om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling
354 sidor, varav 315 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 315 av 354 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1977/78:40, om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling
Dokumentets text
Prop. 1977/78: 40 Regeringens proposition
1977/78:40
om
åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens utveckling
beslutad
den 27 oktober 1977.
Regeringen
förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoU för den åtgärd eller det ändamål som framgår av
föredragandenas hemställan.
På
regeringens vägnar
THORBJÖRN
FÄLLDIN
NILS
G. ASLING
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen läggs fram förslag till åtgärder för att främja utvecklingen för
de mindre och medelstora företagen.
I
propositionen föreslås att de näringspolitiska insatserna på regional nivå
breddas och byggs ut kraftigt. Förslag läggs fram om att länsvisa
utvecklingsfonder byggs upp i stiftelseform med stat och landsting som huvudmän
och med uppgift att tUl de mindre och medelstora företagen tUlhandahålla
informations-, rådgivnings-, utbUdnings- och konsulttjänster samt lämna lån på
hög risknivå.
Fonderna,
som föreslås starta sin verksamhet den 1 juli 1978, avses överta de uppgifter
som företagareföreningarna f. n. har. Målgruppen för verksamheten föreslås vara
mindre och medelstora industriföretag samt vissa serviceföretag med direkt
anknytning tUl industrin. Frågan om servicenäringarnas behov av finansierings-
och rådgivningsinsatser i stort kommer att utredas.
Insatser
för att främja produktförnyelse och marknadsföring föreslås få hög prioritet i
fondernas verksamhet. Även insatser för att främja etablering av nya företag
och underleverantörsföretagens utveckling avses bli ägnade stor uppmärksamhet.
Som ett led i uppbyggnaden av utvecklingsfonderna föreslås att dessa tUlförs de
medel som f.n. finns i statens hantverks- och industrilånefond och statens
utvecklingsfond.
För
budgetåret 1978/79 avses utveckUngsfonderna för sin kreditverksamhet tUlföras
322 mUj. kr. vilket innebär en ökning med 200 milj. kr. i förhållande till de
medel som har tillförts statens hantverks- och industrilånefond oeh statens
utvecklingsfond under innevarande bud-
1
Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 40
Prop.
1977/78: 40 2
getår.
För budgetåret 1978/79 beräknas statens bidrag tiU fondernas
företagsserviceverksamhet tUl drygt 58 milj. kr.
Ramen för statlig garanti
för lån till hantverks- och industriföretag beräknas för budgetåret 1978/79 tiU
300 mUj. kr.
För uppbyggnad av två
regionala investmentbolag dels för Värmland Bergslagenregionen dels för
mellersta Norrland, som dotterbolag till Svenska Industrietablerings ÄB,
beräknas för nästa budgetår 40 milj. kr. Bolagens uppgift avses främst vara att
främja etablering av nya företag.
Vidare föreslås vissa
ändringar i riktlinjerna för Företagskapital AB, som ägs av staten och bankerna
gemensamt. Företagskapital har till uppgift att lämna mindre och medelstora
företag kapitaltiUskott. 1 propositionen föreslås att Företagskapital får
möjlighet att lösa ut delägare i sådana företag genom att förvärva andra än
nyemitterade aktier. Vidare föreslås att Företagskapital ges möjlighet att
genom lån underlätta enskildas förvärv av sådana företag eUer företagsandelar.
En förstärkning av statens
insatser för att främja den småföretags-inriktade fortbildningen föreslås
också.
Till bidrag för uppförande
av kommunägda industrilokaler, avsedda för uthyrning till mindre och medelstora
företag inom främst det inre stödområdet, beräknas för nästa budgetår 30 milj.
kr.
För att främja de mindre
och medelstora företagens exportansträngningar föreslås att verksamheten vid
Sveriges exportråd förstärks och breddas. Förslaget innebär att Exportrådet ges
möjlighet att sända ut exportkonsulter för besök i företagen, att erbjuda
företagen fler "exportchefer att hyra" och att arrangera fler
éxportträffar och säljresor. Nya exportörer föreslås få en första
marknadsundersökning utförd till subventionerat pris. Vidare föreslås att
handelssekreterarkontoren till sig får knyta exportfrämjanderåd bestående av
lokalt verksamma affärsmän.
Vidare föreslås att
Exportrådet får medel för att fortsätta en informationskampanj för att främja
exporten. Vissa åtgärder för att förbättra exportfrämjandets lokala förankring
i Sverige samt för att förbättra de kommersiella språkkunskaperna föreslås
också.
Det föreslås också att
statiiga medel ställs till Sveriges turistråds förfogande nästa budgetår för
att i samarbete med regionala och lokala turistorgan utveckla produktions- och
bokningscentraler. Härigenom bör sammansättningen och utbudet av den svenska
turistnäringens tjänster förbättras. Vidare aviseras att Turistrådet i samråd
med statskontoret får i uppdrag att utreda förutsättningarna för att datorisera
boknings-rutinerna vad gäUer svensk turism.
I propositionen läggs
också fram förslag som syftar till att lösa vissa för småföretagen akuta
problem på kapitalbeskattningens område, dvs. problem som hänger samman med
förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattningen av kapital nedlagt i småföretag.
Statsmakterna har re-
Prop. 1977/78: 40 3
dan
tidigare uppmärksammat dessa problem och medgivit särskUda lättnader vid
kapitalbeskattningen av småföretagen. 1 propositionen konstateras att
utredningsunderlag f. n. saknas för mer genomgripande principiella ändringar i
nuvarande system. De nu framlagda förslagen innebär i huvudsak en utvidgning av
de lättnader som f. n. medges. Enligt förslagen får substansvärdet av
förmögenhet nedlagd i ett småföretags rörelse, jordbruk eller skogsbruk
reduceras till 30 % vid såväl förmögenhetsbeskattningen som arvs- och
gåvobeskattningen. För att hindra spekulation i fastigheter föreslås samtidigt
att vissa spärrregler införs. Reduktionen av substansvärdet får enligt
spärreglerna inte leda till att företagens värde bestäms till lägre belopp än
som motsvarar taxeringsvärdet av fastigheter som ingår i förvärvskällan minskat
med de skulder som efter proportionell fördelning belöper på dessa fastigheter.
Spärreglerna omfattar dock inte ekonomibyggnader i jordbruk eller byggnader som
används i rörelse. 1 likhet med nuvarande lättnader berör förslagen inte
börsnoterade företag eller andra företag vUkas aktier eller andelar omsätts på
kapitalmarknaden. De nya reglerna om förmögenhetsskatt avses bli tillämpliga
fr. o. m. 1979 års taxering, medan reglerna om arvs- och gåvoskatt föreslås
bli tUlämpliga i de fall då skattskyldighet har inträtt efter utgången av år
1977. I propositionen förutskickas att kapitalskatteproblemen oeh andra
närliggande frågor skall utredas ytterligare.
Propositionen
innehåller även andra förslag till ändringar i beskattningsreglerna. Sålunda
föreslås att de regler om beskattning av s. k. fåmansföretag som infördes år
1976 ändras i ett par avseenden. Den särskilda bestämmelsen om värdering av
bilförmån i fåmansföretag avses bli upphävd och ersatt av värderingsregler som
gäller generellt för anställda i alla företag. En uppmjukning föreslås av den
regel som gäller för fåmansföretagens avdrag för tantiemavsättningar o. d. Vidare
föreslås viss utvidgning av rätten till det exportkreditstöd som medges i form
av extra avdrag för exportkreditkostnader. Förslaget i denna del innebär att
även export av konsulttjänster i fortsättningen skall kunna medföra rätt till
extra avdrag och att den beloppsgräns som gäller beträffande omfattningen av
stödberättigad kredit sänks från 1 milj. kr. till 0,5 milj. kr.
1
propositionen aviseras slutiigen att en särskild småföretagsdelegation skall
tillkallas med uppgift att fortiöpande följa och bevaka utvecklingen på
srnåföretagsområdet.
11
Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 40
Prop.
1977/78: 40
Utdrag PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1977-10-27
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson,
Dahlgren, Asling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam
Linder, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande: statsministern, statsråden Asling, Bohman,
Mundebo, Burenstam Linder
Proposition om åtgärder för att främja de mindre och
medelstora företagens utveckling
Statsministern anför:
De mindre och medelstora företagen i det följande
kallade småföretagen spelar en mycket framträdande roll i det svenska
näringslivet.
Företag med mindre än 200 anstäUda svarar i dag för ca
hälften av sysselsättningen. Detta innebär att mer än en miljon människor är
direkt verksamma i dessa företag. Anlalsmässigt utgör småföretagen den helt
övervägande delen av företagsamheten. Inte minst på många små orter är de av
avgörande betydelse för utkomstmöjligheterna och därmed för dessa orters
möjligheter att bibehålla sin livskraft. De har på så sätt stor betydelse för
den regionala utvecklingen:
Service och vamtillförsel kan på många områden inte Idaras
utan ett stort antal småföretag. Småföretagen fyller också en väsentlig
funktion som underleverantörer och legotillverkare till större inhemska och utländska
företag. De utgör en viktig källa för teknisk förnyelse, liksom för tillkomsten
av nya affärsidéer.
Förslagen i denna proposition rörande småföretagen är ett
uttryck för den vikt regeringen tiUmäter vilja och förmåga tUl personliga
företagar-insatser samt utvecklingsmöjligheterna inom denna del av
näringslivet. Förslagen utgår ifrån att alla de som är verksamma i företagen
de anställda, företagsägare och företagsledare har ett gemensamt intresse av
att uppnå bästa möjliga produktionsresultat.
Åtgärder som stimulerar till ökad småföretagsamhet
medverkar också till en jämnare fördelning av resursema i samhället och en
tillfredsställande sysselsättnings- och servicenivå för medborgarna oberoende
av bostads-
Prop. 1977/78: 40 5
ort.
Genom en spridning av resurser och inflytande undviks en koncentration av makt
och inflytande till ett litet antal företag och beslutsfattare.
Propositionen
innehåller också förslag till en administrativ decentralisering av de
näringspoUtiska besluten i syfte att förkorta: kontaktvägarna mellan
myndigheter och de omedelbart berörda. En vidgad regional demokrati på det
näringspolitiska området ger.samtidigt större gmpper av medborgare möjligheter
att påverka de samhälleliga besluten.
De
senaste årens utdragna internationella lågkonjunktur och det för många företag
svaga konkurrensläget har skapat stora avsättningssvårigheter för den svenska
industrin som helhet. Produktionen har stagnerat och strukturproblemen hotar
sysselsättningen inom en rad branscher och företag.
Mot
bakgrund härav har regeringen redah vidtagit en rad åtgärder för att förbättra
konkurrensläget, i första hand för den utlandskonkurrerande industrin. Till
dessa åtgärder hör bl. a. nedskrivningen av kronans värde, den successiva
avvecklingen av den allmänna arbetsgivaravgiften och en restriktiv finans- och
kreditpolitik.
Även
om konkurrensläget förbättras står det svenska näringslivet inför stora
omställningar. Flera av de industribranscher där svenska företag av tradition
har varit mycket starka oeh där en expansion tidigare har ägt rum möter nu
svårigheter. Basnäringar som stål- oeh skogsindustrin kan även långsiktigt
väntas möta ökad konkurrens bl. a. från länder med rika och lättåtkomliga
råvarutillgångar. Inom vissa delar av verkstadsindustrin är det teknologiska
försprånget inte längre tillräckligt för att uppväga höga
arbetskraftskostnader. På många vamområden måste man också räkna med en
förhållandevis låg ökning av efterfrågan.
Flera
av våra hemmamarknadsdominerade näringar har likaså mött en ökad internationell
konkurtens som skapat problem. I branscher där produktionen är
arbetskraftskrävande och där produktionstekniken är välkänd och allmänt
tillgänglig spelar lönekostnadsdifferenserna mellan olika länder en stor roll.
Konfektionsindustrin och skoindustrin är exempel på branscher, där Sverige
under en följd av år bl. a. på grund av dessa förhållanden har tvingats minska
produktionsvolymen.
Detta
ställer stora krav på en aktiv näringspolitik. En första uppgift måste nu vara
att klara den svenska ekonomin och näringslivet över de akuta svårigheterna. Vi
måste emellertid också föra en politik som långsiktigt stärker företagens konkurrensmöjligheter
och som stimulerar till nytänkande och nya produkter. Det gäller att få tiU
stånd en expansion på de områden där konkurrensförutsättningarna är bäst.
SärskUd tonvikt måste läggas på längre driven förädling och satsning på
tekniskt avancerade varor och tjänster. Det gäller att också få till stånd en
ökad nyetablering oeh inbrytningar på nya marknader.
Det
är min uppfattning att vi tidigare här i landet inte tillräckligt uppmärksammat
de strukturella förändringar i näringslivet som nu är ofrån-
Prop. 1977/78: 40 6
komliga.
Därigenom har även livskraftiga företag slagits ut och koncentrationstendenserna
i näringslivet har förstärkts. Det gäller nu för alla parter samhället,
löntagarna och deras organisationer samt företagens ägare och ledare att
gemensamt gripa sig an de problem som kan uppstå vid strukturomvandUngen.
Regeringen
avser mot den bakgmnden att stegvis se över och effektivisera
näringspolitiken. Som ett första steg i en sådan allmän översyn presenteras i
denna proposition en analys av småföretagens situation och problem samt förslag
till åtgärder som syftar till att främja utvecklingen inom denna del av
näringslivet.
Genom
sin flexibilitet och sin branschmässiga spridning spelar småföretagen, som jag
redan understmkit, en viktig roll i näringslivsutvecklingen. I ett läge då det
framstår som särskUt angeläget att alla samhäUets produktiva resurser tas
tUlvara på bästa sätt är det viktigt att småföretagens utvecklingsmöjligheter
underlättas. Den viktiga produktionsfaktor som vilja och förmåga till
företagande innebär måste tas tillvara på ett bättre sätt. Detta är en av de
viktigaste förutsättningarna för att långsiktigt kunna stärka det svenska
näringslivets konkurrensförmåga och trygga välstånd och sysselsättning.
I
ett andra steg har regeringen för avsikt att lägga fram förslag till åtgärder
som kan underlätta de omställningar och strukturförändringar som nu är
nödvändiga inom vissa branscher. Senare denna dag kommer chefen för
industridepartementet att lägga fram sådana förslag rörande bl. a. den svenska
specialstålindustrin.
Som
ett tredje steg har regeringen inlett en översyn av samhällets stöd til!
teknisk forskning odi utveckling. Ny produktionsteknik och nya produkter
tillhör i ett mer långsiktigt perspektiv de viktigaste utvecklings-faktorerna
för näringslivet. En genomgripande analys av vUka möjligheter som finns att
ytterligare stimulera ett ökat utveckUngsarbete pågår f. n. inom
regeringskansliet. Regeringen avser att under år 1978 lägga fram förslag i denna
fråga.
Som
ett fjärde steg planerar regeringen att våren 1979 lägga fram förslag till
riktlinjer för näringspolitiken i ett längre perspektiv. I detta sammanhang
kommer bl. a. formerna för den näringspolitiska planeringen att tas upp. Vidare
kommer de statliga företagens roll i näringspolitiken att behandlas.
LItöver
dessa åtgärdsprogram kommer regeringen bl. a. att lägga fram förslag om ett
nytt system för statens medverkan vid företagens exportkreditfinansiering
sedan exportfinansieringskommittén (H 1977: 01) lagt fram sitt betänkande.
Jag
övergår nu till att översiktligt redovisa regeringens syn på småföretagens
situation och problem.
Förutsättningarna
för att bedriva verksamhet i mindre skala varierar mellan olika näringsgrenar.
Småföretagen är t. ex. helt dominerande i
Prop.
1977/78: 40 7
sådana
näringar som jordbruk, handel, samfärdsel, privata tjänster och
byggnadsverksamhet. Inom industrin finns det stora delområden, där
stordriftsfördelar drivit fram verksamhet i större skala. Ändelen småföretag
är här mindre. Inom tUlverkningsindustrin sysselsätts ungefär en tredjedel av
det totala antalet yrkesverksamma i småföretag. Denna andel tenderar dock att
minska.
Tillverkningsindustrins
utveckling mot ökad koncentration har i hög grad styrts av tekniska och
efterfrågebetingade faktorer. På så sätt har företagssammanslagningar oftast
haft rationeUa motiv. I andra fall har emellertid fusionerna och
företagsöverlåtelserna i stor utsträckning haft sin grund i bristande
framtidstro. Det allmänna företagsklimatet har uppfattats som negativt av
många enskilda företagare. Det finns också exempel på att samgåenden
huvudsakligen har haft skattemässiga orsaker. Därutöver har olika
institutionella förhållanden spelat en betydande roll. Företagens finansieringsmöjligheter
samt tiUgången till utbildad personal och experter påverkar företagens
kostnadsbild och Utvecldingsmöjligheter. Inte minst kan de krav som samhället
ställer på företagen i form av uppgiftsskyldighet och lagstiftning påverka
stora och små företag olika.
Det
är också numera väl dokumenterat att det finns utveckUngshinder, som är
bromsande för småföretagens utveckling. Det är enligt regeringens uppfattning
angeläget att komma till rätta med dessa problem och i övrigt förbättra
förutsättningarna för en gynnsam utveckling för småföretagen.
Ett
bättre utnyttjande av resurserna och utvecklingsmöjligheterna inom småföretagen
skulle på ett väsentligt sätt förbättra hela det svenska näringslivets
utveckling. Det finns inom småföretagssektorn outnyttjade möjligheter att öka
produktionsvolymen oeh sysselsättningen, produktiviteten, produktutvecldings-
och annan förnyelseverksamhet samt exporten.
En
allmän förutsättning för att bättre kunna utnyttja dessa möjligheter är en
generell ekonomisk politik, som underlättar företagens expansion och
vidareutveckling. Så måste t. ex. inom ramen för den nuvarande restriktiva
kreditpolitiken i första hand företagens kreditbehov tillgodoses. Småföretagen
är särskilt beroende av en jämn tillgång på bankkrediter. Regeringen har som
jag nämnt också nyligen lagt fram ett stabUise-ringspolitiskt program. Dessa
ekonomisk-politiska åtgärder bör öppna möjUgheter för en mer expansiv
utveckling i det svenska näringslivet.
Innan
jag närmare redovisar regeringens överväganden och förslag när det gäller
insatser för småföretagen vill jag beröra ett par viktiga utgångspunkter.
Vårt
näringsliv bygger huvudsakligen på marknadsekonomins principer. Samliället
modifierar emellertid på olika sätt marknadens krafter för att få systemet att
fungera smidigt och för att undvika de negativa effekter som kan följa med ett
renodlat marknadssystem. Åtgärder som sätts in för att underlätta utvecklingen
inom en viss gmpp företag får å andra sidan inte utformas så att de försvårat-
för andra företag eller snedvrider
Prop. 1977/78: 40 8
konkurrensförhåUandena.
Äv detta skäl bör de utvecklingsstimulerande insatsema för småföretagen i
princip ha karaktären av åtgärder, som utjämnar orättvisor mellan små och
stora företag eller som hjälper företagen över olika tröskelproblem.
Marknadsekonomin
bygger också på principen att de enskilda företagen har ett eget
företagsekonomiskt ansvar och ett eget ansvar för företagens vidareutveckling.
SamhäUets åtgärder skall inte utformas så att detta företagsansvar lyfts över
på samhälleliga organ. De skaU i stäUet s\ fta till att ge "hjälp tUl
självhjälp". Det är företagen själva som bestämmer, om de skall utnyttja
de resurser och hjälpmedel som samhället ställer tdl deras förfogande.
Samhällets
insatser för småföretagen har hittiUs varit splittrade och svåröverskådliga. De
är inriktade främst på att underlätta företagens kapitalförsörjning och på att
tUlgodose deras behov av extern information och rådgivning, utbildning och
annan service.
På
kapitalförsörjningsområdet fiims bl. a. företagareföreningarna, lokaliseringsstödet.
Norrlandsfonden, AB IndustrikredU, ÄB Företagskredit, Sveriges Investeringsbank
ÄB, Företagskapital ÄB, Svenska Industrietablerings ÄB (SVETAB), ÄB Svensk
Exportkredit, styrelsen för teknisk utveckling (STU), statens utvecklingsfond
samt de lånegarantier sam staten tillhandahåller för olika ändamål. Ändamål,
villkor och former för insatserna varierar i hög grad.
Den
statliga och statsunderstödda företagsservice som erbjuds småföretagen är
inriktad på information, rådgivning och utbildning. Företagsservice i olika
former lämnas av bl. a. företagarföreningarna, STU, statens industriverk inkl.
dess enhet för företagsutveckling (SIFU), Industriellt utvecklingscentmm i
övre Norrland (lUC) oeh Sveriges exportråd.
Denna
splittring har lett tiU alltför många program oeh alltför många "dörrar
att knacka på" för företagen. Därför är det angeläget att försöka
förbättra samordningen och minska avstånden mellan myndigheter och företag.
Jag
övergår nu till att översiktligt redovisa de stimulansåtgärder och andra
förslag för småföretagen som behandlas i propositionen. De kan i lörsta hand
hänföras till följande områden: kapitalförsörjningen, kapitalbeskattningen,
företagsservicen och företagarmiljön.
Jag
börjar med kapitalförsörjningsfrågan.
Småföretagen
befinner sig i en annorlunda situation än de stora företagen vad gäller
försörjningen både med eget kapital och med lånekapital.
Vad först gäller det egna
kapitalet kan de stora företagen ofta öka detta genom emissioner på
aktiemarknaden. Småföretagen har inte den möjligheten utan måste i större
utsträckning bygga upp sin kapitalbas genom självfinansiering. Själva har
småföretagsägarna sällan möjUghet att tiU-skjula eget kapital, om de inte äger
en förmögenhet vid sidan av företaget. Detta kan medföra att soliditeten hos
företag som växer urholkas. I sådana
Prop.
1977/78: 40 9
fall
återstår så småningom ofta bara nedläggning eller försäljning till något
kapitalstarkt företag som de enda realistiska alternativen.
Chefen för
budgetdepartementet kommer i bilaga 3 till denna proposition att lägga fram
förslag på skatteområdet, som syftar till att bl. a. förbättra företagens
försörjning med eget kapital. Jag återkommer till denna fräga.
Dessutom tar chefen för
ekonomidepartementet i bUaga 2 upp vissa förslag rörande Företagskapital ÄB.
Möjligheter öppnas därigenom för Företagskapital att lämna långa lån mot
säkerhet bestående av bl. a. panträtt i ett företags aktier. En sådan
lånemöjlighet kan utnyttjas av enskilda personer som är lämpliga att överta och
driva mindre företag men som har begränsade egna tillgångar. Vidare kan sådan
långivning användas för att utöka ett företags eget kapital, för att lösa ett
arvskatteproblem eller ett problem med utlösen av arvingar.
Staten erbjuder också
småföretagen riskvUUgt kapital via Investeringsbanken och SVETAB. Enligt det
förslag som chefen för industridepartementet redovisar i bilaga 1 skall
SVETAB:s möjligheter att på minorir tetsbasis främja nyetableringar utökas
genom att regionala investmentbolag inrättas på försök för
VärmlandBergslagenregionen och för mellersta Norrland.
Småföretagen lämnar ofta
låg eller ingen utdelning. En minoritetspost i ett sådant företag är därför
från placeringssynpunkt inte särskUt attraktiv. Till detta bidrar också
svårigheterna att omsätta aktierna i likvida medel. Enligt regeringens mening
bör konvertibla skuldebrev i sådana fall kunna utgöra ett altemativ tiU aktier.
Dessa skuldebrev kan ges en sådan utformning att de från banksynpunkt närmar
sig eget kapital. I detta sammanhang vill jag nämna att chefen för
justitiedepartementet senare denna dag kommer att föreslå regeringen att
förelägga riksdagen proposition om viss ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385,
ändrad senast 1976: 992). Härvid tar han även upp frågan om konvertibla skuldebrev.
När det gäller
småföretagens försörjning med lånekapital på hög risknivå kan man konstatera,
att dessa ofta har begränsade möjligheter att erbjuda från banksynpunkt
tillfredsställande säkerheter. Det föreligger därför ofta svårigheter att få
lån för finansiering av s. k. immateriella investeringar, dvs. investeringar i
"know how", produktutveckling och marknadsföring.
Industrikredit och
Företagskredit, som är tiU hälften ägda av staten och till hälften av bankerna,
lämnar långa krediter med fast ränta till småföretag. Dessa institut fyller
väsentiigen den uppgift obligationslånen har för stora företag.
Företagareföreningarna lämnar s. k. direktiån, som i sin tur finansieras med
lån från statens hantverks- och industrilånefond. Även om direktlånen
sammantaget endast utgör en mindre del av småföretagens totala krediter är de
av strategisk betydelse genom att de vanligtvis
Prop. 1977/78: 40 10
ligger
på en hög risknivå. De fordrar inte heller samma säkerheter som ordinarie
bankkrediter. Även Investeringsbanken är aktivt engagerad i småföretagens
finansiering. I samarbete med företagareföreningarna lämnar Investeringsbanken
bl. a. s. k. kombinationslån. Statens utvecklingsfond har sin utiåning
inriktad på innovationsverksamhet. Fonden lämnar lån med vUlkorlig
återbetalning till utveckling av nya produkter, processer och system.
Lånen
från företagareföreningarna och statens utvecklingsfond utgör på så sätt ett
viktigt komplement till den ordinarie kreditmarknaden. Man kan dock peka på
vissa brister. De resurser som föreningarna och utvecklingsfonden förfogar
över är otiUräckliga i förhållande tUl behoven. För utvecklingsfonden har det
också framstått som ett problem att nå en tillfredsställande geografisk
spridning av utlåningen. Den institutionella ramen för kreditstödet är, som
jag tidigare har nämnt, splittrad. Företagareföreningarna kan dessutom normalt
inte ge lån till immateriella investeringar på hög risknivå.
Den
kreditverksamhet som speciellt vänder sig till småföretagen bör därför enligt
regeringens uppfattning utvidgas och till vissa delar omstruktureras. Krediter
bör kunna ges till delvis nya ändamål och på delvis nya villkor. En ökad
samordning bör ske mellan olika kreditformer. Besluten bör så långt som
möjligt läggas på regional nivå.
Chefen
för industridepartementet redovisar i bilaga 1 förslag som bl. a. innebär att
resurserna i statens hantverks- och industrilånefond och statens
utvecklingsfond sammanförs och regionaliseras. Varje län får enligt förslaget
en egen fond, till vilken räntor och amorteringar återförs. Samtidigt
förstärks de totala utlåningsresurserna väsentiigt. För att handha bl. a. denna
verksamhet tillskapas i varje län en särskild stiftelse med staten och
landstinget som huvudmän. Samtidigt avses de nuvarande företagareföreningarna
bli upplösta. Stiftelserna ges en självständig stäUning;
I
huvudsak bör långivningen ha samma inriktning och karaktär soni hittUls.
Utlåningsreglerna bör emellertid göras mer generella. Amorteringstiderna
föreslås bli mer flexibla. Möjlighet öppnas till längre amorteringsanstånd.
Vidare skall långfristiga personlän kunna lämnas för att möjliggöra
företagsöverlåtelser och nyetableringar. Utlåningen utvidgas till att omfatta
inte bara industriföretag utan även vissa serviceföretag med direkt anknytning
till industrin. Lån bör kunna lämnas även till'investeringar i
produktutveckling och marknadsföring och kunna vara förenade med villkorlig
återbetalningsskyldighet.
De
nya stiftelserna och den därtill knutna låneverksamheten kan betecknas som ett
slags utvecklingsfonder. Genom tillkomsten av dessa fonder skapas enligt
regeringens mening på regional nivå organ; som på étt bättre sätt kan lösa
många åv finansieringsproblemen för småföretagen inom industrisektorn.
Servicenäringarnas finansieringsproblem liksoni deras behov av företagsservice
kommer att tas upp till särskild behand-
Prop.
1977/78: 40 11
ling i en kommitté som chefen för handelsdepartementet
senare avser att inhämta regeringens bemyndigande för att få tillkalla.
Jag övergår nu till vissa skattefrågor.
Som jag
redan har framhållit har skattesystemets utformning stor betydelse för
företagens utveckling. Det är därför angeläget att företagsbeskattningen är utformad
så att den i tillräcklig omfattning tar hänsyn till småföretagens särskilda
behov och svårigheter.
Från
småföretagens sida har vid olika tiUfällen framförts önskemål om ändringar i
skattesystemet bl. a. vad gäUer uttaget av arbetsgivaravgifter och möjligheterna
till resultatreglerande åtgärder. Dessa frågor har ett direkt samband med
företagsbeskattningens utformning i stort. F. n. pågår en omfattande översyn av
företagsbeskattningen inom företagsskatteberedningen (Fi 1970: 77). Nämnda
frågor får därför prövas när ställning tas till företagsskatteberedningens
förslag. Jag viU erinra om att beredningen skall ha avslutat sitt arbete före
utgången av november månad detta år.
Vissa
skattefrågor som har direkt betydelse för småföretagen bör dock tas upp redan
nu. En sådan fråga gäller utformningen av kapitalbeskattningen på förmögenhet
nedlagd i företag. Det förmögenhetsvärde som ett företag representerar träffas
av en årlig förmögenhetsskatt. Vidare tas arvs- eller gåvoskatt ut när
företaget går över till en ny ägargeneration. Kapitalskatterna träffar i första
hand dem som äger eller övertar ett företag men har samtidigt mycket slor
betydelse för de ekonomiska förhållandena i företaget som sådant.
För att
ägaren av ett företag skall kunna betala förmögenhetsskatten på det i företaget
arbetande kapitalet måste han årligen göra avsevärda uttag ur företaget utöver
normal arbets- och kapitalersättning. För något större familjeföretag kan dessa
uttag uppgå till 10 "/o av det arbetande kapitalets värde. Förmögenhetsskatten
medför härigenom en extra belastning på företaget och kan allvarligt hämma
dess utveckling. Motsvarande problem möter när företaget byter ägare i samband
med arv eller försäljning. Även här måste som regel niedel tas ut ur företaget
för att betala arvsskatten eller köpeskillingen. Marginalskatteeffekter leder
till att uttaget ofta blir betydligt större än det nominella skattebeloppet.
Det utgör därigenom även i dessa fall en avsevärd belastning för företaget.
I samband
med 1970 års skattereform infördes ett provisorium, som syftade till att
undanta de små och medelstora företagen från i första hand de skärpningar av
förmögenhets- och arvsskatterna som då genomfördes. Dessa regler ersattes är
1974 med de bestämmelser som f. n. gäller. Samtidigt begärde riksdagen en
ytterligare översyn av hithörande problem.
De förslag som chefen för budgetdepartementet nu lägger
fram i bilaga 3 innebär en fortsatt utbyggnad av gällande system.
Enligt huvudregeln kommer förmögenhets-, arvs- oeh
gåvoskatt att i
Prop. 1977/78: 40 12
fortsättningen
beräknas på 30 "/o av småföretagens substansvärde. För att inte de nya
reglerna skall stimulera spekulationsköp av fastigheter införs en spärregel.
Denna innebär i princip att reduktionen av substansvärdet till 30 % inte får
leda till att företagets förmögenhetsvärde kommer att undersliga fastighetens
taxeringsvärde efter avdrag för de skulder som efter proportionell fördelning
belöper på fastigheten. Åtgärderna får uppfattas som provisoriska i avvaktan på
att ytterligare utredningsarbete på skatteområdet blir slutfört.
De
nya reglerna bör kunna bidra till en minskad skattebelastning på småföretagen
och därigenom göra det möjligt att med bibehållen företagsform driva dessa
företag vidare. Samtidigt har lättnaderna avvägts så att de inte skall få
effekter, som är oacceptabla från fördelningspolilisk synpunkt.
Chefen
för budgetdepartementet lägger också fram förslag om vissa justeringar av de
särskilda beskattningsregler för s. k. fåmansföretag som infördes år 1976. Vidare
föreslås viss utvidgning av rätten till särskilt avdrag för
exportkreditkostnader. Även dessa förslag syftar till att eliminera vissa för
småföretagen specifika skatteproblem.
Jag
övergår nu till företagsservicefrågorna.
Information, rådgivning
och utbildning är ofta av mycket stor betydelse för att länka in företagen i en
expansiv utveckling. Företagens utvecklingsmöjligheter tas i många fall inte
tillvara på grund av bristande information. Informationsbristen är ofta störst
när det gäller tekiiiska frågor och marknadsförhållanden. Egen teknisk och
ekonomisk kompetens saknas. Småföretag har dessutom ofta sämre möjligheter än
stora att låta sina anställda delta i kurser och annan vidareutbildning.
Det övervägande
informations- och serviceutbudet kommer från privata företag eller
organisationer. De statligt finansierade insatserna skall ses som ett
komplement till dessa. F. n. kanaliseras som jag tidigare har nämnt allmän
information, rådgivning och annan service i stor utsträckning genom
företagareföreningarna. Insatser på det tekniska området görs av STU i
samarbete med föreningarna. Utbildningsinsatserna handhas av SIFU.
Under
senare år har företagsservicen förstärkts och breddats. En strävan har varit
att få till stånd en ökad regionalisering. För att nå ut med insatserna till så
många företag som möjligt har inte minst den uppsökande verksamheten byggts
ut.
Den verksamhet som de
nämnda organen bedriver på företagsserviceområdet är enligt min uppfattning
mycket betydelsefull för småföretagen. En breddning och ytterligare
regionalisering av verksamheten bör emellertid öka möjligheterna att nå ut tiU
företagen.
De
förslag som chefen för industridepartementet redovisar beträffande inrättandet
av regionala utvecklingsfonder innebär att företagsserviceinsatserna kan
byggas ut och breddas. Dessa skall kunna fungera som full-
Prop.
1977/78: 40 13
serviceorganisationer,
dit företagen kan vända sig med olika problem. Insatser som främjar
produktförnyelse och marknadsföring bör ges hög prioritet. .Även insatser för
att främja etablering av nya företag och underleverantörsföretagens utveckling
bör ägnas ökad uppmärksamhet. Serviceföretagens behov av ifrågavarande
tjänster kommer som jag tidigare har nämnt att bli föremål för särskild
utredning.
Chefen
för industridepartementet lägger också fram förslag om statligt stöd i vissa
fall till s. k. exploateringsföretag. Förslaget syftar till att förbättra
möjligheterna att föra fram uppfinningar till kommersieU exploatering.
Ett av de områden där
informations-, rådgivnings-, utbildnings- och kontaktförmedlingsbehovet
framstår som störst gäller exportverksamheten. Tröskelproblemen för småföretag
när det gäller att saluföra produkter på utlandsmarknaderna har belagts i
åtskilliga sammanhang. Samtidigt finns enligt en bred uppfattning outnyttjade
möjligheter för en tillväxt baserad på export.
Åtgärder för att stimulera
och underlätta en ökad export från småföretagen vidtas fortlöpande genom
Exportrådet och inom ramen för de av industriverket administrerade branschprogrammen.
Chefen
för handelsdepartementet föreslår i bilaga 4 att Exportrådet skall få ökade
resurser för exportfrämjande verksamhet bland småföretag. Rådet kommer
därigenom bl. a. att kunna medverka till att finansiera en första
marknadsundersökning på utlandsmarknaden. Vidare föreslås att Exportrådets
program "exportchef att hyra" skall utökas kraftigt.
Turistnäringen är en
starkt småföretagsdominerad "exportverksamhet". Denna näring har
speciella behov av service på marknadsföringssidan, eftersom utbudet är
splittrat och har svårt att nå fram till konsumenterna. Chefen för
handelsdepartementet redovisar förslag om ökade samhällsinsatser även på detta
område.
En viktig förutsättning
för en gynnsam utveckling inom småföretag-samheten är också att företagen har
tillgång till ändamålsenliga lokaler för sin expansion. Fr. o. m. budgetåret
1977/78 finns möjlighet att inom det inre stödområdet och på Gotland få
statsbidrag till uppförande av mindre kommunala industrilokaler för uthyrning.
Chefen för industridepartementet föreslår att det systemet skall byggas ut.
Den allmänna
företagsimljön påverkas bl. a. av de krav och regler som samhället i olika
avseenden ställer upp. Kraven på uppgiftslämnande till olika centrala
myndigheter inverkar t. ex. i hög grad på småföretagen med deras begränsade
möjligheter att avsätta resurser för administrativa ändamål. Företagarna har
starkt reagerat mot "blankettbördan".
Vissa åtgärder har redan
vidtagits för att komma tillrätta med dessa problem. En särskild delegation (B
1977: 09) har inrättats med uppgift att föreslå åtgärder för att reducera och
förenkla uppgiftlämnandet. Delega-
Prop.
1977/78: 40 14
tionens
verksamhet inriktas också på att få till stånd en prövning av alla
nytiUkommande eller ändrade uppgiftskrav. Den har befogenhet att föreskriva
viUkor för uppgiftsinsamlingen, t. ex. genom att viss uppgift inte får samlas
in.
Vidare
har regeringen tillkaUat en utredning (direktiv 1977: 46) angående statistiska
centralbyråns uppgiftsinsamling.
Utredningen
skaU i sitt arbete bl. a. avväga uppgiftslämnarens kostnader mot nyttan av
statistiken. Dessutom pågår fortlöpande inom myndigheterna ett arbete som
syftar till att förenkla bl.a. företagens uppgiftslämnande.
De
nu nämnda åtgärderna är att betrakta som ett första steg när det gäUer att
begränsa och förenkla uppgiftslämnandet. Det är regeringens avsikt att med
kraft driva denna fråga vidare.
I takt med att samhällets
näringspolitiska aktiviteter intensifierats har ett stort antal nya stödformer
och institutioner skapats. Härigenom har många väsentUga behov av bl. a.
service och finansiellt stöd hos småföretagen kunnat tillgodoses. Samtidigt
har dock, som jag tidigare har understrukit, möjligheterna för småföretagen att
överblicka utbudet av olika stödformer försvårats.
De förslag som regeringen
nu lägger fram innebär en ökad samordning och kortare kontaktvägar. I fråga om
t. ex. kompletterande krediter och företagsservice kommer företagen i allt
väsentligt att kunna vända sig till ett organ nämligen de regionala
utvecklingsfonderna.
Jag
vill också beröra ett par problem med anknytning till lagstiftningen på
arbetsmarknaden.
Den arbetsrättliga
lagstiftningens konsekvenser för småföretagen är på viktiga områden föremål för
utredningsarbete. Det ankommer bl. a. på den nya arbetsrättskommittén (A 1976:
02) att följa tillämpningen av medbestämmandelagen på de mindre
arbetsplatserna. En annan uppgift för kommittén är att komma med förslag
rörande tiUämpningen av för-troendemannalagen på sådana arbetsplatser. Förslag har
nyligen lagts fram.
En
utredning (direktiv 1977: 102) för översyn av lagen om anställningsskydd
(1974: 12) har nyligen tillsatts. Det blir bl. a. en viktig uppgift för
utredningen att söka finna lösningar som vid driftsinskränkningar ger den
anställde ett förstärkt ekonomiskt skydd men samtidigt ger de mindre
arbetsgivarna ökade möjligheter att bära det ekonomiska och sociala ansvaret. I
direktiven berörs bl. a. de förslag om trygghetsfonder eller försäkringssystem
som har förts fram av organisationer som företräder småföretagsamheten. En
annan uppgift blir att söka finna jämkningar i anställningsskyddslagen som
utan att förändra dess syfte medger en ökad rörlighet inom arbetslivet och gör
det lättare för t. ex. ungdomar och kvinnor att komina in på arbetsmarknaden.
Småföretagens särskilda problem kommer också att beaktas i utredningsarbetet.
Prop. 1977/78: 40 15
Slutiigen vill jag ytterligare något beröra de viktiga
frågorna om etablering av nya företag och överlåtelser av företag.
Antalet nyetableringar har gått ner inom
tillverkningsindustrin under det senaste decenniet. Det finns många
förklaringar till denna nedgång. Utrymmet för nyetableringar har minskat inom
industrisektorn. Befintliga företags expansion fyller ut lediga "nischer"
eller marknadspotentialer. Presumtiva företagsetablerare köper i större
utsträckning redan befintliga företag. Uppfinnare går i högre grad också till
befintiiga företag med sina idéer än startar egna företag. Härigenom kan den
egna risken i många fall begränsas.
Till bilden hör också, som jag tidigare har anfört, att
det har blivit mer komplicerat att vara företagare. Även i ett litet företag är
kraven på företagarna idag utomordentligt stora. Detsamma gäller för de
anställda.
Det bör vara en strävan från samhällets sida att söka
främja nyföre-tagandet. Det ger i sin tur bättre möjligheter alt skapa en ökad
sysselsättning här i landet. I många fall kan en ny produkt eller idé inte
exploateras på annat sätt än genom att ett nytt företag startas.
Nyetableringar förbättrar också samhällets möjligheter att föra en effektiv
regionalpolitik.
Hindren för nyetablering hänför sig framför allt till
problem med kapitalförsörjning och bristande företagsservice. De förslag som
redovisas i denna proposition går bl. a. ut på att minska ifrågavarande
hinder. Jag vill bl. a. peka på de regionala utvecklingsfondernas möjligheter
att lämna lån med högre risktagande och lägre amorteringstid än hittUls. I
vissa fall kan det röra sig om rena personlån. Jag vill också peka på förslagen
om inrättandet av två regionala investmentbolag och om de utvidgade programmen
för utbUdning och rådgivning inom ramen för de regionala utvecklingsfonderna.
När det gäller överlåtelse av företag vill jag erinra om
att marknaden för köp och försäljning av medelstora företag, d. v. s. företag
med mellan 50 och 200 anställda är mycket begränsad. Förhållandevis få enskUda
personer överfar familjeföretag i denna storleksgmpp. Köparkretsen består till
största delen av andra företag, ofta investmentbolag. Även för mindre företag
med upp till ca 50 anställda, är köparkretsen begränsad.
Ur samhällets synvinkel finns flera skäl som motiverar en
breddning av kretsen av köpare till företag som är utbjudna till försäljning.
Flera företag kan då fortleva i fria och av koncern- och storbolagsanknytningar
obundna former. Ett annat viktigt skäl för en breddning utgör de konsekvenser
som en ökad koncentration medför i konkurrensavseende. Ett förvärv leder ofta
till att det köpande bolaget uppnår en gentemot kunder eller leverantörer
omotiverat stark ställning. Detta gäller särskilt om ytterligare
effektivitetsvinster genom större produktionsvolym inte är möjlig att uppnå,
beroende på bl. a. marknadens avgränsning eller kostnadsförhållanden.
Förekomsten av en alltför begränsad köparkrets inne-
Prop. 1977/78: 40 16
bär
också risk för att företaget inte tas över av den mest lämpade företagsledningen.
Det
förhållandet att enskilda personer sällan uppträder som köpare annat än i de
fall det rör sig om köp av mycket små företag, sammanhänger främst med att
förmögenhetsvärdet i dessa företag ofta är betydande. Ytterst få enskUda
personer har ekonomiska möjligheter att finansiera ett företagsköp.
Det
är enligt regeringens uppfattning önskvärt att göra det möjligt för lämpliga
enskilda personer utan större förmögenhet att överta även medelstora
familjeföretag. I propositionen redovisas flera förslag som underlättar
företagsöverlåtelser av detta slag.
För
de regionala utvecklingsfonderna öppnas sålunda möjligheter att lämna långa
personlån vid överlåtelse. Som jag tidigare har nämt skapas också möjligheter
att belåna aktier i Företagskapital för att underlätta en överlåtelse. Vidare
vUl jag erinra om att chefen för justitiedepartementet senare denna dag kommer
att föreslå regeringen att förelägga riksdagen proposition om vidgad möjUghet
att medge undantag (dispens) från aktiebolagslagens låneförbud vid forvärv av
aktier i bolag.
Sammantaget
bör dessa åtgärder tillsammans med de förslag om förändringar på
kapitalskatteområdet som jag tidigare har redogjort för, på ett väsentligt sätt
kunna underlätta företagsöverlåtelser. Chefen för budgetdepartementet avser att
senare inhämta regeringens bemyndigande att tiUkaUa en kommitté för att bl. a.
undersöka möjligheterna att genom ändring av beskattningsreglerna ytterligare
underlätta sådana överlåtelser.
Sammanfattningsvis
viU jag framhåUa att de förslag till åtgärder som nu redovisas på
småföretagsområdet på ett aktivt sätt bör kunna bidra till att erbjuda
gynnsammare utvecidingsbetingelser för dessa företag. Åtgärderna utgör därmed,
enligt regeringens bedömning, också ett viktigt led i strävan att uppnå
grundläggande mål för den övergripande ekonomiska politiken. Förslagen bör
samtidigt ses som ett första steg i ett fortlöpande reformarbete på
småföretagsområdet.
För
att ytterligare förstärka kontaktvägarna mellan regeringen och
småföretagsamheten är det regeringens avsikt att låta tiUkalla en särskild
småföretagsdelegation. Huvuduppgiften för delegationen kommer att vara att
fortlöpande följa och bevaka utvecklingen på småföretagsområdet, initiera olika
åtgärder samt i övrigt lämna synpunkter och råd rörande samhällets
småföretagspolitik.
Delegationens
verksamhet kommer att bedrivas direkt under regeringen. I delegationen kommer
att ingå representanter för bl a företagens och de anställdas organisationer,
landstingen samt vissa myndigheter ocb organ inom det näringspolitiska området.
Det
är också regeringens avsikt att ta initiativ till olika informationsinsatser
rörande företagandets vUlkor. Enligt regeringens mening bör
Prop. 1977/78: 40 17
sådana
insatser på ett aktivt sätt kunna verka stimulerande på intresset att starta
och driva företag. Sådana insatser förutsätter en nära samverkan med företagens
och de anställdas organisationer.
Vissa
viktiga frågor som har starka beröringspunkter med småföretagen tas inte upp i
denna proposition. Detta gäller bl. a. företagsbeskattningen i stort, frågan
om särskild bolagsform för småföretag, rättshjälp till företagare,
exportkreditfinansiering, trygghetslagarna, forsknings-och utvecklingsfrågor,
kapitalförsörjningen i stort, servicenäringarnas situation och problem samt
frågan om delpension för småföretagare. Anledningen till att dessa frågor inte
nu tas upp är bl. a. att regeringen inte velat föregripa pågående utredningar.
Statsråden
Åsling, Bohman, Mundebo och Burenstam Linder utvecklar senare de närmare
riktlinjerna för och utformningen av de förslag till åtgärder inom
småföretagsområdet vilkas huvudinriktning jag har redogjort för. Statsrådens
anföranden och förslag redovisas i underprotokollen för resp. industri-,
ekonomi-, budget- och handelsdepartementen. Statsministern avslutar.
Med
hänvisning till vad jag och övriga statsråd har anfört hemställer jag att
regeringen i en gemensam proposition
dels
bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag nu har anfört om åtgärder för
att främja de niindre och medelstora företagens utveckling, dels förelägger
riksdagen vad övriga föredraganden har anfört för de åtgärder som de har
hemställt om.
Regeringen
ansluter sig till statsministerns och övriga föredragandenas överväganden och
beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har
anfört för den åtgärd eller det ändamål som de har hemställt om.
Regeringen
föreskriver att de anföranden och förslag som redovisas i industri-, ekonomi-,
budget- och handelsdepartementens underprotokoll skall bifogas propositionen
som bilagorna 14.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringens
proposition
1977/78:40
Bilaga 1 Industridepartementet
Å tg ä rder f ö r att fr ä mja de mindre och medelstora f ö retagens utveckling
s å vitt
avser
industridepartementets verksamhetsomr å de
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringens proposition 1977/78:40
Bilaga 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utdrag
INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1977-10-27
Föredragande: statsrådet Åsling
Anmälan till proposition om åtgärder för att främja de
mindre och medelstora företagens utveckling såvitt avser
industridepartementets verksamhetsområde
1
Inledning
De mindre och medelstora företagens situation har under
senare år tilldragit sig ett allt större intresse. Dessa förelag utgör en
mycket viktig del av vår samhällsekonomi. De svarar för en belydande del av den
totala sysselsättningen inom näringslivet. Det kan allmänt konstateras att ulvecklingen
har kommii all öka kraven på både förelag och deras anställda. För speciellt de
mindre och medelstora företagen har detta i många fall lett till stora
påfrestningar och anpassningsproblem.
Som ett försia led i en förstärkning av näringspolitiken
har regeringen utarbetat ett samlat program för de mindre och medelstora
företagen. Statsministern har tidigare denna dag angett riktlinjerna för delta
program och översiktligt redovisat förslag om åigärder inom småföreiagsområdet.
Eit underlag för regeringens överväganden och förslag
utgörs av resultaten av den omfattande utredningsverksamhet som har bedrivits
för att kartlägga och analysera de mindre och medelstora företagens situation
och utvecklingstendenser. Här bör främsl nämnas verksamheten vid statens
induslriverk. vissa universitet och högskolor samt näringslivsorganisationerna.
Resultaten av denna utredningsverksamhet redovisas i sammanfattande form i det
följande (avsnht 2).
Därutöver har de mindre och medelstora företagens problem
analyserats och övervägts av olika offentliga utredningar.
Inom industridepartementels verksamhetsområde har följande
utredningsförslag lämnats.
Företagareföreningsuiredningen (A 1975:3) tillkallades med
stöd av regeringens bemyndigande den 30 oktober 1975 för att utreda
företagareföreningarnas ställning och roll inom den närings- och
regionalpolitiska organisationen samt för att göra en fördjupad analys av vissa
frågor om de små och medelstora företagens tillgång och efterfrågan på
krediter. 1 Riksdagen 1977178. 1 saml. Nr 40. Bilaga I
Prop.
1977/78:40 2
Utredningen avlämnade i januari 1977 sitt betänkande (SOU
1977:3) Utbyggd regional näringspolitik').
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetls av
kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), skolöverstyrelsen
(SÖ), överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), statens industriverk, styrelsen för teknisk utveckling (STU), statens
utvecklingsfond, exportkreditnämnden, samtliga länsstyrelser, stifldseulredningen,
kapitalmarknadsutredningen, företagsobeståndskommit-tén,
sysselsättningsutredningen, STU-kommittén, decentraliseringsulred-ningen.
Centralorganisationen SACO/SR, Familjeföretagens förening, samtliga
företagareföreningar. Svenska handelskammarförbundet, samtliga handelskamrar,
AB Industrikredit, AB Företagskredit, Institutet för företagsledning (IFL),
Landsorganisationen i Sverige (LO), samtliga landstingskommuner, Gotlands,
Göteborgs och Malmö kommuner. Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet.
Post- och kredilban-ken. Stiftelsen industricentra, Norrlandsfonden, Svensk
industriförening. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen.
Svenska företagares riksförbund. Svenska sparbanksföreningen. Svenska akeriförbundet,
Sveriges exportråd, Sveriges föreningsbankers förbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges investeringsbank AB.
Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges köpmannaförbund,
fullmäktige i Sveriges Riksbank, Företagareföreningarnas förbund och
Tjänstemännens centralorganisation (TCO).
Flera remissinstanser har bifogat yttranden från bl. a.
kommuner. FCO-distrikt, länsarbetsnämnder m. fl. myndigheter och organ. SHIO,
Industriförbundet, SAF och Familjeföretagens förening har avgett gemensamt
yttrande. Detsamma gäller AB Industrikredit och AB Företagskredit. Post- och
kreditbanken ansluter sig till Svenska bankföreningens yttrande. SÄCO/SR
ansluter sig till särskill yttrande från Svenska Civilingenjörsförbundet.
Yttranden över betänkandet har avgetts även av Sveriges Mekanförbund,
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och Expolaris.
Genom beslut den 20 september 1974 uppdrog Kungl. Maj:t åt
statens induslriverk att ulreda vissa frågor beträffande kursverksamheten m. m.
vid slatens industriverk.
I rapporten (SIND 1975:6) Kursverksamheten m. m. vid
statens industriverk har verket redovisat resultaten av utredningsarbetet.
Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av
statskontoret. RRV, dåvarande universitetskanslersämbetet (UKÄ), SÖ, AMS. STU,
statens provningsanstalt (SP), länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs,
Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs. Västernorrlands
') Landshövdingen Karl Frithiofson, ordförande,
riksdagsledamoten Sven G. Andersson (fp), landstingsrådet Paul Ericsson (s),
riksdagsledamoten Filip Fridolfsson (m), f. d. riksdagsledamoten Birgit
Hjalmarsson (s), riksdagsledamoten Johan A. Olsson (c) och f. d.
riksdagsledamolen Kari Rask (s).
Prop. 1977/78:40 3
samt Norrbottens län. Svenska handelskammarförbundet.
Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet. Sveriges industriförbund. SHIO.
TCO, SACO/SR - som har överiämnat yttrande från SACO/SR:s personalförening vid
statens industriverk, i vilket cenlralorganisationen instämmer-. LO. SAF. IFL,
Svensk induslriförening och personalorganisationerna vid statens industriverk.
Flera remissinstanser har bifogat yttranden från bl. a. kommuner, universiiei
och högskolor, länsarbetsnämnder m. fl. myndigheter och organ.
Med skrivelse den 15 juni \911 har SlNFDOK-uiredningen (1
1975:04) ') redovisat jörslag om intensifierad infonnalions- och
dokuineiitationsvcrk-sanhet vid vissa förciagareföreningar in. ni.
Efler remiss har yttranden över förslaget avgetts av
patent- och registreringsverket, statens industriverk, STU. statens råd för
vetenskaplig information och dokumentation (SINFDOK).
Ingenjörsvetenskapsakademien, LO, SHIO. TCO och Företagareföreningarnas
förbund.
Ytterligare utredningar, som också har starka
beröringspunkter med de mindre och medelstora företagen, har ännu inte avslutat
sina arbeten. Bland dessa utredningar bör nämnas främst 1974 års bolagskommitté
(Ju 1974:21), 1968 års kapitalmarknadsutredning (Fi 1969:59), banklagsutredningen
(Fi 1976:04), utredningen (E 1977:01) angående statistiska centralbyråns
uppgiftsinsamling, företagsskatteberedningen (Fi 1970:77), 1972 års
skatleutredning (Fi 1972:02). exporttinansieringskommittén (H 1977:01),
sysselsättningsutredningen (A 1974:02), utredningen om utbildning i företag (A
1975:01), nya arbetsrättskommittén (A 1976:02). företagsobestånds-kommittén (Fi
1976:03) och utredningen (1977:102) om översyn av anställningsskyddslagstiftningen.
Vidare har regeringen genom beslut den 22 december 1976 uppdragit åt
industriverket att utreda frågor om regional produktutvecklingsservice till
mindre och medelstora företag och enskilda uppfinnare m.m. och genom beslut
den 10 februari 1977 uppdragit åt STU att utreda frågor rörande främst mindre
och medelstora företags uinyitiande av ny teknik.
Exportfinansieringskommittén, 1968 års
kapitalmarknadsutredning, företagsskatteberedningen och 1972 års
skatteutredning beräknas avsluta sina uppdrag före utgången av år 1977.
STU-kommittén (I 1974:06) har nyligen lagt fram sitt
belänkande (SOU 1977:64) STUs stöd till teknisk forskning och innovation.
En stor mängd synpunkter och förslag rörande åtgärder på
småföretagsområdet har förts fram i skrivelser från organisationer, förelag
och enskilda m. fl.
Jag kommer i det följande att lägga fram förslag om
utvecklingsfrämjande åtgärder för mindre och medelstora företag inom
industridepartementets verksamhetsområde.
') Direktören Harry Brynielsson. utredare.
Prop. 1977/78:40 4
2 Småföretagens situation och utvecklingstendenser
Småföretagsforskningen under det senaste decenniet har
avsevärt bidragit till en ökad kunskap om de små företagens situation och roll
i del svenska näringslivet. I det följande skall, mot bakgmnd av de resultat
som undersökningar vid bl. a. statens industriverk, olika
forskningsinstitutioner och branschorganisationer har givit, närmare belysas
småföretagandet i del svenska näringslivet. Först härigenom möjliggörs en
inplacering av dessa företag i ett större näringspolitiskt sammanhang. Det är
också först i en sådan belysning som förutsättningarna och problemen för
småföretagsamheten kan ges en riktig dimension.
Småföretagsforskningen är starkt inriktad på
industriföretagen. Detsamma gäller den officiella statistikens redovisning av
företagsamheten. I det följande ägnas därför industrisektorn störst
uppmärksamhet medan småföretagandet i flertalet andra näringsgrenar endast
översiktligt belyses.
2.1
Inledning
Småföretagen svarar i dag för ca hälften av
sysselsättningen i del svenska näringslivet. Detta innebär att mer än I miljon
människor är direkt verksamma i dessa företag. Till antalet ulgör småföretagen
den helt övervägande delen av företagen, ca 99 %. De är av avgörande betydelse
för utkomstmöjligheterna för människor på många små orter och därmed också för
dessa orters möjligheter att bibehålla sin livskraft. På många områden spelar
småföretagen en viktig roll när det gäller möjligheterna för konsumenter alt
få sina behov av service tillgodosedda. Småföretagen fyller en väsentlig
funktion som underleverantörer och legotillverkare till större inhemska och
utländska företag. De utgör en viktig källa för teknisk förnyelse liksom för
tillkomsten av nya affärsidéer.
Småföretagsbegreppet är inte entydigt. Det synes
emellertid praktiskt att knyta an till antalet anställda som ett generellt
storieksmått. En i de flesta sammanhang vedertagen storleksgradering innebär
alt med småföretag avses företag med fåne än 200 anställda. Inom denna grupp
finns mindre förelag (färre än 50 anställda) och medelstora företag (50-200
anställda). Av särskilt intresse är att, så långt möjligt, göra en åtskillnad
mellan å ena sidan de småföretag som ingår i en större koncern eller på annat
liknande sätt har anknytning till större företag och å andra sidan de
fristående företag som ägs av få personer, de s. k. familjeföretagen.
Totalt finns det i dag dryg 200 000 företag med anställda.
Av dessa är ca 25 % verksamma inom vardera handeln och den privata
tjänstesektorn samt 12-14 % inom vardera industri- och byggnadsverksamheterna.
Flertalet av företagen är mycket små. Företag med färre än fem anställda
uppgick år 1976 till ca 160 000 och de sysselsatte totalt 185 000 personer.
Bland företagen med minst fem anställda svarade samma år de 46 000
Prop. 1977/78:40 5
småföretagen för 97% av företagsbeståndet. De svarade för
45% (850 000 anställda) av sysselsättningen i näringslivet.
Förutsättningarna
för småföretagandet är mycket olika mellan näringsgrenar och branscher. Inom
vissa sektorer finns särskilda förutsättningar för verksamhet i större
anläggningar på grund av slordriftsfördelar i tillverkning eller distribution.
Andra sektorer kan ha gynnsammare tekniska förutsättningar för produktion i
liten skala. Småföretagandet kan också ha goda förutsättningar beroende på att
branschen befinner sig i ett expansivt skede eller beroende på krav på närhet
lill konsumenterna.
Särskilda
smådriftsfördelar kan också göra sig gällande i olika verksamheter.
Småföretagarens kännedom om den lokala kundens problem och önskemål liksom den
ofla betydande flexibiliteten i verksamheten medverkar i vissa fall till all
skapa speciella förutsättningar för verksamhet i liten skala. Frånvaron av
komplicerade beslutsstrukturer och lunga administrativa processer medverkar
lill alt ett litet företag ofta reagerar snabbare på kundens önskemål. De små
industriföretagens produktionsutrustning är också ofta av mindre
specialinriktat slag än större företags anläggningar.
Till
skillnad från delar av industrisektorn karaktäriseras såväl handels-, service-
och samfärdselsektorn som delar av byggnadsverksamheten av att fördelar med
stordrift vanligen kan tas till vara redan i mycket små företag. Inom vissa
industribranscher gäller däremot att företagens styckkostnader vid produktion
av standardvaror fortsätter sjunka med ökande produktionsvolym också i mycket
stora företag. Genom alt befintliga företag i betydande utsträckning strävar
efter att ta lill vara dessa kostnadsfördelar begränsas utrymmet för
tillkomsten av nya, små företag. Förekomsten av fördelar med stordrift innebär
också att företag med produktion i stor skala kan saluföra sina produkter till
priser där det mindre företagets verksamhet inte är konkurrenskraftig.
Frånvaron av nämnvärda stordriftsfördelar underlättar och är en förutsättning
för såväl etablering av nya företag som fortlevnad och expansion hos befintliga
småföretag.
Småföretagandet
har under det senaste decenniet förskjutits från industrisektorn till andra
delar av näringslivet. Detta sammanhänger såväl med de allmänna
utvecklingstendenserna i den svenska ekonomin som de speciella produktions-
och verksamhetsförhällandena som råder inom olika näringsgrenar och branscher.
Varuhandelns och tjänstesektorns omfattning har vuxit i takt med befolkningens
ökade krav på service och varuförsörjning. Genom en växande inhemsk och
internationell handel samt stark volymtillväxt i transportintensiva näringar
har vidare behovet av en omfattande och effektiv samfärdselsektor ökat. De
under framförallt 1960-ta-let ökade kraven på en god bostadsförsörjning och
-standard har inneburit ett tryck på byggnadssektorn att expandera sin
kapacitet.
Förutsättningarna för en stor och växande företagsamhet
inom dessa näringsgrenar har däiför varit goda. Samtidigt kan konstateras att
såväl
Prop. 1977/78:40 6
varuhandeln och tjänstesektorn som delar av
byggnadsindustrin karaktäriseras av mycket små etableringströsklar.
Marknaderna är ofta starkt geografiskt avgränsade och därmed överblickbara för
de potentiella företagarna. Marknadens geografiska begränsning innebär att
konkurrens från befintliga större företag ej heller behöver mötas i så stor utsträckning.
Flertalet verksamheter i näringsgrenarna är vidare mycket arbetskraftsintensiva,
vaiför kravet på kapitalinsats vid etableringstillfället i regel är begränsat.
I följande sammanställning redovisas förelagsbeståndets
utveckling mellan åren 1965 och 1975.
Företagsbeståndets förändringar åren 1965-197S,
näringsgrensvis
Näringsgren
Andel
av
Förändring i antalet förel
tag
Andel
Antal
beståndet
antal
anställda
av be-
företag
1965 (%)
ståndet
1975
0-4
59
50-199
200-
1975 (%
1
Jordbruk
11
-7 600
±0
-15
±0
8
16 000
Tillverknings-
industri
15
-2 300
-1 200
-250
-40
13
26 200
Byggnads-
verksamhet
15
-5 600
-100
-200
-40
14
29 700
Handel
22
-800
+ 1 300
-100
±0
26
53 100
Samfärdsel
7
-200
+ 750
-10
-5
8
17 300
Tjänster
(prival;
:0 21
-1 100
-F950
+70
+ 65
26
54 600
Övriga
9
-700
-100
-80
±0
5
10 800
Antal
företag
år 1975
-
160 .500
42 400
3 600
1 150
_
207 700
Förändring
(%)
-
-9,3
+4.1
-8.9
-5.8
Källa: statistiska centralbyrån
Bakom de registrerade förändringarna i företagsbeståndet
ligger nyetableringar, företagssamgåenden och nedläggningar. Här finns också
den förskjutning som innebär att företag genom interna förändringar ökar resp.
krymper sin verksamhet och därmed förfiyttas från en storleksklass till en
annan.
Betydelsen av var och en av dessa förändringsfaklorer
varierar mellan näringsgrenar och branscher. Styrande för förändringarna är i
första hand förekomsten av outnyttjade stordrifts- eller smådriftsfördelar och
eventuella marknadsbegränsningar. Den inhemska konsumtionens storlek sätter
Prop. 1977/78:40 7
också en gräns för avsättningsmöjligheterna för lokalt
eller nationellt inriktade företag. Den ökade internationaliseringen av
ekonomin leder visserligen till ökade möjligheler till avsättning på
utlandsmarknaderna, men samtidigt uppstår för speciella varuområden en hårdare
konkurrens på den egna. inhemska marknaden.
Samtidigt finns drivkrafter i riktning mot en ökad andel
småföretag. Småföretagsexpansionen inom handels-, samfärdsel- och
tjänstesektorerna skall ses mot bakgrund av dels den totala tillväxten i dessa
näringsgrenar, dels de särskilda förulsättningar för en starkt decentraliserad
aktivitet och för verksamhet i liten skala som kännetecknar dessa sektorer.
Erfarenhetsmässigt är småföretagsandelen störst och
etableringsfre-kvensen högst i näringsgrenar och branscher som befinner sig
under expansion och utveckling. Exempel på detta är expansionen inom t. ex.
metall- och maskindustrin under efterkrigstiden. Del gäller också den
plastbearbetande industrin, vilken under sitt mest expansiva skede under
1970-talels början upplevde en mycket hög etableringsfrekvens. Samiidigi kan
konslaleras att näringsgrenar och branscher som är på tillbakagång eller
slagnerar tenderar all koncentrera sin verksamhel till allt färre och större
enheter.
Vid sidan av de tekniska betingelser som kan motivera en
viss koncentration av verksamheter förekommer drivkrafter som av
institutionella eller andra skäl tenderar all driva koncentrationsprocessen
ytterligare framåt. Företagsförvärv och företagssamgåenden syftar i vissa fall
till alt enskilda, större företag skall uppnå en marknadskontroll. Sådana
fusioner har inte som primärt syfte att sänka kostnaderna eller i övrigt öka
effektiviteten. Institutionella faktorer såsom kredilmarknadens funktionssätt,
beskatl-ningssystemets utformning och arbetsmarknadslagstiftningen innebär förskjutningar
i kostnadsrelationerna mellan smä och stora förelag på ett sätt som driver fram
en ur samhällets synvinkel inte önskvärd koncentration av verksamheten.
Företag med färre än 50 anställda svarade år 1975 för 34 %
av sysselsättningen i del svenska näringslivet. De medelstora företagen
sysselsatte 15 % av de anställda. Inom industrisektorn är sysselsättningsandelen
för företag med upp till 200 anställda 33 %. För samtliga övriga näringsgrenar
utom gruvindustrin uppgår motsvarande andel till 60-65 %.
Föreiagsbesiåndei uppvisar stora skillnader mellan
näringsgrenar och branscher. Antalsmässigt svarar de mindre företagen, i
synnerhet de med färre än fem anställda, för den hell dominerande delen av
företagsbeståndet. Inslaget av småföretag varierar särskilt myckel mellan
olika delar av industrisektorn. Inom flertalet andra näringsgrenar återfinns en
klar småföretagsdominans.
Huvuddelen av småföretagen är fåpersonägda, fristående
företag, s. k. familjeföretag. Dessa företags andel av föreiagsbesiåndei
tilltar med sjunkande företagsstorlek. Så gäller för t. ex. den tillverkande
industrin att
opaginerad Kontrollera mot PDF
%.
andelen
familjeföretag bland de större företagen år 1975 uppgick till 17
bland de
medelstora företagen till 65 % och bland de mindre företagen till ca 95 %.
Sysselsättningsmässigt svarade familjeföretagen för 32 % av verksamheten inom
industrisektorn år 1975. Särskill hög andel familjeföretag kan noteras i
tjänstesektorn.
Av
följande sammanställning framgår de mindre och medelstora företagens andelar
av sysselsättningen i olika näringsgrenar.
Sysscisättningsandel
för företag i olika storleksgrupper år 1975
opaginerad Kontrollera mot PDF
Familjeföretagens sysselsättnings-
Näringsgren
Svsselsänningsandel
(%)
-49 50-199 200-
anställda anställda anställda andel (%)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruk
39
19
42
-
Gruvindustri
19
9
72
18
Tillverkningsindustri
18
15
67
32
varav verkstadsindustri
16
14
70
25
Byggnadsindustri
45
14
41
60
Varuhandel,
hotell
och
restaurang
48
16
36
53
Samf ä rdsel
48
15
37
53
U
ppdragsverksamhet,
uthyrning
50
17
33
60
Hela n ä ringslivet
34
15
51
-
Källa: statistiska centralbyrån
Småföretagsinslaget varierar i viss utsträckning också
mellan regioner. Ändelen mycket små arbetsställen tenderar att vara stor i
skogslänen och andra i sysselsättningshänseende utsatta områden. 1
storstadslänen och i vissa andra mellansvenska län är tvärtom de slörre
företagskategorierna och, i synnerhet, företag i gruppen 5-49 anställda mer
företrädda.
Sysselsättningsmässigt svarar företag med upp till 50
anställda för en dominerande del av näringslivsverksamheten inom framförallt
vissa syd-och mellansvenska län. Här märks bl. a. Smålandslänen, vilka
traditionellt har kännetecknats av en betydande småföretagsamhet.
Småföretagen är i större utsträckning än andra
föietagskategorier hänvisade till kreditmarknaden för finansiering av sina
investeringar. Detta har bl. a. tagit sig uttryck i en med företagsstorleken
stigande kapilalslyrka. Soliditeten inom företag av olika storlek framgår av
följande sammanställning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1977/78:40
Soliditeten
i företag av olika storlek år 1975 (%)')
opaginerad Kontrollera mot PDF
Näringsgren
Antal anst ä llda
20-49
50-99
100-199
200-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ti II verkningsindustri
Byggnadsindustri Varuhandel Samfärdsel
20.5
23.6
22.8
27.0
8.8
9.1
12,8
10.1
16.6
16,6
18.4
234
-
9.4
14.0
15.7
opaginerad Kontrollera mot PDF
Källa: statistiska centralbyrån
') Eget kapital samt hälften av obeskattade reserver i
förhållande till balansomslutningen.
Småföretagens andel av upplåningen i affärsbanker och
sparbanker svarar väl mot dessa företags andel av sysselsättningen. I
förhållande till sin andel av bruttoinvesteringarna lar småföretagen inom
industrisektorn i anspråk en större del av affärsbankernas utlåning iin vad de
större företagen gör. Så svarade t. ex. företag i storlekskategorin 209
anställda år 1974 för mindre än 5 % av industriinvesteringarna, medan deras
låneandel i affärsbankerna uppgick till ca 10 %.
Lönsamheten i företag av olika storlek företer ofta
belydande skillnader. Branschtillhörigheten är dock ofta mer avgörande för
företagens avkastning än storleken. Av följande sammanställning framgår för
företag av olika storlek avkastningen på det totala kapitalet i olika näringsgrenar
år 1974. Fören rättvisande bild av lönsamheten krävs emellertid justering för
bl. a. företagarens ofta betydande egna arbetsinsats i de minsta företagen. Med
hänsyn till detta förstärks i flertalet sektorer intrycket av en sämre
lönsamhet med sjunkande företagsstorlek. Vidare påverkas ägariöneuttagets
storiek av de skattemässiga förhållandena. Vinstuttag ter sig för flertalet
småföretagare som mer ogynnsamt än en motsvarande ökning av löneuttaget. Detta
verkar reducerande på den redovisade vinsten. Material framtaget vid
statistiska centralbyrån visar på att det här använda lönsamhetsmåttet påverkas
av ägarlöneuttaget särskilt mycket i små företag. En än mer påtaglig skillnad
finns härvidlag mellan mångpersonägda och fåpersonägda företag. Ägarlöneuttaget
är i siorieksklassen 50-99 anställda i genomsnitt ca 25% större i fåpersonägda
företag. Fåmansbolag med 100-499 anställda redovisar en ägarlön som är ca 10 %
högre än i mångpersonägda företag av samma storiek. Bland de minsta företagen -
20-49 anställda - föreligger inga synbara skillnader i detta avseende.
Prop. 1977/78:40 10
Det bör också erinras om att år 1974 var ett från
lönsamhetssynpunkt mycket exceptionellt år. Samtidigt gäller att
urvalsstorieken i de statistiska undersökningar som ligger bakom redovisningen
för den minsta storleksklassen är mycket begränsad.
Lönsamheten i foretag av olika storlekar år 1974')
Näringsgren Antal anställda
0-19 20-199 200-
Tillverkningsindustri
5.2
7,6
8.2
Byggnadsindustri
2.9
24
1.9
Varuhandel
5,5
4.7
6,6
Samfärdsel
1.8
1.9
0,6
Förvaltning,
uppdragsverksamhet
0,6
04
1.8
Samtliga
företag
2.8
3.9
6.0
Källa: statistiska centralbyrån
') Avkastning på totalt kapital (procent)
Verksamheien i småföretag är vanligen betydligt mer
arbetskraftsintensiv än i större företag. Detta har delvis redan framgått vid
redovisningen av investeringsförhållandena. Omsättningen per anställd i
småföretag är också i flertalet näringsgrenar avsevärt lägre än i större
företag. Särskilt påtagligt är detta inom byggnadsindustrin, den tillverkande
industrin och samfärdselsektorn. 1 dessa näringsgrenar är omsättningen per
anställd ca 50% högre i de större företagen än i företagsenheter med färre än
20 anställda.
För företag med fler än en årsanställd utgör aktiebolaget
den vanligaste företagsformen. Aktiebolagsformens utnyttjande bland företag av
olika storlek varierar betydligt. År 1974 var aktiebolag mest förekommande
bland företag med 50-200 anställda, ca 87% var verksamma som aktiebolag, medan
de mindre företagen i betydligt mindre omfattning arbetade i aktiebolagsform.
Av dessa arbetade 66% i aktiebolagsform. Bland de större företagen var samma
år 82% verksamma som aktiebolag. Aktiebolagsformen är inorn
tillverkningsindustrin dubbelt så vanlig som inom flertalet andra näringsgrenar.
Det övervägande antalet aktiebolag, ca 3/4, hade år 1972 ett aktiekapital om 5
000 kr. Ytterligare 23,5% av bolagen hade ett aktiekapital
understigande 50 000 kr. Sedan år 1972 har
aktiebolagsbildningen gått ned avsevärt. Av de under
år 1972 nyregistrerade tillverknings- och
byggnadsindustriföretagen utgjordes två tredjedelar av aktiebolag. År 1975
hade aktiebolagsbildningens andel av nyregistreringarna sjunkit till 16 %.
Prop. 1977/78:40 11
2.2
Industrisektorn
Inom industrisektorn är inslaget av småföretag mycket
varierande mellan branscher. Den träbearbetande industrin och tekoindustrin är
de branscher där småföretagen sysselsättningsmässigt dominerar, med 74 % resp.
63% av de anställda. Om man däremot ser till de fåmansägda företagen, gäller
att dessa i ifrågavarande branscher sysselsätter en något mindre andel av de
anställda. Detta sammanhänger med att en viss del av de små företagen tillhör
någon större koncernbildning. Den åtskillnad mellan småföretags- resp.
fåmansföretagsbegreppet som på detta sätt gör sig gällande kommer klarast till
uttryck inom den kemiska industrin. Inom denna bransch svarar företagen med upp
till 200 anställda för en tredjedel av sysselsättningen. De fåmansägda
företagen svarar endast för ca 20 % av sysselsättningen i denna bransch.
Vissa framträdande skillnader mellan s. k. mångpersonägda
och fåpersonägda industriföretag kan konstaleras. För företag i alla
storieksklasser upp till 500 anställda kan av material framtaget vid
statistiska centralbyrån konstateras, att t. ex. omsättningen i fåmansägda
företag år 1975 uppgick till i genomsnitt endasl ca 70% av mångpersonägda
företags omsättning. Det totala kapitalets storlek var i fåmansägda förelag i
genomsnitt 25-50%. lägre än i mångpersonägda företag. Det egna kapitalel var ca
50% lägre i de fåmansägda företagen.
Industrins andel av näringslivet totalt varierar mellan
regioner. Sålunda kan konstateras en viss industridominans i främst de
mellansvenska regionerna utanför storstäderna. Betydande länsvisa skillnader
finns också vad gäller fördelningen mellan arbetsställen av olika storiek. De
små (färre än 200 anställda) arbetsställenas sysselsättningsandel är som mest
belydande i Jönköpings. Kronobergs och Jämtlands län. i vilka de svarar för 2/3
eller mer av industrisysselsättningen.
En betydande del av industriföretagen är verksamma, helt
eller delvis, som underleverantörer till andra, ofta större, företag. Med
underleverantör avses i delta sammanhang företag som tillverkar insatsvaror
och som för sin avsättning är beroende av ett fåtal avnämare. Enligt
undersökningar utförda av olika näringslivsorganisalioner och
forskningsinstitutioner kan in emot en fjädedel av de svenska
verkstadsindustriföretagen anses arbeta på detta sätt. Inom flertalet andra
industribranscher är denna typ av under-leveransverksamhet av mindre
omfattning. Flertalet underleverantörer äj-små företag. Vanligtvis ökar andelen
underleveransinriklade företag med sjunkande företagsstoriek. Detta synes dock
endast ske ned till en viss storiek, då underieveransproduktionen åter avtar.
Orsakerna till den stora förekomsten av
underleveransinriklade företag i vissa delar av industrisektorn är flera.
Besiällarföretagets behov av minsta möjliga uppbindning av resurser och stor
flexibilitet är ett skäl till utläggning av viss produktion hos
underleverantörer. Andra motiv sammanhänger med att det för många
komponenlbelonade varor inle sällan fmns
Prop.
1977/78:40 12
betydande kostnadsfördelar att uppnå genom tillverkning i
längre serier än vad som för det förbrukande företaget motiverar en egen
produktion. Behovei av produkter som representerar ett specifikt tekniskt
kunnande moiiverar också i vissa fall utnyttjande av fristående
underleverantörer.
Det
förhållandet att just små företag i högre grad än andra företagskategorier
arbetar som underleverantörer torde inte minst sammanhänga med de minskade
resurskrav som ofta följer av ett underleverantörsförhållande. Smä företag har
ofta mycket begränsade möjligheter all avsätta särskilda resurser för t. ex.
marknadsföring och produktutveckling. De hänvisas därför i större utsträckning
än andra företag till verksamhetsformer där sådana resursinsatser inte är
erforderliga i samma utsträckning som annars. Genom den inriktning som ett
underleverantöisförhållande ger kan bl. a. marknadsförings- och
lagerhållningskostnaderna hållas nere. Behovet av och arbetet med
produktutveckling initieras sannolikt i högre grad av kundföretag. Nedlagda
produklutvecklingskostnader blir därför återvunna i större utsträckning än vad
som kan vara fallet för andra företagskategorier. Inte sällan innebär också
underleverantörsrollen att visst lekniskt och administrativt kunnande förs
över från beställarföretagei.
Omkring 40 % av den svenska industriproduktionen avsätts
genom export. Den direkta exporten varierar avsevärt med företagsstorleken. De
större företagens andel av den totala varuexporten kan för år 1975 uppskattas
till 86 %. De små företagen svarar för ca 14 %. vilket kan jämföras med denna
företagskategoris andel av industrins omsättning om ca 26 %.
Skillnaderna mellan fåpersonägda och mångpersonägda
företags exportinriktning framstår vid en jämförelse som betydande.
Exportandelen av de fåpersonägda företagens omsättning var år 1975 endast
hälften av motsvarande andel för de mångpersonägda företagen. Skillnaderna var
särskilt stora i den minsta storleksklassen. 20-49 anställda.
Många småföretag medverkar genom sin underleverantörsroll
indirekt i de större företagens export. 1 en studie vid Umeå universitet år
1975. Nationella och lokala produktionssystem - en strukturstudie med inriktning
på mindre och medelstora företag, har kunnat konstateras att uppskattningsvis
en femtedel av småföretagen avsätter en "betydande andel" av sin
produktion till landets 30 största industrikoncerner. 1 flertalet av dessa
koncerner dominerar avsättningen på utlandsmarknaderna. Härtill kommer de
småföretag som i mer begränsad omfattning avsätter sina produkter hos de
exportinriktade företagen.
De små företagens begränsade avsättning på marknader
utanför Sverige torde inte minst sammanhänga med denna företagskategoris ofta
små möjligheter att på egen hand avsätta resurser för marknadsföring och
marknadsintroduktion. Det har i flera sammanhang kunnat beläggas att
svårigheterna för många småföretag är belydande vid marknadsföringsinsatser
redan på den inhemska marknaden. En annan anledning till den begränsade
exportförsäljningen ligger i själva produktområdesinriktning-
Prop. 1977/78:40 13
en. En betydande andel av de produkter som idag saluförs
av små företag har av olika skäl en geografiskt förhållandevis avgränsad
avsättning och syftar till att tillgodose lokala behov av varor. På
motsvarande sätt arbetar liknande företag i andra länder. Inte desto mindre kan
det konstateras att idag även vissa mycket små företag på slarkt specialiserade
produktområden avsätter en betydande del av sin produktion i utlandet.
Näringslivels Invesieringiir uppgick år 1975 till 28
miljarder kr. Industriinvesteringarna uppgick lill 14 miljarder kr. Av dessa svarade
småföretagen för ca 21 %. I förhållande till sysselsättningen i dessa förelag,
ca 34 % av industrisysselsättningen, är investeringsaktiviteten låg. Detta förhållande
sammanhänger i hög grad med de små företagens koncentration till branscher med
låg kapitalintensitet. Samtidigt gäller dock också i flertalet branscher att
småföretag ofta ulnyttjar en mer arbetsintensiv produktionsteknik.
Enligt en rad undersökningar framgår att
innoyalionsverksanilieten inom industriförelag i del närmaste är proportionell
med företagsstorleken. Variationerna mellan olika företagskategorier är dock
betydande. Många småföretag är till följd av sin speciella branschtillhörighet
eller underleverantörsställning inle i lika stort behov som större företag av
att lägga ner resurser på produktutveckling. Antalet patentansökningar utgörs
av såväl kvalitativa som kvantitativa skäl ett mycket bristtlilligt mått på
företagens uppfinnings-, forsknings- eller produktutvecklingsakliviiet.
Genomförda studier vid Umeå universitet år 1972 visar emellertid på ell
proportionellt förhållande mellan företagsstorlek och antalet
palentansökningar. Det kan samtidigt konstateras, av denna studie och andra,
utländska undersökningar, att inom branscher med mindre kapitalintensiv och
stordriftsbeto-nad karaktär svarar småföretagen för en oftast störie andel av
antalet patentsökta uppfinningar än vad deras sysselsättnings- och
produktions-andelar utvisar.
Forsknings- och utvecklingsverksamheten inom
industriföretagen är enligt den officiella statistiken mycket starkt
koncentrerad till de större företagen. Liksom i fråga om patentverksamheten
föreligger här betydande olikheter i branschhänseende. Inom tekoindustrin,
trävaruindustrin, gummi- och plastvaruindustrin saml metallvaruindustrin är
småföretagens FoU-verksamheter betydande. Samtidigt gäller att den officiella
FoU-sta-tistiken i inte oväsentlig omfattning underskattar omfattningen av de
resurser som läggs ned på tekniskt utvecklingsarbete i mindre företag.
Det kan av material framtaget vid statistiska centralbyrån
konstateras, att FoU-verksamheten inom fåpersonägda företag oftast är avseväri
mindre än inom mångpersonägda företag. Delta gäller företag i alla storleksklasser.
I STU-kommitténs nyligen framlagda betänkande. "STU:s
stöd till teknisk forskning och innovation" (SOU 1977:64), konstateras
att sambandet mellan företagsstorlek och innovationsförmåga är ett av de
vanligaste
Prop.
1977/78:40 14
stridsämnena inom innovationslitleraturen. Delvis
sammanhänger detta med de betydande svårigheterna att statistiskt registrera de
resurser som i små företag läggs ned på FoU-verksamhet. Möjligheterna att
värdera och summera enskilda förelags innovationer är också mycket begränsade.
Utan betydande utredningsinsatser kan inte annat än kvantitativa, antalsmässiga
redovisningar av företagens innovationer ske.
Dessa problem har kommit till uttryck bl.a. i ett par
under 1970-talet genomförda utländska undersökningar. I en engelsk studie år
1971 kunde t.ex. konstateras att de små företagen svarade för 3% av de totala
in-novationskostnadema, men producerade 10% av innovationerna. Slutsatsen
härvid, att små företag är mer effektiva i FoU-hänseende, blir emellertid
vansklig då hänsyn inte lagils till ofta betydande arbetsinsatser som just i
små företag säUan registreras som FoU-aktivitet.
I en undersökning år 1974 av större innovationer i
amerikanska företag kunde konstateras bl.a. att de små företagen åstadkom fler
innovationer per försäljningskrona än större företag. Ingen hänsyn togs dock i
denna undersökning till de enskilda innovationernas kvalitativa betydelse. Inte
heller klarlades vad det speciella urvalet av innovationer - i detta fall 277
stycken - inneburit for undersökningsresultatet.
2.3 Företagsbeståndets utveckling inom industrin
Industriföretagsbeståndet minskade avsevärt under
1960-talets andra hälft. Under perioden 1970-1975 har antalet företag varit i
det närmaste oförändrat. Bakom denna utveckling kan urskiljas förändringar i
till- och frånflödet av företag. Nyetableringsverksamheten, som vid 1960-talets
mitt var ca 50% högre än tio år senare, uppvägdes äv ett betydande anlal
företagsnedläggelser under 1960-talets mitt och andra hälft. Det utflöde av
företag som det stora antalet nedläggningar lett till har successivt minskat.
Under 1970-talets första hälft balanserar i stort sett antalet nedläggningar
och etableringar inom industrisektorn.
Dessa förhållanden gäller industrisektorn i sin helhet och
ger på intet
sätt en riktig bild av förhållandena i enskilda branscher
och storleksklasser av företag. För den tillverkande delen av del svenska
näringslivet torde inte desto mindre kunna konstateras alt de nettoförändringar
som under 1970-talet kunnat konstateras i företagsbeståndet i hög grad är
hänförliga till förvärvs- och fusionsverksamhet mellan företag.
Det kan för tillverkningsindustrin i dess helhet
konstateras att småföretagens andel av den totala sysselsättningen under
1970-talets första hälft har minskat något, från 36,4 % år 1969 till 33,3 % år
1975. Särskill betydande har företagskoncentrationen och nedgången i
småföretagens sysselsättningsandel varit inom livsmedelsbranschen - från 44 %
till 32 % under samma tid - samt jord- och stenvamindustrin - från 42 % till 34
%.
Prop.
1977/78:40 15
2.3.1 Nyetableringar
Antalet nyetableringar inom tillverkningsindustrin har
minskat under det senaste decenniet. Enligl en undersökning genomförd vid
slatens industriverk år 1976, Industriutvecklingen i Sverige (SIND 1976:7).
har det årliga antalet nyetablerade företag inom denna sektor gått ned från ca
I 700 vid 1960-talets mitt till ca I 100 år 1975. Denna nedgång är i belydande
utsträckning hänförlig till 1970-talet.
De flesta nyetablerade förelagen är små. Av tidigare
undersökningar vid Industrins Utredningsinstitut (lUI), Etablering, nedläggning
och industriell tillväxt i Sverige 1954-1970, och Sveriges Industriförbund,
Nyetableringar inom svensk industri 1963-1968. framgår delta klart. Enligt
Industriförbundets undersökning hade de nyetablerade företagen under mitten av
1960-talet huvudsakligen färre än 10 anställda. I IUI:s undersökning av den
plastbearbetande industrin och vissa verkstadsindustrier konstateras en
genomsnittlig storlek under det första verksamhetsåret om ca 13-14 anställda.
I förhållande till beståndet av mindre förelag (färre än
50 anställda) har nyetableringarna varierat mellan 5 och 8 % under den senaste
tioårsperioden. En högsta etableringsgrad nåddes år 1972. Under år 1975
uppgick etableringarna till ca 5 % av mindreföretagsbeståndet i
industrisektorn.
Verkstadsindustrin har hittills under 1970-talet dominerar
etableringarna i såväl absoluta som relativa tal. Till skillnad från flertalet
övriga industribranscher har denna bransch en andel av nyetableringarna som
avsevärt överstiger dess andel av förelagsbeståndet. Detta förhållande har i
hög grad bidragit till all verkstadsindustrin under 1970-talel kunnat öka sin
andel av det totala företagsbeståndet från 32 % till 38 %.
Inom verkstadsindustrin har metallvaruindustrin framstått
som särskilt etableringsintensiv. Vissa andra industribranscher har under korta
expansionsperioder uppvisat en hög etableringsfrekvens. Det gäller bl. a. den
plastbearbetande industrin under 1970-talets första tre år. Mycket låga
relativa etableringstal kännetecknar däremot jord- och stenvamindustrin samt
trävaruindustrin.
Etableringarna har under ett flertal år visat betydande
regionala olikheter. Fram till år 1974 översteg storstadslänens
etableringsandel betydligt dessa läns andel av föreiagsbesiåndei inom
tillverkningsindustrin. Del kan dock konstateras att skillnaderna påtagligt har
utjämnats under år 1974-1975.
Industriverket
konstaterar i sin undersökning att etableringsutveckling-en för
tillverkningsindustrin i dess helhet inte följer konjunktumtvecklingen. Bland
annat gäller att etableringsnivån legal relativt stabil under konjunkturförsvagningen
1965-1967. liksom att antalet etableringar gick ned kraftigt under
konjunkturuppgången 1973-1974. För vissa enskilda branscher visar däremot lULs
undersökning på ett svagt konjunktursamband.
Nedgången i antalet nyetableringar inom industrisektorn
har sin bak-
Prop.
1977/78:40 16
grund och förklaring i en rad faktorer. Förekomsten av
outnyttjade stordrifts- eller smådriftsfördelar utgör en viktig drivkraft när
det gäller etable-ringarnas inriktning. Marknadens storlek och tillväxt,
förekomsten av institutionella och andra etableringshinder, initialsvårigheter
samt intresset för nyföretagande är faktorer av avgörande betydelse för
nyetableran-dets omfattning. Vidare kan ett minskande antal
företagsnedläggelser också medverka till att begränsa utrymmet för
nyetableringar.
För industrisektorn har i olika sammanhang, bl. a. i
koncentrationsutredningens betänkande (SOU 1970:30) Stordriftsfördelar inom
industriproduktionen kunnat konstateras förekomsten av stordriftsfördelar inom
en rad branscher och delbranscher. Detta torde vara en viktig förklarings-gmnd
till nedgången i nyetableringarna. Möjligheterna att genom längre serier eller
större anläggningar ta till vara befintliga kostnadsfördelar hade vid mitten av
1960-talet utnyttjats endasl i ett fåtal av de industribranscher där sådana
fördelar bedömdes föreligga. Den ökade företagskoncentrationen inom stora
delar av industrisektorn som ägt rum därefter måste ses mot bakgrund av detta
förhållande.
Till detta skall läggas att det även på marknadsförings-
och distributionsområdet inom många produktområden finnas kostnadsmässiga fördelar
av verksamhet i större skala. Detta gäller inte minst möjligheterna att
saluföra produkter på utlandsmarknaderna.
Den hittillsvarande tekniska utvecklingen har i många fall
gett en ytterligare drivkraft att genom längre serier och större enheter uppnå
kostnadsfördelar i verksamheten. Denna tendens kan väntas bestå. Samtidigt
medför den fortsatt ökade internationaliseringen av marknader och industrier
att konkurrensen hårdnar och därmed kraven på att tillvarata alla
kostnadsfördelar ökar. Dessa förhållanden kan inom vissa storleksintervall och
branscher förväntas medverka till ytterligare tillväxt i anläggningsstorlekarna.
Det marknadsmässiga utrymmet är delvis avgörande för
möjligheterna att etablera nya företag. Inom industrin har produktionsvolymen
ökat med ca 50 % under det senaste decenniet. Samtidigt har emellertid importen
volymmässigt fördubblats, varför möjligheterna för svenska företag att
ytteriigare expandera på den inhemska marknaden på många produktområden har
varit avsevärt lägre. Detta har i många fall lett till att expansion i utlandet
blivit nödvändig. Ett på detta sätt minskande utrymme begränsar i betydande
utsträckning möjligheterna att etablera nya företag. Små. nystartade företag
har många gånger ytterst begränsade möjligheter att saluföra sina produkter
utanför hemmamarknaden. Nyföretagandet har därför i ökad utsträckning koncentrerats
till mer skyddade hemmamarknadsinrik-tade näringsgrenar och produktområden
eller till avgränsade och kraftigt expanderande områden inom industrisektorn.
Möjligheterna att starta ett nytt företag är också i hög
grad avhängiga de initialsvårigheter och etableringshinder som kan råda utöver
de förutsätt-
Prop.
1977/78:40 17
ningar som de rent produktionstekniska förhållandena
skapar. Det gäller möjligheterna att anskaffa kapital - ofta mycket riskbenäget
- vid företagets start, att erhålla kompletterande kunskap på t. ex.
marknadsföringsområdet eller i tekniskt hänseende. Det gäller här också
möjligheterna alt leva upp till av samhället ställda krav på företag och
företagande.
Från
samhällets sida har vidtagits vissa åigärder som syftat till att underlätta
nyetableringar och igångkörningar av företag. Möjligheter hai tillskapats för
uppfinnare och andra potentiella företagare att erhålla finansiellt stöd för
utveckling av idéer, för prototypframtagning och för upprättande av
produktionslinjer. Vidare har genom företagareföreningarnas successiva
utbyggnad ytterligare resurser ställts till småföretagens förfogande för
rådgivning och information vid bl. a. nyetablering.
Det står å
andra sidan klart att ökade krav från samhällets sida har gjort det mer komplicerat
att leda även ett litet förelag. Sannolikl kan delta verka försvårande och
förhindrande för enskilda personer som överväger att starta ett företag.
Samtidigt leder samhällets krav till att dessa personer tvingas till bl. a.
större insikt i ekonomiska frågor, vilkel obestridligen bör vara till en fördel
för det nystartade företagets överievnadsmöjligheter. Ett ytterligare krav från
samhällets sida har kopplats till aktiekapitalets storlek i nystartade
aktiebolag. Bestämmelser om ökat aktiekapital vid bolagsbildning trädde i
krafl den I juli 1973, då lägsta tillåtna belopp höjdes från 5 000 kr, till 50
000 kr. Detta har drivit nyföretagandet från aktiebolagsformen till andra
företagsformer. Av industriverkets undersökning framgår att sedan 1972 har
andelen aktiebolag bland de nyregistrerade företagen minskat från 65 % till 16
%. Samtidigt har andelen enskilda firmor samt handels- och kommanditbolag mer
än fördubblats.
Motiven bakom företagsbildning är i dag i de flesta
avseenden desamma som för ett decennium sedan. Behovet att förverkliga sig
själv, att vara oberoende synes enligt olika undersökningar under 1970-talet
fortfarande kvarstå som väsentliga etableringsmotiv. Penningmotivet finns med i
flertalet nyetableringar. Det under mellankrigstiden och decenniet närmast
efter andra världskriget ofta förekommande levebrödsmolivet har under det
senaste decenniet ytterligare förlorat i betydelse.
Samhällets ökade insatser på sysselsättningsområdet har
lett till en ökad trygghet i anställningen för flertalet människor. Insatserna
från samhällets och enskilda företags sida för en bättre arbetsmiljö i
förelagen har inneburit att den fysiska arbetsmiljön i väsentliga avseenden
förbättrats. Utbyggnaden av den arbetsrättsliga lagstiftningen har medfört ökade
möjligheter för de anställda att ta del i och påverka viktiga beslut i
företaget, i synnerhet vad gäller den egna arbetssituationen. Utvecklingen på
utbildningsområdet har lett till större valfrihet för ungdomar. Sammantaget
torde detta ha medverkat till all några av de tidigare väsentliga drivkrafterna
bakom nya företagsbildningar avtagit i siyrka.
Bland de mindre framträdande elableringsmoliven märks
satsningar på 2
Riksdagen 1977178. I saml. Nr 40. Bilaga I
Prop. 1977/78:40 18
nya produkter. S. k. innovationsetableringar synes enligt
undersökningar genomförda vid Industriförbundet och industriverket såväl vid
1960- som 1970-talets mitt utgöra en mycket ringa del av
förelagsetableringarna. Det har inte framkommit utredningsresultat som tyder på
att några märkbara förändringar i detta etableringsmotivs betydelse skulle ha
skett under det senaste decenniet. Somjag senare återkommer till finns det dock
mycket som tyder på en stor tillväxtpotential hos denna lyp av nyetablerade
företag.
Som kommer att framgå i ett senare avsnitt har det årliga
antalet nedläggningar successivt minskat sedan 1960-talets mitt. Denna
minskning har antalsmässigt varit kraftigare än nedgången i antalet
företagsetableringar inom industrisektorn. Den sjunkande nedläggningstakten
torde också ha inneburit ett krympande etableringsutrymme i vissa branscher.
Mot denna bakgrund kan för industrisektorns del förklaras
en minskande andel av verksamheien i småföretag och en totalt sett minskande
etableringstakt. Samtidigt är det uppenbart att de kostnadsfördelar vid längre
serier och den ökande internationella konkurrens som karaktäriserar stora
delar av industrisektorn i mycket ringa utsträckning återfinns i de mer
skyddade konsument- och serviceinriktade sektorerna. Den ökade andelen av
företagsbeståndet för handels- och tjänstesektorn får ses som ett uttryck för
att nyetableringarna söker sig andra vägar. Det är också i första hand inom
dessa sektorer som ett flertal traditionella "smådriftsfördelar" i
fråga om service och flexiblitet är möjliga att tillvarata.
Det bör emellertid framhållas alt det även inom
industrisektorn finns delbranscher som under längre eller kortare perioder,
beroende på en "hantverksmässig" och kraftigt specialiserad
produktion, upplevt en intensiv nyetableringsverksamhet. Detta gäller som
framgått tidigare bl. a. delar av verkstadsindustrin och den plastbearbetande
industrin. Det har också i tidgare sammanhang, bl. a. i en undersökning vid
Umeå universitet 1974. Företag i strukturomvandlingen, kunnat beläggas att
nyetableringsverksamheten är som livligast i expanderande branscher med
utrymme för nya produkter och produktidéer.
Karaktäristiskt för nyetablerade företag är att de
tillväxer snabbare än äldre företag. Detta förhållande har bestyrkts av
samstämmiga undersökningar från såväl Sverige som andra länder. Förklaringarna
härlill är flera. Inte minst sammanhänger det med att nyetableringarna vanligen
koncentreras till de delar av en berörd bransch som är särskilt expansiva och
där tillväxtpotentialen är mest uttalad. Vidare gäller att nyetableringar inte
sällan bygger på nya produktions- och distributionsmetoder, ibland även helt
nya produkter, vilket skapar ett expansionsutrymme som saknas på redan
befintliga produktområden i branschen. Egenskaper hos företagsledaren spelar
också en väsentlig roll för att elableringen skall bli framgångsrik. En
jämförelse mellan företagsledare i befintliga företag och nyetahle-
Prop.
1977/78:40 19
rade företag visar att de sistnämnda är genomsnittligt
betydligt yngre, vilket i viss utsträckning kan förväntas innebära mer positiva
attityder till olika tillväxtfrämjande faktorer. Även utbildningsnivån har
betydelse.
De nyetablerade företagens bidrag till den tekniska
förnyelsen är omtvistad. Såväl Industriförbundets undersökning som en pågående
studie vid industriverket pekar på att en företagsetablering endast i få fall
bygger på en produktidé eller satsning på nya produktionsmetoder. Det har
däremot i olika sammanhang kunnat konstateras att företag som etablerats på egen
produktidé eller liknande ofta har en snabbare tillväxt än företag som
etablerats av andra skäl. Av Industriförbundets undersökning framgår att
hälften av företagsledarna som startat verksamheien runt en produktidé också
återfinns inom den fjärdedel av de etablerade företagen som har den högsta
tillväxttakten. Bland de långsammast tillväxande företagen återfinns ingen
sådan företagsledare. Av en annan, i industriförbundets regi genomförd studie
av ett antal framgångsrika familjeföretag, representerande olika
företagsstorlekar, branscher, företagsåldrar och lokaliseringar. Framgångsrika
företagare (1976), kan konstateras att företag som startats runt en ny produkt
är mer expansiva än andra nystailade företag.
Samhällets möjligheter att föra en effektiv regionalpolitik
sammanhänger delvis med i vilken grad nya företag etableras eller kan förmås
att etablera sig inom särskilt utsatta regioner. Uppgifter över
lokaliseringsstödets fördelning på olika stödkategorier visar på att den
övervägande delen av detta stöd under perioden 1965-1975 utgått till i
stödlegionerna befintliga företag. Totalt beräknas de i stödområdena
exislerande företagen ha svarat för ca 75 % av det lämnade stödet och de
härigenom möjliggjoida investeringarna. Av den beräknade sysselsättningseffekten
beräknas dessa företag ha svarat för ca 65 %. Återstående stödföretag utgörs
emellertid inte uteslutande av genuina nyetableringar av företag. Tvärtom har
huvuddelen av det återstående stödet och. i ännu högre grad, den beräknade
sysselsättningseffekten varit hänförlig till filialutläggning eller omflyttning
av befintlig verksamhet. Det kan av detta material konstateras att sysselsättningseffekten
vid en stödinsats av given storlek genomsnittligt blivit mest betydande vid
filialutläggningar och utlokaliseringar av befintliga verksamheter. Samtidigt
gäller att stödet till genuina nyetableringar i större utsträckning än stödet
till filialutläggningar och utlokaliseringar avsett glest befolkade områden.
Det har vid olika undersökningar framkommit resultat som
tyder på att de regionalpolitiska insatserna å sin sida haft betydelse för
etableringsut-vecklingen. Sålunda framkom vid Industriförbundets
etableringsunder-sökning år 1972 all etableringsfrekvensen under 1960-talet var
högre i stödområdet än i övriga områden, trots de särskilda svårigheterna inom
stödområdet i bl. a. service- och transporlhänseende.
Prop.
1977/78:40 20
2.3.2 Utvecklingen hos de verksamma företagen
Genom volymexpansion förflyttas småföretag till större
företagskategorier. Vid stagnation eller rationaliseringar krymper företag i
sysselsätl-ningshänseende. Genom nedläggningar och uppköp upphör vissa företag
helt som egna juridiska personer. I det följande skall närmare beröras frågan
om förändringarna i verksamma företag av olika storiek. I första hand avses
härmed den sysselsäliningsmässiga tillväxten och förändringarna i vissa
finansiella variabler. Nedläggnings- och förvärvsproblematiken kommer att
behandlas i ett följande avsnitt.
Antalet industriföretag med minst 50 anställda uppgick vid
1970-talets början till I 920. Av uppgifter framtagna vid statistiska
centralbyrån framgår att inemot en fjärdedel av dessa år 1975 var nedlagada.
uppköpta eller hade minskat sin storiek under gränsen 50 anställda. För ca 4%
av företagen är det känt att de lagts ned. Närmare 9% av företagen hade
fusio-nerats eller ombildats. Ytteriigare ca 3% hade minskat sin sysselsättning
till färre än 50 anställda. Ungefär 8% av företagen hade utgått ur statistiken
av ej kända skäl.
Skillnaderna i utvecklingen mellan företag i olika
storleksklasser är emellertid stora. Så är t.ex. konkurs och nedläggningar
sällan förekommande bland större företag. Fusioner och företagsombildningar är
vanligast bland företag med 100-500 anställda. Vidare kan konstateras att
stabiliteten hos företagen ökar med företagsstorlek. Tillskott av företag
hänförligt till nyetableringar är mest betydande bland de mindre företagen. Ju
större företagsstorleksklass desto större andel av företagen fanns även fem år
senaie i samma storieksklass.
Förändringar i beståndet av industriföretag med fler än 50
anställda åren 1971-1975
Antal
Andel
(%)
av
förelagen
som
.
Andel
lagls
ned
fusionerats ombildats
vu.xit')
mins
ikat')
lämnat storleksklassen av ej kända skäl
återstående förelag 1976-01-01
50-99
5
6
12
"IT"
"
56
100-199
5
11
13
12
1
58
200-499
1
12
9
13
>
63
500-999
0
9
12
11
4
64
1 000-
1
7
-
8
2
82
Källa: statistiska centralbyrån
') Företag som förflyttats till större resp. lägre
storleksklass.
Den betydande omsättningen av företag i de små
storleksklasserna tar sig också uttryck i ett stort tillskott av förelag. Under
1970-talets första
Prop.
1977/78:40 21
hälft innebar detta tillskott för kategorin 50-99
anställda att företagsbeståndet förnyades till över 50%.
Intrycket
av den med företagsstorleken växande stabiliteten i företagsbeståndet
förstärks av annat material från siatistiska centralbyrån. Småföretagen
karaktäriseras av en jämfört med större företag betydande spridning i
tillväxthänseende. Trots all mellan åren 1969 och 1975 flertalet småföretag
inom industrisektorn enligt den officiella statistiken minskat antalet
anställda, är det inom denna företagsgrupp som man åteifinner de
sysselsättningsmässigt mest expansiva företagen. Andelen företag med en
sysselsättningstillväxt om mer än 10 % per år har hittills under 1970-talel
genomgående varit högre bland småförelagen än bland de större enheterna. Den
genomsnittliga andelen företag med sådan tillväxt uppgick under perioden
1969-1975 till ca 20 % för företag med 20-49 anställda och lill 12% för företag
med fler än 200 anställda. Det kan emellertid konstateras att de
konjunkturmässiga variationerna är mer framträdande bland de större företagen
än bland de små. Så har t. ex. under perioden 1969-1975 andelen företag som
under året ökat sysselsättningen varierat mer bland de större företagen än
bland företag med färre än 200 anställda.
Undersökningar av speciella branschers utveckling under
1950- och 1960-talen visar på att företagens interna tillväxt ofta utgör det
viktigaste tillskottet i företagsbeståndet i en viss storieksklass. Så framgår
t. ex. av industriförbundets tidigare nämnda etablerings- och
nedläggningsstudie för år 1975, alt av nettotillskottet av företag med fler än
20 anställda i sex industribranscher utgjordes hälften av tillväxt i företag
med färre än 20 anställda.
Av Industriförbundets undersökning framgår även
utvecklingen av ett bestånd av företag mellan åren 1954 och 1969. Utvecklingen
är likartad med den från senare material erhållna bilden. Omsättningen av
företag synes dock ha varil något lägre under 1950- och 1960-talen än under
första hälften av 1970-talet. Av de år 1954 befintliga företagen med fler än 20
anställda i sex småföretagsintensiva industribranscher, återstod 15 år senare
ca 60 %. Av bortfallet utgjordes ca en tredjedel av företag som upphört genom
förvärv. Lika många företag hade lagts ned. Omkring 20 % av bortfallet av
företag utgjordes av sådana som minskat sin verksamhel ned till färre än 20
anställda.
Vid en jämförelse mellan expansion hos småföretag och
slora företag måste hänsyn tas till att de senare ofta expanderar genom förvärv
av andra, oftast små. företag. Enligt en studie vid lUI rörande fusioner i
svensk industri. Fusioner i svensk industri, var de börsnoterade industriföretagens
expansion under 1950- och 1960-talen lill nära en fjärdedel hänföriig till
förvärv av andra företag. Med hänsyn till den starkt ökande fusionsaktiviteten
i näringslivet under 1970-talet torde förvärvens betydelse för de större
företagens tillväxt knappast ha avtagit. För 1970-talets
Prop.
1977/78:40 22
försia häflt kan noteras att antalet sysselsatta i de av
storföretagen förvärvade företagen uppgick till ca 150 000. Av detta utgjordes
ca en tredjedel av sysselsatta i förvärvade småföretag.
Uppgifter framtagna vid statistiska centralbyrån pekar på
att stora företag i genomsnitt är mer syssels-ättningsexpansiva än små
företag. Andelen stoia förelag som överhuvud taget ökat sysselsättningen har
under 1970-talets sex försia år varit 5-15 procentenheter större än motsvarande
andel bland mindre företag. Med hänsyn till att de stora förelagen i betydande
utsträckning expanderar genom förvärv av andra företag, finns dock skäl att
antaga att den interna tillväxten i småföretag väl kan mäta sig med de stora
förelagens interna expansion.
Lönsamheten har under det senaste decenniet inom
industrisektorn utvecklats i stort setl likartat för samtliga slorleksgrupper
av företag. För flertalet företagskategorier kan konstateras att avkastningen
på det egna kapitalet följt trenden för den branschvisa lönsamhetsutvecklingen.
Soliditetsutvecklingen har däremoi varit mycket olika
mellan företag av olika storlek. För de största företagen har skett en avsevärd
nedgång från en genomsnittlig nivå om ca 42 % vid 1960-talets mitt till ca 30 %
ett decennium senare. De medelstora förelagen har till skillnad härifrån fått
vidkännas en mycket måttlig nedgång i den egna kapitalstyrkan, från 28 % till
ca 23 %. De mindre förelagens genomsnittliga soliditet har under en rad år
varierat mellan 20 % och 22 %. Beträffande de mindre företagen bör dock
särskilt noteras alt den officiella statistiken här inle återspeglar det
förhållandet att variationerna mellan enskilda företag är betydande. Samtidigt
innebär sambandet och bindningen mellan företagets kapital och ägarnas privata
tillgångar att den officiella statistikens klassificering av balansräkningens
olika poster inte alltid ger en rättvisande bild av de mindre företagens
soliditetssituation.
Småföretagen svarade perioden 1965-1975 för ca 20% av
industriinvesteringarna. Någon systematisk förskjutning mellan företag av
olika storieksklasser har inte skett. Däremot gäller att det konjunkturmässiga
beroendet hos småföretagens investeringar är betydande. Det framgår bl. a. av
statistiska centralbyråns investeringsstatistik att småföretagens andel av
industriinvesteringarna under lågkonjunkturperioder påtagligt minskar. Inte
minst torde detta sammanhänga med att investeringsverksamheten liksom många
andra aktiviteter i smålx)retag ofta karaktäriseras av ett förhållandevis kort
tids- och planeringsperspektiv. Frånvaro av utvecklade planeringsfunkiioner och
rutiner för långsiktig planering i småföretag har belagts såväl i studier vid
Sveriges Verkstadsförening Budgetenkät (april 1973). som i undersökningar av
den dåvarande delegationen för de mindre och medelstora företagen vid
1970-talets början. Förekomsten av investeringsprojekt med lång
färdigställandetid torde också bidraga till en mer stabil investeringsaktivitet
bland de större förelagen.
Prop.
1977/78:40 23
Till följd av en betydande mekanisering och automatisering
inom industrisektorn har sysselsättningen inom hela denna näringsgren trots en
avsevärd volymexpansion långsamt minskat under del senaste decenniet. Det
förhållandet alt småföretagens andel av industriinvesteringarna varit i stort
sett oföiändrad under det senasle decenniet talar för att denna mekanisering
skett i ungefär samma takt i samtliga storlekskategorier av företag.
Sysselsättningsminskningar i småföretag bör därtor inte nödvändigtvis tolkas
som en stagnation i företagels verksamhet. Även ralionaliseringai' och en ökad
effektivitet verkar sysselsältningsminskande så länge företaget inte
expanderar i viss takt.
Arbetsställestrukluren
och sysselsättningen inom industrisektorn har i geografiskt hänseende under
perioden 1965-1974 endast undergått mindre förändringar. Vissa förskjutningar
har skett till nackdel för främst storstadslänen och mot en ökad andel av
verksamheten i övriga län i södra Sverige. Enligt den officiella statistiken
har storstadslänen och flertalet av skogslänen under 1970-talets första hälft
varil de områden där de små arbetsställena främst minskat i antal. I skogslänen
har i motsvarande grad arbetsställen med 50-499 anställda ökat sin andel av
arbetsställebeståndet. Tillväxten i antalet storarbetsställen har varit som
mest belydande i storstadslänen och vissa skogslän. Bland de skogslän som på
delta sätt karaktäriseras av ett starkt krympande antal små arbetsställen
(färre än 50 sysselsatta) märks i synnerhet Kopparbergs, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län.
Orsakerna till den förhållandevis kraftiga minskningen av
antalet små arbetsställen i vissa skogslän är svåra att härleda. Vad som i
olika sammanhang framförts rörande ell bristande serviceutbud till företagen
och därmed en i olika avseenden sämre företagsmiljö inom dessa områden synes
inte kunna beläggas. Tvärtom framgår av länsplaneringsunderlagei 1974 vid
länsstyrelserna i Västerbottens. Kopparbergs och Jämtlands län att
serviceutbudet i dessa län på det hela taget är fullt i nivå med övriga delar
av riket. Det har också bl. a. i det betänkande (SOU 1972:28). Förelagsservice,
som avgavs av dåvarande delegationen för de mindre och medelstora företagen år
1972 konstaterats att huvuddelen av de av småföretagen anlitade
serviceföretagen är belägna utanför den region där det anlitande företaget är
beläget. Gemensamt för de akluella regionernas branschstruktur är dock att de
vid millen av 1960-talet hade en. jämfört med riket i övrigt, påfallande stor
andel företag inom den träbearbetande industrin. Som konstaterats i en av
industriverket år 1975 publicerad ulredning om den träbearbetande industrin,
(SIND 1975:1) Den träbearbetande industrin under 1970-talet, var emellertid
trävaruföretagen just i Norriandslänen och Kopparbergs län till skillnad från
övriga träbearbetande företag expanderande från slutet av 1960-talel. Del
finns därför skäl att anta alt vissa av de små arbetsställena genom denna
expansion senare kommit att registreras som tillhöriga gruppen medelstora
arbetsställen.
Prop.
1977/78:40 24
Det har också kunnat konstateras en belydande tillväxt i
tre av de aktuella länen - undantaget Kopparbergs län - av antalet
arbetsställen med 50-499 sysselsatta.
2.3.3 Företa gsförvärv
Årligen förväivas ett betydande antal företag av enskilda
personer eller av andra företag. Uppgifter om storleksordningen på enskilda
personers övertagande - genom förvärv eller arv - saknas dock. All ett
betydande anlal mindre och medelstora familjeföretag övertagits av enskilda
personer styrks emellertid av genomförda studier vid Industriförbundet.
Samhället och företagarna år 1975, och industriverket (SIND 1975:5) Företagsformer
i teori och tillämpning. Av dessa fiamgår att företagsledaren i inemot hälften
av de studerade företagen med färre än 20 anställda saknar släktband med
företagets grundare. Bland de något större familjeföretagen saknar nuvarande
ägaren släktmässiga relationer till grundaren i 12-14 % av företagen.
Övertagande inom familjen synes öka med storleken på del
övertagna företaget. Av de nämnda undersökningarna framgår bettätTande aktiebolagssektorn,
att mindre än 20 % av företagsledarna i de minsta företagen (färre än 20
anställda) har släklmässiga relationer med grundaren. För de något större
familjeföretagen (20-100 anställda) är motsvarande andel 30-35 %.
Det årliga antalet företagsförvärv av juridiska personer
har sedan 1950-talets slut ökat oavbmtet. Inom industrisektorn uppgick antalet
fullständiga eller partiella företagsförvärv till ett 50-tal per år under
årtiondena fram till 1960-talets början. År 1975 hade antalet förvärv stigit
till ca 370. Pågående registrerings- och sammanställningsarbete vid statens
pris- och kartellnämnd tyder på att den totala fusionsverksamheten i det
svenska näringslivet sjunkit underår 1976.
Fusioner i svensk industri 1955-1975
1955 1960 1%5 1970 1975
Antal
fusioner
54
133
228
207
371
Sysselsatta
6 400
14 000
23 300
27 500
51 800
Andel av
industri-
sysselsättningen
(%)
0.8
1,6
2.4
2.9
5.4
Källa: HJI samt statens pris- och kartellnämnd
Fusionsfrekvensen har alltsedan 1940-talets mitt varit
störst bland företagen med 50-500 anställda. År 1975 motsvarade uppköpen av
medelstora förelag inom industrin ca 7 % av det lotala beståndet av förelag i
denna kategori. Bland företag med 200-499 anställda var motsvarande tal 7.5 %.
Förvärvsfrekvensen bland företag med färre än 50 anställda uppgick endast till
ca 2 %. Ätt fusioner i första hand berör de medelstora företagen
Prop.
1977/78:40 25
stöds av Industriförbundets undersökning från 1974. Del
framgår av denna att av en grupp studerade familjeföretag i mitten av
1960-talet hade år 1974 16 % sålts. De sålda företagen var huvudsakligen av
storleksordningen minst 100 anställda. Andelen sålda företag bland
familjeföretag med färre än 100 anställda uppgick endast till 7 %.
Livsmedelsindustrin
är en bransch som under såväl 1960- som 1970-talet karaktäriserats av hög
förvärvsaktivitet. Detsamma gällerjord- och stenindustrin. Under andra hälften
av 1960-talet var fusionsintensiteten dessutom särskilt hög i massa- och
pappersindustrin liksom inom transportmedelsindustrin. Hittills under
1970-talet har också den kemiska industrin utmärkts av en hög
förvärvsaktivitet.
Industriverket
har i sin studie Industriutvecklingen i Sverige särskilt berört
familjeföretagens roll i förvärvssammanhang. Av verkets undersökning framgår
att ca 3/4 av industrifusionerna under 1970-lalets första hälft avsåg uppköp av
familjeföretag. Antalsmässigt dominerar förvärv av metal Ivaruföretag och
företag inom maskinindustrin samt den träbearbetande industrin. De flesta
fullständiga uppköp av familjeföretag har skett bland de medelstora företagen.
Det framgår också av industriverkets undersökning att genomsnittsstorleken på
de förvärvade företagen sjunkit under den studerade perioden, från 60 till 34
anställda.
Det
framgår vidare av industriverkets lapport att de förvärvande företagen till ca
40 % själva är familjeförelag. Familjeföretagens andel har dock sjunkit något
under 1970-talets första hälft, från 46 % år 1970 till 39 % år 1974.
Parallellt härmed har en viss uppgång skett av i forsla hand investmentbolagens
förvärv av familjeföretag. Investment- och kapitalförvaltande bolag svarade
under perioden 1970-1974 för II %
av familjeföretagsuppköpen inom industrin. År 1974 uppgick andelen till 13 %.
Industriverket konstaterar att familjeföretagens förvärv av andra
familjeföretag i första hand skett inom tekoindustrin samt den träbearbetande
industrin. Storföretagens familjeföretagsuppköp har i försia hand inriktats mot
verkstadsindustrin samt den kemiska industrin.
Drivkrafterna
bakom fusioner är av mycket skiftande slag. Det finns inte något enskilt
fusionsmotiv som förklarar flertalet genomförda fusioner. Denna uppfattning
stöds av de studier och undersökningar som lUI och Industriförbundet gjort om
fusionsmotiven.
Bland de
faktorer som medverkar till alt driva fiam en fusion kan skiljas mellan
köparens och säljarens motiv, mellan företagsinterna och omgiv-ningsbelingade
orsaker. Strävan efter effektivitetsförbättrinar och tillvaratagande av
produktionstekniska stordriftsfördelar och samordningsvinster är ett vanligt
köparniotiv. Konkurrenshegränsningsmotivet synes spela en niindre framträdande
roll. trots att 300 % av förvärven avser företag med konkurrerande produkter. I
vissa fall utgör en önskan att bredda produktsortimentet den främsta
drivkraften för köparen. '
På säljarsidan förekommer också en rad lyper av
fusionsmotiv. Klara
Prop. 1977/78:40 26
olikheter synes föreligga mellan lönsamma, expanderande
företags försäljningsmotiv respektive försäljningsorsakerna hos företag med
dålig lönsamhet. För de förslnämnda utgörs försäljningsmotivet inte sällan av
brist på finansiella medel eller produktutvecklings- eller marknadsföringskapacitet.
