om förslag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, m.m.
44 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 38 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1977/78:67, om förslag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1911/1S:61
Regeringens proposition
1977/78:67
med
förslag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre
värden, m. m.;
beslutad
den 10 november 1977.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll denna dag.
På
regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN
SVEN
ROMANUS
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås ändringar i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål
om mindre värden (småmålslagen) för att möjliggöra tredskodom i samband med
skriftlig handläggning.
Vidare
föreslås ändringar i rättegångsbalken och jordabalken i syfte att undanta tvist
om parkering på enskild mark, i parkeringshus e.d. från fastighetsdomstolarnas
kompetensområde. Därigenom blir småmålslagen i princip tillämplig på sådana
tvister.
I
Riksdagen 1977178. I saml. Nr 67
Prop. 1977/78:67 2
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål
om
mindre värden
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1974: 8) om
rättegången i tvistemål om mindre värden
dels att i 2. 8, 17 och 20 §§ ordet "Konungen"
skall bytas ut mot "regeringen",
dels att 5, 14 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 14 a §, av
nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §
Mål beredes för avgörande vid Mål beredes för avgörande vid
sammanträde eller genom skriftlig sammanträde
eller genom skriftlig
handläggning. Med iakttagande av handläggning.
Med iakttagande av
15 och 27 §§ bestämmer rätten efter 15
§ första stycket och 27 § bestäm-
omständigheterna i vilken mån mer rätten
efter omständigheterna i
handläggningen skall vara muntlig vilken
mån handläggningen skall
eller skriftlig. vara muntlig eller skriftlig.
Dom skall grundas på vad som förekommit vid sammanträde
och vad handlingarna innehåller.
14 §
Utfärdas stämning, skall svaranden föreläggas att yttra
sig över käromålet. Yttrandet får göras skriftligen eller muntligen. Muntligt
yttrande skall upptecknas genom rättens försorg.
Rätten jår förelägga svaranden att yttra sig vid påföljd
att tredskodom annars kan meddelas mot honom.
14 a § Har mäl om betalningsfördäg-gande hänskjutits till
rättegång enligt denna lag eller har mäl upptagits efter ansökan om
återvinning, får rätten förelägga svaranden att yttra sig över käromålet vid
påföljd att tredskodom annars kan meddelas mot honom.
15 §
Sammanträde skall hållas, om ej enbart skriftlig
handläggning med hänsyn till målets beskaffenhet finnes lämpligare.
Efterkommer ej svaranden föreläggande enUgt 14 § andra
stycket eller 14 a §, får rätten meddela tredskodom. Beträffande sådan dom
tillämpas bestämmelserna i 44
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1977/78:67
Nuvarande lydelse
Föreslagen lyddse
kap. rättegångsbalken om tredskodom med anledning av
.svarandens utevaro. Tredskodom får dock meddelas ulan hinder a\' att käranden
ej har framställt yrkande därom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den I mars 1978.
2 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrives att 10 kap. 10 § rättegångsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.
10 kap. 10 §'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tvist om
äganderätt eller nyttjanderätt till fast egendom, om rätt till servitut
eller annan särskild rätt till egendomen eller om besittning av egendomen
skall upptagas av rätten i den ort, där fastigheten är. Lag samina vare, om tvisten
rör skyldighet för ägare eller innehavare av egendomen att fullgöra någol.
som åligger honom i denna egenskap, eller, då nyttjanderäti eller annan
särskild rätt till egendomen upplåtits, fråga är om vederlag för upplåtelsen,
byggnads underhåll eller annat dylikt. Vad som sägs i denna paragraf gäller
dock ej arrende-, hyres- eller bostadsrättstvist.
Tvist om äganderätt eller nyttjanderätt till fast
egendom, om rätt till servitut eller annan särskild rätt till egendomen eller
om besittning av egendomen skall upptagas av rätten i den ort, där fastigheten
är. Lag samma vare, om tvisten rör skyldighel för ägare eller innehavare av
egendomen att fullgöra något, som åligger honom i denna egenskap, eller, då
nyttjanderätt eller annan särskild rätt till egendomen upplåtits, fråga är om
vederlag för upplåtelsen, byggnads underhåll eller annat dylikt. Vad som sägs
i denna paragraf gäller dock ej arrende-, hyres- eller bostadsrättstvist.
Trist med anledning av tillfällig upplåtelse av nyttjanderäti
lill mark eller hus eller del av has för uppställning av fordon skall vid tilllämpning
av paragrafen ej anses som arrende- eller hyrestvist.
Ligger fastigheten under flera domstolar eller gäller
tvisten flera fastigheter under skilda domstolar, skall tvisten upptagas av
den rätt, under vilken huvuddelen ligger.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 1978. 1 mål som har anhängiggjorts
före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.
Senaste lydelse 1971:480.
Prop. 1977/78:67 4
3 Förslag till
Lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrives all 8 kap. 32 § och 12 kap. 71 §
jordabalken' skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse
8 kap.
32 §
Arrendetvist som ej enligt 30 § ankommer på arrendenämnds
prövning
skall upptagas av den fastighetsdomstol inom vars område
fastigheten är
belägen.
Även klandertalan som avses i 31 § och ärende enligt 9 kap. 24 §
upptages av denna domstol.
Om laga domstol i tvist med anledning av tillfällig
upplåtelse av mark för uppställning av fordon finns bestämmelse i 10 kap. 10 §
rättegångsbalken. Tvist som efter klander mot arrendenämnds beslut är anhängig
vid domstol får återförvisas till nämnden.
12 kap. 71 § Hyrestvist som ej enligt 69 § ankommer på
hyresnämnds prövning och ej heller rör kollektivavtal skall upptagas av den
fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.
Om laga domstol i tvist med anledning av tilljällig upplåtelse
av hus eller del av hus för uppställning av fordon finns bestämmelse i 10 kap.
10 § rättegångsbalken. Besvärstalan som avses i 70 § upptages, om den rör
kollektivavtal, av arbetsdomstolen och i annat fall av bostadsdomstolen.
Besvärshandlingen skall inges till den domstol som har att upptaga besvären.
Denna lag träder i kraft den I mars 1978.
Omtryckt 1971:1209. 12 kap. omtryckt 1974:1083.
Prop. 1977/78:67
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1977-10-20
Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus.
Gustavsson, Äntonsson, Mogård. Olsson, Dahlgren. Åsling, Troedsson, Mundebo,
Ullsten, Wikström, Johansson
Föredragande:
statsrådet Romanus
Lagrådsremiss
om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, m.m.
1
Inledning
1
anslutning till det arbete som inom justitiedepartementet bedrivs på en ny utsökningsbalk
har upprättats departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process. I
promemorian föreslås att vissa mål om handräckning enligt utsökningslagen
flyttas från överexekutor till domstol och samordnas med den summariska
betalningsprocessen där i en ny lagsökningslag. Den nya lagen föreslås träda i
kraft samtidigt med utsökningsbalken, dvs. tidigast den 1 januari 1980.
1 promemorian behandlas
också frågan om en utvidgning av fömtsättningama för att meddela tredskodom i
mål enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen,
ändrad senast 1974:387). F.n. kan tredskodom meddelas endast vid utevaro från sammanträde.
Promemorian innehåller förslag till ändringar i småmålslagen sotn gör det
möjligt att meddela tredskodom även vid skrifilig handläggning.
I
skrivelser till justitiedepartementet den 21 januari resp. den 11 febmari 1977
har Kungl. Äutomobilklubben (KÄK) och Sveriges domareförbund riktat
uppmärksamheten på vissa olägenheter med nuvarande ordning för behandling av
tvister rörande parkering på enskild mark. Tvist med anledning av upplåtelse av
parkeringsplats torde på de flesta håll anses som artendetvist enligt 8 kap.
jordabalken (JB). Detta för med sig att målet skall prövas av fastighetsdomstol
samt att småmålslagen inte är tillämplig. Den nyssnämnda
departementspromemorian innehåller förslag till ändring i JB i syfte att
undanta de berörda parkeringstvisterna från tillämpning av reglerna om
handläggning av arrendetvist.
Prop. 1911118:61 6
1 denna lagrådsremiss behandlas enbart promemorieförslagen
om ändringar i småmålslagen och JB. Dessa ändringar har inle någol omedelbart
samband med reformerna på utsökningsrättens område och kan därför genomföras
redan nu. Förslagen bör fogas lill protokollet i delta ärende som bilaga I. De lidigare berörda skrivelserna
från KAK och domareförbundet bör fogas till protokollet som bilaga 2 och 3.
Departementspromemorian har remissbehandlats. Såvitt
gäller förslagen om ändringar i småmålslagen och i JB har yttranden avgetls av justitiekanslern
(JK), domstolsverket, datainspektionen, Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norriand,
rätlegångsutredningen (Ju 1977:06), Sveriges domareförbund. Svenska
bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen. Svenska kommunförbundet. Handels-
& Jurist-lnkasso AB. Svenska handelskammaiförbundet, HSB:s riksförbund,
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges
industriförbund.
Svea hovrätt har bifogat yitranden från Falu. Sollentuna,
Stockholms, Uppsala läns norra och Örebro tingsrätter. Hovrätten för Nedre
Norrland har bifogat yttranden från Gävle, Sundsvalls och Örnsköldsviks tingsrätter.
2 Utvidgad tillämpning av tredskodom
2.1 Nuvarande ordning
Småmålslagen innehåller vissa regler som avviker från den
vanliga proceduren enligl rättegångsbalken (RB) och som gäller mål där tvisle-föremålet
är av begränsat värde. Syftet med lagen är att skapa större möjligheter för den
enskilde att genom rättegång ta till vara sin rätt, främst genom all nedbringa
parternas rättegångskostnader. Förfarandet är så utformat att part skall kunna
föra sin talan utan juridiskt biträde.
Som huvudregel gäller att småmålslagen skall tillämpas i
alla dispositiva tvistemål där värdet av vad som yrkas inte överstiger ett
halvt basbelopp. Talan i del förenklade förfarandet väcks liksom i den vanliga
civilprocessen genom ansökan om stämning. Utfärdas stämning, skall svaranden
föreläggas att yttra sig över käromålet (14 §). Yttrandet får avges skriftligen
eller muntligen. Målet bereds för avgörande antingen vid sammanlräde inför
rätten eller genom skriftlig handläggning. Sammanträde skall hållas, om inte
skriftlig handläggning anses lämpligare med hänsyn till målels beskaffenhet (15
§). Rätten bestämmer i vad mån proceduren skall vara muntlig eller skriftlig.
När mål om lagsökning eller betalningsföreläggande har hänskjutits
till rättegång eller när sådani mål har upptagits efter ansökan om återvinning,
skiljer sig förfarandet enligt småmålslagen från det nyss beskrivna huvud-
Prop.
1977/78:67 7
sakligen endasl därigenom all stämning inle utfärdas.
Svaranden brukar föreläggas all ytlra sig över framställning om hänskjutande
till rättegång av mål om betalningsföreläggande, om framställningen innehåller uppgifier
som inte redan finns i målet. Vid ansökan om återvinning i mål om lagsökning
eller betalningsföreläggande ärdel i stället käranden som föreläggs att yttra
sig. Ofta förekommer, särskilt i mål om betalningsföreläggande, att svaranden inle
har anfört någon grund för bestridande av motpartens lalan. Han kan då sedan
målet har upptagits till handläggning enligl småmålslagen föreläggas att ange
grunden för bestridandet. Det förekommer också att målet i fall som nu avses
sätts ul lill sammanträde direkt.
Vad nu har sagls gäller i huvudsak även vid handläggning
av mål som upptagits efter ansökan om återvinning av tredskodom.
Part skall
kallas alt inställa sig till sammanträde vid påföljd att tredskodom annars kan
meddelas mot honom. Om särskilda skäl föreligger kan han dessutom kallas att
inställa sig vid påföljd all målet kan komma att avgöras utan hinder av hans utevaro
(16 §). Uteblir båda parter från sammanträde, skall målet som regel avskrivas.
