Regeringens proposition angående riktlinjer för älgvården
1975 · 39 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 37 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975:25, Regeringens proposition angående riktlinjer för älgvården
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringens
proposition nr 25 år 1975 Prop. 1975: 25
Nr 25
Regeringens
proposition angående riktlinjer för älg vården;
beslutad
den 13 febraari 1975.
Regeringen
bereder riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad som har upptagits i
bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar OLOF PALME
SVANTE
LUNDKVIST
Propositionens
huvudsakliga innehåU
I
propositionen förordas att samordnad älgjakt införs. Huvuddelen av älgjakten
kommer därvid att bedrivas på licens efter särskild ansökan. Inom ramen för den
samordnade älgjakten koinmer länsstyrelsen att kunna lämna generell
älgtilldelning utan ansökan på mindre jaktområden.
1 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 25
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975: 25
Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1975-02-13
Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, AspUng,
Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Noriing, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén
Föredragande:
statsrådet Lundkvist
Proposition
angående riktlinjer för älgvården
1
Inledning
1953
års riksdag anhöll hos Kungl. Maj:t om översyn rörande gällande ordning för
meddelande av tillstånd till jakt efter älg (mot. 1953:1: 317 och II: 395, II: 231, 3LU 1953: 22, rskr 1953: 218). I beslut den 5
juni 1953 uppdrog Kungl. Maj:t åt 1949 års jaktutredning att verkställa den av
riksdagen begärda översynen. Jaktutredningen avgav den 21 februari 1964
betänkandet (SOU 1964:11) Älgfrågan. Utredningen förordade att
försöksverksamhet med helt reglerad älgjakt skulle bedrivas i vissa län.
Frågan
om försöksverksamhet med reglerad älgjakt anmäldes för riksdagen år 1965 i prop.
1965:19 angående vissa frågor rörande älgjakt m. m. I skrivelse tUl Kungl. Majrt
uttalade riksdagen önskemål om att frågan rörande älgjaktens utformning på nytt
måtte anmälas för riksdagen sedan erforderliga erfarenheter vunnits av
försöksverksamheten med reglerad älgjakt (JoU 1965: 4, rskr 1965: 144).
Jakten
efter älg är försöksvis helt reglerad inom Kronobergs och Västmanlands län
sedan jaktåret 1967/68 och inom Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen sedan
jaktåret 1971/72.
Statens
naturvårdsverk inkom i november 1972 till jordbruksdepartementet med en
redogörelse för nyssnämnda försöksverksamhet i Kronobergs och Västmanlands
län. Samtidigt föreslog naturvårdsverket att en allmän övergång till samordning
av älgjakten borde komma till stånd. I prop. 1973: 1 (bil. 11 s. 148) anförde
dåvarande departementschefen att han i avvaktan på ytterligare erfarenheter av
försöksverksamheten inte var beredd att ta ställning tUl naturvårdsverkets
förslag.
Prop. 1975: 25 3
Inom
jordbruksdepartementet har därefter tUlsatts en arbetsgrupp med uppgift att
mot bakgranden av ytterligare erfarenheter från försöksverksamheten utarbeta
förslag till riktiinjer för den framtida älgvården. Arbetsgruppen har i juni
1974 avgett en promemoria (Ds Jo 1974: 6) Förslag tUl riktlinjer för den fraratida
älgvården. Arbetsgruppen föreslår allmän övergång tUl licensjakt.
Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av statskontoret, riksrevisionsverket,
statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, domänverket, skogshögskolan, samtliga
länsstyrelser utom länsstyrelsen i Gotlands län. Svenska samernas riksförbund.
Svenska jägareförbundet, Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges
riksidrottsförbund. Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
och Svenska skogsarbetareförbundet.
Lantbruksstyrelsen
har bifogat yttranden av lantbruksnämnderna i Kronobergs, Västmanlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län. Skogsstyrelsen har bifogat yttranden av skogsvårdsstyrelsema
i Kronobergs, Västmanlands, Kopparbergs och Nortbottens län. Länsstyrelserna
har i allmänhet bifogat yttranden av lantbruksnämnderna, skogsvårdsstyrelserna
och jägarorganisationerna i länen.
Vidare
har skrivelser inkommit från Skogsindustriernas Samarbetsutskott, Östergötiands,
Jönköpings och Gävleborgs läns jaktvårdsföreningar, Värmlands läns
jaktvårdsförbund, HaUands och Norrbottens läns distrikt av Jägarnas
riksförbund-Landsbygdens jägare, Värmlands Läns Skogsägare ek. för., Kronobergs
socialdemokratiska partidistrikt, Kolmårdens älgvårdsområde särat vissa
enskilda personer.
2
Nuvarande ordning 2.1 Allmänt
Enligt
1 § jaktstadgan (1938: 279, omtryckt 1967: 769) är vUda däggdjur och fåglar
som tUlhör art för vUken allmän jakttid inte är bestämd fridlysta under hela
jaktåret den 1 juliden 30 juni. Andra vUda däggdjur och fåglar är fridlysta
under tid som inte är aUmän jakttid. När djur är fridlyst, är jakt efter
djuret förbjuden, om inte annat följer av jaktstadgan. Älg får jagas dels under
alhnän jakttid, dels under särskild jakttid. Den allmärma jakttiden bestäms
genom en varje år utkommande jakttidskungörelse (senaste kungörelse i ämnet
SFS 1974: 554). Den allmänna jakttiden efter älg, som jaktåret 1973/74 varierade
mellan två och fera dagar, infaller för norna delen av landet i septeraber och
för övriga delar av landet i oktober. I Kronobergs och Västmanlands län samt i
Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen
Prop. 1975: 25 4
får
jakt efter älg ske endast enligt särskilda bestämmelser om försöksverksamhet
med reglerad älgjakt, I fråga om vissa kronoparker gäller en utsträckt allmän
jakttid,
Bestäraraelser
om jakt efter älg under särskUd jakttid, s, k, licensjakt, finns i 13 §
jaktstadgan. Länsstyrelsen får efter ansökan ge licens för jakt efter älg utan
hinder av fridlysning inom sådant jaktvårdsområde eller annat markområde som
med hänsyn till storlek och beskaffenhet i Övrigt medger tillfredsställande
vård av älgbeståndet (1 mom, första stycket). Ansökan skall inges till
länsstyrelsen före utgången av mars. För licensgivningen gäller bl, a, att
jakten får tillåtas börja tidigast första dagen för den allmänna jakttiden för
orten och pågå under saramanlagt 30 dagar och att oraråde som allmänheten
brukar använda för fri-luftsändamål i regel bör undantas från jakt under sön-
och helgdag och dag före sådan dag. I licensen skall fastställas det högsta
antal djur som med hänsyn till älgskador, älgstammens storlek och övriga
omständigheter får fällas. Avser licensen jakt efter såväl årskalv som äldre
djur skall fastställas det högsta antal äldre djur som får fällas. Skadar älg i
större orafattning skog eller gröda eller föreligger påtaglig fara för sammanstötning
mellan motorfordon eller älg eller finns av annat skäl behov av att minska
älgstammen, får länsstyrelsen medge licens för jakt också i fråga om annat
område eller under annan tid än som nyss angetts (1 mom. andra stycket och 2
mom.). Ora det i fall där licens inte raeddelas behövs särskUda åtgärder för
att minska älgstammen, får länsstyrelsen vidare utsträcka den allmänna
jakttiden inom området raed högst 14 dagar (3 mom,),
I
varje län där älgskador förekommer i större omfattning skall finnas en älgskadenämnd
med uppgift att noggrant följa förekomsten av sådana skador och att gå
länsstyrelsen till hända med sakkunskap i ärenden om åtgärder för att motverka
skadorna. Nämnden beslår av ordförande och två andra ledamöter som
länsstyrelsen utser för viss tid efter börande av lantbruksnämnden,
skogsvårdsstyrelsen och jaktvårdssara-manslutning för länet (4 mom,). Innan
länsstyrelsen medger licens eller beslutar utsträcka den allmänna jakttiden,
bör länsstyrelsen höra älgska-denämnden samt vid behov även myndighet 1 orten
och jaktvårdssara-manslutning för länet. Ora grandema för tillgodogörande av
kronans jakträtt äger tillämpning i fråga om område som avses med licensen eller
beslutet, skall länsstyrelsen samråda raed domänverket (5 mom., ändrat senast
1968: 657),
Enligt
5 mom. gäller vidare att naturvårdsverket får meddela närmare vUlkor och
föreskrifter för licens.
Den
som jagar, fångar eller dödar djur under tid då djuret är fridlyst, döms enligt
28 § 1 mom. jaktstadgan (moraentet ändrat senast 1969: 694) för olaga jakt till
böter eller fängelse. I 2 mom. av samma paragraf stadgas bötesstraff för den
som påskjuter, sårar eller dödar års-
Prop. 1975: 25 5
kalv,
när jakt efter älg men ej efter älgkalv är tUlåten. Till samma straff döms den
som påskjuter, sårar eller dödar djur som är äldre än årskalv, när endast jakt
efter älgkalv är tillåten (första stycket). Om den som fått tillstånd till jakt
efter älg eller älgkalv dödat eller låtit döda flera djur av sådant slag än tiUståndet
medger eller åsidosatt meddelad föreskrift om att fälla årskalv före hondjur,
döms han till böter (andra stycket).
I
kungörelsen (1965: 260) om älgavgift ra. ra. (ändrad senast 1973: 33) finns
bestämmelser bl. a. om att för varje älg som fäUs tUl länsstyrelsen skall
Inbetalas en avgift och göras anmälan med vissa uppgifter och att avgifterna
skall bilda en älgskadefond, ur vilken ersättning för älgskada och bidrag till
jaktvård får beviljas.
2.2
Försöksverksamheten med reglerad älgjakt
2.2.1
Av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser
För
försöksverksaraheten i Kronobergs och Västmanlands län gäUer bl. a, följande
av Kungl, Maj:t meddelade bestämmelser.
Under
försökstiden träder den reglerade älgjakten i stället för den jakt efter älg
som får bedrivas under allmän jakttid och under särskild jakttid med tillstånd sora
avses i 13 § 1 raom, första stycket jaktstadgan
Tillstånd
att fälla älg under reglerad älgjakt meddelas av länsstyrelsen i det län där
marken är belägen. Länsstyrelsen får meddela tillstånd tUl reglerad älgjakt
även beträffande mark som är belägen i angränsande län om marken i älgjaktsaramanhang
hänförs till ett i huvudsak inora försökslänet beläget område. Om jaktområde
för älg ligger till större delen inom län som angränsar till försökslän och
till mindre del inom försökslänet, får länsstyrelsen i det län där den större
delen ligger besluta om älgjakt under särskild jakttid för hela jaktområdet.
Börjar älgjakten i ett till försökslän angränsande län på annan dag än som
beslutats för försökslänet, får älgjakten inora den del av jaktområdet sora
ligger utanför försökslänet inte börja före den allmänna älgjakten inom det
angränsande länet.
För
medverkan vid bedömningen av lämplig älgavskjutning ra, m, knyts ett rådgivande
organ, älgnämnden, tUl länsstyrelsen. Älgnämnden består av sex ledamöter sora
länsstyrelsen förordnar. Ledamöterna skall företräda domänverket, skogsbruket,
jordbruket, frUufts- och naturvårdsintressena samt läns jaktvår dsföreningen.
Länsstyrelsen får vid behov till nämnden knyta särskild expert på
viltbiologiska eUer trafiktekniska frågor.
Ansökan
om tillstånd att fälla älg under reglerad älgjakt ges in till länsstyrelsen sora,
efter hörande av länsjaktvårdsföreningen, prövar ansökningarna,
tl
Riksdagen 1975.1 saml. Nr 25
Prop. 1975: 25 6
Förfogar
sökanden icke över mark med en sammanlagd areal som efter ortens förhållanden
bedöms vara tiUräcklig för tUlstånd att fälla älg under en treårsperiod, bör
han få sådant tUlstånd avseende en begränsad jakttid ora sex dagar per år. Om
förändring i älgstammen eller annan orsak gör det motiverat att öka avskjutningen,
får tillstånd avseende treårsperioden ändras under perioden.
Vid
prövning av ansökan ora tiUstånd att fälla älg under reglerad älgjakt skall
länsstyrelsen beakta att område som är attraktivt från friluftssynpunki i
regel bör undantas från jakt under lördagar och söndagar.
Tillstånd
att fälla älg under reglerad älgjakt inom älgjaktområde gäller inte jakt på
annans mark med raindre särskild tiUåtelse finns eller avtal som de jaktberättigade
inom området kan ha träffat om gem.ensam älgjakt undertecknats av markens ägare
eller annan som äger upplåta rätt till jakt på marken, TUlståndsbevis skall
innehålla erinran härom.
Vid
prövning av ansökan om tUlstånd att fäUa älg under särskild jakttid med
tillstånd som avses i 13 § 1 mom. andra stycket eUer 13 § 2 mom. jaktstadgan
skall under försökstiden hänsyn tas tUl den förändring i älgstammen som kan
följa av den reglerade jakten.
Bestämmelse
som gäller särskilt för tid då jakt efter älg är förbjuden eller eljest då älg
är fridlyst skall i fråga om mark, där reglerad älgjakt får bedrivas enligt
länsstyrelsens beslut, ej tillämpas under tid som beslutet avser.
Statens
naturvårdsverk får förordna ora de undantag under försökstiden från bestämmelsema
i jaktstadgan som behövs för ett ändamålsenligt genomförande av försöket med
reglerad älgjakt.
Vad
gäller försöksverksamheten i Norrbottens län skiljer sig de föreskrifter som Kungl.
Maj:t meddelat därom endast på få punkter från de som gäller beträffande de två
andra länen. Bl, a, gäller att läns-älgnämnden skall bestå av sju ledamöter i
stället för sex samt att tiden för dispensjakt under treårsperiod är fyra i
stället för sex dagar per år,
2.2.2
Organisationen av jakten
I
samband raed försöksverksamheten i Kronobergs län har älgjakten där
organiserats på i huvudsak följande sätt.
Länsälgnämnden
består av sex ledamöter. Till näranden har knutits en expert på viltbiologiska
frågor. Sekreterare är länsjaktvårdskonsulen-ten. I enlighet med de riktlinjer
som gäller för länsälgnämndernas verksamhet skall nämnden följa älgstammens
utveckling och skadegörelse inom länet samt verka för en i förhållande till
skadegörelsen lämplig, biologiskt väl avvägd älgavskjutning och för en god
jaktutövning. I nämndens arbetsuppgifter ingår vidare bl. a. att tUI
länsstyrelsen lämna förslag angående avskjutningens storlek med ramar för det
antal älgar.
