Regeringens proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m.m.
1975 · 58 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 43 av 58 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1975:65, Regeringens proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringens proposition nr 65 år 1975 Prop. 1975:65
Nr 65
Regeringens
proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.;
beslutad
den 6 mars 1975.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar
OLOF
PALME
CARL
LIDBOM
Propositionens
huvudsakliga innehåll
Utländska
medborgare får inte utan särskilt tillstånd förvärva fast egendom i Sverige. Niir
det är fråga om fritidsfastighet lämnas tillståndet av länsstyrelsen.
På
senare tid har utländska medborgare i ökad omfattning förvärvat fritidsfastigheter
i Sverige, I praxis ges praktiskt taget alltid tillstånd. I propositionen
föreslås att tillståndsgivning skall bli mer restriktiv när det är fråga om
utländska medborgare utan anknytning till vårt land. Tillstånd skall i princip
inte beviljas om fastigheten är belägen inom område, där efierfrågan på fritidsfastigheter
är så betydande att risk för stegring av fastighetsvärdena föreligger.
För
utländska medborgare med särskild anknytning till Sverige föreslås inga
inskränkningar i nuvarande liberala tillståndsgivning.
I
propositionen föreslås vidare att tomträtt samt bostadsarrende, som upplåts för
fritidsändamål, skall underkastas tUlståndstvång.
1
Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 65
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1975: 65
Förslag
till
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar
att förvärva fast egendom m. m.
rätten
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1916: 156) om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.
dels att i 2, 5, 5 a, 7, 12 och 17 a §§ samt i
övergångsbestämmelserna ordet "Konungen" i olika böjningsformer
skall bytas ut mot "regeringen" i motsvarande form,
dels att 1, 10 och 11 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels
att i lagen skall införas en ny paragraf, 1 a §, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen lydelse
Utländsk medborgare må ej utan tillstånd för
varje särskilt fall här i riket förvärva fast egendom eller inmuta
mineralfyndighet eller förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet
eller idka gruvdrift. Vad i denna lag sägs om fast egendom skall
gälla även tomträtt. Vad sålunda är stadgat om utländsk medborgare skall
ock tillämpas beträffande utländska bolag, föreningar, andra samfälligheter
och stiftelser.
Nuvarande
lydelse
1§2
Utländsk
medborgare mä ej utan tillstånd för varje särskUt fall här i riket förvärva
fast egendom eller inmuta mineralfyndighet eller förvärva eller bearbeta
inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift.
Tillstånd
för utländsk medborgare att förvärva fast egendom må, om skäl mot tillståndet
icke föreUgger med hänsyn till allmänt intresse eller förvärvarens personliga
förhållanden, lämnas av länsstyrelsen
1. om
egendomen förvärvas huvudsakligen för att bereda förvärvaren och hans familj
a) sladigvarande
bo och hem
vist samt egendomen är bostads
fastighet, avsedd för en eller ett
fåtal familjer, eller tomt, liimpad
att bebyggas med ett mindre bo
stadshus,
b) bostad för fritidsändamål
samt egendomen är lämpad där
för,
1 Senaste lydelse av 2 § 1974: 932. 5 §1971:559 5a §
1973:307 7 § 1970:1007 I7a§ 1971:559 lagens mbrik 1973: 307 » Senaste lydelse 1971:
877.
Möter
ej hinder med hänsyn till allmänt intresse eller förvärvarens personliga
förhållanden, skall utländsk medborgare meddelas tillstånd att förvärva fast
egendom, om
I. egendomen förvärvas huvudsakligen för att bereda förvärvaren
och hans familj stadigvarande bo och hemvist samt egendomen är
bostadsfastighet, avsedd för en eller ett fåtal familjer, eller tomt, lämpad
att bebyggas med ett mindre bostadshus,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
2. om egendomen förvärvas för
att bereda förvärvaren utkomst
genom jordbruk, åt vilket han kan
antagas komma att själv ägna sig,
samt förvärvaren förut varit
svensk medborgare eller sedan två
år har hemvist i Sverige,
3.
om egendomen
förvärvas för att bereda förvärvaren utkomst genom annan näringsverksamhet, för
vilken egendomen prövas behövlig, samt förvärvaren antingen har hemvist i
Sverige sedan två år och har fått sådant tillstånd till näringsverksamheten som
avses i 5 § lagen den 29 november 1968 (nr 555) om rätt för utlänning och
utländskt företag att idka näring här i riket eller har bosättningstillständ,
4.
om förvärvaren
är fångesmannens make eller om förvärvaren eller, när makar förvärva gemensamt,
endera av dem är fångesmannens eller också, om denne är gift, hans makes avkomling,
syskon eller syskons avkomUng.
I övriga fall lämnas tillstånd av Konungen.
Föreslagen
lydelse
2. egendomen förvärvas huvud
sakligen för att bereda förvärva
ren och hans familj bostad för fri
tidsändamål under förutsättning
dels att egendomen icke är olämp
lig för ändamålet, dels att
a)
förvärvaren
förut varit svensk medborgare eller sedan två är har hemvist i Sverige eller eljest
har särskild anknytning till Sverige, eller
b)
förvärvet
avser fastighet inom område, där efterfrågan på fritidsfastigheter icke är så
betydande att på grund därav risk föreligger för stegring av fastighetsvärdena,
3.
egendomen
förvärvas för att bereda förvärvaren utkomst genom jordbruk, åt vilket han kan
antagas komma att själv ägna sig, samt förvärvaren förut varit svensk
medborgare eller sedan två år har hemvist i Sverige,
4.
egendomen
förvärvas för att bereda förvärvaren utkomst genom annan näringsverksamhet,
för vilken egendomen prövas behövlig, samt förvärvaren antingen har hemvist i
Sverige sedan två år och har fått sådant tillstånd till näringsverksamheten som
avses i 5 § lagen den 29 november 1968 (555) om rätt för utlänning och
utländskt företag att idka näring här i riket eller har bosättnings-tillstånd,
5.
förvärvaren är
fångesmannens make eller om förvärvaren eller, när makar förvärva gemensamt,
endera av dem är fångesmannens eller också, om denne är gift, hans makes avkomling,
syskon eller syskons avkomling.
Länsstyrelsen skall avgöra tillståndsfrågan, om ärendet
gäller förvärv av fast egendom för ändamål som avses i tredje stycket I4.
Detsamma gäller ärende om förvärv av fast egendom där
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
förvärvaren står i sådant förhållande till fångesmannen
som avses i tredje stycket 5. I övriga fall prövas frågan om tillstånd av regeringen.
1 a§
Utländsk medborgare får ej utan tUlstånd förvärva
bostadsarrende enligt 10 kap. jordabalken, om upplåtelsen avser rätt att uppföra
eller bibehålla bostadshus för fritidsändamål.
Vad i denna lag föreskrives om meddelande av tillstånd
till förvärv av bostadsfastighet för fritidsändamål och om verkan av att
sådant tillstånd icke sökes eller beviljas gäller i tillämpliga delar i fråga
om sådant förvärv av bostadsarrende som avses i första stycket.
Första och andra styckena gäller ej, om arrenderätten
förvärvas genom bodelning, arv eller testamente.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har någon
enligt vad i 6 § sägs förvärvat inmutad mineralfyndighet eller gruvlägenhet,
skall han inom ett år efler det den e:tekuti-va auktionen vunnit laga kraft eller
inom den längre tid därefter, som Konungen för särskilt fall må efter ansökan
bestämma, avyttra egendomen, Underlåtes detta, skall, om ej inom nämnda tid
de förhållanden, på grund av vilka inroparen ej ägt att utan Konungens
tillstånd förvärva egendomen annorledes än å exekutiv auktion, upphört eller
inroparen erhållit Konungens tillstånd att behålla egendomen, undersölmings-eller
gruvarbete, som inroparen efter samma tid företager, vara utan verkan till
bevarande av rätt till fyndigheten eller gruvlägenhe-ten. Där bestämmelserna i
7 kap. gruvlagen äga tillämpning med
» Senaste lydelse 1938: 315.
Har
någon enligt vad i 6 § sägs förvärvat inmutad mineralfyndighet eller gruvlägenhet,
skall han inom elt år efter det den exekutiva auktionen vunnit laga kraft eller
inom den längre tid därefter, som regeringen för särskilt fall må efler ansökan
bestämma, avyttra egendomen. Underlåtes detta, skall, om ej inom nämnda tid de
förhållanden, på grund av vilka inroparen ej ägt att utan regeringens
tillstånd förvärva egendomen annorledes än å exekutiv auktion, upphört eller
inroparen erhållit regeringens tillstånd att behålla egendomen, undersöknings-
eller gruvarbete, som inroparen efter samma tid företager, vara utan verkan tUl
bevarande av rätt tiU fyndigheten eller gruvlägenheten. Där bestämmelserna
i 6 kap. gruvlagen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1975: 65
Nuvarande
lydelse avseende å försvar av gruvrätten, skall i fall varom nyss är sagt denna
vara förverkad å först infallande dag, då försvarsavgift skolat erläggas.
Föreslagen
lydelse (1974:342) om försvarsavgift äga tillämpning med avseende å försvar av
gruvrätten, skall i fall varom nyss är sagt denna vara förverkad å först
infallande dag, då försvarsavgift skolat erläggas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 §*
Företager någon å inmutad mi-neralfyndigliet
eller gruvlägenhet, för vars förvärvande eller bearbetande Konungens tillstånd
enligt vad ovan sägs erfordras, utan sådant tillstånd undersöknings- eller
gruvarbete, vare arbetet utan verkan till bevarande av rätt till fyndigheten
eller gruvlägenheten.
Innehar
någon utan vederbörligt tillstånd, varom förut är sagt, sådan gruva, vara
bestämmelserna i 7 kap. gruvlagen äga tillämpning, vare gruvrätten förverkad å
först infallande dag, då försvarsavgift skolat erläggas.
Företager någon å inmutad
mineralfyndighet eller gruvlägenhet, för vars förvärvande eller bearbetande
regeringens tillstånd enligt vad ovan sägs erfordras, utan sådant tUlstånd
undersöknings- eller gruvarbete, vare arbetet utan verkan till bevarande av
rätt till fyndigheten eller gruvlägenheten.
Innehar någon ulan
vederbörligt tillstånd, varom förut är sagt, sådan gruva, vara bestämmelserna
i 6 kap. gruvlagen (1974:342) om försvarsavgift äga tillämpning, vare gruvrätten
förverkad å först infallande dag, då försvarsavgift skolat erläggas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 juU 1975.
Förslag
till
Lag
om ändring i jordabalken
Härigenom förordnas att 21
kap. 3 § jordabalken skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen lydelse 21
kap. 3 §
Nuvarande lydelse
Förekommer icke
omständighet som avses i 2 §, skall ansökan om inskrivning förklaras vilande,
om
1.
ansökan om lagfart för
upplåtaren är vilandeförklarad, eller
2.
rättegång pågår om upplåtelsens
giltighet eller om hävning eller återgång av förvärv av fastigheten eller om
bättre rätt till denna.
Förekommer
icke omständighet som avses i 2 §, skall ansökan om inskrivning förklaras
vilande, om
1. ansökan om lagfart för upplåtaren är vilandeförklarad,
2.
rättegång pågår om
upplåtelsens giltighet eller om hävning eller återgång av förvärv av fastigheten
eller om bättre rätt till denna, eller
3.
upplåtelsens giltighet
enligt lag är beroende av myndighets tillstånd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1975.
Senaste lydelse 1938: 315. > Balken omtryckt 1971: 1209.
Prop. 1975: 65 6
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1975-03-06
Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist,
AspUng, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, NorUng, Löfberg, Lidbom, Sigurdsen,
Gustafsson, Zachrisson, Hjelm-Wallén.
Föredragande:
statsrådet Lidbom
Proposition
med förslag till lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar 1
rätten att förvärva fast egendom m. m.
Utländsk
medborgare måste enligt 1 § lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom m. m. (1916 års lag) ha särskUt tillstånd för att i
Sverige bl.a. förvärva fast egendom. TUlstånd lämnas i princip av regeringen,
men länsstyrelse får, när vissa i 1916 års lag angivna förutsättningar är
uppfyllda, lämna tUlstånd till bl. a. förvärv av fritidsfastighet.
Förutsättningen för att tillstånd skall ges är att förvärvet sker huvudsakligen
för att bereda förvärvaren och hans familj bostad för fritidsändamål samt att
egendomen är lämpad för ändamålet. Vidare krävs att skäl mot tillståndet inte
föreligger med hänsyn till aUmänt intresse och förvärvarens personliga förhåUanden.
Anser sig länsstyrelsen inte kunna bifalla en ansökan om förvärvstillstånd,
skall länsstyrelsen med eget utlåtande överlämna ärendet till regeringens
prövning.
Under
senare år har utländska medborgare i ökad omfattning förvärvat
fritidsfastigheter i Sverige. En inom justitiedepartementet företagen undersökning
utvisar att praxis vid tUlståndsgivningen f. n. är mycket liberal. Under
perioden 1 januari 197230 juni 1974 bifölls sålunda i hela landet inte mindre
än 2992 ansökningar av totalt 3033, Undersökningen visar vidare att antalet
ansökningar om förvärv av fritidsfastigheter har ökat. Under 1972 ingavs 901
ansökningar, år 1973 1364 och första halvåret 1974 768. En ökning har sålunda
skett från 1972 till 1973 med drygt 50 %. Eftersom ett ökat utländskt intresse
för fritidsfastigheter kan antas medföra risk för en olämpUg prisutveckling i
fråga om sådana fastigheter, har inom justitiedepartementet företagits en
Prop. 1975: 65 7
översyn
av bl. a. de regler som gäller för länsstyrelsens tillståndsgivning. Vid
översynen har upprättats en promemoria (Ds Ju 1974: 19) rörande utiändska
medborgares förvärv av fritidsfastighet. Promemorian bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 1.
Promemorieförslaget
innebär att ärenden rörande tillstånd att förvärva fritidsfastigheter delas
upp i två skilda gmpper. I den ena gruppen ingår utländska medborgare med
särskild anknytning till Sverige. För denna grupp innebär promemorieförslaget
inte någon ändring i sak av rådande ordning. För den andra gruppen, utländska
medborgare utan särskild anknytning till Sverige, föreslås däremot att tUlståndsgivningen
skall bli restriktivare. Som motiv härför anförs i promemorian att en ökning av
utlänningars förvärv av fritidsfastigheter kan medföra risk för prisstegringar
vilket i sin tur innebär försämrade möjligheter för dem som är bosatta i
Sverige att skaffa sig fritidshus.
Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern (JK), Svea
hovrätt, överbefälhavaren (ÖB), statens invandrarverk, siatens planverk,
länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs och
Bohus, Värmlands och Gävleborgs län, länsstyrelsernas organisationsnämnd,
utredningen (Ju 1973: 17) om utländska övertaganden av svenska företag, Svenska
kommunförbundet, Sveriges föreningsbankers förbund. Lantbrukarnas riksförbund,
Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
villaägareförbund. Auktoriserade fastighetsmäklares riksförbund, Samernas
riksförbund och Utlandssvenskarnas förening. En sammanstäUning över remissyttrandena
bör fogas vid protokollet i detla ärende som bilaga 2.
Av
sammanställningen framgår, att det stora flertalet remissinstanser har anslutit
sig till förslaget att tiUståndsgivningen skall bli mer restriktiv för
utländska medborgare utan särskild anknytning till Sverige. Flera
remissinstanser uttalar uttryckligen att ett ökat antal utiändska förvärv kan
antas medföra risk för prisstegringar på fritidsfastigheter. Ett par
remissinstanser, bl. a. Svea hovrätt, anser dock att det inte har visats att de
utländska förvärven har en prishöjande effekt. Hovrätten har likväl funnit det
motiverat att som ett provisorium införa bestämmelser som ger länsstyrelserna
möjlighet att reglera de utiändska förvärvens anlal.
För
egen del vill jag först framhålla, att den inom justitiedepartementet
företagna undersökningen utvisar, att intresset från utiändska medborgares sida
att förvärva fritidsfastighet i Sverige starkt ökat under senare tid, I större
delen av de ärenden där tillstånd beviljats under undersökningsperioden har
sökanden varit utländsk medborgare med hemvist utomlands (1638 tiUstånd av
totalt 2992). Dessa förvärv koncentreras framförallt tUl de södra och västra
delarna av landet, nämligen till Jönköpings, Kronobergs, Kalmars, Gotlands,
Blekinge, Kristianstads, Hallands, Värmlands samt Göteborgs och Bohus län. Vad
som
Prop. 1975: 65 8
förekommit
under remissbehandlingen visar att efterfrågan redan nu utgör ett problem i
vissa områden där konkurrensen om marken är slor. Dessa problem kommer att bli
påtagliga också i andra regioner, om den utländska efterfrågan på
fritidsfastigheter får öka i hittUlsvarande takt.
