om försvarsmaktens centrala ledning m. m.
127 sidor, varav 106 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 106 av 127 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1977/78:63, om försvarsmaktens centrala ledning m. m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1911/18: 63
Regeringens proposition
1977/78: 63
om
försvarsmaktens centrala ledning m. m.;
beslutad
den I december 1977.
Regeringen föreslår riksdagen all antaga de förslag
som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar
THORBJÖRN
FÄLLDIN
ERIC
KRÖNMÄRK
Propositionens
huvudsakliga innehåll
1 propositionen lämnas förslag om principer för
ledningen av försvarsmakten i fred och riktlinjer för organisation av
försvarsmaktens centrala ledning m. m. Utgångspunkter för förslagen har varit
behovet att minska försvarets kostnader, tillämpningen av försvarets
planerings- och ekonomisystem och försvarsmaktens ledningsutrednings
betänkande (SOU 1976:64) Försvarsmaktens centrala ledning.
Försvarets planerings- och ekonomisystem bör vara
del övergripande ledningssystemet föratt styra verksamheten i fred inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde. För att bl. a. förbättra underlaget
för planering av försvarsmaktens ulveckling förordas att överbefälhavarens roll
som programsamordnare stärks. Detta innebär bl. a. att överbefälhavaren lämnar
in programplan för det militära försvaret till regeringen. I propositionen
föreslås vidare alt anskaffningen av försvarsmateriel samordnas på ett bättre
sätt än f n.
Enligt propositionen bör de centrala och högre
regionala myndigheternas personalstyrka minskas mer än nuvarande planer anger.
Den lotala minskning som bör eftersträvas vid dessa myndigheter är sammanlagt
ca I 850 anställda. Huvuddelen av rninskningen bör vidtas under budgetåren
1978/ 79-1982/83.
Den centrala ledningen inom försvarsmakten föreslås
alltjämt organiseras på de fyra myndigheterna överbefälhavaren, chefen för
armén, chefen för marinen och chefen för flygvapnet med staber.
Stabsorganisationen resp. försvarets materielverks Stockholmsdel föreslås fö en
i huvudsak samlad lokalisering var för sig.
Förslag läggs om ändrad organisation av
försvarsstaben, vilket innebär att denna stab delas in i två delar, den ena för
operativ verksamhet och
I Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 63
Prop.1977/78:63 2
underrättelsetjänst,
den andra för planerings- och personalfrågor. De båda stabsdelarna föreslås bli
direkt underställda överbefälhavaren.
1
propositionen föreslås den principiella organisationen för försvarsgrensstab
omfatta enheter för planering, organisation och materiel, personal, utbildning
och mobiliseringsförberedelser samt för administration. Vissa avvikelser i
förhållande till principorganisationen föreslås för de enskilda staberna.
Enligt
förslaget skall behovet av lekmannainfiytande i den centrala
stabsorganisationen tillgodoses genom att ett rådgivande lekmannaorgan,
militärledningens rådgivande nämnd, inrättas.
Prop.1977/78:63
Utdrag
FÖRSVARSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1977-12-01
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Rornanus,
Turesson, Gustavsson, Äntonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder,
Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Wikström, Johansson, Friggebo.
Föredragande:
statsrådet Krönmark
Proposition
om försvarsmaktens centrala ledning m. m.
1
Inledning
I propositionen behandlas försvarsmaktens
ledningsutrednings förslag till organisation av försvarsmaktens centrala
ledning m. m. Som en allmän bakgrund härtill redogörs för principerna för
försvarets planerings- och ekonomisystem. I samband härmed lämnas den
redogörelse för erfarenheterna av systemet som riksdagen begärde vid 1975/76
års riksmöte (FöU 1975/76:32, rskr 1975/76:273). Vidare behandlas de delar av
försvarels rationaliseringsinstituts rapport Publikations- och
läromedelsverksamhelen i försvaret som har anknyining till ledningsutredningens
förslag.
1.1
Försvarets planerings- och ekonomisystem
Kungl. Maj:t beredde genom prop. 1970:97 riksdagen
tillfälle att yttra sig över ett system för planering och programbudgelering
inom försvaret. Riksdagen fann inte anledning till erinran mot det föreslagna
systemet eller dess uppbyggnad (SU 1970:203, rskr 1970:420). Kungl. Maj:t
förordnade i februari 1971 att det nya systemet, som vanligen kallas försvarets
planerings-och ekonomisystem, skulle införas den I juli 1972.
Med del nya systemet skulle statsmakterna bl. a. fö
bättre underiag för att bedöma försvarets resursbehov och effektivitet. De
långsiktiga målen för försvaret skulle preciseras och i högre grad än tidigare
vägleda planeringen.
Reformen innebar bl. a. att planering och
budgetering i första hand skulle inriktas mot slutprodukterna för verksamheten,
krigsförbanden, i stället för mot produktionsfaktorerna. För varje typ av
krigsförband, som i systemet förs samman till program, utsågs en ansvarig
myndighet, en programmyndighet.
Prop.1977/78:63 4
Produktionsmyndigheler utsågs för att genomföra den
produktion som behövs för att åstadkomma krigsförbanden. Budgetens indelning i
anslag liksom ansvarsfördelningen mellan och inom myndigheterna skulle spegla
viktiga avvägningsfrågor och konkurrerande verksamhetsmål.
Det nya systemet skulle bl. a. ge större frihet för
myndigheterna att välja mellan olika sätt alt lösa sina uppgifter. Därvid
skulle en effektökning uppnås som beräknades uppväga ansträngningarna för att
införa systemet.
Införandet av det nya systemet skulle ske
successivt, varvid administrativ enkelhet skulle eftersträvas.
Arbetet
med att införa det nya systemet samt att efter hand anpassa det till vunna
erfarenheter har sedan år 1970 letts av särskilda ledningsgrupper. Härvid har
bl.a. utvecklats principer för och ansvarsförhållanden m. m. i samband med den
långsiktiga försvarsplaneringen. Ansvarsförhållanden m. m. vid produktionen har
också behandlats ingående. Detta beror bl. a. på alt de centrala
förvaltningsmyndigheternas roll har förändrats i samband med införandet av det
nya systemet. 1 arbetet har också ingått att utveckla de metoder som behövs i systemet,
t. ex. för att formulera mål förproduktionen liksom all bestämma i vilken grad
dessa mål har uppnåtts. Ledningsgruppernas arbete har efter hand omsatts i
bestämmelser för tillämpning av systemet. Arbetet har avslutats hösten 1977.
1.2
Försvarsmaktens ledningsutredning
Mot bakgmnd av de fortlöpande kostnadsökningarna
har man inom försvaret strävat efler att effektivisera produktionen för att
sänka kostnaderna. Härvid har organisationsöversyner skett av den lägre
regionala och lokala organisationen. En motsvarande översyn måste genomföras på
den centrala och högre regionala nivån. Försvarets planerings- och ekonomisystem
har i samma syfte införts inom försvarsdepartementefs verksamhetsområde. För
att i full utsträckning uppnå avsedd effektivitet måste organisationen och
systemet vara anpassade till varandra.
Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade bl. a. av dessa skäl dåvarande
chefen för försvarsdepartementet i september 1974 sex sakkunniga' med uppdrag
att se över det militära försvarets centrala och högre regionala
ledningsorganisation m. m. De sakkunniga, som tog namnet Försvarsmaktens
ledningsutredning 1974 (FLU 74), avlämnade i november 1976 delbetänkandet (SOU
1976:64) Försvarsmaktens centrala ledning. Betänkandet bygger bl. a. pådetsystemmässigaunderiag,som
har tagits fram av de tidigare nämnda ledningsgrupperna för utveckling av
planerings- och ekonomisystemet och redovisar överväganden och förslag om det
militära försvarets centrala ledningsorganisation samt den principiella uppgiftsfördel-
' Dåvarande landshövdingen Hans
Gustafsson, ordförande, riksdagsledamöterna Erik Glimnér, Ake Gustavsson, Olle
Göransson och Sven-Olov Träff samt redaktören, numera riksdagsledamoten Hans
Lindblad.
Prop.1977/78:63 5
ningen
mellan central och högre regional nivå. Utredningen fortsätter och kommer i
nästa betänkande att behandla frågor om den högre regionala
ledningsorganisationen.
Till betänkandet har fogats en reservation av
ledamöterna Åke Gustavsson och Olle Göransson samt särskilda yitranden av
ledamoten Hans Lindblad och ledamoten Sven-Olov Träff
Över ulredningens betänkande har remissyttranden
avgetts av rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för
marinen, chefen för fiygvapnei, försvarets civilförvaltning, försvarets
sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets materielverk,
försvarets forskningsanstalt, försvarets radioanstalt, värnpliktsverket,
försvarets datacentral, civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden för
psykologiskt försvar, försvarels rationaliseringsinstitut, försvarets
personalnämnd, socialstyrelsen, postverket, televerket, statens järnvägar,
statens vägverk, sjöfartsverket, luftfartsverket, transportnämnden,
statskontoret, riksrevisionsverket, statens personalnämnd, statens
jordbruksnämnd, generaltullstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar,
arbetsmarknadsstyrelsen, statens vattenfalls verk, civil-befälhavarna i Södra,
Västra, Östra, Bergslagens, Nedre Norriands och Övre Norriands civilområden,
Sveriges Radio AB, Centralorganisationen SACO/ SR (SACO/SR), Tjänstemännens
centralorganisations statstjänstemanna-seklion (TCO-S) saml Landsorganisationen
i Sverige (LO).
1.3
Publikations- och läromedelsverksamheten inom försvaret
Till de centrala stabernas uppgifter hör viss
publikations- och läromedelsverksamhet. Försvarsmaktens ledningsutredning har
valt att inte närmare studera denna verksamhet eftersom den har utretts av
försvarets rationaliseringsinstitut.
I prop. 1973:55 om omlokalisering av viss statlig
verksamhel anförde dåvarande chefen för finansdepartementet att
förulsällningarna för omlokalisering av hela publikations- och
normalieverksamheten borde övervägas närmare. Riksdagen (InU 1973:22, rskr
1973:220) hade inte något att erinra mol detta.
Kungl. Maj:i uppdrog i november 1973 åt försvarets
rationaliseringsinstitut att fortsätta en påbörjad översyn av
publikationstjänsten m. m. och komma in med förslag med anledning av översynen.
Syftel med denna var enligt direktiven att främja och effektivisera
publikations- och läromedelsverksamheten samt all pröva en omlokalisering från
Stockholmsområdet.
Försvarets rationaliseringsinstitut har i juni 1976
lämnat rapporten (FRI rapport 7.76-9203) Publikations- och läromedelsverksamhelen
i försvaret.
Yttranden över institutels förslag har avgeits av
överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för marinen, chefen för fiygvapnei,
försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets
materielverk, fortifikationsförvaltningen, värnpliktsverket, försvarets
brevskola, armémuseum, civilför-
Prop.1977/78:63 6
svarsstyrelsen,
försvarsmaktens ledningsutredning, statskontoret, riksrevisionsverket,
länsstyrelsen i Kronobergs län, förenade fabriksverken, försvarets civila
tjänstemannaförbund, kompaniofficersförbundet, Liber Föriag/ ALLF, Telub AB
samt Föreningen Armé-, Marin- och Flygfilm.
2
Nuvarande ordning
2.1
Försvarets planerings- och ekonomisystem
Som har nämnts tidigare lämnade riksdagen (prop.
1970:97, SU 1970:203, rskr 1970:420)år 1970 utan erinran ett förslagom att
införa ett nytt planerings-och budgeteringssystem för försvaret. Samtidigt
begärde den att Kungl. Maj:t skulle låta utreda riksdagens roll i systemet. Den
begärda utredningen utfördes av 1970 års försvarsutredning. Denna föreslog att
riksdagens utrikes-och försvarsutskott fortlöpande skulle informeras om studie-
och planeringsarbetets inriktning och resultat. Förslaget låg till grund för
prop. 1972:103. Riksdagen (FöU 1972:23, rskr 1972:309) hade inte något att
erinra mol vad som anfördes i propositionen.
Arbetet med att införa systemet, som vanligtvis
kallas försvarets planerings- och ekonomisystem, leddes av en särskild
delegation (programbudget-delegationen). Denna avslutade sitt arbete år 1971
och ersattes av en ledningsgrupp med uppdrag alt lägga fram förslag till
slutlig utformning av systemet och att leda och samordna utvecklingsarbetet.
Delegationens och ledningsgruppens arbete har efler hand omsatts i de
bestämmelser för systemet som f n. gäller. Ledningsgruppen har avgett en
promemoria (Ds Fö 1977:5), Försvarets planerings- och ekonomisystem (FPE) -
Utveckling och principer.
1 det följande redogörs för gmndtankarna i systemet
samt den utveckling som har skett. I samband härmed lämnas även den redogörelse
som riksdagen (FöU 1975/76:32, rskr 1975/76:273) har begärt för erfarenheterna
av systemet. Vid tillämpningen av systemet har det visat sig att vissa uppgifter
som löses av de centrala förvaltningsmyndigheterna har varit svåra alt passa in
i systemet på ett sätt, som kan godtas av samtliga berörda myndigheter. Samma
motsättningar har även kommit fram i samband med remissbehandlingen av
försvarsmaktens ledningsutrednings betänkande. Här berörda frågor redovisas
utföriigt i det följande (s. 19).
När förslaget om det nya planerings- och
ekonomisystemet antogs år 1970 var ett av de främsta motiven att det skall ge
bättre effektivitet. Ökad vikt skall läggas vid de långsiktiga mälen för
försvaret. Statsmakterna skall bl. a. fö bättre underiag för att bedöma
försvarets resursbehov och att ställa detta i relation till de
säkerhetspolitiska ambitionerna. Krigsförbanden skall ställas i centmm för
planering och genomförande. En långtgående decentralisering av beslutsbefogenheter
skall tillämpas när det gäller själva produktionen.
Huvudkomponenterna
i försvarets planerings- och ekonomisystem är
Prop.1977/78:63 7
säkerhetspolitiska
studier, perspektivplanering, programplanering, systemplanering och
programbudgelering.
Verksamheten vid myndigheterna indelas i systemet i
tre huvudfunktioner, nämligen en operativ funktion, en programfunktion och en
produktionsfunktion.
Den operativa funktionen skall i fredstid genom det
operativa krigsförberedelsearbetet förbereda användningen av krigsförbanden
efter mobilisering. Funktionen utövas under regeringen av överbefälhavaren och
under denne av militärbefälhavarna.
Framtagningen av krigsförbanden samordnas av
programfunktionen. Den formulerar mäl för programmen, fördelar resurser och
följer upp resultaten. Programfunktionen utövas under regeringen av
överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna.
Produktionsfunktionen har ansvar för att de mål som
anges av programfunktionen uppnås. Den disponerar de resurser som behövs för
detta och svarar för att produktionen genomförs effektivt. Produkfionsansvariga
myndigheter är huvudsakligen försvarsgrenscheferna när det gäller utbildning
av värnpliktiga, försvarets materielverk när det rör anskaffning av materiel
och fortifikationsförvaltningen när det gäller anskaffning av byggnader och
mark m. m.
Utöver de nämnda huvudfunktionerna finns särskilda
specialist- eller fackfunktioner för verksamhet som berör fiera program
och/eller produktionsområden och som kräver speciell kompetens. Exempel på
fack är hälso-och sjukvård, förrådsverksamhet, underhållsverksamhet och
förplägnad. Det utmärkande för dessa verksamheter är att de ingår som delar i
den produktion som produktionsmyndigheterna har ansvar för. Fackmyndigheterna,
enligt nyssnämnda exempel försvarets sjukvårdsstyrelse resp. försvarets
materielverk, skall genom anvisningar, råd m. m. påverka de målformulerande
och producerande myndigheterna så att de intressen som facken representerar blir
tillgodosedda i lämplig utsträckning. 1 det ledningsmönster som tillämpades
före införandet av det nya systemet fick de myndigheter som svarade för
specialistfunktionerna också anslag för att driva verksamheten inom sina
funktioner. I planerings- och ekonomisystemet är uppgifterna
krigsförbands-inriktade och både uppgifter och resurser ges åt
produktionsmyndigheterna. Fackmyndigheterna måste sålunda nu utöva sin påverkan
utan lillgång till ekonomiska styrmedel. Även formen för denna påverkan har
stor betydelse. Den behandlas utföriigare i def följande (s. 19).
Genom införandet av produktionsfunktionen har
förutsättningar skapats för målstyrning och decentralisering av
beslutsbefogenheter. Både effektiviteten och möjligheterna för personalen att
nå lillfredsställelse i arbetet bör därmed också öka. Målen för verksamheten
för styra hur mycket tjänster som behöver efterfrågas inom olika
specialområden. Köp av tjänster ingår som en del av systemet. En omfattande
försöksverksamhet har bedrivits vid lokala myndigheter inom försvaret för att
utforma dessa idéer så att de passar den
Prop.1977/78:63 8
militära
organisationen. Detta framgårbl. a. av de rapporter som har lämnats i 1964 års
försvarskostnadsutrednings betänkanden (SOU 1968:1 och 1969:24) Ekonomisystem
för försvaret. Dessa utredningar utgjorde en del av beslutsunderlaget inför
1970 års riksdagsbeslut om att införa det nya systemet. Vad som då ännu inte
hade prövats var hur de tidigare angivna idéerna om målstyrning och
decentralisering av beslutsbefogenheter rent praktiskt skulle tillämpas i hela
organisationen och hur de olika centrala myndigheterna skulle fungera. Vid
tillämpningen av dessa principer har i vissa fall problem uppstått.
Erfarenheterna från införandet och tillämpningen av
systemet har redovisats av ledningsgmppen. Överbefälhavaren och
civilförsvarsstyrelsen har gett rapporter om erfarenheterna av att ta fram
beslutsunderiag inför 1972 och 1977 års försvarsbeslut. Överbefälhavarens
erfarenheter av tillämpningen av systemet på lokal nivå har redovisats årligen
t. o. m. budgetåret 1975/76. Riksrevisionsverket har genomfört tre omfattande
förvaltningsrevisioner rörande tillämpningen av systemet på lokal nivå.
Försvarets rationaliseringsinstitut har redovisat hur systemet tillämpas i de
centrala myndigheternas egen verksamhet. 1 anslagsframställningar,
programplaner och årsredovisningar har myndigheterna i varierande omfattning
påpekat brister i systemet och lämnat förslag lill förändringar. 1 ledningsutredningens
uppgifter har också ingått att granska systemet och dess tillämpning. Även de
systemmässiga erfarenheterna från arbelel i försvarsutredningar liksom från
riksdagsbehandlingen utgör en väsentlig grund för redovisningen.
De allmänna principerna i försvarets planering- och
ekonomisystem om målstyrning och decentralisering av beslutsbefogenheter m. m.
anses vara lämpliga av alla som har berörts av dem.
Principen
om ökad långsiktighei i planeringen har i allt väsentligt utvecklats enligt
intentionerna. Säkerhetspolitiskt och annat underlag las sälunda fram inom
regeringskansliet och utgör grund för den perspektivplanering som
myndigheterna genomför. Härigenom säkerställs att planeringen inriktas mot
politiskt betydelsefulla frågor. Detta underiättar statsmakternas
ställningstaganden. 1970 års försvarsutredning föreslog och 1972 års riksdag
beslöt (prop. 1972:103, FöU 1972:23, rskr 1972:309) att den parlamentariska
medverkan i beslutsprocessen främst borde koncentreras till den insyn som
riksdagens utrikes- och försvarsutskott fick genom fortlöpande orienteringar om
studie- och planeringsarbetets inriktning och resultat. Man uteslöt emellertid
inte medverkan i form av parlamentariskt sammansatta försvarsutredningar. I
samband med 1977 års försvarsbeslut har den senare metoden utnyttjats. Vid
1976/77 års riksmöte (FöU 1976/77:13, rskr 1976/77:311) förutsatte riksdagen
att en pariamenlarisk granskning sker av det material som myndigheterna tar
fram som underiag inför 1982 ärs försvarsbeslut. Denna granskning förutsätts
börja på ett tidigare stadium än hittills och kan skapa bättre möjligheler lill
parlamentarisk påverkan i beslutsprocessen. Även den allmänna debatten i
försvarspolitiska frägor bör härigenom kunna
Prop.1977/78:63 9
stimuleras.
Erfarenhelerna av alt la fram underlag inför ett
försvarsbeslut men också av arbetet med att genomföra ell sådant beslut visar
att del behövs omfattande studier, sammanställningar och värderingar i överbefälhavarens
stab. Det underlag som lämnas till överbefälhavaren från försvarsgrenschefer
och övriga är ofta sådant att ytteriigare utredningsarbete behövs. En
erfarenhet är därför att överbefälhavarens roll som övergripande programsamordnare
bör stärkas.
Därmed har överbefälhavarens programroll berörts.
Även försvarsgrenscheferna har roller som program myndigheter för sina
krigsförband. Denna uppgift har vid tillämpningen av planerings- och
ekonomisystemet uppfattats som naturlig av alla parter och stämmer väl överens
med tidigare system. Dessa programmyndigheier samordnar all den produktion som
behövs. Härvid påverkar produktions- och fackmyndigheter berörda programmyndigheter
i sådan ulsträckning att deras resp. intressen tillgodoses på ett rimligt sätt.
Produktions- och fackmyndigheterna har dessutom möjligheler att i programplaner
och anslagsframställningar till regeringen framföra synpunkler på sina
områden. Detta har utnyttjats i en del fall. Metoden har ansetts vara lämplig.
1 detta sammanhang kan det vara lämpligt att något
beröra sättet att ange mål förproduktionen m. m. och de svårigheter som är
förbundna med della. Det möter numera inga egentliga problem att ange målen för
krigsförbanden som grund för planeringen. De kan definieras så noggrant som det
behövs. Del är betydligt svårare alt konstatatera om ett krigsförband verkligen
uppfyller de krav som ställs på det. Detta gäller särskill om man på ett
nägoriunda enkelt sätt vill uttrycka förmågan hos t. ex. en brigad under
anfallsstrid, försvar osv. Brigadens olika delar kan värderas tämligen väl i
fråga om utbildningsståndpunkt, tillgång på materiel, mobiliseringssäkerhet m.
m. Svårigheterna uppslår försl då alla dessa värden skall föras samman och
sådana effekter som samspelet mellan olika enheter skall beaktas. Ett
omfallande utvecklingsarbete på detta område har genomförts och är ännu inte
avslutat. Olika modeller har tagits fram. De har emellertid visat sig vara
relativt arbetskrävande och ställer stora krav på datamaskinkapacitet. En
översiktlig redovisning av krigsförbandens status görs numera varje år i
programplanerna som underiag för de förändringar som planeras.
Målen för produktionen t. ex. inom
utbildningsområdet härleds ur målen för krigsförbanden. Ett omfattande arbete
har lagts ned på att ta fram grunder för hur målen bör utformas liksom för hur
man skall bedöma i vilken grad målen har uppnätts vid produktionen. Dessa
grunder har fr. o. m. budgetåret 1977/78 i större omfattning börjat tillämpas
praktiskt i organisationen. Överbefälhavaren och riksrevisionsverket anser att
det hittills bedrivna arbetet i dessa delar innebär klara framsteg men att del
ännu åierstår mycket arbete innan målstyrningen kan fungera fullt ut inom
organisationen. Dessa myndigheter har även framhållit att försvarets
planerings- och ekonomi-
Prop.1977/78:63 10
system
har gett betydande stadga åt planeringen och medfört ett ökat
kostnadsmedvetande. Men de anser ocksä atf den betydelsefulla analysverksamheten
ännu inte fungerar. Delta beror delvis pä att målstyrningen ännu inte har
funnit sin form men ocksä på att utbildningen i denna del är eftersatt.
Kostnadsredovisningen har däremot kommit att få en alltför stor dominans vid
den hittillsvarande tillämpningen av systemet. Detta har medfört att många
uppfattar planerings- och ekonomisystemet enbart som ett budgeterings- och
redovisningssystem.
När systemet infördes, bedömdes det som nödvändigt
att utfärda omfattande och detaljerade bestämmelser för utformningen m. m. av
olika slags dokument. Det gällde anslagsframställningar, programplaner,
årsredovisningar m. m. Riksdagen och ledningsutredningen har påpekat att det
material som sänds in till regeringen är relativt omfattande. Detsamma gäller
andra nivåer i organisationen. Viss information lämnas också från fiera håll.
En genomgående uppfattning pä alla nivåer i organisationen är att en grundlig
översyn erfordras, bl. a. i syfte all förenkla hanteringen av den information
som behövs i systemet.
1 samband med att försvarets planerings- och
ekonomisystem infördes år 1970 genomfördes ocksä en omfattande utbildning i
form av särskilda kurser m. m. Numera är utbildningen rörande systemet i
huvudsak inarbetad i kurser vid olika skolor i försvaret. Utredningar, försök,
introduktionsutbildning och andra åtgärder i samband med utvecklingen av
systemet har kostat ca 20 milj. kr. Någon jämförelse i fråga om driftkostnader
mellan det nya systemet och ett oförändrat gammall system har inle gjorts.
2.2
Försvarsmaktens ledningsorganisation
Den nuvarande centrala stabsorganisationen inom
försvarsmakten bygger på de förhållanden som rådde i slutet av 1950-talet och
på de prognoser för utvecklingen som då kunde göras. Grunddragen i
organisationen fastställdes i prop. 1961:109 (SU 1961:90, rskr 1961:258) som
var ett resultat av 1960 års försvarsledningsutrednings arbete. Enligt denna
organisation har överbefälhavaren under regeringen ansvaret för ledning och
uppsikt över försvars-maklen. Överbefälhavaren leder den operativa
verksamheten, långsiktsplaneringen, budgetarbetet, underrättelse- och
säkerhetstjänsten, personal-värdsverksamheten samt upplysningsverksamheten och
biträds i detta arbete av försvarsstaben. Ansvaret för produktion av mark-,
sjö- och luftförsvarsförband m. fl. förband, den s. k. förbandsprodukiionen,
ligger direkt under regeringen på tre försvarsgrenschefer. Med
förbandsproduktion avses utbildning, taktik, utrustning, organisation,
personal och mobilisering. Försvarsgrenscheferna biträds av var sin
försvarsgrensstab. 1 fred behandlas vissa för försvarsmakten centrala frågor i
militärledningen. I denna ingår överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna.
Till militärledningens överläggningar kallar överbefälhavaren regelbundet
cheferna för försvarets materielverk och
Prop.
1977/78:63 11
försvarets
forskningsanstalt samt vid behov övriga verkschefer.
På högre regional nivå svarar under
överbefälhavaren sex militärbefälhavare, var och en inom sitt militärområde,
för den operativa verksamheten. Militärbefälhavarna svarar vidare under
överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna för mobiliseringsverksamheten inom
militärområdet utom den del som leds av chefen för första fiygeskadern.
Militärbefälhavarna svarar också för vissa andra delar av förbandsproduktionen.
Chefen för första fiygeskadern är underställd
överbefälhavaren. Han svarar för luftoperativa krigsförberedelser, beredskap,
mobiliseringsförberedelser och mobilisering av attackförbanden samt för i krig
underställda transporl-och sambandsfiygförband. Han leder också
förbandsproduktionen vid attack-och spaningsfiottiljerna.
Den
tekniska och ekonomiska förvaltningen inom försvarsmakten utövas under
regeringen bl. a. av de centrala förvaltningsmyndigheterna, dvs. försvarels
civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen,
försvarets materielverk och värnpliktsverket. Forskning m. m. inom
försvarsmakten sker bl. a. vid försvarets forskningsanstalt. Försvarets rationaliseringsinstitut
svarar bl. a. för samordning av rationaliseringsverksam-helen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde. Försvarets datacentral utför
administrativ databehandling inom försvaret.
Försvarsstaben är överbefälhavarens stab och
biträder honom med de uppgifier som han har enligt sin instruktion (1968:408,
omtryckt 1974:611, ändrad senast 1976:798).
Försvarsstabens nuvarande organisation fastställdes
i juni 1965 (TLA 1965:45). Staben är enligt instruktionen under en stabschef
organiserad på en souschef, en operationsledning, fyra sektioner, en
personalvårdsbyrå, en befäslningsinspektion och en kommendanturavdelning.
Souschefen är också chef
för operationsledningen. Organisationen har sedan år 1965 förändrats något. Den organisation som nu tillämpas framgår av
tablå 1 (intagen på s. 12).
Operationsledningen
är organiserad på tre delar som handhar strategiska och operativa studier,
krigsplanläggning resp. beredskap och övningar. Sektion I håller samman ärenden
som rör vissa operativa stödfunktioner och samverkansfrågor. 1 sektionen ingår
totalförsvarets signalskyddsavdelning. Sektion 2 svarar för ärenden som rör
underrättelse- och säkerhelstjänst. Sektion 3 svarar för personal- och
organisationsfrågor m. m. Sektion 4 har hand om studie- och
planeringsverksamhet. Personalvårdsbyrån håller samman personalvården inom det
militära försvaret. Befästningsinspektionen svarar för frägor som rör rikets
befästningar. Den administrativa avdelningen har hand om administrativa och
andra interna frågor som rör staben. Vidare finns en ADB-avdelning och en
informationsavdelning.
Vid försvarsslaben tjänstgjorde i mars 1976 ca 420
anställda. Försvarsstaben har sin huvuddel (63 %) lokaliserad till
militärstabsbyggnaden på Östermalmsgatan, medan övriga delar är spridda på
ytteriigare tio platser i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Chefen f ö r f ö rsvarsstaben
Operaiionsledning
Souschef
Operationsledning
1
Operations-ledni,.g
2
-
Operationsledning
3
ADB-avdelning
Sektion 1
Chef 1 Allman avdelning
Kvarter--mastar-avdelning
Kommunika -tionsav-delning
Signal-ti ä nst-avdelning
Totalfor-svarets signalskyddsavdelning
Sektion 2
Chef Underr ä ttelseavdelning
Attach é avdelning
Sakerhets-"'avdelning
Sektion 3
Chef
Personalavdelning
Organisa-'- tionsav-delning
Sektion 4
Chef
Planerings-avdelning
Studie-avdelning
Ekonomiavdelning
Operations-Lanalytisk grupp
Personalv ä rdsbyr å
Bef ä stnings-inspektion
Informationsavdelning
Administrativ avdelning
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tabl å 1 F ö rsvarsstabens nu till ä mpade organisation
Stockholmsområdet.
Arméstaben är chefens för armén stab och biträder
honom med de uppgifter som han har enligt sin instruktion (1968:409, omtryckt
1974:499). Instruktionen är i princip lik de övriga försvarsgrenschefernas. 1
stabens uppgifter ingår bl.a. att biträda med ledningen av arméns mobilisering,
ulbildning, taktik, organisation, utrustning och personal i den män denna
verksamhel inte har direkt samband med den operativa verksamheien som handhas
av försvarsslaben. Staben svarar vidare för arméns långsiktiga planering, leder
och samordnar budgetarbetet samt handhar enligt överbefälhavarens bestämmande
ledningen av underrättelse- och säkerhetstjänsten samt personalvårds- och
upplysningsverksamheten inom armén.
Arméstabens nuvarande organisation fastställdes i
juni 1964 (TLA 1964:32). Staben ärenligt instruktionen underen stabschef organiserad
på tre sektioner, sex truppslagsinspekiörer med åtta imppslagsavdelningar och
en chefsexpedition.
Sektion I häller samman den verksamhet som rör
arméns freds- och krigsorganisation, utrustning samt studier. Sektion 2 svarar
för ärenden som rör arméns taktik, utbildning och underrättelsetjänst. Sektion
3 har ansvar för arméns personal- och presstjänst. Truppslagsinspektörerna
leder bl. a. försök och viss utbildning. Truppslagsavdelningarna är
truppslagsinspektörernas stabsorgan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:t har genom beslut i september 1973
medgett att stabens interna organisation i avvaktan på översyn av den centrala
stabsorganisationen provisoriskt får anpassas till de krav som ställs av
planerings- och ekonomisystemet. Staben är därvid under stabschefen organiserad
på tre sektioner, en administrativ avdelning och sex truppslagsinspekiörer med
åtta truppslagsavdelningar. Vissa ärendegrupper har omfördelats sä att sektion
1 numera handlägger ärenden som har samband med arméchefens funktion som
programmyndighet medan sektion 2 svarar för funktionen som
produktionsmyndighet.
Den
organisation som nu tillämpas framgår av tablå 2.
Cheff arm é
n f ö r taben
1 Sektion 1
1 Sektion 2
1 Sektion 3
1 Administrativ
avdelning
Chef
Chef
Chef
Planeringsavdelning
Utbildningsavdelning
Personal-"avdelning
.Studieavdelning
Taktik- och underr ä ttelseavdel-
Reglements-och l ä romedelsavdelning
Organisa-
Informa- tionsav-delning
ADB-avdelning
ning Utrust-
1 tionsav-delning
_FN-avdel-ning
Lnings-avdelning
Arm é ns -personaldelegation
Truppslagsin
spekt ö rer med
Infanteri- och kavalle-navdel-
Pansaravdelning
Artilleri-avdelning
Flygav-delning
Luftv ä rnsavdelning
Ingenj ö r-avdelning
Signalavdelning
Trangav-delning
ning
Tablå
2 Arméstabens nu tillämpade organisation
Vid arméstaben tjänstgjorde i mars 1976 ca 380
anställda. Arméstabens huvuddel (43 96) ligger i militärstabsbyggnaden på
Östermalmsgatan, medan övriga delar är spridda på ytterligare sju platser i
Stockholmsområdet.
Marinstaben är chefens för marinen stab och
biträder honom med de uppgifter som han har enligt sin instruktion (1968:410,
omtryckt 1974:500). Marinstaben har samma uppgifter för marinen som arméstaben
för armén.
Marinstabens nuvarande organisation fastställdes i
juni 1964 (TSA 1964:28). Staben är organiserad på en planeringsavdelning, fyra
sektioner, en kassaavdelning och en chefsexpedition. Inom planeringsavdelningen
finns en provisoriskt inrättad budgetenhet. Nu tillämpad organisation framgår
av tablå 3.
-
Chefen for marinstaben
1
Sektion 1
Sektion 2
Sektion 3
Sektion 4
Chef
_Central-avdelning
Signal--tj ä nst-avdelning
Underr ä t--telse-avdelning
LSjofarts-audelning
Chef
_ Allm ä n avdelning
Per so na 1-_och utbildningsavdelning
_ Pressavdelning
-ADB-enhet
_Stabs-l ä kare
Bibliotek
Chef
Flottans organisations-avdelning
Flottans -utbildningsavdelning
Flottans vapen-t)anst-avdelning
Flottans personalavdelning
Flottans krigsplacerings-avdelning
L Stabskompani
Chef
KA personal- och -organisations-avdelning
KA materiel- och bef ä stnings-avdelning
KA utbild--nings-avdelning
KA
krigs-Lorganisa-tions-avdelning
Planeringsavdelning
Chefsexpedition
Kassaavdelning
Tablå
3 Marinstabens nu tUlämpade organisation
Planeringsavdelningen håller samman studier,
programplanering och budgetering. Sektion 1 håller samman ärenden rörande
marinens krigsorganisation, mobilisering och beredskap. Sektion 2 svarar för
ärenden som rör marinens fredsorganisalion, gemensam personalplanering,
marinslabens interna verksamhetsplanering samt ADB-ulveckling. Sektion 3
ansvarar för flottans förbandsprodukiion och personalljänst samt biträder i
ärenden som rör flottans fredsorganisation. Sektion 4 har moisvarande uppgifter
som sektion 3 men för kusiariilleriet. Sektionerna 3 och 4 innehåller flottans
resp. kustartilleriets truppregisler. Kassaavdelningen, slutligen, har hand om
kassa- och avlöningsärenden för personal vid marin- och fiygstaberna.
Vid marinstaben tjänstgjorde i mars 1976 ca 320
anställda. Marinstaben har sin huvuddel (56 96) lokaliserad lill
förvaltningsbyggnaden Tre Vapen pä Gärdet i Siockholm, medan övriga delar är
spridda på ytterligare sju platser i Stockholmsområdet.
Flygstaben är chefens för fiygvapnei stab och
biträder honom med de uppgifter som han har enligl sin instruktion (1968:411,
omtryckt 1974:501). Flygslaben har samma uppgifter för fiygvapnei som
arméslaben för armén. Flygstaben leder dessutom vädertjänslen, fiygsäkerhetstjänsten,
fiyglrafik-ledningstjänsten och den militärmeteorologiska forskningen inom
försvaret.
Flygslabens
nuvarande organisalion fastställdes i juni 1964 (FoA 1964:20).
Staben
är enligt instruktionen organiserad på en planeringsavdelning, två sektioner,
en flygsäkerhetsavdelning, en systemgrupp, en chefsexpedition och ett
centralorgan förden militära vädertjänslen. Sedan år 1964 har smärre förändringar
ägt rum. Nu tillämpad organisation framgår av tablå 4.