Prop. 1975: 25 7
fördelat
på årskalvar och äldre djur, som bör fällas. Nämnden har dessutom övertagit den
fömtvarande älgskadenämndens arbetsuppgifter.
Älgtilldelningen
går till så att länsälgnämnden först avger ramförslag till älgavskjutning för
det kommande jaktåret till länsstyrelsen. Länsstyrelsen fastställer de
totalramar avseende årskalvar och äldre djur inom vUka älgtUldelning tUl
jaktområdena skall ske och överlämnar beslutet härom tiU länsjaktvårdsföreningen.
Ansökan om älgtUldelning ställs tUl länsstyrelsen och ges in tUl denna senast
den 31 mars. Ansökningsblanketten innehåller uppgifter bl, a, om jaktområdets
benämning, storlek och gränser, i jaktområdet ingående fastigheter, samtiiga
jakträttsinnehavare samt antalet årskalvar och äldre djur som man önskar fälla
ino.m jaktområdet. Efter ansökningstidens utgång överiämnar länsstyrelsen
ansökningarna till länsjaktvårdsföreningen. Föreningens styrelse upprättar
förslag till älgtilldelning på jaktområdena inom de av länsstyrelsen fastställda
totalramarna. TiU grund för förslaget ligger bl. a, ansökningarna om älgtiUdelning,
avskjutningsstatistlk och rapporter om tillgången på älg. Förslaget tillställs
länsstyrelsen och samtidigt underrättas de sökande för vilka förslaget innebär
avvikelser från ansökningen. Vid beredningen av ärendet i länsstyrelsen hörs
bl, a, länsjaktvårdsföreningens styrelse. Denna företräds då i regel av länsjaktvårdskonsulenten.
Vidare ges nyss nämnda sökande tillfälle att avge påminnelser. Länsstyrelsen fattar
beslut om älgtilldelningen på jaktområdena och tUlställer samtliga sökande
beslutet före viss dag, i regel senast två månader före jakttidens början.
Beslutet tiUkännages länsjaktvårdsföreningen.
Jaktområdenas
storlek bör i enlighet med riktlinjerna för försöksverksamheten vara sådan att
för länet lämpliga biologiska avskjulningsprin-ciper kan tillämpas. Varje
jaktområde bör ora möjligt vara sammanhängande, I Kronobergs län eftersträvas
att organisera markerna i jaktområden som medger tilldelning av minst en vuxen
älg eller två årskalvar per år. Jakttiden är 30 dagar. Även mindre jaktområden
tilldelas emellertid regelmässigt älg oavsett arealen, Avskjutningen förläggs
då tUl treårsperioder. Vidare kan jakttiden under treårsperioden avkortas till
sex dagar per år. Den minsta tilldelning som kan förekomma är en vuxen älg
eller en eller två årskalvar under en treårsperiod. Om förändring i älgstamraen
eller annan orsak gör det motiverat att öka avskjutningen, ändras älgtUldelningen
och jakttiden under treårsperioden.
Jaktområdes
organisation kan vara antingen jaktvårdsområde som bildats enUgt lagen (1938:
274) ora rätt tUl jakt eller frivUligt bildat s, k, älglicensområde, Älglicensområde
bUdas genora att de av området berörda jakträttsinnehavarna slcriftligen
överenskommer att jaga älg gemensamt under visst antal år. För älglicensområde
bör antas stadgar och utses styrelse, Stadgama kan ha en enkel utformning.
Beslutanderätten i älglicensområde utövas av medlemmarna på jaktstämma. Varje
år bör hållas minst en sådan stämma, då medlemmarna bl, a, bestämmer
Prop.
1975: 25 8
hur
stor älgtUldelning som skall sökas för nästa jaktår och hur bytet skall
fördelas mellan dem. För varje jaktområde bÖr utses en eller flera jaktiedare sora
organiserar älgjakten. Jaktledare kan av jaktvårdsområdes eller älglicensområdes
styrelse eller av jaktstärama ges ytterligare befogenheter.
I Västmanlands
län är den reglerade älgjakten organiserad på i huvudsak samma sätt som i
Kronobergs län. Vissa avvikelser föreligger dock. Dessa är bl. a. följande.
Vid
uppgörandet av förslag till älgtilldelning på jaktområdena inhära-tar länsjaktvårdsföreningen
uppgifter och önskemål från jaktområdena. Det sker på informella sammanträden
som hålls kommunvis. Till dessa samraanträden kallas bl, a. företrädare för jaktsaramanslutningarna
inom kommunen.
Jaktområde
bör helst vara så stort att det medger tilldelning av minst en älg per år.
Tilldelningen kan därvid variera mellan ett vuxet djur eller en årskalv.
Liksom i Kronobergs län tilldelas även mindre jaktområden regelmässigt älg
oavsett arealen under treårsperioder. Jakttiden inom sådana områden är
emellertid i Västmanlands län regelmässigt densamma som för övriga licensområden
och förkortas alltså inte.
Jaktområdes organisation
kan vara antingen jaktvårdsområde enligt lagen om rätt till jakt,
jaktvårdsförening eller jaktlag för älgjakt. De båda sistnämnda samraanslutningama
bildas frivUligt. Såväl jaktvårds-oraråde som jaktvårdsförening omfattar all
jakt. För jaktlag bör upprättas skriftligt avtal om gemensam jakt efter älg.
Någon av medleramarna bör utses att företräda jaktiaget. Vidare bör det finnas
jaktledare som organiserar jakten. Medlemraarna bör samlas minst en gång om
året för att besluta om jaktlagets angelägenheter.
I
försöksområdet i Norrbottens län är systeraet för den reglerade älgjakten i
stort sett detsamma som för de två andra försökslänen.
3
Promemorian
3.1
Utvecklingen i försökslänen
3.1.1
Kronobergs län
Älgmarksarealen
uppgår i Kronobergs län tUl omkring 816 000 ha. Statens och skogsbolagens
marker omfattar ca 11 % av arealen. Resten är ensldlda marker, fördelade på orakring
14 000 markägare. Före försöksverksamhetens början var inemot 50 % av den
enskilda arealen organiserad i jaktvårdsområden, lokala jaktvårdsföreningar ra,
m. Licens-jakt efter älg bedrevs på omkring 60 % av den totala älgmarksarealen.
Omkring
90 % av älgmarksarealen har under försöksverksamhe-
Prop.
1975:25 9
ten
inordnats i älgjaktområden som medges årlig älglicens. På återstoden bedrivs s.
k, dispensjakt efter älg under treårsperioder, I en del av dessa fall är
jakttiden sex dagar, i andra fall 30 dagar.
När
försöksverksamheten inleddes i Kronobergs län, fanns en relativt stor älgstam i
länet. Av avskjutningsstatistiken att döma var stammen under tillväxt.
Stammen
bestod till mycket stor del av årskalvar och ettåringar, I de högre
åldersgrupperna fanns ett mycket begränsat antal älgar. Stammen bestod således llll
största delen av djur som var under tiUväxt,
Jakten
var till helt övervägande del inriktad på vuxna älgar. Under åren 19621966
fälldes i genomsnUt 894 älgar årligen. Av dessa var 766 vuxna och 128
årskalvar. Avskjutningen motsvarade ca 1,1 fällda älgar per 1 000 ha älgraark. Sora
helhet tagen var älgstammen således inte särskUt stor.
Länsälgnämndens
mål har varit att öka älgstammens storlek till en lämplig nivå samt öka andelen
vuxna djur. Beskattningen av stammen har därför medvetet hållits tillbaka
totalt sett samtidigt som en stor del av jakttrycket lagts över på årskalvarna.
Under
försöksperioden har avskjutningen stigit successivt. Hösten 1973 fälldes 2 446
älgar, dvs, nästan tre gånger fler än före samordningen av älgjakten, Avskjutningen
fördelade sig på 50 % vuxna djur och 50 % kalvar. Av de vuxna djuren var 65 %
tjurar och 35 % hondjur. Av årskalvarna var 56 % tjurkalvar och 44 % kvigkalvar.
Jämfört med förhållandena före samordningen innebar avskjutningen år 1973 att kalv-avskjutningen
tiofaldigats och avskjutningen av vuxna tjurar fördubblats. Avskjutningen av
kor hade däremot endast ökat med drygt ett hundratal djur, Avskjutningen per 1
000 ha älgmark raotsvarade år 1973 tre älgar.
Ett
ekonomiski mått på ökningen i avskjutning erhålls genom att beräkna
köttvärdet. Räknat efter ett oförändrat köttpris av 9 kr,/kg har avkastningen
av älgjakten i länet ökat från 1,2 milj. kr. (134 ton) per år före
försöksverksamheten till 2,9 milj. kr. (326 ton) år 1973 dvs. mer än fördubblats.
3.1.2
Västmanlands län
Älgmarksarealen
omfattar i Västmanlands län i runt tal 520 000 ha. Statens och skogsbolagens
marker upptar ca 20 % av arealen. Resten är enskilda marker, fördelade på ca 5
000 markägare. Före försöksverksamhetens början var drygt 80 % av den enskilda
arealen organiserad i jaktvårdsområden, lokala jaktvårdsföreningar, jaktlag
etc. I de flesta av dessa jagade man älg på licens eller hade vissa regler för avskjutningen.
Vid försöksverksamhetens början återstod att saraordna älgjakten på ca 125 000
ha enskUda raarker, där raan dittiUs raest jagat under allmän jakttid. En del
av dessa marker bestod av fastigheter invid eller mellan storskogsbmkets
marker.
Prop. 1975: 25 10
I
saraband raed att den enskilda marken inom kvarvarande oraråden fördes saraman
till störte eller mindre älgjaktområden tillsköt storskogsbruket 1 raånga fall
kompletteringsmark genom utarrendering för att ge älgjaktområdena tillräcklig
areal och lämplig arrondering. Nästan alla jaktområden i länet har numera sådan
storlek att de kunnat medges årlig älgUcens, Endast ett 70-tal jakträttsinnehavare
har valt att inte inordna sina marker i älgjaktområde och i stället jaga på
dispens.
Då
försöksverksamheten startade i Västmanlands län, fanns en stor älgstara i
länet. Av avskjutnuigsstatistiken att döma var stammen sedan flera år
förhållandevis konstant, Liksora i Kronobergs län bestod stara-men tiU raycket
stor del av de båda yngsta åldersklasserna dvs. årskalvar och ettåringar.
Endast ett mycket Utet antal älgar fanns i de högre åldrarna. Stamraen bestod
således även här till övervägande del av djur som var under tillväxt. Jakten
var nästan enbart inriktad på vuxna älgar.
Nämnda
förhållanden i fråga ora vinterstammens saramansättning innebar att det tUlgängliga
vinterbetet utnyttjades på ett orationellt sätt. Avskjutaingen uppgick till
omkring 1100 vuxna djur, mest ettåringar, och 150 årskalvar årligen. Det
motsvarade ca 2,4 älgar per 1 000 ha älgmark, vilket var mer än dubbelt så
mycket per arealenhet som i Kronobergs län. Slaktvikterna var emellertid
genomgående låga. Endast ett fåtal älgar, särskilt tjurar, hann överleva treårsåldem
eller nå full utveckling.
Markanvändningen
i Västmanlands län präglas av ett på ekonomiska grimdvalar långt drivet
utnyttjande för jordbruk och skogsbruk. Vinterstammen av älg kan därför inte hållas
över en viss, begränsad nivå. Länsälgnämndens mål var att söka bibehålla
stammen på dess dittillsvarande höga nivå, ca 2 800 djur, men ändra stammens
åldersstruktur i produklivitetshöjande riktning. Nämnden inriktade sig därför
på att öka avskjutningen av årskalvar och samtidigt höja andelen äldre, högproduktiva
älgkor och fullt utvuxna tjurar i vinterstammen.
Under
försöksperioden har avskjutningen stigit successivt. Hösten 1973 fälldes ca 1
900 älgar, Avskjutnmgen fördelade sig på 52 % vuxna djur och 48 % kalvar. Av de
vuxna djuren var 62 % tjurar och 38 % hondjur. Av årskalvarna var 57 %
tjurkalvar och 43 % kvigkalvar. Jämfört med perioden 19621966 var avskjutningen
år 1973 drygt 70 % högre. Ökningen under försöksperioden gäller nästan enbart
årskalvar. Sålunda var kalvavskjutningen hösten 1973 sex gånger större än före
försöksperioden. Antalet fäUda tjurar hade ökat något, medan koantalet minskat
något under perioden. Tjurar i högre åldrar synes ha blivit något vanligare.
Avkastningen
av älgjakten i länet har under försöksperioden ökat från 1,6 milj, kr, (183
ton) per år tiU 2,2 milj, kr, (246 ton) år 1973 räk-
Prop. 1975:25 11
nat
efter oförändrat köttpris av 9 kr,/kg. Ökningen uppgår således till ca 35 %.
3.1.3
Norrbottens län
Försöksorarådet
omfattar i runt tal 2 630 000 ha. På omkring 1 820 000 ha bedrevs före försöksverksarahetens
början licensjakt efter älg. Resten av området dvs. 810 000 ha består nästan
enbart av ägo-splittrad, privatägd mark, där älgjakten utövas under allmän tid.
För
att fastställa utgångsläget för försöken vad gällde älgstammens storlek och
sammansättning i försöksområdet skedde älgräkning i form av provyteinventeringar
under åren 19721973, Dessutom inventerades älgstammen med avseende på
könsfördelningen efter jakterna åren 1972 och 1973,
Älgtillgången beräknades
till sammanlagt ca 3 300 djur. Det motsvarade 1,3 djur per 1 000 ha i
genomsnitt över hela försöksområdet raen antalet varierade avsevärt mellan
olika delar av detta, I de älgtätaste områdena Hortlax, Norrfjärdens, Nederluleå,
Tore och Överluleå socknar var älgtätheten 3,7 älgar per 1 000 ha. Oraråden raed
en ovanligt svag älgstam, uppgående tlU ca 0,6 djur per 1 000 ha, var Juno-suando,
Pajala, Tärendö, Korpilombolo, Övertomeå, Överkalix och Hietaniemi socknar.
