Sök i Ratio Lex

om insatser för handikappades kulturella verksamhet.

131 sidor, varav 130 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 130 av 131 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1976/77:87, om insatser för handikappades kulturella verksamhet.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87

Regeringens proposition

1976/77: 87

om insatser för handikappades kulturella verksamhet;

beslutad den 24 februari 1977.

Regeringen föreslår riksdagen att
antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

JAN-ERIK WIKSTRÖM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag
om åtgärder för att öka handikappades delaktighet i kulturlivet. Förslagen
grundar sig på handikapputredningens betänkande (SOU 1976: 20) Kultur åt alla.

Det betonas att ar-betet avseende
frågor om handikappades kulturella verksamhet måste spänna över en rad
samhällssektorer. Handikappades förhållanden i fråga om utbildning,
kommunikationer, personlig service etc. är ofta avgörande för möjligheterna
till kulturell aktivitet. Vidare framhålls att insatser för handikappade bör
behandlas i sitt sakliga sammanhang och inte las upp i särskild ordning. Detta
gäller även frnansieringen av de särskilda åtgärderna för handdikappade.

Teckenspråkets ställning i
undervisningen berörs. Skolöverstyrelsen (SÖ) skall i den pågående översynen av
grundskolans läroplan ta hänsyn till dövas behov av total kommunikation inkl.
användande av teckenspråket. Universitets- och högskoleämbetet skall i
översynen av utbildningsplanerna för speciallärarutbildningen beakta behovet
av en förstärkning av leckenspråksundervisningen.

Insatser för handikappade inom vuxenutbildning
och folkbildningsarbete redovisas. En väsentlig ökning föreslås av bidragen
till studieförbunden för deras pedagogiska verksamhet bland handikappade.
Vidare föreslås en ökning av bidragen till kulturprogram bland handikappade.
Resurserna för SÖ:s utbildning av teckenspr-åkstolkar föreslås för-dubblade. SÖ
kommer all få i uppdrag att ge förslag till framtida utformning av
utbildningen. 1 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 87

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 2

Kulturinstitutionernas verksamhet
för handikappade behandlas. Institutionernas ansvar för nödvändiga
anpassningar betonas. Det påpekas att det finns behov av ett rent konstnärligt
utvecklingsarbete för att utveckla uttryckssätt som handikappade lätt kan ta
del av. Medel föreslås för en leaterensemble som skall arbeta med
teckenspråkstealer. mim och pantomim. Ensemblen beräknas även kunna medverka i
amatörteaterverksamheten bland döva.

Beträffande bibliotekens insatser
för handikappade erinras om det ansvar kommunerna har därvidlag. Även
länsbibliotekens r-oll berörs. Behovet av att i varje län planera
biblioteksverksamheten för handikappade betonas. Ett avtal kommer alt slutas
mellan SÖ och Sveriges författarförbund som vidgar r-ällen all låna talböcker
till nya handikappgrupper. Vidare behandlas den inläsningsljänst för
synskadade som har startat vid vissa bibliotek. Landslingens ansvar för att en
verksamhet byggs upp vid länsbiblioteken understryks.

En omfattande förstärkning föreslås
av resurserna för- framställning av talböcker och punktskrifisböcker för i
första hand synskadade. Bidraget till Synskadades riksförbunds
biblioteksverksamhet föreslås mer än fördubblat. En förändring av
huvudn-rannaskapel för biblioteksverksamheten beräknas kunna ske fr.o, m.
budgetåret 1978/79. Behovet av en upprustning av talboksbestflnden vid
folkbiblioteken uppmärksammas.

Frågan om Sveriges Radios åtgärder
bl.a, för att göt-a pr-ogrammen tillgängliga för olika grupper av handikappade
diskuteras.

Olika insatser föreslås för att
förbättra handikappades tillgång till böcker och tidningar. Utöver- ökningen av
resurserna för framställning av tal- och pirnktskriflsböcker föreslås en
fördubbling av medlen för stöd till utgivning av lättlästa böcker, s.k.
LL-böcker. Utgivningen leds av en särskild arbetsgrupp inom SÖ. Frågan om ett
särskilt stöd till irlgivningen av böcker med särskilt stor- stil kommer att
behandlas i anslutning till översynen av det statliga litteraturstödet. En
försöksverksamhet med utgivning av punktskrifisböcker för- försäljning till
enskilda kommer att inledas. Vidare beräknas försök kunna påbörias med särskild
lättläst text i dagstidningar samt med utgivning av dagstidning i
talkassettform. 1 avvaktan på r-esulta-ten av den senare försöksverksamheten
föreslås ett särskilt stöd till Synskadades riksförbund och Föreningen
Sveriges dövblinda för utgivning av tidskrifter med blandat kulturellt innehåll
i punktskrift och på kassett.

Vikten av att god fäidtjänsl byggs
ut i hela landet framhålls. Nuvarande konstruktion av statsbidragssystemet
tillämpas på försök. Den framtida konstruktionen kommer efter utvärdering att
övervägas. Vidare betonas viklen av att den sociala hemhjälpen utvecklas så all
verksamheterna svarar mot handikappades behov. Tolktjänsten för döva och
dövblinda bör ha så få begr-änsningar som möjligt. Även hjälpmedelsverksamheten
samt landslingens insatser- för hörsel- och synrehabilitering poängter-as.
Vikten av en utbyggnad fr-amhålls.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop. 1916111: 87 3

Åtgärder för alt bereda döva möjlighet att använda
telefonnätet genom s. k. bokstavslelefoner behandlas. En särskild
ber-edningsgrupp kommer att få i uppgift att utarbeta en detaljplan för hur
handikappade skall få tillgång till telefon. Gruppen kommer även att ta upp
frågan om finansieringen av insatserna.

Frågan om socioterapiens (åtgärder för att förmedla
och förstärka kontakter mellan dem som bor på vårdinstitutioner och samhället
utanför) ställning inom sjukvårdsorganisationen kommer att behandlas av utredningen
om sjukvårdens inre organisation.

I propositionen framhålls den betydelse
handikapporganisationerna har för samhällets insatser på handikappområdet. Det
är därför angeläget att förbättra organisationernas arbetsvillkor. En kraftig
förstärkning föresläs av organisationsstödel som utgår från
socialdepartementet. Vissa bidrag som f. n. utgår under
utbildningsdepartementets huvudtitel till organisationerna förs över till
detla organisadonsstöd.

Reglerna för det statliga stödet till allmänna
samlingslokaler föreslås ändrade för alt stimulera och underlätta en anpassning
av lokalema till handikappades behov, Vidar'e framhålls behovet av en
inventering av lokaler av samlingslokalkaraktär i kommunerna och en plan för
handikappanpassning. De lokala handikappråden bör engageras i arbetet.

Sammanlagt föreslås i propositionen en ökning av de
statliga insatserna med 18.9 milj. kr.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87

Utdrag

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssar-nmanträde 1977-02-24

Närvarande: statsministern Fälkiin. or-dlorande. och
statsr-äden Bohman. Ahlmark. Romanus. Tur-esson. Girstavsson. Antonsson.
Mogård. Olsson. Dahlgren. Åsling. Söder-. Troedsson. Mundebo. Krönmark.
Buienstam Linder. Wikström. Johansson. Friggebo

Föredragande: statsråden Olsson. Troedsson och Wikström

Proposition om insatser för handikappades kulturella
verksamhet

Statsråden föi-edrar förslag till
riksdagen om insatser för handikappades kultiriella verksamhet. Anför-andena
redovisas i underpr-otokollen för resp. depai-tementet.

Statsr-ådet Wikstr-öm
her-r-rställer att regeringen i en gemensam pr-oposi-lion förelägger riksdagen
vad föredragandena har- anfört för de åtgärder som de har- hen-rställt om.

Regeringen anslirter sig till
föredr-agandcnas överväganden och beslutar att genom pr-oposition för-eslå
riksdagen att antaga de förslag som föredragandena har- lagt fram.

Regeringen förordnar att de anföranden och förslag som har
upptagits i trnderproiokollen för- resp. departen-rent skall bifogas
propositionen sonr bilagorna I 3.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87

Bilaga I

Utdrag

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1977-02-24

Föredragande: statsrådet Wikström

Anmälan till proposition om insatser för handikappades
kulturella verksamhet

1 Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ls
bemyndigande den 30 juni 1965 tillkallades sakkunniga för att utreda frågan
angående omvårdnaden av handikappade. De sakkunniga antog namnet
handikapputredningen (S 1966: 38). Enligt de ursprungliga direktiven skulle
frågor om social omvårdnad utredas. Genom särskilda uppdrag vidgades
direktiven för utredningen. Utredningsarbetet redovisades bl.a. i fem
betänkanden. I mars 1976 har utredningen' avlämnat betänkandet (SOU 1976: 20)
Kultur åt alla.

1968 års litteraturutredning (U
1969:49) har i sitt slutbetänkande (SOU 1974: 5) Boken bl. a. föreslagit
insatser för vuxna läshandikappades litteraturförsörjning.

Efter remiss har yttranden över
betänkandet Kultur åt alla avgelts av socialstyrelsen, statens handikappråd,
handikappinstitutet, riksförsäkringsverket, televerket, statskontoret,
byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket, presstödsnämnden, nämnden för
samhällsinformation, statens kulturråd, kungl. biblioteket, statens ungdomsråd
- efter hörande av ungdomsorganisationer -, skolöverstyrelsen (SÖ),
konsumentverket, statens planverk, radioutredningen (U 1974:08),
folkbildningsutredningen (U 1975:19). utredningen (Ju 1976:02) om upphovsrätt.
Landstingsförbundet. Svenska

' Riksdagsledamoten Anna-Greta
Skantz. ordförande, riksdagsledamoten Johannes Antonsson. kanslirådet Åke
Fors. avdelningschefen Åke Gustafsson samt riksdagsledamöterna Elver Jonsson.
Börje Nilsson och Allan Åkerlind.

- Beträffande ledamöter i
litteralurutredningen samr reniissförfarander avseende betänkandet Boken
hänvisas till de uppgifter som lämnats i prop. 1975: 20 om den statliga
kulturpolitiken 2 (s. 4-6).

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 6

koirrmunförbundet. Sveriges allmänna biblioleksförening.
Svenska bokföriäggareföreningen, Sveriges Radio AB, Konstnärliga och lillerära
yrkesutövares samarbetsnämnd (Klys), Folkbildningsförbundet. Förmedlingsbyrån
för kulturprogram. Arbetarnas bildningsförbund (ABF). Nykterhetsrörelsens
bildningsverksamhet. Studieförbundet Vuxenskolan. Handikappförbundens
centralkommitté (HCK) - efter hörande av medlemsorganisationer -, De blindas
förening (DBF) numera Synskadades riksförbund (SRF), De handikappades
riksförbund (DHR), Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och
vuxna (FUB), Hörselfrämjandets riksförbund. Riksförbundet för social och mental
hälsa. Svenska diabetes-förbundet, Sveriges dövas riksförbund (SDR), Föreningen
Sveriges socio-terapeuter, Sveriges dövtolkars förening. Pressens
samarbetsnämnd (Publicistklubben, Svenska journalistförbundet och Svenska
tidningsutgivareföreningen). Stiftelsen Riksskådebanan. Svenska teaterförbundel.
Teatrarnas riksförbund.

Härutöver har skrivelser kommit in
från Riksföreningen för ridningens främjande. Folkpartiets ungdomsförbund.
Riksförbundet mot allergi. Riksförbundet för njursjuka. Riksföreningen för
trafik- och polioskadade. Svenska kyrkans diakoninämnd. Bygdegårdarnas
riksförbund gemensamt med Riksföreningen Våra går-dar och Folkets
husföreningarnas riksorganisation. Svenska rikstealern. Bildningsförbundet i
Uppsala län. Studieförbundet Medborgarskolan, Unga synskadade. Föreningen Sveriges
konsthantverkare och induslriformgivare, MS-förbundet - riksorganisation för
neurologiskl sjuka och handikappade , Riksförbundet för rörelsehindrade bam
och ungdomar. Riksförbundet mot reumatism. Tomtebodaskolan, Manillaskolan,
Föreningen Sveriges dövblinda. Folkpar-kernas centralorganisation. Svenska
folkbibliolekarieförbundel. Gun Björkman. Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund. organisationskommittén (U 1970: 60) för högr-e musikutbildning
(OMUS).

Under beredningsarbetet har samråd
ägt rum med företrädare för handikapporganisationerna.

I prop. 1976/77:100 (bil. 12 s. 32)
har r-egeringen föreslagit riksdagen att. i avvaktan på särskild proposition i
ämnet, för budgetåret 1977/78 preliminärt beräkna till Bidrag till de
handikappades kulturella verksamhet ett anslag av 8 117000 kr.

Jag anhåller all nu få ta upp dessa
frågor. Frågor inom social- och bostadsdepartementens områden kommer senare
att redovisas av statsrådet Troedsson resp. statsrådet Olsson.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 7

2
Nuvarande förhållanden och utredningsförslag

2.1
Utgångspunkter

Handikapputredningen

Handikapputredningen erinrar om att den före
betänkandet Kultur åt alla har lagt fram fem skilda betänkanden med ett stort
antal förslag på handikappområdet. Förslagen har i allt väsentligt genomförts,
och utredningens arbete utgör en del av de samlade insatserna på området.
Utredningen framhåller att de snabbt stegrade insatserna för handikappade under
de senaste 15 åren huvudsakligen har varit inriktade pä att skapa ekonomisk
trygghet och i övrigt bättre materiella villkor. Frågor som mer direkt gäller
kulturens tillgänglighet har emellertid fått slå tillbaka. Samtidigt har dock
den förda trygghetspolitiken och den nya skolan givit större grupper möjlighet
att efterfråga kultur.

Utredningen uttalar vidare att handikappgruppernas
problem ofla hänvisas till särskilda utredningar. Detta medför att åtgärder
för handikappade ofta betraktas som något speciellt. De vidtas också senare än
om frågorna hade behandlats i ett generellt reformsammanhang. De blir därigenom
också enligt handikapputredningens mening svårare att ftnansiera. Alla utredningar
som föreslår åtgärder av mer generell karaktär måste därför beakta
handikappades behov. Förslag som rör handikappade måste läggas fram i sitt
sakliga sammanhang. Endast på så sätt kommer man fram till ett samhälle som
tillgodoser allas behov framhåller utredningen.

Med begreppet handikappad betecknar utredningen en
person som av fysiska eller psykiska skäl har mera betydande svårigheter i den
dagliga livsföringen. Handikappet påverkas av den enskildes livsvillkor, av
samhällets utformning. En viss skada kan i vissa situationer utgöra ett
handikapp men behöver inte göra det i andra. Handikapp är således ett relativt
begrepp. Antalet handikappade kan därför inte anges exakt.

Gruppen handikappade torde enligt utredningen öka
snabbare än befolkningen i övrigt. En orsak härtill är det stigande antalet
äldre. Andra orsaker till handikapp är trafikolyckorna och skador i
arbetslivet. Alkohol och andra bruksgifter liksom miljöföroreningar gör
ytterligare många handikappade. Många blir också handikappade genom att de
höga prestationskraven och de alltmer krävande arbetsprocesserna ökar
svårigheterna för personer med nedsatta funktionsmöjligheter all stanna kvar i
arbetslivet.

Tekniska och medicinska framsteg, förstärkt
arbetarskydd och en rad andra förebyggande samhällsinsatser undanröjer orsaker
till handikapp. Samtidigt medför tekniska och medicinska landvinningar att
många fler än förr kan leva vidare med skador och sjukdomar som leder till
handikapp.

Socialt sell utgör gruppen handikap ade inte något
tvärsnitt av befolkningen. Handikapp betyder ofta sämre utkomstmöjligheter och
därmed sämre ekonomi. Väsentligt fler i socialgrupp 111 än i övriga
socialgrupper har handikapp av olika slag. Handikapputredningen förklarar i
delta sam-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 8

manhang att den begr-änsal sitt uppdrag beträffande
kulturfrågorna till att inte avse den grupp som brukar- betecknas som socialt
handikappade.

Jämlikhet och bättre samhällsmiljö
- nyckelorden i det övergripande målet för den statliga kulturpolitiken - är
centrala begrepp i alla frågor som rör handikappade.

Alla människors lika värde är
utgångspunkten för kravet på jämlikhet. Handikappade har genomsnittligt lägre
levnadsnivå än andra. Denna skillnad måste utjämnas genom åtgärder från
samhällets sida. Kärnan i jämlikhetskravet är att handikappade måste få samma
levnadsnivå som andra -det gäller självfallet inte speciellt för kulturområdet.

Den skada eller sjukdom som medför
ett handikapp kan förhindra att en person kan få normalt mätt av arbete och
hälsa. Därför måste han få större resurser på andra områden. Kravet på
jämlikhet innehåller således ett krav på kompensation.

Kultur är ett sammansatt begrepp.
Den enskildes möjlighet att delta i kullurlivet är beroende av hans totala
livsvillkor. Handikapputredningen uppställer två speciella mål för åtgärder
inom kulturområdet:

-
handikappade
skall ha tillgång till samma kultur som andra

-
sär-skilda
åtgärder måste vidtas för dern som på grund av handikapp är utestängda från
viss kulturell verksamhet.

Den första satsen ger enligt utredningen
uttryck för en viktig handikap-politisk grundsals nämligen kravet på
normalisering. Den betyder alt handikappade skall leva som andra, ha samma
rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Kravet pä normalisering innebär
också att handikappade skall få del av all service och verksamhet i samhället
på samma villkor som andra. Handikappades behov skall inte endast tillgodoses
i den mån medel ställs till förfogande genom särskilda bidrag. Tillgänglighet
för handikappade bör vara en fastlagd uppgift för myndigheter och enskilda som
svarar för ser-vice och verksamhet i samhället. Normer för tillgänglighet måste
utformas då så behövs. Kostnader för anpassningen bör åvila varie servicegren.

Förr hänvisades många handikappade
att leva på institutioner. Målet är nu att integrera handikappade, dvs. att de
skall bo. gå i skola och arbeta ute i samhället tillsammans med andra.

Principen om integration bör enligt
utredningen självfallet också gälla för kulturområdet. Den innebär att
handikappade skall kunna delta tillsammans med andra i kulturell verksamhet.
Handikappades problem skall inte lösas genom att likartad, åtskild kulturell
verksamhet erbjuds dem. Det får inte byggas upp en särskild handikappkullur.

Det finns per-soner som behöver
vård och omvårdnad som endast en institution kan ge. De kan behöva stanna där
mycket länge - ibland i hela sitt liv. I denna mening kan de inte integreras i
samhället. Men detta leder istället enligt utredningen till att kr-av måste
ställas på vårdinslitulionerna. De måste var-a öppna mot samhället. De som
bor-där måste beredas möjlig-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 9

het och stimuleras att delta i kulturella aktiviteter ute
i samhället. Föreningsliv och kulturinstitutioner måste förlägga en del av sin
vanliga verksamhet till vårdinstitutionerna.

Kravet på bättre samhällsmiljö
innebär i sina yttersta konsekvenser att samhället måste förändras så att
uppkomsten av handikapp förebyggs på ell effektivt sätt. Samhället måste också
bättre anpassas till handikappade. I många fall blir ett handikapp hos en
person påtagligt först då han ställs inför samhällets krav och
ofullsländigheter i samhällsmiljön. En anpassning av samhället kräver en
samordning av insatser på många omr-å-den. Av största betydelse är också att
människornas attityder och värderingar i fråga om handikapp ändras.

Bland de fastställda delmålen fö
rdenstalligakulturpoir tiken kommenterar handikapputredningen dem om
yttrandefrihet, om skapande aktivitet och kontakt mellan människor samt om
eftersatta grupper. Yttrandefriheten är ett sken om den inte kan utnyttjas.
Många döva, dövblinda, talskadade. utvecklingsstörda och andra
begåvningshandikappade kan inte föra fram sina åsikter och erfarenheter - de
har språkliga handikapp. Synskadade har inte samma tillgång till böcker,
tidningar och tidskrifter som andra. De är därför utestängda från en stor del
av den debatt som förs i samhället. Deras förutsättningar att utnyttja
yttrandefriheten blir därigenom begränsade.

Inom kulturen är kontakt och
gemenskap grundläggande bestånsdelar. Det viktigaste medlet för kontakt mellan
människor är språket. Men vissa grupper, t. ex. döva och utvecklingsstörda är
språkligt handikappade. Mänga är också av andra skäl isolerade. Kontakt är
nödvändig för ökad jämlikhet mellan handikappade och andra.

För handikappade är fri skapande
verksamhet i kollekliv och enskild form särskilt angelägen. Handikapp leder ej
sällan till passivitet. Kulturell verksamhet både enskilt och i gemenskap med
andra kan bidra till att bryta denna passivitet. Organisationslivet spelaren
central roll genom sin direkta anknytning till människornas erfarenheter och
intressen. Detla gäller i hög grad handikapporganisationerna.

Del finns, framhåller utredningen,
ell klart samband mellan handikapp och låg fritidsaktivitet. För
rörelsehindrade och synskadade tar en mängd vardagliga sysslor längre tid att
utföra än för icke-handikappade. Skada eller sjukdom som orsakar handikapp
kräver ofta omvårdnad och skötsel som tar avsevärd lid. 1 båda fallen inkräktar
det på möjligheten att utöva fritidssysselsättningar. Otillräcklig färdtjänst,
brist på personlig service, social hemhjälp, hemsjukvård och tekniska
hjälpmedel kan också bli hinder för kulturell verksamhet.

Handikappade kan också ha ett överskott
av lid. Arbetslöshet eller brist på meningsfull sysselsättning medför ensamhet
och passivitet. Gemenskap och samverkan med andra är för de flesta en
förutsättning för kulturell verksamhet. Arbetslivels betingelser präglar också
individens möjligheter

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 10

att utnyttja fritiden. Ell otillfredsställande arbete
minskar förmågan att utnyttja de möjligheter till kultur som fritiden
erbjuder. Handikappade är oftare än andra hänvisade till arbeten som inte ger
möjlighet till personlig utveckling och självförverkligande.

Det är ett centralt behov hos
människan att ha nära kontakter med andra människor, att leva i en liten grupp
där villkor och intressen delas av alla. Även en handikappad, som bor och lever
integrerat, är i detta avseende inte sällan isolerad - han är ensam
handikappad i bostadsområdet eller på arbetsplatsen. Därigenom blir han lättare
utanför gemenskapen och får mindre stimulans till aktiviteter än andra. Han har
också behov av att ha kontakt med andra som lever under samma villkor som han.
dvs. är handikappade. Här fyller handikapporganisationerna en väsentlig
uppgifl.

Handikapputredningen sammanfattar
sin syn på följande sätt: Kulturell jämlikhet för handikappade förutsätter en
väsentligt vidgad ekonomisk och social jämlikhet i samhället som helhet. Detta
är en grundläggande utgångspunkt. Jämlikheten förutsätter också att samhället
planeras med tanke på handikappade, ty del kommer alllid att finnas människor som
är handikappade. Del är ofrånkomligt i varie samhälle. En rationell
samhällsplanering måste utgå från detta faktum. Endast om det sker kan hindren
un-danr-öjas och jämlikhet bli verklighet för handikappade.

2.2 Utbildningsfrågor

Handikappul redningen

Handikapputredningen tar i olika
sammanhang upp frågor om åtgärder för handikappade elever i ungdomsskolan samt
personal i skolan.

Utredningen framhåller att om döva
småbarn enbart får lära sig att använda tal. avläsning och vibrationer kan vid
kommunikation deras sociala, känslomässiga och kunskapsmässiga förutsättningar
inte utvecklas i full utsträckning. Med samtidig användning av teckenspråk och
andra metoder får de bättre språkförståelse och större ordförråd och kan
uttrycka känslor och behov på ett mera nyanserat sätt. De får också en bättre
kontakt med föräldrar, syskon och andra.

Åtbördsspråket är ell naturligt
kommunikationsmedel för döva. Åtbörderna motsvarar inte direkt orden i
talspråket. Ålbördsspråket följer sina speciella regler och har en särskild
grammatik. Det kan i stor utsträckning användas internationellt. Egennamn och
begrepp som det inte finns någon åtbörd för slavas med handalfabet.

Teckenspråk är en kombination av
åtbörder och handalfabet. Det följer del talade språket och bygger på svenskans
grammatik. SDR tillsatte i slutet av 1960-lalel en leckenspråkskommitté i vars
uppgifter ingår alt normera teckenspråket. År 1968 gav förbundet tillsammans
med SÖ ut en leckenspråksbok. År 1970 gav förbundet och Sveriges döviolkars
förening

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 11

ut en ny handbok rned de vanligaste tecknen. Förbundets
arbete med att utveckla och förbättra teckenspråket fortsätter.

SÖ tillsatte år 1972 en teckenspråksgrupp vars uppgift var
all utarbeta riktlinjer för användningen av teckenspråk i undervisningen av
döva med hänsyn till talspråklig kommunikation. Gruppen föreslog att
teckenspråket skulle användas som undervisningsspråk samt att lärare och annan
personal inom specialskolan skulle ges ökad undervisning i teckenspråk. På förslag
av gruppen genomförs en omfattande forskning om teckenspråkets språkliga
uppbyggnad. År 1974 inrättade SÖ en teckenspråksnämnd med uppgift alt bevaka
och främja användningen av teckenspråk i undervisningen av döva samt att
fungera som rådgivande organ i pedagogiska frågor rörande teckensspråk.

Enligt utredningens mening ger
teckenspråket döva ett gott stöd för språkförståelsen. Det har sin givna plats
i undervisningen och är både kommunikationsmedel och instrument för
begreppsinlärning.

Med avläsning menas att främst på
mun- och läpprörelser se vad någon säger. Att avläsa kräver hög koncentration
och avläsning är därför tröttsam. De som har blivit döva efter det att de har
lärt sig att tala kan behålla förmåga att samtalii om de lär sig att avläsa.
Barndomsdöva har avsevärt mindre förutsättningar än andra all lära sig
avläsning eftersom de först måste lära sig språket. Rent tekniskt kan döva lära
sig att tala - de är inte stumma. Utredningen anser att talundervisning måste
erbjudas alla döva som en rättighet.

Med total kommunikation avses
förmågan att ta emot intryck och all uttrycka sig med alla till buds stående
medel. I praktiken betyder detta att åtbördsspråk, teckenspråk, handalfabet,
tal och avläsning tas i anspråk tillsammans med naturiiga gester, mimspel och
rörelser alltefter individuella förutsättningar. Enligt utredningens
uppfattning måste en döv ha rätt att i varje situatiori välja den
kommunikationsmetod som passar honom bäst. För att total kommunikation skall
bli verkligt användbar fordras undervisning i såväl teckenspråk som andra
kommunikationssätt för alla som arbetar med eller i övrigt kommer i kontakt med
döva.

Med de särskilda anvisningar beträffande handikappade
elever som år 1970 fördes samman i ett supplement till 1969 års läroplan för
grundskolan (Lgr 69 11: Spsk) gjordes för första gången ell försök att utnyttja
det nya teckenspråket i skolan. Genom den utveckling som har skett bl. a. genom
SÖ:s teckenspråksgrupp och utvecklrngsarbetet inom SDR anser utredningen att
det normerade teckenspråket numera kan utnyttjas både som läromedel och
kommunikationsmedel. 1 den nu pågående läroplansöversynen bör teckenspråkets
nya möjligheter och ställning enligt utredningens mening komma till klart
uttryck.

Undervisning i teckenspråk måste få
mera utrymme i speciallärarnas utbildning. Ytteriigare fortbildning måste
ordnas för dem som redan är verksamma som lärare. Även övrig per-sonal som
kommer i daglig kontakt med

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 12

döva elever bör kunna teckenspråket. Specialskolorna bör
därför få ökade resurser för undervisning och fortbildning i teckenspråk.

Utredningen anser det vara
angeläget all teckenspråket utvecklas. Ål-bördsspråkets möjligheter och dess
förhållande till teckenspråket bör klarläggas. Forskning om åtbördsspråket bör
inledas. Det behövs också forskning kring psykologiska och pedagogiska problem
vid användningen av teckenspråk vid tolkning och i undervisning.

2.3 Vuxenutbildning och folkbildningsarbete

Nuläge

Statsbidrag till studiecirkel
verksamhet utgår enligt förordningen (1963:463) om statsbidrag till det fria
och frivilliga folkbildningsarbetet (omtryckt 1974:455. ändrad senast
1976:435). För att statsbidrag skall kunna utgå krävs bl. a. att en
studiecirkel har minst fem deltagare och omfattar minst 20 studietimmar. SÖ
har dock möjlighet att medge undantag. Statsbidrag utgår med 100%, dock högst
ett visst belopp, för arvode till teckenspråkstolk som medverkar i studiecirkel.
Statsbidrag i form av till-läggsbidrag (priobidrag) Utgår bl. a. för allmän
studiecirkel som har till syfte att utveckla handikappades färdigheter att
meddela sig, t. ex. studiecirklar i punktskrift eller teckenspråk. Enligt de
riktlinjer som nu gäller bör studieverksamhet som riktar sig till handikappade
planeras i samarbete med handikapporganisationerna och man bör så långt möjligt
underlätta för handikappade att delta i reguljära studiecirklar (prop. 1975:23,
UbU 1975:16, rskr 1975:177).

Under anslaget Bidrag till
studieförbund utgår sedan budgetåret 1967/68 ett särskilt bidrag till st
udieför hundens pedagogiska verksamhet bland handikappade, sedan budgetåret
1972/73 ett bidrag till produktion av studiematerial för handikappade och sedan
budgetåret 1975/76 bidr-ag till tekniska och organisatoriska stödåtgärder för
handikappade. Del sistnämnda bidraget tillkom efter förslag av kommittén (U
1970:56) för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX) i betänkandet (SOU
1974:54) Vidgad vuxenutbildning. FÖVUX föreslog en gradvis utbyggnad av
bidragen till pedagogisk verksamhet bland handikappade och produktion av
studiematerial för handikappade. De senaste åren har bidragen höjts i enlighet
med FÖVUX förslag. 1 prop. 1976/77:100 (bil. 12 p. F 7) föreslås en fortsatt
utbyggnad för budgetåret 1977/78.

Folkbildningsutredningen har bl.a.
i uppdrag att studera hurde särskilda bidragen till handikappades
studieverksamhet används och pröva vilka ytteriigare insatser som kan behövas
för att underlätta för handikappade att delta i cirkeistudier.
Folkbildningsutredningen har också i uppdrag att studera i vilka former
studiecirkelverksarnhel för utvecklingsstörda bedrivs och belysa frågan om
gränsdragning och samarbete mellan folkbildning och s. k. vuxensärskola.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 13

Sedan budgetåret 1975/76 pågår
under SÖ:s ledning försök med uppsökande verksamhet i bostadsområden. Den
uppsökande verksamheten skall rikta sig till vuxna med kort utbildning och pröva
olika former av samspel mellan studieförbund och organisationer. Handikappade
utgör en prioriterad grupp (prop. 1975:23 s. 181. UbU 1975:16, rskr 1975:177).

För att underlätta för handikappade
att delta i kommunal och statlig vuxenutbildning utgår statsbidrag till
tekniska stödärgärder för hörselskadade, synskadade eller rörelsehindrade
elever. I kommunal vuxenutbildning får specialundervisning (speciell kurs)
anordnas för elever som på grund av syn- eller hörselskada, nedsatt
rörelseförmåga eller psykisk sjukdom har svårt att följa den vanliga
undervisningen. Speciell kurs får påbörias om antalet elever i kursen beräknas
varaktigt irppgå till lägst fem. 1 övriga kurser i kommunal vuxenutbildning
krävs normalt varaktigt lägst tolv elever. För speciell kurs får gruppen delas
efter 9 elever mol normall 35.

Enligt gällande riktlinjer bör
vidare bl.a. handikappade prioriteras när kommunen beslutar om användning av
statsbidrag för kommunal vuxenutbildning i form av s. k. schablonlillägg
(prop. 1974:1 bil. 10 s. 405 och 406. UbU 1974:20. rskr 1974:185).

För att underlätta för handikappade
att delta i folkhögskolesludier utgår statsbidrag för personlig assistans i
studiesituationen, tekniska hjälpmedel, ökad lärartäthet, särskilda åtgärder
för vissa handikappade grupper och vårdartjänsl för svårt rörelsehindrade. 1
prop. 1976/77: 55 om folkhögskolan föreslås en förenkling av
statsbidragssystemet som medger en flexiblare användning av dessa resurser
samtidigt som de förstärks. 1 propositionen betonas att handikappade i så
liten utsträckning som möjligt bör särbehandlas.

Under anslaget Bidrag till de
handikappades kulturella verksamhet är medel anvisade bl.a. för bidrag till
studiekonsulenlverksamhet bland handikappade. Av de san-rmanlagt 16 konsulentbidragen,
som f.n. uppgår till 65 000 kr. vartdera, utgår tre till studieförbund - två
till ABF och ett till Studieförbundet Vuxenskolan.

Statsbidrag kan enligt kungörelsen
(1974:454) om statsbidrag till kulturprogram inom föreningslivet utgå för
kulturprogram som anordnas av studieförbund, regional eller lokal enhet inom
studieförbund, länsbildningsförbund eller föreläsningsförening. Statsbidrag kan
även utgå för program som anordnas av studieförbund i samverkan med medlemsorganisation.
Dessutom kan bidrag utgå till annan ideell förening via länsbildningsförbunden.
Statsbidraget utgår för program som avser föreläsning, sång, musik, dans,
dramatisk framställning, filmvisning eller ulställ-ningsverksamhet till
kostnader för arvoden, traktamenten och resekost-nadsersätlningar till de
medverkande samt till kostnader för anlitande av teknisk personal,
utställnings- och filmhyror, studiematerial och transpor-

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 14

ler. För varje budgetår får för statsbidrag tas i anspråk
ett belopp som motsvarar högst 75 Ve av sammanlagda redovisade bidragsgrundande
kostnader under budgetåret. För verksamhet för handikappade gäller dock att
statsbidraget får utgå med 100 7c. Förmedlingsbyrån för kulturprogram har
ansvar för fördelningen av statsbidraget.

Under verksamhetsåret 1975/76
genomfördes nästan 600 program för handikappade varav 85 5? utgjordes av
musikprogram och utställningar.

För innevarande budgetår är för
bidrag till kulturprogram inom föreningslivet anvisat 11 085000 kr. 1 prop.
1976/77:100 (bil. 12 p. B 3) föreslås en ökning med 3 000000 kr. Vidare
föreslås all socialförsäkringsavgif-ler som erläggs för medverkande skall
räknas in bland de bidragsgrundande kostnaderna.

SÖ startade år 1969 en utbildning
av leckenspråkstolkar. Utbildningen sker i form av ämneskurser vid folkhögskola
på upp till fem veckor. För att få delta i utbildningen krävs att den sökande
behärskar teckenspråket och har erfarenhet av arbete bland döva. De som deltar
i kurserna är personer som har döva anhöriga eller som i egenskap av exempelvis
lärare, sjukvårdspersonal, socialarbetare och fritidsledare huvudsakligen
arbetar bland döva. Kurserna ger ingen formell kompetens men efter avslutad
kurs lämnas ett intyg. SDR upprättar vartannat år en förteckning över verksamma
tolkar.

I den grundläggande
tolkutbildningen behandlas teckenspråket och tolkning, psykologi och
samhällsorientering. Även etiska frågor i lolkarbelet las upp. Utbildningen har
främst tillgodosett behoven av tolkning i vardagssituationer.

År 1969 beräknades behovet av
tolkar till ca 300. I dag uppskattar SDR behovet till minst 400. Fram till och
med år 1976 har ca 230 personer deltagit i en eller fiera kurser. Av dessa har
drygt 100 endast gått en tvåveckors kurs.

Till SÖ är knuten en särskild
arbetsgrupp för planering, samordning och utveckling av lolkutbildningen. I en
utvärdering av tolkulbildningen som gjordes år 1976 har tillfrågade
kursdeltagare uttryckt önskemål om en längre och bredare grundutbildning med
olika specialkurser som påbyggnad.

SÖ har nyligen karllagt behoven av
tolkar för dövblinda. En utbildning av försökskaraktär har också påböriats. Ett
100-tal nu verksamma dövblindtolkar beräknas behöva utbildning för sitt
arbete.

SÖ anordnar vidare metodikkurser
för hörande och döva teckenspråks-lärare som undervisar i teckenspråk i
tolkutbildningen, på hörselklinikernas kurser, i studiecirklar, skolor etc.

Innevarande budgetår disponerar SÖ
under anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet 365000 kr.
för utbildning av tolkar för döva.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 15

Handikapputredningen

Handikapputredningen framhåller
vikten av att handikappade kan ta del av de olika former av vuxenutbildning som
finns.

Utredningen anser att vuxna
barndomsdöva som inte har fått undervisning i teckenspråk skall få detla. Även
dövblinda bör erbjudas denna möjlighet. Undervisningen kan exempelvis ordnas i
vuxenundervisningen och i studiecirklar i samarbete mellan studieförbund och
dövföreningar.

Döva skall enligt utredningen ha
samma rätt som andra att delta i kommunal och statlig vuxenutbildning. En
förutsättning för att de skall kunna göra del är att teckenspråk används i
undervisningen. Om läraren inte kan teckenspråk måste tolk få anlitas. Många
hörselskadade behöver öka sina kunskaper i svenska och träna sin läsförmåga.
Utredningen anser att kommunerna har skyldighet all aktivt söria för att
hörselskadade får delta i den kommunala vuxenutbildningen.

Många vuxna utvecklingsstörda har
inte som barn fått den undervisning som nu är lagstadgad. Det är därför
angeläget att bygga ut undervisningen för vuxna psykiskt utvecklingsstörda.

Utredningen påpekar att
bestämmelserna för statlig och kommunal vuxenutbildning inte medger utbildning
som är särskilt anpassad för vuxna utvecklingsstörda. Det är enligt
utredningen självklart att alla vuxna utvecklingsstörda får tillgång till en
motsvarande utbildning finansierad med allmänna medel. Utredningen konstaterar
att folkbildningsutredningen skall behandla bl. a. denna fråga.

Under sin skoltid får svagbegåvade
hjälp genom särskilda pedagogiska insatser i form av samordnad
specialundervisning och undervisning i hjälp-klass. Motsvarande anordningar
finns i stort sett inte inom vuxenutbildningen, folkhögskolan och
studiecirkelverksamheten. Utredningen anser detta vara otillfredsställande.

Handikapputredningen har i ett
särskilt kapitel berört frågor om handikappade och föreningslivet samt
folkbildningsverksamheten.

Handikappade har många gånger svårt
alt få veta vilka förenings- och kulturaktiviteter som äger rum samt vilka
möjligheter de har att delta i dem. Information från föreningar och upplysning
om studiecirklar och annan kulturell verksamhet måste därför riktas till
handikappade och göras tillgänglig för dem. Kommunala organ, studieförbund och
andra arrangörer bör samarbeta med handikapporganisationerna som bäst vet hur
informationen bör utformas. Biblioteken är viktiga informationscentraler. Personalen
inom den sociala hemhjälpen bör kunna förmedla upplysningar om föreningsliv och
folkbildningsverksamhet.

Kommunernas aktiva, uppsökande
verksamhet har enligt utredningen en grundläggande betydelse för handikappade.
Verksamheten bör också omfatta kulturella behov. Uppsökarna från socialnämnden
skall stimulera och hjälpa handikappade att få kontakt med bl. a. föreningar,
folk-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 16

bildningsorganisalioner och bibliotek. Samarbete bör ske
med handikapp-och folkbildningsorganisationer.

Föreningsliv och
folkbildningsarbete måste omfatta handikappade som bor på vårdinstitutioner.
Man bör stimulera och underlätta för denna grupp att delta i aktiviteter
utanför institutionerna. Aktiviteter måste också förläggas inom
institutionerna. Sådana aktiviteter skall stödjas och utvecklas, anser
utredningen. Handikapporganisationerna och andra föreningar måste få möjlighet
all arbeta under gynnsammare villkor inom vårdinstitutionerna.

Utredningen konstaterar att det
inom folkbildningsarbetet råder stor brist på studiematerial som är anpassat
till handikappade. Detla hindrar många att välja studieämne efter eget
intresse. Många avslår helt fr-ån studier. Det statliga stödet till
studieförbundens produktion av studiematerial för handikappade måste därför
öka. Utredningen hänvisar till del förslag om en femårig utbyggnad som FÖVUX
föreslog.

Utredningen betonar att.för att
handikappade skall kunna delta i reguljära studiecirklar och i föreningslivet måste
cirkelledare, studieorganisatörer och uppsökar-e ha goda kunskaper om
handikapp. Bidragen till studieförbundens pedagogiska verksamhet bland
handikappade bör därför öka under en femårsperiod i enlighet med FÖVUX förslag.
Enligt utredningen bör orientering om handikapp också ingå i annan ledarutbildning
inom föreningslivet. Det gäller särskilt utbildningen av funktionärer inom
facklig och politisk verksamhet och inom ungdomsorganisationer-. Varje
organisation bör ha ansvar för alt sådan utbildning förekommer samt att
utbildningen or-dnas i samarbete med handikapprörelsen.

Studiecirkelbidraget är enligt
utredningens uppfattning inte tillräckligt smidigt utformat för att passa
verksamhet bland vissa handikappade. Så bör t. ex. antalet deltagare kunna få
vara färre än fem och antalet studietimmar färre än 20. Utredningen föreslår
inga ändringar av bidragsreglerna men understryker vikten av att SÖ utnyttjar
sin möjlighet att ge dispens.

Helt nya former för kulturell
verksamhet måste också stödjas framhåller utredningen. En slödmöjlighet finns i
bidraget för experiment och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland
amatörer. Utr-ed-ningen förutsätter all kulturrådet vid beräkning av
medelsbehovet för verksamheten prioriterar handikappgrupperna.

Utredningen föreslår att de tre
bidrag till sludiekonsulenter för handikappade inom studieförbunden som utgår
från anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet under
ulbildningsdepartementets huvudtitel bör ökas till nio samtidigt som varie bidrag
höjs från 65 000 kr. till 100000 kr. Ledamoten Åkerlind föreslår i en
reservation att bidraget per konsulent sätts till 75000 kv. Som motivering
anges att antalet sökta konsulentbidr-ag med all säkerhet kommer att överstiga
tillgängliga medel varför- det ur rättvisesynpunkt är moteriveiat att de
studieförbund som får

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 17

förmånen all erhålla bidrag endast får ersättning med ca
tre fjär-dedelar av de beräknade kostnaderna.

I fråga om det statliga bidraget
till kulturprogram inom föreningslivet framhåller utredningen all kostnader
för anpassning av verksamheten till handikappades behov måste täckas av
statsbidraget. Utredningen föreslår en ökning av medlen för bidrag till kulturprogram
bland handikappade till totalt I milj. kr.

Utredningen framhåller att brislen
på tolkar för döva och dövblinda måste avhjälpas. Den grundläggande
lolkutbildningen måste därför byggas ut. Det behövs mera differentierad
utbildning saml särskild utbildning av tolkar för dövblinda. Utredningen
föreslår att de medel som anvisas till SÖ för tolkutbildning ökas till .500000
kr.

2.4 Teater och andra kulturinstitutioner

Handikapputredningen

Svårigheterna för handikappade att
ta del av kulturinstitutionernas verksamhet är av två slag. Den yttre, fysiska
miljön kan leda till svårigheter -det kan exempelvis vara svårt alt la sig in i
inslitutionslokalerna och att vistas där. Del kan också vara själva
verksamheten som inte är anpassad till förutsättningarna hos vissa handikappade
såsom synskadade, döva. hörselskadade, dövblinda och psykiskt
utvecklingsstörda.

Kulturinstitutionerna bör informera
om huruvida deras lokaler är tillgängliga för handikappade. Institutionerna
bör också informera om sin verksamhet på ett sådant sätt att handikappade nås.
Utredningen förordar att detta sker i samverkan med handikapporganisationerna.
Kulturinstitutionerna måste också så långt det är möjligt ordna sin verksamhet
på ell sådant sätt att handikappade får samma utbyte som andra, I detta ingår
att erbjuda handikappade personlig service som är anpassad till de individuella
behoven. För att detta skall fungera smidigt bör institutionerna i samarbete
med handikapporganisationerna bedöma olika gruppers behov av service samt aktivt
informera om vilken service som kan ges. Viktigt är också att personalen vid
kulturinstitutionerna får bättre kunskap om handikapp. Utredningen understryker
att de sär-skilda insatsema för anpassning måste bli en del i den allmänna
verksamheten så att det inte blir fråga om en sär-verksamhel för handikappade.
När det gäller personer som vårdas på kulturinstitutioner betonar utr-edningen
vikten av att institutionernas uppsökande verksamhet byggs ut.

Utredningen framhåller alt
handikappades behov måste beaktas i såväl den nuvarande teaterverksamheten som
i den utveckling som kan förutses.

Handikappades teaterbesök kan många
gånger ge ett större utbyte om de förbereds genom information och diskussion.
Sådan verksamhet är-angelägen. 2 Riksdagen 1976/77, 1 saml. Nr 87

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop,
1976/77: 87 18

Utredningen anser all fier pjäser
måste sällas upp för psykiskt utvecklingsstörda. Teatern måste få en
motsvarighet till den lättlästa litteraturen.

Utredningen framhåller att Svenska
rikstealern genom sin centr-ala ställning har ett särskilt ansvar för att
främja handikappades tillgång till teater.

Döva ser gärna teater och spelar
gärna teater på teckenspråk. Den fria gruppen Tyst teater bedriver en
verksamhet som vänder sig särskilt till en döv publik. Gruppen, som bildades år
1970, spelar pjäser med teckenspråk och tal. Utredningen föreslår att Svenska
rikstealern får ansvaret för en verksamhet med leckenspråkig teater för döva.
Teatern bör bl. a. spela välkända pjäser son-r anpassas till teckenspråk.
Vidare bör ingå mim. pantomim och pjäser som har skrivits direkt för
teckenspråk. Verksamheten bör företrädesvis inriktas på uppsökande verksamhet
bland döva. Teatern bör även stimulera dövas intresse för amatörteater genom
att bl. a. leda kurser i skapande dramatik. Riksteatern har beräknat kostnaden
för en ensemble med sex skådespelare till 1.4 milj. kr. Utredningen föreslår
att ett belopp av 1 milj. kr. om året beräknas för leckenspråkig teater av de
medel som anvisas för Riksteaterns verksamhet.

2.5 Biblioteksverksamhet

2.5.1 Allmänt

Handikapputredningen

Utredningen konstaterar att
folkbibliotekens service till handikappade varierar mellan kommunema och
framhåller att en utjämning måste ske samtidigt som ambitionsnivån höjs. De
lokala biblioteken måste erbjuda handikappade talböcker, lättlästa böcker och
förmedla böcker i punktskrift. Utredningen anser vidare att biblioteken måste
ha eller kunna förmedla bildband, videogram och annat AV-material. Det måste
också finnas tekniska hjälpmedel. Biblioteken bör också vara
informationscentraler föl- handikappade.

Utredningen understryker att
bibliotekens uppsökande verksamhet liksom verksamheten över huvud laget måste
anpassas till de handikappades behov. Däremot bör den uppsökande verksamheten
enligt utredningen i och för sig inte vara särskilt riktad till handikappade.
Deras kontakt med biblioteken skall i första hand möjliggöras av fungerande
kommunikationer och färdtjänst, av personlig service, anpassade lokaler m.m.
Bibliotekens insatser vid vårdinstitutionerna bör utvecklas. Därvid är det
viktigt att alla typer av service förekommer. Utredningen betonar även all
bibliotekens allmänna programverksamhet måste vara tillgänglig för-
handikappade, särskilt då barn.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 19

2.5-2 Utvidgad talboksutlåning

Nuläge

Rätt att låna talböcker tillkommer,
enligt 18 § lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk. blinda och andr-a svårt vanföra. I kungörelsen (1961:348) med
tillämpningsföreskrifter till bl.a. upphovsrättslagen sägs i 7 och 8 S§ att
med begreppet blinda och andra svår-t vanföra förstås läsblinda och dem som på
grund av vanförhet är förhindrade att la del av litterärt exemplar som har
utkommit i handeln. Med vanförhet har förståtts personer med nedsatt
handfunktion.