Det sistnämnda gäller i synnerhet när företaget står inför att avsätta sina
produkter på utlandsmarknader. I ett delbetänkande av konkurrensut-redningen,
(SOU 1977:51) Fusioner och förvärv i svenskt näringsliv 1969-1973, en
fallstudie, har nyligen redovisats hur i flera fall ett större börsförelags
eller investmentbolags förvärv av ett litet företag tillfört det senare såväl
värdefull teknisk kunskap som betydande möjligheter att vidga sin
avsättningsmarknad. För företag med sämre lönsamhet har det framstått som mer
vanligt att generationsskiftesproblem och skattemässiga förhållanden leder till
ett utbud av företag. Altemativet till försäljningen är för dessa företag många
gånger nedläggning av verksamheten.
Föi"etagets branschtillhörighet har stor betydelse
för sannolikheten att del skall utbjudas till försäljning eller särskilt
efteifrågas som förvärvsobjekt. Som framgått tidigare är förvärvsaktiviteten
särskilt hög i branscher som står inför eller befinner sig i en strukturell
omställningsprocess. Det gäller såväl branscher i ett särskilt expansivt skede
som sådana delar av industrin som är på tillbakagång. Särskilt kan noteras i
industriverkets rapport att de större företagen är mest förvärvsaktiva i expansiva
branscher (verkstadsindustri och kemisk industri), medan familjeföretagen i
första hand uppträder som köpare i branscher på tillbakagång och med en
betydande överkapacitet (tekoindustrin och den träbearbetande industrin).
Delvis torde delta sammanhänga med att de små företagen i anbudshänseende
sällan torde kunna konkurrera med de större företagen vid förvärv av de mest
lönsamma och expansiva företagen. Det torde också bero på att de större
börsföretagen och investmentbolagen inte i någon högre grad är intresserade av
att gå in i branscher som i huvudsak är på tillbakagång.
Den under 1960-talet kraftigt ökade fusionsaktiviteten i
såväl industrin som näringslivet i sin helhet bör främst ses mot bakgrund av
den under detta decennium accelererande takten i strukturomvandlingen. Under
1960-talets första hälft ökade tillväxttakten i den svenska ekonomin jiim-fört
med de två föregående femårsperioderna. En fortsalt hög tillväxttakt rådde även
under återstoden av 1960-talet. Utrikeshandeln, som vuxit förhållandevis
måttligt under 1950-talets första hälft, ökade därefter påtagligt och uppnådde
en största tillväxttakt mellan åren 1965 och 1970. Parallellt med den svenska
ekonomins ökade internationella beroende och den växande konkurrensen från
utländsk industri har ett allt större antal branscher ställts inför ett behov
av att tillvarata de stordriftsfördelar och rationaliseringsvinster som kan
erhållas genom att produktionen dras samman till större enheter eller
organiseras på annal sätt.
Förvärvsaktiviteten har emellertid ytterligare accelererat
under 1970-talets första hälft, trots en under denna period niindre intensiv
struklurom-
Prop. 1977/78:40 27
vandling och en viss uppbromsning i utrikeshandelns
tillväxt. Det finns flera förklaringar till detta.
I flertalet av de industribranscher där
förvärvsakliviteten varit betydande har marknadens tillväxt under 1970-talels
försia hälft stagnerat. Även den förutsedda tillväxten i produktionsvolym under
perioden fram lill 1981 är för dessa sektorer mindre gynnsam än för
industrigenomsnittet. Detta gäller i synnerhet jord- och stenindustrin samt
livsmedelsindustrin. Möjligheterna för företag inom sådana sektorer att
expandera genom investeringar i och utbyggnad av den egna verksamheien är
därför mer begränsade än för expanderande företag i andra branscher.
Ett annat
förhållande som påverkar förvärvsfrekvensen gäller investeringskostnadernas
utveckling under de senasle åren. Under åren 1974 1975 ökade
investeringskostnaderna dubbelt så snabbt som tidigare under 1970-talet. från
en prisstegringstakt om ca 8 % till 16 % per år. För i synnerhet
kapitalintensiva branscher, såsom t. ex. massa- och pappersindustrin, innebär
detta att investeringar i den egna verksamheien blir mindre förmånliga och att
intresset för expansion genom företagsförvärv ökar. För skogsindustrin har
också de under 1974 och 1975 växande problemen med råvarubasen utgjort ett
ytterligare motiv för förvärv av andra företag.
Likviditetsökningen inom industrin var underår 1971-1973
liksom under andra hälften av 1975 osedvanligt snabb. Under dessa perioder
växte företagens likviditet totalt med ca 40 % per år. Förutsättningarna för en
ökad efterfrågan på förvärvsobjekt blev härigenom mycket goda.
Utbudet av
företag under år 1975 torde till viss del ha påverkals av diskussionerna kring
den ändring av realisationsvinslbeskattningen som trädde i kraft under våren
1976 och som avsåg försäljning av aktier efter utgången av mars 1976. De nya
beslämmelserna inneharatt vid försäljning av aktier som innehafts under en
längre lid än tva ar skulle 40 % av realisationsvinsten beskattas. Tidigare
regler innebar en avtrappning av skatteplikten under tredje till femte året och
beskattning enligt schablon av 10 % av försäljningspriset vid försäljning efter
fem år. Härigenom har försäljningar av företag kommii att framstå som avsevärt
mindre gynnsamma än tidigare. I synnerhet gäller delta i förhållande till det
för företagaren vanliga alternativet till en försäljning, nämligen överlåtelse
inom familjen. Det kan därför inte uteslutas att den föreslående lagändringen
drev fram vissa ytterligare försäljningar under år 1975. vilka i annat fall
skulle ha skett först något eller t. o. m några år senare. Det bör här noteras
att antalet förvärv under 1976 enligt preliminära uppgifter från statens
pris-och kartellnämnd avsevärt sjunkit.
Utbudet av särskilt mindre och medelstora företag torde
även i viss utsträckning ha påverkats av dessa företags växande behov av alt
söka sig nya avsättningsmarknader. Det framgår av konkuriensulredningens delbetänkande
Fusioner och förvärv i svenskl näringsliv 1969-1973. all behovet av att få
tillgång till exportförsäljningskapacitel och kompetens inte
Prop. 1977/78:40 28
sällan utgör ett motiv bakom försäljning av företag. 1
takt med en stagnation på olika inhemska avsättningsområden torde dessa
försäljningsmotiv ha vuxit i betydelse.
2.3.4 Nedläggningar
Ett betydande antal företag läggs ned varje år. Särskilt
hög nedläggnings-takt kan noteras vid perioder av låg ekonomisk aktivitet. Det
övervägande antalet nedläggningar sker utan att verksamheten kommit på
ekonomiskt obestånd. 1 mer begränsad omfattning är nedläggningar orsakade av en
konkurs. Förhållandena varierar härvidlag dock mellan näringsgrenar. Till detta
skall senare återkommas.
Det årliga antalet företagsnedläggningar har minskat under
del senaste decenniet. Även i förhållande lill företagsbeståndet var
nedläggningsfre-kvensen lägre vid 1970-talets mitt än tio år tidigare.
Nedläggningar inom industrin 1966-1975 (salderade värden)
1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973
1974 1975
Antal nedlagda
företag med fler
än 1 anställd
(1 OOO-tal) 2,5
1.8 2,2 1,4 1.4 1.2 2.0 0.8 1.1 0.9
Nedläggningar i
förhållande till
företagsbeståndet
(%) 10.8 8.2 10.2 6.4
7,2 6.3 10.4 4.2 5.7 5.0
Källa: statistiska centralbyrån, statens induslriverk sami
lUl
Nedläggningarnas relativa nivå skiljer sig inte i någon
högre grad mellan expansiva branscher (såsom verkstadsindustrin,
plastindustrin) och stagnerande branscher (t. ex. den träbearbetande
industrin). Detta har framgått av studier av nedläggningsutvecklingen
genomförda vid Umeå universitet, "Företag i strukturomvandling"
(1974), och lUI. Gemensamt för ett flertal branscher är dock en gradvis uppgång
av nedläggningstakten under 1960-talet. Detta förhållande har också bestyrkts
av möbelindustriutredningen i betänkandet (SOU 1972:2) Svensk möbelindustri,
och metallma-nufaktumtredningen i betänkandet (SOU 1973:29 och 30) Järn- och metallmanufakturindustrin
under 1970-talet.
Under
1950- och 1960-talen synes vissa regionala skillnader ha funnits i
företagsnedläggelserna. Här pekar emellertid erfaienheterna i olika riktningar.
Enligt den nämnda undersökningen vid Umeå universitet uppvisade den
storstadspräglade regionen Stockholms län en högre nedläggnings-benägenhet än
Västerbottens län. Metallmanufakturutredningen visade också den en betydande
nedläggning i storstadsregionerna. I en rapport från exportgmppen för regional
utredningsverksamhet (SOU 1974:1) Or-
Prop.
1977/78:40 29
ter i regional samverkan, pekas på ett i viss mun motsatt
förhållande, nämligen att glesbygdsområdenas andel av den totala nedläggningen
av industriarbetsställen under perioden 1963-1970 klart översteg dessas andel
av företagsbeståndet.
Uppgifter om konkurser tyder på att slorleksfördelningen
på de nedlagda företagen har en relativ småföretagsdominans. Det förhållandel
alt företag ofta krymper före nedläggningen bidrar emellertid till att skapa en
överdriven bild av småföretagens andel av nedläggningarna. Även justerade för
ett sådant förhållande tyder dock de nämnda etablerings- och
ned-läggningsstudierna vid Umeå universitet och lUI på att småföretag är mer
berörda av nedläggningar än större företag.
Företagskonkurserna utgör en växande andel av
nedläggningarna. Antalet företagskonkurser inom hela näringslivet har under
det senasle decenniet fyrfaldigats. från ca 700 år 1965 till 3 100 år 1974.
Ökningen är nästan i sin helhet hänförlig till aktiebolagskonkurser. Av en
studie vid Lunds universitet 1975, genomförd på uppdrag av industriverket.
(SIND 1975:2) Företagskonkurser, fiamgår att konkursfrekvensen under
1960-talets andra hälft inom industrisektorn var betydligt lägre än för andra näringsgrenar.
Ökningstakten i industriföretagskonkurserna var också långsammare än för andra
näringsgrenar. Inte desto mindre har antalet konkuser i förhållande till de
totala nedläggningarna i industrisektorn ökat.
Konkursföretagens storlek synes enligt nämnda undersökning
vara av mindre betydelse för konkursfrekvensen. Sålunda svarade de mindre företagen
(färre än 50 anställda) under perioden 1966-1970 för 98,3 % av antalet
konkurser och 97.6% antalet företag. I 1,6% av konkursema berördes medelstora
företag, vilka samtidigt svarade för ca 1,8 % av förelagsbeståndet. Det kan
dock noteras att gmppen företag med 59 anställda svarade för en betydligt
större andel av konkuserna än vad som motsvarade dessas andel av det totala
företagsbeståndet.
Forskningen kring andra typer av företagsnedläggelser än
konkurser är mycket begränsad och möjliggör inga långtgående slutsatser om
vilka strukturella faktorer som bestämmer nedläggningsutvecklingen. Bakom en
föreiagsnedläggelse ligger i de flesta fall en rad motiv i kombination. Inte
sällan har företagets produkt och maskinella utrustning uppnått en sådan ålder
alt. kombinerat med en avsaknad på efterträdare, förelaget helt enkelt anses ha
levt färdigt. Bransch- och marknadsutveckling torde här spela en avgörande roll.
Nedläggningsfrekvensen kan förväntas bli mest belydande i stagnerande och
tillbakagäende branscher. Vid de tillfällen då en särskilt ökad
nedläggningstakt kunnat konstateras har också gällt alt föreiagsbesiåndei
minskat särskill mycket inom sådana branscher, bl. a. den träbearbetande
industrin samt jord- och stenindustrin.
Bakom företagskonkurserna finns en mångfald orsaker. I
första hand märks lönsamhetsproblem. Del framgår av industriverkels
konkursstudie alt alltför korta serielängder och en hård prispress utgör en
mycket vanlig
Prop.
1977/78:40 30
konkursanledning. Andra framträdande konkursorsaker utgör
kostnadsproblem, brister i den interna planeringen och bristande utbildning
hos företagsledningen. Bristande kreditmöjligheter och svårigheter beroende på
kreditrestriktioner anges sällan som konkursanledning. Trots detta konstateras
i industriverkets undersökning ett samband mellan konkursuppgångar och
kreditåtstramning. Det konstateras vidare att företagsledare i konkursdrabbade
företag har en i genomsnitt betydligt kortare branscherfarenhet än
företagsledare i verksamma företag. Över 30 % av de förra har mindre än 10 års
branscherfaienhel. Bland de verksamma företagsledarna har endast ca 15 % mindre
än 10 års erfarenhet i branschen.
Den sedan mitten av 1960-talet kraftiga ökningen av
aktiebolagskonkurserna bör ses mot bakgrund av bl. a. en under samma period
avsevärt ökad registrering av aktiebolag. Medan antalet aktiebolagskonkiirser
under tiden 1965-1972 växte från ca 350 till 2 200 per år, ökade det årliga
antalet bolagsregistreringar från 5 700 till ca 18 000. Under denna period
expanderade i synnerhet de s. k. 5 000-kronorsbolagens andel av bolagsregistreringarna.
Livslängden för dessa förelag har visat sig vara avsevärt lägre än för företag
med stöire aktiekapital. Av industriverkets studie framgår att företag med en
livslängd understigande fem år svarade för 50 % av konkurserna. Det finns
följaktligen starka skäl att antaga att den kraftiga tillväxten av antalet
mycket små och ofta mindre seriösa bolagsbildningar bidragit också lill ett
ökal anlal konkurser.
2.4 Företagsbeståndets utveckling inom vissa andra
näringsgrenar
2.4.1 Byggnadsindustrin
Byggnadsverksamhetens andel av den totala produktionen i
näringslivet sjönk under perioden 1965-1974 från 11.2 % lill 6.9 % i löpande
priser. Antalet sysselsatta ökade under 1960-talels andra hälft med 0.6 % per
år. Under 1970-talets första fyra år minskade antalet anställda med ca 2 %
årligen. Medelantalet anställda år 1975 uppgick till ca 332 000 personer.
Antalet förelag inom byggnadsindustrin minskade enligt den
officiella statistiken från 35 000 till 29 000 under 1960-talets andra hälft.
Nedgången var i första hand hänföriig till den allra minsta företagskategorin
med högst en årsanställd. Utvecklingen var däremot positiv för andra mindre
företag inom branschen. Under 1970-talets första sex år ökade åter
företagsbeståndet, till ca 29 700 företag. Även under denna period skedde
tillväxten i första hand bland företag med 2-19 årsanslällda. Denna utveckling
innebar att företagen med upp till 49 anställda ökade sin andel av
förelagsbeståndet under tiden 1965-1973 från 94% till ca 98,5%.
Sysselsättningsmässigt svarade de mindre företagen år 1969
för 38,5 % av verksamheien i byggnadsindustrin. De medelstora företagen
sysselsatte
Prop.
1977/78:40 31
\1.1% av de anställda. Sex år senare hade de mindre
företagens andel ökat kraftigt till 45.5%. medan såväl de medelstora som de
större företagen minskat sin andel av sysselsättningen. Sysselsättningen sjönk
i de båda sistnämnda företagskategorierna också avsevärt i absoluta tal.
Fåmansföretagens andel av sysselsättningen var som
framgått tidigare, högre inom byggnadsindustrin än i flertalet andra
näringsgrenar, ca 60%. Sysselsättningen inom denna företagskategori är i hög
grad koncentrerad till den minsta storleksklassen (0-19 anställda), i vilken
hälften av de anställda återfinns. Inom industrin i övrigt är endasl 1/3 av de
fåmansbolagsanslällda sysselsatta i denna minsta företagskategori.
Husbyggnadsverksamheten svarar för ca 2/3 av såväl antalet
företag som sysselsättningen inom näringsgrenen. Inga betydande förändringar
har skett härvidlag under perioden 1969-1975.
Några stora regionala skillnader i sysselsättningen inom
byggnadsindustrin föreligger inte. Under 1960-talels andra hälft skedde en
viss nedgång av antalet sysselsatta i byggnadsverksamhet i Norrlandslänen.
Under 1970-talets första hälft var trenden nedåtgående inom samtliga riksområden.
Vid slatens induslriverk har inom ramen för en undersökning
av företagsbildningen inom industrin också studerats etableringsutvecklingen
inom byggnadsindustrin (SIND 1976:7), Industriutvecklingen i Sverige.
Uppskattningar av etableringsutvecklingen mellan åren 1965 och 1970 tyder på en
successiv uppgång från ca 900 till I 400 nyetablerade byggnadsindustriföretag
åriigen. Under 1970-talets första hälft har del årliga antalet nyetableringar
varierat mellan I 400 och 1 670. I förhållande till antalet
mervärdeskattepliktiga företag har elableringen motsvarat 3% av företagsbeståndet.
Konkursutvecklingen inom byggnadsindustrin synes för åren
1964-1972 på det hela taget sammanfalla med utvecklingen i näringslivet i
övrigt. Detta framgår av industriverkets undersökning (SIND 1976:2) Etableringar
och konkurser i byggnadsindustrin. Antalet konkurser ökade under perioden
1964-1974 från 180 till 550. Såväl i fråga om associationsform som
företagsstorlek och konkursslag ligger utvecklingen inom byggnadsindustrin i
linje med utvecklingen inom det övriga näringslivet. Till skillnad från andra
näringsgrenar är emellertid den genomsnittliga livslängden för konkursföretagen
mycket kort och förekomsten av upprepade konkurser betydande.
Konkursgäldenärens branscherfarenhet och skolutbildning är också mer begränsad
än vad som gäller i andra näringsgrenar.
Förvärvsaktiviteten har under perioden 1969-1975 ökat i
likhet med flertalet andra näringsgrenar, från ett 20-tal förvärv per år till
ca 60. Andelen berörda anställda av de i branschen totalt sysselsatta är dock
mindre än inom näringslivet i sin helhet. Andelen små uppköpta företag har
varil mindre än i näringslivet i övrigt.
Bostadsbyggandet och industrins byggnadsinvesteringar har
avgörande
Prop. 1977/78:40 32
betydelse för byggnadsindustrins utveckling. Bostadsbyggandet,
som under 1960-talet ökat betydligt, hade vid 1970-talets början nått en sådan
nivå att vissa mättnadstendenser började uppträda. Byggnadsverksamheten hölls
dock delvis uppe genom industrins byggnadsinvesteringar, inte minst på grund av
de betydande miljövårdsinvesteringarna under 1970-lalels första hälft.
Den ökande
andelen mycket små företag och den stigande konkursutvecklingen inom
byggnadsindustrin torde främst sammanhänga med den starka expansionen av
byggnadsverksamheten under slutet av 1960-talet. Tillväxten på småhusmarknaden
under 1970-talet har också verkat i denna riktning. Vidare torde de
skattemässiga förhållandena ha medverkat till att företagsformen i ökad
utsträckning kommit till användning inom byggnadsverksamheten. Denna utveckling
har på olika håll tidigare föranlett en viss oro för konsekvenserna för
samhället, de anställda och konsumenterna. Såväl riksdagen som berörda
fackliga organisationer och vissa näringslivsorganisationer har tagit upp
frågan om de konsekvenser som kan följa av en alltför snabb och oreglerad
förelagselableringsutveckling i byggnadsindustrin. Till följd härav gav
regeringen på hösten 1974 industriverket i uppdiag att närmare kartlägga och
analysera denna utveckling. I sin rapport våren 1976 framhöll verket att såväl
konsumentpolitiska som industripolitiska skäl som andra samhällsintressen
talar för att vissa företagssane-rande åtgärder vidtas i byggbranschen.
Industriverket bedömde det dock som för tidigt att ta ställning i frågan om
införande av ytterligare myndig-hetskontrollerade auktorisationsförfaranden i
byggbranschen. Enligt industriverkels uppfattning bör utfallet avvaktas av de
skalle-, försäkringstekniska, arbetsräilsliga och konsumentpolitiska åtgärder
som under de allra senaste åren vidtagits eller aviserats i syfte all begränsa
förekomsten av mindre seriös företagsamhet i branschen.
Installationsbranschutredningen behandlade i sitt år 1974
framlagda betänkande (SOU 1974:47) Installationssektorn, frågan om lämplig
företagsstruktur inom installationssektorn. Utredningen menade att en ökad
industrialisering, dvs. förtillverkning, utgör det väsentligaste medlet för
att öka byggandets produktivitet. Utredningen förordade därför en ökad integration,
såväl vertikalt mellan tillverkning och montering som horisontellt genom att
installationsverksamheten i ökad utsträckning integrerades i byggnadsföretagen.
Det torde delvis redan av det nu sagda framgå att ett
flertal av de problem som kännetecknar småföretagandel i industrisektorn inte
återfinns i samma utsträckning inom byggnadsindustrin. Det gäller tröskelproblem
vid etableringstillfället liksom kapitalförsörjning och produktutvecklingssvårigheter
i den kontinuerliga driften. Inom byggnadsindustrin torde de mest näraliggande
problemen i stället sammanhänga med den i dag rådande företagsstrukturens
utseende och de speciella problem som kan återföras till en diskutabel
utveckling av bolagsbildningen.
Prop. 1977/78:40 33
2.4.2 Vanihanddn
Varuhandelns andel av den totala produktionen har under
perioden 1965-1974 sjunkit från 10 % till 8.8 % i löpande priser.
Sysselsättningstillväxten var under 1960-talets andra hälft högre än för
näringslivet i dess helhet. Under den därpå följande femårsperioden var den
däremot något långsammare. Investeringsutvecklingen har under hela perioden
varit svag med en ringa eller negativ volymsförändring i de årliga
investeringarna.
Företagsbeståndet inom varuhandeln undergick under
1960-talets andra hälft en viss minskning för att därefter åter öka. År 1975
uppgick antalet företag enligt den officiella statistiken till ca 53 000. Under
perioden 1965-1975 har framför allt de medelstora företagens andel av
företagsbeståndet minskat. Sysselsättningen inom varuhandeln haj- under samma
tid ökat från 485 000 till drygt 500 000 anställda. Under 1970-talets första
hälft har framför allt de medelstora varuhandelsföretagens liksom vissa större
partihandelsföretags (200-500 anställda) andel av sysselsättningen minskat.
Antalet företagsförvärv har inom vamhandeln i likhet med
industrisektorn ökat kraftigt sedan 1960-talets slut, från ca 60 till 200
förvärv per år. Antalet av företagssamgåenden berörda arbetstagare är dock. i
förhållande till näringsgrenens totala sysselsättning, i nivå med den totala
fusionsaktiviteten i näringslivet. Det kan konstaleras att förvärven inom
vamhandeln i högre grad än för andra näringsgrenar avser uppköp av mindre
företag (färre än 50 anställda). Andelen storföretagsförvärvare är också större
än i flertalet andra näringsgrenar.
Konkursfrekvensen inom handeln var under 1960-talets andra
hälft avsevärt högre än inom andra näringsgrenar. Av industriverkets nyss nämnda
konkursutredning framgick att konkursfrekvensen inom handeln under perioden var
dubbelt så hög som i industrisektorn. Detaljhandeln svarade också för den
andelsmässigt dominerande delen av samtliga konkurser i näringslivet, mer än
50%. Samiidigi bör noteras att denna del av varuhandeln inte svarar för mer än
16% av föreiagsbesiåndei.
I 1975 års långtidsutrednings belänkande (SOU 1975:89)
samt bilaga 4 (SOU 1975:97) Varuhandeln 1975-1980. framhölls all
strukluiförändring-arna inom dugligvarnhanddn varit särskilt kraftiga jämfört
med varuhandeln i övrigt. De yttre rationaliseringarna har inneburit en ofta
stark koncentration till stora, centralt belägna butiksenheter samt ett
bortfall av mindre företag och försäljningsställen. Inom hela dagligvaruhandeln
kan antalet nedlagda butiker under 1960-talet uppskattas till ca 1 300 per år.
Under 1970-talels första hälft har däremoi nedläggningsfrekvensen avtagit
betydligt. Antalet årliga nyetableringar har rört sig om inemot 200 butiker,
huvudsakligen i nybyggda bostadsområden och köpcentra.
Butikskoncentrationen har inneburit vissa fördelar för
konsumenterna bl. a. genom den kostnadspress som övergången till stordrift
möjliggjort. Samtidigt har dock följt, särskilt i glesbyggdsområden, sämre
tillgänglighet till den basservice som dagligvaruhandeln utgör. 1 utvärderingen
av läns-i Riksdagen 1977178. 1 saml. Nr 40. Bilaga I
Prop.
1977/78:40 34
planering 1974 (SOU 1974:91) Politik för regional balans,
framgår också att sysselsättningsutvecklingen inom varuhandeln under perioden
1965-1974 varit särskilt ogynnsam i norra Mellansverige och mellersta Norrland.
Mot bakgrund av de problem som denna utveckling givit
upphov till, tillsattes den slalliga distributionsutredningen år 1970. 1
utredningens betänkande 1975 (SOU 1975:69) Samhället och distributionen,
föreslogs bl. a. ett ökat kommunalt ansvar för planeringen av
varuförsörjningen, en särskild tillståndsprövning för etableringar av nya
butiker och en anmälningsplikt vid planerade butiksnedläggningar. Regeringen
har nyligen redovisat sina ställningstaganden i dessa frågor i propositionen
(1977/78:8) om åtgärder på distributionsområdet.
Nedläggningen av mindre butiker inom dagligvaruhandeln
förväntas enligt långtidsutredningen fortgå i relativt snabb takt under
återstoden av 1970-talet. Till betydande del sammanhänger detta med de kraftiga
kostnadssiegringar som förutses på personalsidan. Långtidsutredningen bedömer
dock att detta inte slår hårdast på den allra minsta storiekskategorin med
ingen eller 1-2 anställda, utan kommer att påverka nedläggningsfrekvensen
kraftigast inom företag av något större storlek än denna.
Enligt distributionsutredningen tyder tillgängligt
material på att kostnads- och lönsamhetssituationen är betydligt mer gynnsam i
stora enheter än i små. Sedan hänsyn tagits till "normal" ersättning
till innehavaren och medhjälpande familjemedlemmar blir nettovinsten negativ i
mindre butiker. Någon förändring i tiden i detta avseende har utredningen inle
kunnat skönja.
För finansiering av etableringar och utvidgningar finns
inom de olika dagligvarukedjorna särskilda kreditmöjligheter. Inom
konsumentkooperationen sker en viss självfinansiering genom de anslutna
medlemmarnas insatskapital och icke uttagen återbäring samt genom lån från
Kooperationens Pensionsanstalt. Inom ICA förekommer ett flertal
finansieringsformer mellan regionföretagen och den enskilde köpmannen. Vidare
finns ett huvudsakligen av livsmedelsindustrin finansierat kreditinstitut, AB
Handelskredit. Detta bolag inriktar sin långivning på företag som önskar ha en
mera obunden ställning gentemot de stora grossistföretagen.
Utvecklingen inom partihandeln har på flera områden gått
mot en ökad integration med både detaljhandeln och industrin.
Fusionsaktiviteten har varit betydande inom partihandeln. Flera av de stora
koncernerna inom partihandeln har under senare år varit involverade i
företagsfusioner. Under 1970-talet har årligen mellan 4 000 och 6 000
arbetstagare inom partihandeln berörts av fusioner.
Strukturförändringarna inom fuckhandeln har varit relativt
små. Delta har bl. a. berott på att stordriftsfördelarna inom flertalet delar
av denna bransch inte är påtagliga. Konkurrenssituationen är inte heller lika
utpräglad som inom andra delar av varuhandelsområdet. Fackhandeln är också mer
tätortskoncentrerad än annan varuhandel och därmed mindre
Prop. 1977/78:40 35
påverkad av del senaste decenniets befolkningsomflyttningar.
Fackhandelns bätlre förutsättningar än andra lyper av handelsföretag att
anpassa sig till en förändrad konkurrenssituation har framgått av en
undersökning vid Handelns utredningsinstitut rörande stormarknadernas effekter.
Effektmätningar av stormarknadsetableringar i Vä.xjöregionen (1975).
Av en i distribulionsutredningens betänkande redovisad
undersökning rörande den textila beklädnadshandeln framgår att antalet butiker
för försäljning av beklädnadsvaror mellan 1963 och 1972 minskade med 20 % till
6 800. I förhållande till nedläggningarna av livsmedelsbutiker var nedläggningarna
i beklädnadshandeln förhållandevis måttliga. Väsentligt för
beklädnadshandelsföretagens överlevnad synes ha varit förekomsten av stora
skillnader mellan olika butikers sortiment. Vidare har möjligheterna att arbeta
med betydande bruttomarginaler haft belydelse.
Den övriga fackhandeln har. enligt beräkningar gjorda av
koncentrationsutredningen i betänkandet (SOU 1968:6) Struktumlveckling och konkurrens
inom handeln och Handelns utredningsinstitut, minskal från ca 22 000 butiker år
1963 till 18 000 butiker ar 1972. Fackhandelsbutikerna har, såväl på
beklädnadssidan som inom andra områden, fått vidkännas en ökad konkurrens från
varuhus och stormarknader. Även dagligvaruhandeln har i växande omfattning
utvidgat sitt sortiment mot fackhandelsartiklar.
Utvecklingen
inom fackhandeln har gått mot en ökad samverkan mellan företagen i ekonomiska
och andra frågor. Antalet fackkedjor uppgick 1975 enligt distribulionsutredningen
lill ett 30-tal. Samarbetet inom kedjorna avsåg urspmngligen främst varuinköp,
men har senare vidgats till all omfatta bl. a. reklam, utbildning och
finansieringsverksamhet. Frågan om kapitalanskaffning har under senare år
alltmer aktualiserats från fackkedjorna. Vissa kedjor har som nämnts bildat
egna finansieringsinstitut. Dessa är ännu relativt små. Inom vissa områden, t.
ex. inom färg- och pappershandeln, har fabrikanterna engagerat sig i
kreditgivning lill detaljhandeln.
Samhällets mål för service har behandlats i olika
sammanhang. Vid 1972 års riksdag konkretiserades sålunda målen för
regionalpolitiken, bl. a. vad avser kraven på god serviceförsörjning -
åtkomlighet och standard - för glesbygdsbefolkningen. För att tillgodose dessa
mål spelar i synnerhet de mindre företagsenheterna en väsentlig roll. Här bör
också nämnas det statliga stödet till kommersiell service i glesbygd, som sedan
den I juli 1973 utgår huvudsakligen inom del inre stödområdet. Det innefattar
bl. a. förmånliga lån till näringsidkare med försäljningsställe för
dagligvaror.
Ett mera samlal grepp på varuförsörjningsfrågorna tas upp
i regeringens nyligen framlagda proposition (1977/78:8) med förslag till
åtgärder på distributionsområdet. Där anges som utgångspunkt att alla medborgare
skall kunna ordna sin försörjning med främst dagligvaror med rimlig insats av
tid och eget arbete. I propositionen anges vilka åtgärder som bör vidtas för
att klara denna målsättning. Bland dessa kan här nämnas förbättrade finansieringsmöjligheter.
Prop.
1977/78:40 36
2.4.3 Samfärdseln
Den privata delen av samfärdselsektorn domineras av
lastbilstransporterna såväl sysselsättningsmässigt som i fråga om antalet
företag. Dessa transporter ökade mycket snabbt under 1960-talet, beroende
främst på den höga tUlväxttakten i bostadsbyggandet och inom den lättare
industrin. De ökade kraven på korta leveranslider och minskad lagerhållning
inom företagen har verkat i samma riktning. Under perioden 1960-1973 ökade
enligt 1975 års långtidsutredning lastbilarnas andel av det totala
transportarbetet i landet på 29 % till 46 %. För återstoden av 1970-talet
förutses en slagne-ring av lastbilsandelen, i första hand beroende på nedgång i
de kortväga. bostadsbyggnadsberoende transporterna.
Den yrkesmässiga delen av trafiken svarar för den största
delen av lastbilarnas totala transportarbete, ca 80 %. Mellan 1965 och 1975
ökade antalet åkerier i takt med lastbilstrafikens växande betydelse från ca 16
000 till ca 21 000. Inslaget av små företagsenheter inom branschen är mycket
markant. Ökningen koncentrerades också till den allra minsta kategorin åkerier
med endast ett fordon. Dessa ökade sin andel av företagsbeståndet från 68 %
till över 70 % under perioden. Samtidigt sjönk dock deras andel av
lastbilsinnehavel, från 34 % till 32 %. Minst gynnsam har utvecklingen varit
för åkerier med 2-5 fordon vilka minskat sin andel av såväl antalet åkerier som
lastbilarna.
Ett karaktäristiskt drag för branschen är den stora
anslutningen av åkerier till s. k. lastbilscentraler. Det är främst de mindre
åkerierna som är anslutna till sådana centraler.
Företagsförvärven är inom denna näringsgren av betydligt
mindre omfattning än i flertalet andra delar av näringslivet. I likhei med
utvecklingen i näringslivet i dess helhet har dock en avsevärd ökning av det
årliga antalet företagsförvärv skett sedan 1960-talets slut.
Frågan om företagsstrukturens ulveckling inom branschen
har behandlats dels i ett betänkande 1971 av utredningen om företagsstrukturen
inom den yrkesmässiga trafiken (SOU 1971:34) Lastbil och taxi. dels i ett delbetänkande
1975 av trafikpolitiska utredningen (SOU 1975:66) Trafikpolitik - behov och
möjligheter. Yrkestrafikutredningen framhöll i sill betänkande att den under
1%0-talet avsevärda nyetableringen inom branschen i betydande utsträckning
skett utan föregående planering och att utvecklingen därigenom lett till en
företagsstruktur som inte svarade mot de krav som kunde komma att ställas pa en
väl fungerande transportapparat. Utredningen förordade att särskilda åtgärder
skulle vidtas i syfte att åstadkomma större effektivitet och ett från
Irafiksäkerhelssynpunkt lämpligare anordnande av trafiken. 1 propositionen
1972:81 delade departementschefen uppfattningen att branschen i alltför hög
grad engagerade åkeriföretag som saknade förutsättning för en ekonomiskt sund
drift av verksamheten. 1 enlighet med förslagen i propositionen genomfördes bl.
a. en utbyggnad av den ekonomiska lämplighetsprövningen och en skärpning
Prop.
1977/78:40 37
av företagaransvaret i fråga om arbetstids- och
belastningsbestämmelserna.
Trafikpolitiska utredningen konstaterande i fråga om
företagsstrukturen inom åkeribranschen att större företagsenheter erbjuder
bättre möjligheter till rationalisering. Vidare kan väsentliga krav som måste
ställas vad avser trafiksäkerhet, arbetarskydd, anställningstrygghet etc.
bättre tillgodoses inom det större företagels ram. Det undersiröks emellertid
att enbart företagets storlek inte är avgörande vid bedömningen av den lämpliga
branschstrukturen. Hänsyn måste tas till bl. a. transportuppgifternas art.
Vidare erinrades om den samverkan som sker inom ramen för lastbilscentralernas
och transportförmedlingsföretagens verksamhet och som verkar i rationaliserande
riktning.
Med de förändringar som skett inom näringslivet sedan
1960-lalets början har transporterna kommit all utgöra en allt viktigare
förutsättning för näringslivets fortsatta utveckling. Det är däiför angeläget
all ulvecklingen inom transportsektorn och transportföretagen är sådana att de
ökande kraven på rationella och effektiva transporter kan tillgodoses.
Utvecklingen inom transportsektorn är också av avgörande
belydelse för möjlighetema att tillgodose de krav som samhällets
regionalpoliliska målsättningar innebår. Starka samband råder mellan transportsektorns
utveckling och en balanserad utveckling av befolknings- och näringslivsstrukturen
i landets olika delar. Mot denna bakgrund lämnar samhället stöd för
varutransporter från det inie stödområdet samt bidrag till icke lönsam
busstrafik.
2.4.4 Tjänstesektorn
Den privata tjänstesektorn är till sin sammansättning
avsevärt mer heterogen än flertalet övriga näringsgrenar. En beskrivning av
den strukturella utvecklingen inom området försvåras härmed. Även möjligheterna
att identifiera för näringsgrenen störie gemensamma problem begränsas. Den
utvecklingsbild som ges av bl. a. 1975 års långtidsutredning ärav detta skäl
försedd med betydande reservationer.
Tjänstesektorns andel av näringslivets lotala produktion
ökade under perioden 1965-1974 från 11.2% till 12,1 % i löpande priser.
Sysselsättningen ökade under periodens första hälft i snabbare takt än för
näringslivet i dess helhet. Under 1970-talet har sysselsättningen stagnerat
kring nivån 530 000 anställda.
Av den officiella statistiken framgår att beståndet av
förelag med anställda inom restaurang- och hotellbranschen, förmedlings- och
uppdragsverksamhet samt rekreations- och reparationsverksamhet mellan åren
1969 och 1975 endast undergick en marginell förändring. Sistnämnda år uppgick
antalet företag i dessa branscher till ca 55 000. Bland företagen
Prop.
1977/78:40 38
med fler än en anställd skedde under perioden en viss
ökning av de mindre företagsenheternas andel.
Företag med färre än 200 anställda svarade år 1975 för 72%
av sysselsättningen i nämnda branscher. Jämfört med situationen fem år
tidigare innebar detta en viss minskning.
Förvärvsaktiviteten inom tjänstesektorn är låg i
jämförelse med andra näringsgrenar. I likhet med den allmänna
utvecklingstrenden har det årliga antalet företagsförvärv under 1970-talet dock
vuxit kraftigt, från ett 20-tal per år till 75 år 1975. Karaktäristiskt för
förvärven är att en stor andel vad gäller både säljare och köpare är små
företag. 1 hög grad beror detta på den betydande småföretagsandelen i sektorn.
Utvecklingen inom s. k. uppdragsverksamhet är av särskilt
intresse. Denna bransch riktar i första hand sitt utbud av tjänster mot andra
företag, inte minst inom industrisektorn. Under perioden 1969-1975 var uppdragsverksamheten
en av de mest expansiva delarna av tjänstesektorn. Antalet företag med
anställda ökade med 48 % till 11 900. Särskilt de minsta förelagskategorierna
har ökat i antal. Sysselsättningen inom uppdragsverksamheten har vuxit med 28
% till ca 76 000 anställda år 1975. Tillväxten har i detta avseende varil
starkast bland förelag med upp lill 20 anställda och de största företagen.
Struktur- och koncentrationsförhållandena inom
uppdragsverksamheten har belysts i en utredning publicerad av statens pris- och
kartellnämnd i juni 1976, Konsulter i Sverige. Det kan av denna konstateras att
flertalet typerav uppdragsverksamhet vuxit under 1970-talets första år.
Undantag härifrån är byggkonsullbranschen samt annons-, reklam- och marknadsföringskonsultverksamheten.
Flertalet företag inom sektorn är unga. Detta gäller särskilt
ADB-konsultföretagen, av vilka 75 % har bildats sedan år 1965. Företag som
arbetar med uppdragsverksmhet avseende administrativ organisation har till 55
% etablerats efter detta år. Det framgår vidare att konsultföretagen i slor och
ofta växande omfattning riktar sig mot industrin. Särskilt gäller detta annan
leknisk konsultverksamhet än inom byggbranschen samt annons-, reklam- och
marknadsföringsverksamhel.
Betydande regionala olikheter finns i tjänstesektorns
sysselsättningsutveckling. Äv den totala sysselsättningstillväxten inom
tjänstesektorn under perioden 1965-1970 föll två tredjedelar på
storstadslänen. Som jämförelse skall noteras att storstadslänen år 1970
svarade för inte fullt 40 % av det totala antalet sysselsatta i landet. Detta
framgår av det betänkande som utredningen om regionalpolitiska styrmedel
redovisade på hösten 1974. (SOU 1974:82) Samverkan för regional utveckling.
Utvärderingen av länsplanering 1974 visar på en för i synnerhet skogslänen
ogynnsam utveckling av den privata tjänstesektorn under det senaste decenniet.
För återstoden av 1970-talet förutses, med undantag av de båda nordligaste
länen, en fortsatt krympning av tjänstesektorn.
Tjänstesektorn karaktäriseras i vissa delar av en
påfallande hög andel
Prop. 1977/78:40 39
små företag. Sysselsättningsmässigt är detta den del av
näringslivet där småföretagens roll är som mest framträdande. Inslaget av
familjeföretag är inom denna sektor större än i andra näringsgrenar.
Småföretagsdominansen sammanhänger främst med de speciella
förulsättningar för en starkt decentraliserad och geografiskt koncentrerad
verksamhet som kännetecknar sektom. Tekniskt betingade stoidriftsfördelar gör
sig mindre ofta gällande inom denna sektor. Samtidigt har sektorns expansion
inneburit ett växande utrymme inte endast för tillväxt hos befintliga företag,
utan även vad gäller etablering av nya verksamheter. Etableringshinder i form
av höga tröskelkostnader har saknats.
2.5 Problem och utvecklingshinder
Företagens villkor bestäms i betydande ulsträckning av den
allmänna ekonomiska politiken. Småföretagen likaväl som större förelag baserar
sin verksamhet på de förutsättningar som denna politik skapar.
En rad för småföretagen speciella, institutionellt
betingade problem kan dock urskiljas. Dessa skall beröras i det följande.
2.5.1 Kapitalförsörjning
Kapitalförsörjningen är för flertalet småföretag en
strategisk faktor. Dessa företag saknar tillgång till aktie- och
obligationsmarknaderna, genom vilka näringslivet i övrigt erhåller inemot 20 %
av sin årliga kapitaltillförsel. Småförelagen har oftast en avsevärt sämre
soliditet än större företag och är i högre grad hänvisade till upplåning för
finansiering av sina investeringar. Investeringar i produktbyten eller andra förändringar
är många gånger stora i förhållande till företagets egna resurser. Investeringama
och därmed lånebehoven är ojämnt fördelade över tiden.
Undersökningar av småföretagens lönsamhetssituation pekar
i olika riktningar. Det är därför svårt att för denna företagskategori i dess
helhet bedöma förmågan att generera eget kapital för bland annat investeringsändamål.
Variationerna i lönsamheten är betydande i de små storlekskategorierna. Vissa
slutsatser synes dock möjliga att dra. Små industriföretag med färre än ett
tjugotal anställda synes ofta uppvisa dålig lönsamhet. Detsamma gäller företag
i mellanstoriekarna 100-200 eller 200-500 anställda, beroende på
branschtillhörighet.
Den otillfredsställande lönsamheten i många små företag
har flera förklaringar. Branschtillhörigheten är inte minst väsentlig
härvidlag. Ett för just de fåpersonägda företagen karaktäristiskt förhållande
gäller emellertid den speciella kapitalskattesituationen som närmare skall
behandlas i ett
Prop.
1977/78:40 40
följande avsnitt. Det förtjänar emellertid att redan här
påpekas att företagets redovisade lönsamhet i många fall påverkas av all
ägarlöneuttaget anpassas för att inrymma även erläggandet av
förmögenhetsskatter och eventuella amorteringar för län till betalning av arvs-
eller gåvoskatt. Även den dubbelbeskattning som sker vid uttag av företagets
vinst medverkar till att ägarlöneuttaget och den redovisade lönsamheten
påverkas. Det har. som framgått tidigare, av malerial framtaget vid statistiska
centralbyrån kunnat konstateras att justeringen för ägarlöneuttag föranleder
större förändringar i den redovisade lönsamheten för fåpersonägda än för
mångpersonägda förelag.
Många småföretag är till följd av en otillfredsställande
förmåga alt generera eget kapital i stor utsträckning hänvisade till extern
upplåning för finansiering av investeringar. Flertalet småföretag präglas
emellertid av svårigheter alt prestera tillräckliga och fullgoda säkerheter för
sin upplåning. 1 industriförbundets rapport år 1972 rörande företagsetablering
konstaterades att en tredjedel av företagarna vid etableringstillfället
saknade tillräckliga säkerheter. Detta förhållande sammanhänger främst med företagets
starka bindning till ett fätal personers ekonomi och dessas begränsade
möjligheter att satsa eget kapital i företaget. Svårigheterna att ställa
erforderliga säkerheter blir som mest framträdande i samband med s. k.
immateriella investeringar.
I syfte att åtminstone delvis tillgodose småföretagens
kapitalanskaffningsbehov har samhället under det senaste decenniet tillskapat
särskilda finansieringsmöjligheter för dessa företag. Äktiekapitaltillskott kan
numera lämnas från tre av staten hel- eller hälftenägda institut.
Investeringsbanken, Svenska industrietablerings AB (SVETAB) och Företagskapital
AB. Härlill kommer den långivning på hög risknivå som sker företrädesvis till
mindre och medelstora företag genom bl. a. företagareföreningarna.
Norrlandsfonden och statens utvecklingsfond liksom inom ramen för det statliga
lokaliseringsstödet. AB Industrikredit och AB Föietagskredit lämnar
långfristiga krediter mot fullgoda botteninteckningar till företrädesvis mindre
och medelstora företag vid investeringar i anläggningar och produktionsutrustning.
Småföretagens upplåning på kreditmarknaden är betydande.
Den hell dominerande delen av kredittillförseln sker genom det ordinarie
banksystemet. De statliga insatserna har i första hand kompletterande
karaktär. Ett genomgående drag för flertalet av de institut genom vilka
samhället ställer kapital till småföretagens förfogande är dock i högre grad än
övrig kreditgivning inriktad på finansiering av investeringar på hög risknivå.
Småföretagens upplåning på kreditmarknaden framgår av
följande sammanställning. Äv redovisningen framgår att ca 3/4 av kreditförsörjningen
skett via affärs- och sparbanker. Som påpekades ovan är dock flertalet av de
kreditformer som erbjuds företagen från samhällets sida av mer riskbe-nägen
karaktär än vad som torde gälla för affärs- och sparbanksutlåningen.
Prop. 1977/78:40 41
Småföretagens upplåning pä kreditmarknaden (miljarder kr)
Kreditgivare Utestående lån lill
småföretag 1975-12-31
Affärsbankerna ') 17.0
Sparbanker och föreningsbanker ') 3.7
Industrikredit, Företagskredit 3,2
Lokaliseringslån 1.6
Sveriges Investeringsbank 0.7
AP-fonden (återlån) 0.5
Statens hantverks- och industrilånefond 0.3
Övriga 0,6
Totalt 27.6
') Tillkommer vissa ej storleksfördelade poster i
storleksordningen 2-4 miljarder kr. Källa: statens induslriverk
Industriverkets utredning om de mindre och medelstora
företagens kreditförsörjning konstaterar att dessa företags svårigheler alt
anskaffa erforderligt kapital fortfarande är framträdande vad gäller
riskkapitalförsörjningen. Detta gäller såväl vid företagets etablering som
senare i den kontinuerliga verksamheten. Vid starten av ett företag erfordras
kapital på hög risknivå. Möjligheterna att uppbringa ett tillräckligt eget
startkapital är ofta begränsade. Industriverket framhåller att dessa
svårigheter bl. a. sammanhänger med ett tidigare inte obetydligt
säkerhetstänkande såväl på den ordinarie kredilmarknaden som hos sådana
långivare som ursprungligen avsetts förse de små företagen med riskkapital.
Verket framhåller även att den totala kreditvolym som står till förfogande för
utlåning av riskkapital är en begränsningsfaktor. Det kan dock konstateras,
vilkel bl. a. Industriförbundets tidigare redovisade etableringsstudie visar,
all kapitalanskaffningsproblemens omfattning i hög grad sammanhänger med
sådana faktorer som företagsstartarens utbildningsnivå liksom motiven bakom
företagsstarten. 1 allmänhel synes gälla att en högre ulbildning samt företagsbildning
runt en produktidé skapar gynnsammare förutsättningar för alt tillgodose
företagets kapitalbehov vid starttillfället.
Kraven på kapitalinsats är väsentligen mycket högre i de
fall då ett redan etablerat företag öveitas eller förväivas. 1 fråga om
enskilda personers förvärv av företag är dock de finansiella problemen i hög
grad av skatteteknisk karaktär. Detta förhållande tas upp i ett följande
avsnitt.
Prop.
1977/78:40 42
En från kapitalanskaffningssynpunkt mycket väsentlig
åtskillnad mellan elableringen av ett förelag och finansieringen vid en
existerande verksamhet gäller riskaspekten. Många gånger är det förenat med
mindre svårigheter för ett etablerat företag att uppbringa kapital för att
tillföra verksamheten en ny produkt än att göra detta kring ett nybildat
företag. Inte deslo mindre är det etablerade företagets behov av riskkapital i
vissa situationer betydande. Industriverket framhöll i sin utredning särskilt
företagets behov av främmande kapital på hög risknivå i samband med s.k.
immateriella investeringar, dvs. investeringar i marknadsföring, produktutveckling
eller på det administrativa området. Åtskilliga förutsebara lönsamma men
riskfyllda projekt finner en naturlig finansiering på den ordinarie
kreditmarknaden. De svårigheter som ändock ofla uppstår att uppbringa kapital
för dessa ändamål påverkas av såväl formella begränsningar i många
kreditinstituts verksamhet som det nyss påtalade säkerhetstänkandet hos vissa
kreditgivare. Dessa investeringars höga risknivå och immateriella karaktär
innebär alt de såväl hos kreditgivare som bland lånlagande förelag fått stå
tillbaka för andra och mer renodlade produktionsinvesteringar.
På senare år har emellertid frågan om krediter för
investeringar i marknadsföringsåtgärder uppmärksammats av statsmakterna.
Således gjordes under 1976 en ändring av hittillsvarande regler för det
statliga kreditstödel till hemslöjd, hantverk och småindustri, som innebär alt
detta stöd om särskilda skäl föreligger också kan utgå för kostnader avseende
utveckling och marknadsföring av produkter.
Tillgången till resurser för tekniskl aivecklingsarbcte är
av stor betydelse för alla företags möjligheter att överleva och expandera.
Inom större företag finns ofta avsevärda finansiella och ekonomiska resurser
avsatta för sådana ändamål. I åtskilliga sammanhang, bl. a. i utredningsverksamheten
vid industriverket, har kunnat konstateras en rad småföretagsspecifika
faktorer som hämmar en eftersträvad ökning av produktutvecklingsarbetet i
dessa företag. Studier genomförda på initiativ av den dåvarande delegationen
för de mindre och medelstora företagen visade att över hälften av ett antal
undersökta småföretag hade otillräckliga finansiella resurser för ett utvidgat
utvecklingsarbete.
Bristande tillgång till kapital för nödvändiga
expansionsinvesteringar har i vissa fall lett till försäljning av företag.
Detta gäller många gånger mindre starkt växande företag med i övrigt goda
möjligheter till fortsatt verksamhet på egen hand. Det har bl. a. av
konkurrensutredningens tidigare nämnda delbetänkande kunnat konstaleras att
vissa av i första hand investmentbolag förvärvade företag befunnit sig i en
sådan situation.
Prop. 1977/78:40 43
2.,5.2 Kapilalbeskaltning ni. ni.
Kapitalbeskattningens utformning har stor betydelse för
många småföretags fortlevnad. Detta gäller såväl förmögenhetsbeskattningen som
arvs-och gåvobeskattningen. Förinögenheisskatten utgör ett problem för framför
allt de medelstora familjeföretagen. Ägaren tvingas ta ut en åriig
"överlön" som för familjeföretag kan utgöra en broms för dessas
vidare utveckling.
Flertalet företagsledare i familjeföretag ställs förr
eller senare inför behovet att överlåta företaget till en efterföljande
generation. Ett i flera sammanhnag påpekat problem med företagsöverlåtelser är
kopplat till ((;i.v- och gåvoheskaitningens effekter. En generationsväxling är
otvivelaktigt förknippad med en betydande belastning på företaget. Den nye
ägaren har ofla lill följd av skuldsättning i samband med övertagandel
betydande amorteringar. Beroende på marginalskatleeffekterna nödgas ägaren för
amorteringarna ta ut en lön som kan bli mycket stor. Förhållandena är härvid
likartade vid överlagande genom arv och genom köp.
Den skattemässiga belastningen är i första hand avhängig
av företagets förmögenhetsförhållanden. Av de nämnda studierna vid Umeå
universitet och Industriförbundet fiamgår att förmögenhetsvärdet för 3 år sedan
för företag med färre än 20 anställda normalt understeg 200 000 kr. För företag
med ca 20-100 anställda gällde att omkring hälften hade ett förmögenhets-värde
understigande detta belopp. För ca en fjärdedel av företagen översteg
aktiernas sammanlagda deklarationsvärde en halv miljon kronor. Bland
familjeföretag med fler än 100 anställda hade ca hälften ett värde överstigande
en halv miljon kronor och 16 % ett värde av mer än en miljon kronor.
Överslagsmässiga beräkningar visade dock alt företagens substansvärde enligt
riksskatteverkets beräkningssätt ofta låg högre än gällande deklarationsvärden
för aktierna. Hänsyn bör också i fråga om företag med 20-100 anställda tas till
att flertalet av företagarna ägde mindre än hälften av aktierna i företaget
samt att sedan undersökningstillfället en viss uppjustering av
förmögenhetsvärdena har skett.
Mot denna bakgrund kan belastningen på företagen av arvs-
och gåvobeskattningen respektive förmögenhetsbeskattningen schablonmässigt bedömas.
Om företaget överlåts till en ensam arvinge och sidoförmögenheter saknas
innebär arvs- och gåvoskatteförordningens bestämmelser att på förmögenheter om
100 000, 250 000, 500 000 resp. en miljon kronor uttas en skatt på ca 15 000,
60 000, 160 000 resp. 400 000 kronor. Således torde företagsförmögenheter på
några få hundralusen kronor knappasl leda till större finansiella problem. Vid
företagsvärden omkring en miljon och uppåt torde det däremot vara svårt all
klara arvsbeskattningen utan en betydande skuldsättning som blir till
belastning för företaget. Den mest utsatta företagskategorin är därmed de
familjeförelag som är av storleksordningen minsl 100 anställda. Däremot torde
flertalet företag under denna
Prop. 1977/78:40 44
storlek, där förmögenhetsvärdena i det övervägande antalet
fall understiger en kvarts miljon, inle möta samma problem.
Förmögenhetsskatten aktualiseras först vid förmögenheter
som överstiger 200 000 kr. Från denna förmögenhetsnivå stiger skatten
progressivt till f. n. ca 15 000 kr. vid en förmögenhet om ca en miljon kronor.
Detta innebär att förmögenhetsskatten för flertalet småföretag inte torde
innebära någon nämnvärd belastning. Det bör emellertid framhållas att.
eftersom denna skatt erläggs med beskattade inkomstmedel, kravet på företagsägarens
löneuttag blir ca tre till fem gånger så stort beroende på dennes
marginalskattebelastning. I industriverkets och Industriförbundets undersökningar
bedöms förmögenhetsskatten bli kännbar först vid förmögenheter överstigande en
halv miljon kronor. 1 likhet med arvs- och gåvobeskattningen blir följaktligen
förmögenhetsskatten besvärande först för familjeföretag med inemot ett
hundratal anställda. Normalt finansieras skallen genom ett ökat löneuttag.
Vissa av företagarna har vid tillfallen även ianspråktagit kapital utanför
företagen för att beiala förmögenhels-skatten.
En följd av den betydande finansiella belastning som arvs-
och gåvobeskattningen givit upphov till i samband med generationsskiften har
blivit att företag i stället för att överlåtas inom familjen försäljs till en
utomstående. Det har från skattesynpunkt tett sig mer gynnsamt att sälja
företaget än att överlåta det till en eller flera arvingar. Till betydande del
har dessa skillnader i beskattningshänseende upphävts genom ändringarna 1976 i
beslämmelserna om realisationsvinstbeskattning. Fortfarande kvarstår dock att
arvs- och gåvobeskattningen för vissa företag blir en belydande belastning och
därför inte sällan leder till försäljning av företaget.
En i förvärvshänseende särskilt utsatt position har mot
denna bakgrund de medelstora familjeföretagen. Andelen försäljningar bland
medelstora företag är mer än dubbelt så hög som för de mindre företagen. De
medelstora företagen karaktäriseras ofta av att deras höga företagsvärden försvårar
en generationsväxling eller försäljning till enskilda personer. Det har i
industriverkets studie rörande företagsformer för mindre företag kunnat
konstateras att företagsledare i företag med färre än 20 anställda i större
omfattning förvärvat sina företag från personer med vilka de inte är släkt än
vad företagsledarna i de något större företagen har gjort. Företagsledaren i
ett medelstort företag är också i större utsträckning densamme som grundaren.
Förvärv av företag sker ofta av andra företag. Vid förvärv
av mycket små företag uppträder enskilda personer som köpare. Detta
sammanhänger främst med att förmögenhetsvärdet i medelstora företag i vissa
fall är så betydande att ytterst få enskilda personer har ekonomiska
möjligheter att finansiera ett företagsköp. Om den köpande personen saknar
sedan lång tid hopsparande medel av betydande storiek måste insatskapitalet
lånas upp. Banklån mot normal amorteringstid kräver därvid - med hänsyn till
att
prop.
1977/78:40 45
amorteringar sker med beskattade medel - stora löneuttag
som menligt inverkar på företagets konsoliderings- och överlevnadsmöjligheter.
Enskilda
personers övertagande av företag kan således förhindras genom
kapitalanskaffnings- och amorteringssvårigheter. Företags köp av företag
kännetecknas inte av samma svårigheter. Ett köpande företag har i förhållande
till en köpande enskild person finansiella fördelar beroende på bl. a.
marginalskatteförhållandena. Ett köpande förelag har även den fördelen framför
en fysisk person att utdelning från det köpta till del köpande företaget
vanligen inte beskattas hos det senare. Vinstmedel kan alltså skattefritt föras
över till del köpande företaget och av detta användas för amortering av
köpeskillingen. Detta innebär att ett till försäljning utbjudet företag i
stället för all köpas upp av en privatperson kan komma att bli uppköpt av ett
annat förelag som befinner sig i ett skattemässigt mer gynnsamt läge än den
enskilda personen. Som följd härav kan företagsöverlåtelserna tendera alt
snedvridas från fysiska till juridiska personer.
Enligt lagen (1970:172) om begränsning av skatt i vissa
fall har föreskrivits att del sammanlagda beloppet av siatlig inkomstskatt,
fömiögenhets-skatt, allmän kommunalskatt, landstingsmedel och egenavgifter skall
begränsas till ett spärrbelopp motsvarande 80 % av den del av den beskattningsbara
inkomsten som ej överstiger 200 000 kronor och 85 % av överskjutande belopp.
Förmögenhetsskatten får dock inte nedsättas till lägre belopp än vad som
motsvarar skatten på halva förmögenheten. Nedsättning sker av
förmögenhetsskatten, om ej annan ordning kan antagas vara förmånligare för den
skatteskyldige. Bestämmelserna enligt denna lag innebär att
förmögenhetsbeskattningens belastning på företagaren i vissa fall mildras.
Vid den omläggning av kapitalbeskattningen som ägde rum år
1970 beslutades vissa provisoriska reglerom lättnader i kapitalbeskattningen
för vissa mindre och medelstora företag (SFS 1970:171). Dessa skattelättnader
innebar för förmögenhetsbeskattningen att den skattepliktiga förmögenheten -
för företagsförmögenheter mellan 0.5 och 2 milj. kr. - reducerades med 25 % av
den del som översteg 0.5 milj. kr. För arvsbeskattningen utgjorde reduktionen
10 % av arvsskatten om förelagets värde var mindre än 2 milj. kr. och 5 % om
företagets värde låg mellan 2 och 2.5 milj. kr.
Från och med 1975 års taxering gäller nya regler för
företagsvärdering vid kapitalbeskattningen (SFS 1974:311. 312). I och med detta
har också del tidigare provisoriet slopats. De nya reglerna innebäratt man
använder en värderingsregel vid beräkning av förmögenhets- och arvsskatt där inventarier
och lager i jordbruk och rörelse får tas upp till det lägsta värde som kan
godtas vid inkomstbeskattningen enligt kommunalskaltelagen. Skattelättnaderna i
det nya systemet blir emellertid beroende av företagets lagersituation. För
företag med en stor andel av tillgångarna i varulager kan skattelättnaderna bli
så betydande att en spärregel har införts. Denna
Prop. 1977/78:40 46
innebär att förmögenhetsvärdet måste uppgå till minst 60 %
av det värde som följt om hittillsvarande värderingssystem tillämpats.
Förelagsskatteberedningen har 1976 i promemorian (Ds Fi
1976:10) Särskilda skattelättnader för familjeföretag, lagt fram förslag om
ändrade regler för att från kapitalskattesynpunkt underlätta generationsskiften
i familjeföretag. Beredningens förslag innebär bl. a. att ett system med
särskilda s. k. arvsskattekonton tillskapas. TUI dessa skall vid ägarens
inkomsttaxering avdragsgilla medel kunna avsättas. Arvingarna skall enligt
förslaget få avdrag vid inkomstskattetaxering för den arvsskatt som belöper på
företaget och som inte täcks av medel på arvsskattekontot. Arvsskatten eller
del av denna avses härigenom, under vissa förutsättningar, kunna betalas med
obeskattade inkomster.
Möjligheterna att låna pengar ur företaget användes
tidigare ofta för att finansiera ett generations- och arvsskifte. Sedan juni
1973 råder dock förbud mot lån till närstående intressenter i aktiebolag (SFS
1973:302. 303). Som skäl för detta har anförts såväl bolagsrättsliga som
skatterättsliga aspekter. Låneförbudsbestämmelserna, som numera överförts till
aktiebolagslagen, innehåller en dispensregel som ger länsstyrelsen möjlighet
att, om starka skäl föreligger, medge undantag från förbudet. Dispensmöjligheterna
synes dock inte ha kommit att utnyttjas i samband med lån för betalning av
arvs- eller gåvoskatter.
Frågan om
bolagsformens betydelse för de mindre och medelstora företagen i beskattnings-
och andra avseenden har blivit belyst såväl inom forskningen som i olika
statliga utredningar. Som tidigare nämnts är flertalet mindre och medelstora
förelag verksamma i aktiebolagsform. De formella skillnaderna mellan olika
bolagsformer är betydande. I motsats till aktiebolagsformens krav på bl. a.
begränsad ansvarighet, information och beslutsfattande står de mycket
personnära företagsformerna enskild ifirma och handelsbolag. Av en studie
publicerad av industriverket, (SIND 1975:5) Företagsformer i teori och
tillämpning, framgår dock att de praktiska skillnaderna mellan
aktiebolagsformen och andra företagsformer är små, inte minst till följd av den
gradvisa "urholkningen" av principen om begränsad ansvarighet och det
starka sambandet mellan ägarens och företagets ekonomi.
Företagsskatteberedningen har i sitt betänkande (SOU
1975:54) Fåmansbolag framhållit att det associationsrättsliga systemets
svagheter gett upphov till oegentligheter i beskattningshänseende. Beredningen
återför detta förhållande till det faktum att skatterätten, trots urholkningen
av den begränsade ansvarigheten i många mindre aktiebolag, upprätthåller den
civilrättsliga regeln att två skilda rättssubjekt föreligger. Beredningen
framhåller att detta inte bara i taxeringshänseende ger upphov till en olikformighet,
utan att det även får en konkurrenssnedvridning som följd. Brottsförebyggande
rådet konstaterade i en promemora 1976 (PM 1976:12) Överväganden och förslag
för skatte- och valutagruppens fortsatta arbete.
Prop. 1977/78:40 47
alt aktiebolagsformen, genom de beaktansvärda
skattemässiga fördelar den innebär, blivit allt vanligare för verksamheter
också uianför de områden-industri, handel och liknande-där den ursprungligen
varit avsedd att utnyttjas.
Frågan om särskild bolagsform för mindre företag utreds f.
n. av 1974 års bolagskommitté.
2.5.3 Förelagsservice
Information, rådgivning och utbildning är ofta av slor
betydelse för att länka in företagen i en expanderande utveckling. Avsaknad på
information om såväl på vilka produktområden eller marknader expansionen kan
ske som vilka medel som står till buds för en sådan utvidgning begränsar
expansionsmöjligheterna. Av studier genomförda vid industriverket (SIND PM
1976: 1), Informationstjänster till
industrin, och Ingenjörs vetenskapsakademien, Småindustrins informationsbehov
(Ivarapport II),
rörande småföretagens
informationsbehov framgåratt huvuddelen av företagen i denna kategori upplever
en brist på information främst vad gäller tekniska frågor och
marknadsförhållanden. Det konstateras att della beror av såväl bristande
personella resurser för informationssökning som av informationsutbudets ofta
komplicerade karaktär. I vissa sammanhang har det kunnat konstateras alt också
delar av den information som t. ex. kanaliseras från olika samhällsorgan till
företagssektorn i begränsad omfattning och inte sällan försl efler längre tid
når de mindre företagen.
Under senaie år har i forskningen kring nyföretagande och
småföretag i allt högre grad framhållits företags- och företagaremiljöns
betydelse för uppkomsten av nya företag liksom för tillväxten hos befintliga
företag. En väsentlig förutsättning för företagsbildningen är ofta möjligheten
till resurskomplettering i olika avseenden. Svårigheterna att. särskilt på
mindre orter, fä företagets behov av service och experter/konsulter av olika
slag tillgodosett har belagts i en rad studier.
Studier har visat att småföretag i stor utsträckning
själva saknar erforderlig kvalificerad teknisk och ekonomisk personal, inte
minst beroende på att dessa företag inte fullt ut kan utnyttja heltidsanställda
specialister. Små företag har ofta sämre möjligheter än stora företag att ta i
anspråk högskoleutbildad och annan kvalificerad arbetskraft. Småföretag har
också många gånger sämre möjligheter att sända sina anställda på kurser och
vidareutbildning. Det kan bl. a. i de olika typer av kursverksamhet som
bedrivs vid indistriverket, liksom i den undersökning rörande
företagareutbildning som genomfördes vid Umeå universitet 1973,
Vidareutbildning för företagsledare i mindre och medelstora förelag,
konstateras alt mycket nära samband råder mellan företagsstorlek och deltagande
i vidareutbildning. Kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen
konstaterade också i sitt betänkande 1974 att ett företag med under 100 anställda
hade endast 3 % heltidsanställd personal för utbildningsfrågor, medan motsva-
Prop. 1977/78:40 48
rande tal för företag med 100-500 anställda samt över 500
anställda uppgick till 14 % resp. 73 %.
Ett av de
områden där informations-, rådgivnings-, utbildnings- och inte minst,
kontaktförmedlingsbehovet framstått som mest betydande gäller exportverksamhet.
Som framgått tidigare är endast ett ytterst begränsat antal småföretag direkt
engagerade i exportaktiviteter idag. Svårigheterna för småföretagen att saluföra
sina produkter på utlandsmarknaden har belagts i åtskilliga sammanhang. Även om
vissa faktorer talar för att småföretagens möjligheter till några mer betydande
ökningar av försäljningen på utlandsmarknaderna är begränsade, torde inte
desto mindre det på vissa avgränsade produktområden finnas outnyttjade
potentialer för en tillväxt baserad på export. Fortfarande saknas emellertid
annat än vissa enskilda delbranschstudier över sådana tillväxtmöjligheter.
1 syfte att undanröja detta för småföretagen ogynnsamma
förhållande har från stalsmaktemas sida utbildningsinsatserna riktade mot denna
företagskategori intensifierats under senare år. Bl. a. har kursverksamheten
vid industriverket i allt högre grad inriktats mot småföretag. Genom ett
samarbete med den kommunala vuxenutbildningen har dessa initiativ dessutom
givits en större regional spridning. Sedan ett par år bedrivs vid Sveriges
Exportråd en verksamhet med vidareutbildning i internationell marknadsföring.
Även inom ramen för de s. k. branschprogrammen har utbildningsinsatserna
itensifierats under 1970-talet. Via branschprogrammen har vissa insatser i
exportfrämjande syfte skett i form av stödda samverkansprojekt m. m. För att i
ökad utsträckning möjliggöra för småföretag och ta del av den tekniska
utvecklingen har teknisk expertis via företagareföreningarna ställts till
småföretagens förfogande. Företagareföreningarna har också i takt med en
kraftigt ökad resurstilldelning kunnat bistå de mindre och medelstora företagen
med finansiell kompetens och rådgivning i växande omfattning.
Möjligheterna
att uppnå väsentliga induslripoliliska och regionalpolitiska målsättningar är
bl. a. beroende av en väl fungerande och utbyggd underieverantörssektor. Som
tidigare nämnts är ett betydande antal småföretagare verksamma som
underieverantörer. Underleverantörsrollen är dock inte sällan förknippad med
problem. Underleverantörerna används ibland av beställarföretaget som en
buffert under lågkonjunkturer. Konjunkturberoendet och "ryckigheten"
i underleverantörernas produktion har belagts i en underieverantörsstudie av
industriverket år 1975. (SIND PM 1975:4) Underleverantörsproblematiken -en
översyn. Industriverket konstaterar att för delar av den insatsvaruproducerande
industrin är konjunkturberoendet starkt samt att ryckigheten i
produktionsvärdestillväxten förstärks av att det ofta är fråga om relativt små
företag och om en stark koncentration av företagens försäljning till ett fåtal
kunder.
Ett annat problem utgör bristerna i förbindelserna mellan
beställare och underleverantör, vilket kan förhindra eller försvåra vidgade
underleve-
Prop.
1977/78:40 49
ransströmmar i den svenska industrin. Det gäller här
fiämst de makt- eller förhandlingspositioner som grundas på
storleksrelationerna mellan köpare och säljare av underleveranser. dels de krav
på underleverantörens tekniska och administrativa kompetens som den
industriella ulvecklingen ställer. Det stora kundberoendet innebär emellertid
inte tnulanlagslösl ökande beroendeförhållanden. Ibland utgör just denna
relation en särskild fördel. Det kan gälla avsiitlningsmöjligheter. tillgång
till leverantörskrediter m. m. Beroendeförhållandena är också ofta mer
ömsesidiga än vad inköps- resp. försäljningsandelar ulvisar.
Industriverket
framhåller att kunskapsskillnaderna i ekonomiska och tekniska frågor mellan
köpare och säljare av underleveranser av många upplevs som ett växande problem.
Denna skillnad väntas, i takt med alt industriproduktionen blir alltmer
specialiserad och anpassad till höga kvalitetskrav, ytterligare accentueras.
Åtaganden som underleverantör till industri med hart styrda produktionsförlopp
kommer också att medföra komplicerade och delvis nya krav på
underleverantörerna. Det har också visat sig att delvis andra funktioner
bedömts akluella för rådgivning och utbildning i underleveranlörssammanhang än
för mindre och medelstor industri i allmänhet.
Industriverket pekade på en rad områden diir särskilda
insatser frän samhällets sida borde aktualiseras. Det gäller bl. a.
kompetenshöjande utbildnings- och konsultinsatser för kvalitetskontroll,
leveransbevakning, produktkalkylering m. m. Verket framhåller också behovet av
att marknaden breddas för många underieverantörer. Behovet av särskilda
insatser för alt underiätta för små underleverantörsföretag all deltaga i den
statliga upphandlingen nämns även.
Samhällets
insatser för att främja underleveranlörssektoins effektivitet har hittills
varit tämligen begränsade. Via företagareföreningarna. Exportrådet och
styrelsen för teknisk utveckling har en viss förmedling av
un-derleveransefteifrågan och -utbud initierats.
2.5.4 Komplicerad före la gare miljö
Den miljö företagen har all arbeta i bestäms ;iv en rad
faktorer. Ett väsentligt inslag i företagsmiljön ulgör de institutionella
förhållandena. Samhällets ökade krav i olika avseenden kan verka försvårande
och förhindrande för såväl enskilda personer som överväger att starta ett
förelag som för mindre, etablerade företag. Öktide krav på bokföring och annan
redovisning liksom ett växande uppgiftslämnande till olika centrala myndigheter
inverkar i högre grad på små företag med begränsade möjligheter att avsätta
resurser för administrativa ändamål. Delta är ett förhållande som kraftigt
påtalats från småföretagens sida.
Vissa åtgärder har vidtagits för att komma till rätta med
dessa problem. Enligt statsmakternas beslut har en särskild delegation
inrättats med uppgift att föreslå olika konkreta åtgärder för att reducera och
förenkla upp- 4
Rik.sdagen I977I7S. I saml. Nr 40. Bilaga I
Prop. 1977/78:40 50
giftslämnandet. Delegationens verksamhet bör i första hand
inriktas pä att få till stånd en noggrann och allsidig prövning av alla
nytillkommande eller ändrade uppgiftskrav. Delegationen skall också ge råd och
service till uppgiftsinsamlande myndigheter. Delegationen har befogenhet all
föreskriva villkor för uppgiflsinsamlingen, t. ex. att viss uppgift inte får
samlas in. Delegationen kommer också att pröva frågan om ersättning för
uppgiftslämnande.
Vidare har regeringen tillkallat en utredning angående
statistiska centralbyråns uppgiftsinsamling (direktiv 1977:46). Utredningen
skall i sitt arbete bl. a. avväga uppgiftslämnarnas kostnader mot nyttan av
statistiken. Möjligheterna att starkt begränsa eller slopa delar av
uppgiftslämnandet bör speciellt undersökas samt möjligheterna till samordning
med annan slatistikproduktion. Vidare bör övervägas om ändrade krav på
kvalitet, periodicitet, sakligt innehåll och tillämpad teknik etc. kan leda
till förenklat uppgiftslämnande.
Dessutom bör nämnas att det inom myndigheterna pågår ett
fortlöpande arbete som syftar till att förenkla bl. a. företagens
uppgiftslämnande.
Under det senaste decenniet har också i takt med att
samhällets näringspolitiska aktiviteter intensifierats ett stort antal nya
stödformer och institutioner tillskapats. Härigenom har många väsentliga behov
av bl. a. service och finansiellt stöd hos i synnerhet de mindre och
medelstora företagen kunnat tillgodoses. Samtidigt har dock möjligheterna för
den enskilde företagsledaren att överblicka utbudet av olika typer av stöd
minskat.
2.5.5 Arbetsmarknadslagsliftningen in. m.
Den utökade lagstiftningen på det arbetsrättsliga området
liksom de arbetsmarknadspolitiska insatserna under senare år har i vissa sammanhang
framhållits som utvecklingshinder för många småföretag.
Samhällets arbetsmarknads- och regionalpolitiska insatser
kommer i stor utsträckning småföretagen till del. Så gäller bl. a. att
arbetsmarknadsstödet för ungdomar i enskilda beredskapsarbeten "
lO-kronan" liksom det statliga lokaliseringsstödet i större utsträckning
än vad som motsvarar de mindre och medelstora företagens sysselsättningsandel
kommit dessa företag till godo. Jämfört med en andel av
induslrisysselsältningen om ca en tredjedel svarar småföretagen för ca 80 %
resp. 60 % av stödet till befintliga företag via de nämnda stödformerna.
Beträffande lagerstödet som utgick under åren 1975 och 1976 kan noteras att
detta huvudsakligen utnyttjats av större företag. Detta förhållande beror på
att produkter särskilt lämpade för lagerhållning finns i vissa
storföretagsdominerade branscher - massa-och pappersindustri, stålindustri,
delar av verkstadsindustrin.
Ett speciellt problem, som uppmärksammats i bl. a.
betänkandet av kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen år 1974, gäller
de mindre och medelstora företagens bristande förmåga att tillgodogöra sig
Prop. 1977/78:40 51
information om vissa av samhällets stödåtgärder. Kommittén
konstaterade t. ex. att informationen om möjligheterna att få utbildningsbidrag
vid anställning av äldre och handikappade liksom om den s. k. fem-kronan, i
lägre grad nått ut till de små företagen än till andra typer av företag.
Den arbetsrättsliga lagstiftningens konsekvenser för de
mindre och medelstora förelagen är på vikliga områden föremål för
utredningsarbete. 1 riksdagsdebatten om medbestämmandelagen tilldrog sig lagens
tillämpning på de mindre arbetsplatserna stor uppmärksamhet. Del ankommer nu pa
den nya arbetsrättskommittén (A 1976:01) all följa tillämpningen av medbestämmandelagen
bl. a. på detta område. En annan uppgift för kommittén är att komma med
förslag rörande tillämpningen av förtroendemanna-lagen på de mindre
arbetsplatserna. Ett sådant förslag väntas senare i år.
En
utredning för översyn av anställningsskyddslagen har nyligen tillsalts. Enligt
direktiven för utredningsarbetet blir del bl. a. en viktig uppgift för den nya
kommittén att söka finna lösningar som i driftsinskränkningssituationer ger
den anställde ett förstärkt ekonomiskt skydd och samtidigt de enskilda arbetsgivarna
ökade möjligheter att bära det ekonomiska och sociala ansvaret. 1 direktiven
talas bl. a. om de förslag om trygghetsfonder eller försäkringssystem som har
förts fram av organisationer som företräder den mindre företagsamheten. En
annan uppgift blir att söka finna jämkningar i anställningsskyddslagen som utan
att förändra dess syfte medger en ökad rörlighet inom arbetslivet och gör det
lättare för t. ex. ungdomar och kvinnor att komma in på arbetsmarknaden.
Ytterligare frågor som har aktualiserats i framställningar från
småföretagarhåll kommer att överiämnas till den nya kommittén. De mindre
arbetsplatsernas särskilda problem kommer också alt beaktas i
utiedningsarbelet.
En ny lag
om arbetsmiljön träder i kraft den I juli 1978. Den skall ersätta nu gällande
arbetarskyddslag. Den nya lagen kommer att betyda en kraftigt ökad stimulans
för en bättre arbetsmiljö. Lagstiftningens tillämpning får därvid utvecklas med
hänsyn till dels behoven att förbättra arbetsmiljön, dels det vid varje
tillfälle tillgängliga samhällsekonomiska utrymmet. Den nya lagen kommer
självfallet att innebära skärpta krav mot alla de företag där arbetsmiljön är
eftersatt. Ett viktigt hjälpmedel inom arbetarskyddet utgörs av
företagshälsovården, som emellertid i vad avser småföretagen än så länge är
ofullständigt utbyggd. En särskild svårighet har visal sig vara att finna
lämpliga former för att tillgodose behovet av företagshälsovård inom smä och
geografiskt spridda arbetsplatser. Hithörande frågor utreds av 1976 års
företagshälsovårdsutredning (A 1976:01). Enligt de av regeringen utfärdade
direktiven för utredningsarbetet bör målet vara alt alla löntagare skall ha
tillgång till företagshälsovård.
Från
samhällets sida har under senare år omfattande insatser gjorts i syfte att stimulera
åtgärder för en bättre arbetsmiljö. Fömtom de ändringar i
arbetarskyddslagstiftningen som genomfördes med verkan från den 1 januari 1974
samt ökade resurser till arbetarskyddsmyndigheternas före-
Prop. 1977/78:40 52
skrifts- och kontrollverksamhet bör även nämnas kraftigt
ökade resurser för forskning, teknisk utveckling, information och utbildning
inom arbetsmiljörådet genom inrättande av arbetarskyddsfonden. Framhållas bör
också att år 1975 öppnades möjligheter till statliga garantilån för alt förbättra
arbetsmiljön i första hand i de mindre företagen.
2.5.6 Nyela hleringshinder
Antalet nyetableringar inom tillverkningsindustrin har
minskat under det senare decenniet. Till detta finns en rad förklaringar.
Utrymmet för nyetableringar inom industrisektorn har minskat till följd av
marknadsmässiga begränsningar, befintliga företags expansion och växande
importkonkurrens. Dessa förklaringsfaktorer kan ur samhällets synvinkel motivera
en viss nedgång i etableringsverksamheten. Andra orsaker, som sammanhänger med
ökade initialsvårigheter och etableringshinder utöver vad de rent
produktionstekniska förhållandena skapar, bidrar emellertid till en ur
samhällets synvinkel oönskad minskning av antalet nyetableringar.
Nyetableringarnas betydelse för industrins expansion och
konkurrenskraft har kunnat konstateras. Karaktäristiskt för nyetablerade
företag är att de tillväxer snabbare än äldre företag. Inte minst sammanhänger
detta med att nyföretagandet ofta koncentreras till branscher och sektorer som
är särskilt expansiva och där tillväxtpotentialen är mest uttalad. De personliga
egenskaperna hos företagsledarna i nystartade förelag har också ofta särskill
tillväxtfrämjande karaktär.
Nyetableringarnas bidrag till den tekniska förnyelsen kan
ses från olika utgångspunkter. Endast i ett begränsat antal fall bygger
företagsetableringar på en helt ny produktidé eller satsning på nya
produktionsmetoder. Delstår samtidigt klart att företag som etablerats runt en
leknisk eller produktmässig idé ofta har en snabbare tillväxt än företag som
startats av andra skäl.
Möjligheterna att etablera ett företag runt en ny produkt
eller produktionsteknik är inte minst avhängiga tillgången till kapital vid
starttillfället. Det har av olika undersökningar framgått att vid många
etableringar företagsstartaren haft betydande svårigheter att uppbringa
tillräckliga säkerheter för sin kapitalanskaffning. Bristande insikt i andra
förelagsfunktioner än de rent tekniska och tillverkande momenten har även
verkat försämrande på möjligheterna till en framgångsrik etablering. Samtidigt
har det dock visat sig att etableringar runt en produktidé eller ny
produktionsteknik oftast är mindre problemfylld än etableringar som skett av
andra skäl.
En särskilt framgångsrik typ av etableringar har
erfarenhetsmässigt visat sig vara de nybildningar som skett utifrån ett
konslaleral behov av en ny produkt. Dessa "behovsorienterade"
etableringar har oftast större möjligheter än andra företagsetableringar att
få sin avsättning tryggad. Ur sam-
Prop. 1977/78:40 53
hällets synvinkel finns särskilda skäl att aktivii
underlätta sådana etableringar.
Utrymmet för nybildningar av förelag begränsas inte minsl
av att antalet företagsnedläggelser successivt gått ned. Det har här kunnal
konstateras att det årliga antalet nedläggningar inom industrisektorn minskat
mellan åren 1966 och 1975. Minskningen har varil större än den registrerade
nedgången i etableringsverksamheten.
Det finns
i olika situationer starka motiv att från samhällets sida verka för all en
hotande nedläggning undvikes. En sådan strävan att knyta förnyelse och
expansion till befintliga förelag innebär emellertid all utrymmet för
nyetablering av verksamheten minskar.
Företagsnedläggelser medför alltid problem. Ur samhällets
synvinkel uppkommer kostnader i form av kapitalförstöring samt alt arbetsmarknads-
och regionalpolitiska problem uppslår. På vissa områden kan samhällets
försörjningsberedskapspolitiska målsättningar ävenlyras. För den enskilda
arbetstagaren innebär nedläggningarna otrygghet, försörjningssvårigheter och
omställningsproblem. I de fall då företaget är beläget på en mindre ort kan
följa problem med att behålla ett befolkningsunderlag tillräckligt för att
vissa lyper av samhällsservice och. om det gäller nedläggning av ett
medelstort eller stöire förelag, svårigheter för lokala underleverantörer.all
leva vidare. Problemen i samband med nedläggningar blir ytterligare förvärrade
då dessa inle sällan sker koncentrerat till en bransch och en region.
Det kan inle omedelbart hävdas att detta är en olycklig
konflikt. Förutom de kostnader för samhället och den enskilde som undviks
genom ett undanröjt nedläggningshot innebär nämligen detta att många av de
"födslovåndor" som en nybildning av ett företag normalt innebär kan
förbigås. Genom all befintlig kunskap, ett etablerat kontaktnät, gamla
marknadsföringskanaler och, inte minst, en sedan tidigare sammansvetsad
arbetsstyi-ka kan utnyttjas undviks många av de betydande inkörningskostnader
som ett nystartat företag upplever. Dessa igångsättningskostnader vid
företagsetableringar är ofta avsevärda och inte sällan betydligt underskattade
vid etableringstidpunkten. Industriverkets undersökning rörande småförelagens
kreditförsörjning pekar också pa att befintliga företag ofta har bättre
möjligheter att anskaffa kapital för prototypframtagning, design etc. Även i
utländska undersökningar har kunnat konstateras att idéer, uppfinningar och
innovationer, trots att de i åtskilliga fall har sitt upphov utanför del
befintliga föreiagsbesiåndei. mest effektivt realiseras inom en redan etablerad
verksamhet.
Rekonstruktioner och även mindre genomgripande
undersökningar av nedläggningshotade företag kräver ibland samhällets stöd. En
rad sådana stödformer finns redan idag. Utöver de regionalpolitiska stödmedlen
kan nämnas de av industriverket administrerade branschprogrammen. Inom ramen
för dessa utgår bidrag för konsulttjänster som syftar till alt under-
Prop. 1977/78:40 54
lätta strukturella omställningar och förändringar inom och
mellan företag. För företag i dessa branscher finns också möjligheter att
erhålla särskilda statiiga garantier för lån upptagna i bank i syfte att
finansiera vissa typer av strukturförändringar, i första hand för förvärv av
annat företag, delar av andra företag eller för att sammanföra funktioner i
flera företag till bolag. Möjligheter att erhålla kapital på hög risknivå vid
företagsinterna omställningar finns genom de statliga garantier som kan lämnas
för vissa typer av banklån (s. k. industrigarantilån). Finansiella tillskott på
hög risknivå lämnas också av Investeringsbanken.
2.5.7 Hinder Jör föret a gsöverlå t d ser
Goda möjligheter till överlåtelse av jörelag bidrar till
att öka flexibiliteten i näringslivet och minskar risken för nedläggning av
etablerade verksamheter. Marknaden för köp och försäljning av företag är dock
begränsad. Detta gäller särskilt de medelstora företagen.
Köparkretsen består till stor del av företag, oftast andra
familjeföretag. Även de större börsnoterade bolagen uppträder många gånger som
köpare av företag. För de minsta företagen är köparkretsen vidare.
Ur samhällets synvinkel finns flera skäl som motiverar en
breddning av köparkretsen. för alt möjliggöra företagens fortlevnad i fria och
av koncern- och storbolagsanknytningar obundna former. Ett viktigt skäl utgör
de konkurienspolitiska konsekvenserna. Ett förvärv leder till att det köpande
bolaget uppnår en gentemot kunder eller leverantörer omotiverat stark
ställning. Ett annat väsentligt skäl utgör förekomsten av speciella
"smådriftsfördelar" inom den aktuella sektorn. Detta gäller i
synnerhet de fall då verksamheten är starkt specialiserad och ytterligare
effektivitetsvinster genom större produktionsvolym inte är möjlig beroende på
marknadens begränsning eller kostnadsförhållandena. Ett tredje betydelsefullt
skäl till att från samhällets sida inta en kritisk inställning till vissa
förvärv sammanhänger med geografiskt begränsade områdens behov av service och
vamtillförsel. Detta har betydelse särskilt på vissa mindre orter. Ytterligare
situationer där det samhällsekonomiska värdet av förvärv synes tveksamt utgör
de fall där det förvärvade företaget befinner sig i ett expansionsskede, men
med hänsyn till finansiell aoch personella restriktioner inte har möjlighet
att på egen hand fortsätta expansionen. Det kan i sådana fall synas vara mer
motiverat att företagel på annal sätt bereds tillgång till nödvändiga resurser
för att möjliggöra en expansion på egen hand. Det kan slutligen också anföras
att förekomsten av en alltför begränsad köparkrets innebär risk för att
företaget inte tas över av den mest lämpade förelagsledningen eller -ledaren.
1 vissa sammanhang kan företagsförvärv, där annat företag
står som köpare vara att föredra från samhällets synpunkt jämfört med att
enskilda personer är köpare. Det har erfarenhetsmässigt visat sig att det sålda
Prop. 1977/78:40 55
företaget inte sällan står inför ett nedläggningshot eller
är i behov av betydande omstruktureringar. En enskild person torde normalt ha
mer begränsade möjligheter att, jämfört med ett företag, i sådana situationer
trygga sysselsättningen för de anställda genom alternativa arbetsuppgifter
eller verksamhet på annan ort eller med annan produkt.
Det förhållandet att enskilda personer sällan uppträder
som köpare av andra än myckel små företag sammanhänger främst med att förmögenhetsvärdet
i företagen ofla är så betydande att ytterst få enskilda personer har
ekonomiska möjligheter alt finansiera ett köp. När ett annal företag står som
köpare uppträder normalt inte samma svårigheter. Ett köpande företag har. som
framhållits tidigare, i förhållande till en köpande enskild person vissa
finansiella fördelar vid ett förvärv.
Samhället har olika möjligheter att underlätta enskilda
personers förvärv av företag. Speciellt förmånliga lån i fall där en enskild
person kan bedömas vara särskilt lämpad att ta över en verksamhet utgör ell
väsentligt medel. Lånets löptid torde vara av slor betydelse för den
övertagande personen och därmed för företagets möjligheter att bära det
löneuttag som amorteringarna kräver. En liknande effekt kan uppnås genom
förändringar i skattelagstiftningen. Som framgåtl tidigare tvingar
marginalskatteförhållandena den övertagande personen till ett betydande
överlöneuttag för erläggande av amorteringar på lån upptagna i samband med
förvärvet.
3. Samhällets hittillsvarande insatser på
småföretagsområdet
På ett flertal områden har samhället vidtagit åtgärder i
syfte att undanröja svårigheter som möler verksamheten inom mindre och
medelstora företag. Detta gäller främst på kredit- och
kapitalförsörjningsområdet samt vad gäller dessa företags behov av extern
rådgivning, utbildning och annan service. Vissa av de instrument som idag står
till samhällets föifogande för att främja de mindre företagen har funnits tillgängliga
under en lång rad år. Under det senaste decenniet har dock en intensifiering
och breddning av samhällets insatser och aktiviteter ägt rum.
3.1 Kapitalförsörj ning
För att tillgodose bl. a. de mindre och medelstora
företagens behov av långfristiga krediter har under en lång tid funnits
särskilda kreditinstitut och kreditformer. Sålunda tillkom i mitten av
1930-talet Industrikredit AB och i början av 1940-talet inrättades fonden för
hantverks- och småindustrikredit, från år 1960 med benämningen statens
hantverks- och industrilånefond. I takt med den alltmer ökade uppmärksamhet
som de mindre och medelstora företagens förhållanden kom att röna under
1960-talet - bl. a.
Prop.
1977/78:40 56
vad gäller dessa företags kapitalförsörjning - har successivt
en rad nya specialinriktade kreditinstitut inrättats vid sidan av de tidigare.
De under de senaste 15 åren tillkomna speciella
kreditinstituten varierar avsevärt såväl till ändainålsinriktning som vad
gäller t ex risktagande. I belydande utsträckning är dessa olikheter betingade
av ett ofta klart ullalat syfte att dessa kreditinstitut primärt skall fungera
som komplement till den ordinarie kapitalmarknaden och täcka olika delar av det
kapitalbehov som vissa grupper av företag ej kan få tillgodosett på annat sätt.
Formerna för kreditgivningen varierar. Vissa institut -
Företagskapilal (lillkom år 1973), SVETAB (1969) och Investeringsbanken (1967)
- har möjligheter att bistå olika grupper av företag med tillskott av eget
kapital. Den vanligaste kreditgivningsformen är dock förmedling av kapital i
form av långfristig långivning. Utöver de särskilda kreditformer som tillkom
under 1930- och 1940-talen märks här Företagskredit (1962) och Svensk
exportkredit (1962) liksom Investeringsbanken. Långfristiga krediter kan sedan
början och mitten av 1960-talet också erhållas genom Allmänna pensionsfonden
resp den regionalpolitiska stödverksamheten. En rad institut har också
tillkommit för att genom garanligivning möjliggöra för förelag att på vanligt
sätt låna upp kapital i bank. Förutom Industrikredit och lokaliseringsstödet,
vilka utöver sin sedvanliga långivning också kan bevilja garantier, finns här
de speciella garantiformerna som via industriverket erbjuds som
industrilånegarantier (1954) eller strukturgarantier (1972). Sedan 1960-talets
början har också inrättats olika organ med möjlighet att förmedla lan med
vUlkoriig återbelalningsskyldighel. dvs återbetalningen är betingad av
huruvida det aktuella projektet resulterar i en vinstgivande produkt eller ej.
Sådana lån kan beviljas av Norrlandsfonden (1961). STU (1968) samt statens
utvecklingsfond (1973).
Endast ett begränsat antal av de nämnda kredit- eller
garantigivarna h;ir en i stadgarna eller på annat sätl formellt uttalad
ändamålsinriktning mol mindre och medelstora företag. En sådan inriktning
gäller för långivningen ur statens hantverks- och industrilånefond,
industrilånegarantigivning. Industrikredit och Företagskredit samt
Företagskapital. För åtskilliga andra statliga hel- eller delägda näringslivsinriktade
kreditinstilul gäller dock vanligen sådan funktionella, geografiska eller
branschmässiga avgränsningar att de i praktiken har en i många fall betydande
utlåning till mindre och medelstora företag.
Den till småföretagen specialdestinerade kreditgivningen
uppgick år 1975 till totalt ca I 300 miljoner kronor. Av delta kom ca 900
miljoner kronor de mindre och medelstora företagen till del. Härtill kommer den
upplåning som möjliggjorts genom statliga garantier, år 1975 ca 67 miljoner
kronor. Långivningen till de mindre och medelstora förelagen från övriga, ej
speciellt småföretagsinriktade, kreditinstitut uppgick samma år lill inemot
850 miljoner kronor.
Prop. 1977/78:40
Mindre och medelstora företags upplåning hos
specialinstituten år 1975
57
opaginerad Kontrollera mot PDF
Upplåning år 1975
(milj.
kr., avrundade belopp)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Speciellt småföretagsinriktad kreditgivning
statens hantverks- och industrilånefond
Indusirilånegarantier Industrikredit Företagskredit
Företagskapital
Regionalt begränsad kreditgivning
lokaliseringsstöd Norrlandsfonden
Funktionellt begränsad kreditgivning
Svensk exportkredit
styrelsen för teknisk utveckling
stålens utvecklingsfond
Övrig kreditgivning
Investeringsbanken
Allmänna
pensionsfonden (återlån)
Summa (exkl. garantier) ca
130
60
590
120
10
330
55
15
25=)
25=)
330 60
I 700
opaginerad Kontrollera mot PDF
Källa; statens industriverk
') Avser långivning. Härtill kommer bidrag om ca 140
miljoner kronor.
-) Inkluderar stöd till enskilda uppfinnare.
Samhället kan vid introduktion av nya produkter eller ny
produktionsteknik - bl. a. i samband med nyetablering - lämna olika typer av
finansiellt stöd. Det enskilda företagets möjlighet att ta tillgång till vissa
delar av denna kreditgivning är i vissa fall beroende av företagets geografiska
belägenhet och etableringens karaklär.
STU lämnar finansiellt stöd till industriella
utvecklingsarbeten i arbetets tidigaste skeden. Bidrag och lån lämnas för
produkter eller idéer som bedöms ha ett tekniskt nyhetsvärde. STU:s bidrag till
beräknade projektkostnader överstiger sällan 50 %. Under budgetåret 1976/77
uppgick det finansiella stödet till enskilda företag till 32 miljoner kronor,
varav ca 60% till mindre och medelstora företag. Hiirtill kommer stödet till
enskilda uppfinnare om ca 15 miljoner kronor. Såväl uppfinnarslödel som stödet
till småföretagen har under de två senaste budgetåren utökats avsevärt.
Genom statens utvecklingsfond kan lämnas finasielll stöd
för all täcka företagens behov av kapitaltillskott för de faser i
utvecklingsarbetet som ligger mellan STU:s engagemangsmöjligheter och uppbyggnad
av resurser för produktion i full skala. Under budgetaret 1976/77 uppgick
utlåningen
Prop. 1977/78:40 58
till 38.5 miljoner, av vilket belopp ca 80 % avsåg lån
till mindre och medelstora företag eller enskilda personer.
Lån på hög risknivå i samband med bl a nyetableringar kan
lämnas av företagareföreningarna från slatens hantverks- och industrilånefond
med upp till f n 300 000 kr till en och samma sökande. Genom ett år 1974 inlett
samarbete mellan företagareföreningarna och Inyesteringshanken har företagen
fått möjligheter att komplettera dessa krediter med lån på upp lill 500 (X)0 kr
från banken. Av den sammanlagda utlåningen under år 1976 på ca 205 miljoner
kronor - 182 miljoner kronor från hantverks- och industrilånefonden samt 23
miljoner kronor via Investeringsbanken - torde dock endast en begränsad del ha
avsett etablering av nya verksamheter.
Regionalt avgränsat finansiellt stöd vid nyetableringar
kan lämnas av NorrUindsfonden och i form av lokaliseringsstöd. Den totala
utlåningen fiån Norrlandsfonden uppgick år 1975 lill ca 62 miljoner kronor,
huvudsakligen dock inriklad på befintliga företag. Statligt lokaliseringsstöd
har sedan 1965 utgått med totalt ca 4 100 miljoner kronor. Av detta har inemot
90 % avsett utvidgning, flyttning eller filialutläggning.vid befintliga
förelag.
3.2 Företagsservice m. m.
3.2.1 Inforniation och rådgivning
Den statliga och statsunderstödda service som riktas mot
mindre och medelstora företag är koncentrerad till teknisk och industriell
utveckling, ulbildning saml marknadsföring. Information, rådgivning och
kontaktförmedling utgör väsentliga element i företagsservicen.
Allmän företagsserviceverksamhet har sedan länge bedrivits
inom ramen för verksamheten vid företagareföreningarna. Insatserna pa denna
speciella del av föreningarnas verksamhet har expanderat kraftigt under senare
år. Den statliga medelstilldelningen till särskilda företagsserviceinsatser
har ökat från 2,5 miljoner kronor budgetåret 1973/74 till 14,5 miljoner
budgetåret 1977/78. Föreningarnas informations- och kontaktverksamhet har
prioriterats från statsmakternas sida under de år särskilda medel har anvisats
för företagsserviceåtgärder. I runt tal hälften av bidragen till föreningarna
under tiden 1973/74-1976/77 har för resp budgetår specialdestinerats för
information och kontaktverksamhet. Huvudsyftet med verksamheten är att ge
företagen vägledning och information om tillgängligt serviceutbud på den
privata marknaden eller i samhällets regi samt hänvisa företagen till rätt
instans i det konkreta faWei. AUinän rådgivning och översiktliga
företagsanalyser utgör en annan väsentlig del av föreningarnas
serviceverksamhet. Under senare år har verksamheten inom detta område i ökad
utsträckning inriktats på frågor som rör produktförnyelse samt marknadsföring
på hemma- och exportmarknaderna. Föreningarna har i sistnämnda avseende ett
starkt stöd i Exportiådet. Även företa-
Prop. 1977/78:40 59
gareföreningarnas nihUdningsservice har intensifierats
under de senasle åren. Vid varje förening finns sedan två år en särskild
utbildningskonsulent, vilkens uppgift är fiämst att analysera utbildningsbehov
och ge information om tillgängligt kursutbud. Utbildningskonsulenterna
samarbetar som regel mycket nära med statens industriverks enhet för företagsutveckling
och andra ulbildningsorgan.
Föreiagareföreningarnas verksamhet kommer att närmare
behandlas i del följande.
Genom STU sker i tekniska frågor en omfattande
förmedlings- och rådgivningsverksamhet som nästan uteslutande riktar sig mot
mindre och medelstora företag eller enskilda uppfinnare. STU:s totala kostnader
för denna verksamhel uppgick budgetåret 1976/77 till 9.0 miljonei kronor.
Verksamheten avser en rad olika former av service; uppfinnaistöd i form av
allmänna råd och upplysningar, patentrådgivning, medverkan i förmedling av
uppfinnings- och forskningsresultat till industriell exploatering, innovations-
och kreativitelsfrämjande åtgärder samt kontaktförmedling mellan olika
forskningsinstitutioner och småföretag. Den sistnämnda verksamheten bedrivs
regionall med kontaktsekretariat på sju högskoleorter. Kontaktsekretariaten
arbetar i nära samverkan med företagareföreningarna.
Viss service- och rådgivningsverksamhet pa det tekniska
området bedrivs inoni ramen för slatens indiistiirerks hransclistödjande
aktiviwtcr. Detta sker i form av branschanknutna lekniska konsulenter inom
gjuteriindustrin. den träbearbetande industrin samtjärn- och
metallmanufaktur-industrin. Totalt finns i dag fyra konsulenter.
Ytterligare servicefunktioner på uppfinnings- och
produktutvecklingsområdet fullgörs av paleiil- och registreringsverket.
Personella
och tekniska resurser för marknadsundersökningar, lekniska utredningar,
experimentell provning m m ställs f n till de mindre och medelstora företagens
förfogande vid Stiftelsen Indusiiidlt iitveckUngs-ccniriini i övre Norriand.
vilket varit verksantt i Skellefteå sedan år 1971.
3.2.2 Utbildning
Behovet av utbildning för företagsledare och anställda i
de mindre och medelstora företagen har uppmärksammats alltmer under senare år.
I syfte att främja tekniska och ekonomiska framsteg inom de mindre och medelstora
företagen samt för att underlätta strukturella förändringar i vissa branscher
och företagsgrupper bedrivs i samhällets regi särskild utbildningsverksamhet.
Här har tidigare nämnts den regionala utbildningsservicen genom
utbildningskonsulenterna vid företagareföreningarna.
En omfattande utbildnings- och utbildningsfrämjande
verksamhet administreras fvarutöver av indiisiriverkei. Industriverkets
utbildningsverksamhet sker delvis i egen regi. delvis i samverkan med andra
institutioner. Inom området företagsledarutbildning har verket tagit initiativ
till ett sam-
Prop.
1977/78:40 60
arbete med näringslivets organisationer och vissa
utbildningsorgan för att skapa överblick över planerade och pågående
aktiviteter samt för att underlätta en samordning av de olika organens
insalser. Genom finansiellt stöd har verket medverkat till all
utbildningsmaterial kommer fram som är anpassat till de mindre företagens behov
och som täcker luckor i det nuvarande utbildningsutbudet.
Industriverkets enhel för företagsutveckling - SIFU -
bedriver en omfattande kursverksamhet med inriktning bl a på mindre och
medelstora företag. Dessa företag svarar för ungefär en tredjedel av antalet
kursdeltagare. Utbildningen är huvudsakligen av forlbildningskaraktär och avser
främst tekniska och ekonomiska ämnen inriktade på avgränsade funktioner i företagen.
Antalet kursdeltagare under budgetåret 1976/77 uppgick till ca 21 500. en
ökning med 4 000 deltagare jämfört med budgetåret dessförinnan.
Även inom ramen för de speciella branschprogrammen
initierar, utvecklar och stöder verket olika utbildningsinsatser.
Branschprogrammens utbildningsåtgärder omfattar textil- och
konfektionsbranscher, möbel-, snickeri- och trähusindustrin samt gjuterierna.
Utbildningen vänder sig i första hand till nyckelpersoner inom företagen och är
nära anpassad lill branschens förhållanden. Utbildningen genomförs alltid i
samverkan med branschens organisationer och är i betydande utsträckning
regionaliserad. Under budgetåren 1970/71-1976/77 har totalt anslagits ca 30
milj. kr. för dessa insatser.
SIFU har filialkontor i Malmö, Göteborg. Vä.xjö och Luleå.
Via SlFU:s filialkontor och företagareföreningarna når industriverket ut
regionalt med utbildningsfrämjande aktiviteter. SIFU:s kursverksamhet
finansieras genom kursavgifter och statliga bidrag. För budgetaret 1977/78
uppgick bidragen till 10,6 miljoner kronor.
Den kornintinala vuxenutbildningen erbjuder vidareulbildning
till yrkesverksamma för att möjliggöra för dessa personer att följa med i den
tekniska utvecklingen och andra förändringar inom bl. a. olika områden av
näringslivet. Utbildningen har för närvarande anordnats i nära nog samtliga
kommuner. Sedan ett par år tillbaka pågår ett samarbete mellan industriverket
och den kommunala vuxenutbildningen i bl a Växjöområdet. Samarbetet innebär alt
företagsanpassade lokala kurser kan genomföras till en låg kostnad för
kursdeltagarna.
3.2.3 Exportfrämjande åtgärder
Samhällets exportfrämjande insatser sker i första hand via
Exportrådet, vars uppgift är att som centralt organ planera, samordna och
genomföra åtgärder för att främja Sveriges export. De mindre och medelstora
företagens exporlmöjligheter har i detta sammanhang ägnats särskild uppmärksamhet.
Enligt rådets avtal med slalen bidrager denna till verksamhetens finansiering
med ett belopp som motsvarar rådets nettokostnader för den
Prop. 1977/78:40 61
mindre industrin. En särskild delegation för den mindre
industrin har knutits till exportrådets styrelse. Delegationen skall ge råd i
frågor som gäller verksamheten riktad till mindre företag och kan genom direkl
kontaktverksamhet ge vägledning och stimulans åt de mindre företagen i deras
exportanslrängningar.
Verksamheten inom exportrådet omfattar såväl
projektverksamhet såsom mässframträdanden, besöks- och säljresor,
marknadsundersökningar som allmän eller fördjupad service och
rådgivningsverksamhet. Sistnämnda verksamhet är i hög grad inriktad mot de
mindre och medelstora företagen. Bidrag till löpande service till den mindre
industrin utgick budgetåret 1977/78 med 1,9 miljoner kronor.
Projektverksamheten som bedrivs inom ramen för ett anslag om 17 miljoner kronor
betjänar både stora och små företag. Andelen mindre företag är stigande. Vissa
projekt, bl. a. de s. k. säljresorna, drivs främst för de mindre företagen.
Rådet administrerar vidare det statliga stödet till kursarrangörer inom området
för vidareutbildning i internationell marknadsföring. Till rådet är knutet en
rådgivande delegation i dessa frågor.
Exportfrämjande
aktivitet bedrivs i inle obetydlig omfattning vid
/()/
Flertalet föreningar anordnar regelbundet tillsammans med
Exportiådet informationsträffar om export samt medverkar i analyser av
företagens exportmöjligheter. Vidare har i samarbete mellan verksamheten med
radio och television inom utbildningsväsendet (TRU), Exportrådet och föreningarna
genomförts kurser i exporlkunskap i så gott som samtliga län.
Vid envar förening i Stockholms. Värmlands och Kopparbergs
län bedrivs i samverkan med Exportrådet och industriverket ett exportfrämjande
projekt - "exportchef att hyra" - för grupper av företagare som är
verksamma i olika branscher. Till varje gmpps förfogande har ställts en exportkonsult
med uppgift att underlätta företagens utlandsförsäljning.
Inom ramen för de branschfrämjande åtgärderna vid
indusiriyerkci ansvarar verket för vissa exportfrämjande insatser.
Exportstödprogrammet omfattar tekoindustrierna, den träbearbetande industrin,
den manuella glasindustrin samt delar av metallmanufakturindustrin. Genom att
dessa branscher karaktäriseras av ett betydande inslag av småföretag har i belydande
utsträckning exportstödet kommit denna företagskategori till del.
Exportstödet
kan ulgå till såväl kollektiva som företagsindividuella projekt. De regler som
gäller för konsult- och exportbidragen är ej enhetliga för de olika
branscherna. Stödet kan inom vissa branscher användas för bl.a. omorientering
till nya produktområden, för sortiments- och marknadsanalyser liksom för
etablering av försäljningsorganisationer utomlands. Från och med budgetåret
1976/77 ansvarar industriverket för samtliga exportstödprogram. För
tekoprogrammet sker handläggningen helt
Prop. 1977/78:40 62
inom verket medan Sveriges exportråd svarar för
genomföiandet av övriga program. Mellan budgetåren 1970/71 och 1976/77 har
totalt anvisats ca 60 miljoner kronor för dessa ändamål.
3.2.4 Underleverantörsinriklade åigärder
Behovet av en väl fungerande underleverantörssektor har
föranlett samhällsinsatser på området i första hand via
företagareföreningarna. Utöver den omfattande service- och
rådgivningsverksamhet som underleverantörsföretagen i likhet med andra
småföretag är föremål för, är ett flertal företagareföreningar engagerade i
leveransförmedlingsverksamhet på regional nivå. Verksamhetens omfattning och
inriktning varierar mellan föreningar från passiv informationsförmedling till
aktiva kontaktförmedlande insatser. Verksamheten bedrivs i regel i nära kontakt
med branschorganisationerna.
Vid Exportrådet bedrivs leveransförmedling mellan
utländska beställare och svenska underleverantörer. Årligen förmedlas ca 6 000
vamförfråg-ningar från utlandet till svenska företag. Förmedlingen sker dels
genom tillhandahållande av adresser tUl lämpliga svenska leverantörer, dels genom
inhemska underleverantörer om inkomna förfrågningar. Handelskamrarna förmedlar
på liknande sätt årigen 4000-5 000 förfrågningar från utländska kunder.
En annan typ av leveransförmedling har bedrivits i ett
tidsbegränsat projekt för norrländska underleverantörer av STU i samverkan med
Sveriges industriförbund. Projektet syftade bl a till att etablera kontakter
mellan beställarföretag i södra Sverige och underleverantörer i Norrland. 1
verksamheten deltog även företagareföreningarna i de nordligaste länen liksom
Norrlandsfonden.
4. Företagareföreningarnas verksamhet m.m.
4.1 Företagareföreningarnas nuvarande organisation och
verksamhet
Av främt social- och sysselsättningspolitiska skäl började
företagareföreningar byggas upp i slutet av 1930-talet i de län där en
betydande arbetslöshet kvarstod sedan sysselsättningskrisen i början av
decenniet. Föreningarna skulle genom rådgivning, och efter hand även genom kreditstöd,
söka dels stimulera till ny företagsamhet, dels utveckla befintliga företag i
ekonomiskt eftersatta regioner. Verksamheten syftade i första hand till att
främja varuproduktionen inom hantverk och småindustri och bedrevs ursprungligen
med en klart regionalpolitisk inriktning.
Företagareföreningarna är organiserade som ekonomiska
föreningar. I styrelserna ingår representanter för stat, landsting och länets
hantverksorganisation. Samhällets representanter utgör majoritet i styrelsen.
Detta är
Prop.
1977/78:40 63
en förutsättning för att föreningen skall få lån ur
statens hantverks- och industrilånefond. Landshövdningen är självskriven
ledamot i styrelsen om inte regeringen förordnar annat. Sedan år 1975 skall två
styrelseledamöter och suppleanter för dem utses efter förslag av facklig
huvudorganisation.
Verksamheten bedrivs med hjälp av administrationsbidrag
från staten och resp. landsting. Dessulom har föreningarna möjlighet att ta upp
lån från staten.
Till
medlem av länets företagareförening kan antas företagare, sammanslutning av
företagare, landsting och primärkommun i länet samt sådan enskild eller
juridisk person inom länet som kan förväntas komma att främja föreningens
ändamål och verksamhet.
Vid slutet
av år 1975 hade företagareföreningarna totalt ca 17 400 medlemmar. Majoriteten
av dessa torde vara företag i tillverkningsindustri. Föreningarna kräver medlemskap
av förelag som beviljas lån men däremot inte av företag som utnyttjar
föreningarnas tjänsler i övrigt. Insatsbeloppen är av engångskaraktär. De
varierar mellan föreningarna men är för samtliga närmast symboliska till sin
storiek.
Sedan år 1959 finns en företagareförening i varje län.
Efter införandet av lokaliseringsstödet år 1965 har
föreningarnas verksamhet i högre grad inriktats på att tjäna ett allmänt
produktionshöjande syfte. Föreningarna i stödlänen har fortfarande viktiga
uppgifter inom ramen för regionalpolitiken, bl.a. beredning och uppföljning av
ärenden om lokaliseringsstöd. Sedan år 1968 handlägger dessutom föreningarna i
de sju skogslänen det regionalpolitiskt inriktade glesbygdsstödet för hemarbete.
Föreningarnas
organisation och verksamhet behandlades senast av statsmakterna år 1968 på
grundval av förslag från 1962 års företagareföreningsutredning. Enligt
statsmakternas ställningstaganden till förslagen (prop. 1968:61. SU 1968:102,
rskr 1968:254) skall företagareföreningarna ha ett allmänt produklionsfrämjande
syfte med inriktning på lönsamma eller utvecklingsbara företag inom hemslöjd,
hantverk och småindustri.
I och med
inrättandet av statens industriverk (prop. 1973:41. NU 1973:54, rskr 1973:225)
år 1973 fick föreningarna rollen som kontaktpunkter på länsplanet mellan bl.
a. industriverket och de mindre och medelstora industriföretagen. Föreningarnas
nära kontakter med företagen ansågs utgöra en viktig förutsättning när det
gällde att på ett effektivt sätt nå ut med olika statliga stöd- och
utvecklingsinsatser. Föreningarna gavs också ökade statsbidrag och delvis nya
uppgifter i samband med att statens insatser i fråga om företagsservice
förstärktes. Vidare påbörjades budgetåret 1974/75 en successiv uppbyggnad av
en s.k. utbildningskonsulent-funktion inom varje företagareförening (prop.
1974:47, NU 1974:35. rskr 1974:227).
Föreningarna har sedermera dessutom ålagts vissa uppgifter
rörande de statliga bidragen till energibesparande åtgärder i näringslivet.
Föreningar-
na har vidare bemyndigats att fatta beslut om statlig
lånegaranti för arbetsmiljöförbättringar. De har även vissa beredande
uppgifter i anslutning till ärenden om näringshjälp och om trafiktillstånd.
Utvidgningen av företagareföreningarnas arbetsuppgifter
under senare år har motsvarats av en förstärkning av deras resurser vad gäller
säväl lånemedel som personal. Den totala personalstyrkan hos föreningarna har
ökat från ca 170 tjänstemän år l%6 till närmare 400 tjänstemän f. n.
För budgetåret 1977/78 beviljade staten föreningarna
bidrag på totalt ca 40 milj. kr. Medlen avser att täcka föreningarnas
administrationskostnader för kreditverksamhet och företagsservice m. m. År 1977
beräknas bidragen från landslingen uppgå till ca 19 milj. kr. Samhället
finansierar härigenom huvuddelen av föreningarnas verksamhet. Bidragens
fördelning på olika ändamål och föreningar framgår av följande sammanställning.
Statliga och landstingskommunala bidrag till
företagareföreningarna budgetåret 1977/78 resp. kalenderåret 1977 (belopp i 1
OOO-tal kr.)
Före-
Statliga
bidrag budget-
Summa
Landstings-
Summa
statliga
tagare-
året
1977/78
statliga
kommunala
och
landstings-
förening
bidrag
bidrag
kommunala
(län)
Allmänt
administrations-bidrag
Bidrag
till
företagsservice
Bidrag
till
utbildningsservice
år 1977
bidrag
AB
1 250
1 015
190
2 455
1 635
4 090
C
865
290
90
1 245
350
1 595
D
835
350
90
1 275
900
2 175
E
960
475
180
1 615
775
2 390
F
1 545
500
190
1 235
300
2 535
G
960
450
150
1 560
350
1 910
H
1 105
450
130
1 685
575
2 260
1
545
180
80
805
247
1 052
K
800
295
170
1 265
250
1 515
L
1 000
565
120
1 685
500
2 185
M
965
565
140
1 670
660
2 330
N
975
275
90
1 340
450
1 790
O
1 315
630
170
2 115
700
2815
P
1 325
600
140
2 065
550
2 615
R
1 190
400
130
1 720
644
2 364
S
1 090
465
140
1 695
815
2 510
T
925
375
140
1 440
200
1 640
U
830
325
90
1 245
700
1 945
w
1 190
415
120
1 725
1 220
2 945
X
855
275
110
1 240
1 500
2 740
Y
1 060
345
120
1 525
1 400
2 925
Z
955
275
120
1 350
1 070
2 420
AC
1 125
345
140
1 610
1 525
3 135
BD
1 070
345
130
1 545
1 650
3 195
24 735
10 205
3 170
38 110
18 966
57 076
Anm. Dessutom får föreningarna särskilda bidrag för
administration av glesbygdsstöd, garantilån för arbetsmiljön och
energisparbidrag.
Prop. 1977/78:40 65
Företagareföreningarnas olika uppgifter kan delas in i två
huvudsakliga verksamhetsområden, nämhgenföretagsservice och kreditverksamhet.
Målgrupperna
för föreningarnas företagsservice- resp. kreditverksamhet är inte helt
identiska. Ingendera verksamheten riktar sig mot företag inom samtliga
näringsgrenar. Den kredilstödjande verksamheten har en mer begränsad
målgruppsinriktning än företagsserviceverksamheten. Författningar och andra
riktlinjer för föreningarna ger emellertid utrymme för viss flexibilitet i
målgruppshänseende. Praxis inom de olika föreningarna är därför växlande. I
fokus för båda verksamheterna står emellertid mindre och medelstora
industriföretag.
I prop.
1973:41, som behandlar bl.a. olika industripolitiska stöd- och
utvecklingsinsatser, definieras begreppet företagsservice. Med företagsservice
avses främsl
- information till företagen i olika frågor, t.ex.
om former för finansiering,
beskattningsregler, regler för handel på olika utlandsmarknader eller
olika standardiserings-, patent-, provnings-, säkerhets- och miljövårds
krav,
-UtbUdning (fortbildning) i tekniska, ekonomiska och
administrativa frågor inkl. marknadsföringsfrågor.
- rådgivning (konsulttjänster) i tekniska, ekonomiska
och administrativa
frågor inkl. marknadsföringsfrågor.
- tekniska tjänster beträffande produktutveckling,
prototyplillverkning
och provning.
Reglerna
för företagareföreningarnas kredilverksanihet finns i kungörelsen (1960:372,
omtryckt 1973:550, ändrad senast 1976:471) om statligt kreditstöd till
hemslöjd, hantverk och småindustri. Kreditstöd får lämnas för att främja
hemslöjd, hantverk och småindustri. Om särskilda skäl föreligger får kreditstöd
lämnas även i fråga om annan industriell verksamhet eller i fråga om
anläggningsverksarnhet eller - med viss begränsning -verksamhet inom
jordbrukets binäringar.
Stöd till
större företag får utgå bara om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl kan vara
att stödet är angeläget Från sysselsättnings- eller lokaliseringssynpunkt
eller att stöd till en större industri medför gynnsamma verkningaräven för
mindre industri- och hantverksföretag, t.ex. genom att de är underleverantörer
till den större industrin. 1 sammanhanget bör nämnas att det inte ges någon
exakt storleksmässig avgränsning av begreppet hantverk och småindustri lagtext
eller förarbeten. Den praxis som har utvecklats torde dock innebära att företag
med upp till 200 anställda inräknas i den huvudsakliga målgruppen.
Med annan industriell verksamhet avses i författningen
någon form av tillverkning, bearbetning eller förädling.
Bestämmelserna omfattar även industriliknande verksamhet,
bl. a. företag som under industriella former och i större skala bedriver viss
förädling, t. ex. kafferosterier och skinn- och pälsberedning, eller viss form
av 5 Riksdagen
1977178. I .saml. Nr 40. Bihiga I
Prop.
1977/78:40 66
tUlverkning, t. ex. större fotolaboratorier för
framställning av fotokopior och förstoringar. Viss bearbetning av
naturprodukter bör likaså betraktas som industriliknande verksamhet, t. ex.
sågning av skiffer, sortering av gms i sorteringsverk och verksamhet vid
stenkross, om sådan verksamhet bedrivs i större omfattning och har permanent
karaktär.