Däremellan låg Piteå, Råneå, Nederkalix, Neder-torneå, Karl-Gustavs, Älvsbyns
och Edefors socknar med 1,2 djur per 1 000 ha.
Den
allm.änna uppfattningen bland jägare och markägare m. fl. var att det utan
olägenheter skulle kunna finnas betydligt fler älgar inom försöksområdet. För
att nå detta mål krävdes inskränkningar i avskjutningen. Flera vägar för att
minska avskjutningen diskuterades, t. ex. totalförbud, koförbud, ytterligt
kort jakttid, mycket restriktiv älgtUldelning m, m. På inrådan av länsälgnämnden
valde länsstyrelsen mycket begränsad tilldelning, hög kalvkvot, koförbud och
sju dagars jakttid. Syftet var att minska avskjutningen av framför allt älgkor
för att på sikt få en bättre älgstam och bättre jaktmöjligheter.
Under
åren 19681970 fälldes inom försöksområdet årligen i medeltal 506 tjurar, 417
kor och 120 kalvar. När försöksverksamheten började, minskade beskattningen
påtagligt. Under de hittUlsvarande tre försöksåren har fällts 447 tjurar, 20
kor och 125 kalvar per år dvs, ett något färre antal tjurar, ca 400 färre kor
och ungefär lika många kalvar som före försöken.
Avkastningen
såväl i kött som värde har minskat tUl nära hälften av vad den var före
försöken.
Inventeringarna
beträffande könsfördelningen visar på en förskjutning mot lägre andel tjurar
och högre andel kor och kalvar. De tjurar som fälls i Norrbotten är betydligt
äldre än i Kronobergs och Västmanlands län.
Prop. 1975: 25 12
3.2
Arbetsgruppens synpunkter på utvecklingen
Arbelsgruppen
framhåller att älgstammen och älgtätheten före försökens början var olika stor
i försöksområdena. I Kronobergs län låg avskjutningen per 1 000 ha omedelbart
under medeltalet för riket och älgtätheten var ganska representativ för
förhållandena i södra och mellersta Sverige. I Västmanlands län fäUdes fler
älgar än i något annat län med undantag för Uppsala län och älgtillgången var
ovanligt god. Norrbottenområdet hade genomsnittligt landets svagaste älgstam.
Sammansättningen
av älgstammen var enligt arbetsgruppen klart olämplig i både Kronobergs och
Västmanlands län. Närmare hälften av vinterstammen bestod av kalvar och bara en
mindre del av djuren var fullvuxna. Detta berodde på en olämplig beskattning,
som var nästan enbart inriktad på vuxna djur. I Norrbottenområdet var däremot
en inte obetydlig del av de fällda tjurarna utvuxna.
Beträffande
målet för älgstammens utveckling pekar arbetsgruppen på att detta har skiftat
något raellan försökslänen beroende på olikheterna i utgångsläget. En allmän
strävan har varit att söka höja medelåldern och älgstammens produktivitet
genom att minska beskattningen av vuxna älgar och i stället lägga en del av
jakttrycket på årskalvarna. Därigenom har andelen kalvar i den övervintrande
stammen minskat till förmån för vuxna, produktiva djur. I Kronobergs och
Norrbottens län har dessutom beskattningen medvetet hållits tillbaka totalt
sett för att öka älgstammens storlek. Koförbudet i Nortbottens län under tre
jaktsäsonger är en långt gående åtgärd i detta syfte. I Kronobergs län har
dock älgstamraen utvecklats så att det blivit nödvändigt att hejda dess
expansion i vissa trakter. För Västmanlands del har strävan varit att behålla
den från början höga älgtätheten.
För
att säkert bedöma älgstammens utveclding i försökslänen krävs fömyade
inventeringar av stammen. Vad gäller Kronobergs län tyder enUgt arbetsgruppen
den successivt stigande avskjutningen på att älgstammen ökat avsevärt.
Troligen har den mer än fördubblats under försökstiden. I Västmanlands län har
den totala avskjutningen ökat, men antalet fällda vuxna älgar,är i stort sett
detsamma som före försöken. Även här har vlnterstaramen troligen ökat något, I
Norrbottenområdet har knappast någon större förändring Inträffat, Effekten av koförbudet
har inte hunnit göra sig gällande ännu.
Av
avskjutningsstatistiken för Kronobergs och Västmanlands län framgår att antalet
fällda tjurar ökat mycket snabbare än koantalet. De fällda tjurarnas medelålder
ökade under de första åren men synes sedan ha stabiliserats. För hondjuren
märks ingen förändring, vilket kan bero på att de äldre kalvförande korna
sparas. Årsklasserna kalvar har sannolikt ökat varje år i såväl Kronobergs som
Västmanlands län.
Prop. 1975: 25 13
Könsfördelningen
är f. n. ganska jämn. Vid brunsten torde det knappast finnas mer än i medeltal
högst två kor per tjur.
Som
karakteristiskt för utvecklingen 1 försökslänen frarahåller arbetsgruppen
älgstammens avkastning. Mest påfallande är utvecklingen i Kronobergs län, där
den ekonomiska avkastningen mer än fördubblats räknat efter oförändrat
köttpris.
I
fråga om försökens betydelse för skördeskador av älg finner arbetsgruppen det
vara svårt att lämna säkra uppgifter. Eftersom älgstammen 1 Kronobergs och
Västmanlands län numera är betydligt störte än tidigare vid den tidpunkt på
året, då merparten av skadorna på gröda orsakas, är det sannolikt att
skadegörelsen ökat. Enligt statens naturvårdsverk är utvecklingen i detta
avseende hittills inte oroväckande. Möjligheter till snabbt ingripande
föreligger genom att öka avskjutningen inom områden, där skadegörelsen
tenderar att bli större än vad som kan accepteras. Skadorna på värdefull skog
har inte visat sig vara av större omfattning i försökslänen än i övriga län.
Vad
gäller olägenheterna för trafiken pekar arbetsgruppen på att naturvårdsverket
funnit det knappast vara sannolikt att en samordnad jakt skall medföra ökade
risker för sammanstötningar med älg under större delen av året, eftersom
vinterstammen kan anpassas efter rådande förhållanden. Vissa risker uppstår
dock genom att det under tiden från kalvningen till jakten finns fler älgar i
markerna. Det är ettåriga älgar som är raest inblandade i trafikkollisioner
under sommaren, eftersom de stöts bort av modern under kalvningen. Avskjutningssystemet
med hög kalvbeskattning medför emellertid att andelen ettåriga djur i sommarslammen
minskar, vilket torde reducera olycksriskerna något.
3.3
Överväganden och förslag till samordnad älgjakt
3.3.1
Älgjaktens organisation
M
å I e t för den framtida älgvården bör enligt arbetsgruppens mening vara att
hålla älgstammen vid en lämplig kvalitativ och kvantitativ nivå, samtidigt som
älgens skadegörelse på skog och växande gröda begränsas och riskerna för
älgkollisioner i trafiken rainskas.
Som
de viktigaste ra e d I e n vid en god älgvård anger arbetsgmppen vård och
förbättringar av älgens livsbetingelser, biologiskt riktiga av-skjutningsnormer,
ändamålsenliga jaktformer, enkel och smidig jaktadministration samt
fortlöpande älgstatistik. TiU grand för en god älgvård bör också ligga en allsidig
forskning.
Ansvaret
för älgvården bör enligt arbetsgruppen även i fortsättningen i första hand
åvila den som har rätt till jakt. Samtidigt framhåller arbetsgruppen att det
allmänna måste ta på sig en del av detta ansvar för att samordna älgvården och
förebygga älgskador av olika slag. Ar-
t2
Riksdagen 1975.1 saml. Nr 25
Prop. 1975: 25 14
belsgruppens
överväganden och förslag gäller den del av älgvården som ankommer på det
allmänna.
Arbetsgruppen
framhåller att älgstamraens storlek, produktionsförmåga och allmänna
utveckling i hög grad beror på de avskjutnlngsnor-mer som tillämpas och finner
således beskattningen av älgstammen vara av stor betydelse i älgvården. 1
samband härmed pekar arbetsgruppen på att älgforskningen under senare år har
intensifierats, varvid försöksverksamheten med reglerad älgjakt har varit av stoi
betydelse. Arbetsgruppen konstaterar att erfarenhetsunderlaget numera är i
stort sett tillräckligt för att åstadkomma en älgavskjutning som leder till ett
från biologisk och ekonomisk synpunkt tillfredsstäUande resultat.
Vidare
anför arbetsgruppen att älgens livsbetingelser under de senaste decennierna har
i stort förbättrats genom ändringar i markanvändningen. Bl, a har de förändringar
som det moderna skogsbruket medfört av skogsmarkens användning bidragit till en
ökad tillgång på bete. Ur betessynpunkt synes stora områden kunna bära upp en
betydligt större älgstam än den nuvarande. Begränsande faktorer utöver
tillgången på föda är älgens skadegörelse på skog och växande gröda samt risken
för älgkollisioner med trafiken. De två sistnämnda faktorerna kan i vissa utsatta
områden motivera att älgstararaen hålls under den nivå som eljest skulle vara
möjlig med hänsyn till betestillgången,
Avskjutningsnormerna
bör enligt arbetsgrappen vara sådana att älgstammen får en med hänsyn till det
uppställda raålet lämplig ålders- och könsfördelning, Avskjutningen bör liksom
hittills skett i försökslänen bestämmas av länsstyrelserna och deras rådgivande
organ länsälgnämn-derna, I detta samraanhang understryker arbetsgruppen vikten
av att det skapas ökade möjligheter för ett större inflytande för
jakträttsinnehavarna.
Arbetsgruppen
påpekar vidare att såväl de beslutande myndigheterna sora jägarna har ett stort
behov av inforraation om ändamålsenliga avskjutnlngsnormer som är anpassade
till rådande lokala förhållanden. Statens naturvårdsverk bör sammanställa
resultaten av älgforskningen i detta avseende och utfärda erforderliga anvisningar
till ledning för planeringen av avskjutningen, I den mån generella anvisningar
inte förslår på grund av speciella lokala förhållanden bör samråd äga rum
mellan regionala myndigheter och jägarnas organisationer.
En
urvalslnriktad avskjutning framstår enligt arbetsgruppen som nödvändig för att
älgstammen skaU få en så lämplig ålders- och könsfördelning som möjligt.
Arbetsgruppen framhåller att en sådan avskjutning förutsätter dels att jakten i
mesta möjliga mån baseras på tillståndsgivning dvs. ett system med licenstilldelning,
dels att man vid tillståndsgivningen utgår från förhållandena inom större
områden där enhetliga avskjutnlngsnormer kan tillämpas. Genom licenstilldelning
kan sålunda könsfördelningen och kalvavskjutningen regleras.
Prop.
1975: 25 15
I
fråga om nyssnämnda möjligheter att genom ett system med licens-tilldelning
reglera könsfördelning och kalvavskjutning gör arbetsgruppen en jämförelse med
systemet med allmän jakt. Enligt arbetsgruppen finns samma föratsättningar i
teorin även vid det senare systemet. Arbetsgruppen pekar emellertid på att den
allraänna jakten saknar den avgörande kontrollen av avskjutningen. Därför
finner arbetsgruppen den vara oläraplig sora enda förra för jakt efter älg raen
användbar som komplement till licensjakt. Allmän jakt kan enligt arbetsgruppens
mening byggas in i ett system med licensjakt på så sätt att generella licenser
beviljas för viss, begränsad avskjutning. Den aUmänna jakten motsvaras då av
den generella licensgivningen som kan vara inskränkt exempelvis till tjur eller
kalv under en begränsad tid.
En
nödvändig förutsättning för att älgjakten skall kunna helt grundas på
licenstilldelning finner arbetsgruppen vara att jakten samordnas över
fastighetsgränserna där så krävs för att medge tilldelning av älg.
Fastigheterna bör därför organiseras i licensområden bestående av en eller
flera fastigheter eller delar av fastigheter. Licensområde bör ha sådan storlek
att för området lämpliga biologiska avskjutnlngsnormer kan tUlämpas. Området
bör om möjligt vara saramanhängande samt så stort att det kan tUldelas minst en
vuxen älg per år.
Indelningen
av fastigheter i licensområden bör enligt arbetsgruppen bygga på
frivillighetens grund. Licensjakt är redan nu genomförd i stora delar av
landet. I två tredjedelar av länen omfattar licensjakten mer än 50 % av
jaktmarksarealen för älgjakt. I fera län uppgår denna andel till eller
överstiger 75 %. Det kan förväntas att en reform som siktar raot en helt
samordnad älgjakt komraer att stödjas av allt fler jägare. Redan av detta skäl
finner arbetsgruppen att det saknas anledning att överväga en tvångsvis
genomförd reform. Dessutom är det nödvändigt alt ta hänsyn till särskilda
förhållanden som talar emot tvångsanslulning av fastigheter till licensområde i
vissa faU. Exempel härpå är geografiska hinder, oskäliga arrendekrav eller krav
beträffande delning av byte, bristande grannsämja m. m. A andra sidan skall
ingen utan siarka skäl kunna förhindras att ansluta sin fastighet till ett
licensområde.
Arbetsgruppen
framhåller att man av nyss anförda skäl får räkna med att det kommer att finnas
ett antal fastigheter sora inte ansluts till licensoraråde och sora själva är
för sraå för att utgöra licensområde. Även dessa mindre jaktområden bör
inordnas i systemet med samordnad älgjakt under förutsättning att de utgörs av
fastigheter som är taxerade som jordbruksfastighet. Arbetsgrappen förordar ett systera
enligt vilket de erhåUer sådan generell älgtilldelning som nämnts i det
föregående. Tilldelningen bör allt efter älgtillgången och övriga förhållanden
som inverkar på bedöraningen i regel kunna avse ett vuxet djur och en eller
flera kalvar eller enbart kalv. Vidare bör jakttiden kunna begränsas järafört
med vad som nu gäller för allmän jakt.
Prop. 1975:25 16
Arbetsgruppen
föreslår att licensområde skall registreras hos länsstyrelsen. Registreringsskyldighet
skall även gälla beträffande mindre jaktområde som ej utgör llcensområde men på
vUket älgjakt får bedrivas efter generell älgtilldelning. På fastighet som ej
registrerats på detta sätt bör älgjakt inte få bedrivas.