En större efterfrågan
medför självfallet att priserna på de efterfrågade fastigheterna kommer att
stiga. Som framhållits i promemorian kan man förmoda att i utlandet bosatta
utländska köpare ofta är kapitalstarka och villiga alt betala ett högre pris
än vad som normalt kan erhållas på marknaden. En sådan utveckling leder tUl
att här bosatta personers möjligheter alt förvärva fritidshus försämras. I
sammanhanget bör påpekas att det övervägande antalet hushåll här i landet
saknar eget fritidshus samtidigt som efterfrågan på fritidshus är ganska stor.
För dem som är bosatta inom de mest attraktiva områdena kan det bli svårt att
över huvud taget förvärva ett fritidshus på rimligt avstånd från bostadsorten.
I enlighet med det anförda
ansluter jag mig tiU den i promemorian anförda uppfattningen att länsstyrelsernas
tillståndsgivning måste bli mera restriktiv. Jag delar också den i promemorian
framförda uppfattningen som aUmänt godtagits av remissinstanserna att den
mera restriktiva tUlståndsgivningen bör ta sikte på utländska medborgare utan
särskild anknytning till Sverige. Föreligger däremot särskild anknytning till
vårt land bör den liberala tiUståndsgivningen fortsätta.
Jag vill först ta upp
frågan på vad sätt en mera restriktiv tillståndsgivning bör genomföras när det
gäller utiändska medborgare utan särskild anknytning till vårt land. Jag vill
då först slå fast att det inte kan bli fråga om att utesluta utländska
medborgare, som är bosatta utomlands, från att förvärva fritidshus i vårt
land. Som framhållits i promemorian kan det vara till fördel att utlänningar
söker sig till Sverige på sin fritid. Utländska förvärv av fritidsfastigheter
kan i vissa delar av landet innebära ett önskvärt tUlskott till bebyggelsen som
kan bidra tUl att landskapet hålls öppet, att möjligheterna att upprätthålla
vissa former av samhällsservice ökar och att befintliga men outnyttjade byggnader
används på ett nyttigt sätt. I andra delar av landet, där konkurrensen om
fritidsbebyggelsen är hård, är läget däremot ett annat. Det är i sådana områden
som möjUgheterna till förvärv av fritidshus bör inskränkas.
Enligt promemorieförslaget
skall utländska medborgare som saknar särskild anknytning till Sverige kunna få
förvärvstillstånd av länsstyrelsen endast när den med förvärvet avsedda
fastigheten är belägen inom område, där risk inte föreligger för stegring av
markvärdena på grund av betydande efterfrågan på fritidsfastigheter. Förslaget
har kritiserats av några remissinstanser. Kritiken går huvudsakligen ut på att
de föreslagna bestämmelserna är aUtför allmänt hållna vilket öppnar vägen
Prop.
1975: 65 9
för mycket skiftande bedömningar. Det har vidare
framhållits att det är svårt för länsstyrelsen att närmare bestämma vilken risk
för prisstegringar som kan föreligga i det särskilda fallet.
Är efterfrågan på fritidsfastigheter stor inom ett visst
område kan man, som nyss framhölls, utgå från att detta förr eller senare leder
till stegringar av fastighetsvärdena. Denna värdestegring är en effekt av efterfrågetrycket.
Tillståndsprövningen kan därför lämpUgen inriktas på en utredning av huruvida
stor efterfrågan råder eller inte i stäUet för på frågan, om detta föranleder
en risk för stegring av fastighetspriserna. Den senare frågan, som sålunda
avser den framlida prisutvecklingen, måsle alltid vara svår alt besvara. Den restriktivitet
vid tiUståndsgivningen som bör åstadkommas bör därför enligt min mening göras
beroende -av huruvida stor efterfrågan på fritidsfastigheter råder inom det
område som tillståndsansökan avser.
Från den nu angivna synpunkten är den i promemorian
föreslagna lagtexten inte helt lämplig. Där anges nämligen att länsstyrelsen
får ge lillslånd, om förvärvet avser fastighet inom område där risk inle
föreligger för stegring av markvärdena på grund av betydande efterfrågan på
fritidsfastigheter. En sådan utformning innebär att risken för stegring av
markvärdena ges en mer central plats i lagtexten än vad som kan anses lämpligt.
Jag förordar för min del all lagtexten utformas så att tillstånd skall ges, om
förvärvet avser fastighet inom område, där efterfrågan på fritidsfastigheter
icke är så betydande att på grund därav risk föreligger för stegring av
fastighetsvärdena. Med en sådan avfattning av lagtexten blir det klart att
tillståndsprövningen skall koncentreras på en undersökning av efterfrågetrycket.
Effekten av den föreslagna regeln blir i fråga om
utländska medborgare utan särskild anknytning till vårt land att de i stor
utsträckning hänvisas till inköp av fritidsfastigheter i områden där stort efterfråge-Iryck
inle råder. Regeln innebär vidare att personer, som är bosatta i landet, inte
behöver konkurrera med utomlands bosatta utiändska medborgare vid förvärv av
fritidsfastigheter i särskilt attraktiva områden. Som framhålls i promemorian
bör uttrycket område ges en vidsträckt innebörd och kunna avse en längre kuslsträcka,
ett skärgårdsområde, ett område vid en större insjö etc. Med den överblick
länsstyrelsen i egenskap av planmyndighet har över bebyggelsen i länet torde
den ha goda möjligheter att kunna bilda sig en uppfattning om i vilka områden
av länet efierfrågan på fritidsfastigheter är särskilt stor. I tveksamma fall
finns alltid den möjligheten att genom remiss lill byggnadsnämnden få ett gott
underlag för bedömningen av frågan huruvida slor efterfrågan föreligger eller
inte.
Enligt min mening är länsstyrelsen bäst skickad att i
samarbete med berörda kommuner avgöra i vilka områden stort eflerfrågetryck
skall anses föreligga. Jag är alltså inte beredd att tillmötesgå önskemålet
från 2t Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 65
Prop.
1975: 65 10
en remissinstans om alt anvisningar bör utfärdas av
central myndighet i fråga om i vilka län eller områden risk för stegring av
markvärdena skall anses föreligga på grund av betydande efierfrågan.
Jag överg-ir härefter till att behandla frågan hur man
skall avgränsa den grupp av utländska medborgare som skall anses ha särskild
anknytning lill Sverige och som i enlighet med vad jag förut har anfört inte
bör o.mfattas av de mera restriktiva regler jag nyss förordat. Enligt promemorieförslaget
skall till denna grupp hänföras fall dä förvärvaren varit svensk medborgare,
fall då förvärvaren sedan två år har hemvist i Sverige och fall då särskilda
skäl talar för att tUlstånd ges.
Promemorieförslaget innebär alltså till en början att
förutvarande svenska medborgare hänförs till den grupp för vilken någon mera restriktiv
tillståndsgivning inte blir aktuell. En liknande bestämmelse finns redan i
gällande lag när det gäller tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet. I
samband med att tiUståndsgivningen beträffande jordbruksfastigheter år 1948
delegerades tiU länsstyrelserna uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet
ittt förutvarande svenskt medborgarskap var ett starkt skäl för att tiUstånd
skulle lämnas (prop. 1948: 178 s. 26). Jag delar denna uppfattning. Enligl min
mening kan man som regel utgå frän alt en person som tidigare varit svensk
medborgare har särskUd anknytning till Sverige. Undantagsvis kan naturligtvis
förekomma att en förutvarande svensk medborgare inle ens har vistats i Sverige
och att han inte heller har upprätthållit någon kontakt med här bosatta
personer. Att genom särskilda regler söka avskilja sådana fall skulle dock
komplicera tillståndsprövningen. Förmodligen skulle endast sällan inträffa att
sådana särskilda regler skulle komma till användning. Jag ansluter mig därför
tiU promemorieförslaget att förutvarande svenska medborgare skall hänföras till
den grupp beträffande vilken någon skärpning av tiUståndsprövningen inte hör
äga rum.
Promemorieförslaget att det i regel skall krävas två års
hemvist i Sverige för att här bosatt utländsk medborgare skall anses ha
särskild anknytning till landet kritiseras under remissbehandlingen av bl. a.
statens invandrarverk. Verket anser att det är oklart vilket värde denna regel
kan ha. Enligt verket bör det krä'»'as vägande skal för att införa en
bestämmelse som kräver två års hemvist.
Krav på två års hemvist i Sverige som förutsättning för
att länsstyrelsen skall få lämna förvärstillstånd förekommer redan i 1916 års
lag i fråga om förvärv av fastighet som skall användas i näringsverksamhet. Med
hemvist torde åsyftas den faktiska bosättningen. Det kan självfallet vara svårt
att fastställa när en faktisk bosättning har ägt rum. I praktiken torde man
därför oftast tillämpa regeln så att man kräver att sökanden styrker att han
är kyrkobokförd i Sverige sedan minst två år tillbaka (jfr prop. 1967: 121 s.
41).
Prop.
1975:65 11
Tidpunkten för den faktiska bosättningen utgör också
utgångspunkten för beräkningen av kvalifikationstid för erhåUande av svenskt
medborgarskap. Detsamma gäller enligt fast praxis i fråga om
bosättnings-tillstånd. Promemorieförslaget ansluter aUlså på denna punkt väl tiU
annan lagstiftning. Jag vill vidare framhålla att den föreslagna regeln måste
uppfattas sä att den innebär en presumtion av att vederbörande har särskild
anknytning tiU Sverige, Regeln förenklar därmed utredningen i ett tillsländsärende.
Är det utrett att förvärvaren har varit bosatt i landet i två år, behöver nämUgen
någon ytterligare utredning om hans anknytning inte ske. Jag är inte beredd att
föreslå alt redan den faktiska bosättningen under alla omständigheter skall
anses utgöra en sådan särskild anknytning tUl Sverige som bör förutsättas för
att de mera liberala tillståndsreglerna skall tillämpas. En viss
kvalifikationstid bör enligt min mening krävas. Promemorieförslaget synes mig
på denna punkt väl avvägt och jag ansluter mig därför till det. Jag vill
tillägga att kyrkobokföringen inte är det enda bevismedel som står den sökande
till buds för att styrka att han haft hemvist här i landet i två år. Han har också
möjlighet att komplettera bevis om kyrkobokföringen med annan utredning, t. ex.
intyg från arbetsgivare.
Promemorieförslaget innebär slutligen att tUlstånd skall
ges om särskilda skäl talar för det. Som exempel på sådana skäl anförs i promemorian
att utländsk medborgare till följd av giftermål eller annat släktskapsförhållande
eller liknande orsak kan ha särskUd anknytning till Sverige. Det samma kan vara
fallet om en utländsk medborgare tidigare under lång tid vistats i Sverige.
Vidare framhålls att utländska medborgare som under en rad av år hyrt eller
ägt fritidsbostad här eller som eljesi tidigare vistats här i större
utsträckning på sin frilid bör kunna få tillstånd.
Några remissinstanser har framhållit att innebörden av vad
som skall anses utgöra särskilda skäl för beviljande av tillstånd bör
preciseras.
Det är enligt min mening inte möjligt att i lagtext
uttömmande precisera alla de olika tänkbara situationer där särskild
anknytning till Sverige kan anses föreligga. Man måste nöja sig med att ange de
vanligaste fallen och därefter ha en mera allmänt hållen regel. Den avvägning
som i det hiinseendet har gjorts i promemorieförslaget kan jag för min del
ansluta mig till. Jag kan också biträda de i promemorian lämnade exemplen på faU
när särskilda skäl för tillstånd kan anses föreligga. Jag vill för fullsländighetens
skull tillägga att med giftermål bör jämställas fall när samlevnad under äklenskapsliknande
förhållanden förekommer eller har förekommit. I fråga om den som inle
stadigvarande vistats i Sverige utan endast kommit hit under sin fritid bör
krävas att besöken här har skett under längre lid och med viss regelbundenhet.
Det får ankomma på länsstyrelsen att i varje särskilt fall ta ställning till
Prop. 1975: 65 12
vilken
utredning som bör krävas för att den skall få ett underlag för bedömningen av
huruvida särskUda skäl för lillslånd skall anses föreligga-
Oavsett
huruvida sökanden har särskild anknytning tUl Sverige eUer
ej
gäller enligt promemorieförslaget som förutsättning för att tUlstånd skaU kunna
ges dels att egendomen är lämpad för fritidsändamål, dels att skäl mot
tillståndet icke föreligger med hänsyn till allmänt intresse eller förvärvarens
personliga Förhållanden.
I
promemorian framh-ålls att den föreslagna lagtexten ger utrymme för att beakta
planmässiga synpunkter vid tiUståndsgivningen. Är det fråga om en fastighet som
bildats för fritidsändamål föreligger givetvis från denna synpunkt inte något
hinder mot förvärvet. Avser förvärvet däremot elt område som förvärvaren önskar
få avstyckat för fritidsändamål bör enligt promemorian efter remiss tUl
byggnadsnämnden i den berörda kommunen bestämmas om sådan fastighetsbildning
lämpligen bör ske. Är så inte fallet kan enligl promemorian egendomen inte
anses lämpad för fritidsändamål. Så gott som samtliga remissinstanser har
godtagit att en sådan lämplighetsprövning skall äga rum. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län ifrågasätter dock om prövning från plansynpunkt över
huvud taget skall förekomma i tiUståndsärenden. Länsstyrelsen menar att en
prövning från plansynpunkt i tillståndsärendet endast innebär ett onödigt
dubbelarbete.
För
egen del vill jag först framhålla att då lagtexten fick sin nuvarande
utformning uttalades i förarbeten att vid tillståndsprövningen skulle kunna
beaktas också sådana faktorer som platsens läge och lämplighet för sitt ändamål
(prop. 1967: 121 s. 34). Av den inom justitiedepartementet gjorda undersökningen
av praxis i tiUståndsärenden framgår att många länsstyrelser gör en allmän
bedömning av egendomens lämplighet för ändamålet på grundval av infordrade
yttranden och egendomens belägenhet. Det synes mig också praktiskt att en
sådan prövning äger rum. Det kan inle vara någon lämplig ordning att sökanden
får tUlstånd alt förvärva ett markområde som är uppenbart olämpligt för
fritidsändamål med påföljd att tillstånd till avstyckning vägras. I sådant
fall blir nämligen enligt 4 kap. 7 § jordabalken köpet av området ogiltigt. En
sådan effekt måsle givetvis för sökanden te sig egendomlig eftersom det är
naturligt att anta att hinder inte föreligger för förvärvet om länsstyrelsen
har meddelat tiUstånd. Jag vUl emellertid erinra om att, om en alltför ingående
planbedömning förutsätts ske i tillstånds-ärendet, föreligger det risk för en
dubbelprövning och även risk för en oönskad styrning av plan- och
fastighetsbildningsärenden. Jag ansluter mig därför till promemorieförslaget på
denna punkt.
Länsstyrelsen
bör enligt min mening dock göra en översiktiig bedömning av plansituationen.
Vis-ar det sig därvid att det föreligger hinder mot planerad bebyggelse, bör
detta kunna medföra att ansökningen i
Prop. 1975: 65 13
tillståndsärendet
avslås. Av bedömningens översiktliga karaktär följer all sådant avslagsbeslul
bör meddelas endast i klara fall.
Självfallet
bör som allmän förutsättning för tUlstånd gälla att förvärvet inte strider mot
allmänt intresse. Hit hör i första hand försvarsintressena. Jag vill vidare
erinra om att jordbruksministern nyligen tillkallade en utredning för översyn
av jordförvärvslagen (1965:290). Skärps förutsättningarna för tillstånd till
förvärv av jordbruksfastigheter, måste självfallet detta beaktas vid
tillämpningen av 1916 års lag, I detta sammanhang vUl jag också något beröra
det av en remissinstans framförda förslaget att länsstyrelsen skall ha
möjlighet att avslå en ansökan om förvärvslUlstånd tUl den del ansökan
omfattar sådan mark som behövs för jordbruksrationalisering, även om ansökan
avser förvärv av fastighet som är laxerad som annan faslighet. Delta förslag innebär
i praktiken atl den särskilda kontroll som skall äga rum enligl jordförvärvslagen
skulle utsträckas lUl att i vissa fall gälla även faslig-heteii- som är
taxerade som annan fastighet. Huruvida en sådan utvidgning i lagen bör ske är
en fråga som har större räckvidd än den som berörs i detta lagstiftningsärende.
Jag är inte beredd alt nu ta ställning till denna fråga utan anser att man bör
avvakta översynen av jordförvärvslagen.
Jag
biträder förslaget alt hänsyn skall kunna tas till förvärvarens personUga
förhållanden.
