gäller
kvinnorna är de också synnerligen lokalt bundna.

Slutsatsen
av det förda resonemanget är alt sysselsättningspolitiken måste kunna arbeta
med hela utbudet av arbetstillfällen och hela arbetskraften. Om anpassningen
enbart skulle ske inom nytillskottet av arbetsiillfällen och de nya grupperna
på arbetsmarknaden, skulle utrymmet bli alltför begränsat och påfrestningen på
de nya grupperna alltför stora.

Den
potentiella arbetskraften ställer troligen speciella krav när det gäller
geografisk närhet lill arbetsplatsen, bättre kommunikationer lill arbetsplatsen,
krav på arbetets art, arbetstidens längd och förläggning och möjlighel att
variera arbetstiden. Man har speciella könsrollspräglade förväntningar på
vilken typ av arbetstillfälle man efterfrågar. Man är också mer lokalt bunden
än annan arbetskraft. Uppenbart är att en stor grupp, för att överhuvudtagel
kunna efterfråga arbete, ocksä måste har barntillsynen ordnad på ett rimligt
sätt. Brister i utbildningen är vanligl förekommande och måsie i stor
utsträckning kompenseras av utbildning antingen innan eller efler man anställts
i ett förelag. Del kan också krävas mer eller mindre omfattande inskolning. För
alla dessa typer av arbetshinder finns del en arsenal av
sysselsättningspolitiska medel.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 15

2.2.3
Remissynrandena

De
remissinstansersom behandlat de skilda kalkylerna ställersig positiva till de
principiella diskussioner som uiredningen för.

Fler
remissvar berör närmare de grupper som bildar den potentiella arbetskraften.
Beträffande kvinnorna framförs därvid barnomsorgen som det största
förvärvshindet. För kvinnor i åldrarna 45-64 år framhålls brister i
utbildningen som det främsta förvärvshindet. Vetlanda kommun framhåller kvinnor
i dessa åldrar som ett betydelsefullt inslag i arbetslivet och menar alt
bristerna i utbildning relativt enkelt kan avhjälpas.

Ungdomen
är den andra gruppen som diskuteras av flera remissinstanser. Aivika kommun
framför att gruppen ungdomar bör beskrivas närmare och sammansättningen
diskuteras mer ingående. Sandvikens kommun påpekar att sysselsättningen för
ungdomar måste lösas samtidigt som sysselsättningen för de ökande antalet
pensionärer bör uppmärksammas. Norrköpings kommun för likaledes fram problemen
för ungdomarna men menar att för medelålders och äldre män krävs en samordning
av arbetsmarknads-och socialpolitiska insalser då varken förtidspensionering
eller dagcenier-verksamhei löser gruppens problem. Kommunen anser det
nödvändigt all fastställa planerings- och verkställighetsansvar när det gäller
åtgärder för de grupper som har mer betydande svårigheter på den traditionella
arbetsmarknaden. TCO efteriyser ökad forskning vad avser sysselsättningsproblemen
för frånskilda äldre män samt hur förtidspensioneringen har till-lämpats.
Statens invandrarverk framhåller att invandrarkvinnor i högre grad än hittills
önskar förvärvsarbete. Verket efteriyser en utvärdering av nuvarande insatser
och planmässiga förberedelser inför framtiden.

Länsstyrelsen
i Kopparbergs län påpekar bl. a. behovet av planering för lokala
arbetsmarknader för att förbättra närheten till arbetsställena. För den äldre
arbetskraften krävs utbyggnad av företagshälsovården och ökad utbildning samt
ökade förmedlingsinsalser från arbetsförmedlingen. Ökad yrkeslivsanknytning
bör enligl länsslyrelsen underiätta övergången från skola till näringsliv.
Svenska kommunförbiindet instämmer med utredningen i de krav som den
potentiella arbetskraften ställer på kolleklivtrafiken, närhet till arbetsplats
etc.

Länsstyrelsen
i Alvsborgs län fäster särskild vikt vid all arbeistillfällena skall anpassas
till arbetskraftens förutsättningar och att arbetsmarknadspolitiken i större
utsträckning förs in i företagen. Kramjörs kommun anser alt en utökad
lokaliseringspolitik bätlre kan utnyttja den potentiella arbetskraften i
framförallt skogslänen. Norrtälje och Emmaboda kommuner pekar på svårigheterna
all erbjuda sysselsättning för båda makarna i mindre och ensidiga orter.

Ytteriigare
precisering av den potentiella arbetskraften och sysselsättningsmålen
efteriyses av Östeigötlands ECO m. f\. Jönköpings kommun anser att
arbetskraftstillgången måste analyseras utifrån lokala förulsällningar. Kalmar

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 16

läns landsting betonar alt sysselsättningspolitiken måste
grundas på en regionalpolitik som likställer förulsällningarna mellan olika
delar av landet och även inom regionerna. Utjämningssträvandena av bl. a.
sysselsättningsgraden borde enligt landstinget ha valts som utgångspunkt för
analysen av de potentiella arbetskraftstillgångarna. Även länsstyrelsen i
Norrbonens län samt Svenska kommunförbundet påpekar de regionala variationerna
i sysselsättningsgraden bland befolkningen.

Flera remissinsianser påpekar brister i kartläggningen av
den potentiella arbetskraften. Göteborgs kommun och länsstyrelsen I Göteborgs
och Bohus län framhåller därvid fördelarna med intervjuundersökningar.
Länsstyrelsen efteriyser flödesstatistik på regional nivå. SCB anser att
pågående undersökning om levnadsförhållandena i samhället kommer att ge nya
möjligheler att belysa och analysera sysselsättningsförhåUandena. Länsstyrelsen
i Gotlands län menar alt den potentiella arbetskraften underskattats och önskar
en konkretisering av denna på länsnivå i kommande länsplaneringsomgångar.

Statskontoret efteriyser studier av effekterna av
arbetstidsförkortningen samt om den offentliga sektorns expansion leder till
ökal inslag av kvinnlig arbetskraft.

SAF, Svenska Handelskammarförbundet och Industriförbundet
påpekar bristerna i nuvarande statisiikunderiag och de konsekvenser som detta
medför vid analyserna av sysselsättningen och arbetskraftstillgångarna.

2.3 Sysselsättningen och dess fördelning - alternativa
kalkyler (SOU 1975:90, kap. 5)

Sysselsättningsuiredningen diskuterar mot bakgrund av
olika räkneexempel sysselsättningsutvecklingen under återstoden av 1970-talet.
Diskussionen görs lill stor del på grundval av 1975 års långtidsutredning. 1
del följande redovisas vissa slutsatser beträffande den offentliga sekiorn.

2.3.1 Hälso- och sjukvårdssektorn

Det är viktigt att ha en helhetsbild när hälso- och
sjukvården diskuteras. Mot bakgrund av beskrivningen av långtidssjukvården
diskuteras därför i det följande utvecklingen inom hälso- och sjukvården i sin
helhet. Tre nivåer tas upp. De tre alternativen har räknats fram inom
landstingsförbundet.

Oförändrad ambitionsnivå

Med utgångspunkt från oförändrad vårdstandard kan
befolkningsutvecklingen från år 1972 fram till år 1980 beräknas kräva ca 10 %
i ökade ekonomiska resurser, varav närmare 7 % lill följd av åldersförskjulningar.
Sjukvården är alltså i behov av ett resurstillskott på 1,5 % per år enbart för
alt nuvarande standard skall kunna bibehållas. I personal skulle detta ha

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 17

inneburit
ett behov av ca 25 000 nyanställda under perioden 1973-1979 och ytteriigare ca
30 000 nyanställda fram till år 1985. Redan under åren 1973-1975 har antalet
anställda ökat med ca 40 000. Till en del beror det också på att
medelarbetstiden per sysselsatt minskat, vilket ökat personalbehovet.

Landstingens
planer

Enligt
landstingens planer på fem års sikt och enligt tillgängliga sjukvårdsplaner
kan antalet sysselsatta inom hälso- och sjukvården beräknas öka med 4,6 % per
år under perioden 1973-1979 och därefter med 2,7 % per år fram till år 1985.
Inom hela den landstingskommunala verksamheten skulle 90 000 personer behöva
nyanställas till år 1979 och ytteriigare 65 000 till år 1985.

Samma
relativa utveckUngstakt som under 1960-talet

Enligt
direktiven till sysselsättningsuiredningen har de sakkunniga att bedöma de
villkor för sysselsättningspolitiken som följer av kraven på en minst lika
snabb ökning av sysselsättningen i fortsättningen som den som inträffade
under 1960-talet.

En
förkortning av arbetstiden till 35 timmar per vecka innebär år 1985 ett
ytteriigare personalbehov motsvarande 50 000 anställda utöver vad en utveckling
i enlighet med landstingens planer skulle ge samt ytteriigare 80 000 vid samma
utveckling som under 1960-talet.

Omräknat
för perioden 1975-1980 innebär de skilda alternativen en ökning på 22 000, 74
000 resp. 104 000 sysselsatta.

2.3.2
UtveckUngen Jör social service

De
alternativ som här diskuteras för delar av den sociala servicen visar att det
finns ett stort behov av en framtida utbyggnad. Genom befolkningsutvecklingen
ökas behovet av åldringsvård samtidigt som målet arbete åt alla kräver att
bamomsrogen byggs ut.

Tab.
2.1 visar tre alternativ för sysselsättningsutvecklingen inom social service
under perioden 1975-1980.

Tab.
2.1 Ökat personalbehov inom social service 1975-1980 enligt tre alternativ (1
OOO-tal anställda)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Barnomsorg
Åldringsvård Övrig social service

14

19

40

5

10

19

6

6

6

opaginerad Kontrollera mot PDF

Summa 25 35 65

2 Riksdagen 1976. I saml. Nr 211

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 18

Allernaliv
a kan sägas representera oförändrad ambitionsnivå. Barnomsorgen byggs endast
ut i sådan takt att bristen på platser inte blir större. Åldringsvården
expanderar endasl till följd av att antalet äldre ökar.

Alternativ
b representerar kommunernas bedömningar av personalbehovet. De är gjorda under
förutsättning att några betydande resurstillskott inle kommer att bli
tillgängliga.

Alternativ
c är knutet till behovet. Barnomsorgen närmar sig full behovstäckning och
åldringsvården byggs ut i samma takt som under perioder med relativt god
resurstillgång.

2.3.3 UtveckUngen
Jör undervisningssektorn

De
kvarstående utbildningsbehoven medför att det också för undervisningssektorn
är motiverat att utgå ifrån en viss sysselsättningsexpansion. En oförändrad
ambitionsnivå för sektorns utveckling är att bygga ut ungdomsskolan på platser
där detta krävs på grund av befolkningsomflyttningar och att bygga ut
vuxenutbildningen så att den får samma relativa betydelse i
arbetsmarknadspolitiken. Det är emellertid svårt att exakt ange dessa tal. Som
ett närmevärde antas därför här att en oförändrad ambitionsivå motsvarar
långtidsutredningens baskalkyl på 1,6 % volymökning per år. Det skulle innebära
en sysselsättningsökning på 18 000 personer.

Ett
andra alternativ vore att följa ökningstakten i kommunernas personalbehovsprognoser.
Det skulle ge 2 % per år eller 23 000 nya sysselsättningstillfällen.

I
ett tredje alternativ kan en expansion i samma takt som under 1960-talet
beräknas, dvs. 4,4 % per år. Man utgår härvid frän att det alltjämt finns stora
otillfredsställda behov inom utbildningssektorn. En sådan kalkyl ger en
sysselsättningsökning på totalt omkring 50 000 personer mellan åren 1975 och
1980.

2.3.4 Övrig
statlig och kommunal verksamhet

Några
behovskalkyler av det slag som presenterats för sjukvård och barnomsorg har
inte utförts för de aktuella delarna av den statliga sektorn. Det finns
emellertid anledning att räkna med en fortsatt sysselsättningsökning inom
statlig och kommunal förvaltning.

Liksom
för undervisningssektorn kan det i ett alternativ med oförändrad ambitionsnivå
finnas anledning att följa långtidsutredningens basalternativ. Det ger en
ökning på omkring 0,6 % per år. Sysselsättningen skulle därmed komma att öka
med 7 000 personer.

I
ett alternativ som grundas på bedömningar av utvecklingen inom olika sektorer
kan det därför vara motiverat att utgå från ökningstakten i pri-märkommunemas
verksamhet, föratt se hur detta påverkar sysselsättningslägel. 1 ett sådant
alternattv som knyts lill resurserna skulle därmed anlas

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 19

en
sysselsättningsökning på 2 96 per år. Det ger 23 000 nya
sysselsättnings-tillfällen.

I
ett tredje alternativ skulle en tidigare utvecklingstakt kunna behållas.
Expansionen har tidigare legal omkring 3 % per år. Det skulle ge en sysselsättningsökning
på 35 000 personer.

2.3.5
Totalbedömning av den offentliga sektorns sysselsättningsutveckling

Inte
minst på långtidssjukvårdens, åldringsvårdens och barnomsorgens områden finns
angelägna behov som icke kan täckas utan speciella insatser. Genomgången av de
olika delarna av den offentliga sektorn visar att en viss expansion är
ofrånkomlig även om ambitionsnivån hålls oförändrad. Många behov är emellertid
så angelägna att betydligt snabbare ökningstakt måste väljas. För att klara av
statsmakternas eftersträvade mål på sysselsättningspolitikens område måste bl.
a. barnomsorgen byggas ut.

Sammanfattningsvis
anges tre ambitionsnivåer för den offentliga sektorns utveckling.

- Oförändrad ambitionsnivå. Utbyggnad motiveras av
befolkningsförändringar och av att man vill förhindra att köer växer.

- Aktuell verksamhetsplanering. Denna ambitionsnivå
är i huvudsak grundad på primärkommunernas och landstingens planer sådana de
föreligger under år 1975.

- Högre ambitionsnivå. Utbyggnad baserad på
inventeringar av behov på enskilda områden inom den offentliga sektorn. Där
uppenbara behov föreligger kan kalkylerna gälla utbyggnadstakt i nivå med vad
som vid tidigare tillfälle varit en snabb utbyggnad. Om överenskommelser har
träffats om utbyggnader som överstiger tidigare högsta expansionstakter ligger
dessa till grund för kalkylen. Regeringens och Svenska kommunförbundets
överenskommelse beträffande barnomsorgen är ett exempel på detta.

Mot bakgrund av det nyss
anförda erhålls en bild av den offentliga sektorns utveckling under perioden
1975-1980 (se fig. 2.8). En oförändrad ambitionsnivå skulle ge en
sysselsättningsökning på omkring 70 000 personer. Den aktuella
verksamhetsplaneringen skulle ge ett tillskott på omkring 155 000 och den
högre ambitionsnivån drygt 250 000 sysselsatta. Sysselsättningsökningen
liggerenligl den högre nivån något högre än ökningen under perioden 1970-1975.
Den ligger därmed också högre än den som anges i långtidsutredningens
alternativ med 2 % åriig ökning i den privata konsumtionen. Utbyggnaden enligt
verksamhetsplanerna ligger på motsvarande sätt något högre än
långtidsutredningens alternativ med 3 % årlig privat konsumtionsökning.

En
utbyggnad av den offentliga sektorn enligt något av de skisserade alternativen
torde inte bli likformig över hela landet. Såväl för den sociala

opaginerad Kontrollera mot PDF

Arbetskraftsbehov (tusental) nyanst ä llda

300-

254 000

35

155 000

23

100

opaginerad Kontrollera mot PDF

Aktuell
verksam hetspliinering

H ö gre ambitionsniv å

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ö vrigt

Kglja
Social

I-'-'-'''''''''''''''I cflruire

opaginerad Kontrollera mot PDF

H ä lso- och sjukv å rd

Fig. 2.8 Sysselsättningsutvecklingen inom den offeniliga
sekiorn 1975-1980 enligt Ire allernaliv.

servicen
(främst barnomsorgen) som för hälso- och sjukvården gäller att den är utbyggd
främst i de större kommunema. Diskussionerna om den potentiella arbetskraften
kan tjäna som riktmärke också för en diskussion om var den offentliga sektorn
främst bör byggas ut. Så måste t. ex. en utjämning av de regionala
skillnaderna i kvinnornas sysselsättningsgrad, utöver att arbetstillfällen
skall skapas, också i vissa fall bygga på att barnomsorgen byggs ut i regioner
med låg sysselsättningsgrad.

2.3.6
Remissyttrandena

Ett
drygt 60-tal av remissinstanserna har kommenterat avsnittet. Den kartläggning
av servicebehoven, som utredningen utfört och de kalkylexempel

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 21

som
har baserats på dessa kartläggningarkan enligt flera remissinstanser, bland dem
länsstyrelserna I Uppsala och Kronobergs län, tjäna endast som allmänna
riktvärden för politiken och det måste betonas att de är räkneexempel.
Länsstyrelsen i Kalmar län konstaterar med beklagande att utredningen inte ansett
det möjligt att göra några regionala bedömningar. Enligt en uppfattning, som
stöds av länsstyrelsen i Gottands län, bör en sådan regionalisering genomförs
inom ramen för länsplaneringen. Några remissinstanser vänder sig mot
kalkylteknikens utformning. Norrköpings kommun anser att man inte kan betrakta
utredningens högsta alternativ som behovsrelaterat med hänsyn till de
schematiska metoder som använts. Kalkylerna måste i stället ses som grova riktvärden
fören framtida utveckling snarare än som mål.

Flera
länsstyrelser och landsting instämmer i sysselsättningsutredningens bedömning
att stora behov föreligger inom de områden där offentlig verksamhet dominerar
och då speciellt inom vårdsektorn och att det därför är mest angeläget att öka
insatserna där. Länsstyrelsen i Östergötlands län pekar emellertid på att det
dessutom är nödvändigt att förbättra betingelserna för industrin eftersom
tillväxten i den ofTentliga sektom i många län och kommuner av strukturella
skäl inte är tillräcklig för att klara arbetsmarknadsproblemen. Länsstyrelsen
i Norrbottens län pekar också på den värn-producerande sektorns vitala
betydelse ur regionalpolitisk synvinkel. Kalmar läns landsting menar att en
expansion inom den offentliga sektorn gynnas av en snabb
produktivitetsutveckling inom industrin men att avvägningen mellan
tjänsteproduktion och varuproduktion i ett längre perspektiv kommer att bli
beroende av hur stor u-hjälp man i framtiden beslutar sig för.

Det
av sysselsättningsutredningens alternativ för utvecklingen inom den ofTentliga
sektorn som innebär den högsta ambitionsnivån och som anger ökningen av antalet
sysselsatta till ca 250000 personer fram till år 1980, vinner mest gehör bland
remissinstansema. Flera av instanserna ansluter sig emellertid inte oreserverat
till detta mäl utan pekar, i likhet med bl. a. landstingen I Örebro och
Västmanlands län, på de stora svårigheterna att klara av de ekonomiska
påfrestningaren sådan utbyggnad med tillgängliga finansieringsformer medför
för bl. a. sjukvårdshuvudmännen.

Vetlanda
kommun anför att noggranna ekonomiska studier måste ske, som visar hur de olika
utbyggnadsalternativen kan uppfyllas inom ramen för en realistisk
finansieringspolitik.

Kristianstads
läns landsllng anför att generösa statsbidrag måste tillskjutas om det
föreslagna målet ska kunna uppnås men motsätter sig samtidigt att verksamheten
finansieras via en höjd arbetsgivaravgift med hänvisning till att landstingets
verksamhet kräver mycket personal. Flera av sjukvårdens huvudmän, bland dem
Gävleborgs läns landsting, erinrar i likhet med Göteborgs kommun också om
svårigheterna att uppnå den höga ambitionsnivån pä grund av bristande tillgång
till arbetskraft i vissa nyckelpositioner, exempelvis sjuksköterskor.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 22

Flertalet
remissinstanser ansluter sig till sysselsättningsulredningens uppfattning att
de största otillfredsställda behoven inom den offentliga sektorn står att finna
inom långtidsvården, åldringsvården och barnomsorgen. Länsstyrelsen I Malmöhus
län pekar på att den största gruppen av potentiell arbetskraft finns bland
kvinnorna och att ett av de största förvärvshindren för dem är svårigheten att
skaffa barntillsyn. Länsstyrelsen ansluler sig till uppfattningen att
barnomsorgen måste byggas ut väsentligt men framhåller i likhet med
länsslyrelsen i Örebro län att utbyggnaden inte bara får ses ur
arbetsmarknadsperspektiv utan att barnomsorgen samtidigt måste förbättras
kvalitativt och planeras utifrån barnens behov av en bättre miljö. Slatens
invandrarverk uppmärksammar specielll de former av förvärvshinder som
språkbartiärer och brist på information utgör och pekar på behovet av information
och flerspråkig personal inom barnomsorgen.

Också
landstingsförbundet biträder utredningens högsta kalkylalternativ och
framhåller bl. a. att en sådan utbyggnad ger möjligheter till större personaltäthet
vilket leder till stabilare kontakter och större trygghet hos patienterna.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare finnerdet mindre troligt att
man under en så kort period som fram till år 1980 skall kunna åstadkomma sådana
förändringar i förutsättningarna att gå ut i arbete att den högre målsättningen
kan uppfyllas. Handelskammaren delar dock utredningens uppfattning att det
finns stora behov av ytteriigare arbetsinsatser främst inom vårdsektorn men
framhåller att en satsning på industrin måste utgöra grunden för utbyggnaden av
den offentliga sektorn.

Socialstyrelsen
anser det önskvärt att utredningen i det fortsatta arbetet utför kalkyler som
belyser realismen i de olika efterfrågealternativen. Styrelsen konstaterar att
85-90 % av de anställda i hälso- och sjukvård samt socialvård utgörs av kvinnor
och att man inte kan vänta sig några radikala förändringar i dessa andelstal
fram till år 1980. Merparten av sysselsättningstillskottet i de nämnda
sektorerna - 169 000 enligt det högsla av utredningens alternativ - antas
således utgöras av kvinnor. Detta tal ställer socialstyrelsen mot
långtidsutredningen, som räknat med ett totalt tillskott i arbetskraften, inkl.
den privata sektom, av 163 000 kvinnor mellan åren 1975 och 1980. Mot bakgrund
av förkortad arbetstid, ökat deltidsarbete och den redan höga andelen
yrkesverksamma sjuksköterskor, undersköterskor m. fl. anser socialstyrelsen det
orealistiskt att räkna med någon större ökning av andelen yrkesverksamma.
Ansträngningarna att bibehålla och öka arbetsvolymen måste enligt styrelsen
helt inriktas på en höjning av anställningarnas omfattning, uttryckt i delar av
heltid, för de redan yrkes-utbildade samt av utbildningskapaciteten. En ökad
rekrytering förutsätter vidare en stark utbyggnad av barnomsorgen. I anslutning
till detta hävdar socialstyrelsen att de behovsberäkningar som utredningen
gjort för utvecklingen av barnomsorgen och stödet till de äldre är för låga.

HaUands
läns landsting pekar på de olägenheter en ojämnt fördelad ex-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 23

pansion
av landstingens tjänstesektor ger upphov till i form av markerade
standardskillnader mellan olika delar av ett län eller mellan olika landstingskommuner.
Sådana skillnader kan uppstå om expansionen av sysselsättningsskäl sker på
vissa orter. Örnsköldsviks kommun anför i anslutning till detta problem att
kommuner som utarmas på arbetstilirällen inom tjänstesektorn får latent arbetslöshet
eller svårigheter att rekrytera folk till andra näringsgrenar.

Vad
avser sysselsättningen inom andra delar av den offentliga sektorn pekar ÖB på
att minskningen av antalet sysselsatta inom försvaret är beroende av
statsmakternas direktiv. Slatens vägverk framhåller att utredningen inte
redovisat behoven av drift och byggande av vägar och pekar på den betydelse ett
effektivare transportsystem har för de regionalpolitiska strävandena.

Flera
remissinstanser anser att sysselsättningsutredningen ägnat alltför liten
uppmärksamhet åt näringarna utanför den offentliga sektorn. Sålunda betonar bl.
a. länsslyrelsen i Södermanlands län och Lö industrins betydelse för
sysselsättningen och vikten av att gå närmare in på kopplingarna mellan den
offentliga och den privata sektorn.

TCO
framhåller att den partiella analys utredningen utfört gör det svårt att bedöma
vilka konsekvenser en utbyggnad av den ofTentliga sektorn får för
arbetsmarknaden som helhet. Detta är inte minst märkbart närdet gäller att göra
regionala bedömningar av utredningens förslag. Organisationen betonar starkt
de bindningar som finns mellan sektorerna och anser att utredningen i det
kommande arbetet måste analysera sysselsättningsutvecklingen inom den privata
sektorn så att en samlad bild av utvecklingen kan erhållas.

SAF,
Svenska handelskammarförbundet och Sveriges Industriförbund anser att
utredningsarbetet alltför ensidigt inriktats på att skapa ökad sysselsättning
inom den offentliga sektorn.

Statskontoret
pekar pä förhällandet att sysselsättningsutredningen, länsplaneringen och
långtidsutredningen sammantagna redovisar inte mindre än åtta olika
bedömningar av den framtida utvecklingen, vilka sinsemellan uppvisar väsentliga
olikheter, i huvudsak betingade av skilda syften med bedömningarna, och en stor
spännvidd mellan alternativen. Enligl statskontoret är bedömningarna av den
offentliga sektorns utveckling mereller mindre svärtillämpliga på de olika
sektorernas planering. Man säger att det är svårt att göra en samlad bedömning
av de tre planeringsdokumentens olika alternativ och konstaterar med beklagande
att det f. n. saknas metoder och material för att skapa ett mer sammansmält
planeringsunderiag, vilket hade varit önskvärt för att utnyttja denna -
åtminstone hittills - unika situation med tre samtidiga planeringsdokument.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 24

2.4
Befolknings- och näringsHvsutveckling enligt länsplanering 1974 (SOU 1975:91,
kap. 2)

2.4.1
Rapporten

När
det gäller totalbefolkningens utvckling pekar länsstyrelsernas prognoser på ca
8,4 milj. invånare i riket år 1980 och ca 8,7 milj. år 1990. Detta motsvarar en
tillväxt under perioden 1970-1980 på 0,4 96 per år och under tiden 1980-1990 på
0,3 % per år. Som jämförelse kan nämnas att befolkningsökningen var 0,9. % per
år under perioden 1965-1970. Nedgången beror på både mindre invandring och
lägre naturiig befolkningstillväxt. Även om de summerade
länsstyrelseprognoserna visar på lägre befolkningstillväxt än tidigare pekar de
på en störte folkmängd varje år i riket än centralt upprättade prognoser.

Tab.
2.2 Folkmängden i länet och riket år 1965, 1970, 1974 samt prognoser för åren
1980 och 1990

Lan

1965

1970

1974

1980

1990

Stockholms

1370 114

1 476 704

1 489 144

1 553 100

1 645 200

Uppsala

198 797

217 292

228 680

238 500

248 200

S ö dermanlands

237 790

248 270

250 727

259 900

265 700

Ö sterg ö tlands

369 020

382 205

386 012

398 900

409 000

J ö nk ö pings

299 036

299 362

301818

311 500

322 500

Kronobergs

158 695

166 852

168 826

174 100

176 200

Kalmar

238 721

240 856

240 395

246 500

246 500

Gotlands

53 751

53 780

54 174

53 200

53 800

Blekinge

149 148

153 516

155 144

159 900

164 800

Kristianstads

257 986

264 161

270 124

275 900

284 000

Malm ö hus

671 840

718 908

737 561

775 100

812 500

Hallands

184 326

199 728

216318

231 900

255 900

G ö teborgs och

Bohus

673 555

715 201

713 591'

737 500

730 000

Ä lvsborgs

382 575

402 242

415 603

433 500

453 800

Skaraborgs

254 305

258 525

262 368

269 800

283 500

V ä rmlands

286 548

284 498

283 476

285 700

282 400

Ö rebro

268 646

275 492

273 604

275 400

269 700

V ä stmanlands

247 121

261 564

260 132

272 100

278 600

Kopparbergs

282 074

277 201

279 159

283 400

284 600

G ä vleborgs

292 584

293 430

292 760

293 500

289 800

V ä sternorrlands

270 265

267 450

267 608

269 800

274 000

J ä mtlands

138 112

131 304

133 044

131 500

131 900

V ä sterbottens

233 427

233 205

234 875

238 400

242 500

Norrbottens

259 484

255156

261 548

275 700

299 400

Riket

7 766 294

8 076 902

8 176 691

8 444 800

8 704 500

Källor:
Folk- och bostadsräkningarna 1965 och 1970; Statistiska meddelanden ser. Be nr
1975:3; Befolkningsprognoserna i länsplanering 1974

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 25

Den
naturiiga folkökningen för 1970-lalet uppgår enligl prognoserna till 231 000
personer medan den sammantagna befolkningsökningen för riket under perioden
1970-1980 beräknas uppgå till 368 000 personer. Detta skulle förutsätta att
invandringen under 1970-talet uppgår till 137 000 personer.

Av
ökningen i folkmängden under 1980-talet väntas enligt länsplaneringens
prognoser sammanlagt ca 166 000 personer utgöra nettoinflytlning från utlandet,
medan den naturiiga befolkningsförändringen ökar befolkningen med ca 94 000
invånare. I länsstyrelsernas prognoser görs ingen uppdelning mellan inrikes-
och utrikesflyttning. Den invandring som konstateras vid en summering av
prognosernas arbetskraftsbalanser, är därför snarast en följd av att tillgången
på arbetskraft har underskattats någol.

År
1970 uppgick antalet förvärvsarbetande till ca 3,5 miljoner.' Under perioden
1970-1980 kommer antalet sysselsättningstillfällen enligt länsstyrelsernas
prognoser att öka med ca 90 000 eller knappt 3 %. För 1980-talet förutses en
högre ökningstakt - ca 200 000 arbetstillfällen eller mer än 5 96. Under
femårsperioden 1965-1970 ökade antalet arbetstillfällen med ca 70 000. Detta
var således en större ökning än den som prognoseras för hela 1970-lalet. Det
kan noteras alt utvecklingen hittills under 1970-talet har varit mera positiv
än prognosen.

Prognoserna
för jord- och skogsbruk stämmer väl överens med utvecklingen under perioden
1970-1974. Detta innebär en sysselsättningsminskning med 37 % under 1970-talet
och ca 27 % under 1980-talet. För tillverkningsindustrin förutses en svag
ökning fram till år 1980. Prognoserna tyder på en minskning under 1980-talet.
Sysselsättningen inom industrin har hittills under 1970-talet ökat mer än vad
som prognoserats fram till är 1980. Sysselsättningen inom byggnadsindustrin
prognoseras minska med 23 96 under perioden 1970-1980. Under 1980-ialet
beräknas en fortsatt minskning med 18 %. Ca 80 96 av den prognoserade
sysselsätiningsminsk-ningen under 1970-talet hade redan inträffat i slutet av
år 1974. Servicesektorerna vamhandel, samfärdsel, post- och televerk samt
privata tjänsler beräknas öka antalet sysselsättningstillfällen för att år 1990
nä en nivå på ca 1,2 milj. sysselsatta.

Prognoserna
stämmer väl överens med utvecklingen under 1970-talet. För offentlig
förvaltning och tjänster prognoseras en ökning på ca 450 000 nya
arbetstilirällen fram till år 1990. Utvecklingen fram till slutet av år 1974
tyder dock på att den för år 1980 prognoserade sysselsättningsnivån sannolikt
uppnås redan år 1975.

Arbetskraftsbehovet
under hela prognosperioden 1970-1990 beräknas öka med ca 290 000
förvärvsarbetande. Arbetskraftstillgängama i riket antas under samma period öka
med knappt 130 000 personer, vilket innebär att

'
Med förvärvsarbetande avses i detta avsnitl personer som förvärvsarbetar minsl
20 tim./vecka enligl folkräkningens definitioner. Detta ger lägre värden än
arbetskraftsundersökningarna (AKU).

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Prop. 1975/76:211

Tab. 2.3 Antalet sysselsatta inom näringsgrenar år 1970,
1980 och 1990 samt relativ förändring(S6)för perioderna 1965-1970,1970-1980 och
1980-1990 enligt länsstyrelsernas prognoser

Näringsgren

Antal s

ysselsatta

Relativ

förändring

(1 OOO-tal)

%

1970

1980

1990

1965-1970

1970-1980*

1980-1990*

Jord-
och skogsbruk

282

179

131

-30.2

-20.3

-12.1

Tillverkningsindustri

1083

1 113

1098

- 1.4

+ 1.4

- 0.7

Byggnadsindustri

340

263

240

-1- 3.1

-12.1

- 4,2

Varuhandel

446

453

466

- 1.3

-1- 0.7

-1- 3,6

Samf,
post och tele

253

253

261

+ 2.8

± 0

-1- 1.5

Privata
tjänster

428

453

476

-1- 3.3

+ 2.9

+ 2,5

Offentl.
förv. och tj.

665

873

1 116

-H35.2

-1-146

-1-13.1

Riket

3 496

3 587

3 788

+ 1.8

+ 1.3

+ 2.8

Per femårsperiod

nettoimmigrationen
skulle täcka merparten eller ca 55 % av arbetskraftsbehovet. Effekterna av de
ökade kvinnliga sysselsättningsgraderna medför ett tillskott på drygt 220 000
fler förvärvsarbetande kvinnor under perioden 1970-1990. Under samma period
medför den väntade nedgången av de manliga sysselsättningsgraderna ca 150 000
färre förvärvsarbetande.

Fig.
2.9 visar län för län hur länsstyrelserna i prognoserna har räknat med att
tillgången och efterfrågan pä arbetskraft kommer att anpassas till varandra.
Detta innebär att effekterna under prognosperioden av förändringar i
åldersstruktur, sysselsättningsgrad och arbetskraftspendling satts i relation
till sysselsättningsnivän vid periodens början. För flertalet län kommer de
prognoserade tillgångarna av arbetskraft inte att motsvara efterfrågan.
Skillnaden utgörs av den framtida flyttningen av arbetskraft och markeras i
figurerna med en streckad linje.

Utvecklingen
blir enligl prognoserna mer balanserad under 1970-lalet än under 1960-talet.
Endasl fem län - Gotlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västerbottens
län - antas lå nettoutnyitning av förvärvsarbetande.

1
flertalet län ger förskjutningar i befolkningens ålderssammansättning upphov
till de största förändringarna i arbetskraftstillgångarna. De skilda
prognoskomponenternas utveckling i länen är dock splittrad.

De
s. k. skogslänen - Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län - som under 1960-talet präglades
av nettoutflyttning skulle enligt prognoserna få en mera positiv utveckling
under perioden 1970-1980. För fem av de sju länen väntas en nettoinflyttning av
arbetskraft fram till år 1980. Arbetskraftstillgängarnas

opaginerad Kontrollera mot PDF

%o +100

I Flyttning

r Pendling

J Syssels ä ttningsgrad

J__ Naturlig befolkningsf ö r ä ndring

.125

opaginerad Kontrollera mot PDF

t-40

-20 f

å

V4

u

i

m

{

t

-'In

J\

liinrrr

A.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ABCDEFGH I KLMNOPRSTUWXYZACBD Riket

Fig. 2.9 Förändring i arbelskraftswbudet (15-W år)
1970-1980.

Utveckling
i de skilda länen varierar emellertid kraftigt. Arbetskraftstillgångarna
väntas minska under 1970-talet i Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län medan
de förutses öka i Västerbottens och Norrbottens län.

Samtliga
ortstyper - storstäder, primära centra, regionala centra och kommuncentra -
väntas under 1970-talet få nettoinflyttning av förvärvsarbetande. Det relativt
sett största behovet av inflyttning skulle uppstå i primära centra.

Sysselsättningsgraden
förutses öka under 1970-talet utom i storstäder och kommuncentra. En
fördelaktig ålderssammansättning på befolkningen och en väntad nettoinpendling
av arbetskraft kompenserar dock de negativa effekterna av
sysselsättningsgradens förändring i storstäderna varför den totala
arbetskraftstillgången kommer att öka.

Effekterna
av förändringar i ålderssammansättningen, sysselsättningsgraden och
arbetskraftspendlingen medför i kommuncentra under perioden 1970-1980 en total
minskning av arbetskraftstillgångarna med drygt 5 96. Efterfrågan på
arbetskraft väntas under samma period sjunka med ca 4 %. Överefterfrågan på
arbetskraft skulle alltså uppstå vilket antas leda till inflyttning av förvärvsarbetande.

Perioden
1980-1990 beräknas medföra en mer balanserad utveckling än

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 28

under
1970-talet mellan ortslyperna i skilda delar av landet. 1 likhet med
utvecklingen fram till år 1980 tyder prognoserna för 1980-talet på en net-toflytlning
av förvärvsarbetande från regionala centra och kommuncentra i inre stödområdet.
Omfattningen beräknas dock bli avsevärt mindre.

2.4.2
Remissyttrandena

Den
förbät t rade regionala balansen under 1970-talet har styrkts i flera
remissvar. Länsstyrelsen i Gävleborgs län instämmer härvidlag men anser att
befolkningens åldersfördelning bör uppmärksammas. Liknande synpunkter framförs
av länsslyrelsen i Värmlands län och Västerviks kommun. Länsstyrelsen i
Gollands län påpekar att åldersstrukturen i länet kommer att försämras
ytteriigare då utflyttningen till övervägande delen sker i yngre åldersklasser.
Länsstyrelsen i Västerbottens län instämmer i att en förbättrad regional balans
har uppnåtts under 1970-talet. Länsstyrelsen anser dock att förklaringen till
detta främst kan sökas i konjunkturutvecklingen, arbetsmarknaden samt
effekterna av tidigare flyttningsrörelser. Länsstyrelsen I Kalmar län menar
dock att regionalpolitiken haft betydelsefulla effekter inom stödområdet medan
länen utanför stödområdet t. ex. Kalmar län inte har haft samma positiva
utveckling. Länsstyrelsen I Hallands län påpekar att såväl befolknings- som
sysselsättningsutvecklingen i länet varit mycket gynnsam. Under prognosperioden
väntas Hallands län fä den procentuellt snabbaste befolkningsökningen av
samtliga län. ÖB anser att en ökad befolkningstillväxt i Norrbottens och
Gotlands län är önskvärd från försvarssynpunkt.

Flera
remissinstanser anseratt begreppet regional balans även bör innehålla
kvalitativa analyser av sysselsättningsgraden. Länsslyrelsen I Västerbottens
län påtalar all ökad uppmärksamhet skall ägnas åt såväl sysselsättningsgraden
som möjligheterna att få arbete och service. Länsstyrelserna i Kopparbergs och
Jämtlands län samt landstinget I Gävleborgs län anser att målsättningen för
regionalpolitiken bör inkludera även en utjämning av sysselsättningsgraderna
mellan de skilda länen.

Förhällandet
inom länen och mellan skilda ortstyper berörs i flera remissvar. Svenska
kommunjörbundei framhäller alt det är en positiv förändring att
befolkningsomflyttningen i stort selt harskett inom länen. Länsstyrelserna i
Jämtlands, Kopparbergs och Värmlands län anseratt aktiva regionalpolitiska
insatser behövs för alt motverka de inomregionala problemen.

Beträffande
utformningen av prognoserna anser Landstingsförbundet att detaljeringen och
struktureringen är väl lämpad som underiag för planeringen. Däremot framförs
kritik mot det föråldrade grundmaterialet. Det använda sysselsättningsbegreppei
- som sysselsatt räknas den som arbetar 20 eller flera veckoarbetstimmar - är
alltför begränsat, vilket bl. a. bör leda till en underskattning av behovet av
barnstugeplatser och allmänna kom-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 29

munikationer.
Vidare anför förbundet att landstingens personalbehov blir underskattat.

Länsstyrelsen
I Göteborgs och Bohus län påpekar att rapporten inte berört utvecklingen inom
Göteborgsregionen. Länsstyrelsen anser all planeringen inte kan delas upp
mellan Göteborg, Kungsbacka samt Ale och Lerum. Denna uppdelning ger intryck av
stora obalanser, vilka endast är skenbara, eftersom hela området bör betraktas
som ett gemensamt bostads- och arbetsmarknadsområde. Länsstyrelsen anser
vidare att Göteborgsregionen inte bör samredovisas med övriga storstadsområden.

Statens
invandrarverk är kritisk till behandlingen av invandringen i prognoserna.
Verket anseratt omfattningen av nettoinvandringen kan ligga nägot över 10 000
personer per är under perioden 1976-1980. Framförallt med hänsyn till att
antalet lediga platser främst hänförs till den offentliga sektorn bör
arbetskraftsunderskottet fyllas av infödda svenskar. Verket päpekar vidare att
nettoinvandringen måste kopplas lill de prognoserade sysselsättningsgraderna
hos den svenska befolkningen.

2.5
Synpunkter på prognoserna i länsplanering 1974 (SOU 1975:91, kap. 3.)

2.5.1
Rapporten

Länsplaneringens
sysselsättningsprognoser upprättas delvis mot bakgrund av ett för alla
länsstyrelser gemensamt material. I länsplanering 1974 utgjordes detta
material bl. a. av en schematisk regional nedbrytning av den avstämning av 1970
års långtidsutredning som publicerades år 1973, Denna typ av, för de olika
länsstyrelserna, gemensamt utgångsmaterial har sannolikt bidragit till att
länsplaneringens prognoser vid summering till riksnivån stämmer förhållandevis
väl med bedömningar av den totala sysselsättningsutvecklingen på riksnivån i
skilda näringsgrenar.

En
avstämning av länsstyrelsernas prognoser är nödvändig av främst tvä skäl. För
det första har det sedan den tidpunkt då länsstyrelserna gjorde sina prognoser
gått nästan två år under vilken tid det skett avsevärda förändringar i
sysselsättningen både totalt och i fördelningen mellan näringsgrenar. Sä
inträffade t. ex. under år 1974 den hittills största registrerade ökningen av
sysselsättningen under ett år i Sverige. För det andra finns det skillnader
mellan de skilda länsstyrelsernas bedömningar som är grundade på olikartade
bedömningar av en och samma situation.

Det
finns inget centralt upprättat prognosalternativ för sysselsättningsutvecklingen
i länen. Desynpunktersom läggs på länsstyrelsernas prognoser i det följande är
därför närmast riktningsgivande till sin karaktär och kan ej omedelbart
översättas i krav på förändrade länsstyrelseprognoser.

Det
huvudsakliga undertaget för de följande synpunkterna på prognosutfallet är en
regional nedbrytning av 1975 ärs långtidsutredning. Nedbrytningen har gjorts
gemensamt av finans- och arbetsmarknadsdepartementen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 30

Tab. 2.4 Bedömningar av antal sysselsatta år 1980

Antal sysselsatta (enl. FoB-defmitionen)

SCB:s bearbetning av avstämningen av

1970 års långtidsutredning 3 552 000

Lansplanenng
1974 3 587 000

1975 års långtidsutredning 3 717 000

Den
ger ett aktuellt underiag för bedömningar fram till är 1980. På grund av de
metod- och statistikproblem som vidläter nedbrytningen till regional nivä bör
resultaten emellertid behandlas med försiktighet.

Det
finns tvä problem förknippade med användningen av den regionalt nedbrutna
långtidsutredningen. Det första problemet har med det korta perspektivet att
göra. Sä behandlar t. ex. förslagen till planeringsnivåer perspektivet fram
lill år 1985 och år 1990. Det bör dock uppmärksammas att även länsplaneringens
prognoser är mest detaljerade i perspektivet fram till år 1980.

Vidare
arbetar länsplaneringens prognoser med den sysselsättningsdefi-nitton som
används i folkräkningssammanhang. Denna sysselsättningsdefinition utgör ett
problem vid översättningen av långtidsutredningens kalkyler. Antalet
sysselsatta enligt långtidsutredningens definition är f. n. i stort sett 4 000
000 mot 3 500 000 enligt folkräkningens definition.

Som
framgårav sammanställningen i tab. 2.4 hardet förär 1980 förutsedda antalet
sysselsatta, omräknat i folkräkningsdefinition, ökat från ca 3 550 000 i 1970
års avstämda långtidsutredning till ca 3 700000 i den regionala nedbrytningen
av den nu aktuella långtidsutredningen..

Långtidsutredningen
lämnar för år 1980 fyra allernaliv. Alt. I förutsätter en privat
konsumtionsökning med 3 % per år. Alt. 11 förutsätter en ökning med 2 % per år.
Alt. Ill undersöker följderna av ett antagande om en sänkt medelarbetstid per
sysselsatt. Härvid utgår man från en konsumtionsökning i överensstämmelse med
alt. 11.1 alt. IV undersöks följderna av ett antagande om en
konsumtionsökning med 1,5 % per år samt en sänkt medelarbetstid. Alt. 111 har
nedbrutits regionalt men redovisas ej dä det ger en med alt. I i stort sett
överensstämmande regional sysselsättning. Alt. IV har ej
nedbrutits regionalt.

Skillnaden
i bedömningen av antalet sysselsatta år 1980 mellan länsplanering 1974 och 1975
års långtidsutredning uppgår totalt till ca 130 000 sysselsatta. Denna skillnad
är inte jämnt fördelad mellan näringsgrenar. I tab. 2.5 lämnas en jämförelse
mellan länsplaneringens prognoser och långtidsutredningens alternativ I och II.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 31

Tab.
2.5 Sysselsättningsutveckling 1966-1980 i näringsgrenar

Näringsgren

1 OOO-tal sysselsatta

1965

1970

1974

1980

F0B2

F0B2

AKUl

Lpl74

LU75

alt. 1

alt. II

Jord-
och skogsbruk

400

280

230

180

200

200

Industri

1 100

1 180

1 150

1 120

1 110

1060

Byggnadsverksamhet

330

340

270

260

300

310

Varuhandel

450

450

450

450

450

430

Samllirdsel

250

250

250

250

270

270

Privata
tjänster

410

430

420

450

450

440

Offentliga
tjänster

490

670

810

880

940

1010

Totalt

3 430

3 500

3 580

3 590

3 720

3 720

'
Den folkrakningsanpassade arbetskraftsundersökningen.

2
För både år 1965 och år 1970 har använts de av SCB:s prognosinstitui justerade

folkräkningsvärdena.

Avstämningen
av länsplaneringens prognoser mot 1975 års långtidsutredning gör det möjligt
att undersöka i vad män länsstyrelsernas bedömningar, sammanfattade till
riksnivå, stämmer med olika alternativ för den ekonomiska utvecklingen i landet
i dess helhet. Vidare är det möjligt att genom nedbrytning av
långtidsutredningen till regional nivä bedöma effekterna för skilda landsdelar
av de olika alternativ som långtidsutredningen arbetar med.

Avstämningen
påcentral nivä visar, att avvikelserna mellan länsplaneringens prognoser och
långtidsutredningens kalkyler nu är mindre än vid tidigare planeringsomgångar.
De skillnader som nu föreligger, är främst koncentrerade till industrisektorn
och den ofTentliga sektorn, särskilt då jämförelser görs med
långtidsutredningens alt. II.
I länsplaneringens bedömningar för år
1980 räknar man med en högre sysselsättning inom offentlig sektor än vad
långtidsutredningen gör. Långtidsutredningen räknar vidare med att den totala
sysselsättningen kommeratt ligga ca 100 000 arbetstillfällen högre än vad som
framgär när man summerar länsstyrelsernas prognoser. Skillnaderna i
bedömningarna hänger delvis samman med att prognoserna har upprättats vid olika
tidpunkter.

De
registrerade avvikelserna både förden totala nivån och för fördelningen pä
näringsgrenar, gör del nödvändigl med en grundligare revision på hösten 1976 av
länsplaneringens prognossiffror än i de följande årsvisa revisionerna.

Den
regionalt nedbrutna långtidsutredningen synes bekräfta de senaste årens tendens
lill en stabilare sysselsättning inom stödområdet. De skilda alternativen i
långtidsutredningen bekräftar också för storstadsområdena tendensen till
bätlre balans jämfört med 1960-talet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 32

1
den regionala nedbrytningen ger långtidsutredningens alt. I och II i
stort sett likartade resultat. Större avvikelser föreligger endast vad
beträffar Stockholms län och riksomrädet Västsverige. I Stockholms län skulle
skillnaden mellan de båda alternativen uppgå till något mer än 10 000 arbetstillfällen,
medan skillnaden i Västsverige skulle uppgå till någol mindre än 10 000
arbetstillfällen. De små variationerna beror pä att det är främst den kommunala
sektorn som förutses variera mellan de tvä alternativen och denna har en
relativt jämn regional fördelning.

För
riksomrädena i sydöstra och södra Sverige förefaller nedbrytningen av
långtidsutredningen ge en, jämfört med den beräknade tillgången pä arbetskraft,
något för liten efterfrågan. Den balanssitualion på arbetsmarknaden som
framkommer i beräkningarna skiftar dock någoi med val av nedbrytningsmelod.

För riksomrädet
Västsverige samt riksområdena inom stödområdet innebär nedbrytningen av
långtidsutredningen en snabb sysselsättningsökning. Eftersom utvecklingen under
1970-talets försia hälft inneburit alt dessa re-regioner expanderat snabbare än
landet i övrigt är detta ett naturiigt resultat. När man använder metoden med
konstanhällen industristruktur för perioden 1973-1980 förefaller resultaten
kvarstå, låt vara betydligt nedtonade. Till stor del skulle ökad
yrkesverksamhet kunna tillgodose efterfrågan. För skogslänen förefaller de
redovisade tendenserna dock vara av en sädan styrka att de kan komma att kräva
en viss nettoinflyttning, främst i övre Norriand, för att möta
arbetskraftsbehovet.

Den bild av den regionala
balansen som erhålls i den nedbrutna långtidsutredningen överensstämmer i
grova drag med den som erhållits i länsplaneringen. Dock finns, som redan
påpekats, vissa genomgående skillnader vad främsl beträffar utvecklingen inom
skogslänen och riksområdena i sydöstra och södra Sverige. Den omsvängning i
ulvecklingen som länsplaneringen pekar på har ytteriigare markerats. En
väsentlig anledning till den mer expansiva bild för dessa riksområden som
erhålls enligt långtidsutredningen är att man där förutsatt snabba ökningar
för exportindustrierna, vilket har en klart positiv effekt på sysselsättningen
i Västsverige och skogslänen. Skulle en sådan utveckling inle komma lill stånd
blir självfallet sysselsättningsutvecklingen i motsvarande mån påverkad.

Vid diskussionen av de
obalanser som erhålls enligt den regionala nedbrytningen har prövats hur stora
förändringar som behöver göras i yrkesverksamhetstalen, för att åstadkomma
balans mellan tillgäng och efterfrågan på arbetskraft. I flera fall synes det
möjligt att kalkylerade obalanser kan elimineras genom måttliga förändringar i
yrkesverksamhelsgraden. Två reservationer bör dock göras. För det första kan
ett ökat dellagande av kvinnor i arbetslivet i de mera glest befolkade delarna
av landet bli svåralt förverkliga på grund av bl. a. kommunikationshinder. En
snabb ökning av den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden kan därför lättast ske på
de slörre lokala arbetsmarknaderna inom varje län, där valmöjligheterna är
större och där också

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 33

kommunikationerna
är bättre. För det andra bör en reservation göras för möjligheterna alt
fortsätta att höja sysselsättningsgraden för kvinnorna i Stockholms län.

2.5.2
Remissyltrandena

Ett
drygl tiotal länsstyrelser har kommenterat bedömningarna av prognoserna mot
bakgrund av den regionala nedbrytningen av 1975 års långtidsutredning.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser att det är nödvändigt att utvärdera de
regionala prognoserna gentemot en nationell prognos. Flera länsstyrelser, bland
dem länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar och Malmöhus län betonar att de
meloder som använts tillsammans med redovisningen av resultaten pä
riksområdesnivå gör det mycket svart att dra slutsatser om länsplaneringens
prognoser på länsnivå. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hävdar att
länsplaneringens prognosdata borde ha ingått som en del av underiagsmaterialet
vid nedbrytningen för att därigenom ge bättre möjligheteratt skapa konsistens i
systemet längtidsutredning-länsplanering. Länsstyrelsen finner det vidare
angeläget att rapporten snarast kompletteras med länsvisa bedömningar som ger
bättre möjlighet att utvärdera och använda materialet. Länsstyrelsen i
Stockholms län anser emellertid att jämförelser på länsnivå mellan
länsplaneringen och långtidsutredningen är tämligen ointressanta då långtidsutredningen
redovisar endast riksprognoser. Resultatet av en regional fördelning påverkas
enligt länsstyrelsen starkt av fördelningsmetoden. Vidare ifrågasätter
länsstyrelsen om en jämförelse med utvecklingen under perioden 1970-1974 bör
tillmätas sä stor vikt efiersom det är svårt att avgöra om eventuella
avvikelser beror pä tillfälliga faktorer eller om de motiverar revideringar av
prognosen. Man anser att det kortsiktiga perspektivet har tillmätts för stor
vikt. Länsstyrelsen I Gotlands län finner det angeläget att metoderna för
nedbrytning av nationella prognoser utvecklas sä att en länsvis avstämning kan
ske. Detta är enligt länsstyrelsen i HaUands län, en förutsättning för att en
nedbrytning skall bli meningsfull. Ocksä RR V anser att metodutvecklingen på
området bör fortsätta förutom att man bör rikta in insatserna på att skapa ett
regionalekonomiskt system, som snabbt kan förändras. SCB konstaterar att goda
möjligheter för ett avstämningsarbete måste ses som en viktig förutsättning för
en acceptabel planering och man utgår från att centralbyrån även i
fortsättningen skall ges möjlighet att aktivt medverka i arbetet med att söka
lösa melodfrågorna. Centralbyrån framhäller också att man i annat sammanhang
aktualiserat behovet av samordning av metodfrägor i anslutning till insamling
och bearbetning av material till långtidsutredningen.

Länsstyrelsen
I Alvsborgs län anser att den regionala nedbrytningen av LU ger en missvisande
bild av utvecklingen i länet, Länssiyrelserna I Norrbonens

3 Riksdagen 1976. I saml. Nr 211

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 34

och
Skaraborgs län pekar vidare på effekterna av arbetstidsförkortning och ökat
deltidsarbete.

Svenska
kommunförbundet framhåller att resultaten av nedbrytningarna bör behandlas med
försiktighet och säger vidare att skillnaderna i resultaten mellan
långtidsutredningen och länsplaneringen inte bör uppfattas som brister i
kommunernas och länsstyrelsernas bedömningar utan all de är en följd av att
länsplaneringen i mycket baserats pä 1970 ärs reviderade långtidsutredning.
Därför är revideringar nödvändiga innan man fattar beslut om regionalpolitiken.
Skolöverstyrelsen pekar pä de stora skillnaderna mellan långtidsutredningens
och länsplaneringens sysselsättningsuppgifter och med åtföljande av osäkerhet
om vilken bedömning som skall användas för utbildningsplaneringen.

3
Riktlinjer för sysselsättningspolitiken

3.1
Ekonomiska förutsättningar för sysselsättningsökningen inom offentlig sektor
(SOU 1975:90 kap. 6)

3.1.1
Allmänna utgångspunkter

Sysselsättningsutredningen
har av flera skäl inte funnit del möjligt att göra ingående finansiella studier
i det nu avlämnade betänkandet. Till slutbetänkandet kan material frän nu
pågående utredningar inom skattepolitikens område utnyttjas - t.ex. 1972 ärs
skatteutredning, företagsskatteberedningen och kommunalekonomiska utredningen
- samtidigt som de finansiella avvägningsproblem som framträder inom
långtidsutredningens arbete kan ägnas ett mer ingående studium. Först med detta
tidsperspektiv kommer vidare kraven på reala resurser till följd av
sysselsättningsulredningens förslag att vara tillräckligt konkreta för att
ligga till grund för en finansiell analys. Självfallet gäller att de
finansiella bedömningarna inte enbart bör avse alt konsekvensberäkna olika
förslag utan resultaten mäste ligga till grund för en diskussion om avvägningen
mellan reformer och kostnader. Studierna bör med andra ord kunna bidra till alt
finna alternativa lösningar. Uiredningen diskuterar emellertid vissa
finansiella och skattemässiga konsekvenser av sysselsättningsutvecklingen
under resten av 1970-taIet.

Långtidsutredningen
har bl. a, belyst tvä alternativ som ger en sysselsättningsutveckling inom
offentlig sektor som kommit att ligga mycket nära sysselsättningsutredningens
medelalternativ resp. höga alternativ. Långtidsutredningen har ett alternativ
som ger en sysselsättningsökning pä 140 000 personer och ett som ger en ökning
pä 230 000 personer i offentlig sektor under den närmaste femårsperioden.
Uiredningen menar att de små skill-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 35

naderna
i förhällande till långtidsutredningen spelar mindre roll för de grova
överslagskalkyler som görs.

I
diskussionen om ekonomiska konsekvenser av utvecklingen inom offentlig sektor
används alltså i stor ulsträckning långtidsutredningens kalkyler. Därigenom
kan hänsyn tas till t. ex, påverkan pä privat konsumtion eller bytesbalansen
vid olika ökning av den offentliga sektorn.

Del
bör understrykas att en stor del av utbyggnaden av den offentliga sektorn i
själva verket är ett villkor för att människorna över huvud taget skal] kunna
efterfråga arbete i den utsträckning som förutsatts. Det går alltså inte att
utan vidare hävda att t, ex. personer som enligt våra behovskalkyler skall
sysselsättas i barntillsyn kan överföras till industriverksamhet. Om inte
barntillsynen byggs ut i tillräcklig omfattning kommer inte heller kvinnorna
att kunna gå ut pä arbetsmarknaden i den utsträckning som har förutsatts. En
mycket kraftig satsning på att undanröja förvärvshinder för personer som inte
har arbete skulle ä andra sidan kunna leda till att den privata sektorn kunde
sysselsätta fler personer än som kalkylerats. Det skulle i sin tur ge utrymme
för nägot större privat konsumtion. Finansieringen av offentlig sektor borde
ocksä underiättas.

Sysselsättningsutredningen
har i detta första delbetänkande i huvudsak diskuterat de finansiella
aspekterna med tanke på perioden 1975-1980. Det bör betonas att detta korta
tidsperspektiv också innebär en betydande låsning till nuvarande metoder, t.
ex. när det gäller att finansiera den offentliga sektorn. Det är först i
slutbetänkandet, som det kan finnas förutsättningar att göra en mera
genomgripande prövning av finansieringsmöjligheterna av en fortsatt expansion
av sysselsättningen inom den offentliga sektorn.

Den
mycket kraftiga sysselsättningsökningen i den offentliga sektorn under den
senaste tioårsperioden, sammanlagt drygt 400 000 personer, har kunnat
åstadkommas genom att den offentliga konsumtionen har tagit i anspråk en
betydande del av resurstillväxten under resp. perioder. Den statliga upplåningen
har ökat mycket kraftigt. Detta har medfört ökande svårigheter att bereda
utrymme för enskild upplåning på den långfristiga kapitalmarknaden. De
offentliga investeringarna ökade snabbt under perioden 1965-1970 och tog dä i
anspråk 15 % av BNP-ökningen. Under perioden 1970-1975 var deras andel av
tillväxten ±0 %.

Utredningen
päpekar att ökad offentlig konsumtion och investeringar på denna ambitionsnivå
liksom kraftigt ökade transfereringar självklart mäste betalas med ökade
skatter eller andra lyper av överföringar av resurser till den offentliga
sektorn. Ökningen av den offentliga sektorn har finansierats genom i första
hand betydande kommunala skattehöjningar och ökad offentlig upplåning.

1
syfte att öka hushällens reala disponibla inkomster har den statliga inkomstskatten
under senare är sänkts samtidigt som arbetsgivaravgifterna har höjts. De
kommunala skatterna har däremot ökat. Den lotala direkta skatten har relativt
setl likväl minskat. Avtalen om de nominella lönerna

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 36

har
genom dessa omläggningar kunnat ske på en lägre nivä och inflationen har
därigenom kunnat bromsas. Denna metod användes vid den senaste
skatteomläggningen vilken omfattar även år 1976.

Den
ovan förda mycket översiktliga diskussionen om finansieringen av den offentliga
sektorns utbyggnad under den senaste tioårsperioden är enligt utredningen en
naturiig bakgrund till den diskussion som skall föras om de finansiella
förutsättningarna under resten av 1970-talet.

3.1.2
Finansiering av den forisatta utbyggnaden av offentlig sektor

Den
totala tillväxten i ekonomin är av avgörande betydelse för hur människorna
kommer att uppleva en expansion av den offentliga sektorn och dess
finansiering. Kan - med andra ord - ökningen av den offentliga sektorn ske
samtidigt som den privata konsumtionen - speciellt för konsumtionssvaga
grupper - ökas? Eller leder den offentliga sektorns expansion och kraven pä
finansiering till att den privata konsumtionen måste begränsas hos stora
grupper? Dessa frägor är avgörande för hur finansieringen av den offentliga
sektorns utbyggnad kommer att upplevas. Del är därför inte möjligt att bedöma
behovet av vissa förstärkningar av inkomsterna till stat och kommun utan att se
dessa i relation till de allmänna kalkyler över tillväxten som finns att tillgå
- typ långtidsutredningen.

Långtidsutredningen
belyser en ökning av sysselsättningen inom den offentliga sektorn med 140 000
resp. 230 000 personer. Dessa alternativ ligger nära de exempel som sysselsättningsutredningen
anser vara rimliga utgångspunkter för diskussionen om utvecklingen av den
offentliga sektorns sysselsättning. Den lägre tillväxten inom offentlig sektor
möjliggör enligt långtidsutredningen en ökning av privat konsumtion med 3 %
per år. Motsvarande värde vid den högre tillväxten inom offentlig sektor blir
ca 2 96,

Mot
bakgrund av de många människornas slarka efterfrågan på offentliga tjänster ter
sig enligt sysselsättningsuiredningen en kraftig utveckling av den offentliga
konsumtionen och därmed sysselsättningen rimlig. Man torde kunna förutsätta att
medborgarna inte accepterar påvisade brister i samhällets insatser inom t, ex.
vård och barnomsorg utan är beredda att avsätta en väsentlig del av den
ekonomiska tillväxten till offentlig konsumtion och offentliga investeringar.
Det förefaller rimligt om det samtidigt innebär alt man kanske skulle kunna öka
den privata konsumtionen med 2-3 % åriigen. Utredningen päpekar emellertid att
den privata konsumtionens ökning delvis gär åt till att täcka in den redan
beslutade reala förbättringen för folkpensionärerna.

Utredningen
understryker kalkylernas osäkerhet men påpekar att oavsett tillväxten i
samhällsekonomin kräver en expansion av sysselsättningen inom den offentliga
sektorn av den slorieksordning som här har antagits, att inkomsterna ökar på
ett eller annat sätt. Därför görs i följande avsnitt en överslagsmässig kalkyl
över vad en sysselsättningsökning skulle betyda i

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 37

Ökat
behov av inkomster inom den offentliga sektorn.

Hur
påverkar tillväxten i ekonomin den offentliga sektorns inkomster? Utredningen
ger ett räkneexempel som bygger på förutsättningen att skatteunderiaget växer
i samma takt som BNP i fasta priser och att skatteuttaget i procent blir
oförändrat samt att inga andra förändringar vidtas som påverkar finansieringen
av den offentliga sektorn. Då skulle inkomsterna inom den offentliga ekonomin
öka med drygt 16 96 under perioden i fasta priser vilket motsvarar ca 16
miljarder. På grund av områdets löneintensiva karaktär gär en stor del av denna
ökning av inkomsterna till att tillförsäkra de offentligt anställda en
reallöneutveckling i takt med den allmänna utveckling som antagits. Utredningen
räknar med att de olika transfereringarna också följer den allmänna
reallöneutvecklingen. Kvar blir därför en förhållandevis lilen del av den
automatiska inkomstökningen för att finansiera en ytteriigare höjd offentlig
sysselsättning. Därtill skall också läggas att man måste räkna med ett visst
utrymme också för ökade utgifter för nya typer av transfereringar. Framför
allt i ett längre tidsperspektiv skulle emellertid vissa utgifter för
transfereringar också kunna minska. Ökad sysselsättning kan t. ex. minska
behovet av bostadsbidrag. Utbyggnaden av ATP till att omfatta fler pensionärer
och högre belopp kan också få sädana effekter. Utredningen utgår emellertid
ifrån att de automattska inkomstökningarna till den offentliga ekonomin inte
på långt när blir tillräckliga för att finansiera en ökning av den offentliga
sysselsättningen.

En
kalkyl över kostnadema för en sysselsättningsökning inom offentlig sektor på
260 000 personer visar att de sammanlagda statliga och kommunala utgifterna vid
slutet av femårsperioden 1976-1980 skulle uppgå till drygt 16 miljarder kr.
räknat i 1975 ärs priser. Utgiftsökningen skulle alltså i genomsnitt bli drygt
3,3 miljarder per år. Om hela utgiftsökningen skulle läckas in av skatteökning
skulle den kommunala skatten behöva höjas med 9:25 kr. under femårsperioden.
Detta motsvarar en äriig kommunal skattehöjning med ca 1:85 kr. För att täcka
in enbart sysselsättningsökningen inom den kommunala sektorn skulle det krävas
en skattehöjning med ca 1:50 kr. per år. Om de nödvändiga inkomsterna tas via
arbetsgivaravgifterna motsvarar det i sin tur en höjning av
arbetsgivaravgifterna med ca 1,85 % per år, dvs. sammanlagt ca 9 96.

Behovet
av inkomstförstärkning kan reduceras genom automatiska inkomstökningar och
utgiftsminskningar. Tillämpas som andra extremfall att 50 96 av de automatiska
inkomstförstärkningarna kan utnyttjas för utbyggnaden av den offentliga
sysselsättningen, dvs. 8 miljarder, blir det nödvändiga ytteriigare
finansieringsbehovet i motsvarande grad mindre. Uttryckt i kommunal
skatteökning skulle således de båda extremfallen kräva höjningar på ca I kr.
resp. ca 2 kr. per är under perioden.

En
ökning av tillväxttakten i ekonomin betyder relativt litet för behovet av
avgifts- eller skattehöjningar för att finansiera den offentliga sektorns
expansion. Utredningen påpekar att om man antar att tillväxttakten i eko-

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 38

nomin
ökas frän 3 96 - som använts i kalkylen - lill 4 % per är påverkar detta
behovet av skattehöjning i relativt liten utsträckning. Räknat i kommunal
skattehöjning kan behovet reduceras frän en höjning med 9:25 kr. till en
höjning med 8:85 kr. dvs. en reducering med 40 öre.

Ekonomiska
beräkningar av den typ som presenteras här ovan ger naturiigtvis ingen
fullständig bild av de effekter som sysselsättningsökningen lår för välfärden i
samhället. Sysselsättningsökningen leder lill kvalitetshöjningar pä en mängd
områden som är mycket väsentliga för den enskilde medborgaren. Som exempel kan
nämnas långtidssjukvården, där ökade vårdinsatser resulterar i ett mänskligare
och mera drägligt liv förde långtidssjuka. Ökade möjligheieriill barnomsorg
ökar kvinnornas möjligheteratt komma ut på arbetsmarknaden.

Det
finns också mera renodlade finansiella intäkts- och kostnadsposter i den
offentliga ekonomin som inte helt täcks in i den typ av översiktliga kalkyler
som här presenterats. Kostnaderna för aktivering av arbetskraften skall vägas
mot det bortfall av bidrag av olika typ som kan bli möjligt genom en ökad
sysselsättningsgrad, t. ex. bostadsbidrag, socialhjälp, arbetslöshetsersättning,
pensioner etc.

Grundläggande
för diskussionen om effekterna av utbyggda sysselsättningsmöjligheter är att
samhället i allt större utsträckning åtagit sig ett ansvar för individernas
försörjning. Av de varor och tjänster som produceras är alla i princip
garanterade en viss minimiandel, oavsett om de arbetar eller inte. Dessa
garantier finns uttryckta i sjukförsäkring, pension, arbetslöshetsunderstöd,
socialhjälp etc. Denna minimiandel har genom det socialpolitiska reformarbetet
successivt gjorts större. Den är naturiigtvis fortfarande av mindre betydelse
för viktiga grupper - t. ex. hemarbetande kvinnor - men den marginella ökning
av den totala produktionen som personens arbetsinsats måste ge upphov till för
att det skall bli positiva ekonomiska effekter tenderar att bli mindre. Att öka
sysselsättningen blir därför - även om det drar med sig vissa kostnader - allt
mer gynnsamt för den offentliga ekonomin.

Det
förhållandet att utredningen valt att exemplifiera behovet av inkomstökningar
med arbetsgivaravgifter och kommunalskatter betyder inte att de är de enda som
kan användas. Sysselsättningsuiredningen återkommer i sitt slutbetänkande till
finansieringsfrågorna.

3.1.3
Remissyttrandena

Sysselsättningsutredningens
räkneexempel över de finansiella kraven vid den expansion av den offentliga
verksamheten som utrednings-majoriteten förordar kommenteras av ett betydande
antal remissinsianser. LOser det som värdefullt att uiredningen gett sig i kast
med denna uppgift men understrykervikten av att utredningen i det fortsatta
arbetet på ett mer fullständigt sätt behandlar dessa frågor. Det är en
synpunkt som delas av flertalet re-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 39

missinstanser.

LO
instämmer i utredningens allmänna slutsats att inkomstökningar för den
offentliga sektorn utöver de automatiska ökningarna är nödvändiga om den
förordade sysselsättningsökningen skall kunna förverkligas. En fortsatt
sysselsättningsökning pä angelägna områden sett från sysselsättningssynpunkt
fordrar således i framtiden skattehöjningar. En viss fortsatt ökning av den
privata konsumtionen kommer dock enligt långtidsutredningen att kunna ske
samtidigt.

Länsstyrelsen
i Malmöhus län menar att en kraftig ökning av den offentliga sektorn inte kan
ske utan betydande skattehöjningar. Del innebär alt utrymmet för privat
konsumtion hålls tillbaka till förmån för offentlig konsumtion. Eftersom en av
de starkaste drivfjädrarna för att ta arbete - vid sidan av arbetenas
attraktivitet - är önskemål att kunna tillgodose behov av privat konsumtion kan
en kraftig höjning av skattetrycket dämpa yrkesbenägenheten. Länsslyrelsen i
Jönköpings län anför att en utbyggnad av de offentliga tjänsterna förutsätter
att ökade finansiella resurser skapas inom det övriga näringslivet och
obestridligt finns här en gräns som även är beroende av förhållandena i vår
omvärid. I betänkandet diskuteras de problem som uppstår då man jämsides med
utökningen av den offentliga sektorn skall återställa jämvikt i bytesbalansen.
Enligt länsstyrelsens mening har denna grundfråga emellertid behandlats alltför
ofullständigt. En politik inriktad pä att upprätthälla en hög sysselsättning
och förstärkt konkurrenskraft inom de varuproducerande näringsgrenarna framstår
som nödvändig om sysselsättningsutredningens förslag skall kunna realiseras.

Moderata
samlingspartiets kvinnoförbund anser det ytterst beklagligt att
sysselsättningsutredningen helt passivt accepterar en stagnation eller avtagande
sysselsättning inom näringslivet.

Länsslyrelsen
i Gotlands län anser att en avvägning mellan ökad konsumtion och offentlig
konsumtion bör ske lill fördel för den offentliga konsumtionen. Det är en
vanlig uppfattning bland remissinstanserna. Socialstyrelsen menar att
finansieringsfrågorna behöver lösas för alt man skall kunna tillgodose
angelägna behov inom den sociala sektorn under perioden 1975-1980 bl. a. stödet
till barn och äldre och samtidigt förverkliga en ambitiös
sysselsättningspolitik. I den utsträckning utrymme för utdebiteringsökningar
inte kan beredas landstingen och kommunema måste andra finansieringsformer
anvisas. Det här aktuella tidperspektivet innebär att denna översyn av
sektorns finansiering bör ske skyndsamt.

Länsstyrelsen
I Norrbottens län delar ulredningens mening om nödvändigheten av att ta det
politiska ansvaret för att skapa finansiellt utrymme för en omfattande
sysselsättningsökning i den offentliga sekiorn. Det är främst den kommunala
sektorn som förutsätts expandera varför ökade transfereringar stat-kommun kan
bli nödvändiga.

Statskonioret
anser därvid att det är nödvändigt att kostnaderna för den offentliga sektorns
sysselsättningsexpansion ägnas särskild uppmärksamhet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 40

Statskontoret
anser vidare att det varit väsentligt med en regionalt fördelad
finansieringsplan för sysselsättningsökningen. SSU talar för ett helt nytt
skattesystem.

Samtliga
kommuner och landsting som inkommit med remissvar har diskuterat
finansieringsfrågan. Landstinget i Värmlands län anför härvid att det i princip
inte har något alt invända mot den av utredningen föreslagna
sysselsättningsutvecklingen inom de under landstinget lydande verksamhetsgrenarna.
Skälet till skillnader i ambitionsnivå mellan aktuell verksamhetsplanering och
Ulredningens högsta alternativ, dvs. det alternativ som skulle vara det mest
"behovsanpassade", finns att söka på kostnadssidan. Landstingens
nuvarande verksamhetsplaner kan i bästa fall kostnadsmässigt beräknas bli
täckta enligt nuvarande ekonomiska förutsättningar. Utredningens
utbyggnadsplaner förutsätter härför nya finansieringsvägar. Med tanke pä
landstingens och kommunernas hell dominerande del av sysselsättningen mäste
det anses vara helt otillfredsställande, att innan finansieringsfrågan lösts,
binda sig för så stora framtida kostnadsökningar.

Svenska
kommunförbundet understryker utredningens uppfattning att kommunalskattehöjningar
av den storiek som beräkningarna visar inte är realistiska och att det därför
är nödvändigl att kommunerna - till väsentlig del - fär inkomstförstärkning på
andra vägar. Åtgärder mäste vidtas som leder till en långsiktig lösning av
finansieringsproblemen anpassad lill kraven pä kommunernas insatser för
utveckling av samhällsservicen till medborgarna. LandsiingsJÖrbundei menar all
staten och kommunerna befinner sig i tvä helt olikartade situationer dä del
gäller inkomst- och utgiftsutvecklingen. De dominerande kraven pä utbyggnader
riktas mot kommuner och landsting, samiidigi som deras automatiska
inkomstökningar är klart otillräckliga för att täcka finansieringsbehoven. Det
nuvarande statliga inkomstsystemet med progressiv inkomstskatt och indirekt
beskattning i form av arbetsgivaravgifter innebär en snabbare automatisk
inkomstökning för statens del, samtidigt som utbyggnadsbehoven där är
begränsade. En utbyggnad enligt sysselsättningsulredningens ambitioner skulle
ytteriigare förvärra finansieringsproblemen för kommuner och landsting. Det
nuvarande systemet kan medföra att den kommunala utdebiteringen om några år
skulle nå nivåer, som ter sig orimligt höga. En analys av de ekonomiska
frågorna bör därför enligt förbundsstyrelsens mening vara en huvudpunkt i det
fortsatta utredningsarbetet. Det är därvid viktigt, att de regionala
skillnaderna i resursbehovet ägnas särskild uppmärksamhet.

3.2
Allmänna riktlinjer För sysselsättningspolitiken (SOU 1975:90, kap. 7)

3.2.1
Arbetets värde för individ och samhälle

Arbetets
värde förindivid ochsamhälleärenligtsysselsättningsutredningen den självklara
utgångspunkten för sysselsättningspolitiken.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 41

För
den enskilde är arbetet av grundläggande betydelse. Dess uppgift är flerfaldig,
dels alt ge god materiell försörjning och personlig tillfredsställelse, dels
att producera varor och tjänster. Arbetsvillkoren formar en väsentlig del av
människornas liv, familje- och bostadsförhållanden, hälsa, fritidsmöjligheter,
delaktighet i arbetslivets gemenskap, i facklig och politisk verksamhet.
Arbetet är den grundläggande förutsättningen för att skapa utjämning mellan
människorna.

För
samhället som helhet bildar arbetet grunden för den ekonomiska och sociala
välfärden. Att inte ta till vara arbetskraften fullt ut innebär att man
begränsar utrymmet för förbättringar på olika samhällsområden.

Utredningen
framhåller att ett övergripande mål för sysselsättningspolitiken måste vara
att ge möjlighel till arbete åt alla. Var och en som kan och vill arbeta skall
ha rätt till detta. Detta krav kan inte formuleras i exakta siffror annat än
under en begränsad tid. Människors önskemål förändras hela liden i takt med
samhällets förändringar. Samhället mäste ständigt bevaka den enskildes rätt
lill arbete på samma sätt som samhället på andra områden åtagit sig att skydda
och stödja den enskilde medborgaren.

Sysselsättningspolitiken
måste söka undanröja inte bara den öppna arbetslösheten utan också dold
arbetslöshet och undersysselsättning. Intresset mäste således inriktas på hur
stor del av befolkningen som är i arbete, Mälet för sysselsättningspolitiken
måsle därför vara att - utöver kraftfulla insatser för de arbetslösa - också
öka andelen sysselsatta av befolkningen.

Den
innebörd som utredningen lägger i begreppet rätt till arbete avser också att ge
ökad frihel i arbetslivet. Därför ställer allas rätt till arbete även i det här
avseendet betydligt större krav på samhället än vad vi tidigare lagt in i
begreppet full sysselsättning.

Det
är uppenbart att mälet för sysselsättningsutvecklingen inte enbart gäller
omfattningen. Självfallet är ambitionerna stora ocksä när det i övrigt gäller
de kvalitativa målen för arbetsmarknaden. De gäller utformningen av
arbetsmiljön, anställningsförhällandena, demokratiseringen av arbetslivet etc.
En förbättring pä vart och ett av dessa områden har naturiigtvis i sig ett
egenvärde. Samtidigt har kvalitativa förbättringar en avgörande betydelse för
möjligheten att öka sysselsättningen. Därigenom förhindras utslagning t. ex, på
grund av ohälsa och sjukdom och förbällras möjligheterna för arbetslösa och
undersysselsatta att lä lämpligt arbete.

De
sysselsättningspolitiska strävandena och demokratiseringen av samhället kan
enligt utredningen inte stanna utanför arbetsplatserna. 1 ett samhälle och i
ett arbetsliv som ständigt förändras utsätts stora grupper för betydande krav
på anpassning till nya arbetsmetoder, ny teknik, förändrad arbetstid och
arbetsorganisation etc. För att arbetstagarna skall kunna möta dessa
förändringar är det viktigt att de får ett vidgat inflytande över sina
arbetsvillkor och sin arbetsmiljö. Därigenom kan de aktivt medverka till att
anpassa arbetsplatserna till de anställdas förutsättningar och krav.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 42

3.2.2
Arbetskraft och arbetsuppgifter finns

Utredningen
pekar på att samtidigt som brist pä efterfrågan på arbetskraft hindrar många
människor från att förvärvsarbeta, finns det stora otillfredsställda behov av
bäde varor och tjänster. Det gäller många områden oavsett om de mäts med kvantitativa
eller kvalitativa mått, barnomsorg, utbildning, hälso-och sjukvård,
åldringsvård, social hemhjälp, miljövård, insatser för handikappade etc.

De
tvä grundläggande förutsättningarna för en ökad sysselsättning - arbetskraft
och arbetsuppgifter - föreligger. Detta räcker emellertid inte. För att
människorna i ökad utsträckning skall kunna gä ut på arbetsmarknaden måste en
rad förvärvshinder undanröjas. Det gäller ocksä alt få utbud och efterfrågan pä
arbetskraft att stämma överens geografiskt och yrkesmässigt.
Sysselsättningspolitikens grundläggande uppgift är att skapa dessa förutsättningar.
Betydande investeringar kommer också att behöva göras inom industrin för att
behålla och stärka konkurrenskraften gentemot utlandet och för att förbättra
arbetsmiljön m. m.

Sysselsättningsuiredningen
stryker under svårigheterna att exakt ange hur snabbt sysselsättningsgraden
kommeratt öka. Det kommer emellertid enligt utredningen att krävas ytteriigare
stora sysselsättningspolitiska insatser utöver dagens för att skapa och
fördela arbetstillfällen och för att undanröja förvärvshinder.

Arbetstidsförkortningen
är en annan viktig faktor som påverkar arbetskraftens totala utveckling och
fördelning och därmed den sysselsättningspolitiska planeringen. En snabb
generell arbetstidsförkortning kommer enligt utredningen att regionalpolitiskt
slå olika. Likaså kommer en snabb generell arbetstidsförkortning att skapa ell
ökat tryck på utbildningsresurserna. Den analys som utredningen gjort över
arbetskraftsbehovet visar att det inte behövs någon arbetstidsförkortning
föratt skapa arbetstillfällen. Snarare torde svårigheter föreligga att
exempelvis täcka vårdsektorns behov av arbetskraft i expansiva områden vid en
snabb allmän arbetstidsförkortning.

En
stor del av sysselsättningsökningen inom den offentliga sektorn syftar till att
undanröja fövärvshinder, t. ex. utbyggnaden av barnomsorg, vård och annan
service. Det går därför inte att hålla tillbaka utbyggnaden av barnomsorgen för
att i stället använda denna arbetskraft inom industrin. En satsning på den
offentliga sekiorn är en viklig förutsättning för att den totala
sysselsättningen skall kunna öka.

Sysselsättningsutvecklingen
i alla industrialiserade länder kännetecknas av förskjutningar från
varuproducerande till tjänsteproducerande områden. När människor fält sina mest
angelägna materiella behov tillgodosedda vänder sig efterfrågan mot andra
områden, där tjänstesektorn spelar en framträdande roll. Utvecklingen mot en
ökad sysselsättning inom tjänstesektorn är således något som gäller alla
länder. Vad som däremot varierar mellan länderna är uppdelningen mellan privata
och offentliga tjänster. I en del länder drivs exempelvis en stor del av
värdsektorn i privat regi och pä

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 43

marknadsmässiga
grunder. 1 andra länder - exempelvis i de nordiska -ligger denna verksamhet
inom den offentliga sektorn.

Kraven
pä en ökad standard riktar sig naturiigtvis inte enbart mot sådana varor och
tjänster som produceras inom den offentliga sektorn. Kraven på ökad standard gäller
också den privata konsumtionen. Framför allt gäller det grupper som idag har en
allmänt låg levnadsstandard. Den ekonomiska politiken mäste självfallet uformas
också med tanke pä dessa önskemål. 1 den allmänna debatten har ofta framförts
uppfattningar att vi sysselsättningsmässigt mäste välja mellan den gemensamma
sektorn och industrin. Enligt sysselsättningsulredningens mening är det snarare
sä alt dessa två förutsätter varandra. En framgångsrik industri kräver i ett
land som vårt en väl utbyggd samhällsservice och en snabb utbyggnad av den
gemensamma sektorn kräver i sin tur en aktiv industripolitik som kan ge oss
nödvändig yttre balans i ekonomin. Exporten av industriprodukter kommer under
överskådlig lid framåt att utgöra huvudparten av vår totala export och påverkar
därför den gemensamma sektorns utbyggnadstakt.

En
satsning pä utbyggnaden av varuproduktionen i områden med stora grupper av
arbetslösa och undersysselsatta kommer att kräva stora investeringar under
uppbyggnadsskedet. Till den del dessa investeringar mäste genomföras med hjälp
av den arbetskraft som redan är utnyttjad, kommer detta att innebära ökad
konkurrens om resursutrymmet. Det är därför mycket väsentligt att en stor del
av investeringsinsatserna förläggs till konjunktursvackor, dä det allmänna
arbetskraftsutnyttjandet är lägre. Den industriella utvecklingens betydelse
för hela samhällsutvecklingen ärsä väsentlig alt det enligt utredningens mening
nu ställs ett helt annat krav på samhället att ansvara för näringslivels
långsiktiga utveckling.

Ett
riktmärke för sysselsättningspolitiken under kommande år bör enligt
sysselsättningsuiredningen vara en fortsatt snabb utbyggnad av den offentliga
sektorn samtidigt som man tillgodoser kravet på samhällsekonomisk balans. En
sädan utveckling kommer ocksä till uttryck i de utbyggnadsplaner som nu
föreligger hos kommuner och landsting. Även om dessa planer bildar utgångspunkt
för den kommande utbyggnaden bör dock strävan -med hänsyn till de stora
redovisade behoven inom bl.a. barnomsorgen, långtidssjukvården, åldringsvården
och den öppna sjukvården - vara att inrikta sig mot en ytteriigare utbyggnad
som närmar sig det högre ulbygg-nadsalternativet vilket motsvarar en ökning
under perioden 1975-1980 med ca 250 000 sysselsatta. För vissa områden har
redan påtagliga steg i den riktningen tagits. Exempel på detta är den mellan
regeringen och Svenska kommunförbundet träffade uppgörelsen om utbyggnad av
barnomsorgen fram tiU år 1980.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 44

3.2.3
En aktiv och samordnad sysselsätiningspolitik

Sysselsättningsmöjligheterna
skall göras mer likvärdiga över hela landet. Det gäller att få ett arbete, men
ocksä att öka möjligheterna att välja arbete, att få ett välbetalt arbeie och
att känna trygghet mot konjunktur- och strukturförändringar. Diskussionen om
utjämning av sysselsättningsmöjligheterna mellan regionerna mäste enligt
utredningens mening avse bäde sysselsättningens omfattning och dess kvalitet.

Ser
man först till möjligheterna att nä en utjämning av sysselsättningsgraden finns
det naturiigtvis gränser för hur långt man kan komma. De lokala
arbetsmarknaderna är inte och kommer heller aldrig att bli lika vad gäller
folkmängd, yta eller struktur. För männens del har dessa olikheter dock inte
lett till några större regionala skillnader i sysselsättningsgrad. En
långtgående utjämning bör enligt utredningens mening vara möjlig även för
kvinnorna. Detta bör ocksä vara vägledande för den långsiktiga politiken.

Kvalitativt
är utjämningsmöjligheterna mer begränsade. Valmöjligheterna, inkomstnivån och
tryggheten i sysselsättningen är starkt beroende av den lokala arbetsmarknadens
storiek och struktur. Insatserna måste därför inriklas pä att inom varje län
bygga upp arbetsmarknader som kan tillgodose olika gruppers krav på
valmöjligheter, trygghet i sysselsättningen m. m.

En
satsning pä en mer utspridd ortsstruktur än vad som anges i den regionala
strukturplan som antogs av 1972 års riksdag skulle begränsa möjligheterna för
mänga människor att finna ett arbete som motsvarade deras intresseinriktning
och utbildning.

Utredningen
ser, mot denna bakgrund ett fullföljande av den regionala strukturplanens
intentioner som en förutsättning för alt man med bibehållen regional balans
skall nä den eftersträvade allmänna höjningen av sysselsättningsnivån i
landet.

Jämställdhet
mellan könen är ett övergripande mål för sysselsättningspolitiken. Kvinnomas
ökade förvärvsarbete har inte i nämnvärd grad förändrat den traditionella
synen på kvinnors och mäns yrkesval. Av 1970 års folkräkning framgår alt 72 96
av kvinnorna på arbetsmarknaden återfinns i 25 yrken där männens andel uppgår
till endasl 12 96. Försl när det könsrollsbundna studie- och yrkesvalet kan
bringas att upphöra kan skillnaderna i sysselsättningsgrad mellan män och
kvinnor avskaffas.

Insatserna
för att skapa jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden kan
emellertid inte ensidigt inriklas mot den enskilde arbetstagaren.
Sysselsättningsutredningen betonar att arbetslivet ocksä mäste anpassas till
ett samhälle där det är lika vanligt att kvinnor som män arbetar.

Jämställdhet
mellan könen kan emellertid inte ses som en isolerad arbetsmarknadsfråga.
Reformer måste ske påen rad områden. Familjepolitiken har börjat reformeras i
den riktningen. Sociallagstiflningen och socialförsäkringarna reformeras nu i
syfte att uppnå större jämställdhet mellan män och kvinnor. Olika åtgärder inom
familjepolitiken och arbetsmarknadspo-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 45

litiken
måste enligt utredningen stödja varandra för att man skall närma sig det
övergripande mälet: jämställdhet mellan könen.

Stora
grupper med arbeishandikapp - fysiska, psykiska eller sociala - har idag mycket
svårt att få ett arbete pä den öppna marknaden. Man bör i så liten utsträckning
som möjligt skilja ut och särbehandla dessa grupper. I stället skall man sträva
efter att om möjligt använda de normala arbetsmarknadspolitiska instrumenten
ocksä för dessa. Personer som på grund av arbeishandikapp inte kan få arbete pä
den öppna arbetsmarknaden på vanliga villkor får man fortfarande söka finna
arbete för genom att samhället tar över de merkostnader som uppstår genom deras
begränsade arbetsförmåga. Det är enligt utredningens mening från alla
synpunkter bättre att via budgeten fördela dessa kostnader jämnt på hela
produktionen än att ordna särskilda arbeten. Om det ändå inte är möjligt att
finna en anställning återstår utvägen att ordna skyddad sysselsättning t, ex. i
speciella verkstäder, i beredskapsarbeten och i arkivarbeten.

En utbyggnad av
sysselsättningspolitiken, med tyngdpunkten pä selektiva insatser - dvs.
arbetsmarknadspolitiska åigärder riktade till individer och speciella grupper,
regionalpolitiska insatser till vissa orter och områden och näringspolitiska
åtgärder riktade till vissa företag eller branscher - innebär självfallet inte
att den del av den ekonomiska politiken som reglerar den allmänna efterfrågan
på varor och tjänster i samhället får minskad betydelse.
Sysselsättningsstimulerande selektiva insatser kan aldrig bli effektiva om inte
den ökade produktionen finner avsättning. De sysselsältningspoliliska
åtgärderna måste därför samordnas med den ekonomiska politiken i övrigt.

Utredningens
arbete rör främst utvecklingen av sysselsättningen pä längre sikt. Men
kortsiktiga fluktuationer och långsiktiga tillväxtföriopp är ömsesidigt
beroende. Konjunkturavmattningarna bör i betydligt ökad utsträckning kunna
uinyttjas för utbyggnaden av den offentliga sektorn -det gäller inte enbart
investeringar utan också personaltätheishöjningar. En sädan stegvis utbyggnad
av den offentliga sektorn skall knytas till en långsiktig plan för
samhällsservicens utbyggnad.

En
mer ambitiös sysselsättningspolitik ställer krav på en utökad och bättre
samordnad planering, som bedrivs pä alla nivåer i samhället. Kommuner,
landsting och näringsliv bör mer än tidigare kunna medverka i sysselsättningsplaneringen.
Liksom hittills måste del dock vara en central statlig uppgift att leda
sysselsättningspolitiken och att utforma de instrument som krävs för denna.

Även
om tjänstesektorn och då främst de offentliga delama av denna blivit en viktig
del kvarstår att det privata näringslivet och tillverkningsindustrin spelar en
stor roll för sysselsättningsutvecklingen. Även näringslivet mäste därför
medverka i sysselsättningsplaneringen. Enligt utredningens uppfattning bör
detta ske genom alt konkreta sysselsättningsplaner las fram inom företagen.
Planema bör utarbetas i samverkan med de fackliga organisationerna.
Företagsnämnder och anpassningsgrupper bör spela en aktiv roll.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Prop. 1975/76:211

3.2.4
Remissyttrandena

Flertalet
remissinstanser instämmer i utredningens uppfattning att arbetets värde för
individ och samhälle är den självklara utgångspunkten för
sysselsättningspolitiken. Målsättningen för samhällets sysselsättningspolitik
på lång sikt skall vara att möjliggöra för alla som kan och vill förvärvsarbeta
att få ett arbete, som i möjligaste mån är anpassat till den enskilde och lill
dennes skiftande förutsättningar,

Skaraborgs
lans landsting anför att tillgängen till arbete bör sättas i relation till
andra värden t. ex, social och fysisk miljö. Landstinget anser även att tvånget
att arbeta bör kunna minska med hänsyn till produktionsteknikens ulveckling.
Konsumtionsförmågan bör kunna upprätthållas genom samhällets försorg samtidigt
som arbetsinsatsen minskar.

Enligt TCÖ bör
målsättningen ses som riktlinjer för sysselsättningsambitionerna på sikt som
tar sig uttryck i en successivt stigande sysselsättningsgrad. TCO framhåller
vidare alt det framtida behovet av arbetskraft måste tillgodoses genom en
aktivering av den inhemska befolkningen och att ett ökat behov av arbetskraft
inte skall mötas med invandring. Frågan bör emellertid enligt TCO behandlas
vidare i utredningens fortsatta arbete. TCO anser vidare att utredningen på ett
övertygande sätt har visat att den framtida sysselsättningspolitiken måste få
en starkt selektiv inriktning. Betoningen av en selektivt inriktad
sysselsättningspolitik utesluter inte att TCO under vissa omständigheter kan
anse det befogat med generellt stimulerande eller äslramande åtgärder även ur
sysselsättningspolitisk synvinkel. Liknande synpunkter framförs frän LO.
Arvika kommun framhåller att arbete åt alla även skall gälla ungdomar som just
avslutat skolgången.

RR V
menaratt det hade varit värdefullt om utredningen med utgångspunkt i det
angivna målet försysselsättningspolitiken diskuterat vilka medel som kan
användas i denna med hänsyn till de restriktioner som målen för t, ex, den
ekonomiska politiken utgör. Enligt RRV skulle en sådan analys kunna utgöra en
lämplig grund för en fortsatt diskussion om mål-medel i sysselsättningspolitiken.

Enligt
Socir'styrelsen saknas en analys av utredningen av målkonflikten rnellan å ena
sidan det uppsatta sysselsältningspoliliska målet och ä andra sidan andra
dominanta ekonomisk-politiska mäl. Utan en analys av dessa målkonflikter,
saknas enligt socialstyrelsens mening, grunden för en realistisk bedömning om
de i utredningen diskuterade medlen är adekvata.

Flera
remissinstanser instämmer i utredningens bedömning att både förulsättningar
och motiv föreligger för en fortsatt sysselsättningsökning inom den offentliga
sektorn. Några kommuner däribland Norrköping, Åö/7/ng och Aorz-Me/coOTWwweA
framför liknande synpunkter, under förutsättning att finansieringsfrågorna kan
lösas påett för kommuneroch landsting tillfredsställande sätt. Öö påpekarail
utredningen inte haranalyserat möjligheter-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 47

na
till ökad sysselsättning inom försvarsmakten både vad avser anställda och
värnpliktiga. Möjligheterna ärdockberoendeav försvarsanslagen. Dessa mäste
enligt ÖB emellertid väsentligen baseras på försvarets målsättning och ej användas
som arbetsmarknadspolitisk regulator.

Moderata
samUngspartiels kvinnoförbund finner utredningens föreslagna utvecklingstakt
helt orimlig med hänsyn till att utredningen ej studerat vare sig
rationaliserings- eller besparingsåtgärder m.m.

Åtskilliga
remissinstanser instämmer i utredningens uppfattning att samhället har ett
starkt ansvar för att undanröja de hinder som utestänger stora grupper från
arbetslivet. En av sysselsättningsutredningens viktigaste arbetsuppgifter måste
enligt RRV:s bedömning vara att kartlägga de olika förvärvshindren samt att
lämna förslag till hur dessa skall undanröjas. SSt/framför liknande
synpunkter.

Utredningens
uppfattning att rätten till arbete måste gälla alla oavsett ålder, utbildning,
kön eller förmåga betonas av flera remissinstanser bl. a. landstinget i
Kopparbergs län och Statens handikappråd. Möjligheterna att förbättra jämstäl
Id het mellan män och kvinnor skulle enligl länsstyrelsen i Södermanlands län
väsentligt förbättras genom den utbyggnad av den offentliga sektorn som
skisseras i utredningen då valmöjligheterna skulle öka för båda könen.
Länsstyrelsen i Gotlands län päpekar dock svårigheten som kan uppstå att
uppfylla detta mäl vid en kraftig utbyggnad av de föreslagna kvinnligt
dominerande offentliga sektorerna.

Förbättringar
av arbetsmiljön i olika avseenden för att förebygga uppkomsten av
arbeishandikapp m. m. enligt utredningens förslag framhålls som mycket
väsentligt av flera remissinstanser bl. a. Arbetarskydds-styrelsen.

Förkortning
av arbetstiden i syfte att åstadkomma fler arbetstillfällen avvisas bestämt av
LO.

Flertalet
remissinstanser stöder kravet på en utökad och bättre samordnad sysselsättningsplanering.
Samtidigt påpekas av flera remissinstanser bl. a. Örebro kommun, SSU,
länsstyrelserna i Malmöhus, Skaraborgs och Jönköpings län att detl ställer
ökade krav på samordning mellan central, regional och lokal nivå.
Länsslyrelsen i Väsimantands /ö/; päpekar emellertid att de organ som idag har
uppgifter som direkt eller indirekt berör sysselsättningspolitiken redan
arbetar efter de riktlinjer utredningen förordar. En större medvetenhet om
sysselsättningsfrågornas betydelse pä olika plan kan få en viss eftekt, men
dessutom behövs en översyn av tillgängliga planeringsresurser och av
ansvarsfördelningen inom det sysselsättningspolitiska området. Utredningen bör
därför enligl länsstyrelsen i Väslernorrlands län i nästa etapp närmare klargöra
vilka insatser som bör ha förtur och mer i detalj visa vad som krävs av resp.
samhällsorgan.

Enligt
Jönköpings kommun är det angeläget att kommunerna spelar en betydelsefull roll
i den framtida sysselsättningspolitiken. Med hänsyn till vikten och omfattningen
av dessa frågor kan det ifrågasättas om inte ett

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 48

särskilt
kommunalt organ - en sysselsättningsnämnd - borde inrättas och ersätta den
nuvarande artietslöshetsnämnden.

Statens
invandraiverk päpekar vikten av att i planeringen hänsyn tas till invandrarna
och deras behov av introduktion, språkutbildning, tolkar etc. pä arbetsplatsen.

Flera
remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen i Östergötlands /än,framhäller vikten av
att det generella sysselsättningsmälet kompletteras med ett regionalpolitiskt
synsätt. Fortfarande finns stora skillnader i sysselsättningsgrad mellan olika
regioner. Det är enligt länsstyrelsens mening ytterst angeläget att
sysselsättningspolitiken utformas på ett sätt som underiättar genomförandet av
de regionalpolitiska målen varav ett är att samtidigt höja och utjämna
sysselsättningsgraden i olika delar av landet.

Länsstyrelsen
I Skaraborgs län framför liknande synpunkter och framhäller att en
förutsättning för att nä såväl kvantitativa som kvalitativa mål för arbetsmarknaden
är att det i samtliga län utvecklas robusta och differentierade
arbetsmarknader.

3.3
Individens krav på arbete (SOU 1975:91 kap. 4)

3.3.1
Regionalpolitikens grundläggande förutsättningar

I
prop. 1972:111, bil. I utvecklas avvägningen mellan den ekonomiska politikens
olika mäl mot en regionalpolitisk bakgrund. Där betonas att det är ökningen av
våra ekonomiska resurser som har möjliggjort de materiella framstegen och den
ökade sociala välfärden. Samtidigt kan den ekonomiska utvecklingen innebära
risker för den regionala balansen. Ekonomisk tillväxt förutsätter, speciellt i
ett land med Sveriges stora utlandsberoende, en fortsatt omvandling av
samhället.

Specialisering
och utveckling mot större anläggningar medför att företag eller branscher utvecklas
i vissa delar av landet medan andra branscher och företag med sämre
förutsättningar går tillbaka eller försvinner, 1 propositionen markeras att
det är ett av regionalpolitikens mäl alt söria för att de enskilda människornas
trygghet värnas i denna omvandlingsprocess.

Propositionen
avslutar sin genomgång av regionalpolitikens förutsättningar med ytteriigare
nägra faktorer som bedömes vara betydelsefulla. Därvid erinras om den
regionala utvecklingens beroende av det existerande samhället med dess fördelning
av arbetsplatser, bostadsområden, skolor, kommunikationsleder m. m. Några
radikala ändringar av den regionala strukturen är därför ej möjliga.

En
annan grundläggande utgångspunkt för regionalpolitiken är landets ringa
befolkningstäthet. Denna gördel orealistiskt alt eftersträva ett samhälle där
alla lokala arbetsmarknader är så stora och differentierade att det alltid är
möjligt att övergå till önskat arbete utan att behöva flytta till annan ort.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 49

Dessa
grundläggande utgångspunkter ligger allljämt fast.

Till
delta skall läggas att under de är som gäll har den svenska ekonomins
internationella beroende successivt förstärkts. Det svenska näringslivets konkurrenskraft
mäste successivt stärkas redan för att upprätthålla den svenska exportens
nuvarande relativa ställning pä de internationella marknaderna.

För
att detta skall bli möjligt krävs fortsatta insatser för att öka effektiviteten
i produktionen av varor och tjänster. Därvid måste man utnyttja de fördelar som
tekniska framsteg, specialisering och stordrift kan ge. Detta förutsätter
röriighet hos kapitalet mellan och inom sektorerna, dvs. forlsalt
strukturomvandling. Det är en uppgift för näringspolitiken att påverka denna
utveckling sä att landets produktionsmöjligheter väl tillvaratas. För att strukturomvandlingen
därvid inte skall ge upphov till oacceptabla regionala obalanser måste
fortsatta regionalpolitiska insatser göras. I en sådan ekonomi kommer mänga
människor att byta yrke, anställning och bostadsort för att uppfylla sina krav
på arbete. Hindren för denna röriighet skall avhjälpas inom ramen för
arbetsmarknadspolitiken.

Den
regionala sysselsättningsutvecklingen betingas ytterst av de successiva beslut
som fattas pä samhällspolitikens skilda områden. Den regionalpolitiska
planeringen mäste därför ses som ett medel att informera om de regionala
konsekvenserna av skilda handlingsalternativ. Därigenom blir ett bättre
underiag tillgängligt för den löpande politiska beslutsprocessen.

3.3.2
Balans och rörlighet på arbetsmarknaden

I
den ekonomiska debatten har begreppel arbetsmarknad från början använts som
beskrivning på tillgång och efterfrågan pä arbetskraft i landet som helhet.
Begreppet balans har i detta sammanhang kunnat rymma en avsevärd dold
undersysselsättning inom vissa regioner.

När
det har gällt att häva arbetslösheten på delarbetsmarknaderna kan man,
förenklat uttryckt, tänka sig två vägar. Den ena vägen innebär att man ökar den
allmänna efterfrågan i ekonomin, till dess alla har erbjudits eller fått arbete.
Det krävs emellertid kraftiga stimulanser av den allmänna efterfrågan för att
man den vägen skall kunna häva arbetslösheten pä de mest svårtillgängliga
delarbetsmarknaderna. Konsekvenserna av sädana insatser blir därför inflation
och ökad import.

Den
andra vägen innebär att man häller den allmänna aktiviteten i ekonomin på en
sådan nivä att det inte skapas ett allmänt inflationstryck. Samtidigt sätts
riktade åtgärder in mot de delarbetsmarknader där arbetskraften inte fullt
utnyttjas. Härvid utgär man från att produktionsresursernas trög-rörlighet
måste övervinnas med aktiva insatser.

Den
senare uppläggningen har legat till grund för ulvecklingen av den aktiva
arbetsmarknadspolitiken och regionalpolitiken. Det finns dock påtagliga
skillnader dem emellan vad beträffar det obalansbegrepp som används. För
arbetsmarknadspolitiken har det varit naturiigt att anpassa åt-

4 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 211

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 50

gärderna
efter hur den aktuella balansen ser ut mellan tillgäng och efterfrågan för
olika utbildnings- och yrkesgrupper. Denna inriktning på individens problem
leder till ett uppmärksammande av att det inom en och samma region samtidigt
kan finnas obalanser som gär ät skilda håll. För regionalpolitiken har
tidshorisonten bäde vad beträffar målen och medlen varit längre samtidigt som
den balans man eftersträvat inte primärt kunnat gälla yrkesmässigt avgränsade
delarbetsmarknader.

3.3.3 Del
regionala balansbegreppets ulveckling

Sett
i någol längre perspektiv har del främst varit nettoflyttningen mellan regioner
som uppmärksammats i den regionalpolitiska debatten. Del var skogslänens
föriust av mellan 10 000-15 000 flyttande netto per är och storstädernas
snabba tillväxt som utgjorde de mest vägande motiven vid del
lokaliseringspolitiska beslutet år 1964,

1
den regionalpolitiska proposition (prop, 1970:75, SU 1970:10, BaU 1970:40, rskr
1970:270 och 304) som antogs av 1970 ärs riksdag betonades starkare än tidigare
behovet av mera rikiade insatser för alt komma till rätta med regionala obalanser.
Storstädernas tillväxt ansågs till stor del förorsakad av inflyttning av
yngre, välutbildad arbetskraft och denna flyttning skapade obalansproblem i
andra delarav landet. Om denna flyttning skulle kunna dämpas bedömdes det som
nödvändigt att åstadkomma alternativ till storstäderna som kunde erbjuda den
nödvändiga, differentierade arbetsmarknaden. Ambitionen i den år 1970 antagna
regionala strukturplanen var att i varie län bygga upp minsl en väl
differentierad lokal arbetsmarknad,

3.3.4 Lokala
arbetsmarknader

1
1972 ärs regionalpolitiska beslut karakteriserades en god lokal arbetsmarknad
sä, att den bor kunna erbjuda människorna goda sysselsättningsmöjligheter och
därvid ge utrymme för val med hänsyn till yrkesinriktning och utbildning.

Möjlighelerna
till längre arbetsresor varierar mellan individer och regioner. Personer med
tillgäng till bil kan mestadels utnyttja arbetstillfällen på den lokala
arbetsmarknader inom avstånd upp till 30-40 kilometer medan personer utan bil
oftast har tillgäng lill en mycket begränsad del av denna arbetsmarknad.

Utvecklingen
inom produktionen har sedan länge gäll mol en allt längre specialisering. Detta
har lett till tendenser mot en ökad ensidighet i efterfrågan pä arbetskraft på
främst de mindre lokala arbetsmarknaderna. Även utbildningen uppvisar en långt
gående specialisering. Möjlighetema att para ihop arbete med arbetssökande är
av central belydelse för människornas välfärd. Möjligheterna att utan flyttning
finna arbete inom det egna yrket är störst pä de stora lokala
arbetsmarknaderna och minst pä

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 51

de
små och ensidiga arbetsmarknaderna. Svårigheterna att få rätt sorts arbete vid
rätt tidpunkt avspeglar sig i omfattande bruttoflyttningar. Mellan lokala
arbetsmarknaden flyttar varje år mellan 200 000-300 000 personer. Endast en del
av dessa flyttningarhardirekt samband med förhållandena päarbetsmark-naden.

Flyttning
leder till både positiva och negativa välfardseffekter för de flyttande. Så är
t, ex, inkomsiulvecklingen bland de flyttande i genomsnitt positiv. Della till
trots kan en flyttning upplevas som en uppoffring. När vänskaps- och släktband
bryts kan detta vara negativt för både den flyttande och de som stannar kvar.

3.3.5 De
inomregionala frågornas ökade vikt

Den
mängd arbetstillfällen en person kan nå med en rimlig tidsåtgång är bestämmande
för de valmöjligheter och den trygghet som en lokal arbetsmarknad kan ge. Av
betydelse är då inte bara det antal arbetstillfällen som teoretiskt kan nås
inom olika avstind utan naturiigtvis också människornas faktiska möjligheter
till pendling?

En
avgränsning av arbetsmarknader efter individernas möjligheter till pendling
sammanfaller sällan med indelningen i kommuner. Vissa grupper pä
arbetsmarknaden kan nå långt utanför den egna kommunen, åter andra grupper kan
endast nä en del av kommunen. Möjligheterna lill arbete är avgörande för
befolkningsutvecklingen i kommunerna. Sambandet med arbetsmöjligheterna i
angränsande kommuner spelar därför en central roll för invånarnas sysselsättning.
Det sätt på vilket den lokala arbetsmarknaden kan fås att fungera haralltsåen
avgörande betydelse förkommunernas utveckling.

Det
övergripande ansvaret för människomas sysselsättning och planeringen för denna
sysselsättning vilar i första rummet på statliga organ. Om det därvid skall
vara möjligt att ge de skilda kommunernas invånare lillräckliga
sysselsättningsmöjligheter - och därmed kunna stabilisera befolkningsutvecklingen
- måste planeringen av de lokala arbetsmarknaderna göras sä att arbetstillfällena
blir tillgängliga för alla.

3.3.6 Arbetsresor

Begränsningarna
i den lokala arbetsmarknadens omfattning gäller främst för personer ulan
lillgång lill bil och detta innebär enligl nuvarande mönster främsl kvinnor
samt de äldsta och yngsta generationerna. Eftersom samtidigt dessa grupper ofta
har speciella krav på arbetsmarknadens kvalitet utgör dessa begränsade
valmöjligheter ett allvariigt förvärvshinder. I många fall skulle en kvinnlig
förvärvsverksamhet förutsätta ett ivåbilssyslem, vilket f n. inte är
realistiskt att tänka sig i allmänt bruk. När det gäller att ge dem som f n.
inte har förvärvsarbete möjlighet till sysselsättning och för att öka
valmöjligheterna för mänga som redan arbetar.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 52

mäste
man därför utgå ifrån alt de kollekliva trafikmedlen i de mera tätbefolkade
delarna av landet kommer att spela en förhållandevis större roll i framtiden.

3.3.7
Flynningen mellan lokala arbetsmarknader

Brultoflyttningen
över kommungräns utgör ca 400 000 personer per är och överlänsgräns utgör det
totala antalet flyttningar ca 200 000 personer per är.

Endast
en del av denna flyttning är direkt arbetsmarknadsbetingad. Det är f n. inte
möjligt att precisera den arbetsmarknadsbetingade flyttningens omfattning.

Eftersom bruttorörelserna
mellan regioner är mycket större än nettoeffekterna av flyttningsrörelserna,
finns del anledning tro att både vinster och föriusler i välfärden i samband
med flyttningar är större än vad de rena befolkningsförskjutningarna medför.

