om beskattning av ränta på vinstandelslån, m.m.
40 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 38 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1976/77:93, om beskattning av ränta på vinstandelslån, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1976/77: 93
Regeringens proposition
1976/77: 93
om beskattning av ränta
på vinstandelslån, m. m.
beslutad
den 24 februari 1977.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag
som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar
THORBJÖRN
FÄLLDIN
INGEMAR
MUNDEBO
Propositionens
huvudsakliga innehåll
1 propositionen läggs fram vissa förslag på
skatteområdet som närmast är föranledda av den nya aktiebolagslagen (1975:1385)
och den nya bokföringslagen (1976:125).
Dennyaakliebolagslageninnehållerbestämmelserom
vinstandelslån, dvs. lån som löper med ränta vars storiek är helt eller delvis
beroende av utdelningen till aktieägare i bolaget eller bolagets vinst. I
propositionen föreslås att aktiebolag skall fö avdrag för hela räntan på ett
sådant lån under förutsättning att rätten till teckning inte har förbehållits
aktieägare eller vissa andra gmpper med intresseanknytning lill bolaget.
Börsnoterade bolag föreslås i princip få avdrag för hela räntan även om
aktieägarna har fött företrädesrätt till teckning. Samma regler som för
aktiebolag avses gälla för ekonomiska föreningar.
För vissa yrkesgrupper (tandläkare, pälsdjursuppfödare,
kreaturshandlare m. n.) finns särskilda bestämmelser om skyldighet att föra
räkenskaper som underiag för taxeringen. Den nya bokföringslagen gör dessa
föreskrifter överflödiga. De föreslås därför bli upphävda.
Reglerna för beskattningen av vinstandelslån avses
bli tillämpliga på lån som beslutats av det låntagande företaget efter del alt
de nya reglerna trätt i kraft. De särskilda räkenskapsföreskrifterna föreslås
upphöra atl gälla den 1 maj 1977.
Riksdajen 1976/77. I saml. AV 9i
Prop. 1976/77:93 2
1 Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom föreskrives att i kommunalskattelagen
(1928:370) skall införas en ny paragraf, 41 c S, med anvisningar samt en ny
punkt, 8, till anvisningarna till 38 S av nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
41
c
Har svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk
förening upptagit lån som löper med ränta vars storlek är helt eller delvis
beroende avföretagets utdelning eller av dessvinst (vinstandelslån), medges a
vdragför ränta på sådant lån i den utsträckning som framgår av anvisningarna.
(Se vidare anvisningarna.) Anvisningar
till
38 ij
8. Har skattskyldig pä grund av sitt innehav av
aktier i svenskt aktiebolag eller andelar i svensk ekonomisk förening erhållit
Jbreträdesrätt till teckning av sådant avföretaget upptaget vinstandelslån som
avses i 41 c , skall, om han utnyttjar företrädesrätten, det värde som genom
företrädesrätten kan anses ha tillförts honom icke anses utgöra intäkt av
kapital. Avyttrar han däremot företrädesrätten, skall det vederlag han
erhåller för denna rätt upptagas som sådan intäkt.
till
4t c
För sådan ränta på vinstandelslån som icke är
beroende av det låntagande företagets utdelning eller vinst får företaget
avdrag enligt bestämmelserna i 22,25,29,36och39§§.
Prop.
1976/77:93
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Ränta vars storlek är beroende av
företagets utdelning eller vinst (rörlig ränta) anses som avdragsgill
omkostnadfor förelaget i den förvärvskälla vari del lånade kapitalet har
nedlagts, endast underförutsättning atl
a)
lånet
har utbjudits till teckning på den allmänna marknaden, eller
b)
ensamrätt
eller företrädesrätt lill teckning av lånet har lämnats någon som icke äger
aktier etter andelar i det låntagande företaget och icke har sådan
intressegemenskap med företaget som avses i 43 1 mom. etter 57 3 mom. första
stycket samt - såvitt gäller fåmansföretag som avses i 35 1 a mom. - icke
lietler är företagsledare i förelaget etter närstående titt sådan
företagsledare eller till aktie- eller andelsägare i företaget, eller
c)
aktierna
eller andelarna i det låntagande företaget är noterade på svensk börs etter
föremål för liknande notering häri riket ochföreträdesrätt till teckning av
lånet har lämnats aktie- eller andelsägarna iförelaget iförhåttan-de titt
deras innehav av aktier eller andelar.
I fall som avses i andra stycket c)
skall det låntagande företaget dock som intäkt i den förvärvskälla vari det
lånade kapitalet liar nedlagts upptaga ett belopp motsvarande det sammanlagda
värde som genom företrädesrätterna kan ansesha titlförtsakiie- eller andelsägarna.
Beloppet tages till beskattning vid taxeringen för det beskattningsår under
vilket teckningen av lånet har avslutats.
På ansökan av låntagande förelag
får riksskatteverket under förutsättning att lånevillkoren med hänsyn titt
omständigheterna vid lånets uppta-
Prop.
1976/77:93 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
gande får antagas ha bestämts på affärsmässig grund
besluta alt rörlig ränta skall anses som avdragsgill omkostnad för företaget
utan hinder av alt rätt till teckning av lånet har förbehållits person etter
personer som äger aktier eller andelar i förelaget. Mot beslut av
riksskatteverket i fråga som här avses får talan ej föras.
År det låntagande företaget sådant
fåmansföretag som avses i 35 >- I a mom. skall-oberoende av bestämmelserna
i andra och tredje styckena -följande gälla. Tecknar aktie- eller andelsägare
eller företagsledare i förelaget eller dem närslående personer eller någon som
på annan grund har intressegemenskap med företaget tillsammans mer än hälften
av lånet, får förelaget icke avdrag för den rörliga räntan. Innehar personer
som nu har sagts vid senare tidpunkt fordringar på grund av lånet som
lillsammans motsvarar mer än hälften av det utestående lånebeloppet, får
företaget icke avdrag för rörlig ränta som förfaller titt betalning efter det
atl nämnda för-hållande har inträffat.
Uttrycken företagsledare och närstående
personer har den innebörd som anges i 35 1 a mom.
Denna lag träder i kraft tre veckor
efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har utkommit från trycket i
Svensk författningssamling, och tillämpas i fråga om vinstandelslån som
upplages enligt beslut fattat av det låntagande företaget efter
ikraftträdandet.
Prop.
1976/77:93 5
2
Förslag till
Lag
om upphävande av vissa författningar om skyldighet att föra räkenskaper som
underlag för taxering
Härigenom föreskrives att följande förordningar
skall upphöra att gälla vid utgången av april 1977, nämligen
1. förordningen (1966:138) om skyldighet för
landläkare att föra vissa räkenskaper som underlag för taxering,
2. förordningen (1966:139) om skyldighet för
pälsdjursuppfödare, kreaturshandlare m. n. att föra vissa räkenskaper som
underlag för taxering,
3. förordningen (1966:140) om skyldighet för den som
driver taxirörelse att föra vissa räkenskaper som underlag för taxering.
För näringsidkare som efter utgången av april 1977
med stöd av punkt 3 ikraftträdandebestämmelserna till bokföringslagen
(1976:125) fullgör sin bokföringsskyldighet i enlighet med 1929 års
bokföringslag (1929:117) skall författningarna dock tillämpas så länge
bokföringsskyldigheten fullgöres enligt den äldre lagen.
1* Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 93
Prop. 1976/77:93
Utdrag
BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1977-02-24
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Turesson, Gustavsson, Anlonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder,
Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenstam Linder, "Wikström, Johansson,
Friggebo
Föredragande:
statsrådet Mundebo
Proposition
om beskattning av ränta på vinstandelslån, m. m.
1
Inledning
1.1
Vinstandelslån
1968 års kapitalmarknadsutredning (Fi 1969:59), som
har fött i uppdrag atl utreda frågor rörande kapitalmarknadens struktur och
funktionssätt, avgav den 14 september 1972 delbetänkandet (SOU 1972:63)
Näringslivets försörjning med riskkapital från allmänna pensionsfonden. Som
bilaga lill delta betänkande fogades en promemoria med förslag angående den
skal-terättsliga behandlingen av konvertibla skuldebrev och vinstandelsbevis.
Kapitalmarknadsutredningens betänkande, som senare kom att ligga till gmnd för
1973 års ändringar i reglerna för allmänna pensionsfondens förvaltning, blev
föremål för en omfattande remissbehandling. I den proposition i ämnet (prop.
1973:97) som förelades riksdagen förklarade föredraganden att han skulle
återkomma med förslag till sådana ändringar i skattelagstiftningen att
användningen av den kapitalanskaffningsform som vinstandelslånen utgör
underiättas.
Över,promemorian yttrade sig följande
remissinstanser särskilt, nämligen kammarrätten i Stockholm, riksskatteverket
(RSV) och företagsskatteberedningen (Fi 1970:77). Svenska Bankföreningen och
Sveriges industriförbund åberopade ett yttrande av Näringslivets
skattedetegation.
Frågan om den skatterättsliga behandlingen av
vinstandelslån aktualiserades också i samband med förarbetena till den nya aktiebolagslagen
(1975:1385). Isittbetänkande(SOU 1971:15) Förslag till aktiebolagslag m.m.
konstaterade aktiebolagsutredningen all det inom det svenska näringslivet fanns
ett visst intresse för den finansieringsform som vinslandelslånen utgör.
Utredningen lämnade förslag till lösning av vissa oklara aktiebolagsrättsliga
Prop. 1976/77:93 7
frågor
och uttalade samtidigt att det var angeläget att den skatterättsliga
behandlingen blev närmare utredd. - Den nya aktiebolagslagen, som har trätt i
kraft den I januari 1977, innehåller särskilda reglerom vinslandelslån.
1.2
Särskilda räkenskapsföreskrifter
Genom lagstiftning år 1966 infördes bestämmelser om
skyldighet för vissa gmpper av näringsidkare alt föra räkenskaper som underiag
för taxeringen. Bestämmelserna är intagna i tre olika förordningar om
skyldighet för tandläkare, för pälsdjursuppfödare och kreaturshandlare m. fl.
resp. för den som driver taxirörelse att föra vissa räkenskaper som underiag
för taxering (prop. 1966:49, BeU 1966:34, rskr 1966:208, SFS 1966:138-140).
Bestämmelserna har tillkommit i syfte att förbättra
förutsättningarna för en effektiv laxeringskontroll. Det har ansetts föreligga
ett särskilt behov av att för de berörda yrkeskategorierna ha föreskrifter om
skyldighet att upprätta vissa räkenskapshandlingar och om inkomst- och
utgiftsverifikationernas utformning. Skyldighet att föra räkenskaper enligt
författningarna föreligger oberoende av om näringsidkaren har varit
bokföringsskyldig enligt 1929 års bokföringslag (1929:117) eller ej.
Det antyddes vid olika tillfällen i samband med
lagstiftningens tillkomst att föreskrifterna kunde komma att bli helt eller
delvis överflödiga efter det att den redan då påbörjade översynen av
bokföringslagstiftningen hade avslutats. Reformarbetet på bokföringsområdet är
numera slutfört och resulterade under år 1976 i en ny bokföringslag som har
trätt i kraft den 1 januari 1977 (prop. 1975:104, LU 1975/76:15, rskr
1975/76:205, SFS 1976:125).
I den nya bokföringslagen har man beaktat de
fiskala intressena i mycket större utsträckning än tidigare. Dessutom har
bokföringsplikten utvidgats till att i princip omfatta alla näringsidkare.
Samtliga näringsidkare i de yrkesgrupper som omfattas av de nyssnämnda föreskrifterna
om skyldighet att föra vissa räkenskaper som underiag för taxeringen blir
därigenom bokföringsskyldiga i princip fr., o. m. innevarande år. Mot denna
bakgrund finns det skäl att nu ta ställning till hur föreskrifterna kommer att
påverkas av den nya bokföringslagen och om de med hänsyn till de ändrade
förhållandena bör behållas eller på något sätt anpassas till den utveckling som
har sketl.
Frågan om ändringar i vissa av de ifrågavarande
räkenskapsföreskrifterna har tagils upp även i ett annat sammanhang. Sveriges
Tandläkarförbund och Svenska Taxiförbundet har i skrivelser till det dåvarande
finansdepartementet hemställt om vissa ändringar för de yrkesgrupper som resp.
förbund representerar. Tandläkarförbundet har i sin skrivelse hemställt att den
för tandläkarna gällande förordningen skall upphävas för tandläkare som har
blivit anslutna till den allmänna tandvårdsförsäkringen. Taxiförbundet har
yrkat all regeringen skall ta initiativ till vissa tekniskt betonade ändringar
i de föreskrifter som gäller för den som driver taxirörelse.
Efter remiss har yttranden över skrivelserna
avgells av RSV samt - i fråga om skrivelsen från Sveriges Tandläkarförbund -
riksförsäkringsverket.
Prop.1976/77:93 8
2
Nuvarande regler
2.1
Vinslandelslån
Begreppet vinstandelslån syftar på lån som löper
med ränta vars storlek är helt eller delvis beroende av utdelningen till
delägarna i det lånlagande företagel eller av företagets vinst. Sådan ränta
brukar betecknas röriig ränta, medan ränta som inte är beroende av utdelning
eller vinst kallas fast ränta.
Tidigare har det inte funnits några särskilda
civilrättsliga regler om vinstandelslån. Den nya aktiebolagslagen innehåller
dock vissa bestämmelser som för aktiebolagens del regleraranvändningen av denna
finansieringsform. Enligt 7 kap. 2 S andra stycket aktiebolagslagen skall
upplagande av lån mot obligationer eller andra skuldebrev med rätt lill ränta,
vars storlek är helt eller delvis beroende av utdelningen till aktieägare i bolaget
eller bolagels vinst (vinstandelsbevis), beslutas av bolagsstämman eller, efter
bolagsstämmans bemyndigande, av styrelsen. Enligt aktiebolagslagen föreligger
vidare ett principiellt förbud mol s. k. delägardebentures, dvs.
vinslandelsbevis som medför rätt till betalning ur bolagets tillgångar vid
likvidation eller efter uppsägning med belopp som t. ex. motsvarar viss kvotdel
i bolagets tillgångar eller som beräknas efter den genomsnittiliga
marknadskursen på vinstandelsbevisen under en period före uppsägningen eller
likvidationen. Förbudet kommer indirekt till uttryck genom en föreskrift i 7
kap. 2 § första stycket-aktiebolagslagen. Enligt denna föreskrift skall
nämligen penninglån som las upp av aktiebolag i princip betalas med ett
nominellt penningbelopp eller med ett belopp som bestäms med hänsyn till
förändringen i penningvärdet.