Laglekniskt
bör de förordade ändringarna i 1916 års lag genomföras på följande sätt. I 1 §
tredje stycket bör inledningsvis anges att om hinder inte möter med hänsyn
till allmänt intresse eller förvärvarens personliga förhållanden skall
utländsk medborgare meddelas tillstånd att förvärva fast egendom i fall som tas
upp under fem olika punkter. I punkten 1 bör regleras den situationen att
ansökan avser förvärv för permanent bostad. De nya reglerna om tillstånd till
förvärv av fritidsfastigheter bör las upp i en ny punkt 2. I denna punkt bör
anges att tUlstånd under de nyss angivna allmänna förutsättningarna bör ges
om egendomen förvärvas huvudsakligen för att bereda förvärvaren och hans familj
bostad för fritidsändamål under förutsättning dels att egendomen inle är olämplig
för ändamålet, dels att
a)
förvärvaren förut varit svensk
medborgare eller sedan två år har hemvist i Sverige eller eljest visar sig ha
särskild anknytning till Sverige eller
b)
förvärvet avser fastighet inom
område, där efierfrågan på fritidsfastigheter inte är så betydande alt på
grund därav risk föreligger för stegring av fastighetsvärdena,
I
punkterna 35 bör upptas de bestämmelser som f. n. är intagna under punkterna
24 (förvärv för jordbruksändamål, förvärv för näringsverksamhet samt förvärv
från närstående).
Prop.
1975: 65 14
Jag vill understrvka att de föreslagna reglerna gäller
förvärv av fast egendom avsedd för enstaka fritidsfastigheter. Det har
förekommit att utiändska exploatörer visat intresse för att köpa större
markområden i syfte att exploatera dem för fritidsändamål och sälja
fastigheterna till utländska köpare. Tillstånd till sådana markförvärv lämnas
av regeringen. För regeringens prövning galler inte några särskilda bestämmelser.
Någon ändring härvidlag bör inte ske. Självfallet kommer regeringen vid sin
prövning av sådana ärenden liksom av ärenden beträffande förvärv av enstaka fritidsfastigheter
som kommer under regeringens prövning att beakta behovet av att förebygga
prisstegring på fritidsfastigheter. Det innebär att man kan räkna med att
tillstånd i exploateringsfallen kommer att ges endast undantagsvis. Skulle
tillstånd enligt 1916 års lag ges i sådana fall, blir också den utländske
exploatören bunden av gällande bestämmelser om planläggning m. m. Det kan
tänkas alt exploatören i fråga önskar planera området på ett för svenska förhållanden
avvikande sätt för att tillgodose speciella önskemål hos utländska spekulanter
på fritidshus. Om de kommunala planmyndigheterna inte finner sig kunna godta
exploatörens önskemål, kan detla få en avhållande verkan när det gäller
förvärvet av egendomen i fråga.
Jag övergår härefter till att behandla vissa frågor om hur
Ullstånds-ärendena skall avgöras.
1916 års lag innebär att länsstyrelsen kan bifalla
ansökningar om förvärvstillstånd. Länsstyrelsen kan däremot inle meddela
avslagsbeslut. Finner län.sstyrelsen att tillstånd inte kan lämnas, skall
länsstyrelsen i stället insända handlingarna jämte eget utlåtande till
regeringen. Ärenden rörande förvärvstillstånd handläggs inom industridepartementet.
Promemorieförslaget innebär att länsstyrelserna ges möjUghet
att också avslå ansökningar i de fall som regleras i 1 § tredje stycket 1916
års lag. Forslaget har godtagits av remissinstanserna.
De nya mera restriktiva reglerna för tillståndsprövning
måste rimligtvis leda till att länsstyrelserna i större antal fall än tidigare
finner sig inte kunna bifalla ansökningar om tillstånd. Med rådande regler för
tillståndsprövning kan detta medföra en inte obetydlig ökning av antalet
ärenden som skall prövas i industridepartementet. En sådan utveckling ar inte
önskvärd och jag bitriider därför promemorians förslag att länsstyrelserna
skall få möjlighet att avslå ansökningar i ärenden som avses i 1 § tredje
stycket 1916 års lag.
De nya reglerna om förfarandet vid tillståndsprövningen
bör tas in i 1 § fjärde stycket. Där bör föreskrivas att länsstyrelsen skall
avgöra tillståndsfrågan om ärendet gäller förvärv av fast egendom för ändamål
som avses i 1 § tredje stycket 14. Detsamma bör gäUa -ärende om förvärv av
fast egendom dur förvärvaren står i sådant förhållande till
Prop. 1975: 65 15
fångesmannen som avses i 1 § tredje stycket 5. I övriga
fall skall fråga om tillstånd prövas av regeringen.
Om
utländsk medborgares möjligheter att här förvärva fritidsfastigheter begränsas
i enlighet med vad jag anfört förut, får man räkna med ett ökat antal nytljanderättsupplåtelser
av mark för fritidsändamål i de delar av landet där tillstånd ges restriktivt.
Sådana upplåtelser kan utgöra ett led i försök att kringgå tillsländstvånget
enligt 1916 års lag. Försök att kringgå Ullståndstvånget kan beivras enligt
lagen (1925: 221) om bulvanförhållandc ifråga om fast egendom (bulvanlagen).
Det torde dock undantagsvis förekomma att sådana försök kommer till åklagares
kännedom, vilket är en förutsättning för alt en tillämpning av lagen skall
komma ifråga. Bulvanlagen utgör därför inte något effektivt skydd.
För att få
elt effektivare medel mot försök att kringgå tillstånds-tvånget föreslås i
promemorian att även nytljanderättsupplåtelser av mark för fritidsändamål i
form av bostadsarrende enligt 10 kap. jordabalken skall underkastas tiUståndstvång.
Söks inte tillstånd lill avla! om bostadsarrende eller vägras tUlstånd, är arrandeavtalet
ogiltigt enligt förslaget.
Flertalet remissinstanser lämnar promemorieförslaget i
denna del utan erinran. Svea hovrätt avstyrker dock att bostadsarrende i vart
fall f. n. underkastas tiUståndstvång. Några remissinstanser har ifrågasatt om
den föreslagna sanktionsmöjligheten beträffande arrendeavtal, för vilket tillstånd
saknas, är tillräcklig.
Bostadsarrende
föreligger när jord upplåts på arrende för annat ändamål än jordbruk samt arrendatorn
enligt arrendeupplåtelsen har rätt att på arrendestället uppföra eller
bibehålla bostadshus och det ej är uppenbart att upplåtelsens huvudsakliga
syfte är att tillgodose annat ändamål än att bereda bostad åt arrendatorn och
honom niirståen-de. Avtal om bostadsarrende skall träffas för viss tid, i
princip minst fem år, eller för arrendalorns livstid. Arrendatorn är skyddad
genom regler om uppsägning samt genom besittningsskyddsregler, som innebär att arrendatorn
under vissa förulsätlningar har rätt till förlängning av avtalet. -A.rrenderällen
kan i princip överlåtas och även övergå till annan genom bodelning, arv eller
testamente eller genom exekutiv försäljning eller i arrendalorns konkurs.
Bostadsarrende ger således arrendatorn en långvarig och
tryggad besittningsrätt. Man måste räkna med att förvärv av rätt till
bostadsarrende för fritidsändamål kan te sig som ett fullt godtagbart arrangemang
för en utländsk spekulant som. inte anser sig kunna räkna med att få tillstånd
att köpa fastigheten i fråga. Starka skäl talar därför för att även utländsk
medborgares rätt att träffa avtal om bostadsarrende underkastas
tillståndstvång när avtalet avser fritidshus.
Svea hovrätt pekar på att ölägenheter kan uppkomma för
parterna
Prop, 1975: 65 16
vid
avveckling av ogiltiga arrendeavtal. Med anledning härav vill jag framhålla att
olägenheter för parterna av motsvarande slag kan uppkomma också när avtal om
förvärv av fast egendom slutils i strid mot lagen och till följd därav drabbas
av ogiltighet. Detta förhållande kan sägas utgöra ett slags sanktion som bidrar
lill att upprätthålla lagens effektivitet. Jag ansluter mig därför till
promemorieförslaget.
Den
sanktion som ligger däri att avtal om bostadsarrende, för vilket föreskrivet
tillstånd saknas, är ogiltigt, anser jag vara tillräcklig. Del kan visserligen
invändas att avtalets ogiltighet saknar betydelse så länge parterna är överens.
För arrendatorn måsle det emellertid innebära ett betydande mått av osäkerhet
att han saknar rättsgrund för sin besittning och således när som helst kan
tvingas att flytta från fastigheten och i samband därmed också ta bort hus
eller andra anläggningar som han kan ha uppfört på fastigheten.
Överbefälhavaren
(ÖB) har framhållit all alla bostadsarrenden, dvs. även sådana som inte avser
fritidsändamål, bör underkastas tillstånds-tvång enligt 1916 års lag samt att
det för uthyrning till bostäder åt utlänningar bör införas en kontroll i de
fall bostaden är belägen i anslutning till vissa skyddsområden. ÖB:s förslag
är betingat av hänsyn tiU försvars- och säkerhetsinlressen. Efler samråd med
chefen för försvarsdepartementet har jag funnit att den av ÖB väckta frågan
inte bör prövas i detta lagstiftningsärende.
Upplåtelse
av bostadsarrende till utländska medborgare bör regleras i en ny paragraf, 1 a §.
I den nya paragrafen bör i första stycket anges att utländsk medborgare inte
utan tUlstånd f-år förvärva bostadsarrende, om arrendeupplåtelsen avser rätt
att uppföra eller bibehålla bostadshus för fritidsändamål. Med uttrycket
förvärv avses då dels det fallet att utlänningen själv vill sluta
arrendeavtalet, dels det fallet att utlänningen skall överta arrenderätten
från en tidigare arrendator. Med den föreslagna utformningen gäller tillståndspliklen
bara utländska fysiska personer. Juridiska personer torde inte kunna ingå avtal
om bostadsarrende såsom detta institut utformats i 10 kap. jordabalken.
I
andra stycket i den nya paragrafen bör anges att bestämmelserna i lagen om
meddelande av tillstånd till förvärv av bostadsfastighet för fritidsändamål och
om verkan av att sådant tillstånd inle sökes eller beviljas gäller i
tillämpliga delar i fråga om sådant förvärv av bostadsarrende som avses i
första stycket. Det innebär att tillstånd får meddelas av länsstyrelsen som
därvid har att tiUämpa samma regler som gäller i fråga om tillstånd till
förvärv av fritidsfastighel. Bestämmelserna i 5 § om att ansökan skall göras
inom viss lid hos länsstyrelsen i det län där egendomen eller del av den är
belägen kommer också alt gälla liksom bestämmelserna i samma paragraf om
förvärvs ogiltighet.
De
bestämmelser i 1916 års lag som gäller förvärv av fast egendom genom exekutiv
auktion synes inle behövas i fråga om förvärv av bo-
Prop. 1975: 65 17
stadsarrende.
Förvärv av bostadsarrende vid exekutiv auktion torde nämligen förekomma
ytterst sällan.
I
tredje stycket i den nya pragrafen bör undantag från tillstånds-plikten göras i
fråga om förvärv genom bodelning, arv eller testamente. Nyttjanderätt till mark
i allmän ägo kan även upplåtas i form av tomträtt. Upplåtelsen skall ske på
obestämd tid och mot en åriig avgift i pengar. Tomträtten kan i likhet med
fastighet intecknas till säkerhet för fordran och nyttjanderätt samt överlåtas.
Till skydd för tomträtls-havaren gäller bl. a. att tomträtten kan av
fastighetsägaren bringas att upphöra endast vid utgången av vissa perioder. Tomlrätlsupplåtelse
kan självfallet göras också till utländska medborgare. Det mest praktiska
fallet torde vara tomträttsupplåtelse för permanent bostad.
Enligt
promemorian är tomträttsupplåtelser för fritidsändamål så sällsynta att det
knappast finns anledning att underkasta upplåtelse eller överlåtelse av sådan
rätt tillståndstvång enligt 1916 års lag. Länsstyrelsen i Östergötlands län
finner det troligt att tomträttsupplålelser kommer att ske i allt större omfattning
och ifrågasätter om inte tillståndstvång bör införas, och då inte blott i vad
avser upplåtelse för fritidsbostäder.
För
egen del anser jag att man inte kan utesluta möjligheten av att
tomträttsupplåtelse för fritidsändamål kan komma att bli vanligare än vad som
nu är fallet. Med hänsyn till tomträttsinslitutels karaktär är det naturligt
alt i likhet med vad som gäller inom stora delar av den fas-tighelsrältsliga
lagstiftningen i nu aktuellt hänseende likställa tomträtts-upplåtelse samt
överlåtelse av sådan rätt med förvärv av fast egendom. Någon begränsning till
tomträtter som är avsedda för frUidsändamål bör därvid inle ske. Utländsk
medborgares förvärv av tomträtt bör alltså vara beroende av tillstånd enligt
samma regler som enligt 1916 års lag gäller för förvärv av fast egendom. Laglekniskt
åsladkommes detla lämpligen genom elt tillägg tUl 1 § första stycket av
innebörd att vad i lagen föreskrives om fast egendom skall gälla även i fråga
om tomträtt.
Jag
vill härefter ta upp ett par inskrivningsrättsliga frågor som de föreslagna
bestämmelserna om tillståndsplikt vid förvärv av tomträtt och bostadsarrende
aktualiserar. De nya bestämmelserna innebär att upplåtelse eller överlåtelse av
rättigheten kan bli ogiltig och att frågan om giltigheten av avtalet håUs öppen
under någon tid. De nya situationer som sålunda kan inträda, om förslaget
genomförs, medför alt jordabalkens inskrivningsrättsliga bestämmelser behöver
jämkas något. Vad först angår tomträtt innebär förslaget att tUlstånd krävs såväl
vid upplåtelse första gången till tomträttshavare som för överlåtelse av
upplåten tomträtt till ny tomträttshavare. Såväl upplåtelse som överlåtelse av
tomträtt skall 1 princip inskrivas (jfr 21 kap. 1 § och 7 § första stycket
jordabalken och 60 § fjärde stycket lagen, 1970: 995, om in-
3t
Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 65
Prop. 1975:65 18
förande
av nya jordabalken). På grund av hänvisning i 21 kap. 7 § första stycket
jordabalken till lagfartsbestämmelserna i 20 kap, samma balk skall i
överlåtelsefallen ansökan om inskrivning av förvärvet avslås, om tiden för
tillståndsansökan enligt de nya bestämmelserna har utgått eller
tillståndsansökan avslagits (20 kap. 6 § 8) och förklaras vUande, om tiUslåndsansökan
fortfarande är beroende på prövning (20 kap. 7 § 11). Någon ändring av
inskrivningsreglerna för överlåtelsefallen behöver därför inte göras, I
upplåtelsefallen är läget ett annat, Enligl 21 kap. 2 § första stycket
jordabalken skall inskrivningsansökan avslås bl. a. om det är uppenbart att
upplåtelsen på annan grund än som angetts tidigare i paragrafen är ogiltig
eller inte kan göras gällande. Under denna avslagsgrund synes otvivelaktigt
rymmas del fallet all tiden för sökande av tillstånd enligt de nya
bestämmelserna har gått ut eller att tillstånd har vägrats. Anledning saknas
att efter mönster av lagfartsbestämmelserna i en särskild punkt ta upp den nu
aktualiserade avslagsgrunden. Skall inskrivningsansökan inle avslås, skall den enligl
21 kap. 3 § förklaras vUande i två fall, nämligen (1) om ansökan om lagfart för
upplåtaren är vilandeförklarad eller (2) rättegång pågår om upplåtelsens
giltighet eller om hävning eller återgång av förvärv av fasligheten eUer om
bättre rätt lill denna. Ansöker utländsk medborgare om inskrivning av tomträtt
som upplåtits till honom innan.tiden för tillståndsansökan enligt de nya
bestämmelserna har gått ut, bör hans ansökan förklaras vilande av
inskrivningsmyndigheten. Ingen av de båda nuvarande vilandegrunderna är
emellertid tillämpUga i detta fall och jag föreslår därför att till 21 kap. 3 §
jordabalken fogas en ny punkt av innehåll att inskrivningsansökan skall
förklaras vilande också när upplåtelsen enligt lag är beroende av myndighels tillstånd.
Nyttjanderätt
i form av bostadsarrende kan lill skydd för rättighelsinnehavaren skrivas in i
den fastighet i vilken rättigheten har upplåtils efter ansökan antingen av
jordägaren eller arrendatorn (jfr 7 kap. 10 § första stycket och 23 kap. 1 §
jordabalken). Inskrivningsreglerna är desamma oavsett om arrendatorn fått
arrenderätten upplåten lill sig direkt av jordägaren eller förvärvat den av
den förutvarande arrendatorn efter överlåtelse. Skulle förvärvet vara ogiltigt
enligt de nya bestämmelserna om tiUståndstvång blir 23 kap. 2 § första stycket
9 omedelbart tillämplig och inskrivningsansökningen skall avslås (jfr vad som
har anförts i det föregående om inskrivning av upplåten tomträtt). Är ansökan
om förvärvstillstånd inte avgjord, när inskrivningsansökan tas upp, blir i
stället 23 kap. 3 § första stycket 4 tillämplig. Enligt lagrummet skall
ansökan om inskrivning förklaras vilande, om upplåtelsen är beroende av
domstols eller myndighets tUlstånd. Av vad som har anförts framgår att de
nuvarande bestämmelserna i 23 kap. jordabalken kan behållas oförändrade.