Våren 1973 inleddes under SÖ:s
ledning en försöksverksamhet med s. k. utvidgad talboksullåning. Ett särskilt
avtal slöts mellan SÖ och Svenska författarförbundet om en tillfällig
utvidgning av tillämpningen av 18 S upphovsrättslagen. Bakgrunden till
försöket var att man bl. a. inom SÖ och statens handikappråd ansåg all även
andra grupper än de som med gällande tolkning ansetts vara att hänföra till
svårt vanföra har ett stort behov av talböcker. Som exempel på grupper av
intresse nämndes afatiker, hörselsvaga, dyslektiker, psykiskt
utvecklingsstörda, rörelsehindrade, konvalescenter och långtidssjuka. Avtalet
avsåg en begränsad del av landet och i princip de nämnda grupperna. Försöken
genomfördes vid tre länsbibliotek, ett folkbibliotek och två patienlbibliotek.
1 försöksverksamheten användes talböcker deponerade av DBF:s bibliotek, bl.a.
vissa specialfram-ställdd lättlyssnade och långsamt inlästa talböcker. Verksamheten
organiserades efter olika modeller. Stöd till försöken har utgått från SÖ och
statens kulturråd. Försöket avslutades i januari 1976. SÖ har därefter
förlängt avtalet med Sveriges författarförbund till den 1 juli 1978.
Erfarenheterna av försöket redovisas i SÖ:s yttrande över handikapputredningens
betänkande.

Handikappulre aningen

Utredningen refer-er-ar till SÖ:s
försöksverksamhet och förutsätter att SÖ föreslår de åtgärder som försöket bör
föranleda.

2.5-3 SRF:s bibliotek

Nuläge

Sedan år 1953 utgår statsbidrag
till den biblioteksverksamhet som bedrivs av SRF. Biblioteket beslår av en
central biblioteksadministration samt fyra avdelningar, nämligen
punktskriftsbiblioteket, talboksbiblioteket, studieliiteratursektionen och
folkbildningssektionen. Biblioteket leds av en särskild biblioteksstyrelse
bestående av sju ledamöter varav fem utses av SRF och två av SÖ. Den egentliga
biblioteksverksamheten omfattar punktskrifisbiblioteket och lalboksbiblioteket.
Det statliga bidraget utgår ur anslaget Bidrag till de handikappades kulturella
verksamhet (1976/77 VIII: B 54. posten Bidrag till De blindas förening för
biblioteksverksamhet).

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 20

Som villkor för bidraget har angetts bl.a. att biblioteket
skall samarbeta med övriga bibliotek i landet saml att planeringen av
inspelning av talböcker- skall ske i samråd med andra institutioner som
framställer talböcker.

Statsbidraget till den egentliga
biblioteksverksamheten uppgår budgetåret 1976/77 till 4,3 milj. kr. Det
statliga bidraget täcker ca 95% av kostnaderna. Övriga intäkter är gåvor och
bidrag samt avkastning från olika fonder.

Punkt skrifts biblioteket fungerar
som centralbibliotek för punktskrifisböcker och har låntagare över hela
landet. Beställningarna sker i huvudsak per brev eller telefon och utlåningen
sker per post direkt till låntagaren. Antalet titlar i biblioteket varar 1975
ca 4000, antalet utlån ca 2 500 och antalet aktiva låntagare drygt 250 varav ca
en tredjedel finns inom Stockholmsområdet. Produktionen av punktskriftsböcker
sker i huvudsak vid SRF:s punklskrifistryckeri.

Talboksbibliotekets verksamhet
började år 1955. Talböcker finns förutom vid SRF:s bibliotek vid ett stort
antal folkbibliotek.

Låntagare vid talboksbiblioteket är
enskilda synskadade, vissa andra handikappade, bibliotek, sjukhus och andra
vårdinrättningar. Antalet titlar i biblioteket var år 1975 ca 9700 i drygt 61
000 kopior. Antalet utlån var ca 116 500 med knappt 3 000 aktiva låntagare. Direktlånen
till enskilda dominerar utlåningen och utgjorde år 1975 drygt 70% av lånen.
Depositioner och enstaka lån till andra bibliotek (interurbanlån) uppgick till
ca 33 000. Depositipnslånen och inlerurbanlånen har ökat snabbast under de
senaste åren. Av utlåningen avsåg ca 60% Stockholmsområdet, vilket i stor utsträckning
förklaras av att Stockholms kommun och några andra kommuner i området saknar
egna talboksbestånd.

Talboksbiblioteket förvärvar böcker
frän SRF:s talboksproduktion och från Bibliotekstjänst AB. Vidare tillförs
talbiblioteket de böcker som produceras av sludielitteralur- och
folkbildningssektionerna. Antalet nya titlar uppgick är 1975 till 576 varav 326
hänförde sig till studielitleratursektio-nens produktion. 33 hade inköpts från
Bibliotekstjänst och 217 hade producerats på initiativ av biblioteket. Såväl
antalet från Bibliotekstjänst köpta, som antalet egenproducerade titlar var
detta år- osedvanligt lågt. SRF:s bibliotek beslutade hösten 1973 att gå över
från öppna spolar till kassetter vid produktion av talböcker. Av
talboksbibliotekets då ca 8 500 titlar avsågs ca 50% föras över till kassett.
Överföringen ber-äknas vara avslutad budgetår-et 1977/78 då ca 4 200 titlar
skall ha förts över.

Ett visst samarbete förekommer
mellan SRF och Bibliotekstjänst vad gäller produktion av talböcker.
Bibliotekstjänst producerar de böcker som förväntas få den största
lånefrekvensen ochsom därmed köps in av folkbiblioteken och säljer också vissa
av de böcker SRF låter läsa in. Antalet av Bibliotekstjänst saluförda nya
titlar var år 1975 knappt 200 varav drygt 60 hade lästs in av SRF.
Försäljningen uppgick till ca 7 800 exemplar. Därutöver såldes drygt 7 000
exemplar av ca 150 tidigare producerade titlar

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 21

varav 40 från SRF som nu har förts över till kassett.
Antalet folkbibliotek som mer regelbundet köper talböcker uppgår till drygt
100. Talboksbeståndet vid de 24 länsbiblioteken uppgick år 1975 till ca 60000
exemplar. Utlåningen vid dessa bibliotek samt fem större stadsbibliotek
uppgick till knappt 290000 lån vari även ingår från SRF:s bibliotek inlånade
böcker.

Studieliiteratursektionen svarar
för produktionen av studiematerial för i huvudsak högskolesluderande som
erhåller individuella utbildningsbidrag vilka går till kostnader för
produktionen. Sektionen har ett bokbestånd bestående av 3 500 titlar talböcker
och drygt 300 titlar i punktskrift. Antalet låntagare är ca 150. För ca 110 av
dessa bekostar arbetsmarknadsstyrelsen lilteraturframställningen. Övriga är
vuxenstuderande som i huvudsak använder sig av redan producerad litteratur.
Personalkostnader m. m. vid sektionen täcks via bidraget till SRF:s
biblioleksverksan-r-het.

Folkbildningssektionen svarar för
produktion och utlåning av material för studiearbetet bland de synskadade.
Verksamheten finansieras delvis med statliga bidrag. Sektionens aktuella
bokbestånd består- av ca 40 titlar i punktskrift, ca 200 studiematerial i form
av talböcker och några studiematerial i storstil. Studiematerialen används
under ett fåtal år varefter nya versioner framställs. År 1975 lånades
sammanlagt ca 9200 exemplar ut.

Litteralurutredningen

Litteratur-utredningen log i sitt
betänkande Boken upp insatser för läs-handikappades litteraturt'örsörjning och
uttalade därvid sin sympati för SÖ:s år 1972 framlagda förslag i utredningen 'Litter-aturförsörining för synskadade" som
innebar all staten skulle ta över ansvaret för punktskrifts- och
talboksbiblioteket samt studieliiteratursektionen inom dåvarande DBF:s
biblioteksverksamhet. Vidare föreslogs i allmänna termer en ökning av
nyförvärvsnivån samt en utökning av informationsverksamheten.

Handikapputredningen

Utredningen föreslog i skrivelse
den 20 juni 1974 till utbildningsdepartementet att staten skall ta över ans
varet för dåvarande D B F: s punktskrifts- och talboksbibliotek saml för
driften och utvecklingen av dessa bibliotek (Jfr 3.5.3).

Utredningen redovisar i belänkandet
alt av en undersökning gjord inom SÖ år 1974 framgår att ca 75 % av den totala
bokutgivningen utgörs av böcker som har ringa efterfrågan bland
genomsnittsläsare eller som inte kan föras över till band. Samma bedömning har
gjorts av SRF:s bibliotek.

Utredningen anser att synskadade -
barn såväl som vuxna - skall ha samma tillgång till böcker som den seende
genomsnittsläsar-en vilket motsvarar 25 % av den totala bokutgivningen eller
uttryckt i 1974-års utgivning

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 22

ca 1 800 titlar. Denna ambitionsnivå för fram ställningen
av talböcker bör var-a uppnådd år 1980. För budgetår-et 1977/78 r-äknar utr-edningen
med att ca 1 000 titlar skall framställas. Även tidigare utgivna böcker bör
för-as över till band. Utredningen föreslår att den årliga omfattningen för
denna framställning bör uppgå till ca 200 titlar.

Även framställningen av punktskri
ftsböcker bör ökas kr-aftigt. Under den närmaste fernår-sperioden bör
biblioteket ges möjligheter att förvärva 300 titlar i punktskrift varje år.
Titlarna bör väljas ur såväl den årliga som tidigare års bokutgivning. Vid
urvalet bör särskilt beaktas synskadade bar-ns och ungdomars behov av goda
böcker på punktskrift.

Biblioteket bör ha till uppgift att
fortlöpande ge information om sin verksamhet. Det bör ge ut kataloger i
svar-tskrift och på punkt över sitt bestånd av litteraUrr på band och punkt.
Katalogerna bör tillställas folkbiblioteken som också i övrigt bör informer-as
så att de i sin tur kan informera låntagarna. Biblioteket bör även lämna
direktinformation till synskadade och dövblinda genom
handikapporganisationernas tidningar.

Utredningen föreslår vidare alt den
del av e le v bi bl i ot eke t vid Tomtebodaskolan som inte avser synskadade
elevers läromedel bör samordnas med del centrala specialbiblioteket så att
detta får ansvaret för all utlåning i landet av böcker i punktskrift.

Arbetsgruppen för SRF.s bibliotek

Efter regeringens bemyndigande
tillsatte chefen för utbildningsdeparte-menlet den 20 oktober 1976 en särskild
arbetsgrupp med uppgift att göra de ytterligare utredningar som behövs för- ett
ställningstagande till förslaget om en ändring av huvudmannaskapet för-
dåvarande DBF:s bibliotek. Gruppen har också i uppdrag att studera
förutsättningama för en större produktion av punktskrifisböcker och talböcker
inom SRF. Enligt riktlinjerna för grirppens arbete skall övervägandena
redovisas till utbildningsdepartementet senast den I februari 1977. Gruppen
biträds i sitt arbete av en särskild projektgrupp inom statskontoret.

Arbetsgruppen har i en skrivelse den
9 februari 1977 meddelat att de aktuella pr-oblemens kar'aktär inte har gior-t
del möjligt att pr-esentera något förslag i huvudriiannaskapsfrågan till den 1
februari. Ar"betsgruppen avser att fortsätta sitt arbete under våren och
r-äknar med all kunna presentera ett förslag med en förändring av
huvudmannaskapet för biblioteket fr. o.m. budgetår-et 1978/79.

I sin skrivelse redovisar
arbetsgruppen vidare att slaiskoniorets undersökningar visar att punktskrifts-
och talboksproduktionen inom SRF under budgetåret 1977/78 bör kunna klara en
fi-amställning av böcker av den omfattning som handikapputredningen har
förordat. Statskontorets projektgrupp har gjort en noggrann analys av
kostnaderna vilka under hand har tillställts departementet. Vidare har projektgruppen
under hand redovisat en översiktlig bedömning av personalbehovet till följd av
den högre förvärvsnivån.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 23

2.5.4 Inläsningstjänst

Nuläge

SÖ startade hösten 1972 i samarbete
med dåvarande DBF en försöksverksamhet med lokal inläsningsljänst för
synskadade vid sju länsbibliotek. Försöket innebär att synskadade kan få
mater-ial inläst på band. I första hand vänder man sig till yrkesverksamma
synskadade men även andra såsom synskadade verksamma i kommunala organ och i
föreningar samt deltagare i studiecirklar kan använda servicen. Material som
läses in är tidnings- och tidskriftsartiklar, avsnitt ur fack- och
uppslagsböcker, material för studiearbete, broschyrer, stenciler, skrivelser
och informationsmaterial. Hela böcker har i princip inte lästs in.
Erfaienheterna visar på ett stort behov av inläsning av såväl allmänt
informationsmaterial från myndigheter, organisationer etc. som material av
fackkaraktär. Bidrag till försöksverksamheten har utgått från SÖ och statens
kulturråd. Försöksverksamheten har avslutats och SÖ avser att lägga fram en
redovisning av projektet under våren 1977.

Handikapputredningen

Utredningen refererar till SÖ:s
försöksverksamhet och redovisar som sin uppfattning att inläsningstjänst bör
anordnas över hela landet. Den skall tillgodose individuella behov och skall få
anlitas utan onödiga begränsningar. Kostnaderna för verksamheten bör täckas av
bibliotekens huvudmän.

2.6 Radio och television

Handikapputredningen framhåller att
radion och televisionen på ett revolutionerande sätt har ökat människors
kulturella möjligheter. Delta medför samtidigt ett stort ansvar för Sveriges
Radio. Progr-amverksamhe-len måste ha ett varierat innehåll och tillgodose
skiftande intressen.

Utredningen konstaterar att
Sveriges Radio redan i dag gör betydande insatser för handikappade. Som ett
exempel redovisas att en särskild arbetsgrupp inom företaget har belyst de
dövas och hörselskadades problem alt ta del av programverksamheten. Ett annat
exempel är den ökade andelen texlsalta TV-program. Samtidigt pekas dock på all
1975/76 var mindre än 8% av de svenska TV-programmen texlsalta vilket innebär
att döva i stor utsträckning står utanför svensk kultur och information i
lelevesio-nen.

Den spridning som radion och
televisionen har ger stora delar av landets befolkning tillgång till
information och gemensamma upplevelser. Det är angeläget att även handikappade
kan ta del av programmen. Utredningen anser alt frågan om radions och
televisionens tillgänglighet för handikappade är så viktig att den bör markeras
t. ex. i ett nytt av-

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 24

tal mellan staten och Sveriges Radio. Vidare föratsälls
att radioutredningen beaktar denna fråga i sill arbete.

Handikapputredningen redovisar att
nya system för överföring av text till TV-mottagare håller på att utvecklas
vilket på sikt kommer att öka programmens tillgänglighet för döva och
hör-selskadade. Så länge sådan s. k. selektiv texlsätlning inte tillämpas bör
svenskspråkiga program i ökad omfattning textsättas enligt nuvarande metoder.
Målet bör var"a att erbjuda text till alla program som kan textsättas och
att vid t. ex. direktsändningar använda teckentolkning. Som uttryck för den
grundsyn utredningen företräder redovisas all man avstyrkt bl.a. förslag i
riksdagsmotioner om alt döva skall befrias från TV-avgift. För sin del anser
utredningen att handikappade både skall få service och betala avgift för
service på samma sätt som andr-a. 1 det konkreta fallet är det inte avgiften
ulan programmens tillgänglighet som bör förändras.

För stora grupper hörselskadade kan
olika tekniska hjälpmedel öka möjligheterna att tillgodogöra sig radio- och
TV-programmen. Många av dessa hjälpmedel kan erhållas utan kostnad från
landstingen. Del är viktigt att informationen om olika hjälpmedel förbättras.
Genom en bättre teknisk kvalitet på mottagningsapparaterna. genom minskat
bakgrundsljud och genom tydligare mun- och läpprörelser hos medverkande kan den
hörselskadade lättare ta del av programmen. Utredningen föreslår att
konsumentverket får till uppgifl all bevaka radio- och TV-apparaternas
standard. Sveriges Radio och televerket måste utnyttja de tekniska möjligheter
som finns att göra ljudet tydligt.

Även för de synskadade är del
viktigt att programmen är ljudrena och talet tydligt. De synskadade får också
större utbyte av TV om viktiga förlopp i programmen får stöd av tal och om
bildtexten är tydlig och lättläst. För de synskadades vidkommande vore del
också bättre om utländska TV-prograrn var dubbade i stället för texlsalta.
Sveriges Radio bör i ökad utsträckning, anser utredningen, använda metoden alt
sända det svenska talet till sådana TV-program i en parallell Ijudradiokanal.

Seende kan få information om
programmen i radio och TV genom pressen och i SR:s egen programlidning. SRF
utger varie vecka ell eget programhäfte i punktskrift. Till denna insats får
förbundet ell årligt bidrag om 60000 kr. fi-ån Sveriges Radio. Kostnaderna för
utgivningen är ca 150000 kr. per år. Utredningen anser det naturligt att
Sveriges Radio skall stå för denna utgivning som en service till de synskadade.
Dessa skall dock själva, precis som andra grupper, eriägga prenumerationsavgift
för sin programlidning.

Synskadade kan f.n. ansöka hos
televerket om att befrias från skyldigheten att erlägga mottagaravgifi för
radio. Innehavare av TV-motlagare måste alllid erlägga avgift. För att täcka
televerkets inkomstbortfall för beviljade befrielser från att erlägga
mottagaravgifi för radio finns medel anvisade under anslaget Bidrag till de
handikappades kulturella verksamhet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 25

Utredningen anser med hänvisning till sin principiella
inställning att synskadade inte längre bör erhålla befrielse fi-ån alt erlägga
r-adioavgift.

De dövblinda har, enligt
utredningen, knappast någon möjlighet att ta del av radions eller televisionens
sändningar. Denna grupp handikappade kan dock ha glädje av de åtgärder som
Sveriges Radio vidtar för blinda, hörselskadade och döva. Dövblinda med
synrester kan ha möjligheter att följa program som är teckenspråkslolkal.
Vidare kan program med långsam och tydlig uppläsning samt med ett enkelt språk
ha betydelse för- personer i denna grupp men också för andra t. ex.
hörselskadade, psykiskt utvecklingsstörda och äldre.

Det är viktigt alt Sveriges Radio i
programverksamheten belyser handikappfrågor och beaktar olika handrkappsynpunkter.
framhåller handikapputredningen.

Informationen till handikappade och om handikapp bör
alllid integreras i den vanliga programverksamheten eftersom man då når även
andra grupper än handikappade och därmed ökar deras kunskap om handikapp. Men
det är också viktigt, betonar utredningen, att sända specialprogram för
handikappade precis som nu sker till andra grupper t. ex. barn. invandrare och
jordbrukare. Som exempel på specialprogram för handikappade nämns bl.a. program
om teckenspråket, teater och barnprogram. Genom tillkomsten av lokalradion
öppnas nya möjligheter att förmedla lokal information.

Utredningen anser alt kostnaderna
för radio- och TV-program verksamhetens handikappanpassning skall bestridas av
avgiftsmedel. Alla ra-diolyssnare och TV-tittare måste solidariskt vara med och
betala kostnaderna för verksamheten.

Utredningen anser att inspelningar
av skådespel, föredrag, m.m. i Sveriges Radios arkiv bör föras över till
talböcker. Verksamheten bör kunna skötas av SRF:s bibliotek och kostnaderna
kan inrymmas i bibliotekets budget. Innan verksamheten kan påbörjas måste vissa
upphovsrätlsliga och ekonomiska frågor lösas.

Program producerade av
TRU-kommitlén (TRU) når många och har stor betydelse bl. a. för sludieovana
personer och för personer med kort utbildning. Till dessa grupper hör många
handikappade. Verksamheten är också inriktad på handikappade och delar av
produktionen är särskilt anpassad för hörselskadade, döva, synskadade och
psykiskt utvecklingsstörda. Detla har skett genom textning av TV-program och
språkförenkling samt genom att studiematerial i anslutning till programmen
spelats in på ljudband. TRU:s verksamhet kan. enligt utredningen, tjäna som
förebild för den reguljära radio- och lelevisionsverksamheien.

Videogramtekniken har utvecklats
snabbt. Handikapputredningen anser alt videogrammen också kan bli till nytta
och glädje för t. ex. döva. svårt hörselskadade och psykiskt utvecklingsstörda.
De kan lätt bli ett väl anpassat komplement till annat kulturulbud. bl.a.
Sver-iges Radios program.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 26

Utredningen r-edovisar att i
Danmark och Norge producer-as och distribueras sedan flera år tillbaka
progr-am för döva på videoband och kassetter. 1 Danmark har också utgått
statsbidrag till inköp av videobandspelare, I pelita för budgetår-et 1974/75
begärde SÖ medel för ett svenskt försök på videogramområdel tillsammans med
SDR. Senare har förbundet självt ansökt om medel ur allmänna arvsfonden för
utrustning och installation av studio för produktion av program på
videokassetter för teckenspråksbehö-vande barndomsdöva. SDR avser att inrätta
studior vid sin kursgård och folkhögskola. Cariborgsons gård. i Leksand.
Utredningen föreslär att förbundet får bidrag till utrustning och installation
av studion från allmänna arvsfonden.

2.7 Särskild bok- och tidningsproduktion

2-7-1 Lättlästa böcker

Nuläge

SÖ inledde år- 1968 ett försök med
utgivning av lättlästa böcker.LL-böcker. Verksamheten leds av en särskild
arbetsgrupp. Gr-uppens uppgift är all ta initiativ till och stimulera utgivning
av LL-böcker. Gruppen tar direkta kontakter med såväl läsare som författare,
bokilluslralörer och förlag. För budgetåret 1976/77 är under anslaget Bidrag
till de handikappades kulturella verksamhet anvisat 425 000 kr. för utgivning
av lättlästa böcker.

LL-böckerna vänder sig till
människor som på grund av olika slags läs-hinder inte kommer i kontakt med
eller som har små möjligheter att la del av annan litteratur. Läsarna utgörs av
vuxna handikappade som t, ex. psykiskt utvecklingsstör-da och döva med
läshinder men också av invandrare och läsare med sociala handikapp.

Framställningen och utgivningen av
LL-böckerna sker i samarbete mellan förlag, konstnär-er och arbetsgrupp.
Arbetsgruppen strävar efter att få liera förlag engagerade eftersom delta har
bedömts vara viktigt med tanke på bredden i utgivningen. Böckema ges ut med
pr-oduktionsstöd för all priset skall kunna hållas lågt. De kostar- i en
första upplaga mellan 15 och 20 kr. för läsaren. Produktionsstödets storlek
varierar med hänsyn till upplagan, böckernas omfång, antal illustrationer etc.
Det uppgår för närvarande till i genomsnitt 30 000 kr. per bok med en klar
tendens alt öka. Stödet utgör- skillnaden mellan det ordinarie försäljningspriset
och del subventionerade försäljningspris som fastställs av arbetsgruppen.
Böckerna trycks i regel i en första upplaga på 5 000 exemplar. Många av dem
har tryckts i en andra upplaga. Till detta omtryck har- inte produktionsstöd
kunnat utgå vilket har gjort all förlagen har höjt priset.

Den helt övervägande delen av
upplagorna köps av bibliotek, institutioner och organisationer. Försäljningen
genom bokhandeln har med några undantag utgjort en mindre del. För att öka
kunskapen om LL-böckerna

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 27

har arbetsgruppen börial skicka ul informationsblad med
uppgift om nyutkomna böcker till distributörer och köpare. Viktiga
informationskällor är också or-ganisationstidskrifterna.

Hittills har 35 böcker kommit ul i
LL-serien. Det är romaner, lyrik och faktaböcker. Utgivningen omfattar såväl
bearbetade böcker som nyskrivna.

De första böckerna som kom ut var
bearbetningar. Det visade sig emellertid svårt alt korta ner en text, bearbeta
den språkligt och ändå bevara bokens konstnärliga form. Arbetet har därför
alltmer kommit att inriktas på att få fram nyskriven lättläst litteratur.
Samtidigt finns uttalade önskemål från läsarna och deras organisationer om att
vissa klassiker och skönlitterära verk skall bearbetas för LL-ulgivningen.
Trots svårigheterna med bearbetningar pågår därför några projekt med bearbetade
LL-böcker. För-söksutgivningen visar att det finns ett stort behov av LL-böcker
som med bild och enkel text berättar om det samhälle och den värld vi lever i.
Arbetsgruppen har därför på olika sätt - t. ex. genom projektbidrag - försökt
att intressera författare och bildkonstnärer att tillsammans arbeta med
LL-böcker. Även genom seminarier och konferenser försöker arbetsgruppen få
fier intresserade av LL-ulgivningen.

Ll 11 era t uru t red ningen

Litteralurutredningens förslag i
fråga om de handikappades litteratur-försörjning lades fram i samråd med
handikapputredningen.

Litteraturutredningen konstaterar
att de läshandikappade barnens svårigheter i första hand har betraktats som en
uppgifl för skolan. Utredningen inskränker sig därför till att behandla de
vuxna handikappades littera-turförsörining.

Till de läshandikappade hänför
utredningen de synskadade och gravt hörselskadade, de rörelsehindrade, de
psykiskt utvecklingsstörda samt den stora gruppen läsovana.

Utredningen anser alt del särskilda
stödet till framställning av LL-böcker och storslilsböcker bör utgå även
fortsättningsvis, efterson-r den tekniska och språkliga anpassningen medför
stora kostnader samtidigt som priset bör hållas på en relativt låg nivå.

Utredningen anser en utgivning av
20 titlar per år vara ett minimikrav. Detta skulle kräva ett produktionsstöd av
ca 500000 kr. per år jämte ell eventuellt lagerstöd.

Produktionen bör inbegripa ett
direkt samarbete med författare och bildkonstnärer t. ex. i form av
projektbundna produktionsgrupper med uppgift att inom en given ekonomisk ram
framställa den aktuella litteraturen, kanske i ett slags "litterär
verkstad". Även beställnings- och stipendieförfaranden bör kunna
tillämpas.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 28

Handikapputredningen

Handikapputredningen konstaterar
alt böcker, tidningar och tidskrifter har central betydelse inte bara inom
kulturområdet utan inom hela samhällsgemenskapen. Många handikappade är
utestängda från denna del av gemenskapen. Detta kan bero på språkliga eller
tekniska hinder eller på läsovana. Utvecklingsstörda eller döva har i huvudsak
språkliga läshinder och behöver språkförenklad text. gärna med många bilder.
Synskadade har tekniska läshinder liksom t. ex. personer som har förlamningar i
händer och armar.

Utredningen erinrar om SÖ:s
försöksverksamhet med utgivning av LL-böcker och framhåller att psykiskt
utvecklingsstörda och andra med lässvårigheter måste få tillgång till avsevärt
fler böcker. Därvid är det viktigt att också bam och ungdomars behov av god
litteratur tillgodoses. Den hittills bedrivna försöksverksamheten har inte
omfattat denna grupp. Genom bl.a. läsfrämjande åtgärder för barn och ungdom kan
det bli möjligt all minska gt-uppen läshandikappade.

Utredningen anser att SÖ bör utreda
förutsättningarna för utgivning av en förenklad men utförlig uppslagsbok samt
serier för vuxna av typ illustrerade klassiker.

En bättre information om och
marknadsföring av den lättlästa litteraturen är också behövlig. Utgivningen av
LL-litleralur bör fortsätta som försöksverksamhet i SÖ:s regi men bör utökas
till att omfatta 40 böcker per år.

Utredningen anser alt ökad
forskning på området liksom inrättandet av en litterär verkstad, kan fä stor
betydelse för alt lösa de skilda problem som är förenade med LL-utgivningen.
När ytterligare erfarenheter vunnits av den fortsatta och ökande utgivningen av
LL-böcker bör frågan om hur försöksverksamheten kan övergå i fastare former
aktualiseras. På något längre sikt får utgivningen av LL-böcker inte begränsas
till 40 titlar per år.

Utredningen föreslår att anslaget
till utgivning av LL-böcker ökas till 1.5 milj. kr.

2- 7.2 Storslilsböcker

Nuläge

I anslutning till
försöksverksamheten med utgivning av LL-böcker startade SÖ är 1971 i samarbete
med några intresserade förlag ett försök med utgivning av storslilsböcker.
Hittills har 15 böcker getts ut med produktionsstöd. Slödel syftar till att
hålla priset på böckerna nere.

Böcker med stor stil vänder sig
till synsvaga läsare som inte kan läsa böcker och tidningar därför all
tryckstilen är för liten. Utöver den av SÖ stödda utgivningen gav ett förlag
under någr-a år i slutet av 60-talel och i början av 70-talet ut ell 60-lal
böcker med fotografiskt uppförstorad text. Utgivningen upphörde till följd av
vikande lönsamhet.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 29

Handikapputredningen

Handikapputredningen refererar till
SÖ:s stöd till utgivning av storstils-böcker och konslater-ar att syftet med
utgivningen har varit att underiätta de synsvagas möjligheter att läsa eftersom
dessa i många fall beror på iryckalstrens utformning. Produkternas typografi,
valet av stilsorter och papperskvalitet är många gånger avgörande för synsvagas
möjligheter att läsa tryckt material. Det är allvarligt om människor utestängs
från möjligheten att läsa av sådana skäl och utredningen framhåller all
förlagen har ett ansvar för att deras utgivning är tillgänglig. Olika gruppers
behov av böcker med stor stil måste närmare klarläggas anser utredningen, som
betonar att för synskadade är det ett förstahandsintresse att den optiska
rehabiliteringen och synträningen byggs ut och att utvecklingen av syn- och
läshjälpmedel fortsätter. Utredningen föreslår därför inte något stöd till
utgivning av storslilsböcker.

2.7.3 Punktskrifisböcker

Handikapputredningen

Handikapputredningen anser att utgivningen av
punktskriftsböcker rmåste ökas väsentligt och framhåller att ett viktigt led i
strävan att stärka punktskriftens ställning är att öka möjligheterna för den
enskilde att köpa punktskriftsböcker. Framställning av punktskrifisböcker för
försäljning till enskilda synskadade förekommer men har myckel ringa omfattning
till följd av de mycket höga framställningskostnaderna. Utgivningen bör enligt
utredningens mening öka. Försäljningspriset på böckerna bör vara detsamma som
för svartskriflsutgåvan vilket förutsätter ett statligt stöd. Handikapputredningen
föreslår alt SRF:s bibliotek får medel för framställning och subventionering av
punktskriftsböcker för försäljning till enskilda. Bibliotekets styrelse bör
bestämma vilka böcker som skall fi-amställas. Utgivningen bör enligt
utredningen omfatta ca fem handböcker och ett 20-tal kortare romaner,
diktsamlingar och barnböcker per år.

Utredningen beräknar att
produktionskostnaderna kommer alt uppgå till ca 900000 kr. och försäljningsintäkterna
till ca 100 000 kr., vilket förutsätter ett statsbidrag av 800000 kr.

2.7.4 Tidningar

Nuläge

På tidnings- och tidskrift som
rådet finns det få motsvarigheter till talböcker och punktskriftsböcker. Det
finns f. n. ca 40 lokala taltidningar i landet. Dessa utkommer som regel en
till två gånger i veckan. Flertalet taltidningar framställs och ges ut av läns-
eller folkbiblioteken. Verksamheten finansieras i fiertalet fall av
landstingen. Upplagorna varier"ar n-rellan 35 och 900 exemplar och för
ungefär hälften av tidningarna erläggs en pre-

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 30

numerationsavgift. En del av materialet till tidningarna
er-hålls från SRF:s laltidningstjänst medan huvudsakligt material är klipp ur
or-tspressen inom taltidningens spridningsområde, lokal information, reportage
m. m.

SRF ger centralt ut nio
punktskriftstidningar, sju tallidningar och en tidning rned stor stil. De
blindas veckoblad intar en särställning som SRF:s föreningsorgan medan de
övriga 16 tidningarna vänder sig till speciella grupper. Tidningen Nuet för
dövblinda och ett häfte med radio- och TV-program utkommer varie vecka medan
övriga tidningar utkommer med 1 -2 nummer per ntånad. SRF:s kostnader för tidningsutgivningen
uppgick år 1975 till ca 600000 kr. Något statsbidrag utgår i princip inte till
verksamheten.

Tre punktskriftstidningar och ett
tjugotal tallidningar ges ut av andra organisationer t. ex. fackförbund,
religiösa sammanslutningar eller andra intresseorganisationer. Dessa tidningar
utkommer med 424 nummer per år i upplagor på mellan 16 och 450 exemplar. För
vissa tidningar erläggs pre-numerationsavgift medan andra är gratis.

Handikapputredningen

På handikapputredningens och SÖ:s
uppdrag har fiågor om en lättläst d a g s t i d n i n g för vuxna utretts vid
journalisthögskolan i Göteborg. Inom ramen för detta arbete har också försök
gjorts med särskilt utformade avsnitt för läshandikappade i en daglig tidning.
Experimentverksamhe-ten är avslutad och visar all ett lättläst utrymme i en
dagstidning tas en-rot positivt av språkligt otränade personer. Erfar-enheterna
pekar också på en rad andra praktiska svårigheter vilket gör del nödvändigt att
genomföra fältmässiga försök med dagstidningar. Handikapputredningen föreslår
att bidrag i särskild ordning utgår till sådan försöksverksamhet. Denna bör ske
i samarbete med Föreningen Sveriges dövblinda. FUB och SDR och under
administrativ ledning av SÖ och nämnden för samhällsinformation.

Handikapputredningen konstaterar
att synskadade står utanför en stor del av pressens opinionsbildning,
kulturdebatt och den information som finns i tidningar och tidskrifter.

De tal- och punktskriftstidningar
som utkommer består i allmänhet av urval och bearbetningar från dags- och
veckopressen. Radions tidningskrönikor har en särskilt stor betydelse för
synskadade men programmen speglar endast debatten i en eller några för dagen
aktuella frågor. De tidningar som utkommer med tal- eller punktskriftsupplaga
överför som regel inte hela innehållet på band eller punkt och dessutom görs
tidningarna som regel först när den tryckta förlagan är färdig, vilket innebär
att synskadade får del av innehållet senare än andra. De lokala laltidningarna
är enligt utredningen inte tidningar i gängse bemärkelse eftersom de inte
framställs vid vanliga tidningsredaktioner eller företräder någon politisk
opinionsriktning. Även de tidningar och tidskrifter som SRF ger ut är
otillr-äckliga ef-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 31

ter-som de utgör ett myckel begränsat urval av de seendes
press. Utgivningen har dock stor betydelse då de synskadade genom den får en
betydande information som de annars inte får.

Enligt vad utredningen inhämtat
diskuterar vissa dagstidningar alt ge ul en kasseilupplaga av tidningen
jämsides med utgåvan i svartskrift. I samband med en sådan utgivning uppstår en
rad problem som kan lösas antingen på planeringsstadiet eller sedan själva
verksamheten kommit igång. Det är angeläget att samlat belysa de problem som
uppkommer när en dagstidning skall anpassas för synskadade. Detta bör ske
fältmässigt vid en tidning och i samarbete med SRF. Utredningen anser att medel
för detta ändamål bör kunna utgå i särskild ordning. På sikt bör däremot
kostnaderna för kassetlupplagan betraktas som en normalkostnad för tidningen
och täckas pä samma sätt som övriga kostnader. Så länge som utgivare i allmänhet
inte framställer tidningar och tidskrifter på band och punkt måste andra svara
för att synskadade åtminstone får någon tillgång till pressen. Utredningen
föreslår därför att SRF får ett årligt bidrag av I milj. kr, för att finansiera
en utgivning som svarar mol de mest trängande behoven av tidningar och
tidskrifter för synskadade och att Föreningen Sveriges dövblinda erhåller
200000 kr. fören väsentligt förbättrad tidning för dövblinda. Bidragen skall
inte få användas för medlemstidningar eller funktionärsinformation.

3 Remissyttrandena 3,1 Utgångspunkter

Remissinstanserna ansluter sig
praktiskt taget utan undantag till den grundsyn som utredningen ger uttryck ät
i betänkandet. Detta utgör enligt ett återkommande omdöme ett bra program för
åtgärder på handikappområdet. De förslag som läggs fr-am tillstyrks i allt
väsentligt. Ett stort antal remissinstanser betonar dock, alt de måste ses som
minimikrav utan prut-mån. Härvid anförs från många håll att utredningen arbetat
länge med betänkandet och att insatser på kulturområdet för handikappade fått
anstå med hänvisning till utredningens uppdrag.

Åtskilliga remissinstanser anser
alt utredningen på ett otillräckligt sätt behandlat vissa gruppers problem i
kulturhänseende. Detta gäller i synnerhet psykiskt sjuka, socialt handikappade
och personer på vårdinstitutioner. Kritik riktas också mot utredningen för att
den inte tillfredsställande belyst förslagens kostnadsföljder för kommuner och
landsting.

Om utredningens allmänna
utgångspunkter (ramhWer statens handikappråd, att utredningen presenterar en
vidgad syn på handikappfiå-gorna som angår alla människor. Det är en riktig
grundsyn att kulturen skall vara gemensam för alla. Socialstyrelsen anför att
det är samhällets uppgifl att underlätta för människorna att fritt välja
livsform.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 32

Statens kulturråd betonar alt
förslagen utgör ett minimikrav för vad handikappade kan kräva av samhället när
det gäller rätten till kultur. Förslagen åtföljs dock endast på vissa punkter
av konkreta lösningar om bl. a. finansieringssätt. På andra punkter stannar de
vid allmänna uttalanden. Problem som hänger samman med skiftande
huvudmannaskap och decentraliserat beslutsfattande har utredningen behandlat
otillräckligt. Rådet kommer att ta upp en del sådana frågor i sin
utredningsverksamhet och förutsätter all regeringen låter göra de ytterligare
utredningar som behövs. Rådet kommer också att uppmärksamt följa utvecklingen
av kulturverksamheten bland handikappade, öm anpassning inte sker av
kulturverksamheten till handikappades behov, kan det bli aktuellt att i
statsbidragsbestämmelser föra in ytterligare krav om tillgänglighet. Detta
skulle visserligen bryta mot nuvarande synsätt om mindre styrande statsbidrag.
Rådet är ändå berett att förorda sådana lösningar, eftersom det ofta är enda
sättet alt tillförsäkra handikappade delaktighet i kulturlivet. SÖ förklarar
sig dela ut-r-edningens uppfattning att handikappfrågorna skall ingå i sitt
sakliga sammanhang och inte hänvisas till särskilda utredningar. Landstingsförbundet
beklagar- att utredningen inte grundligare gått igenom de problem som handikappade
står inför när de kräver samma kulturella möjligheter som andra. Utredningen
måste kompletteras innan den läggs till grund för- beslut. Fönnedlingsbyrån för
kulturprogram framhåller att grundsatserna om integration och normalisering
måste beaktas i alla former av kulturell verksamhet. Åtgärder som ökar
tillgängligheten för handikappade, ökar tillgängligheten för alla. Insatser
som avses i första hand för handikappade, kommer alla till godo. Om
handikappade deltar, är del en resurs för alla.

HCK uttalar- att utredningens
program och förslag har HCK:s stöd. men att det utgör- ett absolut minimum. De
föreslagna anslagsförstärkningarna är inte tillräckliga. HCK framhåller- att om
önskad nivå eller kvalitet inte kan uppnås inom en viss verksan-rhet därför att
resurserna inte räcker, måste verksamheten läggas på en lägr-e nivå -
handikappade får inte utestängas. SRF framhåller att förslagen har
utomordentligt stor betydelse för synskadade. Frågan om vilka ekonomiska och
sociala omständigheter- som skapar handikapp har inte belysts av utredningen.
Detta är nödvändigt om man generellt vill lösa de samhällsproblem som brukar
betecknas som han-dikapproblen-r. DHR hävdar att kravet på integration och
normalisering för handikappade måste understödjas av tvingande föreskrifter.
FUB anser det värdefullt att utredningens pr-ogr-am innehåller en väsentlig del
av de krav som FUB och andra handikapporganisationer funnit angeläget att resa.
För-eslagna anslagsförstärkningar är dock otillr-äckliga. SDR fr-amhåller-att
det innebär svåra begränsningar i grundläggande r-ätligheter att inte kunna
samtala med vem som helst och inte läsa som andra. Dövheten får helt enkelt
inte längr-e medföra ett sådant handikapp. Föreningen Sveriges dövblinda
under-stryker all det kr-ävs långt mer omfattande åtgärder än de som har
för-eslagits för att en så eftersatt grupp som dövblinda skall komma ens i
närheten av jämlikhet n-red andra.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 33

Inslitulionsvårdades och vissa
andra grirpper-s problen-r anses av åtskilliga remissinstanser vara
oiillr-äckligt behandlade av utr-edningen. Socialstyrelsen under-stryker att
psykiskt sjuka måste räknas som en handikappgrupp med rätt till hjälp och
service om man skall kunna tala om kultur åt alla. Stenens handikappråd anser
att frågan om vilka insatser som behöver göras för psykiskt och socialt
handikappade samt frågan om patientinflytande vid vårdinstitutioner bör utredas
särskilt. Statens kulturråd finner att det behövs kompletterande
undersökningar betr äffande sjuk-domshandikappade och socialt handikappade.
Rådet avser alt ta upp dessa frågor inom sin utredningsverksamhet i den mån
resurserna räcker. En översyn av kulturverksamheten inom vårdinstitutionerna är
r-edan planerad inom rådet. Sveriges allmänna hihiioieksförcning anser all en
er-for--derlig inventering av de pr-oblem som är förknippade n-red
kulturverksamhet på värdinstitutioner möjligen kan göras genom huvudmännens
försorg. Enligt föreningen borde även rörelsehindrades situation ha behandlats
utförligare av utredningen. ABF ullalar att utredningen inte tillräckligt har
beaktat de särskilda behov i fr-åga om kurs- och studieverksamhet som föräldrar
till handikappade barn har. Även HCK föreslår kompletterande undersökningar
beträffande socialt handikappades problem. RiksJÖrbiindci för social och mental
hälsa är starkt kritiskt till alt utredningen inte behandlat socialt handikappades
situation. En ny utredning som lar upp alla gruppers problem är nödvändig.

Ulr-edningens synpunkter i
avsnittet om kultur och kulturpolitik behandlas av bl. a. statens kulturråd,
som instämn-rer i de principiella resonemangen. Rådet tillfogar alt det i och
för sig är betydelsefullt att ge handikappade vidgade möjligheter att ta emot
ett färdigt kulturulbud. Än väsentligare är dock att ge alla människor ökade
kontakter och störr-e gemenskap med var-andra. Gemenskap, fördomsfriaie
attityder och mer-a engagemang människor emellan ger ett rikar-e samhälle för
alla. Statens ungdomsråd ansluter sig till ulr-edningens uppfattning att de
rnäl son-r riksdagen antagit för kulturpolitiken är tillräckliga också för
handikappade. SÖ understryker att kulturpolitiken är ett medel för att skapa
ett jämlikt samhälle. Det är enligt styrelsen fr-äga om en utveckling av
kulturyttringarna sä att de svar-ar mot människornas rikt skiftande
förutsättningar. Med invändning mot utredningens r-esonemang om kon-rpensation
hävdar styrelsen att kul-lurutbudet normalt skall vara så varierat alt det ger
utrymme för allas aktivitet. HCK anser alt del kulturpolitiska omr-ådet är för
snävt begränsat och att det inte kan avskiljas från frågor om hälsa, rekreation
och för-nyelse av arbetstid och skol- och bostadsmiljö. Riksförhundei jör
social och mental hälsa fi-amför liknande synpunkter och hävdar att
kulturfrågor måste ses i ett störr-e socialt sammanhang som integrerade i
san-rhällels hela verksamhet. SRF understryker att en handikappkullur- inte
får byggas upp nren finner det viktigt att stimulera handikappade att skapa
kultur- och kulturarbetare att skildra handikapproblem, Riksskådehanan
framhåller att det fi-än-r-3 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 87

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 34

lingsskap som finns inför kultur är en följd av
samhälleliga missför-hållan-den och bristande social kommunikation.
Kulturpolitiken n-råste syfta till att alla får utvecklas efter sina inneboende
förutsättningar.

I fiäga om förslagens kost nad s
följde r för kommuner och landsting belönar socicdsiyrclsen att man får- var-a
medveten om att ett genomför-ande av utr-edningens för"slag medför ökade
kostnader. Statens luiiidlkappråd anför, att förslagen innebär stor"a
kr-av på kommunerna när det gäller fär-dljänst. hemhjälp och anpassning av
lokaler. HCK finner del särskilt viktigt att kommuner och landsting ökar sina
insatser på handikappområdet. Det finns risk för att nödvändiga förbättringar
uteblir, om inte staten är beredd all delta i finansieringen. Det är
betydelsefullt att staten föregår med gott exen-rpel. Rekommendationer till
kommuner och landsting måste vara allvarligt menade och effekten av dem får
inte förtas av samtidiga rekommendationer om besparingsåtgärder, vilka enligt
er-fa-renhet brukar gä ut över verksamhet på handikappområdet. FUB anser det
väsentligt att staten skapar förutsättningar för kommuner och landsting att öka
insatserna för att tillgodose handikappades kulturella behov. Det är särskilt
angeläget alt eftersläpande kommuner och landsting höjer sin standard. Svenska
kouununförhundel understryker att förhållandena i kommunerna när det gäller
handikappåtgärder och resurser är starkt skiftande. Hänsyn måste las härtill ifråga
om taklen för genomförande av förslagen. Förbundet betonar att staten har
ansvar för en utjämnande roll mellan kor-r-rmunerna. Deras vilja till ökade
insatser för handikappade blir beroende av att staten och landstingen tar sitt
fulla ansvar för denna eftersatta grupp.

Utredningens för-slag att varje
verksamhet skall bära kostnaderna för e rforde rliga åtgärder för anpassni ng
av verksamheten till handikappades behov - i allmänhet debatter-at under
benämningen finansieringsprincipen - diskuteras av åtskilliga remissinstanser.
Så gott som alla ansluter sig principiellt till förslaget, i flera fall dock
med reservationer'. Socialstyrelsen anser att först när denna princip gäller
genomgående kan man tala om att handikappade är integr-er-ade i samhället.
Handl-kapplnsiliutcl finner att finansieringsprincipen är viktig för undvikande
av säranordningar för handikappade. Dess vär-de är dock beroende av effektiva
styrmedel, särskilt i fiäga om företag som skall var-a ekonomiskt självbärande.
Slutens kulturråd anser att särskilda ekonon-riska resurser för' anpassning
behövs under'en lång över-gångstid. På kultur-området kan det bli nödvändigt
föreskriva skyldighet till anpassning i bestämmelser on-r stats-bidr-ag.
Landstingsjörhundci betonar att åtgär-der för handikappade bör vidtas även om
inte medel ställs till för-fogande genom särskilda bidrag. Tillgänglighet för
handikappade bör i princip var-a en uppgift för- den som svarar- för en
verksamhet. Detta bör gälla även kulturområdet. HCK rrtta-lar att finansier'ingsprincipen
är' ett uttryck för den riktiga uppfattningen att handikappade inte är' en
särskild sorts rrränniskor'. Principen kan enligt

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 35

s

HCK inte utan över-gångssvårigheter omsättas praktiskt. På
ett auktoritativt sätt. t. ex. genom lagstiftning, måste huvudmän för olika
slags verksamhet åläggas att tillämpa principen. Med t. ex. Sveriges Radio kan
det ke genom avtal. Man måste också räkna med att det under lång tid kan behövas
ändamålsbestämt stöd, ABF framhåller alt exen-rpelvis folkbildnings- och
föreningsliv arbetar under starkt skiftande ekonomiska förutsättningar. Ibland
blir kostnaden för anpassning en ringa, ibland en väsentlig del av
verksamhetens totala kostnad. Till sådana för-hållanden måste hänsyn alltid las
vid bedömning av möjligheterna att tillämpa finansieringsprincipen. Liknande
synpunkter förs fr'am av folkbildningsutredningen.