1 övrigt innehåller aktiebolagslagen inte någon
bestämmelse som begränsar möjligheterna för bolagen att utge vinstandelslån.
Villkoren för dessa lån kan således varieras på många olika sätt. För andra
företagsformer än aktiebolag saknas bestämmelser om denna finansieringsform. I
princip föreligger inte något hinder mol att vinstandelslån tas upp av t. ex.
en ekonomisk förening.
Gäldränta och annan sådan kapitalkostnad är
avdragsgill vid beräkning av inkomst av kapital enligt 39 § 1 mom.
kommunalskattelagen (1928:370), KL, om inte räntan utgör avdragsgill omkostnad
i annan förvärvskälla. För lämnad aktieutdelning för aktiebolag däremot i
princip inte avdrag. Viss begränsad avdragsrätl för utdelning på nyemitterade
aktier kan dock föreligga enligt förordningen (1967:94) om avdrag vid
inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning.
Såvitt gäller ränta på vinstandelslån är läget på
skatlesidan emellertid fortfarande oklart. Den fasta räntan måste anses utgöra
avdragsgill gäldränta. Det har däremot ansetts ovisst om den röriiga räntan
skall få dras av som kostnad för bolaget eller om den skall jämställas med
aktieutdelning och därigenom inte bli avdragsgill. Detta har sannolikt varit en
av de främsta anledningarna till att det i Sverige inte har utgivits några
vinstandelslån
Prop. 1976/77:93 9
sedan
lång tid tillbaka. Om avdrag för den röriiga räntan inte skulle medges, blir vinslandelslånen
i flertalet fall en mycket dyrbar upplåningsform i jämförelse med andra typer
av penninglån.
En fråga som har anknytning till denna problematik
gäller vilka beskattningskonsekvenser som uppstår då aktieägare i samband med
en emission av det här behandlade slaget har fött företrädesrätt till teckning.
Genom att företaget ulfäsier ränteförmåner som överstiger vad som är
marknads-mässigt motiverat kan företrädesrätten som sådan fö ett ekonomiskt
värde. Frågan hur en sådan företrädesrätt skall behandlas skattemässigt synes
inte vara löst. I ett äldre rättsfall (RÅ 1930 ref 60) prövades frågan om
värdet av företrädesrätter till teckning av participating debeniures skulle
beskattas hos aktieägarna. Regeringsrätten fann att så inte borde ske. Motsvarande
frågeställning har varit aktuell när det gäller företrädesrätt att teckna förlagsbevis.
1 ett avgörande från år 1954 (RÅ 1954 ref. 7) ansågs att värdet av
teckningsrätter, som tillkommit den skallskyldige på grund av eget innehav av
aktier i ett bolag, med hänsyn till omständigheterna inte kunna utgöra
utdelning från bolaget. I doktrinen har yppats delade meningar om innebörden
och räckvidden av dessa avgöranden. Enligt en uppfattning medför rätten till
teckning inte atl delägaren därigenom skall anses ha uppburit utdelning från
företaget. Enligt en annan tolkning skulle principen vara att såväl bolaget som
aktieägaren bör beskattas för teckningsrättens värde som för utdelning.
2.2
Särskilda räkenskapsföreskrifter
Gmndläggande föreskrifter om skyldigheten att föra
anteckningar m. m. till ledning för taxeringen finns i taxeringslagen
(1956:623). Enligt 20 § denna lag är den som är deklarations- eller
uppgiftsskyldig också skyldig att i skälig omfattning genom räkenskaper,
anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att det finns underiag för
att deklarations- eller uppgiftsskyldigheten skall kunna fullgöras och
kontrolleras. Underiaget skall bevaras under sex år efter utgången av det
kalenderår som underiaget avser.
För vissa yrkeskategorier har det ansetts behövligt
att komplettera denna allmänna regel med mera preciserade bestämmelser om vilka
krav som skall ställas på anteckningar, räkenskapshandlingar o. d. Bestämmelser
av sådant slag har meddelats inte bara i de i inledningen nämnda tre förordningarna
utan också i jordbruksbokföringslagen (1951:793). Denna lag är avsedd för
enskild näringsidkare som bedriver jordbruk eller skogsbruk.
Frågan om den framtida utformningen av
bokföringslagstiftningen inom jordbruket och skogsbruket kommer att övervägas i
ett annat sammanhang och jordbruksbokföringslagen behandlas därför inte i detta
lagstiftningsärende. 1 det följande lämnas först en redogörelse för innehållet
i de tre förordningarna om skyldighet för tandläkare m. fl. att föra vissa
räkenskaper som underlag för taxeringen och därefter en översikt över den nya
bokföringslagstiftningen.
Som
framgår av författningsrubrikerna är räkenskapsföreskrifterna inte
Prop. 1976/77:93 10
generella
utan gäller endast för vissa särskilt angivna yrkeskategorier.
För-faltningsmässigt har del ansetts lämpligt att dela upp föreskrifterna i tre
separata förordningar. Föreskrifterna för de näringsidkare som dri\>er
tand-läkarpraklik resp. taxirörelse har intagits i två särskilda förordningar.
Den tredje författningen - förordningen om skyldighet för pälsdjursuppfödare,
kreatursuppfödare m. fl. att föra vissa räkenskaper som underiag för taxering
- omfattar
i första hand sådana skattskyldiga som driver rörelse vari ingår
uppfödning av pälsdjur eller som driver rörelse genom köp och försäljning
av pälsdjur, nötkreatur, hästar och vissa andra djur eller produkter av sådana
djur m. m. saml jordbruks- och trädgårdsprodukter, avverkningsrätter till
skog m. m. Den sistnämnda förordningen gäller dessutom för den som driver
rörelse vari ingår förmedling av försäljning av pälsdjur eller pälsskinn eller
andra produkter av sådana djur genom auktioner eller genom verksamhet
som kommissionär eller på annat sätt.
De tre förordningarna är i huvudsak uppbyggda efter
samma mönster. 1 första hand lämnas vissa föreskrifter om räkenskapshandlingar
o. d. som inte är reglerade genom bestämmelserna i 1929 års bokföringslag.
Dessa föreskrifter gäller alltså vid sidan av regelsystemet i den äldre
bokföringslagen och berör alla skattskyldiga i de yrkesgrupper som faller in
under förordningarnas tillämpningsområden - oberoende av om de är
bokföringsskyldiga eller ej. För de näringsidkare som inte omfattas av bokföringsplikten
enligt 1929 års bokföringslag gäller hämtöver vissa bestämmelser om räkenskapsböcker
m.m. Dessa bestämmelser är i allt väsentligt hämtade från 1929 års
bokföringslag.
1 förordningarna för tandläkare resp. den som
driver taxirörelse har uttryckligen angivits att förordningarna gäller utöver
föreskrifterna i 1929 års bokföringslag och-om rörelseidkaren är aktiebolag
eller ekonomisk förening
- i
lagen (1944:705) om aktiebolag eller i lagen (1951:308) om ekonomiska
föreningar. Den förordning som gäller för pälsdjursuppfödare och kreaturs
handlare m. fl. innehåller däremot för bokföringsskyldig rörelseidkare en
uttrycklig undanlagsbestämmelse. Sådan rörelseidkare behöver nämligen
över huvud taget inte tillämpa förordningens föreskrifter under förutsättning
att det tillämpade redovisningssystemet innebär att de uppgifter, som enligt
förordningens särskilda föreskrifter skall anges på notor och följesedlar, kom
mer fram vid den i bokföringen lämnade redovisningen. Som ytteriigare
fömtsättning för alt denna undantagsbestämmelse skall få tillämpas gäller
att systemet innebär en betryggande förvaring av redovisningshandlingarna.
Staten samt kommun eller landstingskommun har
undantagits från till-lämpningen av alla tre förordningarna.
Som har framgått av det föregående är vissa av de i
förordningarna meddelade bestämmelserna branschspecifika, dvs. utformade för
viss yrkeskategori. För övriga bestämmelser gäller att de till sitt innehåll
är i stort sett lika. 1 det följande lämnas först en redogörelse för de
branschspecifika bestämmelserna i var och en av de tre förordningarna.
Därefter följer en samlad
Prop. 1976/77:93 II
redovisning
av övriga bestämmelser.
De
för tandläkarna speciellt utformade föreskrifterna innehåller följande.
Rörelseidkaren skall i sin rörelse föra patientkort
eller patientbok. 1 dessa skall för varie patient lämnas uppgift om patientens
nummeroch om samtliga ekonomiska mellanhavanden med patienten med anledning av
konsultation eller behandling. Rörelseidkaren skall vidare föra en förteckning
i löpande följd över patienternas nummer med uppgift om deras namn och adress.
Införing på patientkort saml i patientbok och förteckning skall göras på
varaktigt sätt. Radering får inte ske och inte heller får en anteckning göras
oläslig genom överstrykning eller på annat sätt. Riktigheten av ändring i eller
tillägg lill införing skall vitsordas. Därvid skall dagen för åtgärden anges.
Vidare gälleratt rörelseidkaren på patientkort
eller i patientbok efter varje behandlingsperiod skall ange den fordran som har
uppkommit på grund av konsultation eller behandling under perioden. På
patientkortet eller i patientboken skall också antecknas betalningsdag och
eriagt belopp för influtet arvode för konsultation eller behandling samt vissa
uppgifterom likvid som har lämnats i form av vara eller tjänsleprestation.
RSV har fött rätt att under vissa fömtsättningar
medge undantag från de här återgivna föreskrifterna. Verket för således medge
undantag för den som driver tandläkarpraktik med mer än en anställd tandläkare
om han på gmnd av rörelsens omfattning har svårighet att följa bestämmelserna
och samtidigt tillämpar ett redovisningssystem som utgör tillfredsställande
underiag för taxeringen.
Föreskrifterna beträffande kreaturshandlare och
pälsdjursuppfödare m. fl. är som tidigare har nämnts sammanförda i en och samma
författning. Föreskrifterna är systematiserade med hänsyn till den yrkesgrupp
som berörs.
För näringsidkare, som på annat sätt än genom försäljning
över disk eller liknande inom detaljhandel, säljer vara av det slag som har
angivits i förordningen föreligger i princip skyldighet atl upprätta
försäljningsnota. Vidare gäller, att den som driver handel med sådan vara som
avses i förordningen, skall upprätta en inköpsnota om köpet sker från inländsk
uppfödare, producent av jordbruks- och trädgårdsprodukter eller person som
bedriver skogsbmk. Inköpsnota skall även upprättas i vissa andra fall.
Om försäljning av pälsdjur eller pälsskinn eller
andra produkter av sådana djur sker genom auktioner eller genom kommissionär
skall pälsdjursuppfödare eller skinnuppköpare, som lämnar skinn för
försäljning, i stället för försäljningsnota upprätta en särskild förteckning
över skinnen (följesedel). Vidare skall den som på auktion eller på annat sätt
har förmedlat försäljning av pälsdjur eller skinn av sådana djur upprätta såväl
en avräkningsnota som en försäljningsnota.
Inköps- eller försäljningsnota enligt dessa
bestämmelser skall upprättas både för kontantafförer och för kreditaffärer samt
även när likviden har lämnats i form av varor eller tjänstepreslationer. På
notorna skall lämnas
Prop.
1976/77:93 12
vissa
uppgifter bl. a. om parterna och de sålda varorna.
Den näringsidkare som enligt de nu redovisade
bestämmelserna har varit skyldig att upprätta inköps- eller försäljningsnota,
avräkningsnota eller följesedel skall överiämna handlingen till den person med
vilken avtalet har ingåtts resp. lill förmedlaren. En kopia av notan eller
följesedeln skall behållas av den som har upprättat handlingen. Kopian skall
utgöras av ett blad som sitter fast i blockstam. Samtliga exemplar av notor och
följesedlar skall vara numrerade i löpande sifferföljd. Makulerade notor för
inte las bort ur blockslammen.
För den som driver taxirörelse gäller följande
branschspecifika bestämmelser.
Vid slutet av varje körpass skall föraren upprätta
en körrapport. Rapporten, som inte får omfatta längre tid än 24 timmar, skall
lämna upplysning om föraren och bilens registreringsnummer, datum för
rapportens upprättande, tidpunkt då körpasset började och slutade samt lid för
och anledning till avbrott i körpasset. Körrapporten skall vidare innehålla
uppgifter om de i taxametern inbyggda olika räkneverkens ställningar för total
våglängd, betald våglängd, antal tioöringar och antal körturer vid början och
slutet av körpasset. Körrapporten skall även innehålla uppgift om under passet
inkört belopp för sådana körningar för vilka priset har beräknats enligt taxameter.
Om priset för körning har beräknats på annat sätt än enligt taxameter, skall
körrapporten vidare innehålla uppgift om tidpunkten för varje körnings början
och slut, körningens art (linjetrafik eller beställd körning) och det för dessa
körningar inkörda beloppet.
I alla de tre förordningarna finns vissa
föreskrifter av gemensamt innehåll som berör de näringsidkare som inte är
bokföringsskyldiga enligt 1929 års bokföringslag. Reglerna för dessa icke
bokföringsskyldiga näringsidkare innebär följande.
Näringsidkaren skall föra dagbok över inkomsterna
och utgifterna i rörelsen saml över insättningar och uttag i rörelsen av varor
eller annat. Vidare skall han upprätta och i dagboken eller särskild bok införa
en förteckning över samtliga tillgångar och skulder i rörelsen vid utgången av
det senaste räkenskapsåret. Förteckningen skall bestyrkas med hans underskrift.
Dagboken, liksom även boken med förteckning över tillgångar och skulder, skall
vara bunden och ha sidorna eller uppslagen numrerade i löpande följd.
Inkomster och utgifter skall införas i dagboken
varje dag. För tandläkarnas del har särskilt föreskrivits att även patientens
nummer skall antecknas i dagboken när betalning sker för konsultation eller
behandling. En liknande bestämmelse har intagits i den förordning som gäller
för pälsdjursuppfödare och kreaturshandlare m. fl. För varje köp eller
försäljning där inköps-, försäljnings- eller avräkningsnota har upprättats
skall notans nummer anges i dagboken.
Beträffande förteckningen över tillgångarna och
skulderna i rörelsen gäller att den skall vara upprättad inom tre och en halv
månader efter räken-
Prop.
1976/77:93 13
skapsårets
utgång. I förteckningen skall tillgångarna och skulderna specificeras och för
varje post skall värdet anges.
För såväl dagboken som den särskilda boken för
förteckning över tillgångar och skulder gäller att blad inte för tas bort.
Införing i dessa böcker skall göras på ett varaktigt sätt och radering för inte
ske. Inte heller för något av innehållet göras oläsligt genom överstrykning
eller på annat sätt. Rikligheten av ändring i eller tillägg lill införing
skall vitsordas och samtidigt skall dagen för åtgärden anges.