Om ena parten uteblir, får rätten på yrkande av närvarande part antingen
meddela tredskodom enligt reglerna i 44 kap. RB eller avgöra målet utan hinder
av hans utevaro (19 §). I båda fallen förutsätts att föreläggandet om
inställelse innehåller uppgift om dessa påföljder. Framställer inle närvarande
part yrkande om tredskodom eller avgörande ulan hinder av parts utevaro,
bestämmer rätten om den fortsatta handläggningen.
Liksom i
vanliga tvistemål gäller i mål som handläggs enligt småmålslagen att den som
förlorar målet i princip skall ersätta motparten dennes rättegångskostnader. 1
enlighet med syftet bakom småmålslagen är emellertid ersättningsskyldigheten
begränsad till absolut nödvändiga kostnader. Vad som ersätts är kostnad för
rådgivning enligt rätlshjälpslagen (1972:429) vid ett tillfälle för varje
instans, ansökningsavgifi, resa och uppehälle i samband med sammanträde,
vittnesbevisning, översättning av handling och inkassoåtgärd som har vidtagits
före rättegången (8 §). Däremot ersätts inte kostnad för biträde. Part får inte
heller ersättning för eget arbete eller tidsspillan.
2.2 Promemorian
I promemorian erinras om att tredskodom enligt RB kan
meddelas endast vid utevaro från muntlig förhandling. Någon särreglering av förutsältningama
för tredskodom finns inte i småmålslagen, utan bestämmelserna i RB gäller även
i sådana mål. Tredskodom synes därför kunna meddelas bara mot part som uteblir
från sammanträde. Käranden måste alltså åsamka sig kostnad för inställelse även
i fall där svaranden obstruerar genom att utebli. Särskilt om käranden är
bosatt långt från tingsrätten kan
Prop.
1917118:67 8
hans inställelsekostnad bli ganska betydande. Detta leder
enligt promemorian ibland till alt käranden inte kan ta till vara sin rätt på ett
tillfredsställande sätt.
För att motverka den angivna olägenheten tillämpar en del
domstolar, enligt vad som upplyses i promemorian, den ordningen att svaranden i
stämning med föreläggande alt inkomma med skriftligt eller muntligt yttrande
över käromålel i vissa fall får en uttrycklig erinran om att rätten vid
uteblivet svar kan komma all avgöra målel i befintligt skick till kärandens
favör. Vid uteblivet svar meddelar man sedan i uppenbara fali vanlig dom på
materiell grund. Somliga domstolar är emellertid tveksamma om denna metod är
förenlig med grunderna för lagstiftningen. Man har från underrältshåll uttryckt
önskemål om en lagändring som tillåter tredskodom utan att målet behöver sättas
ut till sammanträde.
1
promemorian erinras om att det i en diskussionspromemoria (Ds Ju 1976:8)
Översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol pekas bl.a. på möjligheten
att knyta tredskodomspåföljd till föreläggande att avge inlaga som ett sätl att
effektivisera den skriftliga handläggningsformen (s. 75). I sina
"preliminära synpunkler" på promemorians förslag har domareförbundet
godtagit tanken på en restriktivt utformad möjlighet att meddela tredskodom vid
skrifilig handläggning (se förbundets årstryck 1976 nr 4 s. 15-16). Tanken
härpå har även mottagits positivt vid en av justitiedepartementet anordnad hearing
med domare, advokater, åklagare m.fl. rörande de i diskussionspromemorian
berörda frågorna. En sådan ordning överensstämmer fö. med vad som sedan länge
gäller i Norge. Enligl den norska tvistemålsloven (S 315) kan sålunda uteblivelsesdom,
dvs. tredskodom, meddelas vid underlåtenhet att inkomma med svaromål.
Mot denna bakgrund förordas i promemorian att
förutsättningarna för meddelande av tredskodom i mål som handläggs enligt småmålslagen
vidgas, så att del blir möjligt alt meddela sådan dom inte bara vid utevaro
från sammanträde utan även i vissa fall vid underlåtelse att svara skriftligen.
Reformen bör dock enligt promemorian ges en restn'ktiv utformning, så att risk
för rättsföriust undviks. Det föreligger, framhålls det, en viss skillnad
mellan parts försummelse att åtlyda något så påtagligt som en kallelse att
inställa sig till förhandling vid viss tidpunkt samt en underlåtelse att
avfatta och ge in en juridisk inlaga, något som för en enskild part ibland
torde vara förenat med svårigheter.
Som utgångspunkt bör enligt promemorian gälla att tredskodom
vid skriftlig handläggning får meddelas endast mot part som inte alls visat
någon aktivitet i rättegången. Detta innebär att tredskodomspåföljd bara bör knytas
till försummelse att avge yttrande enligt 14 § småmålslagen, inte till
underlåtenhet att avge annan inlaga. Som framgår av paragrafen får sådant
yttrande avges skriftligen eller muntligen. Muntligt yttrande skall upptecknas
genom rättens försorg. 1 konsekvens med den nyss angivna ståndpunkten bör tredskodom
inte kunna meddelas mot svarande som väl
Prop.
1977/78:67 9
har försummat att avge svaromål i sak men som inom
svarsfristen har begärt att målet i stället skall sättas ul lill muntlig
förhandling (sammanlräde). Parten får ändå anses ha yttrat sig.
Tredskodom vid skriftlig handläggning bör vidare enligt
promemorian inskränkas till klara fall där den av käranden förebragla
utredningen inle ger anledning lill ivekan. Eljest får målet sättas ut till sammanlräde
på samma sätt som f n. Liksom tredskodom vid utevaro från sammanträde bör sådan
dom vid skriftlig handläggning kunna meddelas endast på yrkande av motparten,
dvs. i detta fall käranden. Har denne inte redan i sin stämningsansökan yrkat
alt tredskodom skall meddelas om svaranden skulle försumma att avge yttrande,
får rällen bereda käranden tillfälle all ange sin inställning i frågan. Delta
kan göras brevledes eller per telefon och lorde inle innebära näinnvärt besvär
för domslolen.
1 fråga om rättsverkningar, rättsmedel etc. bör enligl
promemorian tredskodom vid försummelse att avge ytirande över stämningsansökan
följa samma regler som tredskodom vid utevaro från sammanlräde.
I enlighet härmed föreslås i promemorian att i 14 S småmålslagen
las in en bestämmelse enligt vilken föreläggande för svaranden att ytlra sig
över käromålet förknippas med påföljden att tredskodom annars kan komma all
meddelas mot honom. Vidare föreslås att de närmare förutsättningarna för alt tredskodom
skall kunna meddelas utan sammanträde anges i ett nytt andra stycke lill 15 §.
Där sägs bl.a. att tredskodom inte får meddelas om det finns anledning all
befara att käromålel är ogrundat. Möjligheten lill tredskodom "på
handlingarna" föreslås alltså bli mer inskränkt än möjligheten till tredskodom
vid utevaro från förhandling (44 kap. 2 § RB). Det är. framhålls det, inte
meningen att rätten skall göra annat än en summarisk bedömning av utsikterna
för bifall till käromålet. En konsekvens av den valda ordningen är att det
inte vid skriftlig handläggning blir möjligt all iredskovis ogilla kärandens
talan. 1 ett sådant fall skulle ju uppenbarligen anledning finnas att befara
att käromålet är ogrundat. Av bestämmelsens avfattning framgår att det ligger i
rättens hand att bedöma om tredskodom bör meddelas.
Som nämnts föreslås i promemorian att tredskodom skall få
meddelas endast pä yrkande av den aktiva parten, dvs. i detta fall käranden.
Avstår denne från att begära tredskodom trots att sådan i och för sig hade
kunnat meddelas, lorde rälten få sälta ul målet till sammanträde. Detsamma
gäller som regel sådana fall där förutsättningarna för tredskodom på handlingarna
inte är för handen. Undantagsvis kan dock fortsatt skriftväxling vara
lämpligare. I enlighet med det anförda föreslås avslutningsvis i det nya andra
stycket i 15 § en bestämmelse enligl vilken det ankommer på domstolen alt
bestämma om den fortsatta handläggningen när tredskodom inle meddelas.
Det är enligt promemorian inte nödvändigt all tynga 13 § småmålslagen
med en föreskrift om att käranden bör "reservationsvis" yrka tredsko-
Prop.
1977/78:67 10
dom redan i sin stämningsansökan. Det synes emellertid
lämpligt all en erinran om den nya möjligheten lill tredskodom las in i en
kommande upplaga av de anvisningar lill ansökan om stämning och yttrande över
stämningsansökan som domstolsverket har utarbetat (se verkets publikation nr
5). Del förefaller vidare prakliskl om formulären till stämningsansökan förses
med särskill utrynune för eventuellt yrkande om tredskodom, därest svaranden
skulle försutnma alt yttra sig.
Ändringen i småmålslagen bör enligl promemorian kunna
sällas i krafl den I januari 1978. Det kan alltså inte anses påkallat alt
koppla samman dess genomförande med den nya lagsökningslagens ikraftträdande.
Någon särskild övergångsbestämmelse torde inte vara nödvändig. Det innebär att tredskodom
på handlingarna i och för sig kan meddelas även i mål där talan har väckts före
ikraftträdandet. En förutsättning är dock att svaranden har erinrats om tredskodomspåföljden
när stämning har utfärdats och han har förelagts att yttra sig. Eftersom slämning
torde utfärdas kort tid efter det att ansökan därom har kommit in till rätten,
blir utrymmet i praktiken mycket lilel för tillämpning av reformen på äldre
mål.
2.3 Remissyttrandena
Förslaget att utvidga möjligheterna till tredskodom i
förfarandet enligt småmålslagen har godtagits av samtliga remissinstanser som
yttrat sig över promemoneförslaget i den delen. Några remissinstanser har dock
framfört synpunkter på vissa enskildheter i förslaget eller gjort andra reservationer.
Till dem som tillstyrker förslaget utan erinringar hör
domstolsverket, datainspektionen, Svea hovrätt, samtliga tingsrätter som yttrat
sig över förslaget. Svenska bankföreningen. Svenska handelskammarförbundet, HSB:s
riksjörbund och SAF. Flera remissinstanser framhåller att ändringen är
angelägen och bör träda i kraft snarast. Enligt vad datainspektionen anför har
från inkassobranschens sida påtalats att småmålslagen ger vissa försumliga gäldenärer
en förstärkt förhandlingsposition. I vetskap om att borgenärerna inte får sina
rättegångskostnader tillfullo täckta har gäldenärema kunnat öva press på
borgenärerna att godta för dem ofördelaktiga föriikningar. För att motverka
sådana tendenser är det enligt inspektionen viktigt att borgenärernas faktiska
kostnader kan hållas nere, bl.a. genom användning av skriftlig handläggning.
Förslaget leder till en effektivisering av den skriftliga handläggningen.
Enligt rätlegångsutredningen kan det visserligen synas
mindre lämpligt att en delreform nu görs beträffande småmålsförfarandet, medan
utredningen enligt sina direktiv utreder grundläggande frågor rörande detta
förfarandes kommande utformning. Med hänsyn till de starka skäl som kan
åberopas tillstyrker emellertid utredningen förslaget. Utredningen framhåller,
liksom Svea hovrätt, att erfarenheterna av reformen kan bli värdefulla vid
bedömningen av möjlighelerna att rationalisera förfarandet i övriga tvistemål.
Prop.
1977/78:67 11
Svenska sparbanksjpreningen har i och för sig inle någon
erinran mol förslaget om ändring i småmålslagen. Föreningen menar dock att
förslaget knappast kan anses påkallal av mera trängande behov. Enligt
föreningen borde därför förslaget lämpligen vila i avvaktan på resultatet av
rättegångs-utredningens arbete.
Förslaget att tredskodom vid skriftlig handläggning skall
kunna meddelas endast när käranden har framställt yrkande därom tas upp av hovrälien
jör Nedre Norriand. Enligt vad som anförs i promemorian bör domstolen, när
käranden inle redan i sin stämningsansökan har yrkal tredskodom. brevledes
eller per telefon kontakta käranden och bereda honom tillfälle att ange sin
inställning i frågan. Enligt hovrättens mening kan del - närmasl från
principiella utgångspunkter- ifrågasättas om det är lämpligt all domstolen tar
underhandskontakt med käranden och s.a.s. framlockar ett yrkande om tredskodom.