Chefen
f ö r flygslaben
opaginerad Kontrollera mot PDF
Centralplanering
Chefsexpedi tion
Sektion 1
Chef
Centralavdelning
Organisa- tionsav-delning
Signaltj ä nst-avdelning
Trafikavdelning
Underr ä ttelseavdelning
Sektion 2
Chef
Utbildningsavdelning
Personal-avdelning
ADB-avdelning
Informationsavdelning
Markstrids-inspektion
Flygvapnets personal-delegation
Inspekt ö r for v ä dertjansten med milit ä ra uadertjanstens centralorgan
Inspektor for flygs ä kerhets-tj ä nsten med flygs ä kerhets-inspektion
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tablå
4 Flygstabens nu tillämpade organisation
Planeringsavdelningen håller samman studier,
planering och budgetering. Sektion 1 svarar för frägor som rör fiygvapnets
vapensystem och funktionen hos de krigs- och fredsförband som hanterar dessa
vapensystem. Sektionen har även hand om sambands-, flygräddnings-,
underrättelse- och säkerhetstjänsten inom flygvapnet samt flygvapnets
byggnadsverksamhet. Sektion 2 svarar för personal, utbildning, ADB,
information, rekrytering, försvarsupplysning samt fackunderiag rörande
markstridstjänst inom flygvapnet. Flygsäkerhetsavdelningen svarar för
flygsäkerhetstjänsten inom försvarsmakten, frågor som rör ledning av
flygtjänsten inom flygvapnet, dock inte taktik, hälso- och sjukvård, samt
åtgärder i samband med driftstörningar vid militär flygtjänst. Systemgruppen
samordnar inspektioner av flygvapnets förband, planerar och organiserar
generalinspektioner samt planerar och leder inspektioner av
förbandsutbildningen i bas-, stridslednings- och luftvärnsrobot-tjänst.
Centralorganet för den militära vädertjänsten leds
av en inspektör som är huvudman för och rådgivare i meteorologi och vädertjänst
inom försvarsmakten. Han är ansvarig för väderijänstens tekniska och
vetenskapliga ändamålsenlighet. Inspektören leder också den
militärmeleorologiska forskningen inom försvarsmakten.
Vid
flygstaben tjänstgjorde i mars 1976 ca 370 anställda. Huvuddelen av
Prop.1977/78:63 16
fiygstaben
(71 96) ligger i Tre Vapen på Gärdet i Stockholm. Övriga delar är spridda på
ytterligare sex platser i Stockholmsområdet.
Försvarets civilförvaltning leder och övervakar
försvarsmaktens avlönings-, kassa- och räkenskapsväsende. I verkets uppgifter
ingår också bl. a. att svara för skaderegleringar, indrivningar och andra
rättsliga angelägenheter inom försvaret samt att vara försvarets patentorgan
och tillsynsmyndighet för familjebidragsverksamheten. Förvaltningen ligger i
förvaltningsbyggnaden Bastionen vid Lidingövägen i Stockholm, men skall
omlokaliseras till Karlstad är 1978.
Försvarets sjuk v å rdss ty reise leder
försvarsmaktens hälso- och sjukvård och är central förvaltningsmyndighet för
sjukvårdsförvaltningen inom försvaret. Sjukvårdsstyrelsen ligger i
förvaltningsbyggnaden Karolinen i Karlstad.
Fortifikaiionsförvaltningen är central
förvaltningsmyndighet för fortifikations- och byggnadsväsendet inom
försvarsmakten. 1 förvaltningens uppgifter ingär också att svara för markfrågor.
Till fortifikaiionsförvaltningen är i fred knutet centralkontoret för
byggnads- och reparationsberedskapen. Förvaltningen ligger i
förvaltningsbyggnaden Bastionen vid Lidingövägen i Stockholm, men omlokaliseras
till Eskilstuna år 1980.
Försvarets materielverk är central
förvaltningsmyndighet för materielförvaltningen inom försvarsmakten utom i
fråga om sjukvårdsmateriel och fortifikatorisk materiel. Materielverket svarar
vidare för anskaffning av vissa förnödenheter lill myndigheter utanför
försvarsmakten. Materielverket är huvudsakligen lokaliserat till Stockholm,
där huvuddelen (54 %) ligger i byggnaden Tre Vapen på Gärdet, medan övriga
delar är spridda på ytteriigare 16 platser i Stockholmsområdet. Härtill kommer
huvudavdelningen i Karistad och vissa andra delar utanför Stockholm.
Värnpliktsverket är central förvaltningsmyndighet
för inskrivning och personalredovisning inom försvarsmakten. Verket ligger med
sitt huvudkontor i förvaltningsbyggnaden Karolinen i Karlstad och med ett
värnpliktskontor i vardera Kristianstad, Göteborg (Säve), Solna, Karlstad
(Karolinen), Östersund och Boden. Chef för värnpliktskontor är också ordförande
i inskrivningsnämnd, vilken i övrigt består av civila ledamöter utsedda av
landstingen (motsvarande). Inskrivningsnämnderna står vid sidan av
verksorganisationen. Del ankommer på nämnderna att enligt de föreskrifter som
lämnats i värnpliktslagen besluta om uttagning m. m. av värnpliktiga. Över
inskrivningsnämndernas liksom över verkets beslut i vissa värnpliktsfrågor (befrielse,
anstånd, uttagning) kan den enskilde anföra besvär hos värnpliktsnämnden.
Försvarets forskningsanstalt är programmyndighet
för forskning för totalförsvarsändamål främst inom de naturvetenskapliga,
tekniskl-veienskapliga, beteendevetenskapliga och medicinska
forskningsgrenarna. Forskningsanstalten har också produklionsansvar för
huvuddelen av den forskning som bedrivs inom försvaret. Forskningsanstalten
leder den
Prop.1977/78:63 17
tillämpade
verksamheten hos de myndigheter som hör till försvarsdepartementet.
Fortifikationsförvaltningen har dock produktionsansvaret för den
fortifikatoriska forskningen och försvarets materielverk har motsvarande ansvar
för övrig försvarsteknisk forskning. Forskningsanstalten är huvudsakligen
lokaliserad lill Stockholmsområdet och Karistad. Vissa delar skall dock i
slutet av 1970-talel omlokaliseras från Stockholm till Linköping och Umeå.
Försvarets rationaliseringsinstitut är central
förvaltningsmyndighet för rationaliseringsverksamheten inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde. Rationaliseringsinstitutet skall bl.
a. följa och samordna rationaliseringsverksamheten och ta initiativ till
rationaliseringsålgärder. Institutet skall vidare planlägga och efter samråd
med berörda myndigheter utföra eller medverka vid
rationaliseringsundersökningar. Institutet skall slutligen gentemot
statskontoret svara för samordning av anskaffning och utnyttjande av
datamaskiner inom försvaret. Institutet ligger i frihamnsom-rädet i Stockholm.
Försvarets datacentral skall på uppdrag utföra
främst administrativ databehandling åt myndigheter inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde. Datacentralen skall vidare bl. a. svara för beredskaps- och
krigsplanläggning i fråga om driften av den datamaskinutrustning som har
ställts till centralens förfogande. Datacentralens driftledning och en driftenhet
ligger i förvaltningsbyggnaden Bastionen i Stockholm. Driftenheter finns
därutöver i Solna, Östersund, Karlstad, Kristianstad och Arboga.
2.3
Publikations- och läromedeisverksamheten inom försvaret
Publikations- och läromedelsverksamheten inom
försvaret omfattar produktion, distribution och förrådshållning av
publikationer och läromedel. Med publikationer avses i detta sammanhang
tekniska publikationer såsom materielförteckningar, beskrivningar av materiel
och anläggningar, instruktioner för deras handhavande och vård m. m. saml
slabspublikalioner, dvs. publikationer som behandlar taktik, organisation,
säkerhet, personalljänst, ekonomi m. m. Med läromedel avses i första hand
filmer, videoband, diabilder, ljud- och bildband, stillfilm samt tryckta
självinstruerande läromedel m. m.
1 produktionen av publikationer och läromedel medverkar
främst försvarsgrensstaberna, försvarets brevskola och försvarets
materielverk.
Vid arméstaben finns en särskild réglements- och
läromedelsavdelning. Avdelningen svarar för de publikationer, anläggningar och
läromedel som behövs för utbildningen. Vid avdelningen produceras eller leds
produktion av publikationer och läromedel för armén och för vissa gemensamma
ändamål inom försvarsmakten. Avdelningen omfattar en reglementsdetalj, en
metoddetalj, en bilddetalj samt en filmdetalj. Antalet anställda uppgår till
2 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr63
Prop.
1977/78:63 18
ca
40. Ett antal värnpliktiga tjänstgör ocksä vid avdelningen.
Inom marinstaben handläggs publikationsärenden vid
personal- och utbildningsavdelningen. En arvodesanställd befattningshavare
häller där samman produktionen av publikationer. Vidare finns en
läromedelsenhet -marinens läromedelscenlral - som huvudsakligen svarar för
produktionsledning av film, televisionsprogram, stillfilmer, tryckta läromedel
m. m. Omkring tio personer är sysselsatta med marinstabens publikations- och
läromedelsverksamhet. Dessutom arbetaren par värnpliktiga med verksamheten.
Inom flygstaben tas publikationer fram genom resp.
sektions- eller avdelningschefs försorg. För produktion av läromedel finns inom
staben en detalj för framtagning av s. k. audio-visuella läromedel med bl. a.
en studio för interntelevision. Detaljen svarar bl. a. för ledning, planering
och finansiering av läromedelsproduktionen, viss bildframställning och
foloverksam-het.
Försvarets brevskola framställer vissa läromedel på
uppdrag av försvarsgrenschefema, lagerhåller och distribuerar läromedel,
bedriver kursverksamhet m. m. Brevskolan är organiserad på en
utvecklingsavdelning, en produktionsavdelning och en administrativ avdelning.
Utvecklingsavdelningen arbetar med analys och mätmetoder samt attityder till
utbildning, ulbildningspaket och kurser i utbildningsleknologi m. m.
Produktionsavdelningen är inriktad på utbildningsanalyser, produktion och
revidering av läromedel, granskning av elevarbeten inom
korrespondensundervisningen m. m. Administrativa avdelningen har bl. a. hand om
beställning, lagerhållning och distribution saml viss reproduktion av egna
läromedel. Omkring 45 personer är anställda vid försvarets brevskola. Utöver
dessa är normalt ca 30 vämpliktiga verksamma vid skolan. Skolan ligger i
frihamnsomrädet i Stockholm.
Inom försvarets materielverk förekommer
publikations- och läromedelsverksamhet inom flera av verkets avdelningar.
Normalieavdel-ningens publikationsenhet svarar för riktlinjer för utformning av
publikationer m. m., konsulterande verksamhet samt för produktion i egen regi.
Publikationsenheten omfattar femtio till sextio anställda.
Materielleverantörer och företag som ombesörjer
underhåll av förnödenheter medverkar också i publikations- och
läromedelsverksamhelen och har ofta egna publikationsenheter.
Försvarets bok- och blankettförråd är central
förrådshållare för publikationer och blanketter. Förrådel har 22 anställda. Det
ingår organisatoriskt i materielverket och ligger i Sundbyberg. Större förråd
för publikationer och läromedel finns också i Zinkgruvan, Eskilstuna och
Västerås.
Föreningen Armé-, Marin- och Fl ygfil m lagerhäller
och distribuerar all film samt en del bildband och videogram för försvaret.
Medlemmar i föreningen är myndigheter och organisationer inom försvaret
Prop.
1977/78:63 19
m.
fi. Nyproducerade filmer m. m. överiämnas från främst försvarsgrensslaberna
lill föreningen, som sedan på självkostnadsbasis ombesörjer önskad
förrådshållning och distribution. Dessutom har föreningen ett filmarkiv som
omfatiar kulturhistoriskt värdefull film. Föreningen sysselsätter åtta personer
och ligger på Riddargatan i Stockholm.
3
Utredningarnas utgångspunkter och förslag
3.1
Utredningar om försvarets planerings- och ekonomisystem
Tidigare (s. 6) har beskrivits de grunder som
gäller för försvarets planerings-och ekonomisystem samt erfarenheterna av
systemet. Särskilda ledningsgrupper har sedan år 1970 lett arbetet med att
utveckla systemet. Ledningsgruppernas arbete har avslutats hösten 1977 med
promemorian (Ds Fö 1977:5) Försvarets planerings- och ekonomisystem (FPE) -
ulveckling och principer. Det har även ingått i ledningsgruppernas uppgifter
att efter hand omsätta sitt utvecklingsarbete i konkreta bestämmelser. Därför
finns del f. n. vissa områden där dessa bestämmelser, utfärdade enligt
principema i försvarets planerings- och ekonomisystem, inte överensstämmer med
myndigheternas instruktioner eller vissa andra bestämmelser. I regleringsbreven
har sedan år 1972 angetts att de nya regler som beror på försvarets planerings-
och ekonomisystem har företräde framför de instruktioner m. m. som regeringen
har utfärdat tidigare.
De roller för program-, produktions- och
fackmyndigheter som har beskrivits tidigare (s. 7) har preciserats av
ledningsgrupperna. Samspelet mellan fack- och produktionsmyndighelerna är av
särskilt intresse. Det gäller främst de centrala förvaltningsmyndighetemas
instruktionsenliga rätt att utfärda föreskrifter för lokala myndigheter inom
sina ansvarsområden. Denna rätt har upphävts genom den nya definitionen av
fackmyndighet, som enligt bestämmelsema i regleringsbrevet har företräde framför
myndighetsinstruktionerna.
Före tillkomsten av försvarets planerings- och
ekonomisystem fick de centrala förvaltningsmyndigheterna resurser i form av
anslag från regeringen för t. ex. sjukvård och förplägnad. Även sådana resurser
som direkt rörde utbildningen ställdes lill de centrala
förvaltningsmyndigheternas förfogande. Försvarsgrenscheferna, som också då
svarade för utbildningen, hade inte formell beslutanderätt över de resurser som
behövdes. De var hänvisade till att påverka förvaltningsmyndigheterna genom
anvisningar. Styrkan i denna påverkan var givetvis slor eftersom den
utbildningsansvarige bäst kunde avgöra vad som gagnade utbildningen. 1
förvaltningsreglemenle för krigsmakten (FRK) angavs emellertid vilka
befogenheter och skyldigheter som låg på förvaltningsmyndigheterna. Förbanden
hade därigenom i det tidigare systemet flera ansvarslinjer. Den som rörde
mobiliseringsförberedelser och ulbildning gick från resp. försvarsgrenschef i
vissa fall över militärbefälhavaren. När det gällde s. k. förvaltningsfrågor
gick ansvarslinjerna på motsva-
Prop.
1977/78:63 20
rande
sätt från fiera förvaltningar. Dessa ansvarsförhållanden togs bort i och med
att planerings- och ekonomisystemet infördes. Därmed har frågan uppkommit om
den särskilda innebörd av förvaltningsbegreppel som finns i
förvaltningsreglemenlet bör finnas kvar.
På förslag av ledningsgruppen uppdrog därför
regeringen i januari 1976 åt överbefälhavaren att utreda det fortsatta behovet
av det särskilda militära förvaltningsbegrepp som definieras i
förvaltningsreglemenle för krigsmakten. 1 en promemoria som fogades till
uppdraget anfördes bl. a. att begreppel förvaltning inom den civila statliga
verksamheten har en mer vidsträckt betydelse än inom försvarssektorn och där
ärett uttryck för myndigheternas samlade verksamhet. 1 det fortsatta arbetet
borde därför förutsättas all begreppet förvaltning även formellt får samma vida
tolkning som i statsförvaltningen i övrigt.
Överbefälhavaren anför i sin utredning att
tillkomsten av försvarets planerings- och ekonomisystem har medfört en
samordning mellan den ledning av verksamheten som regleras i
förvaltningsreglemenle för krigsmakten och annan ledning. Det finns därför
inte längre anledning att vid sidan av lagar, förordningar och andra
föreskrifter, t. ex. reglerna i försvarets planerings- och ekonomisystem,
meddela så generella bestämmelser för viss begränsad förvaltningsverksamhet som
har skett i förvaltningsreglementet.
Det särskilda militära förvaltningsbegreppet enligt
förvaltningsreglementet behövs därför inte enligt överbefälhavarens
uppfattning. Förvaltningsreglementet bör upphävas, varvid vissa delar bör
inarbetas i andra föreskrifter. Delta innebär i och för sig inte några ändrade
former för ledning och samordning av verksamheten inom försvarsmakten på annat
sätl än att samma regler gäller för all verksamhet. Om försvarets planerings-
och ekonomisystem ges en författningsmässig förankring, kan de årliga bestämmelserna
i regleringsbreven om företräde för dess regler framför instruktioner m. m.
utgå. Därigenom undanröjs enligt överbefälhavarens uppfattning anledningen lill
den konflikt som nu på många håll upplevs mellan förvaltningsreglementet och
bestämmelserna i regleringsbreven.
Ledningsgruppen har preciserat begreppet fack till
att avse samtliga funktioner som - utan att vara program eller produktion -
ändå från vissa "specialist"-utgångspunkter behöver påverka planering
och produktion. Denna påverkan skall enligt ledningsgruppen ske i samråd med
program- och produktionsmyndigheterna på så sätt att de föreskrifter som behövs
för den lokala verksamheten samordnas genom de centrala produktionsmyndigheternas
försorg så alt de lokala myndigheterna inte utsätts för motstridig
styrinformation från central nivå. Informationen skall ocksä i övrigt
tillställas dem på ett sådant säll alt förutsättningarna blir bättre att
genomföra produktionen effektivt. Bakgrunden är främst alt de föreskrifter som
det är fråga om ofta medför omfattande ekonomiska konsekvenser. Ledningsgruppen
anser därför att den som på central nivå har ansvar för resultatet av den
lokala produktionen också skall ha en avgörande inverkan på de styrande
Prop.1977/78:63 21
bestämmelser
som lämnas.
Ledningsgruppen uppdrog år 1976 ål försvarets
materielverk alt mot bakgrund av ledningsgruppens grundsyn i fackfrågan studera
samarbelsfor-merna mellan facken materielunderhåll och förrådsverksamhei samt
berörda program- och produktionsmyndigheler.
Försvarets materielverk anför i sin studie att
problem uppslår, eftersom verket enligt ledningsgruppens precisering av
begreppet fackansvar inte har rätt att under pågående produktion direkt ulfärda
de bestämmelser som enligt verkets uppfattning behövs för den lokala
produklionen. Det kan uppstå situationer där den metod som ledningsgruppen har
angett medför slora risker, eftersom ett sådant förfarande bl. a. kan ta för
lång tid. Materielverkets huvudinvändning gäller emellertid den roll som
försvarets planerings- och ekonomisystem skall ha. Enligt materielverkets
uppfattning skall systemet endast vara ett hjälpmedel vid planering och
budgetering, inle ett övergripande ledningssystem. Därmed följer också enligt
verkets mening att dess instruktion skall ha företräde framför de rutiner som
gäller enligt systemet.
3.2
Utredning om försvarsmaktens centrala ledning
I det följande behandlas försvarsmaktens
ledningsutrednings betänkande om försvarsmaktens centrala ledning.
3.2.1
Försvarsmaktens verksamhet
En av ledningsutredningens viktigaste uppgifter har
varit alt behandla ansvarsfördelningen mellan myndigheterna. Den nuvarande
ansvarsfördelningen beskrivs som program-, produktions- resp. fackansvar.
Utredningen har utgått från att nuvarande ansvarsfördelning kan behöva ändras
och har därför ansett det angelägel alt beskriva försvarsmaktens verksamhet och
ledningen av denna i egna termer för att fä en neutral framställning i
förhållande till nuvarande organisation.
Enligt
de mål som gäller för totalförsvaret skall försvarsmakten bidra till att bevara
vår fred och vårt oberoende. Den skall vara så förberedd för kriget att den
verkar fredsbevarande. I krig skall invasionsförsvar vara försvarsmaktens
viktigaste uppgift. Användningen av krigsförbanden under ett skärpt läge eller
i krig kallar utredningen för operationer. Dessa förbereds i fred genom s. k.
operativt krigsförberedelsearbete. Operationer och operativt
krigsförberedelsearbete kallas operativ verksamhet. Ansvaret för denna ligger
på den operativa ledningen. Ledning av den operativa verksamheten på central
nivå i fred innebär bl. a. att utarbeta en strategisk grundsyn, utforma
alternativa operationsplaner, ge uppgifter och fördela resurser samt ulfärda
erforderiiga order och direktiv för krigsplanläggning, utbildning.
Prop.
1977/78:63 22
mobiliseringsförberedelser
m. m., kontrollera krigsförbandens beredskap och krigsduglighet, föreslå
förändringar i försvarsmaktens beredskap samt utveckla den centrala och högre
regionala ledningens krigsorganisation. Ledningen av den operativa verksamheten
utövas av överbefälhavaren och under denne av militärbelalhavarna.
1 fred är huvuddelen av försvarsmaktens verksamhel
inriktad på att vidmakthålla och efter hand förnya krigsorganisationen.
Utredningen kallar detta förbandsproduktion. Krigsorganisationen är således
målet för förbandsproduktionen. Fredsorganisationen är ett medel för denna
verksamhet.
För att genomföra förbandsproduktionen krävs
studier och utredningar, utveckling av organisation, materiel, anläggningar och
taktik för nya krigsförband, planering av krigs- och fredsorganisationens
vidmakthållande och förändring, anskaffning av materiel och anläggningar m. m.,
inskrivning, rekrytering, utbildning och krigsplacering av personal, förvaring
och underhåll av befintliga resurser, genomförande av krigsorganisatoriska
förändringar samt mobiliseringsförberedelser. Äv detta framgår att även den
verksamhet som bedrivs vid försvarets materielverk, fortifikationsförvaltningen,
värnpliktsverket m. fi. centrala myndigheter ingår i begreppet
förbandsproduktion. Huvuddelen av försvarsmaktens verksamhet i fred är alltså
ett led i förbandsproduktionen.
Försvarsgrenscheferna har ansvaret för ledningen av
förbandsproduktionen och för de verkställande funktionerna utbildning och
vissa mobiliseringsförberedelser. För övriga verkställande funktioner har
andra centrala myndigheter ansvaret.
Förbandsproduktionsledningens uppgift är att se
till att angivna mål uppnås inom ramen för tilldelade resurser. I uppgiften
ingår bl. a. att göra upp planer för hur krigs- och fredsorganisationen skall
vidmakthållas, utvecklas och omsättas, ge uppgifter och fördela resurser till
de verkställande funktionerna, följa upp förbandsproduktionen, kontrollera den
befintliga krigsorganisationens tillstånd samt utvärdera produktionsresultatet.
Utbildningen omfattar utbildning av befäl,
grundutbildning av värnpliktiga, repetitionsutbildning samt utbildning av
frivilligorganisationernas personal. Den centrala ledningsfunktionen,
utbildningsledningen, lämnar underiag till förbandsproduktionsledningen för
dess studie-, utvecklings- och planeringsarbete liksom för budgetarbetet.
Utbildningsledningen ger uppgifter och fördelar resurser till underiydande utbildningsenheter
samt utarbetar gemensamma bestämmelser för utbildningen. Den kontrollerar
dessutom utbildningsresultatet, analyserar utbildningsverksamhetens effektivitet
samt initierar och genomför erforderiiga förändringar.
Huvuddelen av den personal som ingår i
krigsförbanden är hemföriovad eller insatt på uppgifter i fredsorganisationen.
Större delen av materielen står i förråd eller utnyttjas för utbildning och
övningar. För att gå över till krigsorganisation måste därför försvarsmakten
mobilisera. Förberedelserna
Prop.
1977/78:63 23
för
mobilisering är fackmässiga eller territoriella. De fackmässiga mobiliseringsförberedelserna
syfiar till att förbereda mobiliseringen så att krigsdugliga förband kan ställas
till den operative chefens förfogande på rätt tid och plats. De territoriella
förberedelserna, som militärbefälhavarna svarar för, innebär alt i samråd med
berörda civila myndigheler fördela för totalförsvaret gemensamma resurser inom
militärområdet. Ätt leda fackmässiga mobiliserings förberedelser på central
nivå innebär bl.a. att utarbeta riktlinjer för tillförsel, fördelning och
underhåll m. m. av förnödenheter, ge uppgifter och fördela resurser till
underiydande mobiliseringsmyndigheter, följa upp och kontrollera
krigsorganisationens tillstånd, analysera mobiliseringsförberedelsernas
effektivitet samt initiera och genomföra erforderiiga förändringar. Under
försvarsgrenscheferna utövas ledningen av de fackmässiga
mobiliseringsförberedelserna av militärbefälhavarna.
Den operativa verksamheten och förbandsproduktionen
hänger nära samman, eftersom de resurser som krävs för den operativa
verksamheten, dvs. krigsförbanden, samtidigt är mål för förbandsproduktionen.
För att dessa två processer skall kunna fungera krävs vissa styr- och
stödfunktioner.
Krigsorganisationens sammansättning styrs av de
uppgifter som skall kunna lösas vid eventuella konflikter. Dessa uppgifter
bestäms av regeringen genom anvisningar för försvarsplaneringen och den
operativa krigsplanläggningen. På grundval av dessa anvisningar m. m.
utvecklas efter hand den lämpligaste sammansättningen av försvarsmaktens krigs-
och fredsorganisation. Den funktion som har denna uppgift kallas av
utredningen för övergripande avvägning och inriktning av förbandspro-d u k t i
o n e n . Det är nödvändigl med ett nära samarbete mellan ledningen av den
operativa verksamheten och den övergripande avvägningen,eftersom resultatet av
avvägningsfunktionens arbete leder till de krigsförband som den operativa
funktionen i framtiden kan disponera för att lösa sina uppgifter. I den
övergripande avvägningen ingår bl. a. att bedöma den framtida försvarsförmågan
hos olika sammansättningar av försvarsmakten i skilda ekonomiska ramar och mot
bakgrund av de olika säkerhetspolitiska situationer som regeringen anger.
Avvägningsfunktionen jämför skilda försvarsfunktioner och vapensystem,
initialstyrka och uthållighet saml kort- och långsiktig beredskap.
Förbandsproduktionen inriktas och samordnas på både lång och kort sikt genom
att uppgifter ges och resurser fördelas. Ansvaret för den övergripande
avvägningen ligger f n. på överbefälhavaren. Försvarsgrenscheferna gör vissa
avvägningar inom den egna försvarsgrenen. Det finns ett nära samband mellan den
övergripande avvägningen och ledningen av förbandsproduktionen.
Förbandsproduktionsledningen lämnar underlag för avvägningsfunktionens arbete
och utvecklar efter hand, med utgångspunkt i avvägningsfunktionens inriktning,
krigsförbanden, deras personal, materiel och taktik.
Prop.1977/78:63 24
Eftersom insatsberedskapen är låg i fredstid behövs
en viss förvarningstid för att höja beredskapen eller hinna mobilisera. Denna
förvarningstid skall underrättelsetjänsten ge. Underrättelsetjänsten kan delas
upp i strategisk och militär underrättelsetjänst. Den strategiska
underrättelsetjänsten behandlar politiska, ekonomiska, tekniska och sociala
förhållanden. Ansvaret för den strategiska underrättelsetjänsten ligger hos
statsmakterna och tillhör inte utredningens uppdrag. Den militära
underrätlelsetjänsten omfattar operativ, taktisk och teknisk
underrättelsetjänst. Den är en stödfunktion till den operativa verksamheten och
till förbandsproduktionen. Överbefälhavaren leder den militära
underrättelsetjänsten på central nivå, men ansvaret för bearbetning av
underrättelser är uppdelat på ett fiertal myndigheter. Riktlinjer för den
militära underrättelsetjänsten har föreslagits av 1974 års
underrättelseutredning och antagits av riksdagen (prop. 1975/ 76:189, FöU
1975/76:40, rskr 1975/76:376). 1 ledningsutredningens uppdrag ingår emellertid
alt lämna förslag om den militära underrättelsetjänstens organisation m. m.
inom den centrala ledningsorganisationen.
Ledningsutredningen
ställer upp vissa grundläggande krav på försvarsmaktens centrala ledning. Den
måste enligt utredningen vara uppbyggd så all den kan analysera utvecklingen på
lång sikt och på denna grund och med beaktande av våra ekonomiska möjligheter
och andra förutsättningar inrikta försvarsmaktens utveckling. Den måste vidare
kunna åstadkomma en sådan strategisk grundsyn och sådana principer för
operationernas förande att de kan ligga till grund för krigsplanläggningen! Den
måste effektivt kunna leda förbandsproduktionen och säkerställa övergången från
freds- till krigsverksamhet. I fred måste ledningsorganen ha sådan beredskap
alt de kan leda försvarsmaktens och genomföra sin egen mobilisering och
samtidigt leda operationer. Både kontinuiteten i verksamheten och sambandet
mellan långsiktig utveckling, operativt förberedelsearbete i fred,
krigsplanläggning, mobilisering och operativ ledning i krig måste säkerställas.
Utredningen
har analyserat sambandet m. m. mellan operativ verksamhet, övergripande
avvägning, förbandsproduktionsledning, utbildningsledning, mobiliseringsledning
och underrättelsetjänst för att besiämma en lämplig ansvarsfördelning mellan
dessa funktioner i den centrala ledningsorganisationen. Utredningen har därvid
funnii att överbefälhavaren bör ha ansvaret för den operativa ledningen,
underrättelsetjänsten samt den övergripande avvägningen och inriktningen av
förbandsproduktionen. Ansvarel för ledningen av förbandsproduktionen kan enligt
utredningen antingen ligga på överbefälhavaren eller läggas på en eller fiera särskilda
myndigheter. Ansvaret för ledningen av utbildningen kan antingen föras samman
med ansvaret för förbandsproduktionsledningen eller läggas på en eller fiera
fristående myndigheter. Utredningen anser att ansvarel för ledningen av de
fackmässiga mobiliseringsförberedelserna bör föras samman med ansvaret för
förbandsproduktionsledningen.
Uiredningen
räknar med att försvarsmakten under överskådlig tid
Prop.1977/78:63 25
kommer
att bestå av armé-, marin- och flygvapenförband. Dessa kommer också i
fortsättningen att skilja sig åt i fråga om organisation, utbildningskrav,
viktigare materiel, taktik och stridsteknik. Enligt utredningens mening innebär
delta att nuvarande skillnader i behov av produktionsresurser och i
produktionsteknik i allt väsentligt kommer att bestå. Utredningen anser därför
att produklionen alltjämt bör genomföras för armé-, marin- och nygvapenförband
var för sig. Detta innebär att försvarsgrenarna bör finnas kvar som
organisation för produktion av krigsförband. Utredningen har prövat att föra
över kustartilleriet till armén och luftvärnet till flygvapnet. Utredningen har
dock inte funnit skäl att förorda en sådan förändring.
3.2.2
Huvudalternativ tlU organisation av försvarsmaktens centrala ledning samt
lokalisering
1 uppdraget till försvarsmaktens ledningsulredning
ingick alt pröva olika organisationsalternativ. Vid den inledande granskningen
kom utredningen fram till att tio alternativ behövde prövas närmare. Dessa
alternativ uppvisar inbördes vissa principiella likheter och har därför förts
samman till tre huvudalternativ.
Huvudalternativ A kännetecknas av att ansvaret för
ledningen av förbandsprodukiionen och för utbildningen hålls samman. I
alternativ A 1 Överensstämmer ansvarsfördelningen i stort med den som nu
gäller, dvs. tre försvarsgrenschefer svarar direkt under regeringen för
förbandsproduktion och utbildning. 1 alternativ A 2 har marinen delats upp så
att kustartilleriet har förts till armén och flottan till fiygvapnei. 1
alternativ A 3 hålls all förbandsproduktion och ulbildning samlad i en särskild
myndighet vid sidan av överbefälhavaren (jfr fig. 1 intagen på s. 26).
Huvudalternativ B kännetecknas av att en eller tre
särskilda myndigheter organiseras med ansvar för att leda utbildningen.
Ansvaret för att leda förbandsproduktionen läggs på överbefälhavaren eller en
särskild fristående myndighet (jfr fig. 2 intagen på s. 26).
Huvudalternativ C kännetecknas av att alla
ledningsfunktioner förs samman under överbefälhavaren. De underalternativ som
utredningen har ansett sig behöva pröva framgår av fig. 3 (intagen på s. 27). 1
alternativ C I har även prövats andra varianter för organisalion av den
operativa verksamheten, underrättelsetjänsten och avvägningsfunktionen.
Utredningen har funnii att alternativen A 1, B 2
och C 1 bäsl tillgodoser de krav som måste ställas på försvarsmaktens centrala
ledning.
Alternativ B 2 ger vissa fördelar i förhållande
lill dagens organisation. Sålunda blir bl. a. överbefälhavarens inflytande på
krigsorganisationens utveckling organisatoriskt säkerställt. Alternativet har
emellertid också nackdelar. Enligt utredningens mening är den avgörande
nackdelen risken för att ulbildningsledningen i prakliken får så begränsad
handlingsfrihet att
opaginerad Kontrollera mot PDF
den
mer liknar en central fackmyndighet för utbildning än en produktions-myndighet
med egna produktionsresurser och eget produktionsansvar. Utredningen har därför
inle övervägt alternativet ytteriigare.
De kvarvarande alternativen, A 1 och C 1, uppfyller
båda de grundläggande krav som ställs på den centrala ledningen. Utredningen
har därför ansett det nödvändigt att genomarbeta båda alternativen i detalj för
att kunna göra del slutliga valet av organisationsstruktur.
Utredningens sammanfattande värdering har skett bl.
a. mot bakgrund av den uppfattning som nu råder om den politiska, tekniska och
ekonomiska utvecklingen och hur denna kan påverka försvarsmaktens sammansättning
och omfattning. Utredningen har också bedömt hur organisationen i alternativen
A 1 och C 1 praktiskt kommer att fungera - det gäller bl. a. beslutsprocessen i
alternativ C 1. Besparingsmöjligheterna i de båda alternativen har ocksä
undersökts närmare.
Det som i första hand
skiljer alternativen från varandra är beslutsprocessen
A 1
OPL-H
UND-I-AV , FPL-l-UTBL
FPL- UTBL
FPL -
A2
OPL-I-UND-I-AV I FPL-HUTBL
________ I
I____
OB
FtL
+UTr.L
A 3
OPL + UND + AV
FPL + UTBL
opaginerad Kontrollera mot PDF
Figur
1 Himidalteriwtiv A med underailen,
a 1
OB
OPL -I- UND -H AV -I- FPL ! Ö B
UTBL
3 2
OPL + UND -I- AV + FPL
OB
J
UTBL
UTBL
.J
UTBL
B 3 OPL - UND + AV
J L
FPL
UTBL 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Figur 2 Huvudalternativ B med underalternativ
c 1
OPL-I- UND-t-AV :| FPL- UTBL , .
FPL -H
UTBL'. FPL -i- UTBLi
C2
jl--------- ;: -": "' i 'I
OPL
I UND :, AV ;; FPL I UTBL Ij
1____ ![____ L____ L____ 11
opaginerad Kontrollera mot PDF
UND l( AV I FPL + UTBL{
____ IL____ 11______ I
i
opaginerad Kontrollera mot PDF
C4
i
OPL u:o I
AV -I- FPL-e UTBL II
opaginerad Kontrollera mot PDF
Figur 3 Huvudalternativ C med underalternativ
Förkortningar i jig. 1-3
ÖB Överbefälhavaren
CA Chefen för armén
CM Chefen för marinen
CFV Chefen för flygvapnet
KA Kustartilleriet
Fl Flottan
OPL Ledning av operativ verksamhet
UND Underrättelsetjänst
AV Avvägning
FPL Ledning av förbandsprodukiion
UTBL Ledning av utbildning
och de förvaltningsrättsliga förhållandena mellan olika
delar av organisationen. Däremot är organisationen under myndighetsnivå
praktiskt taget densamma i båda alternativen.
Alternativ A 1 anses väl tillgodose
de krav som i dag kan ställas på försvarsmaktens centrala ledning och bedöms
innebära att överbefälhavarens behov av att styra och inrikia försvarsmaktens
verksamhet i allt väsentligt kan tillgodoses. Utredningen har också setl vissa
nackdelar med den myckel starka ställning överbefälhavaren skulle fS i
alternativ C 1. Stor vikt har således lagts vid att försvarsgrenschefernas
fristående slällning i alternativ A 1 ger bätlre förutsättningar för en öppen
och mångsidig försvarsdebalt.
Utredningen anser vidare alt
alternativ A 1 har fördelar när det gäller beslutsprocessens smidighet. Rent
teoretiskt är skillnaden mellan alternativen inle så stor. 1 alternativ C 1
blir dock beslutsprocessen mer beroende av att samarbetet fungerar väl mellan
de högsta cheferna.