Var och en av de tre förordningarna innehåller också
etl par arklverings-jöreskrifter av gemensamt innehåll. Enligt dessa
föreskrifter skall räkenskapsmaterialet förvaras i ordnat skick under sex år
efter utgången av det kalenderår då det räkenskapsår, till vilket
räkenskapshandlingarna hör, utgick. Är näringsidkaren bokföringsskyldig enligt
1929 års bokföringslag gäller dock den lagens bestämmelser om tid för förvaring
av räkenskapshandlingar.
I samtliga tre förordningar finns slutligen en
bestämmelse enligt vilken skyldigheten att föra räkenskaper vid tillämpning av
allmän lag inte skall anses innebära att näringsidkaren är pliktig all föra
hände Is böcker. Denna bestämmelse innebär au de civilrättsliga verkningarna av
bokföringsskyldigheten inte skall inträda.
Som har aniyiis tidigare hade utredningsarbetet för
den nya bokföringslagstiftningen redan påbörjats när de nu behandlade
räkenskapsföreskrifterna infördes. Detta utredningsarbete är numera slutfört.
Våren 1976 fattade nämligen riksdagen beslut om all 1929 års bokföringslag
skulle ersättas med en helt ny bokföringslag. Den nya lagen har trätt i kraft
den 1 januari 1977 och samtidigt har 1929 års bokföringslag i princip upphävts.
Syftet med den nya bokföringslagstiftningen har
varit att skapa ett modernt och gmndläggande system för all redovisning.
Bestämmelserna ger uttryck för vad som i dag har ansetts vara god bokförings-
och redovisningspraxis. Det bör understrykas att man i den nya lagen på flera
olika sätt har sökt tillgodose det allmännas skatteintresse. 1 jämförelse med
den tidigare lagen har kretsen av bokföringsskyldiga vidgats väsentligt. 1
princip har alla näringsidkare kommit att omfattas av bokföringsskyldigheten.
Det viktigaste undanlaget avser enskild person som driver jordbmk eller skogsbmk.
Dessa näringsidkare är å andra sidan skyldiga att som underiag för taxeringen
föra räkenskaper enligt jordbmksbokföringslagen.
1 den nya bokföringslagen ges utförliga
bestämmelser om såväl den löpande bokföringen som årsbokslutet. Regleringen
har gjorts elastisk. Det innebär att man vid utformningen av bestämmelserna
tagit hänsyn till att förhållandena för olika kategorier av näringsidkare i
många avseenden skiljer sig åt. Det har inte ansetts lämpligt att ha skilda
regelsystem för olika typer av företag.
1 den löpande bokföringen, som består av
kronologisk bokföring och systematisk bokföring, skall alla affårshändelser
bokföras. För varje affärshändelse skall bokföringen grundas på verifikation.
Det har lagts stor vikt vid
I** Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 93
Prop.1976/77:93 14
en
tillförlitlig verifikationshanlering. 1 princip skall all bokföring ske enligt
bokföringsmässiga grunder.
Bestämmelserna om årsbokslutet gäller inte för de
mindre företagen. Årsbokslutet skall bestå av resultaträkning och
balansräkning som båda skall upprättas i enlighet med en i lagen särskilt
angiven systematik. 1 avsnittet om årsbokslutsbeslämmeiserna finns även vissa
föreskrifterom räkenskapsår. Huvudregeln är alt räkenskapsåret skall
sammanfalla med kalenderåret. Men det ges även möjlighet till brutet
räkenskapsår. Detta skall i princip sluta den 30 april, den 30 juni eller den
31 augusti. Efter en under hösten 1976 gjord ändring gäller föreskrifterna om
brutet räkenskapsår även förde mindre företag som inte omfattas av
årsbokslutsbeslämmeiserna (prop. 1976/77:18, LU 1976/77:12, rskr 1976/77:64,
SFS 1976:991).
3
Förslaget angående vinstandelslån
J.
/ Promemorian
1 promemorian konstateras att en fömtsättning för
atl vinstandelslån skall kunna komma till användning i Sverige är att frågan om
avdragsrätt för låntagaren för den rörliga räntan blir löst på ett
tillfresställande sätt. Därefter påpekas att den röriiga räntan civilrättsligt
sett är en lånekostnad men att den från skatterättslig synpunkt principiellt sett
torde kunna jämställas med utdelning av vinst. Om avdragsrätt införs även för
den röriiga räntan såsom en lånekostnad, måste enligt promemorian möjligheterna
till missbmk beskäras. I annat fall skulle principen om dubbelbeskattning av
aktiebolags och ekonomiska föreningars inkomster kunna kringgås genom att
avdragsrätt medgavs för utbetalningar som i verkligheten utgjorde utdelning av
vinst på av delägarna tillskjutet kapital. Risken för missbmk antas vara störst
i fåmansbolagen.
Enligt promemorian bör man inrikta sig på all
begränsa det missbruk som kan bestå i atl delägare i det emillerande företaget
tillgodför sig en oskäligt hög ränta på vinstandelsbevisen. I sammanhanget
hänvisas till den skattepraxis som har utbildats när företaget utgivit för hög ränta
på lån från delägare. Enligt denna praxis beskattas delägaren såsom för
förtäckt utdelning för den del av räntan som är att anse som för hög. Företagel
får inte avdrag för motsvarande del. Vid bedömningen av om räntefoten är för
hög eller inte görs en jämförelse med den allmänna utlåningsräntan på
kapitalmarknaden i fråga om lån av likartat slag. Härvid föstes i första hand
avseende vid ränteläget vid lånels upptagande.
Mot bakgrund av denna praxis föreslås i promemorian
all del lånlagande förelaget bör fö avdragsrätl för den ränta på
vinstandelsbevisen som inte överstiger marknadsmässig ränta. Detta uttrycks i
det till promemorian fogade lagförslaget så att räntan inte för dras av som
kostnad till den del den överstiger ränta, som vanligen utgår på obligationer
eller andra skul-
Prop. 1976/77:93 15
debrev
upptagna på likartade villkor.
Avdraget bör enligt promemorian medges oberoende av
om det är den fasta eller röriiga räntan som är störst. För den del som överstiger
skälig ränta skall företaget inte fö avdrag. 1 promemorian betonas att detta
na-turiigtvis inte innebär atl företaget är förhindrat alt utge en ränta som
överstiger den marknadsmässiga. Konsekvensen blir endast att
"överräntan" kommer att fö betalas med beskattade medel.
Enligt promemorian bör den marknadsmässiga räntan
bestämmas med utgångspunkt i ränteläget vid lånets upptagande och sedan gälla
under lånets hela löptid. Fluktuationer i ränteläget under löptiden bör alltså
i princip inte inverka på storieken av den avdragsgilla räntan. Vägledande
besked om den marknadsmässiga räntan bör enligt promemorian kunna lämnas av RSV
genom förhandsbesked och anvisningar. Det konstateras vidare att den föreslagna
ordningen är direkt inriktad på att förhindra missbruk av vinstandelsbevis och
all den i princip inte torde komma att påverka börsnoterade eller andra icke
fömansägda bolags emissioner av sådana värdepapper. I dessa fall saknas det
enligt promemorian i allmänhet anledning att antaga att räntan på vinstandelsbevisen
kommer att överstiga den mark nadsmässiga.
I promemorian tas också upp frågan om långivarnas
beskattning och särskilt tillämpningen av reglerna om frihet från
kedjebeskattning enligt 54 § KL i det fallet atl etl företag, som har tagit upp
vinstandelslån, inte för avdrag för viss del av räntan. Eftersom sistnämnda del
av räntan till sin karaktär närmast blirattjämställa med utdelning kan del
enligt promemorian diskuteras om man inte borde utsträcka friheten från
kedjebeskattning till atl omfatta även sådana belopp. Samtidigt betonas atl del
behov av atl underiätta näringslivets organisatoriska anskaffningar, som har
utgjort ett väsentligt motiv för friheten från kedjebeskattning, här inte
föreligger. Detta förhållande och kravet på att bestämmelserna bör vara så
enkla som möjligt talar enligt promemorian för att friheten från
kedjebeskattning inte utsträcks till den del av räntan som är att anse som
utdelning.
I promemorian berörs också en fråga med anknytning
till det internationella planet. Fysiska personer, som inte är bosatta i
Sverige, samt utländska bolag är här i landet fria från skattskyldighet för
ränteinkomst såvida inte räntan utgör intäkt av här bedriven rörelse. Däremot
är de skattskyldiga till kupongskatt för inkomst genom utdelning på aktier i
svenska bolag. Det kan diskuteras om den ränta som skattemässigt behandlas som
utdelning hos det låntagande bolaget bör beläggas med svensk kupongskatt. 1 promemorian
framhålls att ett av skälen för att införa ett system med vinstandelsbevis
torde vara att stimulera utländska långivare att investera i svenska företag
utan att förvärva det inflytande över företagen som följer med aktieinnehav. I
de svenska dubbelbeskattningsavtalen finns regelmässigt intagen en bestämmelse
som reglerar mottagarens beskattning av ränta på bl. a. vinstandelsbevis. Det
bmkar föreskrivas att inkomst av obliga-
Prop. 1976/77:93 16
tioner,
som medför rätt lill andel i vinst, är att anse som ränta.
Med hänsyn till att det torde vara av stort
intresse för Sverige att tillförseln av kapital från utlandet inte försvåras
genom skattelagstiftningen bör enligt promemorian den ränta som i
beskattningsavseende är att anse som utdelning för det låntagande bolaget,
inte behandlas för långivaren på annat sätt än vanlig låneränta.
1 promemorian förklaras slutligen att de föreslagna
reglerna läinpligen bör kunna träda i kraft samtidigt med bestämmelserna om
vinstandelsbevis i den nya aktiebolagslagen.
3.2
Remissyttrandena
Samtliga de remissinstanser som har yttrat sig över
promemorian delar uppfattningen att det är angeläget att frågan om hur räntan
på vinstandelsbevisen skall behandlas skattemässigt blir löst
lagstiftningsvägen. Företagsskatteberedningen betonar vikten av att man
eftersträvar en neutral beskattningseffekl såväl från det låntagande företagels
som långivarens synpunkt. Förelagens val av finansieringsform för
verksamhetens expansion bör enligt beredningen inte primärt styras av
skatlemässiga överväganden. Med hänsyn till det klart uttalade önskemålet om
förbättrade finansieringsmöjligheter för företagen, främst genom kredilgivning
i mera riskvilliga former, anser beredningen det angeläget att
beksattningskonsekvenserna vid olika finansieringsalternativ blir klariagda
samt att omotiverade skatlemässiga differenser så långt det är möjligt
elimineras.
Etl par remissinstanser betonar att en bestämmelse
som reglerar avdrags-rätten för räntan måste vara utformad på ett sådant sätt
alt den förhindrar risken för missbruk. Den i promemorian föreslagna
principlösningen att låntagaren inte skall medges avdrag för den del av räntan
som överstiger den marknadsmässiga och att det överskjutande beloppet vid
låntagarens beskattning skall betraktas som utdelning har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran.
Den i promemorian föreslagna metodiken föratt
beräkna marknadsmässig ränta utsätts däremot för kritik i olika avseenden. RSV
ansluter sig till förslaget i promemorian och påpekar att en beräkning av den
marknadsmässiga räntan med utgångspunkt i ränteläget vid den tidpunkt då det
aktuella lånet tas upp liksom bestämmelsen atl samma räntefot därefter för
gälla under lånets hela löptid är den mest praktiska lösningen. Verket framhåller
dock att förhandsbeskedsinstitutet inte bör användas föratt bestämma den
marknadsmässiga räntan. Beräkningen av denna ränta kommer så gott som
uteslutande att ske på grundval av den allmänna utlåningsränlan på
kapitalmarknaden beträffande lån av likartat slag. Med hänsyn till detta
förhållande finner verket att anvisningar är den lämpligaste formen för besked.
Kammarrätten
i Stockholm framhåller, att den föreslagna förfall-
Prop.1976/77:93 17
ningsbestämmelsen
om att avdrag skall få göras endast för den ränta som vanligen utgår på
obligationer upptagna på likartade villkor, inte ger ett tillräckligt klart och
entydigt besked om vilken ränta som i det enskilda fallet blir avdragsgill.
Kammarrätten påpekar atl villkoren i vinstandelsbevisen kan varieras på flera
olika sätt. Ett system där RSV genom förhandsbesked och anvisningar lämnar
vägledande besked om den marknadsmässiga räntan torde knappast gå att
genomföra med hänsyn till alla de olika slag av vinstandelslån som kan komma
att emitteras. Enligt kammarrätten är det troligt att RSV i sina anvisningar
endast kan ange den högsta ränta som enligt verkets mening kan godtas vid
taxeringen.
Även föreiagsskatteberedningen riktar kritik mot
förslaget att marknadsmässig ränta skall beräknas med utgångspunkt i
ränteläget vid lånets upptagande och sedan gälla under lånels hela löptid.
Beredningen ifrågasätter om inte den föreslagna beräkningsmetoden stimulerar
företagen att utge vinslandelslån i högkonjunkturiägen då räntan torde ligga på
en relativt hög nivå. Efter den då gällande räntefoten för ränteavdraget
beräknas under lånets hela löptid, dvs. även då konjunkturen har gått ned och
den faktiska marknadsräntan sjunkit till en lägre nivå. Metoden kan således
komma att bidra till viss kreditexpansion i företagen under högkonjunktur,
något som knappast torde vara önskvärt från samhällsekonomisk synpunkt.
Utgivande av vinstandelslån i lågkonjunkturlägen skulle däremot inte främjas.
Enligt beredningens mening skulle de nämnda nackdelarna på ett förhållandevis
enkelt sätt kunna reduceras, nämligen genom att marknadsräntan i stället
beräknades åriigen med utgångspunkt i det under resp. år rådande ränteläget.
Beredningen påpekar dock alt en sådan metod knappast skulle vara förenlig med
del lånlagande bolagets behov av att på förhand ha kännedom om de framtida
finansieringskostnaderna.
Näringslivets skattedelegaiion ansluter sig till
den i promemorian framförda uppfattningen att det, såvitt gäller börsnoterade
bolag och andra företag som inte är fåmansföretag, normalt saknas anledning att
anla annat än atl hela räntan på ett vinstandelsbevis är marknadsmässig. Enligt
delegationen måste ett förelag, som vill släppa ut etl lån där en del av
ersättningen skall tas ut i form av vinstandel, göra en sådan avvägning atl
lånet med hänsyn lill långivarens bedömning vid emissionstilirällei av den
framtida vinstandelens storlek kommer atl accepteras; i annat fall blir inte
hela lånet placerat. Det är nödvändigt atl del här finns en viss marginal till
vad som objektivt sett kan anses vara en rimlig fast ränta på lån av delta
slag. Svårigheterna atl bedöma den framtida vinstandelens storlek kan enligt
delegationen vara betydande och del är i och för sig inte säkert alt
långivarnas bedömning kommer all överensstämma med del emiiterande företagets.
