om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel
31 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 31 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1978/79:47, om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel
Dokumentets text
Prop. 1978/79: 47 Regeringens proposition
1978/79: 47
om
fortsatt giltighet av lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel;
beslutad
den 26 oktober 1978.
Regeringen
föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll.
På
regeringens vägnar
OLA
ULLSTEN
INGEMAR
MUNDEBO
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås att giltighetstiden för lagen (1974: 922) om
kreditpolitiska medel förlängs med tre år, dvs. til! utgången av år 1981.
1
Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 47
Prop.
1978/79: 47
Förslag
fill
Lagjn,
fortsatt giltighet av lage.n (1974:922) om kreditpolitiska
gången
av år 1981 " ' ' 'a" S fortsatt giltighet till ut-
Prop. 1978/79: 47
Utdrag
EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid
regeringssammanträde 1978-10-26
Närvarande:
statsministern Ullsten, ordförande, statsråden Sven Romanus, Mundebo,
Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther,
De Geer, Cars, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam
Föredragande:
Statsrådet Mundebo
Proposition
om fortsatt giltighet av lagen (1974: 922) om kreditpoliliska medel
1
Inledning
Lagen
(1974: 922) om kreditpolitiska medel trädde i kraft den 1 januari 1975.
Giltighetstiden begränsades till tre år, dvs. till utgången av år 1977. Den har
sedan förlängts med ytterligare ett år och gäller till och med den 31 december
1978 (prop. 1977/78: 33, FiU 1977/78: 8, rskr 1977/78: 66, SFS 1977: 1098).
I
skrivelse den 8 juni 1978 har fullmäktige i riksbanken hemställt att regeringen
föreslår riksdagen att förlänga giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska
medel med tre år, dvs. till utgången av år 1981, och att lagen kompletteras på
det sätt som finansieringsbolagskommittén (Fi 1975: 08) har föreslagit. I
betänkandet (SOU 1977: 97) Finansieringsbolag har kommittén föreslagit att
vissa kreditpolitiska medel skall kunna tillämpas på sådana kreditinstitut, som
enligt kommitténs bestämning utgör finansieringsbolag och med dessa jämställda
företag. Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.
Efter
remiss har yttranden över skrivelsen avgetts av bankinspektionen,
försäkringsinspektionen, bostadsstyrelsen, fullmäktige i riksgälds-kontoret,
allmänna pensionsfondens första, andra och tredje fondstyrelser (AP-fonden),
delegationen för bostadsfinansiering, Folksam, Svenska bankföreningen. Svenska
försäkringsbolags riksförbund. Svenska sparbanksföreningen och Sveriges
föreningsbankers förbund.
Svenska
bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen och Sveriges
föreningsbankers förbund (bankorganisationerna) har avgett gemensamt
yttrande. Bankorganisationerna har uppgett att Föreningsbankernas
Bank, Post- och Kreditbanken, PK-banken och Sparbankernas Bank har
anslutit sig till detta yttrande. "
Prop,
1978/79: 47
En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till
protokollet detta ärende som bilaga 2.
2 Lagens innehåll
Lagen om kreditpolitiska medel (prop. 1974: 168) är en
fullmaktslag. Den ger regeringen befogenhet att på framställning av fullmäktige
i riksbanken förordna att riksbanken får använda kreditpolitiskt medel. Förutsättningen
för sådant förordnande är att det behövs för att uppnå de mål som har
fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet (3 § första stycket).
De kreditpoliliska medlen enligt lagen är likviditetskrav,
kassakrav, utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt,
särskild placeringsplikt och räntereglering (1 §), Utlåningsreglering, allmän
och särskild placeringsplikt samt räntereglering är att anse som extraordinära
medel. Förordnande om något av dessa medel får nämligen meddelas endast om
synnerliga skäl föreligger (3 § andra stycket).
Förordnande
om kreditpolitiskt medel kan avse ett eller flera slag av bankinstitut, försäkringsinstitut
eller annat kreditinstitut (4 § första stycket). Förordnande om
emissionskontroll eller räntereglering kan avse även annan än kreditinstitut. I
lagen räknas som bankinstitut bankaktiebolag, sparbank och centralkassa för
jordbrukskredit. Med försäkringsinstitut avses AP-fonden och
försäkringsföretag med svensk koncession. Kreditinstitut i lagens m.ening är
vid sidan om bankinstituten och försäkringsinstituten jordbrukskassa,
kreditaktiebolag, landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna. Svenska skeppshypotekskassan
och Skeppsfartens sekundärlånekassa (2 §).
Om regeringen har meddelat förordnande om kreditpolitiskt
medel ankommer det pä riksbanken att svara för de föreskrifter som behövs för
användningen (5 §). Riksbanken får begränsa användningen av kreditpolitiskt
medel till ett eller flera slag av institut, undanta visst institut, om
särskilda skäl föreligger, och utfärda olika föreskrifter för skilda institut
(6§).
I lagen anges den närmare innebörden av de olika kreditpolitiska
medlen. Likviditetskrav kan endast träffa bankinstitut. Med likviditetskrav
avses att bankinstitutets likvida medel vid viss tidpunkt skall uppgå till ett
belopp som motsvarar viss andel högst 50 % av institutets förbindelser med
de avdrag och undantag som riksbanken anger (7 och 8 §§). Har regeringen
förordnat om likviditetskrav, skall riksbanken i sina föreskrifter ange vid
vilken tidpunkt kravet skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkten), kravets
storlek uttryckt i procent, vilka tillgångar som får räknas som likvida medel,
vilka skulder som därvid skall dras av samt vilka skulder och andra
förbindelser som får undantas vid beräk-
Prop. 1978/79: 47 5
ning av förbindelserna. I lagen anges särskilt att skattkammarväxlar,
obligationer och andra förbindelser som staten har utfärdat alltid skall räknas
som likvida medel. Det föreskrivs också att som likvida medel skall räknas
obligationer som har utfärdats av Konungariket Sveriges stads-hypotekskassa.
Svenska bostadskreditkassan, Sveriges allmänna hypoteks-bank eller om
upplånade medel är avsedda att användas för bostads-kreditgivning
kreditaktiebolag (9 §).
I fråga om beräkningen av de likvida tillgångarna gäller
en specialregel för sådana bankaktiebolag som Sparbankernas Bank och
Föreningsbankernas Bank. Deras förbindelser utgörs huvudsakligen av inlåning
från en särskild grupp av bankinstitut, dvs. sparbanker resp. centralkassor för
jordbrukskredit. Sådan inlåning skall dras av frän summan av de likvida medlen
endast i den mån tillgodohavande hos sparbank resp. centralkassa har tagits
upp som likvida medel. För de nämnda båda bankerna kan riksbanken emellertid
föreskriva högre likviditetskrav än det annars gällande maximitalet 50 % (10 §).
Liksom likviditetskrav är k a s s a k r a v ett medel som
kan användas endast mot bankinstituten. Syftet är att förmå bankerna att hålla
viss del av kassamedlen bundna på räkning i riksbanken eller som inneliggande
kassa. Bankinstituts medel på checkräkning i riksbanken jämte så stor del av
inneliggande kassa som riksbanken medger skall vid viss tidpunkt uppgå till ett
belopp som motsvarar viss andel, högst 15 %, av bankens förbindelser med de
undantag som riksbanken anger. Meddelas förordnande om kassakrav skall
riksbanken ange när kassakravet skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkten), det
procenttal som skall gälla och i vad män inneliggande kassa får medräknas och
undanlag från förbindelserna får göras (1113 §§).
Utlåningsreglering innebär att ett högsta belopp
fastställs för bankernas utlåning. Regleringen kan avse inte bara utlämnade lån
utan också beviljade men ännu inte utlämnade (disponerade) lån. Även
garantiförbindelser kan omfattas av utlåningsreglering till den del de är knutna
till kreditgivning. Krediter till särskilda ändamål kan undantas. Det s.k.
utlåningstaket kan enligt prop. 1974: 168 (s. 196) bestämmas som en kvotdel av
kreditvolymens storlek vid en viss tidigare tidpunkt. Det kan också bestämmas
på grund av ett genomsnitt av utlåningsvolymen under viss tid eller på annat
sätt. Riksbanken skall sålunda för viss tidpunkt (beräkningstidpunkten) eller
för viss tidsperiod (beräkningsperioden) fastställa maximibelopp i förhållande
till lånens eller garantiförbindelsernas storlek vid viss tidpunkt eller på
annat sätt. Utlåningstaket kan bestämmas olika för utlåning eller
garantiförbindelser till olika ändamål (1416 §§).
Emissionskontroll innebär att obligationer, förlagsbevis
och andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev inte får ges ut av annan
än riksgäldskontoret, om inte riksbanken ger tillstånd till det. Den-
Prop.
1978/79: 47 6
na kontroll omfattar både kreditinstitut och andra utom
riksgäldskontoret, vars emissioner av statsobligationer alltså faller utanför
kontrollen. Emissionskontroll kan också avse andra skuldebrev som
kreditinstitut ger ut. Här undantas dock inlåning på motböckcr i bank och i
övrigt inlåning på räkning från allmänheten. Emissionskontrollen kan avse såväl
emissionernas volym som räntesatser och andra villkor. Riksbanken anger vilka
slag av värdepapper som infe får ges ut utan tillstånd och från vilken tidpunkt
ett förordnande om emissionskontroll gäller (17 och 18 §§).
Syftet med ett förordnande om allmän placeringsplikt Ur
att tillgodose behovet av långfristig kredit åt staten eller för bostadsbyggandet.
Förordnande om allmän placeringsplikt kan avse bank- och försäkringsinstitut.
Det innebär krav på instituten att en viss andel av den Ökning, som deras
totala placeringar undergår under viss tidsperiod (beräkningsperioden), skall
bestå av prioriterade placeringar. När det gäller bankerna kan ökningen av de
prioriterade placeringarna i stället bestämmas som en andel av institutets
totala placeringar. Riksbanken bestämmer vilka placeringar som skall anses
prioriterade och hur underlaget för placeringsplikten skall beräknas (1921 §§).
Förordnande om särskild placeringsplikt kan meddelas för
att tillgodose kreditbehovet för bostadsbyggandet under byggnadstid, s. k.
byggnadskredit. Med särskild placeringsplikt avses skyldighet för bankinstitut
att lämna byggnadskredit för särskilt angivet byggnadsprojekt. Endast sådana
projekt kommer i fråga för vilka utgår eller kommer att utgå statligt
bostadslån. En ytterligare förutsättning är att det finns kommunal borgen för
projektet. Riksbanken anger vilket eller vilka bankinstitut som skall lämna
byggnadskredit för visst byggnadsföretag (22 24 §§). Riksbanken förutsätts
enligt prop. 1974: 168 (s. 177 och 200) vid denna fördelning samråda med
bostadsmyndigheterna och med bankerna och deras organisationer.
Räntereglering innebär att högsta eller lägsta ränta
fastställs för inlåning eller att högsta ränta fastställs för utlåning. Inlåningsräntorna
kan regleras för samtliga kreditinstitut enligt lagen och dessutom för annan
som driver inlåning på räkning av det slag bank allmänt begagnar. Högsta utläningsränta
kan regleras för samtliga kreditinstitut. Ränta som bestäms i särskild ordning
eller som beräknas enligt särskilda bestämmelser berörs inte av förordnande om
räntereglering. Med ränta likställs varje annan gottgörelse som utgör
ersättning vid penninglån. Riksbanken får bestämma olika räntor för skilda slag
av in- eller utlåning (25 27 §§).
Lagen om kreditpolitiska medel innehåller vidare
bestämmelser om uppgiftsskyldighet. Kreditinstitut skall efter anmodan av riksbanken
lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om kreditpolitiskt
medel behöver användas eller för att tillämpa
Prop. 1978/79:47 . . 7
meddelat förordnande. Även annan som kan omfattas av
förordnande om räntereglering har m.otsvarande uppgiftsskyldighei. Riksbanken
får föreskriva att uppgift om ränteändring skall lämnas senast 15 dagar före
ändringen (28 §).