Däremot hänförs exempelvis inte grossist- och detaljhandelsföretag,
lagringsverksamhet i anslutning till transportfunktionen, djumppfödning eller
odlingsverksamhet till industriliknande verksamhet. Kreditstödet omfattar inte
heller tjänsteproducerande företag.
I den kredilstödjande verksamheten ingår utlåning av
hantverks- och industrilån (direktlån), förmedling av industrigarantilån och
beredning av s.k. kombinationslån som lämnas av Investeringsbanken. Hit räknas
även handläggning av ärenden om garantilån för arbetsmiljön, statsbidrag för
energibesparande åtgärder i näringslivets byggnader samt de regionalpolitiska
stödformerna lokaliseringsstöd och glesbygdsstöd.
Företagareföreningarnas låneverksamhet i form av direktlån
finansieras f.n. med lån som föreningarna erhåller ur statens hantverks- och
industrilånefond. För sin upplåning ur fonden erlägger föreningarna ränta, som
med 0,5% understiger föreningarnas egen utlåningsränta. F.n. uppgår summan av
till statsverket inlevererade räntor till ca 30 milj. kr. per år. Föreningarna
får använda inflytande amorteringar för ny utlåning.
Förlusttäckningen på låneverksamheten finansieras dels
genom att varje förening till en särskild fond avsätter 0,5% av utlånat belopp,
dels genom att staten efter särskild ansökan från föreningarna lämnar bidrag
till förluster som inte har kunnat täckas med medel från de egna fonderna.
Låneförlusterna har under de år som låneverksamheten bedrivits i genomsnitt
för samtliga föreningar uppgått till drygt 3% av totalt utlånat belopp.
För att finansiera den hittills successivt ökade
direktlåneverksamheten har medel över statsbudgeten årligen anvisats för att
förstärka hantverks-och industrilånefonden. Fonden uppgick i augusti 1977 till
ca 575 milj. kr.
Den länsvisa fördelningen av utestående lån ur statens
hantverks- och industrilånefond samt omfattningen av kombinationslånen framgår
av sammanställningen på nästa sida.
På myndighetsplanet fungerar industriverket som service-
och tUlsyns-organ för föreningarna. Verket ger råd och anvisningar för
föreningarnas samlade verksamhet, fördelar de statliga bidragen till
föreningarna och uiövar tillsyn över deras kredilstödjande verksamhet.
Som samarbetsorgan för föreningarna med främst service-
och informationsuppgifter fungerar även Företagareföreningarnas förbund.
Samtliga föreningar är medlemmar i förbundet. Dess verksamhet finansieras genom
avgifter från föreningarna.
Utestående lån ur statens hantverks- och industrilånefond
per den 15 augusti 1977 samt utestående kombinationslån per den 31 maj 1977
(belopp i 1 OOO-tal kr.)
Kombinationslån
Företagare-
förening
Statens hantverks-
Investerings-
Företagare-
(län)
och industrilånefond')
banken
förening
AB
27 307
1 900
1 590
C
21 055
5 225
2 794
D
24 392
1 980
1 320
E
23 250
2 370
1 500
F
25 150
1 900
1 200
G
26 637
2 260
1 710
H
23 615
7 200
4 370
I
11 945
1 300
1 000
K
23 837
1 100
700
L
31 600
3 150)
1 900
M
27 150
8 350
5 716
N
24 142
5 050
2 950
O
26 117
1 400
900
P
20 475
2 600
2 100
R
24 322
2 100
1 400
S
21 316
1 650
1 100
T
18 602
1 980
1 700
U
17 600
800
500
W
26 400
2 800
1 900
X
12 823
1 100
700
Y
13 637
600
400
z
18 356
675
500
AC
32 355
4415
2 435
BD
25 372
1 000
700
Summa
574 455')
62
905
41085
') Inkluderar beviljade men ev. inte uttagna lån till
föreningarna för budgetåret 1977/78, totalt 75 milj kr.
') Utöver detta belopp tillkommer ca 14 milj. kr. i
utestående lån från vissa landsting.
') Varav garanti 500 000 kr.
4.2
Företagareföreningsutredningens betänkande
4.2.1
Företagareföreningarnas jramtida verksamhet i stort 4.2.1.1 Utredningen
Företagareföreningsutredningen
framhåller i sitt belänkande, med utgångspunkt i den splittrade bild som det
statiiga stödet till småföretagen uppvisar, att en ökad samordning på regional
och lokal nivå av olika näringspolitiska insatser bör åstadkommas. Behov av
ökad samordning föreligger enligt utredningen inte bara av de centrala
näringspolitiska organens, landstingens och kommunemas kontakter med företagen
utan också av själva genomförandet av deras stöd- och utvecklingsprogram.
Hittillsvaran-
Prop. 1977/78:40 68
de erfarenheter visar att företagen finner det mycket
värdefullt att kunna repliera på en organisation, som kan arbeta i nära och mer
eller mindre daglig kontakt med företagen.
De enskilda företagen finner det enligt utredningen föga
ändamålsenligt att bli föremål för uppsökande stödverksamhet från flera håll.
De har redan i dagsläget ofta svårigheter att få en överblick över alla de
organ och aktiviteter som står till buds. Företagen känner ofta inte till vilka
stödformer som finns och de vet inte vart de skall vända sig med sina problem.
De har sällan tid eller resurser att söka lösningar på problemen genom att
kontakta alla olika myndigheter och organ.
Utredningen anser att åtgärder bör vidtas i syfte att
effektivisera de samhälleliga utvecklingsfrämjande insatserna för näringslivet
inom varje län. Utredningen pekar på att företagareföreningarna redan i dag
fungerar som ett slags samordnande organisation i varje län.
I sin genomgång och analys av företagareföreningarnas
nuvarande verksamhet har utredningen funnit att föreningarna i stort synes
vara lämpade att utgöra basen för en framtida regional näringspolitisk
organisation. Föreningarna börjar få väl utvecklade kontakt- och
informationsvägar inte bara till målgrupperna - de mindre och medelstora
företagen - ulan också till de olika centrala och regionala myndigheter och
organ som ingår i den näringspolitiska organisationsstrukturen. De ökade
resurser som har ställts till föreningarnas förfogande har inneburit att
förutsättningarna för utvecklande insatser i föietagen har förbättrats. Genom
nära och dagliga kontakter har föreningarna skapat ett förtroende hos företagen
och bidragit till en gynnsam utveckling bland dessa.
Utredningen har dock funnit förhållanden som inte kan
betraktas som helt tillfredsställande. Vissa av dessa är av generell natur
medan andra är att hänföra till svagheter inom vissa föreningar. En del av
problemen är betingade av bristande resurser hos föreningarna. De bör sålunda
enligl utredningens uppfattning kraftigt förstärkas resursmässigt och samtidigt
ges en bättre organisatorisk uppbyggnad för att de mer effektivt skall kunna
stödja småföretagen i deras utvecklings- och expansionsansträngningar.
Målet för föreningarnas framtida verksamhet i stort bör
även framöver vara att främja utvecklingen av ett internationellt
konkurrenskraftigt svenskt näringsliv, som ger möjligheter lill en trygg och
ökad sysselsättning. Detta bör ske med speciell inriktning på de mindre och
medelstora företagen. Den övergripande uppgiften blir därvid att niedverka till
att uppnå en tillfredsställande effektivitet i enskilda företag och att i
möjligaste mån bidra till en effektiv produktionsstruktur inom olika branscher.
Tyngdpunkten i föreningarnas verksamhet måste med nödvändighet ligga i att
vidareutveckla det befintliga näringslivet. En viktig uppgift är emellertid att
medverka till att nya företag etableras. De nuvarande uppgifterna hos
föreningarna - dvs. främst kredilstödjande verksamhet och olika slag av
Prop. 1977/78:40 69
företagsserviceinsatser - bör därvid i stort bibehållas.
Enligt utredningen har föreningarnas bieda verksamhetsområde och omfattande
medelarsenal inneburit en ökad effektivitet i de åtgärder man har vidtagit.
Föreningarna har inom ramen för sin organisation kunnat välja lämplig
sammansättning av insatser alltifrån översiktliga företagsanalyser över mer
speicalinriktade rådgivningsinsatser till direkt kreditstöd.
En
gmndförutsätlning för insatser från föreningarnas sida bör vara att företagen/projekten
ifråga bedöms vara utvecklingsbara och lönsamma åtminstone på litet längre
sikt.
Företagareföreningarna
kommer i än högre grad att vara samhällets -statens, landstingens och
kommunernas - regionala organ för näringspolitiska insatser till små och
medelstora företag. De bör därvid regionalt betjäna främst industriverket, STU
och exportrådet. Föreningarnas insatser-alltifrån rådgivnings- och
konsultinsatser till lån och bidrag- måste få karaktären av hjälp till
självhjälp. Det är företagen själva som skall bestämma om de vill utnyttja
föreningarnas stödmöjligheter. Föreningarna har en viktig samordningsuppgift
mellan näringslivet och centrala myndigheter, stöd- och serviceorgan, läns-
och kommunala myndigheter m.fl. Föreningarna skall i denna funktion ge
information om och hänvisa till de centrala och regionala stödformer som kan
aktualiseras i enskilda fall och i övrigt förmedla kontakter som näringslivet
av olika skäl kan ha problem att klara. Föreningarnas verksamhel måsle stå i
samklang med samhällets regionalpolitiska strävanden.
Centrala
näringspolitiska organ, landsting och kommuner bör i princip inte bedriva
uppsökande och rådgivande verksamhet eller annan stödverksamhet inom det
näringspolitiska området vid sidan av föreningarna. De bör därför inte bygga
upp egna regionala näringspolitiska organisationer för stöd till enskilda
företag utan kanalisera sina insatser via föreningarna.
Restriktivitet
bör iakttas när det gäller att överlämna myndighetsutövning till föreningarna.
Överlämnandet bör prövas från fall till fall. I första hand bör övervägas att
överlämna eventuell myndighetsutövning till regionala myndigheter. Utredningen
har dock inget att erinra mot att föreningarna även i fortsättningen handhar
vissa myndighetsutövande uppgifter på samma sätt som gäller i dag.
Föreningarna
bör ges stor flexibilitet och självständighet när det gäller prioritering av
resurser mellan olika uppgifter. Utredningen har inte ansett det möjligt och
inte heller ändamålsenligt att göra en närmare analys av hur föreningarna bör
prioritera sina resurser mellan olika uppgifter. Erfarenheterna visar att
behoven av stöd- och utvecklingsinsatser hos näringslivet dels varierar över
tiden, dels varierar mellan olika regioner och län.
Det bör
ankomma på föreningarna att själva göra de avvägningar och prioriteringar som
är nödvändiga för att insatserna skall få tillfredsställande effekt inom det
egna länet.
Prop.
1977/78:40 70
4.2.1.2. Remissyttrandena
Nära nog samtliga remissinstansers allmänna bedömning är
att utredningens förslag i stort bör kunna ligga tUl gmnd för den framtida
regionala näringspolitiska organisationen.
SHIOI Industriförbundet! SA Fl Familjeföretagens jörening
delar ulredningens uppfattning om föreningarnas övergripande målsättning.
Organisationerna finner även flertalet av de åtgärder som uiredningen föreslår
väl ägnade att främja detta övergripande mål.
Industriverket delar i stort utredningens bedömning av den
hittillsvarande utvecklingen och de nu rådande förhållandena. Verket instämmer
vidare i huvudsak i utredningens förslag, som till stora delar innebär en anpassning
till redan tillämpad praxis.
RRV anser att utredningen inom den valda ramen väl
kartlagt problem och brister i företagareföreningarnas nuvarande verksamhet. Verket
vill dock understryka vikten av att företagareföreningarnas uppgifter ses som
en del i den totala regional- och näringspolitiken.
ÖEF hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag att
stärka och bredda företagareföreningarnas organisation och verksamhet. En
liknande uppfattning framförs av exportrådet.
LO framhåller att organisationen i olika sammanhang har
pekat på behovet av en effektiv regional organisation för näringspolitiken. LO
har emellertid ställt sig tveksam till företagareföreningarnas möjligheter att
i nuvarande form och utan kraftiga resurförstärkningar effektivt kunna fungera
som regional näringspolitisk organisation. LO har därför föreslagit att
föreningarna borde göras till föremål för en utredning varför LO inledningsvis
uttrycker sin tUlfredsställelse över att denna nu har genomförts. Rent allmänt
delar LO uppfattningen att verksamheten främsl skall ta sikte på de mindre och
medelstora företagen. Det är enligt LO det stora antalet sådana företag spridda
över hela landet och med starkt varierande problem och förutsättningar som gör
att en effektiv regional organisation för näringspolitiken kommit att framstå
som allt mer nödvändig. Det är ett allmänt näringspolitiskt intresse att
utvecklingsmöjligheter för denna del av näringslivet tas tillvara och att
näringspolitiken aktivt bidrar till detta.
TCO kan i allt väsentligt ansluta sig till utredningens
principiella överväganden om behovet av en utbyggd regional näringspolitik. De
förslag som framförs i betänkandet ligger i stor utsträckning i linje med TCO:s
uppfattning.
Även Företagareföreningarnas förbund framhåller att
förbundet i allt väsentligt delar utredningens huvudförslag.
Företagareföreningarna, liksom länsstyrelserna, landslingen och
handelskamrarna är i stort positiva till utredningens förlag även om vissa
delar av förslagen kritiseras. Företagareföreningen i Kronobergs län
konstaterar med glädje den stora enighet som utredningen redovisar vad gäller
behovet av en slagkraftig regional näringspolitik samt målsättningen för
företagareföreningarna att i framtiden
Prop. 1977/78:40 71
kunna fungera som ett effektivt instrument i nära
samverkan med länets näringsliv för att skapa och vidmakthålla en trygg
sysselsättning.
Sysselsättningsuiredningen
anför att företagareföreningsutredningens uppfattning att
företagareföreningarna i alltmer ökad utsträckning bör fungera som ett organ
för samhällets induslripoliliska insatser inom regional-och näringspolitiken
överensstämmer med sysselsättningsutredningens uppfattning.
Svenska företagares riksförbimd anser däremot att en
utbyggd verksamhet enligt utredningens förslag först bör ske sedan klara
utredningar visat det verkliga behovet av kreditstöd och serviceverksamhet till
icke marknadspris hos mindre och medelstora familjeföretag.
Remissinstanserna
är genomgående positiva till utredningens förslag att företagareföreningarna
bör kunna utgöra basen för en framtida regional näringspolitisk organisation
och att målet för företagareföreningarnas verksamhet bör vara att främja
utvecklingen av ett internationellt konkurrenskraftigt svenskt näringsliv, som
ger möjligheler lill en ökad och trygg sysselsättning samt att della bör ske
med speciell inriktning på de mindre och medelstora företagen.
Landsiingsförbundei
anför att företagareföreningarna på det hela taget har varit framgångsrika som
förmedlare av samhällets insatser och gör sammanfattningsvis den bedömningen
att föreningarnas verksamhet har bidragit till en mera balanserad regional
utveckling- både mellan länen och inom varje län. Sveriges köpmannaförbund ser
positivt på förslaget att föreningarna kommer alt få vidgade och mer
betydelsfulla arbetsuppgifter genom att starkare betoning på deras ansvar för
uppbyggnanden av den regionala näringspolitiken genom kreditförmedling. AB Industrikredit
och AB Förelagskredit framhåller i sitt gemensamma yttrande alt som ett av de
viktigaste problemen inom svenskt näringsliv under de närmaste åren framstår
behovet av höjd effektivitet. Företagareföreningarnas liksom övriga
kreditinstituts insatser måste inriktas på åtgärder som kan förväntas höja den
tekniska och kommersiella idénivån i landet.
Ett stort
antal remissinstanser, däribland LO,
SHlOllndiisiriförbiin-dellSAFIFaniiljeförelagens förening. Svenska
bankföreningenlPK-banken, exportrådet och Handelskammarförbundet understryker
utredningens uppfattning att föreningarnas insatser bör inriktas endast på
företag eller projekt som bedöms vara utvecklingsbara och lönsamma. Exportrådet
fmner det angeläget att poängtera denna gmndinställning, för att sådana
aktiviteter skall kunna ge långsiktiga effekter på livskraftiga företag.
Handelskammarförbundet
anser att det är ett oavvisligt krav att de projekt i vilka föreningarna satsar
resurser är utvecklingsbara och lönsamma på sikt. Förbundet anser vidare att
det är en fördel att målformuleringen gjorts relativt vid då det ger de olika
föreningarna frihet vid den närmare utformningen av sin verksamhet.
LO framhåller att föreningarnas verksamhel skall ta sikle
på företag som
Prop.
1977/78:40 72
med hjälp av föreningarnas insatser har gynnsamma
utvecklingsmöjligheter. Uppgtften bör inte vara att med olika stödåtgärder
kortsiktigt rädda sysselsättningen i sådana fall där företagen inte har
möjligheter att överleva på längre sikt. Samtidigt vill LO understryka vikten
av att föreningarnas verksamhet ligger i linje med samhällets regionalpolitiska
strävanden.
Utredningens förslag att centrala näringspolitiska organ,
landsting och kommuner inte bör bedriva stödverksamhet vid sidan av
föreningarna eller bygga upp egna regionala näringspolitiska organisationer får
stöd av ett stort antal remissinstanser.
Decentraliseringsutredningen ansluter sig till
utredningens mening att det regionala näringspolitiska arbete som ligger väl
till för föreningarna skall kanaliseras genom dessa. Några nya organ behöver
inte i framtiden inrättas på länsnivå för att täcka in speciella behov när det
gäller företagsservicen. Det är också angeläget att centrala organ inte
bedriver verksamhet i länen genom personal placerad i de centrala organens
administration. Föreningarna utgör en naturlig replipunkt för förmedling av
service och bör få resurser för att tillgodose de ökade krav som successivt
kommer att ställas.
Även industriverket betonar vikten av att de centrala
näringspolitiska organen - STU, exportrådet m.fl. - liksom landstingen och även
primärkommunerna inte bygger upp egna länsbaserade organisationer, utan kanaliserar
sina operativa insatser via föreningarna. Föreningarna blir då den naturliga
kontaktpunkten för länets mindre och medelstora företag i frågor som är
väsentiiga för dessa företags utveckling.
Handelskammarförbundet anser det vara tillfredsställande
att utredningen så hårt trycker på att samhällets direkta näringspolitiska
insatser på regional nivå skall samlas till ett organ. Samtidigt framhåller
förbundet att det faktum att företagareföreningarna inom det statliga området
skall utgöra exportrådets regionala replipunkter inte får innebära att
handelskamrarna som företrädare för det samlade näringslivet i resp. region
får mindre möjligheter att ge företagen service på utrikeshandelsområdet.
Många remissinstanser, däribland Landsting.sfärbundet,
Stockholms läns landsting, Gävdborgs läns landsting, länsstyrdsen i Gävleborgs
län, Södermanlands läns företagareförening samt Svenska kommunförbiindet, anser
dock att utredningens ståndpunkt är väl kategorisk. Flera av dessa instanser
menar att bl.a. kommunerna även i framtiden måste ha nära kontakter med
företagen för att kunna fullgöra sina servicefunktioner och övriga verksamhet.
Landstingsförbundet framhåller bl.a. att landstingen för
sin del kan ha behov av egna organ för regionalpolitiska frågor, om deras
insalser på länsplanet kan vidgas. Vidare måste både landsting och
primärkommuner ha möjlighet att medverka inom regionalpolitiken i andra former.
Det handlar exempelvis om alt ta fram industrimark och lokaler, om att erbjuda
god kommunal service och att biträda företagen vid kontakter med andra
Prop. 1977/78:40 73
samhällsinstanser. Således måste det finnas utrymme för
allmänt näringslivsfrämjande insatser som inte riktar sig direkt till enskilda
företag.
Nära nog
samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att
restriktivitet bör iakttas när det gäller att överlämna myndighetsutövning
till föreningarna. Industriverket understryker liksom utredningen att:
"stor restriktivitet måste iakttas om man överväger alt ge föreningarna
myndighetsutövande uppgifter. Föreningarnas karaktär av stöd- och serviceorgan
måste i stället markeras, varför uppgifter av fiskal, reglerande, föreskrivande
eller kontrollerande art i princip inte bör ges föreningarna". RRV delar
denna uppfattning. RRV. liksom flera andra instanser,.bl.a. flera
länsstyrelser, anser dock att föratt undvika dubbelarbete och för att utnyttja
föreningarnas miljökunskap dessa bör kunna utföra berednings- och
uppföljningsarbete åt andra organ.
Det stora
flertalet remissinstanser, som har yttrat sig i denna del. ansluter sig till
utredningens uppfattning att föreningarna bör ges stor flexibilitet och
sjävständighet i sin verksamhet. Några instanser, bl.a. Svensk induslriförening
och LO synes dock mena att behovet av självständighet inte bör överdrivas utan
att behovet av central påverkan av föreningarnas verksamhet också måste beaktas.
Enligt LO ger utredningens resonemang på vissa punkter intryck av att man
underskattar värdet av central samordning och styrning. LO vill rent allmänt
slå fast att näringspolitiken är och måste vara en huvuduppgift för staten. En
övergripande styrning av resurserna är nödvändig i syfte att utjämna de
regionala skillnaderna i sysselsättning. Detta har hittills varit lelativt
allmänt accepterat vad gäller regionalpolitiken och det måste i lika hög grad
gälla näringspolitiken. Statsmakterna bör därför klart slå fast att
företagareföreningarnas verksamhet skall ha som utgångspunkt den planering som
sker inom ramen för regional- och näringspolitiken.
4.2.2 Företagareföreningarnas jraintida målgrupp
4.2.2.1 Utredningen
Utredningens
principiella utgångspunkt är att inom ramen för olika näringspolitiska insatser
bör samhället söka nå samtliga mindre och medelstora företag som kan vara i
behov av stöd eller hjälp i någon form. Det är dock inte möjligt att på en gång
utvidga företagareföreningarnas målgrupp i en sådan omfattning.
1 enlighet
med sina tilläggsdirektiv föreslår utredningen att den nuvarande målgruppen -
främst de tillverkande företagen - utökas till att omfatta även vissa
tjänsteproducerande företag.
Utvidgningen
av målgruppen bör dock enligt utredningen i ett första steg begränsas till att
omfatta tjänsteproducerande företag som har direkt anknytning till den
nuvarande målgruppen. 1 den mån tjänsteproducerande företag vänder sig till
både tillverkande förelag och andra företag eller
Prop. 1977/78:40 74
enskilda konsumenter, får frågan om företagen är
stödberättigade avgöras från fall till fall av föreningarna. En förutsättning
för stöd bör dock vara att företagens huvudsakliga verksamhet är inriktad på
tillverkande företag.
Utredningen, som relaterar målgmppsavgränsningen till
Svensk näringsgrensindelning (SNI), föreslår att följande näringsgrenar eller
delar av näringsgrenar bör ingå i föreningarnas målgrupp:
Företag inom
jordbrukets binäringar som inte omfattas av det särskilda stöd som finns till
jordbrukets eller trädgårdsnäringens rationalisering
Sand- och
grustag, mineralbrott m. m.
Tillverkningsindustri
Byggnadshantverk
Produktionsvaruinriktad
partihandel och varuhandelsförmedling
Lastbilstransport
och maskinuthyrning, vad gäller föreningarnas företagsservice men däremot inte
kreditstöd
Juridisk,
ekonomisk, kameral och teknisk uppdragsverksamhet
Renings-,
renhållnings- och rengöringsverksamhet, reparation av motorfordon samt
tvätteriverksamhet.
Frågan om målgrupper bör enligt utredningen tas upp till
ny prövning efter några år med ledning av då vunna erfarenheter avseende
resursanspråk m.m.
4.2.2.2 Remissyttrandena
Flertalet remissinstanser som har yttrat sig i denna del,
däribland SHIOIIndustriförbundetjSAFtFamiljeföretagens förening, anser att utredningens
målgruppsavgränsning är välmotiverad eller tillfredsställande.
Flera
instanser anser dock att avgränsningen gjorts för snäv. Grossistförbundet och
köpmannaförbundet anser sålunda att detaljhandeln bör ingå i målgruppen. Bl.a.
RRV, flera länsstyrelser och handdskamrar framhåller att turistnäringen bör
ingå i målgruppen. Malmgruvor, ytterligare delar av byggnadsindustrin,
åkerinäringen - även i fråga om kreditstöd -, restaurang- och hotellrörelse är
andra exempel på näringsgrenar som föreslås ingå i målgmppen. LRF,
Företagareföreningarnas förbund och bl.a. vissa företagareföreningar förordar
en större valfrihet i målgruppshänseende beträffande verksamhet i glesbygd,
t.ex. stuguthyrning och taxirörelse. Investeringsbanken förordar en mycket
allmänt hållen formulering för att ange målgmppsavgränsningen, nämligen:
"mindre och medelstor näringsverksamhet''.
Å andra sidan uttrycker åtskilliga remissinstanser,
däribland ett fiertal företagareföreningar, industriverket. Företagareföreningarnas
förhund och Norrlandsfonden tveksamhet inför den föreslagna utökningen av
målgruppen från ca 35000 tiU ca 100000 företag. Dessa instanser förordar en
mer successiv utökningstakt så att stödet lill den primära
Prop. 1977/78:40 75
målgruppen inte minskas. Därvid framhålls att föreningarna
redan har svårigheter tUlgodose behoven hos den nuvarande målgruppen.
I sammanhanget framhåller LO att även om föreningarnas
verksamhet främst skall ta sikte på mindreföretagen så vill LO dock betona
vikten av att föreningarna strävar efter att upprätthålla goda kunskaper och
kännedom om förhållanden även i större företag. Vidare anser LO rent principiellt
att företag som kommer i åtnjutande av olika samhälleliga stödåtgärder skall
följa de allmänt accepterade spelregler som sedan länge är etablerade på den
svenska arbetsmarknaden. LO menar sålunda bl.a. att det klart bör slås fast i
anvisningarna för föreningarnas kredilstödjande verksamhel att det av
beslutsunderlaget i kreditärendet bör framgå huruvida relationerna till de
anställda är reglerade genom avtal samt huruvida mer betydande brister i
arbetsmiljön kan anses föreligga. Vidare bör framgå om företaget fullgjort sina
skyldigheter enligt medbestämmandelagen.
Remissinstanserna tillstyrker genomgående eller har inga
invändningar mot förslaget att frågan om målgmppsavgränsningen tas upp till ny
prövning om ett par år.
4.2.3 Företagsservice i fortsättningen
4.2.3.1 Utredningen
Uiredningen framhåller sin allmänt positiva
grundinställning till den hittUls bedrivna verksamheten. I det stora hela
fungerar företagsserviceverksamheten väl enligt utredningen och fyller
uppenbarligen ett stort behov när det gäller småföretagens utveckling.
Utredningen föreslåratt företagareföreningarnas
företagsservice liksom hittills bör omfatta informations- och
kontaktverksamhet, allmän rådgivning inklusive översiktliga företagsanalyser,
utbildningsservice samt konsultverksamhet. Verksamheten, som bör vara av aktiv
uppsökande karaktär, bör intensifieras och ges ökad spridning. En strävan bör
vara att på sikt nå samtliga företag inom målgruppen.
Föreningarna
bör ägna särskild uppmärksamhet åt rådgivning inom områdena produktutveckling,
marknadsföring och export samt åt den uppföljande verksamheien. Vad gäller
rådgivningsverksamheten anser utredningen att denna ofta bör kunna begränsas
till en allmän och översiktlig genomgång av företagets funktioner och
eventuella problem. Genomförandet av djupgående analyser, liksom mer
omfattande åtgärdsförslag, bör i princip överlåtas till utomstående konsulter.
Föreningarna bör iaktta viss restriktivitet i fråga om renodlad
konsultverksamhet i egen regi och med egna resurser. Uppfattningen grundas på
bl. a. att föreningarnas personella kapacitet i regel inte medger alltför långvariga
engagemang i ett och samma företag. Den mer allmänna
rådgivnings-/analysverksamheten är mycket tidskrävande och fordrar hård
prioritering vad gäller urvalet av företag. Föreningarna måsle sålunda hushålla
med sina resurser. Ett ytter-
Prop. 1977/78:40 76
ligare skäl till utredningens principiella ståndpunkt i
denna fråga är att föreningarna inte bör få karaktären av konkurrenter till
etablerade privata konsultföretag eller näringslivsorganisationer. I den mån
konsultverksamhet bedrivs bör uppdragen normalt debiteras med marknadsmässig
avgift, eller i vart fall med ett belopp som lägst motsvarar föreningarnas
självkostnader.
Utredningen föreslår särskilda åtgärder för att främja
etablering av nya företag. De omfattar bl. a. kartiäggning av utvecklingsbara
idéer, information till potentiella nyföretagare samt intensifierade åtgärder
i form av rådgivning och utbildning under inledningsskedet för ett nybildat
företag. Utredningen framhåller att insatserna på detta område å ena sidan bör
vara av mer genereU karaktär, dvs. ägnade att skapa en allmänt sett gynnsam
lokal och regional miljö för att ta fram nya idéer och projekt, eller inriktade
på informations-, konferens- och utbUdningsverksamhet med tänkbara nyföretagare
som målgmpp. Dessa insatser kan exempelvis omfatta regionala kartläggningar och
analyser av utvecklingsbara affärsidéer samt icke tillgodosedda behov av
lokal/regional produktion i form av t. ex. underieveran-ser.
Å den andra sidan är enligt utredningen olika insatser
också nödvändiga i ett senare stadium av företagsbildningsprocessen - efter ett
eventuellt etableringsbeslut. Dessa bör vara väsentligt mer selektivt utformade
och konkreta. De bör omfatta samtliga utvecklingsfaser som ett nybildat företag
genomgår, dvs. förberedelsefas, startfas och inkörningsfas.
1 förberedelsefasen finns flera åigärder som kan
aktualiseras och utvecklas, bl. a.:
-
information och
utbildning i "att starta eget" eller på annat sätt exploatera en
affärsidé,
-
rådgivning och
bistånd i planeringsuppgifter, t. ex. marknadsanalyser,
kapitalbehovsberäkningar, investeringskalkyler, lokalutformning.
-
kontaktförmedlingsverksamhet
mellan å ena sidan potentiella nyföretagare och å andra sidan övriga
intressenter som innovatörer. idégivare, kompanjoner, lokala/regionala och
centrala myndigheter och organisationer, finansiärer, tänkbara kunder och
leverantörer.
SärskUda åtgärder föreslås även för att förbättra
underleverantörsföretagens situation. En särskild funktion för
underleverantörsfrågor bör finnas vid varje förening. Utredningen framhåUer
att flertalet underleverantörer är småföretag. De ingår således i
företagareföreningarnas nuvarande målgmpp. De flesta föreningar sysslar därför
redan nu med någon form av underleveransförmedling. Verksamheten är dock ännu relativt
ringa och heterogen tiU sin inriktning och uppläggning. Särskilda resurser för
ändamålet saknas. Målsättningen är oklar. Behovet av förbättrade kontakter
meUan köpare och säljare av underleveranser har stunulerat tiU uppkomsten av en
rad förmedUngsorgan med i huvudsak regionalt eUer branschmässigt avgränsade
verksamhetsområden. TUl denna kategori hör bl. a. Swed-Expo,
Prop.
1977/78:40 77
Smedbörsen i EskUstuna, Norrland Center och AC-Mekan i
Skellefteå. Sveriges Mekanförbund ger dessutom ut ett rikstäckande
verkstadstekniskt bearbetningsregister och svarar även för en intern-nordisk
leverantörsbörs. Exportrådet och handelskamrarna förmedlar förfrågningar från
utländska kunder.
Utredningen
anser att föreningarna bör ha en viktig uppgift när det gäller att i samarbete
med nyss nämnda organ, centrala och regionala/lokala myndigheter,
intresseorganisationer m. fl. bidra till en utbyggnad och differentiering av
näringslivet. Möjligheten att i större utsträckning än hittills få till stånd
inomregionala underleveranssystem framstår därvid som intressant. Utnyttjande
av spridningseffekter från basindustrier, offentlig upphandling,
leverantörsbörser och förmedlingsorgan av olika slag är exempel på vägar, längs
vilka detta mål bör kunna nås. En allmän höjning av underleverantörernas
kompetens, t. ex. genom information, rådgivning och utbildning, bör också söka
åstadkommas genom medverkan av föreningarna.
För att samhällets stöd inom underleveransområdet skall
bli effektivt måste det enligt utredningen omfatta en hel serie åtgärder
inordnade i ett gemensamt program.
De
centrala serviceinstanserna från industriverkets sida med inriktning på att bl.
a. effektivisera föreningarnas organisation och verksamhet hör utökas och
intensifieras. Detta är enligt utredningen en viktig förutsätining för att
föreningarna i sin tur skall kunna främja utvecklingen bland målgruppsföretagen.
Beträffande företagareföreningarnas utbildningsservice
framhåller utredningen att denna bör betraktas som en integrerad del av företagsserviceverksamheten.
De utbildningsbehov som kommer fram bl. a. genom utbildningskonsulenternas
verksamhet bör kanaliseras till olika utbildningsgivare. Föreningarna bör inte
själva bedriva kursverksamhet.
Vidare
föreslår utredningen att funktionerna vid SlFU:s filialkontor i Malmö.
Göteborg, Växjö och Luleå bör föras över till företagareföreningen på resp.
ort. Dessa föreningar får härmed en särskild utbildningsenhet med de tidigare
filialkontorens uppgifter. Utredningen framhåller bl. a. de näraliggande
uppgifterna för föreningarnas utbUdningsservice resp. filialkontoren.
Utredningen erinrar härvid om sin principiella utgångspunkt att regionala
näringspolitiska insatser- till vilka utbildningen räknas - så långt möjligt
bör kanaliseras genom ett organ, nämligen företagareföreningarna. Vidare
framhålls att kraven på samordning och integration av rådgivnings-och
utbildningsverksamhet torde komma att öka. Detta talar enligt utredningen för
ett starkt organisatoriskt samband mellan filialkontorens uppgifter och
företagareföreningarnas. UtbUdningsenheterna inom berörda föreningar föreslås
få en egen budget. Vidare bör motsvarande funktion på utbildningsområdet byggas
upp vid ytteriigare två föreningar, dels i Stock-
Prop.
1977/78:40 78
holm eller Nyköping med Mellansverige som
upptagningsområde, dels i Falun eller Gävle med nedre Norrland som
upptagsningsområde.
4.2.3.2 Remissyttrandena
Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller
lämnar utan erinran utredningens förslag om företagsservicens inriktning mot
främst produktförnyelse, marknadsföring och export samt underleverantörs- och
nyetableringsfrågor.
Exportkredilnämnden hälsar med tillfredsställelse
utredningens förslag om att företagareföreningarnas rådgivningsverksamhet bl.
a. inom exportområdet bör intensifieras och understryker att detta innefattar
angelägna arbetsuppgifter.
Några instanser, däribland Svensk induslriförening och
några länsstyrelser anser dock att utredningen har överbetonat värdet av
underieveran-törsinriktade insatser. Omfattande ansträngningar att marknadsföra
länets egna underlverantörer torde enligt Svensk industriförening knappast tillföra
landets industri ökad effektivitet annat än mycket margineUt.
Å andra sidan understryker många instanser betydelsen av
intensifierande insatser i syfte att förbättra underleverantörsföretagens
situation. LO framhåller att dessa företag ofta bedriver verksamhet under
mycket osäkra förhållanden och att de ofta är beroende av enstaka produkter och
kunder.
Sveriges CivUingenjörsförhiind sympatiserar med
utredningens strävan att stödja produktutveckling och marknadsföring. Dock
borde utredningen bättre ha preciserat hur detta skall gå till. Det är inte
minst viktigt att beakta att även tjänster är produkter och således i behov av
produktutveckling och marknadsföring. För stöd till marknadsföring bör
företagareföreningarna ha ett allmänt marknads- och branschkunnande samt ett
kunnande om marknadsföringsteknik. Härutöver bör register över marknadskonsulter
finnas. Kärnan i begreppet produktutveckling torde vara leknisk utveckling av
produkten som sådan till den form i vilken den skall produceras för marknaden.
Självfallet lämpar sig inte denna typ av verksamhet för
företagareföreningarna, ens om dessa drev en omfattande egen konsultrörelse.
Det stöd föreningarna kan ge är att speciellt ha produktutveckling och dess
problem i åtanke vid t. ex. kreditstöd och översiktliga företagsanalyser.
SHIOjIndustriförbundetl SAF! Familjeföretagens förening,
Handelskammarförbundet och ytterligare några instanser är tveksamma tUl
utbytet av den uppsökande verksamheten. Eftersom denna är mycket resurskrävande
är det enligt SHIO/lndustriförbundel/SAF/Familjeföretagens förening
naturligare att låta företagen gå till föreningarna än tvärtom.
De allra flesta remissinstanserna som har synpunkter i
denna fråga tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag i fråga
om konsultverksamhet inkl. debiteringsprinciper för sådan verksamhet vid
föien-
Prop. 1977/78:40 79
ingarna. Industriverket anför att föreningarna inte bör
låsa sina resurser i ett fåtal företag. Genomförandet av de djupgående
analyserna bör därför överlåtas till utomstående konsulent.
SHIOIIitdustriförhiindeilSAFIFa-miljeföretagens förening understryker
utredningens slutsats att föreningarna bör kunna bedriva konsultverksamhet,
men att de bör vara återhållsamma i detta hänseende då lämpliga utomstående
konsulter finns att tillgå. Föreningarnas konsultverksamhet bör självfallet
debiteras med marknadsmässiga avgifter, så att en snedvriden
konkurrenssituation inte uppstår. Målsättningen bör vara att upprätthålla goda
kontakter med och stimulera utvecklingen av lokala konsultföretag. Detta får
dock inte hindra att föreningens tjänstemän följer upp vissa ärenden samt att
de har möjlighet att själva undantagsvis ta itu med mer omfattande
konsultverksamhet, anför organisationerna.
Utredningens allmänna inställning till
utbildningsfrågornas betydelse för småföretagens utveckling delas genomgående
av remissinstanserna. SÖ anför att utredningens överväganden och förslag
beträffande utbildningsservice inom företagareföreningarna var ändamålsenliga.
IFL säger sig dela utredningens principiella syn på föreningarnas roll i
utbildningssammanhang. En liknande uppfattning förs fram av SHIOIIndustriförbundetI
SA Fl Familjeföretagens förening.
Beträffande förslaget att funktionerna vid SlFU:s
filialkontor bör föras över till företagareföreningarna råder delade meningar
bland remissinstanserna. Flera instanser, bl. a. RRV, statskonlorei,
deceniraliseringsutredningen, Handdskammarförhiindet och några
företagareföreningar tillstyrker förslaget. Decentraliseringsutredningen anför
att: "det är från de redovisade utgångspunkterna fullt naturiigt all
SlFU:s utbildningsverksamhet decentraliseras till företagareföreningarna.
Ansvaret för utbildningens genomförande bör efter hand kunna spridas till fler
föreningar. Den av företagareföreningsutredningen föreslagna utökningen till
sex orter bedömer decentraliseringsutredningen som ett steg i en sådan utveckling".
Samtidigt
ställer sig ett stort antal instanser avvisande till förslaget. Detta gäller
bl. a. SHIOIIndustriförbundetlSAFIFamiljeföretagens förening. Svensk
industriförening, LO. Företagareföreningarnas förbund och fierialei
företagareföreningar, vilka anser att nuvarande organisation bör behållas.
Kritiken från Företagareföreningarnas förbund och företagareföreningarna går
bl. a. ut på att utredningens förslag skulle innebära att utbildningsenheten
tvingas tjäna två hvudmän nämligen företagareföreningarna i fråga om
organisation och administration och SIFU i fråga om arbetsinnehåll. Om
förslaget genomförs innebär det vidare enligt Företagareföreningarnas förbund
att kostnaderna för marknadsföring av kurserna åvilar föreningarna medan
resultatet av denna arbetsinsats tUlfaller SIFU. Den avvisande inställningen
från övriga instanser motiveras främst av att nuvarande ordning fungerar väl.
Kritisk mot förslaget är även industriverket, som för sin
del dock före-
Prop.
1977/78:40 80
slår att filialkontoren förs till verkets
industriavdelning. Ytterligare några instanser stöder den tanken.
Kommentarerna lill ulredningens ståndpunkt att
föreningarna inte bör bedriva egen kursverksamhet är mycket få. Industriverket
stöder principiellt den tanken men framhåller samtidigt att föreningarna bör
ha möjlighet att anordna företagsintern utbildningsverksamhet.
4.2.4 Kreditstöd i fortsättningen
4.2.4.1 Utredningen
Utredningen framhåller att bilden av småföretagens
kapitalförsörjningssituation är mycket splittrad. Otvivelaktigt har
småföretagen som regel lägre soliditet och därmed ett större kreditberoende än
större företag. Rent allmänt torde behovet av att stimulera den mindre
företagsamheten ställa ökade krav på kapitaltillgång och kreditvolym.
Behovet av utvidgning av samhällets kreditstöd bör i
första hand kunna tillgodoses genom olika förändringar inom ramen för
befintliga stödformer/institut. Det är vidare väsentligt att varje företag får
en totalt sett sund finansiering. Utredningen föreslår mot den bakgrunden att
reglerna för vilka åtgärder som kan berättiga till direktlån och garantilån bör
ges en mer generell utformning. Särskilda skäl bör inle längre krävas för att
kredilslöd skall kunna utgå till exempelvis anskaffning av
omsättningstillgångar eller marknadsföring och produktutveckling. Kreditstöd
bör kunna utgå även för köp av aktier.
För att tillgodose företagens behov av projektbundet
villkorligt kreditstöd för såväl produktutveckling som marknadsinvesteringar
bör prövas möjligheten att ge statens utvecklingsfond resurser för en utvidgad
verksamhet. Fonden bör därvid kunna stödja även rena marknadsinvesteringar.
Företagareföreningarnas samarbete med utvecklingsfonden bör ytterligare
fördjupas. Redan i dag har företagareföreningarna vissa möjligheter att lämna
direktlån för produktutveckling och marknadsföring. Det finns emellertid enligt
utredningen ett behov av att kunna lämna lån med villkorlig
återbetalningsskyldighet för sådana projekt. Detta behov kan lämpligast
tillgodoses genom att utvecklingsfonden ges vidgade utlåningsmöjligheter.
Kreditstöd till nyetablerade företag bör kunna ges med
särskild högt risktagande och med längre amorteringsanstånd än vad som f. n. är
möjligt.
För att ytterligare underlätta utveckling av nya produkter
och nya företag bör föreningarna få möjlighet att med särskilda medel ge
villkorliga lån till preliminära konsultundersökningar avseende främst
produktutveckling. Utredningen nämner att det i olika sammanhang under de
senaste åren, bl. a. i riksdagsmotioner, har väckts förslag om speciell
kreditgivning via företagareföreningarna i syfte att på projektbasis stödja
produktut-
Prop.
1977/78:40 81
veckling i småföretagen. Förslagsställarna har betonat
vikten av att insatserna ligger så nära företagen som möjligt.
Utredningen föreslår all föreningarnas möjlighet är lämna
lån till produktutveckling och marknadsföring byggs ut så att föreningarna kan
bevilja lån med villkorlig återbetalning i vissa situationer, främst vid
preliminära och förberedande undersökningar av affärs- eller produklidéer. Det
kan gälla en smärre teknisk ulredning. en marknadsanalys elleren
patent-barhetsgranskning.
Nuvarande stödmöjligheter med såväl direktiån från
föreningarna som alternativt industrigarantilån från statens industriverk bör
behållas. Enligt utredningen har direktlånesystemet den avgörande förtjänsten
att företagareföreningarna snabbt och på egen hand kan besluta om och betala
ut lån. I tider med kreditrestriktioner har dessutom föreningarna i många fall
visat sig ha större möjligheter än de ordinarie kieditinstituten alt ge riskkrediter
till måttliga kostnader för företagen. Å andra sidan anser utredningen att
garantilån är att föredra i många fall. Låntagaren kan genom att utnyttja
garantilån i regel samla sina krediter hos en och samma långivare/bank.
Garantisystemet ställer också små anspråk på direkt statlig finansiering. Då
fråga är om direktlån till företag inom stödbranscher eller andra branscher som
fordrar riksöversikt bör samråd ske med industriverket och/eller annat berört
centralt organ.
Löptiderna
för direktlån och garantilån genom föreningarna bör kunna fastställas på ett
flexiblare sätt än som nu sker, alltifrån kortfristiga krediter till 20-åriga
lån. med hänsyn till främst investeringsobjektens ekonomiska livslängd och
skattemässiga avskrivningstid. Nyetablerade företag bör kunna få
amorteringsanstånd under högst fem år. övriga förelag under högst tre år. Det
organ som beslutar om stöd bör sålunda få större frihet att anpassa
amorteringsvillkoren lill omständigheterna i det enskilda fallet. Utredningen
betonar dock att den utökade maximala lånetiden bör utnyttjas sparsamt och att
många lån bör kunna amorteras på avsevärt kortare tid än tio år. En snabb
återbetalning av lån ger föreningarna ökade resurser till ny utlåning. De kan
därmed stödja fler företag.
Kraven på personliga borgensåtaganden av företagsägaren
och denne närstående personer i samband med upplåning bör mildras väsentligt.
Som riktlinje bör dock liksom hittills gälla att låntagaren skall lämna
säkerheter i företagets reella egendom och därvid garanteras en viss ekonomisk
rörelsefrihet. Utredningen betonar viklen av att inte för stränga
säkerhetskrav tillämpas, vUket skulle motverka syftet med stödet. Frågan om
borgenskrav får avgöras från fall till fall av den instans som beslutar om
stödet.
Utiåningsräntan för direktiån och garantilån bör enhetiigt
bestämmas till 3,0 procentenheter över vid varje tidpunkt gällande diskonto,
vilket motsvarar den nivå som i allmänhet tillämpas idag. Utredningen påpekar
att det i och för sig vore skäligt att tillämpa en något högre och därmed mer
marknadsmässig räntesats för dessa typer av krediter, men är med tanke 6 Riksdagen 1977178. I saml. Nr 40.
Bilaga I
Prop.
1977/78:40 82
på småföretagens behov av gynnsamma betingelser för sin
utveckling inte beredd att föreslå någon höjning av ränteläget. Utredningen
föroidar all samma räntenivå liksom hittills tillämpas för både garantilån och
direktlån, eftersom valet av stödform annars kunde komma att styras av räntenivåerna
i stället för som hittills av lånebeloppens storlek. Enligt utredningsförslaget
skulle bankerna som hittills årligen betala in 0,5 % av uteslående lånebelopp
till staten i förlusttäckningsavgift.
En ökad decentralisering av lånebeslut till länsplanet bör
få formen av höjd lånegräns för direktlånen i stället för delegering av vissa
garantilåneärenden. Gränsen för föreningarnas direkta utlåning till enskilda
företag bör sålunda höjas från f. n. 300 000 kr. till 500 000 kr. Giänsen bör
omprövas efter ett par år. Frågan om lånegräns bör enligt utredningen ses mot
bakgrund av bl. a. föreningarnas samarbete med Investeringsbanken.
Uiredningen förutsätter vidare att garantilånen i
fortsättningen far någon form av gynnsam särbehandling i samband med kreditrestriktioner
så alt småföretagens kreditförsörjning inte försvåras i alltför hög grad i
sådana situationer. Utredningen vill dock inte förorda en mer långtgående särbehandling
av garantilånen med hänvisning bl. a. till att många småföretags kreditproblem
kan lösas med hjälp av direktlån från föreningarna, i vis.sa fall i kombination
med lån från Investeringsbanken. I anslutning till behandlingen av
kreditstödsfrågorna tar utredningen upp frågan om ett företag bör vara
berättigat till sådant stöd även om personalens anställningsförhållanden inte
är reglerade med facklig organisation.
Utredningen, som hänvisar till bedömningar av
industriverket och till riksdagsbehandling av frågan, anser att
företagareförening skulle gå utanför ramen för gällande ordning om föreningen
skulle låta sin kreditbedömning påverkas av miljö- eller avtalsförhållanden,
såvida inte dessa är av betydelse för företagets kreditvärdighet.
Föreningarnas skyldighet att avsätta viss del av
lånemedlen till förlust-täckningsfonder bör upphöra. Föreningarna bör i
fortsättningen få sina låneförluster täckta genom årliga statliga
förlusttäckningsbidrag.
I fråga om bidrag till energibesparande åtgärder till
näringslivet bör föreningarnas beredande uppgifter kunna vidgas.
Beslutanderätten i ärenden avseende mindre bidragsbelopp kan lämpligen
överföras från industriverket till föreningarna.
De uppgifter i fråga om beredning och uppföljning av s. k.
hotellgaran-tilån, som f n. åvilar riksbankens avdelningskontor, bör överföras
på föreningarna.
4.2.4.2 Remissyttrandena
Utredningens förslag om förbättringar på kreditområdet
bemöts i stort positivt av remissinstanserna. Sålunda finner exempelvis
fiUlmäklige i riksbanken de synpunkter och förslag, som uiredningen i denna del
har
Prop. 1977/78:40 83
redovisat i huvudsak väl ägnade att läggas till grund för
den fortsatta verksamheten. Svenska komnninförbiindei anser det värdefullt om
föreningarna i enlighet med förslagen ges ökade möjligheter att utvidga kreditstödet
och att därvid i viss utsträckning höja risknivån, inte minst med hänsyn till
stödets syfte att utgöra ett komplement till det ordinarie kreditväsendet.
Ulredningens uppfattning av samhällets kreditstöd bör
förmedlas inom ramen för befintliga stödformer och all reglerna för kredilslödberältigade
åigärder bör ges en mer generell utformning mottas positivt av nära nog
samtliga remissinstanser som har yttrat sig i denna del. LO ställer sig dock
kritiskt till förslagel om lån för köp av aktier. Några instanser, bl. a.
exportrådet, STU och statens uiveckUngsjönd uppehåller sig särskilt vid frågan
om stöd till marknadsinvesteringar. Exportrådet anser det vara: "i hög
grad önskvärt med en fond för direktlån till mindre och medelsiora företag,
villkorliga lån avsedda för marknadsinvesteringar i utlandet". STU anser
att lånebehovet bör kunna tillgodoses genom införandel av någon typ av
villkorliga projektbundna lån. Utvecklingsfonden anser för sin del att sådana
lån i fortsättningen bör kunna administreras av fonden.
Utredningens förslag som speciellt syftar till att
stimulera nyetableringar röner särskilt intresse hos flera remissinstanser, bl.
a. SHIOIIndustriförbundetI SAF jFainiljejöreiagens förening, länsstyrelsen i
Västerhoitens län samt Göteborgs- och Bohus lundslingskoinmun.
SHIO/lndustriförbundet/SAF/Familjeföretagens förening
föreslår att särskilda "etableringslån" på 50 000 kr. bör införas.
Lånen föreslås kunna vara amorteringsfria upp till fem år och löpa med långa
ålerbetalningstider. Länsstyrelsen och landstinget anser att lån i samband med
nyetableringar bör kunna utgå på i princip samma villkor som gäller för
lokaliseringslån.
Utredningens förslag om lån med villkorlig
återbelalningsskyldighel för preliminära undersökningar på bl. a.
produktutvecklingsområdel stöds genomgående av de remissinstanser som har
yttrat sig över förslaget. Bl. a. industriverket och statens utvecklingsfond
förordar dock att stödet bör lämnas som bidrag i stället för som lån. Skälet
härtill anges vara det tidskrävande uppföljningsarbetet.
Förslaget
om att nuvarande ordning med såväl direktlån från företagareföreningarna som
lånegarantier från industriverket bör behållas vinner stöd hos nära nog
samtliga inslanser. RRV anser dock att endast lånegarantiformen bör behållas
framöver. Några avgörande argument för att direktlån skall kunna lämnas vid
sidan av garantilån har RRV inte funnit. RRV pekar bl. a. på garanlilånens
fördelar i fråga om administration. Om direktlån likväl behålls bör någon form
av samordnad låneadministralion eftersträvas. Vidare förordar några
remissinstanser, däribland Företagareföreningarnas förbund samt ett antal
företagareföreningar och länsstyrelser, att vissa beslut om garantilån
delegeras till regionalt organ.
Några instanser, bl. a. industriverket, ftillmaktIge i
riksbanken och
Prop.
1977/78:40 84
Svenska sparbanksföreningen, har synpunkter på
utredningens tankegångar att garantilån regelmässigt bör kunna undantas från
bestämmelserna om utlåningstak för bankerna i samband med kreditrestriktioner.
Industriverket ställer sig positivt till en sådan ordning. Fullmäktige i
riksbanken och sparbanksföreningen avvisar bestämt tanken. Sålunda anför
fullmäktige i riksbanken bl. a. att: "likviditets- och kassakvotssystemen
är generella styrmedel och bör utnyttjas utan begränsande undantag. Något undantag
har heller aldrig gjorts, ehuru krav därpå framställts i olika sammanhang.
Gjordes undantag skulle ytterst svårhanterliga gränsdragningsproblem uppkomma.
Det kan nämligen knappast hävdas att industrigarantilånen är så angelägna, att
de ensamma skulle få utgöra undantag. Grund torde nämligen saknas för den
allmänna bedömningen, att de lån, i vilkas förberedelser en företagareförening
engagerat sig, är mer betydesefulla för svensk ekonomi än många andra lån.
Gjordes vidare undantag för stora områden av krediter, skulle instrumentens
effektivitet försvagas".
Förslag om mer flexibla löptider för direktlån och
garanlilån hälsas med tillfredsställelse av det stora flertalet
remissinstanser. Några instanser bl. a. Svenska bankföreningenjPK-banken och
Sveriges föreningsbankers förbund understryker dock utredningens uppfattning
att längre lånetider än lio år bör förekomma endast i undantagsfall.
Föreningsbankernas förbund anser dessutom att det är lämpligt att behålla den
nuvarande maximigränsen på tio år för garantilånen.
Utredningens förslag att kraven på företagsägare och denne
närstående personer att åtaga sig borgensansvar bör mildras väsentligt vinner
stöd hos en bred remissopinion. Sparbanksföreningen framhåller att om alllför
stränga säkerhetskrav tillämpas så motverkas syftet med stödet. En liknande
uppfattning företräds av Sveriges föreningsbankers förbund, som anför att
borgen gör bäst nytta om den tillämpas i rimlig proportion till förmåga.
Västernorrlands företagareförening framhåller i sammanhanget behovet av
centrala regler eller anvisningar för hur begränsningen av borgenskraven får
utformas. Föreningen påpekar risken för att olika praxis i de skilda länen kan
uppfattas som en orättvisa bland företagen. LO år tveksam till förslaget.
Enligt LO skulle man kunna tänka sig ett villkorat borgensansvar, dvs.
personlig borgen skulle gälla om företagaren inte uppfyller vissa specificerade
villkor. Även Företagareföreningarnas förbund och några företagareföreningar
anser att ett system med villkorat borgensansvar bör övervägas.
Utredningens förslag att räntenivån för direktlån och
garantilån bör knytas till diskontot och bestämmas till 3,0 procentenheter över
denna nivå möts av olika uppfattningar hos det fåtal remissinstanser som har
yttrat sig i denna del.
Positiva till förslaget är bl. a. SHIOI Industriförbundet!
SA Fl Familjeföretagens förening.
Svenska bankföreningen!PK-banken, Sveriges
föreningsbankers för-
Prop. 1977/78:40 85
hund, industriverket och ytterligare några instanser, bl.
a. Göteborgs och Bohus läns företagareförening anser att räntan för
garantilånen bör sättas högre än enligt utredningens förslag Svenska
bankföreningen/PK-banken förordar sålunda 3,5 procentenheter över diskontot och
motiverar detta med att garantilånen är betydligt mer arbetskrävande för
bankerna än industriutlåning i allmänhet. Bankföreningen/PK-banken anser vidare
att det vore olämpligt att fastställa räntenivån i låneföifattningen, eftersom
man i en förordning inte bör reglera förhållanden mellan kreditinstituten och
deras kunder. En liknande uppfattning framförs av bl. a. Svenska
sparbanksföreningen, som framhåller att räntan liksom hittills bör regleras i
avtal mellan staten och kreditinstituten. Göteborgs och Bohus läns företagareförening
anseratt räntan bör höjas med I procentenhet, bl. a. av det skälet att det
därvid enligt föreningen skille bli lättare att placera garantilån i bankerna.
Industriverket påpekar att de flesta företag är beredda att betala en något
högre ränta för garantilån inför risken att inte alls erhålla lån för en lönsam
investering.
Förslaget
att gränsen för föreningarnas direktlån till varje enskilt förelag bör höjas
till 500 000 kr. stöds genomgående av remissinstanserna. Sålunda framhåller
bl. a. Flertaletföretagareföreningar att ökade kostnader för byggnader och
maskiner m. m. motiverar en höjning. Deceniraliseringsutredningen godtar den
föreslagna lånegränsen på 500 000 kr. men bedömer inte beloppet som en gräns
mellan de ärenden som föreningarna själva kan pröva och de ärenden som bör
handläggas centralt. Beloppsgränsen är i stället ell uttryck för den inriktning
statsmakterna vill ge direktlåneslödet -i förhållande till andra kreditformer.
Även efter fortsatta höjningar av lånegränsen finns det enligt decentraliseringsutredningen
förutsättningar att låta företagareföreningarna besluta i samtliga
direktlåneärenden. Investeringsbanken framhålleratt höjningen kommeratt
innebära en väsentlig förbättring av föreningarnas möjligheter att tillgodose
de mindre företagens lånebehov. Investeringsbanken anför vidare att banken är
beredd all fortsätta och fördjupa samarbetet med föreningarna i fråga om de s.
k. kombinationslånen. Samtidigt ställer sig banken kritisk till alt direktlånen
även i fortsättningen finansieras enbart med budgetmedel och anför: "En
nackdel med detta äratt anslagens storiek mera torde avspegla det statsfinansiella
läget än föreningarnas och därmed de mindre och medelstora företagens behov av
riskvilligt lånekapital. Bankens uppfattning är alt erforderliga lånemedel bör
ställas till föreningarnas förfogande via den existerande kapitalmarknaden och
ställer sig beredd att medverka härvidlag".
Utredningens
förslag att föreningarna i fortsättningen bör få sina låneförluster täckta
genom årliga statliga bidrag kritiseras av några remissinstanser.
Sparbanksföreningen erinrar om att detta system ställer stora anspråk på den
enskilda företagareföreningens likviditet. Företagareföreningarnas förbund
anser det vara en fördel om föieningarna själva dispo-
Prop.
1977/78:40 86
nerar förlustläckningsmedel. Detta bidrar enligt förbundet
till en väl avvägd riskprövning. "Eftersom föreningarna har fått det
stora förtroendet att låna upp ansengliga belopp av staten utan några som helst
säkerheter, borde de även ha förtroendet att förvalta egna
förlusttäckningsmedel", inför förbundet, som föreslår att föreningarna bör
få sig tilldelade förlusttäckningsmedel motsvarande i stort en fördubbling av
de genomsnittliga nuvarande förlusterna per år, dvs. 4%. SHIOIIndustriförbundeilSAFj
Familjeföretagens Jörening och nära nog samtliga företagareföreningar ansluter
sig till förbundets förslag.
Utredningens förslag att beslutanderätten beträffande
mindre bidragsbelopp till energibesparande åtgärder liksom beredning av ärenden
om s. k. hotellgarantilån bör överföras till föreningarna tillstyrks eller
godtas av det övervägande antalet remissinstanser som har yttrat sig i dessa
frågor. Beträffande den förstnämnda typen av ärenden framhåller SHIO!
Indtistriförbundei!SAF!Familjeföretagens förening att detta ligger i linje med
förslaget att decentralisera beslutsfattandet till de enskilda föreningarna i
ärenden av rutinkaraktär.
I fråga om förvaltningen av hotellgarantilånen anför
fullmäktige i riksbanken att banken även i fortsättningen är intresserad av
att handha förvaltningen men inte vill motsätta sig ett överförande om detta
skulle visa sig vara lämpligt. Värmlands läns företagareförening vill inte motsätta
sig den föreslagna överföringen men anser det principiellt felaktigt att
föreningarna på detta sätt får ytterligare en utvidgning av målgruppen.
En liknande uppfattning framförs av Göteborgs och Bohus
läns företagareförening som anser att denna typ av serviceföretag först senare
bör införas bland föreningarnas kreditkunder.
4.2.5 Företagarejöreningarnas resursbehov m. in.
4.2.5.1 Utredningen
Företagareföreningarnas resurser i form av personal,
tillgång till central service samt lånemedel behöver enligt utredningen
förstärkas väsenlligi under de närmaste åren. De främsta skälen till detta är
dels att föreningarna redan med nuvarande verksamhet inte har fullt
tillräckliga resuerser. dels behovet av förstärkta insatser för att främja
nyetablering och bidra lill en effektiv underleveransförmedling, dels den
föreslagna utvidgningen av föreningarnas målgrupp och dds de föreslagna
förändringarna i låneverksamheten.
En rimlig tillväxttakt borde kunna leda till en
fördubbling av föreningarnas administrativa resurser fram till början av
1980-talet, motsvarande en personalökning med ca 400 anställda.
Vad gäller finansieringen har utredningen utgått ifrån att
såväl staten som resp. landsting komnier att medverka för att möta det ökade
resursbehovet.
Prop. 1977/78:40 87
Behovet av utökade statliga lånemedel kommer att
accentueras av bl. a. den höjda dirketlånegränsen och vidgade möjligheter att
ge amorteringsanstånd. Medlen för föriusttäckning kan komma att behöva utökas
på längre sikt.
Resurserna
för central service till föreningarna bör enligt utredningen ökas i lägst samma
takt som utvidgningen av föreningarnas egna resurser.
De statliga bidragen till föreningarnas lönekostnader och
övrig administration bör anvisas under ett anslag i stället för som nu under
tre anslag.
4.2.5.2 Remissyttrandena
Remissinstansernas genomgående uppfattning är att
föreningarna måste tillföras ytterligare resurser i form av lånemedel m. m. och
personal föratt kunna fullfölja sina nuvarande, och inte minst sina kommande,
uppgifter. Ett stort antal instanser uttrycker emellertid viss tveksamhet inför
den föreslagna utbyggnadstakten. Andra remissinstanser säger sig ha svårt att
ta ställning till omfattningen av resursbehovet.
RRl'' anser att ställning inte bör tas ännu till den
föreslagna utbyggnadstakten av föreningarnas resurser ulan att denna fråga
prövas successivt allteftersom erfarenheter fås av den nya inriktningen av
verksamheten.
Industriverket
betonar att expansionen i de enskilda föreningarna bör beslämmas utifrån de
förhållanden som råder i resp. län, exempelvis när det gäller övrigt utbud av
service, företagstäthet m. m. Verket förordat att målsättningen bör vara alt
föreningarna på sikl har resurser i minst den omfattning som utredningen
föreslår.
Landstingsförbundet
år inte berett att tillstyrka förslaget om en fördubbling av resurserna under
de närmaste fem åren. Vad som kan avdelas bör enligt förbundet avgöras vid
direkta överläggningar mellan stat och landsting. I det sammanhanget kan även
större tillskott än vad utredningen har förutsatt behöva övervägas.
SHIO!Industriförbundet!SAF!Familjeföretagens
förening anser att det är tveksamt om en fördubbling på personalsidan är
lämplig eller ens möjlig att genomföra på så kort tid med hänsyn till de
utbildningsinsatser som måste bli nödvändiga. Föreningarna kan knappast hinna
med att anställa och utbilda ny personal i den utsträckningen, samtidigt som de
enligt planerna skall utöka verksamheten så pass kraftigt. Det väsentliga är
att tillräckliga resurser ställs till föreningarnas förfogande, för att dessa
skall kunna växa på ett balanserat sätt i harmoni med expansionen i verksamheten.
Stor frihet bör därvid lämnas åt föreningarna att själva avgöra om de vill
anställa ytterligare personal eller köpa tjänster på konsultbasis, bl. a. från
branschorganisationer med speciell sakkunskap inom det aktuella området.
Jämtlands läns företagareförening betonar att utökningen
av föreningarnas kapacitet i första rummet måste inrikta sig på en utökning av
de kvalitativa insatserna och i andra hand på de kvantitativa insaterna.
Prop. 1977/78:40 88
När det gäller fördelningen av resurser på olika län menar
flera remissinstanser, bl. a. Företagareföreningarnas förbund.
Västernorrlands, Jämtlands och Gotlands läns företagareförening ett antal
länsstyrelser samt Göteborgs och Bohus läns landsting att det är synnerligen
viktigt att grunder för fördelningen av företagareföreningarnas anslag
fastställs. Med hänvisning till industriverkets nuvarande huvudsakliga
fördelningsgrund -antalet industriföretag inom länet - anförs bl. a. att kraven
på insatser inom industrifattiga län torde vara väsentligt högre än inom
industririka län. Å andra sidan framhåller företagareföreningen i Stockholms
län som betjänar en förhållandevis företagstät region, sina otillräckliga
resurser.
Några instanser påpekar i sammanhanget att grunder för
fördelningen av medelstillskott från stat resp. landsting saknas i
utredningsförslaget.
Beträffande förslaget om att även den centrala servicen
till föreningarna bör förstärkas framhåller några instanser, bl. a.
länsstyrelsen i Jönköpings län, att resursexpansionen i första hand bör ske:
"på fältet och inte centralt".
De remissinstanser som har yttrat sig i denna del.
däribland industriver-ket och ett f\ertal företagareföreningar, tillstyrker
genomgående förslaget att de statliga bidragen till föreningarna bör anvisas i
princip endast under ett anslag och kalenderårsvis.
I anslutning till behandlingen av förslaget om ny
anslagskonstruktion framhåller bl. a. länsstyrelsen i Södermanlands län
ochOstergöilands läns landsting att det skulle vara en fördel om de ekonomiska
bidragen från staten överslagsmässigt kunde preciseras för mer än ett budgetår
i taget. Länsstyrelsen påpekar även att de nya stiftelserna - liksom även landstingens
ekonomiska planering i de kortsiktiga perspektivet - underlättas om de statliga
bidragen avsågs gälla för kalenderår, sammanfallande med såväl
företagareföreningarnas som landstingens räkenskapsår. Även Stockholms läns
JÖretagareförening anser att man bör eftersträva att övergå till flerårsplaner
för de näringspolitiska insatserna både på det centrala och det regionala
planet. Landstingsförbundet anser att en ramstyrning behövs. Den kan ske genom
de beslut om flerårsprogram som stat och resp. landsting gemensamt fattar.
Ekonomiska medel bör lämpligen kunna anvisas för ett år i taget, samtidigt som
huvudmännen garanterar en viss miniminivå för de två närmast följande åren.
4.2.6 Företagareföreningarnas framtida organisation
4.2.6.1 Utredningen
Vid överväganden om lämplig organisationsform för
företagareföreningarna måste utgångspunkten enligt uiredningen vara den
funktion som föreningarna skall ha i framtiden. Verksamheten skall avgöra
organisationsformen och inte tvärtom.
Ställningen som organ för samhällets närings- och
regionalpolitik medför
Prop. 1977/78:40 89
att föreningarna måste uppfylla vissa krav från samhällets
sida. Samhället måste ha möjlighet att enkelt och effektivt påverka och följa
upp verksamheten samt att lägga ut de program som påkallas av närings- och
regionalpolitiska skäl. Det är emellertid angeläget att föreningarna inom
denna ram har stor självständighet och beslutsansvar att lägga upp och
genomföra olika insatser och åigärder. I princip bör kontrollen att programmen
följs ske genom revision i efterhand. Det är vidare av stor vikt att verksamheten
organiseras med sådan flexibilitet att handläggning kan ske snabbt och risken
för onödig byråkratisering nedbringas. Detta får dock inte medföra att kravet
på rättssäkerhet efterges, utan man måste samtidigt sträva efter att åstadkomma
någorlunda likformig hantering av ärendena samt hög och jämn kvalitet på
verksamheten.
Bl. a. framhåller utredningen att någon form av fast
organisatorisk anknytning måste finnas till den mindre företagssamheten för
att man därigenom skall kunna bibehålla kontaktvägarna och upprätthålla den
good-will föreningarna åtnjuter hos företagen. Detta betraktar utredningen som
mycket angeläget eftersom man annars försämrar möjligheterna att på ett
effektivt sätt nå ut till företagen med de olika stöd- och utvecklingsinsatserna.
Vidare förutsätter utredningen att landstingen även i
framliden tillskjuter finansiella resurser till föreningarna.
En grundläggande svaghet med den nuvarande
organisationsformen är enligt utredningen att en ekonomisk förening
principiellt skall vara kooperativ och inriktad på att främja medlemmarnas
ekonomiska intressen. En strikt tillämpning av lagen (1951:308) om ekonomiska
föreningar skulle alltså innebära att de som söker medlemskap enbart av
intresse att stödja föreningens verksamhet inte skulle kunna accepteras som
medlemmar och att verksamheten uteslutande skulle inriktas på medlemmarnas
bästa. Det är uppenbart att verksamheten i den framtida organisationen liksom
f. n. i praktiken måste gå utanför föreningslagens ram. Rent formellt ter det
sig otillfredsställande att samhället sanktionerar ekonomiska föreningar med
verksamhet som direkt strider mot gmndtanken i föreningslagen.
Andra nackdelar än formella följer också av
föreningsformen. En näringspolitisk basorganisation mäste ha inriktning på samtliga
företag i målgruppen, dvs. de mindre och medelstora företagen. Så länge en del
av dessa företag står uianför föreningarna genom alt de inle är medlemmar finns
inbyggda risker för konfliktsituationer. Åtminstone teoretiskt kan den
situationen uppkomma att en förening i sin stödjande verksamhet måste välja
mellan ett medlemsföretag och ett annat företag med ungefär samma behov och
förulsättningar. Risken för konfliktsituationer av nu nämnt slag ökar i den mån
föreningarna får utökade uppgifter med visst inslag av myndighetsutövning.
Oavsett detta framstår det också som otillfredsställande att vissa företag
dellar medan andra står utanför den regionala näringspolitiska organisationen.
Prop.
1977/78:40 90
Med föreningsformen följer vidare olägenheten att
samhället kan sakna medel att fullt tillfredsställande påverka och följa upp
verksamheten.
Eftersom det också vid en förutsättningslös granskning
slår klart att föreningsformen inte uppfyller de krav på möjligheter till
styrning som rimligen måste ställas på en basorganisation för samhällets
regional- och näringspolitik, måste slutsatsen bli att en lämpligare
organisationsform bör övervägas. En sådan organisationsform bör då byggas upp
bl. a. med den viktiga utgångspunkten att hela det samlade näringslivet i
regionen ges tillfälle att påverka och besluta om verksamhetsinriktning och
genomförandet av olika projekt.
Mot den bakgrunden förordar utredningen - efter att ha
analyserat för-och nackdelar av myndighels-, aktiebolags- resp. stiftelseformen
- att företagareföreningarna upplöses och ombildas till stiftelser med staten
och resp. landstingskommun eller, i förekommande fall kommun utanför landsting,
som stiftare och huvudmän. En övergång till stiftelseformen skulle enligt
utredningen i viss mån kunna ses som en formell anpassning till de faktiska
förändringar som redan har ägt rum. Frågan om huvudmannaskap hör enligt
utredningen nära ihop med finansieringsfrågan, efiersom ett åtagande att vara
stiftare naturligen bör vara förenat med ett åtagande att finansiera
verksamheten. I praktiken torde därmed knappast annan part än stat och
landsting, samt i förekommande fall kommun utanför landsting, vara aktuell.
Detta torde enligt uiredningen inte hindra att stiftelserna kan få vissa
intäkter från andra bidragsgivare, t. ex. från kommunerna, eller genom egen
verksamhet. Insatser från andra än här angivna huvudmän av sådan
storleksordning att det motiverar huvudmannaskap är del dock inte realistiskt
att tänka sig. Den organisatoriska anknytningen till näringslivet eller andra
intressenter får i stället tillgodoses i huvudsak via styrelserepresentation.
Sttftelserna bör ha stor självständighet gentemot huvudmännen. De bör inom de
övergripande ramar som stiftarna fastställer själva bestämma om uppläggning och
inriktning av den löpande verksamheten. 1 sammanhanget framhåller utredningen
vikten av att föreningarna ges möjlighet till en långsiktig planering.
Utredningen anser det därför vara lämpligt att stiftelserna årligen anger sina
intentioner för den närmaste treårsperioden. Man får därmed en "mllande
treårsbudget" med årlig anslagsgiv-ning, vilken förutsetts i huvudsak
ansluta till treårsplanen. Med hänsyn till bl. a. föreningarnas good-wiU bör
ordel "företagareförening" ingå i stiftelsernas namn. De föreslås
bli benämnda "Stiftelsen företagareföreningen i X-län".
Varje stiftelse bör ledas av en styrelse med normalt högst
elva ledamöter. I styrelsen bör företrädare för huvudmännens eller i varje
fall för samhälleliga intressen utgöra majoritet. Utöver företrädare för
huvudmännen bör ingå företrädare för primärkommunerna, för
företagarorganisationer samt för centrala fackliga organisationer (LO och
TCO). Landshövdingen bör ingå bland de statiiga representanterna. Dessa bör
utses av
Prop.
1977/78:40 91
regeringen (eller industriverket) och övriga ledamöter av
landstinget. Utredningen redovisar två modeller för val av företrädarna för
intressegmpper. en där landstinget i princip är bundet till förslag från
intresseorganisationerna och en där landstinget är mer obundet. Utredningen
avstår från att förorda någon av modellerna men framhåller att önskemålet att
få till stånd en nära anknytning lill näringslivet - såväl förelagsägare som anställda
- troligen bäst torde tillgodoses i förstnämnda modell. Dessutom bör enligt
utredningsförslaget för båda modellerna gälla att en personalföreträdare utses
om avtal härom träffas efter förslag från arbetstagarorganisation som är
företrädd hos föreningen .Personalföreträdaren bör ha samma befogenheter som
personalföreträdare i statlig myndighets styrelse.
Även fortsättningsvis bör enligt utredningen enskilda
eller företrädare för olika intressentgrupper ges tillfälle att årligen vid ett
årsmöte ta del av stiftelsens verksamhetsberättelse, lämna synpunkter på denna och
i övrigt diskutera verksamheten. Någon beslutande funktion kan naturligtvis ett
sådani möte dock inte få.
Något nytt centralt organ bör inte skapas som forum för
samråd mellan huvudmännen. Däremot bör möjligheterna till samverkan ökas genom
att landstingen får representation i industriverkets styrelse.
Industriverket bör även i fortsättningen ha det
grundläggande ansvaret för den centrala servicen till stiftelserna.
Om de nuvarande föreningarna upplöses upphör den formella
grunden för Företagareföreningarnas förbunds verksamhet. Avgörande för frågan
om ett fristående organ - ett ombildat förbund - skall finnas i fortsättningen
blir om stiftelserna anser att ett sådant organ fyller ett behov samt om
stiftarna medger att resurser får tas i anspråk för dess verksamhet. Om så sker
skulle ett förbund kunna komplettera industriverkets centrala service till
stiftelserna.
Den nya organis.'tionen föreslås gälla fr. o. m. I juli
1978.
4.2.6.2 Remissyttrandena
Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar
utan erinran utredningens förslag att ombilda företagareföreningarna till
stiftelser. Bland företagareföreningarna tillstyrker eller godtar ca 20
föreningar förslaget.
Landstingsförbundet
t. ex. delar sålunda uppfattningen alt verksamheten i framtiden bör bedrivas
helt i samhällets regi. Organisationsformen ekonomisk förening är av det skälet
olämpligt. "I stället bör man välja stiftelseformen, som ger ett delat
ansvar åt stat och landsting. På så sätt kan man nå balans mellan riksintressen
och regionala intressen och på samma gång slå vakt om flexibiliteten och
snabbheten i besluten", anför förbundet.
Enligt statskontoret är den föreslagna organisationsformen
en förbättring, eftersom den klarare ger uttryck för samhällets reella
inflytande över
Prop. 1977/78:40 92
företagareföreningarna. Detta är särskilt viktigt om man
planerar att kraftigt bygga ut företagareföreningarnas resurser.
TCO anser att utredningens förslag att omforma
företagareföreningarna till stiftelser vara en nödvändig åtgärd om den nya
organisationen skall kunna fungera som ett regionalt näringspolitiskt organ.
Exportrådet instämmer i att stiftelseformen förefaller
mest ändamålsenlig för att den planerade verksamheten skall kunna genomföras.
SHIO!lndustriförbundet!SAF!FamilJeföretagens förening tar
inte uttryckligen ställning men framhåller att fördelarna med stiftelseformen
är många.
Bl. a. ett par företagareföreningar och länsstyrelsen i
Kalmar län har uttalat sig för att föreningsformen bibehålls. Göteborgs och
Bohus läns företagareförening anser att myndighet och stiftelse är likvärdiga
organisationsformer. Föreningen kan även tänka sig att företagareföreningen
ombildas lill rent landstingsorgan.
Stiftdseutredningen och företagareföreningen i Kalmar län
anser att aktiebolagsformen är att föredra framför stiftelseformen.
Stiftelseulred-ningen framhåller bl. a. att oklarhet råder om de
offentligrättsliga stiftelsernas rättsställning. Innan stiftelseutredningen,
som har i uppdrag att bl. a. undanröja denna oklarhet i viktiga delar, har
fullgjort sitt uppdrag finns skäl att iaktta återhållsamhet i fråga om all
bilda nya offentligrättsliga stiftelser på områden där annan organisationsform
i och för sig är lämplig.
Förslaget om huvudmannaskap och finansiering beträffande
stiftelserna tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
Sålunda tillstyrks förslaget av bl. a. industriverket, Landstingsförbundet och
Föreiagareföreningarnas .förbund.
TCO anser emellertid att övervägande skäl talar för att
endast staten blir huvudman för de nya stiftelserna. Även LO uttrycker viss
tveksamhet till förslaget och anför att även om en mer förutsättningslös
prövning hade givit vid handen att en renodlad statlig stiftelse hade varit att
föredra av både principiella och praktiska skäl så vill LO därför inte motsätta
sig att även landstingen ingår som huvudmän.
Svenska kommunförbundet finner visserligen att det finns
skäl som talar för att föreningarna ges ett renodlat statligt huvudmannaskap
och direkl underställs industriverket. Eftersom samhällets näringspolitiska
insatser är så omfattande och berör stat och kommun på såväl regional nivå som
lokal nivå finns å andra sidan starka skäl som talar för ett delat statligt,
landstingskommunalt och primärkommunalt huvudmannaskap. Den näringspolitiska
situationen varierar från län till län. Formerna för huvudmannaskapet måste
därför enligt förbundets mening prövas förutsättningslöst i varje län och i
samarbete mellan berörda parter däribland kommunerna. Styrelsen vill förorda
detta alternativ.
Stockholms läns landsting förordar att endast landstingen
blir huvudmän.
Prop. 1977/78:40 93
Malmö kommun påpekar att utredningen inte närmare har
diskuterat frågan om ställningen för de kommuner som inte är med i landsting.
Kommunen framhåller att dessa kommuners förhållande lill stiftelserna närmare
bör klarläggas.
Ett stort
antal remissinstanser bl. a. Indusiriverkel, Svensk industriförening,
SHIO!Industriförbundet!SAFIFainUjeföreiagens förening samt flera länsstyrelser
och företagareföreningar avvisar eller ställer sig tveksamma lill utredningens
förslag i namnfrågan. Kritiken går genomgående ut på alt det föreslagna namnet
utgör en falsk varubeteckning eftersom det ger den oinvigde en känsla av att ha
att göra med en förening där medlemmarna på stämma har beslutanderätt, vilket
alltså ej är fallet. Det torde därför vara bättre med ett namn som speglar
föreningarnas verksamhet och samtidigt ger antydan om att föreningarna är en
organisation i vilken samhället har huvudintresset. Ett flertal namnförslag
läggs fram av remissinstanserna.
Utredningens förslag beträffande stiftelsernas styrelsers
storlek, sammansättning och utseende mottas på skiftande sätt av
remissinstanserna.
Bl. a. SHIO!Industriförbundet!SAF!FunUljejörctagens
förening och företagarejöreningarnas förbund tillstyrker förslaget att antalet
ledamöter i styrelsen skall vara normalt högst elva ledamöter. Flera
reniissinstanser, bl. a. ett antal länsslyrelser och landsting, däribland
Länsslyrelsen i Kristianstads län, Kristianstads läns landsting. Malmöhus läns
landsting saml Malmö kommun anser däremot att styrelsen skall uppgå till
tretton personer. Industriverket, Gotlands läns företagareförening, Jämtlands
läns företagareförening, LO och ytterligare några instanser föreslår att styrelseledamöternas
antal bör begränsas till nio ledamöter. Stockholms läns fö-retagarejörening
anser att antalet styrelseledamöter bör uppgå till sjutton personer.
SHIO!Industriförbundet!SAF!Familjeföretagens förening
framhåller att elva ledamöter är en lämplig normalstorlek, men att näringslivet
bör vara företrätt med ytterligare en ledamot. Denna bör i så fall, anför
organisationerna, ta den plats som utredningen avsett för
Kommunförbundet." Vi har ej funnit att utredningen tillräckligt motiverat
vaiför denna organisation skulle vara representerad. Principen att förbund av
lokala organ skall finnas representerade inom de centrala organen är ej heller
i övrigt allmänt accepterad.
Styrelsen skulle då ulses enligt följande:
Regeringen
utser My; ledamöter,
varav en är landshövdingen i länet. Landstinget
utser tre
ledamöter, och noterar valet av fyra ledamöter från de organisationer som
representerar målgmppen, dvs. de mindre och medelstora företagen i länet (SHIO,
SAF, handelskamrarna i samarbete med Industriförbundet)
Prop. 1977/78:40 94
Ivå ledamöter från fackliga centralorganisationer.
Olika regioner har olika näringslivsstruktur, t. ex.
storstadsområden med inslag av glesbygd. I sådana fall bör en allsidig
representation från olika delar av regionen tillförsäkras genom att styrelsen
kan utökas utöver 11 ledamöter. Detta kan exempelvis möjliggöras genom att
styrelsen får rätt att själv utse ytterligare medlemmar (kooptering)."
LO vänder sig mot förslaget att landstingen skall utse det
stora flertalet ledamöter. Eftersom stiftelserna till den helt dominerande
delen bör ses som verkställande organ för den statliga näringspolitiken
förefaller den föreslagna ordningen underlig enligt LO:s mening.
Enligt LO bör stiftelsernas styrelser ha nio ledamöter med
majoritet för samhällsrepresentanterna, vilket överensstämmer med nuvarande
regler. Av de fem samhällsrepresentanterna bör tvä utses av regeringen och tre
av landstinget. Övriga fyra ledamöter bör utses av regeringen varav två på
förslag från LO och TCO och två på förslag av företagareorganisationerna. Med
detta förslag får man alltså enligt LO en något mindre slyrelse. en majoritet
för samhällsrepresentanterna. lika antal ledamöter nominerade av
löntagarorganisationer och företagareorganisationer samt slutligen en majoritet
av ledamöter utsedda av staten.
Industriverket påvisar ett annat alternativ där
huvudmännen dels var för sig utser vissa ledamöter, dels gemensamt utser övriga
enligt följande:
Huvudmannen/staten
utser två ledamöler. varav den ene skall vara
landshövdingen (eller den
regeringen förordnar)
Huvudmannen/landstinget
utser två ledamöter, varav en ledamot efter förslag från
Svenska kommunförbundet (länsavdelningen)
Huvudmännen gemensamt
utser övriga ledamöter, varav två efter förslag från central
facklig huvudorganisation (LO och TCO) samt tre ledamöter efter förslag från
berörda näringslivsorganisalioner.
Beträffande nomineringsrätten anser Landsiing.sförhnndei
att den i sak mest tilltalande lösningen är att styrelsen i sin helhet väljs av
landstinget. Del blir då enligl förbundet ett ansvar för de politiska partierna
alt se till alt olika intressen blir företrädda. Samtidigt slår man fast att
inflytandet över utvecklingen i länen skall kanaliseras via de politiska
partierna.
TCO kräver med bestämdhet att den nuvarande ordningen med
en självständig nomineringsrätt för TCO bibehålles och anför: "Sedan 1975
har TCO och LO representanter i företagareföreningarnas styrelser. De fackliga
representanterna utses formellt av regeringen. Tidigare hade de fackliga
centralorganisationerna även en självständig nomineringsrätt till
Prop. 1977/78:40 95
respektive länsstyrelse. Från och med 1977 har dock LO och
TCO mist denna rätt. I stället gavs landstingen i uppgift att utse ledamöter
till länsstyrelserna. Bland dessa skulle även återfinnas ledamöter med
erfarenheter från arbetsmarknaden. Det praktiska resultatet av den nya
ordningen har blivit att av de 14 personer som tidigare var ledamöter i
länsstyrelserna blev endast 5 återvalda. De valdes emellertid som företrädare
för visst parti, ej som facklig representant. TCO måste därför konstatera att
utredningens bedömning att båda modellerna skulle leda till likartat resultat
är felaktig".
SH10!lndustrijörbundei!SAFIFamiljejörelagens förening
föreslår ylieriigare ett alternativ och anför att i valet mellan ulredningens
bägge modeller är den enligt vilken landstinget (som huvudman) är bundet av
formella förslag från intresseorganisationerna, den som bäst garanterar
organisationernas representation inom stiftelserna. Organisationerna rekommenderar
emellertid ett annal alternativ, nämligen "att det skall ankomma på
organisationerna att direkt utse sina styrelseledamöter. Ett dylikt
valförfarande ansluter sig också till de former som varit brukliga vid tidigare
val på föreningsstämmor".
Flertalet förciagareföreningar och länsstyrelser samt
några landsting förordnar den modell som innebär att landstingen i praktiken
blir bundna av förslag från näringslivsorganisationer. Den andra modellen
förespråkas av de fiesta landstingen samt några förelagareföreniiigar och
länsslyrelser.
Några instanser, bl. a. ett antal fiireUigarcföreningar
underslryker alt möjlighet måsle finnas för personer med professionellt
företagskunnande att ingå i styrelserna.
Flera instanser, bl. a. TCO framhåller med hänvisning lill
utvecklingen på arbetsmarknaden under senaie tid att det skall vara en rält för
personalföreträdare att ingå i styrelsen.
LandsiingsJÖrbundei och Hallands läns förctagarcj'örcning
ifrågasätter att landshövdingen normalt skall vara självskriven som ledamot i
styrelsen.
Ett stort antal remissinstanser däribland industriverket
och SHlOilndti-slriförbundctlSAFIFamilJejörelagens jörening delar utredningens
uppfattning att något nytt organ för samråd mellan stiftarna inte behöver
inrättas. Det samråd som kan erfordras exempelvis när det gäller resursfrågor,
programutformning m. m. börenligt industriverket kunna äga rum i stiftelsernas
styrelser eller genom direktkontakt mellan industriverket och resp. landsting.
Landstingsförbundet framhåller att: "Lösningen med
dubbelt huvudmannaskap och den enskilda organisationsformen måste rimligen få
till konsekvens, att inget statligt centralt organ kan ge direktiv för verksamheten
eller utöva tillsyn i vedertagen mening. Däremoi är det nödvändigt att något
organ för statens vidkommande arbetar med planering och re-
Prop.
1977/78:40 96
surstilldelning, samt med uppföljning av verksamheten.
Uppgifterna är av den karaktären att de kan läggas på departementsnivå, och då
naturligen på industridepartementet. Skall staten dessutom svara för central
service till stiftelserna, är industriverket det mest näraliggande
alternativet.
För landstingens del är det självklart att
intressebevakningen sköts av landstingsförbundet, som också företräder de tre
primärkommunerna med landstingsuppgtfter. Det kan heller inte uteslutas att
förbundet tar på sig att svara för viss central service. Särskilt bör därvid
pekas på de centrala arbetsgivarefunktionerna, bland annat
avtalsförhandlingar".
Företagareföreningarnas förbund är emellertid av den
bestämda uppfattningen att det, oavsett organisationsform, även i
fortsättningen finns behov av ett fristående serviceorgan för erfarenhetsutbyte
och samråd mellan länsorganen.
Nära nog
samtliga företagareföreningar och bl. a.
SHlOllndustriför-bundetlSAF!Familjeföretagarnas förening anser dock att en
samorganisation för de enskilda stiftelserna i princip motsvarande
Företagareföreningarnas förbund här vore av värde.
Bl. a. några företagareföreningar och länsslyrelser anser
det vara naturligast att de nya stiftelserna börjar sin verksamhet först den I
januari 1979 i stället för den 1 juli 1978 som utredningen föreslår.
Stiftelsernas första verksamhetsår skulle då sammanfalla med kalenderåret,
vilket dessa instanser anser vara en fördel. Dessutom skapas ytterligare
tidsutrymme för genomförandet av organisationsförändringarna.
5. Rapporten (SIND 1975:6) Kursverksamheten m. m. vid
statens industriverk
5.1 Inledning
1 uppgifterna för industriverket ingår att främja
utbildning av företagare och anställda i näringslivet.
Vid verkets enhet för företagsutveckling - SIFU - bedrivs
en omfattande kursverksamhet. Kurserna är huvudsakligen av
fortbildningskaraktär. De riktar sig främst till de mindre och medelstora företagen.
Kursdeltagarna kommer emellertid också från den offentliga sektorn. Tonvikten
i verksamheten ligger på de tekniska och ekonomiska områdena. Satsningar på
arbetsmiljö- och andra områden förekommer dock. Kurserna är genomgående korta,
koncentrerade och målinriktade med stark betoning på den praktiska
tillämpningen av kunskaper och färdigheter.
SIFU samarbetar med bl. a. andra utbildningsarrangörer och
med branschorganisationer. Verksamheten finansieras till övervägande delen
genom kursavgifter men även genom statliga bidrag. För de regionala kontakterna
med näringslivet, lokala myndigheter m. fl. har SIFU filialkontor i Malmö,
Göteborg, Växjö och Luleå.
Prop.
1977/78:40 97
Förutom vid SIFU sker utbildningsaktiviteter inom verket
bl. a. inom ramen för de statliga stimulansprogrammen för vissa
industribranscher med speciella problem, t. ex. textil- och
konfektionsindustrierna. Vidare pågår utbildningsfrämjande verksamhet i den
företagsservice, som förmedlas av företagareföreningarna och som verket har
ett övergripande ansvar för. Ansvaret för de nu nämnda utbildningsakliviteterna
åvilar verkets industriavdelning.
År 1974
uppdrog Kungl. Maj:t åt industriverket att utreda vissa frågor beträffande
kursverksamheten m. m. inom verket. I utredningsdirektiven erinrades om
uttalanden i prop. 1974:47 av chefen för industridepartementet att en
begränsning av SlFU:s relativt breda och traditionellt inriktade
fortbildningsverksamhet successivt borde ske genom att SIFU-verk-samheten i
ökad utsträckning inriktas på att utveckla nya kursprogram och system för den
företagsanpassassade fortbildningen samt utarbeta kurs-och inslmktionsmaterial.
Samtidigt skulle en stor del av genomförandet av utbildningen kunna vara
organisatoriskt och administrativt fristående från SIFU-verksamheten. Därvid
pekades på möjligheten till framlida samarbete med den kommunala
vuxenutbildningen. Beträffande finansieringsprinciperna för SIFU-verksamheten
borde enligt utredningsdirektiven bl. a. frågan om avvägningen mellan
självfinansiering och statliga bidrag prövas och alternativa
finansieringsmodeller redovisas. Vidare borde verket som underlag för en
bedömning av debiteringsgrunderna för tjänsteutbudet analysera såväl
SlFU-verksamhetens tjänsteproduktion och moitagargrupper som verksamhetens
ekonomi.
I rappporten (SIND 1975:6) Kursverksamheten m. m. vid
statens industriverk redovisas reusltaten av utredningsarbetet.
5.2 Förslagen i rapporten
Industriverket framhåller inledningsvis att olika
utbildningsfrämjande åtgärder måste anses utgöra ett väsentligt inslag i en
effektivitetsfrämjande industripolitik. Statligt stöd till industripolitiskt
motiverade utbildningsinsatser bör enligt verket i princip inriktas på att
täcka behov och brister i det exislerande utbildningssystemet, särskilt sådana
av betydelse för de mindre och medelstora företagen. Verket påpekar härvid bl.
a. att kursutbudet är föga anpassat till företagens individuella behov och att
tidsbrist, bristande studievana samt kostnader i samband med utbildning ofta
kan utgöra ett svåröverkomligt hinder för deltagande i utbildning. Vidare
framhåller verket att de mindre och medelstora företagen inte är tillräckligt
informerade om det tillgängliga kursutbudet samt att kurser ofta anordnas på
tider och platser som inte passar dem.
I
sammanhanget betonar industriverket också att väsentliga förändringar redan
har genomförts eller kan förutses inom olika delar av utbildningsområdet.
Verket pekar särskilt på betydelsen av den kommunala vuxenut- 1 Riksdagen 1977178. I saml. No 40.
Bilaga I
Prop.
1977/78:40 98
bildningen, den pågående försöksverksamheten med
yrkesteknisk högskoleutbildning, vissa förändringar inom
arbetsmarknadsutbildningen samt olika intresseorganisationers ökade engagemang
inom utbildningsverksamheten.
Vad gäller den kommunala vuxenutbildningen tar verket upp
vissa generella problem, som motverkar en ökad företagsinriktad
utbildningsverksamhet, bl. a. det formella kravet på minst tolv deltagare för
att en kurs skall få startas och de förhållandevis låga lärararvodena, vilka
gör del svårt alt rekrytera lärare från näringslivet.
Industriverkets insatser på utbildningsområdet bör enligt
verket även i fortsättningen vara inriktade på fort- och vidareutbildning av i
näringslivet yrkesverksamma personer. Industriverket anser emellertid att en
klarare profilering av verkets utbildningsanknutna verksamhet är nödvändig,
framför allt rollfördelningen mellan industriavdelningen och SIFU.
Industriavdelningen
bör enligt verket ha en övergripande utbildnings-, analys- och planeringsfunktion.
Den bör inriktas på bl. a. att fortlöpande kartlägga efterfråge- och
utbudssituationen vad gäller kursverksamhet av intresse för främst mindre och
medelstora företag. Vidare bör industriavdelningen ha ansvaret för olika
insatser med syfte att främja tillkomst och utveckling av ett regionalt
kursutbud som är anpassat till dessa företags behov och förutsättningar. Själva
kursgenomförandet bör endast undantagsvis ombesörjas av industriavdelningen.
För att industriverket i samverkan med andra institutioner och organisationer
skall kunna utveckla och samordna olika utbildningsaktiviteter krävs enligt
verket ökad personal vid industriavdelningen - som f n. disponerar sex
tjänster för utbildningsuppgifter - med totalt tio tjänster. För samordning
och programplanering m. m. behövs härav sex tjänster, för information om
utbildning behövs två tjänster samt för administrativa uppgifter och
sekretariatsfunktioner två tjänster. Denna personalförstärkning bör enligt
verket ske successivt under en femårsperiod. Dessutom föreslår verket att ett
nytt anslag - Stöd till utbildningsinsatser m. m. - tas upp och administreras
av industriavdelningen. Från anslaget förutsätts bidrag kunna utgå till olika
utbildningsgivare med näringslivsinriktad utbildningsverksamhet för kursutveckling,
regionaliserad kursverksamhet, deltagarstipendier, kursdoku-menialion m. m.
Bidrag föreslås normalt utgå under förutsättning att kursarrangören/utbildningsgivaren
själv svarar för viss del av kostnaderna. Liksom ifråga om de förut nämnda
personalförstärkningarna föreslår verket att medelsuppbyggnaden under del nya
anslaget sker successivt under en femårsperiod. Vid slutet av perioden beräknas
anslaget uppgå till 15 milj. kr.
De stipendiemedel, f n. 600 000 kr. per budgetår, som
hittills har anvisats till SIFU föreslås i fortsättningen ingå i det nya
anslaget. Stipendier avses även framöver utgå för alt läcka kursavgifter samt
rese- och uppehållskostnader för deltagare i näringslivsinriktad
kursverksamhet. Verket
Prop. 1977/78:40 99
bör dock få möjlighet att fördela medlen till olika
kursarrangörer vilka i sin tur delar ut de enskilda stipendierna.
Verket framhåller i sammanhanget att det även i framtiden
kommer att finnas behov av regionala organ av den typ SIFU:s filialkontor
representerar, vilka kan arbeta över länsgränserna och även fungera som
samordnare av övergripande regionala utbildningsinsatser. Detta förefaller
särskilt väsentligt om en fortsatt utveckling av samarbetet med den kommunala
vuxenutbildningen skall kunna ske.
Samtidigt
anser industriverket att enbari SIFU-verksamheten inte motiverar en regional
organisation tiv nuvarande omfattning. Kontorens tjänster är av sådan art, att
de inte kan avgiflsfinansieras. Hela kostnaden för verksamheten belastar
härigenom statsanslaget till SIFU-verksamheten. SIFU har därmed - sett till
verksamhetens totala omfattning och inrikining - en dyr fältorganisation.
Industriverket föreslår därför att filialkontoren bryts ut
ur SIFU-organi-salionen och knyts till verkets industriavdelning. Härigenom
markeras klarare att kontoren skall kunna aktivii förmedla tjänster även från
andra utbildningsorgan än industriverket/SIFU. Ett sådant arrangemang skulle
även underlätta.samordningen mellan kontoren och företagareföreningarna.
Kontoren förutsätts liksoni hittills ta initiativ till och samordna olika
kurser som genomförs av lokala arrangörer.
Kontorens verksamhet föreslås även i fortsättningen knytas
an till företagareföreningarnas utbildningskonsulentfunktioner. En nära samverkan
mellan kontoren och föieningarna är därför nödvändig. Kontakterna mellan
kontoren och föreningarna är redan i dag väl utvecklade men kan behöva
ytterligare stärkas.
Verket räknar inte med att en ökad satsning pä den
kommunala vuxenutbildningen och annan regional utbildningsverksamhet fordrar
någon större kvantiativ utbyggnad av de nuvarande regionalkonlorens resurser.
Däremot behövs en kvalitativ förändring. Filialkontoren omfattar 15 anställda,
främst assistenter och biträden. Vid en positiv utveckling av verksamheten kan
en utbyggnad av regionalorganisationen till Mellansverige och nedre Norrland
bli aktuell. Verket räknar med all det i ett läge med en utbyggd verksamhet med
ytterligare två filialkontor krävs sammanlagt 20 tjänster, varav 15 för
handläggare samt fem för assistenter och biträden. Löner och övriga kostnader
för en sådan regional organisation har beräknats till ca 2 milj. kr. i 1976
års kostnadsläge.
I sammanhanget framhåller verket att en fortsatt
utveckling och utbyggnad av utbildningskonsulentfunktionerna vid
företagareföreningarna framstår som väsentlig.
Beträffande den framtida SIFU-verksamheten framhåller
verket att en successivt utbyggd regional utbildningsverksamhet förmedlad av
den kommunala vuxenutbildningen och andra utbildningsgivare otvivelaktigt
innebär en begränsning av en viss del av SIFU:s nuvarande marknad.
Prop. 1977/78:40 100
Även andra förändringar i omvärlden såsom den
yrkestekniska högskoleutbildningen och vissa intresseorganisationers ökade
engagemang inom utbildningsområdet har likartade effekter. Detta innebär dock
inte att den egentliga grundvalen för SIFU:s verksamhet rycks undan.
Tyngdpunkten i SIFU-verksamheten bör enligl uttalanden av statsmakterna ligga i
produktion av korta specialkurser av fortbildningskaraktär i aktuella ämnen
med stark anknytning till praktisk tillämpning. Verksamheten bör enligt verket
huvudsakligen vara inriktad på kurser inom tekniska ämnesområden där SIFU i
dagsläget har sin största kompetens. Utbildningsbehoven på detta området torde
enligt verket inte komma att täckas genom påbörjad eller planerad utbyggnad
inom andra delar av utbildningssystemet. Det bör därför kunna utgöra ett
naturligt område inom vilket SIFU i samverkan med andra intressenter kan
initiera och genomföra olika utbildningsaktiviteter. Detta förutsätter dock en
fortsatt omstmkturering och förändring av SIFU:s program och arbetsformer samt
en klarare profilering av verksamheten.
SIFU:s primära verksamhel bör enligt industriverket
således innefatta initiering, projektering, utveckling och genomförande av
industripolitiskt motiverad fort- och vidareutbildning riktad till
nyckelpersoner inom främst mindre och medelstora företag samt därtill direkt
relaterad utvecklings-och provningsverksamhet samt teknisk facktjänst.
Aktiviteterna bör inriktas på att täcka aktuella kunskapsbehov föranledda av
teknisk och annan utveckling samt omfatta genomförande av specialkurser i
tekniska och ekonomiska ämnen med stark anknytning till arbetstillämpning. SIFU
bör även kunna ta initiativ för att täcka luckor i utbildningssystemet på
områden där andra intressenter inte kan förmås att verka samt genomföra
utbildningar i anslutning till olika myndigheters föreskrivande verksamhet.
SIFU bör dock inte enligt verkets mening på eget initiativ utveckla och
genomföra kurser som mer eller mindre exklusivt vänder sig till målgrupper
inom den offentliga sektorn. Andelen offentligt anställda bland SIFU:s
kursdeltagare beräknas därmed komma att minska men inte helt falla bort.
Industriverket har studerat olika finansieringsmodeller
för SIFU-verksamheten. Utgångspunkten har därvid varit att finansieringen bör
ordnas på ett sådant sätt att de prioriterade målgmpperna ges rimliga
möjligheter att delta i SIFU:s utbildningsverksamhet. Samtidigt bör en inle
obetydlig del av den totala kostnaden för verksamheten kunna täckas genom
avgifter från dem som direkt tillgodogör sig tjänsterna.
Med detta perspektiv har verket studerat tidigare modeller
för finansiering av SIFU:s uppgifter. Jämförelser har gjorts också med de
regler för statsbidrag som tillämpas för andra utbildningar t. ex. i
studieförbundens regi. Verket har studerat även de former för finansiering som
gäller för andra typer av statligt stödd företagsservice, exempelvis
företagareföreningarnas serviceverksamhet.
Analyserna leder verket fram till uppfattningen att de
ekonomiska pro-
Prop. 1977/78:40 101
blem som SIFU tidigare har brottats med och den effekt
dessa medfört för verksamhetens nuvarande utformning och inriktning inte primärt
kan hänföras till den grundläggande principen för utformningen av det statliga
stödet till SIFU. Problemen är enligt verket snarare hänförliga till stödets
storlek i förhållande lill verksamhetens mål.
Statsbidraget
till SIFU avser enligt verket att täcka en beräknad skillnad mellan
totalkostnaden för den av samhället prioriterade verksamheten och det belopp
som kan förväntas inflyta genom avgifter från avnämnarna. Detta ger SIFU redan
i dag möjligheter, vilka också praktiskt utnyttjas, alt i viss mån tillämpa
olika debiteringsgrunder för skilda typer av tjänster och mottagarkategorier.
Verket
framhåller emellertid att i ju högre grad verksamheten inriktas på korta
specialiserade kurser av aktualitetskaraktär och ju mer den inriktas på all
tillgodose behoven hos "smala", geografiskt utspridda målgrupper,
desto större blir utvecklings- och totalkostnaderna. Omvänt gäller att ju högre
ambilionen sätts i fråga om att nå ut till ur utbildningssynvinkel mindre
medvetna och därtill betalningssvaga målgrupper desto mindre del av
totalkostnaderna kommer att kunna täckas genom avgifter. Det ekonomiska
dilemmat för SIFU har därför hittills legat i att statsbidraget inte varit
tillräckligt för att täcka dels kostnaden för en nödvändig central
administration och en erforderlig baskompetens dels de utvecklings- och
genomförandekostnader som skulle vara förknippade med en mer konsekvent
inriktning av verksamhten på de prioriterade ämnes- och behovsområdena.
Verket
förordar mot bakgrund härav att det statliga stödet till SIFU-verksamheten även
fortsättningsvis baseras på programbudgetmässiga bedömanden. Den nuvarande
modellen bör dock kunna preciseras och vidareutvecklas i vissa avseenden. Med
hänsyn till den föreslagna inriktningen av verksamheten anser verket det rimligt
att kostnaderna för SIFU:s administration och service liksom
kursutvecklingskostnaderna i princip täcks av statsmedel. Kostnaderna för
genomförande av kursverksamheten bör normalt helt eller delvis bestridas genom
avgifter. I vissa fall anser industriverket det dock vara rimligt att även del
av eller hela genomförandekostnaden täcks av statsbidrag. Det kan t. ex. gälla
i fråga om utbildningsinsatser som riktar sig till "smala" målgmpper
ellerändra avnämnare som det ur samhällets synvinkel är angeläget att nå ut
till, men för vilka normala kursavgifter sannolikt utgör ett hinder för
deltagande i utbildning. Det bör också kunna gälla utbildning som huvudsakligen
avser att sprida information om regler och normer som företagen har att iaktta
i sin verksamhet.
Denna
basverksamhet bedöms ge SIFU fömtsättningar att som en sekundär aktivitet på
uppdragsbasis utveckla kurser och genomföra utbildningsinsatser för andra
intressenters räkning. Insatser för bl. a. den kommunala vuxenutbildningens
behov kan här väntas bli betydelsefulla. Goda
Prop.
1977/78:40 102
förutsättningar torde kunna skapas även för att genomföra
utbildningar för andra offentliga organs liksom enskilda företags räkning.
Verket framhåller vidare att småföretagens efterfrågan på
servicetjänster många gånger inte kan preciseras som renodlade utbildnings-,
rådgivnings- eller tekniska utvecklings- eller provningsuppdrag. Ett förelags
produktutveckling innebär exempelvis ofta tillämpning av ny teknik för vilken
såväl information som teknisk rådgivning och utbildning behövs. Föratt
tillgodose företagens behov av sådana "flerdimensionella" tjänster
bör möjligheterna prövas att etablera ett fastare samarbete mellan SIFU. STU
och de kollektiva forskningsinstituten.
Beträffande SIFU:s framtida lokalisering anför verket att
SIFU:s verksamhet numera har förändrats, och kan väntas även fortsättningsvis
bli ändrad, så genomgripande att de ursprungliga motiven för riksdagens beslut
år 1973 alt del av SIFU skall förläggas till Borås nu inte längre kan anses
kvarstå. Bl. a. har den totala sysselsättningsvolymen kraftigt minskat från
omkring 240 personer i början av 70-talel till ett uppskattat drygt lOO-tal vid
decenniets slut. Praktiskt taget hela den provnings- och utvecklingsverksamhet
som främst motiverade en samlokalisering med statens provningsanstalt har
överförts till andra huvudmän eller avvecklats. Genom integrationen med
industriverket har kontaktbehoven med verkets övriga enheter kraftigt ökat.
Inriktningen på korta, specialiserade kurser av hög aktualitet kräver snabba
och nära kontakter med olika myndigheter, näringslivsorganisationer och
specialistorgan, vilka huvudsakligen återfinns inom stockholmsområdet.
Deltagarna till SIFU:s kurser kommer vidare sannolikt i högre grad än i dag att
rekryteras på riksbasis, vilket gör att Stockholm blir den ort som i allmänhet
ur kommunikationsteknisk synvinkel blir det fördelaktigaste alternativet för
kursdeltagarna. I sammanhanget framhåller verket också att målgrupperna mindre
och medelstora företag torde komma att drabbas av betydande merkostnader,
bl.a. ökade restidskostnader och produktionsbortfall, vid en lokalisering till
Borås. Dessa kostnader uppskattas till ca 4,5 milj. kr/år i 1976 års kostnadsläge.
Industriverket hemställer därför om förnyad prövning av
frägan om SIFU:s lokalisering.
Skulle en sådan prövning trots de ändrade förutsättningar
som verket pekat på visa att sakliga skäl talar för att det tidigare beslutet
bör sta fast anser industriverket att i princip hela nuvarande SIFU bör förläggas
till Borås. För marknadsförings-, kontakt- och kursverksamhet i stockholmsområdet
bör dock ett filialkontor organiseras i Stockholm. Verket framhåller i
sammanhanget att en delning av verksamheten på två geografiskt skilda orter
blir, vid given verksamhetsvolym, mer resurskrävande än en sammanhållen enhet.
Med anledning härav redovisar industriverket två
alternativa resursbedömningar avseende den framtida SIFU-verksamheten. Den ena
utgår
från en lokalisering av SIFU till Stockholmsområdet,
alternativ A, den andra utgår från en lokalisering till Borås med ett
filialkontor i Stockholm, alternativ B.
Med ledning av olika anlaganden om antalet kurstitlar,
kursgenomföranden, kursdeltagare m m. lämnas följande räkneexempel över
SIFU-verksamhetens omslutning i ett antaget läge kring skiftet är 1979/80
(milj. kr.. 1976 års priser).
Alternativ
A
Alternativ B
Statsbidrag
(ca 52 %)'
Statsbidrag (ca 60%)'
Administration/service
3,5
4.6-
Utvecklingskostnader
3.9
3.9
Subventionerad
kursverk-
samhet
I.l
I.l
prim ä r
verksamhet
Int ä ktsbortrall kursavg
fter
0.95'
Summa
8,5
10,55
Egna int ä kter
Egna int ä kter
Kursavgifter
7.9
6.95
Summa
prim ä rverksam
heten
16,4
17,50
sekund ä r
'
Uppdragsverksamhet
Uppdnigsverksamhel
verksamhel
[
Uppdragsint ä kter
5.0
5.0
Total
omslutning
21,4
22,5
'Beräknat på omslutningen av primärveiksamheten.
Motsvarande andel för budgetåret 1974/75 uppges vara 36 %.
'Ökat behov av tjänsler, bl. a. till följd av splittrad
lokalisering. 'Intäktsbortrall till följd av ett beräknat minskat antal
kursdeltagare vid en Borås-lokalisering.
Beräkningarna enligt alternativ A grundar sig på bl.a.
följande antaganden.
-
Antalet
kurstitlar beräknas ligga på i stort sett oförändrad nivå. dvs. omkring 300
titlar/år,
-
Utvecklingskostnaderna
för olika kurser beräknas öka. Anledningen härtill är att verksamheten i högre
grad förutsätts bli inriktad på korta specialiserade kurser med mindre
livslängd än vad som genomsnittligt gallerior SIFU:s kursverksamhet idag,
-
Antalet
kursgenomföranden beräknas minska till omkring 75 % av nuvarande omfattning,
främst beroende på alt ett ökat utbud från den kommunala vuxenutbildningen och
andra arrangörers sida begränsar SIFU:s marknadsulrymme.
-
Antalet
deltagare per kurs antas minska från det nuvarande genomsnittet om 21 personer
till 19 personer. Anledningen härtill aren hårdare inriktning av verksamheten
mot mer svårbearbetade målgrupper (bl. a. de allra minsta företagen).
-
Den genomsnittliga
kursdeltagaravgiften har beräknals till 790 kronor. En viss del av verksamheten
kommer dock att vara inriktad på sådana ämnen och målgrupper där inte hela
genomförandekostanden kan avgiflsfinansieras. Verket beräknar att 25 % av det
totala antalet kursdeltagare kan hänföras till denna kategori och att det
genomsnittliga bidragsbeloppet uppgår till 50 % av genomförandekostnaden,
-
SIFU beräknas
vid sidan av sin primära verksamhet erhålla uppdrag att utveckla kursmaterial
för olika utbildningar inom ramen för den kommunala vuxenutbildningen och för
företagsinterna kurser m.m. i storleksordningen 5 milj. kr. per år.
Beräkningarna enligt alternativet B grundas på följande
faktorer.
Personalkostnaderna beräknas öka med 1,1 milj. kr. i
förhållande till alternativet A på grund av dyrare och mer tidskrävande
kontakter samt dubblering av vissa tjänster (totalt ytteriigare 10 tjänster).
Vidare bör man enligt verkets mening räkna med en viss intäktsminskning till
följd av ett minskat antal deltagare per kurs. Verket uppskattar
intäktsbortfallet till 950 000 kr/år. Verket utgår härvid från att Borås kommer
att bli mindre attraktiv än Stockholm som kursort, bl.a. med hänsyn till
kommunikationsmöjligheterna. Verket räknar med att deltagarantalet per kurs
kommer att minska med två personer.
Verket framhåller också att bl a hyreskostnaderna torde
komma alt öka vid lokalisering enligt alternativet B. Dessa har dock ej
beräknats.
Av följande sammanställning framgår verkets bedömning av
det framtida personalbehovet för SIFU vid alternativa lokaliseringar.
Personal vid SIFU
SIFU
1975/76
SIFU 1979/80
Alternativ A
Alternativ
B
Bor å s
Sthlm
Totalt
Ledning
2
-1
2
_
T
Marknad/planering
5
4
4
1
5
Regionalkontor
15
-')
-
-
-
Administration/service
46
26)
22
6
28
Facksektioner
92
70 ')
68
9
77
L å ngtidssjuka m. fl.
14
-*)
-
-
-
Vakanser
15
-')
-
-
-
Summa
189
102
96
16
112
') Förs över till industriavdelningen.
) Reell minskning - facksektionerna förutsätts ta över
vissa uppgifter.
') Minskningen främst hänförlig till
målerikonsultverksamheten, som successivt
avvecklas.
*) Beräknas inte återgå i tjänst.
') Beräknas inte bli tillsatta.
Avslulningsvis föreslår industriverket att en ny
organisationsform för SIFU bör övervägas. Verket anför att en klarare
profilering av SIFU:s aktiviteter mot korta kurser av fortbildningskaraktär
innebär att verksam-
Prop.
1977/78:40 105
heten helt kommer att sakna inslag av sådan art som
normall är förknippade med central myndighetsutövning. Samtidigt ställs stora
krav pä flexibelt handlande och snabba beslut i verksamheten. Industriverket
anser däiför att skäl talar för att SIFU ges en formellt fristående ställning,
t.ex. i form av statligt bolag eller stiftelse utanför den centrala
statsförvaltningen. Detta skulle ge SIFU en likartad ställning som ett flertal
andra samhällsslöddii serviceorgan med speciell inriktning på mindre och
medelstora förelag såsom stiftelsen industriellt utvecklingscentrum i övre
Norrland (lUC). de kollektiva forskningsstiftelserna och företagarföreningarna.
Härigenom skulle även öppnas formella möjligheter all aktivt engagera flera
intressenter, t. ex. statliga myndigheter, näringslivs- och
intresseorganisationer som huvudmän för verksamheten. Industriverket
förutsätter all en nära och konstmktiv samverkan mellan verket och SIFU skall
kunna säkerställas även inom ramen för en ny organisationsform.
Verket säger sig inte ha haft anledning eller möjlighet
all näimare analysera olika praktiska frågor i anslutning lill en ny
organisationsform för SIFU. Ej heller har verket undersökt andra tänkbara
intressenters inslällning till medverkan i en sådan organisation.
Indusiriverkel anser emellertid att frågan har ett sådant intresse all den bör
utredas närmare.
5.3 Remissyttrandena
Remissinsianserna biträder genomgående industriverkets
uppfattning att utbildningsfrämjande åtgärder är ett väsentligt medel i en
effektivitets-främjande industripolitik och att en ökad regionalisering av
kursutbudet i samverkan med regionernas kursamangörer, bl.a. den kommunala vuxenutbildningen,
bör komma till stånd. Vidare delar remissinsianserna uppfattningen att
särskilda utbildningsinsatser behövs för de mindre och medelstora företagen.
UKÄ
framhåller att erfarenheterna visar att det är särskilt svårt att fa en uppfattning
om utbildningsbehoven i de mindre och medelstora företagen. Enligt UKÄ bör
därför industriverket här kunna göra en insats av stort värde både för
företagen och för universiteten och högskolorna. AMS pekar på de positiva
sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiska effekter en ökad
företagsutbildning kan ha.
SÖ
delar industriverkets uppfattning att försöksverksamheten som har genomförts
mellan verket och den kommunala vuxenutbildningen har slagit väl ut och att
den tillämpade samverkansmodellen bör kunna ligga till grund för en fortsatt
samverkan som leder till att kursverksamheten regionaliseras och breddas. De
problem som har uppmärksammats i samband med försöksverksamheten rörande bl.a.
lägsta antal deltagare för att starta en kurs, timarvoden för lärare m m bör
enligt SÖ utredas och analyseras inom en gemensam arbetsgrupp. Frågan om lägsta
antal deltagare tas upp av flera instanser, däribland länsstyrelserna i
Kronobergs och Norrbottens
Prop.
1977/78:40 106
län, vilka förordar alt kurser inom den kommunala
vuxenutbildningen bör få arrangeras om antalet deltagare uppgår till lägst fem
personer.
STU säger sig ha kunnal konstatera ett behov av särskilda
utbildningsinsatser bl.a. inom försöksverksamheten med stöd tUl de mindre
företagen från de kollektiva forskningsinstituten. Länsstyrelsen i Kalmar län
ansluter sig till verkets grundläggande bedömningar och anser att företagen
har betydande behov av fort- och vidareutbildning för sin personal inom de
olika fackområden som de omspänner i sin verksamhet. Enligt länsstyrelsen har
industriverket på ett förtjänstfullt sätt klargjort både de geografiska och de
ekonomiska hindren för deltagande i utbildning och också föreslagit lämpliga
åtgärder.
Länsstyrelsen i Kronobergs län betonar starkt vikten av en
ökad regionalisering av kursutbudet. Att denna regionalisering sker genom en
systematisk samverkan med andra kursarrangörer synes enligt länsstyrelsen
kunna innebära vissa fördelar i form av exempelvis breddad information om
kurserna och eventuellt lägre kostnader för kursdeltagarna. Den närmast till
hands liggande åtgärden för att sprida kursutbudet synes enligt länsstyrelsen
vara en samverkan mellan industriverket och den kommunala vuxenutbildningen.
Länsstyrelsen pekar i sammanhanget på de mycket goda erfarenheterna av
försöksverksamheten på detta område i Vä.xjö-regionen.
Länsstyrelserna i Norrboitens län och Väslernorrlands län
delar i stort verkels allmänna utgångspunkter men anser att verket bort beakta
även de regionalpolitiska aspekterna på företagsutbildningen. Länsstyrelsen i
Norrbottens län framhåller att länets speciella företagsstruktur ställer särskilda
krav på utbildningsverksamhet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller
att utbildningsfrågorna har avgörande betydelse för att en åsyftad industriell
tillväxt skall komma till stånd i norrlandslänen.
Industriförbundet anser att verkets bedömningar och
förslag i huvudsak är välgrundade och ägnade att förbättra förutsättningarna
för staten att aktivt medverka vid näringslivets fortbildningsverksamhet.
SAF har inget att erinra mot de motiv som presenteras för
induslripoli-tiska utbildningsinsatser och instämmer i att dessa bör inriktas
på att täcka behov och brister i existerande utbildningssystem samt att redan
befintliga resurser i första hand bör utnyttjas. Industriverkels
utbildningsinsatser bör enligt SAF således inriktas på områden där andra
utbildningsarrangörer av skilda anledningar inte anordnar lämplig utbildning.