Resultatet av den slutliga
värderingen av de båda alternativen är alt A 1 förordas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Uiredningen bedömde ursprungligen att ett
alternativ med e n myndighet skulle ge avsevärt större besparingar än ett
alternativ med fyra myndigheter. Detaljstudier har dock visat att skillnaden är
liten. Besparingsmöjligheterna har därför inte påverkal valet av alternativ.
Utredningen anser att det är viktigt att åstadkomma
en ökad samverkan över försvarsgrensgränserna. En förutsättning för denna
utveckling är i försia hand en samlad lokalisering av de centrala staberna. Flera
av de fördelar som ligger i alternativ C 1 kan enligt utredningen uppnås genom
enbart en samlad lokalisering. Organisatoriska åtgärder därutöver kan snarasl
ha motsatt effekt.
Utredningen har behandlat lokaliseringsfrägan
utföriigt, eftersom den har varit av belydelse för valet av
organisationsstruktur.
Lokalsituationen för försvarets myndigheler i
Stockholmsområdet har länge karaktäriserats av splittring, trångboddhet och
provisoriska lösningar. Detta har medfört höga hyreskostnader och behov av mer personal
än nödvändigt. Det har ocksä varit svårt att åstadkomma önskvärd effektivitet i
myndigheternas verksamhet.
För att på läng sikt komma till rätta med dessa
problem utarbetade överbefälhavaren år 1969 en detaljerad plan för lokalisering
av försvarets myndigheler i Stockholmsområdet. 1 planen, som sändes in till
Kungl. Maj:t hösten 1969, föreslog överbefälhavaren att staber och
förvaltningar skulle koncentreras lill övre Östermalm.
Riksdagen beslutade åren 1971 (prop. 1971:29, InU
1971:15, rskr 1971:196) och 1973 (prop. 1973:55, InU 1973:22, rskr 1973:220)
att omlokalisera viss statlig verksamhet, bl.a. ett antal ämbetsverk och
institutioner inom försvaret från Stockholmsområdet. Därigenom ändrades förutsättningarna
för överbefälhavarens plan. De myndigheter som enligt beslutet skall
omlokaliseras eller har omlokaliserats är följande.
Ämbetsverk
Till
Tidpunkt
Försvarets
civilförvaltning
Karlstad
1978
Fortinkaiionsfärvaltnlngen
Eskilstuna
1980
Försvarets
sjukvårdsstyrelse
Karlstad
1976
Försvarets
materielverk (del)
Karlstad
1976
Linköping
1979
Försvarets
forskningsanstalt (del)
Karlstad
1976
Umeå
1979
Linköping
1978
Värnpliktsverket
Karlstad
1976
Genom omlokaliseringen minskar behovet av lokaler i
Stockholmsområdet avseväri, samtidigt som vissa lokaler frigörs. Bl. a. kan
förvaltningsbyggnaden Bastionen som ligger i anslulning till Livgardets
dragoners eiablissement vid Lidingövägen disponeras i samband med alt
försvarets civilförvaltning och fortifikationsförvaltningen omlokaliseras.
Prop.1977/78:63 29
1 mars 1974 lämnade överbefälhavaren in en
reviderad plan till Kungl. Maj:t. 1 denna föreslogs att försvarsgrensstaberna
skulle föriäggas till Bastionen, att försvarets materielverk skulle disponera
lokalerna på Gärdet (Tre Vapen) och att försvarsstaben skulle samlas till
militärstabsbyggnaden på Östermalmsgatan 87.
1 juni 1975 uppdrog regeringen ät fortifikaiionsförvaltningen
att i samråd med byggnadsstyrelsen och under medverkan av överbefälhavaren och
försvarets rationaliseringsinslitut samt efter samråd med övriga berörda
myndigheter utarbeta och redovisa förslag om den framtida lokaliseringen m. m. av
försvarsmaktens centrala stabsorganisation, centrala förvaltningsmyndigheter,
gemensamma institutioner m. m. inom Stockholmsområdet.
Behovet av samarbete och samverkan är enligt
utredningen faktorer som måste ha stort inflytande både på organisationsutformning
och lokalisering. Inom försvarsmakten är behovet av samverkan stort mellan alla
myndigheler på central nivå.
Utredningen anser emellertid att samarbetsbehovet
är störst inom resp. stab och resp. materielanskaffande huvudavdelning inom
försvarets materielverk. 1 första hand bör därför varje stab och varje
huvudavdelning grupperas samlat.
Utredningen anser vidare att samarbetet mellan
försvarsstaben och försvarsgrensslaberna ärav avgörande betydelse för
försvarsmaktens utveckling och bedömer att samarbetsbehovet kommer att öka.
Med hänsyn bl. a. till detta anser utredningen att en samgruppering är
önskvärd.
Samarbetet mellan försvarsgrensstab och motsvarande
huvudavdelning inom försvarets materielverk är av avgörande belydelse för
utveckling, anskaffning och underhåll av materiel, varför en samgruppering är
önskvärd också i detta fall.
Även en samlad lokalisering av försvarets
materielverk är av största betydelse om verket skall kunna utnyttja sina
resurser pä bästa sätl och bidra till en ökad samordning av
materielanskaffningen.
För att belysa de samlade lokaliseringsproblemen
har utredningen prövat fyra alternativ.
Alternativ I innebär att staberna och försvarets
materielverk samlas i en byggnad. Alternativ 2 innebär att stabsorganisationens
huvuddel samlas till Bastionen och materielverkets huvuddel till Tre Vapen och
frihamnsområdet. Allernaliv 3 innebär att försvarsgrensstaberna samgrupperas
med motsvarande huvudavdelningar i försvarets materielverk. Altemativet
innebär att arméstaben och huvudavdelningen för armémateriel inom
materielverket lokaliseras lill Bastionen samt att marin- och flygstabema och
merparten av huvudavdelningarna för marin- och flygmateriel samlas till Tre
Vapen. Försvarsstaben samlas i militärstabsbyggnaden och återstående delar av
materielverket grupperas i frihamnsområdet. Allernaliv 4 innebär att
huvuddelen av stabsorganisationen samlas till Tre
Prop.1977/78:63 30
Vapen
liksom försvarets materielverks centrala ledning och frän varje huvudavdelning
chef, planering, "vapenbäraravdelning", dvs. fordons-, fartygs- och
fiygplanavdelningarna, samt inköpsavdelning. Återstående delar av
stabsorganisationen föriäggs till militärstabsbyggnaden medan försvarets
materielverk disponerar Bastionen och frihamnsomrädet för sina övriga delar.
Alternativ 1 kräver tillgång till en
förvaltningsbyggnad med 3 600-3 800 rum. Den enda befintliga anläggning som kan
bedömas uppfylla detta krav är förvaltningsbyggnaden Garnisonen vid Karlavägen
i Stockholm därdet finns utrymme för 4 300 anställda. Garnisonen disponeras av
förvarets forskningsanstalt och civila statliga myndigheter. Utredningen anser
dock att det är orealistiskt att försöka åstadkomma en lösning som innebär att
försvaret för disponera Garnisonen med hänsyn till de problem det för med sig
för de berörda myndigheterna där.
En annan möjlighet att tillgodose stabernas och
materielverkets samlade lokalbehov är att bygga ut Tre Vapen eller Bastionen
eller att bygga en helt ny förvallningsbyggnad för försvarsmaktens räkning.
Investeringskostnaderna blir i samtliga fall avsevärda. Att bygga ut Tre Vapen
skulle bli det billigaste altemativet och kräva en investering i 1976 års
penningvärde om ca 200 milj. kr. Även hyreskostnaderna skulle bli avsevärt
högre (minst 10 milj. kr. per år) än om befintliga lokaler utnyttjas.
En utbyggnad av Tre Vapen kan av miljövårdsskäl
väntas möta starkt motstånd. Med hänsyn till detta anser utredningen att en
utbyggnad av Bastionen är det mest realistiska alternativet, eftersom en helt
ny förvaltningsbyggnad skulle medföra alltför stora kostnader. Utredningen
bedömer dock att Bastionen inte kan byggas ut förrän in på 1980-lalet. Av
avgörande betydelse är också om försvaret för utnyttja markområdet i anslutning
till Bastionen.
Uiredningen anser att alternativ I är det bästa
lokaliseri.ngsalternativet. Med hänsyn lill nuvarande lokalsituation är det
emellertid inte möjligt att samlokalisera staberna och försvarets materielverk
redan omkring år 1980, när organisationsförslaget beräknas bli genomfört.
Utredningen anser dock att möjligheterna att på längre sikt åstadkomma en sådan
samlokalisering genom en utbyggnad vid Bastionen bör bevakas.
Alternativ 4 innebär att en samlad lokalisering av
den enskilda myndigheten inte kan uppnås. Därför har detta alternativ
förkastats.
Utredningens fortsatta överväganden har inriktats
på de båda återstående alternativen, dvs. staberna samlade till Bastionen och
materielverket lill Tre Vapen (alternativ 2) samt försvarsgrensstaber och huvudavdelningar
parvis samgrupperade och försvarsstaben i militärstabsbyggnaden (alternativ 3).
Vid en samgruppering av stab och huvudavdelning
(alternativ 3) blir materielverket uppdelat på tre plalser jämfört med två i
det andra alternativet.
Prop.1977/78:63 31
För
materielverkets del blir därför kostnaderna för administrativ personal något
lägre i alternativ 2 än i alternativ 3.
Möjligheterna
att åstadkomma besparingar på handläggarsidan hänger huvudsakligen samman med
möjligheterna för fiera organisationsenheter att gemensamt utnyttja likartad
kompetens. Efiersom det finns fier likartade funktioner inom försvarets
materielverk resp. inom den centrala stabsorganisationen än mellan staberna
och materielverkets huvudavdelningar beror besparingsmöjligheterna i första
hand på en samlad lokalisering av materielverket resp. staberna.
Ledningsutredningen
pekar på att stora krav har ställts på personalminskningar inom
materielverket. Efter att under de senaste fyra åren ha minskat antalet
anställda med ca 500 slår verket nu inför kravet att minska med ytteriigare
300-500, eventuellt ännu fler. Redan i sin programplan för perioden
1976/77-1980/81 framhöll verket att en spridd lokalisering begränsar möjligheterna
att genomföra personalminskningarna och att det därför är nödvändigl att
koncentrera verksamheien. Utredningen anser att materielverket för den största
handlingsfriheten all göra en rationell lokalplanering i alternativ 2, där
verket fritt kan disponera sina lokaler. De största besparingsmöjligheterna
erhålls därför i alternativ 2.
För
flygvapnets del får en skild lokalisering av stab och huvudavdelning vissa
konsekvenser. Utredningen anser det nämligen nödvändigl att materielverkets
huvudavdelning för flygmateriel i sä fall tillförs ytteriigare militär
personal. Detta innebär dock inte att det totala antal befattningar inom
försvarels materielverk som fär vara tillsatta med militär eller civilmilitär
personal behöver ökas. Behovet kan enligt utredningen tillgodoses genom en
omfördelning inom de ramar som regeringen har fastställt,
Flyttningskostnaderna i både alternativ 2 och 3,
ink|. kostnader för förändringar av lokalerna, uppgår enligt utredningens
beräkningar till 4-5 milj. kr. Att flytta försvarsstaben till Bastionen medför
härutöver vissa installationskostnader för sambandsutruslning m. m.
Om de fyra staberna föriäggs i gemensamma lokaler
skapas enligt utredningen möjligheter till en ökad samverkan mellan dem och
därmed också till en ökad samordning mellan försvarsgrenarna. Möjligheterna
till flexibilitet och omfördelning ökar liksom möjligheterna all på lång sikt
anpassa stabsorganisationen till utvecklingens krav. Även för materielverkets
del innebär en samlad lokalisering ökade möjligheter att anpassa organisationen
till utvecklingens krav och därmed alt genomföra rationaliseringar.
Ätt samlokalisera staberna med resp. huvudavdelning
inom materielverket innebär enligl utredningens mening att
försvarsgrenslänkandel konserveras. Detta strider mot den önskvärda
utvecklingen.
Uiredningen
finner sammanfattningsvis att de fiesta faktorerna lalar för att
Prop.1977/78:63 32
de
fyra staberna samlokaliseras. Därigenom är det också möjligt att uppnå vissa av
de fördelar som ligger i organisationsalternativ C 1 utan omfattande
organisatoriska åtgärder. De möjligheter som finns alt utan större byggnadsåtgärder
genomföra en sådan lokalisering bör därför utnyttjas. Utredningen föreslår
således att stabsorganisationens huvuddel grupperas i Bastionen och att
försvarets materielverk helt får disponera Tre Vapen.
3.2.3
Ansvarsfördelning i slorl Inom försvarsmakten
Det organisationsalternativ som utredningen
förordar innebär i stort följande ansvarsfördelning.
Överbefälhavaren
har under regeringen ansvaret för landets försvar. Han leder den operativa
verksamheten och underrättelsetjänslen och svarar för den övergripande
avvägningen saml inriktningen och samordningen av förbandsproduktionen.
Överbefälhavaren leder också personaltjänsten inom försvarsmakten.
Överbefälhavarens
ansvar för landets försvar innebär att han skall bedöma det framtida behovet av
stridskrafter och lämna statsmakterna underiag för ställningstaganden till
försvarsmaktens utveckling. Inom ramen för statsmakternas inrikining
fastställer överbefälhavaren hur krigsorganisationen fortlöpande skall
förändras och anger kraven på nya vapensystem och förband.
Ansvaret
föratt genomföra förändringarna i krigsorganisationen ligger pä
försvarsgrenscheferna. Dessa svarar direkl under regeringen föratt de förband
som överbefälhavaren beställer tas fram och vidmakthålls med angivna prestanda
och till lägsta möjliga kostnad. Försvarsgrenscheferna tar fram sitt underlag
och utarbetar sina förslag med hjälp av egna staber saml den tekniska och
ekonomiska kompetens som finns hos de centrala förvaltningsmyndigheterna och
försvarets forskningsanstalt. Sedan överbefälhavaren har fastställt vilka
förband och vapensystem som försvarsgrenscheferna skall kunna tillhandahålla
och vid vilka tider detta skall ske, beställer försvarsgrenscheferna materiel
och anläggningar m. m. hos de centrala förvaltningsmyndigheterna och utbildar
själva den personal som behövs.
Försvarsgrenscheferna
svarar för alt personal, materiel och anläggningar förs samman till
krigsdugliga enheter. Denna verksamhet genomförs vid försvarsgrenarnas lägre
regionala och lokala myndigheter.
Den befintliga krigsorganisationen förvaltas av
försvarsgrenscheferna. Dessa vidtar också övriga åtgärder som behövs för att
snabbt kunna ställa krigsförbanden lill de operativa chefernas förfogande.
Försvarsgrenscheferna
har således - var och en inom sitt område - under överbefälhavaren ansvaret
för krigsförbandens mobiliseringsberedskap,
Prop.
1977/78:63 33
krigsduglighet
och tjänslbarhet i övrigt. De leder förbandsproduktionen samt svarar för
utbildning och fackmässiga mobiliseringsförberedelser. I denna uppgifl ingår
ansvar för rekrytering, placering, befordran m. m. av fast anställd militär och
civilmilitär personal.
Utredningen anser att försvarsgrenscheferna inte
bör vara underställda Överbefälhavaren, eftersom de är fristående myndigheter
direkt under regeringen. Överbefälhavaren bör emellertid ha rätt att ge order
till försvarsgrenscheferna när del gäller sådan verksamhel som
överbefälhavaren leder, dvs. operativ verksamhet, underrättelsetjänst och
personaltjänst. Orderrätten kan inte omfatta förbandsproduktionen, eftersom
försvarsgrenscheferna ansvarar för denna direkt under regeringen. Genom att
överbefälhavaren svarar för inriktningen och samordningen av
förbandsproduktionen måsle han dock ges direktivrätt i detta avseende.
De centrala förvaltningarna har under regeringen
ansvaret för att materiel, anläggningar m. m. utvecklas och upphandlas lill
lägsta möjliga kostnad räknat över hela livslängden. De genomför normalt inte
produktionen i egen regi utan använder sig av forskningsorgan och industri.
Förvaltningarna utfärdar erforderliga föreskrifter och anvisningar, t. ex. för
materielens förvaring, vård och underhåll. De bistår också i övrigt försvarsgrenscheferna
genom att tillhandahålla uppgifter om t. ex. tillgången på materiel och
materielens tillstånd. Förvaltningsmyndigheterna är sålunda serviceorgan åt försvarsgrenscheferna
i tekniska och ekonomiska frågor. De skall också se till att materielen är
användbar och förvaras, vårdas och underhålls enligt angivna föreskrifter.
Enligt sina instruktioner har de centrala förvaltningarna detta tekniska och
ekonomiska kontrollansvar direkt inför regeringen. Överbefälhavaren
haremellertid ansvaret för kontroll av krigsförbandens beredskap,
krigsduglighet och tjänslbarhet i övrigt. De centrala förvaltningamas
tiUsynsuppgifter avseende krigsförbandens komponenter bör därför ingå som en
del av överbefälhavarens kontroll av helheten.
På
central nivä finns ett stort behov av samverkan mellan olika myndigheter.
Militärledningen spelar en viktig roll i detta sammanhang. Den är ett forum för
diskussioner och överläggningar mellan överbefälhavaren och
försvarsgrenscheferna. 1 den av utredningen föreslagna centrala stabsorganisationen
kvarstår behovet av ett sådant forum. Utredningen anser därför att
militärledningen bör finnas kvar. Tyngdpunkten i militäriedningens verksamhet har
sedan nuvarande instruktion fastställdes år 1961 förskjutits från operativa
frågor till frågor som rör avvägningen inom försvarsmakten och
förbandsproduktionen. Denna ändring av uppgifterna anser utredningen vara
logisk och lämplig. Diskussioner och överläggningar i principiella operativa
frågor bör i försia hand äga rum mellan överbefälhavaren och
militärbefälhavarna. För att säkerställa sambandet mellan den operativa
verksamheien och förbandsproduktionen bör de operativa frågorna emel-
3 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 63
Prop.1977/78:63 34
lertid
fortfarande ingå i militärledningens uppgifter.
Under överbefälhavaren leder militärbefälhavarna
försvaret av sina resp. militärområden. Under militärbefälhavarna leder
försvarsområdes-befälhavarna, cheferna för örlogsbaser, marina
bevakningsområden och luftförsvarssektorer samt vissa fristående förbandschefer
de stridande förbanden. Dessa lydnadslinjer är grundläggande för ledningen i
krig och utgångspunkten för organisation och lydnadsförhållanden i fred.
Uiredningen
anser att den operativa verksamheten bör vara mililärbefälhavarnas
huvuduppgift. De bör sålunda under överbefälhavaren ha del odelade ansvaret för
denna verksamhet inom militärområdena. Ulredningens principiella inställning
är att alla militära enheter bör vara underställda en operativ chef Alla
fredsförband, utbildningsanstalter m. m. inom militärområdena bör därför vara
underställda militärbefälhavarna.
Vid
sidan av den operativa verksamheten framstår mobiliseringsverksamheten som
militärbefälhavarnas viktigaste uppgift. Principen bör enligt utredningens
mening vara att mililärbefälhavarna, under vederbörande centrala myndigheter,
leder både territoriella och fackmässiga mobiliseringsförberedelser.
Militärbefälhavarna
bör vidare ha nödvändigt inflytande över de delar av utbildningen som har
direkt samband med den operativa verksamheten, krigsplanläggningen och
mobiliseringsverksamheten. Detta innebär bl. a. att mililärbefälhavarna bör
leda repetitionsutbildning och större övningar med förband ur en eller flera
försvarsgrenar. Militärbefälhavarna bör t. v. leda grundutbildningen inom
armén. Däremot bör chefen för flygvapnet leda flygvapnets grundutbildning,
forlsalt flygslagsutbildning m. m. direkt ner på flottiljema med undantag för
de förband som ingår i atlackeskadern. En konsekvens av detta blir enligl
uiredningen alt fiyginspektörerna med flygsektioner i Södra, Östra och Övre
Norriands militärområdessiaber kan dras in och uppgifterna i viss omfattning
övertas av chefen för fiygvapnei.
Förbandens krigsduglighet m. m. inspekteras av
militärbefälhavarna bl. a. genom de övningar som de leder. Härigenom utför
militärbefälhavarna överbefälhavarens kontroll av krigsförbanden.
Militärbefälhavarna bör vara underställda
överbefälhavaren men lyda under försvarsgrenscheferna när det gäller utbildning
och fackmässiga mobiliseringsförberedelser.
Militärbefälhavarnas uppgifter kommer att
preciseras under etapp 2 av utredningsarbetet.
Ättackeskadern
föreslås bli kvar som förband. Eskadern bör vara underställd överbefälhavaren
men lyda under chefen för flygvapnet när del gäller ulbildning och fackmässiga
mobiliseringsförberedelser. Uiredningen har t. v. räknat med att
spaningsdivisionerna i framtiden för samma lydnadsförhållanden som
jaktdivisionerna eftersom de i fred är föriagda lill samma flottiljer och i
krig skall vara underställda mililärbefälhavarna.
Prop.1977/78:63 35
Utredningen
avser att återkomma till denna fråga i etapp 2.
Kust fiol lan, som är underställd chefen för
marinen, bör enligt uiredningen underslällas överbefälhavaren enligt principen
att alla militära enheter bör vara underställda en operativ chef Kustflottan
bör dock lyda under chefen för marinen när det gäller ulbildning.
De lägre regionala och lokala myndigheterna bör
vara underställda militärbefälhavarna med undantag för attackförbanden som
också i fortsättningen bör vara underställda chefen för första flygeskadern. De
lägre regionala och lokala myndigheterna inom marinen och flygvapnet
(attackförbanden undantagna) bör dock lyda direkt under central myndighet när
det gäller grundutbildning m. m. och centraliserad befälsutbildning. Inom armén
bör enligt utredningen vissa centrala utbildningsmyndigheler lyda direkt under
chefen för armén i fråga om utbildning.
3.2.4
Stabernas organisation
Utredningen har kommit fram till att
försvarsgrenschefema skall finnas kvar som fristående myndigheter vid sidan av
överbefälhavaren.
Enligl utredningens förslag skall överbefälhavaren
under regeringen svara för landets försvar. Han skall leda den operativa
verksamheten och underrättelsetjänsten och svara för den övergripande
avvägningen samt inriktningen och samordningen av förbandsproduktionen. Han
biträds i denna verksamhel av en stab.
Redan år 1960 ansåg man sig behöva två chefer på
hög nivå i försvarsstaben, en slabschefoch en souschef Belastningen på
försvarsstabens ledningar i dag betydligt större än vad man kunde förutse vid
denna tidpunkt. Den kommer sannolikt att bli ännu större i framtiden. Nuvarande
ordning med souschef anser utredningen vara mindre lämplig, eftersom den dels
kan föra med sig oklarhet i ansvarsförhållandena, dels kan uppfattas som en
extra beslutsnivå i stabsorganisationen.
Under senare år har överbefälhavaren personligen i
allt större utsträckning tvingats engagera sig redan i beredningen av de
viktigaste frågorna. Detta har varit nödvändigt med hänsyn lill de stora
förändringar som har ägt rum. En viss arbetsfördelning mellan överbefälhavaren
och försvarsstabschefen har skett. Uiredningen finnerdet naturiigt att
överbefälhavaren även i framtiden tar del i beredningen av vissa övergripande
frågor.
Den operativa verksamheten är en huvuduppgift för
överbefälhavaren. Överbefälhavaren har dock under de senaste decenniema i allt
större omfattning fått ansvarel också för avvägning, planering och ekonomi.
Överbefälhavaren är koncernchef för verksamheten i fred. Han är därmed ytterst
ansvarig för hur försvarsmaktens budget används.
Överbefälhavarens
stab måste enligt utredningens mening organiseras så
Prop. 1977/78:63 36
att
det finns erforderlig kompetens för både den operativa verksamheten och den
övergripande ledningen av förbandsprodukiionen. Den operativa funktionens
inflytande på försvarsmaktens utveckling måste därvid säkerställas samtidigt
som organisationen medför en rimlig belastning på stabens ledning.
Dessa krav kan enligt utredningen tillgodoses genom
en förenklad organisation av den nuvarande försvarsstaben eller genom en
uppdelning av överbefälhavarens stab i två eller flera slabsdelar som lyder
direkt under överbefälhavaren.
Enligt utredningens uppfattning ger en uppdelning i
två stabsdelar, en för operativ verksamhet och underrättelsetjänst samt en för
planering och personaltjänst, många fördelar. Kraven på både operativ kompetens
och kompetens inom planerings- och ekonomiområdet på chefsnivå kan då lättare
tillgodoses. Problemet med den höga arbetsbelastningen på försvarsstabschefen
blir också löst. Den operativa ledningens ställning säkerställs genom alt en
chef som lyder direkt under överbefälhavaren odelat får ägna sin tid åt dessa
frågor.
Även for de utåtriktade kontaktema får man en
relativt väl avgränsad ansvarsfördelning. Slabsdelen för planering och personal
riktar sig i första hand mot regeringen, försvarsgrenscheferna, försvarels
forskningsanstalt och de centrala förvaltningsmyndigheterna. Den operativa
stabsdelen, som också har hand om underrättelsetjänsten, riktar sig främsl mot
mililärbefälhavarna och endast i begränsad omfattning mot regeringen,
försvarsgrenschefema och förvaltningsmyndighetema. Den har dessutom kontakter
med övriga totalförsvarsmyndigheler.
Uiredningen anser att en uppdelning av överbefälhavarens
stab på två stabsdelar med var sin chef, som var och en har ett självständigt
ansvar inför överbefälhavaren, är den bästa lösningen. Denna lösning närmar sig
också den praxis som sedan flera år har utvecklats inom stora privata företag
med krav på bred kompetens hos den högsta ledningen. Överbefälhavarens stab
kallas av utredningen för försvarsmaktens överkommando. Överbefälhavaren är
chef för överkommandot.
Utredningens förslag innebär att den operativa
verksamheten under chefen för den operativa staben organiseras på en
krigsplanläggnings-enhet, en beredskapsenhet, en fältarbets-, en underhålls-
och transporlenhet samt en stabs- och sambandsenhet. Vidare föreslås alt vissa
materielutvecklings- och produktionsuppgifter vid signalskyddsavdelningen förs
över till försvarets materielverk och utbildningsresurserna vid samma enhet
förs över till chefen för armén.
Utredningen har särskilt behandlat
underrättelsetjänsten inom försvarsmaktens centrala ledning. Utredningen har
delat upp underrättelsetjänsten i strategisk och militär underrättelsetjänst.
Den strategiska underrättelsetjänsten, som regeringen ansvarar för, har inte
behandlats. Utred-
Prop.1977/78:63 37
ningens
överväganden avser således enbart den militära underrättelsetjänslen.
På grundval av underrättelseutredningens betänkande
(SOU 1976:19) Den militära underrättelsetjänsten lade regeringen i prop.
1975/76:189 fram förslag om insyn i och kontroll av den militära
underrättelsetjänsten m. m. Riksdagen (FÖU 1975/76:40, rskr 1975/76:376)
beslutade i enlighet med regeringens förslag. Beslutet innebar bl. a. alten
särskild underrättelsenämnd inrättades.
Genom beslut ijuni 1976 uppdrog regeringen åt
försvarsmaktens ledningsutredning att överväga och lämna förslag om
underrättelsetjänstens organisation m. m. inom den centrala
ledningsorganisationen. Äv tilläggsdirektiven framgår bl. a. att
personalresurserna för central ledning av underrättelsetjänsten och för
bearbetning av underrättelser är alltför små.
Enligt tilläggsdirektiven har ledningsutredningen
frihel att föreslå andra niväförhällanden i försvarsstaben än vad
underrättelseutredningen har föreslagit. Det påpekas emellertid samtidigt att
starka skäl talar för att underräitelseledningens nivå bör höjas. I
tilläggsdirektiven anges också att det inte ankommer på ledningsutredningen att
överväga den särskilda enhetens ("IB") anknytning till
försvarsslaben.
Vid sina överväganden har utredningen kommit fram
till att en effektiv underrättelsetjänst förutsätter att överbefälhavarens
underrättelseenhet redan i fred innehåller alla kompetensområden som behövs i
krigsorganisationen. Vidare bör den personal som bekläder nyckelbefattningar i
krigsorganisationen inneha motsvarande befattningar i fredsorganisationen.
Fredsorganisationen måste enligl uiredningen innehålla så mycket kvalificerad
personal att den operativa underrättelsetjänsten vid behov kan utövas dygnet
runt med fredsorganisationens resurser.
För att kraven på en effektiv underrättelsetjänst skall
kunna uppfyllas anser utredningen alt överbefälhavaren bör medverka i den av
regeringen ledda strategiska underrättelsetjänsten, leda den operativa och
taktiska underrättelsetjänsten samt inrikta och samordna den tekniska
underrättelsetjänslen. Försvarsgrensslabernas resurser för bearbetning bör
därvid föras över till överkommandot, som således bör svara för bearbetning
även av taktiska underrättelser. Dessutom bör överbefälhavarens resurser för
ledning av underrättelsetjänsten och för bearbetning och analys av
underrättelser förslärkas med åtta anställda. Vidare bör överbefälhavaren leda
säkerhetstjänsten, varvid underrättelse- och säkerhetstjänsten hålls samman i
en enhet som lyder direkt under chefen för den operativa staben. Slutligen bör
försvarsattachéerna underställas chefen för underrättelseenheten.
Uiredningen behandlar härefter den övergripande
avvägningen samt inriktningen och samordningen av förbandsproduktionen.
Prop. 1977/78:63 38
Innan det nuvarande planeringssystemet infördes år
1972 gjorde överbefälhavaren i princip en avvägning mellan försvarsgrenarna.
Försvarsgrenscheferna svarade för avvägningen inom försvarsgrenarna.
En av grundtankarna i det nya planerings- och
ekonomisystemet är att avvägningar skall göras mellan olika försvarsfunktioner,
t. ex. mellan luftförsvarsförband, röriiga markstridsförband, lokalt bundna
markstridsför-band och fjärrstridsförband. Detta synsätt har legat till grund
för den indelning i avvägningsprogram som nu används i planeringen.
En annan grundtanke i planeringssystemet är att så
långt som möjligt tillgodose behovet av handlingsfrihet i försvarsplaneringen
med hänsyn till osäkerheten i t. ex. den framtida säkerhetspolitiska och
ekonomiska utvecklingen. Detta kräver god överblick och kontroll över de
åtgärder som binder utvecklingen på lång sikt. Hit hör bl. a. beslut om större
organisationsstyrande vapensystem och vissa beslut om fredsorganisationens
ulveckling.
Kraven
på överblick och kontroll skall tillgodoses bl. a. genom perspektivplaner,
programplaner och systemplaner. Perspektivplanen är främst ett instrument för
att skapa överblick över dels olika försvarsstrukturer som är av intresse på
lång sikt, dels de handlingsvägar som finns för att nå dessa. Urvalet av dessa
framtida försvarsstrukturer innebär en första övergripande avvägning. Den
successiva konkretiseringen av avvägningen och inriktningen sker sedan i
programplanerna och i de syslemplaner som upprättas för särskilt
kostnadskrävande och organisationsstyrande vapensystem. Den slutliga
preciseringen sker i samband med den årliga budgetbehandlingen och rullningen
av programplanerna. Då fattas ett antal delbeslut som påverkar
handlingsfriheten och utvecklingen på lång sikt. Överbefälhavarens övergripande
avvägning berör således både kortsiktiga och långsiktiga frågor.
Enligt utredningens uppfattning kan
överbefälhavarens övergripande avvägning inle begränsas till
avvägningsprogrammen. Flera av dessa består av vapensystem (delprogram), som
var för sig är styrande för organisationen och kostnadskrävande och som
dessutom produceras av olika försvarsgrenar. Ett exempel är
avvägningsprogrammet fjärrstridsförband, i vilket både attackflyget och
ubåtsförbanden ingår. Det ankommer på överbefälhavaren att göra avvägningar
även av detta slag.
Överbefälhavarens övergripande avvägning bör därför
omfatta dels avvägning mellan avvägningsprogrammen, dels avvägning mellan
olika slörre vapensystem och förband inom avvägningsprogrammen. Med nuvarande
indelning innebär detta att överbefälhavaren skall svara för avvägningen mellan
delprogram inom armé-, marin- och flygvapenförbanden (huvudprogrammen 1-3).
Avvägningen måste emellertid också omfatta försvarsgrenarnas
fredsorganisation, central och högre regional ledning (huvudprogram 4) samt
gemensamma myndigheter och funktioner (huvudprogram 5).
En
annan fråga är hur överbefälhavarens avvägningar skall komma till
Prop.
1977/78:63 39
uttryck.
1 krigsorganisationen ingår ett mycket stort antal förbandstyper av skiftande
betydelse för försvarsmaktens effekt. Det är olämpligt alt belasta
överbefälhavaren med alla detaljer i krigsorganisationen, eftersom överblicken
då går förlorad. En fördelning av avvägningsansvaret mellan överbefälhavaren
och försvarsgrenscheferna är därför nödvändig. Överbefälhavaren bör dock få
befogenheter att gripa in i avvägningsfrågor i den utsträckning han finner det
nödvändigt. Överbefälhavarens infiytande skall emellertid i första hand säkerställas
när det gäller förband och vapensystem som har ett betydande infiytande på
operationernas förande och som binder handlingsfriheten på lång sikt.
För
de viktigaste förbanden (vapensystemen) inom varje delprogram bör
överbefälhavaren ange mälen och det antal förband som skall vara disponibla
under olika är.
Inom
ramen för dessa anvisningar utarbetar försvarsgrenscheferna mål för förbanden.
Målbeskrivningarna underställs överbefälhavarens prövning och godkännande.
Programplanerna omfattar fem år och rullas varje
år. Programplaneringen leds av överbefälhavaren, som ulfärdar erforderiiga
direktiv. Dessa innehåller mål för förbandsproduktionen under
planeringsperioden och vilka ekonomiska resurser som kan disponeras för att
uppnå målen. Mot bakgrund av dessa direktiv utarbetas programplaner av
försvarsgrenscheferna för resp. försvarsgren och av varje central myndighet för
sin egen verksamhet. Programplanerna lämnas genom överbefälhavaren in till
regeringen den I september varje år. Överbefälhavarens programplan, programplan
för det militära försvaret, baseras på övriga programplaner inom försvarsmakten
och lämnas in till regeringen den 1 oktober varje år.
Utredningen anser att det är svårt att få överblick
över planeringen för den närmaste femårsperioden eftersom den dokumentation som
nu sänds in till regeringen är mycket omfattande. Utredningen föreslår därför
att det bara skall finnas en programplan inom försvarsmakten, programplan för
försvars-maklen, som överbefälhavaren skall svara för. Härigenom understryks
överbefälhavarens ansvar och befogenheter att göra avvägningen inom
försvarsmakten och att ange mälen för förbandsproduktionen. Programplanen för
försvarsmakten bör i princip innehålla all den information som
överbefälhavarens och försvarsgrenschefernas nuvarande programplaner
tillsammans innehåller. Bl. a. bör även försvarsgrenarnas produktionsresurser
(fredsorganisation) redovisas. Programplanen för försvarsmakten bör också
innehålla ett avsnill där överbefälhavaren ger sin syn dels på inriktningen av
verksamheten vid de centrala myndigheterna, dels på utvecklingen av de resurser
som varje myndighet får disponera. På så sätt får regeringen en samlad och
genomarbetad plan för hela försvarsmakten. Programplanen bör ocksä innehålla
förbandsproduktionsplaner som ersätter
Prop.1977/78:63 40
försvarsgrenschefernas
nuvarande programplaner för armé-, marin- och fiygvapenförband. Vidare bör
programplanen för försvarsmakten innehålla huvuddragen av övriga programplaner
för central och högre regional ledning samt gemensamma myndigheter och
funktioner. Utredningen sätter i fräga om inte programplanerna inom de
nuvarande huvudprogrammen central och högre regional ledning samt gemensamma
myndigheter och funktioner helt kan ulgå. Överbefälhavarens programplan bör
behandlas i militärledningen. Försvarsgrenscheferna och andra berörda chefer
fär pä detta sätt möjlighet att anmäla avvikande meningar.
För avvägningar på skilda nivåer inom
försvarsmakten krävs ett omfattande underiag. Detta tas i stor utsträckning
fram genom studier av olika slag. Studierna bedrivs f n. pä slor bredd. Varje
myndighet har sålunda i regel en enhet för inriktning, ledning och värdering av
studier. Studierna genomförs i arbetsgrupper som tillsätts i särskild ordning
för varje problem. 1 arbetsgrupperna ingår personal som har den erforderliga
kompetensen, oberoende av var i organisationen (vid vilken myndighet)
vederbörande tjänstgör. Uiredningen anser att detta system har många fördelar
och bör behällas.