3.3.2
Älgjaktens administration i länet
Arbetsgruppen
föreslår att älgjakten inom länet skall administreras av länsstyrelsen. Vidare
förordar arbetsgruppen att till varje länsstyrelse knyts ett rådgivande organ,
1 ä n s ä 1 g n ä m n d, för medverkan vid bedömningen av älgvårdsfrågor. Länsälgnämnd
bör bestå av sju ledamöter som länsstyrelsen förordnar. Ledamöterna bör
företräda skogsbraket, jordbruket, frUufts- och naturvårdsintressena samt
jägarnas organisationer. En av ledamötema bör utses till ordförande. Länsjaktvårdskonsulenten
bör fungera som nämndens sekreterare. För beslut bör krävas enkel majoritet.
Till länsälgnämnd bör vid behov kunna knytas viltbiologisk och trafikteknisk
expertis.
Även
jägarorganisationerna bör enligt arbetsgruppens mening medverka vid
administrationen av den samordnade älgjakten. Länsjaktvårdsföreningarna bör
jämte sina allmänna uppgifter på jaktens och viltvårdens oraråden biträda
länsstyrelsen vid adrainistrationen i huvudsak på sarama sätt som tUlämpats
vid försöksverksamheten. Föreningarnas medverkan fordras bl. a. vid
organiserande av licensområden och handläggning av älgtilldelning. De bör vara
representerade i länsälgnämnderna. Övriga jägarorganisationer i länen får
inflytande på administrationen av den samordnade älgjakten genom sin
representation i länsälgnämnderna. Arbetsgruppen fmner det naturligt att de
även i övrigt medverkar vid administrationen. Uppgifter som kan bli aktuella
för dessa organisationer är bl. a. inforraation och rådgivning.
Av
administrativa skäl föreslår arbetsgmppen att länet skall indelas i älgvårdsdistrikt,
omfattande ett eller flera älglicensområden. Gränserna för älgvårdsdistrikt bör
så nära som möjligt ansluta till kommungränserna. De bör fastställas av
länsstyrelsen.
I
saraband med förslaget om älgvårdsdistrikt anför arbetsgruppen att
erfarenheterna av försöksverksamheten har visat att det föreligger ett klart
behov att öka samt skapa fastare former för informationsutbytet mellan å ena
sidan jägarna och å andra sidan de organ som beslutar om och administrerar den
samordnade älgjakten. F. n. sker detta i försökslänen i form av Inforraella
möten till vilka representanter för licensområdena kallas. Arbetsgruppen
finner det vara önskvärt att ett forum av denna karaktär skapas i det nya
systemet. Detta kan enligt arbetsgrappen lämpligen ske genom att ett representantskap
för älg-jägarna bildas i varje älgvårdsdistrikt. I representantskapet bör ingå
Prop. 1975: 25 17
en
representant för varje jaktiag och i övrigt en representant för varje
registrerat jaktområde som inte är anslutet till licensområde. Det bör ankomma
på länsstyrelsen att kalla till sammanträde med representantskapet.
Huvuduppgiftema för representantskap
för älgvårdsdistrikt anser arbetsgruppen böra vara att samordna jägarnas
insatser i fråga om älgjakten och främja älgvården i övrigt inom distriktet
samt att vara remissorgan för länsstyrelsen och länsälgnämnden i länet. Även länsjaktvårdsföreningen
och övriga jägarorganisationer för länet bör få inhämta yttranden av representantskapsmötet.
Till ärenden som bör kunna remitteras till representantskapet för yttrande hör
bl. a. indelningen av fastigheterna i licensområden, anslutning till licensoraråde,
beskattningen av älgstammen i köns- och åldershänseende samt totalt,
älgtilldelning till licensområden inom distriktet, frågor om information och
tillsyn m. ra. Vidare föreslår arbetsgruppen att länsstyrelsen skall få ta i
anspråk medel ur länets älgskadefond för att bestrida kostnaderna för representantskap,
förslagsvis högst 500 kr. per år och älgvårdsdistrikt.
3.3.3
System för älgtiUdelningen
Arbetsgruppen
lämnar vissa rekommendationer beträffande införskaffandet av statistiskt underlag
för länsstyrelsens och länsälgnämndens bedömningar. Bl. a. förordar
arbetsgruppen att länsjaktvårdsföreningen skall svara för att erforderliga
uppgifter om älgstararaen samt ora älgskador på skog ra. m. och i trafiken
samlas in och sammanstäUs på lämpligt sätt. Detta bör ske fortlöpande så att länsälgnämnden
och länsstyrelsen varje år kan grunda sina bedömningar på aktuell statistik.
I sammanhanget påpekar
arbetsgruppen att felbedömningar vad gäller utfallet av den generella älgtUldelningen
kan inträffa. I så fall kan dessa enligt arbelsgmppen vid behov korrigeras
senare t. ex. genom att jakttiden förlängs eller begränsas samt genom
lättnader eller restriktioner i älgtilldelningen.
Arbetsgruppen föreslår att
älgtilldelningen skall organiseras på i huvudsak följande sätt.
Som en första åtgärd
inhämtar länsstyrelsen yttranden av älgvårds-distriktens representantskap
beträffande bedömningen av älgtillgången och avskjutningen inom resp. distrikt
för nästa jaktår. Representant-skåpen bör vara oförhindrade att lämna förslag
till fördelning av avskjutningen på licensområden samt generellt på mindre
jaktområden. Yttrandena överlämnas till länsälgnämnden, som lämnar
länsstyrelsen förslag tUl avskjutning. Förslaget gmndas bl. a. på yttrandena
från re-presentantskapen och älgstatistiken. Det bör ha formen av ramar för avskjutning
av dels årskalvar, dels äldre djur. Ramen för äldre djur bör vid behov delas
upp på tjur och ko. Ramförslaget bör avse såväl länet i dess helhet som varje älgvårdsdistrikt.
Därefter granskar länsstyrelsen
Prop. 1975: 25 18
länsälgnämndens
ramförslag och beslutar om lämplig älgavskjutnmg samt dess fördelning på älgvårdsdistrikt.
I beslutet uppdras åt länsjaktvårdsföreningen att tUl länsstyrelsen avge
förslag till älgtilldelning på licensområdena och till generell
älgtilldelning.
Jakträttsinnehavare
jaktvårdsorarådesförening, annan jaktvårdsförening, jaktlag och ensamma
jakträttsinnehavare sora behöver individuell licens för att få jaga älg
inger ansökan härom till länsstyrelsen. Ansökan bör göras på blankett sora
fastställs av länsstyrelsen 1 enlighet med anvisningar av naturvårdsverket, I
ansökan bör dels anges hur många älgar man önskar fälla, dels läranas vissa
andra uppgifter som inte finns i länsstyrelsens register.
Inkomna
licensansökningar överlämnas av länsstyrelsen till länsjaktvårdsföreningen.
Inom de av länsstyrelsen angivna totalramama för länet och älgvårdsdistrikten
upprättar föreningen förslag till älgtilldelning på licensområdena och till
generell älgtilldelning på övriga registrerade jaktområden. Föreningen
överlämnar förslaget tUl älgtiUdelning jämte licensansökningarna tUl
länsstyrelsen, som därefter beslutar om älgtilldelningen. Beslutet tillstäUs saratliga
licenssökande samt länsälgnämnden och länsjaktvårdsföreningen, I beslutet
lämnas besvärshänvisning. Inkomna besvär över länsstyrelsens beslut inges av
länsstyrelsen med eget yttrande tUl Kungl, Maj:t,
3.3.4 Jakttiden
Tidpunkten
för älgjaktens början bör enligt arbetsgruppens mening faststäUas av Kungl. Maj:t.
Jakttidens längd i resp. län finner arbetsgruppen med hänsyn tUl behovet av
samordning böra fastställas av statens naturvårdsverk efter hörande av länsstyrelserna.
Arbetsgruppen anser det vara självklart att såväl friluftslivets som de areella
näringarnas berättigade intressen skall beaktas därvid.
3.3.5 Författningsåtgärder
Arbetsgruppen
påpekar att vissa författningsåtgärder krävs för att genomföra förslaget om
samordnad älgjakt. Den författningsmässiga regleruigen av den nya formen för
älgjakt bör enligt arbetsgrappen i allt väsentligt tUlskapas genom en
omarbetning av bestämraelserna om licensjakt efter älg i 13 § jaktstadgan.
4
Remissyttrandena 4.1 Allmänna synpunkter
Det
helt övervägande antalet remissinstanser instämmer i arbetsgruppens
uppfattning att älgjakten i fortsättningen bör samordnas i syfte att hålla
älgstammen vid en lämplig kvalitativ och kvantitativ nivå samti-
Prop.
1975: 25 19
digt
som älgens skadegörelse på skog och växande gröda begränsas och riskerna för
älgkollisioner i trafiken rainskas. Flertalet tillstyrkande remissinstanser
förordar i princip den form av samordnad älgjakt som tUl-lämpas i Kronobergs,
Västmanlands och Norrbottens län och som innebär att avskjutningen helt styrs
genom individuella licenser. Vissa av dessa remissinstanser kan dock tänka sig
en modifierad form av genereU licensgivning omfattande enbart kalv. Några
remissinstanser är inte beredda att ta ställning till förslaget om samordnad
älgjakt utan önskar avvakta ytterligare erfarenheter från en fortsatt
försöksverksamhet. En länsstyrelse och några lokala jägarorganisationer har
uttalat sig för ett bibehållande av nuvarande systera raed allraän jakt och
licensjakt järasi-des.
Bland
de tillstyrkande reraissinstanserna anför statens naturvårdsverk att underlaget
för ett principbeslut om älgstara-mens fortsatta vård får anses vara fullt
tillräckligt. Med hänsyn till att älgstammens vård bör sättas i förgrunden
finner naturvårdsverket det vara mycket angeläget att allmän jakt i nuvarande
form inte tillåts före-koraraa i fortsätiningen och att grunden för all
avskjutning blir licens-systeraet med dess möjligheter att i förväg bestämma
önskad beskattning av stammen, såväl regionalt som lokalt, I samraanhanget
pekar verket på alt under jaktåret 1973/74 förekom licensjakt på 67 % av
landets totala älgproduktiva areal. Av avskjutningen svarade licensjakten för
63,5 % och jakten under allmän tid för 36,5 %.
Domänverket
anför att verket är helt Inställt på samordnad jakt. Sålunda har under senare
år på marker under verkets jaktförvaltning ca 98 % av älgarna fällts under
särskild jakttid och saraordnad jakt. Skogsstyrelsen finner arbetsgruppens
förslag följdriktigt med hänsyn till att älgstammen under de senaste decenniema
vuxit kraftigt. Skogshögskolan anser det angeläget att det snarast skapas ett
instrument genom vilket älgstammen överallt inom riket kan hållas under
kontrollerad förvaltning och finner fördelarna med samordnad älgjakt väl
dokumenterade genom försöksverksamheten. Högskolan tillstyrker bestämt att en samordnad
älgjakt genomförs för hela landet. Lantbruksstyrelsen ansluter sig till den i
promemorian angivna målsättningen för älgvården och anför att den bör nås
lättare genom att en saraordnad älgjakt på licens genomförs i hela landet i;ället
för nu tillämpad jaktform.
Statens
trafiksäkerhetsverk har inget att invända principiellt mot den uppläggnuig av
älgjakten som föreslås i promemorian men framhåller mycket starkt vikten av att
älgstammens storlek hålls vid en sådan nivå att riskerna för älgkollisioner i h-afiken
inte ökar. Enligt en utredning av vägförvaltningen i Kronobergs län har antalet
älgkollisioner i trafiken i länet ökat från 60 år 1967 tlU 193 år 1973. I
Skaraborgs län, där reglerad älgjakt inte tUlämpas, ökade älgolyckorna under
samma period från 13 till 73, Trafiksäkerhetsverket ser mycket allvarligt på
ökningen av
Prop. 1975: 25 20
älgolyckorna
i Kronobergs län under försöksverksamheten med reglerad älgjakt. En motsvarande
utveckling i hela landet vid en övergång till samordnad älgjakt skuUe innebära
en påtaglig försämring av trafiksäkerheten. Verket understryker därför starkt
nödvändigheten av att de möjligheter till kontroll av älgstammens storlek som
systemet med samordnad älgjakt medger utnyttjas för att minska eller i vart
fall förhindra en ökning av antalet älgkollisioner.
Riksrevisionsverket
har ur de synpunkter verket har att företräda inte något att erinra mot
förslaget om en övergång tUl samordnad älgjakt. Verket förutsätter att ett genoraförande
av förslaget inte kräver ökade resurser för länsstyrelsernas vidkommande.
Liknande synpunkter framförs av statskontoret, som erinrar om att ett förslag
som bl, a, behandlar organisatoriska frågor avseende jaktvårdsområden är att
vänta inom kort från jaktmarksutredningen.
Svenska
jägareförbundet och Skogsindustriernas Samarbetsuiskolt hälsar förslaget om
samordnad älgjakt med stor tillfredsställelse. Förbundet framhåller särskilt
att försöken med samordnad älgjakt såsom de hittills bedrivits inneburit bl, a,
bättre samarbete inom och mellan jaktlag, mera viltvårdsarbete och jaktskytteträning,
minskad stress, hets och konkurrens under jakten samt ökade möjligheter för
flera personer att jaga älg. Lantbrukarnas riksförbund anför att förbundet är
medvetet om att många jägare, i synnerhet äldre älgjägare, liksom innehavare av
mindre arealer är förespråkare för en allmän jakttid på älg. Systemet synes eraellertid
enligt förbundet ha så stora brister att övervägande skäl talar för att en
samordnad älgjakt införs i hela landet. Likaså anser Sveriges Handelsträdgårdsmästareförbund
att den föreslagna utformningen av älgvården innebär en förbättring jämfört med
nuvarande regler om allmän jakt. Svenska skogsarbetareförbundet instämmer i
arbetsgruppens synpunkter angående en kontinuerlig anpassning för avskjutningen
av älg och då erfarenheterna från försökslänen i stort sett också är positiva
finner inte förbundet anledning att i princip motsätta sig arbetsgruppens
förslag. Sveriges Riksidrottsförbund, som hört Svenska orienteringsförbundet,
vill inte motsätta sig införandet av samordnad älgjakt . med hänsyn till
resultaten av försöksverksamheten.
Principen
om samordnad älgjakt tUlstyrks vidare nästan genomgående av de statliga
länsorganen dvs. länsstyrelserna, älgnämnderna och älg-skadenämnderna,
skogsvårdsstyrelserna och lantbmksnämndema.