Till
vad som har anförts skall fogas den anmärkningen att inleck-
Prop. 1975: 65 19
ningsbestämmelserna
i 22 kap, jordabalken inte torde behöva ändras med anledning att
tillståndsplikt införs i vissa fall vid förvärv av tomträtt. Är
tillståndsfrågan inte avgjord, skall enligt förslaget förvärvarens ansökan om
inskrivning av tomträttsupplåtelsen resp. överlåtelsen förklaras vilande. Ansöker
förvärvaren då om inteckning i tomträtten, skall inteckningsansökan enligt 22
kap. 4 § 1, jämförd med 15 § samma kapitel, också förklaras vilande och vilandebevis
utfärdas.
I 10
och 11 §§ 1916 års lag finns hänvisningar till 1938 års gruvlag som numera
upphävts och ersatts av gruvlagen (1974: 342). Hänvisningarna bör därför
jämkas.
I 17
§ 1916 års lag föreskrivs skyldighet för utländsk medborgare, som i Sverige bl.
a, förvärvat fast egendom och som inte är bosatt här, att ha ett i orten bosatt
ombud. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om denna skyldighet
är nödvändig i fråga om fast egendom samt föreslår alt skyldigheten avskaffas
eller i vart fall in-skränkes. Jag anser emellertid alt del inle f. n. finns
anledning att ändra reglerna i 17 §.
I
promemorian föreslås att lagändringen skall träda i kraft den 1 juli 1975 utan
några särskilda övergångsbestämmelser. Jag ansluter mig till det. Av allmänna
rättsgrundsatser följer att avtal om bostadsarrende och om förvärv av tomträtt
som träffas före den tidpunkten omfattas av äldre lag och att alltså tillstånd
inte behövs i sådant faU. De nya bestämmelserna i 1 § tredje och fjärde
styckena blir däremot tilllämpliga även i fråga om äldre tillståndspliktiga
förvärv. Detta gäller också i fråga om ärenden som är anhängiga hos
länsstyrelsen vid ikraftträdandet. Skulle länsstyrelsen före ikraftträdandet
ha överlämnat ärende till regeringens prövning, får regeringen anses behörig
att pröva ärendet utan hinder av att länsstyrelsen inte meddelat beslut.
Hemst ä llan
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag alt regeringen föreslår
riksdagen
att
antaga inom justitiedepartementet upprättade förslag till
1)
lag om ändring i lagen (1916:
156) om vissa inskränkningar i rätten alt förvärva fast egendom m. m.
2)
lag om ändring i jordabalken.
Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som
fnrpHracranHpn lapt fram
föredraganden
lagt fram
JUSTITIEDEPARTEMENTET Bilaga 1
Ds
Ju 1974: 19
PM
rörande utländska medborgares förvärv av fritidsfastigliet
Prop.
1975: 65
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom ni. m.
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1916: 156) om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m, m.,
dels att i 2, 5, 5 a, 7, 10, 11, 12 och 17 a §§ samt i
övergångsbestämmelserna ordet "Konungen" i olika böjningsformer
skall bytas ut mot "regeringen" i motsvarande form,
dels att 1 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 1 a §, av
nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Utländsk medborgare må ej utan tUlstånd för varje särskilt
fall här i riket förvärva fast egendom eller inmuta mineralfyndighet eller förvärva
eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift.
Vad sålunda är stadgat om utiändsk medborgare skall ock
tillämpas beträffande utiändska bolag, föreningar, andra samfälligheter och
stiftelser.
Tillstånd lämnas av regeringen. I fall som avses i fjärde
stycket skall dock tillståndsfrågan avgöras av länsstyrelsen.
Tillstånd för utländsk medborgare att förvärva fast
egendom må, om skäl mot tillståndet icke föreligger med hänsyn tUl allmänt
intresse eller förvärvarens personliga förhållanden, lämnas av länsstyrelsen
1. om egendomen förvärvas huvudsakligen för alt bereda
förvärvaren och hans familj
a) stadigvarande bo och hemvist samt egendomen är
bostadsfastighet,
avsedd för en eller ett fåtal famUjer, eller tomt, lämpad att bebyggas
med ett mindre bostadshus,
b) bostad för fritidsändamål b) bostad för fritidsändamål iin-
samt egendomen är lämpad där- der förutsättning att egendomen
för, är lämpad för ändamålet
samt
ba) förvärvaren förut varit
svensk medborgare,
bb) förvärvaren sedan två år
har hemvist i Sverige,
be) förvärvet avser fastighet inom område, där risk icke
föreligger för stegring av markvärdena på grund av betydande efterfrågan
på fritidsfastigheter, eller
bd) elfest särskilda skäl föreligger,
' Senasle lydelse 1971:877.
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
2.
om egendomen
förvärvas för alt bereda förvärvaren utkomst genom jordbmk, åt vUket han kan
antagas komma all själv ägna sig, samt förvärvaren förut varit svensk
medborgare eller sedan två år har hemvist i Sverige,
3.
om egendomen
förvärvas för att bereda förvärvaren utkomst genom annan näringsverksamhet,
för vilken egendomen prövas behövlig, samt förvärvaren antingen har hemvist i
Sverige sedan två år och har fått sådant tillstånd till näringsverksamheten som
avses i 5 § lagen den 29 november 1968 (nr 555) om rätt för utlänning och
utländskt företag att Idka näring här i riket eller har bosättningstiUslånd,
4.
om förvärvaren
är fångesmannens make eUer om förvärvaren eller, när makar förvärva gemensamt,
endera av dem är fångesmannens eller också, om denne är gift, hans makes avkomling,
syskon eller syskons avkomling.
/ övriga fall lämnas tillstånd av Konungen.
la§
Utländsk medborgare får ej utan tillstånd förvärva rätt
till bostadsarrende enligt 10 kap. jordabalken, om arrendeupplåtelsen avser
rätt att uppföra eller bibehålla bostadshus för fritidsändamål.
Vad i denna lag föreskrives om meddelande av tillstånd
till förvärv av bostadsfastighet för fritidsändamål och om verkan av att
sådant tillstånd icke sökes eller beviljas gäller i tillämpliga delar i fråga
om sådant förvärv av rätt till bostadsarrende som avses i första stycket.
Första och andra styckena gäller ej, om rätten till
bostadsarrende förvärvas genom bodelning, arv eller testamente.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.
Prop. 1975: 65 24
1
Inledning
Enligt
1 § lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten atl förvärva fast
egendom m. m. (1916 års lag) måsle utländsk medborgare ha särskilt tillstånd
för att i Sverige förvärva bl. a. fast egendom.
Under
senare år har utländska medborgare i ökad omfattning förvärvat
fritidsfastigheter i Sverige. I denna promemoria behandlas de olägenheter som
ett ökal utländskt intresse för fritidsfastigheter i Sverige kan medföra.
2
Gällande rätt m. m.
Sedan
lång lid tillbaka har utländsk medborgares räll alt här i riket förvärva fast
egendom varit inskränkt. Redan år 1829 utfärdades en kungörelse enligt vilken utiändsk
medborgare inte var berättigad alt förvärva eller besitta fast egendom i riket
utan att Kungl. Maj:t lämnat tillstånd därtill, TiUståndsgivningen enligt
nämnda kungörelse ansågs på sina håll vara alltför liberal, vilket ledde till
alt det i riksdagen under senare hälften av 1800-talet vid flera tiUfällen
upptogs frågor om lagstiftning i ämnet (jfr prop. 1916: 137 s. 24), Först år
1916 framlades emeUertid etl förslag till lag (prop. 1916: 137) som antogs av
riksdagen samma år. Ifrågavarande lag, numera benämnd lagen (1916: 156) om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m, m,, gäller aUtjäml.
Utredningen (Ju 1973: 17) angående utländska övertaganden av svenska företag
gör f, n. en allmän översyn av 1916 års lag.
Enligt
1 § första stycket 1916 års lag får utländsk medborgare inte utan tillstånd i
varje särskilt fall här i riket förvärva fast egendom. Sådant tillstånd krävs
enligt lagrummet även i vissa andra fall, nämligen för att inmuta
mineralfyndighet eUer förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller
idka gruvdrift.
Med
utländsk medborgare jämställs utiändska bolag, föreningar, andra samfälligheter
och stiftelser (1 § andra stycket). Vidare gäller atl vissa svenska juridiska
personer inle får förvärva fast egendom utan tUlstånd (se 2 och 18 §§).
Ursprungligen
var frågan om förvärvstillstånd enligt 1916 års lag förbehållen Kungl. Maj:ts
prövning. I syfte alt befria Kungl. Maj:t från rulinbelonade och mindre
väsentliga ärenden överflyttades emellertid genom lagändringar 1948 (SFS 1948:
275) och 1967 (SFS 1967: 266) en del av tiUståndsgivningen lill
länsstyrelserna. Genom 1948 års lagändring fick länsstyrelserna behörighet alt
meddela tillstånd bl. a. i de fall då förvärvet gjordes av utländsk medborgare
med huvudsakligt ändamål att tillgodose eget behov av bostad. I 1967 års
lagstiftningsärende framhölls bl. a. att del rådde oklarhet i fråga om
länsstyrelsens möjlighet att ge tillstånd till förvärv av fritidsfastighet. Det
ansågs att i lagtexten borde uttryckligen anges, alt länsstyrelsen hade
behörighet att ge tillstånd i sådana fall. I samband därmed framhöll
departementschefen bl. a., att de utländska förvärven av fritidsfastigheter
fick anlas vara av ganska underordnad betydelse i förhållande till de inhemska
förvärven (prop.
Prop. 1975: 65 25
1967:
121 s. 34). I enlighet härmed fick bestämmelserna i 1 § tredje stycket 1916
års lag rörande förvärv av fritidsfasligheler sin nuvarande utformning. Dessa beslämmelser
innebär alt länsstyrelsen får lämna utländsk medborgare tUlstånd lill förvärv
som görs i huvudsakligt syfte alt bereda förvärvaren och hans famUj bostad för
fritidsändamål om egendomen är lämpad därför (1 § tredje stycket 1 b)). Vidare
finns bestämmelser om tillstånd i fall då det är fråga om förvärv av bostad
för stadigvarande bruk, jordbruksfastighet och fastighet för drift av annan
rörelse än jordbruk (se 1 § tredje stycket 1 a), 2 och 3), Slutiigen kan
länsstyrelsen lämna tUlstånd lill förvärv från vissa nära anhöriga (1 § tredje
stycket 4),
Som
allmän förutsättning för länsstyrelsens tillståndsgivning gäller alt skäl mol
tillståndet inte får föreligga med hänsyn till allmänt intresse, varmed avses
bl, a. försvarsskäl, eller förvärvarens personliga förhållanden.
I
övriga fall ankommer det på Kungl. Maj:t alt lämna förvärvslUlstånd (1 § fjärde
stycket).
Justitieombudsmannen (JO)
har uttalat sig om innebörden av rekvisi-tet "allmänt intresse" (JO:s
ämbetsberättelse 1968 s. 328). JO uttalar, alt del utöver försvarsskäl även
jordbruksintresset skall beaktas vilket sammanhänger med att förvärvslUlstånd
enligt jordförvärvslagen inte fordras om förvärvet skall prövas enligt 1916 års
lag. I övrigi är 1916 års lag endasl avsedd att tUlvarata de allmänna intressen
som sökandens egenskap av utländsk medborgare aktualiserar. Dit hör enligl JO
uppenbarligen inte intresset av lämplig fastighetsbildning eller strandskydds-intresset.
Ansökan
om tillstånd till förvärv av fast egendom skall enligt 5 § första stycket ges
in till länsstyrelsen i det län där egendomen är belägen. Ansökan skall enligt
lagrummet göras skriftligen före förvärvet eller inom tre månader från det
förvärvet ägde rum. Såsom ovan angivits får länsstyrelsen i vissa fall bifalla
ansökan. Kan ansökan inle bifallas av länsstyrelsen, skall denna insända
handlingarna till Kungl. Maj:t och därvid bifoga eget utlåtande i ärendet (5 §
fjärde stycket. Jfr prop. 1967: 121 s. 35).
När
förköpslagen (1967: 868) är tillämplig på ett förvärv av fast egendom får
frågan om tillstånd enligt 5 § andra stycket 1916 års lag inte prövas förrän
det blivit slutligt avgjort huruvida förköp skall äga rum såvida det inle är
uppenbart att förköpsrätt inle kommer att utövas.
Förvärv
av fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, blir enligt
jordförvärvslagen (1965: 190) i allmänhet inte giltigt med mindre
lantbruksnämnden lämnat tUlstånd tUl förvärvet. Sådant tillstånd behövs
emellertid inte om förvärvet skall prövas enligt bl. a. 1 § 1916 års lag.
Grunderna för tillstånd alt förvärva jordbruksfastighet bör emellertid beaktas
vid prövning enligt 1916 års lag (prop. 1948: 178 s. 26).
Om
ansökan om förvärvstillstånd inte görs inom föreskriven tid eller på
föreskrivet sätt är förvärvet ogUtigt. Motsvarande gäller om tillstånd vägras.
Enligl
17 § 1916 års lag skall utländsk medborgare, som här i riket bl. a. förvärvat
fast egendom och som inte är bosatt i riket, ha ett i orten bosatt ombud.
Ombudet skall vara svensk medborgare och ha fuUmakt att, när huvudmannen inte
vistas i riket, på hans vägnar mottaga stämningar, kallelser och andra
meddelanden samt svara vid domstolar och hos andra ämbetsmyndigheter i
angelägenheter som rör fastigheten.
Prop. 1975: 65 26
Tillstånd
lill förvärv av fast egendom enligl 1916 års lag krävs inle undantagslöst.
Tillstånd behövs sålunda inle till förvärv genom bodelning, arv och testamente
(18 § första stycket). Vidare utgör tUlslåndskra-vet inte något hinder mot
förvärv genom inrop på exekutiv auktion (6 §). När sådant förvärv skulle ha
krävt tillstånd, om det skett vid vanligt köp, är emellertid köparen skyldig
att inom två år från det auktionen vunnit laga kraft sälja egendomen. Skyldighel
alt sälja egendomen föreligger dock inte, om tillståndslvånget dessförinnan
upphört eller köparen fått tillstånd lill förvärvet (7 § första stycket). Säljes
Inte egendomen inom föreskriven tid skall länsstyrelsen enligt 7 § andra
stycket normalt förordna om försäljning av egendomen på offentlig auktion.
Beträffande tillstånd att behålla fast egendom som förvärvats genom inrop på
exekutiv auktion enligt lagrummet äger bestämmelserna om tillstånd i 1 § motsvarande
tUlämpning.
Försök
alt kringå tillståndslvånget enligt 1 § 1916 års lag kan hindras med slöd av
lagen (1925: 221) om bulvanförhållande i fråga om fast egendom.
Utöver
vad som följer av 1916 års lag är utländsk medborgares möjligheter att här
förvärva fast egendom i viss mån begränsad genom den rådande valutaregleringen.
Enligt 5 § punkten 2 valulaförordningen (1959: 264) fordras nämligen med vissa
i förordningen angivna undantag beträffande löpande betalningar (se 10 a §)
riksbankens tUlstånd om den som är bosatt här i riket skall överlåta bl. a,
betalningsmedel tUl den som är bosalt i ullandel. Det innebär att en i utlandet
bosalt utiändsk medborgare inte utan vidare kan finansiera köp av t, ex.
fritidsfastighet genom alt ta upp penninglån av någon fysisk eller juridisk
person som är bosatt här. F. n. lämnar riksbanken tUlstånd tiU sådan
försträckning vid köp av fritidsfastighet med vissa begränsningar i fråga om
beloppet, beroende på om fastigheten är bebyggd eller obebyggd men avsedd att
bebyggas. Som högsta belopp gäller i förstnämnda fallet 25 000 kr. och i det
senare fallet 60 000 kr.
Enligt
6 § första stycket valutaförordningen krävs riksbankens tillstånd till införsel
av andra betalningsmedel än växlar. Vidare får enligt andra stycket i nämnda
paragraf med vissa undantag den som är bosalt här i riket inte utan riksbankens
tillstånd mottaga betalning för den som är bosatt i utiandet. Vid köp av
fritidsfastighet vägras f. n. inte tiUstånd enligt 6 §.
TUlstånd
till förvärv av fastighet grundar självfallet ingen rätt att t. ex. bebygga
fastigheten. Prövningen i förvärvsfrågan föregriper således inte den
lämplighetsprövning som sker enligt bl. a, BL och NVL om förvärvaren har för
avsikt att på fastigheten uppföra byggnader eller i andra avseenden förändra
markanvändningen på sätt som förutsätter sådan lämplighetsprövning.
I
oktober 1970 fanns det 492 000 fritidshus i Sverige (SOU 1971: 75 s. 210).