Den nuvarande ansvarsfördelningen innebär att
överbefälhavaren genomför avvägnings- och översiktsstudierna medan övriga
studier genomförs av försvarsgrenscheferna. Förvaltningarna och försvarets
forskningsanstalt medverkar i stor utsträckning i dessa studier. Utredningen
anser att nuvarande ansvarsfördelning bör behållas men att överbefälhavaren
mäste utöva en kraftfullare styrning av studieverksamheten så att den kompetens
som finns utnyttjas för de mest angelägna studierna och att förband och
funktioner som berör flera försvarsgrenar studeras på ett rationellt sätt.
Styrningen bör syfta till alt få likvärdigt underlag från olika håll.
Uiredningen anser det dessutom önskvärt att överbefälhavarens resurser för
analys och värdering av inkommande underlag förstärks.
Utredningen framhäller att försvarets planerings-
och ekonomisystem ännu inte har kunnat fullföljas i alla avseenden och varnar
för att systemet kan byråkratiseras, bl. a. genom den begreppsapparat som har
utvecklats. Utredningen pekar också på alt varje möjlighet till förenkling
mäste las lill vara, särskilt när det gäller omfattningen av de rapporter och
dokument som är knutna till systemet. Utredningen ansluter sig dock till
planerings- och ekonomisystemets grundprinciper med målstyrning och
decentralisering som huvudpunkter i själva förbandsproduktionen. Utredningen
föreslår inga ändringar när det gäller anslagsframställningarna eller
uppdragssystemel.
I avvägningsfunktionens uppgifter ingär också att
samordna förbandsprodukiionen. 1 första hand gäller detta
fredsorganisationsfrågor, utveckling och anskaffning av materiel, mark- och
anläggningsanskaffning, utbildning och personaltjänst samt utveckling av
ADB-baserade informationssystem.
Samordningen av försvarsgrenarnas verksamhet inom
dessa områden syftar till ökad rationalitet. Samordningsbehovet tillgodoses f
n. i viss utsträckning genom den s. k. huvudstabsprincipen. Denna innebär alt
Prop.1977/78:63 41
överbefälhavaren
uppdrar åt en av försvarsgrenscheferna att hålla samman och bereda ärenden som
berör flera försvarsgrenar. Huvudstabsprincipen innebär också att
försvarsgrenschef på överbefälhavarens uppdrag beslutar i ärenden som inte är
av principiell natur. Denna samordningsprincip bör enligt utredningen utnyttjas
även i fortsätlningen när det är möjligt men måste kompletteras med andra
åtgärder.
Eftersom de nyss nämnda funktionerna är integrerade
delar av förbandsproduktionen måste ansvarel för genomförandet ligga kvar på
försvarsgrenscheferna. Det går alltså inte att föra över ansvaret till
överbefälhavaren eller till en av försvarsgrenschefema. Behovei av samordning
måsle därför tillgodoses antingen genom att överbefälhavaren ges särskilda
resurser för samordning och försvarsgrenscheferna behåller sina resurser eller
genom att alla resurser samlas till överbefälhavarens stab som då blir
beredande enhet även ät försvarsgrenscheferna.
Genom
gemensamma beredningsenhetr för överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna
räknar utredningen med att fördelar kan uppnäs bl. a. genom all
personalresurser kan utnyttjas alternativt mellan staberna.
Utredningen
har inte kunnal finna nägra formella hinder mot att införa gemensamma
beredningsenheter. Genom den samlade lokalisering som föresläs bör det finnas
förutsättningar för att sädana enheter skall fungera väl.
När
det gäller fredsorganisationsutveckling och genomförande av fredsorganisatoriska
förändringar har utredningen inte ansett det lämpligt att nu föreslå en
gemensam beredningsenhet. Sambandet mellan krigs- och fredsorganisatoriska
förändringar är så starkt att det bedöms olämpligt att skilja resurserna för
krigs- och fredsorganisationsfrågor. Utredningen anser emellertid alt
överbefälhavarens inflytande över fredsorganisationens ulveckling måste
förstärkas. Detta sker delvis genom alt överbefälhavarens ansvar för
programplaneringen kommeratt stärkas. Utredningen föreslår dessutom att
överbefälhavarens resurser för att leda övergripande utredningar om
freds-organisatoriska förändringar förstärks. Vissa resurser bör därför föras
över från försvarsgrensslaberna till överkommandot. En viklig uppgift för överbefälhavarens
stab äratt skapa förulsättningar fören kontinuerlig uppföljning av
fredsorganisationens kostnader. En sådan uppföljning måste bl. a. ligga lill
grund för de fredsorganisatoriska förändringarna.
Överbefälhavaren har redan nu möjlighet att följa
upp och samordna materielutveckling och materielanskaffning. Uiredningen anser
dock alt resurserna bör förstärkas, så att överbefälhavaren effektivare kan
inrikta och värdera studier och systemplanering och samtidigt bättre ta lill
vara samordningsmöjligheterna. Ett utökat samarbete med materielverkets
cenlralplanering kan också leda till större effektivitet i materielanskaffningen.
När det gäller mark- och anläggningsanskaffning
anser utredningen att överbefälhavaren f n. har begränsade möjligheter att göra
sitt inflytande
Prop.1977/78:63 42
gällande,
eftersom han saknar resurser för ändamålet. Utredningen anser att en ökad
samordning av anskaffning och utnyttjande av mark och anläggningar är
önskvärd. Härigenom torde man kunna uppnå betydande besparingar. Utredningen
föreslår att en gemensam beredningsenhet skapas i överbefälhavarens stab och
att även försvarsgrensstabernas resurser förs över dit. Därigenom kan ocksä
vissa besparingar göras i stabsorganisationen.
Utredningen har övervägt om resurser för
handläggning av befästnings-frågor skall finnas kvar i försvarsgrensslaberna
men har kommii fram till alt ocksä dessa bör föras över till den gemensamma
beredningsenheten.
Utveckling och handhavande av ADB-baserade
informationssystem är en angelägenhet som berör alla centrala myndigheter.
Enbart inom staberna är f n. minst ett åttiotal personer sysselsatta inom denna
sektor. Dessa är i huvudsak samlade till särskilda ADB-enheter inom varje stab.
Utredningen har framhållit hur integrerad
verksamheten är vid försvarsmaktens olika myndigheler. Ingen myndighet kan
fungera oberoende av de övriga. Della släller särskilda krav på
informationssystemen. De måste utvecklas med beaktande av fiera myndigheters
behov och, inte minst, av informationsbehovet i krig. En övergripande planering
för utvecklingen av informationssystemen är därför nödvändig. Överbefälhavaren
bör ansvara för denna.
Den sakenhet som skall utnyttja ett
informationssystem i sin verksamhet bör enligt utredningens mening också svara
för utveckling av detta system. För utvecklingsarbetet tillförs särskilda
resurser som bör finnas samlade vid försvarets rationaliseringsinslitut och
försvarets datacentral. Stabernas nuvarande utvecklingsresurser bör sålunda
föras över lill dessa myndigheler.
Sakenheterna bör enligt utredningen också svara för
administration av ADB-system i drift och ta initiativ till förändringar i
systemen. För detta ändamål bör sakenheterna ha egna resurser som ingår i deras
organisation. Förslagel innebär att försvarsgrensstabernas nuvarande
ADB-enheter utgår.
Beträffande organisationen av avvägningsfunktionen
föreslår uiredningen att i planerings- och personalstaben inordnas dels en
planeringsenhet med ansvar för den övergripande avvägningen och inriktningen av
förbandsproduktionen, dels en organisationsenhet med ansvar för frågor som rör
fredsorganisation, informationssystem samt mark, byggnader och befästningar.
Försvarsmakten
är en vitt förgrenad organisation med flera hundra arbetsplatser i hela landet.
Dessa leds av olika centrala myndigheter. Det är önskvärt att centrala
myndigheter tillämpar en enhetlig personalpolitik för alla enheter.
Dessa förhållanden ställer krav på en enhetlig
ledning av personal-tj ä nsten . Överbefälhavaren bör därför ges ett
instruklionsenligt ansvar att leda personaltjänsten inom försvarsmakten.
Överbefälhavaren bör också svara för den övergripande personalplaneringen och
försvarsmaktens perso-
Prop. 1977/78:63 43
nalpolitik.
Personalpolitiken bör vara så täckande som möjligt
utan att gå in på detaljer. Den bör utarbetas i samråd med övriga berörda
centrala myndigheter, statens personalnämnd och de statsanställdas fackliga
organisationer.
Försvarsstabens personalvärdsbyrå har en
särställning i den nuvarande organisationen. Särskilda föreskrifter gäller för
byråns verksamhet. Äv dessa framgår bl, a. att personal värden skall bidra lill
att stärka och vidmakthålla en god anda inom försvarsmakten och inom denna
företräda allmänna, andliga, kulturella, rättsliga och sociala värden. Vidare
framgår alt personalvärden inom det militära försvaret leds av överbefälhavaren
eller, enligt hans bestämmande, av chefen för försvarsstabens
personalvårdsbyrå. Det stadgas också att chefen för personalvårdsbyrån biträder
försvarsgrenscheferna saml cheferna förde centrala förvaltningsmyndigheterna,
de gemensamma institutionerna och utbildningsanstalterna inom det militära
försvaret vid ledningen av den personalvärdsverksamhet som ligger på dessa
chefer.
Personalvårdsbyråns
uppgifter är enligt utredningen i verkligheten mer omfattande än vad som
framgår av vad som nyss har sagts. Byrån handlägger bl. a. i betydande
omfattning medinflytandefrågor och arbetsmiljöfrågor för anställda och
värnpliktiga.
När
försvarets planerings- och ekonomisystem infördes år 1972 blev personalvården
ett s. k. fack. För varje fack finns på central nivå en fackmyndighet, som bl.
a. svarar för att verksamheten inom facket bedrivs rationellt. För facket
personalvård ligger fackansvaret på chefen för försvarsstabens
personalvårdsbyrå. Från syslemsynpunkt anser uiredningen att detta är ett
anmärkningsvärt förhållande, eftersom chefen för försvarsstabens
personalvårdsbyrå härigenom upphöjs till myndighet och i denna egenskap lyder
direkt under regeringen. Denna ordning strider också mol gällande bestämmelser,
enligt vilka överbefälhavaren leder personalvärden.
Utredningen anser att den särställning som
personalvårdsbyrån har leder till oklarhet i ansvarsförhållandena och därigenom
också till att resurserna inte uinyttjas rationellt. Samtliga resurser för
personaltjänst i överbefälhavarens stab bör därför föras samman i en
personalenhet. Detta bör enligt utredningen leda till att kompetensen inom
personaltjänsten kan höjas och resurserna utnyttjas effektivare.
Personalenheten
bör biträda planeringsenhelen i den övergripande avvägningen när det gäller
personalfrågor. Den skall svara för försvarsmaktens personalpolitik och
övergripande personal- och värnpliktsadminisirativa frågor, bl. a.
personplanering för högre befattningshavare, arbetsmiljöfrågor,
samverkansfrågor och personaladminislrativ utveckling. Personalenheten skall
också svara för erforderligl krigsförberedelsearbeie inom personalijäns-ten och
fungerar då som en operativ stödfunktion.
Uiredningen har övervägt olika allernaliv för att
placera in personalen-beten i överkommandots organisation. Utredningen har bl.
a. prövat en
Prop.1977/78:63 44
placering
direkt under överbefälhavaren. En sådan lösning skulle emellertid medföra en
alllför slor belastning på överbefälhavaren personligen. Personalfunktionen
har dessutom ett starkt samband med övriga funktioner som ingår i
förbandsproduktionen. Personalenheten bör därför ingå i planerings-och
personalstaben.
Överbefälhavarens
personalenhet måste innehålla kompetens för alla delar av personaltjänslområdet
och för den övergripande personalplaneringen. Denna fackkompetens måste
kompletteras med kunskap om de särskilda förhållanden som präglar
försvarsmakten. Enheten måste därför ha en allsidig sammansättning.
För
att tillgodose de stora kraven på erfarenhet och kontinuitet i verksamheten
anser utredningen att en slor del av befattningarna i personal-enheten bör vara
öppna för civil personal och att den militära personal som placeras v'd enheten
bör få lillfälle att tjänstgöra under längre sammanhängande perioder än vad
som är brukligt. Även befattningen som chef för personalenheten bör stå öppen
för en civil befattningshavare.
Personalenheten
bör vara beredningsenhet även för försvarsgrenscheferna när del gäller
rättsvård, arbetsmiljö- och medinflytandefrågor (samverkansfrågor).
Administrationen av fast anställd militär och
civilmilitär personal bör ligga på försvarsgrenscheferna, men överbefälhavarens
inflytande bör förstärkas när det gäller personplaneringen för den mest
kvalificerade militära personalen.
De
militära och civilmilitära personalkårerna är ett viktigt inslag i
försvarsmaktens personaltjänst. Eftersom det pågår en särskild utredning, som
syftar till att införa en ny befälsordning, har utredningen avstått från att la
upp andra personalkårfrågor än sådana som har varit nödvändiga för utredningens
arbete. Dessa kommer att redovisas i det följande (s. 54).
Det
finns f n. vissa skillnader i terminologi mellan försvarsmakten och den civila
statsförvaltningen inom personaltjänstens område. Dessa skillnader försvårar
samarbetel mellan myndigheterna, tolkning av avtal och andra beslämmelser osv.
Uiredningen anser att det är nödvändigt att försvarsmakten anpassar sig till
den terminologi som tillämpas inom övriga delar av statsförvaltningen.
Utredningen har också behandlat ansvarsfördelningen
mellan överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna när det gäller
informationstjäns-len.
Det
är enligt ulredningens uppfattning angeläget att överbefälhavarens
informationsenhei förstärks på försvarsgrensslabernas bekostnad. 1 samband med
detta bör överbefälhavaren helt överta ansvaret för den utåtriktade
försvarsupplysningen. Genom att de fyra centrala staberna grupperas samlat blir
det också möjligt att samordna servicefunktionerna. Vissa personalbesparingar
kan då uppnås.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Överbefälhavarens informationsenhet bör knytas till
en av de båda stabsdelarna i överkommandot. Enhetens uppgifter i fred har i huvudsak
anknytning till förbandsproduktionen, men den har ocksåen viktig funktion i
krigsorganisationen och därmed i krigsplanläggningen. Utredningen anseratt en
anknytning till planerings- och personalstaben är den naturiigaste lösningen
och föreslår att informationsenheten inordnas direkt under chefen för denna
stabsdel.
Utredningens förslag till organisation av
överbefälhavarens stab (överkommandot) framgår av tablå 5. Överbefälhavaren är
chef för överkommandot.
Ö verbef ä l-
havaren
Ö verkommandot
Operations- och under-
Planerings- och per-
r ä ttelsestab
sonalsta
b
Che
f
1 Chef
-
Krigsplanl ä ggning
1- Planeringsenhet
-
Beredskap
Perspektivplanering
- St ö dfunktioner
Program- och
F ä ltarbeten
systemplanering
- Underh å ll
- Budgetering
Transporter
- OA-personal
- Stabs-
och sambandstj ä nst
>-
Organisationsenhet
- Stabstj ä nst
Fredsorganisation
Signaltj ä nst
Mark, anl ä ggningar m. m.
- Signalskydd
-ADB
- Underr ä ttelsetj ä nst
-
Personalenhet
Ledning
Planering
Bearbetning
Administration
- S ä kerhetstj ä nst
Arbetsmilj ö
Samverkan
Information
Administration
Tablå
5 Oiganisaiion av överbefälhavarens stab
Prop.1977/78:63 46
Enligl förslaget leder chefen för den operativa
staben under överbefälhavaren den operativa verksamheien och
underrättelsetjänsten och svarar för de operativa stabernas krigs- och
fredsorganisation, beredskap m. m. Chefen för planerings- och personalstaben
svarar under överbefälhavaren för den övergripande avvägningen inom
försvarsmakten saml den inriktning, samordning och uppföljning av
förbandsproduktionen som föranleds av denna. Chefen för planerings- och
personalstaben svarar också för informationstjänsten samt för överkommandots
interna administration.
Samordningen mellan de två stabsdelarna säkerställs
dels genom alt båda slabscheferna bör vara närvarande när frågor av principieU
nalur skall föredras för eller diskuteras med överbefälhavaren, dels genom att
samarbetel i vissa väsentliga frågor, bl. a. studier, perspektiv- och
programplanering samt operativa principer, regleras i överkommandots
arbetsordning.
För att underlätta överbefälhavarens samordning av
försvarsgrenarnas verksamhet föreslår utredningen att gemensamma
beredningsenheter tillförs överkommandot för att handlägga ärenden som rör
mark, byggnader och befästningar, planering för utveckling av ADB-baserade
informationssystem saml rättsvård, arbetsmiljö och medinfiytande. Även delarav
underrättelse-, säkerhets- och informationsenheterna har uppgifter som är
gemensamma för alla staberna.
Enligt utredningens förslag skall
försvarsgrenscheferna liksom nu dels leda förbandsprodukiionen som helhet, dels
svara för verkställighets-funktionerna utbildning och fackmässiga
mobiliseringsförberedelser. Utredningen föreslår inte heller någon ändring av
försvarsgrenschefemas ansvar för rekrytering, placering, befordran m. m. av
fast anställd militär och civilmilitär personal.
Försvarsgrenscheferna bör biträdas av var sin stab
vid ledningen av verksamheten. Försvarsgrensstabernas organisation bör enligt
utredningen återspegla försvarsgrenschefernas nyss angivna huvuduppgifter.
Ledningen av förbandsproduktionen aren övergripande
uppgift och riktar sig såväl mot över- och sidoordnade myndigheter som mot
övriga ledningsfunktioner inom försvarsgrensstaberna. Ledningen av
förbandsproduktionen kan kortfattat karaktäriseras som sammanhållande ledning
av krigs- och fredsorganisationens vidmakthållande och utveckling. I försvarets
planerings- och ekonomisystem motsvaras detta av programansvaret. Utredningen
anser att det i en försvarsgrensstab måste finnas e n enhet som under
stabschefen håller samman förbandsprodukiionen och därmed det underlag som
skall lämnas Ull regeringen, överbefälhavaren och sidoordnade produktionsmyndigheter,
dvs. en enhet för ledning av förbandsprodukiionen.
Ledning av verkställigheisfunktionerna utbildning,
fackmässiga mobiliseringsförberedelser och personaltjänst är underordnad
ledningen av förbands-produktionen och styr verksamheten vid underiydande
förband och utbildningsanstalter. 1 försvarels planerings- och ekonomisystem
motsvaras delta
opaginerad Kontrollera mot PDF
av
produktionsansvaret. I viss utsträckning fungerar militärbefälhavarna som
mellaninstans. Utredningen anser att ledningen av utbildning och fackmässiga
mobiliseringsförberedelser skall hållas samman i e n enhet inom staben,
Därigenom säkerställs att den underlydande organisationen får uppgifter som är
väl genomarbetade och samordnade på central nivå. Vidare säkerställs att
funktionerna för utbildningsledning och ledning av fackmässiga
mobiliseringsförberedelser lämnareti enheUigt och samordnat underiag till den
enhet som inom försvarsgrensstaben skall hålla ihop förbandsproduktionen som
helhet.
För båda dessa uppgifter behövs emellertid enligl
utredningen i stor utsträckning likartad kompelens. Detta gäller t. ex.
funktionerna krigs- och fredsorganisation, personal samt materiel- Det är
rationellt att samla denna kompetens i funktionsinriktade enheter inom staben.
Utredningen anser att man då också vinner fördelen att kontakterna med
sidoordnade myndigheter kan hållas samman och överblickas. Man får även klara
ansvarsförhållanden för de olika delplaner som ingår i
förbandsproduktionsplanerna och som avser materiel, utbildning, mark och
anläggningar m. m.
Den principiella
organisationen framgår av fig. 4.
opaginerad Kontrollera mot PDF
FMV FortF-FOA
Regeringen Ö B
,_ I
ORG
MTRL
PERS
r*
UTBL/ MOBL-enhet
VPV
opaginerad Kontrollera mot PDF
Anm: Det l ö pande samarbetet med FIVIV "delegeras"
till materiel-enheten och med FortF till den gemensamma mark- och anl ä ggningsenheten i Ö B:s
stab.
Underlydande
organisation
opaginerad Kontrollera mot PDF
Figur 4 Pnnciper j ö r j ö rsvarsgrensstabs
organisation
F ö rkortningar
tm.:
4
Ö B
ö verbef ä lhavaren
FortF
Fort ifikationsf ö rvalt
ningen
FMV
F ö rsvarets materielverk
FOA
F ö rsvarets forskningsanstalt
VPV
V ä rnpliktsverket
FPL
Ledning av f ö tbandsproduktton
ORG
Organisation
MTRL
Materiel
PERS
Personal
UTBL/MOBL
Ledning av utbildning pch mobilisenngsf ö rberedelse
Prop.1977/78:63 48
Med hänsyn till det starka sambandet mellan
krigsorganisation och materiel anser utredningen det lämpligt alt föra samman
dessa frågor till en organisations- och materielenhet. Denna enhet bör också ha
ansvaret för fredsorganisationen som hänger nära samman med
krigsorganisationen.
Utredningen anser att det finns ett starkt behov av
att hälla ihop vissa system eller förbandstyper tvärs över funktionerna
materiel, anläggningar, personal och utbildning. Detta kan enligt utredningen
tillgodoses antingen genom att systemansvaret finns i organisations- och
materielenheten eller genom särskilda systemansvariga som lyder direkt under
stabschefen. Enligt utredningen är det lämpligt att de systemansvariga håller
samman införandet och uppföljningen av ny organisalion, materiel, taktik m. m.
för förbanden.
Tidigare har redogjorts för utredningens förslag
beiräffande överbefälhavarens ansvar för personaltjänsten. Därvid framgick att
försvarsgrenscheferna även i fortsättningen skall ansvara för rekrytering,
utbildning, placering, befordran m. m. av fast anställd militär och
civilmilitär personal. Försvarsgrenscheferna bör också enligt utredningen svara
för den övergripande personalplaneringen och personaltjänsten inom resp.
försvarsgren. 1 den nuvarande organisationen är personaluppgifterna inom
samtliga försvarsgrensstaber uppdelade på ett fiertal enheter. Med hänsyn till
den vikt som måste tillmätas dessa frågor och den konsekvens som måsle prägla
personalärendenas hantering anser utredningen att personalfrågorna skall hållas
samman i en personalenhet inom varje stab. Personalenhelen bör även handlägga
de värnpliklsärenden som faller inom stabens ansvarsområde.
1 det följande redovisas vissa överväganden som
inte gäller för alla försvarsgrensstabernas organisation.
Beträffande arméstaben har utredningen särskilt
prövat möjligheten att upprätta s. k. tmppslagscenlra genom att omlokalisera
och samordna iruppslagsinspektionerna med ett av resp. tmppslags regementen.
Utredningen har emellertid avstått från alt föreslå en sådan förändring bl. a.
mot bakgrund av osäkerheten om fredsorganisationens utveckling och att det med
nuvarande förutsättningar inle är möjligt att konsekvent organisera
iruppslagscenlra. Truppslagsinspektionerna bör därför t. v. ingå i arméstabens
organisation. Däremoi anser utredningen att vissa uppgifier, t. ex. avseende
försöksverksamhet, bör decentraliseras från truppslagsavdelningarna till
truppslagsskolorna och andra föras över till organisations- och materielenheten
i staben. Vissa besparingar kan göras genom detta. Vidare föreslås att de
resurser för handläggning av personalfrågor som nu finns vid varje
iruppslagsavdelning förs över lill stabens personalenhet. Delta innebär
emellertid ingen förändring av truppslagsinspektörernas uppgifter som
personalkårchefer.
Arméslaben är huvudstabsmyndighet för
försvarsmaktens FN-tjänst. För dessa ärenden tillkom år 1961 en särskild FN-avdelning
i sektion 3. Eftersom personalärenden dominerar avdelningens verksamhel, faller
det sig enligl
utredningen
naturiigt att den inordnas i personalenheten.
För arméslaben föreslår utredningen den
organisation som framgår av tablå 6.
F ö rbandsproduktionsledning
Studier
Planering
Taktik/Underr ä ttelsetj ä nst
Organisations- och materielenhet
Organisation
Utrustning
- Personalenhet
Personal
Press och
information
FN- ä renden
Utbildnings- och mobiliseringsledning
Produktionsplanering
Utbildning
Publikationer/l ä romedel
- Truppslagsinspekt ö rer
Administration
Tablå 6 Arméstabens organisalion
Marinstabens nuvarande organisation domineras av de
två vapen-slagssektionerna, sektion 3 för flottan och sektion 4 för
kustartilleriet. Den nuvarande organisationen innebär att frågor som rör
flottan samordnas för sig och de som rör kustartilleriet för sig. Detta understryks
ytteriigare av all flottans sektion ligger i andra lokaler än staben i övrigt.
Vapenslagssektionerna är inom sig organiserade på
underenheter för organisation, personal, utbildning, materiel m. m. Enheter för
sådana funktioner förekommer också inom övriga sektioner. Detta leder enligt
utredningen till dubbelarbete och splittring av kompetensen. Dessutom medför
den bristande samordningen inom staben nackdelar för samarbetet med Över- och
sidoordnade myndigheter.
Den
vapentekniska utvecklingen och de förändringar av förutsättningarna
4 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 63
Prop.1977/78:63 50
för
ytstridskrafternas uppträdande som har skett under senare är kräver enligt
utredningen ökad samordning mellan flottan och kustartilleriet av krigsorganisation,
materiel, taktiskt uppträdande och övningar. Utredningen anser att dessa krav
måste återspeglas också i fredsorganisationen och dess ledning. Den
principorganisation som har redovisats tillgodoser enligt utredningen kraven på
förbättrad samordning.
Inom marinslaben finns ett starkt behov av att
hålla samman systemen tvärs över funktionerna materiel, anläggningar, personal,
utbildning och mobilisering. För att tillgodose detta systemsamband bör
organisationen enligt uiredningen kompletteras med två vapenslagsavdelningar,
en för fiottan och en för kustartilleriet. De bör i princip ha samma uppgifter
och omfattning som arméstabens truppslagsavdelningar.
Utredningen finner att vapenslagsavdelningarna bör
underställas var sin vapenslagsinspektör, som tillika kan vara personalkårchef
Här liksom i arméstaben skall dock alla personalfrågor beredas av
personalenheten.
Inom marinstaben finns två truppregister, ett för
fiottan och ett för kustartilleriet. Vid truppregistren redovisas all personal
som tillhör fiottan resp. kustartilleriet. Redovisningen innefattar
registrering av krigsplacering och omfördelning mellan förband. Vidare hålls
uppgifier om personalen akluella, personal inkallas till tjänstgöring m. m.
De arbetsuppgifter som utförs vid marinens tvä
tmppregisler motsvarar i stort de uppgifter som utförs vid värnpliktskontoren i
värnpliktsverket. Ett undantag är värnpliktskontorens arbete med prövning och
inskrivning av inskrivningsskyldiga. Ytteriigare en skillnad är alt
värnpliktskontoren i huvudsak är inriktade på att tillgodose det egna
militärområdets behov medan marinens truppregister omfattar hela landet.
Utredningen har övervägt tre alternativ för
organisation av marinens truppregister.
AlternaUv I innebär att nuvarandeordning behålls.
Alternativ 2 innebär att flottans och kustartilleriets truppregister slås ihop
till ett tmppregisler som blir kvar i marinslaben. Altemativ 3 innebär alt
flottans och kustartilleriets truppregisler utgör ett fristående
värnpliktskontor inom värnpliktsverket.
Det försia altemativet kräver mer personal än de
två övriga. Utredningen har därför förkastat detta alternativ. De båda övriga
är i stort sett likvärdiga när del gäller personalbesparingar. Sådana kan
uppnås genom alt man inför moderna datatekniska hjälpmedel, gör mindre
organisationsändringar m. m. 1 valet mellan de senare alternativen har
utredningen funnit att en överföring till värnpliktsverket är att föredra.
Utredningen föreslär därför alt ett särskilt vämpliktskontor inrättas för
marinen.
För
marinstaben föreslås den organisation som framgår av tablå 7.
[ Chef 1
F ö rbandsproduktionsledning
Studier
Planering
Taktik/Underr ä ttelsetj ä nst
Organisations- och materielenhet
Organisation
Materiel
Samband/Stridsledning
Nautiska fr å gor Personalenhet
Personal
Press och
information Utbildnings- och mobiliseringslfjdning
Produktionsplanering
Utbildning
Publikationer/l ä romedel Vapenslagsinspekt ö rer Administration
Tablå 7 Marinstabens organisalion
Uiredningen anser beträffande flygstabens
organisaUon att det inte behövs särskilda systemsammanhållande enheter vid
sidan av stabens grundorganisation. Detta motiveras enligt utredningen av det
starka samband som råder mellan de olika systemen. Utredningen vill inte heller
överbetona skillnadema mellan t. ex. jakt-, attack- och spaningsförband. Ansvaret
för att hålla samman systemen har därför lagts på organisations-och
materielenheten. För att markera systemansvaret har utredningen valt att kalla
denna enhet för systemenheten.
Utredningen har t. v. räknat med att
spaningsdivisionerna i framtiden för samma lydnadsförhållanden som
jaktdivisionerna, eftersom de i fred är förlagda lill samma flottiljer och i
krig skall vara underställda mililärbefäl-havare. Detta innebär att
spaningsdivisionerna redan i fred skall vara underställda militärbefälhavare
men lyda under chefen för flygvapnet när det gäller utbildning. Härigenom måste
vissa uppgifter och viss kompetens tillföras flygslaben. Uiredningen avser att
återkomma Ull denna fråga i etapp 2.
Utredningen föreslår att chefen för flygvapnet i
huvudsak skall leda flygvapnets gmndutbildning, fortsatt flygslagsutbildning m.
m. direkt ner på fiolliljerna och att flygsektionerna i berörda
militärområdesstaber skall dras in.
För flygstaben innebär dessa åtgärder dels en
förstärkning av personalen i utbildningsfunktionen, dels ökade uppgifter när
det gäller att biträda mililärbefälhavarna vid övningar, inspektionsverksamhet
m. m. För den sistnämnda uppgifter föreslår utredningen att flygstaben tillförs
en särskild enhet, förbandsinspektionen, som också övertar de uppgifter som f
n. ligger på systeminspektionen. Förbandsinspektionen bör innehålla kompetens
inom
områdena jakt, spaning, transport, siridsledning samt underhålls- och
bastjänst. Motsvarande uppgifter för atlackförbanden löses av chefen för första
flygeskadem. 1 förbandsinspektionens liksom i chefens för första flygeskadern
uppgifter bör också ingå att följa upp system i drift och att svara för att
erfarenheter återförs till flygstaben. Flygstabens organisation framgår av
tablå 8.
Chef
F ö rbandsproduktionsledning
Studier
Planering
Taktik/Underr ä ttelsetj ä nst
Systemenhet
Flygande system
Stridsledning/Samband
Bas- och underh å ll
Organisation
Flygtrafikledning
Personalenhet
Personal
Press och
information Utbildnings- och mobiliseringsledning
Produktionsplanering
Utbildning
Publikationer/l ä romedel
- F ö rbandsinspekt ö r
Flygs ä kerhetsinspekt ö r
Milit ä ra v ä derlekstj ä nstens centralorgan
Administration
Tablå 8 Flygstabens organisalion
3.2.5
Lekmannainflytande
Försvarsmaktens ledningsutredning behandlar också
frågan om lekmannainflytande inom försvarsmaktens centrala ledning. Med lekman
avser utredningen en person som har i uppdrag att vara ledamot av styrelse, råd
eller nämnd, men som inte är anställd vid den myndighet som berörs av
lekmannaorganets verksamhel.
I den militära ledningsorganisationen är
myndighetsbegreppei knutet lill cheferna och inte till staberna. Utredningen
anser att så skall vara fallet även i fortsättningen föratt undvika oklara
befälsförhållanden. Eftersom överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna är
myndigheler bör enligl uiredningen också eventuella organ för
lekmannainflytande knytas till cheferna och inte till staberna.
Uiredningen
anser att lekmannainflytande bara bör förekomma i fred.
Prop.
1977/78:63 53
Dessutom
bör operaliv verksamhet och underrättelsetjänst undantas. Det är enligt
utredningen motiverat och i vissa avseenden önskvärt med lekmannainflytande
inom avvägningsfunklionen och inom vissa områden av förbandsproduktionen,
främst i fråga om personal, utbildning och fredsorganisation. Den
arbetsrättsliga utvecklingen måste beaktas, efiersom den kan ändra
fömtsättningarna för lekmannainflytandet.
Uiredningen har närmare studerat tre alternativ för
lekmannainflytande nämligen i beslutande form (styrelse), i rådgivande form
(råd) samt i form av ett särskilt kontroll- och insynsorgan (nämnd).
Utredningen har också prövat möjligheten alt utöka militäriedningen med ett
antal lekmän men funnit detta mindre lämpligt.
Utredningen
anser det inte möjligt att inrätta lekmannastyrelser både hos överbefälhavaren
och försvarsgrenscheferna. En sådan lösning skulle bl. a. innebära en mer
komplicerad beslutsprocess samt försvåra överbefälhavarens strävan efter
samordning över försvarsgrensgränserna. Utredningen har därför närmare övervägt
endast alternativet med en styrelse enbart hos överbefälhavaren. Huvuddelen av
de frågor utredningen anser angelägna för lekmannainflytande ligger emellertid
inom försvarsgrenschefernas ansvarsområden. Inrättandet av en styrelse hos
överbefälhavaren för dessa frågor innebäratt försvarsgrenschefernas
befogenheter som fristående myndigheter inskränks. Utredningen anser att detta
inte är förenligt med den organisation som utredningen i övrigi förordar och
avför därför en styrelse hos överbefälhavaren som en mindre ändamålsenlig form
för lekmannainflytande.
Också genom en nämnd som är fristående från
myndighetema är det möjligt att fö insyn i och inflytande över försvarsmaktens
verksamhet, även om inflytandet för en mer övervakande karaktär. Utredningen
anser emellertid att ett viktigt syfte med lekmannainflytande är att skapa ett
förtroendefullt förhållande mellan försvarsmaktens centrala ledning och
representanter för andra delar av samhället. Detta anser utredningen bäst
tillgodoses genom att ett råd inrättas.
Överbefälhavarens ansvar för den övergripande
avvägningen och inriktningen av förbandsproduktionen gör det enligt
utredningens mening naturligt att knyta detta råd till honom. Även
försvarsgrenscheferna bör ingå i rådet eftersom deras verksamhet i högsta grad
berörs. Ett rådgivande lekmannainflytande påverkar inte ansvarsförhållandena
när det gäller verksamheten i fred och krig. Dessutom kan en komplicerad
reglering av beslutsbefogenhe-tema undvikas. En sådan reglering kan skapa
problem, i synnerhet när viss verksamhet skall undantas från
lekmannainflytandet. Utredningen avser då främst de gränsdragningsproblem som
kan bli följden av alt den operativa verksamheien undantas - sålunda måste t.
ex. i många fall operativa hänsyn tas vid behandlingen av fredsorganisationsfrågor.
Rådet, som utredningen kallar militärrådet, bör
knytas till överbefälhavaren som också bör vara dess ordförande. 1 rådet
föreslås försvarsgrensche-
Prop.
1977/78:63 54
ferna
och ett antal lekmän ingå. Uiredningen anser dels att lekmannarepresentationen
bör tillgodose samhällets behov av insyn och inflytande, dels att den centrala
ledningen bör tillföras kunskaper och erfarenheter från andra samhällssektorer.
För att rådet inte skall bli för stort är det önskvärt att lekmännen kan fylla
båda dessa funktioner.
Militärrådet bör enligl utredningen verka endasl i
fred. Operativ verksamhet och underrättelsetjänst bör undantas helt, men
överbefälhavaren bör orientera rådet i dessa frågor i den utsträckning som det
är nödvändigt för rådets verksamhet, Viktiga frågor i övrigt inom
överbefälhavarens och försvarsgrenschefernas ansvarsområde kan behandlas i
rådet. Överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna bör i dessa frågor inhämta
rådets uppfattning och därutöver allmänt informera om frågor som är av
betydelse för rådets verksamhet. Övriga ledamöler bör på eget initiativ kunna
ta upp frågor till behandling i rådet.
Utredningens ledamöter Åke Gustavsson och Olle
Göransson har reserverat sig mot vissa av ulredningens ställningstaganden
beträffande lekmannainflytandet. Reservanterna anser bl. a. alt en styrelse
bör inrättas hos överbefälhavaren och att del inte finns anledning att
principiellt undanta någon verksamhet från styrelsens ansvarsområde.
3.2.6
Övriga frågor
De övriga frågor som försvarsmaktens
ledningsutredning behandlar omfattar rikshemvärnschefen med hemvärnsstaben,
inspektören över rikels befästningar, vissa personalkårfrågor,
rationaliseringsverksamhet, utveckling av informationssystem, intern
administration samt konsekvenser för försvarels planerings- och ekonomisystem
av de förslag som läggs fram. 1 det följande las bara de frågor upp som bör
underslällas riksdagens prövning.