Göteborgs ECO ställer i
detta sammanhang krav pä en ökad tonvikt i planeringen vid de problem som
sammanhänger med den totala röriigheten på arbetsmarknaden. Detta förutsätter
att man i den regionalpoUtiska planeringen eftersträvar en exaktare belysning
än f n. av obalansproblemen för skilda grupper på arbetsmarknaden. Det finns
vidare anledning att i de regionalpolitiska ställningstagandena i ökad
utsträckning beakta den totala röriigheten mellan regioner och att därvid se de
regionala obalansproblemen som en del av den mera allmänna frågan om
anpassningsmekanismerna på arbetsmarknaden.

3.3.8
Regionala aspekler på rörligheten - analys och åtgärder

En
stor del av de mycket omfattande rörelserna pä arbetsmarknaden leder till
flyttningar mellan lokala arbetsmarknader. Valet mellan att flytta för att
kunna förverkliga ett önskat arbetsplats- eller yrkesbyte - eller för att över
huvud taget komma in på arbetsmarknaden - och önskan all bo kvar kan innebära
en svär avvägning för många människor. Även regioner, där utbud och efterfrågan
på arbetskraft totalt sett befinner sig i balans, kan ha obalans på delar av
arbetsmarknaden.

Mängden
lokaliserbar verksamhet är ganska liten i förhållande till den omfattning
åtgärderna skulle behöva ha om man effektivt skall kunna motverka ensidighet
pä arbetsmarknaden. De långsikliga åtgärderna måste därför i större
utsträckning än f. n. inriktas pä de befintliga arbetsplatserna och deras
rekryteringsmönster.

Samtidigt
som det finns olika regionalpolitiskt väsentliga anpassningssätt måste del uppmärksammas
alt också övriga anpassningsvägar påverkar välfärden i regioner. Sä blir
behovet av regionalaanpassningar i form av t, ex, flyttning mindre ju större
möjligheterna är lill anpassningar inom en region.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 53

Det
är naturiigtvis inte endasl individen som genom anpassningar kan åstadkomma
balans på skilda delarbelsmarknader, Ocksä arbetsställena kan genom t. ex.
investeringar i produktionsapparaten, organisatoriska förändringar och genom
produktionens inriktning anpassas till den befintliga arbetskraftens krav.

Även
om långsiktiga kompletteringar av existerande sysselsättningsmönster oftast
inle får merän begränsade effekter, borde kompletteringarav
syssel-sättningsstmkturen som faktiskt sker efter hand, på ett målmedvetet sätt
anpassas till kraven pä balans inom de skilda delarbetsmarknaderna. Samhällets
lokaliseringspåverkan bör därför arbeta med dubbla syften dels den utjämning av
nettobalanser, mellan kommuner och lokala arbetsmarknader som för närvarande
eftersträvas, dels mera ambitiösa försök att utjämna obalanserpå yrkesmässigt
avgränsade delarbetsmarknader. Formerna för en sådan anpassning av de
regionalpolitiska medlen bör diskuteras av sysselsättningsutredningen i dess
andra etapp.

3.3.9
Arbetsmöjligheter Jör skilda grupper De äldre på arbetsmarknaden

De
äldres deltagande i arbetskraften uppvisar avsevärda regionala skillnader.
Riksområdena övre och mellersta Norrland (Västerbottens och Norrbottens resp,
Västernorriands och Jämtlands län) har mycket låga arbetskraftstal för män i
åldersgruppen 55-64 är och dessa tal har under perioden 1971-1974 sjunkit
starkare i övre Norrland än i övriga delarav landet.

För
kvinnor i åldersgruppen 55-64 år ökar deltagandet i arbetskraften. Den skillnad
som finns mellan främst Stockholms län och övriga delar av landet synes därför
inte ha minskat under perioden 1971-1974.

Förtidspensioneringen
har ökat under senare år från 170 000 år 1968 till 280 000 år 1975.1
Norrbottens län motsvarar förtidspensionerade nästan 15 % av totalantalet
sysselsatta i åldersgruppen 55-64 år medan denna andel i t. ex. Jönköpings län
uppgår till endast ca 5 96.

En
utveckling mot ökade möjligheter till deltidspensionering bör kunna underiätta
anpassningen av arbetsuppgifterna till individens förmåga inom ramen förden
ursprungliga arbetsplatsen. Den mängd lättare arbetsuppgifter som finns
tillgängliga skulle härigenom kunna delas av flera personer.

Behovet
av speciella insatser för äldre eller handikappade varierar beroende pä bl, a.
näringslivets sammansättning och utveckling. Ett mätt på hur delta behov
fördelar sig regionalt är de beräkningar av undersysselsättningens omfattning
som kan göras utifrån förvärvsfrekvenserna i de aktuella åldrarna. Del bör vara
möjligt att med ulgångspunkl i länsplaneringens prognoser göra ungefäriiga
beräkningar över den regionala fördelningen av det framtida behovet av insatser
för den äldre arbetskraften.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 54

Kvinnors
möjligheter till arbete

Det
skulle krävas ca 300 000 nya arbeten om kvinnor i hela landet skulle
hasammasysselsättningsgradsomkvinnori Stockholms-regionen. Denna undersysselsättning
utgör det kvantitativt sett största regionala obalansproblemet.

Utvecklingen
under den hittillsvarande delen av 1970-talel har gett en mycket snabb ökning
av den kvinnliga förvärvsverksamheten. Från år 1970 fill år 1974 harantalet
kvinnor i arbetskraften ökat från 1 520 000 lill 1 650 000 eller med nästan 10
96. Förvärvsfrekvenserna har med fä undantag utvecklats i stort sett
parallellt i landets åtta riksområden. Liknande resultat erhålls för de skilda
ortstyperna enligt planen för den regionala strukturen. Nägon påtaglig
utjämning mellan regionerna har alltså inle skett.

Den
kvinnliga sysselsättningen är starkt koncentrerad till vissa näringsgrenar/branscher.
Denna koncentration har knappast undergått nägra större förändringar under
perioden 1966-1974,

Vidgade
möjligheter för kvinnor att förvärvsarbeta synes förutsätta samtidiga åigärder
av delvis motstridiga slag. Dels krävs insatser för att bryta traditionella
könsbundna yrkes- och utbildningsval, dels krävs expansion av traditionellt
kvinnliga verksamheter samt en sädan lokalisering av dessa att de kan näs av de
kvinnor som f. n. inle har arbete på den öppna arbetsmarknaden. Det är alltså
pä medellång sikt inte möjligt att bortse ifrån den faktiska förekomsten av
könsbundna yrkesval.

Mycket
kraftiga insatser kommer att krävas för alt med upplysning och
arbelsmiljöförbättringar bryta de traditionella könsbundna utbildnings- och
yrkesvalen. För att skapa ett bättre underlag för beslut om dimensionering och
inriktning av dessa åtgärder bör denna fråga prioriteras i den
länsplaneringsomgång som förutses böria under är 1976 med resultatredovisning
år 1977,

De
nytiUträdande på arbetsmarknaden

De
unga, som efler fullbordad utbildning söker sig ut på arbetsmarknaden, ställs
inför anpassningsproblem av speciell karaktär. Samhället försöker inom ramen
för arbetsmarknadspolitiken med skilda åtgärder överbrygga välfärds-problemen i
samband med inträdel på arbetsmarknaden. Eftersom de ungas val av arbete och
bostadsort successivt skapar framtidens regionala struktur äremellertid de
ungas situation betydelsefull också fränallmän regionalpolitisk synpunkt.

Del
finns avsevärda olikheter mellan de yngre och äldre generationernas fördelning
på utbildning och yrken. De yngres flytlningsmönster återspeglar de olika
yrkenas regionala fördelning. Denna betingas i sin tur av det sätt pä vilket
produktionen av varor och tjänster är organiserat. Regionala skillnader i
näringslivets geografiska spridning och därmed i flyttningens fördelning pä
yrkesgrupper kan leda till social segregering mellan regioner.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 55

Den
mycket omfattande omflyttningen i samband med inträdel på arbetsmarknaden
leder till att en slor del av varje ny generation bosätter sig i områden långl
från uppväxlregionen. Enligt Socialforskningsinsiiluteis bearbetning av
levnadsnivåundersökningarna synes underde senaste 50 åren något mer än 30 96 av
befolkningen i vuxen ålder ha flyttat längre än 50 km från uppväxtorten och ca
15 96 mer än 200 km.

Detta
resultat illustrerar sannolikt främst de svårigheter som man möts av i små
lokala arbetsmarknader, där valmöjligheterna är ganska begränsade. En
förhållandevis stor del av dem som träder ut pä den lilla lokala arbetsmarknaden
kan alltså behöva flytta vid inträdet på arbetsmarknaden.

Av
1968 och 1974 års levnadsnivåundersökningar framgår vidare att de långväga
flyttningarna för åldersgruppen 15-29 år har minskal påett närmasl dramtiskt
sätt under den aktuella perioden. Detta gäller framför allt för personer boende
inom stödområdet.

Minskningen
bör innebära att den tidigare återgivna andelen kvarboende inom 50 km från
uppväxtorten - dvs. ca 70 96 av den vuxna befolkningen - successivt kommer alt
höjas. Detta bör efter hand ge mycket betydande förändringar i riktning- mot en
stabilisering av sociala förhållanden med ökade möjligheter lill kontakter med
uppväxtmiljön.

3.3.10
Remissyttrandena

Krav
förs fram på all planeringen i ökad grad bör inriktas på de problem som
sammanhänger med den totala rörligheten pä arbetsmarknaden, RRV riktar
uppmärksamheten pä att bruttorörelserna mellan regioner är mycket större än
nettoeffekterna av flyttningsrörelserna. Därför flnns det anledning att tro att
både vinster och föriusler i samband med nyttningarärslörreän vad de rena
befolkningsförskjutningarna antyder. RRV anser i enlighet med rapporten att den
totala röriigheten mellan regioner bör beaklas i regionalpolitiska
ställningstaganden. Därtill kommer att endast en del av röriigheten på lokala
arbetsmarknader slår igenom i flyttningar. En analys av de totala rörelserna på
arbetsmarknaden geren mer heltäckande bild av problemen och ett bättre underiag
för att bedöma inom vilka områden som insalser behöver göras. Även ERU betonar
att analyserna av flyttning mellan de lokala arbetsmarknaderna bör fördjupas.
Följande frägor är därvid naturiiga att ställa: Under vilka villkor lämnar ett
hushåll en viss situation resp. stannar kvar?

Vilka
blir konsekvenserna av del ena resp. det andra handlingssättet?

Vilka
samhällsförhållanden verkar underiättande för hushållens benägenhet att lämna
resp. förändra rådande situation etc?

Socialstyrelsen
anseratt fortsatt geografisk röriighet mellan orter saml inom och mellan
regioner är ofrånkomlig. De negativa sociala konsekvenserna av flyttning måsle
vägas in och vägas mol de positiva effekterna för den

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 56

enskilde
vid beslut som påverkar flyttningsmönstret. För att underiätta omställningen
för de människor som byter boendeort är det nödvändigt att i
inflyttningsomräden i större utsträckning än hittills organisera resurser för
att ta emot inflyttare. Strävan bör emellertid också vara alt mobilisera
inflyttarnas egna resurser genom föreningsarbete och grannskapsarbete. Synpunkter
av liknande slag förs fram av länsslyrelsen i Skaraborgs län.

Flera
remissinstanser konstaterar att det ofla blir svårt alt uppnå kraven på en god
lokal arbetsmarknad vilken bör ge utrymme för val med hänsyn till
yrkesinriktning och utbildning samt erbjuda trygghet i sysselsättningen.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län pekar på svårigheterna i isolerade och små
lokala arbetsmarknader. Om man betraktar yrkesmässigt avgränsade
delarbetsmarknader eller analyserar de lokala arbetsmarknadernas sätt att
fungera utifrån skilda gruppers krav framstår problemen mer tydligt. Mot denna
bakgrund ter det sig enligt länsstyrelsen motiverat att ägna ett ökat intresse
ät de inomregionala obalansproblemen. Inriktningen mot ett ökat intresse för de
kvalitativa obalansproblemen inom de olika regionerna är enligt länsstyrelsens
mening ett steg i riktning mot en mer välutvecklad och förfinad regionalpolitik
som omfattar hela landet. Denna utveckling är dessutom en förutsättning för alt
de höjda ambitionerna pä sysselsättningspolitikens område skall kunna
realiseras. Länsstyrelsen I Göteborgs och Bohus län framför liknande
synpunkter. Även länsstyrelsen I Stockholms län delar rapportens bedömning att
regionalpolitiken i ökad utsträckning bör inriktas pä inomregionala balansfrägor.
Men detta behöver inte innebära att regionalpolitiska fördelningsfrågor skjuts
i bakgrunden.

Kvinnornas
sysselsättningsmöjligheter kommenteras av åtskilliga remissinstanser. /?/?
Kanseratt frågan om arbetstillfällen bör prioriteras i länsplaneringen och att
sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor därvid bör beaktas särskilt. Flera
länsstyrelser bl. a. länssiyrelserna i Stockholms och Göteborgs och Bohus län
instämmer i rapportens betonande av att frågorom den kvinnliga sysselsättningen
bör prioriteras i del arbete med länsplaneringen som förutses böria under är
1976.

4
Åtgärder för att stärka den enskilde på arbetsmarknaden

4.1
Rörligheten på arbetsmarknaden - stöd åt den enskilde (SOU 1975:90,
kap. 11)

4,1.1
Röriigheten

Sysselsättningsutredningen
framhåller alt arbetstillfällena i första hand skall anpassas till människornas
förutsättningar. Del gäller både fördelningen av arbetstillfällena pä regioner
och anpassningen av arbetstillfällena till människornas fysiska och psykiska
förutsättningar. Ibland är det emellertid inte

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 57

möjligt
att lösa sysselsättningsproblemen genom att anpassa arbetstillfällena till
individernas önskemål. Insatser som underiättar individens röriighet, t. ex.
genom utbildning eller flyttning inom eller utom förelaget, blir då nödvändiga.

Debatten
om regionalpolitiken kan ibland ge intrycket all man skulle kunna minska
flyttningarna radikalt, om man kunde sprida arbetstillfällena till tillräckligt
många mindre orter. Det finns emellertid enligt utredningen starka krafter som
verkar i motsatt riktning. I samma mån som ulbildnings-och upplärningstiden
föriängs, ökar också individernas anspråk på att i praktiskt arbete få använda
sig av de yrkeskunskaper som de förvärvat. Ju mer utbildningskrävande yrkena
blir, desto större och mera differentierade arbetsmarknader kommer att behövas
för att möta människornas krav på arbetstillfällena.

Det
blir allt vanligare att båda makarna i en familj förvärvsarbetar. Det är
uppenbart att om man i samma familj skall tillgodose tvä eller flera personers
önskemål om arbete kommer delta att kräva ganska stora och differentierade
arbetsmarknader.

Samhällets
stöd lill yrkesmässig och geografisk röriighet skall underiätta för den
enskilde att skaffa ett lämpligt och önskat arbete. Därigenom kan stödet
förstärka den enskildes position och minska arbetslösheten. Samtidigt syftar
stödet till att motverka inflationstendenser i ekonomin genom att förebygga
eller lindra flaskhalsproblem i form av brist pä arbetskraft.

Samhällets
stöd till rörligheten har enligt utredningens mening varit alltför ensidigt
inriktat pä att underiätta röriighet i samband med arbetslöshet. Flera skäl kan
anföras för att stödet till rörlighet bör vara mindre koncentrerat till de
arbetslösa. En väsentlig förklaring till arbetslöshet kan i själva verket vara
att vissa personer har slora hinder för geografisk och yrkesmässig rörlighet.

Sysselsättningsuiredningen
päpekar att arbetsmarknadspolitiken också i fortsättningen måste starkt
inriktas på att ge stöd åt den enskilde individen och att underiätta för denne
att kombinera sina önskemål om arbete och boendeort.

4.1.2
Behovet av information

Individen
mäste pä ett relativt enkelt sätt kunna skaffa sig information om förhållandena
på arbetsmarknaden. Det är naturiigt alt både arbetslösa, arbetssökande och
ombytessökande söker information på arbetsförmedlingen. Som
sysselsättningsutredningen framhäller kommer det att ställas krav pä utvidgad
informaiion vid arbetsförmedlingarna. Inte minst kravei pä arbetsförmedling
mellan olika orter kommer successivt att öka.

Utredningen
om utvidgad platsinformation (UPI) har visat att obligatorisk anmälan om lediga
platser i kombination med ökade personella insatser vid förmedlingen kan fä
positiva effekter, Sysselsättningsuiredningen anser

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 58

det
angelägel att reformen genomförs utan dröjsmål och utgår från att arbetsförmedlingen
i framliden kommer att ha kännedom om samtliga lediga platser som finns pä
arbetsmarknaden, i princip i enlighel med UPl:s förslag.

Del
är angeläget att informationen kan göras så omfattande som möjligt i fräga om
arbetsuppgifter, löner och andra arbetsvillkor, arbetsmiljö, personalpolitik
och andra förhållanden som är av betydelse för den arbetssökande.

ADB-behandling av informationsflödena
bör enligt utredningen införas så snabbt som möjligt, Enbari ADB kommer
emellertid inte att vara tillräckligt. Det är samtidigt viktigt att
underslryka kravet på att arbetsförmedlingen också fär ökad personal.

Mänga
arbetssökande har svårt att överblicka vilken information man bör skaffa sig.
Det krävs då att arbetsförmedlingen kan hjälpa till och visa vad den enskilde
bör vela innan han beslutar sig för en ny anställning. En person som söker
arbete på annan ort bör pä förhand få tillgång till samma information som finns
tillgänglig för den som redan bor på orten.

En fömtsättning för att
den arbetssökande skall ha intresse av information är att han har grundläggande
kunskaper om hur arbetsmarknaden fungerar. Utredningen päpekar att betydligt
slörre uppmärksamhet måste ägnas ät detta i utbildningen. Eleverna behöver lära
sig hur man söker arbete. Denna utbildning bör ges i alla utbildningsformer,
säväl ungdomsutbildning som vuxenutbildning.

Det kommer också att
behövas aktiverande och uppsökande insatser för att rekrytera arbetskraften.
För den uppsökande verksamheten är det viktigt alt kunna informera om de
utbildningsmöjligheter som står till buds. Informationen om möjligheterna lill
vuxenutbildning - inklusive arbetsmarknadsutbildning - bör enligl utredningen
i huvudsak ges pä arbetsplatserna genom de fackliga organisationerna.

En otillräcklig studie-
och yrkesorientering kan inte accepteras, varken från individens eller
samhällets synpunkl. Arbetsförmedlingarnas möjlighet att ge fördjupad studie-
och yrkesorientering har under senare år förbättrats genom införandet av de s.
k. ALU-kurserna (arbetsliv och utbildning). Användningen av anlagsprov har
ocksä ökat. Kommittén för arbetsmarknadsutbildning (KAMU) föreslog att studie-
och yrkesorienteringen ytteriigare skulle byggas ut, bl, a, genom möjligheter
till viss praktik utan samband med fullständig ALU-kurs,
Yrkesvägledningsinsatserna skulle bättre kunna byggas under och anpassas lill
individens behov. Det finns f n, en stor klyfta mellan å ena sidan ALU-kurser
som omfattar fyra veckor och å andra sidan ett samtal med en yrkesvägledare.

Den
arbetssökande är ofta i underiäge gentemot arbietsgivarna. Företagen och
myndigheterna förfogar över ett stort antal möjligheter att skaffa sig information
om den sökande. Man kan begära att han går igenom omfattande tesler av olika
slag, uppvisar betyg från tidigare anställningar, besvarar frågeformulär som
rör hälsotillstånd och ibland också familjeförhållanden etc.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 59

Också
arbetsförmedlingen ger naturligtvis information. Mol denna bakgrund ler det sig
enligt utredningen naturiigt att arbetsförmedlingen mer än f n. ger individuell
handledning åt den som söker arbete. Arbetsförmedlingen kommer troligen att
behöva medverka mer aktivt vid själva arbelsplace-ringen. Arbetsförmedlingen
kan behöva medverka till olika lösningar av arbetstider eller på annat sätt
medverka vid "förhandlingen" mellan de arbetssökande och företagen
om olika alternativ för sysselsättningen. Detta kommer att ställa stora anspråk
på personalresurser.

Utredningen
menar att arbetsförmedlingen bör vara det ställe där man samlar upplysningar om
företagens anställningsförhållanden och personalpolitik. De fackliga
organisationerna bör medverka till att ge de arbetssökande bättre information,
genom att komplettera de uppgifter hos förmedlingen som av naturliga skäl
huvudsakligen kommer från arbetsgivarna.

Del
har blivit vanligare att företag som söker arbetsförmedlingens medverkan vid
personalrekrytering anger facklig kontaktman. Utredningen föreslår att detta
borde vara obligatoriskt. De lokala fackliga organisationerna bör kunna påta
sig denna informationsverksamhet.

Informationen
om ett företag skulle kunna kompletteras med jämförande uppgifier om andra
företag. Fackföreningsrörelsen skulle kunna lägga upp enhetliga metoder för att
beskriva t. ex. företags arbetsmiljö och personalpolitik. Vissa försök i denna
riktning har också gjorts.

Sysselsättningsutredningen
menar att fackföreningsrörelsen borde kunna få ekonomiskt stöd för att bygga
upp sädan service ät de arbetssökande. Det betonas dock att detta enbart kan
bli ett komplement till den basinformation som oundgängligen mäste finnas pä
arbetsförmedlingarna. Det fär inte ha den formen att arbetsförmedlingarnas resurser
och inflytande minskas.

4.1.3
Stöd för och "uppbyggnad" av den enskilde

"Uppbyggnaden"
av och stödet till individen kan enligt utredningen ske på olika sätt beroende
pä den situation som han befinner sig i. Arbetsförmedlaren måste ges ordentlig
tid för att diskutera igenom olika utbildnings- och yrkesalternativ.

För
olika gmpper av handikappade är den yrkesinriktade rehabiliteringen av slor
betydelse. Sysselsättningsuiredningen betonar behovet av att den yrkesinriktade
rehabiliteringen effektiveras framför alll genom en förbättrad samordning.

Sysselsättningsutredningen
anser det angeläget att ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadsmyndigheterna
och de sociala myndigheterna görs klarare än i dag. Den grundläggande
medicinska och sociala vården måste utgöra basen för en yrkesinriktad
rehabilitering. Arbetsmarknadspolitiska insatser får inte bli en ersättning för
utebliven eller resultatlös vård. Utvidgat

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 60

samarbete
mellan de sociala myndighelerna, försäkringskassan och arbetsmarknadsmyndigheterna
är också av stor vikt. Arbetsmarknadspolitiska synpunkter måste få komma in på
ett tidigt stadium i rehabilileringskedjan.

Sysselsättningsutredningen
understryker arbetsmarknadsutbildningens roll för den mycket slora del av den
potentiella arbetskraften som består av äldre personer. De äldre utgör en
förhållandevis liten del inom arbetsmarknadsutbildningen. Olika vägar bör
närmare prövas för att stimulera äldre arbetssökande att i större utsträckning
använda sig av arbetsmarknadsutbildning. Detta skulle kunna ske med hjälp av
ökade insatser genom t, ex. kollektiv information till äldre arbetssökande,
besök pä AMU-center, utnyttjande av ALU-kurser elc. Försöken bör enligt
utredningen genomföras i ett eller några län.

Den
äldsta gmppen i arbetsmarknadsutbildning har de bästa utbildningsresultaten.
Trots detta är säkert mänga tveksamma om möjligheterna att få anställning efter
avslutade kurser. Det borde därför enligt utredningen undersökas om det är
möjligt att skapa någon typ av personliga "garantier" hos vissa
arbetsgivare för att den äldre arbetskraften får arbete efter utbildningen.

4.1.4
Stödet Ull geograf sk röriighet

Uiredningen
framhålleratt stödet till geografisk röriighet blir av betydelse också i
framtiden. Även om regionalpolitiken byggs ut enligl de riktlinjer som
slatsmaklerna har dragit upp, får man räkna med att flyttningar kommer att ske
både inom och mellan regionerna.

Det
flnns ocksä goda ekonomiska skäl för samhället att underiätta arbetskraftens
röriighet. Undersökningar visar att medan de individuella flyttningsvinsterna
är ganska små är de samhällsekonomiska vinsterna betydliga. Mot denna bakgrund
föreslår utredningen att bidragen höjs så att de täcker de verkliga
flyttningskostnaderna, vilket innebär en fördubbling av de nuvarande bidragen.

Vidare
föresläs att flyttningsbidragen pä försök skall kompletteras med ett extra
röriighelsbidrag. Bidraget skulle kunna anpassas till olika
stmk-lurförändringar eller konjunktursituationer och beviljas av AMS inom en
bestämd ekonomisk ram.

Utredningen
föreslär även alt flyltningsbidrag pä försök skall beviljas ocksä icke
arbetslösa som genom flyttning underiättar för lokalt bundna arbetslösa att få
arbete. Bidraget skulle utgå vid flyttning från ett område med hög arbetslöshet
till ett område med efterfrågan pä arbetskraft inom det aktuella yrkesområdet.
Ett annal förslag äratt utvidga möjligheterna förden enskilde att få en viss
prövotid pä en ny ort innan han tar definitiv ställning och del slutliga
flyttningsstödet beviljas.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 61

4,1.5
Remissyttrandena

Flertalet
remissinstanser instämmer i sysselsättningsutredningens allmänna bedömningar
beträffande värdet av förbättrad informaiion lill dem som söker arbete och stöd
till den enskilde vid yrkesmässig och geografisk rörlighet. Ett undantag är i
viss mån Örebro kommun, som varnar för att arbetsförmedlingen kan drabbas av
ett informationsöverflöd som den inte kan tillgodogöra sig och som äventyrar
sekretesskyddet.

AMS
framhåller att det behövs en ytteriigare satsning på att öka arbetsförmedlingens
kapacitet - tekniskt och personal mässigl - för att förmedlingsinsatserna
skall kunna göras mera individuella. AMS delar sysselsättningsutredningens
uppfattning att försöken med utvidgad platsanmälan till förmedlingen och
ADB-baserade platslistor bör byggas ut. SSU anser att platsanmälan bör göras
obligatorisk för arbetsgivarna.

Även
statens invandraiverk bedömer att kraven pä mer individuell behandling i
arbetsförmedlingen kommer att öka. Bl. a. behövs bättre tolk-service.

Länsstyrelsen
i Värmlands län anser att olika vägar att göra arbetsförmedlingen mera
tillgänglig måste prövas. Ingen ytteriigare koncentration av arbetsförmedlingskontor
bör ske.

LO
och SSU instämmer i förslaget att samhället bör ersätta de fackliga
organisationerna för deras kostnader, när de i de arbetssökandes intresse
informerar dem om avtal och arbetsvillkor i företagen. SAF och Statsföretag AB
avstyrker däremot detta förslag. SAF anser inte att det behövs någon
komplettering frän fackföreningsrörelsens sida av arbetsförmedlingens information
och service. Det är enligt SAF i första hand arbetsförmedlingen som skall stå
för detta, medan mtinerna för personalrekrytering bör utarbetas inom varie
företag. Statsföretag AB anför att de fackliga organisationerna redan i dag
torde kunna lämna uppgifter till arbetssökande om jämförbara förhållanden i
olika företag, vilket enligt bolaget är en rent facklig angelägenhet.

SAF
påpekar att det inte räcker med alt anställa arbetsförmedlare som bara inriktar
sig på de grupper som har det svårt på arbetsmarknaden. För att effektivt kunna
hjälpa dessa gmpper mäste förmedlingen i första hand ha god kännedom om och
kontaki med den normala arbetsmarknaden. Det behövs därför ett samspel mellan
förmedlingstjänsiemän med olika uppgifter.

AMS
anser liksom sysselsättningsutredningen att yrkesvägledningen bör byggas ut.
ALU-kurserna kommer enligt AMS efterhand att bli mera differentierade efter
olika personers behov av information och praktik.

EEA
anför att den ökning av arbetslösheten som har skett sedan mitten av 1960-talet
främst beror pä att arbeislöshetstiderna har föriängls. Detta i sin tur beror
enligt EFA på en markant nedgång i röriigheten mellan olika företag. EFA
förordar alt röriigheten underiättas pä arbetsmarknaden

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 62

särskilt
genom att arbetsförmedlingens upplysning om de lediga platserna förbättras.

LO
delar sysselsättningsutredningens uppfattning att man bör bygga ut de medel som
underiättar för den enskilde att byta arbete eller yrke. LO påpekar att de
fackliga organisationernas lönepolitik inte syftar till att skapa
löneskillnader för att öka rörligheten ulan tvärtom leder till en utjämning.
Därför mäste samhället överta den enskildes kostnader om geografisk och
yrkesmässigt rörlighet, med dess samhällsekonomiska fördelar, skall uppnäs.

Örnsköldsviks
kommun anför att det mäste bli bättre samordning mellan en orts näringsliv och
dess arbetsmarknadsutbildning. Det måsle finnas möjligheter till utbildning i
varie region. Länsstyrelsen i Värmtands län anför att en spridning av
arbetsmarknadsutbildningen kan uppnås genom samordning med det kommunala
utbildningsväsendet. Även AMS anser att arbetsmarknadsutbildningen bör kunna
decentraliseras och göras mer flexibel i fråga om kurstider m. m. Därigenom
kan utbildningen enligt AMS göras mer tillgänglig i områden med stor potentiell
arbetskraftstillgång,

AMS
instämmer liksom ocksä länsstyrelsen I ÖslergöUands län i att arbetsmarknadsutbildningen
bör kunna få ökad betydelse för de äldre. AMS och SÖ har beslutat alt starta en
försöksverksamhet med detta syfte i Gävleborgs län. Länsstyrelsen i
Östergötlands län föreslär att man prövar särskilda bidrag till äldre
kursdeltagare och nägon form av praktik påminnande om tidigare provanställningar.

När
det gäller det ekonomiska stödet till geografisk röriighet har remissinstanserna
med några fä undantag, säsom Centerns kvinnoförbund, tillstyrkt eller lämnat
utan erinran utredningens förslag om en höjning av bidragsnivän så att den
motsvarar de verkliga kostnaderna för de flyttande.

Beträffande
förslaget om ell extra röriighelsbidrag, om beviljande av flyttningsbidrag i
vissa fall till icke arbetslösa, och om stöd under en prövotid i den nya orten
råder delade meningar bland remissinstanserna. En rad instanser, däribland LO,
TCO, SACOtSR och flera länsstyrelser tillstyrker förslagen. Länsstyrelsen I
Uppsala län och en del andra instanser betonar dock att fillämpningen bör ske
med stor restriktivitet,

AMS
erinrar om den utredning om villkoren för flyttningsstödet som verkei f. n,
genomför och som kommer att läggas fram inom de närmaste månaderna.

Vissa
remissinsianser, däribland SAF, Industriförbundet, Svenska handelskammarförbundet
och länsstyrelserna i Norrbottens resp, Jämtlands län, ställer sig kritiska
till förslagen.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 63

4.2
Samspel mellan utbildningspolitik och sysselsättningspolitik (SOU 1975:90, kap.
12)

4.2.1
Inledning

Utredningen
konstaterar inledningsvis att de senaste årtiondenas utveckling inom
utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden i en del fall har skapat svårigheter
lor dem som söker arbete efter avslutad utbildning. Allt fler ungdomargårallt
längre i skolan. Arbetslivet har förändrats och fortsätter all förändras.
Mellan skola och arbetsliv behövs del därför enligt utredningen nya bryggor som
fungerar bättre.

1
och med att ungdomarna går allt längre i skolan blir deras kunskaper om
samhället och erfarenheter från arbetslivet begränsade. Föratt underiätta
övergången till arbetslivet måste ansträngningarna ökas att närma skolans värid
lill samhället.

Olika
grupper av nyutbildade möter olika problem då de söker sig in på
arbetsmarknaden,

1. En kategori utgörs av dem som skaffat sig en längre
eller kortare ulbildning efter gymnasieskolan, dvs, vad som i framtiden kommer
att benämnas högskoleutbildning,

2. En annan kategori är de som skaffat sig en
yrkesinriktad ulbildning i gymnasieskolan. Problemen varierar i viss
utsträckning beroende pä vilken linje de valt.

3. En tredje kategori är den som slutar grundskolan
utan alt gå vidare till gymnasial ulbildning. Denna gmpp har kanske mest
uppmärksammats under den senaste tiden.

4. Till en fjärde kategorin kan föras dels de som
avbryter gymnasieskolstudier, dels de som gått igenom mera allmänt inriktade
linjer på gymnasieskolan och sedan inte direkt söker till eller genom praktik
förbereder sig för vidare utbildning.

Uiredningen
konstaterar alt gemensamt för flera av dessa kategorier är alt de inte har
någon direkt användbar grundläggande yrkesutbildning. Inom framför allt den tredje
och även inom den fjärde kategorin finner man de ungdomar som brukar betecknas
som en riskgrupp. Hit hör de utbildnings-trötta och yrkesobeslämda, som
dessulom ofta har dåliga betyg frän grundskolan.

Denna
riskgrupp måsle enligt uiredningen göras så liten som möjligt. Åigärder inom
såväl skolan som arbetslivet krävs för detta.

Vad
gäller utbildningsväsendet konstaterar utredningen att de senaste decenniernas
reformer inom den obligatoriska skolan och den gymnasiala utbildningen har gett
oss en sammanhållen nioårig grundskola för alla, samt en organisatoriskt
sammanhållen gymnasieskola som rymmer mer än 90 96 av en årskull 16-äringar och
som erbjuder många utbildningsvägar

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 64

4.2,2
UtveckUngen i gymnasieskolan

Genom
skolreformen härden yrkesförberedande utbildningen stegvis flyttats från
grundskolan till närmast högre stadium. Det är därför enligt utredningen
naturiigt alt särskill uppmärksamma gymnasieskolans innehåll och organisalion
när man diskuterar hur skola och arbetsliv skall kunna samspela.

1
fråga om utbildningens innehåll konstaterar utredningen att enligt läroplanen
skall alla linjer i gymnasieskolan förbereda eleverna bäde för yrkesverksamhet
och för fortsatt utbildning. Linjerna skiljer sig emellertid ät i detta avseende.

Enligt utredningen mäste
tämligen långtgående förändringar av gymnasieskolans uppbyggnad och timplaner
på sikt genomföras om man skall uppnå ett bättre samspel mellan skola och
arbetsliv och skapa förutsättningar för återkommande utbildning. Förändringarna
bör bl, a, syfta till att ge alla en reell möjlighet att välja mellan arbeie
och fortsatta studier efter avslutad gymnasieskola, Alla linjer bör således
innehålla moment bäde av yrkesförberedelse och studieförberedelse. Det är
ocksä angeläget alt söka uppnå en bättre kontakt mellan allmänna och
yrkesinriktade ämnen och mellan skola och arbetsliv. Atmosfären i skolan bör
präglas av en positiv attityd till kunskap om och kontakt med arbetslivet.
Ansvaret för detta vilar pä såväl SYO-konsulenter, yrkesvalslärare som
lärarkåren i dess helhet. Lärarna mäste enligt utredningen fortlöpande hälla
kontakt med arbetslivet.

Vad gäller gymnasieskolans
dimensionering konstaterar utredningen att den grundläggande principen att alla
elever - oavsett var de är bosatta -skall ha likvärdiga möjligheieriill
ulbildning i gymnasieskolan bör bibehållas. Alll för stor hänsyn bör således
inte las lill ett lokalt behov av arbetskraft med viss utbildning. En viss
flexibilitet i resursfördelningen mellan olika linjer bör dock eftersträvas, i
syfte att söka undvika att elever som är sludiemoliverade helt avstår från
utbildning p. g. a. att de inte kunnat komma in pä önskad linje.

Möjlighelerna att anpassa
tillgången på elevplatser inom de olika gym-nasieregionerna till ungdomarnas val
av utbildning bromsas dock enligt uiredningen av den ordning som idag gäller
för fastställande av antalet klasser i årskurs ett och deras fördelning på
olika studievägar. Frågan berör ansvarsfördelningen mellan stat och kommun och
behandlas inom utredningen Skolan, staten och kommunema (SSK), Lösningen kan
komma först på något längre sikt.

På kort sikt menar
utredningen att vissa förbättringar av gymnasieskolans utbud kan göras i
enlighel med den s. k. gymnasieskolgruppens förslag. Denna har föreslagit en
etappvis utbildning på gymnasieskolans linjer -då främst de yrkesinriktade
linjerna. Ungdomar som är svagt motiverade för utbildning skulle erbjudas
kortare kurser, som utgör en del av en gym-nasieskollinje. Kurserna bör kunna
ge ett yrkeskunnande som är godtagbart

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 65

för
en första anställning pä arbetsmarknaden. Utbildningen skulle sedan kunna
byggas pä med flera kortare kurser (moduler) som sammanlagt skulle ge samma
kompetens som en linje.

Enligt
utredningen skall elevernas möjligheter att göra ett väl grundat och övertänkt
val av utbildning i gymnasieskolan underiättas. En aktiv studie- och
yrkesorientering har här en nyckelroll. De försök som pågår i vissa kommuner
med uppföljande och uppsökande studie- och yrkesorientering och med modifierade
intagningsbestämmelser bör kunna ge underiag för liknande verksamhet i hela
landet.

Vad
gäller utbildning varvad med arbete konstaterar utredningen att ungdomar som
slutar grundskolan har stora svårigheter att få anställning, alt bristande
yrkesutbildning är ett problem som kvarstår hela livet samt att ungdomar i
dessa åldrar av ekonomiska och andra skäl ofta är bundna vid sin hemort.

Mot
denna bakgrund menar utredningen att mälet bör vara alt ungdomarna efter
grundskolan skaffar sig nägon form av fortsatt utbildning innan de söker sig ut
på arbetsmarknaden för en mera stadigvarande anställning. Utredningen betonar
dock alt därmed är det inte självklart att utbildning efler grundskolan för
alla bör omfatta en sammanhängande period om två eller tre är eller alltid
genomföras i form av heltidsstudier. Inte heller behöver den alltid fullgöras i
gymnasieskolan. Arbetsmarknadsutbildning samt vuxenutbildning i olika former
kan exempelvis i många fall vara alternativ till "reguljär"
gymnasieskolutbildning. För vissa ungdomar är utbildning på arbetsplatsen
(internutbildning) ett attraktivt alternativ till gymnasieskolutbildning.

Alla
bör enligt utredningen ha rätt till grundläggande yrkesutbildning eller annan
fortsatt utbildning efter grundskolan i en omfattning som svarar mot minst
tväärig linje i gymnasieskolan. Denna rätt behöver inte utnyttjas direkt efter
grundskolan. Samhället är skyldigt att ge alla praktiska och ekonomiska
möjligheter alt förr eller senare utnyttja denna rätt. Utredningen skall
närmare undersöka vilka förutsättningar som måste skapas föratt man skall kunna
förverkliga delta mäl.

4.2.3
Utvecklingen på ungdomens arbetsmarknad

Sådana
arbetsuppgifter som tidigare utfördes av ungdomar utan yrkesutbildning har mer
och mer försvunnit eller övertagits av andra grupper. Unga personer utan
yrkesutbildning eller med bristfällig sådan hårde senaste åren haft svårigheter
att flnna anställning på arbetsmarknaden, även under perioder av
konjunkturuppgång. Enligl beräkningar som gjorts kan utrymmet på
arbetsmarknaden för korttidsutbildade komma all minska i framtiden.

Med
få undantag har ungdomarna inte någon egen arbetsmarknad. De

5 Riksdagen 1976. I saml. Nr 211

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 66

möter
därför också rent allmänt samma problem pä arbetsmarknaden som övriga grupper.
Konjunktursvängningar och överskott på utbildade inom en viss bransch drabbar
alltså även de yngre. De möter också konkurrens frän andra grupper av
arbetssökande, som efterfrågar samma typ av anställning. Detta visar att arbetsmarknaden
för närvarande inte räcker till för alla utan måste vidgas. Problemen är störst
för de unga flickorna eftersom de vanligen söker anställningar inom en rätt
snäv sektor av arbetsmarknaden och ofta är negativt inställda till
Industriarbete. Inom mänga grenar av industrin finns också ett visst motstånd
mot att anställa flickor.

Att
ungdomarna utgör en del av den totala arbetsmarknaden innebär omvänt att
åtgärder som vidtas för att öka antalet sysselsättningstillfällen totalt ocksä
gynnar ungdomsgrupperna. Även åtgärder av annal slag kan öka de ungas
möjligheteratt få ett arbete. Den lagstadgade rätten till ledighet för studier,
det förbättrade studiestödet för vuxenstuderande pä alla nivåer, tillkomsten av
nya utbildningslinjer på högskolenivå speciellt avsedda för vuxna med
arbetslivserfarenhet (t, ex, yrkesteknisk högskoleutbildning) samt de nya
behörighetsreglerna för tillträde till högre utbildning, allt detta kommer att
öka antalet vuxna som befinner sig i utbildning. Om luckan efter den som är
ledig för utbildning fylls genom befordran inom företaget kan detta indirekt ge
ett ökat antal arbetstillfällen för dem som söker sin första anställning.
Perspektivet öppnas härmed mot en genomförd återkommande ulbildning, som på
sikt skulle upphäva den i slor utsträckning ännu existerande uppdelningen i två
gmpper "unga i utbildning" och "vuxna i arbetslivet".

AMS
åtgärder mot ungdomsarbetslösheten grundar sig på ett program som antogs år
1971 och som senare reviderats. Åtgärderna är i huvudsak inriktade på en
intensifierad arbetsförmedling, en ökning av utbildningsmöjligheterna, säväl
inom det allmänna utbildningsväsendet som inom arbetsmarknadsutbildningen,
samt beredskapsarbeten för ungdomar.

Utredningen
konstaterar att under de senasle två budgetåren har en rad åtgärder vidtagits
för att motverka arbetslösheten bland ungdomar. Statsbidragen för
beredskapsarbeten har höjts, likaså utbildningsbidragen och det kontanta
arbetsmarknadsstödet. Arbetsförmedlingarnas personalresurser har ökats liksom
de statliga praklikplatserna.

4,2,4
Övergången mellan skola och arbetsliv

Intensifierad
försöksverksamhet med arbetsförmedling m, m. för ungdomar under 20 är
påböQades på initiativ i augustt år 1975 vid arbetsförmed-lingskonloren på fem
orter och har sedan vidgats till att omfatta ytteriigare ett tiotal orter.
Åtgärderna är främst inriktade på åldersgruppen under 20 år och då främst
ungdomar med grundskola, elever som avbrutit sin utbildning samt ungdomar med
allmän, ej yrkesinriktad utbildning. Men man

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 67

följer
också utvecklingen för samtliga arbetslösa under 25 är under den akluella
tiden. Härigenom får man veta om de äldre ungdomarnas situation förändras av
den intensifierade arbetsförmedlingsverksamheten för de yngre.

Arbetsförmedlingskontoren
pä försöksorterna har fått extra personal som skall söka placera de
arbetssökande ungdomarna i arbete eller utbildning av lämpligt slag, man
försöker också få till stånd ett system med kontaktmän pä arbetsplatser eller
vid utbildningsinstitutioner som tar hand om och följer dessa ungdomar. Till
försöksverksamheten knyts personal från de arbetspsykologiska instituten, där
så är möjligt. Den medverkar med stödsamtal, aktiverande gruppsamtal och vissa
kuraiiva uppgifter. Försöksverksamheten skall utvärderas av institutet för
social forskning (SOFI).

Utredningen
menar att samhället måste ta ansvar för att ungdomarna har en meningsfull
sysselsättning i form av utbildning eller arbete efter det att de har slutat
grundskolan. Vissa grupper av ungdomar är därför i behov av särskilt stöd och
hjälp vid övergången mellan skola och arbetsliv. Det gäller enligt utredningen
i första hand dem som lämnar gmndskolan utan att direkt gä vidare till
gymnasieskolan eller motsvarande utbildning, avbryter en påböriad utbildning i
gymnasieskolan eller går igenom en utbildning i gymnasieskolan med allmän
inriktning.

Genom
en uppsökande och uppföljande verksamhet bör man hålla kontakt med dem som inte
fortsätter med gymnasieskolsludier direkt efter gmndskolan eller som avbryter
sådana studier och erbjuda dem utbildning inom det reguljära
utbildningsväsendet eller inom arbetsmarknadsutbildningen, arbete antingen i
form av t. ex. praktikanställning eller genom särskilt anordnade
ungdomsarbeten (beredskapsarbeten). Inga ungdomar skall behöva riskera längre
ofrivilligt sysslolösa perioder. Detta innebär en trygghet för bäde dem och
deras föräldrar. Det är därvid av stor vikl att informationen om samhällets
åtaganden i detta avseende genom skola, arbetsförmedling osv. när ul till alla
ungdomar.

För
att pä detta sätt kunna nå alla ungdomar i de aktuella åldrarna krävs
självfallet ökade resurser såväl inom utbildningsväsendet som vad avser
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den nödvändiga omfattningen av sädana
resurser kan enligl utredningen preciseras först i ett fortsatt
utredningsarbete.

Den organisation för
uppföljande och uppsökande verksamhet bland arbetslösa ungdomar, intensifierad
arbetsförmedling m. m. som nu prövas pä försöksorterna bör efterhand byggas ul
till att omfatta hela landet. I samband därmed får erfarenheterna frän
försöksverksamheten ligga till grund för eventuella förändringar i
organisationen. Arbetsfördelningen mellan berörda myndigheter -
arbetsförmedlingen, skolan och den kommunala socialförvaltningen - får likaså
successivt prövas och anpassas till de lokala förhållandena. Det finns enligt
utredningen skäl att understryka just behovet av en viss röriighet i
organisationen, 1 samband härmed bör också prövas hur den studie- och
yrkesvägledande personalen (SYO-konsulenter och yr-

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 68

kesvalslärare)
som nu är knuten till gmndskolor och gymnasieskolor skulle kunna utnyttjas som
en effektiv kontaktlänk mellan skola och arbetsliv.

Vad
gäller praktikfrågorna konstaterar utredningen inledningsvis att man avser att
behandla dessa frägor utföriigare i det fortsatta arbetet. Med praktik menar
utredningen här för det första praktik som obligatoriskt ingår i vissa
utbildningar. För det andra avses anställningar som kan erbjudas ungdomar i
olika åldrar och på olika stadier i utbildning.

Behovei
av praktikplatser är redan nu stort och ökar ständigt. Detta gälla alla nivåer
i skolsystemet, frän grundskolans praktiska yrkesorientering till den praktik
som en nyexaminerad högskolestuderande behöver innan denne blir etablerad på
arbetsmarknaden. Tillgången pä platser motsvarar inte efterfrågan.

En
kontakt med arbetslivet i form av praktik är viktig för de studerande inom hela
utbildningsväsendet. Speciellt nödvändig är den dock under och/eller efter mera
allmänt inriktade studier. Någon form av praktisk yrkesorientering även på
gymnasieskolnivå är således angelägen, liksom ökade möjligheter till praktik
efter studierna för dem som gått igenom de teoretiskt inriktade
gymnasieskollinjerna. Detta bör ocksä gälla dem som genomgår poslgymnasial
utbildning och som saknar obligatorisk praktik. Målet för den praktiska
yrkesorienteringen i grundskolan och dess omfattning bör övervägas. Kraven pä
praktik får inte bli ett hinder för en önskvärd utbildningsökning, t. ex. inom
vårdområdet.

Feriearbete
ger ofta en god kontakt med arbetslivet. En väl fungerande förmedling av
feriearbetsplatser är därför angelägen. Det är nödvändigt att skapa fungerande
och permanenta former för samverkan mellan skola, arbetsförmedling, arbetsgivare
och fackförening i praktikfrågor. Frågan om ekonomisk ersättning under
praktiktiden mäste lösas. Detta kan ske enligt olika linjer, frän ett
studiesocialt stöd som samhället finansierar till av-talsenlig lön.

Såväl
inom det privata näringslivet som på statliga och kommunala arbetsplatser
måste man ta sin del av ansvaret för ungdomarnas introduktion i arbetslivet
genom att ställa praktikplatser till förfogande. På sikt mäsle man därför bl.
a, kräva att myndigheter och förelag har en genomtänkt rekryleringsplan. När
man utarbetar dessa planer måste man uppmärksamma problemen förändra
arbetstagare och arbetssökande, t, ex, handikappade, äldre personer och kvinnor
utan yrkesutbildning. 1 planeringen måste de lokala fackliga organisationerna
delta. Slora ansträngningar måste göras för att på frivillig väg få fram ett
tillräckligt antal praklikplatser. Utredningen är emellertid inte främmande för
tanken att arbetsgivarna bör kunna åläggas alt bereda utrymme för ett visst
antal praktikanter.

Avslutningsvis
konstaterar sysselsättningsutredningen att ett system för ekonomiskt studiestöd
som ger alla en klar möjlighet att utbilda sig måste skapas. Oavsett ålder,
bostadsort eller socialgmpp skall de ha samma möj-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 69

lighet
att ta samhällets utbildningsutbud i anspråk på heltid eller deltid och i form
a.v återkommande utbildning. Utredningen menar vidare att de studiesociala
stöden till ungdomar pä gymnasieskolstadiet måste samordnas dels med systemet
för utbildningsbidrag inom arbetsmarknadsutbildningen till de aktuella
ålderskategorierna dels med det ekonomiska stödet till dem som i dessa åldrar
är ofrivilligt arbetslösa.

4.2.5
Remissyttrandena

Stor
enighet rader bland remissinstanserna om vikten av att kraftfulla åtgärder
vidtas bäde på läng och kort sikt för att underiätta ungdomens övergång mellan
skolsystemen och mellan skola och arbete.

Mot den kartläggning av
olika riskgrupper som utredningen gjort harflera remissinstanser invändningar,
SÖ, SAF, Svenska kommunjörbundei, Sveriges elevers centralorganisation (SECO)
m. fl. menar att utredningen har glömt den kanske mest utsatta gruppen, de
elever som av skilda skäl fått en ofullständig grundskoleutbildning, t. ex. de
som avslutat grundskolan i förtid. Därtill kommer de elever som haft
svårigheter att tillgodogöra sig undervisningen. SÖ pekar också pä att det
finns stora utbildningsbehov hos en rad andra grupper i samhället, bl. a. de
nägot äldre kvinnorna som avser all återinträda i arbetslivet.

SECO
framhåller att utredningen i alltför liten utsträckning behandlat orsakerna
till att elever lämnar grundskolan i förtid eller avstår från att gä vidare
till gymnasieskolan. Enligt SECO:s uppfattning står orsakerna härtill till stor
del att finna i grundskolan. Den fysiska och psykiska arbetsmiljön i
grundskolan är därför enligt SECO:s uppfattning mer angelägen än en översyn av
gymnasieskolan. Sveriges jörenade studentkårer (SFS) och Teknologorganisationen
(REFTEC) menar att utredningen i alltför liten utsträckning beaktat de problem
som möter dem som examineras från högskolor.

Till
utredningens mälsättning att alla linjer på gymnasieskolan skall in-nehälla
bäde moment av yrkes- och studie förberedelse ansluter sig bl. a. SÖ, AMS och
Svenska kommunjörbundei. SÖ framhäller att en översyn av gymnasieskolans
läroplan med denna målsättning nyligen har inletts inom SÖ. En av de viktigare
frågoma vid denna översyn är enligl SÖ att klariägga hur yrkesförberedelse
skall inrymmas i de mer allmänt inriktade linjerna. Konjunkturinstitutet,
SACÖtSR, SFS och Örebro kommun är myckel tveksamma till förslaget.
Konjunkturinstitutet menar att det inte är visat att yrkes- och
studieförberedelse pä alla linjer skulle minska arbetslösheten bland ungdomar.
SACO/SR motsätter sig att det yrkesförberedande inslaget på de teoretiska
linjerna utökas eftersom detta enligl organisationen skulle minska tiden för
den studieförberedande undervisningen. Man kan däremoi tänka sig
yrkesinriktande kurser som en påbyggnad

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 70

på
gymnasieskolan. SAF, Svenska Handelskammarförbundet och Industriförbundet
framhåller att en förändring av gymnasieskolans linjer ger följdverkningar för
högskoloma som mäste övervägas i sammanhanget.

Vad
gäller studie- och yrkesorienteringens roll betonar bl. a. TCO, SÖ, AMS, SSU,
Svenska föreningen för studie-och yrkesorientering och Norrköpings kommun
vikten av att denna föriäggs tidigt under utbildningen samt att resurserna
förstärks. AMS framhäller vikten av att redan i gmndskolan förbereda ungdomarna
för fortsatt utbildning, arbete, praktik m. m. TCO menar att del är för sent
att sätta in studie- och yrkesorientering i samband med att eleverna lämnar
grundskolan. Information om utbildning och arbetsmöjligheter måste ges på ett
betydligt tidigare stadium av elevernas skolgång. Svenska föreningen för
studie- och yrkesorientering menar att SYO-, pryo- och studiebesöksverksamheten
bör ses över helt och hållet. 1 samband härmed bör övervägas om inle ämnet
arbetslivsorientering skall införas som särskilt ämne. Föreningen framhåller
vidare att den studieorientering som i dag ges är alltför inriktad pä
gymnasieskolans linjer, till nackdel för de flera hundra yrkesinriktade
specialkurserna. Enligt LO bör de krav som nu ställs pä att SYO-konsulenterna
skall ha arbetslivserfarenheter ocksä utvidgas till andra lärargrupper, både
de som söker lärarutbildning och de som redan är verksamma. Enligt Statens
vatlenfallsverk finns skäl som talar för att det i lärarnas utbildning skall
ingå perioder av obligatorisk praktiktjänslgöring i näringsliv och förvaltning.

Till
sysselsättningsutredningens slutsats att dimensioneringen av de olika linjerna
i gymnasieskolan endasl i begränsad utsträckning skall anpassas till det
lokala behovet av arbetskraft ansluter sig både AMS och SÖ. AMS menar att man
vid planeringen av kortare yrkesinriktade kurser i högre grad bör beakta den
lokala arbetsmarknadens behov av yrkesinriktad arbetskraft än då man överväger
dimensioneringen av gymnasieskolan mer generelll, SÖ framhåller ati del är
svårt alt på kort sikt drastiskt förändra kapaciteten mellan olika linjer och
specialkurser. De mera liberala anvisningama om val och byte av studieväg som
gäller från den 1 juli 1976 bördock enligt SÖ:s mening underiätta
flexibiliteten i gymnasieskolan. SÖ berör även antagningsbestämmelserna som
ett medel för att förbättra möjlighetema att fritt välja studieväg och hänvisar
härvid till betygsutredningen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län betonar vikten
av att de elever som går i korta kurser ägnas särskild uppmärksamhet och stimuleras
att slutföra sina gymnasiestudier./lA/S, SAFm. fl. menar att alla möjligheter
bör tillvaratas att sprida kursstarter och därmed läsårs- och terminsindelningar.

Angelägenheten
av återkommande utbildning understryks av bl. a. SSU och i viss män SÖ. SÖ
betonar all åtskilliga frägor måste noggrant utredas innan en närmare
uppfattning kan redovisas om hur ett utbyggt system med återkommande utbildning
kan se ul. Antagningssystemet, det studiesociala stödet, utbildningens
innehåll och utformning samt

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 71

konsekvenserna
av spridning av termins- och läsärsavslutningarna är några av de frågor som
mäste studeras ytteriigare. Flertalet frägor är f n, föremål för översyn.

Utredningens målsättning
att alla ungdomar skall erbjudas arbete, praktik eller utbildning tillstyrks av
remissinstanserna. AMS framhåller att samhället mäste ta ett konkret ansvar
för alla ungdomar och erbjuda dem utbildning, praktik eller direkt anställning.
Det är vidare enligt AMS angeläget att man inom ramen för den föreslagna
organisationen anger en klar ansvarsfördelning mellan arbetsförmedling, skola
och andra kommunala organ. Skolan bör ha ansvaret för uppföljning av de
ungdomar i åldern 16-18 år som inte påböriar eller fullföljer gymnasiestudier.
Arbetsförmedlingarna måste vidare enligt AMS tilldelas väsentligt utökade
resurser för all kunna ta sin del av ansvaret för verksamheten. LO framhäller
att den verksamhet med uppföljning av elever som pågår, snarast bör utvidgas
till hela landet och att arbetsmarknadens parter skall vara representerade i
ett uppföljningsorgan. Svenska kommunförbundet framhåller att kommunala organ
måste starkt engageras i arbetet.

Prakti
kfr ägorna har ingående behandlats av flera remissinstanser. LO menar att som
praktik skall endast anses sådant arbete som är ett led i en utbildningsgång
och bl. a. utförs skilt från skolans arbetsplats, LO avser all senare återkomma
med mera ulföriiga synpunkter på praktikfrågorna.

Flera
remissinstanser bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands och Skaraborgs län samt
SSU förordar att myndigheter och företag åläggs att ställa ett visst antal
praklikplatser till förfogande. Den motsatta uppfattningen framförs av bl, a.
SAF, SJ och slatens vattenfallsverk. SJ menar att en kvotering kan leda till
stora svårigheter om viss arbetskraft närmast påtvingas arbetsgivaren.
Landstingen i Jönköpings och Örebro län menar att läroplanerna inom
sjukvärdsutbildningen bör ses över vad gäller behovet av praktikplatser.
Övergångsvis kan det enligt landstinget i Jönköpings län vara nödvändigt att
minska kraven pä praktik eller föriägga vissa praktiska moment till skolorna.

Ett
väl fungerande studiestöds betydelse betonas av flera remissinstanser. LO
framhäller härvid att de studiesociala stöden till ungdomar i gymnasieskolan mäste
samordnas med utbildningsbidragen vid arbetslöshet.

4.3
Praktik - rapport från arbetsgruppen för utredning av vissa praktikfrågor

4.3.1
Rapporten

Skolöverstyrelsen,
universitetskanslersämbetet och arbetsmarknadsstyrelsen har i juni år 1975
till regeringen överiämnat en rapport om praktikfrågor.

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 72

Rapporten
har utarbetats av en arbetsgrupp med representanter för nämnda myndigheter,
SAF, statens personalnämnd (SPN), Svenska kommunförbundet, Undstingsförbundet,
LO, SACO/SR och TCO.

Remissyttranden över
rapporten har avgivits av statskontoret, riksrevisionsverket (RRV),
riksskatteverket (RSV), statens avtalsverk, statens personalnämnd (SPN),
universitetskanslersämbetet (UKÄ), nämnden för socionomutbildning,
skolöverstyrelsen (SÖ), AMS, arbeiarskyddssiyrelsen, samarbetsnämnden för
journalisthögskolorna, länsskolnämnden i Stockholms län,
sysselsättningsutredningen. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, LO,
TCO, SACO/SR, SAF, Sveriges Hantverks- och Industriorganisation (SHIO),
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU), kommunistisk ungdom, Sveriges
Förenade Studentkårer (SFS), Elevförbundet, Sveriges sjuksköterskeelevers
förbund. Sjöbefälsskolornas elevorganisation, Teknologorganisationen REFTEC,
Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning, elevrådet vid Liljeholmens
AMU-center samt elever vid AMU-center i Holmsund.

Arbetsgmppen konstaterar
inledningsvis alt praktik tidigare främst uppfattas som ett led i en
utbildning. Under senare är har praktikens värde som medel att underlätta
inträde eller återinträde för den enskilde pä arbetsmarknaden givits allt
större vikt. Enligt gruppens uppfattning finns del ett allmänt behov att närma
utbildningsväsende och arbetsmarknad. Kontakter med arbetsmarknaden bör eftersträvas
såväl före, under som efter utbildning. Utbyggd praktik och ett system med
återkommande utbildning tjänar detta syfte.

Enligt arbetsgmppens
mening föreligger behov av att skapa ett enhetligt samlingsbegrepp för de
former av praktik som i dag förekommer - inbyggd utbildning, företagsföriagd
utbildning, praktikanställning och praktisk yr-keslivsorienlering. Med inbyggd
utbildning avses sådan ulbildning som förlagts till arbetsplats och styrs av
läroplan/studieplan eller dyl. utarbetad av ulbildningsmyndighet.
Företagsföriagd utbildning är sädan utbildning som inte är inbyggd utbildning,
men där vissa perioder i utbildningen är föriagd till en arbetsplats. Med
praktikanställning avser arbetsgruppen bäde obligatorisk och frivillig praktik
som utan att vara styrd av ulbildningsmyndighet syftariill alt ge kännedom om
arbetsplatsförhållandena. Praktisk arbetslivsorientering avser kortvariga
kontakter med en eller flera arbetsplatser i syfte att bl. a. ge insyn i
arbetslivet t. ex. praktisk yrkesorientering i grundskolan.

Den praktiska
yrkeslivsorienteringen har bl. a, som följd av skolreformerna under senare är
enligt arbetsgruppen fått minskad betydelse för elevernas val av yrke och
utbildning. Flertalet elever gär numera direkt frän grundskolan till gymnasieskolan,
Arbelslivskontakler är därför enligl arbetsgmppen en uppgift för alla stadier
inom ungdomsskolan och en översyn av ungdomsskolans läroplaner vad gäller den
praktiska arbetslivsorienteringens innehåll och omfattning bör därför göras.
Översynen bör bl, a, syfta till

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 73

att
komma till rätta med fördomar av olika slag bl. a. könsrollstänkandet i studie-
och yrkesvalet. En översyn bör vidare enligt arbetsgruppen göras av alla
läroplaner som innehåller utbildning föriagd utanför skolan - inbyggd
utbildning och företagsföriagd utbildning. Syftet härmed bör vara att studera
om den företagsföriagda delen av utbildningen kan reduceras. Enligt arbetsgmppen
skulle resurser kunna frigöras för ytteriigare praktikanter genom en sådan reduktion.
Vid översynen bör även ersättning till handledare och företag/institution
utredas samt möjligheterna till varvad utbildning.

För
tillträde lill vissa utbildningar fordras att viss obligatorisk förpraktik
fullgjorts. Mot bakgrund av bl.a. de svårigheter som uppstår för dem som efter
fullgjord obligatorisk praktik inte antas till sökt utbildning föreslär
arbetsgmppen att obligatorisk förpraktik avskaffas och ersätts där sä erfordras
med i utbildningen integrerad praktik.

Enligt
arbetsgruppens mening är huvudsyftet med praktik att ge arbetslivserfarenhet.
Det reguljära platsutbudet pä arbetsmarknaden bör därför kunna utnyttjas för
att tillgodose efterfrågan på praktikplatser och särskilda krav på handledning
och/eller speciella arbetsuppgifter skall inte behöva ställas. 1 allmänhet bör
normal introduktion och arbetsledning för nyanställd personal vara tillräcklig.
För sädan praktik för vilken skolan har huvudansvaret, bl. a. inbyggd
utbildning och praktisk yrkesorientering, kan det dock enligt gmppen vara
befogat att bibehålla vissa krav pä handledning och särskilt avpassade
arbetsuppgifter.

Ersättningen
till praktikanter varierar idag starkt. Inom vissa områden utgår avtalsenlig
lön, inom andra särskilt bestämd ersättning och i vissa fall statligt studiestöd.
Enligt arbetsgruppen bör frägan om ersättning normalt handläggas av
arbetsmarknadens parter. All praktik som fullgörs i form av s. k,
praktikanställning, dvs. utanför skolmyndigheternas ansvarsområde, skall enligt
arbetsgmppens mening regleras av parterna och avlönas enligt de normer som
gäller för de aktuella arbetsuppgifterna. Ersättning till de praktikanter som
fullgör praktik som en integrerad del av en utbildning bör enligt gruppen ses
över i syfte att åstadkomma likformig behandling. Arbetsgruppen framhåller
härvid att elevernas utbildnings- och yrkesval inte skall bestämmas utifrån deh
ersättning som kan erhållas under praktikperioder.

Efterfrågan
pä praktikplatser skall enligt gmppen i första hand tillgodoses genom det
reguljära platsutbudel på arbetsmarknaden och genom frivilliga åtaganden från
arbetsgivarna. Arbetsgruppen har även dis kulerat lagstiftning för att
tillgodose behovet av praktikplatser, men funnit denna väg mindre lämplig. Det
bör vidare enligt arbetsgruppen åvila arbetsförmedlingarna att ackvirera alla
praklikplatser oberoende av om praktiken motiveras av utbildningsskäl eller
arbetsmarknadsskäl. Arbetsförmedlingarna skall också i ökad ulsträckning
medverka vid förmedlingen av praktikplatserna,

1
syfte att vidga antalet praktikplatser föreslär arbetsgruppen att frägan

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 74

om
spridning av termins- och läsårsavslutningarna ulreds. En bätlre spridning över
året härvidlag bör enligl arbetsgruppen väsentligt öka antalet praktikplatser.

På
den statliga sidan har Statens personalnämnd (SPN) ett särskilt ansvar för den
ordinarie praktikverksamheten. SPN har i en särskild utredning, vilken
behandlades av chefen för finansdepartementet i prop. 1975:1 bil. 2, föreslagit
att medel för statlig praktikverksamhet anvisas myndigheterna i samband med den
åriiga budgetbehandlingen. I anledning härav uttalade föredragande
departementschefen bl. a. att myndigheterna bör ta upp medel för
praktikverksamhet i anslagsframställningarna samt att överskridanden av
anvisade medel skulle kunna medges för ändamålet. Arbetsgruppen föreslår i
denna fräga att särskilda medel ställs till AMS förfogande för
försöksverksamhet för att öka tillgången av praktikplatser inom såväl stat som
kommun. Enligt arbelsgmppen bör anslaget Sysselsättningsskapande åtgärder fä
utnyttjas för detta ändamål och bidrag bör utgä enligt de regler som gäller för
statligt och kommunalt arkivarbete.

De
omfatiande kraven på service från utbildningsväsendets sida, uppföljning av
elever som avbryter utbildning samt ambilionen att ttllgodose allt större
gruppers efterfrågan pä praktik ställer krav på vidgade personella insatser
frän arbetsförmedlingarnas sida. Enligt arbetsgruppens bedömning behövs
ytteriigare 72 tjänster för detta ändamål. Dessa bör i första hand placeras pä
universitets-, högskole- och vissa större gymnasieorter. För utökad skriftlig
information till praktiksökande och arbetsgivare samt för en mer omfattande
platsinformation föresläs alt arbetsmarknadsverket tillförs 225 000 kr.

Vad
gäller praktik i utlandet föreslås ansvarel härför åvila arbetsmarknadsverket.
Verkei bör få i uppdrag alt samordna information av intresse för såväl dem som
söker praktik i utlandet, som dem som söker praktik här i landet. Beskattningen
av utländska praktikanter bör vidare ses över i syfte alt erhålla en enhetlig
uiformning.

Vad
avser den organisatoriska samverkan föreslås att de befintliga regionala
samrådsorganen ser över sin verksamhel. Härvid bör bl, a. eftersträvas
representation för i regionen förekommande högskoleutbildningar. Centralt
föreslås den lill AMS knutna arbetsgruppen för prak-tikförmedlingsfrågor likaså
se över och bredda sin verksamhet. Ledamötema i denna grupp bör vara personer
som i resp. organisalion eller myndighet har centrala funktioner.

4.3.2
Remissynrandena

Arbetsgmppens
strävan alt skapa ett enhetligt begrepp för olika former av praktik noteras med
tillfredsställelse av remissinstansema. Flertalet godtar också den definition
arbetsgruppen stannat för. SÖ och TCO

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 75

pekar
härvid pä vikten av att skilja mellan sädan praktik som ulgör en del av en
utbildning och den praktik vars huvudsyfte är arbelslivskontakler, s. k.
praktikanställning. Svenska kommunförbundet och slatens avialsverk framhåller
att klarhet måste skapas om praktik skall fullgöras i form av anställning eller
inte.

Den
av arbetsgruppen förordade översynen av den praktiska arbetslivsorienteringen
tillstyrks, SFS menar dock att en större del av resursema bör styras över till
högskolorna. Å andra sidan betonar SSU och Svenska föreningen for studie- och
yrkesvägledning vikten av att den praktiska yrkeslivsorienteringen vidgas i
förskolan och på låg- och mellanstadier. Enligt föreningen för studie- och
yrkesvägledning kan väl planerade och genomförda studiebesök ge yngre barn en
realistisk bild av arbetslivet och härigenom motverka schablonföreställningar
om yrken och arbetsmiljöer.

Flertalet
remissinsianser, bl, a, SÖ, UKA, Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet tillstyrker den föreslagna översynen av läroplaner med
inslag av utbildning förlagd utanför skolan. 5/1 f förordaratt översynen görs
förutsättningslös och inte pä förhand grundar sig pä en uppfattning att den
till företagen föriagda utbildningen går att reducera.

Slopande
av obl i gatorisk förpraktik för tillträde till viss utbildning tillstyrks av
flertalet remissinstanser. Tveksamma till slopandet av den obligatoriska
förpraktiken är/?/?loch SACOtSR. SACO/SR föreslär att den i utbildningstiden
ingående praktiken läggs i börian av studiema. Delta ger elever som finner all
de har valt fel utbildning möjlighel alt på ett tidigt stadium byta
yrkesinriktning, SÖ framhåller alt slopad förpraktik inle innebär alt krav pä
yrkeserfarenhet för tillträde till förkortade utbildningar kan slopas.

Arbetsgruppens
förslag om att krav pä handledning och/eller speciella arbetsuppgifter inte
skall behöva ställas för annan praktik än den för vilken skolan har
huvudansvaret tillstyrks av flertalet remissinstanser. Sysselsättningsuiredningen
framhäller att stora krav kommer att ställas på alt introduktionen och
arbetsledningen blir av hög kvalitet. 50 och TCO betonar vikten av att den
praktik som ligger inom tim- och kursplanens ram till sitt innehåll styrs från
utbildningsmyndigheten. Denna praktik mäste kombineras med handledning och
enligt TCO:s uppfattning är dessa naturliga arbetsuppgifter för lärarna vars
undervisningsskyldighet bör reduceras i motsvarande män. Sveriges
sjukskölerskeelevers förbund, nämnden jÖr socionomutbildning och
samarbetsnämnden för Journalistutbildning avstyrker förslaget om slopad
handledning.

Arbetsgruppens
förslag att avtalsenlig lön skall utgä till dem som har praklikanställning och
att reglerna för ersät t n i ng till dem som fullgör praktik inom ramen för en
utbildning bör ses över delas av flertalet remissinstanser, Säväl TCO som LO
understryker härvid skillnaden mellan praklikanställning och sådan praktik som
ingår som ett led i en utbildning. Statens avialsverk och Svenska
kommunförbundet pekar på

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 76

vikten
av att det klargörs om praktik skall fullgöras i form av anställning eller
inte. Vad gäller lönefrågan framhäller Svenska kommunförbundet att det inte
enbart är arbetsuppgifterna utan ocksä faktorer som utbildning och praktiska
erfarenheter som bestämmer den lön som skall utgå. Enligt förbundet mäste
frågan om lön till praktikant i princip avgöras frän fall till fall.

Tillgängen
pä praktikplatser bör enligt arbetsgmppen kunna tillgodoses på frivillig grund.
Flera remissinstanser, bl. a. sysselsättningsuiredningen, LO och TCO ställer
sig tveksamma till denna bedömning. Sysselsättningsutredningen framhåller
härvid att frågan behandlas inom utredningen och att förslag avses bli
framlagt i frågan. Vad beträffar arbetsförmedlingarnas medverkan vid a c k v i
s i t i o n av praktikplatserna menar sysselsättningsuiredningen att en större
samordning av ackvisition och förmedling av praktikplatser bör leda till bättre
överblick av tillgäng och efterfrågan pä platser samt ett bättre utnyttjande av
platserna. Negativa till att all plalsackvisition skall ske genom
arbetsförmedlingarna är bl. a. 7"C0, nämnden för socionomutbildning och
samarbetsnämnden för journalistutbildning. Ett genomförande av arbetsgruppens
förslag innebär enligt dessa remissinstanser alt väl fungerande kontaktnät
bryts sönder.

Den
utredning om en bätlre spridning av termins- och läsärsavslutningarna som
arbetsgruppen föreslår tillstyrks av samtliga remissinstanser som uttalat sig i
frågan.

De
föreslagna personal förstärkningarna vid arbetsförmedlingarna tillstyrks av
bl. a. SÖ, UKA och SAF. RRV och statskontoret menar att frågan bör behandlas i
samband med de krav på personalförstärkningar som ställs för annan verksamhel
inom arbetsmarknadsverket. Förslagel om särskilda medel för informaiion kring
praklikfrågor tillstyrks av dem som uttalat sig i frågan. SÖ framhäller härvid
att det på det lokala och regionala planet inte är lämpligt all göra en strikt
uppdelning av ansvarel för informaiion mellan skol- och
arbetsmarknadsmyndigheter.

Att
arbetsmarknadsverket skall ha huvudansvaret för praktikutbyte med utlandet har
inte mött någon erinran. Däremot har flera remissinsianser, bl. a,
sysselsättningsuiredningen, LO och SÖ, ansett sig förhindrade att med hänsyn
lill den pågående utredningen om samverkan mellan skola och arbetsliv
(SSA-utredningen) ta ställning till de regionala och centrala sa m räd so
rga ne n s slällning.

4.4
Åtgärder för att stärka den enskilde på arbetsmarknaden (SOU 1975:91, kap. 5)

4.4.1
Kollektiva färdmedlens roll för att förbättra den lokala arbetsmarknaden

Många
lokala arbetsmarknader har under senare är förbättrats genom att
arbetsplalsutbudet förstärks genom nylokalisering eller utbyggnader. Detta

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 77

harskett
med hjälpav bl. a. regionalpolitiskt stöd. Mängden lokaliseringsbara enheter är
emellertid begränsad. Dessutom kan mindre lokala arbetsmarknader aldrig rymma
särskilt många olika verksamheter och arbetsmarknaderna kan därigenom även
efter kompletteringar inte erbjuda goda möjligheter till yrkesval. Andra
åtgärder måste därför ocksä tillgripas.

Utöver
de förbättringar av de lokala arbetsmarknadernas differentiering som
nylokaliseringar kan ge, finns möjlighelen att genom pendling förbättra
tillgängen på arbetstillfällen.

Det
finns emellertid enligt rapporten begränsningar i möjligheterna att genom
kollektivtrafik förbättra arbetsplatsernas tillgänglighet. I stora delar av
landet saknas det befolkningsunderiag som krävs för att upprätthålla en
ekonomiskt försvarbar kollektivtrafik med den linje- och turtäthet som krävs
för alt mera påtagligt förändra sysselsättningsförhällandena inom en lokal
arbetsmarknad. Kollektivtrafiken kan i framtiden få betydelse i detta hänseende
främst i storstadsområdena saml i och kring primära centra och vissa regionala
centra.

För
att skapa ett faktaunderiag för att lösa de här skisserade problemen föresläs i
rapporten att länsstyrelserna i berörda kommuner och inom ramen för den
fortsatta regionala trafikplaneringen studerar förutsättningarna för ett
trafiksystem inom de lokala arbetsmarknaderna som kan ge ökad turtäthet och
kvalitet.

Bebyggelsestmkluren
inom de större lokala arbetsmarknaderna har under senare är gått i riktning mot
en mera spridd bebyggelse. En ytteriigare spridning av bebyggelse till områden
där kommunikationsproblem i efterhand mäste lösas genom samhälleliga insatser
bör enligt rapporten undvikas. Inte heller kan accepteras att mänga arbetande
genom en ökad spridning av bebyggelsen får avsätta allt längre tid för resor
till och frän arbetet. En ev, arbetstidsförkortning får fullt genomslag för de
arbetande endast om restiderna kan hållas oförändrade eller förkortas.
Utvecklingen av bebyggelsestrukturen inom gemensamma arbetsmarknader och av de
kollektiva kommunikationerna måste därför ske under ömsesidig anpassning.
Insatser för att vidga de lokala arbetsmarknaderna innebär att fler människor
kan nå en väl differentierad arbetsmarknad.

4.4.2
Bebyggelseplanering för ökad sysselsättning

Bebyggelsestmkturens
betydelse för möjligheterna att uppnå centrala välfärdsmål på
sysselsättningens område bör enligt rapporten i ökad utsträckning återspeglas
i planeringen av bebyggelsens lokalisering på lokal och regional nivå.

För
att länsplaneringssystemet skall kunna ge ett underlag för en planering av
lokala arbetsmarknader föreslås att länsstyrelserna belyser arbetsmöjligheterna
i de lokala arbetsmarknadernas olika delar.

Det
är kommunernas uppgift att i sin planering för boende och arbete

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 78

väga
ihop arbets-, service- och miljöaspekterna. För all den kommunala planeringen
skall kunna spela sin roll i utvecklingen av goda lokala arbetsmarknader bör
kommunerna bedöma hur den egna bebyggelsestrukturen fungerar mot bakgrund av
bl. a. länsstyrelsernas studier och de regionalpolitiska ambitioner som finns
nedlagda i riksdagsbesluten angående bl. a. planeringsramar och regional
struktur. Dessa bedömningar bör kunna bidra till en angelägen koppling mellan
de regionalpolitiska ställningstagandena och kommunernas översiktliga fysiska
planering.

Det
föresläs vidare att länsstyrelsema bör biträda kommunerna med sådant underiag
som kan behövas för alt fysiska och regionalpolitiska utgångspunkter skall
kunna vägas samman. Länsstyrelsema bör därför söka bedöma vad antagna
befolkningsramar kan innebära i beräknad åtgång av mark för tälortsutveckling.
Sådana bedömningar är angelägna bl. a. för att kommunerna skall få ett
underiag för avvägning mellan skilda intressen i de fortsatta strävandena alt
säkra god jordbruksmark i olika delar av landet.

4.4.3
Utbildning Ungdomsutbildning

Byten
av region på grund av utbildningsval som grundats på ofullständig information
om den regionala arbetsmarknadens framtida rekryteringsbehov bör enligt
rapporten undvikas. Studierådgivningen bör därför tillmätas stor vikt i detta
sammanhang.

För
att studierådgivningen skall kunna ge en så korrekt bild som möjligt av den
lokala och regionala efterfrågesituationen mäste den grundas på en väl
underbyggd uppfattning om den framtida näringslivsutvecklingen och om hur
tillgäng på personer med olika yrkesinriktning kommer att utvecklas, Samma typ
av information krävs om inriktningen och dimensioneringen av
utbildningskapaciteten för olika yrken skall kunna bidra till en bättre
regional balans på skilda yrkesområden.

För
att en sädan information skall bli tillgänglig krävs metoder för översättning
av prognoser för skilda näringsgrenar till yrkes- och utbildningstermer.

Valet
av utbildning berör välfärdsfrägor av stor betydelse för individen. En
anpassning mellan arbetskraftens fördelning på yrken och efterfrågans
inriktning bör kunna ge goda utvecklingsbetingelser för det lokala och regionala
näringslivet. För att denna anpassning skall vara möjlig krävs att de
utbildningsplanerande myndigheterna - främst länsarbetsnämnder, länsskolnämnder
och kommuner - har en i göriigaste mån korrekt bild av den framtida
efterfrågans inriktning. 1 rapporten föreslås att ett sädant underlag arbetas
fram i nära samarbete mellan arbetsmarknads- och utbildningsdepartementen samt
skolöverslyrelsen och statistiska centralbyrån.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 79

Yrkes-
och utbildningsprognoser med utgångspunkt frän länsplaneringen kan användas som
ett av flera underiag för dimensionering av det ordinarie skolväsendel samt för
en utbyggd studie- och yrkesorientering men också för
arbetsmarknadsutbildningens inriktning och företagens internutbildning. Ett
sädant beslutsunderiag skulle göra det möjligt att något minska antalet
anpassningsflyttningar av personer som befinner sig inom ett yrkesområde med
lång- eller kortsiktigt överskott pä arbetskraft.

A
rbetsmarknadsutbildning

För
att åstadkomma främst en ökad kvinnlig förvärvsverksamhet i områden på längre
avstånd från nu befintligt utbildningsutbud synes det vara nödvändigt att pröva
skilda typer av icke-permanenta utbildningsformer. 1 rapporten föreslås att
utbildningsmöjligheter tillskapas i de lokala arbetsmarknader som har en
ensidig manlig "sysselsättningsprofil". Insatser för utbildning bör
därvid samordnas med arbetsmiljöätgärder som kan ge de utbildade möjligheter
lill arbete.

Arbetsmarknadsutbildning
kan vara särskilt nödvändig i de regioner som förutses gä igenom omfattande
strukturförändringar i näringslivet. Länsplaneringens prognosmaterial bör
härvid tillsammans med länsarbetsnämndernas övriga material bilda ett
tillräckligt underiag för de regionala myndigheternas bedömning av
arbetsmarknadsutbildningens omfattning och lokalisering.

4.4.4
Flyttning och fiyttningsstöd

Insatser
för yrkesmässig och geografisk rörlighet måste förbli en väsentlig del av den
regionala sysselsättningspolitiken. Härvid bör märkas att behovet av denna typ
av insatser ökar ju mindre de orter är för vilka samhället tar ansvarel att
åstadkomma sysselsältningsmässig balans.

Del
finns gränser för vad samhället under en begränsad tidsrymd kan åstadkomma i
form av t. ex. omlokalisering av skilda verksamheter. Om alternativet för
individen blir undersysselsättning eller fortsatta olillfreds-cStällande
arbetsförhållanden måste det vara samhällets skyldighet alt underiätta för de
berörda personerna att söka sig till nya arbetstillfällen.

4.4.5
Remissyttrandena

Nästan
femtio remissinstanser behandlar förslaget om ett ökal beaklande av
sysselsättningsfrågorna vid utformningen av bebyggelsestrukturen. Med nägra få
undantag instämmer samtliga i att ett sådant behov föreligger. Bland de
instanser som avstyrker märks LRF. Svenska arbetsgivareföreningen (i gemensamt
yttrande med Svenska handelskammares riks-

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 80

förbund
och Sveriges industrijörbund) samt Moderata samlingspartiets kvinnoförbund.

LOanföratt
del förd ra.sen massiv satsning påatt öka deenskilda personernas
förflyttningsmöjligheter i dygnsperspektivet och även i övrigt vidga den arbetsmarknad
som står till deenskilda individernas förfogande. Både sysselsättningsutredningen
och betänkandet om länsplanering diskuterar enligt LO på ett förtjänstfullt
sätt olika typerav insatser i syfteattjusl vidga denenskildeslo-kala
arbetsmarknad, LO understryker starkt vikten av att denna del av regionalpolitiken
med kraft drivs vidare. Del kanske viktigaste är att kommunikationsmöjligheterna
radikalt förbättras liksom att bebyggelseplaneringen i framtiden tar hänsyn
till möjligheter för människoratt nä arbetsplatserna.

Även
TCO behandlar denna fräga i sitt remissvar och anför att bebyggelsestrukturen
och bebyggelseplaneringen har stor betydelse för arbetsplatsernas
tillgänglighet inom de lokala arbetsmarknaderna. TCO delar uppfattningen i
rapporten att man inte kan acceptera en utveckling som medför att de arbetande
genom en ökad spridning av bebyggelsen ivingas avsätta ökad tid för resor.

Värmlands
läns landsting anför att del är nödvändigt att bostadsområden och
arbetsplatsområden lokaliseras pä ett sådant sätt att det går att åstadkomma
goda kommunikationer dem emellan. Landstinget i Kopparbergs län betonar att man
inte kan acceptera ett system, där de arbetande genom en ökad spridning av
bebyggelsen får avsätta längre tid för resor. Arbetsmarknadens utgångspunkter
måste därför vara vägledande för bebyggelsestrukturen. Östersunds kommun anför
att bebyggelsestrukturen på längre sikt kan påverkas på ett gynnsamt säll genom
att utbyggnad av bostadsområden görs med en sådan närhet till centrum och med
en sådan struktur att täta kommunikationer till arbetsplatserna kan ordnas på
ell ekonomiskt sätl. Länga avstånd till arbelel lorde vara ett avsevärt hinder
för många kvinnor för alt gå ut i förvärvslivet. Del är nödvändigt att sådana
hänsyn las i den fysiska planeringen,

Länsslyrelsen
i Jämtlands län delar utredningens principiella synpunkler på
bebyggelsestrukturens och kollektivtrafikens betydelse men framhåller samtidigt
att med den ringa och spridda befolkning och de stora avstånd som finns i
Jämtlands län kan insatser för all vidga de lokala arbetsmarknaderna knappasl
ge annal än marginella effekter. Östersundsregionen torde dock utgöra ell
undanlag. Länsslyrelsen i Gotlands län framför liknande synpunkler.

Länsstyrelsen
i Malmöhus län understryker alt utbyggnad av samhällen avsedda för bilburna
boende är oacceplabel inle bara av energihushållningskäl. Den leder ocksä lill
en icke önskvärd social segregering genom att dessa samhällen blir attraktiva i
första hand försådana familjer vilkas ekonomiska förhållanden medger innehav av
minst två bilar.

Länsstyrelsen
i Värmlands län betonar att man ser positivt på förslaget all

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 81

länsstyrelserna
bör ges i uppdrag att fortsättningsvis belysa arbetsmöjligheterna i de lokala
arbetsmarknadernas olika delar, Samma uppfattning redovisar länsstyrelserna i
Uppsala, Skaraborgs och Malmöhus län samt landstinget i Värmlands län.

AMSanför
i detta sammanhang att sysselsättningsaspekten i framtiden bör spela en mer
betydelsefull roll i den kommunala fysiska översiktsplaneringen. I det syftet
behövs ökade samverkan med arbetsmarknadsorganen. Socialstyrelsen anseratt de
analyserav den lokala arbetsmarknadens tillgänglighet som föreslås kanantasatt
förframtiden geett mer detaljerat och probleminriktat underiag förden
regionala utvecklingsplaneringen.

Svenska
kommunförbundet anför att kommunerna har ansvaret för bebyggelseplaneringen.
Alt ange målen för tätorternas ulveckling och bebyggelsens fördelning är därför
i första hand en primärkommunal uppgift. Den nödvändiga samordningen över
kommungränser torde enligt slyrelsens mening i huvudsak kunna ske genom samråd
mellan berörda kommuner. Enstaka kommuner anför liknande synpunkter.

Flera
remissinstanser ifrågasätter om inte sysselsättningsfrågan är av en sådan vikt
att den måste finnas med bland de krav byggnadslagstiftningen ställer på
bebyggelsens utformning. Denna uppfattning framförs av bl. a. bostadsstyrdsen,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och statens planverk.

Planverket
anser vidare att kommunerna bör ta hänsyn till kraven pä en balanserad
arbetsmarknad, kollektiv trafik etc. i den kommunala fysiska
översiktsplaneringen, där dessa frägor illustreras och samstäms med
länsprogrammet, som i större utsträckning än hittills behöver utvärderas och
behandlas i den fysiska översiktsplaneringen.

Bland
de remissinstanser som stöder tanken pä ökade satsningar på kollektivtrafiken
befinner sig LandsiingsJÖrbundei. Förbundet päpekar att sådana satsningar
kommer att kraftigt belasta den kommunala ekonomin. I diskussionen av
finansieringen av en utökad oftentlig sektor måste de snabbt expanderande
kollektivtrafikkostnaderna tas in.

Folkparilets
kvinnojörbund anser att arbetsmarknadspolitiken bör ta som utgångspunkt att
kvinnor och män skall kunna ha samma sysselsättningsgrad. Detta betyder
enlig'. förbundet att en lång rad förvärvshinder först måsle undanröjas. Hit
hör inte minsl kravet på bättre kommunikationer. Den kollektiva trafikens
standard måste förbättras, om båda makarna i en familj skall kunna
förvärvsarbeta samtidigt, SSU anser att större resurser mäsle tas fram för att
utveckla de kollektiva kommunikationerna. Dessa skall handhas av samhället och
ställas till förfogande för den enskilde så att kostnaderna och servicen blir
tillräckligt attraktiv så att inte ett tvä-bilsystem i hushällen blir lösningen
på transportproblemen. Lösningar måste även tas fram så att man vid lägre
trafikunderlag kan finna de kollektiva kommunikationerna attraktiva.

7"C0
delar rapportens bedömning att insatser inom kollektivtrafikens ram

6 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 211

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 82

är
av central betydelse för att kunna vidga de lokala arbetsmarknadernas
tillgänglighet för de enskilda individema. TCO anför vidare att de icke
bil-burnas situation mäste särskilt uppmärksammas och att en utveckling mot ett
allmänt ivåbilssyslem knappasl kan anses förenligt med målen för bl. a. trafik-
och energipolitiken.

Arvika
kommun ställer sig tvekande inför hur en Ökad andel arbetsresor skall kunna
genomföras i en glesbygdskommun eller i en kommun med omfattande bebyggelse på
landsbygden. Den kompletterande kollektivtrafik som i dag finns på landsbygden
medger inga arbetsresor utan endast besök någon eller några gånger i veckan i
närmaste stad eller serviceort. Länsstyrelserna i Jämtlands och Kronobergs län
framför liknande synpunkter,

LO
anser att traditionell kollektivtrafik inte är tillräcklig. Flexiblare lösningar
anpassade till lägre trafikunderiag - utvecklad färdtjänst, uthyrning av bil
för samåkning, bidrag för bilinköp för gemensam användning - borde vid sidan av
buss och spårbunden trafik kunna minska beroendet av egen bil. Även SJ menar
att andra åtgärder än nu vanliga former av lokal kollektivtrafik bör övervägas
för arbetsresor från och till plalser utanför de tätortsområden som har det
trafikunderiag som behövs för en ekonomiskt försvarbar kollektivtrafik.
Liknande synpunkter framförs av bl. a. länsslyrelsen i Alvsborgs län.

En
lokal arbetsmarknad omfattar i vissa fall flera kommuner. 1 rapporten föresläs
att länsstyrelsema skall få i uppdrag att inom ramen för den fortsatta
regionala trafikplaneringen studera förutsättningarna för ett utbyggt trafiksystem
i dessa fall. RR Kanser i likhet med rapporten att det ärangeläget att förutsättningarna
för ett sådant trafiksystem för lokala arbetsmarknader klarläggs.

Planverket
delar den i rapporten framförda uppfattningen att ulvecklingen av
bebyggelsestrukturen och av de kollektiva kommunikationerna mäsle ske under
ömsesidig anpassning, men släller sig tveksam till om en utbyggnad av den
regionala trafikplaneringen kan lösa dessa frågor. Del är verkets principiella
uppfattning att trafikplaneringen på lokal nivå liksom bebyggelseplaneringen
främst är en kommunal angelägenhet.

Flertalet
länsstyrelser ser positivt på ett kommande uppdrag att inom ramen förden
fortsatta regionala trafikplaneringen undersöka förutsättningarna för ett
trafiksystem som i ökad utsträckning kan användas för arbetsresor inom de
lokala arbetsmarknaderna. Detta gäller bl. a. länsstyrelserna i Hallands,
Kalmar och Göteborgs och Bohus län.

Flera remissinstanser
berör kostnaderna för en utvidgad kollektivtrafik. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län saknar ett ställningstagande i rapporten till frågan vem som skall bekosta
förbättringen. Länsstyrelsen menar vidare att det nuvarande bidragssystemet med
en uppdelning i lokal och regional trafik i vissa fall försvårar samarbeie i
planerings- och finansieringshänseende.

Länsstyrelsen
i Uppsala län instämmer i bedömningen i rapporten all del även med en kraftfull
regionalpolitik kommer att vara ofrånkomligl med

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 83

flyttningar
och att samhället måste underiätta flyttningar för personer som påtvingas
sädan. Länsstyrelsen ser ingen konflikt i detta sä länge man har klart för sig
alt regionalpolitiken är en långsiktig process och att det inom dess ram flnns
behov, av att i ett mer kortsiktigt perspektiv lösa akuta problem. Liknande
synpunkler framförs av bl. a. länsstyrelsen i Hallands län. Även Kramfors
kommun anser att röriighetsfrämjande åtgärder kan bli nödvändiga föratt
tillgodose individens krav på arbete närdet gäller mycket små och ofullständiga
lokala arbetsmarknader. Kommunstyrelsen anser emellertid att först bör alltid
prövas förutsättningarna att förbättra den lokala arbetsmarknaden innan
rörlighetsfrämjande åtgärder tillgrips.

FCO
i Norrbottens län påpekar att flyttningsbidrag fortfarande endast utgär till en
begränsad del av de flyttande. Flyttning innebär betydande ekonomiska
påfrestningar för arbetstagare och flyttningsbidragen bör därför ges ökad
ekonomisk belydelse och vidgad tillämpning. En ökad efterfrågan på
yrkesarbetare böremellertid inte tillgodoses genom en allt för hög förmedling
frän andra län. En intensifierad arbetsmarknadsutbildning är därför nödvändig,
i synnerhet inriktad på kvinnlig arbetskraft.

Länsstyrelsen
i Uppsala län instämmer i rapportens diskussion om att individens rätt att
välja utbildningsinriktning pä allt sätt mäste värnas, men att detta val bör
kunna ske mot bakgmnd av en realistisk uppfattning om de lokala och regionala
sysselsättningsmöjligheterna. Samtidigt konstaterar länsstyrelsen att
möjligheterna härtill f. n. är begränsade. Det ärdärförangeläget alt man
sökeråstadkom ma yrkes-ochutbildningsporgnoser knutna till länsplaneringen,

RR K
framför liknande synpunkter och anför dessutom att det är väsentligt att
klargöra sambanden mellan det ordinarie utbildningsväsendet,arbetsmarknadsutbildningen
och den interna utbildningen inom företagen. Detta synsätt torde överensstämma
med vad sysselsättningsutredningen framför, dvs. att arbetsmarknadspolitiken
mäste föras in i företagen i större utsträckning.

Länsstyrelsen
I Hallands län delar rapportens uppfaltning att individens val av utbildning
bör ske mol bakgrund av en korrekt uppfattning om arbetsmöjligheterna i
regionen. Yrkesvägledning och yrkesorienteringen bör i göriigaste mån lämna
upplysningarom strukturen i länet. Sädana uppgifter bör på sikt kunna erhållas
från länsplaneringsmaterialet. Länsstyrelsen i Stockholms län framför liknande
synpunkter men understryker att det förutsätter en utvidgad
sysselsältningsslatistik samt ell relativt omfattande utvecklingsarbete för
att det skall bli möjligt alt ge ett förbättrat underiag för regionala
bedömningar av efterfrågans framtida fördelning pä yrkesgrupper.

SCB
betonar att del krävs ett mycket omfattande och sannolikt tidsödande
utvecklingsarbete för att få fram de modeller och den teknik som behövs för att
göra regionala utbildnings- och yrkesprognoser. SCB är beredd att aktivt delta
i ett sådant utvecklingsarbete

SÖ
behandlar ingående det framlagda förslaget. Enligt SÖ:s uppfattning underiättas
en yrkesmässig röriighet av att de individer som kan beröras

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 84

av
omslällningskrav har en bred grundutbildning. Det är således enligt SÖ
angeläget att peka pä risken av att anpassa utbudet av grundläggande utbildning
till den lokala sysselsättningsprofilen i områden med små och dåligt
differentierade arbetsmarknader. Detta gäller särskilt för utbildningar som har
ell snävt yrkesmäl. SÖ delar i stort rapportens syn pä avvvägningen mellan ett
brett utbildningsutbud och hänsynen lill den lokala och regionala
arbetsmarknadens efterfrågan på arbetskraft.

SÖ
pekar ocksä pä de möjligheter att tillgodose lokala och regionala utbildningsbehov
som vuxenutbildningen erbjuder. Delar av denna utbildning har ofta anknytning
till lokala och regionala behov.

Behovet
av ytteriigare information, i regionalt nedbruten form, vitsordas av SÖ vad
gäller yrkesutveckling och utbildningsbehov. Även den regionala skolplaneringen
torde enligt SÖ vara betjänt av att försök göres att i länsplaneringen mera
systematiskt fånga in de framtida utbildningsbehoven genom bedömningar av
arbetskraftsefterfrågans fördelning på yrkesgrupper. Vidgad information på
regional nivå som kan ge säkrare bedömningsunderiag för studie- och
yrkesvägledningsverksamheten (SYO) är också angelägen.

SÖ
instämmer i detta sammanhang i rapportens konstaterande att yrkes-och
utbildningsprognoser med utgångspunkt i regionala behov är ett av flera
underiag för dimensionering av utbildningsväsendet. Därtill kommer självfallet
att de inte endast behövs för planeringen av ungdomsskolan utan även för
vuxenutbildningssektorn. Rapporten nämner bland annal arbetsmarknadsutbildningens
inriktning och företagens internuibildning som exempel på områden som bör
kunna utnyttja en utbyggd länsplanering. SÖ tillfogar att även för den
kommunala vuxenutbildningens planering behövs regional yrkes- och
utbildningsinformation.

4.5
Anpassning av arbetstilirällena tiH arbetskraftens förutsättningar och krav
(SOU 1975:90 kap. 10)

4.5.1
Arbetsmiljö

Behoven
av bätlre anpassning av arbetsplatserna till människornas fysiska och psykiska
förutsättningar gäller enligt utredningen i stort sett hela arbetsmarknaden.
Det är ett gemensamt intresse för alla anställda. Anpassningen av
arbetsplatserna kan medverka till alt förhindra utslagning och underiätta för
nya grupper att komma in på arbetsmarknaden. Dessa grupper kommer troligen att
ställa stora krav på arbetsmiljön. Försök görs t. ex, f. n. med att i större
utsträckning rekrytera kvinnor till vissa traditionella manliga arbeten inom
industrin. Försöken tyder också pä att en förbättring av arbetsmiljön kan
påskyndas genom alt nya grupper tas in pä arbetsplatserna.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 85

En
arbetsmiljö som är bätlre anpassad till människans fysiska och psykiska
förutsättningar kommer all orsaka mindre förslitningar, mindre utslagning och
på sjkl färre arbetshandikappade personer. Samtidigt underiättas anställning
av fysiskt och psykiskt handikappade. Del finns ingen skarp gräns mellan de
krav som ställs på arbetsmiljön för alt skydda de anställdas hälsa och
insatserna för de redan handikappade. Denna mera allmänt inriktade och
långsiktiga anpassning av arbetsplatserna för att underiätta anställning av t.
ex, handikappade grupper iir emellertid inte tillräcklig. 1 vissa fall mäste
svårplacerade grupper ges särskill stöd för alt de skall kunna få en
anställning. I en del fall måsle man enligt utredningen anordna särskilda
arbetstillfällen t. ex. verksläder för skyddat arbeie.

Ett
nytt instmment föratt förbättra arbetsmiljön prövades underår 1974. Enligt
riksdagens beslut skall 20 96 av årsvinsten för verksamheten är 1974 avsättas
till särskilda arbelsmiljöfonder. Dessa arbetsmiljöfonder får användas till
investeringar för att förbättra arbetsmiljön liksom för andra investeringar som
kan förbättra förhållandena för de anställda i förelaget. De fackliga
organisationerna har fått inflytande på användningen av fonderna.

Ibland
måsle en arbetsplats anpa.ssas till de speciella krav som ställs av en
arbetssökande med handikapp. Det finns då möjligheter att ge stöd för ombyggnad
av arbetsplatserna och särskilda anordningar pä arbetsplatsen liksom för
arbelshjälpmedel och arbetsbiträde åt handikappade. Anpassningsgrupperna har
här ett väsentligt hjälpmedel som emellertid ännu bara i begränsad utsträckning
tagits i anspråk. Sysselsättningsutredningen betonar betydelsen av att
möjlighetema att anpassa de enskilda arbetsplatserna används i så slor
utsträckning som möjligt.

4.5.2
Personalpolitiken

1
diskussionen om personalpolitiken avser utredningen för enkelhetens skull med
begreppel "företag", arbetsplatser också inom den offentliga sektorn.
Behovet av förändrad inrikining av personalpolitiken är lika stort inom den
offentliga sektorn.

En
naturiig följd av all förelagen blir allt slörre är att en ökande del av
anställningsbytena sker inom företaget. Också andra faktorer kan leda lill
minskad röriighet mellan företagen och ökad röriighet inom dem. Lagstiftningen
för ökad trygghet i anställningen och trygghetsavtalen är exempel på detta. De
ökade rekryterings-, introduktions- och utbildningskostnaderna, som medför alt
hög personalomsättning kan bli en stor belastning för förelaget, verkar i samma
riktning. Den förbättrade anställningstryggheten kan också få lill följd att
svårigheterna att få anställning i vissa fall kan öka. Ökad trygghet för de
redan anställda måste därför - som också skett - kombineras med ökade insalser
för att främja anställningar av arbetssökande uianför företagen.

Myckel
lyder på att den här antydda utvecklingen fortsätter. Ökad uppm-

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 86

märksamhet
mäste därför enligt utredningen riktas pä omställningarna inom förelagen.
Uppgiften kan till en del sägas vara att "föra in arbetsmarknadspolitiken
i företaget. Tre viktiga uppgifter för arbetsmarknadspolitiken i företagen kan
urskiljas. För det första skall den bidra till att klara omställningarna inom
företaget så att de blir sä positiva som möjligt för den enskilde individen.
För det andra skall den bidra till att förhindra utslagning. Uppgiften att
sköta omplacering inom företaget är en viktig del i denna strävan. En tredje
och väsentlig uppgift är att underiätta rekryteringen av grupper som står
utanför arbetsmarknaden, t. ex, handikappade och äldre.

De
anpassningsgrupper som inrättades på grundval av den nya Irygghels-och
främjandelagstiflningen är ett första steg i denna riktning. Det finns mer än 4
000 anpassningsgmpper, Anpassningsgmpperna kan ses som ett första steg i en
utveckling där de anställda får ett mera direkt inflytande på
personalpolitiken.

Interna
omplaceringar med syfte all bereda plats för någon arbetssökande uianför
företagel kan underiättas pä skilda sätt. Utredningen menar att det skulle vara
av värde om viss ekonomisk kompensation kunde ges till den som frivilligt
lämnade ett arbeie för att underiätta en handikappads övergång till nya
arbetsuppgifter inom företaget. Kompensationen kan t. ex. avse vidareutbildning
eller temporär garanti för löneutveckling. Uiredningen föreslåratl en sådan
möjlighel införs. Den närmare ulformningen diskuteras inte.

För att underiätta
anställning av psykiskt och socialt handikappade och andra svårplacerade av
liknande skäl diskuterar utredningen möjligheten alt ulse en handledare som tar
sig an och stöder den handikappade både närdet gäller arbetet och kontakten med
kamraterna. Anpassningsgmpperna skulle kunna ta initiativ till och organisera
handledarverksamheten. Där anpassningsgrupper saknas skulle verksamheien
bedrivas av arbetsförmedlingen i samverkan med företag och fackliga
organisationer.

Utbyggd
intern utbildning i förelagen kan bli ett led i ett närmare samarbete mellan
arbetsmarknadspolitiken och företagen, 1 mars 1975 tillsattes en särskild
utredning med uppgift att utreda utbildningen i företagen. Denna utredning bör
kunna ge betydelsefulla bidrag till en utbyggd och förbättrad personalpolitik,
som möjliggör bättre anpassning lill arbetsmarknadspolitiska målsättningar inom
företaget.

Utvecklingen
på arbetsrättens område leder snabbt till ökal inflytande för de anställda över
personalpolitiken. Detta leder inte automatiskt lill att man ocksä underiättar
möjligheterna att anställa svårplacerade personer som står utanför företaget.
Det är enligt sysselsättningsutredningen nödvändigt alt den nya
personalpolitiska organisationen har nära kontakt med arbetsmarknadsverket som
kan sägas representera samhällsintresset i dessa frågor och särskilt de
arbetssökande som står utanför företagel. Delta ansluler alltså till den
organisatoriska modellen för anpassningsgrupperna.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 87

4.5.3
Arbetets organisation

En
förutsättning för att nya grupper skall kunna gä in på arbetsmarknaden är
enligt utredningen mänga gånger alt deras krav pä arbetets organisation och på
arbetstider blir uppfyllda.

På
arbeislidsomrädet har ulvecklingen under senare är inneburit en större
flexibilitet. Flexibiliteten är emellertid ofta inte en anpassning efter individens
önskemål och förutsättningar. De stora variationerna i föriäggningen av
arbetstiden och i arbetstidsultaget sker sälunda mellan olika branscher och
företag medan möjligheterna till individuell anpassning av arbetstiderna
fortfarande är små. Under senare år har emellertid en strävan efter slörre
individuell anpassning kunnat märkas. Gällande regler för pension medger sålunda
en viss flexibilitet i pensionsuttaget. Pension kan i vissa fall ulgä före
normal pensionsålder p. g. a. hälsoskäl eller arbetsmarknadsskäl. De nya
reglerna om delpension skapar ocksä möjligheter till en mjukare övergång
mellan arbetsliv och ålderspension.

Möjligheterna
till återkommande utbildning är ett annat sätt att fördela perioder av arbete
mellan perioder av annan verksamhet under livstiden.

Utbyggd
sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och familjeförsäkring är andra vägarsom
prövats föratt ge individen en ökad reel frihet i valet mellan arbete och
annan verksamhet.

Förslagen
till en reformering av semesteriagstftningen präglas också av en strävan efter
ökad individuell valfrihet. Semesterutredningens förslag innebär att den nya
femte semeslerveckan skall få sparas under en femårsperiod föratt ge möjlighet
till en sammanhängande ledighet om maximalt tio veckor.

Flexibel
arbetstid är en annan väg alt gå framför allt när det gäller att anpassa
kontorsarbetsplatser till den enskildes önskemål och krav.

Sysselsättningsutredningen
pekar ocksä pä att strävandena efter ökad flexibilitet kan komma i konflikt
med andra mål. Sälunda finns del t. ex. arbetarskyddsaspekter som talar för
att vissa bestämmelser även i fortsättningen bör vara tvingande. Även
strävandena efter jämställdhet mellan män och kvinnor talar för en viss
styrning av t. ex, föräldraledighet. Här mäsle således en avvägning mellan
olika mål göras.

Samhällsekonomiskt
skulle flexibiliteten i arbetslivet kunna medföra fördelar t. ex. så all flera
människor stimulerades att i lågkonjunkturer utnyttja sina rättigheter till
extra lång semester, vuxenutbildning etc. Om politiken utformades så, skulle
den ökade individuella friheten kunna paras med samhällsekonomisk effektivitet.
Valfriheten måsle därför ges ramar med utgångspunkt i de olika målen som
uppställs för samhällsutvecklingen.

Reformerna
om medbestämmande i arbetslivet kommer att skapa förutsättningar för ökat
inflytande frän de anställda när det gäller arbetsför-läggning och möjligheter
till deltid. Det är emellertid viktigt att även arbetsförmedlingen ges
resurser att medverka i diskussioner om arbetstids-

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 88

problem
då dessa ofta på ett avgörande sätt bestämmer individens möjligheter till
arbete.

Mot
bakgrund av tendenserna till ökat deltidsarbete för t. ex, pensionärer,
studerande m, fl. anser sysselsättningsutredningen att en reformering av den
sociala lagstiftningen bör komma till stånd med den innebörden att
deltidsarbete i ökad utsträckning jämställs med heltidsarbete vad gäller sociala
förmåner.

4.5.4
SärskiU stöd för svårplacerade grupper - sysselsättningsskapande åtgärder

Även
om den potentiella arbetskraften inte till större del utgörs av grupper med
uttalade arbeishandikapp kommer det ändå att finnas en slor grupp handikappade
som söker arbete. Denna grupp kommer troligen också att öka. Svårigheten att
bereda handikappade och äldre sysselsättning var även under den senasle
högkonjunkturen påtaglig. Detta trots att del var god tillgång på arbete och brist
på arbetskraft. Det är därför mycket angeläget att åstadkomma förbättringar av
möjligheterna att stödja dessa grupper på arbetsmarknaden. Lösningen av deras
sysselsättningsproblem är en förutsättning för att mälet om arbete åt alla
skall kunna uppnås.

Arbetsmarknadspolitiken
skall i så liten utsträckning som möjligt skilja ut och särbehandla
handikappade, 1 stället bör man eftersträva att så mycket som möjligt använda
de normala arbetsmarknadspolitiska instrumenten Denna strävan har bl. a, tagit
sig uttryck i att arbetsvärden under senare år i allt större utsträckning
inordnats i den ordinarie arbetsförmedlingen.

De
arbetsmarknadspolitiska medlen är till största delen avsedda för samtliga
arbetssökande eller för samtliga anställda. Samtidigt är dessa medel också av
speciell belydelse för de svårplacerade.

För
personer som inle kan placeras med hjälp av de ordinarie insatsema finns
ytterligare ett anlal medel alt tillgå. Arbetsgivarna kan t. ex. erbjudas Stöd
för utbildning eller inskolning eller också kan man ta över en del av
lönekostnaderna i form av halvskyddat arbete. Uppgiften för dessa stödformer
är att ta över de merkostnader som arbetsgivaren kan länkas åsamkas, varigenom
kostnadema via budgeten fördelas jämnt pä hela produktionen. Om inte heller
dessa olika former av introduktions- och anställningsstöd ger resultat återstår
att anordna särskilda arbeten, t. ex. i skyddade verkstäder eller i särskilda
beredskapsarbeten.

Det
har riktats kritik mot del nuvarande systemet för stöd åt svårplacerade på
arbetsmarknaden från åtminstone två olika utgångspunkter. Från i första hand
fackligt håll har hävdals att arbetsgivaren inte gjort en motprestation som
svarar mot bidraget. Bl. a. för att undvika detta har de fackliga organisationerna
i det närmaste haft vetorätt när det gäller utbildningsbidrag och halvskyddad
sysselsättning. Dessulom är de fackliga organisationerna inkopplade på
uppföljningen av utbildning resp, halvskyddad sysselsättning.

Den
andra typen av kritik utgår i sin tur från all prövning och utbelalning

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 89

av
stödet är omständligt och administrativt krävande pä grund av individualisering
ochett omfattande samrådsförfarande vilket leder till att enskilda indi vi-der
på ett olyckligt sätt blir utpekade som svårplaceradeellerhandikappade. Utredningen
diskuterar möjligheterna att företagen skulle betala avgifter i de fall de
rekryterade personal på ett sätt som inte överensstämde med de sysselsättningspolitiska
ambitionerna.