LO delar i alll väsentiigt verkets synpunkter och förslag.
LO instämmer särskilt i de synpunkter som framförs beträffande
utbildningsbehovet inom de allra minsta företagen.
Den föreslagna rollfördelningen mellan verkets
industriavdelning och SIFU liksom inrättandet av ett särskilt anslag för stöd
till utbildnings . m. tillstyrks i princip av flertalet remissinstanser som har
yttrat sig i dessa avseenden. Enligt RRV bör dock industriavdelningens roll
begränsas till
Prop. 1977/78:40 107
analys och kartiäggning av utbildningsbehov och
utbildningsutbud, planering, initiering. information och ekonomiskt stöd i
utbildningsverksamheten. Det egentliga kursutvecklings- och studieplansarbetet
samt genomförandet bör däremot inle ankomma på industriavdelningen enligt RRV.
som vidare framhåller bl. a. att verkei på grundval av det material som
industriverket presenterar inte kan bedöma behovet av ett nyll anslag.
IFL är tveksamt lill om del är effektivt att kategoriskt
dela upp verkets planerande verksamhet ä ena sidan och utbildningsarrangörernas
genomförande å den andra sidan. Enligt IFL:s mening blir ett kursprogram
aldrig rikligt färdigt. Varje genomförande ger nya eifarenheler och stimulerar
till förbättringar. För att kunna följa med i och förstå detta kontinuerliga
utvecklingsarbete krävs enligt IFL att man i viss ulslräckning är engagerad
även i genomförandet eller att man på annat sätt säkerställer att erfarenhet
från taltet nyttiggörs i fortsatt planerings- och utvecklingsarbete.
SP
framhåller att de organisatoriska samband som har blivit följden av SIFUs
inordnande i industriverket ger underiag för uppdelningen av ansvaret för
övergripande insatser till verket och för specialiserade insatser till SIFU så
som industriverket föroidar. Länsstyrdsen i Göteborgs och Bohus län stöder
inrättandet av ett nytt anslag men ftamhåller att anslagels storlek och därmed
antalet administratörer bör relateras till de samhällsekonomiska vinster som
insatserna beräknas ge. Möjligheterna alt åstadkomma en marginell minskning av
kostnaderna för arbetsmarknadspolitiska insalser genom färre
företagsnedläggelser och driftinskränkningar motiverar enligt länsstyrelsen en
ki-aftig satsning på detta område. Industriförbundet anför alt det kanske
viktigaste av verkels förslag är inrättandet av ett nytt anslag. Den föreslagna
anslagsgivningen är enligt förbundet angelägen och kommer att väsentligt
förbättra situationen på företagsutbildningsområdet. Det föreslagna beloppet
15 milj. kr. bedömer förbundel som realistiskt re('an på kort sikt. Även SHIO
ställer sig bakom förslaget av inrättandet av ett nytt anslag och tillstyrker
att de stipendiemedel som nu administreras av SIFU ingår i anslaget. Med hjälp
av det nya anslaget skulle enligt SHIO industriverket och SIFU få de länge
önskade resurserna att ekonomiskt stärka ulveckling och anpassning av kurser
och hjälpmedel för många mindre företag och yrkesgrupper, som har en
bristfällig utbildning och vilkas deltagande i existerande utbildning
försvåras av kostnadsskäl. SAF har ingenting alt erinra mot de aktiviteter som
föreslås kunna erhålla stöd från det nya anslaget. SAF framhåller dock att
stödet till framställning av kursmaterial bör ges en utformning som fi-ämjar
produktion av läromedel som är användbara i olika kursformer och som speciellt
stimulerar inläringssituationen i små gmpper. SAF understryker att stödåtgärder
i form av stipendier torde vara nödvändiga om utbildningen skall nå företrädare
för de mindre företagen vilka av ekonomiska skäl kan ha svårigheter alt delta i
utbildning. SAF understryker också alt vid beräkningen av resurser medel måste
reserveras för vidmakthållande och kom-
Prop. 1977/78:40 108
petenshöjande utbildning för personalen inom
industriavdelningen och SIFU.
Svensk industriförening stöder helt verkets motivering för
inrättandet av det nya anslaget och för vilka ändamål medel skall utgå.
Endast ett fåtal instanser kommenterar verkets bedömning
av behovet av personalförstärkningar vid industriavdelningen. Statskontoret
anför att verkets förslag om att förstärka den centrala planeringen synes
motiverad. SÖ framhåller att en ökad samverkan med industriverket släller krav
på ökade resurser vid båda myndigheterna.
Vad gäller frågan om SIFU:s filialkontors organisatoriska
förankring framförs olika uppfattningar av de instanser som har yttrat sig i
denna del. Länsstyrelserna i Kronobergs, Norrbottens, Stockholms och Väslernorrlands
län saml Industriförbundet är positiva lill verkets förslag att organisatoriskt
föra över kontoren till industriavdelningen. Enligt länsstyrelsen i Stockholms
län synes denna organisationsförändring lämplig med hänsyn till den föreslagna
specialiseringen av SIFU:s utbildningsverksamhet.
Länsslyrelsen i Kronobergs län anser, att SIFU:s
filialkontor kommer att fylla en viktig funktion även framledes som en kanal
för att förbättra möjligheterna till fortbildning. Överflyttningen från SIFU
till industriverkets industriavdelning torde inte innebära någon förändring i
detta avseende. Den föreslagna ökade regionaliseringen kommer emellertid att
medföra ett ökat ansvar och flera arbetsuppgifter för filialkontoren, varför en
förstärkning av dessa synes angelägen. Hur samordningen med företagareföreningarnas
utbildningskonsulentfunktioner skall utformas, torde inte kunna fastställas
förrän den då pågående utredningen om företagareföreningarnas verksamhetsform
och arbetsuppgifter har lagt fram sina förslag, anför länsstyrelsen.
Även länsstyrdsen i Malmöhus län och
Handdskainmarförbundel hänvisar i sina yttranden till
företagareföreningsutredningens då pågående arbete. Enligt dessa instansers
mening förefaller det lämpligt att avvakta utredningens förslag och samordna
ställningstagandet till den framtida uppläggningen och organisationen av SIFU:s
regionala verksamhet med kommande beslut kring företagareföreningarnas
inriktning och organisation.
RRV och länsslyrelsen i Kalmar län år negativa till
förslaget och anser att en regionalt utbyggd organisation på utbildningsområdet
bör ske inom ramen för företagareföreningarnas verksamhet.
Industriverket har föreslagit en fortsatt dubblering av
den regionala organisationen på utbildningsområdet i form av dels
företagareföreningarnas utbildningskonsulentfunktion, dels SlFU:s
filialkontor, anför RRV. som hänvisar till ett tidigare remissvar angående
verksamheten vid SIFU. Med hänvisning till det ökade stödet till
företagareföreningarna för företagsservice, risken för konkurrens mellan två
regionala organisationer och kostnadskonsekvenserna föreslog RRV då att den
regionala uppbyggnaden
Prop.
1977/78:40 109
skulle begränsas till en organisation, nämligen företagareföreningarna.
RRV finner all skälen härför är ännu starkare nu när SIFU ingår i industriverket
och om filialkontoren bryts ur SIFU-organisationen och förs till
industriavdelningen. Självfallet bör SIFU i likhet med övriga enheter inom
industriverket, repliera på denna regionala organisation, hävdar RRV.
Länsslyrelsen i Kalmar län anser det inte nödvändigl alt
arbeta med regionkontor - vare sig för SIFU eller industriverket - med uppgift
att betjäna en grupp av län. I stället synes det länsslyrelsen lämpligare att
de olika företagareföreningarna i en grupp av län var för sig inriklar sig på
sådana specialområden av utbildningen och annan experlservice som betingas av
näringslivets behov i respektive län. och att ett ömsesidigt utbyte av
specialisttjänster mellan de olika länens företagareföreningar äger mm. Sålunda
kunde exempelvis i ett län företagareföreningens utbildningskon-sulenter
huvudsakligen svara för verkstadsindustrins behov, medan i ett angränsande län
utbildningskonsulterna kunde vara inriktade på träindustrin. En sådan
anordning ter sig mera rationell än en uppbyggnad av fristående regionkontor
för områden omfattande flera län. anför länsstyrelsen.
Länsslyrelsen
i Alvsborgs län, SHIO och personalorganisationerna vid statens induslriverk är
även de negativa lill förslagel. Dessa inslanser anser emellertid att
filialkontoren också i fortsättningen bör ligga kvar inom SlFU-organisalionen.
Enligt länsstyrelsen i Alvsborgs län har verket inte redovisat några bärande
skäl för att knyta filialkontoren till industriavdelningen. Med hänsyn till de
nära kontakter som kan förutsättas ske i ökande grad mellan SIFU,
filialkontoren och föreiagareföreningarnas utbildningskonsulenter finner
länsstyrelsen att kontoren bör behållas inom SIFU. SHIO framhåller att SIFU
även framgent torde ha nytta av regionala stödjepunkter, som kan utgöra
kontaktcentra för stöire regioner och därvid samverka med såväl
företagai"eförcningarna i flera län som näringslivets organ och övriga
utbildningsgivare. Personalorganisationerna vid industriverket anför att för
att SIFU skall kunna hålla kontaki med sina prioriterade målgrupper är det av
största betydelse att SIFU har en nära kontakt med filialkontoren. Det är
enligt dem helt klart att från SIFU:s kursproducerande sektioners sida är
kontakten lättare att upprätthålla om filialkontoren sorterar direkt under SIFU
och koncentreras på marknadsföring av SIFU-tjänsterna.
Flera instanser, däribland länsstyrelserna i Kalmar,
Västernorriands och Stockholms län, framhåller i sammanhanget vikten av att
företagareföreningarna tillförs ökade resurser för sina verksamheter på
utbildningsområdet.
Nära nog samtliga remissinstanser är posiliva till
huvudlinjerna i verkets förslag beträffande SlFU-verksamhetens framtida
inriktning och finansiering.
RRV ifrågasätter dock om inte verkei överbetonal de
framtida SIFU-
Prop. 1977/78:40 110
kursernas rikstäckande karaktär. Vidare tillstyrker RRV
inte en höjning av statsbidragsandelen i SIFU-verksamheten bl. a. med hänsyn
till att den föreslagna inriktningen mot korta, specialiserade kurser av
aktualitetskaraktär inte bara medför kostnadshöjande faktorer utan också
rymmer förhållanden som tenderar att sänka kostnaderna. RRV anför härvid bl. a.
att behovsanalyser för sådana kurser är enklare samt att planerings-,
samordnings- och dokumentationskraven är lägre.
Länsstyrdsen i Norrbottens län understryker vikten av alt
kursutbudet i inlandskommunerna inte får inskränkas på grund av att antalet
kursdeltagare blir för litet och/eller kursavgifterna för höga. Om en kurs
bedöms angelägen från samhällets synpunkt bör hela kurskostnaden kunna betalas
av statsmedel, anför länsstyrelsen. Liknande synpunkt i finansieringsfrågan
framförs av flera instanser, bl. a. TCO och länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen
anföratt kravet på självfinansiering av kurserna genom deltagaravgifter inte
bör vara alltför starkt. Höga kursavgifter får enligt länsstyrelsen inte bli
ett hinder för föietagen att kunna tillgodose angelägna utbildningsbehov.
Landsiing.sjörhundei framhåller det angelägna i att den
typen av kursutbud, som SIFU nu tillhandahåller, bör bestå. Det gäller kurser
för bl. a. teknisk personal, fastighetsskötare, drift- och servicepersonal,
vilka utgör ett viktigt komplement till landstingens egna utbildningsinsatser
på detta område.
Industriförbundet, som i övrigt är positivt till verkets
förslag rörande SIFU-verksamheten, ställer sig tveksamt till om det är lämpligt
att SIFU engagerar sig i utbildningsinsatser på andra områden än de som har
direkt teknisk anknytning, t. ex. det ekonomiska området. Ett flertal andra utbildningsinstitutioner
arrangerar ekonomisk utbildning av företagsledare oeh dessa har i regel större
unik kompetens än SIFU. Vidare anför förbundet att vissa avdelningar på SIFU
nu har alltför begränsad storlek för alt kunna producera kurser med
tillfredsställande kvalitet och företagsanpassning. Dessa resurser bör enligt
förbundet kunna omdisponeras så att andra mer framgångsrika avdelningar
förstärks. Förbundet framhåller också att en stor del av verksamheten inom den
tekniska facktjänsten nu har avvecklats och att det i dagens läge är
realistiskt att förutse mer eller mindre total avveckling av denna
verksamhetsgren i framtiden.
SAF understryker verkets uppfattning att SIFU:s utbildningsverksamhet
i hög grad kommer att behöva inriktas på små målgrupper och speciella
ämnesområden, främst det tekniska området, vilket innebäratt den fordrar stora
upptagningsområden. Kravet på aktualitet kan också medföra att kursernas
livslängd kan bli kortvarig. Samtliga dessa faktorer bidrar enligt SAF till att
kurskostnaderna kan bli så höga all stödåtgärder måste sältas in för att
utbildningen skall nå ut till de tänkta målgrupperna.
IFL anför beträffande kurskostnaderna att enligt dess
erfarenhet är de mindre företagen känsligare för priset på en kurs än de stora
föietagen men
Prop.
1977/78:40 111
att vissa förhållanden tyder på att priskänsligheten i
första hand är en attitydfråga. Företagen vet för litet om vad de kan få ut av
en kurs och betraktar inte kurskoslnaden som en investering i företagets
framtida utveckling.
Svensk
induslriförening anser att SIFU bör bibehållas som en enhet med eget
budgetansvar och med uppgift att samordna utbildningen inom landet, centralt
och lokalt, av nyckelpersoner inom niindre företag i alla de avseenden som
verket föreslår utom tekniska kurser och facktjänst. En närmare analys av
SlFU:s nuvarande utbud av tekniska kurser ger enligt föreningen vid handen att
det är inom relativt avgränsade områden som SIFU äger kompetens. Det gäller i
huvudsak inom områdena elteknik, byggnads-och VVS-teknik. processteknik, kemisk
teknik och verkstadsteknik. Enligt föreningen är endast sektionen för elteknik
belydande i sin bransch. Föreningen anser del tveksamt att inom dessa områden
bedriva kursverksamhet enbart inriktad på mindre företag. Föreningen föreslår
däiför all industriverket undersöker möjligheterna all bilda ett självsiändigt
utbildningsinstitut för elsektionen, nära anknutet till branschorganen.
Beträffande övriga här aktuella sektioner bör man enligt föreningen överväga
en integrering med befintliga eller planerade branschinstitut. Således bör undersökas
ett eventuellt sammanförande av delar av den kemisk-tekniska sektionen med det
planerade plasttekniska institutet och av sektionen för verkstadsteknik med t.
ex. Institutet för verkstadsteknisk forskning. För de utbildningsinsatser som
branschinstituten gör av belydelse för den niindre och medelstora industrin bör
bidrag kunna utgå via industriverket.
Personalorganisationerna
vid industriverket stöder verkels uppfattning om inriktningen av
SIFU-verksamheten. Utbildningsinsatserna bör dock enligt organisationerna
omfatta nyckelfunktioner inom hela det svenska näringslivet. Den extra
stimulans som de små och medelstora företagen kan behöva för att följa med i
utvecklingen bör lämpligen tillgodoses genom speciella satsningar, hävdar
organistionerna. Vidare fordrar organisationerna erforderliga
utvecklingsresurser och några års arbetsro utan risk för nedskärningar och
avveckling av aktiviteter eller förändringar av SIFU-begreppet och
SIFU-identiteten. Organisationerna fiamhåller också beträffande
dimensioneringen av det framtida SIFU. att man mäsle vara klar över att
upphandling och genomförande av kvalificerade tjänster även i fortsättningen
kräver en omfattande intern kompelens. Del har visat sig att nuvarande
personalstyrka omfattande ca 175 personer är otillräcklig. De antaganden verket
gör om den framtida verksamheten beträffande SlFU:s kursgenomföranden är enligt
organisationerna mindre välgrundade. De anser att en framtida personalstab
omfatiande ca 200 personer är mer realistisk.
Flertalet instanser har inte berört verkets förslag att
låta ompröva beslutet om att viss del av SIFU skall lokaliseras lill Borås. Av
de inslanser som har yttrat sig i frågan anser Uinsstyrdserna i Kalmar och
Stockholms
Prop. 1977/78:40 112
län. Handdskaniniarförbiindel. Indiistriförhiindel. SHIO.
SAF och per-sonalorganisalionernu vid indusiriverkel, bl. a. på de grunder
verket har anfört, att det finns skäl att ompröva lokaliseringsbeslutet.
Länsslyrelsen i Stockholms län anför dessutom att de
specialiserade fortbildningskurser som SIFU har inriktats på ofta kräver hela
riket som upptagningsområde. Den från kommunikationssynpunkt lämpligaste förläggningsorten
för denna typ av kurser är därmed Stockholm, hävdar länsstyrelsen.
Länsstyrelsen påpekar också att de näringsgrenar till vilka dessa kurser riktas
i stor utsträckning är lokaliserade till Stockholmsregionen. Länsstyrelsen
hänvisar härvid lill 1972 års företagsräkning, enligt vilken Stockholms län har
nära en femtedel av totala antalet arbetsställen i riket med mindre än 50
anställda inom tillverknings- och byggnadsindustrin.
Indiistriförhundci anför bl. a. att den övervägande majoriteten
av de branschorganisationer som samarbetar med SIFU är lokaliserade till
Stockholm. En omlokalisering till Borås skulle således enligt förbundet medföra
betydligt förändrade kontaktmöjligheter. I sammanhanget påpekar förbundet att
sektionen för elteknik. SIFU:s i särklass mest framgångsrika sektion enligt
förbundets mening, i hög grad är beroende av en lill Stockholmsomiådet
koncentrerad elektroindustri. Enligt företrädare för branschen måste
motsvarande utbildningsverksamhet i Stockholmsområdet byggas upp i annan regi
om SIFU förläggs till Boras, anför förbundel.
Statskonlorei. länsstyrdsen i Alvsborgs län och Svenska
koinmiinjör-hiindei anser inte att lokaliseringsbeslutet bör omprövas.
Statskontoret finner det inte styrkt att Borås som lokaliseringsort skulle
minska möjligheterna att attrahera kursdellagre. Härvid påpekar statskontoret
den radikalt förbättrade kommunikationsservice som öppnandet av Landvetter
flygplats kommer att innebära för Boråsomrädet. Statskontoret framhåller i
sammanhanget all en eventuell ulökning av antalet tjänster för regional service
bl. a. i Stockholmsområdet bör ses i ett sammanhang för hela landet.
Statskontoret tillstyrker inte ett särskilt filialkontor i Siockholm med andra
uppgifter än övriga regionala kontor.
Länsstyrdsen i Älvsborgs län anser bl. a. att de
samhällsekonomiska och regionalpolitiska motiven föratt förlägga statlig
verksamhet, även den som SIFU representerar, till primära centra utanför
storstadsområdena alltjämt är giltiga. Även länsstyrelsen i Älvsborgs län
hänvisar i sammanhanget till 1972 års företagsräkning, som också visar att
närmare 30 % av de mindre och medelstora föietagen inom tillverkningsindustrin
är belägna i Älvsborgs län och i de angränsande länen. Motsvarande andel uppnås
också i de A-regioner som ligger omkring två timmars bilresa från Borås,
framhåller länsslyrelsen. Detta förhållande understryker enligl länsstyrelsens
mening att SIFU i Borås torde få goda möjligheter all rekrytera fast och
tillfällig personal samt att uppnå den attraktionsgrad som kursverksamhetens
avnämare torde komma att kräva.
Prop.
1977/78:40 113
IFL framhåller, på grundval av egna erfarenheter, att
kurser för mindre företag bör drivas i geografisk anslutning till företagen.
Av delta skäl borde det enligt IFL vara relativt likgiltigt var i landet SlFU:s
huvudkontor ligger. IFL anför vidare att motiven för verkets antagande att
intäkterna av kursverksamheten skulle minska vid en lokalisering till Borås
inte är tillräckligt klart redovisade. Kursverksamheten måste ju ändå bedrivas
i anslutning till deltagarnas geografiska hemvist, framhåller IFL.
AMS avstår
från att närmare gå in på verkets förslag beiräffande lokaliseringen av SIFU
men påpekar att styrelsen tidigare ställt sig positiv till en Utlokalisering av
SIFU:s verksamhet. SP tar inte ställning i själva lokaliseringsfrägan men
konstaterar mot bakgrund av egna erfarenheter att vid en omlokalisering
uppkommer merkostnader på grund av ökade kontakt-, rese-. tele- och
transportkostnader. Vidare medför en uppdelning av Sl-FU:s verksamhel på Borås
och Stockholm enligt SP:s bedömning med all säkerhet ett ökat anställningsbehov
även vid oförändrad verksamhetsvolym.
Ett fålal instanser har yttrat sig över förslaget att låta
ulreda frågan om ny organisationsform för SIFU.
Länsstyrdsen
i Göteborgs och Bohus lan finner det svårt att på grundval av
utredningsmaterialet ta ställning till frågan om SIFU bör ges en formellt sett
fristående ställning eller alltjämt ingå i industriverket. Övervägande skäl
tycks dock tala för att nuvarande ordning behålls. Industriförbundet. SHIO och
SAF tillstyrker verkets förslag. Dessa organisationer framför samma
uppfattning, nämligen att vissa fördelar sannolikt skulle vinnas genom all
organisera SIFU som en självständig enhet i vars styrelse både statliga organ
och näringslivets organisationer kunde vara representerade. Som har framgått
tidigare föreslår 5r(Vj.sA induslriförening bl. a. att industriverket bör
undersöka möjligheterna att bilda ett självständigt utbildningsinstitut för
SIFU:s elsektion.
6. SINFDOK-utredningens förslag
6.1 Förslagen
SINFDOK-utredningen (I 1975:04) tillkallades enligt
regeringens bemyndigande den 26 juni 1975 för all utreda organisation av
verksamheten inom området teknisk och velenskaplig informaiion och
dokumentation. Med hänvisning till det då pågående propositionsaibetel i
anslutning till föri_tagareföreningsutredningens betänkande redovisade
SINFDOK-utredningen i skrivelse den 15 juni 1977 vissa förslag till åtgärder
inom informations- och dokumentationsområdet som nära hängde samman med
företagareföreningarnas verksamhet. Övriga förslag inom ramen för utredningsarbetet
kommer utredningen att redovisa i sitt slutbetänkande, som beräknas bli
framlagt före utgången av år 1977.
SINFDOK-utredningen framhåller att den tekniska
informalionsservi- 8
Riksdagen 1977178. I saml. Nr 40. Bilaga I
Prop. 1977/78:40 114
cen kan ses som ett naturligt led i den företagsservice
som befinner sig under utbyggnad i landet kring företagareföreningarna. Företagen
kan sägas ha behov av att få rätt information i en användbar form men också att
göras medvetna om det informationsutbud som existerar. Kraven är i princip
desamma oavsett om frågorna rör avtal, skatter, miljö, säkerhel, juridik,
marknadsföring eller teknik. När det gäller främst de mindre och medelstora
företagen anser utredningen att det ofta är fråga om tekniska problem som
behöver lösas inför produktförbättringar, maskinanskaffningar,
produktionsutvidgning, tillfälliga produktionsstörningar m.m.
Den nödvändiga informationen finns, enligt utredningen,
redan i betydande utsträckning att få tag på exempelvis i svenska och
utländska forskningsrapporter och patenthandlingar, faktadatabaser och
kataloger. Men för de mindre och medelstora företagen är det ofta svårt att
tillgodogöra sig dessa erfarenheter utan att en mellanhand mellan informationskällorna
och användarna tar fram informationsmaterialet ur just de fakta som förelaget
behöver ha tillgång till. Företagen vill om möjligt ha konkreta besked och
slippa välja mellan olika alternativ. Framför allt söker företagsledaren,
enligt utredningen, en opartisk, erfaren och kunnig samtalspartner, som han
har förtroende för.
Utredningen framhåller att det är svårt att finna en
effektiv lösning på denna informationsöverföring via en mellanhand.
Överföringen påverkas av flera faktorer, bl.a. mottagarens behov och
motlagarekapacitet, mellanhändernas erfarenhet och utbildnong. vetskapen om
och åtkomsten av erforderligt informationsmaterial. Det senare ställer också
krav på att bibliotek och andra informationskällor fungerar i ett samverkande
system. Endast erfarenheter från försöksverksamhet kan enligt utredningen skapa
underlag för mer permanenta åtgärder.
Utredningen pekar vidare på att SINFDOK har tagit initiativ
till det s k Kalmarprojektet. En kontaktman har anställts vid
företagareföreningen i Kalmar län med uppgift att samla erfarenhet om hur en
uppsökande kontakt- och informationsverksamhet skall bedrivas för att göra
bästa nyttan i mindre och medelstora företag. Han skall också stegvis försöka
precisera företagens behov av tekniköverföring. Målgrupp är bl.a.
företagsledare och övriga chefer vid vissa verkstadsföretag med mellan 20 och
200 anställda. Projektet berör också utbildning av personalen vid företagareföreningen
i Kalmar län.
Enligt utredningens uppfattning bör nu stat och kommun ta
en ökad del av ansvaret för en systematisk och långsiktig
informationsförmedling till mindre och medelstora företag. Det gäller att på
olika sätt bl.a. göra redan känd teknik tillgänglig för företagen på ett
effektivare sätt än nu. Många företag har enligt utredningen idag svårigheter
att utnyttja informationstjänster på ett ändamålsenligt sätt. Det är också
vanligt att företagen översköljs med information av obetydligt intresse. Den
nyttiga informationen tenderar att drunkna i det stora utbudet.
Prop. 1977/78:40 115
Mol denna bakgmnd och i anslutning lill den föreslående
utbyggnaden av företagareföreningarna föreslår utredningen en utvidgad
försöksverksamhel på informations- och dokumenlationsområdet. Verksamheten bör
pågå under den närmaste treårsperioden med början den I juli 1978.
Utredningen
föreslår sålunda att vid ytterligare två företagareföreningar, förutom den i
Kalmar län, påbörjas försök med teknisk informationsförmedling inom ramen för
den ordinarie företagsserviceverksamhelen. Arbetet skall enligt utredningen
bl. a. bedrivas som en systematisk uppsök-ning av mindre och medelstora
industriföretag i länet. För arbetet bör vid varje förening anställas en
erfaren tekniker som har förulsättningar alt vinna förtroende hos företagarna
och har möjlighet att analysera företagens behov av teknisk information. Han
bör vara så väl informerad pa informations- och dokumenlationsområdet att han
snabbt kan lämna hänvisningar till goda muntliga och skriftliga
informationskällor. För denna uppsökande tekniska informationsservice bör
anvisas 320 000 kr. per år under försöksperioden.
Vidare föreslår utredningen att det lill en
företagareförening knyts en professionell informations- och
dokumentationsexperl som kan få lillgång till modern teknisk utrustning. Han
bör enligt utredningen biträda de i företagsservicen verksamma tjänstemännen
vid föreningen. Utredningen föreslår att 230 000 kronor per år under
försöksperioden anvisas för anställning av ifrågavarande expert.
Uiredningen föreslår också att ell samarbete inleds mellan
företagareföreningar och branschforskningsinstitul. Genom en medverkan från
institutens sida kan enligt utredningen informationsgivningen till företagen i
specialiserade tekniska frågor fördjupas och effektiviseras. Utredningen anser
att 300 000 kr. per år bör anvisas för ifrågavarande ändamål.
Slutligen anför utredningen att i anslutning till
försöksverksamheten bör viss utbildning i informations- och
dokumentationsservice av berörd personal vid företagareföreningarna komma till
stånd. Utbildningen skulle la sikte på att visa vilka informationskällor som
står till buds och vägen att snabbt få tillgång till materialet. Den skulle
även ange lämpliga metoder för att analysera företagens informationsproblem och
systematiskt söka information. För utbildningsinsatserna anser utredningen alt
högst 100 000 kr. per år bör anvisas.
Utredningen förordar att försöksverksamheten bör följas
upp och utvärderas av en särskild styrgrupp med företrädare för bl. a.
industriverket. SINFDOK, STU och Industriförbundel/SHIO.
6.2 Remissyttrandena
Samtliga remissinstanser delar utredningens
grunduppfattning all åtgärder bör vidtas för att effektivisera och systematisera
informationsspridningen till de mindre och medelstora företagen. Sålunda
ansluter sig
Prop. 1977/78:40 116
patent- och registreringsverket, STU, SINFDOK, SHIO,
Företagareföreningarnas förbund och TCO i stort till den föreslagna
försöksverksamheten. Industriverket ställer sig tveksamt till
försöksverksamheten vid företagareföreningarna. LO tar inte närmare ställning
till utredningens olika förslag.
Patent- och registreringsverket understryker den viktiga
roll som företagareföreningarna har när det gäller att förmedla teknisk
information lill företagen, särskill de mindre och medelstora. Patentverket
utnyttjar sedan några år tillbaka företagareföreningarna i verkets egna
informationsaktiviteter. Verkets uppfattning är därför att utredningens förslag
bör vara väl ägnat att främja en effektivare spridning av teknisk information
lill mindre och medelstora företag. Patentverket förordar därför ett skyndsamt
genomförande av det av SINFDOK-utredningen föreslagna programmet och
tillstyrker att de av utredningen angivna medlen ställs till förfogande för
dess genomförande.
Slutligen anförs att verket numera bedriver en
undervisningsverksamhet som i vissa delar bör väl motsvara det utbildningsbehov
som den av utredningens förslag berörda personalen vid företagareföreningarna
har.
De mindre företagens informationsbehov gäller inte bara
teknisk/vetenskaplig information framhåller industriverket utan i minst lika
hög grad frågor som rör exempelvis myndighetsföreskrifter, marknads- och
behovsutveckling, utbildning, serviceutbud m.m. Verket instämmer i utredningens
uppfattning att det bör finnas en mellanhand, en "översättare",
mellan informationskällorna och användarna, de mindre företagen. Mellanhandens
uppgift kan vara att bl. a. analysera företagels informationsbehov, att
konkretisera/översätta detta och att översätta svaret till för
företaget/företagaren användbar form.
När det gäller utredningens konkreta förslag ställer sig
industriverket tveksamt till försöksverksamheten vid företagareföreningarna. Enligt
verkets uppfattning rymmer försöksverksamheten i princip inte något nytt
element, utan utgör en normal arbetsuppgift vid en företagareförening. Genom
den utbildning på informationsområdet som verket planerar för
föreningspersonalen, torde den befintliga personalen också bibringas erforderlig
kunskap på informations- och dokumentationsområdet.
Verket framhåller vidare att informationssökning för att
lösa tekniska problem i mindreföietagen normalt innebär att få tag i den eller
de personer som vet någol om hur man löser det aktuella problemet eller som kan
skaffa den information/kunskap som erfordras. Mindreföretagen är m. a. o. mer
betjänta av en direktkontakt med en specialist på det aktuella problemområdet,
som också kan fungera som mellanhand/översättare, än att få ett antal
referenser/artiklar, som i och för sig kan vara relevanta för problemet. Det är
därför enligt verket tveksamt om den föreslagna försöksverksamheten med en
professionell informations- och dokumentationsexperl uppfyller dessa krav.
Prop. 1977/78:40 117
Enligl verkets uppfattning bör föreningstjänstemännen, som
ett led i det dagliga arbetet, vid behov kunna utnyttja befintliga resurser på
informations- och dokumentationsområdet. I industriverkets program för effektiviserad
information ingår ett avsnitt om teknikinformation lill mindreföretagen som
tar upp bl.a. en försöksverksamhet i samarbete med ingenjörsvetenskapsakademiens
informationstjänst, temadagar/faktablad kring ny teknik m.m. Genom bl.a. dessa
aktiviteter torde föreningstjänstemännen kunna knyta kontakt med specialister
som kan svara för såväl sökning som "översättning" av information.
En försöksverksamhet med informations- och
dokumentationsexpert kan dock enligt verket ha en kunskapshöjande effekt i
föreningarna och stimulera till ett ökat utnyttjande av befintliga
informations- och dokumentationsresurser. Industriverket förordar att experten
fungerar som konsult åt flera föreningar.
Industriverket framhåller vidare att i programmet för
teknikinformation till mindre och medelstora företag ingår som en del att bl a
genom temadagar och faktablad föra ut vissa branschforskningsinstituts
kompetens och möjligheter att bistå mindreföretagen. Den försöksverksamhet som
utredningen föreslår skulle enligt verkets uppfattning möjliggöra ökade
insatser från instituten för att stödja de mindre och medelstora företagens
verksamhel.
Verket anser slutligen i likhet med utredningen alt behov
av viss utbildning och kontaktskapande aktiviteter på informationsområdet
krävs för föreningspersonalen, men att denna utbildning bör omfatta samtliga
föreningar. Verket redovisar sina planer att under budgetåret 1977/78 genomföra
en grundläggande utbildning på informationsområdet för de informationsansvariga
vid varje företagareförening.
STU delar SINFDOK-utredningens uppfattning att en
försöksverksamhet med förmedling av teknisk information till mindre och
medelstora företag är motiverad. STU ställer sig positiv till den föreslagna
samverkan i en särskild styrgrupp. Genom en sådan samverkan skapas
förutsättningar för att informations- och dokumentationsverksamheten naturligt
integreras med såväl företagareföreningarnas och branschforskningsinstitutens
som STU:s serviceverksamhet.
Även
SINFDOK ansluter sig i allt väsentligt till de av utredningen framförda
förslagen. När det gäller förslaget om att knyta en informalions-och
dokumentationsexpert vid en företagareförening vill dock SINFDOK rekommendera
att de närmare betingelserna - vilken region som är lämpligast, om experten
bör vara verksam vid en eller flera förenignar m.m. -ytterligare utreds innan
formerna för försöket fastställs.
Eftersom de i försöksverksamheten ingående projekten är
fördelade på olika huvudmän, industriverket och STU, föreslår SINFDOK att
ansvaret för hela programmet läggs på industriverket. SINFDOK förklarar sig
också berett att medverka i den föreslagna styrgruppen för uppföljning och
Prop.
1977/78:40 118
utvärdering Och att ställa erfarenheterna från
SINFDOK-projektet lill förfogande.
TCO framhåller att de förslag om en utvidgad
försöksverksamhel som SINFDOK-utredningen lägger fram har den fördelen att
verksamheten fortfarande bedrivs i begränsad form. Den bör ge erfarenheter som
kan utnyttjas för att senare bedöma om verksamheten skall övergå i större
skala. Försöksverksamheten bör enligt TCO inriktas på att ge information och
motivation hos de som arbetar i små och medelstora företag att utnyttja den
informaiion som kan vara relevant i olika problemsituationer. Den bör inte
ensidigt inrikta sig på företagsägaren/företagsledaren ulan även vända sig till
övriga i förelaget.
TCO anför vidare alt verksamheten förutom teknisk och
kommersiell inforniation bör innefatta även arbetsmarknadspolitisk information.
Bristande kunskaper om arbetsmarknaden och dess parter är ofta en allvarlig
svaghet hos de små företagen.
TCO tillstyrker sålunda att den föreslagna
försöksverksamheten initieras om statsmakterna ställer nödvändiga resurser
till förfogande. Det föreligger emellertid ett stort behov av att noggrant ange
inriktningen av verksamheten innan den påbörjas. Den styrgrupp som föreslås bli
tillsalt finns det däiför ett stort behov av. Denna grupp bär även svara för en
kontinuerlig uppföljning av verksamheten. 1 styrgruppen mäste de fackliga
organisationerna vara representerade.
LO delar utredningens grunduppfattning att det är
angeläget alt olika åtgärder vidtas i syfte att skapa ökad kännedom om redan
befintlig teknik och uppnådda forskningsresultat bland mindre och medelstora
företag och samtidigt förbättra dessa företags möjligheter att tillgodogöra sig
denna kunskap. Samhället satsar stora medel på forskning och utveckling vilket
är nödvändigt. Sannolikt skulle dock enligt LO:s uppfattning, betydligt större
utvecklingseffekter kunna uppnås om detta följdes upp med mer effektiva
åtgärder i syfte att sprida kännedom om forskningsresultat och tekniska
framsteg framförallt bland de mindre och medelstora företagen.
LO lar dock inte närmare slällning till
SINFDOK-utredningens olika förslag.
SHIO instämmer i allt väsentligt i utredningens förslag
men framför vissa synpunkter som måste beaktas i sammanhanget.
Viss försiktighet bör sålunda enligt SHIO iakttas vid den
föreslagna systematiska uppsökningen av mindre och medelstora företag i samband
med försöken med teknisk informationsförmedling. Många företagare upplever alt
de översköljs av information och skrifter och har svårt att tillgodogöra sig
innehållet. Utredningen konstaterar också att den nyttiga informationen kan
drunkna i det stora utbudet. Risk finns också att en del företagare uppfattar
den uppsökande verksamheten som opåkallad och påträngande, och därför inte
tillgodogör sig denna enligt intentionerna framhåller SHIO.
Prop.
1977/78:40 119
SHIO understryker vidare vikten av att bransch- och
intresseorganisationer utnyttjas vid informationsspridningen lill de niindre
företagen. Branschförbunden har enligt SHIO utomordentliga insikter i
branschens speciella förhållanden, till skillnad mot företagareföreningarnas
mera allmänna kunskaper om företagsamhetens regionala förutsättningar. De
flesia branschorganisationer har en kontinuerlig skriflulgivning. framför allt
genom branschtidningama, och bedriver en omfattande kurs- och
föredragsverksamhet saml allmän rådgivning.
Vad gäller
branschforskningsinstitulen konstaterar SHIO att dessa huvudsakligen,
åtminstone hittills, bedrivit en forskning som i enbart ringa grad kommit de
mindre företagen till godo. Hos dessa företag finns däiför en utbredd
skepticism mot all ett ökat stöd för FoU-insatser till denna företagssektor
skall kanaliseras över branschforskningsinstituten. Minimi-bidraget för
medlemsskap i vissa av de industristiflelser som bedriver kollektiv forskning
är enligt SHIO också väl högt för att intressera mindreföretagen i allmänhet.
SHIO anser därför att samhället bör rycka in och förbättra möjligheterna för
mindreföietagen att tillgodogöra sig och bidraga till den kollektiva
forskningen. SINFDOK-utredningens förslag på denna punkt hoppas SHIO skall
vara ett led i den riktningen. SHIO finner del värdefullt all de föreslagna
åtgärderna skall följas upp och utvärderas av en särskild styrgrupp.
Föreiagareföreningarnas
förbund, slutligen, tillstyrker också den förslagna försöksverksamheten men
vill samtidigt understyrka alt frågan om en mer permanent insats får övervägas
först efter noggrann utvärdering.
7. Vissa internationella förhållanden
Småföretagens roll i olika länder varierar avseväri.
Ekonomiska, sociala och kulturella olikheter har medverkat till att
företagsstrukturen fått skiftande utseende. Till en del torde också rent
redovisningsmässiga skillnader uppkomma lill följd av mycket varierande
definitioner av småföretagsbe-greppel.
Utvecklingstendenserna
har visat en större samstiimmighet. I samtliga industrialiserade länder har
under det senaste decenniet skett en ökad koncentration mot större
företagsenheter. De mindre och medelstora förelagens sysselsättningsandel har
vanligen minskat. En förskjutning av småföretagandet mellan näringsgrenar kan
konstateras i flertalet länder.
Olikheter
i tradition och annal har också lett till alt samhällsinsatserna på
småföretagsområdet tagit mycket varierande former. Påfallande är dock att man
inriktar sig på frågor rörande de mindre och medelstora företagens
kreditförsörjning och deras behov av utbildning, rådgivning och information.
Gemensamt för ett flertal länder synes också vara att just under de senaste två
till tre åren intresset markant ökats för denna kategori av företag.
Prop. 1977/78:40 120
7.1 Norge
Utvecklingen av beståndet av industriföretag i Norge har
varit likartad med den svenska. Antalet företag gick mycket starkt tillbaka
under andra hälften av 1960-talet. Mellan 1970 och 1975 har det endast skett en
obetydlig minskning. Särskilt påtaglig har nedgången varit i antalet mycket
små företagsenheter. Från 1965 till 1975 ökade den totala industrisysselsättningen
från 369 000 till 391 000 anställda. Ökningen föll helt på företag med fler än
50 anställda och med tyngdpunkt på de större företagen. Härigenom kom de mindre
och medelstora företagens sysselsättningsandel att minska från 63,5 % till 59,3
%. Den branschvisa fördelningen av små och medelstora företag visar på ett
mycket starkt småförelagsinslag i livsmedels-, trävam- och teko-industrierna. I
dessa branscher har även utvecklingen mot större företagsenheter varit
starkast. Inom vissa expansiva branscher, bl. a. den plastbearbetande industrin
och elektroindustrin, har antalet små företag ökat. Den regionala utvecklingen
har gått mot en med riksgenomsnittet likartad företagsstorleksstruktur i flertalet
regioner.
En rad
åtgärder har vidtagits från samhällets sida i syfte att underlätta verksamheten
inom småföretagssektorn. Bland den kreditgivning som vänder sig mot de mindre
företagen märks särskilt Håndverks- og sniåiii-dustrifondet vilken har till
uppgift att ställa garantier och lämna långsiktiga investeringskrediter i form
av toppfinansiering till hantverks- och småindustriföretag. I fondens
bestämmelser begränsas dess medverkan till företag med färre än 20 anställda.
Utlåningsramen uppgick år 1977 till 30 miljoner norska kronor. Andra
kreditformer som i betydande utsträckning vänder sig till de mindre och
medelstora företagen utgör Industrifondel och Industriens omstiUing.sfond vilka
båda syftar till att underlätta och främja omställningar och samgåenden inom
industrin. Industrifonden har, förutom lånegarantigivning, möjligheter att
förvärva aktier i företag. Inom ramen för den regionalpolitiska verksamheten är
Distriktenes uibyggings-fond verksamt med bl. a. långivning i
sysselsättningsfrämjande syfte. För främjande av teknisk forskning och
utveckling kan stöd utgå från Uiveck-lingsfondet, vilken lämnar lån för
riskbetonade eller i förhållande till företagets storiek, särskilt betydande
investeringar med ett tekniskt eller marknadsmässigt nyhetsvärde. Såväl
bottenlån som lån på hög risknivå kan lämnas av den ijuni 1977 ombildade/Vo/iAc
Industrihank. För flertalet av de nämnda kreditinstituten gäller att de
tillkommit under 1960- och 1970-talet.
I en i augusti i år framlagd stortingsmelding föreslår den
norska regeringen en utbyggnad av kreditgivningen via Håndverks- og
småindustri-fondet. Industribanken och Distriktenes utbyggingsfond. För år 1978
föreslås en ökning av den förstnämnda fonden till 55 miljoner norska kronor
och en höjd gräns för enskilda lånebelopp från 300 000 till 500 000 norska
kronor. Storleksgränsen för företag som kan komma i fråga för lån föreslås
Prop.
1977/78:40 121
höjd från 20 till 50 anställda. En utredning om
sammanslagning av Industribanken och en ökad regionalisering av
Industribankens verksamhet aviseras.
Företagsserviceverksamhet
bedrivs i första hand vid Distriktenes utbyggingsfond. Genom Statens
tcknologiske insiiiiii har bland andra de mindre och medelstora företagen
beretts tillgång till såväl särskilda utbildningsmöjligheter som
rådgivningstjänster. Kursverksamheten är starkt yrkesinriktad och täcker ett
stort spektrum av branscher och funktionsområden. En betydande
decentralisering av verksamheten har skett. I regeringens stortingsmeld
konstateras alt det särskilda stödet lill föietagsservice i dag är begränsat.
En utbyggnad av den statliga industriella rådgivnings-, kontaktförmedlings- och
informationsverksamheten föreslås därför. Under 1978 föreslås fem särskilda
konior för della ändamål upprättas med sikte på en landsomfattande verksamhet
år 1982. Det administrativa ansvaret för denna verksamhet läggs på Statens
teknologiske institut. Institutets utbildningsverksamhet avses också byggas
ut. bl. a. genom särskilda företagsutvecklande kurser.
Endast
en mindre del av samhällets insalser på forsknings- och utveck
lingsområdet kommer de mindre och medelstora föietagen lill del. Av den
verksamhet som bedrivs vid Norges leknisk-naiurveicnskapUgc jör.s-
kningsråd avser ca fem procent förelag med färre än 100 anställda. Ut-
vecklingsfondei avdelade år 1975 ca en femtedel av sina resurser lill
mindre och medelstora företag. I regeringens stortingsmeld föreslås ökade
informationsinsatser, via bl. a. NTNF. riktade mot små förelag liksom
ökade satsningar på småföretag via Fondet för fremme av bransjeforsk-
ning. Bransjefinskningsföndei. Även behovet av ell ökat hänsynstagande
till de mindre företagens roll i den statliga teknikupphandlingen framhålls.
Staten avser all lägga ökad vikt vid alt mindre förelag blir underleverantö
rer vid offentliga upphandlingar. !
1.1 Danmark
De mindre företagen inom industrisektorn i Danmark ökade
mellan 1965 och 1972 sin andel av såväl föietagsbeståndet som sysselsättning.
Sistnämnda är svarade, bland arbetsställen med fler än fem anställda, denna
kategori för ca 75 % av de 6 800 arbetsställena och 24 % av de 408 000
anställda. De medelstora verksamhetsställena svarade såväl år 1965 som 1972 för
ca 20 % av företagsbeståndet och 30 % av sysselsättningen.
Inom detaljhandeln har ägt rum en motsatt utveckling.
Under 1960-talel minskade antalet försäljningsställen med ca 9 % till 56 000. I
första hand skaffade detta de minsta (0-4 anställda) försäljningställen vilkas
antal minskade med 17 % till 45 000. Sysselsättningen, som totalt setl ökade
något, minskade för denna företagskategori från 113 000 lill 99 000 anställda.
Prop.
1977/78:40 122
Hantverks- och småindustrisektorn (0-19 anställda) har
sedan 1968 minskat något i fråga om antalet företag men tillvuxit
sysselsättningsmässigt. Reparationsföretagen har ökat såväl antals- som
sysselsättningsmässigt medan byggnadssektorn har stagnerat i båda avseendena.
Nyregistreringarna av industriföretag har under senare år uppgått till årligen
ca 4 600 eller motsvarande ca 11 % av företagsbeståndet i denna sektor.
Speciella
samhällsinsatser riktade till de mindre och medelstora företagen finns i
första hand på kreditförsörjningsområdet. Den direkta kreditgivningen
kanaliseras främst genom Direkloratel för Egnsutveckling (direktoratet för
regional utveckling). Lån till hantverk och mindre industri för utbyggnad och
rationalisering kan utgå med normalt högst 350 000 danska kronor i varje
enskilt fall. Beloppsramen är f. n. 40 milj. kr. per år. För lan till
hantverks- och småindustriföretag kan också utgå statliga garantier för
rörelsekapital. Syftet är att möjliggöra i förhållande till företagets storlek
betydande omställningar till nya produkter och marknader. Låneramen är f. n.
200 milj. kr. och högsta lånebelopp 250 000 kr. Garantier lämnas endast till
företag med högst 75 anställda.Indirekt medverkar samhället till att
kreditgivningen till mindre företag främjas genom garantier till
finansieringsinstitut som riktar sig till denna företagskategori. Den totala
garantiramen för detta ändamål uppgår till 60 milj. kr. Bland samhällets
insalser på kreditgivningsområdet finns även sådana som riktas till industri-
och hantverkssektorn i sin helhet eller geografiskt avgränsade delar av denna.
Denna kreditgivning torde i betydande utsträckning komma också de mindre
förelagen till del. Här kan bl. a. nämnas statliga garantier för lån upptagna
för omställning lill nya marknadsförhållanden eller för att möjliggöra
igångsättning, utveckling eller rationalisering av samhällsnyttig produktion.
Inom ramen för det regionalpolitiska stödet (Egnsudvikling) utgår län, bidrag
och garantier. Staten bidrar också med kapitaltillskott till verksamheten vid
Finansieringsinstitutet for Industri og Håndverk Als. Institutet lämnar lån
till expoiterande och importkonkurrerande verksamheter vid bl. a.
nyetableringar, expaiisions- och produktionsomställningar. Kreditgivning
speciellt inriktad mot teknisk utveckling kanaliseras genom Fondet lill fremme
af teknisk og industriel udvikling. Fonden kan medverka vid finansieringen av
utvecklingsprojekt endast i de inledande skedena. Fonden har möjlighet att
lämna lån med villkorlig återbetalningsskyldighet och kan även teckna aktier.
Budgetåret 1976/77 disponerade fonden 90 milj. kr.
Utöver den rådgivnings- och informationsverksamhet som
bedrivs i anslutning till den speciellt småföretagsinriktade
kreditgivningsverksam-heten lämnar samhället särskilt stöd till arbetsmarknads-
och branschorganisationernas tekniska service- och konsulentverksamhet.
Budgetåret 1976/77 uppgick beviljningsramen för dessa ändamål lill 20,2 milj.
kr. Särskilda bidrag för tekniskt inriktad serviceverksamhet och vidareutbildning
utgår även via Teknologirådel till i första hand ett 20-tal godkända
Prop.
1977/78:40 123
lekniska serviceinstitut. Budgetåret 1976/77 anslogs
totalt 164 miljoner för finansieringen av denna verksamhet. Huvuddelen - ca 80
% - avsåg aktiviteter hos serviceinstiluten medan återstoden utgick lill
enskilda projekt. Betydande insatser har härvid avsett service- och utbildningsverksamhet
riktad mot mindre förelag.
7.3 Finland
Antalet omsällningsskatteskyldiga företag i Finland
uppgick år 1974 lill ca 59 000. Huvuddelen av dessa var småförelag. Föietagen
med färre än 200 anställda svarade för 40 % av sysselsättningen i näringslivet.
Inom industrin sysselsatte denna företagskategori 29.6 % av de anställda. Särskilt
stort inslag av mindre och medelstora företag fanns inom varuhandeln -58,4 %.
Antalet små industriföretag (med tlirre än 50 anställda) har hittills under
1970-talel minskat något.
Samhällets
insatser för alt underlätta småföretagens kredilförsörjning sker i flera
former. Endast ett fåtal av dessa riktas direkt till de mindre och medelstora
förelagen. Särskilda s. k. runtestödskrcditer har kunnat utgä till små företag
sedan år 1969. Stödet vänder sig speciellt lill små företag som är verksamma
inom de s. k. utvecklingsområdena. Ränteslödskredit kan avse högst 50 % av
investeringar som medför väsentlig ökning av företagets produktionskapacitet.
Räntestödet utgår med högst 80 % av räntan på länet under de två första åren.
efter det projektet fullföljs, och med 40 % under de två därpå följande åren.
Under år 1975 beviljades 167 sådana krediter till ett totalt lånebelopp om 25
miljoner mark. Långivning med speciell inrikining mol de små industriföretagen
sker även via .s7(//t'/(.s investeringsfond. Utlåningen år 1976 till
småindustrin uppgick lill 15.2 miljoner mark. Den utgjorde emellertid endast en
mycket lilen del av fondens totala ullTining (656.4 miljoner mark). Statliga
garantier, industri-garantier, kan lämnas åt industriförelag och vissa andra
typer av förelag med en omsättning om högst 50 miljoner mark för investeringar
i anläggningstillgångar eller för ökning av rörelsekapitalet. Totalt
beviljades under ar 1976 vidare lån till ett sammanlagt belopp om 30.6 miljoner
mark. Ca 20 % av garantierna avsåg lån för rörelsekapitaltillskott.
Vid sidan av den direkt småföretagsinriktade
kreditgivningen kan lån lämnas till småföretag inom ramen för den
regionalpoliliska stödverksamheten. Utvecklingsfonden kan lämna krediter till
och även teckna aktier i företag belägna i utvecklingsområdena. Till företag i
utvecklingsområdena kan utgå särskilda investerings-, start- och
utbildningsbidrag. Investeringsbidragen beviljas för anskaffande av
anläggningstillgångar. Startbidraget beviljas på gmndval av de löner och
lagstadgade sociala avgifter som föranleds av att ett företag påbörjar eller
utvidgar produktion. Utbildningsbidragets syfte är att kompensera företagen
för utbildningskostnader i samband med alt verksamhet påbörjas eller utvidgas.
Andelen bidrag som
Prop.
1977/78:40 124
beviljats mindre och medelstora industriföretag uppgick
under tiden september 1975 -juni 1977 till ca 73 %. Totalt utgick under
perioden till denna företagskategori ca 160 miljoner mark i sådana bidrag.
Samhällets småföretagsinriktade företagsservice hanteras
huvudsakligen genom handels- och industriministeriets s. k.
industridistriklsorgani-sation. För närvarande finns elva sådana distrikt med
ca 75 anställda. Rådgivnings- och informationsverksamheten år i hög grad
kopplad till det finansiella området. I övrigt berör verksamheten här såväl
företagsekonomiska och administrativa som tekniska frågor. En betydande
utbildningsverksamhet sker också inom de olika distrikten. Utbildningen vänder
sig främst till företagsledarna och nyckelpersoner i företagen. I verksamheten
utnyttjas i första hand externa konsulter. Staten subventionerar kurserna till
ca 50 %. Under år 1976 deltog totalt ca 2 000 personer i dessa kurser. Det kan
slutligen nämnas att huvuddelen av den småföretagsinriktade kreditgivningen
handläggs vid dessa distriktsorganisationer.
7.4 Storbrittanien
Småföretagen sysselsatte i Storbritannien vid 1960-talets
mitt en tredjedel av de anställda i näringslivet. Inslaget av småföretag
varierar betydligt mellan näringsgrenar. I den tillverkande industrin svarade
de mindre och medelstora företagen för 20 % av sysselsättning och produktion
medan inom t. ex. hotell- och restaurangbranschen verksamheten i de små företagen
utgjorde inemot tre Qädedelar av den totala verksamheten. Antalet sysselsatta i
småföretagssektorn uppgick till ca 4,4 miljoner anställda.
Småföretagens andel av såväl sysselsättning som
produktionsvärde inom industrisektorn har fallit under en rad år. En liknande
utveckling har under 1960-talet ägt rum inom handelssektorn och
byggnadsindustrin. Ett ökat inslag av småföretag har noterats inom
samfärdselsektorn och delar av tjänstesektorn.
Industrial and Commercial Finance Corporation (ICFC) är en
av de största långivarna till små företag vad gäller krediter och kapital på
såväl låg som hög risknivå. Bolaget ägs gemensamt av brittiska centralbanken
och olika privata banker. Vid 1970-talets början uppgick den årliga utlåningen
till totalt 152 miljoner pund. ICFC tecknar också i betydande utsträckning
aktier i mindre och medelstora företag. Genom i första hand sitt dotterbolag
Estate Duties Investment Trust (EDIT) kan ICFC förse företag med kapital i
syfte att underlätta generationsskiften och erläggandet av arvsskatt.
Finansiellt stöd till teknisk utveckling i mindre och medelstora företag kan
utgå från National Research Development Corporation (NRDC) och Technical
Development Capital Ltd. (TDC). Sistnämnda bolag är dotterbolag till ICFC.
Återbetalningen sker med hänsyn till försäljningsframgång. NRDC kan även teckna
aktier i bolag. Investeringar finansierade via TDC avser finansieringen efter
prototypstadiet.
Prop.
1977/78:40 125
Kapitaltillskottet kan ta samma former som vad gäller
NRDC:s kreditgivning.
Finansiellt stöd i samband med omställningen av mindre och
medelstora företag inom speciella branscher kan utgå för anlitande av
konsulter. Stödet utgår i form av bidrag med 50 % för konsultkostnader. Vidare
kan särskilda bidrag utgå - med högst 5 000 pund - för undersökningar av
samverkansmöjligheter mellan företag. Bidraget avser 50 % av
utredningskostnaderna och lämnas endast om minst fyra företag berörs.
Rådgivnings- och informationsinsatserna är betydande.
Ansvaret för verksamheten åvilar främst enheten för småföretagsfrågor inom det
brittiska industridepartementet. Främst bör här nämnas de särskilda informationscentra
- Small Firms Information Centres - vilka sedan 1972 är verksamma på ett tiotal
orter. Informationsgivningen avser vägledning i utbudet av företagsservice vid
offentliga och privata inslilutioner. Rådgivningsverksamheten har i försia
hand kommii att inriklas på allmänna företagsledarfrågor och vägledning i
lagstiftning och offentliga regleringar.
En annan typ av rådgivningsverksamhet utgör den år 1976
tillkomna s. k. Small Firms Coiincelling Service ("Småföretagens
rådgivningstjänst"), SFCS. I verksamheten har engagerats f. d.
företagsledare att delta i diskussioner med mindre och medelstora företag om
uppkommande problem. Rådgivningstjänsten är avsedd som ett komplement lill de
nämnda informationscentra och arbetar f. n. på ett lO-tal orter.
I mitten av innevarande år har aviserats uppbyggnad av
ytterligare en rådgivningsverksamhet, syftande till att hjälpa i första hand
medelstora företag inom verkstadsindustrin att ta i anspråk ny teknologi och
nya administrativa styrmedel. Verksamheten avses, i likhet med SFCS, bygga på
en förmedling av erfarenheterna hos, i detta fall. en grupp verkstads-tekniska
experter. Man avser att nå ca 700 företag med denna service inom loppet av de
närmaste två åren.
7.5 Västtyskland
Antalet företag minskade i Västtyskland under 1960-talet
med ca 200 000 enheter eller 10 %. Trots starka koncentrationstendenser inom
vissa branscher uppvisar dock förelagsstrukturen fortfarande en övervägande
andel små företag. Sålunda räknar man med att 95 % av de omkring 1.9 miljoner
företagen (förutom lantbruk och skogsbruk) fortfarande är att hänföra till
gruppen "Mittelstand".
Någon entydig definition på vilka förelag som bör ingå i
kategorin '"Mittelstand" finns inte. I allmänhet hänföres till denna
grupp företag inom hantverk, industri, handel, hotell- och
restaurangbranscherna samt transportväsendet där ägaren själv arbetar och bär det
ekonomiska ansvaret.
Inom denna kategori sysselsätts två tredjedelar av alla
arbetstagare och
Prop.
1977/78:40 126
härifrån härrör omkring 60 % av den totala omsättningen.
Denna höga andel mindre och medelstora företag har under den senaste
femårsperioden förblivit tämligen konstant, även om undantag måste göras för
vissa branscher, där koncentrationstendensen varit utpräglad, t. ex. byggnadsbranschen
och transportväsendet. Avgången av småföretag inom industri och hantverk har i
stor utsträckning kompenserats av ett motsvarande nytillskott inom
serviceområdet.
Del statliga finansiella stödet till småföretagen utgår i
tre former, nämligen som direkta bidrag via statsbudgeten, långfristiga lån
med låg ränta från ERP-fonden (Europé Recovery Program) och genom statliga borgensförbindelser.
Bidragsformerna fördelar sig i huvudsak enligt följande.
Via statsbudgeten har under åren 1970-1975 nära 750
miljoner DM utgått i stöd till små och medelstora företag. Bidrag lämnas bl. a.
för utbildningsändamål, för etablering av nya företag inom nya bostadsområden
eller regionalt svaga områden, för informations- och rådgivningsaktiviteter
samt för underlättande av samarbete mellan företag. Dessa medel har under den
senaste femårsperioden mer än tredubblats. År 1975 avsattes sammanlagt ca 200
miljoner DM. varav 70 miljoner DM var avsett för teknisk forskning och
utveckling.
Av statsmedel har under den senaste femårsperioden vidare
avsatts medel för en rad skilda ändamål som alla kan sägas gynna även de mindre
och medelstora företagens utveckling. Del rör sig om bidrag till tyska företags
deltagande i mässor och utställningar i utlandet, samt för information och
reklam i utlandet.
Via den administrerande myndigheten för krediter från
ERP-fonden, "Kreditanstalt fiir Wiederaufbau", utbetalas lån enligt
två program som speciellt är anpassade för de mindre och medelstora företagen.
ERP-fonden har även ett särskilt program för regionalt stöd till ekonomiskt
svaga regioner i Förbundsrepubliken. Även härifrån kan de mindre företagen erhålla
bidrag och krediter. Lån utgår till hälften av den planerade investeringen.
Till mindre och medelstora företag lämnade ERP-fonden år 1975 drygt 10 000 lån
på sammanlagt 683 miljoner DM. Dessa krediter användes för investeringar om
totalt 2,7 miljarder DM.
Som ett ytterligare stöd till de mindre företagen har
staien under den senaste femårsperioden trätt in med borgensförbindelser för
nyetableringar motsvarande en total lånesumma om 1,3 miljarder DM.
Genom åren har skilda lagstiftningsåtgärder vidtagits för
att stärka de mindre företagens konkurrenskraft. Bland annat ändrades den s. k.
rörel-seidkarskatten 1975, så att högre avdrag beviljades vid beräknande av
vinstskatten. Ett större antal småföretag (ca 800 000 jämfört med tidigare 240
000) blev därmed helt befriade från vinstskatten.
Nya riktlinjer har också införts i fråga om den offentliga
upphandlingen. Dessa avses fortsättningsvis innehålla särskilda regler för hur
även de mindre och medelstora företagen skall inkluderas i all anbudsgivning.
Prop. 1977/78:40 127
För rådgivnings-, infonnalions- och
konlaktförniedlingsverksanihet avsattes år 1975 38 miljoner DM. Merparten av
detta - ca 60 % - avser rådgivning. Verksamheten sker såväl vid olika statliga
organ som i form av stöd till enskilda branschorganisationer.
För iiibildningsinsatser riktade till företagsledare och
anställda i niindre och medelstora företag anslogs år 1975 ca 16 miljoner DM.
7.6 Frankrike
Företag med färre än 200 anställda sysselsatte år 1973 ca
28 % av de anställda i den franska tillverkningsindustrin. Deras andel av den
totala omsättningen uppgick till 22 %. Antalet företag med fler än fem
anställda uppgick till ca 42 000, varav 91 % utgjordes av mindre och medelstora
företag. Inom den träbearbetande industrin, den grafiska industrin saml bland
beklädnadsföretagen dominerade de mindre och medelstora företagen.
Samhällets insatser på småföretagsområdet har fram till de
två senaste åren varit mycket begränsade. Under åren 1976 och 1977 har olika
småföretagsinriktade åtgärder vidtagits såväl på kreditförsörjningsområdet som
i fråga om företagsservice, offentlig upphandling m. m.
Genom
särskilda, huvudsakligen privata, regionala utvecklingsbolag -Sociétés de
Dévdoppemenl Regional - kanaliseras statligt finansiellt stöd till nyetablering
av företag och expansion av befintliga förelag. Del statliga stödet uppgår till
50 % av bolagens deltagande i nyetablerade företag och 25 % av deltagandet vid
expansionsinvesteringar. Under det försia verksamhetsåret har ca 70 miljoner
francs utgått lill dessa ändamål. Särskild kreditgivning riktad till mindre och
medelstora företag har också möjliggjorts genom de specialdestinei'ade medel
som via statlig ohligaiionsupp-låning ställts till dessa företags förfogande.
Under det senaste året har totalt 5,5 miljarder francs upplånats. Finansiellt
bidrag vid nyetableringar har sedan mitten av 1977 utgått från speciella
regionala organ. Bidragen avser anskaffande av anläggningstillgångar och utgår
med hänsyn till den förväntade sysselsättningseffektens storlek. 1 en särskild
försöksverksamhet inom ett departement har vidare introducerats ett system med
villkorliga lån för marknadsföring av nya produkter. Specialdestinerade
krediter till mindre och medelstora företags export lämnas genom UFINEX, vilket
institut genom statliga garantier beretts möjlighet att inrikia viss del av sin
kreditgivning till de mindre och medelstora exportföretagen. Sedan år 1970
utgår också särskilt stöd vid samverkan mellan företag på viss ort eller inom
viss region.
På företagsserviceområdet
har likaledes under de senaste åren tillkommit en rad former för stöd till
niindre och medelstora företag. Här skall nämnas några. Med hjälp av statligt
stöd har ett anlal speciella tjänster för rådgivning i samband med hl. a.
nyelahlering inrättats vid vissa s. k.
Prop.
1977/78:40 128
handelskamrar - Chambres de Commerce et dTndustrie.
Handelskamrarna drivs i enskild regi. En betydande rådgivningsverksamhet har
även byggts ut för att tillgodose de mindre företagens behov av rådgivning m.
ni. vid exportförsäljning. Företagen kan här också erbjudas översiktliga
analyser av sina potentiella exportmöjligheter och särskilt bistånd vid de
utländska handelskamrarna. En särskild kommission har under ar 1976 tillsatts i
iinderleverantör.sfrågor. Kommissionen arbetar såväl med rådgivning som med
probleminventeringar och utredande verksamhet.
Utbildningsverksamhet med inrikining på mindre och
medelstora företag bedrivs på flera områden. Även dessa program har påbörjats
först under senare år eller är under introduktion. Kurser i
företagsbildningsfrå-gor har under ett år bedrivits vid Chambres de Commerce et
dTndustrie. Under hösten 1977 påbörjas en mer omfattande verksamhet av liknande
slag vid vissa tekniska gymnasier.
Informalionsyerksamhel riktad till mindre och medelstora
företag finns bl. a. för underleverantörsfrågor, i allmänna företagsledarfrågor
- "Dossiers PMI", en särskild regelbunden publikation i
småföretagsfrågor - och vad avser olika arbetsmarknadspolitiska,
regionalpolitiska, skattemässiga och andra samhäUsåtgärder som kan ha betydelse
för verksamheten vid de mindre och medelstora företagen.
Slutligen kan nämnas att den offentliga upphandlingen i
ökad utsträckning medvetet inriktats på mindre och medelstora företag. Speciella
mål har uppsatts vad avser denna förelagskategoris andel av upphandlingen.
Särskilda åtgärder har också vidtagits för att korta ner betalningstiderna vid
mindre företags leveranser till staten.
7.7 Nederländerna
Det totala företagsbeståndet har mellan 1965 och 1975
minskal från 275 000 till 230 000 enheter. De mindre förelagens') andel av
sysselsättningen i det nederländska näringslivet har minskat från 23 % år 1963
till 21 % år 1976. Förändringen i det absoluta antalet sysselsatta i mindre
företag har varit obetydligt under denna period. Antalet mindre företag har
minskat inom samtliga näringsgrenar utom hotell- och restaurangnäringen.
De mindre och medelstora företagen har endast i begränsad
omfattning blivit föremål för särskilda samhällsinsatser. Övergripande program
för stöd till småföretagen saknas. Däremot har vidtagits andra åtgärder som i
varierande mån även kommer småföretagen till godo.
Direkt småföretagsinriktat kreditstöd lämnas genom den
nederländska banken för den mindre industrin och handeln (Nederlandse
Middenstand-bank) i samråd med ekonomiministeriets avdelning för handel,
hantverk och tjänster. För expanderande företag har lämnats finansiellt stöd av
flera
') Avser vanliga företag med högst 50 anställda för vissa
näringsområden, dock högst 20 anställda.
Prop. 1977/78:40 129
slag. bl. a. investeringskrediter på hög risknivå, lån för
överlagande av eller samgående med andra företag samt lån för finansiering av
samverkansprojekt. I vissa fall kan statliga garantier lämnas för lån upptagna
i bank.
NEHEM (Stickting Nederlandse Herstmcturerings
Maatschappij) bildades år 1972. Dess huvudsakliga uppgift är att för
industribranscher med strukturproblem genomföra undersökningar, utarbeta
omstruktureringsplaner samt bistå och övervaka genomförandet av dessa planer.
Inom vissa branscher kan NEHEM finansiellt bistå enskilda företag som har
allvarliga strukturproblem.
Stöd till enskilda företag med akuta problem administreras
huvudsakligen av Bureau Bijzondere Bedrijfsproblemen (B.B.B.) vid ekonominiinis-teriet.
Via byrån kan utgå en bred skala av stöd, såväl lån som bidrag. De flesta
företag som sökt stöd genom B.B.B. har varit småföretag med mindre än 100
anställda.
Det finns tre statsunderstödda regionala utvecklingsorgan
- NV Noordlijke Outwikkelingsmaatschappij (N.O.M.), Limburgse Instituut voor
Outwikkeling en Financiering (L.I.O.F".) samt den nyetablerade N.V.
Overijsselse Outwikkelingsmaatschappij. Ein betydande del av verksamheten vid
dessa organ inriktas på mindre och medelstora företag. Till utvecklingsorganens
förfogande står bl. a. vissa kreditgivningsmöjligheter. En omfattande
rådgivnings- och informationsverksamhet bedrivs också.
Fömtom den företagsservice som förmedlas till bl. a.
mindre och medelstora företag genom NEHEM bedrivs vid De Raad voor het Midden
-en Kleinbedrijf en verksamhet med rådgivning riktad till de mindre företagen.
7.8 USA
Småföretagssektorn') svarar i USA för 97 % av företagen,
ca 50 % av sysselsättningen och ca 40 % av näringslivets omsättning.
Antalet småföretagsenheter har ökal betydligt under
1970-talets början. Småföretagens andel av sysselsättningen har i stort legat
oförändrad mellan år 1970 och 1975.
Samhällets insatser på småföreiagsområdet kanaliseras i
första hand genom den i början av 1950-talel tillskapade Small Business
Adininistra-tioii. SBA. Denna oiganisaiion är i första hand en finansiell
institution med möjlighet att förse mindre och medelstora företag med såväl
långfristiga krediter som aktiekapitaltillskott. SBA medverkar vidare till alt
den offentliga upphandlingen i viss omfattning styrs mot de mindre företagen.
Slutligen riktar organisationen ett betydande utbud av rådgivnings- och
informationsservice till den mindre företagsverksamheten. Verksamheten
') Småföretagsbegreppet ges i den amerikanska
administrationen ingen storleksmässig definition.
9 Riksdagen 1977178. I saml. Nr 40. BUaga I
Prop.
1977/78:40 130
bedrivs huvudsakligen genom ett drygt 10-tal lokala kontor
med sammanlagt 4 200 anställda. Den under år 1977 antagna budgeten uppgick
till 2.96 miljarder dollar och organisationen är auktoriserad att garantera
privata lån till småföretag om totalt 7 miljarder dollar.
SBA:s kreditgivning till företag enligt s. k. individuella
låneprogram (Regular Business Loans) uppgick år 1975 till I 600 miljoner
dollar. Lånen avsåg såväl expansionsinvesteringar i anläggningar och utrustning
som tillskott av rörelsekapital och krediter vid omställning av företags verksamhet.
Av det totala antalet beviljade lån - ca 22 000 - avsåg 25 % lån till lokala,
privata utvecklingsbolag etablerade för att ekonomiskt främja tillväxten av
handel och industri inom lokalt avgränsade områden. Under år 1975 utgick 358
sådana lån om totalt 81 miljoner dollar. Sedan programmets tillkomst år 1958
beräknas ca 260 000 sysselsättningstillfällen ha skapats eller räddats. Via
delstatliga utvecklingsbolag görs vissa ytterligare liknande insatser med
något mer förmånliga lånevillkor. Särskilda lånemöjligheter finns vidare för
vissa typer av samverkansprojekt mellan småföretag. Speciella låneformer har
också tillkommit för att förse mindre förelag med krediter för investeringar
eller omställningar till följd av samhällets reglering, bl. a. på
arbetsmiljöområdet, konsumentskyddsområdel och vid uppförandet av militära anläggningar.
SBA auktoriserar och delvis finansierar vidare särskilda
investeringsbolag - Small Business Investment Companies (SBIC) - genom vilka
enskilda skall kunna kanalisera riskkapital till mindre företag. Särskilt
förmånliga beskattningsregler har givit ett incitament till medverkan i dessa
bolag. Vid slutet av år 1975 fanns 262 verksamma bolag med ett totalt kapital
om ca 390 miljoner dollar. SBA har vidare möjlighet att i vissa fall lämna
garantier till factoringbolag för täckning av upp till 90 % av förluster
uppkomna till följd av utebliven betalning från mindre företag.
Den federala regeringen upphandlar varje år varor och
tjänster för flera miljarder dollar. SBA bevakar att en skälig del av dessa
kontrakt går till småföretag. Förutom direkta kontrakt förekommer ett
omfattande system för att tillförsäkra småindustrin tillfällen till
underleveranser genom överenskommelser med de hundra största
entreprenadföretagen i USA. 1 de fall ett litet företags förmåga att uppfylla
ett kontraktsförhållande ifrågasattes av en federal upphandlare kan SBA efter
granskning av företagets resurser uttarda ett s. k. kompetensbevis, vilket
garanterar företaget förmåga att motsvara ifrågavarande kräv.
Rådgivnings-, informations- och utbildningsverksamheten är
i huvudsak inriktad på de företagsledande funktionerna i företaget. Av särskilt
intresse är att notera de s. k. SCORE/ACE (Service Corps of Retired Executives
resp. Active Corps of Executives). Detta är en frivilligkår av pensionerade och
aktiva professionella företagsledare med goda meriter som via SBA
tillhandahåller sitt kunnande och kan "rycka ut" för att bistå ett
litet företag som har problem. Sedan begynnelsen 1964 har inemot 300 000
Prop. 1977/78:40 131
sådana uppdrag genomförts. Det totala antalet personer i
denna verksamhet uppgår idag till 5 800.
7.9 Kanada
Med småföi-etag avses i Kanada vanligen företag med färre
än 100 anställda vad avser industrin och färre än 50 anställda vad gäller
övriga näringsgrenar.
År 1973
hade 88 % av samtliga företag i näringslivet färre än 100 anställda. Antalet
anställda i småföretagen uppgick till ca 1.9 miljoner personer, vilket utgjorde
ca 33 % av den totala sysselsättningen.
Särskilda
former för samhälleligt stöd till småföretagen har funnits sedan länge. De direkta
och indirekta samhällsinsatserna beräknas till idag mellan 500 och I 000
miljoner dollar per år. Huvudansvaret för samhällets stöd lill småföretagen
åvilar en särskild minister bunden till industri- och handelsdepartementet.
En rad
finansiella stödformer finns. År 1944 startades Indnstridlu ui-veckUngsbanken
(IDB) med sin verksamhet riktad i första hand till småförelagen. Denna
ersattes år 1975 av Federala föreiagsuivecklingshanken (FBDB). 1 samband härmed
expanderades utbildningen till småföretag och regionala kontor öppnades. FBDB
kan numera även teckna aktier i småföretag. Sedan 1944 har totalt 3 500
miljoner dollar lånats ut till småföretag via IDB och FBDB. Vid mitten av år
1977 hade FBDB lån utestående hos ca 32 000 småföretag.
Statliga
lånegarantier kan även liimnas för finansiering vid företagsetablering eller
expansion i småföretag. Under år 1976 ställdes garantier till ett belopp om
totalt ca 80 miljoner dollar. De individuella garantibeloppens maximala storlek
höjdes i mitten av år 1977 till 75 000 dollar.
Det kan
vidare nämnas att företag med beskattningsbara inkomster understigande 150 000
dollar per år genom sänkt beskattning stimuleras att låta vinsten stanna kvar i
företaget.
För
ekonomiskt utsatta regioner finns särskilda program för industriell expansion
via Departinent for Regional Economic Expansion. Genom det nyligen införda s.
k. företagsutvecklingsprograinmet har små företag beretts särskilda
möjligheter att finansiera produktutveckling och marknadsföring av nya
produkter.
Samhällets
småföretagsinriktade företagsserviceverksamhet kanaliseras i första hand genom
FBDB. Ett särskilt rådgivningsprogram administreras av banken. Särskilda former
finns även för att underlätta småföretagens möjligheter att få tUlgång till den
yrkesutbildade arbetskraft som erfordras. Detta sker via speciella
arbetsmarknadscentra (Canada Manpower Centres). Genom denna kan också särskild
personalutbildning arrangeras.
Prop.
1977/78:40 132
7.10 Japan
Småföretagens sysselsättningsandel har i Japan legat på ca
80 % ända sedan början på 1960-talet. Minskningen har sedan dess varit mindre
än 2 procentenheter.
Inom tillverkningsindustrin har de små företagsenheternas
sysselsättningsandel sedan år 1963 legat oförändrad på ca 70 %. Denna i
jämförelse med de västeuropeiska länderna mycket höga andel torde delvis kunna
förklaras av den för små företagsenheter särskilt gynnsamma företagsbeskattningen.
Inom byggnadsindustrin svarar de mindre och medelstora företagen för ca 90 % av
sysselsättningen. Småföretagens andel av sysselsättningen inom varuhandeln har
under det senaste decenniet minskat något och uppgick år 1972 till 85 %. De
mindre företagen minskade sin sysselsättningsandel inom servicenäringen från 80
% till 70 % under samma period.
Samhällets insatser till stöd för småföretagen
administreras av handels-och industridepartementet (MITI, Ministry of
International Trade and Industry) samt av ett till regeringen knutet råd för
småföretagsfrågor (Medium and Small Enterprise Policy Deliberation Council).
Samhällets direkta insatser på kreditförsörjningsområdet
förmedlas dels genom botlenlångivningsinstilut, dels i form av funktionell
specialdesline-rad kreditgivning. Sistnämnda långivning avser en rad ändamål
såsom stöd till utbildning av företagsledare, lån vid samverkansprojekt och
stöd till modernisering av produktionsapparaten. Hämtöver finns en statlig leasingverksamhet
med huvudsaklig inriktning på mindre företag. Samhällets företagsservice
förmedlas i första hand genom olika småföretagareföreningar oeh statiiga
konsulter, genom kostnadsfri tillgång till laboratorier m.m.
Företagareföreningarna utgörs av ett stort antal delvis statsunderstödda
enskilda föreningar för olika typer av samverkan mellan mindre och medelstora
företag, såväl på kreditförsörjningsområdet som i fråga om produktion och
försäljning. Dessa enskilda organisationers verksamhet är i stor utsträckning
reglerad i särskild lagstiftning.
Vid sidan av insatserna på kreditförsörjnings- och
företagsserviceområdet har även andra åtgärder vidtagits vilka syftar till att
särskilt underlätta de mindre företagens verksamhet. Tidigare har nämnts
företagsbeskattningens för små företag särskilt gynnsamma utformning. De små
företagens roll i den statliga upphandlingen behandlas i särskild lagstiftning.
Vidare finns bestämmelser om att samhället i vissa fall kan begränsa stora
detaljhandelsföretags verksamhet till förmån för de små företagen.
Prop.
1977/78:40 133
8.
Föredraganden
8.1
Inledning
Statsministern
har tidigare denna dag redovisat regeringens allmänna syn på småföretagens
situation. Han har därvid anfört bl. a. följande.
Småföretagen,
dvs. företag med mindre än ca 200 anställda, utgör en viktig del av vår
ekonomi. Småföretagen svarar för mer än en tredjedel av vår industriella sysselsättning.
De är av utomordentlig betydelse för den regionala utvecklingen. Småföretagen
spelar en avgörande roll för utkomstmöjligheterna för människor på mindre
orter och därmed också för dessa orters möjlighter att bibehålla sin livskraft.
Deras betydelse för innovationsprocessen inom näringslivet är stor. De är en
viktig källa för teknisk förnyelse liksom för tillkomsten av nya affärsidéer.
Småföretagen fyller också en väsentlig funktion som underleverantörer och
legotillverkare för störte inhemska och utländska företag.
Statsministern
har också framhåUU att en rad förhållanden verkar direkt hindrande på
småföretagens utveckling och expansion. Till dessa utvecklingshinder hänför
sig framför allt frågor rörande kapitalförsörjning, kapitalbeskattning,
företagsservice och företagsimiljön. För att åstadkomma en gynnsam utveckling
bland småföretagen är det därför en självklar utgångspunkt för regeringens
poUtik att söka minska förekommande utvecklingshinder. Det gäller att ta tUl
vara outnyttjade möjligheter inom småföretagen tUl ökad produktionsvolym och
sysselsättning, ökad produktivitet, ökad produktutveckling och
innovationsveirksamhet samt ökad export.
Jag
skall nu med utgångspunkt i de av statsministern angivna riktlinjerna för
regeringens politik på småföretagsområdet redovisa olika förslag till åtgärder
inom industridepartementets verksamhetsområde. Mina förslag är inriktade främst
på att lösa de problem som hänger samman med kapitalförsörjningen och servicen
till företagen.
I
det följande kommer jag att ta upp frågor om dels uppbyggnad av regionala
utvecklingsfonder med de nuv;irande företagareföreningarna som bas, dels ny
inriktning av verksamheten vid Svenska Industrietablerings AB (SVETAB), dels
förstärkning av den småföretagsinriktade fort-bUdningen, dels stöd tUl
exploateringsföretcig, dels ock ökat stöd tUl uppförande av kommunägda
industrUokaler inomi främst det inre stödområdet.
De
medelsbehov som följer av mina överväganden beräknar jag tUl sammanlagt nära
470 milj. kr för nästa bud:?etår. Jag avser att återkomma härtUl vid min
anmälan till budgetpropositionen 1978.
Till
grund för mina överväganden ligger ett omfattande utredningsmaterial. Jag har
tidigare i avsnitt 2 översiktligt redovisat resultaten av den
utredningsverksamhet som har bedrivits för att kartlägga och analysera
småföretagens situation och utvecklingstendenser. Här bör särskilt framhållas
verksamheten vid statens industriverk, vissa universitet och högskolor samt
näringslivets egna organisationer.
Prop. 1977/78:40 134
Företagareföreningsutredningen (A 1975:03) tillkallades i
slutet av år 1975 för att utreda företagareföreningarnas ställning och roll
inom den närings- och regionalpolitiska organisationen samt för att göra en
analys av bl. a. småföretagens tillgång och efterfrågan på krediter.
Utredningens betänkande (SOU 1977:3) Utbyggd regional näringspolitik och
remissyttrandena över betänkandet är ett viktigt underlag för mina
överväganden.
I rapporten (SIND 1975:6) Kursverksamheten m. m. vid
statens industriverk redovisade industriverket förslag tUl förstärkning och
effektivisering av den småföretagsinriktade fortbildningen.
SINFDOK-utredningen lade i en skrivelse i juni 1977 fram
förslag om intensifierad informations- och dokumentationsverksamhet m. m. vid
företagareföreningarna.
Utöver vad jag nu har nämnt finns åtskilliga rapporter,
promemorior och skrivelser som behandlar olika frågeställningar på
småföretagsområdet.
Under beredningsarbetet i industridepartementet har
överläggningar hållits med företrädare för bl. a. företagens och de anställdas
organisationer.
8.2 Uppbyggnad av regionala utvecklingsfonder
8.2.1 AUmänt
Utvecklingen under senare år har ställt ökade krav på både
företagen och deras anställda. De strukturella förändringarna i näringslivet har
fortsatt i snabb takt. Den tekniska nivån har höjts med krav på allt mer
komplicerad teknisk och maskinell utrustning. Produkternas livslängd har blivit
kortare, vilket har ställt ökade krav på produktutveckling och på
bedömningsunderiaget vid produktval. Konkurrensen har hårdnat i takt med
handelns ökade internationalisering. Kraven på förbättrad yttre och inre miljö
har successivt ökat. Dessa förhållanden leder i många fall till påfrestningar
och anpassningsproblem som kan vara speciellt kännbara för småföretagen.
Denna utveckling ställer stora anspråk på
näringspolitiken. Statsministern har tidigare framhållit att en självklar
strävan från regeringens sida är att fortlöpande vidta åtgärder för att
effektivisera de näringspolitiska instrumenten.
På ett flertal områden har samhället redan vidtagit
åtgärder i syfte att undanröja de svårigheter som möter småföretagen. Det
gäller främst på kredit- och kapitalförsörjningsområdet samt på
företagsserviceområdet. Flera olika organ har inrättats på både central och
regional nivå. Deras stöd- och utvecklingsprogram varierar vad avser ändamål,
omfattning och inriktning.
Bland de kreditinstitut och andra organ som genom statens
medverkan har tillkommit för att främja utvecklingen bland småföretagen bör
nämnas
Prop.
1977/78:40 135
AB Industrikredit, AB Företagskredit, Sveriges
Investeringsbank AB, Företagskapital AB, Norriandsfonden, SVETAB, statens
utvecklingsfond, statens industriverk, inkl. dess enhet för företagsutveckling
(SIFU), Sveriges exportråd och Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland
(lUC). Vidare bör speciellt företagareföreningarna nämnas.
Företagareföreningarna är organiserade som ekonomiska
föreningar. De skall genom företagsservice och kreditstöd söka stimulera
utvecklingen bland de mindre och medelstora industriföretagen inom länen. Det
finns en förening i varje län. Verksamheten finansieras huvudsakligen med
bidrag från staten och resp. landsting. Föreningarnas kreditverksamhet möjliggörs
genom att de kan ta upp lån från statens hantverks- och industrilånefond.
Företagareföreningsutredningen
framhåller i sitt betänkande, med utgångspunkt i den splittrade bild som det
statliga stödet lill småföretagen uppvisar, att en ökad samordning på regional
och lokal nivå av olika näringspolitiska insatser bör åstadkommas. Behov av
ökad samordning föreligger enligt utredningen inte bara av de centrala
näringspolitiska organens, landstingens och kommunernas kontakter med
företagen utan också av själva genomförandet av stöd- och utvecklingsprogrammen.
Hittillsvarande erfarenheter visar att företagen skulle finna det värdefullt
att kunna repliera på en organisation, som kan arbeta i nära kontakt med
företagen. De har redan ofta svårigheter att överblicka alla de organ och
aktiviteter som står till buds. Företagen känner ofta inte till vilka
stödformer som finns och de vet inte vart de skall vända sig med sina problem.
De har sällan tid eller resurser att söka lösningar på problemen genom all
kontakta alla olika myndigheter och organ.
Utredningen anser att åtgärder bör vidtas i syfte att
effektivisera de utvecklingsfrämjande insatserna för näringslivet inom varje
län. Utredningen pekar på att företagareföreningarna redan i dag fungerar som
en slags samordnande organisation i varje län. Föreningarnas resurser behöver
emellertid enligt utredningens uppfattning kraftigt förstärkas. De måste
samtidigt få en bättre organisatorisk uppbyggnad för att mer effektivt kunna
stödja småföretagen.
Utredningen har i sin genomgång och analys av
företagareföreningarnas nuvarande verksamhet funnit föreningarna i stort väl
lämpade att utgöra basen för en framtida regional näringspolitisk organisation.
Föreningarna börjar enligt utredningen få väl utvecklade kontakt- och
informationsvägar inte bara till de mindre och medelstora företagen utan också
till de olika centrala och regionala myndigheterna samt till andra organ, som
ingår i den näringspolitiska organisationsstrukturen. De ökade resurser som har
ställts till föreningarnas förfogande har enligt utredningen inneburit att
förutsättningarna för olika insalser i företagen har förbättrats. Genom nära
kontakter har föreningarna fått förtroende hos företagen och bidragit till en
gynnsam utveckling bland dessa.
Prop.
1977/78:40 136
Samtidigt pekar utredningen på att det hos dagens
företagareföreningar finns vissa olösta problem och att det föreligger vissa
förhållanden som inte kan betraktas som helt tillfredsställande. Några av dessa
är av generell natur medan andra är att hänföra till svagheter inom enskilda
föreningar. Vissa av problemen beror på bristande resurser. Utredningen har
redovisat förslag till lösningar av dessa problem.
Utredningen föreslår sammanfattningsvis att
företagareföreningarnas resurser för både kreditstöd och företagsservice
förstärks kraftigt. Vidare föreslås att en siftelse med staten och resp.
landsting som huvudmän bildas i varje län för att överta föreningarnas
nuvarande uppgifter.
Utredningens förslag i stort får ett mycket positivt
mottagande av det helt övervägande antalet remissinstanser. Dessa är
genomgående posiliva till förslaget att de näringspolitiska insatserna byggs ut
på regional nivå och att företagareföreningarna får utgöra basen för uppbyggnad
av en regional näringspolitisk organisation.
För egen del kan jag i huvudsak ansluta mig till
företagareföreningsutredningens slutsatser och förslag. Behovet av att
åstadkomma en ökad samordning på regional nivå av samhällets näringspolitiska
insatser anser jag vara uppenbart. Det är vidare angeläget att minska avstånden
mellan olika näringspolitiska organ och företagen. Företagareföreningarna
spelar i detta avseende enligt min uppfattning en central roll. Föreningarna
har verksamt bidragit till att främja utvecklingen inom länens näringsliv och
till en bättre regional balans. Den verksamhet som föreningarna bedriver bör
enligt min mening utgöra en bas för en förstärkt samhällelig näringspolitik i
länen.
De överväganden och förslag, som utredningen har lagt
fram, är därför enligt min mening väl ägnade att läggas till gmnd för ett
ställningstagande till företagareföreningarnas framtida verksamhet och därmed
också till frågan om hur näringspolitiken på lämpligt sätt skall kunna
förstärkas på regional nivå.
Jag övergår nu till att behandla huvudfrågorna i
utredningens förslag.
8.2.2 Organisationsform. ledning och uppföljning m. rn.
Som redan har framgått ställer sig
företagareföreningsutredningen kritisk till att organisationsformen ekonomisk
förening bibehålls. För att en ökad stabilitet i föreningarnas organisatoriska
uppbyggnad skall åstadkommas bör enligt utredningens förslag föreningarna
upplösas och ombildas till stiftelser med stat och landsting, samt i
förekommande fall kommun utanför landsting, som stiftare och huvudmän. En
övergång till stiftelseform kan enligt utredningen i viss mån ses som en
formell anpassning till de faktiska förändringar som redan har ägl rum.
Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller
lämnar utan erinran utredningens förslag att föreningarna ombildas till
stiftelser med staten och
Prop.
1977/78:40 137
landstingen som huvudmän. Ett fåtal remissinstanser bl. a.
några företagareföreningar och länsstyrelsen i Kalmar län. anser dock att
föreningsformen bör bibehållas.
Stiftelseutredningen är kritisk mot stiftelseformen och
förordar att företagareföreningarna ombildas till aktiebolag.
Landsorganisationen
i Sverige (LO) framhåller i sitt ytirande att man inte motsätter sig att även
landstingen ingår som huvudmän i stiftelserna men att man av både principiella
och prakliska skäl hade föredragit renodlade statliga stiftelser.
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) framför liknande synpunkter och anser
att övervägande skäl talar för att endast staten bör vara huvudman för de nya
stiftelserna. Stockholms läns landsting å andra sidan förordar att landstingen
ensamma blir huvudmän.
Svenska
kommunförbundet framhåller att starka skäl talar för ett delat statligt,
landstingskommunalt och primärkommunalt huvudmannaskap. Förbundet förordar
därför att formerna för huvudmannaskapet prövas förutsättningslöst i varje län
och i samarbete mellan berörda parter, däribland kommunerna.
Enligt min
mening bör företagareföreningarna få en ny roll i samhällets näringspolitik.
Den medför att formen ekonomisk förening inte längre är lämplig.
Företagareföreningsutredningens förslag att föreningarna ombildas till
stiftelser anserjag vara väl underbyggt. En övergång till stiftelseform medger
att verksamheten kan bedrivas med krav på flexibilitet och anpassning till de
särskilda förhållanden som råder i varje län. Vidare kan den organisatoriska
anknytningen till landstingen garanteras. Enligt min mening är det viktigt att
näringspolitiken i länen får en så bred förankring som möjligt. Utredningens
förslag att landstingen tUlsammans med staten blir huvudmän för verksamheten
finner jag därför både naturiigt och nödvändigt.
Efiersom
ett åtagande att vara huvudman också bör vara förenat med ett åtagande att
finansiera verksamheten lorde i praktiken knappast andra parter än stat och
landsting vara aktuella. I likhet med utredningen bedömerjag det inte som
realistiskt att bidrag från kommuner - bortsett från de kommuner som ligger
utanför landsting - kan bli av en sådan storleksordning att det motiverar
huvudmannaskap. Detta spörsmål får också anses beröra frågan om
primärkommunernas rättsliga kompetens på det näringspolitiska området. Däremot
anser jag det vara värdefullt att ett nära samarbete med kommunerna åstadkoms.
Jag förordar således att en stiftelse med staten och resp.
landsting som stiftare och huvudmän bildas i varje län med uppgift att överta
företagareföreningarnas nuvarande uppgifter och verksamhet. I förekommande
fall bör även kommun utanför landsting ingå. Den roll i näringspolitiken som
stiftelserna avses få kommer att ställa stora krav på ledningen av verksamheten.
Jag återkommer senare till denna fråga.
En allmän strävan bör enligt min uppfattning vara att
stiftelserna i de
Prop. 1977/78:40 138
olika länen görs likaitade vad gäller mål, uppgifter,
styrelsesammansättning osv. Regionala olikheter kan självfallet finnas som
motiverar variationer i vissa avseenden.
Rent formellt kan en övergång från förening till stiftelse
ske genom att en stiftelse bildas som övertar föreningarnas oiganisaiion och
verksamhet. Föreningarna kan därefter upplösas i den ordning som föreskrivs i
lagen om ekonomiska föreningar. Eftersom föreningarna är självständiga och med
egen beslutanderätt, fordras samverkan från deras sida. Några problem i detta
avseende räknar jag inte med skall föreligga.
Jag kommer inom kort att ta initiativ till att
förhandlingar tas upp om att upplösa de nuvarande föreningarna och om att bilda
stiftelser. Jag avser att föreslå regeringen att en särskild
organisationskommitté tillkallas för ändamålet.
Stiftelserna bör enligt min mening inom de ramar som
stiftarna fastställer ha stor självständighet. Samhällets ledning av
verksamheien bör således ske genom utlagda program och fastställda normer, t.
ex. i fråga om lånevillkor. Styrningen av den löpande verksamheten bör
överlåtas på stiftelserna och deras ledningar. Det bör, som också
företagareförenings-utredningen har understrukit, ankomma på resp. stiftelse
att själv bestämma om uppläggning och inriktning av den löpande verksamheten.
Samtidigt vill jag i likhet med LO understryka att stiftelserna som utgångspunkt
för sin inriktning av verksamheten och för sina prioriteringar i övrigt
givetvis måste ha den övergripande planering som sker inom ramen för den av
statsmakterna fastställda industri-, regional- och sysselsättningspolitiken.
Kontroll av stiftelsernas verksamhet bör ske årligen genom
revision. Enligt min uppfattning bör varje stiftelses verksamhet granskas av
tre revisorer. En av dem bör vara auktoriserad. Därutöver bör staten och resp.
landsting utse var sin revisor. Huvudmännen bör årligen besluta om ansvarsfrihet
för styrelsen och verkställande direktören i stiftelserna. Jag vill i
sammanhanget erinra om att industriverket har utarbetat en modell för revision
av de nuvarande företagareföreningarnas verksamhet.
Landstingsförbundet framhåller i sitt yttrande att
lösningen med dubbelt huvudmannaskap och den enskilda organisationsformen måste
få till konsekvens att inget statligt centralt organ ensamt bör kunna ge
direktiv för verksamheten i dess helhet eller utöva tillsyn i vedertagen
mening. Däremot är det enligt förbundets mening nödvändigt att något organ för
statens vidkommande arbetar med planering och resurstilldelning, samt med
uppföljning av verksamheten. Uppgifterna är enligt förbundet av den karaktären
att de bör läggas på departementsnivå och då naluriigen på
industridepartementet.
Jag delar Landstingsförbundets uppfattning att det dubbla
huvudmannaskapet för stiftelserna kan få vissa konsekvenser för ledning och
upp-
Prop.
1977/78:40 139
följning av verksamheten på central nivå. Ett stort antal
frågor är gemensamma för stiftelserna och där finns behov av samråd och
erfarenhetsutbyte mellan huvudmännen men också mellan stiftelserna. Enligt min
uppfattning bör ett särskilt organ för detta ändamål skapas. I organet bör
ingå företrädare för bl. a. industridepartementet, industriverket och landslingen.
Även personalen vid stiftelserna bör genom sina organisationer vara företrädd i
organet. Organet bör inte ha eget kansli. Kansliresurser bör enligt min mening
tillhandahållas av industriverket.
Den av mig
förordade modellen innebär att industriverket får en något annan roll än
tidigare. Förutom att verket på samma sätt som gäller för andra centrala
myndigheter och organ bör utnyttja stiftelserna när det gäller att föra ut
olika insatser och program bör verkets uppgifter gentemot stiftelserna falla
inom i huvudsak två områden.
För det
första bör statens huvudmannaansvar utövas genom verket. På verket bör sålunda
falla ansvaret för översiktlig planering. Vidare bör verket årligen till
regeringen redovisa det totala behovet av statliga tillskott till stiftelserna
samt med utgångspunkt i regeringens anvisningar fördela de av riksdagen till
stiftelserna anvisade medlen.
Verkets uppgift blir att bl. a. medverka till att behovet
av företagsservice och kreditgivning blir allsidigt tillgodosett i
stiftelsernas verksamhet och att aktiviteter som är av riksintresse får
tillräckligt utrymme.
För det andra bör verket ansvara för den centrala servicen
till stiftelserna. Allmänt bör verket ge råd, stöd och service till
stiftelserna. 1 praktiken torde det knappast bli fråga om några större
förändringar, eftersom redan de nuvarande relationerna mellan verket och
föreningarna kännetecknas av ett kontinuerligt informations- och
erfarenhetsutbyte.
Mitt
förslag att skapa ett organ för samråd och erfarenhetsutbyte mellan huvudmännen
men också mellan stiftelserna innebär att flera funktioner motsvarande dem som
i dag ligger hos föreningarnas samrådsorgan -Företagareföreningarnas förbund -
kommer att handhas av det nya organet.
När det gäller stiftelsernas inre organisation innebär
företagareföreningsutredningens förslag bl. a. att de bör ledas av en styrelse
med normalt högst elva ledamöter.
I
styrelsen bör, enligt utredningen, företrädare för huvudmännen eller i varje
fall för samhälleliga intressen vara i majoritet. Med företrädare för
samhälleliga intressen avses även representant för primärkommuner.
Utöver företrädare för huvudmännen bör. enligt
utredningen, ingå företrädare för primärkommunerna, för företagareorganisationer
och för fackliga organisationer. Två modeller redovisas för att utse
företrädarna för intresseorganisationerna, den ena där landstinget träffar sitt
val efter formella förslag från organisationerna och den andra där landstinget
är mer obundet.
Prop.
1977/78:40 140
Enligt denförsta modellen utses styrelsen på följande
sätt:
regeringen
eller, efter delegation, statens industriverk utser två
ledamöter,
varav en
skall vara landshövdingen eller den regeringen förordnar landstinget
utser nio ledamöter varav en ledamot efter förslag från
Svenska
kommunförbundets länsavdelning
tre ledamöter efter förslag från företagareorganisationer
två ledamöter efter förslag från central facklig
huvudorganisation
(LO och TCO)
tre övriga
ledamöter. Enligt den andra modellen utser landstinget samtliga nio ledamöter
efter fritt val, men med beaktande av att olika intressegrupperingar främst
primärkommuner, företagareorganisationer och fackliga organisationer blir
företrädda.
Dessutom bör enligt utredningsförslaget för båda
modellerna gälla att en personalföreträdare, om avtal härom träffas, utses
efter förslag från arbetstagarorganisation som är företrädd hos stiftelsen.
Denna personalföreträdare bör ha samma befogenheter som personalföreträdare i
statlig myndighets styrelse.
Utredningen avstår från att förorda någon av modellerna
men framhåller dock att behovet av att inom stiftelsernas ram få till stånd en
av alla accepterad anknytning till näringslivet- såväl företagsägare som
anställda - troligen bäst tUlgodoses i den modell där resp.
intresseorganisation avger egna förslag till ledamöter, som sedan utses av
landstinget.
Remissinstanserna är splittrade i fråga om styrelsens
storlek, sammansättning och utseende.
Vissa länsstyrelser och landsting förordar exempelvis att
antalet styrelseledamöter bör uppgå till 13. Stockholms läns
företagareförening anser att förhållandena i Stockholms län motiverar att
antalet bör vara 17.
Å andra sidan hävdar flera inslanser, t. ex.
industriverket, några företagareföreningar och LO, att antalet ledamöter bör
vara nio.
Utredningens första modell för utseende av företrädare för
intresseorganisationerna, där landstinget träffar sitt val efter förslag från
organisationerna, har fått anslutning från bl. a. näringslivsorganisationerna,
flertalet företagareföreningar och länsstyrelser. Några landsting har också
biträtt modellen. TCO kräver att den nuvarande ordningen med en självständig
nomineringsrätt för TCO behålls. LO framför motsvarande synpunkter. LO vänder
sig vidare mot alt landstingen enligt utredningens förslag skall utse större
delen av styrelsen. LO anser att eftersom stiftelserna enligt LO till den helt
dominerande delen bör ses som verkställande organ för den statliga
näringspolitiken förefaller den av utredningen föreslagna ordningen underlig.
Prop. 1977/78:40 141
Utredningens andra modell där landstinget är mera obundet
och efter fritt val utser nio ledamöter förespråkas av flera landsting, vissa
företagareföreningar och länsstyrelser. Även Landstingsförbundet förespråkar
denna modell. Förbundet framhåller att den i sak mest tilltalande lösningen är
att styrelsen i sin helhet väljs av landstinget. Det blir då enligt förbundets
mening ett ansvar för de politiska partierna att se till, att olika intressen
blir företrädda. Samtidigt slås fast att inflytandet över utvecklingen i länen
skall kanaliseras via de politiska partierna. Förbundet tillstyrker därför
inte att landshövdingen - lika litet som någon annan person - skall ingå i
stiftelserna i kraft av sin yrkesroll. Förbundet anför att det måste stå
landstingen fritt att i varje situation utse de personer, som är mest skickade
för uppdraget.
Många remissinstanser pekar på nödvändigheten av att ett
professionellt företagskunnande ges utrymme i styrelserna.
Flera remissinsianser vänder sig mol ulredningens förslag
att en personalföreträdare skall utses endast om avtal träffas därom. Med
hänvisning till utvecklingen på arbetsmarknaden under senare år anser man att
det skall vara en rätt för personalföreträdare att ingå.
När det gäller frågan om slyrelsens sammansättning, hur
den skall utses och dess storlek anserjag att främst tre principer bör vara
vägledande.
För det första bör styrelsen bestå av personer med
praktisk erfarenhet från främst industriell verksamhet eller bank- och
kreditväsen. De bör vara väl förtrogna med länets näringsliv, dess problem och
utvecklingsmöjligheter och därför utgöras av personer med professionellt
företagskunnande, t. ex. företagsledare, företrädare för de anställda eller
företagens organisationer. Företrädare för landstingets förvaltningsutskott
eller personer som eljest har en ställning som ger överblick över den regionala
näringspolitiken bör också kunna ingå i styrelsen.
För det andra anser jag att beslut om styrelsens
sammansättning bör fattas på länsnivå och av landstingen. Detta ligger i linje
med vad jag tidigare har förordat beträffande stiftelsernas självständighet.
Det bör emellertid ligga i landstingens intresse att vid valet av
styrelseledamöter samråda med företagens och de anställdas organisationer.
För det tredje bör antalet styrelseledamöter hållas lågt.
Härigenom skapas förutsättningar för smidiga arbetsformer. Vidare möjliggörs en
snabb beslutsprocess och en allmän flexibilitet i styrelsearbetet.
Med hänsyn till det anförda anserjag att stiftelsernas
styrelser i normalfallet bör bestå av nio ledamöter. Dessa bör utses av
landstingen efter fritt val. Landstingen skall i sina val beakta vad jag nyss
har anfört om behovet av att olika kompetens- och erfarenhetsområden blir företrädda.
Jag är väl medveten om att kritik riktas från intresseorganisationernas sida
mot den av mig nu förordade ordningen. Även om organisationerna enligt mitt
förslag inte får formell nomineringsrätt utgår jag dock från att de genom
landstingens försorg kommer att bli representerade i styrelserna.
Prop. 1977/78:40 142
Utöver dessa ledamöter bör en företrädare för personalen
vid stiftelserna knytas till styrelserna.
För alt möjliggöra en ytterligare påverkan för
organisationerna på beslutsprocessen i stiftelsernas styrelser anserjag att
till stiftelsernas kansli/ verkställande direktör bör kunna knytas en
beredningsgrupp. Denna beredningsgrupp bör utses av landstingen och bestå av
personer som utses efter förslag från de anställdas och företagens organisationer.
Gruppen bör fortlöpande delta i kansliets beredning av de ärenden som skall
behandlas i styrelsen.
I likhei med företagareföreningsutredningen anserjag att
kontaktvägen till målgruppen dessutom bör kunna förstärkas genom att enskilda
eller företrädare för olika intressentgrupper ges tUlfälle att åriigen vid ett
möle ta del av stiftelsens verksamhetsberättelse, lämna synpunkter på denna och
i övrigt diskutera verksamheten. Någon beslutande funktion kan naturligtvis
inte ett sådant möte få.
Ett mycket stort antal remissinstanser ställer sig
skeptiska mot utredningens förslag att namnet på de nya stiftelserna bör vara
"Stiftelsen företagareföreningen i x-län". I många yttranden talar
man om falsk varubeteckning. En lång rad alternativa namnförslag förs fram i
remissyttrandena.
För egen del ansluterjag mig till den stora grupp av
remissinstanser som anser att stiftelserna inte bör bibehålla den gamla
benämningen företagareförening. Enligt min uppfattning bör stiftelserna
benämnas "Stiftelsen x-läns utvecklingsfond". Ett sådant namn
återspeglar på ett bättre sätt den verksamhet stiftelserna avses bedriva.
Vad slutligen gäller tidpunkten för reformens
ikraftträdande delar jag utredningens uppfattning att stiftelserna om möjligt
bör starta sin verksamhet den 1 juli 1978. Somjag tidigare har nämnt harjag
för avsikt att inom kort ta initiativ till förhandlingar bl. a. om bildandet av
stiftelserna. Jag är väl medveten om att dessa förhandlingar kan dra ut på
tiden. Det kan därför inte uteslutas att vissa stiftelser kan starta sin
verksamhet först efler den Ijuli 1978.
8.2.3 Målet för verksamheten
Vad gäller
målet för stiftelsernas verksamhet föreslår utredningen att detta bör vara att
främja utvecklingen av ett internationellt konkurrenskraftigt svenskt
näringsliv som ger möjligheter till en ökad och trygg sysselsättning. Detta bör
ske med speciell inriktning på småföretagen. Den övergripande uppgiften blir
därvid enligt utredningen att medverka till att uppnå en tillfredsställande
effektivitet hos enskilda företag och att i möjligaste mån bidra till en
effektiv produktionssturktur inom olika branscher. Tyngdpunkten i stiftelsernas
verksamhet måste med nödvändighet ligga i att vidareutveckla det befintliga
näringslivet. Det är emellertid även en viktig uppgift för dem att medverka
till att nya företag etableras.
Prop. 1977/78:40 143
Utredningens målformulering vinner stöd hos de flesta
remissinstanserna. Även jag ansluter mig härtill. Enligt min uppfattning bör
stiftelserna verka för att utveckla viljan och förmågan hos personer i länet
att driva företag och att starta nya företag. Stiftelserna bör inrikta sina
stöd- och utvecklingsinsatser inte bara på företag som redan är lönsamma utan
också på sådana företag som genom olika insatser kan uppnå lönsamhet. Insatserna
från stiftelsernas sida bör sättas in på ett så tidigt stadium som möjligt för
att förebygga att företag hamnar i akuta krissituationer.
I likhet
med utredningen vill jag understryka att stiftelsernas insatser måste få
karaktären av hjälp till självhjälp. Det är föietagen som har att bestämma om
de vill utnyttja stiftelserna. Det kan således aldrig bli fråga om att
samhället genom dessa insatser övertar något ansvar för företagens skötsel.
Detta ansvar måste hela tiden ligga hos företagen själva. Det är däremot
viktigt att stiftelserna genom aktiva informationsinsatser gör företagen
medvetna om vilka stöd- och utvecklingsmöjligheter som finns.
Jag delar
också utredningens uppfattning att stiftelsernas verksamhet måste stå i
samklang med samhällets regionalpolitiska strävanden. Stiftelserna måste
sålunda beakta behoven av en ökad inomregional balans. De regional- och
sysselsättningspolitiska aspekterna beaktas normalt genom att stiftelserna
verkar för en stabil och trygg sysselsättning inom de lönsamma och
utvecklingsbara företagen. Jag finner det emellertid rimligt att en stiftelse -
för att förbättra sysselsättningssituationen på en ort med svåra problem - har
möjlighet att också satsa på mer riskfyllda projekt än vad som normalt skulle
vara motiverat. Jag vill understryka att en förutsättning för dylika insatser
är att företagen/projekten i fråga bedöms vara utvecklingsbara och lönsamma på
längre sikt. Jag ansluter mig till utredningens uppfattning, vilken också
vinner stöd hos flertalet remissinstanser, att stiftelsernas insatser inte
skall ha till syfte att kortsiktigt rädda sysselsättningen i ett visst företag
om detta inte bedöms ha några möjligheter att överleva på sikt. I sådana
situationer bör från samhällets sida i stället andra, främst
arbetsmarknadspolitiska åtgärder sättas in.
Dagens
företagareföreningar spelar som jag tidigare har nämnt en viktig roll för att
främja utvecklingen bland småföretagen i länen. Genom den nära samordningen med
olika länsorgan har föreningarna i hög grad medverkat i strävandena att uppnå
en regional balans. Småföretagen har särskild betydelse för den regionala
utvecklingen och företagareföreningarnas verksamhet har till följd därav kommit
i förgrunden. I takt med att föreningarnas resurser har ökat har deras
möjligheter att påverka den regionala utvecklingen i länen förbättrats.
När jag nu
förordar en uppbyggnad av länsvisa utvecklingsfonder så är det ett väsentligt
led i en aktiv regionalpolitik. En decentralisering av beslutsfattandet genomförs
och den regionala utvecklingen kommer att kunna påverkas från länsnivån.
Som underlag för stiftelsernas verksamhetsinriktning och
prioriteringar i
Prop. 1977/78:40 144
övrigt krävs enligt min mening att de utarbetar
handlingsprogram. Dessa program måste vara avstämda mot riktlinjerna för den
övergripande näringspolitiken. Därför bör stiftelserna vid utarbetande av
dessa program samråda med industriverket. Vidare finner jag det lämpligt att de
s. k. länsprogrammen utgör en utgångspunkt i detta avseende. Länsprogrammen
anger hur verksamheten inom olika sektorer bör bedrivas för att en balanserad
utveckling i länet skall uppnås. När länsprogrammet antas har det en bred
förankring i länet. Statliga myndigheter, landsting, kommuner, fackliga
organisationer, företagens organisationer m. fl. har på olika sätt medverkat i
länsplaneringen.
8.2.4 Uppgifier i slort
När det gäller stiftelsernas uppgifter anser utredningen
att övervägande skäl talar för att företagareföreningarnas nuvarande uppgifter
i stort bibehålls.
Enligt utredningen har nämligen föreningarnas
hittillsvarande breda verksamhetsområde och den omfattande medelsarsenalen som
har stått till deras förfogande, inneburit en betydande effektivitet i de
åtgärder som har vidtagits. Företagareföreningarna har kunnat välja lämplig
sammansättning av insatser alltifrån översiktliga företagsanalyser över mer
specialinriktade rådgivningsinsatser till direkt kreditstöd.
I likhet med remissinstanserna delar jag utredningens
bedömning vad gäller stiftelsernas framtida uppgifter i stort. Enligt min
mening är det viktigt att stiftelserna så långt möjligt byggs upp till
fullserviceorganisationer dit företagen kan vända sig med allehanda problem.
Detta innebär att stiftelserna får två huvuduppgifter, dels jöretagsserviceverksamliet.
dels kreditverksamhet.
Företagsserviceverksamheten bör bestå i informations- och
kontaktverksamhet, allmän rådgivning och översiktliga företagsanalyser, utbildningsservice
samt konsultverksamhet. Det kan röra sig om t. ex. tekniska, ekonomiska,
juridiska, administrativa och marknadsmässiga frågor.
I detta sammanhang vill jag nämna att förslag (SOU
1977:49) nyligen har lagts fram om vidgade möjligheter till processuell
rättshjälp för näringsidkare. Förslaget remissbehandlas f. n.
Kreditverksamheten bör liksom hittills bestå i egen
kreditgivning, kreditförmedling samt beredning och uppföljning av visst
statligt kreditstöd, främst industrigarantilån och lokaliseringsstöd.
Utöver dessa direkta stöd- och utvecklingsinsatser med
inriktning på småföretagen, som är den helt dominerande verksamheten, bör
stiftelserna i likhet med dagens företagareföreningar kunna handha även vissa
andra uppgifter.
1 detta sammanhang vill jag understryka att det inte är
stiftelsernas uppgift att konkurrera med redan befintliga privata rådgivnings-
och konsultorgan eller kreditinstitut. Dessa privata organ svarar för den helt
domi-
Prop. 1977/78:40 145
nerande
delen av service- och kreditutbudet till småföretagen. Flera remissinstanser,
däribland näringslivets organisationer, har i sina yttranden strukit under
detta och varnat för risken för snedvridning av konkurrensförhållandena.
En
gmndläggande princip för de samhälleliga stöd- och utvecklingsinsatserna bör,
enligt min uppfattning, vara att de skall sättas in på sådana områden där det
traditionella serviceutbudet är bristfälligt eller saknas. Det rör sig således
om kompletterande insatser från stiftelsernas sida. En strävan bör därför vara
att stiftelserna fortsätter och bygger ut del nära samarbetet med bl. a. banker
och andra finansieringsföretag, privata konsultföretag, handelshus,
branschorganisationer och andra servicegivande organ eller sammanslutningar som
föreningarna har i dag.
Även
om jag sålunda förordaratt de nuvarande uppgifterna för företagareföreningarna
i slort överflyttas till stiftelserna anserjag dock att förändringar bör
genomföras vad gäller vissa uppgifter. För kreditverksamheten innebär mina
förslag i det följande betydande förändringar. För att stiftelse i juridisk
mening skall bildas fordras bl. a. en särskild för visst stadigvarande ändamål
avskild förmögenhetsmassa, ett stiftelsekapital. Som statsministern tidigare
har redovisat föreslås en sammanslagning mellan hantverks- och
industrilånefonden och statens utvecklingsfond. Dessa båda fonder
regionaliseras till länsnivå, vilket innebär att varje stiftelse kommer att få
en egen förmögenhet, dvs. en fond för kreditverksamheten. Föreslaget innebär
sålunda att stiftelserna ges ett eget och självständigt ansvar för medlens
användning liksom för risktagande och därmed också för förlusttäckning.
Beträffande
stiftelsernas myndighetsutövande uppgifter vill jag göra en precisering. F. n.
har föreningarna sådana uppgifter bl. a. i fråga om stödformerna garantilån
för arbetsmiljön och glesbygdsstöd till hemarbete.
Enligt
utredningen bör de nuvarande uppgifterna i stort bibehållas. Detta gäller även
myndighetsutövning. Samtidigt stryker utredningen under att restriktivitet bör
iakttas när det gäller att överlämna ny myndighetsutövning till föreningarna.
I första hand bör övervägas att överlämna sådan till regionala myndigheter.
I
likhet med utredningen och många remissinstanser har jag inget att erinra mot
att stiftelserna övertar myndighetsutövande uppgifter från företagarföreningarna.
Jag anser dock att särskilda skäl då bör föreligga. Sådana skäl kan vara krav
på snabb och enkel handläggning av ärenden, på specieU kompetens hos
handläggarna, främst i tekniska och ekonomiska frågor, eller på ingående
kännedom om näringslivet i stort eller enskilda företag. Jag vill starkt
understryka alt de myndighetsutövande uppgifierna bör ha en direkl anknytning
till stiftelsernas funktion som service- och utvecklingsorgan till
näringslivet. Vidare bör uppgifterna inle vara av fiskal eller kontrollerande
natur utan ha karaktären av att bestämma om förmåner för företagen.
10 Riksdagen 1977178. 1 saml. Nr 40. Bilaga I
Prop.
1977/78:40 146
Jag ansluter mig således till utredningens uppfattning att
restriktivitet bör iakttas när del gäller att överlämna ny myndighetsutövning
till stiftelserna. Detta bör prövas från fall till fall. I första hand bör
övervägas att överlämna myndighetsutövningen till redan befintliga myndigheter
på länsnivå, främst länsstyrelserna. Denna restriktivitet motiveras främst av
de hinder av bl. a. psykologisk karaktär som kan uppstå i företagen vid deras
kontakter med organ som har såväl myndighetsutövande som rena serviceuppgifter.
Jag anser därför att det är viktigt att stiftelsernas huvuduppgift - att vara
service- och utvecklingsorgan till näringslivet - klart markeras. Jag vill
också understryka nödvändigheten av att de upparbetade kontaktvägarna till
företagen behålls. Stiftelsernas myndighetsutövande funktion bör därför inte
utsträckas till annat område än prövning av bidrag eller annat stöd till
näringsidkare. Att myndighetsutövningen principiellt skall vara av positiv
karaklär för näringslivet hindrar naturiigtvis inte att stiftelserna utövar
nödvändig kontroll över stödets användning.
Föreningarna utför f n. beredande uppgifter rörande
ärenden om bidrag till energibesparande åtgärder i näringslivet. Industriverket
fattar beslut om sådana bidrag. Företagareföreningsutredningen har efler
förslag från industriverket förordat att stiftelserna får dels vidgade
uppgifter vad gäller beredning av ärenden, dels beslutsrätt i ärenden som avser
mindre bidrag. Remissinstanserna har inte haft några erinringar mot förslaget.
Efter samråd med statsrådet Johansson finner jag det av
främst praktiska skäl befogat att låta en väsentlig del av antalet ärenden om
bidrag till energibesparande åtgärder i näringslivet avgöras genom beslut på
länsplanet. Stiftelserna är enligt min mening de regionalorgan som är bäst
lämpade för uppgiften. Jag förordar därför att dessa erhåller beslutanderätt
vad avser vissa bidrag till energibesparande åtgärder inom näringslivet. Det
bör ankomma på regeringen att genom föreskrifter närmare avgränsa stiftelsernas
befogenheter i detta avseende.
Regeringen har i prop. 1977/78:30 om skyddat arbete och
yrkesinriktad rehabilitering m. m. föreslagit bl. a. att delar av den
verksamhet med statsbidrag till hemarbete som vissa företagareföreningar
bedriver skall överföras till nybildade regionala stiftelser. Dessa skall
enligt förslaget ha till uppgift att svara för olika former av skyddat arbete.
Vid riksdagens bifall till förslaget kommer den nya organisationen att träda i
kraft tidigast den I januari 1980. Efter samråd med chefen för
arbetsmarknadsdepartementet förordar jag att de av mig föreslagna regionala
utvecklingsfonderna till dess den nya organisationen för skyddat arbete har
startat sin verksamhet bör ha beslutanderätt i ärenden om statsbidrag till
hemarbete inom vissa glesbygder.
Vad gäller
frågan om beslut rörande statliga lånegarantier för arbetsmiljöinvesteringar
vill jag erinra om att detta garantisystem upphör med utgången av år 1977.