För
ett uppskjutande av ställ ni ngstagandet till frågan om samordnad älgjakt
uttalar sig statens vägverk med hånsyn tUl utvecklingen vad gäller
trafikolyckor. Verket uppger att antalet älgolyckor under perioden 19691973 i
hela landet Ökat från 884 till 1 438 dvs. med 63 %. Svårighetsgraden, mätt som
andelen personskadeolyckor inkl. dödsfall av samtliga olyckor, utgjorde
sistnämnda år för älgolyckor 12 % mot 35 % för den totala mängden
trafikolyckor. Stora regionala
Prop. 1975: 25 21
skUlnader
råder beträffande andelen älgolyckor av det totala antalet trafikolyckor. Den
största andelen år 1973 hade Kronobergs län raed 19,5 %, Gävleborgs län med
13,7 % och Västmanlands län med 12,7 %, Under perioden 19691973 ökade antalet
älgolyckor med 98 % i Kronobergs län och 48 % i Västmanlands län. Övriga
trafikolyckor ökade under samma period med 7 resp. 1 % i samma län. Verket
finner en intensifierad avskjutning vara nödvändig från
trafiksäkerhetssynpunkt och framhåller att stor uppmärksamhet måste ägnas åt
att i varje län bestämma en avskjutnlngsslffra som leder till att älgstammen
kommer att ligga på en lämplig nivå. Dessutom måste garantier fås för att den
åsyftade avskjutningen kommer till stånd. Verket anser sig kunna acceptera de
i promemorian framförda tankegångarna beträffande möjligheterna att med reglerad
avskjutning styra älgstammens storlek. Samtidigt anför verket att härför erfordras
styrinstrument som är effektivare än de som varit tillgängliga i samband med
försöksverksamheten. Enligt verkets mening bör därför införandet av samordnad
älgjakt över hela landet anstå till dess sådana styrinstrument utformats.
Ytterligare
ett par reraissinstanser uttalar sig för en förlängning av försöksverksamheten.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter med hänsyn till den starkt
negativa hållning till en fullständigt reglerad älgjakt som intas av en inte
obetydlig minoritet bland landets jägare om tiden ännu är mogen för att slopa
den allmänna jakttiden. Länsstyrelsen finner övervägande skäl tala för att man
tills vidare avvaktar ett säkrare bedömningsunderlag från en fortsatt
försöksverksamhet, eventuellt utökad att omfatta ytterligare något
representativt område. Jägarnas riks-förbund-Landsbygdens jägare anser att
huvuddelen av kritiken mot nuvarande jaktsätt är grundlös och att en
jämförelse mellan försökslänen och övriga län visar att någon reell skillnad ej
föreligger i fråga om uppnådda resultat. Enligt förbundet bör försöksverksaraheten
förlängas minst tre år. För Norrbottens län bör därvid tUlämpas allmän jakt
under två dagar och licensjakt under sex dagar samtidigt söm kalv fredas.
Dessutom bör statistiskt material från minst två andra län med nuvarande
jaktform, lämpligen Östergötiands och Västernorrlands län, följas upp i detalj
för att få en jämförande resultatredovisning. Liknande synpunkter anförs även
av de till förbundet anslutna distrikten. Kalmar och Västernorrlands läns
distrikt uttalar sig för att nuvarande system med allmän jakt och licensjakt
behålls. Övriga distrikt förordar fortsatt försöksverksamhet i minst tre år.
För
ett bibehållande av den allmänna jakten efter i huvudsak de regler som f. n.
gäller mtalar sig länsstyrelsen i Jämtlands län.
Prop.
1975: 25 22
4.2
Älgjaktens organisation
Remissinstanserna
ansluter sig allmänt i princip tUl vad arbetsgruppen anfört i fråga om raål, raedel
och ansvar för älgvården samt allmänna riktlinjer för beskattningen av älg-stammen.
Företrädare för
jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens intressen samt
trafiksäkerhetsintresset betonar dock behovet att anpassa älgstammens storlek
med hänsyn till nämnda intressen vad gäller undvikande av skador på skog och
gröda samt i trafiken. Med anledning av vissa farhågor i fråga om
användbarheten av systemet med samordnad älgjakt också när det gäller att
minska en älgstam framhåller statens naturvårdsverk att försöksverksamheten
bl. a. i Kronobergs län under senare år visat att den faktiska avskjutningen i
förväg kan beräknas häpnadsväckande exakt. Variationerna mellan den beräknade avskjutningen
och den faktiska har varit raycket små i länet. Sådana möjligheter föreligger eniigt
naturvårdsverket definitivt inte vid tUlärapning av ett system där allmän jakt
ingår. Samordnad älgjakt kan således användas för att bromsa älgstamraens
tillväxt och även för att minska älgtillgången om så bedöms erforderligt. Vidare
är det möjligt att på ett bättre sätt än tidigare fördela avskjutningen rent
lokalt till oraråden där raan av en eller annan anledning önskar en hårdare
avskjutning än normalt.
Arbetsgruppens synpunkter
beträffande organiserande av fastigheter i licensområden biträds eller lämnas i
huvudsak utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Meningarna är
emellertid i viss mån delade vad gäller tolkningen av begreppet frivUlighet i
samband raed bildande av licensområden. Vissa remissinstanser anser att inget llcensområde
bör kunna tvingas alt ta emot en fastighet mot sin vilja. Hit hör bl, a.
skogshögskolan, länsstyrelsen i Kronobergs län och Svenska jägareförbundet. Några
remissinstanser delar i princip arbetsgruppens uppfattning att ingen bör ulan
starka skäl kunna förhindras att ansluta sin fastighet lill licensområde.
Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län anser att förslaget kan ha betydelse för
anslutning av små fastigheter tUl redan bildade licensområden. Dessa
fastigheter kan enligt skogsvårdsstyrelsen annars utan egentliga skäl hållas
utanför licensområden med ett orationellt bedrivande av jakten, missämja
markägare emellan och en onödigt försvårad administration som följd. Som grand
för vägran att ansluta fastighet till licensområde kan lantbruksnämnden i
Örebro 'län och Västerbottens läns jaktvårdsförening acceptera att fastigheten
saknar betydelse för jaktvården i licensområdet. Södermanlands läns
jaktvårdsförening föreslär att fråga om vägrad anslutning av fastighet till
licensområde skall få hänskjutas till länsjaktvårdsföreningen för medling. Om
denna ej lyckas, bör länsstyrelsen avgöra ärendet. Likaså förordar
älg-skadenämnden i Värmlands län och jaktvårdsförbundet i länet att läns-
Prop.
1975: 25 23
styrelsen
efter försök till medling genom länsjaktvårdsorganlsationen skall ha möjlighet
att föreskriva ett samgående för försöksperioder. Även älgskadenämnden i
Jönköpings län förordar medling genom länsjaktvårdsföreningen.
Förslaget
att licensområde och annat område där älgjakt får bedrivas skall registreras
centralt har ej mött någon principiell erinran från remissinstansernas sida.
Den allmänna uppfattningen är att registreringen skall ske hos länsstyrelsen, Älgskadenämnden
och länsjakt-vårdsfurbundet i Värmlands län anser dock att registreringen bör
handhas av länsjaktvårdsorganlsationen.
Remissinstanserna
biträder vidare genomgående arbetsgruppens förslag att även mindre jaktområden
än licensområden i princip skall inordnas i systemet med samordnad älgjakt och
att också sådana områden skall vara registrerade hos länsstyrelsen för att
älgjakt skall få bedrivas på dem.
Viss kritik har dock
riktats mot det av arbetsgruppen förordade kvali-fikationskra\'et för sådana
områden att de skall vara taxerade som jordbruksfastighet. Statens
naturvårdsverk pekar på att det finns vissa fastigheter sora köpts in för
exploateringsändamål, exempelvis vissa raossraar-ker, som inte är taxerade som
jordbruksfastighet raen dock har den karaktären att de kan komraa i fråga för
älgjakt. Kravet på taxering som jordbruksfastighet kan därför kvarstå endast om
vissa undantagsmöjligheter tillskapas. Alternativt kan enligt naturvårdsverket
föreskrivas att älgjakt på annan fastighet än jordbruksfastighet får ske endast
om fastigheten ingår i licensoraråde. Av samma orsaker önskar Svenska jägareförbundet
få en bättre definition på fastighet där jakt efter älg skall få bedrivas.
Länsstyrelsen i Kalmar län förordar att en mmimiareal bestäms under vilken
älgjaktlicens ej bör kunna komma i fråga. Enligt länsstyrelsen kan det ur olika
synpunkter inte anses vara lämpligt eller befogat att älgjakt bedrivs på
markområden av alltför obetydlig omfattning. Härför talar markernas
produktionsförmåga av vilt, men framför allt motiverar säkerhetsfrågoma under
jakt införandet av sådan bestämmelse.
Förslaget att
älgjaktområden som är för små för att utgöra licensområden skall kunna få generell
älgtilldelning omfattande såväl kalv som vuxet djur under en kort jakttid har
tilldragit sig stort intresse vid remissbehandlingen.
Några
remissinstanser ansluter sig till arbetsgruppens uppfattning att generell
älgtilldelning även bör kunna avse vuxet djur. Enligt Jägarnas
riksförbund-Landsbygdens jägare bör den generella jakten i praktisk tilllämpning
tillförsäkra att på varje fastighet får fällas minst ett vuxet djur per år.
Länsstyrelsen i Värmlands län anser att ifrågavarande möjlighet bör stå öppen
för fastigheter som inte kan inordnas i licensområde. Den eventuella
överavverkning som kan bli följden av systemet med gene-
Prop. 1975: 25 24
rella
licenser bör enligt länsstyrelsen i första hand drabba kalvbeståndet. Enligt älgskadenämnden
i Örebro län bör generell älgtilldelning endast i undantagsfall avse vuxet
djur.
Vissa
remissinstanser uttalar betänkligheter mot förslaget bl. a. därför att de
finner det oklart. Sålunda förordar skogsstyrelsen att förslaget överarbetas så
att klarare regler erhålls. Det är därvid viktigt att villkoren utformas så
att dessa fastigheter inte får en förmånligare ställning än licensområdena.
Målsättningen bör enligt skogsstyrelsen vidare vara att på sikt inordna
samtliga fastigheter i licensområdena. Skogshögskolan anser att generell
tilldelning sora även orafattar vuxna djur medför avsevärda risker för att
många jakträttsinnehavare på mindre marker kan föredra en chansning på att få
fälla ett vuxet djur framför att ingå i saraarbete i ett störte område. Detta
kan enligt högskolan komma att utgöra en starkt försvårande faktor när det
gäller den planering och samordning som är nödvändig vid älgjakten. Högskolan
anför vidare att tillstånd att skjuta vuxet djur i enlighet med uppställda mål
bör vara så utformat att risken att ko skjuts från kalv ej finns dvs. i regel
avse tilldelning av tjur. Stor uppmärksamhet bör fästas på de olägenheter som
en generell älgtilldelning innebär fÖr älgstammens köns- och ålderssammansättning.
Klarare regler i fråga om den generella älgtilldelningen efterlyses även av
länsstyrelsen i Östergötlands län, som anser att riktlinjer och anvisningar för
denna tUldelning bör utfärdas centralt.
En
del remissinstanser avstyrker förslaget om generell älgtilldelning vad gäller
vuxet djur men kan acceptera det i fråga om kalv. Statens naturvärdsverk anför
att förslaget synes innebära en allvarlig belastning för samordningen, framför
allt i uppbyggnadsskedet. Verket pekar på att generell tilldelning av såväl
vuxet djur som kalv kan försvåra överenskommelser mellan fastighetsägare om
samarbete i älgjaktfrågor. Den kan vidare leda till att redan existerande
licensområden bryts sönder. Ett normalt licensområde bör enligt verkets
uppfattning utgöras av sådant registrerat område där avsjutningen kan omfatta
ned till en vuxen älg per år. Inom återstående, registrerade älgjaktområden
bör vissa regionala variationer kunna förekomma för älgtilldelningen, dock inom
raraen för de erfarenheter av biologisk karaktär som gjorts i försökslänen.
Enligt verket bör dessa variationer i huvudsak kunna tiUgodoses inom ramen för
de dispensregler som tillämpats under senare år i försökslänen. Det bör
ankomma på länsstyrelsema att fastställa regler härom. Därvid bör även altemativet
med fri kalvavskjutning kunna korama i fråga på områden som inte kan tUldelas
en vuxen älg per år.
Naturvårdsverkets
uppfattning att fri kalvavskjutning bör kunna korama i fråga på mindre
jaktområden än licensområden delas bl. a. av domänverket, som inte har något
emot systemet med generell licensgivning i annan mån än att avskjutningen då
bör begränsas till en eller flera kalvar beroende på areal, älgtillgång och
övriga förhållanden som
Prop. 1975: 25 25
inverkar
på bedömningen. Tilldelning av vuxna djur skulle enligt domänverket locka små
markägare till denna jaktform i alltför hög grad. Verket har dock viss
förståelse för att det av praktiska skäl undantagsvis medges avskjutning av
äldre djur än årskalv på ifrågavarande sraärre marker. Svenska jägareförbundet
finner det vara inkonsekvent samt orättvist gentemot dem som organiserat sig
att länma generell tUldelning avseende vuxna djur till berörda jaktområden.
Konsekvensen av generell tilldelning bör enligt förbundet också bli att dessa
mindre områden får samma tilldelning oavsett storlek. Olägenheterna med
förslaget skulle kunna minskas bl. a. genom att endast lämna tillstånd att
fälla kalv. För generell licensgivning avseende en eller flera kalvar uttalar sig
vidare bl. a. länsstyrelserna i Älvsborgs och Västerbottens län, jaktvårdsföreningarna
och jaktvårdsförbunden i Blekinge, Älvsborgs, Värmlands, Gävleborgs,
Västerbottens och Norrbottens län, skogsvårdsstyrelserna i Örebro och
Norrbottens län samt lantbruksnämnden i Örebro län.
Övriga
remissinstanser förordar i stort sett ungefär samma system för älgtilldelningen
på mindre jaktområden som f. n. tUlämpas i försökslänen. Bland dessa
remissinstanser finns bl. a. länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Blekinge, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län, länsjaktvårdsföreningarna
i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Skaraborgs, Örebro,
Västmanlands och Västernorrlands län, skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings och
Västmanlands län samt Skogsindustriernas Samarbetsutskott.