Ett sådani förfarande synes vara ägnat att minska svarandens tilltro till
domstolens opartiskhet och bör därför undvikas.
Hovrätten anser vidare att om käranden skall ha möjlighet
att i efterhand framställa yrkande om tredskodom bör detta klart framgå av
lagtexten. Därvid bör enligt hovrätten svaranden beredas tillfälle att yttra
sig över detta yrkande.
Domareförbundet tar upp den i tillägget till 15 S upptagna
förutsättningen för tredskodom att det inte finns anledning att befara att
käromålet är ogrundat. Enligt förbundets mening innefattar denna bestämmelse en
alltför hård officialprövning. Förutsättningarna för tredskodom bör inte
begränsas i vidare mån än vad som gäller för meddelande av tredskodom vid parts
utevaro.
Svea hovrätt understryker vikten av all svaranden får ett
lättbegripligt besked om påföljden av en eventuell försummelse att avge
yttrande. Svaranden bör också upplysas om att yttrande även kan avges muntligen
- kanske rent av per telefon - och att redan ell krav på att målet utsätts till
muntlig förhandling är tillräckligt för att hindra tredskodom i den aktuella
situationen.
3 Handläggningen av vissa mål om parkering 3.1 Nuvarande
ordning
1 10 kap. 10 § RB finns bestämmelser om s.k. allmänt fastighetsfomm.
Enligt första stycket i paragrafen skall tvist om äganderätt eller nyttjanderätt
till fast egendom, om rätt till servitut eller annan särskild rätt till
egendomen eller om besittning av egendomen tas upp av rätten i den ort där
fastigheten är. Detsamma gäller bl.a. i fall då nyttjanderätt eller annan
särskild rätt till egendomen har upplåtits och fråga är om vederiag för upplåtelsen.
Paragrafen gäller dock ej arrende-, hyres- eller bostadsrättstvist.
Prop.
1977/78:67 12
8 kap. 29-33 S§ JB innehåller besläinmelser om förfarandet
i arrendetvister. Enligl 30 § skall vissa tvister prövas av arrendenämnd.
Övriga arrendetvister skall enligt 32 S las upp av den fastighetsdomstol inom
vars område fasligheten är belägen. Föifarandet i hyreslvister regleras i 12
kap. 68-73 SS JB. Enligl 71 S skall hyrestvist som inie enligl 69 S ankommer på
hyresnämnds prövning och inte heller rör kollektivavtal tas upp av den
fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.
För varje län finns en fastighetsdomstol, i allmänhet
tingsrätten i residensstaden. Fastighetsdomstolen består i mäl eller ärende
angående bl.a. arrende och hyra som regel av två lagfarna ledamöter och tre
nämndemän, se 1 och 3 §§ lagen (1969:246) om domstolar i fastigheismål.
Enligt 3 § småmålslagen gäller inte den lagen i fråga om
mål som av tingsrätt handläggs i särskild sammansättning, dvs. bl.a. mål som
tas upp av tingsrätt i egenskap av fastighetsdomstol.
3.2 Promemorian
Del är. sägs del i promemorian, ganska vanligt att
enskilda markägare anordnar parkeringsplatser som sedan upplåts mot betalning lill
allmänheten. De av markens innehavare uppställda villkoren för parkeringsupp-lålelsen
brukar finnas anslagna i anslutning till parkeringsplatsen. Bland villkoren
märks som regel en beslämmelse om skyldighel för fordonsföraren att erlägga en
särskild kontrollavgift, uppgående lill 35-50 kr., om han åsidosätter något av
de uppställda villkoren. Tvist om skyldighelen att beiala sådan kontrollavgift
är av civilprocessuell natur. Vägrar fordonsföraren all betala får han som
regel först ett krav att betala avgiften jämte inkassokostnad. Betalar han ändå
inle. ansöker markinnehavaren om betalningsföreläggande. vilket om det bestrids
kan hänskjutas till rättegång.
Enligt promemorian torde tvister otn parkering pä enskild
mark i rättstillämpningen på de fiesta håll anses utgöra tvist om arrende
enligt 8 kap. JB. Ätt målen hänförs till kategorin arrendetvist får
konsekvenser i flera avseenden för handläggningen. För det första får målet inle
tas upp vid allmänt fastighetsforum enligt 10 kap. 10 § RB utan måste prövas av
den tingsrätt som är fastighetsdomstol för länet. För det andra utesluts lillämpningen
av småmålslagen. De för bagatellmål avsedda bestämmelserna om ersäitning för rättegångskosinad
i 8 S nämnda lag gäller alltså inte i parke-ringsniäl, ulan de allmänna
reglerna om rättegångskostnad i tvistemål enligt 18 kap. RB blir tillämpliga.
Det innebär att fordonsföraren kan drabbas av kännbara kostnader om han
förlorar målet.
1 skrivelser till justitiedepartementet har KÄK och
Sveriges domareförbund var för sig framhållit all den nuvarande ordningen för
handläggning av mål om parkering på prival mark är förenad med olägenheter.
Den kritik som dessa organisationer har riktat mot nuvarande regler har enligt
Prop.
1977/78:67 13
promemorian
fog för sig. De mål som det här gäller är så gott som alltid av enkel
beskaffenhet. Tvisteföremålel torde sällan överstiga 50 kr. Motsvarande slags förseelse
på allmän parkeringsplats beivras lill en för den enskilde låg kosinad i enkla
former också i de fall där frågan bringas under domstols prövning. 1
sammanhanget erinras i promemorian om att sådana parkeringsförseelser
avkriminaliserats och all del i slällel införls ett system med uttagande av en s.k.
administrativ avgift, se lagen (1976:206) om felparkeringsavgifi. Att handlägga
mål om parkering på enskild mark med den kvalificerade sammansättning som fastighetsdomstol
har är enligt promemorian inle sakligt motiverat. Det finns ingen anledning all
inte de civilprocessuellt behandlade "felparkeringarna" skulle kunna prövas
av alla tingsrätter på samma sätt som de parkeringsförseelser som alltjämt
skall beivras i straffprocessueU ordning. Parkeringstvisterna bör i enlighet
med det sagda las undan från fastighetsdomstolarnas kompetens.
Enligt
promemorian kan del från civilrättslig synpunkt anföras skäl för att
karakterisera tvisterna om parkering på enskild mark som arrendetvister. För
att råda bot på de olägenheter som en sådan uppfattning för med sig i processuellt
hänseende bör övervägas att uttryckligen frånkänna tvisterna denna karaktär. Ur
lagieknisk synvinkel är detta det enklaste sättet att moiverka olägenheterna.
Någon negaliv konsekvens av alt lösa det uppkomna problemet på detta sätt synes
inte vara all befara. 1 promemorian föreslås därför att en lagbestämmelse som
klart visar alt parkeringsmål inte skall betraktas som arrendetvist tas in i 8
kap. 32 § JB.
Som
en följd av alt parkeringsmålen inte ulgör arrendetvist kommer fommfrågan att
regleras av 10 kap. 10 § RB, dvs. inålet kommer att tas upp av rätten i den ort
där fastigheten (parkeringsplatsen) är belägen. Vidare kommer, som en konsekvens
av att några särskilda sammansättningsregler inte skall gälla, parkeringsmålen
automatiskt att handläggas enligt småmålslagen. Härmed ges fömtsättningar för
en smidig och efter målens enkla beskaffenhet avpassad rättegång. Den
väsentliga olägenheten med den nuvarande ordningen är att rättegångskostnaderna
kan bli oproportionerligt höga med tanke på det blygsamma belopp tvisten
gäller. Med småmålslagens regler kommer rättegångskostnaderna att bli mer
jämförbara med dem som står på spel i brotlmålsprocessen i moisvarande situationer.
I
enlighet härmed föreslås att som ett andra stycke i 8 kap. 32 S JB tas in en
bestämmelse att som arrendetvist anses ej tvist med anledning av tillfällig
upplåtelse av mark för uppställning av fordon. Ändringen syftar på sådan
kortvarig uppställning av fordon som vanligen innefattas i begreppet
"parkering" (jfr 2 § vägtrafikkungörelsen 1972:603). Även sådan
kortvarig uppställning som inte räknas som parkering i väglrafikkungörelsens meninggår
i och för sig in under beskrivningen. Genom uttrycket "tillfällig upplåtelse"
markeras att bestämmelsen syftar på vad som i dagligt tal brukar kallas
"felparkering". Däremot hör inte hit upplåtelse av parke-
Prop.
1977/78:67 14
ringsplats för kontinuerligt bruk under längre tidsperiod.
Om t.ex. en bilägare mot betalning årsvis eller för annan längre tid får
disponera utrymme på grannens tomt för uppställning av sin bil, lorde en
eventuell tvist om upplåtelsen bli alt anse som arrendetvist. Tillräcklig
anledning att låta uppställning i garage e.d. omfaltas av den nu föreslagna
särregleringen torde enligt promemorian inte föreligga.
Liksom den tidigare berörda ändringen i småmålslagen bör
ändringen i JB kunna sältas i kraft den I januari 1978. Med hänsyn lill ändringens
konsekvenser har en övergångsbestämmelse funnits påkallad enligt vilken äldre beslämmelser
skall tillämpas i fråga om mål, som har anhängiggjorts före ikraftträdandet.
3.3 Remissyttrandena
Förslagel att från faslighetsdomstolarnas kompetensområde
ta undan mål om parkering på enskild mark tillstyrks av domstolsverket, daiainspekiionen.
Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, samtliga tingsrätter som yttrat sig
över förslaget i den delen, rätlegångsutredningen. Sveriges domareförbund,
Svenska sparbanksföreningen och HSB:s riksförbund. Sparbanksföreningen förordar
dock i fösta hand att en ändring inte görs nu utan får anstå till dess
resultatet av rällegångsutred-ningens arbete föreligger. Denna har ju att
överväga bl.a. olägenheterna i nuvarande strikta kompetensfördelning mellan
olika domstolar i närbesläktade mål. Enligl föreningen kan fö. göras gällande
att lagstiftning inte bör tillgripas när samma resultat måhända kan uppnås
genom ett avgörande av högsla domstolen.
Svea hovrätt påpekar att om avsikten är att tillfällig
upplåtelse av mark för uppställning av fordon inle heller civilrättsligt skall
betraktas som arrende, bör den föreslagna ändringen i 8 kap. 32 § JB ersättas
med ett nytt stycke i 8 kap. 1 § JB av den innebörden. Är meningen endast att
göra undanlag i forumhänseende, bör 8 kap. 32 § ulformas så att detta klart
framgår. Uttrycket "som arrendetvist anses ej" kan enligl hovrätten
möjligen inge osäkerhet i detta hänseende. Enligt Falu tingsrätt framstår det,
med hänsyn till att tvist av ifrågavarande slag utgör arrendetvist, såsom
oegentligt att föreskriva att tvisten ej skall anses som arrendetvist.
Bestämmelsen bör i stället utformas som ett undantag från forumregleringen i 8
kap. 32 S första styckei JB.
Flera remissinstanser förordar att även tillfällig
upplåtelse av plats i parkeringshus, på parkeringsdäck o.d. tas undan från
handläggning vid fastighetsdomstol. Till dessa hör hovrätten för Nedre Norriand.
Gävle tingsrätt och sparbanksföreningen. Även Handels- & Jurist-lnkasso AB,
som i och för sig avstyrker förslaget, ifrågasätter om inte även tvister
angående andra former av upplåtelse bör tas med. Som exempel nämns tillfällig
förhyrning av båtplats, upplagsplats, torgplats eller tältplats.
Prop.
1977/78:67 15
Enligt hovrälien för Nedre Norrland framgår inle klart
huruvida tvister i anledning av upplåtelse av parkeringsplatser vid
flygplatser, fiirjelägen e.d. för nägon eller några veckor är alt anse som
arrendetvister eller inte. Hovrätten efterlyser ett klarläggande tnotivuttalande
i den frågan. Räitc-gångsiitredningen gör ett liknande påpekande. Eftersom del
av motiven till förslagel framgår all det inte bara är tillfälliga upplåtelser
utan även tillfälliga uppställningar som avses bör lagtexten förtydligas pä
den punkten. Då den föreslagna regeln inte i första hand är utformad som en fommregel
kan del enligl utredningen vidare ifrågasättas om den inle i stället bör ha sin
plats i 8 kap. 30 S JB.