Prop. 1977/78:40 147
8.2.5 Prioritering mellan olika uppgifter
Företagareföreningsutredningen har inte ansett det möjligt och inte hel
ler ändamålsenligt all göra en närmare analys av hur stiftelserna bör
prioritera sina resurser mellan olika uppgifter. Erfarenheterna visar att
behoven av stöd- och utvecklingsinsatser hos näringslivet varierar dels
över tiden, dels mellan olika regioner och län. Småföretagen utgör en
mycket heterogen grupp. Utredningen anser därför att det bör ankomma
på stiftelserna själva att göra de avvägningar och prioriteringar som är
nödvändiga för alt insatserna skall få tillfredsställande effekt inom det egna
länet.
Jag har tidigare framhållit att det är angeläget att
stiftelserna ges möjlighet till en slor flexibilitet och självständighet. Jag
är därför i princip inle heller beredd att förorda en viss generellt given
resursprioritering för stiftelserna.
Med hänsyn
lill den grundläggande betydelsen för småföretagen av kompetens och kunskaper
inom områdena produktförnyelse och marknadsföring vill jag dock stryka under
att stiftelsernas insatser inom dessa områden bör ges hög prioritet. Enligt min
uppfattning är det väsentligt att just produktförnyelse- och
marknadsföringsarbetet effektiviseras och förstärks i småföretagen. Liksom
utredningen anserjag också att föreningarnas inriktning på att främja
etablering av nya företag och deras roll som kontaktförmedlare mellan å ena
sidan underleverantörsföretagen i länet och å andra sidan olika
beställareföretag bör ägnas ökad uppmärksamhet. I ett följande avsnitt kommer
jag att närmare redovisa mina överväganden i dessa frågor.
8.2.6 Målgrupp
De nuvarande målgrupperna för företagareföreningarnas
företagsservice- resp. kreditverksamhet är inte helt identiska. Ingendera
verksamheten riktar sig mot företag inom samtliga näringsgrenar. Den
kredilstödjande verksamheten har en mer begränsad målgmppsinriktning än
företagsserviceverksamheten. Författningar och andra riktlinjer för föreningarna
ger emellertid utrymme för viss flexiblitet i målgruppshänseende. Praxis inom
de olika föreningarna är därför växlande. I fokus för båda verksamheterna står
emellertid mindre och medelstora industriföretag.
Enligt reglerna för företagareföreningarnas
kreditverksamhet, som finns i kungörelsen (1960:372) om statligt kreditstöd
till hemslöjd, hantverk och småindustri (omtryckt 1973:550, ändrad senast
1976:471), lämnas kreditstöd till sådan i författningens mbrik angiven och därmed
jämförlig verksamhet. Om särskilda skäl föreligger får kreditstöd lämnas även
i fråga om annan industriell verksamhet eller i fråga om anläggningsverksamhet
eller - med viss begränsning- verksamhet inom jordbrukets binäringar. Likaså
kan enligt samma författning kreditstöd lämnas till industriliknande verksamhet
t. ex. företag som under industriella former och i större skala
Prop.
1977/78:40 148
bedriver viss förädling. Kreditstödet omfattar däremot
inte grossist- och detaljhandelsföretag eller tjänsteproducerande företag.
När det gäller stiftelsernas framtida målgrupp är
företagareföreningsutredningens principiella utgångspunkt att, inom ramen för
olika näringspolitiska insatser, samhället bör söka nå samtliga mindre och
medelstora företag som kan vara i behov av stöd eller hjälp i någon form. Det
är dock enligt utredningen inte möjligt att på en gång utvidga
företagareföreningarnas målgrupp i en sådan omfattning.
Utredningen förslår att den nuvarande målgruppen - främst
de tillverkande företagen - utökas till att omfatta även vissa
tjänsteproducerande företag. Utvidgningen av målgruppen bör dock enligt
utredningen i ett första steg begränsas till att omfatta tjänsteproducerande
företag som har direkt anknytning till den nuvarande målgruppen.
Utredningen, som relaterar målgmppsavgränsningen till
Svensk Näringsgrensindelning (SNI), föreslår att följande näringsgrenar bör
ingå i målgruppen:
Företag inom
jordbmkets binäringar som inte omfattas av det särskilda stöd som finns till
jordbrukets eller trädgårdsnäringens rationalisering
Sand- och
grustag, mineralbrott m. m.
Tillverkningsindustri
Byggnadshantverk
Produktionsvaminriktad
partihandel och vamhandelsförmedling
Lastbilstransporter
och maskinuthyrning, vad gäller föreningarnas företagsservice, men däremot
inte kreditstöd
Juridisk,
ekonomisk, kameral och teknisk uppdragsverksamhet
Renings-,
renhållnings- och rengöringsverksamhet, reparation av motorfordon samt
tvätteriverksamhet.
I många remissyttranden föreslås utökning av målgruppen i
förhållande till utredningens förslag. Näringsgrenar, eller delar därav, som
föreslås ingå är t. ex. hotell- och restaurangbranschen, turistnäringen, olika
delar av byggnadsindustrin och handeln. Samtidigt framhålls i flera yttranden,
i synnerhet från företagareföreningar, att föreningarna redan i dag har för små
resurser för att kunna ge företagen i nuvarande målgruppen - de tillverkande
företagen - service och krediter i tillräcklig omfattning.
Att målgruppen inte bör avgränsas alltför hårt utan anges
så att utrymme finns för regionala oeh lokala variationer framhålls också i
flera yttranden. Varje regions näringsgeografiska förutsättningar bör beaktas.
Bl. a. Företagareföreningamas förbund anser dessutom att
målgruppsavgränsningen bör ges en generösare tillämpning i glesbygdsregioner så
att stiftelserna där kan betjäna hela det befintliga näringslivet.
Enligt min uppfattning bör man sträva efter att inom ramen
för stiftelsemas verksamhet söka nå de företag som kan vara i behov av stöd
eller hjälp i någon form. Från principiella utgångspunkter kanjag därför
ansluta
Prop. 1977/78:40 149
mig till de remissinstanser som förordar en utökning av
målgruppen i förhållande till utredningens förslag. Samtidigt delar jag
utredningens uppfattning att det inte är möjligt att nu utvidga stiftelsernas
målgrupp i en sådan omfattning. Det är också uppenbart att många av dagens
företagareföreningar har betydande problem att betjäna den nuvarande målgruppen
i tillräcklig omfattning.
Jag ansluter mig därför till utredningens förslag att
utvidgningen av målgmppen nu bör begränsas till att omfatta sådana
tjänsteproducerande företag som har direkt anknytning till den primära
målgruppen - de tillverkande företagen.
I den mån tjänsteproducerande företag vänder sig till både
tillverkande företag och andra företag eller enskilda personer och konsumenter
får frågan om företagen är stödberättigade avgöras från fall till fall av
stiftelserna. En förutsättning för stöd bör dock vara att företagens
huvudsakliga verksamhet är inriktad på tillverkande företag.
När det gäller målgruppsavgränsningen för olika
näringsgrenar eller delar därav finner jag utredningens förslag väl avvägt.
Utredningens tillvägagångssätt, att relatera målgruppen till SNI, skapar
fömtsättningar för att på ett entydigt sätt avgränsa målgruppen. Jag förordar
därför att stiftelsernas målgrupp omfattas av de näringsgrenar som utredningen
har föreslagit. Enligt min mening bör dock de tillverkande företagen även
fortsättningsvis utgöra den primära målgruppen.
Jag har vidare tagit fasta på de remissyttranden som
förespråkar flexibilitet vad gäller tolkning av målgmppens omfattning. Enligt
min mening bör sålunda stiftelserna i vissa fall kunna räkna in i målgruppen
även andra företag än de jag generellt har förordat. En förutsättning härför
bör dock vara att en sådan tiUfällig utvidgning inte innebär att stiftelsernas
insatser försämras vad gäller den prioriterade målgruppen.
I likhet med utredningen anser jag att stiftelsernas
verksamhet bör inriktas på småföretag. Det är dock svårt att entydigt precisera
vilka företag som omfattas av kategorin småföretag. Jag avser med småföretag i
detta sammanhang företag med upp till ca 200 anställda.
Gränsen uppåt bör dock inte vara absolut. Bedömning får
göras från fall till fall av stiftelserna. Även om jag sålunda anser att
stiftelsernas verksamhet bör ta sikte på främst småföretagen, är det ändock -
främst med hänsyn till det nära och ömsesidiga beroendet mellan stora och små
företag - av betydelse att stiftelserna har kontakt och informationsutbyte med
stora företag. LO ger uttryck för en motsvarande uppfattning.
Det ankommer på regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer att meddela närmare föreskrifter i fråga om stiftelsernas målgmpp.
Mitt ställningstagande innebär bl. a. att detaljhandeln
inte kommer att ingå i stiftelsernas målgrupp. Jag vill i detta sammanhang
emellertid erinra om att chefen för handelsdepartementet i prop. 1977/78:8 om
åtgärder på distributionsområdet har meddelat sin avsikt att föreslå regeringen
att en
Prop.
1977/78:40 150
kommitté tillkallas med uppgift att utreda
verksamhetsförhållandena och finansieringssituationen för mindre företag inom
servicenäringarna, vari detaljhandeln ingår. I bilaga 4 till denna proposition
redogör han närmare för kommitténs uppgifter.
Avslutningsvis vill jag beröra en principiell fråga
rörande målgruppsavgränsningen som LO tar upp i sitt remissyttrande. Enligt LO
bör företag som kommer i åtnjutande av samhälleliga stödåtgärder följa de
allmänt accepterade spelregler som sedan länge är etablerade på den svenska
arbetsmarknaden. LO anser därför att ett villkor för stöd från stiftelserna bör
vara att anställningsförhållandena för företagets personal är reglerade genom
avtal med behörig facklig organisation. Enligt LO är någon form av bindande
anvisning om detta nödvändig.
Frågan huruvida avtalsreglerade förhållanden skall vara
ett villkor för samhälleliga stödinsatser har tidigare varit föremål för
prövning. Industriverket har i denna fråga - i brev den 10 februari 1976 till
vissa fackliga organisationer - anfört bl. a. att verkets befogenhet att
utfärda tillämpningsföreskrifter för företagareföreningarnas långivning inle
sträcker sig längre än till mera allmänt hållna föreskrifter och att verket
inte bör ge sig in i en detaljreglering av verksamheten. Verket anser sig inte
heller böra föreskriva långtgående villkor för rätten att lämna ut direktlån.
Om t. ex. ett företag har förklarats i blockad därför att företagaren vägrar
teckna avtal för arbetstagarnas räkning på de villkor som enligt kollektivavtal
gäller för branschen, är detta dock en omständighet som enligt verkets mening i
hög grad kan antas påverka företagets lönsamhet och därmed dess
kreditvärdighet.
Vid riksdagens behandling av en motion i frågan
(1975/76:2122) anslöt sig näringsutskottet till industriverkets uppfattning (NU
1975/76:51). Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets mening (rskr
1975/76:330).
Även företagareföreningsuiredningen har tagit upp frågan.
Enligl utredningens mening bör stiftelserna kunna anförtros uppgiften att göra
en allsidig kreditbedömning utan centrala föreskrifter om krav på att vissa
avtalsförhållanden skall råda i det lånesökande företaget.
För egen del ansluterjag mig till
företagareföreningsutredningens uppfattning. Även om jag anser att förekomsten
av kollektivavtal i stort är lill gagn för företagens utveckling ärjag inte
beredd att förorda att dylika avtal skall vara ett villkor för att stiftelserna
skall kunna lämna stöd till ett företag. Jag betraktar det emellertid som en självklarhet
att stiftelserna vid sin bedömning och analys av ett företag tar hänsyn till i
vilken utsträckning ett avtalslöst förhållande kan påverka företagets
kreditvärdighet och utvecklingsmöjligheter i övrigt.
8.2.7 Samordning av industripolitiska insatser
Som jag tidigare har framhållit utgör behovet av ökad
samordning av industripolitiska insatser på länsnivå en viktig utgångspunkt för
mina
Prop. 1977/78:40 151
överväganden och förslag rörande uppbyggnaden av regionala
utvecklingsfonder.
Enligt företagareföreningsutredningens
förslag bör inte centrala industripolitiska organ - främst industriverket, STU
och Exportrådet - landsting och kommuner bedriva uppsökande och rådgivande
verksamhet eller annan stödverksamhet inom det industripolitiska området vid
sidan av den stödjande verksamhet som stiftelserna kommer att rikta till
näringslivet. Detta innebär enligt utredningen att dessa organ inte bör bygga
upp egna regionala organ för stöd till enskilda företag. De bör i stället
kanalisera sina insatser via stiftelserna.
Flertalet
remissinstanser ställer sig positiva till att en ökad samordning av
induslripoliliska insatser sker via stiftelserna. Flera länsstyrelser,
landsting, kommuner, Landstingsförbundet och Kommunförbundet anser dock att
utredningens förslag på denna punkt är väl kategoriskt och därför behöver
modifieras. Synpunkterna går i stort ut på att även om en ökad samordning bör
ske via stiftelserna får detta inte medföra all kommuner och landsting avstår
från att bedriva egen näringspolitisk verksamhet. 1 stället pekar man på
betydelsen av en aktiv medverkan från kommunernas sida i näringspolitiken.
För egen
del ansluterjag mig till utredningens grundtanke att en ökad samordning av
industripolitiska insatser bör ske via stiftelserna. Detta bör gälla såväl de
centrala industripolitiska organens insatser som kommunernas och landstingens
insatser. Jag delar därför helt utredningens uppfattning att industriverket
och STU inte bör bygga upp egna regionala organ. I stället bör de repliera på
stiftelserna. Efter samråd med chefen för handelsdepartementet vill jag
framhålla att detta bör gälla även Exportrådet. Detta utesluter emellertid inte
att Exportrådet i fråga om särskilda aktiviteter utvecklar sitt samarbete med
andra organ på regional nivå som sysslar med exportinriktade frågor. Jag
åsyftar härvid främst handelskamrar och expo-organisationer.
Även när
det gäller landstingens och kommunernas näringspolitiska insatser anserjag att
en samordning via stiftelserna bör eftersträvas. Stiftelsemas kontakter med
och kunskaper om länens näringsliv bör utnyttjas. Stiftelserna är enligt min
uppfattning väl skickade att medverka vid genomförande av kommunernas olika
näringspolitiska program. Samtidigt delar jag den uppfattning som flera
remissinstanser för fram att en sådan samordning inte får innebära att
landsting och kommuner avstår från egen näringspolitisk verksamhet. Inom ramen
för den kommunala kompetensen har dessa organ en rad viktiga näringspolitiska
uppgifter. Jag kan här peka på kommunernas ansvar för mark, industrilokaler,
vägar, hamnar, bostadsbyggande m. m. Att landsting och kommuner upprätthåller
fortlöpande kontakter med företagen anserjag vara både självklart och nödvändigt.
Den av mig förordade samordningen via stiftelserna av
industripolitiska
Prop.
1977/78:40 152
insatser medger i och för sig att det vid sidan av
stiftelserna på länsnivå givetvis kan finnas andra stöd- och utvecklingsorgan
inom det näringspolitiska fältet. Jag åsyftar då närmast organ såsom lUC,
Expolaris i Skellefteå, Norrlands Center, samhällsfinansierade
produktutvecklingsråd samt de konlaktsekreterare som STU har placerat vid vissa
universitet och högskolor. Jag ser även positivt på verksamheten inom privata
organ av typ Swed-Expo i Värnamo m. fl. Behovet av dylika organ bör helt självklart
bedömas utifrån förutsättningarna för de enskilda länen eller regionerna. Det
kan exempelvis vara ändamålsenligt för en stiftelse att på
marknadsföringsområdet och i fråga om exportfrämjande verksamhet avtala om
samarbete med ett redan befintligt organ i stället för att inom stiftelsen
bygga upp egna fasta resurser. Ett sådant förfarande får emellertid inte
innebära att stiftelsens principiella ansvar för verksamheten ifråga minskar.
Om det inom ett län sålunda framöver kommer att finnas
stöd- och utvecklingsorgan vid sidan av stiftelsen måste enligt min uppfattning
en absolut strävan vara att mycket nära samarbete etableras mellan stiftelsen
och dessa organ.
8.2.8 Principer för finansiering av verksamheien
Vad gäller finansiering av kostnaderna för föreningarnas
företagsservice och administration svarar staten f. n. för ca 50 %. medan
landstingens andel totalt sett uppgår till ca 25 %. Det bör dock framhållas att
landstingens bidrag i hög grad varierar mellan olika län. För innevarande
budgetår har över statsbudgeten anvisats totalt ca 40 milj. kr. till
föreningarna. Landstingens bidrag för kalenderåret 1977 uppgår till närmare 20
milj. kr.
Ansvaret för finansiering av stiftelsernas verksamhet i
stort bör enligt foretagareföreningsutredningen åvila huvudmännen, dvs. stat
och landsting. Detta bör emellertid inte hindra att stiftelserna kan fä vissa
intäkter från andra bidragsgivare, t. ex. kommuner, eller genom avgiftsbelagd
konsultverksamhet.
Huvudmännens finansieringsansvar bör enligt utredningen
avse finansiering av dels stiftelsernas företagsservice och administration,
varvid lönekostnaderna helt dominerar, dels kreditverksamheten.
I likhet med utredningen anser flertalet reniissinstanser
att ansvaret för finansieringen av stiftelsernas administration för både
företagsservice- och kreditverksamheten bör åvila staten och landstingen
gemensamt. Ävenjag kan ansluta mig till denna princip. Utredningen har dock
inte redovisat några förslag vad gäller fördelning av finansieringsansvaret
mellan stat och landsting, vilket bl. a. flera landsting har kritiserat.
Enligt min mening kan en lämplig princip vara att staten
svarar för finansiering av den basverksamhet som finns i varje stiftelse, medan
landstingen svarar för speciella program och insatser. Detta hindrar givet-
Prop.
1977/78:40 153
vis inte att landstingen, i likhet med vad som hittills
har varit fallet i vissa län. bidrar även till finansiering av basverksamheten.
Jag är
inte beredd att förorda en för samtliga län enhetlig finansieringsstruktur med
avseende på fördelningen mellan statliga och landstingskommunala bidrag till
resp. stiftelse. Denna fördelning bör preciseras och slås fast i samband med de
förhandlingar som bör tas upp mellan staten och resp. landsting. Fördelningen
bör kunna ändras efter hand och anpassas till de behov av insatser som kan
komma att visa sig i resp. län. Jag har i det föregående förordat en
självständig ställning för stiftelserna och gett uttryck för ett ökat
länsdemokratiskt inslag i verksamheten. En naturlig följd härav är att
landstingen successivt påtar sig ett allt större ekonomiskt ansvar.
När det
gäller finansiering av stiftelsernas kredilverksanihet kan konstateras att
nuvarande system innebär att staten till den helt övervägande delen svarar för
försörjningen med lånemedel. Med hänsyn till statens ansvar för kreditpolitiken
i stort bör enligt min mening detta gälla även fortsättningsvis. Det bör
sålunda i första hand ankomma på staten att svara för att stiftelsernas kreditkapacitel
fortlöpande anpassas till en ur samhällsekonomisk synvinkel tUlfredsställande
nivä. Detta bör dock inte hindra att landstingen, liksom hittills har varit
fallet i några län. också tUlhandahåller resurser för stiftelsernas
kreditverksamhet.
Sammanfattningsvis innebär den gemensamma finansieringen
av stiftelsernas verksamhet mellan staien och landstingen att stiftelserna, på
samma sätt som f n. sker. årligen kommer in med beräkningar av resursanspråk
för det kommande verksamhetsåret till industriverket och resp. landsting. Ett
utökat samråd mellan huvudmännen bör emellertid eftersträvas i denna fråga.
Detta samråd bör ske i det organ som enligt vad jag har förordat bör inrättas.
Jag vill
dock i detta sammanhang framhålla att systemet med gemensam finansiering av
stiftelsernas verksamhet bör ses över när andra frågor rörande fördelning av
kostnader mellan stat och kommun i stort senare aktualiseras.
Företagareföreningsuiredningen framhåller vikten av att
den långsiktiga planeringen vid stiftelserna förbättras. Utredningen föroidar
ett system med en rullande treårsbudget, vilket vinner gehör också bland
remissinstanserna.
Som ett led i en förbättrad planering av verksamheten vid
stiftelserna föreslår utredningen vidare att statens bidrag till stiftelserna
bör anvisas för kalenderår. F. n. är den statliga medelsanvisningen anpassad
till det statliga budgetåret. Företagareföreningarnas nuvarande räkenskapsår
sammanfaller med kalenderår. Landstingens bidrag till föreningarna lämnas
också för kalenderår.
Jag delar utredningens uppfattning att stiftelserna bör
ges möjligheler till en långsiktig planering av verksamheten. Jag anser dock
inte att en lång-
Prop. 1977/78:40 154
siktig bindning av stiftelsernas utgifter i form av en
flerårsbudget är en nödvändig förutsättning för detta. Enligl min mening bör en
tidsmässig samordning av bidragen från huvudmännens sida vara till gagn inte
bara för stiftelserna utan även för huvudmännens möjligheter att genomföra och
utvärdera gemensamma intentioner. Den organisationskommitté, som enligl min
mening bör tillkallas, bör få i uppgift att närmare överväga dessa frågor.
8.2.9 KredilverksanUielen vid utvecklingsfonderna
Statsministern har tidigare redogjort för regeringens syn
på bl. a. behovet av insatser för att underiätta småföretagens
kapitalförsörjning. Speciellt bristen på riskkapital utgör i många fall ett
betydande utvecklingshinder för småföretagen. Stora svårigheter föreligger alt
få lån för finansiering av bl. a. immateriella investeringar, dvs. investeringar
i know-how. produktutveckling och marknadsföring. Det har även visat sig svårt
att uppbringa riskkapital i form av aktieteckning från utomstående. Småföretagen
har allmänt sett en låg soliditet, vilket blir speciellt kännbart för
expanderande företag. För nyetablerade företag är dessa hinder också kännbara.
Företagsöverlåtelser medför ofta särskilda finansieringsproblem.
Småföretagen lämnar ofta låg eller ingen utdelning. De
medel som kan stå till förfogande för ändamålet används vanligen för en fortsatt
kapitaluppbyggnad. Även i de fall utdelning sker är en minoritetspost i ett
mindre aktiebolag från placeringssynpunkt normalt inte attraktiv på grund av
svårigheterna alt omsätta detta aktieinnehav i likvida medel.
Från samhällets sida påverkas tillgången på kapital i
företagen i första hand genom olika ekonomisk/politiska åtgärder. Det är en
strävan från regeringens sida att föra en ekonomisk politik som på ett aktivt
sätt och under beaktande av de allmänna fördelningspolitiska målen främjar uppbyggandet
av företagens kapital. Därmed ökar också deras konkurrenskraft och förmåga att
överleva och expandera. Den ekonomiska politiken måste dock kompletteras med
andra samhälleliga åtgärder.
Staten har på olika vägar sökt medverka till alt lösa
småförelagens kapilalförsörjningspioblem. De lån som företagareföreningarna.
Norrlandsfonden och statens utvecklingsfond lämnar fyller en betydelsefull
uppgift som komplement till det ordinarie kreditväsendet.Fonderna används
huvudsakligen för s. k. topplån. Även Industrikredit, Företagskredit,
Företagskapital och Investeringsbanken bedriver utlåning med inriktning på
småföretag.
I fråga om småföretagens kapitalförsörjning i stort är det
angeläget alt peka på den viktiga roll som den generella kreditpolitiken
spelar. Småföretagens tillgång till lånekapital måste givetvis beaktas vid
kreditpolitikens utformning.
Eifarenheten har visat att många småföretag har
svårigheter att klara
Prop.
1977/78:40 155
försörjningen med riskkapital och att behoven varierar mycket.
Många - i synnerhet nyetablerade - företag har behov av att samtidigt
finansiera olika åtgärder - produktutveckling, marknadsföring, investeringar i
maskiner och anläggningar etc. Det nuvarande kreditstödet framstår i många
fall som olämpligt utformat.
Jag avser att nu mera i detalj redovisa mina överväganden
och förslag beträffande det kredilslöd som bör handhas av stiftelserna.
Inledningsvis vill jag slå fast att företagareföreningarna spelar en viktig
roll när det gäller småföretagens kapitalförsörjning. Även om omfattningen av
föreningarnas utlåning till småföretagen i förhållande till den totala
kreditvolymen lill dessa företag är mycket liten fungerar föreningarnas
långivning i många fall som en katalysator på kreditmarknaden. Hantverks- och industrilånen,
de s. k. direktlånen, som normalt ligger på en hög risknivå med sämre säkerheter
än ordinarie bankkrediter, är ofta en förutsättning för att andra långivare
skall satsa på vissa projekt och därmed också för att dessa över huvud taget
skall kunna realiseras.
Jag har tidigare förordai att regionala utvecklingsfondei
i varje län byggs upp med företagareföreningarna som bas. Mitt förslag innebär
vidare all föreningarnas nuvarande låneverksamhet slås samman med den verksamhet
och de resurser som f. n. disponeras av statens utvecklingsfond. I samband
härmed bör enligt min uppfattning den kreditverksamhet som f n. bedrivs vid
föieningarna och utvecklingsfonden ytterligare förstärkas och breddas. Jag
återkommer till dessa frågor i det följande.
Det statliga kreditstöd som förmedlas genom
företagaieföreningarna lämnas f.n. i form av dels direkta lån som beslutas av
föreningarna, dels lånegarantier som beslutas av industriverket eller
regeringen. Lånegarantier beviljas för lån inom det ordinarie kreditväsendet.
Företagareföreningsutredningen finner övervägande skäl
tala för att båda formerna av k; :ditstöd skall behållas. Enligt utredningen
har direktlånesystemet den avgörande förtjänsten att företagareföreningarna
snabbt och på egen hand kan besluta om och betala ut lån. 1 tider med kreditrestriktioner
har dessutom föreningarna i många fall, enligt utredningen, visat sig ha större
möjligheter än de ordinarie kreditinstituten alt ge risk-krediter till måttliga
kostnader för företagen. Å andra sidan anser utredningen all garantilån är alt
föredra i många fall. Låntagaren kan genom all utnyttja garantilån i regel
samla sina krediter hos en och samma långivare/bank. Garantisystemel ställer
också små anspråk på direkt statlig finansiering.
Det stora flertalet remissinstanser har inga erinringar
mot utredningens förslag om alt båda formerna av kredilslöd bör behållas.
Riksrevisionsverket (RRV) finner emellertid inga avgörande argument för att
direktlån behöver lämnas vid sidan av garantilån. RRV pekar på garantilånens
fördelar i fråga om bl. a. låneadministralion. RRV föreslår därför all endast
garantilåneformen avänds i fortsättningen. Om direktlånen likväl bi-
Prop. 1977/78:40 156
behålls bör enligt RRV någon form av samordnad
låneadministralion eftersträvas.
Övervägande skäl talar enligt min mening för den av
utredningen föreslagna lösningen. Det är väsentligt att behålla
direktlånemöjligheten med hänsyn bl. a. till att systemet medger ett snabbt
beslutsfattande. Ett bibehållande av direktlånemöjligheten är vidare avgörande
för den utvidgning av låneändamålen som jag senare återkommer till. De av
utredningen redovisade fördelarna som ligger i möjligheten att kunna förmedla
lånegarantier har dock inte bestridits av remissinstanserna. Jag förordar att
det kreditstöd som bör handhas av stiftelserna lämnas i form av såväl direktlån
som lånegarantier. Mina överväganden och förslag i det följande om bl. a.
låneändamål och lånevillkor avser sålunda både direktlån och lånegarantier.
Beslut om lånegarantier liksom om eftergift av statens rätt på grund av
industrigarantilån bör även fortsättningsvis fattas av industriverket och i
vissa fall av regeringen.
Vad galler inriktningen av krediiverksamhelen vill jag
anföra följande.
Målgruppen för kreditstödet har jag redovisat tidigare.
Jag har vidare anfört att stiftelserna inte skall konkurrera med befintligt
service- och kreditutbud. Kreditverksamheten vid stiftelserna bör i stället
utgöra ett komplement till det ordinarie kreditväsendet. Stöd bör således som regel
lämnas endast till företag med otillräckliga lånesäkerheter för lån på den
ordinarie kreditmarknaden.
Behovet av riskvilligt kapital är, som jag tidigare har
anfört, särskilt framträdande för småföretag med liten andel eget kapital och
bristfälliga säkerheter. I vissa situationer bör stiftelserna enligt min mening
vara beredda till ett särskilt stort risktagande. Jag tänker närmast på
lånebehoven för expanderande och nyetablerade företag samt företag som avser
att etablera sig eller är etablerade på exportmarknaden. De förslag på kreditområdet,
som företagareföreningsutredningen har lagt fram. är, som jag uppfattar dem.
utformade med beaktande av de allmänna näringspolitiska målen. Förslagen i
stort har också vunnit gehör hos flertalet remissinstanser. Dessa har
framhållit bl. a. behovet av att förbättra småföretagens försörjning med
riskkapital i synnerhet vad gäller investeringar i marknadsföring och
produktutveckling.
Direktlånen och lånegarantierna är i dag avsedda att svara
mot endast vissa typer av låneändamul, främst investeringar i byggnader och
maskiner samt, om särskilda skäl föreligger, även anskaffning av omsättningstillgångar
eller kostnader för utveckling och marknadsföring av produkter.
Företagareföreningsutredningen har betonat det väsentliga
i att varje företag får en totalt setl sund finansiering. Utredningen föreslår
i linje härmed att reglerna för vilka typer av ändamål som får stödjas arbetas
om och får en mer generell räckvidd. Förslaget stöds av en bred remissopinion.
Även jag finner det befogat att utöka stödändamålen.
Frågan om för
Prop. 1977/78:40 157
vilket ändamål kredilslöd skall lämnas bör avgöras från
fall till fall av stiftelserna. Lån och garantier bör enligt min mening i
fortsättningen kunna lämnas för att finansiera, förutom investeringar i
maskiner och anläggningar, även investeringar i bl. a. produktutveckling och
marknadsföring.
Företagareföreningarna lämnar f. n. stöd endasl till redan
etablerade företag eller enskilda näringsidkare.
Ett problem för många mindre företag är svårigheterna för
företagets ägare att kunna satsa ett tillräckligt stort eget kapital. I många
fall kan detta försätta företagen i akuta kriser. Exempel på en situation då en
förstärkt ägarinsats behövs är övertagande av företag när den förutvarande
ägaren skall lösas ut. Amorteringar på de personliga lån varmed köparen vanligtvis
finansierar sitt aktieköp nödvändiggör på grund av marginalskatteeffekterna
ofta mycket stora löneuttag ur företaget. Detta medför risk för finansiell
urholkning av företaget så att dess utveckling och därmed dess bidrag till
produktion och sysselsättning äventyras. Andra situationer där ägaren måste
höja sin insats av eget kapital är - förutom vid rena nyetableringar - då ett
aktiebolags aktiekapital skall höjas lill det föreskrivna minimibeloppet om 50
000 kr.
Jag vill
vad gäller sistnämnda fråga erinra om statsmakternas beslut (prop. 1976/77:109,
LU 1976/77:29, rskr 1976/77: 301. SFS 1977:320) om aktiekapitalets storlek i
aktiebolag som har bildats före den 6 juni 1973. Detta beslut innebar att
höjningen av aktiekapitalet i dessa iildre aktiebolag måste vara genomförd
först före utgången av år 1981. Beslutet torde medföra att finansieringsproblem
förknippade med höjning av aktiekapitalet i befintliga aktiebolag på kort sikt
blir av begränsad omfattning. För aktiebolag som bildas nu krävs emellertid ett
aktiekapital om minst 50 000 kr. Frågan om aktiekapitalets minimistorlek och
den därmed sammanhängande frågan om behovet av en särskild bolagsform för
småförelagen med frihet från personligt ansvar men med lägre kapitalinsats än i
aktiebolag övervägs f. n. av 1974 års bolagskommitté. Ett betänkande väntas
bli framlagt före utgången av år 1978. varefter regeringen får anledning att
återkomma till härmed sammanhängande spörsmål.
Jag förordar att kreditstöd via stiftelserna i
undantagsfall bör kunna lämnas som lån till privatpersoner i syfte att bl. a.
möjliggöra önskvärda nyetableringar och underlätta företagsöverlåtelser.
Näringslivsorganisationerna har i sina yttranden framfört motsvarande förslag
om s. k. etableringslån i syfte att stimulera företagsetableringar.
Möjligheten till s. k. personlån bör utnyttjas med stor
restriktivitet och endast i den mån ett företags gynnsamma utveckling är i
betydande fara eller en angelägen nyetablering hotar att utebli utan sådant
stöd. En allmän förutsättning bör dessutom vara att inga andra
finansieringsalternativ står till buds. Sådana personlån bör också så snart som
möjligt omsättas till i första hand ordinarie banklån. Jag vill i sammanhanget
också hänvisa till det förslag till nya riktlinjer för Företagskapital som
chefen för ekonomi-
Prop. 1977/78:40 158
departementet redovisar i bilaga 2 till denna proposition.
Vidare vill jag nämna att chefen för justitiedepartementet senaie denna dag
kommer att föreslå regeringen att förelägga riksdagen proposition om vissa
ändringar i aktiebolagslagen. Förslaget innebär bl. a. en vidgning av
möjligheterna alt medge dispens från aktiebolagslagens bestämmelser om
låneförbud i avsikt att underlätta företagsöverlåtelser. Detta avses gälla både
i samband med arvfall och vid nyinträde i företag.
Jag övergår nu till frågan om villkoren för stiftelsernas
kredilverksanihet i stort. Senare kommer jag att redovisa mina överväganden vad
gäller de särskilda lånevillkor som bör knytas till lån för produktutveckling
och marknadsföring.
Sedan år 1976 får en företagareförening låna ut högst 300
000 kr. till en och samma låntagare. Industriverket kan dock medge att högre
belopp får lånas ut i enskilda fall. Vidare bör nämnas det samarbete som finns
mellan företagareföreningarna och Investeringsbanken inom ramen för de s. k.
kombinationslånen. Med låneutredningar från föreningarna som huvudsakligt
beslutsunderlag kan sålunda föreningarnas direktlån kombineras med lån från
Investeringsbanken på upp till 500 000 kr.
Företagareföieningsulredningen föreslår att lånegränsen t.
v. höjs till 500 000 kr. och sedan omprövas efter två år. Utredningen
förutsätter därvid att föreningarnas samarbete med Investeringsbanken
fortsätter, vilket innebär att föreningarna i realiteten ofta kan erbjuda
krediter på sammanlagt ca 1 milj. kr. Vidare förutsätts att industriverket får
utöva inflytande över ärenden där exempelvis speciella branschförhållanden påkallar
den centrala instansens bättre överblick.
Flera remissinstanser, främst företagareföreningar,
harförordat en högre lånegräns med hänsyn till bl. a. de starkt ökande
kostnaderna för sådana byggnader och maskiner som lånen ofta avser att
delfinansiera. Decentraliseringsutredningen godtar den föreslagna lånegränsen
på 500 000 kr. men bedömer inte beloppet som en gräns mellan de ärenden som
föreningarna själva kan pröva och de ärenden som bör handläggas centralt.
Beloppsgränsen är i stället ett uttryck för den inriktning statsmakterna vill
ge direktlånen i förhållande till andra kreditformer. Även efler fortsatta höjningar
av lånegränsen finns det enligt utredningen förutsättningar att låta
företagareföreningarna beslula i samtliga direktlåneärenden. Vidare anser några
lemissinstanser att beslut om lånegarantier upp till vissa belopp bör kunna
fattas på länsplanet.
Jag anser det vara befogat att nu höja beloppgränsen för
utlåning till en och samma sökande. En sådan höjning är motiverad av dels
penningvärdesförändringen, dels den ökade självständighet för stiftelserna som
jag förordar. Av främst prakliska skäl anserjag - i likhet med utredningen -
att höjning bör ske genom en anpassning av direktlånegränsen snarare än genom
en delegering till länsplanet av vissa beslut om garantilån.
Jag förordar att stiftelserna får besluta om lån på högst
500 000 kr. till en
Prop. 1977/78:40 159
och samma sökande. Större lån bör kunna lämnas ut om det
finns särskilda skäl till det. Samråd bör då ske med industriverket. Mitt
förslag bygger också på den förutsättningen att samarbetet mellan stiftelserna
och Investeringsbanken utvidgas och fördjupas. Genom kombinationslånen kan sålunda
stiftelsernas direktlån kombineras med lån från banken på upp till 500 000 kr.
Mitt förslag om höjning av stiftelsernas lånegräns från nuvarande 300 000 kr.
till 500 000 kr. innebär att stiftelserna med hjälp av kombinationslånen kan
bidra med I milj. kr. vid finansiering av ett enskilt projekt.
Såsom hittills bör enligt utredningen som allmän riktlinje
gälla att låntagaren skall lämna säkerheter i företagets reella egendom och
därvid garanteras en viss ekonomisk rörelsefrihet. Utredningen belönar vikten
av att rimliga säkerhetskrav tillämpas såatt syftet med stödet inte motverkas.
Vidare anser utredningen att kravet på personlig borgen i många fall bör kunna
begränsas, men att frågan om borgen bör få avgöras från fall till fall av den
instans som beslutar om stöd.
Flera remissinstanser har förordat möjligheten att
förknippa frågan om borgen med vissa villkor som kan ha ställts upp för lånet.
Borgensansvaret skulle då kunna utkrävas endast om företaget har underlåtit att
uppfylla föreskrivna villkor om t. ex. höjning av aktiekapitalet eller
anlitande av auktoriserad revisor. Västernorriands företagareförening menar att
anvisningar bör utarbetas centralt för hur en begränsning av borgen skall
utformas. Föreningen påpekar risken för att olika praxis i de skilda länen kan
uppfattas som orättvist bland företagarna.
Enligt min åsikt bör lånesäkerheterna även i
fortsäitningen fastställas från fall till fall av det organ som har att besluta
om lån eller lånegaranti. Närmare föreskrifter och riktlinjer för tillämpningen
av denna princip och i fråga om borgensvillkor ankommer det på regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer att meddela. Till riksdagens information
skall jag här emellertid kortfattat redovisa min syn i dessa frågor.
Enligt min
mening bör olika former av villkorliga borgenskrav kunna tillämpas. Som allmän
riktlinje bör gälla att relativt svaga säkerheter och därmed betydande
kreditrisker bör kunna accepteras. Jag vill i sammanhanget erinra om att
stiftelsernas självständiga ställning medför ett eget ansvar för
förlusttäckning. Lån till nyetablerade företag bör enligt min mening kunna
förknippas med särskilt stora risker. Krav på personlig borgen bör dock normalt
kvarstå. När det befinns lämpligt bör emellertid en viss uppmjukning kunna ske.
Det personliga borgensåtagandet bör inte ges en sådan omfattning som ter sig
oskälig sett mot borgenstecknarens ekonomiska situation.
Önskemålet om ett visst mått av samordning av de olika
stiftelsernas praxis i fråga om borgen liksom graden av risktagande och annat
som rör låneverksamheten, finner jag befogat. Det tUlgodoses genom de föreskrifter
och riktlinjer som regeringen eller myndigheten i fråga utfärdar.
Prop.
1977/78:40 160
Ränta för industrigarantilån har hittills bestämts med
ledning av rekommendationer som har utfärdats av Svenska Bankföreningen och
vissa andia samarbetsorganisationer för kreditinstituten. Rekommendationerna
har utgått från en överenskommelse från år 1968 mellan organisationerna och
staten. I överenskommelsen förutsattes att räntenivån skulle fastställas med
utgångspunkt i den s. k. bottenlåneräntan. Denna utgör emellertid i dag inget
enhetligt begrepp och är därför otjänlig som likare.
I praktiken har garantilåneräntan de senaste åren uppgått
till i medeltal ca 3 % över riksbankens vid varje tillfälle gällande officiella
diskonto. Av utestående garantilånebelopp har långivaren haft att eriägga en
föriust-täckningsavgift på 0,5 % till statsverket. Garantilåneräntan har varit
normerande för bl. a. räntan på föreningarnas direktlån.
Företagareföreningsutredningen påpekar att det i och för
sig vore skäligt att tillämpa en något högre och därmed mer marknadsmässig
räntesats för dessa typer av krediter, men är med tanke på småföretagens behov
av gynnsamma betingelser för sin utveckling inte beredd att föreslå någon
höjning av ränteläget. Utredningen förordar att samma räntenivå liksom hittills
tillämpas för både garantilån och direktiån. eftersom valet av stödform annars
kunde komma att styras av räntenivåerna i stället för som hittills av
lånebeloppens storlek. Enligt utredningsförslaget skulle bankerna liksom
hittills årligen beiala in 0.5 % av utestående lånebelopp lill staten i
förlusttäckningsavgift.
Bankföreningen hävdar i sitt remissyttrande och i särskild
skrivelse att det är motiverat med en högre ränta än vad utredningen föreslår.
Föreningen anser vidare att det är olämpligt att fastställa räntenivån i en
låneförfattning, eftersom man i en sådan inle bör reglera förhållanden mellan
kreditinstituten och deras kunder. Även Göteborgs och Bohus läns
företagareförening anser att räntan bör höjas med en procentenhet, bl. a. av det
skälet att det därmed blir lättare att placera garantilån i bankerna.
En central utgångspunkt när det gäller att fastställa
räntenivån bör enligt min mening vara att det statliga kreditstödet inte skall
konkurrera med utan i stället tjäna som komplement till de reguljära
kreditinstitutens låneverksamhet. Detta talar för att en marknadsmässig
räntenivå tillämpas.
Med hänsyn till att stiftelsernas låneverksamhet i hög
grad kommer all variera vad avser bl. a. inriktning och grad av risktagande
anserjag det vara mindre lämpligt att, som utredningen föreslår, enhetligt
binda räntan för direkllånen och industrigarantilånen vid en viss given nivå.
Givetvis måste det allmänna ränteläget i landet vara vägledande vid
fastställande av stiftelsernas utlåningsränta, men det viktiga är enligt min
mening att räntan kan anpassas till förutsättningarna i varje enskilt fall.
Det bör ankomma på regeringen all ange riktlinjer för hur
räntenivån för kreditstödet skall fastställas samt för långivarens
förlusttäckningsavgift i samband med garantilån.
De nuvarande reglerna om lånens löptider innebär att
garanti- och
Prop. 1977/78:40 161
direktiån skall återbetalas genom regelbundna
amorteringar, i normalfallet inom högst tio år. I undantagsfall kan den
sammanlagda lånetiden för garantilån uppgå till högst 20 år. Amorteringsuppskov
på högst ett år kan beviljas av företagareföreningarna och på högsl tre år av
industriverket.
Utredningen
föreslår att det organ som beslutar om stöd får störie frihet att anpassa
amorteringsvillkoren till omständigheterna i det enskilda fallet. Vägledande
bör i stor utsträckning vara låneobjektens ekonomiska livslängd. De organ som
beslutar om stöd börenligt utredningen kunna medge lånetider på högst 20 år.
Utredningen betonar dock att den utökade maximala lånetiden bör utnyttjas
sparsamt och att många lån bör kunna amorteras på myckel kort lid. En snabb
återbetalning av lån ger stiftelserna ökade resurser för ny utlåning. De kan då
stödja fler företag. Den enskilda stiftelsen resp. industriverket bör vidare
enligt förslaget kunna medge amorteringsuppskov i högst tre år. Vid
nyetableringar bör amorteringsuppskov kunna medges i högst fem år. Förslagen
har mött positivt gensvar bland remissinstanserna.
För egen del anserjag att en uppmjukning av reglerna för
lånetidernas längd och för amorteringsanstånd positivt kan bidra till gynnsamma
utvecklingsbetingelser för småföretagen. Det ankommer på regeringen att
närmare utforma reglerna härför.
Jag övergår nu lill att behandla frågan omjlnansieringen
av stiftelsernas direkl lånevcrksamliet.
Företagareföreningarnas låneverksamhet finansieras f n.
med lån som föieningarna erhåller ur statens hantverks- och industrilånefond.
För sin upplåning ur fonden erlägger föreningarna ränta, som med 0,5 % understiger
föreningarnas egen utlåningsränta. F. n. uppgår summan av till statsverket
inlevererade räntor till ca 30 milj. kr. per år. Föreningarna får använda
inflytande amorteringar för ny utlåning.
Förlusttäckningen på låneverksamheten finansieras dels
genom att varje förening till en särskild fond avsätter 0,5 % av utlånat
belopp, dels genom att staten efter särskild ansökan från föreningarna lämnar
bidrag till förluster som inte har kunnat täckas med medel från de egna
fonderna. Låneförlusterna har under de år som låneverksamheten bedrivits i
genomsnitt för samtliga föreningar uppgått till drygt 3 % av totalt utlånat
belopp.
För att finansiera den hittills successivt ökade
direktlåneverksamheten har medel över statsbudgeten årligen anvisats för att
förstärka hantverks-och industrilånefonden. Fonden uppgår f. n. till ca 590
milj. kr. Av dessa har 90 milj. kr. tillförts under innevarande budgetår.
Företagareföreningsutredningen förutsätter att tillskott över statsbudgeten
sker även i fortsättningen. Investeringsbanken är kritisk till användningen av
enbart detta finansieringssätt, något som enligt banken medför risk för att
anslagens storlek mer avspeglar det slalsfinansiella läget än föreningarnas och
därmed småföretagens behov av riskvilligt lånekapital.
Jag har tidigare förordat en långtgående självständighet
för stiftelserna. I
11 Riksdagen 1977178. I .samt. Nr 40. Bilaga I
Prop. 1977/78:40 162
linje härmed bör nu de medel i hantverks- och
industrilånefonden, som motsvarar fordringar på företagareföreningarna,
överföras till stiftelserna. Härigenom ökas stiftelsernas finansiella stadga
samtidigt som det regionala ansvarsområdet rent allmänt ökas. Medlen bör
fördelas på de 24 stiftelserna i förhållande till företagareföreningarnas
nuvarande upplåning ur fonden. Räntor liksom amorteringar på utestående lån
tillfaller med en sådan ordning stiftelserna och kan på så sätt användas för ny
utlåning samt för förlusttäckning. Det förutsätts all stiftelserna själva
svarar för förlusttäckningen, vilket också står i överensstämmelse med vad bl.
a. näringslivsorganisationerna och Företagareföreningarnas förbund har anfört
i sina remissyttranden. De förlusttäckningsfonder som f. n. finns inom
företagareföreningarna bör överföras till de nya stiftelserna. Som jag närmare
utvecklar i det följande bör även de kapitalresurser som f. n. disponeras av
statens utvecklingsfond tillföras stiftelserna. Stiftelsernas behov av ytterligare
medel för sin kreditverksamhet bör, enligt min mening, t. v. tillgodoses genom
att medel anvisas över statsbudgeten.
Jag vill i sammanhanget framhålla att stiftelsernas
kreditverksamhet även framdeles skall regleras genom en statlig förordning.
Jag övergår nu till att behandla frågan om behov av
särbehandling för garantilånen vid kreditrestriktioner.
Systemet med lånegarantier bygger på ett väl fungerande
samarbete med banker och andra låneinstitut. Somjag lidigare har framhållit har
verksamheten fungerat tillfredsställande och bör fortsätta. Komplikationer har
dock uppstått i vissa fall på gmnd av bankernas svårigheter att lämna ut lån
när kreditrestriktioner råder. Delta har i många fall medfört särskilda problem
för småföretagen på grund av deras ofta låga soliditet och därmed stora
beroende av krediter.
Riksbanken fastställde hösten 1976 tillfälliga lånetak för
affärsbankernas utlåning och i samband därmed vissa sanktioner för det fall att
lånetaken skulle överskridas. Riksbanken underströk emellenid i skrivelse till
bankerna vikten av att den fortgående nyutlåningen i första hand användes för
att undvika hårda effekter på finansiellt svaga låntagare, såsom småföretag. I
detta syfte meddelade riksbanken att - vad gällde affärsbankerna -den särskilda
avgiften för överskridande av lånetakel skulle reduceras i den mån den ökade
nyutlåningen skedde i form av vissa typerav lån. bl. a. industrigarantilån. Det
med stöd av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel införda utlåningstaket
upphörde att gälla vid utgången av mars 1977.
Företagareföreningsuiredningen förutsätter att
garantilånen fortsättningsvis blir föremål för någon form av gynnsam
behandling i detta avseende. Utredningen vill dock inte förorda en mer
långtgående särbehandling av garantilånen med hänvisning bl. a. till att många
småföretags kreditproblem kan lösas med hjälp av direktlån från föreningarna,
i vissa fall i kombination med lån från Investeringsbanken. Fullmäktige i
riksbanken anför i sitt remissvar att likdividitets- och kassakvotssystemen är
generella styrmedel och bör utnyttjas utan begränsande undantag. Om undantag
Prop. 1977/78:40 163
gjordes skulle ytterst svårhanterliga
gränsdragningsprobiem uppkomma. Det kan enligt fullmäktige knappast hävdas att
industrigarantilånen är så angelägna, att de ensamma skulle få utgöra undantag.
Vid undantag för slora områden som är lika betydelsefulla för svensk ekonomi,
skulle instrumentens effektivitet försvagas.
Med hänsyn till de ökade möjligheterna att i vissa fall
bevilja större direktlån och med tanke på vad fullmäktige i riksbanken har
anfört ärjag efter samråd med chefen för ekonomidepartenientet inte beredd att
förorda alt industrigarantilånen automatiskt särbehandlas i tider med
restriktiv penningpolitik. Denna fråga får prövas från fall till fall inom
ramen för den ekonomiska politiken.
Avslutningsvis tar jag nu upp frågan om stiftelsernas
uppgifter i anslulning till hotellgarantilån.
Industriverket kan i dag bevilja statliga garantier för
lån till företag inom turist- och hotellnäringen. Ärenden om hotellgarantilån
bereds på länsplanet av riksbankens avdelningskontor. Verksamheten har varit
stagnerande med f. n. endast ett fåtal ansökningar per år.
Företagareföreningsutredningen föreslår att beredning och uppföljning av
sådana ärenden i fortsättningen skall övertas av stiftelserna. Fullmäktige i
riksbanken säger i sitt remissyttrande att riksbanken fortfarande är
intresserad av att handha förvaltningen av hotellgarantUånen, men vill inle
motsätta sig att den förs över till stiftelserna om detta skulle visa sig vara
lämpligt. Ett par företagareföreningar är tveksamma till förslaget med hänsyn
till att hotellnäringen avses ligga utanför målgruppen.
Jag anser
- i likhet med utredningen - i och för sig alt företagareföreningarna redan i
dag är väl lämpade för uppgifter i samband med hotellgarantUånen. Mina förslag
vad gäller stiftelsernas målgrupp innebär dock att hotellnäringen inte
innefattas. En alltför stor vidgning av målgruppen vid ett och samma tillfälle
skapar somjag har framhållit betydande problem. Jag vill erinra om att hotell-
och restaurangutredningen (H 1974:01) väntas lägga fram sina förslag i slutet
av detta år. Utredningens arbete kan enligt vad jag har inhämtat komma att
beröra branschens finansieringsförhållanden. Grunderna för de nu tillämpade
hotellgarantilånen kan därför komma att påverkas av förslagen. Efter samråd med
chefen för handelsdepartementet anser jag därför att handläggningsordningen
för hotellgarantilån t. v. bör vara oförändrad.
8.2.10 Omorganisation av verksamheten vid slutens
utvecklingsfond
Statligt stöd till industrins tekniska förnyelsearbete är
sedan länge en viktig del av industripolitiken. För att vår industri skall
kunna vidmakthålla och förbättra sin internationella konkurrenskraft fordras
bl. a. att våra produkter och var prdouktionsteknik ligger på en hög teknisk
nivå. I tider när industrins lönsamhet är dålig ökar dess svårigheter att
frigöra medel för tekniskt utvecklingsarbete. Betydelsen av statliga insatser
växer därvid.
Prop. 1977/78:40 164
Den tekniska förnyelseprocessen kan med en viss förenkling
beskrivas som ett antal skeden från idé till färdig produkt eller process.
1 det första skedet uppkommer den idé som utgör grunden
för hela förnyelsearbetet. Idéns tekniska och ekonomiska bärkraft analyseras
och planer utarbetas för det fortsatta utvecklingsarbetet.
I nästa skede sker det tekniska utvecklingsarbetet.
Forskningsarbete och konstmktionsarbete utgör viktiga inslag i denna
verksamhet. Arbetet i detta skede avslutas ofta med alt en fungerande prototyp
tas fram, ibland i laboratorieskala. Stöd till det tekniska förnyelsearbetet i
dessa två skeden kan lämnas av främst STU. Det är emellertid vanligtvis inte
möjligt att i detta skede direkt sätta i gång med tillverkningen av en produkt
eller fullskalig tillämpning av en process. Först måste produkten eller
processen anpassas till kraven vid fullskaleproduktion.
Under ett tredje skede anpassas produkten så att
produktionskostnaderna blir så låga som möjligt, konstruktions- och
ritningsunderlag för serietillverkning utarbetas och en provserie tas fram.
För att testa en process kan en försöksanläggning behöva byggas. Vissa
marknadsundersökningar behöver också göras. Under detta skede är produktens
eller processens lönsamhet fortfarande så osäker att lån från normala
kreditinstitut är svåra att erhålla. För att stödja den tekniska
förnyelseprocessen i detta skede har statens utvecklingsfond inrättats.
I den tekniska förnyelseprocessens sista skede sker
investeringar i produktionsanläggningar och marknadsföring. Finansieringen av
sådana investeringar sker normalt genom ordinarie kreditinstitutioner eller
genom de s. k. mellanhandsinstituten och företagareföreningarna. Till specielll
riskbetonade investeringar i detta skede har Investeringsbanken möjligheter
att lämna lån.
Företagareföreningsutredningen betonar i sitt betänkande
vikten av nära samarbete mellan företagareföreningarna och de nyss nämnda
statliga stöd- och kreditorganen. Speciellt föreslås att
företagareföreningarnas kontaktverksamhet och samarbete i övrigt med statens
utvecklingsfond ytterligare fördjupas. Utredningen lägger också fram vissa
förslag vad gäller den närmare inriktningen av utvecklingsfondens
låneverksamhet. Jag behandlar nu dessa förslag.
Statens utvecklingsfond inrättades den I juli 1973 (prop.
1973:41. NU 1973:54, rskr 1973:225, SFS 1973:622). Den är en självständig
myndighet men är administrativt knuten till STU. Fonden är avsedd att utgöra
ett komplement till STU och Investeringsbanken. Lån får inte beviljas till
projekt som kan finansieras på den allmänna kreditmarknaden på normala marknadsmässiga
villkor och inte heller till rena marknadsföringsinvesteringar. Lån beviljas
normalt till högst halva projektkostnaden och lånevillkoren kan variera inom
vida gränser. Normalt har fonden förutom ränta på det utlånade beloppet från
lyckade projekt begäri även en riskpremie på 25 %. Räntan har legat på samma
nivå som räntan för industrigarantilånen.
Prop. 1977/78:40 165
Räntebetalningen kan vara löpande eller ackumulerad.
Särskild säkerhet erfordras inte. Misslyckas ett projekt har utvecklingsfonden
möjligheter att efter förhandlingar med låntagaren skriva ned eller helt skriva
av lånet. För utvecklingsfondens lån gäller således villkorlig
återbetalningsskyldighet.
Fonden har under budgetåren 1973/74-1977/78 tillförts
sammanlagt 117 milj. kr. från Investeringsbankens vinst under åren 1972-1976.
Företagareföreningsutredningen föreslår att
utvecklingsfondens verksamhet vidgas så att fonden kan lämna lån även till
rena marknadsföringsinvesteringar. Redan i dag har företagareföreningarna
visserligen, som utredningen påpekar, vissa möjligheter att lämna direktlån för
produktutveckling och marknadsföring. Det finns emellertid enligt utredningen
ett behov av att kunna lämna lån med villkorlig återbetalningsskyldighet för
sådana projekt. Detta behov kan enligt utredningen lämpligast tillgodoses genom
att fonden ges vidgade utlåningsmöjligheter.
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt en sådan
förändring.
Jag finner efter samråd med statsrådet Johansson, att
utvecklingsfondens medel bör få användas för lån med villkorlig
återbetalningsskyldighet till rena marknadsföringsinvesteringar. Det har under
utvecklingsfondens verksamhet, vilket fonden har påpekat i sina
verksamhetsberättelser under en följd av år, framkommit ett stort behov hos
småföretagen att få en risktagande finansiering av
marknadsföringsinvesteringar. I likhet med fondens övriga lån bör lånen avse
sådana projekt, som inte kan finansieras på den allmänna kreditmarknaden på
normala marknadsmässiga villkor.
Företagareföreningsutredningen nämner att det i olika
sammanhang under de senaste åren, bl. a. i riksdagsmotioner, har väckts
förslag om speciell kreditgivning via företagareföreningarna i syfte att på
projektbasis stödja produktutveckling i småföretagen. Förslagsställarna har
betonat vikten av att insatserna ligger så nära företagen som möjligt.
Företagareföreningarna har i dag, som jag nyss har nämnt, viss möjlighet att
lämna direktlån för produktutveckling och marknadsföring. Utredningen föreslår
att föreningarnas möjlighet i detta avseende byggs ut så att föreningarna kan
bevilja lån med villkorlig återbetalning i vissa situationer, främst vid
preliminära och förberedande undersökningar av affärs- eller produktidéer. Det
kan gälla en smärre teknisk utredning, en marknadsanalys eller en patentbarhetsgranskning.
Enligt min
mening finns det goda skäl som talar för att stiftelserna bör ges möjlighet att
bevilja lån med villkorlig återbetalning för produktutveckling och
marknadsföring. Detta bör emellertid kunna ske i betydligt större omfattning än
vad som utredningen föreslagit. Erfarenheter från utvecklingsfondens verksamhet
liksom från lUC i Skellefteå visar enligt min mening den stora betydelsen av
ett nära geografiskt samband mellan mindre och medelstora företag och långivare
eller utvecklingsorgan. Möjligheterna att få fram nya idéer och projekt torde
därmed förbättras. En
Prop. 1977/78:40 166
god lokal förankring hos långivaren ökar också
möjligheterna till en rättvisande bedömning av de olika projektens
genomförbarhet En sådan ny lånemöjlighet innebär vidare att stiftelserna ges
möjlighet att stödja ett projekt ända från den tidpunkt det först kommer in
till stiftelsen till dess produktion kan sättas igång. Detta gäller projekt där
det tekniska risktagandet är litet. Projekt med högt tekniskt risktagande bör
liksom hittills hänvisas till STU.
Genom att utvidga stiftelsernas stödmöjligheter kommer
stiftelserna att kunna lämna samma typ av stöd som nu lämnas av statens
utvecklingsfond. Jag förordar därför efter saniråd med statsrådet Johansson
att de medel som i dag finns hos utvecklingsfonden regionaliseras och fördelas
på stiftelserna och slås samman med de medel som, enligt mitt förslag tidigare,
tillförts stiftelserna genom regionalisering av statens hantverks-och
industrilånefond. Genom en sådan regionalisering räknar jag med att
produktutvecklingslånen bättre skall kunna nå ut till småföretag i olika delar
av landet. Regionaliseringen torde också medföra fördelar i beslutsprocessen.
Mitt förslag till regionalisering innebär att utvecklingsfondens
verksamhet upphör. Det bör ankomma på regeringen att närmare bestämma fördelningen
av fondens medel på stiftelserna. Hänsyn bör härvid tas dels till den
geografiska belägenheten hos de företag som redan har lån i utvecklingsfonden,
dels önskvärdheten av att främja utvecklingen inom vissa regioner.
För att förhindra regionala olikheter i långivningen bör
lånevillkoren enligt min uppfattning så långl möjligt ges en enhetlig
utformning för hela landet. I arbetet med projektbedömningar bör stiftelserna
ha nära kontakt och samråd med STU på samma sätt som statens utvecklingsfond
har i dag. Härigenom elimineras också risken för dubbelarbete. Vidare bör ett
nära samarbete etableras mellan stiftelserna i Norrland och Norriandsfonden.
Den ränta som skall tillämpas bör bestämmas med
utgångspunkt i de principer somjag tidigare har redovisat i fråga om
stiftelsernas direktlån. Räntebetalningen bör vara löpande eller ackumulerande.
Lånen bör vara amorteringsfria till dess projekten börjar lämna avkastning.
Återbetalningen bör sedan ske i form av en viss procent på projektens
omsättning. För att lånen inte skall konkurrera med andra lånemöjligheter bör
stiftelserna, förutom återbetalning av ränta och lånebelopp, från lyckosamma
projekt även kunna kräva en riskpremie, dock högst 25 % av lånebeloppen. Den
extra belastning för företagen som en sådan riskpremie utgör kompenseras av att
stiftelserna vid ett misslyckande för projekten ges möjlighet att helt eller
delvis skriva av lånebeloppet. Jag vill här åter erinra om stiftelsernas ansvar
för förlusttäckning.
Lånen bör i likhet med nuvarande regler inte täcka hela
projektkostnaden. Det är enligt min mening angeläget att låntagarna själva bär
en del av
Prop. 1977/78:40 167
risken. Därigenom ökas låntagarens intresse av och
ansträngningar för att projektet skall lyckas. För lånen bör säkerhet utöver
projektet inte krävas. Det ankommer på regeringen att fastställa de närmare
villkoren för ifrågavarande lån.
Omorganisationen av utvecklingsfondens verksamhet bör ske
vid den tidpunkt då de nya stiftelserna påbörjar sin verksamhel. All nuvarande
personal vid fondens kansli bör erbjudas anställning vid STU. TUl de
övergångsfrågor som kan uppkomma i samband med att verksamheten vid statens
utvecklingsfond överförs till de nya stiftelserna avser statsrådet Johansson
att återkomma i annat sammanhang. Det bör därför ankomma på regeringen att
fastställa slutlig tidpunkt när utvecklingsfondens verksamhet i sin nuvarande
form skall upphöra.
8.2.11 Företagsseryiceverksamheien vid
uivecklingsjönderna
Den företagsserviceverksamhel som dagens
företagareföreningar bedriver omfattar olika delaktiviteter, främst
-
informations-
och kontaktverksamhet
-
allmän
rådgivning och översiktliga företagsanalyser
-
utbildningsserivce
-
konsultverksamhet
I likhet
med företagareföreningsutredningen harjag en positiv inställning till den
hittills bedrivna verksamheten. Verksamheten fungerar väl och fyller ett stort
behov när det gäller att främja småföretagens utveckling. Mindre företag kan
inom sin egen organisation inte i samma utsträckning som större företag förfoga
över kunnande och utrustning med tillräcklig kvalifikationsnivå på alla för
företaget väsentliga områden. Genom att köpa tjänster utifrån kan även sådana
förelag med begränsade resurser tillgodose starkt specialiserade behov vad
gäller t. ex. administration, juridik, produktionsteknik och marknadsföring.
Enligt min uppfattning är det sålunda utomordentligt viktigt att tjänster av
sådan typ finns att tillgå och all dessa är anpassade till småföretagens behov.
Jag ser det som en viktig uppgift för industripolitiken att medverka till att
utbudet av företagsservice är lämpligt utformat. I sammanhanget bör
understrykas att den övervägande delen av utbudet normalt kommer från privata
företag eller intresseorganisationer. Jag räknar med att detta förhållande
kommer att gälla även framöver. Statens insatser blir. somjag tidigare har
framhållit, därför av kompletterande natur. Insatserna bör inriktas mot sådana
områden där det privata serviceutbudet saknas eller är bristfälligt utformat.
Mitt förslag tidigare att i stiftelsernas målgrupp inkludera även vissa
tjänsteproducerande företag, t. ex. konsultföretag, är ett led i strävan att
åstadkomma ett till småföretagen bätlre anpassat tjänsteutbud.
Enligl min uppfattning bör företagsserviceverksamheten
även i fortsättningen ingå som en viktig del i stiftelsernas verksamhet. En
effektiv
Prop.
1977/78:40 168
företagsserviceverksamhet bör enligt min uppfattning på
ett aktivii sätt kunna medverka till ett bättre utnyttjande av de potentialer
som finns hos småföretagen. Företagsserviceinsatser kan sålunda bidra till
expansion och utveckling hos befintliga föietag och till etablering av nya
företag. Vidare kan insatserna förbättra småföietagens möjligheter att komma in
på exportmarknader. Den fortsatta företagsserviceverksamheten bör således
liksom hittills omfatta informations- och kontaktverksamhet, allmän rådgivning
inkl. översiktliga företagsanalyser, utbUdningsservice samt konsultverksamhet.
Jag har tidigare redovisat min uppfattning att
stiftelserna bör ges en stor självständighet. Jag är därför inle beredd att
närmare ange hur verksamheten bör läggas upp och bedrivas vid de enskilda
stiftelserna. Med hänsyn till de skiftande förhållanden som råder i de olika
länen i fiåga om närings-livsstruktur, företagstäthet m. m. bör stiftelsernas
företagsserviceverksamhet präglas av stor flexibilitet. Den måste ständigt
anpassas till den fortlöpande utvecklingen i näringslivet och till de regionala
förhållandena. Samarbete med andra service- eller utvecklingsorgan bör. somjag
tidigare har framhållit, eftersträvas.
Jag övergår nu till all redovisa vissa allmänna synpunkter
på förelags-serviceverksamheten. Till utbildningsservicen återkommer jag i ett följande
avsnitt.
I fråga om verksamhetens inriktning i stort delar jag
företagareföreningsutredningens uppfattning att stor uppmärksamhet bör ägnas
insatser inom områdena produktförnyelse, produktutveckling och marknadsföring
samt exportfrämjande aktiviteter. Jag vill också peka på värdel av att
stiftelserna mot ersättning kan tillhandahålla viss juridisk service. Ökade
insatser inom dessa områden, som syftar till att höja företagens kompetens och
kunnande, är enligt min mening en nödvändig förutsätining för en gynnsam
utveckling av vårt näringsliv.
Företagareföreningarnas verksamhet är redan i dag, om än i
varierande omfattning, inriktad på att stimulera och effektivisera
marknadsföringsarbetet i småföretagen. Vissa föreningar medverkar i samarbete
med Exportrådet i åtgärder för att stimulera företagens export. Jag ser det
som utomordentligt viktigt att föreningarnas insatser inom detta område
intensifieras. Enligt min uppfattning finns bland våra småföretag outnyttjade
exportmöjligheter. Samtidigt är svårigheterna för dessa företag att nå
exportmarknaderna stora.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att chefen för
handelsdepartementet i bilaga 4 till denna proposition lägger fram förslag
till åtgärder bl. a. inom Exportrådets ram för att främja småföretagens export.
De nya stiftelserna bör inom ramen för dessa åtgärder ha en viktig uppgift,
nämligen att utgöra replipunkter på länsnivå för Exportrådet. Med sin breda
kontaktyta gentemot näringslivet kan stiftelserna medverka i sökprocessen efter
tänkbara exportörer. En annan viktig uppgift för stiftelserna är att stimulera
till samarbete mellan företagen, att finna lämpliga grupperingar
Prop. 1977/78:40 169
mellan företag vad gäller produkt- och
produktionsinriktning. Ell mindre företag kan sällan ensamt gå ut på export.
Detta kräver ofta samarbete med andra företag. Jag ser därför positivt på en
utveckling som innebär att företag i en region i ökad utsträckning samarbetar
inom ramen för s. k. turnkey-projekt. Förelagens produkt består då av t. ex. en
komplett fabriksanläggning, sjukhus eller skola. Föratt organisera sådana
projekt krävs emellertid en samordningsfunktion. Förutom exportinriktade
storföretag bör även stiftelserna eller annat organ, t. ex. Expolaris i
Skellefteå, kunna svara för en sådan funktion.
Stiftelserna kan även genom rådgivnings-, konsult- och
utbildningsinsatser medverka till att höja effektiviteten bland företagen och
därmed förbättra deras förutsättningar för export.
Som exempel på ett intressant program för exportstimulerande
åtgärder på regional nivå vill jag peka på den verksamhet i Skaraborgs län. som
tillkom hösten 1976. I samarbete mellan bl. a. företagareföreningen, länsstyrelsen.
Skaraborgsbanken och Exportrådet har en rad expoitfrämjande insatser inletts,
t. ex. uppsökande verksamhet, småföretagsanpassad exportutbildning och
samverkan med handelshus. Enligt min uppfaltning vore det värdefullt om en
motsvarande systematisering och samordning av exporlfrämjandet kunde ske även i
övriga län. Det bör understrykas att Exportrådet har det övergripande ansvaret
för insatserna.
En ytterligare möjlighet med anknytning till stiftelsernas
verksamhetsområde att bredda kontakterna med avnämare i andra länder är att i
högre grad än hittills utnyttja de kommissioner som har upprättats inom ramen
för avtalen om ekonomiskt, industriellt och tekniskt-vetenskapligt samarbete
mellan Sverige och ett antal statshandels- och utvecklingsländer. Vid de
återkommande genomgångarna inom ramen för de regeringskommissioner som följer
avtalens lillämpning, lämnas förslag till samarbeie med företag i resp. länder,
innefattande exempelvis leveranser av komponenter och gemensam utveckling av
produkter och marknader. Samarbete med utiändska företag i sådana former bör
kunna vara av särskilt intresse för småföretagen, som pä grund av begränsad
produktionsvolym eller bristande resurser för produktutveckling och
marknadsbearbetning, inte ensamma kan bibehålla eller öka sin
konkurrensförmåga. Att verksamheten i dessa regeringskommissioner hittills inte
i någon störie utsträckning har berört småföretagens möjligheter och önskemål
har berott bl. a. på bristande kapacitet och svårigheter att etablera
kontakter med intresserade småföretag. Det torde vara uppenbart att det även
med hänsyn till behoven i de länder med vilka vi samarbetar vore av stort värde
om samarbetet på företagsplanet med småföretag kunde byggas ut.
Nyligen har inletts en försöksverksamhet i skogslänen i
syfte att underlätta för småföretag att via företagareföreningarna kanalisera
uppslag och information som kan beaktas vid sammanträden med regeringskommissionerna.
Under förutsättning av att erfarenheterna av denna försöksverksamhet blir
positiva kommer ansträngningar att göras i syfte att på bredare
Prop. 1977/78:40 170
bas söka främja småförelagens samverkan med utländska
partners. Detta borde enligt min mening kunna leda fram till långsiktiga
samarbetskontak-ter med utländska parter. Den bör också kunna underlätta
planeringen av gemensamma framträdanden på mässor och branschkonferenser och ge
värdefulla impulser också för samarbete mellan småföretagen i Sverige.
Förutom att ökad uppmärksamhet från stiftelsernas sida bör
ägnas åt insatser inom områdena produktförnyelse och marknadsföring vill jag i
likhet med företagareföreningsuiredningen peka på två områden, inom vilka jag
anser det vara påkallat med mer omfattande och systematiserade insatser än
hittills. Detta gäller etableringsfrämjande och underieverantörs-inriktade
åtgärder.
Utgångspunkten för mitt ställningstagande är den nedgång i
nyföretagande inom tillverkningsindustrin som har skett under 1970-talet. Ur
samhällsekonomisk synvinkel är det viktigt att få till stånd en högre etableringstakt.
Jag har tidigare redovisat förslag till förändringr i de nuvarande
företagareföreningarnas kredit verksamhet, vilka syftar till att underlätta
finansiering av nyetablerade företag. Mina förslag avseende SVETAB:s
verksamhet, som jag redovisar i det följande, har samma syfte. Dessa insatser i
kombination med företagsserviceinsatser frän stiftelsernas sida bör kunna verka
i riktning mot en ökad förelagsbildning. Jag förordar därför alt det i varje
stiftelse bör finnas en funktion för främjande av nyföretagande.
Företagareföreningsutredningen framhåller att insatserna
på detta område å ena sidan bör vara av mer generell karaktär, dvs. ägnade att
skapa en allmänt setl gynnsam lokal och regional miljö för alt ta fram nya
idéer och projekt eller inriktade på informations-, konferens- och utbildningsverksamhet
med tänkbara nyföretagare som målgrupp. Dessa insatser kan exempelvis omfatta
regionala kartläggningar och analyser av utvecklingsbara affärsidéer samt icke
tillgodosedda behov av lokal/regional produktion i form av t. ex.
underleveranser.
Å andra sidan är enligl utredningen olika insatser också
nödvändiga i ett senare stadium av företagsbildningsprocessen - efter ett
eventuellt etableringsbeslut. Dessa bör vara väsentligt mer selektivt
ulformade och konkreta och omfatta samtliga utvecklingsfaser som ett nybildat
företag genomgår, förberedelsefas. slartfas och inkörningsfas.
I förberedelsefasen finns flera åigärder som kan
aktualiseras och utvecklas, bl. a.
-
information och
utbildning i "att starta eget" eller på annat sätt exploatera en
affärsidé.
-
rådgivning och
bistånd i planeringsuppgifter, t. ex. marknadsanalyser,
kapitalbehovsberäkningar, investeringskalkyler, lokalutformning.
-
kontaktförmedlingsverksamhel
mellan å ena sidan potentiella nyföretagare och å andra sidan övriga
intressenter som innovatörer. idégivare, kompanjoner, lokala/regionala och
centrala myndigheter och organisationer, finansiärer, tänkbara kunder och
leverantörer.
Prop.
1977/78:40 171
Den modell utredningen redovisar för att främja
nyföretagandet bör kunna tjäna som utgångspunkt för de enskilda stiftelsernas insatser
på ifrågavarande område. Jag vill i sammanhanget understryka nödvändigheten av
att ett mycket nära samarbete kommer till stånd mellan stiftelserna,
industriverket, andra centrala myndigheter, regionala myndigheler och organ,
kommuner, banker m. fl. Ett samarbeie med näringslivets organisationer bör
också eftersträvas.
Jag vill
också framhålla att mina förslag rörande SVETAB innebär bl. a. att SVETAB bör
systematisera sin sökprocess efter nya idéer och projekt genom s. k.
affärsidéseminarier. Denna sökprocess förutsätter ett nära samarbete mellan
SVETAB och stiftelserna. På motsvarande sätl bör stiftelsernas insatser på
underleveransområdet systematiseras och intensifieras.
Underleveranser
i form av standardvaror och specialpiodukter svarade under år 1975 för mer än
en fjärdedel av den svenska verkstadsindustrins produktion. Tillverkningsvärdet
uppskattas till drygt 15 000 milj. kr. Motsvarande sysselsättning kan antas
omfatta ca 100 000 anställda. Härtill kommer underleveranser inom andra branscher,
bland dem främst sko-, läder-, teko-. snickeri-, möbel- saml kemisk-tekniska
industrier.
Flertalet
underleverantörer är småföretag. De ingår därför redan i företagareföreningarnas
nuvarande målgrupp. De flesta föreningar har redan kommit att syssla med någon
form av underleveransförmedling. Verksamheten är dock ännu relativt ringa och
heterogen till sin inriktning och uppläggning. Särskilda resurser för ändamålet
saknas. Målsättningen är oklar. Det bör framhållas att företagareföreningarna
ingalunda är de enda organisationer som arbetar inom underleveransområdet.
Behovet av förbättrade kontakter mellan köpare och säljare av underleveranser
har stimulerat lill uppkomsten av en rad förmedlingsorgan med i huvudsak regionalt
eller branscimässigt avgränsade verksamhetsområden. Till denna kategori hör bl.
a. Swed-Expo. Smedbörsen i Eskilstuna, Norrland Center och AC-Mekan i
Skellefteå. Sveriges Mekanförbund ger dessutom ut ett rikstäckande
verkstadstekniskt bearbetningsi"egisler och svarar även för en intern-nordisk
leverantörsbörs. Exportrådet och handelskamrama förmedlar förfrågningar från
utländska kunder.
I likhet med företagareföreningsutredningen anserjag att
stiftelserna bör ha en viktig uppgift när det gäller att i samarbete med nyss
nämnda organ, centiala och regionala/lokala myndigheter, intresseorganisationer
m. fl. bidra till en utbyggnad och differentiering av näringslivet. Utnyttjande
av spridningseffekter från basindustrier, offentlig upphandling, leverantörsbörser
och förmedlingsorgan av olika slag är exempel på vägar, längs vilka detta mål
bör kunna nås. Stiftelserna bör också t. ex. genom information, rådgivning och
utbildning, söka åstadkomma en allmän höjning av underleverantörernas
kompetens.
Välutvecklade underleveranssystem innebär normalt en
rationell arbetsfördelning mellan företagen inom en viss region eller bransch.
Det
Prop.
1977/78:40 172
betyder inte bara ett rimligt utnyttjande av tillgängliga
resurser från föie-tagsekonomisk synpunkt, utan också att den totalt
tillgängliga arbetskraften utnyttjas på ett mer effektivt sätt än om
produktionen är koncentrerad till ett relativt fåtal stora enheter. Sådana
system skapar också förutsättningar för en längre driven specialisering. Detta
i sin tur driver fram eller stimulerar till utbyggnad av nya
underieveranssystem. Som flera remissinstanser har framhållit, får det dock
inte bli fråga om att enbart flytta en underleverans från ett län till ett
annat. Det gäller att fånga upp de outnyttjade expansionsmöjligheter som finns
i länens näringsliv.
För att ett samhälleligt stöd inom underleveransområdet
skall bli effektivt måste det enligt företagareföreningsutredningens
uppfattning omfatta en hel serie av åtgärder inordnade i ett gemensamt program.
Jag delar denna uppfattning. Med de variationer som från region till region
bedöms erforderliga bör programmet sålunda syfta till att med stiftelserna som
bas få till stånd ett vidgat och fördjupat samarbete mellan beställare och
leverantörer. Detta samarbeie bör inte bara ta sikte på att uppnå förbättrade
kommunikationer mellan parterna, utan framför allt på att uppnå en successiv
förbättring av underleverantörernas kompetens och förmåga att ta på sig allt
större och mera komplicerade arbetsuppgifter, dvs. att göra företagen
effektivare.
Jag har tidigare redovisat att företagsserviceverksamheten
består av informations- och kontaktverksamhet, allmän rådgivning och
översiktliga företagsanalyser, konsultverksamhet och utbildningsservice.
Informations- och kontaktverksainhelen bör ta sikte på att
bl. a. underlätta för företagen att snabbt komma i kontakt med rätt instans då
de behöver kreditstöd. råd ellerannan service. Stiftelserna bör således utgöra
en allmän kontaktförmedlare mellan olika serviceorgan - exempelvis STU.
Exportrådet eller privata konsulter - och företagen. 1 mänga fall bör
stiftelserna inom ramen för den egna organisationen kunna lösa förekommande
problem.
En annan viktig uppgift för stiftelserna bör vara att
allmänt informera företagen om nya lagar och förordningar eller om andra
samhälleliga beslul som påverkar företagens verksamhetsbetingelser.
SINFDOK-utredningen (I 1975:04) har i skrivelse den 15
juni 1977 tagit upp frågan om småföretagens informationsbehov.
Utredningen framhåller att dessa företag har behov av att
få rätt information i användbar form. Vidare bör de göras medvetna om det
informationsutbud som existerar. Kraven är i princip desamma oavsett om frågorna
rör avtal, skatter, miljö, säkerhet, juridik, marknadsföring eller teknik. När
det gäller främst småföretagen anser uiredningen att det ofta är fråga om
tekniska problem som behöver lösas inför produktförbättringar, maskinanskaffningar,
produktionsutvidgning, tillfälliga produktionsstörningar m. m. Den nödvändiga
informationen finns enligt utredningen redan i betydande utsträckning att få
tag på exempelvis i svenska och utländska forskningsrapporter och
patenthandlingar, faktadatabaser och kataloger.
Prop. 1977/78:40 173
Men för småföretagen är det ofta svårt att tillgodogöra
sig dessa erfarenheter utan att en mellanhand mellan informationskällorna och
användarna tar fram informationsmaterialet ur just de fakta som företagen
behöver ha tillgång till. Utredningen framhåller samtidigt att det är svårt att
finna en effektiv lösning på delta problem.
Enligt SINFDOK-utredningen
bör stat och kommun ta en ökad del av ansvaret för en systematisk och
långsiktig informialionsförmedling till småföretag. Det gäller att på olika
sätt göra bl. a. redan känd teknik tillämplig för företagen på ett effektivare
sätt än nu. Många företag har enligt utredningen i dag svårigheter att utnyttja
informationstjänster på ett ändamålsenligt sätt. Det är också vanligt att
företagen översköljs med information av obetydligt intresse. Den nyttiga
informationen tenderaratt drunkna i det stora utbudet.
Mot denna
bakgrund och i anslutning till den förestående utbyggnaden av
företagareföreningarna föreslår utredningen en utvidgad försöksverksamhet på
informations- och dokumentationsområdet. Verksamheten bör pågå under den
närmaste treåisperioden med början den I juli 1978.
Uiredningen
föreslår sålunda att vid två företagareföreningar påbörjas försök med teknisk
informationsförmedling inom ramen för den ordinarie
företagsserviceverksamheten. Arbetet bör enligt utredningen bedrivas bl. a. som
en systematisk uppsökning av små industriföretag i länet. Vidare föreslår
utredningen att det till en företagareförening knyts en expert som får tillgång
till modern teknisk utrustning. Denne bör enligt utredningen biträda de i
företagsserviceverksamheten verksamma tjänstemännen vid föreningen. Utredningen
föreslår också att ett samarbete inleds mellan företagareföreningar och
branschforskningsinstitut. Genom en medverkan från institutens sida kan, enligt
utredningen, informationsgivningen till företagen i specialiserade tekniska
frågor fördjupas och effektiviseras. Slutligen bör i anslutning till
försöksverksamheten viss utbildning i informations- och dokumentationsservice
av berörd personal vid företagareföreningarna komma till stånd. Utredningen
har beräknat ett medelsbehov om ca 950 000 kr. per år under en treårsperiod.
Remissinstanserna ställer sig i stort positiva till
utredningens förslag. Industriverket menar dock att den föreslagna
försöksverksamheten redan kan sägas ingå som en integrerad del i företagsserviceverksamheten.
För egen
del kan jag ansluta mig till SINFDOK-utredningens uppfattning att
informationsförmedlingen till småföretagen bör systematiseras och
effektiviseras. Enligt min mening behövs emellertid ingen speciell försöksverksamhet
vid de nya stiftelserna för att en sådan systematisering skall kunna
åstadkommas. Den tekniska informationsservicen bör, som industriverket också
framhåller, ingå som ett naturiigt led i stiftelsernas företagsserviceverksamhet.
Det bör ankomma på resp. stiftelse att inom ramen för sin totala verksamhet ta
ställning till omfattning och inriktning på intensifierade insatser inom
informations- och dokumentationsområdet. De bör samråda bl. a. med
industriverket och SINFDOK. Jag räknar
Prop. 1977/78:40 174
ocksä med att industriverket kommer att tillgodose de
utbildningsbehov inom informations- och dokumentationsområdet hos stiftelsernas
personal, som utredningen har behandlat.
Förutom stiftelserna utgör företagens och de anställdas
organisationer enligt min uppfattning en viktig länk i informationsförmedlingen
till förelagen. Dessa organisationer svarar redan i dag i stor utsträckning
för mer specialiserad och branschanpassad information till företagen. Även
statliga myndigheter som STU har använt sig av denna informationskanal. Som
ett led i den allmänna förstärkning av den samhällsfinansierade företagsservicen
som jag förordar bör också möjligheterna till medverkan från företagens och de
anställdas organisationer tillvaratas. Industriverket bör utarbeta förslag till
program för ökad informationsförmedling till företagen via organisationerna.
Vid min medelsberäkning i det följande avseende stödet till
förelagsserviceverksamhet kommer jag att ta hänsyn härtill.
1 delta sammanhang vill jag också ta upp frågan om den
information till företagen som lämnas inom ramen för det s. k. DIS-systemet och
är reglerad enligt lagen (1976:349) om uppgiftsskyldighel i planeringsfrågor.
Enligt denna lag är länsstyrelser och kommuner skyldiga att årligen översiktligt
informera företagen om sådan verksamhel och planering som kan antas vara av
betydelse för förelagen inom länet resp. kommunen.
Informationsskyldigheten omfattar visserligen endast
näringsidkare som sysselsätter fler än 50 arbetstagare, men i praktiken har
spridningen av informationen varit betydligt större. Sålunda har samtliga län
och flertalet kommuner sänt ut skriftlig information lill samtliga företag med
fler än 20 anställda och i vissa fall till ännu mindre förelag. Informationen
har tillställts både företagsledning och de anställda. På många håll har
muntliga informationsträffar arrangerats i kommunal regi i stället för
skriftlig information eller som komplement till denna.
Förutom rent företagsinriktad information om t. ex. olika
former av sådant stöd. bidrag och service som de regionala samhällsorganen kan
niedverka till. behandlas sakområden av mer allmänt intresse, exempelvis
länsplanering, trafik- och vägplanering, bostadsbyggande, miljöfrågor, arbetsmarknadsfrågor
och sysselsättningsplanering. De mer allmänna delarna har ofta fått ett
relativt stort utrymme, vilket har medfört att i varje fall den skriftliga
informationen mött intresse inte bara från näringsidkare utan även från skolor,
studieförbund, politiska partier, olika intressegrupper m. fl.
Trots vissa olikheter beträffande inriktning och
omfattning mellan den s. k. DIS-informationen och de av mig förordade
informationsinsatserna via stiftelserna anserjag att möjligheter till
samordning bör prövas i syfte att uppnå ökad effektivitet och för att
dubbelarbete och dubblerad information skall undvikas. Jag förutsätter att en
sådan samordning av informationsinsatser från stiftelserna, länsstyrelserna
och kommunerna kommer till stånd.
Vad gäller rådgivningsyerksaniheten vid
stiftelserna anser
Prop.
1977/78:40 175
företagareföreningsutredningen att denna ofta bör kunna
begränsas till en allmän och översiktlig genomgång av företagets funktioner och
eventuella problem. Genomföiandet av djupgående analyser, liksom mer omfattande
åtgärdsförslag, bör i princip överlåtas lill utomstående konsulter. Jag delar
denna uppfattning.
Utredningen
framhåller vidare att rådgivningsverksamheten bör vara av uppsökande natur. En
strävan bör vara att på sikt nå SEimtliga i målgruppen ingående företag. I
likhet med uiredningen vill jag betona värdet av en aktiv verksamhet. Samtidigt
anserjag att det finns skäl att ta fasta på bl. a. näringslivsorganisationernas
påpekanden att den uppsökande verksamheten är mycket resurskrävande. De
enskilda stiftelsernas egna resurser blir däiför avgörande för omfattningen av
den uppsökande verksamheten. Vidare vill jag framhålla vikten av att
stiftelserna ges möjlighet att följa upp att de åtgärdsförslag som kommer fram
genom rådgivnings- och analysverksamheten verkligen blir genomförda - eller
åtminstone seriöst prövade - inom rimlig tid. Detta är enligt min mening en
grundförutsättning för en effektiv företagsserviceverksamhet.
Enligt
företagareföreningsutredningens uppfattning bör stiftelserna iaktta viss restriktivitet
i fråga om egna konsultinsatser. Uppfattningen gmndas på bl. a. att
stiftelsernas personella kapacitet i regel inte medger alllför långvariga
engagemang i ett och samma företag. Den mer allmänna
rådgivnings-/analysverksamheten är mycket tidskrävande och fordrar hård
prioritering vid urvalet av företag. Stiftelserna måste sålunda hushålla med
sina resurser. Ett ytterligare skäl till utredningens principiella ståndpunkt i
denna fråga är att stiftelserna inte bör få karaktären av konkurrenter till
etablerade privata konsultföretag eller näringslivsoi-ganisalioner.
För egen
del kan jag ansluta mig till utredningens uppfaltning att stiftelserna bör
begränsa sina egna konsultinsatser. Samtidigt ärjag väl medveten om att
utbudet av konsulttjänster, som kan tillgodose småföretagens speciella behov,
varierar avsevärt mellan olika platser i landet. Finns det ingen lämplig
utomstående konsult tillgänglig bör enligt min uppfattning stiftelserna i
undantagsfall vara öppna att också ta på sig uppgiften alt svara för
ålgärdsdelen. Stiftelsernas personal får också värdefulla erfarenheter och
därmed ökat förtroende bland företagen genom att ibland genomföra mer
djupgående konsultuppdrag i företagen.
Jag delar
helt företagareföreningsutredningens uppfattning att i den mån stiftelserna
ålar sig konsultuppdrag bör företagen som regel debiteras en marknadsmässig
avgift eller en avgift, som åtminstone motsvarar självkostnaden för uppdraget.
Flertalet remissinstanser ansluler sig också till denna uppfattning. Detta bör
gälla även för stiftelser, som är verksamma på orter där lämpliga konsulter
helt saknas. Den omständigheten att en stiftelse är ensam om att kunna åtaga
sig konsultuppdrag motiverar i sig inte en förhållandevis lägre avgiftssättning
än den som övriga stiftelser tillämpar.
I vissa speciella fall, t. ex. i samband med etablering av
ett nytt företag
Prop. 1977/78:40 176
eller framtagande av en ny produktidé, kan det emellertid,
som jag har redovisat tidigare, vara befogat att samhället helt eller delvis
finansierar vissa begränsade konsultinsatser bl. a. genom att tillhandahålla
villkorliga lån.
8.2.12 Övriga frågor
Mitt förslag om uppbyggnad av regionala utvecklingsfonder
innebär för fonderna nya uppgifter, större självständighet och ansvar samt väsentligt
utökade resurser i förhållande till dagens företagareföreningar. Detta kommer
givetvis att ställa mycket stora krav på ledningen för fonderna. Av de
verkställande direktörerna i fonderna krävs stor kompetens och gedigen
erfarenhet från t. ex. industriell verksamhet eller bank- och kreditväsen pä
ledande nivå.
1 samband med att fonderna bildas är det naturligt att
samtliga verkställande direktörsbefaltningar utlyses. Företagareföreningarnas
nuvarande direktörer bör få möjlighet till fortsatt sysselsättning inom ramen
för fondernas verksamhel. om de inte kommer ifråga som verkställande direktörer.
Utvecklingsfondernas verksamhet kommer vidare att ställa
krav pa att ny kompetens förs in. främst inom områdena marknadsföring och produktförnyelse.
Här bör eftersträvas alt personerna i fråga har teknisk-industriell kompetens
och erfarenhet. Jag vill också i sammanhanget framhålla att de nya resurser
som enligt milt förslag bör ställas lill stiftelsernas förfogande inte
självklart bör leda lill en moisvarande uppbyggnad av den egna personalstyrkan.
I många fall är det sannolikt bättre att hyra in en konsult för längre eller
kortare tid i stället för att anställa en ny person i den egna organisationen.
Jag har tidigare också pekat på möjligheten till samarbete med t. ex.
branschorganisationer, handelshus samt andra organ och sammanslutningar.
Parallellt med all fondernas verksamhet vidgas och
resurserna förstärks bör även en viss förstärkning ske av den centrala servicen
till fonderna vad gäller t. ex. inforniation. verksamhetsrationalisering och
personalutveckling. Jag har för avsikt alt förorda att vissa medel anvisas för
detta ändamål via industriverket.
Med hänsyn till ändamålet för fondernas verksamhet
förordar jag efler samråd med chefen för budgetdepartementet att fonderna i
skattehänseende hänförs till sådana juridiska personer som har inskränkt
skattskyldighet enligt 53 S I mom. d) kommunalskattelagen (1928:370). Detta
innebär att fondema blir befriade från statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt
och att de blir skyldiga att erlägga kommunalskatt endasl såvitt avser inkomst
av fastighet. Särskilt förslag härom bör senare föreläggas riksdagen.
Prop. 1977/78:40 177
8.3 Småföretagsinriktad fortbildning
Utbildningsfrågorna har sin givna betydelse i en aktiv
näringspolitik. Den tekniska utvecklingen och förändringarna i samhället i
stort ställer höga krav på företagsledningens och de anställdas kunskaps- och
färdighetsnivå. Företagens förmåga att anpassa sig till och även dra fördel av
dessa förändringar är i hög grad beroende av personaiutvecklande insatser.
Välplanerade utbildningsinsatser ger näringsliv och
samhälle en god avkastning i form av konkurrenskraftiga företag. Med hänsyn
härtill är det en viktig uppgift för näringspolitiken att som komplement lill
det ordinarie utbildningsväsendet främja fortbildningen i företagen.
Många småföretagare anser sig sakna tillräckliga
teoretiska kunskaper för rollen som företagsledare. Detta kan gälla
ämnesområden som företagsekonomi, marknadsföring, bokföring osv. Samtidigt kan
konstateras all såväl företagsledaren som de anställda i småföretagen i regel
deltar i fortbildning i påfallande mindre omfattning än motsvarande
personalgrupper inom de större företagen. Tidsbrist, höga kursavgifter,
svårtillgängligt kursutbud och i vissa fall bristande intresse ärenligt
småföretagarna själva de huvudsakliga faktorerna som hämmar
utbildningsdeltagandet.
Förslag som syftar till att förbättra
utbildningssituationen bland småföretagen har lagts fram av industriverket i
rapporten (SIND 1975:6) Kursverksamheten m. m. vid statens industriverk.
Företagareföreningsutredningen behandlar också vissa frågor om den
småföretagsinriktade utbildningen. Jag vill i anslutning härtill även nämna
att de utbildningsproblem som jag nyss berörde har kartlagts av utredningen (A
1975:01) om utbildning i förelag. Utredningen kommer enligt vad jag har
inhämtat att inom kort presentera sitt material. Detta kommer att ligga till
grund för överväganden om fortsatt utredningsarbete kring utbildningen i
företagen.
I industriverkels rapport föreslås riktlinjer för verkets
utbildningsanknutna verksamhet. Vidare föreslås vissa resursförstärkningar för
utbildningsfrämjande åtgärder vid verket och en organisatorisk förändring vad
gäller SIFU:s filialkontor. Slutligen hemställer verket att riksdagens beslut
år 1973 att del av SIFU skall lokaliseras till Borås tas upp lill ny prövning
och att frågan om ny organisationsform för SIFU utreds. Rapporten har
remissbehandlats.
Företagareföreningsutredningens
utgångspunkt är alt utbildningsfrämjande åtgärder bör betraktas som en
integrerad del av föreningarnas förelagsservice. Utredningen ansluter sig till
eller fiamför inga invändningar mot förslagen i industriverkels rapport, utom
såvitt avser den regionala serviceorganisationen på utbildningsområdet. Sålunda
föieslår utredningen att funktionerna vid SIFU:s filialkontor i Malmö.
Göteborg. Växjö och Luleå förs över till resp. förelagaieförening på dessa
orter. Dessa föreningar får därmed en särskild utbildningsenhet med de
tidigare filialkontorens uppgifter. Vidare bör motsvarande funktion på
utbildningsområdet byggas upp vid ytterligare två föreningar - dels i
Siockholm, alternativi i 12 Rik.sdagen 1977178. I .saml. Nr 40. Bilaga 1
Prop.
1977/78:40 178
Nyköping, med Mellansverige som upptagningsområde, dels i
Falun, alternativt i Gävle, med nedre Nonland som upptagningsområde, yidare
föreslås att ett utbildningsråd bildas mellan föreningarna i resp. upptagningsområde.
Rådet föreslås svara för bl. a. planering av verksamheten och besluta om
resursfördelning på olika utbildningsaktiviteter.
Industriverkels rapport har överiag fått ett positivt
bemötande av remissinstanserna.
Även jag ställer mig bakom den grundläggande tanken i
rapporten, nämligen att särskilda åtgärder behövs från samhällets sida för att
stimulera fortbildningen i småföretagen. Industriverkets och SlFU:s roller i
detta sammanhang bör. som verket självt anger, kunna preciseras och utvecklas
vidare.
Utgångspunkten för mina förslag på utbildningsområdet är
att de åtgärder som vidtas för att främja ulbildning av småföretagens personal
från statens sida skall vara konkunensneutrala. Del är således min principiella
uppfattning att SIFU i ökande grad skall konkurrera om de statliga bidragen
till den företagsinriktade fortbildningen på lika villkor med öviiga
kurs-arrangörer.
SIFU:s primära uppgift bör enligt min uppfattning även
fortsättningsvis vara att genom fortbildning stödja småföretagens utveckling.
Detta bör kunna ske genom korta specialkurser i aktuella ämnen inom främst
teknik och ekonomi med stark anknytning lill praktisk tillämpning. Kurserna bör
rikta sig till nyckelpersoner i företagen. SIFU:s kursverksamhet bör givetvis
styras utifrån småföretagens utbUdningsbehov. Samverkan med de regionala
utvecklingsfonderna torde därvid bli ett värdefullt komplement till SIFU:s
direkta kontakter med sina målgrupper och deras organisationer. SIFU bör vidare
kunna anordna kurser i anslutning till förändringar i samhället, t.ex. ny lagstiftning,
vilka påverkar småföretagandets villkor.
Utöver den primära verksamheten bör SIFU i viss
utsträckning och under förutsättning av att det sker på uppdragsbasis kunna
utveckla och genomföra kurser även för andra målgrupper än småföretagen. Vidare
bör SIFU kunna utveckla kurser för andra utbildningsgivares eller myndigheters
räkning och också vid behov introducera dessa. Slutligen bör SIFU kunna bedriva
konsult- och provningsverksamhet i anslutning till kursverksamheten. 1 fråga
om konsult- och provningsverksamheten bör samarbete eftersträvas med bl. a.
STU, de kollektiva branschforskningsinstituten och statens provningsanstalt.
Beträffande finansiering av SIFU:s primära verksamhet bör
en grundprincip vara att verksamheten är självbärande. Denna princip kan dock
inte tillämpas i samtliga fall. Av skäl som jag redan har berört är del
angeläget att samhället stimulerar en ökad fortbildningsverksamhet i småföretagen.
De speciella utbildningsbehoven hos dessa företag kräver ofta särskilt upplagda
kursprogram, vilka medför onormalt höga kursutvecklingskostnader. Föratt
kursavgifterna skall kunna hållas på en rimlig nivå är det därför enligt min
mening motiverat att samhället bidrar till finan-
Prop. 1977/78:40 179
sieringen av kursverksamheten. Jag erinrar om vad jiag
nyss har anfört om att SIFU skall konkurrera på lika villkor med andra
arrangörer om bidrag till fortbildningsverksamhet. En differentiering i
prissättning bör tillämpas så att de speciellt priskänsliga målgrupperna inorn
småföretagssektorn stimuleras att delta i från samhällets synpunkt angelägen
fortbildning. Tankegångar liknande dem jag nu har framfört om prissättningen
finns uttryckta i industriverkets rapport och har vunnit gehör hos en stor
gmpp remissinstanser.
SlFU:s uppdragsverksamhet bör däremot finansieras helt
genom uppdragsintäkter. Härigenom skapas möjligheter för SIFU att medverka i
näringspolitiskt viktiga aktiviteter, vilka uteslutande bör finansieras av
beställaren. Jag har nyss nämnt att såväl enskilda som offentliga organ bör
kunna vara uppdragsgivare. SIFU bör ha möjlighet att till full kostnadstäckning
offerera kurser som normall utvecklas för den primära målgruppen även till
statliga myndigheter i den mån inle della försämrar möjlighetema att bistå
småföretagen.
Beträffande SIFU vill jag också erinra om att jag vid min
anmälan till årets budgetproposition (prop. 1976/77:100 bil. 17 s. 56)
underströk att riksdagens beslut att viss del av SIFU skall lokaliseras till
Borås ligger fast. Industriverkets förslag i detta avseende kommer jag således
inte ytterligare att beröra. Jag vill i detta sammanhang även erinra om att
ortskommitté Borås nyligen har lämnat förslag till uppdelning av funktioner och
personal mellan verksamheten i Stockholm och den i Borås. Jag avser all i annat
sammanhang inom kort redovisa mina ställningstaganden i detaljfrågorna kring
den förestående omlokaliseringen.
När det gäller frågan om en utredning om ny
organisationsform för SIFU. som industriverket föreslår, harjag för avsikt alt
förutsättningslöst ta upp diskussioner med bl. a. företagens och de anställdas
organisationer om för- och nackdelar med ett breddat huvudmannaskap för SIFU.
Jag går därmed över lill att behandla industriverkets-
exkl. SIFU - och stiftelsernas roll när det gäller småföretagsinriktad
fortbildning.
Industriverket bör enligt min uppfattning ha det
övergripande ansvaret på myndighetsplanet för småföretagsinriktade
fortbildningsinsatser. I denna uppgift bör ingå alt främja tillkomst och
utveckling av företagsanpassade kurser och att samordna olika
utbildningsaktiviteter. Verket bör även hålla sig underrättat om utbud och
efterfrågan vad gäller kursverksamhet av intresse för småföretagen. Själva
kursgenomförandet bör dock inte skötas av verket centralt. 1 stället bör befintliga
offentliga och privata utbildningsgivare anlitas, t. ex. SIFU, IFL,
studieförbund, branschorganisationer m. fl.
Då det gäller utbildning för de anställda i företagen vill
jag också erinra om de möjligheter som finns inom bl. a. arbetsmarknadsutbildningens
ram.
För all olika utbildningsgivare skall stimuleras all i
högre grad än hittills anpassa sin kursverksamhet till småföretagens speciella
behov är det enligt
Prop.
1977/78:40 180
min mening nödvändigt all samhället bidrar till
finansieringen av de merkostnader som en sådan anpassning kan medföra. Jag
ansluter mig därför till verkets förslag all slalliga bidrag bör kunna utgå
till kursarrangörer som genomför kurser med speciell inriktning på
småföretagen. En grundförutsättning bör dock vara all kurserna huvudsakligen
finansieras av arrangören, t.ex. genom kursavgifter. Bidragen, som efter
ansökan bör fördelas av industriverket i sainråd med de nya stiftelserna, bör
kunna avse kostnader för att ta fram nya kurser och aktualisera äldre kurser
samt för bearbetning av befintligt kursmaterial så att det passar specifika
branscher och företagsgmpper. Ett viktigt inslag i denna verksamhet bör vara
en ökad geografisk spridning av kurserna. Härigenom skåps större
förutsättningar för företagsledare och anställda i småföretag att delta i
fortbildningsverksamhet.
De kurser som blir aktuella i detta sammanhang kan omfatta
skilda ämnesområden, t.ex. ekonomisk planering, marknadsföring och exportkunskap,
produktutveckling, produktionsteknik, personaladministration och
arbetsmiljölagstiftning.
fotall beräknar jag medelsbehovel för dessa bidrag till 8
milj. kr. för budgetåret 1978/79. Det nuvarande systemet inom SIFU:s ram med
stipendier till enskilda kursdeltagare från näringslivet bör lill följd av
mina förslag upphöra. De nya bidragen, liksom stipendierna, syftar nämligen
till att hålla kursavgifterna på rimlig nivå.
Jag övergår nu till frågan om den regionala organisationen
när det gäller småföretagsinriktad fortbildning inom industridepartementets
verksamhetsområde.
Industriverket föreslår i sin rapport att SIFU:s
filialkontor organisatoriskt förs över till verkets industriavdelning. Syftet
med denna förändring anges vara en strävan att klarare markera att
filialkontoren skall kunna medverka i verksamheten hos andra utbildningsgivare
än SIFU.
F"örelagareföreningsutiedningen föreslår däremot att
företagareföreningarna blir huvudmän för filialkontorens verksamhet.
Utredningen framhåller bl. a, de näraliggande uppgifterna för föreningarnas
utbildningsservice resp. filialkontoren. Utredningens principiella
ulgångspunkl är vidare att regionala näringspolitiska insatser - lill vilka
utbildningen räknas - så långt möjligt bör kanaliseras genom ell organ,
nämligen företagareföreningarna. Vidare framhålls att kraven på samordning och
integration av rådgivnings- och utbildningsverksamhet lorde komma att öka genom
utredningens förslag. Detta talar enligt utredningen för ett starkt
organisatoriskt samband mellan filialkontorens uppgifter och företagareföreningarnas.
Remissutfallet är splittrat i denna fråga. Några
remissinstanser, däribland RRV. statskontoret, deceniraliseringsutredningen
och Handelskammaiförbundet tillstyrker företagareföreningsutredningens
förslag. Decentraliseringsutredningen anför all det från de redovisade
utgångspunkterna är fullt naturiigt att SIFU:s utbildningsverksamhet
decentraliseras till
Prop.
1977/78:40 181
företagareföreningarna. Ansvaret för utbildningens
genomförande bör enligt decentraliseringsutredningen efter hand kunna spridas
till fler föreningar. Den av företagareföreningsutredningen föreslagna
utökningen till sex orter bedömer utredningen som ett steg i en sådan
utveckling.
Andra
remissinstanser, bl. a. ett antal länsstyrelser, stöder industriverkets
förslag att filialerna skall föras över till verkets industriavdelning. Ett
stort antal instanser, bl.a. näringslivets organisationer, LO, Företagareföreningarnas
förbund och det övervägande antalet företagareföreningar, anser dock att
filialerna bör ligga kvar under SIFU:s huvudmannaskap.
Företagareföreningarnas
förbund anför bl. a. att det måste betecknas som en stor nackdel för de
föreslagna utbildningsenheterna inom föreningarna att de i sitt arbete måste
tjäna två uppdragsgivare nämligen föreningarna när det gäller intern
organisation och administration och SIFU när det gäller arbetets innehåll. Om
förslaget genomförs innebär det vidare enligt förbundet att kostnaderna för
marknadsföring av kurserna åvilar föreningarna medan resultatet av denna
arbetsinsats tillfaller SIFU.
För min
del har jag uppfattat utredningens förslag så att organisationsförändringen
skall skapa stöire neutralitet i förhållande till olika kursgivare. Delta
åstadkoms genom att den personal som nu är verksam vid SlFU-filialerna frigörs
från SlFU:s huvudmannaskap och deras funktioner förs över till stiftelsernas
organisation. Den formella kopplingen till SIFU kommer således att upphöra.
För egen
del ansluterjag mig sålunda till företagareföreningsutredningens förslag, att
SIFU:s filialkontor bör avvecklas. I stället bör de funktioner som kontoren nu
har i fortsättningen has om hand av stiftelserna. Härigenom förstärks
föreningarnas nuvarande utbildningsservice. Redan i dag finns det en
utbildningskonsulentfunktion med uppgift att stimulera och främja fortbildning
i småföretagen.
Den
lösning somjag här förordar anserjag vidare stå i samklang med mina tidigare
förslag om bidrag till fortbildningsinsatser från olika kursarrangörers sida.
Somjag förut har nämnt avses bidi"agen bli fördelade av industriverket i
nära samråd med stiftelserna. Genom att stiftelserna står formellt obundna och
neutrala till olika utbildningsgivare kan de förutsättningslöst pröva olika
utbildningsalternativ samt föreslå stöd till skilda kursarrangörer. I det
sammanhanget bör givetvis SIFU;s kursutbud och kursutvecklingsmöjligheler
utnyttjas när detta framstår som lämpligt.
Jag
förordar, med hänvisning till vad jag nu har anfört, att funktionerna vid
filialkontoren i Malmö, Göteborg. Växjö och Luleå flyttas över till resp',
stiftelse på dessa orter. Skäl talar dessutom för en utbyggnad av den regionala
utbildningsorganisationen. Sålunda bör. i enlighet med utredningens förslag,
motsvarande verksamheter för Mellansverige och nedre Norrland byggas upp på
försök så att en mer rikstäckande och enhetlig verksamhet uppnås. Verksamheten
bör bli föremål för utvärdering och slutligt ställningstagande två år efter
start. Utredningen föreslår att företagareföreningen i Stockholms
län/alternativt Södermanlands län och
Prop. 1977/78:40 182
föreningen i Kopparbergs län/alternativt Gävleborgs län,
får moisvarande nya utbildningsuppgifter inom följande upptagningsområden:
Stockholm/alt. Nyköping Stockholms. Uppsala, Söderman-
lands och Östergötlands län
Falun/alt.
Gävle Örebro, Västmanlands, Koppar-
bergs och Gävleborgs län.
De remissinstanser, främst landstingen och
företagareföreningarna, som har yttrat sig beträffande lokaliseringen av de
aktuella utbildningsverksamheterna för Mellansverige och nedre Norrland
framför olika uppfattningar i frågan. För egen del förordar jag. bl. a. av
regionalpolitiska skäl, Nyköping och Falun som lokaliseringsorter.
Den
enskilda filialkontoren har f. n. flera län som upptagningsområde. Detta
motiveras av att deltagarna i olika kursaktiviteter oftast måste rekryteras
från fler än ett län. Några instanser berör frågan om indelningen i olika
upptagningsområden och förordar en annan indelning än den utredningen
förespråkar. Med hänsyn härtill och till att verksamheien i fortsättningen
kommer alt bli av rikstäckande omfattning bör frågan om indelningen närmare
prövas. Denna prövning bör lämpligen göras av den organisationskommitté som
jag avser inhämta regeringens bemyndigande att tillkalla.
I likhei
med företagareföreningsutredningen förutsätter jag att den regionala
utbildningsverksamheten i stort bör bedrivas på sätt som nu sker vid
filialkontoren.
För att få
till stånd en samordnad gemensam planering av utbildningsverksamheten vid
stiftelserna föreslår utredningen att ett informellt organ - ett utbildningsråd
- bildas i varje upptagningsområde. I detta bör ingå representanter för varje
stiftelse inom området. Rådet bör samlas ett par gånger om året för bl. a.
utvärdering av den gångna verksamheten och planering av den kommande
verksamheten. Utredningens förslag i dessa avseenden finner jag välmotiverade.
Det bör
ankomma på stiftelserna att inom ramen för sina totala resurser bestämma
utbildningsverksamhetens omfattning för varje verksamhetsår. Behovsunderlag bör
lämpligen tas fram av utbildningsrådet som också bör få påverka resursernas
fördelning på olika aktiviteter.
Jag har räknat med att den personal som i dag finns vid
SIFU:s filialkontor överförs till berörda stiftelser.
8.4 Riktlinjer för SVETAB:s verksamhet
Jag har tidigare redovisat min syn på småföretagens
kapitalförsörjningssituation. Jag konstaterade därvid bl. a. vissa problem vad
gäller försörjning med eget kapital. Dessa företag har exempelvis inte
tillgång till
Prop. 1977/78:40 183
aktiemarknaden på samma sätt som större företag. Frågan om
näringslivets egenkapitalförsörjning i stort utreds av
kapitalmarknadsutredningen (Fi 1969:59), som väntas lägga fram sitt
slutbetänkande under detta år.
Enligt min
uppfattning är det emellertid viktigt att åtgärder vidtas redan nu för att
förbättia småföretagens anskaffning av egenkapital både vid expansion av
befintlig verksamhet och etablering av ny. Frän samhällets sida påverkas
givetvis tillgången på egenkapital i företagen somjag tidigare har nämnt i
första hand genom olika ekonomisk/politiska åtgärder.
För att trygga företagens försörjning med egenkapital
måste dock den ekonomiska politiken kompletteras med andra typerav samhälleliga
insatser. Traditionellt har dessa insatser haft karaktären av medel- och
långfristiga krediter. De krediter jag närmast åsyftar är de som lämnas av
företagareföreningarna. Industrikredit och Företagskredit.
F.n. medverkar samhället till att direkt underliitta
försörjningen av egenkapaital i företagen genom SVETAB och Företagskapital.
Jag vill i
sammanhanget erinra om all chefen för ekonomidepartementet i bilaga 2 till
denna proposition lägger fram förslag om nya riktlinjer för Företagskapitals
verksamhet. Förslaget syftar till att bl. a. underlätta äga-lebyten och
generationsskiften i småföretag. Förslaget öppnar möjlighet för enskilda
personer med begränsade egna tillgångar att överta och driva ett mindre
företag.
SVETAB
tillkom år 1969 (prop. 1969:56. SU 1969:106. rskr 1969:250) genom att de
uppgifter som åvilade den dåvarande s. k. industrietable-ringsdelegationen
överfördes till ett särskilt aktiebolag.
Enligt
statsmakternas beslut skulle SVETAB:s målsättning vara att skapa nya
arbetstillfällen genom att medverka till etablering av nya och utbyggnad av
befintliga företag, både helstatliga och i samarbete med det enskilda
näringslivet, kommunägda företag och kooperationen. SVETAB skulle i angivet
syfte kunna inträda som hel- eller delägare i företag i samband med exempelvis
expansions- eller rationaliseringsinvesteringar. Särskild uppmärksamhet skulle
ägnas åt industrietablering i regioner med sysselsättningssvårigheter. SVETAB
skulle drivas på affärsmässiga grunder och med krav på lönsamhet.
Företaget
skulle vidare, så snart det bedömdes förenligt med dess intressen, avyttra de
aktieposter som bolaget kommii att besitta. Det bedömdes därvid att staten
eller statliga företag sannolikt i många fall skulle framstå som naturiiga
köpare av dylika aktieposter. Slutligen fiam-hölls det som angeläget, att
bolaget inte skulle dubblera Statsföretags roll som statligt förvaltningsbolag.
SVETAB:s
aktiekapital fastställdes till 8 milj. kr. Avsikten var att aktiekapitalet
skulle sättas så högt att bolaget utan risker för sitt fortbestånd skulle kunna
täcka kostnaderna under tiden till dess bolaget erhöll tillräckliga intäkter
från sina engagemang.
Aktierna tecknades till en överkurs på 20 %. Skillnaden
mellan denna
Prop. 1977/78:40 184
överkurs och aktiernas nominella värde. dvs. 1,6 milj. kr.
tillfördes SVE-TAB:s reservfond.
Fr. o. m. år 1970 är SVETAB ett helägt dotterbolag till
Statsföretag. Efter överföringen till Statsföretag höjdes SVETAB:s aktiekapital
och reservfond till 10 milj. kr. resp. 2 milj. kr.
För att SVETAB skulle ha möjlighet att finansiera sin
verksamhet även genom upplåning, ställdes en statlig garanti på 20 milj. kr.
till bolagets förfogande.
Under de första verksamhetsåren fram lill år 1974 kom
SVETAB att engagera sig i ett stort antal projekt. Vissa av dessa, t. ex.
Elkapsling AB, Nordtool AB och Nylands Mattfabrik AB, var rena nyetableringar. Andra
engagemang, t. ex. den s. k. byggmalerialgmppen omfattande J. O. Dahlberg AB,
Erikssons Trävaruindustrier AB. Holmsunds Golv AB och Kalmar Kök AB samt
Svenska Bromsbandsfabriken AB och Kryotherm AB. innebar att SVETAB helt eller
delvis överlog redan befintliga företag.
År 1974 var bolaget hel- eller majoritetsdelägare i tolv
företag, som tillsammans svarade för en omsättning på 204 milj. kr. och
sysselsatte ca I 350 personer. Tyngdpunkten i verksamheten låg i
byggmaterialgruppen, som omsatte totalt 135 milj. kr.
Erfarenheterna från SVETAB:s verksamhel under tiden 1969
och 1974 var blandade. SVETAB bidrog otvivelaktigt på ett aktivt sätt till alt
öka sysselsättningen. Av .SVETAB-gmppens I 350 arbetstillfällen år 1974 var
således ca 350 nya, medan omkring I 000 fanns redan vid förvärvstidpunkten.
SVETAB kom att engageia sig i icke lönsamma företag för
all avvärja nedläggningshot. Av förutnämnda ca I 000 övertagna arbetstillfällen
kunde omkring 300 anses ha varit nedläggningshotade vid SVETAB:s övertagande.
Detta innebar dock i flera fall endast att nedläggningsbeslutet uppsköts,
samtidigt som de företagsekonomiska förlusterna ökade.
De i prop.
1969:56 uttryckta förhoppningarna om all SVETAB:s aktiekapital skulle vara
tillräckligt för att balansera de första årens organisationskostnader
infriades inte. Utvecklingen visade att det tog lång tid, innan SVETAB:s
insatta riskkapital kunde återfås genom en vinstgivande avyttring av aktier i
sådana företag som hade kommit in i ell mera stabilise-ral skede. Det kunde
konstaleras alt målsättningen på denna punkt - alt vinsterna på avyttrade
engagemang skulle förslå till att finansiera SVE-TAB:s expansion - gav utiryck
för överdrivna förväntningar som ännu inte har realiserats. SVETAB:s
inkörningsförluster och behov av-kapitaltillskott visade sig vara betydande.
Under åren 1973-1975 medgavs däiför Statsföretag att inom en ram på 60 milj.
kr. avräkna de koncernbidrag som lämnades till SVETAB mot den beslutande
utdelningen till staten/ägaren (prop. 1973:170 s. 66, NU 1973:71, rskr
1973:384). Statsföretag har i en skrivelse den 29 mars 1976 lämnat en
redogörelse för sysselsättningseffekten av denna åtgärd.
Prop.
1977/78:40 185
Perioden 1969-1974 kan sammanfattningsvis sägas ha
inneburit att SVETAB alltför snabbt iklädde sig ett fiillt
företagsledningsansvar i en heterogen företagsgmpp med många problemföretag,
samtidigt som man i vissa fall underskattade problemen i samband med
nyetableringar. Under denna period överbetonades också betydelsen av all snabbt
skapa nya eller säkerställa befintliga arbetstillfällen medan den långsiktiga
ekonomin och marknadsbedömningen kom i bakgrunden. SVETAB:s erfarenheter från
denna första femårsperiod talade således för att man skulle finna former för
sina engagemang som i större utsträckning innebär delägarskap i företag med
goda ekonomiska och marknadsmässiga utvecklingsmöjligheter på längre sikt.
Med hänsyn
till SVETAB:s betydande finansiella och lönsamhetsmässi-ga problem
rekonstmeiades företaget i samband med 1974 års bokslut. Byggmalerialgmppen
lades i ett nytt dotterföretag till Statsföretag. Essbo Bomaterial AB.
Samtidigt överfördes Nordtool och Anderssons Finsliperi till SMT-Pullmax AB.
SVETAB-gruppen. som därefter minskat väsentligt i omfång, redovisade för år
1975 en föriust på 10,8 milj. kr. och för år 1976 en vinst på 0.3 milj. kr.
I samband
med rekonstruktionen av SVETAB ändrades inriktningen på verksamheten någol. Den
nya inriktningen innebar sammanfattningsvis att företaget i fortsäitningen
skulle ha som huvudregel alt inte ensamt etablera egna dotterbolag. SVETAB
skulle således gå in i samarbetsprojekt där företagets delägarskap utgjorde en
komplettering till övriga ägarinsatser.
SVETAB:s
finansiella medverkan skulle ske i form av minoritets-engagemang eller genom långsiktiga
lån som vid senare tidpunkt kunde konverteras till aktier. Förutom ekonomiskt
risktagande skulle SVETAB även aktivt bidra med kunskaper och råd.
En annan
huvudlinje för SVETAB:s verksamhel skulle vara att förmedla projektförslag,
affärsidéer, licenskontakter elc. SVETAB:s roll i denna förmedlingsfunktion
avsågs vara konsultens. Inom ramen för denna verksamhet har SVETAB genom bl.
a. dotterbolaget Mekansam AB och Försäljnings AB AC-Mekan medverkat i
produktionsförmedling och annan samverkan mellan kunder och leverantörer.