Utredningen
föreslår att chefen för fortifikationskåren med erforderiiga stabsresurser
bildar en särskild personalkärslab och ges samma ställning som chefen för
iniendentkåren. Utredningen föreslår också alt chefen för fortifikationskåren
underställs chefen för armén. Även cheferna för intendent kåren och medicinal
kåren föresläs bli underställda försvarsgrenschef I det fortsatta arbetet bör
undersökas om del är lämpligt att föra samman de uppgifter som rör
fortifikationskåren, väg- och vatlenbygg-nadskåren saml byggnads- och
reparationsberedskapen under en chef samt vilken (vilka) försvarsgrenschefer)
intendentkåren resp. medicinalkåren skall underställas.
Utredningen har lämnat förslagomADB-resursernas
organisation och utnyttjande. Specialister som inte löpande behövs i linjeorganisationen
bör enligt utredningen samlas organisatoriskt för att sedan placeras till
tjänstgöring vid de myndigheter där deras kompetens behövs. Utredningen
föreslår att den kvalificerade syslemutvecklingspersonalen
Prop.1977/78:63 55
samt
vissa lekniska specialister förs över till försvarels rationaliseringsinslitut.
Antalet personer som berörs av denna överföring har uppskattats till ett
tiotal. Personal som sysslar med programmering och systemarbeten som har en nära
knylning till datamaskinerna bör hållas ihop och föras över till försvarets
datacentral. Datacentralens tjänster bör intäktsfinansieras också i fråga om
programmering och systemering. Utredningen har räknat med att föra över ett
tjugotal anställda till datacentralen.
Beträffande stabsorganisationens interna
administration föreslår utredningen bl. a. att en för de fyra staberna gemensam
kameral enhet inrättas. Denna bör tillsammans med ett förvaltningskontor för
lokalan-knuten administrativ service i Bastionen ingå i överkommandots administrativa
enhel.
3.2.7
Personal, lokaler och kostnader
Uiredningen redovisar översiktliga pe rsona I - och
kostnadsberäkningar för sina förslag. Utredningen konstateraratt en stor del
av de besparingar som kan göras hänger samman med den samlade lokalisering av
försvarsmyndigheter i Stockholmsområdet som blir möjlig när vissa myndigheter
har omlokaliserats till bl. a. Karistad och Eskilstuna. Kostnaderna redovisas i
1976 års pris- och löneläge. I beräkningarna har inte tagits med de besparingar
som andra myndigheter kan göra när de flyttar in i lokaler som staberna lämnar
vid flyttningen till Bastionen.
För att åskådliggöra personalbesparingarna
redovisar utredningen personalläget vid staberna dels i mars 1976, dels efter
ett genomförande av utredningens förslag.
I den redovisade personalen ingår inte personal som
redovisas på hemlig personalförteckning. 1 personaltillgången har inte heller
räknats in rikshemvärnschefen med stab, arméstabens FN-avdelning, cheferna för
intendentkåren, väg- och valtenbyggnadskåren och sjövärnskåren med staber samt
försvarsattachéer och militärassislenter. Däremot ingåröverbefälhavaren och
försvarsgrenscheferna i beräkningarna liksom generalstabsaspiranter,
försvarsstabsaspiranler och lokalvårdspersonal.
Med ovan angivna förutsättningar hade staberna i
mars 1976 sammanlagt I 492 anställda. Fördelningen på myndigheter och
personalkategorier framgår av följande tabeller.
Prop.
1977/78:63 56
Personaltillgång
i mars 1976 fördelad på myndigheter och personalkategorier
Stab
Antal anställda
Militära
Civilmilitära
Civila
Summa
Försvarsstaben
139
4
278
421
Arméstaben
166
2
208
376
Marinstaben
176
2
145
323
Flygstaben
128
46
198
372
609
54
829
1492
opaginerad Kontrollera mot PDF
Personattiltgångarna
fördelade på handläggande och administrativa funktioner m. m.
Stab Handläggande Intern ad- Totalt
funktioner ministration
267
154
421
274
102
376
224
99
323
301
71
372
Försvarsstaben
Arméstaben Marinstaben Flygstaben
1066 426 1492
Om deltidstjänster räknas om till heltidstjänster
minskar antalet civilan-ställda från 829 till 771 och det totala antalet
anställda från 1 492 till 1434.
Det
registrerade övertidsuttaget för staberna uppgick underår 1975 till ca 26
personår. Utredningen anser att övertidsuttaget inte är av den storleken att
det bör föranleda en förstärkning av personalen i den nya organisationen.
De åriiga lönekostnaderna inkl. lönekostnadspålägg
33 % för den anställda personalen enligt tabellerna uppgick till ca 133 milj.
kr. eller 90 000 kr. för anställd.
Staberna disponerade i mars 1976 181 värnpliktiga.
Äv dessa tjänstgjorde 42 vid försvarsstaben, 51 vid arméstaben, 50 vid
marinstaben och 38 vid fiygstaben.
När det gäller personalbehovet efter genomförd
omorganisation och flyttning har utredningen först beräknat behovet av personal
för handläggande funktioner. Därefter har försvarets rationaliseringsinstitut
beräknai behovet av personal för intern administration.
För de handläggande funktionerna har utredningen
räknat med besparingar om sammanlagt 99 anställda. Äv dessa har 8 använts för
att förstärka underrättelsetjänstens resurser, varför nettominskningen uppgår
till 91.
Prop.
1977/78:63 57
Hänsyn har vid beräkningarna tagits till att 19
anställda utgår ur militärområdesstabernas flygsektioner. Härav sparas 9 in medan 10 tillförs flygstaben. Vidare har utredningen förutsatt en överföring av 5 anställda från
Södermanlands flygflottilj (F 11) till flygstaben i samband med alt flottiljen
dras in som flottiljadministration. Utredningen föreslår också att 131
anställda förs över från staberna till andra myndigheter.
Försvarels rationaliseringsinslitut har beräknat
att det totalt för administrativa funktioner behövs 260 anställda mot tidigare
426. Besparingen blir sålunda 166 anställda.
De totala besparingarna beräknar utredningen
således till 257 anställda, varav 91 hänförs till handläggande funktioner och
166 till intern administration.
Det sammanlagda personalbehovet för den föreslagna
stabsorganisationen blir därmed 1 130 anställda. Härvid gäller samma
avgränsningar som förden beräkning som avser nuvarande läge. De 1 130 anställda
fördelar sig på staberna så som följande tabell visar.
Behov
av personal i stabsorganisationen
Stab Handläggande Intern ad- Totalt
funktioner ministration
opaginerad Kontrollera mot PDF
Överkommandot Arméstaben
Marinstaben Flygstaben
277
135
412
221
47
268
155
35
190
217
43
260
opaginerad Kontrollera mot PDF
870 260 1
130
Utredningen erinrar om att bristen på militär
personal i utbildningsorganisationen länge har vållat försvarsmakten bekymmer.
Strävan måste därför enligt utredningen vara att öka den andel av den militära
personalen som utnyttjas för utbildningsuppgifter. Det är önskvärt att militär
personal används i stabsorganisationen endasl för de befattningar där del är
nödvändigt med hänsyn till kraven på kompetens och till uppgifierna i
krigsorganisationen. Fler befattningar bör därför öppnas för civil personal.
Vid försvarsslaben och arméstaben tjänstgör
konlinueriigt ell varierande antal slabsofficersaspiranter. Normalt är antalet
15-20. Antalet aspiranter bör enligt utredningen kunna variera inom vissa
gränser. Angivna personalramar bör därvid tillfälligt kunna överskridas.
F. n. tjänstgör ca 180 värnpliktiga i
stabsorganisationen. Uiredningen föreslår inga ändringar av nuvarande principer
när det gäller att använda vämpliktiga i staberna. Behovet av värnpliktiga
kommer efter stabernas
Prop.1977/78:63 58
omorganisation
alt gå ned till omkring 100. Utredningen räknar med att marinens slabskompani
förs över till Livgardets dragoner och Stockholms försvarsområde och samordnas
med Stockholms stabskompani.
Bastionen inrymmer f n. försvarets civilförvaltning
som fiytlar till Karlstad år 1978, fortifikationsförvaltningen som beräknas
fiytta till Eskilstuna år 1980, delar av Livgardets dragoner och Stockholms
försvarsområdesstab m. m. samt försvarets datacentral. Utredningen har räknat
med att de delar som tillhör Livgardets dragoner och Stockholms försvarsområde,
utom sjukavdelningen och körcentralen, fiyttas till Livgardets dragoners
kanslikasern. Däremot bör försvarets datacentral bli kvar i Bastionen. För
datacentralens del föreslås att maskinhallen fiyttas inom Bastionen så att den
erhåller minst samma skydd som datacentralens övriga motsvarande enheter
utanför Stockholmsområdet. De systemerare och programmerare som föreslås bli
överförda lill försvarets datacentral har också behov av lokaler.
De lediga lokalerna skall enligt utredningens
förslag utnyttjas för stabsorganisationens huvuddel. De mindre delar som inte
för plats i Bastionen lokaliseras i regel till militärstabsbyggnaden på
Östermalmsgatan 87.
Som en följd av tidigare bestämmelser är Bastionen
inte försedd med normalskyddsrum. Utredningen anser det självklart att
personalen i de högsta militära ledningsorganen för minst den skyddsnivå på sin
arbetsplats som ett normalskyddsrum innebär. För den del av överbefälhavarens
stab som kan bli tvungen att stanna kvar i Stockholm och därifrån, under ett
kortare eller längre övergångsskede, utöva den operativa ledningen anser
uiredningen att en högre skyddsnivå är motiverad. Utredningen har därför räknat
med att ett skyddsrum ställs i ordning i anslutning till Bastionen. 1 detta bör
förutom operationsrum, sambandscentral och vissa andra tekniska installationer,
utrymme skapas även för datacentralens datamaskinhall. Utredningen anser att
kostnaderna för skyddsrum m. m. inle bör tas med i kalkylen för
omorganisationen, eftersom skyddsmm och skyddade utrymmen för datacentralen
behövs oberoende av vilka militära myndigheter som lokaliseras lill Bastionen.
Under förutsätining att datacentralens driftenhet
läggs i skyddade lokaler räknar utredningen med att 1 110 kontorsmm kan
disponeras i Bastionen.
Personalbehovet för stabsorganisationen med
undantag för vissa specificerade enheter har beräknats till 1 130 personer.
För dessa krävs I 002 kontorsrum i Bastionen samt 19 kontorsrum på andra
platser som är avsedda för mindre enheter som inte lämpligen bör förläggas till
Bastionen. Rumsbehoven framgårav följande tabell.
Prop.1977/78:63
Stabernas
rumsbdtov
59
Stab
Anställda
Rumsbehov
I Bastionen
Utanför
Summa
Överkommandot Arméslaben Marinstaben Flygstaben
417 265 189 259
I 130
334 252 180 236
1002
8
11 19
342 252 180 247
1021
Till de angivna rumsbehoven kommer 40 rum för försvarels
datacentral samt ytterligare 53 rum för värnpliktiga, för operationsanalytisk
personal från försvarets forskningsanstalt som tjänstgör vid staberna, för
samverkansenheter ur luftfartsverket, försvarets radioanstalt m. fl.
Sammanlaget behövs enligt ulredningens uppfattning
1 095 rum i Bastionen. Eftersom sammanlagt 1 110 rum disponeras ryms således
stabsorganisationen i Bastionen. Minst 50 kontorsrum behöver emellertid hällas
i reserv i utgångsläget. Om detta skall vara möjligt måste en enhet om ca 35
personer föriäggas utanför Bastionen. Enheter som då kan vara akluella är t.
ex. arméstabens réglements- och läromedelsenhet, truppslagsinspektörerna och
militära vädertjänstens centralorgan.
Utredningen föreslär att rikshemvärnschefen med
stab saml cheferna för intendentkåren, foriiflkationskåren, väg- och
vattenbyggnadskåren och sjövärnskåren med staber, sammanlagt ca 35 personer,
skall föriäggas till militärstabsbyggnaden och Skeppsholmen. Arméstabens
FN-avdelning kan enligt utredningen ocksä lokaliseras till
militärstabsbyggnaden.
1 lokalberäkningarna har utredningen inte tagit
hänsyn lill det förslag om försvarets brevskola som försvarets
rationaliseringsinstitut har lämnat till regeringen. Rumsbehovet för
överbefälhavarens enhet för inhämtning av underrättelser med särskilda medel
och för säkerhetsavdelningen har förutsatts bli tillgodosett utanför Bastionen.
De personalbesparingar som uiredningen föreslår
uppgår som har redovisats tidigare till 257 anställda. Personalkostnaderna för
de fyra staberna beräknasav utredningen minska med(257 x 75 000) 19,3 milj. kr.
åriigen. Den omfördelning av kostnader som följer av förslagen att föra över
personal till andra myndigheter tar utredningen inte upp.
Hyreskostnaderna för stabsorganisationen ökar från
4,4 till 6,1 milj. kr. Detta beror på att kostnaden per kontorsmm med gällande
principer för hyressättning är dubbelt så hög i Bastionen som i Tre Vapen och
80 % högre än i mililärsiabsbyggnaden. De myndigheler som flyttar från förhyrda
lokaler till lokaler som staberna lämnar i Tre Vapen och militärstabsbyggnaden
kommer däremoi alt få en kostnadsminskning. Totalt selt kommer hyreskostnaderna
att minska i Stockholmsområdet.
Prop. 1977/78:63 60
Köp av tjänster förekommer främst för
administrativa funktioner. Nuvarande kostnader för bevakning uppgår till ca
1,1 milj. kr. Genom att antalet utnyttjade lokaler minskar räknar utredningen
med alt bevakningskostna-derna går ned med ca 0,5 milj. kr. för år. Marin- och
flygstaberna köper f n. tjänster för lokalvård m.m. från främst materielverket
för ca 1 milj. kr. per år. Huvuddelen av dessa kostnader bortfaller, eftersom
utredningen har räknat in anställd lokalvårdspersonal i Bastionens
förvaltningskontor. Minskningen kan beräknas lill 0,8 milj. kr. Utöver dessa
besparingar på sammanlagt 1,3 milj. kr. för år bedömer utredningen del möjligt
att åstadkomma ytteriigare besparingar för köp av tjänster dels genom den
samordning som har förutsatts, dels genom att organisationen som helhet
minskar.
De totala flyttningskostnaderna har utredningen för
stabernas del beräknat till 5,1 milj. kr.
Försvarsmaktens ledningsutrednings förslag innebär
sammanfattningsvis årliga besparingar på 19,3 milj. kr. i personalkostnader och
1,3 milj. kr. i köp av tjänster. Även andra kostnader kommer sannolikt att
minska som en följd av personalminskningarna. Detta gäller t. ex.
resekostnader, expenser m. m. Hyreskostnaderna för staberna ökar däremot med
1,7 milj. kr. för år, men minskar totalt sett för försvarsmaktens myndigheter i
Stockholmsområdet. Engångskostnaderna för flyttning och ändringarav lokalerna
beräknas till 5,1 milj. kr. Härtill kommer vissa kostnader för installation av
sambandsutrustning m. m.
Som nämnts anser uiredningen alt kostnaderna för
skyddsrum inte skall belasta kalkylen.
De årliga besparingarna uppgår således till ca 19
milj. kr. för stabernas del. Till dessa kommer enligt utredningen de
besparingar som bör bli en följd av den förbälirade samordning över
försvarsgrensgränserna som föreslås samt de besparingar som kan erhållas vid
övriga centrala myndigheter i Stockholm.
Det fortsatta arbetet bör enligt utredningen
planeras så att en av staberna kan flytta in i Bastionen redan år 1978, dvs. i
och med att försvarets civilförvaltning flyttar ut. Utredningen bedömer det
fördelaktigt om överbefälhavarens stab kan flytta in först och därmed
förbereda övriga myndigheters inflyttning.
Utredningen
räknar med att regeringen kommer att uppdra åt överbefälhavaren att utforma
detaljorganisationen och åt fortifikationsförvaltningen, försvarets
rationaliseringsinslitut eller annan central myndighet att hålla samman alla
ätgärdersom är förknippade med omfiyttningarna. 1 det senare uppdraget bör
också ingå att hålla samman de byggnadstekniska och andra åtgärder som blir
nödvändiga.
Sammanfattningsvis bedömer utredningen att följande
tidsplan är realistisk.
Prop. 1977/78:63 61
- Våren 1977. Regeringen uppdrar åt
foriifikationsförvaliningen, försvarets raUonaliseringsinstitut eller annan
central myndighet att hålla samman alla omflyttningar och därmed förknippade
byggnadsåtgärder m. m. för försvarsmaktens myndigheter i Stockholm.
- Hösten 1977. Riksdagen tar ställning till
försvarsmaktens ledningsutrednings förslag i etapp 1. Regeringen uppdrar åt
överbefälhavaren att utarbeta förslag till detaljorganisation och ta fram
underlag för eventuella avtalsförhandlingar.
- Hösten 1978. Försvarsstaben eller annan del av
stabsorganisationen flyttar in i Bastionen.
- Våren 1979. Överbefälhavaren redovisar förslag till
detaljorganisation m. m.
-Hösten
1979. Eventuella avtalsförhandlingar genomförs.
- 19
8 0. Omorganisation och omflyttning genomförs.
3.3
Utredning om publikations- och läromedeisverksamheten inom försvaret
Eftersom publikations- och läromedelsverksamheten
har utretts i särskild ordning av försvarets rationaliseringsinstitut och
dessutom i relativt stor utsträckning berör andra områden än
stabsorganisationen redovisas institutets förslag för sig.
Försvarets rationaliseringsinstitut anser att
åtgärder bör vidtas för en bättre samordning av publikations- och
läromedelsverksamheten inom försvaret. Nödvändig samordning bedöms kunna
åstadkommas genom överiäggningar i en delegation eller beredning. Ansvaret för
samordningen bör enligt inslilutet läggas på chefen för armén. Samordningen bör
avse utveckling av utrustning, metoder, personal, normer, standards m. m. samt
samarbetet i publikations- och läromedelsfrågor mellan berörda myndigheter m.
fl. inom och utom försvaret.
Ansvaret för att ta fram läromedel bör enligt
institutet helt ligga på den myndighet som svarar för den utbildning eller
information där läromedlet är avsett att användas. Försvarsgrenscheferna
föreslås således få ansvaret också för de läromedel som är avsedda för de av
förvaltningarnas produkter som används i försvarsgrenschefernas
utbildningsverksamhet.
Beträffande organisationen för att ta fram
läromedel föreslår institutet att verksamheten vid försvarets brevskola upphör
och att marin- och fiygsta-berna förstärks med den personal för främst
analysverksamhet som de nu utnyttjar vid försvarets brevskola.
Övriga resurser för läromedelsanalyser,
metodstudier, utvecklingsarbete och produktion av läromedel (bl. a. självinstmerande
läromedel) bör enligt institutet föras över till arméstaben. Försvarets
rationaliseringsinslitut framhålleratt ledningen av läromedelsproduktionen aren
så viktig funklion
Prop. 1977/78:63 62
att
resurser bör finnas i staberna. Resurser för direkt produktion kan däremot
enligt institutets uppfattning köpas pä en växande marknad. Genom i första hand
förenklad administration bedöms förslaget leda lill en genomsnittlig åriig
besparing om 350 000 kr. Institutet anser emellertid samtidigt att
läromedelsverksamhelen bäst främjas och samordnas om det finns både starka
styrorgan vid staberna och en gemensam enhet med specialistpersonal. Personalen
vid denna gemensamma enhet kan då fiexibelt uinyttjas av försvarsgrensstaberna
efter behov. Mot en sådan lösning talar enligt institutets mening främst
resursskäl.
Vidare
föreslår institutet en koncentration av distributions- och
förråds-hållningsfunktionerna. Köp av distributions- och förrådstjänster för
läromedel bör ske från en självbärande central läromedelsdistributör.
Institutet menar att t. ex. Föreningen Armé-, Marin- och Flygfilm kan ges denna
uppgift. Till föreningen skulle därmed även ansvaret för administration av
korrespondensundervisningen föras. Föreningens lämplighet såsom central
läromedelsdistributör bör dock prövas särskilt.
Publikationer och blanketter bör enligt institutets
förslag med vissa undantag förrådshållas av försvarels bok- och blankettförråd.
Bok- och blankettförrådet föresläs vidare bli inordnat i en
militärområdesförvall-ning.
En
koncentration av förrådshållningen påverkar förråden i Zinkgruvan, Eskilstuna
och Västerås samt den förrådshållning som f n. bedrivs mililär-områdesvis .
Genom möjligheterna till rationell förrådsdrift och distribution vid bok- och
blanketlförrådet, räknar inslilutet med vissa besparingar. En mer rationell
förrådsdrift förutsätter dock upprustning av lokaler, utrusining m.m. vid delta
förråd.
Rationaliseringsinstitutet
föreslår att publikationer och blanketter behandlas på samma sätt som
förnödenheter. Detta innebärenligl institutet att
materielenhet/förvaltningsenhet eller motsvarande på lokal nivå bör svara för
förrådshållningen.
Försvarets rationaliseringsinstitut föreslår att
all kvalificerad film- och internlelevisionsproduktion för försvarets räkning
köps utifrån och att de fasta ateljéer för kvalificerad
interntelevisionsproduktion som f. n. finns avvecklas efter hand. Ärméslabens
ljudstudio anses dock kunna behållas t. v. Den bör då utnyttjas av samtliga staber.
En gemensam bildateljé för staberna bör dessutom skapas vid arméslaben om en
samlad lokalisering av staberna kommer till stånd. Institutet anser alt
kvalificerade utrustningar för produktion av film, video och ljudmedier inte
bör anskaffas av försvarets myndigheter.
Rationaliseringsinstitutet har prövat
förutsättningarna för omlokalisering av hela eller delar av publikations- och
läromedelsverksamheten. Institutet har dock med hänsyn till
effektivitetssträvandena inom försvaret inte ansett sig kunna förorda en
omlokalisering av verksamheien i sin helhet. Beträf-
Prop.1977/78:63 63
fande
försvarets bok- och blankettförråd har lokaliseringsalternativen Filipstad,
Nyköping och Sundbyberg (där förrådet f n. ligger) prövats. Mot bakgmnd bl. a.
av en kostnadsjämförelse mellan alternativen har institutet funnit att en
omlokalisering inte är motiverad. Efter Sundbyberg anses Filipstad vara det
lämpligaste lokaliseringsalternativet. Verksamheten vid redaktionen för tjänstemeddelanden
för försvarsmakten och blankettkontoret vid försvarets materielverk har också
diskuterats i detta sammanhang. Någon omlokalisering har inte förordats.
Institutet har dock bedömt att dessa verksamheter utan större olägenheter kan
bedrivas från t. ex. Karistad.
Försvarets rationaliseringsinstitut har även berört
publikations- och läromedelsverksamheten inom försvarets materielverk.
Förslagen härvidlag rör främst normalieavdelningens inriktning och
organisationen av den publikations- och läromedelsproduktion som sker i
materielverkets egen regi. Dessutom har ett inordnande av blankettkontoret i
normalieavdelningen diskuterats liksom ett förslag att koncentrera den
blankettekniska verksamheten i försvarsmakten till blankettkontoret vid materielverket.
Institutet har slutligen föreslagit att egna
resurser anskaffas endast för reprografisk produktion av enklare tryck. Mer
kvalificerat tryck bör köpas på den allmänna marknaden. De egna resurserna bör
organiseras i reprocentraler som arbetar för kunder på de platser där
centralerna ligger.
4
Remissyttrandena
4.1
Försvarets planerings- och ekonomisystem
Jag redovisar först de yttranden som har avgetts om
försvarets planerings-och ekonomisystem i samband med remissbehandlingen av
försvarsmaktens ledningsutrednings förslag.
1 fråga om planerings- och ekonomisystemet som
allmän systemmässig bakgrund till ledningsutredningens förslag är överbefälhavaren
och försvarsgrenscheferna posiliva lill de metoder och den rollfördelning som
systemet förutsätter och som utredningen har ställt sig bakom.
Riksrevisionsverket betonar för sin del att systemet är en ledningsform där
alla styrfaktorer som inverkar på verksamheten samordnas. Försvarets
civilförvaltning, jöriiflkatlonsföivaltnlngen och JÖrsvarets materielverk går i
princip mot utredningens uppfattning om planerings- och ekonomisystemet som ett
övergripande ledningssystem och hävdar att systemet inte bör innebära nägra
gmndläggande förändringar av arbetsformer m. m. Gällande
myndighetsinstruklioner bör därför enligt dessa myndigheter ha företräde
framför planerings- och ekonomisystemet. Försvarets rationaliseringsinstitut
invänder mot uppfattningen att systemet ärett övergripande ledningssystem, men
ansluter sig till den tillämpning av systemet som ledningsutredningen
fömtsätter. Samma motsättningar som nyss har redovisats kommer fram ocksä när
det gäller utredningarna om det särskilda militära förvaltningsbe-
Prop.
1977/78:63 64
greppet
och om samarbetsformerna mellan fackmyndigheter och övriga myndigheter.
Försvarsmaktens
ledningsutrednings förslag att bara en programplan för förs varsmaklen skall
upprättas biträds i huvudsak av öve/i>e/a///ö-varen. Tidpunkten för
programplanens insändande måste dock enligt denne alltjämt vara den 1 oktober.
Chefen Jör marinen deiarinte uppfattningenatten centralisering av
programansvaret till överbefälhavaren är lämplig eller möjlig. Även chefen för
flyg\'apnet fömtsätter att försvarsgrenschefema alltjämt skal! vara
programmyndigheter med programansvar för resp. huvudprogram, även om bara en
programplan upprättas. Chefen Jör armén hävdar alt programplaner måste
upprättas för huvudprogrammen också om de inte behöver redovisas. Ett fiertal
förvaltningsmyndigheter modifierar eller motsätter sig med likartade
motiveringar förslaget att de inte själva skall upprätta programplaner. Sålunda
hävdar försvarets materielverk med stöd av försvarets rationallseringsinslilut
att myndigheternas planering av sin egen verksamhet inte för tas bort.
Försvarets rationaliseringsinstitut anser dock att planerna bör samlas och
göras överskådliga. Försvarets civilföivaUning menar bl. a. att revisionens
självständiga ställning lägger hinder i vägen för att försvarets civilförvaltnings
programplan skall kunna ingå i programplanen för försvarsmakten. Försvarets
forskningsansiali tillstyrker utredningens förslag.
I det föregående har redovisats ett förslag från
överbefälhavaren som innebär att del särskilda militära förvaltningsbegreppet
inte längre behövs, varför förvaltningsreglementet för krigsmakten bör upphävas
och vissa delar av reglementet inarbetas i andra föreskrifter. I yttranden över
förslaget stöder cheferna för armén och flygvapnet samt försvarets
rationaliseringsinstitut överbefälhavarens förslag. Rationaliseringsinstitutet
anser dock att ett genomförande av förslaget måste föregås av ytteriigare
överväganden om formerna för beslutsfattande i fred och krig. Försvarets
civilföivaltning hävdar att förvaltningsreglemenlet inte kan upphävas om inte
innebörden av vissa centrala bestämmelser i reglementet kommer att framgå av
andra föreskrifter som regeringen fastställer. Fortiji-kationsjöivaliningen
anser att förvaltningsbegreppet som sådant kan utgå, men hävdar att det måsle
ersättas med ett annal utiryck för innehållet i de särskilda
förvaltningsuppgifterna. nY\gt försvarets materielverks mening är ansvars- och
befogenhetsfördelningen mellan beslutsinstanserna det väsentliga. Formerna för
fördelningen har mindre betydelse. Verket tillstyrker därför att del särskilda
militära förvaltningsbegreppet avvecklas. Chefen för marinen vill behålla ett
militärt förvallningsbegrepp med i huvudsak nuvarande innehåll.
Prop.1977/78:63 65
4.2
Försvarsmaktens centrala ledning
Härefter redovisar jag de yttranden som har avgetts
över försvarsmaktens ledningsulrednings förslag till organisation m. m. av
försvarsmaktens centrala ledning.
Huvuddelen av remissinstanserna biträder ut red ni
ngen s förslag i stort, även om bl. a. överbefälhavaren, chefenför marinen,
statskontoret och civilbefälhavaren för Västra civilområdei anser det mindre
lämpligt att fatta beslut innan utredningens överväganden om den högre
regionala nivån föreligger. Chefen för marinen anser också att nuvarande
organisation fungerar väl och att utredningens förslag innebär alltför stora
ingrepp, eftersom endast detaljer behöver ändras.
Överstyrelsen för ekonomiskt jörsvar och
arbetsmarknadsstyrelsen anser att behovet av samverkan och samordning med
övriga totalförsvarsmyndigheler inte har behandlats i erforderiig omfattning.
När det gäller försvarsgrens indel ningen biträder
remissinstanserna ulredningens förslag att försvarsgrenarna bör finnas kvar
som organisation för produktion av krigsförband.
Huvuddelen
av de instanser som har yttrat sig om ulredningens v a I a v
organisationsalternativ delar ledningsutredningens uppfattning att altemativ A
1 med fyra myndigheter är att föredra framför enmyndighetsal-ternativet C 1.
Försvarets rationaliseringsinstilid anser dock att alternativ B 2 troligen är
bättre på lång sikt vad beträffar möjlighetema till samordning över
försvarsgrensgränserna. Enligt institutets mening bör man vid val mellan
alternativen A 1 och C I även i A 1 ta till vara de ytteriigare besparingar som
är möjliga i C 1. Dessa synpunkter framförs även av statens personalnämnd.
Siatskontoret kan inle dela utredningens uppfattning att alternativet med en
myndighet skulle innebära en sämre försvarsdebalt, medan riksrevisionsverket
hävdar att ett alternativ med fyra myndigheler borgar för att stora och
avgörande frågor blir allsidigt prövade. Landsorganisationen i Sverige (LO) och
Tjänstemännens centralorganisation - siatstjänsiemannaseklionen (TCO-S)
förordar altemativ C 1, eftersom det medför en enklare organisation och ger
möjlighet till större besparingar. Den senare organisationen kan dock godta
alternativ A 1 under en övergångsperiod.
De
remissinstansersom har yttrat sig över ledningsutredningens förslag till
lokalisering av staberna vitsordar utredningens uppfattning att det bästa
alternativet vore att samlokalisera både staberna och materielverket (alternativ
I). Överbefdlhavaren och försvarets materielverk anser att delta alternativ
snarast bör genomföras. Materielverket anför att fördelarna på lång sikt är så
stora att de motiverar den ekonomiska satsningen. Om alternativ 1 inte kan
genomföras i omedelbart samband med om- och tillbyggnad av Bastionen utgår
verkei från att dess mening inhämtas över den tillfälliga lokalisering som
skall gälla under övergångstiden. Chefenför armén vill inte motsätta sig det
alternativ (alternativ 2) som utredningen slutligen har vall under
5 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 63
Prop.
1977/78:63 66
fömtsättning
att arméstaben i sin helhet kan lokaliseras till ett ställe. Chejerna Jör
marinen ochjlygvapnet förordar, med hänsyn till det stora kontaktbehovet mellan
stab och förvaltning, att utredningens altemativ med samlokalisering av
försvarsgrensstaberna med motsvarande huvudavdelning inom försvarets
materielverk (alternativ 3) väljs som ett första steg mot altemativ 1.
Riksrevisionsverket tillstyrker alternativ 2 med bl.a. den motiveringen att
alternativ 3 dels kan konservera isoleringen av resp. försvarsgren, dels hindra
samordning av försvarets materielverks huvudavdelningar Ull ett materielverk.
Försvarets rationaliseringsisUtiit, som betecknar alternativ 1 som ett i och
för sig önskvärt men knappast realistiskt alternativ, framför liknande synpunkter
beträffande altemativ 3. Överbefölhavaren understryker att den i utredningens
alternativ 2 fömtsätta förstärkningen av materielverkets huvudavdelning för
flygmateriel inte får ske på bekostnad av antalet militära tjänstemän vid
huvudavdelningarna för armé- och marinmateriel. Chefenför flygvapnet hävdar att
även flygslaben måsle förstärkas vid genomförande av alternativ 2 och anser att
kostnaderna härför skulle bli alltför höga.
Utredningens ställningstagande beträffande ansvars-
och lydnadsförhållanden inom försvarsmakten biträds i slorl av
remissmyndighe-tema. Chefen för marinen anser dock att försvarsgrenscheferna
även i framtiden bör vara underställda överbefälhavaren. Försvarets
civiljöivaltning avstyrker sådana förskjutningar i ansvarsfördelningen som
påverkar de centrala förvaltningsmyndigheternas instruktionsenliga ansvar och
ställning som myndigheler direkl under regeringen. Försvarets materielverk
hävdar all ansvars- och befogenhetsfördelningen mellan försvarsgrensstaber och
centrala förvaltningsmyndigheter bör studeras ytteriigare. Försvarets ralionaliseringslnstitul
anser att beskrivningen av ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan de högsta
militära chefema och de centrala förvaltningsmyndigheterna inle är helt
klariäggande. Institutet menar vidare att den centrala nivån bör ges snäva
resurser för att man därigenom skall framtvinga decentralisering.
Utredningen föreslåratt militärledningen skall
finnas kvar. Inga remissinstanser har anmält avvikande uppfattning i denna
fråga.
Utredningens syn på mil ilärbe fä Ihavarnas huvud
uppgift er samt deras infiytande på utbildningen delas i huvudsak av de
remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Chefen for flygvapnet biträder
förslaget att dra in flyginspektörerna vid militärområdesstaberna.
ÖverbeJälhavaren och chején för flygvapnet kan
godta utredningens förslag om attackdivisionerna i första flygeskadern. Chefen
för flygvapnet biträder dessutom förslaget att spaningsdivisionerna underställs
militärbefälhavarna redan i fred.
Samtliga instanser som yttrat sig i frågan
motsätter sig att k u s t fl o 11 a n underställs överbefälhavaren, eftersom
den primärt är ett utbildningsför-band.
Med
undantag av chefen för marinen biträder de remissinstanser som har
Prop.
1977/78:63 67
yttrat
sig i frågan utredningens förslag om indelning av överbefälhavarens stab i två
delar. Chefen för marinen anser förslaget olämpligt och hävdar att andra
alternativ, bl. a. en modifiering av nuvarande försvarsstab, borde ha belysts.
Försvarets rationallseringsinsiliin anser alt den föreslagna organisationen bör
ge staben goda verksamhetsbetingelser. Liknande synpunkter framförs av bl. a.
riksrevisionsverket. ÖverbeJälhavaren, chefen for marinen och
Centralorganisationen SACOtSR (SACÖtSR) framhåller behovet av en stabschef och
samordnare för de två stabsdelarna under överbefälhavaren, chefen för marinen
bl. a. med den motiveringen att varje försvarsgren bör vara representerad på
hög chefsnivå i staben.
Överbefälhavaren bilräder i huvudsak utredningens
förslag beträffande underrättelsetjänsten. Försvarsgrenscheferna avstyrker
förslaget att föra över försvarsgrensslabernas bearbetningsresurser till
överbefälhavarens stab.
Ulredningens förslag alt organisera vissa
gemensamma bered-ningsenheler biträds principiellt av b\. a. försvarets
sjukvårdssiyrelse. Chefenför armén anser rent allmänt att sådana
beredningsenheter bör införas när "fördelarna överväger nackdelarna",
men att man då också bör kunna överväga att ansluta dem till försvarsgrensslab.
Försvarets rationaliseringsinsUtut ställer sig tveksam till möjligheterna att
genom gemensamma beredningsenheter göra mera påtagliga vinster.
När det gäller utredningens förslag att organisera
en gemensam beredningsenhet för mark- och byggnadsfrågor anser överbefälhavaren
att frågan bör utredas ytterligare i samband med arbetet med
detaljorganisationen, medanförsvarsgrenscliejérna avstyrker förslaget.
Forti-Jikalionsförvaltningen tillstyrker förslaget. Det gör även försvarets
materielverk utom i fråga om befästningsfrågor som är specifika för
försvarsgrenarna.