Ett
mera långtgående alternativ till en sädan ordning vore en lag om kvotering som
skulle ålägga företagen alt anställa en viss andel handikappade och äldre, En
kombination av kvotering, avgifter och bidrag är naturligtvis också tänkbar.
Utredningen avseratt återkomma lill dessa frågor i sitt slutbetänkande.

Sysselsättningsutredningen
diskuterar vissa ändringar i det nuvarande bidragssystemet så att det bättre
skall stimulera till placering av flera handikappade på den öppna marknaden.

Bristerna
i del nuvarande systemet kan kort sammanfattas på följande sätt.

1) Enligt de formella regler som gäller skall
halvskyddad sysselsättning och arkivarbete omprövas och de anställda om möjligt
överföras lill vanlig anställning. Trots detta är rörligheten och överföringen
tili ordinarie anställning mycket liten. Anledningen är svårighelen att finna
lämpliga anställningar på öppna marknaden. Detta leder till att denna typ av
halvskyddad och skyddad sysselsättning blir långsiktiga lösningar,

2) Systemet tar inte hänsyn till att
produktionsförmågan hos en handikappad rimligen förändras efter en viss period
av allmän inskolning och inträning på en viss arbetsuppgift. Från
företagsekonomiska synpunkler är alltså subventionsbehovet frän börian kanske
mycket stort för att sedan efter hand avta och i mänga fall helt upphöra.

3) Det kan ifrågasättas om uppdelningen på olika
arbetsgivarkategorier är rimlig. Det förutsätts t. ex. att statliga
arbetsgivare (med undanlag av affärsdrivande verk) skall driva en önskvärd
anställningspolitik när det gäller svårplacerade ulan ekonomisk stimulans,

4) Kostnadema för halvskyddat och skyddat arbete delas
inte jämnt mellan olika arbetsgivare.

En
del av dessa brister skulle enligt utredningen kunna avhjälpas om bidraget lill
halvskyddad sysselsättning byggdes upp på följande sätt. Under försia halvåret
utbetalas ett bidrag för halvskyddad sysselsättning till arbetsgivaren som
uppgår till exempelvis 75 % av den totala lönekostnaden. Därefter skulle
bidraget utgå med 50 96 av lönekostnaderna. Efler ytterligare ett år skulle en
nedtrappning av bidraget ske lill exempelvis 25 % av lönekostnaderna. Ett
system som är utformat pä detta sätt skulle ha uppenbara fördelar. För det
första är stödet lill en börian mycket stort. Detta bör göra det lättare att
övervinna inledningsmotståndet hos arbetsgivarna.

En
ytteriigare fördel med systemet skulle vara att en automatisk ned-

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 90

trappning
av bidraget skulle ske i takt med att den anställde anpassas lill sina
arbetsuppgifter. Undantagen skulle vara förhandlingsresultatet mellan
företagel, arbetsmarknadsverket och den fackliga organisationen. Även det
kvarstående 25-proceniiga bidraget skulle omprövas åriigen.

Den
nuvarande regeln om möjligheter för arbetsgivarna alt överföra en redan
anställd lill halvskyddad verksamhet skulle kunna täckas på följande säll. En
sådan överföring kunde ske om och när en handikappad utifrån anställts och
bidraget trappats ned fullständigt. I så fall skulle man kunna få bidrag med 25
% för en redan anställd. Också dessa fall skulle prövas årligen,

Sysselsättningsuiredningen
anser att halvskyddad sysselsättning bör finnas också på slatens område. Del
bör därför utfärdas regler om anvisningar för statsmyndigheternas budgetering
som gör det rimligt och önskvärt att utnyttja denna möjlighel. Fördelarna med
detta skulle bl, a, vara att man fick ett komplement till arkivarbetarsystemet.

Sysselsättningsuiredningen
päpekar att behovet av olika formerav skyddat arbeie - i särskilda verkstäder,
särskilda beredskapsarbeten eller pä annat sätt-kommeratt finnas kvar också i
framtiden. Inte minst gäller det regioner av landet där brislen på
arbetstillfällen är stor och där det finns ett stort inslag av äldre
arbetskraft.

En
särskild organisationskommitté har framlagt förslag om organisationen av
skyddat arbete. Sysselsättningsutredningen ger därför inga förslag pä detta
område utan förutsätter alt organisationskommitténs betänkande leder fram till
en mera enhetlig och slagkraftig organisation.

När
del gäller arkivarbeten anser utredningen att riskerna för permanentning bör
uppmärksammas. Det är omvittnat att mänga arkivarbetare efter flera års arbete,
ingår som en självklar del i arbetsorganisationen pä en arbetsplats och gör
hell nödvändiga arbetsinsatser. Trots detta är det svårt att få dem överförda
till vanliga tjänster hos myndigheterna. En lösning är alt ge myndigheter (och
organisationer) möjlighel alt anställa fler arkivarbetare på personliga
ijänsler. Så har skett i viss ulsträckning under det senasle årel (150
plalser). Enligt ulredningens uppfattning böremellertid de medel som ställs
lill förfogande för sådan överföring väsentligt utökas.

4.5.5
Remissyttrandena

En
bred remissopinion anslutersig i huvudsak till ulredningens diskussion om
behovet av insatser när det gäller arbetsmiljö, personalpolitik, arbetsorganisation
och arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder för svårplacerade grupper.

Arbetarskyddsstyrelsen
stöder utredningens förslag om kartläggning av sambandet mellan
otillfredsställande arbetsmiljö och utslagning från arbetsmarknaden samt
instämmer i uppfattningen att det finns behov av ytteriigare åtgärder i form av
direkta förbättringar av arbetsmiljön och i form av ökade

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 91

anpassningsätgärder
inom olika företag. Enligt styrelsens mening är den arbetsmarknadspolitiska
inriktningen av personalpolitiken som utredningen föreslår, parallellt med en
aktivering av anpassningsgruppernas verksamhet, en förutsättning för att
arbetsmarknaden skall kunna öppnas för hittills utestängda grupper,

LO
delar utredningens uppfattning att arbetsmarknadspolitiken skall föras in i
företagen och understryker att det därför fordras stora personella insatser
inte minst från arbetsförmedlingens sida. LO ger också sitt stöd till utredningens
påpekande all den nya personalpolitiska organisation som följer av den kommande
arbetsrättslagstiftningen med nödvändighet mäste ha nära kontakt med
arbetsmarknadsverket. Anpassningsgruppernas roll i denna samverkan framhålls.

SAF,
Svenska Handelskammarförbundet och Industriförbundet framhäller i gemensamt
yttrande alt frågan om att anpassa arbetsplatserna till personer med olika
typer av handikapp är viktig. Eftersom de erforderiiga åtgärderna ofta är
kostnadskrävande är enligt dessa remissinstanser inte möjligt att genomföra
generella åtgärder på ett sådant sätt att de flesta arbetsplatser skall kunna
betjänas av de flesta personer, oavsett typ av handikapp.

Landstingsförbundets
styrelse instämmer i princip i utredningens diskussion om insatser inom
arbetsmiljön, personalpolitiken och arbetsorganisationen. Styrelsen delar
ocksä utredningens uppfattning att anpassningsgruppernas arbete är en lämplig
form för samarbete mellan samhälle, arbetstagare och arbetsgivare.
Arbetsmarknadspolitik och personalpolitik hänger intimt samman. I utredningens
överväganden kring dessa frägor har ocksä ett stort antal landsting och
primärkommuner instämt.

AMS framhäller att
anpassningen av arbetsplatserna till arbetskraftens förutsättningar och krav är
av avgörande betydelse för att underiätta för nya grupper att komma in på
arbetsmarknaden och för att förhindra utslagning. Styrelsen anser i likhet med
sysselsättningsuiredningen att en rad insatser av olika slag mäste göras inom
områden som t. ex. arbetsmiljö, personalpolitik och arbetsorganisation för att
underiätta denna anpassning. Utredningen framhåller att personalpolitiken måste
få "arbetsmarknadspolitiska ambitioner". Styrelsen betonar vikten av
att sysselsättningsutredningen i det fortsatta arbetet uppmärksammar säväl
statens som kommunernas personalpolitik.

AMS menar vidare att ett
vidgat inflytande för de anställda i personalfrågor inte automatiskt leder till
ökade möjligheter för arbetshandikappade att på samma villkor som andra
arbetssökande erhålla arbete. Styrelsen har därför i samråd med de centrala
parterna på arbetsmarknaden rekommenderat att arbetet i anpassningsgrupperna i
första hand skall inriklas på rekrytering av främst handikappade och äldre som
f n. står ulan arbete, lagen om an-slällningsfrämjande åtgärder ger
förmedlingen möjlighet att ta upp diskussioner med företagen om sammansättningen
av personalen med hänsyn till bl. a. ålder och handikapp. Sådana diskussioner
har hittills förekommit

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 92

endast
i begränsad utsträckning. Mot denna bakgmnd har styrelsen gett
länsarbetsnämnderna direktiv att särskilt uppmärksamma denna fråga.

Handikappförbundens
cenlralkommitté (HCK) delar sysselsättningsutredningens uppfattning att
arbetsmarknadspolitiken i sä liten utsträckning som möjligt skall skilja ut och
särskilda resurser som handikappade kan behöva för att fungera i ett arbete.
HCK framhäller att arbetsförmedlingens insatser är avgörande när del gäller
anpassning av arbetsplatserna. För att främja nyrekrytering av handikappade är
det enligt HCK:s uppfattning nödvändigt alt använda främjandelagens hela
åtgärdsregisler. HCK förordar inte tvångsförmedling som ett regelmässigt
förfaringssätt, men menar att arbetsmarknadsmyndigheterna inte hell och hållet
fär avvisa den möjlighet som finns i främjandelagen.

Riksförbundet för
utvecklingsstörda barn (FUB) betonar anpassningsgruppernas viktiga roll när
det gäller att mildra de fördomar mot handikappade människor. Dessa fördomar är
enligt FUB ännu starkare gentemot människor med förståndshandikapp än mot
kroppsligt handikappade. För att komma till rätta med detta problem är del bl.
a. nödvändigt att arbetet i anpassningsgmpperna effektiviseras.

Sysselsättningsulredningens
förslag till ändrade bidragsvillkor för den halvskyddade sysselsättningen
tillstyrks i sina huvuddrag av så gott som samtliga de remissinstanser som har yttrat
sig i frågan. Detta gäller bl. a. AMS, LO, TCO, SACOtSR, SAF, de båda
kommunförbunden, statens handikappråd samt handikapporganisationerna. Vissa
invändningar och reservationer kan dock redovisas.

Socialstyrelsen framhåller
att utredningen inte har tagit hänsyn till att en stor del av de
arbetshandikappade har ett bestående arbeishandikapp som inte kan förbättras
genom stödåtgärder.

RRV
anser sig inte kunna ta ställning till den föreslagna bidragshöjningen pä basis
av de uppgifter som lämnas i betänkandet, utredningen har enligt RRV inte
klargjort vilka effekter som eftersträvas med en höjning av bidraget.

SJ menar att den möjlighet
som finns för privata företag, kommuner och landstingskommuner att i vissa fall
fä överföra redan anställd person till halvskyddad sysselsättning bör finnas
ocksä för statliga affärsdrivande verk.

TCO tillstyrker
utredningsförslaget men framhäller alt bidrag till arbetsgivare för att
överföra redan anställd till halvskyddad verksamhet bör användas mycket
restriktivt,

5
Näringslivspåverkan

5.1
Näringslivets utveckling (SOU 1975:91, kap. 6)

1
rapporten anförs att utvecklingen inom de olika näringsgrenarna är bestämmande
för skilda regioners möjlighet att uppnå en balanserad utveckling.
Näringslivets utveckling ger därmed grundläggande förutsättningar för

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 93

regional-
och sysselsättningspolitiken.

Den
strukturomvandling som näringslivet genomgått har varit en väsentlig
förutsättning för värt lands välståndsutveckling. Pä relativt kort tid har ett
agrart samhälle utvecklats lill ett industri- och riänstesamhälle. Omvandlingen
har ocksä återspeglats i en betydande ändring av befolkningens fördelning i
landet. 1 bönan av 1900-ialet bodde någol mer än var tredje invånare i tätorter
(samhällen med minst 200 invånare). F, n. bor drygt fyra femtedelar av
befolkningen i tätorter. Det genomgående mönstret har varit en allmän tillväxt
av tätorterna. Vidare har de större tätortema vuxit mer än de mindre. 1 alla
länder med vår typ av ekonomiskt system har den spontana utvecklingen allt
sedan industrialismens genombrott gått mot ökad koncentration av befolkningen.

5.1.1
Jord- och skogsbruk

Jord-
och skogsbmket (inkl, trädgårdsodling och fiske) har kommii all betyda allt
mindre för sysselsättningen. Vid sekelskiftet svarade dessa pri-märnäringar för
mer än hälften av landets sysselsättning för att vid mitten av 1930-lalet svara
för en tredjedel. År 1960 hade denna andel sjunkit till 14 96 och f n,
återfinns drygt 6 96 av de yrkesverksamma inom dessa näringsgrenar, Prognosema
fram till åren 1980 och 1990 pekar på en ytterligare nedgång.

Sysselsättningsandelen
inom jord- och skogsbruk varierar kraftigt mellan olika län. Jordbruket betyder
relativt myckel i de sydligaste delarna av landet, Gotlands, Skaraborgs, Hallands
och Kristianstads län. Jordbruket svarar där för drygt 15 96 av
sysselsättningen, på Gotland för närmare 23 96. Minst betyder jordbruket i
Stockholms län. Även om jordbruket har en relativt liten belydelse totalt i ett
län kan del spela en slörre roll inom de mera glest bebyggda delarna i de olika
länen.

Som
framförs i rapporten är jordbruket som näringsgren relativt opåverkat av
svängningar i konjunkturen. Men en höjning av världsmarknadspriserna på
livsmedel kan förbättra lönsamheten i det svenska jordbruket. Detta kan i sin
tur få lill resultat alt sysselsättningsminskningen inom jordbruket tillfälligt
bromsas upp. Fortsatt rationalisering är dock en av förutsättningarna för att
kostnaderna för jordbruksproduktionen skall bli så låga som möjligt. Rationaliseringen
innebär bl. a. ett minskat behov av arbetskraft. 1 stora delar av landet har
jordbrukssysselsättningen kommii ned på en nivå som gör att sekiorn mindre än
hittills påverkar, förutsättningarna för regional-och sysselsättningspolitiken.
På de lokala arbetsmarknader där jord-och skogsbruket ännu är betydande kan
dock uppstå problem på arbetsmarknaden.

Åldersfördelningen
bland de verksamma inom jord- och skogsbruk är sned. En stor del av den avgång
som beräknas ske under 1970-och 1980-lalen kommer alt ske genom pensionering.
Många av dem som slutar siit yrkesarbete kommer således inie aii ställa krav
på annan sysselsättning, vilket

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 94

innebär
alt direkta sysselsättningsproblem inle uppslår i den utsträckning som sker i
händelseaven indusirinedläggning eller liknande, Däremoi minskar nalurliglvis
del totala antalet arbetstillfällen inom regionen.

Den väntade tillgängen av
arbetstillfällen inom jordbruket släller enligt rapporten krav på aktiva
regional- och sysselsältningspoliliska åtgärder. Ökade krav pä aktiva åtgärder
kommer att ställas i synnerhet i kommuner med stor jordbrukssektor och en i
övrigt svag arbetsmarknad. De regional-och sysselsältningspoliliska
bedömningarna bör även i fortsättningen uppmärksammas i jordbrukspolitiken.
Det har visat sig att de jordbmkspoliliska insatserna ofta går alt genomföra i
förening med en lugn sysselsättningsutveckling. De jordbrukspolitiska
stödåtgärderna har dämpat avgången i framför alll de nordligaste delarna av
landet. Tillgängliga regional- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder har
därigenom visat sig tillräckliga för att nä en mera balanserad utveckling i de
jordbruksdominerade regionerna.

Skogsbruket
har den relativt sett största betydelsen för sysselsättningen i norra Sverige, Andelen
sysselsatta inom skogsbruk är störst i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län. Andelen sysselsatta inom skogsbruk ligger där över 5 96. På samma sätt som
för jordbruket betyder skogsbruket förhållandevis mer i vissa
glesbygdskommuner.

Sysselsättningen
i skogen erbjuderofta ett komplement i försia hand till jordbruket. Det finns
därför ett regional-och sysselsätlningspoli tiskt intresse av att stimulera
sysselsättningen i skogen. De skogsvårdande åtgärderna har därvid
storbetydelse. Samtidigt som man därigenom skapararbetstillfällen i
desyssel-sättningsmässigt mest drabbade delarna av landet bidrarsåda na
åtgärder till ett mer effektivt skogsbruk,

5.1.2
Byggnadsverksamhet

Byggnadsverksamheten
har varit en av de mest expansiva näringsgrenarna inom den svenska ekonomin
under efterkrigstiden. Särskill snabb var expansionen under perioden
1960-1965, Under de allra senaste åren har emellertid byggsysselsättningen
minskat kraftigt, Della trots att de arbetskrafts-intensiva områdena
småhusbyggande saml ombyggnads- och reparationsverksamhet har ökat betydligt.
Minskningen av byggsysselsättningen under de senaste aren har infallit
samtidigt med en expansion inom industrin. Sysselsättningsproblem har därmed i
slor utsträckning kunnat undvikas genom all byggnadsarbetarna i ganska stor
omfattning har kunnal gä över till industriarbete.

Andelen
sysselsatta inom byggnadsverksamheten varierar mellan olika lokala
arbetsmarknader. Byggnadsverksamheten är störst i storstadsområdena. Även
primära centra har en förhållandevis stor sysselsätlningsandel inom
byggsektorn.

Den
konlinueriiga byggnadsverksamheten är störst i de mest expansiva kommunerna och
omvänt, minsl i de kommuner som har en stagnerande befolknings- och
näringsHvsutveckling. Den regionala tordelningen av sys-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 95

selsätlningsminskningen
inom byggnadsverksamheten kan därför anlas följa den allmänna utvecklingen på
de lokala arbetsmarknaderna.

Byggandet
bedrevs länge i rent hantverksmässiga former. Främst under 1960-talet
utvecklades mer industriella former av byggande, vilket sammanföll i tiden med
den slora produktionsökning som genomfördes på bostadsbyggandets område. Trots
den ökade kapitalintensiteten har branschen fortfarande ett förhållandevis
stort antal små företagsenheter. Bland de större företagen har fusioner varit
vanliga. Företagsstrukturen kan därför sägas utmärkas av både splittring och
koncentration.

Bostadsbyggandets
ändrade karaktär är av intresse både från regionalpolitiska synpunkter och
från byggarbetsmarknadens synpunkt. Den ökade inriktningen mot småhus fär stor
betydelse för bl. a. arbeispendlingens utveckling. Småhusbyggandet medför
också att antalet stora byggprojekt blir färre och att byggarbetsplatserna blir
mer spridda. Byggtiderna blir kortare. Fler yrkesarbetare och arbetsledare
sysselsätts trots att den s. k, prefabriceringen inom byggnadsverksamheten
ökat.

5.1.3
Privata och offentliga tjänster

År
1970 sysselsatte tjänstesektorn (varuhandel, samfärdsel samt privata och
offentliga tjänster) drygt hälften av det totala antalet förvärvsarbetande.
Tjänstesektorns andel av sysselsättningen var ungefär en femtedel år 1900, en
fjärdedel år 1930 och en tredjedel år 1950, Sysselsättningsandelen har således
ökat i accelerande takt. Under de senaste decennierna har den samhälleliga och
kommersiella servicen ökat sin andel av sysselsättningen och den - speciellt
gäller det de offentliga tjänsterna - beräknas ytterligare öka sin andel under
1970- och 1980-talen.

Tjänstesektorn
växer mest i tätbefolkade områden. Dessa utgör hell naturiigt ett bra
serviceunderiag. Sysselsättningsökningen inom tjänstesektorn kommer därför att
bli mest betydande i större kommuner, främst i storstadsområden, primära och
regionala centra, men även i vissa centralorter i kommuncentra. Pä vissa lokala
arbetsmarknader, företrädesvis i befolkningsmässigt slörre kommuner, kan
sektorns sysselsättningsandel bli förhållandevis stor. 1 storstadsområdena
svarar sysselsättningen inom tjänstesektorn för två tredjedelar av den totala
sysselsättningen. I primära centra är fler än hälften av de sysselsatta
verksamma inom tjänstesektorn. Motsvarande andelar för regionala centra och
kommuncentra är mellan 40 % och en tredjedel.

Tjänstesektorn
bör naturligtvis, enligt rapporten främst bedömas efter dess betydelse för en
orts eller regions serviceförsörining. Men sysselsättningsaspekterna pä
tjänstesektorn kommeratt skjutas alltmer i förgrunden.

En
utveckling mot en större andel sysselsatta inom den offentliga sektorn kan ge
positiva effekter genom att lokala arbetsmarknader med en stor offentlig
tjänstesektor torde kunna erbjuda en förhållandevis stor stabilitet och
trygghet i anställningen. Den offentliga sektorn är relativt opåverkad av
konjunktursvängningarna och förutsättningarna alt öka sysselsättnings-

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 96

andelen
för kvinnor är erfarenhetsmässigt goda.

Tjänstesektorn
kan vänlas öka sysselsällningsandelen kraftigl framöver. I hög grad gäller del
de offentliga tjänstema. Det konstateras i rapporten att tillväxten av anlalel
sysselsättningstillfällen kommer att vara snabbast i de mest tätbefolkade
delarna av landet. Allra snabbast väntas ökningen bli inom de primära centra.
Inom i försia hand storstadsområdena och primära centra kan därvid konkurrens
om arbetskraften komma att uppstå. Tendens mot en växande tjänstesektor kan
sålunda till en del vara svårförenlig med strävandena till regional spridning
av arbetsplatserna. För att tjänsteverksamheten så långt som möjligt skall
kunna utvecklas i enlighet med de regionalpolitiska målen fordras därför att
möjligheterna till decentralisering tillvaratas.

Den
privata tjänsteverksamheten svarar för ca 12 % av sysselsättningen i riket.
Närmare 80 % av sektorns sysselsättning återfinns inom storstadsområden och
primära centra. Den privata tjänsteverksamheten har i samband med
lokaliseringsöverväganden hittills spelat mindre roll än den statliga
förvaltningen och industrin, Lokaliseringssamrädet har visseriigen tillämpats
även på tjänstesektorn men resultaten härav är blygsamma. Det kommer dock
framöver att bli nödvändigt alt även räkna med den privata tjänstesektorn när
det gäller att fördela antalet sysselsättningstillfällen i enlighel med de
regionalpolitiska riktiinjema.

När
del gäller landstingens verksamhet kan antas att en decentralisering kommer att
ske i enlighel med regionalpoUtiska hänsyn. Här har nämligen de regionala
krafterna möjligheter att tillämpa de strävanden som redovisas i resp.
politiska partis handlingsprogram.

Möjligheterna
lill decentralisering bör utnyttjas även inom den statliga tjänsteverksamheten.
Någon ytteriigare stor omlokaliseringsetapp är inte aktuell. Men en ökad
decentralisering av den statliga tjänstesektorn kan diskuteras efter tre
linjer,

- att göra en funktionell decentralisering, dvs.
uppgifter överförs till administrativa organ på en lägre nivå,

- alt inom en gemensam arbetsmarknad - alltså i
kommunikationshänseende goa kontakt med övrig tjänsteverksamhet - lokalisera
tjänsteverksamhet till sädana delar av regionen där det råder brist pä sysselsättningstillfällen

- att skilja ut vissa tjänsteslag (eller vissa
funktioner) med begränsade kundkontakter.

Den
första möjligheten ulreds f n. av decentraliseringsutredningen (Kn 1975:01).

När
det gäller den andra möjligheten föreslås i rapporten att länsstyrelserna bör
samarbeta med berörda kommuner och serviceinstitutioner och göra en avvägning
mellan olika delar av de lokala arbetsmarknaderna när det gäller lokalisering
av tjänsteverksamhet.

Den
tredje formen av ijänstedecentralisering diskuteras ocksä. Det föreslås

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 97

därvid
att det bör vara en uppgift för de inom varie sektor ansvariga myndigheterna
att med länsplaneringen som utgångspunkt i den fortlöpande planeringen beakta
möjlighetema till decentralisering.

5.1.4 Industri

Alltsedan
industrialismens genombrott i mitten av 1800-talet fram till modern tid har
sysselsättningen inom industrin ökal. Andelen sysselsatta av totalt antal
förvärvsarbetande ökade successivt fram till mitten av 1960-talet. Då nåddes
kulmen med en sysselsättningsandel för industrin på drygt 30 96. Industrins
sysselsättningsandel har därefter stagnerat och tjänstesektorns andel ökat
inte minst på grund av den kraftiga tillväxten inom den offentliga sektorn.
Antalet sysselsatta inom industrin har varierat under den senaste
tio-årsperioden, men sysselsättningen har pendlat kring den nivä som uppnåddes
i mitten av 1960-talet. Industrisysselsättningen antas ligga kvar på 1974-1975
ärs nivå även under resten av 1970-talel.

Industrin
ärenligt rapporten den näringsgren som ärav störst betydelse från regional- och
sysselsättningspolitisk synpunkt. Industrin har traditionellt betraktats som
en s. k. basnäring och den utgör ryggraden i flertalet regioners näringsliv. I
många orterärdessutom näringslivet helt uppbyggt kring ett ellerett fåtal
industriföretag. Genom att sysselsättningsandelen inom industrin nu minskar
kommer varje ytteriigare förändringatt betyda förhållandevis allt mer förden
lotala utvecklingen pä en bestämd ort. Utvecklingen inom industrin får därför
stora spridningseffekter inom andra delar av näringslivet. Genom sysselsättningsökning
inom industrin stimuleras t. ex. sysselsättningen inom olika servicenäringar
och byggnadsverksamheten. Pä samma sätt kan ocksä konstateras att
industriinvesteringarna haren icke oväsentlig styrande effekt pä den
geografiska fördelningen av de totala investeringarna.

Stora
delar av industrin är i allmänhet mera lokaliseringsbar än andra näringsgrenar.
Jord-och skogsbruket är helt bundet vid förekomsten av naturresurser och tjänstesektorn
utvecklas främst där befolkningsunderiaget finns. Expansionen inom industrin
kan i vissa fall ta sig uttryck i filialutläggningar och/eller etablering av
nya arbetsställen. Dessa är av stort regionalpolitiskt intresse främst de
gånger dä lokaliseringsorten inte är en gäng för alla given. Detta gäller ocksä
vid rena nyetableringar av industriföretag. Det krävs emellertid en medveten
planering för att nå avsedda resultat. Det är därför av slor vikt att
samplaneringen utvecklas mellan industrin och myndigheter med ett
regionalpolitiskt ansvar.

Industrisysselsättningens
förväntade betydelse främst för ulvecklingen inom skogslänen - men även för
flera svaga arbetsmarknader i andra delar av landet - ställer krav pä ökad
handlingsberedskap och aktiv planering frän samhällets sida. Detta gäller inom
ramen för både regional- och industripolitiken.

7 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 211

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 98

För
industripolitikens del innebär detta att finna former för ökad planmässighet i
industrisektorns och i de olika industribranschernas utveckling och utbyggnad.
Det ligger i sakens natur att de s. k. tunga branscherna - främst
skogsindustrin, järn- och stålindustrin, petroindustrin, varvsindustrin och
den tyngre verkstadsindustrin - måste ägnas särskild uppmärksamhet. Dessa
branscher är centrala för den svenska ekonomin. Flera av dessa branscher
uppvisar vidare en påtaglig geografisk koncentration. De enskilda
produktionsenheterna inom dessa branscher är dessutom sä gott som undantagslöst
helt dominerande vad avser sysselsättningen på de orter där de är belägna.

För
bl. a. skogs- och stålindustrin har etablerats s, k. branschråd. Bland rådens
uppgifter ingår bl. a. att inhämta, sammanställa och analysera företagens
planer vad avser t. ex, produktion, investeringar och sysselsättning. Dessa
bedömningar rörande den framtida branschutvecklingen, såväl totalt som inom
skilda regioner, kan, vid sidan av den självklara induslripoliliska betydelsen,
också komma att utgöra ett värdefullt underiag förden regionala planeringen. I
de branscher där särskilda branschråd upprättats bör bl. a. länsplaneringens
material kunna användas. Men även inom den övriga industrin krävs enligt
rapporten erfarenhetsmässigt kraftfulla industripolitiska åtgärder. Anspråken
på en samordning och samverkan mellan industri-, regional- och
sysselsättningspolitiken är här ofta stora.

Vissa
industripolitiska åtgärder vidtas inom ramen för de statliga företagen. Det
speciella samhällsansvar som åvilar Statsföretag, genom den s. k. offertprincipen,
ger samhället möjlighet att påverka gruppens etablering såatt hänsyn tas till
regionala-och sysselsättningspolitiska mäl. Det faktum att
statsförelagsgmppensvararförnärmarelO 96 av landets totala industriinvesteringar
och att dessa i betydande utsträckning gjorts i stödområdet geren indikation
på gmppens belydelse för utvecklingen och den regionala fördelningen av
industrisysselsättningen under resten av 1970-talet. Arbete pågår ocksä i samförstånd
mellan ägare och Statsföretag föratt internt organisera gruppen, så att dess
förmåga ökaratt ulgöra ett viktigt insimment inom näringspolitiken.

Det
finns ocksä en rad stödformer för att stimulera industrins utveckling, t.ex.
lokaliseringsstöd, branschstöd, allmänt kredit- och utvecklingsstöd samt FoU-stöd.
Användningen av dessa stödformer bör enligt rapporten så långt möjligt
samordnas så att en planerad expansion inom industrin kan åstadkommas. Men även
inom branscher som bedöms vara pä tillbakagång kan ett samspel mellan
regional- och industripolitiken medverka till att en eventuell
sysselsättningsminskning styrs så att kapitalförstöringen begränsas och
neddragningen av sysselsättningen görs i en socialt acceptabel takt.

Under
senare är har ett ökal samspel vuxit fram mellan regionalpolitiken och industripolitiken
som en naturiig följd av de ökade ambitionerna på bl. a. sysselsättningens
område. Denna utveckling bör fortsätta, 1 exempelvis arbete med länsplaneringen
har länsstyrelserna utgått från bl, a, de analyser

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 99

och
beslut som gäller näringsgrenar, branscher etc, som skett på riksnivå. Efter
diskussioner med kommunerna och intressenterna på länsplanet har
länsstyrelserna därefter i sina förslag till länsprogram angivit åigärder som
bör sättas in i olika delar av länets näringsliv. Flertalet länsstyrelser har
behandlat industrins utvecklingsmöjligheter i länet och i den löpande verksamheten
intar kontakterna med näringslivet en framträdande roll. 1 flera län har
särskilda industriprogram upprättats och samarbetet med industrin har givits
fasta former. Så gott som samtliga länsstyrelser diskuterar i förslagen till
länsprogram också möjligheterna att styra industriutvecklingen efter de
regionalpolitiska riktiinjema.

I
rapporten framhålls att stor vikt bör läggas vid de regionala aspekterna på
industripolitiken i det fortsatta arbetet med länsplaneringen. Det är i detta
sammanhang väsentligt att arbetet bedrivs pä ett likartat sätt i hela landet.
Arbetet bor därför gmndläggas genom att länsstyrelsen medverkar vid
framtagandet av underiag för statsmakternas industripolitiska ställningstaganden.

Ett
sädant underiag bör efter en central utvärdering kunna tjäna som riktlinjer för
den industri- och lokaliseringspolitiska verksamheten pä länsnivå.

De
avvägningsproblem som kan uppstå mellan de regional- och industripolitiska
intentionerna mäste göras av regeringen. Efter centrala anvisningar bör arbete
med och uppföljning av de regionala industripolitiska frågorna kunna ske pä
länsnivå. Säväl länsstyrelser som-företagareföreningar och länsarbetsnämnder
har härvid en väsentlig roll att spela. Vidare bör arbetet läggas upp i samråd
med kommuner, fackliga organisationer och näringslivsorganisationer.

5.2
Näringspolitik (SOU 1975:90, kap. 8)

5.2.1
Regional näringspolitik

Även
sysselsättningsuiredningen diskuterar i sitt näringspolitiska kapitel
kopplingen mellan regionalpolitiken och industripolitiken. Med utgångspunkt
från centrala riktlinjer för näringspolitiken bör, enligl utredningens mening,
regionala näringspolitiska program upprättas inom ramen för länsplaneringen.
Dessa bör innehålla dels en prognos för regionens utveckling, dels ett program
för åtgärder som syftar till att utveckla regionens näringsliv. Målet för ett
sådant program bör vara alt i regionen utveckla ett näringsliv som är effektivt
på läng sikt och som dessutom ärsä mångsidigt att regionens invånare erbjuds en
arbetsmarknad med stora valmöjligheter. Mångsidigheten i näringslivet skall
därtill garantera regionen en motståndskraft mot konjunkturvariationer och
plötsliga strukturförändringar.

En
fömtsättning för att samhället skall kunna genomföra regionala nä-

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 100

ringslivsprogram
äratt man haröverblick över konkreia projekt som planeras inom näringslivet. De
näringspolitiska styrmedlen handhas idag av ett stort antal institutioner -
bäde på central och regional nivä. Ett organisatoriskt problem är att i ökad
utsträckning samordna verksamheien i dessa institutioner dels internt, dels i
relation lill övrig ekonomisk politik.

Den
pågående integrationen av långtidsutredning, industripolitiska utredningar och
länsplanering bör enligt utredningen utgöra den bas varifrån en
vidareutveckling av den ekonomiska planeringen utgår. På länsplanet bör ett
konlinueriigt samarbete mellan länsstyrelser och länsarbetsnämnder utformas. I
samarbetet bör ocksä företagareföreningarna delta. Det är enligt utredningens
mening av mycket slor vikt att därvid ge ett ökat utryrhme ät kontakterna med
lokala organ och inte minst fackliga representanter.

Sysselsättningsutredningen
avseratt i det fortsatta utredningsarbetet pröva förutsättningarna fören
utveckling av dél näringspolitiska arbetet pä regional nivä. Formerna för
samarbete mellan statliga länsorgan, kommuner, företag och de anställdas
fackliga representanter är där ett av de problem som mäste lösas. En annan är
anknytningen mellan länsorgan och näringspolitiska institutioner pä central
nivå.

Det
industripolitiska arbetet mäste enligt utredningen utgä frän betydligt mer
djupgående analyser av utvecklingstendenser, problem och möjligheter i enskilda
branscher. Tillkomsten av statens industriverk har starkt förbättrat
möjligheterna att samordna insamling och bearbetning av information pä det
industripolitiska området.

Industrins
strukturproblem är ofta branschspecifika, och vissa av de industripolitiska
insatserna har därför gjorts inom ramen för olika branschprogram. För
närvarande pågår en uppbyggnad av informationssystem i anslutning till
branschråden. Som utgångspunkt för åtgärder på det industripolitiska området är
det emellertid inte tillräckligt med en information som ger en uppfattning om
problem och utvecklingstendenser inom en bransch som helhet. För att kunna
förbereda lämpliga åtgärder krävs information om situationen inom enskilda
företag eller grupper av företag. Förulsättningama för samhällets ingripanden
skiftar mycket frän ort lill ort, och de åtgärder som sätts in mäste ofta
avpassas efter de speciella omständighetema i varie enskilt fall.

För
att ge samhället möjligheter att bedöma situationen inom enskilda företag har
en försöksverksamhet startats med ett system för information mellan företag och
samhälle (DIS). Där besvarar företagen enkäter om sina planer pä fem ärs sikt.

Samhället
kan naturiigtvis aldrig få ett tillfredsställande informationsunderiag för sin
sysselsättningspolitik om sysselsätiningsplaneringen inom enskilda företag är
bristfällig. Enligt sysselsättningsulredningens mening bör samhället kräva att
åtminstone de slörre företagen upprättar sysselsättnings-planer. Dessa bör
gälla bäde det kortsiktiga - konjunkturpolitiskt intressanta - perspektivet och
det medellånga. Sysselsättningsplanerna bör utarbetas

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 101

i
samråd mellan förelag och representanter för de anställda.

En
utveckling mot en ökad samordning mellan regional- och näringspolitik kräver
en anpassning av informationsunderiaget. Möjligheterna till flexibilitet i
existerande företags produktval bör belysas. Enligt utredningens mening bör man
undersöka förutsättningarna för att ta in denna typ av uppgifter i
informationssystemet företag-samhälle.

Arbetet
med en förbättring av informationen om situationen inom enskilda företag aren
fråga som är intimt förknippad med det regional politiska beslutsunderiaget.
Informationssystemet företag-samhälle utnyttjas redan idag inom
länsplaneringen. Stora förändringar genomförs f. n. i länsplaneringsarbetet.
Det sysselsättningspolitiska inslaget förstärks och de näringspolitiska
frågorna ges ökat utrymme.

5.2.2
Övriga näringspolitiska .frågor

I
det näringspolitiska kapitlet kommenterar sysselsättningsutredningen också
nägra huvuddrag i långtidsutredningens bedömningar av den ekonomiska
utvecklingen fram till år 1980.

Sysselsättningsuiredningen
pekar på huvudproblemen i den ekonomiska politiken under resten av 1970-lalet.
Man menar därvid att oljekrisen har bidragit till att fördjupa den pågående
intemationella konjunktursvackan. Vi harf n. ett kraftigt underskott i
bytesbalansen. En av degrundläggande uppgiftema för den ekonomiska politiken
under återstoden av 1970-talet blir att återställa jämvikten i bytesbalansen
och att dämpa inflationen.

Det
är uppenbart att det under dessa förhållanden är en krävande uppgift att
förverkliga de sysselsättningspolitiska ambitionerna. En allmänt expansiv
politik, som från sysselsättningssynpunkt kunde vara önskvärd, för med sig en
ökad press uppåt på priserna och ytteriigare påfrestningar på den yttre
balansen. En återhållsam politik riktad mol den interna efterfrågan innebär
att sysselsättningen hålls tillbaka. Ett bidrag till lösningen av konflikten är
enligt utredningen en ekonomisk politik med ett stort inslag av selektiva och
anpassningsfrämjande medel.

Det
kan i vissa avseenden föreligga en konflikt mellan sirävan mot en förbättrad
samhällsekonomisk balans och önskemålen om en snabb ekonomisk tillväxt.
Samtidigt bör en hög tillväxttakt för produktiviteten rimligen göra det
lättare att hålla balans gentemot utlandet. Genomförandel av en utbyggnad av
samhällets service underiättas givetvis betydligt om samhällets resurser totalt
sett ökar snabbt. Detsamma kan sägas om åtgärder för en fortsatt utjämning av
den privata standarden.

En
av näringspolitikens väsentligaste uppgifter är enligl sysselsättningsutredningen
att främja en strukturomvandling i sådana former att de negativa konsekvenserna
under omvandlingsprocessen inte blir oacceptabla. För de näringspolitiska
institutionerna kommer detta att medföra ökade

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 102

krav
på en aktiv planering av den strukturella utvecklingen av näringslivet.

Utredningen
gär därefter in pä de näringspolitiska medlen och menar att de i stor
utsträckning har formen av kreditstöd till näringslivet. Man betonar värdet av
att de ökade möjligheterna till investeringar inom näringslivet tas tillvara
inom ramen för det syslem för en vidgad sysselsättningsplanering som man
föreslär. Valet av investeringsobjekt bör enligl utredningen baseras på
kalkyler av olika projekts kostnader och intäkter från samhällsekonomisk
synpunkt.

Sysselsättningsutredningen
menar att mycket talar för att framställning av kompletta system kommer att bli
en allt viktigare del av industriproduktionen. Det gäller inte minst den del
av produktionen som gär på export. Produkterna kan exempelvis bestå av hela
industrianläggningar, system för undervisning, kollektivtrafikförsörining och
sjukvård eller anläggningar på miljövärdsomrädet.

Utredningen
konstaterar ocksä att tillgången till yrkesutbildad arbetskraft är god i
Sverige internationellt sell. Här finns en tekniskt avancerad industri som bör
ha förutsättningar för en produktion av det slag som här diskuteras. Även i ett
annat avseende kan vårt land tänkas ha goda förutsättningar för vissa slag av
systemproduktion. Vär höga levnadsstandard och våra långtgående ambitioner på
samhällsservicens område gör att vi, intemationellt sett, har höga krav på
standard vad gäller exempelvis tekniska lösningar av sjukvärds-, utbildnings-
eller miljöproblem. Jämfört med andra länder visar sig därför efterfrågan
tidigt i Sverige. En produktion som i inledningsskedet är inriktad på att
tillgodose en inhemsk efterfrågan kan därför -i samband med en tilltagande
utländsk efterfrågan - i allt större utsträckning komma att finna avsättning på
exportmarknaden. Därtill kommer att denna typ av produkter i värt land ofta
utnyttjas inom den offentliga sektorn. Då projekten planeras bör därmed
samhället ha relativt goda möjligheter att bedöma efterfrågan pä produkterna
åtminstone inom landet.

Det
kan enligt utredningen bli en av näringspolitikens väsentliga uppgifter i
framtiden att ta initiativ till och bidra till genomförandet av sådana projekt.
För att dessa mycket stora projekt över huvud taget skall bli möjliga att
genomföra krävs emellertid ett långtgående samarbeie mellan olika intressenter.

Sysselsättningsutredningen
diskuterar allmänt sambanden mellan energitillförsel och
sysselsättningsutveckling. Sett på mycket lång sikt kan produktionsmetoderna
anpassas till en situation med stor knapphet i fräga om energiförsörining.
Därigenom kan sysselsättningen skyddas vid minskad energitillförsel, men det
sker dä till priset av en långsammare tillväxt i, eller minskning av,
levnadsstandarden.

En
mera långsiktig dämpning av tillväxten i energianvändning måste därför
genomföras med uppmärksamheten ständigt riktad mot effekterna på
sysselsättningen under själva anpassningsprocessen. Kraven pä minskad tillväxt
i energianvändningen kan komma att ge utslag i en snabbare struk-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 103

turomvandling.
Sannolikt kommer vissa regioner att drabbas speciellt hårt.
Sysselsättningsutredningen förbereder inför nästa utredningsetapp ett samarbete
med energiforskningsdelegationen. Avsikten är att därvid belysa dels de direkta
sambanden mellan sysselsättningsutvecklingen och förändringar i
energianvändningen, dels energitillförselns betydelse för standardutvecklingen.

5.2.3
Remissyttranden (SOU 1975:90 kap. 8, SOU 1975:91 kap. 6)

Flertalet
remissinstanser behandlar näringspolitiken. Samtliga anser att en förstärkning
av näringspolitiken krävs för att de sysselsättningspolitiska ambitionerna
skall kunna nås. Flera remissinstanser bl. a. landstinget i Göteborgs-och
Bohus län samt Företagareföreningarnas Förbund framhäller därvid vikten av att
främja utvecklingsmöjligheterna för de mindre och medelstora företagen.

Svenska
A rbetsgivarejöreningen. Svenska Handelskammarjörbundel och Sveriges I
ndiistriförbund menar an den nödvändiga investeringsexpansionen inte kan
förverkligas utan en allmän höjning av lönsamhetsnivän. En generell
lönsamhetsförbättring skulle förhindra en snabb utslagning av produktionskapacitet
och ge upphov till en bred investeringsexpansion, vilket inte kan väntas vid
selektiva kapitaltillskott med den inriktning som utredningen förordar. Vidare
menar man, skulle sannolikt en mer effektiv fördelning av kapitalet bli följden
av en högre lönsamhetsnivä.

Det
är nödvändigt med en industriell tillväxt speciellt mot bakgrund av sysselsättningsutredningens
diskussion om behovet att skapa en tillräckligt snabb investeringsutveckling i
syfteatt åstadkomma balans i våra utrikesbetalningar.

LO
vändersigemot den traditionella metoden att få till stånd investeringsökningar
genom att öka företagens lönsamhet. Denna metod är, menar man förknippad med
betydande nackdelar. Den är inte särskilt effektiv när efterfrågan och
kapacitetsutnyttjandet ärsvagt. Den har inte hellerönskvärda fördelningspolitiska
effekter och den gör expansionens inriktning beroende av tidigare pe-rioders
vinster i resp, företag,

LO
anför vidare att det givetvis är nödvändigt alt upprätthålla lönsamhet inom
näringslivet om det nuvarande ekonomiska systemet skall fungera. Finansiering
av en betydande del av investeringarna med ägarkapital är nödvändig för att
företagen skall kunna vidmakthålla sin soliditet. Detta kan ske antingen genom
självfinansiering eller genom att främmande ägarkapital tillförs genom
nyemissioner av aktier. En hög självfinansiering är inte önskvärd, dels därför
alt man föriorar förmågan att styra investerings-utvecklingen via
kapitalmarknaden, dels därför alt del innebär en stark förmögenhetsökning på ett
fätal händer. Självfinansieringen har ocksä fallit under hela efterkrigsliden
men tenderat all ålerigen öka under de senaste åren.

Aktieemissioner
har enligt LO hittills haft mycket lilen betydelse för

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 104

industrins
totala finansiering, 3-4 96 under 1950- och 1960-lalen, men har ökat väsentligt
under de senaste åren. Skall de bli ett alternativ till en alltför hög
självfinansiering under de kommande åren mäsle de även fortsättningsvis förbli
omfattande. Det är mol denna bakgrund som insatsen av pensionsmedel som
riksvilligt ägarkapital via Ijärde AP-fonden skall ses.

Ett
avvisande av generella lönsamhetsökningar inom industrin innebär då att de
selektivt inriktade näringspolitiska insatserna med syfte alt skapa en
tillräcklig expansion av näringslivet kraftigt måste förstärkas. Ökade insatser
av riksvilligt kapital via fjärde AP-fonden och en vidare utbyggnad av det
statliga företagandet gmndat påen mer utvecklad planering kommer enligt LO att
bli centrala inslag i denna politik.

Länsstyrelserna
i Gotlands och Norrbottens län anför att statens jälv genom sina företag bör
skapa en nödvändig industrilill växt. Den senare länsstyrelsen menar också att
ell utnyttjande av möjligheten till kombinationsfrisläpp av investeringsfonder
på samma sätt som skedde under slutet av 1960-talet, skulle först och främst
bidra till att minska undersysselsättningen i länet, men också bidra lill en
höjd förädlingsgrad, minskad konjunklurkänslighet och förbättrad yrkesmässig
differentiering. Statsföretag AB erinrar om att huvuddelen av dess
investeringar redan nu sker i från sysselsättningssynpunkt angelägna regioner.
Statsföretags verksamhet ärstarkt inriktad mol tung basindustri (ca 70 96) och
sädan industri är för etablering i stor utsträckning bunden till vissa givna
förutsättningar. Därmed har Statsföretag ganska begränsad potential
företablering i orter utvärderade med hänsyn till sysselsättningsbehov, om
givna fömtsättningar med hänsyn till dess verksamhetsinriktning saknas.
Statsföretag erinrarom att man beslutat inrätta en fond för finansiering av
olika samhällsmotiverade projekt i gruppen och att detta arrangemang på sikt
kommer att något vidga potentialen för fristående etableringar utanför
nuvarande verksamhetsorter.

Statsföretag
anför vidare att i flera länsplaner och även i sysselsättningsulredningens
betänkande har det s.k. offertsysiemet aktualiserats. Del framhålls alt detta
bör komma till användning i större ulsträckning än hittills för att därmed öka
statsföretagsgruppens ekonomiska förutsättningar för regionalpolitiska
insatser. Statsföretag är berett att verka för en praktisk uiformning av detta
system.

Enligl
Statsföretags uppfattning skulle offertsystemets positiva möjligheter komma
bättre till sin rätt om systemet upptogs bland de generellt tillgängliga
lokaliseringspolitiska medlen. Härigenom skulle man fä ett generellt medel, som
i de enskilda fallen kan la hänsyn till den akluella kostnadsbilden, vilket
förmodligen skulle leda till att en rik flora av etableringsbara projekt skulle
bli tillgängliga för myndigheternas utvärdering. Systemet har redan tillämpats
utanför den statliga sektorn i t. ex. Stekenjokk-fallet.

I
dagens situation förefaller behovet av ganska små etableringspojekt för
utjämning av obalanser inom regionerna vars mest framträdande. Delta talar
föratt systemet bör utformas sä att riksdagsbehandling av varie enskilt projekt

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 105

kan
undvikas.

En
utbredd uppfaltning bland remissinstanserna är att en bättre samordning bör
komma till slånd mellan regional- och industripolitiken. Samordningen bör som
bl. a. landstinget i Västernorrlands län och länsstyrelsen i Kopparbergs län
anför, komma till ständ på alla nivåer. Länsstyrelsen I Norrbottens län
menaratt behovet av samordning av olika sektorers planering och åtgärder torde
vara mera påkallat pä central nivä än inom länen. Man är också besviken över
att utredningen i detta delbetänkande inte uppfyllt sin uttalade ambition att
närmare sammankoppla närings- och regionalpolitiken.

Länsslyrelsen
i Jönköpings län anser alt mycket av arbetet med framtagandet av underiag för
statsmakternas näringspolitiska ställningstaganden bör kunna ske pä regional
nivä. Däremot finns det självfallet ett flertal exempel på näringspolitiska
aktiviteter som förutsätter en vidare överblick än vad som är fallel på
regional nivä, t. ex. det utredningen tar upp om organisation av stora
industriella samverkansprojekt. Sysselsättningsuiredningen lägger ocksä stor
vikt vid regionala produktionssystem och analyser av sädana system som en
viktig utgångspunkt för arbetet med regionala näringslivsprogram.

Liknande
synpunkter förs fram av flera andra länsstyrelser och landsting. Landstinget i
Kalmar län menar därvid att såväl kommuner, landsting som enskilda företag och
fackliga organisationer bör medverka i utformningen av regionala
näringslivsprogram. Detta kan lämpligen ske genom all investerings- och
sysselsätlningsplaner fortlöpande utarbetas och samordnas på länsnivå.
Vilhelmina kommun anför i detta sammanhang att ska de regionala näringslivsprogrammen
vara meningsfulla måste de kopplas till aktiva åtgärdsprogram. Samtliga
tillgängliga näringspolitiska medel bör därvid utnyttjas.

Enligt
RR Kbör länsstyrelserna medverka vid framtagandet av underiag för
statsmakternas industripolitiska ställningstaganden. Det torde vara nödvändigt
med en viss enhetlighet i de underiag länsstyrelserna tar fram. Samtidigt bör
man beakta att förutsättningarna varierar i olika delarav landet. Därför bör
utrymme ges för en viss flexibilitet vid framtagning av planeringsunderiaget.

Landstinget
i Värmlands län anför att förslaget om regionala näringslivsprogram bör kunna
leda lill att samhällets resurser utnyttjas effektivt. I det sammanhanget bör
förslaget om regionala produktionssystem kunna utgöra en värdefull del. För
landstinget framstår det vidare som naturiigt att ett regionalt
näringspolitiskt utvecklingsarbete sker inom ramen för länsplaneringen.
Landstinget betonardock vikten av all genomförandemedel mer konkret kopplas
till länsplaneringens åtgärdsprogram än vad som hittills varil fallet.

Några
länsstyrelser tar upp sysselsättningsutredningens förslag all fö -retagen
löpande skall ta fram sysselsättningsplaner.

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 106

Länsstyrelsen
i Uppsala län anför därvid att någon närmare precisering av planernas innehåll,
verkan osv. inte ges. Länsstyrelsen anser att uppgifter om den långsiktiga
sysselsättningsutvecklingen har stort värde som plandata. Däremot kan sådana
uppgifier knappasl ges någon bindande verkan för företagen.
Sysselsättningsplaner som visar de mer kortsiktiga arbetskraftsförändringarna
har däremot ett betydande intresse för inte minsl arbetsmarknadsmyndigheterna.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län instämmer med utredningen om behovet av ökad
information till samhället om företagens planer. Länsstyrelsen förordar dock
bestämt att tyngdpunkten i informations- och rådgiv-ningsverksamheten föriäggs
till regional nivä. Därigenom skapas möjlighet till inflytande från kommuneroch
fackliga organisationer, vilkel ger garantier för att lokala fakta och
förutsättningar blir beaktade.

Den
utveckling av informationssystemet förelag-samhälle som förordas i
sysselsättningsulredningens betänkande och rapporten ligger i linje med
länsstyrelsernas uppfaltning. Länsslyrelsen i Östergötlands län menar t, ex,
att omfattande direkta kontakter är en nödvändig och givande fortsättning av
den på enkätvägen insamlade informationen. En seriös satsning på sådana
direkta överiäggningar underiättar också ett förstärkt samarbete mellan de
länsorgan som har ansvar för arbetsmarknads- och sysselsättningsfrågorna dvs.
främst länsstyrelsen, länsarbetsnämnden och företagareföreningen. Statskontoret
anser att man bör vidareutveckla underlaget från informationssystemet för att
genom bearbet-ningarav företagens inrapportering få meranvändbart underiag
föratt analysera industriutvecklingen i landet.

Några
kommuner har tagit upp frågan om sambandet mellan energi-förbrukning och
sysselsättning. Sandvikens kommun understrykeratt stor omsorg måste läggas ned
pä den utredning härom som sysselsättningsutredningen förbereder och hur
välfärdsmälen skall kunna anpassas till en minskad tillväxt i
energianvändningen. Likaså understryker5M?e/7s vattenfallsverk betydelsen av
att dessa samband blirilsidigt utredda och studerade. Detta bör ske så alt
resultatet kan föreligga inför riksdagens behandling av energifrågan år 1978,

Länsslyrelsen
i Kalmar län anför att myckel lalar för all sysselsättningsökningarna under
återstoden av 1970-talet i huvudsak kommeratt ske inom tjänstesektorn.
Betydande delar av denna expansion kommer alt vara lokall betingad med
anknytning till sjukvård, åldringsvård, barntillsyn och övrig social omvårdnad.
Della innebär, all sysselsättningsökningen kan få en spridning som blir jämt
fördelad mellan samtliga kommuner. En följdeffekt av tjänstesektorns fortsatta
expansion blir dock en spontant större tillväxt i befolkningsiäla regioner.
Länsslyrelsen understryker därför betydelsen av att den verksamhel, som nu
inletts av deceniraliseringsutredningen fortsätter, Länsslyrelsen skulle gärna
se alt decentraliséringsulredningens

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 107

uppdrag
kompletterades med någon form av direktiv lill varie central myndighet att
undersöka förutsältningama att decentralisera arbetsuppgifter -och detta inte
bara lill primära centra.

Flera
remissinstanser tar upp denna fråga. De talar om att möjlighelerna till
decentralisering bör tillvaratagas. Sålunda anför Kramfors kommun att, även om
utlokaliseringen av statliga verk i stort är avslutad, bör en fortsatt decentralisering
till länen närdet gäller vissa områden inom denstatliga verksam-heten kunna ge
förutsättningar för en större spridning av sysselsättningen inom den offentliga
tjänstesektorn.

Landstinget
i Hattands län menar att diskussionen om offentlig service och dess
lokalisering hittills torde i stor utsträckning ha gällt fördelningen mellan
regioncentra och kommuncentra. Det bör beaktas att sysselsättningsskäl kan
tala för lokalisering också till mindre orter, om underiag för viss verksamhet
finns på sådana platser.

Flera
länsstyrelser och landsting stryker under den regionalpolitiska roll jord-och
skogsbruket spelar i länet. Sålunda anför länsslyrelsen i Gotlands län att om
svårare arbetsmarknadsproblem skall kunna undvikas i samband med en fortsatt
önskvärd anpassning av lantbruksföretagen behövs fortsatta betydande insatser
säväl inom ramen för jordbrukspolitiken som inom näringspolitiken i övrigt. Den
framtida rationaliseringspoliliken bör enligt länsstyrelsen utformas pä sädant
sätt att möjligheter skapas för att, inom områden där jordbruket fortfarande
har slor betydelse för sysselsättningen, stödja en strukturrationalisering i
balanserad takt. Del är härvid angeläget att rapportens uttalande om att den
centrala och regionala planeringen pä jordbrukets område och den
regionalpolitiska planeringen bör samordnas, närmare utvecklas och klargöras.
Även landstinget i Kalmar län anser all sysselsättningen inom jordbruket kan
utvecklas gynnsammare än vad föreliggande utredningar antyder. Förhållandena
inom denna näring är av stor betydelse inte bara för den totala
sysselsätiningsvolymen utan också för den geografiska fördelningen av
arbetstillfällena.

Moisvarande
diskussion förs om skogsbruket. Kramfors kommun anför att ett effektivt och
produktivt skogsbruk är av stor betydelse för den region Kramfors tillhör. Del
är önskvärt att sysselsättningsminskningen begränsas bl. a. genom att de
skogsvärdande åtgärderna ökas. Liknande synpunkter anförs även av Stalsföreiag
AB.

Linköpings
kommun anser det angeläget att en långsiktig planering av byggnadsverksamheten
kommer till stånd och att denna planering samordnas med den kortsiktiga
planeringen och planeringen av beredskapsarbeten. Planeringen av
byggnadsverksamheten bör enligt kommunen anknytas till den äriiga revisionen
av länsplaneringen. En samordning av den kort- och långsiktiga planeringen bör
härvid komma till ständ. Även länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker angivna
planeringsförslag

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 108

5.3
Samverkan för regional utveckling (SOU 1974:82)

5.3.1 Inledning

Genom
beslut den 21 juli 1972 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för dåvarande
inrikesdepartementet alt tillkalla sakkunniga med uppdrag att ulreda frågan om
starkare styrmedel i regionalpolitiskt syfte. De sakkunniga' antog benämningen
utredningen om regionalpolitiska styrmedel. Utredningen har avlämnat
betänkandet (SOU 1974:82) Samverkan för regional utveckling. Till betänkandet
har fogats reservationer av ledamöterna Kari Erik Eriksson och Erik Hovhammar
samt särskilt yttrande av ledamoten Torsten Stridsman.

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av postverket, televerket,
statens järnvägar (SJ), sjöfartsverket, statskontoret, byggnadsstyrelsen,
riksrevisionsverket (RRV), konjunkturinstitutet, koncessionsnämnden för
miljöskydd, kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen (NO),överstyrelsen
förekonomiskt försvar,arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), bostadsstyrelsen, statens
planverk, förenade fabriksverken, statens indu-strierk (SIND), samtliga
länsstyrelser, expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU),
sysselsättningsutredningen, institutet för social forskning (SOFI),
utredningen rörande miljöproblem m. m. i vissa industriområden,
Företagareföreningarnas förbund. Ingenjörsvetenskapsakademien, Kooperativa
förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Land-sttngsfdrbundet,
lantbrukarnas riksförbund, PK-banken, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Svenska arkitekters riksförbund. Svenska bankföreningen. Svenska företagares riksförbund.
Svenska handelskammareförbundet. Svenska kommunförbundet. Svenska
sparbanksföreningen, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges
föreningsbankers riksförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks-
och industriorganisation (SHIO), Sveriges industriförbund, Sveriges
köpmannaförbund. Svensk industriförening. Stiftelsen Industricentra och
Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Kommerskollegium har bifogat
yttranden från flera företagareföreningar. Flera länsstyrelser har bifogat
yttranden frän landsting, länsarbetsnämnder, kommuner, företagareföreningar,
handelskamrar, fackliga organisationer m. fl. Dessutom har yttrande inkommit
frän Moderata unedomsförbundet.

5.3.2 Nuvarande
regionalpoUtiska styrmedel

År
1965 infördes statligt lokaliseringsstöd som ett medel för all påverka
företagens lokalisering till orter och regioner, där en förstärkning av näringsliv
och sysselsättning är önskvärd. Stödet har byggts ul efier hand.

' Landshövdingen Per Eckerberg, ordförande samt
riksdagsmännen Karl Erik Eriksson, Bengt Fagerlund, Erik Hovhammar, Birger
Nilsson, Ivar Nordberg och Torsten Stridsman,

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 109

Regionalpolitiskt
stöd lämnas f n. som lokaliseringsstöd i form av lokaliseringsbidrag,
avskrivningslän, lokaliseringslån, länegaranti och flyttningsersättning,
introduklionsstöd, utbildningsstöd, sysselsättningsstöd samt flyttningsstöd
till personal med kvalificerad yrkesutbildning. Gällande bestämmelser om den
regionalpolitiska stödverksamheten finns i kungörelsen (1970:180) om statligt
regio-nalpoUtiskt stöd (omtryckt 1973:552; ändrad senast 1975:352).

År
1971 infördes lokaliseringssamråd i Stockholms-, Göteborgs- och
Malmöregionerna, Lokaliseringssamrådet har till syfte att garantera att
företag, som överväger att etablera eller utvidga viss verksamhel i de mest
expansiva regionerna, fär information om samhällets regionalpolitik,
lokaliseringsstödet och lokaliseringsförutsättningar i olika delar av landel.
Samrådsskyldighet föreligger så snart den tilltänkta byggnadsåtgärden medför
ett lokaltillskoll om minsl 500 moch lokalerna är avsedda alt hell eller till
huvudsaklig del användas för partihandel, varuhandelsförmedling, bank- och
annan finansverksamhet, försäkringsverksamhet, fastighetsverksamhet och fastighetsförmedling
samt uppdragsverksamhet. Även tillverkningsindustrin omfattades tidigare av
samrådsskyldigheten. Samråd sker med en lokaliseringsdelegation inom AMS.

Gällande
bestämmelserom etableringssamräd finns i lagen (1970:725; ändrad 1973:549) och
kungörelsen (1971:51; ändrad senast 1974:334) om lokaliseringssamråd.

5.3.3
Utredningsförslaget

Utredningen
anser att de ekonomiska styrmedlen i form av lokaliseringsstöd m, m. är
effektiva. Stödet tillgodoser förelagens viktigare finansieringsbehov. Möjligheterna
att ytteriigare påverka sysselsättningstillfällenas regionala fördelning genom
en utbyggnad av de ekonomiska stödåtgärderna anser dock utredningen vara
begränsade.

De
nuvarande administrativa styrmedlen har, enligt utredningen, inle haft särskilt
stor betydelse för att utjämna obalanser i sysselsättningen mellan olika delar
av landel. Möjligheterna att påverka valet av lokaliseringsort genom
lokaliseringssamrädet begränsas av all kontakterna mellan företag och samhälle
sker alllför sent i planeringsprocessen.

Utredningen
menar att en förstärkning av åtgärderna behövs för att uppfylla de mål som
statsmakterna har beslutat om på det regionalpolitiska områdei. Enligt
utredningen kan en sädan förstärkning främsl ske genom att de restriktiva styrmedlen
utvecklas. Utredningen diskuterar tvä olika lösningar,'ett syslem med
tillständsprövning och ett system med avgifter. Utredningen menar att
allvarliga invändningar kan riklas mot ett system med avgifter. Ett generellt
verkande avgiftssystem kan direkt hämma företagens etablerings- och
utvidgningsplaner. Vidare ger inle systemet sam-

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 llO

hållets
lokaliseringsorgan möjlighet att informera om lämpliga lokaliseringsalternativ.
Ett system med tUlståndsgivning har däremot flera fördelar enligt utredningens
bedömning. Det främjar kontakterna mellan förelag och de offentliga
planeringsorganen. Utformningen kan göras anpassningsbar så att både samhällets
och företagens behov tillgodoses. I regel kommer inte heller
tillståndsgivningen att innebära någon ekonomisk belastning för företaget.
Utredningen anser mot denna bakgrund att övervägande skäl talar för att de
nuvarande regionalpolitiska styrmedlen kompletteras med tillständsprövning.

Utredningen
föreslär att tillständsprövningen skall avse uppförande, förvärv och
förhyrning av lokaler eller att lokaler tas i anspråk för annat ändamål än
tidigare. Prövningen skall gälla generellt inom landet för företag, organisationer,
myndigheter och enskilda personer Fabrikslokaler och lagerlokaler över I 000 m
samt kontors-, förvaltnings- och forskningslokaler över 500 m skall omfattas av
tillståndplikten.

Följande
undantag från tillståndskravet föreslås.

rationaliseringsinvestering

förbättring
av personalutrymmen och arbetsmiljö

lokaler
för landstings- eller primärkommunal förvaltning

åtgärder
som genom annan lagstiftning prövas av regeringen

statliga
myndigheters åtgärder som i annan ordning prövas av re

geringen

lokaler
för vilka alternativ lokalisering saknas, t. ex. lantbmksbygg

nåder,
butiker, sjukhus, skolor, kyrkor, hotell, restauranger, samlings

lokaler,
idrotlslokaler

Utredningen
föreslår att en ny myndighet, statens lokaliseringsdelegation, inrättas för att
ha hand om prövningen av etableringstillstånd. Enligt utredningens uppfattning
ska delegationen vidare vara samordnare av de regionalpolitiska styrmedlen.
Delegationen skall göra samlade bedömningar, väga olika sektorers behov mot
varandra och ta initiativ i planerings- och fördelningsfrågor som påverkar den
regionala utvecklingen. Lokaliserings-delegationen ska också informera om
lokaliseringsförutsältningarna i olika delar av landet. Det regionalpolitiska
stödet bör däremot, enligt utredningens mening, inte has om hand av
delegationen.

5.3.4
Remissyttrandena

Remissinstanserna
instämmer i huvudsak i utredningens uppfattning att det behövs en förstärkning
av de regionalpolitiska styrmedlen. Närdet gäller utredningens förslag om
tillständsprövning är dock meningarna starkt delade. Flera remissinstanser är
tveksamma eller redovisar inte någon klar uppfattning. Även inom flera
remissinstanser råder starkt delade meningar. Reservationer har fogats till
yttrandena från bl. å. AMS och flera länsstyrelser.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 111

Flera
länsstyrelser, särskilt länsstyrelserna inom stödområdet, förordar
etableringskontroll i någon form som komplement till nuvarande
regionalpolitiska åigärder. Länsstyrelsen I Värmlands län anser sålunda att de
ekonomiska stödåtgärderna har flera begränsningar Stödet har främst utnyttjats
av företag som vill bygga ut sin verksamhet. Resultatet för de olika orternas
del har därför i stor utsträckning blivit beroende av näringsstrukturen i
utgångsläget. Även Lö delar utredningens uppfattning om att nuvarande styrmedel
bör kompletteras med tillständsprövning. LO anser dock inte att
etableringskontroll i sig självt löser de regionala problemen. De nuvarande
styrmedlen bör med vissa justeringar även i fortsättningen utgöra grunden för
regionalpolitiken. Emellertid kan etableringskontroll medföra ökade möjligheter
att fä utbyggnader föriagda till orter som bäst behöver dem. I likhet med
flertalet remissinstanser framhäller LO att förutsättningen för regional
utjämning av sysselsättningsskillnader är en expansiv
sysselsättningsutveckling.

Till
de remissinstanser som tar avstånd från etableringskontroll hör bl. a. AMS,
SIND, NO, Svenska kommunförbundet, SAF och Sveriges industriförbund. AMS anser
att de regionalpolitiska medlen bör ha formen av stimulans för att uppfattas
som positiva av företagen. Styrelsen framhåller vidare att ett system med
etableringskontroll kan fordra allt förstor insats av administrativa resurser.
NO avstyrker utredningens förslag och anser an etableringskontroll kan rubba
konkurrensförhällandena mellan företagen vilket kan medföra negativa verkningar
för effektivitet och prisbildning. Länsstyrelsen I Hallands län avstyrker
utredningens förslagoch menar att etableringskontroll kan medföra minskad
expansionsvilja inom näringslivet. SAF, Sveriges industriförbund och Svenska
handelskammareförbundet framhäller i ett gemensamt yttrande att samhället
redan nu kan utöva starkt inflytande pä i första hand de större företagens
beslut om lokaliseringar och att utredningen inte har visat exempel på
industriella utbyggnader som har blivit fellokaliserade. Således saknas de
starka motiv som enligt deras mening krävs för att införa etableringskontroll.

Flera
remissinstanser som är positiva till etableringskontroll anser att utredningens
förslag har vissa nackdelar och framhäller att förslaget bör modifieras. Även
dessa remissinstanser anser att det finns risk för att etableringskontroll kan
hämma företagens expansionsvilja eller medföra att utbyggnader förläggs till
utlandet. Det betonas att handläggningen måste utformas sä att tungrodd
byråkrati undviks. Z.fl>;ss(v/-e/sert/ Västernorrlands län m.fl.
länsstyrelser inom stödområdet menar att tillständsprövningen inte bör omfatta
stödområdet. Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Alvsborgs och Örebro
län liksom KF ifrågasätter om inte allt för små lokaler omfattas av tillståndsprövningen.
En högresiorleksgränsinnebäratt antalet ärenden minskar. Härigenom kan det
handläggande organei koncentrera sig på de byggnadsåt-gärdersom är mest
intressanta ur regionalpolitisk synpunkt. Mindre utbyggna-

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 112

dergälleroftast
småoch medelstora företag. Ofta finns fördessa företag inte nägon verklig
valsituation när det gäller lokaliseringsort.

Både
de remissorgan som förordar och de som motsätter sig etableringskontroll
betonar att det behövs ökad information mellan näringsliv och myndigheter i
lokaiiseringsfrägor. Informationsutbytet borde ske pä ett tidigt stadium i
planeringen. Därigenom skulle samhällets organ fä ökade möjligheter alt
påverka valet av lokaliseringsort. Företagen skulle få ökad kännedom om
stödmöjligheter och lokaliseringsförutsättningar inom olika orter. Bl. a,
länsstyrelsen i Uppsala län anser alt informationssystemet företag-samhälle
kan byggas ut. Andra remissorgan anser att behovet av informationsutbyte blir
tillgodosett inom ramen för den föreslagna etableringskontrollen.

Utredningen
föreslår alt prövningen av etableringstillstånd skall handhas av ett nytt
organ, statens lokaliseringsdelegation. Delegationen bör enligt utredningens
uppfattning även ha samordnande uppgifter inom regionalpolitiken. Nästan
samtliga remissinstanser avvisar en sådan organisatorisk ordning. Även många av
de remissinstanser som förordar etableringskontroll menar att förslaget innebär
en krånglig handläggning som inte står i proportion till de fördelar som kan
vinnas. Flertalet remissinstanser menar i likhet med länsstyrelsen i
Gävleborgs län att tillståndsgivningen organisatoriskt måste hållas samman med
stödgivningen. En sådan ordning fordras för att fä till ständ en snabb
handläggning av lokaliseringsfrågor. Länsstyrelsen i Alvsborgs län anser att
den tillständsgivande myndigheten kommer att ha arbetsuppgifter som griper över
flera verks arbetsområden, vilket motiverar att tillständsprövningen centralt
handhas inom regeringskansliet. Även länsslyrelsen I Västmanlands län
framhäller att prövningen bör ske inom regeringskansliet eftersom samordningen
av regionalpolitiken ankommer pä regeringen. Andra remissinstanser t. ex.
A"/"menar att en nödvändig samordning med stödgivningen kan erhållas
genom att tillståndsprövningen föriäggs till AMS.

Flera
länsstyrelser och LO påtalar de obalanser i fräga om sysselsättning som finns
inom länen. Det är därför väsentligt att länsstyrelserna aktivt medverkar i ett
system med etableringskontroll. Vissa länsstyrelser anser att länsstyrelserna
bör vara beslutande myndighet när det gäller mindre utbyggnader. Andra
länsstyrelser anser att den centrala beslutsmyndigheten enbart bör fördela
utbyggnaderna på län och att det sedan bör ankomma pä länsstyrelserna att ange
ort inom länet. Flera länsstyrelser menar att informationsverksamheten bör
skötas av länsstyrelserna som redan har goda kontakter med berörda företag och
organisationer.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 113

5.4
Regionalpolitik (SOU 1975:90, kap. 9)

5.4.1
Möjligheterna an styra arbetsplatsernas lokalisering

Sysselsättningsutredningen
diskuterar allmänt möjligheten att styra arbetstillfällenas lokalisering inom
en näringsgren. Den bestäms av kravet pä närhet till marknaden, råvarukällor,
kommunikationer, andra produktionsenheter m. m. Vissa verksamheter gär enligt
utredningen överhuvudtaget inte att lokalisera annat än till vissa bestämda
platser. Andra verksamheter däremot är i det närmaste helt obundna vad det
gäller lokaliseringen.

Mellan
dessa två ytieriigheter finns hela skalan av mer eller mindre lokaliseringsbara
verksamheter. En viktig skiljelinje kan schematiskt uttryckt sägas gå mellan
verksamheter som är inriktade pä varuproduktion och verksamheter inom
tjänstesektorn. De förra är till stor del relativt obundna vad gäller
lokaliseringen medan de senares lokalisering och dimensionering i stor
utsträckning är avhängig av befolkningens storiek och geografiska fördelning.

För
den fortsatta diskussionen menar utredningen alt det därför synes ändamålsenligt
att dela upp verksamheterna med hänsyn till hur låsta eller röriiga de är vad
gäller lokaliseringen.

1. lokal service

2. areella näringar (jord- och skogsbruk m. m.)

3. regional service

4. länsservice

5. nationell service

6. tillverkningsindustri.

Den
lokala servicen omfattar sädan grundläggande verksamhet som finns i varie
kommun. En storökning av sysselsättningen väntas inom denna verksamhetsgmpp. I
långsiktigt perspektiv kommer sannolikt enligt utredningen servicenivån och
ocksä servicesysselsättningen per inväna realt vara ungefär densamma i alla
regioner.

För
den lokala servicen finns det inte några egentliga möjligheter att påverka
lokaliseringen mellan kommunerna och därmed heller inte mellan de lokala
arbetsmarknaderna. Det man möjligen kan diskutera är om man av sysselsäliningsmässiga
ellerändra skäl kan och bör påskynda utvecklingen i vissa regioner. Det blir dä
en fräga om tidigareläggning av den allmänna serviceutbyggnad som ändå skulle
komma till stånd.

De
areella näringarna, dvs. jord- och skogsbmket samt fisket, väntas få en
fortsatt vikande sysselsättning. En viss uppbromsning jämfört med tidigare är
dock att vänta. Några möjligheter att långsiktigt påverka den regionala
fördelningen av sysselsättningen inom näringen synes enligl

8 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 211

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 114

sysselsättningsutredningen
inte föreligga. Vad man däremot gör och kan göra är att bl. a. med hjälp av det
särskilda norriandsslödet dämpa takten i strukturrationaliseringen och pä det
sättet ocksä avgången frän näringen i de delar av landet där bristen pä
altemativ sysselsättning är stor.

Sysselsättningen
inom de areella näringarna bestäms av den tillgängliga arealen och dess
beskaffenhet. Delta hindrar emellertid inte att man av sysselsättnings- och
regionalpolitiska skäl med speciella stimulansmedel kan öka t. ex.
skogsvärdsinsatserna tidigare i vissa regioner än i andra. Sädana insatser kan
ocksä vara näringspolitiskt motiverade med hänsyn till den råvarubrist som
fömtses framöver

Den
regionala servicen omfattar servicefunktioner som gymnasium, sjukhus, vamhus
m. m. - sädant som normalt finns i regionala centra. En betydande
sysselsättningsökning kan väntas också inom denna verksamhetsgrupp. Vissa
möjligheter finns att sprida den regionala servicen till exempelvis kommuncentra.
Pä den samhälleliga sidan pågår redan nu en spridning inom den öppna sjukvården
och långtidssjukvärden. Däremot synes utvecklingen på den kommersiella sidan
snarast gå i motsatt riktning med satsningar pä vamhus och stormarknaden
Utredningen menaratt landstingen och länsstyrelserna här har en gemensam
uppgift att bevaka möjligheterna till en ytteriigare spridning ut till de
olika kommuncentra för att därigenom förstärka arbetsmarknaden och även
servicen i dessa.

Länsservice
hänför sig närmasl lill de servicefunktioner som normalt finns i de s. k.
primära centra - sädana som eftergymnasial utbildning, centrallasarett eller
regionssjukhus, länsstyrelse och andra statliga länsorgan, stormarknadsvaruhus,
olika slag av specialiserad service etc. Även denna del av servicesektorn har
expanderat mycket kraftigt under de senaste årtiondena. Expansionen kommer att
fortsätta men förmodligen i en något lugnare takt.

Möjligheter
till en viss spridning av länsservicen torde enligt utredningen finnas. Detta
får emellertid inte ske i sädan omfattning att de förhindrar den regionala
strukturplanens intentioner att bygga upp arbetsmarknaden i de primära centra
sä att den kvalitativt närmar sig storstädernas.

Till
den nationella servicen hänförs i första hand den statliga centrala
förvaltningen, huvudkontor för banker, försäkringsbolag och andra stora
koncemer Dit hör också andra mycket specialiserade servicefunktioner. Den
nationella servicen är i huvudsak lokaliserad till Stockholmsregionen. Viss
sådan service finns emellertid också i Göteborgs-och Malmöregionerna. Också
denna typ av service och tjänster kommeratt fortsätta expandera. Den beslutade
och påböriade omlokaliseringen av statlig verksamhet till ett antal primära
centra kommer till en del att avlänka expansionen till andra delar av landet.

Konkurrensen
om arbetskraften kan komma att öka i de största orterna. Främst gäller detta
mellan industrin och de delar av servicen som inte

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 115

är
direkt kopplad till det lokala befolkningsunderiaget, bl. a. den nationella
servicen. Olika vägar att decentralisera funktioner och arbetsuppgifter till
andra orter måste därför enligt utredningen prövas. En särskild utredning den
s. k. deceniraliseringsutredningen, studerar för närvarande den frägan.

Tillverkningsindustrin
kommer genom sin geografiska obundenhet att spela en nyckelroll för
möjligheterna att nå upp till mälet arbete ät alla i alla regioner Ser man till
de övriga näringarna är de lokaliserings-mässigt låsta på olika regionala
nivåer Industrin är den verksamhet med vilken man får fylla ut
sysselsättningsutrymmet i de skilda regionerna. Det största utrymmet finns
relativt selt pä de lokala mindre arbetsmarknaderna där servicesektorn är sämst
representerad och det minsta utrymmet finns i de största städerna. När det
gäller de senare områdena, är det emellertid viktigt att man kan behälla och
utveckla den industri man nu har sä att dessa regioner inte blir renodlade
tjänste- och serviceorter.

Sett
över en längre tidsperiod aren relativt stor del av industrin att betrakta som
röriig. Detta även om man i fysisk mening inte skulle flytta ett enda företag.
Bmttoförändringarna - nedläggningar, nyetableringar och andra förändringar -
är sä stora att de ensamma klarar en betydande omfördelning mellan regionerna.
Tillverkningsindustrin inrymmer verksamheterav mycket varierande karaktär, det
gäller inte minst frän lokaliseringssynpunkt. Vissa verksamheter är med hänsyn
till närhetskrav till råvaror, djuphamnar elc. helt lästa till en bestämd
plats. Andra verksamheter - och den gmppen är större - är i princip helt fria
när det gäller val av lokaliseringsort. Mellan dessa ytieriigheter finns sedan
en skala av mer eller mindre röriiga verksamheter. Situationen varierar ocksä
mellan företag inom en och samma bransch beroende på hur bunden man är i det
enskilda fallet genom nedlagt kapital i byggnader och maskiner, leverantörs-
och kundförhållande etc.

5.4.2
AUmänt om de regionalpoUtiska medlen

De
ambitioner som sysselsättningsutredningen redovisar beträffande utjämningen av
sysselsättningsgraden mellan regionerna ställer ökade krav på de
regionalpoUtiska styrmedlen. En förbättring av de kvalitativa sidorna av
arbetsmarknaden kommer ocksä att ställa krav på mer precisa styrmedel.
Utredningen diskuterar därvid allmänt möjligheterna att påverka lokaliseringsbesluten
med avseende på vem som är huvudman för verksamheten.

Lokaliseringen
av den statliga verksamheten kan direkt påverkas genom politiskt beslut. Det är
emellertid dä viktigt att de regionalpolitiska aspekterna systematiskt beaktas
i beslutsfattandet.

Den
verksamhel som på detta sätt kan påverkas är i försia hand den nationella
service som bedrivs av staten. De beslutade omlokaliseringarna av

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 116

statlig
förvaltningärett exempel på regionalpolitisk styrning genom direkta politiska
beslut. Den s. k. decentraliseringsutredningen studerar f n. möjlighetema att
förändra de centrala myndigheternas organisation och arbetsformer och pä det
sättet föra överarbetsuppgifteroch funktioner till regionala och lokala
myndigheter.

Även
beträffande delar av tillverkningsindustrin bör lokaliseringsbesluten kunna
fattas pä direkt politisk väg. Statsmakterna har det avgörande inflytandet när
det gäller finansieringen av utbyggnader inom den statliga företagssektorn.

Möjligheterna
för statsmakterna att påverka den regionala fördelningen av sysselsättningen
inom denkom munala sektorn kommerfrämstatl gälla en eventuell tidigareläggning
av serviceutbyggnaden. Den regionala omfattningen av länsservice, regional
service och lokal service bes tämssom tidigare framhållits, huvudsakligen av
folkmängden i de olika regionerna.

Utredningen
har konstaterat att tillverkningsindustrin genom sin relativt stora geografiska
röriighet intar en nyckelställning när det gäller att åstadkomma erforderiigt
antal arbetstillfällen i de skilda regionerna. De regionalpolitiska styrmedlen
kan indelas i administrativa och ekonomiska. Administrativa styrmedel verkar
på så sätt att nyetableringar och utbyggnader underställs myndighetsprövning.
Ekonomiska styrmedel verkar genom bidrag eller avgiftersom varierar regionall
och därigenom påverkarden ekonomiska kalkylen för ortsvalet. De nuvarande
regionalpolitiska medlen är i huvudsak av typen ekonomiska stimulansmedel,
dvs. bidrag och län som varierar regionalt. Ytteriigare en typ av
regionalpolitiska åtgärder är de som, i stället för att kompensera företagen
för variationer i kostnadsläget, tarsikte päatl allmänt minska de regionala
skillnaderna i produktionsbetingelserna.

En
viktig fräga när det gäller de ekonomiska styrmedlen är stödets varaktighet.
En indelning kan här göras i inledningsstöd och varaktigt stöd. Med
inledningsstöd avses stöd som utgår vid eller i nära anslutning till en
utbyggnad, nylokalisering o. d. Exempel härpå är lokaliseringsstöd och
sysselsättningsstödet. Ett varaktigt styrmedel förutsätts däremot verka under
obegränsad tid. Varaktiga stödformer kan användas bl. a. för att kompensera
företag för varaktiga regionala kostnadsskillnader. Så är fallel med exempelvis
åtgärder av varaktig karaktär som tar sikte på vissa grupper med särskilt stora
svårigheter pä arbetsmarknaden.

När
man här diskuterar skillnader i produktionsbetingelserna för olika delar av
landet mäste man hälla i minnet att förhållandena hela tiden förändras i de
skilda regionerna. Problemområdena växlar från tid till annan liksom problemen
ändrar karaktär och åtgärderna måste självfallet anpassas med hänsyn härtill.
Det är därför enligt utredningen tveksamt om man från samhällets sida bör binda
sig för ett stöd för mänga är framåt. Avgörande för om man i ell område skall
gä in med stöd mäste alllid vara om stödet bedöms som nödvändigt för att fä det
eftersträvade antalet arbetstillfällen

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 117

till
regionen i fräga. För företag som överväger att utvidga eller nyetablera
verksamhet väger kostnaderna och intäkterna under de första åren av verksamheten
särskilt tungt. Ett i tiden väl anpassat inledningsstöd torde därför i de
flesta fall vara bäst ägnat att påverka utbyggnader och nyetableringar i för
samhället önskvärd riktning. Sysselsättningsuiredningen menar därför att
huvuddelen av det regionalpolitiska stödet som är mer direkt inriktat på
företagen bör ha karaktären av inledningsstöd. Detta inledningsstöd måste dock
kompletteras med olika former av varaktigt stöd för att utjämna vissa bestämda
olikheter i produktionskostnaderna mellan olika delar av landet, exempelvis på
transportsidan.

Något
som ocksä diskuteras av utredningen är frägan om de regionalpolitiska
stimulansmedlen i ökad utsträckning borde inriktas mer pä arbetskraftskostnaderna.
Flera av de stimulansmedel som används f n. är inriktade pä andra
produktionsfaktorer än arbetskraften. Som exempel kan nämnas
lokaliseringsstödet, som subventionerar kapitalanskaffning, och
transportstödet, som subventionerar fraktkostnaderna. Det har i olika
sammanhang hävdats att dessa stödformer kan leda till att produktionsfaktorn
arbetskraft används i mindre utsträckning än vad som skulle ha varit fallet om
stödet varit mer inriktat på arbetskraftskostnaden. Nägon sådan effekt har dock
enligt sysselsättningsuiredningen inte kunnat utläsas av de undersökningar som
gjorts beträffande de företag som hittills erhållit lokaliseringsstöd.

Det
finns trots detta, enligt utredningens mening, skäl att i den kommande
utredningsetappen närmare studera möjligheterna till en mer direkt koppling av
det regionalpolitiska stödet till den sysselsättningsökning som faktiskt uppnås
i de enskilda stödföretagen.

Vid
bedömningen av medlens utformning mäste särskilt uppmärksammas vilken
träffsäkerhet olika medel har. Det gäller att utforma medel som når sä stor del
som möjligt av de beslutssituationer man kan påverka från lokaliseringssynpunkt
utan att samtidigt en stor del av de satsade resurserna går till spillo genom
att ges lill verksamhet som trots stödet inte ändrar lokalisering eller
omfattning.

Styrmedlen
mäste enligt utredningen vara sä utformade att de i den praktiska
tillämpningen medger en långtgående anpassning till, förhållandena och
insalsbehoven i skilda regioner. Generellt verkande åtgärder mäste kompletteras
med selektrivt stöd som lämnas endast i vissa områden eller efter särskild
prövning. Utredningen anser att lokaliseringsstöd vid investeringar även i
framtiden bör spela en viktig roll inom regionalpolitiken. Del bör dock
övervägas om inte en större del av investeringsstödet kan lämnas i form av lån
med viss räntebefrielse under inledningsskedet av verksamheten. Det bör vidare
prövas om lokaliseringsbidragens storlek kan knytas till sysselsättningsökningen
i stället för till en viss procentsats av byggnadskostnaden. Eventuellt kan
lokaliseringsbidragen ersättas med avskrivningslän som skrivs av med ett visst
belopp för varie person som nyanställs

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 118

i
verksamheten. För servicenäringarna har investeringsstödet begränsad betydelse.
Möjlighetema att påverka den privata servicens lokalisering - det gäller såväl
regional, läns- som nationell service - med nägon form av sysselsältningsslöd
börytterligare prövas. Eventuellt skulledet introduktionsstöd som lämnas inom
stödområdet till alla typerav verksamhet kunna omformas till
sysselsättningsstöd.

5.5
Regionalpolitiska insatser (SOU 1975:91, kap. 7)

I
rapporten görs en genomgång av de regionalpolitiska stödåtgärderna. Där
konstateras ocksä att de regionalpolitiska medlen naturligtvis inte kan
utformas en gäng för alla. Utvecklingen i olika delar av landet genomgår
kraftiga förändringar. Den starkare markeringen av inomlänsproblemen i den
föreliggande utvärderingen av länsplanering 1974 är ett utiryck fördetta.
Ambitionerna har höjts för att skapa en mer finstämd regional- och sysselsättningspolitik.
Regeringen har ocksä efter hand anpassat och förbättrat den regionalpolitiska
stödverksamheten.

Alltsedan
lokaliseringsstödet infördes är 1965 har bidrag och län vid investeringar
dominerat den regionalpolitiska stödverksamheten. År 1970 breddades
stödgivningen genom att sysselsättningsstödet infördes. Samtidigt byggdes det
regionalpolitiska utbildningsstödet ut. Det har alltså skett en utveckling i
stödgivningen så att både investeringar och nyanställningar direkt stimuleras.
Enligt rapporten bör de nuvarande stödformerna även i framtiden bilda stommen i
den regionalpolitiska stödverksamheten. Det bör dock övervägas om de olika
bidragsformerna inom stödgivningen mer direkt kan knytas till
sysselsättningsökningen i slödföretagen. Vidare bör tjänsteverksamheten i
framtiden tillmätas en större vikt i den regionalpolitiska verksamheten. Det
konstateras att när nu betydande resultat har uppnåtts i fråga om utjämning av
de storregionala spänningarna kan det finnas anledning att se mer nyanserat på
den regionala utvecklingen. Med den betoning av de inomregionala problemen som
kan väntas enligt utvärderingen av länsplanering 1974 kan det finnas anledning
alt diskutera förekomsten av t. ex. stödområden av nuvarande slag.

I
rapporten föreslås att en översyn nu kommer till stånd av den regionalpolitiska
stödverksamheten inför det beslut riksdagen bör falla år 1978. Det aviserades
också att regeringen under våren 1976 kommer att ge till-läggsdirektiv till
sysselsättningsutredningen om en översyn av de regionalpolitiska medlen.

5.5.1
Lokaliseringspåverkan

Diskussionen
om behovet av starkare styrmedel förs utifrån den s. k. styrmedelsutredningens
betänkande (SOU 1974:82) Samverkan för regional utveckling. Utredningen, som
tillkallades är 1972 har haft i uppgift att un-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 119

dersöka
behovet av och förulsällningarna för nya regional politiska styrmedel samt att
pröva utformningen av olika lösningar.

Det
system för lokaliseringspåverkan som skisseras i rapporten (SOU 1975:91)
Politik för regional balans utformades sedan remissutfallet pä styrmedelsutredningens
betänkande var känt. Systemet för lokaliseringspäver-han är ett alternativ som
tillgodoser kraven pä enkelhet i utformningen samt snabbhet i handläggningen
och som samtidigt tillförsäkrar samhället effektivare styrmedel än tidigare.

Avgörande
för lokaliseringspåverkan är att den kommer in sä tidigt i företagens planering
att företagen själva inte har hunnit binda upp sig för ett visst
lokaliseringsalternativ. Statsmakterna har redan i dag kanaler - ofta pä
branschbasis -som används bl. a. i syfte att få del av företagens planer En mer
systematisk uppbyggnad av kontakterna mellan företag och samhälle är emellertid
nödvändig föratt de ökade ambitionerna pä sysselsättningspolitikens område
skall kunna infrias.

Ett
system för lokaliseringspåverkan bör därför bygga pä en överenskommelse mellan
regeringen och Sveriges Industriförbund samt vissa större förelag. Syftet med
samrådet skall enligt rapporten vara att skapa förutsättningar för en påverkan
av företagens val av lokaliseringsort. Samtidigt bör samrådsförfarandet
utformas så att det kan tjäna som underiag för utvidgning av samarbetet mellan
regeringen och näringslivet. Vidare bör lokaliserings-påverkan följas upp även
på länsnivå där befintliga kanaler och medel utnyttjas och kompletteras.
Samtidigt bör nägon form av lagstiftning övervägas för all bygga under del nu
skisserade systemet för lokaliseringspäverkan.

Under
ett inledningsskede bör samrådet omfatta ett begränsat antal industriföretag
och därvid främst de som är mest intressanta från regionalpolitisk synpunkt.
Hit hör erfarenhetsmässigt de börsnoterade företagen men också vissa andra
större och medelstora företag. Detta skulle innebära att ca 150 industriföretag
skulle omfaltas av verksamheten. Industriföretag i samtliga branscher bör ingå.

Formerna
för lokaliseringspäverkan bör vara sä enkla som möjligt och i stor utsträckning
bygga på muntliga överiäggningar. Initiativet kan antingen komma frän det
enskilda företaget eller frän det organ som handlägger lokaliseringspäverkan.
I del senare fallet väljs företagen ut inom den grupp som omfattas av samrådet.
Härför erfordras emellertid som utgångspunkt ett systematiskt och konlinueriigt
informationsmaterial beträffande berörda företags framlidsbedömningar.
Informationssystemet skall ges en sådan utformning att aktuella
expansionsprojekt kan sättas in i sitt större sammanhang.

Informationssystemet
företag-samhälle bör kunna användas som ett underlag för lokaliseringspåverkan
på säväl central som regional nivä. Men det är dä väsentligt att det s. k.
DIS-systemet utvidgas och anpassas i vissa avseenden.

Flera
skäl talar för att del nu skisserade systemet för lokaliseringspäverkan
fullföljs också på länsplanet. De storregionala obalanserna har minskat under

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 120

de
senaste åren. Prognoserna i länsplanering 1974 pekar på att nettoomflyttningen
mellan län blirlitenocksäunderrestenav 1970-talet. De regionalpolitiska
problemen har i ökad grad blivit av "inomlänskaraktär". Samtidigt
måste, som påpekas i rapporten,den yrkesmässiga sammansättningen
påarbetsmark-naden uppmärksammas i ökad utsträckning. En ökande del av de
regionalpolitiska problemen bör därför kunna lösas inom länen genom
avvägningar av insatser mellan delar av samma län. Fömtsättningarna härför har
ocksä ökat genom utveckling av länsplaneringen.

Lokaliseringspåverkan
bör pä såväl regional som central nivä handhas av de myndigheter som har det
samlade ansvaret för samhällsplaneringen på resp. administrativ nivå. Det
betyder regeringen på central nivå och länsstyrelsen på länsnivå. En
företagslokalisering kan dä bedömas bäde med hänsyn till dess betydelse för
sysselsättning, industristruktur m. m. och mot bakgrund av dess konsekvenser
för samhällsbyggandet i övrigt, bl. a. hushållning med mark och vatten.

5.5.2
Remissyttranden (SOU 1975:90, kap. 9 och SOU 1975:91, kap. 7)

Enligt
sysselsättningsutredningen bör en långtgående utjämning av
sysselsättningsgraden mellan olika regioner och arbetsmarknader utgöra
riktmärke för den långsiktiga sysselsättningspolitiken. Utredningen anser att
man även inom den offentliga sektorn i ökad utsträckning systematiskt bör
beakla de sysselsältningspoliliska och regionalpoliliska aspekterna i beslul
som rör förändringar i verksamheten. Denna syn delas av en sä gott som enhällig
remissopinion bl. a. av socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet. Arvika
kommun liksom Sala kommun instämmer helt i utredningens förslag om regional
utjämning av arbetstillfällena. Den senare kommunen anfördärvid att det
fåranses fördelaktigt frän samhällsekonomisk synpunkt att arbetstillfällen
lokaliseras till de orter, där arbetskraften finns i stället för tvärtom.

LandsUngei i Kopparbergs
län menar att en kraftig höjning av sysselsättningsgraden i de delar av landet
där den nu är låg innebär att man mäste föra en kraftfull och regionalt
inriktad sysselsättningspolitik. Problemen återfinns även inom
storstadsområdena och regionalpolitiken måste mot denna bakgrund omfatta hela
landet. Även Socialdemokratiska kvinnoförbundet anser att ett viktigt mål för
samhällets sysselsättningspolitik mäsle vara att utjämna de regionala skillnaderna
i sysselsättningsgrad. Det kan vara svårt att uppskatta den potentiella
arbetskraftens exakta storiek. Men det finns knappast nägra skäl som talar för
att kvinnor i mindre orter skulle vilja arbeta utanför hemmei i mindre
utsträckning än kvinnor i storstockholmsområdet, som i dag har landets högsta
förvärvsfrekvens. 55t/anföratt målsättningen mäste vara att i de olika länen
bygga ut regioner, som kan garantera en

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 121

hög
sysselsättningsnivå. För att dessa regioner skall kunna komma till stånd och
fungera krävs alt samhällets planering inriktas på att styra
företagsetableringar och andra sysselsättningstillfällen lill dessa orter/regioner.

SAF,
Svenska Handelskammarjörbundel och Sveriges Industriförbund anför att de delar
utredningens uppfattning att samhället har ett ansvar då det gäller att
underiätta för medborgarna att finna en utkomst påarbetsmarknaden i olika delar
av landet. Man kan dock inte gä längre än vad hänsynen till näringslivets
internationella konkurtenskraft medger Det är naturiigt att insatser koncentreras
till områden därsysselsättningsproblemenärstörst, dvs. i första hand de norra
delarna av landet.

Trots
den tendens till stabilisering som har kunnat avläsas i befolkningsutvecklingen,
kvarstårenligt/I A/5stora sysselsäliningsmässiga olikheter mellan skilda
delarav landet. Skillnaderna i arbetslöshetsnivå och förvärvsgrad mellan olika
delar av landet kvarstår i stort sett oförändrade. Den eftersträvade utjämningen
av sysselsättningsgraden har trots betydelsefulla insatser långt ifrån
uppnåtts, konstaterar styrelsen.

Den
självklara slutsatsen av detta blir enligt LO att insatserna för alt utjämna
deregionalaskillnademaärotillräckligaochmåsteförstärkas. Som utredningen
framhäller kan en utjämning av de regionala skillnaderna inte uppnäs, endast
med de traditionella regionalpolitiska medlen. Närings-och industripolitiken
måste förstärkas i syfteatt kunnaspela en större roll också i regionalpolitiskt
sammanhang.

Folkpartiets
ungdomsförbund menar att generella medel bör användas i regionalpolitiken i
högre grad än nu. T. ex. bör näringslivets lokalisering styras genom att
regionalpolitiska sysselsättningsavgifter läggs på alla ickeoffentliga
arbetsgivare i tillväxlregioner, medan sysselsätlningsslöd och andra regionalpolitiska
bidrag utgår vid etablering i sysseisätlningssvaga regioner.
Sysselsättningsavgiflerna kan differentieras mellan olika regioner och
branscher,

TCO
anföratt man med nuvarande regionalpolitiska insatser inte klararatt nå upp
till de regionalpolitiska mäl som beslutatsav riksdag och regering, Dedi-rekta
regionalpolitiska åtgärderna mäste därför i ökad utsträckning kompletteras med
att man inom olika sektorer systematiskt tillvaratar möjligheterna till
regionalpolitisk styrning. Enligt TCO:s mening bör de regionalpoliliska insatserna
i framtiden i ökad utsträckning ges en selektiv inriktning. Kravet på
se-lektiviiet ärsärskilt framträdande närdet gällerdirekta ekonomiska subventioner
till privata företag. Stödinsatserna mäste anpassas efter företagens reella
stödbehov och såatt bidragsgivningens styrmöjligheter tillvaratas. Behovet av
insatser växlardessutom frän tid till annan mellan olika delarav landel och ocksä
inom stödområdet kan det aktuella stödbehovet variera starkt. Det regionalpolitiska
stödet till företagen måste därför enligt TCO beslutas efter prövning av
fömtsättningar och behov i varie särskilt fall.

Ingen
av de remissinstanser som behandlat förslaget till lokaliserings-

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 122

påverkan
i rapporten (SOU 1975:91) Politik för regional balans ställer sig helt
avvisande till att det prövas. En klar majoritet av dessa remissinstanser
tillstyrker förslaget utan några invändningar.

Länsstyrelsen
i Siockholms län ställer sig dock tveksam till förslaget om att inrätta en
särskild interdepartemental arbetsgrupp, som skall omhänderha förhandlingarna
med företagen. Risk föreligger för att berörda länsstyrelser och kommuner
kommer att få ta del av ärendena pä ett alltför sent stadium. Länsstyrelsema i
de län där företagen har större delen av sin verksamhel föriagd bör därför
beredas lillfälle att i ett tidigt skede della i överiäggningarna mellan den
interdepartementala arbetsgruppen och företagen. Även berörda kommuner bör
delta i sådana överiäggningar.

Några
remissinstanser, bl. a. Moderaia samlingspartiets kvinnojörbund och
Folkpartiets ungdomsförbund vänder sig helt mot en lokaliseringspäverkan eller
etableringskontroll som avser administrativa styrmedel och
etablerings-prövning.

Andra
remissinstanser bl, a. SSU och ettferialFCO-dislriki kräver en direkt
styrning, t. ex. genom införande av etableringskontroll. Länsstyrelsen I
Norrbottens län ifrågasätter också om inte det samlade utredningsmaterial som
presenterats de senaste åren ger argument för etableringskontroll. Systemet
med lokaliseringspåverkan bär vissa likheter med det tidigare lokaliseringssamrädet
om vilket utredningen konstaterar blygsamma påvisbara effekter. Om ett nytt
system för samtal och diskussioner konstrueras måste man från samhällets sida
använda såväl stimulerande som restriktiva medel på ett mera kraftfullt sätt.
Skellefteå kommun tillstyrker systemet med lokaliseringspåverkan villkoriigt.
Om avsikten med detta varit att markera att systemet i första hand skall vara
ett medel att göra avvägningar mellan delar av samma län vill kommunen
allvariigt ifrågasätta dess berättigande som regionalpolitiskt medel. Det
kommer i så fall att på kort sikt konsei-vera och pä lång sikt skärpa obalansen
mellan länen och därmed verka i motsatt riktning i förhållande till
intentionerna i prop. 1972:111,

Naturvårdsverket
anser att det föreslagna förfarandet med lokaliseringspåverkan i avvaktan på
att behovet av etableringskontroll närmare klarläggs kan vara ett steg i
önskvärd riktning. Naturvårdsverket understryker emellertid att bl.a. prövning
enligt 136 a S byggnadslagen och prövning enligl miljöskyddslagen inte får
föregripas genom de bedömningar som den föreslagna interdepartementala
arbetsgruppen förutsätts göra,

KF
tillstyrker det föreslagna systemet för lokaliseringspåverkan, KF understryker
särskilt betydelsen av att en samverkan mellan företag och samhällsorgan
kommer till ständ pä länsnivån. Ett flertal länsstyrelser betonar ocksä detta.
Länsstyrdsen i Värmlands län tillstyrker förslaget till lokaliseringspåverkan
och anför vidare all enligl departementets utvärdering bör förslaget följas upp
pä länsnivå och grundas pä nägon form av lagstiftning. Länsstyrelsen finner
det väsentligt alt så sker. 1 det system för lokaliseringspåverkan

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 123

som
skisseras finns enligt länsstyrelsens mening inte tillräckligt klariagt den
roll som länsstyrelser och kommuner skall spela. Detta bör ytteriigare
övervägas och klargöras innan systemet böriar tillämpas. Länsstyrelsen i Alvsborgs
län tillägger dessutom att systemet för lokaliseringspäverkan även bör
kompletteras pä sådant sätt att alla företag över en viss storieksgräns, som
avser alt nylokalisera eller expandera inom landet, skall vara skyldiga att
anmäla förhällandet till länsstyrelsen.

Svenska kommunförbundet
tillstyrker det skisserade förslaget och päpekar vikten av att
lokaliseringskommunen pä ett tidigt stadium ges möjligheter att delta i
lokaliseringssamarbeiet.

7"C0
tillstyrker att förslagel till utvidgad administrativ lokaliseringspåverkan prövas.
TCO understryker särskilt betydelsen av all handläggningen blir en integrerad
del av de regionalpolitiska insatserna vilket bl.a. torde kräva en klarare
organisatorisk anknytning av systemet lill övriga regionalpolitiska älgärder
än som föresläs i rapporten. TCO framhåller även att kontakterna med företagen
måste ske i sädana former, att de berörda lokala fackliga organisationerna ges
förutsättningar till ett reellt inflytande över lokaliseringsbesluten samt att
de fackliga organisationerna på central och regional nivå ges möjligheter till
att följa och delta i verksamheten,

TCO
anför vidare att en administrativ styrning kan vara särskilt motiverad i de
fall lokaliseringen av ett företags verksamhet eller delar av denna är svår att
påverka genom olika positiva stimulansåtgärder. Sädana verksamheter tillhör i
regel tjänstesektorn samtidigt som tjänstenäringarnas expansion medför ett
kraftigt tillväxttryck på storstadsregionema och nägra större orter Det synes
mot den bakgrunden enligt TCO:s mening naturiigt alt man i syfte med
lokaliseringspåverkan redan från börian kommer att inkludera såväl
industriföretag som företag inom servicesektorn såsom bank-och
försäkringsföretag, viss uppdragsverksamhet m, m.

/1M5
tillstyrkeratt det föreslagna systemet för lokaliseringspåverkan prövas.
Styrelsen framhäller emellertid i likhet med de båda utredningarna tjänstesektorns
betydelse för sysselsättningens regionala fördelning, inte minsl den primär-och
landstingskommunala verksamheten. Det finns därföranledning att successivt
bygga ut systemet i en ellerannan form till att även avse tjänsteproduktionen.

Det
tänkta systemet avses bygga på ett avtal som sluts mellan regeringen och
Sveriges industriförbund samt ett antal slörre industriföretag. Inom ramen för
detta avtal skulle företagen förbinda sig att delta i ett samrådsförfarande
och i ett tidigt stadium diskutera lokalisering av företagens utbyggnader och
etableringar, LO menar att detta är en förtjänstfull ansats eftersom det ger en
möjlighet alt pä ett mer positivt sätl än med en ren etableringskontroll
påverka lokaliseringarna, LO hyser emellertid vissa tvivel om effekten av
enbart detta avtal, LO framhåller därför att systemet för lokaliseringspåverkan
redan frän böan bör omfatta även den föreslagna fullmaktslagstiftningen, vilket
innebäratt denna mäste föreläggas riksdagen

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/75:211 124

år
1976. Några ytteriigare utredningar är enligt LO inle nödvändiga med hänsyn
till den enkla utformning denna lag kan ha.

I länsplaneringsrapporten
aviserades att sysselsättningsutredningen skulle få tilläggsdirektiv för en
översyn av de reg ional pol i t is ka medlen. Flera remissinstanser har
understött detta. Bl. a. RRV framhMler att den eftersträvade
sysselsättningsökningen och utjämningen mellan regionerna kommer att ställa
krav pä ökad precision i den regionala styrningen av ar-betstillfallen och att
detta ställer ökade krav pä styrmedlen. Verket menar därför att det är
väsentligt att den aviserade översynen av den regionalpolitiska
stödverksamheten kommer till ständ inför det beslut riksdagen har att fatta är
1978.

LO anför härvid alt tanken
på att olika orter skall komplettera varandra både vad gäller arbetsmarknad och
service och i dessa avseenden fylla olika funktioner innebär att den
regionalpolitiska målsättningen blivit mer differentierad. Detta börda i sin
tur leda till att även de regionalpolitiska medlen differentieras i ökad
utsträckning. Det kan ocksä uttryckas så att en ökad selektivitet blir
nödvändig. Konkret kan detta betyda att lokaliseringsstödet bör differentieras
med hänsyn lill den regionala strukturplanen, liksom att ett ökat utrymme för
beslut om stödinsatser pä regional nivå bör diskuteras. LO anser att en
väsentlig uppgift i samband med den översyn av de regionalpoliliska medlen som
utredningen skall utföra bör bli att diskutera en ökad differentiering av de
regionalpolitiska medlen med utgångspunkt frän den regionala strukturplanen.

Flera av remissinstansema
för fram olika förslag till nya eller utvidgade regionalpolitiska medel. Sälunda
menar t. ex. länsstyrelsen i Gotlands län all ej endast förbättring och
utvidgning av medel med nuvarande inriktning bör övervägas utan även t, ex,
skattetekniska medels användning i regionalpolitiskt syfte. Det kan gälla
skattefri avsättning till regionalpolitiska investeringsfonder och speciella
avskrivningsregler. Länsstyrelsen anser att en ökad breddning av
medelsarsenalen bör eftersträvas där säväl ekonomiska och administrativa
styrmedel som insatser föratt skapa god industriell miljö ingår.

Länsstyrelsen i Alvsborgs
län anser att en ändring av den nuvarande handläggningsordningen beträffande
investeringsfonderna bör övervägas. Denna ändring skulle innebära att
länsstyrelsen ges en slörre möjlighel än f n. att delta i handläggningen av det
för länets utveckling mera betydelsefulla ärendena.

Förslag om nya
industricentra förs fram för flera kommuner, bl. a. Sollefteå/Kramfors,
Torsby, Filipstad, Hällefors och Boras.

Länsstyrelsen i Värmlands
län understryker att det är nödvändigl att man i ökad utsträckning systematiskt
beaktar de sysselsättningspolitiska och regionalpolitiska aspekterna av beslut
inom tjänstesektorn som innebär olika »lag av förändringar i verksamheten,
Norrköpings kommun anför i det sam-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 125

manhanget
behovet av bättre styrmöjligheter för att påverka lokaliseringen av det privata
näringslivets administrativa funktioner Dessa funktioner är nu i stor
utsträckning koncentrerade till slorstockholmsområdet, vilket medför en
belydande kvalitativ regional obalans av sysselsättningsiillfällena. Med hänsyn
till sysselsättningsmålen i den regionala struklurplanen är det angelägel, att
uiredningen noga överväger vilka åtgärder som kan vidlas för att få en jämnare
fördelning av de administrativa funktionerna mellan storstadsområdena och de
primära centra.

Flera länsstyrelser och
kommuner i framför allt södra Sverige föreslår att ökat regionalpolitiskt stöd
bör utgå utanförstödomrädet.

Länsstyrelsen i Uppsala
län anför att så länge de regionalpolitiska problemen tämligen klart bestod i
betydande ojämlikheter i den regionala utvecklingen mellan olika landsändar
kunde indelningen i ett allmänt och ett inre stödområde vara motiverad. Genom
att regionalpolitiken varit effektiv har många av dessa regionala
obalansproblem lösts. Istället hårde inomregionala problemen kommit att
framträda tydligare. Även om länsstyrelsen delvis instämmer i att
stödområdesgränserna inte längre framsiår som någol absolut hinder för
regionalpolitiska insatser i andra delar av landet sä borde dock stödinsatserna
i första hand grundas pä kriterier som påett mera allmängiltigt sätt indikerar
behov av regionalpolitiskt stöd.