Slutligen skulle SVETAB i största möjliga utsträckning
verka för nyetableringar inom Statsföretagsgruppen, särskilt i områden där
sådana var regionalpolitiskt önskvärda. Statsföretag skulle därvid medverka
finansiellt i särskild ordning.
Nyorienteringen
av SVETAB:s verksamhet efter år 1974 har inneburit att företaget på ett mer
aktivit sätt kunnat koncentrera sig på att vidareutveckla och stabilisera
verksamheterna i dotterbolagen. SVETAB;s koncernstab har därvid dokumenterat sin
förmåga till aktiv medverkan när dotterföretag eller delägda företag befunnit
sig i besvärliga situationer.
SVETAB:s
dotterbolag och minoritetsposter per 1976-12-31 framgår av följande
sammanställning. 13
Riksdagen 1977178. I saml. Nr 40. Bilaga I
Prop. 1977/78:40 186
Företag Andel Lokalise- Anlal
ringsort anställda
Elkapsling
AB
50
%
Ange
50
AB F ö rbandsmaterial
100
%
Parlille
44
Hema
Industrier AB
100
%
Kalix
20
Kryotherm
AB
100
%
Pite å
58
Svenska
Bromsbandsfabriken AB
51
%
L å ngsele
85
Mekansam
AB
100
%
Eskilstuna
3
Datam ö nster i G ö teborg
AB
100
%
G ö teborg
2
F ö rs ä ljnings AB
AC-Mekan
25
%
Skellefte å
5
Wirsbo
Elektronik AB
0.
1 %
Torsby
5
Härtill kommer några mindre bolag med obetydlig omsättning
och utan egen personal.
Företagsgruppen sysselsatte under är 1976 totalt 280
personer och omsatte ca 100 milj. kr.
Jag har tidigare redovisat, att SVETAB:s verksamhet år
1976 gav ett mindre överskott från att ha varit starkt förlustbringande.
Förelaget har dock inte haft finansiella möjligheler under de senaste åren att
i någon större utsträckning engagera sig i några nya projekt.
Statsministern har tidigare anfört att det är viktigt att
näringspolitiken i ökad utsträckning inriktas på att främja etablering av nya
föietag. Mina förslag tidigare rörande de regionala utvecklingsfonderna skall
ses som ett led i en sådan ökad satsning på nyföretagandet. Genom en
kombination av företagsserviceinsatser och lån på hög risknivå och med mjuka
villkor bör fonderna kunna spela en viktig roll i detta avseende. Det är
emellertid önskvärt att pröva om fondernas insatser kan kompletteras med
insatser som mer direkt förbättrar småföretagens tillgång på egenkapital i
samband med nyetableringar. De erfarenheter som SVETAB skaffat sig och den
kompetens som företaget byggt upp skulle kunna utnyttjas i detta sammanhang.
Jag förordar därför att SVETAB:s nyetableringsfrämjande
insatser försöksvis organiseras inom ramen för två särsldlda investmentbolag.
som är helägda av SVETAB. Investmentbolagens insatser bör koncentreras till två
geografiska regioner. Värmland/Bergslagen och mellersta Norrland.
Verksamheten bör starta den I juli 1978.
Jag vill i sammanhanget erinra om att ett liknande
investmentbolag, NJA-INV EST, nyligen har etablerats för Norriand (prop.
1976/77:125. NU 1976/77:40, rskr 1976/77:345). Jag anser liksom jag anförde i
fråga om NJA-INVEST att en utvärdering av verksamheten bör göras efter en
tvåårsperiod.
Vid överläggningar mellan företrädare för
industridepartementet och Statsföretag har enighet uppnåtts om att följande
riktlinjer bör gälla för de till SVETAB knutna regionala investmentbolagen.
Prop.
1977/78:40 187
Huvudinriktningen av bolagens verksamhet bör vara att
såsom niinori-tetsintressenter stödja etablering av nya småföretag. Bolagen bör
emellertid - när speciella skäl talar härför - kunna förvärva
majoritetsintressen. Bolagen måste i sina engagemang sträva efter att finna
företagare som även efter kapitalinsats från bolagens sida är beredda att
aktivit driva och leda sina företag.
En
särskild styrka i bolagens engagemang bör ligga i att man kombinerar satsningen
av riskkapital med finansiell sakkunskap och administrativa insatser. Bolagen
bör således medverka i projekteriingen vid start av nya företag.
Bolagens
engagemang i nystartade företag bör vid sidan av minoritets-engagemang i aktier
kunna få formen av konverteringslån som ger bolagen möjlighet att till en i
förväg specificerad kurs som regel konvertera lånen till aktier. Eftersom
konverteringslånet har karaktär av riskkapital bör bolagen vanligen inte begära
någon säkerhet för dessa lån. 1 konsekvens därmed ges bolagen också möjlighet
att få andel i framlida vinster. Konverteringslånet minskar kreditriskerna för
andra långivare och kan alltså sägas utgöra en grundsten i det finansiella
paket bestående av företrädesvis reguljära bankkrediter, lokaliseringsstöd, lån
från Norrlandsfonden etc. som krävs vid starten av ett företag.
Konverteringslånet kan således sägas representera ett sekundärt riskkapital.
Formen för
bolagens engagemang bör i princip vara sådan att den underlättar en avyttring
av engagemanget till majoritetsägaren eller annan intressent när detta ter sig
lämpligt från affärsmässig synpunkt. Bestämmelserna om vinslandelslån som har
intagits i 7 kap. 2 § i aktiebolagslagen öppnar tillsammans med reglerna för
beskattning av ränta pä vinstandelslån (SFS 1977:243) möjlighet alt utveckla i
detta sammanhang lämpliga finansieringsformer. Lagstiftningen gör det möjligt
för det bolag som emitterar vinstandelslån att få avdrag för såväl den fasta
som den rörliga räntedelen. Avdragsrätten kan emellertid falla bort om
emissionen riktas till aktieägare eller intressenter som inte är fristående i
förhållande till bolaget. Jag förutsätter att de regionala investmentbolagen i
detta sammanhang betraktas såsom sådana på placering av kapital i näringslivet
inriktade finansieringsinstitut för vilka avdragsrätten kvarstår även om viss
intressegemenskap skulle föreligga.
Genom att
bolagens engagemang görs i form av vinstandelslån skulle således kunna uppnås
att bolagen erhåller en förhållandevis stor andel av avkastningen på sina
engagemang under dess löptid. Majoritetsaktieägaren kan alltså i de fall när
detta är önskvärt tillförsäkras rält att köpa tillbaka bolagens engagemang.
Det är
enligt min uppfattning av vikt att hiolagen arbetar på företagsekonomiska
grunder och ges tillfälle att låta normala företagsekonomiska
riskspridningssynpunkter bestämma företagsgruppens omfattning. Risken för
förluster på engagemang i nya företag är i allmänhet betydande. Från
Prop. 1977/78:40 188
de lyckade engagemangen kan bolagen under de närmaste åren
inte påräkna en avkastning utöver en nivå som motsvarar normala
ränteinkomster. Bolagen måste således räkna med att de närmaste årens expansion
sker med låg lönsamhet och är förenad med betydande risker.
När bolagen går in som intressent i ett företag måste
särskild uppmärksamhet ägnas åt säkerhetsfrågan. Många kreditinstitut kräver
regelmässigt ett solidariskt borgensåtagande från samtliga aktieägare. För
bolagens del skulle ett sådant borgensåtagande innebära att man tvingades åta
sig en växande del av ägandeansvaret i företag.
Enligt min mening bör därför bolagen, när man går in som
delägare, meddela borgenärerna att man inte är beredd att ställa borgen eller
att bolagen begränsar sina borgensåtaganden dels i tiden och dels i proportion
till aktieinnehavet. 1 samband med tecknandet av konverteringslån bör bolagen
inte ställa någon borgenssäkerhet.
Enligt min uppfattning bör de regionala investmentbolagen
ges resurser så att de på ett slagkraftigt sätt kan medverka i nyetablering av
regionens näringsliv.
Investmentbolagen bör få ett eget kapital som ger bolagen
möjligheter att göra ett femtontal engagemang var i storleksordningen mellan
100 000 kr. och 1,5 milj. kr. under den närmaste femårsperioden. Varje bolag
bör därför få ett eget kapital på 20 milj. kr.
Även om investmentbolagen bör arbeta efter
företagsekonomiska principer bör understrykas att den av mig förordade
verksamheten är av mycket speciell karaktär. Den väntade löpande avkastningen
på konverte-ringslånen kommer åtminstone under de första fem åren enbait att
förslå till att täcka administrationskostnader och till att täcka enstaka
förluster. Detta talar för att tillskottet av riskkapital till de regionala investmentbolagen
görs i form som markerar att staten i förhållande lill Statsföretag resp.
SVETAB t. v. inte ställer utdelningsanspråk på satsade medel. Detta sker genom
att staten lämnar bidrag direkt till de regionala investmentbolagen som sedan
omvandlas till aktiekapital och reservfond.
SVETAB:s centrala förvaltning bör arbeta i nära samverkan
med de regionala investmentbolagen. SVETAB bör kunna bistå investmentbolagen
vid t. ex. utformningen av finansiella paket, uppläggningen av redovisning,
rapproter, budgetsystem och system för långsiktig planering. Med hänsyn härtill
bör de regionala bolagen kunna arbeta med liten egen administration.
För att de regionala investmentbolagen skall kunna fungera
på ett effektivt sätt och därmed främja tillkomsten av nya företag måste
bolagen ha ett välulbyggt kontaktnät med vars hjälp man kan spåra upp
intressanta projekt. Jag vill i detta sammanhang erinra om att SVETAB f n.
arbetar på att systematisera sin sökverksamhet efter nya projekt genom att
driva s. k. affärsidéseminarier. Dessa seminarier syftar till att hjälpa
personer som planerar att driva egna företag att analysera sina
förutsättningar, att dis-
Prop.
1977/78:40 189
kutera behovet av att företagsledningen skaffar sig
kompletterande kompetens samt att påbörja arbetet med affärsplaner. Deltagarna
i seminariet får sedan tillfälle att förhandla om finansieringen av sina
projekt med den eller de investerare som står bakom seminariet. Sådana
affärsidéseminarier bör kunna utgöra ett värdefullt underlag för de regionala
investmentbolagens verksamhet.
Enligt min
uppfaltning bör SVETAB i nära samarbete med industriverket och
utvecklingsfonderna i länen vidareutveckla affärsidéseminarierna. Med hänsyn
till bl. a. de regionala investmentbolagens verksamhet i Värmland-Bergslagen
och mellersta Norrland är det naturiigt att särskild uppmärksamhet ägnas dess
regioner under den närmaste tiden.
Förutsättningen
för att en företagare eller blivande företagare skall vara motiverad att delta
i ett seminarium är att det klart sägs ut att ett riskkapital finns
tillgängligt för intressanta projekt. SVETAB bör i detta syfte försöka
intressera förutom de egna regionala investmentbolagen även andra
investmentföretag, näringslivsorganisationer eller institutioner och personer
med intresse för riskkapitalplaceringar att ställa sig bakom seminarierna.
SVETAB bör
i detta sammanhang också samarbeta med sådana större företag som kan sägas ha
ett långsiktigt sysselsättningsansvar för den region inom vilken de verkar.
Särskilt företag som kan befara att dess strukturella förändringar på längre
sikt kan komma att medföra allvarliga störningar i sysselsättningen på orten
bör ha motiv för att aktivt stödja aktiviteter av ifrågavarande slag.
Jag vill nämna att SVETAB i samarbete med sysselsättningsutredningen
har påbörjat försöksverksamhet med affärsidéseminarier i Kopparbergs och
Värmlands län. Intresset kring verksamheten har visat sig stort.
Det bör framhållas att motsvarande aktiviteter, där bl. a.
privata konsultbolag är involverade, pågår inom andra regioner, exempelvis i
Sjuhä-radsbygden. Jag ser positivt på sådana aktiviteter.
Sammanfattningsvis
kan sägas att affärsidéseminarierna utgör ett led i strävandena att främja
etableringsverksamheten här i landet. Verksamheten måste därför vara nära
samordnad med industriverkets och stiftelsernas företagsservice. SVETAB bör
när det gäller frågor av typ val av geografisk region för seminarier, antal
seminarier per år osv. samråda med verket. Industriverket bör inom ramen för
sin allmänna företagsservice också kunna finansiera viss del av SVETAB:s
kostnader för seminarieverksamheten om så bedöms lämpligt. Jag vill också
erinra om mitt förslag angående stiftelsernas kreditverksamhet som innebär att
dessa skall kunna lämna villkorliga lån för bl. a. utvärdering av projekt och
affärsidéer. Dessa lån bör kunna spela en viktig roll när del gäller att driva
fram en affärsidé till tillverkning och marknadsintroduktion.
Vad gäller frågan om SVETAB:s roll i näringspolitiken,
utöver vad jag nu har anfört, ankommer det på Statsföretag att lämna förslag.
Prop.
1977/78:40 190
8.5 Stöd till exploateringsföretag
Som jag tidigare har nämnt består den tekniska
förnyelseprocessen av ett antal olika skeden. Framgång i varje skede är
väsentlig för alt hela processen skall lyckas. Genom de av mig lidigare
föreslagna åtgärderna förbättras möjligheterna att stödja ett
produktutvecklingsprojekt i ett småföretag från dess början till dess
produktion kan igångsättas.
I många fall görs emellertid uppfinningar av personer
utanför ett företag. Uppfinningen utvecklas sedan antingen med egna medel eller
med hjälp av medel från t. ex. STU. När uppfinningen är tekniskt
färdigutvecklad aktualiseras frågan hur den skall exploateras. Om uppfinnaren
inle önskar att själv starta ett företag på grundval av sin uppfinning återstår
att försöka hitta ett lämpligt företag som är villigt att exploatera
uppfinningen. STU bedriver i dag förmedlingsverksamhet, som innebär att
personer med färdigutvecklade uppfinningar ges råd och hjälp att hitta
exploatörer för dessa. STU:s möjligheter att förmedla uppfinningar till
exploatering är emellertid begränsade, vilkel medför att många uppfinningar
trots goda kommersiella fömtsättningar förblir oexploaterade.
1 Sverige finns ett antal företag som har specialiserat
sig på att föra fram mer eller mindre utvecklade uppfinningsidéer till
kommersiell exploatering, s. k. exploateringsföretag. Ofta arbetar dessa
företag också med att söka nya produkter åt företag som möter svårigheter på
sin traditionella marknad. Det gemensamma för exploateringsföretagen är att de
genom sin erfarenhet och sill kontaktnät kan åla sig att koppla samman
uppfinningar med företag som kan exploatera dem.
Problem med lönsamheten hos exploateringsföretag begränsar
ofta de risker som dessa företag kan la och det antal nya uppfinningar som
företagen kan äta sig att förmedla till exploatering varje år. Från olika
håll, bl. a. i riksdagsmotioner, har tanken framförts att man genom ett
statligt stöd kunde utöka möjligheterna för dessa företag att hjälpa
uppfinnare. Några exploateringsföretag har i skrivelser föreslagit att staten
genom satsningar i bolagen medverkar till en ökad exploatering av innovationer.
Institutet för Innovationsteknik föreslår att ett särskilt institut för
industriell ulveckling inrättas. Institutet skulle förulom ulveckling av
uppfinninar ägna sig åt bl. a. att placera färdigutvecklade produkter i
intresserade företag.
Erfarenheter från bl. a. STU:s verksamhet visar tydligt
att förmedlingen av en uppfinning till ett lämpligt industriföretag för
exploatering är ett kritiskt moment i många innovationsprojekt. Det är enligt
min mening uppenbart att nya vägar måste sökas för att komplettera de
ansträngningar som görs vid STU att lösa denna uppgift. Jag har efter samråd
med statsrådet Johansson kommit fram till att en lämplig sådan väg kan vara ett
slatligl stöd i vissa fall till exploateringsföreag. STU bör därför ges möjlighet
att lämna sådant stöd om så bedöms lämpligt. 1 de fall stöd utgår bör regler
fastställas för hur avtal skall slutas mellan exploateringsföretaget
Prop. 1977/78:40 191
och den enskilda uppfinnaren bl. a. i syfte att förhindra
oskäliga vinster hos exploateringsföretaget. STU måste också garanteras
erforderlig insyn i exploateringsföretaget. Det bör ankomma på regeringen att
närmare utforma vilka villkor som skall förknippas med nämnda stöd.
Jag räknar med att STU bör kunna lämna ifrågavarande stöd
inom ramen för nuvarande medelstilldelning.
8.6 Stöd till uppförande av kommunägda industrilokaler
En viktig förutsättning för en gynnsam utveckling av den
mindre företagsamheten är att företagen har tillgång lill ändamålsenliga
lokaler för sin expansion. Fr. o .m. budgetåret 1977/78 finns möjlighet för.
kommuner inom det inre stödområdet och på Gotland att få bidrag för att uppföra
mindre industrilokaler för uthyrning. Medel för ändamålet har anvisats under
reservationsanslaget Särskilda stödåtgärder i glesbygder. Bidragets storlek och
övriga villkor avgörs från fall lill fall av regeringen och ansluler till vad
som gäller för lokaliseringsbidrag/avskrivningslån. Stödet används som ett
regionalpolitiskt motiverat och långsiktigt sysselsättningsskapande medel.
Enligt min mening är tillgången pä ändamålsenliga lokaler
för uthyrning av väsentlig belydelse för särskilt småföretagen. Systemet med
statligt stöd till kommunala industrilokaler bör byggas ut. Även i
fortsättningen bör stöd lämnas främst inom det inre stödområdet och på Gotland.
1 undanlagsfall bör emellertid stöd kunna lämnas även i andra delar av det
allmänna stödområdet. Något statligt bidrag till att täcka driftkostnader kan
inte komma i fråga. Liksom hittills bör stöd lämnas i första hand för lokaler
som byggs i mindre orter. Det ankommer på regeringen att närmare utforma
riktlinjer beträffande stödvillkor m. m.
Jag räknar med en beslutsram för budgetåret 1978/79 om 30
milj. kr. och avseratt återkomma till frågan vid anmälan lill
budgetpropositionen 1978.
8.7 Sammanfattning av resursbehov
Mina förslag om en förstärkning av statens insatser inom
industridepartementets verksamhetsområde för att främja utvecklingen bland
småföretagen ställer krav på ökade medel. Jag kommer nu sammanfattningsvis att
redovisa mina bedömningar av medelsbehovel och börjar med statens bidrag till
de regionala utyecklingsfonderna. F. n. anvisas medel för täckande av
kostnaderna för företagareföreningarnas basorganisation över två anslag under
fjortonde huvudtiteln, nämligen Bidrag till företagareföreningar m. fl.:
Administrationskostnader och de under anslaget Företags-och branschfrämjande
åtgäider upptagna anslagsposterna Främjande av företagsservice och Regional
utbildningsservice. För innevarande budgetår har totalt anvisats 40 150 000
kr. för dessa ändamål.
Prop.
1977/78:40 192
Företagareföreningsutredningen beräknar att föreningarnas
personal och övriga administrativa resurser grovt räknat behöver fördubblas
till böljan av 1980-talet. Utredningen pekar på en rad faktorer som talar för
en sådan resursökning.
Remissinstansernas genomgående uppfattning är att
föreningarna måste tillföras ytterligare resurser för att kunna fullfölja sina
nuvarande och inte minst kommande uppgifter. Ett antal instanser uttrycker
emellertid viss tveksamhet inför den föreslagna utbyggnadstakten. Andra säger
sig ha svårt att la ställning lill omfattningen av resursbehovet.
Även jag anser att en resursökning är nödvändig. Statens
bidrag till företagsservice och administration vid de regionala
utvecklingsfonderna bör alltså räknas upp. Jag utgår också från att landstingen
räknar upp sina bidrag. Jag är dock inte beredd att nu ta ställning till en
flerårig uppbyggnad av resurserna. Frågan om statens bidrag får i sedvanlig
ordning bli föremål för överväganden vid det årliga budgetarbetet. Som jag
lidigare har nämnt bör senare övervägas om ansvaret för finansiering av de
regionala utvecklingsfonderna i högre grad skall decentraliseras.
För budgetåret 1978/79 räknar jag med att statens bidrag
skall uppgå till 58 150 000 kr., vilket innebär en ökning på 18 milj. kr. i
förhållande till innevarande budgetår. Vid min medelsberäkning harjag också
tagit hänsyn till att visst bidrag bör utgå till bl. a.
intresseorganisationerna för informationsinsatser, SVETAB för
affärsidéseminarier och till industriverkels service till fonderna, t. ex. personalutbildning
och information.
Enligt min uppfattning bör vidare resurserna för
krediiverksamhelen vid fonderna ökas väsentligt. Detta motiveras främst av
utökning av målgruppen, höjda lånegränser samt en väsentlig utvidgning av
låneändamålen. Vidare skall fonderna i fortsättningen själva helt svara för sin
förlusttäckning.
För budgetåret 1978/79 bör utvecklingsfonderna totalt
tillföras 322 milj. kr., vilket innebär en ökning med 200 milj. kr. i
förhållande till de medel som har tillförts hantverks- och industrilånefonden
och statens utvecklingsfond under innevarande budgetår. Detta innebär vidare
att systemet med en avsättning av Investeringsbankens vinst för att finansiera
kapitaltillskott till statens utvecklingsfond upphör.
I detta sammanhang bör nämnas att en teknisk konsekvens av
all medel i hantverks- och industrilånefonden överförs till utvecklingsfonderna
är att ett avskrivningsanslag av motsvarande storiek måste tas upp. Chefen för
budgetdepartementet avser att redovisa denna fråga i annat sammanhang.
Ramen för statlig garanti för lån till hantverks- och
industriföretag bör för budgetåret 1978/79 räknas upp med 100 milj. kr. till
totalt 300 milj. kr. För uppbyggnad av två regionala investmeniholag under
SVETAB beräknar jag för nästa budgetår 40 milj. kr.
En förstärkning bör ske av statens insatser för att främja
den småföretagsinriktade fortbildningen. Bidraget till SIFU avser jag att
räkna upp
Prop. 1977/78:40 193
med 1,3 milj. kr. för nästa budgetår. Genom bortfallet av
stipendiemedlen och den regionala verksamheten kommer dock anslaget alt minska.
Vidare räknar jag med 8 milj. kr. som bidrag till företagsinriktad fortbildning
på regional och lokal nivå.
Till bidrag till uppförande av kommunägda industrUokaler
inom allmänna stödområdet beräknar jag för nästa budgetår en beslutsram av 30
milj. kr., vilket innebär en ökning med ca 15 milj. kr. i förhållande till
innevarande budgetår.
Sammanlagt räknar jag alltså med en medelsanvisning över
statsbudgeten av nära 470 milj. kr. för nästa budgetår vilket innebär en
ökning med ca 280 milj. kr. i förhållande tiU innevarande budgetår.
Somjag tidigare har framhållit, avser jag att återkomma
till anslagsfrågorna och anslagskonstruktionen i samband med min anmälan till
budgetpropositionen 1978.
8.8 Författningsförslag
Jag har tidigare förordat att stiftelserna anförtros vissa
uppgifter som innebär myndighetsutövning. Jag syftar främst pä uppgifterna att
självständigt fatta beslut i ärenden om statligt kreditstöd, statsbidrag till
energibesparande åtgärder inom näringslivet och statsbidrag till hemarbete
inom vissa glesbygder. Det rör sig sålunda till viss del om uppgifter som f. n.
handhas av företagareföreningarna. Enligt 11 kap. 6 § regeringsformen krävs det
stöd av lag för att överlämna förvaltningsuppgift som innefattar
myndighetsutövning till bolag, förening, samfällighet, stiftelse eller enskild
individ.
Med hänsyn härtill har inom industridepartementet
utarbetats förslag till lag om beslutanderätt för stiftelse, som har bildats
för att på regional nivå främja näringslivets utveckling. Förslaget har
utformats så att beslutanderätten gäller frågor om bidrag eller annat stöd
till näringsidkare inom stiftelsernas verksamhetsområde. Härigenom hålls
möjligheten öppen att utan ny lagstiftning överlämna till siftelserna även
andra uppgifter av angivet slag än de som nu är aktuella. Beslutanderätten
gäller givetvis inte bara frågan om stöd skall utgå utan även frågor som rör t.
ex. lånevillkor och avskrivning av lån enligt gällande riktlinjer. En motsvarande
lag (1975:354) om beslutanderätt för företagareförening i fråga om kreditstöd
för arbetsmiljöförbättringar innehåller en bestämmelse om tystnadsplikt
beträffande sådan information om företagens verksamhet, som inte bör komma till
allmän kännedom. Motsvarande bör gälla enligt den nya lagen. Nämnda lag
(1975:354) bör upphävas i samband med att den nya lagen träder i kraft.
Kreditstödel som där avses upphör att utgå i och med utgången av år 1977.
Förslag till ny lag bör fogas till regeringsprotokollet i
detta ärenden som bihang I.
Prop.
1977/78:40 194
8.9 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen
dels att antaga förslaget till
1. lag om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att på
regional
nivå främja näringslivels utveckling,
dds att
godkänna de riktlinjer, somjag har förordat för
2.
uppbyggnad och
organisation av regionala utvecklingsfonder
3.
kreditverksamheten
vid utvecklingsfonderna
4.
företagsserviceverksamheten
ni. m. vid utvecklingsfonderna
5.
omorganisation
av den nuvarande verksamheten vid statens utvecklingsfond
6.
småföretagsinriktad
fortbildning
7.
inriktningen av
verksamheien vid Svenska Industrietablerings AB
8.
stöd lill
exploateringsförelag
9. stöd lill uppförande av kommunägda industrilokaler,
dels all bemyndiga regeringen att
10. i huvudsaklig överensstämmelse med
vad jag har förordat träffa avtal mellan staten och vederbörande landsting samt
i förekommande fall kommun utanför landsting om att bilda regionala
utvecklingsfonder
11. vidla de övergångsanordningar och
åtgärder i övrigt som behövs för förslagens genomförande
(k
Prop.
1977/78:40 195
V
.. . ... Bihang 1
Forslag till
Lag
om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att på regional
nivå
främja näringslivets utveckling
Härigenom föreskrives följande.
1
S Enligt de
närmare föreskrifter som beslutas av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer far stiftelse, som har bildals för att på regional nivå främja
näringslivets utveckling, pröva fråga om bidrag eller annal stöd till
näringsidkare inom stiftelsens verksamhetsområde.
2
§ Den som hos
stiftelse som avses i 1 S har tagit befattning med fråga som anges i paragrafen
får ej obehörigen yppa vad han därvid har erfarit om affärs- eller
driftförhållanden.
Denna lag träder i kraft den I juli 1978, då lagen
(1975:354) om beslutanderätt för företagareförening i fråga om kreditstöd för
arbetsmiljöförbättringar skall upphöra att gälla.
Prop.
1977/78:40 196
Innehåll
1. Inledning......................................................... .... I
2. Småföretagens situation
och utvecklingstendenser ..... 4
2.1
Inledning ................................................... ... 4
2.2
Industrisektorn............................................. ... II
2.3
Företagsbeståndets utveckling
inom industrin .... .. 14
2.3.1
Nyetableringar....................................... 15
2.3.2
Utvecklingen hos de verksamma
företagen .. 20
2.3.3
Företagsförvärv..................................... 24
2.3.4
Nedläggningar ...................................... 28
2.4............................................................. Företagsbeståndets
utveckling inom vissa andra
näringsgrenar ............................................ 30
2.4.1
Byggnadsindustrin ................................ 30
2.4.2
Varuhandeln ....................................... 33
2.4.3
Samfärdseln ......................................... 36
2.4.4
Tjänstesektorn ...................................... 37
2.5 Problem
och utvecklingshinder 39
2.5.1
Kapitalförsörjning.................................... 39
2.5.2
Kapitalbeskattning m. m........................... .. 43
2.5.3
Företagsservice .................................... 47
2.5.4
KompUcerad företagaremiljö .................. .. 49
2.5.5
Arbetsmarknadslagstiftningen
m.m............. .. 50
2.5.6
Nyetableringshinder ............................... .. 52
2.5.7
Hinder för
företagsöveriåtelser ............... 54
3. Samhällets
hittillsvarande insatser på småföretagsområdet 55
3.1................................................................. Kapitalförsöijning
55
3.2................................................................. Företagsservice
m. m 58
3.2.1
Information och rådgivning ...................... 58
3.2.2
Utbildning ........................................... 59
3.2.3
Exportfrämjande åtgärder ........................ 60
3.2.4
Underleverantörsinriklade
åtgärder .......... . 62
4. Företagareföreningarnas
verksamhet m.m............... 62
4.1
Företagareföreningarnas
nuvarande organisation och verksamhet 62
4.2
Företagareföreningsutredningens
betänkande .. 67
4.2.1 Företagareföreningarnas
framtida verksamhet i stort 67
4.2.1.1
Utredningen ................................. . 67
4.2.1.2
Remissyttrandena .......................... 70
4.2.2.......................................................... Företagareföreningarnas
framtida målgrupp 73
4.2.2.1
Utredningen ................................. 73
4.2.2.2
Remissyttrandena .......................... 74
4.2.3.......................................................... Företagsservice
i fortsättningen 75
4.2.3.1
Utredningen ................................. 75
4.2.3.2
Remissyttrandena ......................... 78
Prop. 1977/78:40 197
4.2.4.......................................................... Kreditstöd
i fortsättningen 80
4.2.4.1
Utredningen ................................. 80
4.2.4.2
Remissyttrandena .......................... 82
4.2.5.......................................................... Företagareföreningarnas
resursbehov m.m 86
4.2.5.1
Utredningen ................................. 86
4.2.5.2
Remissyttrandena .......................... 87
4.2.6.......................................................... Företagareföreningarnas
framtida organisation 88
4.2.6.1
Utredningen ................................. 88
4.2.6.2
Remissyttrandena ......................... 91
5.................................................................... Rapporten
(SIND 1975:6) Kursverksamheten m. m. vid statens
industriverk ................................................... 96
5.1
Inledning ................................................... . 96
5.2
Förslagen i rapporten .................................. . 97
5.3
Remissyttrandena ...................................... 105
6. SINFDOK-utredningens
förslag .......................... 113
6.1
Förslagen ................................................. 113
6.2
Remissyttrandena ...................................... 115
7. Vissa internationella
förhållanden ....................... 119
7.1
Norge ....................................................... 120
7.2
Danmark .......................................... .-..... 121
7.3
Finland ................................................... 123
7.4
Storbritannien .......................................... 124
7.5
Västtyskland.............................................. 125
7.6
Frankrike ................................................. 127
7.7
Nederiänderna ........................................... 128
7.8
USA ......................................................... 129
7.9
Kanada ................................................... 131
7.lOJapan
.................................................... 132
8. Föredraganden ............................................... 133
8.1
Inledning .................................................... 133
8.2
Uppbyggnad av regionala
utvecklingsfonder .... 134
8.2.1
AUmänt ............................................... 134
8.2.2
Organisationsform, ledning och
uppföljning m. m 136
8.2.3
Målet för verksamheten .......................... 142
8.2.4
Uppgifter i stort..................................... 144
8.2.5
Prioritering mellan olika
uppgifter ............... 147
8.2.6
Målgmpp ............................................ 147
8.2.7
Samordning av industripolitiska
insatser ... 150
8.2.8
Principer för finansiering .......................... 152
8.2.9
Kreditverksamheten och
utvecklingsfonderna 154
8.2.10
Omorganisationen av
verksamheten vid statens utvecklingsfond 163
8.2.11
Företagsserviceverksamheten vid
utvecklingsfonderna 167
8.2.12
Övriga frågor ...................................... 176
Prop. 1977/78:40 198
8.3
Småföretagsinriktad
fortbildning ....................... 177
8.4
Riktlinjer för SVETAB:s
verksamhet .................... 182
8.5
Stöd till
exploateringsföretag ........................... 190
8.6
Stöd till uppförande av
kommunägda industrilokaler. 191
8.7
Sammanfattning av resursbehov
...................... 191
8.8
Författningsförslag ......................................... 193
8.9
Hemställan...................................................... 194
Bihang
I ........................................................... 195
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1977
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringens
proposition
1977/78:40
Bilaga 2 Ekonomidepartementet
Å tg ä rder f ö r att fr ä mja de mindre och medelstora f ö retagens utveckling
s å vitt
avser
ekonomidepartementets
verksamhetsomr å de
Prop.
1977/78: 40
Bilaga
2
Utdrag
EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1977-10-27
Föredragande:
statsrådet Bohman
Anmälan
till proposition om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens
utveckling såvitt avser ekonomidepartementets verksamhetsområde
1 Inledning
1
arbetet på att förbättra småföretagens villkor har ingått att inventera
möjligheterna att använda befintliga organ och institutioner för att stärka
företagens utvecklingsmöjligheter. Inom ekonomidepartementets område faller
Företagskapital Aktiebolag (i fortsättningen kallat Företagskapital). Jag vUl
nu ta upp frågan om en utvidgning av bolagets verksamhet.
Företagskapital
har till föremål för sin verksamhet att medverka vid finansieringen av mindre
och medelstora näringsföretag i landet. Bolaget tillskjuter kapital genom att
förvärva aktier eller andelar i näringsföretaget eller liknande rättigheter.
Företagskapital kan också lämna eller förmedla krediter till företagen och
ikläda sig garantiförbindelser för dem. Hälften av aktierna i bolaget ägs av
staten oeh hälften av affärsbankerna, inkl. Sparbankernas bank och
Föreningsbankernas bank. Rörelsen drivs med anlitande av personalen hos AB
Industrikredit och AB Företagskredit, som också ägs till hälften av staten och
till hälften av affärsbankerna.
Företagskapital
har i skrivelse till regeringen den 25 oktober 1976 föreslagit att bolaget
skall få rätt att förvärva aktier i ett företag även utan samband med
kapitaltillskott till företaget. Bolaget har vidare hemställt att det får en
egen organisation med erforderlig personal och egen verkställande direktör.
Bankinspektionen och fullmäktige i riksbanken har avgett yttranden över Företagskapitals
skrivelse.
2 Företagskapitals
uppgifter och verksamhet
Företagskapital
tillkom i enlighet med ett avtal år 1972 mellan staten och affärsbankerna.
Riksdagen bemyndigade Kungl. Maj:t att träffa avtalet i överensstämmelse med
de grunder som angavs i prop. 1972: 101 (NU 1972: 44, rskr 1972: 265). Syftet
med att inrätta Företagskapital an-
1
Riksdagen 1977778. I saml. Nr 40. BUaga 2
Prop.
1977/78: 40 2
gavs
i propositionen (s. 8) vara att förbättra tillgången på riskbärande kapital för
de mindre och medelstora företagen.
Företagskapital har enligt
bolagsordningen till föremål för sin verksamhet att medverka vid
finansieringen av mindre och medelstora näringsföretag här i landet. Vid
finansieringen tillskjuter bolaget kapital genom att i samband med nyemission
förvärva aktier eller andelar i företagen eller liknande rättigheter. Eftersom
aktieförvärven skall motsvaras av ett kapitaltillskott till företagen i fråga
och inte till enskilda aktieägare, är Företagskapital däremot förhindrat att i
annat sammanhang än vid nyemission förvärva aktier. Företagskapital kan också
lämna eller förmedla krediter åt företagen och lämna garantiförbindelser.
Medel som behövs för verksamheten anskaffar bolaget genom att ge ut
obligationer eller andra förskrivningar. Bolaget kan i övrigt driva verksamhet
som är förenlig med bolagets nu angivna uppgifter.
Företagskapital
är ett kreditaktiebolag, på vilket lagen (1963: 76) om kreditaktiebolag är
tillämpUg. Enligt 5 § i denna lag står bolaget under tillsyn av bankinspektionen.
KapitaltUlskott
till ett näringsföretag får ske endast om det är ägnat att befrämja företagets
lönsamhet och sunda utveckling. Företagskapital får i princip förvärva endast
minoritetsposter. SkuUe bolaget i särskilt fall ha erhållit röstmajoritet i ett
företag, därför att förhållandena har påkallat det, skall bolaget medverka till
att denna situation inte består längre än hänsyn till bolagets och det berörda
företagets intressen skäUgen föranleder. För att åstadkomma ett finansiellt
stöd åt så många företag som möjUgt inom ramen för bolagets resurser och även
uppnå största möjliga riskfördelning skall bolaget avveckla sina kapitalengagemang
i kundföretagen så snart detta kan ske med skäligt hänsynstagande till
bolagets eget och kundföretagens intressen. Vid sådan avveckling skaU
kundföretagets övriga ägare ha optionsrätt tUl de aktier eller andelar som
bolaget avyttrar.
Enligt
bolagsordningen skall aktiekapitalet i Företagskapital utgöra lägst 20 milj.
och högst 60 milj. kr. Aktiekapitalet uppgår f. n. till 20 milj. kr. Staten
äger den ena hälften av aktierna och bankinstituten efter en viss fördelning
den andra hälften. Bolaget har en reservfond på 4 milj. kr. Som särskild
säkerhet för bolagets förpliktelser har aktieägarna i förhåUande till vars och
ens aktieinnehav ställt garantiförbindelser på 60 milj. kr. tUl bolagets
förfogande. Bolaget får anskaffa medel för sin verksamhet genom att ge ut
obligationer eller andra förskrivningar till ett belopp som motsvarar högst det
sammanlagda beloppet av garantiförbindelserna.
Styrelsen
i Företagskapital består av tio ledamöter jämte högst tio suppleanter, av vilka
staten och bankinstituten utser hälften vardera. Ordföranden utses av
regeringen medan vice ordföranden väljs av de styrelseledamöter som
bankinstituten har utsett. Av de fem styrelseleda-
Prop. 1977/78: 40 3
möter, som vardera aktieägargruppen utser, skall minst två
vara utsedda inom styrelsen för AB Industrikredit. Motsvarande gäller vid val
av suppleanter.
Företagskapital anlitar AB Industrikredits och AB
Företagskredits ledning och övriga personal för den dagUga verksamheten. Dessa
bolag ägs liksom Företagskapital till hälften vardera av staten och
affärsbankerna. Bolagen har gemensam styrelse och är helt samförvaltade. Liksom
Företagskapital är de kreditaktiebolag och har till uppgift att medverka till
finansieringen av företrädesvis mindre och medelstora företag. De lämnar
huvudsakligen långfristiga lån. AB Industrikredits kreditgivning är inriktad
främst på primärkrediter, medan AB Företagskredit lämnar lån efter en friare
bedömning av säkerheterna.
Enligt vad föredraganden anförde i prop. 1972: 101 (s. 9)
borde Företagskapitals verksamhet t. v. betraktas som en försöksverksamhet.
Frågan om en utökad rätt för Företagskapital att förvärva
aktier har prövats av riksdagen under våren 1976. Riksdagen beslöt därvid att
avslå ett motionsyrkande, som i riksdagsbehandlingen stöddes av de borgerliga
partierna, om en omedelbar översyn av reglerna för verksamheten i
Företagskapital. Beslutet skedde med hänvisning tiU att bolagets styrelse
enligt uppgift planerade en utvärdering av verksamheten varefter den fortsatta
inriktningen skulle övervägas (mot. 1975/76: 2044, NU 1975/76: 54 s. 56, 57, 70
och 71, rskr 1975/76: 388).
3 Företagskapitals skrivelse
Företagskapital framhåller att tiden ännu inte är mogen
för en slutlig utvärdering av den försöksverksamhet som bolaget f. n. bedriver.
Bolaget anser dock att vissa förändringar bör göras redan nu. Bolaget bör sålunda
få möjlighet att förvärva aktier inte bara som f. n. genom kapitaltillskott
till företag vid nyemission utan också när aktierna utgör en del av befintlig
aktiestock i företaget. Som exempel på insatser som Företagskapital då skulle
kunna göra nämns möjligheten att ur familjeföretag lösa ut passiva delägare,
som utgör hinder för företagens utveckling, eller delägare som har bjudit ut
sina aktier till utomstående. Det har också från vissa företag anmälts behov av
att sälja en minoritetspost av aktier i företaget för finansiering i samband
med generationsskifte.
Samarbetet med AB Industrikredit har fungerat väl och de
flesta av de nuvarande kundkontakterna har etablerats via detta bolag.
Företagskapitals verksamhet är dock av annan karaktär än den som AB
Industrikredit bedriver. Speciellt uppföljningen och bevakningen av de mindre
företagen, som i vissa fall nyligen har startat sin verksamhet och inte har
utvecklat sina lediungsfunktioner och utarbetat redovisningsmtiner, har visat
sig vara mycket arbetskrävande. Företagskapital har nu också nått en sådan
omfattning att det enligt styrelsens mening är nödvändigt för bolaget att
Prop. 1977/78: 40 4
under
den fortsatta försöksverksamheten få en egen organisation med erforderlig
personal för bolagets specifika arbetsuppgifter och en egen verkställande
direktör. Bolaget har hittills från Industrikredit förvärvat tjänster som
motsvarar ungefär fyra heltidsanställda tjänstemän. Det förutsätts att den
egna personalen t. v. bör ha motsvarande omfattning. För att hålla nere de
fasta kostnaderna avses samarbetet med Industrikredit att fortsätta genom att
detta bolag tillhandahåller vissa administrativa tjänster. Samarbetet på
styrelseplanet med vissa gemensamma styrelseledamöter fömtsätts bestå mellan
företagen.
4 Remissyttrandena
Fullmäktige
i riksbanken tillstyrker att Företagskapitals förslag genomförs.
Bankinspektionen
tillstyrker att bolaget får rätt att förvärva aktier utan samband med
kapitalökning. Inspektionen erinrar dock om att bolagets uppgift enligt vad
som uttalades vid dess tillkomst avser de mindre och medelstora
näringsföretagens kapitalförsörjning. Från den utgångspunkten kunde det enligt
inspektionens mening vara naturligt att bolagets relativt begränsade resurser
används för reella tillskott och inte för aktieförvärv som endast påverkar
ägarförhållandena i företagen. Förslaget innebär viss ändring av bolagets
målsättning och ändamål, eftersom aktieförvärven får annat syfte än att stärka
kapitalbasen i de ifrågavarande företagen. Även för framtiden torde det som en
huvudprincip vara angeläget att kapitalengagemangen i Företagskapitals
kundföretag avvecklas så snart det låter sig göra för att kreditbolagets
resurser skall kunna komma så många företag till nytta som möjligt.
Även
om det normalt inte bör vara en självständig uppgift för Företagskapital att
överta ägarengagemang i företag, bör detta enligt bankinspektionens mening
dock kunna komma i fråga när avsikten är att underlätta generationsväxling i
familjeföretag. Det kan i regel bli fråga om förvärv med begränsade möjligheter
till både förräntning och senare avyttring. Utvidgas möjligheterna till förvärv
av ifrågavarande slag, samtidigt som Företagskapitals kostnader för att
anskaffa kapital ökar, kan det bli svårt för bolaget att hålla sin egen
verksamhet på en företagsekonomisk basis. Bolaget måste självfallet beakta nu
nämnda omständigheter och beakta att dessa sätter gränser för de engagemang som
bolaget kan göra på det nya området.
I
fråga om Företagskapitals behov av en egen organisation instämmer bankinspektionen
i vad bolaget anför.
5 Föredraganden
1
denna proposition angrips småföretagens problem över ett brett fält. Förslag
till förbättringar läggs fram vad gäller bl. a. skattebelastning, kapi-
Prop.
1977/78: 40 5
talförsörjning,
rådgivning och information. En under många år livligt debatterad fråga har
varit de mindre och medelstora företagens kapitalförsörjning. Ett antal
speciaUnstitut och särskilda kreditformer har efter hand inrättats för att
kompensera dessa företag för de svårigheter de har att t. ex. få tillgång till
obligationsmarknaden eller att på grund av bristande formella säkerheter kunna
vända sig till den reguljära kreditmarknaden. Företagens kapitalförsörjning i
stort övervägs av 1968 års kapitalmarknadsutredning (Fi 1969: 59) som avser att
lägga fram sitt slutbetänkande vid årsskiftet 1977/78.
Den avgörande frägan när
det gäller småföretagens försörjning med riskkapital är bedömningen av dessa
företags framtidsutsikter. När utvecklingsmöjligheterna bedöms som mindre goda
t. ex. på grund av en oförmånlig skattemässig situation eller svårigheter att
bemästra ökade krav från samhällets sida försvåras tillförseln av riskvilligt
kapital. Chefen för budgetdepartementet föreslår i bilaga 3 vissa ändringar i
beskattningsreglerna såvitt gäller småföretagen. Det är också angeläget att se
över andra möjligheter att förbättra småföretagens situation. Det finns bl. a.
anledning att pröva vilken roll det av staten och affärsbankerna gemensamt
ägda Företagskapital kan spela i detta sammanhang.
Företagskapital bildades
år 1972 i syfte att förbättra tillgången på riskbärande kapital för de mindre
och medelstora företagen. Bolaget ger företagen kapitaltillskott främst genom
att förvärva minoritetsposter av aktier vid nyemission. Jag har i det
föregående närmare redogjort för de förutsättningar som gäller för
Företagskapitals verksamhet.
För
verksamheten, som började den 1 januari 1973, har bolaget till september 1977
tagit i anspråk ett belopp som motsvarar det egna kapitalet. Hittills har bolaget
engagerat sig i 14 företag med en sammanlagd omsättning av ca 400 milj. kr. och
med tillhopa ca 2 600 anstäUda. Bolagets placeringar per den 30 juni 1977
fördelade sig med 10,3 milj. kr. på aktier och 11,7 milj. kr. på förlagslån.
Bolaget har avvecklat sina engagemang i två företag och nedbringat sitt
aktieinnehav i ett tredje. Under perioden fram till den 31 december 1976 har
bolagets verksamhet efter avskrivningar på engagemang lämnat ett sammanlagt
överskott på ca 1,4 milj. kr.
Företagskapitals verksamhet
är således inriktad på att förse småföretagen med riskkapital. Något som ofta
kan vara minst lika betydelsefullt för mindre företags fortsatta verksamhet är
att nödvändiga strukturförändringar kan genomföras utan alltför stora
påfrestningar. De bör bl. a. kunna drivas vidare i enskild regi trots ägarbyte.
Detta gäller t. ex. familjeföretag vid generationsskifte. Tyvärr har det ofta
visat sig vara svårt att överlåta ett familjeföretag till enskild person,
främst på grund av de höga krav på avkastning som gällande skatteregler har
lett till. En nytUlträdande ägare måste nämligen på grund av de progressiva inkomst-
och förmögenhetsskatteskalorna, ta ut stora lönebelopp ur före-
Prop. 1977/78: 40 6
taget för att klara sin samlade skattebelastning. Skall
köpeskiUingen dessutom amorteras, ökar kravet på löneuttag ytterligare. Detta
kan leda till avkastningsbehov som ett mindre företag inte kan tillgodose.
Belysande exempel på detta har redovisats i företagsskatteberedningens promemoria
(Ds Fi 1976: 10) "Särskilda skattelättnader för familjeföretag".
Flertalet småföretag som har avyttrats under senare år har därför i stället
sålts till större företag eller investmentföretag.
För att underlätta ägarbyten i mindre och medelstora
företag eller för att lösa finansieringsproblem vid generationsskifte i sådana
företag har Företagskapital föreslagit att bolagets möjligheter att förvärva
minoritetsposter av aktier utvidgas till att avse även del av redan
existerande aktiestock.
1 likhet med remissinstanserna anser jag att
Företagskapital bör få möjlighet att förvärva aktier även utan samband med
nyemission. Det är inte ovanligt att verksamheten i ett mindre eller medelstort
företag, som i och för sig borde ha god lönsamhet eller goda
utvecklingsmöjligheter, hämmas av att någon eller några delägare inte kan
eller vill ta del i verksamheten. Verksamheten skulle kunna effektiviseras, om
sådana delägare löstes ut av de övriga. Detta förhindras ofta av brist på
medel. Det kan också finnas risk för att den fortsatta verksamheten försvåras,
om en delägare som de övriga inte kan lösa ut överlåter sin del på någon utomstående
person. Situationen kan vidare vara den att samtiiga delägare är ense om att en
minoritetspost i företaget bör avyttras men inte kan finna någon köpare.
Problem av nu angivna slag torde framför allt uppstå i
samband med generationsväxling i familjeföretag. Om Företagskapital får
möjlighet att då träda in innebär det visserligen att föremålet för detta
bolags verksamhet utvidgas till att avse mer än ren finansiering av mindre och
medelstora företag. Att bistå företagen i sådana fall framstår emellertid som
en ängelägen uppgift som ligger i linje med det allmänna syftet bakom
tUlskapandet av Företagskapital, nämligen att stödja de mindre och medelstora
företagens verksamhet. Företagskapital bör i nu avsedda fall kunna förvärva
inte bara aktier utan också andelar i ekonomiska föreningar oeh liknande
rättigheter.
När en
eller flera delägare i ett mindre företag skaU lösas ut kan det emellertid finnas
ett intresse att undvika att ett främmande företag inträder som delägare.
Detta kan gälla även om det främmande företaget som fallet är med
Företagskapital har målsättningen att så snart det kan ske avveckla sitt
engagemang på ett för de övriga delägarna tillfredsställande sätt. Det kan
också förhålla sig så att en insats från Företagskapital kan behövas för att
andra köpare som är villiga att träda in och överta ett mindre företag som har
bjudits ut tUl salu skall kunna överta företaget.
En möjlighet är då att Företagskapital i stället för att
själv inträda som
Prop. 1977/78: 40 7
ägare erbjuder tillträdande ägare ett lån, varvid
säkerheten kan bestå av panträtt i aktier i företaget. En sådan lånemöjlighet
skulle kunna utnyttjas av enskilda personer, som är lämpliga att överta och
driva ett mindre företag men som har begränsade egna tillgångar.
Fall kan
också tänkas där den lämpligaste utvägen att lösa finansieringsproblemen i
samband med överlåtelse är en kombination av lån till ny ägare för förvärv av
en majoritetspost med förvärv av en minoritetspost för Företagskapital.
Enligt min
mening bör Företagskapital därför även ges möjlighet att lämna lån av här
angivet slag. Garanti för att lånemöjligheten kommer att användas för sitt
egentliga syfte ligger i den bedömning av företaget som Företagskapital har att
göra i samband med att lånet beviljas. Ett villkor bör vara att företaget ger
Företagskapital erforderlig insyn i verksamheten under lånets löptid. I regel
bör också krav på en inte alltför obetydlig insats från tillträdande ägare
ställas och en viss del av köpeskillingen anskaffas genom lån i bank.
Eftersom
lånen skall återbetalas med beskattade medel, kommer den nya lånemöjlighet som
Företagskapital kan erbjuda att kunna utnyttjas endast i den mån
amorteringsvillkoren är förmånliga. Dessa villkor är i sin tur beroende av den
lånetid och de övriga förutsättningar som vid varje tid gäller för
Förelagskapitals upplåning. Den längsta tid för vilken Företagskapital kan
lämna lån är enligt bolagsordningen 20 år.
Skulle en
låntagare brista i sin betalningsskyldighet kan Företagskapital behöva i
samband med pantrealisation själv förvärva pantsatta aktier. Fortfarande bör
Företagskapital i enlighet med gällande bolagsordning inte förvärva aktiemajoriteten
i något företag, såvida det inte skäligen påkallas av förhållandena. Skulle
Företagskapital göra ett sådant förvärv, har bolaget att medverka till att
majoritetsinnehavet inte består längre än vad skälig hänsyn till bolagets och
det andra företagets intressen föranleder.
För att de
här angivna ändringarna i Företagskapitals verksamhet skall kunna genomföras
krävs ett tillägg till avtalet mellan staten och affärsbankerna samt ändring i
bolagsordningen. Enligt vad jag har inhämtat är affärsbankerna beredda att
träffa tilläggsavtal i enlighet med vad jag nu har angett. Jag förordar att
regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att träffa sådant avtal.
Den
verksamhet som Företagskapital bedriver är att betrakta som en
försöksverksamhet. De nya finansieringsmöjligheterna bör ses som led i den
fortsatta försöksverksamheten och bör användas med försiktighet och i begränsad
omfattning. Det kan sålunda finnas skäl att sedan praktiska erfarenheter har
vunnits på nytt pröva hur Företagskapital bäst bör medverka vid finansiering av
mindre och medelstora företag.
Enligt vad Företagskapital uppger har verksamheten fått
sådan omfattning att det är nödvändigt för bolaget att under den fortsatta
för-
Prop.
1977/78: 40 8
söksverksamheten
få en egen organisation med egen verkställande direktör och övrig erforderlig
personal. Enligt min mening är bolagets önskemål i detta hänseende befogade.
Det bör dock understrykas att bolaget även i fortsättningen bör ha ett nära
samarbete med AB Industrikredit och AB Företagskredit och så långt som möjligt
anlita dessa företag för t. ex. administrativa tjänster m. m.
1 avtalet mellan staten
och affärsbankerna om Företagskapital har uttryckligen förutsatts att bolagets
organisation kan komma att ändras. Något tillägg till avtalet krävs därför inte
för att nu berörda ändring skall kunna genomföras.
6
Hemställan
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen
att
bemyndiga regeringen att träffa tilläggsavtal om Företagskapital Aktiebolag
enligt de grunder som jag har förordat i det föregående.
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringens
proposition
1977/78:40
Bilaga 3 Budgeldepartementet
Å tg ä rder f ö r att fr ä mja de mindre och medelstora f ö retagens utveckling
s å vitt
avser
budgetdepartementets verksamhetsomr å de
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1977/78:40
Bilaga
3
Utdrag
BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1977-10-27
Föredragande:
statsrådet Mundebo
Anmälan
till proposition om åtgärder för att främja de mindre och medelstora foretagens
utveckling såvitt avser budgetdepartementets verksamhetsområde
1
Inledning
På
beskattningsområdet möter småföretagen särskilda problem. Kapitalbeskattningen,
dvs. förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattningen av kapital som har nedlagts i
småföretag, kan medföra en betydande extrabelastning på dessa företag och kan
därigenom hämma deras utveckling. Problemet har redan tidigare uppmärksammats
av statsmaktema. Genom lagstiftning år 1970 infördes provisoriska lättnader i
kapitalbeskattningen för ägare av småföretag. År 1974 omarbetades reglema. Vid
riksdagsbehandlingen år 1974 uttalades emellertid att frågan inte kunde anses
ha fått sin slutgiltiga lösning och att framför allt problemen vid
generationsväxling i små och medelstora företag återstod att lösa.
Företagsskatteberedningen (Fi 1970:77) fick tilläggsdirektiv i enlighet med
riksdagens önskemål. En arbetsgmpp inom beredningen har lagt fram ett förslag
till lösning av arvs-och gåvoskatteproblemen vid generationsskiften. Under
remissbehandlingen av förslaget har förts fram starka önskemål om lättnader
även i förmögenhetsbeskattningen.
Jag anser det angeläget
att dessa kapitalskattefrågor snarast får en tillfredsställande lösning. Det
förslag som har lagts fram av arbetsgruppen och de upppslag som har framkommit
vid remissbehandlingen har det gemensamt att de medför stora tekniska
komplikationer eller bryter ganska tvärt mot nuvarande beskattningsprinciper.
Jag anser att ytterligare utredningsmaterial behövs innan man prövar lösningar
av det slaget. I det följande föreslår jag en kraftig utbyggnad av de
nuvarande lättnadema vid beskattningen av kapital i sådana småföretag som
driver rörelse, jordbmk eller skogsbmk. Fortsatt utredningsarbete får visa om
andra lösningar på sikt är mer ändamålsenliga. 1 Riksdagen 1977178. 1 saml.
Nr 40. Bilaga 3
Prop.
1977/78:40 2
Jag kommer också att ta upp vissa andra beskattningsfrågor
som särskilt berör småföretagen. År 1976 infördes särskilda regler för
inkomstbeskattning av vissa småföretag, s. k. fåmansföretag. Reglerna har
kritiserats från olika synpunkter och jag avser att föreslå att de justeras i
vissa avseenden. Efter samråd med chefen för handelsdepartementet kommer jag
också att ta upp frågan om utvidgning av rätten till extra avdrag vid inkomsttaxeringen
för vissa exportkreditkostnader. Slutligen kommer jag att förorda smärre
tekniska justeringar av de regler som gäller för egenföretagares avdrag för s.
k. egenavgifter.
Vad särskilt beträffar kapitalbeskattningen finns, somjag
nyss nämnde, redan i dag regler som innebär att tillgångar nedlagda i vissa
småföretag behandlas gynnsammare än andra förmögenhetstillgångar.
Lättnadsreglerna omfattar dels företag som drivs i direktägd form, dels företag
som drivs genom bolag vars aktier inte är noterade på börs och inle heller
omsätts på kapitalmarknaden. De berörda företagen har i vissa sammanhang betecknats
som familjeföretag. 1 det följande kommer jag dock att använda uttrycket
småföretag.
De nu gällande reglerna om beskattning av kapital i småföretag
innebär i princip att tillgångar som har nedlagts i ett småföretags rörelse,
jordbruk eller skogsbruk får värderas med utgångspunkt i inkomstskatteförfattningarnas
bestämmelser. Vid kapitalbeskattningen godtas alltså den avskrivning av
inventarier och nedskrivning av lager som skulle ha kunnat medges vid
inkomsttaxeringen. Lättnaderna tillkom genom lagstiftning år 1974 (prop.
1974:98, SkU 1974: 38, rskr 1974:259, SFS 1974:311-320).
1 samband med att propositionen behandlades begärde
riksdagen på förslag av skatteutskottet att regeringen skulle ge
företagsskatteberedningen tilläggsdirektiv. Beredningen borde i ett större
sammanhang utreda möjligheterna att ändra kapitalbeskattningen så att bl. a.
generationsväxlingar i småföretagen underlättades.
Beredningen fick den 28 juni 1976 tilläggsdirektiv i
enlighet med riksdagens önskemål.
1 oktober 1976 överlämnade företagsskatteberedningen till
chefen för finansdepartementet promemorian (Ds Fi 1976:10) Särskilda
skattelättnader för familjeföretag. Promemorian hade utarbetats av en särskild
arbetsgmpp inom beredningen'. I promemorian föreslås bl.a. att en småföretagare
under sin aktiva tid skall kunna få sätta av medel till ett s. k. arvsskattekonto.
Sådana avsättningar föreslås bli avdragsgilla vid inkomsttaxeringen och värdel
av kontot skall inte heller redovisas som tillgång vid förmögenhetstaxeringen.
Om de avsatta medlen används för annat ändamål än att betala arvs- eller
gåvoskatt, skall medlen återföras lill beskattning. Vidare föreslås att den som
ärver eller genom gåva övertar ett småföretag
' Generaldirektören Sten Walberg, ordförande, samt
experterna, kammarrättsassessorn Per Anclow, jur. dr Bertil af Klercker,
länsrådet Carl-Gustaf Petersson samt civilekonomen Jan Werding.
Prop. 1977/78:40 3
skall få avdrag vid inkomsttaxeringen för den arvs- eller
gåvoskatt som belöper på företaget och inte täcks av medel på
arvsskattekontot. 1 promemorian föreslås även ökade möjligheter till eftergift
av arvs- eller gåvoskatt och anstånd med betalningen av sådan skatt.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av
kammarkollegiet, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), Göta
hovrätt, kammarrätten i Göteborg, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt,
Göteborgs tingsrätt, länsstyrelsema i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs,
Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,
Västemorrlands och Västerbottens län. Centralorganisationen SACO/SR,
Familjeföretagens förening, Fideikommissariemas intresseorganisation.
Föreningen auktoriserade revisorer (FAR), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Lantbrukamas riksförbund (LRF), Stockholms handelskammare. Svensk
induslriförening. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska företagares
riksförbund. Svenska handelskammarförbundet. Svenska revisorsamfundet,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och
industriorganisation (SHIO), Sveriges industriförbund, Sveriges
köpmannaförbund. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund (TOR), Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Svenska försäkringsbolags riksförbund och
Trädgårdsnäringens riksförbund (TRF). Skrivelser har även inkommit från Skånes
handelskammare och Sveriges jordägareförbund.
Länsstyrelsen i Kalmar län har till sitt yttrande fogat ett
yttrande från Kalmar läns handelskammare. Länsstyrelsen i Malmöhus län har till
sitt yttrande fogat yttrande från kronofogdemyndigheten i Malmö samt från
Skånes handelskammare. LRF hänvisar till yttrande av Lantbrukamas
skattedelegation. Stockholms handelskammare, SAF, Svenska försäkringsbolags
riksförbund - utom såvitt avser försäkringsfrågor - samt Sveriges
industriförbund och Sveriges köpmannaförbund hänvisar till yttrande av
Näringslivets skattedelegation. Familjeföretagens förening och SHIO har avgetl
gemensamt yttrande. LO har till sitt yttrande fogat ett yttrande från Svenska
metallindustriarbetareförbundet.
2 Nuvarande regler m. m.
2.1 Kapitalskatterna
2.1.1 Nuvarande skattelättnader
Vid kapitalbeskattningen, dvs. förmögenhets-, arvs- och
gåvobeskattningen, behandlas kapital som har nedlagts i småföretag gynnsammare
än andra tillgångar. Dessa särskilda skattelättnader motiveras främst av att
kapitalet, så länge det arbetar i företaget, inte på samma sätt som andra tiU-
Prop. 1977/78:40 4
gångar
är omedelbart tillgängligt för ägarens privata konsumtion. Lättnader av detta
slag infördes första gången i samband med 1970 års skattereform. Dessförinnan
togs vid kapitalbeskattningen inte hänsyn till att tUlgångar innehades eller
brukades på olika sätt. Reglerna hade provisorisk karaktär och innebar att s.
k. arbetande kapital undantogs från den skatteskärpning som annars inträffade
på grund av 1970 års lagsliftning (prop. 1970:71, BevU 1970: 41, rskr 1970:
231, SFS 1970:170-174). De provisoriska reglerna var i allt väsentligt desamma
för arvs- och förmögenhetsbeskattningen. En lång rad förutsättningar var
uppställda. Företaget skulle utgöra viss minsta del av ägarens sammanlagda
förmögenhet, han skulle vidare ha sin huvudsakliga inkomst från förvärvskällan
och om han ägde flera förvärvskällor skulle det finnas ett naturligt samband
mellan dem. Företaget fick inte ha ett värde överstigande 2 milj. kr. Vidare
skulle företagel till 75 % ägas av högst tio fysiska personer. Om dessa
förutsättningar var uppfyllda, reducerades det skattepliktiga
förmögenhetsvärdet med 25 % av den del av förmögenheten som översteg 500000 kr.
Vid arvsbeskattningen var skattelättnaden i stället utformad som en villkorad
rätt till eftergift med 10 % av arvsskattens storlek.
De
provisoriska reglerna visade sig snart ha vissa inte avsedda effekter.
Bestämmelsema ersattes år 1974 (prop. 1974:98, SkU 1974:38, rskr 1974:259, SFS
1974:311-312) med de regler som fortfarande gäUer. Enligt dessa upptas
tUlgångar i jordbruk, skogsbruk eller rörelse till det lägsta värde som skulle
ha kunnat godtas vid inkomstbeskattningen. Enligl en spärregel skall dock minst
60 % av företagsförmögenheten beräknad enligt de tidigare reglerna redovisas
till beskattning. För vissa slag av tillgångar infördes specialbestämmelser.
Sålunda fick skogskontomedel och andra avsättningar vid kapitalbeskattningen
tas upp till halva värdet.
Senare
under år 1974 vidgades lättnadema till att omfatta även gåvoskatten (prop.
1974:185, SkU 1974:65, rskr 1974:406, SFS 1974:1053). Här gäller numera i stort
sett samma bestämmelser som vid förmögenhets- och arvsbeskattningen. Vissa
spärrar är uppställda för att hindra skatteflykt. Bl. a. fordras att gåvan
avser all givarens rätt till förvärvskällan och att gåvan är utan förbehåll.
Skattelättnaden går förlorad om företaget avyttras inom fem år. Ny gåva anses
då föreligga.
Genom
ett tillägg år 1976 (prop. 1975/76:193, SkU 1975/76:62, rskr 1975/76: 381, SFS
1976: 331-335) ändrades reglerna för att hindra inte avsedda skattelättnader i
fråga om byggmästarnas lager av fastigheter.
Skattelättnaderna
medges oberoende av om verksamheten drivs i direktägd form eller i bolagsform.
Företag vars aktier eller andelar är noterade på börs eller eljest föremål för
omsättning på kapitalmarknaden är emellertid undantagna från
skattelättnaderna. Börsnoterade aktier och andelar värderas efter börskursen.
För värderingen av icke börsnoterade aktier har riksskatteverket (RSV) utfärdat
anvisningar (RSV Dt 1976:15).
Även
på inkomstbeskattningens område finns regler som kan sägas be-
Prop.
1977/78:40 5
akta
familjeföretagens kapilalskatteförhållanden i vissa situationer. De bestämmelser
i 35 § 3 mom. nionde stycket kommunalskattelagen (1928:370, 35 § 3 mom. ändrad
senast 1976:343). KL, som har införts för att förhindra s.k. intema
aktieöverlåtelser, är försedda med en möjlighet till dispens. I vissa fall har
dispens medgetts för att underlätta generationsskiften eller för att göra det
möjligt för arvingarna efter en företagsägare att få fram medel för betalning
av arvsskatt. I detta sammanhang kan också nämnas möjligheten att för sådana
ändamål få dispens från låneförbudet i aktiebolagslagen (1975:1385, ändrad
senast 1977: 709).
I fråga om
arvsbeskattningen finns speciella regler som rör tid och sätt för skattens
betalning. Sedan länge har det varit möjligt att få anstånd med skattens
betalning eller att betala den med annat än kontanter. Dessa regler gäller i
princip alla skattskyldiga.
Enligt 52 § 1 mom. lagen
(1941:416) om avsskatt och gåvoskatt, AGL (52 § 1 mom. ändrad senast 1975:133),
skall arvs- eller gåvoskatt betalas inom sex veckor från det att skatten har
fastställts. Arvsskatten fastställs av allmän underrätt i samband med
registrering av bouppteckningen. Bouppteckningen skall normalt inges till
rätten senast fyra månader efter dödsfallet. Gåvoskatten fastställs av
länsstyrelse med ledning av gåvodeklaration som skall inges senast den 15
februari året efter det gåvan mottogs.
Enligt 55 § AGL kan under
vissa förutsättningar anstånd medges med betalning av skatten. Om kontanter och
lätt realiserbara tillgångar i ett dödsbo inte överstiger den dubbla arvsskatt
som boet skall förskjuta eller om det i annat fall föreligger avsevärd
svårighet för någon som är skattskyldig enligt AGL att betala hela skatten,
kan anstånd medges. Beskattningsmyndighet får inte medge anstånd för längre
tid än tio år, medan regeringen däremot kan medge att skatten betalas under 20
år. Medges anstånd skall nöjaktig säkerhet ställas.
Normalt
betalas arvsskatten kontant. Betalning kan emellertid också ske på annat sätt.
Enligt 52 § 2 mom. första stycket AGL kan i fråga om arvsskatt, som skall
betalas av dödsbo, efter tillstånd av beskattningsmyndigheten halva skatten få
erläggas genom bl. a. skuldebrev med inteckningssäkerhet. Om den arvsskatt som
dödsboet skall förskjuta överstiger 20000 kr., kan dessutom intill skattens
halva belopp börspapper godtas som betalningsmedel. I praktiken leder anstånd
och rätten att betala med annat än kontanter vanligen till samma resultat för
den skattskyldige. Från formell synpunkt är reglema dock strängare i
anståndsfallen.
I
56 § AGL finns en annan regel som kan få stor betydelse vid generationsväxlingar
i småföretag. Enligt detta lagrum efterges nämligen skatten, om den som har
förvärvat egendom genom arv, testamente eller gåva avlider inom ett år från
det att skattskyldighet inträdde. För nyttjanderätter och liknande periodiska
förmåner är eftergiftsmöjligheterna något större. Här är tiden satt tUl fem år,
men eftergiften omfattar då bara en del av skatten.
Prop.
1977/78:40 6
2.1.2 Utredningsförslaget
Enligt direktiven var huvuduppgiften för utredningen att
föreslå sådana ändringar som behövs för att underlätta generationsväxlingar i
familjeföretag, dvs. att så långt möjligt söka undanröja de konsekvenser av
kapitalbeskattningen som försvårar ett ägarskifte utan försäljning.
Arbetsgruppen har utformat sina förslag med utgångspunkt i
den situation som uppkommer vid en familjeföretagares död. Värdet av företaget
kommer då att beläggas med arvsskatt. Huruvida arvingarna skall kunna överta
företaget beror i hög grad på deras möjligheter att få fram medel till
arvsskattens betalning. Till skillnad från ägare av aktier i börsnoterade bolag
kan ägare av familjeföretag inte skaffa fram pengar till arvsskatten genom att
sälja en del av aktierna. Även möjligheterna till lån är begränsade.
Situationen blir därför vanligen den att hela eller större delen av arvsskatten
måste betalas med det ärvda företagets avkastning. Denna avkastning skall
emellertid först inkomstbeskattas. Till följd av progressiviteten vid den
statliga inkomstbeskattningen torde inte sällan krävas en avkastning på ca fyra
å fem gånger arvsskattens belopp för att finansiera förvärvet. Motsvarande förhållanden
inträder om generationsväxling sker genom gåva.
Arbetsgruppen framhåller att en smidig generationsväxling
kräver åtgärder redan under företagarens aktiva tid. Medel kan behöva avsättas
för att möta en kommande arvs- eller gåvobeskattning. Utrymmet för sådana åtgärder
beror självfallet på de årliga skatter och avgifter som skall erläggas. 1 denna
del inverkar förmögenhetsskatten, som också måste betalas med beskattade medel.
Även här framtvingar progressiviteten vid inkomstbeskattningen mycket stora
uttag ur företaget för skattens betalning och minskar således utrymmet för
andra åtgärder.
1 promemorian redovisas ingående de lönsamhetskrav som
kapitalskatterna medför för familjeföretagen. De totala kraven på räntabilitet
på eget kapital före skatt för att täcka uttag för kapitalskatter och nödvändig
kapitalbildning för företagets tillväxt anges i några undersökta typfall bli
ca 30-40 % för ett företag med ett skattemässigt värde på 1 milj. kr. För ett
förelag med ett värde på 5 milj. kr. anges räntabilitetskravet till 30-50 %. 1
promemorian nämns som jämförelse att genomsnittlig faktisk räntabilitet på eget
kapital inom gruppen industriföretag med 50-99 anställda för perioden
1970-1974 var 25 % före skatt.
I
promemorian görs vidare en jämförelse mellan skalteeffektema för, å ena sidan,
den företagare som vill behålla ett företag eller ta över det i samband med
arv eller gåva och, å andra sidan, den företagare som i stället säljer det.
Åtminstone fram till 1976 års ändringar av realisationsvinstbeskattningen
framstod det enligt arbetsgmppen som mer lönande att sälja. Skatten kom då att
beräknas på 10 % av köpeskillingen medan återstoden av vinsten var skattefri.
Genom 1976 års ändringar i realisationsvinstbeskattningen har förhållandet
mellan alternativen generationsväxling och
Prop. 1977/78:40 7
försäljning något förskjutits till nackdel för
försäljningsalternalivet. Alltjämt kvarstår emellertid att detta alternativ
oftast är det mest lockande.
Arbetsgruppen har sett som en uppgift att så långt möjligt
söka skapa balans mellan skatteeffekterna vid fortsatt drift av ett
familjeföretag och effekterna vid en avyttring. Härav följer enligt
arbetsgruppen att framtida skattelättnader inte lämpligen kan utformas alltför
restriktivt.
Arbetsgruppens förslag till lösning av
generationsväxlingsproblemen i familjeföretag har fått följande utformning.
Förslagen bygger på att de nuvarande skattelättnaderna
behålls. De föreslagna reglerna tar sikte på i stort sett samma lyper av
företag som omfattas av de gällande bestämmelserna. Vissa närmare
preciseringar har emellertid varit erforderliga.
För det första skall skattelättnaderna bara medges
familjeföretag i egentlig mening, dvs. företag med en viss ägarkoncenlration.
Man har definierat familjeföretag som ett företag där minst 30 % ägs av en
person i förening med make och barn. Än vidare har man reserverat de föreslagna
lättnaderna till sådana skattskyldiga som äger en inte alltför obetydlig del
av företaget. Endast den som i förening med make och äger minst 20 % av
företaget skall vaia berättigad till skattelättnader. Huvudprincipen i
förslaget är att arvsskatt för familjeföretag eller del därav skall kunna
betalas med obeskattade inkomster, dvs. alt avdrag vid inkomsttaxeringen skall
kunna erhållas för medel som är avsedda för betalning av arvsskatt eller har
erlagts i arvsskatt.
Skattelättnaderna är olika utformade under ägarens livstid
och vid hans frånfälle. Under ägarens livstid får avsättningar göras till s. k.
arvsskattekonton. Medlen skall sättas in på särskild bankräkning. Dessa
avsättningar skall vara avdragsgilla vid ägarens inkomsttaxering. Den som på
nyss angivet sätl äger ett familjeföretag eller del därav föreslås få sätta av
ett belopp motsvarande 10 % av sin andel i företaget, dock högst 2 % per år. En
förutsättning för avsättningsrätt är att värdet av familjeföretaget eller den
skattskyldiges del därav uppgår till minst 200000 kr. De medel som har avsatts
skall sedan användas för att betala den arvs- eller gåvoskatt som kan bli aktuell
vid ett generationsskifte. Under tiden fram till dess får fonderna också den
effekten att förmögenhetsbeskattningen av företaget dämpas. Fonderna skall
nämligen inte heller behöva redovisas som tillgång vid förmögenhetstaxeringen.
De skall ändå kunna få användas som säkerhet för lån som företaget tar upp. Om
däremot fonderna används på annat sätt eller om företaget säljs skall
innestående medel genast återföras till beskattning. Detsamma gäller om ägaren
flyttar utomlands. Vissa försäljningar till närstående eller anställda skall
dock inte utlösa inkomstbeskattning.
Vid arvs- och gåvobeskattningen får fonderna användas till
betalning av skatt utan att inkomstskatt behöver erläggas. Det kan emellertid
tänkas att den föregående innehavaren inte har kunnat göra avsättningar i
tillräcklig omfattning, något som framför allt kan förmodas bli fallel under de
första
Prop.
1977/78: 40 8
åren efter det att de nya reglerna trätt i kraft. Vid
ägarens frånfälle medges därför ytterligare lättnader. Om företaget tillskiftas
en arvinge skall denne ha rätt till ett årligt avdrag vid sin inkomsttaxering
med 5 % av den arvsskatt som har erlagts för företaget och som inte täcks av
arvsskattefond. För alt avdrag skall medges på detta sätt måste den återstående
arvsskatten uppgå lill minst 20000 kr. Anståndsreglerna i arvsskattelagen har
anpassats härtill. Säljer arvingen företaget inom fem år efter sitt förvärv
skall bäde fondmedlen och avdragsbeloppen återföras till beskattning.
Om dödsboet säljer företaget skall likaså fonderna
inkomstbeskattas. Vid gåva skall i allt väsentligt samma regler gälla. Vissa
begränsningar har föreslagits med tanke på riskerna för missbruk.
Avsättning till fond eller avdrag för arvsskatt får inte
ske med större belopp än som motsvarar inkomsten från företaget. Avdragsrätten
får alltså inle användas lill att skapa underskott i förvärvskällan. Likaså
skall skattelättnader bara medges fysiska personer som är bosatta i Sverige.
Arbetsgruppen har även tagit upp en del andra frågor som
har samband med familjeföretagens kapilalskatteförhållanden. Bl. a. föreslås
att den nuvarande tidsgränsen för arvs- eller gåvoskattefrihet vid täta
dödsfall utsträcks. Dödsfall inom en tioårsperiod skall kunna beaktas. Om
mottagaren dör inom ett år efter sitt förvärv skall liksom nu hela arvsskatten
efterges. Vid dödsfall därefter skall eftergiften minskas med ett belopp som
utgör en tiondel för varje helt år som förflutit efter dödsfallet.
Som nyss påpekats föreslås att anståndsreglerna i AGL
ändras. Bl. a. skall arvinge, testamentstagare eller gåvotagare som förvärvar
ett småföretag eller del därav få rätt tili anstånd med skattens betalning
under 20 år. I anslutning härtill föreslås att även aktier i förelaget skall
kunna godtas som säkerhet, åtminstone upp till beskattningsvärdet.
Arbetsgruppens förslag bygger, som redan har nämnts, på
att de nuvarande kapitalskattelättnaderna behålls. En ändring föreslås
emellertid. Arbetsgruppen framhåller att de gällande reglerna i viss mån
missgynnar jordbruken, eftersom i dessa fall fastigheterna vanligen utgör den
dominerande delen av tillgångarna och höjningar av taxeringsvärdet slår
kraftigt. Arbetsgruppen föreslår att jordbruksfastighet skall få redovisas till
75 % av taxeringsvärdet vid kapitalbeskattningen.
Arbetsgruppen har även tagit upp en inkomstskattefråga som
har anknytning till de nuvarande värderingsreglema vid kapitalbeskattningen.
Om byggnader och inventarier genom arv eller testamente förvärvas samtidigt
med deii verksamhet i vilken de används skall som tillgångarnas anskaffningsvärde
anses överlåtarens inkomstskattemässiga restvärde, såvida inte stämpelskatt
vid förvärv på grund av arv eller testamente har beräknats på grundval av
lägre belopp (punkt 3 sjunde stycket och punkt 5 tredje stycket av
anvisningarna till 22 § och punkt 3 b sista stycket och punkt 7 sjätte stycket
av anvisningama till 29 § KL). Arbetsgruppen föreslår här att den tidigare
ägarens restvärde skall övertas av den nye ägaren
Prop. 1977/78:40 9
även om arvsskatten har beräknats på ett lägre värde.
Slutligen föreslås att fideikommiss vid
förmögenhetsbeskattningen skall värderas enligt reglerna för nyttjanderätt i
stället för som nu enligt reglerna för äganderätt.
2.1.3 Remissyttrandena Allmänna synpunkter
Förslaget har fått ett blandat mottagande. Med ett par
undantag anser remissinstanserna att skattelättnader måste medges för att lösa
familjeföretagens kapitalskatteproblem. De remissinstanser som representerar
det allmänna bedömer emellertid de framlagda förslagen som alltför komplicerade.
De instanser som företräder näringslivet anser all förslagen är otillräckliga,
främst därför att man inte har tagit hänsyn till förmögenhetsskatten.
LO och TCO ställer sig kritiska till tanken på särskilda
skatteregler för vissa kategorier av skattskyldiga. LO anser att de speciella
problemen med familjeföretagens kapitalskatter i stället bör lösas genom någon
form av värdesäkra lån. TCO menar att reglerna om anstånd med arvsskattens betalning
i stället bör ändras. Kanimarräiten i Göteborg anser det vara en brist att den
remitterade promemorian inte innehåller någon principiell diskussion om värdet
av att ett familjeföretag behålls inom samma familj från generation till
generation. Utan en sådan diskussion är det enligt kammarrätten inte möjligt
att bedöma om förslagen är ändamålsenliga.
I övrigt har. som nyss påpekats, remissinstanserna i regel
ställt sig positiva till tanken på att särregler måste finnas för att lösa
familjeföretagens kapitalskatiesituation. Meningarna går emellertid isär om den
närmare utformningen av sådana bestämmelser.
Genomgående
har stark kritik riktats mot den valda tekniska lösningen i stort. RSV, som
avstyrker förslaget, anser att det skulle medföra ett betydande administrativt
merarbete för taxeringsmyndigheterna såväl i fiåga om den skattemässiga
bedömningen som i fråga om kommunikation med andra myndigheter. RSV framhåller
att förslaget innebär bl.a. att taxeringsmyndigheterna skall beräkna storleken
av den arvsskatt som belöper på ett ärvt småföretag samt understryker att den
personal som i dag handlägger inkomsttaxeringen har förhållandevis ringa
insikter om arvs- och gåvoskatten. Liknande synpunkter framförs från flera
länsstyrelser. Enligt länsslyrelsen i Stockholms län bör inte
skattelagstiftningen ytterligare kompliceras om det är möjligt att uppnå i
huvudsak samma effekt på ett enklare sätt. Länsstyrelsen anser att det från
systematisk och skatterättslig synpunkt är betänkligt att för vissa personer
införa avdragsrätt avseende svensk allmän skatt. Länsstyrelsen i Södermanlands
län anser de föreslagna reglerna med sin detaljrikedom vara tekniskt
komplicerade och därför utredningskrävande och svårkontrollerbara. TOR finner
förslagen mycket komplicerade och påpekar att förenklingar i skattesystemet
efteriysts i oii-
Prop.
1977/78:40 10
ka sammanhang. Kaniniarrällen i Göteborg framhåller
svårigheterna för de skattskyldiga att tillämpa de föreslagna reglerna och
nämner att den som förrättar arvskiften måste ha mycket kvalificerade insikter
i regelsystemet för att arvingar inte skall gå miste om betydande delar av de
föreslagna skatteförmånerna. Kainmarkoltegiet anser det vara uteslutet alt det
invecklade maskineri som föreslås skall kunna fungera med mindre det inom varje
länsstyrelse tillsätts en övervakare för varje fall då den föreslagna lagen om
särskilda skattelättnader är tillämplig. Från länsstyrelsehåll betonas också
svårighetema för taxeringsnämnderna att beräkna arvsskatten. Vidare pekar man
på de problem som kan uppkomma närdet gäller att i tiden samordna underrätts
anståndsbeslut med avdragsprövningen i taxeringsnämnd.
De instanser som företräder näringslivet är mer positivt
inställda till förslagen. LRF anser att arbetsgruppens analys på ett
övertygande sätt har visat att många familjeförelagare inte kan driva sitt
företag vidare utan tvingas sälja det till utomstående. Det framlagda förslaget
är enligt LRF ett förtjänstfullt arbete och de praktiska
tillämpningssvårigheter som förslaget kan medföra är inte sådana att de utgör
hinder för lagstiftning. LRF påpekar också att svårigheterna inte bör
överdrivas med hänsyn till det ringa antalet fall som berörs. Familjeföretagens
jörening anser att förslagen skulle underlätta generationsskiften i flertalet
medelstora familjeföretag och att de positiva effekterna pä framför allt några
års sikt bör bli betydande. Svensk industriförening finner förslagen
konstruktiva och anser att de bör läggas till grund för lagstiftning. Även
Näringslivets skaitedelegation anser förslaget väl ägnat att underlätta
generationsväxlingar i familjeförelag och tillstyrker alt det genomförs. RRV.
Göta hovrätt, SACOISR, FAR, Svenska företagares riksförbund. Svenska
revisorsamfundei, Sveriges advokatsamfund, Sveriges grossistförbund och TRF
ställer sig också positiva till förslagen i stort.
Skattelättnadernas närmare utformning
Åtskilliga remissinstanser ställer sig kritiska till den
föreslagna avdragsrätten för arvs- och gåvoskatt och till förslaget att
taxeringsmyndigheterna skall pröva hur stor del av arvsskatten som belöper på
den skattskyldiges förvärv. Man anser att taxeringsmyndigheterna kommer att
ställas inför stora svårigheter. Flera remissinstanser föreslår därför andra
lösningar.
Kammarkollegiet
anser att skatteskalorna vid förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattningen bör
utformas så att inga nödlösningar av det slag som arbetsgruppen har föreslagit
blir behövliga. Näringslivets skattedelegation framhåller att den under årens
lopp skärpta kapitalskattenivän fått konsekvenser i form av bl. a. minskad
investeringsvilja, ökade finansieringssvårigheter, lägre tillväxttakt,
utströmning av kapital och kunnande till utlandet, skärpta
betalningssvårigheter samt försämrad likviditet och soliditet. Delegationen
anser att man bör pröva ett system med proportionell förmö-
Prop. 1977/78: 40 11
genhetsskati och skattefrihet för lager. Genomförs sådana
mer generellt verkande åtgärder behövs enligt delegalionen inga specialregler
av den typ som f. n. finns eller som har föreslagits av arbetsgruppen.
LO anser att småföretagare bör betala skatt efter samma
regler som andra skattskyldiga. De speciella problemen för dessa företag bör
lösas genom åtgärder utanför skatteområdet. Lö vill däremoi stödja lösningar
som, med bibehållande av en för alla lika arvs- och gåvoskattelagstiftning, underlättar
ägarskiften i familjeföretag. LO nämner som en tänkbar lösning att den som
förvärvar ett företag erhåller ett lån, som inte skulle behöva amorteras så
länge han behåller företaget. Vid arv eller gåva skulle lånet kunna motsvara arvs-
eller gåvoskatten. Lånet skulle skrivas upp i takt med aktiernas värdestegring.
Länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län
anser den föreslagna avdragsrätten alltför komplicerad och förordar att man i
stället sänker den skatt som belöper på företaget eller företagsdelen.
Flera
remissinstanser anser också att man bör inrikta lättnaderna direkt på
kapitalskatterna och inte blanda in inkomstskatten. RSV anser den lämpligaste
lösningen vara en form av eftergift helt eller delvis av kapitalskatten. Malmö
tingsrätt samt länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus. Skaraborgs,
Värmlands och Väslernorrlands län anser också att generationsväxlingsproblemen
bör lösas inom lamen för kapitalskatterna. Länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar
och Örebro län ifrågasätterom inte en förmånligare skatteskala bör införas vid
arv och gåva av familjeföretag. Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar
andra lösningar och nämner bl.a. ett system med arvsskaltereverser. Även från
näringslivets sida har man pekat på vissa tekniska problem. Familjeföretagens
förening anser att förslaget ytterligare komplicerar ett redan krångligt
skattesystem. Kopplingen mellan inkomstskatt och arvs- och gåvoskatt är
principiellt tveksam och praktiskt besväriig att tillämpa för såväl enskilda
som berörda myndigheter.
Som redan har nämnts påtalar vissa remissinstanser att
förmögenhetsskatten inte har behandlats. Länsstyrdsen i Skaraborgs län
beklagar att arbetsgruppen inte har haft tillfälle att utreda möjligheterna
till ytterligare lindring av förmögenhetsskatten på arbetande kapital. Samma
uppfaltning redovisar FA/? och Svenska företagares riksförbund. Länsstyrelsen i
Västerbottens län anser likaledes att förmögenhetsskatten bör lindras och
nämner möjligheten att över huvud taget inte ta ut sådan skatt förrän kapital
tas ut ur företaget.
Familjeföretagens förening anser att förmögenhetsskatten -
i likhet med vad som föreslagits beträffande arvs- och gåvoskatt - bör få
erläggas med obeskattade medel. Enligt LRF gäller de skäl som i förslaget
anförts för lättnader vid arvs- och gåvobeskattningen i lika hög grad den
årliga förmögenhetsbeskattningen. Enligt Svensk industriförening bör
tillgångar som arbetar i familjeföretag inte förmögenhetsbeskattas. Skånes
handels-
Prop.
1977/78: 40 12
kaniniare framhåller att förmögenhetsskatleproblemet i dag
är lika allvarligt som generationsväxlingsproblemet för en rad av de företag
som berörs av förslaget.
Några av de nu nämnda remissinstanserna anser också att
åtgärder behövs för att underlätta för en utomstående att förvärva
familjeföretag.
Särskilda frågor
Den föreslagna definitionen av familjeföretag och
familjeföretagare har tagits upp av flera remissinstanser. RSV, länsstyrelsen i
Kronobergs län. Kallnar läns handelskaniniare, länsstyrdsen i Malmöhus län,
Skånes luiii-ddskainmarc, SACOISR, Fainiljejöretagcnsförening, LRF,
Näringsliyels skatteddegalion. Svenska företagares riksjörbund och TRF anser en
uppmjukning motiverad. Förslaget godlas däremot av länsstyrdsen i Västerhoitens
län och Fideikoniinissariernas intresseorganisation.
Förslaget om arvsskattekonton har fått ett blandat
mottagande. RSV anser att bestämmelserna i denna del är oklara och kan
missbrukas. Liknande kritik har framförts av kammarrätten i Göteborg,
länsstyrelserna i Stockholms. Kalmar. Malmöhus och Skaraborgs län. TOR menaratt
kontot ger möjlighet till en resultalutjämning. som knappast har samband med
kapitalskatterna. Länsslyrelsen i Stockholms län framhåller också svårighetema
att i vissa fall kontrollera all kontot inte används som säkerhet för
privatlån. Länsstyrelsen i Malmöhus län nämner som ett alternativ till
arvsskattekonton en lösning som innebär att man skulle medge avdrag vid
inkomsttaxeringen för premier avseende en särskild skatteförsäkring. Även Svenska
försäkringsbolags riksförbund diskuterar en sådan lösning och anser att
bestämmelser om arvsskatteförsäkring bör införas som ett komplement till
reglerom arvsskatlekonto.
Länsstyrelsen
i Västernorriands län ifrågasätter om inte rätten till avdrag för avsättning
till arvsskattekonto bör utvidgas och avdragsrätten för erlagd arvsskatt i
stället sänkas i motsvarande grad. Även Familjeföretagens jörening och Svensk
induslriförening anser en utvidgning av avdragsrätten motiverad.
Även de av utredningen uppställda beloppsspärrarna -
200000 kr. resp. 20000 kr. - har kritiserats. RSV. kaniniarrätten i Göteborg
ochlänsstyrd-scn i Kronobergs län pekar på olika tröskeleffekter. Beloppens
höjd kritiseras även av länsstyrelserna i Kalmar och Södermanlands län. TOR,
Fa-iniljejörelagens jörening, LRF, Näringslivets skatteddegalion. Svensk induslriförening
och Svenska företagares riksförbund. KammarkoUegiet påtalar också avsaknaden
av maximibelopp och menar att man därigenom avlägsnat sig frän utgångspunkten,
nämligen att underlätta generationsväxlingar i mindre och medelstora företag.
Utredningens förslag att jordbruksfastighet skall få tas
upp till 75% i stället för 100% av taxeringsvärdet har också fält ett blandat
mottagande. RSV framhåller att förslaget förstärker spekulationen i sådana
fastigheter.
Prop. 1977/78:40 , 13
Förslaget avstyrks av bl. a. länsstyrelserna i Stockholms.
Södermanlands. Malmöhus och Skaraborgs län samt TCO. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anser däremot att motsvarande reducering bör ske beträffande
rörelsefastigheter. LRF godtar också förslaget och nämner som ytterligare skäl
för lättnad den latenta skatteskuld som. med de nya reglerna för beskattning
av realisationsvinster, vilar på fastighetsvärdena. Fidcikoiriniis-saiienias
intresseorganisation och Sveriges jordägareförbund har liknande åsikter.
Den föreslagna ändringen i fråga om avskrivningsunderlaget
vid vissa benefika förvärv lämnas utan erinran av RSV. LRF anser det angeläget
att förslaget genast genomförs och får retroaktiv verkan.
Den föreslagna utvidgningen av skattefriheten vid täta
dödsfall tillstyrks av bl. a. Malmö lingsrän. Göteborgs lingsräit ifrågasätter
om inte den föreslagna regeln av praktiska skäl bör begränsas något.
RSV ifrågasätter lämpligheten av förslaget om lindrigare
förmögenhetsbeskattning av fideikommiss. Enligt Fideikoniinissariernas
intresseorganisation är förslaget välgrundat.
2.2 De särskilda beskattningsreglerna för fåmansföretag
2.2.1
AUmänt
År 1976
infördes särskilda bestämmelser för beskattning av s. k. fåmansföretag samt
företagsledare och delägare i sådana företag (prop. 1975/76:79, SkU 1975/76:28,
rskr 1975/76:171, SFS 1976:85-87). Med fåmansföretag avses i första hand
aktiebolag, ekonomisk förening och handelsbolag vari aktiema eller andelarna
till övervägande del ägs - direkt eller genom förmedling av juridisk person -
av en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer. Vissa företag vars
verksamhet är uppdelad på verksamhetsgrenar som är oberoende av varandra
räknas också som fåmansföretag, nämligen om en person genom aktie- eller
andelsinnehav, avtal eller på därmed jämförligt sätt har den reella
bestämmanderätten över en sådan verksamhetsgren. Som företagsledare anses den
eller de personer som till följd av eget eller närstående persons aktie- eller
andelsinnehav i företaget eller annan liknande grund har väsentligt inflytande
i företaget eller - i fråga om företag som är uppdelat på självständiga
verksamhetsgrenar - den som har den reella bestämmanderätten över viss verksamhetsgren
och självständigt kan förfoga över dess resultat.
Genom 1976
års lagstiftning reglerades beskattningskonsekvenserna när ett fåmansföretag
hyr lokaler av företagsledaren eller lämnar lån till honom och när delägare
träffar avtal med företaget om köp och försäljning av egendom. Lagstiftningen
innehöll också regler som begränsade möjligheterna att vid inkomsttaxeringen
fördela företagsinkomsten mellan företagsledaren och hans make och barn.
Vidare infördes bestämmelser om beskattning av bilförmåner i fåmansföretag och
om företagets rätt till avdrag för avsättningar för tantiem o. d. till
företagsledaren.
Prop. 1977/78: 40 14
De bestämmelser som rör företagsledare och delägare
omfattar i regel också närstående till dem. Begreppet närslående omfattar
föräldrar, far-och morföräldrar, make. avkomling eller avkomlings make. syskon
eller syskons make eller avkomling samt dödsbo vari den skaltskyldige eller någon
av nämnda personer är delägare.
På förslag av regeringen lindrades villkoren för fördelning
av företagsin-komsl mellan företagsledare och hans make och barn under hösten
1976 (prop. 1976/77:41. SkU 1976/77:12. rskr 97. SFS 1976:1094-1098).
I det följande redogörs särskilt för reglema om
bilförmåner och tantiemavsättningar.
2.2.2 Beskattning av bilföriiiån
I KL finns - bortsett från en speicalregel för
fåmansföretag som lillkom genom 1976 års lagstiftning och som strax skall
behandlas - inte nägra särskilda regler för värdering av förmånen att för
privat bmk få utnyttja en bil som tillhör arbetsgivaren. Däremot finns i 42 S
andra stycket KL en allmän bestämmelse att värdet av produkter, varor eller
andra naturaförmåner, som ingår i lön eller annan inkomst, skall beräknas efter
ortens pris. Till ledning för 1977 års taxering har RSV utfärdat dels allmänna
anvisningar för värdering av bilförmån vid inkomst av tjänst, dels särskilda
anvisningar som avser nyssnämnda specialregel för fåmansföretag och andra
regler för beskattning av sådana företag.
Enligt de allmänna anvisningarna (RSV Dt 1976: 27) bör
förmånsvärderingen i första hand ske med utgångspunkt i den disponerade bilens
prisklass och den privata körsträckan. De i anvisningarna upptagna värdena,
vilka är uppställda i tabellform, är i princip avsedda att motsvara vad det
skulle ha kostat att äga och utnyttja en bil under motsvarande förhållanden.
Som exempel kan nämnas att förmånsvärdet av en arbetsgivaren tillhörig bil i
35000-kronorsklassen (t.ex. en Saab 99 eller en Volvo i 240-klassen) skall
beräknas till 7 100 kr. vid en årlig körsträcka på 1000 mil. Vid en årlig
körsträcka på 2 000 mil uppgår förmånsvärdet i denna prisklass till 10600 kr.
Tabellvärdena är emellertid inte tillämpliga om bilenuppen-barligen har
anskaffats huvudsakligen för förmånshavarens privata bruk. Enligt anvisningarna
bör i ett sådant fall normalt, allt efter bilens användning, hela eller större
delen av den bilkostnad som påförts arbetsgivarens rörelse tas till beskattning
hos förmånshavaren som bilförmånsvärde. Det har särskilt utsagts att
förmånsvärdena skall tillämpas oavsett om arbetsgivaren tillhandahåller egen
bil eller s. k. leasingbil.
1 anvisningarna understryks vidare att de i tabellen
upptagna värdena är avsedda som riktvärden och att de i vissa fall bör kunna
jämkas uppåt eller nedåt. Det påpekas samtidigt att jämkning som regel inte bör
ske endast på basis av sådana mera allmänt hållna uttalanden av förmånshavaren.
som denne inte har förmått göra sannolika. Om den årliga körsträckan för privat
körning över- eller understiger i tabellen angivna körsträckor gäller att
Prop. 1977/78:40 15
förmånsvärdet i moisvarande mån skall justeras. 1
anvisningarna uttalas dock att värdet inte utan särskilda skäl bör tas upp
lägre än till det i tabellen angivna beloppet för 500 mils körning. Har
förmånstagaren ersatt arbetsgivaren med visst belopp för att åtnjuta förmånen,
bör förmånsvärdet sänkas med motsvarande belopp.
I anvisningarna konstateras slutligen att det kan antas,
att nöjaktig utredning ofta inte kommer att föreligga beträffande omfattningen
av den privata körningen och att det därför blir nödvändigt att bygga på en
schablonregel. I enlighet härmed börenligt anvisningama i sådana fall då det
inle visas eller görs sannolikt, att körsträckan varit kortare eller längre,
och då inte anvisningarna i övrigt leder till en annan bedömning -
förmånsvärdet beräknas med utgångspunkt från en antagen årlig körsträcka
(privatkör-ning) av I 000 mil.
Den genom 1976 års lagstiftning införda specialregeln för
jåinansjörelag återfinns i 42 S tredje stycket KL. Enligt denna regel skall,
såvitt gäller företagsledare i fåmansföretag eller honom närstående person,
vid beräkning av värde av bilförmån anses som om bilen i privat bruk körts
minst I 000 mil.
1 den proposition som låg till grund för lagstiftningen
framhöll föredraganden att det ofla är mycket svårt för taxeringsmyndigheterna
att klarlägga hur mycket en bil har använts i tjänsten och hur mycket den har
använts privat (prop. 1975/76: 79 s. 79). Detta ansågs gälla särskilt
beträffande bilar som kan disponeras av företagsledare i ett fåmansföretag
eller någon honom närstående person. Det fanns däiför för dessa fall behov av
en särregel för att minska utrymmet för obehöriga skattefördelar.
Föredraganden framhöll vidare att minimiregeln kunde ses som ett utiryck för
att själva rätten att disponera bilen är mer värd för en företagsledare i ett
fåmansföretag än för en annan anställd.
Som redan
nämnts har RSV till 1977 års taxering ulfärdal .sär.skilda anvisningar för
heskallning av fånian.sförcUig in.in. (RSV Dl 1976:35). Anvisningarna
innehåller bl. a. ett avsnitl som behandlar värdering av förmän av fri bil och
den nyssnämnda minimiregeln i 42 § tredje stycket KL. I det avsnittet lämnas
bl.a. följande föreskrifler. Med arbetsgivaren tillhörig bil jämställs sådan bil
som arbetsgivaren hyrt exempelvis genom s. k. leasingavtal. Om det i företaget
finns flera bilar som kan disponeras av företagsledaren eller någon honom
närstående person men endast en av bilarna har kommit lill användning, bör
beskattningen av denna förmån beräknas med utgångspunkt från den bil som
faktiskt har använts. I anvisningarna sägs vidare att beskattning av förmån att
få utnyttja en företaget tillhörig bil inte heller bör ske om något faktiskt
utnyttjande inte har förekommit till följd av exempelvis handikapp o. d. eller
om det har förelegat någon annan omständighet som har omöjliggjort privat
nyttjande. Den omständigheten att företagsledaren eller någon honom närstående
person innehar en egen personbil för privat bruk bör enligt anvisningarna
endast i vissa särskilda fall
Prop. 1977/78:40 16
medföra att undantag görs från minimivärderingen. Som
exempel på fall där avsteg kan göras nämns att företagets bil uteslutande är
avsedd för verksamheten och har utnyttjats så att privat nyttjande i prakliken
har omöjliggjorts. En förutsättning är dock att dessa förhållanden kan styrkas
t. ex. genom uppgifter ur en körjoumal eller annan liknande uppgifl. Enligt
anvisningama kan vidare jämkning ske om det faktiska nyttjandet för privat
bruk är lägre än 1 000 mil till följd av att dispositionsrätten varit begränsad
under året. t. ex. om bilen i inte obetydlig omfattning har utnyttjats för
prival bruk även av andra anställda i företaget. Jämkning bör även göras om
bilen inte har kunnal utnyttjas under hela året. dvs. om bilen har förvärvats
eller avyttrats under året. Om en bil har anskaffats huvudsakligen för
företagsledarens eller någon honom närslående persons privata bruk bör
slulligen enligt anvisningama värdet av förmånen inte beräknas lägre än vad som
motsvarar i företagel avdragna bilkostnader till den del dessa belöper på det
privata nyttjandet.
Anvisningarna för beskattning av fåmansföretag behandlar
också beskattningskonsekvenserna om företaget anskaffar en dyrare bil än som
är nödvändigl för verksamheten. 1 sådant fall skall enligt anvisningarna avdrag
vägras företaget för den del av kostnaderna för bilen som överstiger beräknade
kostnader för en till verksamheten anpassad bil. Finns sådan företagsledare i
företaget som har kunnat utnyttja bilen även för privat bruk, bör i stället ett
belopp motsvarande nämnda del av kostnadema tas till beskattning hos denne. I
vissa fall skall företagsledaren följaktligen beskattas såväl för kostnaden för
sitt privata nyttjande (bilförmån värderad enligt de allmänna anvisningarna)
som för den del av kostnaderna för resor i företagets verksamhel som
överstiger vad som motsvarar normala bilkostnader i verksamheten. Anvisningarna
innehåller föreskrifter till ledning för prövningen av om en viss bil är att
anse som för dyr i förhållande till den bedrivna verksamheten. Vidare lämnas
riktlinjer för beräkning av del belopp som skall läggas till värdet av
företagsledarens bilförmån i de fall då bilen har varit dyrare än nödvändigt.
2.2.3 Avdrag för lantietnavsätlningar o. d.
Rörelsedrivande fåmansföretag har i praxis vanligen fått
avdrag för lön till aktieägare, som har företagsledande ställning, utan att
lönens storlek ifrågasatts av beskattningsmyndigheterna. Beträffande lön till
aktieägare, som inte är företagsledare, har viss prövning skett av lönens
skälighet. Företag som inte är rörelsedrivande har schablonmässigt fått avdrag
högst med belopp som motsvarar viss procent av bruttointäkterna. Inom nu angivna
gränser har fåmansföretagen kunnat avpassa lönen till företagsledare och
delägare så att någon beskattningsbar vinst inte har uppkommit.
Det har varit vanligt all fåmansföretagen i bokslutet
gjort skuldavsättningar som har avsett lön, lönetillskott, tantiem o.d. till
företagsledaren. Enligt tidigare gällande regler fick företaget avdrag för
ersättningen vid
Prop. 1977/78:40 17
laxeringen för det beskattningsår som avsättningen avsåg.
I fråga om företagsledarens beskattning gällde - liksom i dag - att beloppet
enligt 41 § KL skulle las till beskattning vid taxeringen för det
beskattningsår då beloppet blev tillgängligt för lyftning. Denna förutsättning
ansågs inte uppfylld förrän beloppet var känt och bestämt till sin storlek,
dvs. i regel först när räkenskaperna hade avslutats och bokslutet var upprättat.
Resultatet blev att företagsledaren i regel beskattades för ersättningen först
året efter det då företaget fick avdrag.
I betänkandet (SOU 1975: 54) Fåmansbolag konstaterade
förelagsskatteberedningen att skuldreserveringar avseende tantiem, lönetillskott
m. m. till delägare särskilt i de mindre aktiebolagen hade använts för all
nollställa rörelsens resultat och att bolaget-delägarna på detta sätl -
samtidigt som dubbelbeskattningen undveks - hade kunnat skaffa sig en
skattekredit. Någon motsvarande möjlighel fanns inte för egenförelagare eller
delägare i handels- och kommanditbolag. Beredningen framhöll att avsättningarna
medförde betydande kontrollproblem, i synnerhet då bolagel hade tillämpat
brutet räkenskapsår. Föratt uppnå överensstämmelse mellan aktiebolag och
övriga företagsformer föreslog beredningen att reserveringar för obetalda
löneförmåner och därmed jämförliga kostnader avseende aktieägare skulle tas
upp som intäkt hos aktieägaren redan för det år för vilket avsättningen hade
gjorts i bolagets räkenskaper.
Vid remissbehandlingen av beredningens förslag framhölls
bl.a. att det kunde bli svårt att fastställa storleken av tantiemet för visst
år i sådan tid att aktieägaren kunde redovisa det i sin självdeklaration för
året i fråga. Man efterlyste därför särskilda regler om anstånd med
självdeklaration i dessa fall och bestämmelser som skulle göra det möjligt att
i efterhand justera deklarationen. Vidare ansågs problem uppkomma beträffande
den preliminärskatl som belöpte på tantiemet. Man underströk också behovet av
särskilda regler som möjliggjorde komplettering och justering av de kontroll-
och arbetsgivamppgifter som bolaget skulle lämna beträffande aktieägaren.
1 prop.
1975/76:79 anförde föredraganden att det framstod som otillfredsställande att
aktiebolag - till skillnad mot t. ex. företag som drevs under enskild firma -
skulle få skattekredit genom att göra reserveringar för tantiem och liknande
skulder. Han ansåg dock att den av beredningen föreslagna lösningen var
förenad med betydande praktiska svårigheter. Han föreslog att bestämmelserna om
rätt beskattningsår för bolagets avdrag i stället skulle ändras på så sätt att
det föreskrevs alt avdrag för tantiem o. d. från aktiebolag till företagsledare
eller honom närstående personer skulle få göras först under det år då
utbetalning har skett. 1 en riksdagsmotion (1975/76:1040) yrkades att
företagsskatteberedningens förslag efter vissa kompletteringar skulle läggas
till grund för lagstiftning. Riksdagen följde dock propositionen (SkU 1975/76:28,
rskr 171). Den nya bestämmelsen om rätt beskattningsår för avdrag för
tantiemavsättningar o. d. har tagits in 2 Riksdagen 1977178. I saml. Nr 40. Bilaga 3
Prop.
1977/78:40 18
i punkt I av anvisningarna till 41 § KL.
Riksskatteverket (RSV) har i sina anvisningar för
tillämpningen av de nya reglerna om beskattning av fåmansföretag (RSV Dt 1976:
35) behandlat bl. a. frågan om avdrag för tantiem och liknande ersättning.
Härmed avses enligt anvisningama ersättning som har fastställts med
utgångspunkt från verksamhetens resultat men däremot inte t.ex.
provisionsersältning o. d. enligt sådant prestationsavtal som inte äf beroende
av verksamhetens resultat. Som tantiem anses inte heller vad som enligt
särskild författning eller på annan jämförlig gmnd utgör lönekostnad för
räkenskapsåret, t. ex. ersäitning för sedvanlig semesterlön,
arbetsgivaravgifter och andra löneberoende kostnader. Med tantiem jämställs
däremot vad som vid räkenskapsårets utgång av överskott av bolagets verksamhet
gottskrivs företagsledare i fåmansföretag. Avdrag för sådan ersättning till
företagsledare eller honom närstående person medges enligt anvisningama. om
beloppet har utbetalats eller på annat därmed jämförligt sätt har gjorts
tillgängligt för lyftning före räkenskapsårets utgång. Normalt fär beloppet
anses tillgängligt för lyftning i samband med gotiskrivningen. Skatteavdrag
skall därvid i förekommande fall göras på beloppet och kontrolluppgift lämnas,
öm beloppet tillgodoförls företagsledare eller honom närslående på sådani sätt
bör företagel medges avdrag under motsvarande räkenskapsår. Ersättningen skall
i samband härmed redovisas såväl i löneredovisning för inbetalning av
källskatt som på kontrolluppgift för samma år. I annal fall skall, om avdrag
yrkas för sådan ersättning, utredning lämnas som visar eller på annat sätt
styrker att utbetalning har skett före räkenskapsårets utgång.
2.3 Extra avdrag för exportkreditkostnader
2.3.1 Allmänt
Regler om extra avdrag vid inkomsttaxeringen för
exportkreditkostnader infördes är 1973 (prop. 1973:126. SkU 1973: 43. rskr
1973:255). Reglerna tillkom för att i ett läge där flera länder på olika sätt
subventionerade exportkreditgivningen skydda vitala exportintressen och
säkerställa att de svenska företagens konkurrensläge vid kapitalvaruexporl inle
allvarligt försämrades i förhållande till andra länders företag (prop. 1973:126
s. 30). Exportkreditstödet fick en tidsbegränsad karaktär. Föredraganden framhöll
att man borde fortsätta ansträngningarna att nå fram till internationella
överenskommelser som förhindrade att statliga kreditsubventioner påverkade
enskilda företags konkurrensmöjligheter.
År 1975 ändrades reglerna i vissa avseenden (prop.
1975/76:72, SkU 1975/76: 22. rskr 1975/76:100). De nya reglerna är tillämpliga
på avtal som ingås under tiden den I oktober 1975-den 31 december 1979. De
innebär att exportkreditstöd i form av ett extra avdrag vid inkomsttaxeringen
kan medges under i huvudsak följande förutsättningar. Exporten skall kunna
anses ha väsentlig beydelse från samhällsekonomisk och sysselssättnings-
Prop. 1977/78:40 19
polilisk synpunkt. Anledning skall finnas till anlagande
att konkurrent om exporten har tillgång till utländskt kreditstöd. Exporten
skall avse kapitalvara och exportkredit skall lämnas köparen för mer än
hälften av köpeskillingen, dock minst I milj. kr. Vidare skall exportkrediten
ha en löptid av minst tvä och högsl lio år och finansieras hos bank eller
kapitalmarknads-institut till en ränta som överstiger den som utgår enligt
exportkrediiavta-let. Stödet innebär att - vid sidan av vanliga
omkostnadsavdrag - ett extra avdrag medges vid den statliga och komniunala
inkomsttaxeringen med ett belopp som motsvarar skillnaden under
beskattningsåret mellan den ränta som den skattskyldige har erlagt vid
finansiering av exportkrediten (refinansieringsränlan) och den ränta som han
har uppburit enligt export-kreditavtalet (exportkrediträntan). Avdraget får
dock högst uppgå till 4% av den del av exportkrediten som inte är återbetald
vid beskattningsårets ingång.
I det följande behandlas särskilt kraven att exporten
skall avse kapitalvara och att krediten skall uppgå lill minst I milj. kr.
2.3.2 Varor för vilka exportkreditstöd kan utgå
Exportkreditstöd i form av extra avdrag kan endasl ulgå
vid export av kapitalvaror som har sålts för användning i del land vartill
försäljning skett eller vid underleverans - sålts för användning i det land
vartill huvudleverantörens försäljning skett. Varken i lagtext eller
förarbeten finns någon definition av begreppel kapitalvara. Vid genomförandet
av 1975 års ändringar förelåg en promemoria från Sveriges exportråd och
Sveriges Industriförbund därdet bl. a. föreslogs att kapitalvambegreppet
skulle tolkas så att konsultuppdrag hänfördes till stödberättigad export. I
propositionen framhöll föredraganden att det i framtiden liksom lidigare borde
ankomma på regeringen att pröva vad som avses med kapitalvara. Han underströk
dock samtidigt att begreppet enligt hans mening inte kunde ges så vidsträckt
tolkning att del omfattade även rena konsultuppdrag (prop. 1975/76:72 s. 10).
2.3.3 Stödets begränsning lill exportkrediter av viss
onifiiltning
Ursprungligen krävdes för rätt till avdrag att exportkredit lämnades för
minst 2 milj. kr. 1 prop. 1975/76:72 framhöll
föredraganden alt det borde fordras att en exportkreditaffär var av en viss
storiek för att den skulle uppfylla kravet på samhällsekonomisk belydelse och
arbetsmarknadspolitiska effekter. Enligt hans mening saknades därför anledning
att sänka minimigränsen för exportkredit. Vid riksdagsbehandlingen av
propositionen framlades förslag om att sänka gränsen till 0,5 milj. kr. för att
öka möjligheterna för mindre och medelstora företag att komma i åtnjutande av
stödet. Riksdagen beslöt all faslslälla minimigränsen till I milj. kr.
Prop. 1977/78:40 20
2.4 Schablonavdrag för egenavgifter
År 1976 infördes nya regler om avdrag vid
inkomsttaxeringen för s.k. egenavgifter. dvs. allmän arbetsgivaravgift och
socialförsäkringsavgifter som utgår på egenföretagares inkomster (prop. 1975/76:178.
SkU 1975/76:68. rskr 1975/76:408 och SFS 1976:460-461 samt prop. 1976/77:41.
SkU 1976/77:12. rskr 1976/77:97 och SFS 1976:1094-1098). De nya reglerna
innebär all egenavgifter som belöper på inkomst av rörelse och
jordbruksfastighet dras av som omkostnader i förvärvskällan och inte - såsom
tidigare - i form av allmänt avdrag. Vid taxeringen för visst beskattningsår
medges ett s.k. schablonavdrag för de egenavgifter som hänför sig lill
beskattningsåret i fråga. Avdraget beräknas på ett underlag som motsvarar den
skattskyldiges nettointäkt av rörelse eller jordbruksfastighet, beräknad
enligt lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt (ändrad senast 1977:573).
minskad med dels sjukpenning, dels underskott av annan rörelse som den
skattskydlige har bedrivit resp. av annan jordbruksfastighet som han har
brukat. Schablonavdraget utgör i regel 10% av den del av underlaget som inte
överstiger IOOOO kr., 20% av den del av underlaget som överstiger IOOOO kr.
men inte 100000 kr. och 15 % av överskjutande del av underlaget. För vissa
skattskyldiga utgör avdraget dock bara 4% av underlaget. Till denna gmpp hör
skatlskyldig som har fyllt 65 år vid utgången av årel före taxeringsåret eller
som har åtnjutit förtidspension eller hel ålderspension enligt lagen (1962:
381) om allmän försäkring i december månad året före taxeringsåret och inte
omfattas av vissa särbestämmelser i 15 kap. 2 S samma lag. Hit hör vidare
skatlskyldig vars inkomst uteslutande eller så gott som uteslutande omfattas
av s. k. likställighetsavtal. Nu nämnda skattskyldiga påförs inte annan
egenavgift än allmän arbetsgivaravgift. Det lägre avdraget gäller också för
skattskyldig, som inte är inskriven i allmän försäkringskassa vid utgången av
året näst före taxeringsåret, eftersom sådan skattskyldig betalar väsentligt
lägre egenavgifter än övriga.
De sluiliga egenavgifter som påförs för visst
beskattningsår avstäms mot tidigare medgivet schablonavdrag. Om de slutliga
avgifterna är större än schablonavdraget, får överskjutande belopp dras av vid
påföljande taxering. Har schablonavdrag medgetts med högre belopp än de
slutliga avgifterna, tas skillnadsbeloppet upp som intäkt vid den följande
laxeringen.
De nya
reglerna om schablonavdrag tillämpades första gången på 1976 års inkomster.
Procentsatserna för egenavgifteina åren 1976-1978 framgår av följande
uppställning.
Prop.
1977/78: 40
Procenlsalscr
1976
1977
1978
8.0
8,0
9.6
6.2
8.3
8.3
11,0
1 1.75
1 1.75
-
0,25'
0.25
4.0
(2.0)
4.0
(2.0)
2,0
Ändainål
Sjukförsäkringen Folkpensioneringen ATP
Arbetsskadeförsäkringen Allmän arbetsgivaravgift
Egenavgift enligt 4 S lagen (1968:419) om allmän
arbetsgivaravgift (4 S ändrad senasl 1976: 1097) tas endast ut på inkomsl som
överstiger vissl belopp. Är 1976 värdet avgiftsfria beloppet 18000 kr. Fr. o.
m. år 1977 uppgår det till 30000 kr. 1 det inre stödonuådel ärden allmänna
arbetsgivaravgiften under åren 1976 och 1977 nedsatt 0112%,. I prop. 1977/78:
54 har föreslagits att avgiften fr. o. m. den 1 janauri 1978 avvecklas hell
inom det inre stödområdet och nedsätts till 2%. i övriga delar av landel.
3 Föredraganden
3.1 Inledning
På beskattningsområdet möter småföretagen och deras ägare
i dag särskilda problem som de börsnoterade bolagen och deras aktieägare inte
har. I många fall kan dessa skatteproblem verka hämmande på småföretagens
utveckling. Skattesystemet bör utformas så att sädana effekter motverkas.
F. n. pågåren omfattande översyn av skattesystemet.
Företagsskattebe-ledningen (Fi 1970: 77) ser över olika delar av företagsbeskattningen.
En huvuduppgift för beredningen är att pröva avvägningen mellan å ena sidan den
skatt som träffar företagens vinster och å andra sidan företagens möjligheter
till olika resultatreglerande dispositioner. Vidare skall beredningen bl.a.
göra en avvägning mellan vinstbeskattningen och olika
produk-lionsfaktorskatler. t.ex. arbetsgivaravgifterna. 1972 års
skatteutredning (Fi 1972:02) utreder främst frågan om fysiska personers
beskattning. Utredningsuppdraget omfattar även kapitalbeskattningen. Båda
utredningarna skall enligt tilläggsdirektiv ha avslutat sitt arbete i november
i år. I delta läge bör man undvika lagstiftningsåtgärder som direkt föregriper
resultatet av utredningsarbetet. Å andra sidan får utredningsarbetet givetvis
inte hindra att angelägna åtgärder genomförs redan nu i avvaklan på resultatet
av utredningarnas arbeie.
Kapitalbeskattningen, dvs. förmögenhets-, arvs- och
gåvobeskattningen, är ett område där småföretagens situation f. n. är särskilt
besvärlig. För att beiala förmögenhetsskatten på del kapital som arbetar i
företaget måste
' I princip fr. o.m. 1.7.1977. - Enl. prop. 1977/78:54.
Prop.
1977/78: 40 22
ägaren - i de fall då företaget bedrivs i aktiebolagsform
- ofta göra slora löneuttag, som innebär en avsevärd belastning på förelaget
och kan äventyra dess fortsatta drift. På motsvarande sätt kan arvs- och
gävobeskatl-ningen framtvinga så pass betydande löneuttag att
generationsskiften i dessa företag starkt försvåras och i vissa fall
omöjliggörs. Resultatet av kapitalskattereglerna kan bli sådant all fortsatt
drift inte framstår som meningsfull. I stället kan en försäljning bli en
ekonomiskt sett mer tilltalande lösning. Åtskilliga småförelag har också kommii
alt köpas upp av investmentbolag eller andra slörre företag. Bl. a. för att
hindra en sådan utveckling medgav statsmakterna år 1970 särskilda
kapitalskattelättnader för vissa småföretag. År 1974 omarbetades reglerna. På
gmnd av bl. a. den skärpta progressionen vid inkomstbeskattningen och de
inflatoriska värdeökningarna har lättnadema visal sig inle längre vara
lillräckliga för att lösa småföretagens kapitalskatleproblem. Det är därför
nödvändigl alt vidta ytterligare åtgärder. Kapitalskattereglerna måste
utformas så all de inle hindrar eller onödigtvis försvårar fortsall drift i
småföretagets form. Principen bör enligl min mening vara alt en fysisk person
skall kunna driva ett småföretag så att avkastningen ger - förutom en rimlig
inkomst att leva av - även medel för att betala sådana skatter som kan sägas
vara omedelbart anknutna till företaget. Med hänsyn till betydelsen av all
främja nyföretagande och ett dynamiskt och livskraftigt näringsliv bör
åtgärder för att lindra beskattningen av det arbetande kapitalet i småföretag
vidtas omedelbart, och jag kommer i det följande att föreslå sådana åtgärder.