Förslaget avstyrks av koniiniinförbiindei. Enligl
förbundels mening är förslagel ur kommunal synpunkt av belydelse inle bara med
hänsyn till upplåtelser av egen tomtmark för tillfällig parkering utan även med
hänsyn till parkeringsförhållandena i allmänhet. Upplåtelser av tomliTiark för
parkering är vanliga inom åtskilliga större primärkommuner. Man har därvid inom
många bostadsområden kunnal konstatera alt olovlig köming och otillåten
uppställning av motorfordon förekommil i belydande omfattning, vilket medfört
olägenheter för där boende hyresgäster. Enligt förbundel är det därf'ör
angelägel all sådana företeelser kan beivras pä ett effektivt säll.
Det kan visserligen, fortsätter förbundet, synas
principiellt riktigt att hänföra tvister om så ringa belopp som här är i fråga
till småmålslagen. Bl.a. ernås den rationaliseringsvinsten alt tingsrätten vid
handläggningen kommer alt bestå av endasl en lagfaren dotnare. Den största
praktiska betydelsen av en tillämpning av småmålslagen beslår emellertid av den
begränsning av rätten till ersättning för rättegångskostnader som följer
därav. Bestrids krav på kontrollavgift, kommer markägaren att få kostnader som
inte blir täckta även om han vinner målel. Detta kan i sin tur leda till att
markägarna vid ett systematiskt bestridande från fordonsägarnas sida upphör med
att beivra felparkeringar på sin tomtmark. Följdverkningarna kan bli betänkliga
för såväl parkering på tomtmark som parkeringsförhållandena som helhet.
Allvarlig risk föreligger enligt förbundets mening för att betalnings- och
därmed också parkeringsmoralen försämras.
Handels- och Jurist-lnkasso AB är inne på liknande tankegångar.
Enligt della förelag kan det med hänsyn till parkeringsavgifternas storlek,
numera 50-75 kr. i och för sig synas riktigt all tvistemål härom handläggs enligl
småmålslagen. Detta kan emellertid befaras medföra negativa konsekvenser för upplåtare
av parkeringsområden. Enligt förelaget finns stor anledning att befara all
fordonsförare i mindre utsträckning kommer att respektera skyltade
parkeringsvillkor när del blir känt alt felparkering knappast alls eller i vart
fall i liten omfattning kommer att beivras. För markägaren kommer ju
kostnaderna för ett rättsligt förfarande alt mångfall överskrida de debiterade parkeringsavgifiema.
även om han själv skall föra sin talan i mål av della slag. Följden kommer att
bli ökad otillåten
Prop,
1977/78:67 16
parkering, större och dyrare kontrollorganisation,
sannolikt medförande höjda parkeringsavgifier, saml fler okynnesbestridanden.
Nu rådande ordning, vilken innebär risk för fordonsföraren all drabbas av
betydande kostnader, har en god preventiv effekt. Endast ett mycket ringa antal
felparkeringsärenden blir föremål för fastighetsdomstols prövning.
Nämnda remissinsians påpekar vidare all även parkering på
allmän plats kan medföra belydande ölägenheter och kostnader för fordonsägaren,
om så lång tid hinner förflyta all fordonet borttransporteras och måste
avhämtas mot erläggande av parkeringsavgift, transportkostnader m.m. Enligt
förelagets bestämda uppfaltning är fastighetsdomstol rätt forum för
handläggning av ivislemål av nu ifrågavarande slag. 1 slällel för den föreslagna
lagändringen vore del lämpligare att överväga en förenklad handläggning vid
fastighetsdomstolen av mål om parkeringsavgifter.
Även SABO avstyrker förslaget på liknande gmnder. SABO
framhåller särskilt att det hos hyresgäster i många bostadsområden är ett
starkt önskemål all parkeringsöverträdelser inom området beivras effektivt.
4 Föredraganden
4.1 Utvidgad tillämpning av tredskodom
Lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden
(småmålslagen) innehåller regler om ett förenklat förfarande i dispositiva
tvistemål där värdet av vad som yrkas är av begränsad storlek. Lagen syftar
till att förbättra den enskildes rättsskydd, främst genom att nedbringa
parternas kostnader i sådana mål. Förfarandet är därför utformat så att det
skall vara möjligt förden enskilde att föra sin talan utan juridiskt biträde. 1
konsekvens härmed är rätten för vinnande part all få ersättning av motparten
för rättegångskostnader starkt begränsad. Det är särskilt att märka all ersättning
för kostnad för biträde i rättegången inte kan utdömas.
Talan i mål enligt småmålslagen skall väckas genom ansökan
om stämning. Utfärdas stämning, skall svaranden föreläggas alt yttra sig
skriftligen eller muntligen över käromålet. Målet skall sedan beredas för
avgörande vid sammanträde eller genom skriftlig handläggning. Målet kan alltså
avgöras i sak på enbart skriftligt material. Tredskodom kan meddelas endast mot
part som uteblir från sammanträde. Som förutsättning härför gäller dels all
den uteblivna parten har kallats att inställa sig till sammanlrädet vid påföljd
att tredskodom annars kan meddelas mot honom, dels att den närvarande parten
yrkar tredskodom.
I departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process
föreslås att möjlighet införs att meddela tredskodom vid skriftlig handläggning
enligt småmålslagen. Bakgrunden till förslaget är att det f n. är förenat med
vissa olägenheter att tredskodom kan meddelas endast vid utevaro från
sammanträde. 1 många mål som handläggs enligl småmålslagen föreligger
Prop.
1977/78:67 17
inte någon egentlig tvist mellan parterna. Detta kan vara
fallet t.ex. när ett betalningsföreläggande har bestritts därför att gäldenären
inte anser sig ha medel till betalning av fordringen och målet med anledning av
bestridandet har hänskjutits till rättegång. Även i andra fall kan saken i och
för sig vara ostridig mellan parterna, ehuru gäldenären av slarv eller kanske
ren obslmktion underlåter att svara på föreläggande all inkomma med yttrande
över käromålel. Målet måste då utsättas till sammanträde. För sin inställelse
åsamkas käranden kostnader, för vilka han endasl i begränsad omfattning kan få
ersättning även om han vinner målet. Det har framkommit att även borgenärer med
klara fordringar på grund av dessa omständigheter anser sig böra avstå från
rättegång.
För att motverka dessa ölägenheter förekommer på sina håll
alt svaranden föreläggs all inkomma med yttrande vid äventyr att målet kan
komma att avgöras i befintligt skick. Del innebär att rätten uppfattar ett
uteblivet svar som ett medgivande av käromålel och meddelar dom i enlighet
därmed. Småmålslagen lägger inte uttryckligen hinder i vägen för ett sådant
förfaringssätt. Det synes emellertid tveksamt om förfarandet är förenligt med grundema
för lagstiftningen.
Regeringen har under våren 1977 tillsatt en kommitté (Ju
1977:06) för översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol (rättegångsutredningen).
1 utredningens uppdrag ingår bl.a. alt undersöka möjligheterna att knyta tredskodomspåföljd
till föreläggande att inge skriftlig inlaga. Utredningen skall också studera
erfarenheterna av tillämpningen av småmålslagen och se om det finns behov av
jämkningar på någon eller några punkter (se Dir 1977:10 och
departementspromemorian Ds Ju 1976:8). Frågan om en utvidgad tillämpning av tredskodom
i mål enligt småmålslagen faller alltså i och för sig inom ramen för
rättegångsutredningens uppdrag.
Äv vad jag nyss har anfört framgår att det finns ett klart
behov av att kunna meddela tredskodom vid skriftlig handläggning enligt småmålslagen.
Förslaget härom har också tillstyrkts av samtliga remissinstanser som yttrat
sig över promemorieförslaget i den delen. För egen del anserjag att en reform
är så angelägen att den bör genomföras redan nu och inte först när resultatet
av rättegångsulredningens arbete föreligger.
De riktlinjer som har angivits i promemorian bör tas som utgångspunkt
för reformen. På ett par punkter vill jag emellertid förorda delvis andra lösningar.
Den
första gäller tillämpningsområdet. Enligt promemorieförslaget skall tredskodomsföreläggande
komma till användning endast i samband med föreläggande för svaranden att yttra
sig över kiiromålet, dvs. i mål där stämning utfärdas. För att reformen skall
få den avsedda effekten bör emellertid enligt min mening tredskodomsföreläggande
kunna användas även i vissa andra liknande fall. Jag tänker då särskilt på den
situationen att svaranden har bestritt ansökan om betalningsföreläggande och
målet på 2
Riksdagen 1977178. 1 saml. Nr 67
Prop.
1977/78:67 18
motpartens begäran har hänskjutits lill rättegång. Om
svaranden har angivit grunden för bestridandel, kan rätten i allmänhet genast
ta ställning lill hur handläggningen bör ske i fortsättningen. Ofla lorde målel
kunna avgöras på handlingama efter föreläggande för parterna all slutföra sin lalan.
1 andra fall får målet utsättas till sammanlräde. Del är emellertid vanligl alt
svaranden har bestritt betalningsföreläggande utan att ange några grunder.
Syftet kan t.ex. vara att vinna uppskov med betalningen. I sådana fall är det
ofta lämpligt att svaranden föreläggs att uppge grunden för sitt bestridande,
innan rätten tar ställning lill den fortsalla handläggningen. Hör inte
svaranden av sig, torde målet med nuvarande ordning böra sättas ul till sammanlräde.
För alt detta skall undvikas vid rena okynnesbestridanden bör enligt min mening
föreläggande att ange grunden för bestridande kunna meddelas vid äventyr av tredskodom.
Motsvarande
behov av föreläggande vid äventyr av tredskodom kan uppkomma även efter
återvinning av lagsökningsutslag eller slutbevis i mål om betalningsföreläggande
eller efter återvinning av tredskodom som har meddelats enligt småmålslagen.
Har mål om lagsökning hänskjutits till rättegång lorde däremot svarandens
inställning vara klar (jfr 10- 12 §§ lagsökningslagen 1946:808). I del fallel
finns i allmänhel inte anledning att. förelägga svaranden att ange grunilen för
bestridande av kärandens talan och än mindre alt förena eventuellt föreläggande
med tredskodomspåföljd.
Även när det gäller förutsättningarna för tredskodomsföreläggande
och för meddelande av tredskodom vid skrifilig handläggning bör enligt min
mening gälla en delvis annan ordning än vad som har föreslagits i promemorian.
Enligl förslagel där skall tredskodomsföreläggande alllid användas vid
föreläggande för svaranden att ytlra sig över stämningsansökan. Har svaranden
inte efterkommit föreläggandet, får enligt promemorieförslaget tredskodom
meddelas om det inte finns anledning all befara att käromålet är ogrundat. Mot
denna beslämmelse har domareförbundet anmärkt att den innebär en alltför hård officialprövning.
Enligt förbundets mening bör förutsättningarna inte begränsas i vidare mån än
vad som gäller för meddelande av tredskodom vid parts utevaro.
Enligt min
mening finns skäl som lalar för att del befogade i käromålet prövas mer
ingående vid tredskodom i samband med skriftlig handläggning än i andra fall.
Det finns en viss risk för alt käranden frestas att framställa yrkanden som
inte är tillräckligt underbyggda så länge förfarandet är skriftligt. När
käranden däremot lar på sig kostnader och besvär för en inställelse, finns slörre
anledning alt aniaga att käromålet är välgrundat. Prövningen av del befogade i käromålel
bör emellertid i försia hand ske innan tredskodomsföreläggande utfärdas. Ett
föreläggande för svaranden att yttra sig över käromålet bör sålunda inte
förenas med äventyr av tredskodom, om kärandens framslällning ger anledning
till antagande alt käranden inte har fog för sin talan. Detsamma bör gälla
föreläggande för
Prop. 1977/78:67 19
svaranden all i mål, som har hänskjutits till rättegång
eller upptagits efler ansökan om återvinning, ange grunden för sitt bestridande
av motpartens yrkande eller för sin återvinningstalan. Det synes emellertid
inte nödvändigt alt i lagtexten precisera under vilka förulsättningar tredskodomsföreläggande
får komma till användning. Det lorde vara lämpligast att domstolen ges
befogenhet att använda sådant föreläggande efter prövning från fall till fall.