Enligt länsstyrelsen i
Bdkinge län bör regionalpolitiken ges en problem-orienterad prägel. Visseriigen
har ett steg i denna riktning tagits i och med att lokaliseringsstöd kan lämnas
utanför det allmänna stödomrädel om avsevärda sysselsättningssvårigheter
förutses eller har uppkommit. Likaså kan stöd i princip utgä över hela landet
till orter med ett ensidigt näringsliv. Enligt länsstyrelsens mening är denna
utvidgning av kriterierna för regionalpolitiskt stöd inte tillräcklig eftersom
det i allmänhet mäste uppstå akuta problem för alt stödåtgärder skall anses
påkallade. Det är vidare en brist att insatsbehovet inte grundas på en för alla
orter likartad och systematisk analys av problemen. Genom all låta problemens
art och omfattning vara vägledande skulle dock stödet bli känsligare och
tillfalla de orter som är i störst behov av insatser.

Länsstyrelsen
i Blekinge län anser mot den bakgmndenatt regionala näringspolitiska
program,helt naturligt efteren central utvärdering,bör vara vägledan-de fördel
regionalpolitiska stödets inriktning. Regionalpolitiskt stöd skulle enligt
detta synsätt utgä till de ortersom med ledning av de regionala näringspolitiska
programmen bedömas vara i störst behov av åtgärder oavsett var i landet dessa
orter är belägna.

Konkreta
förslag till utvidgningar av stödområdet framförs i flera remisssvar. Sålunda
anför länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län att Sotenäs kommun bör inlemmas
i stödområdet samt länsstyrelsen i Gotlands län all Golland hänförs lill del
inre stödområdet. Norrtälje kommun vill ingå i stödområdet. Landstinget i
Uppsala län anser att kommunerna Tierp, Östhammar och Älv-

s. 126 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 126

karieby,
som nu ingår i den s, k, grå zonen, skall ingå i det allmänna stödområdet.

Landstinget
i Göteborgs- och Bohus län anser att särskild uppmärksamhet bör ägnas
möjligheterna att utveckla näringslivet i de kommuner där möjligheterna att utnyttja
specifika naturresurser har begränsats genom riktlinjerna i den fysiska
riksplaneringen. Enligt landstingets mening bör övervägas omfattning och
inriktning av de insatser som krävs för att tillförsäkra även dessa kommuner en
positiv utveckling beträffande näringslivs- och befolkningsutveckling.
Liknande synpunkter framförs av Västerviks kommun beträffande den egna
kommunen.

Länsstyrelserna
och kommunema i främst de fyra nordligaste länen avvisar bestämt krav på all
ändra stödområdesindelningen. Sälunda anför länsslyrelsen i Västerbottens län
all den betoning av inomlänsproblemen som är genomgående i (SOU 1975:91)
Politik för regional balans leder till en diskussion av förekomsten av
stödområden av nuvarande slag. Det framgår emellertid enligt länsslyrelsen av
redovisningen att ojämlikheten mellan främst de fyra nordligaste länen och
resten av landet fortfarande är betydande. Prognoserna - som dessutom har de
nuvarande reglema för regionalpolitiskt stöd som en förutsättning - visar inte
heller pä nägon påtaglig utjämning mellan olika landsdelar. Länsstyrelsen
understryker därför starkt att den regionalpolitiska prioriteringen av
stödområdet kvarstår

Länsstyrelsen
i Jämtlands län menar att ett borttagande av stödområdena vore ödesdigert för
det norriändska inlandet så länge inte direkta styrmedel finns och används i
betydligt högre grad än för närvarande. Redan den utsuddning av
stödområdesgränsen som den s. k. grå zonen innebär, liksom den ökade
användningen av det regionalpoliliska stödet för punktinsatser utanför
stödområdet, har enligt länsstyrelsens mening klart försvagat en av de
norriändska inlandskommunernas få lokaliseringsfördelar.

6
Övriga regionalpolitiska frågor

6.1
Service och samhällsfunktioner (SOU 1975:91, kap. 8 och 9)

6.1.1
Målen för serviceförsörjningen

Enligt
prop. 1972:111 bil. 1 är det nödvändigt med en relativt vid och allmän
formulering av målsättningen för serviceförsöriningen. Framför allt mot
bakgrund av alt vad som uppfattas som god servicestandard varierar regionalt.
Enligt föredragande departementschefen bör därför som allmänt riktmärke gälla
att alla människor skall få tillgång till en tillfredsställande service i
hemorten eller inom räckhåll frän hemorten. Inom ramen för denna

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 127

allmänna
formulering görs vissa preciseringar beträffande lokal och regional service och
restidsavstånd till orter med sådan service. Lokal service bör t. ex. kunna nås
med 350 min. enkel resa och regional service med ett par timmars resa för att
serviceförsöriningen skall anses tillfredsställande, I utpräglade
glesbygdsområden bör dock vissa avsteg från dessa restidsavstånd kunna göras.
Departementschefen accepterade i allt väsentligt de tankegångar och synpunkter
som glesbygdsutredningen (SOU 1972:56) anförde om målen för
serviceförsöriningen. Utredningen kunde enligt departementschefen ligga till
gmnd för den fortsatta planeringen. Detta omdöme gäller enligt rapporten även i
dag.

Servicen
är väl utbyggd i de södra och mellersta delarna av landet i den meningen att
tillgänglighet till service är god för en dominerande del av befolkningen.
Glesbygdsproblem finns i hela landet men de är mest utpräglade i skogslänens
inre delar. Insatserna har också koncentrerats till skogslänens
glesbygdskommuner.

Länsstyrelserna
har i behandlingen av serviceförsöriningen i stort accepterat den principiella
syn som statsmakterna angav i 1972 års beslut om regionalpolitiken. Därmed har
ocksä mälsättningsdiskussionen förderas del i försia hand inriktats på
servicefrägor i områden med spridd bebyggelse. De mest omfattande
diskussionerna förs av länsstyrelserna i norra Sverige, dvs. de län där
glesbygdsproblemen är mest framträdande. Problem när det gäller
serviceförsöriningen har icke förändrats i större omfattning sedan riksdagens
beslut år 1972. Detta framhålls även av länsstyrelserna.

Serviceförhållandena
varierar kraftigt med hänsyn till bebyggelse och bo-endestmktur samt mot
bakgrund av näringslivs- och befolkningsutveckling. Vid bedömningen av
serviceutbudets lillgänglighet spelar den regionala strukturen och
serviceorternas åtkomlighet stor roll.

Ett
system för serviceförsöriningeij bör enligt rapporten utformas sä att de kan
ses som långsiktiga lösningar i områden med olikartade strukturella
förhållanden och skiftande utvecklingstendenser Detta pekar pä nödvändigheten
av myckel generella formuleringar för målsättningen. De undersökningar som har
redovisats av ERU leder till samma slutsats.

Frågan om vad som är ett
tillfredsställande serviceutbud kan inte anses en gång för alla givet. Därför
bör den serviceplanering, som bör komma till stånd - framför allt genom
insatser frän kommunernas sida - i områden med utpräglade serviceproblem,
kännetecknas av flexibla lösningar, så att inte onödiga läsningar av
serviceutbudets lokalisering och funktioner ästadkommes.

De mål för
serviceförsöriningen som statsmakterna gjorde i prop. 1972:111 får utgöra den
ram inom vilken kommuner och länsstyrelser har att utveckla den nödvändiga
serviceplaneringen. Ytteriigare preciseringar får bli en följd av varie regions
specifika förhållanden och utgöra ett stöd för en vidare utvecklad kommunal och
regional serviceplanering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6.1.2
Problemområden i seivicehänseende

Enligt
den regionala struktur som beslutades är 1972 skulle kommuncentra vara primära
stödjepunkter för försöriningen med lokal service. Det betonades emellertid
att del i kommunerna finns ett stort antal orter utanför centralorterna som
fyller viktiga funktioner för invånarna. Den övergripande statliga regionala
planeringen har kommunema som minsta planeringsenheter och enligt
departementschefen finns det i allmänhet inte anledning att innefatta de nämnda
orterna i denna planering. I till ytan stora och glest befokade kommuner i
framför allt det inre stödområdet kan det emellertid finnas skäl att peka ut
sekundära servicecentra, s. k. kommundel-scentra. I princip bör dessa orter
kunna ge samma serviceutbud som kommuncentra och åtgärder, liknande dem som
kan behövas i kommuncentra, skall kunna sättas in. Enligl departementschefen
behövs del en planering i samverkan mellan kommuner och länsstyrelser för
urvalet av dessa kom-mundelscentra. Några kommundelscentra utpekades dock ej i
beslutet om regionalpolitiken år 1972.

I länsplanering
1974 har en komplettering av ortsslrukluren gjorts av länsstyrelserna i
samarbete med kommunerna. De kommundelscentra länsstyrelserna föreslär framgär
av nedanstående.

opaginerad Kontrollera mot PDF

L ä n

Kommun

Länsstyrelsens
förslag till kommundelscentra

opaginerad Kontrollera mot PDF

AB

Norrtälje

Vaxholm

Värmdö

Haninge

C

_

D

-

E

-

F

-

G

-

H

Västervik

Borgholm

I

Gotland

K

L

-

M

-

N

-

O

-

P

Alingsås

Svenljunga

Vxlan/Blidö

Ljusterö

Svartsö/Ingmarsö

Möja

Sandhamn

Ornö

Ut ö

Gamleby (prioriteras)

Löttorp

Hemse (kommuncentrum)

Slite
(kommuncentrum)

Burgsvik

Fårösund

Sollebrunn Överlida

opaginerad Kontrollera mot PDF

Län

Kommun

Länsstyrelsens förslag lill kommundelscentra

S

Torsby

Sysslebäck* Stöllet*

Filipstad

l.esjöfors

Hagfors

Kyrkheden

T

U

Äriäng

Töcksfors

_

_

W

Älvdalen

Idre/Särna*

Malung

Salen*

Rättvik

Furudal

Ludvika

Fredriksberg

X

Ljusdal

Los* Ramsjö*

Sandviken

Österfärnebo/Gysinge

Y

Ange

Fränsta*

Sollefteå

Junsele* Ramsele*

Sundsvall

Liden

Kramfors

Nordingråvallen

Örnsköldsvik

Solberg

Trehöringsjö/Långviksmon

Bredbyn

Z

Strömsund

Hoting* Gäddede*

Krokom

Föllinge*

Bräcke

Kälarne*

Härjedalen

Hede* Funäsdalen*

AC

Norsjö

Mala*

Storuman

Tärnaby/Hemavan*

Åsele

Dorotea*

Vännäs

Bjurholm

Skellefteå

Jörn

BD

Pajala

Korpilombolo*

Kiruna

Karesuando* Vittangi/Svappavara*

Jokkmokk

Vuollerim*

Boden

Härads

*orter

som
ligger inom inre stödområdet

Som
framhållits tidigare är problemen med serviceförsöriningen mest utpräglade i
skogslänens inre delar. Speciella stödåtgärder för att klara serviceförsöriningen
har ocksä satts in i glesbygdskommunerna i inre stödområdet.

En
stor del av de orter länsstyrelsema föreslagit ligger i till ytvidden stora och
glest befolkade kommuner. Flera av orterna uppvisar ocksä ett serviceutbud som
svarar emot det som tidigare benämnts lokal service.

9 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 211

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Prop. 1975/75:211

Dessa
orter kan därigenom tillsammans med kommunernas huvudorter utgöra
funktionsdugliga stödjepunkter för serviceförsöriningen. Omkring dessa har
kommunerna möjligheter att bygga upp ett väl fungerande servicesystem.

Inom
inre stödområdet har länsstyrelserna i samarbete med kommunerna föreslagit 23
kommundelscentra. (Då har Idre och Särna räknats var för sig, vilket de bör med
hänsyn till avståndet.) Som resultat av den regionala trafikplaneringen har, i
samband med avgränsningen mellan regional och lokal trafik och mot bakgrund av
vissa kriterier 12 orter i inre stödområdet av regeringen angetts som
kommundelscentra/personlrafikterminaler i till ytvidden stora kommuner.

Dessa
orter är Karesuando i Norrbottens län, Tärnaby/Hemavan, Mala och Dorotea i
Västerbottens län, Hoting, Gäddede, Föllinge, Hede och Funäsdalen i Jämtlands
län. Särna och Idre i Kopparbergs län samt Sysslebäck i Värmlands län. Alla
dessa orter har också av länsstyrelsema i länsplanering 1974 föreslagits till
kommundelscentra - stödjepunkter för serviceförsöriningen. Denna samstämmighet
mellan de tvä planeringsformerna liksom att orterna i stort uppvisar ett
serviceutbud som motsvarar lokal service talar för att dessa orter utses till
kommundelscentra i planen för den regionala strukturen. Av de övriga 11 orterna
har sju, nämligen Vuollerim, Vittangi och Korpilombolo i Norrbottens län.
Ramsele och Junsele i Västernorrlands län. Los i Gävleborgs län samt Salen i
Kopparbergs län, ett serviceutbud som i stort motsvarar glesbygdsutredningens
servicebatteri. De är i regel serviceorter för betydande omland. Flertalet av
orterna har ocksä stor betydelse i kommunikationshänseende, i första hand
genom att fungera som terminal- och knutpunkter i den kollektiva trafiken i
resp. kommun. Mot den bakgrunden förordas alt även dessa orter utses lill
kommundelscentra.

De
resterande oterna Kälarne i Jämtlands län, Fränsta i Västernorriands län.
Ramsjö i Gävleborgs län samt Stöllet i Värmlands län är delvis av annan karaktär.
De har ett serviceutbud som nära ansluter till det som benämnts lokal service.
Även om dessa orter därför spelar en viktig roll från servicesynpunkt, har de
inte sä betydande omland som de tidigare nämnda. De har inte heller sädan
betydelse i trafikhänseende att de kan ulses liU kommundelscentra.

Gotland
ligger i det allmänna stödområdet och är till ytan den största kommunen utanför
skogslänen. Länsstyrelsen har med de speciella förhållanden som föreligger pä
Gotland föreslagit Hemse och Slite till kommun-centra saml Burgsvik och
Fårösund till kommundelscentra. Länsstyrelsens förslag får ses som en markering
av den betydelse Hemse och Slite har, då ytteriigare kommuncentra inte kan
utses i kommunen. Orterna Hemse och Slite har en betydelse motsvarande den, som
de orter har vilka lidigare förordals till kommundelscentra, I den tidigare
nämnda regionala trafikplaneringen har även Hemse och Slite som enda orter
utanför inre stöd-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 131

området
angetts som persontrafikterminaler. Med hänsyn till detta samt mot bakgrund av
de speciella förhållanden som råder pä Gotland förordas att Hemse och Slite
ulses till kommundelscentra.

Förslag
pä kommundelscentra finns även i områden som ligger utanför inre stödområdet
och Gotland. Med hänsyn till de kortare avstånden och de mindre problemen frän
serviceförsöriningssynpunkt kan del inte anses nödvändigt att utse andra
kommundelscentra än de tidigare förordade.

De
älgärder statsmakterna kan vidta för att trygga serviceförsöriningen i utpekade
kommundelscentra i inre stödomrädel och på Gotland rör stöd ål
trafikförsöriningen samt stärkande och bevarandet av skilda samhälleliga
servicefunktioner Länsstyrelserna har att beakta detta i den fortsatta övergripande
regionala planeringen.

Det
bör dock betonas att avvägningarna och prioriteringarna inom kommunema aren
primärkommunal uppgift. Utpekandet av kommundelscentra fär enbart ses som ett
medel för att möjliggöra varierande lösningar av serviceförsöriningen inom
vidsträckta kommuner Det är kommunerna som

- genom den goda kännedom de har om människor och
serviceförhållanden

- är bäst skickade att göra de nödvändiga
avvägningarna mellan de olika medel som statsmakterna ställer till förfogande.

6.1.3
KommersieU service

Utvecklingen
av den kommersiella servicen för hushällen har under senare år varit relativt
gynnsam, när man ser till landet som helhet. En kartläggning av hur utbudet av
51 olika typer av service har förändrats mellan åren 1969 och 1972 visar en
klar förbättring, särskilt för kommuncentra. Över 60 % av kommuncentra har fält
mer än fyra nya serviceslag och i genomsnitt hade de därmed kommit upp i 29
olika slag av service.

Det
förekommer alltjämt rätt kraftiga skillnader i serviceförsöriningen mellan
olika regioner, men också i det här avseendet har det skett en förbättring.
Nägra kommuner i södra och mellersta Sverige har fätl ell minskal antal
serviceslag, medan ingen koramun i stödområdet har fått en sådan försämring.
Flertalet av stödområdets kommuner uppvisar en kraftig ökning av
serviceutbudet. Kartläggningen gäller kommunerna som helhet. Där redovisas ej
fördelningen av utbudsställena eller dess åtkomst för de boende i kommunerna.

Undersökningen
omfattade förändringar fram lill är 1972, Sedan dess har riksdagen beslutat om
ett särskilt stöd till dagligvaruhandeln i det inre stödområdet. Stödet ges i
form av hemsändningsbidrag till kommuner och investeringsstöd lill
näringsidkare. Stödet till glesbygdsbutikerna har varit i kraft alltför kort
tid för att man ska kunna dra några bestämda slutsatser av dess effekter. Vissa
förändringar av reglema har ocksä gjorts under den tid som stödet varit i
kraft.

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 132

Distributionsutredningen
har i sitt betänkande (SOU 1975:69) Samhället och distributionen lämnat förslag
som berör stödet till kommersiell service. Utredningens förslag bereds f. n.
inom handelsdepartementet.

Drivmedelsförsöriningen
ärett problem i glesbygderna. Konsumentverket fick i december 1974 i uppdrag av
regeringen att i samråd med statens pris- och kartellnämnd skyndsamt kartlägga
drivmedelsförsöriningen i glesbygder. År 1975 överiämnades en lägesrapport
till regeringen med förslag till älgärder. Av rapporten framgår att
drivmedelsförsöriningen i vissa områden kan bli ett problem inom en nära
framtid. Bensinbolagen har åtagit sig att inte dra in nägra bensinpumpar i
glesbygdsområdena utan föregående samråd i varie enskilt fall med
konsumentverket vilket ger vidgad möjlighet att närmare följa och påverka
utvecklingen.

6.1.4
Samhällsservicens regionalpoUtiska betydelse

Ett
av huvudändamålen med länsplaneringen är att de bedömningar och målsättningar
den lett fram till skall ge vägledning för skilda statliga myndigheters beslut
i de fall dessa har regionalpolitiska effekter. Sädana beslut om
kommunikationer, bostäder, skolor etc. är ett av de viktigaste medlen att
påverka den regionala utvecklingen i enlighet med målen för regionalpolitiken.
Genom resursfördelningen påverkas det som brukar kallas infrastrukturen för
olika kommuner och därmed förutsättningarna för näringslivets utveckling och
lokalisering. Flera länsstyrelser har pekat på vissa samordningsproblem mellan
planeringen av olika sektorer (planering av skolor, vägar, bostäder etc.) och
den regionalpolitiska verksamheten.

Länsstyrelserna har här en
viktig funktion att fylla som samordnare av samhällsplaneringen på länsnivå.
Det är även naturiigt att information ges till berörda kommuner när statliga
myndigheter avser att förändra servicen eftersom kommunerna inom sina gränser
har ett stort ansvar för planering och utveckling av serviceförsöriningen.

Det regionalpolitiska
handlingsprogram som riksdagen antog är 1972 följdes upp med ett åläggande för
slalliga myndigheler att planera efler detta beslut. Motsvarande direktiv avses
bli utfärdat efter det att regering och riksdag tagit slällning till den nu
avslutade länsplaneringen. Länsplaneringssystemet avses att förbättras för att
ge underiag för en effektivare samordning av de regionalpolitiska frågorna på
central nivå.

Ett av de främsta medlen
för att skapa en i möjligaste mån likvärdig kommunal service i hela riket är
skatieutjämningsbidraget till kommunerna. Möjligheten att som hittills bidra
lill utbyggnaden av samhällsfunktionerna hänger till stora delar samman med
utvecklingen av den kommunala ekonomin. Flera länsstyrelser liksom
arbelsgmppen för glesbygdsfrägor har därvid pekat på den betydelse som
skatieutjämningsbidraget har. Skatieutjämningsbidraget spelar även stor roll
för alt utjämna skillnaderna i ekonomisk

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 133

bärkraft
mellan kommunema. Därmed ges vissa förutsättningar fören mera jämlik kommunal
servicestandard. Samtliga kommuner och landsting är genom lag garanterade ett
visst lägsta skatteunderiag. Sammanlagt uppgår det statliga bidraget undet är
1975 till 2 658 milj, kr,, och med mer än älta gånger så högt belopp per
invånare till kommuner inom det inre stödomrädel jämfört med kommuner utanför
det allmänna stödområdet.

Nuvarande
system, som beslutades vid 1973 års riksdag och som gäller frän och med är
1974, är provisoriskt. Regeringen har bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla särskilda sakkunniga för översyn av skatteutjämningssystemet.

6.1.5
Utbyggnad av samhällsfunktionerna

Staten,
landstingen och kommunerna svarar för en viktig del av servicen till medborgarna,
1 länsplaneringen har ocksä denna del av servicen diskuterats ingående och en
rad förslag har förts fram till förbättringar.

När
del gäller utbildningen har betydande förändringar skett under senaste tio
åren. Grundskolan har genomförts, en sammanhållen gymnasieskola har startat i
börian av 1970-talet och beslut har fattats om att decentralisera högskolan.

Grundskolans
genomförande har stor regionalpolitisk betydelse. Väsentligt mänga fler orter
har i dag högstadium än de som tidigare hade realskola. Grundskolans högstadium
finns på minst en ort i varie kommun. Barn från glesbygd kan således numera i
stor utsträckning erbjudas möjligheter till grundutbildning, som är likvärdiga
med dem som barn från tätorter länge har haft. Under senare är har åtgärder
vidtagits för alt undvika att skolenheter måste läggas ner vid vikande
elevunderiag t. ex. i form av lägre delningstal, årskurslösa högstadier.

Som
flera länsstyrelser påpekar i länsprogrammen har dessa åigärder förbättrat
möjligheterna att bibehålla en god högstadieorganisation i länen.

Gymnasieskolan
har ersatt fackskolan, gymnasiet och yrkesskolan. För att upprätthålla en
allsidig organisation för gymnasieutbildning i en kommun fordras ett betydande
elevunderiag. Nya organisationsformer har därför skapats för alt göra det
möjligt att anordna gymnasieskolans treåriga linjer vid ett mindre elevunderiag
än vad som krävs för att anordna en konventionell gymnasieskola. Detta innebär
att om elevunderiaget i en region med gymnasieskola sjunker blir det i första
hand inte aktuellt att överväga nedläggning av gymnasieskolan utan övergång
till en annan organisationsform. Alla regionala centra och nästan hälften (44
%) av kommuncentra har numera nägon form av gymnasieutbildning. För
kommuncentra är det som regel fråga om specialkurser.

Under
1960-talel skapades möjligheter till högre utbildning pä en rad nya orter
utanför de gamla universitetsorterna, Decentralicerad universi-

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 134

tetsutbildning
bedrivs för närvarande på ca 20 orter i landet, Dessulom pågår
försöksverksamhel med nya former,dels i form av distansundervisning och dels
genom samarbete mellan studieförbund och universitet.

Riktlinjer
för lokalisering av nytillkommande högskoleutbildning beslutades av riksdagen
vären 1975. Grunden för högskoleutbildningens förnyelse skall vara ett lokalt
utvecklingsarbete nära själva utbildnings- och forskningsmiljön och i nära
kontakt med arbetslivet. Planeringen av den högre utbildningen skall i ökad
utsträckning samordnas med samhällsplaneringen i övrigi, bl. a. regionall.
Enligt della beslut skall nytillkommande högskoleutbildning i första hand
föriäggas till 16 orter (eller par av orter) utanför de nuvarande
universitetsorterna, nämligen Borås, Eskilstuna/Västerås, Fa-lun/Boriänge, Gävle/Sandviken,
Halmstad, Jönköping, Kalmar, Karistad, Kristianstad, Linköping/Norrköping,
Luleå, Skövde, Sundsvall/Härnösand, Växjö, Örebro och Östersund.

Riksdagens
beslut innebär att 17 av landels 23 primära centra blir utbyggnadsorter för
högskoleutbildning. Av de övriga sex primära centra har tvä - Uppsala och Umeå
- redan universitet.

Vuxenutbildningen
har expanderat kraftigt. Under senast avslutade budgetår uppgick deltagarna i
studiecirkelverksamheten till ca 2,2 milj. personer. Den kommunala och statliga
vuxenutbildningen räknar över 130000 deltagare. Över 100 000 elever genomgick
arbetsmarknadsutbildning och ca 20 000 var med i fackliga kurser. Sammanlagt
räknade den samhällsstödda vuxenutbildningen ca 2,5 milj. deltagare.

Sammanfattningsvis
kan sägas att de organisatoriska förändringar som genomförts inom utbildningen
under de senaste åren skapat en jämnare fördelning av utbildningsmöjligheter
mellan regionerna och medverkat till att minska de regionalpolitiska problemen.

Riksdagen
lade våren 1974 fast riktlinjerna för den fortsatta statliga kulturpolitiken.
Där slås fast att kulturpolitiken är ett led i statens samlade politiska
insatser och att de övergripande mål som styr arbetet med att förändra
samhället även måste gälla kulturpolitiken. Den fär därför ses som ett av flera
instmment för att skapa ett samhälle som präglas av jämlikhet och som ger
människor möjligheter till ett rikare liv. Kulturpolitiska insatser av olika
slag är en viktig del i de regionalpolitiska strävandena att skapa orter och
områden, som ur servicesynpunkt är väl differentierade.

Radion
äf ett annat exempel på spridningstendenserna i kulturutbudet, fr. o. m. år
1977 indelas landet i 24 lokalradioområden, som i stort selt länsvis, bättre än
nu kommer att tillgodose regionala inlressen.

De
bostadspolitiska mälen, som successivt uppställts under efterkrigstiden har i
betydande omfattning uppnätts. Under tioårsperioden 1965-1974 har ca 1 milj.
nya lägenheter färdigställts. Den stora nyproduktionen samt modernisering och
avgång av lägenheter i äldre bostadsbestånd har medfört att den genomsnittliga
utrymmes- och utrustningsstandarden i bostäderna ökat kraftigt. Risker för nya
bristfenomen kan emellertid framträda pä bo-

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 135

stadsmarknaden
om inte nyproduktionen hälls pä en acceptabel nivä. Det är inle minst viktigt
att bostadsproduktionen inkl. ombyggnad av bosläder fär sådan omfattning och
inriktning att trångboddheten avskaffas och bostadsbeståndet får en
tillfredsställande modernisering. Det omoderna och halvmoderna
lägenhetsbeständet beräknas fortfarande omfatta en halv milj. lägenheter eller
mellan 15 och 20 % av beståndet.

Frän
tvä av länsstyrelserna i storstadslänen har frägan om fördelningen av ramar för
beviljande av statliga bostadslån tagits upp. Därvid framhålls angelägenheten
av att en ram tilldelas länet att fördelas av länsstyrelsen mellan länets
samtliga kommuner för att därmed erhålla ett samlat grepp över bostadsbyggandet
i länet. Bebyggelsestrukturens uiformning har stor betydelse för att uppnå väl
fungerande lokala arbetsmarknader, tillfredsställande serviceförsörining etc.
Länsstyrelserna har huvudansvaret för samordningen på regional nivå av den
fysiska och regionalpoliliska planeringen. Även i en rad andra sammanhang har
länsstyrelserna det övergripande ansvaret för den översiktliga planeringen t.
ex. vägar och regional trafikför-sörining. Fördelningen av ramarna för
storstadslänen torde tas upp av bygg-nadsadministrationsulredningen. Enligt
direktiven skall utredningen bl. a. göra en översyn av planverkets och
bosladsslyrelsens organisation och arbetsuppgifter samt möjligheterna att föra
över uppgifter till kommuner och till statliga myndigheter pä länsnivå.
Utredningens överväganden skall enligt direktiven redovisas under första halvåret
1976.

Nya
regler gäller fr. o. m. den 1 januari 1975 för statsbidrag till social hemhjälp
och färdtjänst. De nya reglerna innebär att statsbidraget till den sociala
hemhjälpen utgär med 35 % av kommunens bruttokostnader för hemhjälpspersonalen.
Bidragsunderiaget har dessutom vidgats lill att omfatta särskilda kostnader
som avser här- och fotvård, badservice, matdistribution, snöröjning saml
hemhjälpsledare. De nya statsbidragsbestämmelserna kan väntas ge resultat i en
utbyggnad av serviceålgärder under de närmaste åren.

Inom
ramen för den särskilda försöksverksamheten med olika insatser för värd och
service i glesbygdsområden har statsbidrag ulgält lill uppsökande verksamhet i
ett stort antal glesbygdskommuner. Betydande belopp har också ulgält till vissa
kommuner för genomförande av social serviceplanering, liksom för servicehus och
pensionärscenler.

Flertalet
länsstyrelser framhäller i länsplanering 1974 mycket starkt behovet av en
kraftig utbyggnad av barnomsorgsverksamheten. Denna sektor bör prioriteras bl,
a, mot bakgrund av att en utökad barnomsorgsverksamhet utgör en väsentlig
förutsättning för att möjliggöra en ökad kvinnlig sysselsättning. Bristen på
barnomsorgsplatser är en starkt begränsande faktor för kvinnorna pä
arbetsmarknaden.

Regeringen
har efter överiäggningar med Svenska kommunförbundet, lagt fast en snabb
utbyggnad av barnomsorgen. För femårsperioden 1976-1980

s. 136 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 136

skall
100 000 daghemsplatser och 50 000 fritidshemsplatser byggas. För att ge
kommunerna ekonomiska möjligheter att genomföra utbyggnaden av barnomsorgen
genomförs en kraftig höjning av statsbidragen.

De
senaste årens utveckling inom hälso- och sjukvärden har kännetecknats av en
snabb utbyggnad av den decentraliserade öppna sjukvärden vid läkarstationer och
värdcentraler samtidigt som ökade resurser tillförts åldringssjukvården och
psykiatrin. Den sjukvårdspolitiska målsättningen är inriktad pä en fortsatt
sädan ulveckling. Genom en utbyggnad av primärvärden, som bör omfatta
hälsovård och sjukvård som kan bedrivas utanför sjukhus, bedöms mer än fyra
femtedelar av de problem som föranleder kontakt med sjukvården kunna klaras i
närheten av patientens egen miljö.

Ovanstående
allmänna utveckling överensstämmer väl med de regionalpoliliska strävanden
länsstyrelserna redovisat i länsprogrammen beiräffande hälso- och sjukvården.

Den
regionala trafikplaneringen ska säkra trafiksektorns samordning med andra
samhällssektorer och med samhällsplaneringen i stort. Regionalpolitiska beslut
har steg för steg lagts till gmnd för den regionala trafikplaneringen. En
utvärdering av denna beräknas ske under våren 1976. Flygplats-och hamnfrågor
har fått särskild behandling i nyligen publicerade departementspromemorior.

Åtgärder
har beslutats för att minska skillnader i telefonkostnaderna mellan olika
delar av landet.

6.1.6
Remissyttrandena (SOU 1975:91, kap. 8)

Länsstyrelsen
i Norrbonens län framhäller att mäl för servicen enligt 1972 års
regionalpolitiska beslut har gilUghet i dagens läge, och alt problem med
serviceförsöriningen är mest accentuerade i skogslänens inre delar.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län delar den i betänkandet framförda uppfattningen
att serviceproblemen är större inom det inre stödområdet, än i
glesbygdsområdena i övriga delar av riket. Länsslyrelsen I Skaraborgs län
framhåller att mälet att "alla människor skall få tillgång till en
tillfredsställande service i hemorten eller inom räckhåll för denna" är
alltför vagt för alt kunna läggas till gmnd för planering av
serviceförsörjningen i framtiden.

Länsstyrelsen
i Stockholms län anser all serviceproblemen har slor räckvidd och att de med
självklarhet berör stödområdet i sin helhet, men att de också bör uppmärksammas
i de perifert belägna bostadsområdena inom större tätortsregioner liksom i
stora delar av skärgärden. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län.

Enligt
Svenska kommunjörbundei varierar serviceförhållandena mellan olika kommuner
beroende pä olikheter i bebyggelse- och boendestrukturen.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 137

Vad
som uppfattas som en god serviceslandard varierar ocksä lokalt. Förbundet
anser därför, liksom utredningen, att en formulering som entydigt preciserar
begreppet "tillfredsställande serviceförsörining" är svår att uppställa.
Det torde inte heller vara nödvändigt eller önskvärt att precisera innebörden
utöver de allmänna målsättningar som knyts till den regionala strukturen.

Enligt
socialstyrelsen räcker det i praktiken inte att konstatera att en viss service
finns eller att den saknas. För många glesbygdsområden är svårigheten då det
gäller en viss social service inte att den saknas utan att kvaliteten svårligen
kan bli densamma som i en större tätort. Delta lorde även gälla annan service.
Socialstyrelsen anser vidare att i länsplaneringen betraktas serviceproblemen i
framför alll glesbygden som ett ätkomlighets-och transportproblem. En utföriig
diskussion av möjligheten att nä social service, hälso- och sjukvård,
fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter för dem som bor i olika typer av
orter saknas dock.

För
alt trygga serviceförsöriningen i till ytan stora och glest befolkade kommuner
är enligt Svenska kommunförbundet samlade insatser frän stat och kommun
nödvändiga. Det statliga glesbygdsstödet har här en viktig funktion. Förbundet
instämmer i slutsatserna i betänkandet att nägra detaljerade anvisningar för
stödet inte är lämpliga. Sådana anvisningar kan verka hindrande för den lokala
anpassningen i serviceplaneringen som ständigt mäste ske.

KF
anför att åtgärder behöver vidtas för att förbättra serviceförsöriningen
särskilt i glest befolkade delar av landet och tillstyrker de förslag som
lämnas i betänkandet. För alt kunna bevara en tillfredsställande kommersiell
service bör enligt KF:s mening nuvarande stödmöjligheter byggas ut.

Länsstyrelsen
i Kalmar, Hallands och Gotlands län pekar pä att en väl fungerande
kollektivtrafik aren förutsättning för serviceförsöriningen i glesbygden.
Länsstyrelsen i Gollands län anser alt avsevärda förstärkningar av såväl det
regionala som det lokala bussbidragel är nödvändiga. Enligl länsstyrelsen i
Göteboigs och Bohus län talar flera skäl för att planering och utbyggnad
inriktas mot en struktur av sammanhållna bebyggelsegmpper med ett invånarantal
som i möjligaste mån ger underiag för kommersiell, kulturell och social
närservice. Inom varie sädan grupp bör närservicen kunna näs inom rimligt
gångavstånd. En sådan koncentration av bebyggelsen ger ocksä gynnsamt underiag
för kollektiv trafikförsörining.

Länsslyrelsen
i Norrboitens län framhåller betydelsen av att statsmakterna ger ökade resurser
till kommunerna framför allt i inre stödområdet för att genomföra
serviceplaneringen. Serviceplanering bör enligl länsstyrelsens mening
genomföras av alla kommuneroch omfatta inte enbart planering av
livsmedelsbutiker ulan på längre sikt all form av offentlig och kommersiell
service i utpekade orter. Länsstyrelsen i Kalmar län betonar att den
serviceplanering, som bör komma till stånd - framför allt genom

s. 138 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 138

insalser
frän kommunerna - i områden med utpräglade serviceproblem, bör kännetecknas av
flexibla lösningar. Planerna bör redovisa kommunernas syn på behovet av service
och dess framlida lokalisering, Skaraborgs läns FCO-distriki anser att
länsstyrelsen bör medverka till alt kommunema upprättar en varuförsöriningsplanering
för dagligvaruhandeln.

I
allmänhet har länsstyrelserna i sina synpunkter utgått frän att de orter som
utpekas som kommundelscentra skall ha en otvetydig betydelse som basort för
serviceförsöriningen i en viss region samt att orternas geografiska läge skall
vara sädant att de på ett tillfredsställande sätt kompletterar kommunens
centralort.

Länsstyrelsen
i Norrbottens län anser att undantag från principen att inte utse
kommundelscentra uianför inre stödområdet bör göras för orten Härads i Bodens
kommun.

Länsstyrelsen
I Väsierboliens län föreslär alt orterna Jörn och Bjurholm utpekas till
kommundelscentra. Länsstyrelsen anser att dessa orter är helt jämförbara med
orter som angetts i det inre stödområdet, SkeUefteå kommun hemställer att Jörn
klassificeras som kommundelscentrum. Kommunen anser att orten och dess omland
uppfyller de kriterier som kan ställas på ett kommundelscentra. Vilhelmina
kommun framför att orten Dikanäs skall utses till kommundelscentrum.

Länsstyrelsen
i Jämtlands län, Bräcke kommun och FCO i mellersta norriand förordar att
Kälarne utses till kommundelscentmm, i likhet med tidigare slällningstagande i
länsplanering 1974. Bräcke kommun anför Kälarnes stora betydelse som
kommunikationsknutpunkt för sill omland och menar att därav följer att Kälarne
betjänar slora delar av kommunen i servicehänseende. Enligt kommunen uppfyller
Kälarne de krav pä service som gles-bygdsuiredningen angett för en ort av denna
karaktär. Kommunen framhåller också att restiden från Kälarneområdet lill
Bräcke är en timme. Kravet att kunna nå kommuncentmmservice på maximalt 30-45
minuters resväg kommer inte att kunna uppfyllas om inte servicen i Kälarne kan
upprätthållas.

Mellersta
Norrlands FCO-disirikt anser att, utöver de förslag som tidigare framförts,
även Backe/Rossön bör utses till kommundelscentra. Strömsunds kommun framför
liknande synpunkler och framhåller att även Hammerdal bör utses till
kommundelscentrum.

Länsslyrelsen
i Västernorriands län och Landstinget i Västernorriands län vidhåller kraven på
utpekande av samtliga i länsplaneringen föreslagna orter till kommundelscentra.
Man anser det inte motiverat att begränsa utpekandet av kommundelscentra till
det inre stödområdet. Kramfors kommun delar inte den i betänkandet framförda
uppfattningen att inte ulse Nordingråvallen till kommundelscentrum. Kommunen
vidhåller sina krav att så sker. Sundsvalls kommun anser alt Liden fyller de
krav som bör ställas pä en ort av della slag och vidhåller därför att Liden
förordas till kom-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 139

mundelscentmm.

Länsstyrelsen
i Gävleborgs län och Ljusdals kommun anser att förutom Los även Ramsjö bör
utses till kommundelscentrum med hänsyn lill Ramsjös betydelse för
serviceförsöriningen i norra delen av Ljusdals kommun samt det långa restidsavständet
till närmaste slörre serviceort. Länsstyrelsen anser vidare att
Österfärnebo/Gysinge bör betraktas vara av samma karaktär som övriga utpekade
kommundelscentra. Landstinget i Gävleborgs län vidhåller sin uppfattning om alt
bäde Ramsjö och Österfärnebo/Gysinge skall fungera som kommundelscentra.

Länsstyrelsen
I Kopparbergs län framhåller nödvändigheten av att den närmare innebörden av
kommundelscentra klariäggs. Länsstyrelsen ämnar ägna orten Fredriksberg i
Ludvika kommun särskild uppmärksamhet och verka för att ortens ställning som
stödjepunkt för sysselsättning och service i glesbygd förstärks.

Länsstyrelsen
I Värmlands län föreslår, förutom i belänkandet förordade Sysslebäck, orterna
Stöllet, Lesjöfors, Töcksfors och Kyrkheden till kommundelscentra.
Länsstyrelsen avser att i del praktiska arbetet ägna alla de föreslagna orterna
särskild uppmärksamhet. Denna inställning får stöd av Värmlands läns
FC)-dlstrikl, Landstinget i Värmlands län anser att de i länsprogrammet
föreslagna orterna bör utpekas till kommundelscentra.

Länsstyrelsen
i Siockholms län anser att skärgårdssamhällena väl svarar mot de intentioner
riksdagen hade när man angav att ortsstmkturplanen skulle kompletteras med
kommundelscentra. En sädan klassificering har enligl länsstyrelsens uppfattning
en stor betydelse för olika myndigheters ställningstagande i frägor som
påverkar sysselsättning och service i skärgårdssamhällena och får därigenom
avgörande belydelse för möjligheterna att realisera mälen i
skärgärdsutredningen och skärgårdspropositionen.

Länsstyrelsen
i Kalmar län och Väsieiviks kommun vidhåller förslaget att utse Gamleby i
VästeA'iks kommun till kommundelscentmm. Länsstyrelsen vidhåller även
motsvarande förslag beträffande Löttorp i Borgholms kommun.

6.1.7
Remissyllranden (SOU 1975:91, kap. 9)

Flera
länsstyrelser och statliga verk framhåller länsplaneringens belydelse för
samordningen mellan sektorsplaneringen och den regionalpoliliska planeringen
och verksamheten. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller emellertid
behovei av ytteriigare samordningsinsatser t, ex, för arbetsmarknadsområdet
och för planering och byggande av allmänna vägar Postverket anför att det finns
ett etablerat samarbeie mellan länsstyrelser och postdirektioner. Del gäller
främst frågor som rör arbetsmarknaden, byggnadsprojekt, det regionala
trafiksystemet samt planering för poslförsörining-

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 140

en
inom landsbygdsområdet. Länsslyrelsen I Kronobergs län påpekar alt
länsslyrelsen har små möjligheler att i lillräcklig grad påverka statliga myndigheters
organisationsförändringar Länsstyrelsen tror inte heller att den föreslagna
årliga översynen av länsplaneringen kommer att förändra dessa förhållanden.
Länsstyrelsen I Kalmar län är av annan uppfallning och anser att en sådan årlig
översyn och utvärdering av länsplaneringen kommer alt skapa förutsättningar för
en effektivare uppföljning av de åtgärder som förutsatts i länsplaneringen.

En geografisk
koncentration av bl.a. statliga verksamheter i vissa delar av ett län och uttunning
i andra delar är ett aktuellt problem enligt länsslyrelsen i Göteborgs- och
Bohus län. Särskilt framträdande har dessa serviceinskränkningar i det länet
varit i Strömstad. Med hänsyn till sysselsättningsaspekterna och ortens
funktion av regionalt centrum ärdel länsstyrelsens uppfattning att ytteriigare
indragningar av siatlig verksamhet inte bör komma ifråga i Strömstad.

Flera
länsstyrelser, bland andra länsstyrelsen i Norrbottens län har understrukit
att i samband med större industrietableringar bör även nödvändiga
följdinvesteringar i bl. a. vägar komma till ständ så snart som möjligt. Skellefteå
kommun framhåller i detta sammanhang att det är viktigt att dessa investeringar
inte tas ur ordinarie medel där ramen redan är knappt tilltagen. 1 Slällel bör
ett system (en special-budget) införas där kostnader för denna typ av
investeringar täcks av medel uianför ordinarie budget.

Statens
planverk betonar nödvändigheten av att en övergripande irans-portplanering på
central, regional och lokal nivå kommer till slånd, 1 sammanhanget betonas i
enlighet med trafikpolitiska utredningens förslag, betydelsen av alt ett
centralorgan skapas som svarar för samordningen av den statliga
transportplaneringen.

Vägsekiorns belydelse för
samhällsbyggandet framhålls av flera remissinstanser som betonar viklen av alt
lillräckliga resurser ställs till sektorns förfogande, Slatens vägverk påpekar
nödvändigheten av att vid stora industriella satsningar även samhällets
investeringar i transportleder, hamnar och dylikl medtages i den ekonomiska
kalkylen,

Länsslyrelsen har på det
regionala planet en viktig funklion som samordnare av de statliga
myndigheternas verksamhet anser Svenska kommunjörbundei. Som bland annat har
påpekats av vissa länsstyrelser i länsprogrammen kan slalliga organs beslut i
vissa fall motverka den regionalpolitiska utveckling som riksdagen uttalat sig
för. All statlig planering måste verka i samma riktning och en bättre
samordning behövs därför. Kommunförbundet betonar i sammanhanget angelägenheten
av att statliga myndigheter regelmässigt informerar kommunerna om planerade
förändringar i verksamheten på det lokala planet.

En
rad länsstyrelser och kommuner framhåller den betydelse skal-teu tj ä m n i
ngsbid råget har för utbyggnaden av samhällsfunktionerna. Man framhäller all
skalteuijämningsbidragel är ett av de främsta

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 141

medlen
att skapa en i möjligaste män likvärdig kommunal service. Länsstyrelserna I
Gotlands, Östergötlands och Hallands län framhäller att det framtida skatieutjämningsbidraget
bör ges en klarare regionalpolitisk inriktning. Länsstyrelsen I Kronobergs län
framför liknande synpunkter och anser att statsmakterna i avvaktan på
skaiteutjämningsbidragsutredningen bör göra en generös bedömning av ansökningar
om extra skatteutjämningsbidrag från kommuner med ett onormalt högt
kostnadsläge orsakat av faktorer som kommunema inte själva kan påverka.

Det
nuvarande systemet missgynnar många fatliga och sysselsättningssvaga kommuner
i södra Sverige anser Linköpings kommun. En omläggning av det nuvarande
skatteutjämningssyslemet är angeläget främst ur rättvisesynpunkt men ocksä för
att ge många kommuner de finansiella resurser som erfordras om den kommunala
sysselsättningen skall öka i den takt som är nödvändig. Liknande synpunkter
framförs av Norrtälje kommun.

Skalteuijämningsbidragel
är ell gott stöd för glesbygdskommunerna anför Strömsunds kommun men med den
befolkningsutveckling som ägt rum inom glesbygdskommunerna under 1960 och
1970-talel har även detta urholkats. Ett bidragssystem mäste utformas som
bättre svarar mot de krav som kan ställas pä glesbygdskommunerna.

Nuvarande
system för skatteutjämningsbidrag grundar sig på medelskattekraften i riket
och antalet invånare i kommunen. Del medför alt höjd förvärvsfrekvens inte ger
några ytterligare skatteintäkter till kommunen vilket däremot inflyttning gör.
En annan utformning av skatteutjämningsbidragen som stimulerar kommunerna till
åtgärder för alt höja andelen sysselsatta vore önskvärd enligt Östersunds
kommun.

Östergötlands läns FCO
tycker att den kommunala beskattningsrätten bör ersättas med generella statliga
bidrag till kommunerna, finansierade via statsskatten.

En Ulveckling mot
generella bidrag av typen skatteutjämningsbidrag i stället för specialdestinerade
bidrag torde innebära att bidragen i stor utsträckning kommer att anknytas
till uppnåendet av vissa av slatsmaklerna angivna mäl. En väsentlig aspekt kan
enligt RRV i sådant fall vara hur den statliga tillsynen och kontrollen av
måluppfyllelsen skall utformas med hänsyn till målens övergripande karaktär.

De
åtgärder som vidtagits för att säkerställa möjligheter till bäde grund-och
gymnasieskolutbildning, i områden med vikande elevunderlag har enligt SÖ
radikalt förbättrat möjligheterna att upprätthälla utbildningsinsatserna i
sädana områden. SÖ följer upp effekterna av dessa verksamheter samtidigt som
ytteriigare förbättringar planeras. Ett projekt som bör nämnas i detta
sammanhang är försöksverksamheten med årskurslös undervisning vid små
högstadieskolor. Förutom alt undervisningsprocessen utvärderas i dessa försök
undersöks också skolans roll som social faktor i närsamhället.

De
organisatoriska förändringar som genomförts de senaste åren inom

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 142

utbildningssektorn
har skapat en utjämning av utbildningsutbudet och medverkat till att de
regionalpolitiska problemen minskat. En fortsatt uyämning är dock enligt SÖ:s
mening angelägen av flera skäl. Undersökningar visar t. ex. att ungdomars
benägenhet att söka en viss utbildning är tre gånger större om utbildningen
finns pä hemorten än om den inte finns där, 1 dag finns ett relativt
fullständigt utbud av gymnasieskolutbildningar pä 128 orter i landel. Mindre än
10 % av ungdomarna har mer än tre mil till närmaste sädan ort och av de ca 3 %
som har längre än fem mil till närmaste som alla i de sex nordligaste länen, I
dessa län är således tillgängligheten till gy mnasieskolulbildning dålig för
betydande elevgrupper. Vad gäller gymnasieskolans fortsatta utbyggnad finns
dock begränsningar enligl SÖ bland annat genom att kravet på allsidighet i
utbudet på de orter där utbildning anordnas alltid måste stå i centmm.

Utjämningen
av utbildningsutbudet de senasie åren har bidragit till en mer balanserad
utveckling på regional nivä. Beslutet om alt förlägga en högskola till Halmstad
har enligt länsstyrelsen i Hallands län hälsats med tillfredsställelse av alla
intressenter pä regional och lokal nivå. UOämningen av utbildningsutbudet de
senaste åren bör tillsammans med beslutet om högskoleutbildning i Kalmar
medverka till en mer balanserad regional utveckling. Enligt länsstyrelsen I
Kalmar är dock inte de förändringar som genomförts tillräckliga. Även Kalmar
län bör fä del av den försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning
som inleddes under höstterminen 1975. Länsstyrelsen föreslår, alt en
yrkesteknisk högskoleutbildning med träteknisk inriktning inrättas i Kalmar län
och förläggs till Nybro, Länsstyrelsen I Skaraborgs län anser del väsentligt
att den nu beslutade hög-skoleutbyggnaden för länet fullföljs genom älgärder
påcentral, regional och lokal nivä, Länsslyrelsen pekar pä nödvändigheien av
att information kring det nya decentraliserade högskolesystemet sker pä ett
tidigt stadium bl, a. för alt motivera och aktivera vissa grupper av vuxna.
Länsstyrelsen i Alvsborgs län anser att förutom Borås även Trestad bör ingå
bland högskoleorterna. Länsstyrelsen i Gollands län vidhåller sill förslag om
att distansundervisning bör införas för att förbättra den eftergymnasiala
utbildningen pä Golland. SkeUefteå komimin understryker kraftigt betydelsen av
en decentralisering av högskoleutbildningen. Insatser av denna art är viktiga
för att ulveckla Skellefteå som primärt centrum.

De sociala konsekvenserna
av samhällsutvecklingen har fätl ett begränsat utrymme i planeringen anser
socialstyrelsen. Även inom den regionala uivecklingsplaneringen, som skall
samordna eller sammanfatta i regionen förekommande sektors- och niväplanering,
kan i många fall en ofullständig samordning skönjas. På vissa områden kommer
enligt länsslyrelsen i Norrbottens län även framdeles vissa kommuner alt släpa
efler andra kommuner. Till någon del bör detta kunna motverkas genom selektiva,
riktade statliga stödinsatser lor alt stimulera berörd verksamhel. Socialdepartementets
glesbygdspolitiska verksamhet nämns som exempel. Det gäller

s. 143 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 143

stöd
för alt bredda den öppna åldringsvården och för alt införa fritidsverksamhet
för ungdom i glesbygd.

Länsstyrelserna
har i länsprogrammen ägnat stor uppmärksamhet åt-barnomsorgsverksamheten.
Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län hälsar med tillfredsställelse de mål
för barnomsorgen som fastlagts av regeringen i överenskommelsen med Svenska
kommunförbundet. Liknande synpunkter framförs även av länsstyrelserna i Blekinge,
Kristianstads och Skaraborgs län.

Enligt
socialstyrelsen bör det uppmärksammas att decentraliseringspolitiken
beiräffande hälso- och sjukvård inte i första hand skall betraktas som ett
medel att påverka tyngdpunkten i befolkningens bosättning frän större tätorter
till mindre. Huvudtanken med decentraliseringen av hälso- och sjukvård är att
tillgodose närhets- och kontinuitetsprincipen utifrån redan exislerande
befolkningsförhållanden. Till följd av att den slutna korttidsvården och en del
av den sluina långtidsvården och även en del av den öppna vården kommer att
föriäggas till länsplanet och att man kan påräkna en ökning av personaltätheten
vad avser angivna verksamheter torde även i fortsättningen en belydande
personalstat återfinnas på de slörre tätortema. En utbyggnad av decentraliserad
primärvård torde dock pä sikt ge gynnsammare sysselsättningseffekter för mindre
orter.

Postverket
anger beträffande verksamheien med social service genom lantbrevbärärna att
den numera omfattar 75 kommuner och I 000 av landets 2 700 linjer. Postverket
anser att kommunerna i ökad utsträckning bör ansluta sig till denna service.

Länsstyrelsen
i Gollands län påpekar att förslaget om övergång till ett teletaxesystem som
enbart står i proportion till kontaktens tidsmässiga omfattning ej har berörts
i betänkandet. Denna fråga är dock enligt länsstyrelsen inte en marginell
servicefråga utan en regionalpolitisk fräga som fordrar central utvärdering.

Televerket
redovisar alt de kommer att närmare studera de av länsstyrelserna
aktualiserade frågorna i utvärderingen av länsplanering 1974 i syfte att
klariägga om och i vad mån framförda önskemål kan tillgodoses.

6.2
Miljö och markanvändning (SOU 1975:91, kap. 10)

6.2.1
Miljö- och markanvändningsfrågor i länsplaneringen

Den
genomförda regionala utvecklingsplaneringen ger vissa utgångspunkter för den
fysiska planeringen pä skilda administrativa nivåer De av statsmakterna
fastlagda riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten ger i sin tur i
vissa avseenden förutsättningar för den regionala utvecklingsplaneringen.
Skilda handlingsalternativ i fräga om utvecklingen av den regionala stmkturen
kan ge olika fömtsättningar att tillvarata miljövärden.

s. 144 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 144

Tillgäng
till en god miljö eller förekomsten av vissa fysiska resurser kan innebära
fördelar för de människor som skall bo i en region och för de produktiva
verksamheter som lokaliseras dit. Å andra sidan kan ett tillgodoseende av
miljökraven innebära vissa restriktioner för den regionala utvecklingen eller
fömtsätta lösningar som i fråga om samhällsbyggandet är särskilt
kostnadskrävande.

Miljöfrågorna
har fått en kortfattad behandling i fiertalet länsprogram. Störst intresse har
de län visat, där kraven på skydd för miljön kommer i konflikt med expansionsbehov
för näringslivet och kraven pä arbete. Detta gäller främst Göteborgs- och
Bohuslän, Kalmar och Östergötlands län samt mellersta Norrland. 1 dessa län
finns vissa kustområden, som är angelägna alt bevara med hänsyn till miljön,
och som samtidigt är intressanta med hänsyn till näringslivels expansion.

Andra
frågor har även aktualiserats. Mineral- och grustäkternas inverkan på
naturmiljön har diskuterats. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har visat att man
med nuvarande förbmkning av material för betongtillverkning kommer att ha
förbrukat tillgängligt material fram till år 2000. Vidare har användningen av
jordbruksmark för bostads- och industribyggen, vatten-försöriningen,
försumningen av mark och vatten, insjövattnets nersmulsning och förgiftning
tagits upp.

Behandlingen
av miljön och markanvändningen har visat pä behovei av en fortsatt samordning
mellan regionalpolitik och fysisk riksplanering. Del är därför angeläget att
hänsyn tas till miljöfrågorna på ett tidigt stadium i planeringen.

En
ny samlad redovisning av den fysiska riksplaneringen skall föreligga i slutet
av 1970-lalet. Denna kan komma att ge underlag för ell mera ingående studium
av samspelet mellan miljöfaktorer och regional ulveckling. Vid den tidpunkten
beräknas ocksä en fullständig länsplaneringsomgång genomföras.

6.2,2
Remissyttrandena

Enligt
ett stort antal länsstyrelser är del angeläget att markanvändnings-och
miljöfrågorna även fortsättningsvis behandlas i länsplaneringen. Fortsatta
ansträngningar måste därvid göras för att samordna den regionalpolitiska
planeringen och den övergripande fysiska planeringen. Länsstyrelserna anser
det nödvändigt att miljöaspekterna beaktas på ett tidigt stadium i
planeringsprocessen. De stödjer skrivningarna i betänkandet att bättre underiag
och meloder behövs för att en integrering mellan miljöfrågor och
regionalpolitisk planering skall kunna åstadkommas. Statens naturvårdsverk
framhåller all det redan i viss ulsträckning finns underlag och meloder fören
integrering av frågoma. Verkei hänvisar till sina råd och anvisningar och de
naturvårdsinvenieringar och den naturvårdsplanering som genom-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 145

förts.
Länsstyrelsen i Stockholms län pekar på de svårigheter som föreligger att
redovisa miljöaspekterna i storstadsområdena med den breda ansats som kunnat
lolkas in i de hittillsvarande anvisningar. Länsslyrelsen anser att dessa bör
konkretiseras betydligt. Andra länsstyrelser pekar också på behovet av mera
konkreta anvisningar.

Naturvårdsverket
anser att den fysiska riksplaneringen endast i begränsad omfattning tillgodoser
del regionalpoliliska mälet att skapa en god miljö inom räckhåll för alla
människor. Länsplaneringen måste därför även beakta de naturvärds- och
friluftsintressen som är av betydelse i ett regionalt och lokalt perspektiv. De
fördelar som en god närmiljö innebär i ett regionalpolitiskt sammanhang borde
även ha behandlats i planeringen. Norrbottens läns FCO-dlstrikl anser också att
tillgängen av positiva miljöer mäste vägas in i planeringen.

Länsstyrelserna
i Göteborgs- och Bohus län och Kalmar län samt Göteborgs-och Bohus läns
landsting delar inte uppfattningen all ulvecklingen i de ur bevarandesynpunkt
intressanta områdena i norra Bohuslän och i Västervik är så stabil som görs
gällande i betänkandet. Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län anför att i
översynen av de regionalpolitiska medlen bör särskild uppmärksamhet ägnas dessa
områden. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller behovet av
arbetsmarknadspolitiska insatser i Västerviksområdet. Västerviks kommun kräver
kompensation för att miljöstörande företag ej får etableras i kommunen.
Naturvårdsverket anser att riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen för dessa
områden bör ligga fast.

1
utredningarna rörande bebyggelsestmkturens utveckling bör enligt
länsstyrelserna I Skaraborgs och Östergötlands län även miljöfrågor behandlas.
Liknande synpunkter framför länsstyrelserna i Blekinge och Hallands län.

Länsstyrelsen
i Gotlands län framhåller att vattenförsörjningens kvalitativa aspekter måste
beaktas och föreslår att en helomfattande vat-lenförsöriningsplan genomförs för
länet. Naturvårdsverket har tagit upp behovet av förbättrad kunskap om
vattentillgångar. Därvid redovisas alt arbetet med naturvårdsverkets
karlläggning av vallentillgångar och anspråk på dessa har preliminärt bedömis
kunna genomföras så att materialet under loppet av är 1977 kan beaktas inom
ramen förden fortsatta fysiska riksplaneringen.

Enligt
länsstyrelsens I Göteborgs- och Bohus län uppfattning har grus-tillgängen inte
nägon nämndvärd inverkan på den regionala utvecklingen. När naturgmstillgången
minskar inom vissa områden torde ersättningsprodukter i form av
bergkrossmalerial och liknande kunna utnyttjas anser länsslyrelsen. Mot
bakgrund av den knapphet pä gms som i framtiden kan uppstå bl. a. i Västsverige
anser naturvårdsverket att det är angeläget att, tillgången och efterfrågan på
gms analyseras även i ett regionalt perspektiv.

Beiräffande
miljöfrågornas behandling fortsättningsvis underslrycker naturvårdsverket
betydelsen av att dessa systematiskt måste beaktas inom ramen för
länsplaneringen medan Svenska kommunjörbundei ifrågasätter om

10 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 211

s. 146 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 146

det
är motiverat med en redovisning av dessa frågor i länsprogrammen. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län liksom RRV anser att mark- och miljöfrågorna behöver
behandlas mera systematiskt och ingående endast i samband med de slörre
länsplaneringsomgängarna vilka avses genomföras ungefär vart femte år.
Länsstyrelsen i Alvsborgs län föreslår att det fortsatta arbetet bedrivs på
sådant sätt att olika delsektorer inom miljöområdet behandlas i anslutning till
de ärliga revideringarna. För att inte göra detta alllför omfattande anser
länsstyrelsen det lämpligt att den äriiga översynen omfattar endast en enda
sektor vid varie omgång. Successivt skulle hela miljöområdet därigenom kunna
ses över inom ramen för den äriiga översynen av länsplaneringen.

6.3
Ortsstruktur (SOU 1975:91, kap. 11)

6.3.1
Bakgrund

Ortssystemet
i värt land har - bortsett frän den tid då stora delar av servicens
lokalisering styrdes genom privilegier till städerna - utvecklats spontant och
är som del nu ser ut inte resultat av nägon medveten planering.

Förändringar
i befolkningsfördelning, näringslivets lokalisering och i kommunikationsförutsättningarna
ledde successivt till slutsatsen att man mäste föra samman orter på lokal nivå
med kringliggande landsbygd och att man på regional och landsdelsnivä mäste
bygga upp orter som kan svara för försöriningen av sädana aktiviteter som av
skilda skäl inte kan fördelas på alla kommuner i landet. Den ökade röriigheten
hos befolkningen har också gjort det möjligt att förse människorna med båda
service och arbete frän färre utbudspunkler än tidigare.

Ett
första försök all i en riksomfattande planering beakta ortsstrukturen och dess
utveckling gjordes i den kommunblocksplanering som genomfördes i börian av
1960-talet. Inom ramen för den regionala utvecklingsplaneringen uppmärksammades
därefter även servicefunktioner som inte kunde vara företrädda i alla kommuner
eller utbyggnad av arbetsmarknaden som inte kunde ske i alla kommuner.

Konturerna
till en plan för utveckling av ortsstmkluren framträdde i flera län redan som
ett resultat av länsplanering 1967. De prioriteringar mellan olika kommuner som
dä gjordes i skilda län när det gäller behovei av regionalpolitiska insatser
fick stöd av en enhällig riksdag år 1969.

Med
utgängsunkt i de riktlinjer som angavs i prop. 1970:75 lämnade samttiga
länsstyrelser förslag till ortsklassificering i samband med länsprogram 1970.
Dessa förslag godtogs med små förändringar i det regionalpolitiska
handlingsprogrammet är 1972 och gavs därvid formen av en plan för utveckling av
den regionala strukturen. Genom denna plan har grunden lagts till en från
välfärdssynpunkt bättre utveckling av ortssystemet än som skulle ske om
marknadskrafterna fått verka frilt.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 147

Som
framhölls i prop. 1972:111 skall planen förortsstmklurens ulveckling vara ett
instrument för att förverkliga de allmänna mälen för regionalpolitiken. De
allmänna målen all göra arbete, service och god miljö tillgängliga inom
räckhåll för alla människor bör ligga fast. Politiken syftar pä alla områden
till att tillgodose de enskilda människornas behov och önskningar.
Förbättringar för den enskilde skall stå i centrum även för regionalpolitiken.
Ortsstmkturplanen har samma gmndläggande syfte. Den beaktar dessulom att det
finns skillnader mellan olika ortstyper när det gäller problem som mäste lösas,
skillnader ocksä i fråga om fömtsättningarna att lösa problemen och behovet av
medel för detta.

Storstadsområden
omfattar Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna. Till resp. område har
hänförts inte endast storstadskommunen i regionen utan även de kommuner i
övrigt som kan anses ingå i områdets arbetsmarknad.

Det
erinrades i det regionalpolitiska handlingsprogrammet om att storstädernas
arbetsmarknad visar upp mänga positiva drag. Det finns ett stort antal
arbetstillfällen att välja mellan och storieken gör arbetsmarknaden
motståndskraftig mot störningar. Även serviceutbudet i storstadsområdena fyller
i allmänhet högt ställda krav.

Det
ströks emellertid under att den höga tillväxttakt som hade rätt under
1960-talet och börian av 1970-talet minskat möjligheterna att åstadkomma en
balanserad utveckling i andra delar av landet. Tillväxten i storstadsområdena
borde därför dämpas nägot. Sädana strävanden fick emellertid inte leda till att
de sociala förhållandena och servicen i storstadsområdena försämrades.

Ett
väsentligt motiv för att utse primära cen t ra var att så nära de enskilda
människornas nuvarande bostadsorter som möjligt utveckla ett antal mera robusta
arbetsmarknader som ger välmöjligheter och som tål de påfrestningar som
strukturförändringarna för med sig. Människorna fär då ökade möjligheter att
stanna kvar i sin hemtrakt och om befolkningsomflyttningar blir nödvändiga,
kan de ske över kortare avstånd. En sädan inriktning av regionalpolitiken
innebär alt man i varie län bör fä till ständ i varie fall minst en stadsregion
med framtida spontan tillväxt.

Primära
centra är som regel centralorter för hela län. Deras arbetsmarknad är i regel
förhållandevis väl differentierad men den svarar ofta inte upp mot utbudet av
kvalificerad arbetskraft och av kvinnlig arbetskraft. Serviceutbudet är i
allmänhet brett och den erbjudna servicen av hög kvalitet. Orterna är centra
för kommunikationerna i län och landsdelar. Normalt är miljöproblemen mindre än
i storstadsregionerna. I prop. 1972:111 anförs vidare alt om de primära centra
skall kunna utvecklas så att en ökande del av ofrånkomliga
befolkningsomflyttningar skall kunna gå lill dessa orter i stället för till
storstadsområdena, mäste näringslivet byggas ut så att framför allt kvinnor och
arbetskraft med längre utbildning får ökade sysselsättnings-

s. 148 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 148

möjligheter.
Det påpekades att de primära centra i stödområdet är relativt små i förhällande
till omlandens storiek och sysselsättningsproblemen där Särskilda krav ställs
därför pä utbyggnaden av dessa orter.

Med
regionala centra avsägs i prop. 1972:111 orter som har betydelse i fråga om
sysselsättningen och serviceförsöriningen inte bara för den egna kommunen ulan
ocksä för en eller flera omgivande kommuner. Hur stort omland en sädan ort
skall betjäna beror bl. a. på vilket underiag som behövs för skilda
serviceaktiviteter. Variationerna mellan olika regionala centra är stora i
fråga om arbetsmarknaden. 1 regel är arbetsmarknaden så liten att den är
känslig för störningar. En viss differentiering förekommer, men utbudet av
sysselsättning för kvalificerad arbetskraft är ofta otillräckligt.
Sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor är inte sällan otillfredsställande.

Till
gruppen kommuncentra hänfördes i det regionalpolitiska handlingsprogrammet
kommuner med sådana centralorter vilkas funktioner är begränsade huvudsakligen
till invänvarna i den egna kommunen. Ett stort antal av dessa orter, i
synnerhet i södra Sverige, ligger nära primära eller regionala centra och ingår
dä i dessas arbetsmarknader. Den närmare planeringen av dessa lokala arbetsmarknader
skulle enligt proposilionen inte vara en uppgift för den regionalpoliliska
riksplaneringen. Den bör enligt propositionen ske pä länsplanet. Det erinrades
emellertid om att särskild uppmärksamhet borde ägnas kommuncentra med mera
isolerade lägen i glest befolkade delar av landet främst i skogslänen.

I det regionalpolitiska
handlingsprogrammet angavs de allmänna ambitioner som borde gälla för
serviceutbudet i regionala centra och kommun-centra. Givetvis finns del utöver
de ortstyper som behandlas i del föregående ett stort antal orter inom
kommunerna som fyller viktiga funktioner för invånarna. Eftersom den
övergripande statliga regionala planeringen har kommunerna som
planeringsenheter finns det i allmänhet inte anledning att innefatta dessa
orter i den statliga planeringen. Avvägningar inom kommunema bör vara en
kommunal uppgift. Undanlag bör enligt prop. 1972:111 göras i fråga om vissa
till ytan stora och glest befolkade kommuner framför allt i det inre
stödområdet där åtgärder liknande dem som berörts i det föregående kunde behöva
knytas lill vad som kunde betecknas som kommundelscentra. Urvalet av sådana
orter skulle ske i den fortsalla planeringen i samverkan mellan kommuner och
länsstyrelser.

Planeringen
av ortsstrukturen skall syfta till allmänna välfärdsvinster för människorna. Vi
kan då inte nöja oss med att ange regionalpolitiska strävanden enbart för
skilda ortstyper. Även ortssyslemet i sin helhet måste beaktas. Man kommmer då
i hög grad in pä sambanden och samverkan mellan skilda orter i systemet.

Funktionsuppdelning
och samverkan mellan orterna i ortssyslemet var viktiga grundvalar för beslutet
om ortsstruktur är 1972, Tätortsmönstrei är i vissa delar av landet mycket
splittrat. De lokala arbetsmarknader som den enskilde upplever som relevanta
följer inle alltid kommungränserna.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 149

Här
måste ofta samverkan ske mellan berörda kommuneroch länsstyrelser.
Lokaliseringen av bostäder och arbetsplatser samt anordnande av kommunikationer
bör göras så att den förbättrade trygghet och de utökade valmöjligheterna kan
tas tillvara som en större arbetsmarknad erbjuder. Genomgående bör planeringen
ta sikte på en sådan lokalisering av arbete och bostäder att det blir möjligt
för individen alt till fullo utnyttja regionens förutsättningar.

Samverkan
mellan ortstyper inom en större region som t. ex. ett län är till fördel även
av andra skäl. Servicefunktionerna är genom den historiska utvecklingen
naturiigt uppdelade mellan orterna. Slutresultatet har emellertid i vissa fall
blivit otillfredsställande. Ortsstmkluren och samspelet mellan orterna i
systemet mäste därför utvecklas pä ett sädant sätt att serviceutbudet blir så
bra som möjligt med hänsyn till bl. a, befolkningsunderiag och kommunikationer.

Nu
gällande plan fastställdes av riksdagen hösten 1972. Enligt rapporten har den
varit i kraft alltför kort tid för att effekterna av den skall kunna
utvärderas. Det finns ingen anledning att nu göra någon utvärdering av denna
del av 1972 ärs regionalpolitiska beslut.

Planen
för utveckling av ortsstrukturen anger den allmänna inriktningen av
samhällsbyggandet och den översiktliga planeringen i anslutning därtill. Även
om de ställningstaganden till förslagen för skilda ortstyper som redovisas i
det följande innebär vissa förtydliganden av målen är någon ändring av
ortsklassificeringens grad av precisering nu inte motiverad, Ortsstmkturplanen
mäsle därför kompletteras med mera konkreta ålgärdsprogram vilket också har
skett både i länsprogram 1970 och i länsplanering 1974. Liksom hittills bör
därtill särskilda överväganden föregå varie beslut om åtgärder t. ex. ifråga om
lokaliserings- och investeringsbeslut.

Planen
för utveckling av den regionala stmkturen anger väl den långsiktiga
inriktningen av regionalpolitiken. Det kan emellertid vara nödvändigt att denna
planering kompletteras med andra typer av mäl som är mera knutna till de
dagsaktuella problemen när det gäller sysselsättning och serviceförsörining.
Att vissa Orter ligger högre upp i ortssystemets hierarki innebär inle alt problemen
i dem skall lösas först. Självklart finns det problem i mindre orter som kan
kräva snabbare älgärder. Det är därför ofta nödvändigt att tidvis prioritera
insatser till förmän för vissa orter. En sädan utveckling av den långsiktiga
planeringen är en naturiig följd av den väl utvecklade problem- och
åtgärdsdiskussionen som förs i länsplaneringen.

Del finns med denna
uppläggning uppenbara avvägningsproblem mellan åtgärder på lång och kort sikt.
Eftersom det aldrig kan bli frägan om att nonchalera akuta problem pä grund av
att de åtgärder som behöver vidlas arbetar i riktning bort frän de länsiktiga
mälen, måste ortsstrukturplanen och de mål som är nedlagda i den förverkligas
genom gradvisa anpassningar av aktuella beslut och i den takt som omständigheterna
medger. Det finns av dessa skäl anledning påpeka all det till alla kommuntyper
kan knytas

s. 150 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 150

t.
ex. de åtgärder som visar sig motiverade för att mildra akuta problem.

Den
kombination av långsiktiga mål, som kommer till uttryck i ortsstrukturplanen
och de därtill knutna mera kortsiktiga mäl som nyss har beskrivits, ger den
regionalpolitiska planeringen den kombination av läng-siklighet och
flexibilitet som är nödvändig, om man i ett blandekonomiskt system med en
starkt utlandsberoende ekonomi, skall kunna utveckla en struktur som gör det
möjligt för samhället att ta ett stort ansvar för människornas välfärd.

Självfallet
skall inte den regionalpolitiska planeringen på riksplanet binda den regionala
eller kommunala planeringen mer än som behövs för att man skall nä de
regionalpolitiska mälen att ge alla tillgäng till arbete, service och en god
miljö. Som framhölls i prop. 1972:111 kan emellertid ett samhälle vars mål är
att ge medborgama mera likvärdiga levnadsförhållanden i skilda delar av landet
inte godta att planeringen inom de olika länen återspeglar vitt skilda
värderingar i fråga om utvecklingen av den regionala stmkturen. Inte heller är
det acceptabelt att vissa län genom att ge planeringen en expansiv inriktning
intecknar mer av de gemensamma resursema än vad som är rimligt. En sådan
politik skulle vara till förfång för de svagaste regionerna i landet. Det är
också uppenbart att statens kostnader för t. ex. arbetsmarknadspolitiken och
för utbyggnad av samhällsfunktionerna kan variera kraftig beroende på vilken
regional struktur som väljs. Utformningen av den regionala strukturen kan
därför inte bli en fråga som det ankommer uteslutande pä regionala och lokala
myndigheter att avgöra. Den mäste utformas genom samarbete mellan kommuner,
landsting, länsmyndigheter och centrala myndigheter. Slutresultatet bör sedan
värderas politiskt av statsmakterna. Den utvärdering som statsmakterna gjorde
hösten 1972 visar att de jusleringar som mäste göras i den regionala nivåns
planering är måttliga men nödvändiga om en regional jämlikhetspolitik skall
kunna bedrivas.

Länsstyrelser,
landsting och kommuner har analyserat hur olika delar av länen fyller sina
funktioner i den regionala strukturen med avseende på tillgången pä
sysselsättning, service och god miljö. Som resultat av denna analys har
kommunerna föreslagit 30 ändringar och länsstyrelserna nio förslag till
ändringar av den regionala stmkturplanen.

Med
hänsyn till den korta tid som förflutit sedan planen antogs föreslås i
rapporten att utvecklingen bör följas ännu nägon tid i de olika ortstyperna
innan ställning tas till ändringar i ortsklassificeringen. Undantag frän denna
principiella huvudlinje görs emellertid för storstadsområdena och för kommundelscentra.

6.3.2
Ortsslrukluren i storstadsområdena

Som
påpekades i prop. 1972:111 fyller storstadsområdena en viktig funktion i den
framtida regionala stmkturen. En stagnerande utveckling är därför inte förenlig
med de krav som ställs på storstadsområdena. Siockholm skall

s. 151 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 151

fungera
som huvudstad med de funktioner som följer därav. Göteborg och Malmö kommer att
vara betydande landsdelscentra i fråga om bl, a. kvalificerad service.

De
prioriteringar av arbetsområden inom storstadsområdena som har gjorts av
länsstyrelserna bör ligga till gmnd för den fortsatta samhällsplaneringen.

6.3.3
Primära centra

När
det gäller insatser för utvecklingen av primära centra har omlokaliseringen av
central statlig förvaltning från Stockholm spelat stor roll. Riksdagen har
uttalat att sedan de är 1971 och år 1973 beslutade omlokliseringarna genomförts
är nägra större omlokaliseringsetapper inte aktuella.

Utredningen
om decentralisering av beslut inom den statliga sektorn studerar bl. a.
möjligheterna till decentralisering till länsnivån. Denna typ av funktionell
decentralisering kan fä sysselsättnings- och serviceeffekter i flertalet
primära centra.

Det
är särskilt angeläget att studier om bebyggelsestrukturens utveckling omfattar
kommunerna kring primära centra. Ett särskilt behov av att samordna
planeringen av bostäder, arbetsplatser och kommunikationer föreligger i primära
centra som Skövde med en relativt liten centralort men med ett befolkningsrikt
omland.

6.3.4
Regionala centra och kommuncentra

Det
är helt klart att de för den regionala sysselsättningspolitiken mest svåriösta
problemen finns inom de kommuner som ligger isolerat i förhällande till större
arbetsmarknader. I sädana kommuner leder ett bortfall av arbetstillfällen som
inte ersätts med ny sysselsättning till utflyttning eller arbetslöshet. I
kommuner belägna inom en större lokal arbetsmarknad kan en motsvarande nedgång
ofta överbryggas genom ökad pendling.

I
prop. 1972:111 påpekades att särskilda insatser vid behov kunde bli nödvändiga
i vissa regionala centra och kommuncentra inom eller i anslutning till inre
stödområdet. Bland regionala centra nämndes Haparanda, Kalix, Gällivare,
Arvidsjaur, Lycksele, Vilhelmina, Strömsund, Härjedalen, Ange, Ljusdal, Mora
samt Torsby. Kommuncentra som särskilt uppmärksammades var Jokkmokk, Arieplog,
Övertorneå, Överkalix, Pajala, Storuman, Sorsele, Åsele, Vindeln, Norsjö,
Bräcke, Berg, Åre, Ragunda, Malung, Älvdalen och Åriäng.

Betydande
regionalpolitiska insatser har emellertid gjorts under de gångna åren i ett
stort antal av dessa kommuner. Dessa insatser har bl. a. lett till en
förbättrad befolkningsutveckling i praktiskt taget samtliga kommuner.

s. 152 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 152

ben
största förbättringen kan noteras för berörda regionala centra. Haparanda,
Kalix, Gällivare, Vilhelmina, Häriedalen och Mora har sålunda inte haft
netloutflyttning under åren 1971-1974.

6.3.5
Ortsstrukturen under kommuncentrumnivå

Avvägningar
inom kommunerna bör vara en kommunal uppgift. Undantag bör enligt prop.
1972:111 göras i fråga om vissa till ytan stora och glest befolkade kommuner
framför allt inom det inre stödområdet.

Enligt
propositionen krävdes en fortsatt planering i samverkan mellan länsstyrelser
och kommuner för urvalet av sädana centra. Sädan planering enligt regeringens
anvisningar har genomförts i anslutning till länsplanering 1974. Rapportens
diskussion om kommundelscentra har redovisats i avsnitt 6.1, Service och
samhällsfunktioner

6.3.6
Remissyttranden

Flertalet
remissinstanser accepterar eller lämnar utan erinran principerna bakom planen
för utveckling av den regionala strukturen sådana de framställs i
utvärderingen av länsplanering 1974.

Länsstyrelsen
i Uppsala län framhåller bl. a. att tankegångarna bakom orts-systempolitiken
varit av stor praktisk betydelse för konkreta regionalpolitiska ställningstaganden
på länsplanet. Nägra remissinstanser, däribland länsstyrelsen i Blekinge län
framhåller nödvändigheten av alt inte enbart orterna utan ocksä länkarna mellan
orterna beaktas i planeringen. LO menar att utvecklingen mot en s. k.
ortssystempoliiik, där samspelet och samverkan mellan orterna betonas, som
under senare är ägt mm är viklig och bör drivas vidare. Ortssystemtanken
fordrar enligt LO en massiv satsning pä att öka de enskilda personernas
flyitningsmöjligheler i dygnsperspektivet och även i övrigt vidga den
arbetsmarknad som står till de enskilda individernas förfogande. Säväl
sysselsättningsutredningen som länsplaneringen diskuterar enligt LO på ett
förtjänstfullt sätt olika typer av insatser i syfte att vidga den enskildes
lokala arbetsmarknad.

7"C0
framhäller vikten av att man inom regionalpolitiken sammanför insatser till
orter och ortsstrukturer där möjligheter finns alt åtminstone på sikt utveckla
en allsidig arbetsmarknad och ell differentierat näringsliv. Enligt TCO:s
uppfattning har ortsstrukturen därvid kommit alt ge stadga åt den
regionalpolitiska planeringen.

En
utvärdering av ortsstrukturplanen bör enligt bl.a. RR Kske, men först närdet är
möjligt att nägoriunda klart bedöma effekterna av ortsstrukturplanen. Därvid
bör man enligt RRV beakta de resultat som framkommer i pågående
framtidsstudier. Kopparbergs läns landsting ifråga-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 153

sätter
om det inte redan nu finns utrymme för att vidta vissa justeringar i den
antagna planen. Liknande synpunkter framförs frän Sveriges Hantverks-och
Industriorganlsatlon (SHIO) som menar att ortsklassificeringssystemet
konlinueriigt bör ses över och att det dä bör utformas så att näringslivets
utveckling inom olika delar av länen inte diskrimineras.

Landstingen
I Uppsala och Skaraborgs län samt LRF framhåller att ortsklassificeringen inte
fortsättningsvis kan vara vägledande för samhällets fördelning av resurser
inom regionalpolitiken. Istället bör samhällets samlade resurser inriktas på
att förstärka sysselsättningen i de områden som har de största problemen.
Liknande synpunkter framförs från Folkpartiets ungdomsförbund.

Skellefteå
kommun anför att ortsstrukturplanen saknar konkretiseringar i form av
minimimälsältningar ifråga om t. ex. arbetsmarknadens mångsidighet och serviceutbud.
Vidare understryks att ortsstmkturplanen måste ingå i de gemensamma
planeringsförutsättningarna för de statliga verken i deras sektorsplanering.
Länsstyrelsen I Västerbottens län menar att eftersom planen är en
klassificering av alla kommuner i landet borde delta innebära en garanti för
att det skall finnas arbetstillfällen i samtliga kommuner

Ortsstrukturen
i storstadsområdena berörs av samtliga länsstyrelser i storstadslänen.
Länsstyrelsen I Stockholms län konstaterar således alt de principförslag till
regionala och lokala arbetsområden i Storstockholm som redovisades i
länsprogrammet fått stöd i utvärderingen av länsplanering 1974 och att det
därför synes angeläget att i nära samverkan med kommunerna och landstinget
konkretisera förslaget vad gäller avgränsningar och åigärder på planerings-
och trafiksidan m. m. Enligt länsstyrelsens uppfattning måsle
ortsklassificeringens innebörd vad gäller regionala centra preciseras. Liknande
synpunkter framförs från Norrtälje kommun.

Beträffande
Södertälje och Nynäshamn anser länsslyrelsen att slarka skäl talar för all
klassificera kommunerna som regionala centra och då som självständiga
arbetsmarknader.

Länsstyrelsen
I Göteborgs- och Bohus län anför att diskussionen om olika åtgärder i
storstäderna är knapphändig. Det förslag till en flerkärnig utbyggnad av
sekundära arbetsplatsområden som baseras på siockholmsför-hållanden är enligt
länsstyrelsen föga relevant för Göteborgsregionen, Länsstyrelsen understryker
vidare att Slenungsund klassificeras som regionalt centrum skilt från
Göteborgsregionen samt alt de tre kommunerna Slenungsund, Tjörn och Omst bör
bilda en gemensam planeringsregion. Liknande synpunkter framförs från
Göteboigs- och Bohus läns landsllng och Näringslivskommittén i Göteborg och Bohuslän.
Göteborgs stadskontor tillägger emellertid att ett urskiljande av en särskild
Slenungsundsregion kan göra det svårare att avväga bostadsbyggandets fördelning
inom den nuvarande Göteborgsregionen, och föreslår all innan statsmakterna tar
slutlig ställning till bildandet av en Slenungsundsregion bör de noggrant
överväga vilka effekter som uppstår i Göteborgsregionen.

s. 154 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/75:211 154

Länsstyrelsen I Hallands län understryker kravet pä att en
översyn görs av ortsklassificeringen inom storstadsområdena och att Kungsbacka
utpekas som ett av Göteborgsregionens arbelsplatsområden.

Länsstyrelserna i Göteborgs- och Bolins län samt Malmöhus
län vidhåller att Göteborgs- och Malmöregionerna bör ges beteckningen
landsdelscent-mm.

Följande förslag till ändringar i ortsstrukturplanen har
framförts från länsstyrelserna i remissbehandlingen.

Remissinstans Förslag till ändring

Stockholms län Södertälje (RC)

Nynäshamn (RC)

Södermanlands län Nyköping/Oxelösund (PC)

Gotlands län Visby (PC)

Göteborgs- och Bohus län Slenungsund (RC)

Skaraborgs län Vara (RC)

Västerbottens län Storuman (RC)

Följande förslag lill ändringar i ortsstrukturplanen har
framförts frän kommunerna.

Kommun F ö rslag
till ä ndring

Södertälje RC

Nynäshamn RC

Älvkarleby RC

Nyk ö ping PC

Kinda RC

Å tvidaberg RC

Valdemarsvik RC

Nässjö RC
skilt från Eksjö

Eksjö RC skilt från Nässjö

Markaryd RC

Olofström RC

Klippan RC

Kungsbacka RC

Slenungsund I

Tjörn >
RC

Orust I

Vara RC

Skara RC

Sunne RC

Årjäng RC

Kumla RC

Hedemora RC

s. 155 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 155

Rättvik RC

Hofors RC

Örnsköldsvik PC

Are RC

Storuman RC

Jokkmokk RC

Pajala RC

Länsstyrelsen I Värmlands län framhåller alt det finns
klara motiv för att situationen och utvecklingen på arbetsmarknads- och serviceförsörinings-sidan
i Sunne och Åriäng bör ägnas speciell uppmärksamhet. Detta bör enligt
länsstyrelsens mening komma till uttryck i ortsstrukturplanen.

6.4 Planeringsnivåer (SOU 1975:91, kap. 12)

6.4.1 Ramar för länens verksamhet

Ett väsentligt moment i den regionala
utvecklingsplaneringen är att ange ramar i form av befolkningstal som underiag
för den långsiktiga planeringen. 1 prop. 1972:111 angavs sädana ramar för de
skilda länen för är 1980.

Osäkerheten
i sådana planeringstal poängterades i prop, 1972:111, I propositionen ströks
under att svårighetema att förutsäga utvecklingen i framtiden gör prognoser
och långsiktiga planeringstal osäkra. Så är t. ex. den tekniska utvecklingen
och invandringens omfattning faktorer som är svär-beslämbara vid en framtidsbedömning.
Utvecklingen i vårt land påverkas dessutom mer eller mindre kraftigt av
faktorer som hänger samman med att vär samhällsekonomi har blivit allt mer
integrerad i världsekonomin. Dessa förhållanden medför alt det måsle finnas
utrymme för ett belydande mått av flexibilitet i den ekonomiska och regionala
planeringen, I propositionen poängterades att det därför inte är möjligt att
läsa den framtida utvecklingen i nägra fasta planer bl. a. i fräga om
befolkningens fördelning.

En
särskild osäkerhetsfaktor när befolkningsramar skall anges är sysselsättningsutvecklingen.
Planeringsunderiag i form av befolkningstal kan med hänsyn till de
samhällsförändringar som kan väntas i framtiden inte innebära garanlier för att
en viss sysselsältningsnivå skall kunna upprätthållas.

Planeringsramar i form av befolkningstal måste givetvis
utformas med utgångspunkt i de förutsättningar som den nationella politiken
ger, bl.a. den ekonomiska tillväxten. För att befolkningsramar skall bli
meningsfulla krävs dessutom att de utformas med realistiskt beaktande av
utvecklingsmöjligheter och utvecklingstendenser i de skilda regionerna och med
hänsyn till tillgängliga regionalpoliliska medel.

Även om planeringen främst måste inriktas på att lösa de
eventuella problem som kan uppstå om utvecklingen ligger inom de ramar som
anges

s. 156 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 156

bör
det finnas en beredskap för att möta en annan utveckling. Från något håll har
framhällits att planeringsnivåer i form av befolkningstal skulle ske i form av
ett tal. En sädan teknik skulle inte återspegla den osäkerhet som måste
inrymmas i en långsiktig planering i ett land som Sverige med kraftigl
utlandsberoende ekonomi där en betydande del av de förutsättningar som påverkar
den regionala utvecklingen i Sverige ges av förhållandena i andra länder. En
planeringsteknik som anger en befolkningssiffra som mål för planeringen i t.
ex. ett län är möjlig endast om man kan helt styra alla faktorer vilket endast
kan ske vid fullständig planhushållning.

Länsstyrelserna har har i
sina förslag till länsprogram lagt fram förslag lill planeringsnivåer för åren
1980 och 1990. Planeringsnivåer i form av befolkningstal skall vara vägledande
för den långsikliga planeringen. De åigärder som vidtas inom ramen för
regionalpolitiken har läng förberedelsetid och effekterna av dem kan avläsas
försl efler någon lid. För att lösa de planeringsproblem som ligger nära i
tiden mäste långsiktiga riktlinjer för planeringen kompletteras med prognoser
med medellång sikt (1-5 är). I del perspektivet kommer insatserna främsl att
inriklas på alt lösa förekommande aktuella problem. Problemlösningarna skall
därvid sättas in i sitt långsiktiga regionalpolitiska sammanhang. Men i det
medellänga tidsperspektivet kan större ändringar i den regionala strukturen
eller i utvecklingen av den inte åstadkommas.

Diskussionen
kring planeringsnivåerna måste ha en tidshorisont som kan betraktas som
långsiktig även när de olika stadierna i utvärderingen av länsplanering 1974 är
avslutade. Della belyder med hänsyn lill vad som har anförts ovan att
övervägandena i huvudsak måste avse åren 1985 och 1990. Eftersom länsstyrelser
och kommuner främst diskuterar planeringsnivåer för år 1990 läggs tyngdpunkten
i del följande pä detta år, varvid slutsatsen beträffande planeringsnivåer anges
även för år 1985.

Summan av samtliga
länsstyrelsers förslag till planeringsnivåer uppgår för år 1990 till 8,56-9,03
milj. invånare. Mittvärdet i detta intervall - 8,80 milj. invånare - ligger ca
300 000 personer över en rimlig prognos för år 1990. Länsstyrelsernas förslag
har därför räknats ned i rapporten (SOU 1975:91) Politik för regional balans. I
rapporten läggs fram förslag till planeringsnivåer för åren 1985 och 1990.
Dessa förslag utgår bl. a. från följande uttalanden i prop. 1972:111.

-
utvecklingen i storstadsområdena bör
dämpas

- huvudaliernativet för planeringen i län med
uttalande regionala obalansproblem bör vara en i slorl sett oförändrad
befolkning

- utanför stödområdet skall planeringen inriktas pä
vad en rimlig prognos för utvecklingen kan innebära utan insats av specielll
tillväxifrämjande åtgärder

Den
stora expansionen i slutet av 1960-lalel och början av 1970-lalet i
storstadsområdena har dämpats i överensslämmelse med de uttalade re-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 157

gionalpolitiska
målen. Länsstyrelser och kommuner har successivt inriktat sin planering pä en
utveckling som innebär svag tillväxt.

När
det gäller länen inom allmänna stödomrädel är i flertalet fall en planering
som inriktas pä en i stort sett oförändrad befolkning fortfarande en ambitiös
och rimlig politik. Riksdagen uttalade i anslutning till 1972 ärs
regionalpolitiska handlingsprogram att planeringen borde sikta mol det övre
värdet i de planeringsintervall som regeringen föreslog. Det innebär att
planeringen skulle inriktas pä en viss befolkningsökning. En sädan har också
inträffat i samtliga skogslän under senare år.

För
län utanför storstadsområdena och uianför allmänna stödområdet borde
planeringen enligt prop. 1972:111 inriktas pä vad som kan följa av en rimlig
prognos utan särskilda regionalpolitiska insatser. Liksom för län inom
stödområdet bör även i södra Sverige en oförändrad befolkning i resp. län vara
en minimiambition.

Som
påpekades i prop. 1972:111 är det ett primärt mål för den regionala
utvecklingsplaneringen att skapa förutsättningar för en utveckling som leder
till mera likvärdiga förhållanden i skilda delar av landel. Planen för utveckling
av den regionala strukturen har detta syfte. Denna ortsstruktur mäste
självfallet återspeglas i de planeringsnivåer som skall vara vägledande för
samhällsplaneringen säväl pä kommunnivå som länsnivå. Befolkningsramarna för
ett län måste medge ett förverkligande av de ambitioner som finns nedlagda i
planen för den regionala strukturen.

6.4.2
Remissyttrandena

Förutom
samtliga länsstyrelser har sju kommuner, tio landsting och ytterligare ett
tiotal remissinstanser kommenterat avsnittet.

Flera
av remissinstanserna berör innebörden i planeringstalen. Några av dem, bl. a.
statens vägverk och Göteborgs kommun, betonar att användandet av planeringstal
i form av befolkningsramar är ett grovt och ofullständigt instrument, TCO
anser i likhet med bl, a, länsstyrelsen i Alvsborgs län att de vid behandlingen
av arbetsmarknads- och sysselsättningsfrågor bör ersättas eller kompletteras
med planeringstal uttryckta i sysselsättningstermer. Socialstyrelsen pekar på
att det är viktigt att beskriva och analysera de strukturella förhållandena.
Planeringstalen kan då bättre tjäna som utgångspunkt för bedömning av
erforderiiga insatser av regionalpolitiska medel.

Länsstyrelsen
i Värmlands län och Uppsala läns landsting anser att ramarna måste innehålla
ett handlingsutrymme, som medger nödvändiga anpassningar till oförutsedda
händelser och framför samtidigt att kravet på konsistens på riksnivå inte fär
drivas för hårt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser i likhet med
länsstyrelsen i Gävleborgs län all planeringstalen inte bör

s. 158 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 158

tillmätas
alllför stor vikt i planeringen utan att del väsentliga är befolkningens
möjligheter att få arbeie. Statens planverk hävdar all en omprövning av
planeringsmetodiken bör övervägas med motiveringen alt riksdagens beslul i
enlighet med prop. 1972:111 inte torde ha avsett valet av en planeringsteknik
som innebär att schematiska och grova prognostal förvandlas till styrande
planeringsunderiag.

Flera
instanser har lagt synpunkter på valet av planeringshorisont. Postverket har
inget att invända mot de valda horisontåren. Svenska kommunjörbundei
konstaterar i likhet med bl. a. länsstyrelsen i Uppsala, Värmlands och
Västerbottens län att horisontåret 1985 inte fanns med i anvisningarna till
länsplanering 1974 och att underlaget för 1980-talet, som ocksä påpekas av
länsstyrelsen i Örebro län, är osäkert. Mot denna bakgrund hävdar flera
remissinstanser, att förslagen till planeringsnivåer för åren 1985 och 1990 är
dåligt underbyggda. Landstingsförbundet sätter ifråga om det överhuvud taget är
meningsfullt att ange planeringsnivåer för länen vid delta tillfälle och anser
att en måldiskussion kring de problem, som preciserats i länsplanering 1974,
bör ge bättre vägledning än planeringsnivåförslagen. Göteboigs och Bohus läns
landsting pekar på att man tidigare inte kunnal utnyttja länsplaneringens
prognoser lill fullo i arbetet med sin prin-cipplan för år 1985 och förutsätter
att den fortsatta länsplaneringen kommer att ge landstingen bättre möjligheter
att utnyttja länsplaneringsmaterialet.

Vad
beträffar förslagen till planeringsnivåer godtar länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings, Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län förslagen liksom
länsstyrelsen i Kalmar län, som anser all målet bör vara att uppnå de övre ram
värdena för åren 1985 och 1990, och länsstyrelsen I Gotlands län, som dock
anser all ramen för år 1985 bör sältas till 53 000-55 000 invånare. Länsstyrelserna
I Uppsala, Södermanlands. Östergötlands, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs,
Örebro, Gävleborgs och Jämtlands län vidhåller sina i förslaget till
länsprogram framförda planeringsnivåer för år 1990. Länsstyrelsen i Blekinge
län anser sig kunna godta befolkningsramarna 155 000-165 000 invånare år 1985
och 160 000-170 000 är 1990 med inriktning mot de övre intervallgränserna
medan länsslyrelsen I Malmöhus län anser att miniminivån för är 1990 inte bör
ligga lägre än vad som motsvarar den naturiiga folkökningen. Länsslyrelsen I
Alvsborgs län anser att en planeringsram pä 425 000-445 000 invånare är 1990
bättre överensstämmer med en rimlig prognos för länet än betänkandets förslag.
Höjningen i förhällande till betänkandets förslag motiveras ocksä med att en
befolkningsutveckling inom dessa ramar med största sannolikhet leder till en
icke önskvärd netloutflyttning från länet. Länsstyrelsen i Västmanlands län
anser sig inle kunna acceptera betänkandets förslag till planeringsnivåer bl.
a. mot bakgrund av målsättningen att villkoren för sysselsättningen i länet och
kommunerna inte försämras. Länsstyrelsen godtar dock en viss nedjustering av
sitt tidigare förslag till 265 000-280 000 invånare år 1990 och föreslår
befolkningsramen

s. 159 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 159

265
000-275 000 invånare år 1985. Länsslyrelsen i Kopparbergs län hävdar att
betänkandets förslag till planeringsnivåer är alldeles för låga och förordar
alt de fastställts till 280 000-290 000 invånare för är 1985 och till 280
000-295 000 för år 1990. Länsstyrelsen i Västernorriands län betraktar den
nedre intervallgränsen i betänkandets förslag för är 1990 som helt oacceptabel
och anser att det är viktigt att man kan uppnå mittvärdet i länsstyrelsens
förslag till planeringsram för är 1980, 275 000 invånare, i mitten av
1980-talet. Därför bör inriktningen för är 1990 i vart fall vara att nä det
högre värdet i betänkandets förslag till intervall. Länsstyrelsen I Norrbottens
län föreslär att ramen för år 1985 blir 285 000-300 000 invånare och hävdar att
utvecklingen inom järn- och stålsektorn blir sådan att den motiverar en nivä
för är 1990 som avsevärt överstiger nivån för är 1985.

Centerns
ungdomsjörbund hävdar att de befolkningsramar, som anvisas i betänkandet inte
kan accepteras. Koncentrationen till storstadsområdena har upphört därför att
människorna föredragit bättre sociala och miljömässiga villkor än dem som
erbjuds i storstadsmiljöerna.

Länsstyrelsen
i Värmlands län beklagar att den inte fält gehör för sina förslag till
planeringsnivåer och framför att planeringsnivåerna måste bygga pä en
optimistisk realism för att inte prognoserna skall faen sjäjvuppfyllande
effekt. Denna optimism skulle då också ses som ett mått på osäkerheten i
framtidsbedömningarna. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att förslagen
till planeringsnivåer inte ger uttryck för en bestämd och kraftfull
viljeyttring om den spontana befolkningsutvecklingen kommer alt hamna inom
pla-neringsintervallet. Vidare hävdar länsstyrelsen alt värdet av
planeringsnivåer kan ifrågasättas, även om planeringen inriktas mot de högre
talen i intervallen, så länge det saknas garantier för att talen kan nås.

Av
de kommuner, som lagt synpunkter pä de föreslagna planeringsnivåerna,
instämmer flertalet i de synpunkter, som framförts av länsslyrelsen i
respektive län. Detta gäller bl. a. kommunerna Linköping, Gotland, Malmö,
Halmstad och Falkenberg. Landstinget i Skaraborgs län har föreslagit planeringstalen
275 000 invånare är 1985 och 280 000 är 1990, vilka sammanfaller med övre
ramvärdet i länsstyrelsens förslag. Säväl Köpings kommun som landstinget i
Västmanlands län anser att befolkningsramarna bör vara i nivå med
länsstyrelsens förslag samtidigt som länsstyrelsen accepterar viss
nedjustering.

s. 160 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 160

7
Planeringssystem för sysselsättnings- och regionalpolitiken

7.1
Konjunkturpolittken och den långsiktiga sysselsättninsplaneringen (SOU 1975:90,
kap. 13)

Sysselsättningsutredningens
arbete berör främst utvecklingen av sysselsättningen på lång sikt. Det innebär
emellertid inte att vi kan bortse från de kortsiktiga ekonomiska problemen.
Självfallet existerar ett ömsesidigt beroende mellan kortsiktiga fluktuationer
och långsiktiga tillväxtföriopp -det har också påpekats tidigare i många
sammanhang, Utredningens avsikt i detta kapitel är all erinra om hur
konjunkiurvariationerna på några väsentliga punkter inverkar pä den
långsiktiga sysselsättningsutvecklingen -inte att diskutera de
konjunkturberoende sysselsättningsvariationerna i sig.

Konjunkturväxlingarna
är aldrig sinsemellan lika. Varaktigheten kan exempelvis variera liksom
förioppet inom olika branscher eller områden. Konjunkturpolitiken måste därför
ständigt anpassas till en föränderiig ekonomisk verklighet. Utöver vad som
hittills sagts mäsle därför ocksä krävas att de konjunkturpoliiiska medlen
skall kunna anpassas till styrka och riktning. Åtgärderna måsle också snabbt
kunna sättas in och avbrytas om läget så kräver. De förändringar i den
konjunkturpolitiska medelsarsenalen som utredningen föreslär i det följande
bör ses mot denna bakgrund.

Om
sysselsättningen skall kunna växa snabbi måste efterfrågan på arbetskraft
styras lill arbetsmarknader med arbetskraftsöverskott, 1 annat fall uppstår
risker för oacceptabla överhettningstendenser Mot den bakgrunden är det naturiigt
alt den konjunkturpolitiska arsenalen tillförs medel som direkt kan bidra lill
en utveckling mot de långsiktiga sysselsättningspolitiska målen.

Utredningen
diskuterar förbättringar i den konjunkturpolitiska medelsarsenalen. Bl. a.
framhålls önskvärdheten av åtgärder för att i ökad utsträckning använda de
outnyttjade resurserna under konjunktursvackor till ökade insatser inom den
offentliga sekiorn. Åigärder för att tidsmässigt anpassa
investeringsverksamheten inom den offentliga sektorn till konjunkturiäget är
redan idag ett betydelsefullt inslag i stabiliseringspolitiken. Möjligheterna
att under längkonjunkturer tidigarelägga en planerad höjning av sysselsättningen
inom ramen för den offentliga konsumtionen har först under senare år
uppmärksammals. Enligl sysselsättningsutredningens mening bör medlen för sädana
konjunkturmässigt betingade höjningar av sysselsättningen utvecklas. En
stegvis utbyggnad av den offentliga sekiorn - med utgångspunkt i långsiktiga
ambitioner vad gäller samhällsservicens ulveckling - skulle kunna förstärka
konjunkturpolitiken.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Prop,
1975/76:211 161

7.1.1
Långsiktiga verkningar av en jämn sysselsäiiningsutveckling

Antalei
personer i arbetskraften under perioden 1964-1974 utvecklades påtagligt olika
under olika delar av perioden. I stort sett är mönstret klart: Variationer i
efterfrågan på arbetskraft ger pä kort sikt utslag inte bara i fördelningen
mellan sysselsatta och arbetslösa - de påverkar också den lotala arbetskraftens
utveckling.

Det
är betydligt svårare att ange hur variationerna i efterfrågan påverkar utbudet
av arbetskraft på läng sikt. Del finns emellertid enligt utredningen ingen
anledning att betvivla att utslagningen av arbetskraft hänger samman med
växlingar i efterfrågan, även om takten i strukturomvandlingen har ännu större
betydelse. En utveckling präglad av starka svängningar i efterfrågan pä
arbetskraft resulterar i en större utslagning än en utveckling som på lång sikt
är lika snabb men som är stabilare. Med utslagning menas här en arbetslöshet
som i sig fär sådana konsekvenser för individens möjligheler till
förvärvsarbete att den permanentas eller leder till utträde ur arbetskraften.

Det
är enligt utredningen mera osäkert om starka konjunktursvängningar ocksä
påverkar tillströmningen av arbetskraft till arbetsmarknaden över en längre
period. Starka variationer i efterfrågan måste dock göra det svårare att bedöma
långsiktiga utvecklingstendenser på arbetsmarknaden. Om konjunkiurvariationerna
dämpas får arbetslagarna något lättare att bedöma vilka företag eller orter som
kan erbjuda en stabil sysselsättning pä lång sikt. Arbetsgivarna får slörre
möjligheter att överblicka tillgängen på arbetskraft i olika områden.

En
ekonomisk ulveckling, som innebäratt de kortsiktiga balansproblemen i ekonomin
minskar, medför naturiigtvis ocksä att man kan ägna större uppmärksamhet åt
långsiktiga politiska mäl. Behovet av ett fortsatt utvecklingsarbete vad
gäller information och styrmedel på det konjunkturpoliiiska områdei skall
därför inte enbart ses mot bakgrund av de ekonomiska och sociala problem som
omedelbart följer av kortsiktiga fluktuationer i den ekonomiska akttvitelen
menar utredningen. Ett sådant utvecklingsarbete bör även ha betydelse för de
prakliska möjligheterna att föra en ambitiös sysselsättningspolitik på lång
sikt.

7.1.2
KonJunkiurpoUiiska medel

Utredningen
pekar på några svaga punkter bland de konjunkturpolitiska medlen och i den
information som idag utgör undertaget för konjunkturpolitiska beslut.
Självfallet är dessa svagheter väl kända inom de myndigheler som svarar för
konjunkturbevakningen, men det kan lika fullt finnas anledning att understryka
behovet av ökade resurser för förbättringar. En ef-

1 1 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 211

s. 162 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 162

fektiv
konjunkturpolitik är en gmndläggande förutsättning för att nå de långsikliga
sysselsältningspoliliska målen.

Utformningen
av styrmedel är enligt utredningen mycket betydelsefull. Åtgärderna bör i ökad
utsträckning samordnas med mera långsiktigt inriktade politiska mål -
exempelvis näringspolitiska eller fördelningspolitiska. De bör naturligtvis
dessutom vara avpassade så att de snabbi får en effekt som är begränsad till en
kortare tid eller som kan avbrytas med kort varsel.

7.1.3 Konjunklurinformation

En
självklar förutsättning för en framgångsrik konjunkturpolitik är till-föriitlig
och aktuell ekonomisk korttidsslatistik. Brister i sädan statistik medför att
man vid en konjunkturbedömning är osäker om konjunkturutvecklingen under
perioden närmasl före bedömningstidpunkien. Det för i sin tur med sig att
konjunkturprognoserna blir otillförlitliga,

1
samband med konjunkturanalyser är det knappast tillräckligt med ärs-statistik.
De redovisade perioderna är alltför långa för att man skall kunna studera
sambandet mellan olika ekonomiska variabler.

Mer
än hälften av BNP används för hushällens konsumtion. Variationer i utvecklingen
av den privata konsumtionen har därmed avgörande inverkan pä den totala
efterfrågan inom landet och ger stora utslag i bl. a. sysselsättningen. Det är
därför viktigt att de kortsiktiga prognoserna för hus-hällskonsumtionens
utveckling är tillföriiiliga.

Det
finns i dag ingen pålitlig metod att förutsäga konsumtionens utveckling. Vi
vill därför betona angelägenheten i det arbete som för närvarande bedrivs med
en förbättring av den statistiska informationen angående hushållens sparande.
En annan svag punkt i den ekonomiska kort-lidssiatisliken är informationen om
lagerrörelserna. Lagerförändringen är strategisk variabel i
konjunkturförioppel. Utredningen delar den uppfattning som framförts från många
häll att en förbättring av lagerstalistiken är ett utomordentligt slarkt
önskemål.

7.1.4 Den
ojfentliga sekiorn

Enligt
utredningen bör man i göriigaste mån sätta igång de projekt som bedöms som
angelägna pä läng sikt under perioder då detta sammanfallet med omedelbara
behov av sysselsältningstillskott.

Inle
minsl skulle primärkommunernas och landstingens vård och sociala service kunna
inriktas pä att öka antalet sysselsatta under perioder av avmattning på andra
områden. Det skulle vara en tidigareläggning av en rekrytering som under alla
omständigheter skulle komma längre fram. Här kan pekas på ell sådani försök som
gjorts med en kombination av bered-

s. 163 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 163

skapsarbete
och utbildning av de anställda inom värdsektorn. Erfarenhetema är goda. De som
anställts i beredskapsarbeten har fått praktik som de fått användning för i en
kommande anställning eller utbildning. Samtidigt har de anställda fått ett
yrkeskunnande som stärker deras ställning på arbetsmarknaden. För att hävda
sysselsättningen under vintern 1976 har verksamheten med kombination av
beredskapsarbete och utbildning utvidgats till hela den primärkommunala och
landstingskommunala sektorn för arbetssökande under 25 är,

Primärkommunerna
och landstingen svarar idag för en mycket stor del av den lotala
sysselsättningen i landet. Det är också inom dessa områden det idag föreligger
stora otillfredställda behov. Långtidssjukvård och barnomsorg har tidigare
anförts som exempel. Det kan mot denna bakgrund vara naturiigt att stimulera
kominunerna att upprätta sysselsätlningsplaner för sina olika verksamheter.
Sådana planer kan sedan ligga till grund för diskussioner om tidigareläggning
av standardförbättringar för att motverka eller helst förebygga konjunkturbetingade
nedgångar i sysselsättningen, Pla-neringstekniski torde delta kunna klaras
genom utbyggnader av personalredovisningen i den kommunalekonomiska
långtidsplaneringen (KELP) och med kompletteringar i den landstingskommunala
ekonomiska långtidsplaneringen (LKELP).

Hittills
har inte några särskilda sysselsättningsplaner utarbetats i anslutning till
KELP. Under våren 1975 har dock på försök uppgifter om kommunernas
sysselsättnings och personalbehov 1974-1979 sammanställts. Kartläggningen görs
samtidigt som kommunerna utarbetar KELP och den årliga redovisningen av
personalstatistik till kommunförbundet och SCB. De arbetsgivamppgifter som
kommunerna lämnar till riksförsäkringsverket under januari bör också kunna
utnyttjas. Sysselsätlningsuppgiflerna i KELP bör kunna tas fram ganska lätt när
kommunerna utarbetar de gemensamma planeringsfömtsättningarna för de olika
fackorganen och för sin verksamhetsplanering.

Enligl
sysselsättningsulredningens uppfattning kan också en omfattande
sysselsätlningsplanering successivt utvecklas inom ramen förden verksamhetsplanering
som nu växer fram inom kommunerna. För konjunkturpo-liiikens och
beredskapsplaneringens del kan detta innebära att kommunerna i sill
budgetarbete gär igenom varie verksamhetsgren frän sysselsättningssynpunkt.