Till grund
för mina överväganden om ändrade kapitalskallelällnader ligger en promemoria
som har utarbetats av en arbetsgrupp inom företagsskatteberedningen.
Utredningsuppdraget var i enlighet med riksdagens önskemål att försöka
underlätta generationsskiften i småföretag. Arbetsgruppen inriktade helt
naturligt sitt arbete på arvs- och gåvoskatterna. Under remissbehandlingen och
i den allmänna debatten under senare år har emellertid frågan om förmögenhetsbeskattningen
av dessa företag kommit i förgrunden. Enligt min mening ärdel också angeläget
att åtgärder snabbt vidtas beträffande förmögenhetsskatten. F. n. saknas det
utredningsunderlag som skulle behövas för mer genomgripande principiella
ändringar i nuvarande system. De förslag somjag nu lägger fram beträffande
kapitalbeskattningen innebär därför i första hand en kraftig utvidgning av
nuvarande lättnader. Förslagen tar sikte på att lösa de akuta problemen och
därigenom underlätta fortsatt drift av småföretag och generationsskiften i
sådana företag. Sedan ytterligare utredningsmaterial erhållits, får bedömas om
andra lösningar på sikt kan vara mer ändamålsenliga. 1 detta sammanhang vill
jag också framhålla att mina förslag inte berör de särskilda problem som kan
uppkomma för den som avser att överta ett småföretag genom köp. En fysisk
person som är villig och lämplig att köpa ett småföretag kan ha svårt att få
fram de medel som behövs för att täcka köpeskillingen. Åven om han lyckas
finansiera köpet genom lån, kan han på grund av mar-
Prop. 1977/78: 40 23
ginalskatleeffekterna tvingas att ta ut en betydande
överlön från företaget för att klara amorteringarna. Chefen för
ekonomidepartementet lägger i dag fram förslag till ändrade riktlinjer för
Företagskapital AB. Syftet med förslaget är bl. a. att underlätta för enskilda
personer att överta småföretag. Vidare föreslår chefen för
justitiedepartementet att möjligheterna till dispens från låneförbudet i
aktiebolagslagen (1975:1385. ändrad senast 1977:709) utvidgas. Åven det
förslaget har till syfte bl.a. att underiätta övertagandet av småföretag. 1
olika sammanhang har framförts önskemål om att åtgärder i samma syfte skulle
vidtas även på beskattningsområdet. Sådana åtgärder aktualiserar dock en rad
principiella och tekniska frågor. Enligt min mening bör inle bara
kapitalbeskattningen bli föremål för ytterligare utredning. Även frågan om
ändringar i skattereglerna för att underlätta enskilda personers köp av
småföretag bör utredas. Detsamma gäller en del andra närliggande frågor, t.ex.
möjligheterna att via beskattningsreglerna underlätta småföretagens
kapitalanskaffning. Jag avser att ta upp dessa utredningsfrågor när
företagsskatteberedningen och 1972 års skatleutredning har redovisat sina
betänkanden.
Från småföretagens sida har i olika sammanhang framförts
önskemål om ändringar i företagsbeskattningen. Önskemålen har avsett bl. a.
småföretagens möjligheter till konsolideringsåtgärder och resultatutjämning
samt uttaget av arbetsgivaravgifter. Dessa och liknande frågor har ett
omedelbart samband med företagsbeskattningens utformning i stort. Enligt min mening
bör frågor av detta slag inte nu behandlas särskilt för småföretagens del.
eftersom detta skulle innebära ett direkl föregripande av företagsskatteberedningens
arbete. 1 ett par andra avseenden bör ändringar dock redan nu kunna göras
beträffande småföretagens inkomstbeskattning. År 1976 infördes på förslag av
beredningen särskilda beskattningsregler för vissa småföretag, de s.k.
fåmansföretagen. På initiativ av den nuvarande regeringen ändrades reglerna i
vissa avseenden under hösten 1976. främst såvitt avsåg beskattningen av
egenföretagares medhjälpande make och barn. I det följande kommer jag att ta
upp frågan om ytterligare justering av beskattningsreglerna för småföretag.
Vidaie kommer jag efter samråd med chefen för handelsdepartementet att föreslå
viss utvidgning av rätten till särskilt avdrag för exportkreditkostnader. Jag
kommer även att föieslå smärre tekniska justeringar av de regler som gäller för
egenföretagares avdrag för s. k. egenavgifter.
3.2 Kapitalbeskattningen
3.2.1 Allmänna synpunkter
De svårigheter som kapitalskatterna ger upphov till för
familjeföretagen kan enklast beskrivas på följande sätt. Skatterna på
förmögenheter, arv och gåvor utgår enligt progressiva skalor. Vid
inkomstbeskattningen tar man inte hänsyn till om kapitalskatt skall eriäggas.
Detta betyder att kapi-
Prop.
1977/78: 40 24
talskatl måste betalas med beskattade inkomster. Utöver
uttaget för sin egen konsumtion måste en företagsägare - om han inte vill sälja
företaget eller lägga ner driften - årligen la ut medel till
förmögenhetsskatten ur sill förelag. På motsvarande sätt mäste den som ärver
eller får ett företag i gåva ta medel ur företaget för att betala arvs- eller
gåvoskatten. Eftersom även inkomstskatten är starkt progressiv, kommer dessa
uttag all träffas av höga marginalskattesatser. Sammanlagt innebär detta att
man i för familjeförelagare inle ovanliga inkomstlagen får räkna med löneuttag
pf' minst 4 ä 5 gånger kapitalskattens belopp. Belastningen på företaget ökas
ytterligare genom att arbetsgivar- eller egenavgifter beräknas på de uttagna
medlen. Allt detta medför alt kraven på lönsamhet i förelagen kan bli så höga
all de frän förelagsekonomiska utgångspunkter framsiår som orealistiska.
Statsmakterna har också lidigare uppmärksammat de nu
beskrivna förhållandena. I samband med 1970 års skattereform infördes för
första gängen specialbestämmelser för förmögenhets- och arvsbeskatlning av
sådant kapital som var nedlagt i familjeföretag. Dessa regler hade provisorisk
karaktär och ersattes år 1974 med mer permanenta regler. Reglerna utsträcktes
senare lill alt avse även gåvoskatten. De nuvarande bestämmelserna bygger på
inkomslskalteförfallningarnas värderingsnormer och medför all lager och
inventarier får tas upp lill belopp som är belydligt lägre än de verkliga
viirdena.
,Även de regler som infördes år 1974 fick i viss mån
karaktär av provisorium. Under riksdagsbehandlingen av de föreslagna reglerna
uttalade nämligen skatteutskottet i sill av riksdagen godtagna betänkande
bl.a. att familjeföretagens kapitalskattcsituation inle hade fåll sin slutliga
lösning genom regeringens förslag. Framför allt borde frägan om vilka åtgärder
som erfordras för att underlätta problemen vid generationsväxlingar ytterligare
imdersökas. En sådan imdersökning har. som redan tidigare nämnts, nu gjorts av
en arbetsgrupp inom förelagsskatteberedningen.
Arbetsgruppens förslag tar i första hand sikte på att lösa
kapitalskatteproblemen i samband med generationsväxlingar. Detta var också
uppgiften enligl direktiven. Förslaget innebäi' i korthet att den som ärver
ett företag skall få avdrag vid inkomsttaxeringen för den arvsskatt som
belöper på företaget. Föratt möjliggöra en smidig generationsväxling föreslås
även att viss avsättning med obeskattade medel skall få ske under
innehavsliden. Denna avsätlningsrält är begränsad till högst 10%. av företagets
värde. Eftersom sådana avsättningar inte skall förmögenhetsbeskattas. får
ägaren en viss lättnad även vid den årliga förmögenhetsbeskattningen.
Utredningsförslaget har fått ett blandat mottagande. I
allmänhet har man ställl sig förslående till all kapitalskattelältnader är
nödvändiga. Den kritik som har framförts kan sammanfattas på följande sätt. De
remissinstanser som företräder del allmännas inlressen har ansett förslagen
lekniskt alltför krångliga för att kunna hanteras av skattemyndigheterna. Även
de remiss-
Prop. 1977/78: 40 25
instanser som representerar näringslivet har framfört
likartade invändningar. Men från detta håll har kritiken framför allt tagit
sikle pä att problemen kring förmögenhetsbeskattningen inle löses genom
utredningsförslaget.
För egen del anserjag att utredningsförslaget i alll
väsentligt skulle lösa kapitalskatteproblemen kring generationsväxlingarna.
Enligt mångas mening är emellertid behovet av lättnader kanske t. o. m. större
vid den årligen återkommande förmögenhetsbeskattningen än vid
engångsföreteelser såsom arv eller gåva. Jag delar denna uppfattning. Samtidigt
som det är angeläget att generationsväxlingsproblemen får en tillfredsställande
lösning måste också situationen under företagarens aktiva tid beaktas. Den
skärpta progressionen vid inkomstbeskattningen i förening med de inflatoriska
värdeökningarna har under senare år bidragit lill att skärpa de problem som
sammanhänger med förmögenhetsskatten. Nya regler bör alltså omfalta även denna
skatt. I nuvarande läge. där det gäller att snabbt lösa ett akut problem i
avvaktan på att vissa delar av kapitalskatteproblema-liken hinner utredas
ytterligare, är det angeläget att reglema görs enkla och blir lätta att
tillämpa både för enskilda och skattemyndigheter. Flera remissinstanser har
ansett att det föreliggande utredningsförslaget angående arvs- och
gåvoskatterna är alltför komplicerat, bl. a. därför att det leder till att
inkomstskatlemyndigheter skall ta ställning till arvs- och gåvoskattefrågor
som normalt ligger utanför deras kompetens. Dessa invändningar mot förslaget
anserjag bärande. Med hänsyn till behovet av ett enkelt och lättillämpat system
bör de regler som nu genomförs så lång möjligt ges samma form vid
förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattningen och utformas inom ramen för dessa
skatter.
De förslag till lättnader somjag lägger fram i det
följande är avsedda att tillämpas både på företag som drivs i direktägd form
och på företag som drivs i bolagsform. I likhet med nuvarande lättnader
omfattar förslagen inte företag vars aktier eller andelar är noterade pä börs
eller är föremål för liknande notering och inte heller andra företag vars
aktier eller andelar omsätts på kapitalmarknaden.
3.2.2 Lättnader vid förmögenhet sbeskattningen
Kapitalskattelättnaderna bör enligt min mening utformas
med utgångspunkt i förhållandena under familjeföretagarens aktiva tid och
alltså i första hand ta sikte på förmögenhetsbeskattningen. Som jag tidigare
har nämnt är det dock angeläget att lättnadema f. n. får en generell inriktning
och i allt väsentligt får samma utformning vid all kapitalbeskattning. Det är
därför önskvärt att nya regler om förmögenhetsskatten utformas så att de med
vissa kompletteringar kan användas även vid arvs- och gåvobeskattningen.
Från småföretagarnas sida har ibland yrkats att man helt
skulle undanta förmögenhet som har nedlagts i rörelse, jordbruk eller skogsbruk
från förmögenhetsbeskattning. Mot en sådan lösning kan emellertid åtskilliga
in-
Prop.
1977/78:40 26
vändningar resas. Så långtgående skattelättnader kunde
måhända försvaras så länge företagel inte byter ägare. Under den tid som
ägaren driver verksamheten kan det sägas att det nedlagda kapitalet saknar
särskilt ekonomiskt värde för honom utöver den avkastning som företaget
lämnar. I fråga om avkastningen skulle inkomstbeskattningen vara tillräcklig.
Situationen blir emellertid en annan när företaget säljs och ägaren uppbär en
köpeskilling som han kan fritt disponera över. För att då inte åstadkomma resultat
som för andra inkomsttagare och förmögenhetsägare framstår som uppenbart
stötande skulle det bli nödvändigt att skärpa realisationsvinst-reglerna. För
att ett skäligt hänsynstagande till tidigare åtnjutna skatteförmåner skall bli
möjligt, torde del även fordras att realisationsvinstreglerna differentieras
med hänsyn till innehavstidens längd. Sådana bestämmelser blir inte bara
invecklade utan kan även ge nyckfulla resultat. Vidare skulle man få införa
särskilda övergångsbestämmelser i fråga om äldre företagsinnehav. Modellen
lämpar sig inte heller särskilt väl för arvs- och gåvobeskattningen. Den skulle
där få förses med möjligheter till en efterföljande beskattning om mottagaren
inom viss tid efter förvärvet avyttrar företaget. Med hänsyn till arvs- och
gåvobeskattningens nuvarande utformning är detta emellertid inte möjligt utan
en ingående detaljreglering med därav följande kontrollsvårigheter. Enligt min
mening kan knappast heller med fog göras gällande alt företagsförmögenheten
helt bör undantas från förmögenhetsbeskattningen. Målet bör i stället vara att
undanröja de särskilda svårigheter som denna beskattning ger upphov till.
Ett annat uppslag som har förts fram bl. a. vid
remissbehandlingen är att beskatta företagsförmögenheter enligt en särskild och
gynnsammare tariff än den som gäller för andra tillgångsslag. Denna lösning har
emellertid en del tekniska olägenheter. Relativt komplicerade regler skulle få
införas för behandlingen av förmögenhet i småföretag. Det skulle inte räcka att
ta hänsyn till ägarens egna förhållanden utan man skulle även få ta ställning
till hur man i fortsättningen bör utforma samtaxeringen med make och barn. som
har del i företaget eller driver eget förelag. Om man ersätter nuvarande
skattelättnader med ett system med dubbla tariffer, blir effektema i
förhållande till nuvarande regler ojämna företagen emellan. Om man å andra
sidan behåller nuvarande skattelättnader i det nya systemet skulle man få en
dubbelform av skattelättnader som verkar onödigt invecklad.
Somjag tidigare har nämnt beror familjeföretagens
kapitalskattesvårig-heler främst på att dessa skatter skall betalas med
beskattade medel. En lösning som då kunde förefalla naturlig skulle vara att
vid ägarens inkomsttaxering medge avdrag helt eller delvis för den
förmögenhetsskatt som belöper på företaget. De erforderliga löneuttagen skulle
härigenom kunna sänkas avseväri. En sådan avdragsrätt bryter dock mot nuvarande
beskattningsprinciper, eftersom fysisk person f. n. inle får avdrag för svensk
allmän skatt. Även bortsett härifrån är lösningen inte invändningsfri. Först
Prop.
1977/78: 40 27
vill jag nämna all den leder lill vissa ojämnheter. Ell
mindre företag ägt av en person med höga inkomster skulle nämligen kunna ge
slörre skattelättnader än ett större företag som ägs av en person med lägre
inkomsier. Vidare föruisätler en avdragsrätt av detta slag att
beskatiningsmyndighelerna skall kunna räkna ut hur mycket av den totala
förmögenhetsskatten som belöper på tillgångar i rörelse, jordbruk eller
skogsbruk. Delta skulle kräva detaljerade och med nödvändighet invecklade
regler, inte minsl i det fall då skattskyldig innehar aktier i ett småföretag
som vid sidan av t.ex. rörelse bedriver verksamhet som inte omfaltas av
skattelättnaderna. Likaså uppkommer avsevärda svårigheter om den
skatteskyldige berörs av 80/85-procenlsregeln. Modellen är dessutom svår all
tillämpa vid arvs-och gåvobeskattningen. Utredningsförslaget bygger visserligen
på tanken all avdrag vid inkomsttaxeringen skall medges för arvs- och
gåvoskatt. Förslaget blev emellertid starkt kritiserat och bör enligt min
mening inle följas i den föreslagna formen. Jag vill slutligen framhålla att en
avdragsrält för förmögenhetsskall - i likhei med nägra av de lösningar somjag
tidigare har diskuterai - aktualiserar frågan om kompenserande skärpning i den
beskattning som sker när förelaget avyttras. Ett ställningstagande till den
frågan fordrar ytterligare utredningsunderlag.
En lösning
som har förordats av några remissinsianser bygger på tanken att den
kapitalskatt som belöper på ett företag inte omedelbart skall krävas ut av
ägaren. Statens skatteanspråk skulle anstå till dess företaget säljs. Även
borisett från de problem som en sådan lösning aktualiserar t.ex. i fråga om
krav pä ränta och ställande av säkerhet, kan den få mindre önskvärda effekter.
Den förmögenhetsskatieskuld. som efter en längre innehavstid skulle vila på
företaget, kan antas många gånger uppgå till sådana belopp all en försäljning
blir omöjlig. I varje fall skulle en sådan betydande skatteskuld säkert ge
upphov till försök att med mereller mindre konstlade medel eliminera den vid en
försäljning. Än vidare kräver denna till synes enkla modell åtskilliga
kompletteringar. Jag vill här nämna att särskilda regler behövs för
delförsäljningar samt vissa ägarskiften i samband med arv och gåva samt
bodelning i anledning av skilsmässa. Om inte särregler införs för en del av
dessa förvärv innebär modellen inte heller någon lösning på
generationsväxlingsproblemen i familjeföretag.
En
ytterligare modell som har presenterats från bl.a. försäkringsföretagens sida
bygger på tanken att man skulle anknyla lätlnadsreglerna lill särskilda
arvsskalteförsäkringar. Vid sidan av de regler som arbetsgruppen föreslog
skulle avdrag medges för premier som betalades in på sådana försäkringar.
Efiersom jag inle är beredd att nu förorda avdragsrätt för kapitalskatter,
blir modellen inte aktuell. Dessutom vill jag påpeka att förslaget om
avdragsrält för premier skulle komplicera vår redan invecklade
försäk-ringsbeskatlning.
Jag har i det föregående velat belysa innebörden av några
förslag som har förts fram i fräga om kapitalbeskattningen av småförelag. De
redovisc
a-
Prop. 1977/78: 40 28
de förslagen återkommer i flera remissyttranden med något
olika variationer. Gemensamt för förslagen är att de inte sällan medför
komplikationer av praktisk natur eller ganska tvärt bryter mot hävdvunna
skattemässiga principer. Somjag tidigare har nämnt fordras ytterligare
utredningsarbete innan man slutligt kan bedöma om någon av de föreslagna
modellerna i en eller annan form kan komma till användning på längre sikt. I
det arbetet får bl. a. göras avvägning mellan de skattelättnader som medges
under innehavet av ett företag och beskattningen när företaget avyttras.
Åtminstone tillsvidare är det enligt min mening angeläget att nya
skattelättnader får en sådan form att de någorlunda väl låter sig inpassas i
det gällande systemet. Detta gäller inte minst därför att man riskerar att
oavsiktligt öppna dörren för nya skatteflyklsåtgärder. om man utan noggrann
utredning slår in på helt nya vägar inom detta område. Också av praktiska och
administrativa skäl är det önskvärt att så långt möjligt kunna använda redan
beprövade metoder.
Enligt min mening bör utgångspunkten f n. vara att
lättnaderna skall ta sikte på att lindra kapitalbeskattningen som sädan. Även
om inkomstskatten har stor indirekt betydelse för kapitalskatteuttaget är det
lämpligast att inrikta lättnaderna sä att de får en omedelbar effekt vid
kapitalbeskattningen. Både principiella och praktiska skäl talar också för alt
man försöker undvika att blanda samman kapital- och inkomstbeskattning.
De nuvarande skattelättnaderna är uppbyggda med
utgångspunkt i in-komstskatteförfattningarnas värderingsregler. Sålunda får ett
lager i princip tas upp till 40 % av anskaffningsvärdet och inventarier till
det lägsta belopp som skulle ha kunnat godtas vid inkomstberäkningen. För att
inle företag vars tillgångar domineras av lager skall bli alltför gynnade i
förhållande till andra företag har dessutom införts en särskild spärr, som
innebär att minst 60% av företagets substansvärde skall redovisas som tillgång.
Denna utformning kan kritiseras från olika synpunkter.
Reglerna är inte neutrala i förhållande till olika former av verksamhet. De
stora möjligheterna till varulagernedskrivning vid inkomsttaxeringen gör att
de lagerintensiva företagen - trots spärregeln - kommer att gynnas vid
kapitalbeskattningen. På motsatt sätl missgynnas företag där andra tillgångar,
t. ex. anläggningstillgångar i form av fastigheter, dominerar. Så blir fallet
t. ex. i fråga om jordbruken, där den fasta egendomen vanligen utgör en mycket
väsentlig del av tillgångarna. Vidare kan man från principiell synpunkt ifrågasätta
lämpligheten av att anknyta till inkomstbeskattningens värderingsregler.
Lagernedskrivningen är tänkt alt kunna användas i resullalutjäm-nande syfte.
Avskrivningarna på inventarier är visseriigen i princip avsedda att motsvaia
faktisk värdenedgång, men även de har med tiden kommit att få inslag av
resultatutjämning. Till det anförda kommer att hela företagsbeskattningen f n.
är föremål för översyn. Det är inte möjligt att nu ange hur
konsolideringsreglerna kommer att utformas i framtiden. Det kan dock visa sig
att reglerna ändras i sådan omfattning att de mindre än i dag
Prop.
1977/78:40 29
lämpar sig som utgångspunkt för kapitalskattelättnader.
Samtidigt som lättnaderna nu utvidgas är det av anförda
skäl önskvärt att reglerna får en något annorlunda utformning. Anknytningen
till inkomstbeskattningen bör släppas. Härigenom blir det möjligt att uppnå
större neutralitet i förhållande till företag som har olika sammansättning av
tillgångarna. Man bör i största möjliga utsträckning tillämpa normer som ger
samma resultat för alla förmögenheter som har nedlagts i rörelse, jordbruk och
skogsbruk. Detta sker lämpligen genom att lältnadsreglerna i fortsättningen tar
sikte på att reducera substansvärdet av hela företaget i stället för värdet av
vissa tillgångsslag. Även om denna princip görs till huvudregel, blir det dock
- av skäl somjag strax skall redovisa - nödvändigt att komplettera huvudregeln
med en särskild spärregel.
Jag föreslår att huvudregeln för värdering av förmögenhet
i småföretag utformas på följande sätt. I ett första steg fastställs
substansvärdet av den förmögenhet som har nedlagts i rörelse, jordbruk eller
skogsbruk. Substansvärdet bestäms enligl de principer som ligger till grund
för nuvarande spärregel eller, med andra ord, enligt de värderingsregler som
tillämpades före 1974 års reform. Värdesättningen vid inkomsttaxeringen blir
inte bindande. Varulager skall enligt 4 S sista styckei lagen (1947:577) om
siatlig förmögenhetsskatt. SF (ändrad senasl 1976: 332). tas upp till det värde
som det kan anses ha betingat vid försäljning under normala förhållanden. Lagret
skall därvid värderas som helhet utan hänsyn till påräknelig vinst vid
försäljning i detalj. Lager av djur på jordbruksfastighet tas upp till de värden
som riksskatteverket (RSV) fastställer enligt punkt 1 femte stycket av
anvisningarna till 41 S kommunalskaltelagen (1928:370) eller - otn sådant värde
inle har fastställts för vissa djur - till allmänna saluvärdet. Vid varulagervärderingen
skall hänsyn tas lill inkurans och prisfallsrisk. Inventarier tas upp lill
anskaffningsvärdet efler avdrag för skälig avskrivning eller ulrangering. I
praktiken innebär detta att de bokförda värdena i regel kan godtas. Fastigheter
redovisas till taxeringsvärdet. Byggnadsföretagens lager av fastigheter och
andra fastigheter som utgör lagertillgångar upptas lägst till detta värde.
Övriga tillgångar i förvärvskällan värderas enligt nuvarande regler. Skulderna
avräknas, varvid andra latenta skatteskulder än utskiftningsskatteskuld inte
beaktas. Medel som innestår på skogskonto får dock även i fortsättningen
redovisas till halva det nominella värdet, medan hälften av vissa fondavsättningar
får tas upp som skuld.
Sedan skulder och andra avgående poster har avräknats,
erhålles företagets substansvärde. Lältnadei- i förmögenhetsbeskattningen bör
medges i form av en väsentlig reduktion av substansvärdet. Jag föreslår att det
skat-lepliktiga förmögenhetsvärdet bestäms till 30%. av substansvärdet. Härigenom
uppnår man att småföretagens förmögenhelsvärde i förhållande till nuläget sänks
med hälften i de fall då nuvarande spärregel är tillämplig. 1 övriga fall blir
sänkningen ännu större.
Prop.
1977/78: 40 30
Som jag redan har nämnt är det nödvändigt att komplettera
huvudregeln med en särskild spärregel. De föreslagna lättnaderna är i första
hand avsedda för dem som är småföretagare eller jordbrukare i egentlig mening.
Det är givetvis inte önskvärt att reglerna får den effekten att de stimulerar
lill spekulation av olika slag. Risken för att kapitalskattelältnader skall få
en sådan effekt har framhållits bl. a. vid remissbehandlingen av det förslag
som företagsskatteberedningens arbetsgrupp har lagt fram. De problem som här
aktualiseras blir något olika beroende på om del är fråga om ett rörelsedrivande
företag eller ett företag inom jordbruk eller skogsbruk.
Vad först beträffar jordbruksfastigheter har på senare tid
kunnat märkas en ökad efterfrågan på sådana fasligheter. Delta är i stor
utsträckning en följd av det inflationsskydd som kapitalinvesteringar i
fastigheter har visat sig ge. Jordbruksfastigheter har blivit attraktiva
kapitalplaceringsobjekl. vilket har medverkat till att höja fastighetspriserna
till men för de aktiva jordbrukarna. En sänkning av de skattepliktiga
förmögenhetsvärdena till 30% av substansvärdet skulle i hög grad förslärka
denna efterfrågan och ytterligare pressa priserna i höjden. Farhågor i den
riktningen har också uttalals under remissbehandlingen av arbetsgruppens
förslag. Jag anser del angeliiget att försöka undvika att man genom
skattelättnaderna stimulerar s. k. passivt ägande av jordbruksfastigheter.
Lättnaderna borde därför i princip förbehållas dem som själva aktivt bedriver
jordbruk eller skogsbruk. Avsevärda svårigheler uppkommer dock när del gäller
att precisera ett krav på aktivt deltagande. De provisoriska regler om
kapitalskallelällnader för familjeföretag som infördes år 1970 och tillämpades
vid 1972- 1974 års taxeringar uppställde bl. a. krav på all förelaget skulle
utgöra viss minsta del av ägarens förmögenhet och att han skulle ha sin huvudsakliga
inkomst från företaget. Dessa bestämmelser var svårtillämpliga och fick vissa
mindre önskvärda effekter. De kunde bl. a. leda lill att en hel del
skattskyldiga tämligen godtyckligt kom alt ställas utanför det gynnade området.
Om nänUigen den skattskyldiges inkomstförhållanden varierade mellan olika år.
kunde detta leda till att han ett år fick och ett annal år inle fick
skattelättnader. Jag anser därför alt starka skäl talar mot en lösning av här
antytt slag. Enligl min mening skulle del vara lämpligare alt uppställa krav
som direkt avsäg den skattskyldiges faktiska arbetsinsats på fastigheten. Det
visar sig emellertid vara synnerligen svårt att formulera ett krav som å ena
sidan ger det resultat som åsyftas i sak och som å andra sidan blir möjligt att
hantera i den praktiska tilllämpningen. Man måste därför finna någon annan
utväg.
Jag anser all man kan få en godtagbar lösning om man - i
stället för att ta sikte på fastighetsägarens person och hans aktivitet i
förvärvskällan utformar en särskild spärregel som garanterar att
förmögenhetsvärdet av förvärvskällan inle på grund av reduktionen av substansvärdet
kommer alt understiga det skattepliktiga förmögenhetsvärdet enligl nuvarande
regler
Prop. 1977/78:40 31
av sådana tillgångar som speciellt kan antas utgöra
kapitalplaceringsobjekt för passiva jordägare. Det gäller i första hand mark
och växande skog. bostadsbyggnader och vissa för jordbruket och skogsbruket
obehövliga byggnader, s. k. överbyggnad. Spärregeln bör alltså åstadkomma att
väldet av förvärvskällan inte på grund av reduktionen av substansvärdet tas upp
till lägre belopp än vad som motsvarar det skattepliktiga värdet av den förmögenhet
som har lagts ner i dessa tillgångar. Däremot bör värdet av produktiva
investeringar i t. ex. ekonomibyggnader, inventarier och lager ligga utanför
spärregeln.
Det skattepliktiga värdet enligt nuvarande regler av
föriuögenhet som enligt det sagda bör omfattas av spärregeln utgörs i princip
av taxeringsvärdet på mark, skog. bostadsbyggnader och överbyggnad minskat med
de skulder som är hänförliga till samma tillgångar. Taxeringsvärdet på tillgångarna
erhålles genom att jordbruksfastighetens hela taxeringsvärde minskas med den
del av det taxerade byggnadsvärdet som avser ekonomibyggnader. Svårare är det
att bestämma hur stor del av skulderna som belöper på tillgångarna i fråga.
Det är i praktiken ofta inte möjligt att på ett tillfredsställande sätt utreda
hur skulderna fördelar sig på olika tillgångar i förvärvskällan. Enligt min
mening är det därför nödvändigt att vid tillämpningen av spärregeln
genomgående använda en proportioneringsmetod, som innebär att de totala
skulderna i förvärvskällan fördelas på de olika tillgångarna i förhållande till
tillgångarnas förmögenhetsvärde. Med skulder avses i detta sammanhang
låneskulder, leverantörskulder, mervärdeskatteskulder och andra avdragsgilla
skulder i förvärvskällan, däremot inte sådana avgående poster som fond- eller
garantiavsättningar och inte heller den skattskyldiges privata skatteskulder.
Jag
föreslår således beträffande jordbruk och skogsbruk alt huvudregeln om
reduktion av substansvärdet till 30% kompletteras med en spärregel av del
innehåll somjag här har angivit. Ett exempel kan belysa hur spärregeln
fungerar. Anlag att det oreducerade värdet av tillgångarna i förvärvskällan
uppgåriill 3 milj. kr. och låneskulderna till I milj. kr. Substansvärdet, som
då är 2 milj. kr., skall enligt huvudregeln reduceras till 0,6 milj. kr. Antag
vidare att taxeringsvärdet, minskat med den del av byggnadsvärdet som avser
ekonomibyggnader, uppgår till 2 milj. kr. På detta tillgångsvärde skall 2/3 av
skulderna eller 0,66 milj. kr. anses belöpa. Det lägsta värde som enligt
spärregeln skall tas upp till beskattning blir då (2-0,66=) 1,33 milj. kr.
Ändras fömtsättningarna så att hela tillgångsvärdet ligger i mark eller andra
tillgångar som omfattas av spärregeln, skulle hela substansvärdet liksom i
dag bli beskattat. Om å andra sidan taxeringsvärdet av mark m. m. uppgår till
I milj. kr., blir det beskattningsbara förmögenhetsvärdet av förvärvskällan
(1-1/3x1 = ) 0,66 milj. kr. Generellt gäller att spärregeln träder i funklion
endast i de fall då värdet av mark m. m. överstiger 30% av hela
tillgångsvärdet.
Jag övergår nu till frågan om behovet av en särskild
spärregel vid värde-
Prop. 1977/78: 40 32
ring av rörelse. Även här föreligger samma svårigheter att
på ett tillfredsställande sätl formulera ett krav på aktivitet i
förvärvskällan. Även bortselt härifrån är det tveksamt om ett sådant krav
skulle vara önskvärt. Särskilt på senare tid har uttalats starka önskemål om
att man borde underlätta småföretagens finansiering genom att stimulera
utomstående personer att placera kapital i dessa företag. Det skulle då inte
vara lämpligt att utesluta sådana personer från skattelättnaderna.
Det är inte på samma sätt som i fråga om
jordbruksfastigheter vanligt att en rörelse som sådan förvärvas i rent
spekulationssyfte. En rörelse kan däremot omfatta tillgångar som är väl lämpade
som kapitalplaceringsobjekl, 1. ex. fastigheter eller värdepapper. Gällande
rätt innehåller vissa garanlier mot att en verksamhet som närmast avser
förvaltning och omplacering av privata förmögenhetstillgångar behandlas som
rörelse. För att en verksamhel som omfattar t.ex. innehav, förvaltning och
omsättning av fasligheter skall anses som rörelse fordras att fastigheterna
köps och säljs i sådan omfattning att verksamheten blir att betrakta som
yrkesmässig handel med fastigheter. I normalfallet kommer inte ens ett stort
innehav av t.ex. hyresfastigheter att falla under rörelsebegreppet och
försäljningarna behandlas då inte heller som rörelse utan som tillfällig
förvärvsverksamhet och beskattas enligt realisationsvinstreglerna. Nägra
kapitalskaltelättna-der blir i så fall inte aktuella. Vissa på senare år
uppmärksammade fall av spekulation i hyresfastigheter o. d. skulle således inle
beröras av mina förslag till skattelättnader.
Det kan dock inte uteslutas att det i praktiken uppkommer
fall där en verksamhet som faller under rörelsereglerna är av sådan art all den
i princip inte borde omfattas av skattelättnaderna. Det skulle givetvis vara
önskvärt att undanta dessa fall från lättnadsreglerna. Vid närmare övervägande
visar det sig emellertid att detta möter stora tekniska svårigheter. Om man
t.ex. önskade undanta vissa former av fastighetshandel skulle betydande
gränsdragningsproblem uppkomma. Så har t. ex. en byggmästare inte sällan en
blandad verksamhet i den meningen alt han vid sidan av den egentliga
byggnadsverksamheten bedriver handel med fastigheter. Någon anledning att
undanta sådan fastighetshandel från de föreslagna lättnadsreglerna finns i
allmänhet inte. Ett komplicerat legelsystem fordras för att i dessa och
liknande fall nå fram till en godtagbar gränsdragning. Vad jag nu har sagt om
fastigheter gäller även t. ex. verksamhet som avser värdepapper. Jag är därför
inte beredd att f. n. föreslå någon begränsning av skattelättnaderna till
vissa typer av rörelse.
Även i fråga om rörelse kommer jag därför till slutsatsen
att man bör lösa det här behandlade problemet genom en särskild spärregel som
garanterar att företagets beskattningsbara förmögenhetsvärde inte på grund av
reduktionen av substansvärdet kommer att understiga värdet av den förmögenhet
som har investerats i vissa typiska kapitalplaceringsobjekt. Spärrregeln bör i
princip omfalta fastighetsinvesteringar. Eftersom företagens
Prop. 1977/78: 40 33
byggnadsinvesteringar i flertalet fall mäste betraktas som
sådana produktiva investeringar som bör falla uianför spärregeln, bör denna
begränsas till det taxerade markvärdet av fasligheter som ingår i rörelse. Man
kunde överväga att ocksä låta spärregeln omfatta andra tillgångsslag, t.ex.
vissa förelags innehav av värdepapper. Här uppkommer dock
gränsdragnings-problem av det slag somjag tidigare har berört. Jag vill därför
f.n. inte föreslå alt andra rörelsetillgångar än fastigheter omfattas av
spärregeln. Vid spärregelns tillämpning skall skulderna - liksom närdet
gällerjord-bruksfastigheter - fördelas på tillgångarna i förvärvskällan i
förhållande till tillgängamas skattepliktiga förmögenhetsvärde. Beiräffande
effekterna av spärregeln kanjag hänvisa till vad jag har anfört i fråga om
jordbruksfastigheter.
Företagsskatteberedningens
arbetsgrupp har även föreslagit särskilda regler för fideikommissens
vidkommande. Fideikommissegendom föresläs vid förmögenhetsbeskattningen få
värderas enligt de regler som gäller för nyttjanderätter. En spärr föreslås
dock som innebär att värdet inte får understiga hälften av annars tillämpligt
värde. Enligt min mening kan det ifrågasättas om specialbestämmelser av sådant
slag bör införas. Skälig hänsyn till fideikommissens situation kan i stället
tas genom att dessa får tas upp till 20% i stället för 30% av substansvärdet.
Jag föreslår att en sådan regel införs vid förmögenhetsbeskattningen. Vid
arvsbeskatlningen behövs vanligen inle någon moisvarande regel. Detta beror på
att ett fideikommiss skall upphöra vid den nuvarande fideikommissariens död och
att egendomen då tillfaller den avlidnes rättsinnehavare med äganderätt. Om
regeringen ger dispens och låter ett fideikommiss fortleva ytterligare en
generation skall arvsskatten enligt nuvarande regler beräknas som om egendomen
hade förvärvats med nyltjandeiätt. Detta innebär alt arvsskatten beräknas på
det kapitaliserade värdet av avkastningen frän fideikommissegendomen. Denna
egendom värderas enligt de regler som gäller vid äganderätt. Avser
fideikomisset ett jordbruk, kommer värdet av detta enligt milt förslag
beträffande arvsskatten att beräknas till 30% av substansvärdet. Avkastningen
beräknas med utgångspunkt i detta reducerade värde. Med hänsyn härtill behövs
inte heller i delta fall någon 20-procentregel. De särskilda spärreglerna bör
inte tillämpas när egendom innehas eller ~ i undantagsfall - övertas med
fideikommissrätt.
Mina förslag beträffande förmögenhetsbeskattningen kan
sammanfattas på följande sätt. 1 ett första steg skall man fastställa
substansvärdet av förmögenhel som har lagts ner i ell småföretags rörelse,
jordbruk eller skogsbruk. Substansvärdet bestäms oberoende av
inkomstbeskattningens värderingsregler. 1 ett andra steg reduceras
substansvärdet till 30%. Om den skattskyldige äger fastighet som ingår i
förvärvskällan, får reduktionen dock inte leda till att värdet av
förvärvskällan kommer att understiga ett vissl lägsta belopp. Detta belopp
bestäms med utgångspunkt i ett tillgångsvärde, som för jordbruk och skogsbruk
motsvarar fastighetens taxerings- 3 Riksdagen 1977178. I saml. Nr 40. Bilaga 3
Prop.
1977/78: 40 34
värde minskat med den del av byggnadsvärdet som avser
ekonomibyggnader och som för rörelse motsvarar fastighetens taxerade
markvärde. Minimibeloppet erhålles sedan man från det nu nämnda
tillgångsvärdet har avräknat de skulder i förvärvskällan som efter
proportionering belöper på tillgångsvärdet.
Förslaget
leder till en avsevärd nedsättning av de beskattningsbara förmögenhetsvärdena
på småföretag. Bortser man från de särskilda spärreglerna, som blir
lillämpliga bara i de fall då markvärde m. m. överstiger 30% av det totala
tillgångsvärdet, kommer de skattepliktiga förmögenhetsvärdena som redan nämnts
att sänkas med minsl hälften. Reduktionen av substansvärdet blir inte beroende
av hur förmögenheten är fördelad på olika tillgångsslag i andra fall än då
spärreglerna är tillämpliga. Minskningen i skattepliktigt förmögenhetsvärde
leder givetvis genomgående till att förmögenhetsskatten sätts ned. I
normalfallet leder detta till alt behovet av uttag av överlön och därmed
belastningen på företaget (inklusive arbetsgivaravgifter) minskar avsevärt.
Följande exempel belyser detta. Antag att en skattskyldig driver ett företag i
aktiebolagsform och att företagets substansvärde uppgår till 1.0 milj. kr.,
vilket enligt nuvarande regler motsvarar ett lägsta skattepliktigt
förmögenhetsvärde av 0,6 milj. kr. Antag vidare att han önskar göra sådana
uttag från företaget att han efter skatt får samma disponibla inkomst som en
löntagare utan beskattningsbar förmögenhet erhåller vid en lön på 60000 kr.
Merbelastningen på företaget på grund av uttag för förmögenhetsskatt reduceras
i så fall från ca 29000 kr. till ca 4000 kr. eller med drygt 85%. Ändras
förutsättningarna så att substansvärdet uppgår till 2,2 milj. kr. -
motsvarande ett lägsta skattepliktigt förmögenhetsvärde av 1.3 milj. kr.
enligt nuvarande regler - och jämförelselönen uppgår till 100 000 kr., minskar
extrabelastningen på företaget från ca 157 000 kr. till ca 46 000 kr. eller med
71%. 1 de fall då substansvärdet av ett småföretag överstiger ca 2.2 milj. kr.
kommer lättnadsreglerna i många fall inte att få den fulla effekt som motsvarar
det halverade förmögenhetsvärdet. Detta beror på att skattskyldiga med stora
förmögenhetsinnehav ofta redan nu får sin skatt väsentligt nedsatt enligt den
s. k. 80/85-procentregeln. I princip innebär denna regel att en fysisk persons
sammanlagda skatt inte får överstiga ett visst spärrbelopp. Detta belopp
motsvarar 80% av den statligt beskattningsbara inkomsten till den del den inte
överstiger 200000 kr. och 85% av överskjutande inkomstbelopp. En skattskyldig
med stor förmögenhet kan redan i dag ha fåll skatten nedsatt till spärrbeloppet.
Om hans totala skatt efter genomförandet av mitt förslag understiger
spärrbeloppet, leder förslaget fortfarande till skattelättnader, om än mindre
än som hade varit fallet utan existensen av 80/85-procentregeln. Antagatt
företaget i det senaste exemplet harett substansvärde av 3,0 milj. kr., vilket
enligt nuvarande regler ger ett lägsta skattepliktigt förmögenhetsvärde av 1,8
milj. kr. Ägarens förmögenhetsskatt årdå normalt nedsatt på grund av
80/85-procentregeln och den ytterligare lättnaden på grund av
Prop. 1977/78: 40 35
mitt förslag - som reducerar den skattepliktiga
förmögenheten till 0,9 milj. kr. - blir därför förhållandevis mindre än i de
tidigare fallen. Likväl gäller fortfarande att merbelastningen på företagel på
grund av förmögenhetsskatten kommer att ungefär halveras. Jag vill också nämna
att exemplet utgår ifrån att ägaren ensam har inkomst. Om även maken har
inkomsl, kommer 80/85-procentregelns begränsningeffekt alt bli mindre och den
effektiva lättnaden till följd av mitt förslag alltså större. Med ökande
substansvärde hos förelaget - eller vid fall av mer betydande
förmögenhetsinnehav utöver det som ligger i småförelaget - kommer man
emellertid till fall där mitt förslag inte leder till några skattelättnader.
Begränsningen genom 80/85-procentregeln blir där effektiv såväl med dagens
förmögenhelsvär-dering av företaget som enligt de föreslagna reglerna. Man
kommer här in på frågan om den allmänna avvägningen av inkomst- och
förmögenhets-skatteuttaget vid de största förmögenhetsinnehaven. Den frågan
faller inom del område som 1972 års skatleutredning har i uppgift att se över.
Det kan finnas anledning alt ta upp frågan när ställning med tiden tas till
skatteutredningens förslag. Jag vill dessutom understryka att även de nu
berörda fallen omfattas av mina förslag till lättnader vid arvs- och gåvobeskattningen.
Det
förslag till arvsskattelättnader som den särskilda arbetsgruppen inom
förelagsskatteberedningen presenterade angavs sänka räntabilitetskravet från
30-50% till 10-20% räntabilitet på eget kapital före skatt. Denna effekt skulle
uppnås för den som behöll ett ärvt företag i minst 20 år. De lättnader i
kapitalbeskattningen som jag förordar har en annan inriktning. För det första
omfattas förmögenhetsskatten och vidare är det avsett - vilket jag strax skall
återkomma till - att lättnaderna vid arvsbeskattningen skall kunna åtnjutas
även om arvingama inte behåller företaget. Det är därför svårt att jämföra de
båda förslagens effekter i olika situationer. Det finns dock anledning att
anta att mina förslag rörande förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattningen
sammantagna normalt medför ungefär samma sänkning av lönsamhetskraven som
arbetsgruppens förslag skulle ha gjort i de fall då det hade kunnat utnyttjas
fullt ut.
De totala årliga kapitalskatterna på tillgångar i
småföretag kan f. n. beräknas uppgå till ca 150 milj. kr. Mina förslag
beträffande förmögenhets-, arvs- och gåvoskatt kan tillsammans beräknas sänka
kapitalskattema på sådana tillgångar till 50 ä 60 milj. kr. per år. Härtill
kommer att förslagen minskar behovet av löneuttag från småföretagen.
Beträffande
tillämpningen av de nya reglerna vill jag slutligen tillägga följande. De
föreslagna lättnaderna avser bara förmögenhet som har nedlagts i rörelse, jordbruk
eller skogsbruk. För annan förmögenhet skall kapitalskatt naturligtvis betalas
efter vanliga regler. Drivs verksamheten i bolagsform måste man kunna avgränsa
bolagets tillgångar och skulder från aktieägarens privata förmögenhet. Om
bolaget vid sidan av rörelse, jordbruk eller skogsbruk har annan
förvärvskälla, t. ex. hyresfastighet, blir det
Prop. 1977/78:40 36
också nödvändigt att vid värderingen av aktierna i bolaget
avgöra hur bolagsförmögenheten fördelar sig på de olika förvärvskällorna. Om
rörelse, jordbruk eller skogsbruk drivs i direktägd form måste man på
motsvarande sätt dra gränsen mellan vad som hör till verksamheten och vad som
är företagarens privata förmögenhet eller ingår i förvärvskälla som inte
omfattas av skattelättnaderna. Jag är medveten om att det i det enskilda fallel
kan vara svärl att göra dessa gränsdragningar. Problemen föreligger redan i dag
men gränsdragningarna får givetvis större betydelse när skattelättnaderna för
vissa tillgångsslag utvidgas. Det är därför viktigt att man i laxeringsarbetet
ägnar uppmärksamhet ål dessa frågor.
De nya reglerna om lättnader vid förmögenhetsbeskattningen
bör tillämpas första gången vid 1979 års taxering.
3.2.3 Lättnader vid arvs- och gåvobeskaltningen
Jag har i del föregående beskrivit hur jag anser all
kapitalskallelältna-derna f. n. bör utformas under förelagarens aktiva tid.
dvs. vid förmögenhetsbeskattningen. Frågan är nu hur
generationsväxlingsproblemen bör behandlas, dvs. vad som bör gälla vid arvs-
och gåvobeskattningen. Arvs-och gåvobeskaltningen bör inte vara utformad så att
man hindrar eller onödigtvis försvårar alt ett småföretag förs över till nästa
generation. Skatterna vid arv och gåva måste hållas på sådan nivå att det från
förelagsekonomiska utgångspunkter blir möjligt för en eller flera arvingar
eller andra närslående att överta förelaget och driva det vidare. De förslag
somjag har lagl fram beiräffande förmögenhelsskatten är utformade med tanke på
att de även bör kunna tillämpas vid arvs- och gåvobeskattningen. Såväl
30-procentregeln som de särskilda spärreglerna bör alltså enligt min mening
tillämpas även vid arv och gåva. Frägan är emellertid om skattelättnaderna vid
arv och gåva i något eller några avseenden bör vara mer omfattande eller mer
begränsade än vid förmögenhetsbeskattningen.
Kapitalskattelättnaderna har f. n. samma räckvidd vid
förmögenhels-och arvsbeskattningen. Däremoi är de villkorade vid
gåvobeskattningen. Bl. a. krävs för skattelättnad att gåvan avser all givarens
rätt till det bortgivna företaget och att gåvan är förbehållslös. Mottagaren
måste också behålla egendomen i minst fem år. 1 annat fall alertas tidigare
medgiven skattelättnad. Del kunde ifrågasättas att låta motsvarande villkor
gälla även vid förvärv genom arv eller testamente. Det avgörande skälet för det
skulle vara alt arvsskaltelättnaderna i huvudsak motiveras av att man vill
underlätta för arvingarna att ta över ett småförelag. Detta skäl förlorar i
styrka om dödsboet eller arvingarna kort tid efter företagarens död säljer företaget
och får en köpeskilling som kanske avsevärt överstiger det skattemässiga
värdet på företaget. Villkoret kunde få den utformningen att skattelättnad
medges endast om företaget inte säljs inom förslagsvis fem år efter dödsfallet.
Om dödsboet avyttrar företaget inom denna tid. får hela arvs-
Prop.
1977/78: 40 37
skatten räknas om. Skulle efter arvskifte en arvinge inom
samma tid sälja företaget eller sin andel i del. får den på honom belöpande
arvsskatten räknas om.
Mot en
sådan lösning kan emellertid riktas flera invändningar. Att spärrregler av här
ifrågavarande slag behövs vid gåva sammanhänger med att givare och gåvotagare
annars skulle kunna handla i samförstånd och skaffa sig obehöriga
skatteförmåner. Vid arv saknas möjligheter till sådan spekulation. Vidare kan
en spårregel vara oläglig från företagets synpunkl. Efter en företagares död
kan det vara svårt all finna en lämplig efterträdare inom arvingarnas krets.
För alt få del av skattelättnaderna skulle arvingarna ändå behöva behålla företaget
under ett antal år. Tidsgränsen skulle alltså i sådana fall kunna försvåra en
från företagels synpunkt önskvärd försäljning till utomstående.
En
spärregel skulle också aktualisera svåra gränsdragningsproblem. Ett dödsbo kan
vilja sälja företagel lill nägon av delägarna. Mot en sådan försäljning finns
inte anledning att ingripa med en hårdare arvsbeskattning. Man kan även tänka
sig att någon närstående som inte är dödsbodelägare önskar överta företaget och
att just en lindrigare arvsbeskatlning i hög grad skulle underlätta
ägarskiftet. Man kan inte heller bortse ifrån all spärrar av här diskuterai
slag kommer alt inbjuda lill missbruk och försök till kringgående. Slutligen
kan det också framstå som godtyckligt att ingripa mol en försäljning 1. ex. fyra
år efter dödsfallet men låta en kanske minst lika vinstgivande avyttring efter
sex år gå fri.
Med tanke
på det förhållandevis ringa behovet av en spärregel i arvsfallen och med
hänsyn till de svårigheter somjag nu har i-edovisat anserjag att man bör avstå
från en sådan i-egel vid arvsbeskaltningen. De nu gällande spärrarna vid gåva
bör däremoi behållas.
Milt
förslag beiräffande arvs- och gåvobeskaltningen är därför att lättnader i
princip skall medges på samma sätt och i samma omfattning som vid förmögenhetsbeskattningen.
I ell par avseenden finns det dock skäl att vid arvs- och gåvobeskattningen
medge lättnader som saknar motsvarighet vid förmögenhetsbeskattningen.
Arvs- och
gåvoskatterna har karaktär av engångsskatter. I det enskilda fallet kan dessa
skatter uppgä till avsevärda belopp. F. n. finns det vissa möjligheter att få
anstånd med skattens betalning. De nuvarande reglerna är dock för restriktivt
utformade för att alltid kunna tillgodose småföretagens speciella situation.
Anståndsreglerna bör därför kompletteras med speciella föreskrifter av ungefär
den innebörd som har föreslagits av före-tagsskatleberedningens arbetsgrupp.
Jag
föreslår att dödsbo, arvinge, testamentstagare eller gåvotagare skall kunna
medges rätt att betala den arvs- eller gåvoskatt som belöper på ett småföretag
genom högst 20 årliga inbetalningar. Med småföretag förstås då varje sådant
företag som omfattas av de särskilda lättnadsreglerna. Skatten skall erläggas
med lika årliga belopp. För att undvika alltför utdragna
Prop.
1977/78: 40 38
amorteringar bör det föreskrivas alt varje årsbelopp måste
uppgå lill minst 3 000 kr. Uppgår arvsskatten exempelvis till 18 000 kr., blir
anståndstiden sex år. Någon ytterligare beloppsgräns är knappast behövlig.
Beslut om anstånd bör meddelas av beskattningsmyndigheten, dvs. vederbörande
tingsrätt eller länsstyrelse. Medges anstånd skall liksom nu ränta erläggas
och säkerhet ställas. 1 fråga om kraven på säkerhet biträder jag arbetsgruppens
förslag. Aktier i företaget bör således godtas.
Arbetsgruppen har även behandlat arvs- och
gåvobeskattningen vid täta dödsfall. F. n. efterges arvs- eller gåvoskatt, om
mottagaren dör inom ett är efter skattskyldighetens inträde. Gmppen föreslår
att denna tid förlängs lill 10 år och att eftergiftsbeloppet successivt
avtrappas inom tidsperioden. Enligl min mening är en sädan uppmjukning
välmoiiverad och jag bilräder därför arbetsgruppens förslag även i denna del.
Likaså ansluter jag mig till arbetsgruppens förslag
angående avskrivningsunderlag vid vissa benefika förvärv. Jag föreslår att
tidigare ägares restvärde vid inkomstbeskattningen skall anses som
anskaffningsvärde vid övertagande genom arv och testamente oberoende av om
annat värde har legat till grund för arvsskatteberäkningen. I likhet med arbetsgruppen
anserjag att man i avvaktan på företagsskatteberedningens förslag bör avstå
från längre gående ändringar i reglerna om avskrivningsunderlag.
De nya reglerna om arvs- och gåvoskatt bör tillämpas i de
fall då skattskyldighet har inträtt efter utgången av år 1977. Nyssnämnda
ändring av reglerna om avskrivningsunderlag vid benefika förvärv bör tillämpas
fr. o. m. 1978 års taxering.
Jag vill i detta sammanhang slutligen framhålla att den
skattemässiga situation som uppkommer vid arv och gåva av småföretag har många
likheter med den som inträder när nägon köper ett sådant företag. Den person
som ärver företaget eller får det i gåva kan bl. a. behöva göra stora löneuttag
för alt täcka arvs- eller gåvoskatten. Mina förslag till nya värderingsregler
och ökade möjligheter lill anstånd kommer i förening med bl. a. det förslag om
utvidgade möjligheter till dispens från låneförbudet i aktiebolagslagen (1975:
1385) som chefen för justitiedepariementet lägger fram att väsentligt minska
svårigheterna. Detta hindrar inte att vissa problem fortfarande kvarstår.
Somjag tidigare har nämnt bör denna fråga liksom frågan om arvs- och
gåvoskattelättnadernas utformning utredas ytteriigare.
3.2.4. Författning.sförslag
De nya beslämmelserna om lättnader vid förmögenhetsbeskattningen
bör tas in i punkt 2 av anvisningarna till 3 och 4 §§ SF och där ersätta det
nuvarande tredje stycket.
Äv tredje stycket i dess föreslagna nya lydelse framgår
att inkomsttaxeringens värderingsregler inte längre skall vara bestämmande vid
förmögenhetsberäkningen. Tredje stycket innehåller särskilda föreskrifter för
värderingen av inventarier och lager. Bestämmelserna överensstämmer i prin-
Prop. 1977/78:40 39
cip med de värderingsregler som gällde före 1974 års
lagändringar. Övriga tillgångar värderas enligl 4 S och punkterna 1. 3 och 4 av
anvisningama till 3 och 4 SS.
I det nya Ijärde styckei anges att skulder och andra
avgående poster skall avräknas enligl bestämmelserna i 5 §. Härav följer bl. a.
att avdrag kan medges för garantiavsältningar. Hänsyn skall i princip inte tas
till andra latenta skatteskulder än utskiftningsskatteskuld. Ett undantag är
dock alt medel på skogskonto även i fortsättningen får tas upp till halva
värdet och alt hälften av vissa fondavsättningar får avräknas som skuld.
Substansvärdet av förvärvskällan beräknas enligl nu
angivna principer. Om skulder och andra avgående poster överstiger värdet av
tillgångarna, får resterande skuldbelopp avräknas mot den skatlskyldiges övriga
skattepliktiga förmögenhetstillgångar. Leder beräkningen till överskott, får
förmögenhetsvärdet av förvärvskällan enligt bestämmelserna i det nya fenite
stycket sällas ner till 30 % eller - i fråga om fideikommiss - 20 % av det
överskjutande värdel.
De s. k. spärreglerna har tagits in i det nya.sjätte
stycket. Reduktionen av substansvärdet enligt femte stycket får inte leda till
att förvärvskällans förmögenhetsvärde kommer att understiga visst minsta
belopp. Vid beräkning av detta belopp tas jordbruksfastighet upp till
taxeringsvärdet minskat med den del av det taxerade byggnadsvärdet som hänför
sig till ekonomibyggnader. Fastighet i rörelse las upp till det taxerade
markvärdet. Fastighet skall beaklas endast om den ägs av den skaltskyldige
eller - när fråga är om värdering av aktier i ett småföretag - av bolaget i
fråga. Arrenderad fastighet eller fastighet som innehas med fideikommissrätt
beaktas således inte. Från nu angivna fastighetsvärden avräknas så stor del av
skuldema i förvärvskällan som dessa fastighetsvärden utgör av det sammanlagda
värdet av tillgångarna i förvärvskällan. Vid beräkning av sistnämnda värde
skall givetvis fastigheternas hela taxeringsvärde beaktas.
Av .sjunde styckei framgär all de nya reglerna - liksom
nuvarande lättnader - inte bara är tillämpliga på företag som drivs i
direktägd form utan även pä förelag som drivs genom juridisk person.
Mina förslag till lättnader vid arvs- och
gåvobeskaltningen föranleder ändring av 22 § t iiioiii., 23 §. 55 S I och 2
iiioin. sann 56 § lagen (1941:416) om arvs- och gåvoskall. AGL.
För att klargöra att de föreslagna lättnaderna - i likhet
med de nuvarande - inte omfattar företag vars aklier eller andelar är noterade
på börs eller är föremål för liknande notering och inte heller andra företag
vars aktier eller andelar omsätts på kapitalmarknaden bör ett förtydligande
göras i 4 § SF och 23 §jörsia styckei AGL.
Förslaget till nya regler för beräkning av
avskrivningsunderlag vid vissa benefika förvärv medför ändring av punkt 3 b av
aiiyisningarna lill 29 § KL.
Prop. 1977/78: 40 40
3.3 De särskilda beskattningsreglerna för fåmansföretag
3.3.1 Inledning
Genom lagstiftning under våren 1976 infördes ett antal
säriegler för beskattningen av s. k. fåmansföretag och intressenter i sådana
företag (prop. 1975/76: 79. SkU 1975/76: 28. rskr 1975/76: 171. SFS 1976:
85-87). Med fåmansföretag avses i försia hand aktiebolag, ekonomiska föreningar
och handelsbolag vars aktier eller andelar innehas av en fysisk person eller
ett fåtal fysiska personer. Bestämmelserna hade till syfte att vid inkomstbeskattningen
skapa rättvisa mellan olika företagsformer genom att minska de
beskattningsfördelar som fåmansföretagen ansågs ha haft tidigare i förhållande
till verksamhet som bedrivs utan förmedling av juridisk person. Med det nya
regelsystemet har man därför i första hand tagit sikte på sådana transaktioner
som har kunnat genomföras av den anledningen all något reellt
tvåpartsförhåUande inte har förelegat mellan förelaget och dess ägare. Sådana
transaktioner kan t. ex. ha bestått i att man i fåmansföretagel har träffat för
ägarna särskilt förmånliga avtal om disposition av bil och lokaler eller att
man har tillämpat en felaktig prissättning vid överlåtelse av egendom mellan
företaget och ägarkretsen. Avsikten med den nya lagstiftningen har å andra sidan
inte varit att genomföra någon allmän skärpning av beskattningen av
fåmansföretagen.
1 samband med tillkomsten av lagstiftningen om
fåmansföretag uttrycktes i olika sammanhang farhågor för att reglerna i många
fall skulle få inte önskvärda beskattningseffekter. Kritiken avsåg bl. a. de
genom lagstiftningen genomförda begränsningarna i rätten att vid
inkomsttaxeringen fördela inkomst från företaget mellan företagsledaren och
hans make och barn.
På förslag av den nya regeringen gjordes hösten 1976 en
uppmjukning av villkoren för individuell beskattning av make och barn (prop.
1976/77: 41. SkU 1976/77: 12, rskr 1976/77: 97, SFS 1976: 1094-1098).
Reglerna har nu hunnii vara i kraft under ca ett och ett
halvt år och de har tillämpats vid 1977 års taxering. Jag har från
taxeringshåll inhämtat att erfarenheterna av regelsystemet i slort sett är
goda. Med hänsyn härtill finns det enligt min mening inte skäl att nu göra
någon mer genomgripande översyn av lagstiftningen på området. Detta utesluter
inte att det i ett senare skede, då ytteriigare erfarenheter har vunnits vid
tillämpningen, kan finnas anledning att se över systemet. På ett par punkter
finns det emellertid skäl att redan nu vidta vissa justeringar. Kritiken av
reglema har varit särskilt stark när det gäller värderingen av bilförmåner och
behandlingen av tantiemavsättningar. Jag delar uppfattningen att reglerna i
dessa avseenden inte är tillfredsställande och att en omedelbar justering är
påkallad. Jag kommer därför i det följande att föreslå ändrade regler på dessa
områden.
1 detta sammanhang vill jag nämna att man från
småföretagarhåll också har riktat kritik mot att taxeringsmyndigheterna ofta
har intagit en restrik-
Prop. 1977/78: 40 41
tiv hållning lill egenföretagares yrkanden om avdrag för
utbildningskostnader. Man har också efterlyst regler som skulle ge
egenföretagarna möjligheter att vid taxeringen få avdrag för konsultkostnader
som uppkommer i samband med upprättandel av självdeklarationer och vid
taxeringsprocesser. Enligl min mening finns det dock inle någol behov av alt
nu ändra beskattningsreglerna på dessa områden. För fåmansföretagen gäller här
samma regler som för andra skattskyldiga. Utbildnings-, konsult- och processkostnader
är avdragsgilla endast under förutsättning alt de kan anses ha nedlagts för all
förvärva eller bibehålla intäkterna i den skatlskyldiges förvärvskälla. Detta
är en för nuvarande avdragssyslem grundläggande princip, som gäller för alla
kategorier av skattskyldiga och för alla inkomstslag. Jag anser det varken
lämpligt eller ens möjligt att i detta lagstiftningsärende ta upp dessa
avdragsfrågor till omprövning.
3.3.2 Beskattning av bilförmån
Genom 1976 års lagstiftning infördes en specialregel för
värdering av bilförmån som har åtnjutits av företagsledare i fåmansföretag
eller av honom närstående person. Regeln bör ses mot bakgrund av de allmänna
principer som tillämpas vid värderingen av bilförmån i tjänst.
Bortsett från nämnda specialregel innehåller KL inte någon
särskild bestämmelse om värdering av bilförmåner. Riksskatteverket (RSV) har
emellertid utfärdat anvisningar i ämnet vilka har blivit normgivande för
taxeringsmyndigheternas bedömning (senast RSV Dt 1976: 27). En redogörelse för
det huvudsakliga innehållet i dessa anvisningar har lämnats i avsnitt 2.2.2.
Beträffande värderingsprinciperna vill jag här endast erinra om att RSV har
angivit riktvärden för värderingen av bilförmån i tjänst med utgångspunkt i den
disponerade bilens prisklass och den privata körsträckans längd. Med hänsyn
till den kritik som har riktats mot specialregeln för fåmansföretag - vartill
jag strax återkommer - är det av särskilt intresse att se vilka krav RSV har
uppställt när det gäller att i det enskilda fallet uppskatta omfattningen av
den privata kömingen. Enligt anvisningarna kan det antas att godtagbar
utredning angående omfattningen av den privata körningen ofta inte kommer att
föreligga, varför det i dessa fall blir nödvändigt att bygga på en
schablonregel. Enligt den schablonregel som i enlighet härmed har intagits i
anvisningarna bör i sådana fall då det inte har visats eller gjorts sannolikt
att den privata körsträckan varit kortare eller längre och då anvisningarna i
övrigt inte ger anledning till en annan bedömning - förmånsvärdet beräknas med
utgångspunkt från en antagen årlig privat körsträcka av I 000 mil.
Anvisningarna innehåller dessutom en föreskrift enligt vilken förmånsvärdet
inte utan särskilda skäl bör tas upp till lägre belopp än som motsvarar 500
mils privatkörning.
Enligt den år 1976 införda specialregeln för fåmansföretag
skall - såvitt gäller företagsledare i sådant företag eller honom närstående
person - vid värderingen av bilförmån anses att bilen i privat bruk har körts
minst 1 000
Prop. 1977/78: 40 42
mil. Jag har i avsnitt 2.2.2 redogjort för de motiv som
låg bakom denna regel. Ett huvudskäl var att det särskilt beträffande
företagsledare i fåmansföretag och honom närstående personer i praktiken hade
visat sig svårt att fä klarhet angående omfattningen av den privata körningen. En
bidragande orsak till denna svårighet ansågs vara att det i dessa fall normalt
inte har förelegat något reellt tvåpartsförhåUande. Lagregeln har formulerats
som en ovillkorlig minimiregel, som alltså i princip inte kan brytas genom
olika former av bevisning från de skattskyldigas sida. Det bör dock erinras om
att RSV i sina anvisningar för beskattning av fåmansföretag har öppnat vissa
möjligheter till jämkning (RSV Dt 1976: 35). Enligt dessa anvisningar gäller
vidare att visst tillägg skall göras till värdet av företagsledares bilförmån,
om företaget har anskaffat en dyrare bil än som kan anses erforderligt med
hänsyn till verksamheten. Tillägget skall i princip motsvara den del av
kostnaderna för resor i verksamheten som överstiger vad som motsvarar normala
bilkostnader i företagel.
Specialregeln
har utsatts för stark kritik från småföretagarnas sida. Kritiken har särskilt
tagit fasta på all det i princip inte finns några möjligheter att frångå regeln
genom motbevisning. Det har påpekats att det ofta förekommer fall där det på
olika sätt finns möjligheter att styrka att den privata körsträckan väsentligt
understiger 1 000 mil. I de fall då den privata körningen är mycket begränsad
är del enligt kritikerna stötande att företagsledaren eller honom närstående
person skall behöva bli beskattad för sä pass omfattande privatkörning som 1
000 mil. Man har från småföretagarhåll också påpekat bl. a. att minimiregeln
saknar motsvarighet för andra kategorier av skattskyldiga som också har
möjligheter alt utnyttja arbetsgivarens bil för privata ändamål.
För egen del får jag anföra följande. Den kritik som har
riktats mot schablonregeln om värdering av förmån av fri bil i fåmansföretag
anserjag i princip vara befogad. Genom en alltför stram utformning av regeln har
man i princip avhänt de skattskyldiga alla möjligheter att genom olika former
av bevisning bryta presumtionen om minst I 000 mils körning. Det är uppenbart
att detta i enskilda fall kan leda till en omotiverad skattebelastning. Jag
anser också att man så långt del är möjligt bör undvika särregler för en viss
kategori av anställda. Samtidigt vill jag tillägga att jag delar den
uppfattning som kom till uttryck i förarbelena till lagstiftningen om fåmansföretag.
nämligen att dispositionsrätten till en bil kan ha större betydelse för en
företagsledare i ett fåmansföretag än för annan anställd. Det förhållandet gör
att det fortfarande kan finnas anledning att tillämpa något striktare
bevisregler i fråga om förelagsledare i fåmansföretag. Delta sammanhänger ju
bl. a. med att det normalt inte föreligger något egentligt tvåpartsförhåUande
mellan företaget och förelagsledaren.
Jag är alltså beredd all förorda någon form av ändring av
den nu gällande regeln för värdering av förmån av fri bil i fåmansföretag. En
möjlighet är att mjuka upp den nuvarande regeln så att de skattskyldiga får
möjlighet att
Prop. 1977/78:40 43
under vissa förutsättningar bryta presumtionen om minst I
000 mils privatkörning. Jag anser emellertid all man genom en sådan begränsad
ändring inte på ett tillfredsställande sätt tillgodoser kravet pä en så långt
möjligt lik- formig reglering för alla grupper av anställda. Jag anser
det önskvärt att Uppnå en mer samlad lösning av frågan om värdering av
bilförmåner.
Det ligger då nära till hands att reglera frågan med en
teknik liknande den som tidigare har använts beträffande avdrag för kostnader
för resor rned egen bil lill och från arbetet vid inkomst av tjänst. I punkt 4
av anvisningarna lill 33 S KL har angivits vissa allmänna normer för
bestämmande av sådant avdrag, varefter det har överlåtits åt RSV att närmare
ange hur avdragsberäkningen skall ske. En motsvarande ordning synes med fördel
kunna användas också i fråga om bilförmånerna. Kompetensen att besluta om
verkstäUighetsföreskrifter ligger numera primärt hos regeringen. Regeringen
kan dock tilläggas rätt att delegera denna uppgift till viss myndighet. När det
gäller frågan om värdering av bilförmåner bör sådan delegering lämpligen ske
till RSV. Genom att anlita denna teknik får man utrymme för den flexibilitet
som är nödvändig på området. Del är samtidigt en fördel att reglerna härigenom
på ett annat sätt än hittills blir direkt bindande för taxeringsmyndigheterna.
Utgångspunkten bör vara att förmånsvärdet i princip skall
motsvara den inbesparing av kostnader som den anställde gör genom bilförmånen.
Värdet bör med andra ord motsvara de kostnader som han skulle ha haft om han
själv hade ägt bilen. Det är naturiigtvis inte möjligt att i varje enskilt fall
göra en exakt beräkning av dessa kostnader. Värderingen mäste i stället liksom
hittills grundas på vissa schabloner. Dessa bör så långt det är möjligt baseras
på uppgifter om genomsnittliga faktiska kostnader för bilar i olika pris- och
årsklasser vid olika årliga körsträckor. Schablonen bör liksom hittills kunna
frångås i särskilda fall, t. ex. när fåmansföretag har anskaffat bil som
uteslutande eller så gott som uteslutande är avsedd för företagsledarens eller
honom närstående persons privata bruk eller när bilen i annat fali har
anskaffats huvudsakligen för förmånshavarens privata bruk. Vad jag nu har
anfört innebär inte någon egentlig avvikelse från de principer som har legat
till grund för RSV:s nuvarande anvisningar. En annan sak är att det framdeles
kan bli aktuellt att justera värdenivån för bilförmånerna med hänsyn till den
faktiska kostnadsutvecklingen.
Den fråga, som närmast har föranlett mig att föreslå en
ändrad reglering på detta område, gäller de normer som skall tillämpas vid
fastställande av den privata körsträckan. Även i framtiden behövs någon form av
presumtionsregel för de fall då tillräcklig utredning saknas. Såväl RSV:s
nuvarande anvisningar som specialregeln för fåmansföretag utgår från en årlig
körsträcka på I 000 mil. Tillgängliga uppgifter tyder på att privatägda bilar
genomsnittligt selt utnyttjas för åriiga körsträckor som klart överstiger 1
000 mil. Mönstret är med all sannolikhet detsamma i sådana fall där den skattskyldige
på grund av sin anställning har fått förmånen alt fritt utnyttja bil
Prop.
1977/78:40 44
som arbetsgivaren tillhandahåller. Med hänsyn till att det
således mer sällan torde förekomma att en bil som fritt får disponeras för
privat bruk används för årliga körsträckor understigande I 000 mil är del
enligt min mening motiverat att i de fall då utredningen i det enskilda fallet
inte visar annal utgå ifrån att den privata körsträckan har uppgått till minst
detta milan-tal.
Jag
föreslär däiför alt man inför en presumtionsregel som innebär all skattskyldig
skall anses ha kört bilen i prival bruk minsl I 000 mil. Om del inte föreligger
några begränsningar i dispositionsrätten bör ett påstående om mindre sträcka än
I 000 mil godtas endast om den skattskyldige kan göra sannolikt alt körsträckan
har varit mindre. Det är inte möjligt att här närmare precisera beviskravet.
Jag vill dock som exempel nämna alt uppgifter ur en konlinueriigt förd
körjoumal många gånger bör kunna godtas om inte uppgifterna motsägs av övriga
omständigheter. Jag vill samtidigt understryka all presumtionsregeln endast
anger en nedre gräns. Ofta torde den faktiska privata körsträckan väsentligt överskrida
I 000 mil. Det bör vara möjligt att i föreskrifierna ange typfall där en längre
körsträcka presumeras. t. ex. fall där bilen endast i obetydlig utsträckning
har använts i tjänsten.
Den
presumtionsregel som jag nu har föreslagit är avsedd att tillämpas generellt,
dvs. även beträffande företagsledare i fåmansföretag. En företagsledare i ett
fåmansföretag - eller den som är närstående till honom -bör alltså i likhet med
anställda i allmänhet ha möjlighet att bryta presumtionen om minst I 000 mils
privat körning. Det är en annan sak att man när det gäller fåmansföretagen ofla
kan ha anledning att ställa större krav på bevisningen för att presumtionen
skall brytas. Detta sammanhänger med att det i dessa fall ofta råder
intressegemenskap mellan förelaget och förmånshavaren.
Förmånsvärdet bör liksom hittills kunna jämkas nedåt, om
det är uppenbart att förmånshavaren disponerar en väsentligt större och dyrare
bil än han med hänsyn till sitt inkomstläge och sina förhållanden i övrigt
skulle ha hållit sig med om han själv hade stått för kostnaderna för bilen.
Somjag redan har nämnt behandlar RSV i sina anvisningar
särskilt det fallet att ett fåmansföretag har anskaffat en betydligt dyrare bil
än som behövs för verksamheten. Enligt anvisningarna skall i sådana fall visst
tillägg göras till det förmånsvärde som beräknas för företagsledaren eller
honom närstående person. Jag anser att samma princip bör tillämpas även i fortsättningen
och att den bör komma till uttryck i lagtexten.
I förarbetena till 1976 års lagstiftning och i RSV:s
anvisningar berörs även frågan om företagets rätt till avdrag för kostnader för
en bil som är dyrare än verksamheten kräver. Enligt vad jag har erfarit avser
företagsskatteberedningen att lägga fram förslag som berör denna fråga. Resultatet
av beredningens arbete bör inle nu föregripas genom lagstiftning. 1 avvaktan
på beredningens förslag får det liksom hittills överlåtas åt praxis att
Prop.
1977/78:40 45
pröva frågan om företagets avdragsrätt i här berörda fall.
Beträffande värdering av bilförmåner föreslår jag alltså
att nuvarande specialregel för fåmansföretag ersätts av mer generella
bestämmelser. Dessa bör tas in i 42 S KL och anvisningama till denna paragraf I
42 S KL bör anges att regeringen eller efter regeringens bemyndigande RSV för
varje kalenderår skall fastställa föreskrifter för värdering av bilförmän. Ultrycket
bilförmån bör definieras som sådan förmån att för privat bruk få utnyttja bil
som tillkommer skattskyldig på grund av anställning eller uppdragsförhållande
eller av annan liknande grund. Denna definition är avsedd att täckii även de
fall då arbetsgivare tillhandahåller s. k. leasingbil eller då skattskyldig på
grund av anställning, medlemskap i förening e. d. har fåll rätt att på
förmånliga villkor hyra bil. Definitionen täcker bl. a. också det fall då
närstående till företagsledare i fåmansföretag har fått utnyttja bil för
prival bruk. I anvisningarna till 42 § KL bör anges de huvudprinciper som
skall följas vid fastställande av värderingsföreskrifterna. Värderingen skall
ske enligt schablon som grundas pä genomsnittliga faktiska kostnader för
innehav av bilar i olika pris- och årsklasser vid olika årliga körsträckor.
Bilen skall anses ha körts minst I 000 mil i privat bruk
under årel. om den skaltskyldige inte kan göra sannolikt att den privata
körsträckan har varit mindre. Har företagsledare i fåmansföretag eller honom
närstående person fått disponera en bil som är betydligt dyrare än som fordras
för verksamheten, skall lill det förmånsvärde som beräknas enligt schablonen
läggas ett belopp som kan anses molsvara skillnaden mellan de faktiska
kostnadema för bilens användning i verksamheten och de för verksamheten
erforderliga kostnaderna. Om en bil har anskaffats helt eller huvudsakligen
för förmånshavarens privata bruk, skall värdet av förmånen bestämmas till ett
belopp motsvarande hela eller den huvudsakliga delen av de bilkostnader som
har påförts förelagets verksamhet. Sistnämnda regel får dock inte leda till att
förmånsvärdet besiäms till lägre belopp än det som framkommer enligt
schablonen.
De nya reglerna bör tillämpas försia gången vid 1979 års
taxering.
3.3.3. Avdrag för taiiliciiiaysältniiigar o. d.
Rörelsedrivande fåmansföretag har i regel fått avdrag för
lön lill företagsledaren utan all lönens skälighet har prövats av
taxeringsmyndigheterna. Löneutbetalning har därmed i praktiken godtagits som
en metod för att undvika dubbelbeskattning.
Det har varit vanligt att de mindre aktiebolagen i
resultatutjämnande syfte har gjort skuldavsättningar i bokslutet för
lönetillskott, tantiem o. d. till aktieägarna. Enligt tidigare gällande regler
fick bolagel avdrag för sådana avsättningar vid laxeringen för det
beskattningsår som avsättningarna hänförde sig till. Företagsledaren
beskattades emellertid i regel för beloppet först vid taxeringen för det därpå
följande beskattningsåret, eftersom be-
Prop. 1977/78:40 46
loppet först då ansågs känt och därmed tillgängligt för
lyftning.
Genom 1976
års lagstiftning föreskrevs att fåmansbolagen i fortsättningen skulle få
avdrag för avsättning till tantiem o. d. till företagsledare och närstående
till honom först vid taxeringen för det år då beloppet hade betalats ut. RSV
har utfärdat anvisningar för tolkning och tillämpning av den nya regeln. Jag
hänvisar till den redogörelse för anvisningarnas innehåll som har lämnats i
avsnitt 2.2.3.
1
riksdagsmotioner (1975/76: 1040. 1976/77: 320) och i den allmänna
skattedebatten har riktats kritik mot den lösning som valdes genom 1976 års
lagstiftning. Lösningen har ansetts medföra att det blir svårt eller omöjligt
att använda tantiem o. d. för resullalreglering. Man har därför önskal att
företagsskatteberedningens förslag i betänkandet (SOU 1975: 54) Fåmansbolag i
stället skall genomföras efter vissa kompletteringar. Detta förslag innebär
att bolaget får avdrag enligt tidigare gällande regler, medan fö-relagsledai-en
beskattas för avsättningen redan vid taxeringen för det år som avsättningen
avser.
För egen
del får jag anföra följande. Avsikten med 1976 års lagstiftning var inle att
hindra alt löneutbetalningar lill aktieägare i fåmansägda aktiebolag används i
syfte all nollställa bolagets resultat och därmed eliminerar den
dubbelbeskattning som annars träffar aktiebolagens vinster. Syftet var i
stället att hindra att sådana aktiebolag och deras delägare genom skuldavsättningarna
skaffade sig en skattekredit som inte stod andra företagsformer lill buds.
Samtidigt ansågs det angelägel att förbättra taxeringsmyndigheternas
kontrollmöjligheter. Vill man nå dessa resultat finns två huvudalternativ för
att lösa frågan. Antingen kan man låta bolaget få avdiag enligt äldre regler
och tidigarelägga företagsledarens beskattning eller ocksä kan man skjuta upp
bolagets avdrag till det år då företagsledaren beskattas.
Somjag redan har nämnt valde företagsskatteberedningen del
första huvudalternativet. När beredningens förslag remissbehandlades påpekade
flera remissinstanser att förslaget skulle medföra praktiska svårigheter. Ett
problem var att förelagsledaren inte alltid kunde känna till beloppets storlek
när han upprättade sin självdeklaration. Det skulle därför bli nödvändigt att
införa regler som gjorde det möjligt att i efterhand justera deklarationen.
Problem skulle vidare uppkomma i fråga om preliminärskatlen på beloppet samt
beträffande de kontroll- och arbetsgivamppgifter som förelaget hade att lämna.
Enligl min mening är dessa invändningar alltjämt bärande och man bör därför
försöka lösa frågan på annat sätl än beredningen föreslog.
Genom 1976
års lagstiftning valdes det andra huvudalternativet. Enligt den lagregel som då
infördes får bolaget inte avdrag förrän det avsatta beloppet har betalats ut.
Denna regel har ansetts alltför restriktiv. Jag delar uppfattningen att en
tolkning av lagregeln strikt efter ordalydelsen alltför mycket begränsar
möjligheterna att använda lön. tantiem o. d. i resultatut-
Prop. 1977/78:40 47
jämnande syfte. RSV har emellertid i sina anvisningar
tolkat lagregeln så all del för avdragsrält är tillräckligt all beloppet har
varit tillgängligt för lyftning och att denna förutsättning skall anses
uppfylld redan när beloppet har gottskrivits företagsledaren. Denna tolkning,
som enligt min mening slår i god överensstämmelse med lagstiftningens gmnder.
ger utrymme för en smidigare tillämpning. En viktig fråga är hur stora krav man
i praktiken släller på utredningen angående tidpunkten för gottskrivningen.
Även i detta avseende anserjag att RSV har anvisat en lämplig lösning. Anvisningarna
synes nämligen innebära alt man skall godta en uppgifl om att gottskrivning har
skell före räkenskapsårets utgång, under förutsättning all
preliminärskalteavdrag har gjorts IVån beloppet och skatten har betalats in
under den uppbördstermin som infaller närmast efler räkenskapsårets utgång
samt all beloppet i vederbörlig ordning redovisas i löneredovisning och pä
kontrolluppgift. Den praktiska konsekvensen är att bolaget efter
räkenskapsårets utgång har viss tid att göra en bedömning av hur stort belopp
som skall tillgodoföras i form av tantiem o. d. Denna lid uppgår till 18
dagar, om räkenskapsåret utgår vid någon av de tidpunkter som anges i 12 S
första stycket bokföringslagen (1976:125). I andra fall kan den uppgä lill 1
månad och 18 dagar. Genom regelbunden resultatuppföljning och ett preliminärt
bokslut bör bolagen i regel kunna göra gottskrivningen inom den angivna tiden.
Vid det definitiva bokslutet kan del naturligtvis visa sig alt gottskrivningen
inte motsvarar bolagels hela överskott. Med hänsyn till de övriga
resultatreglerande åtgärder som skattesystemet tillåter är det dock inle
nödvändigl att tantiem o. d. utgör den "'sista'" resultatutjämnande
poslen.
Resultatet
av mina överväganden är all jag ansluter mig till den lösning som RSV har
anvisat. Jag föreslår att nuvarande lagregel kompletteras så att del klart
framgår att förutsättningarna för avdrag är uppfyllda om tantiem eller
liknande ersäitning har blivit tillgänglig för lyftning under räkenskapsåret.
Det föreslagna tillägget bör göras tillämpligt fr. o. m. 1978 års taxering.
Del är lämpligt att liksom hittills överlåta åt RSV att i
sina anvisningar avgränsa tanliembegreppet och precisera vilka utredningskrav
som bör gälla beträffande lidpunkten för gottskrivning m. m.
3.4 Extra avdrag för exportkreditkostnader
Exportkreditstöd i form av ett extra avdrag vid
inkomsttaxeringen kan medges svenska företag vid exportaffärer, om det finns
anledning att anta all utländska konkurrenter har tillgång till
exportkreditstöd. Stödet innebär att ett extra avdrag medges vid såväl den
statliga som den kommunala inkomsttaxeringen med belopp motsvarande skillnaden
mellan refinansieringsränlan och exportkrediträntan, dock högst 4 % av den del
av exportkrediten som inte är återbetald vid beskattningsårets ingång.
Nuvarande
Prop.
1977/78: 40 48
regler om exportkreditstöd infördes år 1975 (prop.
1975/76: 72. SkU 1975/76: 22. rskr 1975/76: 100. SFS 1975: 1150). I avsnitt 2.3
har redogjorts för de förulsällningar som gäller för alt stöd skall utgä. Jag
vill här endast erinra om att det fordras alt exporten avser kapitalvara och
all exportkrediten uppgår till minst 1 milj. kr.
Under vären 1977 har chefen för handelsdepartementet -
efter regeringens bemyndigande - tillsati en utredning (H 1977: 01) om
exportfinansieringen. I ulredningens direktiv fianihälls alt del slär klart
att den svenska exporten trots olika åtgärder frän statsmakternas sida - bl. a.
ifrågavarande lagstiftning om avdrag för exporikreditkostnader - arbetar under
mindre gynnsamma betingelser än som erbjuds i flera andra länder. Utredningen
bör enligt sina direktiv pröva om nuvarande system för finansiering eller stöd
för finansiering kan förbällras och om behov därutöver föreligger av all
tillskapa nya finansieringsformer. Del anges alt utredningens arbete bör
bedrivas skyndsamt.
Med hänsyn lill nämnda utredningsarbete är det enligt min
mening olämpligi alt i detta sammanhang göra någon mer fullsländig iilvärdering
av effektema av gällande lagstiftning om exportkreditsiöd. I ett par avseenden
anserjag del dock vara angelägel alt snarast utvidga möjligheterna till siöd.
Jag tänker härvid på stödets begränsning lill kapitalvaror och till
exportkrediter överstigande 1 milj. kr. Efter samråd med chefen för handelsdepartementet
lägger jag därför nu fram förslag lill ändringar i dessa tvä hänseenden.
All nuvarande regler inte omfatiar export av
konsiiltljänster torde främst ha berott pä alt exporlkrediler lidigare var
niindre vanliga i dessa fall. Under senare tid har emellertid kreditgivningen
blivit alltmera betydelsefull vid expon av konsulttjänster, härunder
inbegripet tjänster i samband med entreprenadarbeten. Dessa krediter gäller
ofta myckel slora belopp och löper med kredittider pä upp lill lio ar.
Kredilkonkurrens har uppstått bl a. däiför att konsultföretag i flera länder
har tillgäng till samma kreditsubventioner som gäller för kapitalvaruexporl.
Della medför alt de svenska konsultföretagens konkurrensläge har försämrats i
jämförelse med vad som gäller för flertalet av de viktigaste konkurrenterna.
Enligl min mening är det angeläget att detta förhällande rättas lill. Jag
föreslär därför alt konsulttjänster blir berälligade lill exportkreditstöd
under samma förulsättningar som f. n. gäller för kapitalvaror.
F. n. kan exporlkredilstöd medges endasl om kredit lämnas
för mer än hälften av den avtalade köpeskillingen, dock minst 1 milj. kr. Delta
medför all mindre och medelstora företag i åtskilliga fall torde sakna
möjligheler alt utnyttja stödet och alt deras konkurrensläge däiför är
ogynnsammare än mänga utländska konkurrenters. Både av administrativa skäl och
med hänsyn lill att den export som erhåller stöd skall vara av samhällsekonomisk
belydelse ärdel dock lämpligi att kräva att exportkrediten ärav viss
omfattning. Jag föreslär all nuvarande beloppsgräns sänks lill 0.5 milj. kr.
Prop.
1977/78:40 49
De nya reglerna bör träda i kraft snarasl möjligt och
tillämpas i fråga om exportkreditavtal som ingås under tiden den I september
1977-31 december 1979.
3.5 Schablonavdrag för egenavgifter
Är 1976 ändrades reglerna för rördseidkares och
jordbrukares avdrag för egenavgifter. Tidigare gällde att egenavgifterna fick
dras av i form av allmänt avdrag och att de avgifter som belöpte pä inkomstema
under ett beskattningsår var avdragsgilla först vid taxeringen för del därpå
följande beskaltningsäret. Enligt de nya reglerna fär egenavgifter på inkomsl
av rörelse och jordbruksfastighet dras av som omkostnad i förvärvskällan. I
princip innebär de nya reglema också att avgiftema fär avräknas redan mot de
inkomster som de belöper på. Med hänsyn till avgiftsreglernas utformning har
del dock inte ansetts möjligt att vid taxeringen för ett vissl beskattningsår
medge avdrag förde på året faktiskt belöpande avgiftema. I stället har valls en
lösning som innebär alt avdraget för det löpande beskattningsårets avgifter
besiäms schablonmässigt till viss andel av det s. k. avgiftsunderlaget. Detta
motsvarar nettointäkten av förvärvskällan före schablonavdraget, minskad med
bl. a. sjukpenning och liknande ersättning. Avdraget utgör enligl huvudregeln
10 % av den del av underlaget som inte överstiger 10 000 kr.. 20 % av
underlaget mellan 10 000 kr. och 100 000 kr. samt 15 % av överskjutande del av
underlaget. För vissa skattskyldiga, som betalar väsentligt lägre avgifter än
andra, utgör avdraget dock bara 4 % av underlaget. Om de slutliga egenavgifter
som påförs för visst beskattningsår avviker från det vid laxeringen medgivna
schablonavdraget, sker en avstämning vid följande års taxering.
De nya
reglema om schablonavdrag tillämpades första gången på 1976 års inkomster.
.\ren 1977 och 1978 kommer egenavgifterna all ligga ett par procentenheter
högre än under är 1976. Fråga uppkommer då om man bör höja de procentsatser som
enligt huvudregeln tillämpas vid beräkning av avdraget (10, 20 resp. 15 %). När
man tar ställning till den frågan, bör man hålla i minnet att schablonen är
avsedd att täcka en mängd situationer med mycket varierande avgiftsuttag. Det
ligger i sakens nalur att avdraget ofta inte exakt överensstämmer med de
slutliga egenavgifterna. I vissa fall blir avdraget för högt, i andra fall för
lågt. Genom avstämningen i efterhand tillses att slutresultatet blir riktigt.
Mot den bakgrunden anserjag inte att den avgiftshöjning som i förhållande till
år 1976 inträffar under åren 1977 och 1978 är tillräckligt slor för alt
motivera en höjning av procentsatserna för schablonavdraget. 1 detta sammanhang
vill jag framhålla att nuvarande avdragsregler får ses som ett provisorium som
tillämpas i avvaktan på att reglerna för socialförsäkringsavgifter ses över. Pensionskommittén
(S 1970: 40) har nyligen i betänkandet (SOU 1977: 46) Pensionsfrågor m. m. lagt
fram förslag om enhetligare och mer lättiUämpade regler för avgiftsbe- 4 Riksdagen 1977178. I saml. Nr
40. Bilaga 3
Prop. 1977/78:40 50
räkning. Förslaget är avsett att träda i kraft den I
januari 1979. När statsmakterna tar slällning lill förslagel. kan det finnas
anledning all överväga en mer genomgripande omläggning av avdragsreglerna för
egenavgifter och att därvid ånyo pröva möjligheterna att vid taxeringen medge
avdrag för de på beskattningsåret faktiskt belöpande avgifterna.
Huvudregeln för beräkning av schablonavdrag bör alltså
enligt min mening tills vidare lämnas oförändrad. I ett par andra avseenden
bör däremot avdragsreglerna redan nu justeras. Reglerna är tvingande i den
meningen att avdrag skall beräknas oberoende av den skallskyldiges yrkande så
snart de i K L angivna förulsällningarna för avdrag är uppfyllda. I vissa fall
kan detta leda lill alt avdrag beräknas på viss inkomst trots alt det redan vid
taxeringen slår klan au egenavgifter inte kommer alt ulgä pä inkomsten eller
att avgiftema kommer att betydligt understiga avdragsbeloppet. Det för höga
avdraget skall vid påföljande taxering återföras till beskattning. Ell sådani
syslem kan medföra olägenheierbåde förde skallskyldiga och för de myndigheler
som har hand om taxering och avgiftsberäkning. Jag anser att avdragsreglerna
bör ändras så att klart omotiverade avdrag i fortsättningen kan undvikas.
En
anledning till alt schablonavdraget kan bli för stort är att de inkomstbegrepp
som tillämpas vid inkomsttaxering och avgiftsdebitering inle helt stämmer
överens. Avdraget beräknas på inkomsl som enligl KL utgör rörelse- eller
jordbruksinkomsl. Det förekommer ibland - l. ex. i fråga om inkomsl av
skogskörslor - alt inkomst, som enligt KL är rörelse- eller jordbruksinkomsl.
skall anses ulgöra inkomsl av anställning enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring. AFL (omtryckt 1977:630). På sådan inkomst uttas inte några
egenavgifter. Inkomsten bör i sådana fall kimna undantas från underiagel för
schablonavdrag. Det är dock inte lämpligt att ålägga taxeringsmyndigheterna att
ex officio pröva denna fråga. Det får i stället ankomma på den skattskyldige
att ta initiativet. Jag föreslår att punkt 2 a av anvisningarna till 22 § KL
kompletteras med en bestämmelse som innebär att underlaget för schablonavdrag
pä begäran av den skatlskyldige skall minskas med inkomsl som utgör
anställningsinkomst enligt AFL. Del får i första hand ankomma på den skatlskyldige
själv alt lämna den ulredning som behövs för att bedöma frågan.
Som jag redan har nämnt utgör schablonavdraget för en
särskild grupp av skattskyldiga endasl 4 % av underlaget. Skälet till all denna
procentsats tillämpas är att dessa skattskyldiga i regel inte betalar annan
egenavgift än allmän arbetsgivaravgift. Regeringen har föreslagit att den
allmänna arbetsgivaravgiften fr. o. m. är 1978 skall sänkas med två
procentenheter vilket innebär att den avvecklas i det inre stödområdet och i
övriga landet sänks från 4 % till 2 % (prop. 1977/78: 54). Vidare gäller att
egenavgift i form av allmän arbetsgivaravgift tas ut endast på inkomsl som
överstiger vissl belopp. Det avgiftsfria beloppet uppgår fr. o. m.år 1977 till
30 000 kr. Som jag redan har nämnt ligger det i de skattskyldigas eget intresse
att
Prop. 1977/78:40 51
undvika ell omotiverat eller alltför högt avdrag. Jag
föreslår däiför att avdragsreglema för här ifrågavarande skattskyldiga ändras
i Ivå hänseenden. Fr. o. m. inkomståret 1978 bör schablonavdraget nedsättas
lill 2 % av underlaget. Vidare bör fr. o. m. 1978 års taxering gälla att
avdraget skall beräknas endasl på sådant underlag eller del därav för vilket
allmän arbetsgivaravgift skall ulgä. Vid prövning av denna fråga bör
taxeringsmyndigheten av praktiska skäl kunna utgå ifrån all hela underlaget
motsvarar sädan inkomst av annat förvärvsarbete som avses i 4 S första styckei
lagen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift. Jag vill erinra om att
underlaget, enligl vad jag lidigare har föreslagit, inte omfallar vad som utgör
anslällningsinkomst enligl AFL om den skaltskyldige själv har begäri all sådan
inkomsl skall avräknas vid fastställande av underlaget. Genom den nu föreslagna
bestämmelsen hindrar man att schablonavdrag beräknas pä den del av underiagel
som understiger del avgiflsfiia beloppet eller på sådan inkomst av verksamhel
i inre stödområdet som fi'. o. m. år 1978 äi' undania-gen från allmän
arbetsgivaravgift.
4 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
all regeringen föreslår riksdagen
att antaga inom budgetdepartementel upprättade förslag
till
1.
lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370).
2.
lag om ändring
i lagen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt.
3.
lag om ändring
i lagen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt.
4.
lag om ändring
i lagen (1973:423) om avdrag vid inkomsttaxeringen avseende kosinad för
exportkredit.
Förslagen
bör fogas till regeringsprotokollel i detta ärende som hi- liaiig t.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bihang I
1
Förslag till
Lag
om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom
föreskrives att 42 S. punkt 2 a av anvisningarna till 22 §, punkt 3 b av
anvisningarna till 29 S. punkt I av anvisningarna till 41 S samt anvisningarna
till 42 § kommunalskaltelagen (1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
42 S'
Värdel av bostadsförmån skall beräknas med ledning av i
orten gällande hyrespris eller, i saknad av tillfälle till sådan jämförelse,
efter annan grund, som må finnas lämplig.
Värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som
ingå i lön eller annan inkomst, beräknas efter ortens pris.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
beräkning av värde av förmån av att för prival bruk få ulnylija
arbetsgivaren tiUhörig bil skall, såvilt gälter företagsledare i fåmansföretag
eller honom närstående person, anses som om bilen i privat bruk körts minst
1000 mil. (Se vidare anvisningarna.)
Regeringen eller efter regeringens bemyndigande
riksskalieverket fastställer för varje kalenderår föreskrifter för värdering
av bilförmån enligt de grunder som anges i anvisningarna. Med bilförmån
förslås sådan förmån att för privat bruk få utnyttja bil som lillkommer
skallskyldig på grund av anställning eller nppdrag.sföritållande eller (/r
{innan liknande grund.
(Se vidare anvisningarna.) Anvisningar
till 22 §
2.a.2 Vid beräkning av nettointäkt av här i riket belägen jordbruksfastighet
som brukats av skattskyldig, som är fysisk person, medges schablonavdrag för
egenavgifter enligt bestämmelserna i denna punkt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Schablonavdraget
beräknas på ett underlag som motsvarar den skattskyldiges nettointäkt av jordbruksfastigheten,
beräknad enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt före
schablonavdraget, minskad med dels sjukpenning eller annan ersättning som
avses i punkt 14 av anvisningama till 21 §, dels underskott av annan här i
riket belägen jordbruksfastighet som brukats av den skattskyldige.
' Senaste lydelse 1976:85. ' Senaste lydelse 1976:1094.
Schablonavdraget
beräknas på ett underlag som motsvarar den skattskyldiges nettointäkt av jordbruksfastigheten,
beräknad enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt före
schablonavdraget, minskad med dels sjukpenning eller annan ersättning som avses
i punkt 14 av anvisningama till 21 §, dels underskott av annan här i riket belägen
jordbruksfastighet som brukats av den skattskyldige, dds -
Prop.
1977/78:40 53
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
om den skattskyldige begär det -intäkt som är att hänföra
till inkomst av anställning enligt 11 kap. 2 § första slyckel lagen (1962:381)
om all män försäkring.
Motsvarande gäller beträffande skattskyldig som är
delägare i handelsbolag (jfr 53 S 2 mom.).
Beskattas enligt tredje stycket av anvisningarna till 52 §
medhjälpande make för del av inkomst av verksamhet, som bedrives av den andra
maken, skall schablonavdrag för egenavgifter beräknas särskilt för envar av
makarna.
Schablonavdraget utgör - såvida Schablonavdraget utgör - såvida
annat icke följer av sjätte siycket - annat icke följer av
sjätte och sjiin-
10 procent av den del av underiagel de styckena - 10 procent av den
som icke överstiger IOOOO kronor, del av underlaget som icke översti-
20 procent av den del av underlaget ger IOOOO kronor, 20 procent av
som överstiger IOOOO men icke den del av underlaget som översti-
100000 kronor samt 15 procent av ger IOOOO men icke 100000 kronor
den del av underiagel som översti- samt 15 procent av den del av un-
ger 100000 kronor. derlaget som överstiger
100000
kronor.
Schablonavdraget utgör 4 pro- Schablonavdraget utgör 2 pro
cent av underlaget om cent av underlaget om
a)
den
skattskyldige vid ingången av året näst före taxeringsåret har fyllt 65 år.
b)
den
skattskyldige för december månad året näst före taxeringsåret har åtnjutit
förtidspension eller hel ålderspension enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring och pensionsgrundande inkomst icke skall beräknas för honom enligt
15 kap. 2 § samma lag,
c)
den
skattskyldige icke är inskriven i allmän försäkringskassa vid utgången av året
näst före taxeringsåret, eller
d) bruttointäkten av fastigheten uteslutande eller så
gott som uteslutan
de omfattas av överenskommelse som avses i 3 kap. 2 S andra stycket la
gen (1962:381) om allmän försäkring.
/ fall som avses i sjätte styckei beräknas schablonavdrag
endasl på underlag eller del därav för vilket egenavgift enligt 4 S lagen
(1968:419) om allmän arhetsgivar-avgift vid taxeringen bedömes komma alt utgå.
Vid denna bedömning anses underlaget utgöra sådan inkomst av annat förvärvsarbete
som avses i första stycket nämnda lagrum.
till 29 § 3.b.' Vid planenUg avskrivning fördelas en
tillgångs anskaffningsvärde såsom omkostnad på ett antal år i följd genom
värdeminskningsavdrag
' Senaste lydelse 1957:72.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
med belopp så avpassade att anskaffningsvärdet kan i sin
helhet avdragas under den tidrymd tillgången beräknas vara ekonomiskt användbar
(tillgångens varaktighetstid). Del åriiga värdeminskningsavdraget bör normalt
bestämmas enligt avskrivningsplan lill viss bråkdel av anskaffningsvärdet. Kan
ulredning icke förebringas om anskaffningsvärdet eller om de avdrag som därå
tidigare ägt rum. må avdraget beräknas till viss procent ä bokförda värdet
eller å annat värde, som med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt.
Värdeminskningsavdrag må. såviii angår skallskyldig som
för handelsböcker, endasl där ulredning företes om hur mycket av
anskaffningsvärdet som kvarstår oavskrivel i beskattningsavseende ske med
slörre belopp än som under beskattningsåret avskrivits i räkenskaperna. Den
omständigheten att ulredning i nu angivna avseende icke företes skall dock ej
utgöra hinder för skattskyldig att tillgodonjuta avdrag, som redan tidigare
skett i räkenskaperna luen dä ej gjorts vid beskattningen, därest det påvisas
hur stor skiljaktighet i sistnämnda avseende föreligger och avdraget eljest är
behörigt.
Vid
bestämmande av tillgångs varaktighetstid skall hänsyn tagas lill omständigheter,
som kunna föranleda, att tillgängens nytta för rörelsen beräknas bliva
begränsad lill kortare tid än som kan anlagas svara mot dess förbrukning genom
slitning eller dyl.. såsom exempelvis då tillgången anskaffats för utnyttjande
av en konjunktur, som väntas bliva allenasl tillfällig, eller av ett särskilt
arbetstillfälle, eller då tillgången kan vänlas bliva såsom oekonomisk utbytt
mot ny tillgång, innan den blir utsliten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Såsom
tillgångs anskaffningsvärde skall anses, då tillgången förvärvats genom köp
eller byte eller därmed jämförligt fång. den verkliga kostnaden för dess
anskaffande och, dä tillgången annorledes övergått lill rörelsen, dess
allmänna saluvärde vid tiden för övergången. Dock skall iakttagas följande.
Har tillgång i samband med förvärv av den rörelse, vari den nyttjas, erhållits
annorledes än genom köp eller byte eller därmed jämförligt fång, skall, där ej
särskilda omständigheter lill annat föranleda, såsom anskaffningsvärde för
tillgången anses det belopp som kvarstår i beskattningsavseende oavskrivet
för öv erVdXaren. försåvitt ej vid förvärv av rörelsen på grund av arv eller
leslamenie slämpdplikl beräknats efter lägre belopp, i vilkel fall del belopp
efter vilket slämpdplikl sålunda beräknats skall anses såsom
anskaffningsvärde. Skulle det i något fall befinnas, att den skattskyldige
eller någon, som står honom
Såsom tillgångs
anskaffningsvärde skall anses, då tillgången förvärvats genom köp eller byte
eller därmed jämförligt fång. den verkliga kostnaden för dess anskaffande och.
då tillgången annorledes övergått till rörelsen, dess allmänna saluvärde vid
tiden för övergången. Dock skall iakttagas följande. Har tillgång i samband med
förvärv av den rörelse, vari den nyttjas, erhållits annorledes än genom köp
eller byte eller därmed jämföriigt fång, skall, där ej särskilda omständigheter
till annat föranleda, såsom anskaffningsvärde för tillgången anses del belopp
som kvarstår i beskattningsavseende oavskrivet för överlåtaren. Skulle det i
någol fall befinnas, all den skatlskyldige eller någon, som står honom nära,
vidtagit åtgärd för att den skattskyldige skall kunna tillgodoräkna sig ett
högre anskaffningsvärde än som synes rimligt, och kan det antagas att detta
skett för att åt någon av dem bereda obehörig förmån i be-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lyddse
opaginerad Kontrollera mot PDF
nära.
vidtagit åtgärd för all den skallskyldige skall kunna lillgodo-räkna sig ett
högre anskaffningsvärde än som synes rimligt, och kan det antagas att delta
skett för alt åt någon av dem bereda obehörig förmån i beskattningsavseende,
skall anskaffningsvärdet i skälig män jämkas. Såsom anskaffningsvärde för
tillgång, som moderbolag eller övertagande förening övertager fiån dotterbolag
eller överlätande förening vid sådan fusion, som i 28 S 3 mom. första eller
andra stycket avses, skall anses det belopp, som vid ftisionslillfällel
kvarslär i beskattningsavseende oavskrivel hos doiierbolagel eller den överlätande
föreningen.
skattningsavseende,
skall anskaffningsvärdet i skälig mån jämkas. Såsom anskaffningsvärde för tillgång,
som moderbolag eller övertagande förening övertager från dotterbolag eller
överiätande förening vid sådan fusion, som i 28 § 3 mom. första eller andra
stycket avses, skall anses det belopp, som vid fusionstiUfället kvarstår i
beskattningsavseende oavskrivet hos dotterbolaget eller den överlåtande föreningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
lill 41 S
I.' Inkomsl av jordbruksfastighet eller rörelse skall beräknas enligl bokföringsmässiga
grunder. Hänsyn skall därför tagas lill in- och utgående lager av varor, däri
inbegripet djur. råmaterial, hel- och halvfabrikat m.m.. samt lill fordringar
och skulder. Som värde av ingående lager, fordringar och skulder skall därvid
upptagas värdel av närmast föregående beskattningsårs utgående lager,
fordringar och skulder. Bestämmelserna 141 S om lager få i varvsrörelse
tillämpas även i fråga om skepp eller skeppsbygge, på vilkel den skaltskyldige
utfört eller avser att utföra arbete i icke oväsentlig omfallning. utan hinder
av att den skattskyldige avyttrat skeppet eller bygget. Vad nu föreskrivits
gäller dock endast intill dess skeppet eller skeppsbygget levererats till
förvärvaren. Vad som avses med skepp framgår av sjölagen (1891:35 s. I).
För skattskyldig, som haft ordnad bokföring, skall
beräkningen av inkomst ske på grundval av hans bokföring med iakttagande av
följande.
Därest vinstresultatet påverkats därav, alt bland intäkter
upptagils sådana intäkter, vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eller
uteslutits intäkt, som skolat medräknas, eller bland utgiftema avförts sådana
poster, för vilka vid inkomstberäkningen avdrag icke får ske. skall förelagas
erforderligjustering av det bokföringsmässiga vinstresullatel lill överensstämmelse
med en inkomstberäkning enligt de i denna lag stadgade gmnder.
Den i räkenskaperna gjorda värdesältningen å tillgångar
avsedda för omsättning eller förbrukning (lager) skall vid inkomstberäkningen
godtagas, därest denna värdesäitning icke slår i strid med vad nedan sägs.
Lagret vid beskaltningsårels utgång får icke upptagas till
lägre belopp än fyrtio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, om åleranskaffningsvärdet
på balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall efler avdrag för
inkurans. Dock får lager av djur på jordbruksfastighet eller i
renskötselrörelse icke upptagas till lägre belopp än fyrtio procent av de
Senasie lydelse 1976:924.
Prop. 1977/78: 40 56
Niiyarande lydelse Föreslagen lydelse
värden som riksskatteverket fastställer för olika slag av
djur i skilda åldersgrupper på grundval av genomsnittspriserna på dessa
djurslag under en period av tolv månader närniast före den I oktober
beskattningsåret. Om sådant värde icke fastställts, t. ex. i fråga om särskilt
dyrbara avelsdjur. fär djuret upptagas lägst till fyrtio procent av allmänna
saluvärdet.
Därest
värdet å lagret, beräknai till anskaffnings- eller åleranskaffningsvärdet och
i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägre belopp än som
motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången av de två närmast
föregående beskattningsåren (jämförelseåren), må lagret vid beskattningsårets
utgång i slällel upptagas till lägst ett belopp motsvarande förstnämnda värde
å detta lager efter avdrag med sextio procent av sagda medeltalsvärde. Därvid
skola såsom värden å lagren vid jämförelseårens utgång hava upptagits
anskaffningsvärdena eller, därest återanskaff-ningsvärdena å balansdagarna i
fråga varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande fall efter avdrag för
inkurans. 1 fråga om djur pä jordbruks-faslighet eller i renskölselrörelse
gäller dock alt värdet av djuren skall hava upptagits lill fulla det värde som
riksskatteverket fastställt enligt föregående stycke eller till fulla allmänna
saluvärdet. Föreligger sådant fall att sextio procenl av nyssnämnda
medeltalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets utgång, må
avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande beloppet, därest en häremot
svarande avsättning i räkenskaperna gjorts till lagerregleringskonio. Då avdrag
för sådan avsättning medgivits, skall avsättningen återföras till beskattning
nästföljande beskattningsår, därvid frågan om avdrag för förnyad avsättning
till dylikt konto får prövas enligt bestämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror
eller siapelvaror, må lagret av sådana varor eller del därav upptagas till
lägst sjuttio procent av värdet å tillgångarna i fråga beräknat efter lägsta
marknadspris under beskattningsåret eller under något av de närmasl föregående
nio beskattningsåren. Därest sist angivna grund för värdering av varulagret
eller del därav tillämpats, skall vad ovan sägs om värdering med hänsyn
tagen.lill medeltalet av värdena ä lagren vid utgången av de två närmast
föregående beskattningsären icke gälla.
Utan
avseende å vad förut stadgals angående den lägsta värdesättning å lagret, som
vid inkomstberäkningen kan godtagas, må det lägre värde å lagret godtagas som
skattskyldig med hänsyn lill föreliggande risk för prisfall visar vara
påkallal.
Vad i
femte och sjätte styckena här ovan sägs angående det lägsta värde å
skattskyldigs varulager, som må vid inkomstberäkningen godtagas, har icke
avseende å penningförvaltande företags och försäkringsföretags placeringar av
förvaltade medel i aklier. obligationer, lånefordringar m. m. eller å
skaltskyldigs lager av fastigheter och liknande tillgångar beträffande vilka en
sådan värdesäitning finnes icke vara godtagbar. Värdet å lager av nu avsedda
tillgångar skall upplagas lill vad som med hänsyn lill risk för förlust,
prisfall m.m. framstår såsom skäligt.
Förvärvas
aktie i svenskl aktiebolag av skattskyldig, som driver bank-eller annan
penningrörelse eller försäkringsrörelse, eller av annan skatlskyldig. för
vilken aktien utgör varulagertillgång, och är det icke uppenbarl all den
skattskyldige därigenom erhåller tillgång av verkligt och särskilt värde för
honom med hänsyn till hans rörelse, må sådan nedgång i aktiens värde som beror
på utdelning till den skattskyldige av medel, vilka vid förvärvet funnos hos
det utdelande bolaget och icke motsvara tillskjutet be-
Prop. 1977/78: 40 57
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
lopp, ej föranleda att aktien vid inkomstberäkningen för
den skattskyldige upptages till lägre belopp än som motsvarar hans
anskaffningskostnad för aktien. Har denna, innan sådan utdelning skett,
upptagils till lägre belopp än den skatlskyldiges anskaffningskostnad, må
aktien vid utgången av det beskattningsår, varunder utdelningen äger rum, icke
upptagas lill lägre belopp än aktiens värde i beskattningshänseende vid
ingången av samma år med tillägg av ett belopp, som motsvarar skillnaden mellan
den skattskyldiges anskaffningskostnad för aktien och nämnda värde, dock högst
av det utdelade beloppet. Sker utdelning utan att det värde för aktien, som
ligger till grund för beräkningen av den skattskyldiges inkomst, påverkas och
medför detta att den skattskyldige efter överlåtelse av aktien eller upplösning
av bolaget redovisar föriust. skall därifrån avräknas det belopp som motsvarar
utdelningen. Utdelning som avses i detta stycke anses i första hand gälla andra
medel än sådana som motsvara tillskjutet belopp. Vad som sägs om aktie i detta
stycke äger motsvarande tillämpning pä andel i ekonomisk förening. Med
tillskjutet belopp avses därvid inbetald insals.
Avdrag för inkurans må icke medgivas med större belopp än
vad den skattskyldige enligt vid självdeklarationen fogad utredning visar svara
mot den konstaterade värdenedgången å lagret å balansdagen. Oaktat vad nu sagts
må dock avdrag för inkurans medgivas med fem procent av det lägsta utav lagrets
anskaffnings- och återanskaffningsvärden, därest detta ej framstår såsom
uppenbart opåkallat, eller med det högre procenttal därav som riksskatteverket
kan hava för lagren inom vissa branscher eller hos vissa grupper av
skattskyldiga angivit.
Vid bestämmandet av lagrets anskaffningsvärde skall så
anses som om de lagertillgångar, vilka kvarligga i lagret vid beskattningsårets
utgång, äro de senaste av den skaltskyldige anskaffade eller av honom
tillverkade. För tillgångar, som den skattskyldige framställt eller bearbetat,
skola såsom anskaffningsvärde anses direkta tillverkningskostnader
(materialkostnader och arbetslöner) ökade med ett tillägg som motsvarar vad som
av de indirekta tillverkningskostnaderna skäligen belöper å nu ifrågavarande
tillgångar, därvid hänsyn dock icke behöver tagas till ränta å eget kapital.
Nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av lagertillgångar
enligt ej fullgjorda köpekontrakt må godkännas endast i den mån det visas, att
inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger det
kon-traherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att
inträffa innan tiUgångama levereras eller av den skattskyldige i oförändrat
eller förädlat skick försäljas. Beträffande värdet å rättigheter till leverans
av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier enligt ej
fullgjorda köpekontrakt må nedskrivning av värdet därå godkännas endast i den
mån den skattskyldige visar, att inköpspriset för tillgångar av samma slag å
balansdagen understiger det kontraherade priset, eller del göres sannolikt,
att dylikt prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna levereras.
Vad här är stadgat gäller särskilt Vad här är stadgat gäller särskilt
då fråga är om bestämmandet av då fråga är
om bestämmandet av
det år, varunder en inkomst skall det
år, varunder en inkomst skall
anses hava åtnjutits eller en utgift anses
hava åtnjutits eller en utgift
skall anses hava ägt rum. I sist- skall
anses hava ägt rum. 1 sist
nämnda avseende gäller alltså, att nämnda
avseende gäller alltså, att
inkomst skall anses hava åtnjutits inkomst
skall anses hava åtnjutits
5 Riksdagen 1977178. I saml. Nr 40. Bilaga 3
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1977/78: 40
Nuvarande lyddse
under det år. då densamma enligt allmänt vedertagen
köpmannased eller enligt vad som beiräffande jordbruk är allmänt brukligt bör i
räkenskaperna uppföras såsom inkomstpost, även om den ännu icke av den
skattskyldige uppburits i kontanta penningar eller eljest kommit honom
tillhanda t.ex. i form av levererade varor, fullgjorda prestationer eller på
annat härmed jämförligt sätt. Vad sålunda gäller i fråga om inkomstposterna
har motsvarande tillämpning i fråga om utgiftsposterna. Avdrag för tantiem
eller liknande ersättning från fåmansföretag till företagsledare eller honom
närstående person får dock åtnjutas först under det år då utbelalning skett. 1
fråga om tiden för inkomst- och utgiftsposters upptagande enligt
bokföringsmässiga grunder tillämpas i allmänhet det förfaringssättet, att
fordringar uppföras såsom inkomst under det år, då de uppkomma, och att
ränteintäkter hänföras till inkomsten för del år. på vilket de belöpa, i bägge
fallen oberoende av huruvida de verkligen influtit under nämnda år eller icke.
Å andra sidan lärer det vara vedertaget, att förskottsvis influtna räntor, som
till större eller mindre del belöpa å ett kommande år. till denna del
bokföringsmässigt hänföras till det sistnämnda årets inkomst.
58
Föreslagen lyddse
under det år. då densamma enligt allmänt vedertagen
köpmannased eller enligl vad som beträffande jordbmk är allmänt brukligt bör i
räkenskaperna uppföras såsom inkomstpost, även om den ännu icke av den
skattskyldige uppburits i kontanta penningar eller eljest kommit honom
tillhanda t.ex. i form av levererade varor, fullgjorda prestationer eller på
annat härmed jämförligt sätt. Vad sålunda gäller i fråga om inkomstposterna
har motsvarande tillämpning i fråga om utgiftsposterna. Avdrag för tantiem
eller liknande ersättning från fåmansföretag till företagsledare eller honom
närstående person får dock åtnjutas först under det år då ersättningen har
utbetalats eller blivit tillgänglig för lyftning. 1 fråga om tiden för inkomst-
och utgiftsposters upptagande enligt bokföringsmässiga grunder tillämpas i
allmänhet det förfaringssättet, att fordringar uppföras såsom inkomst under det
år, då de uppkomma, och all ränteintäkter hänföras till inkomsten för det år,
på vilkel de belöpa, i bägge fallen oberoende av huruvida de verkligen
influtit under nämnda år eller icke. Å andra sidan lärer det vara vedertaget,
att förskottsvis influtna räntor, som till större eller mindre del belöpa å
ett kommande år, till denna del bokföringsmässigt hänföras till det sistnämnda
årets inkomst.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har avverkningsrätt till skog upplåtits mot betalning, som
skall eriäggas under loppet av flera år. må såsom intäkt för varje år upptagas
den del av köpeskillingen, som under samma år influtit. Avdrag för minskning i
ingående virkesförråd m.m., vartill upplåtaren kan vara berättigad, fördelas
därvid på de särskilda åren i förhållande till den under varje år influtna likviden.
Om beskattningsmyndighet, med frångående av den skattskyldiges
på hans räkenskaper grundade inkomstberäkning, såsom inkomst'för ett år
beskattat vinst, som enligt de vid bokföringen tillämpade grunderna först ett
senare år framkommer såsom bokföringsmässig vinst, skall vid inkomstberäkningen
för det följande år, då vinsten i bokföringen kommer till synes, det sistnämnda
årets i bokföringen redovisade vinstresultat med
Prop. 1977/78:40 59
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
hänsyn härtill justeras på sådant sätt, att den redan
beskattade vinsten icke för det året ånyo tages till beskattning.
Moisvarande gäller för det fall, att beskattningsmyndighet
ansett förlust, av beskaffenhet att avdrag därför får ske, icke böra beaktas
vid inkomstberäkningen för det år. under vilket den kommit till synes i
räkenskaperna, eller beskattningsmyndighet eljest något år frångått den
skattskyldiges bokföring i avseende, som kan hava inflytande på följande års
inkomstberäkning.
lill 42 S'
Stundom
inträffar, alt å en ort saknas möjlighet att uthyra bostäder och all för den
skull någol hyrespris för orten icke kan fastslås. Särskilt gäller detta i
glest befolkade orter, där befolkningen huvudsakligen består av jordbmkare,
vilka bo å fastigheter, som av dem brukas. Den omständigheten, alt
uthyrningsmöjlighet icke föreligger, medför dock icke. alt bostadsförmån
saknar värde. Vid bestämmande av bostadsförmånens värde i nu angivet fall kan
hyrespriset i kringliggande orter tjäna till ledning.
Värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som
ingå i lön eller annan inkomst, skall beräknas efter det pris, som i orten
gällt, därest det varit fråga om att för penningar förskaffa sig dem. Kan ej
dylikt pris direkt angivas, skola nyltigheterna upplagas lill del belopp, som
med hänsyn till föreliggande förhållanden kan beräknas hava åtgått, om de
skolat gäldas i penningar, eller, då fråga är om produkter eller varor från
egen jordbruksfastighet eller egen rörelse, det belopp, som det kan beräknas,
att den skattskyldige skulle hava erhållit vid försäljning under jämförbara förhållanden
av motsvarande kvantiteter.