Har svaranden inle efterkommit föreläggandel får enligt
förslaget i promemorian tredskodom meddelas endast på yrkande av käranden.
Detta överensstämmer med vad som enligt både rättegångsbalken (RB) och småmålslagen
gäller beträffande tredskodom mot svarande som har uteblivit från förhandling
resp. sammanträde. Framställs inte yrkande om tredskodom, blir i vanlig
rättegång följden i allmänhet att målet avskrivs (44 kap. 2 § första slyckel RB).
1 mål enligt småmålslagen skall rätten i stället bestämma om den fortsatta
handläggningen (19 S småmålslagen). En anledning för part att inte yrka tredskodom
i mål enligl småmålslagen kan vara alt en återvinningstalan med säkerhet kan
väntas. Det kan då vara fördelaktigare för parten att handläggningen förs
vidare till ett avgörande i sak (prop. 1973:87 s. 194).
När det gäller tredskodom vid skrifilig handläggning
ligger saken någol annorlunda till. Eftersom käranden knappasl riskerar några
ökade kostnader genom att yrka tredskodom. har han inte någon anledning alt
avstå från ett sådant yrkande. Om nämligen sammanträde ändå måste hållas, är
det fördelaktigare för käranden att sammanträdet hålls med anledning av talan
om återvinning mot tredskodomen. Inställer sig inle svaranden lill det
sammanträdel och meddelas ny tredskodom mot honom, har han försuttit vidare
möjligheter till återvinning (jfr 44 kap. 10 S andra stycket RB). Tredskodomen
står alliså fast. Eftersom käranden sålunda med största sannolikhet skulle yrka
tredskodom om han görs uppmärksam på möjligheten att erhålla sådan dom,
framstår ett krav på yrkande som en formalitet utan sakligt innehåll.
Som hovrätten för Nedre Norrland har påpekat kan vidare
ett sådant krav medföra komplikationer i fall då yrkandet inte reservationsvis
har framställts redan i stämningsansökningen. Domslolen skulle i så fall behöva
ta kontakt med käranden på ett senare stadium av handläggningen för att ta reda
på om tredskodom yrkas eller inte. En sådan kontakt skulle tynga förfarandet
och skulle av svaranden kunna uppfattas som ett handlande i motpartens
intresse.
På grund av det anförda anser jag att yrkande från
kärandens sida inte bör ställas upp som förutsättning för tredskodom vid
skriftlig handläggning. Eventuella betänkligheter mot att slopa kravet på
yrkande torde också minska om rätten, såsom föreslås i promemorian, ges
befogenhet att avgöra humvida tredskodom skall meddelas eller inte. En sådan
prövning kan enligt min mening knappasl avvaras med hänsyn lill för-
Prop. 1977/78:67 20
farandeis karaktär. Bl.a. förutsätts att parterna skall
kunna föra sin talan själva. Härigenom läggs ett särskilt ansvar på rätten att
genom aktiv processledning verka för all ett i sak rikligt avgörande träffas.
Som jag tidigare har förordat bör visserligen den huvudsakliga prövningen göras
redan i samband med att föreläggande utfärdas. Ibland kan det emellertid vara
oklart huruvida föreläggandet har iakttagits eller inle. Det kan också tänkas
alt föreläggandet visseriigen inte formellt har efterkommits men att svaranden
likväl har anfört skäl sorn gör att del befogade i kärandens talan kan
ifrågasättas. Rälten bör däri"ör ha möjlighet att underlåta att meddela tredskodom
om den skulle finna del lämpligare att sälla ul målet till sammanträde. Lika
litet som i fråga om förutsättningarna för föreläggande bör i lagtexten
preciseras under vilka förutsättningar tredskodom skall få meddelas. Jag skall
strax återkomma till frågan hur den föreslagna befogenheten enligl min
uppfattning bör användas i praktiken.
De riktlinjer för reformen somjag nu har angett bör komma
till uttryck på följande sätt. 1 ett nytt andra siycke till 14 § småmålslagen
bör anges att föreläggande enligt första styckei får ske vid påföljd all tredskodom
annars kan meddelas mot svaranden. I en ny 14 a § bör sägas att om mål om betalningsföreläggande
har hänskjutits till rättegång enligt denna lag eller mål har upptagits efler
återvinning, rätten får förelägga svaranden att ange grunden för sin talan vid
påföljd att tredskodom annars kan meddelas mol honom. Efterkommer svaranden inle
föreläggande enligt 14 § andra slyckel eller 14 a §, bör rätten få meddela tredskodom.
En föreskrift härom bör föras in i första punkten av ett nytt andra stycke i 15
§.
1 mål
enligt småmålslagen gäller i princip bestämmelserna i RB, om inte uttryckligt
undantag gjorts eller bestämmelserna där strider mot bestämmelse i småmålslagen
(4 §). Bestämmelserna i 44 kap. RB om bl.a. tredskodom gäller sådan dom som
meddelas med anledning av utevaro från förhandling. En analogisk tillämpning
när tredskodom har meddelats vid skriftlig handläggning enligt småmålslagen är
i och för sig naturlig. För att förebygga tvekan bör i en andra punkt av 15 §
andra stycket anges att beträffande sådan dom skall bestämmelsema i 44 kap. RB
om tredskodom med anledning av svarandens utevaro tillämpas. I enlighet med
vad jag tidigare har anfört bör dock i en tredje punkt göras det undantaget alt
tredskodom får meddelas utan hinder av att käranden inte har framställt yrkande
därom.
Avsikten är att föreläggande enligt 14 § normalt skall ske
vid äventyr av tredskodom. Ger redan stämningsansökningen anledning till tvekan
om det befogade i kärandens talan, kan det dock, somjag tidigare har berört,
vara lämpligare med ett vanligt föreläggande. Målet får då sannolikt sättas ut
till sammanträde. Till detta skall partema enligt 16 § första stycket kallas
vid äventyr av tredskodom och, om särskilda skäl föreligger, även vid äventyr
att målet kan komma att avgöras i sak utan hinder av partens utevaro. Svaranden
kan kallas till sammanträde samtidigt med att han
Prop. 1977/78:67 21
föreläggs all yttra sig över käromålet (jfr prop. 1973:87 s.
188). Del bör emellertid inte komma i fråga att svaranden samtidigt föreläggs
att yttra sig över käromålet vid äventyr av tredskodom och att inställa sig
till sammanlräde vid äventyr av samma påföljd. Vid tredskodomsföreläggande
enligt del föreslagna andra slycket i 14 § bör alltså rätten inte ta ställning lill
den fortsatta handläggningen förrän yttrande har kommit in från svaranden eller
tiden härför gått ut.
På moisvarande sätt bör rätlen innan sammanträde sätts ut
avvakta resultatet av föreläggande i fall som avses i den föreslagna 14 a §.
Föreläggande enligl 14 a S kan, när mål om
betalningsföreläggande har hänskjutits till rättegång, lämpligen ges samtidigt
med att svaranden föreläggs alt yttra sig över vad motparten anfört i
framställningen om hänskjutande till rättegång. Det bör emellertid
understrykas alt det endast är föreläggande för svaranden all ange grunden för
sin talan som får förenas med tredskodomspåföljd. Har svaranden redan i målet
om betalningsföreläggande angetl sina skäl för bestridandet, blir det över
huvud taget inte aktuellt alt lillämpa 14 a §. Det kan också påpekas att den
nya paragrafen inte utgör hinder för rätten all förelägga svaranden att ange
grunden för sin talan ulan att föreläggandet förenas med tredskodomspåföljd.
Har svaranden inte hört av sig inom tid som angetts i
föreläggande enligt 14 S andra slycket eller 14 a S, skall rätlen självmant ta
upp frågan om tredskodom. Vid bedömningen huruvida tredskodom skall meddelas
eller inle, bör i enlighet med vad som sägs i promemorian avseende fästas vid
om svaranden har visat någon aktivitet i målet. Enbart en begäran från
svarandens sida alt målet skall sättas ut till sammanträde bör dock inte hindra
tredskodom, om svaranden inte anför något skäl för sin begäran. Har
föreläggande skett enligt 14 a §. bör tredskodom i allmänhet meddelas om inte
föreläggandet har iakttagits. Jag vill emellertid understryka att det inte får
ställas några stora krav på den aktivitet som svaranden skall ha visal för all
undgå tredskodom. Som jag tidigare har framhållit kan svaranden ha kommit in
med yttrande som inte uppfyller vad som avsetts med föreläggandet men som ändå
gör det tveksamt om kärandens talan har fog för sig. Vidare bör påpekas att vad
svaranden har anfört i telefonsamtal till rätlen skall beaktas på samma sätt
som om han har kommit in med skriftlig inlaga.
Pör tredskodom som nu avses gäller på grund av
hänvisningen i 15 § andra stycket andra punkten vad som sägs i 44 kap. 8 §
andra stycket RB. Del innebär att kärandens talan kan komma att ogillas,
nämligen om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet
eller det eljest uppenbart framgår att käromålet är ogmndat. Utrymmet för att
meddela tredskodom varigenom kärandens talan ogillas torde emellertid vara
ytterst begränsat. Skulle det undantagsvis bli aktuellt bör rätten först bereda
käranden tillfälle att komplettera sin framställning.
De nu föreslagna ändringarna bör föranleda att även
hänvisningen i 5 § 3
Riksdagen 1977178. I .saml. Nr 67
Prop.
1977/78:67 22
första styckei till 15 § ändras till att avse 15 § första styckei.
Ändringarna i småmålslagen bör träda i kraft så snart som
möjligt. Med hänsyn till att ell visst förberedelsearbete behövs bl.a. från
domstolsverkets sida föreslår jag att ändringarna skall träda i kraft den I
mars 1978. Någon särskild övergångsbestämmelse torde inte behövas.
4.2 Handläggningen av vissa mål om parkering
Enligt 8 kap. 32 § jordabalken (JB) skall artendetvist som
inte enligt 30 § ankommer på arrendenämnds prövning tas upp av den
fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen. Till sådan
arrendetvist - med fastighetsdomstol som behörig instans - torde av de flesta
domstolar hänföras tvist om parkering på enskild mark. Vägrar fordonsföraren
att betala den avgift på 50-75 kr (kontrollavgift), som i allmänhet utgår vid
överträdelse av villkoren för parkeringen, skall alltså talan om utfående av
avgiften väckas vid den tingsrätt som är fastighetsdomstol. Detta gäller vare
sig målet anhängiggörs genom ansökan om betalningsföreläggande eller genom
ansökan om stämning. I sistnämnda fall. liksom när mål om
betalningsföreläggande till följd av bestridande hänskjuts till rättegång,
skall målet prövas av fastighetsdomstolen i den särskilt kvalificerade
sammansättning som är föreskriven för fastighetsmål. Detta förhållande för med
sig alt småmålslagen inte blir tillämplig. Småmålslagen skall nämligen inte
tillämpas i fråga om mål som av tingsrätt handläggs i särskild sammansättning.
I
skrivelser till regeringen har Kungl. Äutomobilklubben (KAK) och Sveriges
domareförbund påtalat vissa olägenheter som följer av att tvist om parkering på
enskild mark anses som arrendetvist. Målen måste handläggas i en för denna typ
av mål olämplig ordning. Bl.a. erfordras huvudförhandling och om denna inte kan
hållas i förenklad form får rätten en alltför stor och kvalificerad
sammansättning. Ätt målen handläggs av fastighetsdomstol medför vidare extra
resor och kostnader för inställelse. Det framhålls också att målen är ofta
förekommande och att tvisteföremålel alltid uppgår till mycket ringa belopp.
Målen skiljer sig även i övrigt från de tvister som annars tas upp av
fastighetsdomstol.
1 den
tidigare behandlade departementspromemorian föreslås att tvist om parkering på
enskild mark tas undan från fastighetsdomstolarnas kompetensområde. Sådana mål
skall i fortsättningen tas upp av samUiga tingsrätter och handläggas på samma
sätt som andra tvistemål. Detta medför bl.a. att småmålslagen blir tillämplig.