Vad
som här sagls om primärkommunernas beredskapsplanering gäller i stor
utsträckning även landstingens, I arbetet med LKELP' ingår emellertid redan nu
bedömningar av den framtida sysselsättningen, Della underiättar givetvis en
sådan utbyggnad av beredskapsplaneringen som vi här har skis serat.
Landstingens medverkan kan i praktiken innebära att LKELP kom-

' LKELP = landstingens ekonomiska långtidsplanering

s. 164 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 164

pletteras
med förslag till kombination av beredskapsarbete och utbildning av personal.

Budgetutredningen
tar i sill betänkande (SOU 1973:43) upp kommunernas roll i konjunkturpolitiken.
Man framhåller att stat och kommun bör ha ett gemensamt planeringsunderlag. De
statliga myndigheterna mäste ha goda kunskaper om den kommunala planeringen för
att med olika styrmedel förändra de kommunala aktiviteterna i takt med
konjunkturutvecklingen. De mer långsiktiga sysselsättningsfrågorna behandlas
inte av budgetutredningen.

För
den kortsiktiga sysselsättningspolitiken föreslär budgetulredningen all man
skall stimulera kommunerna att ha en projektberedskap. Man skulle härvid indela
investeringsverksamheten i etapper. Genom etappindelning skulle verksamheten
kunna stabilisera ekonomin pä ell effektivare sätl.

Budgetulredningens
förslag om kommunala beredskapsarbeten gäller främst åtgärder som verkar på
kort sikt, 1 försia hand är det fråga om investeringsbidrag.

Enligt
sysselsättningsutredningens mening är det väsentligt att man bi-behäller
grundprincipen för uppläggningen av beredskapsarbeten. Dessa skall alltså bestå
endera av projekt som tidigareläggs eller av en tidigarelagd sysselsättningsökning,
t, ex, inom värden. Det innebär med andra ord att en expansion som enligt
planema skulle komma först senare tidigareläggs av sysselsättningsskäl. Därmed
kan man inom den offentliga sektorn lämna ett väsentligt bidrag till en
balanserad ekonomisk utveckling.

De
kommunala investeringarna varierar med konjunkturerna. Föratt stimulera
kommunerna till att upprätthålla eller öka sysselsättningen under
konjunkturnedgångar har statsmakterna vid några tillfällen beslutat höja del
statsbidrag som utgår till kommunala beredskapsarbeten. Den metoden har visat
sig effektiv, och sysselsättningsuiredningen anser alt man bör fortsätta på
den inslagna vägen, varvid möjligheterna att stimulera lill ökad sysselsättning
inom sektorer, där man särskilt vill främja utvecklingen pä läng sikt, bör
utnyttjas.

Slatens egna verksamheter
kan ha svårt att göra en konjunkiuranpassning eller att låta en expansion inom
en sektor ske "trappstegsformai". I långtidsbudgeten skall dock
myndighelerna ange planer för den framtida sysselsättningen. Under flera är
har AMS utarbetat förslag till invesleringsreserv för olika större investerande
myndigheter. Reserven omfattar ocksä kommunala och statsunderstödda projekt.
Samtidigt föreslås att en reserv anges i beredskapsstaten.

Arbetet
med sysselsättningsplaner i anslutning till långtidsbudgeten och
invesieringsreserver bör kunna drivas vidare som försök. Sysselsättningsutredningen
är för sin del beredd att aktivt medverka i en dylik försöksverksamhet.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 165

7.1.5
Näringslivet

Insalser
från samhällets sida för en konjunkturmässig anpassning av näringslivels fasta
investeringar har sedan läng tid tillbaka förekornmit. På senare år har också
älgärder för att direkt påverka lagerinvesteringarna vidtagits.
Lagerstödsutredningen gör för närvarnade en översyn av dessa åtgärder.
Reglerna för lagerstöd bör enligt lagerstödsutredningens mening utformas så att
samhällets intressen av en lugnare lagerutveckling systematiskt slår igenom i
företagens planering i alla faser av lagercykeln. Reglema bör också knytas till
den pågående utvecklingen av de anställdas inflytande i företagen. Det senare
bör enligt sysselsättningsulredningens mening genomgående gälla för samhällets
åtgärder för konjunkturstyming av näringslivet. De anställda i ett företag har
ett direkt intresse av att förelaget utvecklas stabilt både på kort och läng
sikt. Det är inte minst mot den bakgrunden naturiigt att de får ett förstärkt
inflytande pä planeringen av företagets verksamhel i olika
konjunktursituationer.

Lagerstöd
är ett konjunkturpolitiskt medel, som syftar till att ge företaget bätlre
möjligheter att genom egna dispositioner bidra till ett jämnare
kon-junkturföriopp - inom företaget och i hela samhällsekonomin.

Ett
liknande syfte har de sedan läng tid tillämpade investeringsfonderna. Under de
senaste åren har intresset ökat för åtgärder, som pä liknande sätt "för
in" konjunkturpoliiiken i företagen. Arbetsmiljöfonden och den särskilda
investeringsfonden är andra exempel på insatser som har satts in för att brygga
över konjunktuisvackor, även om fondernas uppbyggnad i dessa fall motiverats av
en rad skilda omständigheter.

Denna
form av insatser blir enligt ulredningens mening särskilt viktig mot bakgrund
av den konjunkturbild som präglat marknadsekonomierna de senasle aren med
inslag av s. k. stagflation, dvs. samtidigt uppträdande av inflation och
arbetslöshet. Konjunkturpolitiska medel som medger för förelaget att var för
sig utjämna den ekonomiska aktiviteten över konjunkturcykeln kan bidra till
att sysselsättningen upprätthålls vid lägre inflationstakt än som annars varit
möjligt.

Vid
ulvecklingen av de konjunkturpoliiiska styrmedlen bör man undersöka
möjlighelerna att utnyttja dylika system med fonder inom företagen - liknande
investeringsfonderna - pä nya områden. Pä motsvarande sätt skulle en form av
investeringsfonder kunna utnyttjas för att påverka företagens interna utbildning.
Denna har expanderat snabbt under senare år. En förbättrad konjunkturanpassning
av verksamheten torde kunna ge inte oväsentliga samhällsekonomiska vinster.

Bland
den mängd konjunkturpolitiska medel som utnyttjats under senare år finns mänga
vars effekter inte är tillräckligt kartlagda. Under senare år har - bl, a. inom
arbetsmarknadsverket - en verksamhet syftande till en

s. 166 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 166

mera
systematisk utvärdering av olika konjunkturpoliiiska åigärder byggts upp.
Kartläggningarna av olika åtgärders effekter i olika avseenden skall syfta till
att bygga upp en beredskap för den framtida konjunkturpolitiken, Avsiken skall
vara att i ökad utsträckning inlemma konjunkturpoliiiken i en mera långsiktig
ekonomisk politik.

En
central fråga för sysselsättningsutredningen är hur konjunkturpoliiiken skall
samordnas med en långsiktig sysselsätlningsplanering. Man måste skapa de
organisatoriska förutsättningarna för en sådan samordning. 1 kap. 14 skisseras
en sädan organisation och sädana planeringsformer som försöksvis skulle kunna
prövas bl. a. för att underiätta samverkan mellan kortsiktig och långsiktig
ekoiiomisk politik. Avsikten är också att man genom de föreslagna
planeringsformerna skall få en klarare uppfattning om sådana konkreta
investeringsprojekt som långsiktigt planeras. Man skulle därigenom få slörre
möjligheter att påverka tidsföriäggningen av dessa investeringar som ett medel
i konjunkturpolitiken.

7.1.6
Remissynrandena

Ett
flertal av de remissinstanser som yttrat sig under denna punkt instämmer i
sysselsättningsulredningens konstaterande att de långsiktiga sysselsättningspolitiska
mälen inte kan uppnäs utan en ambitiös konjunkturpolitik.

LO konstaterar således att
arbetsmarknadspolitikens roll i stabiliserings

politiken är central men att den inte ensam kan la ansvaret för den totala

sysselsättningen. Detta är främst en uppgift för den ekonomiska politiken,

närings- och regionalpolitiken. Efterfrågestimulerande generella åigärder får

enligt LO i en lågkonjunktur effekter relativt sent på sysselsättningen och

kan snarare leda till ökad konkurrens om lättrörlig, attraktiv arbetskraft

än lill ökad sysselsättning för personer med arbetshinder Inflationstakten

kan också snabbt öka så att en åtstramning blir nödvändig redan innan

de generella stimulansåtgärderna fått effekt även för de "potentiella
arbets

kraftsresurserna". LO konstaterar att selektiva åtgärder i många fall kan

vara effektivare än generella när del gäller att lösa sysselsättningsproblemen

för utvalda grupper, regioner eller förelag. Studier visar att subventioner

till företagen som påverkar marginalkostnaderna för förändringar i syssel

sättningen, fårsamma effekt som generella åtgärder t. ex. avgiftsreduktioner,

men till lägre kostnader för samhället och mindre vinstökning i företagen.

De selektiva åtgärderna är effektivare ur arbetsmarknadspolitisk synvinkel,

då företagsekonomiska förutsättningar inte är det enda som avgör företagets

förmåga att anpassa sig t, ex. till de arbetssökandes kapacitet och förut

sättningar. .

/I/V/.S'påpekarail
kraftiga konjunklurvarialioner i efterfrågan på arbetskraft

s. 167 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 167

leder
till en större utslagning av äldre och handikappade och försvårar inträdet pä
arbetsmarknaden för nya grupper, bl. a, ungdomar och kvinnor Variationerna i
efterfrågan på arbetskraft bör enligt AMS mötas genom olika slag av
föreiagsanpassade åtgärder som ökar företagens möjligheter att behålla
arbetskraften under tillfällig försvagning i efterfrågan på deras produkter
AMS pekar härvid särskilt pä lagerstödets betydelse samt systemet med
investeringsfonder för konjunkturutjämning. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser
att stödet till lageruppbyggnad bör förstärkas och vidareutvecklas,

EFA
betonar vikten av att pröva och utvärdera älgärder som syftar till att öka
sysselsättningen samtidigt som de är sä lite inflationsdrivande som möjligt.

Folkpartiets
ungdomsjörbund anför att konjunkturpolitiken i högre grad bör bedrivas med
hjälp av finanspolitiska medel. Att använda kreditpolitiken som ett
konjunkturpolitiskt medel drabbar enligt förbundet mänga småföretag.

Länsstyrelsen
i Norrboitens län erinrar om den starkt positiva effekt som s. k.
kombinationsfrisläpp av investeringsfonder har haft i länet. Genom sådana
kombinationsfrisläpp har 1 200 arbetstillfällen tillskapats i Norrbotten.
Länsstyrelsen betonar nödvändigheten av att systemet med kombinationsfrisläpp
ånyo kommer till användning.

Endasl
några få remissinsianser har beröri utredningens diskussion om behovet av
bätlre information rörande den kortsiktiga ekonomiska utveckling. SCB delar
utredningens uppfattning om behovet av förbättringar i den uppgiftsskyldighet i
fråga om sysselsättningsutveckling m. m. som under senare är har skett inom bl.
a. lagerstalistiken. Länsstyrelsen i Värmlands län menar att det nuvarande
informationssystemet mellan förelag och samhälle ytteriigare bör kunna
utvecklas. Även Statsföretag AB erinrar om den uppgiftsskyldighet i fråga om
sysselsättningsutvecklingen m. m. som redan existerar och menar att befintliga
kommunikationer mellan företag och samhällsorgan bör utnyttjas och ytteriigare
förbättras.

Utredningens
tankegångar att konjunkturavmatlningar i ökad omfattning bör kunna motverkas
genom att en planerad utbyggnad av samhällets service tidigareläggs har
kommenterats av en rad insatser och i huvudsak biträtts av bl, a, AMS,
KonJunkturinstUutei, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs,
Haltands, Göteborgs och Bohus och Kopparbergs län samt Svenska kommunförbundei
och Jönköpings kommun. Kommunförbundet anser i likhet med utredningen att del
vid tidigareläggningar av investeringar eller sysselsättningsökningar, som
ingår i kommunernas ordinarie planering, torde vara möjliga och ofta att
föredra framför speciellt planerade beredskapsarbeten. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län understryker vikten av att kommunernas del i beredskapsplaneringen i
tillräcklig grad samordnas med den ekonomiska långtidsplaneringen. Enligt
länsstyrelsens mening har kommu-

s. 168 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 168

nernas
beredskap för att genomföra arbeten som ingår i programmet för
beredskapsarbeten ofta varil otillräcklig.

Ett
antal remissinsianser påpekar emellertid att konjunkturanpassning av
kommunernas och landstingens sysselsättningsexpansion inte är problemfri.
Särskilt gäller detta vårdsektorn. Landstinget i Kopparbergs län päpekar sålunda
att utbyggnaden av långtidssjukvård mäste ske konlinueriigt för att tillgodose
del fakiska behovet av platser. Landstinget i Haltands län menar att några mer
betydande personalökningar som regel inte kan ske i befintliga institutioner
underen konjunktursvacka, Böriar man bygga ett nytt sjukhus under en
konjunktursvacka för att stödja byggsysselsättningen kommer å andra sidan
driftstarten med rekrytering av permanent personal ofta i en konjunkturuppgång,
Enligl Göteborgs kommun är den kommunala verksamheten av sådan omfattning att
följsamhet mot konjunkturen svåriigen kan åstadkommas. Landstinget i Gävleborgs
län släller sig i princip tveksam till att använda vårdverksamheten i
konjunkturanpassande syfte och päpekar att bristen pä yrkesutbildad personal
inom denna sektor också utgör en begränsning för detta, I anslutning till
diskussionen om möjlighetema att konjunkturvariera utbyggnaden av samhällets
service betonar ett antal remissinstanser att en förutsättning fören sädan
variation äratt kostnadsfrågan ges en tillfredsställande lösning. Enligt
Helsingborgs kommun är konjunkturpolitiken en statlig och inle en kommunal
uppgift. Vidare är den kommunala budgeten inte så uppbyggd att den tål någon
nämnvärd expansion under pågående budgetår. Det måsle därför vara angeläget att
finna sådana förmer för det kommunala engagemanget i konjunkturpoliiiken alt
kommunerna hålls skadelösa genom lämpligt utformade statsbidrag. Liknande
tankegångar anförs av landstinget I Värmlands län. länsstyrelserna I Uppsala
och Örebro län samt Svenska kommunförbundet och Göteborgs kommun.

I anslutning till
diskussionen om konjunkturanpassning av den offentliga sektorns
serviceutbyggnad tar några remissinstanser upp beredskapsarbetenas roll. RRV
understryker t.ex. viklen av att beredskapsarbetena åstadkommer en reell
sysselsättningsökning och att kravet pä tidigareläggning därför måste
bibehållas. Vilhelmina kommun däremot finner att kravet på tidigareläggning
försvårar kommunernas möjligheter att planera sysselsättningen.
Länsarbetsnämnden I Gotlands län förordar en störte differentiering av
statsbidragen till beredskapsarbeten.

Sjöfartsverket
erinrar om del system med särskilda konjunkturmarginaler som bl, a. tillämpas
för vissa statliga investeringsanslag. Detta system ger möjlighet att i viss
utsträckning anpassa investeringsverksamheten enligl de konjunkturpoliiiska
förutsättningarna. Verket fäster uppmärksamhet vid den tidsförskjutning som
regelmässigt föreligger mellan beslul om tidigareläggning och verklig
sysselsättningseffekt. De ökade krav på myndigheternas planering som en
konjunkturanpassning ställer måste uppmärksam-

s. 169 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 169

mas
liksom kravei på alt statliga verk med krav på kostnadsläckning erhåller
kompensation förde merkostnader som uppslår. Naturvårdsverket framhåller bl, a.
att miljövårdsinvesieringar inom industrin och genom kommunerna ofla kan
konjunkturanpassas om statsmakterna genom olika bidrag stimulerar
verksamheten. Länsslyrelsen i Uppsala län förordar att kommunema som
beredskapsarbeten får uppföra industrilokaler för uthyrning till sådana företag
som redan finns pä orten. Liknande synpunkter anförs av Norrtälje kommun som
ocksä menaratt försöksverksamheten med intensifierad kommunal sysselsättningsplanering
som f n. pägär i vissa glesbygdskommuner inom det inre stödområdet borde kunna
användas för att öka den bofasta skärgårdsbefolkningens möjligheter att bo
kvar.

Ett
flertal remissinsianser instämmer i sysselsättningsulredningens tankegångar angeände
särskilda former för företagens interna ulbildning däribland
KonJunkturinsUtutet, landstinget i Kalmar län, länsstyrelserna i Kopparbergs,
Västmanlands och Uppsala län samt televerket. LO förutsätter bl. a. att frägan
utreds vidare och att särskilt de smä företagens möjligheter därvid beaktas.
Sveriges hantverks- och industiioiganisalion (SHIO) anser att fondsystemet mer
alltmänt bör kunna utnyttjas för att ge företagen möjlighet att avsätta medel
för utbildnings- och personalutvecklande insatser i vidare syfte. SAF, Svenska
handelskammarjörbundel och Sveriges Industriförbund konstaterar i ett gemensamt
yttrande med lillfredsställelse att fondkonstmk-tionen avses bli av samma lyp
som de exislerande investeringsfonderna dvs. företagsvisa avsättningar och
utnyttjanden. Organisationerna påpekar att de skattemässiga incitamenten att
omfördela kostnadsavdragen för internutbildning inte kan antas vara lika
starka som för investeringar vid identiskt lika regler för fondutnyttjande.

7.2
Sysselsättningspolitisk planering (SOU 1975:90, kap. 14)

Utredningen
visar alt sysselsättningspolitiken kräver medverkan från många parter.
Näringslivets roll har framhållits. En fortsatt snabb utbyggnad av den
offentliga sektorn gör dess ställning än mer markerad. Tillsammans med fackliga
organisationer kan primärkommuner, landsting och näringsliv skapa en god
fördelning av arbetstillfällena.

Även
om staten har det slutliga ansvaret för sysselsättningspolitiken är det
angeläget att primärkommuner, landsting och näringsliv bedriver en aktiv
sysselsättningspolitisk planering. Kunskaper om lokala förhållanden,
förhållanden inom branscher m. m. kan pä detta sätt tillvaratas och bilda grund
för den politik som är inriktad pä arbete åt alla. Sysselsätiningsplaneringen
kan med fördel bedrivas i decentraliserade former.

En
viktig del i den statliga sysselsättningspolitiska planeringen är alt skapa
samordning och samverkan mellan dem som har ansvaret för olika delar

s. 170 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 170

av
sysselsättningspolitiken. Den får enligl uiredningen inte heller ses isolerad
från annan politik, Behovei av en samlad sysselsättningspolitisk planering är
stort. En nära koppling till länsplaneringen och andra övergripande planeringsformer
är naturiig.

7,2,1
Sysselsällningsplaneringens uppgifter och aUmänna uppläggning Nuvarande
planering

Den
samhällsplanering som direkt påverkar sysselsättningen arbetar med både
kortsiktiga och långsiktiga tidsperspektiv. För att möta störningar i
sysselsättningen som beror på förändringar i konjunkturen eller som har andra
orsaker krävs en effekliv beredskapsplanering och för att klara de långsikliga
sysselsättningsfrågorna mäsle bäde utbuds- och efterfrågestimulerande åtgärder
planeras. De arbetsmarknadspolitiska medlen sätts in för alt åstadkomma en
sädan anpassning mellan tillgång och efterfrågan pä arbetskraft. Tillsammans
med den allmänna ekonomiska politiken, näringspolitik, regionalpolitik och
utbildningspolitik ingår arbetsmarknadspolitiken bland de insatser som
långsiktigt påverkar inriktningen av samhällets sysselsättning.

Det
finns en tendens till att i planeringen i större utsträckning än tidigare
beakta långsiktiga perspektiv. Den kortsiktiga sysselsättningsplaneringen har
emellertid också förstärkts. De allt slörre insatserna under lågkonjunkturer
skapar behov av detta. Sysselsättningsplanering som sådan är sälunda inte något
nytt.

Den
offentliga sektorns expansion har ställt anspråk på en god planering. Delta har
varit en väsentlig drivkraft för den utbyggnad av den samhälls-och
sysselsätlningsplanering som hittills kommit till ständ.

Också
näringslivet har i större utsträckning än tidigare kommit in i samhällets
sysselsätlningsplanering. Informella kontakter har under lång tid tagits
mellan kommunala och statliga myndigheter å ena sidan och enskilda företag och
branschorganisationer å den andra. Länsarbetsnämnderna samlar varie kvartal in
uppgifter från företagen. Här kan också nämnas försöken med
informationssystemet företag-samhälle som innebär alt företag med fler än 50
anställda två gånger per år redovisar sina sysselsätlningsplaner för den
närmaste femårsperioden. Uppgifierna ingår delvis i underlaget för
länsarbetsnämndernas, länsstyrelsernas och kommunernas planering.

Av
de övergripande långsiktiga planeringsformerna är det bara långtidsutredningen
som inte huvudsakligen är baserad pä material som utarbetas på regional och
lokal nivå. Länsplaneringen, den fysiska riksplaneringen och den regionala
trafikplaneringen grundas pä malerial som las fram av lokala och regionala
myndigheler. De berör fördelningen av resurser inom en region.
Trafikplaneringen gäller transporterna mellan kommuner.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 171

Länsplaneringen
avser fördelningen mellan kommuner av offentliga verksamheter av olika slag
och av olika slag och av stödåtgärder till enskill näringsliv. Den fysiska
riksplaneringen tar också upp fördelning av resurserna inom kommunerna. Det
gäller därvid främst områden som skall skyddas för exploatering med hänsyn
till kultur- och naturvårdsintressen.

Underlaget
för de här angivna övergripande planeringsformerna lämnas i slor ulsträckning
av kommunerna. Det har därför ansetts vara angeläget att utforma den kommunala
planeringen pä ett sådani sätt att underlag för den statliga planeringen kan
erhållas utan extra utredningar

Den
långsiktiga sektorsplaneringen spänner över ell mycket brett fält. Hit kan väg-
och skolplanering räknas, liksom planering av bostadsproduktion, sjukvård,
socialvård m. m. Var och en av dessa har en egen förvaltning som sörier för
att planer görs upp för utveckling inom sektorn. För den statliga sektorn
gäller att dessa planer ligger till grund för de framställningar som ger
underlag för regeringens och riksdagens beslut. För landsting och
primärkommuner gäller på motsvarande säll all sekiorsorganen ularbelar planer
som utgör underiag för det åriiga budgetarbetet.

Inom
de delar av den offentliga sektorn som expanderat snabbast under
efterkrigstiden har också planeringen ändrat karaklär. Dessa organisationsförändringar
har medfört utbyggd långsiktig planering,

7,2,2
Lokal sysselsätlningsplanering

Tre
områden pekas ut som speciellt viktiga i primärkommunernas
sys-sysselsätlningsplanering. De är, primärkommunernas analys av brister i de
lokala arbetsmarknaderna, primärkommunernas utnyttjande av budgeten som ett
sysselsältningspoliliskt instrument saml deras beredskapsplanering samt
sysselsättningsfrägorna i kommunernas fysiska planering och verksamhetsplanering.
En utgångspunkt för diskussionen äratt sys.selsättnings-utredningen under sin
andra etapp skall genomföra försök med en vidgad sysselsätlningsplanering i
några utvalda kommuner.

1
primärkommunernas analyser bör enligl uiredningen ingå bedömningar av
arbetsmarknadens och näringslivets utveckling. Sädana analyser av de lokala
arbetsmarknaderna har starka kopplingar med länsarbetsnämndens planeringsarbete
och den regionalpolitiska planeringen.

Primärkommunernas
analys av brister i de lokala arbetsmarknaderna sammanfattas i begreppet
primärkommunernas sysselsältningspoliliska inventering. Den bör enligt
utredningen utarbetas och redovisas i anslutning till att kommunen yttrar sig
över länsstyrelsernas förslag lill sysselsättningsplanering. Den bör omfalta
olika delarbetsmarknader i kommunen och utformas så all sysselsättningsläget
för olika grupper på arbetsmarknaden blir belyst. Det torde ocksä vara
angeläget att utföra den sysselsältningspoliliska

s. 172 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 172

inventeringen
på ett relativt enhetligt sätt i hela landet.

Primärkommunernas
beredskapsarbeten, och därmed sammanhängande sysselsätlningsplanering, har
hittills i huvudsak varit inriklad på investeringar. Del är en strävan att i
allt högre grad förskjuta denna planering mot andra sysselsätlningsformer, bl.
a. inom tjänstesektorn.

Utredningen
har utgått ifrån att det alltjämt finns stora områden inom den offentliga
sekiorn där behov av standardförbättringar föreligger. Det gäller särskilt de
områden som primärkommunerna svarar för. Genom att tillgodose dessa skapas även
sysselsättningstillfällen.

Den kommunala
beredskapsplaneringen bör enligt utredningen inriktas på att påskynda
utbyggnaden av den offentliga sektorn vid tidpunkter då detta bäst kan moiverka
konjunktureUa och andra variationer i den övriga sysselsättningen.
Beredskapsarbeten inom tjänstesektorn får således för det försia inriklas på
verksamheter, där effekten av personalförstärkningar kan ses som en
tidigareläggning av en planerad serviceutbyggnad. För det andra bör de avse
sädana åtgärder Som visserligen inte medför en långsiktig expansion men ändå
ger sysselsättning ät arbetslösa. Båda typerna kan tidvis beröra hela den
kommunala sysselsättningen. Den senare typen av sysselsättningsskapande
åtgärder kan innebära att man inom arbetsmarknadsutbildningens ram ger vidare
utbildning ät redan anställda. Under tiden får arbetslösa rycka in som
ersättare i beredskapsarbetets form. Denna modell har med stor framgång prövats
inom barnstugeverksamheten och vårdsektorn.

Genom den belydelse
kommuner och landsting har frän sysselsättningssynpunkt är det enligt
utredningen väsentligt att planeringsformerna förbättras och att det
kontinuerliga samrådet med länsarbetsnämnderna fördjupas. Verksamheten bör
även utvecklas så att man får ett underiag som visar vilka kommunala insatser
som krävs för att undanröja arbelslivshinder för olika grupper pä
arbetsmarknaden.

Den kommunala planeringen
bör enligt utredningen knytas samman med den slalliga. Om kommunernas
beredskapsplaner skall kunna beaklas i länens sysselsättningsplaner måste de
föreligga i så god lid som möjligt på våren, KELP (som för närvarande lämnas in
den 1 april) skulle därför behöva lämnas in nägon månad lidigare. Tidpunkten
skulle nära sammanfalla med den som gäller för bostadsbyggnadsprogrammen.

Vad som här sagts om
primärkommunernas beredskapsplanering och utnyttjande av budgeten som ett
sysselsättningspolitiskt instrument sammanfattas under begreppel
primärkommunernas sysselsättningsplan. Liksom den sysselsättningspolitiska
inventeringen kan den utarbetas och redovisas i anslutning lill att kommunen
yttrar sig över länsstyrelsernas bedömningar av den långsikliga
sysselsättningsutvecklingen.

De
sysselsältningspoliliska aspekterna påverkar ocksä kommunens planering av den
egna verksamheten. De omständigheter som hindrar människor att gå ut i
förvärvsarbete mäste i stor utsträckning angripas just genom

s. 173 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 173

kommunala
åtgärder Barnomsorgen är ett exempel pä detta. Trafikfrågorna är ett annat
exempel.

Insatserna
på den sociala rehabiliteringens område skall också nämnas. Kommunerna har
direktkontakter med dem som är utslagna från arbetsmarknaden och har ett
ansvar för att de får stöd för återgång lill arbetslivet.

Ett
starkare kommunalt engagemang i den sysselsältningspoliliska planeringen ger
enligt uiredningen förbättrade förutsättningar för kommunerna att vid planering
av sin verksamhet beakta behov av och möjligheter till åtgärder inriktade på
att undanröja hinder mot förvärvsarbete eller andra sådana förändrade
förutsättningar för sysselsättningsutvecklingen som faller inom kommunala verksamhetsområden.

Den
fysiska planeringen i kommunerna har enligt utredningen ocksä slor belydelse
för arbetsmarknadsförhållandena.

7.2.3
Landstingens medverkan i sysselsättningsplaneringen

Vad
som här sagts om primärkommunernas medverkan i sysselsättningsplaneringen
börenligt uiredningen i tillämpliga delar ocksä gälla landstingen. Också för
landstingen är det aktuellt med en äriig sysselsättningsplan. Den kan utarbetas
och redovisas i anslulning till all landstingen yttrar sig över
länsstyrelsernas bedömningar av den långsiktiga sysselsättningsutvecklingen.

Liksom
primärkommunerna bör landstingen kunna använda sin budget för att främja
sysselsättningen.

7.2.4
Näringslivets medverkan i sysselsätiningsplaneringen

Liksom
för kommunerna och slalen bör det enligt utredningen åvila företagen att
bedriva en aktiv sysselsättningspolitisk planering. När det gäller förelagens
medverkan i sysselsätiningsplaneringen bör åtminstone de större företagen
upprätta sysselsätlningsplaner Dessa bör gälla både det kortsiktiga
perspektivet och det medellånga. Sysselsättningsplanerna bör utarbetas i samråd
mellan förelag och representanter för de anställda. Man bör också i större
utsträckning föra in arbetsmarknadspolitiken i företagen.

Då
näringslivets sysselsätlningsplanering skall ulformas är det naturligt att ange
relalionerna till den regionala sysselsättningsplaneringen. En förutsättning
för alt samhället skall kunna genomföra de näringspolitiska program som
uiredningen föreslär är att man haröverblick över konkreta projekt som planeras
inom näringslivet. Ett väl utbyggt informationssystem är en förutsättning för
detta.

s. 174 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 174

7,2.5
Regional sysselsätlningsplanering

Länsarbetsnämnderna
har genom arbetsförmedlingarnas verksamhet och uppläggningen av beredskapsarbeten
en viktig planeringsuppgift. Det är enligt utredningen naturligt att ocksä i
framtiden låta länsarbetsnämndernas insatser utgöra en grundstomme i
sysselsättningsplaneringen i vart fall ifråga om planering som avser det korta
och medellånga perspektivet.

Länsstyrelserna
svarar för samordningen av olika verksamheter. Deras roll är att utforma den
långsiktiga övergripande planeringen. Däri ingår att söka genomföra de
arbetsmarknadspolitiska, regionalpolitiska och näringspolitiska riktlinjer som
angetts av statsmakterna.

Enligt
utredningens uppfaltning finns det ett förhållandevis stort behov av en
utbyggnad av sysselsättningsplaneringen på länsnivå. Man utgär ifrån att
huvudansvaret för sysselsättningspolitiken alltjämt skall ligga hos staten. År 1964
fastslog riksdagen att den regionala planeringen skall ha sin tyngdpunkt pä
länsnivån. Samma skäl som dä anfördes kan användas för att betona att
länsmyndigheterna har goda förulsättningar för att bedriva en
sysselsätlningsplanering i nära kontakt med arbetsmarknadens parter.

Sysselsättningspolitiken
pä länsnivå torde också kunna tillföras delvis nya moment. Bl. a. föreslår
utredningen att de näringspolitiska inslagen starkare betonas. Det finns också
skäl att införa ett något kortare tidsperspektiv i säväl länsplaneringen som
övergripande sysselsättningsplanering. Om länsplaneringen därtill ses över
åriigen utgör den enligl utredningen en naturiig grund för den långsiktiga
sysselsätiningsplaneringen på länsnivå.

Sammanfattningsvis
framför utredningen alt den statliga sysselsättningsplaneringen på länsnivå
bör omfalta en åriig analys av näringslivet och den offentliga sektorns
utveckling samt av de lokala arbetsmarknaderna i länen. Kommunerna, de fackliga
organisationernas och företagens lokala bedömningar bör kunna sammanvägas till
en länsvis bedömning av den långsikliga utvecklingen av sysselsättningen.

7.2.6
De centrala slalliga organens sysselsätlningsplanering

När
det gäller sysselsätiningsplaneringen pä centrala nivån konstaterar utredningen
att den bör bygga pä en samordning av olika sektorsplanerande myndigheters
verksamheter. Sysselsätiningsplaneringen måste därför vara nära knuten lill
regeringens och riksdagens arbete. I fråga om älgärder som krävs med hänsyn
lill konjunkturiäget görs undersökningar av såväl statliga verk som av
regeringens kansli. Detta gäller även de långsiktiga bedömningarna som från
verksnivå redovisas i anslagsframställningarna. Härvidlag kan emellertid
förändringar av inrikining och innehåll aktualiseras som en följd av en mera
utbyggd planering på regional och lokal nivå. Budget-

s. 175 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 175

utredningen
har i sitt belänkande tagit upp dessa frägor. Det förslag lill planeringssystem
som budgetulredningen lämnar synes i princip kunna ge förbättrade förutsättningar
förden regional- och sysselsättningspolitiska planeringen.

De
statliga verkens sysselsätlningsplanering kan också byggas ut i andra
avseenden. Bl. a. skulle informaiion om strömmarna av arbetskraft till och från
de statliga verken enligl utredningen ge ett bättre planeringsunderlag. Del är
ocksä tänkbart alt i de långsiktiga sysselsättningsbedömningarna ta med
uppskattningar av säväl direkt som indirekt karaktär.

7.2.7
Remissyttrandena

När
det gäller utredningens förslag till allmän utformning av sysselsättningsplaneringen
konstaterar LO att den skiss som presenteras bör kunna utvecklas för ökad
samverkan och samordning mellan arbetsmarknads, närings, regional- och
utbildningspolitik. Man betonar ocksä angelägenheten av att utredningen i det
fortsatta arbetet tillsammans med långtidsutredningen tar fram alternativ
vilka är konsisienta med den tolale-konomiska bedömningen. Först dä kan en
fullständig diskussion om den framtida resursfördelningen och
sysselsättningsutvecklingen ske. Utredningens förslag till riktlinjer för
kommunernas (inkl, landstingens), företagens, länsorganens och de centrala
statliga myndigheternas sysselsättningsplanering har LO:s stöd och bör prövas
och utvärderas under utredningens fortsatta arbete. LO anser dock att det redan
nu är nödvändigt att följa kommunernas och landstingens verksamhet ur
sysselsättningspolitisk synvinkel i synnerhet som betydande stimulansåtgärder
sätts in f n. Denna senare uppfattning förs även fram av bl. a. Östergötlands
läns (FCO-dlsiriki och Göteborgs- och Västsveriges FCO-distriki.,

TCO
menar alt utredningen på ett förtjänstfullt sätt angivit grunddragen i ett
planeringssystem för en aktiv sysselsättningspolitik. Man konstaterar dock att
utredningen i myckel lilen utsträckning har diskuterai hur det förbättrade
planeringsunderiaget skall användas och vilka styrmedel samhället erfordrar
för att uppnå de angivna mälen. Man förutsätter alt dessa frägor kommer att
behandlas i huvudbetänkandet. SACOtSR pekar pä behovet av att säväl primär som
landstingskommuner upprättar realistiska sysselsättningsprognoser för det
framtida personalbehovet. En förstärkning av de kommunala planeringsresurserna
och den fysiska planeringen är angelägen menar man. Sammanfattningsvis
understryker man nödvändigheten av att planeringen präglas av flexibilitet.

Svenska
arbetsgivareföreningen. Sveriges indusiriförbimd och Svenska handelskammarförbundet
instämmer i sitt gemensamma remissyttrande över utredningen till fullo i den
reservation som avgivits av ledamoten Faxén i utredningen. Man tycker allmänt
att det är beklagligt att utredningen inte

s. 176 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 176

mer
ingående har behandlat de centrala sysselsättningspolitiska problemen.
Handelskammaren I Kronobergs och Blekinge län menar att ett genomgående mönster
för utredningens metod för att lösa de sysselsättningspolitiska frågorna är
att föreslå en utökad och fördjupad planering. Utredningen har inle dä tagit
hänsyn till företagens radande planeringssituation. Företag och samhälle
arbetar med olika planeringsförutsättningar och planeringsperspek-liv vilkel
resulterar i ett komplicerat kommunikationsproblem. Föratt överbrygga detta
krävs en ömsesidig förståelse för motpartens problem och behov. Detta har i
väsentlig grad förbiselts i utredningens betänkande menar man.

En
överväldigande majoritet av de kommuner som kommenterat utredningens förslag
om en utbyggd sysselsätlningsplanering är positiva till delta. Flera av
kommunerna betonar betydelsen av den för-.söksverksamhet som förslaget
inrymmer. Linköpings kommun menar att del för den övergripande statliga
sysselsätiningsplaneringen mäste vara angelägel att den omfattande lokala
informationen och kunskaperna tas till vara i ökad utsträckning. Även för den
primärkommunala planeringen synes införandet av del skisserade systemet vara
av stort värde. Man finner även tanken att knyta sysselsättningsplaneringen
till en åriig revision av länsplaneringen vara en lämplig utvecklingslinje.
Sala kommun säger sig stödja utredningens förslag om en sysselsättningspolitisk
planering. Man understryker all planeringen bör omfatta såväl det privata
näringslivet som den offentliga sektom. Skellefteå kommun päpekar emellertid
att det är svårt att bilda sig en uppfattning om att ta ställning till
utredningens mera allmänt formulerade principer och förslag innan ett mer
definitivt ställningstagande redovisas i ett huvudbetänkande. Svenska
kommunförbundet instämmer med utredningen i att om målet arbeie åt alla skall
näs mäste planeringen för förbättrade sysselsättningsmöjligheter bedrivas på
alla adminisirationsniväer i samhället. Det är naturiigt att kommunerna deltar
aktivt i sysselsättnings-planeringen och ökar sina insalser i takt med att
samhällets ambitioner inom sysselsättningspolitiken höjs.

Även
de flesta remissvaren från landstingen är positiva till utredningens förslag
till system för sysselsättningsplanering. Landstinget i Värmlands län
konstaterar t. ex, att sysselsättningspolitik med utgångspunkt i målsättningen
arbete åt alla ulan tvekan kommer att kräva en samordnad sysselsätlningsplanering.
Man ifrågasätter dock om inle en sädan sysselsättnings-planering bör ingå i
länsplaneringen. Några landsting uttrycker en viss tveksamhet till
ulredningens förslag. Landstinget i Blekinge län anser sålunda att
finansieringsfrågorna i samband med landstingens och kommunernas medverkan i
sysselsättningspolitiken mäste utredas närmare innan ulredningens förslag kan
bedömas i sin helhet. Landstingsförbundet konstaterar att utredningens syn på
planeringen för landstingens del främst medför ökade krav på planberedskap.
Della ligger väl i linje med den utveckling som präglar den landstingskommunala
planeringen menar förbundet.

Länsstyrelserna
är i allmänhel positiva till det av utredningen framlagda

s. 177 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 177

förslaget
om ett planeringssystem för en aktiv sysselsättningspolitisk planering.
Länsstyrelserna har dock skilda uppfattningar i fråga om planeringssystemets
roll, resurskrav m. m. Flera länsstyrelser betonar vikten av att en
försöksverksamhet i nägra utvalda kommuner får klariägga de praktiska
möjlighelerna för ett genomförande av de olika delförslagen. Länsslyrelsen i
Siockholms län anför att del redan på nuvarande stadium i utredningsarbetet
finns anledning att diskutera utredningens argument beträffande sysselsättningspolitisk
planering. Det framgår nämligen inte klart, menar man, hur
sysselsättningsplaneringen skall infogas i den allmänna samhällspolitiken. Man
ifrågasätter om sysselsättningsplanering som en särskild planeringsform aren
fömtsättning föratt målen för sysselsättningspolitiken skall uppnäs. Däremoi
understryker länsstyrelsen vikten av att sysselsättningspolitiken ges ett
större utrymme i den kommunala och regionala planeringen. Della bör emellertid
ske inom ramen för redan befintliga planeringsformer och då i första hand
länsplaneringen.

Flera
länsstyrelser betonar att det föreslagna åriiga länsplaneringssystemet utgör
den mest naturiiga grunden för det av utredningen skisserade planeringssystemet.
1 denna gmpp äterTmns länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus, Haltands,
Värmlands, Västmanlands, Jämtlands samt Norrbottens län.

En
mera negativ attityd mot utredningens förslag intar länsstyrelsen i Värmlands
län. Man säger sig vara mycket tveksam till både nödvändigheien och
önskvärdheten av ett nytt planeringsbegrepp och planeringssystem mot bakgrund
av den föreslagna framtida uppläggningen av länsplaneringssystemet.

De
centrala ämbetsverk som uttalar sig om sysselsättningsplaneringens allmänna
utformning ansluter sig till utredningens förslag. Arbetsmarknadsstyrelsen
betonar att sysselsättningsaspekterna bör fä större betydelse inom
samhällsplaneringens olika delar och att den långsiktiga planeringen i högre
grad bör bli inriktad på åtgärder. Man anser vidare att det är väsentligt att
primärkommuner och landsting i större utsträckning än för närvarande medverkar
i sysselsättningsplaneringen och att samarbetet med länsarbetsnämnder och
arbetsförmedlingar fördjupas, RR V päpekar att planeringens omfattning och
status måste klargöras. Planeringen måste emellertid oberoende av valt
altemativ komma att kräva nära samverkan mellan berörda företag, kommuner och
statliga myndigheter.

Sysselsättningsutredningen
föreslår en lokal sysselsättningsplanering med tre huvudmoment

- primärkommunernas analys av lokala arbetsmarknader

- budgeten som sysselsättningspolitiskt instmment -
beredskapsplanering

- sysselsättningsaspekter på verksamhetsplanering och
fysisk planering. Närdet gäller det första momentet i den lokala
sysselsättningsplaneringen

- analys
av lokala arbetsmarknader - är de kommuner som yttrar sig i de

flesta fall positiva. Flera kommuner päpekar all man redan idag företar

en analys liknande den som föreslås. Även Svenska kommunjörbundei an

sluter sig till utredningens förslag men konstaterar att planeringen måste

12 Riksdagen 1976. I saml. Nr 211

s. 178 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 178

anpassas
till förhållandena i de olika kommunerna. Även de länsstyrelser som yttrat sig
i denna fräga är positiva. Nägra länsstyrelser bl. a. länsstyrelsen I
Stockholms län framhäller att analyser av bristerna på de lokala arbetsmarknaderna
utgjort en av de väsentligaste delarna i kommunernas arbete med länsplaneringen
och att detta moment således inte utgör någonting nytt i den kommunala
planeringen. FCO-disirikiet i Göteborg och Bohus län menar att det är
nödvändigt alt kommunerna för en effektivare information om arbetsmarknaden
genom t. ex. utvidgning av arbetskrafts-undersökningar

Utredningens förslag att
den kommunala budgeten skall användas som ett sysselsättningspolitiskt
instrument accepteras av flertalet av de remissinstanser som kommenterar
förslagel. Länsstyrelsen i Skaraborgs län menar att planeringen i ökad
ulsträckning bör inriktas på att tillskapa beredskapsarbeten ocksä inom
tjänstesektorn. Man anser att möjlighelerna att ge statsbidrag för uppbyggnad
av en projekteringsreserv i kommunerna bör prövas. Landstinget i Jämtlands län
menar alt budgeten bör användas som ett sysselsättningspolitiskt instrument och
att man är beredd att verka för att den ekonomiska långtidsplaneringen
kompletteras med ärliga sysselsätlningsplaner för landstingets olika
verksamheter. Svenska kommunförbundet menar också att den kommunala budgeten
bör kunna användas som ett sysselsättningspolitiskt instrument pä så sätt att
en viss tidigareläggning sker av investeringar liksom av planerade
sysselsättningsökningar inom vissa sektorer, 1 den meningen menar man bör
konjunkturanpassade budgetar kunna användas. Det fömtsätter emellertid av de
finansiella problemen kan lösas, TCO delar utredningens uppfattning om att
kommuneroch landsting på samma sätl som enskilda förelag bör planera
sysselsättningsutvecklingen inom olika förvaltningsenheter. Exempelvis bör de
sysselsäliningsmässiga konsekvenserna av budgeten noggrant kartläggas menar
man. Landstingsförbundet ser helst att under en försöksperiod i nägot eller
nägra län landsting och kommuner i intim samverkan med statliga organ medverkar
i uppbyggandet av en beredskapsplanering som kan avstämmas mot åriiga genomgångar
av sysselsättningssituationer och planeringsläget. Det bör enligl förbundet
ankomma på länsslyrelsen att sammanfatta detta arbete åriigen. Försöksverksamheten
bör kunna resultera i en sysselsättningsplan för varie län. De kommuner som tar
upp utredningens förslag på denna punkt redovisar en i stort sett positiv
inslällning lill förslaget.

De
sysselsättningspolitiska aspekterna på kommunernas verksamhetsplanering och
fysiska planering tas ocksä upp av utredningen. Omkring hälften av
länsstyrelserna kommenterar påett närmare sätt utredningens synpunkter i detta
avseende. Inställningen är genomgående positiv. Länsstyrelsen i Kronobergs län
anser .sålunda i likhet med utredningen att kommunerna i sin översiktliga
planering bör sträva efter en sädan lokalisering av bostäder och arbetsplatser
att förutsättningar ges för att sä mänga människor som möjligt skall kunna ha
tillgång lill arbets-

s. 179 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 179

tillfällen.
Länsslyrelsen i Västmanlands län konstaterar att utvecklingen av kommunernas
verksamhetsplanering är en väsentlig uppgift genom att kommunerna direkl och
indirekt påverkar sysselsättningsförhållandena. Svenska kommunförbundet
konstaterar att sysselsättningsfrägorna redan nu beaktas i kommunernas fysiska
planering och verksamhetsplanering. Man påpekar att mänga frägor av
sysselsättningspolitisk betydelse måste uppmärksammas i dessa typer av
planering bl. a. de äldre arbetsområdenas ofta ogynnsamma utveckling. Statens
planverk delar utredningens uppfattning att de offentliga organen och
näringslivet bör utarbeta konkreia sysselsätlningsplaner. Dessa bör följas upp
och stödjas i den fysiska planeringen. En pä detta sätt utvecklad planering,
främst på lokal nivä, bör enligl verkets mening kunna bilda ett väsenUigt
underiag för statsmakternas långsiktiga ställningstaganden till säväl
sysselsättningspolitik i vid mening som till investeringarnas regionala
fördelning. Skövde kommun konstaterar alt sysselsättningsfrägorna har betydelse
för fysisk planering främst när det gäller trafiksystem och arbetsplatsers
läge i förhållande lill bostadsbyggandet. Dessa frägor menar man bör belysas i
samband med redovisning av markens användning i en kom-munplan.
Verksamhetsplanen, som bör utarbetas inom av fullmäktige antagna
planeringsförutsättningar, bör ligga till grund både för KELP och kom-munplan.
Sådana verksamhetsplaner bör upprättas och belysa sysselsättningsfrågor pä
längre och kortare sikt menar kommunen.

Ett
av utredningens förslag är att det bör åvila företagen, liksom kommunerna och
staten att bedriva en aktiv sysselsättningspolitisk planering. Enligt
förslagel bör de större företagen upprätta sysselsättningsplaner bäde för det
kortsiktiga och det medellänga perspektivet menar utredningen. Ett väl utbyggt
informationssystem beskrivs som en förutsättning för att näringspolitiska
program skall kunna upprättas. Lö menar att genom de lekmannanämnder som nu
knyts till distriktskontoren vid arbetsförmedlingen bör både kommuner och
företag bibringas medvetande om de lokala och regionala
arbetsmarknadsproblemen. Därvid skapas en bättre grund för att analysera dessa
arbetsgivares sysselsättningspolitik och för att åtgärder skall kunna vidtas
bäde frän kommunens och företagens sida. Man finner det vidare motiverat att
genom lekmannanämndernas medverkan i synnerhet mindre företag utan
tillräckliga egna administrativa resurser bör kunna fä stöd frän
arbetsmarknadsverket för att planera personalpolitiska eller andra
anpassningsåtgärder, TCO delar utredningens uppfattning alt de större företagen
bör upprätta sysselsätlningsplaner. Uppgifter om företagens sysselsättningsplaner
är emellertid inte tillräckligt. Det är väl sä viktigt att få kännedom om
planeringen av investeringsprojekt. Utredningen tycks mena att endast företag
som avsatt medel lill nägon av investeringsfonderna skall åläggas att
långsiktigt planera olika investeringsprojekt. Detta är enligt TCO en
omotiverad begränsning. Man understryker vidare att säväl upprättandet av
sysselsättningsplanerna som planeringen av konkreta investeringsprojekt mäste
ske i samråd med de lokala fackliga organisationema.

s. 180 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 180

Svenska
arbetsgivareföreningen. Svenska handelskammarförbundet och Sveriges
industriförbund tar i sitt gemensamma yttrande avstånd frän utredningens
förslag om att mer precisa styrmedel skall införas och att lokaliseringsbeslut
skall kunna fattas pä direkt politisk väg. Bland de kommuner som närmare
kommenterat utredningens förslag i det aktuella avseendet återfinns Karistads
kommun som menar att förslaget om näringslivets medverkan är den verkliga nyheten
bland förslagen. Man menar att en medverkan i planeringsarbetet från
företagens sida mäste vara väsentligt.

Närmare
hälften av länsstyrelserna har pä ett mer direkt och ofta positivt sätt
kommenterat dessa förslag frän utredningen. Länsstyrelsen i Blekinge län
framhåller att utarbetandet av sysselsättningsplaner inom näringslivet är
förenat med stora problem. Det är endast ett fåtal företag som har en mer
detaljerad långsiktig planering. Länsstyrelsen understryker i sammanhanget
betydelsen av att de planerande myndigheterna ges fömtsättningar att utvärdera
sysselsättningsplanerna.

7.3
Utvecklingsplaneringens framtida utformning (SOU 1975:91, kap. 13)

7.3.1
Nuvarande utformning

Länsplaneringen
- som kan sägas vara den del av den regionalpolitiska planeringen som bedrivs
pä länsnivå - bygger på riksdagens beslul är 1964 om riktlinjer fören aktiv
lokaliseringspolitik (prop. 1964:185, BaU 1964:48, rskr 1964:408), är 1970 om
den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten (prop. 1970:75, SU 1970:103, BaU
1970:40, rskr 1970:270 och 304) och år 1972 om regionalpolitiskt
handlingsprogram m.m. (prop. 1972:111 bil. 1, InU 1972:28, rskr 1972:347).

Med
ulgångspunkl i detta beslut genomfördes en första länsplaneringsomgång -
länsplanering 1967 och länsprogram 1970. Resultatet av länsplanering 1967
anmäldes för riksdagen 1969 (prop, 1969:1, bil. 13, SU 1969:57, BaU 1969:30,
rskr 1969:188 och 309), Utvärderingen av länsplanering 1970 presenterades av
regeringen i 1972 års regionalpoliliska handlingsprogram, 1 handlingsprogrammet
uttalades också att en regionalpolitisk planering med den allmänna uppläggning
som kännetecknat länsplanering 1967 och länsprogram 1970 borde bli ett
bestående inslag i samhällsplaneringen.

Genom
det regionalpolitiska handlingsprogram som statsmakterna antog år 1972 skapades
underiag för en rullande regional utvecklingsplanering. Beslut om länsplanering
1974 fattades av Kungl. Maj:t den 5 juni 1973. Anvisningar för verksamheien
utfärdades ocksä nämnda dag (Ds ln 1973:9). Enligt dessa anvisningar har
följande allmänna uppläggning och tidplan gällt för länsplanering 1974.

Det
första huvudmomentet var att länsstyrelserna utarbetade det underlag som behövs
för den fortsatta regionala utvecklingsplaneringen. Häri ingår

s. 181 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 181

en
analys av den hiltillsvarande befolknings- och näringslivsutvecklingen,
klariäggande av betingelserna för utvecklingen av den regionala strukturen,
kartläggning av kommunernas och näringslivets framtidsbedömningar samt
slutligen en samlad befolknings- och näringslivsprognos. Arbetet i länen skulle
b)edrivas i sådan takt att huvuddelen av detta planeringsunderiag kunde
tillställas kommuner och landsting senast den 15 april 1974.

Kommunerna
analyserade därefter det presenterade utredningsmaterialet. Konsekvenserna för
den kommunala planeringen av olika handlingsalternativ skulle tielysas och
åtgärdsbehoven anges. I denna fas av arbetet förutsattes det att kommunerna
inhämtade de fackliga organisationernas synpunkter på här berörda frågor.

Landslingen
analyserade på moisvarande sätl effekterna på deras verksamheter av olika
handlingsalternativ.

Kommunernas
och landstingens sammanfattande synpunkter och förslag med anledning av det
framlagda planeringsunderiaget skulle lämnas till länsstyrelserna senast den 1
december 1974.

Efter
eventuell komplettering av planeringsunderlaget med anledning av de synpunkter
som kommuner, landsting m. fl. förde fram utarbetade länsstyrelserna därefter
förslag till riktlinjer och handlingsprogram för den regionala ulvecklingen i
länet. 1 programmet skulle bl. a. redovisas de riktlinjer som enligl resp.
länsstyrelse bör gälla för en samhällsplanering i länet som syftar till att
lösa de problem som enligt befolknings- och näringsanalysen med tillhörande
prognoser bedöms föreligga. Länsstyrelserna skulle ocksä analysera den
regionala stmkturen med hänsyn till den framtida utvecklingen. Synpunkter pä
ändringar i den av statsmakterna antagna planen för utveckling av den regionala
stmkturen skulle redovisas liksom förslag till planeringsnivåer för resp. län
för åren 1980 och 1990.

Länsstyrelserna
skulle vidare bl. a. med hänsyn till behovet av samordning med den fysiska
planeringen för varie ort ange betingelser i fråga om den yttre miljön som kan
påverka förutsättningarna för att förverkliga den eftersträvade regionala
strukturen.

Slulligen
anges de ålgärdsbehov som följer inom olika samhällssektorer av den regionala
strukturen och de planeringsnivåer som länsstyrelsen förordar.

Länsplanering
1974 - med det huvudsakliga innehåll som här har beskrivits - remitterades
till kommuner och landsting samt regionala organisationer som representerar
näringsliv och arbetsmarknadens parter senasl den 28 februari 1975. Efter
avslutad remissbehandling redovisade länsstyrelserna den 15 juni 1975 lill
arbetsmarknadsdepartementet resultatet av länsplanering 1974 jämte
remissammanfattning och egna synpunkler med anledning av remisstiehandlingen.

Information
direkt till medborgarna om den regionala utvecklingsplaneringen byggdes ut i
länsplanering 1974 och lämnades under tiden april 1974 - december 1974.
Informationen gavs huvudsakligen pä kommunal nivä i samband med kommunernas
deltagande i planeringsarbetet.

s. 182 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 182

Arbetsmarknadens
parter

Länsplaneringen
har efter hand byggts ut och kretsen av medverkande intressenter har ökat.
Sysselsättningsfrägorna kom i länsplanering 1974 att spela en mer central roll
än tidigare länsplaneringsomgångar. Det tedde sig därför naturligt att på ett
organiserat sätt la in de fackliga organisationernas synpunkter. Tyngdpunkten
i den fackliga medverkan har legat på kommunnivån.

De fackliga
organisationerna har lagt ner ett omfattande arbete på länsplaneringen. En
samstämd reaktion frän fackligt häll är att man fortlöpande önskar medverka i
den regional- och sysselsättningspolitiska planeringen på kommun- och
länsnivå.

För
LO:s vidkommande har slörre delen av arbetet legal på lokala arbetsgrupper som
bildats inom varie FCO. FCO-distrikten har dock samordnat och understött
verksamheten samt avgivit remissvaren pä de preliminära förslagen till
länsprogram. Totalt har 340 lokala arbetsgrupper medverkat.

TCO
organiserade sin medverkan genom de 65 TCO-kommittéerna över hela riket.
Särskilda TCO-delegationer utsågs i kommunerna genom TCO-kommittéernas försorg.
Sammanlagt 240 TCO-delegationer, omfattande närmare 1 100 personer, arbetade
sedan med länsplanering 1974.

SACO/SR
har arbetat med länskommittéer för samtliga län vilka har haft i uppgift att
stödja verksamheten i kommunerna. Pä flera häll har kommunala
SACO/SR-föreningar arbetat med länsplaneringsmaterialet. Man har dock inte
lyckats täcka in samtliga kommuner,

7,3,2
Framtida planeringssystem AUmän utformning av planeringen

Sysselsättningsfrågorna
är centrala i länsplaneringen. I takt med att planeringen utvecklats har dessa
frågor kommit att få allt större vikt. Syftel med regionalpolitiken är att
åstadkomma regional balans. Länsplaneringen har anpassats härtill och belyser
utvecklingen, tillgången och efterfrågan pä arbetskraft samt åtgärder som
syftar till att åsladkomma förändringar i denna tillgång och efterfrågan. Med
hänsyn till att beslul med konsekvenser för sysselsättningen oavbrutet fattas
inom såväl privat som offentlig verksamhet blir det enligl rapporten
nödvändigt att göra sädana ändringar i planeringsrutinerna all underiagel blir
relevant med hänsyn till de beslut som skall påverkas och dessulom ständigt
aktuellt.

Detta
synsätt leder till en ytterligare accentuering av sysselsättningsfrågorna i
länsplaneringen. De regionalpolitiska mälen innefattar emellertid också
serviceförsörining och miljöaspekter. Detta måste liksom hittills också
återspeglas i planeringen. Om man till dessa nya krav på planeringen lägger
erfarenheterna av den tidigare genomförda länsplaneringen blir slutsatsen

s. 183 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 183

i
rapporten all fullsländiga länsplaneringsomgångar av det slag som länsplanering
1974 representerar blir nödvändiga även i framliden. Kritiken mol
länsplaneringens bristande flexibilitet och otillfredsställande aktualitet
leder emellertid även till slutsatsen att länsplaneringsmaterialet fortlöpande
bör följas upp och utvärderas. En sådan översyn mäste ske i enkla former.

Det
samordnande ansvaret i planeringen åvilar länsstyrelsema som också svarar för
huvuddelen av utredningsarbetet. Kommunernas och landstingens medverkan i
planeringen äremellertid av mycket väsentlig betydelse. Detta gäller i fråga om
den slalliga planeringens förankring hos medborgama vilkel lättast sker i
kommunerna, där enskilda människor genom politiska partier och fackliga
organisationer kan lägga sina synpunkler på planeringen. Men det gäller också i
fråga om åtgärdernas utformning där statliga insatser kan kräva följdätgärcler
av kommuner och landsting.

De
fackliga organisationema har medverkat med länsplanering 1974. På mänga håll
har man lagt ner ett omfattande arbete för alt delta i dialogen med kommuner
och länsstyrelser. Alla inblandade parter har uttalat sig för att de fackliga
organisationerna bör medverka i länsplaneringen även i fortsättningen.

Sektorsplaneringen
t. ex. för bostäder, skolor och vägar är av intresse för regional- och
sysselsättningspolitiken på två sätt. För det första har flertalet sektorers
planering effekter pä förutsältningama för utvecklingen genom den service bäde
företag och hushåll får. Del är viktigt främst när det gäller
samhällsinvesteringarna. För det andra är sektorsplaneringen intressant också
från sysselsättningssynpunkt, dels genom den sysselsättning investeringsverksamhet
av skilda slag ger under utbyggnadsiiden, dels genom den mera bestående
sysselsättning som driften av anläggningarna kan ge. Som påpekades redan i
beslutet om den aktiva lokaliseringspolitiken år 1964 är en samordning i tid
och rum mellan regionalpolitik och övriga grenar av samhällsplaneringen av utomordentlig
betydelse för att samlade insalser skall kunna göras för en orts eller bygds
ulveckling. Ett av länsplaneringens huvudsyften är att tjäna som underlag för
en sådan samordning, Kungl, Maj:t förordnade därför är 1973 (SFS 1973:24) att
siatlig myndighet skall lägga resultatet av länsplaneringen - med de
modifieringar riksdag och regering anger - till grund för sin planering.
Planeringen följs upp genom att länsstyrelserna enligt
länsstyrelseinstruktionen (SFS 1971:460) även samordnar de konkreta beslul på
länsnivån som har regionalpolitisk betydelse.

Möjligheten
att nä samverkan mellan sektorernas planering och den regionalpoliliska
verksamheten är störst på ett tidigt stadium i seklorsplaneringen. Två
förändringar i länsplaneringsarbetet föresläs för alt nå bätlre samordning.
Dels föreslås all gemensamma planeringsförutsättningar skall hämtas från
länsplaneringen och läggas lill grund för sektorsplaneringen dels föreslås att
utvärderingar sker inom ramen för länsplaneringssystemet av t.ex. utredningsförslag
med mera påtagliga regionala effekter

När
det gäller uppläggningen av det framtida länsplaneringsarbetel konsta-

s. 184 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 184

teras
i rapporten all det underiag i form av nulägesbeskrivningar, problemanalyser
och prognoser över befolknings-och näringslivsutvecklingen m, m. som togs fram
lill länsplanering 1974 genom successiv översyn kan utvecklas till ett ständigt
aktuellt planeringsunderiag. En åriig översyn föresläs därför. Omfattningen pä
denna översyn är beroende av förekommande planeringsproblem och av tillgången
på aktuell information. Revisionen av prognoser bör främst avse
tidsperspektivet upp till fem är

Med
utgångspunkt i denna kontinuerliga översyn av planeringsunderiaget bör
länsslyrelsen enligt rapporten ungefär vart femte är, efter beslut av regeringen,
utarbeta ett länsprogram av den lyp som ingick i länsplanering 1974. Under
mellanliggande år skall länsslyrelsen följa upp detta länsprogram.

De
långsiktiga mälen bl. a. orisstruklurplan och planeringsnivåer bör utom i
undantagsfall modifieras endasl i samband med fullständiga
länsplaneringsomgångar. Däremot mäste de etappmål till vilka är kopplade
åtgärder för förverkligandet av de långsiktiga målen fortlöpande ses över med
hänsyn lill de ev. ändrade förhållanden som framgär av bl.a. planeringsunderiaget.
Samordningen kan förbättras om länsprogrammet resp. den fortlöpande översynen
utarbetas i samverkan mellan länsstyrelsen och de sektorsmyndigheter som är
företrädda i länen. Sektorsmyndigheternas medverkan syftar bl. a. till att visa
vilka anpassningar till de regionalpolitiska målen som kan resp. inte kan göras
i sektorernas planering.

Resultatet
av länsstyrelsens fortlöpande uppföljning och utvärdering skall sammanställas i
en åriig rapport. Dess innehåll bör anpassas till de aktuella problemen i resp.
län.

Rapporten
skall, som länsberedningen har föreslagit, för kännedom tillställas
landstinget och kommunerna i länet. Den bör föreligga i god tid före
landstingets vårmöte. Den förändring av länsplaneringen som här beskrivits
föreslås bli genomförd under åren 1976-1978.

Den
framlida länsplaneringen kommer all riäna som en långsiktig sysselsättningsplanering
pä regional nivä. Den mera kortsiktiga planeringen pä länsnivå has om hand av
länsarbetsnämnden.

Med
oförändrad arbetsfördelning kommer länsstyrelse och länsarbetsnämnd alt ansvara
för var sin del av det som på länsnivå kommer att utgöra den framtida
sysselsättningsplaneringen, I rapporten understryks därför att det iir
angeläget att samverkan byggs ut mellan länsstyrelser och länsarbetsnämnder.

Den
centrala utvärderingen i regering och riksdag av länsplaneringen innebär att
man erhåller en samlad utvecklingsplanering också på riksnivå som bör läggas
till grund för beslul hos centrala statliga myndigheter.

Länsplaneringen
erbjuder, med sin decentraliserade uppbyggnad, dessutom ett utmärkt syslem för
utvärdering av de regionala konsekvenserna av skilda centrala beslul och
utredningsförslag. Därvid ställs krav på snabbi informationsutbyte mellan
central nivä och länsnivå. De försök med ut-

s. 185 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 185

vidgad
ADB-användning i länsplaneringen som har bedrivits i vissa län syftar bl. a.
till en förbällring i dessa avseenden.

Den
samverkan mellan statliga sektorsorgan och länsstyrelserna som har föreslagits
förutsätteratt man i sektorsplaneringen kan belysa bl. a. de direkta och
indirekta sysselsättningseffekterna. 1 samband med utvärderingen av
länsplanering 1974 har det framgått att vissa centrala ämbetsverk har möjlighet
att i ökad utsträckning i sin planering belysa i varie fall de direkla
sysselsättningseffekterna. Regeringen har i särskilda budgetanvisningar uppdragit
ät ett antal centrala verk att i samband med sina anslagsframställningar ocksä
redovisa sysselsätlningskonsekvenserna, om möjligt ned pä kommunnivå, av
budgelförslagen. Värdefull information kan dessutom hämias från den åriiga
långtidsbudgeten.

I de
fall ett centralt verk har länsorgan som kan della i planeringen föreslås i
rapporten all del bör ankomma pä det centrala verket all utforma de anvisningar
som behövs för att sektorns planering skall kunna samverka med länsplaneringen
pä länsnivån.

En
fråga av särskild betydelse för den regionala utvecklingsplaneringen påcentral
nivä är avstämningen mellan länsplanering och långtidsutredning. Metoderna för
denna avstämning har uppmärksammats av bäde ERU och långtidsutredningen,
Ytteriigare ulvecklingsarbele återstår där erfarenheterna av avstämningen
mellan länsplanering 1974 och 1975 års långtidsutredning måsle las tillvara.

Arbetsmarknadens
parter

De
fackliga organisationerna har medverkat i länsplanering 1974 både pä kommun-
och länsnivå. Erfarenhetema av samarbetet är goda. Inslag av motsvarande slag
bör enligt samstämmiga uppgifter ingå även i den fortsatta länsplaneringen.
Klagomål har fötts fram om materialets omfattning och svårighet. Problem som
bör kunna bemästras i en kontinuerlig planering.

Vid
fullsländiga länsplaneringsomgångar dvs. ungefiir vart femte år bör de fackliga
organisationernas medverkan organiseras på samma sätl som i länsplanering 1974
dvs. så långl möjligt bör överläggningar ske mellan företrädare för kommuner
och lokala fackliga organisationer Den rapport som länsslyrelsen som ett led i
översynen av länsplaneringen varie år utarbetar och för kännedom tillställer
kommuner och landsting bör även tillställas de lokala fackliga
organisationerna för alt bereda dem möjligheler alt avge synpunkler.

Näringslivet
har medverkat genom all via informationssyslemet näringsliv-samhälle (DIS)
redovisa sina planer som underiag för länsplaneringen. Inom ramen för
DlS-systemei har överläggningar dessulom skell mellan företrädare för kommuner,
länsstyrelser och näringsliv. På länsnivån har näringslivels organisationer i
allmänhet medverkat i prognosarbeiel och dessutom deltagit i remissbehandlingen
av länsplaneringens slutprodukt. Er-

s. 186 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 186

farenhelerna
av denna verksamhel är i slorl posiliva. Samarbetel med näringslivet är av
stor betydelse för planeringens kvalitet och det mönster som successivt har
byggts upp lorde därvid kunna följas även i den fortsatta planeringen.

Injörmatlon
IiU allmänheien

Resultatet
av planeringsinformation 1974 kan i huvudsak betraktas som gott. Men krilik har
också riktats mot verksamheten. De gjorda erfarenhetema bör komma lill användning
i det fortsatta arbetet med informationen i samhällsplaneringen.

Erfarenheterna i samband
med länsplanering 1974 är att informationsverksamheten blir myckel
tidskrävande om den skall bedrivas pä ett ändamålsenligt sätt. Därför är det
nödvändigt att informationsverksamheten kring länsplaneringen sker
huvudsakligen i anslulning till de fullständiga länsplaneringsomgängarna.
Intresset för regional- och sysselsättningspoli-liska frågor kommer emellertid
troligen att ha aktualitet i olika län vid skilda tidpunkter. Ett är kanske
utvecklingen inom ett län väntas bli uppseendeväckande och en livlig debatt
förs. Ett annal år är intresset mindre i detta län. Informationsverksamheten
bör kunna anpassas till sädana skif lande förhållanden.

1 rapporten betonas att
informationsfrågorna bör ses som en del i arbetet med länsplaneringen, bäde i
arbetsmarknadsdepartementets och länsstyrelsernas fortlöpande arbete med
planeringen. Den primära uppgiften torde därvid bli att ta fram
underlagsmaterial till folkrörelserna. Dessa kan därefter komplettera och
inrikia materialet efter eget gollfinnande.

7,3,3
Remissyttrandena

Flera
remissinstanser är positiva till den ökade roll sysselsättningsfrägorna fär i
länsplaneringen. Det gäller bl, a. länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus och Kopparbergs län samt Svenska kommunförbundet.

Viss
kritik mot del föreslagna innehållet i länsplaneringen förs fram av
länsstyrelsen i Norrbottens län som menar att en övergripande regionalpolitisk
helhetssyn saknas under vilken bl. a, utbildnings- och forskningspolitik, trafikpolitik,
energipolitik inordnas. Man efteriyser också en starkare koppling mellan den
ekonomiska, den fysiska och den sociala planeringen. Liknande synpunkler
framförs av socialstyrelsen. Mera allmänt kritisk mot förslagel om
länsplaneringens framtida utformning är Stockholms läns landsting. Man
konstaterar att landstingets regionplanering bedrivs parallellt med
länsplaneringen. Detta menar man är otillfredslällande ur flera synpunkter Om
regionplaneringen skall bli meningsfull måsle en klar gräns dras mellan

s. 187 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 187

statlig
och kommunal planeringskompeiens.

Rapportens
förslag om att förbättra samordningen mellan den regionalpolitiska planeringen
och sektorernas planering, dels genom att de inhämtar gemensamma
planeringsförutsättningar från länsplaneringen, dels genom att utvärdera
centrala beslut och utredningsförslag inom ramen för länsplaneringssystemet,
fär stöd av flertalet länsstyrelser. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller t.
ex. alt kommande länsplaneringar måste innehålla ett dataunderiag som bygger pä
länsplaneringens sektorövergripande synsätt men som är anpassat till
sektorplaneringens konkreta behov. Man menar ocksä att länsplaneringen i större
omfallning än hittills bör användas för utvärdering av regionala konsekvenser
av centrala beslut och utredningsförslag. Även länsstyrelsen i Västerbottens
län ser positivt på en förbätirad sektorsamordning men påpekar samtidigt alt
samordningen med de regionalpolitiska mälen närdet gäller bostadsbyggandet,
vägplanering och skolplanering inte har någon långsiktig effekt på
sysselsättningsmöjligheterna i mindre kommuner. Också de landsting som
kommenterar de båda samordningsförslagen är positiva.

I
det närmasle samtliga remissinsianser pä den centrala nivån som kommenterat de
båda samordningsförslagen är positivt inställda. LO betonar i sammanhanget
viklen av ett ökat inslag av närings- och induslripoliliska bedömningar i
länsplaneringen. TCO understryker allmänt behovet av en bättre samordning med
andra planeringsformer. Statens planverk konstaterar att en samordning av
statliga insatser pä regionalpolitikens område är viktig mot bakgrund av att
resursfördelningsuppgifter idag ligger inom olika myndighetsområden.
Statskonioret påtalar svårigheterna att skapa ett sammanhängande
planeringssystem. Man menar att rapportens förslag är ett steg mot en
förbättrad inomregional samordning. Det är emellertid nödvändigt med en
systematisk undersökning om relationerna mellan de planerande instanserna är
ändamålsenligt utformade liksom om länsstyrelsens roll i detta sammanhang, RRV
fäster särskill uppmärksamheten pä behovet av en samordnad långsiktig planering
på det regionala planet. Man har inget all erinra mot rapportens
samordningsförslag men vill påpeka att en samordning mellan myndigheter pä
central nivå är väl sä viktig när det gäller alt integrera länsplanering och
sektorplanering. Av de kommuner som kommenterat förslagen i denna del märks
Skellefteå kommun som ställer sig skeptisk till rapportens konstaterande att i
de fall länsstyrelsen inte själv fattar beslut kan man utgå ifrån all de
åtgärder som behöver vidtas aktualiseras genom de kanaler som redan finns för
sektorplanering. Delta innebär enligt kommunen risk för alt den regionala utvecklingsplaneringen
kommer alt styras av sektorplaneringen och inte omvänt. Del är därför
nödvändigt, menar man, all de regionalpolitiska handlingsprogrammen och
åtgärdsförslagen tas in direkt i del slalliga budgetarbetet och ges en prövning
av de olika sektorsäskandena.

Förslagel
alt förbättra samordningen inom olika delar av sysselsättnings-

s. 188 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 188

planeringen
på regional nivå genom att bilda en beredningsgrupp mellan länsstyrelse och
länsarbetsnämnd får stöd av de remissinsianser som yttrat sig i denna fräga.
Det gäller bl. a. länsstyrelserna I Stockliolms. Blekinge och Alvsborgs län,
länsarbetsnämnden i Örebro och Linköpings kommun.

Rapportens
förslag om att fullständiga planeringsomgångar skall genomföras vart femte är
har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

När
det gäller rapportens förslag om en fortlöpande uppföljning och utvärdering av
länsplaneringen är samiliga länsstyrelser positivt inställda även om man
skiljer sig något ät närdet gäller tidshorisont, betoning av ätgärdssidan samt
formerna för den årsvisa översynen. Flera länsstyrelser päpekar att den åriiga
översynen mäste ske i enkla former

Av
de 23 landsting som har avlämnat remissvar är samtliga utom ett också positivt
inställda till förslaget om en fortlöpande aktualisering och uppföljning av
länsplaneringen. Landstinget i Jämtlands län anför därvid att förslagel bör
kunna skapa bättre förutsättningar för genomförande, utvärdering och
uppföljning av förslagen i länsplaneringen. Genom en ärlig översyn erhålls ett
ständigt aktuellt planeringsunderiag. Översynen bör tidsmässigt avpassas med
hänsyn till den kommunala planeringsprocessen.

Majoriteten
av de övriga remissinstanser som kommenterat förslaget om en ärlig översyn är
ocksä positivt inställda. Endast Sveriges industriförbund. Svenska
handelskammarförbundet samt Svenska arbetsgivareföreningen är direkt negativa.
Man anser visseriigen i enlighet med rapporten att fullständiga
planeringsomgångar bör äga rum vart femte är men att en uppdatering mellan dessa
planeringsiillfällen endast bör tillgripas då betydande förändring har skett pä
det lokala planet.

LO
menar att en ärlig översyn av länsplaneringen innebär att en stor del av den
kritik som förts fram mot denna planering beaktas. Detta gäller bl.a. bristande
aktualitet och alllför stor stelhet. Man tror även att den årliga översynen
skall möjliggöra en ökad betoning av problem och åtgärder. TCO understryker
särskilt behovet av ett aktuellare planeringsunderlag. Länsplaneringssyslemel
bör också göras mer beslutsinriklat och syfta till att ge underiag för konkreta
förslag till åtgärder på del regionala och lokala planet. Svenska
kommttnJÖrbundet konstaterar att det är angeläget alt finna former för
planeringen som möjliggör en bätlre aktualitet och smidigare anpassning lill
den faktiska situationen i länen. En sädan anpassning skulle troligen bli
möjlig om vissa delar av planeringsunderiaget ses över åriigen. Man betonar
emellertid att länsplaneringen i första hand måste vara en långsiktig
planering. RR V instämmer i rapportens förslag alt länsplaneringen fortlöpande
följs upp och utvärderas. Man konstaterar i detta sammanhang all om en
uppföljning inte sker lorde dock små möjligheter finnas all bedriva fortsatt
planering med någon högre grad av realism. Nanir\'årdsverket anför all
miljöfrågorna bör granskas vid den åriiga översynen,

FCO-distriktet
i Göteborgs och Bohus län framhäller länsplaneringens stora värde som program
för det regionala och kommunala samhällsarbetet för

s. 189 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 189

att
öka välfärden för medborgarna. Den är en decentraliserad och demokratiskt
förankrad investerings- och programplanering. Därför, menar man, är det
önskvärt att vidareutveckla denna planeringsform och man finner det poslivt att
den fortsättningsvis sker årligen. Det övervägande antalet kommuner som
kommenterat förslaget om en årlig översyn är positiva.

När
det gäller förslaget i betänkandet om en årlig rapport, som tillställs
kommuner, landsting och fackliga organisationer för kännedom har majoriteten av
länsstyrelserna erinringar alt göra. Ett flertal länsstyrelser betonar starkt
nödvändigheten av att den åriiga rapporten skall lämnas till regeringen för
utvärdering. Sådana påpekanden lämnas av bl. a. länsstyrelserna i Stockholms,
Gotlands, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län. Samma
uppfattning förs fram av LO som betonar att en äriig rullande länsplanering är
angelägen men att den för att bli meningsfull mäste följs upp åriigen på
central nivå dvs. av regering och riksdag. Man menar att utan en central
utvärdering kommer det att vara svårt att få till stånd det engagemang från
berörda parter som är nödvändigt för att länsplaneringen skall kunna fungera
som en väsentlig del i sysselsättningspolitiken. Man föreslår därför att de
äriiga länsrapporterna utvärderas pä central nivå och regering och riksdag
därvid lar slällning till dessa som ett led i en utbyggd
sysselsättningsplanering.

Flera
remissinsianser betonar vikten av att de åriiga rapporterna inte bara
tillställs kommuner och landsting för kännedom utan att dessa, lillsammans med
fackliga organisationer, även skall ha möjligheter att påverka utformningen av
rapporterna inom ramen för ett formellt remissförfarande.

Sådana
påpekanden görs av länsstyrelserna i Östergötlands. Alvsborgs och Västmanlands
län vidare av landstingen i Uppsala och Kristianstads län saml ett anlal
kommuner. Norrköpings kommun anför t. ex. att om kommunerna varie år enbart för
kännedom erhåller resultatet av länsstyrelsens översyn av länsplaneringen
skapas inga garantier för en kontinuerlig kommunal medverkan i det
regionalpolitiska planeringsarbetet. Enligt kommunens mening är en sädan
medverkan myckel angelägen. Kommunerna måste beredas tillfälle att yttra sig
innan länsstyrelsen utarbetar sin slutliga rapport. Göteborgs kommun päpekar
att den hittillsvarande ordningen där kommuner och fackliga organisationer
bereds tillfälle att inkomma med synpunkler och yttra sig över förslag har
fungerat bra och bör bibehållas även vid en ärlig översyn.

Ett
antal remissinstanser kommenterar den ökade ADB-användning som omnämns i
rapporten. Länsstyrelsen i Blekinge län anför att en årlig länsplanering
visseriigen kommer att innebära en jämnare arbetsbelastning men samtidigt en
ökad total arbetsinsats. Mot denna bakgrund framstår en ökad ADB-användning som
nödvändig. Personella resurser bör i största möjliga utsträckning användas i
länsplaneringens programskede. Liknande synpunkter förs fram av ett antal andra
länsstyrelser. Socialstyrelsen menar att rapporten sannolikt överbetonar
datateknikens rationaliserande

s. 190 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 190

och
arbetsbesparande funktion. All dataproduktion måsle trots allt i planeringssammanhang
sammanställas, analyseras och sammanfattas. Svenska kommunförbundet
understryker viklen av all arbelel i länsplaneringen förenklas. En av
bristerna med den hittillsvarande planeringen har varil alt underiagsmaterialet
har varit för omfattande och svårtillgängligt. Förenklingar i handläggningen
genom exempelvis en ökad ADB-användning är därför angelägna konstaterar man.
SCB konstaterar att en äriig länsplanering innebär ökade ambitioner i
planeringen. Materialen är redan i dag omfattande, svåröverskådliga och
svårhanteriiga. Det krävs, menar man, förenklingar i arbetet med materialen
bl. a. med hjälp av ADB. 1 detta sammanhang ser man det naturiigt att utnyttja
den regionalstatistiska databasen (RSDB).

Förslagen
i belänkandet om de centrala ämbetsverkens roll i länsplaneringen har fått ett
positivt mottagande av de remissinstanser som kommenterat denna fråga. Endast
ett fätal remissinstanser har på ett mer direkt säll kommenterat delta förslag.
Postverket menar att det med hänsyn till det egna verkets mäl och
arbetsuppgifter är betydelsefullt att verkei på ett tidigt stadium bereds
möjlighel della i planeringsarbetet. SJ säger sig inte ha något all erinra mol
de önskemål om samordning och dennas syften som rapporten synes ge uttryck ät.
Liiftfartsverket anser att luftfartsfrågor i länsplaneringen bäst bevakas genom
den naturiiga samordning som erhålls med riks- och trafikplaneringsarbetet
inom länsstyrelserna. Man menar dock att det borde ha klarlagts hur denna
samordning skall ske, RRV pekar pä att uppfyllandet av regionalpolitiska mål -
som utgör delmål förändra mersektorinriktade myndigheter-skulle kunna underiättas
genom att man i konkreta och situationsanpassade anvisningar i särskilda
budgetdirektiv starkare markerar de regionalpolitiska mäl som fastställs av
statsmakterna, Statskonioret konstaterar att en metod för att förbättra samordningen
mellan länsorgan och sektororgan är att öka preciseringen i de regionala målen.
En sädan precisering kunde vara alt ange de regionala planeringsnivåerna i
sysselsältningstermer.

Några
remissinsianser kommenterar frägan om information till allmänheten i anslulning
lill den framlida länsplaneringen. Länsstyrelsen i Skaraborgs län menar att
det är väsentligt att informaiion lill allmänheten lämnas på ett fullgott
sätt. Denna informaiion kan ske direkt i form av utställningar m. m, men bör, i
enlighet med rapportens förslag, framför allt ske via folkrörelser av skilda
slag. Landstinget i Örebro län ser likaledes en fortsatt verksamhet med
information lill olika medborgargrupper i form av utställningar och
lättillgängliga publikationer som ett viktigt led i den fortsatta planeringen.
Svenska kommunjörbundei konstaterar alt informationen rör frägor med en sådan
svårighetsgrad att en väl tilltagen tid för planering och bearbeining av
materialet är nödvändig. Del har visat sig all resultatet blivit bäst där
organisationer haft möjlighel all tränga in i materialet. En fortsatt,
välplanerad och genomarbetad information är därför väsentlig enligt
kommunförbundei. Nämnden Jör samhällsinformation påpe-

s. 191 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 191

kar
att informationsfrågorna bör beaklas ytteriigare vid utformningen av den
framtida länsplaneringen, Hässleholms kommun anser att ansvarel för
informationen i högre grad bör läggas pä politiska partier, fackliga organisationer
saml att mer omfattande information huvudsakligen bör ske i samband med
fullständiga länsplaneringsomgångar. Övertorneå kommun anför att det redan p.
g. a. brisiande resurser är uppenbart att den breda informationen lill
allmänheten inte kan ske vid den äriiga översynen. Man påpekar dock att del kan
inträffa omständigheter som tvingar fram en mer allmän information om den
regionala planeringen även utom ramen för fullständiga länsplaneringsomgångar

7.4
Statistik och prognoser för arbetsmarknaden - nuvarande informationskälla (SOU
1975:90, kap. 3)

7.4.1
Utredningen

Informationen
om arbetsmarknaden består av information från enskilda medborgare, bl. a. folk-
och bostadsräkningar och arbetskraftsundersökningar (AKU) och information från
företag och myndigheter. En planering som syftar till arbete ät alla kräver
enligl utredningen en samordning och komplettering av informationen.

Sysselsätiningsplaneringen
kan inte grundas endast pä folkräkningsmaterialet. För att sätta in åtgärder
vid rätt lidpunkt krävs nämligen att statistiken kommer oftare än vart femte år
För alt t. ex. följa konjunkturförioppen ärdel ofta nödvändigt att få
information varie manad. Det kan också behövas mer fördjupad information om
olika grupper av arbetstagare än vad folkräkningarna kan ge.

Del
är ur flera synpunkler naturiigt all använda AKU som underiag för sysselsätiningsplaneringen.
De visar hur sysselsättningen är och hur den förändras. Med deras hjälp kan med
jämna mellanrum nytillkommande grupper på arbetsmarknaden studeras närmare, AKU
kan t, ex. kompletteras med frågor om orsakema till att de intervjuade slår
uianför arbetskraften. Samtidigt är det uppenbart att AKU inle kan vara annat
än en del av sysselsällningsplaneringens underiag. Den kompletterar folk- och
bostadsräkningar, industristalislik m. m. Flera invändningar kan riklas mot
all basera planeringen hell på AKU,

Från
och med juli 1974 har arbetsförmedlingarnas arbetslöshelsräkningar lagts om.
Den nya arbelssökandestalistiken ger information om strömmen av arbetssökande.
Den tillgodoser därför behovei av planerings- och drifts-statistik bättre än de
lidigare miiimånadsräkningarna. Bl, a. erhålls sådan informaiion som
arbetsförmedlingen behöver för alt kunna fördela resurserna så alt största
möjliga effekt erhålls.

s. 192 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 192

7.4.2
Remissyttrandena

Drygt
trettiotalet remissinsianser behandlar stalistikunderiaget för sysselsättningsplaneringen.
Samtliga framhåller behovet av en förbättrad tillgäng till lokal och regional
statistik.

Länsstyrelsen
i Södermanlands län och Göteborgs kommun m.fl. släller krav på en åriig
sysselsättningsstatistik som är anpassad till sysselsättnings-planeringen.
Norrtälje kommun anser att akluell sysselsättningsstatistik skall produceras
ned till kommundelsnivå. Arvika och Jönköpings kommuner framhåller behovei av
ändringar av planeringsrutinerna sä alt undertaget blir relevant med hänsyn
till de beslut som fattas inom privat och offentlig verksamhet. Länsslyrelsen i
Kronobergs län framhåller med skärpa behovet av en äriig
sysselsättningsslatislik pä regional nivå samt därvid en redovisning av hel-
och deltidssysselsatta.

Karlstads
och Borås kommuner önskar en utbyggnad av arbetskraftsundersökningarna sä att
de blir användbara på lokal nivå. Svenska kommunjörbundei önskar en utvärdering
av möjligheterna till lokala arbetskrafts undersök ni ngar Länsslyrelsen i
Värmtands län framhålleratt om-prioritering bör göras så att tillföriiiliga
AKU-värden kan fås pä länsnivå. Vetlanda kommun anser å andra sidan att
stickprovsundersökningarna är mindre tillförlitliga och förordar att
självdeklarationerna anpassas för statistikproduktion. SCB omtalar att planer
föreligger att genomföra s. k. longitudinella studier som avser att belysa
flödena in i och ut ur arbetskraften. Vidare påpekas att AKU alltid medgett
analyser av flöden pä arbetsmarknaden men att tillgängliga medel täckt
tillfälliga analyser.

Flertalet remissinstanser
diskuterar AKU i förhållande lill de sysselsättningsuppgifter som kan erhållas
av de s. k, administrativa registren. Länsstyrelserna i Kristianstads,
Malmöhus. Örebro, Kopparbergs län samt Svenska kommunförbundei anser att de
administrativa registren bör utnyttjas och kräver ett fortsatt
utvecklingsarbete. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län eflertyser
jämförelse av kostnadema för en utbyggd AKU i förhällande till
statistikproduktion grundad på administrativa register. Länsstyrelsen anser
även all del malerial som finns på försäkringskassorna bör utvärderas,

Jönköpings
kommun och länsstyrelserna i Jönköpings, Hatlands och Skara-boigs län anser att
en utbyggnad av AKU för att passa sysselsättningsplaneringens behov inte kan
göras med rimliga insatser. Länsstyrelsen i Skaraborgs län understryker
särskill all man i arbetet med del nya systemet lor folkbokföring och
beskattning bör åstadkomma en sådan uppläggning av de regionala administrativa
registren alt de kan utnyttjas för statistikändamål på länsnivån. Vidare bör
länsstyrelserna förses med lämplig teknisk utmstning för att kunna göra uttag
och bearbetningar av statistik dels för länsorganens egna behov, dels som
service till kommunema. Detta

s. 193 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 193

skulle
innebära ett samordnat utnyttjande av lekniska och administrativa resurser
vilket pä sikt troligen ocksä skulle medföra avsevärda ekonomiska vinster för
samhället. Tyngdpunkten i den föreslagna sysselsätiningsplaneringen ligger pä
länsnivån och i kommunerna. Del är därför ytterst väsentligt med en
ändamålsenlig statistikförsörining för dessa avnämare. Centrala
företagsregistret (CFR) framhålls som allernaliv statistikkälla av Norrköpings
kommun medan Jönköpings kommun anser att del s. k. DIS-systemet bör
permanentas och utvidgas. Landstinget i Kalmar län understryker behovei av
förbättrad arbetslöshetsstatistik samt alt underlaget förbällras för bl, a,
avvägning mellan arbetsmarknadspolitiska och andra ekonomiskt-politiska
åtgärder, 7"C0 betonar vikten av en mer socialt inriklad statistik.

8
Forskning

8.1
Orter i regional samverkan (SOU 1974:1)

8.1.1 Inledning

ERU
lämnar i rapporten (SOU 1974:1) Orter i regional samverkan med bilagor en
redogörelse för aktuell regionalpolitisk forskning. Forskningsresultaten
ligger till grund för en analys av den regionala utvecklingen. Betänkandet
remissbehandlades parallellt med att arbetet med länsplanering 1974 pågick i
kommuner och länsstyrelser.

ERUs
verksamhet bygger pä samarbete med och mellan forskare vid olika universitet.
Detta har fördjupats och breddats under den nu avslutade etappen. Nya former
för samarbetel mellan forskare och planerare har också utvecklats. 1
utarbetandet av underiag för betänkandet deltog tre slörre arbetsgrupper med
ledamöter frän universitet, länsstyrelser statliga verk, kommuner och
departement, Gmppen behandlade följande problemområden,

a. Hushållens
levnadsvillkor i olika ortsiyper

b. Produktionskostnader
i olika regioner

c Prognos- och planeringsmetoder

Produkiionskosinadsstudierna
har genomförts på uppdrag av Kungl. Maj:l efter beslul av riksdagen (BaU
1969:30, rskr 1969:309).

8.1.2 Hiishållens
levnadsvillkor i olika ortsiyper

De
studier av hushållens levnadsvillkor som bedrivs inom ERUs ram gäller främst
sådana tillgångar som är knutna lill boendeorten med omnejd. Flera skäl talar
för att de ortsbundna lillgängarna, främsl arbeie och service, skall tillmätas
stor belydelse vid bedömningar av olika befolkningsgruppers välfärdssiluation.
ERU betonar att alll fler av hushållens göromål förutsätter

13 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 211

s. 194 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 194

att
orterna är rikligt utrustade med arbetsplatser, skolor, vägar, kollektiv trafik
m, m. Den förändrade arbetsfördelningen i hushållen och i samhället ställer
ocksä större krav på orternas tillgångar Förändringen medför bl. a, större
anspråk på förvärvsarbete i bostadsorten för kvinnor.

Studierna
av hushällens levnadsvillkor kompletterar bl. a. läginkomstut-redningens
undersökningar som främst gällde individemas egna tillgångar. Undersökningar av
förhållanden inom enskilda hushåll och grupper av hus-häll ger tillsammans med
studier av de ortsbundna levnadsvillkoren en bred bild av välfärdsförhällandena
i samhället. Ett krav pä underlagsdata är därvid att de skall ta hänsyn till
skillnader i arbetsfördelningen mellan invånare i olika ortstyper i Sverige.
Inkomstförhällanden kan därmed inte ensamma återspegla siandardförhållanden.
ERU fäster stor vikt vid möjligheterna alt utnyttja tidsmått för beskrivning
och planering. Med inom forskningen utvecklade tidsstudier visas hur olika
befolkningsgrupper kan utnyttja de ortsbundna utbuden av arbete och service,

ERU
visar på ell noggrant sätt att arbetsmarknads- och serviceförhållanden i olika
delar av landel kan anges, Arbeismarknadsstudierna gäller bl. a.
arbetsplatsernas tillgänglighet. Del framhålls att bilisterna inom samma
tidsram ofta har mer än dubbelt sä många arbetsplatser att välja mellan som de
som ej disponerar bil. Kartläggningarna av serviceförhållandena sammanfattas i
vad som benämns välfärdslandskap. De visar hur stora reseuppoffringar som
krävs för att individer i olika ortstyper skall nä utbud av sädan service som
sjukhus, tandläkare, skolor och bibliotek.

De
studier av individernas inställning till serviceförhållanden på lokal nivä som
utförts inom ERUs ram visar att kraven pä service är större i stora orter än i
små. En förklaring kan här vara alt kommunernas ekonomiska läge är mera
överblickbart för de enskilda hushällen i smä kommuner samtidigt som anspråken
inte är sä stora. Kartläggningar av tillgängen till service visar närmast att
kommuner med stort befolkningsunderlag har högre värden. De s. k.
välfärdslandskapen ger ocksä underlag för en sädan bedömning.

Även
om tillgången till kvalificerad service ökat under perioden 1968-1972 kvarstår
betydande skillnader mellan olika delar av landet. Norriands inland uppvisar
alltjämt laga värden då tillgängen pä läkare, tandläkare, viss skolutbildning
och bibliotek jämförs med befolkningsunderiaget.

Pä
samma sätt som del är viktigt alt översätta de nationella mälen lill mäl för
del nationella ortssyslemels utformning är det viktigt, enligt ERU, alt på den
lokala nivån följa upp vilka konsekvenser olika mäl får för bebyggelsens
utformning. För att belysa målkonflikter som dä uppstår diskuteras som ett
tankeexperiment hur olika mäl för utbyggnaden av ett lokalt tälortssystem slär
i konflikt med varandra. För att renodla målkonflikterna och för att visa hur
bebyggelsestrukturen skulle se ut om något mål prioriteras framför andra visas
hur nägra altemativa lokala tätortssystem kan se ut. De olika tätortssystem som
behandlas är det naturnära alternativet, ser-

s. 195 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 195

vicealternativet
och arbetsalternativet. Det är uppenbart att det i den regionala planeringen
knappast kan bli aktuellt att utifrån dessa alternativ prioritera ett visst
mål. Analysen genomfördes emellertid för alt ange konsekvenserna av vissa
handlingsprogram. Den genomförs också för alt visa hur nuvarande lokala tätortssystem
skulle kunna klassificeras med avseende på levnadsvillkor Beskrivningstekniken
visar likheter med den som är vanlig inom framtidsstudier.

8.1.3
Produktionskostnader I olika regioner

Vid
uppläggningen av ERUs produktionskostnadsstudier haren utgångspunkt varit att
levnadsstandardens ulveckling i olika regioner måste sältas i relation till de
totala resursinsatserna i samhället. Kostnadskalkylerna har gällt såväl
hushållens som företagens och den offentliga sektorns resursuppoffringar. ERU
betonar emellertid att det inle finns någon skarp gräns mellan de olika
sektorernas kostnads- och inläktsposler. Mol denna bakgmnd har det bedömts som
naturligt alt ge de samhällsekonomiska kalkylema en central roll. Under senare
år har sådana kalkyler tilldragit sig allt större uppmärksamhet i
samhällsplaneringen. Någon definitiv allmänt omfattad form för kalkylerna har
emellertid ännu inte vuxit fram.

1
direktiven till ERUs produktionskostnadsstudier ställs frågan om produktionskostnaderna
är högre eller lägre i storstäderna än i andra delar av landet. Resultaten av
produktionskostnadsstudierna visaratt nägot entydigt svar inte kan ges. De
enskilda orternas kapacitetsförhällanden har stor betydelse för
kostnadssituationen pä kort och medellång sikt. Mycket sammanhänger också med
företagens möjligheter att anpassa sig till de förhållanden som råder pä
lokaliseringsorten. För enskilda kostnadsposter föreligger emellertid stora
skillnader

Av
resultaten frän de samhällsekonomiska kalkylerna kan nämnas att kostnadema för
en expansion i olika ortstyper skiljer sig kraftigt. Vid undersökningstillfället
befann sig Malmö och Ludvika sålunda i ell utvecklingsskede som karaktäriseras
av en viss överkapacitet. En viss sysselsätt-njngsökning ryms sälunda inom
tillgänglig kapacitet. Andra orter läg närmare ett balansläge.

Bland
de enskilda kostnadsposter som oftast brukar uppmärksammas i anslutning till
redovisningar av näringslivets produktionskostnader kan främsl lönerna nämnas.
Av studierna framgär att lönenivån är högre i storstadsregionerna än i övriga
delar av landel. Förelagen har emellertid möjlighel alt beakta detta genom att
välja en produktionsteknik som kräver relalivi låg insals av arbetskraft.
Uppgifter om hur stor andel av produktionens saluvärde som gär ål lill
lönekostnader ger en antydan om hur förelagen ulnytriar denna
substitutionsmöjlighet. Trots all lönenivån i Göteborgs- och Malmöregionerna
är bland de högsla i landet sä är den andel av produktionsvärdet som går till
löner i stort setl lika slor som i andra delar av landet.

s. 196 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 196

En
studie av transportkostnaderna visar att dessa kostnader i genomsnitt ulgör
drygt 7 % av försäljningsvärdet för företagen i Norrbottens och Västerbottens
län. För exempelvis Smålandslänen är motsvarande tal, för jämförbara företag,
drygt 5 %. Transportkostnadernas relativa betydelse varierar emellertid med
hänsyn till företagens branschtillhörighet.

ERUs
undersökningar av leveransförhållanden i några regioner ger information om
förekomsten och utformningen av regionala produktionssys-lem. De mindre och
medelstora företagen och deras leveranser visar pä lokalt och regionalt
avgränsade underleveranlörssyslem. De stora företagens leveranser ingår i ett
nationellt leveranssystem.

Leveranser
av varor inom och mellan regionerna och sektorerna svarar mot ett utbyte av
personkontakter. Av uppgifterna framgår att kontaktmöjligheterna mellan
regionerna har slarkl förbättrats under 1960-talet. Fortfarande är det dock
väsentligt dyrare för ett företag i en Norrlandsregion att uppehålla ett
generellt personkontaktnät än det är för ett Stockholmsföretag.

ERU
framhålleratt den fortsatta forsknings- och utredningsverksamheten bör inriktas
pä en fortsatt och fördjupad kartläggning av företagssektorns regionala produktionssystem.
Därvid ärdel särskilt väsentligt med ytteriigare förbättrade kunskaper om
sammansättningen av de regionala produktionssystemen. Ökad information om
vilka företag och branscher som ingår i produktionsblocken i olika regioner är
därför motiverade. Möjligheten att planera för och stimulera uppkomsten av nya
block bör beaktas.

8.1.4
Prognos- och planeringsmetoder

ERUs
studier av regionala prognoser för ett medellångt tidsperspektiv syftar till
att vidareutveckla instrumenten för samordning av olika prognoser. När det
gäller samordningen av nationella och regionala prognoser krävs enligt ERU att
utvecklingen för både sysselsättning och produktion beaktas. Den snabbt ökande
insatsen av maskiner och andra realkapitalföremäl inom de varuproducerande sektorerna
medför minskat arbetskraftsbehov. Härigenom skapas utrymme för
sysselsättningsökning inom de tjänsteproducerande sektorerna. För att beräkna
de regionala konsekvenserna av sek-lorsföränd ringa rna är det enligt ERUs
bedömning lämpligt alt ett regio-nalräkenskapssystem byggs upp.

Utbyggnaden
under senare av den regionala statistikproduktionen har givit en grund för ett
regionalt räkenskapssystem. Vissa kompletteringar är dock nödvändiga. Hit kan
räknas de tidigare omnämnda kartläggningarna av det enskilda näringslivets och
den offentliga sektorns köp och försäljningar av varor och ijänsler i olika
regioner. Bostadsbyggandets omfattning i värdetermer och hushållens
konsumtionsutgifter i olika regioner.

Prognoser
baserade på räkenskapsdala återspeglar det ömsesidiga beroendet mellan olika
sektorer De kalkyler som redovisas för vissa försökslän

s. 197 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 197

anger
på ett detaljerat sätt hur sysselsättningen i hela länet påverkas av enskilda
industrisektorers utveckling.

8.1.5 ERUs
bedömningar och slutsatser

Genom
1972 års regionalpolitiska handlingsprogram övergår regionalpolitiken alltmer
lill alt bli vad ERU betecknar en ortssystempoliiik. Det primära mälet i en
sädan politik bör enligt ERUs bedömning vara att förbättra de enskilda individernas
levnadsvillkor i skilda delar av landet.

Säväl
statliga som kommunala åtgärder kan komma ifråga för att förbättra hushållens
levnadsvillkor. Det första steget i en planering av ortssystemet kan bestå av
att kartlägga och fastställa systemets minsta enhet - hushällens lokala
aktionsfäll. Det andra stegel är att se hur hushållens, företagens och den
offentliga sektorns lokala och regionala omland ser ut. Här kommer analyser av
bl. a. de lokala arbetsmarknaderna in som en naturlig del.

Ett
viktigt medel i regionalpolitiken kan enligt ERU vara att upprätta normer för
goda ortsomland. Förbättringar av omlanden genom samverkan mellan flera
kommuner bör specielll kunna stimuleras.

Även
om den regionalpolitiska medelsarsenalen redan nu är omfattande torde nya
styrmedel krävas i framtiden, ERU framhåller att ett direkt stöd till hushållen
för att öka deras möjligheler att nå olika utbud inom service-och
arbetsmarknadsomlanden kan komma ifråga. Den övervägande delen av
medelsarsenalen måste dock vara inriktat pä alt påverka företagssektorns
lokaliseringsval. Den offentliga sektorns lokalisering mäste vidare beaktas i
allt större utsträckning,

ERU
vill för sin del framhålla att åtgärder som förbättrar transportförhållandena
kan räknas till de mest angelägna. En rad forskningsresultat har pekat mol att
sådana åtgärder bör prioriteras. Huvudparten av stödet bör gälla det kollektiva
traflknätet. Försök med en utökad färdtjänst bör enligt ERUs uppfattning
övervägas, en färdtjänst som ocksä bör gälla arbetsresor.

8.1.6 Inriktningen
på ERUs fortsatta forskningslnitierande verksamhel

ERU
framhäller två utvecklingsdrag som närmare bör penetreras frän
regionalpolitiska utgångspunkter. Det ena gäller tjänstesektorns och dä speciellt
den offentliga sektorns utveckling. Det andra gäller alt fler sektorer än de
areella kan förväntas bli tillbakagäende. Båda dessa ämnesområden bör enligt
ERUs bedömning tas upp i den fortsatta forskningsintitierande verksamheten vid
sidan av de områden som aktualiseras i bl, a. prop, 1972:111. Till de senare
hör främsl fortsatt forskning kring befolkningens levnadsförhållanden.

Som
ell övergripande program för forskningsverksamhelen anger ERU planering av
orissysiem i del tjänsteproducerande samhället. Forskningen

s. 198 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 198

om
individernas önskemål och förutsättningar vid bosladsval, den offentliga
sektorns roll i regionala utvecklingsföriopp och de regionala
stmklursam-bandens betydelse för den regionala ulvecklingen anges som tre
programområden. Inom ramen för vart och ett av dessa områden bör olika forskningsprojekt
genomföras. Arbetsgrupper bör tillsättas för alt samordna arbetet.

Enligt ERUs bedömning har
kontaktutbytet mellan forskare och tjänstemän kunnat ske på ett effektivt sätt
i den tidigare etappens arbetsgrupper. I den nya etappen kommer denna typ av
samverkan alt vidareutvecklas. Dess kanske viktigaste förtjänst äratt forskarna
fär information om lidsplaner och viktigare politiska frågeställningar på ett
tidigt stadium och alt tidsplaner kan sättas upp som leder till att resultat
föreligger då problemen skall behandlas.

8.1.7
Remissyttrandena

1
synpunkterna på ERU's analyser av hushällens levnadsvillkor gäller generellt
att resultaten frän tidsstudieundersökningarna och kompletteringen av
låginkomslulredningen med malerial pä ortsbundna dala rönt stor uppmärksamhet.

Flera
länsstyrelser menar att tidsstudier, efter en framtida kompletterande
metodutveckling, med fördel skulle kunna användas främst inom den kommunala
planeringen. Bland annat länsstyrelsen i Västerbottens län tar upp två
användningsområden, nämligen vid beslut om detaljlokalisering av arbetsplatser
och serviceinrättningar.

Med
den nämnda framtida metodutvecklingen, avser de flesia länsstyrelser en
kartläggning av människornas attityder och preferenser. Länsstyrelserna i
Blekinge och Västernorrlands län menar att ERUs forskning bör göras mer
tvärvetenskaplig, med hjälp av discipliner som medicin och beteen-develenskap.
Länsstyrelsen i Blekinge län anför alt en grundlig attitydundersökning skulle
kunna klargöra vilken ortsiyp och ortsstorlek som bäsl motsvarar individens
önskemål angående arbeie, bostad, service, miljö elc. Även länsstyrelsen i
Norrbottens län önskar en inriktning pä mer "individ-orienterade
välfärdsanalyser", genom att ERUs rumsliga och tidsliga studier närmare
kopplas till låginkomslulredningen och socialstyrelsens välfärdsteoretiska
utvecklingsarbete.

Flera
länsstyrelser kommenterar i sina remissvar ERUs begrepp Lokala arbetsmarknader.
En mer exakt begreppsbestämning när del gäller lokala arbetsmarknader önskar
länsstyrelsen I Jönköpings län. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser alt ERUs
slutsats att en utbyggnad av de kollektiva transporterna skulle öka
möjligheterna att nä arbete, servie etc, inte gäller skogslänen. Sysselsättningsproblemen
i små och slörre orter exempelvis kommuncentra och de ofta stora avstånden, gör
all ökad pendling inle kan ses som nägon lösning.

s. 199 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 199

Statens
insiUiit Jör byggnadsforskning menar alt ERU utföriigt utvecklat sin syn på
problemet att mäta olika levnadsvillkor och välfärd. Institutet pekar på att
ERU givit en bra översikt pä välfärdsmälningens område, men man anser att ERU
alltför ensidigt koncentrerat sig på materiella välfärds-kriterier och att ERU
mer än tidigare bör beakta de i sociologisk forskningstradition förankrade
beskrivningssystemen.

Statens
råd JÖr byggnadsforskning anför att ERU-forskningen har arbetat inom en smal
sektor. Synsätt och meloder har företrädesvis hämtats från kulturgeografin.
Denna koncentration har haft klara fördelar. En gedigen kunskap som vilar på
kvalificerad metodutveckling har byggts upp. 1 ett längre tidsperspektiv blir
dock denna inriktning otillfredsställande snäv. Om målsättningen är ökad
kunskap om befolkningens levnadsvillkor i olika ortsiyper kan den inle
begränsas till tid - rumsliga relationer mellan individ och omgivning där det
geografiska läget tillmäts central betydelse för individens beteende på ett
sätt som inte motsvarar dess faktiska roll. De förda välfärdsresonemangen
förankrade i valhandlings- och konsumtionsteori med en uppdelning av
levnadsvillkor i ortsbundna och individbundna tillgångar ger en statisk och
otillräcklig bild av individens beroende av omgivningen. Det krävs därför alt
beteendevetenskaperna får komma in med uppgift alt utveckla ekologiska metoder
för analys av olika orters levnadsförhållanden där den sociala dimensionen av
människors beteende tas med. Vilka förändringar i social struktur medför t. ex.
de regionala förändringarna i människors bosättning och hur förändras
livsvillkoren för de människor som lämnar sociala grupper de varit anpassade
till för att ingå i nya annorlunda gmpper.

InstUutet
för social forskning vid Stockholms universitet välkomnar den idéutveckling som
skett inom den regionalpolitiska forskningens område, främst att hushållens
levnadsvillkor och sysselsättningsmöjligheter fätl ökad omfattning. Man anser
all del är nödvändigt att klargöra vilka faktorer som styr den regionala
utvecklingen. Dessutom är del nödvändigt att klargöra ortssystemets, dvs. den
regionala stmkturens framtida form.

I
ERUs analyser av produktionskostnader i olika regioner har remissinstansema
framförallt fäst uppmärksamheten vid de samhällsekonomiska kalkylerna och vid
analyserna av regionala produktions-syslem och produktionsblock.

LO
framhåller i sitt yttrande att ERUs utveckling av samhällsekonomiska
kalkylmeloder givit intressanta resultat. Enigheten om det angelägna i all få
fram bätlre sädana är lika stor som enigheten om de stora svårigheter man här
möter. Den teknik som ERU presenterar och som har speciell relevans lill
lokaiiseringsfrägor innebär enligt LO ett intressant steg framål bäde när det
gäller att bedöma effekterna av en enskild lokalisering eller nedläggning och
mer allmänt selt en förbättring av den regionalpolitiska planeringen. Den
kartläggning av näringslivets inköps- och leveransströmmars geografiska
fördelning som har gjorts för några regioner utgör den

s. 200 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 200

ena
komponenten i denna ulveckling av den samhällsekonomiska kalkylmetoden. Genom
utvidgade sådana kartläggningar ökar möjligheterna att bedöma de
spridningseffekter i olika delar av landet som uppstår t, ex, vid en viss
lokalisering eller nedläggning. En andra viktig bil är lägesbestämda
uppgifterom kapaciteten t. ex. vad gäller lediga bostäder, samhällelig service,
arbetskraft etc. ERU illustrerar hur man genom att kombinera uppgifter om
leverans- och inköpsförhällanden och de lägesbestämda kapaciletsupp-gifterna
avsevärt kan förbättra beslutsunderiaget fört. ex. en viss lokalisering eller
nedläggning jämfört med vad som hittills varil fallet. Även om steget till en
fullständig samhällsekonomisk kalkyl ännu är längi bör de metoder ERU
illustrerar redan idag kunna komma lill användning i närmasl berörda
myndigheter under förutsättning alt ett mer heltäckande empiriskt material tas
fram.

ERUs
samhällsekonomiska kalkyler, har också föranlett kommentarer från bl, a.
länsstyrelserna i Gävleborgs och Norrbottens län. Den förra menar att en
gmndlig samhällsekonomisk kalkyl, skulle kunna svara pä frägor som hur stora
exempelvis samhällets lotala kostnader för kapitalförstöring,
arbetslöshetsunderstöd, flyttningskostnader m. m, är i kommuner med fortgående
folkminskning och ogynnsam älderfördelning jämfört med de stödinsatser som
skulle behövas för att skapa tillräckligt med arbetstillfällen för att
upprätthålla befolkningsbalans.