Endast om kurssätlningen efter del att bevisen
kommit i omlopp mera markant avviker ifrån emissionskursen kan det enligt
delegationen bli tal om atl någon del av den utfösta räntan inte skulle bli
avdragsgill. I flertalet
Prop.1976/77:93 18
fall
kommer denna situation inte att inträffa, bl. a. därför att det finns inbyggda
mekanismer i skattepraxis som verkar hindrande. Delegationen skiljer mellan
två fall. 1 det ena fallet emitteras vinstandelsbevis utan att aktieägarna ges
företrädesrätt till teckning. Överkursen -dvs. skillnaden mellan
Tuarknadskursen och emissionskursen - kommer i detta fall enligt delegationen
att utgöra skattepliktig intäkt för bolaget. Det innebär att bolagets alltför
stora ränteavdrag under lånets löptid kommer att bli neutraliserat. I del andra
fallet har bolaget givit aktieägarna företrädesrätt till teckning. Enligt
delegationen bör bolaget här beskattas efter det värde på överkursen som låter
sig beräknas med ledning av kursen på företrädesrätten. För få-mansbolagens del
etableras emellertid inte något marknadspris för företrädesrätten. För dessa
blir det därför nödvändigt att göra en särskild värdering. Om en sådan värdering
skulle anses alltför besväriig återstår som alternativ att beskatta
"överräntan" som förtäckt utdelning under lånels löptid.
RSV kritiserar förslaget att friheten från
kedjebeskattning enligt 54 § KL inte skall utsträckas till den del av räntan
som hos det låntagande bolaget är alt anse som utdelning, dvs. den del av
räntan på vinstandelsbevisen som är högre än den marknadsmässiga. Förslaget
skulle få till följd alt viss del av räntan hos låntagaren kan komma att
behandlas som icke avdragsgill utdelning samtidigt som samma räntedel blir
beskattad hos långivaren som ränta. Enligt verket är det mer konsekvent att i
54 § KL och anvisningarna därtill införa en bestämmelse av innebörd, att
svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar förutom befrielse från
skattskyldighet på utdelning på aktier innehavda i annat syfte än kapitalplaceringssyfte
också befrias från skattskyldighet för den del av räntan på vinstandelsbevis,
som hos det låntagande bolaget betraktas som icke avdragsgill vinstutdelning.
Föreiagsskatteberedningen påpekar att det kan
finnas skäl att beträffande vinstandelslånen förutsättningslöst pröva frågan om
någon form av s. k. annellavdrag bör medges för hela eller viss del av den
överränta som enligt förslaget är att jämställa med utdelning för det
låntagande bolaget.
4
Föredraganden
4.1
Inledning
Genom lagstiftning år 1975 ersattes 1944 års
aktiebolagslag (SFS 1944:705) med en ny aktiebolagslag (prop. 1975:103, LU
1975/76:4, rskr 1975/76:114, SFS 1975:1385). Den nya lagen, som har tillkommit
efter samnordiskt utredningsarbete, innebär en genomgripande teknisk översyn
av aktiebolagsrätten i syfte att förenkla denna. Lagen har trätt i kraft den 1
januari 1977.
För att underlätta den praktiska tillämpningen
krävs all vissa av nyheterna på området blir kompletterade med bestämmelser om
hur beskattningen skall ske. En sådan fråga gäller aktiebolagens
kapitalförsörjning. I den nya
Prop.1976/77:93 19
lagen
finns bestämmelser som regleraranvändningen av vinstandelslån, dvs. lån som tas
upp mot obligationer eller andra skuldebrev och där räntans storiek är helt
eller delvis beroende av utdelningen till aktieägarna i bolaget eller bolagets
vinst. Frågan hur räntan på sådana lån skall behandlas skattemässigt är oklar.
Det är enligt min mening angelägel att nu försöka undanröja denna oklarhet
genom lagstiftning.
Ett annat område där det finns behov av
följdlagstiftning på skatteområdet gäller reglerna om fusion. 1 den nya
aktiebolagslagen (14 kap. 2 §) har införts etl nytt fusionsinstitut benämnt
kombination. De skattekonsekvenser som här kan uppstå bör bedömas i ett större
sammanhang. Även andra nyheter på aktiebolagsrätlens område kan föranleda
översyn av skattereglerna. Jag har under hand erfarit att
företagsskatteberedningen (Fi 1970:77) - som enligt sina direktiv har till
uppgift atl se över hela företagsbeskattningen - kommer att behandla frågor av
här angivet slag. Beredningen skall enligt tilläggsdirektiv ha slutfört sitt
arbete senast den 30 november i år. Jag anser det därför lämpligt att avvakta
med ytteriigare åtgärder till dess beredningens arbete är slutfört.
Delvis parallellt med arbetet på den nya
aktiebolagslagen har det pågått ett omfattande arbete för att reformera
bokföringslagsliftningen. Delta arbete har nyligen slutförts. Våren 1976 beslöt
riksdagen nämligen att ersätta 1929 års bokföringslag (1929:117) med en helt ny
bokföringslag (1976:125). Den nya lagen har liksom aktiebolagslagen trätt i
kraft den 1 januari 1977 och samtidigt har i princip 1929 års bokföringslag
upphört att gälla. Syftet med den nya bokföringslagstiftningen har varit att
skapa ett modernt och grundläggande system för all redovisning. Kretsen av
bokföringsskyldiga har vidgats betydligt i förhållande till 1929 års
bokföringslag. Med undantag för enskild person som driver jordbruk eller
skogsbmk omfattas i princip alla näringsidkare av den nya lagstiftningen.
Vid sidan av 1929 års bokföringslag har det på
skatteområdet sedan en längre tid tillbaka funnits särskilda
räkenskapsföreskrifter för vissa yrkeskategorier. Sådana bestämmelser har
meddelats i jordbruksbokföringslagen (1951:793) samt i tre förordningar om
skyldighet för tandläkare, för pälsdjursuppfödare, kreaturshandlare m. fl. och
för den som driver taxirörelse atl föra vissa räkenskaper som underlag för
taxering (SFS 1966:138-140).
Med hänsyn till att den här nämnda lagstiftningen
har ett mycket nära samband med den allmänna bokföringslagstiftningen har jag
funnit det naturiigt att nu undersöka hur dessa regelsystem påverkas av den
nya bokföringslagen.
Jag kommer i detta ärende all behandla endast de
tre nämnda förordningarna för tandläkare m. fl. yrkesgrupper.
Jordbruksbokföringslagen kommer att ses över i ett annat sammanhang. En av
regeringen nyligen tillsatt utredning (B 1977:03) har nämligen fåll i uppdrag
att undersöka hur jordbruksbokföringslagen skall anpassas till den utveckling
som skett på redovisningsområdet inom jordbruks- och skogsnäringarna. Enligt
direktiven
Prop. 1976/77:93 20
skall
utredningen ha slutfört siU arbete under innevarande år.
v
Jag vill understryka atl de frågor som berör
förhållandet mellan bokföringslagstiftningen och skattelagstiftningen
sannolikt inte blir slutgiltigt behandlade genom dessa åtgärder. Efter hand som
man har fött erfarenheter av den praktiska tillämpningen av den nya
bokföringslagen kan del nämligen visa sig behövligt atl göra ytteriigare
anpassningar. Dessutom kan frågor av detta slag komma att aktualiseras i
samband med det nu pågående reformarbetet på företagsbeskattningens område.
4.2
Vinstandelslån
När ett aktiebolag behöver skaffa nytt kapital kan
det ske på i princip två sätt. Bolaget kan öka del egna kapitalet genom
nyemission av aktier. Bolaget kan också öka det främmande kapitalet genom att
ta upp lån, vilket vanligtvis sker mol obligationer eller andra skuldebrev.
Aktier medför i motsats till fordringar rösträtt och annan rätt att medverka i
bolagets förvaltning. Fordringsägarnas anspråk på betalning och ränta går å
andra sidan före aktieägarnas anspråk på utdelning och likvidationsandel.
Det förekommer också olika mellanformer av aktier
och fordringar. En sådan mellanform utgör de s. k. vinstandelsbevisen eller
participating debeniures. 1 dessa har räntans storiek på ett eller annat sätt
gjorts beroende av bolagets vinst eller vinstutdelningen på bolagets aktier.
Det vanligaste torde vara att räntan delas upp i en fast och en röriig del.
Även i fråga om de belopp med vilka bevisen skall inlösas kan det förekomma
variationer. Vinstandelslån har tidigare använts i Sverige. Bl. a. utgavs
participating debeniures av Aktiebolaget Kreuger & Toll i slutet av
1920-talet. På grund av den misstro som mötte vinstandelslånen under liden
efter det all nämnda bolag hade gått i konkurs har emellertid denna
finansieringsform knappast kommit till någon större användning i Sverige. En
annan anledning till detta förhållande är sannolikt atl del har ansetts osäkert
om den variabla avkastningen på vinstandelsbevisen vid beskattningen är
avdragsgill för bolaget som räntekostnad eller om den skall jämställas med
utdelning till bolagets aktieägare.
I svensk bolagsrätt finns sedan år 1973 dessutom
regler dels om konvertibla skuldebrev, dvs. obligationer som ger
fordringsägaren rätt att på vissa villkor byta ut skuldebrevet mol aktier i
bolaget, dels om skuldebrev med optionsrätt till nyteckning, dvs. skuldebrev
som ger fordringsägaren rätt att teckna aktier i bolaget mot betalning i
pengar.
1 samband med reformarbetet på aktiebolagsrättens
område har observerats atl det inom det svenska näringslivet finns intresse för
den finansieringsform som vinslandelslånen utgör. Genom emission av sådana lån
skulle man bl. a. kunna förmå utländskt kapital att göra investeringar i
svenska företag utan atl del inflytande över företagen som följer med etl
aktieinnehav skulle behöva uppges. Mot denna bakgrund har i den nya
aktiebolagslagen införts
Prop.1976/77:93 21
vissa
bestämmelser som reglerar upptagandel av vinslandelslån. Genom dessa
bestämmelser har vissa oklara aktiebolagsrättsliga frågor fått sin lösning
samtidigt som det har skapats bättre förutsättningar för den praktiska användningen
av denna låneform.
Reglerna om vinstandelsbevis finns i 7 kap. 2 § i
den nya aktiebolagslagen. Reglerna ger utrymme för en mycket vid användning av
denna finansieringsform. Bortsett från ett förbud mot s. k. delägardebentures
- dvs. vinslandelsbevis som medför rätt till betalning ur bolagets tillgångar
först vid likvidation eller efter uppsägning med belopp som t. ex. motsvarar
viss kvotdel av bolagels tillgångar eller som beräknas med hänsyn lill
marknadskursen - finns det inte några föreskrifter som begränsar det
emillerande företagets handlingsfrihet i fråga om utformningen av villkoren för
etl sådant lån. Det råder således t. ex. fullständig frihet när det gäller
sättet att bestämma räntan. Det är sannolikt att denna ofta blir uppdelad i en
fast del och en röriig del, men det finns i och för sig inte några hinder mot
atl räntan i sin helhet görs röriig. Den röriiga räntan kan vidare anknytas
till bolagets utdelning, men den kan också på olika sätt sättas i relation till
bolagets vinst. Aktiebolagslagen begränsar inte heller handlingsfriheten på
annat sätt, t. ex. i fråga om lånets löptid eller de ställda säkerheterna.
För andra företagsformer än aktiebolag finns f. n.
inga särskilda bestämmelser om vinstandelslån. Något hinder för t. ex. en
ekonomisk förening atl ta upp lån mot ränta som helt eller delvis är beroende
av verksamhetens resultat föreligger i princip inte.
Frågan om hur räntan på vinstandelslånen skall
behandlas skattemässigt är fortfarande olöst. Enligt min mening är denna fråga
avgörande för användningen av vinslandelslånen som finansieringskälla. Så
länge det råder oklarhet om i vilken utsträckning räntan är avdragsgill har
företagen inte möjligheter att på förhand bedöma hur stora de verkliga
finansieringskosl-naderna kommer att bli. Detta förhållande torde utgöra ett
starkt hinder mot emissioner av vinstandelslån. Jag finner det därför angeläget
att även beskatlningsfrågan nu blir löst lagstiftningsvägen.
Som jag nyss har beskrivit ger aktiebolagslagens
regler om vinstandelsbevis utrymme för stora variationsmöjligheter när del
gäller att tillgodose marknadens behov. Eftersom det i Sverige sedan lång tid
tillbaka saknas erfarenheter av vinslandelslånen som finansieringsform är del
svårt all förutse efter vilket mönster lånen kommer att läggas upp i
framtiden. Enligt min mening bör den skattemässiga regleringen ske med sikte på
att skapa neutralitet i förhållande till andra upplåningsformer. Ett annat
önskemål är att skattereglerna inte opåkallat skall påverka de ekonomiska
konsekvenserna av de olika alternativ som står till buds när villkoren för ett
vinstandelslån skall utformas.
Utgångspunkten att vinstandelslånen genom
beskattningsreglernas utformning inte skall missgynnas i förhållande till
andra upplåningsformer förutsätter någon form av avdragsrätl även för den
röriiga räntedelen. Det
Prop. 1976/77:93 22
är
samtidigt uppenbart all en obegränsad avdragsrätt i vissa fall skulle kunna
leda till missbruk. Således skulle exempelvis ett aktiebolag kunna undgå det
första ledet i dubbelbeskattningen genom att till sina aktieägare utge
vinstandelsbevis på räntevillkor som innebär all vinstmedel, som normalt skulle
ha utdelats, i stället tillförs aktieägarna i form av ränta.
1 en promemoria som fogats till
kapitalmarknadsutredningens betänkande (SOU 1972:63) föreslås att del
låntagande företagel - ett aktiebolag eller en ekonomisk förening - bör fö
avdragsrätt för den del av räntan på ett vinstandelsbevis som inte överstiger
marknadsmässig ränta. Den del av räntan som kan komma atl översliga den
marknadsmässiga räntan för enligt förslaget närmast karaktär av utdelning och
skulle således inte bli avdragsgill hos företaget. Enligt förslaget bör vidare
den marknadsmässiga räntan bestämmas med utgångspunkt i ränteläget vid
tidpunkten för utgivningen av lånet. Vägledande besked om vad som är att anse
som marknadsmässig ränta skulle förelaget kunna erhålla genom förhandsbesked
och anvisningar från riksskatteverket (RSV).