3.2 Utbildningsfrågor

1 utr-edningens betoning av att en
döv måste ha rätt att i varje siliration välja den kommunikationsmetod son-r
passar- honom häst instän-rmer-SÖ och Manlllaskolans styrelse. SÖ fi-amhäller
också liksom utredningen att alla som arbetar med eller kommer i kontakt med
döva behöver' undei'-visning i teckenspråk och andra kommunikationssätt.

I utredningens uppfattning att teckenspråkets ställning
som rm-dervisningsspråk och kommunikationsmedel bör' komma till klart rrtlryck
i läroplanen för specialskolan instämmer SÖ- SDR och Manlllaskolans styrelse
som också betonar att undervisningen måste präglas av total komn-ru-nikation.
Ingen remissinstans redovisar någon avvikande uppfattning. SDR fi-amhåller att
det måste i läroplanen klart fiamgå all alla döva skall få undervisning enligt
den totala konmurnikationsmetoden under' sin skoltid och att leckenspr'åket
måste vara ett schemabundet ämne i dövskolan. I SÖ:s läroplansarbete måste
företrädare för riksförbundet få delta, Förbun-det anser också att parallellt
med läroplansarbetet måste utredas hur dövskolan på andra sätt kan förbättras.
Särskilt viktigt är det att döva anlitas bl.a. som lärare. Regeringen bör se
till att IVågorna snar-ast utreds, SÖ redovisar att ett projekt benämnt
"Teckenspråkets lingvistrska status" nyligen har slutförts.
Slutrapporten beräknades föreligga under hösten 1976, Vidar'e pekas på två
andra pågående projekt nän-rligen "Samverkan förskola grundskola"
son-r bl.a, syftar till att systematisera språkinlärningen för gravt
hörselskadade och döva barn san-rt projektet "Tidig språklig -kognitiv
utveckling hos döva och gravt hörselskadade" som syftar- till att pröva
och utveckla pedagogiska modeller för under-visningen av berörda grupper.
Samspelet mellan och valet av kommunikationsmetoder ägnas särskild
uppmärksamhet. Även Manillaskoleuis styrelse hänvisar till sistnämnda
forskningsprojekt och betonar att det är viktigt att projektet får-fortsätta så
att det kan ge riktlinjer för en till barndomsdöva väl anpassad metodik.
Styrelsen finner det angeläget att såväl tal som tecken ges utryn-r-me i
dövundervisningen. Om dövas möjligheter att lära sig kommunicera skall säkras
bör även forskning kring dövas tal prioriteras.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 36

Ingen ifrågasätter utr-edningens
uppfattning att speciallärarna måste få mer undervisning i teckenspr-åk, SDR
och Sveiigcs döviolkars Jörcnlng understryker behovet och riksförbundet anser
att undervisningen till viss del bör kunna förläggas till förbundels egen
folkhögskola. Även förslaget att redan verksamma lärare och annan per-sonal bör
erhålla fortbildning stöds. SÖ påpekar att medel finns för detta ändamål.

Vad gäller utr-edningens
uppfattning att teckenspråket bör utvecklas samt att åtbördsspråkets
möjligheter bör klarläggas framhåller Sveriges döviolkars förening att staten
bör anslå medel för utgivning av teckenordböcker. SÖ och ManilldskDJans
styrelse hänvisar till forskningspr-ojekt inom SÖ samt till att en kartläggning
av åtbördsspråket ber-äknas böria vid Stockholms irniversitets
språkvetenskapliga institution våren 1977. Svenska kyrkans diakoninämnd
lYan-rhåller vikten av att de r-eligiösa begr-eppen uppmärksammas vid
rrtvecklingen av teckenspr-åkel.

Sunens luuulikappråd och
handikappinstitutet fi-an-rhåller att det är angeläget att stödja forskning
son-r syftar till att med tekniska hjälpmedel irtnvttja små hörselrester.

3.3 Vuxenutbildning och folkbildningsarbete

Vad gäller- fiågan om
vuxenundervisning bland utvecklingsstörda ermVtW jolkbililnliigsuircdningen och
ABF om att lblkbildningsutr'edningen har i rrppgift att utreda denna fråga.

Utredningens synpunkter'på
information till han d i kappade berörs ;iv några leiiiissinslanser. Studieför
btrnd och andra kulturanordnare r-riåste få ökat ekonomiskt stöd till sina
informationsinsatser' framhålleri/r/-icns luindlkappråd- Ei"rligt nänunlcn
jör sanihällslnjörnutlion bör även samhällsinformationen rrppmärksamnias.
Nämnden hänvisar till riksdagens beslut år' 1971 or-r-r vidgad
samhällsinformation som innebär att alla medborgare ges rätt till likvärdig
inforn-ration. Myndigheterna måste därför se till att handikappade får' en
inforn-ration som är likvärdig den som ges icke-handikappade. Nämnden
konstaterar samtidigt att några beräkningar' av samhällets kostnader för
speciella informationsinsatser- inte redovisas av utredningen. Ökade resurser'
behövs för sådana insatser. I varje infor-rnationspr-ojekt bör medel avsättas
för särskilt anpassad inforn'ration och samråd bör- ske med de handikappades
or'ganisationer. SRF framhåller alt informationen till synskadade om det
aktuella kulturutbudet för synskadade är ytter-st bristfällig.

Utr-edningens intalande att
per-sonalen inom den sociala her-nhjälpen i den uppsökande verksamheten bör
kunna förmedla upplysningarom föreningsliv och folkbildr-ringsverksamhet
kommer-iier'as av ABF som fiar-nhåller att personalen inte kan ersätta de
utbildade uppsökarna. ABF betonrrr' den principiella skillnaden mellan
upplysningar och uppsökande verksamhet som en del i folkbildningsarbetet.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 37

Den uppsökande verksamhetens
betydelse understryks av samtliga r'e-missinstanser' son-r berör fi-ågan. Det
helt övervägande flertalet, däribland stålens luindlkappråd. statens kulturråd,
SÖ, ABF. HCK. Riksskådebanan och Studieförbundet Medborgarskolan, behandlar
emellertid inte kulturinslag i kommunernas uppsökande verksamhet utan
framhåller vikten av främst folkbildningsorganisationernas uppsökande arbete.
Slutens kulturråd konstater-ar att uppsökande verksamhet bland handikappade
är- viktiga moment i de projekt som rådet stött med det särskilda bidraget
till experiment- och utvecklingsarbete inom kirlturell verksamhet bland
amatör'-er. SRF delar uppfattningen att kommunernas uppsökande verksamhet är
viktig och att kultur-ella behov skall uppmärksammas. Utvecklingen har
emellertid gått mycket långsamt i de flesta kommuner och det mesta återstår
alt göra.

De positiva erfarenheterna av de
försök med uppsökande verksamhet som SÖ stått som samor-dnare av framhålls av
statens haiulilutppråd. SÖ och ABF. Statens handikappråd för'eslår att
försöksverksamheten får fortsätta och all yilerligare medel anvisas. SÖ
föreslår all studieförbund och folkhögskolor får bidr-ag för att pröva modeller
för- information om verksamhet som vänder sig till människor med speciella
behov. En väg är att bygga ul bidraget till studieförbunden för tekniska och
or-ganisatoriska stödåtgär-der. En annan är alt utveckla SÖ:s försök med
uppsökande verk-samhet.

Vikten av att de som svarar för den
uppsökande verksamheten har kirn-skaper on-r och erfarenheter av samt helst
själva tillhör gruppen i fi-åga framhålls av statens handikappråd, statens
kulturråd. SÖ, ABF och FUB. Här-igenom skapas bättr-e kontakter och intresset
för t. ex. studier blir större.

Utredningen framhåller att det är
viktigt att föreningar och folkbildningsorganisationer ges tillfälle att
ar-beta på vårdinstitutioner. Den uppfattningen delas av bl. a. slutens
handikappråd, statens kulturråd. SÖ. Föreningen Sveriges sociolerapeuler och
Sveriges socicddenuikraliska ungdomsförbund. Samtidigt konstateras att fi-ågan
har behandlats mycket summariskt. Slutens kulturråd r-edovisar att rådet i ett
särskilt utredningsprojekt kommer att ta upp fi-ågor rör-ande kulturverksamhet
på vår-dinstitu-tioner. Rådet erinrar också om att folkbildningsutredningen har
i uppdrag att utreda vissa aspekter på folkbildningsarbetet på institutionerna.
Människor som av olika anledningar tvingas bo och leva pä en institution kommer
ofla i en kulturell isolering framhåller 5Ö. Till följd av
vårdinstitutio-ner-nas relativa slutenhet och det sätt vården är uppbyggd pä
kan också kontakten mellan institutionen och kulturlivet bli en kollision
mellan olika samhälls- och människovärderingar. SÖ redovisar att
kultur-aktiviteter i traditionell mening såsom filmvisningar,
teater-föreställningar och biblioteksservice r-edan i dag förekommer. Passiva
former av kulturprogram dominerar. Föreningen Sveriges sociolerapeuler nämner
att det länge har

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 38

för-ts en debatt mellan socioieraperrterna och
studieförbunden om huruvida kultur- på vårdinstitutioner är ter-api eller ej
och huruvida det är en angelägenhet för sjukvår-dshuvudmannen eller- för de
or-ganisationer som arbetar n-ied kulturförmedling, Vår-dinstitutionerna bör
inte skapa en särskild form av kulturlerapi som de själva slår för och som kan
utvecklas till en särskild institutionskultur som skiljer sig från kulturlivet
ute i samhället. Enligt föreningens bedömning är vårdinstitutioner-na ofta
dåligt utrustade för att la en-rot kulturarrangemang. Ofta saknas även i
nybyggda institutioner t, ex. samlingssal, mörkläggningsutrustning, scen.
ljudanläggning, teleslingor och rum för studiecirkelverksamhel. Föreningen
anser att studieförbunden bör få ökade r-esurser för kulturarr-angemang och
smågruppsverksamhet på vår-dinstitutionerna. Långtidssjuka patienter tillhör
sällan någon förening och harjust därför större behov av kontakt och gemenskap.
Det krävs också betydligt förbättr'ade transpor-tmöjligheter om
instilutionsvår-dade i ökad utstr-äckning skall kunna delta i del vanliga
kulturlivet.

Formerna för föreningars och
studieförbunds arbete på vårdinstitutionerna ber-örs av bl.a. statens
kidturråd, SÖ och Föreningen Sveriges sociolerapeuler. Statens kulturråd
lYamhåller att folkbildningsor-ganisa-tionernas verksamhet måste vara fri och
obunden så att den inte uppfattas som en del av institutionens åtgärder
gentemot de intagna. Den ansvariga organisationen skall ha det avgör-ande
infiytandet över rekryteringen av deltagare och valet av cirkelledare.
Deltagarna skall ha samma möjligheteratt bestämma arbetsformer och välja
studiematerial som i annat folkbildningsarbete. Liknande synpunkter förs också
fram av SÖ och Föreningen Sveriges sociolerapeuler. De tr-e r-emissinstanserna
framhåller vidare att då kulturella aktiviteter för-ekommer på en
vårdinstitution bör de omfatta såväl de som är intagna på institutionen son-r per-sonalen.

I utredningens förslag alt det
statliga stödet till studieförbunden för produktion av studiematerial för'
hand i k appade bör öka instämmer sar'ntliga remissinstanser som har ber'ört
fr'ågan, däribland statens kulturråd. Sveriges kyrkliga stiidlejörhund. ABF.
Studieförbundet Vuxenskolan. SRF och Sludicjörbundei Medborgarskolan. Flera
anser att bidragen bör öka över en femårsperiod på det sätt som föreslogs av
FÖVUX. Nykicr-Iwisrörelsens hildniiigsverksainlwi framhåller i det här
sammanhanget att förbundet är för-vånat över den bristfälliga r-edovisningen av
de olika studieförbundens insatser bland handikappade. Föreningen Sveriges
dövblinda och SRF anser- att studiematerial som används i
folkbildningsarbetet, även talböcker, bör få behållas efter det att kursen är
avslutad.

I förslaget alt bidr-agen till
studieförbundens pedagogiska verksamhet bland handikappade bör öka instämmer
bl. a. statens kuhurråd. folkbildningsutredningen och ABF.
Folkbildningsutredningen påpekar också att den har i uppdr-ag att studera hur
detta bidrag används.

De Ir-e nämnda lemissinstanserna
liksom Nykterhetsrörelsens hildnings-verksanihei. FUB och Riksförbundet mot
allergi instämmer också i utred-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 39

ningens betoning av att studiecirkelledar-e.
studieorganisatörer, fackliga funktionärer n-r.fl måste få utbildning i
handikappfrågor. Nykterhetsrörelsens bilduingsverksamlwt framhåller viklen av
att sådan utbildning även ges i den yrkesmässiga fritidsledarutbildningen vid
folkhögskolor och i den s. k. kombinationsutbildningen av fritidsledare.

Utr'edningens synpunkter på
studiecirkelbidraget kommenter-as av någr-a remissinstanser. Statens kulturråd
instämmer i princip i uppfattningen att studiecirkeln som arbetsform kan
förlora sitt värde om reglerna gällande antal deltagar-e m. m. mjukas upp
alltför mycket. Enligt SÖ:s mening är studiecirkeln möjlig att anpassa till
dellagar-e med myckel olika förutsättningar och behov. Cirkelarbete med
material som syftar till att stödja en kommunikationspr-ocess bör enligt SÖ:s
mening vara avgiftsfri för del-lagar-na. Folkbildningsutredningen redovisar-att
den skall göra en översyn av studiecirkelstödet och avstår från att redovisa
några synpunkter. Handikapputredningens synpunkter har- dock noterats. ABF

1 anslutning till sin behandling av
studiecirkelbidragel tar statens kulturråd och SÖ upp behovet av ett särskilt
bidrag till verksamhet som är en introduktion till gr-uppstudier-. Sådan
ver-ks;rmhel behövs ofta bland institu-lionsboende och människor med språkliga
hinder. Detta bidrag skulle vara inriktat på aktiviteter som har drag av både
kulturpr-ogr-amverksamhet och studiecirkelverksamhel. Kulturrådet anger att
rådet räknar med att göra en översyn av dessa två bidragsformer inom ramen för:
en utvär-der-ing av bidraget till experiment och utvecklingsarbete. HCK anser-
att det bör prövirs om inte nya bidragsformer- kan medverka till att nya
former- av gruppsam-varo inom vårdinstitutionerna kan utvecklas.

Utredningens uppfattning alt nya former av kultu rel 1
verksam-h e t måste stödjas saml alt ver-ksamhet bland hrtndikappade bör
prioriteras vid fördelningen av bidraget för experiment och utvecklingsarbete
inom kultur-ell verksamhet bland amatörer delas av de få r-emissinstanser som
berör frågan. ABF och SRF delar utredningens uppfattning att verksamhet bland
handikappade bör prior-iteras vid för-delningen av bidrag. Statens kulturråd
redovisar att en stor andel av de stödda projekten avser- verksamhet bland
handikappade. Svenska leuleiförhundet fiamhåller alt dra-mapedagogerna bör
utnyttjas son-r ledare för skapande verksamhet. Enligt förbundets erfarenheter'
saknar vårdinstitutionerna ofta medel för kulturaktiviteter. 1 stället får
olika studieförbund anor-dna studiecirklar' vilket medför' olryggare
anställningsförhållanden för dramapedirgogeina. För att

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 40

få en kontinuerlig verksamhet anser' förbundet alt pengar
för kultur-ver-k-samhel måste räknas in i budgeten för resp. vårdinstitution.

Utredningens förslag att antalet bidrag till st ud ie kon
s u le n te r för handikappade inom studieförbunden bör öka tillstyrks av de
r-emiss-instansei- som berör fi-ågan bl. a. statens kulturråd, SÖ. ABF,
Nykterhetsrörelsens hlldnlngsverksamhet och Studieförbundet Vuxenskolan. SÖ anser
att bidraget bör kunna utformas som ett ökat stöd till studieförbundens
utvecklingsprojekt inom handikappområdet utan koppling till dir-ekta konsulenttjänster.
Del föreslagna bidraget är enligt ABF alltför lågt. Nykterhetsrörelsens
hlldnlngsverksamhet ansluter' sig liksom Sliidiejörhundel Medborgarskolan till
ledamoten Åkerlinds reservation. Medborgarskolan tVamhåller' att Åkerlinds
synpunkter säkrast gar'anler'ar en bred konsulentverksamhet.

ABF tar i ett allmänt
principr-esonemang upp fi-ågan om för-delningen mellan studieförbunden av
bidragen till handikappverksamhel och konsla-ter'aratt ABF är det enda
studieförbund, som centralt har-ett avtalsregier-at ansvarstagande för-
utbildning och organisaloiisk uppbyggnad av studie-och övr-ig kulturver-ksamhet
inom handikapprörelsen. ABF kan inte accep-ler-a att tillgängliga medel
fördelas mellan studieförbunden i propor-tion till antalet rapporterade
studietimmar i "handikappcirklar". Vid föi'delningen av bidrag måste
man i stället enligt ABF:s mening ta hänsyn till hurstor-a de olika
handikirppgruppeina är och hur många handikapporganisationer lesp.
studieförbund har att lämna service till.

Förslaget att öka bidraget till k u
I tu rprogram bland handikappade får'genomgående ett positivt gensvar, bl.a.
fi-ån slutens kuhurråd, siii-tcii.s Kiigdonisråd. Föniu'dliiigsl?yrån för
kulturprogram och SRF. För-inedllngshyrån för kulturprogram r'edovisar att
byr'ån i sin anslagsfi'am-ställning till statens kulturråd för budgetåret \ 911jl i uppskattat rnedelsbe-hovel till
850000 kr, exkl, kompensation för socialförsäkringsavgifter. Förmedlingsbyrån
konstaterar' att den anpassning av pr-ogr'amverksamhe-ten till hirndikappades
förutsättningar som utredningen efterlyser- kan ske inom bidragels ram. Slutens
kiiliurråd och ABF anser' alt bidr'aget till kulturprogram bland handikappade
skall användas för handikapprörelsens mötes-, studie- och föreningsverksamhet.
ABF framhåller att det vor-e olyckligt om även vår-dinstitutioner- skulle få
använda dessa medel. Kulturprogramverksamheten vid vårdinstitutioner bör
övervägas särskilt varvid bör pr-övas vilka insatser som huvudmannen skall svar-a
för och hur bidrag till organisationer- som anordnar program på institutionen
bör utformas.

Samtliga som berör' fiågan, däribland statens kulturråd.
SÖ, folkhild-nlng.siilredningen. ABF. HCK. SDR. Sveriges dövtolkars förening
och Föreningen Sveriges dövblinda lillsty rker att utbildningen av tolkar f ö
r' döva och dövblinda byggs ut. SÖ. ABF och Föreningen Sveriges dövblinda
bedömerden föreslagna medelsökningen vara för' liten. Sveriges

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 41

döviolkars förening betonar alt lolkutbildningen inte får
bestå av en mängd lösryckta delar utan att den måste vara en total utbildning.

3.4 Teatrar och andra kulturinstitutioner

Handikapputredningens synpunkter på
de krav som bör ställas på kulturinstitutionerna i fråga on-r tillgänglighet,
anpassning av verksamheten, information till handikappade m, m. delas av
flertalet remissinstanser som har ber-ör-t frågan däribland socialstyrelsen,
statens kulturråd. Riksskådehanan, Folkparkernas centralorganisation och ett
antal luindi-kapporganisalioner. Klys och Teatrarnas riksförbund är tveksamma
till vissa av synpunkter-na.

Statens kulturråd anseratt man, när-fullständigare
uppgifter erhållits om institutionernas verksamhet för handikappade, får överväga
att i staisbi-dragsvillkoren för institutioner-na ta in styrande
bestän-rn-relser' rörande verksamhetens tillgänglighet om delta bedöms
nödvändigt för alt tillgodose handikappades behov. Ett krav på varje
kultur-institution bör enligt Hör-seljruinjandel vara alt den är utrustad med
hörselslinga. Riksskådehanan r-edovisar exempel på organisationens verksamhet
bland handikappade i samar-bete med handikappor-ganisationerna i syfte alt
underlätta och stinur-lera besök vid olika kultur-institutioner. Verksamheten
har dock en begränsad omfattning till följd av otillräckliga ekonomiska
resurser-.

Klys år tveksam till om
integrationstanken kan drivas så långt son-r utredningen har gjort. Del skulle
t. ex. leda till stor-a problem att vid alla teaterföreställningar ha
teckentolkning och introduktioner för att beskriva pjäsinnehåll, scenbild etc.
Teatrarnas riksförbund menar- att de handikappades problem inte löses bäst
genom föreskrifter för kulturinstitutionerna. Inte heller torde det vara
möjligt att anpassa institutioner och verksamheter så att de blir tillgängliga
för alla kategorier handikappade. Förbundet understryker dock att en anpassning
redan sker och att institutionerna är-angelägna att fortsätta denna efterhand
som tekniken utvecklas och erfarenheterna ökar.

Vär-det av alt handikappade kan för-bereda teaterbesök
genom inforn-ration samt vikten av att den uppsökande teaterverksamheten på
vårdinstitutioner-na utvecklas betonas av Riksskådebanan, Svenska teaterförbundel
och Svenska rikstealern. Riksskådehanan hänvisar till erfar-enheter av
samarbete med handikapporganisationer och teatrar och är ber-edd att utveckla
verksamheten om ökade resurser anvisas. Många av de föreställningar som
distribueras genom Teatercentrum och Danscenlrum är mycket flexibla och kan
funger-a som utredningen antytt, framhåller 5i'f/(.vA« teaterförbundel.
Riksteatern erinr-ar om den verksamhet som bedrivs av Pionjärleatern vid
vårdinstitutioner och fängelser-. Vidare framhålls att Riksteaterns
informationsavdelning bör söka kontakt med handikappgrupper för att få råd vid
framställning av informationsmaterial m. m. Samarbetet bör kunna bedrivas i en
eller fiera referensgrupper.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 42

Att teatr-arna bör sätta upp fier-
pjäser'för- psykiskt utvecklingsslör-da understryks av FUB som anser att
Riksteatern genom avtal bör förplikta sig att ge särskild ser-vice av detta
slag.

Utredningens förslag all Rikstealern bör-få ansvar-el för
leckenspråkig I e a t e r- v e r- k s a m h e t f ö r' döva tillstyrks av
Klys, Studieförbundet Vuxenskolan, SDR och Svenska teaierförhundet. Vuxenskolan
för-eslår ;ttt även andra teaterproducenter än Riksteatern skall få möjlighet
att verka bland handikappade. Teateijörhundet fi-amhåller att den särskilda
gruppen inom Riksteatern inte får- ges någon sär'ställning ulan all den bör få
arbeta med samma r-esur-ser som andra grupper. Statens kulturråd
under-stryker-det värde som dans och mimteater- kan ha för vissa handikappade;
Enligt r-ådet bör- det var-a naturligt för teatr-arna att r-egelbundet ge
föreställningar med teckenspråkstolk.

Slutens kulturråd. ABF. Svenska rikstealern sami
Bygdegårdarnas riksförbund- Riksföreningen Våra gårdar och Folkets husföreningarnas
riksorganisation i gemensamt yttrande är positiva till förslaget om ökade insatser'
för' teater bland döva men är kritiskrr till delar i utredningens förslag.
Statens kulturråd och ABF finner' det förvånande att utredningen inte har
inhänuat gruppen Tyst teaters synpunkter- på hur den aktirella typen av
teaterverksamhet bäst skulle kunna utvecklas. Erfarenheterna inom Tyst teater'
bor tas tillvara och de ökade insatserna bör bygga på denna grupp som har en
unik kunskap på området. Enligt kulturrådet kan olika lösningar' kor'nnta i
fråga när det gäller all bygga ut Tyst teaters verksamhet. En väg är-att
tilldela ABF resurserna eftersom gr-uppen är-knuten till förbundet och eftersom
Sveriges dövas riksförbund är anslutet till ABF. En annan lösning är att
ansvaret för administration och distribution överförs till Riksteatern.

Enligt Bygdegårdarnas riksförbund.
Riksföreningen Våra gårdar och Folkels hiisföreningurniis riksorganisiilion
samt Svenska rikstealern är det mindre län-rpligt att begränsa den föreslagna
Riksteaterensemblens verksamhet till en ren dövtealer med teckenspråk som
huvudsaklig uttrycksform. I stället borde en verksamhet med mimleater kunna
diskuteras. En sådan inriktning bör kunna vara av intresse för såväl
hörselskadade som annan publik. Dessutom kan artisterna i en sådan grupp växla
vilket bör verka vitaliserande på verksamheten. En mimleater skulle medverka
till att utveckla ett eget kulturskapande bland döva som i sin lur kan nå ickehandikappade.
För att utveckla samarbetet med de hörselskadades och dövas organisationer
för-eslår Riksteatern att dessa ansluter sig till de lokala teaterföreningarna
inom Riksteatern där sådana finns.

Tanken alt ensemblen inom Riksteatern skall kunna medverka
i amatör-teaterverksamheten bland döva berörs av A'/v.s som anser alt
intresser-ade dr-a ma pedagoger bör- beredas tillfälle till undervisning i
teckenspr-åk samt att mimutbildningen vid scenskolorna bör- utökas betydligt.
Dessa insatser-bör- kunna stimulera amatörtealerverksamheten.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 43

Teatrarnas riksjörhund och Svenska
rikstealern år kritiska mot utredningens kostnadsberäkning för den särskilda
ensemblen. Kostnaden för ensemblen kan beräknas uppgå till 1.4 milj. kr. och del
bedöms som anmärkningsvärt att utredningen minskat beloppet ulan alt lämna
någon motivering.

3.5 Biblioteksverksamhet

3.5.1 Allmänt

Utredningens konstaterande all
folkbibliotekens service till handikirppa-de varierar kr-aftigl mellan
kommunerna och att en utjämning och kraftig höjning av ambitionsnivån är
nödvändig, betonas av bl.a. slutens kulturråd, SÖ, Sveriges allmänna
hihlioteksjörening, SRF och Svenska fölkblh-liotekarieförhiindet. Samtidigt är
flera remissinstanser kritiska mot utredningen för att den inte lagt fram
någr-a för-slag för att förändr-a for-hållandena. Sveriges allmänna
hihlioteksförening konstaterar att eftersom utredningen inte pekar på några
konkreta åtgärder för- alt få till stånd en utjämning är del stor r-isk att
ojämnheten per-manenlas. Svenska jölkhiblioicka-rieförhundel finner det
anmärkningsvärt att utredningen inte har' gjort en analys av hur de ökade
behoven skall kunna tillgodoses. Enligt förbundet innehåller avsnittet om
folkbiblioteket alltför mycket av svepande forniir-leringar om att insatser'na
skall ökas. Utredningens uppfattning att alla folkbibliotek skall ha samma
ser-viceskyldigheter till handikappade, anser-förbundet vara helt orealistiskt
i dagens läge med ett stort antal små resurs-svaga kommunbibliotek. Även .SÖ
fiamhåller att utredningen inte har visat buren fullgod biblioteksservice skall
kunna genomföras i samtliga kommuner.

Två remissinstanser diskuterar' hur en utjämning skall
kunna komma till stånd. Statens kulturråd anser att så länge
standar'dskillnaderna är så stora som f.n. är det länkbart alt del kr-ävs
statliga stimulansbidrag om utredningens förslag skall ha några möjligheteratt
för'ver'kligas i hela landet. Enligt SRF.s mening är det troligen nödvändigt
att lagstifta om minimiresur-ser för de kommunala biblioteken om de nya
uppgifter utredningen föreslår' skall kunna genomföras. Orsaken till
skillnaderna mellan kon-rmunerna är-fi-ånvar-on av giltiga normer och dir-ektiv
som gäller- hela landet.

Svenska kommunförbundet instämmer i
att bibliotekens service till handikappade skall förbättras men fiamhåller
samtidigt att eftersom förhållandena varierar starkt kommunerna emellan måste
genomförandet få ske i olika takt från kommun till kommun.

Flera r-emissinslanser däribland
starens kultunåd. SÖ. Sveriges allniä/i-na biblioleksförening, HCK, SRF och
Svenska folkhlhliotekarieförhiindcl anseratt den nivågruppering som
folkbiblioteken arbetar med i form ;rv lokala bibliotek, länsbibliotek och
lånecentraler borde kunna utgöra en

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 44

grund fören plan för- bättre biblioteksservice till
handikappade. Vissa servicefunktioner- skulle kunna kopplas till de lokala
biblioteken som t. ex. information och rådgivning samt utlåning av talböcker-.
I första hand bör- det dock vara länsbiblioteken som fungerar- som
resur-scentral för handikappade. Dessit bibliotek bör tillgodose en del av
länets behov av LL-böcker, storslilsböcker, talböcker- och i en framtid
videogr-am för- utlåning. En utbyggnad av länsbibliotekens resurser- skulle
medföra en jämnare standard i landet. Statens kulturråd redovisar alt rådet
har-för avsikt att studera lirns-bibliotekens uppgifter inom r-amen för
översynen av del statliga stödet till länsbiblioteken. I det sammanhanget
kommer också talboksförsörjningen i landet att undersökas närmare.

Betydelsen av att biblioteken är
utrustade med lämpliga tekniska hjälpmedel ft-amhålls av statens kulturråd,
Sveriges allnuinnu hihlioteksjörening. Rik.sförhundel mot allergi och Svenska
folkbihlioiekurieförbundel.

Värdet av bibliotekens uppsökande
verksa m he t betonas av flei'a remissinstanser. Svenska komnuinförhiindet
fiamhåller att förbundet inte som utredningen hyser' någon tveksamhet till den
uppsökande verksamheten och fiamhåller att den inte är ett sämre alternativ
utan ett viktigt och nödvändigt komplement för en fullvärdig service till
handikappade. Sveriges allmänna biblioteksjörenlng och Svenska
Jolkbihlioiekarieför-hiindet anser alt utredningens synpunkter på
biblioteksverksamheten på vårdinstitutioner- bygger pä otillräckliga
infor-mationer. En konkr-et genomgång av t.ex. sjukhusbibliolekens möjligheter
till biblioteksservice åt handikappade på våidinstitutioner- hade varit önskvärd.
Båda or-ganisatio-nerna delar- utredningens uppfattning att biblioleksservicen
vid vårdinsti-lutionerna bör utvecklas. Sjukhusbiblioteken, främst de störr'e,
bör få resurser till inköp av egna bestånd av talböcker'.

3.5.2 Utvidgad talboksullåning

Samtliga remissinstanser- som berör
fiågrtn uttalar sig för att en utvidgad rätt till lån av tal böc ker inför's.
EnWgi Svenska Jölkhlhlloiekd-rlejörhundel år det beklagligt att utredningen
inte har lagt fram något sådant för'slag. Statens kulturråd. SÖ och HCK anser
;rtt tillämpningsföreskrifterna för upphovsrättslagen måste ändr-as. Ett annat
alternativ är- att ett särskilt avtal träffas med upphovsmännen. Ändringen bör
enligt SÖ v;r-ra sådan att rrlla som har- svårigheter- att läsa på
konventionellt sätt ges rätt att låna titlböcker-. RIk.sföreningen för trafik-
och polioskadade. MS-Jör-hiindet. Riksförbundet för rörelseltindrade barn och
ungdomar amX Riksförbundet mol reiimaiisin föreslår' att personer med grava
rörelsehindei-och försämrad gripförmåga skall ha rätt att låna talböcker-.
Utredningen om upphovsrätt uppger att frågan om rätten till talbokslån komn-rer
att tas upp i utr-edningens arbete, SRF är medveten om att talboken kan vara
till glädje även föi- andr-a gr-upper än de som f. n. har rätt att använda den.
För-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 45

bundet är också berett alt diskutera om föreningens
bibliotek skall ge service till nya låntagargrupper. En förutsättning för en
utvidgad Urlboksutlå-ning är. enligt förbundet, att samhället ger' stöd till en
nödvändig kvrrntita-tiv ökning av bokbeståndet samt till framställning av
speciellt tilli-ättalagda böcker och information om dessa.

Om fler gr-upper får möjlighet att
låna talböcker' är' det nödvändigt att de även erhåller bandspelare som fritt
tekniskt hjälpmedel fiamhåller slutens kultunåd. SÖ och Svenska
jölkbihliolekarleförhundel- De två senare påpekar vidar-e att det råder stor
brist på bandspelare vid vårdinstitutionerna. Denna brist måste avhjälpas om
en utvidgad talboksullåning skall få avsedd effekt.

SÖ och HCK understr-ykeratt en vidgad talboksullåning
kräver'att särskilt anpassade talböcker' produceras för vissa handikappade som
t. ex. utvecklingsslör-da. Dessa talböcker måste ha ett enkelt och lältlyss-nal
innehåll samt ofta var-a långsamt inlästa, SÖ anser'alt fiåga om lämplig
utfor-mning av dessa specialframställda talböcker' böi' studeras inom ramen för
arbetet med LL-lilteratur.

Kontakten med nya låntagargrupper i
en vidgad talboksullåning nås bäst i folkbibliotekens uppsökande verksamhet
påpekar'.SÖ och Svenska jolk-hlhliotekarlejörhundel.

3-5-3 SRF-s bibliotek

Litteriituriitredningens förslag

Litteraturulredningens synpunkter-
på DBF:s bibliotek kommenteras inte närmare av remissinstanserna.

1 en skrivelse i juni 1974 i anslutning till sitt yttrande
över litter-alurutred-ningetens betänkande lade luuidikapputredningcn fiam ett
särskilt förslag om det framlida huvudmannaskapet för en biblioteksverksamhet
som då-var-ande DBF svarar för och on-r verksamhetens målsättning och
rrtveck-ling.

Handikapputredningen för-eslår- i
denna skrivelse att rrvtal tr-äffas med DBF om att staten utan kostnad övertar'
föreningens blindskrifts- och talboksbibliotek samt ansvaret för' dessas drift
och utveckling.

Handikapputredningen framhåller särskilt att ett
välutrustat centralt specialbibliotek för handikappade är en angelägenhet för
samhället på samma sätt som annan biblioteksverksamhet, att stat och kommun bör
la samma ekonomiska ansvar för synskadades biblioteksförsörining son'r för de
seendes, att talboken i allt störr'e utsträckning bör göras tillgänglig förändra
handikappade än synskadade, att staten bör ta på sig ansvaret för denna
utveckling, att det är angeläget att förverkliga den an-rbitionsnivå för bibliotekets
verksamhet, som anges i SÖ:s förslag och son-r litteraturutred-ningen anslutit
sig till, att en överföring av talboksbeståndel från öppnrr spolar till
kassetter snar-ast bör genomföras, att DBF:s styrelse i princip är-

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 46

positiv till att staten övertar biblioteket men att
föreningen har- förutsatt, att hänsyn las till dess uppfirttning när förslaget
till bibliotekets verksamhet och organisation utformas.

Enligt handikapputr-edningens
förslag skulle sålunda DBF:s bibliotek med staten som huvudman bli ett centralt
specialbibliotek med uppgift att anskaffa och utlåna blindskrifts- och
talbokslitteratur', att stimulera de allmänna biblioteken alt utveckla sin
ver'ksamhet för' synskadade och andra handikappade, all utgöra lånecentral
för-de allmänna biblioteken, att stödja de allmännit bibliotekens verksamhet
genom deposition av talböcker-, att stödja synskadade studerande och
folkbildningsver-ksamhelen bland synskadade genom att anskaffa och utlåna
sludielitter-atur saml att informer-a om bibliotekens verksamhet och resurser.

Till dessa riktlinjer har DBF:s styrelse ställt sig
positiv.

Biblioteket för-eslås få en
styrelse med sju ledamöter som tillsätts av Kungl. Maj:t varav tre efter
förslag IVån DBF. En av led;rmöler-na bör av Kungl. Maj:t utses till
or-dförande.

Den folkbildningsseklion son-r f.n.
är' knuten till biblioteket bör' i och med att staten övertar huvudmannaskapet
överföras till DBF. Handikapputredningen anser' det väsentligt att staten ger
sådant stöd till detta folk-bildningsarbete bland synskadade att det kan
utvecklas ytteriigare.

DBF bör genom hyresavtal upplåtrr
lokaler ål biblioteket i föreningens fastigheter' i Enskede. Ett särskilt avtal
bör' ingås med DBF om utnyttjande av de tekniska och administrativa resurser-,
som föreningen förfogar över.

Eftersom Stockholms stadsbibliotek
till skillnad från andra större bibliotek inte har egna talböcker, bör det
centrala specialbiblioteket t. v. svar-a för dir-ektlån till synskadade och
andra handikappade inom Stockholmsområdet.

Detla bör dock förutsätta att
överenskommelse tr-äffas mellan staten och Stockholms kommun bl.a. om
ersättningsfrågor.

Handikapputredningens jörslag

Utr-edningens förslag att staten
skall ta över ansvaret för-SRF:s punktskrifts- och talboksbibliotek tillstyrks
av rlksrevi-slonsverkel. stolens kulturråd, SÖ. Svenska koininunförhundel,
Sveriges allmänna hlbUoteksförening. Unga synskadade och Svenska
Jolkblhllole-kiiriejörhundel.

Den för-eslagna ambitionsnivån f ö r b i b I i o t e k e t
s anskaffning av talböcker och pu n k t sk ri fl s böc ke r' har inte föranlett
några all-varligar-e erinringar fi-ån r-en-rissinstanser-na. Förslaget
tillstyr'ks uttr'yckli-gen av stålens kulturråd. SÖ. Svenska lioinmunjörhundel.
Sveriges allmänna hihlioteksförening. HCK, SRF och Unga synskadade. Statens
kulturråd framhåller all den höjda rtmbitionsnivån måste genomföras orrvsett
huvudmannaskapsform men konstaterar' san-rtidigt alt utredningen inte har'
belyst om punktskrifts- och talboksproduktion inom SRF har' möjlighet att

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 47

klara av den föreslagna pr-oduklionsnivån. Behovet av
litteratur för barn och ungdom framhålls av SÖ liksom av SRF som även understryker-
att den föreslagna ambitionsnivån gäller- litteratur- som framställs på punktskrifts-
och talboksbibliolekens initiativ. Studerandes behov av läromedel och
yrkesverksammas behov av speciallitteratur- måste enligt förbundet tillgodoses
utanför de angivna ramarna.

Unga synskadade menar att det är
för litet med en utgivning av .'lOO titlar i punktskrift per år mot bakgrund av
utredningens uttalande att den anser att punktskriftens ställning bör stärkas.
Föreningen Sveriges dövblinda fi-amhåller behovet av lättlästa böcker- på
punktskrift och i talboksform. Även Svenska folkhibllotekarieförbundel betonar
alt sådan litteratur måste finnas vid biblioteket.

Vikten av alt biblioteket
informerar om sitt bokbestånd betonas av SRF och Unga synskadade. SRF uttalar
emellertid sin besvikelse över- att utr-edningen visserligen påvisat behovet
men inte föreslagit att medel anvisas till kostnaderna.

SÖ och SRF år positiva till att
elevbiblioleket vid Tom te bodaskol an samor-dnas med SRF:s bibliotek. SÖ och
SRF framhåller-att det vid en sådan samor-dning behövs en särskild
barnbibliolekaiie vid biblioteket.

Några r'emissinstanser. däribland
statens kulturråd, Sveriges allmänna bihHoteksförening och SRF påpekar att den
kraftiga ökningen av ambitionsnivån för bibliotekets förvärv av tal- och
punktskrifisböcker kräver ökad personal vid biblioteket. Detta har-inte
beaktats av utredningen som inte heller redovisat någr-a kostnadsberäkningar-.

Det av utr-edningen föror-dade
specialbiblioteket bör inte enbart arbeta med tal- och punktskriftsböcker anser
SÖ, Sveriges allmänna hlblloieks-förening och Svenska
folkhihliolekariejörhundcl. Biblioteket bör'även svara för utlåning av
videogram som producer-as ;rv Sveriges Radio och TRU. Statens kulturråd anser
det vara oklart vad biblioteket enligt utredningens förslag bör arbeta med för
medier. Såväl lättlästa böcker- som videogram anpassade för hörselskadade kan
komma ifiåga. Biblioteket skulle därmed även vända sig till andr'a
handikappgr-upper än synskadade. De nämnda frågorna är av stor-t intr-esse när
det gäller huvudmannaskapsform och per-sonaldimensioner-ing.

Frågan om hur- talboksförsörjningen
skall organiser-as i landet som helhet samt hur ansvarsfördelningen mellan
SRF:s bibliotek och folkbiblioteken bör utformas diskuteras av statens
kulturråd, SÖ, Sveriges allmänna hlblioleksjörening och Svenska
folkbihliotekarieför-bundet. Statens kulturråd konstaterar- all utredningen
har' valt alt helt knyta sina förslag om förbättrad litteraturservice för'
synskadade till ambitionsnivån för SRF:s bibliotek. För att en
tillfiedsställande service med utlåning av talböcker skall uppnås i landet som
helhet anser kulturrådet det rimligt att det. samtidigt som det centrala
beståndet i SRF:s bibliotek rus-

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 48

tas upp. genomförs en utbyggnad av talboksbestånden ute i
landet. Den totala upprustningen bör ske med en uppgiftsfördelning mellan de
olika nivåerna i folkbiblioteksväsendet - lokala folkbibliotek, länsbibliotek,
låne-centraler7SRF:s bibliotek för' alt undvika onödiga dubbleringar i
inköpen och ett mindre rationellt utnyttjande av lilleratur"en. En sådan
systematisk upprustning kräver en kar-tläggning av den aktuella
talbokslillgången i landet, en plan för uppgiftsfördelningen samt eventuellt
en klarare ansvarsför-delningmellan Bibliotekstjänst AB och SRF:s bibliotek vad
gällerft-amställ-ning av talböcker. Såväl principerna för uppgiftsför-delningen
som utformningen av ett statsbidragssystem kommer alt behandlas av
kulturi-ådet inom ramen för' översynen av formerna för det statliga stödet till
länsbiblioteks- och lånecenlralsverksamheten. Kulturrådet påpekar också att utr-edningen
har underlåtit att ta upp för-hållandet alt Stockholms kommun saknar egna
talböcker och istället utnyttjar- SRF:s bibliotek dock utan att lämnrr någon
ersättning till SRF. Utredrringen har- inte heller tagit upp frågan om hur
inläsningstjänslen skall avvägas mot andra insatser för de synskadades
litteiaturför-sötjning.

SÖ. Sveriges allmänna
hihlioteksförening och Svenska folkbihlioieka-rlejörhundel anser att den
direkta utlåningen av talböcker till synskadirde och andr-a handikappade bör
ske via de lokala folkbiblioteken som också kan lämna annan service. SRF:s
bibliotek bör i första hand fungera som lånecentral och depositionsbibliolek.
Även länsbiblioteken bör ha talböcker' för' utlåning via de lokala
folkbiblioteken.

3.5.4 Inläsningsljänsl

Samtliga remissinstanser som har
ber'ör-t fi-ågan understryker vikten av att en inläsningstjänst för synskadade
byggs ut i hela landet. Flertalet, däribland .v/«U'/;.v kulturråd, SÖ. SRF,
Unga synskadade och Svenska jolkhib-llolekariejörhundei. uttalar-sig för-alt
ver-ksamheten förläggs till länsbiblioteken. HCK och SRF anser att
målsättningen bör' vara att inläsningstjänst finns i vage kommun. Statens
kulturr-åd och SÖ framhåller alt beställning måste få göras i varje kommun.
Landslingsförhundei anser alt kulturr-ådet i över-synen av stödet till
länsbiblioteken bör' undersöka de organisatoriska och ekonomiska
förutsättningama för en vidgad service vid länsbiblioteken till handikapprtde.
Svenska koininunförhundel anser det viktigt att inläsning av n'rater'ial av
mindre omfattning eller speciell karaktär sker vid de lokala folkbiblioteken.
Inläsning av hela bokverk bör enligt förbundet ske vid SRF:s bibliotek vilket
även ,SÖ anser. Föreningen Sveriges dövblinda beklagar- att utredningen inte
har- anvisat någon väg för att säkerställa att en inläsningstjänst verkligen
genon-iförs. Den kommunala sjiilvstyrelsen får inte leda till alt handikappade
behandlas olika i olika kommuner'.

För att verksamheten skall komma
igång och utvecklas någorlunda lik-vär-digt över' hela landet är' del
nödvändigt n-red ett statligt stöd till länsbib-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 49

lioteken anser statens kulturråd, SÖ, Sveriges allmänna
biblioteksförening, SRF och Svenska folkbibliotekarieförbundet. Statens
kulturråd redovisar att rådet avser att la upp fi-ågan i sin översyn av del
statliga stödet till länsbiblioleksverksamheten. Kostnaderna för
inläsningstjänslen borde enligt Svenska kommunförbundets mening ha utretts och
redovisats bättre.

Att inläsningstjänsten även bör
omfatta utskrift på punkt framhålls av HCK och Unga synskadade. Föreningen
Sveriges dövblinda vill även att material skall kunna tas fram på storstil.

SÖ anser all inläsningstjänsten,
som i huvudsak troligen kommer att utnyttjas av synskadade, bör stå öppen för
alla handikappgrupper som inte kan läsa på vanligt sätt.

3.6 Radio och television

Flera remissinstanser framhåller
liksom utredningen, Sveriges Radios stora ansvar för alla lyssnar- och
lillargrupper. Vissa remissinstanser, främst handikapporganisationerna,
framhåller att Sveriges Radio har ell dubbelt ansvar vilket omfattar dels
information om handikapp och de handikappades situation, dels ansvar för
programmens tillgänglighet. Radioutredningen redovisar att utredningen i sitt
kommande förslag till avtal och riktlinjer för Sveriges Radios verksamhet avser
all framhålla det särskilda ansvar som ljudradion har för skilda
minoritetsgrupper. Utredningen avser också att ställa ökade kvalitetskrav på
verksamheten. Om dessa uppfylls bör de också främja olika handikappgruppers
möjligheter att ta del av programmen. Ökad tillgänglighet och begriplighel bör
eftersträvas genom mer bearbetade program och en mer medveten repertoarpolitik
med ökat antal repriser framhåller utredningen. Sveriges Radio framhåller för
sin del att ansvaret för programutbudels tillgänglighet inte kan uppfyllas för
varje enskild del av programverksamheten. Den stora publiken och de begränsade
sändningslidema innebär att man med huvuddelen av programutbudet strävar efter
att nå ett så stort och brett genomsnitt av lyssnare och tittare som möjligt.

I utredningens betoning av all
radio- och TV-programmen skall vara tillgängliga för handikappade instämmer ett
stort antal remissinstanser. Bl.a. socialstyrelsen, statens kulturråd,
radioutredningen, Sveriges Radio samt ABF, HCK, FUB, SDR och Hörselfrämjandets
riksförbund ansluter sig till de principer som utredningen har föreslagit.
Radioutredningen pekar på att Sveriges Radio redan har uppmärksammat de
handikappades situation och gjort insatser för att tillgodose olika önskemål.
Genom regelbundna samråd för diskussion och informationsutbyte mellan
rundradioföretaget och bl.a. handikapporganisationerna skulle ytterligare
förbättringar kunna fi-ämjas anser utredningen. Sveriges Radio och SRF pekar på
att tillkomsten av Sveriges Lokalradio AB med 24 lokal-

4 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 87

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 50

radiostationer borde medverka till att avsevärt förbättra
speciellt de synskadades situation.