Lagen innehåller också bestämmelser om särskild avgift för
den som åsidosätter föreskrift som har meddelats med stöd av förordnande
enligt lagen. Slutligen finns bestämmelser om straff i vissa fall för den som i
samband med fullgörande av uppgiftsskyldighet lämnar oriktig uppgift och en
bestämmelse om att talan inte får föras mot riksbankens beslut enligt lagen.
3 Föredragandens överväganden
Lagen om kreditpolitiska medel utgör den förfaltningsmässiga
grundvalen för den kreditpolitiska regleringen. Den ger regeringen befogenhet
alt på framställning av riksbanksfullmäktige förordna att riksbanken får
använda olika kreditpolitiska medel. Sådant förordnande får meddelas, om det
behövs för att uppnå de mål som statsmakterna har fastställt för riksbankens
penningpolitiska verksamhet. Jag har i det föregående närmare redogjort för de
kreditpolitiska medlen och berört lagens innehåll i övrigt.
Lagen om kreditpolitiska medel trädde i kraft den 1
januari 1975. Giltighetstiden begränsades på förslag av riksdagens
finansutskott till tre år, dvs. till utgången av år 1977. Utskottet ansåg att
riksdagen därefter borde få tillfälle att ta ställning till den
kreditpolitiska lagstiftningens innehåll och utformning mot bakgrund av de
erfarenheter som man efter hand vinner. Vidare ansågs det vara värdefullt med
hänsyn till pågående utredningsarbete av bl. a. kapitalmarknadsutredningen (Fi
1969: 59) att riksdagen inom ej alltför lång tid på nytt fick pröva lagstiftningen
(FiU 1974: 39, rskr 1974: 357).
Genom beslut av riksdagen hösten 1977 har lagens
giltighetstid förlängts med ett år till utgången av år 1978 (prop. 1977/78:
83, FiU 1977/ 78: 8, rskr 1977/78: 66, SFS 1977: 1098). Till stöd för en endast
ettårig förlängning hänvisades till pågående utredningsarbete av kapitalmarknadsutredningen
och finansieringsbolagskommittén (Fi 1975: 08).
Kapitalmarknadsutredningen har numera avlämnat sitt
slutbetänkande (SOU 1978: 1113) Kapitalmarknaden i svensk ekonomi. Betänkandet
innehåller förslag till olika ändringar av reglerna om kapitalmarknadens
institutioner. I den kreditpolitiska lagstiftningen föreslås endast en ändring
i reglerna om likviditetskrav vilken har samband med föreslagna ändringar i
bostadsfinansieringssystemet. Finansieringsbolagskommittén föreslår i
betänkandet (SOU 1977: 97) Finansieringsbolag att företag som sysslar med vissa
slag av finansiering finansieringsbo-iag förs in under den kreditpolitiska
lagstiftningen och att de kredit-
Prop.
1978/79: 47 8
politiska medlen likviditetskrav, utlåningsreglering och
räntereglering skall kunna tillämpas på dem. De båda betänkandena har remissbehandlats
under våren 1978 och ett omfattande remissmaterial föreligger. Ärendena bereds f.
n. inom ekonomidepartementet.
Riksbanksfullmäktige
har i sin skrivelse till regeringen tagit upp frågan om ny förlängning av
giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel. I samband med att
fullmäktige förra året hemställde att lagens giltighetstid skulle förlängas
till utgången av år 1978 redogjorde de för kreditpolitikens uppgifter och medel
under de senaste åren (se skrivelse den 9 juni 1977, intagen som bilaga till prop.
1977/78: 33). Fullmäktige anser att den samhällsekonomiska bilden inte har
ändrats, sedan nämnda redogörelse lämnades. Enligt fullmäktiges mening är del
nödvändigt att även i fortsättningen kunna utnyttja lagens bestämmelser.
Fullmäktige föreslår därför att lagens giltighetstid förlängs med tre år, dvs.
till utgången av år 1981.
Remissinstanserna har tillstyrkt eller i och för sig inte
haft något att erinra mot att lagens giltighetstid utsträcks ytterligare. Bankorganisationerna
har dock gått med på en förlängning endast under förutsättning att lagen och
dess tillämpning ändras i nägra avseenden.
För egen del får jag anföra följande.
Sveriges ekonomiska läge har förbättrats sedan hösten
1977, då giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel förlängdes.
Förbättringen har kommit till uttryck i sänkt inflationstakt, minskade underskott
i de utrikes betalningarna och en minskning av de tidigare alltför stora
varulagren. Till följd av den svaga internationella konjunkturen, den pågående
avvecklingen av överlagren samt den svaga utvecklingen av industriproduktionen
har dock arbetslösheten ökat. I och med att exporten tar fart och lagren utförsäljs
kommer industriproduktionen emellertid åter att öka. Sysselsättningsläget
kommer då gradvis att förbättras.
Trots det förbättrade ekonomiska läget är det viktigt att
hålla en hög kreditpolitisk beredskap med tillgång till olika kreditpolitiska
instrument.
Finanspolitiken som syftar till att stimulera en svag
inhemsk efterfrågan innebär stora budgetunderskott. Dessa leder till att
likviditeten ökar inom den svenska ekonomin. Om inte denna likvidisering kan
begränsas genom en aktiv penningpolitik medför den stora risker för den
fortsatta stabiliseringen, först för betalningsbalansen genom sin effekt på
kapitalrörelserna och förr eller senare för pris- och löneutvecklingen.
Riskerna av en alltför hög likviditet är så mycket
allvarligare som Sverige har att räkna med underskott i de löpande utrikes
betalningarna under ytterligare en följd av år. Vårt beroende av den
internationella kreditmarknaden har ökat genom de utlandsskulder som har ackumulerats
under de senaste åren med underskott i bytesbalansen. Underskotten medför
också särskilda krav på kreditpolitiken. Den måste
Prop. 1978/79: 47 9
utformas så att industrin får tillgång till krediter i den
utsträckning som är nödvändig för att företagen skall kunna bygga ut sin
produktionskapacitet.
Mot bakgrund av det nu sagda finner jag att de ekonomiska
problem vi fortfarande har att bemästra kräver att det finns en kreditpolitisk bc-redskapslagstiftning
att tillgå. 1 likhet med riksbanksfullmäktige anser jag därför att
giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel bör förlängas med tre år,
dvs. till utgången av 1981.
I samband med att riksbanksfullmäktige förra året
hemställde om förlängning av lagens giltighetstid redogjorde fullmäktige för
sina erfarenheter av tillämpningen av de kreditpolitiska medlen. Fullmäktige
fann att lagen i stort sett motsvarade det behov av regleringsinstrument som
föreligger på området. I det sammanhanget fann fullmäktige inte skäl att ta upp
frågan om ändringar i lagen. Vissa banker och bankorganisationer framförde
emellertid kritik mot både lagen och dess tillämpning. De ansåg att en
utvärdering av erfarenheterna samt en översyn av lagen och tillämpningen av den
borde genomföras. Med anledning av detta framhöll föredragande statsrådet (prop.
1977/78: 33 s. 13) att han med hänsyn till pågående utredningsarbete inte då
var beredd att förorda några ändringar i lagstiftningen eller att ta ställning
till hur omfattande en kommande översyn av lagstiftningen behövde vara.
Riksbanksfullmäktiges inställning är fortfarande att behov
av lagändring inte föreligger utom såtillvida att de s. k.
finansieringsbolagen i enlighet med finansieringsbolagskommitténs förslag bör
omfattas av den kreditpolitiska lagstiftningen. Flera remissinstanser, bl. a.
bankorganisationerna, har på nytt framfört kritiska synpunkter på lagen och
dess tillämpning. De föreslår att lagen omgående ändras på vissa punkter och
begär vissa klarläggande uttalanden om lagens innebörd och tillämpning. Ett
annat förslag är att en utredning tillsätts för att göra en översyn av lagen.
Bankorganisationerna m. fl. föreslår att
emissionskontrollen skall ändras till ett extraordinärt kreditpolitiskt medel,
som får användas endast om synnerliga skäl föreligger och endast för en tid av
högst ett år. Vidare föreslås att rätt till besvär över riksbanksfullmäktiges
beslut skall införas, åtminstone i ärenden om straffavgifter. Kritik framförs
mot att riksbanken använder sig av sådana rekommendationer till
kreditinstituten som anses i vissa fall sträcka sig längre än vad som skulle
vara möjligt, om det hade varit fråga om direkt tillämpning av regeringens
förordnande om kreditpolitiskt medel.
Bankorganisationerna anhåller att riksdagen i samband med
detta lagstiftningsärende skall göra uttalanden av följande innehåll.
Riksbankens allmänna kreditpohtik skall ges sådan inriktning att behovet av att
utnyttja lagens tvångsmedel för styrning av kaphalströmmarna minskar.
Utlåningsreglering eller överenskommelser av motsvarande innebörd får
It Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 47
Prop.
1978/79: 47 10
användas endast under så lång tid som är oundgängligen
nödvändigt och får inte bli ett normalt inslag i kreditpolitikcn. Riksbankens
emissionskontroll i dess nuvarande utformning skall upphöra och ersättas av ett
friare samrådssystem mellan kapitalmarknadens parter. Den räntekontroll som
riksbanken utövar över bankernas utlåning och som en följd därav också över
deras inlåning skall upphöra i sin nuvarande form och principen om
räntereglering som en extraordinär åtgärd, avsedd för korta perioder, skall
återupprättas.
Enligt bankorganisationerna bör vissa allmänna
rättsgrundsatser till-lämpas vid riksbankens användning av kreditpoliliska medel.
Varje av riksbanken påfordrad överenskommelse, rekommendation eller annan
åtgärd av riksbanken avseende de medel, som regleras i lagen om kreditpoliliska
medel, måste överensstämma med syftet med lagen och kunna rymmas inom ramen
för lagen. Särskilda möjligheter bör enligt bankorganisationerna skapas för
kreditinstituten att få framföra synpunkter till riksdagens finansutskott,
innan utskoitet tar ställning till riksbankens årliga verksamhetsberättelse.
Delegationen för bostadsfinansiering har tidigare framfört
förslag om ändring i bestämmelserna om särskild placeringsplikt (se prop.
1977/78: 33 s. 11). Delegationen föreslår nu ett förtydligande om när förutsättningarna
för förordnande om särskild placeringsplikt skall anses uppfyllda.
Kapitalmarknadsutredningen föreslår som jag tidigare har
antytt endast en mindre ändring i lagen om kreditpolitiska medel för att
justera bestämningen av vad som räknas som likvida medel vid likviditetskrav.
Utredningen diskuterar emellertid också den svenska kreditpolitiken.
Utredningen har därvid en marknadsekonomisk utgångspunkt. Den tar bl. a. upp
den kritik som har riktats mot kreditpolitiken och som går ut på att politiken
har innehållit ett alltför stort element av kreditransonering och att detta
har lett till ogynnsamma effekter på resursfördelningen. Utredningens slutsats
efter en genomgång av den förda räntepolitiken är närmast att påståendena om
de ogynnsamma verkningar på resursfördelningen, som ett begränsat inslag av
kreditransonering har, inte bör överdrivas. Ett sådant inslag kan tvärtom
enligt utredningens mening ha positiva effekter på denna fördelning i
situationer, där jämviktsräntan skulle vara mycket hög. Det understryks dock
att det är viktigt att räntenivån relativt väl anpassar sig till den stramhet
som råder på kreditmarknaden. Svängningarna i räntenivån bör därför inte hämmas
av krav på låga lånekostnader för prioriterade projekt.
Kapitalmarknadsutredningens betänkande och
remissyttrandena över detta beräknas kunna läggas till grund för en proposition
till riksdagen först efter årsskiftet 1978/79. Vad utredningen har föreslagit
och anfört i fråga om användningen av kreditpolitiska medel har nära samband
med utredningens förslag i övrigt. Med hänsyn härtill och då inte
Prop. 1978/79: 47 u
heller någon särskild omständighet talar mot det anser
jag att övervägandena med anledning av utredningens synpunkier på kreditpolitikcn
kan anstå till nämnda proposition.