Förslaget att avdrag skall kunna medges för vad som
motsvarar marknadsmässig ränta har i princip tillstyrkts eller lämnats utan
erinran vid remissbehandlingen. Den föreslagna metodiken för att bestämma vad
som skall anses som marknadsmässig ränta har däremot kritiserats i vissa avseenden.
För egen del vill jag framhålla följande. Det är
givelvis vanskligt all fömtspå i vilken utsträckning de svenska företagen i
framtiden kommer att använda den kapitalanskaffningsform som ett vinstandelslån
utgör. Sannolikt blir det de större aktiebolagen, dvs. i första hand bolag
vars aktier finns noterade på fondbörsen eller på fondhandlareföreningens
lista, som kommer att ta upp vinstandelslån. Detta hindrar naturiigivis inte
att även fömansföretag och andra företag av mindre storiek kan finna del
lämpligt att använda denna finansieringsform. En utgångspunkt för diskussionen
av den skatlemässiga behandlingen av vinstandelslån bör därför vara att den
praktiska användningen av finansieringsformen skall underiättas för en så bred
grupp som möjligt.
Till en början diskuterar jag endast den
skattemässiga behandlingen av sådana vinstandelslån, som avses i 7 kap. 2 §
andra stycket aktiebolagslagen, dvs. lån som tas upp mot obligationer eller andra
skuldebrev med rätt till ränta vars storiek är helt eller delvis beroende av
utdelningen till aktieägarna eller bolagets vinst (vinstandelsbevis). Därefter
kommer jag emellertid att ta upp även frågan om skattereglerna för andra lån
som tas upp på liknande villkor.
Vid bedömningen av hur räntan på ett vinstandelslån
skall behandlas skattemässigt anser jag det viktigt att skilja mellan det fall
då lånet emitteras till allmänheten på den öppna kapitalmarknaden och del fall
då ensamrätt eller företrädesrätt att teckna vinstandelsbevis lämnas en bestämd
personkrets, t. ex. aktieägarna i det emiiterande bolaget.
Prop.
1976/77:93 23
I det fallet att etl vinstandelslån emitteras på
den öppna marknaden ligger det enligt min mening närmast till hands atl
jämställa lånet med andra låneformer som innebär att företagen vänder sig lill
en utomstående personkrets. På samma sätt som när det gäller t. ex.
emissionsvillkoren för elt obligationslån måsie villkoren för ett sådant
vinstandelslån bestämmas med hänsyn till marknadens krav. Den ränta som
företaget har att utge under lånets löptid blir då enligt min mening att
betrakta som en kostnad för rätten att disponera över främmande kapital och det
ligger i företagets intresse att se till att denna kostnad blir så låg som
möjligt. Del innebär vidare bl. a. att räntevillkoren - och inte minst
grunderna och sättet för att beräkna den röriiga räntedelen - måste bestämmas
med hänsyn till vad som krävs från marknadens sida för atl lånet skall kunna
bli placerat.
Det emillerande företaget måste således beakta inte
bara det aktuella ränteläget för närmast jämförbara lånetyp utan också
marknadens bedömning av hur den röriiga räntedelen kan komma att påverkas av
bolagets framtida vinstkapacitet. I förhållande till t. ex. etl obligationslån,
där räntekostnaden i sin helhet utgör en avdragsgill
kapitalanskaffningskoslnad, föreligger i det nu avsedda fallet endast den
skillnaden att räntans storiek inte är bestämd på förhand. Emissionsvillkoren
har i båda fallen utformats mot afförsmässig bakgmnd och för för aktieägarna i
det emiiterande bolaget bl. a. den betydelsen att den utgående räntan kan
begränsa deras möjligheter att fö utdelning från bolaget. Jag anser det därför
i princip inte motiverat atl föreslå några begränsningar i avdragsrätten för
den rörliga räntedelen på sådana vinstandelslån som emitteras på den öppna
marknaden. Kravet att emissionen skall ha skett på den öppna marknaden innebär
att en större, från företaget fristående personkrets också måste ha fött reella
möjligheter atl teckna andelsbevis. På samma sätt som vanligtvis gäller för
obligationslån för det förutsättas att emissioner av detta slag kommer alt ske
genom förmedling av bank eller liknande kreditinrättning. En sådan ordning för
anses utgöra en garanti för att lånevillkoren för en marknadsanpassad
utformning och atl andelsbevisen i regel också blir tecknade av personer utan
anknytning till aktieägarkretsen. Det är naturiigivis i och för sig inte
någonting som hindrar atl aktieägarna i nu avsedda fall förvärvar
vinstandelsbevis i samband med emissionen på samma villkor som gäller för
utomstående eller alt aktieägarna senare från tredje man förvärvar sådana
bevis. Detta förhållande motiverar enligt min mening i regel inte några
särskilda begränsningar i avdragsrätten. Aktieägaren har ju i dessa fall
förvärvat beviset på den öppna marknaden till det gällande marknadspriset.
Eftersom villkoren för hur avkastningen av vinsiandelsbevisen skall beräknas
för förutsättas vara bestämda en gång för alla i emissionsvillkoren och
således kommer atl gälla oförändrat under hela lånets löplid, föreligger inte
någon risk för att aktieägarna i denna sin egenskap skaffar sig förmåner som
innebär att första ledet i dubbelbeskattningen kringgås. När det gäller
fömansföretag kan det dock finnas behov av en spärregel för att förhindra
missbruk. Jag återkommer
Prop. 1976/77:93 24
lill
den frågan i det följande. När jag i forisäiiningen använder uttrycken
fåmansföretag, företagsledare i sådant företag och närstående personer har
uttrycken den innebörd som anges i 35 S 1 a mom. kommunalskattelagen, KL.
Vad härefter beträffar lån som inte emitteras på
den öppna marknaden, kan man lill en början urskilja del fall då emissionen
visseriigen har riktats lill en bestämd person eller personkrets men denna är
helt fristående från bolaget. För all en person skall anses fristående bör
fordras all han varken direkt eller indirekt äger aktier i det emiiterande
bolaget och inte heller på annan grund har intressegemenskap med detta. För
fömansföretagens del fordras ytteriigare att personen i fråga inte är
förelagsledare eller närstående till aktieägare eller företagsledare i
bolaget. Har emissionen riktats till en i denna mening fristående personkrets
kan man utgå ifrån att emissionsvillkoren - på samma sätt som när det gäller
lån emitterade på den öppna marknaden - kommer atl bestämmas på affärsmässig
grund. Även räntevillkoren bör således bli utformade med hänsyn till delta
förhållande. Det ligger då närmast till hands att betrakta räntan i sin helhet
som en avdragsgill kostnad för anskaffande av främmande kapital, trots all
räntan helt eller delvis beräknas med hänsyn till storieken av bolagets vinst
eller utdelningen till aktieägarna. Del finns alltså enligt min mening inte
heller i dessa fall någon anledning atl begränsa bolagets rätt till avdrag för
räntan på vinstandelslånei. Delta gäller även om utvecklingen skulle visa att
vinstutvecklingen i företaget blir gynnsammare och räntan därmed högre än vad
det emiiterande bolaget hade anledning atl räkna med vid den tidpunkt då
emissionsvillkoren fastställdes.
Vad jag nu har anfört innebär således att full
avdragsrätl för ränta på vinstandelslån bör föreligga när lånet har utbjudits
på den allmänna marknaden eller när ensamrätt eller företrädesrätt till
teckning har lämnats någon som inte äger aktier i bolaget och inte på annan
grund har intressegemenskap med detta och - såvitt gäller fömansföretagen -
inte heller är företagsledare eller närslående lill aktieägare eller
företagsledare. För fåmansföretagens del anser jag emellertid att det behövs
ytteriigare begränsningar för att förhindra missbruk. Vad jag åsyftar är det
fallet att lånet visseriigen emitteras på den öppna marknaden men faktiskt helt
eller till stor del tecknas av aktieägare, förelagsledare eller närslående
eller någon som på annan grund häri ntressegemenskap med företaget el ler att
dessa personer efter em issionen från tredje man förvärvar en betydande del av
vinstandelsbevisen. Aktieägarnas möjligheter atl påverka vinstutvecklingen i
företagel är i dessa fall normall större än vad som gäller i andra företag. Om
emissionsvillkoren lämnar utrymme för stora variationer i den röriiga
räntedelen och om de i övrigt är utformade så att aktieägarna har möjlighet att
genom sitt eget agerande påverka avkastningen på vinstandelslånet, föreligger
risk för att de kan uppnå inte avsedda skattelättnader. För att eliminera denna
risk föreslår jag en spärregel av följande innebörd. Har vinslandelslån
upptagits
Prop. 1976/77:93 25
av
ett fåmansföretag och tecknas mer än hälften av vinstandelsbevisen av
aktieägare, företagsledare eller dem närstående personer eller någon som på
annan grund har intressegemenskap med företagel får bolaget under lånels hela
löptid inte avdrag för den rörliga räntan. Tecknas bevisen vid
emiss-ionstillföllet lill minst hälften av fristående personer men förvärvar
aktieägare, företagsledare eller närstående personer eller annan intressent i
företagel sedermera från tredje man så många vinslandelsbevis au de tillsammans
innehar mer än hälften av bevisen, får företagel under lånets resterande löptid
inte göra avdrag för den rörliga räntan. Denna spärregel bör tillämpas såväl då
emissionen har sken på den allmänna marknaden som då den har riktats lill en
frislående personkrets.
Hittills har jag föreslagit regler för etl av de
fall där vinstandelsbevisen inte emilteras på den öppna marknaden, nämligen det
fallet alt emissionen riktas lill en fristående personkrets. Ett annat fall där
emissionen inte sker på den öppna marknaden är när aktieägarna för
företrädesrätt till teckning, Det är enligt min mening i denna situation som
det kan uppkomma problem som motiverar att det sker en begränsning i
avdragsrätten. Eftersom emissionen i detta fall inte i första hand riktar sig
till en från bolaget fristående personkrets finns risk för att
teckningsvillkoren görs förmånligare än vad som skulle ha krävts för att få
lånet placerat på den öppna lånemarknaden. Räntevillkor som är utformade så att
de ger aktieägarna en sådan förmånlig ställning, kan sägas inkräkta på
dubbelbeskatlningsprincipen. Den räntedel som överstiger vad som är marknadsmässigt
motiverat synes nämligen närmast bli att jämställa med en form av utdelning
till aktieägarna.
Om aktieägarna för företräde att teckna
vinstandelsbevis på sådana förmånliga villkor kommer själva företrädesrätten
att fö ett ekonomiskt värde. Detta värde kan sägas motsvara det kapitaliserade
värdet av den på lånet utgående "överräntan" - dvs. den ränta som
överstiger vad som skulle vara marknadsmässigt motiverat för att fö lånet
placerat på den öppna kapitalmarknaden. Som framgått av min redogörelse för
gällande rätt (avsnitt 2.1) är rättsläget i viss mån oklart när det gäller hur
beskattningen av en sådan företrädesrätt skall ske.
Från teoretiska utgångspunkter kan man tänka sig
flera metoder för alt förhindra att obehöriga skalleförmåner uppnås i här
avsedda fall, dvs, när en emission av vinstandelsbevis riktas till aktieägarna.
Elt alternativ är att inte införa några begränsningar i det låntagande bolagets
rätt till avdrag för löpande utbetalning av röriig ränta. Man skulle i stället
kunna låta beskattningen av överräntan ske i anslutning till
emissionstillföllet. Beskatt-ningsunderiaget skulle då utgöras av det
kapitaliserade värde, som de överskjutande ränteförmånerna enligt en objektiv
värdering representerar. För bevis som omsätts på den allmänna kapitalmarknaden
torde värdet i regel komma att återspeglas i den kurs som noteras på själva
företrädesrätten. Det enligt dessa riktlinjer bestämda värdet blir närmast att
jämställa med en form av utdelning till aktieägarna i det emiiterande bolaget.
En möjlighet
Prop. 1976/77:93 26
all
uppräiihålla del första ledet i dubbelbeskattningen skulle vara all i samband
med emissionen beskatta hela det med vinstandelslånei förenade förmånsvärdet
hos bolaget. Eftersom aktieägarna sedermera beskattas för de löpande
ränteutbetalningarna, kommer man på detta sätt att förhindra atl bolagets
avdrag för de löpande ränteutbetalningarna leder lill kringgående av
dubbelbeskattningen. Om en aktieägare skulle avstå från alt utnyttja sin
företrädesrätt till teckning och i stället avyttra den lill tredje man, kan
dubbelbeskattningens andra led upprätthållas genom att aktieägaren beskattas
för det vederlag han erhåller för företrädesrätten.
En förutsättning för del här diskuterade
alternativet är dock atl värdet på den erhållna förmånen verkligen kan
fastställas på etl lillföriilligt sätt redan vid emissionstillfället. Om
företrädesrätten som sådan blir föremål för omsättning på den öppna marknaden
kommer - som jag redan har antytt - värdet alt återspeglas i det pris som då
betalas. 1 andra fall blir man hänvisad lill atl göra en särskild värdering av
förmånens storiek med hänsyn bl. a. till bolagets förväntade vinstutveckling
under lånels löptid. En sådan värdering skulle vålla avsevärda svårigheter bl.
a. därför att villkoren för ett vinstandelslån kan varieras på så många olika
sätt.
En annan metod att förhindra obehöriga
skatteförmåner när aktieägare har fått företrädesrätt till teckning är att
begränsa bolagels rätt till avdrag för löpande ränteutbetalningar genom att
medge avdrag endast för vad som motsvarar en marknadsmässigt bestämd ränta. Den
överskjutande delen, "överräntan", skulle alltså inte berättiga till
avdrag och skulle därför, på samma sätt som när det gäller utdelning till
aktieägarna, bli föremål för dubbelbeskattning. Detta sätt att begränsa
avdragsrätten motsvarar närmast vad som i promemorian har föreslagits gälla
generellt för alla vinstandelslån.
Om avdraget på detta sätt kunde begränsas till vad
som motsvarar mark nadsmässig ränta skulle otvivelaktigt risken för missbmk
elimineras. För detta krävs emellertid ett särskilt system för att bestämma vad
som är marknadsmässig ränta. Enligt promemorian bör vägledande besked om den
marknadsmässiga räntan ges av RSV i form av förhandsbesked eller anvisningar.