Förslaget om att programverksamhetens
tillgänglighet för handikappade bör markeras i ett nytt avtal mellan staten och
Sveriges radio tillstyrks av statens kulturråd, ABF, HCK, Hörselfrämjandets
riksförbund, FUB och SDR. Radioutredningen framhåller att utredningens förslag
till avtal och riktlinjer för Sveriges Radio kommer att framhålla del särskilda
ansvar som rundr-adion har för särskilda minoritetsgrupper. HCK kräver alt avtalet
även skall innehålla villkor om ett rimligt antal program för
begåvnings-handikappade.

Förslaget alt en väsentligt större
andel av TV-programmen skall lextsät-las tillstyrks av konsumentverket, statens
handikappråd, radioutredningen, HCK, Hörselfrämjandets riksförbund och SDR.
Sveriges Radio framhåller att bolagets resurser för textning med nuvarande
teknik är i det närmaste fullt utnyttjade. Varie utvidgning av lexlsättning
kräver förutom nya driftkostnader också nya investeringar. En utökad verksamhet
enligt handikapputredningens förslag kostar närmare 10 milj. kr. vilket kravet
ett motsvarande tillskott av avgiftsmedel. Från ekonomisk synpunkt anser
Sveriges Radio det vara klokt att avvakta en övergång till selekliv texl-TV.
Investeringama på sändarsidan för denna selektiva lexlsättning beräknas per
version ligga ungefär på samma nivå som för nuvarande texl-ningssystem. Även
driftkostnaderna per version motsvarar nuvarande kostnader. Enligt Sveriges
Radio bör ett system med möjligheter till fem textversioner (normal svenska,
lätt svenska och tre invandrarspråk) väljas. Kostnaderna för en sådan
utbyggnad måste beaktas vid tilldelningen av medel till Sveriges Radios
verksamhet. På mottagarsidan krävs också nya TV-apparater. Handikappinstitutet
och Klys anser att frågan om selektiv text-TV snarast måste lösas, medan
televerket framhåller att man bör vänta ytterligare någon tid innan beslut om
val av textsystem fattas. Fortfarande pågår enligt verket ett omfattande
utvecklingsarbete på området. Radioutredningen uppger att utredningen i
avvaktan på text-TV avser att föreslå en ökad andel snabbrepriser med möjlighet
till textsättning. Även teckentolkning bör prövas i olika sammanhang anser
utredningen. SDR anser alt förslaget om texlsätlning måste genomföras snabbt.
Sveriges Radio måste få ett klart besked om sin självklara skyldighet all göra
programmen tillgängliga anser förbundet.

Handikapputredningens förslag om
all informationen om hjälpmedel för hörselskadade skall utökas och att
konsumentverket skall verka för bättre kvalitet på mottagningsapparater och att
Sveriges Radio skall uppmärksamma utredningens synpunkter om bättre
ljudkvalitet tillstyrks av konsumentverket, radioutredningen, televerket och
Sveriges Radio.

Handikappinstitutet anser att
innehållet i utländska TV-program bör förmedlas på svenska i en speciell
radiokanal medan televerket framhåller möjligheten att sända fler ljudkanaler i
TV. Radioutredningen anser att

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 51

metoden kan prövas i viss utsträckning om en fjärde
ljudradiokanal införs. Unga synskadade anser del var-a ett oeftergivligt krav
all utländska barn-och ungdomsprogram i TV sänds med svenskt tal i någon
Ijudradiokanal eftersom detla kan underlätta synskadade barns och ungdomars
integration i förskola, skola och frilidsliv.

Radioulredningen anser att
finansieringen av SRF:s punktskriflshäfte för information om radio- och
TV-program på sikt bör finansieras med medel över statsbudgeten. Från Sveriges
Radios sida ligger en sådan utgivning vid sidan av den egentliga uppgiften.
Samma uppfattning har Sveriges Radio som dock för-klarar sig ber-edd att även
fortsättningsvis ge bidrag till SRF:s publikation. SRF däremot anser att
Sveriges Radio i del nya avtalet mellan staten och Sveriges Radio bör åläggas
att helt svara för kostnaderna för utgivningen. FUB anser för sin del att Sveriges
Radios programlidning bör innehålla en lättläst spalt som ger
programinformation till förstånds-handikappade och till andra grupper med
spr-åkhandikapp.

Sveriges Radio anför inga
erinringar mol handikapputredningens förslag om alt hörselskadade och synskadade
på samma sätt som andra skall erlägga mottagaravgifier.

Sveriges Radios program bör
kompletteras med att aktuell information - nyhetsprogiam - på ett förenklat
språk för personer med hörsel- och spr-åksvårigheler sänds dagligen på
regelbundna lider anser socialstyrelsen .

Sveriges Radio redovisar att man
undersöker möjligheterna alt sända ett dagligt textat TV-nytt.

Även radioutredningen lar upp denna
fråga och erinrar om att nyhetsprogrammen i radio och TV är de viktigaste och
ibland de enda informationskällorna för de sämst informerade i samhället.
Utredningen pekar också på att Sveriges Radio genom att sända fier
genomarbetade program med en mer pedagogisk presentation kan öka olika gruppers
utbyte av programmen. Sveriges Radio har den uppfattningen att det främst
gäller att öka begriplighelen i programmen. Av denna anledning pågår vid avdelningen
för publik- och programforskning sedan flera är ett omfattande arbete för att
utröna hur eter-medier fungerar i förhållande till publiken. Syftet är att
härigenom få kunskaper om hur- programmen kan öka i tillgänglighet och
begriplighet. Hörselfrämjandeis riksförbund som stödjer kravet på ett textat
nyhetsprogram per dag föreslår att Sveriges Radios föriag bör ges möjligheter
att som förhandsinformation utge material som t. ex. kan användas i
teatercir-klar kring TV-teaterns programutbud.

Kravet på att handikappfrågor skall
uppmärksammas mer i Sveriges Radios progr-am understryks av HCK, MS-förbundet,
Rik.sförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, Riksförbundet mot
reumatism, och Svenska kyrkans diakoninämnd- FUB finner denna ft-åga liksom
frågan om handikappanpassningen av pr-ogramver-ksamheten så viktig att man
begär alt handikapprörelsen får repr-esenlation inom olika organ inom Sveriges
Radio.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 52

Radioutredningen finner det
angeläget att handikappaspekten belyses i allmänna program inom olika
samhällsområden. Man bör dock inte kräva all så skall ske i varie program eller
ens i viss andel av dem, anser utredningen. Samma uppfattning har Sveriges
Radio som dessutom pekar på behovet av specialprogram för många olika grapper
som har särskilda intressen, problem eller särpräglade förutsättningar alt
delta i samhällslivet. Sådana program förekommer i båda medier-na men del
finns en ekonomisk gräns när eterdistribution av speciell service till särskilt
små grupper blir orimligt dyr och då det förefaller lämpligare att utnyttja
kassetter.

De remissinstanser som uttalat sig
i frågan tillstyrker utredningens förslag alt Sveriges Radios kostnader
åtgärder för handikappade skall bestridas av avgiftsmedel.

Statens kulturråd,
radioulredningen, utredningen om upphovsrätt, Klys, SRF och Svenska teaterförbundel
delar utredningens uppfattning om att Sveriges Radios inspelningar av
skådespel, föredrag m.m. bör föras över till talböcker. I sammanhanget erinrar
statens kulturråd, radioutredningen och Sveriges Radio om att de
upphovsrätlsliga frågorna inte är helt klarlagda medan utredningen om
upphovsrätt påpekar att den har i uppdrag att lösa dessa frågor. Klys och
Svenska teaterförbundel framför krav om avtalsenliga ersättningar vid
överföring av radiodramatik och hörspel till talböcker. Ersättningarna bör
bestridas av statsmedel.

Handikappinstitutet pekar på de
möjligheter som videogramtekniken erbjuder. Den utveckling som kan förväntas
aktualiserar frågan om att tillhandahålla videobandspelare till döva som
tekniskt hjälpmedel anser institutet. Liknande synpunkter anförs av bl.a.
statens kulturråd och HCK- Statens kulturråd, HCK och Riksförbundet för social
och mental hälsa aktualiserar frågan om bidrag till de lokala
handikapporganisationerna för inköp av videoutrustningar. I sammanhanget pekar
Riksförbundet för social och mental hälsa, HCK och Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund på de risker som finns om videomarknaden kommersialiseras.
Socialdemokratiska ungdomsförbundet anser för sin del att produktion och
distribution av videogram måste ligga under samhällets kontroll.

3.7 Särskild bok- och tidningsproduktion

3.7.1 Lättlästa böcker

Litteralurutredningens förslag

Samtliga reinissinstanser som har
yttrat sig över litteraturulredningens förslag om de läshandikappades
litteraturförsörining i belänkandet Boken ställer sig positiva till åtgärder i
linje med utredningens förslag. Bl. a. kulturrådet finner ytteriigare
satsningar angelägna. Handikapputredningen anser inte att den del av de
sammanlagda kostnaderna för litteraturstödet

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 53

som har reserver-als för de läshandikappade svarar mot
denna eftersatta grupps behov.

DBF betonar, alt man vid resonemang
om insatser för olika grupper av läshandikappade inte får utgå från antalet
personer i de olika grupperna. Genom att t. ex. synskadade hur svårt eller
omöjligt att ta del av annat utbud på kultur- och fritidsområdet, kan
litteraturen för dem fylla ett större behov än för de flesta andra medborgare.

Många remissinstanser däribland SÖ, styrelsen för Sveriges
författarfond, Bibliotek i samhälle. Barn- och ungdomsboksrådet samt DBF
ställer sig kritiska till litteraturulredningens åsikt, att de läshandikappade
barnens och ungdomarnas problem i huvudsak är ett pedagogiskt problem som bör
lösas av skolan, och till att den som följd av detta avstått att lägga fram
förslag om åtgärder för denna grupp. Även Sveriges allmänna biblioteksförening
beklagar utredningens begränsning. Statens handikappråd, Litteraturfrämjandet
betonar behovet av särskilda åtgärder för läshandikappade barn och ungdomar
utanför skolan.

Från några remissinstansers sida
vill man fästa uppmärksamheten på särskilda läshandikappade grupper, som man
anser att utredningen har förbigått.

FUB framhåller att den stora grupp
som på grund av intellektuell ul-vecklingshämning fått specialundervisning i
grundskolan inte har behandlats, men att den i princip har läshinder av samma
art som de psykiskt utvecklingsstörda. Även Landstingsförbundet finner att de
i skolan läsretar-derade försummats. Sveriges författarförbund påpekar att
afalikerna har utelämnats i utredningens behandling. Bibliotek i samhälle
framhåller att de icke svenskläsande läshandikappade måste uppmärksammas. Föreningen
påpekar, att analfabetism kan vara ett läshinder i vissa minoritetsgrupper.

Remissinstanserna tar upp vissa
särskilda frågor rörande utgivningen av LL-böcker och storstils-böcker.

Handikapputredningen framhåller att
behovet av LL-böcker inte i första hand bör täckas genom bearbetningar av
befintlig litteratur utan att det finns en stor efterfrågan på nyskrivna böcker
i form av enkla bildberättelser med anknytning till dagens samhälle.

FUB för fram kravet på utgivning av
facklitteratur, och betonar särskilt tanken på en förenklad men relativt
utförlig uppslagsbok. Vidare borde en särskild nyhetstidning för
läshandikappade ges ut. Seriefrämjandet betonar de kulturellt värdefulla
seriernas möjligheter för de läshandikappade. Man efteriyser en utgivning av
serier för vuxna, som skulle kunna fylla den lucka som i dag existerar mellan
de lättlästa serierna och de mera svårttill-gängliga böckerna.

Några remissinstanser finner
utredningens minimikrav på en årlig utgivning av vardera 20 böcker med stor
stil resp. av LL-typ vara alltför snävt tilltaget. Detta understryker bl. a.
statens handikappråd, Sveriges allmänna biblioteksförening och 5AC0.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 54

Utredningens förslag om
projektbundna produktionsgrupper för anpassad litteralirr. omfattande både
ord- och bildkonstnärer, en s.k. litterär verkstad, stöds av de remissinstanser
som har berört frågan.

Handikapputredningens förslag

De remissinstanser som behandlar
frågan om de handikappades litlera-lurförsörjning instämmer allmänt i
handikapputredningens förslag alt ytterligare insatser måste göras för alt
undanröja de språkliga och tekniska hinder som i dag omöjliggör eller försvårar
handikappades tillgång till litteratur.

Statens handikappråd, statens kulturråd, SÖ, Sveriges
allmänna biblio-teksförening. Svenska bokföriäggareföreningen, Klys, ABF, HCK,
FUB, Hörselfrämjandets riksförbund. Riksförbundet för social och mental hälsa,
SDR och Svenska folkbihliotekarieförhundet tillstyrker utredningens förslag om
ett ökat stöd till utgivningen av lättläst litteratur s.k. LL-böcker. Den av
både litleraturatredningen och handikapputredningen angivna omfattningen - 40
LL-böcker per år - tillstyrks av många remissinstanser som en första
målsättning för den utökade utgivningen. Statens handikappråd, SÖ, Svenska
bokföriäggareföreningen, ABF, HCK, Hörselfrämjandets riksförbund och Svenska
folkbibliotekarieförbundet uttalar sig dessutom för alt utgivningen bör vidgas
till alt omfatta även barn- och ungdomslitteratur.

Statens kulturråd anser, med hänsyn till sambandet mellan
LL-utgivningen och litteraturstödet, alt del finns anledning att överflytta
ansvaret för LL-ulgivningen från SÖ till kulturrådet. Härför talar enligt
kulturrådet det faktum att böckerna inte är läromedel utan avsedda för
fritidsläsning. En förutsättning för att verksamheten skall kunna överföras är
dock alt rådet erhåller personal för verksamheten. Sveriges allmänna
biblioteksförening anser med tanke på behovet av en ökad årlig utgivning av
LL-böcker det vara motiverat att utgivningen övergår från försöksverksamhet
till en permanent form. SÖ pekar på all den föreslagna ökade utgivningen kräver
ökade redaktionella resurser och eventuellt en annan organisatorisk form än den
nuvarande. Svenska hokjörläggareföreningen uttrycker sin uppskattning över det
nuvarande samarbetet med SÖ och framhåller all om utgivningen skall ges
fastare former måste man söka undvika att kontakterna formaliseras på ett
betungande sätt. Både ekonomiska och hanleringsmäs-siga hänsyn har betydelse
för den stimulans till utgivning som föriagen måste känna för alt utvecklas
positivt framhåller föreningen.

5Ö pekar på att folkbildnings- och handikapporganisationer
och folkbibliotek bör ges ökade möjligheter till lilteraturinformalion inom ramen
för en uppsökande ver-ksamhet. Även Svenska hokjörläggareföreningen erinrar om
behovet av ökade ansträngningar för en effektiv marknadsföring av och
information om LL-böckerna. Föreningen framhåller särskilt betydelsen av ett
förbättrat stöd till distributionen av LL-böckerna och en kraftfull satsning
på läsfrämjande åtgärder.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 55

Förslagen om utgivning av en
lättläst uppslagsbok och ser-ier för vuxna som utredningen redovisar tillstyrks
av FUB. MS-förbundet och Rik.sförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar.
Svenska folkbibliotekarieförbundet anser del angelägel att framställa böcker
som tar hänsyn till de afasisjukas läsproblem. SÖ anser för sin del all en
for-skning kring behov och utformning av litteratur för läshandikappade bör
knytas till den föreslagna litterära verkstaden vars uppgifter bör vidgas till
att omfatta alla människor med läshandikapp.

3.7.2 Storslilsböcker

Handikapputredningens tveksamhet
till behovet av storslilsböcker delas inte av statens kulturråd, SÖ,
konsumentverket, Sveriges allmänna hihlioteksförening, HCK och Svenska
folkbibliotekarieförhundet. Så länge tillräckliga resurser för optisk
rehabilitering saknas bör storslilsutgivningen fortsätta anser de. Även Unga
synskadade varnar för en övertro på optisk rehabilitering. Såväl kulturrådet
som SÖ anser att den av litleralurutred-ningen föreslagna ambitionsnivån om 20
storstilsböcker per år bör uppnås. Enligt SÖ:s mening bör på sikt övervägas om
inte stödet till utgivning av böcker med stor stil kan knytas till del allmänna
lilleraturslödel medan kulturrådet anför att kravet på läs vänlig typografi
kanske kunde införas som ett villkor för det statliga litteraturstödet. En
uppfattning som delas av SRF.

Konsumentverket framhåller att
verket för egen del avser alt ställa krav på all viktig information på
förpackningar och etiketter skall utformas på ett så tydligt sätt som möjligt.
Sveriges allmänna biblioleksförening, SRF och Svenska
folkbibliotekarieförbundet pekar på att efterfrågan ökar på böcker med större
och läsligare stil.

Sveriges allmänna
biblioteksförening och SRF delar handikapputredningens uppfattning om alt
frågan om olika gruppers behov av böcker med stor stil bör kartläggas.

3.7.3 Punktskriftsböcker

Handikapputredningens förslag om
stöd till produktion av punktskriftsböcker för försäljning bemöts positivt.

Handikappinstitutet, statens
kulturråd, SÖ, Klys, Tomtebodaskolan och Svenska folkbibliotekarieförbundet
tillstyrker handikapputredningens förslag om en begränsad försäljning av
punktskrifisböcker. Även Unga synskadade tillstyrker förslaget om produktion av
punktskrifisböcker till försäljning men anser att den angivna nivån är för
låg.

Både statens kulturråd och SÖ tar
upp frågan om försäljning av talböcker med hänvisning till den stora grupp
synskadade som inte behärskar punktskrift. SÖ pekar på att av de
nyregistrerade synskadade år 1974

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 56

var mer än 90% över 50 år. Dessa är i huvudsak hänvisade
till talbok. De upphovsrättsliga problemen för talboksförsäljning bör kunna
lösas av parterna inom området men även utredningen om upphovsrätt har
anledning att se över denna fråga anser statens kulturråd.

3.7.4 Tidningar

Utredningens olika förslag till
insatser för att öka tidningars och tidskrifters tillgänglighet för olika
handikappade bemöts positivt av remissinstanserna. Socialstyrelsen framhåller
t. ex. att förslaget om ett lättläst utrymme i dagstidningarna utgör ett bevis
på utredningens stora uppslagsrikedom som bör kunna genomföras omgående.

Förslaget att genomföra en försöksverksamhet med
fältmässiga försök vid dagstidningar med lättläst tidningslext tillstyrks av
bl.a. pressstödsnämnden, nämnden för samhällsinformation, statens kulturråd,
HCK, FUB och Pressens samarbetsnämnd. Statens kulturråd framhåller att
försöksverksamheten bör ledas av den myndighet som får ansvaret för utgivningen
av LL- och storstilsböcker medan övriga remissinstanser som yttrat sig i frågan
anser det lämpligt att SÖ och nämnden för samhällsinformation leder
verksamheten. Presstödsnämnden och Pressens samarbetsnämnd betonar vikten av
att i försöksverksamheten klarläggs vilken kategori läshandikappade som
lättläst tidningstext kan avse eftersom kraven på språk, typografi och
redigering varierar mellan olika grupper. HCK pekar särskilt på behovet av
försöksverksamhet med lättläst tidningstext för dövblinda eftersom dessa
grupper inte kan tillgodogöra sig den information som kommer att förmedlas
genom den utbyggda lokalradion.

I fråga om finansieringen av
försöksverksamheten anser presstödsnämnden, nämnden för samhällsinformation
och Pressens samarbetsnämnd att särskilda medel bör ställas till förfogande.

Handikapputredningens förslag om
särskilt bidrag till utgivning av tidningar och tidskrifter pä band och punkt
inom SRF och Föreningen Sveriges dövblinda stöds av bl.a. statens kulturråd, SÖ
och Unga synskadade.

Statens handikappråd anför betänkligheter mot utredningens
förslag attdagstidningar bör utges i kassettupplagor samt all kostnaderna för
detta är all betrakta som en normal kostnad för tidningen som skall täckas på
samma sätt som övriga kostnader. Handikapprådet anser att utredningens förslag
måste kompletteras med någon form av bidrag. I annat fall finns det risk för
att utgivningen inte kommer till stånd i önskvärd omfattning. Liknande
synpunkter anförs av handikappinstitutet, presstödsnämnden, statens kulturråd,
SÖ, Klys, HCK, SRF, Pressens samarbetsnämnd, Unga synskadade, MS-förbundet och
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Flera remissinstanser, däribland
bl.a. Unga synskadade och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, för-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 57

utsätter
att en utveckling enligt utredningens förslag kräver såväl lagstiftningsåtgärder
som ett utvecklat presstöd.

Handikappinstitutet
pekar på att utredningen inte behandlat frågan om på vilket sätt
tidningsutgivningen skall initieras och hur en acceptabel bredd på utgivningen
kan uppnås. Även presstödsnämnden berör frågan om att olika tekniska,
ekonomiska och organisatoriska förutsättningar för utgivning av taltidningar
inte tillräckligt belysts i förslaget. Nämnden anser därför att en fortsatt
utredning bör ske. SÖ som liksom statens kulturråd tillstyrker förslaget om en
kassettupplaga av en daglig rikstidning, anser det viktigt alt lösa en rad
redaktionella och tekniska frågor. Delta bör enligt överstyrelsen kunna ske
inom ramen för ett fortsalt utvecklingsarbete. SRF pekar på all band-mediet i
sig själv inte gör tidningsläsning möjlig på samma villkor som för seende
varför stora krav ställs på redigeringen av tallidnrngsupplagan.
Presstödsnämnden anför liknande synpunkter.

Statens kuhurråd och SÖ anser det angeläget att de
lokala laltidningarna vidareutvecklas och konstaterar med tillfredsställelse
att landstingen i allt större utsträckning bidrar till finansieringen av dessa.
Sveriges allmänna biblioteksförening, SRF, Unga synskadade och Svenska folkbibliotekarieförbundet
betonar betydelsen av att de lokala taltidningarna får utvecklas vidare. Flera
remissinstanser pekar dessutom på möjligheterna till ett framtida samarbete med
lokalradions redaktioner. Förslag om att även andra tidningar än dagstidningar
skall utges i kassett-upplagor samt alt dessa tidningar liksom även lokala
taltidningar skall erhålla statligt stöd väcks i remissyttranden från bl.a.
Handikappinstitutet, SRF och MS-förbundet. Samtidigt betonas alt de olika
utgåvoma av kassettidningar även bör få nyttjas av andra läshandikappade.

Häratöver pekar SRF och Tomtebodaskolan på att
utredningen har underlåtit att närmare gå in på frågan om hur
litleraturförsörjningen till studerande på olika nivåer och i olika skolformer
skall lösas. SRF anser att den litteratur som används i utbildningen vid
folkhögskolor, vuxenutbildning, universitet och högskolor samt av
studieförbunden anordnade kurser och cirklar måste tillhandahållas synskadade
deltagare. De nämnda verksamheterna anser förbundet vara en del av
kulturutbudet. Nuvarande bidragssystem för litteraturförsörining är orättvist
och invecklat varför nya regler bör utformas. Dessa bör grundas på principen
att alla synskadade som har antagits till någon av de nämnda utbildningarna,
skall äga rätt att få studielitteratur överförd till talbok eller punktskrift.
Det bör vidare enligt förbundet uppdras åt rikscentralen för pedagogiska
hjälpmedel åt synskadade (RPH-SYN) och SRF:s bibliotek att framställa denna
litteratur. Kostnaderna för verksamheten beräknas budgetåret 1977/78 uppgå
till 3500000 kr.

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 58

4 Föredraganden

4.1 Utgångspunkter

En entydig innebörd i begreppet
handikapp är svår att ange. Handikapp har att göra med människors skillnader i
möjligheter. Handikappad är den som föds med en funklionsbegränsning eller som
drabbas av en sådan genom sjukdom eller skada. Tidigare betraktades i
allmänhet handikappet som något som var knutet till den enskilde individen. Den
handikappade behövde samhällets hjälp i olika avseenden. Sä småningom har detta
synsätt alltmer fått ge vika och i stället betraktas nu handikapp som en fråga
om förhållandel mellan individen och dennes omgivning.

I vilken utsträckning ett handikapp
gör sig gällande beror till stor del på hur omgivningen är utrustad och
fungerar.

Detta nya synsätt, som har vuxit
fram under stark medverkan från de handikappades egna organisationer, präglar
de krav som ställs på samhällets insatser. Handikappade människors situation
måste förbättras främst genom anpassning av samhället och inte i första hand
genom åtgärder som är relaterade till den enskilde.

Målet för handikappolitiken måste
vara alt göra samhället tillgängligt för alla, att ge människor med handikapp
möjligheter att delta i samhällsgemenskapen och att leva på ett sätt som så
långt möjligt är likvärdigt med andras. Vikliga insatser med detta syfte har
gjorts i vårt land och handikappades ställning i samhället har förändrats
väsentligt. Vi befinner oss emellertid bara i börian av ett omfattande arbete.
Vi måste i detla vara medvetna om att handikapp hör till livels villkor. Vem
som helst kan genom olycksfall eller sjukdom få bestående
funklionsbegränsningar. Barn med handikapp kommer även fortsättningsvis all
födas. Den ökande andelen gamla leder till all vi får allt fler människor med
syn- och hörselbesvär, rörelsehinder etc.

Arbetet måste bedrivas efter flera
olika linjer. Dels måste vi vidta åtgärder som gör att handikappade kan leva
så normalt som möjligt och i kontakt med andra. Dels måste vi förebygga
handikapp genom insatser i arbetslivet, kommunikationsväsendet och genom
förbättrad sjukvård. Såväl de kompenserande som de förebyggande insatserna
måste göras på samhällslivets alla områden.

Det samhälle vi lever i är i stor
utsträckning ett samhälle byggt för människor utan handikapp. Utvecklingen
ställer allt högre krav på oss till följd av en alltmer avancerad teknik och
höjda prestadonskrav bl.a. i arbetslivet. Många riskerar härigenom alt bli
handikappade och ställas utanför gemenskapen . För all skapa ett samhälle som
på ett bättre sätt svarar mot alla människors behov krävs det att allas
erfarenheter tas till vara. Vi måste därför lära oss att människor med
handikapp har erfarenheter som är nödvändiga för den fortsatta
samhällsutvecklingen. Detta är en tillgång i den samhälleliga gemenskapen och
inte en belastning.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 59

Den handikappolitik som vi vill
föra och den attityd gentemot handikappade människor som den förutsätter
ställer krav på alla människor. Vi måste alla lära oss att bättre förstå
handikappades problem. Ökade kunskaper gör det lättare att inse behovet av
insatser och underlättar kontakter. Handikappfrågan är en fråga om solidaritet
som följaktligen berör alla och inte bara dem som på grund av skador eller
sjukdom har en funktionsbegränsning.

Av den syn som jag här helt kort
har redovisat följer att frågor om handikapp inte kan ses och behandlas
isolerade. De berör alla samhällsområden.

En handikappad människas
möjligheter att leva ett normalt liv i kontakt med andra beror på förhållandena
i fråga om arbete, bostad, utbildning, kommunikationsmöjligheter etc.
Förhållandena i dessa avseenden påverkar också i myckel hög grad möjligheterna
att delta i kulturiivet. Insatser som avser kulturell verksamhet kan alltså
inte begränsas till det mera snävt avgränsade kulturpoliliska området ulan
måste spänna över en rad samhällssektorer.

Denna helhetssyn på handikappades situation
har varit utgångspunkten för de resonemang och förslag som handikapputredningen
(S 1966: 38) har redovisat i sitt betänkande (SOU 1976: 20) Kultur ät alla.
Många remissinstanser framhåller hur nödvändig denna helhetssyn är om
förhållandena för handikappade skall kunna förändras på ett avgörande sätt.

Den diskussion som förts om handikapputredningens
betänkande har visat att situationen för stora grupper av handikappade i en
rad avseenden är högst otillfredsställande. Det gäller inte enbart möjligheterna
till kulturell aktivitet utan också tillgången till utbildning,
kommunikationer, personlig service etc. Det arbete som påbörias genom de
åtgärder som föreslås i det följande måste fortsättas i takt med att vi får
bättre kunskaper om handikappades situation och behov. Såsom flera
remissinstanser har framhållit har belänkandet på flera punkter karaktären av
programskrift utan redovisning av konkreta förslag till statliga insatser.
Utredningens synpunkter är av den arten alt ansvaret för att förbättringar görs
till stor del vilar på kommuner, landsting och otganisalionsliv. Även om detta
begränsar omfattningen av de åtgärder som nu kan vidtas är det enligt min
mening värdefullt all de handikappades situation, främst då deras kulturella
villkor, har fåll en mer principiell belysning. Utredningens resonemang och synpunkter
bör vara av stort värde för del fortsatta arbetet i olika konkreta frågor.

Som en följd av sitt principiella
synsätt betonar utredningen att handikappades problem inte får ges en särbehandling
utan måste behandlas i sitt sakliga sammanhang. Handikappades situation i
utbildningshänseende måste tas upp när reformer görs inom
undervisningsväsendet, handikappades transportmöjligheter måste ses
tillsammans med trafikplaneringen i stort etc. Jag delar den uppfattningen. Det
innebär all handikappades problem på ett annat sätt än tidigare måste beaktas
i utredningsarbetet inom

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 60

olika områden. Handikappaspekter måste redan från börian
las med på ell naturiigt sätt i bedömningarna och i de åtgärder som föreslås
och inte föras in i ett senare sammanhang i särskild ordning.

Handikapputredningen konstaterar
att antalet handikappade inte kan anges med någon större exakthet. Utredningen
gör inte heller någon närmare definition av begreppet handikappad. 1
utredningens resonemang står begreppet för en person som av fysiska eller
psykiska skäl möter betydande svårigheter i den dagliga livsföringen.
Utredningen anger att den inte har ansett det vara möjligt att behandla den
stora grupp som brukar betecknas socialt handikappade. Flera remissinstanser
är kritiska mot bl.a. denna begränsning. Förslag som berör vissa grupper anses
vara helt otillräckliga. De grupper som därvid särskilt framhålls är socialt
handikappade och människor som vårdas på institutioner.

Jag har förståelse för att handikapputredningen inte har
sökt att mer detaljerat definiera begreppet handikappad. En sådan definition
kan aldrig bli entydig och kan inte heller ha generell giltighet eftersom
handikappet eller funktionsbegränsningen är beroende av den situation eller
miljö den enskilde befinner sig i. Vad gäller utredningens knapphändiga
behandling av socialt handikappade och personer som vårdas pä institutioner finner
jag inte remissinstansernas kritiska synpunkter oberättigade. Samtidigt vill
jag understryka de problem som är förknippade med att klarlägga arten av
svårigheter som den mycket oenhetliga gruppen socialt handikappade möter i
kulturellt avseende. De socialt handikappades problem torde i första hand
hänföra sig till andra områden och det förefaller därför mindre lämpligt att
studera deras situation i kulturellt avseende helt isolerat. Beträffande de
grupper som vårdas på institutioner av skilda slag vill jag erinra om att
statens kulturråd har i uppdrag alt tillsammans med berörda parter göra en
översyn av kulturverksamheten vid vårdinstitutionerna. Denna översyn är enligt
min mening ell betydelsefullt komplement till handikapputredningens
överväganden och jag utgår från att kulturrådels arbete kommer att påbörias
snarast; Del ligger också inom ramen för kulturrådets nuvarande uppgifter att
fortlöpande studera olika handikappgruppers situation i kulturellt avseende
samt komma med förslag till åtgärder som bedöms motiverade. 1 detta arbete
ingår också som en naturlig del att följa den verksamhet som olika
kulturinstitutioner och organisationer bedriver med särskild inriktning på
handikappade. Rådets arbete bör kunna ge underiag för ställningstaganden till
insatser för de grupper som handikapputredningen har behandlat på ett mindre
ingående sätt.

Utifrån de mål för kulturpolitiken som riksdagen lade fast
år 1974 (prop. 1974:28, KrU 1974:15, rskr 1974:248) tar handikapputredningen
upp ett resonemang kring inriktningen av de kulturpolitiska insatserna för
handikappade. Utredningen anser att de redan fastlagda kulturpolitiska riktlinjerna
utgör en tillräcklig plattform och att del inte behövs några särskilda
målformuleringar för denna grupp. Jag delar den uppfattningen och vill

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 61

samtidigt framhålla att de principiella synpunkter som
utredningen har fört fram i fråga om kulturpolitiken på del aktuella området
utgör värdefulla preciseringar av de allmänna riktlinjerna för denna politik.

Kravet på normalisering utgör en viktig handikappolitisk
grundsats framhåller utredningen. Normaliseringen betyder enligt utredningen
alt människor med handikapp skall kunna leva med samma rättigheter, skyldigheter
och möjligheter som andra. Utifrån kravet på normalisering för utredningen fram
en ny princip för finansieringen av åtgärder som behövs för att handikappade
skall kunna delta i en verksamhet. Den innebär att åtgärderna skall
finansieras på samma sätt som verksamheten i övrigt. Utredningen tillämpar
denna princip när den sedan förordar all kostnaderna för handikappanpassning av
telefonnätet skall finansieras genom höjda avgifter för samtliga abonnenter,
alt handikappanpassning av lokaler skall bekostas av lokalhållaren samt att
dagstidningarna skall ge ul en taltid-ningsupplaga för synskadade finansierad
genom höjda prenumerationspriser.

Remissopinionen är blandad när det gäller den principiella
synen på finansieringsansvaret. Handikapporganisationerna finner principen
vara ett viktigt uttryck för all handikappade inte är en grupp som skall
särbehandlas. Även andra remissinstanser anser att det förordade
finansieringssystemet i princip är rikligt. Samtidigt framhåller många att ett
genomförande av principen måste ske successivt och kombineras med föreskrifter
som gör olika verksamheter tillgängliga för handikappade. Vidare måste särskilt
ekonomiskt stöd utgå till åtgärderna.

För egen del vill jag peka på att utredningen inte
konsekvent har följt den förordade principen i fråga om finansiering utan att
den på flera punkter förordar stöd i särskild ordning till olika verksamheter.
Det gäller t. ex. bidragen till studieförbunden för deras arbete bland
handikappade, bidraget till teater för döva samt för framställning av lättläst
litteratur. I samtliga dessa fall skulle ett konsekvent hävdande av den
principiella uppfattningen ha inneburit att ansvaret för de aktuella insatserna
lagts på berörda parter ulan att särskilda medel anvisats. Utredningen har dock
uppenbarligen bedömt det vara nödvändigt att föreslå särskilda insatser för
all handikappades behov skall tillgodoses. Vidare kan framhållas alt många av
de remissinstanser som ansluter sig till den principiella synen på
finanseringsansva-rel, däribland flera handikapporganisationer, i de konkreta
fallen som t. ex. i fråga om handikappanpassning av lokaler och
tidningsutgivning för synskadade poängterar att det krävs särskilda statliga
ekonomiska insatser om de åtgärder som utredningen har föreslagit skall komma
till stånd. Mot denna bakgrund är det enligt min mening inte motiverat att
generellt slå fast en finansieringsprincip av del slag som utredningen har
förordat. Formerna för finansieringen av åtgärder för handikappade måste
enligt min mening i första hand lösas sä all det skapas förutsättningar för att
de handikappades behov tillgodoses. Jag anser därför all man inom varje område
i

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 62

första hand skall pröva möjligheten att tillämpa den
föreslagna finansieringsprincipen men att man. om så bedöms lämpligare, får
överväga andra former.

Handikapputr-edningen pekar på att
del inom kulturområdet finns mycket stora behov när det gäller verksamhet
bland handikappade. Detta understryks också i remissyttrandena. Ett handikapp
leder ibland till att man inte kan ta del av vissa kulturyttringar. Det räcker
all peka på de svårigheter som en synskadad eller en hörselskadad möter på
teatern eller i konsertsalen. Arbetet kan därför inte begränsas till
bearbetning och anpassning av del kulturulbud som personer utan handikapp kan
ta del av. Del är också nödvändigt alt utveckla kulturverksamheter som utgår
direkt från handikappades speciella förutsättningar och behov och som i många
fall också kan bli till glädje förändra. Detta gäller t. ex. teckenspråks-och
pantomimteater och Uillläsla böcker för läsovana. Jag kommer senare att redovisa
förslag som syftar till att stimulera dessa verksamheter. Jag vill i detta
sammanhang peka på den betydelse som konstnärernas engagemang har i
utvecklingsarbetet på det här området. Författare, skådespelare och
bildkonstnärer bör genom direkta kontakter med olika handikappgrupper kunna
finna nya uttryckssätt som berikar de handikappades kulturella situation och
som dessutom kan innebära fruktbara impulser i det konstnärliga
utvecklingsarbetet.

Ett betydande arbete för att vidga
handikappades kontakter med kullurlivet bör enligt min mening också kunna ske
inom den amatörkullurella verksamheten. Det är angelägel alt handikappade ges
möjligheter att utveckla ett eget kulturskapande så alt kontakten med
kulturlivet inte reduceras till en passiv kulturkonsumtion. Statligt stöd kan
utgå i form av bl. a. sludiecirkelbidrag. Sådan verksamhet kan också stödjas
genom det särskilda bidraget för experiment och utvecklingsarbete inom
kulturell verksamhet bland amatörer som fördelas av statens kulturråd.
Handikapputredningen framhåller att kulturrådet vid sin fördelning av medel
bör prioritera aktiviteter bland handikappade. 1 sitt yttrande framhåller
kulturrådet att så sker.

1 det handikappolitiska arbetet har
de handikappades organisationer under senare år spelat en betydelsefull roll.
Handikapprörelsen har härigenom markerat sin ställning som en viktig
folkrörelse. Denna beredvillighet till en aktiv medverkan måste tas till vara
även för framtiden. Det är därför viktigt att organisationerna ges förbättrade
arbetsmöjligheter bl. a. genom att stödet från samhället byggs ut väsentligt.

Det är viktigt att handikappade kan
vara med i föreningslivet även ulan-för handikapprörelsens organisationer. Om
vi skall uppnå en integrering av handikappade i den allmänna gemenskapen kräver
detta att föreningar och sammanslutningar i ökad omfattning tar hänsyn till
handikappades behov och förutsättningar i planeringen av sin verksamhet.

Ansvaret för att handikappade får ökad tillgång till
kullurlivet måste i

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 63

stor utsträckning ligga hos berörda kulturinstitutioner,
organisationer m. m. Handikapputredningens princip alt kostnaderna för insatser
för handikappade skall täckas av den generella finansieringen tillämpas också
i betydande utsträckning. Utredningen har emellertid funnit del motiverat med
särskilda insatser på ett antal områden och har också lagt fram mer eller
mindre konkreta förslag till åtgärder. Jag har nyss nämnt några exempel och
kommer i det följande alt redogöra för ytterligare några förslag, däribland en
avsevärd ökning av insatserna för alt förbättra synskadades tillgäng till
litteratur. Sammanlagt innebär mina förslag i det följande en ökning av
insatserna på handikappades kulturella verksamhet med 9,1 milj. kr.
Handikapputredningen hade för motiverande ändamål förordat en ökning med 6,5
milj. kr.

Under beredningen av
handikapputredningens förslag har kontakter fortlöpande förekommit med
företrädare för handikapporganisationerna. Syftet har varit att ge en sådan
form åt de konkreta förslag som handikapputredningen har lagt fram att de på
bästa sätt tillgodoser berörda gruppers önskemål. Organisationernas företrädare
har också förklarat sig biträda de förslag som i det följande kommer att
redovisas. De har samtidigt uttalat att förslagen utgör viktiga steg för att
göra kulturiivet tillgängligt för handikappade. Jag finner del myckel
glädjande att arbetet har kunnat bedrivas på detta sätt i samråd med
handikapprörelsen.

4.2 Utbildningsfrågor

Jag har i de frågor jag nu kommer
att beröra samrått med statsrådet Mogård.

Under 1950- och 1960-talen var hörselträningen
starkt dominerande i de hörselskadade barnens skolundervisning. Efter hand har
teckenspråket emellertid kommit till ökad användning och ett omfattande arbete
har satts igång för att utveckla delta. Allt fler hörande har börial intressera
sig för teckenspråk. Handikapputredningen framhåller teckenspråkets betydelse i
undervisningen, både som kommunikationsmedel och som instrument för
begreppsinlärning. Genom det utvecklingsarbete som bedrivs har teckenspråkels
möjligheter att utnyttjas som undervisningsspråk väsentligt förbättrats. Del
normerade teckenspråket kan numera utnyttjas som både läromedel och
kommunikationsmedel. Utredningen anser att teckenspråkets nya möjligheter och
ställning bör komma till klart uttryck i läroplanen. Denna uppfattning delas av
bl. a. skolöverstyrelsen (SÖ) och Sveriges dövas riksförbund (SDR).

Jag delar utredningens uppfattning
i denna fråga. Genom beslut den Sju-ni 1976 fick SÖ i uppdrag att se över
grundskolans läroplan. Del ankommer på SÖ att i det pågående översynsarbetet ta
hänsyn till de dövas behov av total kommunikation, inkl. användande av
teckenspråket.

En förutsättning för en förstärkt teckenspråksundervisning
i skolan är

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 64

att lärare och övrig personal har fått tillräcklig
utbildning i detta kommunikationssätt. Inom universitets- och högskoleämbetet
(UHÄ) pågår f. n. en översyn av utbildningsplanerna för
speciallärarutbildningen. Det ankommer på UHÄ att därvid beakta behovet av en
förstärkning av teckenspråksundervisningen inom speciallärarulbildningen.

När det gäller fortbildning i
teckenspråket för redan verksamma lärare bör sådan, i likhet med vad som
tidigare har varit fallet, kunna inrymmas inom anslaget Fortbildning m. m.
Medel har under de senaste budgetåren anvisats under nämnda anslag för
undervisning i teckenspråket även av övrig personal vid specialskolorna för
döva och hörselskadade.

4.3 Vuxenutbildning och folkbildningsarbete

Handikapputredningen har utvecklat
motiven för att människor med handikapp skall ha samma möjligheter som andra
all delta i folkbildning och annan vuxenutbildning. Jag delar utredningens
uppfattning att de i så stor utsträckning som möjligt bör integreras med övriga
deltagare i vuxenutbildning. Del är därför viktigt att statsbidragssystem och
statsbidrags-villkor utformas så att de underiättar integration och stimulerar
till särskilda insatser som ökar handikappades möjligheter att delta.

Någon närmare analys av vilka
statliga insatser som kan göras för att förbättra förhållandena för
handikappade inom folkbildning och annan vuxenutbildning har utredningen inte
gjort. Jag räknar därför med all ett fortsatt arbete kommer att behövas inom
ramen för pågående utredningsarbete avseende folkbildnings- och vuxenutbildningsfrågor.
Jag tar i del följande upp några av de frågor som är aktuella i del
utredningsarbete som pågår och redovisar dessutom ett antal förslag till
omedelbara resursförstärkningar i syfte att underlätta för handikappade att
delta i studier och kulturverksamhet.

Statsbidraget till
studiecirkelverksamhet är f.n. utformat så att ett särskilt tilläggsbidrag
utgår för studiecirklar i vissa ämnen, s. k. prioriterade studiecirklar. Till
dessa hör bl. a. studiecirklar som har till syfte att utveckla handikappades
färdigheter att meddela sig, t. ex. cirklar i punktskrift eller teckenspråk.
Statsbidraget är knutet till ämnet och inte till deltagarka-tegorin. Även
personer som inte själva är handikappade men önskar studera dessa ämnen, t.
ex. för att kunna kommunicera bättre med handikappade, har sålunda rätt att
delta i sådana prioriterade studiecirklar. Ett särskilt statsbidrag utgår för
arvode till leckenspråkslolk, som alltså kan medverka i reguljära studiecirklar
vid sidan av cirkelledaren. SÖ:s möjlighet att ge dispens från vissa
stalsbidragsvillkor har också stor betydelse när det gäller handikappades
möjligheter att delta i cirkelverksamhet.

Folkbildningsutredningen (U
1975:19) har i uppdrag att utreda frågor som gäller statsbidrag till studieförbund
och studiecirkelverksamhet och frågor som gäller gränsdragning mellan
studiecirkelverksamhel och

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 65

annan verksamhet. 1 utredningens uppdrag ingår bl.a. att
pröva vilka ytterligare insatser som kan behövas för att underlätta för
handikappade att delta i cirkelstudier. Folkbildningsutredningen har också i
uppdrag alt studera i vilka former studiecirkelverksamhet för
utvecklingsstörda bedrivs och belysa frågan om gränsdragning mellan folkbildning
och den försöksverksamhet med vuxenundervisning för utvecklingsstörda som
bedrivs av landslingen med särskilda statsbidrag. Flertalet av de frågor som
handikapputredningen har berört är av den arten att de kan förväntas bli
belysta av folkbildningsutredningen. I sitt yttrande framhåller också denna
utredning att så kommer att ske.

Sedan den I januari 1976 bedriver
SÖ genom studieförbunden försök med uppsökande verksamhet i bostadsområden i
några kommuner. Försöksverksamheten skall pågå under tre år och kommer alltså
att vara avslutad med utgången av år 1978. För budgetåret 1976/77 har 2 milj.
kr. anvisats för denna verksamhet och motsvarande belopp föreslås i prop.
1976/77:100 (bil. 12 p. F 7.) för budgetåret 1977/78. Handikappade utgör en
prioriterad grupp inom den uppsökande verksamheten som sker i samarbete med
bl.a. de handikappades egna organisationer. För människor som inte själva söker
sig till utbildning är del ofta av avgörande betydelse att fä personlig kontakt
med någon som tillhör samma grupp och känner till de studiehinder som finns.
Därför är det viktigt att verksamheten bedrivs i samarbete med bl. a. de
handikappades egna organisationer.

I likhet med handikapputredningen anser jag att det är
viktigt all del statliga stödet till produktion av studiematerial för
handikappade byggs ut och alt cirkelledare m. fl. har goda kunskaper om
handikapp. Jag har därför i prop. 1976/77:100 för budgetåret 1977/78 förordat
en fortsatt utbyggnad av bidraget till studieförbundens pedagogiska verksamhet
bland handikappade med 500000 kr. och till produktion av studiematerial för
handikappade med 500000 kr., vilket motsvarar handikapputredningens förslag.

Synskadades riksförbund (SRF), tidigare De blindas
förening (DBF), och Föreningen Sveriges dövblinda berör i sina yttranden frågan
om synskadades rätt alt behålla studiematerial framställt på band, dvs. talböcker,
som används i studiecirkelverksamhet. Enligt tillämpningsföreskrifterna för
bestämmelserna i 18 § lagen (1960: 729) om upphovsrätt har bl.a. SRF rätt att
framställa talböcker av utgivna litterära verk utan att upphovsmännens
tillstånd inhämtas. Lagen tillåter emellertid endast att sådana talböcker
används för utlåning. Detta för med sig att synskadade m. fl. måste lämna
tillbaka de talböcker som de använder i en studiecirkel. För den enskilde är
detta givetvis en stor olägenhet och för SRF medför det ett merarbele genom
bibliotekshanteringen samt ökade kostnader eftersom studiematerialet måste
vara utformat så att del i princip kan användas fler gånger. Flera skäl talar
därför enligt min mening för all förutsättningar bör skapas för synskadade
m.fl. att behålla den aktuella typen av material. Enligt vad jag har inhämtat
är upphovsmännen, företrädda av

.'5 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 87

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 66

Sveriges författarförbund, positiva till all medverka till
en praktisk lösning av frågan i avvaktan på resultatet av den totala översyn av
upphovsrätts-reglerna som utredningen (Ju 1976:02) om upphovsrätt gör.
Diskussioner pågår också mellan Folkbildningsförbundet och Sveriges
författarförbund om ett avtal som skall ge deltagare i slalsbidragsberältigad
studiecirkel, som får använda talbok, rätt att behålla studiematerial som är
framställt i denna form. Enligt vad jag har inhämtat bedömer parterna det som
möjligt att träffa en sådan överenskommelse vilket jag finner mycket glädjande.
Vad gäller ersättning till upphovsmännen för framställningen av de talböcker
som kommer all användas bör det vara möjligt att finna en lösning i anslutning
till den redan existerande ersättningen för framställning av talböcker som
används i låneverksamhet.