Ändringen bör enligt promemorian lagtekniskt genomföras på det sättet att i 8
kap. 32 § JB föreskrivs att tvist med anledning av tillfällig upplåtelse av
mark för uppställning av fordon inte skall anses som arrendetvist.
Förslaget
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstansema.
Kommunförbundet avstyrker emellertid förslaget. Enligt
Prop. 1977/78:67 23
förbundet kan det visseriigen synas principiellt riktigt
att tvister om så ringa belopp som det här är fråga om handläggs enligt småmålslagens
regler. I så fall får emellertid markägaren kostnader som inte blir läckta även
om han vinner målet. Detta kan medföra att markägarna vid systematiskt
bestridande från fordonsägarnas sida upphör att beivra felparkeringar på sin
tomtmark. Enligl förbundet kan detta få menliga följder för
parkeringsförhållandena i stort, alltså även beträffande felparkeringar på
allmän plats. Även Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO) och Handels-
& Jurist-lnkasso ÄB avstyrker på liknande skäl förslaget.
För egen
del får jag anföra följande. Den ståndpunkt många domstolar har intagit
angående fastighetsdomstols kompetens i mål av förevarande slag gmndar sig på
uppfattningen att den som parkerar på enskild mark som har upplåtits för
parkeringsändamål får anses ha ingått ell avtal om arrende på de villkor som
gäller för upplåtelsen. Dessa finns som regel anslagna vid infarten till
parkeringsplatsen. Utan tvivel finns skäl som talar för denna uppfattning. Den
för fastighetsmålen stadgade processordningen kommer därmed att tas i bruk för
en kategori mål som rör förhållandevis obetydliga belopp och som normalt är av
sådan beskaffenhet att de kan handläggas i enklare former. Det finns knappast
några sakliga skäl till att tvisten skall prövas av en domstol med den särskilda
kompetens och sammansättning som fastighetsdomstolen har. Det finns i allmänhet
endast en fastighetsdomstol i varje län, vilket för med sig ökade
inställelsekostnader för dem som bor på långt avstånd från domstolsorten. Jag
vill också erinra om att i fråga om parkering på allmän mark gäller enligt
lagen (1976:206) om felparkeringsavgifi att talan vid domstol skall föras hos
den tingsrätt inom vars domkrets överträdelsen har ägt mm. Det finns
visserligen betydande skillnader mellan sättet för uttagande av felparkeringsavgifi
på den ena sidan och s.k. kontrollavgift på den andra. Det är likväl svårt att
motivera att tvisten i det ena fallet handläggs av tingsrätt och i det andra
fallet av fastighetsdomstol. Därtill kommer att det i tillämpningen har visat
sig råda olika uppfattningar mellan domstolarna humvida tvist om parkering på
enskild mark skall anses som arrendetvist eller inte. Mot bakgrund av det
anförda förordar jag att tvister om parkering på enskild mark uttryckligen tas
undan från fastighetsdomstolamas kompetensområde.
Om målen inte handläggs av fastighetsdomstol, blir småmålslagen
i princip tillämplig. Några remissinstanser är av det skälet negativa till förslaget.
Enligt dem kan den starkt begränsade rätten till ersättning för rättegångskostnader
enligt småmålslagen föra med sig att markägarna upphör med att beivra
parkeringsöverträdelser. Jag vill i anledning härav erinra om att den
föreslagna ordningen saknar betydelse för merparten av krav på
kontrollavgifter, nämligen dem som avgörs genom betalningsföreläggande. De nya
reglema blir alltså bara aktuella för den del som till följd
Prop.
1977/78:67 24
av bestridande hänskjuts lill rättegång. I det föregående harjag
föreslagit att möjlighel öppnas till all meddela tredskodom i samband med
skriftlig handläggning enligt småmålslagen. Härigenom lorde även en slor del av
de hänskjutna målen komma att avgöras utan sammanträde, dvs. utan nämnvärda
kostnader för käranden.
Det kan einellertid inte uteslutas att en lillämpning av småmålslagen
i återstående fall kan få de konsekvenser som de angivna remissinstanserna har
angivit. Allmänt sett måsle del emellertid vara till fördel för båda parter att
i de fall då en verklig tvist föreligger denna kan lösas i enklare former än
vad som fn. är möjligt. Det är bl.a. den tanken som ligger bakom tillkomsten av
småmålslagen. Del får också beaktas all med den nya ordningen den som felaktigt
har påförts kontrollavgift kommer till sin räll på ett enkelt och billigt sätt.
Sammanfattningsvis anserjag att det inle finns lillräckliga
skäl för att i mål av förevarande slag göra undantag från principen om småmålslagens
tillämplighet på enkla tvister. Jag vill emellertid erinra om all rättegångsutredningen
har fått i uppdrag att undersöka i vad mån småmålslagen kan behöva jämkas, bl.a.
närdet gäller frågan om rättegångskostnader.
Det förtjänar att påpekas att den föreslagna ändringen för
med sig alt även mål om betalningsföreläggande med anledning av krav som nu
avses skall tas upp av tingsrätten i den ort där parkeringen har skett och inte
av fastighetsdomstol.
Några
remissinstanser har ifrågasatt om inte även vissa andra tvister av liknande
beskaffenhet bör las undan från fastighetsdomstolarnas kompetensområde.
Särskilt har pekats pä tvister rörande tillfällig uppställning av fordon i
parkeringshus, på parkeringsdäck o.d. Det kan hävdas att sådana tvister utgör hyrestvist.
som enligt 12 kap. 71 S JB skall tas upp av fastighetsdomstol. Sådana tvister
är visserligen inte lika vanliga som tvister om parkering på enskild mark.
Delta torde sammanhänga med att parkeringsavgiften vanligen erläggs vid en
spärr i samband med att bilen lämnar parkeringshuset. Det förekommer emellertid
också syslem med biljettautomater e.d. på samma sätt som vid parkeringsplatser
anordnade på enskild mark. Med hänsyn härtill och av systematiska skäl anserjag
alt även tvist angående parkering i parkeringshus e.d. bör undantas från faslighetsdomstolarnas
kompetensområde.
Från något håll har ifrågasatts om inte regleringen även
borde omfatta andra tillfälliga upplåtelser av fast egendom mol vederiag. t.ex.
upplåtelse av bålplats, upplagsplals eller tältplats. Något behov av en reform
i den riktningen har emellertid inte framkommit. En sådan reform skulle vidare
kräva en närmare undersökning av bl.a. den rättsliga karakiären hos varje sådan
upplåtelse och de gränsdragningsproblem som uppkommer i förhållande till andra
avtalstyper, t.ex. deposilionsavtal. En sådan undersökning skulle komma att
bli tidsödande och bör därför inte göras i detta sammanhang. Jag förordar
därför att sistnämnda upplåtelser lämnas
Prop. 1977/78:67 25
utanför
den nya regleringen. Denna bör alltså omfatta endast tvister rörande parkering
av fordon på enskild mark och i parkeringshus o.d.
Den lagtekniska lösning av
frågan som har föreslagits i promemorian har i allmänhet lämnats utan erinran
av remissinstansema. Från en remissinstans har dock ifrågasatts om inte den
föreslagna bestämmelsen borde ha sin plats i 8 kap. 30 § JB. För egen del anserjag
alt placeringen i 8 kap. 32 S är att föredra ur redaktionell synpunkt. Vidare
förordar ett par remissinstanser att bestämmelsen direkt utformas som en
forumregel. Med hänsyn till att ifrågavarande tvisters karaktär av arrendetvist
inte är oomstridd anserjag det lämpligare att ange att sådan tvist ej skall
anses som arrendetvist i detta sammanhang. Den angivna regleringen utesluter alltså
inte all upplåtelsen i andra sammanhang blir att betrakta som en upplåtelse av
arrende. Även i fråga om bestämmelsens utformning i övrigt anserjag att
promemorieförslaget bör följas. Den nyss förordade utvidgningen av regleringen
till tvist om parkering i parkeringshus o.d. bör föranleda alt en motsvarande
bestämmelse tas in i 12 kap. 71 § JB.
Uttrycket
"tillfällig upplåtelse" utesluter enligt min mening inte att även uppställning
av fordon för en eller ett par veckor kan gå in under de föreslagna bestämmelsema.
De bör alltså vara tillämpliga även vid s.k. långtidsparkering i anslutning till
flygplats, färjeläge o.l. Även vid sådan långtidsparkering är upplåtelsen
regelmässigt tillfällig i den meningen att avgiften skall erläggas senast när
fordonet förs från platsen och att en ny avtalsperiod börjar att löpa när
fordonet åter ställs upp där. Vid bedömningen bör avseende fästas vid om
förhållandena, frånsett parkeringstidens längd, är jämförbara med dem som bmkar
råda vid korttidsparkeringar, t.ex. att parkering får ske på de villkor som
finns angivna på platsen utan att ägaren dessförinnan behöver kontaktas.
De
nya reglerna bör träda i kraft den 1 mars 1978. I enlighet med vad som har angetts
i promemorian bör en övergångsbestämmelse meddelas med tanke på mål som är anhängiga
vid tiden för ikraftträdandet.
5
Upprättade lagförslag
I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
1.
lag om ändring i lagen (1974:8)
om rättegången i tvistemål om mindre värden.
2.
lag om ändring i jordabalken.
Förslagen
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.
Prop. 1977/78:67 26
6 Hemställan
Jag
hemställer all lagrådets yttrande inhämias över lagförslagen.
7 Beslut
Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Prop. 1977/78:67 27
Bilaga I Promemorieförslagen
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål
om
mindre värden
Härigenom förordnas att 14 och 15 §§ lagen (1974:8) om
rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
Utfärdas stämning, skall svaran- Utfärdas stämning, skall svaran
den föreläggas att yttra sig över kä- den
föreläggas att yttra sig över kä
romålet. Yttrandet får göras skrift- romålet
vid påföljd att tredskodom
ligen eller muntligen. Muntligt ytt- annars
kan meddelas mot honom.
rande skall upptecknas genom rät- Yttrandet
får göras skriftligen eller
tens försorg. muntligen. Muntligt yttrande skall
upptecknas genom rättens försorg.
15 §
Sammanträde skall hållas, om ej enbart skriftlig
handläggning med hänsyn till målels beskaffenhet finnes lämpligare.
Har ej svaranden efterkommit föreläggande enligt 14 §, får
rätten på yrkande av käranden meddela tredskodom, om det ej finns anledning
befara att käromålet är ogrundat. Meddelas ej tredskodom, besiäminer rälten
om den fortsatta handläggningen.
Denna lag träder i kraft den I januari 1978.
2 Förslag till
Lag om ändring i jordabalken
Härigenom förordnas att 8 kap. 32 § jordabalken skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
32 §
Arrendetvist som ej enligt 30 § ankommer på arrendenämnds
prövning
skall upptagas av den fastighetsdomstol inom vars område
fastigheten är
belägen.
Även klandertalan som avses i 31 § och ärende enligt 9 kap. 24 §
upptages av denna domstol.
Prop. 1977/78:67 28
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Som arrendetvist anses ej tvist med anledning av tillfällig upplåtelse
av mark för uppställning av fordon.
Tvist
som efter klander mot artendenämnds beslut är anhängig vid domstol får återförvisas
till nämnden.
Denna
lag träder i kraft den Ijanuari 1978.1 mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet
tillämpas äldre bestämmelser.
Prop.
1977/78:67 29
Bilaga 2
Till Justitiedepartementet
Angående rättegångskostnader i mål beträffande
parkeringsförseelse på enskill markområde
Under senare år har det blivit allt vanligare att enskilda
markägare reglerar uppställningen av fordon på speciellt iordningställda
parkeringsplatser genom olika former av föreskrifter. För det fall att
bestämmelserna överskrids anges, all den parkerande har att erlägga en extra
parkeringsavgift - ibland kallad kontrollavgift - på 35-50 kr. Markägaren har
ofta uppdragit åt ett bolag att sköta övervakningen av parkeringen samt ta upp
avgifterna.