Statistiska Centralbyrån har år 1969 företagit en undersökning rörande bl, a.
hushållens innehav av fritidshus (Hushållsbudgetundersök-ningen 1969,
Statistiska meddelanden P 1971: 9). Av undersökningen framgår att endast 14,4 %
av hushållen ägde fritidshus. Vidare framgår att innehav av fritidshus var
vanligare bland hushåll med en hög sammanräknad nettoinkomst än bland sådana
med en låg inkomst. Innehavet fördelade sig inom olika inkomstskikt enligt
följande (anf. meddelande, tabell 2.30; omräkningen till procenttal har skett
inom justitiedepartementet).
Prop.
1975: 65 27
Andel
hushåll inom
resp.
skikt
vilka
ägde
fritidshus
6
%
12
%
17,6 %
26,1
%
Sammanräknad
nettoinkomst
upp
t. 19 000 kr 20 00029 000 kr 30 00039 000 kr 40 000 kr och mer
Varje
år tillkommer enUgt uppgift omkring 25 000 fritidshus.
3
Utländsk rätt
3.1 Danmark
I
Danmark finns sedan år 1959 lagstiftning som inskränker rätten att förvärva
fast egendom. Personer som inte har hemvist i Danmark och som inte heller
tidigare haft hemvist där under en lid av tillsammans fem år måste ha
justitieministerns tillstånd till sådant förvärv. Detsamma gäller beträffande
juridiska personer som inte har hemvist i Danmark. Även den i Danmark
förekommande nyttjanderättsfor-men övertagande av pantsatt egendom till
nyttjande omfattas av tillståndstvånget under förutsättning att nyttjande sker
under längre tid än sex månader. Från tillståndstvånget undantas förvärv genom
arv, bodelning samt gåva till släkting i rätt upp- eller nedstigande led. TUlstånd
skall sökas inom sex månader från det slutligt överlåtelseavtal träffats.
Underlåtenhet att söka tillstånd inom föreskriven tid kan medföra böter.
Möjligheten att söka tUlstånd kvarstår emellertid även om ansökningsfristen
utgått. Om fristen utgått utan att tUlstånd sökts eller om ansökan avslås,
meddelar justitieministern ägaren åläggande att sälja egendomen inom en
föreskriven frist på minst sex månader och högst ett år. Den som inte rättar
sig efter åläggandet straffas med böter. Dessutom används vite för att
framtvinga försäljningen. Lagen innehåller även regler mot försök att kringgå
tillståndstvånget. Kan det antagas att avtal om långvarig nyttjanderätt
beträffande fast egendom ingåtts för alt kringgå lagens regler, är avtalet
ogiltigt.
TUlståndsgivningen
beträffande fritidsfastigheter är restriktiv. Sökande från något av de övriga
nordiska länderna behandlas välvilligare än övriga utlänningar imder
förutsättning att de har särskild anknytning till Danmark. Danmarks inträde i
den europeiska gemenskapen (EG) tiar inte medfört några ändringar i detta
hänseende. I samband med Danmarks inträde i EG infördes 1972 en lag enligt
vilken ägare och nyttjare av fast egendom inte utan miljöministerns tillstånd
får yrkesmässigt eller för längre tid än ett år upplåta fast egendom som
bostad. Från förbudet undantas upplåtelse av stadigvarande bostad (helårs-beboelse).
TiUstånd lämnas endast i mycket begränsad omfattning.
3.2 Norge
Utlännings
rätt att förvärva fast egendom och få nyttjanderätt till sådan egendom är i
Norge inskränkt genom lov av 14. Desember 1917 om erverv av vannfall, bergverk og
annan fast eiendom m. v. Om förvärvet avser nyttjanderätt under en tid av
högst tio år utan möjlighet för nyttjanderättsbavaren att kräva förlängning av
kontraktstiden utöver denna tid, krävs tiUstånd endast när egendomen skall
användas för industriellt ändamål eller för förädling av fisk.
Prop. 1975:65 28
Institutet
övertagande av pantsatt egendom till nyttjande förekommer även i Norge. Sådant
övertagande får ske under en tid av högst fem år.
Såväl
upplåtare som förvärvare skall snarast möjligt och senast inom tre månader från
det avtal om tillståndspliktigt förvärv ingått, anmäla förvärvet till
vederbörande departement. Så snart förvärvet är fullbordat genom tingslysning
eller genom att tillträde skett och senast inom tre månader därefter, skall
förvärvaren ansöka om förvärvstillstånd. Underlåtenhet att anmäla förvärv
eller att ansöka om tUlstånd straffas med böter. Görs inte ansökan inom
föreskriven tid eller avslås ansökan, utsätter departementet en tidsfrist inom
vilken förvärvaren skall ombesörja antingen att avtalet går åter eller att
egendomen eller rättigheten säljes lUl någon som får förvärva den. Fristen kan
bestämmas till mellan tre månader och tre år. Denna frist liksom ansökningsfristen
kan förlängas.
Försitles
den frist som utsatts för avtalets återgång eller egendomens eller rättighetens
försäljning, skall egendomen eller rättigheten försäljas på tvångsauktion för
förvärvarens räkning.
Tillstånd
enligt 1917 års lag kan förenas med villkor bl. a. i fråga om egendomens
användning.
Praxis
vid tiUståndsgivningen är liberal i fråga om mindre fastigheter, som är
avsedda för fritidsändamål. Det krävs dock atl det avsedda ändamålet står i
överensstämmelse med gäUande planer. TUlstånd enligt 1917 års lag har under
1973 lämnats till 403 fysiska personer, medan 9 personers ansökningar avslagits.
Den
1 januari 1975 träder lov av 31, mai 1974.om konsesjon og om forkj0psrett for
det offentlige ved erverv av fast eiendom (konsesjons-loven) i kraft. Denna
lag, som ersätter en rad tidigare lagar om förvärv av mark, föreskriver
tillståndsplikt vid förvärv av fast egendom. Eftersom 1917 års lag endast
skall tillämpas när särskilda bestämmelser om tillståndsplikt inte finns i
andra lagar, kommer prövning av utländsk medborgares förvärv av fast egendom
och rättigheter i princip atl ske enligt konsesjonsloven. Från konsesjonslovens
tiUämp-ningsområde har emellertid undantagUs vissa förvärv, bl.a. förvärv av
enstaka tomt för fritidshus under förutsätining att tomten enligt vissa planer
får beyggas samt av bebyggd fastighet av begränsad storlek och värde. Utlännings
förvärv av faslighet för fritidsändamål kommer därför även framdeles alt ske
huvudsakligen enligt 1917 års lag.
Konsesjonslagen
syftar tUl att reglera och. kontroUera omsättningen av fast egendom för att
tillgodose bl. a. jordbruket, behovet av mark för tätbebyggelse, allmänna
naturvårds- och friluflsintressen samt en från allmän synpunkt försvarlig
prisutveckling rörande fast egendom.
När
konsesjonslagen är tillämplig har staten eller kommun i vissa fall förköpsrätt.
Utövas inte förköpsrätten avgör regeringen om tUlstånd skall lämnas till
förvärvet. Enligt lagen skall tillstånd i allmänhet inte ges om det finns
anledning anta att förvärvaren först och främst avser att placera kapital i
egendomen eller om förvärvet kan ses som ett led i en strävan att samla fast
egendom. Detsamma gäller om det finns anledning anta att förvärvaren ämnar
skaffa sig vinning genom att inom kort tid sälja egendomen eller delar därav. TiUstånd
kan. villkoras med hänsyn till allmänt intresse.
Prop. 1975: 65 29
Ansökan
om förvärvs tUlstånd enligt konsesjonsloven skaU ske inom fyra veckor från det
avtal om upplåtelse görs eller förvärvaren tillträder egendomen. Görs inle
ansökan inom den föreskrivna tiden kan förvärvaren vid vite förpliktas att
inom viss tid söka tillstånd. Sökes inte tUlstånd inom den sålunda förelagda
tiden eller avslås ansökan om tillstånd utsattes en ny frist under vilken
förvärvaren skall antingen ombesörja att avtalet återgår till egendomen överlåts
till någon som kan få tillstånd eller som inte behöver tillstånd. Försittes
sistnämnda frist kan egendomen säljas på Ivångsauklion.
6.3.3
Finland
I
Finland regleras utlännings rätt alt förvärva fast egendom i lagen den 28 juli
1939 om utlänningar och vissa sammanslutningars rätt all äga och besitta fast
egendom och aktier. Utlännings förvärv av fast egendom och förvärv av
nyttjanderätt för längre tid än två år (före den 15 juni 1974 fem år) kräves tUlstånd
av statsrådet (betr. förhållandet på Åland, se nedan). Tillståndslvånget
gäller emellertid inte förvärv genom arv eller bodelning eUer på grund av
testamente. Tillstånd behövs ej heller tUl förhyrning av hus. Ansökan om
tillstånd skall ges in senast inom ett år från det överlåtelse- resp. upplåtelsehandlingen
undertecknades. Sökes inte tillstånd inom föreskriven tid eller vägras tUlstånd
skall vidareöverlåtelse ske inom sex månader från del sökanden meddelats härom
resp. från det ansökningen avslagits. Under denna tidsfrist kan, när tillstånd
inte sökts, ansökan om tillstånd fortfarande göras. Ansökan tas dock upp lill
prövning endasl om särskilda skäl föreligger. Överskrides tidsfristen skall
egendomen försäljas på offenllig auktion för ägarens, dvs, det förbjudna
subjektets räkning. Förbjudna nyltjanderältsavtal drabbas av ogillighet i den
mån de överskrider den tillåtna tidsgränsen, två år. När avtalet blivit ogiltigt
skall nyttjanderättsbavaren vräkas.
I
lagen berörs inte förutsättningarna för beviljande av tUlstånd.
Praxis
vid tiUståndsgivningen är i fråga om fritidsfastigheter restriktiv, I regel
krävs att sökanden skall ha en bestämd anknytning till Finland såsom tidigare
finskt medborgarskap eller långvarig vistelse där.
Då
tillstånd bevUjas kan uppställas villkor, som anses påkallade med tanke på
allmän fördel.
På
Åland utövas tUlståndsgivningen av landskapsstyrelsen. Praxis är synnerligen
restriktiv och förvärvstillstånd beviljas i princip endast utländska
medborgare som har särskUt stark anknytning till landskapet.
Kringgångsförsök
beivras av allmän åklagare, som kan föra talan vid domstol för att fastställa bulvanförhållande.
Föreligger etl bulvanförhållande skall egendomen, om del gäller överlåtelse av
äganderätt, inom sex månader överlåtas till någon som är berättigad att äga
den. Om inte så sker säljes egendomen för ägarens räkning på offentlig auktion.
Föreligger bulvanförhållande i fråga om lillslåndspliktigl nyltjanderättsavtal,
drabbas avtalet av ogiltighet om det gäller för längre tid än två år (tidigare
fem år). Om avtalet är ogiltigt skall nytljanderättshavaren vräkas.
De
flesta ansökningar om förvärvstillstånd som inges av fysisk person gäller
förvärv av små jordområden för semestervistelse. Utländska sammanslutningar
har inte på senare tid gjort några förvärv för t. ex. semesterbyar, vUket
enligt uppgift tydligen beror på alt statsrådets negativa inställning är känd.
Prop. 1975: 65 30
4
Länsstyrelsernas tillståndsgivning
Som
framgår av avsnitt 2 får länsstyrelsen lämna tillstånd till utländsk medborgares
förvärv av faslighet för fritidsändamål under förutsättning atl förvärvet sker
huvudsakligen för att bereda förvärvaren och hans familj bostad för
fritidsändamål och att egendomen är lämpad därför. Vidare gäller att skäl mot
tillståndet inte får föreligga med hänsyn till allmänt intresse eller
förvärvarens personliga förhållanden.
Under
arbetet med denna promemoria har begärts in uppgifter från samtiiga
länsstyrelser rörande antalet ansökningar om tillstånd för utländsk medborgare
alt förvärva faslighet för fritidsändamål under 1972, 1973 och första halvåret
1974, antalet bifallna ansökningar samt i de fall ansökan bifaUits
förvärvarens nationalitet och hemvist (Sverige eller utlandet). De lämnade
uppgifterna i dessa hänseenden framgår av bilagorna A och B. Uppgifter har
också begärts om länsstyrelsens praxis vid tiUståndsgivningen samt huruvida
länsstyrelsen anser alt det finns några olägenheter med de nuvarande bestämmelserna
för tillståndsgivning.
Såsom
framgår av bilaga A har antalet ansökningar av angivet slag ökat sedan 1972,
särskilt i de sydligare länen. I samma län är i regel i utlandet bosatta
utländska förvärvare i majoritet medan del i övriga län huvudsakligen är här
bosatta utlänningar som förvärvar fastigheter för fritidsändamål (jfr även
bilaga B). Av totalt 342 ansökningar i Kronobergs län ingavs sålunda inte
mindre än 335 av i utlandet bosatta utlänningar. Även i Kristianstads län
förekommer en liknande fördelning. Annorlunda är del t.ex. i Södermanlands län,
där 125 ansökningar av totalt 129 ingavs av här bosatta utlänningar. I Uppsala
län liksom i de nordliga länen var fördelningen likartad den i Södermanlands
län. I Älvsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län var fördelningen mera jämn. Av
bilaga B framgår vidare att danska medborgare är i klar majoritet bland de
utländska förvärvarna och att flertalet av dessa danskar är bosatta utomlands
(se t. ex. Kronobergs, Kristianstads och Hallands län). Den näst största
gruppen utgörs av västtyska medborgare, även de i regel bosatta utomlands. (Se
Kristianstads, Kronobergs, Hallands och Älvsborgs län). Finska medborgare är
också en stor grupp. De förekommer i stor utsträckning inom Uppsala, Södermanlands,
Älvsborgs och Gävleborgs län. De finska förvärvarna är så gott som uteslutande
bosatta här. Norska medborgare förekommer endast i ringa omfattning bland de utländska
förvärvarna. Flest norrmän finns i Göteborg och Bohus län och i Värmlands län.
Länsstyrelserna
inhämtar underlag för sin prövning av tillslåndsären-dena från olika
myndigheter. Praxis härvidlag varierar något från länsstyrelse till
länsstyrelse. Bedömningen huruvida fastigheten är lämpad för fritidsändamål
eller om förvärvet strider mol allmänt intresse sker vanligen på grundval av
yttrande från en eller flera myndigheter, t, ex. kommun, faslighelsbUdningsmyndighet,
överlantmätare eUer polismyndighet. För alt bedöma om försvars- eller
säkerhetsskäl utgör hinder för bifall lUl ansökan, hörs regelmässigt militärassistenten
vid länsstyrelsen. Förvärvarens personliga förhållanden utreds genom
länspolischefen samt polismyndigheten på sökandens hemort eller, om sökanden är
bosatt utomlands, genom infordrande av vandelsintyg, strafflöshetsintyg el, dyl.
Vid en länsstyrelse undersöks om förvärvaren fått socialhjälp, och vid en annan
om förärvaren visat obenägenhet atl betala skatt.
Prop.
1975: 65 31
Tillståndspraxis i fråga om utländsk medborgares förvärv
av fritidsfastighet är mycket liberal. Av totalt 3 033 ansökningar under liden
197230 juni 1974 har 2 992 bifallits. Av de resterande ansökningarna hade vid undersökningslillfällel
16 ännu inle slutligen behandlats, medan 17 överlämnats lill Kungl. Maj:t för
prövning och 6 återkallats av sökandena. Beträffande två icke bifallna
ansökningar saknas uppgift om den slutliga handläggningen. Överlämnande till Kungl.
Maj:t synes huvudsakligen ske då betänkligheter mot förvärvet föreligger av
försvars- eller säkerhetsskäl eller då tveksamhet råder om egendomens
lämplighet för fritidsändamål. Länsstyrelsen i Västernorrlands län uppger alt
del i elt fall undersökts om förvärvet skett i spekulationssyfte.
Det synes vara ovanligt atl förvärvare gjort sig skyldiga lill
allvarligare förseelser, varför betänkligheter mol förvärv av hänsyn till
förvärvarens personliga förhållanden sällan uppkommer. Vissa länsstyrelser
undersöker förvärvarens ekonomiska förhållanden, t. ex, i fråga om uppburen
socialhjälp eller obenägenhet alt betala skatt. Det är emellertid inle känt atl
vad som därvid framkommit föranlett att ärendet överlämnats lill Kungl. Maj:t
för prövning.
Bedömningen i fråga om egendomen är lämpad för
fritidsändamål varierar. Länsstyrelsen i Älvsborgs län prövar över huvud laget inle
frågan. Länsstyrelsen i Gävleborgs län prövar frågan endast om kommunen
avstyrkt ansökan på denna grund. Vid andra länsstyrelser synes en allmän
bedömning av egendomens läfnplighet för ändamålet göras på grundval av
infordrade yttranden och egendomens belägenhet.