I likhet med handikapputredningen
anser jag alt ökade medel bör utgå för bidrag till studiekonsulenlverksamhet
för handikappade inom studieförbunden. Jag kommer i det följande, i samband med
min anmälan av anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet för
budgetåret 1977/78, all förorda en höjning av medlen för detla ändamål med 705
000 kr. Som SÖ anför bör dock bidraget utformas som ett ökat stöd till
studieförbundens utvecklingsprojekt inom handikappområdet utan anknytning till
särskilda konsulenttjänster. Fr.o.m. budgetåret 1978/79 bör dessa medel
sammanföras med bidraget till studieförbundens pedagogiska verksamhet för
handikappade och beräknas under anslaget Bidrag till studieförbund. För
budgetåret 1977/78 bör dock medlen liksom tidigare beräknas under anslaget
Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet. Bidraget bör fördelas mellan
studieförbunden enligt samma principer som gäller för det nyss berörda bidraget
till deras pedagogiska verksamhet bland handikappade.

I prop. 1976/77:55 om folkhögskolan har jag framhållit all
folkhögskolan är ett värdefullt utbildningsalternativ för handikappade. Handikappade
bör i så stor utsträckning som möjligt integreras med övriga studerande. Jag
har vidare förordat att skolorna själva skall få besluta om hur statsbidraget
skall fördelas på olika hjälpålgärder så all förhållandena kan anpassas med
hänsyn till den enskilde elevens handikapp. Det statsbidragssystem som jag har
förordat i den propositionen kommer all göra en sådan flexibel anpassning av
stödåtgärderna möjlig. Dessutom föreslås en utbyggnad av statsbidraget för
stödåtgärder med ca 2,3 milj. kr., vilket ökar möjligheterna för handikappade
att studera vid folkhögskolor.

I likhet med handikapputredningen
anser jag att handikappade också bör få ökade möjligheter att delta i statlig
och kommunal vuxenutbildning. Jag vill erinra om att jag i prop. 1976/77:100
(bil. 12 s. 426) betonat viklen av att det s.k. schablontillägget inom kommunal
vuxenutbildning bl.a. används för alt tillgodose handikappades behov av
särskilda undervisningsinsatser. Utredningen (U 1976:10) om den gymnasiala utbildningen,
som har i uppdrag att bl.a. utreda ökad samverkan mellan gymnasie-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 67

skola, kommunal vuxenutbildning och
arbetmarknadsutbildning, skall också enligt sina direktiv överväga vilka insatser
som kan vara nödvändiga för dem som inte kan utnyttja gymnasieskolans
utbildning i samma utsträckning som andra, t, ex. handikappade.

I strävandena att ge handikappade
människor, bl.a. dem som bor på vårdinstitutioner, tillfälle att ta del av
kulturella upplevelser är del viktigt att en uppsökande verksamhet med varierat
innehåll kan utvecklas. Sådan verksamhet kan erhålla stöd via bidraget till
kulturprogram inom föreningslivet. Bidraget utgör också en viktig stimulans
till kurs- och mötesverksamheten bland handikappade inte minst inom deras egna
organisationer. För verksamhet bland handikappade gäller att bidraget kan utgå
med 100 % av bidragsgrundande kostnader. Innevarande budgetår disponeras 500
000 kr. för ändamålet.

Kostnader för anpassning av
programverksamheten till handikappades behov t. ex. teckenspråkstolkning, bör
enligt handikapputredningens mening täckas inom ramen för bidraget.
Förmedlingsbyrån för kulturprogram påpekar i sitt yttrande att detta är möjligt
enligt gällande bestämmelser.

Utredningen föreslår en uppräkning av medlen för bidrag
vilket stöds av samtliga remissinstanser som har berört frågan. Även jag anser
all ökade resurser bör anvisas. 1 budgetpropositionen (prop. 1976/77:100 bil.
12 p. B 3.) har föreslagits en uppräkning av medlen för bidrag till
kulturprogram inom föreningslivet med 3 milj. kr. Av denna ökning kan 135000
kr. beräknas avse bidrag till handikappverksamhet om man ser till
handikapp-bidragels relativa andel av det totala stödet innevarande budgetår.
Enligt min mening bör verksamheten tillföras ytteriigare medel och jag beräknar
för del ändamålet ell belopp av 365 000 kr. Den sammanlagda ökningen jämfört
med innevarande budgetår blir därmed 500000 kr. vilket gör att minst 1 milj.
kr. kan disponeras för bidrag till kulturprogram bland handikappade under
budgetåret 1977/78. Detta motsvarar den nivå handikapputredningen har
föreslagit. Vad jag här har föror-dat kräver alt ytterligare medel utöver vad
som har föreslagits i budgetpropositionen anvisas under del aktuella anslaget.
Jag återkommer till delta i det följande (5.2).

För att döva skall förstå hörande
behöver de hjälp av tecken språk s-tolk framhåller handikapputredningen. På
samma sätt behöver hörande som regel tolk för all förstå döva. Samhället tillhandahåller
tolkhjälp eller tolktjänst i olika former. Jag har nyss berört vissa av de
möjligheter som finns i vuxenutbildningen och folkbildningsverksamheten. Vidare
svarar landstingen för en betydande tolktjänst inom ramen för sin hjälpmedelsorganisation.
Statsrådet Troedsson kommer vid sin anmälan av de frågor som rör
socialdepartementets ansvarsområde att beröra den fortsatta utvecklingen av
denna verksamhet.

En fungerande tolkljänst
förutsälter att det finns kunniga teckenspråks-tolkar. Sedan år 1969 bedriver
SÖ en utbildning av teckenspråkstolkar. Utbildningen har under de senaste åren
huvudsakligen haft formen av ämnes-

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 68

kurser på upp till fem veckor vid folkhögskola. Deltagarna
har varit personer med döva anhöriga och personer som huvudsakligen arbetar
bland döva. Hittills har 230 personer deltagit i kurserna. Av dessa har dock
drygt 100 endast gått en tvåveckors kurs. SDR uppskattar tolkbehovet till minst
400, SÖ har under år 1976 utvärderat utbildningen och fiån deltagarna har
därvid kommit fram önskemål om en längre och bredare grundutbildning med olika
påbyggnadskurser, SÖ har nyligen påböriat en försöksverksam-hel med utbildning
av tolkar för dövblinda. Ett hundratal verksamma dövblindtolkar bedöms behöva
få utbildning. Vidare anordnar SÖ melo-dikkurser för teckenspråkslärare som
undervisar i teckenspråk i tolkutbildningen, i de kurser landstingens
hörselkliniker anordnar, i studiecirklar och i skolor m. m.

Handikapputredningen framhåller att
tolkutbildningen måste byggas ut för att bristen på tolkar för döva och
dövblinda skall kunna avhjälpas. Det behövs också en mer differentierad
utbildning för all det skall vara möjligt att tillgodose behoven inom olika
ämnesområden. Utredningen föreslår alt de medel, som SÖ under anslaget Bidrag
till de handikappades kulturella verksamhet disponerar för tolkulbildning, höjs
till 500000 kr.

I likhet med de remissinstanser som har berört frågan
delar jag uppfattningen att de olika formerna av utbildning bör byggas ut.
Utbildningen bör omfatta såväl en allmän tolkulbildning som utbildning för
speciella funktioner, t. ex. rättstolkning. Del framstår också som angeläget
att förbättra utbildningen av tolkar för dövblinda samt den melodikulbildning
för lolkut-bildare som redan nu förekommer. Bl. a. SÖ har framhållit all den
anslagsnivå som handikapputredningen har föreslagit är för låg för att
utbildningen skall få en tillräcklig omfattning. Tolkulbildningen bör enligt
min mening ges en hög prioritet bland insatsema för handikappade, och jag kommer
senare vid min behandling av anslaget Bidrag till de handikappades kulturella
verksamhet att beräkna en höjning av medlen för detta ändamål med 365 000 kr.
till sammanlagt 730000 kr. Den hittillsvarande utbildningen har till viss del
varit av försökskaraktär. Med hänsyn till den utbyggnad av landstingens
lolktjänst som kan förväntas ske samt de behov som finns inom bl. a.
folkbildningsområdet finns det anledning alt se över den framtida utformningen
av utbildningen. De frågor som behöver studeras närmare är bl.a. det förväntade
framtida behovet av tolkar och tolkutbildare inom olika områden och den
dimensionering utbildningen därmed bör ha, utbildningens innehåll samt
samordningen mellan olika kursanordnare. Jag avser att senare föreslå
regeringen att uppdra åt SÖ att i samråd med berörda parter komma in med
förslag beträffande den aktuella utbildningens utformning.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 69

4.4 Teatrar och andra kulturinstitutioner

Vikliga delar av vårt kulturliv
bedrivs i institutionell form vid t. ex. konserthus, teatrar och museer.
Handikappade har många gånger svårt alt ta del av denna verksamhet. Orsakerna
kan vara flera. Handikapputredningen pekar på alt såväl den fysiska miljön som
verksamhetens utformning kan utgöra hinder.

Innan jag går närmare in på de
frågor som handikapputredningen har be-rör-t i delta sammanhang vill jag erinra
om att ett av målen för den statliga kulturpolitiken är att kulturverksamheten
skall utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov.
Eftersom den samhällsslödda kulturverksamheten vid kulturinstitutioner och i
föreningar och grupper så litet som möjligt bör styras av detaljerade regler,
vilar ansvaret för att insatser görs för särskilda grupper på institutionerna
själva och på andra som är verksamma på kulturområdet.

Kulturinstitutionernas
informationsverksamhet och publikkontakt bör enligt min mening intensifieras.
Valet av informationskanaler och informationsteknik bör mer än i dag anpassas
till skilda gruppers förhållanden. Kulturellt underförsörida grupper bör
prioriteras.

Det synsätt som jag här har
redovisat utgör enligt min mening vikliga riktlinjer när del gäller all
förbättra de handikappades möjligheter att delta i kulturell verksamhet. Det
motsvarar också i allt väsentligt de principer som handikapputredningen har
gett uttryck för när del gäller ansvaret för handikappanpassning och
handikapporganisationernas roll i kulturverksamheten.

Handikapputredningen konstaterar
när det gäller lokalernas utformning m. m. vid våra kulturinstitutioner all
problemen för handikappade är många och av varierande slag. Rörelsehindrade kan
ha svårt all ta sig in och röra sig i lokalerna, synskadade kan ha svårt att
orientera sig, hörselskadades möjligheter att ta del av t.ex. en
teaterföreställning är begränsade om det saknas hörslinga eller annat
hjälpmedel, inredningen kan omöjliggöra för allergiker att vistas i lokalema.

Många av de åtgärder som måste
vidtas för att kulturinstitutionerna skall vara anpassade till handikappades
behov är av den arten alt de inte kan regleras genom centralt utfärdade råd och
anvisningar. Ansvaret för att en anpassning sker ligger därför till stor del
hos den enskilda institutionen. De handikappades egna erfarenheter och
synpunkter bör tas till vara eftersom de är av stort värde när man lar
ställning till vad som skall göras. Även handikappråden bör kunna vara till
hjälp. Chefen för bostadsdepartementet kommer senare att ta upp frågan om
allmänna lokalers anpassning och kommer därvid att föreslå vissa ändringar i
stödet till allmänna samlingslokaler.

Jag delar utredningens uppfattning
att kulturinstitutionernas information om sin verksamhet bör vara utformad så
att även de handikappade nås. Handikapporganisationerna är därvid en viktig
kontaktkanal. Även publik-

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 70

organisationer som Skådebanan bör kunna svara för ett
värdefullt arbete. En viktig del i åtgärderna för handikappade är givetvis
också att personlig service som är anpassad till individuella behov kan ges.

Handikapputredningen framhåller att
utformningen av verksamheten vid kulturinstitutionerna ibland kan vara ett
hinder för handikappade. Har inte verksamheten anpassats för t.ex. synskadade,
döva, hörselskadade och psykiskt utvecklingsstörda får de som har sådana
handikapp ofta litet utbyte eller inget utbyte alls. Utredningen konstaterar
också att institutionernas reguljära verksamhet aldrig helt kan anpassas så
att alla handikappade kan ta del av den. Det krävs en verksamhet som utformats
med hänsyn till de aktuella gruppernas förutsättningar. Sådan verksamhet måste
dock vara öppen för alla så all inte en särkultur för handikappade skapas.

Remissinstanserna instämmer i
huvudsak i utredningens resonemang. Konstnärliga och litterära yrkesutövares
samarbetsnämnd (Klys) menar dock att del är tveksamt om integralionslanken bör
drivas så långt som handikapputredningen har gjort. Det skulle t. ex. leda till
stora problem att vid alla teaterföreställningar ha teckentolkning och
introduktioner för att beskriva pjäsinnehåll.

Teatrarnas riksförbund anser alt
det inte torde vara möjligt att anpassa teatrarna och deras verksamhet så att
de blir tillgängliga för alla kategorier handikappade. Förbundet framhåller
också att de handikappades problem inte löses genom föreskrifter för
kulturinstitutionerna. Statens kulturråd däremot anser att man, när en
fullständigare bild av institutionernas verksamhet för handikappade finns, får
överväga att i statsbidrags villkoren för institutionerna ta in styrande
bestämmelser för att tillgodose handikappades behov.

Utredningens synpunkter och
kommentarerna från remissinstanserna visar hur svår och mångfacetterad denna
fråga är. Självfallet måste vi sträva efter att göra handikappade delaktiga av
kulturinstitutionernas verksamhet. Samtidigt måste vi vara medvetna om att
vissa handikapp utgör ett absolut hinder för att ta del av vissa konstnärliga
uttrycksformer. En balettföreslällning kan inte göras tillgänglig för en
synskadad. En konsert eller operaföreställning kan inte anpassas till den gravt
hörselskadade. Inom andra konstformer kan anpassningen medföra ingrepp i den
konstnärliga gestaltningen som av utövarna och av den övriga publiken upplevs
vara alltför djupgående. Det är givetvis också stora skillnader mellan de
problem som måste lösas vid t. ex. en teater där det konstnärliga utövandet är
kärnan i verksamheten och vid exempelvis ett museum som inte i samma
utsträckning arbetar med konstnärliga uttrycksmedel.

Handikapputredningen har inte gått
in på dessa frågor utan har nöjt sig med alt göra vissa allmänna uttalanden.
Inte heller har remissinstanserna diskuterat frågorna mer ingående. De problem
som det här gäller är enligt min mening inte av den karaktären att de kan lösas
genom alt man slår fast vissa allmänna principer. Vad som krävs är konkreta
åtgärder. Dessa mås-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 71

te växa fram i en dialog mellan bl.a. handikappade,
teknisk cxper-lis, konstnärliga yrkesutövare och andra som är verksamma vid
institutionerna. När man lar ställning till de särskilda insatserna är del som
utredningen framhåller viktigt all man i första hand prövar lösningar som gör
att handikappade och icke-handikappade tillsammans kan ha utbyte av verksamheten.
Man bör i möjligaste mån undvika alt skapa en särskild verksamhet för
handikappade.

Det behövs också ett rent konstnärligt utvecklingsarbete
som syftar till all utveckla sådana uttryckssätt som handikappade har lätt att
uppfatta. Kulturinstitutionerna har här ett centralt ansvar men även de fritt
arbetande kulturarbetarna bör kunna bidra i betydande utsträckning. Detla bör
kunna stimuleras bl. a. genom de bidrag som kan utgå till enskilda kulturarbetare.
Jag finner det naturligt att frågor av detta slag ägnas en särskild
uppmärksamhet när konstnärsnämnden delar ul projektbidrag till kulturarbetare.
Syftet med dessa bidrag är bl.a. att vidga användningen av konstnärlig
verksamhet till nya områden. Även de bidrag som statens kulturråd fördelar till
fria grupper är av intresse i detta sammanhang.

För alt en utveckling som ger
handikappade större tillgång till kulturinstitutionernas verksamhet skall
komma till stånd krävs att institutionerna avsätter ökade resurser för detla
ändamål. Jag förutsätter alt institutionerna känner sill ansvar och att de
omprioriteringar som behövs kan ske på ett smidigt sätt utan detaljreglerande
föreskrifter.

Handikapputredningen framhåller att de som vistas på
vårdinstitutioner måste få del av kulturinstitutionernas verksamhet. Den
uppsökande verksamheten måste därför byggas ut. 1 likhet med de
remissinstanser som har berört frågan delar jag den uppfattningen och vill
erinra om att studieförbunden och de fria teater- och musikgrupperna liksom
Riksteatern. Riks-konserter och regionmusiken redan i dag gör värdefulla
insatser därvidlag. En viktig förutsättning för all verksamheten skall kunna
byggas ut är att ökade ekonomiska resurser ställs till förfogande. Enligt min
mening har också vårdinstitutionernas huvudmän ett stort ansvar för att så
sker. Jag vill även erinra om alt statens kulturråd såsom tidigare (4. 1) har redovisats avser alt i ett
särskilt utr-edningsprojekt la upp frågan om kulturverksamheten på vårdinstitutionerna.
Denna verksamhet måste givetvis utformas med utgångspunkt i deltagarnas
intressen och behov. Det är enligt min mening viktigt med ett samspel med den
kulturverksamhet som bedrivs i samhället utanför institutionerna. Ett sådant
samspel kan aktivt bidra till att bryta vårdinstitutionernas isolering.

Döva ser gärna och spelar gärna
teater konstaterar utredningen men de har svårt att följa med handlingen i en
pjäs om den inte tolkas till teckenspråk. Med hänsyn till de dövas särskilda
behov föreslår utredningen att Svenska rikstealern får ansvar för en
teaterverksamhet som omfattar teckenspråk, mim och pantomim. Den uppsökande
verksamheten bör dominera men ensemblen bör även kunna delta i amatörtea-

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 72

terverksamheten bland döva. Handikapputredningen föreslår
alt ett belopp av I milj, kr. om året av de medel som anvisas för Riksteaterns
verksamhet beräknas för en leckenspråkig teater.

Remissinstanserna är genomgående
positiva till särskilda insatser för att döva lättare skall få tillgång till
teater. Samtidigt är flera kritiska till delar av förslaget. Statens kulturråd
och Arbetarnas bildningsförbund (ABF) anser att utredningen borde ha inhämtat
gruppen Tyst teaters synpunkter på hur den tänkta verksamheten skulle kunna
byggas upp. Man pekar på att Tyst teater som är knuten till ABF har en mångårig
erfarenhet av verksamhet bland döva och av teckenspråkstealer. Gruppen är
ensam i sill slag i landet och de ökade insatserna bör bygga på dess
verksamhet. Svenska rikstealern anser del vara mindre lämpligt att ensamblen i
huvudsak skall arbeta med teckenspråk. I stället borde en mimlealerverksamhet
kunna diskuteras. Skådespelarna i en sådan grupp kan växla vilket är av stort
vär-. de från konstnärlig synpunkt.

Jag delar uppfattningen att en
särskild teaterverksamhet som i första hand riktar sig till döva bör byggas
upp. I likhet med statens kulturråd och ABF finner jag det naturligt all man
därvid tar till vara den erfarenhet som finns i gruppen Tyst teater. Innan jag
går vidare vill jag för fullsländighe-tens skull helt kort informera om
gruppens verksamhet. Gruppen har arbetat sedan år 1971 och verksamheten har
bedrivits främst inom de dövas organisationer och ABF men gruppen har också
engagerats av kulturnämnder, skolor, vårdinstitutioner m.fl. Drygt hundratalet
föreställningar har getts åriigen. Gruppen har också uppträtt i internationella
sammanhang och därvid rönt betydande uppmärksamhet. Vid sidan av föreställningsverksamheten
har gruppen arbetat med amatörteaterverksamhet bland döva. Tyst teater har i
egenskap av fri grupp fått bidrag från statens kulturråd.

Under beredningsarbetet har
kontakter tagits med Svenska rikstealern, ABF och SDR för alt söka finna en
lämplig organisationsform för en teaterverksamhet som bygger på Tyst teater.
De tre parterna har efter diskussioner där även företrädare för Tyst teater
har deltagit förklarat sig beredda att gemensamt svara för en sådan verksamhet.
Verksamheten skulle enligt överenskommelsen ledas av en styrelse beslående av
en representant för vardera Svenska rikstealern, ABF och SDR samt en
representant för i verksamheten engagerade skådespelare. Riksteatern är beredd
att stå som huvudman vilket bl.a. innebär att Riksteatern tar över
arbetsgivaransvaret. Medlemmarna i Tyst teater kommer att erbjudas anställning
i verksamheten.

Enligt min mening bör det finnas
goda förutsättningar att i ett samarbete av detta slag bygga upp en väl
fungerande teaterverksamhet för döva. Riksteaterns medverkan bör ge garantier
för all verksamheten får en önskvärd stadga. Jag ser också en betydande fördel
i att Riksteaterns resurser i fråga om administration, planering, teknisk
utrustning m. m. kan utnyttjas.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 73

Genom att SDR och ABF är med skapas en direkt kontakt med
viktiga publikgrupper och med amatörverksamheten. Lösningen innebär också att
Tyst teaters erfarenheter kan tas tillvara och vidareutvecklas.

Ensemblens inriktning bör enligt
min mening i princip bestämmas av den särskilda ledningsgrupp som parterna
avser att bilda. Självfallet bör teckenspråket få en central ställning i de
pjäser som spelas. Enligt min mening finns det dock skäl att även beakta de
möjligheter till en breddning av verksamheten som mimen och pantomimen ger i
enlighet med vad Riksteatern har antytt i sitt yttrande. På samma sätt som inom
annan teaterverksamhet bör det i den nu aktuella verksamheten vara angeläget
att stimulera en konstnärlig förnyelse. Förutsättningarna för detta bör öka om
flera konsl-näriiga uttryckssätt används. I en teaterverksamhet där utöver
teckenspråk också mim och pantomim förekommer bör en kontinueriig förnyelse
kunna ske i fråga om medverkande skådespelare vilket bör vara av intresse för
såväl ensemblens medlemmar som publiken. Mimteater ger också döva tillfälle att
utveckla en egen konstform som även hörande kan ha glädje av. En sådan
breddning förefaller enligt min mening vara eftersträvansvärd inte minst mot
bakgrund av att döva och hörande härigenom kan mötas i gemensamma
kulturupplevelser.

Riksteatern, ABF och SDR har
förklarat sig beredda att inleda den särskilda teaterverksamheten för döva
under nästa budgetår under föratsättning att statliga medel anvisas. I likhet
med utredningen och remissinstanserna anser jag all särskilda medel bör
anvisas och beräknar efter samråd med Svenska rikstealern ett medelsbehov av 1
milj. kr. för ändamålet. Jag återkommer i det följande till denna fråga vid min
anmälan av anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet.

4.5 Biblioteksverksamhet

4.5.1 Allmänna synpunkter

Såsom handikapputredningen framhåller
har folkbiblioteken en central roll i den lokala kulturverksamheten.
Bibliotekens arbete har under senare år vidgats och omfattar nu en rad olika
aktiviteter. Andra medier än böcker finns alt låna. många bibliotek svarar för
en betydande allmänkulturell verksamhet, uppsökande arbete, bl.a.
boken-kommer-verksamhet, blir allt vanligare.

Handikapputredningen konstaterar
att folkbiblioteken genom sin mångskiftande verksamhet och sin stora spridning
är den kulturinstitution vars verksamhet når flest medborgare. Servicen till
handikappade varierar dock kraftigt mellan kommunerna. En utjämning är enligt
utredningen nödvändig samtidigt som ambitionsnivån måste höjas. Biblioteken
måste kunna tillhandahålla bl. a. lättlästa böcker, talböcker och olika typer
av au-dio-visuellt materiel. De måste också ha tillgång till tekniska
hjälpmedel.

Remissinstanserna delar uppfattningen att en utjämning och
en utökning

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 74

av servicen till handikappade måste ske men samtidigt
kritiser-as utr-edningen för- att den inte har lagt fiam några förslag om hur
en för-ändrrng sj

En av principerna för de
samhälleliga insatserna på kulturområdet är att ansvaret för stöd och stimulans
till verksamheten på lokal nivå i första hand ligger hos kommunerna. Detta
gäller även folkbiblioteken. Folkbiblioteken är kommunala institutioner och
del är den enskilda kommunen som avgör hur verksamheten skall utformas.
Ansvaret för den lokala biblioteksservicen till olika handikappgrupper ligger
således hos kommunerna. Framväxten av bl.a. del uppsökande arbetet visar
enligt min mening att kommunema är medvetna om den betydelse som dessa insatser
har. Jag delar dock utredningens och remissinstansernas uppfattning all mycket
återstår att göra och utgår från att kommunerna känner sitt ansvar för alt
förbättra de handikappades villkor också på detta område. Missgynnade och
eftersatta grupper måste ägnas en ökad uppmärksamhet i biblioteksarbetet. Del
är enligt min mening också naturiigt att kommunerna tar till vara de
möjligheter till omprioriteringar i biblioteksverksamheten som, liksom i all
samhällelig service, regelbundet måste göras med hänsyn till framförda krav och
på annat sätt ändrade förutsättningar.

De statliga bidrag som kan utgå
till lokala folkbibliotek är av engångskaraktär och syftar till att stimulera
en utveckling som gör alt nya grupper nås samt till att utjämna
biblioteksstandarden mellan kommunema. Enligt de riktlinjer som riksdagen lade
fast för några år sedan (prop. 1975:20, KrU 1975:12, rskr 1975: 201) skall
bidragen, som fördelas av statens kulturråd, i huvudsak avse allmän
upprustning, inköp av bokbussar, biblioteksverksamhet på arbetsplatser samt
inköp av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk. Kulturrådet kan också
inom ramen för anvisade medel bevilja bidrag till andra ändamål som t. ex.
verksamhet för handikappade.

I sitt yttrande över
handikapputredningens betänkande framhåller kulturrådet att del med hänsyn
till de stora skillnaderna mellan kommunerna är möjligt att del krävs statliga
stimulansbidrag till åtgärder för handikappade om handikapputredningens tankar
skall kunna förverkligas. Samtidigt påpekar rådet, liksom flera andra
remissinstanser, att den arbetsfördelning som tillämpas inom
folkbiblioleksväsendel mellan lokala bibliotek, länsbibliotek och
lånecentraler borde kunna vara en grund för en plan för bättre
biblioteksservice till handikappade. Länsbiblioteken bör kunna göra betydande
insatser genom alt tillgodose varje läns behov av lättlästa böcker, talböcker
m. m. Kulturrådet redovisar att rådet i sin pågående översyn av det statliga
stödet till länsbiblioteks- och lånecentralsverksam-het har för avsikt att
studera vilka uppgifter länsbiblioteken kan ha inom delta område. Bl.a. kommer
talboksförsörjningen i landet att.undersökas närmare.

Jag delar uppfattningen alt
samtliga led i vårt folkbiblioteksväsende måste finnas med i bilden när man
diskuterar hur servicen till olika handi-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 75

kappgrupper skall utvecklas. De lokala biblioteken har en
central roll genom den nära kontakt med berörda grupper som kan skapas inte
rrrinst i den uppsökande verksamheten. Del är emellertid naturligt att
biblioteket i en liten kommun inte kan skaffa sig alla de olika medier som kan
kon'rma i fråga. Där bör i stället länsbiblioteket kunna fungera som en resurs.
Jag finner det där'för glädjande att kullurTådet kommer att belysa dessa
fr'ågor i sitt pågående utredningsarbete. Samtidigt vill jag understryka att
del primära ansvaret för att en fungerande service byggs upp i varie län
ligger hos kommuner och landsting. Delta gäller såväl det ekonomiska ansvaret
som ansvarsfördelningen mellan de lokala biblioteken och länsbiblioteket. På
samma sätt som man i många län diskuter-ar hur en teater- och musikverksamhet
skall byggas upp inom regionen framstår det därför som angelägel att kommuner
och landsting gemensamt diskuterar hur biblioteksservicen till handikappade
skall organiseras. Detta är ett viktigt inslag i de diskussioner om
uppgiftsfördelningen på biblioteksområdet som enligt min mening måste las upp
i länen. En naturlig utgångspunkt för dessa överväganden är att basresursen i
folkbiblioteksväsendet är det lokala folkbiblioteket och alt det arbete som
görs på regional nivå främst bör vara av kompletterande karaktär. Vad gäller
statens roll i detta sammanhang räknar jag med att pågående utredningsarbete
inom kulturrådet skall ge underlag för ett ställningstagande. Av särskilt
intresse är hur en fungerande talboksförsöri-ning skall kunna byggas upp i
landet. Jag återkommer till denna fråga i del följande.

4.5.2 Utvidgad talboksutlåning

Rätt att låna talböcker som har
framställts enligt bestämmelserna i 18 § upphovsrättslagen har dels läsblinda.
dels personer som på grund av vanförhet är förhindrade att ta del av ett
litterärt verk i den form det har kommit ut i handeln. SÖ påböriade år 1973 en
tvåårig försöksverksamhet med utlåning till andra handikappgrupper eftersom
talboken bedömdes vara av värde även för dem. Till formell grund för detta
försök med utvidgad länerätt låg ett avtal mellan SÖ och Sveriges
författarförbund. Försöksverksamheten genomfördes vid tre länsbibliotek, ett
lokalt folkbibliotek samt två sjukhusbibliotek. De grupper som omfattades av
försöket var afatiker (personer med bristande förmåga att förstå eller begagna
språkliga uttrycksmedel), dyslektiker (personer med läs- och
skrivsvårigheter), psykiskt utvecklingsstörda, rörelsehindrade,
konvalescenter, långtidssjuka, vissa psykiskt sjuka m. fl. Erfarenheterna av
försöket visar alt talboken är ett värdefullt medium när det gäller alt väcka
intresse för läsning och allmänt öka kontakten mellan de handikappade och
omgivningen.

Handikapputredningen refererar till
SÖ:s försöksverksamhet och föratsätter att SÖ föreslår de åtgärder den bör
föranleda. SÖ har redovisat erfarenheter och förslag i sitt yttrande.
Remissopinionen är genomgående po-

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 76

sitiv till en utvidgad rätt till lån av talböcker och i
flera yttranden framhålls att tillämpningsföreskrifterna till upphovsrättslagen
måste ändras så all detta blir möjligt. Som alternativ nämns ell särskilt avtal
med upphovsmännen.

SÖ:s försöksverksamhet har visat att
talboken kan vara till glädje även för andra grupper än de som nu har rätt att
låna. Enligt min mening bör denna rätt därför utvidgas. Såsom utredningen om
upphovsrätt påpekar i sitt yttrande är detta emellertid en fråga som ligger
inom den översyn av upphovsrättslagstiftningen som utredningen skall göra. Med
hänsyn härtill är det enligt min mening inte lämpligt att nu ändra de aktuella
delarna av upphovsrättslagen och tillämpningsföreskrifterna till den.
Upphovsmännen, företrädda av Sveriges författarförbund, är emellertid enligt
vad jag har inhämtat positiva till att försöksvis utvidga lånerälten för vissa
grupper till att gälla hela landet. Diskussioner pågår också enligt vad jag har
erfarit mellan SÖ och Sveriges författarförbund om ett avtal med den
innebörden. Avtalet avses omfatta de grupper som har berörts av den tidigare
försöksverksamheten. Öm utvidgningen kommer till stånd, vilket jag utgår från,
ankommer det på SÖ att hålla utredningen om upphovsrätt informerad om
erfarenheterna av verksamheten eftersom dessa bör vara av värde för utredningens
överväganden i frågan.

Vad gäller ersättning till
författarna för detta utvidgade nyttjande av deras verk är existerande
ersättningsformer tillämpliga. Upphovsmännen har inte heller fört fram några krav
på nya ersättningsformer.

1 några remissyttranden, bl.a.
SÖ:s. framhålls att med en vidgad låne-rätl följer alt de berörda grupperna
måste få bandspelare som fritt tekniskt hjälpmedel. Vidare måste
bandspdarbrislen på vårdinstitutionerna avhjälpas. Enligt vad jag harerfar-it
har diskussioner om hjälpmedelstilldelningen inletts mellan handikappinstitutet
och Landstingsförbundet. Vad gäller förhållandena på berörda vårdinstitutioner
ankommer det på huvudmännen att lösa den frågan.

För vissa av de låntagargrupper som
kommer att omfattas av en utvidgning behöver särskilda talböcker framställas
framhåller bl. a. SÖ. Det gäller t. ex. utvecklingsstörda för vilka böckernas
innehåll måste vara lätt att lyssna till. För dessa och andra grupper är del viktigt
all böckerna är långsamt inlästa. Sådana särskilda talböcker har också
framställts i ett begränsat antal inom ramen för SÖ:s försöksverksamhet. Denna
framställning bör enligt min mening utvidgas. Jag återkommer till denna fråga
när jag behandlar bidraget till SRF:s biblioteksverksamhet för nästa budgetår.
De problem som är förknippade med framställning av lättlästa talböcker är
delvis desamma som gäller för lättlästa böcker i svartskrift. 1 många fall kan
det troligen bli fråga om en överföring av just sådana böcker. Del är därför
naturligt all talboksframställningen sker i direkt samarbete med den
arbetsgrupp inom SÖ som har ansvaret för utvecklingen av lättlästa böcker.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 77

De särskilda talböckerna kommer
således att framställas genom SRF:s biblioteks försorg. Det förefaller
emellertid mindre lämpligt att biblioteket skall ha det dir-ekta ansvaret för
utlåningen av dessa talböcker. Erfarenheterna från SÖ:s försöksverksamhet
visar att den när-a och personliga kontakten är mycket viktig och därför synes
det vara naturligt alt utlåningen, såsom framhålls i yttranden från bl.a. SÖ
och Svenska folkbibliolekarieförbundel. sker via de lokala folkbiblioteken som
en del av deras uppsökande verksamhet. Det är också viktigt att information om
den utvidgade lånerätlen lämnas i kommunernas allmänna uppsökande verksamhet
bland handikappade.

Jag vill i det här sammanhanget
också framhålla att den utvidgade rätt till lån av talböcker som jag räknar med
skall komma till stånd även bör öka berörda gruppers möjligheter att få del av
allmän information i form av t. ex. taltidningar. Vidare bör utvidgningen vara
av vär-de i del studiearbete som folkbildningsorganisationerna svarar för.

4.5.3 SRF:s bibliotek

Synskadade kan genom
punktskriftsböcker och talböcker la del av litteraturen. För att kunna läsa
punktskrift någorlunda snabbt och med behållning behövs lång träning. Särskilt
äldre har svårt att lära sig punktskrift. Talboken är därför det viktigaste
mediet när det gäller all ge synskadade tillgång till böcker.

Innan jag övergår till att redovisa
handikapputredningens förslag och mina egna ställningstaganden vill jag som en
bakgrund kort redogöra för de aktuella förhållandena i fråga om punktskrifts-
och lalboksförsöriningen.

Synskadades riksförbund (SRF),
tidigare De blindas förening, bedriver sedan lång tid en biblioteksverksamhet
som omfattar såväl punktskriftsböcker som talböcker. Till verksamheten utgår
sedan år 1953 statsbidrag. Detla utgår från anslaget Bidrag till de
handikappades kulturella verksamhet och uppgår innevarande budgetår till 4.3
milj. kr., vilket motsvarar ca 95% av kostnaderna för verksamheten. Övriga
intäkter är gåvor och bidrag samt avkastning från olika fonder.

Punktskrifisbiblioteket fungerar
som centralbibliotek och har låntagare i hela landet. Bokbeståndet uppgick år
1975 till ca 4000 titlar. Antalet utlån var ca 2 500 och antalet aktiva
låntagare drygt 250, varav ca en tredjedel inom Stockholmsområdet.

Låntagare vid talboksbiblioteket är
enskilda synskadade, bibliotek, sjukhus och andra vårdinstitutioner. Antalet
titlar i biblioteket var år 1975 ca 9700 i drygt 61000 kopior. Antalet utlån
var ca 116500 med knappt 3 000 aktiva låntagare. Direktlånen till enskilda dominerar
och utgjorde år 1975 ca 70% av lånen. Inlerurbanlånen och depositionerna till
andra bibliotek och vårdinstitutioner har ökat snabbare än direkllånen de
senaste åren. Av den totala utlåningen avsåg ca 60% Stockholmsområdet vilket i

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 78

stor- irtsträckning förklaras av att Stockholms
stadsbibliotek liksom flera andr-a folkbibliotek i området inte har något eget
talboksbestånd.

Talböcker finns föruton-r vid SRF:s
bibliotek, vid ett stort antal folkbibliotek. Talboksbestånden vid de 24
länsbiblioteken uppgick år 1975 till ca 60000 kopior. Utlåningen vid dessa
bibliotek och vid fem större stadsbibliotek uppgick samma år till knappt
290000 exemplar vari även ingår böcker som har lånats in från SRF:s bibliotek.

Nästan samtliga talböcker som ges
ul i landet produceras av SRF:s lal-boksproduktion och Bibliotekstjänst AB. Ett
visst samarbete för-ekommer mellan producenterna såtillvida att man har
överenskommit att Bibliotekstjänst låter läsa in de böcker som förväntas få
den högsta lånefrekvensen och som därmed köps in av folkbiblioteken.
Bibliotekstjänst säljer också vissa av de böcker SRF låter läsa in. Antalet nya
titlar som salufördes av Bibliotekstjänst varar 1975 knappt 200 varav drygt 60
hade lästs in av SRF. Försäljningen uppgick till ca 7 800 exemplar vartill
kommer ca 7 000 exemplar av ca 150 tidigare inlästa titlar. Antalet
folkbibliotek som mer regelbundet köper talböcker uppgår till drygt 100. SRF:s
bibliotek lät år 1975 läsa in drygt 210 titlar vilket var betydligt färre än
tidigare år.

1 SRF:s biblioteksverksamhet ingår
även en studielitteratursektion. som producerar studiematerial för synskadade
högskolesluderande. och en folkbildningsseklion. som producerar material för
folkbildningsarbetet bland synskadade samt lorden interna
organisationsulbildningen. De böcker som produceras för studielitteratur- och
folkbildningsseklionernas räkning tillför-s i viss utsträckning punktskr-ifts-
och talboksbiblioteken och kan lånas som övriga böcker. Pä detta sätt har
beståndet av talböcker ökat med ca 300 titlar per år under de senaste åren.

Jag övergår nu till alt redogöra
för handikapputredningens synpunkter och förslag.

Utredningen erinr-ar om alt den i
anslutning till sitt remissyttrande över litteraturutredningens slutbetänkande
(SOU 1974:5) Boken i en särskild skrivelse i juni 1974 till chefen för
utbildningsdeparlementet föreslog att staten skulle överta dåvarande DBF:s
punktskrifts- och talboksbibliotek samt ansvaret för driften och utvecklingen
av dessa bibliotek. Synskadades tillgång till punktskrifisböcker och talböcker
måste enligt ulr-edningen öka väsentligt. Ulr-edningen har begränsat sina
överväganden beträffande litleraturförsörjningen till ftågan om nivån för SRF:s
biblioteks införskaffande av böcker. Med hänvisning till undersökningar som
gjorts inom SÖ och SRF:s bibliotek konstaterar utredningen att ca 25 % av den
totala bokutgivningen i landet kan anses vara av intresse för
genomsnillsläsaren samt dessutom möjlig att läsa in som talbok. Utr-edningen
anser det rimligt att synskadade skall ha möjlighet att i talboksform ta del av
ungefär denna andel av bokutgivningen vilket uttryckt i 1974 års utgivning
motsvar-ar ca 1 800 titlar. Denna ambitionsnivå för framställningen av
talböcker vid biblioteket bör vara uppnådd år 1980. För budgetåret 1977/78
r-äknar utr-ed-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 79

ningen med att I 000 titlar ur den årsakluella utgivningen
skall framställas, vartill bör läggas 200 titlar ur tidigare bokutgivning.
Handikapputredningen framhåller i flera sammanhang att punktskriftens
ställning måste stärkas och föreslår en kraftig ökning av inköpen av
punktskrifisböcker. Under den närmaste femårsperioden bör biblioteket ges
möjligheter att förvärva 300 titlar i punktskrift varje år. Synskadade barns
och ungdomars behov av punktskriftsböcker bör särskilt uppmärksammas.
Biblioteket bör bygga ul sin information till enskilda låntagare och bibliotek,
betonar utredningen vidare. Den höjda ambitionsnivån beräknas komma att öka
kostnaderna för biblioteket med 2 milj. kr. under budgetåret 1977/78.

Remissinstanserna delar
utredningens uppfattning alt staten bör la över SRF:s bibliotek. De är även
genomgående positiva till den föreslagna nivån för förvärv av talböcker och
punktskrifisböcker. Någon enstaka instans anser att antalet titlar i
punktskrift bör ökas. I några yttranden framhålls att den höjda ambitionsnivån
för med sig krav på mer personal, något som utredningen inte har beaktat i sin
kostnadsberäkning. Inte heller har utredningen beräknat medel för kostnaderna
för den utökade informationsverksamheten påpekar man. Några remissinstanser,
bl.a. statens kulturråd och Sveriges allmänna biblioteksförening, tar upp
frågan om hur lalboksförsöriningen skall organiseras i landet som helhet och
konstaterar att utredningen har valt att helt knyta sina förslag till
ambitionsnivån för SRF:s bibliotek. För att en tillfredsställande service skall
uppnås anser kulturrådet del rimligt att en upprustning av talboksbeståndel
sker ute i landet samtidigt som SRF:s bibliotek byggs ut. Upprustningen i
landet bör bygga på den arbetsfördelning som tillämpas inom
folkbiblioteksväsendet med lokala folkbibliotek, länsbibliotek och det som
lånecentral fungerande SRF:s bibliotek. Kulturrådet avser att behandla dessa
frågor i sin översyn av det statliga stödet till länsbiblioteken och
lånecentralerna. 1 några yttranden framhålls att de lokala folkbiblioteken bör
svara för den direkta utlåningen av talböcker. SRF:s bibliotek bör i första
hand fungera som lånecentral och depositionsbibliotek.

I diskussionerna om de synskadades
litteraturförsörining har frågan om en förändring av huvudmannaskapet för den
av SRF bedrivna biblioteksverksamheten kommit att spela en relativt
framträdande roll. Från de synskadades sida har hävdals att delta är en
verksamhet som samhället och inte en enskild ideell förening måste ta ansvaret
för. SÖ lade efter en särskild utredning hösten 1972 fram ett förslag som
innebar att staten skulle överta ansvaret för biblioteksverksamheten. Dåvarande
chefen för utbildningsdepartementet angav att han med hänsyn till
handikapputredningens arbete inte var beredd att föreslå någon förändring av
huvudmannaskapet (prop. 1973:1 bil. 10 p. B 57.). Därefter förde, som jag redan
har redovisat, handikapputredningen i en skrivelse i juni 1974 fram ett
förslag om ett statligt verlagande, vilket i allt väsentligt överensslän-ide
med det förslag som SÖ hade presenterat.

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 80

Frågan om det statliga
ansvarstagandet för SRF:s biblioteksverksamhet består enligt min mening av två
olika delfrågor. Det är dels frågan om del ekonomiska ansvarstagandet, dels
frågan om organisationsform för biblioteket. Vad gäller finansieringen av
verksamheten har staten, som har framgått av min tidigare redovisnirrg, nästan
helt tagit på sig ansvaret. Valet av organisationsform för verksamheten bör
enligt min mening prövas förutsättningslöst. All låta en enskild organisation
med hjälp av statliga medel svara för en viss verksamhet är, som jag ser det, i
vissa fall en bättre lösning än att låta ett statligt organ svara för
verksamheten. En organisationsanknytning innebär t. ex. alt man kan skapa mer
direkta och naturliga kontakter med de grupper man vänder sig till. Enligt min
mening finns det därför inga principiella hinder för att SRF med statliga
bidrag även fortsäll-ningsvis svarar fören väsentlig del av
biblioteksverksamheten för synskadade. Samordningen med annan
folkbiblioleksverksamhet. förändringar av SRF:s organisationsstruktur samt
utvidgningen av talboksullåningen till andra grupper än synskadade kan dock
tala för att andra associations- och huvudmannaskapsformer bör prövas.

En förändring av huvudmannaskapet aktualiserar en rad
frågor av praktisk karaktär som inte har belysts av vare sig SÖ eller
handikapputredningen. Efter regeringens bemyndigande har jag därför i oktober
1976 tillsatt en särskild arbetsgrupp med uppgifl att utföra det ytterligare
utredningsarbete som erfordras för ett ställningstagande till förslaget om en
ändring av huvudmannaskapet för SRF:s bibliotek. I gruppen ingår bl. a. en
företrädare för SRF och arbetet sker i nära kontakt med biblioteket och SRF.
Arbetsgruppen har i skrivelse den 9 februari 1977 anmält att det inte har
varit möjligt att lägga fram förslag om en förändring av huvudmannaskapet, som
kan tas upp till behandling vid det nu aktuella tillfället, ulan att detta kräver
ytterligare en tids arbete. Detta innebär att biblioteksverksamheten även under
nästa budgetår kommer att ligga kvar hos SRF. Vid de överläggningar med
företrädare för handikapporganisationer-na som har förekommit i
beredningsarbetet har frågan behandlats, och man har från SRF:s sida inte haft
något att erinra mot en sådan lösning. Arbetsgruppen räknar emellertid med att
det skall bli möjligt att lösa huvudmannaskapsfrågan till budgetåret 1978/79.

Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning
att synskadades tillgång till litteratur måste öka högst väsentligt. Såsom
kulturrådet konstaterar i sitt yttrande har utredningen begränsat sina
överväganden rörande litteratur-försörjningen för synskadade till att gälla
nyförvärvsnivån för SRF:s bibliotek. När det gäller punktskriftsböcker kan del
enligt min mening vara rimligt att SRF:s bibliotek under överskådlig tid svarar
för förvärven och utlåningen bl. a. med tanke på det begränsade antalet låntagare.
Däremot är en sådan begränsning inte lämplig när det gäller talböcker. Av de
uppgifter om talboksullåningen i landet som jag tidigare redovisade framgår
att folkbiblioteken idag svarar för mer än två tredjedelar av

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop. \916/11:WI 81

den totala inlåningen. Enligt min mening måste
talboksförsörjningen i landet ses som en helhet. Två frågor är därvid av
intr-esse. nämligen dels hur irtlåningsservicen skall byggas upp i landet, dels
hur stor andel av bokutgivningen som skall för-as över till talböcker. Jag
anser i likhet med flera re-n-rissinstanser att san-rtliga nivåer' i
folkbiblioleksväsendel måste finnas med i bilden när man diskuterar
utformningen av talboksutlåningen i landet som helhet. Statens kulturr-åds
utr-edningsarbele kan förväntas belysa denna fråga. Merparten av den direkta
utlåningen sker idag vid de lokala biblioteken. 1 likhet med flera
r-emissinstanser anser jag detla vara riktigt inte minst eftersom lånlagarna
därmed också kan få del av bibliotekens övriga service såsom t. ex.
inläsningstjänsten som jag återkomn-rer till i det följande. Enligt min mening
bör man således sträva efter att i så stor utsträckning som möjligt låta de
lokala biblioteken svara för kontakten med talbokslåntagarna. Den naturiiga
rollen för SRF:s bibliotek blir därmed att fungera som lånecentral och depositionsbibliotek.
Det är därför önskvärt all SRF:s bibliotek medverkar till att talbokslåntagarna
i ökad utsträckning vänder sig till den egna kommunens bibliotek. En sådan
förändring av verksamheten måste självfallet ske på sikt och i nära kontakt med
såväl låntagarna som de lokala biblioteken.

När det gäller talboksproduktionens
omfattning är det nödvändigt alt se SRF:soch Bibliotekstjänsts produktion
tillsammans. Antalet titlar som Bibliotekstjänst producerar bestäms av vilken
benägenhet folkbiblioteken har att köpa in talböcker. Med den ökade
uppmärksamhet som jag utgår från att kommuner och landsting kommer att ägna
litteraturbehovet bland synskadade kan man anta att Bibliotekstjänsts
produktion av talböcker kommer all öka. Ett nära samarbete mellan SRF:s
bibliotek och Bibliotekstjänst kommer i ett sådant läge att bli än mer
angeläget än det är idag. Vad jag här har sagt innebär att talboksförsörjningen
för synskadade inte endast är en statlig angelägenhet utan i lika hög grad en
fråga för vilken kommuner och landsting har ett stort ansvar.