På det
material som nu föreligger bedömer jag det inte vara möjligt att i denna
proposition ta slutlig ställning till de nyss berörda kraven på ändringar i
lagen om kreditpolitiska medel. Jag är därför inte beredd att nu förorda några
sådana ändringar. I fråga om bankorganisationernas begäran om vissa uttalanden
om tillämpningen av lagen vill jag framhålla att det enligt de nu gällande
bestämmelserna ankommer på riksbanken att svara för hur den kreditpolitiska
regleringen tillämpas. 1 samband med att regeringen meddelar förordnande om att
riksbanken fur använda kreditpolitiskt medel kan regeringen enligt lagen begränsa
förordnandet på olika sätt. När regeringen har utfärdat ett sådant förordnande,
är det emellertid riksbanken som meddelar de föreskrifter som behövs för
användningen av det kreditpolitiska medlet i fråga. Enligt lagen är det således
riksbanken som har ansvaret för laglillämpningen. Regeringen kan inte gripa in
och påverka tillämpningen. Vill riksdagen få till stånd en ändring av tillämpningen
av lagen, kan riksdagen inte påbjuda detta på annat sätt än genom normgivning.
Huruvida det finns anledning att genom lagstiftning ändra tillämpningen kan inte
avgöras utan föregående utredning. Riksdagen har emellertid möjlighet aft i samband
med den årliga granskningen av riksbankens förvaltningsberättelse framföra
synpunkter beträffande riksbankens verksamhet på det kreditpolitiska området.
Jag vill framhålla att förvaltningsberättelsen brukar innehålla en utförlig
redogörelse för den under det gångna året förda kreditpolitiken.
Frågan om ändring av den kreditpolitiska lagstiftningen
inrymmer svåra problem som måsle belysas och övervägas närmare. Jag har tidigare
berört den omfattande utlandsupplåningen under senare år. Genom denna har värt
beroende av de internationella kreditmarknadcrna ökat. Sverige befinner sig
därför nu i en annan kreditpolitisk situation än när 1974 års lag om
kreditpolitiska medel utformades. Dessutom är lagen främst ett resultat av en
rent teknisk översyn av tidigare kreditpolitiska lagar som tillkom i början av
1960-talet. Med hänsyn till dessa omständigheter avser jag att föreslå
regeringen att tillkalla en utredning för att se över den kreditpolitiska lagen
och dess tillämpning från mera allmänna utgångspunkter. Utredningsarbetet bör
bedrivas skyndsamt och utredningen bör vara oförhindrad att lägga fram
delförslag till ändringar i lagen.
Vad gäller finansieringsbolagskommitténs förslag om att
finansieringsbolagen skall föras in under den kreditpolitiska lagen, såvitt
avser likviditetskrav, ullåningsreglering och räntereglering, anser jag att
slutlig ställning inte bör tas till förslaget, förrän den blivande utredningen
har gjort en översyn av lagen. Vid översynen bör självfallet
finansieringsbolags-
Prop.
1978/79: 47 12
kommitténs förslag och remissbehandlingen av detta
övervägas. Möjligheten att på grund av ett delförslag tidigare föra in
finansieringsbolagen under den kreditpolitiska lagen i något eller några
hänseenden bör dock stå öppen. Kommittén har också föreslagit att
finansieringsbolagens verksamhet skall regleras i en särskild lag, enligt
vilken bolagen ställs under tillsyn m. m. Proposition på grundval av kommitténs
förslag i den delen beräknas efter lagrådsremiss kunna lämnas till riksdagen
våren 1979.
I fråga om kreditförsörjningen till bostadsbyggandet vill
jag framhålla att det rådande systemet med årliga överenskommelser mellan
delegationen för bostadsfinansiering och bankinstituten i stort sett har
fungerat tillfredsställande. Under år 1977 uppstod emellertid störningar i
kreditförsörjningen. Sådana störningar kan äventyra bostadsbyggnadsprogrammen
och utsätta sysselsättningsplaneringen för stora påfrestningar. Det kan enligt
min mening sättas i fråga om reglerna om särskild placerings-plikt f.n. har den
bästa utformningen för en snabb och smidig fördelning av byggnadsprojekten när
det finns behov av ett ingripande från regeringens och riksbankens sida. Med
hänsyn härtill är det påkallat att frågor rörande bl. a. den särskilda
placeringsplikten enligt den kreditpolitiska lagen behandlas med förtur vid
den kommande översynen.
4 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen
att antaga inom ekonomidepartementet upprättat förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel.
5 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som
föredraganden har lagt fram.
Prop.
1978/79: 47 13
Bilaga 1 1978-06-08 Till Regeringen
I en skrivelse daterad den 9 juni 1977 hemställde
fullmäktige att regeringen måtte föreslå riksdagen att förlänga
giltighetstiden för lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel. Fullmäktige
utvecklade härvid skälen för en sådan förlängning. Med hänvisning till alt de
förslag som då väntades från kapitalmarknadsutredningen och finansieringsbolagskommittén
skulle kunna medföra behov av ändringar i lagen, föreslog fullmäktige att
giltighetstiden begränsades till utgången av år 1978.
I
propositionen 1977/78: 33 föreslog regeringen riksdagen att giltighetstiden
för lagen skulle förlängas med ett år till utgången av år 1978. Riksdagen
beslöt i enhghet härmed (FiU 1977/78: 8, rskr 66, SFS 1977: 1098). Fullmäktige viil
nu ta upp frågan om en ytterligare förlängning av lagen.
De
allmänna motiven för lagstiftningen redogjorde fullmäktige utförligt för i tidigare
nämnda skrivelse. Den samhällsekonomiska bilden har sedan dess inte ändrats
utan nödvändigheten av att även i fortsättningen kunna utnyttja lagens
bestämmelser kvarstår med oförminskad styrka.
Såväl
kapitalmarknadsutredningen som finansieringsbolagskommittén har nu avlämnat
sina förslag. Enligt fullmäktiges mening motiverar kapitalmarknadsutredningens
förslag inte någon ändring i sak av lagstiftningen. I sitt remissvar på finansieringsbolagskommitténs
betänkande har fullmäktige understrukit vikten av att kommitténs förslag
genomföres.
Mot bakgrund av ovanstående får fullmäktige hemställa att
regeringen måtte föreslå riksdagen att förlänga giltighetstiden av lagen om
kreditpolitiska medel med tre år, dvs. till utgången av år 1981, och att lagen
därvid kompletteras på det sätt som finansieringsbolagskommittén föreslagit.
Stockholm som ovan Ä Fullmäktiges vägnar:
Torsten Bengtson
T. af Jochnick
Prop.
1978/79: 47 14
Bilaga 2 Sammanställning av remissyttrandena
Remissinstanserna har tillstyrkt eller i och för sig inte
haft något att erinra mot att giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska
medel förlängs. Bankernas organisationer har dock som förutsättning för en förlängning
angett att vissa förslag till ändringar i lagen och dess tillämpning
väsentligen beaktas. Förslagen går bl. a. ut på att förordnande om
emissionskontroll endast skall få meddelas om synnerliga skäl föreligger och
för en tid av högst ett år och att lagen kompletteras med en bestämmelse om
rätt till besvär över riksbankens beslut om straffavgifter. Frågorna om att
omvandla emissionskontroll till ett extraordinärt medel och om besvärsrätt tas
upp även av andra remissinstanser.
Några
remissyttranden innehåller i huvudsak endast att riksbankens framställning
tillstyrks eller att inget finns att erinra mot den begärda förlängningen av
lagens giltighetstid. Så är fallet med yttrandena från försäkringsinspektionen,
bostadsstyrelsen, fullmäktige i riksgäldskontoret och Folksam.
Övriga remissinstanser har anfört följande:
Bankinspektionen: Inspektionen kan instämma i
riksbanksfullmäktiges bedömning av nödvändigheten att även i fortsättningen
utnyttja lagen och tillstyrker därför bifall till fullmäktiges hemställan om
förlängning av lagens giltighetstid.
Som inspektionen anförde i sitt remissvar på
riksbanksfullmäktiges hemställan 1977-06-09 om förlängning har inspektionen
visserligen inte erfarit några olägenheter i fråga om tillämpning av lagen.
Inspektionen kan emellertid inte underlåta att peka på de utomordentliga
befogenheter som lagen ger och vill därför återigen aktualisera frågan om införande
av besvärsrätt över riksbakens beslut enligt lagen. Verket, som i sitt yttrande
1974-03-04 över betänkandet "Kreditpolitiska medel" särskilt
uppmärksammade besvärsfrågan, anser det sålunda lämpligt att införandet av
besvärsrätt överväges i samband med förlängningen av lagen.
I sitt yttrande 1978-03-15 över finansieringsbolagskommitténs
betänkande "Finansieringsbolag" tog inspektionen ställning för de
förändringar i lagen om kreditpolitiska medel som utredningen föreslog. Inspektionen
anser det angeläget att de regeländringar som föranledes av nämnda betänkande
införs i lagen i samband med förlängningen av giltighetstiden inte minst med
hänsyn till att enligt inspektionens uppfattning så långt möjligt samma regler
bör gälla för en banks kreditgivning vare sig banken lägger den i banken eller
i ett sidobolag.
Inspektionen delar riksbanksfullmäktiges uppfattning att
kapitalmarknadsutredningens förslag inte motiverar någon ändring i sak av
lagen.
AP-fonden: Fondstyrelserna vill erinra om att de i sitt
den 5 juni 1978 avgivna yttrande över kapitalmarknadsutredningens förslag ifrågasatt
om en emissionskontroll erfordras i alla lägen. Styrelserna anförde vidare.
"Styrningen av den prioriterade sektorn sker i och
för sig inte genom emissionskontrollen, ulan genom andra kreditpoliliska medel.
Inte heller
Prop. 1978/79: 47 15
räntebildningcn på just obligationsmarknaden torde
förutsätta utövandet av en emissionskontroll; riksbanken övervakar ju
räntebildningen på hela kreditmarknaden, till största delen utan
emissionskontroll. Dessa skäl gör att fondstyrelserna ifrågasätter utredningens
fasthållande vid emissionskontrollen som ett varaktigt inslag i
kreditpolitiken.
Fondstyrelserna
vill peka på att ett alternativ till emissionskontrollen i dess nuvarande
tillämpning t. ex. skulle kunna utgöras av en ramstyrning från riksbanken.
Härvid skulle riksbanken ange ramar för näringslivets obligationsupplåning. På
motsvarande sätt skulle riksbanken om så bedöms erforderligt kunna ange det
ränteintervall inom vilket sådana obligationer får emitteras.
För den andra oprioriterade sektorn, kommunerna, är
antalet obligationslån så få, att en sådan ramstyrning kanske inte skulle vara
naturlig. Det kan dock ifrågasättas om inte de tre ä fyra kommuner som i dag emitterar
egna obligationslån i likhet med övriga kommuner även skulle kunna utnyttja
reverslån. De båda kommunfinansierande institutens obligationsupplåning torde
det inte förehgga några svårigheter att inpassa i en friare och mer marknadsanpassad
ordning."
I anslutning härtill förtjänar erinras om att redan vid
tillkomsten av 1962 års kreditpolitiska lagstiftning, angav dåvarande
departementschefen att emissionskontrollen ger anledning till betänkligheter
främst i sin egenskap av detaljreglering som kräver ställningstaganden till enskilda
fall.
Fondstyrelserna vill vidare erinra om att styrelserna i
sitt den 5 mars 1974 avgivna yttrande över det förslag som ligger till grund
för lagen om kreditpolitiska medel (jämför prop. 1974: 168 s. 97), starkt
ifrågasatte behovet av en emissionskontroll av andra skuldebrev än obligationer
och förlagsbevis. Styrelserna angav att om en emissionskontroll av övriga
skuldebrev, såsom reverslån, skulle komma att tillgripas, skulle detta innebära
att den av statsmakterna åsyftade handlingsfriheten för fondstyrelserna blev
illusorisk.