1 rättspraxis har fastslagits, att den som parkerar på
ovan nämnt område skall anses ha ingått ett arrendeavtal. Detta faktum medför i
sin tur, att om bilisten anser sig ha anledning all bestrida en betalningsanmaning
på gmnd av brolt mol bestämmelserna, detta mål icke som sedvanliga parkeringsmål
handläggs i tingsrätt utan i fastighetsdomstolen. Förfarandet innebär, att parkeringsbolagel
inger ansökan om betalningsföreläggande och om detta bestrids hänskjuts målet
till rättegång. Denna rättegång inleds på sedvanligt sätt med en förberedelse,
varefter fastighetsdomstolen vid ett senare tillfälle företar målet lill
huvudförhandling på samma sätt som ett stort tvistemål. Lagen om rättegång i
tvistemål om mindre värden, som skulle medföra ett enklare förfarande, är inte
tillämplig.
För det fall bilisten nu döms att betala den urspmngliga "parkeringsboten"
åläggs han samtidigt att ersätta parkeringsbolaget dess kostnader i målet. För
dessa brukar ofta begäras 1.000 kr eller mer. Även om Rätten skulle jämka
ersättningen synes det stötande, alt jämte avgiften på kanske 35 kr - som ju
målet gällde - behöva erlägga ytteriigare 1.000 kr i rättegångskostnader.
Med hänvisning till vad ovan anförts och i beaktande av
att parkeringsplatser av här relaterad typ blir allt vanligare hemställer KÄK,
att en utredning skyndsamt igångsattes med inriktning på att dessa typer av mål
måtte kunna handläggas enligt lagen om rättegång i tvistemål om mindre värden
eller på annal sätt som är likarlat med övriga parkeringsmål.
Stockholm den 21 januari 1977
KUNGL AUTOMOBIL KLUBBEN
J-0 Lysell Generalsekreterare
4
Riksdagen 7977/78. / saml. Nr 67
Prop.
1977/78:67 30
SVERIGES DOMAREFÖRBUND Bilaga 3
11.2.1977
Herr Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Enligt 10 kap 10 5 rättegångsbalken skall bl.a. tvist om nyttjanderäti
eller annan särskild rält till fast egendom och om vederlagför upplåtelse av
sådan rätt handläggas av rätten i den ort där fastigheten är. Detta gäller dock
inte arrende-, hyres- eller bostadsrättstvist. Sådan tvist skall upptagas av
den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.
Enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden
gäller särskilda regler för handläggningen av tvistemål, i vilka
tvisteföremålets värde inte överstiger hälften av det basbelopp som gällde för
oktober månad året innan det då målet anhängiggjordes. Lagen har från
rättegångsbalken avvikande regler beträffande handläggningen och ger vinnande
part rätt lill ersättning för rättegångskostnad i mycket liten omfattning.
Lagen är inte tillämplig på handläggning vid fastighetsdomstol. En
arrende-eller hyrestvist, som gäller endast ett ringa belopp, handlägges
således enligt rättegångsbalkens regler och vinnande part har rätt till full
ersättning för sina rättegångskostnader. Efter tillkomsten av mindremälslagen
har det alltså ur kostnadssynpunkt blivit av stor betydelse om ett mål som
gäller mindre än ett halvt basbelopp skall handläggas vid fastighetsdomstol
eller inte.
Under senare år har det blivit allt vanligare med tvister
rörande parkering på privat mark, som iordningställts som parkeringsplats och
pä vilken enligl uppsatta anslag parkering medges mot avgift och på särskilda villkor.
Dessa innehåller i allmänhet att bilföraren skall betala viss
"straffavgift" om han parkerar utan att betala parkeringsavgift eller
eljest bryter mot villkoren. Tvisten rör oftast om bilföraren erlagt
parkeringsavgift och yrkandet i målet gäller i allmänhet betalning av
"straffavgiften". Denna uppgår lill ett ringa belopp 35-50 kr.
Dessa mål handläggs på olika sätt i domstolarna. Vid vissa
domstolar, så vid Stockholms tingsrätt, handläggs målen som arrendetvister vid
fastig-helsdomstolen. Det anses att ett avtal om lägenhetsarrende träffats
mellan markägaren och bilföraren då den senare parkerar bilen på parkeringsplatsen.
Han har därigenom accepterat de av markägaren uppställda villkoren för
parkering och det föreligger en upplåtelse av jord till nyttjande mot vederlag.
Svea hovräti har i dom 17.12.1976 anslutit sigtill Stockholms tingsrätts
uppfattning. Även Göteborgs tingsrätt handlägger numera, efter ett avgörande av
hovrätten för Västra Sverige, parkeringsmålen vid fastighetsdomstolen.
Tingsrätten hade i dom 4.9.1975 ogillat vid fastighetsdomstolen förd talan om utfående
av "straffavgift" på den grund att
Prop.
1977/78:67 31
avtal om lägenhetsarrende inte kunde anses ha kommit till
stånd genom att bilföraren parkerat på parkeringsplatsen. Hovrätten för Västra
Sverige biföll kärandens talan och utdömde full rättegångskostnad. Hovrättens
dom innebär att domstolen funnit tvisten vara att anse som arrendetvist.
Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Malmö tingsrätt har
motsatt uppfattning. 1 beslut 12.11.1973 i ett från Malmö tingsrätt,
fastighetsdomstolen, fullföljt mål fann hovrätten lika med tingsrätten att
tvist om parkeringsavgift inte var att anse som arrende- eller hyrestvist utan
som sådan tvist om nyttjanderäti till fast egendom som enligt 10 kap. 10 S
rättegångsbalken skall upptagas av rätten i den ort där fastigheten är. Malmö
tingsrätt har så sent som 14.9.1976 ogillat vid fastighetsdomstolen väckt talan
om utfående av parkeringsavgift, enär arrendeavtal ej ansågs ha träffats mellan
parterna. Tingsrättens dom har vunnit laga krafl.
Högsta domstolen har 1958 avgjort ett mål om utfående av
parkeringsavgift för uppställning av bil på parkeringsplats som av luftfartsstyrelsen
iordningställts vid Bromma flygplats, NJA 1958 s 177. Frågan i målet gällde
emellertid inte parkeringsupplåtelsens rättsliga natur. Visserligen gjorde
luftfartsstyrelsen gällande att styrelsen genom de på parkeringsplatsen
uppsatta anslagen lämnat anbud om parkering på angivna villkor och att den som
parkerade därigenom accepterade anbudet och blev bunden av avtal om arrende av
mark för annat ändamål än jordbruk. Högsta domstolens dom visar dock inte att
HD godtagit styrelsens påstående eller över huvud ingått i prövning av
parkeringsupplåtelsens rättsliga natur. Någon ledning i denna fråga kan således
inte fås av rättsfallet.
Det synes i hög grad otillfredsställande att parkeringsmål
av nu berört slag handläggs i olika former på skilda håll i landet. Det är
dessutom ovisst om ett vägledande avgörande i högsta instans kan komma inom
överskådlig tid. Och om det genom ett avgörande av högsta domstolen skulle
fastslås att innebörden av gällande lag är, att dessa parkeringsmål skall
handläggas vid fastighetsdomstol, medför detta en för mål av denna typ olämplig
handläggningsordning. Målen måste handläggas antingen där fastighetsdomstolen
har sitt säte, vilket kan föranleda resor och kostnader för parternas
inställelse, eller också på den ort, där parkeringen ägt rum, vilket i sin tur
kan medföra resor och kostnader för domstolen. Målen måste avgöras efter
huvudförhandling och om denna inte kan hållas i förenklad form blir det en för
mål av denna kvalité alltför stor och kvalificerad sammansättning.
Uppenbarligen har det inte varit tvister av detta slag som lagstiftaren haft i
tankarna, då fastighetsdomstolsmål undantagits från tillämpning av lagen om
rättegången i tvistemål om mindre värden. Parkeringsmålen är ofta förekommande
och tvisteföremålet uppgår alltid till mycket ringa belopp. Även i övrigt
skiljer sig parkeringsmålen frän de tvister, som skall upptagas av
fastighetsdomstol. Starka skäl synes sålunda tala för att parkeringsmålen bör
handläggas som förenklade tvistemål. Det
Prop.
1977/78:67 32
synes därför böra övervägas, om inte småmålslagen skall
göras lillämplig på dessa tvister, även om de är att anse som arrendetvister.
Domareförbundet
har ansett sig böra fästa Herr Statsrådels uppmärksamhet på del berörda
spörsmålet för eventuella lagstiftningsåtgärder.
Deltagare: Björling (ordf), Hans B Andersson. Gad.
Grotander. Heuman, Ordqvist (ref) och Tillinger.
Johan Björling
Prop.
1977/78:67 33
Bilaga 4 Reinit te rade förslagen
1 Förslag till
Lag om
ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om
mindre
värden
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1974: 8) om
rättegången i tvistemål om mindre värden
dels att i 2, 8. 17 och 20 §§ ordet "Konungen"
skall bytas ut mol "regeringen",
dels att 5, 14 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i
lagen skall införas en ny paragraf. 14 a S. av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §
Mål beredes för avgörande vid Mål beredes
för avgörande vid
sammanlräde eller genom skriftlig sammanlräde
eller genom skriftlig
handläggning. Med iakttagande av handläggning.
Med iakttagande av
15 och 27 §§ bestämmer rätten efter 15
§ jörsta styckei och 27 S bestäm-
omständigheterna i vilken mån mer rätlen
efter omständigheterna i
handläggningen skall vara muntlig vilken
mån handläggningen skall
eller skriftlig. vara muntlig eller skriftlig.
Dom skall grundas på vad som förekommit vid sammanträde
och vad handlingarna innehåller.
14 S Utfärdas stämning, skall svaranden föreläggas att
yttra sig över käromålet. Yttrandet får göras skriftligen eller muntligen.
Muntligt yttrande skall upptecknas genom rätlens försorg.
Rätten får förelägga svaranden alt yttra sig vid påföljd
all tredskodom annars kan meddelas mot lionom.
14 a §
Har mål om betalningsjördäg-gande hänskjutits lill
rättegång enligl denna lag eller har mål upptagits efler ansökan om
återvinning, får rätten förelägga svaranden att ange grunden för sin talan vid
påföljd att tredskodom annars kan meddelas mol honom.
Prop.
1977/78:67 34
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 § Sammanträde skall hållas, om ej enbari skriftlig
handläggning med hänsyn till målets beskaffenhet finnes lämpligare.
Efterkommer ej svaranden föreläggande enligt 14 § andra
stycket eller 14 a §, får rätten meddela tredskodom. Beiräffande sådan dom
tillämpas beslämmelserna 144 kap. räiiegångsbalken om tredskodom med anledning
av svarandens utevaro. Tredskodom får dock meddelas utan hinder av att käranden
ej liar framställt yrkande därom.
Denna lag träder i kraft den I mars 1978.
2 Förslag till
Lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrives att 8 kap. 32 S och 12 kap. 71 §
jordabalken' skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse
8 kap.
32 §
Arrendetvist som ej enligt 30 § ankommer på arrendenämnds
prövning
skall upptagas av den fastighetsdomstol inom vars område
fasligheten är
belägen.
Även klandertalan som avses i 31 § och ärende enligt 9 kap. 24 §
upplages av denna domstol.
Som arrendetvist anses ej tvist rned anledning av
tillfällig upplåtelse av mark för uppställning av fordon.
Tvist som efter klander mot arrendenämnds beslut är anhängig
vid domstol får återförvisas till nämnden.
12 kap. 71 S Hyrestvist som ej enligt 69 § ankommer på
hyresnämnds prövning och ej heller rör kollektivavtal skall upptagas av den
fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.
' Omtryckt 1971:1209. 12 kap. omtryckt 1974:1083.
Prop.
1977/78:67 35
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Som hyrestvist anses ej tvist med anledning av tillfällig
upplåtelse av utrymme för uppställning av fordon.
Besvärstalan som avses i 70 § upptages, om den rör
kollektivavtal, av arbetsdomstolen och i annat fall av bostadsdomstolen.
Besvärshandlingen skall inges till den domstol som har att upptaga besvären.