I fråga om det nuvarande systemet för tillståndsgivning
anför länsstyrelsen i Kronobergs län, att det knappast kan påstås att
utlänningars förvärv av fritidsfastigheter i länet medfört några påtagliga
negativa konsekvenser. Tvärtom har enligt länsstyrelsens uppfattning i många
fall förvärven inneburit atl fastigheter som annars förfallit kunnat rustas
upp. Länsstyrelsen finner emellertid uppenbart alt intresset för sådana förvärv
ökar alltmer för varje år och att denna utveckling får en prisupp-drivande
effekt och därmed försvårar för svenska medborgare med begränsade inkomster
alt förvärva fritidsfastigheter inom landet. Gällande beslämmelser ger enligt
länsstyrelsens uppfattning föga möjlighet att hindra spekulationsköp.
Länsstyrelsen anser att rekvisiten "allmänt intresse" och
"sökandens personliga förhållanden" är så allmänna lill sin innebörd
alt det är svårt att få klarhet i vad lagstiftningen åsyftar. Vid en
restriktivare lagstiftning är det enligt länsstyrelsens mening önskvärt att förulsältningarna
för förvärv anges så preciserat som möjligt. Länsstyrelsen anser atl stor
hänsyn liksom hittills bör tagas till jordbrukels och skogsbrukets yttre
rationalisering samt all uppmärksamhet bör riktas på frågan om någon skillnad
skall göras mellan i Sverige fast bosalla och icke bosatta utlänningar. Även
långvariga arrenden bör enligl länsstyrelsen uppmärksammas. Länsstyrelsen
hemställer om en mer restriktiv lagstiftning i ämnet och anser alt möjligheten lill
samordnad nordisk lagstiftning bör övervägas. .
Länsstyrelserna i Jönköpings, Blekinge och Hallands län
anser alt de utländska förvärven kan medföra risk för prishöjande effekter.
Länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens
län önskar alt bestämmelserna om tillståndsgivning preciseras. Länsstyrelsen i
Västerbottens län anser att det behövs riktlinjer för vad som skall avses m.ed
"allmänt intresse". Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller alt det
med nuvarande lagstiftning kan uppstå lolkningssvå-
Prop.
1975: 65 32
righeter när en ansökan om förvärvslUlstånd avser ett till
arealen mycket stort område som är bebyggt med etl fritidshus.
Liinssiyrelsen i Kristianstads län påpekar att den
nuvarande lagstiftningen inte är någon effektiv spärr mot alltför omfattande
utländska förvärv. Län.
5 Överväganden och förslag
Enligt 1916 års lag måste utländska medborgare och utiändska
juridiska personer ha särskilt tillstånd för atl här i riket bl. a. förvärva
fast egendom. Även för vissa svenska juridiska personer, i vilka utlänningar
har eller kan få mera betydande inflytande, gäller tillslåndsplikt.
Ärende om tillstånd till förvärv av fast egendom enligt
1916 års lag prövas i princip av regeringen. I vissa fall kan dock tillstånd
lämnas av länsstyrelsen. Så är bl. a. fallet om förvärvet sker huvudsakligen
för att bereda förvärvaren och hans familj bostad för fritidsändamål samt egendomen
är lämpad för ändamålet. En allmän förutsätining för alt länsstyrelsen skall
få lämna förvärvstillstånd är att skäl mot tillståndet inte föreligger med
hänsyn till allmänt intresse och förvärvarens personliga förhållanden. Med
hänsyn till allmänt intresse förslås enligt ett motivuttalande bl. a.
försvarsskäl. I fråga om jordbruksfastighet får jordbrukspolitiska synpunkter
beaktas. Länsstyrelserna lar i viss utsträckning även hänsyn till planeringsmässiga
synpunkter då det gäller att bedöma egendomens lämplighet för fritidsändamål.
Något motivutlalande om vad som med hänsyn lill förvärvarens personliga
förhållanden skall anses utgöra hinder mot alt lämna tillstånd finns inte. I
praxis synes beaktas främst kriminalitet men även ekonomiska förhållanden såsom
obenägenhet att betala skatt saml erhållen socialhjälp.
Anser sig länsstyrelsen inte kunna bifalla en ansökan om
förvärvstillstånd skall länsstyrelsen med eget utlåtande överlämna ärendet
till Kungl, Maj:ts prövning. Äv bilaga A framgår att del endast är i undanlagsfall
som så sker. Vanligen har överlämnandet föranletts av tveksamhet rörande
egendomens lämplighet för fritidsändamål. Av de under den undersökta perioden
197230 juni 1974, inkomna ansökningarna om tillstånd till förvärv av fritidsfastighel,
tillhopa 3 033 i hela landet har sålunda inle mindre än 2 992 st. bifallils av
länsstyrelserna, medan av resterande 41 ansökningar 16 ännu inte behandlats, 17
överlämnats till Kungl. Maj:t för prövning och 6 återkallats av sökanden.
Beträffande två icke bifallna ansökningar saknas uppgifler om den slutliga
handläggningen.
Såsom framgår av bilaga A har antalet ansökningar av
berört slag ökat under den undersökta perioden. Sammanlagt ingavs 901
ansökningar år 1972, 1 364 år 1973 och 768 första halvåret 1974. En ökning har
sålunda skett från 1972 till 1973 med drygt 50 procent. Om antalet ansökningar
Prop. 1975: 65 33
under
andra halvåret 1974 blir lika stort som under första halvåret kommer 1973 års
siffror att överskridas med drygt 12 procent.
Det
ökade utländska intresset för fritidsmark i Sverige är förklariigt med hänsyn till
den bristande tillgången på lämplig sådan mark på kontinenten samt de alltmer
förbättrade kommunikationerna.
Det
är på många sätt lill fördel alt utlänningar söker sig lill Sverige på sin
fritid. I och för sig finns det inle heUer anledning alt utestänga dem från att
förvärva fritidshus här. Tvärtom kan också detta i stora delar av landet
medföra avsevärda fördelar, bl, a. genom att fritidsbebyggelsen som
framhölls när frågan om fysisk riksplanering behandlades år 1972 (prop, 1972:
111 bU. 2 s. 149) kan bidra tUl att landskapet håUs öppet, möjligheterna alt
upprätthålla vissa former av samhällsservice ökar och befintiiga men
outnyttjade byggnader kan komma till nyttig användning. På andra håll är
emellertid konkurrensen om fritidsbebyggelsen mycket hård. Som också framgår
av förarbetena till den fysiska riksplaneringen finns områden vid kusterna som
över huvud taget bör skyddas för fortsatt exploatering, Detla leder självfallet
till höga priser på redan befintiig bebyggelse. Också inom andra områden, där
visst utrymme finns för ytterligare fritidsbebyggelse, är efterfrågan stor både
beträffande äldre fritidsbebyggelse och nytillskott. Det kan nämnas att det i
oktober 1970 fanns 492 000 fritidshus i Sverige. En år 1969 företagen undersökning
visar atl endast 14,4 procent av hushållen ägde fritidshus (SOU 1971: 75 s. 210
och 213). Särskilt bland låginkomsttagare är förekomsten av fritidshus mycket
låg. Varje år tillkommer enligt uppgift omkring 25 000 fritidshus. Den
övervägande delen av hushållen här i landet saknar alltså eget fritidshus
samtidigt som efterfrågan är förhållandevis stor.
Redan
nu finns i vissa regioner betydande svårigheter att tillgodose efterfrågan på
fritidshus inom rimligt avstånd från bostadsorten. Den utländska efterfrågan
kan i viss utsträckning komma att förvärra denna situation, I vissa områden,
där konkurrensen om marken är stor, torde den utländska efterfrågan redan nu
utgöra ett problem. Likartade problem kan på sikt komma att uppslå i andra
regioner, om den utländska efterfrågan ökar i hittillsvarande takl.
Elt
ökat antal utländska markförvärv inom områden där efterfrågan på fritidshus är
stor måste anlas medföra en olämplig stegring av markpriserna. Det kan
nämligen förmodas att de i utlandet bosatta utländska köparna ofta är
kapitalstarka och därför är villiga all betala elt högre pris än vad som
normalt kan erhåUas på marknaden. Uppenbarligen är en sådan utveckling till men
för här bosatta personers möjligheter atl förvärva fritidshus.
Även
om del som förut anförts i och för sig inte finns anledning att försvåra för
utlänningar att förvärva fritidshus här i landet, bör i de områden där
efterfrågan är slor svenska medborgare och övriga personer med närmare
anknytning till Sverige ges företräde. Detta förutsätter bl. a. att priserna på
fritidshus och mark för fritidsbebyggelse hålls nere. Det måsle därför vara
möjligt att hindra att utländska köpare nu eller framdeles förvärvar fritidsfastigheter
i sådan utsträckning att det får en prisuppdrivande effekt.
Som
framgår av det förut anförda beviljar länsstyrelserna f. n. så gott som alla
ansökningar om tUlstånd enligt 1916 års lag till förvärv av enstaka fritidsfastigheter.
Med nuvarande utformning av lagen är det naturligt all så sker. Lagen bör
därför ändras så alt det klart framgår att
Prop. 1975:65 34
tiUståndsgivningen
skall vara restriktiv. Följande principer bör gälla för tiUståndsgivningen.
Utan
mera ingående prövning bör fritidsfastigheter få förvärvas av förutom
självfallet svenska medborgare som ej är underkastade lagen tidigare
svenska medborgare sam.t de som sedan längre tid har hemvist i Sverige.
Detsamma bör gälla i fråga om utländska medborgare som till följd av giftermål
eller annat släktskapsförhållande eller liknande orsak har särskild anknytning
till Sverige eller som tidigare under lång tid vistats i Sverige. Även
utländska medborgare som under en rad av år hyrt eller ägt fritidsbostad har
eller som eljest tidigare vistats här i större utsträckning på sin fritid bör
kunna få tillstånd. Också andra former av anknytning som bör föranleda förvärvstillslånd
kan tänkas förekomma.
De
två förstnämnda grupperna torde kunna angivas direkt i lagtexten. Den tid
under vilken utlänningen skall ha haft hemvist bör i likhet med vad som gäller
vid förvärv av fastighet för jordbruks- eller annat näringsändamål kunna
bestämmas till två år. Den kan som jämförelse nämnas att bosättningsliUstånd
enligt 7 § utiänningslagen (1954: 193) i regel inle meddelas förrän utlänningen
vistats i riket i två år.
Beträffande
de övriga grupperna är det svårt all i lagen precisera förutsättningarna för
varje särskUt fall. Övervägande skäl talar för att man för sådana fall har mera
allmänt utformade bestämmelser. I det föregående har behandlats olika
situationer då utländska medborgare bör kunna få förvärvslUlstånd även om
förvärvet avser fastighet i område där stor efterfrågan på fritidsfastigheter
råder. Läget blir elt annat om ansökan görs av utländsk medborgare som saknar
den särskilda anknytning till Sverige som nyss beskrivits. Sådana ansökningar
bör i princip inle bifallas om ansökan gäUer förvärv av fritidsfastighet i område
där det finns risk för stegring av markvärdena på grund av betydande efierfrågan
på frUidsfastigheter. Utländska förvärv av nu nämnd typ bör tiUåtas bara i de
delar av landet där tiUgången på fritidsfastigheter är god. Självfallet kan
utvecklingen gå därhän all ett område, där vid viss tidpunkt fritidsfastigheter
inte efterfrågats i slörre omfattning, senare blir föremål för stark
konkurrens. I sådant fall får tillståndspraxis självfallet göras mer
restriktiv.
I
enlighet med det anförda föreslås atl lagtexten jämkas så all länsstyrelsen
får ge tillstånd, om egendomen är lämpad för fritidsändamål och
1.
förvärvaren varit svensk
medborgare
2.
förvärvaren sedan två år har
hemvist i Sverige eller
3.
förvärvet avser fastighet inom
område där risk inte föreligger för stegring av markvärdena på grund av
betydande efterfrågan på fritidsfastigheter eller
4.
eljest särskilda skäl talar för
att tillstånd ges.
Den
föreslagna lagtexten ger utrymme för att beakta planmässiga synpunkter vid tUlståndsgivningen.
Sålunda skaU bedömas om den inköpta egendomen är lämpad för fritidsändamål. Ar
det fråga om en fastighet, som bUdats för sådant ändamål, föreligger givetvis
inte något hinder mot förvärvet från plansynpunkt. Avser förvärvet exempelvis
ett område som förvärvaren önskar få avstyckat för fritidsändamål, måsle efler
remiss lill byggnadsnämnden i den berörda kommunen bedömas, om en sådan fastighetsbUdning
lämpligen bör ske. Är så inte fallet, kan givetvis egendomen inte anses lämpad
för fritidsändamål.
Prop. 1975: 65 35
Uttrycket
"område" är avsett att ges en vidsträckt innebörd. Det kan vara
frågan om en längre kuststräcka, ett skärgårdsområde, ett område vid en större
insjö etc.
Självfallet
bör som aUmän förutsättning för tillstånd gälla att förvärvet inte strider mot
allmänt intresse. Hit hör i första hand jordbruks- och försvarsintressena. I
det sammanhanget bör erinras om att jordbruksministern nyligen tillkallat en
utredning för översyn av jordförvärvslagen. Skärps förutsättningarna för tUlstånd
till förvärv av jordbruksfastigheter, måste självfallet det beaktas vid
tillämpningen av 1916 års lag. Tillstånd bör vidare liksom hittUls kunna vägras
med hänsyn till lörvärvarens personliga förhållanden.
Det
har förekommit att utländska exploatörer visat intresse för att köpa större
markområden i syfte att exploatera dem för fritidsändamål och sälja
fastigheterna liU utländska köpare. Tillstånd lUl sådana markförvärv lämnas av
regeringen. För regeringens prövning gäller inte några särskilda bestämmelser.
Någon ändring härvidlag bör inte ske. Självfallet kommer regeringen vid sin
prövning av sådana ärenden liksom av ärenden beträffande förvärv av enstaka frUidsfastigheter
som kommit under regeringens prövning att beakta behovet av alt förebygga
prisstegring på fritidsfasligheler. Det innebär atl man kan räkna med att tUlstånd
i exploateringsfallen kommer all ges endast undantagsvis. SkuUe tillstånd enUgt
1916 års lag ges i sådana fall, blir också den utländske exploatören bunden av
gällande bestämmelser om planläggning m. m. Det kan tänkas alt exploatören i
fråga önskar planera området på ett för svenska förhållanden a-wikande sätt
för alt tillgodose speciella önskemål hos utländska spekulanter på fritidshus.
Om de kommunala planmyndigheterna inte finner sig kunna godta exploatörens
önskemål, kan detta få en avhåUande verkan när det gäller själva förvärvet av
egendomen i fråga.
Länsstyrelsen
i Kronobergs län har förordat, att möjligheterna till samordnad nordisk
lagstiftning övervägs. Med anledning härav bör påpekas all de föreslagna
lagändringarna innebär alt vi i sak närmar oss den ordning som råder i Danmark
och Finland.
De
föreslagna ändringarna i 1916 års lag innebär att länsstyrelserna inte kommer
att kunna lämna tillstånd till förvärv av fast egendom för fritidsändamål i
samma omfattning som hittUls. Enligt lagen i dess nuvarande lydelse får
länsstyrelsen inte avslå ansökningen om tillstånd att förvärva sådana
fasligheter som avses i 1 § tredje stycket. Finner länsstyrelsen att tUlstånd
inte kan lämnas, skall länsstyrelsen i stället insända handlingarna jämte eget
utlåtande tUl Kungl. Maj:t Ärenden rörande förvärvstillstånd handläggs hos Kungl,
Maj:t inom industridepartementet.
Om
antalet ansökningar om tUlstånd att förvärva fritidsfastigheter förbUr konstant
eller fortsätter att öka även efter det att lagändringen trätt i kraft, kommer
ovan angivna förhåUande att medföra en icke obetydlig ökning av det antal ärenden
som skall avgöras av regeringen. En sådan utveckling är inle önskvärd. Det
föreslås därför att länsstyrelserna ges möjlighet att även avslå ansökningar i
de fall som avses i 1 § tredje stycket 1916 års lag.
Utvidgning
av länsstyrelsernas prövningsrätt bör laglekniskt genomföras på följande sätt.
Huvudregeln att förvärvslUlstånd lämnas av regeringen bör tas upp i 1 § i ett
nytt tredje stycke. Nuvarande tredje stycket blir alltså fjärde stycket.
Nuvarande fjärde stycket bör utgå.
Prop.
1975: 65 36
I det nya tredje stycket bör anges alt tiUstånd lämnas av
regeringen med undantag för fall som avses i fjärde stycket (nuvarande tredje
stycket) då tillståndsfrågan skaU prövas av länsstyrelsen. Härav följer att
ansökan skall avslås om länsstyrelsen finner att förutsättningar för tillstånd
inte föreligger.
Talan mot länsstyrelses beslut rörande förvärvstillstånd enligl
1 § fjärde stycket i den föreslagna lydelsen bör föras hos regeringen genom
besvär. All så skall ske följer av innehållet i 17 a §, varför någon särskild
ny fullföljdsbeslämmelse inle behövs.