Med hänsyn till de stora variationsmöjligheter som står till buds vid konstruktionen
av ett vinstandelslån skulle det vara nödvändigt att RSV gav sådana besked
individuellt för varje enskilt lån av den här behandlade typen. Bortsett från
de praktiska och administrativa olägenheterna med etl sådant system uppstår det
avsevärda problem när det gäller att på elt rättvisande sätt bestämma vad som
är marknadsmässig ränta. Det blir sålunda nödvändigt att redan i samband med
emissionen försöka bedöma hur det emiiterande bolagets framtida
vinstutveckling kommer att påverka den röriiga räntedelens storiek. Den
bedömningen kan bli särskilt svår att göra när det gäller fömansbolag och andra
icke börsnoterade bolag, eftersom tillräcklig information om de faktorer som
påverkar den framtida vinstutvecklingen inte alltid kan antas vara tillgänglig
när en bedömning skall göras av räntevillkoren.
Prop,
1976/77:93 27
Utredningstekniska och administrativa skäl talar
alltså mot den sist diskuterade metoden. Men även från principiella
utgångspunkter ställer jag mig tveksam till ett system som innebär alt avdrag
medges för viss del av den röriiga räntan i de fall som här har diskuterats.
Inledningsvis påpekade jag att etl aktiebolag som har behov av alt anskaffa
nytt kapital för verksamheten kan välja mellan i princip två olika vägar.
Antingen kan bolaget öka det främmande kapitalel, t. ex. genom atl ta upp ett
obligationslån, eller också kan det egna kapitalet ökas genom en nyemission.
Kapitalanskaffning genom ökning av del främmande kapitalet sker vanligtvis
genom att bolaget vänder sig till långivare som står utanför aktieägarkretsen.
En ökning av aktiekapitalet genom nyemission har däremot tidigare normalt skett
så alt aktieägarna i bolaget föll rätt att teckna nya aktier i proportion till
sitt tidigare aktieinnehav. Numera är bilden såtillvida mera splittrad att s.
k. riktade nyemissioner till utomstående sker, framför allt i samband med
fusioner men också i viss utsträckning till personer eller institutioner som är
beredda att tillföra bolaget riskkapital. De två alternativen, dvs.
kapitalanskaffning genom ökning av det främmande resp, del egna kapitalet,
behandlas som tidigare har nämnts skattemässigt helt olika. Denna differentierade
behandling hade från början sin grund i att de personer som tillför bolaget
kapital tillhör olika intressegmpper. I stor utsträckning är så alltjämt
fallet. Enligt min mening bör detta förhållande även inverka på den
skattemässiga behandlingen av avkastningen på sådana vinslandelslån som
förbehålls aktieägare i det emillerande bolaget. Det normala sättet för ett
aktiebolag att skaffa sig kapital från sina aktieägare är inte att öka det främmande
kapitalet genom upplåning ulan att nyemittera aktier. Aktieägarens löpande
avkastning på det kapital som han på detta sätt sätter in i bolaget utgörs av
de vinstmedel i bolaget som utdelas till honom. Avkastningen skall enligt
nuvarande regler beskattas två gånger, nämligen både hos bolaget och hos
aktieägaren. Så länge denna princip upprätthålls i det svenska skattesystemet
talar principiella skäl för att vid det låntagande bolagets beskattning
behandla den rörliga räntan på sådana vinstandelslån som har förbehållits
aktieägarna på samma sätt som aktieutdelning.
Jag anser det därför i princip motiverat att helt
vägra avdrag för den rörliga räntan i här avsedda fall. Bolaget bör alltså i
dessa fall inte fö avdrag för den del av räntan som är knuten till bolagets
vinst eller utdelning, I vissa fall kan del dock enligt min mening finnas skäl
att göra undanlag från denna princip. Vad jag syftar på är sådana
vinstandelslån som emitteras av företag vars aktier är noterade på Stockholms
fondbörs eller på Svenska fondhandlareföreningens kurslista. Det kan antas att
de vinslandelslån som emilleras av sådana företag normalt för myckel stora
likheter med vanliga obligationslån. Det innebär att den räntedel som är
beroende av vinst eller utdelning sannolikt kommer atl begränsas på olika säit,
Elt skäl till sådana begränsningar är alt vinstandelsbevisen nästan
undantagslöst torde komma att bli föremål för omsättning på kapitalmarknaden.
Efter hand som bevisen
Prop. 1976/77:93 28
för
en bred spridning till personer som står utanför aktieägarkretsen kommer lånet
ur företagets synvinkel - trots att det ursprungligen har riktats lill
aktieägarna - närmast att bli att betrakta som en extern finansieringsform.
Enligt min mening bör avkastningen på del kapital som tillförs bolaget i dessa
fall inte bli dubbelbeskattat annat än i den mån avkastningen överstiger vad
som är marknadsmässigt motiverat. Regeln om att avdrag inte skall medges för
någon del av den röriiga räntan kan här sägas leda till ett alltför oförmånligt
resultat. Ytterligare ett skäl alt göra undantag för denna grupp är praktiskt
betingat. De aktier som är noterade på fondbörsen eller fondhandlareföreningens
lista har karaktär av marknadspapper och får således en stor spridning. Del
innebär all de lill aktieägarna lämnade företrädesrätterna med all sannolikhet
också kommer att omsättas i börshandeln i form av särskilda teckningsrätter.
Härigenom får man möjlighet att på objektiva grunder fastställa vilket värde som
tillförs aktieägarna genom företrädesrätten. Det finns då praktiska möjligheter
alt tillämpa den tidigare berörda metoden att medge bolaget fullt avdrag för de
löpande ränteutbetalningarna och i stället beakta det kapitaliserade värdet av
eventuell överränta genom beskattningsåtgärder vid emissionstillfället.
Innan jag går in på frågan hur värdet av
företrädesrätterna skall beskattas vill jag understryka följande. Tidigare har
jag påpekat att rättsläget när det gäller den skatlemässiga behandlingen av
företrädesrätter till teckning av värdepapper är i viss mån oklart. Inte minst
gäller detta företrädesrätter till teckning av obligationer och föriagsbevis.
Jag anser det inte lämpligt att i detta lagstiftningsärende behandla hela detta
problem. Den lösning jag i det följande kommer att föreslå tar därför enbart
sikte på beskattningskonsekvenserna när ett företag emitterar vinstandelslån
med teckningsföreträde för aktieägarna. Jag avser alltså inte att med mitt
förslag ta ställning till hur företrädesrätter skall behandlas i andra fall.
När ett bolag, vars aktier är noterade på
fondbörsen eller på fondhandlareföreningens lista ger aktieägarna
företrädesrätt lill teckning av vinstandelslån i proportion till
aktieinnehavet, bör enligt min mening beskattningen ske enligt följande. Det
samlade värdet som genom företrädesrätterna tillförs aktieägarna bör avräknas
mot bolagets framtida ränteavdrag. Detta sker enklast genom alt bolaget som en
särskild intäktspost får redovisa nämnda värde. Värdet för bestämmas med
ledning av den kurs som kommer att åsättas företrädesrätterna. En uppskattning
av värdet bör lämpligen ske sedan emissionen har avslutats. Värdet bör därför
tas lill beskattning hos bolaget vid laxeringen för det beskattningsår under
vilket teckningen av lånet har avslutats. Det kan givetvis förekomma att kursen
på företrädesrätterna fluktuerar under teckningstiden. Även ett flertal andra
omständigheter kan behöva beaktas när inläkisbeloppei skall bestämmas. Jag
anser det inte möjligt att i författningstexten precisera hurberäkningen skall
ske. Det får fömtsättas att RSV vid behov lämnar vägledande anvisningar.
Nästa
fråga är hur företrädesrätten skall behandlas hos aktieägaren. Om
Prop. 1976/77:93 29
denne
utnyttjar företrädesrätten, bör detta inte utlösa någon beskattning hos honom i
samband med teckningen. Det andra ledet i dubbelbeskattningen upprätthålls i
denna situation genom att utfallande ränta beskattas fullt ut hos mottagaren.
Om aktieägaren däremot redan i samband med emissionen tillgodogör sig värdet av
företrädesrätten genom an avyttra den, bör vederiaget las lill beskattning.
Enligt min mening är det mest konsekvent att betrakta vederiaget som en
diskontering av framtida överränta. Vederlaget bör därför tas upp som intäkt
av kapital. En uttrycklig föreskrift av del innehåll jag här har föreslagit bör
tas in i anvisningarna till 38 § KL.
Såvitt gäller den skattemässiga behandlingen av
värdet av företrädesrätter vill jag för fullständighetens skull tillägga
följande. Om en aktieägare, som har tecknat vinstandelsbevis med stöd av
företrädesrätt, sedermera avyttrar beviset, skall det värde som
företrädesrätten som sådan har representerat inte inräknas i den
anskaffningskostnad för beviset som ligger lill grund för
realisationsvinstberäkningen. Detta resultat för anses vara en given konsekvens
av alt utnyttjandet av företrädesrätten inte utlöser någon beskattning hos
aktieägaren. Någon uttrycklig författningsbestämmelse i frågan är enligt min mening
inte nödvändig. Har någon tecknat vinstandelsbevis med stöd av inköpt
företrädesrätt, bör han däremot givetvis få inräkna vederiaget i sin
anskaffningskostnad för beviset. Inte heller detta fordrar någon uttrycklig
författningsbestämmelse.
Vad jag nu har anfört om hur företrädesrätterna
skattemässigt skall behandlas hos aktieägarna har avsett del fallet alt
vinstandelslånei är emitterat av elt börnoierat bolag. Jag anser att samma
regler bör gälla i samtliga de fall då aktieägare och andra intressenter har
erhållit företrädesrätt att teckna bevis. Om l. ex. en aktieägare i elt
fåmansföretag utnyttjar en företrädesrätt bör han inte bli beskattad för
värdet. Om han i stället avyttrar företrädesrätten bör ersättningen beskattas
hos honom som intäkt av kapital.
Den huvudregel som jag har föreslagit för det fall
då rätten till teckning av vinstandelsbevis har förbehållits aktieägare, dvs.
atl bolaget inte får avdrag för den röriiga räntan, bör tillämpas även då den
som har fött företrädesrätt lill teckning visseriigen inte äger aktier i det
låntagande bolaget men har intressegemenskap med detta. Med intressegemenskap
avser jag sådant samband mellan låntagare och långivare som avses i 43 § 1
mom. och 57 § 3 mom. KL. Det kan alltså vara fråga om förelag som ingår i samma
koncern eller står under i huvudsak gemensam ledning eller som i övrigt direkt
eller indirekt ägs eller leds av samma personer. I enlighet med vad jag
tidigare har anfört bör i fråga om fåmansbolag som avses i 35 i; 1 a mom. KL -
förutom aktieägare - även företagsledare och närstående personer anses tillhöra
den personkrets som har intressegemenskap med företaget.
De regler jag har föreslagit för det fall då
teckningsrätten till etl vinstandelslån har förbehållits en person som är
aktieägare avses i princip gälla oberoende av storieken av dennes aktieinnehav.
Reglerna kan alltså bli tilllämpliga även om den som har fått ensamrätt eller
företrädesrätt har elt så
Prop.
1976/77:93 30
obetydligt
aktieiiinehav att han i praktiken helt saknar ägarinflytande. I vissa fall
anser jag det dock motiverat att göra undantag från dessa regler. Jag syftar på
det fallet att etl aktiebolag genom en riktad emission vänder sig lill t, ex,
allmänna pensionsfonden eller etl finansieringsinstitut som samtidigt innehar
aktier i del emillerande bolagei, 1 den verksamhet som bedrivs av dessa organ
ingår bl, a. att på olika sätt förmedla krediter lill näringslivet. Samtidigt
sker ofta medverkan i finansieringen inom företagssektorn genom förvärv av
aktier och andra företagsandelar. Den omständigheten att elt sådant organ äger
aktier i ett företag bör enligt min mening inte lägga skattemässiga hinder i
vägen för möjligheterna atl teckna etl vinstandelslån. Under förutsättning att
omständigheterna är sådana att det verkligen kan antagas atl lånevillkoren
bestäms på rent affärsmässiga grunder, bör avdragsrätl för hela räntan kunna
medges i här avsedda fall. Del ligger i sakens natur att det organ till vilket
emissionen är riktad som regel inte får ha ett alltför stort aktieinnehav i det
emiiterande bolaget. Jag anser det inte möjligt atl i författningstexten
uppräkna de långivande organ som bör omfattas av undantagsregeln. Som jag
tidigare har antytt skall verksamheten vara inriktad på placering av kapital i
näringslivet. Vidare bör gälla att verksamheten inte är av alltför begränsad
omfattning och att det allmänna har tillräckliga möjligheter till insyn i hur
verksamheten bedrivs. Jag föreslår atl del överlåts åt RSV alt pröva i vilka
fall undanlagsregeln skall få tillämpas.
De föreslagna begränsningarna i det låntagande
bolagets rätt till avdrag för ränta på vinstandelslån har avsett den rörliga
räntan. Den fasta räntan bör naturiigivis likställas med vanlig
obligationsränta och kommer alltså all utgöra avdragsgill omkostnad i den
förvärvskälla vari del lånade kapitalel nedläggs. Detta innebär givetvis inte
atl dubbelbeskattningsprincipen skall kunna kringgås genom alt aktieägarna
lillgodoförs en oskäligt hög fast ränta. Om den fasta räntan överstiger vad som
kan anses utgöra marknadsmässig ränta, bör det överskjutande beloppet - liksom
är fallet redan enligt nuvarande regler - behandlas som icke avdragsgill
förtäckt utdelning.
Jag har hittills diskuterat det låntagande bolagets
rätt till avdrag för räntan på vinstandelslån och behandlingen av
företrädesrätt lill teckning av sådant lån. En ytterligare fråga är hur den
utfallande räntan skattemässigt skall behandlas hos mottagaren - långivaren.
Den fasta räntan bör självfallet behandlas som gäldränta vid mottagarens
beskattning. Detsamma bör gälla den röriiga räntan i de fall då denna enligt
det föregående är avdragsgill för det låntagande bolaget. När avdrag inte
medges, dvs. främst i de fall då aktieägare eller annan intressent har fått
företrädesrätt till teckning av vinstandelsbevisen, anser jag det motiverat atl
tillämpa samma synsätt. Det skulle visserligen vara möjligt att behandla denna
räntedel som utdelning vid mottagarens beskattning. En sådan ordning skulle
dock komplicera regelsystemet och skapa vissa svårigheter vid tillämpningen'.
M'ed hänsyn till detta och då jag anser att vinstandelslånen i skattemässigt
avseende
Prop. 1976/77:93 31
i
första hand bör ses som en extern finansieringsform bör enligt min mening den
röriiga räntan även i de sist berörda fallen beskattas som ränta hos
mottagaren. Någon uttrycklig föreskrift härom anser jag inte nödvändig.