Denna lag träder i kraft den I mars 1978. 1 mål som har anhängiggjorts
före ikraftträdandet tillämpas äldre beslämmelser.
Prop. 1977/78:67 36
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde 1977-11-09
Närvarande: f. d. justitierådet Brunnberg, justitierådet Hesser,
regeringsrådet Petrén, justitierådet Hessler.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 20 oktober
1977 har regeringen på hemställan av statsrådet Romanus beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till
1.
lag om ändring
i lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden,
2.
lag om ändring
i jordabalken.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, har inför
lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Peter Löfmarck. Förslagen föranleder
följande yttranden.
Förslaget till lag om ändring i lagen om rättegången i
tvistemål om mindre värden.
Petrén:
Institutet tredskodom bygger på presumtionen att den, som
fått mottaga ett krav och som kallats till en förhandling hos domstol för behandling
av kravet, medger detta genom att utebli från förhandlingen. Tanken är att en
betalningsskyldig icke skall kunna genom att hålla sig undan förhindra att den
som är berättigad till betalning erhåller en verkställbar dom beträffande sitt
tillgodohavande. I lagrådsremissen föreslås nu att bruket av denna presumtion
skall vidgas. Även underlåtenhet att inkomma med ett ytirande över ett genom
stämning an-hängiggjort krav eller underlåtenhet att närmare utveckla ett
blankt bestridande av ett krav skall få uppfattas som ett medgivande av kravet
och kunna föranleda tredskodom.
Man har att räkna med att underlåtenhet att svara på ett
skriftligt krav i många fall kan bero på allmän oföretagsamhet att fatta pennan
eller låta höra av sig muntligen och över huvud på den osäkerhet som många
människor känner inför uppgiften att avge svar till myndigheter. Man måste
också betänka att många har språkliga svårigheter var åttonde person i
Sverige är i dag född utomlands. Oförmågan att kunna rätt uppfatta innebörden
av ett framställt krav är också stor. Underlåtenhet att svara kan ha
föranletts av dylika omständigheter. Jag kän-
Prop. 1977/78:67 37
ner därför från rättssäkerhetssynpunkt en viss tvekan att,
som nu,föreslås, ganska drastiskt vidga användningsområdet för institutet tredskodom.
Enligt tillgänglig statistik meddelas tredskodom för
närvarande i cirka 10 % av de mål som handlägges enligt småmålslagen. Det synes
sannolikt att denna andel i och för sig kan ökas utan att för den skull gruppen
av i realiteten icke betalningsskyldiga som felaktigt drabbas av tredskodom
skulle öka mer än proportionellt. En förutsättning härvidlag är givetvis att
de nya kriterierna för bruket av tredskodom slår lika väl till som de
hittillsvarande.
Avgörande betydelse för mitt ställningstagande till
förslaget anser jag mig böra tillmäta det förhållandet att huvuddelen av de
instanser som har erfarenhet från detta speciella rättsområde tillstyrkt
lagändringar av denna art. Inför denna sakkunskap får betänkligheterna vika,
särskilt som en prövning förutsätts skola ske i varje särskilt fall av om underlåtenheten
att svara skall föranleda tredskodom eller ej. Jag finner mig därför icke ha
grund för verkligt vägande invändningar mot det framlagda lagförslaget.
14 och 14 a §§ Lagrådet:
Innebörden av de föreslagna ändringarna är att påföljd av tredskodom
kan knytas till underlåtenhet att avge yttrande, sålunda ej såsom nu endast
till underlåtenhet att inställa sig vid sammanträde. I 14 § med det nya andra
stycket sägs endast, att svaranden kan föreläggas eventuellt vid tredskodomspåföljd
att "yttra sig" över käromålet. Enligt 14 a § kan svaranden
föreläggas eventuellt vid tredskodomspåföljd att "ange grunden för sin
talan".
Uttrycket "ange grunden för sin talan" synes
något oklart. Det kan uppfattas såsom innefattande avsevärt mer än vad som vore
erforderligt i förevarande sammanhang. I motiven skiljes mellan angivande av
grunden för svarandens talan och yttrande över vad motparten i samband med
begäran om hänskjutande till rättegång anfört. Det kan emellertid ifrågasättas
om det inte för ett angivande av grunden för svarandens talan är nödvändigt att
just yttra sig över vad käranden anfört vid framställningen om hänskjutande
till rättegång (jfr 29 § lagsökningslagen). Stadgandet kan därför komma att
tolkas så att man nödgas ställa mycket långtgående krav på svaranden för att
möjligheten av tredskodom skall uteslutas.
Oavsett vilken innebörd man emellertid vill tillägga
berörda uttryck, saknas enligt lagrådets mening fog för att ange kravet på
svaranden olika i 14 §:ns och 14 a §:ns fall. Även i 14 a § bör sålunda siadgas
att rätten får förelägga svaranden "att yttra sig över käromålet" vid
påföljd av tredskodom.
Prop. 1977/78:67 38
Förslaget till lag om ändring i jordabalken
Lagrådet:
I förslaget till ändrad lydelse av 8 kap. 32 § sägs att
som arrendetvist ej skall anses tvist med anledning av tillfällig upplåtelse av
mark för uppställning av fordon. Motsvarande regel ges i 12 kap. 71 § beträffande
viss annan tillfällig upplåtelse för parkering. Meningen är att dessa tvister i
stället skall följa huvudregeln i 10 kap. 10 § rättegångsbalken beträffande
nyttjanderätt till fast egendom. De skall alltså tas upp av den tingsrätt där
fastigheten är belägen. Helt klart framgär detta emellertid knappast genom de
föreslagna bestämmelserna. Den tolkningen vore i och för sig tänkbar att tvist
av ifrågavarande art skulle handläggas vid svarandens personliga forum.
En möjlighet vore att man intog en materiell bestämmelse i
8 kap. 1 § (12 kap. 1 §) jordabalken av innebörd att nu ifrågavarande
rättsförhållanden över huvud ej skulle vara att betrakta som arrende (hyra).
Bestämmelsen i arrendekapiUet kunde förslagsvis lyda: "Som arrende betraktas
icke tillfällig upplåtelse av nyttjanderätt till mark för uppställning av fordon."
Sakliga skäl kan tala för en sådan anordning. Arrende- och
hyresreg-lerna passar genomgående inte särskilt bra för de tillfälliga
upplåtelser varom nu är fråga. Om i något fall behov skulle föreligga, kan ju
såsom väl kan bli fallet beträffande andra nyttjanderätter som ej är arrende
eller hyra en analog tillämpning komma i fråga.
Genom att man sålunda uttryckligen uttalade att fråga är
om nyttjanderätt torde någon tvekan om att forumbestämmelsen i 10 kap. 10 §
rättegångsbalken skall tillämpas ej kunna uppkomma. Någon ytterligare
föreskrift härom skulle då inte bli erforderlig.
Om man emellertid nu vill begränsa sig till frågan om
forum, synes lämpligast att i ett stadgande direkt utsäga, att 10 kap. 10 §
rättegångsbalken skall tillämpas. Ett sådant stadgande synes systematiskt höra
hemma i det nämnda lagrummet. I princip behandlar detta alla tvister om
nyttjanderätt till fast egendom. I första stycket tredje meningen anges dock
ett undantag från principen: vad som sägs i paragrafen gäller ej arrende-, hyres-
oeh bostadsrättstvist. Det stadgande som nu kommer i fråga är närmast att se
som en inskränkning i detta undantag, som innebär att huvudregeln i paragrafen
är tillämplig på hithörande fall, oavsett om målet i och för sig kunde vara att
betrakta som arrende-eller hyrestvist.
Med syftning på det nämnda undantaget synes som tillägg
till 10 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken böra fogas en bestämmelse av
förslagsvis följande lydelse: "Tvist med anledning av tillfällig
upplåtelse av nyttjanderätt till mark eller hus eller del av hus för
uppställning av fordon skall vid tillämpning av paragrafen ej anses som
arrende- eller hyres-
Prop.
1977/78:67 39
tvist".
Det kan övervägas att därjämte i 8 kap. 32 § och 12 kap. 71 § jordabalken
införa bestämmelser med erinran om att stadgande angående laga domstol för här
avsedda fall finns i 10 kap. 10 § rättegångsbalken.
opaginerad Kontrollera mot PDF
JUSTITIEDEPARTEMENTET
Utdrag
PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde
1977-11-10
opaginerad Kontrollera mot PDF
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och
statsråden Bohman, Ahlmark. Romanus, Turesson, Gustavsson, Äntonsson, Olsson,
Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Krönmark, Burenstam Linder, Wikström,
Johansson, Friggebo.
Föredragande: statsrådet Romanus
Proposition om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i
tvistemål om mindre värden, m. m.
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till
1.
lag om ändring
i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden,
2.
lag om ändring
i jordabalken.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
I anslutning till 14 och 14 a §§ förslaget om ändring i småmålslagen
har lagrådet anmärkt att uttrycket "ange gmnden för sin talan" i
sistnämnda paragraf är något oklart lill sin innebörd och skulle kunna tolkas
så att långtgående krav ställs på svaranden för att möjligheten av tredskodom
skall uteslutas. Jag vill med anledning härav framhålla att 14 a § är avsedd
att användas endast i fall då svaranden inte under det tidigare domstolsförfarandet
har angett några skäl för sitt bestridande av motpartens talan. Bestämmelsen
syftar till att ge rätten möjlighet att vid äventyr av tredskodom förelägga
svaranden att ange skälen för bestridandet så att ställning kan tas till frågan
om målets fortsatta handläggning. Det är alltså inte meningen att svaranden
skall behöva lämna en iner utföriig motivering än vad som betingas av det
angivna syftet.
Oavsett vilken innebörd som bör tilläggas berörda uttryck
saknas enligt lagrådet fog för att ange kravet på svaranden olika i de fall som
avses i 14 resp. 14 a §§. 1 sak torde den av lagrådet förordade lydelsen inte
innebära någon skillnad i förhållande till det uttryck som har använts i det
remitterade förslaget till 14 a §. Det får emellertid ses som en fördel om
samma uttryck används i de båda aktuella paragraferna. Med lagrådets förslag
till lydelse är måhända risken mindre för att det ställs mer långtgående krav
på svaranden än vad som är avsett. Jag godtar alltså lagrådets förslag på den
punkten.
' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 20 oktober 1977.
Prop.
1977/78:67 41
När
del gäller ändringarna i jordabalken är jag inle beredd att i detta sanunanhang
la ställning till frågan huruvida de avsedda parkeringsupplå-lelserna i andra
sammanhang kan vara alt bedöma som arrende resp. hyra. Om man sålunda i
enlighet med vad jag harförordat i remissprotokollet begränsar sig till forumfrägan
kan. säsom lagrådet har framhållit, systematiska skäl anföras för att en
bestämmelse i ämnet placeras i 10 kap. 10 § rättegångsbalken. Jag ansluter mig
till lagrådets ståndpunkt i den frågan och godtar även lagrådets förslag till
lagtext. Med en sådan reglering bör i 8 kap. 32 § och 12 kap. 71 § jordabalken
tas in hänvisningar till 10 kap. 10 § rättegångsbalken.
Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att antaga
1)
lag om ändring i lagen (1974:8)
om rättegången i tvistemål om mindre värden,
2)
lag om ändring i
rättegångsbalken,
3)
lag om ändring i jordabalken.
Regeringen
ansluler sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen alt antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.
Norstedts Tryckeri, Stocktiolm 1977
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
9 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (8)
8 kopplingar i 7 dokument.
- Prop. 1986/87:89 om ett reformerat tingsrättsförfarande s. 226 om s. 19 i texten
- Prop. 1980/81:175 om förenklad domskrivning s. 52 om s. 17 i texten
- Prop. 1980/81:88 med förslag till handräckningslag m.m. s. 35 i texten
- Bet. 1979/80:JuU38 med anledning av motion om ändrade forumregler i vissa skadeståndsmål s. 3 i texten
- Bet. 1977/78:JuU15 med anledning av propositionen 1977/78:67 med förslag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, m. m. jämte motion s. 1 · s. 8 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- Heuman, Reklamationsnämnder och försäkringsnämnder, 1980 s. 786 om s. 18 i texten