4.3
Älgjaktens administration
Arbetsgruppens
förslag att älgjakten Inom länet skall administreras av länsstyrelsen har inte
mött någon erinran från remissinstansernas sida.
Behovet
av en länsälgnämnd som rådgivande organ tUl länsstyrelsen vitsordas
genomgående av remissinstansema.
I
fråga om sammansättningen av länsälgnämnden framförs synpunkter särskilt
beträffande representationen för jägarnas intressen. Statens naturvårdsverk
anför att formuleringen "företräda jägarnas organisationer" sätter
jägarna i en särställning i förhållande till övriga intressen, vilket verket
inte finner motiverat. Naturvårdsverket förordar därför att den byts ut mot
"företräda jakt- och vUtvårdsintresset". Svenska jägareförbundet
pekar dessutom på att det 1 många län kan uppstå svårigheter att uppfylla
kravet på representation för två eller flera organisationer. Förbundet föreslår
därför att i länsälgnämnden skall ingå bl. a. företrädare för
"jägarna". Om representation för jägarorganisationer ändock
föreskrivs utgår förbundet från att den bör vara proportioneU tUl det antal
jägare som varje organisation företräder. Enbart det förhåUandet
Prop.
1975:25 26
att
en sammanslutning bildas och förklarar sig ha ett län som verksamhetsområde
bör inte utan vidare kvalificera organisationen för att få en ledamot 1 länsälgnämnden.
A andra sidan finner Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare att majoriteten
av ledaraöterna i länsälgnämnden bör utgöras av företrädare för jägarorganisationerna,
nämligen två för förbundets distrikt och två för länsjaktvårdsföreningar.
Övriga tre ledamöter bör företräda jordbruket, skogsbruket resp. övriga
fritidsintressen. I övrigt är det endast älgskadenämnden i Södermanlands län
som uttalar sig för raer än två representanter för jägarintresset.
I fråga om representation
för skogsbruket i länsälgnämnden anser domänverket att skogsbraket bör
tilldelas två platser raed hänsyn till att det utgör basen i älgproduktionen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter ora det inte bör finnas en
företrädare för skogsvårdsstyrelsen och en för det enskilda skogsbruket.
Med
hänsyn till trafiksäkerhetsintresset föreslår bl, a, statens trafiksäkerhetsverk,
länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs och Blekinge län samt Lantbrukarnas
riksförbund att trafikteknisk expertis normalt skall ingå i länsälgnärand, lärapligen
som ledamot,
Jaktarrendatorerna anser
länsstyrelsen i Kalmar län vara en så betydande grupp av jägare att den bör
vara företrädd i näranden. Vidare förordar Svenska skogsarbetareförbundet att
skogsarbetarna får en representant i varje nämnd. Motivet för detta är att
skogsarbetarna dagligen är sysselsatta inom jaktområdena och därför har den
bästa kännedomen om förekomsten av älg, älgskador på växande skog och olovlig
jakt. Ett mycket slort antal av dem är jägare och har därmed intresse av
älgvården,
Länsälgnämndens funktioner
och arbetsuppgifter berörs i några remissyttranden. Riksrevisionsverket
ifrågasätter om inte nämnden bör få ett vidgat verksamhetsområde genom att ha
till uppgift att biträda länsstyrelsen vid dess befattning med jakt- och
viltvårdsfrågor över huvud taget. Älgskadenämnden i Kronobergs 'län föreslår
att ur näranden skall utses högst tre ledamöter att utgöra länets älgskadenämnd
för att få till stånd snabbare kontakter och ett sraidigare och bättre
arbetssätt t. ex. vid akutfall. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att nämnden
bör kunna ta ställning också till andra skador än genom älg, t. ex. bäverskador
på skog och vägar, I så fall kan benämningen ändras exempelvis till viltvårdsnämnd,
I fråga om länsjaktvårdskonsulentens
uppgifter anser statens naturvårdsverk det vara tveksamt ora denne raed tanke
på arbetsbelastning o. d, bör fungera som nämndens sekreterare. Verket finner
det självklart att konsulenten skall delta i nämndens arbete men som
sekreterare i denna bör dock alternativt kunna tänkas föredraganden i
jaktfrågor vid länsstyrelsen, vilken bör närvara vid nämndens sammanträden. Enligt
Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare bör länsjaktvårdskonsu-
Prop. 1975: 25 27
lenten
inte ingå i näranden utan fungera som länsstyrelsens och nämndens rådgivare.
Vad arbetsgruppen anfört
beträffande jägarorganisationer n a s medverkan vid administrationen av
älgjakten har i allmänhet biträtts eller lämnats utan erinran av
remissinstanserna. Statens naturvårdsverk understryker att informations- och
rådgivningsverksamhet raåste ske inom ramen för verksamheten med samordnad
älgjakt. Liknande synpunkter framförs av Svenska jägareförbundet.
Västerbottens läns jaktvårdsförening anser att länsjaktvårdsföreningen bl, a,
bör få 1 uppdrag att organisera eventuella älgvårdsdistrikt.
Förslaget
om indelning av länet i älgvårdsdistrikt vilkas gränser så nära som raöjligt
ansluter till kommungränserna har föranlett delade meningar bland
remissinstanserna.
Statens naturvårdsverk
anser att gränserna för distrikten antingen bör helt ansluta till
kommungränserna eller orafatta särskilda älgförekomst-områden, avgränsade på
biologisk grund. Av praktiska skäl finner naturvårdsverket det vara lämpligast
att låta gränserna sammanfalla med kommungränserna såsom skett i försökslänen.
För anslutning av älg-vårdsdistriktens gränser till komraungränserna uttalar
sig vidare bl, a, länsstyrelsen i Älvsborgs län. Jägarnas
riksförbund-Landsbygdens jägare anser att distrikten av praktiska och
geografiska skäl bör utgöras av de före koraraunsaramanslagningen befintliga
kommunerna eller delar av dem, där lokalkännedomen måste tiUmätas stor
betydelse, I vissa delar av län bör dock en del sådana mindre kommuner kunna
sammanslås till ett älgvårdsdistrikt. Liknande synpunkter beträffande behovet
av mindre distrikt än kommunerna anförs bl. a. av länsstyrelserna i Jönköpings
och Blekinge län samt länsjaktvårdsföreningen i Västernorrlands län. Domänverket
anför att älgvårdsdistrlktens gränser ej aUtid behöver sara-raanfalla raed koramungränserna,
även om detta är en administrativ fördel. Undanlag bör kunna medges.
Vissa remissinstanser
anser att distriktsindelningen bör ansluta till den sora redan finns i många
län genom länsjaktvårdsföreningarnas organisation. Enligt Svenska
jägareförbundets uppfattning bör, om älgvårdsdistrikt skall tillskapas, detta
i första hand raotiveras av behovet att saraordna älgvården inora större
områden, vilka med hänsyn till biotop, älgtillgång m. ra. är likvärdiga. Koraraunerna
kan ibland utgöra lämpliga avgränsningar för sådana distrikt. I många fall kan
det vara rUctigare att sammanföra marker från två eller flera kommuner till
samma eller att dela upp en komraun i flera distrikt. I praktiken är det enligt
förbundet nu så att de flesta länsjaktvårdsföreningar med hänsyn till olika
viltvårdsaspekter delat in resp. län i olika distrikt kretsar eller jaktvårdsdistrikt
och att bl. a. förslagen rörande älgtUldelning vid licensjakt grundas på
förhållandena inom dessa distrikt. Eftersom länsjaktvårdsföreningarna besitter
en mångårig och bred erfarenhet av frågor
Prop. 1975: 25 28
som
blir aktuella i saraband med ifrågavarande organisation anser förbundet att
länsstyrelserna bör uppdra åt länsjaktvårdsföreningarna där detta inte redan
skett att lämna förslag till uppdelnmg av länen i distrikt samt att svara för
organisationen av verksamheten inom dessa. Liknande synpunkter anförs bl, a.
av länsstyrelserna i Värmlands, Gävleborgs och Västernorrlands län. Förslaget
om indelning av länen i speciella älgvårdsdistrikt avstyrks vidare bl, a. av
skogsstyrelsen, skogshögskolan, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar,
Blekinge, Västmanlands och Norrbottens län samt Skogsindustriernas
Samarbetsutskott.
Inrättandet
av representantskap för älgvårdsdistrikt tillstyrks endast av ett fåtal
remissinstanser. Till dessa hör domänverket, som anför att representantskapet,
vars sammanträden närmast torde få formen av stormöten med ortens älgjägare,
huvudsakligen bör behandla interna frågor, t. ex. lämna rekommendationer tiU
sina medlemmar beträffande älgavskjutningen, upprätta statistik över fällda
djur samt över huvud taget arbeta på att fördjupa samarbetet mellan ortens
jägare, Representantskapet bör enligt verket utse egen styrelse och kontaktman
i och för ömsesidig information till länsälgnämnd och jägarorganisationer.
Kostnader för sammanträden o. d. kan bestridas av älgskademedel och bör ej
låsas till viss summa. Representantskapets betydelse som remissorgan för
länsstyrelse anser domänverket ha överskattats av arbetsgruppen.
Det
stora flertalet remissinstanser avstyrker inrättandet av representantskap.
Bland de avstyrkande instanserna anför statens naturvårdsverk att representantskapen
kan innebära risk för ett onödigt omständligt förfarande vid handläggning av
frågor rörande älgavskjutningen utan att speciella fördelar uppnås i
förhållande till det system med informations-sammanträden som under flera år
med gott resultat tillämpats i försöks-länen. Naturvårdsverket förordar därför
att tillämpat informationssystem i försökslänen får bli modell också i andra
län, där samordnad älgjakt kan komma att genomföras. Vidare avstyrks förslaget
bl. a. av statskontoret, riksrevisionsverket, skogsstyrelsen, skogshögskolan
och flertalet länsstyrelser samt Svenska jägareförbundet. Förbundet föreslår
att länsstyrelserna skall uppdra åt länsjaktvårdsföreningarna att inom lämpliga
områden kalla en representant för varje registrerat jaktområde till
älgjaktsmöten. Vid dessa möten skall föreningen Inhämta jägarnas synpunkter
beträffande indelningen av fastigheter i licensområden, anslutning till licensområden,
älgstammens vård och beskattning samt den totala tilldelningen till
älgjaktområdena mom regionen. Mötena skall inte ha någon beslutsfattande
funktion och inte heller fungera som regelrätta remissorgan. De bör däremot
kunna ge svar på konkreta frågor som ställts av länsstyrelsen, länsälgnämnden
eller länsjaktvårdsföreningen. En huvuduppgift för överläggningarna bör vara
att få jagar-
Prop.
1975: 25 29
nas medverkan för att åstadkoraraa en ur älgvårdssynpunkt
riktig samt rättvis fördelnmg av beskattningen. Över förhandlingarna bör föras
protokoll som överlämnas tUl länsälgnämnden.
4.4 System för älgtiUdelningen i länet m. m.
Behovet av en tUlförlitlig och aktuell statistik över
älgstammen samt älgskadorna understryks från flera håll. Det förutsätts att
huvudmannaskapet för statistikinsamling och bearbetning av statistik skall
åvila länsstyrelsen.
Det av arbetsgruppen föreslagna systemet för älgtilldelningen
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet reraissinstanser. Sålunda
har t. ex, domänverket ingen annan erinran än att besvär över älgtilldelning
måste behandlas så snabbt att Kungl, Maj:ts beslut kan delges klaganden i god
tid före älgjaktens början. Vissa remissinstanser anser dock att systemet
blivit onödigt komplicerat bl, a, genora förslagen om representantskap för älgvårdsdistrikt
och generell älgtilldelning. Från länsstyrelsehåll framförs önskemål om tidigareläggning
av skyldigheten att inge licensansökan.
Förslaget
att jakttidens början skall fastställas av Kungl, Maj:t har i aUmänhet lämnats
utan erinran av reraissinstanserna. Det tillstyrks sålunda bl, a, av
domänverket, Skogsindustriernas Samarbetsutskott, Lantbrukarnas riksförbund
och Svenska fägareförbundet. Skogshögskolan anser att tidpunkten även
fortsättningsvis bör fastställas av länsstyrelsen för att lokala intressen
skall kunna beaktas,
I fräga om jakttidens längd är meningarna bland remissinstanserna
delade vad gäller förslaget att den skall bestämmas av statens naturvårdsverk.
Av de remissinstanser som särskilt behandlat denna fråga
tillstyrks förslaget bl, a, av domänverket och Lantbrukarnas riksförbund.
Flertalet remissinstanser anser att jakttidens längd bör bestämraas
av länsstyrelsen. Svenska jägareförbundet anför till stöd härför att länsstyrelserna
raed sin kännedora om förhållandena i resp, län bör ha den bästa raöjligheten
att bedöraa vilken jakttid som fordras för att jakten skall kunna genomföras
på rätt sätt. Vidare har länsstyrelserna under lång tid haft rätt att bestäraraa
om licenstidens längd och såvitt förbundet har sig bekant har detta inte
medfört någon olägenhet, 1 den mån det skulle uppstå behov att på grund av
andra friluftsaktiviteter lokalt göra vissa inskränkningar i älgjakten under
lördagar och söndagar samt med anledning därav medge förlängning av jakttiden
inom dessa områden är länsstyrelserna enligt förbundets mening också bäst
lämpade att fatta erforderliga beslut. För länsstyrelserna sora beslutande i
denna fråga uttalar sig vidare bl, a, länsstyrelserna i Jönköpings, Skaraborgs,
Prop. 1975: 25 30
Älvsborgs,
Västemorrlands och Jämtlands län samt Skogsindustriemas Samarbetsutskott.
I
några remissyttranden diskuteras hur lång jakttiden totalt bör vara och
jakttidens förläggning med hänsyn särskilt till allmänhetens möjligheter att
utnyttja allemansrätten under jaktsäsongen. Domänverket anser en månad vara
den kortaste jakttiden för att få en lugn och urvalsin-riktad jakt. Denna månad
sk-ulle kunna senareläggas en hel del i förhållande till nuvarande jakttider
och vidare kan en jaktfri helg läggas in i den senare delen av jakttiden,
Sveriges riksidrottsförbund uttrycker farhågor för de konsekvenser som en
utökad jakttid kan medföra för idrotten och framhåller att hela oktober månad
är väl ägnad för friluftsliv. Förbundet finner det vara väsentligt att områden
som allmänheten brukar använda för friluftsändamål undantas från jakt under
sön- och helgdagar. Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar att
lördags-söndagsdygnen under septeraber månad generellt undantas från jakt samt
att licensjakten förläggs till bestämda veckodagar som annonseras i pressen.