Mina förslag beträffande den skattemässiga
behandlingen av ränta på sådana vinstandelsbevis som avses i 7 kap, 2 ij
aktiebolagslagen kan sammanfattas enligt följande. Det lånlagande bolaget för
avdrag för hela räntan på ett vinslandelslån under förutsättning atl lånet är
emitterat på den öppna marknaden eller att rätten att teckna vinstandelsbevis
är förbehållen någon från företaget fristående person eller personkrets. Är
lånet däremot emitterat med företrädesrätt för aktieägare eller någon med
vilken förelaget är i intressegemenskap för det lånlagande bolaget inte avdrag
för någon del av den röriiga räntan. Ett undantag från sistnämnda regel
föreslås i fråga om börsnoterade företag. Om företrädesrätt till teckning har
lämnats till aktieägarna i förhållande till aktieinnehavet skall företaget fö
fullt avdrag för räntan men skall i stället beskattning hos bolaget ske för det
samlade förmånsvärde som kan ha tillförts aktieägarna, RSV skall vidare för
vissa institutioner m. fl. kunna medge undanlag från regeln om att avdrag för
röriig ränta inte för åtnjutas vid emission riktad till aktieägare. För
fömansföretagen föreslås slutligen en särskild spärregel för att förhindra
missbruk.
Som jag tidigare har nämnt har vinstandelslån
mycket sällan förekommit i Sverige. Det är svårt alt fömtse både i vilken
utsträckning de svenska förelagen kommer alt utnyttja denna finansieringsform
och hur lånen kommer atl konstrueras. När reglerom den skattemässiga
behandlingen av vinslandelslån utformas, måste detta alltså ske utan stöd av
erfarenheter av hur låneformen fungerar i praktiken. Mot denna bakgmnd bör
understrykas att det är angeläget atl följa utvecklingen på området och efter
hand pröva behovet av ändringar i de nu föreslagna reglerna. Vissa skattefrågor
rörande vinstandelsbevisen har jag ansett mig böra helt förbigå i detta
lagstiftningsärende. En fråga gäller hur man vid överiåtelse av andelsbevis
skall behandla upplupen men vid överiåtelsetillföllel ännu inte förfallen
ränta. Hur den frågan skall lösas blir beroende bl. a. av i vilken form värdet
av upplupen ränta kommer atl ersättas vid överiåtelse av andelsbevisen. En
annan fråga gäller hur vinstandelsbevisen skall behandlas vid
realisationsvinstbeskattningen. Anses de som en med aktier eller andelar
jämföriig rättighet blir aktievinstreglerna tillämpliga. 1 annat fall kommer
realisationsvinstbeskattningen att ske enligt de regler som gäller för
obligationer, föriagsbevis och liknande värdepapper. F. n, är jag inte beredd
att föreslå någon generell lösning av frågan. Gränsdragningen får liksom
hittills överi'ämnas åt praxis, åtminstone till dess praktiska erfarenheter har
vunnits beträffande vinsian-delslånens konstmktion och användning.
Nu gällande lagstiftning om ekonomiska föreningar
saknar, som jag tidigare har antytt, bestämmelser om vinslandelslån. Inte heller
det förslag till ny lag om ekonomiska föreningar m. m, (Ds Ju 1976:11) som har
upprättats inom justitiedepartementet och f, n. är under remissbehandling in-
Prop.
1976/77:93 32
nehåller
några sådana bestämmelser. Även om man kan anta att det i praktiken mycket
sällan blir aktuellt för en ekonomisk förening att ta upp vinstandelslån,
borde det inte föreligga något principiellt hinder mot att de ekonomiska
föreningarna använder denna finansieringsform. Det kan inte heller uteslutas
alt aktiebolag i vissa fall har intresse av att la upp lån på motsvarande
villkor, t, ex. från en aktieägare, ulan alt vinstandelsbevis som avses i 7
kap. 2 i; aktiebolagslagen utfärdas. Enligt min mening bör enhetliga beskattningsregler
tillämpas i samtliga de fall då sådana lån upptas av juridisk person, vars
vinst i nuvarande system i princip är föremål för dubbelbeskattning. De
bestämmelser jag har föreslagit om låntagarens avdragsrätl och mottagarens
beskattning bör därför gälla i samtliga de fall då svenskt aktiebolag eller
svensk ekonomisk förening tar upp lån som löper med ränta vars storiek är
beroende av förelagels resultat eller dess utdelning till aklie-eller
andelsägare,
4.3
Särskilda räkenskapsföreskrifter
De grundläggande bestämmelserna om skyldighet atl
föra anteckningar m, m,som underlag för taxeringen är intagna i 20 §
taxeringslagen (1956:623), TL. Enligt detta lagrum är den som är deklarations-
eller uppgiflsskyldig också skyldig atl i skälig omfattning genom räkenskaper,
anteckningar eller pä annat lämpligt sätt sörja för atl del finns underiag för
att deklaraiions-eller uppgiftsskyldigheten skall kunna fullgöras och för
kontroll därav. Skyldighet alt sörja för att det finns underiag och atl bevara
detta kvarstår under sex år efter utgången av det kalenderår som underiaget
avser.
De nu återgivna bestämmelserna, som tillkom i
samband med 1956 års taxeringsreform, är avsiktligt mycket allmänt formulerade.
Del preciseras inte närmare hur de deklarations- och uppgiftspliktiga skall ha
sitt underiag ordnat. Del anges inte heller i vilka fall det krävs formliga
räkenskaper eller när del räcker med att föra anteckningar o. d. Bestämmelserna
gäller vidare generellt för alla de olika gmpper som omfattas av
deklarations-eller uppgiftsskyldighelen.
Vid den praktiska tillämpningen visade del sig
efter hand atl det för vissa kategorier näringsidkare förelåg etl behov av mer
preciserade föreskrifter om hur räkenskapsmaterialet skulle vara anordnat.
Genom lagstiftning år 1961 logs del första stegel till sådana föreskrifter. I
taxeringskon-irollutredningens betänkande "Förbättrad
laxeringskontroll" (SOU 1960:36) - vilket betänkande låg till grund för
1961 års lagstiftning - påpekades bl. a. alt TL:s allmänna och inte närmare
preciserade utformning i en alltmer tilltagande omfattning hade utnyttjats på
etl inte avsett sätt av mindre nogräknade skallskyldiga. Utredningen anförde
som exempel atl vissa skallskyldiga avsiktligt ordnade sin bokföring på ett
sådant sätt all en effektiv laxeringskontroll försvårades eller blev omöjlig
alt utföra. Reglerna utnyttjades också på det sättet att vissa skattskyldiga
förde endast ett minimum
Prop. 1976/77:93 33
av
räkenskapsböcker eller anteckningar. Mot denna bakgrund efteriyste utredningen
mer exakta bestämmelser om de krav som taxeringsmyndigheterna kunde ställa på
deklarationsunderiaget för dessa näringsidkare. Utredningen förordade alt
Kungl. Maj:t genom kompletterande bestämmelser i 20 !; TL skulle få generell
fullmakt att utförda föreskrifter om skyldighet för vissa särskilt angivna
skattskyldiga att föra särskilda räkenskaper.
Vid behandlingen av taxeringskontrollutredningens
förslag i prop, 1961:100 framhöll föredraganden att han för sin del hade blivit
övertygad om all del var nödvändigt atl för olika kategorier uppgifts- och
deklaja-tionsskyldiga införa mer preciserade bestämmelser bl. a. om
anteckningar. Sådana bestämmelser borde dock inte omfatta andra kategorier än
sådana för vilka det framträtt etl mera påtagligt behov av utförligare
anteckningar. Syftet med bestämmelserna borde vara att föreskriva vissa
räkenskaper eller anteckningar, som från taxeringsmässiga utgångspunkter
framstod som elt nödvändigt minimum. Mera komplicerade regler för bokföringen
borde inte införas. 1 propositionen betonades vidare atl de ifrågasatta nya
bestämmelserna endast skulle avse atl närmare precisera skyldigheterna enligt
20 tj TL och att de därför borde utfördas fristående i förhållande till 1929
års bokföringslag. Enligt föredraganden låg det i sakens natur att vissa sådana
föreskrifter kunde bli obehövliga vid en framtida revision av bokföringslagstiftningen.
1 propositionen föreslogs att bokföringsföreskrifterna borde antas av Kungl.
Maj:t och riksdagen gemensamt. Skälet till denna ståndpunkt var främst att
föreskrifterna avsågs komma att omfatta en total redovisning av verksamheten
hos de berörda näringsidkarna. Förslag till föreskrifter förutsattes bli
utarbetade av riksskattenämnden.
Även vid riksdagsbehandlingen av 1961 års
lagstiftningsärende berördes hur de tilltänkta reglerna påverkades av
bokföringslagstiftningen. Bevillningsutskottet (BevU 1961:50) förklarade att
den omständigheten all bokföringslagen skulle bli föremål för översyn inte
borde hindra alt det meddelades särskilda räkenskapsföreskrifter. Utskottet
ansåg att frågan humvida dessa föreskrifter borde inarbetas i bokföringslagen
huvudsakligen var en praktisk fråga som man fick ta ställning till när
utredningsarbetet hade slutförts.
Det andra steget i lagstiftningen på detta område
togs år 1966 då de nu aktuella föreskrifterna om skyldighet för landläkare,
pälsdjursuppfödare m. n. och den som driver taxirörelse att föra vissa
räkenskaper som underiag för taxeringen utfärdades. Föreskrifterna har samlats
i tre fristående författningar - en för var och en av de nyssnämnda
yrkesgrupperna. Lagstiftningen är gmndad på etl förslag som hade utarbetats av
riksskattenämnden.
De av riksskattenämnden föreslagna bestämmelserna
för dessa yrkeskategorier avsåg såväl bokföringsskyldiga som icke
bokföringsskyldiga näringsidkare. I prop. 1966:49 tillstyrkte föredraganden
atl bestämmelserna gavs en sådan vid omfattning. Bestämmelserna i 1929 års
bokföringslag ansågs
Prop. 1976/77:93 34
nämligen
inte tillgodose de krav som kunde ställas från kontrollsynpunkt. Bl. a.
påpekades att det var en allvariig brist att nämnda lag inte tillräckligt klart
ställde krav på en tillfredsställande inkomstverifiering. Även vid detta
tillfälle berördes frågan om hur de föreslagna räkenskapsföreskrifterna skulle
komma atl påverkas av den då påbörjade översynen av 1929 års bokföringslag. I
propositionen förklarade föredraganden sålunda atl han förutsatte att man i en
ny bokföringslag på etl helt annat sätt än vad som var fallet i 1929 års
bokföringslag skulle komma att tillgodose även fiskala intressen. Den nya
bokföringslagen antogs komma all omfatta t, ex. alla privatpraktiserande
landläkare samt ställa krav på inkomst- och utgiftsverifikationer vilka skulle
komma att motsvara de krav som riksskattenämnden i sitt förslag uppställt för
kreaturshandlare och pälsdjursuppfödare. Vidare förklarades all del inte var
osannolikt att de särskilda räkenskapsföreskrifterna skulle komma att bli helt
eller delvis överflödiga när den nya bokföringslagen hade trätt i kraft och att
de då eventuellt skulle kunna upphävas. Även bevillningsutskottet framhöll i
sitt av riksdagen godtagna betänkande (BevU 1966:34) att utskottet var medvetet
om att de ifrågavarande reglerna i framtiden kunde bli ersatta helt eller
delvis av liknande regler i den nya bokföringslagen.
Efter denna redogörelse för vad som låg bakom
tillkomsten av dessa särskilda räkenskapsföreskrifter lämnar jag i det följande
en sammanfattande redogörelse för innehållet i de tre förordningarna. En mer
ingående redogörelse för innehållet har jag lämnat i elt tidigare avsnitt
(2.2).
De näringsidkare som omfattas av bestämmelserna är
som framgår av författningsrubrikerna i första hand tandläkare, den som driver
taxirörelse samt pälsdjursuppfödare och kreaturshandlare. Den förordning som
gäller för de sistnämnda två yrkesgrupperna inbegriper även rörelseidkare som
bedriver rörelse genom köp och försäljning av andra djur än nötkreatur (hästar
och svin m. m.) eller produkter av eller från sådana djur. Även den som
bedriver rörelse genom köp och försäljning av jordbruksprodukter,
träd-gårdsprodukler eller vissa skogsprodukter m. m, eller den som förmedlar
försäljning av pälsdjur eller pälsskinn o. d. genom auktioner eller genom
verksamhet som kommissionär eller på annat sätt omfattas av förordningens
bestämmelser.
De tre förordningarna är i stort sett uppbyggda
efter etl enhetligt mönster. Dels har del lämnats föreskrifter om särskilda
räkenskapshandlingar och verifikationer m, m. som saknar motsvarighet i 1929
års bokföringslag. Dessa föreskrifter skall tillämpas vid sidan av
regelsystemet i bokföringslagen och således oberoende av om rörelseidkaren är
bokföringsskyldig eller ej. För de näringsidkare som inte är bokföringsskyldiga
gäller dessutom vissa bestämmelser om dagbok m, m. vilka i stort sett
motsvarar vad som hittills har gällt enligt 1929 års bokföringslag.
För tandläkarna gäller att de i sin rörelse skall
föra patientkort eller en patientbok med uppgifter bl, a. om samtliga
ekonomiska mellanhavanden
Prop.1976/77:93 35
med
patienten. 1 verksamheten skall dessutom föras en förteckning i löpande följd
över patienternas nummer och med uppgift om patienternas namn och adress. För
anteckningsskyldigheten i dessa räkenskapshandlingar gäller särskilda regler.
Föreskrifterna beträffande kreaturshandlare och
pälsdjursuppfödare m. fl, innehåller bl. a. följande. För rörelseidkare som
säljer djur och jordbmks-produkier o. d, på annat sätt än över disk eller
liknande inom detaljhandel gäller som huvudregel alt en särskild
försäljningsnota med vissa uppgifter om köparen och de försålda varorna skall
upprättas. Den som driver handel med sådana produkter skall på liknande sätt
upprätta en inköpsnota om köpet sker från inländsk uppfödare, producent av
jordbruks-eller trädgårdsprodukter eller från person som bedriver skogsbruk.
Inköpsnota skall i princip även upprättas av pälsdjursuppfödare vid inköp av
foder till pälsdjur. Vid försäljning av pälsdjur eller pälsskinn m. m. genom
auktioner eller genom kommissionär gäller att pälsdjursuppfödare eller
skinnuppköpare, som har lämnat skinn för försäljning, i stället för
försäljningsnota skall upprätta en särskild förteckning över skinnen
(följesedel). Den som på auktion eller på annat sätt har förmedlat försäljning
av pälsdjur eller pälsskinn skall upprätta såväl avräknings- som
försäljningsnota.