Fondstyrelserna har tolkat vad föredragande statsrådet
anförde vid förlängningen år 1977 av lagens giltighetstid så, att en översyn av
lagstiftningen förutskickades, dock att omfattningen av en översyn inte då
kunde bedömas. Enligt styrelsernas mening finns skäl för att en sådan översyn
kommer till stånd, varvid bl. a. bör prövas vad styrelserna i likhet med
flertalet andra remissinstanser anfört bl. a. om emissionskontrollen. I avbidan
på resultatet av en sådan översyn synes det naturligt att giltighetstiden för
lagen om kreditpolitiska medel förlängs endast med ett år i taget.
Delegationen för bostadsfinansiering: Delegationen
tillstyrker i de delar som rör bostadsbyggandets finansiering
riksbanksfullmäktiges förslag om förlängning av giltighetstiden för lagen om
kreditpolitiska medel. Delegationen anser dock att det finns skäl att
förtydliga förutsättningarna för den särskilda placeringsplikten i syfte att
underlätta till-lämpningen av denna plikt. Vid överväganden om behovet av att
ev. förordna om särskild placeringsplikt har nämligen delegationen funnit att
förutsättningarna för att tillämpa placeringsplikten är så oklart utformade
att ett förtydligande behövs för att åstadkomma en effektiv tillämpning.
Förordnande om särskild placeringsplikt får meddelas
endast om synneriiga skäl föreligger (3 §). I prop. 1974: 168 Kreditpolitiska
medel
Prop.
1978/79: 47 16
(s. 176) anförde dåvarande departementschefen bl. a. att
den särskilda placeringsplikten bör utnyttjas endast när det kan anses
oundgängligen nödvändigt för att tillgodose bostadsbyggandets försörjning.
Om det med
synnerliga skäl avses att allvarliga störningar i bankernas byggnadskreditgivning
måste föreligga och att förhandlingarna mellan bankerna och delegationen om
dessa störningar måste ha slutförts, kan den situationen uppstå att
bostadsbyggandet redan försenats i betydande omfattning när placeringsplikten
får tillämpas på enskilda ärenden. Det kan nämligen bli fråga om en tidrymd om
ca 12 månader mellan tidpunkterna för uppkomna kreditsvårigheter och
meddelande om förordnande av särskild placeringsplikt. Med hänsyn härtill och
mot bakgrund av erfarenheterna av tillämpningen av 1977 års överenskommelse
har delegationen ansett att synnerliga skäl skall anses föreligga när det finns
risk för att förhandlingar mellan bankerna och delegationen inte leder till
avsett resultat, dvs. att trygga kreditförsörjningen till det statsbelånade
bostadsbyggandet. Även om delegationen således anser att dessa förutsättningar
redan nu är tillräckliga för ett förordnande om placeringsplikt bör ett
förtydligande härom göras i en kommande proposition om förlängd giltighetstid
för lagen om kreditpolitiska medel.
Delegationen
vill slutligen erinra om delegationens yttrande över riksbanksfullmäktiges
framställning år 1977 om förlängning av lagen. I yttrandet framhöll
delegationen att den särskilda placeringsplikten bör vara tillämpbar för
samtliga de projekt där statligt bostadslån kan utgå och för vilka kommunal
borgen eller annan säkerhet som är godtagbar enligt banklagens mening
föreligger.
Bankorganisationerna: 1 samband med lagens tillkomst år
1974 uttalade riksdagens finansutskott att syftet med den då beslutade begränsningen
av lagens giltighetstid främst var att "riksdagen bör få tillfälle alt ta
ställning till den kreditpolitiska lagstiftningens innehåll och utformning mot
bakgrunden av de erfarenheter som man efter hand vinner". I yttranden
över 1977 års skrivelse ansåg bankorganisationerna att en grundlig prövning av
erfarenheterna av lagens tillämpning erfordrades. I regeringens proposition
1977/78: 33 om fortsatt giltighet av lagen gjordes ingen närmare utvärdering av
lagen; som skäl härför åberopades då pågående utredningar.
Bankorganisationerna anser att riksbankens skrivelser 1977
och 1978 inte utgör tillräckligt underlag för riksdagens ställningstagande
enligt ovan. På grund härav finner bankorganisationema det nödvändigt att i
detta yttrande förhållandevis utförligt redovisa de erfarenheter som vunnits
under de tre och ett halvt år som lagen gällt.
Allmänna synpunkter på riksbankens kreditpoUtik. Den
kreditpolitiska lagstiftningen ligger till grund för utformningen av den
kreditpolitik som i olika lägen måste tillämpas. De synpunkter som framförs
nedan gäller inte i första hand lagstiftningen som sådan utan den praktiska
tillämpningen som den i olika avsnitt fått.
Riksbanken har under en lång följd av år fört en
kreditpolitik som i hög grad byggt på regleringar och restriktioner beträffande
kreditinstitutens verksamhet. En del av dessa åtgärder exempelvis kassakrav,
likviditetskrav, utlåningsreglering har riksbanken vidtagit med direkt stöd
av lagen om kreditpolitiska medel (eller de lagar som tidigare gällde på detta
område). Vissa andra åtgärder exempelvis emissionskontroll, räntereglering,
styrning av obligationsplaceringar har riksban-
Prop. 1978/79: 47 17
ken genomfört i form av "rekommendationer" till
kreditinstituten utan att den kreditpolitiska lagen satts i kraft på dessa
punkter. Ett flertal av dessa regleringsinstrument tillämpas permanent och
parallellt med varandra. Visserligen varierar riksbanken vissa föreskrifter i
tillämpningen, men regleringarna och restriktionerna som sådana kvarstår.
De långvariga och omfattande regleringar och
restriktioner, som kommit att känneteckna den svenska kreditpolitiken, har
inverkat negativt på kreditmarknadens möjligheter att fullgöra sin funktion som
en effektiv förmedlare av kapital mellan långivare och låntagare, bl. a.
därför aft de medfört en överströmning av kapital från den organiserade kreditmarknaden
till den s. k. grå kreditmarknaden. Dessa negativa effekter utvecklas närmare
i de olika avsnitten i detta remissyttrande.
Eftersom ett flertal av riksbankens regleringar tillämpas
i kombination med varandra och under lång tid, har kreditpolitiken utvecklats
till ett mycket komplicerat nätverk av restriktioner. Detta system medför både
för riksbanken och kreditinstituten stora svårigheter att bedöma effekterna av
olika åtgärder. Svårigheterna att bedöma effekterna gäller både för
samhällsekonomin och för kreditinstituten. En grundprincip för de
kreditpolitiska medlen är, enligt förarbetena till lagen, att de skall
tillämpas "konkurrensneutralt". Det är uppenbart, att det är omöjligt
för riksbanken att manövrera det nuvarande nätverket av regleringsinstrument
och att variera procentsatser m. m. inom detta system så att det slår konkurrensneutralt
för olika kreditinstitut eller grupper av institut. Enligt
bankorganisationernas uppfattning har kreditpolitikens effektivitet och
överskådlighet minskat genom den detaljreglering som i många avseenden kommit
till stånd.
Detsamma gäller i fråga om de långt drivna regleringarna
på marknaden för långt kapital. Avsaknaden av en fungerande obligationsmarknad
med deltagande även från hushållen och företagen har också inneburit att riksbanken
inte kunnat utnyttja ett viktigt kreditpolitiskt instrument, nämligen att vid
behov dra in likviditet genom försäljning av statspapper till allmänheten.
Regleringen av den långa räntan har inte medgivit en sådan flexibilitet som
krävs för en fungerande obligationsmarknad. Låntagarna har därigenom under
långa perioder gynnats på spararnas och kapitalplacerarnas bekostnad.
Det är inte bara utvecklingen mot en fungerande
kapitalmarknad som försvårats genom den förda kreditpolitiken. På den korta marknaden,
dvs. inlåningen och utlåningen i bankerna, leder den av riksbanken till-lämpade
snäva räntekontrollen till en betydande stelhet i strukturen på bankernas
utlåning. Både produktutvecklingen och konkurrensen inom bankväsendet hämmas av
riksbankens detaljreglering av bankernas räntesättning.
Riksbankens politik i dessa frågor har lett till att
bankernas utlånings-räntor och inlåningsräntor ligger på en lägre nivå i
förhållande till diskontot än vad som annars sannolikt skulle ha varit fallet.
Liksom på kapitalmarknaden har låntagarna därmed gynnats och spararna missgynnats
i motsvarande mån. Riksbankens räntereglering har vidare, i synnerhet när den
kombinerats med kvantitativa utlåningsbegränsningar, inneburit en stimulans åt
den grå kreditmarknaden. Ju större denna oorganiserade kreditmarknad blir,
desto mera reduceras uppenbarligen riksbankens möjligheter att driva effektiv
kreditpolitik.
Det är knappast möjligt att begränsa den grå marknaden
genom ytterligare detaljregleringar. Ansträngningarna att hålla en så stor del
av
Prop.
1978/79: 47 18
kreditutbudet som möjligt inom den organiserade marknaden
torde ha större utsikter alt lyckas om kreditpolitiken kan genomföras med
mindre inslag av ryckighet, kvantitativa utlåningsrestriktioncr och reglering
av räntan till nivåer som inte är marknadsmässiga.
Lagen om kreditpolitiska medel ger möjligheter till
styrning av kapitalströmmar utan nämnvärd hänsyn till marknadskrav på
förräntning och övriga villkor. Detaljregleringar och selektiva
rekommendationer är emellertid extraordinära åtgärder som endast i
undantagsfall bör komma i fråga,
Synpunkier pä uijormningcn och tiUämpningen av olika kreditpoliliska
medel Likviditetskrav
Förordnanden om likviditetskrav har alltsedan lagens
ikraftträdande 1 januari 1975 gällt för affärsbanker och fr. o. m. juli 1976
även för sparbanker och föreningsbanker, medan flertalet övriga kreditpolitiska
medel handhas genom överenskommelser med lagen som bakgrund.
Ett anmärkningsvärt inslag i likviditetskvotens
sammansättning i Sverige är lagens föreskrift om att stats- och
bostadsobligationer alltid skall räknas såsom likvida medel, trots att andrahandsmarknaden
för obligationer i Sverige inte har den omfattning som fordras för att
obligationer skall bi likvida tillgångar. Föreskriften att dessa obligationer
alltid skall ingå i likviditetskvotens täljare är ett påtagligt selektivt
inslag i en i övrigt generellt verkande metod att kontrollera en
utlåningsökning.
Bankorganisationema anser att en penningpolitik som i hög
grad baseras på föreskrifter om likviditetskrav medför påtagliga nackdelar.
När riksbanken vill påverka utvecklingen på kreditmarknaden, finns effektivare
medel än likviditetskrav. Riksbanken kan åstadkomma en minskning av bankernas
kreditkapacitet genom försäljning av obligationer eller andra statspapper till
hushåll och företag, om förutsättningar för en fungerande obligationsmarknad
föreligger. Utlåningsreglering
Nackdelarna med utlåningsreglering är väl kända. Vid en
strikt tilllämpning stimuleras den s. k. grå kreditmarknaden. Varje period med
utlåningstak innebär stor risk för uppkomsten av nya kreditgivare på denna
marknad, en institutionalisering vilken fortsätter även under tider då
utlåningsregleringen inte längre gäller.
En annan olägenhet med utlåningsreglering är att den, vid
långvarig tillämpning, "fryser" rådande storleks- och
konkurrensförhållanden mellan olika kreditinstitut.
Enligt lagen får förordnande om utlåningsreglering ges för
högst ett år; enligt allmänna principer för myndighetsutövning får då inte
heller en rekommendation av riksbanken om utlåningsreglering gälla för längre
tid. De båda nämnda olägenheterna med utlåningsreglering kan dock uppkomma även
med denna tidsbegränsning, särskilt om marknaden har anledning räkna med att
detta kreditpolitiska medel tas i anspråk förhållandevis ofta.