Beträffande
jakttidens längd vid generell licensgivning finner domänverket att den bör
vara densamma som för aU älgjakt. Av samma uppfattning är bl. a. Svenska
skogsarbetareförbundet.
4.5
Systemets ikraftträdande
Några
remissinstanser har tagit upp frågan om den lämpligaste tidpunkten för
ikraftträdandet av bestämmelserna om samordnad älgjakt. Statens naturvårdsverk
anser sålunda att ett principbeslut av innebörd att systemet helt införs under
en övergångsperiod bör fattas så snart som möjligt.
Domänverket
anför att bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli det jaktår som börjar
efter riksdagens beslut. Senast tredje året efter det beslutet trätt i kraft
bör samordnad älgjakt vara genomförd över hela riket. Av samma mening är bl,
a, skogshögskolan och Svenska jägareförbundet. Det senare föreslår att
länsstyrelse som så önskar och kan klara de organisatoriska uppgifterna skall
få förordna att älgjakten fr. o. m. det jaktår som börjar efter riksdagens
beslut skall genomföras enligt bestämraelserna för samordnad älgjakt.
5
Föredraganden
Vården
av viltfaunan är en del av naturvården. Den är därför en angelägenhet Inte
bara för markägare och jakträttsinnehavare utan för hela vårt samhälle. Enligt
beslut av 1967 års riksdag är numera aUa djurarter i princip fridlysta och jakt
tUlåten endast under bestämda jakttider (prop, 1967: 136, JoU 1967: 52, rskr
1967: 331),
Prop.
1975:25 31
Som
viltvårdande faktor bestäms jakten till omfattning och inriktning bl, a. av
ekologiska hänsyn. Dessa är emellertid inte ensamt avgörande. Vid avvägningen
av jakten måste hänsyn även tas å ena sidan till jaktens ekonomiska och sociala
värden samt å andra sidan till önskemålet att begränsa skador genom vilt på
skog och gröda saml i trafiken.
Hur
långt samhäUets anspråk på att ingripa reglerande i jakten skäligen bör
sträcka sig gestaltar sig i viss mån olika vad gäller dels jakt efter småvUt,
dels jakt efter hjortdjur. Jag bortser således i detta sammanhang från rovvlltet
beträffande vilket jaktens omfattning bestäms av särskilda värderingar i den raån
jakt alls är tUlåten,
I fråga ora de allmänt
förekommande småviltarterna föreligger inte något annat behov att reglera
jaktens omfattning än genom variationer i jakttidens längd. För hjortdjuren är
däremot jakten på ett helt annat sätt avgörande som beståndsreglerande faktor.
Vidare representerar stammarna av hjortdjur, särskilt älgen, stora ekonomiska
och sociala värden som kan tUlgodogöras genom jakt. Älgjakt bedrivs sålunda
årligen av mellan 150 000 och 200 000 jägare och avkastar med en beskattning
av drygt 40 000 djur per år ett köttvärde på ca 60 milj. kr. efter partipriset.
Saratidigt måste beaktas att hjortdjuren vid en okontrollerad utveckling av
stammarna kan orsaka stora skadegörelser på skog och gröda samt i trafiken.
Dessa skador har hittills i stort sett hållit sig inom gränsen för vad som kan
anses ofrånkomligt eller i vart fall vad som kan tolereras. Vissa tecken tyder emeUertid
på att älgstararaen nu på några håll nått en sådan storlek att denna gräns hotar
att överskridas.
Beträffande
hjortdjuren tiUärapas sedan länge ett system med jakt under särskUd tid som
alternativ till den allmänna jakten. Den senare bedrivs under tider som anges
av regeringen i en årlig jakttidskungörelse. Jakt under särskUd tid får
bedrivas efter tillstånd av länsstyrelsen. Bestämmelser om denna licensjakt
finns i 13 § jaktstadgan (1938: 279), Licensjakt efter älg förekommer i dag på
omkring två tredjedelar av älgjaktarealen.
Den
allmänna jakttiden för älg varierar enligt den senaste jakttidskungörelsen
(1974: 554) mellan två och fem dagar. Den infaUer regelmässigt i de fyra
nordligaste länen i septeraber och i övriga delar av landet i oktober. Den
särskilda jakttiden för jakt efter älg får i en eller flera perioder omfatta tUlsammans
högst 30 dagar om inte särskilda skäl föranleder annat. Den för orten bestämda
allmänna jakttiden för älg skal] ingå i den särskilda jakttiden. Jakten får i
regel tUlåtas börja tidigast första dagen för den allmänna jakttiden.
I
fråga om älg har sedan några år pågått försök med enbart licensjakt i tre län.
Upptakten till dessa försök var en anhållan av 1953 års riksdag tUl Kungl, Maj:t
om översyn rörande gällande ordning för med-
Prop. 1975: 25 32
delande
av tillstånd tUl jakt efter älg. Översynen verkställdes av 1949 års
jaktutredning som i ett år 1964 framlagt betänkande (SOU 1964: 11) Älgfrågan
förordade att försöksverksamhet med s, k, helt reglerad älgjakt skulle
bedrivas i vissa län.
Frågan
om försöksverksamhet med reglerad älgjakt anmäldes för 1965 års rUcsdag (prop.
1965:19, JoU 1965: 4, rskr 1965: 144), Därvid uttalade riksdagen önskemål om
att frågan om älgjaktens utformning på nytt måtte anmälas för riksdagen sedan
erforderliga erfarenheter vunnits av försöksverksamheten.
Nämnda
försök bedrivs i Kronobergs och Västmanlands län sedan jaktåret 1967/68 och i
Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen sedan jaktåret 1971/72. Om
regeringen inte förordnar annat, upphör försöksverksamheten med utgången av
innevarande jaktår. Verksamheten har följts av statens naturvårdsverk på
uppdrag av Kungl. Maj:t. I anslutning till försöken har bedrivits älgforskning raed
anlitande av medel från jaktvårdsfonden och älgskaderegleringsfonden. I
naturvårdsverkets uppdrag ingick att verket skulle till Kungl, Maj:t inkomma
med förslag som erfarenheterna av verksamheten kunde föranleda,
I slutet av år 1972
anmälde naturvårdsverket att verket fann tiden vara kommen för en allmän
övergång till enbart licensjakt efter älg. Frågan har därefter beretts
ytterligare av en särskild arbetsgrupp inom jordbruksdepartementet.
Arbetsgruppen framlade 1 juni 1974 en promemoria (Ds Jo 1974: 6) med förslag
till riktlinjer för den framtida älgvården. Arbetsgruppen framhåller att målet
för den framtida älgvården bör vara att hålla älgstammen vid en lämplig
kvalitativ och kvantitativ nivå samtidigt som älgens skadegörelse på skog och
växande gröda begränsas och riskerna för älgkollisioner i trafiken minskas.
Arbetsgruppen framhåller vidare att ansvaret för älgvården även i
fortsättningen i första hand bör åvUa den som har rätt till jakt. För att
samordna älgvården och förebygga älgskador av olika slag måste emellertid det
allmänna ta på sig en del av detta ansvar. Arbetsgruppen förordar allmän
övergång tUl licensjakt efter älg. Arbetsgruppens förslag skiljer sig dock på
några punkter från det system sora tillämpas i försökslänen. Den största skillnaden
består i att arbetsgruppen föreslår att tUlstånd till jakt efter älg, avseende
såväl kalv som vuxet djur, på mindre jaktområden skall få årsvis lämnas
generellt utan särskild ansökan. Beträffande jakt på övriga marker förordas tUlståndsgivning
efter ansökan i likhet med vad som f. n, gälier för jakt under särskUd jakttid.
I försökslänen är också licensansökan obligatorisk.
Arbetsgruppens
förslag har remissbehandlats. Remissinstanserna har nära nog genomgående
anslutit sig till arbetsgruppens uppfattning att älgjakten i fortsättningen bör
samordnas.
Naturvårdsverket
framhåller att underlaget för ett principbeslut om älgstammens fortsatta vård
får anses vara fullt tUlräckligt. Positiva
Prop.
1975: 25 33
lill
ett införande av saraordnad älgjakt är också bl, a, doraänverket, skogsstyrelsen,
skogshögskolan. Svenska jägareförbundet. Lantbrukarnas riksförbund. Svenska
skogsarbetareförbundet och så gott som saratliga länsstyrelser. Jägarnas
riksförbund-Landsbygdens jägare förordar i första hand en förlängning av
försöksverksamheten i minst tre år. Statens vägverk framhåller, med hänvisning
till det stigande antalet älgolyckor i trafiken, att bättre styrinstrument för
att begränsa älgstamraens storlek behöver tillskapas inom ramen för den
samordnade älgjakten innan slutiig ställning tas till frågan. Några
remissinstanser är inte beredda att ta ställning tiU förslaget utan önskar
avvakta ytterligare erfarenheter av fortsatt försöksverksamhet. Av de
remissinstanser som tillstyrker en samordning av älgjakten förordar flertalet
den förra av reglerad jakt sora tiUämpas i försökslänen.
Arbetsgruppens
och remissinstansernas uppfattning grundas bl, a, på erfarenheterna av
försöksverksamheten med reglerad älgjakt framför allt i Kronobergs och
Västmanlands län där den pågått längst. Dessa erfarenheter har enligt vad sora
framgått vid naturvårdsverkets uppföljning av verksamheten gett belägg för
licensjaktens fördelar jämfört med den allmänna jakten, I princip hänför sig dessa
fördelar till de större möjligheter som licenssystemet ger att kontrollera
såväl älgstamraens storlek som stammens sammansättning. Vad gäller jaktens
ekonomiska och sociala sida redovisas främst en väsentligt ökad avkastning och
fler jaktmöjligheter för jägarna samt lugnare förhållanden under jakten. Genom
att licensjakten lämnar mindre åt slumpen än den allmänna jakten inrymmer den
även större möjligheter att kontrollera älgstararaen. Av samma skäl är
licensjakten givetvis lämpligare än den allmänna jakten även från rena
viltvårdssynpunkter.
Jag
delar arbetsgruppens och remissinstansernas uppfattning att raålet för den
framtida älgvården bör vara att hålla älgstammen vid en lämplig kvalitativ och
kvantitativ nivå samtidigt som älgens skadegörelse på skog och växande gröda
begränsas och riskerna för älgkollisioner i trafiken minskas. Enligt arbetsgrappen
och flertalet reraissinstanser är det bästa sätiet att nå detta mål att införa saraordnad
älgjakt i hela landet. Jag anser tiden nu vara mogen att pröva en sådan
ordning. Jag grundar denna uppfattning på bl, a, följande förhållanden. Vi har
här i landet cn älgstam av stor omfattning. Detta innebär i vissa fall
betydande skadegörelse på såväl skog som växande gröda. Vidare innebär den
stora älgstammen att riskerna för skador i trafiken genom älgkollisioner ökat
1 vissa områden mycket starkt. Genom en samordning av älgjakten bör fömtsättningar
skapas för att hålla älgstararaen på en sådan nivå att skadorna av olika slag
inte ökar utan snarare minskar. Systemet med samordnad älgjakt medger enligt
min mening att sådana föratsättningar skapas. Den instans som administrerar
älgjakten, dvs. länsstyrelsen, får möjlighet att reglera avskjutningen och
anpassa älgstararaen
Prop. 1975: 25 34
till
en lämplig nivå. Det har emellertid visat sig att den faktiska avskjutningen
inte alltid uppgår till samma nivå som medgivna licenser. Detta kan raedföra
att älgstammen får en större omfattning än vad länsstyrelsen förutsett. Om det
skulle visa sig att licenserna inte utnyttjas utan älgstammen antar en sådan
nivå att riskerna för trafikolyckor och annan skadegörelse inte kan accepteras
bör länsstyrelserna ha möjlighet att vidta särskUda åtgärder. Detta bör
exempelvis kunna ske genom ytterligare avskjutning för att därigenom nedbringa
vinterstammen.
Några
reraissinstanser har tagit upp frågan om formerna för älgjakten ovanför
lappmarksgränsen och inom renbetesfjällen. Naturvårdsverket, domänverket och
Svenska jägareförbundet förordar att samernas jaktmarker inordnas i
licenssystemet, raedan bl. a. lantbruksnämnderna i Norrbottens och
Västerbottens län ställer sig tveksamma till en sådan ordning. Svenska samemas
riksförbund anser det vara för tidigt att nu la StäUning i detalj tUl hur
älgjakten bör bedrivas och administreras inoni renskötselområdena. Enligt min
mening bör överläggningar tas upp mellan samernas riksförbund och berörda
myndigheter om dessa frågor. På grund av de speciella förhållanden som råder
inom renskötselområdena bör enligt min mening frågan om formerna för älgjakten
ovanför lappmarksgränsen och inom renbetesfjällen bli föremål för överväganden
i annat sararaanhang.
En
grundläggande förutsättning för samordnad älgjakt är enligt arbetsgruppen att
licensområden bestående av en eller flera fastigheter eller delar av
fastigheter bUdas. Ett llcensområde bör om möjligt vara sammanhängande och så
stort atl det kan tilldelas minst en vuxen älg per år. Förslaget biträds eller
lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Domänverket anför att krav
på sammanhängande områden inte bör StäUas upp, när tilldelningen är baserad på
disponibel areal. Licens-arealen bör enligt verket dock vara så stor att den kan
medge en tilldelning av ett äldre djur och en årskalv för att kontinuerlig
tilldelning skall kunna ske. Några remissinstanser anser å andra sidan att
arbetsgruppens krav på licensområdets storlek är för högt. Enligt min mening
bör licensområde ha sådan storlek att för området lämpliga biologiska avskjutnlngsnormer
kan tillämpas. Jag finner att arbetsgruppens förslag är lämpligt avvägda och
möjliggör en sådan anpassning i det enskUda faUet som domänverket förordat. En
grundläggande förutsättning i tUlståndsgivningen måste dock vara att man så
långt möjUgt undviker att skjuta kalvförande ko från kalv.
Arbetsgruppens
förslag att älgjaktsområden som är för små för att utgöra licensoraråden skaU
kunna få generella licenser har tilldragit sig stort intresse vid
remissbehandlingen. Förslaget avstyrks av ett stort antal remissinstanser
vilka i prmcip anser att en generell licenstilldelning skulle motverka systemet
med en samordnad älgjakt. Som jag frarahållit i det föregående är älgstamraens
storlek av sådan omfattning att några
Prop.