Tillsammans med de uppgifter om
folkbibliotekens insatser för handikappade som erhålls i statistiska
centralbyråns pågående undersökning av folkbibliotekens verksamhet bör
resultatet av statens kulturråds utredningsarbete rörande länsbiblioteken och
lånecentralerna ge en värdefull lo-talbild av lalboksförsöriningen i landet.
Frånvaron av sådana uppgifter i handikapputredningens material har varit en
påtaglig brist när det har gällt att ta ställning till hur de statliga
insatserna lämpligast bör utformas. Situa-. tionen idag i fråga om
litteratur-tillgången för synskadade är emellertid sådan all resultatet av
överväganden av antytt slag inte kan avvaktas. Jag anser därför att en kraftig
upprustning bör ske av talboks- och punktskriftsbeståndet vid SRF:s bibliotek
i huvudsak i enlighet med handikapputredningens förslag. Den särskilda
arbetsgruppen har under hand redovisat att SRF:s punktskrifts- och
talboksproduklion har förutsättningar att svara för en produktion av denna
omfattning. SRF:s bibliotek bör således under

6 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 87

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop. \91 6lll : 87 82

nästa budgetår erhålla ett bidr-ag som gör det möjligt för
biblioteket att förvärva drygt 1 200 nya titlar i talboksform. Min beräkning
av medelsbeho-vel grundar sig på alt biblioteket inom denna ram bör ha
möjlighet alt låta läsa in ca 700 nyutgivna böcker, förvärva ca 300 titlar av
Bibliotekstjänsts och studielitteraturseklionens produktioner under året samt
därutöver köpa in ca 200 titlar av Bibliotekstjänsts tidigare
talboksproduklion. Biblioteket bör därutöver kunna framställa ca 20 titlar som
är avsedda för den utvidgade talboksullåning som jag tidigare har berört.
Ställningstagandet till omfattningen av nyförvärven samt sammansättningen har
skett i nära samråd med SRF. Den redovisade tolalnivån för förvärven samt
sammansättningen skall ses som riktmärken.

När det gäller framställningen av
punktskriftsböcker har jag i likhet med handikapputredningen räknat med att
biblioteket skall ha möjlighet att förvärva ca 300 titlar. Biblioteket bör,
som framhålls av utredningen och flera remissinstanser, särskilt beakta barns
och ungdomars behov vid valet av böcker som skall föras över dll punktskrift
och band. Med hänvisning till vad jag nyss har anfört om behovet av en
totalbild av lalboksförsöriningen i landet är jag inte beredd att nu ta
ställning till den plan för en successivt höjd nivå för SRF:s biblioteks
förvärv av talböcker som handikapputredningen har presenterat. Jag räknar dock
med all den nivå som under 1977/78 kommer all uppnås givetvis skall kunna
vidmakthållas och även höjas. Medelsbehovet vid den angivna nyför-värvsnivån
överstiger kraftigt vad som handikapputredningen har redovisat. Därutöver bör,
som flera remissinstanser påpekar, biblioteket erhålla ökade resurser till
personal och informationsverksamhet. Jag återkommer till detta under anslaget
Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet. Sammantaget beräknar jag
medelsbehovet för SRF:s biblioteksverksamhet under budgetåret 1977/78 till
9800000 kr., vilket aren höjning med 5 535 000 kr.jämfört med innevarande
budgetår eller mer än en fördubbling av det statliga bidraget. Kostnadsberäkningen
har skett i nära kontakt med företrädare för SRF som därvid har förklarat att
det redovisade beloppet motsvarar del bidragsbehov som den föreslagna
ambitionsnivån och därmed nödvändiga personal-förstärkningar beräknas föra med
sig.

4.5.4 Inläsningstjänst

Hösten 1972 startade SÖ i samråd
med dåvarande DBF vid sju länsbibliotek en försöksverksamhet med lokal
inläsningsljänst för yrkesverksamma synskadade. Inläsningstjänsten har också
stått till förfogande för synskadade som är verksamma i kommunala organ och i
föreningar eller deltar i folkbildningsverksamhet. Material som har lästs in
har varit tidskriftsartiklar, tidningsuppsatser, utdrag ur handböcker, delar
av studiematerial samt informationsmaterial från myndigheter, organisationer
etc. Försöksverksamheten, som har finansierats med bidrag från SÖ och statens
kulturråd, avslutades i juni 1975.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 83

Handikapputredningen refererar till
SÖ:s försöksverksamhet och anser att inläsningsljänst som tillgodoser
individuella behov och som får anlitas utan onödiga begränsningar bör anordnas
över hela landet. Kostnaderna bör täckas av bibliotekens huvudmän. Samtliga
remissinstanser som har berört frågan delar uppfattningen att inläsningstjänsten
bör byggas ut i hela landet. Flera uttalar sig också för att verksamheten knyts
till länsbiblioteken. Samtidigt uttalar några alt verksamheten bör finnas i
varie kommun samt att SRF:s bibliotek bör svara för inläsningen av hela böcker.

Den typ av service som
inläsningstjänslen kan ge är enligt min mening på intet sätt enbart en
biblioteksangelägenhel. Det handlar här om vilka möjligheter synskadade
blinda och dövblinda - skall ha att ta del av information från bl. a.
myndigheter, att delta i studieverksamhet, att fungera i ett yrke som
kontinuerligt kräver studier samt att över huvud taget ta del av den
information som finns i tryckt material. Ansvaret för att synskadade får denna
service kan enligt min mening inte läggas endast på folkbiblioteken.

Frågan om hur samhällsinformationen i stort skall kunna nå
ut till handikappade berörs i yttrandet från nämnden för samhällsinformation.
Nämnden hänvisar till riksdagens beslut år 1971 om vidgad samhällsinformation
(prop. 1971: 56, FiU 1971: 23, rskr. 1971:182) som enligt nämndens mening
innebär att alla medborgare har rätt till likvärdig information.

Enligt min mening är det viktigt att information som på
ett avgörande sätt berör olika medborgargrupper förs ul så all dessa nås. Det
gäller självfallet också handikappade. Del ankommer på varie myndighet att
avgöra i vilken mån information behöver föras ut och anpassas till olika
gruppers skilda behov. En av uppgifterna för nämnden för samhällsinformation är
att följa denna verksamhet och att ge statliga myndigheter råd i de aktuella
frågorna. I detta arbete ingår att göra myndigheterna uppmärksamma på de behov
som finns samt ge förslag till lösningar.

Viktig samhällsinformation kommer också från olika
kommunala organ. För handikappade är det ofta ytterst angeläget att få del av
denna information. För synskadades del innebär delta att en nödvändig
anpassning måste göras genom inspelning på band eller utskrift i punktskrift.
En sådan service måste givetvis organiseras så att man i kommunema på ett
rationellt sätt utnyttjar den tekniska utrustning som finns. t. ex. vid
AV-centraler.

Den service som myndigheter och
kommunala organ bör ge synskadade genom att material läses in på band bör i
huvudsak vara av generell natur, dvs. någon beställning skall inte behöva göras
av en enskild synskadad. Därutöver finns, såsom försöksverksamheten har visat,
ett stort behov bland synskadade av att få material inläst utifrån vars och ens
önskemål. Huvuddelen av det material som kan komma ifråga för sådan inläsning
finns på folkbiblioteken och det bör därför vara naturligt att denna individuella
service knyts till dem. Karaktären på denna inläsningstjänst blir troligen
mycket varierande. Den enklaste formen är att den synskadade vän-

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 84

der sig till bibliotekets telefonservice för att få visst
material uppläst, varvid en enkel inspelning kan göras i hemmet. Vid längre
texter eller när det gäller material som kräver viss redigering bör inläsningen
givetvis gör'as av särskild personal och med för ändamålet lämplig teknisk
utrustning. Enklare service bör således kunna lämnas av det lokala biblioteket
där också beställningar, som effektirer'as av länsbiblioteket, bör kunna lämnas
efter samma mönster som gäller för samverkan i övrigt mellan de olika nivåerna
i folkbiblioteksväsendet. En sådan närhetsservice bör vara av värde för den
enskilde synskadade. De väsentligaste delarna i inläsningstjänslen bör dock på
det sätt som har förordats av bl.a. statens kulturråd, SÖ och Svenska
folkbibliotekarieförbundet kunna knytas till länsbiblioteken. För detta talar,
förutom att de i allmänhet har det största urvalet tidningar, tidskrifter etc.
i länet, alt flertalet länsbibliotek i dag har en nära kontakt med de
tallidningsredaklioner som finns ute i landet och som i sin tur har tillgång
till personal samt inspelnings- och kopieringsutrustning. Hur man bygger upp
servicen med inläsningsdänsl. dvs. fördelar ansvaret mellan lokala bibliotek
och länsbiblioteket och ordnar samverkan mellan kommunala or-gan och
folkbiblioteken, är enligt min mening något som man får ta ställning till i
varje län. Frågan bör kunna tas upp när man i övrigt diskuterar fördelningen
av ansvaret för bibliotekens service till olika handikappgrupper. Vad jag här
har anfört bör kunna vara till viss vägledning i dessa överväganden. Den
samordning som kan behövas för att undvika att redan inläst material läses in
på nytt eller att man lokalt läser in material som kommer att läsas in av
myndigheter m. fl. bör enligt min bedömning kunna ske genom att olika berörda
parler håller kontakt och kontinuerligt lämnar upplysningar om planerade
inläsningar.

Enligt min mening är det således
lämpligt att en väsentlig del av den individuella inläsningstjänsten knyts
till länsbiblioteken. Det bör därmed vara naturligt, vilket också utredningen
anser, att landstingen tar på sig merparten av det ekonomiska ansvaret. Det
förtjänar att i detta sammanhang nämnas att nästan samtliga landsting i dag
bekostar taltidningsverksamhet för synskadade. Jag utgår därför från att del
finns en beredskap hos landstingen alt tillgodose de synskadades behov även
när det gäller inläsningstjänsten. Några remissinstanser menar alt det är
nödvändigt med ett statligt stöd för att verksamheten skall komma igång och
utvecklas någorlunda likvärdigt över hela landet. Statens kulturråd redovisar
att rådet ämnar ta upp inläsningstjänsten i sin översyn av det statliga slödel
till länsbiblioteksverksamheten något som också Landstingsförbundet efteriyser
i sitt yttrande. Som jag tidigare redovisade har statens kulturråd bidragit
till frnansieringen av försöksverksamheten. Slöd kan utgå i form av det
tilläggsbidrag som statens kulturråd fördelar till länsbiblioteken. Enligt
bestämmelserna i förordningen (1975:467) om statsbidrag till folkbibliotek
skall kulturrådet vid fördelningen av tilläggsbidrag bl.a. beakta behovet av insatser
för olika läshandikappades biblioteksservice. En snabb utbyggnad

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop.
\)16/n:l 85

a\ inlirsningstjänsten är'angelirgen och jag har därför- i
budgetpropositionen Ipr-op, 1976/77: 100 bil. 12 p. B 22.) vid min beräkning av
nivån för tilläggsbidrag under nästa budgetår tagit hänsyn till behovet av
bidrag till denna verksamhet. Något stadigvar-ande statligt bidr-ag som
sär-skilt utgår till verksamheten med inläsningstjänslen är del enligt min
mening inte motiverat att införa. De strrtliga insatserna bör i stället kunna
tjäna som stimulans rrnderett uppbyggnadsskede.

Jag vill slirtligen erinr-a om att
inom folkbildningsar-bete. genom bidraget till studieförbunden för tekniska och
organisatoriska stödåtgärder, statligt stöd kan utgå till sådan service som
inläsningstjänsten avser att ge. Bidraget kan användas bl.a. för att anpassa
studiematerial för handikappade som deltar i s. k. integrerade studiecirklar,
t. ex, en synskadad som deltar i en cirkel där övriga är seende. En viss
samordning mellan studieförbunden och biblioteken bör alltså ske för alt
servicen till de synskadade skall kunna byggas upp på bästa möjliga sätt. Jag
utgår från att detla kan ske bl. a. genom SÖ:s och statens kulturråds
medverkan.

4.6 Radio och TV

Handikapputredningen pekar på att
radion och televisionen bidragit till all väsentligt öka människornas
kulturella möjligheter. Ett handikapp sätter emellertid ofta en gräns för
möjligheten att följa programmen. Därför behövs det, menar utredningen,
särskilda åtgärder för alt göra programmen tillgängliga. Många
remissinstanser, däribland socialstyrelsen, ABF, Sveriges Radio och samtliga
handikapporganisationer, delar utredningens uppfattning att ytterligare
insatser måste göras för alt programmen lättare skall bli tillgängliga för
handikappade.

Sveriges Radio gör redan i dag
värdefulla insatser för alt tillgodose olika handikappgruppers krav och
önskemål vilket utredningen har pekat på. En särskild arbetsgrupp inom
förelaget har t. ex. belyst de dövas och hörselskadades problem att la del av
programmen. Del är också en strävan inom Sveriges Radio att talet i radio och
TV skall vara klart och tydligt och där så är möjligt vara fritt från
bakgrundsljud. Sedan flera år pågår ett forsknings- och utvecklingsarbete för
all göra informationen i ljud och bild så klar som möjligt. Andelen textsatta
TV-program har också ökat på senare år såväl totalt sell som om man begränsar
jämförelsen till den inhemska produktionen.

Vidare har både radion och
televisionen återkommande programinslag med information om bl.a. vart
handikappade kan vända sig för all få information om tillgängliga tekniska
hjälpmedel.

Handikapputredningen menar all det
bör vara ell mål att alla program som kan textsättas bör förses med text och
att teckentolkning skall användas vid direktsändningar. Utredningen pekar på
de nya tekniska möjligheter som nu finns för distribution av text till
TV-bilden. Ett system med s. k.

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 86

selektiv text-TV innebär att mottagaren själv kan välja om
han vill ha text till TV-bilden eller ej. Text-TV ger möjligheter att
parallellt sända flera olika textversioner.

Handikapputredningen föreslår, i
avvaktan på beslut om att selektiv text-TV införs, att svenskspråkiga program i
ökad omfattning skall textsättas enligt nuvarande metoder. Flera
remissinstanser, däribland SDR, tillstyrker förslaget.

Sveriges Radio redovisar för sin
del att befintliga resurser för textning med nuvarande teknik i stort sett är
helt tagna i anspråk. Merkostnaderna för en utökning av textsältningen med
konventionella metoder till en nivå som utredningen föreslår beräknas uppgå
till ca 10 milj. kr. och enligt Sveriges Radio är det oklokt att nu investera
i teknik som vid en övergång till selektiv text-TV blir föråldrad.

Enligt vad jag har erfarit har Sveriges Radio helt nyligen
beslutat att fr. o. m. mitten av mars detta år sända ett dagligt textat
TV-Nytl. 1 sitt remissyttrande pekar Sveriges Radio på tillkomsten av
lokalradion med 24 lokala radiostationer som innebär en väsentlig utvidgning av
programverksamheten. Härigenom kommer de synskadade i en helt annan omfattning
än tidigare att få del av lokala nyheter och lokal debatt. Lokalradion startar
sina sändningar under året. Vidare har TRU regeringens uppdrag att i största
möjliga utsträckning beakta de synskadades och hörselskadades problem.
Verksamheten kommer att fortsätta inom Sveriges utbildningsradio.

Jag delar uppfattningen att det är
angeläget att radio- och TV-programmen blir tillgängliga för handikappade. Det
går dock inte att komma ifrån alt ett handikapp många gånger utgör ett absolut
hinder. Som framgår av min redovisning har tillgängligheten steg för steg ökats
på senare år och vissa ytterligare förbättringar kan väntas under den närmaste
tiden. En kraftigt utbyggd service kräver, som Sveriges Radio har framhållit, betydande
investeringar som måste fördelas på flera år och som påverkar möjligheterna
att i andra avseenden förnya radio- och TV-verksamheten. Det blir därför
naturligt alt behandla frågan om den fortsatta utbyggnaden i samband med
ställningstagandet till det förslag beträffande radio- och TV-verksamhetens
framtida inriktning som radioulredningen (U 1974:08) kommer att lägga fram
under våren. Av radioutredningens remissyttrande framgår att utredningen lägger
stor vikt vid att radio- och TV-programmen skall göras tillgängliga för
handikappade.

Handikapputredningen anser alt
frågan om radions och televisionens tillgänglighet för handikappade är så
viktig att den bör markeras i avtalet mellan staten och Sveriges Radio.
Regeringens och riksdagens ställningstaganden till förslagen från
radioutredningen kommer att läggas till grund för ett nytt avtal som avses
träda i kraft den I juli 1978. Också utredningens förslag om avtalsregler
kommer därför att prövas i samband med beredningen av radioutredningens
förslag.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 87

1 Sveriges Radios arkiv finns
inspelningar' av bl. a. föredrag och dramatiserat matcrirrl som kan överföras
till band. dvs. en form av talbok, för utlåning bland synskadade, fiamhåller
utredningen. En sådan överföring skulle väsentligt förbättra och irtöka
tillgången på talböcker för synskadade. Några remissinstanser påpekar att även
utvecklingsstörda som ofta har lättare att ta del av dramatiserat material än
konventionellt inlästa talböcker skrrlle ha glädje av tillgång på talböcker i
denna form. Utredningen påpekar alt ett nyttjande av inspelningarna för
talbokspr-oduklion kräver att vissa rrpphovsrättsliga och ekonomiska pr-oblem
måste lösas.

Frågor om en utvidgad nyttjanderätt till Sveriges Radios
program har belysts bl.a. av dalaarkiveringskommillén (U 1968:48) i betänkandet
(SOU 1974:94) Bevara ord och bild. Förslagen bereds f.n. inom utbildningsdepartementet.
Även radioutredningen har enligt sina direktiv att belysa frågan liksom utredningen
om upphovsrätt. Jag avser all senare föreslå regeringen att tillsätta en
särskild utredning i videogramfrågan. Denna utredning kommer bl.a. att få till
uppgift all pröva hur Sveriges Radios program skall kunna göras tillgängliga
för distribution på annat sätt än via etern. Mol bakgrund av vad jag har
redovisat anser jag del inte vara lämpligt all i särskild ordning behandla
frågan om handikappades möjligheter att få rätt all ta del av visst inspelat
material.

Handikapputredningen har
aktualiserat frågan om radio- och TV-apparaternas tekniska standard med tanke
på de handikappades situation. Jag anser det naturligt att konsumentverket i
sin verksamhet beaktar frågor om niottagarapparalernas tekniska kvalitet och
utförande. Televerket som svarar för investeringar i och drift av
sändningsnätet har ansvar för alt detta uppfyller högsta möjliga krav på
ljudkvalitet.

4.7 Särskild bok- och tidningsproduktion

Handikappade är utestängda från en
stor del av den tryckta kommunikationen i samhället. De blinda är hänvisade
till det begränsade urval som produceras på punktskrift eller som talbok. Många
av de böcker, tidningar och tidskrifter som ges ut är svårtillgängliga även för
andra handikappade. De som har svag syn kan många gånger inte läsa böcker eller
tidningar därför att dessa är tryckta med för liten text eller på ett papper
av sådan kvalitet att texten inte blir tillräckligt tydlig. Döva,
hörselskadade, psykiskt utvecklingsstörda och andra förståndshandikappade, som
av olika anledningar är språkhandikappade, kan ha svårt att ta del av
innehållet på grund av texternas svårighetsgrad. Både 1968 års
litteraturutredning och handikapputredningen har pekat på dessa förhållanden
och lagt fram förslag för att göra böcker och tidningar mer lätlillgängliga.

Litteralurutredningen föreslog i
sitt betänkande Boken särskilt statligt stöd för utgivningen av lättläst
litteratur, s. k. LL-böcker, och böcker med stor stil.

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 88

Handikapputredningen anknyter till
litteralurutredningens förslag och föreslår att bidrag utgår till en årlig
utgivning av 40 LL-böcker och till rrt-vecklingsarbete i en s. k. litterär
verkstad. Vidare föreslås en kartläggning av behovet av storstilsböcker samt
bidrag till produktion av punktskrifts-böcker för försäljning. Dessutom lägger
utredningen fram förslag till åtgärder för att förbättra olika
handikappgruppers tillgång till tidningar och tidskrifter.

Utgivning av lättläst litteratur.
LL-böcker. har bedrivits som för--söksverksamhet sedan år 1968. Verksamheten
leds av en särskild arbetsgrupp inom SÖ. Hittills har 35 LL-böcker utkommit. I
statsbidrag till verksamheten har utgått sammanlagt ca 2 milj. kr. Inom denna
ram har också utgått produktionsbidrag till utgivning av 15 storslilsböcker.

LL-utgivningen vänder sig till
människor som på grund av olika läshinder normall inte kommer i kontakt med
litleraluren. Hittills har försöksverksamheten omfattat utgivning av
skönlitteratur, klassiker, diktsamlingar och faktaböcker. Utgivningen har rönt
stor uppskattning och de böcker som har kommit ut har mött en omfattande
efterfrågan. I LL-utgivningen ingår såväl bearbetade som nyskrivna böcker. Det
har emellertid visat sig svårt att bevara den ursprungliga bokens konstnärliga
form när en förkorl-ning och språklig bearbetning görs. Därför har utgivningen
efterhand alltmer inriktats på nyskriven lättläst litteratur. Genom särskilda
projektbidrag till författare och bildkonstnärer har arbetsgruppen försökt
stimulera dessa att tillsammans arbeta fram böcker. Utgivningen av LL-böckerna
sker på arbetsgruppens initiativ i samarbete med olika förlag.

Alla remissinstanser som har
behandlat frågan om lättläst litteratur framhåller värdet av utgivningen och
tillstyrker utredningens förslag om en kraftig utökning av verksamheten. Några
remissinstanser anser att utgivningen bör vidgas till att omfatta även barn-
och ungdomslitteratur.

Jag instämmer i
handikapputredningens förslag alt statligt bidrag även i fortsättningen bör
utgå till utgivningen av lättläst litteratur. Samtidigt vill jag erinra om att
den utökning som utredningen föreslår - 40 LL-böcker per år - är större än hela
den utgivning som skett under de nio år som försöksverksamheten har pågått.
Detta borde enligt min mening ha föranlett utredningen att pröva frågan om hur
utgivningen skall organiseras.

Det har inte varit möjligt att
under beredningsarbetet av handikapputredningens förslag pröva frågan om
eventuellt nya organisatoriska former för den fortsatta LL-utgivningen. SÖ bör
därför även under budgetåret 1977/78 svara för försöksverksamheten. SÖ har
anmält att överstyrelsen under år 1977 har för avsikt alt lämna en redogörelse
över den försöksverksamhet som hittills har genomförts. Denna bör kunna ligga
till grund för ett ställningslagande längre fram till frågan om de framtida
formerna för stödet till utgivningen av lättlästa böcker.

Trots all ställning till den mer
definitiva formen för verksamheten inte kan tas nu bör det vara möjligt att
låta utgivningen öka i omfattning. Jag

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 89

kommer
senare vid min anmälan av Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet
att beräkna en ökning av medlen för detta ändamål med 500 000 kr. till 925 000
kr. SÖ bör undersöka möjligheterna att göra en uppslagsbok i LL-utförande samt
serier för vuxna. Behovet av denna typ av LL-litteratur har framhållits frän
vissa handikapporganisationer. Utgivningen bör även vidgas till att omfatta
böcker för barn och ungdom.

Enligt handikapputredningens bedömningar bör olika
gruppers behov av böcker med stor stil närmare klarläggas. En utbyggd optisk
rehabilitering och synträning skulle leda till ökad läsförmåga för många
synskadade anser utredningen som inte föreslår särskilda medel till en
fortsatt utgivning av storstilsböcker. Flera remissinstanser är kritiska mot
att utredningen inte har lagt fram förslag till storstilsutgivning. Det
framhålls att den optiska rehabiliteringen ännu inte är tillräckligt utbyggd
för att motsvara de behov som finns. Några remissinstanser pekar på en ökad
efterfrågan vid biblioteken på böcker med stor stil.

Jag delar uppfattningen att storstilsböckerna
fyller ett viktigt behov. De av utredningen förordade optiska
rehabiliteringsinsatserna är betydelsefulla men kommer för många synsvaga -
främst äldre - sannolikt inte att under den närmaste tiden kunna ersätta
storstilsböckerna. Underlag finns f. n. inte för ett ställningstagande till hur
utgivning av sådana böcker bör stimuleras. Jag förutsätter emellertid att SÖ i
sin redogörelse för försöksverksamheten med LL-böcker även kommer att redovisa
erfarenheterna av storslilsutgivningen. 1 likhet med bl.a. statens kulturråd
anser jag att stöd till utgivning av storstilsböcker bör ses tillsammans med
det statliga litteraturstödet i övrigt. Jag räknar med att frågan om ett stöd
till storstilsutgivning kan tas upp i samband med prövningen av och
ställningstagandet till den framlida utformningen av litteraturstödet.

De synskadades bokförsörjning klaras huvudsakligen
genom län från biblioteken. Men synskadade kan även ha behov av egna exemplar
av böcker. Handikapputredningen pekar bl.a. på behovet av enklare handböcker.
Utredningen föreslår därför att SRF:s bibliotek får ett särskilt bidrag för
produktion av punktskrifisböcker för försäljning. Statsbidraget skall täcka
skillnaden mellan kostnaderna för framställning av böckerna på punktskrift och
intäkterna av försålda exemplar.

Jag delar utredningens principiella uppfattning att
även synskadade bör ha möjlighet att köpa böcker och all inte uteslutande vara
hänvisade till lån. De frågor som sammanhänger med en sådan utgivning och
försäljning är emellertid enligt min mening inte tillräckligt belysta.

De frågor som behöver belysas ytterligare är bl. a,
vilken typ av böcker - skönlitteratur eller handböcker - som i första hand bör
framställas, hur stora upplagor som bör framställas och hur försäljningen skall
organiseras. För att klargöra bl.a. dessa frågor bör enligt min mening en
försöksverksamhet med produktion och försäljning av punktskrifisböcker
inledas. Jag kommer senare under anslaget Bidrag till de handikappades
kulturella

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 90

verksamhet att beräkna 300 000 kr. för detta ändamål. När
erfarenheter har vunnits riiktiarjag med att verksamheten kan övergå i mer
permanenta fot--mer. Jag avser' all senare föreslå r-egeringen att den
särskilda arbetsgrupp för- SRF:s bibliotek, som jag tidigar-e har redogjort
för. får i uppgifl alt i samråd med berörda parter svara för
för-söksverksamheten.

Handikapputredningens förslag om en
försöksverksamhet med praktiska försök vid några dagstidningar med lättläst
tidningstext stöds av många r-emissinstanser.

Jag delar utredningens och
remissinstansernas uppfattning att det är angeläget att en försöksverksamhet
kommer till stånd. Enligt vad jag har inhämtat pågår planering av ett sådant
försök i vilket bl. a. SÖ kommer att medverka. Jag räknar rned att projektet
skall kunna finansieras i särskild ordning med medel ur- allmänna arvsfonden.

Handikapputredningen lar även upp
frågan om de synskadades tillgång till tidningar och tidskri fl er. Den
tidningsutgivning som de synskadade har att tillgå är i huvudsak dels de 15
tidningar som utges av SRF, dels någon av de ca 40 lokala tallidningar som
utkommer. Utredningen framhåller det allvarliga i att synskadade har så ringa
tillgång till tidningar och tidskrifter. Härigenom utestängs denna grupp fiån
väsentliga delar av samhällsdebatten och från annan värdefull information.

Liksom handikapputredningen anser
jag att synskadades tillgång till tidningar och tidskrifter måste förbättras.
En betydelsefull del i detta arbete utgör framställningen av lokala
tallidningar. Jag delar remissinstansernas uppfattning att det är angeläget att
dessa lokala tidningar utvecklas. Kostnaderna för den lokala
tidningsutgivningen täcks av bidrag från kommuner och landsting. Jag har
tidigare berört lokalradions verksamhet och framhöll därvid den betydelse den
bör få för synskadade vad gäller tillgång till aktuell information. Betydande
fördelar skulle uppnäs om man i de lokala laltidningarna kunde utnyttja det
nyhetsmaterial som lokalradion producerar. Det framstår därför som angeläget
att berörda parter söker lösa de upphovsrättsliga frågor som är förenade med
ett utnyttjande av lokalradions sändningar i bandad form.

Handikapputredningen föreslår alt
dagstidningarna skall ge ut en kasseilupplaga av tidningen jämsides med
utgåvan i svartskrift för seende. Kostnaderna för kassettupplagan bör enligt
utredningen betraktas som en normal kostnad för tidningen och täckas på samma
sätt som dess övriga kostnader. Flera remissinstanser tillstyrker den
principiella tanken i förslaget. En kasseilupplaga av dagstidningar skulle
väsentligt förbättra de synskadades möjligheter att följa den lokala debatten
och få del av lokala nyheter. Samtidigt pekar många remissinstanser på problem
i sammanhanget bl. a. hur man skall få tidningarna alt börja med en utgivning
av tidningar i kassettform. SRF och presstödsnämnden framhåller att bandmediet
ställer särskilda krav på redigeringen av nyhetsmaterialet. Om en utgivning
skall kunna komma till stånd måste en rad organisatoriska, tekniska

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 91

och ekonomiska frågor studeras närmare.

För egen del anser jag det
angeläget all samhället underlättar för synskadade att ta del av det allmänna
informationsutbudet. Taltidningsupplagor av lokala tidningar är i delta
sammanhang en idé värd att prövas. Jag delar dock den mening som framförs av
flera remissinstanser att förslaget i dess nuvarande form inte är tillräckligt
genomarbetat.

Enligt vad jag har erfarit avser
SRF att begära medel ur allmänna arvsfonden för all inleda försök tillsammans
med några dagstidningar. Jag räknar med alt bidrag kommer att utgå till
projektet. Det ankommer på regeringen att efter samråd med berörda parler
besluta om den närmare uppläggningen av försöket. Jag räknar med att de
erfarenheter son-r vinns skall kunna ligga till grund för ställningstaganden
längre fram om mer generella insatser för att förbättra de synskadades tillgång
till dagspressen.

I avvaktan på resultaten av
försöksverksamheten är det angeläget att SRF och Föreningen Sveriges dövblinda
kan fortsätta sin nuvarande utgivning av vissa tidskrifter av blandat
kulturellt innehåll. Denna utgivning har ringa omfattning och avser tämligen få
områden, men tillgodoser ett angelägel behov. Handikapputredningen redovisar
att SRF och Föreningen Sveriges dövblinda är beredda att ansvara för en
fortsatt utgivning och därvid utveckla den kvantitativt och kvalitativt om
medel ställs till förfogande. Den nuvarande verksan-rheten finansieras i
huvudsak med insamlade medel. Liksom utredningen anser jag det rikligt att
staten genom bidrag till de båda organisationerna säkerställer en utgivning som
svarar mol de mest trängande behoven. Statsrådet Troedsson återkommer i del
följande till denna fråga.

5 Anslagsberäkningar

5.1 Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

197.5/76 Utgift 6 598028

1976/77 Anslag 8 252 000

1977/78 Förslag 14425
000

Från anslaget utgår bidrag till De
blindas förening (DBF), numera Synskadades riksförbund (SRF), för föreningens
allmänna biblioteksverksamhet, för vissa kostnader vid framställning av
studielitleratur för synskadade högskolestuderande samt för framställning av
taitidning för kulturinformation. Biblioteksverksamheten leds av en styrelse
med sju ledamöter.

Från anslaget utgår vidare bidrag
till konsulentverksamhet för studieverksamhet bland handikappade. En del av
anslaget slår till skolöverstyrelsens (SÖ) förfogande för fördelning, efter
prövning i varie särskilt fall, till kurs- och studieverksamhet,
informationsverksamhet m.m. Slutligen

s. 92 Kontrollera mot PDF

utgår
från anslaget bidrag till tolkar för döva, till utbildningskurser för tolkar
för döva, till framställning av lättläst litteratur för vissa handikappgrupper,
till ersättning till televerket för avgiftsbefrielse för vissa blinda samt till
Föreningen Blinda barns utveckling.

1976/77

Beräknad ändring 1977/78

Skolöver-

Föredra-

Bidrag
till DBF. numera SRF,

styrelsen

ganden

1.

för
biblioteksverksamhet

4 600000

+ 4915000

-1-5
800000

2.

Framställning av studie-litteratur för synskadade
högskolestuderande

3.

Konsulentverksamhet

1040000

-t- 1460000

-
140000

4,

Kurs-
och studieverksamhet m. m.

1607000

+ 6395 000

-1607000

5,

Bidrag
till tolkar för döva

140000

of.

-
70000

6,

Framställning
av TRU-material

för
synskadade

30000

- 30000

-
30000

7.

Framställning
av lättläst

litteratur

425000

-1- 1675 000

-1-
500000

8.

Bidrag
till Föreningen Blinda

barns
utveckling

15 000

of.

- 15
000

9.

Utbildning
av tolkar för döva

365000

+ 435 000

+
365000

10.

Ersättning
till televerket för

avgiftsbefrielse
för vissa blinda

30000

30000

-
30000

II,

Bidrag till Sveriges dövas riksförbunds
försöksverksamhet

med
videogram

-

+ 1000000

-

12.

Teaterverksamhet
för döva

-

-

-r-1000
000

13,

Utvecklingsarbete

-

-

+
100000

14.

Framställning
av punktskrifts-

böcker
för försäljning

+ 15 820 000

-1- 300000 +6173 000

Skolöverstyrelsen

I.-2. SRF har till SÖ redovisat ett bidragsbehov om
9413000 kr. till föreningens biblioteksverksamhet.

SÖ beräknar med utgångspunkt från i huvudsak
handikapputredningens förslag kostnaderna för biblioteksverksamheten till 9575
000 kr., varvid även har beaktats behovet av vissa angelägna
personalförstärkningar, resurser till informationsverksamhet samt medel till
framställning av studie-litteratur för studerande vilka inte har individuellt
utbildningsbidrag. 1 beloppet har även beräknats medel för överföring av
tidigare inspelade talböcker till kassett, för framställning av särskilda
talböcker till bl. a. den utvidgade talboksutlåningen samt för övergång till
ett databaserat utiånings-system. För framställning av punktskriftsböcker och
talböcker för försäljning till enskilda föreslår SÖ att 1095 500 kr. anvisas.
(+4915000 kr.)

3. Medel förde två konsulenter somär placerade vid
SÖ bör beräknas under anslaget Skolöverstyrelsen (-130000 kr.). Bidrag till de
tre kon-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop.
\976in:H7 93

sulcnler soru iir- verksamma i studieförbund bör'
fortsättningsvis utgå från anslagel Bidrag till studieförbund (-195 000 kr.).
Bidraget till de elva konsulenterna bör höjas från 65 000 kr. till 100000 kr.
samt antalet bidr-ag ökas till 25 (+1 785 000 kr.).

4.
För bidr-ag
till kurs- och studieverksamhet m.m. föreslår SÖ en ökning med 2 700000 kr.
till sådan verksamhet till vilken reguljära bidrag inte kan utnyttjas. Vidare
föreslår SÖ att utgivningen av olika handikapptidskrifter får ett stöd med
sammanlagt 3 700 000 kr. Bidraget till Riks-förbirndet för döva och
hörselskadade barns målsmän som f. n. utgår frän denna anslagspost bör
fortsättningsvis utgå från anslaget Bidrag till vissa elev- och
för-äldraorganisationer (-5 000 kr.).

5.
Av medlen för
bidrag till tolkar för döva bör den del som avser verksamhet inom
studieförbunden fortsättningsvis beräknas under anslaget Bidrag till
studieförbund (-70000 kr.). Samtidigt bör handikapporganisationerna få ett
ökat stöd (+70000 kr.).

6.
Medlen för
framställning av TRU-material för synskadade föreslås beräknade under anslaget
till TRU-verksamheten (-30000 kr.).

7.
För
framställning av lättläst 1 i lie ralur föreslår SÖ en ökning i enlighet med
handikapputredningens förslag (+1075000 kr.). Därutöver föreslås att medel
anvisas till bidrag till en beräknad utgivning av 20 titlar med stor stil ( +
600000 kr.).

9. SÖ föreslår en kraftig ökning av
medlen för utbildning av tolkar

för d ö v a och tolkulbildare för att en fungerande tolkservice skall kunna

byggas upp (+435 000 kr.).

10. Den särskilda ersättningen
till televerket för avgiftsbefrielse

för vissa blinda bör såsom handikapputredningen har föreslagit för

svinna (-30000 kr.).

11. SÖ föreslår att Sveriges
dövas riksförbund får ett särskilt bidrag till

verksamheten med videogram. Bidraget avses gå till inköp av video

bandspelare till de lokala dövföreningarna san-rt till produktion av program

(+1000000 kr.).

I sitt yttrande över
handikapputredningens betänkande redovisar SÖ även vissa kompletterande förslag
vad gäller anslaget Bidrag till studieförbund för budgetåret 1977/78.

SÖ föreslår att de bidrag till
konsulentverksamhet som fortsättningsvis bör utgå från nämnda anslag ökas med
sex till nio samt att bidraget per konsulent hojs från 65 000 kr. till 100000
kr. (+705 000 kr.).

Bidraget till tolkhjälp inom
studieförbunden som föreslås utgå från stu-dreförbundsanslaget bör fördubblas
(+70000 kr.).

SÖ föreslår vidare att särskilda
medel anvisas till försöksverksamhet med förformer till studiecirklar bland
institutionsboende och andra handikappade. Försöket föreslås avse I 000
grupper med en genomsnittlig kostnad om I 200 kr. per grupp. För information
kring verksamheten beräknas ett medelsbehov av 100000 kr. (+1 300000 kr.)

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 94

Föredraganden

Från detta anslag utgår bidrag till
en rad olika verksamheter bland handikappade. Handikapputredningen föreslår
alt dessa bidrag fortsättningsvis skall utgå från de olika anslag i
statsbudgeten där de ämnesmässigt hör hemma. Jag kan i princip ansluta mig till
handikapputredningens synsätt. Praktiska skäl talar dock för att medel till
vissa insatser för handikappade även under nästa budgetår bör beräknas under
ett särskilt anslag. Jag räknar dock med alt bidrag till dessa ändamål fr.
o.m. budgetåret 1978/79 skall kunna utgå från andra anslag under litlera B i
utbildningshuvudtiteln. Det blir därefter en naturiig uppgift för statens
kulturråd att summera de insatser som görs för handikappade på olika områden i
samband med de åriiga omslagsframställningarna.

Statsrådet Troedsson kommer senare
att behandla frågan om bidrag till handikapporganisationerna. F.n. utgår från
delta anslag under posterna Konsulentverksamhet. Kurs- och studieverksamhet.
Bidrag till tolkar för döva. Framställning av TRU-material för synskadade och
Bidrag till Föreningen Blinda barns utveckling medel till olika ändamål inom
handikapporganisationerna till ett sammanlgt belopp av 2 432 000 kr. Dessa
medel bör fortsättningsvis beräknas underdel särskilda anslaget för bidrag till
handikapporganisationerna under socialdepartementets huvudtitel. Frän posterna
Konsulentverksamhet och Kurs- och studieverksamhet utgår vidare innevarande
budgetår bidrag till två konsulenter som är verksamma inom SÖ och bidrag till
Riksförbundet Döva och hörselskadade barns målsmän. Medel för dessa ändamål bör
såsom har redovisats i budgetpropositionen (prop. 1976/77:100 bil. 12p. D I. och D 5.) fortsättningsvis beräknas
under anslagen Skolöverstyrelsen resp. Bidrag till vissa elev- och
föräldraorganisationer.

Bidraget till Synskadades
riksförbunds (SRF) biblioteksverksamhet bör även under nästa budgetår utgå från
förevarande anslag. Såsom har framgått av min tidigare redovisning (4.5.3)
beräknar jag bidragsbehovet till 9800000 kr., vilket aren ökning med 5 535 000
kr. jämfört med innevarande budgetår. Vid min beräkning av bidraget har jag
utöver allmänna kostnadsökningar tagit hänsyn till den kraftiga ökningen av
bibliotekets förvärv av punktskriftsböcker och talböcker samt behovet av medel
för att slutföra den överföring av tidigare inspelade talböcker från öppna
spolar till kassetter som sedan ett antal år pågår vid biblioteket. Dessutom
har jag beaktat behovet av personalförstärkning för information och redigering
och för låneverksamheten. För studielitleratursektionen inom SRF:s bibliotek
beräknar jag ett ökat bidragsbehov med 265 000 kr. Jag har därvid beaktat
behovet av en förstärkning av sektionens resurser för redigering.

Som jag tidigare har redovisat bör
nuvarande bidrag för sludiekonsulenter inom studieförbunden utformas som ett
ökat stöd till studieförbundens utvecklingsprojekt inom handikappområdet utan
att avse särskilda konsu-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 95

lenttjänster. För detta ändamål beräknar jag 900000 kr.
För bidrag till tolkar för döva som avser studieförbundens verksamhet beräknar
jag 70000 kr. för budgetåret 1977/78. Budgetåret 1978/79 bör dessa medel
sammanföras med det allmänna bidraget till studieförbundens pedagogiska
verksamhet för handikappade och beräknas under anslaget Bidrag till studieförbund.

För framställning av lättläst
litteratur och utbildning av tolkar för döva beräknar jag 925000 kr. resp.
730000 kr.

Vad gäller den särskilda ersättningen
till televerket för avgiftsbefrielse för blinda får jag hänvisa till att jag i
budgetpropositionen (s. 99) har förordat alt den särskilda ljudradioavgiften
bör avskaffas. Med hänsyn härtill bortfaller bidragsbehovet. Man kan enligt min
mening bortse från alt avskaffandet kommer att ske först fr. o. m. den I april
1978.

Jag har tidigare (4.4) behandlat
frågan om en särskild teaterverksamhet för döva. För bidrag till denna
verksamhet under nästa budgetår beräknar jag ell medelsbehov av I milj. kr. Det
ankommer på regeringen att utfärda närmare bestämmelser för hur medlen får
disponeras.

Jag har tidigare (4.7) berört
frågan om framställning av punktskriftsböcker för försäljning och angav därvid
att det enligt min mening finns anledning all inleda en försöksverksamhet i
syfte att belysa ett antal frågor i sammanhanget. Under nästa budgetår beräknar
jag ett medelsbehov för denna försöksverksamhet om 300000 kr.

SÖ har tidigare haft möjlighet att
använda medel under posten Kurs- och studieverksamhet m. m. för projekt av
skilda slag. Denna verksamhet har varit av stort värde när det gäller
utvecklingen av insatserna på kulturområdet för handikappade. Som exempel kan
nämnas de tidigare redovisade försöken med utvidgad talboksutlåning och
inläsningstjänst. Det är därför enligt min mening motiverat att SÖ även under
nästa budgetår disponerar vissa medel för sådana särskilda insatser. Jag
beräknar för detta ändamål 100000 kr.

SÖ föreslår att Sveriges dövas
riksförbund erhåller ett särskilt bidrag till förbundets verksamhet med
videogram bl. a. för inköp av videobandspelare och produktion av program.
Regeringen har hösten 1976 beviljat förbundet bidrag ur allmänna arvsfonden
med 400000 kr. för inköp av utrustning till en studio för produktion av
TV-program och videogram för döva. Förbundet har förklarat alt det kan klara
kostnaderna för driften av verksamheten genom egna insatser och vissa
förväntade bidrag från annat håll. Något behov av bidrag enligt SÖ:s förslag
finns således inte.

Vad gäller SÖ:s kompletterande
förslag beträffande anslaget Bidrag till studieförbund får jag hänvisa till vad
jag nyss har förordat i fråga om bidrag till sludiekonsulenlverksamhel och
tolktjänst inom studieförbunden. Jag är inte beredd att förorda att särskilda
medel anvisas till en försöksverksamhet av det slag som SÖ har skisserat. Jag
räknar med att frågor av detta slag kommer att aktualiseras i
folkbildningsutredningens arbete.

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 96

Med hänvisning till
sammanställningen hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Bidrag till de
handikappades kulturella verksamhet för budgetåret \911jl% under nionde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 14425000 kr.

5.2 Bidrag till kulturprogram inom föreningslivet m. m.

Jag har i det föregående (4.3)
berört frågan om bidrag till kulturprogram inom föreningslivet och förordade
därvid att ytterligare 365 000 kr. skulle anvisas till detta ändamål utöver de
15 300000 kr. som i budgetpropositionen föreslås anvisade under ifrågavarande
anslag. Med hänvisning härtill hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Bidrag till kulturprogram
inom föreningslivet iv. m. för budgetåret 1977/78 under nionde huvudtiteln med
ändring av vad som föreslås i prop. 1976/77:100 (bil. 12 p. B 3.) anvisa ett
anslag av 15 665000 kr.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 97

Bilaga 2

Utdr-ag

SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid reger-ingssammanträde 1977-02-24

Föredragande: statsrådet Troedsson

Anmälan till proposition om Insatser för handikappades
kulturella verksamhet

1 Inledning

I pr-op. 1976/77:100 (bil. 8 s.
195) har regeringen förreslagit riksdagen alt, i avvaktan på särskild
proposition i ämnet, till Bidrag till handikapporganisationer för budgetåret
1977/78 preliminärt beräkna ett reservationsanslag av 5 500000 kr.

Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor.

2 Handikapputredningen

Handikapputredningen tar i
betänkandet Kultur ål alla upp en rad frågor inom socialdepartementets
verksamhetsområde. Frågorna avser social service av skilda slag som har
betydelse för handikappades möjligheter alt delta i kulturlivet, nämligen bl.a.
färdtjänst, social hemhjälp, tolktjänst, hjälpmedel och rehabilitering. Vidare
gäller de stödet till handikapporganisationerna.

2.1 Färdmöjligheter

Handikapputredningen framhåller att
handikappade ofta har svårt både alt anlita allmänna kommunikationer och att
för-flytla sig på egen hand. De åtgärder som föreslås i HAKO-utredningens (K
1973:03) belänkande (SOU 1975:68) Handikappanpassad kollektivtrafik för
anpassning av det allmänna färd väsendet till handikappades behov måste ha hög
prioritet och genomföras så snabbi som möjligt.

Handikapputredningen konstaterar
att en bra färdtjänst håller på att byggas upp i en del kommuner. På de flesta
håll är den emellertid ännu klart otillräcklig. Del är sålunda vanligt alt bl.
a. antalet medgivna resor på

7 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 87

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 98

olika
sätt är begränsat. Dessutom är färdtjänsten synnerligen ojämnt utbyggd
kommunema emellan. Det är angeläget all kommunerna snabbt bygger upp en bra
färdtjänst över hela landet. Denna utbyggnad bör ske redan under nuvarande
försöksperiod med förenklat statsbidragssystem.

2.2 Social
hemhjälp

Personlig service skall vara en rättighet för
handikappade som behöver den. Den är en naturiig uppgifl för den kommunala
hemhjälpsorganisationen. Den bör utgöra en basorganisation för service åt
handikappade i skilda situationer. God service genom hemhjälpen är för många
en förutsättning för att de skall kunna leva oberoende. Det är därför ett
viktigt krav att kommunerna tillgodoser deras behov av sådan personlig service.
Den sociala hemhjälpens uppgifter bör vidgas. Genom dess förmedling skall ledsagare
kunna följa med till bio, teater, föreningsmöten och till gudstjänster.

Den sociala hemhjälpen måste kunna lämna
handikappade service även under längre tids vistelse utanför hemmet. Den som
får social hemhjälp i sin hemkommun, måste kunna räkna med alt sådan hjälp
ställs till förfogande även när han av något skäl tillfälligt vistas i en
annan kommun, t. ex. för att delta i en kurs. Den sociala hemhjälpen bör
sålunda utvecklas till en service med riksgiltighet.