För den som driver taxirörelse gäller bl. a. att
föraren vid slutet av varje körpass skall upprätta en körrapport. Körrapporten
skall innehålla uppgifter om de i taxametern inbyggda olika räkneverkens
ställningar. Vid varje månads utgång skall på körrapporten antecknas den totala
våglängd som utvisas av den med bilens hastighetsmätare kombinerade
väglängdmätaren.
I samtliga tre förordningar finns vissa
föreskrifter av gemensamt innehåll som berör de näringsidkare som inte är
bokföringsskyldiga enligt 1929 års bokföringslag. Som tidigare har nämnts har
dessa föreskrifter motsvarighet i sistnämnda lag. Näringsidkare tillhörande
denna kategori skall föra bunden dagbok över bl. a. inkomster och utgifter i
rörelsen samt upprätta och i dagboken eller särskild bok införa en förteckning
över samtliga tillgångar och skulder i rörelsen vid utgången av det senaste
räkenskapsåret. Inkomster och utgifter skall införas i dagboken varje dag. För
ett par yrkesgrupper gäller dessutom vissa specialföreskrifter om sådana
uppgifter som skall antecknas i dagboken. Beträffande förteckningen över
tillgångarna och skulderna i rörelsen gäller atl den skall vara upprättad inom
tre och en halv månader efter räkenskapsårets utgång.
Del bör också nämnas att de tre förordningarna
innehåller vissa arki-veringsföreskrifter av i stort sett gemensamt innehåll.
Av min tidigare redogörelse har framgått att man
tidigare vid flera tillfällen berört frågan hur de nu behandlade
räkenskapsföreskriflerna skulle kunna komma alt påverkas av den nya bokföringslagstiftningen.
Frågan har behandlats även i förarbetena lill den nya bokföringslagen. 1
samband med en diskussion i prop. 1975:104 av förhållandet mellan
skaltelagsliftning och bokföringslag förklarade föredraganden det vara möjligt
att de här behand-
Prop.
1976/77:93 36
lade
föreskrifterna skulle kunna utgå eller i varje fall ändras i betydande
utsträckning om den nya bokföringslagen skulle komma att bli tillämplig för de
ifrågavarande näringsidkarna. Uttalandet skall ses mot bakgrund av all man vid
utformningen av den nya bokföringslagen på olika sätt ville beakta
skatteintressena. Genom att ge den nya bokföringslagen en sådan utformning
skulle nämligen behovet av speciella redovisningsbestämmelser inom skatterätten
komma att minska.
I förhållande till 1929 års bokföringslag har i den
nya bokföringslagen kretsen av bokföringsskyldiga vidgats väsentligt. Den
förutvarande uppräkningsmetoden jämte föreskrivna undanlag för mindre rörelser
ersätts av en bestämmelse om att alla näringsidkare i princip skall vara bokföringsskyldiga.
Undantag har gjorts för enskild person som driver jordbruk eller skogsbruk samt
för viss uthyrningsverksamhet. Termen näringsidkare skall fattas i vidsträckt
mening, dvs, därmed avses varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt
driver verksamhet av ekonomisk art. Verksamhetens omfattning har i princip
inte någon betydelse för bokföringsskyldigheten. Näringsidkarbegrepp)ei i den
nya bokföringslagen är alt anse som mer vidsträckt än det skattemässiga
rörelsebegreppet. Samtliga rörelseidkare omfattas således av
bokföringsskyldigheten enligt den nya bokföringslagen. Näringsidkare som
omfattas av räkenskapsföreskrifterna i de tre här behandlade förordningarna är
alltså numera bokföringsskyldiga.
1 den nya bokföringslagen ges utföriiga
bestämmelser beträffande såväl den löpande bokföringen som årsbokslutet.
Bokföringsskyldigheten skall fullgöras på sätt som överensstämmer med god
redovisningssed, 1 den löpande bokföringen, som består av kronologisk
bokföring och systematisk bokföring, skall alla affärshändelser bokföras. För
varje affärshändelse skall bokföringen grundas på verifikation. Det har lagts
stor vikt vid en tillförlitlig verifikationshanlering. I motsats till vad som
gällt enligt 1929 års bokföringslag har det inte uppställts något krav på att
den löpande bokföringen skall ske i bunden dagbok. Som huvudprincip gäller all
all bokföring skall ske enligt bokföringsmässiga grunder. Årsbokslutet skall
bestå av resultaträkning och balansräkning, som båda skall upprättas i
enlighet med en i lagen särskilt angiven systematik. Bestämmelserna om dessa
redovisningshandlingar gäller dock ej för de mindre förelagen. I avsnittet om
årsbokslutsbestämmelserna ges även vissa föreskrifter om räkenskapsåret.
Det moment i den löpande bokföringen som främst är
av intresse i detta sammanhang gäller verifikalionshanteringen. Innan jag går
in på denna fråga vill jag nämna att det som skall bokföras är sådana
affärshändelser som i rörelsens förhållande till omväriden påverkar
förmögenhetens storiek och sammansättning. Främst rör det sig om in- och
utbetalningar i rörelsen i samband med försäljningar och inköp, men också om de
fordringar och skulder som uppkommer. Också den bokföringsskyldiges tillskott
lill och uttag ur verksamheten av pengar, varor eller annat betraktas som
affärshändelser och skall därför bokföras. Dessutom skall bokföringen omfatta
Prop. 1976/77:93 37
s,
k, bokslutstransaktioner.
För varje afförshändelse skall bokföringen gmndas
på en verifikation, dvs. en handling som härrör från afförshändelsen eller, om
sådan handling inte finns, särskilt upprättas med uppgifter om affärshändelsen.
Verifikationen kan utgöras av kvitto, faktura, bankbesked eller liknande
handlirig. Om det är påkallat med hänsyn lill arten av mottagen handling, t.
ex. om denna utgörs av ett kontrakt eller ett avtal, för bokföringen i stället
för atl grundas på den mottagna handlingen grundas på en särskilt upprättad
hänvisningsverifikalion.
Verifikationen utgör alltså grunden för bokföringen
i det nya systemet. Den skall på etl varaktigt sätt innehålla uppgifter om när
den har upprättats, när afförshändelsen har inträffat, vad denna avser, vilket
belopp affärshändelsen gäller, vilken motpart den rör samt i förekommande fall
vilka handlingar som legal till grund för afförshändelsen och var
originalhandling förvaras.
Lagens bestämmelser om hur verifikationerna skall
registreras och systematiseras som ett led i själva bokföringsarbetet lar
fasta på att verifikationerna skall vara ordnade så atl sambandet mellan
verifikation och bokförd post utan svårighet kan fastställas. Del föreskrivs
därför all verifikationerna skall på ett varaktigt sätt vara försedda med
verifikalionsnummer eller andra identifieringslecken och i övrigt erforderiiga
uppgifter. För all uppnå syftet skall verifikationerna både före och efter
bokföring förvaras . ordnade på elt betryggande och överskådligt sätt.
Förvaringen kan bygga på en enda verifikationsnummerserie eller skilda serier
för olika slag av verifikationer. Behöver rättelse göras i en verifikation,
skall detta anges när rättelsen skett och vem som företagit den.
En fristående myndighet - bokföringsnämnden - har
inrättats för atl främja utvecklingen av god redovisningssed i företagens
bokföring och offentliga redovisning. Bokföringsnämnden är ett auktoritativt
expertorgan i bokförings- och redovisningsfrågor. Nämnden skall bl. a. lämna
råd och anvisningar för hur bokföringsskyldigheten skall fullgöras i rörelser
av olika slag. Nämnden inrättades den 1 juli 1976. I uppbyggnadsskedet är
nämndens verksamhet inriktad på att ge inte minst nytillkommande
bokföringsskyldiga närmare upplysningar om hur anpassning till bokföringslagen
skall ske.
I yttrande över skrivelse från Sveriges
Tandläkarförbund har RSV förklarat atl verket inte har något atl erinra mot atl
den för landläkarna gällande förordningen upphävs. Enligt verket ger den nya
bokföringslagens krav beträffande räkenskapernas omfattning och utformning i
kombination med de till den allmänna tandvårdsförsäkringen anslutna
tandläkarnas redovisningsskyldighet gentemot försäkringskassan sådana
kontrollmöjligheter all särskilda räkenskapsföreskrifter bör kunna undvaras.
Vidare har verket i yttrande över en framställning från Svenska Taxiförbundet
tillstyrkt all det vidtages lagstiftningsåtgärder för att få en mer
ändamålsenlig utformning av bestämmelserna om körrapport.
Prop. 1976/77:93 38
För egen del vill jag framhålla följande. 1 den nya
bokföringslagen har bokföringsskyldigheten utsträckts till atl gälla i princip
samtliga näringsidkare. Denna utvidgning har medfört atl samtliga de gmpper
av'rörelseidkare som omfattas av de särskilda räkenskapsföreskriflerna numera
också är bokföringsskyldiga.
Av min tidigare redogörelse för innehållet i de tre
förordningarna har framgått att regelsystemen i vissa delar är utformade som
komplement till 1929 års bokföringslag för sådana näringsidkare som inte varit
bokföringsskyldiga enligt den lagen. Samtliga tre förordningar innehåller
således bestämmelser som ålägger dessa näringsidkare att föra bunden dagbok
över inkomster och utgifter samt att upprätta förteckning över tillgångar och
skulder i rörelsen. Noggranna föreskrifter ges också om sättet och tidpunkten
för bokföringen i dessa böcker Samtliga dessa bestämmelser vilar på det system
för handelsbokföringen som tillkom genom 1929 års bokföringslag. Genom den nya
ordningen anser jag att bestämmelserna har blivit överflödiga. Med hänsyn till
det sätt på vilket man har beaktat skatteintressena i den nya bokföringslagen
finns del nämligen inte skäl att bibehålla kravet på att den löpande
bokföringen skall ske i bunden dagbok osv. Dessa bestämmelser synes alltså
under alla förhållanden kunna utmönstras.
En annan grupp av bestämmelser i de tre
förordningarna tar sikte på själva bokföringsunderiaget. Det är här fråga om
specialföreskrifter om verifikationer o. d. för de olika yrkesgrupperna. Även
när det gäller dessa bestämmelser anser jag att situationen har förändrats
genom den nya bokföringslagen. Av min tidigare redogörelse har framgått att
man i den nya lagstiftningen lägger stor vikt vid en tillföriitlig
verifikationshantering. I själva verket intar bestämmelserna om
verifikationerna en central plats i det nya systemet. Detta gör all behovet av
specialföreskrifter vid sidan av den allmänna bokföringslagstiftningen är
ringa.
Vad jag nu har sagt innebär inte att samtliga de
redovisningsåtgärder som föreskrivs i de tre förordningarna skulle helt sakna
betydelse från kon-trollsynpunkt. Det finns fortfarande en del
specialföreskrifter i förordningarna som - vid sidan av den nya bokföringslagen
- är ägnade att skapa bättre fömtsättningar för en effektiv taxeringskontroll.
Enligt min mening motiverar emellertid inte delta alt man vid sidan av den
allmänna bokförings-lagstiftningen behåller de särskilda författningar som det
här är fråga om. Jag vill i sammanhanget erinra om bokföringsnämndens
verksamhet. Nämnden har till uppgift att främja utvecklingen av god
redovisningssed i företagens bokföring och offentliga redovisning. Som jag har
nämnt i ett tidigare sammanhang skall nämnden därvid bl. a. lämna råd och
anvisningar om hur bokföringsskyldigheten skall fullgöras. Denna ordning ger
tillräckliga möjligheter atl inom ramen för bokföringslagstiftningen tillgodose
behovet av specialföreskrifter för olika slags rörelser.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört föreslår jag
alt de tre förordningarna upphävs i sin helhet.
Prop. 1976/77:93 39
5
Ikraftträdande
De nya bestämmelserna om beskattning av ränta på
vinslandelslån bör träda i kraft omedelbart och kunna tillämpas på lån som det
låntagande företaget har beslutat upptaga efter ikraftträdandet. Bestämmelserna
kan således tillämpas tidigast vid 1978 års taxering.
Förordningarna om skyldighet atl föra räkenskaper
som underiag för taxeringen bör upphöra att gälla omedelbart efter det att
riksdagen beräknas kunna fatta beslut i ärendet. Jag föreslår som lämplig
tidpunkt den 1 maj 1977. Näringsidkare som efter denna tidpunkt med stöd av
ikraftträdandebestämmelserna till nya bokföringslagen fullgör sin
bokföringsskyldighet enligt 1929 års bokföringslag bör dock omfattas av
bestämmelserna intill dess att övergången till den nya bokföringslagen har
skett.
6 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört
hemställer jag atl regeringen föreslår riksdagen att antaga inom
budgetdepartementet upprättade förslag till
1. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
2. lag om upphävande av vissa författningar om
skyldighet atl föra räkenskaper som underiag för taxering.
7 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de
förslag som föredraganden har lagt fram.
opaginerad Kontrollera mot PDF
GOTAB
53289 Siockholm 1977
Doktrin (1)
- Aktiebolagslagen. Del I, Kap. 1—9, SvJT 1978 s. 591, på s. 593 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
29 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (8)
8 kopplingar i 3 dokument.
- SOU 2009:33 Skatterabatt på aktieförvärv och vinstutdelningar s. 87 om s. 22 · s. 88 om s. 30 i texten
- Prop. 1999/2000:2D1 Inkomstskattelagen om s. 27 · om s. 28 i texten
- Bet. 1976/77:SkU36 Med anledning av propositionen 1976/77:93 om beskattning av ränta på vinstandelslån, m. m. jämte motioner s. 1 · s. 5 · s. 9 · s. 11 i texten
Rättsfall (2)
2 kopplingar.
- HFD 2012 ref. 13 i texten
- RÅ 2001 ref. 12 om s. 31 i texten
Doktrin (19)
19 kopplingar i 5 dokument.
- Mattsson, Aktiebolagens finansieringsformer, 1977 s. 145 om s. 28 · s. 216 om s. 20 · s. 217 om s. 23 · s. 217 om s. 24 · och 7 till i texten
- Gäverth, Stödbrev, 1994 s. 24 om s. 21 · s. 117 · s. 118 om s. 32 · s. 213 i texten
- JT 2012/13 s. 309 s. 323 · s. 324 om s. 25 i texten · dokumentnivå
- Gäverth, Skatteplanering och kapitaliseringsfrågor, 1999 s. 244 om s. 32 i texten
- SvJT 1978 s. 591 Aktiebolagslagen. Del I, Kap. 1—9 s. 593 i texten