Bankorganisationerna har förståelse för att utlåningstak
kan behövas i ett krisläge, exempelvis vid omfattande valutautströmning.
Principen om restriktiv tillämpning kommer också till uttryck i lagens krav på
synnerliga skäl för tillgripande av detta kreditpolitiska medel. Bankorganisationerna
anser emellertid mot bakgrund av de nyssnämnda ölägenheterna au det i samband
med förslag till riksdagen om förlängning av lagens giltighetstid bör uttalas,
att utlåningsreglering och motsvaran-
Prop. 1978/79: 47 19
de rekommendationer får användas endast under så lång tid
som är oundgängligen nödvändigt och inte får bli ett normalt inslag i kreditpolitiken.
Bankorganisationerna ser det däremot som värdefullt, bl.
a. för bankernas planering, att riksbanken vid sitt samråd med bankerna
meddelar sin uppfattning om vad som är en lämplig ökningstakt för bankernas
utlåning under olika perioder. Emissionskontroll
På den svenska kapitalmarknaden finns för närvarande ett
begränsat antal obligationsköpande institutioner. För att bredda
kapitalmarknaden och bidra till en fungerande andrahandsmarknad är det
angeläget att den tendens till innovation på obligationsmarknaden som funnits
under senare år stimuleras. Nya upplåningsinstrument torde t. ex. kunna stimulera
utbudet av långt kapital från hushåll och organisationer. För att möjliggöra
detta krävs emellertid en flexiblare tillämpning av emissionskontrollen.
Statsupplåningen och bostadsfinansieringen har genom en av
emissionskontrollen möjliggjord nedpressning av räntan förbilligats. Till stor
del motverkas dessa "vinster" emellertid av förluster som drabbar allmänheten
indirekt via de stora kapitalplacerarna, dvs. AP-fonden, försäkringsbolagen
och bankerna. AP-fondens avgiftsuttag måste höjas något snabbare än som skulle
varit fallet i en friare kapitalmarknad. Försäkringstagare och banksparare har
drabbats av högre premier respektive lägre inlåningsräntor. Lånlagarnas av
inflationen skapade överföringsvinster har förstärkts.
Svenska obligationsutgivares tillträde till utländska
kapitalmarknader har inneburit en betydelsefull breddning av möjligheten att ta
upp obligationslån. Den brist i kapitalmarknaden som legat i att låntagarna
mött ett fåtal, eventuellt samordnade, kapifalplacerares krav har därmed
minskat.
Mot bakgrund av ovanstående finner bankorganisationerna
att övervägande skäl talar för att riksbankens nuvarande tillämpning av emissionskontrollen
bör ersättas av ett annat och friare system med fortlöpande samråd mellan
kapitalmarknadens parter. Detta kan givetvis ske ulan att lagen ändras.
Organisationerna anser emellertid att eftersom emissionskontroll är ett
regleringsinstrument som vid långvarig tilllämpning medför så allvarliga
nackdelar på kapitalmarknaden, bör lagen ändras så att förordnande om emissionskontroll
får meddelas endast om synnerliga skäl föreligger och då endast för en tid på
högst ett år. Räntereglering
Förordnande om räntereglering får enligt lagen meddelas
endast om synnerliga skäl föreligger och skall begränsas till viss tid, högst ett
år. Enligt lagens förarbeten (prop. 1974: 168 sid. 180) avses med synnerliga
skäl tre särskilda fall, nämligen
att det kan
vara stabiliseringspolitiskt önskvärt att vid en kraftig kreditåtstramning
undvika en okontrollerad och av spekulativa inslag förstärkt räntestegringsprocess,
att det i en
svag konjunktur kan vara behövligt att utan en överdriven likviditetsökning
och utan en inte önskvärd eftersläpning åstadkomma en låg, investeringsstimulerande
räntenivå,
att det måste
anses vara ett allmänt intresse alt räntenivån på inlåningssidan står i ett
rimligt förhållande till avkastningen av banker-
Prop.
1978/79: 47 20
nas tillgångar och att inlåningsräntornas struktur är
överskådlig och inte missgynnar vissa grupper av sparare.
I förarbetena framhölls också att räntereglerande ingrepp
borde användas "så alt man undviker de negativa effekter som uppstår vid
en räntereglering under längre tid och vid en räntenivå som på längre sikt är
ur balans med marknadsläget". Detla motiverade ettårsregeln.
Riksbankens
nuvarande räntereglering har gällt sedan våren 1974. Den grundas på
"överenskommelser" med bankerna. Eftersom enligt allmänna principer
för myndighetsutövning riksbanken när den påfordrar sådana överenskommelser
inte får gå utöver lagens ram, är det i rådande situation påkallat att pröva om
lagens förutsättningar för räntereglering föreligger.
Bankorganisationerna
anser, att penningpolitiska skäl inte motiverar den nuvarande detaljerade och
ständiga räntekontrollen från riksbankens sida. Kontrollen avser t. o. m. 100-dels
procentenheter. I jämförelse med riksbankens möjligheter att styra
ränteförändringar med diskontot framstår betydelsen av eventuell annan
"ränteglidning" som försumbar under rimliga antaganden. Inte heller
hänsynen till ränterelationen mellan korta och långa marknaden motiverar
räntestyrningen. Beträffande övriga eventuella motiv t. ex. önskan att
förhindra en oskälig vinstutveckling hos bankerna är det osäkert om
ränteöverskottet i banksektorn skulle öka eller minska vid en slopad
räntekontroll. Konkurrensen bankerna emellan är synnerligen stark. Denna
konkurrens utövas inte minst med prisvapnet. Utvecklingen i bankväsendet mot
större likhet mellan de olika bankgrupperna har också ökat konkurrensen. Det
är därför inte givet att en fri räntesättning mera avsevärt skulle påverka
utlåningsräntans höjd och i varje fall skulle effekterna inte begränsas enbart
till utlåningsräntorna. Om utlåningsräntorna skulle stiga, är det sannolikt att
den ökande konkurrensen om inlåningsmedlen skulle höja förräntningen även på
dessa. Riksbankens räntekontroll inrymmer därför samma problem som
emissionskontrollen på kapitalmarknaden, dvs. riksbanken måste genom ränteregleringen
ta ställning till i vilken grad sparare eller låntagare skall gynnas. Hittills
har riksbankens tilllämpning mestadels varit fördelaktig för låntagarna.
Det kan
således starkt ifrågasättas om de synnerliga skäl som förutsätts för
räntereglering har varit för handen under den långa tid som regleringen
tillämpats; farhågor för en mindre ränteglidning kan knappast anses utgöra
sådant skäl. Lagregeln om tidsbegränsning till högst ett år innebär också, som
för Övrigt framgår av lagförarbetena, att räntereglering inte är ett normalt,
bestående inslag i kreditpolitiken. Det ligger tvärtom i sakens natur att
bankinstituten måste ges frihet under ansvar och med hänsyn till marknadens
krav att själva under en tid handha räntesättningen innan det kan konstateras
att förutsättning för användning av det extraordinära kreditpolitiska medlet
räntereglering verkligen föreligger.
En
långvarig räntereglering har vidare, som ofta framhållits, negativa effekter.
Detaljregleringen av bankernas genomsnittliga utlåningsränta leder till att en
successiv omstrukturering av en banks låneportfölj måste ske under hänsyn till
hur räntan påverkas. Häri ligger en risk för att alltför stora kreditströmmar
söker sig till lågriskprojekt som ger relativt låga ränteinkomster men inte
"stör" räntegenomisnittet. Ett sådant system leder till en betydande
stelhet och kan minska produktutveckling
Prop.
1978/79: 47 21
och
riskvilja i kreditgivningen i påtaglig grad. Den ordning som nyligen införts
för sparbankernas del bankens ränteutveckling bedöms med hänsyn till
eventuell förändring i utlåningsstrukturen innebär sannolikt en viss
förbättring för berörda institut. Stelheten i fråga om möjligheterna till nya
kreditformer kvarstår dock, varför produktutvecklingen inte heller enligt detta
system gynnas.
Härtill
kommer att det knappast är rimligt att vissa banker, som i mars 1974
jämförelsetidpunkt för riksbankens räntekontroll till-lämpade något lägre
utlåningsränta än andra, skall tvingas fortsätta med detla åratal senare.
Den
långvariga ränteregleringen innebär att riksbanken kommit att bli ansvarig för
banksektorns räntabilitet och soliditet. Detta är inte ränteregleringens syfte
enligt lagen om kreditpolitiska medel.
Bankorganisationerna
föreslår således att riksbankens räntekontroll upphör i sin nuvarande form och
att principen om räntereglering som en extraordinär åtgärd, avsedd för korta
perioder, återupprättas.
Samråd
mellan olika intressenter angående kreditpolitikens utformning. Lagen om
kreditpolitiska medel är en ramlagstiftning, som i osedvanlig grad får sin
slutliga effekt bestämd av den ansvariga myndighetens åtgärder, dvs.
riksbankens tillämpningsföreskrifter och praxis. Detta må ligga i sakens natur.
Riksbankens åtgärder har emellertid långtgående verkningar för landets ekonomi
i stort, för allmänheten, för näringslivet och för enskilda företag. Detta ger
enligt vår mening starka skäl för att åtgärderna skall utformas inte av
riksbanken ensam utan såvitt möjligt av riksbanken i nära kontakt inte blott
med regeringen utan även med riksdagen och företrädare för näringslivet. Denna
uppfattning synes delas av riksdagen.
Vid
riksdagens behandling 1974 av förslaget till lag om kreditpolitiska medel
uttalade sålunda ordföranden i finansutskottet bl. a.:
"Klart
är i varje fall att den förstärkta kreditpolitiska lagstiftning som riksbanken
nu får att arbeta inom kommer att ställa ökade krav på ett förtroendefullt
samarbete mellan kreditinstituten och riksbanken. Det finns också för riksdagen
anledning att, sedan ambitionsnivån nu höjts från lagstiftarnas sida, med
skärpt vaksamhet följa relationerna mellan riksbanken och
kreditinstituten" (riksdagens snabbprotokoll 1974: 138 sid. 63).
I
anslutning till en motion om rätt att anföra besvär till regeringen över
riksbankens beslut gjorde finansutskottet följande uttalande som avsåg att
belysa finansutskottets roll vid granskning av rikbankens verksamhet:
"Departementschefens
ställningstagande grundas i denna fråga på utredningens förslag, i vilken
anförs att klagorätt till Kungl. Maj:t över riksbankens beslut inte är
förenligt med den ställning riksbanken intar som ett riksdagens verk. Utskottet
delar denna uppfattning och vill framhålla att riksdagen efter beredning av
finansutskottet vid sin efterhandsgranskning av riksbankens verksamhet även
har möjlighet att ta upp individuella fall som har prmeipiellt intresse. Enligt
37 § lagen för Sveriges riksbank (1934: 937) åligger det riksbanksfullmäktige
att efter varje års slut till riksdagen avge berättelse angående riksbankens
tillstånd, rörelse och förvaltning. Denna berättelse innehåller som regel en
utförlig redogörelse för den förda kreditpolitiken under det gångna året.
Berättelsen granskas av finansutskottet som i sitt utlåtande tar upp frågan
om ansvarsfrihet för fullmäktige. Deehargeutlåtandet föreläggs
Prop. 1978/79: 47 22
riksdagen för beslut. Riksdagen har sålunda möjligheter
att i samband härmed uttala sig om de åtgärder riksbanken vidtagit och därvid
dra upp riktlinjer för riksbankens verksamhet på det kreditpoliliska området"
(finansutskottets utlåtande 1974: 39 sid. 34).
Finansutskottets möjligheter att fylla den roll, som
utskottet sålunda förutsattes få, kan enligt bankorganisationernas mening öka
om utskottet inför sitt ställningstagande till riksbankens årliga
verksamhetsberättelse inhämtar kreditinstitutens synpunkter och erfarenheter,
exempelvis genom ett hearingförfarande.