Insatser
för handikappade måste omfatta hela familjen. Ofta blir även anhöriga till
svårt handikappade isolerade från omväriden. Del gäller inte minst ensamstående
föräldrar till handikappade bam. I några kommuner avlöser hemhjälpspersonal
anhöriga för att de skall få semester, vila och kulturell stimulans och kunna
uträtta ärenden. Det är naturiigt att sådan avlösningsservice ordnas i alla
kommuner inom ramen för den statsunderstödda kommunala hemhjälpen.

2.3 Tolktjänst

Nästan alla döva behöver leckenspråkslolk för att
förstå vad hörande säger. Hörande behöver som regel tolk för att förstå döva.
Samhället tillhandahåller tolkhjälp i olika former.

Tolkljänslen är starkt splittrad. Den situation
vari den enskilde behöver tolk är avgörande för vem som skall ställa tolktjänst
till förfogande och betala den. Delta är otillfredsställande och åtskilligt
talar för en samordning i anslutning till landstingens tolktjänst.
Handikapputredningen är emellertid inte beredd att bedöma hur de olika problemen
skall lösas för att en samordnad lolktjänst skall komma till stånd. Det
viktigaste nu är att bygga ut tolkljänslen så alt döva och dövblinda får hjälp
av tolk i alla situationer som de behöver det.

Hörselskador
medför ofta svåra kommunikationshinder, särskilt i situa-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 99

tioner där del talade ordet spelar stor roll. I en del
fall är hörselskadade betjänta av att någon vidarebefordrar till dem vad som
sägs och förvissar sig om att de har uppfattat det riktigt. Vid rättegångar och
andra förhandlingar inför myndigheter kan hörselskadade fä hjälp av sådan
taltoik. Denna möjlighet bör finnas också i andra viktiga situationer om den
hörseltekniska utrustningen, den individuellt ordinerade och den som finns i
lokalen, inte fungerar tillfredsställande.

Personer med språk- och talskador kan ha svårt att delta i
samtal och blir därför lätt isolerade. De bör också ha rätt till taltolk. Denne
blir för dem och för hörselskadade en motsvarighet till teckenspråkstolken för
kommunikation mellan hörande och döva. Verksamheten med taltolk ankommer
naturiigen på landstingen.

2.4 Hjälpmedel

Handikapputredningen tar upp frågor
om hjälpmedel för olika grupper handikappade och understryker
handikappinstitutets centrala funktion på hjälpmedelsområdet. Den framhåller
särskilt angelägenheten av att arbetet fortsätter med att utveckla hörapparater
och andra hjälpmedel för hörselskadade.

I fråga om psykiskt
utvecklingsstördas behov av hjälpmedel måste två skilda problem uppmärksammas.
Det ena problemet gäller dem som har ett ytteriigare handikapp, till följd av
t. ex. föriamning, synskada eller hörselskada. För dem är det viktigt att de
förslår, hur hjälpmedel som ordineras för tilläggshandikappet skall användas.
Anvisningar och upplysning måste utformas med hänsyn härtill. I en del fall
måste också själva hjälpmedlet anpassas särskilt.

Det andra problemet avser
hjälpmedel som utvecklingsstörda kan behöva på gmnd av förståndshandikappet.
Allt fler utvecklingsstörda har ett självständigt boende med viss tillsyn i
inackorderingshem eller i egna lägenheter. Hjälpmedel av typen bandspelare och
enklare räknedosor skulle minska behovet av personlig hjälp. Denna fråga har
hittills beaktats föga. Del är angeläget att dessa frågor las upp mera. Det är
viktigt att de bl. a. får ökat utrymme inom forskningen. I första hand bör
bedömas vilka slag av hjälpmedel som kan ha betydelse för vardagslivet och hur
stora behoven är.

2.5 Telefonfrågan

Samhällets telefonnät är ett
viktigt kommunikationsmedel. Att telefonera är en vanlig metod för att
upprätthålla sociala kontakter och för att nå myndigheter, affärer, läkare osv.
All inte ha telefon innebär stora olägenheter. På grund av handikapp saknar
emellertid många möjlighet att använda telefon.

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 100

Det finns numera tekniska
förutsättningar för döva, dövblinda och tal-skadade att telefonera.
Telefonnätet är en statlig angelägenhet. Alla bör ha rätt alt på samma villkor
få telefon genom televerket och handikapputredningen föreslår att särskilda
anordningar som är nödvändiga för att handikappade skall kunna telefonera
skall tillhandahållas av televerket utan kostnad för den enskilde. Som en
kostnad i verkets drift bör den fördelas på samtliga abonnenter. Detta
motsvarar vad som sedan länge gäller beträffande allas rätt att för ordinarie
inträdesavgift, dvs. 300 kr., få telefon installerad, oavsett om de bor i en
tätort eller i utpräglad glesbygd.

Förslaget innebär att landstinget
inte längre skall ha kostnadsansvaret för hjälpmedel åt handikappade för
telefonering. Däremot bör personal hos landstingen på sedvanligt sätt pröva den
enskildes behov av sådana hjälpmedel samt or-dinera dem. Ordinationen utgör i
dessa fall en anvisning till televerket att tillhandahålla den särskilda
utrastningen.

Televerket bör få i uppdrag att
utarbeta erforderiig detaljplan för hur olika grapper handikappade skall få
tillgång till telefon. Arbetet bör ske i nära samarbete med Landstingsförbundet
och handikappinstitutet.

2.6 Vissa rehabiliteringsfrågor

Landstingen har ansvar för hörselvården.

Till den hör att informera
hörselskadade om hur hörapparater och annan utrustning används. Sådan
information kompletteras vid kurser med hörselträning, lalkorr-ektion och
träning i avläsning. Det är viktigt att allas behov av träning och information
tillgodoses. Det är bl.a. betydelsefullt att den som har ordinerats hörapparat
och redan fått träning, vid behov på nytt kan delta i kurser för att
vidmakthålla sina färdigheter. Eftersom verksamheten är ett led i en
pedagogisk terapeutisk rehabilitering, bör enligt handikapputredningens
uppfattning inkomstbortfall under kurstid ersättas från försäkringskassan.

Synsvagas möjlighet att läsa är i
hög grad frågor om optisk rehabilitering och synträning. Resurserna för sådan
rehabilitering och träning är ännu otillräckliga. Många synsvaga har dock fått
sin läsförmåga tillbaka - och många har för första gången fått möjlighet all
läsa - genom lämpliga tekniska hjälpmedel och träning. Handikapputredningen
förutsätter att ytterligare insatser kommer alt göras på detta område genom
utbyggnad av syn-centraler i landstingen.

2.7 Föräldrautbildning m. m.

Tidiga insatser är avgörande inom
rehabiliteringen. Det är viktigt att så tidigt som möjligt diagnostisera om ett
barn är dövt, har en hörselskada eller en annan skada. Ansvaret härför har den
förebyggande mödra- och barnavården. Föräldrarna måste få information om
skadan och dess följder.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 101

Barnavårdscentralerna
har ett grundläggande ansvar att ge och förmedla hjälp till föräldrarna. De
måste också få utbildning i hur de skall kunna främja barnets utveckling. Inom
föräldrautbildningen bör förtur ges åt föräldrar till handikappade bam.

2.8
Socioterapiens ställning

På en del institutioner finns speciella tjänster
för socioterapeuler. Deras uppgifl är att förmedla och förslärka kontakter
mellan dem som bor på institutionerna och samhället utanför. Det sker bl.a.
genom all organisera studiecirklar, kurser och föreläsningar och genom att
stödja exempelvis patientföreningar och andra former av aktivitet och
självverksamhet.

Detla är väsentliga insatser för att motverka den isolering
som vårdinsti-tulionerna skapar. Socioterapeuter-na samarbetar med
folkbildningsorganisationerna och handikapprörelsen. Detta samarbete bör
ytteriigare förstärkas. Då är det viktigt att handikapporganisationema får
samhällets slöd för att kunna medverka i detta samarbete på ell effektivt sätt.
Många av handikapporganisationerna har att bevaka intressena för människor som
vistas på institutioner under kortare eller längre lid. Del gäller särskilt
Riksförbundet för social och mental hälsa och dess lokala organisationer.

Det är också angeläget all socioterapiens ställning
inom sjukvårdsorganisationen närmare klariäggs.

2.9
Handikapprörelsen

2.9.1
Från kamratförening till folkrörelse

Har-rdikapporganisationernas ursprungliga karaktär
av kamratföreningar för gemenskap, hjälp och slöd finns kvar och har stor
betydelse. Men de har framför allt utvecklat sig till intresseorganisationer
med syfte att förändra samhället så att handikappade får samma livsvillkor som
andra.

Organisationerna har breddats; handikappföreningar
finns i alla kommuner och i länen. På riksplanet är de sammanslutna i förbund
som inbördes samverkar. Handikapprörelsen är i dag en folkrörelse.

De insatser som samhället gör på handikappområdet
är i hög grad en följd av handikapprörelsens arbete. Organisadoner-na har visat
på behoven och lagt fram förslag till lösningar. Mycket av del som numera är
självklar samhällsservice har böriat i organisationema.

Det finns 23 handikapporganisationer på riksplanet.
De har sammanlagt drygt 280000 medlemmar. Sammanlagt finns över I 200 läns- och
lokalföreningar.

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 102

2.9.2
Kurser och studier

En
bred medlemsskolning är nödvändig i alla organisationer som arbetar för att
förbättra samhället. Medlemmama måste ha kunskaper för att organisationen
skall kunna förverkliga sitt mål. Studier ger dessutom gemenskap och kunskaper
ger tro på den egna förmågan och ökad medvetenhet. Handikapp innebär alltid en
fara för isolering och ofta svårigheter att hävda sig. Studier är därför
särskilt viktiga för handikappade. De ger dem redskap att påverka sin
situation.

Många praktiska svårigheter - och hinder - möter
handikappade i stu-diema. Inom handikapporganisationema finns den största
erfarenheten om handikappades situation, problem och behov. Handikappade, som
är osäkra inför kontakten med andra och ovana vid studier, söker sig i första
hand till studier inom handikappföreningama. Där får de ökad säkerhet och
självkänsla och kan gå vidare till studier i andra grupper.

Handikappföreningarna har en omfattande
studieverksamhet. Den äger vanligen rum i cirklar och på veckosluts- och
veckokurser. Som regel organiseras studierna tillsammans med studieförbund.
Oftast sker det i samarbete med ABF; 15 handikappförbund är anslutna till ABF.
Viss samverkan förekommer mellan handikapporganisationer och andra
studieförbund än ABF, främst Studieförbundet Vuxenskolan.

Behovet av studier inom handikapprörelsen ökar. Det
beror bl. a. på att samhället ställer stora anspråk på
handikapporganisationerna. Myndighe-tema påkallar ofta överläggningar med
handikapprörelsen i viktiga frågor om inriktning och utformning av åtgärder för
handikappade. Organisationerna anlitas som remissorgan och är överallt
företrädda i handikappråden.

Handikapporganisationemas arbetsuppgifter blir
alltmer omfattande och kvalificerade. För att organisationema skall kunna
motsvara de förväntningar som samhällsorganen och andra ställer på dem måste
de ha kunniga och aktiva medlemmar. Det är därför nödvändigt att studieverksamheten
byggs ut. Detta behövs också för att fler handikappade skall få utbildning och
arbete och bättre kunna påverka sina livsvillkor.

Sedan omkring tio år erhåller handikappförbunden
ett särskilt statligt stöd för sin studieverksamhet. Medlen beräknas under
utbildningsdepartementets anslag Bidrag till de handikappades kulturella
verksamhet. Av intresse i detta sammanhang är särskilt två anslagsposter,
nämligen dels poslen 3. Konsulentverksamhet, dels posten 4, Kurs- och
studieverksamhet m. m.

För
dispositionen av medlen under de två anslagsposterna gäller särskilda
föreskrifter om ändamålet. Handikapputredningen föreslår, att de båda
anslagsposterna avförs från utbildningsdepartementets anslag Bidrag till de
handikappades kulturella verksamhet och att medel såvitt avser handikappförbundens
verksamhet, utan närmare bestämning av ändamål, i stället beräknas under
socialdepartementels anslag Bidrag till handikapporganisationer.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 103

Två ledamöter av
handikapputredningen har i en reservation till betänkandet motsatt sig
förslaget om ändring av konstruktionen för stödet till
handikapporganisationerna. De hävdar att ett sammanförande av medel för kurs-
och konsulentverksamhet med anslaget för allmän verksamhet utan
specialdestination innebär en inte önskvärd särbehandling av handikappade och
därför strider mot grundsatsen om integration. Det skulle även medföra
svårigheter för organisationema vid fördelning av medlen och vara till förfång
för små organisationer och nya organisationer som kan komma att bildas.

2.9.3 Tidskrifterna och annan information

Information till handikappade och
om handikapp är viktiga uppgifter för handikapprörelsen. Handikapporganisationer-na
talar om för sina medlemmar och andra handikappade vilken samhällsservice som
finns för dem. De lämnar också information om andra förhållanden som komplement
till den allmänna informationen i samhället. Information om handikapp behövs
för att öka förståelsen för handikappades situation och för att fler skall
förstå att del behövs insatser för att förbättra deras livsvillkor.

Handikapprörelsens tidskrifter har
stor betydelse både som medlemstidningar och som opinionsbildare i den allmänna
debatten. De ger utförlig information både om förhållanden som har speciellt
intresse för vissa handi-kappgrapper och om sådant som är gemensamt för flera
eller alla handikapporganisationer. Information, som egentligen ankommer på
samhället, måste i stor utsträckning ombesörjas av organisationemas
tidskrifter.

Organisationerna söker också få
handikappfrågor belysta i massmedia. De samarbetar med andra folkrörelser för
att sprida kunskap om handikapp och underlätta för handikappade att delta i
föreningsliv utanför handikapprörelsen.

Det totala behovet av information i
handikappfrågor växer. De insatser som har gjorts ökar efterfrågan. I allt
vidare kretsar märks intresse för ökade och fördjupade kunskaper om
handikappades situation och om handikapp. Det är en glädjande utveckling.
Handikappade själva känner bäst sin situation och kan informera om den.

2.9.4 Kontakt och gemenskap

Handikapporganisationerna har en
bred verksamhet för kontakt och gemenskap. Den bryter isolering och erbjuder
förströelse och avkoppling. Samhörigheten och arbetet i föreningarna ökar
självförtroendet och minskar osäkerheten inför kontakten med andra människor.
Det egna föreningslivet ger erfarenheter som underiättar för handikappade att
söka sig till nya grapper och organisationer.

Många handikappföreningar har egna lokaler, där medlemmama
kan

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 104

träffas på fritiden. Några har också rekreations- och
semesterhem. De har ofta funnit det nödvändigt att själva skaffa och driva
sådana anläggningar därför att de anläggningar som i övrigt finns sällan är
tillgängliga för handikappade och inte heller lämnar behövlig service.
Anläggningarna har stor betydelse för handikappade; särskilt rörelsehindrade,
vissa psykiskt utvecklingsstörda och dövblinda med stort servicebehov, som
behöver rekreation i en annan miljö än den vanliga. Många av dem bor i
isolerade miljöer - ofta på institution.

2.9.5 Barn och ungdom

Handikapporganisationernas
verksamhet har stor betydelse för handikappade barn och ungdomar. Handikappade
barn är mer än andra beroende av sina föräldrar för vård, träning och praktisk
hjälp. De handikappade barnen måste så tidigt som möjligt kunna skaffa sig
kamrater, egna erfarenheter och intressen. Handikapprörelsens bam- och
ungdomsarbete är väsentligt bl.a. av dessa skäl. Del har också betydelse för
att ungdomarna skall bli intresserade av föreningslivet.

2.9.6 Ekonomiska frågor

Handikapporganisationema har svårt
att finansiera sin verksamhet. De har kostnader som andra organisationer inte
har. De måste välja lokaler som är tillgängliga, tekniskt utrustade och i
övrigt lämpliga för handikappade. Lokalhyran blir då högre. För kurser och
konferenser måste ofta nybyggda och handikappanpassade hotell väljas i stället
för äldre kursgårdar som har lägre priser för mat och husrum.

Resekostnaderna blir också högre
genom att många måste anlita flyg och taxi. Ofta behövs extra servicepersonal
och leckenspråkstolkar. Studiematerial, tidskrifter och annat skriftligt
material måste anpassas. Kostnaderna kan inte täckas med höga medlemsavgifter.

Eftersom samhällets finansiella
stöd till handikapprörelsen är otillräckligt i såväl kommuner och landsting
som på riksplanet, tvingas handikapporganisationerna genom insamlingar, bingo,
lotterier och försäljningar söka finansiera sin verksamhet. Betydande
intsatser krävs av organisationerna enbart för detta ändamål. Detta binder
personal och övriga resurser och inkräktar på både organisationernas verksamhet
och planering. Det är därför angeläget att statens, landstingens och
kommunernas bidrag till handikapporganisationema läggs på en sådan nivå att
organisationemas verksamhet inte blir beroende av insamlingsverksamhet.

Samhällets bidrag till
handikapporganisationema bör i så liten utsträckning som möjligt styra
verksamhetens inriktning. Medlemmarna i handikapprörelsen skall själva avgöra
vilka insatser de anser mest väsentliga och hur de skall utformas för att ge
bästa resultat. Ett samordnat och en-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 105

kell bidragsystem är till fördel både för
handikapporganisationerna och för samhället.

Statens bidrag till
handikapporganisationema bör utgå från del under socialdepartementets
huvudtitel uppförda anslaget Bidrag till handikapporganisationer. Till grand
för bidragsgivningen bör, som nu, ligga anslagsframställningar och
verksamhets- och revisionsberättelser från organisationerna.

Handikapputredningen framhåller i detta
sammanhang, alt handikapporganisationernas företrädare i skilda samhällsorgan,
bl.a. i handikappråden, självfallet skall ha möjlighet att delta i arbetet på
lika villkor som övriga ledamöter i dessa organ. De skall sålunda, på samma
sätt som andra, ha rätt såväl till ledighet från arbetet för fullgörande av
offentligt uppdrag som rätt till gängse ersättning för uppdraget.

3 Remissyttrandena

Åtskilliga yttranden tar upp frågan
om färdtjänsten och det allmänna färdväsende t. Statens kulturråd framhåller,
att tillgängliga kommunikationer och en väl utbyggd färdtjänst är viktiga
förutsättningar för att alla skall kunna ta del i kulturiivet. Rådet tillägger
att effektivare villkor för statsbidraget till färdtjänsten måste övervägas, om
nuvarande brister inte snarast avhjälps. Statens ungdomsråd, som anser att det
görs alldeles otillräckligt för att handikappade skall kunna delta i
föreningsliv och folkbildning, understryker kravet på bra färdtjänst för att
förbättra förhållandena. SÖ åberopar statistiska centralbyråns undersökning om
färdtjänsten, vilken visar att den har ojämn kvalitet och är starkt begränsad.
Svenska kommunförbundet förklarar sig i princip dela uppfattningen, att alla
som behöver färdtjänst skall få anlita den så ofta de vill, men understryker
att denna lösning får ses i ett längre tidsperspektiv. ABF anför att en stor
del av ansökningarna om medel för tekniska och organisatoriska stödåtgärder för
handikappades deltagande i studieverksamhet avser bidrag till resor. DHR
betonar att det allmänna färd väsendet måste anpassas enligt HAKO-utredningens
förslag. Folkparitets ungdomsförbund hävdar att statsbidraget för färdtjänst
måste förknippas med kvalitetskrav. Riksförbundet mot allergi anser att
färdväsendet måste vara anpassat även till allergikernas behov.
Studieförbundeet Medborgarskolan anför att färdtjänsten måste få väsentligt
större resurser om det skall bli möjligt att anordna integrerade studiecirklar.
Riksförbundet mot reumatism understryker vikten av att färdtjänsten skall betjäna
även svårt rörelsehindrade så att de kan delta i olika slags verksamhet som
andra.

DHR uttalar, att bilen måste ses om
ett hjälpmedel och således ordineras till dem som behöver bil även om de inte
förvärvsarbetar eller bedriver målinriktade studier.

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 106

Förslaget om vidgade uppgifter för den sociala
hemhjälpen mottas positivt. Statens handikappråd framhåller att vidgningen
föratsätter en utbyggnad av organisationen och under en övergångstid anser
rådet det nödvändigt med förstärkt statligt stöd. Statens kuhurråd anför att
handikappföreningama f n. i stor utsträckning själva måste ordna ledsagarhjälp
åt handikappade, vilket är oriktigt eftersom dessa uppgifter måste ankomma på
kommunerna. SRF ser hemhjälpen som ett komplement till färdtjänsten och finner
det vara en naturiig kommunal uppgift att ge ledsagarhjälp åt handikappade som
vill delta i t. ex. fritidsaktiviteter. SRF finner det också riktigt, att den
sociala hemhjälpen skall stå till förfogande för handikappade vid längre tids
vistelse utanför hemmet, t. ex. för deltagande i en kurs. MS-förbundet betonar
vikten av hemhjälpens riksgiltighet för att handikappade skall kunna ta del av
kulturlivet i andra kommuner. FUB framhåller, att familjer med
utvecklingsstörda medlemmar i hög grad är beroende av att få avlösningsservice,
som känner till hur man tar hand om utvecklingsstörda. FUB anser, att bristema
härvidlag är stora bl. a. som följd av otillräckligt samarbete mellan kommuner
och landsting. Riksförbundet mot allergi understryker, att personal inom
hemhjälpsorganisationen måste ha kunskaper om allergi. DHR betonar, att social
hemhjälp måste stå till förfogande även för personer på vårdinstitutioner när
de deltar i verksamhet utanför dessa. Föreningen Sveriges dövblinda anser att
socialstyrelsen bör utfärda anvisningar om hur den sociala hemhjälpen skall
utformas. Svenska kommunförbundet anser att behovet av personlig hjälp i de
situationer som förslaget avser i första hand bör tillgodoses genom samverkan
på ett personligt plan mellan socialarbetaren, den handikappades vänner och
föreningslivet. Kommunförbundet understryker i detta sammanhang även de
kommunala handikapprådens betydelse.

Alla remissinstanser, som yttrat sig i frågan,
stödjer förslaget om en förbättrad tolk tjänst. SDR framhåller, att tolken är
en länk mellan hörande och döva, en föratsättning för gemenskapen, för
möjligheten till samtal och åsiktsutbyte. SDR uttalar vidare, att det är
betydelsefullt att hörande och döva, som behöver samtala med varandra, alltid
har rätt alt göra det. Tolkljänst måste liksom färdtjänst stå till förfogande
efter behov, vilket betyder att den skall kunna påkallas utan begränsning i
fråga om ändamål och tidpunkt för samtal. ABF framhåller att så länge det råder
brist på tolkar, står döva och dövblinda utanför en stor del av kulturen. SÖ
betonar, att det behövs särskilda insatser för att tillgodose dövblindas behov
av tolk. Föreningen Sveriges dövblinda understryker att tolkarna för dövblinda
förmedlar inte endast en språklig kontakt utan också synintryck. De tjänstgör
även som personlig hjälp och ledsagare. Även förslagen om tolktjänst genom t
al tolk åt talskadade och hörselskadade hälsas med tillfredsställelse.
Landstingsförbundet framhåller, att frågan om organisationen av denna
verksamhet bör utredas.

Beträffande
förslagen om hjälpmedel förklarar sig handikappinstitu-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 107

tet
berett all göra mer aktiva insatser i fråga om hörseltekniska hjälpmedel men
framhåller, att detta kräver ökade resurser både hos institutet och hos berörda
forskningsinstitutioner. Det är inte minst angeläget att stödja forskning
beträffande hur små hörselrester kan utnyttjas. Vidare betonas behovet av
insatser för talskadade. .Arbetet för psykiskt utvecklingsstörda, som
påbörjats, gäller särskilt hjälpmedel för träning av förståndsfunktionen, för
kompensation av nedsatt förståndsfunktion, för fysiska tilläggshandikapp samt
åtgärder för att göra byggnader och miljö tillgängliga.

I
fråga om teleslingan framhkWer handikappinstitutet att installation av slinga
ofta bör förberedas vid planering av byggnaders utformning och av deras
elektriska system. Institutet uttalar vidare, att teleslingan inte alltid är
del lämpligaste överföringssystemet för hörselskadade, utan all t. ex.
radioöverföring och överföring med infraröd teknik i vissa fall är bättre.

Remissinstansema
är ense med utredningen om att döva, dövblinda och talskadade skall ha rätt att
erhålla behövlig telefon ut rus t ning. Statens handikappråd, som betonar alt
det måste ske snabbt, uttalar sig för förslaget alt alla skall ha rätt att på
samma villkor få telefon genom televerket. Handikappinstitutet framhåller att
tillhandahållande av telefon genom televerket synes komma all på kort sikt
medföra förseningar och på längre sikt ovisshet beträffande effektema för handikappade.
Institutet betonar därför vikten av att statsmaklema genom styrmedel
garanterar att handikappade får erforderiig utrustning och att televerket ser
dessa frågor som en normal del i sin verksamhet. Återstående tekniska och
ekonomiska problem i sammanhanget bör lösas snabbt. Regeringen bör enligt
förslaget uppdra åt televerket att i nära samarbete med Landstingsförbundet och
institutet utarbeta detaljplan för att olika grapper handikappade skall få
tillgång till telefon.

Televerket,
som förklarar sig aktivt vilja verka för alt handikappades behov i
telefonsituationen tillgodoses, biträder inte förslaget att kostnaden för
speciell lelefonutrastning skall belasta verket. En öppen redovisning av
samhällets kostnader för olika slags verksamhet betingas av strävandena till
ökad effektivitet i statsförvaltningen och är en föratsättning för statsmakternas
avvägning av resurser. Affärsverken drivs företagsekonomiskt och ett frångående
av denna grundsats, t. ex. av sociala skäl, föratsätter särskild ersättning
till verket. Kostnader för sociala åtaganden bör således bäras av
skattebetalarna och inte av speciella grapper, såsom televerkets abonnenter,
statens järnvägars resenärer eller postverkets kunder. Televerket framhåller
vidare, all det tillämpar enhetliga taxor - inträdesavgiften om 300 kr. är ett
exempel - oberoende av skillnader i verkets kostnader i individuella fall.
Inträdesavgiften är emellertid intejämförbar med avgifter för speciell
utrastning. Dessutom kan, utom handikappade, folkpensionärer,
låginkomsttagare, fartygsanställda och udandssvenskar ha anspråk på att
debiteras lägre avgifter än de som tas ut för att täcka verkets kostnader.

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 108

SÖ anser att förslaget bör
kompletteras med enheter som kan förmedla olika slags service.
Landstingsförbundet, som ansluter sig till utredningens uppfattning att varie
verksamhet skall bära kostnaden för erforderiig handikappanpassning, anser att
televerket och inte landstingen skall ha kostnadsansvaret för de särskilda
anordningar som behövs för att handikappade skall kunna telefonera.
Hörselfrämjandets riksförbund betonar att frågan om förstärkningsanordningar
till telefon för hörselskadade bör uppmärksammas och att sådana och andra speciella
anordningar skall tillhandahållas handikappade på samma villkor som telefon
tillhandahålls andra abonnenter. SDR och Föreningen Sveriges dövblinda finner
det vara på tiden att döva och dövblinda får inträde i telefongemenskapen. SDR
tar även upp ordinalionsfrågan och framhåller alt ordination av behövlig
tele-fonulrustning enligt gängse regler bör avse den döve. Hörande föräldrar
till döva barn, som går i dövskola, bör emellertid på samma villkor ha rätt att
telefonera med sina barn. Eftersom ordinationen i dessa fall alltid kan avse
barnet, behöver enligt SDR inget avsteg göras från ordinationsprincipen. SDR
framhåller vidare, att televerkels telefonstationer för allmänheten bör
utrustas med telefoner som döva kan använda. Likaså måste dövskolor och
samhällsorgan som döva behöver ha kontakt med anskaffa sådana telefoner.

Beträffande hörselskadades rätt
till ersättning från försäkringskassan för inkomstbortfall under kurser i
hörselträning, talkorrektion och av\åsn\ng anför socialstyrelsen, som haft
anledning la ställning i denna fråga i besvärsärenden, att den tillstyrker förslaget.
Handikappinstitutet uttalar, att ifrågavarande kurser har stor betydelse för
den enskildes möjlighet alt använda hjälpmedel. Riksförsäkringsverket anför,
att hithörande frågor f. n. utreds inom verket, varvid avsikten är att behandla
frågan om ersättning även för andra grapper än hörselskadade.

Ett antal remissinstanser tar upp
frågor angående sjukvård och rehabilitering. Socialstyrelsen framhåller, att
bristen på psykologer och logopeder inom sjukvården utgör ett allvariigt hinder
för rehabiliteringen och att därför resursförstärkningar i dessa avseenden är
angelägna. Statens handikappråd anför att det är alltför långa väntetider vid
hörcentralerna för utprovning och ordination av hörapparater och andra
hjälpmedel. Det är därför angeläget att denna verksamhet byggs ut.
Handikappinstitutet tillägger, att behovet av utbildning av personal för
hörcentralerna, främst hörselvårdsassistenter, måste tillgodoses. SÖ tillstyrker
att syncentraler inrättas av alla landsting och framhåller vidare, att det
behövs ökade resurser för utbildning av synpedagoger. MS-förbundet betonar att
tillräckliga resurser för rehabilitering, vård och behandling måste skapas, ty
det är en förutsättning för att rörelsehindrade och andra handikappade skall
orka att engagera sig kulturellt.

Att t. ex. kunna klara sin personliga hygien är en
väsentlig fråga i um-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 109

gänget med andra. Landstingsförbundet anför att
landstingens hörselreha-biliterande verksamhet på sina håll ännu har brister,
men det är en etablerad verksamhet med stor omfattning. Del är enligt
förbundet därför mer motiverat med ökad satsning på optisk rehabilitering. En
rapport om inrättande av synhjälpcentraler har färdigställts av en arbetsgrupp
som bildats tillsammans med socialstyrelsen, och förbundet hoppas att denna
skall tjäna till vägledning för landsting som planerar alt inrätta
synhjälpcentraler.

Riksförbundet för njursjuka tar upp dialyspatienternas
situation och framhåller, att svårigheter att få dialys utom hemorten i
allmänhet gör det omöjligt för dem att lämna denna för mer än tre dagar i
följd. De måste därför ofta avstå från kulturiiv och semester såväl inom som
utom landet. Förbundet anser att dialysverksamheten skall byggas ul så vid
sjukhusen att gästdialys blir möjlig samt att landstingen skall betala
dialyskostnaden för patienter under vistelse utomlands.

Förslaget att socioterapiens ställning inom sjukvårdsorganisationen
skall närmare klariäggas tillstyrks av alla remissinstanser, som yttrat sig i
frågan. Statens handikappråd fi-amhåller, att socioterapeu-tisk verksamhet har
till uppgift att aktivera patientema. Den fungerar bl.a. som kontakt med
samhället utanför institutionerna. Föreningen Sveriges sociolerapeuler finner
del synnerligen angeläget med ett klariäggande av socioterapiens ställning och
upgifter liksom av frågan om socioterapeuter-nas utbildning. Föreningen
betonar, all socioterapien inte får ses som en form av medicinsk behandling.
Den skall i stället innebära aktivt erbjudande av samhällets normala utbud av
verksamhet och låta patienler-na välja utifrån eget önskemål och intresse.
Socioterapi bör bedrivas av all personal och inte förbehållas en viss
yrkesgrupp. Men det behövs personal, hittills ofta kallad socioterapeuler, med
samordnande och initiativtagande uppgifter inom vage sjukvårdsditrikt. Eftersom
denna personal närmast har en organisatorisk funktion och skall arbeta genom
andra, behöver den inte vara stor.

Remissinstanserna är ense med utredningen om
handikapprörelsens betydelse. Statens handikappråd uttalar alt
handikapporganisationerna är en folkrörelse med viktiga och växande arbetsuppgifter.
Statens ungdomsråd understryker att organisationema arbetar som en folkrörelse
i ordets rätta mening. Förtjänstfullt för de fram krav på förbättringar och
medverkar till ökad gemenskap i samhället. HCK betonar, att handikapprörelsen
har byggts upp av handikappade själva och, i vissa fall, av anförvanter till
handikappade, som har svårt att föra sin talan. Medlemmarna bestämmer i sina
organisationer. Dessa har bildats för att påverka samhällets utveckling till
gagn för handikappade. Eftersom handikappfrågorna är samhällsfrågor, är
organisationerna en politisk rörelse. Handikappade och deras anhöriga vet bäst
var det brister. Organisationemas kunskap gör dem till nödvändiga
samarbetsparter för samhället. HCK har bildats av organisationer-na för att de
skall uppträda samfällt i frågor aV ge-

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 110

mensaml intresse. SRF anför, att förbundet ofta nödgas
avstå från viktiga tillfällen till påverkan, därför att resursema är
otillräckliga. Detta är allvarligt, ty därigenom begås många onödiga misstag
vid utformningen av miljö och service. Numera erkänns handikapporganisationerna
av alltfler som språkrör för sina grapper, men detta ökar också kraven på dem
och gör brislema ifi-åga om intressebevakning mera kännbara. Unga synskadade
framhåller därutöver, att samhällsorganen har helt riktiga men även
re-surskrävande anspråk på handikapprörelsen i fråga om remissyttranden och
representation i olika organ. FUB understryker dessa synpunkter och betonar att
handikapporganisationernas uppgifter är omfattande genom att de berör alla
sidor av människans liv. FUB måste ägna uppmärksamhet åt nästan alla sidor av
samhällslivet. Det ställer stora krav på resurser, som är svåra att bygga upp.
Del gäller i så mycket högre grad som handikapp genom bl. a. bundenhet,
isolering och merarbele i hemmet nedsätter förmågan att vara aktiv i
organisationsarbetet. Riksförbundet för social och mental hälsa framhåller, att
psykiskt störda ofta är osäkra och rädda människor. Därför behöver de en stark
intresseorganisation. De vågar inte visa sin sjukdom i form av medlemskap i
förbundet. Organisationen behöver resurser för att motverka fördomarna mot
psykiskt störda.

I fråga om betydelsen av kurser och
studier inom handikapporganisationerna anlägger remissinstanser-na i stort
sett samma synpunkter som utredningen. Statens kulturråd framhåller, all
handikapprörelsens betydelsefulla uppgifter i samhällsarbetet inte minst
gäller kulturområdet. Studieverksamheten inom organisationema måste byggas ut.
SÖ betonar, att studieverksamheten särskilt måste inriktas på medlemsskolning.
Folkbildningsutredningen finner att samhällets krav på medverkan från
handikapprörelsen i samhällsarbetet är ett viktigt skäl för ökad kurs- och studieverksamhet
inom handkapporganisationerna. ABF konstaterar att bred medlemsskolning är
nödvändig i alla organisationer som har till syfte att förbättra samhället. ABF
anser att studiecirklar och annan studie- och kursverksamhet i princip skall
bedrivas i integrerade former. Det finns dock, som utr-edningen framhållit,
välgrundade skäl till att verksamhet ordnas bara för handikappade. SRF
framhåller att de allt starkare och glädjande kraven på att
handikapporganisationerna skall företräda sina grupper i olika sammanhang
medför allt större behov av välutbildade funktionärer i rörelsen. DHR betonar
alt förbundets omfattande studieverksamhet i dess starkt förgrenade
föreningsliv reser stora anspråk på för-bundskansliel. Inom förbundet pågår
central utbildning av funktionärer i socialpolitik, arbetsmarknadsfrågor,
bostads- och samhällsplanering och inom andra viktiga områden av betydelse för
DHR:s intressebevakning. Kurser i föreningsfrågor äger också rum för
förtroendevalda inom DHR:s 24 distrikt och 200 grandorganisationer.

Även beträffande
handikappsrörelsens tidskrifter och övriga informationer uttalar sig
remissinstanserna i överensstämmelse

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 111

med utredningens synpunkter. Handikappinstitutet anför i
detta sammanhang att samhället måste öka sin information om bidrag, hjälpmedel
m. m. SRF understryker, all synskadade behöver mycken information men får lite.
Det ställer stora krav på SRF:s informationsverksamhet. DHR finner del
angelägel att förbundet kan ge ut en bra tidskrift, ty ulan den skulle
medlemmar och andra läsare inte nås av ordentlig information om t. ex. reformer.
Av brist på medel har DHR måst sänka kvalitén på sin tidning. DHR behöver också
i informationsverksamheten arbeta med affischer, broschyrer och kampanjer.
Hörselfrämjandets riksförbund framhåller att handikapporganisationerna genom
sina tidskrifter lämnar information som i hög grad borde bekostas av
sjukvårdshuvudmännen. Men vi gör det bättre själva, tillägger förbundet.
Föreningen Sveriges dövblinda understryker, att informationsverksamheten är en
huvudfråga i all verksamhet som avser en i informationshänseende så
utomordentligt underförsörid grupp som dövblinda. Det är dyrt och svårt att
informera dem. Riksförbundet mot allergi anför, all förbundet slår för en
mycket stor del av det informationsmaterial som finns om allergi. Förbundets
tidning är synnerligen viktig i detta sammanhang och de berättigade anspråken
på den är väsentligt större än förbundets resurser att tillgodose dem.
Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar betonar betydelsen av
handikapporganisationernas tidskrifter både som medlemsorgan och
opinionsbildare. Förbundet anser det angeläget att organisationema får råd att
ge sina tidkskrif-ter bättre spridning till myndigheter och institutioner.

Utredningens synpunkter på handikapprörelsens betydelse
för kontakt och gemenskap för handikappade delas också av remissinstansema.
DHR framhåller, att dess medlemmar får hjälp i föreningslivet att bryta sin
isolering. För att ge medlemmar och andra ökat självförtroende ordnar DHR
kontaktkurser i samverkan med olika samhällsorgan. Av ekonomiska skäl har
verksamheten inte tillräcklig omfattning och förstärkta samhällsinsatser på
handikappområdet snarast ökar behovet av denna verksamhet.

Alla remissinstanser, som yttrat sig i frågan, tillstyrker
förslaget om ökade samhällsbidrag till handikapporganisationerna. I anslutning
till utredningens förslag beträffande ekonomiska frågor inom handikapprörelsen
har vidare så gott som alla remissinstanser biträtt uppfattningen att bidragen
till handikapporganisationerna utan detaljerad ändamålsbestämning skall
beräknas under socialdepartementets huvudtitel. Statens handikappråd
framhåller del som angeläget att samhällsstödet till handikapprörelsen
avpassas så att dess verksamhet inte fortsätteratt vara beroende av insamlingar
och försäljning. Rådet betonar även i detta sammanhang liksom inredningen att
organisationernas företrädare i bl.a. handikappråden skall kunna delta på lika
villkor som övriga ledamöter. Statskontoret och riksrevisiönsverket tillstyrker
förslaget om ändrad anslagskonstruktion. Riksrevisiönsverket anför att
ändringen torde ge bättre möjligheter till en

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 112

helhetssyn vid bedömningen av behovet av kulturella
åtgärder för handikappade. Förändringen behöver enligt verket inte medföra
försämrat samarbetet mellan handikapporganisationerna och SÖ i pedagogiska
frågor. Verket förklarar sig också positivt till en ökad statlig ekonomisk
satsning på sådan verksamhet som handikapporganisationema bedriver. Verket
framhåller betydelsen av att en klar gräns fastställs för organisationernas
ansvarsområde, bl. a. i fråga om kurser, studier och information, för att en
effektiv resursanvändning skall kunna uppnås och en avvägning skall kunna ske
mellan olika insatser. Utredningen har enligt riksr-evisionsverkel inte
tillfredsställande belyst hithörande frågor. Statens kulturråd, som biträder
utredningens mening alt samhällets bidrag till handikapprörelsen inte får styra
verksamhetens inriktning, anser det angeläget att organisationerna bygger ut
sin verksamhet på utbildnings- och kulturområdena. SÖ tar upp frågan om
välgörenhets- och insamlingsverksamhet och anför att fi-nansering genom sådana
medel av handikapporganisationernas insatser befäster förlegade föreställningar
om handikappade. SÖ, som tillstyrker förslaget om ändrad anslagskonstraktion,
anseratt ett samlat samhällsstöd såsom till andra folkrörelser ger stora
fördelar. HCK och DHR betonar att förslaget om uppräkning av bidragen till
handikapporganisationema måste ses som oprulbart. Den föreslagna ändringen av
anslagskonstmktionen tillstyrks. DHR betonar, all organisationer-na självklar!
dessutom måste ha tillgång till del generella stöd som finns på kulturområdet.
FUB anför, att förbundet på grund av otillräckligt ekonomiskt slöd från staten
tvingats att entlediga personal, inskränka sin verksamhet och engagera sig i en
omfattande tämligen olönsam försäljningsverksamhet. FUB framhåller vidare att
det är ett demokratiskt intresse av hög rang att en svag grupp som förståndshandikappade
har en stark organisation som med kraft kan föra gruppens talan. Svenska
diabetesförbundet finner det förnedrande alt tvingas lila till sådana
finansieringskällor som lotterier och insamlingar.

Ett litet antal remissinstanser avstyrker förslaget om
ändrad anslagskonstruktion. Till dem hör socialstyrelsen, som anseratt
specialdestination av vissa bidrag är ett stöd för handikapporganisationema vid
deras planering av verksamheten. Styrelsen menar vidare att handikappade som
inte är medlemmar i organisationerna skulle bli lidande på att medlen för
kurs-och studieverksamhet inte beräknas särskilt. Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet
och Studieförbundet Vuxenskolan biträder likaså reservanterna Antonssons och
Jonssons mening. Studieförbundet framhåller att handikappade inte skall
särbehandlas i kulturellt avseende. Det skulle emellertid bli fallet om
utredningens förslag genomförs, ty anslag för kulturverksamhet bland
handikappade bör, som för andra medborgare, utgå från utbildningsdepartementet.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 113

4 Föredraganden

Handikappfrågan är en fråga om att
göra samhället tillgängligt. Målet för politiken på handikappområdet är att
integrera handikappade i samhällsgemenskapen och ge dem samma livsvillkor som
andra. Medvetna strävanden i detta syfte har under de senaste 15 åren
förbättrat handikappades situation på ett omvälvande sätt. Jag är dock på det
klara med all alltjämt mycket stora krav måste ställas på samhället för att
målet skall nås. Handikappfrågan är således också en fråga om solidaritet;
hela folkets engagemang krävs för att vi skall förverkliga integration och
normalisering. Följaktligen delar jag uppfattningen att handikappfrågan berör
alla människor och inte bara dem som till följd av skador eller sjukdom möter
mera betydande svårigheter i samhället som det i dag är utformat. Den gäller
alla, ty det är i allas intresse alt var och en kan delta i gemenskapen och
medverka i samhällsutvecklingen.

Handikapputredningen utvecklar
denna viktiga grundsyn i sina utgångspunkter för betänkandet Kultur åt alla,
och jag får hänvisa till vad chefen för utbildningsdeparlementet i anslutning
härtill nyss har anfört.

För egen del vill jag understryka
alt varken handikappfrågan eller kulturfrågan kan ses var för sig.
Handikappade är ingen särgrupp. Både i samhällets handlande och i enskildas
måste däremot alltid uppmärksammas alt många människor på grund av skada eller
sjukdom kan ha ett särskilt behov av anpassningsåtgärder för att verksamhet
skall vara tillgänglig för dem. Detta gäller självklart även kulturiivet.
Människornas möjlighet att delta i kulturlivet är i sin tur beroende av deras
möjligheter på andra områden. Det är frågor om alt ha arbete, ha tryggad
ekonomi, bo bra, få personlig service, få utbildning, kunna förflytta sig och
mycket annat. På alla sådana områden måste samhällets insatser fortsätta.
Handikapputredningen lar upp en rad frågor utanför kulturpolitiken, och jag
övergår nu till dem som faller inom socialdepartementets verksamhetsområde.

Goda möjligheter till förflyttning
har en grundläggande betydelse för att handikappade skall kunna delta i
samhällslivet. Handikapputredningen har härvid i olika sammanhang framhållit
vikten av all det allmänna färdväsendet anpassas bättre till handikappades
behov. HAKO-utredningen (utredningen om det allmänna kommunikationsväsendets
anpassning till de handikappades behov) har ägnat dessa frågor ingående
uppmärksamhet och redovisat sina synpunkter och förslag i betänkandet (SOU
1975: 68) Handikappanpassad kollektivtrafik. Belänkandet bereds f.n. inom
kommunikationsdepartementet och chefen för kommunikationsdepartementet avser
att föreslå regeringen att senare i år i en allmän trafikpolitisk proposition
lägga fram förslag med anledning av bl. a. detta belänkande.

Som komplettering till de allmänna
anordningarna för förflyttning behövs en bra färdtjänst i alla kommuner. Del
är en viktig förutsättning för alt förverkliga kravet på integration och
normalisering för handikappade.

8 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 87

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 114

Handikapputredningen har utvecklat hur färdtjänsten enligt
dess mening skall vara beskaffad. Utredningen framhåller alt färdtjänsten skall
betjäna alla vars handikapp motiverar att de har tillgång till denna särskilda
transportservice. Vidare skall färdtjänsten få anlitas efter behov och inte
egrän-sas med hänsyn till antalet resor, färdmål eller tidpunkten för resan.
Resenärens behov av personlig hjälp vid färden skall tillgodoses och färd
kunna påkallas lätt och utan omgång. Rätt att anlita färdtjänsten inom en viss
kommun skall innebära rätt att använda den i alla andra kommuner. Avgiften för
färdtjänsten skall motsvara avgiften för färd med allmänna kollektiva
kommunikationer.

Remissinstanserna delar handikapputredningens
uppfattning. Denna ansluter sig även i princip till Svenska kommunförbundets
rekommendation om färdtjänst år 1969. Kommunförbundet framhåller dock i sitt
yttrande att en färdtjänst av nämnda kvalitet är en lösning som får ses i ett
längre tidsperspektiv. Remissinstanserna såväl inom som utom handikapprörelsen
påtalar skilda brister i färdtjänsten. De betonar även att den är mycket ojämnt
utbyggd kommunerna emellan, både kvantitativt och kvalitativt. Åtskilliga
instanser ser det som nödvändigt att statsbidraget till färdtjänst förknippas
med närmare villkor om kvalitet.

Jag finner liksom
handikapputredningen och remissinstanserna det angeläget all en färdtjänst av
god kvalitet byggs upp över landet. Syftet med det år 1975 införda
statsbidraget är att underlätta för kommunerna alt genomföra en sådan
utbyggnad. Vid införandet av statsbidraget förutsattes det sålunda att
kommunerna utnyttjar det statliga stödet för avsedda förbättringar av denna
verksamhet.

Jag vill erinra om att
statsbidragsreglerna gäller försöksvis för åren 1975-1977. Riksrevisionsverket
har i uppdrag att utvärdera bidragssystemet och redovisa utvärderingen till
regeringen före den 1 oktober 1977. Bidragssystemets fortsatta konstruktion
kommer därefter att övervägas.

I detta sammanhang kan nämnas att
De handikappades riksförbund m.fl. organisationer i framställning till
regeringen aktualiserat frågan om visst statligt stöd till driftkostnaden för
telefon i handikappfordon. Denna fråga prövas f. n. av berörda departement.