1975:25 35
åtgärder
för att öka densamraa i allraänhet inte behöver vidtas. I stället bör älgstararaen
minskas i vissa delar av landet på grund av de skador älgen åstadkommer främst
i trafiken. Jag är dock medveten om att älgslammen i andra delar av landet kan
tillåtas öka utan att någon större skadegörelse behöver befaras, Sora jag
tidigare nämnt bedrivs älgjakt i större delen av landet på licens. Flertalet älgjägare
kan således antas vara positivt inställda tUl licensjakt. Många jägare önskar
också att en helt reglerad älgjakt enligt försökslänens raodell införs i hela
landet. Åtskilliga är dock utan tvivel motståndare tUl total reglering av
älgjakten och vill ha kvar friheten att välja mellan allmän jakt och
licensjakt, TiU motståndama hör främst den kategori älgjägare vars marker är
för små för att utgöra eget licensområde och som av någon anledning inte vill
eller kan ansluta sina marker till sådant område. Motiven kan t, ex. vara krav
på höga arrendeavgifter eller andra villkor för jakten som raan inte kan enas
om. Jag finner det inte rimligt att denna kategori tvingas in i licensområde.
Det är inte heller rimligt att dessa jagare fråntas möjligheten att jaga älg.
Jag avser då i första hand jakt efter vuxet djur. Jag förordar därför i likhet
med arbetsgmppen att denna kategori får generell älgtilldelning. Den generella
tUldelningen bör enligt min mening avse kalv och ett vuxet djur per registrerad
jaktlig enhet. Anledningen till att jag förordar att förutom vuxet djur även
kalv skall få tilldelas generellt är att kalv bör fällas om kalvförande ko får
fällas eller har fällts av misstag. Regelmässigt bör nämligen kalv fällas före
kalvförande ko. Jakttiden vid generell tilldelning bör inte vara längre än vad
som nu gäller vid allmän jakt dvs. tvåfem dagar,
I
försökslänen bör nuvarande systera med reglerad älgjakt bibehåUas lills vidare.
När
det gäller tUlkomsten av licensområden framhåller remissinstanserna vikten av
att sådana områden bildas på frivillig väg. Några remissinstanser ställer sig
dock tvekande inför arbetsgrappens uttalande att ingen utan starka skäl skall
kunna förhindras att ansluta sin fastighet tUl ett licensområde. Även jag anser
att anslutning av fastigheter tUl licensområden bör vara frivillig. Samtidigt
finner jag det naturligt att en person som önskar ansluta sina marker till ett
licensområde för att därigenom möjliggöra en bättre saraordning av jakten inte
utan särskilda skäl skall kunna förhindras att ansluta sin fastighet till
licensområdet. Skulle en fastighet vägras anslutning tUl llcensområde bör läns-jaktvårdsförenmgen
söka ena partema. Lyckas inte detta bör den utestängda fastigheten kunna
kompenseras i samband med älgtilldelningen.
Arbetsgruppen
föreslår att llcensområde skall registreras hos länsstyrelsen.
Registreringsskyldighet skall även gälla beträffande mindre jakt-
Prop. 1975: 25 36
oraråde
som ej utgör licensområde men på vilket älgjakt får bedrivas efter generell
tilldelning. Arbetsgruppen har förutsatt att de fastigheter som ingår 1 ett
licensområde är taxerade som jordbmksfastlghet. Förslaget tillstyrks eller
lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Naturvårdsverket påpekar att
det finns vissa fastigheter som köpts in för exploateringsändamål, exempelvis
vissa mossraarker som inte är taxerade som jordbruksfastighet men dock har den
karaktären att de kan komma i fråga för älgjakt.
Jag
biträder det av remissinstansema stödda förslaget om registrering. När det
gäller kvalifikationskravet på de fastigheter sora ska registreras torde det
emellertid inte ha varit arbetsgrappens raening att fastigheter sora taxeras
som annan fastighet raen kan ha jaktiig betydelse skall utestängas från
älgjakt. Enligt rain mening bör föratora fastigheter som är taxerade som
jordbruksfastighet kunna registreras även fastigheter som taxerats som annan
fastighet och som har jaktlig betydelse för älgjakt. Detta innebär med andra
ord att älgjakt koraraer att kunna bedrivas på all mark som inte utgör egentlig
tomtmark.
Arbetsgruppens
förslag att älgjakten inom länet skall administreras av länsstyrelsen har inte
mött någon erinran från remissinstansernas sida. Även jag delar denna
uppfattning.
Arbetsgruppen
föreslår att länen delas in i älgvårdsdistrikt som i huvudsak motsvarar
kommungränserna, Inora varje älgvårdsdistrikt bör enligt arbetsgrappen bildas
ett representantskap för älgjägama sora samordnar dessas Insatser i fråga om
älgjakten och främjar älgvården i övrigt inom distriktet. Bland
remissinstanserna föreligger delade meningar om förslagen.
Vad
gäller inrättandet av älgvårdsdistrikt anser naturvårdsverket att gränserna bör
helt ansluta till kommungränserna. Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare
anser att distrikten bör utgöras av de före kom-raunsararaanslagningarna
befintliga kommunema. Svenska jägareförbundet anser att länsstyrelserna bör
uppdra åt länsjaktvårdsföreningarna att lämna förslag till indelning av länen i
distrikt. Negativa till förslaget är bl. a. skogsstyrelsen och skogshögskolan.
Förslaget om representantskap avstyrks av flertalet remissinstanser.
Naturvårdsverket anser att representantskapen kan innebära risk för ett onödigt
omständligt förfarande vid handläggning av frågor rörande älgavskjutningen utan
att speciella fördelar uppnås. Liknande synpunkter anförs av de remissinstanser
i övrigt som avstyrker förslaget.
Vad
först gäller frågan om älgvårdsdistrikten finner jag i likhet med arbetsgruppen
och flertalet remissinstanser det ändamålsenligt att länen delas in i sådana
distrikt. Gränserna för distrikten bör enligt min mening i allmänhet motsvara koramungränserna.
Länsstyrelsen bör dock vara oförhindrad att besluta om annan gränsdragning. När
det gäller repre-
Prop. 1975: 25 37
sentantskapen
vill jag starkt understryka vad arbetsgruppen anfört om behovet av ett ökat inforraationsutbyte
mellan å ena sidan jägarna och å andra sidan de organ som beslutar ora
älgjakten. Liksom Svenska jägareförbundet anser jag att det behövs ytterligare
samordning av jägarnas insatser i fråga om älgvården lokalt och regionalt. Jag
finner det också angeläget att jägarnas synpunkter inhämtas beträffande bl, a,
indelningen av fastigheter i licensområden, anslutning tiU licensområden samt
älgstammens vård och beskattning. Inte minst viktigt är att jägarnas önskemål
i fråga om generell älgtilldelning inhämtas. Ett representantskap skulle enligt
rain raening fylla en viktig funktion i detta avseende. Arbetsgruppens förslag
om representantskap anser jag i Ukhet med flertalet remissinstanser emellertid
vara i viss mån administrativt betungande. En lämpligare form kan som jägarorganisationerna
förordat vara att representanter för älgjägarna kallas till gemensarama överläggningar
inom älgvårdsdistrikten, Länsstyrelsema bör svara för att sådana överläggningar
koraraer tUl stånd. Som Svenska jägareförbundet förordat bör till
överläggningarna kallas en representant för varje llcensområde eller
registrerat mindre område. Härigenom undviks att exempelvis reseavstånd och
liknande faktorer inverkar negativt på en allsidig representation.
Arbetsgruppens
förslag om att tUl varje länsstyrelse bör knytas en länsälgnämnd tillstyrks av
remissinstansema. Även jag biträder förslaget. Nämndens huvuduppgift blir att
vara ett rådgivande organ åt länsstyrelsen i älgvårdsfrågor, Sora bl, a,
länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Järatlands län frarahållit bör länsälgnämnden
ta över älgskadenämndens uppgifter,
I
fråga om nämndens saramansättning råder delade raeningar bland remissinstanserna.
Liksom arbetsgruppen anser jag att länsälgnämnden bör bestå av sju ledamöter,
som länsstyrelsen förordnar. Länsstyrelsen bör utse en av dem att vara
ordförande. För nämndens sammansättning bör som allraän riktpunkt gälla att
olika berörda intressen blir representerade.
Som arbetsgmppen
föreslagit bör till ledamöter utses representanter för jordbraket, skogsbruket,
frilufts- och naturvårdsintressena samt jägarnas organisationer. Med hänsyn
till trafiksäkerhetsintresset bör expertis på detta område normalt också ingå.
Jag förutsätter att jägarnas organisationer får två representanter. Vidare bör
frilufts- och natuivårds-Intressena få två representanter, varav en
representerar det rörliga friluftslivet. Såsora naturvårdsverket framhållit
bör föredraganden i jakt-frågor vid länsstyrelsen fungera som sekreterare i länsälgnämnden.
Det
av arbetsgmppen föreslagna systeraet för älgtUldelnuigen tillstyrks eller
lämnas i huvudsak utan erinran av flertalet remissinstanser. Även jag anser den
föreslagna ordningen kunna godtas i sina huvuddrag. Det
Prop. 1975: 25 38
bör
stå länsstyrelsen fritt att, inom ramen för de anvisningar naturvårdsverket
kan komraa att utfärda, närmare utforma handläggningsordning som länsstyrelsen
finner ändamålsenlig.
I
fråga om jakttiden föreslår arbetsgruppen att tidpunkten för älgjaktens början
fastställs av regeringen. Detta tillstyrks eller läranas utan erinran av så
gott som samtiiga remissinstanser. Även jag biträder förslaget. Några
remissinstanser tar särskilt upp jakttidens längd och förläggning med hänsyn
till bl. a. allmänhetens möjligheter att utnyttja allemansrätten under
jaktsäsongen. Domänverket framhåller att en månad synes vara den kortaste
jakttiden för att få en lugn och urvalslnriktad jakt. Jakttiden skulle kunna senareläggas
i förhållande till nuvarande jakttider av hänsyn till friluftsfolket och
framför allt orienterarna. Vidare pekar domänverket på möjligheterna att ha en
jaktfri helg i senare delen av jakttiden. Emellertid är riksidrottsförbundet
oroat över de konsekvenser för Idrotten som en sådan jakttid kan medföra.
Förbundet anser vidare att oraråden som allraänheten brukar använda för friluftsändamål,
ofta 1 tätorternas närhet eller andra avsatta områden, bör undantas från jakt
under sön- och helgdagar. Jag delar förbundets uppfattning och anser att
jakttiden bör begränsas. Enligt min mening motverkas inte syftet med den saraordnade
jakten om jakttiden begränsas till sammanlagt högst 20 dagar. Om särskilda skäl
föreligger bör jakttiden dock kunna förlängas något. Enligt min mening bör som
flertalet remissinstanser förordat länsstyrelsen bestämma jakttidens längd och
förläggning efter hörande av länsälgnämnden. Med den sam-raansättning av
näranden som jag förordat i det föregående bör det finnas goda förutsättningar
för att frågan skall bli allsidigt belyst innan länsstyrelsen fattar beslut i
frågan.
När
det gäller kostnadema för genomförande av förslaget utgår jag liksom riksrevisionsverket
från att några ytterligare resurser till länsstyrelserna i form av medel över
statsbudgeten inte kommer att behövas. Jag föratsätter att jägarnas
organisationer även i fortsättningen kommer att svara för bl. a, viss
information. De administrationskostnader som uppkommit vid försöksverksamheten
har täckts av bidrag från älgskaderegleringsfonden. Jag förutsätter att detta
skall kunna ske även i fortsättningen. F. n. tillförs älgskaderegleringsfonden
20 % av inflytande älgavgifter. För att bestrida kostnaderna för
administrationen av den samordnade älgjakten och information om densamma bör
regleringsfonden även i fortsättningen få tas i anspråk. Härför krävs
emellertid att större andel av älgavgiftema än nu tUlförs denna fond. Det ankommer
på regeringen att besluta i denna fråga.
Av
vad jag anfört i det föregående framgår att det alltjämt råder delade meningar
mellan jägarorganisationerna om utformningen av U-censjakten. Önskemål har
framförts om fortsatt försöksverksamhet. Det
Prop. 1975: 25 39
system
för samordnad älgjakt som jag förordat i det föregående bör enligt min raening
prövas under en perlod av fem år efter det att det införts i hela landet.
Därefter bör frågan om älgjaktens fortsatta utformning bli föremål för fömyade
överväganden.
Jag
anser att den försöksvis samordnade älgjakten i princip bör införas fr. o. m.
jaktåret 1976/77. I vissa län kan länsstyrelsen behöva viss övergångstid för
att genomföra omläggningen. Jag föratsätter dock att samordningen av älgjakten
skall vara helt genomförd fr. o, ra, jaktåret 1977/78.
Avslutningsvis vill jag
något beröra frågan om jaktarrendena. Enligt vad jag erfarit har
arrendeavgifterna stigit betydligt under senare år. Tillgången på arrendemarker
är begränsad i stora delar av landet samtidigt som antalet personer som önskar
arrendera jakträtt ökar. Jaktmarksutredningen har i sitt betänkande (SOU 1974:
80) Jaktmarker behandlat frågan om jaktartendatorernas rättsliga ställning, 1
avvaktan på remissbehandling av betänkandet finns det enligt min raening ingen anledning
att nu gå närraare in på denna fråga.
Under
åberopande av det anförda hemställer jag att regeringen bereder riksdagen
tillfälle
att
avge yttrande över vad jag har anfört om riktlinjer för älgvården.
6
Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition bereda riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad föredraganden
anfört.
KUNGL.BOKTR. STOCKHOLM 1975 740S55
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
9 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (9)
9 kopplingar i 7 dokument.
- SOU 2009:54 Uthållig älgförvaltning i samverkan s. 43 om s. 33 i texten
- SOU 1997:91 Jaktens villkor - del 1 s. 411 i texten
- Prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. i texten
- Bet. 1978/79:JoU4 med anledning av motioner om jakt- och viltvård m. m. s. 3 i texten
- Bet. 1975:JoU13 Jordbruksutskottets betänkande med anledning av propositionen 1975:25 angående riktlinjer för älgvården jämte motioner s. 1 · s. 2 · s. 9 i texten