Nationalekonomiska
institutionen vid Göteborgs universUet framhåller alt del hade varit önskvärt
om metoderna för mätning av produktionskostnaderna i olika ortsiyper hade
diskuterats och prövats som prognos- och planeringsinstrument. Särskilt gäller
detta produkliviteisanalyserna. Jämförelserna mellan företagens vinster i
olika regioner ger intressanta resultat och är förmodligen en fruktbar metod för
regionala branschprognoser.

Produktivitetsstudierna
tas ocksä upp av SCB som betonar att de statistiska problemen vid
produkliviietsjämförelserna är svåriösta. De är emellertid av sä stor
betydelse, att ytteriigare analyser genomförs i framtiden,

I
yttrandena över avsnitten om prognos- och planeringsmetoder betonas frägan om
hur och var insamlingen av den erforderiiga statistiken skall ske. Många
länsstyrelser ser svårigheler i datainsamlingen. SCB betonar alt det mot
bakgrund av de avsevärda resursinsatser som är nödvändiga för alt upprätta
regionala input- och outputtabeller är befogal att ytteriigare utvärdera
användbarheten av den planeringsmodell som diskuteras av ERU.

SCB
vill för sin del förorda en successiv uppbyggnad av regionalräkenskaper. Redan
i dagslägel bör man dock kunna böria arbetet med upprättandet av
förhållandevis enkla tabeller avseende produktion och användning i löpande och
fasta priser kompletterat med sysselsällningstabeller,

LO
instämmer i sitt remissvar i flera av ERUs bedömningar och slutsatser, LO
framför sålunda att tanken all regionalpolitiken skall

s. 201 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 201

byggas
upp med utgångspunkt från samverkan mellan orter är riklig, LO framför att
synsättet är en vidareutveckling av uppläggningen av det regionalpolitiska
handlingsprogrammet som riksdagen beslutade om år 1972.

Bland
remissinstanser som tar upp ortssyslemteorin kan ocksä nämnas Institutionen jör
kulturgeografi vid Stockholms universitet som anser det delvis nya synsättet
som ERU lanserar rörande landets regionala utveckling - orts-system -
teoritanken - utgör ett viktigt steg mot en förståelse av den utveckling vi
haft och den vi går emot.

Statsvetenskapliga
institutionen vid Umeå universitet säger om ortssystemteorin att den nätt ett
avsevärt mätt av allmängiltighet och övergripande förklaringskraft.
Institutionen avger kompletteringar och delvis nya synsätt genom det publika
beslutsfattandet, dess fömtsättningar, former och följder. Det kommer in på två
principiellt olika sätt,

1, Som
ett element bland många i välfärdsstrukturen medinflytande - ef

fektivitet.

2. Som
ett instrument bland mänga för realiserande av de politiska mälen.

Institutionen
påpekar vidare alt resultaten ofta är utmärkt redovisade och/eller
sammanfattade i karlform. Man anser att resultaten inte bara har belydelse som
underiag för praktiskt - politiskt handlande utan ocksä som synneriigen
stimulerande incitament till fortsatt forskning.

ERUs
förslag till ortssystem ses av många länsstyrelser som en naturlig följd av det
regionalpolitiska handlingsprogram som framkom genom prop. 1972:111.

Länsstyrelsen
i Västmanlands län anser att man i länsplaneringen hittills betraktat en ort
som synonym till kommun. Planeringen för olika orter inom en kommun har i
princip varil en primärkommunal angelägenhet. Man ifrågasätter om inte ERUs
synsätt med en aktiv ortssystemplanering påverkar arbetsfördelning mellan
lokal, regional och nationell planering.

Många
länsstyrel.ser ger i sina yttranden uttryck för en önskan om en mer nyanserad
orlssystempolitik. Länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhäller att ett
fungerande ortssystem kräver att centralorterna ges resurser att ulveckla olika
funktionella verksamheter där produktionssamband och komparativa fördelar får
fälla utslag. Ett generelll betraktelsesätt, menar man, skulle kunna leda till
samhällsekonomiskt felaktiga beslut. Ortssyslemet bör därför anpassas efter
länens och regionens speciella struktur.

Beträffande
ERUs fortsalla forskningslnitierande verksamhel ansluter sig de flesta remissinsianserna
till del program som ERU presenterar i betänkandet.

Statens
råd JÖr byggnadsforskning framhåller att det är otillräckligt att begränsa sig
till lid-rumsliga relationer mellan individ och omgivning när man skall öka
kunskaperna om befolkningens levnadsvillkor i olika ortsiyper. Det krävs därför
enligl rådet att beteendevelenskapen fär komma in

s. 202 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 202

med
uppgift att ulveckla ekologiska metoder för analys av olika levnadsförhållanden
där den sociala dimensionen av människors beleende tas med. Institutet pekar
vidare pä de beröringspunkter som finns mellan dess verksamhel och ERUs
program för den kommande etappen. Dessa beröringspunkter avser framför allt
delprojektet Utvärdering av grannskapets miljö, saml i viss mån meloder för
tidsstudie-och attitydmätningar

SCB
noterar att forskare, politiker och utredare i allt större utsträckning har
böriat intressera sig för verkligheten utifrån hur den upplevs från individernas
och hushållens synvinkel och att delta medför ett ökal informationsbehov. Den
kraftiga utbyggnad av individbaserad statistik som behövs för att täcka de nya
informationsbehoven mäste, menar man, ske successivt av bl. a. kostnadsskäl. De
enskilda individernas krav pä sekretesskydd och integritet medför ocksä att
utbyggnaden måste ske på ett varsamt sätt.

LO
framhäller i sitt remissyttrande att del är angeläget att konsekvensen av en
växande tjänstesektor bäde vad det gäller mål och medel las upp i ERUs
fortsatta verksamhet. Enligt LO tenderar tjänstesektorn att växa snabbt i mer
tätbefolkade områden. Denna utveckling försvårar strävan till utjämning av
sysselsättningsförhåUandena, Till detta kommer att de regionalpolitiska
stödåtgärderna i dag till stor utsträckning är inriktade pä varuproduktionen
och därvid framför allt på industrin.

ERUs
forskning kring den offentliga sektorns roll i regionala utvecklingsföriopp
har i övrigt kommenterats särskilt på tvä sätt. För del första anser t, ex.
AMS, EFA och nationalekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet att
offentliga sektorns olika regionalpolitiska medel behöver utvärderas.
Arbetsmarknadsstyrelsen understryker betydelsen av att andra medel med
regionalpolitisk innebörd än utlokaliseringen av statlig verksamhet även
fortsättningsvis blir föremål för ingående studier.

För
det andra har Statsvetenskapliga InsUnnlonen vid Umeå universUet presenterat
ett forskningsprojekt som kan komplettera ERUs forskningsprogram kring
offentliga sektorn. Institutionen redogör i sitt svar på remissen för
forskningen kring del publika beslutsfattandet, dess förutsättningar, former
och följder,

Nägra
remissinstanser diskuterar den del av ERUs program som berör regionala
stmktursamband, AMS påpekar att industrin även i fortsättningen kommer all
spela en nyckelroll i den regionala utvecklingen eftersom den utgör basen för
andra mer arbetsintensiva näringar, Samma bedömning återkommer indirekt i
Ingenjörsvetenskapsakademiens svar där en breddning önskas av ERUs perspektiv
för att belysa det ökade internationella beroendets konsekvenser för arten och
fördelningen av olika verksamheter. Man anser det nödvändigt att diskutera
Sveriges roller i en global hushållning som en utgångspunkt för studier av den
regionala utvecklingen, 1 debatten om en övergäng till ökad riänsteproduktion
har detta problem

s. 203 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 203

hittills
ej beaktats tillräckligt.

Dessa
påpekanden synes vidare ligga i linje med synpunkter som lämnats av
nationalekonomiska insUtutionen vid Göteborgs universitet och företagsekonomiska
institutionen vid Umeå universitet. Den förra vill uppmärksamma analyser av hur
en stigande knapphet pä råvaror och energi återverkar pä den regionala
utvecklingen. Den senare institutionen efteriyser en omorientering av ERUs
verksamhet mot större ansträngningar för att förklara orsakerna till
händelseförioppen.

Flera
länsstyrelser tar upp ERUs arbetsformer. En fråga som berörs av mänga
länsstyrelser gäller utvidgat samarbete mellan tjänstemän och forskare.
Länsstyrelsen i Värmlands län föreslär speciella informationsträffar och
utbildningssymposier med deltagande av forskare och tjänstemän. Utan dessa
kontakter, anser länsstyrelsen i Västmanlands län, tenderar dagens uppläggning
att gynna ett centralisliskt syn- och angreppssätt i planeringen på bekostnad
av den regionala och lokala nivån. Vidare önskar länsiyrelsen i Gävleborgs län
att en referensgrupp bildas med forskare och tjänstemän. Detta skulle medföra
ett tillvaratagande av planerarnas kunskaper om behovet av olika analyser och
modeller, tillämpningsproblem, samordningsproblem m, m. tas till vara.
Avslutningsvis menar länsslyrelsen i Malmöhus län att ett ökat samarbete mellan
forskare och tjänstemän skulle kunna betyda att man gemensamt utvecklar metoder
vilka bättre är anpassade till länsstyrelsernas och kommunernas direkta behov.

9
Föredraganden 9.1 Inledning

Arbetet
och dess villkor formar en väsenilig del av människans liv. Arbetet är ett
medel alt skapa en god försörining. Men arbelel har också ett egenvärde som en
väg till social gemenskap. Arbetet svarar mol grundläggande mänskliga behov
att ulveckla och berika tillvaron.

Denna
uppfattning om arbetets betydelse angav jag i direktiven lill sysselsättningsutredningen
(A 1974:2). Den har legat till grund för samhällets insatser för all skapa och
upprätthålla full sysselsättning och för förbättringarna av arbetslivets
villkor.

Efter
genombrottet för den aktiva konjunkturpolitiken i börian på 1930-lalei har allt
fler ställt sig bakom uppfattningen att statsmakterna skall ingripa för att
bekämpa arbetslöshet och hävda sysselsättningen. 1 takt med framgångarna för
den aktiva sysselsättningspolitiken har kraven på arbeie stegrats och gett stöd
för ytterligare ökning av insatsema. De ökade ambitionerna att tillgodose
kraven pä goda sysselsättningsmöjligheter i hela landel har nödvändiggjort en
ulveckling av sysselsättningspolitiken. Sälunda har arbetsmarknadspolitiken
under de senaste två årtiondena fått starkt ökade

s. 204 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 204

resurser
och uppgifter när det gällt att medverka till att full, produktiv och fritt
vald sysselsättning kan upprätthållas. Vidare har lokaliserings- och
regionalpolitiken byggts ul för att människorna i olika regioner skall kunna
erbjudas likvärdiga sysselsättningsmöjligheter och likvärdig tillgäng till social,
kommersiell och kulturell service samt god miljö. Industripolitiken har fått en
ny och aktiv uppläggning i syfte att medverka lill att lösa de problem, som
företag och branscher ställs inför, och att åstadkomma en industriell förnyelse
i överensstämmelse med de ekonomiska och sociala strävandena.

Under
senare år har förhållandena på arbetsmarknaden tilldragit sig ytterligare ökad
uppmärksamhet. Till detta bidrar den kraftiga konjunkturnedgången och den
fortskridande strukturomvandlingen i hela den industrialiserade väriden och de
därav följande arbetsmarknadsproblemen. Men uppmärksamheten är ocksä en följd
av människornas krav på att statsmakterna medverkar till att arbete och inkomst
kan erbjudas en växande del av befolkningen.

Del
är mot den bakgrunden som sysselsättningsuiredningen verkar och som arbetet med
länsplaneringen pägär. I delbeiänkandet (SOU 1975:90) Arbeie åt alla och i
rapporten (SOU 1975:91) Politik för regional balans har ett omfatiande material
redovisats. Betänkandena har varit föremål för remissbehandling och för en bred
offentlig debatt, Mina förslag i det följande kan därför i betydande omfattning
grundas pä lokall och regionalt förankrade uppfattningar och förslag. Till
grund för mina överväganden har också legal 1975 års längtidsutredning (SOU 1975:89).
Denna utredning har tidigare redovisats för riksdagen i prop. 1975/76:150, Av
belydelse för mina förslag är också betänkandena (SOU 1974:1) Orter i regional
samverkan och (SOU 1974:29) Alt utvärdera arbetsmarknadspolitik.

Avsikten
är all nu ange den allmänna inriktningen av sysselsättnings-och
regionalpolitiken och att ange hur en samordning skall ske för att de
uppställda målen skall kunna uppnås. Jag skall försl beskriva nuläge och
framtidsbedömningar när del gäller säväl tillgängen på arbetstillfällen som
kraven på arbeie, Därefier kommer jag att redovisa mina slutsatser när det
gäller behovet av en samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik och i fräga
om de mål som bör anges för denna politik. Därefter avser jag att närmare
beskriva de insalser som kommer alt krävas av statsmakterna,

9.2
Sysselsättningsmöjligheter

Utvecklingen
på arbetsmarknaden har fätl en ingående belysning i sysselsättningsulredningens
belänkande, rapporten om länsplaneringen och i långtidsutredningen. Delta
material bör bilda utgångspunkten för ställningstagandena lill uppläggningen
av den framtida sysselsättnings- och regionalpolitiken. Jag vill därför kort
redovisa huvuddragen i materialet.

Sysselsättningen
har under de senaste decennierna ökat snabbt. Under

s. 205 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 205

Tab. 9.1 Sysselsatta i 1 OOO-tal åren 1970 och 1975.
Årsmedeltal enligt arbetskrafts-undersökningarna (AKU)

1970

1975

Förändring

Jord-
och skogsbruk

314

261

- 53

Industri

1 109

1 191

-1- 82

Byggnadsverksamhet

371

290

- 81

Summa
vamprod.

1 794

1 742

- 52

Handel,
samf, priv.

tjänster

1 298

1 314

-1- 16

Offentliga
tjänster

762

1006

-1- 244

Summa
tjänsteprod.

2 060

2 320

+ 260

Totalt

3 854

4 062

+ 208

femårsperioden
1960-1965 ökade antalet arbetstillfällen enligt arbetskraftsundersökningarna
med 140 000, Under åren 1965-1970 tillkom ytteriigare 160 000 arbetstillfällen
och under åren 1970-1975 blev sysselsättningsökningen ännu större. Den uppgick
då lill ca 210 000 arbetstillfällen. Detta innebär att antalet sysselsatta
ökade med 4 % under var och en av de två försia femårsperioderna och med mer än
5% under den senaste femårsperioden.

Ser
man till utvecklingen inom olika näringsgrenar är ett framträdande drag den
fortgående minskningen inom varuproducerande näringar och den kraftiga ökningen
inom tjänstesektorn.

Sysselsättningsminskningen
inom varuproducerande näringar har varit störst inom jord- och skogsbruk (tab,
9.1), Tillbakagängen har dock dämpats efterhand och den var under perioden
1970-1975 mindre än hälften av minskningen under åren 1965-1970.

Antalet
sysselsatta inom tillverkningsindustrin har ökat under första delen av
1970-talet. Utvecklingen har emellertid varierat beroende på konjunkturläget.
Sysselsättningsökningen har varit särskilt kraftig mellan aren 1973 och 1975.
Frän är 1970 till år 1973 inträffade däremot en minskning efler den kraftiga
uppgången under perioden 1968-1970.

Byggnadsverksamheten,
som kunde redovisa en stadigt ökande sysselsättning fram till år 1969,
härunder 1970-talet haft en vikande sysselsättning, beroende framför alll på
ett minskat bostadsbyggande.

Samtidigt
som de varuproducerande sektorerna sammantagna har haft en vikande
sysselsättning har antalet anställda inom tjänstesektorn vuxit kraftigt. Under
åren 1970-1975 ökade antalet sysselsatta inom denna sektor med inte mindre än
250 000, Nästan hela denna ökning har skett inom siatlig och kommunal
verksamhet. Tyngdpunkten ligger pä den kommunala verksamheten. Del är framför
alll utbyggnaden av hälso- och sjukvården med 90 000 nya arbetstillfällen och
utbildning med 40 000 nya arbetstillfällen som har gett upphov till ökad
sysselsättning.

s. 206 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 206

Under
1970-talels försia del ökade den lotala sysselsättningen med ca 150 000
personer mer än vad man räknade med vid periodens börian. Sysselsättningen
inom industrin har haft en faktisk ökning mot en förutsatt minskning. Vidare
har sysselsättningen inom offentlig sektor ökat snabbare än vad man räknade med
i börian pä 1970-talet, Dessa förändringar bör ses som uttryck för ökade
sysselsättningspolitiska ambitioner och som resultat av kraftigt ökade
insatser frän statsmakternas sida.

De netioförändringar som
har redovisats ger inte på nägot säll en uttömmande bild av de
sysselsättningseffekter, som uppstår genom den fortgående omvandlingen av
näringslivet. Bakom förändringarna ligger bl.a, en omfattande
investeringsaktivitet. Industrins investeringar, som ärav strategisk betydelse
för samhällsekonomin, har ökat varie år sedan år 1968. De uppgår f n. till ca 14
miljarder kr. per år. Det saknas säkra uppgifter om hur många arbetstillfällen
som kommer till varie är inom industrin till följd av dessa investeringar och
om hur många som samtidigt försvinner till följd av nedläggningar och
rationaliseringar. En viss uppfattning kan man få genom att studera
nettoförändringarna i sysselsättningen för de olika industribranscherna. Under
åren 1970-1975 ökade t, ex. sysselsättningen inom maskinindustrin med ca 23 000
personer och inom transportmedelsindustrin med ca 30 000. Samtidigt minskade
antalet sysselsatta med ca 8 000 i livsmedelsindustrin och med ca 14 000 i
beklädnadsindustrin. Om man i stället studerar nettoförändringama i
sysselsättningen för enskilda företag kommer man till ännu högre tal för
nytillkomna resp. försvunna arbetstilllallen.

Denna omfattande
strukturförändring har effekter på arbetsmarknaden i flera avseenden, t. ex.
när del gäller antalet människor som måste söka sig nya arbetsuppgifter,
sysselsättningens regionala fördelning och yrkesfördelningen.

Vad
beträffar sysselsättningens regionala utveckling kan

konstateras att samtliga skogslän föriorade arbetstillfällen under åren

1965-1970, Jämtlands, Kopparbergs och Västernorrlands län gjorde de största

förlusterna. Sysselsättningen ökade på andra håll i landet. Särskilt snabbi

ökade antalet arbetstillfällen i storstadslänen och vissa storstadsnära län.

Under den första delen av 1970-talel har förhållandena ändrats markant.

Sysselsättningen fortsätter att öka i storstadslänen men i en mera dämpad

takt. 1 skogslänen haren stabilisering skett. I Värmlands och Västernorriands

län har det skett en fortsatt minskning, men tillbakagängen är inte lika

omfattande som tidigare. Några av skogslänen visar upp en mycket god

sysselsättningsutveckling hittills under 1970-lalet. Detta gäller särskilt Norr

bottens och Kopparbergs län. Denna markanta omsvängning i skogslänens

utveckling beror dels pä en starkare ökning av sysselsättningen inom in

dustrin än i resten av landet, dels på en snabb ökning av sysselsättningen

inom samhällsservice.

De
här beskrivna förändringarna i sysselsättningens regionala utveckling

s. 207 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 207

harstarki
påverkat befolkningsutvecklingen. Under 1960-lalet lämnade netto mellan 10 000
och 15 000 personer stödområdet per är, medan stödområdet hittills under
1970-talet har haft nettoinflyttning. Även i storstadsområdena har
flyttningsrörelserna blivit mera balanserade och rent allmänt har
befolkningsförskjutningarna mellan länen minskat under 1970-talets försia
hälft.

Säväl
långtidsutredningen som länsplaneringen och sysselsättningsuiredningen
redovisar kalkyler över sysselsättningsutvecklingen fram till år 1980.

Långtidsutredningen
redovisar fyra alternativa kalkyler över den ekonomiska utvecklingen fram lill
år 1980. Alternativ I och II
bygger på ett antagande om
veckoarbetstid på 40 timmar medan i alternativ 111 och IV prövas
följderna av en minskning lill 37,5 timmar. Här skall endast alternativ 1 och
11 beröras.

Alternativ 1 förutsätter
en privat konsumtionsökning pä 3 9é per är varvid den offentliga sekiorn skulle
kunna öka med ca 140 000 sysselsatta. Alternativ II förutsätter
en privat konsumtionsökning pä 2 96 per år och skulle kunna ge utrymme för en
sysselsättningsökning inom samhällsservice pä ca 230 000 personer. En utveckling
enligt alternativ I skulle innebära all industrisysselsätlningen ökar med ca 25
000 personer medan alternativ 11 skulle resultera i all antalet sysselsatta
inom industrin minskar med ca 30 000 personer.

Sysselsättningsutredningen
lämnar i räkneexemplets form bedömningar av utvecklingen inom den offentliga
sektorn men bygger i övrigt pä långtidsutredningens material.
Sysselsättningsutredningen redovisar tre huvudalternativ för
sysselsättningsutvecklingen inom offentlig sektor under perioden 1975-1980, En
oförändrad ambitionsnivå i stat och kommun-vilkelinnebäratlendastförändringaribefolkningensstoriek
och älders-sammansättning beaktas samt att nuvarande köer inte tillåls växa -
kräver en ökning av antalet anställda med ca 70 000 personer. Det är främst
hälso- och sjukvärden samt social service som svarar för denna ökning.
Verksamhetsplaneringen i kommuneroch landsting pekar enligl utredningen på en
ökning med ca 150 000 sysselsatta. Detta anlal överensstämmer alltså nära med
den sysselsättningsökning som anges i långtidsutredningens alternativ 1,
Slutligen räknar uiredningen med vad man kallar en högre ambitionsnivå som
baserar sig pä inventeringar av behov på skilda områden inom samhällelig
service, främst hälso- och sjukvård, social service (bl, a. barnomsorg) och
undervisning (fig. 9.1), Denna högre ambitionsnivå skulle enligl uiredningen
motsvara ca 250 000 sysselsällningstillfällen. Del innebär en
sysselsättningsökning inom offentlig sektor av ungefär samma omfallning som
under den försia hälften av 1970-talet och något högre än vad långtidsutredningen
räknar med enligt alternativ 11.

Sysselsättningsuiredningen
drar för sin del slutsatsen att många akuta brister skulle kvarstå vid en
utbyggnad enhgt nu föreliggande planer. Del högsla alternativet inrymmer bl, a.
överenskommelsen om utbyggnaden av

opaginerad Kontrollera mot PDF

barnomsorgen
fram till år 1980 och en väsentlig standardförbättring inom långtidssjukvården.
De framräknade sysselsättningstalen kan enligt utredningen tjäna som mycket
allmänna riktmärken för politiken men kan inte utgöra preciserade mål för
politiken.

Länsplaneringens
prognoser visar enligt arbetsmarknadsdepartementets utvärdering i rapporten
(SOU 1975:91) Politik för regional balans, att den balanserade utveckling som
har kännetecknat börian av 1970-taIet kommer att bestå under resten av
1970-talet och även under 1980-talel Den omfördelning av befolkningen som ännu
äger mm sker främst inom länen. Dessa befolkningsförskjutningar synes dock bli
avsevärt mycket mindre än under 1960-talel,

Några
länsstyrelser i södra Sverige - bl, a, länsstyrelsen i Kalmar län - instämmer i
att regionalpolitiken haft betydelsefulla effekter inom stödområdet men
påpekar samtidigt all länen uianför stödområdet inte haft

Arbetskraftsbehov (tusental) nyanst ä llda

300

254 000

35

200

15D 000

100

opaginerad Kontrollera mot PDF

Of ö r ä ndrad
.-inibi-tionsnivd

Akluell vcrksdm-hiTsplrtnering

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö vrigt

Undervisning

Social service

E

H ä lso- och sjukv å rd

Fig. 9 1
Arbetskrajlsbehov inom den ojjenlliga seklorn.enlig, sysselsätlningsutredningens

tie alternauv. Oknmg i tusental sysselsatta under perioden 1975-1980 '

s. 209 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 209

samma
positiva utveckling,

1 samarbete mellan
arbetsmarknads- och finansdepartementen har utförts en regional nedbrytning av
långtidsutredningens sysselsättningskalkyler. Nedbrytningen bekräftar i likhei
med länsplaneringsmaterialet de senaste årens tendens till en stabilare
sysselsättning inom stödområdet, Samma slutsats kan dras för
storstadsområdenas utveckling. Obalanser synes emellertid kunna uppkomma på
andra håll i landet,

1
rapporten konstateras att det i flera fall synes möjligt att eliminera de
beräknade obalanserna genom att yrkesverksamhetsialen utvecklas något snabbare
än beräknat. Tvä reservationer görs dock. För del första kan ett ökat dellagande
av kvinnor i arbetslivet i de mera glest befolkade delarna av landet bli svärl
alt förverkliga pågrund av bl. a. kommunikationshinder. För del andra påpekas
beträffande Stockholms län alt yrkesverksamhetstalen där redan ligger sä högl
att ökningen under 1980-talel inte kan fortsätta i samma takt som hittills,
Samma sak kan komma all gälla vissa primära centra med redan nu hög
sysselsättningsgrad bland kvinnor.

9.3
Den enskildes krav på arbete

Jag
har redan nämnt att sysselsättningstillväxten har varit snabbare under första
delen av 1970-talet än under den föregående femårsperioden. Mellan dessa båda
perioder har en viktig förändring skett påarbetsmarknaden. Under åren 1966-1970
svarade befolkningsförändringarna - och dä främst invandringen - för närmare tre
fjärdedelar av ökningen av antalet personer i arbetskraften. Endasl en
fjärdedel av det ökade antalet förvärvsarbetande beror på en ökad andel
sysselsatta i de arbetsföra åldrarna. Under den första delen av 1970-talet
gäller det omvända förhållandet. Endast en mycket liten del av ökningen (ca en
tiondel) beror pä befolkningsförändringar. Resten hänger samman med ett ökat
deltagande i arbetslivet. Det innebär således att vi under 1970-talet på ett
bättre sätt än tidigare inom landet har kunnat ta lill vara viljan att della i
arbetslivet.

Tillskottet
lill sysselsättningen genom förändringar i sysselsättningsgraden uppgick under
perioden 1965-1970 till ca 40 000 personer och 1970-1975 lill ca 200 000
personer. Det är framför allt kvinnorna som i ökad utsträckning har kommii in
pä arbetsmarknaden. Sysselsättningsgraden för kvinnor i åldrarna 16-64 år har
ökat från 53 % år 1965 till 58 % är 1970 och 66 % är 1975, Särskill snabb har
ökningen varit förgifta kvinnor, för vilka andelen sysselsatta har ökat från 46
% är 1965 till 55 % är 1970 och 65 % är 1975. Skillnaden i
sysselsättningsgradens ulveckling under de två perioderna förklaras till stor
del av förändringar i andelen studerande. Under 1960-talets senare del ökade
antalet studerande kraftigt medan en omsvängning har skett under 1970-talets
första år

Männens
sysselsättning har utvecklat sig annoriunda än kvinnornas. Antalet män i
arbetskraften har i stort selt varil oförändrat under de senaste

14 Riksdagen 1976. I saml. Nr 211

s. 210 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 210

tio
åren, och en viss minskning har skett i andelen sysselsatta. Detta kommer
främst till uttryck i de allra lägsta och de högsta åldersgrupperna. Det är där
en fräga om att en större andel av de unga männen befinner sig i utbildning än
tidigare, När det gäller de äldre är förklaringen dels en sänkt pensionsålder,
dels en ökad förtidspensionering.

Genom
den snabba ökningen i kvinnornas dellagande i arbetslivet har en utjämning
skett mellan män och kvinnor när det gäller sysselsättningsförhållandena. Men
det föreligger alltjämt betydande skillnader på detta för jämställdhet mellan
könen avgörande område.

För kvinnor i
åldersgruppen 15-24 år är skillnaderna mellan männens och kvinnornas deltagande
i arbetslivet förhållandevis liten. Skillnaden hänför sig i sin helhet till
kvinnor med barn.

För
kvinnor i åldern 25-44 är, som inte har barn under sju är, är andelen
förvärvsarbetande ca 85 % mot ca 95 % för männen. För kvinnor i samma ålder men
med bam under sju är är skillnaden betydligt större. Andelen förvärvsarbetande
i denna grupp är ca 60 96. Denna stora skillnad understryker bl. a.
barnomsorgens centrala roll för dessa grupper.

För kvinnor i åldern 45-64
är är andelen förvärvsarbetande nägot mer än 60 96, Bland män i samma
åldersgrupp är andelen förvärvsarbetande nästan 90 %. Bäde bland män och
kvinnor är yrkesverksamhetsgraden lägre bland de äldre (55-64 är) än bland
medelålders (45-54 är).

Skillnaderna
mellan männens och kvinnornas deltagande i arbetslivet gäller inte enbart
sysselsättningsgraden utan också arbetstiden. Inemot 90 96 av männen arbetar
mer än 35 timmar i veckan mot ca 55 % bland kvinnorna. Ca 30 96 av kvinnorna
arbetar 20-34 timmar och 15 96 mindre än 20 timmar i veckan. Av den slora
ökningen i antalet sysselsatta kvinnor under 1970-talets första fem är ligger
ca 140 000 i gmppen med s. k. läng deltid (20-34 timmar i veckan) och ca 60 000
i gmppen med mer än 35 timmar i veckan. Antalet personer med kort deltid
(mindre än 20 timmar i veckan) har varit i stort selt oförändrat under
perioden.

Skillnaden
i mäns och kvinnors deltagande i arbetslivet är sälunda alkjämt belydande, även
om en påtaglig utjämning har skett under senare år. Detta förhällande mäste
därför vara en av utgångspunkterna för inriktningen av sysselsättningspolitiken
och för utformningen av statsmakternas älgärder. En annan utgångspunkt utgör de
regionala skillnaderna i yrkesverksamhelsgraden, vilka har ägnats stor
uppmärksamhet i länsplaneringen. En tredje utgångspunkt utgörs av det
förhållandet att de största outnyttjade arbetskraftsresurserna i absoluta tal
finns i de relativt tätt befolkade regionerna.

Ökningen av antalet
förvärvsarbetande kvinnor har, som framgär av fig. 9.2, varit jämnt fördelad
över landet. Detta gäller för förhållandel mellan riksomräden och mellan län, men
det gäller ocksä mellan olika ortstyper. Detta innebär att de skillnader som
fanns mellan regioner år 1970 kvarstår i stort sell oförändrade vid 1970-lalets
mitt. Skillnaderna mellan riksområden är störst för medelålders och äldre
kvinnor. För kvinnor i åldern 45-54

opaginerad Kontrollera mot PDF

är
är skillnaden i yrkesverksamhetsgrad mellan de högsta och lägsta värdena ca 15
procentenheter, och för kvinnor i åldern 55-64 är ca 25 procentenheter.

Även
bland män i åldern 55-64 år finns påtagliga regionala skillnader. Runt ett
riksgenomsnitt på ca 82 % i yrkesverksamhetsgrad finns en spridning från 86 %
i Smålandslänen ner till ca 70 96 i de två nordligaste riksomrädena.
Förtidspensioneringen uppvisar motsvarande regionala variationer. I
Norrbottens län motsvarar den nästan 15 96 av totalantalet sysselsatta i
åldersgruppen 55-64 år mot endasl 5 96 i Jönköpings län.

De
undersysselsatta äldre männen finns främst i storstadsområdena och i
skogslänen. De är i allmänhet inle gifta och ofta frånskilda. Deras gmnd-och
yrkesutbildning är ofta kort och bristfällig. 1 storstäderna har de ofta svåra
sociala problem som antingen är en följd av eller en orsak till att de är
utestängda frän arbetslivet.

Yrkesverksamheten
bland män i åldersgmppen 65-74 år har fallit snabbt pä senare år. År 1970 var
ca 30 96 av männen i denna ålder i arbetskraften mot ca 20 96 år 1975.
Generösare pensionsvillkor och det minskade antalet jordbrukare med
traditionellt hög pensionsålder spelar här en avgörande roll.

När de skilda
reformer som nu genomförs för att ge möjlighet till en successiv avtrappning i
arbetet har hunnit verka en tid, bör ett mönster

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kvinnor
25-44 ä r

Kvinnor
45-54 å r

opaginerad Kontrollera mot PDF

1971 1972 1973 1974 1975

1971 1972 1973 1974 1975

1971 1972
1973 1974 1975

opaginerad Kontrollera mot PDF

Fig. 9.2 Andel kvinnor i arbetskraften 1971-1975.

s. 212 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 212

präglat
av en stor individuell valfrihet utkristallisera sig för denna grupp. Det finns
vissa tecken som tyder på att en ganska stor del av denna ål-dersgmpp önskar en
fortsatt yrkesverksamhet. Det är främst den förhållandevis höga andelen
yrkesverksamma i Stockholmsregionen som tyder på detta. I denna region finns pä
gmnd av den lokala arbetsmarknadens storlek och variationsrikedom
möjligheieriill anpassade arbetsuppgifter, som en förhållandevis stor gmpp
människor har utnyttjat.

Med
utgångspunkt i de faktiska förhållandena på arbetsmarknaden har fiera olika
bedömningar gjorts av de krav som kan komma att ställas framöver på ökade
sysselsättningsmöjligheter.

Långtidsutredningen
(SOU 1975:89) räknar i sitt betänkande med att antalet sysselsatt ökar med
drygt 120 000 personer under perioden 1975-1980, vilket innebär en långsammare
ökning än under första hälften av 1970-talet. Den beräknade ökningen förklaras
nästan helt av ökat deltagande i arbetslivet. De naluriiga
folkmängdsförändringarna - liksom invandringen - vänlas inte ge nägot nämnvärt
tillskott till sysselsättningen. Antalet förvärvsarbetande kvinnor beräknas öka
med ca 160 000 medan antalet män i arbetslivet fömtses minska med ca 30 000.

Renl
principiellt bör man räkna med att samband föreligger mellan efterfrågestrukturen
på arbetsmarknaden och arbelskraftsutbudets utveckling. Kunskapen om dessa
samband är emellertid ofullständig. Långtidsutredningen har av della skäl
räknal med samma ökning i totalsysselsäitningen i sina olika kalkyler över
samhällsutvecklingen till år 1980. Alla alternativen förutsätter utbyggnad av
barntillsynen. Längtidsutrednignen visar ocksä att kraftiga ökningar i kvinnornas
andel inom t. ex. industri krävs om dess alternativ 1 och 111 skall kunna
förenas med den beräknade tillgången pä arbetskraft.

Om
arbetskraftsresurser avsätts för att undanröja förvärvshinder är det naturligt
att utbudet av arbetskraft som en direkl följd härav kan öka totalt sett. En
utbyggd barnomsorg innebär t. ex. att förvärvshinder undanröjs.
Långtidsutredningen räknar för sin del med att den ökade sysselsättningen bland
kvinnorna lill 40 % kommer att beslå av kvinnor med bam under sju år. Det ökade
behov av barntillsyn som denna utveckling för med sig kan anses ligga väl inom
ramen förden mellan Svenska kommunförbundet och regeringen hösten 1975
överenskomna utbyggnadstakten. Den totala sysselsättningsökningen beror alltså
bl. a. på hur nya sysselsältningslilirällen kommer att fördelas på privat och
offentlig sektor. Vidare påverkas arbetskraftsutbudet av efterfrågans
geografiska och yrkesmässiga fördelning. Erfarenheterna frän den första delen
av 1970-talet kan tala för att en expansion inom den offentliga sektorn kan bli
förhållandevis jämnt regionalt fördelad och därtill kommer att
arbetskraftsresurserna inte i någon region ännu är fullt utnyttjade.

Även
sysselsättningsuiredningen pekar på att arbelskraftsefterfrägans geografiska
och yrkesmässiga sammansättning påverkar arbetskraftsutbudet. LO

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ö kning I tusental O

10
20 30 40 50 60 70 SO SO 100

_J____ i
, , ____ 1------------- J. ,_J------- 1-- d. 1... -- I L

Ö kning I procent O 10
20 30

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stockholms

Uppsala

S ö dermanlands

Ö sterg ö tlands

J ö nk ö pings

Kronobergs Kalmar Gotalnds ' Blekinge Kristianstads

opaginerad Kontrollera mot PDF

Malm ö hus

Hallands

GbsochSohus

Ä lvsborgs

Skaraborgs

V ä rmlands

Ö rebro

V ä stmanlands

Kopparbergs

G ä vleborgs

V-Norrlands
J ä mtlands V ä sterbottens Norrbottens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuv. regionala
skillnader

H ö jning till m ä nnens
syssel-s ä ttningsnivS

opaginerad Kontrollera mot PDF

Fig. 9.3 Potentiella arbetskraftstillgångar i de skilda
länen.

Staplarnas jörsta två fall från vänster räknat visar hur
många fler som skulle förvärvsarbeta i de skilda länen om männen resp.
kvinnorna i alla landets kommuner skulle arbeta i samma ulsträckning som de
delar av landet där sysselsättningsgraden nu ligger högst - for männens del
Jönköpings län och for kvinnornas del Stockholms län. Del tredje fältet visar vad
en ytterligare höjning av kvinnornas sysselsättningsgrad upp till männens nivå
skulle betyda i fler sysselsatta. De vänstra staplarna visar effekten i antal
fter personer i arbeie och de högra den procentuella effekten på
sysselsättningen.

s. 214 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 214

gör
i sill remissyttrande den bedömningen att insatserna för att mobilisera de
betydande potentiella arbetskraftsresurserna borde kunna medge en ökning av
den offentliga sysselsättningen samtidigt som sysselsättningen inom industrin
upprätthålls.

Sysselsättningsutredningen
har redovisat några räkneexempel för att belysa vilka anspråk som kommer alt
ställas på arbete under olika antaganden. Om man antar alt kvinnorna skulle ha
samma sysselsättningsgrad som männen hade är 1975 skulle ytteriigare ca 600
000 personer delta i arbetslivet. Om man i stället utgär frän att alla kommuner
i landet skulle nå upp till de förvärvsfrekvenser som gäller för män i
Jönköpings län och för kvinnor i Stockholms län skulle ca 380 000 personer gä
in pä arbetsmarknaden. Tre fjärdedelar av dessa är kvinnor. Hälften av dessa är
i sin tur över 45 år Uiredningen betonar att dessa räkneexempel måste tolkas
med stor försiktighet. Som jag utvecklar mera i detalj längre fram finner
utredningen att önskemålen att fä arbete i åldrarna över 45 år är
förhållandevis låg. Mindre än en tredjedel av kvinnorna i dessa åldrar skulle
vilja ha arbete omedelbart eller senare.

Utredningen
sammanfattar dessa räkneexempel i en bild som illustrerar hur stora
sysselsättningsökningar som skulle krävas i de olika länen om man skulle fä en
regional utjämning och om den kvinnliga sysselsättningsgraden skulle
överensstämma med männens. Av fig. 9.3 framgär att de relativt sett största
ökningarna skulle behövas i skogslänen men att det samtidigt i absoluta tal
krävs mycket stora tUlskott även i andra delar av landet och därvid främst i
storstadsområdena.

I
fig. 9.4 lämnas motsvarande uppgifter om fördelningen av de potentiella
arbetskraftstillgångarna pä ortstyper. Relativt selt är dessa arbetskraftstillgångar
för kvinnor ungefär dubbelt så stora i kommuncentra som i stor-

Okning i tusema! Oknmq
i p-ocenr

O ; | °°
....1. 200 . 300 400 bOO O 10 ?0
.IO

Storstadsomr å de
Prim ä ra centra Regionala centra
Kommuncentra

M ä n 1 Kvinnor

Imrh

Huv. regionala skill-

H ö jniog till m ä nffias $ys » t-

6" ä tthlnin » v|
..........

Fig. 9.4 Polenliella arbetskraftstillgångar i kommuner
inom skilda ortsiyper. Beräknade på samma sätl som för länen i fig. 9.3.

opaginerad Kontrollera mot PDF

stadsområdena.

Flera
remissinstanser understryker att ökad uppmärksamhet bör ägnas
sysselsättningsgraden. Så anser t, ex. länsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands
län samt landstinget i Gävleborgs län att målet för regionalpolitiken bör
innefatta en utjämning av sysselsättningsgraderna mellan de skilda länen. Jag
återkommer till dessa frågor.

Sysselsättningsutredningen
redovisar också undersökningar, som belyser viljan bland personer som står
utanför arbetskraften att ta förvärvsarbete. I en tilläggsundersökning till
arbetskraftsundersökningama har SCB frågat dem som i mars-april 1975 inte var
sysselsatta, om och när de önskade förvärvsarbete.

SCB:s
intervjuundersökning visar att något mer än 180 000 kvinnor i åldersgruppen 254
är vill ha arbete omedelbart eller nägot senare. Sysselsättningsuiredningen
drar slutsatsen att av kvinnor i denna ålder så gott som inga av.ser att ägna
sig helt ät arbete i hemmet. Som framgår av fig. 9.5 dominerar barntillsyn
bland de angivna förvärvshindren.

I
sysselsättningsutredningens räkneexempel utgör de medelålders och äldre
kvinnorna den största gruppen bland dem som enligt gjorda anlaganden skulle
kunna komma att delta i arbetslivet. Om man utgår från att kvinnorna i dessa
åldersgrupper skulle förvärvsarbeta i samma omfattning som männen skulle det
innebära att ca 90 000 kvinnor i åldern 45-54 år och inte mindre än 150 000
kvinnor i åldern 55-64 år skulle gå in på arbetsmarknaden, dvs. totalt ca 250
000 personer. Enligt intervjuundersökningen var det mindre än en tredjedel av dessa
(ca 70 000 personer) som uppgav sig vilja ha förvärvsarbete omedelbart eller
först senare. Många olika förvärvshinder förelåg. Hälsoskäl anges ofta som en
anledning. Hushållsarbete och vård av åldring eller handikappad redovisades
också som förvärvshinder. I många fall torde

Inom 6

SfiLKe .in

månader

b2"-,.

75%

G m;in;ider

Barntillsyn

Barntiltsvn
_

__

opaginerad Kontrollera mot PDF

21% Studier

Hush å llsarbete

18% Ö vriga sk ä l

8% Studier

6% Hush å llsai

11% Ö vriga sk ä l

opaginerad Kontrollera mot PDF

Fig. 9.5 Huvudsakliga förvärvshinder för ej sysselsatta
kvinnor i åldern 254 år. som vill förvärvsarbeta inom 6 månader eller senare.
Procentuell fördelning.

s. 216 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 216

förvärvshindren
lor kvinnor i denna grupp vara svära och ibland omöjliga att undanröja,
Uiredningen päpekar dock alt i ett längre tidsperspektiv kommer det med stor
säkerhet att ske en kraftig ökning av yrkesverksamhets-graderna för kvinnor i
denna åldersgrupp, eftersom de yngre kvinnor som nu har hög sysselsättningsgrad
kommer att vilja stanna kvar pä arbetsmarknaden när de blir äldre.

Anlalel arbetslösa och s.
k, latent arbetssökande är förhållandevis litet jämfört med de tat som
sysselsättningsuiredningen anger för de potentiella arbetskraftstillgängama. År
1975 var enligl arbetskraftsundersökningarna (AKU) ca 70 000 personer
arbetslösa, 1 relation till arbetskraften är det i stort sell samma nivä som
under högkonjunkturäret 1970, Samtidigt har antalet latent arbetssökande
minskat kraftigl under senare år. Med latent arbetssökande avses därvid
personer som uppger sig vilja förvärvsarbeta under mätveckan om del funnits
lämpligt arbete på orten. Ar 1968 uppgick antalet latent arbetssökande
fortfarande till 145 000 och i börian av 1970-talel var del ännu över 100 000,
Ar 1975 hade antalet minskat till något färre än 80000 personer av vilka 60 000
var kvinnor.

I både
sysselsättningsuiredningen och länsplaneringen redovisas fakta som förklarar
skillnaderna i yrkesverksamhetsialen mellan gmpper av människor och mellan
regioner, Della har redovisats i det föregående. Jag vill här ta upp några
huvuddrag i delta omfångsrika material.

Del
gmndläggande hindret för en ökande yrkesverksamhet ligger naturiigtvis i att
antalet sysselsättningstillfällen kan vara otillräckligt i vissa delar av
landet. En ökad total sysselsättning är en nödvändig förulsällning fören ökad
yrkesverksamhet. Men det är inte tillräckligt med ett kvantitativt synsätt.
Arbetstillfällena mäste ulformas och lokaliseras sä alt de kan sökas av dem som
står utan sysselsättning. Vidare måste förvärvshinder undanröjas så att
människorna kan ta de arbetstillfällen som står till buds.

Möjligheterna lill arbete
skiftar starkt mellan lokala arbetsmarknader av olika storlek. Också inom de
lokala arbetsmarknaderna skiftar möjligheterna att nå arbetstillfällena. Detta
beror främst pä bristande kommunikationer mellan arbetsplatser och bostadsorter
men hänger ocksä samman med det sätt på vilket bebyggelsen har planerats.
Människor utan bil kan inte nå alla de arbetstillfällen som finns inom den
lokala arbetsmarknaden. Delta drabbar främst kvinnorna.

Kvinnor
i åldern 25-44 år, som inte har barn under sju är, har nästan lika höga
yrkesverksamhetstal som mänrien. För kvinnor med bam i förskoleåldern är
yrkesverksamheten påtagligt lägre. Nästan alla kvinnor i denna grupp vill
förvärvsarbeta. De anser alt barntillsynen är det främsta förvärvshindret.

Hälften
av alla i aktiv ålder som står utanför yrkeslivet är över 45 är. Kvinnorna
dominerar i denna grupp. De efterfrågar emellertid inte förvärvsarbete i samma
utsträckning som de yngre kvinnorna. Sysselsättningsuiredningen konstaterar
att orsaken till att de inte förvärvsarbetar i huvudsak

s. 217 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 217

är
brist pä lämpligt arbete pä orten. Hälsoskäl är ell annat viktigt förvärvshinder,
Samtidigt är brister i utbildning och yrkeserfarenheter ännu mer markerade än
för de yngre kvinnorna.

Arbetslösheten
är förhällandevis hög i de yngsta åldersgrupperna. Övergängen mellan skola och
arbetsliv är svär för vissa grupper. Det främsta förvärvshindret ärenligt
sysselsättningsuiredningen bristen påen direkl användbar grundläggande
yrkesutbildning.

Valet
av yrke är könsbundet. Trots stora insatser har inga större förändringar skett
under del senaste ärliondel. Ungdomarnas studie- och yrkesval ärenligt
sysselsättningsuiredningen fortfarande alllför könsrollsbun-del och utgör ett
direkt hinder för jämställdhet i arbetslivet. Det försvårar också i många fall
möjlighetema att få arbete.

Hälsoskäl
utgör för män över 45 är ett dominerande förvärvshinder. För få
arbetstillfällen anpassade efter den enskildes förutsättningar utgör för denna
grupp ett hinder för deltagande i arbetslivet.

9.4
Riktlinjer för sysselsättnings- och regionalpolitiken

Sysselsättningen
har, som jag nyss redovisat, ökat snabbt under senare är. Det har inneburit att
gmpper som tidigare saknade förvärvsarbete har fätl möjlighet att delta i
arbetslivet. Det har möjliggjort en ökad produktion av varor och ökade insatser
inom vård, utbildning och andra former av serviceverksamhet.

Den ökade sysselsättningen
har tack vare de regionalpolitiska insatserna blivit jämnt fördelad mellan
landets olika delar. Den kraftiga befolkningsminskningen i skogslänen har
hejdats och vänts till en ökning. Den tidigare snabba befolkningsökningen i
storstadsområdena har dämpats.

Sysselsättningsökningen
har framför allt inneburit nya arbetsmöjligheter för mänga kvinnor som lidigare
stod utanför arbetsmarknaden. Därmed har klyftan mellan män och kvinnor när del
gäller tillgången till arbeie till en del jämnats ut.

Men
trots en kraftig ökning av sysselsättningen finns det alUjämt människor, som
vill eller kan väntas vilja della i arbetslivet om möjligheter erbjuds. Och
trots en ständigt ökad produktion finns det angelägna behov som ännu inle är
uppfyllda.

Även
om sysselsättningsökningen har varit förhällandevis jämnt fördelad mellan
landets olika delar och en bätlre balans har skapats i befolkningsutvecklingen,
sä föreligger det alltjämt betydande regionala skillnader. Dessa tar sig bl. a,
uttryck i att kvinnorna i skogslänen inte kan förvärvsarbeta i samma
utsträckning som kvinnorna i andra delar av landet och de tar sig också uttryck
i att arbetslöshetsnivån i allmänhet är högre i skogslänen än i landet i
övrigt. Samtidigt finns även i övriga län stora grupper som önskar
förvärvsarbete.

Det
är mol bakgrund av de vunna framgångarna och de framförUggande

s. 218 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 218

uppgifterna
som riktlinjerna för sysselsättningspolitiken och regionalpolitiken bör
utformas.

En
första utgångspunkt för denna politik bör vara den uppfattning om arbetets
betydelse för den enskilde och för samhället vilken jag angav i direktiven till
sysselsättningsutredningen och som jag inledningsvis anknöt till. Där
understryks att arbetet och dess villkor formar en väsentlig del av människans
liv. Arbetet är ett medel att skapa en god försörining. Men arbetet har ocksä
ett egenvärde som en väg till social gemenskap. Arbetet svarar mol gmndläggande
mänskliga behov.

En
andra utgångspunkt för politiken utgörs av de allmänna ekonomiska
fömtsättningarna. Dessa har utförligt redovisats i den reviderade finansplanen
(prop. 1975/76:150) och i den föregående regionalpolitiska propositionen
(prop. 1972:111). 1 prop. 1972:111 betonas att det är ökningen av våra
ekonomiska resurser som har möjliggjort de materiella framstegen och den ökade
sociala välfärden. Ekonomiskt tillväxt är alltså ett medel att nå allmänna
välfärdsmål. Endast en ekonomi som befinner sig i expansion kan ge utrymme för
ökning av sysselsättningen i underförsörida områden.

Ekonomisk
tillväxt förutsätter, speciellt i ett land som Sverige med dess stora
utlandsberoende, en fortsatt omvandling av det ekonomiska livet. Huvuddragen i
en sådan utveckling kännetecknas av specialisering, utnyttjande av
stordriftsfördelar, ökad användning av teknisk utmstning m. m. Detta fömtsätter
röriighet hos kapitalet mellan och inom sektorerna, dvs. fortsalt
strukturomvandling. Mot denna bakgrund krävs en fortsatt snabb utbyggnad av vär
industriella kapacitet. Detta understryks av nödvändigheten att återställa
balansen i utrikesbetalningarna till år 1980, vilket riksdag och regering har
lagt fast som en uppgift för den ekonomiska politiken. Iprop. 1975/76:150
framhålls att den investeringsfrämjande politik som har förts kommer att
fullföljas med kraft. Närdet gäller fördelningen av utrymmet för konsumtion
framhålls att en snabb ökning av offentlig konsumtion inte kan åstadkommas
samtidigt. Del är inte heller möjligt att göra en ensidig satsning pä endera
sektorn. Angelägna reformönskemål och standardförbättringar mäste därför
förverkligas i en takt som de samlade resurserna medger. För att komma till
rätta med det nuvarande underskottet i bytesbalansen krävs ovillkoriigen att
sparandet i vår ekonomi ökar. Detta måste ske inom den offentliga sektom.

En
tredje utgångspunkt är att produktionen skall inriktas på alt tillgodose
medborgarnas behov av varor och tjänster. Utvecklingen i alla industrialiserade
länder kännetecknas av en förskjutning från vamproducerande näringsgrenar till
tjänsteproducerande områden.

De
varuproducerande näringarna har förmått alt kraftigl öka produklionen med
oförändrad eller minskad sysselsättning, I riänstenäringarna har efterfrågan
på social omsorg, sjuk- och hälsovård, utbildning saml annan gemensam och
personalkrävande service varit slor. Denna förskjutning kan vänlas fortsätta. I
den allmänna debatten har det ibland skapats ett mot-

s. 219 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 219

satsförhållande
mellan de varuproducerande näringarna, särskilt industrin, och tjänstesektorn,
främst den offentliga verksamheten. Det är visserligen sant att
avvägningsproblem mellan dessa verksamheter existerar och många gånger är av
central betydelse. A andra sidan gäller samtidigt att verksamheten på dessa
områden förutsätter varandra. En framgångsrik industri kräver i ett land som
vårt en väl utbyggd samhällsservice. En utbyggnad av samhällets verksamhet för
att tillgodose behovet av bättre värd, omsorg och utbildning kräver i sin tur
en industriell förnyelse som kan bidra till en ekonomi i balans.

En
fjärde utgångspunkt för sysselsättnings- och regionalpolitiken är insikten om
alt det inte finns en enda sammanhängande arbetsmarknad. I stället finns det
ett stort antal lokala arbetsmarknader, vars omfattning varierar beroende pä
den enskildes möjligheler alt nä tillgängliga arbetstillfällen. Inom varie
lokal arbetsmarknad sker en ytteriigare avgränsning som bestäms av vars och
ens yrkeskunskaper. Situationen kan skifta frän den ena lokala arbetsmarknaden
till den andra, från det ena yrkesområdet till det andra. En god tillgång pä
arbete kan föreligga för en viss yrkesgrupp, medan det råder brist för andra.
En god tillgäng pä arbeie innebär inte nödvändigtvis att arbetstillfällena är
lämpligt utformade med hänsyn till den enskildes fömtsättningar. Och även om
det finns tillräckligt med lämpliga arbetstillfällen kan en otillräckligt
utbyggd barnomsorg och brister i kommunikationer mellan bostad och
arbetsplatsen utgöra svåra förvärvshinder.

Det
finns i en ekonomi av vår typ med starkt utlandsberoende och decentraliserat
beslutsfattande inga automatiskt verkande krafter som löser dessa problem och
skapar rätt typ av arbete på rätt plats och vid rätt tidpunkt. Det krävs
politiska beslut och samhälleliga insatser Med hänsyn till problemens
skiftande karaktär mäste åtgärder av mycket varierande typ kunna sättas in. De
ökade kraven på arbete som har kommit till uttryck under senare är har
understmkit nödvändigheten av en sädan politik med starka selektiva inslag,
dvs. rikiade åtgärder.

Detta
understryks ytteriigare av att de internationella konjunkturrörelserna under
senare år har fält nya inslag som har försvårat olika länders stabiliseringspolitik.
Priserna har stigit snabbt, samtidigt som situationen pä arbetsmarknaden
försämrats och arbetslösheten blivit omfattande. En ekonomisk politik med
mycket stark tonvikt pä generella medel har visat sig vara otillräcklig för att
lösa problemen. Det förefaller snarast som om en sädan inriktning av politiken
bidrar till att försvära problemen. Det är nödvändigl med åtgärder som är
direkt inriktade pä att stödja sysselsättningen i utsatta regioner, branscher
eller företag och all stödja de personer som har en svag ställning pä
arbetsmarknaden. Dessa åtgärder måste vara så utformade att de inte ökar
efterfrågan i andra delar av ekonomin, där det råder brist på produktionsfaktorer.

Sysselsättningspolitikens
uppgift bör - mot denna bakgmnd - bli att i

s. 220 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 220

görligaste
mån undanröja hinder som står i vägen för dem som vill förvärvsarbeta och att
öka sysselsättningen sä att arbete kan erbjudas alla som vill delta i
arbetslivet.

Strävan
att ge arbete åt alla innebär att var och en skall ha möjlighet att medverka i
arbetslivet efter sin förmåga. Sysselsättningspolitiken måste förenas med en
social förnyelse av arbetslivet. Arbetsmiljön måste förbättras och anpassas så
alt fysiska, psykiska eller sociala handikapp inle utgör hinder som stänger
människorna ute frän förvärvsarbete.

Strävan
att ge arbete ål alla innefattar ocksä en vilja att skapa jämställdhet mellan
män och kvinnor i arbetslivet. En huvuduppgift blir därvid alt komma till rätta
med de förhållanden som gör att många kvinnor hindras från att förvärvsarbeta
även när det finns lediga platser. Dessa förvärvshinder utgörs ofta av brister
i samhället, t. ex. i fräga om barnomsorg och kommunikationer. Jämställdheten i
arbetslivet kräver ocksä insatser för att främja ett mindre könsbundet yrkesval
och en fortsatt utjämning av löne- och anställningsvillkor mellan olika
yrkesområden.

Strävan
att ge arbete ät alla innefattar en vilja att skapa trygghet i anställningen.
Grunden för detta är lagstiftningen om anställningsskydd. Det innebär en
skyldighet för varie arbetsgivare att ta ansvar för varie anställd.
Lagstiftningen kompletteras i särskilda lägen med stödåtgärder för att
upprätthålla aktiviteten i företagen och därmed sysselsättningen.

Strävan
alt ge arbete ål alla innefattar vidare de regionalpoliliska mål som har kommit
till uttryck i statsmakternas beslut om regionalpolitiken iVån år 1972 (prop.
1972:111, InU 1972:28, rskr 1972:347). Detta innebär att människorna i olika
regioner skall erbjudas likvärdiga sysselsättningsmöjligheter och en likvärdig
tillgäng till social, kommersiell och kulturell service samt god miljö. Om
detta skall kunna ske kan sysselsättnings- och regionalpolitiken inte behandlas
skilda frän varandra. Sysselsättningspolitiken har alltid en regionalpolitisk
dimension och regionalpolitiken har alltid ett sysselsättningspolitiskt
innehåll,

1
likhei med sysselsättningsutredningen utgär jag från att regional utjämning av
sysselsättningsgraden för kvinnor bör vara ett riktmärke för regionalpolitiken.
Detta är ett motiv för fortsalla regionalpolitiska stödåtgärder Jag utgår
ocksä från att dessa insatser även fortsättningsvis kommer att behöva
koncentreras till skogslänen och ofta dess inre delar I takt med att obalansen
mellan landsdelar och län har minskat, har problemen inom länen tilldragit sig
ökad uppmärksamhet. Till detta kommer all brister och problem på
arbetsmarknaden ocksä uppstår i regioner med en hög sysselsältningsnivå och en
i övrigt bra arbetsmarknad.

Med
en sädan inriktning av politiken, som jag här har angett, måsie
sysselsättningsfrågorna ges en central plats i politiken på en rad områden,
Della får konsekvenser för samhällsplaneringen, som mäste inriktas mol ett
samhälle, där fier vuxna har en större anknytning till arbetslivet än

s. 221 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 221

vad
som nu är fallel och där del finns en större fiexibilitet mellan arbete, fritid
och ulbildning.

För att politiken skall
bli effektiv mäste rätt åtgärd kunna sättas in pä rätt plats och vid rätt
tidpunkt. Delta förutsätteren planering som samordnar besluten inom skilda
politikomräden och ger möjlighet till samverkan mellan lokala, regionala och
centrala organ. Politikens allmänna inriktning blir därvid bestämmande för det
sätl pä vilket planeringen skall bedrivas. Om man lägger tyngdpunkten på
allmänt verkande åtgärder kan planeringen bedrivas centralt. Om man i stället
lägger en större vikt vid selektiva åtgärder mäsle planeringen i ökad
ulsträckning bedrivas pä lokal och regional nivå.

Under
de närmasle åren blir en huvuduppgift alt undanröja hinder som slär i vägen för
dem som vill förvärvsarbeta, 1 takt med framgångarna i förverkligandet av den
uppgifien måste arbetstillfällen kunna erbjudas dem som vill delta i
arbetslivet. Ett sådant program får inte upplevas som ett tvång för dem som pä
grund av utbildning, familjeskäl eller annal, för kortare eller längre tid inle
önskar förvärvsarbeta. Ett program för att bryta ned förvärvshinder och öka
arbetstillfällena bör inte läsas fast i form av ett visst antal
arbetstillfällen. Människornas önskemal förändras hela tiden i takt med
samhällets förändringar. Del gmndläggande för sysselsättningspolitiken är att
samhället ständigt söker tillgodose den enskildes rätt lill arbete på samma
säll som samhället pä andra områden har åtagit sig att skydda och stödja den
enskilde medborgaren.

9.5
Åtgärder för att undanröja förvärvshinder

9.5.1
Allmän inriktning

Med
utgångspunkt i de faktiska förhållandena pä arbetsmarknaden och med de
riktlinjer som jag nyss har angivit blir huvuduppgiften för sysselsättningspolitiken
under de närmaste åren all medverka till all systematiskt bryta ned en lång
rad hinder som stänger människor ute från arbetslivet.

När
planeringen pä så sätt inriklas mot ett samhället där fter vuxna har en Slörre
anknyining till arbetslivet måste insatser göras över ett stort nUt. Det gäller
därvid att konsekvent fullfölja de åtgärder som satts in under de senasie åren.
I det följande kommer jag dessulom att föreslå ytteriigare insatser.

Det
pågår ett omfattande reformarbete för att förnya arbetslivets villkor Det
syftar till en utjämning och en kvalitetshöjning när det gäller arbels-och
anställningsvillkor Dit hör förkortningen av arbetstiden, föriängningen av semestern,
förbättringen av villkoren i sjuk- och pensionsförsäkringarna, införandet av
ett lagfäst anställningsskydd och medbestämmande för de anställda. Denna
utjämning av villkoren har sior betydelse för alt riva konstlade gränser och
därmed göra arbetslivet mera öppel och tillgängligt både

s. 222 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 222

för
dem som redan finns på arbetsmarknaden och för dem som ännu står utanför.

Det pägär samtidigt en
reformering av arbetsmarknadspolitiken som syftar till alt Hylla in mer av den
pä arbetsplatserna. Anpassningsgrupperna och åtgärderna för arbetsanpassning är
några av de konkreta uttrycken för statsmakternas strävan att bereda arbete åt
dem som har någon form av arbeishandikapp. Andra åtgärder att nämna här är de
stimulanser som har satts in för alt fä företag och kommuner att kombinera
vidareutbildning för de redan anställda med nyanställning eller med undvikande
av per-mitlering vid produktionsinskränkningar.

Det finns, som
sysselsättningsutredningen framhåller, ingen skarp gräns mellan de krav som
ställs på arbetsmiljön för att skydda de anställdas hälsa och insatserna för
redan handikappade. Därför bör enligt min mening de omfattande insatserna för
att förbättra arbetsmiljön, strävandena att fiytta arbetsmarknadspolitiken in
pä arbetsplatserna samt förnyelsen av anställningsvillkoren ses i ett
sammanhang. Alla dessa åtgärder har del gemensamt att de medverkar till att
undanröja förvärvshinder som har sin gmnd i arbetslivet. Jag skall strax
återkomma till frågan om ökade insatser frän statsmakternas sida pä dessa
områden.

Men hindren för ett
deltagande i arbetlivet finns inte bara på arbetsplatserna. Även förhållandena
uianför arbetsplatserna kan, som bäde sysselsättningsutredningen och
länsplaneringen har visat, innebära hinder för mänga att gå ut i arbetslivet.

Redan vid övergången från
skola till arbetsmarknad möter ungdomar svårigheter, och arbetslösheten bland
ungdomar är högre än bland de vuxna i övrigt. Ett bättre samspel mellan skola
och arbetsmarknad mäste skapas, för att alla ungdomar skall kunna erbjudas
arbete, praktik eller utbildning. Såväl undervisningssystemet som i
arbetsmarknadspolitiken, reformeras f n. med hänsyn härtill.

För
en slor grupp, som i dag slår uianför arbetslivet men har starka önskemål om
att förvärvsarbeta, är bristen pä barnomsorg det avgörande förvärvshindret. En
kraftig utbyggnad av den kommunala barnomsorgen är därför nödvändig.
Regeringens överenskommelse med kommunförbundet har lagt grunden för en sädan
utbyggnad (prop, 1975/76:92).

1
länsplaneringen har stor uppmärksamhet riktats mot de lokala arbetsmarknadernas
sätl alt fungera. Av det materialet har tydligt framgått behovet av insatser
för alt öka den enskildes möjligheter att nå de arbetsplatser som finns
tillgängliga. Det kan här vara fråga om att ordna bättre rese-möjligheler,
eller att åstadkomma en bättre planering av bebyggelsen som underlättar resorna
mellan arbete och bostadsort. Med ökade insatser av della slag kan
valmöjligheterna ökas pä den lokala arbetsmarknaden, men det utesluter inte att
ett betydande antal personer kan finna nytlning önskvärd. Det är därvid
angeläget att den enskilde inte drabbas ekonomiskt av en av arbetsmarknadsskäl
nödvändig ftyttning.

s. 223 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 223

9,5,2
Åtgärder för att förändra arbetslivet

En
utjämning av löner och andra anställningsvillkor har ägt rum pä den svenska
arbetsmarknaden, främsl sedan mitten av 1960-talel. Denna utveckling har varit
av avgörande betydelse för en väl fungerande arbetsmarknad även när de
slmkturella förändringarna varit kraftiga.

Den
allmänna ijänstepensioneringen som successivt infördes under 1960-talel har
suddat ut skillnaderna i pensionsförmåner och relativt sett underlättat
rekryteringen lill arbetaryrkena. Förbättrade förmåner i fråga om semester och
andra arbetstidsförhållandén som har åstadkommits lagstiftningsvägen har
minskat skillnaderna i arbetsvillkor mellan skilda gmpper i arbetslivet.
Särskilt betydelsefullt har det varit alt skillnaderna i veckoarbetstiderna
har utjämnats på arbetsplatserna. Sammantaget har utvecklingen i fräga om de
allmänna villkoren i arbetslivet inneburit väsentligt förbättrade förhållanden
för de stora löntagargmpperna inom industri och service samtidigt som avståndet
till övriga anställda i dessa hänseenden har knappast in eller helt försvunnit.

Av
största betydelse har utvecklingen av lönerelationerna varit. Pä LO-området har
lill följd av den solidariska lönepolitiken avståndet mellan bättre och sämre
betalda yrkesområden krympts avsevärt genom att anställda med låga löner har
fått sin ställning förbättrad. 1 hög grad har detta lett till högre lön för
kvinnor, eftersom dessa i stor utsträckning arbetar inom de sämst betalda
yrkesområdena. Även utanför LO-området föreligger uppgifter om en kraftig
relativ förbättring av kvinnornas löner. För den höjda förvärvsverksamheten
bland kvinnor har denna utveckling varit av största betydelse.

Denna
utveckling mot mer likartade arbetsvillkor har varit betydelsefull för alt
närma yrkesområdena till varandra och mjuka upp de lidigare skarpa gränserna
mellan arbetar- och tjänstemannayrkena. Rekryteringen har förbättrats lill
områden där inte endast lönerna utan även andra anställningsvillkor har släpat
efter. Nödvändiga omställningar har därigenom underlättats.

Som
sysselsättningsuiredningen betonar kan andra arbetsförhållanden än
lönesättningen bedömas komma att spela en alltmer betydelsefull roll framöver.
Redan den tillströmning som har ägt mm lill arbetsmarknaden under de senaste
åren har varit beroende av en i ökad grad individuell anpassning av arbetena
till den enskildes önskemål. Ju högre upp vi kommer i förvärvsfrekvens desto
nödvändigare är det att arbetsvillkoren anpassas till de mycket skiftande krav
och förutsättningar som gör sig gällande i fråga om arbetstider,
arbetsuppgifter, arbetsställningar m. m, 1 det följande skall behandlas problem
av denna art.

Del
är ytteriigt angeläget att göra klart omfattningen av de uppgifter som vi står
inför. Det är inte fråga om enstaka förändringar av arbetstider och
arbetsplatser. Snarare kan del uttryckas så att nära nog varie arbetsplats

s. 224 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 224

och
arbetsuppgift behöver anpassas och att varie enskild arbetstagares behov av
individuell inskolning måste tillgodoses,

Setl i detta perspektiv
ärdel nödvändigt med systematiska, konlinueriiga förändringar av
arbetsplatserna om utslagning skall kunna hejdas, Anpass-ningsgmppernas
verksamhet på arbetsplatserna skall ses mot denna bakgrund. De har primärt
kommit lill i syfte att bana väg för personer utifrån in i företaget men har
också viktiga uppgifter i fråga om konlinueriiga förändringar inne pä
arbetsplatserna.

Den delpensionsreform som
träder i kraftden Ijuli 1976 innebär möjlighet till individuell anpassning av
arbetstiden till den enskildes behov frän 60 års ålder. Deltidsarbete finns
redan i stor utsträckning på den svenska arbetsmarknaden. Ca 650 000 personer,
de allra ftesta kvinnor, arbetar deltid. 1 samband med pensionsreformen mäste
deltidsarbete planeras in på varie enskild arbetsplats där en äldre
arbetstagare gör anspråk på det.

En ytterligare dimension
fär kraven på förändrade och individuellt anpassade arbetsplatser om
perspektivet sträcks ut till att avse ett arbetsliv där kvinnornas
förvärvsfrekvens är i nära nivä med männens, där pensionärer bereds
möjligheter till förvärvsarbete långt upp i åren och där även relativt svårt
handikappade bereds förvärvsarbete på den ordinarie arbetsmarknaden. Då kommer
långt stöne krav än hittills att ställas pä organisatorisk och miljömässig
anpassning ute på arbetsplatserna.

De arbelslivsreformer som
har genomförts på senare år eller som planeras skall ses i delta sammahang.
Lagstiftningen om anställningsskydd innebär skyldighet för varie arbetsgivare
att la ansvar för varie anställd, med särskild tyngdpunkt i ansvaret att
behålla och vid behov förändra arbetsuppgifterna för äldre personer som har
arbetat länge i företaget eller förvaltningen.

Det förslag till
arbetsmiljölagsliftningsom arbetsmiljöutredningen har presenterat lar sin
utgångspunkt i att arbetsplatserna och arbetsuppgifterna måste vara så
utformade all den enskilde inte riskerar hälsa och säkerhet. Eftersom varie
enskild individ harolika motståndskraft mol fysiska och psykiska påfrestningar
innebär delta mål att höga krav ställs på arbetsmiljöinsatser. Häri ligger då ocksä
att ju fier människor - ofta med nägot slag av handikapp - som arbetslivet
skall rymma, desto högre anspråk mäste ställas på arbetsmiljön. Avsikten med
utredningens förslag till lagsliftning kan sägas vara att förbättra
arbetsmiljön sä att fier människor skall fä plats i det ordinarie arbetslivet
och behovet av särlösningar för personer med handikapp av skilda slag
begränsas.

Den nya arbetsräilsliga
lagstiftningen ger de fackliga organisationerna vidgade möjligheter att ta
till vara medlemmarnas intressen i frågor om medbestämmande pä arbetsplatsen
vad beträffar arbetsmiljö, arbetsorganisation, arbetstider osv. Lagstiftningen
har karaktär av övergripande riktlinjer för hur medbestämmandet skall växa fram
och är sålunda inriktat på hög grad av anpassning till förhållandena på varie
enskild arbetsplats.

Skall
arbetslivet rymma alla måsle det vara i hög grad flexibelt och ta

s. 225 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 225

hänsyn
till den enskildes behov och fömtsättningar. En sädan inriktning innebär också
ett krav på nexibililel utifrån de under ett liv skiftande kraven och
förutsättningarna t. ex. samspel utbildning-arbete under ungdomsåren och senare
särskilda arbetstidskrav i samband med att bam föds och behöver omvårdnad,
anpassning till lägre tempo och mindre arbetsinsats när pensioneringen närmar
sig, särskilt tillrättalagda arbetsförhållanden i samband med längre sjukdom,
vid handikapp osv. Sysselsättningsutredningen har diskuterat
sysselsättningsproblemen utifrån detta perspektiv och jag ansluter mig lill ett
sädant synsätt. I det följande diskuteras pä viktigare områden de konsekvenser
som detta för med sig.

9.5.3
Älgärder JÖr att förbälira Informationer och arbetsförmedlingen

Antalet
tillfällen dä enskilda personer söker arbete på den svenska arbetsmarknaden
uppgår sannolikt lill mer än tvä miljoner per år. Av dessa avser ca en miljon
söktillfällen personer som står uianför arbetskraften och en halv miljon avser
personer som är arbetslösa. Antalet ombytessökande har uppskattats till ca 400
000 per är, varav de flesta söker nytt arbete flera gånger under ett år

Enligt
sysselsättningsutredningen böriar drygt en miljon personer minst en ny
anställning under ett år. Av dessa tillhör hälften, dvs. en halv miljon,
arbetskraften under hela ärel. Antalet arbetsplaceringar blir ännu större,
eftersom en del av de berörda böriar mer än en ny anställning per år. Antalet
har uppskattats till ca 1,5 miljoner per år.

Dessa
uppgifter visar att stora gmpper gär in på arbetsmarknaden för kortare eller
längre tid och att stora gmpper lämnar arbetsmarknaden mer eller mindre
tillfälligt. Uppgifterna antyder hur betydelsefull den s. k. sök-processen är
för arbetsmarknadens funktion. Om det är svårt att överblicka tillgängliga
arbetstillfällen tar sökandel längre tid och den enskilde kan tvingas gå
arbetslös samtidigt som lediga platser står obesatta. Om det är lätt att
överblicka de tillgängliga arbetstillfällena går sökandet snabbare, sysselsättningen
bli högre och arbetslösheten lägre samtidigt som produktionsresultatet kan
förbättras.

Stora
och omedelbart verkande fördelar är således förknippade med en god information
just vid de tillfällen då den enskilde söker arbete eller dä arbetsgivare söker
personal. Del är en uppgift främst för arbetsförmedlingen alt svara för denna
information. Förmedlingen måste finnas till hands nära människorna och ha
förmåga att bedöma varie arbetssökandes informationsbehov. Den behöver snabbt
kunna ta fram de uppgifter om arbetsmarknaden som behövs i ett enskilt fall.

Det
är mot denna bakgmnd som arbetsförmedlingen nu genomgår en genomgripande
fömyelse som tar sig uttryck i en kraftig personalökning, nya organisatoriska
former och nya tekniska hjälpmedel. Utbyggnaden har pågått frän 1970-talets
börian och beslut har redan fattats om att ta ytteriigare steg,

15 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 211

s. 226 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 226

Arbetsförmedlingen
har hittills under 1970-talet fått över 1 000 nya tjänster Riksdagen har
(prop. 1975/76:100, bil. 13, InU 1975/76:33, rskr 1975/76:221) beslutat att
arbetsmarknadsverket under budgetåret 1976/77 skall lå medel för alt inrätta
ytteriigare ca 250 tjänster Samtidigt förstärks personalutbildningen kraftigt.

Även
organisatoriskt pågår en förnyelse av förmedlingen. Kontorsnätet har
förbättrats. Ett stort antal kontor i hela landet har fått nya och välbelägna
lokaler Allt fler kontor får särskilda resurser ocksä för olika specialområden
som arbetsvärd och yrkesvägledning. I storstadsområden, där verksamheten i stor
utsträckning har varit föriagd till ett fåtal mycket stora kontor, pågår en
successiv utbyggnad av medelstora lokalkontor för olika stadsdelar.

Ett
annat led i den organisatoriska förnyelsen är utbyggnaden av anpassningsgmpperna.
Genom dessa har arbetsförmedlingen fält ett instmment för att inne i företagen
kunna följa personalpolitiken och påverka personalrekryteringen sä att arbete
kan erbjudas personer med arbeishandikapp.

Ett
tredje led i den organisatoriska förnyelsen är tillkomsten av
distrikls-arbetsnämnderna. Riksdagen beslutade nyligen (prop. 1975/76:84, InU
1975/76:28, rskr 1975/76:222) om en försöksverksamhet med
distriktsar-betsnämnder vid arbetsförmedlingen i syfte att förstärka
förmedlingens kontakter med kommuner, näringsliv och fackliga organisationer
och tillföra förmedlingen Ökad sakkunskap.

När
det gäller den tekniska förnyelsen vill jag nämna den utbyggnad som pägär av
ADB-utmstningen. Tack vare denna har platsinformationen väsentligt förbättrats,
bl. a, genom att dagsaktuella platslistor nu kan framställas och snabbt
distribueras. Under budgetåret 1976/77 kommer ADB-baserade platslistor att
kunna framställas i 19 län. Jag räknar med att en fortsatt utbyggnad skall ske
sä alt arbetsförmedlingen i samtliga län skall ha tillgång till sådana
platslistor från den 1 juli 1978. Vidare har riksdagen beslutat om medel till
AMS för att utveckla ADB-teknik som kan användas vid sökning och matchning av
lediga arbetstillfällen, i syfte att kunna erbjuda snabbare och mera
individuellt inriktade förmedlingsinsatser.

Denna
tekniska förnyelse av förmedlingen är förenad med strävan alt
arbetsförmedlingen sä långt möjligt skall kunna redovisa alla lediga platser
för de arbetssökande och att dessa skall ges en förbättrad information om
arbets- och anställningsförhållandena. Riksdagen hardärför nyligen beslutat om
en lag om obligatorisk anmälan av lediga platser Systemet införs pä försök fr
o. m. den 1 oktober 1976 i Malmöhus, Kristiandstads och Blekinge län. Efler
utvärdering av försöksverksamheten får slällning tas till hur den fortsatta
utbyggnaden lämpligen bör ske. Denna bör närmast avse slorstockholmsområdet.

Man
mäste räkna med att behovet av individuellt inriktade informalions-och
förmedlingsinsatser som komplettering till platslistorna kommer att utgöra den
helt övervägande delen av arbetsförmedlingsarbetet även i fram-

s. 227 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 227

tiden.
Det beror bl. a. på att arbetsmarknaden blir alltmer komplicerad och präglas av
ökade krav på specialkunskaper vid mänga arbetsplatser De som söker sig ut i
arbetslivet riktar förhållandevis ofta sitt intresse mot begränsade delar av
arbetsmarknaden och mänga av dem ställer speciella krav pä arbetstider m.m.
Även de som har arbeishandikapp skall såvitt möjligt beredas plats inom det
ordinarie arbetslivet. Allt detta medför att arbetsmarknadsinformationen till
stor del mäste ges en individuell prägel även i framtiden.

Utöver
den upplysning direkt till arbetssökande som ges genom det löpande
förmedlingsarbetet är det nödvändigt att ocksä andra informationskanaler
utnyttjas. Jag delar sysselsättningsutredningens uppfattning att de fackliga
organisationerna kan göra värdefulla insatser genom att sprida arbetsmarknadsupplysning
bland arbetstagarna. Även andra organisationer kan medverka i uppgiften att
föra ut information om arbetsmarknaden och arbetsmarknadspolitiken. De av
riksdagen beslutade distriktsarbetsnämn-derna får en viktig uppgift som
förmedlare av kontakter och information mellan arbetsförmedling,
arbetsmarknadsparter och kommuner. Sådana kontakter behöver tas i ökad
utsträckning både i enskilda ärenden och för planeringen av de olika
myndigheternas och organisationernas verksamhet i stort.

Anpassningsgrupperna
fyller en viktig funktion när det gäller att stärka de arbetshandikappades
ställning. Det är väsentligt att företagen undersöker möjligheterna att sysselsätta
personer som har särskilda begränsningar i sin arbetsförmåga och att dessa
personer får veta vilka möjligheter som finns. Arbetsgivarna behöver veta vilka
möjligheter de har att få statligt stöd för anställning av handikappade. Som
har påpekats tidigare av bäde sysselsättningsutredningen och en särskild
arbetsgmpp inom AMS bör anpassningsgmpperna mer än hittills ta sig an de
arbetssökande som står utanför företagen.

Jag
har hittills uppehållit mig vid sådan information som riktar sig direkt till
dem som söker arbete och till arbetsgivare som söker personal. Det är viktigt
att sprida kunskap om arbetsmarknaden ocksä till andra gmpper. Del gäller i
första hand studerande i olika skolformer, särskilt vid de tillfällen dä de
skall fatta beslut om inriktningen av sina fortsatta studier Jag återkommer
strax till den frägan.

För
en långsiktig ökning av sysselsättningen och av de sysselsattas utbyte av
arbetet är det viktigt att gmndläggande kunskaper om arbetsmarknaden sprids.
Likaså bör företag stimuleras att planera sin verksamhel med hänsyn lill
arbetsmarknaden och de sociala förhållandena i orten även när de inte upplever
några omedelbara svårigheter att få arbetskraft. Detta innebär att
arbetsförmedlingen måste arbeta under stor öppenhet och pä ett sätt som ökar
medvetenheten om arbetsmarknadsfrågornas betydelse för envar.

s. 228 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 228

9.5.4
Älgärder för all underlätta övergången från skola till arbetsliv

Ungdomarnas
ålder vid inträde på arbetsmarknaden har höjts genom skolreformerna. Denna utveckling
gick snabbt under 1950- och 1960-talen. Tidigare gick man normalt ut i
arbetslivet efter sex-ätta är i folkskolan. Numera går flertalet ungdomar ul pä
arbetsmarknaden först efteren elva- eller tolvårig utbildning i grundskola och
gymnasieskola. Men många ungdomar söker sig ut i arbetslivet redan efter
avslutad grundskola. Gruppen av förvärvsarbetande ungdom under 20 är har ökat
kraftigt under 1970-talet.

Det är ocksä en helt annan
arbetsmarknad som ungdomarna möter i dag. Bl. a. den tekniska utvecklingen har
gjort att kraven på yrkesutbildning har ökat. Ungdomar utan yrkesutbildning
erbjuds i stor utsträckning arbeten av tillfällig karaktär som ger dem smä
möjligheter att - utan fortsatt utbildning - fä en fastare förankring pä
arbetsmarknaden. Ungdomar har inte heller nägon egen arbetsmarknad.
Konjunktursvängningar eller överskott pä utbildade inom en bransch drabbar
ungdomar lika väl som äldre. Ungdomarna möter konkurrens bäde frän dem som
redan är etablerade pä arbetsmarknaden och frän nytillträdande vuxna.
Samtidigt med att utvecklingen har gjort det svårare för den som saknar
yrkesutbildning att finna arbete, har många ungdomar under senare är lämnat
skolan efter avslutad grundskola utan att skaffa sig yrkesutbildning.

Sysselsättningsutredningen
har visat att arbetslösheten bland i första hand ungdomar i åldern 16-19 år
ökade i börian av 1970-talet. Under de tvä senaste åren har
ungdomsarbetslösheten pressats ned och ligger nu i nivä med värdena från är
1970. Av belydelse för att kunna bedöma ungdomens siluation på arbetsmarknaden
är uppgifter om vart de ungdomar tar vägen som lämnar skolans olika stadier

SCB har undersökt vad
eleverna i gmndskolan och gymnasieskolan sysslar med ca ett är efler avslutad
utbildning. Av den senaste grundskoleuppföljningen framgär att av de ca 100000
ungdomar som vären 1972 slutade grundskolan fortsatte 69 % att studera, 23 %
arbetade och drygt 2 96 sökte arbete (var arbetslösa). Frän gymnasieskolans
tre- och fyräriga linjer och tvååriga linjer- motsvarande den tidigare
fackskolan - gick närmare 45 000 ungdomar ut. Av dessa fortsatte 30 % alt
studera, 47 96 förvärvsarbetade och 5 96 sökte arbete (vararbetslösa). Förde
tvååriga yrkesinriktade linjerna finns motsvarande uppgifter endast för dem som
slutade skolan vären 1973. Av totalt ca 20 000 ungdomar gick 10 % i fortsatt
utbildning, 77 96 arbetade och 3 96 sökte arbete (var arbetslösa).

Trots att det slora
flertalet ungdomar som vären 1972 resp. 1973 slutade skolan antingen gick
vidare till annan utbildning eller arbete, kunde ca 5 000 ungdomar inte finna
lämplig utbildning eller lämpligt arbete. Under år 1972 var arbetslösheten
bland ungdomar i åldern 16-19 år 8,2 96 enligt AKU. Förär 1975 var motsvarande
tal 5,5 96. Del finns emellertid anledning anta att fördelningen i dag på
sysselsättning, fortsatt ulbildning, värnplikt m. m. är ungefär densamma som är
1972.

s. 229 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 229

1
likhet med sysselsättningsuiredningen och remissinstansema finner jag att
samhället också i fortsättningen med krafl måste stödja de unga genom att
erbjuda utbildning, praktik och arbete. Det fordras därför förändringar i
skolan, i arbetsförmedlingarnas arbetsmetoder och i arbetslivet. Skolan,
kommunerna, arbetsförmedlingarna, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna
mäste var och en ta sin del av ansvaret. Mina förslag i det följande utgår från
detta. Arbelel på alt uppnå målel att alla ungdomar som slutar grund- eller
gymnasieskolan skall erbjudas arbete, praktik eller utbildning har redan
påböriats. '

En
särskild arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet - gymnasieskol-gruppen - har
i rapporten (Ds U 1975:18) Ulbildning m. m. för 16-19-åringar föreslagit olika
åtgärder, som skall underlätta övergängen mellan grundskola och arbetsliv samt
mellan grundskola och gymnasieskola. Studie- och yrkesorienteringen föreslås
förstärkt. Skolan skall följa de ungdomar som inte går vidare till
gymnasieskolan. I detta arbete skall skolan samarbeta med arbetsförmedling och
kommunala organ. Gymnasieskolan bör vidare tillföras korta, yrkesinriktade
kurser. Kurserna skall vara så utformade att de gär alt bygga på efter en tidc
erfarenhet i arbetslivet. Efter förslag av gym-nasieskolgruppen pågår i fyra
kommuner försöksverksamhet med yrkesinriktade kurser, vilka vänder sig till
ungdomar som annars inte skulle ha sökt sig till gymnasieskolan.
Gymnasieskolgruppens rapport har nyligen remissbehandlats och delar av den
bereds f n, inom utbildningsdepartementet.

Propositionen
om skolans inre arbete m. m. (prop. 1975/76:39) tar upp vissa av de förslag som
arbetsgruppen har lagt fram.

Som
sysselsättningsutredningen betonar är det viktigt att genom studie- och
yrkesorientering (SYO) i gmndskolan förbereda ungdomarnas inträde i
arbetslivet. Det är viktigt att ungdomarna redan tidigt får en realistisk bild
av arbetslivet. Som bl. a. SSU och TCO har framhållit i sina yttranden är det
väsentligt att praktisk arbetslivsorientering ges pä alla stadier i
grundskolan, bl. a. för att bryta traditionsbundna yrkesval, 1 likhet med vad
föredragande statsrådet framhöll i propositionen om skolans inre arbete vill
jag betona vikten av att eleverna i grundskolan fär en väl tilltagen studie-
och yrkesorientering sammanvävd med praktisk arbetslivsorientering. En
information av del slag som de under våren 1976 genomförda
arbetsmarknadsdagarna har gett bör vara bestående inslag i della arbeie.
Kontakterna med gymnasieskolan bör vidare förstärkas så att ungdomar som skall
välja framtida utbildning får en bättre kännedom om gymnasieskolans olika
linjer. Den utvärdering av SYO-verksamheten som skall ske bör göras bl, a, mot
bakgrund av vad jag nu har anfört och om så behövs bör åtgärder vidtas för att
stärka SYO-konsulenternas kontakt med arbetslivet.

Vad
gäller gymnasieskolan vill jag betona betydelsen av arbetslivskontakter och
den nyckelroll som skolans personal spelar härvid. Jag finner det i likhei med
LO motiverat att pä sikt ställa kravei all alla lärare skall

s. 230 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 230

ha
arbetslivserfarenheter ocksä utanför skolans ram. Jag vill erinra om att
statsrådet Hjelm-Wallén har givit 1974 års lärarutbildningsutredning (U
1974:04) tilläggsdirektiv om detta. Sysselsättningsuiredningen och flertalet
remissinstanser har framhållit viklen av att alla gymnasieskolans linjer utformas
pä ett sådant sätt att eleverna efter utbildningen fär möjlighet att välja
mellan arbete eller fortsatt utbildning. Pä grundval av ställningstagandena
till propositionen om reformeringen av högskoleutbildningen (prop. 1975:9, UbU
1975:17, rskr 1975:179) har SÖ fått i uppdrag att utveckla principerna om
återkommande utbildning vad gäller gymnasieskoleutbildningen. En utredning om
gymnasieskolan kommer att tillsättas. Korta yrkesinriktade kurser bör, som
gymnasieskolgmppen har föreslagit, kunna komma till stånd på relativt kort
sikt. Sädana kurser skulle säkert kunna dra till sig ungdomar som inte ser en
längre gymnasieskolutbildning som ett förstahandsalternativ. Jag vill dock i
likhet med fiera remissinstanser, samtidigt stryka under vikten av all dessa
ungdomar stimuleras att fullfölja sina gymnasiala studier i någon form.

Såväl
sysselsättningsutredningen som flera länsstyrelser har diskuterat dimensioneringen
av gymnasieskolan. AMS framhåller i sitt yttrande att en anpassning till den
lokala arbetsmarknadens behov av arbetskraft bör kunna ske i fräga om korta
yrkesinriktade kurser. Styrelsen är dock tveksam till en sädan anpassning av
utbudet pä de reguljära linjerna.

Efter samråd med
statsrådet Hjelm-Wallén fär jag pä denna punkt anföra följande. Ett centralt
mäl för ungdomsutbildningen är individens rätt till fritt val av ulbildning
inom ramarna för samhällets resurser. Detta innebär att man inte i första hand
strävar efter en anpassning till den lokala eller regionala arbetsmarknadens
efterfrågan på arbetskraft. Samtidigt finns det naturiiga skäl för individen
att i sitt val av utbildning anpassa sig till den regionala arbetsmarknadens
förhållanden. En viss anpassning av utbildningen till arbetsmarknaden i de
skilda länen har därför skett, vilket jag finner riktigt.

Individens rätt att välja
utbildningsinriktning bör pä allt sätt värnas. Samtidigt är det emellertid
angeläget att detta val kan ske mot bakgrund av en realistisk uppfattning om de
regionala sysselsättningsmöjligheterna efter fullgjord utbildning. För att
sludierådgivningen skall kunna ge en sä korrekt bild som möjligt av den
regionala efterfrågesituationen måste den grundas pä en väl underbyggd
uppfattning om den framtida näringslivsutvecklingen och om hur tillgängen på
personer med olika yrkesinriktning kommer att utvecklas. Samma typ av
information krävs naturiigtvis om inriktningen och dimensioneringen av
utbildningskapaciteten för olika yrken skall kunna bidra till en bättre
regional balans pä skilda yrkesområden.

Det
utvecklingsarbete som pågår när det gäller länsplaneringens framtida utformning
bör kunna leda till bl. a. ett förbättrat underiag för regionala bedömningar av
arbetskraftsefterfrågans fördelning på yrkes- och utbildningsgrupper. Ett
sädant material bör kunna användas som underiag säväl

s. 231 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 231

för
dimensionering av del ordinarie skolväsendet, arbetsmarknadsutbildningen (AMU)
som företagens internutbildning, samt i studie- och yrkesorienteringen. De
föreslagna planeringsråden som också skall finnas pä länsnivån bör kunna få en
central roll i bedömningen av delta material. Som bl. a. SCB framhäller i sitt
yttrande förutsätter denna typ av prognoser ett utvecklingsarbete vad beträffar
bäde metoder och underiagsmaterial.

Som
länk mellan skolan och arbetslivet samt mellan gmndskola och gymnasieskola har
i prop. 1975/76:39 föreslagits att s.k. planeringsråd inrättas, 1 dessa skall
skola, arbetsförmedling, arbetsgivare och fackförening samverka i frågor som
rör bl, a, fackligt deltagande i skolornas undervisning, praktikfrågor, studie-
och yrkesvägledningsfrägorsamt arbetslivsorienlering.

En
aktiv medverkan frän planeringsråden mäste till för att vi skall nä målet att
alla ungdomar skall erbjudas arbete, praktik eller utbildning. Planeringsråden
bör också som har föreslagits i nämnda proposition planera och följa den
uppsökande studie- och yrkesorienteringen bland de ungdomar som slutar
grundskolan och inte går vidare till gymnasieskolan. Sysselsättningsuiredningen
har i särskild skrivelse föreslagit att de samarbetsorgan som utredningen har
initierat i flera kommuner och som i princip har en sammansättning motsvarande
de föreslagna planeringsrådens snarast skall komma lill ständ i hela landet.
Planeringsräden skall enligt förslaget inrättas fr. o, m, budgetåret 1977/78.
Jag finner det emellertid naturiigt att kommunema redan nu påböriar sädan
verksamhet att ett väl fungerande samarbete finns uppbyggt i god tid.

Sysselsättningsutredningen
har tagit initiativ till försöksverksamhet med intensifierad arbets fö rmedling
för ungdom under 20 är. Försöken startades på fem orter. Verksamheten syftar
bl, a. till att genom koncentrerade arbetsförmedlings- och utbildningsinsatser
erbjuda arbetssökande ungdomar under 20 är något slag av utbildning och/eller
sysselsättning. Den syftar vidare till att studera de problem som uppstår i den
direkta övergängen mellan utbildning och arbetsliv samt att studera
samarbetsformerna mellan arbetsgivare, arbetstagare, skola och
arbetsförmedling. På de orter där sysselsättningsulredningens försök har
bedrivits har arbetsförmedlingarna tillförts personalförstärkningar.

Genom
försöksverksamheten har arbetsförmedlingarna fått erfarenhet av bl. a.
uppföljningsverksamhet och organisatorisk samverkan av det slag som har
föreslagils i propositionen om skolans inre arbete. Förmedlingarna har fäll
möjligheter att pröva en rad nya arbetsmetoder och hjälpmedel, t. ex.
arbetsmarknadsutbildning i kombination med beredskapsarbete samt beredskapsarbete
inom organisationer och företag.

Sysselsättningsutredningen
har redovisat mycket goda erfarenheter av den hittills bedrivna verksamheten.
Regeringen har därför föriängt försöksperioden och gett AMS medel sä att
verksamheten kan bedrivas vid ytteriigare 19 kontor. På grundval av den nu
pågående verksamheien bör metoder kunna utarbetas för arbetsförmedlingarnas
verksamhet i hela landet. Starka

s. 232 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 232

skäl
talar också för att arbetsförmedlingsinsatser för ungdomar bör prioriteras vid
förstärkning av arbetsmarknadsverkets resurser. De erforderiiga insatserna
härför fär i sedvanlig ordning bedömas i höstens budgetarbete.

Frägan
om speciella ungdomsförmedlare skall avdelas eller om ansvarel för
ungdomsfrågorna skall åligga all personal på förmedlingarna är en fråga som
avgörs bäst av varie förmedling. Jag vill i sammanhanget betona vikten av att
prioriteringar av hur resurserna inom varie förmedling och län skall fördelas
görs konlinueriigt. En anpassning måste ständigt ske till de svårigheter de
arbetssökande möler. Insatser för ungdomar kräver i allmänhet mera personal än
för andra arbetssökande. Genom disiriktsarbetsnämnderna kan
arbetsmarknadsverket numera tillföras värdefull information vid den avvägning
som härvid erfordras.

Genom
planeringsråden, skolans ansvar för uppföljning av de elever som lämnar
grundskolan och de erfarenheter som sysselsättningsutredningens försök ger har
grunden lagts för arbelel med att uppnå målet att varie ung människa skall
erbjudas arbete, praktik eller utbildning. Denna verksamhet mäste ocksä ses mot
bakgrunden av statsmakternas insatser för att öka sysselsättningen och
regionalt fördela arbetstillfällena samt att motverka konjunkiurproblem på
arbetsmarknaden.

Ett
särskilt problem vid övergången mellan skola och arbete samt i utbildningen
utgör möjligheterna alt erbjuda praktik för dem som behöver det antingen som
ett led i utbildningen eller som arbetslivserfarenhet. En särskild arbetsgrupp
har som jag tidigare redovisat arbetat med dessa frågor. Vad beträffar den
organisatoriska ramen för behandling av praktikfrägorna har praktikgruppen
föreslagit en organisation som är snarlik de s. k. planeringsrådens. Dessa bör
kunna fylla den funktion pä del lokala och regionala planet som praktikgruppen
avsett. I de regionala planeringsrädens arbetsområde bör, i linje med vad
praktikgruppen föreslagit, också ingå de i regionen förekommande
högskoleutbildningarna. Jag finner det naturiigt att AMS liksom hittills i samarbete
med berörda myndigheter och organisationer har ansvaret för praktikfrägorna pä
central nivä.

I
likhet med praktikgmppen och remissinstanserna vill jag betona vikten av att
alla som sä önskar kan beredas praktiska erfarenheter frän arbetslivet. Sådan praktik
har betydelse för den enskildes utbildning och yrkesval och underiättar de
arbetsmarknadspolitiska insatserna. Jag delar helt arbetsgmppens uppfattning
att det är erfarenheter frän det dagliga arbetet som normalt har det största
värdet. Däri inbegriper jag även den fackliga verksamheten på arbetsplatsen.
Särskilt tillrättalagda arbetsuppgifter bör således anordnas endast om det av
ulbildningsmyndighet bedöms som angeläget. De krav som fortfarande finns på att
en praktikperiod skall vara utformad på ett visst sätt för att godkännas för en
utbildning bör inte onödigtvis ställas upp. Frägan om slopandet av obligatorisk
förpraktik övervägs f n. inom utbildningsdepartementet.

Till
följd av de krav pä praktikens utformning som i dag gäller har vissa

s. 233 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 233

problem
uppstått för en del ungdomar, bl. a. för dem som har skaffat sig praktik genom
beredskapsarbete. Enligt min mening bör praktik eller praktiskt yrkesarbete,
vilket föreskrivs som villkor för tillträde till viss utbildning, också kunna
fullgöras i form av beredskapsarbete utom i de fall där praktiken ingår som en
integrerad del av kursplanen för en viss utbildning.

Tillgången
på praktikplatser är inom säväl den privata som offentliga sektorn beroende av
initiativ frän arbetsgivarna. Inom den statliga sektorn skall SPN verka för att
utrymme för praktikanter skapas hos myndigheterna. Härutöver har regeringen
som en tillfällig åtgärd bemyndigat AMS att i form av beredskapsarbete anordna
tillfälliga praktikplatser hos statliga myndigheter och verk. Myndigheternas
kostnader för praktikanten täcks härvid helt genom AMS försorg. Åtgärden är en
tillfällig insats för att snabbt fä fram praktikplatser. Normalt skall
myndigheterna i sin budget beräkna medel för praktikanter.

Härutöver
har regeringen som en tillfällig åtgärd bemyndigat AMS att i form av
beredskapsarbete anordna tillfälliga praklikplatser hos statliga myndigheter
och verk, Myndigheiernas kostnader för praktikanten läcks härvid helt genom AMS
försorg. Åtgärden är en tillfällig insats för att snabbi fä fram praktikplatser
Normalt skall myndigheterna i sin budget beräkna medel för praktikanter.

Inom
regeringskansliet pägär f n, ett arbete med att värdera erfarenhetema av de
insatser som har gjorts för att bereda arbetslös ungdom möjlighet lill
praktikriänst inom den statliga sektom, 1 detta arbete ingår bl. a. att
undersöka olika vägar för att utöka antalet permanenta praktikplatser inom del
statliga verksamhetsområdet. De erfarenheter som vunnits av de arbetsmarknadspolitiskt
motiverade tillfälliga insatserna för alt bereda arbetslös ungdom
beredskapsarbete i form av praktik hos myndighetema och som givit ca 5 000
platser kommer att utgöra ett värdefullt underlag för bedömningarna.

Den
plan förden permanenta praktikanlverksamheten som utarbetas inom
finansdepartementet skall under våren och sommaren stämmas av mot de
praktikplaner myndigheterna har gjort upp. Därefter kommer regeringen att i
samband med budgetpropositionen 1977/78 att fastställa en ramplan för
statsförvaltningens lotala praktikantverksamhet.

Regeringens
arbete för att ulöka antalet praktikplatser inom den statliga sektorn
förutsätter ett fortsatt nära samarbete mellan AMS och SPN. AMS har i delta
arbete till uppgift all bl, a, svara för anmälningar, förmedling och fördelning
av praktikanter lill de olika praktikuppgifterna. SPN har till uppgift att
ställa samman myndigheternas praktikaniplaneroch att analysera
praktikantbehoven samt förse arbetsmarknadsverket med underlag för bedömningar
av antal, tidsomfatining och aktuella arbetsuppgifter för praktikanter

Utöver
planen för den permanenta praktikverksamheten utarbetas ocksä en beredskapsplan
för hur ytteriigare praktikanter skall kunna placeras i lägen då
arbetsmarknads- och sysselsältningspoliliska skäl i övrigt kan på-

s. 234 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 234

kalla
en sädan åtgärd. Denna beredskapsplan skall hållas rullande för alt möjliggöra
stor flexibilitet och en nära anpassning till regeringens övriga
sysselsältningspoliliska åigärder

Pä
den kommunala och enskilda sektorn har pä samma sätt som på den statliga sidan
tillfälliga åtgärder vidtagits för att öka antalet praktikplatser. Genom
åtgärderna har över 13 000 praktikplatser kunnat ställas till förfogande inom
den offentliga sektorn under våren 1976.

LO menar i sitt yttrande
över sysselsättningsuiredningen att som praktik skall anses endast sädant
arbete som är ett led i en utbildningsgäng. Bakgrunden lill LO:s
ställningstagande i denna fråga är vad jag förstår en oro för att lagen om
anställningsskydd skall tunnas ut genom att praktikarbete blir en ersättning
för fast anställning. Jag fömtsätter att denna fräga behandlas i den särskilda
arbetsgrupp som sysselsättningsutredningen ha tillsati för att under det
närmaste ärel studera de problem som är förknippade med praktik i skilda
former. 1 arbetsgmppen ingär företrädare för LO, TCO, SACO, SAF,
Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundei och statens avtalsverk. Mälet för
arbetet är alt genom avtal söka komma fram till positiva lösningar när det
gäller praktikanställningar, läriingsanställningar o. d. De beräkningar över
behovet av antalet platser som den tidigare nämnda prak-tikarbetsgmppen gjort
ligger bl. a. till gmnd för arbetet. Med hänsyn till det arbete som således
pågår finner jag det inte motiverat att nu diskutera frågan om hur en
tillräckligt stor volym platser skall erhållas. Mot bakgmnd av den av riksdagen
beslutade skyldigheten att anmäla lediga platser till arbetsförmedlingen finner
jag, i likhet med arbetsgruppen för praktikfrågor, det naturiigt att arbetsförmedlingen
har det primära ansvaret för att skaffa fram praktikplatser. När det gäller den
statliga sektorn bör detta, pä det sätt jag förul har nämnt, ske i samråd med
SPN. I övrigi bör det inom ramen för planeringsräden vara möjligt att om så
befinns lämpligt komma överens om en annan ordning.

9.5.5
Åtgärder för yrkesutbildning

De
vuxna som är ute på arbetsmarknaden har ofta bristfällig grundutbildning. De
har skaffat sig sina yrkeskunskaper genom långvarig arbetserfarenhet. Den
snabba tekniska utvecklingen leder emellertid till förändringar av
traditionella arbetsuppgifter. I olika yrken krävs ständigt återkommande fort-
och vidareutbildning. Förden som tvingas byla yrke efter många är pä
arbetsmarknaden kan utbildningskraven upplevas som avskräckande. Den
mellanliggande omskolningsperioden vid yrkesbyte tenderar att bli allt mer
omfattande. På samma sätt ökar behovet av utbildning av dem som efter längre
tids bortavaro från arbetsmarknaden äter önskar förvärvsarbeta. F. n. gäller
detta i första hand kvinnor som har varit hemma för att ta hand om barn. För
stora gmpper som har en svag ställning pä arbetsmarknaden eller inte har
förvärvsarbete är brister i utbildningen ett avgörande förvärvshinder.

s. 235 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 235

Efter
samråd med statsrådet Leijon vill jag i denna fräga anföra följande.
Arbetsmarknadsutbildningen intar en nyckelställning inom vuxenutbildningen.
Under de senaste tio åren har mer än en halv miljon människor genomgått
arbetsmarknadsutbildning. För den överväldigande majoriteten av dessa har
utbildningen inneburit det första stegel lill en tryggad anställning. De
regelbundna uppföljningar som görs av personer som genomgått
arbetsmarknadsutbildning visar mycket goda resultat. Ca 90 96 av dem som har
genomgått yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning och inte är förhindrade att
ta förvärvsarbete får arbete inom tre månader efter avslutad utbildning. Drygt
90 % av dessa får i sin tur anställning i utbildningsyrkel eller näraliggande
yrke. Med anledning av att del under senare tid har förekommit en del olika
uppgifter i debatten när det gäller utbildningsresultaten vill jag särskilt
understryka att de ovan angivna procenttalen avser personer som har genomgått
utbildning. Det är också enligt min uppfattning rimligt att mätningarna av utbildningens
betydelse för att hjälpa personer till ett nytt arbete görs bland denna grupp.
Personer som - liksom i andra utbildningsformer - avbryter utbildningen på ett
tidigt stadium - för att de har fält arbete eller av andra anledningar- kan
inte förväntas fä anställning i utbildningsyrket. Vissa av avbrotten i
arbetsmarknadsutbildning utgör i sig ett problem, vilket kräver särskilda
insatser.

Sysselsättningsutredningen
pekar på att anställningsresultaten är synnerligen goda för de äldre, men att
denna gmpps andel inom arbetsmarknadsutbildningen är relativt läg. Det finns
olika vägar att öka andelen äldre, bl. a. kollektiv information, studiebesök på
AMU-center och utnyttjande av ALU-kurser (arbetsliv och utbildning). De nu
förbättrade utbildningsbidragen bör också bidra till att öka intresset för
AMU.

Sysselsättningsutredningen
har diskuterat möjligheterna att införa nägon form av personliga garantier för
arbete efter avslutad utbildning. Försök har inletts i Gävleborgs län.
Erfarenhetema härav får visa om sädana garantier är lämpliga.

Riksdagen
fattade år 1975 beslut om omfattande reformering av arbetsmarknadsutbildningen.
Fler fick möjligheter att genomgå arbetsmarknadsutbildning bl. a. genom en
utbyggnad av bristyrkesutbildningen från 3 000 till 10 000 platser per är. Till
dessa platser ges företrädesrätt ät arbetslösa och personer som hotas av
arbetslöshet och därnäst åt sysselsatta som har svag ställning på
arbetsmarknaden eller låga inkomster, främst anställda i företag och branscher
med svag utveckling. Resurserna för genomförande av utbildningen förstärktes på
väsentliga områden. Reformen trädde i kraft den 1 januari 1976. Antalet
kursdeltagare har under vären stigit snabbt frän 40 400 i december 1975 till 48
000 i april 1976. Den snabba ökningen får i stor utsträckning tillskrivas de
förbättrade villkoren vid utbildningen.

Bidragen
vid arbetsmarknadsutbildning fick genom reformen en ny principiell uppbyggnad.
Bidragen gmndades pä inkomstbortfallsprincipen och anknöts till
arbetslöshetsförsäkringen. Det högsta beloppet för dagpenning

s. 236 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 236

plus
stimulansbidrag sattes till 130 kr. per dag. För icke arbetslöshetsförsäkrade
infördes ett särskilt utbildningsbidrag pä 90 kr, per dag.

Flera arbetslöshetskassor
har vid ingången av är 1976 utnyttjat möjligheten att höja ersättningen upp
till 130 kr. Detta innebär att den stimulans till utbildning som det högre
utbildningsbidraget skall utgöra försvinner för vissa grupper. Regeringen har
med anledning härav och med stöd av riksdagens bemyndigande beslutat att fr.
o. m. den I juli 1976 höja dagpenningen vid arbetsmarknadsutbildning till 130
kr. per dag för arbetslöshetsförsäkrade kursdeltagare. Detta innebär att
dagpenning tillsammans med stimulansbidrag kan uppgä till 140 kr, per dag. För
personer som inte är arbetslöshetsförsäkrade höjs dagpenningen likaså med 10
kr, till 100 kr, per dag. Detta innebär att utbildningsbidragen kommer alt
variera mellan 2 200 kr, och ca 3 100 kr

AMU är i första hand
uppbyggd för att passa vuxna elever, men möjlighetema för ungdomar under 20 är
att fä del äv AMU har vidgats fr, o. m. den 1 januari 1976. Ungdomar som är
berättigade till kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) kan således med
utbildningsbidrag studera vid AMU-center. De ungdomar som inte uppfyller
förutsättningarna för KAS kan normalt beredas plats vid AMU-center med
ordinarie studiestöd. Regeringen har med stöd av riksdagens bemyndigande
beslutat att ungdomar som i övrigt uppfyller villkoren för kontant
arbetsmarknadsstöd - i första hand villkor om alt inte kunna beredas lämplig
utbildning - redan efter en månad skall kunna fä 55 kr. per dag vid genomgång
av AMU-kurs.

Flera länsstyrelser har
fört fram synpunkter på lokalisering och dimensionering av AMU-kurser.
Ansvaret för planeringen av arbetsmarknadsutbildningen inom varie län ligger
på länsarbetsnämnden som ärligen efter omfattande samråd med arbetsgivare,
fackliga organisationer, lokala myndigheler m. fl. upprättar ramplaner för
verksamheten. Dessa planer revideras varie halvår. Denna ordning utgör en
garanti för att de lokala och regionala behoven prövas pä den nivä som är mest
lämpad därför. Det informationssystem som nu byggs upp ute i länen kan ge än
bättre underlag för dessa bedömningar. Kravet på anpassningsförmåga i
utbildningsutbudet är grundläggande för planeringen av
arbetsmarknadsutbildningen. Därigenom kan man bl. a. bidra till att snabbt göra
insatser när det mera långsiktigt planerade utbildningsutbudet inom det
reguljära utbildningssystemet inte stämmer med den mera kortsiktiga efterfrågan
pä arbetsmarknaden.

Jag har tidigare
översiktligt berört de förbättrade möjlighetema till arbetsmarknadsutbildning
och annan vuxenutbildning i samhällets eller folkbildningsorganisationernas
regi. Dessa utbildningsmöjligheter kommer emellertid inte att vara tillräckliga
för att möta de krav framför allt på fort-och vidareutbildning som ställs inom
olika yrkesområden. En stor del av dessa utbildningsinsatser måste ske genom
intern utbildning i företagen i nära anslutning till den enskilde individens
arbetsuppgifter.