Beträffande
utredningens förslag till principer för ADB-resur-sernas organisation och
utnyttjande anser öve/fte/äV/wra/e/; liksom utredningen att resurser för
övergripande styrning av informationssystemutvecklingen inom hela försvaret
bör finnas i försvarsstaben, men alt förslagel måste granskas ytterligare innan
beslut fattas. Försvarsgrenschefema delar uppfattningen alt resurserna för den
övergripande planeringen och styrningen av informationssystemutvecklingen skall
finnas hos överbefälhavaren, men hävdar att varje myndighet alltjämt kommer
att behöva egna ADB-resurser. Utredningens förslag tillstyrks av försvarets
sjukvårdsstyrelse, försvarets rationaliseringsinslitut, riksrevisionsverkel och
SACÖtSR. Försvarels forskningsanstalt tar upp ulredningens förslag att
ÄDB-personalen skall delas upp så att den kvalificerade
systemutvecklingspersonalen förs till försvarels rationaliseringsinstitut medan
personal som sysslar med programmering och maskinnära systemarbete förs till
försvarets datacentral. Forskningsanstalten framhåller att en splittring av
utvecklingsresurserna inte får försvåra utveckling och drift av realtidsystem
som ofta kräver ett mer integrerat synsält. En likartad uppfattning framförs av
värnpliktsverket och JÖrsvarets
Prop.
1977/78:63 68
datacentral.
Försvarsmaktens ledningsutrednings förslag om
personaltjänslen mottas positivt av remissinstanserna. ÖverbeJälhavaren.
lorsvarsgrenscheferna och SACOtSR anser dock alt chefen för personalenheten i
överbefälhavarens stab bör vara en militär befattningshavare, medan statens
personalnämnd och Lö hävdar att det är viktigt att denna befattning kan
beklädas av en civil tjänsteman. LO kan inte biträda förslaget all
personalvårdsbyrån inordnas i staben. 1 föriängningen ser organisationen i
detta fall en enhet som leds av militärer som saknar den frihet att gå utanför
militära arbetsformer som i dag präglar byråns verksamhel. Försvarets
civilföivaltning anser att personalfunktionen inom överbefälhavarens stab inte
bör syssla med allmän arbetsrätt och rättsvård, utan att dessa uppgifier bör
ligga på en gemensam beredningsenhet som inordnas i civilförvaltningens
organisation.
Huvuddelen av remissinstanserna biträder eller
lämnar utan erinran principema i utredningens förslag till organisation av
försvarsgrensstaberna. De biträderäven gmndsynen att försvarsgrensslaberna så
långt det är möjligt bör organiseras principiellt lika samt att en enhetlig
begreppsapparat utnyttjas. Överbefdlhavaren och försvarsgrensclieferna hävdar
dock att man vid tillämpning av principorganisationen måste ta erforderiig
hänsyn till de förulsättningar under vilka de tre försvarsgrens-staberna skall
verka.
Chefenför armén godtar i huvudsak förslaget till
organisation av a r m é -staben men hävdar all mobiliseringsledningen inte bör
ingå i enheten för utbildningsledning utan i enheten för organisation och materiel.
Chefen för armén motsätter sig också förslaget att minska
truppslagsavdelningarna inom arméstaben, men kan tänka sig att vissa av deras
uppgifier beträffande personaladministration förs över till personalenheten
eller till underiydande enheter.
Chefenför marinen hävdar att förslaget om
marinslaben inte tar hänsyn Ull fiottans och kustartilleriets särart och lämnar
därför ett eget förslag till organisation av staben. Förslaget innebär i
huvudsak att staben organiseras i, fömtom en planeringsenhet och en
administrativ enhet, en organisations- och samordningsenhet och två
systemenheter, varav en för flottan och en för kustartilleriet. Även SACÖtSR
framför liknande synpunkter. Chefen för marinen motsätter sig också förslaget
att föra över marinens två truppregisler till värnpliktsverket och hävdar att
en sådan organisation enligt en av försvarels rationaliseringsinstitut gjord
utredning skulle bli dyrare än den nuvarande. Försvarets
rationaliseringsinsilnit vitsordar detta, men stöder i likhet med ÖverbeJälhavaren
och värnpliktsverket ändå ledningsutredningens förslag med hänsyn till de
fördelar i övrigt som kan näs. En liknande uppfattning förs fram av
riksrevisionsverkel.
Chefen för flygvapnet biträder i stort förslagel
till organisation av flygstaben men lämnar vissa egna förslag till organisaUon
av staben under sektionsnivå. Det gäller bl. a. mobiliseringsledningens,
budgetfunktionens
Prop. 1977/78:63 69
och
underrättelsetjänstens inplacering i staben. Chefen för flygvapnet anser
dessutom att den föreslagna förbandsinspektionen även måste ges attackkompetens,
om staben inte lokaliseras tillsammans med första flygeskadems stab. SACOtSR
påpekar alt flygstabens organisation kan påverkas av pågående utredning om
ledningen av flygstridskrafterna i krig.
ÖverbeJälhavaren
och cheferna för armén och Jlygvapnet ställer sig tveksamma till ulredningens
förslag beträffande behovet av leka mannainflytande och tillgodoseende av
detta genom ett rådgivande organ, militärrådet. Överbefälhavaren anser dock
liksom chefen för flygvapnet att ett lekmannaråd kan komma att medföra vissa
fördelar och vill därför inte motsätta sig förslaget. Överbefälhavaren
ifrågasätter dock om den ökade arbetsbelastning för de centrala staberna som
ett råd kommer att medföra ger moisvarande effekthöjning. Chefen för armén
anser för sin del att det inte är nödvändigt med ytterligare ett forum för
insyn från lekmän på central nivå, men kan se fördelar i alt försvarsmakten pä
olika sätt, t. ex. genom ett råd, tillförs erfarenheter frän andra
samhällssektorer. Därvid bör man enligt chefen för armén överväga att flytta
huvuddelen av de orienteringar som nu lämnas i militäriedningen till rådet för
att undvika dubbelarbete. Härigenom skulle militäriedningen bli ett renodlat
organ för diskussion och överiäggningar före viktiga beslut av
överbefälhavaren. Utredningens förslag biträds av rikspolissiyrelsen,
liiftfartsverket, siatskontoret, samt civilbefälhavarna i Östra, Bergslagens
och Övre Norrlands civilområden, medan statens personalnämnd anser att
försvarsmakten bör ledas av en slyrelse som utses av regeringen. Styrelsen bör
ha överbefälhavaren som ordförande. De skäl som utredningen har funnit för att
viss verksamhet skall ledas direkt av överbefälhavaren bör enligt statens
personalnämnd preciseras ytteriigare. Inte heller TCO-S kan finna att det
föreslagna militärrådet fyller de krav på insyn som bör uppnås genom
lekmannainfiytande och förordar bestämt att en lekmannastyrelse inrättas som
högsla beslutande organ. Liknande synpunkter framförs av LO som inte kan finna
att de argument utredningen har fört fram mol en lekmannastyrelse ger anledning
till avsteg från de principer som tillämpas inom andra delar av
statsförvaltningen.
Utredningen
har även lämnat förslag i vissa personalkårfrågor. Vad utredningen har anfört
beträffande chefens lor fortifikationskåren framtida ställning och uppgifter
har inte föranlett nägra allvariigare erinringar frän remissinstansema.
Utredningens förslag att underställa försvarets iniendenlkår och försvarets
medicinalkår försvarsgrenschef tillstyrks av de instanser som har yttrat sig i
frågan med undantag avförs\'arets sjukvårdsstyrelse som anser förslaget om
medicinalkåren vara otillräckligt behandlat. Sjukvårdsstyrelsen anser att
nuvarande lydnadsförhållande bör kvarstå.
Det förfarande som utredningen har använt vid sina
personalberäkning a r möjliggör enligl överbefälhavaren bara en
överslagsmässig bedömning av de personalbehov som organisalionsförslagen leder
lill. Strävan måste dock enligt överbefälhavaren vara att uppnå minst den
personalbespa-
Prop.1977/78:63 70
ring
som utredningen har angetl. Cheferna Jör armén, marinen ochjlygvapnet anser att
förutsättningar inte finns att minska personalen inom resp. försvarsgrensstab i
den omfattning som utredningen har föreslagit. SACOt SR ifrågasätter
utredningens förslag till personalbesparingar, eftersom utredningen har
föreslagit ett lägre antal handläggare vid de enheter som föresläs bli
förstärkta på gmnd av ökade uppgifter. SACO/SR erinrar dessutom om att en slor
del av de ijänsler, som åierstår att inrätta för att möjliggöra
pensionsåldershöjningen, skall inrättas vid de centrala staberna. Överbefälhavaren
kan inte biträda en utökning av den civila personalen på den militära
personalens bekostnad. Försvarets personalnämnd anser däremot att fier
befattningar bör öppnas för civil personal, om kompetenskraven medger detta.
Enligt personalnämnden böräven möjligheten alt rekrytera kvinnor till
handläggamppgifler beaktas. Även LO stöder utredningens förslag alt fier
befattningar bör öppnas för civil personal. LO påpekar att de personalminskningar
som har föreslagits i huvudsak har inriktats mot servicepersonalen. Enligt LO:s
mening torde rationaliseringarna i beiydande grad kunna inriktas även mot andra
kategorier. LO fömtsätter att regeringen hareller är beredd att inhämta
underiag för en sådan inrikining.
När det gäller utredningens kostnadsberäkningar
anser ÖverbeJälhavaren, chefen for marinen och chefen JÖr Jlygvapnet att den
av utredningen beräknade åriiga besparingen i fråga om personalkostnader är för
hög. Överbefälhavaren framhåller att den beräknade lönekostnadsminskningen
kommer försvarsmakten till godo först i den takt som personalen avgår. En del
av personalbesparingarna hänför sig vidare till militär personal som i samband
med omorganisationen kommer att placeras i andra befattningar inom
försvarsmakten. De besparingar som har beräknats av utredningen kan enligt
försvarets rationaliseringsinstitut förefalla stora. De beräknade
kostnadsminskningarna kan dock ske först budgetåret 1981/82. Omorganisationen
bidrar därmed i mycket liten utsträckning till att uppnå programplaneperiodens
besparingsmål enligt 1977 års totalförsvarsbeslut. Institutet anser det rimligt
att den centrala stabsorganisationen skall bidra med en större andel än
förslaget innebär. Besparingama till följd av omorganisationen bör enligt
institutet bli 3 milj. kr. högre än enligt utredningens förslag.
Rationaliseringsinstitutet anser vidare att omorganisa-Uonsarbetet bör bedrivas
i sådan takt att besparingarna så långt möjligt kan tas ut redan innan den
slutliga samlokaliseringen genomförs. Försvarets personalnämnd framhåller att
utredningen vid beräkningen av besparingar inte har räknat med kostnader för
omplacering av berörd personal.
Överbefälhavaren bedömer alt de lidsförhållanden
för genom förande av förslagen som utredningen har skisserat är alllför
optimistiska och redovisar ett eget förslag lill tidsplan. ¥.n\igt JÖrsvarets
rationaliseringsinstituts mening är del viktigt - inte minst från
besparingssynpunkt - att åtminstone de åtgärder som inte är beroende av en
samlad lokalisering vidtas så snart beslul om omorganisation har fattats. Den
nya organisationen bör vara
Prop.
1977/78:63 71
genomförd
i sin helhet vid tidpunkten för samlokaliseringen. Överbefälhavaren bör enligt
institutel fö ansvar föratt hålla samman genotnförandet. Den kommande
organisationens form och genomförande bör enligt försvarets forskningsanstah
inte detaljregleras för en längre tid. Inom ramen för en fastlagd
personalpolitik och förden nya utökade medbestämmanderätten bör det vara
möjligt att överiåta åt staberna att själva genomföra reformens grundtankar och
att anpassa organisationen till nya uppgifter och villkor. Utredningens
tidsplan måste enligt SACOtSR kompletteras i vissa avseenden. Bl. a. har
uiredningen inte särskilt angett behovet av tid för förhandlingar angående
omorganisationen mellan huvudorganisationerna och statens förhandlingsråd före
statsmakternas beslut. Trots detta bedömer SACO/SR att utredningens tidsplan
kan hållas och löneförhandlingar genomföras senast hösten 1979.
4.3
Publikations- och läromedelsverksamheten inom försvaret
Slutligen redovisar jag de yttranden som har
avgetts över försvarets rationaliseringsinstituts utredning om publikations-
och läromedelsverksamheten inom försvaret.
Huvuddelen av remissinsianserna är positiva till
att inrätta en delegation för samordning av publikations- och läromedelsverksamheten
inom försvaret. Tveksamhet framförs emellertid beträffande delegationens
anknytning till chefen för armén. Flera instanser anser att delegalionen inte
bör underställas någon myndighet. Riksrevisionsverkel menar att en anknytning
som är oberoende av försvarsgren bör eftersträvas. Statskontoret anser att
denna fråga är så viktig att den bör bli föremål för vidare överväganden. En
tänkbar lösning vore enligt statskontorets uppfattning att en delegation under
överbefälhavaren svarar för samordningen. Försvarets materielverk, förenade
fabriksverken och Telub AB är bl. a. av den uppfattningen att delegationen
ellerdess sekretariat kan knytas till försvarets materielverk. Försvarets civila
tjänstemannaförbund(FCTF) menar att delegationens ställning, som bör vara
fristående, bör bestämmas i instmktion. Liknande synpunkter förs fram av
civilförsvarsstyrelsen. Försvarets brevskola framhåller att delegationen bör
svara för övergripande fackmässig ledning av publikations- och
läromedelsverksamheten och inte för frågor som rör projeklsamordning och
kompetensutveckling. Chefen för flygvapnet uttrycker farhågor för alt en
samordningsdelegation medför onödig byråkratisering.
Överbefölhavaren anser att organisationen för att
ta fram publikationer och läromedel bör göras så rationell som möjligt.
Möjlighetenatt uppnå besparingar genom att minska antalet myndigheter skall
därför tas till vara. Överbefälhavaren bilräder således förslaget att dela upp
försvarets brevskola på arméstaben, marinstaben och fiygstaben. Med hänsyn till
att enheten för publikationer och läromedel för arméstabens del därvid kommer
att ha
Prop.
1977/78:63 72
myckel
personal kan det enligt överbefälhavaren vara lämpligt att skapa en särskild
enhet inom armés taben, "brevskolan", som blir sidoord nad enhet för
publikationer och läromedel. Överbefälhavaren framhåller emellertid även att
nuvarande ordning fungerar bra och vill därför inte motsätta sig en lösning som
innebär alt försvarets brevskola står kvar i nuvarande form. Cheferna för
marinen ochflygvapnet förordar en uppdelning av skolan, men anser det även
godtagbart att ha skolan kvar, om den inte tillförs ytterligare resurser från
staberna. I ett senare ytirande över utredningens förslag understryker chefen
för marinen viklen av att ansvaret för läromedelsproduktionen läggs på resp.
försvarsgrensstabs utbildningsledning. Chefenför armén anser att försvarets
brevskola bör behållas i nuvarande form. De beräknade vinsterna vid en
avveckling bedöms som tvivelaktiga eller i varje fall marginella. Arméstaben
bör inte heller enligt chefen för armén belastas med enheter för sådan
detaljproduktion som det här är fråga om. Om en uppdelning av brevskolan ändå
skall genomföras är det enligt chefens för armén mening viktigare att
réglements- och läromedelsenheten förläggs tillsammans med staben än med en
eventuell produktionsenhet från brevskolan. Riksrevisionsverket och
statskontoret anser att övervägande skäl talar för att brevskolan avvecklas.
Enligt riksrevisionsverket bör dock brevskolans samlade kompetens bevaras och
föras vidare vid en avveckling. Försvarets brevskola framhåller att inga
brister har kunnat påvisas i fråga om nuvarande läromedelsframtagning vid
skolan. De redovisade kalkylerna anser brevskolan vara klart ohållbara,
eftersom bl. a. ökade personalkostnader torde vara ofrånkomliga, främst vid
arméstaben. Försvarets brevskola betonar vidare vikten av försvarets
rationaliseringsinstituts konstaterande att läromedelsverksamheten bäsl främjas
i en organisation med både starka kompetenta styrorgan och flexibla och
kompetenta resurser. Brevskolan finner det beklagligt att institutet inte har
dragit slutsatserna av dessa konstateranden. Den föreslagna splittringen medför
enligt brevskolan att verksamheten inte kan bedrivas med lika hög effekt som f
n. och samtidigt till lägre kostnader. FCTF tar avstånd från en uppdelning av
brevskolan bl. a. med hänsyn till personalens kompetensutveckling och sämre
samordningsmöjligheter m. m. Försvarsmaktens ledningsulredning menar att
organisationen för läromedelsframtagning bör innefatta styrorgan vid resp. stab
samt flexibla resurser knutna till en av staberna. En uppdelning av skolan kan
enligt uiredningen motiveras av besparingsskäl. En uppdelning av ansvaret för
distribution och förrådshållning mellan en självständig läromedelsdistributör
och försvarets bok-och blankettförråd innebär enligt överbefölhavaren risk för
splittring av resurserna och ökade kostnader. Central distribution och
förrådshållning bör ombesörjas av en central myndighet, nämligen försvarets
bok- och blankettförråd. Denna uppfattning delas av försvarets materielverk.
Verksamheten vid Föreningen Armé-, Marin- och Flygfilm bör, menar
överbefälhavaren, fortsätta på nuvarande sätt. Alt överiåta distribution av
läromedel på Armé-, Marin- och Flygfilm innebär enligt överbefälhavaren att
andra organisatio-
Prop.
1977/78:63 73
ner,
vars huvudintressen inte med säkerhet sammanfaller med försvarsgrenschefernas,
får infiytande på den förbandsproducerande verksamheien. Chefen för armén anser
att försvarels brevskola bör hålla samman förråds-hållning och distribution av
alla läromedel. Förslaget om Föreningen Armé-, Marin- och Flygfilm bedöms av
fiera remissinstanser som tveksamt. Riksrevisionsverket, Föreningen Armé-,
Marin- och Flygfilm m.fl. anser att frågan bör utredas ytterligare. Försvarets
brevskola anser att ett särskilt distributionsled inte behövs mellan producent
och beställare. Ett sådant distributionsled bedöms bara leda till onödiga
effektivitetsförluster. Brevskolan menar vidare bl.a. att en sådan lösning
sannolikt innebär att Föreningen Armé-, Marin- och Flygfilm måste byggas ul med
resurser för revidering och omarbetning m. m. av läromedel. Föreningen Armé-,
Marin-och Flygfilm framhålleratt ett grundläggande utgångsvärde för
behandlingen av föreningens roll måste vara dess självständiga ställning som
ekonomisk förening, där integriteten och medlemmarnas intressen går i försia
hand.
Vad gäller teknisk produktion av film, video- och
ljudmedier menar chefen för armén att del för arméns del skulle innebära
betydande merkostnader alt köpa ljudproduktion hos civila firmor. De miljöeffekter
som är specifika för varje försvarsgren skulle sannolikt inte heller kunna
åstadkommas på ett godtagbart sätt. Ett beslut som innebär att utmstning för
produktion av film, video- och ljudmedier inle bör anskaffas av försvarets
myndigheter medför onödig detaljreglering enligt chefen för armén. Chefen
förflygvapnel har funnit att flygvapnets krav inom området för intern
television (ITV) inte kan tillgodoses genom köp på öppna marknaden. Chefen för
flygvapnet förutsätter därför att nuvarande egna resurser får hållas
produktionsdugliga fram till omkring år 1985. Chefen för armén anser att
bildaleljéns organisationstillhörighet i ett läge då försvarsstab och försvarsgrensstaber
har samlokaliserats blir av underordnad betydelse. Chefen för marinen ifrågasätter
möjligheterna till totala besparingar vid en gemensam bildateljé och avstyrker
förslaget på grund a v de nackdelar det skulle innebära för marinens del. Detta
gäller oavsett om stabernas publikations- och läromedelsenheter kommer att
lokaliseras samlat eller inte.
Cheferna för armén, marinen ochflygvapnet motsätter
sig en o m I o k a I i -sering av publikations- och läromedelsverksamhelen från
Stockholm. Chefen för armén framhåller att publikations- och läromedelsverksamheten
är en integrerad del av försvarets ledningssystem och understryker betydelsen
av att publikations- och läromedelsenheterna lokaliseras samlat med
sakenheterna i Stockholm. Flera remissinstanser uttalar sig mot en
omlokalisering av redaktionen för tjänstemeddelanden för försvarsmakten och
försvarets bok- och blankettförråd, främsl mot bakgrund av behovet av nära
kontakter med de viktigaste sakinstanserna samt de kostnadsökningar som skulle
bli följden av en omlokalisering. De regionalpolitiska synpunkterna bör fö en
avgörande betydelse för lokaliseringen av försvarets bok- och blankettförråd
menar FUipstads kommun. Kommunen
Prop.
1977/78:63 74
framhåller
att en lokalisering av förrådet till Filipstad ärett ur regionalpolitisk
synvinkel relativt billigt sätt att stärka sysselsättningen i kommunen.
Dessutom anses att en lokalisering till Filipslad är ett fullgott militärt
alternativ och att kostnadsjämförelsen mellan olika lokaliseringsalternativ bör
revideras. Även länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att en omlokalisering
av bok- och blankeltförrådei lill Filipslad är en angelägen ålgärd.
5
Föredraganden 5.1 Bakgrund m. m.
Det militära försvarets nuvarande
ledningsorganisation på central nivå bygger i allt väsentligt på de riktlinjer
som drogs upp av 1958 års försvarsledningskommitté och 1960 års
försvarsledningsutredning. Grundtankarna i den organisation som statsmakterna
beslutade om (prop. 1961:109, SU 1961:90, rskr 1961:258) innebär i stort att
överbefälhavaren i fred direkl under regeringen är ansvarig för operativt
krigsförberedelsearbete, långsiktsplanering och avvägningar inom det militära
försvaret samt i krig för den operativa verksamheten. Överbefälhavaren biträds
av försvarsstaben. De förbandsproducerande funktionerna - utbildning, taktik,
utrustning, organisation, personal och mobilisering - ligger, direkt under
regeringen, på försvarsgrenscheferna som härvid biträds av var sin
försvarsgrensstab.
Med hänsyn till kostnadsutvecklingen är det nödvändigt
att så långt det är möjligt begränsa sådana kostnader för försvarsmaktens
fredsadministralion som inte direkt bidrar till försvarseffekten. Det är därför
angeläget alt söka minska kostnaderna även för den fredstida
ledningsorganisationen. Mol denna bakgmnd tillkallades försvarsmaktens
ledningsutredning år 1974.
Ett annat motiv var att ledningsorganisationen
behövde anpassas till det nya system för planering och budgetering som infördes
i försvaret den I juli 1972 (prop. 1970:97,SU 1970:206, rskr 1970:420). En av
gmndtankarna i detta system, som numera kallas försvarels planerings-och
ekonomisystem, är att ökad vikt skall läggas vid alt ange de långsiktiga målen
för försvaret så att dessa i högre grad än tidigare kan vara vägledande vid
planering och genomförande av verksamheten. Systemet förutsätts leda till ökad
effektivitet, bl.a. genom en ökad decentralisering av beslutsbefogenheter i
hela försvarsorganisationen.
Försvarsmaktens ledningsutredning har lämnat
förslag till bl.a. ny organisation av de centrala staberna inom del militära
försvaret. Förslagel innebär att den nuvarande organisationen i huvudsak
behålls, att staberna och försvarets materielverk var för sig får en mer samlad
lokalisering och att vissa förändringar sker i ansvarsförhållandena mellan
bl.a. försvarsstaben och försvarsgrensstaberna. Förslaget innebär också att
antalet anställda inom de centrala staberna skall kunna minskas med omkring
260.
Uiredningen
lämnar vidare förslag om lekmannainflytande inom det
Prop.
1977/78:63 75
militära
försvarets centrala ledning, vissa personalkårfrågor, utveckling av
informationssystem och intern administration. Utredningen berör också vissa
konsekvenser i fråga om försvarets planerings- och ekonomisystem.
Ledningsutredningen kommer senare att lämna förslag
om ledningsorganisationen på högre regional nivå.
Som en bakgmnd till mina ställningstaganden i
organisationsfrågorna berör jag först den allmänna ekonomiska
planeringssituationen inom försvarsmakten. Därefter tar jag upp utvecklingen av
försvarets planerings-och ekonomisystem och redovisar min allmänna syn på
ledningsförhållandena inom försvarsmakten innan jag går in på de aktuella
organisationsfrågorna.
Behovet av besparingar är mycket stort inom hela
den militära organisationen. Den centrala och högre regionala organisationens
omfattning måste granskas mot bakgrund av detta förhållande.
Stora ansträngningar har gjorts för att minska
personalkostnaderna inom försvaret. Bl. a. har antalet anställda minskat med
omkring 3 000 sedan år 1972. Minskningen har varit anlalsmässigt störst på
lokal och lägre regional nivå med totalt ca 2 000 anställda. Vid de centrala
och högre regionala myndigheterna har minskningen under samma tid varit ca 1000
anställda.
Trots de betydande personalminskningarna har
lönekostnadernas andel av försvarets totala ekonomiska ram ökat från ca 32 % år
1972 till ca 36 % är 1976. Det finns uppenbara risker för att denna utveckling
kommer att fortsätta. Detta medför i så fall att utrymmet för att anskaffa
materiel m. m. samt genomföra utbildning och annan angelägen verksamhet kommer
att minska ytteriigare, vilket återverkar på krigsförbandens kvalitet och
kvantitet. För att möta denna ogynnsamma utveckling måste besparingsåtgärder
vidtas inom hela organisationen. Det finns emellertid vissa gränser för hur
långt personalminskningarna kan drivas. De lokala förbanden svarar för
utbildningen av de värnpliktiga och har det omedelbara ansvaret för
mobiliseringsförberedelserna. Verksamheten inom denna del av organisationen
påverkar därför ytterst beredskapen och krigsdugligheten hos krigsförbanden
och bör prioriteras. De fortsatta personalbesparingarna bör därför i ökad
utsträckning genomföras vid myndigheter i den centrala och högre regionala
organisationen. Detta bör i sin tur medföra att beslutsbefogenheter i större
utsträckning förs över till myndigheterna på lägre regional och lokal nivå,
vilket också bör öka effektiviteten och skapa förutsättningar för de anställda att
känna ett ökat medansvar för verksamheten.
Riksdagsbeslutet
år 1970 innebar att det nya planeringssystemet skulle införas utan att
organisationen ändrades. Man förutsåg dock att organisationen senare behövde
anpassas till det nya systemet. Under 1975/76 års riksmöte har riksdagen begärt
(FöU 1975/76:32, rskr 1975/76:273) en redovisning av erfarenhetema av systemet.
Jag kommer i del följande att lämna en sådan. Jag anser att en av de viktigaste
erfarenhelerna från tillämpningen av det
Prop.
1977/78:63 76
nya
planerings- och ekonomisystemet är alt del måste fungera som ett samlat
ledningssystem för all fredstida verksamhet inom försvaret. 1 vissa hänseenden
är detta emellertid ännu inte fallet. För att erhålla de posiliva effekter som
förutsattes i 1970 års riksdagsbeslut är det också nödvändigt att
organisationen är anpassad lill ledningssystemet.
Föratt åstadkomma den nödvändiga samordningen
mellan ledningsprinciper och organisation hade det varit naturiigt att se över
hela den centrala och regionala ledningsorganisationen i ett sammanhang. Detta
har emellerUd av praktiska skäl inte varit möjligt. I en första etapp har den
centrala stabsorganisationen samt den principiella ansvarsfördelningen dels på
central nivå, dels mellan central och högre regional nivå setts över. Förslag
om förändringar i dessa avseenden läggs fram nu. Även vad gäller övriga
centrala myndigheter är det nödvändigt att redan nu vidta vissa åtgärder så all
alla centrala myndigheter kan samordna sin verksamhel efter samma
lednings-metoder. Jag återkommer lill denna fråga längre fram. Samtidigt pågår
utredningsarbete beträffande den högre regionala organisationen. Jag räknar med
att lägga fram förslag om denna om några år. Den lägre regionala och lokala
organisationen har nyligen setts över och i samband därmed anpassats till de
nya ledningsprinciperna.
5.2
Försvarsmaktens ledning
I del nya ledningssystemet indelas verksamheten på
myndighetsnivå i tre huvudfunktioner, nämligen en operativ funktion, en
programfunktion och en produktionsfunktion.
Den operativa funktionen skall i fredstid genom det
operativa krigsförberedelsearbetet förbereda användningen av krigsförbanden
efter mobilisering. Funktionen utövas under regeringen av överbefälhavaren och
under denne av militärbefälhavarna.
Programfunktionen
inriktar och samordnar produklionen av krigsförbanden. Den formulerar mål för
programmen, fördelar resurser och följer upp resultaten. Programfunktionen
utövas under regeringen av överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna.
Ledningsutredningen kallar överbefälhavarens programroll för
avvägningsfunktionen. Försvarsgrenschefemas motsvarande verksamhet benämns
förbandsproduktionsledning. För egen del anser jag att dessa verksamheter är
delar av programfunktionen på olika nivåer.
Produktionsfunkiionen ansvarar för all de mål som
anges av programfunktionen uppfylls. Den disponerar de resurser som behövs och
svarar för att produktionen genomförs på ett rationellt sätt. Produktionen
utförs huvudsakligen av försvarsgrenarna när det gäller
mobiliseringsförberedelser, utbildning av anställda och värnpliktiga m. m.,av
försvarets materielverk närdet rör anskaffning av materiel och av
fortifikationsförvaltningen när det gäller anskaffning av byggnader och mark.
Produktionsmyndigheterna är ansvariga direkt inför regeringen.
Prop.
1977/78:63 77
Utöver de nämnda huvudfunktionerna finns en
särskild funktion, den s. k. fackfunktionen, för verksamhet som berör fiera
program eller produktionsområden och som kräver speciell kompelens. Exempel på
sådana fackfunktioner är hälso- och sjukvård, förrådsverksamhei,
materielunderhåll och förplägnad. Det mest utmärkande för dessa verksamheter är
att de ingår som delar i den produktion som produktionsmyndigheterna har ansvar
för. Fackmyndigheterna,!, ex. försvarets sjukvårdsstyrelse närdet rör hälso-och
sjukvård, skall genom anvisningar, allmänna råd m. m. påverka de målformulerande
och producerande myndigheterna så att de inlressen som fackmyndigheterna
representerar blir tillgodosedda i lämplig utsträckning. Fackmyndigheterna har
inför regeringen ansvar för att så blir fallet.
Arbetet med att införa del nya systemet och anpassa
del till vunna erfarenheter har sedan år 1970 letts av särskilda
ledningsgrupper. Dessa har bl. a. utvecklat principerna för den långsikliga
försvarsplaneringen. 1 arbetet har också ingått att utveckla metoderna föratt
formulera mål för produktionen liksom för att bestämma i vilken grad dessa mål
har nåtts. Ledningsgruppernas arbete har avslutats hösten 1977 med promemorian
(Ds Fö 1977:5) Försvarets planerings- och ekonomisystem (FPE) - Utveckling och
principer.
Det har också ingått i ledningsgmppernas uppgifter
att efter hand omsätta sitt utvecklingsarbete i konkreia beslämmelser. Därför
finns det f n. vissa områden där tillämpningarna enligt principerna i
ledningssystemet inte stämmer överens med myndigheternas instruktioner eller
vissa andra bestämmelser. I regleringsbreven har därför åriigen sedan år 1972
angetts att de nya regler som beror på det nya systemet gäller framför de
instruktioner m. m. som regeringen har utfärdat tidigare. Dessa förhållanden
har lett till vissa oklarheter när det gäller att tillämpa systemet. Det är
därför angeläget att ändra myndigheiernas instruktioner m. m. så alt de är
anpassade till det nya ledningssystemels principer. Jag avser att lämna förslag
om detta till regeringen senare.
Allmän enighet råder om att de grundläggande
principerna i systemet rörande målstyrning och decentralisering av
beslutsbefogenheter är lämpliga. Dessa principer bör därför enligt min mening
gälla vid den fortsatta tillämpningen av systemet. Den tidigare berörda
rapporten kan ses som en beskrivning av systemets gmnder. Det är enligt min mening
nödvändigl att den fortsatta tillämpningen av systemet sker på ett enklare säll
än f n. En koncentration måste ske till de väsentligaste frågoma. Förenklingar
- bl. a. i fråga om vissa redovisnings- och rapporteringsrutiner - måste göras.
Principen om ökad långsiktighet i planeringen har i
allt väsentligt utvecklats enligt intentionerna. Säkerhetspolitiskt och annat
underiag tas sålunda fram inom regeringskansliet och utgör grund för den
perspektivplanering som myndigheterna genomför. Härigenom säkerställs att
planeringen inriklas mol politiskt betydelsefulla frågor. Detta underlättar
statsmakternas ställningstaganden. 1970 års försvarsutredning föreslog och
Prop.
1977/78:63 78
1972
års riksdag beslöt (prop. 1972:103, FöU 1972:23, rskr 1972:309) att en
parlamentarisk medverkan i studie- och planeringsarbetets tidiga delar före
riksdagsbeslut främst borde koncentreras till den insyn som riksdagens utrikes-
och försvarsutskott för genom fortlöpande orienteringar om arbetets inriktning
och resultat. Man uteslöt emellertid inte medverkan i form av parlamentariskt
sammansatta försvarsutredningar. 1 samband med 1977 års försvarsbeslut har -
liksom tidigare - den senare metoden utnyttjats och samtliga berörda är ense om
att detta har varit lämpligt. Givetvis kan formerna för pariamenlarisk
medverkan behöva anpassas till rådande förhållanden. Inför det försvarsbeslut
som förutsesår 1982 bör den enligt min uppfattning ske i form av en
försvarskommitté. Riksdagen har vid 1976/77 års riksmöte (FöU 1976/77:13, rskr
1976/77:311) uttalat att den pariamentariska granskningen av det underlag som
myndighelerna tar fram bör börja på ett tidigare stadium än hittills för att
bl.a. skapa bättre möjligheter till parlamentarisk påverkan i beslutsprocessen.
Även den allmänna debatten i försvarspolitiska frägor bör härigenom stimuleras.
Jag kommer under nästa år att föreslå regeringen att en försvarskommitté
tillkallas.
Erfarenheterna från att ta fram underiag inför ett
försvarsbeslut men också frän arbetet med att genomföra ett sådant beslut visar
att det behövs ett omfattande studie-, sammanställnings- och värderingsarbete i
överbefälhavarens stab. Det underlag som lämnas till överbefälhavaren från
försvarsgrenschefer och övrig berörda är ofta till sin natur sådant att
fortsatt utredningsarbete behövs. Försvarsmaktens ledningsutredning har kommit
lill samma uppfattning i sin beskrivning av det som utredningen kallar
avvägningsfunktionen. Jag förordar därför att överbefälhavarens roll som
övergripande programsamordnare stärks. Ett uttryck för detta bör, som
försvarsmaktens ledningsutredning har föreslagit, vara att enbart en
programplan sänds in till regeringen och att denna plan upprättas av
överbefälhavaren. Det underiag som centrala myndigheter f n. lämnar till
regeringen rörande den långsiktiga utvecklingen inom resp. myndighet bör kunna
arbetas in i deras anslagsframställningar. Genom denna omläggning kan antalet
dokument begränsas och arbetet vid de centrala staberna och gemensamma verken
minskas.
Jag har därmed beröri överbefälhavarens
programroll. Försvarsgrenschefernas roll som programmyndigheter för sina
krigsförband har vid tillämpningen av försvarets planerings- och ekonomisystem
uppfatlats som naturiig av alla berörda parter och stämmer väl överens med
tidigare syslem. Den ökade betoningen på krigsförbanden har här fått en lämplig
form. Jag anser därför, liksom ledningsutredningen, att den hittills tillämpade
utformningen av programrollen är lämplig men med den ökade betoning av
överbefälhavarens övergripande programsamordning, som jag nyss har förordat.
Detta innebär att försvarsgrenscheferna, som svarar för att ta fram
krigsförbanden, vid planeringen för inriktningen i stort angiven av
överbefälhavaren. Försvarsgrenscheferna bör enligt min mening även
i fortsättningen
Prop.
1977/78:63 79
samordna
all den produktion som behövs och i planeringen fördela uppgifter (mål) och
resurser på resp. produktionsmyndigheter. Anslagsframställningar bör sändas in
till regeringen av försvarsgrenscheferna, som även i fortsättningen bör kallas
programmyndigheter. 1 arbetet med att ta fram anslagsframställningar bör
produktions- och fackmyndigheter medverka och se till att deras intressen blir
beaktade. Programmyndigheterna (försvarsgrenscheferna) bör väga alla dessa
intressen mot varandra i sin strävan att på bäsla sätt fö fram de krigsförband
som överbefälhavaren har angett. I den mån fack-och/eller
produktionsmyndigheterna anser att överbefälhavarens och/eller
försvarsgrenschefernas avvägning medför icke godtagbara konsekvenser bör detta
framföras till regeringen i överbefälhavarens programplan eller i
försvarsgrenschefemas anslagsframställningar i form av särskilda yttranden.
1 detta sammanhang kan det vara lämpligt att någol
beröra frågan om målstyrning. Det möter numera inte några särskilda problem att
ange målen för krigsförbanden. Målen kan nu definieras så väl som behövs.