Den kommunala sociala hemhjälpen
omfattar huvudsakligen äldre, men den är också en betydelsefull del av
samhällets åtgärdssystem på handikappområdet. Denna service har kunnat
utvecklas på ett gynnsamt sätt genom det år 1964 införda och år 1974
förstärkta statsbidraget till kommunerna. Liksom handikapputredningen finner
jag det angeläget att den sociala hemhjälpen ställer personlig service till
förfogande i de situationer då handikappade behöver sådan service. Jag vill se
hemhjälpsverksamheten som en social service som genom rikt varierade insatser
gör del möjligt för handikappade och äldre att leva självständigt i egna
bostäder och kunna delta i olika slags verksamhet efter fritt val. Den utgör då
ett viktigt medel att bryta isolering och skapa goda livsvillkor kulturellt
och socialt.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 115

Viktiga uppgifter för
hemhjälpsorganisationen är enligt min mening att ledsaga handikappade utom
hemmet, t. ex. för inköp, besök hos vänner, deltagande i kulturlivet och under
en promenad. Det har också stor betydelse alt den tillgodoser anhörigas behov
av avlösning i omvårdnaden av handikappade. Jag delar även utredningens
uppfattning att den bör utvecklas till en service med riksgiltighet. Det
betyder att en person, som är berättigad till hemhjälp i sin hemkommun, bör få
behövlig hjälp när han tillfälligt vistas i en annan kommun. Detta är
emellertid en kommunal angelägenhet. Del torde därför ankomma på Svenska
kommunförbundet att utfärda närmare riktlinjer för verksamheten. Nuvarande
statsbidragsregler utgör inget hinder för en fortsatt utvidgning och
differentiering av kommunernas hemhjälpsservice. De avser alt främja en
effektiv och väl utbyggd serviceorganisation.

Remissinstanserna är ense med
handikapputredningen om alt samhällets tolktjänst för vissa handikappgrupper
behöver byggas ut väsentligt. Även jag delar denna mening.

Tolkljänst för döva i landstingens
regi började på förslag av handikapputredningen - att ordnas i slutet av 1960-talet
inom ramen för hjälpmedelsverksamheten. Landstingen har genom
hjälpmedelsersättningen i princip täckning för sina kostnader för tolktjänst.
Utbyggnaden av tolk-tjänsten har av olika skäl gått långsamt. Antalet årliga
tolkuppdrag är ännu inte nämnvärt större än antalet döva. Detta kan självfallet
inte motsvara dövas och hörandes behov av att samtala med varandra.

En nödvändig ökning av
lolktjänslens omfattning torde komma till stånd genom en rad åtgärder som nu
håller på att vidtas. Olika åtgärder ifråga om utbildningen av tolkar, vilka
nyss har redovisats av chefen för utbildningsdepartementet, spelar roll
härvidlag. Del är vidare betydelsefullt all alltfler landsting inrättar fasta
tjänster för tolkar. Det är givetvis också viktigt att tolkljänst överallt
medges enligt de vidgade regler som i december 1975 föreslogs av en
arbetsgrupp, vari ingick företrädare för bl. a. Landstingsförbundet och
berörda handikapporganisationer.

För egen del biträder jag den
mening som framförts av Sveriges dövas riksförbund vid remissbehandlingen av
betänkandet Kultur ål alla, nämligen att rätten till lolktjänst bör ha så få
begränsningar som möjligt. Självfallet bör dövblinda ha samma rätt till
tolkljänst. Del är därvid angeläget att den utformas för all tillgodose behoven
för både primärt döva och primärt synskadade. Del är också viktigt att döva
med andra tilläggshandikapp, t. ex. psykisk utvecklingsstöming, får tillgång
till lolktjänst. Jag biträder handikapputredningens förslag om hörselskadades
och talskadades rätt till tallolkar och noterar med tillfredsställelse att
denna fråga nu behandlas inom Landstingsförbundet. Jag anser del även viktigt
att vuxendö-vas (dövblindas) svårigheter vid samtal beaktas inom
tolkverksamheten och att de får tillgång till lolktjänst.

Goda hjälpmedel är en viktig förutsättning för att
handikappade skall le-

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77: 87 116

va självständigt. Hjälpmedelsverksamheten har utvecklats
snabbt. En rad betydelsefulla reformer har genomförts, särskilt under de
senaste tio åren. Jag delar handikapputredningens uppfattning att det fortsatta
arbetet på detta område främst bör vara en fråga om ett intensifierat
forsknings- och utvecklingsarbete. Syftet bör vara, dels att förbättra
hjälpmedel som finns, dels att utveckla hjälpmedel för behov som ännu inte har
tillgodosetts. I båda hänseendena är handikappinstilulel, som framgår av dess
remissyttrande, berett till ökade insatser. Överläggningar pågår om
Landstingsförbundets inträde som en av huvudmännen för institutet, vilket kan
komma alt påverka resurserna för bl. a. detta ändamål.

Hörselskador medför ofta betydande
svårigheter att delta i kulturell och social gemenskap. Jag är medveten om att
dessa svårigheter inte kan bemästras uteslutande med tekniska insatser. Det är
i hög grad också en fråga om beredvillighet från andra deltagare att
underlätta situationen för hörselskadade. Hörapparaten är emellertid som
handikapputredningen framhåller ett tämligen ofullkomligt hjälpmedel. Därför
tillmäter jag den fortsatta utvecklingen både av den och av andra
hörseltekniska hjälpmedel stor betydelse. Det är därvid inte minst
betydelsefullt att insatserna avser teleslingan och andra
ljudöverföringssystem. I detta sammanhang vill jag även understryka betydelsen
av landslingens hörselpedagogiska och hörselre-habiliierande verksamhet. Frågan
om hörselskadades - och andra gruppers - rätt till ersättning från
sjukförsäkringen för inkomstbortfall under viss rehabilitering utreds f. n.
inom riksförsäkringsverket.

Frågan om psykiskt
utvecklingsstördas behov av hjälpmedel har, som handikapputredningen
framhåller, hittills ägnats förhållandevis ringa uppmärksamhet. Def är därför
betydelsefullt att enligt vad handikappinstitutet nu redovisar, ett mera
metodiskt arbete har kommit i gång på detta område.

Handikapputredningen understryker
alt kravet på normalisering innebär att handikappade skall få del av all
service och verksamhet i samhället på lika villkor som andra. Handikappades
behov skall inte endast tillgodoses i den mån medel ställs till förfogande
genom särskilda bidrag. Tillgänglighet för handikappade bör vara en fastlagd
uppgift för myndigheter och enskilda som svarar för service och verksamhet i
samhället. Kostnader för anpassning bör åvila varje servicegren.

Handikapputredningens princip
konkretiseras i förslaget att lelefonut-rustning för döva, dövblinda och vissa
talskadade skall tillhandahållas, installeras och underhållas av televerket
utan att verket tar ul högre avgifter för denna utrustning än för andra
telefonapparater. De flesta remissinstanserna tillstyrker detta förslag.
Handikappinstitutet framför dock viss oro för att detta på kort sikt skulle
kunna medföra förseningar och på längre sikt ovisshet beträffande effekterna
för handikappade. Televerket, som aktivt medverkat i tillkomsten av denna typ
av teleutrustning, anser att kostnaden för den bör utgöra ett socialt åtagande
som inte skall belasta

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 117

verkets affärsrörelse. Landstingsförbundet å andra sidan
motsätter sig att utrustningen betraktas som handikapphjälpmedel och
finansieras av landstingen.

Att döva och talskadade kan utnyttja telefonnätet för
kommunikation beror på att samtalet förs i skrift. Den text som avsändaren
producerar på ett slags skrivmaskin framträder på en TV-skärm. En sådan apparat
kan kallas bokslavstelefon. Såväl avsändare som mottagare av meddelande via
bokstavstelefon måste således vara försedda med sådan utrustning, vilket
självfallet begränsar användningsområdet. Genom inrättande av en förmedlingscentral
med personlig betjäning kan man emellertid förmedla samtal till andra
telefonabonnenter. Bokstavstelefon finns sedan några år i bruk i bl.a. USA. Den
har i viss utsträckning prövats i Sverige med dispens från televerket. Den
apparatur som stadigvarande skall användas i Sverige måste dock vara anpassad
till svensk och nordisk telestandard. Ett utvecklingsarbete har därför - efter
ställningstagande i Nordiska ministerrådet - bedrivits i samverkan mellan de
nordiska lelemyndigheterna. Detta har nu nått så långt att det svenska
televerket har möjlighet att hösten 1977 installera ett visst antal
bokstavstelefoner. Full klarhet om vilken apparattyp som för framtiden är
lämpligast kan dock ännu inte nås.

I stort sett är det enda som krävs för användning av
bokstavstelefon att man kan skriva maskin med en viss hastighet och avläsa
TV-skärmen. En försöksverksamhet som genomförts av handikappinstitutet
omfattade 28 abonnenter. Alla deltagare i försöket ansåg att bokstavstelefonen
ger acceptabla eller bra kommunikationsmöjligheter. Utnyttjandegraden betecknas
som god.

Det är emellertid oklart hur många döva och talskadade
personer som kan eller önskar använda bokstavstelefon. Ålder och
tilläggshandikapp kan utgöra direkta hinder för all lära sig använda
utrustningen. Även av andra skäl kan enskildas intresse vara olika starkt.
Handikappinstitutet uppskattar antalet tänkbara abonnenter till ca 5 000.
Kostnaden för en bokstavstelefon kan enligt institutets uppskattning komma att
ligga mellan 5 000 och 10000 kr. Alla uppskattningar är dock osäkra.

Enligt min mening är
bokstavstelefonen i och för sig ett bra exempel på hur en servicefunktion i
samhället genom ny teknik kan anpassas till en medborgargrupp, som på grund av
sitt handikapp inte har kunnat utnyttja den. Samtidigt måste förutsättningarna
klarläggas närmare för hur ett system med bokstavslelefoner skall kunna
användas effektivt. Handikapputredningen anser som förut nämnts att alla skall
ha rätt all på samma villkor få telefon genom televerket, och att de
anordningar som behöver göras för att handikappade skall kunna telefonera skall
tillhandahållas utan kostnad för den enskilde. Den merkostnad som uppstår bör
fördelas på samtliga abonnenter som en kostnad i televerkets drift.

Televerket hävdar i sitt
remissyttrande att bokstavstelefonen är att betrakta som ett
handikapphjälpmedel, och att finansieringen därför bör åvila

9 Riksdagerr 1976/77. I saml. Nr 87

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 118

landstingen.
Landstingsförbundet å sin sida avvisar dock denna lösning.

De övriga remissinstanser som tagit upp frågan
anser all bokstavstelefonen bör ställas till förfogande för döva och
talskadade på samma villkor som gäller i fråga om vanliga telefoner.,De anser
också att de kostnader detta medför för samhället bör bestridas av televerket.

Jag har i dessa frågor samrått med chefen för
kommunikationsdepartementet och finner det nödvändigt att frågan om
bokstavstelefonerna och deras finansiering blir ytterligare belyst.
Utrustningen är ännu inte färdigutvecklad för stadigvarande bruk men tekniska
förutsättningar för installation av bokstavstelefonen kommer alt finnas år
1978. Full behovsläckning kan uppnås först på sikt. Detta ger tid för en
närmare belysning av de principiella och praktiska problemen, utan att de
avsedda förbättringarna för döva, dövblinda och talskadade därigenom försenas.

Handikapputredningen föreslår i sitt betänkande att
televerket får i uppdrag att i nära samarbete med Landstingsförbundet och
handikappinstitutet utarbeta erforderiig detaljplan för hur olika grupper
handikappade skall få tillgång till telefon. Jag anser i likhet med utredningen
att en sådan detaljplan är nödvändig. Den bör utarbetas av en särskild
beredningsgrupp. Jag avser att senare föreslå regeringen att tillkalla en sådan
grupp med företrädare för berörda departement, televerket. Landstingsförbundet
och handikappinstitutet. Gruppen bör samråda med företrädare för berörda
handikapporganisationer.

Gruppen bör ha till uppgift att ta fram närmare
underlag för ställningstagande till frågan om finansieringssättet. Syftet,bör
vara att snarast möjligt ställa till förfogande utrustning som möjliggör
kommunikation över telenätet för döva, dövblinda och talskadade. Samtidigt bör
beaktas att del syslem man väljer är anpassat till den fortgående utvecklingen
på.teleområdet och sålunda kan användas under överskådlig lid. Systemet bör
vara gemensamt för de nordiska länderna. Gruppens planeringsarbete bör även
omfatta formerna för prövning av den enskildes behov av och förutsättningar
för utnyttjande av bokstavstelefon, samt formerna för beslut om utlämnande av
utrustning. Ett slutgiltigt ställningstagande i finansieringsfrågan bör anstå
till dess beredningsgruppens planeringsarbete slutförts och dess synpunkter
redovisats.

Det bör slutligen nämnas att dövblindas behov av
telekommunikation inte kan tillgodoses genom den här beskrivna
bokstavstelefonen. För de dövblinda krävs att texten framställs i blindskrift
på papper. Försöksverksamhet för att få fram lämplig telefonutruslning för
dövblinda har inletts av handikappinstitutet med stöd från allmänna arvsfonden
och i samarbete med televerket. Del är angeläget att detta arbete fullföljs så
snabbi som möjligt.

Handikapputredningen tar även upp vissa frågor inom
sjukvård och rehabilitering utanför hjälpmedelsområdet i trängre mening, och
jag vill understryka dess uttalanden om vikten av effektiva insatser inom
hörselvår-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 119

den,
även för hörselskadade med tilläggshandikapp, t. ex. psykisk utvecklingsstöming.
Landslingen har på senare år kraftigt byggt ut hörcentralernas verksamhet. Det
föreligger dock behov av ytterligare kurser, inte minst repetitionskurser, för
hörselträning, träning i avläsning, i andra metoder för kommunikation och i
talkorrektion.

Optisk rehabilitering och synträning är
förhållandevis nya specialiteter inom rehabiliteringen för synskadade.
Synhjälpscentraler finns inom 12 landsting fastän med olika grad av utbyggnad.
Rehabiliteringen innebär att ett arbetslag med ögonläkare, optiker och
synpedagog provar ut de optiska hjälpmedel som är bäst för den synskadade, som
sedan tränas att använda hjälpmedlen i olika situationer. Jag ser verksamheten
som en motsvarighet till hörcentralernas insatser för hörselskadade. Den bör
även tillgodose rehabiliteringsbehoven hos synskadade med tilläggshandikapp,
t. ex. dövhet och psykisk utvecklingsstörning.

De hittills vunna erfarenheterna har varit mycket uppmuntrande.
Den grundliga utprovningen och pedagogiskt upplagda träningen samt tillkomsten
av allt bättre optiska hjälpmedel har lett till att även mycket små synrester
kan utnyttjas för att exempelvis läsa och skriva.

Jag anser i likhet med Landstingsförbundet det
angelägel att landstingen påskyndar utbyggnaden av synhjälpscentraler. Det är
viktigt att förbundets rekommendationer därvid följs, så att god standard
erhålls över hela landet.

Riksförbundet för njursjuka tar i sitt
remissyttrande upp den angelägna frågan om dialyspatienternas situation. Jag
konstaterar i anslutning därtill att landslingen under senare år bygjgt ut
njursjukvården kraftigt. Njurtransplantationer kan numera företas i en helt
annan utsträckning än tidigare, och behovet av dialys kan i stort sett
tillgodoses vid sjukhus eller i patienternas hem. Däremot är, som
riksförbundet framhåller, möjligheterna till dialys väsentligt mindre utanför
patienternas hemorter. Detta gör det svårt för dem att annat än för få dagar
vistas på annat håll. Jag har förståelse för önskemålet att dialys skall kunna
ske utan ökad kostnad för den enskilde på orter där han tillfälligt uppehåller
sig. t. ex. på semester. Jag föratsätter att Landstingsförbundet överväger
hithörande frågor.

Handikapputredningen betonar vikten av tidigare
insatser inom rehabiliteringen. Föräldrar som får ett skadat barn för vilket
risk föreligger för handikapp skall ha rätt till allt behövligt stöd från
samhället. Jag vill för egen del understryka att målet för samhällets insatser
på handikappområdet självfallet också gäller de handikappade barnen. Deras
möjligheter att under uppväxttiden och senare i livet integreras i samhället
och få med andra barn likvärdiga villkor är beroende av att de och deras
föräldrar får samhällets slöd. Föräldrarna behöver information om barnets skada
och dess följder. De behöver också utbildning, som anpassas efter barnets förhållanden,
för all kunna främja dess personlighetsutveckling. 1 barnomsorgsgruppens
pågående arbete med frågor om föräldrautbildningen ägnas

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 , 120

särskild uppmärksamhet åt ulbildnig för föräldrar till
handikappade barn.

1 samband med alt
handikapputredningen behandlar frågan om inslitulionsvårdades rätt och möjlighet
att delta i kullurlivet, föreslår den alt socioterapiens ställning inorn
sjukvårdsorganisationen närmare skall klarläggas. Med socioterapi avses därvid
åtgärder för all förmedla och förstärka kontakter mellan dem som bor på
institutionerna och samhället utanför. Utvecklingen på detta område har gått
snabbi. De första socioterapeutiska insatserna i mera systematiska former
gjordes på 1950-talet. F.n. torde omkring 200 socioterapeuler vara verksamma i
landet, företrädesvis inom den psykiatriska vården. Enligt min uppfattning har
deras arbete stor betydelse för patienternas tillfrisknande och
rehabilitering. Det spelar också.en väsentlig roll för övergången till öppnare
vårdformer; Handikapputredningens förslag tillstyrks av remissinstanserna, och
även jag biträder det. Frågan om socioterapins ställning inom
sjukvårdsorganisationen kommer att närmare belysas av den kommitté om
sjukvårdens inre organisation som jag den 17 februari 1977 erhållit regeringens
bemyndigande att tillkalla.

Handikappades egna organisationer
har varit en viktig förutsättning för samhällets ökade insatser på
handikappområdet. Genom sin mångskiftande struktur finns inom
handikapprörelsen en unik kunskap samlad om skilda handikappgruppers
situation, problem och behov. Denna kunskap har ställts till samhällsorganens
förfogande. Därigenom har handikappade själva haft stor betydelse både vid
utformningen av målen för samhällets insatser och i det fortlöpande
reformarbetet. I stora, principiella och gemensamma frågor handlar handikapporganisationerna
samfällt utifrån en enad grundsyn. På så sätt har handikapprörelsen vunnit
opinion för handikappades sak bland andra medborgare och skapat
förutsättningar för en bred uppslutning kring reformverksamheten..

Handikapprörelsen har nära 300000 medlemmar. Den är genom
sina föreningar företrädd i hela landet. Organisationerna är demokratiskt uppbyggda,
medlemmarna bestämmer själva med lika stort inflytande för var och en över
verksamheten. Inom rörelsen förs en öppen debatt om dess uppgifter och mål.
Handikapprörelsen bärs av en gemensam idé som medlemmarna arbetar för: all
handikappade har lika värde som andra och där-r''ör skall ha samma rätt som de.
Jag anser att dessa väsentliga kännetecken för handikapprörelsen gör det
berättigat att tala om den som en folkrörelse.

Samhället behöver folkrörelserna.
Deras livskraft har avgörande betydelse för samhällets utveckling. De är ett
uttryck för människornas vilja att förbättra samhället. Folkrörelserna måste
kräva myckel av sina medlemmar. Handikapporganisationernas verksamhet bygger
på medlemmarnas engagemang, på deras arbetsinsatser under fritiden och på deras
ekonomiska insatser. Det är handikapprörelsens styrka.

Ännu är det långt tills målen nåtts på handikappområdet.
Arbetet måste

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 121

fortsätta på att skapa gemenskap och likvärdighet,
integration och normalisering. I detta arbete är samhället helt beroende av
handikapprörelsens medverkan. Dess fortsatta förmåga att samla och ställa
kunskap om behoven till förfogande är en förutsättning för att samhället skall
kunna tillgodose dem. Det gäller i lika hög grad statens organ som
landstingens och kommunernas.

Därför ser jag det som ett samhällsintresse av hög rang
att ge handikapporganisationerna goda arbetsbetingelser. Stat, landsting och
kommuner ställer stora anspråk på medverkan från handikapprörelsens kommunföreningar,
länsorgan och riksförbund i arbetet på handikappområdet. Enligt min uppfattning
måste handikappades sakkunskap anlitas än mer i del fortsatta arbetet. Det är
fråga om medverkan på många samhällsområden både i fortlöpande reformarbete och
i praktisk utformning av anordningar som skall betjäna människorna. För
handikapprörelsens del ställer detta i sin tur ökande krav på medlemsskolning,
på information inåt och utåt. Det kräver också större administrativa resurser.
Föreningslivet är handikapprörelsens grund och styrka. Gamla och nya
medlemmars engagemang, gemenskap och samhörighet förutsätter också insatser.
Samhällets ekonomiska stöd till handikapprörelsen är otillräckligt. Del
motsvarar inte tillnärmelsevis rörelsens insatser för samhället. I likhet med
handikapputredningen och en enig remissopinion anser jag del angeläget att
samhället höjer bidragen till handikapporganisationerna väsentligt. Jag
noterar i detta sammanhang all den av handikapputredningen aktualiserade frågan
om ersättning till företrädarna för handikapporganisationerna i handikappråden
synes vara på väg alt lösas. Ett stort antal kommuner utger sålunda sådan
ersättning.

För statens del utgår bidrag till
handikapporganisationerna dels över socialdepartementets huvudtitel, dels över
utbildningsdepartementets huvudtitel.

Bidragen från socialdepartementet
avser riksorganisationernas allmänna verksamhet och beviljas utan närmare
bestämning av ändamål. De utgår från anslaget Bidrag till
handikapporganisationer, vilket för innevarande budgetår är uppfört med 5,5
milj. kr. Regeringen beslutar om fördelningen av anslagsbeloppet mellan organisationerna
efter förslag av statens handikappråd. Innevarande budgetår har bidrag
tillerkänts 24 organisationer. Bidragsbeloppen har under senare år kunnat
höjas väsentligt genom avsevärda anslagsökningar.

Stödet till
handikapporganisationerna från utbildningsdepartementet avser vissa närmare
angivna kullurändamål och utgår från anslaget Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet. Av intresse i detla sammanhang är bidragen för
sludekonsulenter, för kurs- opch studieverksamhet och för viss tolkljänst för
döva. Ifrågavarande anslagsposter utgör för innevarande budgetår sammanlagt ca
2,4 milj. kr. Vidare erhåller flera handikapporganisationer stöd till sin
ungdomsverksamhet enligt de generella beslämmel-

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 122

serna
om statsbidrag till ungdomsorganisationer. Bidragen utgår till dels den
centrala verksamheten, dels den lokala. Det sammanlagda stödet kan för
innevarande budgetår beräknas komma att uppgå till drygt 600000 kr.

Handikapputredningen framhåller att samhällets
bidrag till handikapporganisationerna i så liten utsträckning som möjligt bör
styra verksamhetens inriktning. Medlemmarna i handikapprörelsen skall själva
avgöra vilka insatser de anser mest väsentliga och hur de skall utformas för
alt ge bästa resultat. Mol denna bakgrund föreslår utredningen att speciella
bidrag till handikapporganisationerna för studiekonsulenter, kurs- och
studieverksamhet och tolktjänst inte längre skall utgå. Utredningen anser att
stödet till denna viktiga verksamhet, utan särskilda föreskrifter, bör ingå i
statens bidrag till organisationernas allmänna verksamhet. Detta är enligt
utredningen ett viktigt skäl för en väsentlig ökning av anslaget Bidrag till
handikapporganisationer under socialdepartementets huvudtitel.

Som chefen för utbildningsdepartementet redan har
anfört, bör utredningens förslag följas. Jag anser att den förordade
anslagskonstruktionen har fördelen alt ge varje organisation frihet att själv
bestämma inriktningen och formerna för verksamheten. Detta står i god
överensstämmelse med vår syn på folkrörelserna. Med den betydelse som
handikapporganisationerna tillmäter studieverksamheten står det klart för mig
att den kommer att ha hög prioritet vid fördelningen inom organisationerna av
de medel som står till förfogande. Den förordade anslagskonstruktionen innebär
även, som en ytteriigare fördel, en betydande förenkling både för staten och
för handikapporganisationerna. Till grund för bidragsgivningen bör, som nu,
ligga anslagsframställningar samt verksamhets- och revisionsberättelser från
organisationerna.

Utöver
stödet över statsbudgeten till handikapporganisationerna beviljar regeringen
avsevärda bidrag från allmänna arvsfonden för särskilda insatser och projekt.
Dessa bidrag har under de senaste tre åren uppgått till ca 8 milj. kr. Jag
räknar med att stödet genom arvsfondsbidrag skall kunna fortsätta i minst samma
omfattning som hittills.

Jag
övergår nu till anslagsfrågorna.

Anslaget Bidrag till handikapporganisationer bör
för budgetåret 1977/78 tas upp med 16,5 milj. kr. Detta innebär en ökning med
11 milj. kr., varav 2,4 milj. kr. avser medel som innevarande budgetår är
anvisade under utbildningsdepartementets huvudtitel. Vid beräkningen av
medelsbehovet under anslaget har jag bl.a. beaktat merkostnader inom
organisationerna för åtgärder som behövs med hänsyn till arten av vissa
handikapp. Det gäller, för att ta några exempel, anpassning av skriftligt
material för synskadade och andra kommunikationshandikappade, lolktjänst som
är nödvändig i vissa organisationers verksamhet, tillrättaläggande av
informationsmaterial och föreningshandlingar för psykiskt utvevklingsstörda
och andra förståndshandikappade samt förhöjda resekostnader för vissa
rörelsehindrad och andra förflyttningshandikappade. Regeringen bör som f.n.
gäller

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 123

fördela anslagsbeloppet mellan organisationerna efter
förslag av statens handikappråd.

Enligt vad chefen för
utbildningsdepartementet har förordat bör Synskadades riksförbund och
Föreningen Sveriges dövblinda erhålla statligt stöd för viss utgivning av
tidningar. För budgetåret 1977/78 bör beräknas ell sammanlagt medelsbehov av
1,2 milj. kr., därav I milj. kr. för Synskadades riksförbund och 0,2 milj. kr.
för Föreningen Sveriges dövblinda. Del ankommer på regeringen att meddela
närmare föreskrifter för medlens användning. För ändamålet bör föras upp ett
särskilt anslag benämnt Täckning av kostnader för viss tidningsutgivning för
synskadade och dövblinda.

Hemställan

Med åberopande av vad jag nu har
anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1. till Bidrag till
handikapporganisationer för budgetåret 1977/78 under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 16500000 kr.,

2. till Täckning av kostnader för viss
tidningsutgivning för synskadade och dövblinda för budgetåret 1977/78 under
femte huvudtiteln anvisa ett anslag av I 200000 kr.

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77: 87 124

Bilaga
3

Utdrag

BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde

1977-02-24

Föredragande:
statsrådet Olsson

Anmälan
till proposition om insatser för handikappades kulturella verksamhet

1
Inledning

Handikapputredningen berör i sitt betänkande Kultur
åt alla vissa frågor rörande lokalers tillgänglighet för handikappade. Jag
anhåller att få ta upp dessa frågor.

2
Handikapputredningen

Olämpligt utformade och utrustade lokaler är ett
allvarligt hinder för handikappade som önskar delta i olika kulturella aktiviteter.

Utredningen anser all byggnadsstadgans
tillämpningsbestämmelser inte i tillräcklig omfattning beaktar behovet av
handikappanpassning när det gäller kulturinstitutionerna. Utredningen föreslår
därför alt statens planverk får i uppdrag att i samverkan med
handikappinstitutet och handikapporganisationerna skyndsamt utarbeta
erfor-derliga föreskrifter rörande kulturinstitutioners och övriga allmänna
lokalers tillgänglighet för alla grupper av handikappade.

Utredningen anser att kommunerna måste svara för
alt det finns ändamålsenliga lokaler. I varje kommun bör befintliga lokaler inventeras
och en bedömning göras av hur de skall anpassas till skilda gruppers behov.
Inventeringen bör kunna göras av de lokala handikappråden och resultera i en
plan för hur anpassningen skall gå till. Del ekonomiska ansvaret för
åtgärderna måste vila på den som är ansvarig för verksamheten. 1 angelägna
fall bör stöd i särskild or-dning kunna utgå.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 125

3 Remissyttrandena

Handikapputredningens förslag att
statens planverk bör få i uppdrag att i samverkan med handikappinstitutet och
handikapporganisationerna utarbeta föreskrifter rörande kulturinstitutioners
och övriga allmänna lokalers tillgänglighet för handikappade tillstyrks av
bl.a. handikappinstitutet, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket, statens
kulturråd, planverket, ABF, FUB, Hörselfrämjandets riksförbund.
Riksskådebanan, MS-förbundet och Folkparkernas centralorganisation.

Handikappinstitutet redovisar att
institutet planerar att i samråd med de tekniska högskolorna i Stockholm och
Lund genomföra en undersökning av tillgängligheten i nybyggda offentliga
lokaler. Resultaten bör kunna ligga till grund för kompletterande föreskrifter
samt åtgärder i form av information till och utbildning av planerare och
projektorer. Inom byggnadsstyrelsen granskas alla nybyggnadsprojekt av en
expert i handikappfrågor. Arbete pågår också med att fastställa normer för det
befintliga statliga lokalbeståndet varvid kravet på tillgänglighet studeras
ingående. Även statens kulturråd hänvisar till byggnadsstyrelsens arbete när
det gäller de statliga kulturinstitutionerna samtidigt som rådet pekar på den
verksamhet rådets delegation för lokal- och utrustningsfrågor svarar för.
Planverket ifrågasätter om det är meningsfullt att kräva att handikappaspekten
skall beaktas särskilt vid byggandet av varie enskilt bibliotek, teater eller
allmän samlingslokal. Tillgänglighelskravet bör istället generellt hävdas och
byggnadsstadgans 42 a § är enligt planverket ett bättre medel för att hävda
handikappanpassningen än alt ställa krav på punktåtgärder för en speciell typ
av lokaler.

Teatrarnas riksförbund delar
uppfattningen att teatrar och andra offentliga lokaler bör utformas
handikappvänligt. Den övervägande delen av teaterhusen är emellertid gamla
vilket försvårar ombyggnader. Förbundet framhåller behovet av särskild expertis
vid om- och nybyggnader saml att handikapporganisationerna får tillfälle att
lägga synpunkter på planerna.

Även utredningens uppfattning att
befintliga lokaler i kommunerna bör granskas ur handikappsynpunkt samt att
arbetet bör kunna göras av handikappråden delas av de flesta remissinstanser
som berör frågan som t. ex. statens handikappråd, statens kulturråd, statens
ungdomsråd, konsumentverket, planverket. Hörselfrämjandets riksförbund. Riksföreningen
för trafik- och polioskadade. Svenska kyrkans diakoninämnd, MS-jörbundet, FUB
och Riksförbundet mot reumatism.

Svenska kommunförbundet anför att
vad utredningen föreslår beträffande lokaler synes vara tillgodosett genom de
nyligen gjorda ändringarna i 42 a och 48 a §§ byggnadsstadgan.

Statens kulturråd och statens
ungdomsråd framhåller att det är viktigt att föreningslivets lokaler uppmärksammas
i sammanhanget.

Flera remissinstanser däribland
statens handikappråd, handikappinsti--tutet, statens kulturråd, statens
ungdomsråd, folkbildningsutredningen,

s. 126 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 126

Studieförbundet Vuxenskolan, DHR, Hörselfrämjandets
riksförbund. Folkpartiets ungdomsförbund. Studieförbundet Medborgarskolan,
MS-förbundet och Folkparkernas centralorganisation kommenterar utredningens
uppfattning att del är den för lokalen ansvarige som bör stå för kostnaderna vid
en handikappanpassning. Ingen vänder sig direkt mot utredningens principiella
uppfattning men samtliga framhåller samtidigt att ett särskilt stöd är
nödvändigt om anpassningen skall kunna ske. speciellt gäller detta
föreningslivets lokaler. Statens handikappråd och handikappinstitutet anser
även att det bör övervägas om inte kommunerna skall åläggas alt anpassa vissa
lokaler inom en bestämd tidsperiod. DHR föreslår att 42 a § byggnadsstadgan
skall gälla med retroaktiv verkan för kulturbyggnader. Vidare bör ett särskilt
stimulansbidrag utgå till anpassningsåtgärder under förslagsvis fem år.
Hörselfrämjandets riksförbund anser det bör krävas att teleslinga finns i alla
offentliga lokaler. Ett särskilt stimulansbidrag bör utgå till kostnaderna för
installering och. skötsel av teleslinga i såväl offentliga lokaler som ideella
föreningars lokaler. Vidare bör medel anslås till utbildning av personal saml
bidrag ges till inköp av portabla teleslingor. Handikappinstitutet bör efter
personalförslärkningar kunna ansvara för verksamheten. Även Svenska kyrkans
diakoninämnd efterlyser ökade insatser av handikappinstitutet på detta område.

De samlingslokalägande
organisationerna - Bygdegårdarnas riksförbund. Riksföreningen Våra gårdar och
Folkets husföreningarnas riksorganisation understryker viklen av att de
allmänna samlingslokalerna är handikappanpassade. En sådan anpassning sker vid
nybyggnad och upprustning. Hittills har emellertid företrädesvis de
rörelsehindrades behov uppmärksammats. Det är därför angeläget med ett
utvecklingsarbete vad gäller andra grupper. Detta bör kunna genomföras av
handikappinstitutet, handikapporganisationerna och
Samlingslokalorganisalionernas samarbetskomn-rilté.

4 Föredraganden

Handikapputredningen konstaterar
att den fysiska miljön ofta utgör ett hinder för människor med handikapp att
delta i kulturlivet. De miljöer som vi skapar måste givetvis ge möjlighet för
medborgare med olika fysiska och psykiska förutsättningar att fungera i
samhället på lika villkor som andra. Bland dessa miljöer utgör lokaler för
olika former av kulturell verksamhet en viktig del.

Bl. a. med nyss nämnda motiv har
under den senaste I O-årsperioden viktiga förändringar gjorts i
byggnadsstadgan, BS, (1959:612, omtryckt 1972:766, andrad senast 1976:1047).
Som villkor för byggnadslov vid nybyggnad gäller sålunda fr. o. m. den I juli
1977 att såväl bostäder för an-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 127

nat itndan-rål än fritidsändamål som de utrymmen till
vilka allmänheten äger tillträde eller vilka utgör arbetslokal skall utformas
så att de blir tillgängliga för och kan utnyttjas av personer som av olika
skäl har nedsatt rörelse- eller orienleringsförmåga (42 a § BS). Vid sådana
ändringar av byggnad som enligt BS är att hänföra till nybyggnad skall de
delar av byggnaden som berörs av ändringen uppfylla nybyggnadskraven i den
omfattning som erfordras för att dessa delar av byggnaden skall uppfylla
skäliga anspråk på säkerhet, handikappanpassning, god värmehushållning, god hygien
och trevnad (48 a § BS).

Utredningen anser att
tillämpningsföreskrifterna till BS inte i tillräcklig omfattning beaktar
behovet av handikappanpassning av kulturinstitutioner. Därför föreslår
utredningen alt statens planverk skall ges i uppdrag att i samverkan med
handikappsinstitutet och handikapporganisationerna skyndsamt utarbeta
erforderliga tillämpningsföreskrifter till 42 a och 48 a §§ BS såvitt rör
kulturinstitutioners och övriga allmänna lokalers tillgänglighet för
handikappade.

Enligt 76 § I mom. första stycket
BS meddelar statens planverk närmare föreskrifter rörande bl. a. konstruktion
och utförande i övrigt av byggnader och andra anordningar i anslutning till
bestämmelserna i BS. Dessa föreskrifter liksom de råd och anvisningar som
statens planverk utfärdar för tillämpningen av BS samlas i Svensk byggnorm.

Statens planverk har således att
kontinuerligt följa kunskapsutvecklingen inom olika fält och att anpassa
tillämpningsbestämmelserna till detta. I vissa fall måste bestämmelserna emellertid
prövas av regeringen. Enligt 76 § I mom. tredje stycket BS gäller nämligen att
föreskrift som är av inte oväsentlig ekonomisk betydelse eller som av annan
orsak är av större vikt skall för att bli gällande fastställas av regeringen.

Efter förslag av statens planverk
fastställde regeringen den 16 september 1976 de aktuella
tillämpningsföreskrifterna avseende bostäder. Föreskrifterna skall gälla fr.
o. m. den I juli 1977. Bestämmelser för vissa typer av ombyggnad saknas
emellertid fortfarande liksom nya tillämpningsföreskrifter rörande
arbetslokaler och allmänna lokaler. Förslag till sådana väntas från planverket
inom kort. Förslaget komrner därefter, liksom tidigare har varit fallet, alt
gå på remiss bl.a. till handikapporganisationerna.

De bestämmelser som således gäller
fr. o. m. den I juli 1977 innebär att samhället har goda möjligheter att se
till att nya byggnader och byggnader som blir föremål för ombyggnad kan nås och
användas av personer med olika typer av handikapp. Fortfarande behövs emellertid
ökade kunskaper och förbättrad information på detta område. Del stora problemet
rör den befintliga bebyggelsen i de fall där fastighetsägaren inte har för
avsikt all genomföra någon förändring. För sådana fall har BS inga tvingande
regler. Vid ombyggnad möter dessutom stora byggnadstekniska problem. 1 en del
fall begränsar också kulturhistoriska eller miljömässiga hänsyn möjligheterna
att genomföra en långtgående anpassning.

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 128

De allmänna samlingslokalerna har
en väsentlig betydelse för en stor del av kulturiivet. Mol denna bakgrund är
det naturligt att överväga hur det allmänna samlingslokalstödet kan förbättras
för att samlingslokalerna i större utsträckning skall kunna anpassas till
handikappades behov.

Statligt stöd till allmänna samlingslokaler utgår enligt
bestämmelserna i kungörelsen (1973:400, omtryckt 1976:794) om stadigt stöd till
allmänna samlingslokaler dels som anordningsbidrag och lån för att anordna samlingslokal
genom nybyggnad, ombyggnad eller köp saml som invenlariebi-drag för att
anskaffa inventarier i sådan lokal, dels som upprustningsbidrag och särskild
eftergift av statslån för att bevara befintlig lokal. Dessutom kan särskilt
bidrag utgå för energibesparande åtgärd i allmän samlingslokal.

Anordningsbidrag utgår i regel med
högst 30 % av ett på visst sätt beräknat låneunderlag medan lån utgår med
högst del belopp som tillsammans med anordningsbidragel motsvarar 50 % av
låneunderiaget. Inventariebidrag utgår med högst 10 % av låneunderlaget till
den del det inte överstiger 500000 kr. och med 5 % av överstigande belopp.
Invenlariebidraget är dock maximerat till 300000 kr. Upprustningsbidrag utgår
med högst 50 % av kostnaden för bl. a. upprustning av allmän samlingslokal.
Bidraget beräknas även på grundval av kostnader för lösa inventarier.

Inom ramen för del allmänna samlingslokalstödet kan bidrag
komma i fråga för särskilda åtgärder för handikappade - exempelvis ramper,
handikapptoaletter, hissar, hörslingor m.m. - på samma villkor som gäller för
övriga åtgärder och utrustningsdetaljer. Samlingslokalstödet innehåller således
ingen särskild stimulans för att anpassa allmänna samlingslokaler till
handikappade människors särskilda behov. Som en jämförelse vill jag nämna att
merkostnaden för handikappanpassning av bostäder inom vissa gränser berättigar
till statligt bidrag med 100% enligt bestämmelserna i kungörelsen (1973: 327)
om bostadsanpassningsbidrag.

Enligt vad jag har erfarit ingår
redan nu handikappanpasshing ofta i de ombyggnads- och uppruslningsprojekt för
vilka statligt samlingslokalstöd beviljas. Åtgärder med detta syfte blir dock i
praktiken oftast beroende av om en ombyggnad eller upprustning i övrigt är
aktuell. Dessutom förutsätter den nuvarande utformningen av
samlingslokalstödet att lokalägaren själv kan svara för finansieringen av en
betydande del av kostnaderna.

Mot denna bakgrund är det angeläget
att inom ramen för det statliga stödet till allmänna samlingslokaler erbjuda
förbättrade möjligheter att finansiera handikappanpassning av befintliga
samlingslokaler. Därigenom stimuleras ägarna till att genomföra upprustning av
sina lokaler särskilt med utgångspunkt i handikappade människors behov.

Merkostnader för handikappbetingade
åtgärder liksom kostnader för lösa inventarier motiverade av de handikappades
särskilda behov bör således berättiga till bidrag som täcker hela kostnaden.
Dessa åtgärder bör med hänsyn till sin karaktär betraktas som upprustning och
upprustningsbidrag utgå med belopp som läcker hela den godtagbara kostnaden.
Bidra-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 129

get bör dock som regel inte överstiga 100000 kr. Bidrag
bör utgå oberoende av om andra åtgärder vidtas samtidigt eller om bidrag enligt
nu gällande kungörelse har beviljats tidigare.

Enligt vad jag har erfarit utgår
bidrag f n. till alt läcka kostnader för handikappbetingade åtgärder med ca
300000 kr. årligen. Den förändring som föreslås kan uppskattas medföra en
fördubbling av anspråken på medel för detla ändamål. Mot bakgrund av att den
ordinarie ramen för upprustningsbidrag m. m. för nästa budgetår enligt förslag
i budgetpropositionen (prop. 1976/77:100 bil. 16 p.B lO.jökas från 5 milj. kr.
till 10 milj. kr. finns f. n. inte anledning att föreslå en vidgning av
ifrågavarande ram. Behovet av medel för upprustning kommer självfallet att
prövas fortlöpande bl.a. med hänsyn till effekterna av de förändringar i
bestämmelserna som jag här har förordat.

Handikapputredningen förslår också
att befintliga lokaler av samlingslokalkaraktär inom varje kommun skall inventeras
och att en bedömning skall göras av hur lokalerna skall anpassas för olika
handikappgruppers behov. Liksom remissinstanserna anser jag det angeläget att
en sådan inventering påbörjas. Som utredningen framhåller behöver del inte vara
fråga om att nu genomföra en kvalificerad anpassning enligt de föreskrifter
som gäller vid ny- och ombyggnad. En sådan anpassning av det totala
lokalbeståndet är praktiskt och ekonomiskt möjlig endast på längre sikt. Som
utredningen anför bör det dock vara möjligt att på ett förhållandevis enkelt
och billigt sätt anpassa lokaler där del är särskilt viktigt att de är
tillgängliga för handikappade. Det kan t. ex. vara fråga om en lokal för kulturellt
eller annat ändamål som är ensam i sill slag på en ort eller i en stadsdel. Som
utredningen framhåller är del viktigt att inventeringsarbetet utmynnar i en
plan för viktiga lokalers anpassning. Mot denna bakgrund anser jag att
kommunala åtgärder på detta område är önskvärda. Jag utgår från all en sådan
inventering och planläggning kommer till stånd i den utsträckning som är
önskvärd och lämplig utan att den görs obligatorisk. Några föreskrifter i
ämnet bör alltså inte utfärdas. Handikapporganisationernas kunskaper bör i ett
sådant arbete vara av stort värde och det är därför naturligt att de lokala
handikappråden engageras i arbetet.

Hemställan

Jag hemställer all regeringen föreslår riksdagen

all godkänna de ändringar av
grunderna för statens stöd till allmänna samlingslokaler som jag här har
angett.

s. 130 Kontrollera mot PDF

Prop. 1976/77:87 130

Innehållsförteckning

Propositionen

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. I

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1977-02-24 4

Bilaga 1. Underprotokoll utbildningsdepartementet

1
Inledning...................................................................... 5

2
Nuvarande
förhållanden och utredningsförslag ........... ....... 7

->

Utgångspunkter...................................................... ....... 7

Utbildningsfrågor..................................................... ..... 10

.3 Vuxenutbildning och folkbildningsarbete................. ..... 12

.4 Teatrar och andra kulturinstitutioner ..................... ..... 17

Biblioteksverksamhet.............................................. ..... 18

2.5.1
Allmänt .......................................................... ..... 18

2.5.2
Utvidgad
talboksutlåning................................. 19

2.5.3
SRF:s bibliotek................................................. 19

2.5.4
Inläsningsljänst............................................... 23

2.6
Radio och
television................................................. 23

2.7
Särskild bok-
och tidningsproduktion '..................... 26

2.7.1
Lättlästa
böcker-............................................. 26

2.7.2
Storstilsböcker................................................. 28

2.7.3
Punktskriftsböcker........................................... 29

2.7.4
Tidningar.......................................................... 29

Remissyttrandena..... ,.................................................. 31

3.1
Utgångspunkter...................................................... 31

3.2
Utbildningsfrågor
.................................................... 35

3.3
Vuxenutbildning
och folkbildningsarbete................. 36

3.4
Teatrar och
andra kulturinstitutioner....................... 41

3.5
Biblioteksverksamhet............................................... 43

3.5.1
Allmänt .......................................................... 43

3.5.2
Utvidgad
talboksullåning ................................ ..... 44

3.5.3
SRF:s bibliotek................................................. ..... 45

3.5.4
Inläsningstjänst............................................... 48

3.6
Radio och
television................................................. 49

3.7
Särskild bok-
och tidningsproduktion....................... 52

3.7.1
Lättlästa
böcker.............................................. 52

3.7.2
Storstilsböcker................................................. 55

3.7.3
Punktskriftsböcker........................................... 55

3.7.4
Tidningar......................................................... 56

Föredraganden ............................................................ 58

4.1
Utgångspunkter....................................................... .... 58

4.2
Utbildningsfrågor..................................................... .... 63

4.3
Vuxenutbildning
och folkbildningsarbete.................. 64

4.4
Teatrar och
andra kulturinstitutioner ...................... 69

4.5
Biblioteksverksamhet............................................... 73

4.5.1
Allmänna
synpunkter ..................................... 73

4.5.2
Utvidgad
talboksutlåning ................................ .... 75

4.5.3
SRF:s bibliotek.............................................. ....... 77

4.5.4
Inläsningstjänst............................................... 82

4.6
Radio och
televisiop................................................. .... 85

4.7
Särskild bok-
och tidningsproduktion....................... 87

s. 131 Kontrollera mot PDF

Prop.
1976/77:87 131

5 Anslagsberäkningar...................................................... 91

5.1
Bidrag till de
handikappades kulturella verksamhet 91

5.2
Bidrag till
kulturprogram inom föreningslivet m.m.... 96

Bilaga 2. Underprotokoll socialdepartementet

1
Inledning ..................................................................... 97

2
Handikapputredningen
................................................ .... 97

2.1
Färdmöjligheter....................................................... 97

2.2
Social hemhjälp....................................................... 98

2.3
Tolktjänst................................................................ .... 98

2.4
Hjälpmedel.............................................................. 99

2.5
Telefonfrågan.......................................................... .... 99

2.6
Vissa
rehabiliteringsfrågor ...................................... .. 100

2.7
Föräldrautbildning
m. m........................................... .. 100

2.8
Socioterapins
ställning............................................ .. 101

2.9
Handikapprörelsen.................................................. .. 101

2.9.1
Från
kamratförening till folkrörelse ................ .. 101

2.9.2
Kurser och
studier........................................... .. 102

2.9.3
Tidskrifterna
och annan information .............. .. 103

2.9.4
Kontakt och gemenskap................................. .. 103

2.9.5
Barn och ungdom............................................ .. 104

2.9.6
Ekonomiska
frågor.......................................... .. 104

3
Remissyttrandena......................................................... .. 105

4
Föredraganden............................................................. .. 113

5
Hemställan .................................................................. 123

Bilaga 3. Underprotokoll bostadsdepartementet

1
Inledning ..................................................................... 124

2
Handikapputredningen
................................................ 124

3
Remissyttrandena......................................................... 125

4
Föredraganden............................................................. 126

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

53 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (53)

53 kopplingar i 37 dokument.

  1. Ds 2012:12 En ny taltidningsverksamhet s. 15 i texten
  2. SOU 2006:54 Teckenspråk och teckenspråkiga Översyn av teckenspråkets ställning s. 275 · s. 481 i texten
  3. Prop. 1985/86:175 om nyhetsförmedling till begåvningshandikappade. s. 11 i texten
  4. Prop. 1984/85:141 om litteratur och folkbibliotek s. 46 · s. 98 i texten
  5. Bet. 1983/84:TU16 Om telekommunikationer m.m. (prop. 1983/84:100 bil. 8) s. 12 i texten

Visa alla 37