Den svenska statsförvaltningen torde sakna motstycke till
riksbankens handlingsutrymme och befogenheter både legalt och såvitt gäller de
praktiska konsekvenserna för samhällsekonomin. I den tidigare diskussionen
kring den kreditpolitiska lagstiftningen har därför bl. a. bankinspektionen
och bankföreningen föreslagit regler om rätt att anföra besvär över riksbankens
beslut. I propositionen 1974: 168 om kreditpolitiska medel avvisades
emellertid dessa förslag. Avvisandet av en besvärsrätt förefaller ha grundats
på att riksbanken i större och mera betydelsefulla ärenden förutsattes handla
efter överläggning med regeringen och i samförstånd med denna (proposition
1974: 168 sid. 185 och proposition 1974: 89 sid. 63). En rätt aft anföra besvär
hos regeringen mot på detta sätt tillkomna beslut av riksbanken synes icke ha
framstått såsom ändamålsenlig.
Skulle denna ståndpunkt vidhållas för framtiden,
aktualiseras möjligheten att etablera någon alternativ ordning. Likaväl som
det anses naturligt att företrädare för kreditmarknaden ges tillfälle att till
riksbanken framföra sina synpunkter på penning- och kreditpolitiken, borde det
vara möjligt för dessa företrädare, särskilt i mer kontroversiella lägen, att
även till regeringen direkt få redovisa sina synpunkter. En sådan direkt
redovisning skulle vara självklar vid ett besvärsförfarande. Väljer man ett mer
informellt tillvägagångssätt i stället för besvär, borde formerna för detta
kunna utvecklas under hand i samverkan mellan regeringen, riksbanken och
kreditmarknadens organisationer. Frånvaron av ett besvärsinstitut skulle
därmed kunna minska i praktisk betydelse.
Emellertid bör åtminstone i ärenden om straffavgifter
besvär över riksbankens beslut kunna föras. Regeringsrätten bör enligt
bankorganisationernas mening vara besvärsinstans i dessa fall.
Rättsliga
synpunkter på riksbankens tillämpning av olika kredit politiska medel Vissa
allmänna rättsgrundsatser
I ett utlåtande den 12 februari 1970 till riksdagens
revisorer, fogat vid deras revisionsberättelse avseende riksbankens förvaltning
under 1969, redogjorde ställföreträdande justitieombudsmannen Bertil Wenner-gren
för ett flertal allmänna rättsgrundsatser, som gäller även för riksbankens
verksamhet inom penningpolitiken. De legala begränsningar i riksbankens
myndighetsutövning, som följer av dessa grundsatser, kompletterar på ett
principiellt betydelsefullt sätt de begränsningar i riksbankens befogenheter
som direkt inskrivits i lagen om kreditpolitiska medel. Bankorganisationerna
anser därför att en erinran om dessa grundsatser bör intas i lagmotiven. De
begränsningar, som ligger i dessa grundsatser, särskilt proportionalitetsgrundsatsen,
kan få särskild betydelse om riksbanken finner anledning att kombinera en i
lagen ej reglerad penning-politisk åtgärd exempelvis begränsning av bankernas
upplåning i riksbanken med särskilda kreditpolitiska medel enligt lagen. Proportiona-
Prop. 1978/79:
47 23
litetsgrundsatsen innebär för sådana fall alt den totala
effekten av åtgärderna skall med avseende på art, styrka, räckvidd och
varaktighet stå i rimlig proportion till det resultat som åsyftas.
Till de allmänna rättsgrundsatser, som gäller för
riksbankens myndighetsutövning, hör principen att lika fall skall behandlas
lika och att myndighetsutövningen .såvitt möjligt skall vara konkurrensneuiral.
I det följande anges några exempel, där riksbankens åtgärd enligt bankorganisa-lioncrnas
mening utgjort ett avsteg från denna princip.
Riksbanken arbetar i viss utsträckning med
överenskommelser och rekommendationer i stället för med föreskrifter grundade
på regerings-förordnande enligt lagen. Detta är en praxis, som förordas i
lagmotiven och som är värdefull. En viktig princip är emellertid att sådana
överenskommelser som påfordras av riksbanken och rekommendationer avseende
de kreditpolitiska medel som regleras i den särskilda lagen om sådana medel
måste ha täckning i denna lag. Riksbanken har i sådana fall inte rätt att
påfordra en överenskommelse eller meddela en rekommendation, som skulle falla
utanför lagens ram. Lagens ram och gränser bestämmes bl. a. av lagens syfte.
Även en lag som blott anger vissa ramar, ger myndigheten endast sådana
befogenheter som överensstämmer med lagens syfte. Denna princip har inte
alltid iakttagils av riksbanken, vilket exemplifieras i det följande. Här
bortses från att självfallet kreditinstituten kan träffa frivilliga
överenskommelser med riksbanken om vissa åtgärder, trots att dessa saknar
täckning i lagen om kreditpolitiska medel. Sanktion vid otillåten ränteglidning
I augusti 1977 meddelade riksbankschefen att några banker
hade per 31 mars 1977 överskridit den i rekommendation från riksbanken medgivna
ränteglidningen på utlåningssidan. Mot de banker, som hade överskridit den
medgivna ränteglidningen med mer än 0,02 procent, avsåg riksbanken att tillämpa
en sanktion. Sanktionen skulle bestå i att dessa banker skulle från och med den
1 september 1977 och tre månader framåt ha att vid upplåning i riksbanken
betala den s. k. straffräntan (dvs. diskontot -|-2 %) inte blott såsom dittills
gällt vid upplåning överstigande 75 % av det egna kapitalet utan vid all
upplåning i riksbanken under den angivna perioden.
Användningen av upplåningsräntorna som sanktion mot
otillåten ränteglidning innebar att räntorna utnyttjades för ett främmade
ändamål. Deras primära ändamål är att påverka omfattningen av bankernas upplåning
i riksbanken och räntestrukturen i allmänhet. Sanktionsändamålet låg vid sidan
härav och därmed skapades en risk för en snedvridning av de penningpolitiska
effekter som är dessa räntors huvudändamål.
Från rättslig synpunkt är framför allt att märka att
sanktionens utformning stred mot principen att lika fall skall behandlas lika
samt att en sanktion bör vara konkurrensneutral. En bank med en otillåten ränteglidning
om t. ex. 0,03 procentenheter fick samma straff i kronor och ören som en bank
vars otillåtna ränteglidning uppgick exempelvis till 0,13 procentenheter, om de
båda bankernas behov av upplåning i riksbanken var lika stort. Ä andra sidan
kunde situationen vara den att den ena banken hade god likviditet och därför
infe behövde under straffperioden låna alls eller mycket litet i riksbanken,
medan den andra banken under samma period hade svag likviditet och därför
behövde uppta betydande lån i riksbanken. Den första banken undgick då helt
eller delvis straffränta, ehuru denna bank kanske hade större otillåten ränte-
Prop.
1978/79: 47 24
glidning än den andra banken, som det oaktat fick ett
betydligt större
straff.
Sanktion
vid avvikelse från rekommendation om utlåningsbcgränsning
Under perioden aprilseptember 1977 gällde en
rekommendation från riksbanken om begränsning av utlåningsökningen i bankerna.
Under samma period gällde, till följd av regeringsförordnande enligt lagen, särskilda
krav för bankernas likviditet och i princip skulle därför straffavgift
erläggas av den bank, som inte uppfyllde likviditetskravet. I den mån
riksbankens rekommendation om begränsning av utlåningsökningen under perioden
iakttogs, uttogs emellertid ingen sådan avgift av den bank, som inte uppfyllde
riksbankens likviditetskrav.
Detta innebar att två banker, som avvek från
rekommendationen med samma belopp eller procentenhet, kunde drabbas av helt
olika sanktioner. Vidare kunde en mindre avvikelse från rekommendationen leda
till mycket stora avgifter för en bank med svag likviditet, vilket var fallet
för några banker under delar av perioden. Straffets storlek kunde med andra ord
bli oproportionerligt stort i förhållande till "brottets omfång".
Att reglera en variabel utlåningen och utmäta straff
efter en annan variabel likviditetskvotsunderskridande om utlåningsrekommendation
ej iakttas är principiellt felaktigt.
Utformningen av sanktionen stred mot principen att lika
fall skall behandlas lika. Denna princip skulle ha upprätthållits om påföljden
hade avvägts i direkt proportion till det belopp, varmed det rekommenderade
utlåningstaket hade överskridhs. Bankorganisationerna anser en sådan avvägning
vara ett naturligt anspråk på en sanktion. Tillämpningen av emissionskontroll
I brev till bankerna den 16 november 1977 angående
emissioner av obligations- och förlagslån för näringslivet förklarade
riksbanken att som norm borde gälla att företag, som avser att framdeles ta upp
obh-gations- eller förlagslån, bör ha högst 20 % av sina i Sverige placerade
likvida medel i annan form än bank och därmed likställda placeringar. Högst 20
% av de likvida medlen fick alltså placeras på den fria kreditmarknaden.
Emissionskontrollen är inte grundad på förordnande enligt
lagen om kreditpolitiska medel. I praktiken fungerar det så att bankerna inte
deltar i emissioner förrän riksbanken givit klarsignal. Emissionskontrollen
vilar sålunda på en överenskommelse mellan riksbanken och berörda företag.
Det är dock uppenbart att bestämmelserna om
emissionskontroll i lagen om kreditpolitiska medel måste tas till utgångspunkt
för en rättslig bedömning av riksbankens direktiv enligt nyssnämnda brev.
Av lagens lydelse och förarbeten framgår att
emissionskontrollens räntereglerande och ransonerande funktioner, såvitt avser
industrins och handelns emissioner, avser endast kapitalmarknaden.
Emissionskontrollen är däremot inte avsedd att reglera den kortfristiga
lånemarknaden.
Riksbankens norm i brevet till bankerna den 16 november
1977 hade karaktär av en rekommendation eller en påtvungen överenskommelse.
Rekommendationen eller överenskommelsen fyllde emellertid inte det ovan
beskrivna legala kravet att överensstämma med den kreditpolitiska lagens syfte
med emissionskontrollen, eftersom detta syfte är begränsat till
kapitalmarknaden. Åtgärden saknade därmed laga grund.
Emissionssökande företags rätt att förfoga över och
placera egna medel kan inte inskränkas. Riksbankens regel i det beskrivna
fallet innebar
Prop.
1978/79: 47 25
i själva verket en placeringsplikt.
Riksbankens befogenhet att föreskriva placeringsplikter av
olika slag förutsätter stöd i lagen. I lagen anges vissa placeringsplikfer,
nämligen likviditets- och kassakrav samt allmän och särskild placeringsplikt.
För vart och ett av dessa kreditpolitiska medel gäller att det endast kan
till-lämpas på banker, försäkringsinstitut eller andra kreditinstitut men inte
på företag inom industri och handel. Härav följer att den placeringsplikt som
blir den verkliga innebörden av nämnda regel också saknar stöd i lagen.
Sveriges Industriförbund har såsom företrädare för de obligations-emitferande
företagen, med stöd av utomstående rättslig sakkunskap, begärt att
riksbanksfullmäktige tar upp den angivna regeln till omprövning.
Lagens giltighetstid. Under förutsättning att
bankorganisationernas förslag väsentligen beaktas, vill bankorganisationerna
inte motsätta sig att lagens giltighetstid nu förlängs med tre år.
Sammanfattning av bankorganisationernas förslag. Av skäl
som redovisats ovan hemställer bankorganisationerna att lagen om kreditpoliliska
medel ändras eller kompletteras på följande punkter:
3 § ändras så, att förordnande om emissionskontroll endast
får meddelas om synnerliga skäl föreligger och för högst ett år.
Lagen kompletteras med en bestämmelse om rätt att anföra
besvär tili regeringsrätten över riksbankens beslut om straffavgifter.