Produktionsmålen för de lokala myndighelerna, som främst gäller utbildningsuppgifter,
skall häriedas ur målen för krigsförbanden. Det har pågått ett omfattande
utvecklingsarbete på detta område. Ledningsgmppen har anfört att det nu finns
grunder för hur målen bör utformas liksom metoder för att bedöma i vilken grad
som målen har uppnåtts vid produktionen. Dessa grunder tillämpas i ökad
omfattning fr. o. m. budgetåret 1977/78. Överbefälhavaren och
riksrevisionsverket anser att det hittills bedrivna arbetet i dessa frågor
innebär klara framsteg men att det ännu återstår mycket arbete innan
målstyrningen kan fungera fullt ut inom organisationen. De framhåller . vidare
att systemet har gett betydande stadga åt planeringen och medfört ett ökat
kostnadsmedvetande. De pekar dock på att den betydelsefulla analysverksamheten
ännu inte fungerar tillfredsställande.
Jag ansluter mig till överbefälhavarens och
riksrevisionsverkets bedömningar i dessa frågor. Jag finner det nödvändigt att
det fortsatta arbetet med att föra in och tillämpa målstyrning och analysverksamhel
prioriteras, eftersom dessa komponenter är viktiga fömtsättningar för all kunna
decentralisera beslutsbefogenheter. Det är också väsentligt att dessa delarav
systemet kommer i förgmnden för intresset. Hittills har de ekonomiska
redovisningsfrågorna dominerat på ett icke avsett sätt.
Jag går nu över till att närmare utveckla de frågor
som hänger samman med produktionens genomförande.
Försvarsgrenscheferna utarbetar
anslagsframställningar mot bakgrund av överbefälhavarens direktiv och sänder in
dem direkt till regeringen. Jag vill framhålla att det är naturligt och
lämpligt att produkiionsmyndighelerna -bl. a. fortifikationsförvaltningen och
försvarets materielverk - i allt väsentligt tar fram underiagel för
anslagsframställningarna men att försvarsgrenscheferna skall ta ansvarel för
de avvägningar som måste göras beträffande mål och resurser. Sedan
statsmakterna har behandlat anslagsframställningarna
Prop.1977/78:63 80
och
programplanen för försvarsmakten ges produktionsuppgifterna av regeringen
direkt till produktionsmyndigheterna i form av s. k. primäruppdrag.
Produktionsmyndigheterna ger i sin tur produktionsuppgifter till andra
myndigheter i organisationen i form av s. k. sekundäruppdrag.
När
del gäller anskaffning av försvarsmateriel, som i allt väsentligt ligger pä
försvarets materielverk, bör enligt min uppfattning en bätlre samordning komma
till stånd i fråga om försvarets uppträdande gentemot försvarsindustrin. De
försvarsindustriella frågorna har kommit att fö en mycket större, betydelse än
tidigare. En ökad samordning av anskaffningsverksamheten måste eftersträvas.
Den förstärkning av överbefälhavarens roll i den övergripande
programplaneringen, som jag nyss har förordat, bör ge fömtsättningar för en
bättre samordning av försvarsgrenarnas materielplanering och ge möjligheter
till en bättre samverkan mellan materielverkets huvudavdelningar.
Upphandling av byggnader m. m. bör enligl min
uppfattning även i fortsättningen skötas av fortifikationsförvaltningen och
dess byggnadskontor. Riksdagen har (prop. 1975/76:100 bil. 6, FöU 1975/76:32,
rskr 1975/ 76:273) godkänt riktlinjer för organisation m. m. av fortifikations-
och byggnadsförvaltningen på regional och lokal nivå. Foriifikationsförvaliningen
har i mars 1977 lagt fram förslag om detaljorganisation. Förslaget bereds f n.
i försvarsdepartementet.
Jag kommer nu in på det område där olika synsätt
mellan myndigheterna märks mest när del gäller att tolka hur principerna i
försvarets planerings- och ekonomisystem bör tillämpas. Det rör de centrala
produktions- och fackmyndigheternas förhållande till de lokala förbanden och
den produktion som dessa genomför, dvs. ulbildning och
mobiliseringsförberedelser inkl. bl. a. underhåll av krigsförbanden. Som jag
har nämnt tidigare är det på den lokala nivån som man har del omedelbara
ansvaret för krigsförbandens beredskap och krigsduglighet.
Ledningsförhållandena måste därför utformas så alt de gynnar verksamheten på
denna nivå.
Försvarsmaktens centrala förvaltningsmyndigheter,
t. ex. sjukvårdsstyrelsen och materielverket, fick före tillkomsten av det nya
ledningssystemet resurser i form av anslag från regeringen för sådan verksamhet
som nu ingär i olika fack, t, ex. sjukvård och förplägnad. Även penningmedel
för underhäll och utbildning ställdes till de centrala
förvaltningsmyndigheternas förfogande. Försvarsgrenscheferna, som svarade för
krigsförbandens beredskap och krigsduglighet samt utbildning m. m., hade inte
formell beslutanderätt över de pengar som förbrukades. De var hänvisade till
att påverka förvaltningsmyndigheterna genom en anvisningsrätt. Enligt
förvaltningsreglementet för krigsmakten var det också de centrala
förvaltningsmyndigheterna som svarade för att verksamheten genomfördes med god
hushållning. Förbanden fick härigenom fiera ansvarslinjer. Den som rörde
mobiliserings-förberedelser och utbildning gick från resp. försvarsgrenschef i
förekommande fall genom militärbefälhavaren. När det gällers. k.
förvaltningsfrågor
Prop.
1977/78:63 81
gick
ansvarslinjerna på motsvarande sätt från fiera förvallningar. Dessa
ansvarslinjer togs bort när det nya systemet infördes och ersattes med en enda
ansvarslinje från resp. försvarsgrenschef (produktionsmyndighet). Därmed har
frågan uppkommit om den speciella innebörden av förvaltningsbegreppel, så som
den framgår av förvaltningsreglementet för krigsmakten, bör finnas kvar.
Överbefälhavaren har på regeringens uppdrag utrett denna fråga. Han finner att
det inte finns behov av det särskilda militära förvaltningsbegreppet och
föreslåratt det utgår. Samma uppfattning har i huvudsak samtliga centrala
militära myndigheter utom försvarets civilförvaltning, försvarets
sjukvårdsstyrelse och chefen för marinen.
Skillnaderna i uppfattning mellan överbefälhavaren
och de centrala förvaltningsmyndigheterna rör frågan om försvarets planerings-
och ekonomisystem skall anses vara ett övergripande ledningssystem eller
främst ett hjälpmedel enbart för planering och budgetering. Som jag tidigare
har anfört måsle systemet enligt min mening fungera som ett samlal
ledningssystem för all verksamhet i fred inom försvaret. De organisatoriska
ansvarsförhållandena måsle anpassas till detta.
Begreppet förvaltning inom det militära försvaret
har hittills främst avsett förnödenhetsförvaltning. Enligt min mening bör
begreppen förvaltning och förvaltningsmyndighet i princip inte ha annan
innebörd inom den militära sektorn än de har inom statsförvaltningen i övrigt.
Viss särreglering kan dock behövas, eftersom försvaret tillämpar ett särskilt
planerings- och ekonomisystem.
Försvarsmaktens centrala förvaltningsmyndigheter
har enligt förvaltningsreglemenlet och sina instruktioner skyldighet och
befogenhet att meddela föreskrifter av olika slag till lokala myndigheter. De
utövar numera inom ramen fördel nya ledningssystemet bl. a. en fackroll
gentemot de lokala myndigheterna. Den tidigare nämnda ledningsgruppen för
utveckling av del nya systemet har närmare preciserat denna fackroll genom att
bl. a. framhålla att fackmyndighet skall medverka i genomförande och
uppföljning av t. ex. produktionsteknik eller tekniskt handhavande av materiel.
Denna precisering har godtagits av överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna
men däremot inte av de centrala förvaltningsmyndigheterna. Det finns därför
anledning att utföriigt redovisa bakgrunden och de olika uppfattningar som
finns i denna fråga. Dessa motsättningar har utan tvekan verkat hämmande på
systemets tillämpning och har bidragit tiHatl systemets fördelar inte har
kunnat utnyttjas fullt ut. Det är därför angeläget att det så snabbt som
möjligt klarläggs vilka fömtsättningar som skall gälla.
Den tidigare berörda ledningsgruppen som har haft
till uppgift att utveckla ledningssystemet har genomfört omfattande
undersökningar av hur de s. k. fackmyndigheterna utövar sin påverkan mot de
lokala myndigheterna. Ledningsgruppen har därvid funnit att fackmyndigheterna
ger metodanvisningar till de lokala myndigheterna i betydande omfattning. Eftersom
dessa
6 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 63
Prop.
1977/78:63 82
anvisningar
ofta innebär en påverkan på den lokala verksamheten, som medför kostnader eller
andra betydelsefulla konsekvenser, har ledningsgruppen utfärdat föreskrifter
vars principiella innebörd är att sådana bestämmelser från fackmyndigheterna
får utfärdas endast i samråd med de centrala produkiionsmyndighelerna för
ledning och förbandsverksamhet, dvs. försvarsgrenscheferna. Motivet för detta
är främst att de senare har det samlade ansvaret för ekonomi och
produktionsresultat. Ledningsgmppen anser vidare att de bestämmelser av
fackmässig natur som måste utfärdas bör samlas och om möjligt distribueras i
samband med att de åriiga bestämmelserna för produklionen utfärdas. Detta ger
enligt ledningsgruppens uppfattning de lokala myndigheterna bättre grund för
deras arbeie och främjar effektiviteten. Ledningsgruppen framhåller också att
de erinringar som kan riktas mot försvarsmaktens centrala förvaltningsmyndigheter
beträffande deras sätt att meddela föreskrifter för de lokala myndigheterna i
lika stor utsträckning kan anses gälla även de centrala staberna. De senare
utövar nämligen, enligt ledningsgruppens mening, en alltför detaljerad styrning
av utbildningsverksamheten och personaladministrationen.
Försvarets
materielverk har på uppdrag av ledningsgruppen i en särskild utredning studerat
samarbetsformerna m. m. inom två fack med avseende främst på fackmyndighetens
relationer till program- och produkiionsmyndighelerna. Utredningen har gjorts
mot bakgrund av ledningsgruppens preciseringar av fack-, produktions- och
programansvar. Sammanfattningsvis anser försvarets materielverk att de
förulsättningar som ledningsgruppen har utgått från när det gäller att
precisera ansvar och befogenheter bl. a. för fackmyndigheter har varit
felaktiga. Enligt verkets uppfattning innebär riksdagens beslut år 1970 (SU
1970:203, rskr 1970:420) att försvarets planerings- och ekonomisystem inte
skall vara ett övergripande ledningssystem för all verksamhet inom försvaret
utan närmast gälla formerna för planering och budgetering. Materielverket anser
därför att de nuvarande myndighetsinstruktionerna bör ha företräde framför det
nya systemet. De befogenheter som de centrala förvaltningsmyndigheterna utövar
enligt sina instruktioner bör enligt materielverkets uppfattning finnas kvar
även om det särskilda militära förvaltningsbegreppet kan utgå. Materielverket
föreslår också att den av ledningsgruppen preciserade ansvarsfördelningen,
främst mellan produktions- och fackmyndigheter ändras så att den överensstämmer
med de förslag som materielverket har framfört. Försvarets civilförvaltning och
försvarets sjukvårdsstyrelse ansluter sig till den uppfaltning som företräds av
materielverket.
Mot
denna uppfattning har överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna rest starka
invändningar. De anser att det nya systemet måste vara ett övergripande
ledningssystem för styrning av all verksamhet. Detta synsätt har även förts
fram av försvarsmaktens ledningsutredning och riksrevisionsverket. Samma
grundläggande åsiktsskillnader kommer fram i remissvaren på
ledningsutredningens betänkande.
Prop.1977/78:63 83
Somjag redan tidigare har framhållil ansluterjag
mig till den uppfattning som bl. a. ledningsuiredningen, överbefälhavaren och
riksrevisionsverket har i denna fråga och som har preciserats av
ledningsgruppen. Det är enligt min mening nödvändigt att ledningsprinciperna i
försvarets planerings- och ekonomisystem tillämpas för styrning av all
fredstida verksamhet inom försvarsdepartementets verksamhetsområde. All
verksamhet måste samordnas enligt det mönster som jag har beskrivit tidigare
för att del skall bli möjligt att decentralisera beslutsbefogenheterna och fö
ökat medinfiytande för personalen. Allt detta bör i sin tur leda till ökad
arbetstillfredsställelse liksom effektivitetsvinster.
Program-,
produktions- och fackrollerna bör framgå av myndigheternas instruktioner.
Beträffande program- och produktionsrollerna kan de formuleras ganska
entydigt. När det gäller fackrollen är bilden mer komplicerad. F. n. finns ett
tiotal fack. De myndigheter som representerar dessa fack barett ansvar inför
regeringen inom sina resp. områden. Samarbetet mellan fackmyndigheterna och
program- och produkiionsmyndighelerna bör regleras på det sätt som jag har
beskrivit tidigare. Så länge som fackmyndigheterna anser att deras fack
tillgodoses på ett rimligt sätt i detta samarbete behöver de inte utnyttja sin
rätt och skyldighet att rapportera till regeringen. Detta är gmnden för
fackmyndigheternas ställning. Men det innebär också att den direkta
kommunikationen mellan fackmyndigheterna och regeringen blir liten om
verksamheten inom resp. fack fungerar på det sätt som har avsetts. Detta har
ibland tolkats så att fackmyndigheternas ställning har försvagats jämfört med
vad som var förhållandet före år 1972. Jag kan inte finna att så är fallet om
fackmyndigheterna spelar sin roll på ett riktigt sätt. Däremot har formerna förändrats.
Det bör ocksä beaktas att försvarets planerings- och ekonomisystem förutsätter
att fackmyndigheterna utarbetar planer för hur de anser att verksamheten bör
utvecklas på ett så rationellt sätt som möjligt inom resp. fack. Dessa planer
tillställs såväl regeringen som : program- och produktionsmyndigheterna. Vidare
skall fackmyndigheterna lämna en redovisning av genomförd verksamhet inom resp.
fack. Dessa planer och redovisningar avses dock inte tas in varje år, utan vid
behov.
Vilka fack som bör finnas i framtiden kommer att
ses över i samband med att myndigheternas instruktioner omarbetas. Likaså måste
omfattningen av fackmyndigheternas ansvar bestämmas samt, i vi.ssa fall, hur
fackmyndigheterna skall utöva sitt ansvar. Det senare gäller främst skyldigheten
och rätten att meddela föreskrifter för olika myndigheler i försvarsorganisationen.
Enligt min mening bör huvudregeln vara att sådana föreskrifter får utfördas
endast med program- och produktionsmyndigheternas samtycke. Detta leder enligt
min uppfattning till att kraven på effektivitet i program- och
produktionsmyndigheternas verksamhet kan ställas högre än vad som eljest blir
fallet och ökar förutsättningarna för att utkräva ansvar för att den samlade
produktionen bedrivs ändamålsenligt.
Emellertid
finns det vissa områden där det är uppenbart att del behövs
Prop.
1977/78:63 84
tillsyns-
och kontrollorgan med befogenheter från regeringen att bl. a. meddela regler av
olika slag. Jag avser naturiigtvis sådana områden inom vilka bestämmelser
utfärdas för hela samhället eller för all staUig verksamhet. Sådana områden
berörs inte vidare här. Även om enbart försvaret berörs, kan det finnas behov
av att vissa tillsyns- och kontrollorgan får befogenheter från regeringen att
bl. a. meddela regler av olika slag. Ett exempel på detta är värnpliktsverkets
befogenheter när det gäller prövning och uttagning av värnpliktiga i samband
med inskrivning. Under det fortsatta arbetet med att utforma nya instruktioner
för myndigheterna kommer att övervägas inom vilka funktioner regeringen har
behov av tillsyns- och kontrollorgan med särskilda befogenheter.
5.3
Personalramar för det fortsatta organisationsarbetet
Jag vill nu anknyta till del som jag inledningsvis
anförde om försvarsmaktens ekonomiska planeringssituation.
Personaldimensioneringen i ledningsorganisationen bör enligt min mening i hög
grad påverkas av denna situation. Äv detta skäl är det nödvändigt att genomföra
omfattande begränsningar även i förhällande till den nuvarande planeringen, som
innehåller betydande personalminskningar. Jag vill också knyta an till del
förhållandet att ungefär samtidigt som nu aktuella organisationsändringar har
genomförts bör del vara möjligt att tillämpa en verklig målstyrning av produktionen.
Därmed har förutsättningar skapats för en långtgående decentralisering av
beslutsbefogenheterna.
De lägre regionala och lokala myndighelerna bör
enligt min uppfattning myckel snart få ett väsentligt större ansvar och också
slörre befogenheter än vad de hittills har kunnat ges. Bl. a. härigenom kan
mängden av information till och från högre ledningsnivåer minskas i det
administrativa arbetet. Enligt min uppfattning blir en sådan omställning ganska
naturiig, om de centrala och högre regionala myndigheternas personalstyrka
minskas kraftigl.
När
del gäller att fastställa personalstyrkan i en organisation är den naturliga
utgångspunkten de uppgifter som skall lösas. När det rör sig om administrativa
ledningsorgan kan omfattningen av deras uppgifter tolkas inom mycket vida
gränser. Myndigheternas ambitioner när det gäller att lösa sina
instruktionsenliga uppgifter bestäms därför främst av tillgången på personal.
Om resurserna ökar tar myndigheterna fram mer underlag och informationsflödet
till och från underiydande myndigheter ökar. Om resurserna minskar tvingas
myndigheten till en hårdare prioritering av arbetet och till en
decentralisering av beslutsbefogenheterna. Delta innebär att statsmakternas
främsta metod för att bestämma kvaliteten i den administrativa
ledningsverksamheten och graden av decentralisering i alll väsentligt är att
ange hur stora de samlade personalresurserna får vara. Omvänt tar statsmakterna
genom att bestämma resursernas omfattning också ansvar för verksamhetens
kvalitet.
Prop.
1977/78:63 85
Som bakgrund till organisationsförslagen redovisar
jag de personalbesparingar som jag anser vara nödvändiga på central och högre
regional nivå.
Det bedömda personalläget i april 1978 vid centrala
och högre regionala myndigheter framgår av följande tabell, där även nuvarande
inriktning av personalminskningarna anges.
Beräknat per-
Personal-
Personal-
sonalläge i
minsknings-
minskningsmål
april 1978
mål enligt
enligt
myndig-
överbefäl-
heternas
pro-
havarens pro-
gramplaner
för
gramplanedi-
perioden
rektiv för pe-
1978/79-
rioden 1978/
1982/83
79-1982/83
Centrala
staber
1475
-240
Beroende
av led-
Fortiflkationsförvaltning-
ningsutredningen
en och
byggnadskonto-
ren
1 230
- 50
- 50
Försvarets
materielverk
3 850
-350
-220
Försvarets
forskningsan-
stalt
1 350
-100
-100
Övriga
gemensamma
myndigheter
2110
- 50
+ 110
Högre
regionala staber
Beroende
av led-
Beroende
av led-
m. m.
ca 900
ningsutredningen
ningsutredningen
Som jag har angett tidigare behöver väsentligt
större besparingar göras hos de centrala myndigheterna än vad som har planerats
hittills. Ledningsutredningen har föreslagit en organisation av de centrala
staberna som dels innebär en nettoöverföring av ca 100 anställda med bibehållna
uppgifter till andra myndigheter, dels en besparing med ca 260 anställda i
förhållande till nuvarande organisation. Jag räknar dock med större
personalbesparingar än utredningen. För del organisationsarbete som måste
genomföras då statsmakternas principbeslut föreligger bör eftersträvas att de
centrala staberna skall minska med ca 500 anställda. Jag har härvid, liksom
utredningen, förutsatt att ca 100 anställda med sina uppgifter förs över till
andra myndigheter.
Ledningsutredningen bör i sitt fortsatta arbete med
den högre regionala nivån genomarbeta ett alternativ som innebär en minskning
med ca 150 anställda inom de högre regionala staberna samt materiel- och
verkstadsför-valtningarnas ledning i förhållande till det bedömda läget i april
1978.
Jag har nyss förordat en ökad samordning inom
försvarets materielverk när del gäller anskaffning av försvarsmateriel. Detta
bör få viss återverkan på behovet av personal. Försvarets materielverks
verksamhel i Stockholm bedrivs f n. utspridd på ett flertal platser. Jag räknar
med att den samlade
lokalisering
av verkets olika delar som bör genomföras samtidigt med alt staberna
omlokaliseras skall möjliggöra besparingar. Härutöver måste åtgärder vidtas som
ger minskningar av kostnaderna för materielverkets ledning av
materielanskaffning m. m. Det är naturligt att även dessa åigärder i hög grad måste
inriktas mot minskning av antalet anställda'. Det är dock nödvändigl att
studera och la till vara även andra möjligheter när det gäller att nå
kostnadsbesparingar.
Vad jag här har angeit beträffande principer för
kostnadsbesparingar vid försvarets materielverk gäller också för övriga berörda
myndigheter.
De besparingsåtgärder somjag förordar får betydande
återverkningar för de berörda myndighetema. Jag avser föreslå regeringen att
uppdra åt dessa att under överbefälhavarens ledning lämna förslag beträffande
uppgifter, organisation m. m. mot bakgrund av de allmänna riktlinjer som jag
nyss har redovisat och redovisar i det följande.
I följande tabell sammanfattar jag de
kostnadsbesparingar som bör åstadkommas i form av den minskning av antalet
anställda som bör eftersträvas vid det utredningsarbete som, enligt vad jag
nyss har anfört, skall genomföras av berörda myndigheter. Minskningarna av
antalet anställda utgår från det bedömda personalläget i april 1978.
Centrala
staber
Fortiflkationsförvaltningen och byggnadskontoren
Försvarets materielverk
Försvarets forskningsanstalt
Övriga gemensamma myndigheter
Högre regionala staber m. m.
-500
-150
v
-700
-150
-200
-150
Grund för arbetet med detaljorga-ganisation
Böi
V
vara genomförd före år 1985
Grund för ledningsutredningens fortsatta arbete
De kostnadsbesparingar, främst i fråga om personal,
som enligt min mening bör genomföras på central och högre regional nivå är
omfattande. De är nödvändiga för att skapa ekonomiskt utrymme för att anskaffa
materiel och genomföra utbildning. De bör också leda lill all det blir möjligt
att i viss utsträckning tillföra utbildningsfunktionen militär personal från
central och högre regional nivå i överensslämmelse med de starka
rekommendationer som 1974 års försvarsutredning har gett. Jag är medveten om
att det härvid kan uppstå praktiska problem, eftersom del organisatoriska
underlag som utnyttjades år 1971 i samband med höjningen av pensionsåldern för
viss militär personal i viss ulslräckning ändras genom de åtgärder av
organisatorisk art somjag nyss har förordat. De problem som kan uppstå bör
lösas när de praktiska möjligheterna att föra över militär personal från
central och högre regional nivå till utbildningsfunktionen kan överblickas mer
konkret än f n.
Prop.
1977/78:63 87
Jag har nyss angett att de lägre regionala och
lokala myndigheterna mycket snart bör få ett väsentligt större ansvar och
därmed också större befogenheter än de har kunnat ges hittills. Organisationen
vid dessa myndigheter har nyligen setts över. När erfarenheter har erhållits av
denna organisation och då konsekvenserna för de lägre regionala och lokala
myndighelerna av uppgifts-och organisationsändringarna vid de centrala och
högre regionala myndigheterna kan överblickas kan justeringar i den lägre
regionala och lokala organisationen behöva vidtas.
5.4
Organisationsförslag
Ledningsutredningen har studerat försvarsmaktens
indelning i försvarsgrenar och därvid funnit att försvarsgrenarna bör finnas
kvar som organisalion för att producera krigsförband. Utredningen har särskilt
prövat att föra över kustartilleriet till armén och luftvärnet lill fiygvapnei
men har inte funnit skäl att förorda en sådan förändring. Jag delar
utredningens uppfattning att försvarsmaktens nuvarande indelning i
försvarsgrenar bör bestå.
Ledningsuiredningen har studerat tio olika förslag
till organisation av de centrala staberna. Två av alternativen, benämnda A 1
och C 1, har behandlats mer ingående än de andra.
Alternativ A 1 innebär att nuvarande uppdelning på
fyra myndigheter bibehålls. Uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan
överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna ärenligt detta alternativ i huvudsak
densamma som i dag. Överbefälhavaren leder sålunda under regeringen den
operativa verksamheten och underrätlelsetjänsten och svarar för den
övergripande avvägningen samt inriktningen och samordningen av
förbandsprodukiionen. Försvarsgrenscheferna svarar var och en inom sitt område
under regeringen för ledningen av förbandsproduktionen som helhet och för de
båda verkställighetsfunktionerna utbildning och fackmässiga
mobiliseringsförberedelser. Till fackmässiga mobiliseringsförberedelser hänför
utredningen bl. a. underhåll av anläggningar och förrådsställd materiel,
fördelning av nytillförd materiel, krigsplacering av personal m. m.
Alternativ C 1 innebär att alla ledningsfunktioner
utövas av överbefälhavaren. Nuvarande försvarsstab och försvarsgrensstaber
förs samman till en myndighet som utredningen kallar högkvarteret.
Överbefälhavaren är chef för högkvarteret, som är hans beredningsorgan och som
biträder honom vid ledningen av försvarsmakten. Försvarsgrenscheferna ersätts
av s. k. generalinspektörer, som är chefer för var sin stab för ledning av
förbandsproduktion och utbildning i del gemensamma högkvarteret.
Det som i första hand skiljer de båda alternativen
från varandra är beslutsprocessens utformning och de förvaliningsrätlsliga
förhållandena mellan olika delar av organisationen på central och i någon mån
på regional
Prop.
1977/78:63 88
nivå.
Däremot är organisationen inom myndigheterna praktiskt taget densamma i båda
alternativen. De olikheter som finns beror på att det finns större möjligheter
att skapa beredningsenheter som är gemensamma för alla staberna i alternativ C
1.
Utredningen
förordar alternativ A 1 och anser alt alternativet väl tillgodoser de krav som
i dag kan ställas på försvarsmaktens centrala ledning. Det tillgodoser i allt
väsentligt överbefälhavarens behov av att styra och inrikta försvarsmaktens
verksamhet. Utredningen ser vissa nackdelar med den mycket starka ställning som
överbefälhavaren skulle få i alternativ Cl. Ledningsutredningen har därför
funnit att försvarsgrenschefernas fristående ställning i alternativ A 1 ger
bättre förutsättningar för en öppen och mångsidig försvarsdebatt.
Som
min företrädare anförde i direktiven till ledningsutredningen är målet för
utredningen att göra arbetet i fred inom staberna så effektivt och
kostnadsbesparande som möjligt, varvid möjligheterna till personalminskningar
skall tas till vara. Alternativ C 1 bör enligt utredningen och fiera
remissinstanser kunna ge större besparingar än alternativ A 1. Utredningen
framhåller dock att skillnaden mellan alternativen i detta hänseende är liten.
Försvarets rationaliseringsinstitut anser att de besparingar som är möjliga i
alternativ C 1 bör tas till vara också vid val av alternativ A 1. Som jag har
anfört lidigare anser jag att det inte går att entydigt bestämma hur stor
personalstyrka som behövs vid ett ledningsorgan. Ambitionsnivån i
ledningsverksamheten måste regleras av statsmakterna främst genom att ange de
totala personalresurser som skall ingå i ledningsorganen. Jag har därvid räknat
med mindre personalstyrka i alternativ A 1 än vad ledningsutredningen har
gjort. Alternativet har fördelar i fråga om beslutsprocessens utformning. Jag
vill dessutom särskill understryka betydelsen av att olika åsikter om
försvarets utformning bereds möjlighet att komma till uttryck. Mot denna
bakgrund förordar jag alternativ A 1.
I
sina överväganden har utredningen vägt in olika lokaliseringsmöjligheter. Fyra
alternativ har belysts. Alternativ 1 innebär att staberna och försvarets
materielverk samlas lill en byggnad. Alternativ 2 går ut på att
stabsorganisationens huvuddel samlas till Bastionen vid Lidingövägen och
försvarets materielverks huvuddel till Tre Vapen på Gärdet och frihamnsområdet.
Alternativ 3 medför att resp. försvarsgrensstab samgrupperas med motsvarande
huvudavdelning i försvarets materielverk. Arméslaben och huvudavdelningen för
armémateriel lokaliseras till Bastionen samt marin-och fiygstaberna och större
delen av huvudavdelningarna för marin- och fiygmateriel samlas till Tre Vapen.
Försvarsstaben förläggs till militärstabsbyggnaden och återstående delar av
försvarets materielverk grupperas i frihamnsomrädet, AlternaUv 4 innebäratt
till Tre Vapen samlas huvuddelen av stabsorganisationen, försvarets
materielverks centrala ledning och från varje huvudavdelning chef, planering,
"vapenbäraravdelning" (fordons-.
Prop.
1977/78:63 89
fartygs-
och fiygplanavdelningarna) samt inköpsavdelning. Återstående delar av
stabsorganisationen lokaliseras lill militärstabsbyggnaden medan försvarets
materielverk disponerar Bastionen och frihamnsområdet för sina övriga delar.
Utredningen
föreslår att alternativ 2 genomförs men anser att möjligheten att på längre
sikt samla både staberna och försvarets materielverk i en gemensam anläggning
genom utbyggnad av Bastionen i enlighet med alternativ I bör tas till vara.
Samtliga
remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga anser att alternativ 1 är att
föredra på lång sikt. Överbefälhavaren och försvarets materielverk menar
dessutom att det bör genomföras snarast. Chefen för armén vill inte motsätta
sig alternativ 2, om hela arméstaben kan samlas, medan cheferna för marinen och
flygvapnet hävdar att alternativ 3 bör väljas som ett försia steg mot
alternativ 1. Riksrevisionsverket tillstyrker alternativ 2 och anser att
alternativ 3 dels konserverar isoleringen av resp. försvarsgren, dels hindrar
samordningen inom materielverket. Försvarels rationaliseringsinstitut framför
liknande synpunkter.
Utredningen
har vid sin belysning av stabsorganisationen haft lill uppgift att föreslå
åtgärder som medför kostnadsminskningar för försvaret. För att åsladkomma
sådana kan olika metoder användas. Så kan t. ex. vissa lägre prioriterade
arbetsuppgifter ulgå, produktionsmetoderna ändras och funktioner med likartade
arbetsuppgifter föras samman. Utredningens förslag om en samlad lokalisering
utnyttjar den sist nämnda åtgärden. En samlokalisering av staberna och
materielverkets Slockholmsdel medför sannolikt de största besparingarna. Enligt
min mening finns emellertid nu knappast praktiska möjligheter att genomföra
della alternativ. Mot denna bakgrund förordar jag att staberna lokaliseras till
Bastionen och materielverket till Tre Vapen.
Med
hänsyn till den ekonomiska situationen är det som jag tidigare har anfört
nödvändigt att minska antalet anställda i den centrala ledningsorganisationen
mer än vad utredningen har föreslagit. På grund härav kan del bli nödvändigt
att frångå utredningens förslag till detaljorganisation. Det bör ankomma på regeringen
att besluta om denna. Mina förslag till stabsorganisation redovisas därför på
ett mindre detaljerat sätt än vad utredningen har gjort.
Ledningsuiredningen konstaterar alt
överbefälhavaren under de senaste decennierna i allt större omfattning fått
ansvaret för avvägning, planering och ekonomi, varigenom de operativa frågorna
riskerar att komma i skymundan. Uredningen anser att detta måste förhindras.
Jag har tidigare anfört att överbefälhavarens roll som övergripande
programsamordnare bör förstärkas. Detta innebär emellertid inte att de
fredstida, frågorna får tillåtas ta överhanden i försvarsstaben.
Överbefälhavaren har två huvuduppgifter, nämligen att leda den operativa
verksamheten i krig och fred och att leda
Prop.
1977/78:63 90
försvarsmaktens
ulveckling, dvs. att ulöva den övergripande ledningen av förbandsproduktionen.
Utredningen
föreslåratl överbefälhavarens stab delas i två stabsdelar. Den ena skall svara
för ledning av operativ verksamhet och underrättelsetjänst och den andra för
planering och personal. Direkt under överbefälhavaren leder chefen för den
operativa staben den operativa verksamheten och underrättelsetjänsten samt
svarar för de operativa stabernas krigs- och fredsorganisation, beredskap m. m.
Chefen för planerings- och personalstaben svarar direkt under överbefälhavaren
för den övergripande avvägningen inom försvarsmakten samt inriktningen,
samordningen och uppföljningen av förbandsproduktionen. Chefen för planerings-
och personalstaben svarar också för informationstjänsten och den interna
administrationen. Samordningen mellan de två stabsdelarna säkerställs enligt
förslaget dels genom att båda stabscheferna bör vara närvarande när principiella
frågor skall föredras för eller diskuteras med överbefälhavaren, dels genom alt
samarbetel i vissa väsentliga frågor regleras i arbetsordningen. Utredningen
föreslär alt överbefälhavarens stab kallas överkommandot.
Remissinstanserna - med undanlag av chefen för
marinen - har inle något att erinra mot den föreslagna sammansättningen av
överbefälhavarens stab. Chefen för marinen hävdar att även andra alternativ
borde ha belysts. Ett fiertal remissinstanser understryker vikten av samordning
mellan de två stabsdelarna och yrkar på att en särskild funktion tillförs
staben för bl. a. denna uppgift.
Jag
kan i allt väsentligt biträda utredningens förslag, som innebär att
överbefälhavarens möjligheter stärks både när det gäller att leda den operativa
verksamheten och att utöva en övergripande planering och samordning i
förhållande till försvarsgrenarna. 1 överbefälhavarens stab bör de av utredningen
föreslagna stabsdelarna för operativ verksamhet och underrättelsetjänst resp.
planering och personal ingå. Beträffande de två stabsdelarna kan jag biträda
utredningens förslag att de var för sig skall vara direkt underställda
överbefälhavaren. Chefen för den operativa stabsdelen bör ha erfarenhet av
operativ ledning i den högre regionala organisationen, medan chefen för
stabsdelen för planering och personal bör ha erfarenhet av kvalificerat
planeringsarbete. Jag anser i likhet med utredningen och vissa remissinstanser
att samordningen mellan de båda stabsdelarna måste säkerställas och finner att
detta kan tillgodoses genom lämpligt utformade interna arbetsrutiner. Jag
anser dessutom att överbefälhavarens stab alltjämt skall kallas försvarsstaben.
Stabsdelarna bör i allt väsentligt innehålla de funktioner som har föreslagits
av ledningsutredningen.
Ledningsutredningen föreslår att överbefälhavaren
skall medverka i den av regeringen ledda strategiska underrättelsetjänsten,
leda den operativa och taktiska underrättelseljänsten och dessutom svara för
bearbetning av operativa och taktiska underrättelser. Han skall också inrikia
och samordna
Prop.
1977/78:63 91
den
tekniska underrättelsetjänsten. Överbefälhavaren skall även leda säkerhetstjänsten
inom försvarsmakten. Underrättelse- och säkerhetstjänsten samt försvarsattachéerna
hålls samman i en underrättelseenhet. Chefen för underrättelseenheten föreslås
lyda direkt under chefen för den operativa staben. Utredningens förslag innebär
att försvarsgrensstabernas resurser för bearbetning förs över till överbefälhavarens
stab.
Överbefälhavaren
biträder i huvudsak utredningens uppfattning, medan försvarsgrenschefema är
tveksamma till att resurserna för underrättelsetjänsten minskar vid
försvarsgrensstaberna.
Jag
delar utredningens syn på överbefälhavarens uppgifter avseende
underrättelsetjänsten och utredningens uppfattning att underrättelseresurserna
kan utnyttjas effektivare om de samlas till överbefälhavarens stab. Detta
gäller främst de nuvarande bearbetningsresurserna vid försvarsgrensstaberna.
Försvarsgrensstabernas underrällelseresurser bör begränsas till vad som är
oundgängligen nödvändigt för att bedöma det egna underrättelsebehovet och
ställa härav föranledda krav på överbefälhavarens underrättelseorgan.
1974
års underrätlelseutredning föreslog i sitt betänkande (SOU 1976:19) Den
militära underrättelsetjänsten att de uppgifter i fråga om underrättelsetjänstens
ledning och samordning, som chefen för sektion 2 i försvarsstaben f n. svarar
för, skulle föras över till en ny befattning i staben. Den nya befattningen,
som underrättelseutredningen kallade underrättelsechef, borde placeras på samma
nivå som chefen för försvarsstabens operationsledning. Utredningen föreslog
vidare att överbefälhavarens enhet för inhämtning av underrättelser med s. k.
särskilda medel ("IB") borde inordnas i försvarsstaben. Både
bearbetningsenheten i försvarsstaben och den särskilda enheten borde, enligt
underrättelseutredningen, underställas underrättelsechefen. På grundval av
underrättelseuiredningens förslag lade regeringen i prop. 1975/ 76:189 fram
förslag om insyn i och kontroll av den militära underrätlelsetjänsten. Bl. a.
föreslogs att en underrättelsenämnd skulle inrättas. Riksdagen (FöU 1975/76:40,
rskr 1975/76:376) beslutade i enlighet med förslagen. 1 propositionen anförde emellertid
min företrädare att de organisatoriska frågorna borde övervägas av
försvarsmaktens ledningsutredning. Så har också skett utom i ett avseende.