I Danmark, Finland och Norge finns möjlighet atl
kontrollera även vissa nytljanderättsupplåtelser. Om utiändsk medborgares
möjligheter att här förvärva fritidsfastigheter begränsas på det sätt som
föreslagits ovan får man räkna med ett ökal anlal upplåtelser av nyttjanderätt
till mark för fritidsändamål i de delar av landet där tillstånd ges
restriktivt. Sådana upplåtelser kan utgöra ett led i försök att kringgå
tillståndstvånget enligt 1916 års lag. Kjringgångsförsök kan visserligen på
talan av allmän åklagare beivras med stöd av lagen (1925: 221) om bulvanförhållande
i fråga om fast egendom (bulvanlagen), men det torde endast i undantagsfall
förekomma alt sådana försök kommer lill åklagarens kännedom. Bulvanlagen utgör
därför inte något effektivt skydd. Om även nyttjanderätlsupplålelser av mark
för fritidsändamål underkastas tillståndstvång, får man etl effektivare medel
mot kringgångsförsök.
Den nytljanderättsform som man har att räkna med i detta
sammanhang är främst bostadsarrende enligt 10 kap. 1 § jordabalken (JB) och
hyra.
Bostadsarrende föreligger när jord upplåtes på arrende för
annat ändamål än jordbruk saml arrendatorn enligt arrendeupplåtelsen har rätt
att på arrendestället uppföra eller bibehålla bostadshus och det ej är
uppenbart all upplåtelsens huvudsakliga syfte är att tillgodose annal ändamål
än alt bereda bostad åt arrendatorn och honom närstående.
Avtal om bostadsarrende skall enligt 10 kap. 2 § första
stycket JB träffas för viss tid, minst fem år, eller för arrendalorns livstid.
Avtal som träffas för kortare tid gäller bara om arrendenämnden godkänner
avtalet i den delen. Arrendatorn är skyddad genom regler om att avtal om
arrende för viss tid alltid måste uppsägas för att upphöra att gäUa vid
arrendetidens utgång samt genom besiltningsskyddsregler, som innebär att arrendatorn
under vissa förutsättningar har rätt tiU förlängning av avtalet (10 kap. 36 §§
JB). Vid arrende på viss lid får arrendatorn, om ej annat avtalats och godkänts
av arrendenämnden, överlåta arrenderätten till annan med vilken jordägaren skäligen
kan nöjas. Arrendatorn är dock i detta fall skyldig att först erbjuda
jordägaren att bl. a. återta arrendestället mot skälig ersättning för
arrenderättens värde. Arrenderätten kan även, om ej annat avtalats och
godkänts av arrendenämnden, genom bodelning, arv eller testamente eller genom
exekutiv försäljning eller i arrendalorns konkurs övergå till annan med vUken
jordägaren skäligen kan nöjas. I sistnämnda fall föreligger ingen hembudsskyldighet
gentemot jordägaren.
Som framgår av föregående redogörelse får vid
bostadsarrende arrendatorn en långvarig och tryggad besittningsrätt. Man måste
räkna med att förvärv av rätt till bostadsarrende för fritidsändamål kan te sig
som ett fullt godtagbart arrangemang för en utländsk spekulant som inte anser
sig kunna räkna med att få tiUstånd att köpa fastigheten i fråga. Starka skäl
talar därför att även utländsk medborgares rätt att träffa
Prop. 1975: 65 37
avtal
om bostadarrende underkastas tiUståndstvång när avtalet avser fritidshus.
Uthyrning
av fritidsbosläder till utländska medborgare utgör elt önskvärt inslag i
turistnäringen. Hyresupplåtelser till utländska medborgare bör därför inte
underkastas tillståndsplikt.
Nyttjanderätt
tUl fastighet kan även upplåtas i form av tomträtt. Tomträttsupplåtelser för
fritidsändamål är emellertid så sällsynta att det knappast finns anledning att
underkasta upplåtelse eller överlåtelse av sådan rätt tiUståndstvång i
förevarande hänseende.
Slutligen
bör nämnas att frågor angående jordbruksarrende kommer att ses över inom justitiedepartementet.
Därvid bör även frågor om utländsk medborgares rätt lill jordbruksarrende
övervägas.
Den
föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för 1916 års lag kan ske genom
alt i lagen införs en ny paragraf, 1 a §, som reglerar upplåtelse av
bostadsarrende lill utländska medborgare, I den nya paragrafen bör i första
stycket anges att utländsk medborgare inte utan tillstånd får förvärva rätt
till bostadsarrende om arrendeupplåtelsen avser rätt att uppföra eller
bibehålla hus för fritidsändamål. Med uttrycket förvärv avses då dels det
fallet all utlänningen själv vill sluta arrendeavtalet, dels det fallet att
utlänningen skall överta arrenderätten från en tidigare arrendator. Med den
föreslagna utformningen gäller tillslåndsplikten bara utländska fysiska
personer. Juridiska personer torde inte kunna ingå avtal om bostadsarrende
såsom detla institut utformats i 10 kap. JB.
I
andra stycket i den nya paragrafen bör anges atl bestämmelserna i lagen om
meddelande av tillstånd till förvärv av bostadsfastighet för fritidsändamål
och om verkan av alt sådant tillstånd inte sökes eller beviljas gäller i
tillämpliga delar i fråga om sådant förvärv av rätt till bostadsarrende som
avses i första stycket. Del innebär att tillstånd får meddelas av länsstyrelsen
som därvid har att tillämpa samma regler som gäller i fråga om lillslånd till
förvärv av fritidsfastighel. Bestämmelserna i 5 § om alt ansökan skall göras
inom viss lid hos länsstyrelsen i det län där egendomen eller del av den är
belägen kommer också att gälla liksom bestämmelserna i samma paragraf om
förvärvs ogillighet.
610
§§ innehåller vissa bestämmelser om förvärv genom exekutiv auktion. Det synes
knappast erforderligt att någon motsvarande reglering får gälla i fråga om
förvärv av rätt tUl bostadsarrende vid exekutiv auktion. Situationen torde
nämligen bli utomordentligt sällsynt.
I
tredje stycket i den nya paragrafen bör undantag från tillslåndsplikten göras
i fråga om förvärv genom bodelning, arv och testamente (jfr 18 § första
stycket).
Det
synes inle påkallat alt den i 17 § föreskrivna skyldigheten för utländsk förvärvare,
som är bosatt utomlands, atl ha elt i orten bosatt ombud utsträcks lill alt
gälla även vid förvärv av rätt till bostadsarrende.
Den
föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1975. Av allmänna
rättsgrundsatser följer att avtal om bostadsarrende som träffas före den
tidpunkten omfattas av äldre lag. Däremot blir de nya bestämmelserna i 1 §
tillämpliga även i fråga om äldre tillståndspliktiga förvärv. Detla gäller
också i fråga om ärenden som är anhängiga hos länsstyrelsen vid
ikraftträdandet. Skulle länsstyrelsen före ikraftträdande ha överlämnat ärende
till regeringens prövning, får regeringen anses behörig att pröva ärendet utan
hinder av att länsstyrelsen inte meddelat avslagsbeslul.
opaginerad Kontrollera mot PDF
S? to -2 3 =5 S
t-
0\
o
P3
(oo r-iO\ I m(Nr-icx)C\m i-ir-fOTi-i II 1 trt
Tj- - .r*-j m
(SJ cs| _ ,_-,
-SIS
. 60----- .
= c c
OJ Ä .
:t!tii
c (D Ul u.
-o c
ro >
0) o r. = ° :g S
t/) c/1
c c
GJ CO
CO .0_
r--
c OJ -ffi
I- CO 3 ,-1 U t/1 j
opaginerad Kontrollera mot PDF
i; :0 . OJ . .
ti x;
-cro3
ca
CO
ra c
OS
00 u
>,
£ 2
ii
o
S) c
C c .ti
P
r*~t v so so r>i r
l.-,(NJaoTtor[--.-iO CNwirl vi
Oior. i . . r-iCN r-
0-'r.*''!--* tsl>nriOOvorO rfNcN "TI
- CO
,1-
3 eoS S2
> i2 o-c-::.
rJ ro
VO 0\
(L>
Q. £ O O
c trt c C2
m
CO
e: c .-. . rt -p:
c S = E
c o
oo-s-sDior-i-.
rsmoovtcsr-i .msoor-ro---rJ- ro
CO . .
._,S -- o- 1 it:
c «
:nj
y c
c
" « > **
TZ >, C W (U
Cj cg
« = 1=: .
:0
c ö c3 ra ra
"c C c c
c; c ö rt ro
!l II II II
w CQ M 1:3
os
E 3
3 H
00
-, u . -
o - e\
o
[fl
c ts
E -c 5,0
g to E
a
n
U5
a
c wi
c3 bo
5 c
° 'S,
£ ?:0
o
o
j5 S M I
o
75
o o
CO iM
lU
. Meo-g
i .:;i o j .
cj o
p. o. o
T ..v. . ..- o
> « o n i :S K 0! 0 >
ca
t: ra -
ö W V)
> .c
*r c --.
- CO o
CO _ u: .
.. CO
E JS -.- - CO '5)
- S .2, K §
fe » ; ""1-
;0 CO 1> (U t-
:0.>
4_l
CO CO
.c
cffjC '~-'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga B (till
bilaga 1)
Av länsstyrelserna under perioden 1972-30 juni 1974
lämnade tillstånd enligt 1916 ars lag för utländsk medborgare att i Sverige
förvärva fastighet för fritidsändamål fördelade efter nationalitet och hemvist.
Teckenförklaring: T = totala antalet förvärvare av viss
nationalitet
U = antalet förvärvare av viss nationalitet som hade
hemvist i utlandet
Län
Dansk
Finsk
Norsk
Västtysk
Övriga
T
U
T
U
T
U
T
U
T
U
Stockholm'
25
_
256
1
22
_
54
6
133
o
Uppsala
3
55
3
17
3
13
Södermanlands
8
80
5
S
28
1
Östergötlands
7
1
51
2
16
10
33
4
Jönköpings'
91
3
T
25
4
Kronobergs
305
304
T
1
28
27
8
3
Kalmar'
33
33
1
1
35
35
11
7
Gotlands
1
1
12
11
3
2
Blekinge
43
43
1
_
6
6
7
1
Kristianstads
250
239
4
1
2
2
79
74
21
9
Malmöhus
53
41
_
4
_
12
9
9
4
Hallands
176
167
7
2
7
3
32
23
7
1
Göteborgs
och Bohus
19
7
21
_
125
105
28
18
32
6
Älvsborgs
32
24
53
1
18
10
32
23
18
1
Skaraborgs
5
1
13
3
_
17
J2
12
1
Värmlands
49
48
6
3
113
106
26
24
5
Örebro
2
10
3
_
4
3
3
Västmanlands
1
50
_
2
6
1
12
Kopparbergs
8
6
17
5
1
11
10
12
5
Gävleborgs«
1
27
3
5
1
8
Västernorriands
1
2
4
_
4
1
2
_
Jämtlands
3
2
7
1
_
9
7
10
5
Västerbottens
6
4
2
5
2
Norrbottens
11
2
-
2
-
2
1
Summa
1 115
916
680
11
331
231
463
304
398
58
Ytterligare 3 förvärvare hade hemvist i utlandet. Uppgift
om deras nationalitet saknas.
Antalet U är tillhopa 113. Uppgift om deras fördelning
efter nationalitet saknas.
Beträffande 4 förvärvare med hemvist i Sverige saknas
uppgift om nationalitet. Dessa 4 har redovisats
under rubriken "övriga".
Ytterligare 2 förvärvare hade hemvist i utlandet. Uppgift
om deras nationalitet saknas.
Prop.
1975: 65 40
Bilaga 2
Remissyttrandena
De flesta remissinstanserna ställer sig positiva till
promemorieförslaget och finner att detta kan ligga till grund för lagstiftning.
Flera remissinstanser däribland länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs
och Kristianstads län samt Lambrukarnas riksförbund och Auktoriserade
fastighetsmäklares riksförbund uttalar uttryckligen att ett ökat antal utländska
förvärv kan antas medföra risk för prisstegringar på fritidsfastigheter.
I fråga om behovet av en mera restriktiv tillståndsgivning
är Svea hovrätt tveksam och påpekar att det av promemorian inle framgår,
huruvida de utländska köpen har tagit sådan omfattning att prisbUd-ningen i
nämnvärd mån påverkas. För alt slutsatser skall kunna dragas härom måsle man
enligt hovrätten ha tillgång till statistik även beträffande svenska
medborgares förvärv saml utredning om priser. En sådan statistik saknas helt i
promemorian. Hovrätten anser det visserligen kunna hållas för sannolikt, att
det från utlandet kommande köpintresset hittills knappast har haft sådan
omfattning, alt det i jämförelse med det inhemska köptrycket i nämnvärd mån har
påverkat marknadspriserna. Enligt hovrätten leder detta närmast till
slutsatsen, att behov inte föreligger av lagstiftningsåtgärder av ifrågasatt
slag för att förhindra prisstegring. Förhållandena kan dock på kort tid
förändras om den utländska fritidsmarknadens uppmärksamhet av en eller annan
anledning kommer att i ökande grad vändas mot Sverige. Hovrätten finner del
därför motiverat att i vart fall som elt provisorium i avbidan på en mera
allsidig utredning rörande de utländska förvärven införa en bestämmelse, som
ger länsstyrelserna möjlighet att reglera de utländska förvärvens antal.
Även JK anser att utredningen rörande de utländska
förvärvens inverkan på priserna på fritidsfastigheter är otillräcklig för att
bedöma dessa förvärvs betydelse för prisbUdningen.
De i promemorian föreslagna reglerna om förutsättningar
för tillstånd i fall, när utländsk köpare saknar särskild anknytning till
Sverige, har kritiserats av flera remissinstanser. Svea hovrätt anför att
förslaget i denna del förutsätter att tillståndsmyndigheterna skall kunna
urskilja eller fastställa vissa områden, inom vilka efierfrågan från utlandet
på fritidsfastigheter kan tillåtas alt göra sig gällande utan att risk för
prisstegring uppkommer. En bedömning av denna art kräver, för all inte vila på
övervägande skönsmässiga grunder, enligt hovrätten som underlag en mera fyllig
utredning an vad som i allmänhet torde stå till förfogande i
tillståndsärendena. Hovrätten anser att uttalandena i promemorian rörande hur
lagregeln skall förstås är knapphändiga och föga ägnade alt lämna ledning för
rättstillämpningen. Hovrätten frågar sig om de utomlands bosatta köparna skall
vara hänvisade tiU sådana mindre attraktiva områden, för vilka de svenska
köparna visar mindre eller intet intresse. Övervikt för efterfrågan i
förhållande till tillgången och till följd härav risk för stegring av priserna
på fritidsfastigheter måste betraktas som det normala för mellersta och södra
Sverige. Praxis torde härvidlag enligt hovrätten kunna komma att medföra lika
Prop. 1975: 65 41
väl
den ena ytterligheten, en nästan total strypning av de utländska förvärven, som
den andra, en bedömning enligt vilken utiändska köp i mycket vidsträckt
omfattning kan tillåtas utom i sådana allmänt efterfrågade områden som tiU
exempel Stockholms skärgård och de mest attraktiva delarna av västkusten. Om
lagregeln i sin nu föreslagna utformning inte kan förtydligas men ett
provisorium anses påkallat, föredrar hovrätten, att i lagregeln skrivs in en
mera allmänt utformad hänvisning tUl risken för prisstegring och att det
samtidigt genom motiv-uttalanden klargörs att syftet med regeln är, inte att
förhindra utländska köp i måttlig omfattnmg, utan att förebygga en brant
tillväxt av dessa köp.
Även länsstyrelserna i
Östergötlands, Kristianstads, Värmlands, Gävleborgs samt Göteborgs och Bohus
län befarar svårigheter vid tillämpningen av den föreslagna regeln.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att författningen bör, för att
möjliggöra en någorlunda smidig rättstillämpning även innehålla en lämplig
central instans som i anvisningar har atl ange inom vilka län eUer områden
risk inte föreligger för stegring av markvärdena på grund av betydande
efterfrågan på fritidsfastigheter. Sådana anvisningar bör ständigt följas upp
och anpassas till växlingar i efterfrågan. Länsstyrelsen framhåller att
efterfrågan på fritidsfastigheter är mycket varierande inom dessa län, t. o. m.
inom samma kommun. För att förenkla utredningsförfarandet föreslår länsstyrelsen
att risken för värdestegring skall bedömas med hänsyn till fastighetsvärdena
och inte enbart efter markvärdena, eftersom utlännings förvärv av
fritidsfastighet normalt omfattar bebyggda fastigheter. Länsstyrelsen i
Kronobergs län förutsätter att uttrycket område i den föreslagna regeln kan
avse ett större administrativt avgränsat område, t. ex. en eller flera jordregistersocknar
eller t. o. m. en kommun. Auktoriserade fastighetsmäklares riksförbund
ifrågasätter om det är lämpligl att anknyta begränsningen av de utländska köpen
till risken för en eventuell markvärdestegring. Enligt förbundets uppfattning
torde resultatet därav bli att de utlänningar som saknar särskild anknytning
till Sverige hänvisas att köpa fritidsfastigheter i områden, som inte är
attraktiva från svensk synpunkt. Förbundet anser att detta kan komma att
betraktas som en form av diskriminering. Förbundet ifrågasätter därför om inte
begränsningen av dessa utlänningars rätt att förvärva fritidsfastigheter kan
ske på annat sätt, t. ex. genom skärpta skattebestämmelser för att motverka
markspekulation eller genom att ställa krav på att fastigheten inte får
överstiga viss areal eller genom att den i första hand offentligen bjuds ut
till svenska medborgare.