Sysselsättningsutredningens
tankegångar om alt man vid utvecklingen

s. 237 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 237

av
de konjunkturpolitiska styrmedeln bör undersöka möjligheterna att utnyttja
fondsystem inom företagen för t, ex, vidareulbildning av personalen är som bl,
a. LO, konjunkturinstitutet, SAF och flera länsstyrelser har påpekat,
intressanta. Dessa fonder skulle kunna byggas upp enligt i huvudsak liknande
grunder som nu gäller för investeringsfond för konjunktumriäm-ning. Ett sädant
nytt fondsystem ställt under samhälleligt och fackligt inflytande, skulle
kunna få stark verkan för att trygga sysselsättningen inom förelagen t. ex.
genom utbildning av de anställda eller stöd till lagerproduktion.

Företagens
personalutbildning kartläggs f n. av särskilt tillkallade sakkunniga. Efter
samråd med statsrådet Leijon vill jag föreslå att frägan om utbildningsfonder
fär behandlas när utredningens kartläggning är avslutad och ställning kan tas
till de direktiv som utredningen då kan få för ett fortsatt arbete.

Den
statliga personalutbildningens fortsatta inriktning och organisation utreds f
n. av en särskilt tillkallad sakkunnig (Fi 1974:05). I den sakkunniges uppdrag
ingår bl, a. att lämna förslag till en närmare koppling mellan personalutbildningen
och det allmänna undervisningsväsendet. Uiredningen beräknas föreligga under
hösten 1976.

9.5.6
Älgärder för alt anpassa arbetsplatserna

Som
jag tidigare har framhållit mäste en huvuduppgift för sysselsättningspolitiken
vara att systematiskt bryta ned de förvärvshinder som finns eller kan uppstå.
Häri ingär i lika hög grad åtgärder för att förhindra en utslagning av redan
sysselsatta som åtgärder för att hjälpa nya grupper in i arbetslivet.

En
arbetsmiljö som är bättre anpassad till människans fysiska och psykiska
förutsättningar kommer på sikt att orsaka mindre förslitning, mindre utslagning
och därmed färre arbetshandikappade personer. Samtidigt underlättas
anställning av personer med handikapp. Det finns, som jag har stmkit under i
det föregående, ingen skarp gräns mellan de krav som ställs på arbetsmiljön för
att skydda de anställdas hälsa och insatserna för de redan handikappade.

Det är mot denna bakgmnd
man skall se de ansträngningar statsmakterna har gjort för att koppla samman
handikapp- och arbetsmiljöfrågor. Hit hör ocksä den lagstiftning som har
genomförts för alt vidga anställningstryggheten och ge anpassningsgrupperna
ökal stöd i sitt arbete att ge fter människor med arbeishandikapp
sysselsättning inom det ordinarie arbetslivet. Lagarna om anställningsskydd och
om vissa anställningsfrämjande åtgärder är konkreta uttryck för statsmakternas
strävan alt lösa de arbetshandikappades sysselsättningsproblem inom det
ordinarie arbetslivet. Sistnämnda lag, som bildar grund för
anpassningsgruppernas verksamhet, ger arbetsförmedlingen ökade befogenheter
att bereda anställning på den reguljära arbetsmarknaden åt arbetssökande som
av skilda skäl har svårt alt konkurrera

s. 238 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/75:211 238

om
arbetstillfällena.

En
viktig princip för arbetsmarknadspolitiken mäste vara att den i sä liten
ulsträckning som möjligt skiljer ut och särbehandlar människor med handikapp. I
stället skall så långt möjligt de gängse arbetsmarknadspolitiska instmmenten
användas. Denna strävan har bl. a. tagit sig uttryck i att ar-betsvården under
senare är i allt större utsträckning har kommit att inordnas i den reguljära
förmedlingsverksamheten.

För
de människor som har de största svårigheterna att konkurrera om
arbetstillfällena kvarstår emellertid behovet av särskilda stödåtgärder Arbetsmarknadspolitikens
uppgift blir att genom kvalificerade, selektiva insatser kompensera det
eventuella arbetshandikappet. De insatser jag här talar om spänner över ett
vitt fält från uppsökande, kartläggande och förberedande åigärder till åtgärder
som direkt syftar till anställning.

För vissa grupper av
arbetssökande med handikapp är den yrkesinriktade rehabiliteringen av stor
betydelse. För denna rehabilitering förfogar arbetsförmedlingen över en rad
hjälpmedel. Det är i allmänhet i första hand fräga om att kartlägga den
arbetssökandes förutsättningar för skilda yrken. Detta sker genom olika lyper
av utredningar och undersökningar, genom anlagsundersökningar och i vissa fall
arbetsprövning. Uppbyggnaden av individens förutsättningar sker genom
arbetsträning, i anpassningskurser och i vissa fall direkt genom
arbetsmarknadsutbildning i andra former. En särskild utredning om den
yrkesinriktade rehabiliteringen (YR) har fält till uppgift att bl. a. pröva
frägan om hur anpassningskurser och i viss män ALU-kurser (arbetsliv och
utbildning) skall samordnas med landstingens prövnings- och träningsverksamhet
i framtiden. YR väntas under sommaren 1976 lägga fram förslag i frägan. Genom
bl. a. en förbättrad samordning av resurserna bör den yrkesinriktade
rehabiliteringen enligt min mening avsevärt kunna effektiveras.

När
det gäller att anpassa arbetsplatserna till de arbetssökandes skilda
förutsättningar har arbetsförmedlingen en rad möjligheter till sitt förfogande.
Det finns sälunda möjligheter att ge stöd för ombyggnad av arbetsplatserna och
särskilda anordningar på arbetsplatsen liksom för personliga hjälpmedel i
arbetet och arbetsbiträde. Bidrag och län kan ocksä ges för inköp av bil till
person som pä grund av handikapp annars inte kan ta sig till och från
arbetsplatsen. Förbättringar av detta åtgärdssystem har under 1970-talet skett
varie är. För budgetåret 1976/77 har föreslagits väsentliga förbättringar av
villkoren för bidrag till arbetsbiträde och för stöd lill inköp av bil. Här
nämnda bidragsformer liksom bidraget lill halvskyddad sysselsättning är viktiga
hjälpmedel i anpassningsgmppernas arbete för att underiätta anställningen av
personer som på grund av handikapp av skilda slag står utanför arbetsmarknaden.

En
särskild arbetsgmpp inom AMS har under är 1975 värderat erfarenheterna av
anpassningsgruppernas verksamhet. Arbetsgruppens rapport innehäller också
rekommendation och förslag med avseende pä det fortsatta

s. 239 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 239

arbetet
i anpassningsgrupperna.

Det
finns i dag ca 4 500 anpassningsgrupper. Aktiviteten i gmpperna skiftar. Den
hittillsvarande verksamheten har främst rört sig om omställning inom förelagen.
Anpassningsgrupperna bör dock, som ocksä framhålls av den nyss nämnda
arbetsgruppen, i fortsättningen i växande omfattning verka för nyanställningar
enligt syftet med lagen om anställningsfrämjande åtgärder.

Sysselsättningsutredningen
har starkt understmkit anpassningsgmppernas betydelse när det gäller att
underiätta anställning av personer med arbeishandikapp av skilda slag. Jag
vill här efter samråd med statsrådet Leijon instämma i det resonemang som
utredningen för om behovet att föra in arbetsmarknadspolitiken i företagen.
Anpassningsgmpperna bör kunna verka för en utbyggd samverkan mellan
arbetsmarknadsmyndigheterna, de fackliga organisationerna och företagen i
personalpolitiska frågor. Det blir därvid en central uppgift för
arbetsförmedlingen att i anpassningsgrupperna företräda och särskilt bevaka
möjligheterna att arbetsplacera sökande med arbeishandikapp.

Det är
viktigt att understryka att i anpassningsgrupperna sker ett uttalat samarbete
mellan parterna i företagen och arbetsmarknadsverket i personalpolitiska
frägor Arbetsmarknadsverkets medverkan har dock sin största betydelse när det
gäller att hävda intressena hos de många arbetshandikappade sökande som står
utan arbete.

Utredningen
har ocksä diskuterat andra åtgärder för att underiätta anställning av
arbetshandikappade sökande. Vissa förslag har förts fram. Några av de av
utredningen föreslagna åtgärderna är konkret utformade, t, ex, ett nytt system
för halvskyddad sysselsättning. Andra har mera principiell karaktär. Till vissa
frågor avser utredningen att återkomma och behandla mera utföriigt i sitt
slutbetänkande.

Jag
vill här anmäla att sysselsättningsutredningen efter särskild framställning
har fält resurser för att i en försöksverksamhet pröva utredningens förslag om
ersättning till anställda som frivilligt lämnar ett arbete för att underiätta
anställning av personer med arbeishandikapp. 1 försöksverksamheten skall ocksä
prövas förslaget om handledare för psykiskt och socialt handikappade i
anslutning till verksamheten med bidrag till arbetsbiträde.

Jag
har i tidigare sammanhang uttalat att halvskyddat arbete för mänga
arbetshandikappade är den bästa lösningen av sysselsättningsproblemet, främst
därför att det är föriagt till arbetsställen inom det ordinarie arbetslivet.
Stora ansträngningar bör därför göras för att genom denna stödform möjliggöra
anställning pä den reguljära arbetsmarknaden av personer som annars skulle ha
varit hänvisade till särskilt beredskapsarbete, arkivarbete eller verkstad för
skyddat arbete. Ett ytteriigare skäl för denna inriktning är att samhällets
kostnader för de skyddade arbetsplatserna är väsentligt större än kostnaderna
för den halvskyddade sysselsättningen.

Sysselsättningsutredningen
har lagt fram förslag till ändrad bidragskon-

s. 240 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 240

slmktion
för halvskyddad sysselsättning. Förslaget innebär att statsbidrag under
anställningens försia sex månader skall utgå med 75 96 av den totala
lönekostnaden, under de därefter följande tolv månaderna med 50 96 och därefter
med 25 96. Nedlrappningen skall enligt förslaget ske utan särskild prövning om
inte arbetsgivaren begär förhandlingar och visar att nedlrappningen inte är
rimlig. Vidare skall enligt utredningens förslag möjligheten atf överfora en
redan anställd till halvskyddat arbete finnas kvar. En sädan överföring skall
kunna medges om och när en arbetshandikappad utifrån har anställts och bidraget
för denne har trappats ned till 25 96. Bidraget för den tidigare anställde
skall därvid uppgä till 25 % av den totala lönekostnaden.
Sysselsättningsutredningen har i detta sammanhang slutligen uttalat sig för att
halvskyddad sysselsättning skall finnas ocksä på statens område. För detta
krävs i så fall att del utfärdas regler och anvisningar för de statliga
myndigheternas budgetering soni, gör det rimligt och önskvärt att utnyttja
denna möjlighet.

Jag vill med anledning av
sysselsättningsutredningens förslag till ändrad bidragskonstruktion för
halvskyddad sysselsättning anföra följande.

Som jag tidigare har sagt
mäste en viktig princip för arbetsmarknadspolitiken vara att den i sä liten
utsträckning som möjligt skiljer ut och särbehandlar personer med handikapp.
För de människor vars personliga handikapp ocksä utgör ett reellt
arbeishandikapp finns emellertid behov av särskilda stödåtgärder. Uppgiften
blir därvid i första hand att genom individuellt anpassade åtgärder söka
kompensera arbetshandikappet. Detta kan ske pä olika sätt, bl. a. genom
ombyggnad av arbetsplatsen och personliga hjälpmedel i arbetet. För sädana och
andra anpassningsätgärder lämnar samhället bidrag. Möjligheterna till
individuell anpassning äremellertid begränsade och varierar naturiigtvis efter
arbetshandikappets art och grad. För många människor kvarstår, även sedan
försök har gjorts all sä långt möjligt anpassa arbetsplatsen, en väsentlig
begränsning i arbetsförmågan. Det är för att tillgodose dessa människors
rättmätiga krav på arbete som stimulansbidraget till halvskyddad
sysselsättning har kommit till.

De bidragsvillkor för der
halvskyddade sysselsättningen som gäller sedan den 1 juli 1972, och som innebär
att arbetsgivare erhåller 40 96 av den konlantlön inkl. semesterersättning som
har betalats ut lill arbetstagarna, har medfört en god expansion av
verksamheten. Omkring 2 000 personer har varie är sedan nu gällande
bidragsvillkor infördes på detta sätt fått anställning inom det ordinarie
arbetslivet. Till bilden hör emellertid att den möjlighel som finns för företag
att efter särskild prövning av arbetsmarknadsverket få överföra redan anställd
arbetshandikappad till halvskyddad sysselsättning har utnyttjats på sä sätl att
andelen överförda av det totala antalet anställda i halvskyddat arbete har ökat
kraftigt under perioden. Denna tendens har varil särskilt märkbar under de
senaste åren. Denna utveckling finner jag oacceplabel med hänsyn till att en
viktig princip bakom 1974 års trygghetslagstiftning är att företagen har ett
primärt ansvar för sina an-

s. 241 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 241

ställda,
särskilt då för dem som under läng tid i företagets tjänst har slitits ut i
arbetet.

Jag
delar den uppfattning som ligger till grund för sysselsättningsutredningens
förslag till bidragskonstruktion. Stödets uiformning bör i högre grad än
nuvarande bidragsvillkor stimulera till nyanställning. För detta krävs ett högt
initialbidrag. Det synes ocksä motiverat att ge stödet en utformning som tar
hänsyn till alt arbetsförmågan i normalfallet successivt förbättras och efter
en viss tids inträning pä den aktuella arbetsuppgiften blir jämförbar med
arbetsförmågan hos personer utan handikapp.

Jag
föreslär att bidragsvillkoren för halvskyddad sysselsättning får följande
principiella utformning. Vid anställning av person vars arbetsförmåga väsentligt
understiger vad som bedöms vara normal arbetsförmåga i den aktuella
arbetsuppgiften, får statsbidrag utgä till förelag, kommuner och statliga
affärsdrivande verk i normalfallet enligt följande

År
1 , .. 75 96 År 2 , . . 50 % kri... 30% Ar 4 . , , 20 96

Efter
Oärde ärel utgår i normalfallet inget bidrag. Samtliga bidragsatser är
beräknade pä den totala lönekostnaden för den anställde.

Som
jag tidigare har angeit bör inte bidrag ulgä för arbetstagare som utför full
arbetsinsats. Genom val av arbetsuppgifter liksom insatser för inskolning och
arbetshjälpmedel bör det efter en övergångsperiod vara möjligt för många
arbetstagare att fullgöra en sådan insats.

Efter
en treårsperiod bör dock länsarbetsnämnden kunna medge dispens för fortsatt
bidrag med 30 % när det är uppenbart orimligl att trappa ned till 20 96.

I
de fall bidrag utgär med 20 % och arbetsförmågan fortfarande är så begränsad
att en avveckling av bidraget uppenbarligen inte är rimlig bör
länsarbetsnämnden även kunna ge dispens för fortsatt bidrag på denna nivå. 1
båda fallen skall fråga om fortsatt bidrag prövas med vissa intervall.

Stödet
till halvskyddad sysselsättning har formen av försöksverksamhet. Det ligger i
sådan verksamhets nalur att utrymme bör finnas för experiment. För vissa
personer är det pä grund av handikappets art och svårighetsgrad orealistiskt
att räkna med att arbetsförmågan ökar i nämnvärd omfattning ens efter avsevärd
tids inträning. Jag tänker här främst på de ungdomar som pä grund av fysiska
handikapp har fält sin utbildning i särskilt tillrättalagda former och som
efter avslutad utbildning i mänga fall ställs inför förtidspension som enda
försöriningsallemativ. För att förbättra dessa ungdomars möjligheter till
arbetsanställning föreslär jag att arbetsmarknadsverket ges möjlighet alt till
ungdom under 25 är under anställningens första tolv månader utge statsbidrag
med 90 96 av den totala lönekostnaden. Efter denna inträningsperiod bör bidrag
fä utgä med 50 96. Efter fyra är skall en prövning ske av såväl den enskildes
arbetsförmåga som bidragsnivän.

16 Riksdagen 1976. I saml. Nr 211

s. 242 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 242

En
tanke bakom denna konstruktion är att det under en relativt läng
in-iroduktionsperiod skall ges möjlighet för arbetsgivaren och den anställde
att komma till klarhet om vilken arbetsuppgift pä arbetsplatsen som är mest
lämplig med hänsyn lill den anställdes förutsättningar. Försöksverksamheten
bör pågå under flera är och bedrivas inom en kostnadsram av 10 milj. kr

Den
försöksverksamhel inom ramen för den halvskyddade sysselsättningen som jag här
föreslär bör fortlöpande och noggrant värderas med avseende pä dess effekter på
sysselsättningsmöjligheterna för ungdomar med mycket svära fysiska handikapp.

Jag
har i det föregående antytt min principiella inställning i fråga om möjligheten
att överföra redan anställda ttll halvskyddad sysselsättning. Denna inställning
ligger väl i linje med senare års reformpolitik pä arbetslivets område. En av
principerna bakom denna reformpolitik har varit företagens primära ansvar för
de redan anställda. Med hänsyn härtill och lill de mycket kraftiga
förstärkningar av stimulansbidraget för nyanställning av personer med
arbeishandikapp, som jag har föreslagit i del föregående, föreslär jag att den
nuvarande möjligheten att överföra redan anställda till halvskyddad
sysselsättning tas bort.

Sysselsättningsutredningen
har föreslagit att halvskyddad sysselsättning skall finnas ocksä vid statliga
myndigheter. Denna fråga kommer att prövas i samband med den beredning av
arkivarbetsfrägan som f n. pågår inom regeringens kansli.

De
förslag till ändrade bidragsvillkor för halvskyddad sysselsättning som jag här
har presenterat bör träda i kraft den 1 januari 1977. Förslaget fär därvid på
gmnd av gällande utbetalningsrutiner inga budgetmässiga konsekvenser förrän
budgetåret 1977/78,

9,5,7
Åtgärder för att förbättra barnomsorgen

Både
sysselsättningsutredningen och länsplaneringen framhäver mycket slarkt att
bristen på platser inom barnomsorgen är ett svårt hinder för många kvinnor som
vill delta i arbetslivet.

Enligt
de senaste uppgifterna fanns det är 1975 ca 171 000 barn under sju år med
heltidsarbetande mödrar. Samtidigt fanns det 143 000 platser i den kommunala
barntillsynen. Av dessa var 65 000 daghemsplaiser, 57 000 familjedaghemsplatser
och 21 000 var friiidshemsplalser Fram till år 1980 väntas antalet barn med
heltidsarbetande mödrar öka med 34 000. Detta ställer krav pä förstärkta
insatser från samhällets sida för att garantera en god omsorg.

Riksdagen
har ocksä nyligen på regeringens förslag (prop, 1975/76:92) antagit ett program
för en plannässig utbyggnad av barnomsorgen under femårsperioden 1976-1980 med
100 000 nya daghemsplatser och 50 000 nya platser i fritidshem. Därjämte
förutsätts en utbyggnad av familjedaghemmen enligt den bedömning som görs
lokalt i varie kommun. Utbyggnaden innebär

s. 243 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/75:211 243

mer
än en fördubbling i förhållande till kommunernas tidigare planer. Möjligheterna
att förverkliga programmet med hänsyn lill byggnads- och personalfrågor m. m,
har beaktats. För att ge kommunerna ekonomiska möjligheter alt genomföra
utbyggnadsprogrammet har riksdagen ocksä beslutat om ett nytt
statsbidragssystem som innebär kraftiga höjningar av bidragen till kommunernas
barnomsorg.

Samhällets
totala årskostnader för barnomsorgen kan för år 1976 beräknas till ca 2 900
milj. kr. Utbyggnadsprogrammet och de nya statsbidragen höjer statens
årskostnader till ca 1 600 milj. kr. är 1977 och till ca 3 500 milj. kr. är
1981. För kommunerna som helhet beräknas driftskostnaderna för barnomsorgen
stanna vid i stort sett de nuvarande kostnaderna.

I
samband med riksdagsbeslutet om utbyggnaden under den närmaste femårsperioden
har ett allmänt mäl för utbyggnaden av barnomsorgen lagts fast. Mälet är att -
utöver den allmänna förskolan - bereda plats inom den kommunala barnomsorgen
för alla barn i förskoleåldern till förvärvsarbetande eller studerande
föräldrar samt för barn med särskilda behov av stöd och stimulans. Detta mäl
för samhällets barnomsorg, innefattande även fritidsverksamhet för barn i
skolåldern, bör successivt uppnås i alla kommuner inom den närmaste
tioårsperioden. För att på gmndval av de praktiska erfarenheterna förbättra
undertaget för kommunernas utbyggnadsplanering har en särskild arbetsgrupp tillsatts
av regeringen (S 1976:03). Arbetsgmppens uppgifter kommer även att omfatta
frägan om beräkningar av platsbehoven inom barnomsorgen vid den fortlöpande
uppföljningen av kommunernas planer för barnomsorgen.

Genom
riksdagens beslut om utbyggnaden av kommunernas barnomsorg uppstår ett stort
behov av ytteriigare personal. I riksdagsbeslutet har angetts att
personalutbildningen för barnomsorgen successivt skall öka sä att det
personalbehov som utbyggnaden medför kan tillgodoses. I detta syfte har regeringen
vären 1976 lagt fram förslag om en mycket betydande utbyggnad av utbildningen
av barnskötare, förskollärare och fritidspedagoger.

Barnomsorgen
är genom riksdagsbeslutet i är i sin helhet en kommunal uppgift. Enligt lagen
skall det i varie kommun finnas en av kommunalfullmäktige antagen plan för
barnomsorgen i dess helhet. 1 planen skall redovisas behovei av daghem,
deltidsförskola, familjedaghem, fritidshem och annan fdrskole- och
fritidsverksamhet inom kommunen samt pä vilket sätt behoven skall tillgodoses.
De kommunala barnomsorgsplanerna skall omfatta en femårsperiod och revideras
åriigen. Kommunernas barnomsorgsplaner redovisas till socialstyrelsen och
sammanställas där för hela landet. Planerna redovisas också under hand till
länsstyrelserna. Inlämningstidpunkten har samordnats med den som f n. gäller
för den kommunalekonomiska långtidsplaneringen, KELP. Därigenom erhålls en
nödvändig samordning med kommunernas långsiktiga ekonomiska planering.

s. 244 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 244

9.5.8
Åtgärder Jör att förbättra resemöjligheter och bebyggelseplanering

Länsplaneringen
har visat att mänga människor är förhindrade att ta tillgängliga arbeten,
därför att resmöjligheterna mellan bostad och arbetsplats är dåliga. Inom ramen
för ERU:s verksamhet har en rad forskningsresultat presenterats som visar hur
arbetsmarknaden fungerar i ett antal orter Det framgår därvid att den som har
lillgång till bil pä ca 30 minuter kan nä en arbetsplats som ligger pä 30-40 km
avstånd från bostaden. Den som saknar bil är ofta hänvisad till en väsentligt
mindre arbetsmarknad.

Bilen
har under del senaste årtiondet fått allt större betydelse för val av
bostadsort och arbetsplats. Enligt 1970 ärs folkräkning gjordes mer än hälften
av alla arbetsresor med bil. Den som har bil kan ofta byta arbete utan att
samtidigt byta bostad. Den egna bilen gör det möjligt all välja mellan olika
arbetsplatser. Tryggheten för att kunna få ett arbete i den egna regionen har
därigenom ökat.

Antalet
hushåll med tillgäng till flera bilar ökar. Men även om det rent
privatekonomiskt skulle vara möjligt för varie familj att ha tvä bilar, finns
det både energi- och miljöskäl som talar emot delta som allmän lösning. Och
redan i dag finns det stora grupper på arbetsmarknaden som inte har tillgäng
till bil för arbetsresor. Med nuvarande könsrollmönster ärdel främst kvinnorna
som saknar möjlighet alt åka bil till arbetet.

1
rapporten (SOU 1975:91) Politik för regional balans påpekas att bebyggelsen
inom de större lokala arbetsmarknaderna under senare är har blivit mera spridd.
En ytteriigare utspridning av bebyggelsen till områden, där
kommunikationsproblem i efter hand mäste lösas genom samhälleliga insalser,
bör enligt rapporten undvikas. Det kan inte heller godtas att mänga arbetande
genom en ökad spridning av bebyggelsen måste avsätta allt längre tid för resor
till och från arbetet. En eventuell arbetstidsförkortning får fullt genomslag
för de arbetande endast om restiderna kan hållas oförändrade eller förkortas.
Utvecklingen av bebyggelsestrukturen inom gemensamma arbetsmarknader och av de
kollektiva kommunikationerna mäste därför ske under ömsesidig anpassning.

Nägra
remissinstanser har uppfattal diskussionen om bebyggelseplaneringen i
rapporten om länsplaneringen som kritik mot villabebyggelse och annat marknära
boende. Av den anledningen vill jag särskilt framhälla att kravet pä en
förändrad bebyggelseplanering inte gäller bostadsformen utan bebyggelsens
lokalisering i förhällande till kommunikationer, arbetsplatser m, m.

Olika
insatser måste mot denna bakgrund göras för att förbättra den lokala
arbetsmarknadens funktion, dels genom trafiklösningar, dels genom bebyggelseplaneringen.
Den kollektiva trafiken bör sålunda i fortsättningen svara för en ökad del av
arbetsresorna. Flertalet remissinsianser instämmer i denna bedömning. En sådan
inriktning av trafikpolitiken bör förbälira arbetsmöjligheterna för de slora
grupper som av skilda skäl alltid kommer att ha svårigheter att använda egen
bil för arbetsresor. Samtidigt vill jag betona att möjligheterna att genom utbyggd
kollektivtrafik öka förutsällningarna

s. 245 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 245

för
den enskilde att nå fter arbetstillfällen är störst inom storstadsområdena,
primära centra och vissa regionala centra. Jag vill i detta sammanhang erinra
om att regeringen under år 1976 kommer att lägga fram förslag angående den
fortsatta trafikplaneringens utformning.

Delegationen
för jämställdhet mellan män och kvinnor har i flera län i samarbete med
länsarbetsnämnderna satt i gäng särskilda åtgärder för att introducera kvinnor
på arbetsmarknaden. Man har därvid funnit att svårigheterna med arbetsresor är
ett hinder bäde när det gäller att delta i aktiveringen och när det gäller att
ta arbete efter utbildningen. Delegationen överväger att i samarbete med
berörda samhällsorgan ta initiativ till försöksverksamhel i nägot eller några
utvalda områden för att pröva olika slag av åtgärder för att förbättra
kommunikationerna.

Som
bl, a, sysselsättningsutredningen har betonat räcker del emellertid inte med
förbättringar i resmöjligheterna. Det är ocksä nödvändigt att inrikta den
fysiska planeringen av bebyggelsen sä att resorna mellan arbetsplats och bostad
underiättas.

Bebyggelseplaneringen
är en uppgift för kommunerna. Som jag skall återkomma lill finner jag del
naturiigt att kommunerna tar ett ökat ansvar för sysselsättningen. Inom ramen
för ett sådant vidgat ansvar bör i den fysiska planeringen läggas ökad vikt vid
samspelet mellan bostäder och arbetsplatser 1 främst de södra och mellersta
delarna av landet men ocksä kring vissa större centra i Norriand omfattar de
lokala arbetsmarknaderna flera kommuner. Lokaliseringen av bostäder och
arbetsplatser mäste i sädana områden ske med beaklande av hur den påverkar
möjligheterna till arbete i angränsande kommuner.

Detta
krav kommer till klart uttryck i bl. a. de fackliga organisationernas arbete
med länsplanering 1974. LO understryker i sitt remissyttrande vikten av alt
denna del av regionalpolitiken med kraft förs vidare. Även TCO anför att
bebyggelseplaneringen har stor betydelse för arbetsplatsernas lillgänglighet
inom en lokal arbetsmarknad. Dessa påpekanden är naturiiga med hänsyn lill att
de lokala fackliga organisationema med utgångspunkt i arbetsplatsen organiserar
medlemmarna oavsett bostadsort. Sambandet arbetsplats-bostad får härigenom en
central roll i de fackliga synpunkterna pä den regionala och lokala
samhällsplaneringen.

För
alt länsplaneringssystemet skall kunna ge ett underiag för en planering av
lokala arbetsmarknader bör länsstyrelserna ges i uppdrag att även fortsättningsvis
belysa arbetsmöjligheterna i de lokala arbetsmarknadernas olika delar Sädana
studier utgör ett nödvändigt underiag för en vidareutvecklad regional
trafikplanering och för en kommunal sysselsättningsplanering.

Det
finns i byggnadslagstiftningen inga uttryckliga regler för hur sysselsättningsaspekten
skall beaktas i den fysiska planeringen. Sådana regler efteriyses av ett
flertal remissinstanser, bl, a, statens planverk och bostadsstyrelsen. Denna
fräga är av väsentlig belydelse. Efter samråd med chefen för
bostadsdepartementet föreslår jag alt frägan prövas i samband med den översyn
av byggnadslagstiftningen som f n. pägär inom bostadsdepartementet.

s. 246 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 246

Sysselsättningen
är bara en av de faktorer som mäste beaktas vid utvecklingen av bebyggelsestmkluren.
Kommunerna mäsle i sin planering tillgodose ocksä andra krav som gäller miljön
och markanvändningen. Delta gäller bl. a. de krav på en bättre hushållning med
värdefull jordbruksmark som statsmakterna har uttalat sig för i samband med beslutet
om den fysiska riksplaneringen (prop. 1975/76:1, CU 1975/76:1, rskr
1975/76:45), Det måste bli en central del i kommunernas och länsstyrelsernas
framlida arbete med planeringsfrågorna att söka väga samman dessa skilda
aspekter pä bebyggelsen. I detta arbete bör även länsarbetsnämnderna
naturligen kunna delta. Den kartläggning av de lokala arbetsmarknaderna som
länsstyrelserna skall göra kan ses som ett första bidrag från den
regionalpolitiska planeringen i denna sammanvägningsprocess.

9.5,9
Åtgärder för ekonomisk kompensation vid fyllning

Genom
att förbättra kollektivtransporterna och förändra bebyggelseplaneringen blir
det möjligt för den enskUde att nå fter arbetsplatser inom rimligt tidsavstånd.
Därigenom ökar valfriheten men ocksä tryggheten för att kunna finna arbete inom
den egna lokala arbetsmarknaden.

En
stor del av förändringarna på arbetsmarknaden leder emellertid till fiyttningar
frän en ort till en annan. Även i regioner, där utbud och efterfrågan på
arbetskraft totalt sett befinner sig i balans, kan det finnas överskott på
personer med en viss yrkesinriktning samtidigt som efterfrågan på personer med
en annan yrkesinriktning inte kan tillgodoses. Även om man strävar efter att
föriägga arbetsplatserna sä att personal rekryteringen kan klaras på orten, får
man utgä ifrån att mänga människor väljer att söka arbete, som ger större
tillfredsställelse eller bätlre villkor, på annan ort.

Flyttning
leder till bäde positiva och negativa välfärdseffekter för de flyttande. Så är
t. ex. inkomstutvecklingen bland de flyttande i genomsnitt positiv. Till detta
skall läggas sådana välfärdsvinster som tryggare sysselsättning, ökade
valmöjligheter och tillgång tUl en oftare rikare kulturell miljö. Detta till
trots kan en flyttning upplevas som en uppoffring. När vänskaps-och släktband
bryts kan detta vara negativt för flyttande och för dem som stannar kvar.

Strävandena att kombinera
önskemål om bostadsort och restider med önskemål om att kunna utöva ett
speciellt yrke kommer alltid att ge upphov till konflikter. Vissa personer
kommer att ge avkall pä sina förstahands-önskemäl när det gäller yrkesval för
alt kunna bo pä en viss ort. Andra kommer att göra en annan avvägning.
Samhället kan påverka förutsättningarna att kombinera önskemålen genom
planeringen av bostäder, kommunikationer och arbetstillfällen, men valet måste
ytterst ankomma på den enskilde.

Mänga
människor kommer att vilja flytta för att tillgodose sina krav pä lämpligt
arbete. Särskilt de mänga som genomgår lång och specialiserad utbildning kommer
att inrikta sig på en yrkesmässigt smalare marknad.

s. 247 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 247

Denna
yrkesspecialisering går hand i hand med en motsvarande utveckling inom
arbetsplatserna, där allt fler uppgifter kräver speciell utbildning. Sammantaget
minskar därmed den enskildes möjligheter att vid en viss given lidpunkt finna
rätt sorts arbete, om han eller hon bor pä en ort som har en liten ensidig
arbetsmarknad. En regional struktur med många små arbetsmarknader leder
således lill en förhällandevis stor regional och yrkesmässig röriighet, om den
enskildes krav pä arbete skall kunna tUlgodoses. Behovet av flyttningar från en
bostadsort till en annan blir mindre ju större den lokala arbetsmarknaden är.

Anpassningen
mellan den enskildes krav på arbete och den lokala arbetsmarknadens tillgäng
på arbetstillfällen blir svårare när nu i allt flera hushåll två vuxnas
efterfrågan på arbete skall tillfredsställas. Kvinnorna har hittills i mycket
hög utsträckning valt arbeten inom den offentliga och privata servicesektorn,
arbeten av en typ som har funnits förhållandevis väl företrädda i alla lokala
arbetsmarknader. Kraven på jämställdhet mellan män och kvinnor bör innebära att
kvinnorna - liksom männen - vill ha arbeten som kräver specialiserad utbildning
och yrkeserfarenhet. En sädan utveckling leder sannolikt till att den
hushållsvisa anpassningen mellan krav på arbete och tillgängen pä arbete blir
svårare all åstadkomma än fömt.

Sammanfattningsvis
innebär de här beskrivna tendenserna ökade krav pä den lokala arbetsmarknadens
storiek och mångsidighet.

Även
om behovet av flyttning kan reduceras genom skilda åtgärder kommer ändå, som
sysselsättningsutredningen också framhåller, mänga människor att fiytta även i
framtiden för att fä ett arbete av det slag de önskar eller för att få ett
arbete över huvud taget. Av det totala antalet fiyttande över kommungräns, som
ligger pä 350 000-400 000 per är, har under senare år 20 000-25 000 fält
ekonomisk hjälp av staten i form av flyttningsbidrag. Även om man räknar in
medflyttande familjemedlemmar har endast ca 10 "i av alla flyttningar direkt samband med åtgärder som
vidlas av den offentliga förmedlingen i samband med inträffad arbetslöshet
eller risk för arbetslöshet. Inemot 40 % av de flyttningar som företas av
personer som erhållit s. k, starthjälp sker inom det egna hemlänet.

Det
är en viktig samhällsuppgift att lindra de svårigheter som kan uppstå för de
enskilda vid ofrånkomliga flyttningar. Svårigheterna är av både socialt och
ekonomiskt slag. Enligt den studie som expertgruppen för arbetsmarknadsforskning
(EFA) har gjort och som grundar sig på förhållandena år 1970 täckte
flyttningsbidragen från AMS dä bara ca hälften av de direkta
flyttningskostnaderna för den enskilde. Sedan dess har emellertid den s. k,
starthjälpen höjts i flera omgångar, vartill kommeratt ersäitning för flyttning
av bohag och för resor utgår med belopp motsvarande de faktiska kostnaderna.

Sysselsättningsutredningen
har föreslagit att fler gmpper än f n, skall kunna fä flyltningsbidrag. Ibland
skulle det kunna vara möjligt att ge arbete åt en person som är ortsbunden och
saknar arbete genom alt stödja en annan som inte är arbetslös men gärna vill
fiytta.

s. 248 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 248

Sysselsättningsutredningen
föreslär också att flyttningsbidragen pä försök skall kompletteras med ett
extra rörlighetsbidrag som skulle kunna anpassas till olika
strukturförändringar eller konjunktursituationer. Vidare föreslås att
möjligheterna utvidgas för den enskilde att få en viss prövotid på en ny ort
innan han beslutar sig för en definitiv flyttning.

Av
de remissinstanser som har yttrat sig i frägan har det stora flertalet,
däribland AMS, tillstyrkt en höjning av flyttningsbidragen.

Liksom
sysselsättningsutredningen och flertalet remissinstanser anserjag det
väsentligt att bidragen är sä utmätta att de ger en rimlig kompensation vid
flyttning.

Förra
året gav jag AMS i uppdrag att göra en undersökning om den geografiska
röriigheten resp. trögheten på arbetsmarknaden. Denna undersökning, som kommer
att redovisas hösten 1976 innefattar även en översyn av regelsystemet när det
gäller flyttningsbidrag. Med utgångspunkt i denna undersökning och från
sysselsättningsutredningens överväganden avser jag att återkomma till frågan om
flyttningsstödets utformning och nivå i budgetpropositionen är 1977.

9.6
Åtgärder för att öka tillgången på arbete

9.6.1
Allmän inriktning

Näringslivets
utveckling skapar de grundläggande fömtsättningarna för sysselsättningen. En
aktiv näringspolitik är nödvändig om de sysselsättningspolitiska målen skall kunna
uppnås.

Starka ekonomiska skäl
talar fören utbyggnad av industrin. Ett av motiven är alt underskottet i våra
affärer med utlandet måste täckas och balansen återställas till år 1980. För
att detta skall vara möjligt krävs en ökning av exportinkomsterna. Detta kan
endast åstadkommas om industriproduktionen ökar och konkurrenskraften mot
omväriden upprätthälls och förbättras. Den investeringsfrämjande politik som
har förts kommer alt fullföljas med kraft. Insatser för att skapa en god
försörining med energi, åtgärder för att åstadkomma en teknisk förnyelse och
förbättrad yrkesutbildning är viktiga delar i en sysselsättningsinriklad
näringspolitik. Till detta kommer kravet på ökade insatser för industrins
kapitalförsörining. Av stor betydelse i det sammanhanget är de insalser som
görs inom ramen för lokaliseringspolitiken, och en översyn av de
lokaliseringspolitiska medlen har nu beslutats. De ekonomiska stimulanserna
för alt i regionalpolitiskt utsatta områden skapa en snabbare industriell
utveckling behöver kompletteras med åtgärder för att få till stånd insyn i och
förhandlingar om företagens investeringsplaner. En överenskommelse har
träffats med industrin om ett sådant lokaliseringspolitiskt samarbete. Jag har
för avsikt att ta upp överläggningar med kooperativa produktionsföretag för
att fä till ständ ett liknande samarbeie.

Som
har framgått av sysselsättningsutredningen finns otillfredsställda be-

s. 249 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 249

hov
av vård, ulbildning och annan samhällelig service. Behoven kan väntas växa
under de närmaste åren. Om dessa behov tillgodoses kommer väsentligt ökade
arbetsinsatser alt krävas, framför allt inom kommuner och landstingskommuner.
Det är inte nu möjligt alt i sysselsätiningstal ange utbyggnaden av den
offentliga verksamheien. Takten i utbyggnaden är beroende av beslut i
kommunfullmäktige, landsting och riksdag. Utgångspunkten är därvid de tidigare
uppgjorda verksamhetsplanerna. Redan att söka uppfylla dessa planer är en
mycket ambitiös målsättning. Strävan bör vara att vidga verksamheten i
riktning mot att tillgodose de faktiska föreliggande behoven.

Jag
vill betona att det tillgängliga resursutrymmet under kommande är inte tillåter
både en snabb privat standardstegring och en snabb offentlig konsumtionsökning.
Del är inte heller möjligt alt göra en ensidig satsning på endera sekiorn. Som
regeringen har framhållil i den reviderade finansplanen mäste ambitionerna
inom samhällsservicen konlinueriigt vägas mol andra önskemål inom ramen för
tillgängliga resurser.

Fortsatta
närings- och lokaliseringspolitiska åtgärder är nödvändiga för att bevara och
så långt möjligt ytteriigare förbättra den regionala balans som uppnåddes under
första delen av 1970-lalet för alt därmed lösa de återstående regionalpolitiska
problemen. Del sysselsättningsmål som angavs för regionalpolitiken i 1972 års
regionalpolitiska handlingsprogram bör ligga fast. Detta mäl är som jag
tidigare har beskrivit att erbjuda människorna likvärdiga
sysselsättningsmöjligheter i olika delar av landet. En förutsättning är därvid
att lokala arbetsmarknader kan utvecklas som ger trygg sysselsättning, goda
inkomster och möjligheter till val med hänsyn till yrkesinriktning och
utbildning. Målet har således satts högre än befolkningsmässig balans mellan
regionerna. Ytteriigare förbättringar av sysselsättningsmöjligheterna mäsle
åstadkommas. Detta är av särskild betydelse för kvinnornas möjligheler att
delta i arbetslivet.

Möjligheterna
att åstadkomma en planmässig utbyggnad av sysselsättningen kan försvåras om
förändringar i de ekonomiska konjunkturerna får slora genomslag på
arbetsmarknaden. Statsmakterna har successivt ökat insatserna för att motverka
effektema av de internationella konjunkturrörelserna. Insatserna har givit
goda resultat, och nu tillämpade principer för arbetslöshetsbekämpningen bör
ligga lill grund för den framtida beredskapsplaneringen.

9.6.2
Närings- och regionalpolitiska insatser

Näringslivels
utveckling ger de grundläggande fömtsättningarna för sysselsättningspolitiken.
Samstämmighet råder i remissopinionen om näringspolitikens centrala roll för
att uppnå de sysselsättningspolitiska målen. Näringspolitiken skall därvid
syfta till att åstadkomma en effektiv och internationellt selt
konkurrenskraftig produktion. Endast härigenom kan näringspolitiken bidra till
alt varaktigt trygga sysselsättningen.

Industrin
och de offentliga tjänsterna kommer att spela den största rollen

s. 250 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 250

för
regional- och sysselsättningspolitiken varför jag kommer alt ägna dessa
näring.sgrenar det största intresset.

1
stora delar av landet har jordbnikssysselsättnlngen kommit ned pä en nivå som
gör att sektorn mindre än tidigare påverkar fömtsättningarna för regional-och
sysselsättningspolitiken. På de lokala arbetsmarknader där jord-och skogsbmket
har betydelse fömtses problem påarbetsmarknaden. Antalet arbetstillfällen
kommer att minska. Åldersfördelningen bland de verksamma inom jord- och
skogsbmk är sned. En stor del av den avgång som beräknas ske under 1970- och
1980-lalen kommer alt ske genom pensionering.

Jordbmket
betyder relativt mycket i vissa län i de sydligaste delarna av landet. Även om
jordbruket har en relativt liten betydelse totalt i ett län kan del spela en
större roll inom de mera glest bebyggda delarna i de olika länen.

De
jordbrukspolitiska stödåtgärderna syftar främst till att åstadkomma effektivare
bmkningsenheter. Men de medverkar också lill en balanserad regional
sysselsättningsutveckling. Jag vill dä särskilt peka pä det s. k. norrlandsstödet
som syftar till att upprätthålla en geografiskt väl differentierad
jordbruksproduktion.

Det
lämnas vidare särskilt rationaliseringssiöd (SR-stöd) till jordbmkets
rationalisering i Norrboitens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorriands,
Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län samt landskapet Dalsland. Syftel med
della är att stödja en snabb uppbyggnad av bärkraftiga brukningsenheter. Ar
1971 infördes ett särskill stöd till s. k. begränsat utvecklingsbara förelag i
norra Sverige.

Också
i fortsättningen bör hänsyn las lill regional- och sysselsättningspolitiska
aspekter i jordbrukspolitiken. Samordning av den centrala och regionala
planeringen pä jordbrukets område med den regionalpolitiska planeringen bör
eftersträvas.

Skogsbruket
betyder relativt selt mer för sysselsättningen i norra Sverige än i södra
Sverige. På samma sätt som för jordbmket betyder skogsbruket förhållandevis
mycket i vissa glesbygdskommuner.

För de delar av landet som
har den största andelen sysselsatta inom skogsbmket blir självfallel den
väntade nedgången inom skogsnäringen mest kännbar. Dessa delar av landet är
dessutom ofta känsliga i sysselsättningshänseende därför alt de samtidigt har
ett ensidigt näringsliv. Sysselsättningen i skogen erbjuder där ett komplement
lill i försia hand jordbmket. Jag vill särskilt peka på de skogsvårdande
åtgärdernas slora belydelse frän regional-och sysselsättningspolitisk synpunkl.
Samtidigt som de är avgörande för ett effektivt skogsbruk ger de
arbetstillfällen i de sysselsättningsmässigt svagare delarna av landet.

Den
privata ijänsteverksantheien har under den senaste femårsperioden hållit en i
stort sett oförändrad sysselsättning. Tidigare har sysselsättningen här ökat.
Till de privata riänslerna räknas bl.a. bank- och försäkringsverksamhet,
hotell- och restaurangrörelse saml olika former av konsultverksamhet. De
privata tjänsterna är ojämnt fördelade över riket. En mycket

s. 251 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 251

stor
del är lokaliserad lill storstadsområdena. Den privata riänsteverksam-heten har
i samband med lokaliseringsöverväganden spelat en mindre roll än den statliga
förvaltningen och industrin. Jag återkommer längre fram lill frågan om
riänsteverksamhetens medverkan i regionalpolitiken.

Byggnadsverksamheten
har varil en av de mest expansiva näringsgrenarna inom den svenska ekonomin
under efterkrigsliden, Särskill snabb var expansionen under perioden
1960-1965. Under de allra senaste åren har emellertid byggsysselsättningen
minskat kraftigt. Minskningen har infallit samtidigt med den industriexpansion
som jag tidigare har redovisat. Sysselsättningsproblemen har i stor
utsträckning kunnat undvikas genom att byggnadsarbetarna i ganska slor
omfattning har kunnat gå över till industriarbete. Denna överströmning har
skett utan alllför stora anpassningsproblem.

Framtidsutsikterna
för byggnadsverksamheten är beroende av utvecklingen inom bostadssektorn och
inom andra näringsgrenar, t, ex, tillverkningsindustrin, den offentliga
förvaltningen och kommunikationssektorn. Det är därför väsentligt att liksom
hittills åtgärder inom byggnadssektorn stäms av mol bl. a. den regional- och
sysselsältningspoliliska utvecklingen.

Regeringen
har tagit initiativ till utarbetande av ett näringspolitiskt program för
byggnadsindustrin. Syftet är bl. a. att ulveckla ett mllande planeringssystem
för byggnads- och anläggningsverksamheten. Programarbetet sker i samråd med
byggbranschrädel och med beaklande av den regional-och sysselsältningspoliliska
planeringen.

För
anpassningen på kort sikt behövs liksom hittills en lidssamordning av
investeringarna inom byggnadssektorn. Planeringen för denna baseras på
byggarbelsnämndernas verksamhel. Centralt styrs och samordnas denna verksamhel
av regeringen och AMS.

Inom
industrin har under det senaste årtiondet skett en snabb ökning av
investeringar och produktion. Sysselsättningen har i stort sett kunnat hävdas.
Under första hälften av 1970-talet haren viss ökning skett av antalet
sysselsatta, enligt arbetskraftsundersökningarna.

Under
perioden 1965-1975 har investeringama i volym räknat, ökat med över 70 %.
Ökningen var särskilt framträdande underförstå hälften av 1970-talet. De åriiga
investeringarna i industrin i dag är närmare dubbelt sä stora som i mitten av
1960-talel. Denna kraftiga utbyggnad av industrin har möjliggjort en ökad
produktion. Mätt i förädlingsvärde har produklionen ökal med närmare 60 % på
tio år.

I
mitten av 1960-talet var antalet sysselsatta i industrin ca 1,1 milj. En viss
minskning skedde under senare delen av 1960-talet. Under första delen av
1970-talet har en viss ökning ägt rum. Med ett i stort sett oförändrat anlal
sysselsatta har således produktionen kunnat öka med närmare 60 %. Samtidigt har
en förkortning av arbetstiden skell. i del att antalet arbetade timmar inom
industrin minskat med närmare 20 %. Det innebär således alt produklionen per
arbetstimme i genomsnitt nästan har fördubblats under den senaste
tioårsperioden.

Industrisysselsättningen
har ökat mest inom skogslänen. Det större mått

s. 252 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 252

av
regional balans som har åstadkommits och som enligt rapporten (SOU 1975:91)
Politik för regional balans väntas bestå även under resten av 1970-taIet kan
till en del förklaras genom sysselsättningsökning inom industrin. Industrins
karaktär av basnäring gör att spridningseffekterna är stora. En
sysselsättningsökning inom ett eller flera industriföretag påverkar inte bara
anknutna underleverantörer och serviceföretag utan också i hög grad sysselsättningen
inom andra näringsgrenar.

En viktig källa till
ekonomisk tillväxt är den fortlöpande ulvecklingen mot en effektiv
produktionsstruktur. Ca 30 000-0 000 nya arbetsplatser synes tillkomma varie år
inom industrin, och ersätter dem som slås ut i den strukturella omdaningen av
industrin. Expansionen har hittills främst skett inom verkstadsindustrin och
den kemiska industrin. Samtidigt har andra industribranscher gäll tillbaka. Jag
vill i detta sammanhang understryka att en fortsatt strukturomvandling kommer
att bli nödvändig för all vi skall bevara en internationellt konkurrenskraftig
industri. Denna omvandlingsprocess medför i vissa fall svåra problem för
enskilda människor och i en del fall för hela regioner. Lösningen på dessa
problem ligger dock inte i att stoppa förändringarna utan i att skaffa sig
kontroll över utvecklingen. Marknadskrafterna kan inle tillåtas vara ensamt
styrande, Alla delar av näringspolitiken måste medverka till detta.

Under senare år har ocksä
ett ökat samspel vuxit fram mellan regionalpolitiken och industripolitiken som
en naturlig följd av de ökade ambitionerna pä bl, a, sysselsättningens område.
Denna utveckling bör fortsätta. Både i sysselsättningsutredningens betänkande
och i rapporten Politik för regional balans diskuteras samordningen mellan
industripolitiken och regionalpolitiken. Flera remissinstanser har också tagit
upp frågan. Sålunda understryker t. ex. LO nödvändigheien av ökad planmässighet
och förbättrad samordning och samverkan mellan de olika polilikomrädena.

För min egen del delar jag
uppfattningen om industrisektorns centrala roll i den regionala ulvecklingen.
Jag vill dock samtidigt betona att regionalpolitiken inte kan omfatta endasl
industrisektorn, eftersom huvud-parlen av den vänlade sysselsättningsökningen i
svensk ekonomi under resten av 1970-lalel anias falla på andra områden. Detta
hindrar inte all industrisektorn alltjämt kommer att spela en central roll i
den regionalpolitiska utvecklingen.

All stimulera
tekniskjörnydse har som sysselsättningsuiredningen påpekat sedan länge varit en
viktig del av industripolitiken. Genom att påverka omfattningen och
inriktningen av industrins satsningar pä framtagning av ny teknik och
effektivare användning av redan existerande teknik har en industriell expansion
befrämjats, vilket har bidragit till att sysselsättnings-och regionalpolitiska
mål kunnat uppnås. Totalt inom industrin uppgick forsknings- och utvecklingskostnaderna
år 1973 lill 2 100 milj. kr. Av dessa kostnader täcks 14 "6 av offentliga
medel. Det finns ett antal statliga organisationer som har lill uppgift att
stödja industrins tekniska utveckling. De slalliga insatserna spänner över hela
ulvecklingsskalan, från idé lill färdig

s. 253 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 253

produkt.
STU är en central myndighet som har till uppgift att stödja industrins
tekniska utveckling. Exempel på andra betydelsefulla organisationer i delta
sammanhang är statens utvecklingsfond och investeringsbanken, Uiredningen (I
1974:06) om STU:s framtida organisation och verksamhetsformer skall bl, a,
lämna förslag till hur STU bättre skall nå ul med sina insatser och hur en
samverkan därvid bör ske med befintliga regionala organisationer. Bl, a. borde
bedömningar som härvid kan komma all framföras avvaktas innan ställning las
lill sysselsätlningsutredningens synpunkter.

Den tekniska nivån inom
svensk industri är ocksä beroende av personalens kunskaper och utbildning.
Sysselsättningsutredningen har härvid framhållit all den internationella
arbetsfördelningen för den svenska industrins del har inneburit en
specialisering på verksamhet med stort inslag av tekniker och yrkesarbetare.
Härigenom har Sverige kunnal hävda sig väl i den internationella konkurrensen.
Jag vill i detta sammanhang särskilt stryka under yrkestiibildningens
betydelse. En brist pä yrkesarbetare kan hämma industrins utveckling. De
satsningar som nu görs på en utbyggnad av de linjer i gymnasieskolan som är av
särskilt intresse i detta sammanhang och pä den yrkestekniska
högskoleutbildningen bör medverka till en gynnsam industri-utveckling även i
framtiden. Arbetsmarknadsutbildningen spelar en stor roll förden enskildes
möjligheter att kunna söka lill lediga plalser och därmed också för
företagarens möjligheter att kunna rekrytera yrkesutbildad personal.
Arbetsmarknadsutbildningen har en slor uppgift när det gäller att överbrygga
flaskhalsproblem genom att ge utbildning på områden där det finns efterfrågan
pä personal eller där sädan kan väntas inom snar framtid. Statsmakterna har
också satt in åtgärder för alt stimulera företagen att utbilda sin personal
särskilt i lågkonjunkturer. Insatserna pä utbildningsområdet skall slödja den
enskilde och ulgöra ett led i strävandena att skapa goda betingelser för
näringslivet.

Tillgången
på energi är en av grundvalarna för näringslivets utveckling. Åtgärder på
energiområdet måste genomföras under ständigt hänsynstagande lill
sysselsättningsfrågorna. Våren 1975 lade statsmakterna fast riktlinjer för den
svenska energihushållningen för tiden fram till är 1985, I dessa framhålls bl.
a. att energipolitiken mäsle fullföljas pä ett sädant sätt att sysselsättningen
och allmänna välfärdsmäl inte ävenlyras.

Under
den senaste tioårsperioden har industrins energiförbmkning ökal i någol
långsammare takt än industriproduktionen, medan sysselsättningen legat på
ungefär oförändrad nivä. En fortsatt produktionsökningar nödvänsig för all åter
nä balans i de utrikes affärerna. En utbyggnad av industrin ingår ocksä som ett
viktigt led i sysselsättnings- och regionalpolitiken. En fortsatt
industriexpansion innebär dock ökad energiförbrukning trots att betydande
besparingsåtgärder genomförs. Rationaliseringar och effektiveringär medför att
en tillväxt i industriproduktionen kan ske utan att sysselsättningen behöver
öka.

Särskilt
energikrävande är de för vår export så betydelsefulla branscherna skogs- och
stålindustrin, som svarar för två tredjedelar av industrins ener-

s. 254 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 254

giförbrukning.
Den ökning av sysselsättningen i skogslänen som jag har förordat i det
föregående får sälunda konsekvenser på energiområdet då sysselsättningen i
dessa län i stor utsträckning kan komma att byggas upp kring de energikrävande
malm- och skogsbaserade näringsgrenarna.

Sysselsättningsutredningen
betonar i sitt betänkande värdet av att de ökade möjligheter till investeringar
inom näringslivet som skapas genom den ökade kapitalbildningen i samhällelig
regi bör tas tillvara inom sysselsättningspolitiken.

En effektiv
kapilalJÖrsörjning är väsentlig om en snabb investeringsökning skall uppnås.
Under de närmaste åren kommer ökade anspråk att ställas på tillförseln av
kapital till näringslivet. Detta kommer att kräva en ökad samhällelig medverkan
i industrins utbyggnad och omdaning, I många branscher är risktagandet så
stort att samhällets engagemang är nödvändigt. En allt slörre del av industrins
kapitalförsörining sker numera via kollektiva och offentliga källor. När det
gäller den privata industrin har i första hand AP-fonden, Sveriges
investeringsbank och de s. k, mellanhandsinstituten men även det
regionalpolitiska stödet härvid spelat en stor roll. Betydande statliga
investeringar inom industrin har dessutom skett via t, ex. Statsföretag AB,
Regeringen har i årets budgetproposition lämnat förslag till hur industrins
kapitalförsörining skall förbättras, Investringsfonderna, Invesle-ringsbanken,
fjärde AP-fonden, mellanhandsinstituten m, fi, är härvid av väsentlig
belydelse.

Ett
viktigt led i näringslivets kapitalförsörining, framför alll när det gäller de
mindre och medelstora företagen, är den aktiva lokaliseringspolitiken som
inleddes är 1965. Dä infördes bl. a. det statliga lokaliseringsstödet som ell
medel att åstadkomma en industriell expansion i regionalpolitiskt betydelsefulla
områden. Del regionalpolitiska stödet har efler hand byggts ut och förbättrats.
Riksdagen beslutade år 1973 om de nuvarande stödformerna (prop. 1973:50, InU
1973:7, rskr 1973:248).

Under den senaste
tio-årsperioden har ca 3,5 miljarder kr. lämnats i lokaliseringsstöd.
Erfarenheterna av stödverksamheten under den gångna tioårsperioden har enligt
min mening varit goda. Sammanlagt har merän 1 200 företag beviljats
lokaliseringsstöd. Dessa företag har f n. ca 120 000 anställda, vilket motsvarar
ca 13 % av den totala industrisysselsättningen i landet. Det är framför allt
mindre och medelstora företag som fått lokaliseringsstöd, 70 96 av stödet har
lämnats till förelag med mindre än 200 anställda. 1 vissa län domineras
industrin av företag som har fått lokaliseringsstöd. Sålunda arbetar i t. ex,
Jämtlands län ca 75 96 av de sysselsatta inom indiistrin i sådana företag.
Under den gångna tioårsperioden har totalt i landet ca 36 700 arbetstillfällen
tillkommit i de företag som har fält lokaliseringsstöd. Vidare har
regionalpolitiskt motiverat utbildningsstöd lämnats till ca 2 300 företag för
utbildning av ca 61 800 nyanställda. Sysselsältningsslöd har under aren
1971-1974 lämnats fören sysselsättningsökning inom inre stödområdet motsvarande
närmare 8 000 årsanslällda.

Beslutet
år 1973 om det regionalpolitiska slödel innebar bl. a. all en me-

s. 255 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 255

delsram
pä 2 500 milj, kr. fastställdes för det regionalpoliliska stödet under
femårsperioden 1973/74-1977/78, Statsmakterna har nyligen beslutat att
femårsramen skall utökas med 1 500 milj, kr till totalt 4 000 milj, kr (prop,
1975/76:100 bil. 13, InU 1975/76:37, rskr 1975/76:250). Vidare har regeringen
tidigare i år föreslagit viss försöksverksamhet med utökat regionalpolitiskt
stöd vid marknadsföringsåtgärder samt anmält planer pä att under en
försöksperiod decentralisera beslutanderätten till regional nivå i vissa
ärenden om regionalpolitiskt stöd (prop. 1975/76:185).

I länsplaneringen 1974,
liksom vid remissbehandlingen av sysselsättnings-utredningens betänkande och
arbetsmarknadsdepartementets rapport, har åtskilliga förslag förts fram
beträffande formerna för del regionalpolitiska stödet och gränserna för de båda
stödområdena. Enligt min mening bör emellertid inte några större förändringar i
nu gällande ordning vidtas förrän den nuvarande femårsperioden för
stödverksamheten har avslutats. Jag kommer därför senare i dag att föreslå
regeringen att i tilläggsdirektiv ge sysselsättningsutredningen i uppdrag att
se över stödformerna efter utgången av budgetåret 1977/78, I tilläggsdirektiven
bör framhållas bl, a, att en utgångspunkt för utredningsarbetet bör vara
regeringens slällningstagande i dag till frägan om samordnad sysselsättnings-
och regionalpolitik saml riksdagens beslut med anledning härav. En annan
utgångspunkt bör vara all de nuvarande regionalpolitiska stödformerna även i
framtiden bildar stommen i verksamheten. Bland de frågor som utredningen
enligt tilläggsdirektiven särskill skall behandla vill jag här nämna indelningen
i stödområden samt möjligheterna att påverka verksamhet inom den privata
tjänstesektorn och de administrativa funktionerna inom industrin.

Norriandsfonden
spelaren viktig roll för ulvecklingen av det norrländska näringslivet. Fondens
möjligheter all gä in och stödja hela den industriella utvecklingskedjan i
kombination med högl risktagande innebär all fonden utgör ett viktigt
komplement till övriga industri- och regionalpolitiska insatser med inriktning
pä Norrland, I en särskild proposition redovisar chefen för
industridepartementet idag (prop. 1975/76:200) förslag lill framtida verksamhet
för Norriandsfonden, Enligt förslagen bör fonden medverka lill alt stärka
näringslivet framför allt i inlandet.

Även
om kapilalförsöriningen och olika finansieringsfrågor iniaren central plats i
samhällets politik för att främja utvecklingen inom industrin sä finns det
ocksä andra stöd- och utvecklingsinsatser som är av väsentlig belydelse.

Härvid
bör i första hand nämnas de allmänna stöd- och utyecklingsiitsaiser för vilka
slatens industriverk har det samlade och övergripande ansvaret på
myndighetsplaner. Dessa insatser, som förstärkts kraftigt under senare år,
omfattar bl. a, branschstöd, finansiellt företagsstöd i form av lånegarantier
m. m, samt främjande av s, k, företagsservice. Särskilda branschprogram har
sälunda inrättats för vissa småföretagsdominerande branscher bl. a.
TEKO-industrierna och den träbearbetande industrin. Dessa program omfattar
utbildningsinsatser, anställningsstöd, strukiurgarantier och teknisk
konsulentverksamhet. Programmen kompletteras vidare med exportfräm-

s. 256 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 256

jande
åtgärder.

Företagareföreningarna
fungerar som regionala organ till industriverket. Deras syfte är att föra ut
utvecklingsfrämjande verksamhet till företagen. De utgör därmed en samlande
organisation i varie län dit företagen kan vända sig med sina problem. Genom
sin närkontakt till företagen är de väl lämpade att föra ut olika statliga
stöd- och utvecklingsprogram på fältet. Detta sker i betydande ulsträckning
genom uppsökande verksamhet. Härigenom skapas sälunda förutsättningar frän
samhällets sida att finna företag med utvecklingsmöjligheter och hos dessa
stimulera till investeringar som annars kanske inte hade kommit till.
Utvecklingsstöd kan dä ges till företag som är motiverade frän såväl industri-
som regionalpoliliska utgångspunkter.

Mot
bakgrund av företagareföreningarnas viktiga och centrala uppgifter på regional
nivå och den snabba ulveckling de genomgått under senare år har regeringen
tillkallat en pariamenlarisk ulredning för alt behandla frägan om föreningarnas
ställning och roll inom den närings- och regionalpolitiska organisationen.
Därvid kommer bl, a, behovet av förändringar av föreningarnas organisation och
associationsform att prövas. En av utgångspunkterna för utredningen är att den
nuvarande samordningen inom föreningarnas verksamhet av industri- och
regionalpolitiska älgärder bibehålls.

Vid
sidan av de stöd- och utvecklingsinsatser som sköts av industriverket vill jag
ocksä peka pä de omfattande resurser som kanaliseras genom STU och Exportrådet.
Dessa organ har vikliga uppgifter när det gäller att främja den tekniska och
ekonomiska utvecklingen inom industrin.

Huvudparten
av de insatser jag nu har berört vänder sig i första hand till de mindre och
medelstora företagen. Detta är ett utiryck för den stora vikt statsmakterna
vill tillmäta dessa företag. De spelar en utomordentligt viktig roll för hela
vår ekonomiska ulveckling. Bl, a, har de en slor regionalpolitisk betydelse.
Flertalet orter är uppbyggda kring sådana företag.

För
att tillvarata utvecklingsmöjligheterna för dessa företagsgmpper har under
senare är ett ökat samspel vuxit fram mellan industri- och regionalpolitiska
insatser. Detta har bl. a. möjliggjorts genom tillkomsten av industriverket
som inte bara har det samlade ansvarel för viktiga stöd- och serviceinsalser
med inriktning pä de mindre företagen utan ocksä har konlinueriiga planerings-
och utredningsresurser pä bl. a. smäföretagsområdet. Efter samråd med chefen
för industridepartementet anserjag detta samspel mellan industri- och
regionalpolitiken bör fortsätta. Även inom företag och branscher som bedöms
vara pä tillbakagång kan ett samspel mellan regional-och industripolitiken
medverka till alt en eventuell sysselsätiningsminsk-ning styrs sä att onödig
kapitalförstöring undviks och neddragningen av sysselsättningen görs i en
socialt acceptabel takt.

De
nyss nämnda stöd- och utvecklingsinsatserna har främst inriktats på att
stimulera/7m'öW industriförelag att bygga ul verksamheter eller etablera nya
arbetsställen i överensstämmelse med de industri- och regionalpolitiska
riktlinjerna.

s. 257 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 257

För
den slalliga företagssektorn har det sedan länge varil en viktig uppgift att
medverka till alt förverkliga de regionalpolitiska målen, I övre Norriand har
sälunda de statliga företagen under en följd av är utgjort basen för
induslrisysselsältningen. Denna inrikining av den statliga industrisektorn
kommer att bestå. Det faktum att statsföretagsgruppen, med ca 5 96 av
industrisysselsättningen, under senare år svarat för närmare 10 96 av landets
totala industriinvesteringar och- att dessa i betydande utsträckning gjorts i
stödområdet, visar pä gruppens betydelse för utvecklingen och den regionala
fördelningen av industrisysselsättningen under resten av 1970-talet. Investeringarna
under år 1975 var högre än något tidigare år.

Riksdagen
har nyligen beslutat (prop. 1975/76:99, Nu 1975/76:39, rskr 1975/76:220)att
Statsföretag underen tväårsperiod erhåller ett kapitaltillskott på 1 500 milj.
kr. Företagsgmppen fär därmed den kapitalstruktur som behövs för att
finansiera det planerade investeringsprogrammet.

Vad
gäller frågan om Statsföretags medverkan i den regionala ulvecklingen vill jag
efter samråd med chefen för industridepartementet erinra om det arbete som
inletts av statsföretag med att tillvarata spridningseffekterna av den
fortsatta utbyggnaden av NJA, Länsstyrelse, företagareförening och landsting
har redan gjort ett värdefullt grundarbete.

Under
flera är har krav förts fram om ökade möjligheter för statsmakterna att påverka
företagens val av lokaliseringsort. Utredningen om regionalpolitiska styrmedel
har i betänkandet (SOU 1974:82) Samverkan för regional utveckling föreslagit
att nuvarande regionalpolitiska styrmedel kompletteras med en
tillståndsprövning. Prövningen skall, enligt uiredningen, avse etablering,
expansion eller ändrade dispositioner som förutsätter nybyggnad, förvärv eller
förhyrning av lokaler, eller all lokaler tas i anspråk för annat ändamål än
tidigare. Fabrikslokaler och lageriokaler med större yta än 1 000 m samt
kontors-, förvaltnings- och forskningslokaler större än 500 m skall omfattas av
tillståndsskyldighet. Prövningen skall gälla generellt inom hela landet för företag,
organisationer, myndigheter och enskilda personer. Utredningen föreslår dock
vissa undantag frän tillständskravet. Undantagen avser bl. a,
rationaliseringsinvesteringar, arbetsmiljöåtgärder, lokaler för kommunal
förvaltning och åtgärder som genom annan lagsliftning prövas av regeringen.
Tillståndsprövningen bör enligt uiredningen has om hand av ett nytt organ,
statens lokaliseringsdelegation. Delegationen föresläs fä ett frän andra
myndigheter fristående sekretariat.

Bland
remissinstanserna råder en tämligen bred enighet om att det behövs effektivare
medel än vad som finns idag för att påverka förelagens beslut om var
investeringar skall ske. Remissopinionen är dock starkt delad när det gäller
utredningens förslag om tillständsprövning. En gmpp av remissinstanser vill
som försöksverksamhet pröva ett sådant system som utredningen förordar.
Samtidigt framhåller dessa remissinstanser att tillständsprövningen inte ensam
kan lösa de regionala problemen, ulan att prövning får ses som ett komplement
till positiva stödåtgärder. Från flera håll påpekas att värdet av en
tillståndsprövning snarast ligger i att samhällets organ får

17 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 211

s. 258 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 258

bättre
insyn i företagens ulbyggnadsplaner. En annan grupp av remissinstanser befarar
att en etableringskontroll skulle innebära en alltför byråkratisk ordning i
förhållande till de resultat som kan väntas. Vidare betonas att systemet
sannolikt skulle minska de mindre och medelstora förelagens expansionsvilja. Nästan
alla remissinsianser avstyrker förslaget att inrätta en statens
lokaliseringsdelegation. Även remissinstanser som förordar en tillständsprövning
anser att den föreslagna ordningen är alltför komplicerad.

Mol bakgrund av
remissinstansernas synpunkter redovisades i rapporten (SOU 1975:91) Politik för
regional balans ett alternativt förslag lill toka-liseringspåverkån. Förslagel
syftar lill att ge samhället effektivare styrmedel än tidigare och att
samtidigt tillgodose kraven pä enkel utformning och snabb handläggning. En
avgörande förutsättning för en effektiv lokaliseringspäverkan är, enligt
rapporten, att de regionalpoliliska bedömningarna kommer in sä tidigt i
företagens planering att företagen själva inle har hunnii binda sig för ett
visst lokaliseringsalternaliv. Ett avtal borde därför träffas mellan staten och
näringslivet om insyn i företagens investeringsplaner och överläggningar om
företagens val av lokaliseringsort.

Även
sysselsättningsutredningen har behandlat frågan om starkare styrmedel i
regionalpolitiken. I betänkandet (SOU 1975:90) Arbete åt alla framhäller
utredningen att det inte är tillräckligt att förbättra de nuvarande ekonomiska
styrmedlen. Enligl utredningen bör de ekonomiska stimulansmedlen kompletteras
med någon form av system för lokaliseringspåverkan.

Vid
remissbehandlingen av rapporten Politik för regional balans har förslagel till
system för lokaliseingspåverkan fått stöd av de flesta remissinstanserna. Även
jag anser att detta förslag kan läggas till gmnd för ett system med utökad lokaliseringspäverkan.
Det ankommer pä regeringen alt besluta om de åtgärder som krävs för
verksamheten. Jag anser att det är lämpligt att riksdagen informeras om vilka
åtgärder regeringen har vidtagit och hur systemet med lokaliseringspåverkan
avses fungera.

Regeringen
har på mitt förslag träffat en överenskommelse med Sveriges industriförbund om
samråd i tokaliseringspolitiska frågor. Syftel med samrådet skall vara att
skapa förutsättningar för alt regionalpolitiska synpunkter beaktas pä ett
tidigt stadium vid planeringen av investeringar inom industrin.

Samrådet bör vara enkelt
och i stor utsträckning bygga på muntliga överläggningar om företagens
investeringsplaner. Initiativ till överläggningar skall kunna tas säväl av det
statliga organ som handhar samrådet som av företagen. Som underlag för samrådet
skall riäna vissa skriftliga och översiktliga uppgifter om investeringsplaner m.
m, som förelagen årligen skall redovisa till lokaliseringsorganel. Mera omfatiande
förändringar i företagens investeringsplaner som uppkommer mellan redovisningsiillfällena
skall på företagels initiativ meddelas till lokaliseringsorganet. Samrådet
skall omfatta ca 170 större industriföretag som är av särskilt intresse frän regionalpolitisk
synpunkt. Industriförbundet har genom överenskommelsen förbundit sig att verka
för att de berörda förelagen deltar i samrådet och därvid iakttar vad som här
har sagts om formerna för samrådet. Industriförbundet skall

s. 259 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 259

vidare
verka för att vart och ett av företagen undertecknar en skriftlig förbindelse
att delta i samrådet.

Jag
har för avsikt att inleda överiäggningar med företrädare för olika typer av
kooperativ verksamhet för att fä lill ständ liknande överenskommelser med
större kooperativa produktionsföretag.

Flera
skäl talar för att systemet med lokaliseringspåverkan fullföljs också pä
länsplanet. En slörre del av de regionalpolitiska problemen bör i framtiden
kunna lösas inom länet genom avvägningar av insatser mellan delar av samma län.

Lokaliseringspåverkan
av näringslivet bör ha sin utgångspunkt i den närings- och
sysselsättningspolitik som regering och riksdag lägger fast. I länsplaneringen
behandlas sysselsättningsfrågorna utföriigt. Genom belysningen av
sysselsättningens regionala och näringsgrensvisa fördelning har en god grund
lagts för systemet med lokaliseringspåverkan,

Lokaliseringspäverkan
bör på såväl regional som central nivå skötas av de samhällsorgan som har det
samlade ansvarel för samhällsplaneringen. En företagslokalisering kan då
bedömas bäde med hänsyn till dess belydelse för sysselsättning, industristmktur
m. m. och mot bakgrund av dess konsekvenser för samhällsbyggande och miljö.
Verksamheten med lokaliseringspåverkan på central nivå, dvs. samråd med de
större företagen, bör enligt min mening handhas av en särskild gmpp, I denna
bör ingå personer med erfarenhet frän departementsarbetet med de övergripande
planeringsfrågorna. Till gruppen bör knytas en referensgrupp med representanter
för industrin och fackliga organisationer. Pä länsnivån bör länsstyrelsema
svara för verksamheten med lokaliseringspäverkan. Länsstyrelsen bör därvid samverka
med länsarbetsnämnden och företagareföreningen. Självfallet bör de kommuner som
berörs få information pä ett tidigt stadium. Verksamheten bör pä länsnivå
grundas på DIS-systemet. 1 några län utnyttjar länsmyndigheterna redan
uppgifterna i DIS-systemet på ett systematiskt sätt. Det torde därför finnas
goda förutsättningar för ett effektivt utnyttjande av DIS-systemet i lokaliseringspåverkande
syfte.

Genom
systemet för lokaliseringspäverkan erhålls tidig information om de fall dä
prövning kan aktualiseras enligt 136 a § BL av en verksamhets lokalisering och tillätlighet
med hänsyn lill hushållning med energi, träfiberråvara eller landets samlade
mark- och vattentillgångar

Om det föreslagna systemet
med lokaliseringspåverkan skulle visa sig otillräckligt bör starkare styrmedel
kunna tillgripas i form av etableringskontroll. Eftersom lagstiftning härom
kan utformas med kort varsel anser jag det inte nödvändigt att nu lägga fram
förslag för riksdagen lill lag om sådan kontroll. Jag vill emellertid
kortfattat beskriva hur en sådan etableringskontroll bör utformas. En viktig
utgångspunkt bör vara att del föreslagna systemet skall vara enkelt utformat.
Förelag, som omfattas av kravet på etableringslillständ, bör åläggas att anmäla
sina planer till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Tillständskravet
bör där-

s. 260 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 260

efter
gälla endast om regeringen resp. myndigheten inom en månad påkallar samråd med
företaget. Om samråd påkallas får byggnadsåtgärd inte vidtas förrän etableringstillstånd
har beviljats. Om däremot samråd inte påkallas skall inte heller krävas etableringstillstånd
för den anmälda åtgärden. Pä sä sätt kan de regionalpolitiskt ointressanta
fallen snabbt mönstras ut ur systemet. Lagen bör ge undanlag för vissa
åtgärder. Undantagen bör avse byggnadsåtgärd som uteslutande syftar till
utvidgning av personalutrymmen eller förbättring av arbetsmiljö och
arbetarskydd, byggnadsåtgärd för vilken regeringen har beviljal
lokaliseringsstöd eller för vilken företag har fått rätt att utnyttja
investeringsfond samt slutligen byggnadsåtgärd som avser lokaler för statlig,
kommunal eller landstingskommunal myndighets verksamhet.

Det
system för lokaliseringspäverkan som jag nu har beskrivit avser industriföretag-
När erfarenhet vunnits av detta samråd fär ställning tas till frågan om
överenskommelser av motsvarande art bör slutas med de större företagen inom
service och handel. I avvaktan härpå kvarstår det nuvarande systemet med
lokaliseringssamråd för partihandel, vamhandel, bank- och annan
finansverksamhet, försäkringsverksamhet, fastighetsverksamhet samt uppdragsverksamhet
i storstadsområdena.

Systemet
med lokaliseringspåverkan har enligt min mening sitt främsta värde i att ssinihälle
och företag kan utbyta information i lokaliseringsfrågor på ett tidigt stadium
i företagens planeringsprocess. Det kan vid dessa diskussioner visa sig att
det samhällsekonomiska och det företagsekonomiska intresset leder till olika
val av investeringsort. I sådana fall bör de olika formerna för statligt regionalpolitiskt
stöd kunna bringa den företagsekonomiska kalkylen att sammanfatta med
samhällsintresset.

De
näringspolitiska medel som jag här har berört syftar alla till att skapa ökade
möjligheter att påverka lokaliseringen av de investeringar som är
betydelsefulla frän industri- och regionalpolitiska synpunkter. Ambitionerna
bör enligl min uppfattning höjas sä alt bl, a. balans kan skapas på både
geografiska och yrkesmässiga delarbetsmarknader. Ett exempel pä medel som
syftar till alt uppnå bättre balans mellan olika gmpper pä arbetsmarknaden är
den pågående försöksverksamheten med könskvotering vid lokaliseringsstöd, introduktionssiöd
och uibildningsstöd. Jag vill erinra om att riksdagen nyligen har beslutat att föriänga
försöksperioden till utgången av budgetåret 1977/78 (prop. 1975/76:100 bil. 13,
InU 1975/76:37, rskr 1975/76:250),

De
regionalpolitiska insatser, somjag har redovisat i det föregående, när i
allmänhet inte ut lill de mest glesbefolkade områdena. Här är det nödvändigt
att vidta åtgärder av speciell karaktär. För att ge vissa utökade
sysselsättningsmöjligheter till den äldre ortsbundna befolkningen i de mest
glesbefolkade delarna av skogslänens inland bedrivs sedan är 1971 i tolv
kommuner intensifierade kommunala sysselsättningsinsalser (IKS).

Sysselsättningsuiredningen,
som utvärderat IKS-verksamheten, har fun-

s. 261 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 261

nit
den vara ett viktigt komplement till andra sysselsättnings- och regionalpolitiska
insatser. Arbetsobjekten har fått god spridning till kommunernas mest
utpräglade glesbygdsdelar och ca 60 96 av de sysselsatta har varit över 50 år

Jag
har för min del funnit de kommunala sysselsättningsinsatserna vara ett
intressant försök att öka tillgängen på arbetstillfällen i de områden där andra
åtgärder inte lämpligen kan sättas in. Berörda kommuneroch länsorgan delar sysselsätlningsutredningens
uppfattning att verksamheten är av stor belydelse för glesbygdsbefolkningen.
Sysselsättningsutredningen kommer i sitt fortsatta arbeie att mera i detalj
undersöka möjligheterna att ytteriigare effektivera verksamheien. Denna bör
därför fortsätta i nuvarande former.

Användningen
av de industri- och regionalpolitiska medlen bör ske med utgångspunkt frän en effekliv
och väl fungerande planering. En höjning av ambitionsnivån på dessa områden är
ofrånkomlig. Anspråken pä regional balans, en hög och jämn sysselsättning inom
industrin, en balanserad stmk-turomvandling, en bättre arbets- och livsmiljö
liksom resurs- och energisituationen kommer att göra en mera långtgående
planering nödvändig.

Den
industripolitiska planeringen byggs ut. Denna planering sker i samverkan med
annan planering, däribland den regionalpolitiska. Del ligger i sakens natur att
de s. k. tunga branscherna - främst skogsindustrin, järn-och stålindustrin, petroindustrin,
varvsindustrin saml den tyngre verkstadsindustrin - måsle ägnas särskild
uppmärksamhet. Dessa branscher är centrala för den svenska ekonomin. De svarar
för en myckel stor del av industrins förädlingsvärde, investeringar,
sysselsättning och export. Flera av dessa branscher uppvisar en påtaglig
geografisk koncentration.

Under
senare år har regeringen tillsatt tre s. k. branschråd - för skogsindustrin,
byggnadsindustrin samtjärn- och stålindustrin. Ett likartat organ finns för
varvsindustrin. För skogsindustrin och byggnadsindustrin har regeringen
aviserat s. k. näringspolitiska program. För stålindustrin finns i princip
samma målsättning att sä långt möjligt fä ett samlat grepp över
branschutvecklingen. Att genom branschråden konlinueriigt bygga upp och förbättra
underiagel vad gäller branschens långsikliga utveckling syfiar i grunden till
att effektiviteten och den internationella konkurrenskraften kan upprätthållas
och att strukturomvandlingen kan ske i balanserade och socialt acceptabla
former.

Centrala
riktlinjer för den industri- resp. regionalpolitiska planeringen bör enligt sysselsättningsulredningens
förslag kompletteras med regionala industripolitiska program som upprättas
inom ramen för länsplaneringen.

Jag
vill på denna punkt eftersamråd med chefen för industridepartementet konstatera
att del samspel mellan industripolitik och regionalpolitik som under senare är
successivt vuxit fram bör vidareutvecklas. Stor vikt bör läggas vid de
regionala aspekterna pä industripolitiken i del fortsatta arbetet med
länsplaneringen. Det är i detta sammanhang väsentligt att arbetet bedrivs pä
ett likartat sätt i hela landet och arbetet bör därför grundläggas

s. 262 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 262

genom
att länsstyrelsen medverkar vid framtagandet av underiag för statsmakternas
industripolitiska ställningstaganden.

Ett sädant
underiag bör som framhålls i rapporten Politik för regional balans, kunna vara
en av utgångspunkterna för den industri- och lokaliseringspolitiska
verksamheten pä länsnivå. Det industripolitiska inslaget i länsplaneringen bör
därvid syfta till att bygga upp ett effektivt och motståndskraftigt näringsliv
i regionen.

När
det gäller underiagsmaterial och prognoser, pågår f n, ett utvecklingsarbete
som syftar till att få fram metoder för ett samarbete mellan länsstyrelserna
och statens industriverk. Länsplaneringens malerial torde också kunna användas
som ett av underiagen för branschrådens verksamhet.

De
avvägningsproblem som kan uppstå mellan de regional- och industripolitiska
intentionerna mäste göras av regeringen. Efter centrala anvisningar bör
arbetet med och uppföljningen av de regionala induslripoliliska frågorna kunna
ske pä länsnivå. Såväl länsstyrelse som företagareföreningar och
länsarbetsnämnder har härvid en väsenilig roll att spela. Vidare bör arbetet
läggas upp i samråd med kommuner, fackliga organisationer och
näringslivsorganisationer.

Formerna
för en regional induslripolitisk programverksamhet övervägs fortlöpande inom
regeringskansliet. Genom långtidsutredningen och industriverkets verksamhet
presenteras ett allt bättre material om näringslivsutvecklingen i landet.
Genom att lägga detta material till grund kan länsplaneringens
industripolitiska bedömningar ges ytteriigare konkretion och stadga.

En
utbyggd informationsverksamhet från samhällsorganen och bättre kontakter med
näringslivs- och branschorganisationer är avgörande för möjligheterna att
uppnå de regional- och sysselsättningspolitiska syftena. Samhället kan naturiigtvis
aldrig få ett tillfredsställande informationsunderiag för sin sysselsätiningspolittk
om sysselsätiningsplaneringen inom enskilda förelag ar bristfällig. Enligt
sysselsättningsutredningens mening bör samhället kräva att åtminstone de
större företagen upprättar sysselsätlningsplaner. Dessa bör gälla både del
kortsiktiga - konjunkturpolitiskt intressanta - perspektivet och det
medellånga. Sysselsättningsplanerna bör dä utarbetas i samråd mellan förelag
och representanter för de anställda,. Jag vill i delta sammanhang erinra om
förslagen i prop, 1975/76:166 angående informationssystemets företag -
samhälle (DIS) fortsatta inriktning, som nyligen förelagts riksdagen. Där
anförs bl. a. att samrådsskyldighet med de anställda i samband med uppgiftslämnande
tas in i den lag som reglerar informationssystemet.

9.6.3
Insatser inom offentlig sektor

Sysselsättningsutredningen
har redovisat de stora behov som föreligger inom olika samhällsområden, framför
allt när del gäller sjuk- och hälsovård.

s. 263 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 263

social
omsorg samt utbildning. Dessa behov kan väntas öka under de närmasle åren. Om
behoven tillgodoses kommer det att krävas väsentligt ökade arbetsinsatser
särskilt hos kommuner och landsting. Sysselsättningsutredningen räknar med att
antalet anställda inom oftentlig verksamhet skulle öka med ca 70 000 mellan
åren 1975 och 1980 om man nöjer .sig enbart med oförändrad standard.
Verksamhetsplaner i stat och kommun pekar pä en ökning med ca 150 000
sysselsatta. Utredningen har också redovisat ett altemativ med en högre
ambitionsnivå, som bygger på inventeringar av de faktiska behoven. I detta
alternativ blir sysselsättningsökningen ca 250 000 personer.

Vid
remissbehandlingen av sysselsättningsulredningens liksom av långtidsutredningens
betänkanden har dessa olika alternativ för att tillgodose behoven diskuterats.
Flertalet remissinstanser har sett det som myckel värdefullt att få dessa
räkneexempel utförda. Man har dock understmkit att en kraftig ökning av den
offentliga sektom kommer att kräva inkomstförstärkningar för det allmänna.

De
alternativ, som sysselsättningsuiredningen har presenterat, utgör räkneexempel,
och det är enligt min mening inte lämpligt att i fixerade tal ange en
utbyggnadstakt för den offentliga servicen i form av ett visst antal
arbetstillfällen, I vilken takt som en utbyggnad kommertill stånd är beroende
av beslut i de politiskt ansvariga organen. Del innebär att kommunfullmäktige,
landsting och riksdag successivt kommer att ta ställning till hur olika behov
skall tillgodoses och hur de bör avvägas mot andra angelägna önskemål. Detta
måste ske inom ramen för det resursulrymme som står till buds. Jag delar
utredningens uppfattning att några i siffror fastslagna mäl för
sysselsättningsutvecklingen inte kan ställas upp. Redan aktuella
verksamhetsplaner får betecknas som mycket ambitiösa. Att täcka angelägna behov
inom sjuk- och hälsovård, utbildning m. m, är enligt min uppfattning en central
politisk uppgifl.

Den
överenskommelse som regeringen har träffat med Svenska kommunförbundet om
utbyggnaden av barnomsorgen och som riksdagen har godkänt är ett exempel pä
arbetet med att täcka behoven. Den utbyggnadstakt som blir följden av
överenskommelsen ansluter sig i denna del till den högre ambitionsnivån i
sysselsättningsutredningens exempel.

Som
har anförts i kompletteringspropositionen (prop. 1975/76:150) framstår det som
nödvändigt alt - vid sidan av redan gjorda åtaganden bl, a, beiräffande
barnomsorgen - prioritera en utbyggnad av långtidssjukvården för de äldre, Behovei
av en utbyggd långtidssjukvård är också dokumenterad i landstingens ulbyggnadsplaner.
Takten i genomförandet får emellertid bli beroende på det ekonomiska utrymmet.
Kostnadsutvecklingen på detta liksom pä övriga angelägna samhällsområden fär ocksä
ingå vid den samlade bedömning som måste göras av kommunernas och landstingens
utgifter och inkomster,

I
direktiven till sysselsättningsuiredningen angav jag som en väsentlig

s. 264 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 264

uppgift
för utredningen all belysa de finansiella problem och skattemässiga konsekvenser
som följer av en mera ambitiös sysselsättnings- och regio-nalpolittk. Jag
betonade vidare att den finansiella utvecklingen avgör hur snabbi
sysselsättningen inom den offentliga sektorn kan öka. Som jag tidigare har
nämnt har långtidsutredningen visal hur den offentliga sektorn har den dubbla
uppgiften att åstadkomma det erforderiiga nettosparandel i ekonomin och
finansiera en ökning av den egna verksamheten. Det framgår av
långtidsutredningens finansiella kalkyler att ökningstakten i de offentliga
inkomsterna mäste höjas avsevärt jämfört med den allmänna inkomsiulvecklingen
i de fall där en prioritering av den offentliga sektorn förutsätts,

Sysselsättningsuiredningen
har inte kunnat göra nägra ingående finansiella studier i det delbetänkande som
nu presenterats. Enligt vad jag har erfarii avser dock uiredningen att ägna
denna fråga stor uppmärksamhet i det fortsatta utredningsarbetet. Utredningen
räknar med alt försl vid tiden för slulbeiänkandel kommer de krav pä reala
resurser som blir en följd av utredningens förslag att vara tillräckligt
konkretiserade för att läggas lill grund för en mera ingående finansiell
analys. Man anger som mäl för arbetet att de finansiella bedömningarna inte
enbart bör avse att konsekvensberäkna olika förslag utan att resultaten ocksä
måste kunna ligga till gmnd för en diskussion om avvägningen mellan reformer
och kostnader. Som bakgmnd till sina förslag har utredningen redovisat
översiktliga räkneexempel för att belysa de finansiella konsekvenserna av en
ökning av sysselsättningen inom offentlig sektor. Enligt utredningens
uppfattning visar exemplen med all tydlighet att det inte är möjligt att göra
utfästelser om den offentliga sektorns expansion pä gmndval av den automatiska
tillväxten i ekonomin. En stor del av denna mäste användas för t. ex. ökade stats-tjänariöner
och bibehållandet av mänga transfereringars värdebeständighet. Till detta
kommer också som utredningen har påpekat alt inteckningar i det tillgängliga resursulrymmet
måste göras för reformverksamhet pä områden vid sidan av
sysselsättningspolitiken, t. ex. vad gäller stöd till svaga gmpper i samhället.

De beräkningar utredningen
gjort över de sammanlagda statliga och kommunala utgiftema för en expansion av
den offentliga sektorn enligt den s. k. högre ambitionsnivån anger ett
finansieringsbehov vid slutet av femårsperioden 1976-1980 om drygt 16
miljarder kr. räknat i 1975 års priser. Detta motsvarar enligt utredningen en
kommunal skatteökning om totalt 9 kr. eller en höjning av arbetsgivareavgiften
med sammanlagt 9 96,

För min egen del vill jag
liksom utredningen framhälla att ekonomiska beräkningar av den typ som
sysselsättningsutredningen presenterat naturligtvis inte ger någon fullständig
bild av de effekter som sysselsättningsökningen får för välfärden i samhället.
De ökade kostnaderna ger mänga människor förbättringar i levnadsvillkoren. Som
exempel vill jag nämna långtidssjukvården, där ökade vårdinsatser resulterar i ell
mänskligare och mera drägligt liv för de långtidssjuka. Ökade möjligheler lill
barnomsorg

s. 265 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 265

ökar
kvinnornas möjligheter att komma in pä arbetsmarknaden.

Det
finns också mera renodlade finansiella inläkts- och kostnadsposter i den
offentliga ekonomin som inte helt täcks in i dessa översiktliga kalkyler.
Kostnaderna för aktivering av svåmiobiliserad arbetskraft skall vägas mot del
bortfall av bidrag av olika typer som kan bli möjligt genom en ökad
sysselsättningsgrad, t. ex. bostadsbidrag, socialhjälp, arbetslöshetsersättning
och förtidspensioner. I takt med att den sociala omvårdnaden byggts ut har
medborgarna i praktiken garanterats en viss minimistandard, oavsett om de
arbetar eller inte. Dessa garantier ligger i sjukförsäkring, arbetslöshetsunderstöd,
pension, socialhjälp etc. Denna miniminivå har genom bl. a. det socialpolitiska
reformarbetet successivt höjts. En sysselsättningsökning kan innebära minskade
statliga och kommunala kostnader för denna verksamhet, Sysselsättningsuiredningen
har pekat på att en stor del av arbetskraftsreserverna i den svenska ekonomin
utgörs av hemarbetande kvinnor, I likhet med utredningen vill jag notera att i
den mån som den framtida sysselsättningsökningen beslår i att hemarbetande
kvinnor gär ut i förvärvslivet, begränsas den effekt på samhällets kostnader
för trygghetspoliliken som jag nämnde tidigare. A andra sidan skall mot detta
ställas att ett ökat deltagande i arbetslivet från redan bosatta i regionen
inte ställer ökade krav på samhällsinvesteringar i bostäder,
fritidsanläggningar, vägbyggen m. m.

De
finansiella problemen när det gäller att tillgodose medborgarnas behov av
service inom den offentliga sektorn fär enligl min mening inle underskattas.
Som framgär av min redogörelse för de allmänna utgångspunkterna för
sysselsättningspolitiken tillåter inte det tillgängliga resursutrymmet bäde en
snabb privat slandardstegring och en snabb offentlig konsumtionsökning. Jag
delar ulredningens uppfattning att en offentlig sysselsättningsökning mäste
åtföljas av ett politiskt ansvar för att nödvändigt finansiellt resursutrymme
skapas. Det finns inget utrymme för en lättsinnig överbudspolitik.

Flera
utredningar arbetar f n. med frägor som rör behovet av och formerna för
finansiering av den offentliga verksamheten, I avvaktan på alt dessa arbeten
slutförts får frågan om medel för en fortsatt utbyggnad av den offentliga
sektorn bedömas efter hand som konkreta planer föreligger och behovet av
reformer vägts mot andra angelägna önskemål. Jag vill här erinra om att den
nyss nämnda överenskommelsen beträffande utbyggnaden om barnomsorgen även
innefattade finansieringsfrågan.

Jag
går härefter över till att behandla vissa regionala aspekter pä en ökad
sysselsättning inom den offentliga sektorn.

Flera
remissinstanser har angivit att tillväxten av antalet sysselsättningstillfällen
kommer att vara snabbast i de mest tätbefolkade delama av landet, Nägra har
liksom sysselsättningsutredningen tagit upp frågan om hur en utbyggnad av de
gemensamma riänslerna skall förenas med strävandena till regional spridning av
arbetsplatserna.

Även
om kraven pä befolkningsunderiag sätter gränser för möjlighetema att fördela
utbudet av gemensamma tjänster över landet tror jag att man

s. 266 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 266

inte
skall överskatta koncentrationstendenserna. Sysselsättningsökningen inom den
offentliga sektorn kommer främst att avse lokal serivce. Utbyggnaden av
barnomsorg, långtidsvård, utbildning m, m, behöver ske i hela landet. Eftersom
det lokala behovet av service fördelas pä i stort samma sätt som befolkningen i
riket, bör sysselsättningsökning inom offentlig sektor komma samtliga till del.
Regionalpolitiken syftar ju till att fördela möjlighetema till arbete, service
och miljö på ett likvärdigt sätt över landet. Jag utgär vidare ifrån att kommunernas
och framför allt landstingens verksamhet bedrivs på ett sätt som slär i
samklang med de regionalpolitiska riktlinjerna.

Större
delen av den statliga tjänsteverksamheten tillgodoser behov i mer än en kommun.
Utvecklingen mäsle därför innebära en viss koncentration. Möjligheterna lill
decentralisering bör emellertid tas tillvara. När det gäller central statlig
förvaltning har riksdagen redan tidigare (prop, 1973:55, InU 1973:22) uttalat
att någon ytteriigare omlokaliseringsetapp inte blir aktuell. Däremot bör vid
lokaliseringen av nytillkommande statlig verksamhet de regionalpolitiska
aspekterna vägas in i bilden.

En
ökad decentralisering inom den statliga tjänstesektorn kan diskuteras efter tre
linjer

-en
funktionell decentralisering, dvs, uppgiften överförs till administrativa organ
pä en lägre nivä

- riänsteverksamheten inom en lokal arbetsmarknad
lokaliseras till sådana delar av regionen där del råder brist på
sysselsättningstillfällen ulan att försämra kundkontakterna

- vissa riänsteslag (eller funktioner) med begränsade
kundkontakter skiljs ut,

Möjlighetema
att göra en funktionell decentralisering dvs. överföra uppgifter till
administrativa organ pä lägre nivå bevakas sedan länge fortlöpande inom
statsrådsberedningen och utreds dessulom f n. särskilt av decentraliseringsutredningen
(Kn 1975:01) vars arbete jag inte vill föregripa här Vidare sker inom
statskontoret - delvis som ett underlag för decentraliserings-utredningens
bedömningar och förslag - en sektorsövergripande genomgäng av
decentraliseringen inom statsförvaltningen. Jag vill dessutom peka på alt
särskilda överväganden om organisationen och därmed om decenlra-liseringsmöjligheterna
pågår inom skilda sektorer, t. ex, pä skolöverstyrelsens, socialstyrelsens och
rikspolisstyrelsens områden.

Förutsättningarna
för att inom en lokal arbetsmarknad lokalisera statlig verksamhet till sädana
delar av regionen där det råder brist på arbetstillfällen har diskuterats bl.a.
i fråga om Stockholmsregionen. Förslaget i prop. 1975/76:110 om lokaliseringen
av det nya utbildningsprogramorganet är ett exempel pä detta.

Den
Iredje formen för riänsiedecentralisering - en utbrytning av avgränsade delar
av en verksamhet - bör ocksä diskuteras.

s. 267 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 267

Vad
gäller funktioner inom den statliga sektorn på länsnivå som har en sädan
betydande omfattning att en decentralisering kan ske av verksamheten utan alt
servicen till allmänheten försämras eller produktionen fördyras bör
möjligheterna till decentralisering där tas till vara. Om ä andra sidan en viss
riänstefunktion är sä liten att den inte kan fungera tillfredsställande om den
sprids pä flera orter i ett län eller om kommunikationerna inle medger en
tillfredsställande service för länet som helhet om omlokalisering sker, bör
decentralisering naturiigtvis inte ske. Vid bedömningen av lokaliseringen av riänsteverksamhet
mäsle hänsyn las lill arbetsmarknaden inte endast i den region som behöver sysselsältningstillskott
utan även i den region som skall avstå sysselsättningstillfällen.

Det
bör vara en uppgift för de inom varie sektor ansvariga myndigheterna att med
länsplaneringen som utgångspunkt i den fortlöpande planeringen beakta möjlighelerna
till decentralisering. Man torde dock kunna räkna med att decentralisering av
den statliga riänsteverksamheten får en relativt liten betydelse för
sysselsättningsutvecklingen i de glesare befolkade områdena. Möjligheterna till
decentralisering pä länsnivå torde framför allt gälla omflyttningar inom och
mellan storstadsregioner samt vissa primära och regionala centra.

9.6,4
ArbetsmarknadspoUtikens balaiisskapande åtgärder

Konjunkturförändringar
innebär betydande problem för de arbetstagare som drabbas av uppsägning, permittering,
omftyttning etc. Förändringarna, försvårar dessutom en planmässig utbyggnad av
arbete och service genom alt säväl näringslivet som arbetstagarnas möjligheter lill
framtidsbedömningar minskar. Variationer i den ekonomiska aktiviteten ger
utslag säväl i produktionen som i sysselsättning och arbetslöshet.

Kravet
pä en trygg och stabil sysselsättning har vuxit bland medborgarna.
Arbetsmarknadspolitiken har därför successivt nydanats. Den första huvudlinjen
för denna politik är att sysselsättningsproblem som har förorsakats av
konjunkturerna i första hand skall mötas redan inne i företagen. Den andra
huvudlinjen år att söka möta problemen ute på arbetsmarknaden för dem som trots
allt blir arbetslösa eller är nytillträdande och som därför har särskilda
svårigheter att finna arbete.

Lagstiftningen
om anställningstrygghet ärav grundläggande betydelse när det gäller att skapa
stabilare sysselsättning. Denna lagstiftning lägger ett större socialt ansvar
på arbetsgivaren för de anställdas inkomst och sysselsättning. Lagstiftningen
om anställningstrygghet m, m, har ocksä kompletterats med en rad stödåtgärder
i syfte att underlätta företagens möjligheler att under konjunkturavmatlningar
lösa uppkommande sysselsättningsproblem. Detta ätgärdssystem har till stor del
byggts upp under de allra senaste åren.

Under
högkonjunkturäret 1974 ålades således företagen att avsätta en

s. 268 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 268

betydande
del av sina vinstmedel lill särskilda investeringsfonder och arbetsmiljöfonder.
Tillsammans med fonderna för konjunktumriämning skapades härigenom en
betydande investeringsberedskap. Inför utsikterna av en avmattning i
konjunkturen frisläpptes fonderna för användning vid mitten av är 1975. De
innehöll dä tillsammans ca 8 700 milj, kr. Fram till den 1 april i är har ca 5
800 milj, kr, totalt frisläppts för användning. Härav avsåg 1 028 milj. kr.
särskilda investeringsfonder, 1 128 milj. kr, arbetsmiljöfonder och 3 665
milj. kr. investeringsfonder för konjunktumriämning. Genom en betydande
insättning på fonderna för konjunktururiämning även under den tid som dessa
varit fria för användning innehöll detta fondsystem den I april 1976 inte
mindre än 6 800 milj. kr. Detta innebär att investeringsfonderna för konjunktumriämning
fortfarande är en väsenilig lillgång i den arbetsmarknadspolitiska beredskapen.

I
mitten av är 1975 infördes på nytt ett sådant statsbidrag lill lagemppbyggnad
som hade prövats vid föregående konjunkiuravmaiining. Företagen har denna gång ocksä
fått möjlighet att få förskott på bidraget och statsgaranti för lagerkrediter.
Perioden för lagerstöd föriängdes sedermera. Fram till den 1 april i år har
lagerstöd preliminärt beviljats 750 företag för en beräknad lagerökning pä ca 4
400 milj, kr.

Ell
särskilt stöd för arbetsmarknadsutbildning inom företagen infördes är 1974.
Bidraget höjdes den 1 januari 1976. Det möjliggör för förelagen alt bedriva
utbildning som alternativ till permitteringar vid minskad produktion.

För att hävda
sysselsättningen inom industrin och byggnadssektorn ti-digarelades statliga
upphandlingar och byggen till ett sammanlagt värde av ca 510 milj. kr.
samtidigt som ramen för skolbyggande höjdes. Vidare gavs möjlighet för företag
inom de särskilt energikrävande och konjunkturkänsliga branscherna att få
dispens frän energiskatten. Samtidigt anslogs medel för energibesparande älgärder
inom näringslivet. Ett extra avdrag för maskininvesteringar med 10 %
beslutades. Härtill kom höjda bidrag för daghemsbyggande, upprustning av
samlingslokaler och energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet och
arbetsmiljöinsatser inom statliga verk m, m.

För
att stödja kommunernas planering av sysselsättningsobjekt har bidragen till
projektering av kommunal byggnadsverksamhet höjts så alt bidrag f n. kan ulgå
med upp lill ca 60 % av kostnadema. För barnstugeseklorn höjdes projekleringsbidragen
till i allmänhet 75 96 av kostnaderna. 1 vissa delar av landet kan bidrag ulgå
med 90 96 av kostnaderna. Verksamheten vidgades också till att gälla ett 50-procenligt
bidrag för projektering i samband med nybyggnad av bostadshus i kommunal,
allmännyttig, kooperativ eller enskild ägo. Villkoren för statliga bostadslän
till ombyggnader av bostäder har ocksä förbättrats. Genom dessa åtgärder kan
kommunernas bostadsbyggnadsprogram ges hög aktualitet både från
bostadspolitiska och syssel-sättningspoliliska utgångspunkter. Under våren 1976
infördes ocksä ett 20-

s. 269 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 269

procentigt
stöd till kommuner som tidigarelade industribeställningar.

De
åtgärder jag nu har nämnt har till syfte att motverka permittering och
uppsägning av personal. För de arbetslösa och nytillträdande på arbetsmarknaden
har likaledes omfattande åtgärder vidtagits.

Redan
vid årsskiftet 1974/75 intensifierade regeringen sin sysselsättnings-planering
genom att en kortsiktig beredskapsplan upprättades. Samtidigt utarbetades inom
AMS en utvidgad planering för beredskapsarbeten. Inom ramen för den
finansfullmakt som riksdagen har beviljat regeringen anslogs i etapper ytteriigare
medel till bl. a, beredskapsarbeten. Totalt anslogs 1 805 milj. kr. för
budgetåret 1975/76 till sysselsättningsskapande åtgärder. Härav avsåg 1 535
milj. kr allmänna och särskilda beredskapsarbeten. Statsbidragen till kommunala
beredskapsarbeten höjdes ocksä. Sysselsätlningsintensiva och dagsverksbilliga
objekt stimulerades genom särskilt högt statsbidrag. Det uppgår f n. till 75
96. Även kombinationer av utbildning av redan fast anställd personal och
anställning av arbetslösa som vikarier för dessa har prövats inom den kommunala
sekiorn. De som har anställts som vikarier har härigenom fått praktik inför en
kommande anställning eller utbildning. Samtidigt har de anställda fått ett
yrkeskunnande som stärker deras ställning på arbetsmarknaden och förbättrar
deras möjligheter att fullgöra sin insats i det dagliga arbetet.

Strävan
har också varit alt de sysselsättningsskapande åtgärderna i allt högre grad
skall inriklas mot angelägna samhällsområden. En alll större del av de sysselsättningsskapande
åtgärderna, f n. ca 60 96 av antalet dagsverken i beredskapsarbeten, är föriagda
till dagsverksbilliga arbeten inom främsl vård- och riänstesektorerna samt
miljövårdande verksamhet. Dessa arbeten har därigenom till en betydande del
kommit att få karaktären av tidigareläggning av personalrekrytering som under
alla omständigheter skulle kommit till ständ längre fram. I prakliken har
därigenom verksamheten i betydande grad redan utvecklats enligt de tankegångar
om tidigareläggning av höjd kommunal standard som sysselsättningsuiredningen
framfört.

Arbetsmarknadsutbildningen
intar en central roll i den selektiva arbetsmarknadspolitiken. Den har ofta
avgörande belydelse för möjligheterna att lösa sysselsättningsproblem till
följd av strukturförändringar och konjunkturvariationer på arbetsmarknaden
samt har viktiga fördelningspolitiska ef fekter. Utbildningen har ocksä blivit
ett effektivt medel när del gäller att underiätta övergången till
arbetsmarknaden för nytillträdande.

Under
första kvartalet 1976 ökade antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildning
väsentligt samtidigt som de ekonomiska villkoren för dem som genomgick sädan ulbildning
förbättrades. Som jag tidigare har nämnt vidtogs ocksä särskilda åtgärder föratt
bereda flera ungdomar ulbildning vid AMU-cenira. Även det kontanta
arbetsmarknadsstödet förbättrades. Samarbetel mellan arbetsmarknadsverket,
skolan och andra kommunala organ intensifierades och AMS fick utökade
personalresurser för bl. a. ungdomsför-

s. 270 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 270

medling.

Åtgärder
har också vidtagits för att påverka företagen så att mer utbildning kan ske i
lågkonjunkturer. Från och med januari 1976 utgär ett särskit bidrag om 15 kr.
per timme till företag som låter fast anställd personal genomgå vidareulbildning
och som samtidigt anställer arbetslösa som ersättare, i första hand ungdomar. Mälet
för verksamheten överensstämmer i stort med den likartade verksamhet inom den
kommunala sektom som jag lidigare har redogjort för. En särskild form av
enskilt beredskapsarbete inom företag och organisationer infördes under vären
1976. Den innebär att ersäitning kan utgå med högst 10 kr, per timme för
ungdomar som ges praktik och yrkeserfarenhet fram lill utgången av är 1976,

Tack
vare dessa älgärder har arbetslösheten på den svenska arbetsmarknaden sett i
perspektiv av den internationella konjunkturavmattningen kunnat hållas pä en
mycket läg nivä. Inte under nägon månad under åren 1975 och 1976 har
arbetslösheten enligt AKU överstigit 2,2 %. Det genomsnittliga
arbetslöshetstalet för år 1975 var 1,6 96. Motsvarande lal för första kvartalet
i år var 1,8 96.

Samtidigt
som arbetslösheten har kunnat hällas pä läg nivä har antalet sysselsatta trots
den internationella konjunkturavmattningens verkningar konlinueriigt kunnat
höjas. Antalet sysselsatta ökade frän första kvartalet år 1975 till första
kvartalet är 1976 med ca 75 000 personer Ökningen har främst skett inom den
offentliga sektorn och riänstesektorn. Samtidigt har prisökningarna kunnat
begränsas,

Organisationen
för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) har vid möte i mars 1976 antagit
en rekommendation till medlemsländerna angående sysselsättningspolitiken. 1
rekommendationen understryks betydelsen av att sådana riktade älgärder vidtas
som hävdar sysselsättning och motverkar arbetslöshet utan att vara
inflationsdrivande. Bakgrunden är problemet med samtidigt hög inflation och
hög arbetslöshet - den s. k. slag-flationen - som främst industriländernas
ekonomier haft känning av under senare år. Delta problem innebär alt
arbetslöshet inte ulan vidare kan bekämpas med älgärder för allmän ökning av
efterfrågan pä varor och arbetskraft, 1 stället ärdel nödvändigt att i allt
högre grad utforma och inrikta åtgärderna sä att de får minsta möjliga
spridningseffekter i samhällsekonomin utanför de direkt åsyftade områdena.
Härigenom är det möjligt att minska spänningen mellan sysselsättningsmälet och
målet om stabila priser. En stor del av de åtgärder vi nu prövat har haft en sädan
principiell inriktning vilkel ocksä uppmärksammats av OECD.

Jag
delar därför den mening som har kommit till uttryck i inrikesutskotlets
utlåtande (InU 1975/76:33) att nägra vidlyftiga utredningar av arbetsmarknadspolitiken
inte behöver göras. De erfarenheter som har gjorts under den senaste
konjunkturdämpningen när det gäller att motverka arbetslösheten bör läggas till
grund för arbetet på alt upprätthålla en hög beredskap och åstadkomma en
ytterligare effektivering av det samlade äigärdssystemet.

s. 271 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 271

Åtgärdema
bör, som sysselsättningsutredningen framhäller, sä långt som möjligt samordnas
med mera långsiktigt inriktade politiska mäl. De bör verka så alt de snabbt fär
en effekt som är begränsad i tiden eller som kan avbrytas med kort varsel.
Dessa krav pä konjunkturpolitiskt ulformade åtgärder gäller säväl expansivt som
restriktivt inriktade åtgärder Jag delar dessa allmänna värderingar. De medel
som blir aktuella bör så långt möjligt uppfylla dessa krav.