Bankorganisationerna hemställer vidare, att regeringen
föreslår riksdagen att vid behandlingen av detta lagstiftningsärende uttala
att riksbankens allmänna kreditpolitik skall ges en sådan
inriktning, att behovet av att utnyttja lagens tvångsmedel för styrning av
kapitalströmmarna minskar. Särskilt bör uppmärksammas möjligheterna att i
större utsträckning få hushållen att delta aktivt på bl. a. obligationsmarknaden,
att utlåningsreglering eller överenskommelser med
motsvarande funktion endast får användas under så lång tid som är
oundgängligen nödvändigt och inte får bli ett normalt inslag i
kreditpolitiken,
att riksbankens emissionskontroll i dess nuvarande
utformning skall upphöra och ersättas av ett friare samrådssystem mellan
kapitalmarknadens parter,
att den räntekontroll som riksbanken sedan länge utövar
över bankernas utlåning och som en följd därav också över deras inlåning skall
upphöra i sin nuvarande form och att principen om räntereglering såsom en
extraordinär åtgärd, avsedd för korta perioder, skall återupprättas.
Vad särskilt angår de rättsliga synpunkterna på den
kreditpolitiska lagstiftningens tillämpning vill bankorganisationerna
sammanfatta sin uppfattning sålunda:
Ett rimligt mått av förutsebarhet ges inte enbart genom
lagtextens innehåll men förutsattes kunna uppnås genom fortlöpande kontakter
och överläggningar mellan riksbanken och kreditinstituten (proposition 1974:
168 sid. 146). En sådan samverkan är också etablerad sedan länge. Denna
samverkan främjas om enighet föreligger om de rättsliga premisserna, framför
allt var gränserna går för riksbankens myndighetsutövning när riksbanken
väljer rekommendationer och överenskommelser såsom instrument för sin
kreditpolitik. De allmänna rättsgrundsatser, som bankorganisationerna pekat på
i delta yttrande, utgör ett bety-
Prop. 1978/79: 47 26
delsefullt komplement till en lag av den typ, som lagen om
kreditpolitiska medel representerar. Biträdande justitieombudsmannen Wenner-grens
utredning 1970 åt riksdagen gav tydligt belägg härför. Vid en förlängning av
lagens giltighetstid för ytterligare tre år synes en markering av dessa
grundsatser principiellt motiverad.
Bankorganisationema hemställer
att regeringen föreslår riksdagen att vid behandlingen av
detta lagstiftningsärende bekräfta att de allmänna rättsgrundsatser, som
bank-organisationerna har pekat på i detta yttrande, är tillämpliga vid riksbankens
användning av kreditpolitiska medel. Särskilt bör gälla att varje av riksbanken
påfordrad överenskommelse, rekommendation eller annan åtgärd från riksbanken
avseende de medel, som regleras i lagen om kreditpolitiska medel, måste
överensstämma med syftet med bestämmelserna i denna lag och således kunna
rymmas inom ramen för lagen.
Det kan
inte undgås aft riksbanken och kreditinstituten ibland måste ha olika åsikter
om gränserna för riksbankens befogenheter och bortsett frän juridiska
överväganden vilka åtgärder som överhuvudtaget bäst främjar de aktuella målen
för landets penning- och kreditpolitik. Regeringen och riksdagen har det
yttersta ansvaret för denna politik och den bygger på kreditinstitutens
medverkan. Mot denna bakgrund anser bankorganisationerna det naturligt, att
företrädare för kreditinstituten, när omständigheterna så motiverar, ges
tillfälle att direkt till statsmakterna framföra sina synpunkter och
erfarenheter.
Bankorganisationerna hemställer därför att regeringen i
propositionen om en förlängning av lagen om kreditpolitiska medel
uttalar sig för att företrädare för kreditinstituten skall
ges tillfälle att, när omständigheterna så motiverar, direkt till regeringen redovisa
sina synpunkter och erfarenheter,
samt
föreslår riksdagen att uttala sin anslutning till bankorganisationernas
förslag att finansutskottet skall inför sitt ställningstagande till riksbankens
årliga verksamhetsberättelse inhämta kreditinstitutens synpunkter och
erfarenheter, exempelvis genom ett hearingförfarande.
Svenska försäkringsbolags riksförbund: Riksförbundets i
det följande framförda synpunkter begränsas till de kreditpolitiska medel inom
lagens område som direkt eller indirekt berör försäkringsbolagen, nämligen
placeringsplikt, räntereglering och emissionskontroll. Riksbanksfullmäktiges
skrivelse 1977-06-09
I nämnda skrivelse angav fullmäktige som sin allmänna
inställning efter de senaste årens erfarenheter att de instrument som den kreditpolitiska
lagstiftningen ger behövs även i fortsättningen. De svårigheter som följt av
den bristande jämvikten i våra ufrikesbetalningar hade i hög grad förstärkt
detta behov.
I fråga om emissionskontroUen angav fullmäktige att sådan
tillämpats alltsedan början av 1950-talet i den formen att bankerna inte
deltagit i emission av obligationer och förlagslån förrän riksbanken givit klarsignal.
Riksbankens granskning har avsett lånets belopp, räntesats och övriga villkor.
Enligt fullmäktiges mening bidrog emissionskontrollen i dess nuvarande form
till en från samhällsekonomisk synpunkt önskvärd allokering av
kapitalmarknadens resurser. Kontrollen över räntesatser och övriga lånevillkor
fyllde också en funktion som knappast kunde helt ersättas av marknadsprisbildning
på en marknad som dominerades av ett mycket litet antal placerare. Fullmäktige
anförde vidare
Prop. 1978/79: 47 27
att den omständigheten att emissionskontroll tillämpats
utan att lagens regler i detta avseende behövt tillgripas gjorde givetvis inte
dessa överflödiga; de utgjorde en nödvändig bakgrund.
Beträffande
placeringsplikten anförde fullmäktige att med hänsyn till att statens
upplåningsbehov under de senaste åren visat en starkt stigande trend och då
målet i fråga om säkerställandet av bostadsbyggandets finansiering var
oförändrat det vore nödvändigt att såväl den allmänna som den särskilda
placeringsplikten kvarstod i lagstiftningen. I praktiken hade emellertid
ditintills placeringskvotsfrågor lösts genom överenskommelser och
rekommendationer.
Det kredifpolitiska medlet räntereglering ansåg
fullmäktige behövas "mer än tidigare för att ge myndigheterna det
önskvärda inflytandet över ränteutvecldingen". Riksbanken hade emellertid
ditintills genom överenskommelser och rekommendationer sökt begränsa
ränteglidningen i bankernas och kapitalmarknadsinstitutens räntesatser.
Riksförbundet
Av
fullmäktiges ovan relaterade skrivelse framgår åtminstone indirekt att
även om lagen om kreditpolitiska medel i nu berörda delar inte varit formellt
satt i kraft den utgjort ett så starkt underlag för riksbankens åtgärder att
den kan sägas ha fungerat i praktiken. Vid tidigare lagstiftningstillfällen
avseende denna lag har ett av motiven för dess tidsbegränsning varit att det
ansågs värdefullt att tid efter annan kunna bedöma effekterna av densamma. Med
hänsyn härtill hade det varit att vänta att fullmäktige nu analyserat
effekterna av de åtgärder som vidtagits med lagens existens som bakgrund.
Fullmäktige har emellertid avstått från att göra en sådan analys och
kapitalmarknadsutredningens överväganden i dessa frågor har helt förbigåtts.
Riksförbundet finner det därför nödvändigt att från sina utgångspunkter och
erfarenheter försöka beskriva vad som i stora drag skett under de gångna åren
med eller utan lagen som bakgrund.
Under
åtskilliga år har riksbanken utövat styrning inom områden för
emissionskontroll, räntereglering och placeringsplikt detta trots att lagen
om kreditpolitiska medel inte i dessa delar varit satt i kraft. Riksbanken har
hänvisat till dessa år som grund för erfarenheten att lagen behövs i dess
nuvarande form. Placeringsplikt och räntereglering "bör beaktas som
extraordinära medel" (prop. 1974: 168 sid. 142). Emissionskontroll har
däremot ansetts vara "ett normalt inslag i kredit-politiken" (nyss
nämnda prop. sid. 142). Placeringsplikt och räntereglering har emellertid
uppenbarligen i praktiken av riksbanken ansetts utgöra "normala
inslag" i kreditpolitiken och tillsammans med emissionskontrollen utgjort
ett åtgärdspaket som inneburit långtgående styrning. Ändå torde ingen vilja
göra gällande att Sverige fortlöpande under t. ex. det senaste decenniet
befunnit sig i en sådan krissituation att anledning funnits att tillgripa
extraordinära medel.
Den styrning riksbanken alltså de facto utövat har ägt rum
i form av "överenskommelser" eller "rekommendationer". Till
namnet kan naturligtvis "överenskommelser" och
"rekommendationer" sägas vara mycket måttfulla åtgärder. Det framgår
emellertid av fullmäktiges hänvisning lill lagen som bakgrund för dessa
åtgärder att fullmäktige har givit överenskommelserna och rekommendationerna en
helt annan innebörd. Det kan nog också konstateras att i vart fall försäkringsbolagen
uppfattat riksbankens agerande i överenskommelse- eller rekommendationsform
vara endast ett rent formellt alternativ till lagens ikraftsättandc.
Prop.
1978/79: 47 28
Riksförbundet har visserligen ovan hävdat att under t. ex.
det senaste decenniet någon permanent krissituation inte rått. De
motivuttalanden till lagen man hittills haft att gå lill vid bedömningar av
frågan om lagen kunnat sättas i kraft eller ej har emellertid givits glidande
formuleringar. Dessa motivuttalanden har därför medfört stora svårigheter att
besvara frågan om i vilka situationer lagen avsetts bli satt i kraft. Det torde
dock starkt kunna hävdas att lagstiftarna, när man antagit en beredskapslag,
inte ansett att beredskapskaraktären och dennas huvudsakliga koppling lill
krissituationer skall vara en illusion.
På de områden som överenskommelser eller rekommendationer före-kom.mit
för försäkringsbolagen placeringsplikt och i viss mån även räntereglering
torde några slag av straffåtgärder inte ha kunnat vidtas i den mån
överenskommelse eller rekommendation inte infriades. Den s. k. särskilda
avgiften enligt lagen om kreditpolitiska medel är förbehållen de situationer
då lagen varit satt i kraft. Något läge där straffåtgärder mot
försäkringsbolagen övervägts har inte heller förekommit. Likafullt måste också
försäkringsbolagen betrakta de överenskommelser och rekommendationer som avsett
dem mot bakgrund av att för andra kreditinstitut synes ha förekommit
straffåtgärder. Sådana åtgärder har då vidtagits i andra former än de lagen om kredifpolitiska
medel förutsätter. Riksförbundet avstår från alt direkt ta ställning till det
principiellt och rättsligt riktiga i denna koppling mellan bristande
uppfyllelse av överenskommelse på ett område med straffåtgärder på ett annat.
Det är dock riksförbundets bestämda uppfattning att det finns en oacceptabel
oklarhet i rättsläget när över huvud taget dylika situationer kan uppkomma.
De överenskommelser och rekommendationer som riksförbundet
nu berört har varit sådana som avsett områden, som skulle ha kunnat regleras
om lagen om kreditpolitiska medel varit satt i kraft. Det skall emellertid
nämnas att det också förekommit överenskommelser på områden som inte hade
kunnat regleras genom lagen. Förbundet avser därmed närmast de under de senaste
åren av riksbanken uttalade önskemålen om ökade placeringar i
industriobligationer. Dessa önskemål har besvarats positivt av
försäkringsbolagen. Riksbanken bör givetvis i olika lägen kunna framföra
önskemål inom det kreditpolitiska området och försäkringsbolagen kommer liksom
hittills aft vara öppna för de synpunkter riksbanken har att framföra. I fråga
om kapitalmarknadens funktion har riksbanken och försäkringsbolagen gemensamma
intressen som i vart fall i normala lägen bör kunna skapa gehör för riksbankens
önskemål, och detta även på områden där lagen inte skulle kunna sättas i kraft.