De
i promemorian föreslagna reglerna för tiUståndsgivningen när det är fråga om
utländsk medborgare med särskild anknytning till landet kritiseras i olika
detaljer. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att den anknytning till Sverige
som tidigare svenskt medborgarskap innebär i vissa fall kan framstå som
illusorisk. Om t, ex, en minderårig vid tidig ålder förlorar sitt svenska
medborgarskap kan enligt länsstyrelsen ifrågasättas om en kanske femtio år
senare gjord ansökan att förvärva fritidsfastighet i Sverige bör bifallas
endast under hänvisning tUl att förvärvaren tidigare varit svensk medborgare.
Länsstyrelsen ifrågasätter därför om inte en viss begränsning av tiden utan
svenskt medborgarskap bör komma i fråga.
Beträffande
den föreslagna regeln att två års hemvist i Sverige skall kunna medföra att
förvärvstillstånd bevUjas anför statens invandrar-
Prop. 1975: 65 42
verk
att det är oklart vilket värde denna regel kan tänkas ha. EnUgt verket är
huvudregeln numera den att utländska medborgare, som är stadigvarande bosatta i
Sverige, i största möjliga utsträckning skall ha samma rättsliga ställning som
svenska medborgare. Det bör enligt verket krävas vägande skäl för att införa
bestämmelser som diskriminerar invandrare såsom kravet på två års hemvist i
Sverige. Verket menar vidare att det inte är sannolikt att invandrare i
nämnvärt antal har ekonomiska förutsättningar att inköpa fritidsfastighet inom
två år från bosättningen i Sverige och att enstaka köp från dessa invandrares
sida inte rimligen kan påverka de allmänna markvärdena. Från prisbildningssynpunkt
synes det därför enUgt verkets åsikt inte motiverat med en regel som utestänger
invandrare från att under två år från bosättningen i Sverige få tillstånd till
förvärv av fritidsfastighet inom attraktivt område. Inte heller anser verket
att risken för missbruk motiverar en sådan regel, eftersom det beträffande icke
nordiska invandrare finns stora kontrollmöjligheter. Verket anser slutligen att
det inte finns något skäl för att en invandrare som redan vid inflyttningen kan
få tillstånd alt förvärva fastighet för fast boende inte också på samma sätt
skulle kunna få tillstånd att förvärva fritidsfastighet även om den ligger inom
ell attraktivt område.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län befarar svårigheter vid till-lämpningen av
hemvistbegreppet. Länsstyrelsen utgår från att begreppet hemvist i
promemorieförslaget ges samma innebörd som i lagen (1950: 382) om svenskt
medborgarskap. EnUgt denna lag anses med en persons hemvist den ort, där han
faktiskt är bosatt på ett varaktigt sätt. Om en utländsk medborgare med
personbevis styrker att han under de senaste två åren varit kyrkobokförd här i
riket, är det möjligt för honom att erhålla förvärvstiUstånd. Med nuvarande
krav för att bli kyrkobokförd är det emellertid enligt länsstyrelsen alltför
vanligt att utlänningar, särskilt nordiska medborgare, inte kan visa att de
varit kyrkobokförda under de föreskrivna två åren. Myndigheten måste därför
kräva annan bevisning om bosättning för den felande tiden, EnUgt länsstyrelsen
har det emellertid i medborgarskapsärenden ofta visat sig att sådan bevisning
är svår att förebringa.
Enligt
promemorieförslaget skall utländsk medborgare som inte förut varit svensk
medborgare eller har hemvist här sedan två år kunna få tillstånd om han har
annan särskild anknytning till Sverige. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län anser att de i promemorian upptagna exemplen på olika former av anknytning
som kan leda till förvärvstillstånd bör ytterligare preciseras för att inte ge
utrymme för en mycket fri tolkning. Även länsstyrelsen i Värmlands län har
liknande synpunkter.
I
promemorian anförs att de föreslagna ändringarna i lagtexten till 1 § 1916 års
lag ger utrymme för att beakta planmässiga synpunkter vid tiUståndsgivningen.
Statens planverk anser att det är värdefullt inte minst med hänsyn till
sökanden att sådana synpunkter bedöms av härför ansvariga myndigheter. Även
länsstyrelsen i Kronobergs län är positiv till att lagändringen ger utrymme för
att beakta planmässiga synpunkter. Länsstyrelsen finner det värdefullt att
fastighetsbildningssynpunkter skall kunna beaktas och anser det även vara av
värde att kommunal medverkan säkras genom remiss till byggnadsnämnden.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att lämplighetsprövningen i princip bör
ges samma innebörd som den har enligt fastighetsbUdningslagen.
Prop. 1975: 65 43
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser att kravet på lämpUg-hetsprövning av själva
fastigheten knappast kan fylla någon meningsfuU funktion i andra fall än då
förvärvet avser antingen ett markområde eller en rättsligen bildad, obebyggd
fastighet, vilken avses att bebyggas. Om emeUertid tillståndsprövningen såsom
synes framgå av promemorian inte skall föregripa den lämpUghetsprövning som
skall ske enligt byggnadslagstiftningen m. m. kan det enligt länsstyrelsen
ifrågasättas, varför någon prövning ur plansynpunkt överhuvudtaget skall ske i
nu aktuella tiUståndsärenden. En sådan prövnmg anser länsstyrelsen endast
innebära ett onödigt dubbelarbete och ett för sökanden positivt utfall av
prövningen är med angivna utgångspunkter föga värdefuUt för honom.
Länsstyrelsen anser att frågan, om avstyckning av visst område kan ske, inte
såsom föreslagits i promemorian kan bedömas enbart på grund av ett yttrande
från byggnadsnämnden. Tillståndsprövningen bör enligt länsstyrelsen i princip
begränsas tUl omständigheter som hör samman med att vederbörande är utländsk
medborgare. Skulle i något fall tillstånd enligt 1916 års lag lämnas utiänning
att förvärva ett markområde, som inte kan avskUjas genom fastighetsbildning, blir
detta förvärv ändå ogiltigt till följd av reglema i 4 kap. 79 §§ jordabalken.
Med hänsyn tiU syftet med 1916 års lag torde det enligt länsstyrelsen vidare
sakna större betydelse om tillstånd i något fall lämnas till förvärv av rättsligen
bildad fastighet, på vUken sedermera vid prövning enligt
byggnadslagstiftningen bebyggelse inte medges. Länsstyrelsen i Värmlands län
anför att en relativt säker bedömning av ett områdes lämplighet for
fritidsändamål från plan- och bebyggelsesynpunkt kan ske med ledning av
uppgifter som lätt fiims tiUgängUga inom länsstyrelsens plan- och lantmäterienheter.
Någon remiss till byggnadsnämnden torde 1 allmänhet inte behövas. Länsstyrelsen
anför vidare att skyddet för allmänt intresse och egendoms lämplighet som
bostad för fritidsändamål är faktorer som inte kan bettaktas som helt skilda
från varandra. Om exempelvis en fastighet saknar betydelse för
jordbruksnäringen i en glesbygd, kan dess användning som fritidsbostad inte
motverka något allmänt jordbruksintresse. Fråga uppkommer då om fastigheten
därmed skall anses lämplig som bostad för fritidsändamål eller i vart fall inte
olämplig därför. Om förvärvet avser område av en fastighet, bör man enUgt
länsstyrelsen i förvärvsärendet kunna följa de riktlinjer i fråga om storlek m.
m. som gäller vid avstyckning av område för fritidsändamål.
Lämplighetsbedömningen blir däremot avsevärt svårare om förvärvsansökan såsom
ofta är faUet gäller en hel mindre jordbruksfastighet på 410 hektar som
kanske är uppdelad på flera skiften eller på annat sätt består av flera från
varandra skilda områden. Länsstyrelsen påpekar att riktlinjer för hur bedönmingen
i förvärvsärendet bör ske i sådana fall saknas i promemorian.
I
promemorian anförs att det som en allmän förutsättning för tUlstånd självfallet
bör gälla att förvärvet inte strider mot aUmänt intresse. Till dessa intressen
hör i första hand jordbruks- och försvarsintressena. Länsstyrelsen i Kronobergs
län anser att det med hänsyn tiU att även planmässiga synpunkter förutsätts
kunna beaktas vid tiUståndsgivningen i en proposition bör anges vilka andra
intressen som sekundärt skall kunna tas med i bedömningen av frågan om
tillstånd skall ges. Ett uttalande härom i förarbetena skulle enUgt
länsstyrelsen avsevärt underlätta länsstyrelsens handläggning av tillståndsärendena
och även undanröja olägenheterna av en skiftande praxis hos länsstyrelsema.
Läns-
Prop. 1975: 65 44
styrelsen
föreslår även att den nya lagstiftningen uttryckligen ger länsstyrelsen
möjlighet att avslå en förvärvsansökan till den del den omfattar sådan mark
som behövs för jordbmksrationalisering, även om ansökningen avser förvärv av
fastighet som är taxerad som annan fastighet. Även länsstyrelsen i Värmlands
län anser att det i promemorian borde ha redovisats vilka intressen som utöver
jordbruks- och försvarsintressena kan inrymmas i begreppet allmänt intresse.
Svenska
samernas riksförbund ifrågasätter lämpligheten av en anhopning av
fritidsfastigheter som till övervägande del ägs av utländska medborgare. Enligt
förbundet torde det böra övervägas om inte den föreslagna tiUståndsprövningen
kan kompletteras med en på visst sätt sanktionerad ansökningsplikt lill
länsstyrelse för exploatörer, som avser att marknadsföra egendom för
fritidsändamål i utlandet. Förbundet anser att länsstyrelsen därvid skulle
kunna föreskriva villkor, exempelvis kvotering för att också undvika att en,
från kontaklsynpunkt människor och folkgrupper emellan, inte önskvärd
isolering uppstår.
Remissinstanserna
har ingen erinran mot att länsstyrelserna får rätt att avslå ansökning om förvärvslUlstånd
i de fall som anges i promemorian.
Förslaget i promemorian
att bostadsarrende enligt 10 kap. jordabalken som upplåtits för fritidsändamål
skall underkastas tiUståndstvång har godtagits av samtliga remissinstanser utom
Svea hovrätt. Hovrätten konstaterar att arrendeavtal på lång tid och mot till
exempel engångs-vederlag, som erläggs i början av arrendetiden, kan användas
för kringgående av lagstiftningen om förbud mot äganderättsförvärv och kan i
samma utsträckning som köpeavtal medföra risk för stegring av markpriserna. I
många sådana fall kan emellertid, anser hovrätten, ingripande ske med stöd av
lagen (1925: 221) om bulvanförhållande i fråga om fast egendom (bulvanlagen).
Arrendeupplåtelser mot årlig eller eljest periodiskt förfallande arrendeavgift
torde däremot inte vara ägnade att i beaktansvärd mån medföra risk för stegring
av markpriserna. Med hänsyn härtill och då avvecklingen av arrendeavtal, som
slutits i strid mot förvärvsförbud och därför skall vara ogiltiga, ofta måste
medföra ölägenheter av såväl rättslig som annan art, finner hovrätten övervägande
skäl tala för att lagstiftningsåtgärder beträffande bostadsarrenden i vart fall
f. n. inte bör vidtagas.
Överbefälhavaren (ÖB)
anför att det från försvarssynpunkt är ett önskemål att även bostadsarrende
avseende bostad för längre eller kortare stadigvarande bruk kommer att omfattas
av tillståndstvång. Enligt ÖB kan olägenheterna för försvaret bli lika stora
eller ännu större av att en utlänning tillåts förvärva bostadsarrende för
stadigvarande bostad som för fritidsbruk intill ett för underrättelseverksamhet
känsligt objekt, främst befästningar, där förbud mot nybyggnad råder enligt 81
eller 82 § byggnadslagen (1947: 385). ÖB påpekar även att det torde medföra
svårigheter att kontrollera att tUlstånd söks för arrenden avsedda för
fritidsbruk om man inte samtidigt inför en kontroll av samtliga
bostadsarrenden rörande utlänningar. ÖB anser att samma synpunkter gör sig
gällande vid uthyrning av bostäder och föreslår att någon form av kontroll
utövas över uthyrning av bostäder till utlänningar såväl för stadigvarande bruk
som för fritidsändamål. ÖB föreslår att kontrollen över bostäder, belägna i
anslutning tiU vissa skyddsföremål, utformas i analogi med bestämmelserna i
kungörelsen (1967: 10) om skyddsområden m. m. enligt vUken anmälningsplikt
åläggs bostadsupp-låtare inom skydds- eller kontrollområde.
Prop.
1975: 65 45
Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter om mte bulvanlagen
bör ändras till att omfatta förvärv av räll tUl bostadsarrende. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län är tveksam tiU om arrendeavtalets ogiltighet är en
tillräckligt effektiv sanktion för att nå lagens syfte.
Länsstyrelsen
i Östergötlands län ifrågasätter om inte även utlänningars förvärv av tomträtt
bör regleras i 1916 års lag, eftersom det synes troligt att tomträttsinstitutet
kommer att tillämpas i allt större utsträckning. Svenska kommunförbundet
förutsätter att samma principer blir tillämpade vid tomträttsupplåtelser som
vid fastighelsförvärv.
Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län tar upp frågan om den skyldighet som enligt 17 § 1916
års lag föreligger för utiändsk förvärvare, som är bosatt utomlands, att ha
ett i orten bosatt ombud. Länsstyrelsen framhåller all länsstyrelsen i sitt
tillståndsbevis erinrar om den i samma paragraf föreskrivna skyldigheten att
till länsstyrelsen anmäla ombudets namn samt uppger att denna föreskrift
sällan efterkommits. På grund härav anser sig länsstyrelsen ha skäl att utgå
från att utlänning sällan har något ombud och länsstyrelsen ifrågasätter nödvändigheten
av denna skyldighet. Med nuvarande möjligheter att delge även utomlands bosatta
personer ifrågasätter länsstyrelsen överhuvudtaget behovet av ombud. I vart
fall anser länsstyrelsen det tillräckligt att, som nu, ombud kan utses om det i
det enskUda faUet fordras för i paragrafen närmare angivna fall.
Svenska
kommunförbundet och Sveriges vUlaägareförbund förordar att möjligheterna tUl
samordnad nordisk lagstiftning övervägs. Auktoriserade fastighetsmäklares
riksförbund anser det vara beklagligt att man inte lyckats åstadkomma en
gemensam nordisk lagstiftning beträffande förvärv av fast egendom. Enligt
förbundets uppfattning skulle det med hänsyn till den nordiska gemenskapen vara
önskvärt med liberala bestämmelser om förvärv av fast egendom, när det gäller
våra nordiska grannar. En förutsättning torde dock enligt förbundet vara alt
likartade bestämmelser antas av samtliga dessa länder.
Enligt promemorian skall de nya reglerna för tillståndsgivning
enligt 1 § 1916 års lag även gälla ansökningar som ingetts före ikraftträdandet.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anser detta vara onödigt strängt och anför
att det inte synes vara förenat med några större nackdelar att pröva dessa
ansökningar enligt nu gällande lag.
KUNGL. BOKTR. STOCKHOLM 1 575 7S007I
Doktrin (1)
- Klarhet och överskådlighet — replik till Bengt Westerling, SvJT 1976 s. 395 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
26 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (23)
23 kopplingar i 15 dokument.
- SOU 2024:84 Skärpt kontroll av utländska fastighetsförvärv s. 91 om s. 9 · s. 91 om s. 13 · s. 111 om s. 15 i texten
- Prop. 1998/99:126 Utländska förvärv av fritidsfastigheter i Sverige om s. 9 i texten
- Bet. 1992/93:LU15 Utländska förvärv av fast egendom i texten
- Prop. 1992/93:71 om utländska förvärv av fast egendom s. 13 · s. 18 i texten
- Bet. 1992/93:EES1 Betänkande 1992/93:EES1 i texten
Rättsfall (1)
1 koppling.
- RÅ 1996 ref. 67 om s. 8 ur registret
Doktrin (2)
2 kopplingar.
- Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985 s. 581 om s. 16 i texten
- SvJT 1976 s. 395 Klarhet och överskådlighet — replik till Bengt Westerling s. 395 i texten