Mot
bakgrund av de erfarenheter som har vunnits under de senaste årens konjunkturavmattning
sker numera en rullande planering såväl närdet gäller alt möta uppkommande
problem inom företagen som åtgärder för de arbetslösa.

För
arbetstagare som drabbas av omställningar pä arbetsmarknaden eller som är nytillträdande
fär de arbetsmarknadspolitiska insatserna i form av utbildning och sysselsättningsskapande
åtgärder även framdeles en väsentlig roll. De sysselsättningsskapande
åtgärderna, bl, a. i form av beredskapsarbete, spelar ocksä en väsentlig roll
när det gäller alt skapa en förbättrad balans pä regionala och lokala
arbetsmarknader eller för grupper som har särskilda problem t. ex. äldre och
handikappade samt ortsbundna.

Sysselsättningsutredningen
framför uppfattningen att investeringsberedskapen måste kompletteras med en
ordning som innebär att de långsiktiga projekten inom samhällsservicen ges
större utrymme i konjunkturpolitiken. Man bör således eftersträva att i första
hand föriägga expansionen inom samhällsservicen till perioder dä efterfrågan är
svag inom övriga sektorer av näringslivet. Pä motsvarande sätt bör inom ramen
för en långsiktig expansionspolitik sysselsättningsökningen inom
samhällsservicen begränsas när efterfrågan pä arbetskraft i övrigt ökar. En sädan
sysselsättningsplanering inom den offentliga sektom bör enligt utredningen
också kunna vara ett väsentligt bidrag lill en balanserad ekonomisk politik.
Dessa och angränsade frägor har även behandlats av budgetutredningen (SOU
1973:43), Utredningens förslag bereds f n. i finansdepartementet:

Statsbidragen
bör också varieras så all man får bästa effekt med hänsyn till arbetslöshetens
struktur. En sädan inriktning av bidragen till beredskapsarbeten har som jag
tidigare nämnt prövats under senare år, Sälunda utgår f n. 75 % statsbidrag
till kommunersom anordnar beredskapsarbeten inom natur- och landskapsvård saml riänste-
och vårdsektorerna, i den mån den sammanlagda dagsverkskostnaden uppgår till
högst 250 kr. AMS väntas senare under året förelägga regeringen ytteriigare
förslag föratt åsladkomma en sådan differentierad effekt. Kravei på att endast tidigardagda
objekt skall få utföras som beredskapsarbeten samt alt statsbidragsprocenien
varieras efter arbetsmarknadssituationen på orten, har i vissa sammanhang kommit
all ifrågasättas. Jag vill därför i likhet med vad RRV har anfört slä fast att
beredskapsarbeten syftar lill att förlägga angelägna arbeten till perioder dä
de bäsl behövs frän sysselsättningspolitisk synpunkt. Statsbidragen avser att
utgöra en stimulans i denna riktning sorn kan varieras allt efter ar-

s. 272 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 272

betsmarknadssituationen.
Bidragen fär därför inle användas som en statlig subvention av t. ex, löpande
investeringar.

För
sysselsättningsskapande åtgärder i form av beredskapsarbeten gäller bl. a. att
sådant arbete anvisas arbetslösa genom den offentliga arbetsförmedlingen. Även
i fråga om andra sådana insatser - exempelvis vid beslut om utvidgade investeringsbemyndiganden
eller i övrigt om tidigareläggning av sädana statliga verksamheter som
finansieras över reguljära anslag - brukar regelmässigt föreskrivas att
rekryteringen av arbetskraft skall ske i samråd med arbetsförmedlingen. Detta mäste
vara ett gmndläggande villkor för alla former av sysselsättningsskapande
åtgärder som beslutas i särskild ordning, för att arbetstillfällena skall
kunna komma dem till godo som inle kan beredas arbete på den öppna marknaden.

9.7
Övriga regionalpolitiska frågor

9.7,1
ServiceJÖrsörJning

Enligt
riksdagens beslut år 1972 (prop. 1972:111, bil. l,lnU 1972:28, rskr 1972:347)
är mälet för regionalpolitiken att arbete, service och en god miljö skall göras
tillgängliga inom räckhåll för alla människor Detta betyder att den enskildes
välfärd slär i centrum för regionalpolitiken.

Jag
har i det föregående behandlat samordningen mellan regional- och
sysselsättningspolitiken och övergår nu till service- och miljöfrågorna.

Samhällets
strävan när del gäller den regionala serviceförsöriningen bör vara att
undanröja de hinder i servicehänseende som har uppstått eller kan uppstå för de
enskilda människorna i vissa regioner eller som har drabbat eller kan drabba
grupper av människor med speciella och varierande behov och krav pä service och
omvårdnad.

1
likhet med en rad remissinstanser finner jag att de mäl för serviceförsöriningen
som angavs i 1972 ärs regionalpoliliska handlingsprogram fortfarande har
giltighet, dvs. alla människor skall ha tillgäng lill en tillfredsställande serviceförsörining
i hemorten eller inom räckhåll frän denna. De preciseringar som angavs i
beslutet från är 1972 om lokal och regional service och tidsavstånd lill sådan
service kan fortfarande ligga lill gmnd för planeringen av serviceförsöriningen
i framför allt glesbebyggda områden med i genomsnitt länga avstånd till
service.

Innebörden
av begreppet tillfredsställande serviceförsörining är inte given en gäng för
alla. Förändringar i tekniskt, ekonomiskt och kulturellt avseende liksom
förändringar i befolkningens ålderssammansättning medför alt servicebehoven
ändras, nya tillkommer medan andra minskar i betydelse.

I
rapporten Politik för regional balans redovisas utvecklingen beträffande
kommersiell service mellan åren 1969 och 1972, Därav framgår all utbudet har
förbättrats främst i områden och kommuner med en tidigare relativt begränsad
service, dvs. framför alll inom inre stödområdet. Rapporten, lik-

s. 273 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/75:211 273

som
länsstyrelsernas yttranden över den, pekar pä all tillgängen på kommersiell
service för hushällen i de flesta fall kan anses lillfredsslällande om man ser
till kommunerna som helhet. Problem kan emellertid, som har framhällits i en
rad remissyllranden, finnas i lill ytan stora kommuner i de inre delarna av
skogslänen. Inom dessa kan stödjepunkter för serviceförsöriningen vara
nödvändiga. Utpekandet av kommundelscentra i ortsplanen har ett sädant syfte.
Jag återkommer lill delta.

Även den interdepartementala
arbetsgruppen för glesbygdsfrägor, som redovisar sina slutsatser i en
bilaga lill rapporten Politik för regional balans, anser att problemen med serviceförsöriningen
är mest omfattande i skogslänens inre delar och att åtgärder för att stärka
och förbättra servicen framför allt bör inriktas på dessa områden. Jag delar
denna mening liksom arbetsgruppens uppfattning att det inte bör sättas upp
generella kriterier för när statligt stöd lill service i en viss ort skall utgä.
Inte heller gär det pä förhand att i detalj ange vilken service som skall
finnas i ett kommun- eller kommundelscentra. Bedömningen mäste, som
arbetsgruppen framhåller, sker frän fall Ull fall.

Som
jag har nämnt lidigare kan i avgränsade områden vissa grupper av människor
uppleva brister i serviceförsöriningen. Jag anser därför, i likhet med en rad
remissinstanser, att det är nödvändigt att planeringen för serviceförsöriningen
kommer till stånd i kommunerna. Länsstyrelserna bör stimulera till en sådan
planering och bör kunna tillhandahälla kommunerna underiagsmaterial.
Serviceplaneringen bör, som Svenska kommunförbundet framhäller, kännetecknas av
flexibla lösningar så att inte onödiga läsningar av serviceutbudets
lokalisering och funktioner åstadkoms. Jag vill betona att prioriteringar och
avvägningar inom kommunerna är kommunala uppgifter. Del är i kommunerna man
har den bäsla kännedomen om serviceförhållandena och de brister människorna
upplever. Frägan om kommunala varuförsöriningsplaner har behandlats av
distributionsutredningen som i sitt betänkande (SOU 1975:69) Samhället och
distributionen har föreslagit att varie kommun skall upprätta rullande varuförsöriningsplaner.
Betänkandet bereds f n, inom handelsdepartementet.

Statligt
stöd lill kommersiell service ulgär sedan den 1 juli 1973 till kommuner i inre
stödområdet. Krav pä förändringar av stödet har förts fram i bl. a,
länsplaneringen, Distribulionsutredningen lade fram förslag som bl, a, berör
stödet lill kommersiell service. Ställningstaganden på della område far därför
anstå till dess all utredningens förslag är färdigberett.

Ett
viktigt syfte med länsplaneringen är att den skall bidra lill att ge vägledning
för slalliga myndigheters beslul i de fall där dessa har regionalpoliliska
effekter. Som jag har betonat i olika sammanhang i det föregående är den
regionala fördelningen av t. ex. bostäder, skolor och kommunikationer ett av
de viktigaste medlen när det gäller att påverka den regionala utvecklingen.
Sådan samhällsservice formar betydelsefulla delar av våra levnadsvillkor och
kommer enligt ERU att framdeles få allt större

18 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 211

s. 274 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 274

betydelse
för vår välfärd. Mot den bakgrunden anser jag det angeläget all samhällets
planering utformas sä att lokaliseringen av bosläder, service och arbetsplatser
samt anordnandet av kommunikationer medverkar till alt arbete och service i
högre utsträckning blir tillgänglig för alla människor.

Ansvaret
för planering och utbyggnad av samhällets service ligger i väsentliga
avseenden pä kommunerna. Ett viktigt medel för alt skapa en mera likvärdig
kommunal service i olika delar av landet är skatieutjämningsbidraget till
kommunerna. Ett betydande antal remissinstanser stryker under behovet av den
översyn av skatieutjämningsbidraget som pågår. Flera remissinstanser menar att
bidraget inte enbart borde knytas till medelskattekraften i riket satt i
relation till antalet invånare i kommunen. Bidragen bör enligt dessa
remissinstanser konstmeras sä att kommunala insatser för att öka antalet
förvärvsarbetande stimuleras.

I
direktiven till den utredning som nyligen har tillsatts för att se över skatieutjämningsbidraget
anges bl. a. att skatteutjämningssystemet fortfarande skall ulgöra en viktig
del av regionalpolitiken. Remissinstansernas synpunkter har överlämnats till
utredningen för kännedom. Av vad jag inhämtat av chefen för finansdepartementet
beräknas förslag frän utredningen föreligga vären 1977.

Statliga
fördelningsbeslut som rör samhällsfunktionernas utbyggnad är väsentliga medel
för alt påverka den regionala utvecklingen. I länsprogrammen har därför stort
utrymme ägnats ät beskrivningen av de statliga sektorsmyndigheternas planering
samt samordningen mellan sådana fördel-ningsbeslul och de mål som gäller för
regionalpolitiken. Utvecklingen inom de olika sektorerna såsom undervisning,
kultur, bostäder, social-, åldrings- och sjukvård, kommunikationer,
rättsväsende m. m. har redovisats relativt ingående i rapporten Politik för
regional balans. Av redogörelsen framgär att de mäl som gäller för den
regionala utvecklingen och de principer för sektorernas utveckling som lades
fast i prop. 1972:111 i väsentliga avseenden har beaktats i de statliga myndigheiernas
verksamheter. Jag vill här peka på insatser som har gjorts inom vissa områden.
Förändringarna inom gmndskolans område har enligt vad som har redovisats i
betänkandet och remissyttranden underiättat bevarandet av tidigare nedläggningshotade
skolor För att möjliggöra anordnandet av utbildning på gymnasial nivå har på
liknande sätt nya organisationsformer tillskapats för gymnasieskolan. Därigenom
har gymnasieskolans undervisning kunnat bedrivas på fter orter än vad som kan
göras med ett system med enbart konventionell gymnasieskola. Även de
riktlinjer för lokaliseringen av nytillkommande högskoleutbildning som
riksdagen har lagt fast bör medverka till en jämnare fördelning av
utbildningsresurserna över landel och till en förstärkning av ulvecklingen i
primära centra.

De
senaste årens utveckling inom hälso- och sjukvärden har kännetecknats av en
snabb utbyggnad av den öppna sjukvärden. Denna utbyggnad har kunnat ske i
påtagligt decentraliserade former. Den sjukvårdspolitiska

s. 275 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 275

målsättningen
är inriklad på en fortsatt sädan utveckling och sjukvärds-huvudmännens planer
visar på en fortsatt prioritering av den öppna sjukvården och den
decentraliserade långtidssjukvården.

Jag
vill i detta sammanhang även peka på den statliga kulturpolitiken som skall
främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom
kulturområdet.

Samordningen
mellan regional- och trafikpolitik är väsenilig för den regionala
utvecklingen. Denna samordning har varit ett naturiigt inslag i
länsstyrelsernas arbete med den regionala trafikplaneringen. Av vad jag har
inhämtat från chefen för kommunikationsdepartementet planerar man att föreslå
regeringen att lägga fram en proposition om den framtida trafikpolitiken under
hösten 1976.

På
en rad områden har således älgärder vidtagits som anpassar utbyggnaden av
samhällets service till de regionalpolitiska målen. Funktioner och institutioner
som är väsentliga för den regionala utvecklingen har ocksä kunnat
decentraliseras. Flera länsstyrelser har i redovisningen av länsplanering 1974
och i sina yttranden över rapporten Politik för regional balans, pekat pä vissa
problem närdet gäller samordningen mellan de statliga sektorernas beslut och
den regionalpolitiska verksamheten,

I
detta sammanhang vill jag framhålla att del system för framtida länsplanering
som jag föreslär i det följande bl.a. har till syfte att inom länsplaneringens ram
skapa bättre förutsättningar för samordning mellan sektorsplanering och den
regionalpolitiska verksamheten. Därmed ges ocksä bättre underiag för sädan
samordning på central nivå.

För
att nä en bättre anpassning mellan sektorsplaneringen och den regionalpolitiska
planeringen krävs emellertid även en ständig uppföljning av det löpande
planeringsarbetet. Länsstyrelserna hardärvid en viktig funktion att fylla.
Till stöd för dessa strävanden bör regeringen följa upp riksdagens
ställningstaganden till de förslag jag nu lägger fram med ett åläggande för
statliga myndigheter att lägga de regionalpolitiska rikttinjerna till grund för
planeringen. Jag vill i detta sammanhang, i likhet med Svenska kommunförbundet,
betona angelägenheten av att sektorsmyndigheter regelbundet informerar
kommuner och länsstyrelser om planerade förändringar av verksamheien på det
lokala planet.

9.7.2
Miljöfrågor i länsplaneringen

Miljö-
och markanvändningsfrägorna har inte behandlats enhetligt i de olika länen.
Detta kan förklaras av skilda regionala förhållanden och av att miljöfrågor
inte tidigare har behandlats särskilt i länsplaneringen.

Det finns emellertid
påtagliga samband mellan den regionalpolitiska planeringen och miljö- och markanvändningsfrägorna.
Enligt min mening ger emellertid den nu genomförda länsplaneringen viktiga
utgångspunkter för

s. 276 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 276

den
fysiska planeringen pä skilda administrativa nivåer De av statsmakterna
fastlagda riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten ger i sin tur
förutsättningar för den regionala utvecklingsplaneringen. En rad konkreta
planeringsproblem mäste lösas med utgångspunkt i både den fysiska och den
regionalpolitiska planeringen. Det,gäller vid överväganden om t.ex. utbyggnaden
av tätorterna eller nyttiggörandet av naturtesurser för industriella ändamål.

Mot
denna bakgrund är det angeläget att miljöaspekterna i högre grad än hittills
beaktas pä ett tidigt stadium i planeringsprocessen. Det behövs emellertid
bättre underiag och metoder för att miljöfrågorna skall kunna integreras med
den regionalpolitiska planeringen.

Den
bebyggelsestmktur vi skall sträva efter måsle erbjuda en i vid mening god
miljö. 1 det sammanhanget spelar tillgången till arbete och möjligheterna att
med rimlig restid nä de arbetstillfällen som finns en avgörande roll. Jag har i
det föregående strukit under den betydelse som trafikförsöriningen har för
utformningen av goda lokala arbetsmarknader. Självfallet måste kraven pä en
god miljö även innefatta tillgång till lämpliga rekreationsområden.

1
rapporten Politik för regional balans refereras yitranden från bl.a.
länsstyrelserna i Kalmar samt Göteborgs och Bohus län som, liksom berörda
kommuner och fackliga instanser, behandlar den fysiska riksplaneringens
inverkan på möjligheterna att lokalisera industri till dessa områden. Jag vill
i anslutning till dessa yttranden erinra om att endast en begränsad del av
industrin inbegrips i den fysiska riksplaneringen. Detta innebär att den
omständigheten att lokalisering av miljöstörande induslrierenligl den fysiska
riksplaneringens riktlinjer inte flr ske dock inte utesluter industriell verksamhet
av annat slag i dessa områden.

Den
fysiska riksplaneringen är bara ett av de sätt på vilket staten kan påverka den
industriella utvecklingen. Inom ramen för de regionalpoliliska medlen finns del
möjligheter att lämna stöd till utvecklingen i de områden som nu avses, om
regionalpolitiska skäl talar för detta. Jag vill i det sammanhanget framhålla
att huvuddelen av de aktuella områdena ligger i regioner där lokaliseringsstöd
hittills har ansetts kunna utgå.

Inom
ramen för den fysiska riksplaneringen har chefen för bostadsdepartementet
lämnat anvisningar för hur berörda länsstyrelser i samverkan med kommunerna
skall utreda och redovisa fömtsättningarna för lokaliseringen av i
sammanhanget aktuell industri utefter Norriandskusten. 1 anslutning härtill
har uttalats att planeringen i fråga om vissa delar av inlandet bör kunna
utföras på samma sätt som för Norriandskusten. Studier och överväganden bör
dock omfatta större regioner än enskilda län. Jag vill i detta sammanhang
understryka de regionalpolitiska utgångspunkternas vikt. Berörda länsstyrelser
bör sålunda utifrån den regionala ortsstrukturen och de förslag som har
framförts i den fysiska riksplaneringens programskede belysa de
regionalpolitiska, miljömässiga och planmässiga förutsättningarna

s. 277 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 277

för
lokalisering av aktuellt slag av industri. Redovisningen av gjorda överväganden
kommer att göras inom ramen för den fysiska riksplaneringens planeringsskede.

Behandlingen
av miljö- och markanvändningsfrågor i länsplaneringen har som jag tidigare framhållil
varil ojämn. Länsstyrelsernas redovisningar och förslag visar dock klart att
vissa frägor om miljö och regionalpolitik inte kan ses fristående från
varandra. 1 likhet med flera remissinsianser anser jag att det är angelägel alt
miljöaspekterna i högre grad än hittills beaktas på ett tidigt stadium i
planeringsprocessen. 1 det förslag till uppläggning av den fortsatta
länsplaneringen som jag senare kommer att redovisa skapas förutsättningar för länsstyrelsema
att ge utiryck för en samlad syn på inte bara de regionalpoliliska och
sysselsättningspolitiska frågorna utan också på t. ex. miljöpolitiska och
trafikpolitiska frägor.

9.7,3
Oner i regional samverkan

Förutsättningarna
att nä de regionalpolitiska mål beträffande arbete, service och miljö som jag
har beskrivit i det föregående varierar inte bara mellan olika delar av landet
utan ocksä mellan olika orter. Olika slags servicefunktioner behöver olika
stort befolkningsunderiag för att kunna ge effektiv service. Funktioner som ulnytrias
dagligen t. ex. livsmedelsbutiker behöver ett mindre befolkningsunderlag och
kan därmed ligga tätare än funktioner vars tjänster tas i anspråk mera sällan
som t. ex, resebyråer. En koncentration har efterhand skett lill de orter som
haft det bästa läget med hänsyn till befolkningsfördelningen och naturiig
uppgiftsfördelning har spontant utvecklats mellan olika orter.

Dessa
spontant utvecklade skillnader mellan olika orter återkommer också när det
gäller arbetsmarknaden. Orter som har erbjudit goda lokaliseringsbetingelser
för service har ofta ocksä erbjudit fördelar för varuproducerande förelag t,
ex, ifråga om kommunikationer Den koncentration av verksamheter till vissa
orter som detta medförde ledde efter hand också till att en gynnsam
arbetsmarknad utvecklades pä dessa orter. Denna process inleddes i vårt la'nd
för mer än 100 år sedan.

Ulveckling
av tätortssystemet medförde emellertid välfärdsföriuster för en del människor.
En mera medveten planering av ortsstrukturen blev därför nödvändig.

Genom
den plan som riksdagen antog är 1972 om ulveckling av den regionala strukturen
lades grunden till en frän välfärdssynpunkt bättre utveckling av ortssyslemet.
Planeringen tar sin utgångspunkt i bäde de skilda förutsättningar olika orter
har när det gäller att fullgöra funktioner av skilda slag och behovei av
stödjepunkter för att arbete och service skall bli tillgänglig för alla.
Därvid har efterhand fördelarna med samverkan mellan orter med skilda
funktioner allt mer betonats.

s. 278 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 278

1
prop. 1972:111 angavs mål när det gäller arbetsmarknad och serviceförsörining
för fem typerav orter nämligen storstadsområden, primära centra, regionala
centra, kommuncentra och kommundelscentra. Ortsplanen är en konkretisering av
den långsiktiga inriktningen av regionalpolitiken. Nägot alternativ som skulle
fylla den funktionen bätlre har inte förts fram.

Principerna
för ortsplanen och mälen för den har nu vunnit allmänt erkännande. Dessa
principer och mäl kan därför ligga fast. Det kan också tilläggas att en
planering som inriktas på ortssystemets utveckling nu är intemationellt
vedertagen.

När
det gäller förslagen om ändringar iortsplanen för enskilda orter vill jag i
likhet med flera länsstyrelser påpeka att denna plan skall ses som ett
långsiktigt mäl som inte bör ändras för ofta och endast när ökade regionalpolitiska
medel eller ändrade utvecklingstendenser motiverar detta,

1972
års beslut om den regionala strukturen utgick ifrån vad som kunde förverkligas
med hänsyn till den ulveckling som dä kunde förutses saml genom användande av
dä aktuella regionalpolitiska medel. Den kraftigaste begränsningen när det
gäller utbyggnaden av ortsstrukturen utgörs av befolkningsunderiaget.
Befolkningsutvecklingen för riket som helhet förutses nu bli svagare än som
antogs år 1972. Härtill kommer att befolkningsförskjutningarna inom landel
minskat - balansen mellan skilda landsdelar har förbättrats. De ändrade
tendenserna i befolkningsutvecklingen motiverar inte att
utvecklingsambitionerna för ytteriigare orter höjs. Detta talar mot att nu göra
nägra principiella ändringar i orlsplanen.

Dessutom
har en förhällandevis kort tid förflutit sedan planen antogs. Jag anser därför
att utvecklingen i de olika ortstyperna bör följas ännu någon tid innan några
egentliga ändringar övervägs i ortsplanen. Jag anser emellertid att man nu bör
ge praktiskt uttryck åt de är 1972 fastlagda principerna ifråga om kommundelscentra.

Syftet
med kommundelscentra är att de skall riänstgöra som stödjepunkter för serviceförsöriningen
i till ytan stora kommuner i glesbygderna. De bör vara komplement till
kommunens huvudort. För att fullgöra en sädan funktion anserjag att kommundelscentra
bör uppfylla följande krav.

Orten
bör ha en storlek och ett befolkningsomland som ger underiag för ett
serviceutbud som i stort svarar mot normal kommuncentmmservice eller lokal
service. Orten bör även vara en kommunikationsknutpunkt och ha betydelse i
persontrafikhänseende på denna ortsnivä. Orten bör vidare ha ett sädant
geografiskt läge att den svarar för människornas serviceförsörining inte bara
på orten i fråga utan även för ett belydande omland.

De
avstånd mellan serviceorter det här kan bli fråga om och de vidsträckta
kommuner som här åsyftas återfinns med mycket få undantag enbari i skogslänens
inre delar. Trots en positiv befolkningsutveckling i skogslänen som helhet
uppvisar kommunerna i inre delarna av dessa län en negativ
befolkningsutveckling. Bedömningar över utvecklingen framdeles pekar

s. 279 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 279

även
pä en ogynnsam utveckling i vissa kommuncentra framför allt i inre stödområdet.

Länsstyrelserna
har i länsplanering 1974 i samverkan med kommunerna lagt fram förslag om kommundelscentra.
I utvärderingen av länsplanering 1974 (SOU 1975:91) Politik för regional balans
har 19 av de förslag till kommundelscentra som länsstyrelsema har lagt fram
godtagits. Det gäller inom inre stödområdet Karesuando, Vuollerim, Vittangi och
Korpilombolo i Norrbottens län, Tärnaby/Hemavan, Mala och Dorotea i
Västerbottens län, Hoting, Gäddede, Föllinge, Hede och Funäsdalen i Jämtlands
län, Ramsele och Junsele i Västernorrlands län. Los i Gävleborgs län, Särna, Idre
och Salen i Kopparbergs län samt Sysslebäck i Värmlands län. Pä Gotland är det Slite
och Hemse. Jag delar uppfattningen att dessa orter är lämpliga kommundelscentra.
Därutöver bör som har föreslagits av flera remissinstanser i yttrandet över
rapporten även Kälarne utses till kommundelscentrum.

De
orter jag här har angivit har servicefunktioner, säväl samhälleliga som
kommersiella, som svarar mot glesbygdsuiredningens krav pä lokal service.
Karesuando når inte upp till denna nivä, men fyller ända en liknande funktion
genom att avståndet till Kiruna är mycket betydande eller 15-20 mil. Större
delen av orterna har ett avstånd på 5-7 mil till närmaste likvärdiga eller
bättre serviceort. I några fall är avstånden betydligt längre. Angivna kommundelscentra
fyller även funktioner som knutpunkter för persontrafiken.

I
yttrandena över rapporten vidhåller länsstyrelserna i Värmlands, Gävleborgs
och Västernorriands län att följande orter i resp. län skall anges som kommundelscentra
nämligen Stöllet, Ramsjö och Fränsta. Enligt min mening uppfyller emellertid
ingen av dessa orter de krav som ett kommundelscentmm bör uppfylla.

Förutom
här förordade kommundelscentra finns ett antal orter i inre stödområdet som
har betydelse för serviceförsöriningen. Dessa bör särskilt beaktas i den
kommunala serviceplaneringen.

Förslag
till kommundelscentra förs även fram frän områden som ligger utanför det inre
stödområdet och Gotland. De orter, som därvid angivits har i allmänhet stor
betydelse för serviceförsöriningen. Med hänsyn till de kortare avstånden och de
mindre problemen från serviceförsöriningssynpunkt anserjag emellertid det inte
nödvändigt att utse kommundelscentra i dessa delar av landet. Det bör dock
ankomma pä länsstyrelserna att följa utvecklingen i dessa orter i den fortsatta
planeringen. Detta kan lämpligen ske i samband med den serviceplanering jag
tidigare har förordat. Vad beträffar skärgårdsområdena vill jag dessutom
hänvisa till riksdagens nyligen fattade beslul om insatser i sädana områden (prop.
1975/76:88, JoU 1975/76:34, rskr 1975/76:256).

Denortsplanjag
förordar innebäratt kommundelscentra tillsammans med kommunens huvudort skall
vara stödjepunkter för försöriningen med lokal service. Åtkomligheten till
service spelar därvid stor roll. En tillfredsställande

s. 280 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 280

trafikförsörining
till kommundelscentra mäste därför eftersträvas. Samhälleliga insatser bör
sättas in för all underlätta persontrafiken till dessa orter, 1 planeringen av
persontrafiken bör det regionala stomlinjenätel utvidgas med kommundelscentra
som persontrafikterminaler.

De åtgärder som slatsmaklerna
kan vidta för att trygga serviceförsöriningen i angivna kommundelscentra i
inre stödområdet och pä Gotland rör stöd ät trafikförsörining samt stärkandet
och bevarandet av skilda samhälleliga servicefunktioner. Självfallel måste
samhälleliga rationaliseringsåtgärder vidtas även i framliden på skilda orter
Det är en uppgift för länsstyrelserna att i den löpande planeringen bevaka att
sådana åtgärder inte vidtas som slrider mol de regionalpolitiska målen.

Glesbygdspolitiken syftar
till all förbättra levnadsförhållandena för befolkningen i de glesast
befolkade delarna av landet. Till stor del är glesbygdspolitiken integrerad i
ett större sammanhang. Som exempel kan. nämnas den lokala trafikförsöriningen.
Jag har i annat sammanhang redogjort för denna och vill här endast understryka
att goda transportmöjligheter är av grundläggande betydelse för glesbygdens
folk.

Speciella ekonomiska och
organisatoriska insatser görs för glesbygderna beträffande dagligvaruförsörining,
samhällelig service och sysselsättning. Dessa insatser bidrar verksamt till att
ge befolkningen i de utpräglade glesbygdsområdena tryggad ätkomlighet i fråga
om social, kulturell och kommersiell service saml lillskotl av
sysselsättningstillfällen även i kommunernas utkanter

1 en bilaga till rapporten
Politik för regional balans lämnas en redogörelse för de särskilda åtgärderna i
glesbygden. Därav framgär att åtgärderna är rikt differentierade och har en
konstruktion som möjliggör en smidig anpassning till skiftande lokala och
personliga förhållanden. Jag vill för egen del underslryka att det är mycket
angeläget att man kan bevara den flexibilitet som idag utmärker
glesbygdspolitiken. Endasl på della sätt kan man tillgodose de enskilda
människomas behov. Det är nämligen här fräga om åtgärder som ofta är individinriktade.
Sådana älgärder måste kunna utformas frän fall till fall med hänsyn lagen till
olika förulsättningar. Därmed får den enskilde en reell garanti för sin
service.

Socialstyrelsen,
konsumentverket, kommunförbundet och även arbetsmarknadsdepartementet har
informerat om glesbygdspolitiken. Det är viktigt att denna information
fortsätter För att ytteriigare sprida kännedom om vilka glesbygdspolitiska
insatser som står till buds avser den interdepartementala arbelsgmppen för glesbygdsfrägor
att utarbeta en informationsskrift i ämnet.

Stora
avstånd i kombination med en successiv minskning av befolkningen har i mänga av
skogslänens inlandskommuner medfört särskilda problem när del gäller serviceförsöriningen
i kommunernas perifera delar. I en del områden - ren glesbygd och mindre
tätorter - har det sålunda varil svart alt upprätthälla tillfredsställande
kommersiell och samhällelig service med

s. 281 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 281

rimlig
åtkomlighet. Dessa problem kan vänlas uppslå även framdeles. Insatserna för
att trygga serviceförsöriningen bör därför liksom hittills koncentreras till
det inre stödomrädel. Som bl. a. Svenska kommunförbundei påpekar har det
statliga glesbygdsstödet här en viktig funklion alt fylla.

När
del gäller storstadsområdena var den i prop. 1972:111 fastlagda avgränsningen
knuten till vilket område som skulle omfattas av lokaliseringssamrådet. Till
följd av den bättre regionala balans som nu har uppnåtts mellan olika delar av
landet är restriktiva regionalpolitiska åtgärder riktade mol storstadsområdena
inte längre lika aktuella. Jag föreslår därför att avgränsningen av
storstadsområdena i orlsplanen ulgår. I slällel för en sådan avgränsning bör
man i fortsättningen ägna uppmärksamhet åt de lokala arbetsmarknaderna och möjlighelen
att sätta in posiliva åtgärder för att öka sysselsättningen och
valmöjligheterna. Jag vill i sammanhanget understryka att den lokala
arbetsmarknaden i Göteborgsregionen omfattar betydande delar av kommuner i
Hallands och Älvsborgs län samt att detta förhållande bör återspeglas i den fortsatta
länsplaneringen. Jag avser att i särskild ordning överväga hur samverkan skall
organiseras mellan länsstyrelserna i den fortsatta länsplaneringen i de fall de
lokala arbetsmarknaderna berör flera län.

Mina
förslag när det gäller storstadsomradernas avgränsning leder också till
slutsatsen all orlsplanen bör modifieras för vissa kommuner inom detta område. Länsslyrelsen
i Stockholms län har föreslagit att Södertälje och Nynäshamn utses till
regionala centra medan länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län för fram
motsvarande förslag beiräffande Slenungsund. Jag ansluler mig till dessa
förslag.

Storstadsområdena
fylleren viktig funktion i vår regionala struktur, Stockholm skall fungera som
huvudstad med de funktioner som följer därav. Göteborg och Malmö kommer sotn
länsstyrelserna päpekar att vara belydande landsdelscentra i fråga om bl. a.
kvalificerad service. Det synes emellertid inte nödvändigl att i ortsplanen
föra in särskilda beteckningar med den innebörden för Göteborgs- och Malmöregionerna,

En
fömtsättning för ökad bevakning av de skiftande sysselsättningsproblemen inom
storstadsområdena är en planering som beaktar strukturen inom dessa områden. En
sådan planering som syftar till en flerkärnig utbyggnad av näringslivet har genomförts
för Stockholms län. Planeringen innebär att fyra arbelsplatsområden har angetts
utanför del centrala kärnområdet. Länsstyrelsens förslag har vunnil allmän anslulning.
Jag anser därför all länsstyrelsens val av arbelsplatsområden bör vara vägledande
för den fortsatta samhällsplaneringen.

Förslaget
från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att de tre kommunerna Slenungsund,
Tjörn och Orust skall utskiljas som en planerings-region kan ses som ell försia
steg mol en mera differentierad planering även inom Göteborgsregionen.
Uppbyggnaden av ell sådant centrum löser dock inte de omfatiande
sysselsättningsproblem som finns inom andra ytter-

s. 282 Kontrollera mot PDF

Orlsplanen

Teckenförklaring

Storstadsomr å den

Prim ä ra centra

Regionida eentr;ilj

Komnumeenir;!

Kommundelseentra

L ä nsgriins

Koniniunur ä ns

Gräns lörallm. stödonnädel

Gr ä ns l ö r inre st ö domr ä del

s. 283 Kontrollera mot PDF

Stockholmsregionen

Göteborgsregionen

Malmöregionen

s. 284 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 284

områden
i Göteborgsregionen. En lokalisering av nytillkommande bostäder till de mera
centrala delarna av regionen bör kunna ge delar av den nytillkommande
befolkningen lillgång till det centrala arbetsplatsområdet. För alt lösa
existerande problem i regionens ytterområden bördock länsslyrelsen i samarbete
med berörda kommuner identifiera områden som är lämpliga som nya arbelsplatsområden.

På
motsvarande sätl som jag nyss redovisat för Stockholms- och Göteborgsregionerna
bör en bätlre samordning mellan lokaliseringen av bostäder och arbetsplatser
komma till ständ även inom Malmöregionen,

Avslutningsvis
vill jag framhälla all ortsplanen väl anger den långsiktiga inriktningen av
regionalpolitiken. Men som närmare har utvecklats i åtskilliga länsprogram kan
det vara nödvändigt att denna planering kompletteras med andra typer av mäl
som är mera knutna till de dagsaktuella problemen när det gäller sysselsättning
och serviceförsörining. Att vissa orter utses lill kommuncentra eller regionala
centra innebär inte att åtgärder för att lösa aktuella problem skall stå
tillbaka för insatser i primära centra. Självklart finns det problem i mindre
orter som kan kräva snabbare åtgärder. Jag vill av den anledningen påpeka att
det till alla kommuntyper kan knylas t. ex. de åtgärder som visar sig
motiverade för att mildra akuta problem. Detta synsätt är en naturiig följd av
den väl utvecklade problem- och ät-gärdsdiskussion som förs i länsplaneringen.

Samverkan
mellan olika orter kan leda till att de skillnader som nu finns i fråga om t.
ex. serviceutbud och valmöjligheter på arbetsmarknaden uriämnas. Men många
mindre orter är länkade till större orter, eller kan genom förbättrade
kommunikationer få del av de fördelar de större orterna erbjuder när det gäller
serviceförsörining och arbetsmarknad. Självfallet måste planeringen av
ortsstrukturen grundas inte bara pä enskilda orters funktioner utan också pä
samverkan och samverkansmöjligheter mellan olika orter.

Länsplaneringen
har också skett med utgångspunkt i sådana förutsättningar, 1 åtskilliga län
bygger planeringen på lokala arbetsmarknader inom vilka pendling kan ske mellan
bostadsort och arbetsplats, Avgränsningar av dessa arbetsmarknader är, som jag
strukit under i det föregående, ett naturligt inslag i länsplaneringen. Sådana avgränsningar
syftar främsl till att vara ett stöd för den lokala och regionala planeringen.

Den
regionala sysselsättningspolitikens mest svåriösta problem finns inom de
kommuner som ligger isolerat i förhållande till större arbetsmarknader, I
sådana kommuner leder ett bortfall av arbetstillfällen som inle ersätts med ny
sysselsättning till utflyttning eller arbetslöshet, 1 kommuner belägna inom en
större lokal arbetsmarknad kan en moisvarande nedgång ofta överbryggas genom
ökad pendling. Regeringen har vidtagit en rad älgärder i orter med isolerat
läge där sysselsättningen har varit hotad.

Jag
anser att utvecklingen i denna typ av kommuner fortsättningsvis bör följas med
särskild uppmärksamhet inom ramen för länsplaneringsarbe-

s. 285 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 285

let.
Denna typ av ensamliggande kommuncentra kan lätt identifieras i norra Sverige,
Det böremellertid uppmärksammas att ocksä vissa regionala centra inom främsl
inre stödområdet, har samma problem som isolerade kommuncentra. Jag förutser
att i samband med avgränsningen av lokala arbetsmarknader, motsvarande
problemområden kommer att utskiljas även i mellersta och södra Sverige,

9,7,4
Planeringsnivåer

Samlade
insatser med regionalpolitiskt syfte förutsätter att man inom skilda
samhällssektorer hargemensamma grundläggande fömtsättningar när del gäller den
regionala ulvecklingen och målen för denna. En sådan förutsättning är
ortsplanen som jag nyss har beskrivit, en annan är planeringsnivåer i form av
befolkningstal för länen.

Planeringsnivåerna
och deras innebörd behandlades utförligt i prop, 1972:111. De principer som då
lades fast bör enligt min mening fortfarande gälla.

Länsstyrelserna
lade i länsplanering 1974 fram förslag till planeringsnivåer föraren 1980 och
1990. 1 arbetsmarknadsdepartementets rapport Politik för regional balans
konstaterades att den slutliga utvärderingen av planeringsnivåerna måsle
återspegla en tidshorisont som kan betraktas som långsiktig även vid denna
tidpunkt. I rapporten föreslogs därför planeringsnivåer för de skilda länen
avseende åren 1985 och 1990. Länsstyrelser, landsting och åtskilliga kommuner
har i remissbehandlingen framfört synpunkter pä dessa förslag. Ett genomgående
drag är att man anser de föreslagna nivåerna alllför laga.

Det
bör först strykas under att befolkningsramar skall utformas med realistiskt beaktandeav
utvecklingsmöjligheter och utvecklingstendenser i de skilda regionerna och med
hänsyn till tillgängliga regionalpoliliska medel. 1 en sådan utgångspunkt för
planeringen ligger också ett krav på all ut-vecklingsambitionerna för län och
kommuner skall ansluta till de för landet som helhet gällande fömtsättningarna.
Detta betyder all planeringen för sysselsättning och serviceförsörining mäsle ulgå
från vad som resp, är är en rimlig befolkning även pä riksnivå.

När
det gäller frågan vilken framtida befolkning i landet som helhet som
planeringen bör inriktas mot är invandringen särskilt svårbedömbar. Under
slutet av 1960-talel betydde invandringen varie är i mänga län mer för befolkningsutvecklingen
än den inrikes befolkningsomflyttningen. Hittills under 1970-lalet harinvandringsöverskotiei
stannat vidca 15 000personer. Delta överskott inträffade i huvudsak under år
1975, Det finns anledning att räkna med att invandringen till Sverige under den
planeringsperiod som nu skall överblickas blir förhållandevis måttlig. Eftersom
sysselsättningspolitiken är inriklad på att öka sysselsättningsgraden, måsle
man se restriktivt pä den utomnordiska invandringen. Jag ulgår ocksä ifrån alt
sådana

s. 286 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 286

sysselsältningspoliliska
åtgärder vidtas i övriga nordiska länder att någon mera omfattande invandring
från dessa länder till Sverige inte heller kommer att ske. Regeringen har i den
reviderade finansplanen inte funnit anledning att frän arbetsmarknadssynpunkt målsätta
en ökad invandring,

SCB
har i sin befolkningsprognos till 1975 års långtidsutredning arbetat med två
invandringsalternativ. 1 det ena - som har blivit långtidsutredningens
huvudalternativ - fömtsätts ingen nettoinvandring efter är 1976. I del andra
antas en äriig nettoinvandring på ca 10 000 personer per är. Samma värde för
statens invandrarverk fram i sitt remissvar. Med de antaganden som kan göras
beträffande fmktsamhet och dödlighet skulle rikets folkmängd då komma att uppgå
till ca 8,52 miljoner invånare är 1990.

För
att uppnå en befolkningsutveckling som motsvarar det övre värdet i
länsstyrelsernas förslag till befolkningsramar skulle nettoinvandringen behöva
uppgå till ca 78 000 personer per år 1975-1980 och till ca 47 000 personer per
år 1975-1990. Motsvarande netloinvandring för att nå mitivärdet i be-folkningsramarna
skulle bli ca 40 000 resp. 30 000 per år. En netloinvandring av denna
omfattning är osannolik. Länsstyrelsernas förslag till planeringsnivåer måste
räknas ned om inte planeringen skall ligga på en orealistiskt hög nivå i vissa
län.

När
det gäller fördelningen av befolkningen anser jag att följande utgångspunkter
bör ligga till grund för planeringen

- utvecklingen i storstadsområdena bör hållas på en
fortsatt balanserad nivä

-
huvudalternativet för planeringen i
län med uttalade regionala obalansproblem bör vara en i stort sett oförändrad
befolkning

-
utanförstödomrädet skall planeringen
inriktas pä vad en rimlig prognos för ulvecklingen kan innebära utan insats av
speciella tillväxtfrämjande åtgärder.

Expansionen
i slutet av 1960-talet och börian av 1970-talel i storstadsområdena har
dämpats i överensstämmelse med de uttalade regionalpolitiska målen. Länsstyrelser
och kommuner har successivt inriktat sin planering på en utveckling som innebär
svag tillväxt. Detta finner jag rimligt.

När det gäller länen inom
allmänna stödområdet är i flertalet fall en planering som inriktas på en i
stort setl oförändrad befolkning fortfarande en ambitiös och rimlig politik.
Riksdagen uttalade i anslutning till 1972 års regionalpolitiska
handlingsprogram att planeringen borde sikta mot det övre värdet i de
planeringsintervall som regeringen föreslog. Det innebär att planeringen skulle
inriktas på en viss befolkningsökning. En sådan har ocksä inträffat i samtliga
skogslän under senare år.

För
län utanför storstadsområdena och utanför allmänna stödområdet borde
planeringen enligt prop, 1972:111 inriktas pä vad som kan följa av en rimlig
prognos ulan särskilda regionalpoliliska insatser. Liksom för län inom
stödområdet bör även i södra Sverige en oförändrad befolkning i resp. län

s. 287 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 287

vara
en grundläggande ambition.

Som påpekades i prop.
1972:111 är det ett primärt mäl för den regionala utvecklingsplaneringen att
skapa förutsättningar för en ulveckling som leder till mera likvärdiga
förhållanden i skilda delar av landet. Ortsplanen har detta syfte. Denna ortsplan
måste självfallet återspeglas i de planeringsnivåer som skall vara vägledande
för samhällsplaneringen såväl på kommunnivå som länsnivå. Befolkningsramarna
för ett län skall svara mot de ambitioner som finns nedlagda i ortsplanen.

I
anslutning härtill finns det anledning kommentera ett vanligt drag i
länsstyrelsernas planeringsdiskussion. Man accepterar och vill verka för fortsatt
befolkningsexpansion i kommuner där expansion nu finns men samtidigt motverka
befolkningsminskning i kommuner där sädan uppträder f n.

Om strävan skall vara att
alla län skall kunna planera för en utveckling som innebär att nuvarande
befolkningstal i stort sett kan bibehållas är det nödvändigt att skapa minst en
väldifferentierad arbetsmarknad i varie län till vilken de ofrånkomliga fiyttningarna
kan gä i stället för till storstadsområdena. Detta förutsätter fortsatt
tillväxt i bl. a. primära centra. En sådan utveckling har också fält
länsstyrelsernas stöd. Samtidigt är det uppenbart att befolkningsunderiaget
inte räcker till för att det överallt skall kunna skapas väldifferentierade
arbetsmarknader som ger de valmöjligheter som arbetande med specialiserad
yrkeserfarenhet och ulbildning kräver. En del av de smä isolerade
arbetsmarknader som länsstyrelserna vill stödja genom höjda planeringsnivåer
kommer även vid en förbättring att bli sä smä och dåligt differentierade, att
mänga människor kommer att föredra de bättre sysselsättningsmöjligheter som
erbjuds pä annat håll. Att försöka motverka tillväxten i primära centra och
vissa större regionala centra skulle antagligen leda till att nyss nämnda
flyttning kom att gå till storstadsområdena. En sådan utveckling ligger inte i
linje med den regionalpolitik som har lagts fast. En förbättring av
arbetsmarknaden i skilda län sä att den motsvarar människornas krav fömtsätter
en viss fortsatt förskjutning av sysselsättningsexpansionen inom länen.

Genom
förbättrade kommunikationer elc. bör arbetstillfällena kunna bli mera
tillgängliga än tidigare. Effekterna pä befolkningsfördelningen kan därigenom
minskas och befolkningsförskjutningarna bör kunna bli mindre omfattande än
under slutet av 1960-lalet. Det kan tilläggas att en planering som accepterar
förekommande expansion men motverkar all tillbakagång dessutom är - med den
ringa invandring och naturiiga folkökning som kan förutses - helt oförenlig med
kravei pä en realistisk planering för riket som helhet. En sädan inriktning kan
förefalla rimlig sett ur ett enskilt läns synvinkel med förutsätter en
befolkningsomflyttning mellan län som inte är förenlig med kravet på en i stort
sett oförändrad befolkning i län med Uttalade regionalpolitiska problem,

Planeringsintervalleis
bredd bör väljas så att det återspeglar den osäkerhet

s. 288 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/75:211 288

som
följer med bedömningar i det långa perspektivet och så alt god planeringsberedskap
erhålls. Intervallens relativa bredd i resp. län bestäms ocksä av den väntade
utvecklingen. För län som har visat en stabil ulveckling och som vänlas lä en
obetydlig förändring av befolkningen är det rimligt att välja ett smalare
planeringsintervall än för de län, som väntas expandera avsevärt och där den
hittillsvarande utvecklingen har visat stora skiftningar från är till är

Ramar
i form av befolkningstal kan ge otillräcklig vägledning för vissa former av
samhällsplanering. Del får bli en uppgift för länsstyrelserna all bl. a. i de
gemensamma planeringsförutsättningar som skall användas i samhällsplaneringen
göra de preciseringar inom de angivna ramarna som behövs för all en samordnad
planering skall åstadkommas.

På grundval av det
material och de principer som jag här har redovisat föreslär jag att de
befolkningsramar, som presenteras i tab. 9.2 läggs till grund för planeringen i
länen för tiden fram lill år 1985. Förslaget innebär ett fullföljande av den
politik för regional balans som riksdagen lade fast

Tab.
9.2 Förslag till befolkningsramar för länen för år 1985. Folkmängd i tusental

Län

1975

1985

Föredragandens

förslag

Stockholms

1 494

1530-

1 590

Uppsala

230

240-

250

Södermanlands

252

250-

260

Östergötlands

387

390-

410

Jönköpings

302

300-

315

Kronobergs

169

170-

180

Kalmar

241

240-

250

Gotlands

54

53-

55

Blekinge

155

155-

165

Kristianstads

272

270-

280

Malmöhus

740

740-

770

Hallands

220

225-

240

Göteborgs
o. Bohus

715

720-

750

Älvsborgs

418

415-

435

Skaraborgs

263

260-

270

Värmlands

284

280-

290

Örebro

274

270-

280

Västmanlands

260

265-

275

Kopparbergs

281

280-

290

Gävleborgs

294

295-

305

Västernorrlands

268

26.5-

280

Jämtlands

133

130-

140

Västerbottens

236

240-

250

Norrbottens

264

275-

290

Riket

8 208

8 258-:

8 620

s. 289 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 289

år
1972, Jag har med vägledning av inkomna remissynpunkter gjort vissa justeringar
i de förslag som lades fram i Politik för regional balans.

Liksom
i samband med 1972 års regionalpolitiska handlingprogram blir det en uppgift
för länsstyrelserna all med utgångspunkt i de ramar riksdagen beslutar ange
planeringsnivåer för kommunerna. Det är därvid angeläget att en teknik
tillämpas som återspeglar den större osäkerhet som vidlåder sädana tal pä
kommunnivå. Detta bör bl.a, komma lill uttryck i att ett bredare intervall kan
användas i planeringstalen för enskilda kommuner än för länen.

Det
är naturiigt att nuvarande regionalpolitiska medel kan behöva ses över bl. a.
för att nä en utveckling, som stämmer överens med de föreslagna
befolkningsramarna.

Jag
kommer i det följande alt föreslå alt en länsplanering med i stort sett
nuvarande omfattning kommer att genomföras ungefär vart femte är samt att det
under mellanliggande år sker en fortlöpande uppföljning och utvärdering. Jag
föreslär vidare att länsstyrelserna redovisar resultatet av denna uppföljning i
en åriig rapport. Jag räknar med att de äriiga rapporterna kommer att
utvärderas av regeringen ungefär vart annat är. Det finns i anslulning därtill möjlighel
alt göra mindre ändringar i gällande ramar eller att vid behov föriänga
planeringshorisonten,

9,7,5
Fullföljandet av länsplanering 1974

Jag
har i del föregående översiktligt redovisat min inslällning lill huvuddelen av
de problem och förslag till åtgärder som länsstyrelserna har fört fram. Redan
nu har materialets omfång gjort denna översiktlighet nödvändig. Jag vill ocksä
erinra om att det ankommer på regeringen eller statliga myndigheter att besluta
om en betydande del av de framförda förslagen till åtgärder Efter att riksdagen
tagit ställning lill mina förslag avser jag därför föreslå regeringen att
särskilda anvisningar utfärdas för fullföljandet av länsplanering 1974. Därvid
bör, bl.a. med utgångspunkt i riksdagens beslut, mera detaljerade
ställningstaganden till de skilda länsprogrammen redovisas.

9.8
Planeringssystem för sysselsättnings- och regionalpolitiken

9.8.1
Allmän inriktning

För
all sysselsättningspolitiken skall bli effektiv mäste rält åtgärd kunna sältas
in vid rält lidpunkt och på rätt plats. Samverkan måsle därvid ske mellan alla
för sysselsättningsutvecklingen betydelsefulla parter - regering och riksdag,
statliga myndigheter på central nivå och i länen, kommuner, landstingskommuner,
företagen och arbetsmarknadens parter. Samverkan måste alltså ske mellan mänga
parter. Detta förutsätter en planering där

19 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 211

s. 290 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 290

alla
för sysselsättningen betydelsefulla beslut kan överblickas.

Redan
i dag bedrivs åtskillig planering av betydelse för sysselsättningen. Det är min
uppfattning att en effektiv och samordnad sysselsättningsplanering skall kunna
utvecklas ur dessa aktiviteter. Nägot i egentlig mening nytt planeringssystem
behöver således inte introduceras.

Jag
skall först ange några allmänna riktlinjer som torde bli aktuella i en framtida
sysselsättningsplanering.

- Planeringen måste vara inriktad både på
näraliggande och på mera långsiktiga frågor. Den skall således skapa en
beredskap inte bara inför konjunkiurproblem utan ocksä inför strukturproblem.

- Planeringen mäste vara sä utformad att det är
möjligt att snabbt förutse nya sysselsättningsproblem. Del gör det nödvändigt
all ständigt hälla planeringen aktuell.

-
Planeringen måste bedrivas i sä
decentraliserade former som möjligt. Det är nödvändigt för att de mycket
skiftande problem som finns på olika delar av arbetsmarknaden skall kunna
uppmärksammas och lämpliga åtgärder skall kunna sättas in, Erfarenhetema frän
länsplanering 1974 visar att man med gott resultat kan bedriva en
riksomfattande planering i starkt decentraliserade former.

-
Planeringen får inte vara ett
självändamål. Det är ett oavvisligt krav att den framtida
sysselsättningsplaneringen blir ätgärdsinriktad.

Planeringen
är en uppgift för bäde staten och kommunema. Staten mäste ha ansvaret för den
samlade sysselsättningspolitiken och för fördelningen av resurserna. Därmed
måste staten också ha ansvaret förden övergripande planeringen. Men kommunerna
bör aktivt medverka i sysselsättningsplaneringen, eftersom den kommunala
verksamheten bäde direkt och indirekt är av stor betydelse för
sysselsättningen. Därtill kommer att kommunerna med sina nära kontakter med
medborgarna har goda möjligheter att se till deras behov. Del är ocksä pä den
kommunala nivån som medborgarna genom politiska partier och iniresseorganisalioner
bäst kan föra fram synpunkler pä planeringen, även om den slulligen mäste
utformas pä länsnivå eller riksnivå.

En
utbyggd sysselsätlningsplanering fär inte innebära att kommunernas möjligheter kringskärs,
att inom det kommunala kompetensområdet själva utforma sin politik och sina
förslag till åtgärder. Avsikten är inte - och lar heller aldrig bli - att från
statligt håll dirigera utformningen av de kommunala budgetarna. Samverkan
mellan stat och kommun mäste ske inom ramen för radande arbetsfördelning mellan
stat. primärkommun och landsting.

s. 291 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 291

9.8,2
Kommunal sysselsättningsplanering

Sysselsättningsutredningen
har i sitt betänkande angetl nägra riktlinjer i ett system för kommunal
sysselsättningsplanering. Utredningen föreslär att en sådan planering bedrivs
pä försök i ett antal kommuner under de närmaste åren. De föreslagna
riktlinjerna skall ligga till grund för dessa försök, men de skall också tjäna
som mall för kommuner, som pä eget initiativ vill bedriva en mera aktiv
sysselsättningsplanering. Utredningens förslag har vid remissbehandlingen
vunnit allmän anslutning. Från kommunernas sida har man i remissyttrandena
visat sig vara villig att ta ett större ansvar för sysselsättningsfrågorna. På
samma sätt har de initiativ som regeringen tagit under vären 1976 för att
förbättra sysselsättningsmöjligheterna för arbetslösa ungdomar, fått ett gott
gensvar pä kommunalt håll.

Mot
denna bakgrund harjag föravsikl att ge sysselsättningsutredningen medel för att
kunna medverka i försök med kommunal sysselsättnings-planering i fyra-fem
kommuner Jag har vidare för avsikt att ta initiativ till överiäggningar med
företrädare för kommunerna under hösten 1976 för att vidareutveckla den
samverkan som inletts kring kommunal sysselsätlningsplanering. I del här
sammanhanget vill jag därutöver som vägledning för det fortsatta arbetet hur en
kommunal sysselsättningsplanering skulle kunna utvecklas anföra följande.

Det
är naturiigt att kommunerna skaffar sig en kännedom om förhållandena på den
lokala arbetsmarknaden och att en sådan analys av situationen ligger till
grund för planeringen. Denna bör därvid kunna bestå av följande moment,
nämligen

- beredskapsplaner för den egna verksamheten för att
kunna motverka konjunkturbetingad arbetslöshet

- verksamhetsplaner, som är så inriktade att den
kommunala verksamheten medverkar till en bättre fungerande lokal
arbetsmarknad.

I
avvaktan pä erfarenheter frän försöksverksamheten ärjag inte redo att ta
ställning för nägon viss enhetlig utformning. Vissa variationer i ell inledande
skede torde tvärtom kunna bidra till ett bredare erfarenhetsmaterial.

Kommunernas
analyser av de lokala arbetsmarknaderna bör belysa förhållandena även pä
längre sikt. Analyserna och bedömningarna bör kunna ulgöra ett väsentligt underiag
för den planering som sker vid länsstyrelser och länsarbetsnämnder

Länsmyndigheterna förfogar
över underiagsmaterial som är av värde för kommunernas analyser. Kommuner med
goda planeringsresurser bör därutöver själva kunna svara för en del av delta underiag.
Samarbete mellan länsmyndigheterna - i första hand länsstyrelser och
länsarbetsnämnder -och kommunerna är en förutsättning för analysen av de lokala
arbetsmarknaderna. Kommunernas analyser och bedömningar bör bilda utgångspunkt
för samverkan med arbetsmarknadsmyndigheterna. Genom den service som

s. 292 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 292

lämnas
hos arbetsförmedlingarna, genom beredskapsarbeten och utbildningsinsatser kan de.ssa
organ medverka till all åtgärda konstaterade brister och problem pä de lokala
arbetsmarknaderna.

Svenska
kommunförbundet bedriver ett utvecklingsarbete med modeller och meloder för att
underiätta kommunernas fleråriga planering. Detta är av slor betydelse för
kommunernas möjligheter att analysera förhällandena i de lokala
arbetsmarknaderna och all medverka i den regionalpolitiska planeringen. 1 de
flesta primärkommuner finns redan underlag i väsentliga delar inom olika förvallningar,
hos olika förtroendemannaorgan eller tjänstemän. Det som ofta saknas är
emellertid en systematisering av materialet frän sysselsättningssynpunkt. Hur
detta skall åstadkommas får bli beroende av den försöksverksamhet som
sysselsättningsutredningen kommer att bedriva.

En
viktig fråga att uppmärksamma vid analysen av de lokala arbetsmarknaderna är
vilka möjligheler som kan erbjudas grupper som har särskilda problem på
arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen är härvid en självklar samarbetspartner.
Det kan gälla nytillträdande på arbetsmarknaden som t.ex. ungdomar och kvinnor
men även äldre och handikappade. Sysselsättningsutredningens försöksverksamhet
fär visa om inventeringarna angående vissa gruppers sysselsättningsproblem kan
utmynna i ålgärdsprogram där bl. a. kommunala insalser för att undanröja arbetshinder
redovisas.

Kommunens
planering av den egna verksamheien är också vä.senllig för
sysselsättningspolitiken. De omsländigheler som hindrar människor alt gå ut i
förvärvsarbete måste i stor utsträckning angripas just genom kommunala
åtgärder. Barnomsorgen är ett exempel pä detta. Trafikfrågorna är ett annal
exempel på att förvärvshinder kan undanröjas genom kommunala åtgärder. Genom
att förändra eller bygga ut lokala eller regionala transportsystem kan
möjligheterna att nä arbetsplatserna förbättras. Insatserna på den sociala
rehabiliteringens område skall ocksä nämnas. Även om arbetsmarknadspolitiken
är en statlig uppgift har kommunala insatser - med utgångspunkt i kommunernas
allmänna ansvar för den sociala om.sorgen - sin betydelse för att stödja
utslagna människors återgång till arbetslivet.

Jag
har i det föregående utgått ifrån att det allljämt finns stora otillfredsställda
behov när det gäller samhällelig service. En betydande del av dessa behov rör
de områden som primärkommunerna har ansvar för. Genom alt tillgodose dessa
behov skapas också sysselsättningstillfällen. Det är den politiska
viljeinriktningen och tillgängliga resurser som avgör takten i denna utveckling
av sysselsättningen. Den kommunala budgeten och de prioriteringar som görs i
den är därför ett väsentligt inslag i den kommunala sysselsätiningsplaneringen.

För
att kunna genomföra sysselsättningsinsalser av beredskapskaraklär på den
kommunala sidan krävs förbättrad planering i de flesta kommuner i landet.
Svenska kommunförbundels modell för samordnad kommunal planering torde med
vissa ändringar kunna utgöra det planeringssystem

s. 293 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 293

som
krävs, I den ingär bl. a. verksamhetsplaner ined underlag för bedömning av
behov för olika verksamheter, servicenivåer, resursutnyttjande, resursmässiga
konsekvenser osv.

Vissa
förändringar kan emellertid behöva övervägas föratt verksamhetsplaneringen
skall kunna anpassas till sysselsättningsplaneringen. Det är framförallt
verksamhetsplanernas sysselsättningseffekter som mäste utvecklas.

Planema
bör exempelvis redovisa inom vilka sektorer tidigareläggningar kan ske och
vilken sysselsättningseffekt dessa ger, Ytteriigare en priori-leringsgmnd i
planeringen uiöver servicenivån och resursbehov tillkommer således. Sambanden
servicenivån och syssel.sättningseffekl behöver därvid utvecklas i planeringen.

Sysselsättningsutredningens
försöksverksamhet lorde behöva avvaktas innan slutsatser av mera generell art
kan dras om utforskning och ambitionsnivå. Jag räknar med att en utvärdering
av verksamheten kommer att presenteras i anslutning till utredningens
slutbetänkande. Jag vill vidare betona vad jag tidigare har anfört rörande
vikten av att kommunerna själva har det slutliga avgörandet "ad gäller
frågor som faller inom det kommunala kompetensområdet. Några förändringar i
detta avseende till följd av en förbättrad verksamhetsplanering bör inte
övervägas.

Kommunernas
ekonomiska långtidsplanering (KELP) bör vara utvecklingsbar för även denna
form av sysselsättningsplanering och bör kunna ulgöra en del av del statliga
planeringsundertaget. KELP 1976-80 innehåller bedömningar av kommuners och kommunägda
företags sysselsättnings utveckling samt utvecklingen av servicenivåer och kapacitetsförhällanden
inom vissa verksamhetsområden. Jag utgär ifrån alt KELP 1977-81 också fär denna
omfattning men kompletteras med uppgifier om vilka investeringar och
sysselsättningsökningar som enligt den kommunala planeringen kan tidigareläggas.

Genom
en systematisk analys av den lokala arbetsmarknaden, genom en sysselsättningsinriklad
verksamhetsplanering och genom en förutseende beredskapsplanering kan kommunen
medverka lill förbättrade sysselsättningsmöjligheter för dess invånare. Denna
verksamhet bör bedrivas i samarbete med bl. a. den statliga
arbetsmarknadspolitiken. Detta kan i ökad utsträckning ske pä lokal nivå genom distriktsartietsnämnderna,
som inrättas frän den 1 juli 1976.

Liksom
kommunerna bör landstingen använda sin budget för att främja sysselsättningen.
Landstingens ekonomiska långtidsplanering (LKELP) innehåller redan nu uppgifter
om sysselsättningen i landstingens egna verksamheter. Som flera landsting
påpekat i remissbehandlingen bör LKELP emellertid kompletteras med redovisning
av vilka investeringar och sysselsättningsökningar som kan tidigareläggas.
Detta utvecklingsarbete med LKELP bör samordnas med de utbyggnader av KELP som
jag har angett i det föregående.

s. 294 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 294

9.8.3
Statlig sysselsättningsplanering på länsnivå

De
enskilda kommunernas behov och önskemål skall vägas samman med moisvarande
behov och önskemål inom andra kommuner. Pä länsnivå skall det också ske en
samordning av dessa krav med de riktlinjer som riksdag och regering har bestämt
och med de resurser som har ställts till förfogande. Det betyder att
verksamheten på länsnivå spelar en avgörande roll i planeringen.

Huvuddelen
av den statliga sysselsättningsplaneringen pä länsnivån bedrivs av
länsstyrelser och länsarbetsnämnder. Ansvaret för den långsiktiga planeringen
åvilar länsstyrelserna bl. a, genom länsplaneringen. De mer närliggande
problemen mäste lösas genom åtgärder som länsarbetsnämnderna ansvarar för.
Länsarbetsnämnderna har att svara för den planering som sker i anslutning
därtill. För planeringen på medellång sikt har både länsstyrelser och
länsarbetsnämnder ett ansvar. Planeringen ställer krav pä samarbete mellan
dessa bägge statliga länsorgan,

Den
framtida länsplaneringens utformning har ingående behandlats i rapporten
Politik för regional balans, bl. a, mot bakgrund av de ökade
sysselsättningspolitiska ambitionerna. Därvid konstaterades att erfarenheterna
av länsplaneringen är goda, och att planeringsomgängar av det slag som
länsplanering 1974 representerar bör göras även i framtiden. Samtidigt
påpekades att länsplaneringen hade kritiserats för att den inte var
tillräckligt flexibel och aktuell. I utvärderingen föreslogs därför att länsplaneringsmaterialet
fortlöpande borde följas upp och utvärderas. De förslag som fördes fram har
accepterats eller lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanserna. Mot
den bakgrunden föreslår jag att länsplaneringen i fortsättningen utformas på
det sätt som föreslogs i den nyss nämnda rapporten, vilket innebär att
fullständiga länsplaneringsomgångar genomförs ungefär vart femte år samt att
länsplaneringen följs upp och utvärderas åriigen. Föreskrifter härom bör föras
in i länsstyrelseinstruktionen. Följande riktlinjer bör gälla för verksamheten.

Del
samordnande ansvaret för länsplaneringen åvilar länsstyrelserna, som ocksä
ansvarar för huvuddelen av utredningsarbetet. Länsstyrelserna svarar även för
att samordning sker mellan olika former av statlig planering. Så långt det är
möjligt bor den kommunala planeringen ulnytrias som underlag för den statliga
planeringen pä länsnivå. Kommunernas och landstingens medverkan i planeringen
är av mycket väsentlig betydelse ocksä när det gäller planeringens förankring
hos medborgarna. Det sker lättast i kommunerna, där enskilda människor genom
politiska partier och fackliga organisationer kan lägga sina synpunkter pä
planeringen. Men det gäller ocksä i fråga om åtgärdernas utformning där
statliga insatser kan kräva följd-ätgärder av kommuner och landsting.

Minsta
planeringsenhet i den nuvarande länsplaneringen är i princip kommunen.
Avvägningar inom en kommun aren kommunal uppgift. Undantag

s. 295 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 295

härifrån
har gjorts dä ett särskilt statligt ansvar har ansetts böra knytas till en viss
del av en kommun. Detta har framför allt förekommit i till ytan stora kommuner
i glest befolkade områden och har dokumenterats i bl. a. diskussionerna om kommundelscentra.
Även i den fortsatta planeringen bör kommunen vara planeringsenhet med de
undantag som motiveras av statens ansvar för vissa sektorer och för
fullföljande av de mäl som riksdagen lägger fast.

De
fackliga organisationerna har medverkat i arbetet med länsplanering 1974 bäde
pä kommun- och länsnivå. På kommunnivån har överiäggningar skett mellan
företrädare för kommunerna och fackliga organisationer kring säväl planeringsunderiag
som mål och ålgärdsbehov. Särskilda kommittéer har bildats på facklig sida för
att medverka i planeringen. På många håll har man lagt ner ett omfattande
arbete föratt delta i dialogen med kommuner och länsstyrelser Erfarenheterna av
samarbetet är goda. Klagomål har förts fram om materialets omfattning och lillgänglighet.
Problem som bör kunna bemästras i den fortsatta planeringen. Alla inblandade
parter har ullalat sig för att de fackliga organisationema bör medverka i
länsplaneringen även i fortsättningen.

Huvuddelen
av näringslivets medverkan i den hittillsvarande planeringen pä
sysselsättningsområdet har skett genom att underiag med bl. a. bedömningar om
den framtida sysselsättningen har lämnats. Sädana uppgifter har samlats in dels
av länsarbetsnämnderna som underiag för konjunkturbedömningar dels av
länsstyrelserna genom det s. k. DIS-systemet,

Även
företagen bör bedriva en aktiv sysselsättningsplanering. Sysselsättningsutredningen
har föreslagit att åtminstone de större företagen skall upprätta
sysselsättningsplaner som bör gälla både det kortsiktiga och det medellänga
perspektivet samt att dessa planer bör utarbetas i samråd mellan företag och
representanter för de anställda. Under de senaste åren har en betydande del av
sysselsättningspolitiken avsett åtgärder inom företagen, t. ex. användning av
investeringsfonder, lagerstöd, företagsutbildning och anpassningsgmppernas
verksamhet. Inte minst mot den bakgrunden är det angeläget med en aktiv
planering inom företagen vad gäller bl. a. rekrytering och utbildning av
personal. Chefen för industridepartementet har i prop. 1975/76:166 om
informationssystemet företag-samhälle understrukit att de uppgifter om
företagens sysselsättningsplaner som företag med mer än 50 sysselsatta varie år
skall sända in till länsstyrelserna skall utarbetas i samverkan med
representanter för de anställda. DIS-systemet bör därvid kunna utgöra ett
väsentligt underiag i en sysselsättningsplanering.

Den
slalliga verksamheien inom olika sektorer, t. ex. vägar, bostäder, skolor m. m.
är betydelsefull för sysselsättningen och för den regionala utvecklingen. En
samordning mellan regionalpolitiska åigärder och åtgärder inom dessa statliga
sektorer är av största belydelse för att effektiva insatser skall kunna göras
för en orts eller en bygds utveckling. Ett av länsplaneringens huvudsyften är
att tjäna som underiag fören sådan samordning. Kungl.

s. 296 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 296

Maj:t
förordnade därför år 1973 (SFS 1973:24) att statlig myndighet skall lägga
resultatet av länsplaneringen - med de modifieringar riksdag och regering
anger - till gmnd för sin planering. Planeringen följs upp genom att
länsstyrelserna enligt länsstyrelseinstruktionen (1971:460) även samordnar de
konkreta beslut pä länsnivån som har regionalpolitisk betydelse;

Möjligheten
att nä samverkan mellan sektorernas planering och den regionalpolitiska verksamheien
är störst på ett tidigt stadium i sektorsplaneringen. Tvä förändringar i
länsplaneringsarbetet bör därför ske för att bättre samordning ska nås. För det
första bör gemensamma planeringsförutsättningar hämtas från länsplaneringen
och läggas till grund för sektorsplaneringen på regional och central nivä. För
det andra bör utvärderingar ske inom ramen för länsplaneringssystemet av t. ex.
utredningsförslag med mera påtagliga regionala effekter.

Krav
har förts fram om att sociala frägor av skilda slag bör ges ökat utrymme i
länsplaneringen. Väsentliga sociala levnadsnivåkomponenter som t. ex.
sysselsättning, boende och utbildning är redan viktiga inslag i planeringen.
Det bör också erinras om att den sociala servicen behandlas ingående i
nuvarande länsplanering. En utbyggnad av planeringen så att sociala komponenter
i levnadsnivån kan beaktas på ett mer systematiskt sätt är i hög grad beroende
av möjligheterna att finna indikatorer som ger en bild av befolkningens sociala
förhållanden.

Försöksverksamhet
pågår vid länsstyrelsen i Norrbottens län. I avvaktan på resultat från denna
verksamhet är jag inte beredd att på denna punkt förorda nägon ändring av
länsplaneringen.

Barnmiljöutredningen
har i sin huvudrapport (SOU 1975:30) Barnens livsmiljö tagit upp bevakningen
av barnens intressen i besluts- och planeringsprocesserna. Utredningen
förordaratt i samhällets planering konsekvenserna för barnen av olika planeringsaltemativ
belyses och värderas. Därvid pekar utredningen bl. a, påden kommunala
planeringen och länsplaneringen. Jag förutsätter att denna fråga kommer att
behandlas av den arbetsgrupp som tillsatts förden fortsatta beredningen inom
regeringens kansli av barn-miljöutredningens rapporter.

Arbetsgången
vid fullsländig länsplanering bör i princip bli densamma som vid länsplanering
1974. Del första arbetsmomentet blir att länsstyrelsen i samverkan med statliga
sektorsorgan, kommuner, landsting, näringsliv m, fl, utarbetar del underlag som
behövs för planeringen. Detta underiag består bl. a, av nulägesbeskrivningar,
prognoser och problembeskrivningar när del gäller befolknings- och
näringslivsutveckling samt sammanställningar av seklorsplaner m, m. Av detta
underlag bör också framgå hur riktlinjerna för hushållningen med mark och
vatten påverkar fömtsättningarna för befolknings- och
sysselsättningsutvecklingen. Delarav underiagel bör kunna hämtas frän den
kommunala planeringen. Arbetet med planeringsunderiaget bör förenklas i
förhällande till länsplanering 1974.

Kommuner
och landsting, fackliga organisationer m. m, bör därefter ana-

s. 297 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 297

lysera
planeringsunderiaget. Med utgångspunkt i den analysen bör de ange krav pä ev,
förändringar i de regionalpolitiska mälen. Vidare skall konsekvenserna för den
kommunala planeringen av olika handlingsalternativ belysas och förslag till
åtgärder för att lösa förekommande problem föras fram. Det är i detta stadium
av länsplaneringen som information bör ges till allmänheten om den
regionalpolitiska planeringen. Till frägan om hur denna information bör föras
ut återkommer jag längre fram. I denna fas av arbetet bör kommunerna inhämta de
lokala fackliga organisationernas synpunkter pä planeringsunderiaget.
Erfarenheterna talar för att kommunerna och landstingen behöver god tid för
att behandla sina planeringsfrågor och för att de politiska partierna i samband
därmed skall kunna föra ut information till allmänheten.

Länsstyrelsen
bör därefter utforma förslag till riktlinjer och handlingsprogram för
regionalpolitiken i länet. Förslaget sänds pä remiss till kommuner, landsting,
statliga sektorsorgan samt regionala organisationer som representerar
näringslivet och arbetsmarknadens parter. Remisstiden bör med erfarenheter frän
länsplanering 1974 inte understiga tre månader

Efter
avslutad remissbehandling bör länsstyrelsen redovisa förslaget till länsprogram
till regeringen jämte kommentarer med anledning av remissbehandlingen.

Arbetsgången
vid fortlöpande uppföljning och utvärde-ring av länsplaneringen kan
sammanfattas pä följande sätt.

Det underiag
i form av nulägesbeskrivningar, problemanalyser och prognoser över
befolknings- och näringslivsutvecklingen m. m. som tagits fram till
länsplanering 1974 kan genom successiv översyn utvecklas till ett ständigt
aktuellt planeringsunderiag. Översynens omfattning blir beroende av förekommande
planeringsproblem och av tillgången pä akluell information. Revisionen av
prognoser bör främst avse tidsperspektivet upp till fem är.

Med
utgångspunkt i det aktualiserade planeringsunderiaget eller på grund av andra
omständigheter bör länsstyrelsen göra en fortlöpande utvärdering av åtgärder
för att lösa regionalpolitiska problem. 1 detta arbete ingår en fortlöpande
avstämning mellan åtgärder inom skilda statliga sektorer och åtgärder som det
ankommer pä kommuner och landsting att vidla.

Resultatet
av länsstyrelsens fortlöpande uppföljning och utvärdering bör sammanställas i
en åriig rapport. Rapporten skall utarbetas i samverkan med statliga länsorgan,
kommuner, landsting, fackliga organisationer och regionala
näringslivsorganisationer. Som föreslås i prop. 1975/76:168 rörande den
regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation skall rapporten
sändas för yttrande till kommuner och landsting i resp, län. Därmed fär de
kommunala organen anledning att diskutera de regionala frågorna ur ett brett
perspektiv.

För
de centrala statliga organen ger en sådan rapport värdefull information om den
avvägning av behov och resurser som sker inom länen. Den ger också värdefull
information om närings- och befolkningsutvecklingen liks-

20 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 211

s. 298 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/75:211 298

om
hur önskemålen från olika sektorsorgan stämmer med de riktlinjer som slatsmaklerna
har lagt fast för regionalpolitiken. Ställningstaganden frän statsmakternas
sida till länsplaneringen bör som hittills ske i anslutning till de
fullständiga länsplaneringsomgängarna. En avstämning av den regionala
utvecklingen bör ske pä grundval av länsstyrelsens rapport samtidigt med den
avstämning av långtidsutredningen som sker under en planeringsperiod.

En
väsentlig del av länsplanering 1974 var den information som gavs till
allmänheten. Samtliga rikets kommuner och landsting, ca 500 lokala och
regionala fackliga gmpper samt organisationer som representerar näringslivet
har aktivt deltagit. Minst 50 000 personer har i politiska församlingar och
organisationer på lokal nivä tagit ställning till länsplanering 1974. Ca 400
000 personer har tagit del av planeringen vid utställningar i praktiskt taget
samtliga kommuner i riket. En mycket vid krets av människor har alltså lämnat
bidrag till länsplaneringens utformning. Information till allmänheten bör inga
som ett led även i den framtida länsplaneringen.

Ansvaret
för den informationsverksamhet, som riktar sig till allmänheten i syfte att
väcka debatt, bör i större utsträckning överiåtas pä politiska partier,
fackliga organisationer, bildningsförbund och olika intresseorganisationer. För
planerande organ pä central och regional nivä bör det vara en uppgift att
liksom hittills sprida information om fattade beslut och om av riksdag och
regering fastlagda planer.

Den
förändring av länsplaneringen som här beskrivits bör genomföras under åren
1976-1978, Uppföljningen och utvärderingen av planeringsunderiaget i
länsplaneringen bör på länsnivå inledas redan under hösten 1976. Även berörda
statliga myndigheters medverkan i länsplaneringen bör inledas under är 1976.
Det system som här skisserats torde i sin helhet inte kunna tillämpas förrän är
1978.

Sysselsättningsuiredningen
har föreslagit alt en näringspolitisk planering bör ingå i länsplaneringen. F. n.
prövas formerna för en utbyggd samverkan mellan länsstyrelserna och vissa
centrala ämbetsverk, bl.a, industriverket när det gäller sysselsältningsprognoser
m. m. i länsplaneringen. De utredningar och prognoser som industriverket tar
fram rörande utvecklingen inom olika industribranscher bör kunna utgöra ett underiag
vid den äriiga uppföljningen av länsplaneringen. Härigenom erhålls goda
förutsättningar för näringspolitiska bedömningar. Jag har tidigare redogjort
för det ökade samspel som under senare år vuxit fram mellan industripolitik och
regionalpolitik och framhållit att denna utveckling enligt min uppfattning i
ökad grad bör kunna bidra med att ta fram underiag för statsmakternas induslripoliliska
ställningstaganden.

Länsarbetsnämnderna
har genom arbetsförmedlingen dagligen kontakter med de grupper som söker arbete
och med näringsliv, kommuner och landsting. Länsarbetsnämnderna har därmed en
central roll i sysselsättningsplaneringen.

s. 299 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 299

Nämnderna
handhar redan nu väsentliga delarav de planeringsaktiviteler som ingär i den
framtida sysselsättningsplaneringen. Det gäller kvartalsrapporterna som är
viktiga underiag i konjunkturpolitiken, beredskapsplaner av skilda slag, program
för arbetsmarknadsutbildning m m. Den försöksverksamhet som kommer att
bedrivas när det gäller den framtida sysselsättningsplaneringen far visa vilka
ändringar och utbyggnader som efterhand kan behöva göras i länsarbetsnämndernas
planering.

De
planeringsverksamheter pä länsnivå som jag här har beskrivit -länsplaneringen
och den arbetsmarknadspolitiska planeringen - torde tillsammans komma att
utgöra den framtida sysselsättningsplaneringen på länsnivå. Hur den bör
utformas fär prövas när erfarenheter vunnits av den försöksverksamhet med lokal
sysselsättningsplanering som avses bli påbörjad.

Eftersom
jag förutser en i stort sett oförändrad arbetsfördelning mellan länsstyrelser
och länsarbetsnämnder kommer de båda länsorganen att ansvara för var sin del
av det som pä länsnivå kommer att utgöra den framtida
sysselsättningsplaneringen. Det är därför angeläget att samverkan byggs ut
mellan länsstyrelser och länsarbetsnämnder. Delar av det underiag som behövs
för sysselsättningsplanering är gemensamt. 1 vissa avseenden flnns sakkunskap
inom länsstyrelser och länsarbetsnämnder som bör ulnytrias gemensamt. För att
en tillfredsställande sarriordning av planeringen pä läng och kort sikt skall
kunna erhållas bör en gemensam beredningsgrupp mellan länsstyrelse och
länsarbetsnämnd bildas. En sådan uppläggning har med framgång prövats i ett anlal
län, bl, a, i Norrbottens län.

9.8.4
Sysselsätiningsplaneringen på central nivå

En
aktiv sysselsättningsplanering måste byggas inte endast på direkt sysselsättningsskapande
åtgärder, den måste ocksä ta till vara den sysselsättning som är en följd av
åtgärder som primärt har ett annat syfte t, ex. att erbjuda människorna service
av skilda slag. Detta förutsätter samordning av olika sektorsplanerande myndigheters
verksamheter. Sysselsätiningsplaneringen i dess olika former mäste därför
liksom hittills vara nära knuten till regeringens och riksdagens arbete.

De
sysselsättningspolitiska insatser som vidtagits under den senaste konjunkturdämpningen
visar att de organisatoriska formerna för denna del av den centrala
sysselsättningsplaneringen är tillfredsställande. Med en utbyggd
beredskapsplanering i kommunerna av del slag som jag nyss har förordat, skapas
ett bättre planeringsunderiag och en större handlingsberedskap. Motsvarande
planering inom de centrala verken behandlas av budgetulredningen (SOU 1973:43).
Den slutliga utformningen av sysselsätiningsplaneringen inom verken blir
beroende av ställningstaganden till denna utredning som f n. bereds i regeringens
kansli.

När
det gäller den långsiktiga sysselsättningsplaneringen är två väsentliga

s. 300 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 300

underiag
tillgängliga pä regeringsnivån, nämligen längtidsutredningarna och
länsplaneringen.

Vad
först gäller länsplaneringen innebär den centrala utvärderingen i regering och
riksdag att man erhåller en samlad utvecklingsplanering för hela landet som
blir vägledande även för beslut pä central nivä. En akluell länsplanering
erbjuder, med sin decentraliserade uppbyggnad dessulom ett utmärkt system för
utvärdering av de regionala konsekvenserna av skilda centrala beslut och
utredningsförslag. Därvid ställs krav på snabbt informationsutbyte mellan
central nivå och länsnivå. De försök med utvidgad ADB-användning i
länsplaneringen som har bedrivits i vissa län syftar bl. a. lill en förbättring
i dessa avseenden.

Den
samverkan mellan statliga sektorsorgan och länsstyrelserna som jag har förordat
tidigare förutsätter att man i sektorsplaneringen kan belysa bl, a. de direkta
och indirekta sysselsättningseffekterna. 1 samband med utvärderingar av
länsplanering 1974 har det visat sig att vissa centrala ämbetsverk har
möjlighet att i ökad utsträckning i sin planering belysa i varie fall de
direkta sysselsättningseffekterna. Regeringen gav är 1975 i särskilda
budgetanvisningar uppdrag ät ett antal centrala verk att i samband med sina
anslagsframställningar ocksä redovisa sysselsättningskonsekvenserna ned pä
kommunnivå av budgetförslagen. En sådan redovisning har ocksä lämnats.

1
de fall ell centralt verk har länsorgan som kan delta i planeringen bör det
ankomma pä det centrala verket att utforma de anvisningar som behövs för att
sektorns planering skall kunna samverka med länsplaneringen på länsnivå. Försök
har inletts med utbyggd medverkan av de centrala verken i länsplaneringen bl.a.
pä prognossidan men åtgärder måste också vidtas för att i övrigi föra över informaiion
av betydelse för planering i länen. Av särskild betydelse torde det vara att
reglera informationsutbytet mellan länsstyrelserna och sådana centrala verk som
inte är företrädda pä länsnivå.

En
fråga av betydelse för den regionala utvecklingsplaneringen pä central nivå är
nedbrytningar till regional nivä av längtidsutredningar och avstämningen
mellan länsplanering och längtidsutredning. Utvecklingen av metoder för denna
avstämning pågår inom ERU saml i arbetet med långtidsutredningen och
länsplaneringen, Ytteriigare utvecklingsarbete återstår där erfarenhetema av avstämningen
mellan länsplanering 1974 och 1975 ärs långtidsutredningen måste tas tillvara.

För
det fortsatta arbetet med att ulveckla planeringen som bedrivs inom sysselsättningsuiredningen
bör utgångspunkten vara vad jag anförde i direktiven till utredningen samt
regeringens ställningstagande i denna proposition och i 1976 ärs reviderade
finansplan. 1 direktiven framhöll jag att de sysselsättningsplaner som
regeringen avser att lägga fram för riksdagen skall ange målen och medel i
sysselsättningspolitiken.

s. 301 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 301

9.8.5
Slatistikfrågor

Den
staiistiska informationen om arbetsmarknaden är mycket rikhaltig. I den mån
förändringar i statistiken i framtiden behöver vidtas för att förbättra underiagel
för sysselsättningsplaneringen bör detta ske i första hand genom ett bättre
utnyttjande av den information som redan nu samlas in, sä att enskilda, företag
och myndigheter inte onödigtvis betungas med uppgiftslämnande. Frågorom
företagens uppgiftsplikt berörs bl, a, i betänkandet (SOU 1976:12) Företagens uppgiftslämnande
som nyligen har avlämnats.

1
linje med detta synsätt ärde projekt, som bedrivs bl. a. vid länsstyrelserna i
Kalmar och Skaraborgs län och som syftar till att ge planeringen aktuell
information om sysselsättningen på lokal och regional nivä i huvudsak baserad
på länsstyrelsernas administrativa regisler Arbetet har redovisats i en
lägesrapport frän ADB-beredningsgruppen i kommundepartementet (Ds Kn 1976:1)
ADB inom samhällsplaneringen. Rapporten har remissbehandlats under vären 1976,
De slutliga resultaten av dessa försök kommer att redovisas i ADB-beredningsgruppens
slutrapport, som beräknas föreligga under hösten 1976, Arbetet med att
utveckla ett nytt system för folkbokföring och beskattning pägär. Därvid prövas
möjligheterna att inom ramen för det nya systemet, tillgodose
samhällsplaneringens och därmed sysselsällningsplaneringens behov av
statistik. Detta bör ta sig uttryck i att planeringens behov beaktas i vad
avses de uppgifter som hämtas in och bearbetas.

9.9
Forskning

En
framgångsrik sysselsättnings- och regionalpolitik kräver inte bara en effektiv
planering utan även fortsatt forskning både närdet gälleratt förutse kommande
sysselsättningspolitiska och regionalpolitiska problem och i fräga om
utvärdering av effektema av vidtagna åtgärder. Det finns anledning lor mig att
i delta sammanhang närmare beröra verksamheten i två kommiltéer som i
samarbete med bl. a. socialforskningsinstilutet (SOFI) har lill uppgifl att
verka för samordning och initiering av forskning inom här aktuella ämnesområden.
Det gäller expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) och
expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA).

1
detta sammanhang vill jag också nämna den expertgrupp för invandringsforskning
som nyligen har tillsatts. Denna grupps verksamhet kan också bli av betydelse
för sys.selsättnings- och regionalpolitiken.

ERU
presenterar i betänkandet (SOU 1974:1) Orter i regional samverkan ell förslag
till forskningsprogram som efter remissbehandling har kompletterats. Det nu
aktuella forskningsprogrammet redovisas i ERU:s lägesrapport (DsA 1975:12),

Sammanfattningsvis
omfattar ERU:s forskningsprogram nu fyra huvudområden.

s. 302 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 302

- Ortsbundna bosällningsvillkor och hushållens
värderingar

- Den offentliga sektorns roll i regionala utvecklingsföriopp

-
De regionala struktursambandens
betydelse i regionala utvecklingsföriopp

-
Regionala effekter av Stålverk 80 och
utvecklingen inom Luleåregionen,

Forskningen
om ortsbundna bosättningsvillkor och hushällens värderingar omfattar en
beskrivning och förklaring av bosättningsmönstreis utveckling i ett regionalt
perspektiv. Särskild uppmärksamhet ägnas ät de tillgångar i form av arbete,
service och miljö som är knuten lill den ort som individen lever i. Metoderna för
att analysera de lokala arbetsmarknaderna vidareutvecklas. En störte flyltningsstudie
kommer att genomföras,

ERU:s forskning om den
offentliga sektorn syftar till all belysa den spänning som kan uppstå mellan
behovet av en fortsatt snabb expansion inom den offentliga sektorn och kravei
på balans i den regionala ulvecklingen. För att lokalisera den offentliga
sektorn i enlighet med de regionalpolitiska målen krävs enligt ERU goda
kunskaper om de faktorer som styr sektorns utveckling. Studier av offentligt
beslutsfattande blir därmed centrala. Det är ocksä viktigt att studera direkta
och indirekta effekter av skilda lokaliseringar förden offentliga sektorn, Omlokaliseringen
av statlig verksamhet studeras därför inom ramen för forskningsområdet.

ERU framhäller att del är
önskvärt att ytteriigare ulreda fömtsättningarna för och konsekvenserna av en
balanserad och kontrollerad strukturomvandling. Inom ett forskningsområde
behandlas därför de samband mellan olika näringsgrenar som råder pä lokala
arbetsmarknader. Delta projekt syftar till att utveckla metoder som kan
användas vid planering av i första hand lokala arbetsmarknader med kraftig
stagnation eller kontraktion inom en dominerande näringsgren.

Ell av forskningsområdena omfallar
de regionala konsekvenserna av det ökade internationella beroendet och
specialiseringen inom industrisektorn. Därvid undersöks också hur
företagssamarbetet tar sig andra former. Inom ramen för detta forskningsområde
kommer också ERU:s studier av leve-ramsförhällandena inom industrin att drivas
vidare.

De
av riksdagen begärda studierna av de regionala effekterna av Stålverk 80 bildar
ell fjärde forskningsområde, 1 ett större tvärvetenskapligt projekt kommer de
direkta och indirekta effekterna av stålverkets lokalisering i Luleå att
belysas,

1 likhet med flertalet
remissinstanser anserjag att ERU:s forskningsprogram anger en lämplig
inriktning av forskningen de närmasle åren på del regionalpolitiska området. De
problem som nu är aktuella i politik och planering synes alla bli belysta i
den fortsatta forskningen. Jag vill emellertid göra några påpekanden.

Jag
har i det föregående framhållil att större delen av den framtida sys-

s. 303 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/75:211 303

selsältningsökningen
kommer alt ske inom offentlig sektor Jag delar därför LO:s uppfattning att en väsenilig
del av ERU:s fortsatta forskning måsie ägnas konsekvenserna, både vad gäller
mål och medel i regionalpolitiken, av en snabbt växande riänstesektor. Jag vill
också - liksom bl. a. SOFI - betona att forskningen bör visa hur den framtida
regionala strukturen skall uppfylla individernas krav på arbete, service och en
god miljö. Det är naturiigt att ERU:s forskningsverksamhet rörande
bosättningsvillkor och hushällens värderingar därav sker i samarbete med
expertgruppen för forskning och fysisk planering och bebyggelse (EFF).

En
viktig uppgift i ERU:s verksamhet är att underiätta ett snabbt utnyttjande i
samhällsplaneringen av forskningsresultaten liksom att ge forskarna
information om vilka forskningsbehov som ur samhällsplaneringens synvinkel är
störst. Av betydelse i det sammanhanget har varit ERU:s strävan att redovisa
forskningsresultaten från tidigare etapper (åren 1970 och 1974) vid en sädan
tidpunkt att de kan uinyttjas i pågående länsplanering. Det är min förhoppning
att ERU:s kommande betänkande skall föreligga i god tid inför näsla fullsländiga
länsplaneringsomgång. Jag kan vidare nämna att ERU för all bygga upp bättre
kontakter mellan forskare och planerare har initierat ett samarbete pä de
skilda universitetsorterna mellan forskare, planerare och fackliga
representanter. Intresset för denna verksamhet har varit stort från alla
berörda.

Forskningen
inom arbetsmarknadsområdet sker i mycket stor utsträckning i samarbete med den
år 1967 tillkallade expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrägor(EF
A). EFA initierar, samordnaroch följer olika forskningsprojekt.

EFA
sammanställde under år 1974 i ett betänkande (SOU 1974:29) All utvärdera
arbetsmarknadspolitik resultaten av vissa dittills bedrivna forskningsprojekt
och redovisade samtidigt sin uppfattning om den fortsatta inriktningen av
forskningen på arbetsmarknadsområdet. Betänkandet remissbehandlades och
anmäldes av regeringen i 1975 års budgetproposition (bil. 3 s, 448). De
forskningsprojekt som dä presenterades avsåg de ekonomiska och sociala
effekterna av arbetsmarknadsutbildningen, geografisk röriighets-slimulans och
immigrationen samt vidare informationsöverföringen mellan arbetsförmedling, individ
och företag.

Vid
min anmälan av dessa frägor framhöll jag att den fortsatta forskningen rörande
arbetsmarknadspolitikens effekter borde vidgas till att omfatta också andra
slag av medel än de dä studerade. Särskilt mäste forskningen inriktas på sådana
medel som är ägnade att påverka tillgängen pä arbetstillfällen av olika slag på
arbetsmarknaden och därigenom förbättra arbetsmarknadssituationen för
speciellt problemdrabbade gmpper. Jag gav ocksä uttryck för uppfiittningen att
den arbetsförmedlande verksamheten krävde betydligt mera detaljerad kunskap än
som nu finns i fråga om anpassningsprocesserna på arbetsmarknaden. Speciellt
intensiv arbelsförmedlingsservice ät vissa grupperav arbetssökande kan
exempelvis medföra betydelsefulla men svår-

s. 304 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 304

bedömbara
indirekta effekter för andra grupper. Studier av dessa frågor borde ses som ett
viktigt komplement till den mera direkt ätgärdsinriktade forskningen.

Sedan
EFA avlämnade sitt betänkande har forskningen pä arbetsmarknadsområdet vidgats
i huvudsak enligt de här angivna riktlinjerna. Ytterligare forskningsprojekt
rörande arbetsmarknadspolitikens medel har påbörjats. Särskilt iniresse knyter
sig till den forskning som rör alternativ till de röriighetsfrämjande insatsema,
dvs. åtgärder inom ramen för lokaliseringspolitiska beslut. Ett sädant utgör
det statliga stödet till Algots etablering i Skellefteå-regionen, som följs upp
genom en undersökning av sysselsäliningsmässiga effekter om levnadsnivå,
förändringar samt anpassningsfrägor. Studierna omfattar också
samhällsekonomiska kostnads/intäkts-analyser 1 anslutning till ERU:s
forskningsprogram om effekterna av stålverk 80 har EFA vidare planerat ett
forskningsprojekt om arbelsmarknadsutvecklingen i Norrboitens län. Särskill
betydelsefullt-är del enligt min mening också att forskningen tar sikte på
jämförande studier av olika arbetsmarknadspolitiska medel. Så har skett i ett
forskningsprojekt som syfiar till att pröva metoder för förhandsberäkningar av
det lämpligaste medlet eller den lämpligaste kombinationen av medel för
enskilda arbetssökande. Samtidigt fortsätter och vidareutvecklas studiema
kring arbetsmarknadens funktionssätt.

Enligt
vad jag inhämtat pågår inom EFA arbetet med att utarbeta ett förslag lill
program för den fortsatta forskningsverksamheten inom EFA:s ram. Bland de
aktuella forskningsuppgifter som därvid har diskuterats ingår studier av de
arbetsmarknadspolitiska medlens effekter för stabiliseringspolitiken och
inverkan pä sysselsättningsförhåUandena av vissa institutionella faktorer, t,
ex, gällande försäkringssystem och trygghetslagarna. Att forskningsverksamheten
på arbetsmarknadsområdet på delta sätt vidgas till alt omfatta även andra ämnen
än arbetsmarknadspolitikens medel i mera begränsad mening anser jag synneriigen
värdefullt. Tillsammans med de redan pågående studierna av olika åtgärder på
området boren sälunda vidgad forskning kunna ge nyttig informaiion i arbetet
med den framtida ulformningen av vårsysselsättningspolitik.

10
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu haranfört hemställer jag att regeringen dels
föreslär riksdagen att

1, godkänna vad jag har uttalat om de allmänna
riktlinjerna för sysselsättnings- och regionalpolitiken,

2, godkänna vad jag haranfört i fräga om ätgärdersom underiättar
ungdomarnas övergäng från skola till arbetsliv,

3, godkänna vad jag haranfört i fråga om
arbetsförmedlingens medverkan i des. k. lokala planeringsråd som jnrättas i varie
kommun den Ijuli 1977,

s. 305 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 305

4. godkänna vad jag haranfört i frågaom fortsatt
intensifierad arbetsförmedling för ungdom,

5. godkänna vad jag haranfört i fråga om anordnandet
av praktik som ett led i utbildning ellersom arbetslivserfarenhet,

6. godkänna av mig förordade bidragsvillkor för halvskyddad
sysselsättning,

7. godkänna det system för lokaliseringspåverkan somjag
harangett,

8. godkänna vad jag haranfört i fråga om villkoren försysselsätlningsskapan-de
åigärder i form av beredskapsarbeten,

9. godkänna vad jag harförordat i fråga om ramarförplaneringenav
verksamheter i länen för tiden t. o. m. år 1985,

10. godkänna de ändringar i 1972 års ortsplan som jag
har förordat.

11. godkänna de principersom jag har redovisat närdel gällersysselsättnings-planeringens
framtida utformning,

12. godkänna vad jag har anfört i fråga om inriktningen
av den fortsatta länsplaneringen,

dels
ock bereder riksdagen tillfälle

att
ta del av vad jag haranfört i det föregående om inriktningenav forskningen pä
det regionalpolitiska och det arbetsmarknadspolitiska området.

11
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen att godkänna vad föredraganden har anfört förden
åtgärd och det ändamål som man har hemställt om.

s. 306 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 Innehållsförteckning

306

opaginerad Kontrollera mot PDF

1
Inledning...................................................... 4

2 Sysselsättningsutveckling......................... .'..... 6

2.1 Utvecklingen på arbetsmarknaden ............... 6

2.2 Arbetskraften-aliernaiiva kalkyler................ 9

2.2.1 Den potentiella arbetskraften - nägra
räkneexempel... 9

2.2.2 Viljan att ta förvärvsarbete.!................ ..... 13

2.2.3 Remissyttrandena.............................. ..... 15

2.3 Sysselsättningen
och dess fördelning-alternativa kalkyler... 16

2.3.1 Hälso- och sjukvårdssektorn................ ..... 16

2.3.2 Ulvecklingen försocial service............... ..... 17

2.3.3 Ulvecklingen för undervisningssektorn.... ..... 18

2.3.4 Övrigstatligoch kommunal verksamhet.... ..... 18

2.3.5 Totalbedömning av den offentliga sektorns
sysselsättningsutveckling 19

2.3.6 Remissyttrandena............................... 20

2.4 Befolknings-och
näringslivsutveckling enligt länsplanering

1974......................................... :........... ..... 24

2.4.1 Rapporten......................................... 24

2.4.2 Remissyttrandena.............................. ..... 28

2.5 Synpunkter
på prognoserna i länsplanering 1974 29

2.5.1 Rapporien......................................... ..... 29

2.5.2 Remissyttrandena............................... 33

3 Riktlinjer för
sysselsättningspolitiken........................ 34

3.1........................................................ Ekonomiska
förutsättningar för sysselsättningsökningen inom

offentlig sektor......................................... ..... 34

3.1.1 Allmänna utgångspunkter.................... ..... 34

3.1.2 Finansiering av den fortsatta utbyggnaden av ofTentlig
sektor 36

3.1.3 Remissyttrandena.............................. ..... 38

3.2 Allmänna
riktlinjer försysselsättningspolifiken.. ..... 40

3.2.1 Arbetets värde för individ och samhälle.. ..... 40

3.2.2 Arbetskraft och arbetsuppgifter finns..... ..... 42

3.2.3 En aktiv och samordnad sysselsättningspolitik 44

3.2.4 Remissyttrandena.............................. ..... 46

3.3 Individens
krav på arbete........................... ..... 48

3.3.1 Regionalpolitikens grundläggande förutsättningar.... 48

3.3.2 Balans och röriighet pä arbetsmarknaden ..... 49

3.3.3 Det regionala balansbegreppets utveckling 50

3.3.4 Lokala arbetsmarknader...................... ..... 50

3.3.5 De inomregionala frågornas ökade vikt... ..... 51

3.3.6 Arbetsresor 51

3.3.7 Flytrnmgen
mellan lokala arbetsmarknader 52

s. 307 Kontrollera mot PDF

Prop.
1975/76:211 307

3.3.8 Regionala aspekter på röriigheten analys och
åtgärder.. 52

3.3.9 Arbetsmöjligheter för skilda grupper....... .... 53

3.3.10 Remissyttrandena..................... ..... .... 55

4 Åtgärderföratlstärkadenenskildepåarbetsmarknaden 56

4.1 Röriigheten
på arbetsmarknaden-stöd äl den enskilde 56

4.1.1 Röriigheten....................................... .... 56

4.1.2 Behovet av information.... ............... .... 57

4.1.3 Stöd föroch "uppbyggnad" av den enskilde,, 59

4.1.4 Stödet till geografisk rörlighet.............. .... 60

4.1.5 Remissyttrandena.............................. .... 61

4.2 Samspel
mellan utbildningspolitik och sysselsättningspolitik . 63

4.2.1 Inledning.......................................... 63

4.2.2 Ulvecklingen i gymnasieskolan.............. 64

4.2.3 Ulvecklingen pä ungdomens arbetsmarknad. 65

4.2.4 Övergången mellan skola och arbetsliv... 66

4.2.5 Remissyttrandena ............................. 69

4.3......................................................... Praktik-rapport
frän arbetsgruppen för utredning av vissa prak

tikfrågor.................................................. 71

4.3.1 Rapporien......................................... 71

4.3.2 Remissyttrandena ............................. 74

4.4 Atgärderförattslärkadenenskildepåarbetsmarknaden 76

4.4.1 De kollektiva färdmedlens roll för den enskilde pä
arbetsmarknaden 76

4.4.2 Bebyggelseplanering förökad sysselsättning 77

4.4.3 Utbildning......................................... .... 78

4.4.4 Flyttning och flyttningsstöd................. .... 79

4.4.5 Remissyttrandena.............................. 79

4.5........................................................ Anpassning
av arbetstillfällena till arbetskraftens fömtsätl-

ningaroch krav......................................... ..... 84

4.5.1 Arbetsmiljö....................................... ..... 84

4.5.2 Personalpolitik................................... ..... 85

4.5.3 Utbildning......................................... ..... 87

4.5.4 Särskilt stöd försvårplacerade
grupper-sysselsättnings-skapande åtgärder 88

4.5.5 Remissyttrandena........... ;................. ..... 90

5 Näringslivspåverkan........................................ ..... 92

5.1 Näringslivets
ulveckling............ .... ..... 92

5.1.1 Jord-och skogsbruk............................ 93

5.1.2 Byggnadsverksamhet.......................... 94

5.1.3 Privata och offentliga riänster.............. ..... 95

5.2 Näringspolitik........................................... 99

5.2.1 Regional näringspolitik......................... ..... 99

5.2.2 Övriga näringspolitiska frågor............... ... 101

5.2.3 Remissyltrandena............................... ... 103

s. 308 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/75:211 308

5.3 Samverkan
för regional utveckling ............... 108

5.3.1 Inledning.......................................... 108

5.3.2 Nuvarande regionalpolitiska medel......... 108

5.3.3 Utredningsförslaget............................. .. 109

5.3.4 Remissyttrandena ............................. 110

5.4 Regionalpolitik.......................................... ... 113

5.4.1 Möjligheterna att styra arbetsplatsernas
lokalisering... 113

5.4.2 Allmänt om de regionalpolitiska medlen... ... 115

5.5 Regionalpolitiska
insatser............................ ... 118

5.5.1 Lokaliseringspåverkan......................... ... 118

5.5.2 Remissyttrandena.............................. ... 120

6 Övriga
regionalpolitiska frågor........................... ... 126

6.1 Service
och samhällsfunktioner.................... ... 126

6.1.1 Målen förserviceförsöriningen............... ... 126

6.1.2 Problemområden i servicehänseende..... 128

6.1.3 Kommersiell service............................. 131

6.1.4 Samhällsservicens regionalpolitiska betydelse 132

6.1.5 Utbyggnad av samhällsfunktionerna....... 133

6.1.6 Remissyttrandena............................... 136

6.1.7 Remissyttrandena............................... 139

6.2 Miljö
och markanvändning...................... ........ 143

6.2.1 Miljö-och markanvändningsfrågor i länsplaneringen,. 143

6.2.2 Remissyttrandena............................... 144

6.3 Ortsstrukturen.......................................... 146

6.3.1 Bakgrund.......................................... ... 146

6.3.2 Ortsslrukluren i storstadsområdena........ ... 150

6.3.3 Primära centra................................ ..... 151

6.3.4 Regionala centra och kommuncentra...... ... 151

6.3.5 Ortsstrukturen under kommuncenternivå ... 152

6.3.6 Remissyttrandena.............................. ... 152

6.4 Planeringsnivåer........................................ ... 155

6.4.1 Ramar för länens verksamhet............... ... 155

6.4.2 Remissyttrandena.............................. ... 157

7 Planeringssystem för sysselsältni
ngs-och regionalpolitiken ....... 160

7.1........................................................ Konjunkturpolitiken
och den långsiktiga 'sysselsättningspla

neringen ................................................ ... 160

7.1.1 Långsiktiga verkningar av en jämn sysselsättningsutveckling
160

7.1.2 Konjunkturpoliiiska medel..................... ... 162

7.1.3 Konjunkturinformation......................... ... 162

7.1.4 Den offentliga sektorn......................... ... 163

7.1.5 Näringslivet.......................................... 165

7.1.6 Remissyttrandena ............................. ... 166

7.2 Sysselsättningspolitisk
planering.................. ... 169

s. 309 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 309

7.2.1 Sysselsättningsplaneringens uppgifier och allmänna
uppläggning 170

7.2.2 Lokal sysselsättningsplanering.............. ... 171

7.2.3 Landstingens medverkan i sysselsättningsplaneringen 173

7.2.4 Näringslivets medverkan i
sysselsättningsplaneringen. 173

7.2.5 Regional sysselsätlningsplanering........... ... 174

7.2.6 De centrala statliga organens
sysselsättningsplanering. 174

7.2.7 Remissyttrandena.............................. ... 175

7.3 Utvecklingsplaneringens
framtida utformning.. ... 180

7.3.1 Nuvarande utformning......................... ... 180

7.3.2 Framlida planeringssystem................... 182

7.3.3 Remissyttrandena.............................. 186

7.4......................................................... Statistikoch
prognoser förarbetsmarknaden-nuvarande infor

mationskälla ............................................ ... 191

7.4.1 Utredningen...................................... ... 191

7.4.2 Remissyttrandena.............................. ... 192

8 Forskning..................................................... ... 193

8.1
Orter i regional samverkan ....................... 193

8.1.1 Inledning.......................................... 193

8.1.2 Hushällens levnadsvillkor i olika ortstyper 193

8.1.3 Produktionskostnader i olika regioner..... ... 195

8.1.4 Prognos-och planeringsmetoder............ 196

8.1.5 ERUs bedömningar och slutsatser.......... 197

8.1.6 Inriktningen på ERUs fortsatta forskningslnitierande
verksamhel 197

8.1.7 Remissyttrandena.............................. ... 198

9 Föredraganden.............................................. 203

9.1 Inledning................................................. 203

9.2 Sysselsättningsmöjligheter.......................... 204

9.3 Den enskildes krav på arbete...................... 209

9.4 Riktlinjer försysselsättnings-och regionalpolitiken 217

9.5 Åtgärder föratt undanröja förvärvshinder....... 221

9.5.1 Allmän inrikining ................................ 221

9.5.2 Åtgärder föratt förändra arbetslivet....... 223

9.5.3 Åtgärder för att förbättra informationer och
arbetsförmedling 225

9.5.4 Åtgärder föratt underiätta övergängen från skola
till arbetsliv 228

9.5.5 Åtgärder för yrkesutbildning................. 234

9.5.6 Åtgärder föratt anpassa arbetsplatserna 237

9.5.7 Åtgärder föratt förbättra barnomsorgen.. ... 242

9.5.8 Åtgärder för att förbättra resemöjligheter och
bebyggelseplanering 244

9.5.9 Åtgärder för ekonomisk kompensation vid flyttning .. 246

s. 310 Kontrollera mot PDF

Prop. 1975/76:211 310

9.6 Åtgärder
för att öka tillgängen pä arbete ...... ... 248

9.6.1 Allmän inriktning................................. ... 248

9.6.2 Närings-och regionalpolitiska åtgärder.... ... 249

9.6.3 Insatser inom offentlig sektor............... ... 262

9.6.4 Arbetsmarknadspolitikens balansskapandeåtgärder .. 267

9.7 Övriga
regional politiska frågor..................... 272

9.7.1 Serviceförsörining............................... 272

9.7.2 Miljöfrågor i länsplaneringen.................. 275

9.7.3 Orter i regional samverkan................... ... 277

9.7.4 Planeringsnivåer................................. ... 285

9.7.5 Fullföljandetav länsplanering 1974......... ... 289

9.8 Planeringssystem
försysselsättnings-och regionalpolitiken .. 289

9.8.1 Allmän inriktning................................ ... 289

9.8.2 Kommunal sysselsätlningsplanering........ ... 291

9.8.3 Statlig sysselsättningsplanering pä länsnivå 294

9.8.4 Sysselsättningsplanering påcentral nivä. ... 299

9.8.5 Statistikfrågor................................... ... 301

9.9 Forskning................................................ ... 301

10................................................................. Hemställan 304

11.................................................................. Beslut 305

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

68 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (68)

68 kopplingar i 38 dokument.

  1. Bet. 1982/83:AU23 om regionalpolitik s. 75 i texten
  2. Prop. 1981/82:113 om program för regional utveckling och resurshushållning s. 264 i texten
  3. Prop. 1980/81:126 om arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning s. 8 · s. 77 i texten
  4. Prop. 1980/81:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1981/82 i texten
  5. Bet. 1978/79:AU23 om regionalpolitik i texten

Visa alla 38