Enligt de tilläggsdirektiv som den föregående regeringen gav
ledningsutredningen i juni 1976 skulle det inte ankomma pä utredningen att
överväga den särskilda enhetens ("IB") anknytning till
försvarsstaben. Ledningsutredningen har därför inte heller tagit slällning till
om denna enhel bör underställas samma chef som leder underrättelseljänsten i
överbefälhavarens stab.
Jag delar underrättelseutredningens uppfattning att
den särskilda enheten bör knytas närmare till försvarsstaben. Chefen för
underrättelseenheten i försvarsstaben bör leda verksamheten vid den särskilda
enheten. Underrättelseenhetens chef blir härigenom den under överbefälhavaren
närmast
Prop.
1977/78:63 92
ansvarige
för den särskilda underrättelseverksamheten. Då denne tjänsteman i
försvarsslaben kommer att stå i öppen personalförteckning tillgodoses
riksdagens beslul beträffande öppen redovisning av underrättelsetjänstens
ledning.
Underrällelsechefen
i försvarsstaben bör lyda under chefen för stabsdelen för operativ verksamhet
och underrättelsetjänst i fråga om underrättelsetjänstens ledning och inriktning
samt bearbetning av underrättelser. När det gäller verksamheten vid den
särskilda enheten bör han vara föredragande direkt för överbefälhavaren. 1
detta sammanhang vill jag erinra om konstitutionsutskottets uttalande (KU
1974:22 s. 11) att det är av vikt att försvarsministern fortlöpande hålls
orienterad om den militära underrättelsetjänstens verksamhet.
1 detta sammanhang vill jag ocksä erinra om att
försvarets underrättelsenämnd fortlöpande följer underrättelsetjänsten inom
försvarsmakten pä central och högre regional nivä. Nämndens uppgifter framgår
av dess instruktion (SFS 1976:498). Nämnden skall lämna överbefälhavaren de
synpunkter och förslag lill åtgärder som föranleds av granskningsverksamheten.
Om det behövs skall nämnden också lämna förslag till regeringen. Enligt min
mening är underrättelsenämnden ett värdefullt organ för insyn i och kontroll av
den militära underrättelsetjänsten. Den bör kunna bidra till ett ökat
förtroende för verksamheten.
Utredningen
föreslär att gemensamma beredningsenheler för mark-, byggnads- och
befästningsfrågor, vissa personalfrågor saml för frågor som rör utveckling av
ADB-baserade informationssystem tillförs stabsdelen för planering och personal.
Vad gäller informationssystemfrågorna återkommer jag senare i min
framställning.
Överbefälhavaren är inte på nuvarande
beslutsunderlag beredd alt tillstyrka en gemensam beredningsenhet för
byggnadsärenden, medan försvarsgrenscheferna avstyrker förslaget. Jag anser
att frågan om en gemensam beredningsenhet bör övervägas ytterligare i samband
med att stabernas detaljorganisation utformas och är således f n. inte beredd
att ta slutlig ställning till förslaget.
Utredningen föreslår att överbefälhavaren skall
leda personaltjänsten inom försvarsmakten. 1 samråd med berörda myndigheter och
personalorganisa-tionerskall överbefälhavaren enligt förslaget utforma en
gemensam personalpolitik för försvarsmakten. Försvarsgrenscheferna skall
enligt förslaget ansvara för personaladministrationen rörande fast anställd
militär och civilmilitär personal. Överbefälhavarens infiytande bör förstärkas
när det gäller personalplaneringen för den mest kvalificerade militära
personalen. Hans resurser för personaltjänst skall hållas samman i en
personalenhet som är direkt underställd chefen för stabsdelen för planering och
personal. Utredningen föreslår att försvarsstabens personalvårdsbyrå inordnas
i personalenheten. En stor del av befattningarna i personalenheten, inkl.
chefsbefatt-
Prop.
1977/78:63 93
ningen,
bör stå öppna även för civil personal. Personalenheten föreslås vara
beredningsenhet även för försvarsgrenscheferna när det gäller rättsvård,
arbetsmiljö och medinfiytandefrågor.
Chefen för personalenheten skall enligt
överbefälhavarens, försvarsgrenschefernas och SäCO/SR:s uppfaltning vara en militär befattningshavare,
medan statens personalnämnd och LO intar motsatt ståndpunkt. LO biträder inte
heller förslaget att inordna försvarsstabens personalvårdsbyrå i planerings-
och personalstaben. Försvarets civilförvaltning anser att en gemensam
beredningsenhet för rättsvård och allmän arbetsrätt bör ingå i civilförvaltningens
verksamhetsområde.
Jag
biträder i stort utredningens förslag i fräga om personaltjänsten. Med den
föreslagna personalenheten och genom alt nuvarande resurser för
personaladministration m. m. förs samman skapas bättre fömtsättningar bl. a.
för att åstadkomma en gemensam personalpolitik för försvarsmakten. Det är också
angeläget att försvaret tar till vara andra samhällssektorers kunnande inom
personalområdel. En del av tjänstema i personalenheten, inkl. chefstjänsten,
bör därför kunna besättas av alternativt militär och civil personal. Vad gäller
medinflytandefrågor och rättsvård inom försvaret anser jag liksom utredningen att
ansvaret bör ligga hos överbefälhavaren.
Innan
jag går över Ull att behandla organisationen vid försvarsgrenarna vill jag
något beröra fördelningen av uppgifter mellan den centrala och den högre
regionala nivån. Sålunda har ledningsuiredningen, som bakgmnd till förslaget om
den centrala ledningsnivån, granskat militärbefälhavarnas uppgifter vad avser
operativ verksamhet, mobiliseringsverksamhet och utbildningsverksamhet.
Jag delar utredningens uppfattning att den
operativa verksamheten är militärbefälhavarnas huvuduppgift och att
mobiliseringsverksamhelen dämäst är militärbefälhavamas viktigaste uppgifl.
Militärbefälhavarnas befattning med övriga delar av förbandsproduktionen får
inle inkräkta pä handläggningen av dessa uppgifter.
1 fråga om utbildningen hävdar utredningen att
militärbefälhavarna börges erforderiigt inflytande över de delar som har direkt
samband med den operativa verksamheten, krigsplanläggningen och
mobiliseringsverksamheten. Detta innebär bl. a. att militärbefälhavarna skall
leda större övningar med förband ur en eller flera försvarsgrenar. Inom marinen
och flygvapnet behöver dock mililärbefälhavarna inte ha ansvarel för ledningen
av den grundläggande utbildningen. Utredningen har ännu inte tagit ställning
till militärbefälhavarnas inflytande på gmndutbildningen inom armén.
Utredningens
syn på militärbefälhavarnas inflytande över utbildningen biträds i huvudsak av
överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna. Jag kan liksom remissinstanserna
biträda utredningens förslag om militärbefälhavarnas inflytande över
utbildningen inom marinen och flygvapnet. 1 samband med redovisningen av
utredningens andra etapp kommer jag att ta
Prop.
1977/78:63 94
ställning
lill militärbefälhavarnas inflytande på utbildningen inom armén.
Ledningsutredningen föreslår alt första
flygeskadern skall vara kvar som sammanhållet förband i fred. Eskadern skall
vara underställd överbefälhavaren men lyda under chefen för flygvapnet när det
gäller utbildning och fackmässiga mobiliseringsförberedelser. Utredningen har
emellertid t. v. räknat med att spaningsdivisionerna får samma lydnadsförhållanden
som jaktdivisionerna.
Överbefälhavaren och chefen för flygvapnet biträder
utredningens förslag i fråga om attackdivisionerna i försia flygeskadem.
Ävenjag biträder förslaget. Jag finner det angeläget att peka på divisionernas
betydelse i operativt hänseende och fördelen med att ha en likartad
organisation i fred och krig.
Jag
anser att spaningsdivisionernas lydnadsställning bör övervägas under
ledningsutredningens fortsatta arbeie. Chefen för försia fiygeskadern bör
därför t. v. behälla sitt ansvar i fräga om förbandsproduktionen för dessa
divisioner. Vidare bör spanings- och underrättelseavdelningen vid Södermanlands
flygflottilj t. v. ingå i försia flygeskaderns stab.
Ledningsutredningen
föreslår att k u s t fl o 11 a n underställs överbefälhavaren. Kustflottan är
f n. underställd chefen för marinen och finns som sammanhållet förband endast i
fred. Överbefälhavaren och chefen för marinen avvisar utredningens förslag och
anser att kustfloltans lydnadssläll-ning är ändamålsenlig och rationell.
Kustflottan är ett utbildningsförband och upplöses i händelse av krig. 1 likhet
med överbefälhavaren och chefen för marinen finner jag att kustfiotlans
nuvarande lydnadsförhållanden i fred bör beslå.
Ledningsutredningen
anser att försvarsgrensslabernas principiella organisation bör styras av
försvarsgrenschefernas två huvuduppgifter, nämligen ledning av förbandsproduktionen
som helhet samt ledning av produktionen vid underlydande enheter, dvs.
utbildning, fackmässiga mobiliseringsförberedelser och personaltjänst. Dessa
två uppgifier är enligt utredningen artskilda och mäste hållas samman var för
sig. I en försvarsgrensstab bör därför finnas en enhet som håller samman
förbandsproduktionen i sin helhet och därmed det underlag som skall lämnas
till regeringen, överbefälhavaren och sidoordnade produktionsmyndigheter. Även
den ledning av ulbildning och fackmässiga mobiliseringsförberedelser som riktar
sig nedåt i organisationen börenligt utredningen hållas samman inom en enhet.
Vidare bör en försvarsgrensstab innehålla en enhet för organisations- och
materielfrågor samt en enhet för personaltjänst. I vissa fall finns behov av
att inom en försvarsgrensstab hålla samman system eller förbandstyper tvärs
över funktionerna materiel, anläggningar, personal och utbildning. Detta kan
enligl ledningsutredningen tillgodoses genom att systemansvaret läggs hos
enheten för organisations- och materielfrågor eller genom att man har särskilda
syslemansvariga som lyder direkt under
Prop. 1977/78:63 95
stabschefen.
Det är enligt utredningen lämpligt att de systemansvariga håller samman införandel
av ny organisation, materiel, taktik m. m. på förbanden.
Remissinstanserna delar i stort utredningens
uppfattning om den principiella organisationen av en försvarsgrensstab. De
biträder även grundsynen att försvarsgrensstaberna så långt det är lämpligt bör
organiseras principiellt lika samt att en enhetlig begreppsapparat utnyttjas.
Överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna hävdar dock att man vid
tillämpningen av principorganisationen måste ta hänsyn till de olika
fömtsättningar som gäller för de tre försvarsgrensstabema.
Jag
biträder i stort utredningens förslag beträflände principorganisationen för
försvarsgrensstaberna men finner det angeläget att påpeka att underiydande
enheters krav i olika avseenden på överordnad myndighets ledning kan påverka
organisationen hos den överordnade myndigheten. Krav på likformighet mellan
stabemas organisation får enligt min uppfattning inte vara motiv för en
förändring av organisationen. Rationalitet och effektivitet måste styra
organisationsutformningen. Jag anser dock att alla tre försvarsgrensstaberna
bör innehålla en enhet för ledning av förbandsproduktionen i sin helhet.
Enheten bör kallas planeringsenhet. I dess uppgifter bör ingå bl. a. att
samordna och inrikta budgetarbetet i enlighet med vad jag har anfört Udigare om
uppgifterna för programfunktionen.
Ledningsutredningen
har föreslagit att arméstabens organisation utformas enligt förslaget till
principorganisation och därutöver tillförs enheter för tmppslagsinspektörerna,
vilka enligt utredningen bör ha ett sammanhållet ansvar för resp. tmppslag.
Vissa av truppslagsinspektöremas uppgifter föreslås bli decentraliserade. till
truppslagsskolorna, medan vissa andra uppgifter bör föras över Ull
personalenheten och enheten för organisations-och materielfrågor. Den nuvarande
FN-avdelningen föreslås ingå i personalenheten.
Chefen
för armén godtar i huvudsak organisationsförslaget men hävdar att
mobiliseringsledningen inte bör ingå i enheten för utbildningsledning utan i
enheten för organisation och materiel. Chefen för armén motsätter sig också
förslaget att minska truppslagsavdelningarna inom arméstaben. Vissa av deras
uppgifter beträffande personaladministration kan dock enligl chefens för armén
uppfattning föras över till personalenheten eller till underiydande
myndigheter.
Jag
anser att utredningens förslag till principorganisation kan ligga till grund
för arméstabens organisation. Enligt min mening bör dock FN-avdelningen inte
inordnas i personalenheten. Med hänsyn till avdelningens speciella uppgifter
och särskilda externa kontakter bör enheten lyda direkt under arméstabschefen.
Hur ledningen av de fackmässiga mobiliseringsförberedelserna och utbildningen
samt handläggningen av organisations- och materielfrågor skall inordnas i
organisationen torde få övervägas i det
Prop.
1977/78:63 96
fortsatta
utredningsarbetet. I della sammanhang bör även behovet av truppslagsinspektörer
och truppslagsavdelningar övervägas. Jag vill därvid peka på att det i dag
finns arméinspektörer knutna till militärområdesstaberna. Ledningsuiredningen
behandlar arméinspeklörerna i samband med översynen av den högre regionala
ledningen. Den verksamhet som bedrivs av armé- och truppslagsinspektörerna bör
tas upp i ett sammanhang.
1 linje med min gmndläggande uppfattning att
beslutsbefogenheterna bör föras ned i organisationen, skall de lokala
förbandscheferna ges stor frihet i valet av medel för att nå uppsatta mål i
utbildningen. Därmed bör också de resurser som f n. finns på central och högre
regional nivå för att ange metoder för utbildningsarbetet liksom för att
inspektera hur dessa tillämpas kunna begränsas avsevärt.
Utredningen har föreslagit alt marinstabens
organisation ulformas i överensstämmelse med principorganisationen för
försvarsgrensslab kompletterad med två vapenslagsavdelningar direkt under
stabschefen, en för flottan och en för kustartilleriet.
Chefen för marinen anser all starka skäl talar för
att marinstabens organisation i stället består av fem enheter, nämligen en
planeringsenhet, en organisations- och samordningsenhet, en systemenhet för
flottan och en för kustartilleriet samt en administrativ enhet.
Även jag anser att marinslabens organisation bör
avvika något från principorganisationen. Enligt min mening bör staben delas in
i fem enheter, nämligen en enhet för planering, en system- och
mobiliseringsenhet, en personalenhet samt två enheter för ledning av
utbildningen (en för flottan och en för kustartilleriet). Härtill kommer
resurser för intern administration. System- och mobiliseringsenheten skall
gemensamt för flottan och kustartilleriet ha hand om alla systemfrågor,
organisationsfrågor samt fackmässiga mobiliseringsförberedelser.
Beträffande marinens truppregister föreslår
ledningsutredningen att flottans och kustartilleriets truppregister skall
utgöra ett fristående värnpliktskontor inom värnpliktsverket.
Överbefälhavaren, försvarets
rationaliseringsinstitut och värnpliktsverket tillstyrker ulredningens förslag
att de nuvarande två marina truppregistren bryts ut ur marinstaben. Chefen för
marinen motsätter sig däremot förslagel.
När värnpliktsverket inrättades förutsattes att
truppregistreringen av värnpliktiga vid marinen t. v. skulle utföras centralt
vid marinslaben. För min del anser jag att del nu är lämpligt att avveckla den
särskilda truppregistreringen vid marinen. Personalredovisningen m. m. av
flottans och kustartilleriets värnpliktiga bör, liksom för övriga värnpliktiga,
skötas av värnpliktsverket. Det torde få ankomma på regeringen att närmare fastställa
formerna och organisationen m. m. för denna personalredovisning.
Utredningen
föreslår att flygstabens organisation utformas i
Prop.
1977/78:63 97
huvudsak
enligt principorganisalionen för försvarsgrensstaberna.
Chefen för flygvapnet ansluter sig i stort lill
utredningens förslag, men för fram vissa synpunkter på bl. a.
mobiliseringsledningens, budgetfunktionens och taktik- och
underrättelsetjänstens inplacering i staben.
Jag biträder utredningens förslag till organisation
i slorl av flygslaben. Detaljorganisationen torde fö klarläggas i samband med
det fortsatta utredningsarbetet.
Utredningen föreslåratt m i 1 i lärled n i
ngen-skall finnas kvar. Inga remissinstanser har anmält avvikande uppfattning i
denna fråga. För egen del anser jag att militärledningen spelar en viktig roll
som ett forum för överiäggningar mellan överbefälhavaren och
försvarsgrenscheferna. Militärledningen bör därför finnas kvar.
Utredningen konstaterar alt en ökad insyn från
medborgarnas sida bör kunna åstadkomma en djupare förankring av försvarsmaktens
verksamhet i samhället. Inom vissa områden med nära anknytning till andra
samhällssektorer, t. ex. personal- och utbildningsområdet, kan det ocksä
enligt utredningen vara värdefullt att tillföra försvaret civil expertis. Ett
lekmannainflytande i den centrala ledningsorganisationen bör därför
eftersträvas. Utredningen har prövat om detta infiytande bör tillgodoses genom
ett beslutande organ, ett rådgivande organ eller ett kontroll- och insynsorgan
och därvid funnit beslutande saml kontroll- och insynsorgan mindre lämpliga.
Ledningsutredningen har därför föreslagit att ett rådgivande organ, benämnt
militärrådet, inrättas. Militärrådet skall enligt utredningen vara knutet till
överbefälhavaren men även kunna ta upp frågor inom försvarsgrenschefemas
ansvarsområden.
Utredningen föreslår att militärrådet skall verka
endast i fred. Frågor om operativ verksamhel bör därför undantas från rådets
verksamhet. Även underrättelsetjänsten bör undantas eftersom en särskild
lekmannanämnd har inrättats för insyn i och kontroll av denna verksamhel.
Mililärrådet skall enligt utredningen främst behandla avvägningsfrågor och
delarav förbandsproduktionen.
Två av utredningens ledamöter, Åke Gustavsson och
Olle Göransson, har reserverat sig mol vissa av utredningens ställningstaganden
om lekmannainflytande. De anser bl. a. att överkommandot som högsta beslutande
organ i fred bör fö en styrelse.
Överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna är
tveksamma till behovet av ett lekmannaorgan, men vill inte motsätta sig att ett
rådgivande organ inrättas. LO, TCO-S och statens personalnämnd anser att
lekmannainflytandet bör tillgodoses genom en lekmannastyrelse.
I likhet med utredningen anser jag det värdefullt
med lekmannainflytande inom försvarets centrala ledning. Detärönskvärtatl
medborgarna fören ökad insyn och därmed större förståelse för den verksamhet
som bedrivs inom försvaret. Det är dessutom värdefullt om erfarenheter från
andra delar av
7 Riksdagen 1977/78. I samt. Nr 63
Prop.
1977/78:63 98
samhället
tillförs försvarsmakten. Delta motiverar enligt min mening att ett
lekmannaorgan inrättas för delar av verksamheten i fred. I frågan om
lekmannaorganel skall vara rådgivande eller utgöras av en styrelse vill jag
anföra följande. En styrelse är formellt en myndighets högsta beslutande organ.
Jag har tidigare förordat att ett alternativ med fyra myndigheter skall väljas.
Frågan är då om del skall finnas styrelser vid samtliga dessa myndigheter eller
endast hos den ledande och samordnande, dvs. hos överbefälhavaren. Enligt min
mening skulle det leda lill besvärliga besluts-förhållanden om man inrättade
styrelser vid försvarsgrenarna, eftersom dessa i allt väsentligt skall följa
direktiv och anvisningar från överbefälhavaren. Om man å andra sidan inrättade
en slyrelse enbart hos överbefälhavaren skulle denna endast indirekt få
befattning med de frågor där ett lekmannainfiytande bedöms vara mest
värdefullt, nämligen utbildnings- och personalfrågorna, vilka i alll väsentligt
handhas av försvarsgrenscheferna. Med hänsyn härtill anser jag att
lekmannainfiytandel bör tillgodoses genom ett rådgivande organ, vilket bör
knytas till överbefälhavaren och fä namnet militäriedningens rådgivande nämnd.
Med hänsyn till den vikl jag vill lägga vid att överbefälhavarens ansvar skall
vara likartat i fred och krig, delar jag utredningens synpunkt att operativ
verksamhet inte bör behandlas i nämnden. Jag vill erinra om att lekmannainflytande
pä underrättelsetjänstens område har tillgodosetts genom den
underrättelsenämnd som nyligen har inrättats. Även dessa frägor bör därför
undantas från verksamheten. Enligt min mening bör nämnden däremot behandla
avvägnings- och planeringsfrågor samt frågor av principiell art som rör
personal, utbildning och organisation. Överbefälhavaren och
försvarsgrenscheferna bör inhämia nämndens uppfattning innan de fattar beslul i
viktiga frågor inom de angivna områdena. De bör vidare informera om frågor som
är viktiga för nämndens verksamhet. Övriga ledamöler bör på eget initiativ
kunna ta upp frågor till behandling i nämnden. Överbefälhavaren och
försvarsgrenscheferna bör vara självskrivna ledamöter, medan nämnden i övrigt
bör beslå av riksdagsledamöter. Nämnden bör sammanlagt ha minst åtta
ledamöler.
Jag går nu över till vissa personalkårfrågor.
Utredningen föreslår att chefen för fortifikationskåren underställs chefen för
armén samt att cheferna för medicinal- och intendentkårerna underställs
försvarsgrenschef Vilken försvarsgrenschef som är lämpligast har utredningen
inte tagit ställning till.
Ulredningens
förslag att underställa försvarets intendentkår och försvarets medicinalkår
försvarsgrenschef tillstyrks av de instanser som har yttrat sig i frågan med undantag
av försvarets sjukvårdsstyrelse som anseratt förslaget om medicinalkåren är
otillräckligt behandlat. Sjukvårdsstyrelsen anser att nuvarande
lydnadsförhållande bör bestå.
Enligt min uppfattning finns f n. inte tillräckligt
vägande skäl för förändring av lydnadsförhållandena för dessa
personalkårchefer. 1 detta
Prop.
1977/78:63 99
sammanhang
vill jag peka på att regeringen inom kort avser alt förelägga riksdagen
proposition om en ny befälsordning för försvarsmakten. I samband med
genomförandet av en ny befälsordning är det nödvändigt att se över
personalkårfrågorna i sin helhet inom försvarsmakten.
Ledningsutredningen föreslår alt överbefälhavaren
skall svara för den övergripande planeringen för utveckling av
informationssystem inom försvarsmakten. En beredningsenhet som är gemensam för
staberna bör ingå i överbefälhavarens stab. Resurser för administration av
befintliga ADB-system börtillföras resp. sakenhet. Systemulvecklingsresurserna
föreslås bli sammanhållna vid försvarets rationaliseringsinstitut och
programmeringsresurserna vid försvarets datacentral.
Överbefälhavaren
anser, liksom utredningen, att resurser för övergripande styrning av
informationssyslemutvecklingen inom hela försvaret bör finnas i försvarsstaben,
men att förslaget måste granskas ytterligare innan beslut fallas.
Försvarsgrenscheferna delar uppfattningen all resurserna för den övergripande
planeringen och styrningen av informationssyslemutvecklingen skall finnas hos
överbefälhavaren, men hävdar att behov av egna ADB-resurser alltjämt kommer att
finnas inom varje myndighet. Utredningens förslag tillstyrks av försvarets
sjukvårdsstyrelse, försvarets rationaliseringsinstitut, riksrevisionsverket
och SACO/SR. Försvarets forskningsanstalt tar upp utredningens förslag om all
ADB-personal skall delas upp så att den mer kvalificerade
systemutvecklingspersonalen förs till försvarets rationaliseringsinstitut medan
personal som sysslar med programmering och maskinnära systemarbete förs lill försvarets
datacentral. Försvarets forskningsanstalt framhåller att en splittring av
utvecklingsresurserna inte får försvära utveckling och drift av realtidssystem,
som ofta kräver ett mer integrerat synsält. En likartad uppfattning framförs av
värnpliktsverket och försvarets datacentral.
Inom
försvaret har kostnaderna för utveckling av informationssystem ökat starkt
under de senaste åren. Stora resurser har investerats i utvecklingsarbete, men
har i många fall ännu inte gett någol produktionsresultat. Den nuvarande
organisationen har inte gjort del möjligt att ulöva en tillfredsställande
ledning och kontroll. Jag finner del därför angelägel all inför del kommande
detaljorganisationsarbelet ange min principiella grundsyn i
organisationsfrågan. Jag biträder utredningens förslag att överbefälhavaren bör
få ansvaret för den övergripande styrningen av informationssystemutvecklingen
inom försvarsmakten och alt resurser för administration av befintliga
ADB-system tillförs de enheter inom staberna som ulnyttjar ÄDB.
ADB-verksamheten är en viktig stödfunktion i
stabsarbeiel. Det måsie därför ankomma på resp. myndighet att själv bedöma
behovei av ADB-baserade informationssystem och vilka krav som skall ställas på
dessa. Myndigheterna bör också få ekonomiska resurser för utveckling av
informa-
Prop.
1977/78:63 100
tionssystem.
Delta arbete är dock inte av sådan natur att personal för systemutveckling
mäste finnas i staberna. Det väsentliga äratt utvecklingsarbetet sker sä ati
erfarenhetsutbyte främjas och dubbelarbete undviks. Om del dessutom ställs krav
på kostnadstäckning för beställda arbetsuppgifter, uppnås ett ökat
kostnadsmedvetande hos beställande myndigheler.
Mot denna bakgmnd anser jag att skäl talar för att
stora delar av försvarsmaktens systemutvecklingsresurser hålls samman som en
gemensam resurs vid försvarels datacentral. Delta bör övervägas i anslulning
till detaljorganisationsarbetet.
Beiräffande stabsorganisationens interna
administration föreslår utredningen bl. a. att en gemensam kameral enhet och
ett gemensamt förvaltningskontor för lokalanknuten administrativ service
inrättas. Den kamerala enheten och förvaltningskontoret bör ingå i en
administrativ enhet. Jap har inte någon erinran mot utredningens förslag. Den
närmare utformningen av serviceenheien torde dock få fastställas senare.
Ledningsulredningens förslag innebär
sammanfattningsvis en minskning med 257 anställda. Detta medför enligt
ulredningenårliga besparingar pä 19,3 milj. kr. i personalkostnader och 1,3
milj. kr. i köp av tjänster. Även andra kostnader kommer enligt utredningen
sannolikt att minska som en följd av personalreduceringarna. Delta gäller t.
ex. resekostnader och expenser. Hyreskostnaderna för staberna ökar däremot med
1,7 milj. kr. för år, men minskar totalt setl för försvarsmaktens myndigheler i
Stockholmsområdet. Engångskostnaderna för fiyttning och ändringar i lokalerna
uppgår till 5,1 milj. kr. Härtill kommer vissa kostnader för installation av
sambandsutruslning m. m.
Som jag tidigare har framhållit är del nödvändigt
att genomföra ytterligare personalminskningar i ledningsorganisationen. Efter
statsmakternas beslut om den centrala ledningsorganisationen m. m. mäste
detaljorganisalionen ulformas. Som jag lidigare har framhållit bör strävan
därvid vara att de centrala stabernas personal skall kunna minskas med omkring
500 anställda. Mina förslag om minskning av personalen vid staberna medför all
ombyggnaden av Bastionen kan bli av mindre omfattning än vad som tidigare har
avsetts. Delta leder lill ytterligare besparingar. Jag räknar också med all del
är möjligt att genomföra betydande personalminskningar inom försvarets
materielverk, bl. a. när verkets Stockholmsdelar i större ulslräckning än f n.
kan lokaliseras till Tre Vapen. Även inom övriga centrala myndigheter krävs
ytterligare personalbesparingar. De totala besparingarna bör därför bli
väsentligt slörre än vad utredningen har räknat med.
1 detta sammanhang finner jag det också naturligt
all la upp försvarels rationaliseringsinslitutsförslagompubl ikations- och
läromedelsverksamhelen (FRI rapport 7.76-9203 Publikations- och läromedelsverksamheten
i försvaret). Förslaget innebär i korthet följande. Samordningen av
verksamheien bör förbättras genom en delegation som knyts till
Prop.
1977/78:63 101
chefen
för armén. Resurserna vid försvarels brevskola för att ta fram läromedel
föresläs bli fördelade på försvarsgrensstaberna, vilkel innebär att brevskolan
upphör som självständig myndighet. Distribution och förrådshållning av
läromedel bör enligt förslaget ombesörjas av en central, självbärande
läromedelsdistributör medan publikationer och blanketter bör distribueras och
förrådshållas av försvarets bok- och blanketlförtåd. Förrådet bör inordnas i en
militärområdesförvaltning. Försvarets rationaliseringsinstitut har prövat
möjlighetema att omlokalisera publikations- och läromedelsverksamhelen men
förordar en oförändrad lokalisering.
Flertalet remissinstanser anser att samordningsåtgärder
bör vidtas. I fråga om uppdelningen av brevskolan är remissinstanserna däremot
oeniga. Överbefälhavaren och försvarets materielverk anser att förrådshållning
och distribution av publikationer och läromedel bör ombesörjas av försvarets
bok-och blankettförråd. Chefen för armén och försvarels brevskola anser att
brevskolan bör vara förrådshållare och distributör av alla läromedel. Huvuddelen
av remissinstanserna finner liksom försvarels rationaliseringsinstitut att
publikations- och läromedelsverksamheten inte bör omlokaliseras. Filip-stads
kommun och länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att försvarets bok- och
blankettförråd bör lokaliseras till Filipstad.
Jaganser i likhet med försvarets
rationaliseringsinstitut att ansvaret föratt ta fram läromedel helt bör ligga
på den myndighet som svarar för den utbildning eller information där läromedlet
är avsett att användas. Vidare delar jag institutets uppfattning all
läromedelsverksamheten bäst främjas om det inom försvarsmakten finns både
starka styrorgan och gemensamma produktionsresurser. F. n. finns gemensamma
produktionsresurser på försvarets brevskola. Brevskolan bör därför behållas.
Verksamheten vid skolan har förändrats avsevärt
sedan skolan bildades. Denna förändring bör återspeglas i skolans namn.
Försvarets brevskola bör enligt min mening kallas försvarets läromedelscenlral.
Läromedelscentralen skall vara en gemensam stödfunktion för samtliga
försvarsgrenar. Den bör vara en självständig myndighet. Jag anser all en
myndighet av denna art till stor del bör finansiera sin verksamhet genom
uppdrag.
I syfte att öka effektiviteten bör stabernas
publikations- och läromedelsenheter och försvarels läromedelscenlral
lokaliseras samlal. Jag anser vidare att de nuvarande resursema för bl. a.
bildframställning, ljudproduktion, film och inlemtelevision (ITV) bör utnyttjas
gemensamt av staberna och läromedelscentralen.
1 likhet med de flesta remissinstanserna anser jag
att en delegation för samordning av publikations- och läromedelsverksamheten
bör inrättas. Denna bör vara rådgivande och knytas lill läromedelscentralen. 1
delegationen bör bl. a. ingå representanter för försvarsgrenscheferna,
försvarets materielverk och försvarels läromedelscenlral.
Jag
anser i likhet med bl. a. chefen för armén att försvarels läromedels-
Prop.
1977/78:63 102
central
bör vara sammanhållande för förrådshållning och distribution av alla läromedel
som filmer, videogram, diabilder, ljud- och bildband, stillfilm och tryckta självinstruerande
läromedel m. m. Detta hindrar enligt min mening inte att Föreningen Armé-,
Marin- och Flygfilm även i fortsättningen kan anlitas för vissa tjänster inom
distribution och förrådshållning. Jag biträder vidare
rationaliseringsinstitutets förslag att försvarets bok- och blankettförråd
skall distribuera och förrådshålla publikationer, dvs. materielförteckningar,
beskrivningar av materiel och anläggningar, publikationer som behandlar taktik,
organisalion, säkerhet, personaltjänst och ekonomi m. m. samt blanketter. Bok-
och blankettförrådet bör inordnas i materielförvaltningen vid Östra
militärområdet. Liksom de flesta remissinstanserna förordar jag att
publikations- och läromedelsverksamheten inte omlokaliseras.
Jag avser föreslå regeringen att uppdra åt berörda
myndigheter att under överbefälhavarens ledning lämna förslag om organisation,
tidsplan och de övriga åtgärder som är nödvändiga för att genomföra förslagen
om försvarsmaktens centrala ledning m. m. Jag avser att återkomma med förslag
om när och hur organisationsförändringarna skall genomföras i samband med de
årliga budgetprövningarna. Jag avser också föreslå regeringen att ge
försvarsmaktens ledningsutredning tilläggsuppdrag att belysa konsekvenserna på
den högre regionala nivån av de personalminskningar som jag har angivit
tidigare.
Organisationsförändringarna kan i vissa fall komma
att medföra problem för personalen vid de berörda myndigheterna. Jag
förutsätter att dessa problem begränsas så långt det är möjligt, bl. a. genom
alt förändringarna genomförs i nära samarbete mellan de beröda myndigheterna,
försvarels personalnämnd, slatens personalnämnd och berörda
personalorganisationer. Personalminskningarna bör genomföras i samband med
naturliga avgångar och i förening med en effektiv omplaceringsverksamhet. Jag
vill också framhålla vad jag tidigare har anfört att en personalminskning pä
central och högre regional nivå bör möjliggöra att viss militär personal
omfördelas till förmån för utbildningsverksamheten på lägre regional och lokal nivå.
6
Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört
hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att
1. godkänna de principer som jag har förordat för
ledningen av försvarsmakten i fred,
2. godkänna de riktlinjer som jag har förordat för organisation
av försvarsmaktens centrala ledning m. m.,
3. bemyndiga regeringen att vidta de övergångsåtgärder
och åtgärder i övrigt som behövs för att genomföra vad jag har förordat.
Prop.1977/78:63 103
7
Beslut
Regeringen ansluler sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen alt antaga de
förslag som föredraganden har lagt fram.
Prop. 1977/78:63 104
Innehåll
1 Inledning
1.1
Försvarets planerings- och
ekonomisystem. ...... 3
1.2
Försvarsmaktens ledningsutredning........... 4
1.3
Publikations- och
läromedelsverksamheten inom försvaret 5
2 Nuvarande ordning
2.1
Försvarets planerings- och
ekonomisystem.. 6
2.2
Försvarsmaktens ledningsorganisation........ .... 10
2.3
Publikations- och
läromedelsverksamheten inom försvaret 17
3 Utredningarnas
utgångspunkter och förslag
3.1
Utredningar om försvarets planerings-
och ekonomisystem 19
3.2
Utredning om försvarsmaktens centrala
ledning 21
3.2.1
Försvarsmaktens verksamhet........... .... 21
3.2.2
Huvudalternativ till organisation av
försvarsmaktens centrala ledning samt lokalisering ................................................. 25
3.2.3
Ansvarsfördelning i stort inom
försvarsmakten . 32
3.2.4
Stabernas organisation................... 35
3.2.5
Lekmannainfiytande....................... 52
3.2.6
Övriga frågor................................ 54
3.2.7
Personal, lokaler och kostnader........ 55
3.3 Utredning om publikations- och
läromedelsverksamheten
inom försvaret....................................... .... 61
4 Remissyttrandena
4.1
Försvarels planerings- och
ekonomisystem.. 63
4.2
Försvarsmaktens centrala ledning............. 65
4.3
Publikations- och
läromedelsverksamheten inom försvaret 71
5 Föredraganden
5.1
Bakgrund m. m...................................... 74
5.2
Försvarsmaktens ledning......................... .... 76
5.3
Personalramar för det fortsatta
organisationsarbetet .... 84
5.4
Organisationsförslag............................... .... 87
6
Hemställan................................................... .. 102
7
Beslut......................................................... .. 103
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
65 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (65)
65 kopplingar i 40 dokument.
- SOU 2003:26 Lekmannamedverkan i Försvarsmakten s. 29 i texten
- SOU 1999:37 Underrättelsetjänsten s. 79 i texten
- Dir. 1991:44 Översyn av totalförsvarets ledningsorganisation och myndighetsstrukturen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde i texten
- Prop. 1990/91:102 om verksamhet och anslag inom totalförsvaret under budgetåret 1991/92 i texten
- Prop. 1988/89:80 om verksamhet och anslag för det militära försvaret m. m. under budgetåret 1989/90 s. 33 i texten