Det riksförbundet vänder sig mot är aft ett oklart rättsläge möjliggör en krislagstiftnings
tillämpning vid i stort sett normala situationer.
Vid bedömning av vad som sålunda förekommit och av dettas
effekter på kapitalmarknaden och sparandet är av stort intresse att notera vad
kapitalmarknadsutredningen uttalat. Utredningen har som en genomgående attityd
i sina resonemang en marknadsekonomisk syn på kapitalmarknaden där bl. a,
framhålls vikten av att räntenivån relativt väl anpassas till den stramhet som
råder på kreditmarknaden. Bl. a. har motsatsen lett till en inoptimal kveditfördelning.
Riksförbundet kan inte finna att denna inställning stämmer överens med
fullmäktiges uppfattning aft behovet av styrning av såväl kreditallokeringen
som räntenivåerna vore mer eller mindre permanent.
Fullmäktige har med syftning på emissionskontrollen
hävdat att
Prop. 1918fl9: 47 29
räntekontrollen inte skulle kunna ersättas av
marknadsprisbildning med hänsyn tiil det lilla antalet placerare. Riksförbundet
kan infe instämma i detta, vare sig det är fråga om dagens läge eller vid
bedömning av vad som skulle inträffa om emissionskontroll inte tillämpades.
Redan försäkringsbolagen, som dock bara utgör en mindre
del av kapitalmarknaden, är inte få till antalet. Det är i olika sammanhang
bl. a. av statsmakterna omvittnat att det råder en stark konkurrens mellan
försäkringsbolagen. Det är därvid att erinra om att kapitalförvaltningen är en
integrerad del i verksamheten. Försäkringsbolagen har olika praxis i sin
placeringsinriktning och skilda preferenser även i fråga om lånevillkor. En del
av försäkringsbolagen driver verksamhet över hela landet medan andra har sin
rörelse begränsad till viss region. En reglering i form av emissions- och
räntekontroll verkar snarast dämpande på intentionerna att uppträda
individuellt och effektivt på kapitalmarknaden. Av stor betydelse är också att
en friare marknadsränta skulle kunna medverka lill att antalet placerare ökade,
bl. a. genom atl hushåll och företag skulle kunna intresseras för
obligationsköp. Därmed skulle alltså den föregivna koncentrationen på
kapitalmarknaden ytterligare minska.
Kapitalmarknadsutredningen har vidare konstaterat att
bostadsmark
naden avskärmats från marknadskrafterna. I sitt yttrande över utred
ningens betänkande har riksförbundet starkt understrukit hur olyckligt
detta är och hur det utgör ett exempel på en oklar samhällsekonomisk
redovisning av olika samhällssektorers kostnader och på dolda subventio
ner som i detta fall går ut över spararnas villkor. Fullmäktige synes sna
rast anse att sådana dolda subventioner skall vara regel. Fullmäktige
uttalar sig emellertid inte om huruvida man då också är beredd att ac
ceptera ett minskat sparande och därmed ett mindre tillflöde av medel
till kapitalmarknaden. Det förtjänar här upprepas vad riksförbundet an
förde i sitt yttrande över utredningens betänkande, nämligen att det en
skilda livförsäkringssparandet under senare år minskat t. o. m. i abso
luta tal. Inflationsförluster för livförsäkringsspararna har varit en starkt
bidragande orsak härtill. Riksförbundet har också i sitt nämnda yttrande
beskrivit hur inflationsförlusfer och lånevillkor, som ej är marknads
mässiga skapar problem för skadeförsäkringsbolagen och deras försäk
ringstagare. ------
Sammanfattningsvis anser riksförbundet att svårigheter med
all tolka en lag om kreditpolitiska medel när det gäller förhållandet mellan
krissituationer, då lagen skall kunna träda i kraft, och mera normala situationer,
då i verklig mening frivilliga överenskommelser mellan riksbanken och
kreditinstitut skall kunna träffas, aldrig helt kan undanröjas. Det riktiga
vore därför egentligen att någon beredskapslag ej fanns utan att en
lagstiftning in casu skulle tillgripas när extraordinära förhållanden påkallade
det. Om lagen av beredskapsskäl nödvändigtvis anses böra bli förlängd,
förutsätter emellertid riksförbundet att motivuttalanden görs som stramar åt
möjligheterna att sätta lagen i kraft och framförallt så långt möjligt
undanröjer en praktisk tillämpning av lagen i lägen där inte extraordinära
förhållanden ger grund för dess ikraftsättande. Riksförbundet yrkar slutligen
att även emissionskontroll i framtiden klassificeras som ett extraordinärt
medel, eftersom bl. a. emissionskontrollen också verkar räntereglerande och
motverkar marknadsmässiga villkor och då i det senare ligger större risker för
felaktig kapitalallokering än vid marknadsmässiga villkor.
Prop.
1978/79: 47 30
Sveriges industriförbund: Sveriges Industriförbund
instämmer i vad bankorganisationema anfört. Därutöver vill Industriförbundet
redovisa vissa egna erfarenheter och synpunkter på det kreditpolitiska området.
Som bankorganisationema
framhållit är lagen om kreditpoliliska medel en ramlagstiftning som i
osedvanlig grad får sin slutliga effekt bestämd av den ansvariga myndighetens
åtgärder dvs. riksbankens tillämpningsföreskrifter och praxis. Enligt den
praxis som förordas i lagmotiven arbetar riksbanken på det kreditpolitiska
området i stor utsträckning med överenskommelser och rekommendationer i stället
för med föreskrifter grundade på regeringsförordnande enligt lagen.
Industriförbundet fastslår att riksbanken, med hänsyn till dess roll i den
ekonomiska politiken, i viss grad bör kunna verka inom vidare ramar än som
till-låts för många andra myndigheter. Eftersom riksbankens myndighetsutövning
ofta direkt griper in i enskildas ekonomiska förhållanden i praxis dessutom i
hög grad genom starkt individualiserade, långtgående restriktioner för de
berörda måste dock formerna för riksbankens myndighetsutövning vara sådana
att rättssäkerheten inte åsidosätts. De nu gällande reglernas utformning,
tillämpning och den institutionella ramen är sådana att den enskildes
förhållande till riksbanken kan beskrivas som gränsande till beroende av
riksbankens godtycke. Förbundet vill särskilt framhålla att riksbankens direkta
myndighetsåtgärder ofta riktar sig fill bankerna men att den
ekonomisk-politiska effekten avses bli uppnådd så att säga i nästa led. Exempel
på detta är emissionskontrollen som i första hand inte utövas mot obligationsemittenterna
utan mot bankerna. Genom det nätverk av regleringar, formella och informella
överenskommelser och beroenden som finns mellan riksbanken och bankerna blir
det svårt för de slutligt berörda att få insyn i riksbankens
myndighetsutövning. Den som är missnöjd saknar ofta ett mot honom riktat
formellt beslut som kan utgöra grund för klagan. Härtill kommer avsaknad av
möjlighet till överprövning i en fristående instansordning.
Industrin har upplevt påtagliga nackdelar av att
riksbanken i väsentliga hänseenden är undantagen det förvaltningsrättsliga kontrollsystemi
som på andra områden är en viktig del av rättsskyddet för de enskilda. Till
belysning härav och med hänsyn till frågans stora principiella och praktiska
betydelse vill förbundet redovisa sin syn på riksbankens utövning av
emissionskontrollen.
Riksbanken har genom brev 1977-11-16 till berörda
affärsbanker anfört att såsom norm borde gälla att obligationsemittenters
likvida medel i Sverige till högst 20 % borde vara placerade utanför
banksystemet. Härigenom har frågor om gränserna för riksbankens myndighetsutövning
ställts på sin spets. Industriförbundet fann för sin del att riksbankens norm
var från ekonomiska utgångspunkter olämplig och att den innebar att riksbanken
överskred sina befogenheter. Beträffande de rättsliga aspekterna avgav på
förbundets begäran professorn i offentlig rätt Ole Westerberg utlåtande
1978-04-09 "Riksbankens norm angående obligationsemittenters placering av
sina Ukvida medel". I skrivelse 1978-06-20 till riksbanksfullmäktige
åberopade Industriförbundet Westerbergs utlåtande vari bl. a. anfördes att en
myndighet har "att tillvarata just de intressen som ligger till grund för
vederbörande författning, icke några andra allmänna eller privata
intressen". Detta var, framhöll Westerberg, en allmän rättsstatlig
grundsats. Emissionskontrollen hade i den kreditpolitiska lagstiftningen
inrättats med hänsyn till kapitalmarknaden. Inget
Prop.
1978/79: 47 31
uttalat
stöd fanns för hänsynstagande till företagens likvidiletsplacering. Industriförbundet
framhöll att en tillämpande myndighet inte ka;i tilllåta sig att utvidga
lagens ändamål genom ett så betydelsefullt ingrepp som ett krav på likviditelsplacering:
"Det är riksdagen som har en så viktig maktutvidgning i sin hand. Detta
följer av regeringsformen 8: 3 om att ingrepp i enskildas ekonomiska förhållanden
skall ske genom
lag.
Westerbergs slutsats- är att normen om likviditetsplacering
är
befogenhetsöverskridande enär den icke kan repliera på lagen om
kreditpolitiska
medel och därför strider mot grundlagen."
Bankorganisafionernas
i sitt yttrande och Industriförbundefs ovan redovisade erfarenheter visar
betydelsen av en grundlig prövning av erfarenheterna av lagen o.ti kredifpolitiska medel. Rätfssäkerhetsaspeklerna
bör föranleda överväganden om de institutionella förhållandena såsom frågan om
rätt att anföra besvär över riksbankens beslut och om en inslansordning.
Förbundet medger att den frågan rymmer komplicerade konstitutionella aspekter
och att den kan vara svår att lösa intill utgången av 1978. Redan i det nu
aktuella lagstiftningsärendet bör dock kunna tas fasta på bankorganisationernas
förslag om utveckling av formerna för samverkan mellan regeringen, riksbanken
och kreditlivets organisationer. Förbundet vill komplettera detta förslag med
att även andra näringslivsorganisationer såsom Industriförbundet bör kunna
inbegripas i detta samråd då så är lämphgt med hänsyn till frågornas karaktär.
Industriförbundet vill också understryka det synnerligen angelägna att
regeringen föreslår riksdagen att vid behandlingen av detta lagstiftningsärende
bekräfta att de allmänna rättsgrundsatser som bankorganisationema och
förbundet har pekat på är tillämpliga vid riksbankens användning av
kreditpolitiska medel varvid särskilt bör gälla att varje överenskommelse,
rekommendation eller annan åtgärd från riksbanken avseende de medel som
regleras i lagen om kreditpolitiska medel måste överensstämma med syftet med
bestämmelser i denna lag och således kunna rymmas inom ramen för lagen. För
ytterligare belysning av rätts-säkerhetsaspekterna förordar förbundet att
regeringens proposition föregås av lagrådsremiss.
Doktrin (1)
- Juridik och kreditpolitik. Från överenskommelser — över riksbankens ensidiga rekommendationer — till lagstiftning, SvJT 1979 s. 382, på s. 384 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
17 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (16)
16 kopplingar i 12 dokument.
- Prop. 1981/82:42 om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel s. 3 · s. 10 om s. 1 i texten
- Bet. 1980/81:JuU21 om den ekonomiska brottsligheten s. 38 i texten
- Prop. 1980/81:103 1980/81:103 i texten
- Skr. 1980/81:102 1980/81:102 i texten
- Bet. 1979/80:FiU8 Med anledning av propositionen 1978/79:165 om den svenska kapitalmarknaden såvitt avser riktlinjerna jämte motioner s. 21 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- SvJT 1979 s. 382 Juridik och kreditpolitik. Från överenskommelser — över riksbankens ensidiga rekommendationer — till lagstiftning s. 384 i texten