1 fråga om praktikanter, läriingar, elever vid
sjuksköterskeskolor och liknande förekommer, alt vederbörande under
utbildningstiden åtnjuter naturaförmåner (fri kost. fri bostad) eventuellt
jämle en mindre kontanter-sätlning. som närmast har karaktär av fickpengar. 1
dylika fall må värdet av naturaförmånerna jämkas och upptagas till det lägre
belopp, som med hänsyn till konlantersättningens storlek och övriga
förhållanden framstår som skäligt.
Värdel av bilförmån skall he-siäinnias enligl schablon på
grundval av genonisnillliga faktiska kosl-luider för innehav av bilar i olika
pris- och årsklasser vid olika årliga körsträckor. Bilen skall anses ha körts
niinst I 000 mil i privat bruk under året, ont icke den skaltskyldige kan göra
sannolikl all den privata körsträckan har varil mindre. Har förelagsledare i
Jåmansföre-lag eller honom närstående person fått ninyltja bil som är betydligt
dyrare än vad som kan anses erforderligt med hänsyn till företagels
" Senaste lydelse 1964:70.
Prop.
1977/78: 40 60
Niiyarande lydelse Föreslagen lydelse
verksamhel. skall till del enligl schablon beräknade
värdet av hil-förniun läggas ett bdopp som kan anses motsvara skillnaden mellan
de faktiska kostnaderna för bilens användning i verksamheten och de jör
verksamheien erforderliga kosi-naderna. Kan bil anlagas ha anskaffats hell
eller huvudsakligen för den skattskyldiges privata bruk, skall värdet av
förmånen bestämmas till ett belopp niotsvarande hela eller den huvudsakliga
delen av de bilkostnader som har påförts företagel, dock all värdel icke på
grund härav får beslämmas lill lägre belopp än det som framkommer vid en
värdering enligt schablon.
Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen
enligt uppgift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
De nya bestämmelserna i andra, femte och sjunde styckena
av punkt 2 a av anvisningarna lill 22 §, punkt 3 b av anvisningarna till 29 §
och trettonde stycket av punkt I av anvisningarna till 41 § tillämpas första
gången vid 1978 års taxering. 1 övrigt tillämpas de nya bestämmelserna försia
gången vid 1979 års taxering.
Prop. 1977/78:40 61
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1947:577) om statlig
förmögenhetsskatt
Härigenom föreskrives att 4 § och punkt 2 av anvisningarna
till 3 och 4 §§ lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt' skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 S Fastighet upptages till taxeringsvärdet vid
beskattningsårets utgång. Var sådant värde då ej åsätt eller har under
beskattningsåret omständighet inträffat, som kan under taxeringsperioden
påkalla förändrad värdering, upptages fastigheten till det taxeringsvärde, som
för taxeringsåret bliver densamma åsalt. Finnas sådana tillbehör till
fastigheten som avses i 2 kap.
3 S jordabalken, skola dessa upptagas särskilt.
Bestämmelserna i tredje
stycket om värdesättning av lös egendom äga därvid motsvarande tillämp
ning.
Tomträtt eller vattenfallsrätt skall upptagas till det
värde, som rättigheten med hänsyn till villkoren vid upplåtelsen och den tid,
som därför återstår, kan anses hava betingat vid en försäljning under normala
förhållanden.
Lös egendom, som är avsedd för stadigvarande bruk i
jordbruk med binäringar, i skogsbruk eller i rörelse, skall värdesättas i
enlighet med vedertaget affärsbruk inom det slag av verksamhet, däri egendomen
är nedlagd.
Fordran, som löper med ränta, skall, därest den icke är
tillgång i rörelse, upptagas till sitt kapitalbelopp utan inberäkning av under
beskattningsåret upplupen men ej förfallen ränta.
Fordran, som ej är förfallen och därå ränta ej skall
beräknas för tiden före förfallodagen, uppskattas till belopp, som utgör
fordringens förhanden-varande värde enligt vid denna lag fogad tabell 1. Osäker
fordran upptages till det belopp, varmed den kan beräknas inflyta. Värdelös
fordran upptages icke.
Värdepapper, som noteras å in- Värdepapper, som noteras/?« in-
ländsk eller utländsk börs, uppta- ländsk eller utländsk
börs eUer är
ges till det noterade värdet, så- föremål för liknande notering, upp-
framt antagas kan. all detta mot- skallas till det noterade värdet, el-
svarar vad som må hava varit på- ler. om detta icke motsvarar vad
räkneligt vid försäljning under nor- som skulle kunna påräknas vid för
mala förhållanden. Sådana värde- säljning under normala förhållan-
papper. som icke noteras a börs, den, lill det pris som skulle ha kiin-
värderas med ledning av bestäm- nal påräknas vid en sådan försälj-
melserna i punkt 2 av anvisningar- ning. Sådana värdepapper, som d-
na till 3 och 4 §§. jest omsättas på kapitalmarknaden
eller vars värde icke skall beräknas med ledning av
bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna till 3 och 4 SS. uppskattas enligl
sist angivna grund.
' Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 859. 2 Senaste
lydelse 1976:332.
Prop. 1977/78: 40 62
Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse
Annan för evärdlig tid utgående ränta, avkomst eller
förmån än frälseränta uppskattas lill tjugo gånger det belopp, vartill den
uppgått under beskattningsåret.
Kapitalvärdet av på livstid eller viss lid utgående ränta,
avkomst eller förmån uppskattas efter det belopp, rättigheten motsvarat under
beskattningsåret, enligt de vid denna lag fogade tabellerna II och 111.
Rättighet, som icke är bestämd att utgå under någons
livstid men ändock är av obestämd varaktighet, uppskattas med ledning av tabell
111, såsom om den skolat utgå för den berättigades livstid, dock högst till tio
gånger del värde, rättigheten senast för helt år motsvarat.
Är rättighet beroende av varaktigheten av flera personers
liv sålunda, att rättigheten upphör vid den först avlidnes frånfälle. bestämmes
rättighetens kapitalvärde efter den äldstes levnadsålder. Fortfar däremot
rällighelen oförändrad till den sist avlidnes frånfälle, beräknas värdet efter
den yngstes ålder.
Andel i ekonomisk förening, vars behållna tillgångar vid
likvidation allenasl delvis skola skiftas mellan medlemmarna, skall upptagas
lill ett värde moisvarande den del av föreningens förmögenhel som skulle fallit
på andelen därest föreningen trätt i likvidation.
Övrig lös egendom upptages till det värde, som den kan
anses hava betingat vid försäljning under normala förhållanden.
(Se vidare
anvisningarna.)
Anvisningar
till 3 och 4 SS
2.-' Vid beräkning av förmögenhet, som ingår i
förvärvskälla inom inkomsislagen jordbruksfastighet och rörelse, gäller
följande.
Sammanfaller icke räkenskapsåret med beskattningsåret, får
som värde av förmögenheten tagas upp värdel vid utgången av det räkenskapsår
som före den I mars taxeringsåret gått till ända närmast intill utgången av beskattningsåret.
Detta värde skall emellertid rättas med belopp som den skaltskyldige satt in i
förvärvskällan eller tagit ut ur densamma för egen räkning eller för annan av
honom innehavd förvärvskälla. Utgår räkenskapsåret före beskattningsåret,
skall nämnda värde ökas med insättningar och minskas med uttag som skett intill
beskattningsårets utgång. Utgår räkenskapsåret efter beskattningsåret, skall
värdet minskas med insättningar och ökas med uttag som skett efter utgången av
beskattningsåret.
För inventarier, som äro avsed- Den yärdesäiining av liUgångar-
du för siadigvarande bruk i för- na i förväryskäUan som sker vid in-
vurvsktiUiin, liksom för lager upp- komsllaxeringen är icke bindande
tages del värde som taxeringsåret vid jörniögenhelsheräkningen. In-
kiinnat godtagas vid inkomsllaxe- yentarier som äro avsedda för slu-
ringen ayseende förvärvskällan. digvarande bruk i förvärvskäUan
Härigenom fur dock förinögenhels- upplagas till anskaffningsvärdet
ef-
värdel av förvärvskällan icke sältas ter avdrag för skälig avskrivning
d-
lägre än sextio procent av del vär- ler ulrangering. Lager
värderas
Senaste lydelse 1976:332.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1977/78:40
Nuvarande lydelse
de som framkommer vid en värdering där inventarierna upplagils
lill anskaffningsvärdet efler avdrag för skälig avskrivning eller ulrangering
och lagret värderats som helhet utan hänsyn lill påräknelig vinst vid
försäljning i detalj, varvid dock fastighet skall upptagas lägst till taxeringsvärdet.
Hänsyn skall därvid tagas till inkurans och prisfallsrisk men i regel icke till
annan latent skatteskuld än utskiftningsskatteskuld.
63
Föreslagen lydelse
som helhet ulan hänsyn till påräknelig vinst vid
försäljning i delalj. varvid dock fastighet upplages lägsi lill
taxeringsvärdet. Lager av djur på jordbruksfastighet upplages IiU de värden,
som riksskatteverket enligt punkt I femte stycket av anvisningarna lill 41 §
kommunalskattelagen (1928:370) senast har fastställt före utgången av del år
som närmasl föregår laxeringsåret, eller om sådant värde icke har
fastställts för vissa djur - till det allmänna saluvärdet. Vid värdering av
lager skall hänsyn tagas lill inkurans och pri.sfallsrlsk.
Skulder och andra avgående poster i förvärvskällan
avräknas enligt hestänimdserna i 5 §. Hänsyn tages icke till annan latent
skatteskuld än utskiftningsskatteskuld, såvida icke annat .följer av punkt 3
första stycket av dessa anvisningar.
Om värdet av liUgångarna i förvärvskällan överstiger
beloppet av skulder och andra avgående poster, får förmögenhetsyärdet av
för-yärvskällan nedsättas lill trellio procent av del översskjiilande värdet.
Om förvärvskällan innehaves med fideikomniissräll. får dock nedsäUning ske lill
tjugo procent av sistnämnda värde.
Beslämmelserna i femte slycket får icke leda lill att
förmögenhels-värdet av förvärvskällan sätts lägre än lill vad som motsvarar
värdet av sådana fasligheier i förvärvskällan, som tillhöra ägaren av denna,
efter avdrag för de skulder som belöpa på dessa fasligheier. Härvid skall som
värde av jordhruksfaslig-hel upptagas fasrighelens taxeringsvärde minskat med
den del av det laxerade byggnadsvärdet som avser ekonomibyggnader och som värde
av faslighet i rörelse det laxerade markvärdet. På fastigheterna skall anses
belöpa så slor del av skulderna i föryärvskällan som
Prop.
1977/78: 40 64
Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse
Illl angivna värde av faslighelerna Ulgör av del
sammanlagda värdet av tillgångarna i förväryskäUan. Sistnämnda värde beräknas
med hänsyn till fastigheternas hela taxeringsvärde. Bestämmelserna i detia
siycke lillänipas icke på förvärvskälla som innehaves ined fi-deikomissrätl.
Beslämmelserna i denna anvisningspunkt tiUämpas även när
förvärvskäUan innehaves indirekt genomförmedling av juridisk person.
Denna lag träder i kraft den I januari 1978 och tillämpas
försia gången vid 1979 års taxering.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt
Härigenom
föreskrives att 22 8 I mom., 23 S. 55 S I och 2 mom. samt 56 S lagen (1941:416)
om arvsskatt och gåvoskatt' skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelst
Föreslagen
lyddse
opaginerad Kontrollera mot PDF
/ mom.'- Såsom värde å fast egendom vid tidpunkt, som
avses i 21 S,skall, där ej annat föranledes av vad i 2 mom. stadgas, gälla näst
föregående årets taxeringsvärde. Finnes sådana tUlbehör till fastigheten som
avses i 2 kap. 3 S jordabalken skola dessa upptagas särskilt. Bestämmelserna i
23 S vid F om värdesättning av lös egendom äga därvid motsvarande tillämpning.
Fast
egendom, som utgör lager-tillgång, värderas enligt reglerna i 23 S F andra
stycket.
Fast egendom, som enligt koin-munalskatidageit (1928:370)
ingår i förvärvskälla inom inkomsislagen jordbruksfastighet eller rörelse.
värderas enligt reglerna i 23 S F andra stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
23 S' Vid uppskattning av lös egendom iakttages:
A. Tomträtt eller vattenfallsrätt uppskattas i den mån
ej annat följer av
20 § tredje stycket, till vad rättigheten med hänsyn till villkoren vid upplå
telsen och den tid, som därför återstår, kan antagas hava betingat vid en av
boets avveckling föranledd, med tillböriig omsorg skedd försäljning.
B. Aklie, ohligaii/Tn eller därmed B. Värdepapper, som noteras/?«
jämförlig värdehandling uppskat- inländsk eller utländsk börs eller är
tas. där
värdehandlingen noteras å inländsk eller utländsk börs. till det noterade
värdet eller, om detta icke motsvarar vad som varit påräkneligt vid
försäljning under normala förhållanden, till pris, som vid dylik försäljning
kan påräknas. Sådan värdehandling, som icke noteras å hörs eller vars värde
icke skall beräknas med ledning av bestämmelserna i F nedan, uppskattas
enligt sist angivna grund.
föremål för liknande notering, uppskattas till del
noterade värdet eller, om detta icke motsvarar vad som skulle kunna påräknas
vid försäljning under normala förhållanden, till det pris som skulle ha kunnat
påräknas vid en sådan försäljning. Sådana värdepapper, som eljest omsättas på
kapitalmarknaden eller vars värde icke skall beräknas med ledning av bestämmelserna
i F nedan, uppskattas enligl sist angiv-
na grund. C. Fordran uppskattas till sitt kapitalbelopp
jämte upplupen ränta å tid, som avses 121 §. År fordringen ej förfallen och
skall ränta därå ej beräknas för tiden före förfallodagen, uppskattas fordringen
till belopp, som utgör dess värde vid nämnda tid enligt den vid denna lag
fogade tabellen 1. ,
' Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:857, ' Senaste
lydelse 1975:133. Senaste lydelse 1976:333.
Prop. 1977/78: 40 66
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Osäker fordran uppskattas till belopp, varmed den kan
beräknas inflyta. Värdelös fordran anses icke utgöra tillgång. Den
omständigheten att gäldenären är delägare i dödsboet föranleder icke
fordringens uppskattande enligt andra grunder än som eljest äro tillämpliga.
Medel, för vilka uppskov med inkomstbeskattning åtnjutes
enligt bestämmelserna om skogskonto eller investeringskonlo för skog, upptagas
till halva värdet. Har medel avsatts till fond för särskilt ändamål enligt föreskrift
i lag eller annan författning och har avdrag vid inkomstberäkningen medgivits
för avsättningen, får halva det avsatta beloppet upptagas som skuld.
D. För evärdlig tid utgående ränta, avkomst eller annan
förmån upp
skattas till tjugu gånger det belopp, vartill den senast för helt år uppgått.
Nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan
förmån, som utgår under viss tid eller någons livstid, uppskattas till sitt
kapitalvärde. Är rättigheten bestämd till visst belopp eller eljest till viss
storlek, beräknas kapitalvärdet efter det belopp rättigheten för helt år
motsvarar enligt de vid denna lag fogade tabellerna 11 och 111. Där rättighet,
som belastar viss egendom, ej är på nyss angivet sätt bestämd, anses årliga
värdet utgöra fem procent av det penningvärde, vartill egendomen uppskattats,
dock att, där rättighet avser endast del av egendom eller dess årliga värde
eljest icke kan bestämmas enligt nyss angivna grund, detta uppskattas efter vad
som prövas skäligt.
Kapitalvärdet av rättighet, som icke är bestämd att utgå
under någons livstid men ändock är av obestämd varaktighet, uppskattas med
ledning av tabell III, såsom om den skolat utgå för den berättigades livstid,
dock högst till tio gånger det värde, rättigheten för helt år motsvarar.
Är rättighet beroende av flera personers liv sålunda, att
rättigheten upphör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes rättighetens
kapitalvärde efter den äldstes levnadsålder. Fortfar däremot rättigheten
oförändrad till den sist avlidnes frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes
ålder.
E. Värdet av utländskt myntslag beräknas efter den
köpkurs på chec
kar, utställda i samma myntslag, som gällde vid tiden för skattskyldighe
tens inträde. Finnes ej sådan kurs eller kan av annan anledning värdet icke
beräknas efter denna grund, bestämmer regeringen eller den myndighet re
geringen förordnar, hur beräkningen skall ske.
F. Annan lös egendom än förut nämnts uppskattas till
vad den kan anta
gas hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tUlbörlig om
sorg skedd försäljning.
Inventarier, som äro avsedda för Vid värderingen av förvärvskälla
stadigvarande bruk i jordbruk med som enligl kommimalskatlelagen
binäringar, i skogsbruk eller i rörel- (1928:370) ingår i inkomstslagen
se, liksom lager upptagas lill del jordbriik.sfaslighet eller rörelse sko-
värde som kunnal godtagas vid in- la bestämmelserna i punki 2 av an-
konistberäkning enligt kommunal- visningarna till 3 och 4 §§ lagen
skattdagen (1928:370). Härigenom (1947:577) om siatlig förmögen
får dock förmögenhetsvärdel av hetsskatt, utom femte stycket and-
förvärvskällan icke sättas lägre än ra punkten, tillämpas,
sextio procent av det värde som
framkommer vid en värdering där
inventarierna upptagits lill anskaff-
Prop. 1977/78:40 67
Föreslagen
lydelse
Nuvarande lydelse
ningsvärdet efter avdrag för skälig avskrivning eller
ulrangering och lagret värderats som helhet utan hänsyn till påräknelig vinst
vid försäljning i delalj, varvid dock fast egendom skall upptagas lägst till
taxeringsvärdet. Hänsyn skall därvid tagas till inkurans och prisfallsrisk
men i regel icke lill annan latent skatteskuld än inskiftnings-skatieskiUd.
55 S / mom. " Uppgå i dödsbo beloppet av kontanta
medel och därmed jämförliga fordringar samt värdet av obligationer och andra
lätt realiserbara värdepapper sammanlagt icke till dubbla beloppet av den
arvsskatt, som jämlikt 54 § skall av dödsboet förskjutas, eller föreligger i
andra fall för någon som är skattskyldig enligt denna lag avsevärd svårighet
att genast erlägga hela den skatt, som belöper på honom tillfallen egendom, må
be-skatlningsmyndigheten medgiva, att skatten eriägges genom högst tio åriiga
inbetalningar, dock att anståndet i intet fall må utsträckas till flera inbetalningar
än som prövas erforderiigt.
I
fråga om skatt som belöper på egendoin som skall värderas enligt bestämmelserna
i 23 § F andra stycket får beskattningsinyndigheten medgiva att skatten
erlägges genom högsl tjugo åriiga inbetalningar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
På
regeringens prövning må ankomma att. där för viss skattskyldig synneriiga
skäl därtill äro, medgiva att den skatt, som belöper på honom tillfallen
egendom, eriägges genom högst tjugu årliga inbetalningar.
2 mom. Försia inbetalningen skall äga rum inom tid. som
angives i 52 S I mom., och skall uppgå, om skatten uppdelas i endast två poster,
minst till en fjärdedel av skattens belopp och i andra fall minst till belopp
motsvarande skattebeloppet delat med antalet inbetalningar. Ändra
inbetalningen skall
På
regeringens prövning må / annat fall än som avses i föregående stycke ankomma
att. där för viss skattskyldig synnerliga skäl därtill äro. medgiva att den
skatt, som belöper på honom tillfallen egendom, eriägges genom högst tjugo
årliga inbetalningar.
2 mom. Första inbetalningen skall äga rum inom tid, som
angives i 52 S I mom., och skall uppgå, om skatten uppdelas i endast två poster,
minst till en fjärdedel av skattens belopp och i andra fall minst till belopp
motsvarande skattebeloppet delat med antalet inbetalningar. Andra inbetalningen
skall
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1974:857 (ingressen). =
Senaste lydelse 1974:857.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1977/78:40
Nuvarande lydelse
verkställas å årsdagen för beslutet om skattens
fastställande och envar av de följande å motsvarande dag det år, varunder den
förfaller till betalning; och skola dessa inbetalningar uppgå till sinsemellan
lika belopp. Å skatt, med vars erläggande anstånd åtnjutes, utgår ränta.
Räntan utgår från och med månaden efter den då skatten skulle ha erlagts om
anstånd icke medgivits till och med den månad då anståndstiden gått till ända.
1 fråga om räntan gälla i övrigt bestämmelserna i 52 S I mom., dock att räntan
påföres av länsstyrelsen.
68
Föreslagen lydelse
verkställas å årsdagen för beslutet om skattens
fastställande och envar av de följande å motsvarande dag det år. varunder den
förfaller till betalning; och skola dessa inbetalningar uppgå till sinsemellan
lika belopp. Har anstånd medgivits enligl beslämmelserna i I mom. andra
stycket skola de årliga inbetalningarna uppgå IiU niinst 3 000 kronor. Å
skatt, med vars eriäggande anstånd åtnjutes, utgår ränta. Räntan ulgår från
och med månaden efter den då skatten skulle ha erlagts om anstånd icke
medgivits till och med den månad då anståndstiden gått till ända. 1 fråga om
räntan gälla i övrigt bestämmelserna i 52 S I mom., dock att räntan påföres av
länsstyrelsen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
56 S"
Avlider
den, som förvärvat egendom genom arv, testamente eller gåva, eftergives
skatten enligt följande. Sker dödsfallet inom ett år från det
skattskyldighet inträtt, eftergives hela skattebeloppet. Avlider den
skattskyldige senare men inom lio år efler det skattskyldighet inträtt,
eftergives samina belopp, minskat med en liondedel för varje helt år som
förfiutit från sagda tidpunkt.
Avlider den, som förvärvat egendom genom arv, testamente
eller gåva. inom ett år från det skallskyldighet Inträn, eftergives skatten.
/ fråga om den, som på livstid bekommit egendom tned sådan
räll, som avses 18 § andra slyckel, eller på livslid erhållit nylljande-räll,
rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, sker vidare ejiergifi av skatt
sålunda:
a)
då
anstånd med skattens erläggande beviljats och den skattskyldige avlider inom
fem år från skallskyldighetens inträde, eftergives vad av skatten icke
förfallit till betalning vid dödstillfällel; dock må ej i fall, då enligt
anstundshe-slulet skatten uppdelats på flera inbetalningar än tio, eftergift
ske för Slörre del av skatten än som skulle hava eftergivits, däresi antalet inbetalningar
utgjort lio;
b)
då
anstånd med skattens erläggande icke beviljats och den skatlskyldige avlider
inom fem år .från skattskyldighetens inträde, ef-
Senaste lydelse 1974:312.
Prop.
1977/78: 40 69
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
lergives så stor del av skallen, som, däresi anstånd
medgivils och skallen därvid uppdelats på .sju lika inbetalningar, icke skulle
varit till betalning förfallen vid dödstillfället.
Fråga om eftergift av fastställd skatt upptages efter
därom skriftligen gjord framställning av den underrätt eller länsstyrelse, som
meddelat beslut i skatteärendet.
Denna lag träder i kraft den I januari 1978. Äldre
bestämmelser gäller dock fortfarande om skattskyldighet har inträtt eller, i
fråga om 56 S, dödsfall har inträffat dessförinnan.
Prop. 1977/78:40 70
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973:423) om avdrag vid
inkomsttaxeringen
avseende kostnad för exportkredit
Härigenom föreskrives att 2 S lagen (1973:423) om avdrag
vid inkomsttaxeringen avseende kostnad för exportkredit skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 S'
Avdrag kan medges, om
1. exporten kan anses ha väsentlig
betydelse från samhällsekonomisk
och sysselsättningspolitisk synpunkt, samt anledning föreligger till anta
gande att konkurrent om exporten har tillgång till utländskt kreditstöd,
2. exporten avser kapitalvara, 2. exporten avser kapitalvara e/-
som sålts för användning i det land ler konsiiltljänster, som sålts för
vartill försäljning skett, eller vid användning i det land vartill försälj-
underieverans, som sålts för an- ning skett, eller vid underleverans,
vändning i det land vartill huvudle- som sålts för användning i det land
verantörens försäljning skett, vartill huvudleverantörens försälj
ning skett,
3.
exportkredit
lämnas köparen 3. exportkredit lämnas köparen för
mer än hälften av den avtalade för mer än hälften av den avtalade
köpeskillingen, dock minst en mil- köpeskillingen, dock minst 500000 jon
kronor, kronor,
4.
exportkrediten
har en löplid av minst två och högst tio år,
5.
finansiering av
minst hälften av exportkrediten sker hos bank eller kapitalmarknadsinstitut,
och den ränta som utgår för denna finansiering överstiger den ränta som ulgår
enligt exportkreditavtalet.
1 fall där flera skattskyldiga deltager i försäljning, får
avdrag medges avseende skattskyldigs del av kostnad för exportkredit, även om
denna del understiger en miljon kronor, under förutsättning att hela
exportkrediten sammanlagt uppgår till nämnda belopp.
Föreligger synnerliga skäl, får avdrag medges, även om
kredittiden överstiger tio år eller om ej minst hälften av exportkrediten
finansieras hos bank eller kapitalmarknadsinstitut.
Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen
enligt uppgifl på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och tillämpas i fråga om exportkreditavtal som ingås under tiden den I
september 1977-31 december 1979.
Senaste lydelse 1975:11.50.
Prop.
1977/78:40 71
Innehåll
1
Inledning......................................................................... I
2
Nuvarande
regler m.m..................................................... 3
2.1 Kapitalskatterna........................................................ 3
2.1.1 Nuvarande skattelättnader .............................. 3
2.1.2 Utredningsförslaget........................................... 6
2.1.3 Remissyttrandena.............................................. .... 9
2.2 De särskilda beskattningsreglerna för fåmansföretag 13
2.2.1 Allmänt............................................................... .. 13
2.2.2 Beskattning av bilförmån................................... .. 14
2.2.3 Avdrag för tantiemavsättningar o.d................... .. 16
2.3 Extra avdrag för exportkreditkostnader .................. .. 18
2.3.1 Allmänt............................................................... .. 18
2.3.2 Varor för vilka exportkreditstöd
kan utgå ........ .. 19
2.3.3 Stödets begränsning till
exportkrediter av viss omfattning 19
2.4 Schablonavdrag för egenavgifter............................... .. 20
3 Föredraganden................................................................ .. 21
3.1 Inledning................................................................... .. 21
3.2 Kapitalbeskattningen................................................. .. 23
3.2.1 Allmänna synpunkter......................................... .. 23
3.2.2 Lättnader vid
förmögenhetsbeskattningen....... 25
3.2.3 Lättnader vid arvs- och
gåvobeskattningen...... .. 36
3.2.4 Författningsförslag ........................................... 38
3.3 De särskilda beskattningsreglerna för fåmansföretag 40
3.3.1 Inledning........................................................... 40
3.3.2 Beskattning av bilförmån................................... .. 41
3.3.3 Avdrag för tanliemavsättningaro.d.................... .. 45
3.4 Extra avdrag för
exportkreditkostnader .................. .. 47
3.5 Schablonavdrag för egenavgifter............................... .. 49
4 Hemställan...................................................................... .. 51
Bihang I ........................................................................... 52
1. Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)..................................................................... .. 52
2.
Förslag till
lag om ändring i lagen (1947: 577) om statiig förmögenhetsskatt 61
3.
Förslag till
lag om ändring i lagen (1941: 416) om arvsskatt
och gåvoskatt................................................................. 65
4..................................................................................... Förslag
till lag om ändring i lagen (1973: 423) om avdrag vid
inkomsttaxeringen avseende kostnad för exportkredit.. 70
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1977
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringens
proposition
1977/78:40
Bilaga 4 Handelsdepartementet
Å tg ä rder f ö r att fr ä mja de mindre och medelstora f ö retagens utveckling
s å vitt
avser
handelsdepartementets verksamhetsomr å de
Prop. 1977/78: 40
Bilaga 4
Utdrag
HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1977-10-27
Föredragande:
statsrådet Burenstam Linder
Anmälan
till proposition om åtgärder för att främja de mindre och medelstora företagens
utveckling såvitt avser handelsdepartementets verksamhetsområde.
1
Inledning
Statsministern
har tidigare denna dag redovisat riktlinjerna för regeringens arbete med att
förbättra småföretagens arbetsvillkor.
Inom
handelsdepartementets verksamhetsområde ligger det stora flertalet av de
småföretag som är att hänföra till tjänstesektorn, dvs. servicenäringarna. De
utgör omkring en tredjedel av alla företag i landet. Vidare svarar
handelsdepartementet för vissa allmänna frågor som rör småföretagen främst inom
exportfrämjandet. Till departementets verksamhetsområde hör också
marknadsföringen av turismen i Sverige.
En
stor del av företagen inom servicenäringarna, bedriver handel,
såväl detalj- som partihandel. Till kategorin hör vidare bl. a. hotell- och
restaurangföretag, andra företag inom. turism och samfärdsel, konsult
företag m. fl. . , ' ' .
Småföretagen
inom de nu näihnda näringarna möter i stort problem av samma slag som
motsvarande företag inom industri och jordbruk. Sålunda berörs de på likartat
sätt av det allmänna företagsklimatet; av kapitalförsörjnings- och
skattefrågor, av arbetsmarknadslagstiftningen oeh av den ökande
komplexiteten i dagens samhälle.
Liksom
inom näringslivet'! övrigt hår en omfattande strukturomvandling genomförts
inom servicenäringarna under senare år.' Bl. a. utvisar de resultat soiri
distribUtionsutfédningen har redovisat i betänkandet (SOU 1975:6970)
SäfnhäUét och distributionen ått en omfattande koncentratioii av butiksnätet
här ägt rurh under den senaste tioårsperioden. En ökande grad av saniverkaJi
och integration mellan företagsenheter inom varuhandeln kan också påvisas.
Dessa förhåUanden hänger nära saminaii''ined arbetsvillkoren för de siiiå.
företagen inom området.
1
Riksdagen 1977178. 1 saml. Nr 40. BUaga 4
Prop. 1977/78: 40 2
Någon
samlad analys av behovet av åtgärder för småföretag inom servicenäringarna har
inte gjorts. Här kan dock noteras det utredningsarbete och de förslag, som
företagareföreningsutredningen har redovisat i betänkandet (SOU 1977: 3)
Utbyggd regional näringspolitik. Utredningen har föreslagit en utvidgning av
företagareföreningarnas nuvarande kreditstöd och rådgivning till att omfatta
även andra än tUl-verkande företag. Utredningen har haft en positiv
grundinställning tUl att föreningarnas målgrupp utvidgas tUl att omfatta i
princip hela näringslivet. I enlighet med sina direktiv har utredningen
stannat för att en utvidgning i ett första steg bör begränsas tiU att omfatta
tjänsteproducerande företag, som har direkt anknytning till den hittUlsvarande
målgruppen. Stora delar av servicenäringarna faller således utanför utredningens
förslag. Detta förhållande har kritiserats från flera håll vid
remissbehandlingen.
Även om sålunda något
samlat grepp ännu inte har tagits om de problem som möter småföretagen inom
tjänstesektorn, har åtgärder vidtagits eller aktualiserats rörande vissa
servicebranscher.
Beträffande främst
dagligvaruhandeln utgår sedan den 1 juli 1973 ett statligt stöd till
kommersiell service i glesbygd. Vidare har regeringen nyligen lagt fram en
proposition (1977/78: 8) om åtgärder på distributionsområdet.
Hotell- och
restaurangföretagens situation och problem granskas av hotell- och
restaurangutredningen (H 1974:01). Utredningen räknar med att slutföra sitt
arbete i början av år 1978. För turistnäringen i stort finns Sveriges turistråd
(ST), som svarar för marknadsföring m. m. av turism i Sverige. ST har i sin
anslagsframställning för budgetåret 1978/79 lagt fram förslag rill ytterligare
åtgärder på turistområdet.
Förslag till mera samlade
åtgärder rörande bl. a. kreditstöd och rådgivning för småföretag inom
servicenäringarna har förutom i remisssvar över
företagareföreningsutredningens betänkande även lämnats av Sveriges
köpmannaförbund i en särskild skrivelse den 1. september 1977. I den nyss
nämnda propositionen om åtgärder på distributionsområdet aviseras en utredning
i dessa frågor.
Inom
det statliga exportfrämjandet är en rad aktiviteter särskilt inriktade på
småföretagen. Sveriges exportråd (SE) är verkstäUande organ för dessa frågor.
Rådet har i sin anslagsframställning för budgetåret 1978/79 lagt fram förslag
om ytterligare åtgärder för småföretag. Vidare har rådet i en skrivelse den 26
september 1977 hemställt om medel för en särskild exportkampanj med syftet att
uppmuntra inte minst småföretagen att öka satsningarna på export.
Exportfinansieringskoiiimittén
(H 1977:01) undersöker frågan om huruvida åtgärder bör vidtas för att ge
svenska företag ökade möjligheter att konkurrera på i huvudsak samma villkor
som andra länders
Prop.
1977/78: 40 3
företag
i fråga om krediter vid export. Kommittén räknar- med att lägga fram förslag om
villkoren för exportfinansieringen i början av år 1978. Frågor om utvidgning äv
det nuvarande exportkreditstödet till att omfatta kreditaffärer som görs
huvudsakligen av mindre företag har dock i en annan bilaga till denna
proposition anmälts av chefen för budgetdepartementet. Vidare har- delegationen
för den mindre industrin inom Sveriges exportiråd i skrivelse till regeringen
den 22 september 1977 lagt fram förslag om s. k. exportfonder.
Frågor rörande den regionala
organisationen av exportfrämjandet har berörts av bl. a. den tidigare nämnda
företagareföreningsutredningen. Vidare har Svenska handelskammarförbundet i
skrivelse den 28 augusti 1977 behandlat de svenska handelskamrarnas möjligheter
att bidra tiU exportfrämjandet.
2
Nuläge och förslag rörande servicenäringarna 2.1 Dagligvaruhandeln m. m.
Det
statliga stödet till kommersieU service i glesbygd utgår sedan den 1 juli 1977
och syftar till att garantera befolkningen i glesbygd tillfredsställande
varuförsörjning. Stödet, som regleras i förordningen (1973: 608) om statiigt
stöd till kommersiell service i glesbygd (ändrad senast 1975: 789), utgår till
kommun i form av hemsändningsbidrag och till näringsidkare i form av
investeringsstöd. Verksamheten är främst inriktad på det i kungörelsen (1970:
180) om statligt regionalpolitiskt stöd (omtryckt 1976: 379, ändrad senast
1977: 142) angivna inre stödområdet. Föreligger särskilda skäl kan regeringen
i visst fall besluta att stöd skaU utgå även i annan del av landet.
Stödet avser
dagligvaruförsörjningen. Med dagligvaror förstås livsmedel och andra
förnödenheter, såsom kemisk-tekniska artiklar, för vilka hushållens inköpsbehov
är ofta återkommande.
Investeringsstöd utgår
till näringsidkare med fast försäljningsställe, där dagligvaror säljs, om det
behövs för att tUlgodose behovet av tillfredsstäUande kommersiell service.
Stödet utgår i form av avskrivnings-och investeringslån samt kreditgarantier
för anskaffning av varulager. Avskrivnings- och investeringslån utgår för ny-,
till- eller ombyggnad av affärslokal eller annan'byggnad som behövs för
verksamheten samt inredning och utrustning. Om särskilda skäl föreligger kan
stöd utgå även för vissa investeringar i varubuss.
Avskrivningslånen är
ränte- och amorteringsfria och skrivs av under en femårsperiod. De får motsvara
högst 35% eUer, om särskUda skäl föreligger, högst 50 % av kostnaden för
investeringen. Lånen får sammantaget utgöra högst två tredjedelar av nämnda
kostnad. Kredit-
Prop.
1977/78: 40 4
garanti
utgår endast i samband med lån och får motsvara högst 50%' av det
kapitaltUlskott som behövs.
För
budgetåret 1977/78 har 3 milj. kr. anvisats för lån oeh ramen för tecknande av
kreditgarantier faststäUts till 2 milj. kr.
Investeringsstöd
bevUjas av konsumentverket. Ansökan görs av näringsidkaren hos länsstyrelsen,
som efter samråd med berörda kommuner med eget yttrande inger ansökningen till
konsumentverket. Som framgår av det föregående är dock regeringen beslutande
instans i ärenden som rör stöd utanför det inre stödområdet.
Servicefrågorna
behandlas vidare i propositionen (1977178:8) om åtgärder på
distributionsområdet. Där konstateras att den marknad, som skall ombesörja den
slutliga förmedlingen av varor till konsumenterna, som helhet fungerar väl. Bl.
a. tiU följd av butiksnätets utglesning uppstår dock problem för olika grupper
av medborgare, särskilt i glesbygder oeh skärgårdar. Dessa problem kan öka vid
en fortsatt koncentration inom detaljhandeln.
Med
hänsyn härtill anförs det att ytterligare åtgärder bör vidtas för att trygga
medborgarnas varuförsörjning. En utgångspunkt är härvid att alla medborgare
skall kunna ordna sin försörjning med främst dagligvaror med rimlig insats av
tid och eget arbete.
Bland
de åtgärder som anges i propositionen kan här nämnas sådana som på ett
naturligt sätt avses medföra en verklig egen livskraft hos den handel som
svarar för närservicen och glesbygdsservicen. Konsumentverket har fått i
uppdrag att undersöka hur glesbygdshandeln skaU kunna tillföras ett vidgat
utbud av varor och tjänster.
Bland
förslagen i propositionen kan . vidare nämnas ökade möjlig
heter till stöd tiU nedläggningshotade dagligvarubutiker och försälj
ningsställen för drivmedel. Stödet utgör en utbyggnad av det nyss nämn
da glesbygdsstödet. Det föreslås kunna utgå i hela landet i områden
där serviceproblem kan föreligga, såsom glesbygder och skärgårdar,
Anslaget höjs frän 3 tiU 6 milj., kr. .
2.2
Turism samt hotell-och réstaiirangfrågor
Turistnäringen
i Sverige består till övervägande del, av små företag.
Av omkring 2 000 boendeanläggningar är.mer än 80% små anlägg
ningar med färre än 100.bäddar. Tillsammans har de ungefär hälften,
av det totala antalet bäddar för uthyrning i Sverige. Till största delen
finns dessa företag i glesbygd och i mindre- orter, med fördelning över
hela riket. Detta framgår av statistiska centralbyråns och ST:s inkvar-.
teringsstatistik. , .
Flertalet
av anläggningarna är; små stadshotell, turisthotell och pensionat, vilka i
allmänhet är famUjeföretag;. De står utanför kedje-grupperingar och
saniordiiande ,branschorganisatipner;, Branschunder-
Prop.
1977/78: 40 5
sökningar,
t. ex. i samband med Nordiska ministerrådets kommittés för turistfrågor projekt
för vidareutbUdning av ledande personal i turistbranschen har visat att
innehavarna har lång praktisk erfarenhet, men samtidigt ofta bristfäUig
utbUdning i ekonomi och marknadsföring.
Branschens
lönsamhet är dålig. De smä företagens genomsnittliga beläggning över året
överstiger inte 40 %. Detta kombinerat med de höga driftskostnader som en
personalintensiv verksamhet medför förklarar den bristande lönsamheten.
Dessutom är utnyttjandet ojämnt fördelat över året vilket medför
sysselsättningsproblem.
Den
låga beläggningen medför problem även för andra företag inom näringen, t. ex.
campingplatser, båtuthyrningsfirmor och restaurang-idkare i turistorter.
Det
generellt låga resursutnyttjandet i turistbranschen beror till en del på
klimatet i Sverige. Huvudorsaken torde emellertid vara att de små företagen var
för sig saknar resurser för en effektiv marknadsföring till konsumenterna.
Utbudet blir splittrat och svåröverskådligt. Det är betydligt enklare att boka
en utiandsresa än att beställa ett lämpligt sammansatt rekreationspaket i
Sverige. Inte minst gäller detta för konsumenter i utlandet, som i dag knappast
har någon möjUghet att med rimlig ansträngning skaffa sig en bild av vad den
svenska turistindustrin kan erbjuda och sedan beställa ett arrangemang. Eftersom
semestrarna i flera europeiska länder är förlagda till andra tider än i Sverige
skulle en ökad tillströmning av turister därifrån medföra en säsongsförlängning
vilket skulle få en klart positiv effekt på branschens lönsamhet.
sr
inrättades den 1 januari 1976 som en offentlig stiftelse av staten, Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet. ST:s uppgift är att som centralt organ
planera, samordna och genomföra åtgärder för att främja marknadsföring av
turism i Sverige. ST:s verksamhet finansieras huvudsakligen över
statsbudgeten, men viss betald uppdragsverksamhet förekommer också.
I
anslagsframstäUningen för budgetåret 1978/79 framhålls att en av de viktigaste
uppgifterna för svensk turism är att söka åstadkomma ett bättre utnyttjande av
tillgänglig inkvarteringskapacitet genom en större säsongsspridning och en
jämnare fördelning av turistströmmarna över landet. Införandet av
femveckorssemestern under 1978 kommer att innebära att svenska folket får
ytterligare ett stort antal semesterdygn att disponera. Med utgångspunkt från
rådande mönster för semesterkonsumtionen bör Sverige-turismen ha en god chans
att få en rejäl andel av dessa nytillkommande semesterdagar.
Analyser
inom turistrådet visar emellertid att brist i information och distribution av
svenska turistprodukter utgör väsentliga hinder för arbetet att utveckla
resandet tUl och i Sverige. Bristerna kan samman-
Prop.
1977/78: 40 6
fattningsvis
beskrivas som. en påfallande strukturlöshet inom svensk turism främst i
produktions- och distributionsleden. ST arbetar med att försöka initiera
förändringar som kan lösa dessa problem för såväl resandet i som till Sverige.
ST avser att medverka i inrättandet av ett antal regionala produktions- och
bokningsorgan. Målet för dessa organ är att i samarbete med den regionala och
de lokala turistorganisationerna sammanställa och marknadsföra turistnäringens
utbud inom respektive region. En av de främsta uppgifterna är därvid att på
ett konsu-mentanpassat sätt skapa förutsättningar för bokning av såväl enskilda
arrangemang som paketresor.
Hotell-
och restaurangutredningen tillkallades år 1974 för att utreda nuläge och
utveckUngstendenser m. m. inom hotell- och restaurangnäringen.
Förutom
att kartlägga och analysera hotell- och restaurangbranschen skall utredningen
kunna lämna förslag till åtgärder som främjar en effektiv anpassning av
branschens struktur och arbetsförhållanden till ändrade efterfråge- och
produktionsförutsättningar. Utredningen skall ägna etableringsfrågorna särskUt
intresse och överväga åtgärder för att följa och påverka elableringen i hoteU-
och restaurangnäringen.
Utredningen
har bl. a. genomfört undersökningar för att belysa nyetablerings- och
nedläggningstakten inom branschen. Omfattningen av kommunernas engagemang i
hotell- och restaurangnäringen har kartlagts Uksom finansieringsförhållandena.
Vidare har man undersökt befolkningens hotell- och restaurangvanor och
konsumenternas attityder till branschens tjänster.
Utredningen
räknar med att slutföra sitt uppdrag i början av år 1978.
2.3
Vissa allmänna kreditstöds- och rädgivningsfrågor
Önskemål
om att företagareföreningarnas kredilstödjande och rådgivande funktioner
skulle komma hela näringslivet, alltså även servicenäringarna, till godo har
framförts från många håll och i flera sammanhang, bl. a. i remissyttranden
över företagareföreningsutredningens betänkande.
Köpmannaförbundet
behandlar hithörande frågor såvitt gäller detaljhandeln i sin skrivelse den 1
september 1977.
I
skrivelsen framhåUs att detaljhandeln är en bransch som är starkt
präglad av småföretag. Dessa företag får näriiigspolitisk och allmän
företagsservice av förbundet med dess bransch- och distriktsorganisa
tioner. Företagsservice ges dessutom inom de frivilliga fackkedjoma av
bl. a. butikskonsulenter. '''.'.'
Förbundet
anför i sin skrivelse vidare att ett alterna.tiy till utbyggd företagsservice
inom företagareföreningarna är en. ay sta,tsmedel be-
Prop.
1977/78: 40 7
kostad
organisation med speciella småföretagarekonsulenter för detalj
handeln. Bland arbetsuppgifterna för dessa nämns särskilt uppgifter som
åläggs företagarna genom gällande och ny lagstiftning. Vidare nämns
arrangemang för avbytare vid företagares sjukdom och semester. Så
dana konsulenter skulle enligt förbundet naturligen kunna knytas till
förbundets regionala servicenät, dvs. länsförbundens kanslier. .
Köpmannaförbundet framför
vidare bl. a. en idé om ett allmänt finansieringsinstitut för små företag inom
detaljhandelns alla branscher. Man efterlyser också statliga kreditgarantier,
smidiga borgensformer och räntelättnader. Vidare önskas en översyn av reglerna
för företagsinteckning i butikshandeln i syfte att uppnå en mera rättvisande
bedömning av kredit värdigheten i dessa företag. Lättnader i finansieringsmöjligheterna
för ombyggnads- och utvidgningsarbeten i befintliga enheter begärs också.
I propositionen om
åtgärder på distributionsområdet tas också nu nämnda frågor upp tUl behandhng.
Där sägs bl. a. följande (s. 81 f.).
En
delfråga i det sammanhanget är den av distributionsutredningen aktualiserade
frågan om ett statligt engagemang i det av dagUgvaru-industrin bildade
finansieringsbolaget ÄB Flandelskredit. Utredningen menar att ett sådant
engagemang borde kunna övervägas i anslutning till de frågor jag nu har
behandlat. Flera remissinstanser tillstyrker ett engagemang medan några är
kritiska. Bolaget självt har i skrivelse hemställt om ett statligt engagemang i
någon form.
Olika
argument har förts fram för att staten på något sätt skall medverka i AB
Handelskredit. Utredningen ser närmast en sådan åtgärd som en komplettering
till det statUga investeringsstödet. Flera av de remissinstanser som är
positiva menar att åtgärden genom bolagets inriktning på företag med ett
fristående uppträdande på marknaden skulle främja konkurrensen inom
dagligvaruhandeln. De remissinstanser som motsätter sig ett statUgt engagemang
menar att om staten skall medverka i dagligvaruhandelns finansiering så bör det
inte ske genom AB Handelskredit utan snarare genom en utbyggnad av det statliga
investeringsstödet.
För egen del vill jag
inledningsvis erinra orrt vad jag tidigare har sagt om konkurrenssUuationen
inom dagligvamhandeln (avsnitt 6.2). Sålunda torde det vara obestridligt att
den blockkoncentration som har skett inom denna handel för med sig vissa
risker. Förekomsten av en finansieringsverksamhet som riktar sig mot företag
med ett fristående uppträdande på marknaden är därför av stort värde. Det bör
emeUertid påpekas att även andra källor står till förfogande för dem som eftersträvar
en från blocken fristående finansiering av sina etableringar. Här kan nämnas de
båda halvstatliga företagen ÄB Industrikredit och ÄB Företagskredit. Dessa
företag har redan medverkat vid etablering av detaljhandelsföretag och erbjuder
efter vad jag har inhämtat jämförelsevis förmånliga lånevUlkor.
Mot
bakgrund av det anförda är jag inte beredd att nu föreslå något statiigt
engagemang i en finansieringsverksamhet med nyss angivet syfte. Frågan bör dock
prövas ytterligare. Jag har funnit att detta bör ske i samband med att
finansieringssituationen inoni detaljhandeln och
Prop. 1977/78: 40 8
andra
delar av servicenäringen samt vissa näraliggande spörsmål tas upp till
behandling i ett något vidare perspektiv.
Jag
vill här erinra om de förmånliga statiiga krediter till främst industri och
hantverk, som förmedlas av företagareföreningarna och där kraven på säkerhet
ställs lägre än vid rent kommersieU utlåning. Servicenäringen står av olika
skäl utanför denna låneverksamhet. Enligt min mening kan även inom denna sektor
av näringslivet situationer tänkas där etableringar, som är önskvärda från
allmän synpunkt, uteblir p. g. a. att bankmässiga säkerheter inte kan ställas.
Detta kan exempelvis vara fallet då rörelsen inte etableras i egen fastighet.
Vidare torde möjUgheterna att få kreditgivare att godta företagsinteckningar
variera med etableringarnas beskaffenhet. Det är tänkbart att nya butiksformer
eller affärsidéer har svårare att göra sig gällande än mera traditionella
etableringar. Dessa problem torde främst uppstå för mindre företag.
En
näraliggande fråga gäller behovet av råd och hjälp i frågor rörande
marknadsförutsättningar, utbUdningsmöjligheter, företagsadministration m. m.,
som särskilt i ett inledningsskede kan vara påtagligt för de mindre företagen.
Även här kan konstateras att någon mera allmänt tillgänglig organisation i
motsats tiU vad som gäller för andra delar av näringslivet inte står till
servicenäringens förfogande.
Jag
anser att dessa frågor liksom frågan om att genom ett statiigt engagemang i AB
Handelskredit eller i annan form förbättra finansie-ringsmöjHgheterna för
företag som önskar stå särskilt obundna gentemot leverantörsintressen bör
övervägas närmare. Jag avser därför att senare återkomma till regeringen med
förslag om att en särskild kommitté tillkallas för att pröva
verksamhetsförhållandena och finansieringssiluationen för mindre företag inom
servicenäringen.
3
Exportfrämjande insatser
3.1
Befintligt statligt exportstöd till småföretag
3.1.1
Sveriges exportråd
SE
inrättades den 1 juli 1972 genom avtal mellan svenska staten och Sveriges
allmänna exportförening. SE:s uppgift är att som centralt organ planera,
samordna och genomföra åtgärder för att främja Sveriges export. För att lösa
denna uppgift leder SE den kommersiella verksamheten vid
handelssekreterarkontoren och de handelskamrar i utlandet som slutit
samarbetsavtal' med rådet. SE skall samråda med utrikesdepartementet i sådana
exportfrämjandefrågor som kräver medverkan av utrikesrepresentationen.
Som
rådgivande organ har SE tUlsatt två delegationer, en för den mindre industrin
och en för vidareutbUdning i internationeU marknadsföring.
SE
finansieras huvudsakligen genom företagens aboniiemangsavgifter. För den
allmänna service som SE lämnar till småföretagen utgår emellertid ett StatUgt
bidrag. Detta är beräknat så att det motsvarar SE:s nettokostnad för denna
service, sedan småföretagens,abonnemangsavgifter har dragits av.
Prop.
1977/78: 40 9
3.1.2
Handelssekreterare, beskickningar och handelskammare
Handelssekreterarnas
uppgift är att öka den svenska exporten genom specialiserad kommersiell service
särskilt i fråga om marknadsföring.
F.
n. är 27 handelssekreterarkontor och en handelsavdelning inrättade eller under
inrättande. Kontor finns i Toronto, Vancouver, Chicago, New York, Los Angeles,
Detroit, Houston, Mexico City, Ziirich, Diisseldorf, Stuttgart, Hamburg,
Milano, Prag, Budapest, Wien, London, Haag, Bryssel, Madrid, Helsingfors,
Oslo, Köpenhamn, Jeddah, Teheran, Tokyo och Melbourne. '
Därjämte
skall en handelsavdelning inrättas vid ambassaden i Caracas. Verksamheten vid
kontoren och haridelsavdelningen leds av handelssekreterare.
På
samtliga handelssekreterarkontor finns praktikanter med statsstipendier som
utdelas av Sveriges exportråd. För budgetåret 1977/78 har beräknats 2,4 milj.
kr. tUl ett 60-tal stipendier. Stipendiatverksamheten ger särskilt god
möjlighet för småföretag att träna personal utomlands.
Arbetet
på kontoren indelas i tre verksamhetsgrenar eller externprogram nämligen
exportservice (tidigare kallad allmän verksamhet), uppdragsverksamhet och
projektverksamhet.
1
exportservice ingår de tjänster sorn handelssekreterarkontoren utför
avgiftsfritt som t. ex. rådgivning till besökande affärsmän, enklare
varuförfrågningar och rutinkorrespondens. Denna verksamhet finansieras av
staten och för budgetåret 1977/78 har anslagUs 12,5 milj. kr. Denna
kostnadsfria service kommer i hög grad de mindre företagen till godo.
Flandelssekreterarkontoren i London, Hamburg, Helsingfors och Oslo betjänar
särskilt ofta mindre företag. Detta kommer även att gälla kontoret i Köpenhamn
som är u:ader inrättande.
Uppdragsverksamhet
omfattar de tjänster som handelssekreterarkontoren utför på särskild
beställning och mot särskUd avgift för enskild abonnent eller myndighet. Den
ger såväl mindre som större företag en möjlighet att till ett överenskommet
pris få t. ex. en marknadsundersökning genomförd eller en potentiell agent
uppletad.
Projektverksamheten
omfattar de tjänster som handelssekreterar
kontoren utför på uppdrag av SE och som helt eller delvis finansieras
av staten med särskilt anslagna medel för exportfrämjande ändamål.
Som särskilt projekt bedrivs Service-paket för den mindre industrin
vilket innebär att företag utan exporterfarenhet erbjuds vissa tjänster
vid handelssekreterarkontoren tUl subventionerat pris. ,:
De
drygt hundra ambassaderna och konsulaten har som en ay sina huvuduppgifter att
underlätta företagens export. Främst i länder där handelssekreterarkontor inte
finns bedrivs en pmfattaiide exportservice och projektbevakningsverksamhet ay
lutrikesrepresentationen. Detta kommer inte minst de mindre företagen till del.
It
Riksdagen 1977178.1 saml. Nr 40. Bilcga 4
Prop. 1977/78: 40 10
1
Paris och Sao Paulo finns handelskamrar vilka erhåller statsbidrag. Dessa
handelskamrar arbetar inom exportfrämjandet på ungefär samma sätt som
handelssekreterarkontor.
3.1.3
Projektverksamhet
SE
bedriver en omfattande projektverksamhet som delvis finansieras av staten med
särskilt anslagna medel för exportfrämjande ändamål. För budgetåret 1977/78 har
stäUts sammanlagt 21,6 milj. kr. tUl SE:s disposition. De i projekten
deltagande företagen skall i princip satsa lika mycket som staten.
Projektverksamhetens
grundtanke är att företag genom samverkan kan öka sin konkurrenskraft på
utlandsmarknaderna. Genom samarbete i marknadsbearbetningen, t.ex. vid
mässframträdanden, på utställningar och delegationsresor blir
uppmärksamhetsvärdet större, och dessutom hålls kostnaderna nere för det
enskilda företaget. Bland andra effekter som uppnås är erfarenhetsspridning
mellan de företag som deltar i ett projekt, vilket är särskilt värdefullt för
de mindre företagen. Projekt har under senare år arrangerats i branscher som t.
ex. byggutrustning, miljövård och sport/fritid.
Projektverksamheten
betjänar både stora och små företag men inom ramen för verksamheten vidtas
särskilda åtgärder för de mindre företagen. Dit hör sälj reseverksamhet som
främst riktar sig tUl exportoerfarna småföretag.
Ett
särskilt projekt för sådana företag är de s. k. exportcheferna att hyra. Denna
funktion startade på försök 1974 och har som grundtanke att företag skall kunna
anlita en högt kvalificerad exportmarknadsförare för en flerårig insats på
deltid i företaget. Genom samarbetet med denne expert skall personalen utbildas
i exportteknik. Exportchef att hyra har redan utnyttjats av tre företagsgrupper
om 58 företag och tre andra grupper är f. n. under arbete i Stockholms,
Kopparbergs och Värmlands län. Under hösten 1977 startar ytterligare tre grupper
i Göteborg, Kalmar och Örebro.
En
annan projekttyp är konsultstödet. Riksdagen biföU i juni 1977 (NU 1976/77:47,
rskr. 1976/77: 332) regeringens proposition 1976/77: 83 om stöd åt
konsultföretag för förstudie- och anbudskostnader avseende internationellt
eller nationeUt finansierade projekt av infrastrukturen eUer industrieU natur
i u-länder. För budgetåret 1977/78 uppgår stödet till 2 000 000 kr. Det har
formen av projektsamarbete mellan SE och konsultföretag och omfattar högst 50%
av konsultföretagets självkostnader. Om företagets anbud antages skall stödet
återbetalas.
Eftersom
de flesta konsultfirmor är små blir konsultstödet huvudsakligen användbart för
mindre och medelstora företag.
Prop.
1977/78: 40 H
3.1.4
Utbildning i internationell marknadsföring
I
betänkande (SOU 1975: 45) Vidareutbildning i internationell marknadsföring
visade den s. k. IM-utredningen att behovet av vidareutbildning i
internationell marknadsföring var stort, särskUt i småföretagen. Efter förslag
av min företrädare beslöt riksdagen 1976 att SE skulle utveckla nya kurser i
detta ämne oeh modernisera gamla, samtidigt som kursutbudet skuUe
regionaliseras så att det nådde ut till företag i landsorten. En särskild
delegation för vidareutbildning i internationell marknadsföring tUlsattes för
att bistå SE i dessa frågor. Fr. o. m. budgetåret 1976/77 har av statliga medel
anslagUs ungefär 0,9 milj. kr. per år för ändamålet.
5.7.5
Export finansiering
Finansiering
av export är mer komplicerad än finansiering av inrikeshandel. Det är ofta
svårt att bedöma utländska köpares kreditvärdighet, och valutarisker kan
uppstå i samband med utlandsförsäljning. Genom exportkreditnämnden (EKN) gör
staten det möjligt för företagen att försäkra kreditrisker och vissa
valutarisker. Särskilt för de mindre företagen, som ofta inte har den
finansiella styrkan att klara större kredit- och valutaförluster, är denna
möjlighet till riskbegräns ning av utomordentUg betydelse.
Vid
exportförsäljning ställs ofta krav på leverantören att kredit skall lämnas.
Mindre företag är visserligen såtillvida gynnade att de genom sina leveransers
relativa litenhet sällan utsätts för de krav på fleråriga krediter som större
exportföretag drabbas av i alltmer ökad utsträckning, men även kortare
krediter kan vara svåra att refinansiera. Till detta kommer att
leverantörskrediterna i många fall måste lämnas i främmande valuta. Detta är
ett stort problem för småföretag som sällan har den expertis som erfordras för
att förvalta valutarisker.
Räntekonkurrensen
från utlandet vid lämnandet av exportkrediter har successivt blivit alltmer
besvärande. Genom lagen (1973: 423) om avdrag vid inkomsttaxeringen avseende
kostnad för exportkredit (ändrad 1975: 1150) kan stöd lämnas i form av avdrag
för skiUnaden mellan refinansieringsränlan och räntan på exportkrediter upp
till 4% av utestående exportkredit. Kreditens minimibelopp skall vara 1 milj.
kr. för att stöd skall komma ifråga, vilket begränsat dess användbarhet för
småföretag. Exportstödet kan vidare utgå bara för export av kapitalvaror,
vilket utestänger tjänsteexportörer från att utnyttja ränteavdraget.
För
att belysa exportfinansieringsproblematiken mer allmänt tillsatte regeringen i
februari 1977 en kommitté, exportfinansieringskommittén (H 1977; 01), med
uppgift att utreda frågan. Kommittén fick i uppdrag att arbeta skyndsamt, och
kommer att lämna sitt betänkande i början av 1978.
Prop.
1977/78: 40 12
3.2
Sveriges exportråds anslagsframställning för budgetåret 1978/79 vad avser
åtgärder för småföretagen
Delegationen
för den mindre industrin har tUl uppgift att vara rådgivande organ åt SE:s
styrelse och direktion i frågor som rör de mindre företagens exportproblem.
Delegationen
har i ett aktionsprogram presenterat en rad åtgärder för att stimulera export
från småföretag och speciellt nyexportörer. Delegationen har tillsammans med
bl. a. företagareföreningar, handels-kamrar och expo-orgaiusationer konstaterat
att ett stort antal företag har mer eller mindre akut behov av stimulans och
rådgivning i exportfrågor.
SE föreslår
att de ökade statliga medel som SE begär för budgetåret 1978/79 skall
prioriteras till vissa branscher och företagsgrupper oavsett företagsstorlek
respektive till vissa marknader. SE överväger att högprioritera företag som
samarbetar för försäljning av färdiga industrianläggningar, s. k. turn-key
samarbete, samt företag inom agro-industrin, skogsindustrin,
specialstålindustrin och miljövårdsin-dustrin. Därutöver planerar SE att
prioritera följande branscher: byggmaterial och byggutrustning, sjukhusutrustning,
sport- och fritidsutrustning, offshore-utrustning, fordonsutrustiung samt
gruvutrustning. Hög-prioriterade marknader är Norden, Västtyskland, Frankrike,
USA, Saudiarabien, Nigeria, Venezuela och Japan.
Ovannämnda
prioriteringar av branscher och marknader gäller för både små och stora
företag. I ett särskilt åtgärdspaket som är riktat till småföretag gör SE dock
en speciell prioritering av sådana marknader som dels erbjuder en god
potential för ett litet företag och dels är möjliga att bearbeta. Fem marknader
blir i första hand aktueUa, nämligen Norge, Danmark, Finland, Storbritannien
och Västtyskland.
Åtgärdspaketet
innehåller utöver marknadsprioriteringen en uppsökande del, en undersökande
del och en genomförande del.
Den
uppsökande verksamheten planeras ske i form av dels s. k. exportträffar och
dels individueUa företagskonsultationer. Denna verksamhet bör enligt SE
hänföras tiU exportservice (allmän exportfrämjande verksamhet) och bedrivas
utan större kostnader, för företagen. Den uppsökande verksamheten skall
bedrivas i samarbete med regionala organ som de till utvecklingsfonder
omskapade företagareföreningarna, handelskamrar och expo-organisationer.
För
den undersökande verksamheten föreslås att SE till ett lågt fast
pris får möjlighet att erbjuda den första marknadsundersökningen ett
litet företag eller en nyexportör viU göra på en högprioriterad rnark-
nad. ;
För
den genomförande verksamheten framläggs .flera förslag till konkret hjälp för
ett företag att hitta de rätta säljkanalerna och att
Prop.
1977/78: 40 13
komma
ut på exportmarknaderna. Det finns enligt SE ett mycket stort behov av sådan
hjälp, eftersom många småföretag saknar finansiella och personella resurser att
själva marknadsföra sina produkter utanför Sverige, trots att produkterna har
förutsättning att kunna säljas internationellt.
SE
planerar sålunda att närmare undersöka möjligheterna för det liUa företaget att
ta tillvara det etablerade företagets erfarenheter och sälj-organisation.
Svårigheten
att finna en lämplig representant på en marknad eller önskan att själv mer
direkt styra marknadsföringen motiverar allt fler företag att enskilt eller
tillsammans med andra etablera försäljningsbolag i utiandet. För att
underlätta igångsättningen och förkorta tidsåtgången i dessa fall föreslår SE
att handelssekreterarkontoren skall kunna erbjuda en förstärkt service på
etableringsområdet. Handelssekreterarkontoren bör också enligt SE kunna
tillhandahålla bl. a. administrativ service och övervakning av
säljorganisationen.
SE bedriver som nämnts
tidigare sedan några år en konsultservice, exportchef att hyra. Denna innebär
att en grupp företag får "dela" på en exporterfaren person, som skall
tillföra företagen kunskap om exportteknik samtidigt som han genomför den exportsatsning
som företagen tror har möjlighet bli framgångsrik. Första året företagen
anlitar exportchefen står staten via SE:s projektmedel för större delen av
kostnaden, men redan andra året bär företaget hela kostnaden. När tre år gått
förväntas företagen kunna stå på egna ben vad gäller export, varvid
exportchefen kan "hyra ut sig" till nya företag. Inom sex län har
verksamheten startat. Behov har anmälts från regionala organ av ytterligare tio
funktioner, varför SE har begärt medel för dessa i sin anslagsframställning.
SE föreslår även ökade
insatser för säljreseverksamhet, dvs. gemensamt organiserade resor för
småföretag där dessa bereds möjlighet att ute på marknaderna knyta kontakt med
potentiella köpare eller distributörer. Detta är en följd av de föreslagna
åtgärderna exportträffar och företagskonsultationer inom ramen för den
uppsökande verksamheten.
Slutligen
har SE konstaterat att efterfrågan på licenser tenderar att öka. Mindre företag
och enskilda uppfinnare har ofta uppenbara svårigheter med marknadsföring av
sitt know-how i form av licenser. Vissa handelssekreterarkontor har dock redan
i dag möjUgheter och kunskaper att hjälpa säljare åv licenser. SE avser att
vidga denna service till fler kontor och även att förstärka resurserna
centralt.
Totalt
för åtgärder som syftar till att stimulera export från småföretag och
speciellt nyexportörer beräknar SE ett ökat medelsbehov för budgetåret 1978/79
under elfte huvudtiteln anslaget B 3. Exportfrämjande åtgärder med 6 870 000
kr.
Prop.
1977/78: 40 14
Som
en följd av bl. a. de föreslagna åtgärderna ökar enligt SE behovet av resurser
för exportservice vid handelssekreterarkontoren. Totalt begär SE 1 530 000 kr.
i ökade medel för intensifierad exportservice på högprioriterade marknader
under anslaget B 2. Handelssekreterare för budgetåret 1978/79.
3.3
Sveriges exportråds kampanj för att öka exporten
I
framställning till chefen för handelsdepartementet den 26 september 1977
föreslår SE att en informations- och propagandakampanj med syfte att öka
exporten skall startas. SE anser att Sveriges starkt försämrade balans i
utrikeshandeln i kombination med de förlorade importandelarna i utlandet
kräver åtgärder på bl. a. det expörtfrämjande området av en helt annan typ och
dimension än tidigare. Enligt SE bör en kampanj riktad till näringslivet,
fackföreningarna och myndigheterna därför igångsättas för att rikta dessa
målgruppers uppmärksamhet mot exportproblematiken och påverka deras attityder
till export i positiv riktning. Detta skulle stimulera till en exportökning.
SE
föreslår i framställningen en rad konkreta åtgärder, t. ex. anordnandet av
exportkonferenser i olika delar av landet, informationsspridning till
massmedia och förmedling av utbildningsmaterial till bl. a. personaltidningar.
För
kampanjverksamheten anhåller SE om statsbidrag på 1 300 000 kr. för perioden t.
o. m. juni 1978, varav ca 350 000 kr. för personalkostnader inom
kampanjkansliet.
3.4
De svenska handelskamrarnas expörtfrämjande verksamhet
I
skrivelse till chefen för handelsdepartementet den 31 maj 1977 redovisar
Svenska handelskammarförbundet de svenska handelskamrarnas service tiU
företagen i utrikeshandelsfrågor. Sålunda har förbundet och kamrarna en
betydande verksamhet vad gäller att förmedla från utlandet kommande
affärsförfrågningar. Vidare anordnas kontakt- och studieresor tiU utiandet och
utges tiUsammans med, SE en mässkalender. Olika handelskamrar anordnar
kontaktbesök för handelssekreterare och ambassad/konsulattjänstemän yid.dessas
besöki Sverige. Han-. delskamrarna har också ett vidsträckt internationellt
kontaktnät' och bistår företag med rådgivning i utrikeshandelsfrågor.-
I
skrivelsen påpekar, förbundet också med anledning av ett förslag i
företagareföreningsutredningens.betänkande (SOU 1977: 3) -om företa?
gareföreningarnas framtida exportfräm jande .uppgifter, att det före-: faUer
naturligt att de föreslagna stiftelsernas arbete på utrikeshandelns.
Prop.
1977/78: 40 15
område
utformas så att det kompletterar den verksamhet som bedrivs av handelskamrarna.
1 sammanhanget erinras om att såväl företagareföreningarna som handelskamrarna
i dag arbetar som replipunkter för SE. Skäl kan därför åberopas för att inte
bara stiftelserna utan också handelskamrarna skall kunna inom vissa ramar
tillföras allmänna medel för denna verksamhet.
I
en promemoria daterad den 22 augusti 1977 som överlämnats till chefen för
handelsdepartementet föreslår handelskammarförbundet att statligt stöd lämnas
till handelskamrarnas exportfrämjande verksamhet. Förslagsvis fem
handelskammare skulle anställa en exportsekreterare med en halv skrivkraft som
biträde med uppgift att verka för ökade exportansträngningar främst från de
medelstora och mindre företagens sida. Det statliga stödet skulle omfatta
löner, sociala kostnader, telefon-och resekostnader och uppgå till 1 250 000
kr.
Flera
handelskamrar uppges i promemorian vara viUiga ställa lokaler till förfogande
gratis för SE:s exportchefer att hyra.
3.5
Exportfinansiering
3.5.1 Förslag
om ändring av exportkreditstödet
När
lagen om avdrag vid inkomsttaxeringen avseende kostnad för exportkredit
ändrades 1975 förelåg en promemoria från SE och Sveriges industriförbund där
det bl. a. föreslogs att begreppet kapitalvaror skulle anses innefatta även
konsultuppdrag. Exportkreditstödet omfattar nämligen enligt lagen enbart
kapitalvaror. I propositionen framhöll föredraganden dock att begreppet
kapitalvaror inte kunde ges denna vidsträckta tolkning (prop. 1975/76: 72 s.
10).
Vid riksdagsbehandlingen
av propositionen framlades förslag om att sänka gränsen för att. få rätt tUl
avdrag från kreditaffärer om minst 2 milj. kr. till kreditaffärer om minst 0,5
milj. kr. (motioner 1975/76: 132, 142 och 143). Skälet var att även småföretag
skulle kunna komma i åtnjutande av stödet. Riksdagen (SkU 1975/76: 22, rskr.
1975/76: 100) fastställde emellertid minimigränsen till 1 milj. kr.
3.5.2 Förslag
om tillskapande av en exportfond
Delegationen
för den mindre industrin inom SE har genom skrivelse till regeringen den 22
september 1977, framfört' förslag om att inrätta en särskild exportfond för
mindre företag för att underlätta deras exportfinansiering.
Fonden
skall kunna refinansiera och/eller garantera bankernas kre
ditgivning vid tiUverkning för export och för finansiering av export
krediter med kortare löptid än två år. Fast räntesats skall lämnas och
kursrisker skall övertas. . ;.--:
Enligt
delegationen skall fonden endast medverka i affärer genom-
Prop.
1977/78: 40 16
förda
av mindre företag. Kredittiderna skall inte överstiga två år och
kontraktsbeloppet bör normalt éj överstiga 5 milj. kr. Sveriges Investeringsbank
skall förvalta fonden i samråd med företagareföreningarna. Fonden bör tillföras
ett statsanslag om 100 milj. kr., och Investeringsbanken skall med särskild
statsgaranti kunna upplåna 200 milj. kr. för fondens räkning i utlandet. Fonden
skall också lämna garantier på totalt 500 milj. kr.
4
Föredraganden 4.1 Inledning
Statsministern
har tidigare denna dag redovisat riktlinjerna för regeringens arbete med att
förbättra småföretagens arbetsvillkor.
Inom
handelsdepartementets verksamhetsområde ligger det stora flertalet av
småföretagen inom tjänstesektorn, dvs. servicenäringarna. Vidare svarar
departementet för exportfrämjandet.
Småföretagen
inom servicenäringarna möter i allt väsentligt samma slags problem som
motsvarande företag inom den tillverkande sektorn. De berörs alla av
utvecklingen av det allmänna företagsklimatet och av strukturförändringarna i
samhället. De har behov av riskvilligt kapital i olika former. Gemensamt är
också behovet av rådgivning i frågor som berör företagen.
I
den allmänna debatten har problemen för småföretagen inom servicenäringarna
vanligen intagit en mera undanskymd plats än problemen för de tillverkande
företagen. Detta kan förklaras av att de förstnämnda företagen hittills har
klarat sig jämförelsevis bra. När den inhemska produktionen har fått det allt
svårare att konkurrera med importen till följd av bl. a. det höga
kostnadsläget har servicenäringarna haft en mer gynnsam utveckling, delvis
därför att den privata konsumtionen genom bl. a. den höga upplåningen utomlands
har kunnat öka. Serviceföretagen är i allmänhet inte heller utsatta för
utländsk konkurrens. De har i alla händelser uppvisat en hög grad av
flexibilitet. Nya servicefunktioner (butikstyper etc.) har vuxit fram i takt
med de förändrade förhållandena i samhäUet. Detta har varit möjligt bl. a.
genom att ofta ett förhållandevis litet kapital har måst bindas i
anläggningstiUgångar. En viktig bidragande orsak till den relativt goda
anpassningsförmågan torde också vara det aktiva bistånd som de enskilda
företagen får från branschorganisationer och leverantörsföretag.
Det
sagda får inte skymma de ökande problemen för småföretagen inom servicesektorn.
Inte minst har dessa föranletts av de stigande kostnaderna för arbetskraft,
vilka drabbat de löneintensiva service-
Prop.
1977/78: 40 17
näringarna
hårt. Dessutom kan tjänsteproducerande företag få särskilda svårigheter i
tider av åtstramning av den privata konsumtionen.
Nedläggningar inom och
omstruktureringar av viktiga branscher, säsom dagligvaruhandeln och hotell-
och restaurangnäringen, har föranlett särskilda åtgärder från statsmakternas
sida. Svårigheterna för små företag att hävda sig på dagens komplexa marknader
har också lett till särskilda statliga åtgärder, exempelvis vad gäller
exportfrämjande och turism.
Förslag om stöd- och
utvecklingsinsatser för småföretagen läggs i dag fram av cheferna för ekonomi-,
budget- resp. industridepartementet. Flera av förslagen oeh då särskilt de som
gäUer beskattning och försörjning med riskkapital blir av betydelse för
företagen inom servicenäringarna. Förslagen berör emeUertid främst andra delar
av näringslivet än serviceföretagen. I synnerhet när det gäller
finansieringsstöd och rådgivning finns därför behov av ytterUgare överväganden
rörande servicenäringarna. Jag återkommer senare tiU detta. .
Exportens stora betydelse
för den svenska samhällsekonomin har under senare tid blivit uppenbar för alla.
När exporten släpar efter får det effekter på en rad samhällsområden. Det blir
mindre resurser över för import, utlandsresande och u-hjälp. Underskotten i
bytesbalansen måste täckas med utlandsupplåning, vilket på sikt beskär handlingsfriheten
i den ekonomiska politiken. När företagens produktion inte kan säljas i
tillräcklig utsträckning får det så småningom effekter på sysselsättningen.
Många företags lönsamhet minskar vid sviktande exportförsäljning, vilket på
sikt undergräver deras soliditet oeh kan leda tiU kriser och nedläggning med
åtföljande problem för anställda, samhälle och andra intressenter. Det är
därför av största vikt att effektiva åtgärder vidtas för att stimulera
exporten. Varje outnyttjad tiUgång bör utnyttjas i arbetet på att öka Sveriges
försäljning av varor och tjänster i utlandet. Inte minst torde småföretagen här
kunna bidra genom att aktivera sig på exportområdet.
Sveriges exportråd (SE)
har en viktig roll att fylla när det gäller att öka det allmänna medvetandet om
exportens betydelse. Sålunda har SE sedan en tid arbetat med att få igång en
kampanj för att stimulera till ökade exportansträngningar,
"Exportera-mera-kampanjen". Denna riktar sig tUl både stora och små
företag, men av naturliga skäl intar här småföretagen en betydande plats. För
att kampanjen skall kunna bli framgångsrik krävs att den får en bred
uppslutning från det allmänna, från företagen och från de anställda och deras
organisationer. SE har i skrivelse den 26 september 1977 inkommit med äskande
om medel för kampanjens slutliga genomförande.
SE
har vidare i sina anslagsäskanden för budgetåret 1978/79 föreslagit ett
särskilt åtgärdspaket för småföretagen. Åtgärderna syftar till att stimulera
intresset för export, till att utvärdera förutsättningarna.för
Prop.
1977/78: 40 18
export
och till att underlätta ett slutligt genomförande av en exportsatsning.
En
särskild fråga i sammanhanget är hur ökade exportfrämjande insatser skall
kunna ges regional slagkraft. Det är självfallet viktigt att vi får så stor
bredd som möjligt på de insatser som skall göras och att vi utnyttjar alla de
olika kanaler som står till buds. Förslag har i denna del framlagts rörande
medverkan från utvecklingsfonder, från handelskammare m. fl.
En
viktig del av exportfrämjandet är möjligheten att förbättra exportfinansieringen.
Regeringen har tidigare tillsatt en kommitté i detta syfte,
exportfinansieringskommittén (H 1977: 01). Denna avser att lägga fram förslag
vid årsskiftet 1977/78. Redan nu har dock vissa frågor aktualiserats, bl. a.
frågan om en utvidgad möjlighet ätt utnyttja det s. k. ränteavdraget.
Utvidgningen skulle frärrist vara av betydelse för småföretag. Förslag har
också framlagts från delegationen för den mindre industrin inom exportrådet om
s. k. exportfonder.
En
annan fråga som har blivit aktueU är möjUgheten att förbättra språkkunskaperna
hos tilltänkta exportörer bland småföretagen.
Jag
kommer i det följande att närmare behandla dessa olika förslag.
4.2
Finansieringsstöd och rådgivning för företag inom servicenäringarna
Jag
har i det föregående liksom i proposition 1977/78: 8 om åtgärder på
distributionsområdet pekat på behovet av ytterligare överväganden rörande bl.
a. finansieringsstöd och rådgivninig för servicenäringarna. Det bör noteras
att dessa frågor inte närmare hade behandlas av distributionsutredningen (H
1970: 14), vars arbete utgjort utgångspunkt för nämnda proposition. Jag har i
propositionen, anmält att en kommitté bör tillkallas för att överväga dessa
frågor. Jag avser att inom kort begära regeringens bemyndigaiide att tiUkalla
kommUtén. Jag aur ser det dock lämpligt att för riksdagens information redan
här något. redogöra för min syn på uppgifterna för kommittén. .
När
det gäller finansieringssituationen för företag inom servicenäringarna är det
främst två i och för sig sammanhängande problein som enligt min mening särskilt
bör belysas.' Det ena är den i bankmässig mening lägre kreditvärdighet som
dessa företag ofta har. Det andra är det beroende av exempelvis leverantörer
som kan följa av att företagen på grund av den bristande kreditvärdigheten ofta
måste ordna stora; delar av sin finansiering genom leverantörskrediter.t
. . ....
Företag
inom servicenäringarna äger,:sålunda :sällan anläggningstill-: gångar till mera
betydande värden,. ..varför, möjligheterna att anskaffa
Prop.
1977/78: 40 19
främmande
kapital genom inteckningar i fast egendom är begränsade. Även lån mot säkerhet
i företagsinteckningar, kan vara svåra att erhålla.
SärskUt
besväriig bUr avsaknaden av reella belåningsbara tillgångar vid nyetablering av
företag av oprövad typ. Det kan därför vara svårt att lånefinansiera nya
affärsidéer. Även vid utvidgningar eller ombyggnader uppstår särskilda problem
för företag inom servicenäringarna.
Som
jag nyss har anfört, ordnar många företag inom servicenäringarna stora delar
av sin finansiering genom leverantörskrediter eller genom andra utfästelser
från leverantörshåll. En sådan finansiering kan föra med sig ett beroende
gentemot leverantörsföretagen. Särskilt frän konkurrenssynpunkt kan en sådan
ordning synas betänklig.
SärskUda
finansieringsinstitut har bildats inom vissa branscher för att motverka de
bindningar som leverantörsbunden finansiering för med sig. Inom främst dagligvarusektorn
verkar sålunda AB Handelskredit med en utlåning som riktar sig till företag som
önskar vara mindre knutna till grossistintressen. Förslag har förts frani om
statliga insatser för att förstärka denna verksamhet.
Mot
bakgrund av det anförda bör den av mig förordade kommittén få i uppdrag att
närmare undersöka finansieringsmöjligheterna för småföretag inom
servicenäringarna. Härvid bör uppmärksammas i vad mån brist på lämpliga
krediter begränsar innovationsmöjligheterna eller i övrigt förhindrar en från
allmän synpunkt önskvärd utveckling av dessa företag samt hur sådana effekter i
så fall kan motverkas. Kommittén bör också särskilt undersöka omfattningen av
den finansiering som på något sätt härrör från leverantörsföretag samt överväga
frågan om förbättrade finansieringsmöjUgheter för företag som önskar stå särskilt
obundna gentemot leverantörsintressen. Vad beträffar övervägandena i denna del
vill jag även peka på de lånemöjligheter som de båda halvstatliga företagen AB
Industrikredit och AB-Företagskredit erbjuder eller kan erbjuda, ,
När
det gäller rådgivning och annan företagsservice finner'jag att det
finns påtagliga behov ay sådan service inom såväl tillverkningsnäring-'
arna som servicenäringarna. Behovet av råd och hjälp, i frågor rörande
marknadsförutsättningar, utbildning, företagsadministration m. m. torde
sålunda vara likartade inom olika delar av näringsUvet., , .
Det kan diskuteras hur en
sådan rådgivning bör vara organiserad för: olika branscher och vilket, behov
som kan finnas av särskilda statliga insatser. Köpmannaförbundet har sålunda i
skrivelse den 1 september > 1977 pekat på att förbundet- genom bl. a.'sina
länsorgan.-redan fullgör funktioner som "rådgivare till
butiksdetaljhandeln. Detaljhandeln får också i vissa fall företagsservice .av,
leverantörsföretag. Särskilt-utr ; vecklad är denna på dagligvamsidan, .men
exempel, finns:också inom bensinhandeln, järn- och.färghandeln.pch
blomsterhandeln. ,1 r ;
En
viktig uppgift för kommittén blir.därför att utvärdera,den.råd-
Prop. 1977/78: 40 20
givningsverksamhet
som f. n. tillhandahålls företag inom servicenäringarna. Om denna behöver
förstärkas i något hänseende bör det vara naturligt för kommittén att i första
hand pröva om detta kan ske inoin befintliga organisationer och hur
förstärkningen skall finansieras.
En
fräga som givetvis hänger nära samman med rådgivningsverksamheten är utbUdningsmöjligheterna
för företagare. Med förbättrad utbildning kan behovet av rådgivning minskas.
Chefen för industridepartementet kommer i dag efter samråd med mig att förorda
att de förstärkta utbildningsmöjligheter för företagare som han då ämnar
föreslå även skall avse företagare inom delar av servicenäringarna. Kommittén
bör dock kunna överväga om särskilda utbildningsinsatser kan behövas för
sistnämnda kategori.
Av
vad jag nu har anfört framgår att kommittén tämligen förutsättningslöst bör
undersöka behovet av finansieringsstöd och rådgivning för företag inom
servicenäringarna. Även olika lösningar i organisatoriskt hänseende m. m.'
avses kunna prövas. Det finns dock skäl att redan nu förstärka möjligheterna
till sådant stöd för vissa avgränsade företagsgrupper. Chefen för
industridepartementet kommer i dag att föreslå att målgruppen för
företagareföreningarnas verksamhet vidgas. Efter samråd med mig kommer han
därvid att föreslå att även tjänsteproducerande företag, som har direkt
anknytning till de tillverkande företagen, skall kunna anUta företagareföreningarna.
Även produktions-varuinriktade partihandelsföretag avses t. v. ingå i
målgruppen. Frågan får sedan närmare prövas i den utredning jag kommer att ta
initiativ tiU.
4.3
Turistnäringen
Turistnäringen
i Sverige är en utpräglad småföretagsbransch. På boendesidan är flertalet
hotell, pensionat och stugbyar familjeägda småföretag. Den kommersiella
uthyrningen av enskilda torp och stugor drivs naturligt nog också oftast i
liten skala av jordbrukare och fiskare. På aktivitetssidan finns också ett
stort antal småföretagare, t. ex. båt-uthyrare, guider och upplåtare av jakt-
och fiskerätt. Matställena drivs ofta av mindre företag. Turismen påverkar även
indirekt en vidare krets av företag, t. ex. butiker och hantverksföretag.
Eftersom turistnäringen ofta bedrivs i glesbygd med få andra
inkomstmöjligheter har den även regionalpolitiskt en avsevärd betydelse.
Turismen
påverkar i hög grad den svenska bytesbalansen. Inom regeringskansliet är det
jordbruksdepartementet som ansvarar för frågor som rör investeringar i turist-
och fritidsanläggningar såsom exempelvis småbåtshamnar, vändrihgsleder och vintersportprojekt,
medan handelsdepartementet ansvarar för att turismen i Sverige marknadsförs så
att den når ut till konsumenterna inom och utom landet.
Prop.
1977/78: 40 21
Sveriges
turistråd (ST) har i sin anslagsframställning för budgetåret 1978/79 framhållit
att en av de viktigaste uppgifterna för svensk turism är att söka åstadkomma
bättre utnyttjande av tUlgänglig kapacitet. ST anser att det finns avsevärda
brister i information om och distribution av den svenska turistnäringens
tjänster oeh att detta utgör ett väsentligt hinder för arbetet att utveckla
resande till och i Sverige. Jag delar ST:s uppfattning att det i dag är svårt
för konsumenten att få en tillfredsställande översikt av möjligheterna att
semestra i Sverige samt att det också kan vara tidskrävande och komplicerat att
teckna sig för ett lämpligt svenskt turistarrangemang. Särskilt svårt är detta
för sådana konsumenter som bor utanför Sverige.
För
att försöka starta en utveckling som kan råda bot på denna brist på information
och marknadsföring avser ST att medverka i inrättandet av ett antal regionala
produktions- och bokningsorgan.
Målet
för dessa organ är att i samarbete med de regionala och lokala
turistorganisationerna paketera och marknadsföra regionernas
turistattraktioner. Man kan här lokalt t. ex. kombinera vistelse i stugby med
hyrning av motorbåt, eller med guidade utfärder tUl sevärdheter i trakten.
Variationsmöjligheterna är självfallet stora. Dessa turistprodukter kan sedan
marknadsföras via de regionala centralerna med, där det behövs, säljstöd av ST.
En av de främsta uppgifterna är därvid att underlätta för konsumenterna att
boka såväl enskilda arrangemang som paketresor.
ST
är vidare av den uppfattningen att såväl konsumenternas som distributörernas
krav är av den arten att den sannolikt enda framkomliga vägen är att införa en
lämplig datorisering av bokningen och därmed sammanhängande administrativa rutiner.
Kravet för en sådan datorisering är enhetlighet, decentralisering och flexibUitet.
Främst för att säkerställa enhetlighet anser ST sig behöva initiera och driva
en utveckling som leder tUl ett samlat grepp på datafrågan. Det vore inte
praktiskt om turistorgan i olika delar av landet utvecklade sina egna
datasystem och sälunda försvårade för distributörerna och därmed ytterst för
konsumenterna. Ert lämpUg. väg att gå kan, enligt ST, vara att rådet svarar för
investeringar i program och maskinvara och förhyr dessa till produktions-.och
distributionsleden.
Jag
är positiv till turistrådets initiativ att i samarbete med regionala organ och
andra intressenter driva en utveckling mot förbättrad sammansättning och
marknadsföring av turistnäringens tjänster. Jag anser också att statliga medel
bör ställas tiU förfogande. för denna utveckling av regionala produktions- och bokningsorgan.
Dock bör också övriga intressenter delta i finansieringen. . . : .
ST:s uppfattning att en
enhetlig datorisering av bokning och andra administrativa rutiner sannolikt
blir nödvändig för att kunna tillfreds-. ställa de stora krav som i framtiden
kommer, att ställas är jag ännu inte
Prop.
1977/78: 40 22
beredd
att ta ställning till. Jag anser att ST i samråd med statskontoret skall utreda
frågan ytterligare och därvid särskilt ta fram olika finansieringsalternativ.
ST skaU, om man finner att datorisering ät" ändamålsenlig, senast vid
årsskiftet 1978/79 föreslå lämplig maskinlösning och lämplig programvara samt
lämna tidsplan för genomförandet.
Jag
beräknar ST:s kostnader för arbetet på att utveckla regionala produktions- och bokningsorgan
och pä att utreda datoriseringen till 1 000 000 kr. för budgetåret 1978/79.
Jag
avser att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för år 1978/79.
4.4
Exportfrämjande åtgärder
4.4.1
Inledning
Exporten
är av utomordentlig betydelse för det svenska välståndet. Om de varor som
produceras inte kan säljas på världsmarknaden får det så småningom effekter på
sysselsättningen öch på hela näringslivets livskraft.
Jag
anser det därför väsentUgt att få tiU stånd en ökad satsning på exporten.
Särskilt bland småföretagen finns en outnyttjad exportförmåga.
Visserligen
går redan nu en inte obetydUg del av dessa företags produktion på export genom
att den ingår som insatsvaror i de större företagens leveranser, men det bör
finnas utrymme även för mer direkt exportförsäljning. Det är viktigt både ur
samhällets och ur småföretagens egen synvinkel att de breddar sina
avsättningsmöjligheter till flera kunder och marknader och därmed blir mindre
sårbara.
De
flesta småföretag torde i och för sig gärna vUja öka sin export. Samtidigt
finns det flera återhållande faktorer. Dessa ligger bl. a. i bristande kunskap.
Småföretagen vet inte om produkten har en marknad utomlands, de känner inte
till lämpliga avsättningskanaler, pappers-rutinerna vid export kan vara svåra
att tillägna sig och inte minst saknas ofta tillräckliga kommersiella
språkkunskaper. Finansieringen av exportaffärer kan också vara ett problem,
även om inte småföretagen drabbas av samma krav på långa kredittider som de
större företagen.
Jag
ser samhällets uppgift på detta område vara att hjälpa småföretagen att komma
över de nämnda tröskelproblemen. Stödåtgärderna skall i princip vara en hjälp
till sj'älvhjälp oeh skall därför normalt kunna avvecklas efter en
inkörningsperiod.
Jag
har konstaterat att det allmänna intresset för exportfrågor har ökat i Sverige
under den sista tiden. Det är med tiUfredsställelse jag ser vad som kan bli en
bred samverkan för exporten växa fram. Såväl uttalanden från företagen och
deras organisationer som från de fackliga organisationerna pekar möt a;tt
enighet råder om att kraftfulla
Prop.
1977/78: 40 23
åtgärder
för att öka exporten måste.tUl. Detta ger den bakgrund som är nödvändig för att
insatser i exportfrämjande syfte skall få effekt.
Jag
övergår nu till att behandla de tidigare nämnda förslag som Sveriges exportråd
(SE) har lagt fram i sin anslagsframställning för budgetåret 1978/79 samt de
övriga framställningar som har berörts.
4.4.2
Uppsökande verksamhet
Många
småföretag har en positiv grundinställning tUl att börja exportera, men många
gånger upplevs initialproblemen som stora. Man uppfattar exporten vara så
komplicerad att i och för sig önskvärda satsningar uppskjuts till en oviss
framtid. Småföretag har oftast inte råd att göra misstag och därför bjuder
försiktigheten att man väntar. Småföretagens svårigheter att komma igång med
export måste också ses mot bakgrund av alla de övriga problem som belastar
dessa företag och som statsministern berört tidigare.
Skall
denna tröghet övervinnas och exporten komma igång krävs det att företagen får
en ökad kunskap om export. Eftersom många aktiviteter tävlar om
småföretagarens uppmärksamhet blir det inte alltid så att han/hon själv tar
initiativet till detta kunskapsinsamlande. Det kan behövas en särskild
stimulans.
Därför
föreslår SE i sitt småföretagspaket att man skall bedriva en uppsökande verksamhet
i form av exportträffar. Dessa är ett slags seminarier där företagsledningama i
mindre företag får tillfälle att inhämta kunskaper om export genom föredrag
och diskussioner. Vidare vill SE kunna erbjuda individuella
företagskonsultationer till export-intresserade företag.
Jag
biträder förslaget om exportträffar. Vidare bedömer jag det som väsentligt att
SE som en uppföljning av dessa träffar eller på initiativ av lokala organ som
de till utvecklingsfonder omskapade företagareföreningarna, handelskamrar
eller expo-organisationer kan erbjuda individuella företagskonsultationer.
Konsulterna som bör vara kvalificerade personer med lång praktisk erfarenhet
av exportmarknadsföring på företagsledarnivå, skall lämna råd till småföretagen
när.de överväger att börja exportera eller öka en begränsad export.
Inom
ramen för anvisade medel bör konsulterna även kunna använ
das för att intressera företag av olika storlek för handelssekreterarkon-
torens uppdrags- och projektverksamhet och ambassadernas/konsulatens
exportfrämjande aktiviteter. Denna kontaktverksamhet sker i dag hu
vudsakligen av personalen vid handelssekreterarkontoren och ambassa
derna/konsulaten i samband med deras hembesök och detta ger enligt
min uppfattning inte en tillfredsställande täckning av den svenska mark
naden. .
Jag
ansluter mig tUl SE:s uppfattning att exportträffarna och konsultationerna bör
bedrivas utan större kostnad för företagen. Jäg- beräknar
Prop.
1977/78: 40 24
anslagsbehovet
för denna verksamhet till 1 400 000 kr. för budgetåret 1978/79. Jag återkommer
till anslagsfrågan i budgetpropositionen föi" budgetåret 1978/79. Då det
emellertid är väsentligt att den uppsökande verksamheten snabbt kommer igång
bör redan under innevarande budgetår 700 000 kr. anvisas.,
4.4.3 Undersökande
verksamhet
När
SE genom sin uppsökande verksamhet har kommit i kontakt med tänkbara exportörer
och dessa har visat ett intresse för att gå vidare, blir nästa steg att välja
lämplig marknad. För att detta skall kunna göras på ett övervägt sätt krävs att
företagen får tillgång tUl korrekt marknadsinformation.
SE
föreslår i sitt småföretagspaket även en undersökande del i avsikt att
underlätta framtagandet av sådan information. Sålunda föreslår SE som konkret
åtgärd att SE till ett lågt fast pris genomför den första
marknadsundersökningen ett litet företag eller en nyexportör vill göra på en högprioriterad
marknad.
Jag
biträder SE:s förslag om den undersökande verksamheten. Föir-slaget ger
företagen möjlighet att inhämta korrekt information före beslut. Jag ser det
som naturligt att en stor del av dessa marknadsundersökningar utförs av handelssekreterarkontoren.
Som en riktlinje anser jag att högst 4 000 kr. anslås av statliga medel till
ett företag eller annan beställare av den nämnda typen marknadsundersökning.
Samtidigt anser jag att beställaren skall erlägga viss del av
undersökningskostnaden. Totalt beräknar jag 750 000 kr. för
marknadsundersökningar för budgetåret 1978/79.
Jag
återkommer tUl anslagsfrågan i budgetpropositionen för budgetåret 1978/79.
Slutligen
anser jag SE:s, i anslagsframställningen för 1978/79 framförda avsikt att högprioritera
resp. prioritera vissa marknader och branscher oberoende av företagens storlek
i huvudsak vara riktig. Dock anser jag att branschprioriteringen bör göras
mindre strikt när det gäller småföretagen, så att företag ur alla branscher kan
komma ifråga för undersökande verksamhet. Jag återkommer tUl denna fråga i
budgetpropositionen.
4.4.4 Genomförande
verksamhet
Genomförandet
av en exportförsäljning täcker hela processen från att hitta rätt
försäljningskanal över att klara exportdokumentation öch finansiering till att
få betalt i tid. Detta kan vara en komplicerad process, särskUt för ett
företag som ännu inte hunnit skaffa sig de nödvändiga erfarenheterna. "
.
Jag
anser att det är väsentligt att olika vägar prövas för att under-
Prop. 1977/78: 40 25
lätta
för nyexportörer att genomföra själva exportförsäljningen. Kunskap och
erfarenhet måste på olika sätt överföras tUl de mindre företagen om deras
exportpotential skall kunna tas tillvara. I det följande redogör jag för några
uppslag till hur denna kunskapsöverföring kan ske.
SE
föreslår för den genomförande delen av sitt åtgärdspaket en kraftig ökning av det
pågående projektet exportchef att hyra. Hittillsvarande erfarenheter från
Stockholms, Kopparbergs och Värmlands län har visat att denna form av
exportförsäljning och kunskapsöverföring är förhållandevis effektiv. Företag
som är för små för ätt själva anställa en exportsäljare, eller som har så
begränsad export att de inte anser sig kunna motivera anställning av en heltidsarbetande
kraft, kan genom att delta i ett "exportchef att hyra"-projekt få
tillgång tiU kompetent personal på deltid. Om exportchefen lyckas växer
företagets export och det får råd att överväga andra marknadsföringsformer. Om
projektet misslyckas och exportframgången uteblir är företagets ekonomiska
engagemang trots allt begränsat och överblickbart i tiden. Sammantagna bör
dessa faktorer leda till att företagen blir mer benägna att satsa på export.
Under 1978/79 avser SE att
utöka antalet sådana exportchefer med ett tiotal vilket även kommer att kräva
resurser centralt på exportrådet. Jag instämmer i SE:s bedömning att projektet
bör utökas men tror inte att en utökning med tio exportchefer kan åstadkommas
under 1978/79 bl. a. beroende på svårigheterna att snabbt rekrytera kompetent
personal. Jag bedömer att en fördubbling av den nuvarande organisationen från
sex till tolv är en mer realistisk nivå.
I
likhet med SE anser jag att det statliga stödet endast bör utgå under
projektets första år. Redan det andra året bör de deltagande företagen helt
svara för kostnaderna. Riktlinjen bör vara att staten inledningsvis svarar för
viss del av den totala kostnaden. Jag beräknar behovet av ökade medel till 1
650 000 kr. för projektet éxportchef att hyra budgetåret 1978/79. Jag återkomrrier
till anslagsfrågan i budgetpropositionen.
SE har i den genomförande
verksamheten även föreslagit ökade medel för vidgad säljreseverksamhet vilket
utgör en annan följd av de föreslagna åtgärdema exportträffar och
företagskonsultationer. Denna form av marknadsbearbetning bedömer jag i likhet
med SE som lämphg för företag utan tillräcklig erfarenhet av arbete på fältet.
Handelssekreterarna ordnar vanligen dessa resor och finns till hands för
praktisk assistans vid besöken hos de potentiella affärskontakterna. Företagen
betalar sina egna kostnader för bl. a. resor. Jag beräknar 200 000 kr. i ökat
medelsbehov för säljresor budgetåret 1978/79. Jag återkommer till anslagsfrågan
i budgetpropositionen.
SE
har vidare i sin anslagsframställning nämnt att det planerar att undersöka om
småföretag i ökad utsträckning kan ta tUlvara'de erfarenheter som i utlandet redan
etablerade svenska företag har vunnit
Prop. 1977/78: 40 26
genom
åren. Förslag på detta område har även framförts - av olika organisationer,
företag och privatpersoner.
En
av de tankar som därvid framkommit har varit att de svenska handelshus som
arbetar på utlandsmarknaderna i ökad utsträckning borde ta upp
småföretagsprodukter i sitt sortiment.
Jag
har övervägt detta förslag,och därvid funnit att det borde finnas möjligheter
för handelshusen att marknadsföra flera småföretagsprodukter. Hela affärsidén
bakom handelshus är ju att ta hand om genomförandeprocessen vid exportaffärer.
Emellertid kan man inte bortse från att flertalet handelshus har sin starkaste säljorganisation
på transoceana marknader, medan flertalet småföretag sannolikt har sin största
mark-' nadspotential i mer närliggande länder. Vidare är många handelshus
specialiserade på bulkvaror som trä och papper snarare än på produkter som
småföretag tillverkar. Min slutsats är att jag välkomnar ett ökat intresse hos
handelshusen för småföretagens produkter.
En
annan idé har varit att företag som redan har etablerade dotterbolag på
utlandsmarknader skulle låta dessa ta sig an försäljningen av varor som tUlverkats
i småföretag inom samma bransch. Vidare skulle dotterbolag med viss ledig,
kapacitet i personal- eller lokalhänseende kunna ställa denna till förfogande
för mindre företag som står i begrepp att etablera sig på marknaden.
En
idé som också har framförts är att personer som har arbetat pä utlandsmarknadema
och som bor kvar där efter sin pensionering borde kunna intresseras för att
ställa en del av sin tid och erfarenhet till mindre exportörers förfogande.
Statens roll skulle då vara att via SE agera kontaktförmedlare mellan dessa
personer och nyexportörerna.
Jag
tycker att dessa idéer äi: väl värda att prövas och välkomnar, SE:s initiativ
att undersöka hur det skall kunna ske.
SE
framför i sitt småföretagspaket förslag om att handelssekreterarkontoren mot
ersättning skall kunna bistå företagen dels med råd i samband med etablering
av försäljningsbolag, dels med viss administrativ service åt sådana bolag. Jag
anser att detta kan vara värt att pröva på sådana handelssekreterarkontor där
kapacitet finnes. Jag vUl dock understryka att handelssekreterarkontorets
personal inte kan delta i det direkta säljarbetet genom att ta emot order, teclcna
kontrakt o. dyl. Sådan verksamhet ligger utanför ramen för den statliga exportfräm-jandeverksamheten.
Företagen
skall enligt min uppfattning betala för haiidelssekreterar-kontorets service på
detta område enligt gängse taxa för uppdragsverksamhet, varför statsanslag
inte blir aktuella. För företagen torde det ändå ställa sig ekonomiskt
fördelaktigt att anlita denna nya service.
Gemensamt
för de ovan framförda idéerna om underlättande av småföretagens marknadsföring
i utlandet är betonandet av det väsentliga i att ha stödjepunkter ute på
marknaderna. Utan kompetent, assistans på
Prop. 1977/78: 40 27
fältet
står sig särskilt nya och oerfama exportörer ofta slätt. Det är mot denna
bakgrund som staten genom åren har byggt upp sitt system av handelssekreterarkontor
och förstärkt beskickningarnas kommersiella bevakning.
Enligt
förordningen (1975:492) med instruktion för handelssekrete rare har en
handelssekreterare till uppgift att fr'ämja svensk export tiU det
verksamhetsområde för yUket han är förordnad. Det åligger honom särskUt att ge
råd och annat bistånd i fråga om marknadsföring av svenska varor och tjänster.
Verksamheten bedrivs på uppdrag av abonnenter hos SE eller efter hänvändelse
från SE självt eller från myndighet. Handelssekreterare kan också ta egna
initiativ i marknadsföringsfrågor. Samverkan skall ske med den svenska utrikesrepresentationen.
Jag
bedömer nu tiden.vara mogen för att förstärka handelssekreterar-kontorens
lokala anknytning genom att på vissa marknader upprätta rådgivande lokala
organ, exportfrämjanderåd, som knyts till kontoren. Ledamöterna i dessa bör
utses av chefen för handelsdepartementet och utgöras av ett antal lokalt
verksamma affärsmän med intresse av att främja svensk export.
Jag
anser att även den svenska beskickningen i verksamhetslandet bör kunna vara
representerad i rådet. Därigenom uppnås en naturlig kontakt mellan beskickning
och handelssekreterarkontor som bör underlätta gemensamma exportfrämjande
satsningar. Ett dylikt samarbete blir väsentligt, särskilt i fall då den
potentiella köparen är staten eller någon myndighet i verksamhetslandet.
Beskickningsrepresentanten bör utses av chefen för utrikesdepartementet.
Syftet
med exportfrämjanderåden är att ge handelssekreterarna en erfaren lokal
referensgrupp, där idéer och affärsuppslag kan testas och verksamhetens
inriktning diskuteras. Inte minst kan nya exportörer som anUtar ett handelssekreterarkontor
genom rådet indirekt dra nytta av redan etablerade företags marknadskunskaper.
Vidare får arbetet vid ett handelssekreterarkontor större kontinuitet om ett
råd finns. Handelssekreterama själva utses nämligen för en period om normalt
fyra år, varefter de återgår till anställningar i näringslivet. Dessa regelbundna
personbyten som föranleds av kravet på att en handelssekreterare för att
vara fullt effektiv behöver färsk erfarenhet av arbete i exportföretag
medför nödvändigtvis vissa avbrott i de lokala kontakterna. Denna nackdel kan
mildras om en ny handelssekreterare möts av ett väletablerat exportfrämjanderåd.
Jag
är inte beredd att nu lämna förslag om i vilken takt råd bör upprättas och i
vilka länder det skall ske.
Jag
är angelägen att understryka att exportfrämjanderåden enbart skall ha en
rådgivande funktion. Ledningen av handelssekreterarkontoren skall liksom f. n.
handhas av SE och handelssekreterarna själva.
Jag
anser att ett symboliskt.arvode bör kunna utgå tUl ledamöterna
Prop.
1977/78: 40 28
i
dessa råd. För budgetåret 1978/79 beräknar jag arvodena och andra kostnader för
råden till totalt 100 000 kr. för samtliga råd.
Jag
återkommer till anslagsfrågan i budgetpropositionen för budgetåret 1978/79.
Slutligen
föreslår SE i sitt småföretagspaket att större resurser skall ställas till
förfogande dels för att öka insatserna för småföretag på
licensförsäljningsområdet, dels för att utvidga den kostnadsfria exportservicen
för småföretagen på handelssekreterarkontoren. Jag anser båda typerna av
verksamhet väsentliga, men anser att de skall genomföras inom ramen för
befintliga medel och existerande principer för den exportfrämjande
verksamheten.
4.4.5 Sveriges
exportråds exportkampanj
SE
har i skrivelse påpekat att tiden nu är inne för att ge insatserna på exportfrämjandeområdet
en annan dimension än tidigare. Den starkt försämrade yttre balansen och de
förlorade marknadsandelarna i utlandet gör det nödvändigt med extra åtgärder
för att stimulera den svenska exporten.
SE
har därför redan inlett en informationskampanj vänd till näringslivet,
fackföreningarna och myndigheterna. Syftet med kampanjen är att stimulera till
en exportökning genom att påverka dessa intressegruppers attityder och rikta
deras uppmärksamhet mot exportproblematiken.
För
att nå syftet avser SE att anordna exportkonferenser, sprida information till
massmedia o. dyl. TUl detta önskar SE ett statsanslag för innevarande budgetår
om 1 300 000 kr.
Som
jag i det föregående har framhållit är det av vikt att alla intressenter gör
kraftfulla gemensamma insatser för exporten. Skall detta arbete bli
meningsfullt måste intressenterna få korrekt sakinformation så att alla vet hur
situationen är och vilka åtgärder som genomförs och syftet med dem.
Jag
anser det vara synnerligen väsentligt att kampanjen genomförs snarast under
innevarande budgetår. För att inte belasta den statliga budgeten med ökat
medelsbehov föreslår jag att 1 100 000 kr. av de medel som finns reserverade
under reservationsanslaget B 4. UtbUdning i internationell marknadsföring m. m.
skall överföras innevarande budgetår till B 3. Exportfrämjande åtgärder för
finansiering av kampanjen. Jag anser att resterande medelsbehov för kampanjen,
200 000 kr., genom omprioriteringar kan täckas med medel som för innevarande
budgetår har anvisats SE under anslaget B 3. Exportfrämjande åtgärder.
4.4.6 Regional
anknytning i'Sverige
Såväl
ovan beskrivna exportkonsulter i den uppsökande verksamheten som exportcheferna
att hyra skall verka ute i landet. Särskilt de senare bör ha sitt kontor i
närheten av dé betjänade företagen. Vidare har
Prop. 1977/78: 40 29
handelssekreterarkontorens
personal och ambassad- och konsulattjänstemän med kommersiella uppgifter vid
sina besök i Sverige behov av att kunna förlita sig på lokala organisationer
för att nå ut till intresserade företag. Jag konstaterar därför att
exportfrämjandet behöver ha en förstärkt lokal förankring i olika delar av
Sverige.
Chefen
för industridepartementet har föreslagit att de till utvecklingsfonder ombildade
företagareföreningarna skall utgöra replipunkter på länsnivå för SE. Jag
ansluter mig till tanken att på varje sådan fond bör finnas kunskap om bl. a.
vart propåer om export skall hänvisas för att få en korrekt behandling. Däremot
innebär inte förslaget att exportcheferna att hyra, exportkonsulterna eller
handelssekreterarna nödvändigtvis måste ha sitt kontor på utvecklingsfonderna.
Jag anser i likhet med SE att SE skall ha frihet att placera dessa exportfrämjare
även hos handelskamrar eller expo-organisationer och liknande organ om detta
visar sig vara mer ändamålsenligt.
Svenska
handelskammarförbundet har i skrivelser till chefen för handelsdepartementet
påpekat att de svenska handelskamrarna gör stora insatser för exportfrämjandet.
De fjorton handelskamrarna ger råd till sina över 7 (X)0 medlemsföretag i
exportfrågor, handlägger utländska förfrågningar om export från Sverige och
anordnar säljresor och delegationsbesök i utlandet. De kan härvid dra stor
nytta av sitt väletablerade kontaktnät med systerorganisationer världen över.
Handelskamrarnas medlemsföretag, som är både större och mindre, har via han
delskamrarna också ett visst erfarenhetsutbyte vad gäller exportfrågor. Detta
kan särskilt de mindre medlemmarna dra nytta av. Många av de mindre och medelstora
medlemsföretagen uppfattar enligt handelskammarförbundet handelskamrarna som
ett-naturligt serviceorgan i export-frågor och vänder sig i första hand dit för
sin rådgivning. Handelskammarförbundet anser att handelskamrarna skulle kunna
göra ytterligare insatser om de tilldelades statsmedel för att anställa
exportsekreterare.-. Sålunda anhåller man pm ett anslag pål 250 000 kr. för att
införa fem, sådana exportsekreterarfunktioner.
Jag
vill här understryka att jag,-sätter stort värde.på det arbete som,
handelskammarorganisationen,gör för exportfrämjandet. Insatserna har
enligt min uppfattning-en, inte oväsentlig betydelse för. att höja kun
skapsnivån i exportfrågor hos medlemsföretagen. Handelskamrarnas
exportarbete har den extra -fördelen att ;det inte belastar statsbudgeten;
utan finansieras helt på privat väg. '.:. . ,.:
Som
jag har framfört i det föregående anser jag att handelskamrama i även i
framtiden skall.kunna bistå.SE,'handelssekreterarorganisationen: och ambassaderna/konsulaten
vid det regionala-arbetet i:Sverige. Detta; ger en värdefull lokal :förankring
för-det statliga exportfrämjandetii;;
Vad
gäller de av handelskammarförbundet. föreslagna, exportsekrete-. rårna påminner
deras tänkta .verksamhet, starkt;'om'vad ;:SE;s- före-
Prop.
1977/78: 40 30
slagna
exportkonsulter och exportchefer att hyra skall göra. Jag är inte beredd att
föreslå att statsmedel beviljas till så likartade funktioner utanför SE, som ju
är det organ genom vilket staten kanaliserar huvuddelen av sina
exportfrämjande insatser. Detta utesluter inte iriöjlighetén att SE kommer
överens med någon eller några handdskamrar orri placering av exportkonsulter
och exportchefer att hyra i deras lokaler. Med ett praktiskt samarbete lokalt
bör det inte vara omöjligt att på detta sätt uppnå mycket av vad handelskammarförbundet
avser med de föreslagna exportsekreterarna. Jag är därför inte beredd att tiUstyrka
Svenska handelskammarförbundets begäran om statsanslag för att inrätta tjänster
som exportsekreterare.
4.4.7
Exportfinansiering
Vid
exportförsäljning ställs ofta från köparens sida krav på leverantören att
kredit skaU lämnas. Detta kan vålla problem för exportören, särskilt om
krediten måste vara långfristig eller om den skall lämnas i utländsk valuta.
Under senare år har vidare den internationella kreditkonkurrensen blivit
alltmer kännbar för såväl stora som mindre företag. Exportörer i andra länder
kan ofta lämna betydligt bättre kreditvillkor än vad som är möjligt för svenska
exportörer.
För
att få en bred genomlysning av exportfinansieringsproblematiken tillsatte
regeringen i februari 1977 en kommitté, exportfinansieringskommittén (H
1977:01), med uppgift att utreda frågan. Kommittén kommer att arbeta skyndsamt,
och förslag beräknas framläggas i början av 1978.
Vissa
åtgärder bör emellertid enUgt min uppfattning vidtagas redan nu. Det gäUer en
ändring i lagen (1973: 423) om avdrag vid inkomsttaxeringen avseende kostnad
för exportkredit (ändrad 1975: 1150) såtillvida att konsultföretag kan komma i
åtnjutande av exportstödet, samt att gränsen för minsta kreditstorlek som
berättigar till avdrag sänks från 1 milj. kr. tiU 0,5 milj. kr. Chefen för
budgetdepartementet har tidigare i dag i samråd med mig lagt fram förslag om
dessa ändringar. Den första ändringen är motiverad av att konsultföretagen,
vilka som nämnts ligger inom handelsdepartementets ansvarsområde, blivit
alltmer framgångsrika som exportörer men samtidigt mött sådan utländsk konkurrens
att även de måste kunna erbjuda förmånliga exportkrediter. Den andra ändringen
föreslås för att de mindre företagen skall få ökade möjligheter att använda
exportkreditstödet.
Delegationen
för den mindre industrin inom SE har genom skrivelse till regeringen den 22
september 1977 föreslagit inrättandet av en exportfond som skall bistå mindre
företag med krediter av högst två års löptid. Fonden skulle tUlföras ett
statsanslag på 100' mUj. kr. och beviljas en statlig upplåningsgaranti om 200
milj. kr. Sveriges Investeringsbank skulle förvalta fonden i samarbete med
Prop.
1977/78: 40 31
de
enhgt förslag till stiftelser omvandlade företagareföreningarna. Ärendet
bereds för närvarande inom regeringskansliet.
4.4.8
Språkkunskaperna i näringslivet
Det
är omvittnat från flera håll att språkkunskaperna i näringslivet ofta är
bristfälliga. Kännedomen om tekniska och kommersiella termer liksom förmågan
att föra en affärsdiskussion på främmande språk är många gånger otiUräcklig.
Detta gäller inte enbart de mindre företagen, men det vållar säkerligen mest
problem där eftersom det ofta inte finns någon annan i .företaget att fråga. tUl
råds. Språksvårigheterna gäller särskilt tyska, franska, spanska och ryska
medan kunskaperna i engelska generellt sett torde vara bättre.
Eftersom
de tre förstnämnda språken är handelsspråk i stora delar av världen är det
uppenbart att vår export blir lidande om inte exportsäljarna kan kommunicera
ordentligt med de potentieUa kunderna där.
Jag
anser att detta är problem som bör närmare studeras för att åtgärder skall
kunna vidtas i syfte att öka kunskaperna i främmande språk i företagen och då
särskilt på det kommersiella oeh tekniska området.
Riksdagen
godkände år 1976 (prop. 1975/76: 100 bil. 12 sid. 35 f, NU 1975/76:36, rskr
1975/76:199) ett förslag om.statiigt finansieUt stöd till vidareutbildning i
internationell marknadsföring. De utbildningsåtgärder som vidtas till följd av
detta beslut administreras av SE som till sitt förfogande har ett rådgivande organ,
delegationen för vidareutbildning i internationell marknadsföring. Det bör
kunna åligga delegationen att uppmärksamma problemen kring de bristande språkkunskaperna
inom småföretagen samt att lägga fram förslag till SE om lämpliga åtgärder för
att komma till rätta med dem. Om riksdagen inte har något att invända däremot
bör åtgärderna kunna vidtas med hjälp av de medel som finns anvisade
under.elfte huvudtitelns reservationsanslag B 4. UtbUdning i internationell
marknadsföring m. m.
5
Hemställan
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att
1.
godkänna de riktlinjer för
Sveriges turistråds insatser för företagen inom turistnäringen som jag har
förordat,
2.
godkänna de riktUnjer för
statliga exportfrämjande insatser som jag har förordat,
3.
tiU Exportfrämjande åtgärder på
tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1977/78 under elfte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 700 000 kr.,
4.
för budgetåret 1977/78 till
Exportfrämjande åtgärder överföra 1 100 000 kr. från reserverade medel under
reservationsanslagen B 4. UtbUdning i internationeU marknadsföring m. m.
Prop.
1977/78: 40 32
Innehållsförteckning
1
Inledning ....................................................... 1
2
Nuläge och förslag rörande
servicenäringarna ........ 3
2.1
Dagligvamhandeln m. m................................. 3
2.2
Turism samt hotell- och
restaurangfrågor ......... 4
2.3
Vissa aUmänna kreditstöds- och
rådgivningsfrågor 6
3 Exportfrämjande insatser.................................... 8
3.1 BefintUgt
statUgt exportstöd till småföretag 8
3.1.1
Sveriges exportråd ........................... 8
3.1.2
Handelssekreterare, beskickningar
och handelskammare 9
3.1.3
Projektverksamhet.................................. 10
3.1.4
UtbUdning i internationell
marknadsföring . 11
3.1.5
Exportfinansiering ............................. .. 11
3.2
Sveriges exportråds anslagsframstäUning
för budgetåret 1978/79 vad avser åtgärder för småföretagen............................................... 12
3.3
Sveriges exportråds kampanj för
att öka exporten 14
3.4
De svenska handelskamrarnas
exportfrämjande verksamhet 14
3.5
Exportfinansiering ...................................... 15
3.5.1
Förslag om ändring av
exportkreditstödet.... 15
3.5.2
Förslag om tUlskapande av en
exportfond... 15
4 Föredraganden ............................................. 16
4.1
Inledning .................................................. 16
4.2
Finansieringsstöd pch
rådgivning för företag inom servicenäringarna 18
4.3
Turistnäringen ........................................... .. 20
4.4
Exportfrämjande åtgärder ............................ .. 22
4.4.1
Inledning............................................... .. 22
4.4.2
Uppsökande verksamhet......................... .. 23
4.4.3
Undersökande verksamhet........................ 24
4.4.4
Genomförande verksamhet....................... .. 24
4.4.5
Sveriges exportråds
exportkampanj............ 28
4.4.6
Regional anknytning i Sverige.. ............ .. 28
4.4.7
Exportfinansiering................................... 30
4.4.8
Språkkunskaperna i
näringslivet ............... 31
5 Hemställan .................................................... .. 31
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770540
Doktrin (1)
- Per Erik Lindeberg, När är det myndighetsutövning att bestämma om statligt stöd?, FT 1982 nr 6 s. 277, på s. 288 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
195 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (182)
182 kopplingar i 80 dokument.
- SOU 2007:106 Lotsa rätt! s. 349 i texten
- Prop. 2003/04:17 Lättnader i 3:12-reglerna och i arvs- och gåvoskattereglerna vid generationsskiften i företag, m.m. s. 16 i texten
- Prop. 1999/2000:15 Slopade stoppregler s. 99 i texten
- Prop. 1999/2000:2D1 Inkomstskattelagen i texten
- SOU 1997:77 Uppföljning av inkomstskattelagen - del 1 s. 396 i texten
Rättsfall (2)
2 kopplingar.
- RÅ 2008 ref. 60 ur registret
- NJA 1986 s. 238 i texten
Doktrin (11)
11 kopplingar i 4 dokument.
- Marcusson, Offentlig förvaltning utanför myndighetsområdet, 1989 s. 163 · s. 203 om s. 88 · s. 335 om s. 145 · s. 336 om s. 141 · och 2 till i texten
- Ekroth, JO-ämbetet, 2001 s. 122 · s. 142 · s. 410 i texten · dokumentnivå
- Conradson, Kommuners lag- och domstolstrots, 1995 s. 222 i texten
- FT 1982 s. 277 Per Erik Lindeberg, När är det myndighetsutövning att bestämma om statligt stöd? s. 288 i texten